Betänkande med förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden

= tdC7s; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1931:10

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

LAG OM VÅRD AV VISSA SKOGAR INOM VÄSTERBOTTENS OCH NORRBOTTENS LÄNS LAPPMARKER M. FL. OMRÅDEN A V G I V E T DEN 31 MARS

1931 AV

19 27 ÅRS SKOGS S A K K U N N I G A FÖR L A P P M A R K E N

S T O C K H O L M 1 9

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1931 Kronologisk

förteckning

Sammandrag av yttranden över 1927 års prästlöne- 6. Jordbruksutredningens betänkanden. 4. Betänkand angående åtgärder för fjäderfäskötselns främjandj regleringssakkunnigas betänkande rörande nya Beckman, vj, 109 s. J o . grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna 7. Jordbruksutredningens betänkanden. 5. Statistis egendomen. Idun. 622 s. E. översikt över det svenska jordbrukets utveckliij Utredning och förslag rörande läroböcker vid de och läge. Av E. Höijer. Marcus. 74 s. J o . allmänna läroverken och med dem jämförliga läro- 8. Ny värmeledning samt elektrisk belysningsanlägi anstalter. Norstedt. 131 s. E. ning i Nationalmuseibyggnaden i Stockholm. Sta Betänkande med förslag angående arbetslöshetens Repr.-anst. 43 s. K. motverkande genom beredskapsarbeten. Norstedt. 9. Lagberedningens förslag ang. vissa internationell 81 s. S. rättsförhållanden. 3. Förslag till konvention mella Utredning och. förslag av frågorna om ytterligare Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge oi inskränkningar i den nuvarande folkskoleseminarieinlämnande och verkställighet av domar, m. B organisationen samt om statens övertagande av de Norstedt. 38 s. J u . utav landstingen och vissa städer upprätthållna sma10. Betänkande med förslag till lag om vård av viss skoleseminarierna m. m. Norstedt. (2), 215 s. E. skogar inom Västerbottens och Norrbottens läi Utlåtande angående utförselbevissystemets verklappmarker m. fl. områden. Marcus, iv, 398 s, J< ningar m. m. Marcus. 25 s. J o .

Antti. Om särskild tryckort ej ängives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnels bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. .= ecklesiastikdepartementet, J = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre a ordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 3 1 : 1 0 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

LAG OM VÅRD AV VISSA SKOGAR INOM VÄSTERBOTTENS OCH NORRBOTTENS LÄNS LAPPMARKER M. FL. OMRÅDEN AVGIVET DEN 31 MARS 1931 AV

1927 ÅRS S K O G S S A K K U N N I G A FÖR L A P P M A R K E N

STOCKHOLM

1931 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

jordbruksdepartementet.

Jämlikt nådigt bemyndigande har Chefen för Kungl. jordbruksdepartementet den 2 september 1927 uppdragit åt undertecknade att inom departementet verkställa utredning samt avgiva förslag rörande ändrad lagstiftning för de under bestämmelserna i Kungl. förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning av viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden (den s. k. lappmarkslagen) lydande skogar och i samband därmed stående administrativa och ekonomiska frågor. Till fullgörande av sitt uppdrag hava sakkunniga, som i enlighet med de direktiv de erhållit till särskild prövning upptogo spörsmålet om begränsning av lappmarkslagens giltighetsområde, den 15 november 1928 avgivit förslag till förordning om inskränkning i tillämpningen av Kungl. förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning av viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden jämte motiv.

Sedan sakkunnigas arbeten nu blivit fullständigt avslutade, få sakkunniga härmed vördsamt överlämna slutligt betänkande med förslag till 1) lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden; 2) förordning om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i förordningen angående skogsvårdsstyrelser den 15 juni 1923; 3) förordning om upphävande av 5 § i förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift. Reservationer, som avgivits av åtskilliga ledamöter bland de sakkunniga, bifogas. Stockholm den 31 mars 1931.

NILS G. RINGSTRAND. T. W. HERMELIN.

N. GABRIELSSON.

O. W. LÖVGREN.

KARL ERIK KALLIN.

MAURITZ CARLGREN.

P. J. NÄSLUND. Sigurd Odéen.

1 I. Inledning. Den 2 september 1927 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet a t t tillkalla sakkunniga att inom departementet verkställa utredning samt avgiva förslag rörande ändrad lagstiftning för de under kungl. förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, eller den s. k. lappmarkslagen, lydande skogar och i samband därmed stående administrativa och ekonomiska frågor. Vid ärendets föredragning i statsrådet anförde dåvarande chefen för chefens för jordbruksdepartementet bland a n n a t : jordbruksde»I proposition n r 43 till 1927 års riksdag framlade Kungl. Maj:t för- yurcmdetiii slag till lag om v å r d av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens statsrådsprotokollet. läns lappmarker med flera områden, vilken lag var avsedd att ersätta förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden eller den s. k. lappmarkslagen. Förslaget innebar, a t t förordningen skulle kompletteras med effektiva återväxtbestämmelser, avfattade i n ä r a anslutning till motsvarande stadganden i 1923 års allmänna skogsvårdslag, samt a t t vissa ändringar i förordningens bestämmelser om avverkning med mera skulle genomföras. Förordningens giltighetsområde samt huvudprinciperna för avverknings bedrivande skulle dock enligt förslaget bibehållas oförändrade. I det u t l å t a n d e n r 63, som jordbruksutskottet avgav över berörda proposition, hemställde utskottet om avslag å det i propositionen framlagda lagförslaget samt att riksdagen m å t t e i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla dels om skyndsamt framläggande av förslag rörande överförande till den allmänna skogsvårdslagen av sådana utom l a p p m a r k e r n a belägna under lappmarkslagen nu lydande enskilda skogar, beträffande vilka ur skogsbiologisk synpunkt hinder härför icke mötte, dels ock om verkställande av utredning och framläggande snarast möjligt av förslag till n y skogsvårdslag för inom lappmarkerna belägna enskilda skogar, under beaktande å ena sidan a t t i möjligaste m å n de principer följdes, v a r p å den allmänna skogsvårdslagen vore byggd, samt å andra sidan a t t tillbörlig h ä n s y n toges till i dessa t r a k t e r föreliggande svårigheter till föryngring, ävensom till önskvärdheten att av sociala och nationalekonomiska skäl fördela avverkningen av den avverkningsmogna skogen på längre tid. — Utskottets hemställan om avslag å Kungl. Maj:ts förslag 1 — 310)79.

bifölls av båda kamrarna. Utskottets hemställan i övrigt bifölls av första men avslogs av andra kammaren med 94 röster mot 82, som avgåvos för bifall till samma hemställan. Denna föranledde sålunda ej någon riksdagens åtgärd. — Under debatten i andra kammaren ifrågasattes av talare, representerande majoriteten i denna kammare, lämpligheten av ett överförande till skogsvårdslagen, på sätt utskottet avsett, av nyss. angivna under lappmarkslagen lydande, utom lappmarkerna belägna skogar, varjämte även i övrigt de av utskottet lämnade direktiven för det ifrågasatta utredningsarbetet ej i allo ansågos kunna godtagas. Emellertid ville man ej motsätta sig en revision av den nu gällande lappmarkslagen. Tvärtom framlades vissa synpunkter beträffande en dylik revision. Sålunda hävdades, att det borde undersökas, huruvida ej sådana ändringar i lagen kunde vidtagas, att de gamla, å ifrågavarande skogar sparade virkesförråden kunde avverkas i något snabbare tempo, än för närvarande ägde rum, samt jämkningar ske i fråga om sättet för utsyningarnas verkställande. Med skärpa framhölls vidare, att någon rubbning ej borde ske i den nuvarande lappmarkslagens huvudprincip, det uthålliga skogsbruket. — Det torde kunna sägas, att inom båda kamrarna den uppfattningen gjort sig gällande, att en ny utredning borde komma till stånd angående hela förevarande lagstiftningsfråga samt att denna utredning bland annat borde åsyfta genomförande av vissa lättnader i lagens nuvarande avverkningsregler. Beträffande arten och omfattningen av berörda lättnader rådde däremot väsentligen olika meningar liksom vidkommande frågan om begränsningen av lagens giltighetsområde. — För egen del finner jag vad i detta lagstiftningsärende förekommit giva vid handen, att en revision av lappmarkslagen är av behovet påkallad. Såväl den betydande arealen av de skogar, varom nu är fråga, som de stora sparade virkesförråden därå göra det till en allmän angelägenhet av största vikt, att lagstiftningen i fråga om dem gives ett sådant innehåll, att den i möjligaste mån befordrar en rationell skötsel av desamma samtidigt som skogsägarnas berättigade intressen tillgodoses. Jag vill för den skull tillstyrka, att en förutsättningslös utredning åvägabringas rörande de lämpligaste åtgärderna för att vinna detta mål, därvid samtliga på frågans lösning inverkande omständigheter böra bliva föremål för prövning. Särskilt må med avseende härå framhållas, att det för nu rådande uppfattning torde te sig som en brist, att den gällande lappmarkslagen ej ålägger vederbörande skogsägare någon som helst skyldighet att sörja för återväxt efter verkställd avverkning. Införande av en efter skogsbiologiska och klimatiska förhållanden i dessa trakter lämpad dylik skyldighet synes därför böra göras till föremål för undersökning. Vidare torde böra utredas, huruvida ej vissa ändringar i lagens nuvarande avverkningsregler äro påkallade, särskilt med hänsyn till möjligheten att bättre tillgodogöra den övermogna och skadade skogen. I samband härmed bör övervägas, huruvida den nuvarande organisationen för lagens

3 h a n d h a v a n d e bör bibehållas eller en n y form härför skapas. Även spörsmålet o m begränsning av lagens giltighetsområde Bor tagas under övervägande, därvid fråga k a n uppkomma, h u r u v i d a redan på ett tidigare s t a d i u m av utredningen särskilt förslag i detta hänseende anses böra framläggas. I övrigt må bringas i erinran de sociala förhållanden, som r å d a inom ifrågavarande trakter, och den återverkan en ändrad skogslagstiftning kommer att utöva därå likasom å den enskildes ekonomi. E n om ändring av nu gällande bestämmelser kommer slutligen att, allt efter de n y a föreskrifternas innebörd, medföra konsekvenser med avseende å den n u v a r a n d e skogsadministrationen och därmed sammanhängande ekonomiska frågor. Vid den ifrågasatta utredningen böra givetvis res u l t a t e n av riksskogstaxeringen samt av de vid statens skogsförsöksanstalt pågående specialundersökningarna rörande norrlandsskogarnas föryngring; i möjligaste m å n tillgodogöras. J a g tillåter mig härvid erinra, att riksskogstaxeringen beträffande de delar av landet, där lappmarkslagen gäller, n u m e r a slutförts samt att berörda specialundersökningar fortskridit så långt, a t t viss ledning för föreliggande frågas bedömande d ä r a v torde k u n n a hämtas. Verkställandet av utredningen torde böra u p p d r a g a s åt särskilda sakkunniga, omfattande såväl representanter för skoglig, administrativ och juridisk fackkunskap som företrädare för vederbörande skogsägares och ortsbefolkningens intressen.» Chefen för jordbruksdepartementet tillkallade därefter såsom sakkun- Sakkunniga. niga landshövdingen i Västerbottens län N. G. Ringstrand, byråchefen i domänstyrelsen friherre T. W. Hermelin, ledamoten av riksdagens första k a m m a r e N. Gabrielsson i Teg, ledamoten av riksdagens a n d r a kamm a r e O. W. Lövgren i Nyborg, länsjägmästaren K. E. Kallin i Umeå, j ä g m ä s t a r e n M. Carlgren i Djursholm och n u v a r a n d e ledamoten i riksdagens andra k a m m a r e P . J . Näslund i Västernoret, Åsele, samt förordnade därvid tillika Ringstrand till de sakkunnigas ordförande. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades revisionssekreteraren Sigurd Odéen. De sakkunniga konstituerade sig under benämningen »1927 å r s skogssakkunniga för lappmarken». N ä r de sakkunniga började sitt arbete, ägde lappmarkslagen tillämp- Arbetsredoning dels å skogar till enskildas fastigheter inom lappmarkerna samt 90relae. S ä r n a och I d r e socknar i Kopparbergs län, med u n d a n t a g av husbehovsskogar och allmänningsskogar, dels å skogar till vissa enskildas fastigheter (de s. k. ströhemmanen), vilka lågo spridda inom Västernorrlands och J ä m t l a n d s län samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland, samt dels å skogar till sådana under stadgad åborätt upplåtna kronohemman och krononybyggen, som voro belägna inom de sex norra länen. F ö r att få till stånd en n ä r m a r e utredning om skogsförhållandena inom de områden, som beröras av lappmarkslagen, hava de sakkunniga införskaffat statistiska uppgifter dels från vederbörande revirförvaltare rörande bland annat areal, virkesförråd och avverkning å de skogar under lapp-

markslagen, för vilka avverkningsplaner upprättats åren 1920—1927, och dels från riksskogstaxeringsnämnden rörande storleken och beskaffenheten av de enskilda skogarna inom de områden, där lappmarkslagen var tillämplig. Därjämte hava på hemställan av de sakkunniga dels statens skogsförsöksanstalt avgivit yttranden rörande föryngringsförhållandena inom nu ifrågavarande områden och dels Kungl. domänstyrelsen avlämnat utredning rörande de årliga kostnaderna för handhavandet av de under lappmarkslagen lydande skogar samt rörande den inverkan i administrativt och ekonomiskt hänseende ett ifrågasatt överflyttande från domänstyrelsen till annan myndighet av befattningen med dessa skogar skulle kunna utöva. Slutligen hava de sakkunniga för att vinna mer ingående och allsidig kännedom om de olika spörsmål, som utgjorde föremål för deras arbete, under år 1928 företagit resor inom Västerbottens och Norrbottens län, särskilt lappmarkerna, samt inom Särna och Idre socknar av Kopparbergs län, varvid å de större platserna sammanträden hållits med befolkningen för att lämna denna tillfälle att giva tillkänna sin mening i de olika frågorna. Redogörelse för dessa resor finnes bifogad betänkandet såsom särskild bilaga. (Bil I.) De sakkunniga hava verkställt en uppdelning av det dem anförtrodda lagstiftningsarbetet på det sätt, att i första hand upptagits till prövning lagstiftningsfrågan i vad den avsåg skogarna å de s. k. ströhemmanen, d. v. s. de enskilda skogar, som voro underkastade lappmarkslagens bestämmelser, men belägna utom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Sakkunniga ingingo på denna prövning utan att dessförinnan fatta slutgiltig ståndpunkt beträffande lagstiftningsfrågan i övrigt och ansågo sig kunna göra detta, då man vid en skogslagstiftning för ströhemmanen uppenbarligen delvis måste följa andra synpunkter än vid en dylik lagstiftning för övriga under lappmarkslagen lydande skogar. Härtill kom en strävan hos de sakkunniga att söka efterkomma de direktiv de erhållit och sålunda söka få skogslagstiftningsfrågan beträffande ströhemmanen fortast möjligt löst. Den 15 november 1928 hava de sakkunniga avlämnat särskilt förslag till förordning om inskränkning i tillämpningen av kungl. förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning av viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Förslaget innebar, att skogarna å de s. k. ströhemmanen skulle frigöras från lappmarkslagen samt bliva underkastade 1923 års skogsvårdslags bestämmelser. Sedan Kungl. Maj:t i proposition nr 197 förelagt förslaget 1929 års riksdag, blev detta av riksdagen godkänt. Vad angår lagstiftningsarbetet för övriga under lappmarkslagen lydande skogar, så har det synts de sakkunniga ligga närmast till hands att därvid till utgångspunkt taga 1923 års skogsvårdslag, vilken ju i stort sett gäller för hela landet i övrigt. Denna lag har nämligen i praktiken visat sig på ett tillfredsställande sätt motsvara de krav, som

5 kunna uppställas på en skogslag för enskilda skogar, och det måste d å v a r a naturligt att i första h a n d verkställa en undersökning, h u r u v i d a icke principerna och bestämmelserna i denna lag jämväl kunde vinna tilllämpning å skogarna inom lappmarkerna samt S ä r n a och Idre socknar. Emellertid föreligger det med avseende å dessa trakter i stor utsträckning så speciella förhållanden, att man med fog måste ifrågasätta från det allmännas sida, dels h u r u v i d a m a n skäligen kan mot skogsägarna i dessa bygder framställa k r a v i samma omfattning som mot skogsägarna i landet i övrigt, dels ock h u r u v i d a icke nu ifrågavarande skogar i vissa hänseenden kräva särskilda lagbestämmelser utöver dem, som eljest gälla. De förhållanden, som härvid åsyftas, äro dels naturförhållandena samt därpå beroende biologiska betingelser och dels skogstillståndet samt sociala omständigheter. Det är uppenbart, att i fråga om skogsskötseln å landets enskilda skogar staten såsom representant för det allmänna h a r vissa intressen, som måste beaktas. Det är emellertid även påtagligt, att dessa intressen icke alltid kunna sammanfalla med dem, som ligga den enskilde skogsägaren om hjärtat, utan i många fall torde dessa olika intressen föranleda konflikter. Det är dessa intressekonflikter, som en skogslag avser att reglera. Lagen skall nämligen angiva, i vilken omfattning staten finner sig böra pålägga den enskilde skogsägaren förpliktelser, avsedda att lämna viss gar a n t i för a t t de på nationalekonomiska och sociala hänsyn grundade statsintressena må bliva tillgodosedda, u t a n att den enskilde skogsägarens r ä t t därigenom blir obehörigen tillbakasatt. I lagen skall sålunda lämnas bestämda och tydliga föreskrifter om vad skogsägaren i ifrågavarande avseenden har att iakttaga samt angivas, i vad mån statens organ må hava att ingripa för skogsskötselns reglerande. Det har sålunda vid den n u ifrågasatta skogslagstiftningen gällt att undersöka, vilka intressen det allmänna kunde äga med avseende å de skogar, varom vore fråga, samt pröva, h u r u dessa intressen lämpligen kunde tillgodoses, u t a n att de enskildas berättigade intressen därigenom obehörigen inkräktades. De sakkunniga hava därvid funnit, a t t i första hand samma princip, som utgör grundvalen för 1923 års skogsvårdslag, eller att skogen allt efter det den uttages skall ersättas med ny skog, måste gälla jämväl för lappmarkerna samt S ä r n a och I d r e socknar. Man måste sålunda vid den ifrågasatta skogslagstiftningen först och främst tillse, att det sörjes för skogens behöriga föryngring. Visserligen kan man utgå ifrån att n a t u r e n själv u t a n särskilda åtgärder förr eller senare ombesörjer föryngringen, men i m å n g a fall skulle detta d r a g a alltför lång tid, för att m a n skall kunna åtnöja sig därmed. P å skäl, för vilka sakkunniga längre fram i betänkandet lämnat redogörelse, hava sakkunniga enhälligt ansett ofrånkomligt, att skogsägarna principiellt åläggas ansvar för skogens återväxt. Vid sådant förhållande är det emellertid från det allmännas sida sett, n ä r det gäller skogsmark, där icke

särskilda föryngringssvårigheter föreligga, av mindre vikt, huruvida föryngringen åstadkommes på det ena eller andra sättet, således om föryngringen framkommer på naturlig väg eller om densamma åstadkommes genom särskilda återväxtåtgärder. Detta blir närmast skogsägarens ensak. Ett annat förhållande inträder däremot vid avverkning å skogsmark, där särskilda föryngringssvårigheter förefinnas. Där kan det vara mera ovisst, huruvida återväxt på konstlad väg kan åstadkommas eller icke, och där måste därför möjligheterna för en naturlig föryngring tillvaratagas. Emellertid erfordras påtagligt särskild sakkunskap för att i varje fall avgöra, huru en avverkning skall utföras, för att dessa möjligheter skola bliva tillvaratagna, och det torde enligt sakkunnigas enhälliga mening vara ofrånkomligt att för sådant fall låta vederbörande myndighet lämna därför nödiga direktiv närmast i form av verkställd utsyning. Men utgår man från sådana synpunkter, måste, därest man icke vill binda all föryngringsavverkning vid myndighetens utsyning, en uppdelning av de särskilda skogsmarkerna ske med hänsyn till föryngringsförhållandena. Här hava sålunda de sakkunniga blivit ställda inför en fråga av mer praktisk art, nämligen huruvida en tillfredsställande uppdelning av skogsmarkerna inom nu ifrågavarande områden lämpligen låter sig göra med hänsyn till föryngringsförhållandena eller huruvida frågan om återväxtens betryggande bör lösas genom att binda all föryngringsavverkning vid myndighetens utsyning. Rörande detta spörsmål hava de sakkunniga stannat för olika meningar. Statens intresse sträcker sig emellertid icke allenast till att tillse, att en föryngring alltid åstadkommes inom skälig tid. Det allmänna intresset kräver jämväl, att på de skilda orterna alltid finnes skog i sådan omfattning, att en någorlunda jämn tillgång på arbetstillfälle för den av skogsbruket beroende befolkningen förefinnes och en i viss mån jämn avkastning från skogen därstädes kan erhållas. Å andra sidan fordrar den enskilde skogsägarens ekonomiska intressen rörelsefrihet i fråga om avverkningarna. Särskilt i nu ifrågavarande orter med skogsbruket såsom den dominerande näringen uppkommer sålunda en principiell fråga, nämligen i vad mån ett krav på en reglering av avverkningen av det mogna virkeskapitalet bör tillgodoses. Flertalet bland de sakkunniga har ansett, att härstädes detta krav bör beaktas så tillvida, att å skilda fastigheter avverkningen av det mogna virkeskapitalet bör regleras för vinnande av viss jämnhet i virkesavkastningen. När man emellertid går in för en reglering i detta hänseende, måste påtagligen också tillses, att behörig kontroll å densamma kommer att utövas. Frågan om dylik kontroll har jämväl upptagits till behandling. Sakkunniga hava emellertid därvid icke kunnat enas utan stannat för olika uppfattning, huruvida för utövandet av behörig kontroll i detta hänseende myndighets utsyning skulle vara erforderlig eller icke.

7 Såsom framgår av vad ovan nämnts, har såväl frågan om en uppdelning av markerna med hänsyn till förefintliga föryngringssvårigheter som frågan om lämplig kontroll över det mogna virkeskapitalets uttagande föranlett olika meningar bland sakkunniga rörande nödvändigheten av myndighetens utsyning i varje fall av föryngringsavverkning. Emellertid är denna fråga, huruvida myndighetens utsyning i regel skall vara erforderlig eller icke, av så avgörande betydelse, när det gäller att praktiskt utforma en skogslag, att en olika uppfattning därom ovillkorligen medför helt olika konstruktion av själva lagen. Sakkunniga hava därför nödgats framlägga två skilda lagförslag. Ledamöterna Gabrielsson, Lövgren, Carlgren och Näslund hava, oavsett inbördes skiljaktiga meningar i andra frågor, gått in för ett förslag till skogslag, enligt vilket skogsägaren principiellt skall äga rätt att själv sköta sin skog och myndighets utsyning vara erforderlig allenast i vissa undantagsfall. Sakkunnigas ordförande samt ledamöterna Hermelin och Kallin hava enats om ett lagförslag med bibehållande av myndighets utsyning såsom regel.

II. Historik. Grunderna för nu gällande stadganden angående dispositionsrätten till skogen å enskildes fastigheter inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar i Kopparbergs län hava huvudsakligen tillkommit i sammanhang med meddelande av bestämmelser rörande avvittring eller skatteomföring av nybyggen och hemman i nämnda delar av landet. Avvittringen för Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län blev reglerad genom särskild avvittringsstadga den 10 februari 1824. Samma dag anbefalldes kammar- och bergskollegierna att avgiva förslag till de bestämmelser, vilka kunde befinnas nödiga med avseende å nybygges- och avvittringsväsendet inom lappmarkerna. Som ett resultat av kollegiernas arbete tillkom den 13 december 1850 stadgan för avvittring och skattläggning i Luleå lappmark. Endast förberedande åtgärder för avvittringsarbetets utförande enligt denna stadgas föreskrifter hade emellertid vidtagits, när dåvarande landshövdingen i Norrbottens län, Per Henrik Widmark, år 1860 hemställde, att den måtte förklaras icke skola tillämpas, innan mera tillförlitliga underrättelser om lappmarkstrakternas verkliga värde hunnit inhämtas och Kungl. Maj:t med ledning därav blivit satt i tillfälle att närmare bedöma, huru skogarna i lappmarken måtte kunna till det allmännas gagn på förmånligaste sätt användas. Enligt Widmarks åsikt borde skogarna i lappmarken allt framgent förbliva kronans egendom och avvittringen alltså endast omfatta hemmanens inägor. Framställningen föranledde Kungl. Maj:t att den 28 december 1861 be-

8 sluta, att befallningshavandena i de båda nordligaste länen skulle i samr å d taga under övervägande, h u r u v i d a icke för lappmarkerna inom dessa t v å län gemensamma grunder för d ä r v a r a n d e hemmans och lägenheters 1873 års av a v v i t t r i n g och skattläggning lämpligen kunde bestämmas. Härigenom vittrings- g a v g u p p s i a g e t till den stadga om a v v i t t r i n g i Västerbottens och Norrbotstadga. ^ ^ ^ ^ i a p p m a r k e r 5 s o m utfärdades den 30 maj 1873 och som blev grundläggande för jordfördelningen inom lappmarkerna. Widmarks omn ä m n d a hemställan, a t t Kungl. Maj:t ville taga i övervägande, huru lappmarksskogarna m å t t e k u n n a till allmänt gagn på förmånligaste sätt användas, besvarades, k a n m a n säga, genom antagande av bestämmelsen i stadgans 8 §: »Hemman och nybyggen skola, såvitt tillgång finnes, erhålla skog ej blott till husbehov u t a n ock till avsalu: dock a t t ägare av frälse- och skattehemman och lägenheter ej m å över den vid avvittring tilldelade skogen äga vidsträcktare dispositionsrätt, än enligt § 1 av nådiga förordningen den 29 juni 1866, angående dispositionsrätten över skogen å vissa skattehemman, är ägaTe a v d ä r i omförmälda hemman förunnad.» Innebörden av detta beslut var, a t t lappmarkernas hemmansägare tillerkändes r ä t t dels att u t a n utsyning t a g a till husbehov nödigt virke och bränsle dels a t t efter u t s y n i n g och stämpling av vederbörande skogstjänstemän fritt taga och försälja, vad därutöver kunde med bevarande för framtiden av skogens bestånd årligen avverkas. I avseende å denna utsyning skulle, enligt vad som stadgades i 1866 års förordning, gälla, vad i fråga om utsyning å kronohemman vore föreskrivet i förordningen den 21 december 1865 angående utsyning och försäljning av skogsalster från kronans skogar i Stora Kopparbergs län och de norrländska länen. Enligt 9 § i denna sistnämnda förordning borde vid utsyning skogstrakt ej h å r d a r e anlitas, än med skogens bestånd i framtiden vore förenligt, och borde utsyningen helst så inskränkas, att varje skogst r a k t för framtiden m å t t e l ä m n a enahanda årliga tillgång på sådana träd, som för timmer eller b r ä d e r vore a n v ä n d b a r a ; dock a t t fullmogen skog ej så länge finge sparas, att den a v ålder toge skada. 1865 års utDet k a n i detta s a m m a n h a n g v a r a av intresse att e r i n r a därom, att besyningsför- s tämmelsen, sådan den utformats i förordningen den 21 december 1865, ng ' varit resultatet av ett ingående övervägande från statsmyndigheternas sida. I brev till kammarkollegium den 11 april 1844 hade Kungl. Maj:t förklarat, a t t befallningshavanden i Norrbottens län u p p å ansökan a v åbor om r ä t t att för avsalu från kronans skogar a v h ä m t a fullmogna till timmer, plankor eller bräder tjänliga träd, skulle ä g a att, efter det syn å trakten blivit av kronobetjänt och t v å n ä m n d e m ä n verkställd, pröva och bestämma, om och i vad m å n den sökta avverkningen finge efter utsyning av kronobetjänt äga r u m , med iakttagande därvid, att den skogstrakt, v a r a utsyning skulle ske, icke h å r d a r e anlitades, än att den för framtiden kunde lämna enahanda årlig tillgång till s å d a n a träd, som för timmer eller bräder vore a n v ä n d b a r a .

9 Genom skrivelse till kammarkollegium den 24 november 1857 föreskrev Kungl. Maj:t, som samma dag p å jägeribetjäningen överflyttat kronobetjäningens befattning med skogsutsyningar å Västerbottens läns kronomarker, att vad som genom brevet den 11 april 1844 blivit medgivet för Norrbottens län även skulle gälla för Västerbottens län med iakttagande av samma begränsning i utsyningens omfattning. Vid föredragning i statsrådet a v förslaget till nyssnämnda utsyningsförordning den 21 december 1865 anförde dåvarande finansministern friherre Gripenstedt bland a n n a t : Redan i nådiga brevet den 11 april 1844 funne m a n den allmänna princip för utsyningarna, som vore upptagen i det av honom framlagda förslaget, eller att skogen icke finge h å r d a r e anlitas, än med dess bestånd i framtiden ansåges förenligt. I sistnämnda nådiga brev och flera senare författningar funnes även u t t a l a d en a n n a n grundsats av mera ekonomisk än forstlig karaktär, nämligen a t t den skogstrakt, v a r a utsyning skulle ske, ej finge hårdare anlitas, ä n a t t den för framtiden kunde lämna enahanda årliga tillgång till s å d a n a träd, som för timmer eller b r ä d e r vore användbara. Emot denna regel hade a n m ä r k n i n g a r framställts av sakkunniga personer, vilka förmenat, a t t därigenom fullmoget virke skulle komma att lämnas på rot, tills det toge röta, och a t t hellre allt fullmoget virke borde på en gång få avverkas, även om t r a k t e n till följd d ä r a v under en längre t i d r y m d komme att sakna dylikt virke. F ö r s t n ä m n d a farhåga hävdes likväl nästan* helt och hållet av det k ä n d a förhållandet, att ett fullmoget träd i de nordliga trak. terna bibehölle sin friskhet 40—50 år efter det mognadsperioden inträtt, och avverkningens fördelning på en längre tidrymd icke allenast befordrade återväxten genom det skydd de kvarstående större träden lämnade den uppväxande småskogen u t a n medförde även den stora ekonomiska fördelen av en större jämnhet i skogsavverkningens anspråk p å arbetskrafter inom avverkningstrakterna och torde ensamt av sistnämnda skäl böra föreskrivas. H a n hade därför i förslaget bibehållit även sistnämnda grundsats allenast med det tillägg, att alla fullmogna t r ä d borde till avverkning utsynas, innan de av ålder toge skada. Statsrådet framhöll slutligen, att det skulle ankomma på skogsstyrelsen att meddela de närm a r e föreskrifter, som skogstjänstemännen hade att iakttaga vid tillämpningen av nu omnämnda bestämmelser. I n n a n de sakkunniga övergå till en redogörelse för de skäl, som voro för Norrländska lagstiftarna avgörande, n ä r i samband med tillkomsten av 1873 å r s av- hJ^mittén8~å vittringsstadga beslut fattades, att i 1865 års utsyningsförordning fast1870. ställda principer skulle tillämpas å lappmarksskogarna, bör omnämnas ännu ett inlägg i fråga om lappmarkernas skogsvård, som dessförinnan gjordes. Efter hemställan av riksdagen beslöt Kungl. Maj:t den 18 juni 1868 att tillsätta en kommitté med u p p d r a g att verkställa u t r e d n i n g rörande de norrländska skogsförhållandena och avgiva förslag till bland a n n a t lämpliga lagbestämmelser för enskildes d ä r v a r a n d e skogar. Den

10 21 december 1870 avgav denna kommitté betänkande, innehållande förslag till skogsordning för Norrland. Enligt detta förslag skulle ägare av skatte- och frälsehemman inom lappmarkerna äga rätt att å skogsområde, som anvisats hemmanet, fritt taga icke blott husbehovsvirke utan även för avyttrande i orten sådana mindre träd, som i genomskärning ej uppnådde 8-3 decimaltum på ett avstånd av 16 fot från storändan eller 11 decimaltum i storändan. Sådant virke skulle dock ej få tagas till större belopp, än för behovet inom lappmarkerna kunde erfordras. Kunde skogen därutöver med framtida bestånd lämna avkastning, skulle denna även tillkomma ägaren men först efter utsyning och i vissa fall mot särskild avgift. För odlingsarbetes utförande skulle utsyning lämnas ägaren, dock ej till större belopp varje gång, än vartill han på grund av skogens beskaffenhet i dess helhet kunde vara berättigad. Förslaget innebar slutligen, att hemmansskogarna i lappmarkerna även efter den allmänna avvittringens fullbordande skulle stå under den tillsyn och kontroll av skogsstaten, vartill nyss relaterade föreskrifter kunde föranleda. I motiveringen till dessa förslag framhölls först och främst nödvändigheten av att icke genom efterlåtenhet äventyra förlusten av det skydd, som lappmarksskogarna såsom en naturlig stormkappa lämnade mot fjällvmdarna, och att därför bevara dem från förstörelse. En gång uthuggna skulle de till följd av klimatiska förhållanden sannolikt aldrig kunna bringas till ordentlig återväxt, och på samma gång skulle måhända en stor del av det nedre landets kultur vara till spillo given. Något hinder att meoldela strängare bestämmelser rörande skogshushållningen i lappmarkerna än i övriga delar av riket förelåge ej enligt kommitterades åsikt. Ägarna hade icke fått sig tillförsäkrad annan rätt till skogen än den, som tillkomme kronohemmansåbor. Staten ägde ännu alla skogarna, ett förhållande, som genom avvittringen kunde komma att rubbas. Det tillfälle, som följaktligen ännu funnes att utan ringaste kränkning av eller ingrepp i enskild äganderätt förbinda den rättighet till skogens begagnande, som ansåges böra tillkomma hemmansägaren i den ort, varom fråga vore, med sådana föreskrifter, att skogarnas förstörelse i möjligaste måtto förebyggdes, utan att utvägarna till nödtorftig bärgning bleve innevånarna betagna, torde sålunda icke böra lämnas obegagnat. Genom att de utav kommittén föreslagna bestämmelserna vunne godkännande, skulle för staten även vinnas fördelen av lättnad i kronoparkernas bevakning. Den omständigheten, att det funnes hemman i lappmarkerna, som saknade skog för husbehov, hade föranlett kommitterades förslag om en viss fri försäljning inom lappmarkerna, dock icke av större träd, som med fördel kunde fraktas ner till kustlandet, utan endast av träd av viss mindre dimension. Statens uppoffring för handhavandet av den föreslagna tillsynen och kontrollen motiverade en avgift för varje utsynat träd.

11 Under förarbetena till 1873 års avvittringsstadga blev frågan om hus- Förarbeten hållningen med lappmarkshemmanens skogar föremål för övervägande i awittringsett flertal från olika myndigheter infordrade yttranden. Sålunda före- stadga. slog K u n g l . Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län, att hemmansägare eller åbo skulle v a r a skyldig att för all framtid, vid ansvar som för skogsåverkan, ställa sig till efterrättelse den hushålls- och avverkningsplan, som av vederbörande skogstjänsteman upprättades och av skogsstyrelsen fastställdes. Lantmäteristyrelsen y t t r a d e sig i samma r i k t n i n g med det tillägg, a t t skog ej borde få avverkas u t a n föregående utsyning, innan hushållsplan fastställts. Kungl. Maj:ts befallningshävande i Västerbottens län jämte kammarkollegium uttalade sig för en till överensstämmelse med förordningen den 29 juni 1866 inskränkt dispositionsrätt till skogen. Skogsstyrelsen höll före, att beträffande nybyggen, som efter n y a bestämmelsers utfärdande upplätes, inskränkande föreskrifter rörande dispositionen kunde utfärdas, men uttalade, att ägare av hemman och innehavare av nybyggen, som uppkommit före utfärdandet av 1866 års förordning, syntes kunna äga giltiga anspråk på full dispositionsrätt, d ä r odlings- och byggnadsskyldigheterna ej blivit eftersatta. Skogsinspektören i Västerbottens och Norrbottens län slutligen ansåg, a t t all avverkning till avsalu från lappmarksskogarna borde v a r a förbjuden annat än efter utsyning av vederbörande skogstjänsteman. Vid utarbetandet av grunderna för den tillämnade avvittringsstadgan för l a p p m a r k e r n a fann Kungl. Maj:t, att med avseende å skog, som vid avvittringen kunde tilldelas hemman, det borde stadgas en inskränkning i förfoganderätten i enlighet med de principer, som angivits i 1866 års förordning. Då emellertid sistnämnda förordning tillkommit med rikets ständers medverkan, fann Kungl. Maj:t förslaget om att utsträcka densammas giltighet även till lappmarksskogarna böra föreläggas riksdagen. När frågan om avvittringsstadgan för lappmarkerna behandlades i statsrådet, anförde föredragande departementschefen, statsrådet Bergström, bland a n n a t följande: Gentemot den av landshövding W i d m a r k framförda meningen, att skogarna i lappmarkerna allt framgent borde förbliva kronans egendom, ville statsrådet framhålla, att han icke kunde tillstyrka ett frångående av den grundsats, som låge till g r u n d för bestämmelserna i förordningen den 21 december 1865, angående kronoparkers bildande i Kopparbergs m. fl. län, eller att redan anlagda hemman och nybyggen därefter såsom ditintills borde vid a v v i t t r i n g a r och storskiften åtnjuta visst område i skog och mark. Om således hemman och nybyggen vid avvittringen komme att erhålla skog därför, a t t den vore nödig för deras framtida bestånd, så funnes emellertid h ä r i ett ytterligare skäl för angelägenheten att för framtiden betrygga skogens bestånd; ty därförutan torde den ej längre k u n n a bidraga till hemmanens. I anledning av att efter utfärdandet av 1866 års förordning ägare av

12 hemman i l a p p m a r k e r n a vid skattelösning tillförsäkrats full skattem a n n a r ä t t och detta föranlett, att tvekan uttalats, huruvida rörande dessa en inskränkning i dispositionsrätten kunde föreskrivas, funne statsrådet sig böra gendriva en sådan mening med påpekande av a t t denna r ä t t ej kunde v a r a kraftigare än den, som enligt lag tillkomme ägare av skatte- och frälsehemman i allmänhet, men v a r i ändring genom statsmakternas samstämmande beslut kunde åvägabringas. Ty för den åsikt att staten ägde både r ä t t och plikt att genom lagbud så ordna den enskilda skogshushållningen, att det ej strede emot det allmännas bästa, förefunnes skäl, vilka h a n ej ansåge nödigt i detta samband utveckla men som enligt hans omdöme vore fullt giltiga. Statsrådet ville slutligen framhålla, att det torde bero på Kungl. Maj:ts gottfinnande att bestämma skogsområdenas storlek så, att, därest de enskilde skulle erhålla oinskränkt dispositionsrätt över skogen, skadan av denna r ä t t s befarade missbruk bleve inskränkt till minsta möjliga omfång, — en utväg, som påtagligen skulle vara för de enskilda mindre fördelaktig, än om större områden dem tilldelades med förbehåll, som ledde därhän, att av skogen väl finge tagas så mycket, som utgjorde dess n a t u r l i g a avkastning, men icke något därutöver. Riksdagen beslöt godkänna Kungl. Maj:ts förslag om utsträckning av giltigheten av 1866 års förordning, och den 30 m a j 1873 utfärdades den nya avvittringsstadgan, i v a r s 8 § intogs den bestämmelse, som tidigare återgivits och som sedan dess utgjort underlaget för hushållningen med de enskilda skogarna i lappmarkerna. Skrivelsen till Emellertid hade frågan om hushållningen med de enskilda skogarna länsstyrelsen i v a r i t f ö r e m å l ffa. statsmakternas uppmärksamhet icke blott vad anginge Kopparbergs

,

•,. . ,

län den 27/« lappmarkerna u t a n jämväl beträffande övre D a l a r n a s skogstrakter. 1879, Den 21 september 1874 hade revisionssekreteraren E. Poignant efter u p p d r a g av Kungl. Maj:t avlämnat utredning rörande storskiftesverket i Kopparbergs län och därvid till behandling även upptagit frågan om de åtgärder, som i sammanhang med storskiftet borde vidtagas för tryggande av skogens framtida bestånd. H a n hade vid sina undersökningar funnit, att förutsättningarna för skogsbruket i S ä r n a socken med Idre kapellag vore att n ä r m a s t jämställa med förhållandena i Norrbottens läns lappmark. Allt — såväl skogsmarkens och skogsbeståndens beskaffenhet som jordbrukets behov av stöd från skogen samt beskattningsförhållandena — syntes honom tala för, att all skog inom socknen för framtiden ställdes under skogsstatens tillsyn p å sätt, som skett i lappmarkerna. Över förslaget hördes S ä r n a och I d r e socknemän, som förklarade, a t t de fullkomligt insåge n y t t a n och nödvändigheten av att för skogens inom orten framtida v å r d enahanda bestämmelser, som då gällde för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, vunne tillämpning. Sed a n Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet, skogsstyrelsen och kammarkollegium biträtt förslaget, fastställde K u n g l . Maj:t i skrivelse till

länsstyrelsen i Kopparbergs län den 27 juni 1879 grunderna för a v v i t t r i n g och storskifte i S ä r n a socken med Idre kapellag med den av revisionssekreteraren Poignant föreslagna inskränkningen i hemmansägarnas dispositionsrätt över skogen. Den princip om i huvudsak uthålligt skogsbruk tillika med skogsav- Ändringsförkastningens utsyning, som sålunda antagits i samband med fastställandet sl*g röre ulu i

B..

(11

,

, . ,

.

komsten av

av g r u n d e r n a tor avvittringen såväl i lappmarkerna som övre Dalarna, 1915 års förhade icke varit i tillämpning många år, förrän vid skilda tillfällen för- ordning (lapp slag om ä n d r i n g framfördes. Åren 1878, 1880 och 1881 väcktes av riks- ™ S " dagsmännen i a n d r a k a m m a r e n från Västerbottens och Norrbottens län motioner i sådan riktning, vilka dock icke lyckades tillvinna sig riksdagens bifall. År 1881 gjorde Norrbottens läns landsting och år 1888 landstinget i Västerbottens län framställning till Kungl. Maj:t med begär a n om proposition till riksdagen, att 1866 års förordning m å t t e upphävas och ersättas med den år 1874 för skogarna i kustlandet a n t a g n a s. k. Norrbottens skogslag (dimensionslagen). F r a m s t ä l l n i n g a r n a föranledde emellertid ej till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. I motion till 1889 års riksdag hemställde häradshövdingen A. Hygrell om en omarbetning av 8 § i 1873 å r s avvittringsstadga i syfte, att den enskilde skogsägaren inom lappmarkerna skulle få r ä t t att såväl till husbehov som till avsalu fritt avverka av sin skog intill en viss minimidimension, lika med eller, om så ansågs nödigt, något högre än den, som fastställts i Norrbottenslagen. Lagutskottet, till v a r s behandling motionen hänvisats, hemställde, att den föreslagna lagändringen icke måtte vidtagas men a t t framställning m å t t e göras hos Kungl. Maj:t att taga i övervägande, h u r u de olägenheter, som för n ä r v a r a n d e vidlådde tillämpningen av 8 § i 1873 å r s avvittringsstadga, skulle k u n n a undanröjas. Utskottet anförde bland a n n a t : Olägenheter såväl för de enskilda skogsägarna som för lappmarkernas ekonomiska utveckling syntes verkligen h a v a uppkommit genom lagen. Härtill komme, att antalet tjänstemän i förhållande till de stora arealerna även v a r i t alltför ringa. Det oaktat kunde utskottet icke tillstyrka motionen. Utskottet vore övertygat, a t t l a p p m a r k e r n a för hela sin tillvaro såsom bebyggda och delvis odlade landsdelar vore beroende av skogens bestånd. E n ändring i lagstiftningen, varigenom detta bragtes i fara, skulle bliva av den mest ödesdigra verkan, och detta icke blott för lappmarkerna u t a n ock för angränsande områden. Dimensionslagen erbjöde enligt utskottets mening ej ett tillräckligt skydd mot överdriven avverkning. Ändamålet med motionen kunde p å a n d r a v ä g a r vinnas. Domänstyrelsen hade meddelat sin avsikt att föreslå ä n d r i n g a r i bestämmelserna rörande lappmarkslagens handhavande. Utsyningsavgifterna borde minskas och skogsägarna beredas större inflytande i fråga om t r a k t för u t s y n i n g a r n a s förläggande. Båda k a m r a r n a avslogo så väl motionen som utskottets förslag. I sitt utlåtande hade lagutskottet även omnämnt, att statsrådet och

14 chefen för finansdepartementet i konselj den 12 januari 1889 föredragit dels en petition av samma innehåll som den av Hygrell framställda motionens, i vilken petition hemmansägare från Åsele, Fredrika, Lycksele, Örträsk, Stensele och Sorsele socknar anhållit, att avvittringsstadgans 8 § måtte upphävas och den för kustlandet gällande skogslagen tillämpas för lappmarkerna eller, om detta ej kunde bifallas, att utsyningsavgifterna måtte upphöra att utgå eller åtminstone nedsättas, dels en framställning från Västerbottens läns landsting, som utmynnat i enahanda yrkande. Ingen av framställningarna hade dock föranlett någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida. Över båda framställningarna hade emellertid yttranden infordrats från revirförvaltarna inom de områden, som berördes av frågan. I dessa yttranden hade anförts, att bolag eller trävaruhandlande disponerade stor och i vissa socknar största delen av skogen antingen med äganderätt eller på grund av avverkningsrätt under flera år, att, då endast grövre virke kunde med fördel avverkas i lappmarkerna, den för kustlandet gällande skogslagen saknade betydelse för dessa trakter, att stora förluster skulle tillfogas den, som sålt avverkningsrätt till skog under förutsättning av att utstämpling skulle föregå avverkningen, men att däremot de, som köpt avverkningsrätter, skulle skörda vinster, vilka säkerligen skulle uppgå till miljoner kronor. Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län, som hörts med anledning av framställningarna, hade i avgivet utlåtande ansett sig kunna ifrågasätta, huruvida de, som petitionerat i en sak, varav andra komme att draga fördel, verkligen vore mogna för den frihet i dispositionsrätten till skogen, som de påyrkade. Vid första påseendet förefölle det visserligen tilltalande, att skogslagstiftningen för länet vore enhetlig, men denna likformighet hade en mycket olika verkan: i kustlandet vore nämligen tillgången på grövre skog obetydlig; avverkningen där hade därför minskats; i lappmarken däremot funnes sparad timmerskog, som genom gällande lag skyddades men vars avverkande, om fritt spelrum härför lämnades, snabbt skulle tilltaga. Bifall till förslaget skulle leda till den långsamt växande skogens förstörande och därmed till lappmarkernas undergång. Domänstyrelsen hade i ett i ärendet avgivet yttrande framhållit bland annat, att om man oavsett skogarnas huvudändamål att vara ett stöd för jordbruket ansåge, att desamma, betraktade ur ren affärssynpunkt, borde frigivas, detta ej kunde ske, utan att viktiga intressen äventyrades. Därför kunde ej heller det villkor eftergivas, som i motiven till 8 § förknippades med en oinskränkt dispositionsrätt till skogen, nämligen att områdenas storlek skulle bestämmas så, att faran för missbruk inskränktes till ett minimum. Områdena borde alltså genom en ny dyrbar avvittringsåtgärd, bekostad av stat eller enskilda, minskas. Domänstyrelsen hade i sitt yttrande vidare ställt i utsikt, att reglementariska föreskrifter

rörande utsyningarna skulle utfärdas, varigenom vissa lättnader skulle beredas skogsägarna. Styrelsen hade slutligen biträtt gjorda uttalanden rörande den för kustlandet gällande skogslagens olämplighet för lappmarkerna, enär, förutom köldens och den korta vegetationsperiodens ofördelaktiga inflytande på fröproduktionen och därigenom på föryngringen, i synnerhet vindarna från fjällen verkade menligt på skogsväxtligheten i lappmarkerna, i följd varav varsamhet vid avverkningen vore av nöden. Vid ärendets behandling i statsrådet hade vederbörande departementschef till att börja med erinrat därom, att någon som helst orättvisa ej blivit begången mot lappmarksborna genom beslutet om en endast inskränkt dispositionsrätt till skogen. Någon rätt till* skogsanslag hade de ej haft. Då de det oaktat erhållit sådant och då jordbruket där ej kunde bestå utan understöd av skogen, hade det varit ej blott berättigat utan även nödvändigt att stadga inskränkning i dispositionsrätten. Vad som meddelats om skogsförsäljningarna vore av beskaffenhet att utgöra talande vittnesbörd för att statens kontroll fortfarande vore av behovet påkallad. Vid kommunalstämma den 26 maj 1889 beslöto Särna och Idre sockenmän enhälligt att hos Kungl. Maj:t göra framställning om sådan ändring i de principer, som i 1879 års kungl. brev angående grunder för avvittring och storskifte i Särna socken med Idre kapellag fastställts, att åt jordägarna skulle medgivas fri dispositionsrätt till alla de å den tillskiftade skogsmarken befintliga träd, som vid utsyning befunnes icke understiga de dimensioner, vilka då vore såsom minimum bestämda vid avverkning å kronoparkerna i socknen, eller minst 8 XA decimaltum i genomskärning vid 16 fots höjd från roten. Förutom den ofria ställning i fråga om förvaltningen av skogen de på grund av utsyningstvånget intoge, framhöllo sockenmännen bland annat som skäl för bifall till framställningen det förhållandet, att de nödgats till sågverksbolag försälja såväl hela som större eller mindre delar av sina jordegendomar med åbelöpande skog och åbyggnader, emedan ingen vågat eller velat av sockenmännen köpa någon avverkningsrätt på vissa år i anseende till den mycket inskränkta dispositionsrätten till skogen. I detta avseende vore befolkningen i grannsocknarna gynnsammare ställd; den kunde upplåta avverkningsrätt på vissa år till pris vida överstigande dem, som vid försäljning av själva skogsmarken inom Särna kunnat erhållas. Oaktat att länsstyrelsen i Kopparbergs län förordade bifall till framställningen, förklarade Kungl. Maj:t den 2 februari 1894 sig ej hava funnit skäl att å den underdåniga ansökningen fästa avseende. Då i början av 1890-talet ett livligt intresse för vården av de norrländska skogarna väckts till liv, tog detta sig bland annat uttryck i en motion, som av landshövdingen Curry Treffenberg frambärs i riksdagens första kammare. Efter en ingående motivering, i vilken såväl skogslag-

16 stiftningen för l a p p m a r k e r n a som organisationen av statens skogsförv a l t n i n g gjordes till föremål för granskning, hemställde motionären om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan bland annat, a t t det skulle uppdragas åt sakkunniga att överse skogslagstiftningen, i syfte a t t en förb ä t t r a d hushållning å enskilda skogar måtte kunna åstadkommas. Motionen, remitterad till tillfälligt utskott, avstyrktes emellertid av detta och avslogs av kammaren, varigenom vidare behandling av densamma förfallit. N ä r 1896 å r s skogskommitté framlade förslag till n y skogslag, berörde detta förslag visserligen icke direkt själva skogslagstiftningen för lappmarkerna, men m a n torde v a r a berättigad påstå, a t t kommitténs förslag likväl kom a t t utöva — om än mer indirekt — ett s t a r k t inflytande på det framtida arbetet på sistnämnda skogslagstiftnings reformerande. Det allmänna intresse för en förbättrad skogsvård, som de av kommittén framlagda förslagen och det därefter följande livliga meningsutbytet i skogsfrågor väckte till liv, omfattade snart även lappmarksskogarnas skötsel och kom till ett mera synligt u t t r y c k genom framställningar från såväl »Föreningen för skogsvård» som »Övre Norrlands skogsvårdsförening». Efter ett den 24 april 1906 av numera professorn Henrik Petterson hållet föredrag »Om avverkningsberäkning för Norrlandsskogarna», fattade förstnämnda förening en resolution, v a r i uttalades önskvärdheten av att en kommission a v Kungl. Maj:t tillsattes för undersökning av de åtgärder, som borde vidtagas för åstadkommande av en r ä t t v å r d av kronans och de under skogsstatens tillsyn ställda enskilda skogar i Norrland och Dalarna, samt av a t t denna kommission bestode av representanter för såväl det allmännas som enskildas intresse. Övre Norrlands skogsvårdsförening anhöll i skrivelse den 17 december 1906, a t t Kungl. Maj:t i anledning av vissa i skrivelsen påpekade brister i skogslagstiftningen för Västerbottens och Norrbottens län ville t a g a i övervägande, vilka å t g ä r d e r för deras avhjälpande borde vidtagas, så att allmänt och enskilt intresse tillgodosåges. Norrländska M a n t o r d e h a v a r ä t t a t t a n t a S a » a t t d e t n ä r m a s t v a r som en följd av skogsvårds-^ dessa framställningar, som Kungl. Maj:t den 5 juli 1907 uppdrog .åt e 'omrfglf år kommitté a t t verkställa utredning angående de åtgärder, som borde vidtagas för att åstadkomma en r ä t t v å r d av kronans och de under skogsstatens tillsyn ställda skogarna i Norrland och Dalarna. Bland de förslag, som denna kommitté framlade i sitt den 16 m a r s 1912 a v g i v n a betänkande, fanns j ä m v ä l förslag till lag angående utsyning å enskildes skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Man avsåg därvid icke att taga avsteg från dittills gällande huvudprinciper i fråga om skogshushållningen och skogsskötselns handhavande u t a n n ä r m a s t att i en och samma lag sammanföra gällande föreskrifter med tillägg av stadganden i ändamål att tillgodose såväl önskemål i fråga om föryngring efter avverkningarna som s t r ä v a n a t t återföra improduktiv skogsmark

17 till produktiv. Principen om uthålligt skogsbruk skulle sålunda fortfarande gälla. Beträffande den närmare utformningen av denna princip anförde kommittén i sin motivering för förslaget: Redan den omständigheten, att även smärre träd numera flerstädes hade saluvärde, innebure skäl för, att den form, som uthållighetskravet nu fått i lagstiftningen, eller att skogarna skulle lämna enahanda årlig tillgång på träd, som vore till timmer eller bräder användbara, icke längre borde bibehållas. Vid strävandet efter uthållig avkastning finge icke virkesmassan eller trädantalet vara enbart avgörande, utan borde såsom uthållighetens mål i stället uppställas, att skogens värdeavkastning skulle i möjligaste mån vara jämn. Med sådan utgångspunkt bleve dimensionerna på de i årsavverkningen ingående träden av mindre vikt, liksom ock det saknade betydelse, till vilken grad avverkningen utgjordes av huvudavverkning eller föravverkning i yngre bestånd. Kommittén funne ej heller varken nödigt eller från skogshushållningssynpunkt lämpligt, att den mogna skogens överhållande för bevarande av en jämn avkastning skulle enbart bestämmas i förhållande till den tidpunkt, då träden kunde anses börja taga skada, utan borde man här liksom i fråga om kronans skogar utgå från den avverkning, som för närvarande med hänsyn till beståndens mognadsålder samt deras beskaffenhet i övrigt borde uttagas, och finge denna avverkningsbara del av virkesförrådet i allmänhet icke kvarstå längre, än som vore nödigt för att vinna erforderlig jämnhet i avkastningen. Beträffande den tidrymd, inom vilken den övermogna skogen borde uttagas, hade uttalanden i riktning mot fastslående av en viss tid härför gjorts såväl vid skogsvårdsföreningens diskussions möten som ock särskilt uti ett till kommittén avgivet yttrande från Svenska trävaruexportföreningen. Härutinnan ville kommittén såsom sin mening anföra, att någon på förhand bestämd generell övergångstid härför icke kunde uppställas, utan att denna fråga borde avgöras i varje särskilt fall med tanken fästad på lagens ändamål att betrygga skogarnas framtida bestånd ävensom högsta och möjligast jämna avkastning för ägaren. I fråga om beräknandet av årsavverkningens storlek samt föryngringen yttrade kommittén bland annat: Under antagande av en föregående mer fullständig undersökning av skogen skulle den avverkning, som borde utgå för viss tid från en skog, framgå som ett direkt uttryck för skogens tillstånd och behov av avverkning samt berättigade krav på jämn avkastning men behövde och borde icke göras så beroende av matematiska beräkningar, som hittills skett. Det vore först genom att uppställa en dylik på faktiska förhållanden — beståndens ålder och uppskattade virkesmassa samt utförda beräkningar över tillväxtförmågan — grundad jämförelse mellan en föreslagen avverkning under viss tid, å ena, och skogens beräknade avkastning för tiden efter periodens slut, å andra sidan, som man bleve i stånd att överblicka 2 — 310079

18 hushållningen och bedöma, huruvida avverkningen vore r ä t t avpassad efter skogens tillstånd och det för skogen gällande kravet p å j ä m n avkastning. Då det för hemmansägaren icke vore avkastningens massa u t a n dess värde, som hade största betydelsen, borde vid avverkningsberäkningen icke heller avkastningens jämnhet endast bedömas efter kubikmassan u t a n en höjning eller sänkning ske för de olika treårsutsyningarna i förhållande till virkets värde, varigenom vissa bestånds vårdshuggn i n g a r av m i n d r e värdefull skog kunde påskyndas. Rörande skog a r n a s föryngring måste m a n för dessa trakter även för framtiden huvudsakligen v a r a hänvisad till skogens självsådd. Då all avkastning med u n d a n t a g för hemmansägarens egna husbehov endast finge ske efter föregående utstämpling, torde ock i de flesta fall självåterväxten bliva tryggad, även om föryngringstiden ofta bleve avsevärt lång. Kommittén hade likväl icke kunnat l ä m n a obeaktat, att så ogynnsamma förhållanden h ä r r å d d e på vissa ställen till följd av marktäckets beskaffenhet, försumpning, brist på dugliga fröträd o. s. v., a t t direkta åtgärder vore nödvändiga efter avverkning av nuvarande bestånd för a t t bibehålla marken i skogsproduktivt skick. Dylika områden torde i allmänhet vid avvittringen hava betraktats såsom oduglig m a r k och tillagts hemmanen utöver skogsanslagen. Med de ändrade förhållandena hade emellertid nu flerstädes t r ä d å desamma erhållit saluvärde, och fördenskull syntes numera tiden v a r a inne att införa stadganden såväl till förhindrande a v dylik marks övergående till improduktiv som även i r i k t n i n g mot möjliggörande och påskyndande av återväxt därå. I sådant syfte hade kommittén föreslagit, att för mark, d ä r i följd av försumpning, brist på fröträd eller a n d r a orsaker n a t u r l i g å t e r v ä x t icke vore möjlig, utsynings erhållande måtte göras beroende av att vissa direkta föryngringsåtgärder vidtoges. De åtgärder, som på övriga delar av skogen kunde bliva av hemmansägare vidtagna till påskyndande av föryngringen, borde föranleda en ökning av avverkningen i förhållande till den förkortning av omdrevstiden för skogen, som bleve en följd a v samma åtgärder. Sedan myndigheter och landsting blivit hörda över skogsvårdskommitténs förslag, avgav Kungl. Maj:t till 1915 å r s riksdag proposition, innefattande förslag till nya bestämmelser om utsyning å viss skog inom lappm a r k e r n a med flera områden, och efter riksdagsbehandling utfärdades den 18 juni 1915 nu gällande förordning i ämnet, den s. k. lappmarkslagen. Grunder för Såsom tidigare omnämnts, h a d e de grunder, efter vilka u t s y n i n g skulle utsyningen. gk< ^ ursprungligen funnits angivna i förordningen den 21 december 1865 angående utsyning och försäljning av skogsalster från kronans skogar i Stora Kopparbergs län och norrländska länen. I denna hade stadgats, att skogen ej finge hårdare anlitas än med dess bestånd i framtiden vore förenligt, och borde utsyningen helst så inskränkas, att skogen fortfarande kunde lämna enahanda årlig tillgång på träd, som vore till timmer eller-

19 bräder a n v ä n d b a r a ; dock att fullmogen skog ej så länge finge sparas, att den av ålder toge skada. 1865 års förordning avlöstes sedermera av förordningen den 18 september 1874, men d ä r v i d bibehöllos förutvarande utsyningsbestämmelser oförändrade. Den 26 j a n u a r i 1894 utfärdades ny förordning angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket.J ä m v ä l i denna förordning bibehöllos utsyningsbestämmelserna som förut, dock med det tillägg »att fullmogen skog ej så länge finge sparas, a t t den av ålder eller eljest toge skada». I s a m m a n h a n g med utfärdande av 1865 års utsyningsförordning togs även u n d e r övervägande, h u r u kostnaderna för u t s y n i n g a r n a å skogar, som av enskilda disponerades, skulle gäldas. I skrivelse till skogsstyrelsen den 11 maj 1866 förordnade Kungl. Maj:t, att vid dylik u t s y n i n g förr ä t t n i n g s m a n n e n skulle för den tid förrättningen å stället varade äga uppbära e r s ä t t n i n g av fem kronor för dag samt v a r a berättigad till fri kost och h u s r u m eller åtnjuta ersättning därför. Den 13 juni 1867 bestämde Kungl. Maj:t, att sistnämnda ersättning skulle utgå med en krona 50 öre för kost och 50 öre för husrum. Sedermera vidtogos h ä r i tid efter ann a n olika förändringar. Sålunda fastställdes år 1874 avgiften till 10 öre för varje utsynat träd, som v a r dugligt till bjälke eller sågtimmer, samt enahanda belopp för v a r t fjärde lass a n n a t utsynat virke. År 1882 bestämdes, att avgiften för utsyning av virke, dugligt till försågning, skulle utgöra 10 öre för varje bjälk- och sågtimmerträd, som vid brösthöjd hölle minst 30 centimeter (10-i decimaltum) i genomskärning, samt 5 öre för mindre t r ä d ; överstege antalet utsynade t r ä d 1000, skulle för varje överstigande träd endast erläggas halv avgift. Genom kungl. brev den 29 november 1889 bestämdes, att utsyningsavgifterna, vilka dessförinnan tillfallit förrättningsmännen, därefter skulle indragas till statsverket. Genom kungörelse den 11 december 1903 nedsattes utsyningsavgifterna på följande sätt: för varje timmerträd, som 1*5 meter från marken, barken inberäknad, hölle minst 30 centimeter i genomskärning, skulle avgiften utgöra 5 öre, för varje träd, som ej uppnådde detta m å t t men hölle minst 20 centimeter, 2-5 öre samt för annat u t s y n a t virke 2-5 öre för kubikmeter fast m å t t ; för avtorkad, död skog och för virke ovan odlings- och fjällgränsen skulle avgiften utgöra hälften av nu n ä m n d a belopp. Denna begränsning av utsyningsavgifternas storlek v a r föranledd av ett u t a v 1896 års skogskommitté framlagt förslag. Under sina resor för undersökning av skogsförhållandena inom landet hade kommittén funnit, a t t befolkningen inom l a p p m a r k e r n a vore benägen för bibehållande av gällande inskränkning i dispositionsrätten över skogen, men det hade allmänt uttryckts en önskan, att utsyningsavgifterna m å t t e försvinna eller åtminstone väsentligt minskas. Kommittén framförde dessa befolkningens önskemål med det resultat, att avgifterna på angivet sätt reducerades. Slutligen h a v a i samband med lappmarkslagens tillkomst genom ännu gällande kungörelsen av den 19 november 1915 bestämmelserna om avgif-

20 ternas storlek åter reviderats. De utgå nu för utsyning och stämpling a v träd, som l*s meter från marken hålla minst 20 centimeter i genomskärning, barken inberäknad, med 5 öre för kubikmeter fast mått samt för annat virke med 2-5 öre. Därvid skall dock iakttagas dels att, där förrättningen avser skog ovan odlingsgränsen, ersättning skall utgå med allenast hälften av nyss angivna belopp, dels att gottgörelsen skall i fråga om virke av torkad, död skog beräknas till allenast hälften av sådan för v ä x a n d e skog, dels ock att minsta avgift för förrättning, även om utsyning ej sker, skall vara 3 kronor. 1915 års lapp- Den n u gällande skogslagen för lappmarkerna m. fl. områden är byggd markslag. p & s a m m a p r i n c i p e r , på vilka den tidigare skogslagstiftningen för samma områden vilade, nämligen principerna om utsyningstvång och om uthålligt skogsbruk. Å samtliga under lagen lydande skogar må sålunda avverkning a v b a r r t r ä d för annat ändamål än fastighetens och därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov bedrivas allenast efter utsyning och stämpling av vederbörande skogstjänsteman. Vad sålunda föreskrivits om b a r r t r ä d gäller även med avseende å lövträd ovan odlingsgränsen. —- Enligt lagens stadgande skall utsyning verkställas i enlighet med u p p r ä t t a d avverkningsplan. Sådan plan skall gälla för viss tid och u p p r ä t t a s på sådant sätt, att skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens k r a v särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga. Område, d ä r i följd av markens försumpning, brist på fröträd eller a n d r a omständigheter n a t u r l i g återväxt är väsentligt försvårad, skall i avverkningsplanen behandlas för sig. — Avverkningsplan u p p r ä t t a s i allmänhet av vederbörande skogstjänstem a n på fastighetsägarens eller åbons begäran men k a n jämväl genom fastighetsägarens eller åbons egen försorg u p p r ä t t a s av a n n a n sakkunnig person än vederbörande skogstjänsteman. För att i sistsagda faR planen skall erhålla giltighet erfordras, a t t densamma efter granskning av över jägmästaren godkänts av domänstyrelsen. Ändring i myndighets beslut rörande avverkningsplan k a n sökas genom besvär hos högre myndighet. — Beträffande avverkningsplan och utsynings verkställande upptagas ytterligare vissa detaljbestämmelser i lagen och därutöver återfinnas föreskrifter i dessa ämnen i det av domänstyrelsen utfärdade tjänstgöringsreglementet för skogsstatens förvaltande personal. — Lappmarkslagen innehåller även vissa bestämmelser för tryggande av återväxten efter avverkning. I detta avseende föreskrives, a t t i protokoll över utsyningsförrättning skola angivas de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet, som i avverkningsplanen eller eljest m å hava föreskrivits såsom villkor eller angivits såsom behövliga, samt den tid, inom vilken föreskrivna åtgärder av dylikt slag skola v a r a vidtagna. Därjämte stadgas, att, därest vid utsyning förrättningsmannen anser nödigt, att vissa t r ä d tillsvidare överhållas såsom fröträd, föreskrift här-

21 om skall meddelas vid förrättningen samt att fröträden, sedan desamma genom förrättningsmannens försorg försetts med tydligt märke, icke må avverkas u t a n tillstånd av vederbörande skogstjänsteman. Lagen saknar däremot bestämmelser, varigenom föreskrivna å t e r v ä x t å t g ä r d e r k u n n a framtvingas. Den enda påföljd, som k a n förekomma vid underlåtenhet från en avverkares sida a t t fullgöra meddelade föreskrifter med avseende å återväxt och skogsvård, är en nedsättning i utsyningsbeloppet vid kommande utsyningar. — Med den n y a skogslagens utfärdande följde ingen förändring i förut gällande ordning beträffande handhavandet av utsyningsarbetet och övervakandet av bestämmelsernas efterlevnad; allt fortfarande skulle dessa u p p d r a g åvila domänstyrelsen och dess organ. N å g r a bestämmelser, varigenom ett frivilligt skogsvårdsarbete v a n n understöd från staten, meddelades icke heller.

I skrivelse den 22 december 1923 väckte domänstyrelsen förslag om Domänstyre vissa ä n d r i n g a r i lappmarkslagen. Dessa avsågo dels bestämmelser om sens skrivet att avverkningsplan, som u p p r ä t t a t s av skogstjänsteman, ej finge till- e&er 1923™ lämpas, förrän den fastställts av vederbörande överjägmästare, och dels stadgande av skyldighet för vederbörande m a r k ä g a r e a t t efter avverkning till avsalu vidtaga erforderliga reproduktionsåtgärder i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 1923 års skogsvårdslag. Över domänstyrelsens skrivelse avgåvos till följd av remiss utlåtan- utlåtanden den av länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i över domänKopparbergs, Västernorrlands, J ä m t l a n d s , Västerbottens och Norrbottens akZeisTden län, landstingen i Västerbottens och Norrbottens län, över j ä g m ä s t a r e n i "/» 192SDalarnas distrikt samt j ä g m ä s t a r n a i Idre, Särna och Västerdalarnas revir, varjämte Sveriges skogsägareförbund och Norrlands skogsvårdsförbund inkommo med särskilda yttranden. De avgivna yttrandena gingo i allmänhet i tillstyrkande riktning. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län gjorde dock en principiell erinran mot förslaget att ålägga skogsägaren reproduktionsskyldighet. De gåvo uttryck åt bland a n n a t den uppfattningen, att det kunde finnas vissa betänkligheter mot att göra skogsägaren ansvarig för avverkningsåtgärder, på vilka han med hänsyn till det i lappmarkslagen stadgade utsyningstvånget ej kunde öva inflytande, då i fråga om de överåriga norrlandsskogarnas föryngring på naturlig v ä g en oomtvistligt r i k t i g ståndpunkt ej förelåge. Därjämte krävde rättvisan, att, därest reproduktionsskyldighet av den i skogsvårdslagen angivna omfattning stadgades för skogarna under lappmarkslagen, ägarna av dessa skogar bereddes samma möjligheter till ekonomiskt understöd som ä g a r n a av skogar under skogsvårdslagen. F r å g a n om erläggande av skogsvårdsavgifter för virke från lappmarksskogarna måste sålunda u p p t a g a s till prövning i samband med behandlingen av spörsmålet om stadgande av reproduktionsskyldighet för dessa.

22 Sveriges skogsägareförbund.

Sveriges skogsägareförbund ansåg sig icke kunna tillstyrka domänstyrelsens förslag om skyldighet för skogsägaren att vidtaga återväxtåtgärder i vidare mån, än att skogsägaren bleve skyldig utföra sådana åtgärder, som skäligen kunde påfordras till befrämjande av uppkomsten av naturlig återväxt. Utsyningstvånget i och för sig utgjorde icke, menade förbundet, något hinder att utsträcka den fulla reproduktionsskyldigheten till lappmarkerna. Men de jämförelsevis avsevärda reproduktionsarbeten, som utförts i lappmarkerna, hade alltjämt i betydande omfattning misslyckats. Orsakerna härtill vore ingalunda ännu klarlagda. Då inom lappmarkerna otvivelaktigt förefunnes vissa trakter, där icke tillfredsställande naturlig återväxt inom rimlig tid kunde påräknas, vore det nödvändigt, att skogsvetenskapen kunde anvisa i praktisk drift i stor skala prövade och säkra reproduktionsmetoder, innan lappmarkerna i fråga om reproduktionsskyldighet jämställdes med rikets övriga delar. Då vetenskapen ännu ej kommit därhän, borde man nöja sig med den etapp på vägen, som förbundet för sin del förordat. Ävenså avstyrktes den s. k. upprepade reproduktionsskyldigheten särskilt med hänsyn till det på lappmarksskogarna allmänt bedrivna för återväxten mångenstädes förödande gemensamhetsbetet. Förbundet framhöll slutligen, att ett utsträckande av allmänna skogsvårdslagens återväxtbestämmelser till lappmarkerna krävde inrättandet av skogsvårdsstyrelser därstädes, d. v. s. en myndighet, som kunde organisera, leda och övervaka allmänhetens arbeten till återväxtens betryggande och som samtidigt utrustades med både medel och förmåga att anskaffa de stora kvantiteter skogsfrö och plantor, som den ifrågavarande lagändringen skulle göra behövliga. Skogsstatens personal — revirförvaltare och kronojägare — kunde icke medhinna detta, Men därest skogsvårdsstyrelser inrättades, då kunde ytterligare ifrågasättas, om icke dessa jämväl borde omhändertaga utsyningarna. Norrlands skogsvårdsförbund avstyrkte förslaget. Dess skäl därtill var detsamma, som Västerbottens hushållningsällskaps förvaltningsutskott vidrört, nämligen den fundamentala skillnaden mellan allmänna skogsvårdslagen och lappmarkslagen. Enligt lappmarkslagen, som vilade på utsyningstvång, var avverkaren icke ansvarig för det sätt, varpå en avverkning planlades, utan detta ansvar vilade på den av staten förordnade stämplingsförrättaren. Redan denna omständighet gjorde, att reproduktionsskyldigheten ej kunde och borde påläggas avverkaren. Däremot vitsordade skogsvårdsförbundet, att åtgärder för befordrande av återväxten i de skogar, som lydde under lappmarkslagen, vore i hög grad påkallade. För att främja detta betydelsefulla ändamål anvisade skogsvårdsförbundet såsom utväg tillräckliga statsanslag eller skogsvårdsavgifter.

23 Med anledning av vad som förekommit i de avgivna yttrandena, av- f™*™'^, gav domänstyrelsen den 3 april 1925 förnyat utlåtande. Styrelsen utveck- de den 3 lade och motiverade däri närmare sitt förslag. Dessutom föreslog styrel- «P*« 1935 sen ytterligare sådan ändring i lappmarkslagen, att å fastighet, där skogstillgången icke vore större än vad som erfordrades till husbehov, utsyning skulle kunna äga rum, utan att avverkningsplan för fastigheten upprättats. Domänstyrelsen ville ingalunda förneka, att, såsom skogsägareförbundet framhållit, en hel del problem rörande såväl avverkning som föryngring av urskogarna i övre Norrland ännu väntade på sin lösning. Å andra sidan växte erfarenheten för varje år, och då styrelsen syftade till ett försiktigt tillvägagångssätt, vore tiden inne att skrida till handling. Att vänta, till dess de svävande föryngringsfrågorna blivit slutgiltigt lösta, innebure en väntan i mansåldrar. Skyddsskogar och trakter av skyddsskogs natur skulle avskiljas, varvid i lappmarkerna så gott som all mark ovan odlingsgränsen men även trakter därutanför samt betydande delar av Särna—Idre socknar skulle komma att dit hänföras. Å fastigheter, där skogen helt eller till övervägande del vore att anse som skyddsskog, skulle skogsägaren vara befriad från reproduktionsskyldighet. Emellertid funnes å övriga skogar under lappmarkslagen större eller mindre områden, vilka väl räknades som skogsmark men å vilka till följd av försumpning, jordmånens ringa produktionsförmåga och höglägen inom polcirkeln skogsbruket icke kunde bära särskilda kostnader för föryngringsåtgärder. Sådana marker måste efter en försiktigt gjord avverkning överlämnas åt naturföryngring och därför särskiljas och i avverkningsplanen behandlas för sig. Beträffande annan än nyss nämnd mark skulle i avverkningsplanen intagas förslag till erforderliga åtgärder för föryngringens betryggande. Dessutom skulle i lagen utsägas, att avverkningen skulle så planeras och utföras, att alla förutsättningar för erhållande av föryngring på naturlig väg tillvaratoges. Vid utsyningstillfället skulle förrättningsmannen närmare fastställa de i planen mera allmänt angivna åtgärderna och bestämma den tid, inom vilken de skulle vara fullgjorda. I övrigt skulle i huvudsak det i allmänna skogsvårdslagen stadgade förfaringssättet bliva en förebild, dock med den skillnad, som föranleddes av att lagens handhavande skulle åligga domänstyrelsen i stället för skogsvårdsstyrelse. Domänstyrelsen avvisade nämligen den av skogsägareförbundet framförda tanken, att skogsvårdsstyrelser skulle inrättas för lappmarkerna. Frågan vore, vilken myndighet; som hade största förutsättningarna för att kunna genomföra den erforderliga organisationen, och därvid måste försteget lämnas åt domänstyrelsen med dess tekniskt väl skolade och med förhållandena på orterna väl bekanta personal. Vad slutligen anginge det framställda förslaget att upptaga skogsvårdsavgifter från skogarna under lappmarkslagen, avstyrkte styrelsen detsamma, då det vore mest naturligt och konsekvent

24 att för skogsvårdsändamål i dessa t r a k t e r använda såsom hittills inflytande utsyningsavgifter och statsanslag. JDomänfull- Till domänstyrelsens sistberörda y t t r a n d e v a r fogat ett a v domänma %9 *' fullmäktige gjort uttalande av den 10 april samma år, v a r i dessa framförde en i vissa avseenden från domänstyrelsen avvikande mening. De anlade en mer biologisk syn på saken samt upptogo till behandling frågan, h u r u v i d a lappmarkslagen borde bibehållas för hela sitt dåvarande giltighetsområde eller huruvida icke mera godartade skogsmarker i bättre geografiskt läge, vilka i föryngringshänseende vore likvärdiga med skogarna under 1923 års skogsvårdslag, borde överföras till denna. Till utveckling av sitt förslag anförde domänfullmäktige bland a n n a t : Man kunde i lappmarkerna liksom i J ä m t l a n d särskilja trenne huvudtyper av skog, vilkas olikhet sammanhängde med skilda klimatiska betingelser, ledande till olikartad produktion å marken och olika förmåga beträffande skogsbeståndets självföryngring. Dessa huvudtyper voro: I. De mera godartade skogsmarkerna i bättre geografiskt läge. Dessa voro av s a m m a slag som de, v a r a 1923 års allmänna skogslag tillämpades inom övriga delar av landet. I I . Svårföryngrade marker. I I I . Skyddsskogar. Vid en förutsättningslös prövning av problemet hade fullmäktige kommit till den slutsatsen, att 1923 års allmänna skogslag borde tillämpas på de godartade skogarna och de speciella lagbestämmelserna i densamma på de svårföryngrade m a r k e r n a och skyddsskogarna. E n lösning av skogslagstiftningsfrågan efter dessa riktlinjer försvårades dock av vissa för dessa skogar säregna förhållanden. Den inskränkta dispositionsrätten vore ett statens servitut på dessa enskilda skogar. E n utredning om beskaffenheten och omfånget av sådant servitut måste alltså föregå ett kommande beslut om den inskränkta dispositionsrättens hävande. A n d r a svårigheter vore svag tillgång på skogsfrö, arbetsfolk och kommunikationsmedel samt slutligen brist på erfarenhet om kalmarkers reproduktion inom i f r å g a v a r a n d e svårföryngrade skogar och särskilt skyddsskogarna, Med hänsyn till dessa svårigheter borde å de svårföryngrade skogarna och skyddsskogarna uthållighetsbruket och utsyningstvånget fortfarande tilllämpas. Å båda skulle utstämpling utföras på det sätt, a t t självföryngr i n g i största möjliga m å n kunde påräknas. Domänfullmäktige framhöllo därjämte kostnadsskäl såsom motiv for den föreslagna omläggningens genomförande. Domänfullmäktige förutsatte, att handhavandet av lappmarkslagen beträffande de skogar, som enligt fullmäktiges förslag skulle k v a r s t å under lagen, även efter lagens kompletterande med effektiva återväxtbestämmelser, skulle ankomma på skogsstaten. Domänfullmäktige framhöllo, att befattningarna såsom utsyningsförrättare och skogsföryngrare helst borde anförtros åt en och samma person, för a t t kontakten dem emellan skulle bliva så fullständig som möjligt. Det vore

av m i n d r e betydelse för skötseln av dessa skogar, om n ä m n d a person vore en statens befattningshavare eller en skogsvårdsstyr elsetjänsteman: huvudsaken vore, att målmedvetenhet och kontinuitet i arbetet erhölles. De n y i n r ä t t a d e skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län kunde knappast ännu äga den erfarenhet, att do kunde mottaga den betydande utökning i sin verksamhet, som skulle bliva en följd av ifrågav a r a n d e skogars läggande under deras tillsyn. I infordrat yttrande den 30 april 1925 avstyrkte domänstyrelsen domän- DomänstyreU fullmäktiges förslag, då ett avskiljande av de mera godartade m a r k e r n a s™ fjr™*x icke läte sig göra. Någon användbar norm därför funnes nämligen icke 1925. att h ä m t a i 1923 års lag, enär denna lag satt likhetstecken mellan svårföry n g r a d skog och skog i exponerat läge. E t t särskiljande efter denna princip skulle medföra, att en betydelsefull grupp av marker i l a p p m a r k e r n a skulle såsom icke tillhörande vindexponerade lägen falla inom området för de godartade markerna, ehuru de otvivelaktigt vore svårföryngrade. Såsom exempel på sådana nämnde styrelsen marker med mäktiga råhumuslager ävensom vissa tallhedar. Den för lappmarkerna utmärkande korta vegetationsperioden, den låga medeltemperaturen, den långa tiden mellan de oregelbundet återkommande fröåren inverkade ogynnsamt på föryngringen. Men till dessa faktorer hade hänsyn icke tagits, när de svårföryngrade skogarna definierades i 1923 års lag. Domänstyrelsen ville icke bestrida, att inom lappmarkerna kunde finnas spridda h ä r och var skogsterränger av sådan beskaffenhet, att 1923 års skogsvårdslag skulle ur biologisk synpunkt d ä r kunna tillämpas. Men de skulle på grund av i lappm a r k e r n a rådande såväl topografiska som markförhållanden omfatta relativt små områden med synnerligen oregelbundna gränser, åtskilda av stora vidder sämre marker. Det syntes därför riktigast att, såsom i 1923 års lag förfarits med de smärre spridda svårföryngrade t r a k t e r n a inom godartade områden, i lappmarkerna låta undantagen, d. v. s. de godartade markerna, följa den allmänna regeln för omgivningen. Sedan domänfullmäktiges förslag framlagts, bereddes ortsmyndighe- Ortsmyndigterna med flera åter tillfälle att y t t r a sig i ärendet. Länsjägmästaren i 'Kopparbergs län, Sveriges skogsägare förbund ävensom Norrlands skogsvårdsförbund ansågo, att en utredning borde verkställas enligt de riktlinjer, som av domänfullmäktige angivits. Skogsägareförbundet framhöll därvid, att de skogligt biologiska förhållandena ytterst måste v a r a avgörande för frågan, h u r u skogslagstiftningen för ifrågavarande delar av landet borde utformas. Länsstyrelsen i Kopparbergs län medgav, att sådana inom lappmarkslagens giltighetsområde belägna marker, som i föryngringshänseende voro likställda med de områden, där skogsvårdslagens allmänna bestämmelser tillämpades, principiellt också borde inordnas under skogsvårdslagen. Då emellertid någon u t r e d n i n g angående de godartade markernas förekomst och möjligheten att i praktiken avskilja dessa marker icke verkställts, ville länsstyrelsen för n ä r v a r a n d e

26 ej tillstyrka avståendet från den garanti mot skogens förödande, som låge i utsyningstvånget. Övriga tillfrågade myndigheter och korporationer avvisade domänfullmäktiges förslag. Domänstyrei- Domänstyrelsen, som den 22 oktober 1925 avgav förnyat yttrande i fråd£»/t?i9M g a n ' v i d h ö 1 1 därvid, a t t lappmarkslagen borde bibehållas, da denna lag vore ej blott en skogsvårdande u t a n även en »skogshushållande» lag; den måste såsom skogslag sägas stå på ett högre plan än skogsvårdslagen. Såge m a n denna fråga u r nationalekonomisk och allmän ekonomisk synpunkt, måste m a n komma till en liknande uppfattning. E t t av skogsägareförbundet gjort uttalande, att skogsägarens ekonomiska intressen tillgodosåges bättre, om h a n finge själv eller genom egna tjänstemän utföra stämplingarna, än om detta gjordes av statens tjänstemän, hade emellertid ett visst fog för sig. För lappmarkslagens bibehållande talade dock j ä m v ä l sociala synpunkter, nämligen skogarnas betydelse såsom ett stöd för den jordbrukande befolkningen. Vid avgivandet av domänstyrelsens förevarande utlåtande voro domänfullmäktige av skiljaktig mening och vidhöllo vad de i sitt särskilda yttrande den 10 a p r i l 1925 anfört. Proposition Sedan med ledning av avgivna yttranden frågan om ändring i olika hännr 43 till s e e n d e n av lappmarkslagen varit föremål för beredning inom jordbruksresa™ departementet, framlade Kungl. Maj :t i proposition n r 43 till 1927 års riksdag förslag till n y skogslag för l a p p m a r k e r n a med flera områden. Det framlagda förslaget skilde sig i flera avseenden från 1915 års förordning. Å ena sidan innefattade förslaget en utsträckning av utsyningstvånget till a t t avse all avverkning även av lövskog för a n n a t ändamål än husbehov, men å a n d r a sidan lämnades skogsägaren en viss frihet från utsyningstvång, n ä r det gällde gallring i yngre skog. Den väsentligaste förändringen bestod emellertid däri, att enligt förslaget skogsägaren ålades skyldighet a t t vidtaga erforderliga å t e r v ä x t å t g ä r d e r efter avverkning för a n n a t ä n d a m å l än husbehov. Den skyldighet, som sålunda skulle åligga skogsägaren, överensstämde enligt förslaget med den reproduktionsplikt, som enligt 1923 å r s skogsvårdslag gäller för d ä r i avsedda svårföryngrade skogar. Dock skulle domänstyrelsen äga befogenhet att medgiva en skälig begränsning i skogsägarens skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder. I övrigt hade i förslaget i stort sett bibehållits de i 1915 års förordning u p p t a g n a bestämmelserna, och skogsstatens personal skulle fortfarande h a n d h a v a vården j ä m v ä l av de enskilda skogarna inom ifrågav a r a n d e områden. I motiveringen till propositionen framhöll departementschefen bland annat: Tryggandet av skogskapitalets framtida bestånd i n u ifrågavarande trakter hade ansetts påkallat ej allenast från den rena skogsvårdens s y n p u n k t u t a n även av vissa sociala hänsyn. F r å g a n , huruvida lappmarkslagen borde bibehållas eller ersättas med skogsvårdslagen, torde därför böra bedö-

27 mas med h ä n s y n till vilkendera lagen kunde anses bäst ä g n a d att garantera skogskapitalets vidmakthållande och rationella vård. Departementschefen funne det v a r a obestridligt, att lappmarkslagen i berörda avseenden borde givas företräde, framför allt därest lagen kompletterades med effektiva återväxtbestämmelser. Departementschefen uttalade därjämte den meningen, att, därest reproduktionsskyldighet stadgades för de under lappmarkslagen lydande skogar, förpliktelse att erlägga skogsvårdsavgifter borde föreskrivas ej blott i fråga om dessa skogar u t a n jämväl beträffande övriga inom lappmarkerna belägna allmänna och enskilda skogar. Jordbruksutskottet hemställde på sätt tidigare omtalats, a t t det framlagda lagförslaget måtte avslås samt att efter utredning n y t t förslag skulle framläggas. I sitt utlåtande anförde utskottet — efter att h a v a förordat, a t t utom lappmarkerna belägna enskilda skogar, som lydde under lappmarkslagen, överflyttades till skogsvårdslagen —• bland a n n a t följande: Även om enahanda skäl, som anförts för överförande till skogsvårdslagen av skogarna utom lappmarkerna, principiellt ägde giltighet j ä m v ä l beträffande lappmarksskogarna, torde dock i stort sett enighet r å d a därom, att en viss särlagstiftning av beskaffenhet att mera säkerställa uthållighet i skogsbruket för dessa senare skogar vore erforderlig. Härför talade med s t y r k a fortfarande de skäl, som på sin tid föranledde lappmarkslagens införande, nämligen nödvändigheten av en j ä m n hushållning med virkeskapitalet i dessa karga, i fråga om utkomstmöjligheter illa gynnade trakter. De skogsbiologiska förhållandena syntes onekligen h ä r påkalla alldeles särskild varsamhet, helst som återväxtproblemet för dessa t r a k t e r s vidkommande torde anses vara i huvudsak olöst. I d e t t a sammanh a n g kunde framhållas, att de i förevarande lagförslag u p p t a g n a bestämmelserna om reproduktionsskyldighet i vissa avseenden syntes förutsätta gynnsammare föryngringsmöjligheter, än man på många håll inom lappmarkerna torde k u n n a hava att r ä k n a med. En avverkning i stor skala skulle vid a n g i v n a förhållanden kunna för framtiden ä v e n t y r a skogens bestånd. F r å n skilda håll hade emellertid framhållits önskemålet, a t t jämväl skogslagstiftningen för lappmarkerna i möjligaste m å n m å t t e avfattas i anslutning till den allmänna skogsvårdslagen och i dess a n d a men med bibehållande dock av den avverkningskontroll, som i anslutning till vad ovan n ä m n t s kunde anses nödvändig med hänsyn till såväl i dessa trakter föreliggande återväxtsvårigheter som ock till önskvärdheten a t t a v sociala och nationalekonomiska skäl fördela avverkningen av den avverkningsmogna skogen på längre tid. I detta sammanhang kunde erinr a s därom, att jordbruksutskottet vid 1924 års riksdag i sitt av riksdagen godkända utlåtande n r 30 i fråga om den redan då tilltänkta utredningen rörande ä n d r i n g i lappmarkslagen i syfte att förskaffa densamma större möjligheter för återväxtens betryggande framhållit, att därvid även borde

undersökas, huruvida icke möjligen berörda syfte kunde gagnas genom a t t beträffande dessa skogar tillgodogöra sig skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Utskottet delade uppfattningen, att denna lagstiftningsfråga borde lösas i nu antydd riktning, men underskattade d ä r v i d ingalunda de svårigheter, som i olika avseenden mötte. Utskottet funne sig sålunda böra föreslå, att ny utredning av ärendet j ä m v ä l från n u angivna utgångspunkter komme till stånd. Det torde emellertid härvid böra uppmärksammas» att j ä m v ä l inom lappmarkerna förekomme skogar av sådan godartad beskaffenhet, att det för dessa skogars vidkommande icke torde v a r a uteslutet att inom den av utskottet ifrågasatta särlagstiftningens r a m medgiva vissa lättnader. Vidkommande de allmänna skogar, som lydde under förordningen, så kunde ej ifrågasättas a t t överföra dem till den allm ä n n a skogsvårdslagen, men de åtgärder, utskottet ovan ifrågasatt, komme givetvis även a t t framkalla ett n y t t övervägande av skogsvårdsbestämmelser för dessa skogar. P å sätt förut omnämnts avslog riksdagen i enlighet med utskottets hemställan Kungl. Maj:ts förslag till ny skogslag, men utskottets hemställan om ny utredning föranledde genom k a m r a r n a s skiljaktiga beslut ingen å t g ä r d från riksdagens sida.

III.

Översikt av s k o g l i g t b e t y d e l s e f u l l a n a t u r f ö r h å l l a n d e n i N o r r land o c h ö v r e Dalarna.

Norrlands geografiska k a r a k t ä r i allmänhet såväl som dess n a t u r l i g a förmåga att producera skog bestämmes på ett ganska komplicerat sätt av landets klimat, topografi och geologi. Det av breddgraden och den allm ä n n a luftströmningen betingade klimatet, framför allt temperatur- och nederbördsförhållanden, påverkas mycket tydligt av topografien. Denna återspeglar i sin t u r de stora dragen i den geologiska byggnaden. De översta, lösa geologiska avlagringarna, som för skogen äro av största betydelse, fördela sig mycket ofta i detalj efter de större topografiska dragen, som därför bland a n n a t komma att s t a r k t influera på markens vattenförsörjning. Själva jordmånen, tagen i bemärkelsen av den översta skorpan, substratet för växtrötterna, påverkas till sina egenskaper direkt a v såväl klimatet som underlagets geologiska natur. Men jordmånen omdanas även av den anstående, i någon m å n även av den angränsande växtligheten, vilken i sin t u r bland a n n a t är direkt beroende av klimatet. Det senare övar följaktligen såväl direkt som indirekt inflytande på markens alstringsförmåga. Topografiska Sin topografiska prägel får Norrland i främsta rummet genom den förhållanden. s k a r p a motsättningen mellan fjällkedjan i väster och det i stort sett täm

29 ligen flacka, mot O eller SO långsamt sluttande, i huvudsak a v urberget formerade landet öster därom. En andra, östligare, med fjällryggen i stort sett jämnlöpande gränslinje av viss betydelse för Norrlands topografiska prägel faller vid eller strax nedom »marina (baltiska) gränsen» men framt r ä d e r knappast i topografisk relief. Mellan dessa båda gränslinjer, som båda utmed älvdalarna förete fingerliknande utbuktningar mot NW, ligger Norrlands mer samlade och enhetliga skogsområde. Den västligaste regionen benämnes »fjällens och de forna issjöarnas region» (1), den mellersta »moränmarkernas och de stora myrarnas region» (2), den östligaste »havsavlagringarnas och älvsedimentens region» (3). Sammanbindningslinjen mellan de östligaste utbuktningarna av (1) delar lappmarken på längden någorlunda mitt itu; gränsen mellan (1) och (2) ä r oskarp; dess ungefärliga läge angives å en karta i färgtryck hos A. G. Högbom i Ymer 1902. Utefter östra randen beröres lappmarken av u t b u k t n i n g a r n a från zon (3). Silurregionen — central jämtska silurslätten — ersätter i J ä m t land v ä s t r a delen av zon (2) i föregående indelning. Fjällen resa sig mestadels som en hög mur över landet i öster. Denna mur, som till en del av sin sträcka höjer sig även över de västligaste delarna av fjälltrakterna, är genombruten av ett stort antal dalgångar, av vilka flertalet en gång i tiden — för icke allt för många tusen å r sedan — till växlande höjd intagits av isdömda vatten och därigenom, åtminstone partiellt, erhållit en säregen k a r a k t ä r med mjuka, jämna terrängformer, påminnande om t r a k t e r n a nedanför »marina gränsen». Zon (2) får sin prägel a v morän- eller pinnmojordarter, som mer eller mindre fullständigt kläda de relativt låga bergshöjderna. Denna region intager i stort sett området mellan 200 och 500—600 meter ö. h. Vidsträckta torvmarker utbreda sig över lågmarkerna och stiga dessutom ej sällan uppför bergssluttningarna längre eller kortare sträckor. H a v s a v l a g r i n g a r n a s och älvsedimentens region, som i huvudsak faller öster om Lappmarken och J ä m t l a n d samt helt Öster om Härjedalen och övre Dalarna, får sin topografiska prägel av de flacka, jämnytiga, av mar i n a sediment med eller u t a n torvtäcke utfyllda lågmarkerna. H ä r finner man vidare kala eller — vid större höjd — med skogklädd moränkalott försedda bergtoppar, vilkas sluttningar visserligen sällan alldeles sakna pinnmo men som normalt präglas av tydlig kontrast mellan en högre belägen häll- och blockrik m a r k och en undre jämnytig sluttning, uppbygd av grus och sand. »Kalottberg» av här skildrad typ äro särskilt bekanta från Norrbotten men träffas f. ö. efter hela Norrlandskusten; de framträda tydligt i landskapet genom markerad skillnad i skogsträdens fördelning: mer eller m i n d r e sluten granskog på topparnas morän (ovanför m a r i n a gränsen), under det block- och hällmarken bär en glesare skog, vanligen med tallen dominerande. Längst i öster dyker denna region (3) med sina lågmarker ned under havets nivå, därmed konstituerande en särskild kustregion.

30 Ovannämnda ofta citerade regionindelning ä r emellertid enligt dess upphovsman A. G. Högbom grundad icke enbart på topografien u t a n även på geologien, särskilt de lösa jordlagrens regionala fördelning. Sedan år 1926 äga vi emellertid en ganska detaljerad, mer strängt topografisk indelning av Norrland (S. De Geer, Norra Sveriges landformsregioner — Geografiska annaler 1926). Även här indelas Norrland i längsgående regioner, den västligaste benämnd fjällregionen, v a r i även fjälldalarna inräknas. Regionen får sålunda med en tämligen rak östlig gräns en bredd av i Norrbotten c:a 8 mil, i Västerbotten c:a 6 mil, i J ä m t l a n d och Härjedalen maximalt c:a 10 mil och i övre Dalarna likaledes maximalt c:a 5 mil. Öster om denna region följer i Norrbotten en region, benämnd »förfjällsmassiv», nående ungefär samma bredd som fjällregionen omedelbart väster därom. Inom Västerbottens lappmark ersattes den delvis, inom norra och mellersta J ä m t l a n d samt Härjedalen fullständigt, av en 2—3 mil bred region av »förfjällplatåer (platåartade bergshöjder), som här alltså ansluta sig till fjällregionen. Öster härom följer inom Västerbottens lappmark ungefär från Stensele ett c:a 5 mil brett bälte, berörande nordvästspetsen a v Ångermanland och sträckande sig ned kring Ströms Vattudal. Det benämnes »Nordsveriges sjökedje- och kvartsitbergsregion». Fortsättningen söderut utgöres av »jämtländska förfjällslätten», som emellertid icke fullt sammanfaller med siluren. Efter avbrott i Härjedalen fortsattes sistnämnda slätt topografiskt av »Västerdalarnas sandstensslätt», som bland a n n a t dominerar södra delen av Särna—Idreområdet, medan norra och v ä s t r a delarna därav äro att r ä k n a till fjällregionen. H u v u d p a r t e n av »moränmarkernas och de stora m y r a r n a s region» i den första indelningen finner man hos De Geer uppdelad i två partier, ett nordligt och ett sydligt, med gränslinjen gående ungefär mellan Vindeln och Umeälven. Den nordliga delen benämnes »Nordsveriges bergkullslandskap», den södra »Nordsveriges rutplatåland». I det förra ligga bergkullar tämligen glest på en flack y t a ; som t y p anföres området kring Mala kyrka i Västerbottens lappmark. Rutplatålandet däremot består av starkt s a m m a n t r ä n g d a bergtrakter, åtskilda av smala sänkor (av typen Anundsjö—Björna—Trehörningsjö i norra Ångermanland). Rutplatålandet når inom Västernorrlands län mestadels fram till havet. Kusttrakterna inom Norrbottens och Västerbottens län betraktas i huvudsak som en fortsättning av »Sydsveriges småkuperade urbergsslätt». E n liknande t e r r ä n g »Tärendö ödemarksslätt» möter k r i n g Torne- och Tärendö älvar. E t t område SW om Skellefteå karakteriseras som förkastningsland, igenkänt på snedställda bergribbor. Trakten norr och söder om Umeå jämföres med Sydsveriges alltigenom j ä m n a silurslätter; för området i fråga föreslås jämväl beteckningen »drumlinsslätt» ( = slätt med vanligen låga moränåsar). — De Geer sammanfattar sin indelning av Norrlands topografi på följande sätt: »Norra Sveriges landsformsregioner kunna naturligen grupperas i fyra större bälten, av vilka fjällregion med fjällsänkor utgör ett, medan ett a n d r a bälte är sammansatt

31 av förfjällmassiv och förfjällplatåer, sjökedjeregion och förfjällslätter, ett tredje bälte av bergkullsland och rutplatåland, samt ett fjärde av kustregionens förkastningsland och småkuperade till j ä m n a urbergsslätter.:» Den senast refererade karakteristiken av Norrlands landformer må h ä r kompletteras med ett par exempel på de växlingar, som faktiskt förekomma inom r a m e n av de gjorda schematiseringarna. Inom såväl »rutplatå-» som »bergkullslandskapen» framträda i verkligheten en del ganska markerade, vidsträckta, mer eller mindre höga platåer, synliga exempelvis på höjdkartor, däremot icke med nyssnämnda schematisering, ehuru dennas enheter äro mindre till arealen än ifrågavarande platåer. Att en del smärre detaljer, dock betydligt större än de omnämnda »drumlins» på Umeåslätten, ej fått något uttryck i landformbeskrivningen är måhända mer förklarligt. Emellertid uppvisa de mer typiska gnejsområdena, t. ex. vissa delar av Gävleborgs län och Västerbottens kustland (även utanför förkastningsområdet), i verkligheten en egenartad topografi av någorlunda parallellt gående bergryggar, lika tydliga inom »Sydsveriges småkuperade urbergsslätt» som inom »rutplatålandet». E n jämförelse med skogsgränserna ger vid handen, att De Geers fjällregion inom l a p p m a r k e r n a till större delen faller ovanför björkskogsgränsen. I n o m sin nordligaste del, ned mot St. Luleälvsdalen, beröres denna fjällregion ej alls av barrskogsgränsen, som däremot inom övriga delar av lappmarken oscillerar kring fjällregionens östra gränslinje. Inom J ä m t l a n d s län och övre Dalarna går barrskogen långt in i De Geers fjällregion. Norrlands i regel kuperade ytgestaltning är för skogens växt en faktor på både ont och gott. Olägenheterna av de lokalt framkallade ogynnsamma temperatur- och vindförhållandena uppvägas måhända inom det egentliga skogsområdet av motsvarande gynnade lokaliteter, speciellt sydsluttningarna. Vad markens fuktighetstillstånd beträffar, är den b r u t n a terrängen avgjort b ä t t r e än den jämna, något som tydligt framträder vid jämförelse med vissa slättområden: plana isälvs- och älvsedimentsslätter samt Västerdalarnas sandstensslätt visa omisskännliga symptom av marktorka. H ä r t i l l bidraga emellertid även rent geologiska orsaker (se sid. 33). Den norrländska barrskogsregionens berggrund med sina i huvudsak Geologiska till urberget hörande silikatbergarter är i det stora hela av samma karakf°rhållanden t ä r som södra Sveriges. I J ä m t l a n d s läns urbergsområde, omfattande ungefär länets östra tredjedel, samt i Västerbottens läns lappmark dominerar en grovkornig, mestadels l ä t t v i t t r a d granit, vars »kalkverkan» kan anses tämligen jämställd med kustområdets gnejser. 1 Norrbottens och Väster1 En bergarts kalkverkan är dess förmåga att genom vittringsföreteelserna avgiva lösliga kalksalter. Denna förmåga är vanligen av flera skäl mindre hos silikatbergarter sådana som gnejs och granit än hos kalkstenar och silurskiffrar. De lösliga kalkföreningarnas betydelse för skogen omnämnas å sid. 32.

32 norrlands län erbjuda de största skiftningarna i berggrundens sammansättning, varför även dessa områdens moräner kunna förmodas vara av normal kalkverkan. Största intresset knyter sig till kalkbergarternas och de härav härledda kalkrika jordarternas fördelning. I detta hänseende intager Jämtland en framskjuten ställning. Kambro-siluriska kalkstenar och skiffrar sträcka sig från Jämtland med en flik norrut genom nordvästligaste hörnet av Ångermanland upp mot Vilhelmina och Stensele. Kalk finnes vidare bland annat i Luleå- och Kalixtrakterna, ävensom i Skellefteåtrakten. I Härjedalen är fjällformationen — begreppet rent geologiskt taget — på några ställen kalkförande, varjämte vanliga kambro-siluriska kalkförekomster konstaterats. I huvudsak utanför barrskogsområdet falla däremot de västliga fjälltrakternas ej oansenliga kalkförekomster och kalkrika fjällskiffrar. Isdelarens sista läge långt i öster har medfört, att moräntransporten från flertalet av det norrländska inlandets kalktrakter gått mot väster. Härav följer sålunda, att urbergsområdet i Norrland, d. v. s. hela Norrland öster om fjällen och siluren, erhållit påfallande kalkfattiga moräner och grusåsar. Undantag härifrån göra dock vissa delar av östra Jämtland. Helt visst äro sålunda lappmarkerna i fråga om markens »kalkverkan» fullt likvärdiga med kustlandet (särskilt om man härifrån undantager de ovannämnda lokala kalkförekomsterna). En viss reservation får måhända göras vid jämförelsen med den yttre kustremsan under 60—70metersnivån med dess mestadels allmänt förekommande skalmärgelavlagringar. Betydligt sämre är i detta avseende Särna—Idreområdet jämte en mindre del av södra Härjedalen, där en huvudsakligen av kvartskorn sammansatt sandsten bildar berggrunden. Kalkens förmånliga inverkan på skogsmarken ligger däri, att den motverkar den av klimatet givna tendensen till kraftig råhumusbildning samt gynnar markens kväveomsättning. Av denna anledning måste lapplandsskogsmarkens kalkbrist betraktas såsom en oförmånlig egenskap, medan kustområdet med sitt mildare klimat blir mindre påverkat av kalkbristen. Ovanstående geologiska olikheter mellan de kalkrikare delarna av Norrland å ena sidan och det övriga Norrland å den andra kunde möjligen tänkas framkalla en generell olikhet mellan de jämförda områdenas skogsmarker. Att så icke är förhållandet utan fastmer »kvävehungrande» råhumusskogar kunna träffas även inom silur-Jämtland beror på sekundära, framför allt klimatiskt betingade förändringar i kalkens och det kalkhaltiga grundvattnets fördelning (kalkutlakningen). Både i Jämtlands silur och i kusttrakternas skalmärgelområden finner man, att det förmånliga markinflytandet gör sig gällande nästan endast å de nedre delarna av sluttningar samt i lågmarkerna, framför allt i myrarna, som här ganska allmänt antaga karaktären av kärr.

33 Skogsmarkernas vattenhushållning, betydelsefull icke blott för trädens näringsupptagning ur marken, för transpirationen och rötternas a n d n i n g u t a n även för humustäckets skogligt viktiga funktioner, beror icke endast på meteorologiska och topografiska faktorer u t a n i hög grad också på de lösa jordlagren. Jordartsförhållandena, främst moränernas beskaffenhet, äro i stort sett inom Norrlands barrskogsregion ägnade att skapa för träden gynnsamma markfuktighetsförhållanden, i den m å n topografien icke predisponerar för allt för stark vattenanrikning. Allt för stor fuktighet med därav resulterande ogynnsamt humustillstånd etc. (»försumpningar») utmärker framför allt Jämtlandssilurens finkorniga moräner ävensom åtskilliga andra moränområden, i synnerhet ovanför marina gränsen. I ytan vattenbearbetade, mer eller mindre grusiga moräner äro emellertid ganska allmänna även ovanför denna gräns och detta icke endast inom områden, som intagits av isdämda sjöar. Särskilt k ä n t för sådana grusiga moränmarker är Härjedalen men även de flackare delarna av Norrbotten. Dessa grusiga moräntyper giva i likhet med kustlandets allmänt förekommande svallgrus- och sjösandsområden, alltefter mäktighet och topografi m. m., antingen normalt fuktiga eller allt för torra marker, ofta tvärt avbrutna av sumpmarker. P å liknande sätt, m å h ä n d a med mer framträdande extremer av torra tallhedsskogar resp. m y r m a r k e r (impediment), förhåller sig det i det föregående (sid. 31) omtalade sandstensområdet i övre Dalarna. Nedom m a r i n a gränsen träffas allmänt hedartade marker inom de sandiga delarna av älvsedimenten, under det de mjäliga och leriga delarna i vissa fall på grund av allt för stor vattenanrikning vålla skogsbruket a n d r a svårigheter (se sid. 37). Bergshöjder, som legat exponerade för det forna havets bränningar, kunna till den grad v a r a utarmade på lösa jordarter, att de antingen äro impedimentartade eller klädas av glesa tallhedsskogar. Klimatets roll i skogsmarkens vattenhushållning behandlas å sid. 35. De klimatfaktorer, som främst trycka sin prägel på Norrland och där Klimatiska framkalla vissa tillväxtbetingelser, mer eller mind ro avvikande från det f°rhållandenövriga Sverige, äro att söka i temperatur- och fuktighetsförhållandena. Såsom inledningsvis framhållits, bestämmes lufttemperaturen icke blott av polhöjden och den allmänna luftcirkulationen u t a n även av topografien. P å t a g l i g inverkan har höjden över havet. E t t annat topografiskt d r a g av stor betydelse är fördelningen mellan land och hav, framkallande bland annat den nordost-sydvästliga riktningen av isotermern a genom Norrland. Temperaturförhållandena äro i Norrland avgjort gynnsammare än m a n finner å samma breddgrader såväl på den ryskasiatiska som den nordamerikanska kontinenten, om hänsyn tages särskilt till års- och vinterisotermernas förlopp. E h u r u Norrlands årsmedeltemperatur även inom bet\ r dande områden söder om polcirkeln ligger under 0°, uppgår julimedeltalet i nordligaste 3 — 310079.

34 Sverige till c:a -f- 12°. Sommar- och speciellt julitemperaturens stora likformighet i hela landet är att betrakta som ett gynnsamt drag i det norrländska klimatet. Den värmesumma, som kommer Norrland till del, är emellertid starkt reducerad i förhållande till övriga Sverige. Sommaren — om man härmed förstår den tid, då dygnets luftmedeltemperatur överstiger 10° — varar i nordligaste Sverige ungefär två månader, i södra och sydvästra kustlandet däremot c:a 41h månader. I detta avseende är skillnaden mellan Norrlands inland och kustland delvis betydande. Sålunda har Piteå c:a 15 dagar längre sommar än det något sydligare belägna Stensele, Umeå 4 dagar längre än Östersund och Härnösand 10 dagar längre sommar än det sydligare Sveg etc. För jämförelse med södra Sverige hänvisas till nedanstående tabell. Även om tillväxten icke kan anses proportionell mot vissa värmesummor, har man i ovan nämnda förhållanden utan tvivel en av anledningarna till den norrländska skogens, särskilt lappmarkernas och det övriga inlandets, långsamma tillväxt. I detta sammanhang förtjäna några uppgifter om solskenstiden att anföras. Sommardagens större längd i norra Sverige kunde ju förmodas resultera i längre sammanlagd solskenstid, jämfört med södra Sveriges. Härigenom kunde skogarnas för solen fritt exponerade barrmassa tänkas genom strålning tillföras större värmemängder. Genom mätningar i lappmarken känner man, att björkskottens inner temperatur vid solsken kan överstiga lufttemperaturen med 5°. Nedanstående tabell ger en antydan om hur solskenstiden verkligen är fördelad. O r t

Antal sommar- Antal möjliga Antal beräknade Antal beräknade dagar (temp, solskenstimmar solskenstimmar solskenstimmar -f 10° eller mer) juni—augusti juni—augusti under sommartid å resp. orter 1

Karesuando

452 J o ek mock-.

660 Piteå

570 Umeå

761 Östersund

687 Härnösand

866 Sveg

642 Falun

915 Nora

955 Stockholm

937 Växjö

858 Halmstad •..

906 Stensele

...

Enligt J. A. Amilon. Dennes beräkning av sommartidens längd överensstämmer dock icke exakt med de ovan efter Statens meteor.-hydrograf. anst. återgivna.

35 Den teoretiskt tänkbara ökningen av antalet scdskenstimmar under norrlandssommaren, jämfört med södra Sverige, gör sig sålunda i verkligheten gällande nästan endast vid kusten med dess större antal sommardagar och mindre molnighet än det norrländska inlandet. Detta gäller även t. ex. för den tid, då lufttemperaturen överskrider 5°. Till denna jämförelse är vidare att märka, att solhöjden i Norrland genomgående är lägre än i södra Sverige, vilket ijiög grad påverkar strålningens effektivitet till Norrlands nackdel. Fuktighetsförhållandena i Norrland bestämmas i första hand av nederbördsmängderna. Medelnederbörden för hela Sverige är enligt nyare beräkningar c:a 630 mm. I fjälltrakterna visar sig nederbörden tydligt zonerad efter topografien med maximum, överskridande 1800 mm., nära riksgränsen N och S om Lule älvs dalgång. Inom den egentliga fjällregionen ligger årsnederbörden i genomsnitt mellan 1000 och 1500 mm. Härifrån räknat sjunker nederbördssumman hastigt för östligare trakter, så att man vid östra delarna av de långa lappländska sjöarna i allmänhet finner mindre än 500 mm. Nederbördsminimum (mindre än 400 mm. pr år) faller mellan övre delarna av Kalix' och Muonio älvar, huvudsakligen inom lappmarken. Kustlandet visar närmast öster om lappmarken någon höjning (intill c:a 600 mm.), men yttersta kustremsan når i stora delar av Norrland icke upp till 400 mm. pr år. Under maj är nederbörden låg (25—50 mm.) i större delen av Norrland och Dalarnas centralare delar, öster om fjällregionen. Juni visar samma låga nederbörd ungefär i östra hälften av Norrland, vari då bland annat nästan hela lappmarken norr om Kalixälven är inräknad. I juli är det endast östra delen av kustlandet norr om Gävleborgs län, som utmärkes av en så låg nederbörd, övre Dalarna, Härjedalen och västra Jämtland erhålla så' lunda relativt stor nederbörd både under försommaren och sommarmånaderna. Bedömda endast efter dessa uppgifter borde såväl centrala delen avlappmarken som i synnerhet dess nordöstra del samt övre Norrlands yttersta kustremsa betraktas såsom ganska torra områden, helst som avdunstningens storlek här är ungefär lika stor som i södra Sverige. Snösmältningens sena avslutning särskilt i de inre delarna av Norrland motverkar emellertid kraftigt den tendens till marktorka, som det kontinentala draget i lappmarkens klimat onekligen innesluter. Ännu efter början av maj kvarligger vanligen snön norr om en linje från Härjedalen till Kvarken. Liknande fuktighetsu t jämnande inflytande torde få tillskrivas den i de mossrika skogstyperna, spec. Norrbottens, konstaterade kraftiga podsoleringen eller med andra ord den kraftiga utbildningen av blekjorden, varigenom markens vattenkvarhållande förmåga ökas. Förhållandet mellan nederbörd och avdunstning, beräknat på skiftande sätt, plägar tagas som mått på klimatets prägel av ariditet (torrhet) eller humiditet (fuktighet). En sådan metod, utarbetad av R. Lang med särskild

36 hänsyn till jordmånsbildningen, lägger den s. k. regnfaktorn till grund för jämförelsen mellan olika områdens fuktighetsförhållanden. Langs på svenska förhållanden tillämpliga »reducerade» regnfaktor beräknas för en ort genom att taga kvoten av årsnederbörden och årsmedeltemper a t u r e n för den tid, då temperaturen överskrider 00.1 Lågt värde på regnfaktorn angiver sålunda t o r r a r e m a r k k l i m a t än ett högre värde. Kegnfaktorn är för Gällivare 120, för Jokkmokk, Stensele, Östersund och Sveg 100, för S ä r n a 120. Till jämförelse h a r m a n Göteborg med 110, Uppsala och Växjö med 90, Stockholm med 80. Kalmar, som visar samma nederbörd som Jockmock och som representerar de mest nederbördsfattiga delarna av Sydsverige, h a r en regnfaktor av endast 60. Även om humiditeten uttryckes med »avrinningskoefficienten» (förhållandet mellan avrinning och nederbörd inom samma område), visar sig norrlandsklimatet avgjort mer »fuktigt» än t. ex. sydöstra Sverige. F r å n synpunkten av markens klimatiskt betingade tillräckliga vattenförsörjning kan sålunda Norrland icke sägas v a r a sämre lottat än det övriga Sverige. Vad speciellt Norrbotten beträffar, bestyrkas ovan refererade kalkyler och slutsatser av tillgängliga beskrivningar av skogsmarkerna. Holmerz och Örtenblad förklara t. ex., att Norrbottens allmännaste jordart, »krossgruset» ( = pinnmon), bildar »god eller medelgod skogsmark». Albert Nilssons skogsmarksbeskrivningar från Norrbotten bestyrka samm a sak. E t t ofrånkomligt faktum är emellertid Norrbottens rikedom på hedartade marker; ett a n n a t dess rikedom på grusig, lättgenomsläpplig pinnmo, isälvsgrus och älvsand. Enligt den i det föregående citerade norrlandsforskaren A. G. Högbom sammanfalla de hedartade markerna därstädes i huvudsak med de n ä m n d a tre slagen av geologiska bildningar. Dessas torrhet beror på geologiska, icke klimatiska omständigheter. Den specifikt norrländska företeelse, som benämnes lidförsumpning, är säkerligen också att r ä k n a som ett utslag av klimatets humiditet, även om det geologiska underlagets vanligen starkt vattenkvarhållande beskaffenhet ej får frånkännas betydelse. U r praktisk skogsvårdssynpunkt innebär denna företeelse, som i Sydsverige har en motsvarighet endast i de mest nederbördsrika delarna, att den sluttande marken mångenstädes förfogar över mer än tillräckliga kvantiteter av vatten. Sammanfattningsvis k a n om markfuktighetsförhållandena sägas, att dessa i Norrland förete så stora skiftningar, att en generell jämförande värdesättning från denna synpunkt av inlandets, spec, lappmarkernas, skogsområde å ena sidan och kustområdets å den a n d r a f. n. knappast låter sig göra. Det vill dock synas, som om i det förra området de fuktigare, i det senare de torrare extremerna vore särskilt representerade. E t t par skogligt betydelsefulla n a t u r l i g a mätare på norrlandsklimatets, enkanneligen temperaturförhållandenas, omilda k a r a k t ä r äro sär1

Vid beräkningen av medeltemperaturen förfares så, att summan turerna för de ifrågavarande månaderna divideras med 12.

av

medeltempera-

37 skilt att n ä m n a : skogsgränserna och den geografisk» gränsen för tallens frömognad. Ännu ett för skogsbruket betydelsefullt utslag av klimatets stränghet ä r tallfröets reducerade förmåga att vid förflyttning till s t r ä n g a r e klimatområde utveckla härdiga plantor. Skogsgränsen (björkskogens) träffas i nordligaste Sverige redan vid en höjd av c:a 500 a 550 m. ö. h. Den stiger mot södter, så att den i norra D a l a r n a ligger vid 900 a 950 meter. P å en och samma breddgrad konstaterar m a n flerstädes en höjning av skogsgränserna inom själva högfjällszonen. Sålunda befinner sig björkskogsgränsen inom Lule lappmark en å två mil från norska gränsen vid 600 m. ö. h. men fem mil längre österu t vid 800 meter för att sedan ånyo falla mot öster (vid Gällivare c:a 650 m. ö. h.). Denna höjning tillskrives bland annat den gynnsammare sommar- och hösttemperaturen, som är utmärkande för »massupphöjningarna», i viss mån även klimatets från väster mot öster tilltagande kontinentalitet. Mestadels konstitueras skogsgränserna av fjällbjörkskogar. Björkskogsregionen har sin största vertikala mäktighet (intill 150 å 200 meter) i nordligaste högfjällsområdet. Den tryckes ihop såväl mot söder som mot öster. Skogsgränsernas, såväl björkskogens som barrskogens, lägre värden mot öster åtminstone inom nordligaste delen av Norrbottens lappmark torde emellertid delvis vara ett fenomen, som är alldeles oberoende av de allmänna klimatförhållandena. Flacka bergtoppar, belägna långt under barrskogsgränsen å närliggande högre fjäll, k u n n a vara täckta av björkskog och först på lägre nivå av barrskog. Denna företeelse sättes i samband med lokalt starkare vindinflytande på berg av nämnda beskaffenhet. Det får dock icke förbises, att skogsgränsernas — resp. trädgränsernas — verkliga samband med kända klimatologiska linjers förlopp ännu är långt ifrån utrett. Enligt nyare, särskilt uppmärksammade undersökningar (F. Enquist), avseende att klimatologiskt tolka skogsträdens köld< gränser, äro dessa beroende av det antal dagar, som överskrider en viss minimitemperatur, men även av det dagantal, som överskrider en viss maximitemperatur. Minst lika stor ovisshet råder beträffande sambandet mellan de geografiska gränslinjerna för tallfröets grobarhet och tallfröets förmåga a t t vid förflyttning ge upphov till härdiga plantor. De delvis starkt divergerande meningarna härom kunna näppeligen refereras i en kortfattad översikt av de geografiska förhållandena i Norrland. E t t p a r andra y t t r i n g a r av det norrländska klimatet skola härnedan beröras. Snömassornas avsmältning om våren och de övre jordlagrens upptinande, medan tjälen ä n n u kvarligger på ringa djup i jorden, gynnar uppkomsten av flytjordsfenomen (tjälskott, lerbrännor m. m.) i Norrland. Utom fjälltrakterna, som flerstädes kunna förete mycket omfattande jordflytning, finner man dessa fenomen framför allt i de m a r i n a leror-

nas inklusive älvmjälornas region. Icke ens den norrländska moränmarken är alltid förskonad från jordflytningsfenomen. Detta gäller de trakter, där pinnmon är rik på mjälbeståndsdelar. Dessa företeelser förutsätta sålunda, i likhet med lidförsumpningarna, jämväl en viss geologisk konstitution hos marken. På klimatets konto, framför allt den låga temperaturens, komma vidare de för föryngringen och skogens fortsatta tillväxt besvärande, särskilt i de västligare delarna av lappmarken tämligen vitt utbredda områdena med allt för kraftig råhumusbildning. Även härvid äro geologiska faktorer bidragande, framför allt markens kalkbrist (se sid. 32), som i och för sig annars vore av mindre skoglig betydelse. Den norrut av klimatiska orsaker tilltagande mäktigheten av blekjord och rostjord (inkl. »skenhällan») hos de mossrika skogstyperna har däremot icke kunnat påvisas vara till olägenhet för skogsväxten. Tvärtom synes, såsom förut (sid. 35) framhållits, den kraftiga podsoleringen ägnad att motverka olägenheterna av låg sommarnederbörd inom vissa delar av Norrland. Den omständigheten, att det norrländska klimatet sätter en gräns för åtskilliga lövträd, vilkas markförbättrande egenskaper i södra Sverige äro alldeles påtagliga, kunde helt visst tänkas bidraga till att skapa ett sämre skogsmarkstillstånd i Norrland. Av huru stor betydelse denna indirekta klimatpåverkan är, torde vara mycket svårt att bedöma, helst som ifrågavarande träds frånvaro kan tänkas kompenserad av andra, för Norrland särskilt utmärkande. Bland de senare må särskilt nämnas gråalen, vars markförbättrande egenskaper kunna räknas till de allra främsta.

IV. Arealredogörelse. Förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning av viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden (lappmarkslagen) med däri enligt förordningen den 14 juni 1929 (nr 172) föreskriven ändring äger tillämpning dels å skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och Idre socknar av Kopparbergs län, med undantag för allmänningsskogar samt husbehovsskogar, och deh å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt, belägna inom de sex norra länen. De fastigheter, som sålunda lyda under lappmarkslagen, äro huvudsakligen belägna inom två särskilda, geografiskt avgränsade områden, nämligen det till Västerbottens och Norrbottens län hörande lappmarksområdet och det inom Kopparbergs län belägna Särna—Idreområdet.

39 De fastigheter under lappmarkslagen, som ligga utom dessa båda områden, utgöras av en del kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt. Sådana fastigheter finnas emellertid numera, förutom i lappmarkerna, allenast inom Norrbottens och Västerbottens läns kustland, samt inom Västernorrlands län; varvid dock är att märka, att inom sist nämnda län endast ett enda dylikt hemman finnes. Såsom nämnts, är det icke alla fastigheter av skatte- eller frälsenatur inom lappmarksområdet och Särna—Idreområdet, som äro underkastade lappmarkslagens bestämmelser. I första hand äro undantagna dels vid avvittring inom lappmarkerna avsatta allmänningar, vilka förvaltas och disponeras enligt kungl. förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar inom Västerbottens och Norrbottens län, dels ock vid storskifte inom Särna och Idre socknar avsatta besparingsskogar, beträffande vilka i avseende å hushållningen med skogen gälla särskilda av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter. Vidare hava undantagits så kallade husbehovsskogar, d. v. s. sådana skogar, som omedelbart tilldelats hemman, nybyggen och lägenheter vid avvittring inom de områden av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilka Kungl. Maj:ts befallningshavande ännu icke den 1 juli 1909 meddelat avvittringsutslag. För dylika skogar gäller lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden. I praktiken torde lappmarkslagens bestämmelser komma till tillämpning endast beträffande sådana fastigheter av skatte- eller frälsenatur, som ligga under enskild äganderätt. Lagen har sålunda icke plägat tilllämpas med avseende å fastigheter, vilka omhändertagits för något statens särskilda ändamål. I den mån dylik fastighet förvärvats i avsikt att ställas under domänverkets förvaltning, har Kungl. Maj:t plägat förordna, att fastigheten skall vara kronopark eller förvaltas på sätt som om kronopark är stadgat; och beträffande för andra statliga myndigheters, exempelvis statens järnvägar, vattenfallsstyrelsen m. fl., räkning förvärvade dylika fastigheter hava dessa av respektive myndighet i regel omhändertagits för något dennas särskilda ändamål och förvaltats enligt grunder, som varit i överensstämmelse därmed. Jämväl i fråga om kronohemman och nybyggen under stadgad åborätt undantagas en del skogar från lappmarkslagens tillämpning. Så är nämligen förhållandet beträffande de ovan omnämnda husbehovsskogarna. Visserligen skulle avfattningen av 1 § i lappmarkslagen kunna giva anledning till antagande, att något undantagsförhållande för avsatta husbehovsskogar icke skulle föreligga, när det gällde kronohemman och nybyggen, men vid tillkomsten av lappmarkslagen torde nog hava varit avsett, att det för husbehovsskogar stadgade undantaget skulle gälla samtliga dylika skogar. Sakkunniga hava ansett erforderligt lämna ingående redogörelse dels för fordelningen av landarealen utmark inom Norrbottens och Väster-

40 bottens län samt S ä r n a och I d r e socknar å olika slag av skogar, dels för fördelningen av de under gällande lappmarkslag lydande fastigheter å respektive län och länsdelar. För sådant ändamål h a v a sakkunniga u p p r ä t t a t två olika tabeller. I tabell 1 lämnas redogörelse för fördelningen på skilda slag a v skogar av landareal u t m a r k inom Norrbottens och Västerbottens län samt Särna och I d r e socknar. Därvid är dock att märka, att i den redovisade landarealen ingå även mindre sjöar och vattendrag. Vid uppgörandet av tabellen hava sakkunniga för skilda landsdelar använt sig av något olika förfaringssätt. Då tablån avser redovisning av allenast utmarken, hava från respektive totalarealer enligt den officiella statistiken avdragits befintlig areal inägojord. Emellertid v a r i e r a uppgifterna om inägoområdenas storlek avsevärt, särskilt beträffande lappmarkerna. Sakkunniga hava härvidlag använt sig av de arealuppgifter för inägorna, som framkommit i samband med riksskogstaxeringsnämndens redogörelser för riksskogstaxeringens resultat, vilka redogörelser avgivits den 10 m a r s 1927 för Norrland och den 7 m a r s 1928 för Kopparbergs m. fl. län. Av tabell 4 i berörda redogörelse för Norrland framgår bland annat, att lappmarkernas inägoområde av riksskogstaxeringen redovisats med en betydligt mindre areal än den, som angives i statistisk årsbok 1926 och i domänstyrelsens förvaltningsberättelser. I sistnämnda uppgifter ingå emellertid avsevärda områden n a t u r l i g a ängsmarker (ströängar m. m.), vilka vid avvittringen upptagits som inägor men vilka riksskogstaxeringen endast till mindre del synes h a v a redovisat som sådana. Domänstyrelsen h a r dessutom som inägor upptagit de totala områdena för å kronoparker avsatta s. k. skogstorp och odlingslägenheter samt, ovan odlingsgränsen, s. k. fjällägenheter. Vid utmarkens i lappmarkerna fördelning å skilda slag av skogar hava arealuppgifter — för såväl totalmark som skogsproduktiv m a r k — beträffande statsskogar, övriga allmänna skogar förutom kronohemman och nybyggen under stadgad åborätt, allmänningsskogar samt s. k. husbehovsskogar hämtats u r domänstyrelsens förvaltningsberättelse för 1928 (avseende arealen vid 1929 å r s ingång). Arealuppgifter för de under lappmarkslagen lydande h e m m a n och lägenheter inom skilda sockn a r och län hava sakkunniga genom domänstyrelsens förmedling år 1928 erhållit direkt från vederbörande jägmästare. Dessa uppgifter hava efter behörig sammanställning använts i nu ifrågavarande tablå, i vad den avser redovisning av kronohemman och nybyggen under stadgad åborätt samt fastigheter av skatte- och frälsenatur. Inom lappmarkerna belägna oavmätta kronomarker, utgörande i huvudsak fjällområden, hava till totalarealen angivits som skillnaden mellan respektive lappmarks hela ytvidd och den sammanlagda arealen av alla övriga fastigheter därinom. De oavmätta kronomarkernas skogsproduktiva

avmätta nomarker km'

41 ^•S

o -i- 3

fcÄ

-•»

SS

si c4

>

c*

a-

*»

CM »O 00

Ci

CM

CO 00

CM

r-

os

fad o

•* > cö Si

£ « c ± tOfl

cS

i—i O

•"•

1 Allm ningssk km C

S-

Si c« bo

° c

_-

co

8 ~. -=* CM vC

,_H

o

co

>o

00 Q

oo o

0 0

CM

CM

o CM

CM

CM

CM

i i

l O

i i

CO

oo co CD

CD 03 CO

00 CO CM

O i-H

00 Oi CM

1-H 00

Oi 00

O

»n

co

CC CC

CM ;* oo

or; o co

T *

fJ

•H

-

C0 k>

-T

-i—i r

CM CM

CO <

CM i-H

r—<

CM

03 <

CD CD

•*v i-H

H

00 Oi Oi

-=11 Oi

co

« c -2 ca oJ •cS

"3-= ^ ._

oi

Oi

J-

£_ SH

»o

oo=a

o

00 Oi

co CO

->*

CD CO

co

t~

H

t^ Ci

>r

i£>

,

»ft

00 CD

i 1

00 CD

T I

- H

TJI

O

2 a-s*

Oi Oi

:a

J J ^H = 0

1 C

«o oj

»c

. -6 a « - — w

"Wl iC5 CM

OI

os

1^ CM

co

CM

1 CT*

o

CO

CO

i—1

-f CM

»o CM

»o CM i - 1

1 1

' < * o

i-H

CD CO O CM

CD 00 O

t— CM

00 Ci

i - 1

^ 1

C—• co 3

CM O

1 1

Tji

CM i—(

i C

Oi

Ci

CM CM

co

CM

CM

lO

>o

T-\

i

00 CO

oo

i

1-H

=3 2 £ «* if

o

>-

^ 3l oB fe 2

:cS

i H -71 l ^

t» CO 00

i—1

"ö >{J ft B -— cy

CC 1 L—

O O\0

TJ

O j

a

T *

5 '3

CC

1 1 1 1

^ a^-s

=—i

=3 ° £ 2 •a ^ o. B

i O

»n CM

"-1

1 1

— »o

—1

Tji

00 Oi CM

o CO

-* o co

TP T f

i H

1—1

O i

00 CM

Oi

Tji 1-H

1-H

i C

<£>

CM

<t\

»C 00

cp er

•<*

00 O OS

O.

o

o o> T * CM

"*

»O

1—

1—1

or,

-* »o

CO

co CM co

1 CO

c"e.

Oi 00

co co

CM

a

in 00

-T 1CM

OS CM •—i

t~ 03

03 CM

CM i-H

00 1—1

CO B CC

—H CM CO —H CM

T*

t~ CM

CD

CM

co

CC

CC

»O CM

-* co

CM

CD CO CM

o co 03

»o

o

.~ co 00 Oi

Oi O Oi

Oi CO lO

<-H

00 CO

CM i—

iO i-H

-+

Oi —H

,—i

CM

CO CM OJ

a cCO

O i

5C

CM »C5

(N

»o

CD OS

CC

1-CM

Oi

o

o:

^

i| CÖ

o •*=

-1 9

00 00 03

t^

•<* 1—1

CC »0

iO

CC

si ce

o;

oc

i—i

TJ CM

_ H

co

C

O •a

i *

Si O

C ^

fe; -

edom odlingsgränsen

« .0

pmarken

t

cc.

or-

-t CM CC

co

CM

»O

O

i -

1-

00 o

o

T

CM t^

a o

c d

>

a

o

a

g

a

sa

a

s

CM

c/a a

6 CO

qo

CM

c> cc

r~

O

iO

01 CD

1^ 00 CO

T—

<#

*

00 00

•-H

T c

o

^

co o o

>r

CM 00 t>

TS

^ CC

CC

i C CO

CO o

c v o •c

a

1 u

a. /£ a

S

CM

C/2

•É.

t».

c ed

Tji

O CO

ga a""

g a

Ö M » eu e o i - i

fl tu

o»

o

o

-H

. a . CH

:•§•B

** ^ " S ^ a

CP o

co

CM Oi

o <M

CM

-*

CC —

I

03 'i

?2 "^ W.

TH

, !

o:^-i< CO I O ^H CM • CS CO 10 q t - 5 0 CM « .-i CN

co TJI

CO

CD CD

Til

co >o

-t

o a

is : ^ s °»

:CS

i J

"

laoic.

—r

CM O

t^

-H. H

a a ses 5? 5 .9 a.—

-+

C co

ti .

o

i(-

Oi

co L

co OI

m

a. a*

a, ^ J 'c?

CC

a CO 4 J

CM

CC

i C

c;

t» CO

oc

CM CD

5 «-5

__. CO 0 0 _ ;

CO 1>

CM

cNa = CJ S ra

T *

oc c co

i»

H u f: l «

3 • 1 2

3*3 o b

r—

»o

O

>

CM

»n H

CM

-* >c

c

oc3

ro

o

00 -H

-a •* ft B

a

•—i

co

1 1

rf CD

iC

CM

3 B

<D

o

CO

<M t00 <M

1 1

03 Si

därå skog pro mar

?3

o 3i

T* CC ,—i

1 1

därav skogs prod mark

a bo

o

i-H CO

00 »o >ra "

i—i T I

)vrig lmän koga km'

a a

TJI

B

00 - j rM bo g S-; o P c8

-3 O

c» M

•8

o

1 CO 00

;§ iå ft B

K

b CS

T *

O

• J£

o E

-sa •*" *

b

1 CD 00 00

•g * ? B

se

1 CO i—1

oä

fe o5 £ fe ^ -S e. B

o Äc ^ £

t2 >c« - c.

ISC

i

»o

00 C0

i-t a

KS

i

»c co

05 B £ bo^

e

co oc

pmar ken

OJ

\C

i

edom odlingsgräns en

"

i

o. B

därav skogs prod. mark

2 M

gheter a v - & frällur i enägo, km

O

2 ä-g-s

CO

a « c—

* 1a _ ^ J H Jaä SM i - 1 t i

s

a

a

a "= cl i 111

a

fl

lf

>-H

t.

M

O

s 3

co a

i

_ | CO

0 0 Tt< : « CO CM I O W CO -H< - * ^ CM C D c s a CM CM OJ t ^

42 Tab. 2. Fastigheter under F a s t ig h e t e r n a s

Areal

Norrbottens

f ö r d e 1 ni ng å

Total mark

kronohemman o. ny- fastigheter av skatteSkogs- byggen med åborätt och frälsenatur prod. total skogstotal skogsmark mark mark mark mark

har

har

har

har

har

har

285 188

län 55 794

55 794

odlingsgr...-

781 445

387 068

287 176

101 880

494 269

Lappmarken ovan odlingsgränsen

441 895

229 800

39 800

330 068

190 000

Summa lappmarken 1 223 340 616 868

399 003

141 680

824 337

475 188

Summa länet 1 279 134 647 873

454 797

172 685

824 337

475 188

Lappmarken nedom

Västerbottens

län 1879

2 721

1879 Lappmarken nedom odlingsgr. ... 1 264 335 840 457 77 400 Lappmarken ovan odlingsgränsen 116 491

25 466

16 643 1 238 869 823 814

2 057

1400 Summa lappmarken 1 380 826 917 857

27 523

18 043 1 353 303 899 814

Summa länet 1 383 547 919 736

30 244

19 922 1 353 303 899 814

,

96 626

2 721

Kustlandet

Kopparbergs

114 434

76 000

län

Särna och Idre socknar Västernorrlands

län

96 626

65 868

63 Summa s:rum 2 759370 1 6 3 3 5 3 4

65 868

57 192 664 2 274266 1 4 4 0 8 7 0

markareal, som är förhållandevis obetydlig, har angivits enligt domänstyrelsens uppgifter (approximativa) därom. Vid redovisning av utmarken inom kustlandsområdena av Västerbottens och Norrbottens län har den totala utmarksarealen minskats med den kända omfattningen av slatens och andra allmänna skogar, allmänningars och städers skogar samt kronohemman och nybyggen under åborätt, varefter övrig areal upptagits som fastigheter av skatte- och frälsenatur, vilka lyda under allmänna skogsvårdslagen. I Särna och Idre socknar är arealen av skilda slag av skogar känd, då de samtliga stå under domänstyrelsens förvaltning eller tillsyn eller beträffande allmänningarna, s. k. besparingsskogar, uppmätts i samband med skogsindelning, dock att omfattningen av fjällområdet är approximerad, i följd varav den av domänstyrelsen senast angivna arealen dylik mark nedsatts i här förevarande sammanställning med 57 km2, på det att slutsumman må överensstämma med områdets totala ytvidd enligt officiella statistiken.

43 gällande lappmarkslag. Fastigheternas fördelning å innehavare

Antal fastigheter skogsproduktir Hektar

enskilda

bolag

med a r e a l m a r k av Summa fastigheter st.

total mark

skogsmark

total mark

skogsmark

0—10

har

har

har

har

st.

54 079

29 895

309 963

913 377

444 432

3 637

311 678

173 546

967 456

474 327

3 790

2 721

11—20 21—50 51—100 101— st.

st.

st.

st.

605 198

411 286

775 628

506 571

2 773

6 507

605 198

411 286

778 349

508 450

1 168

2 779

6 534

38 740

43 437

57 928

2 007 |

1984 | 4 763

623 572 1789 305 1 0 0 9 9 6 2

1 1671

1 Uppgifterna i förestående tabell 1, angående areal skogsproduktiv mark inom lappmarksområdena och inom Särna—Idreområdet skilja sig rätt avsevärt från de uppgifter, som härom meddelats av riksskogstaxeringsnämnden i de av denna avlämnade redogörelserna, särskilt i fråga om Norrbottens läns lappmark. Den skogsproduktiva marken enligt sistnämnda uppgifter överstiger samma mark enligt tabell 1 med för Norrbottens läns lappmark 4 413 km2 eller 17-2 %, för Västerbottens läns lappmarker 789 km2 eller 3-9 % samt för Särna—Idreområdet 153 km2 eller 5*6 %. Det finnes anledning antaga, att största arealskillnaden hänför sig till de i dessa avseenden svårbestämbara områdena beträffande lappmarkerna ovan odlingsgränsen och beträffande Särna—Idreområdet i dess övre fjälland med insprängda skogsdalgångar. Det torde bland annat böra uppmärksammas, att riksskogstaxeringsnämnden såsom skogsproduktiv mark lärer upptagit vidsträckta, huvudsakligen med björk bevuxna marker i övre skogsbandet, vilka av domänverket angivits såsom impediment, enär de icke ansetts kunna inom överskådlig framtid lämna en

skogsavkastning, som kan ekonomiskt tillgodogöras. Riksskogstaxeringsnämnden har förmält sig ämna i sin slutliga redogörelse diskutera de sannolika orsakerna till berörda m. fl. likartade skillnader. I tabell 2 lämnas arealredovisning för samtliga fastigheter, som efter den 1 maj 1930 lyda under lappmarkslagen. Däri angives även fastigheternas fördelning dels å olika innehavare —- bolag och andra enskilda ii gare eller åbor — dels i storleksgrupper med avseende på omfattningen av skogsproduktiv mark. Av tabell 1 och 2 framgår bland annat, att den skogsproduktiva markens areal inom de skilda länen och länsdelarna uppgår till följande procent av respektive utmärkers totalareal: L a p p m a r k e n Hela länet

Kustlandet i sin helhet

nedom odlingsgränsen

ovan odlingsgränsen /o

%

o/ /o

/o

%

Norrbottens

län

40-2

71-2

29-6

48-0

15-3

Västerbottens

»

59-4

51-9

54-8

43-8

I Kopparbergs

»

; Särna och Idre socknar ...;]•

59'1

1 Vidare framgår av nämnda två tabeller, att utmarken till fastigheter under lappmarkslagen uppgår till nedanstående procent av respektive områdes hela utmarksareal. L a p p m a r k e n Kustlandet i sin helhet

nedom odlingsgränsen

ovan odlingsgränsen

o/ /o

%

%'

% Norrbottens

län

2-45

17-o

25-1

10-8

Västerbottens

»

0-17

37-0

45'9

11-9

Kopparbergs

»

Särna och Idre socknar

— 2i 1-2

Sammanlagda utmarksarealen till fastigheter under lappmarkslagen utgör 2 759 370 har, varav 1633 534 har eller 59-2 % skogsproduktiv mark. Huvuddelen är belägen inom lappmarkerna eller 2 604166 har med en skogsproduktiv markareal av 1534 725 har. Inom Särna—Idreområdet finnas dylika fastigheter med en totalareal av 96 626 hektar samt 65 868 hektar produktiv skogsmark. Övriga fastigheter under lappmarkslagen — med en sammanlagd ytvidd av 58 578 har, varav 32 941 har skogsproduktiv mark — utgöras av kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt, vilka samtliga — förutom ett mindre kronohemman i Västernorr-

45 lands län, Indalslidens socken, med en totalareal av 63 hektar — ligga spridda inom Norrbottens och Västerbottens läns kustland, huvudsakligen inom det förstnämnda. Fördelningen av utmarken till fastigheter under lappmarkslagen på områden nedom och ovan odlingsgränsen är delvis approximativ, enär flerstädes en och samma fastighet är belägen till en del nedom och till en del ovan nämnda gräns. Detsamma gäller dock i än högre grad i fråga om den skogsproduktiva markens omfattning å de ovan odlingsgränsen belägna oavmätta kronomarker och husbehovsskogar. De senare hava icke annat än i undantagsfall varit föremål för skogsindelning och desammas fördelning vid avvittring på olika ägoslag synes vara synnerligen approximativ. Fastigheternas under lappmarkslagen procentiska fördelning å fastigheter, som innehavas av bolag, och fastigheter, som innehavas av andra enskilda framgår av följande uppställning.

Innehavare

Bolag

Samtliga NorrNorrfastigbottens bottens heter kustland lappmark 64-9

96-9

74-9

35-1

3i

25-1

Väster- Västerbottens bottens kustland lappmark 100-0

Särna och Idre

Västernorrlands län

45o

100-0

43-a

55-o

Slutligen har i tabell 3 lämnats en sammanställning angående utmarkernas inom samtliga norrländska län ävensom Särna och Idre socknar av Kopparbergs län fördelning å allmänna skogar — däri inbegripna även allmänningar och städers skogar men ej kronohemman och nybyggen — samt enskilda skogar, i vilka inräknats även kronohemman och nybyggen. De enskilda skogarna hava fördelats å skogar under lappmarkslagen, lagen om husbehovsskogar, skogsvårdslagen och skyddsskogslagen. Beträffande Norrbottens och Västerbottens län samt Särna och Idre socknar hava arealsiffrorna hämtats från tab. 1, dock att de i lappmarkerna belägna s. k. oavmätta kronomarkerna, utgörande i huvudsak fjällmarker, icke ingå i redovisningen. I fråga om Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län äro de totala utmarksarealerna och dessas innehåll av skogsproduktiv mark hämtade från riksskogstaxeringsnämndens redogörelser. Sedan i domänstyrelsens förvaltningsberättelse redovisad areal allmänna skogar vid ingången av år 1929 samt skyddsskogsområdena i Jämtlands län fråndragits de för ifrågavarande län angivna utmarksarealerna, hava återstående områden redovisats som utmark under 1923 års skogsvårdslag.

46 fe ^ O. u

%G bo o A!

A*

|1

|

|

|

o o

1 O»

i-H

o

co

»O »Dl CO

CO co co ep- r^

cn Oi 00

i—i

K

1 1

fl

—H

Q

1 O

A

CO

Tji

1 ta A

i

CD

M

c*

S a

a

•Ö s»> A

o ta

1 O

el bo

.

1 1

CM

A T3

T3

5*

Ci a bo os

co

c«

*>s Ai

CQ

CO

0 CS •et O

cS

M u

O A!

a p

o fe -X

d 00

> o

co

Al

a

a 5

c H o d bo

va CS

i—i

oX°

O

00 Ai

e

i

AS

eä

B

i-H

o^

ho

£ AI bo g

ca

JM ta

O CM

Tj1-H

'-,

Ml

s

B

3 Al

o

S3

H

E

8 O» i—i H OJ *

l_H

CO

1 1

1 1

eo »o CM

1 1

1 1

er. »O CO 00

1 1

o co

1 1 | 1 1

1 1

rH

1 I

O 00 t 1-H Oi

eo CN

CO

Oi

a

00 ta

l>

o

CM

1 CO 1-H

ea CM <M CO

1 <o O

|

•*

CM

rH

T I

«H

co

OJ T*i

CD Tji

CD

co O

Tji

00 Oi

CO

r-H

o CO

Oi CO

O

Tji

Tji

t~

00 CD C7i O CM

Tfl

r-H

CM VO Oi

CO

CM

o 1— CM O

<N

CO

•o

os

CM

Tji »O

CO

Tji

eo

ta

t*

00 O

t^

O

Tji

CM

CO

00 CM

CM r-l

i-H

rH

CO

i—i

O Oi

T * ^H

CM O

Oi

Ci

i-H

i-H

T5

CC

co Ci r-l

l

CO Tji

ta 00

Tji

O

to

Tji

Tji CM

a

H->

t~

Q.

a) »o

CO

t»

O

. E

O

r-H

i-H

CM

CM

.. «

i-H r—I

Ci CM

»O

i-H

z

00 CM

Ci

^

O

CM Oi CD

c

o

A

1 O

»ra

A

a

iO

1-H

CO

CO 00

Cl

Oi

Oi CD

Ci

a

— ' »ra

Tji

O

r-H

CM

*

i-H

<M

CO

—i M

<2 £

CO

O co

<M r-l

a

S e

,_ s

lO

1 CO

>-c

^

1 O CO

CO CM

ON° A!

Oi

CO CM

t -

A

i—I

CO

i-H

co r Al

^

Al

1»

CO

eo

Oi CO i-H CO

A

00 CM

CO CO

CM

«?s

TM

IO

OI CO »O

A

o^

•ti

Vi ej

CM

1-H

eo

o CO

i-H

^H

i-H

pM(

Ci

S

-* TCMj i

00 »o

OI

s

lO

Af

S —

m O

CD Oi

r~

c*

l-H 1-H

- H

co Oi 00 CM CO 00

»ra

a •4

C5

Tji

ta ta

1-4

to

e c

o

ta

A!

cS

ad

^

ci

te

OQ

CS

M

iO

Sfi CS

os co

CO Oi

K

U ewS

> bo

u

^

a CO

0 Ai

i-H

co

00 »COra OO i co CM CM ^ Oi 0r 0a Q » ** TCDj i »o »o

»O

» ra CN

r-H

CO

CO

CO Tji

OI CM

CD

a

c

00 Tji

CO Tji

CO

CD i-H

•• fl fl *AS >

:CS ~H

[_

a a

4->

C-

3 A;

•

ex

fl

:«! •a

MS -1

CO

co

•—•

to

C :a

.

TJ l—

;

'

t,

fl fl 13 -° ö 3 CS

S •-9

o co :CS

>

^

- 5

OJ

o.

*

:«

>

fl. C

O

rt

-*

c o

sect

to

M

o£ O Aä

47 V. S k o g s t i l l s t å n d e t i n o m d e n o r r l ä n d s k a l ä n e n s a m t ö v r e d e l a r n a a v K o p p a r b e r g s län, s ä r s k i l t beträffande u n d e r l a p p m a r k s l a g e n l y d a n d e fastigheter. Vid övervägande av frågan, huruvida särskild skogslagstiftning för [Skogstuistån. skogar i enskild ägo fortfarande kan anses v a r a av behovet påkallad för det} &»***• de områden, d ä r lappmarkslagen för n ä r v a r a n d e är gällande för dylika iZndTch övre skogar, torde v a r a av särskilt intresse a t t beträffande det i allmänhet äeiama av Dalarna rådande skogstillståndet verkställa en jämförelse mellan å ena sidan nyss n ä m n d a områden, eller sålunda l a p p m a r k e r n a samt S ä r n a och I d r e socknar av Kopparbergs Tan, och å a n d r a sidan övriga delar av Norrland och sistnämnda län, å vilka områden de enskilda skogarna, bortsett från skyddsskogarna i J ä m t l a n d s län, äro underkastade 1923 års skogsvårdslags bestämmelser. Det kunde möjligen synas tillräckligt a t t beträffande lappmarkerna begränsa denna jämförelse till allenast kustlandsområdena i de t v å nordligaste länen, men a v flera skäl anse de sakkunniga lämpligt, a t t jämförelsen utsträckes till även de övriga norrländska länen. Det torde sålunda böra erinras, att för huvuddelen av enskilda skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland allt intill senaste åren gällt a n n a n skogslag än 1923 års skogsvårdslag, nämligen den s. k. dimensionslagen, och a t t denna i icke r i n g a grad torde h a v a medverkat till d ä r nu rådande skogstillstånd. Däremot synes en redogörelse för skogstillståndet inom Kopparbergs län i dess helhet icke i n u förevarande avseende hava n ä m n v ä r t intresse. Det torde v a r a tillräckligt att i den jämförande redogörelsen medtaga av detta län allenast de Särna—Idreområdet närmast belägna delarna, eller, såsom de av riksskogstaxeringsnämnden benämnts, »Norra Siljansområdet», omfattande socknarna Äppelbo, Malung, Lima, Transtrand, Ore, Våmhus, Orsa, Mora, Venjan och Älvdalen. P å grundval a v uppgifter, som riksskogstaxeringsnämnden lämnat i sina redogörelser för de norrländska länen samt Kopparbergs län, h a v a de sakkunniga sammanställt tabell 4. De flesta däri intagna siffror äro h ä m t a d e direkt ur n ä m n d a redogörelser, under det a t t de övriga äro angivna efter viss bearbetning av i redogörelserna meddelade resultat. De i tabellen meddelade uppgifterna torde få sägas v a r a ett u t t r y c k för skogstillståndet i de skilda länen och länsdelarna, sådant detta tillstånd vid en viss tidpunkt (1924—1927) utformats genom samverkan av olika faktorer såsom markbeskaffenhet, klimat och utvecklingshistoria. P å skogens utvecklingshistoria h a v a i särskild grad skogseldarna och a v v e r k n i n g a r n a satt sin prägel. F ö r a v v e r k n i n g a r n a åter hava tyd-

48 T a b . 4.

Sammanställning

av vissa u r riksskogstaxeringsnämndens redogörelser skogliga tillståndet inom de norrländska Kopparbergs län Särna—Idreområdet 62-3

Skogsproduktiv mark i procent av landareal Skogsproduktiva markens procentiska fördelning efter markbonitet, bonitetsklass I—IV

0-4

D:o, bonitetsklass V—VI

51-6

D:o,

48-o

»

VII—IX

Skogsproduktiva markens procentiska fördelning efter allmänna skogstillståndet: Tillfredsställande (a)

11-4

Mindre tillfredsställande (b)

49-7

Otillfredsställande (c)

38-9

Skogsproduktiva markens procentiska fördelning efter beståndens ålder: 3-8

Kalmark 1— 40 år

2-1

41— 80 »

16-3

81 — 120 »

IO*

121—

6B-9

»

Kubikmassa barr- och lövskog, inom bark, pr har skogsproduktiv mark

44-3

Kubikmassa barrskog, inom bark, pr har skogsproduktiv mark

41-6

Kubikmassa barrskog, inom bark, minst 10 cm. diam., per har skogsproduktiv mark

39-o

Kubikmassa barrskog fördelad i olika mogenhetsklasser: Klass 1

18'5

»

55-5

»

260 Årlig tillväxt inom bark pr har skogsproduktiv mark: Inalles

0-7 1

Enbart barrskog

0-61

Tillväxtprocent för barrskog, minst 10 cm. diam.: I mogenhetsklass 1 »

»

3 Tall

Gran

1-16

lis

7i

Skogsproduktiv mark, kal och bevuxen med bestånd i första åldersklassen (t. o- m. 20 år): Areal

kvkrn

107 Allmänt skogs ti 11 stånd: Tillfredsställande (a)

8-2

Mindre tillfredsställande (b)

33 (i

Otillfredsställande (c)

58-2

Beståndens i första ålderklassen (fr. o. m. slutenheten 0"3) medelslutenhet

0-i:

49 för Norrland och Dalarna hämtade uppgifter, avsedda att i viss mån belysa det länen och övre delen av Kopparbergs län. Västerbc ttens län Gävleborgs län

Västernorrlands län

Jämtlands län

75-8

78-8

55-8

Norrbottens län

kustlandet

lappmarken

kustlandet

lappmarken

69-7

53'7

67-0

35-5

32-6

12-9

6-9

9-4

2-8

0-7

58*4

73-5

69-o

61-4

69-3

43-4

9-o

13-6

26-6

21-6

32-3

27-5

55-9

49-o

30-4

35-3

62-9

40-9

45-3

54'4

39-3

49-7

44-9

23-1

36-8

32-6

32-5

11*7

20-0

19-8

14o

22-3

22-1

13i

4-2

2-7

6-4

5-9

10-3

4-8

29-6

19-6

13-7

29-1

15'0

19-2

11-4

36-2

29-7

32-5

32-0

37-5

25-3

20-4

19-2

15-1

14-1

14-9

17-o

26-o

14-5

33'7

25-o

45-8

85-3

61-3

54-o

58-2

58-1

5T8

36-0

73-o

48-s

45i

47 - 5

47-1

40-4

30-9

41-9

39-3

41-3

43-2

35-2

28-8

58-5

51-6

48-1

35-2

50*0

27-o

28-3

30-o

31-5

31-8

28-6

33-8

26i

13-2

18-4

20-4

12-1

36-2

16-2

46-9

2-88

2-0 5

1-48

1-79

1-24

1-51

0-70

242 T59

1-21

0-94

1-15

0-58

Tall

Gran

Tall | Gran

Tall

| Gran

Tall | Gran

Tall

Gran

Tall

Gran

Tall | Gran

3-71

3-76

3-68 1 3'96

3'5 5

3-69 1 3-40

3-31

3-13

3-72

3-05

3-5S

1-96

2-18

1*72

2-25

1-61

1-74

1*78

1-72

1-29

1-40

T05

1-48

T59

1-35

1-27

1-95

1-22 | 1-83

1'06

T20

1*22

1 1*36

0-82

0-82

1'27

0-99

0-97

0-83

35 8 37-6

2 953

25-4

15"6

35-7

36-9

26-6

38-9

0-63

0-69

4 — 31007!).

2-60

53-2

35-4

49-2

27-4

39i

21a

47 - 5

25*5

38'3

29-3

)-61

0-75

0-G4

0-64

0-61

50 ligen i sin t u r efterfrågan på virke och avsättningsförhållanden i övrigt samt ej minst de vid olika tider gällande skogslagar v a r i t bestämmande. I vilken grad dessa olika faktorer var för sig medverkat till det inom skilda delar av redogörelseområdet föreliggande skogstillståndet, torde icke med a n s p r å k på någon större g r a d av tillförlitlighet k u n n a avgöras. Vid jämförelse mellan tabelluppgifterna för olika län och länsdelar framträda såväl vissa mer eller mindre genomgående likheter som även bestämda skiljaktigheter. Skiljaktigheterna föreligga därvid ej blott mellan enskilda områden u t a n jämväl mellan grupper av områden, vilka sinsemellan uppvisa mera överensstämmande förhållanden. Vad först beträffar den för skogsbrukets bedrivande grundläggande och inom vissa gränser naturbestämda faktorn, markboniteten, komma Norrbottens läns lappmark och Särna—Idreområdet såsom ganska jämnställda i den lägsta klassen. Avsevärt bättre är nästa grupp, omfattande Norrbottens läns kustland, Västerbottens läns lappmark och J ä m t lands län. Ännu bättre blir nästa grupp, bestående av Västerbottens läns kustland, Norra Siljansområdet och Västernorrlands län. Gävleborgs län h a r den högsta boniteten. Riksskogstaxeringsnämnden h a r i fråga om allmänna skogstillståndet använt sig av följande beteckningar: tillfredsställande (a), mindre tillfredsställande (b) och otillfredsställande (c). Dessa avse enligt riksskogstaxeringsnämndens terminologi att giva ett sammanfattande uttryck åt den grad, i vilken det beskrivna beståndet med hänsyn tagen till rådande natur- och avsättningsförhållanden m. m. kan anses tillfredsställa rimliga fordringar på ett nöjaktigt bedrivet skogsbruk. Beträffande ifrågavarande skogstillstånd befinna sig Särna—Idre och Norra Siljansområdet i sämsta klassen. Avsevärt bättre äro Västernorrlands län, J ä m t l a n d s län, Västerbottens läns lappmark och Norrbottens läns kustland. Norrbottens läns lappmark k a n jämställas med Gävleborgs län. Västerbottens läns kustland synes i detta avseende v a r a bäst ställt. Det torde enligt de sakkunnigas förmenande finnas skäl för det antagandet, att allmänna skogstillståndet i övre Dalarna i viss mån underskattats, sannolikt beroende därpå, att avsättningsförhållandena därstädes förmenats hava v a r i t mera gynnsamma än som i verkligheten v a r i t fallet. Den goda placering, som Västerbottens läns kustland intager såväl i fråga om allmänna skogstillståndet som i vissa a n d r a här berörda avseenden, är påfallande. Till de nutida gynnsamma skogsförhållandena därstädes torde få anses i hög grad hava bidragit de mycket omfattande, i allmänhet välslutna y n g r e och medelålders bestånd av upp till 100 års ålder och däröver, vilka uppkommit efter skogseldar samt å vissa trakter (Robertsfors, Sävar, Hörnefors) efter där tidigare bedriven bruksrörelse. I skyddet av den s. k. dimensionslagen (fr. o. m. år 1883) h a r detta av skogens utvecklingshistoria betingade gynnsamma skogliga till-

51 stånd kunnat bibehållas och främjas. På samma sätt måste antagas, att lappmarkslagen till viss grad bidragit till den relativt goda placering i fråga om det allmänna skogstillståndet, som givits Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Då en utredning om allmänna skogstillståndet speciellt å kalmarker samt å skogsmarker, bevuxna med bestånd i första åldersklassen, ävensom en utredning om dessa bestånds slutenhet i viss mån belysa föryngringsförhållandena inom de skilda områdena, hava uppgifter jämväl i dessa avseenden intagits i förevarande tabell. Granskar man de olika områdena från nu senast omnämnda synpunkter, finner man, att i fråga om berörda skogstillstånd Norra Siljansområdet och Särna—Idreområdet äro sämst ställda. Därnäst i ordningen kommer Jämtlands län. Avsevärt bättre äro Västernorrlands län och Norrbottens läns kustland. Till nästa grupp kunna hänföras Västerbottens läns lappmark och Gävleborgs län såsom varandra närstående. Därnäst kommer Norrbottens läns lappmark. Bästa förhållandena finnas inom Västerbottens läns kustland. Beträffande slutenheten i bestånd av första åldersklassen (medelslutenheten bestämd för slutenhetsgraderna 0*3—1) framgår av tabellen, att även i detta avseende de i Kopparbergs län belägna två områdena äro sämst ställda samt att Västerbottens läns kustland står framför övriga områden. De uppgifter, som direkt hänföra sig till virkesförrådet, dess ålders- och mogenhetsklassfördelning samt tillväxt, tyda på i allmänhet ogynnsammare förhållanden inom lappmarkerna och Särna—Idreområdet än inom övriga redovisade delar av Norrland och Dalarna. Särskilt tydligt framträder det ogynnsammare läget för lappmarkerna och Särna—Idreområdet i de siffror, som angiva virkesförrådets fördelning på mogenhetsklasser .x Inom dessa områden finnes en jämförelsevis liten tillgång å skog i mogenhetsklass 1, synnerligast inom Särna—Idreområdet, under det att samtidigt, särskilt för lappmarkerna, förefinnes ett betydande överskott på skog i mogenhetsklass 3. Årlig tillväxt i kbm. per hektar skogsproduktiv mark samt massatillväxtprocenterna äro i allmänhet lägre i lappmarkerna och Särna—Idreområdet än i de övriga länen och länsområdena. Det torde dock böra uppmärksammas, att den angivna tillväxtprocenten för tall inom Norrbottens läns lappmark ej i större grad avviker från samma procent inom länets kustland, inom Västerbottens läns kustland samt Jämtlands län. Av riksskogstaxeringens resultat framgår ytterligare, att inom de norrländska länen förutom lappmarkerna det totala virkesförrådet barrskog utgöres till mer än halva kubikmassan (52 a 58 %) av skog, som icke uppnått en diameter av 20 cm., 1-5 m. från roten, under det att kubikmassan skog i dimensionsklasserna 30 cm. och däröver endast utgör 8 å 1

I fråga om vad som förstås med mogenhetsklasser se sid. 53.

14 % av hela massan. Vad l a p p m a r k e r n a beträffar, är där förrådet i dimensionsklasserna under 20 cm. jämförelsevis mindre, omkring 39 %, under det att kubikmassan skog med mer än 30 cm. diameter uppgår till omk r i n g 23 % av hela virkesförrådet. Särna—Idreområdets barrskogsförr å d innehåller i jämförelse med de norrländska länen mindre mängd s m ä r r e skog; skogsförrådet under 20 cm. diameter utgör sålunda ej fullt en tredjedel av hela massan. Däremot uppgår där kubikmassan skog med minst 30 cm. diameter till omkring 30 % av hela förrådet, således mera än i någon annan av berörda landsdelar. utredning F ö r åstadkommande av en mera ingående utredning om skogstillstån9 7ko™aUu>e- det å de fastigheter, som lyda under lappmarkslagen, särskilt dem s ringsnämnden äro belägna inom l a p p m a r k e r n a och Särna—Idreområdet av Koppar r tillståndet9å bergs l a n » n a v a sakkunniga i första hand undersökt, i vad mån härför fastigheter erforderligt material kunde finnas tillgängligt i de redogörelser, som rik matZla^' sskogstaxeringsnämnden avlämnat för de norrländska länen och Kopparbergs län. Då dessa emellertid ej lämnade redovisning för de skogliga förhållandena å allmänna och enskilda skogar v a r för sig, kunde u r desamma n å g r a för de sakkunnigas arbete betydelsfullare upplysningar i förevarande avseende ej erhållas. P å framställning av de sakk u n n i g a förordnade därför Kungl. Maj:t den 30 december 1927, att riksskogstaxeringsnämnden skulle för S ä r n a och Idre socknar av Kopparbergs län samt för Västerbottens och Norrbottens län redovisa skogsmarksarealens och skogstillgångarnas beskaffenhet med hänsyn till h u r u v i d a ägaren utgjordes av staten eller enskilda. Riksskogstaxeringsnämnden avlämnade den sålunda anbefallda utredningen den 29 september 1928. Nämnden hade emellertid funnit, att vid en bearbetning av materialet från Särna och Idre socknar i Kopparbergs län, på grund av de enskilda skogarnas ringa omfattning därstädes och det vid riksskogstaxeringen använda linjeavståndet, det icke skulle kunna p å r ä k n a s att för ifrågavarande skogar erhålla n å g r a med avseende på tillförlitligheten tillfredsställande resultat. Nämnden fann sig därför böra inskränka utredningen till Västerbottens och Norrbottens län. Nämnden ansåg sig ej heller k u n n a särskilt redogöra för de inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen belägna enskilda skogar, d å svårighet yppat sig a t t frånskilja de s. k. kronoöverloppsmarkerna, vilka där hade en betydande omfattning. Till enskildas skogar h a r nämnden hänfört, jämte fastigheter av skatte- och frälsenatur i enskild ägo, även kronohemman och krononybyggen med stadgad åborätt samt husbehovsskogar under lagen den 5 j u n i 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden, i m å n dylika skogar finnas inom lappmarkerna nedom odlingsgränsen. Av utredningens resultat få de sakkunniga h ä r n e d a n lämna vissa utdrag, som torde v a r a a v intresse för en allmän översikt av skogstillståndet å enskildas skogar nedom odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

53 i, 5.

Den skogsproduktiva markens procentiska fördelning efter och efter beståndens ålder. S k o g s p r o d u k t i v

Område (nedom odlingsgränsen)

Procentisk fördelning å höjdområden under 166— 300— Över 166 m. 300 m. 500 m. 500 ra. ö. h. ö. h. ö. h. ö. h.

%

höjdläg.

m a r k

Areal i procent beväxt med bestånd i åldern Kal

1—40 år

41—80 81—120 över 120 år år år

%

%

/o

%

%

%

%

%

16-9

72-6

10-5

4-4

18-2

29-6

19-8

28-6

35-4

55-3

5-5

3-5

15-3

27-6

11-2

42-5

Västerbottens läns lappNorrbottens

läns

lapp3-8

Det torde böra uppmärksammas, att skogsbestånd i åldersklassen 81—120 år, eller bestånd, som i nu ifrågavarande trakter representera i huvudsak medelålders skog, förekomma i jämförelsevis liten omfattning, under det att bestånd med en ålder av mer än 120 år — den ålder, då skog i allmänhet uppnått sådan mognad, att den kan och ej sällan även bör bliva föremål för sådan avverkning, som utgör ett led i åtgärderna för skogens föryngring — upptaga skogsmarken till förhållandevis stor del, särskilt inom Norrbottens län. Till jämförelse i sistnämnda avseende må framhållas, att i Norrbottens läns kustland 25 % av hela skogsmarksarealen upptagas av bestånd med en ålder av över 120 år. Motsvarande procenttal för Västerbottens läns kustland, Jämtlands län och Västernorrlands län äro respektive 14'5, 26 och 17. I Gävleborgs län uppgår procenten endast till 10-3 och för Norrland inalles är den 26-9. Om skogsbeståndens beskaffenhet torde emellertid erhållas en klarare uppfattning genom att taga del av riksskogstaxeringens i efterföljande tabell 6 sammanförda resultat i vad de hänföra sig till kubikmassans fördelning å mogenhetsklasser. Vid dessas bestämmande hava domänstyrelsens föreskrifter att iakttagas vid skogsindelning följts. Sålunda har utvecklingsbar, ung och medelålders skog betecknats med 1, äldre, ekonomiskt mera avverkningsmogen men i huvudsak frisk skog med 2 samt sådan starkt övermogen och skadad skog, som passerat den från teknisk och biologisk synpunkt lämpligaste avverkningstidpunkten, varigenom den vid fortsatt kvarstående t. o. m. kan beräknas avtaga i användbarhet, med 3. Procenttalen för skilda trädslag, tall och gran, hava hämtats direkt ur riksskogstaxeringsnämndens redogörelse (tab. 7). Procenttalen avseende den sammanlagda kubikmassan tall och gran med en minimidiameter av 10 cm. äro beräknade med ledning av uppgiven tillgång av barrskog och dennas fördelning å tall och gran. Å enskilda skogar nedom odlingsgränsen inom Västerbottens läns lappmark angives kubikmassan barr-

54 Tab. 6. Kubikmassans inom bark procentiska fördelning å mogenhetsklasser. K u b i k Område (nedom odlingsgränsen)

Trädslag

i dimensi onsklass 0—45 cm. i dimensionsklass 10 —45 cm. Mogenhetsklass 1

Västerbottens läns lappmark

Norrbottens läns lappmark

m a s s a

3 Tall

30-5

23-2

43-9

32-4

23-7

Gran

37-5

27-1

35-4

32-2

30-3

37-5

Tall och gran tillsammans

37-2

31-2

31-5

Tall

36-5

25-8

37-7

28-5

40-2

Gran

22-8

29-6

47-6

15-3

32-9

25-8

30o

44-2

Tall och gran tillsammans

skog med minst 10 cm. diameter fördela sig å tall med 42*2 % och å g r a n med 57'8 %. Motsvarande procenter inom Norrbottens län äro 66 och 34. Av förestående tablå framgår, att kubikmassan barrskog med minst 10 cm. diameter å enskilda skogar i Västerbottens läns lappmark nedom odlingsgränsen ä r fördelad i huvudsak lika på de tre skilda mogenhetsklasserna. Inom Norrbottensdelen däremot uppgives ej mindre än 44 % av barrskogsförrådet med minst 10 cm. diameter utgöras av skog i mogenhetsklass 3 eller sådan övermogen och skadad skog, som vid kvarstående t. o. m. kan beräknas a v t a g a i användbarhet. utredning på För ytterligare utrönande av skogstillståndet å skogar under lappför^liiogarna markslagen hava sakkunniga genom domänstyrelsens förmedling från gällande av- vederbörande jägmästare införskaffat u t d r a g u r de avverkningsplaner verkningsför dylika skogar, som inom respektive revir u p p r ä t t a t s åren 1920—1927. planer. E r h å l l n a uppgifter, som avlämnats för varje socken, där skogar av före v a r a n d e slag finnas, angiva de indelade skogarnas areal, total och skogsproduktiv, befintligt virkesförråd, fördelat å dimensions- och mogenhetsklasser, samt det enligt planerna bestämda avverkningsbeloppet under första 20 årsperioden efter planens upprättande. J ä g m ä s t a r n a h a v a dessutom överlämnat arealsammandrag för skilda socknar med samtliga skogars under lappmarkslagen fördelning å hemman och lägenheter av skatte- och frälsenatur samt av krononatur ävensom uppgifter rörande i vilken omfattning skogarna innehavas av bolag eller andra. Arealen skogsproduktiv m a r k för de skogar, för vilka avverkningsplaner u p p r ä t t a t s åren 1920—1927, utgör inom Norrbottens läns lappmark 25 %, i Västerbottens läns lappmark 32-9 % och i Särna—Idreområdet av Kopparbergs län 54"i % av den totala skogsproduktiva markarealen a v förevarande slags skogar inom respektive länsdelar. P å grundval av uppgifterna för sålunda erhållna, i stort sett j ä m n t fördelade »provytor » hava för samtliga numera under lappmarkslagen lydande skogar upp-

55 rättats sammanställningar enligt bil. II—V. Bil. I I är en sammanställning för län och länsdelar över förenämnda skogars arealer, det beräknade totala virkesförrådet å produktiv skogsmark och dettas fördelning på dimensions- och mogenhetsklasser samt det årliga huvudavverkningsbeloppet under första 20-årsperioden. I denna sammanställning lämnas även skilda redogörelser för fastigheter av skatte- och frälsenatur samt för kronohemman och krononybyggen under åborätt ävensom för fastigheter, som innehavas av trävarubolag och av enskilda personer. Bil. III —V utgöra sammanställningar sockenvis över areal, det totala virkesförrådet å produktiv skogsmark samt dettas procentuella fördelning på mogenhetsklasser, ävensom den årliga huvudavverkningen under första tjugoårsperioden i kubikmeter per hektar produktiv skogsmark samt i procent av virkesförrådet. I sammanställningarna har något särskiljande av fastigheter nedom och ovan odlingsgränsen icke kunnat ske, då primäruppgifterna äro lämnade sockenvis och ett flertal av lappmarkssocknarna innefatta mark såväl ovan som nedom denna gräns. Ur ovannämnda sammanställningar meddelas i tabell 7 härnedan vissa uppgifter, som i nu ifrågavarande avseende torde hava särskilt intresse. Uppgifterna avse såväl enskilda tillhöriga hemman och lägenheter av skatte- och frälsenatur som ock fastigheter av krononatur under stadgad åborätt. En jämförelse mellan de uppgifter, som meddelats i riksskogstaxeringsnämndens här ovan omförmälda redogörelse med särskiljande av enskilda skogar från övriga skogar inom lappmarkerna och inom Särna— Idreområdet, och dem, som framkommit vid omnämnda, av sakkunniga uppgjorda sammanställningar, utvisar i flera avseenden beaktansvärda olikheter. Riksskogstaxeringsnämndens redovisning gäller emellertid, som förut nämnts, i fråga om enskilda skogar allenast trakterna nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna, varjämte kubikmassan skog angives med avdrag för bark. Sakkunnigas sammanställningar åter avse samtliga inom lappmarkerna, såväl nedom som ovan odlingsgränsen, belägna skogar under lappmarkslagen, varjämte virkesmassan redovisas med bark. Men även dessa olikheter i respektive jämförelseobjekt synas ej helt kunna förklara de i flera avseenden väsentliga skiljaktigheterna. Beträffande den skogsproduktiva markens areal må framhållas, att denna i den av sakkunniga lämnade redogörelsen är byggd på vederbörande jägmästares uppgifter om de skilda fastigheternas vid deras taxering för upprättande av avverkningsplaner funna innehåll av dylik mark, i följd varav det torde få anses antagligt, att den sålunda angivna omfattningen av skogsproduktiv mark i stort sett överensstämmer med den verkliga. I fråga om övriga mera anmärkningsvärda skiljaktigheter i uppgifter enligt den ena eller den andra av ovan angivna källor kunna dessa vis-

56 T a b . 7.

S a m m a n s t ä l l n i n g av u p p g i f t e r , b e l y s a n d e s k o g s t i l l s t å n d e t å s k o g a r u n d e r lappmarkslagen inom angivna länsdelar. Norrbottens Västerbottens Särna och läns lappmark läns lappmark Idre socknar

Skogsproduktiv mark, har *

»

i % av landarealen

Kubikmassa barrskog med bark, 10 cm. diameter och däröver, kbm

616 868

917 857

65 868

50-4

66-6

68-2

22 790059

52 005 353

3 104 472

motsvarande per har skogsproduktiv mark, kbm

37-o

56-7

47-1

10—19 cm. diameter, % av hela kubikmassan...

33-6

31-9

27-2

20—29 cm. diameter, % av hela kubikmassan

47-1

44-6

44-o

30— cm. diameter, % av hela kubikmassan i mogenhetsklass 1, kbm motsvarande % av hela kubikmassan • i mogenhetsklass 2, kbm motsvarande % av hela kubikmassan i mogenhetsklass 3, kbm

19-3

23-5

28-8

6 416 272

15 630 773

1028 815

27-8

30-1

33-1

10 552158

21 481 824

1 347 650

46-6

41-3

5 821 629

14 892 756

728 007

motsvarande % av hela kubikÅrlig huvudavverkning enligt avverkningsplaner, kbm. motsvarande per har skogspr. m a r k kbm. »

% av hela kubikmassan

25-6

28-6

362 006

958 112

50 640

05 9

1*04

0-7 7

1-59

1*84

Tes

serligen delvis bero på felbedömningar och oriktiga beräkningar å ömse sidor. Sakkunniga få dock erinra, att riksskogstaxeringsnämnden Add fullgörande av ovan angivet uppdrag att särskilt redovisa skogsmarksarealens och skogstillgångarnas beskaffenhet med hänsyn till innehavaren, staten eller enskilda, framhållit bland annat, a t t »resultaten icke göra anspråk på att exakt ange arealens och skogstillgångarnas storlek eller beskaffenhet, då riksskogstaxeringen ju endast är en stickprovsundersökning och dess resultat äro behäftade med en osäkerhetsmarginal, som blir större, desto mindre det material är, vilket ligger till grund för resultaten». Uppgifterna enligt de olika sammanställningarna skilja sig mest avsevärt i fråga om skogstillgångarnas storlek och beskaffenhet inom Norrbottens läns lappmark. Då arealen skogsproduktiv m a r k i enskild ägo nedom odlingsgränsen därstädes angives utgöra endast 30-3 % av länsdelens hela skogsmarksareal samt den av enskilda disponerade marken är fördelad på ett mycket stort antal vitt spridda smärre skogsskiften, torde man v a r a berättigad antaga, att vad riksskogstaxe-

57 ringsnämnden sålunda anfört har sin tillämplighet särskilt i fråga om uppgifterna för Norrbottens läns lappmark. För bedömande av skogstillgångens beskaffenhet är, såsom här förut anförts, virkesmassans fördelning å skilda mogenhetsklasser av särskilt intresse. Om än uppgifterna härom i de ovan angivna sammanställningarna — grundade i ena fallet på riksskogstaxeringsnämndens redogörelse den 29 september 1928 och i andra fallet på verkställda skogstaxeringar vid upprättande av avverkningsplaner — rätt väsentligt skilja sig från varandra, äro de dock däri samstämmiga, att förrådet övermogen och skadad skog, som vid ett fortsatt kvarstående kan beräknas avtaga i användbarhet (mogenhetsklass 3), ingår i bestånden till en myckenhet, som måste påkalla särskild uppmärksamhet. Enligt det på verkställda skogstaxeringar grundade sammandraget upptager kubikmassan virke i 3:e mogenhetsklassen 25*6, 28-6 och 23-5 % av hela virkesförrådet å de skogar inom respektive Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt Särna och Idre socknar, som lyda under lappmarkslagen. Vid beräkning av virkesförrådet har därvid medräknats träd intill 10 cm. diameter vid brösthöjd. Då den sammanlagda massan av nu ifrågavarande övermogen och skadad virkestillgång beräknas till ej mindre än omkring 21-4 miljoner kbm., är uppenbart, att vare sig på hushållningen med detta virkesförråd läggas rent nationalekonomiska eller privatekonomiska synpunkter, detsamma icke längre bör sparas och därigenom delvis så småningom bliva värdelöst, utan att det bör avverkas så snart ske kan. Det torde visserligen kunna antagas, att den vid skogstaxeringsförrättningarna verkställda fördelningen av det äldre virkesförrådet å mogenhetsklasserna 2 och 3 i viss mån påverkats av skilda förrättningsmäns subjektiva uppfattning, men med hänsyn till det procentuellt stora undersökningsmaterialet och det avsevärda antalet förrättningsmän lärer få anses sannolikt, att beträffande landsdelarna i deras helhet eventuella felaktigheter i huvudsak utjämnats. I avseende på virkesförrådets fördelning i mogenhetsklasser bör jämväl uppmärksammas, att sammanlagda förrådet av mera gammal skog, mogenhetsklasserna 2 och 3 — vilkets särskiljande från skog i mogenhetsklassen 1 icke torde möta större svårighet — mycket väsentligt överstiger, vad som rimligen borde finnas i en välskött, närmelsevis normalt sammansatt skog. En ej obetydlig del dylik äldre skog utgöres emellertid av träd av så små dimensioner, att de icke kunna ekonomiskt avverkas, eller ock hava de ej förrän under senare åren erhållit sådan efterfrågan, att de enskilda skogsägarna funnit sig kunna avverka dem, även om ur skogsvårdande synpunkt behov därav förelegat. Slutligen torde böra erinras, att uppgifterna i ovannämnda av sakkunniga uppgjorda sammanställningar om virkesförrådets inom skilda länsdelar storlek och fördelning å mogenhetsklasser m. m. lida av den svagheten, att de avverkningsplaner, ur vilka respektive uppgifter hämtats,

58 upprättats under en tidsperiod av 8 år (1920—1927). Med anledning härav torde, även om uppgivet virkesförråd i avseende på den totala kubikmassan icke kan antagas i högre grad avvika från det nuvarande förrådet, dettas fördelning å mogenhets- och dimensionsklasser vara i viss mån rubbad. Den övermogna och skadade skogstillgången (mogenhetsklass 3) torde sålunda hava nedsatts ej obetydligt genom de under tiden efter respektive avverkningsplaners upprättande verkställda avverkningarna, vilka inriktats på tillvaratagandet av i främsta rummet dylik skog, i mån så varit möjligt. Särskilt under senaste åren har avverkningen å ifrågavarande skogar bedrivits i avsevärt ökad omfattning, beroende på dels tillämpningen av nyupprättade planer med däri bestämda, i jämförelse med vad tidigare varit fallet, större årliga avverknings belopp, dels ock de i allt större omfattning framförda och även tillmötesgångna önskemålen om virkesutsyning i förskott. Denna under de senare åren ökade avverkning framgår av följande uppställning. Årliga avverkningsbelopp enligt avverkningsplaner kbm.

O m r å d e

362 006

Summa

V er k s t älld

avverkning

kbm.

kbm.

kbm.

314 911

380 457

405 782

1 222 372

958 112

1 256 689

50 640

82 216

70 597

1 370 758

1 629 769

1 685 045

1 750 789

En mindre del av ovanangivna avverkningsbelopp torde utgöras av gallringsvirke i yngre, utvecklingsbar skog, vilket virke icke är inräknat i det genom avverkningsplanerna bestämda beloppet. Då emellertid vid utsyning och avverkning icke förts sådan statistik, att de från skogarna lösgjorda virkesbeloppen kunna redovisas på särskilda mogenhetsklasser, kan, med anspråk på större tillförlitlighet, ej nu framläggas annan förrådsuppgift än den, som framgår av de av sakkunniga uppgjorda sammanställningarna i bil. II—V, av vilka ett utdrag lämnats härovan (tab. 7).

59 VI.

Avsättningsförhållanden.

Ä n d a fram mot mitten av 1800-talet v a r trävaruexporten från Norr- Sågverksland ganska obetydlig. Vid denna tid inträdde emellertid en upp- J J ^ J g ^ blomstringsperiod för den därstädes befintliga sågverksindustrien, vilken Norrland. så småningom utvecklade sig till storindustri. Det v a r ångmaskinens införande som kraftkälla, flottledernas utbyggande och sågteknikens förbättring, som möjliggjorde denna utveckling. Den omkastning till ett m e r frihandelsvänligt system med avseende på handeln med E n g l a n d och F r a n k r i k e , som genomfördes på 1850- och 1860-talen, bidrog jämväl härtill. De gamla v a t t e n s å g a r n a försvunno så småningom och de moderna å n g s å g a r n a s skorstenar restes i rask följd utefter den norrländska kusten. De första å n g s å g a r n a byggdes inom Medelpad, vid T u n a d a l och Vivsta^ varv, åren 1849 och 1851. Sistnämnda år uppfördes även en såg i K r a m fors vid Ångermanälven. Den första ångsågen inom Västerbottens län byggdes å r 1860 vid S a n d v i k i närheten av Umeå. I Norrbottens län hade den första ångsågen anlagts två år tidigare vid Bergsviken i Piteå socken. Det största antalet a v nu befintliga sågverk i Norrland uppfördes på 1880- och 1890-talen. De hava dock gång efter a n n a n ombyggts och moderniserats i t a k t med den storartade tekniska utveckling, som särskilt ägt r u m under de senaste två decennierna. Under 1850- och 1860-talen hade den norrländska trävaruexportindustrien stora svårigheter a t t kämpa med. Omkostnaderna för virkets avverkning och framforsling till sågverken voro mycket höga och framflottningen a v virket från det inre av landet tog ofta så l å n g tid som 2 a 3 år i anspråk. Det blev därför allenast det mer värdefulla virket, som kunde tillgodogöras. Belysande för dåvarande förhållanden är följande av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i en artikel under år 1868 gjorda uttalande om sågverksindustrien i övre N o r r l a n d : »En sågverksrörelse i stor skala, beräknad på export av plankor och bräder, kan icke äga bestånd med mindre dess tillverkning ställes på förädling av såd a n t grovt timmer, som i skogslagen benämnes 'större sågtimmer' och vars dimensioner äro 9 till 14 decimaltum vid 24 fots längd. E t t mindre sågtimmer kostar nämligen u t i flottning och försågning lika mycket som ett större, men produkten av ett mindre uppväger ej dessa kostnader.» Även sedan sågverken under 1870-talet börjat k u n n a tillgodogöra sig mindre dimensioner, förblevo avsättningsmöjligheterna för virket från Norrlands skogar mycket begränsade på grund av bristande kommunikationer. Endast huvudvattendragen voro nämligen i stort sett använd-

bara för flottning, vartill kom, att flottningstiden ofta fortfarande var flerårig. Emellertid förbättrades flottningsväsendet så småningom. Särskilda flottledsbolag och flottningsföreningar åtogo sig utförandet av strömrensningar och utflottningar. År 1880 utfärdades de grundläggande flottningsförfattningarna och härmed inträdde mer ordnade förhållanden i virkestransporterna. I samma mån, som regleringarna av flottlederna fortskredo, växte möjligheterna för virkesspekulanterna att utsträcka avverkningarna allt längre in i landet. Det dröjde dock ännu avsevärd tid, innan avsättningsförhållandena för virket från det inre av Norrland blevo något så när gynnsamma. Om de minimidimensioner, som i länen söder om Västerbotten kunde vid skilda tider uttagas, ger 1896 års skogskommitté några upplysningar. I det av denna kommitté avgivna betänkandet anföres bland annat. Granen hade under första tiden av den norrländska exportindustriens uppblomstring föga värde. Det vore företrädesvis furuplankor, som skeppades till utrikes ort. I följd härav uttoges vid avverkningarna endast större tallar. Sågtimrets minimidimension i topp vore på 1860-talet 10 eng. tum. Under de goda konjunkturerna vid början av 1870-talet hade dimensionerna sjunkit till 8 och 9 tum, och även granen kunde vinna avsättning. Omkring 10 år senare hade 7 tums timmer kommit i marknaden, medan 6 tum och det stundom försågade ännu mindre timret i allmänhet tillhörde de då (år 1899) senast förflutna 5 åren. Vad avsättningsförhållandena för virket inom lappmarkerna angår, kunde, då 1896 års skogskommitté gjorde ovanstående uttalande, endast grövre dimensioner tillgodogöras, undantagsvis timmer ned till eller mindre än 7 eng. tum i topp. Visserligen nedgingo de användbara dimensionerna för sågtimmer så småningom, allt efter som utforslingskostnaderna från skogen till verken förbilligades samt sågverkstekniken förbättrades, men så sent som år 1912 kunde norrländska skogsvårdskommittén uppgiva, att för stora delar av övre Norrland 9 a 10 tum vid brösthöjd ännu var den lägsta avsättningsbara dimensionen och att för övervägande större delen av Norrland 8 tum vid brösthöjd kunde beteckna gränsen för saluduglig skog. Omfattningen av avverkningarna i övre Norrland torde under 1860och 1870-talen i själva verket hava varit ganska begränsad, ehuru redan då varnande röster höjdes mot »överavverkning» och »skogsförödelse» därstädes. Under vintern 1873—1874 synes dock enligt »Västerbottens Läns Kongl. Hushållnings-Sällskaps Handlingar», årgång 1874, avverkningar hava bedrivits i något större omfattning inom Västerbotten. Enär dessa handlingar torde vara belysande för dåvarande förhållanden inom trävarurörelsen, lämnas här ett utdrag ur desamma. »Skogsavverkning. Om ock förliden vinter genom ovanligt stora snöfall lade hinder i vägen för utdrivning av skog, har dock avverkningen

61 i allmänhet v a r i t ganska stor; genom de höjda prisen å alla skogsprodukter h a v a stora inkomster beretts skogsägarna. N å g r a av de mer omfattande berättelserna, som bäst lämna en överblick av denna viktiga sida i länets ekonomi, må därför anföras. Nordmaling. Skogsavverkningen k a n sägas v a r a bedriven i fullt så stor skala som föregående år. Bjälk- och spärr till verkningen obetydlig. P l a n k och bräder däremot omkring 7 300 standard med tillverkningspris a v 80 a 100 rdr. H ä r t i l l tages omkring 75 % av timret ifrån lappmarken och socknar i närheten a v vattendragen. Obetydlig inkomst av pottaska, för tjära däremot omkring 50 000 rdr. Sammanlägges det hela: utgöra plank och bräder 945 000 rdr. tjära 50 000 » smideskol och ved 32 000 » tillsammans 1027 000 rdr. Bjurholm. Skogsavverkningen något mindre än föregående å r : tillverkning 500 kubikfot bjälkar a 35 öre, 3 000 kubikfot s p ä r r a r å 35 öre, 5 000 kubikfot plank a 40 öre. T j ä r a och pottaska h a r inbringat 15 000 rdr. Vännäs. Skogsavverkningen har u p p g å t t till 500 tolfter 3 X 9 tums 14 fots plank a 15 rdr, 7 500 rdr. 1300 tolfter 2 K- X 7 tums 14 fots plank å 8 rdr, 10 400 rdr. Ingen pottaska. Av tjära, som torde uppgå till 8 000 tunnor, antages inkomsten utgöra 50 000 r d r . Beger fors. Tillverkningen av bjälkar, plank och bräder pr kubikfot 25 öre; å plank 14 fot 3 X 9 t u m pr tolft 10 rdr. Inkomsten a v tjärtillverkning 80 000 rdr. Pottaska h a r ej tillverkats. Lövånger. Avverkningen måhända för de högre prisen något större än vanligt, oberäknat skövlingen å hemmanens i Daglösten skog. Omk r i n g 10 000 s p ä r r a r 8 a 4 tum, d ä r a v de mesta ifrån Daglösten, samt omkring 150 standard handsågade plankor, varför betalts från 12 till 18 r d r pr tolft. T j ä r a och pottaska ingen. Burträsk. Skogsavverkningen blir med varje år större och även om måhända 1873 å r s icke ä r större än året förut så bör d e t t a förhållande tillskrivas den ymniga snön efter julsvintern, som för avverkningen lade nästan oöverstigliga hinder i vägen. Tillverkningen utgjorde: 400 bjälkar å 14 r d r 5 600 r d r 4 800 tolfter bräder å 16 r d r 76 800 » 25 000 stycken sågtimmer 25 000 » 12 000 stycken s p ä r r a r 9 000 » T j ä r a och pottaska 40 000 » tillsammans 156 400 rdr. Skellefteå. Skogsavverkningen större än föregående år, v a r a v huvudsakligast s p ä r r a r . Prisen å dessa samt plankor och bräder 20 % högre än föregående år. Tjär- och pottaskatillverkningen högst ringa inom socknen; huvudsakliga avskeppningen tillföres från a n d r a socknar. Norsjö. Skogsavverkningen bedrives m e r a försiktigt än förr; nästan ingen åverkan begås; priserna oerhört uppjagade; de försålda skogarna utrotas skyndsamt; skattebönderna skynda ock med sina, medan priset

62 står. K r o n a n s skogar v å r d a s omsorgsfullt. Tillverkning okänd, emedan köpare, sågverk och h a m n a r befinna sig utom socknen. A v tjära tillverkat för 25 000 rdr, a v pottaska helt obetydligt. Lycksele. Skogsavverkningen har bedrivits efter vanligheten och efter skedd utstämpling. Skogseffekterna apteras endast till bjälkar och sågtimmer; av de förra omkring 500 st., av de senare 30 000 st. Omkring 2 000 tunnor tjära efter 10 rdr. pr tunna å tillverkningsorten och 20 centner pottaska efter 20 rdr. pr centner hava inom orten tillverkats. Asele. I vanlig skala. Omkring 19 000 bjälkar och sågtimmerträd h a r innevarande år dels u t s y n a t s åt hemman, dels försålts från kronans skogar. F r å n kronomark har virket betingat sig ett pris i medeltal av 2 r d r 10 öre pr t r ä d p r rot och virket från hemmansområden, som vanligen äro n ä r m a r e till flottled, har, nedforslat till vattendrag, betingat ett pris av 4 å 5 r d r och däröver pr t r ä d efter Ångermanälven och omk r i n g 2 a 3 r d r efter Gideå älv, härrörande detta olika prisförhållande till någon, dock ej så väsentlig, del från den längre flottningstiden efter den senare älvdalen. Träden tillgodogöras i allmänhet väl, i det att tallar av ända till 8 verktum på 14 fot tillvaratagas. F a r a n för användande av växande skog av små dimensioner är dock undanröjd genom stadgandet om ständig utstämpling, ett stadgande, som av församlingens innevånare mottagits med stor, och styrelsen vågar säga, n ä s t a n enhällig glädje och tillfredsställelse. Tjära och pottaska tillverkas knappt a n n a t än till husbehov.»

TrämasseEmellertid inträdde så småningom, allt efter som den n y a träförädoch cellulosa- i i n g S i n c i u s t r i e n — trämasse- och cellulosatillverkningen — utvecklades i %ndu8tr%ens

uppkomst och Norrland, en radikal omändring beträffande möjligheterna a t t vinna avutveckling i s ä t t l l m g för det mindre virket, Norrland.

Den första trämassefabriken anlades vid Forsså i Hälsingland år 1868, den första sulfitfabriken vid Bergvik i samma landskap å r 1874 och de första sulfatfabrikerna i Skutskär i Uppland och F r å n ö i Ångermanland å r e n 1894 och 1895. Först efter sekelskiftet började emellertid den starka utveckling av dessa industrier, som lett därtill, a t t de nu i n t a g a den främsta platsen bland dem, som h ä m t a sin r å v a r a från do norrländska skogarna. Därvid har utvecklingen av den mekaniska massaindustrien fördelat sig ganska j ä m n t på åren 1901—1930. För sulfitindustrien inföll den livligaste nybyggnadsperioden under seklets första och för sulfatindustrien under seklets a n d r a årtionde. Å r 1908 anlades det första sliperiet i Västerbottens län nämligen Byske trämassefabrik. Därefter h a v a i nämnda län tillkommit fyra sliperier, ett i Umeå stad, ett vid Sofiehem utanför Umeå, ett vid Clemensnäs invid Skellefteå samt ett vid Bureå. Nuvarande tillverkningskapacitet för träsliperierna inom Västerbottens län u p p g å r till 206 000 ton våt massa. År 1904 anlades den första sulfitfabriken i Västerbottens län, nämligen vid Kobertsfors. År 1906 byggdes en sulfitfabrik vid Hörnefors och år 1908 tillkom Öhrvikens sulfitfabrik. Dessa fabrikers sammanlagda tillverkningskapacitet uppgår för n ä r v a r a n d e till cirka 77 000 ton torr massa. Länet h a r en enda sulfatfabrik, belägen vid Obbola, med en tillverkning

63 a v 32 000 ton. Cellulosafabrikernas i Västerbottens län totala tillverkningskapacitet u p p g å r således för n ä r v a r a n d e till omkring 109 000 torrton. I fråga om massaindustri s t å r Norrbottens län efter det övriga Norrland så tillvida, att det saknar sulfitindustri. E t t träsliperi anlades å r 1911 vid Karlshäll i närheten av Luleå. Denna fabrik har numera en produktionsförmåga på cirka 45 000 ton v å t massa. E n sulfatfabrik anlades å r 1914 vid Karlsborg i Kalix. Denna nedlades år 1919, men efter verkställd ombyggnad igångsattes den åter år 1929 för en produktion av 15 000 till 18 000 torr-ton. Vidare finnes en sulfatfabrik vid Munksund utanför Piteå, uppförd under åren 1925—1927. Denna fabrik har en produktionsförmåga på cirka 42 000 torr-ton. Den totala produktionen av kemisk massa i Norrbotten k a n således för n ä r v a r a n d e beräknas till cirka 60 000 torr-ton. Under senaste åren h a r den norrländska cellulosaindustrien i n t r ä t t i en expansionsperiod med nybyggnader och utvidgningar, vilka under förutsättning av goda konjunkturer torde på ett gynnsamt sätt komma a t t påverka avsättningsförhållandena i skogarna på grund av ökad konkurrens om det smärre virket. Som en m ä t a r e på h u r u avsättningsförhållandena från Norrlands Export och skogar förbättrats under de senare decennierna k u n n a tjäna n å g r a upp- und^^årTn gifter på norrlandsdistriktens export av sågade och hyvlade trävaror, 1909—1929. props och spärrar för åren 1909—1913 och 1925—1929 ävensom tillverkning av olika slag kemisk och mekanisk massa åren 1915 och 1929. Det ä r att märka, att en mindre, e h u r u ej obetydlig, kvantitet t r ä v a r o r transporter a s på j ä r n v ä g till norsk hamn. Då emellertid för åren 1909—1913 storleken av denna export enbart från de norrländska länen ej k u n n a t erhållas, kunna sakkunniga uppgiva mängden a v allenast de över svensk exporthamn utskeppade varorna. Med ledning av dessa uppgifter, som föreligga i nedanstående tabeller 8—11, k a n en del för utvecklingen belysande sammanställningar göras. Den äldsta norrländska storindustrien, sågverksindustrien, har i stort sett hävdat sin ställning men icke visat någon särskild ökning. Under 5-årsperioden 1909—1913 exporterades sjöledes för år r ä k n a t 691 000 stds samt under 5-årsperioden 1925—1929 för å r 727 000 stds. Denna obetydliga ökning, 36 000 stds, eller omkring 5 %, kommer helt och hållet på de norra distrikten Haparanda—Örnsköldsvik, medan distrikten söder därom visa stagnation eller minskning. E n helt a n n a n bild av expansion uppvisar däremot massaindustrien, vilket framgår av skillnaden i tillverkningssiffrorna för de båda åren 1915 oct 1929. Medan i de sex n o r r a länen sulfit- och sulfatfabrikerna år 1915 tillverkade respektive 506 000 och 94 000 torr-ton massa och träsliperierna 227 000 våt-ton massa, voro tillverkningarna för år 1929 respektive 607 000 och 333 000 torr-ton samt 460 000 våt-ton massa. Tillverknings-

64 Tab. 8.

Export av sågade och hyvlade varor. Haparanda, Umeå & ÖrnLuleå, Piteå & Skellefteå sköldsvik

Härnösand

Sundsvall

Hudiksvall, Söderhamn, Gävle

Summa

stds.

stds.

stds.

stds.

stds.

stds.

88 288

80 633

110 471

125 314

151 123

555 829

107 252

72 949

129 505

165 652

216 495

691 853

114 473

75 419

128 799

161 012

210 558

690 261

117 734

83 743

129 935

161 437

220 764

713 613

144 261

88 292

159 252

179 427

235 119

806 351

Summa

572 008

401 036

657 962

792 842 1 034 059

3 457 907

Medeltal

114 402

80 207

131 592

158 568

206 812

691 581

163 750

102 592

137 000

140 769

202 627

746 738

133 884

84 935

114 238

134 207

186 643

653 907

106 376

129 735

148 701

717 440

129 244

112 246

138 129

152 091

194 279

725 989

148 166

115 785

138 845

167 865

222 177

792 838

Summa

716 498

521 934

657 947

743 633

996 900

3 636 912

Medeltal

143 300

104 387

131 589

148 726

199 380

727 382

Tab. 9. Export av gruvstolpar. Haparanda— Umeå—ÖrnSkellefteå sköldsvik Härnösand Kbm.

Kbm.

Sundsvall

Hudiksvall— Gävle

Summa

Kbm.

Kbm.

Kbm.

Kbm.

fast

mått

32 509

36 236

56 026

14 545

34 815

174 131

10 11

54 627

108 133

13 886

65 727

284 025

43 887

74 496

20 833

64 503

275 225

12 693

24 800

19 959

66 146

175 142

66 936

42 272

48 188

26 882

266 431

Summa

238 271

188 847

338 387

96 105

313 344

1 174 954

Medeltal

47 654

37 769

67 677

19 221

62 669

234 990 '

204 321

32 357

49 789

24 043

324 648

78 843

8 288#

16 964

13 590

118 225

178 555

27 836

290 273

130 303

60 128

139 427

37 885

399 097

155 585

55 348

112 304

18 824

53 297

395 358

Summa

747 607

167 810

389 527

72 537

150 120

1 527 601

Medeltal

149 521

33 562

77 906

14 507

30 024

305 520

65 T a b . 10.

E x p o r t av s p ä r r a r .

Haparanda— Umeå—Örnsköldsvik Härnösand Skellefteå

Sundsvall

HudiksvallGävle

Summa

loads

loads

loads

loads

loads

loads

63 217

44 886

23 283

33 905

186 708

22 077

19 311

26 278

145 526

33 099

22 278

139 166

9 731

20 829

20 602

30 217

142 979

63 772

14 423

38 973

26 812

155 106

301 307

72 743

159 864

96 081

139 490

769 485

Medeltal

60 261

14 549

19 216

27 898

153 897 ;

Kbm. f. m.

85 330

20 601

45 274

27 210

39 503

217 918

18 440

3 352

2 803

4 697

61098 \

18 662

8 656

3 483

5 350

37 455 |

30 354

13 788

14 696

2 334

64 359 !

44 257

14 759

13 730

85 767 ;

23 745

8 344

13 234

9 332

39 968

94 623 I

148 819

63 987

48 495

16 672

65 324

343 297

Medeltal

29 764

12 797

9 699

3 334

13 065

68 659

Kbm. f. m.

18 120

13 734

4 721

18 500

97 221

Tab. 11. Cellulosa- och trämassefabrikernas i de sex norra länen tillverkning åren 1915 och 1929 samt tillverkningskapacitet år 1930. Tillverkning år 1915

Tillverkning år 1929

Tillverkningskapacitet år 1930 SlipSlipSlipSulfit Sulfat Sulfit Sulfat Sulfit Sulfat massa massa massa torr-ton torr-ton våt-ton torr-ton torr-ton våt-ton torr-ton torr-ton våt-ton Norrbottens län •••

9 500

20 000

Västerbottens l ä n . .

44 000 12 000

67 600

28 000 50 800

35 000

22 000 130 000

60 700 76 800

44 700

32 600 206 300

Västernorrlands län 250 500 37 200 100 000 296 000 128 800 188 900 416 300 189 800 266 800 Gävleborgs län

166 800 31500

Jämtlands län

23 700

—

Kopparbergs l ä n . . .

20 800

3 500

39 000 194 100 151 000

— —

48 600 251 100 227 700

62 400

—

57 600

52 100!

_

90 000

25 000

3 300

—

29 400|

4 000

6 000

Summa 505 800 93 700 226600 607 500 333100 460100 825 700 514800 676 200

kapaciteten för de inom de sex norra länen belägna fabrikerna beräknas år 1930 vara 826 000 torr-ton sulfitmassa, 515 000 torr-ton sulfatmassa och 676 000 våt-ton slipmassa. I Norrbottens och Västerbottens län kan numera tillverkas lika mycket sulfatmassa och mera slipmassa än vad som tillverkades i hela Norrland och Kopparbergs län för 15 år sedan. 5 — 810079.

66 Norrlandsdistriktens export av s p ä r r a r nedgick från åren 1909—1913 till åren 1925—1929 med 55 % eller från 218 000 kbm. till 97 000 kbm. fast m å t t årligen, medan exporten a v gruvstolpar (pitprops) ökades med 30 % eller från 235 000 kbm. till 305 000 kbm. fast m å t t årligen. Medan således den totala exporten för dessa båda virkesslag under angivna tids* perioder uppvisade en minskning av 51000 kbm. eller 11 %, utvisade under samma tid exporten av ifrågavarande varuslag tillsammantagna från distrikten Haparanda—Örnsköldsvik en ökning å 52 000 kbm. fast m å t t eller 27 %. Med beräkning a v en r å v a r u å t g å n g för torr-ton sulfit- och sulfatmassa samt för våt-ton slipmassa a v respektive 5*7, 5*7 och 1*4 kbm. fast m å t t inom b a r k har för massaindustrien i Västerbottens och Norrbottens län samt för spärr- och propstillverkning inom trävarudistrikten Haparanda—Örnsköldsvik förbrukningen av virke u t a v smärre dimensioner vuxit på 15 år från omkring 700 000 kbm. till något över 1000 000 kbm. per år. H ä r o v a n lämnade uppgifter rörande massafabrikernas i Västerbottens och Norrbottens län nuvarande produktion giva emellertid ej enbart för sig ett uttryck för samtliga avsättningsmöjligheter för pappersved inom dessa län. Avsevärda mängder pappersved vinna nämligen avsättning även till fabriker söder om Västerbottens län. SkogsF ö r det rationella skogsbruket h a r skogskolningen sin stora betydelse kolningen. g e n o m a t t än mindre dimensioner och än sämre kvalitéer än de för massaindustrien användbara kunna nyttiggöras. Under sista högkonjunkturen spelade skogskolningen — om ock endast lokalt efter järnvägslinjerna — därför en ganska stor roll. Till följd a v järnindustriens depression under 1920-talet har emellertid omfattningen av skogskolningen i Norrland för n ä r v a r a n d e reducerats till en obetydlighet. FiottningsDen utveckling, de virkesförbrukande industrierna i övre Norrland uppförhåiiandena v } s a t u n d e r de senaste årtiondena, hade ej k u n n a t bliva så betydande, om tillsläpp- icke ett intensivt arbete under nämnda tid pågått för underlättande av ningen i virkestransporterna i älvarna. Dessa arbeten hava bestått i omfattande appmar en n y k y g g n a c i e r j <je g a m i a flottlederna samt anläggande av n y a leder. An s t r ä n g n i n g a r n a hava även inriktats på att få flottningen ändamålsenligt ordnad samt omkostnaderna för densamma nedbringade. E n föreställning om det arbete, som under de senaste 15 åren nedlagts på utbyggnader och förbättringar i de nordligaste flottlederna, lämna uppgifterna om flottningsföreningarnas utgifter för sådana ändamål. Som exempel kan nämnas, a t t i Byske, Åby, Lule, Råne och K a l i x älvar under åren 1915— 1920 utförts arbeten för 2 552 000 kronor och under perioden 1921—1929 för sammanlagt 6 771 000 kronor eller tillhopa 9 323 000 kronor. I samma m å n som rationaliseringen av virkestransporterna under de senaste årtiondena fortgått, h a v a n y a områden med virkesförråd av förut lågt eller intet värde gjorts tillgängliga för industriens råvaruan-

67 a* B

r*S

3 CO r i rH O»

H> H< CO iH

eo « co »0

r-i ri

-*

to cs eo <**

t*

t -

CO I O

0 0 »O

b-»o

CO T *

»ra TJI

TPTH

O O T*

SS

0 0 0 0

r H »C 0 0 CO Oi rH

Oi eo CM 00 CM O OCO

co ira 00 0

CM CM

b-

- H CD T J I »ra

T)l b O i »ra

»ra b -

0 0 »ra CM

Tjt

O O O O b- eo Oi co -*JI t »

t* 0 ta o i

0 0 Oi r -

0 0 ta co

»ra o i O CD CM Oi

O i (M O r H CD l O 00 t -

o»o

GO

1—1 i-H

© +2

1 I

s3 a

S B Si

j

O

co 0

Oi

co co

ö

O O O

| |

rM

b- b-

eo t> 0 0 00 00 Oi Oi t-

b-

b» o i rj* CM T-i

32 0 C M »ra

t>»ra

0 0 r-i

0 0

ta | CM '

0 0 Oi

CO <M

co co

O O CD

I

eo

'

CS

CD

0 0

CD O i »ra C M b - CD rH

0 0 »O T * 00 T *

O O »O T *

0 0 CM rH rH

CM CM CM r H

t*

T*

co eo

eo bCM eo

0 eo

»0

b-

CD r-t t > bt>»ra

•o to

to 0

eo

0 0 CM r H 0 0 0

0 0 »ra

rH

| |

CO *rjl O i -rit 0 00 0 0 »ra r H CM

co

rH

u

TJIT*

" s1

oo

.S 4 53

.O rH

b- »0 O CD Oi Oi

»ra »ra r-i O i

CO T j i

eooo

0 rH

b» rH

CNI

§§ 00 b-

SS 0

0 O b- »ra 00 0 TH

to iO

00 'O r i C-

0 c»

TU eo

CO Tt<

»ra T U

CO

©

0 0 CM

r~

0 0 CC

»ra T f

co 0

r H CD Tfl r H Oi Oi

t * rH »O T j i 00 OI

CM »O b - CM

CM rH CO CO

co os

»ra »ra

CD CO b - CD ** O

0 »O 0 0 Ttl CM

00 Oi -rH t > r H CO

co .c,

c o »ra

-^ »ra 00 00 1-H O CM e o

CO

r-i

0 co Oi t~ T)l r H rH

| 1 1 1

|

|

1 1

|

i

t - CO 00 rH

Oi rH ^i L-

» O CD t - t~ Ttieyj CD 0 0

»ra r~

O i CD »O Tfl

1 1 1 1

|

| |

1 1

| |

1 1

1 1

| |

0 10

. c to CO 00

t0

eo to

CM " i 0 to

0 —i

a* 0

1 °

CO

CO

to c-

1*1

CM cM

CO CM

r H CM

CO CM

CO CM

CM

r-i

OJ

Ttl CM

O O

O O O O CO O

SS

0 0 0 0 rH 00 O 00 Oi rH CD - < * r H T?

t r - CO CD O CM O ^ H TJI 1-H CO CD

»O O i Oi eo O Oi CM O eo co

t ^ co CO O

® ti

TI

to iH

co co

co

| |

at eo

» O Tfl

CM T j i

"••

1 1 1 1 1 1 !1 | |

t0

CM

Hl »0

*3 3

O O

0 0 CD t.

rO

M

0 0 CM

co eo co Oi

-H

O O Oi t co co r»

m

<e

t - CM rH t CM fr»

t-

CM

t - CO rH O Oi t> l—l

eo eo eo 00

O O CD eo »ra CM co co

O O O CO O CO

t - Oi C M »ra

rH

t>

00 t > CD O i (M

Oi

00 O

O

rH

CT

0 0

r-<

»ra CM »ra T * r H »O

CM 0 0

O i CM

O

0 0 CD O

CO

eo

rH

O O »ra co »ra c o

1 1

co co

CM

o»n

ca

Ttl

e 1 »TH »ra0 TJI

at

a a

»O r H CM

O bCO CO rH 00

a

to 0

CO

S

eo

t-

to

t0 co 00

to 00

eo r-

to 1*

0 -Id

-*

HH

CM CM

T3

CM ( M

( M CM

<M CM

eo CM

a

O O

O O I>

O O O O CM O

O O

CM r H rHCM

ci

0 0 CM rH Oi

O

co co

0 CO CM CM 00 eo

- * CD CM 0 0 O Tji

Ttl 0 b - CD CM b -

O i CM O i CM

rS M

O O

ta 00

O O <M

»C5 r H Tfl r H Ttl 0 0

co

CD 0 0 b»

O O

0 0 co eo CO

CM CO Oi 00

co co

r-i

CO

0 0

eo 00 »ra o i CM bCM

Oi

Oi

»0 CO

p

bi d

a

TH

C»

Oi

b-

r*

r i CM OJ CO b-

O O O O »ra co

O O O O CM CM

o i »ra - * 00

CO 0 0 00 00 0 Tji

f» co

t*

0 O O CO CD CO CM

CM r H

s

0 0 CD - H

CD t Tfl b CO ( M CO O i r H CM

CD

b-

O O O O b - CD - * CD CM CO

co »ra co »ra

t * OBS

kl

0 TJI ta CC CC T-< ta 00 00

ta Oi r H CM Oi Oi

O CM CM CD Tfl 0 0 »ra o i r H CM Oi Oi

0 c-

0 0

b- T* »ra 0 0 CD 0

eo t>

»ra o i r H CM Oi Oi

O O 00 rH

O Oi 00 0 »O r H CO O i CO

t» b-

-c 0

r H CO

u

»ra 0 0

Oi t-

O CO co Oi CD CD

Q

m

S3 CO

s

"es

eo

Hl

00 ri

cHl

00 b-

O

b-

CT5

O CM

i> co

eo CD

0 0 TU t Oi T*

t > 00 r H CO CD 0 0

r H CM

CO T *

0 0 T * eo »ra CM

TJI

-rt< O i O CM co T* rH CM »ra O i r H CM Oi Oi

rH rH CO r H CM e o

3 09

c o »ra

«

co o> 00 co CM »ra

a a OCS

r~

eo

Oi

b-

00 eo 00 CM 00 Oi CM C~

O i CM rH rH r H CO

00 »ra Tti eo eo t 1—1

C-

1 1

Hl

CO CO

TH r H CO

CO T j i rH rH O i »ra

»O T j i O rH T J I »ra

»ra i-H CM 0 0 rH t~

i-H »ra

eo Oi r H C»

TJI t > CM t > r H Ttl

CO CM Ttl rH

0 »ra T t l CM 00 00 CM

00 t ~ r- TJ* TH

O bOi 0 »ra TJI rH Tfl r H CO CM C M »ra -H Oi O i Tfl 0 0 »ra - H Ttl

to t o eo eo

t o to -H CO

es 0

cb cb

00 00 TJI » O »ra 0 0

»ra 0 0 0 0 »ra Oi t>

Tfi r~ CM O i

CM CO r H Tfl

T j i CO r H CM

eo co »ra »ra

0 0 b» t -

l-H CO

b-

TI

1 1

rH »t5 r H »ra 0 0

a a

O

- H CM TJI » O

brH

to

eo TJI CM l > »ra co CM e o

00 co

T * CD

b00 00 rH

a

J8 M

rH Oi CM 0 0 O l> Oi t * »ra o i CD TJI

CM O i T t l CM » O CM r H Tfl

O

ai

CM CM

O brH 00 •rjl r-i

o»ra

0 CM »ra T-i

ca

a B

r H CM

co

© a

rH

0 0 0 0 TH r H

cS

'C

t-

Hl Oi

US en CC

b - CM

CM

r-i

rH

i - * CM

ci

>

OOTJI

co 0

a

O i CM

0 eo CO CO

C» CO t-

CO CM

a*

00 OS

HI

»ra t > t » 00

TJI »ra

cS

** in r cj C CS O

es

co eo

O CM 00 >n

•c« 00

CD O rH CO r H

»ra o i r-{ CM Oi Oi

•

M

cS

o i »ra 00 eo Tjt co »ra b-

O O O

O O O

00 Tjt

bt»

o i »ra 00 »0 CM O O O

»0 co

Ttl 0 0

1—1 1-H

! > • CO r H CM

»ra e o

t>

CD c o T f l CM CM T J I

CD r H CD CM r H »O

rH t^ O i Tfl » O Tji

CM T f l " * CM »O l >

CM c o O i Tfl O rH

H O 0 0 CM r H CM

ta CM »ra 0

Oi rH 1-H CD O O 1-H i-H

t> co

»ra T J I CO CO

Tji O t - »ra 00 0 r H CD

»ra o i r H CM Oi Oi

»ra O i r H CM Oi Oi

»O O i r H CM Oi Oi

»ra o i

»ra o s

r H CM Oi Oi

r^ CM Oi Oi

»ra O i r H CM Oi Oi

SS

k : £ c

0 O O O

fl : • CO

"3 M

u

00 :0

cs

:

co

S

*CrS fl :c8

•<

rH

Oi

c* co eo 00

es

a a 02

skaffning. Då samtidigt allt mindre dimensioner kunnat uttagas ur skogarna, hava allt större mängder flott gods forslats utför älvarna. I förestående tabell 12 föreligga uppgifter på virkestillsläppningen m. m. i lappmarkerna till vissa älvar under åren 1915 och 1929. Av uppgifterna framgår otvetydigt vilken betydande förbättring i avsättningsförhållandena, som inträtt under senare tid. Virkestillsläppningen ovan lappmarksgränsen till Pite, Lule och Kalix älvar, som år 1915 uppgick inalles till 2 544 000 klampar eller 18 093 000 kbft, hade år 1929 stigit till 5 018 000 klampar eller 25 845 000 kbft. Ökningen i kubikmassan utgjorde för sågtimmer 3 673 000 kbft (24 %) och för massaved 4192 000 kbft (155 %). Samtidigt nedgick medelkubiken för flottgodset från 7-n till 5-15 kbft. Under det virkestillsläppningen ovan lappmarksgränsen till Åby och Byske älvar, Skellefte älv, Urnan och Vindelälven, Öre älv, Lögde älv och Ångermanälven år 1915 utgjorde 5 956 000 klampar eller 32 096 000 kbft, uppgick den år 1929 till ej mindre än 14 678 000 klampar eller, 60 939 000 kbft. Ökningen i kubikmassan flottgods för år 1929 i förhållande till år 1915 var således här ej mindre än 28843 000 kbft (90 %) och flottgodsets • medelkubik nedgick från 5*39 kbft till 4'i6 kbft. Av tabell 13, sammanställd efter uppgifter uti tidskriften »Skogen», årg. 1930, haft. 24, framgår, i vilken grad huvudälvarna i Västerbottens och Norrbottens län nu äro utbyggda för flottning och utnyttjas av flottningstrafikanter. T a b . 13.

U n d e r å r 1929 f r a m f l o t t a d e v i r k e s m ä n g d e r i vissa n o r r l ä n d s k a ä l v a r . Flottgods, avlämnat till ägarna

Flottledslängd i km. A 1v

Sågtimmer total trafikerad

Torne älv 1 Sangis

» ••

st.

Småvirke

670 449

5 210

7-77

153 122

6*64

1998 1590 80 1 521 562 11365

7-49

4 278

8-20

1075 200

990 92 200 100

Kalix

» ••

Råne

» ••

Lule

» -•

1227 1052 86 1 254 621 9 100

7-25

Pite

» ..

1330 1031 78 1133 456

8 681

7-66

554 92

521 717

Byske & Aby älvar

3 035

7*83

Skellefte älv-

962 66 1 009 654 7 421

7-35

Ume älv

2 797 2 567 89 2 636 766 20 729

7-86

Öre

»

Ångermanälven

1 000 medel-

1 000 medel-] kbf. ! kbft.

S kbft.

kbf.

33 54 6 456 2-66 2 431 069 36 752 644 1943 2-5S 31 1 913 780 5 062 2-64 36 2 234 308 6 581 2-9 5 43

Till- Flottsläppt gods i flott- 1 000 gods kbft. medel- pr. kbft. km.

872 231

2 633

3-02

5-00

7-9

433 744

2-70

3-81

11-8

4-50

10-9

4-52

8-7

4"44

4-47

14-o

3 462

8-60

41 41 7 107 058 17 522 2-47 46 1 503 027 3 073 2-04 47

3-40

12-1

3 499 3 083 88 5 608 230 35 474

6-3 3

13 122 385 36 622 2-79 48 3-64

850 94

531 91

387 610

407 279

Flottgodsmängd avser endast virke från Sverige.

858 411

2 067

2-41

4-13

6-4

202 972

2*55

3-93

13-1

3-91

14-8

69 F ö r Särna och I d r e socknar h a r med avseende å avsättningsförhållan- Avsättningsdena utvecklingen gått samma väg som i Norrland. Såsom belysande, ^^^och h u r u förhållandena förbättrats i dessa socknar, k u n n a följande kortfat- idre socknar tade uppgifter hava sitt intresse. Genom ett kungl. brev den 25 j a n u a r i 1861 beviljades Särna socknemän i årlig utsyning från de oavvittrade kronomarkerna 30 000 t i m m e r t r ä d med en minimidimension av 10 decimaltum 24 fot från roten, vilket utsyningsbelopp genom kungl. brev den 1 september 1865 nedsattes till 20 000 timmerträd med en minimidimension av 20 fot 10 decimaltum. Den sista a v dessa s. k. sockenstämplingar verkställdes år 1880. Under åren 1861—1888 utsynades åt S ä r n a socknemän å socknens oavvittrade kronomarker sammanlagt 552 000 timmerträd av de grövsta och värdefullaste dimensioner. Virket i fråga såldes dels på rot dels avverkat och levererat på närmaste flottled mot ett visst grundpris per timmer om 21 fot 12 tum. Sedan vid storskifte S ä r n a besparingskog avsatts, upplåts avverkning å större delen a v densamma genom 10-årigt kontrakt år 1893. Minimidimensionen utgjorde 13 eng. tum vid brösthöjd. Genom vissa eftergifter i fråga om torrskogen sänktes dimensionen senare till 12*5 tum. Denna försäljning omfattade cirka en miljon träd. De första saluavverkningarna å enskilda skogar började år 1895, sedan åbodelningen år 1894 blivit fastställd. Endast ett fåtal fleråriga avverkningsrätter upplåts från hemmansskogarna till trävarubolag och i dessa enstaka fall på 20 år. N å g r a dylika upplåtelser finnas ej n u m e r a . Som av ovanstående framgår hava de äldre avverkningarna skett genom dimensionsblädning till högt tumtal. N å g r a föryngringsavverkningar i egentlig mening torde icke hava förekommit, förrän i början av 1900-talet. Därförut lär ett och annat trävarubolag h a v a avverkat r ä t t små dimensioner (13 fot 7 tum), men avverkning av massaved förekom ej före sekelskiftet. Som en följd av flottledernas förbättrande, cellulosaoch trämasseindustriens utveckling samt h ä r a v följande ökad konkurrens om virket hava minimidimensionerna undan för u n d a n nedgått. Som ett allmänt omdöme om avsättningsförhållandena kan sägas, att dessa i de övre och inre delarna av Norrland och Dalarna undergått en avsevärd förbättring särskilt under de t v å sista årtiondena. Under goda konjunkturer k a n n u m e r a avsättning vinnas för virke med så små dimensioner som ned till 10 a 12 fot X 3 å 4 tum. Ännu finnas dock inom Norrbottens län områden, där avsättningsmöjligheterna, särskilt för småvirke av furu, äro mindre tillfredsställande. Till större skogskomplex med sämre avsättningsförhållanden k u n n a r ä k n a s hemmansskogarna i övre delarna av J u k k a s j ä r v i socken. Ganska dåliga avsättningsförhållande r å d a också å en del hemman i Gällivare socken, å hemmansskogarna i övre delarna av P i t e och Byske ä l v a r s ådalar samt vid Laisälven inom Arjeplougs socken. Med u n d a n t a g för angivna t r a k t e r

äro avsättningsförhållandena i lappmarkerna samt i Särna och Idre socknar dock numera så pass goda, att rationella föryngringsavverkningar och beståndsvårdande huggningar med möjlighet att avsätta utfallande småvirke i allmänhet torde kunna utföras. De viktigaste betingelserna för ett rationellt skogsbruks bedrivande förefinnas således i stort sett inom nämnda delar av landet.

VII. Frågan om avverkningarnas reglerande med hänsyn till sociala förhållanden. Den inskränkning i dispositionsrätten över lappmarksskogarna, som fick sitt uttryck i 8 § av avvittringsstadgan den 30 maj 1873, motiverades med skäl av såväl skoglig som social innebörd. Det framhölls, att skogarnas oförsiktiga avverkande skulle med sannolikhet medföra svårigheter för deras reproduktion och att fjällvindarna därefter skulle göra sitt menliga inflytande gällande, varigenom ej blott lappmarkens utan på samma gång måhända en stor del av nedre landets kultur skulle vara tillspillogiven. Härtill komme, att för lappmarkshemmanens framtida bestånd såsom självständiga jordbruksfastigheter vore nödigt, att de ägde tillgång i skog, varifrån en jämn avkastning kunde erhållas. Avgörande skäl förefunnes alltså för att skogens bestånd för framtiden tryggades genom lagstiftningen. Den i enlighet härmed tillkomna inskränkningen i dispositionsrätten över skogen avsåg sålunda i första hand att genom en reglering i kvantitativt hänseende av avverkningarna bevara skogens bestånd. När Kungl. Maj:t i proposition nr 43 till 1927 års riksdag framlade förslag till en reviderad skogslag för lappmarkerna och därmed jämställda områden, framhöll föredragande departementschefen, att ett av huvudmotiven för ett bibehållande av inskränkningen i dispositionsrätten till skogen vore att söka däri, att man till följd av det i lappmarkerna rådande ogynnsamma klimatet och därav föranledda svåra jordbruksförhållanden ansett nödigt att bereda befolkningen därstädes en stadigvarande inkomst av skogsbruket och det därmed förenade arbetet samt därigenom åt denna trygga drägliga existensmöjligheter. Detta syfte tillgodosåges obestridligen bättre genom lappmarkslagens inskränkande bestämmelser än genom den större frihet i fråga om skogarnas skötsel, som den allmänna skogsvårdslagen medgåve. I sitt utlåtande över ovannämnda proposition yttrade jordbruksutskottet, att en viss särlagstiftning av beskaffenhet att säkerställa uthållighet i skogsbruket vore för lappmarksskogarna erforderlig. Härför talade med

71 styrka fortfarande de skäl, som på sin tid föranledde lappmarkslagens införande, nämligen nödvändigheten av en jämn hushållning med virkeskapitalet i dessa karga, i fråga om utkomstmöjligheter illa gynnade trakter. Ehuruväl sålunda vid olika tillfällen såsom grund för inskränkande bestämmelser i fråga om skogens skötsel inom nu ifrågavarande trakter åberopats de särskilda förhållanden, under vilka jordbruksnäringen därstädes måste bedrivas, har icke vid något tillfälle i samband därmed lämnats närmare redogörelse för de förhållanden, under vilka lappmarksbefolkningen utövar sin näring såsom jordbrukare. Då dessa förhållanden likväl hava ansetts kunna utgöra motiv för en särlagstiftning för hushållningen med skogarna i lappmarkerna och vissa med dessa jämställda trakter, hava de sakkunniga ansett nödigt och lämpligt att söka lämna en sammanfattande beskrivning av detta jordbruks allmänna karaktär och beskaffenhet. Vissa jämförelser med de båda nordligaste länens kustland torde därvid vara ägnade att klarare belysa förhållandena. Undersökningen bör självfallet omfatta även jordbruksnäringen i Särna och Idre socknar. Om man frånräknar befolkningen i de norrbottniska gruvsamhällena samt i övriga inom områdena belägna större samhällen (köpingar och municipalsamhällen) ävensom den nomadiserande lappska befolkningen, finner man, att av återstående befolkning i Särna och Idre socknar omkring 2 700, i Västerbottens läns lappmark omkring 39 000 och i Norrbottens läns lappmark omkring 23 000 personer kunna betraktas såsom utövare av »jordbruk med binäringar» eller såsom av dessa näringars utövare direkt beroende. Denna beräkning har gjorts på grundval av 1920 års folkräkning och med vederbörlig hänsyn tagen till befolkningens tillväxt från denna tid till 1 januari 1930. Man torde emellertid vara berättigad antaga, att de angivna siffrorna äro något för låga, då i folkräkningens grupp »f. d. yrkesutövare» även ingå födorådstagare, vilka i allmänhet också äro direkt beroende av jordbruket med binäringar. I vilken omfattning så är förhållandet, kan emellertid ej angivas. Beträffande arealen åker inom nu ifrågakomna områden föreligga tvenne officiella uppgifter. Av dessa grundar sig den ena på »Jordbruksräkningen år 1927» och är under denna titel intagen i Sveriges officiella statistik, från trycket utgiven år 1930. Den andra är resultatet av en på finansdepartementets uppdrag av byråcheferna Ernst Höijer och Erik Lindeberg verkställd bearbetning av beredningsnämndernas förslag till 1928 års allmänna fastighetstaxering. De två utredningarnas rätt väsentligt skiljaktiga arealsiffror framgå av följande uppställning, i vilken även medtagits uppgifter för kustlanden i Västerbottens och Norrbottens län. En jämförelse med dessa sistnämnda landsdelar anses nämligen lämpligen kunna göras. Visserligen förekomma inom dessa trakter, i motsats till vad förhållandet är inom

72 lappmarkerna, större jordbruk, men då dessa endast förekomma i mera enstaka fall samt deras sammanlagda areal är av ringa betydelse i förhållande till totalarealen, inverkar icke denna omständighet på resultatet av en jämförelse. Norrbottens län Västerbottens län Särna och kustlandet | lappmarken kustlandet j lappmarken Idre socknar

Åkerareal hektar Enligt 1927 års jordbruksräkning »

»

fastighetstaxering

6 854

87 182

13 339

40 821 i

5 576

75 031

256 Vid uppgörande av såväl den i eiterstående tabell lämnade sammanställning om åkerns omfattning i medeltal för brukningsdel inom skilda länsdelar som ock övriga sammanställningar i nu ifrågavarande avseenden hava sakkunniga a n v ä n t sig a v den uppgift om åkerarealens storlek, som erhållits från 1927 å r s jordbruksräkning. Med hänsyn till det sätt, v a r p å förestående två skilda arealuppgifter framkommit, torde m a n nämligen hava berättigad anledning antaga, att de, som sammanställts från 1927 å r s jordbruksräkning, äro mera tillförlitliga än de, som erhållits genom bearbetning av de vid 1928 års fastighetstaxering lämnade uppgifterna. Uppgiften om antalet fastigheter eller brukningsdelar med en åkerareal av minst 0*26 hektar ä r även h ä m t a d från förenämnda jordbruksräkning. T a b . 14.

A n t a l b r u k n i n g s d e l a r m e d m i n s t 0*26 h e k t a r å k e r s a m t o m f a t t n i n g e n av å k e r i m e d e l t a l f ö r b r u k n i n g s d e l . Åkerareal hektar

Antal brukningsdelar

total

kustlandet

13 427

3*73

lappmarken

3 271

6 854

2*0 9

Län

och

l ä n s d e l

medeltal för brukningsdel

Norrbottens län

Västerbottens län kustlandet

17 707

I

lappmarken Kopparbergs län

4'92

13 339

2-20

1-36

6 048

Särna och Idre socknar 235

!

E n jordbruksnäring, som endast hade att stödja sig på ett åkerbruk av den ringa omfattning, som enligt v a d förestående tabell utvisar s t å r denna närings utövare i S ä r n a och Idre socknar samt l a p p m a r k e r n a till buds, skulle icke kunna förse en vid jordbruksnäringen fästad befolkning av den numerär, som h ä r förut angivits, med ens de nödvändigasto jordbruksprodukterna. Än m i n d r e skulle den hava något överskott att a v y t t r a och därigenom bereda sina utövare en behövlig kontant inkomst. Vid sidan

av åkerbruket äro också jordbrukarna i nu nämnda landsdelar hänvisade till ett omfattande brukande av naturliga ängar för anskaffande av erforderliga kvantiteter stråfoder. Börande omfattningen av detta ängsbruk lämnar »Jordbruksräkningen år 1927» vissa uppgifter. I dessa är arealen äng fördelad under trenne rubriker: slåtteräng, ordnad betesäng och annan betesäng. En granskning av de för skilda socknar lämnade uppgifterna — en granskning, som de sakkunniga med stöd av lokalkännedom tilltrott sig kunna verkställa — giver emellertid vid handen, att de direktiv, som lämnats för ängsarealens uppdelning å ovanstående tre olika kategorier, tydligen uppfattats olika i olika socknar. Sålunda har uppenbarligen i vissa fall till »annan betesäng» hänförts äng, som användes till slätter. För att erhålla en tillfredsställande bild av ängsbrukets omfatt r ning böra arealerna för de tre olika grupperna sammanslås till en summa. Efterstående tablå anger ängsarealen inom de två nordligaste länen och Särna—Idreområdet ävensom förhållandet mellan åker och äng inom olika länsdelar. Äng, Län

och

1 ä n s d e1

hektar Åker hektar

Åker i % av äng

95 695

52-3

89 745

6 854

7-6

58 690

87 182

148-5

33 540

101 728

13 339

21-2

Slåtteräng

Ordnad -. ang

Annan v.." betesang i

69 328

25 806

86 758

2 971

17 049

a Summa

Norrbottens län kustlandet Västerbottens län kustlandet Kopparbergs län Särna och Idre socknar

1507 Att ängsbruket intager en särskilt dominerande ställning i jordbruksdriften inom Särna och Idre socknar samt lappmarkerna, framgår av förestående siffror. I förstnämnda landsdel är arealen äng ungefär fem gånger så stor som åkerarealen, under det att den i Västerbottens läns lappmark är i det närmaste åtta gånger och i Norrbottens läns lappmark till och med tretton gånger arealen åker. Jordbruksräkningens utredning angående åkerjordens användning visar även, att odlingen av foderväxter för övrigt intager ett framstående rum i produktionen. Sålunda framgår därav, att till odling av grönfoder utav säd och baljväxter samt till slätter användas i Särna och Idre socknar 92-5 % av all åker, i Västerbottens läns lappmark 74-2 % och i Norrbottens läns lappmark 77 %. Ett jordbruk, som i så hög grad stöder sig på ett ängsbruk och som använder en så stor del av åkerarealen till frambringande av stråfoder, bör givetvis kunna uppvisa en i förhållande till åkerarealen rätt stor

kreatursstock. Vid en undersökning härom kunna tvenne olika vägar följas. Antingen kan kreatursstocken jämföras med viss areal — exempelvis 100 hektar — redovisad åker eller ock med samma areal av såväl åker som till åker reducerad äng. För ängsarealens reducering till åker hava vid jordbruksräkningen använts vissa relativtal, vilka för olika slag av äng och för de län, som denna utredning avser, varit följande: 100 slåtteräng

Län

h e k t a r

ordnad betesäng annan betesäng

motsvara en areal åker av hektar 5'7

5-8

12o Il-S

7-o

8-8

Norrbottens

län

8-9

Västerbottens

»

Kopparbergs

»

2-3

Då emellertid förestående relativtal äro beräknade för vart och ett län i dess helhet, synes ängsmarkernas i allmänhet avsevärt svagare beskaffenhet inom lappmarkerna och Särna—Idreområdet än i övriga delar av respektive län böra föranleda till viss korrigering av samma relativtal för nu ifrågavarande ändamål. Desammas sänkning för lappmarkerna och Särna—Idreområdet med 10 % och höjning i motsvarande grad för återstående delar av respektive län torde vara fullt berättigad. Med användande av ifrågavarande relativtal, korrigerade på sätt nyss sagts, erhållas nedanstående åkerarealer ävensom medeltal av sålunda beräknad åker för varje brukningdel inom skilda länsdelar.

Län

och

länsdel

Medeltal åker pr brukningsdel hektar

Summa åker

hektar

Till åker reducerad äng hektar

8 490

58 598

13 427

4-36

6 854

7 090

13 944

3 271

4-26

89 342

17 707

5-05

13 339

4 250

17 589

6 048

Redovisad åker

Antal brukningsdelar

hektar

Norrbottens län

Västerbottens län

2-88

Kopparbergs län Särna och Idre socknar

235 1-75

I utredningen för 1927 års jordbruksräkning är antalet husdjur av skilda slag redovisat för län och socknar. Med användande av denna redo1 Jämlöres dessa relativtal med exempelvis de för Södermanlands län uträknade, som äro respektive 19'4, 48"7 och 18"4, så framstår tydligt, vilket förhållandevis ringa värde ängarna i de nordliga landsdelarna, jämförda med ängsmarkerna i mellersta och sydliga delarna av landet, hava såsom stöd för de olika landsdelarnas jordbruk.

75 visning tillika med de i närmast förestående tablå meddelade arealuppgifter har beräknats och i efterföljande sammanställning angivits antal husdjur, som belöper på 100 hektar dels verklig åker, dels dylik tillsammans med till åker reducerad äng. Därjämte har däri angivits antal husdjur i medeltal för varje brukningsdel inom skilda länsdelar, varigenom torde vinnas viss inblick i jordbrukets möjlighet att lämna försörjning åt sina utövare och till deras hushåll hörande personer.

Län och länsdel

På 100 har redovisad På 100 har åker och till På brukningsdel åker reducerad äng åker nöt- får o. svin hästar . not-. far o. 1 svin får o. svin hästar kreatur hästar', . kreatur getteri getter getter kreatur

Norrbottens län 19-7 435

lappmarken

103-s

56-3 10-6 16-8

193-4 204-5

6 1 21-4

48-1

9-0 0-73

3-87

95-4 100-8

3-0 0-91

4-05

88-7

012 4-28

Västerbottens län 31-1

78-9 38-3 16-4 15-5 179-7 159-4 16-9 24-0

481-2 3812

16-0

37-2 16-1 0-79

3-88

136-2 120-8 12-8 0-70

3*96

77-0

Kopparbergs län Särna och socknar

2-io 0-39

Idre 7-5 47-8

375-e 297-5

5-9 082

0-81 1-88 0-37 3-50

6-6 5 5-19 0-Jo

Man torde beträffande denna tablås siffror hava rätt ställa sig tveksam inför det uppgivna stora antalet hästar och nötkreatur samt får och getter på 100 hektar åker inom Särna och Idre socknar, synnerligast om man jämför nämnda uppgifter med resultatet av en liknande beräkning för angränsande delar av Kopparbergs län. Av nedanstående sammanställning, avseende antalet husdjur på 100 hektar redovisad åker, erhålles en dylik jämförelse. S o c k e n

Älvdal

A n t a l hästar

nötkreatur

får och getter

svin

183-1

118-5

14-4

26-o

161-8

86-4

17-5

60-1

481-2

381-2

7-5

Då för Särna och Idre socknar det uppgivna antalet kreatur sannolikt är mer exakt än uppgifterna om åker- och ängsarealerna, vill det förefalla troligt, att dessa senare äro för lågt uppgivna för socknarna i fråga. Det torde böra erinras om, att i uppgiften om nötkreatur inbegripas även ungdjur och kalvar. Huruvida Norrbottens läns lappmark verkligen har att uppvisa ett större antal får och getter än nötkreatur på 100 hektar åker, synes även kunna anses vara tvivelaktigt. Även om man emellertid bortser från dessa uppgifter, vilkas överensstämmelse med

verkliga förhållandet kan ifrågasättas, giva de framkomna siffrorna uppenbart vid handen, att ängsbruket i de landsdelar, varom undersökningen närmast rör sig, för närvarande intager en viktig plats i jordbruksdriften. Härvid bör emellertid erinras, att en betydande del av det foder, som åtgår till hästarna, införskaffas från andra delar av landet. Den gjorda undersökningen visar vidare, att särskilt antalet hästar är i förhållande till åkerarealen och brukningsdelarnas ringa storlek synnerligen stort i såväl Särna—Idreområdet som lappmarkerna. Anledningen härtill torde kunna sökas dels i den omständigheten, att innehav av en dragare lämnar ägaren möjlighet till arbetsförtjänst vid skogsdrivning under den del av året, då jordbruksarbetet i stort sett ligger nere, dels i det förhållandet, att jordbrukslägenheterna i dessa trakter ofta ligga vitt spridda, varigenom ägarna ej äro i tillfälle att under den korta tid, som dragare behövas för jordbruksdriften, leja sådana. Man kan säga, att i dessa trakter såväl jordbruket som skogsarbetet i viss utsträckning äro säsongarbeten, som hava behov av dragare på olika tider av året. Detta förklarar, att småbönderna här finna det ekonomiskt fördelaktigt att hålla häst vid jordbruk av en storleksordning, att detta under andra förhållanden skulle vara helt förkastligt. Skogsbrukets omfattning i nu omhandlade trakter utgör också en viss säkerhet för hästägarna, att de skola finna sysselsättning för sina dragare vid skogskörslorna vintertid. Enligt detta betänkandes tabell 1 utgör nämligen arealen skogsproduktiv mark i Särna och Idre socknar 2 569 km2, i Västerbottens läns lappmark 19 398 km2 och i Norrbottens läns lappmark 21 236 km2. För att tillgodose behovet av dragare vid skogsdrivningarna å dessa betydande arealer har det ofta varit nödvändigt att anlita utom området boende bönders hästbestånd. Lappmarksbondens planläggning av jordbruks-, driften, såvitt den hänför sig till kreatursbesättningens sammansättning, torde sålunda ekonomiskt sett hava fog för sig. Av de nu omnämnda förhållandena framgår emellertid även, att jordbruket och skogsbruket i dessa trakter behöva varandra, ett självklart förhållande, som emellertid ej alltid tillbörligen beaktats. Av här förut lämnad utredning finner man, att på varje jordbruksfastighet i Västerbottens läns lappmark komma 6*4 individer, som äro sysselsatta i eller hava sitt uppehälle av jordbruk med binäringar, samt att motsvarande siffra för Norrbottens läns lappmark är 7-0.1 Av dessa tal, sedda i sammanhang med de i det föregående lämnade uppgifterna om jordbruksfastigheternas storlek och kreatursbesättningar, framgår med all tydlighet, att jordbruket ensamt ej kan lämna bärgning åt den av detDet antal födorådstagare, som möjligen inrymts i folkräkningens grupp »f. d. yrkesutövare», ingår ej i ovanstående siffror, vilka därför måste antagas vara något för låga. De båda länens kustland uppvisa följande siffror: Västerbottens läns i'c och Norrbottens läns 5*8 individer på fastighet.

samma beroende befolkningen. Tager man dessutom i betraktande, att av hela befolkningen i Särna och Idre socknar 78*6 % hava sin utkomst av jordbruk med binäringar och att motsvarande siffror för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker — för dessa landsdelar med frånräknande av nomader och befolkningen i gruvsamhällena — äro respektive 76-6 % och 65-8 %, framstår i än skarpare dager den sociala betydelsen av att jordbrukets utövare få stöd av en annan näring. Någon annan näring av betydenhet än skogsbruket, som kan lämna detta stöd, finnes ej. Behovet för jordbrukarna av en inkomstkälla vid sidan av deras jordbruk framgår även av den undersökning rörande åkerjordens användning, som i det föregående lämnats. Tyngdpunkten är lagd på foderproduktionen och en på denna baserad ladugårdsskötsel, som i betraktande av kreatursbesättningens storlek å skilda fastigheter ej har större omfattning, än att dess produkter i de flesta fall konsumeras i det egna hushållet. Långa avstånd och en begränsad konsumentkrets inskränka i hög grad möjligheterna att genom försäljning av eventuellt uppkommet överskott av jordbruksprodukter erhålla en inkomst för att täcka ofrånkomliga utgifter för inköp av förnödenheter, som den egna jorden ej frambringar. Innan förbättrade kommunikationer underlättade inköp av sådana livsmedel från andra delar av landet, tvingades jordbrukaren i övre Dalarna och Norrland att även med risk av fullkomlig missväxt använda en del av sin åker till sädesodling. De felslagna resultaten av denna — man må erinra sig de för Norrland svåra nödåren 1867 och 1868 — föranledde de pessimistiska uttalandena före tillkomsten av 1873 års avvittringsstadga, som här tidigare i början av denna framställning refererats. I den mån som jordbrukaren i nu omhandlade trakter kan frigöra sig från en dylik riskfylld användning av sin åker och i den mån, som han genom nya kulturmetoder och renodling av foderväxtstammar av inhemskt ursprung driver upp intensiteten av ett jordbruk, som är grundat på de naturliga förutsättningarna för detsamma, har man anledning hoppas på en högre avkastning av jordbruksnäringen. Endast i undantagsfall torde denna emellertid kunna drivas upp till en sådan höjd, att den lämnar sin utövare med familj full försörjning. Skogen är och kommer med all sannolikhet att förbliva den inkomstkälla, som jordbrukaren i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar som regel måste anlita för att vid sidan av jordbrukets avkomst erhålla nödiga medel till sitt livsuppehälle. Att skogen också är den tillgång, som i trängande fall anlitas, framgår av en undersökning, av vilka skäl och i vad mån skogsägarna begagnat sig av den möjlighet till erhållande av utsyning för en tid utöver tre år, som enligt 7 § av lagen den 18 juni 1915 kan beviljas. Såsom motiv för bifall till dylika ansökningar har oftast anförts skuldsättning och brist på arbetsförtjänst. I ett stort antal fall har sökande, som beviljats utsyning i förskott för en eller flera perioder, återkommit med förnyad an-

sökning, ofta innan den tid, som förra ansökningen avsett, gått till ända. Under femårsperioden 1924—1928 — för vilken tid en dylik undersökning verkställts — hava i Norrbottens län förskottsutsyningar beviljats i 466 fall med tillhopa 171248 kbm. För Västerbottens län äro motsvarande tal respektive 1102 och 583 920 samt för Särna och Idre socknar 106 och 31190. I 1142 fall hava ansökningarna avsett utsyning för tre år utöver den enligt avverkningsplan fastställda tiden och sålunda kunnat prövas av domänstyrelsen, under det att de i 532 fall måst underställas Kungl. Maj:ts avgörande. Att jordbrukarna för sitt uppehälle äro i hög grad beroende av skogens avkastning, framgår vidare av det förhållande, i vilket olika ägoslag ingå i hemmansbruken. Av förestående utredning har framgått, att åker och till åker reducerad äng utgöra tillsammans i medeltal på brukningsdel i Norrbottens läns lappmark 4*26 hektar, i Västerbottens läns lappmark 2-88 hektar samt i Särna och Idre socknar 1*75 hektar. En undersökning med ledning av uppgifterna i tabell 2 angående summa produktiv skogsmark för fastigheter under lappmarkslagen samt det i samma tabell angivna antalet fastigheter giver vid handen, att på varje dylik fastighet kommer i medeltal en skogsmarksareal av inom Norrbottens läns lappmark 170 hektar, inom Västerbottens läns lappmark 141 hektar samt inom Särna och Idre socknar 64 hektar. Beträffande sistnämnda socknar bör dock bemärkas, att den sålunda angivna, jämförelsevis ringa skogsmarksarealen för varje fastighet inom detta område är beroende av skogsmarkens uppdelning på ett stort antal småfastigheter, av vilka oftast två eller flera höra till en och samma av ovan redovisade brukningsdelar. Fördelades skogsmarken på det uppgivna antalet brukningsdelar, skulle på en var av dessa komma att belöpa omkring fyra gånger större skogsmarksareal än nyss angivits. Siffrorna angiva oförtydbart, vilket viktigt rum tillgången till skog intager i jordbrukarnas ekonomi. Liknande undersökningar för de båda nordligaste länens kustland visa, att brukningsdelarna i Norrbottens läns kustland hava i medeltal en areal åker och till åker reducerad äng av 4-36 hektar och produktiv skogsmark av 76 hektar. För Västerbottens läns kustland äro motsvarande tal 5'05 och 59 hektar. En närmare granskning, huru de i tabell 2 angivna summorna för skogsproduktiv mark till fastigheter under lappmarkslagen i de olika landsdelarna fördela sig på fastigheter av olika storlek, ger emellertid också en bild av jordens uppdelning, som icke saknar intresse. Tillika med de i det föregående lämnade uppgifterna om den i allmänhet på varje brukningsdel belöpande ringa arealen åkerjord visa tabellens siffror, att jorddelningen gått så långt, att det i vissa fall starkt torde kunna ifrågasättas, huruvida fastigheternas ägare kunna anses vara besuttna bönder och ej snarare att betrakta som skogsarbetare, vilka äro hänvisade att till huvudsaklig del söka sin utkomst genom arbete åt andra,

79 T a b . 15. F a s t i g h e t e r n a s u n d e r l a p p m a r k s l a g e n p r o c e n t i s k a f ö r d e l n i n g å s t o r l e k s g r u p p e r m e d h ä n s y n till i n n e h a v a v s k o g s p r o d u k t i v m a r k . S t o r l e k s g r u p p e r 0—10 har

L ä n s d e1

11—20 1 Summa har jo—20 har procent

21—50 har

av s a m t l i g a

51 — 100 har

101— har

fastigheter

Norrbottens

läns lappmark

10-7

7-0

17-7

16-6

18-2

47-5

Västerbottens

»

13-8

8-o

21-8

17-8

17-8

42-6

36-5

14-3

50-8

20-0

12-5

16-7

»

En särskild stark förnimmelse av att detta är förhållandet får man, då man finner, att för Västerbottens läns lappmark, för vilken landsdel tillgängligt statistiskt material ger möjlighet till en undersökning, 28-i % av brukningsdelarna hava en åkerareal, som ej uppgår till 1 hektar. Lägenheter med mindre areal åker än 0 -26 hektar äro ej häri inräknade. Ehuru den officiella statistiken ej lämnar tillfälle till en liknande undersökning för Norrbottens läns lappmark eller Särna och Idre socknar, finnes dock anledning antaga, att förhållandena i dessa landsdelar ej väsentligt avvika från de i Västerbottens läns lappmark rådande. En sammanfattning av förestående undersökning giver vid handen, att den övervägande delen av befolkningen i de båda nordligaste länens lappmarker samt i Särna och Idre socknar är för sin utkomst hänvisad till jordbruk och skogsbruk. Jordbruket är ett typiskt småbruk, som med en ringa areal åker till stor del bygger på ett omfattande ängsbruk * för försörjning av en kreatursbesättning, i vilken ingår ett i förhållande till åkerarealen och jordbrukets eget behov av dragare stort antal hästar. Skogsbruket utgör den näring, vilken kan lämna den av »jordbruket med binäringar» beroende delen av befolkningen det ekonomiska stöd, vilket i dessa trakter såsom regel är för dem erforderligt. Detta stöd lämnar skogsbruket dels genom virkesförsäljning från hemmanen tilldelad skog, dels genom arbetstillfällen å såväl hemmansskogarna som ock å skogar, tillhöriga staten eller andra skogsägare, vilka icke disponera egna arbetskrafter eller dragare. Det är önskvärt och i flertalet fall även nödvändigt, att möjligheten till jordbrukets stödjande genom virkesförsäljning och arbetsinkomst från egen skog bevaras genom en sådan hushållning med skogstillgångarna, att de, på sätt jordbruksutskottet vid 1927 års riksAngsbrukets omfattning k o m m e r att minskas genom den indragning till kronan av hemmanens å kronans marker liggande ströängar, som beslutats genom kungl. kungörelsen den 30 december 1916 och lagen den 22 juni 1921. I ersättning för dessa ängar betalar k r o n a n uppodling och grundgödsling av en åkerareal med en mot ängarna svarande avkastning. För Västerbottens läns lappmark hava förrättningarna hittills omfattat 46 564 hektar äng, som skola ersättas med uppodling av 2 258 hektar åker. F ö r Norrbottens läns lappmark äro motsvarande siffror 38 850 hektar äng och 1 904 hektar åker.

80 dag, såsom i det föregående omförmälts, uttalat, lämna en möjligast jämn avkastning. Sakkunniga hava övervägt, huruvida berörda jämnhet i skogsavkastningen skulle kunna anses tillräckligt tryggad, därest bestämmelserna i 1923 års skogsvårdslag ägde tillämpning även på nu ifrågavarande skogar i lappmarkerna och Särna—Idreområdet. Så kunde i viss grad sägas vara fallet under förutsättning, att skogstillståndet vore sådant, att det i avseende på virkesförrådets sammansättning och beskaffenhet kunde anses närmelsevis normalt. I skogsvårdslagen stadgat skydd för yngre skog samt de i samma lag meddelade bestämmelserna om skogsägare åvilande reproduktionsplikt skulle i nyss angivna fall i stort sett lägga hinder i vägen för sådant tillfälligt förödande av skogskapitalet, att därigenom en kommande skogsägare bleve i avsaknad av det stöd från skogsbruket, som även för honom vore önskvärt och i allmänhet nödvändigt. Med de förhållanden i avseende på virkesförrådets beskaffenhet, som för närvarande råda å ifrågavarande skogar, i det att, såsom framgår under avdelningen »Skogstillståndet» här ovan, tillgången å gammal, delvis övermogen skog är betydande, under det att förrådet ung och medelålders är jämförelsevis obetydligt, skulle emellertid, därest skogarna stode under 1923 års skogsvårdslag, hinder icke föreligga för sådan omfattande avverkning av icke yngre skog, att i stort antal fall förberörda jämnhet i skogsavkastningen komme att för lång tid framåt äventyras, även om skogsägaren iakttoge lagens stadganden i fråga om skogens återväxt och åtgärder för dennas betryggande. Sakkunniga anse därför, att skogsvårdslagens bestämmelser icke äro sådana, att de böra vinna tillämpning på ifrågavarande skogar i lappmarkerna samt i Särna och Idre socknar, utan hålla före, att dessa skogar böra underställas en särskild skogslag med sådana för skogshushållningen reglerande avverkningsbestämmelser, att full trygghet vinnes för att den av i främsta rummet sociala hänsyn önskvärda jämnheten i skogsavkastningen upprätthålles.

VIII. Allmänna riktlinjer för en reglering av avverkningarna. När chefen för jordbruksdepartementet år 1927 hemställde om Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga i och för en revision av 1915 års lappmarkslag anförde han, såsom tidigare i betänkandet omförmälts, bland annat, att det borde utredas, huruvida ej vissa ändringar i lagens nuvarande avverkningsregler vore påkallade, särskilt med hänsyn till möjligheten att bättre tillgodogöra den övermogna och skadade skogen. Han torde därvid närmast hava hänsyftat på de uttalanden, som

81 strax därförut i samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 43 till 1927 års riksdag gjorts om önskvärdheten av en undersökning rörande möjligheten att genomföra vissa lättnader i lappmarkslagens nuvarande avverkningsregler. Därvid hade nämligen framhållits, att det bordo tagas under övervägande, huruvida ej sådana ändringar i lagen kunde vidtagas, att de gamla sparade virkesförråden kunde avverkas i något snabbare tempo än för närvarande ägde rum samt jämkningar ske i fråga om sättet för utsyningarnas verkställande. I 1915 års lappmarkslag är såsom allmän regel för avverkningens planläggning å de skogar, för vilka lagen gäller, stadgat, att skogsägarens ekonomiska intresse skall tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga. Då riksdagen godkände dessa av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelser, uttalades bland annat, att riksdagen uppfattade uttrycket »skogsägare» såsom åsyftande icke blott den för tillfället varande skogsägaren, utan även de efter honom blivande ägarna till skogen, att riksdagen i uttrycket »uthålligt skogsbruk» icke inlade annat än skogens bevarande i framtiden, samt att med nämnda uttryck så tolkat väl läte förena sig en strävan att med så stor skyndsamhet, som medgåves med hänsyn till möjligheterna för naturlig återväxt, avverka överåriga eller skadade träd och på så sätt omföra ifrågavarande skogar till ordnade bestånd. Enligt 5 § i lappmarkslagen tillkommer det domänstyrelsen att med iakttagande av de i lagen angivna allmänna reglerna för avverkningens planläggning meddela närmare föreskrifter för skogstjänstemännen rörande avverkningsplanen och dess tillämpning. Dylika föreskrifter återfinnas i gällande tjänstgöringsreglemente för skogsstatens förvaltande personal den 22 september 1924 med däri sedermera i vissa delar gjorda ändringar. Häri föreskrives bland annat, att vid upprättande av avverkningsplaner för skogar under lappmarkslagen bestämmelserna i de av domänstyrelsen utfärdade föreskrifter angående allmänna skogars indelning till ordnad hushållning skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ur sistnämnda föreskrifter, i vad de hava särskild betydelse såsom avverkningsregler för nu ifrågavarande skogar, må anföras följande. Virkesförrådet skall fördelas på tre mogenhetsklasser på sätt är omförmält å sid. 53 i detta betänkande. För varje skog eller hushållningsenhet bestämmes, med hänsyn tagen till hushållningens allmänna mål, en omloppstid, varmed förstås den genomsnittliga ålder, vid vilken bestånden normalt böra slutavverkas. Därest en efter ekonomiska principer beräknad omloppstid kan väntas medföra framtida olägenheter genom markens försämring, åter växtens felslående, skogsgränsens tillbakagång i fjälltrakter eller dylikt, bör omloppstiden modifieras så att dylika vådor i möjligaste mån avvärjas. Såväl vid awerkningsplanens uppgörande som 6 — 810079.

82 ock sedermera vid utsyningen i skogen särskiljas avverkningarna i två' grupper, huvudavverkning och föravverkning. Till huvudavverkning hänföres avverkning av sådan skog, som vid avverkningstillfället uppnått en ålder av minst tre fjärdedelar av den bestämda omloppstiden. Till föravverkning räknas uttag av virke genom gallring i bestånd av yngre åldrar. Vid bestämmande av huvudavv&rkningens storlek bör eftersträvas, att virket kommer till avverkning vid ekonomiskt lämplig tidpunkt, att återväxtmöjligheterna betryggas och att föreskriven fordran på jämnhet i avkastningen i möjligaste mån tillgodoses. Såvida ej andra, mera detaljerade eller eljest väl motiverade beräkningsmetoder anses böra komma till användning, må huvudavverkningen under första tredjedelen av omloppstiden beräknas omfatta hela virkesförrådet av mogenhetsklasserna 2 och 3 samt hälften av den s. k. »utvecklingsbara» skogens massa, sedan avdrag därifrån gjorts med det ungefärliga virkesbelopp, som utgöres av skog med en ålder under en fjärdedel av omloppstiden. Därest åldersklassförhållandet å skogen ej är alltför abnormt, fördelas det sålunda för en tredjedel av omloppstiden beräknade avverkningsbeloppet i lika stora årsavverkningar, varefter beloppet för indelningsperioden erhålles genom multiplicering med periodens årantal. Skulle däremot råda abnorm åldersfördelning, böra lämpliga förskjutningar göras i årliga avverkningsbeloppet, så att detsamma, allt eftersom förhållandena sådant påkalla, kommer att stegras eller avtaga från det ena decenniet till det andra. Omfattningen av föravverkningar bör bestämmas uteslutande med hänsyn till beståndens behov av gallring samt möjligheten att tillgodogöra virket. Beräkning över den utfallande virkesmassan bör grunda sig på vid taxeringen verkställda provuppskattningar eller uppgöras med ledning av erfarenhet om vad som under liknande förhållanden kunnat uttagas. Den gallringsvis uttagna skörden av »utvecklingsbara» åldersgrupper ingår som ett tillägg till den bestämda huvud avverkningen. Föravverkningsbeloppet beräknas för indelningsperioden i dess helhet. Skogsägaren äger beträffande nu ifrågavarande skogar bestämma, vid vilket eller vilka tillfällen för utsyning av huvudavverkning det beräknade föravverkningsbeloppet helt eller delvis skall utsynas. På grund av bestämmelserna i 1915 års förordning och de härovan omnämnda tillämpningsföreskrifterna hava under åren 1916—1929 avverkningsplaner upprättats för skogar a) inom Norrbottens läns lappmark med en areal produktiv skogsmark av 391937 hektar; b) inom Västerbottens läns lappmark med en areal produktiv skogsmark av 677 915 hektar och c) inom Särna och Idre socknar med en areal produktiv skogsmark av 52 717 hektar, eller tillsammans 1122 569 hektar.

S3 Redan före år 1915 hade emellertid avverkningsplaner upprättats, ehuru icke föreskrift därom var given i då gällande författningar. 1 I avsikt att undvika med nya skogsuppskattningar förenade avsevärda kostnader, såväl för fastighetsinnehavarna (hantlangningskostnader) som ock för statsverket, begränsade man under de närmaste åren efter det 1915 års förordning trätt i kraft nyupprättandet av avverkningsplaner och verkställde i stället i stor utsträckning revision av de tidigare avverkningsplanerna, särskilt sådana som upprättats närmaste åren därförut. Detta förfaringssätt torde varit så mycket mera av behovet påkallat, som det under åren 1916—1919 rådde betydande brist på sakkunnig personal för uppgörande av nya avverkningsplaner. För att belysa i vilken omfattning avverkningar å skogarna under lappmarkslagen verkställts under de båda senaste tioårsperioderna, vilja de sakkunniga hänvisa till följande ur domänstyrelsens förvaltningsberättelser för åren 1911—1929 hämtade uppgifter. I medeltal årligen under nedanstående tidsperioder utsynat virke å skogar, som l y d a u n d e r 1915 å r s l a p p m a r k s l a g o c h ä r o b e l ä g n a i n o m l a p p m a r k e r n a s a m t Särna—Idreområdet.

Tidsperioder

Norrbottens län

Västerbottens län

Kubikmeter

fast

Särna och Idre socknar mått

1911—1915

200 060

564 720

56 000

1916—1920.

723 730

54 850

1921-1925

254 900

902 735

64 356

1926—1929.

345 094

1 201 624

66 863

Av ovanstående sammanställning synes, att under första femårsperioden från och med 1916 någon ökning icke inträdde i det under åren 1911—1915 utgående årliga avverkningsbeloppet inom Norrbottens läns lappmark eller i Särna och Idre socknar, varemot avsevärt ökade avverkningar ägde rum i Västerbottens läns lappmark. Av sammanställningen framgår vidare, att de i medeltal för åren 1926—1929 utsynade virkesbeloppen inom nämnda landsdelar överstego motsvarande virkesbelopp i medeltal för åren 1911—1915 med respektive 72-5 och 112-8 samt 19-4 %. Bestämmelsen i 1915 års förordning och domänstyrelsens meddelade föreskrifter angående upprättande av avverkningsplan och verkställande av utsyning hava visserligen verkat till ökade avverkningar å nu ifrågakomna skogar. Men den betydande avverkningsökningen torde 1 Dessa planer hade tillkommit i anledning av särskilda föreskrifter, som domänstyrelsen utfärdat bland annat den 2 december 1895, den 27 januari 1903 och den 31 januari 1910. 2 År 1929 405 782. • » > 1274 410. * » » 70 597.

84 icke hava berott enbart på ändrade författningsbestämmelser och på grund därav utfärdade särskilda föreskrifter utan därjämte till avsevärd del på den under senare årtiondena uppkomna ökade moDligheten att ekonomiskt tillvarataga smärre virkessortiment även från avlägset och med hänsyn till avsättning ogynnsamt belägna skogar. Tidigare hade i allmänhet endast jämförelsevis grova virkessortiment, sågtimmer, funnit avsättning från särskilt de inre lappmarksskogarna, i följd varav betydande förråd av även gammal, delvis skadad eller övermogen skog av smärre dimensioner icke kunnat tillgodogöras. Den sedermera inträdande starkt ökade efterfrågan framför allt på gran- och furumassaved samt props har möjliggjort, att inom stora delar av ifrågavarande områden ekonomiskt lönande avverkning kan ske av dessa mindre virkessortiment. Såväl gammal skog, till stor del rester från tidigare bedrivna avverkningar, som ock flerstädes gallringsvirke i yngre bestånd av utvecklingsbar skog hava genom dessa förbättrade förhållanden kunnat finna avsättning. Vid upprättande av avverkningsplaner hava givetvis dessa förhållanden bidragit till bestämmande av större avverknmgsbelopp än tidigare. Att på senare år avverkningar verkställts i ökad omfattning har dessutom i viss grad förorsakats av de förskottsutsyningar, som med tillämpning av bestämmelserna i nuvarande lappmarkslagens 7 § medgivits, och för vilkas omfattning redogörelse tidigare lämnats. I den mån avverkningsökningen under senare år berott av dessa förskottsutsyningar kommer naturligen en motsvarande minskning i avverkningarna under de närmast följande åren att automatiskt inträda. Till vilken del den numera inträdda stegringen i det årliga utsymngsbeloppet är beroende av den ena eller andra av berörda, därpå inverkande omständigheter torde emellertid icke vara möjligt att närmare utreda, så mycket mindre som den ökade efterfrågan på smärre virkessortiment inträtt successivt inom skilda delar av lagens tillämpningsområde. På grundval av föreliggande uppgifter angående virkesförråd och dettas fördelning i mogenhetsklasser samt de i gällande avverkningsplaner bestämda årliga huvudavverkningsbeloppen, ävensom med tillämpning av vid riksskogstaxeringen funna massatillväxtprocenter för barrskog inom ifrågavarande landsdelar, hava sakkunniga sökt uppgöra en beräkning öven den tid, inom vilken det enligt sammanställningarna befintliga förrådet skog i 2:a och 3:e mogenhetsklasserna skulle vara uttömt under förutsättning, att de enligt planerna bestämda årliga huvudavverkningsbeloppen kontinuerligt komme att utgå endast av skog, redovisad i detta förråd. En dylik beräkning måste naturligen bliva i hög grad approximativ, då den bygger på ett flertal antaganden, om vilkas större eller mindre sannolikhet meningarna kunna vara delade. Den synes dock kunna giva ett ungefärligt begrepp om den tid, inom vilken det nuvarande förrådet

85 av äldre, mera avverkningsmogen skog kan antagas vara avförd från ifrågavarande skogar under förutsättning, att blivande utsyningar av skog till fritt förfogande allt fortfarande verkställas i den omfattning, som är angiven i nu gällande avverkningsplaner, samt förläggas i första hand till skog i mogenhetsklasserna 3 och 2. I enlighet härmed skulle den starkt övermogna och skadade skogen, den s. k. 3-skogen, kunna antagas vara i huvudsak avverkad i Västerbottens läns lappmark inom 3Q a 35 år och i Norrbottens läns lappmark inom 40 a 45 år härefter. Återstående förråd av nu äldre, mera avverkningsmogen skog skulle därjämte vara avverkad i Västerbottens läns lappmark inom 40 å 45 år samt i Norrbottens läns lappmark inom 55 å 60 år. Med hänsyn till de ovissa faktorer, som ingå i förevarande beräkning, kan nämnda tid givetvis i verkligheten bliva 5 å 10 år kortare eller längre än den ovan angivna. Det torde sålunda böra erinras om att å ena sidan en del av det yngre utvecklingsbara förrådet inom 30 å 50 år växt in i mogenhetsklassen 2 och således delvis torde bliva avverkat tillsammans med nuvarande förråd av dylik skog, varigenom en del av detta senare kommer att överhållas längre än som beräknats, samt att å andra sidan, såsom ovan framhållits, en del av nuvarande såväl 2- som 3-skog å avlägset och ur avsättningssynpunkt ogynnsamt belägna skogar utgöres av träd av så små dimensioner och så ringa utvecklingsmöjlighet, att de icke nu och möjligen ej heller framdeles kunna ekonomiskt tillgodogöras. Därjämte kommer uppenbarligen viss del av ifrågavarande förråd att förfaras genom vindfällning och torka m. fl. orsaker, utan att dylikt virke blir avräknat vid kommande utsyningar. Med hänsyn tagen till föreliggande olika omständigheter hålla sakkunniga emellertid före, att de ovan angivna tider, inom vilka det huvudsakliga förrådet av befintlig, mera övermogen och skadad skog samt äldre avverkningsmogen men frisk skog skulle vara uttömt, blivit tillnärmelsevis riktigt beräknade. Det torde vara påtagligt, att s. k. 3-skog icke hör hemma i ett välskött skogsbruk, utan att dylik skog fortast möjligt bör avverkas. Ett av de krav på skogsskötseln, som bör komma i första hand, är ju att skogsmarkens produktionsförmåga tillgodogöres, och för tillgodoseende av detta krav måste först och främst den mer övermogna och skadade skogen avlägsnas för att lämna rum för mer livskraftiga individer. Man kan därför ej åtnöja sig med att avverkningen av skog i mogenhetsklassen 3 utsträckes över en så lång tidsperiod (30—45 år), som med tillämpning av nu gällande avverkningsplaner beräknats vara erforderlig. Även om det törhända torde möta svårigheter såväl ur praktisk-ekonomisk synpunkt som ock i någon mån med hänsyn till föryngrings- och återväxtförhållandena att kunna tillgodogöra hela det nu befintliga totala virkesförrådet av 3-skog på väsentligt kortare tid än omkring 30 år, torde enligt sakkunnigas mening hinder icke föreligga för en beträffande huvudmassan av densamma avsevärt kortare realisationstid. Att bestämma en

viss för samtliga nu ifrågavarande fastigheter lika lång tidsperiod, under vilken berörda skogstillgång skall tillgodogöras, låter sig icke göra, utan denna tid måste bliva beroende på rådande förhållanden å varje fastighet eller hushållningsenhet. Därvid bör särskilt framhållas befintligheten av skogar, som med hänsyn till sin belägenhet närmast äro att betrakta såsom skyddsskogar och därför i avverkningshänseende måste behandlas med särskild varsamhet. Likaledes torde det få antagas, att ett fullständigt utrensande av det övermogna och skadade virkesförrådet ieke kan komma att genomföras ännu på en avsevärt lång tid framåt inom skogar, som domänstyrelsen i utfärdade indelningsföreskrifter antytt under benämningen urskogsområden, eller skogar, där på grund av ogynnsam belägenhet möjligheten att avsätta annat än det mera värdefulla virket är särskilt dålig eller där befintligt virkesförråd ännu är i hög grad ensidigt sammansatt och i huvudsak utgöres av gammal och övermogen skog. Till belysande av de praktiska svårigheter, som ofta föreligga med avseende å ett borttagande av 3-skogen, vilja sakkunniga erinra, att, enligt riksskogstaxeringsnämndens redogörelse angående resultatet av den inom de norrländska länen utförda skogstaxeringen, inom Gävleborgs och Västernorrlands län kubikmassan barrskog av mogenhetsklass 3 uppgår till respektive 13-3 och 18-4 % av det totala virkesförrådet barrskog därstädes. För skogarna inom dessa län hava dock några restriktiva bestämmelser i fråga om avverkning av äldre skog icke varit gällande, varjämte i allmänhet såväl de skogliga som ock avsättningsförhållandena därstädes äro och sedan länge varit betydligt mera gynnsamma än inom de områden, varom nu är fråga. Efterföljande tablå redogör för huru enligt riksskogstaxeringsnämndens uppgifter virkesförådet barrskog av dimensionsklass 10—Ii cm. — den lägsta dimensionsklass, med vilken man kan räkna — å samtliga skogar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt i Särna —Idreområdet fördelar sig å mogenhetsklasser. ! L ä n s d e1

Virkesförråd i dimensionsklass 10—14 cm. Totala förrådet m3

1 m3

Norrbottens läns lappmark 10 709 000 6 196 000 12 549 000 8 534 000 Västerbottens » » Särna—Idre socknar

1 248 000 659 000

därav i mogenhetsklass 2 % av | % av totala j m 3 totala förrådet \ | förrådet

3 m3

| % av totala iförrådet

57-9 1 371 000

12-8 3 142 000

29-3

68-0 1 945 000

15-5 2 070 000

16-5

52'8

37-6

9-G

469 000

120 000

Med hänsyn till rådande avsättningsförhållanden kan inom vissa av ovan angivna områden virke av skog i den dimensionsklass, för vilken förestående tabell redogör, icke ekonomiskt tillgodogöras, även om skogen är

gammal och delvis s. k. övermogen. Den lärer i så fall komma att överhållas till en avlägsen framtid eller eventuellt förfaras. Även om det sålunda är tydligt, att den övermogna och skadade skogen icke kan kom^ ma att helt utrensas, är det å andra sidan otvivelaktigt, att en avsevärd förbättring i nu ifrågavarande hänseende bör kunna genom förändrade bestämmelser åstadkommas, ty det torde icke kunna bestridas, att lappmarkslagen och därförut gällande stadganden med sina bestämmelser om hushållningen med virkesförrådet verkat återhållande på skogarnas överförande från »urskogar» till skogar av en mera normal sammansättning. När man sålunda går in för att söka fortast möjligt realisera det skadade och övermogna virkesförrådet, måste man emellertid såsom villkor härför uppställa, att skogens föryngring därigenom icke väsentligt försvåras eller kanske praktiskt taget omöjliggöres. Fara härför kan tänkas uppstå i fall skogstillgång, varom nu är fråga, förefinnes i samlade bestånd av jämförelsevis stor omfattning i särskilt exponerade lägen, eller där i övrigt synnerliga föryngringssvårigheter råda. Även om virkesvärdet helt spolieras, kan det i sistnämnda fall vara lämpligt överhålla träd, som på grund av tekniska skador hänförts till mogenhetsklass 3, men som i övrigt äro av sådan beskaffenhet, att de kunna antagas bidraga till en ökad fröproduktion. Det föreligger då ett fall, när ett nuvarande värde måste offras för det framtida gagn, som därigenom kan vinnas. Dess bättre torde sådana fall bliva tämligen sällsynta. Där sålunda den såväl skadade som väsentligt övermogna skogen med beaktande av förberörda hänsyn kan tillgodogöras inom en jämförelsevis kort tidsperiod, bör även tillses, att det nuvarande, förhållandevis alltför stora förrådet av annan äldre, mera mogen skog (s. k. 2-skog) må bliya i skälig grad nedsatt. En avsevärd del av detta förråd utgöres nämligen av skog, som avsätter endast obetydlig massatillväxt, och som ej heller kan förväntas nämnvärt förkovras i kvalitativt hänseende. Såsom här förut anförts, har det av sociala skäl ansetts erforderligt att söka upprätthålla viss jämnhet i avkastningen från skogen. Därvid måste dock i enlighet med vad ovan framhållits jämväl beaktas det lika viktiga kravet på sådant ordnande av skogsskötseln, att skogsmarkens produktionsförmåga tillgodogöres. Under de skogliga förhållanden, som för närvarande i allmänhet råda i förevarande skogar, kunna emellertid båda dessa synpunkter i regel icke samtidigt fullt tillgodoses. Det bör alltså eftersträvas att å fastigheterna söka ernå, så fort ske kan, sådant skogligt tillstånd, att ovannämnda krav jämsides med varandra kunna till fullo beaktas. Men även under den för olika fastigheter längre eller kortare övergångstid, som måste förflyta, innan det eftersträvade skogliga tillståndet kan sägas vara uppnått, måste tillses, att skogen och de skilda bestånden bliva föremål för all den omvårdnad, som är möjlig, utan att den uppställda fordran på viss jämnhet i avkastningen i högre grad tillbakasättes.

88 Det skogstillstånd, som efter vad ovan sagts bör eftersträvas, kan sägas vara för handen, då marken är upptagen av ett med hänsyn till ståndorten skäligt stort virkesförråd med i huvudsak sådan fördelning på skilda ålders- eller mogenhetsklasser, att vid ordnad skogsskötsel en för framtiden uthållig jämn avkastning kan erhållas. Inom vilken tid ett dylikt skogstillstånd närmelsevis kan vara att emotse på skilda fastigheter, är uppenbarligen beroende av nuvarande skogliga förhållanden därstädes. En mera hastig avverkning av det jämförelsevis betydande förrådet gammal skog, åtföljd av energiska åtgärder för uppdragande av nya bestånd dels å uppkommande hyggen, dels å skogsmarker, som efter tidigare företagna avverkningar antingen ligga skoglösa eller ock äro upptagna av glesa, otillfredsställande bestånd, genom vilka markens produktionsförmåga allenast i ringa grad kan tillgodogöras, skulle visserligen relativt snabbt leda till ett sådant skogligt tillstånd, att markens produktionsförmåga kunde tillgodogöras. Med ett dylikt förfaringssätt komme emellertid önskemålet att även under övergångstiden upprätthålla viss jämnhet i skogsavkastningen i allmänhet att i högre grad åsidosättas, varjämte den tidpunkt, då virkesförrådet kunde antagas vara mera jämnt fördelat på skilda ålders- eller mogenhetsklasser, i regel komme att framskjutas. Övergångstiden skulle bli längre ju större del av det befintliga virkesförrådet utgjordes av gammal skog. När nämligen de bestånd, som grundlades inom närmaste framtiden allt eftersom den förutsatta mera hastiga realisationen av moget och övermoget virke genomfördes, en gång uppnådde en sådan ålder och utveckling, att de skäligen mera allmänt borde bliva föremål för föryngringshuggning, vore sannolikt tillgången av mogen skog i allmänhet fortfarande abnorm, även om det kunde förväntas, att i högre grad övermogen eller skadad skog då icke skulle förefinnas eller åtminstone endast i ringa omfattning. För uppnående av det eftersträvade framtidsmålet, att skogarna kunna lämna en jämn avkastning till stöd för efterkommande generationer, är sålunda erforderligt, att det nu befintliga förrådet av mogen skog avverkas successivt under en med hänsyn till befintlig mängd och beskaffenhet av ännu icke mogen skog lämpligt avvägd tidsperiod. Inom vilken tid det nuvarande mogna och övermogna virkesförrådet å skilda fastigheter bör med hänsyn tagen till såväl skogsvårdens som jämnhetens intresse tillgodogöras, blir sålunda beroende av dels dess beskaffenhet dels ock myckenheten därav, såväl absolut som även i jämförelse med annan skogstillgång, som ännu icke på grund av ålder, beskaffenhet och tillväxtenergi skäligen behöver eller bör bliva föremål för föryngrings- eller slutawerkning. Av den i tabell 7 lämnade sammanställningen angående den beräknade storleken m. m. av nuvarande skogstillgång framgår bland annat, att det sammanlagda förrådet skog i mogenhetsklasserna 2 och 3 enligt avverkningsplanerna utgör 72, 70 och 67 % av den totala skogstillgången å

89 förevarande skogar inom respektive Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt Särna och Idre socknar. Ifrågavarande virkesförråd överstiger således högst avsevärt det, som i jämförelse med det yngre utvecklingsbara förrådet normalt borde finnas, varjämte detsamma till väsentlig del utgöres av i högre grad övermogen eller skadad skog. På grund härav är det enligt sakkunnigas mening ofrånkomligt, att avverkningen av det äldre, avverkningsmogna virkesförrådet bedrives i en avsevärt snabbare takt än den, som enligt nu gällande grunder i allmänhet tillämpas. Om än en dylik forcerad avverkning flerstädes kan hava till följd, att skogsavkastningen en eller annan 20-årsperiod härefter kommer att kvantitativt nedgå, är det å andra sidan icke uteslutet, att detta mindre avverkningsbelopp ändock i värde blir lika stort eller t. o. m. större än den under tidigare period tillgodogjorda större virkesmängden, enär denna senare ofta till ej ringa del utgjorts av starkt övermogen eller skadad skog av jämförelsevis lågt värde per kubikenhet. Därjämte kan förväntas, att avkastningen av gallringsvirke ur yngre bestånd, vilket virke icke anses böra i avverkningsplan till massan fastställas, blir högre under kommande perioder än under nu löpande. Sakkunniga anse sig i detta sammanhang även böra erinra om den alltmera skärpta konkurrensen om avsättning på världsmarknaden för de förädlade skogsprodukterna särskilt i fråga om sågade varor. På grund härav hava fordringarna på virkets kvalité stigit i påfallande grad. Detta förhållande synes vara av särskild betydelse med hänsyn till ifrågavarande fastigheters stora förråd av sådan övermogen skog, som årligen i avsevärd utsträckning kvalitativt försämras och avtager i användbarhet. Genom en i större omfattning än hittills bedriven avverkning under närmaste tiden framöver erhålles även ökad möjlighet att på tillbörligt sätt vårda bestånden för tillväxtens höjande även i fråga om äldre men frisk skog. Enligt de sakkunnigas mening bör i regel avverkningsplan upprättas för varje fastighet, varvid fastställes den kvantitet mogen skog (avverkningsbelopp), som årligen må uttagas under planens giltighetstid. Det blir sålunda i första hand vid avverkningsplanens uppgörande, som härovan angivna riktlinjer för avverkningarnas bedrivande komma till användning. Dessutom skola dessa riktlinjer noggrant följas av vederbörande förrättningsmän vid verkställandet av utsyningen och stämplingar. Slutligen bör skogsägaren själv följa desamma i den mån han kan komma att på egen hand verkställa avverkning. Visserligen finnes icke något direkt tvångsmedel gentemot skogsägaren därvidlag, men den påföljden kan alltid uppkomma, att myndigheten vidtager ändring i avverkningsplanens bestämmelser och även föreskriver, att särskilt tillstånd skall inhämtas för huvudawerknings företagande, därest skogsägaren — med åsidosättande av de angivna direktiven för avverkningen — avverkar på sådant sätt, att grunderna för planens uppgörande bliva i avsevärd grad rubbade.

90 IX.

Föryngringsfrågan. A. Återblick.

Innan de sakkunniga ingå på en närmare redogörelse för sin uppfattning om föryngringsförhållandena och de bestämmelser till föryngringens befrämjande, som böra infogas i den ifrågasatta nya skogslagstiftningen, torde en återblick på vissa tidigare åskådningar, förslag och bestämmelser vara på sin plats. Foryngrings- I de författningar, som under senare årtionden av förra århundradet frågans be- a n s å , g o s böra utfärdas för reglerande i ena eller andra avseendet av skogshandhngfram

°

,

.

till 1890-talet. hushållningen å enskildas och av enskilda disponerade skogar i lappma kerna samt Särna och Idre socknar m. fl. områden, meddelades inga uttryckliga föreskrifter angående åtgärder för främjande av skogens föryngring och återväxt. Förhållandet kan likväl icke tolkas såsom ett tecken på att man vid denna tid saknade intresse för denna vitala del av skogshushållningen. Ett par exempel på statsmakternas intresse därför må här anföras. Enligt den år 1869 utfärdade kungl. förordningen angående åtgärder till förekommande av skogsförödelse på Gotland ägde Konungens befallningshavande att meddela avverkningsförbud, om skogsmark så skövlades eller föröddes, att skogens naturliga återväxt omöjliggjordes eller äventyrades; vidtoges därefter ändamålsenliga åtgärder för skogens återväxt å den avbrukade marken, kunde förbudet återkallas. I en till 1874 års riksdag avlåten proposition föreslog Kungl. Maj:t antagandet av en för hela riket gällande skogslag med stadganden angående den enskilde skogsägarens skyldighet att inom viss tid efter avverkning försätta marken i skogbärande skick. Båda kamrarna fattade också i detta ärende positiva beslut. Då dessa emellertid sinsemellan voro skiljaktiga och ej blevo föremål för sammanjämkningsförsök, ledde de icke till något resultat. Den vid denna tid allmänna oron för följderna av de starkt ökade skogsavverkningarna i Norrland hänförde sig för visso även till ett befarat äventyrande av skogens återväxt. Då statsrådet Gripenstedt år 1865 i statsrådet föredrog det förslag, som sedermera ledde till 1866 års kungl. förordning angående dispositionsrätten över skogen å sådana skattehemman, som uppkomma av nybyggen, vilka hädanefter från kronan upplåtas, eller av sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna odlingsoch byggnadsskyldigheter icke blivit behörigen fullgjorda, yttrade han, att det gällde att förhindra »en spekulation att slå under sig stora sträckor av dyrbar skogsmark, vara den växande skogen sedermera hastigt

91 och för all framtid förstöres». Vid 1873 års riksdag, då med riksdagens godkännande av 8 § i Kungl. Maj:ts förslag till avvittringsstadga för lappmarkerna dispositionsrätten till skogen å skatte- och frälsehemman därstädes reglerades, yttrade statsrådet Bergström under debatten i första kammaren: »Att skogen äger bestånd inom lappmarkerna, är av så stor betydelse för hela landet, att inga åtgärder och försiktighetsmått därför böra underlåtas. Borttages denna stormkappa, blir landet upplåtet för förstörelse». Lagstiftningen för ifrågavarande skogar inskränkte sig vid denna tid till föreskrifter om reglering av avverkningens storlek samt utsyning. Förklaringen därtill ligger nära till hands. Det gällde ju först och främst att hejda det befarade omedelbart förestående försvinnandet av befintligt virkesförråd. Denna hushållning liksom även utsyningen genom skogsstatens personal ansågos vara förutsättningen för att det mål skulle uppnås, som med längre sikt uppställdes, nämligen skogens framtida bestånd. Statsrådet Bergström, som omnämnde, att nybyggarna ofta redan på förhand sålt sina blivande skogsområden, uttalade som sin förvissning, att, om dessa finge full dispositionsrätt, alla nybyggen snart skulle vara skövlade. Botemedlet häremot vore, att »av skogen väl må tagas så mycket, som utgör dess naturliga avkastning, men icke något därutöver». Eedan vid ovannämnda tillfälle år 1865 yttrade statsrådet Gripenstedt, att själva utsyningen måste anses såsom en huvudsaklig del av den rationella skogsvård, som hädanefter borde åligga skogsägaren, samt att avverkningens fördelning på längre tidrymd befordrade återväxten genom det skydd de kvarstående större träden lämnade den uppväxande småskogen. Han framhöll vidare, »att icke trakthuggningssystemet utan det s. k. systemet av ordnad blädning bör för de nordliga skogarna användas, torde för närvarande anses vara utom allt tvivel». De anförda uttalandena av män i ansvarig ställning hava sitt intresse i detta sammanhang, därför att de torde kunna sägas återspegla en allmän opinion bland såväl lekmän som fackmän. Ännu så sent som i ett underdånigt utlåtande den 26 maj 1885 angående ifrågasatta lagstiftningsåtgärder för främjande av vården av enskildas skogar, meddelade domänstyrelsen, att, i fråga om huruvida skogsodling ansåges erforderlig för återväxtens befordrande, vederbörande skogsstatstjänstemän i Norrland ansett, att därstädes så i allmänhet icke vore fallet, utan att självsådd syntes i regel vara tillfyllestgörande. Ännu i början av 1880-talet syntes sålunda föryngringsfrågan såsom sådan i Norrlandsskogarna icke varit aktuell i den bemärkelsen, att den väckte allvarliga bekymmer. Föryngringen ansågs betryggad i och med att avverkningarna bedrevos med en viss försiktighet. Emellertid blev uppfattningen om föryngringen och orsakerna till återväxtens uteblivande så småningom en annan. Redan i ovannämnda skrivelse år 1885 framhöll domänstyrelsen för egen del, att de överdrivna

a v v e r k n i n g a r n a y t t r a d e sig i en utglesning av skogen, varigenom den största kvantiteten virke uttoges genom utplockning av »ett t r ä d här, ett t r ä d där», därvid tillräckligt stora föryngringsytor icke uppkomme. I Norrland ägde endast till timmer dugliga t r ä d saluvärde. Den planlösa blädningen hade avgjort vida mer bidragit till det överklagade dåliga skogstillståndet än kalhuggning av n å g r a jämförelsevis få skogstrakter. Redan år 1884 hade direktören vid skogsinstitutet C. G. Holmerz och dåvarande j ä g m ä s t a r e n Th. örtenblad börjat sina undersökningar om föryngringen i Norrbottens län, vilka sedan fullföljdes i det övriga Norrland t. o. m. å r 1890. Holmerz och Örtenblad funno, att efter avverkn i n g a r n a , såsom de bedrivits, med uttagande av endast vissa grövre dimensioner, återväxten i allmänhet icke infann sig. Lektorn vid skogsinstitutet Alb. Nilsson och jägmästaren K. G. G. Norling kommo efter sina undersökningar år 1894 i de tre södra norrlandslänen jämte D a l a r n a till samma resultat. I en av prof. A. G. Högbom å r 1894 publicerad uppsats meddelade denne preliminära resultat av undersökningar gjorda företrädesvis inom Västerbottens läns kustland och lappmark. Högbom framförde där sin uppfattning om skogseldarnas dominerande roll för de olika skogstypernas uppkomst och framhöll, a t t reglerna för skogarnas vård och för det med h ä n s y n till föryngringen ändamålsenligaste avverkningssättet måste lämpas efter de biologiska utvecklingslagarna och de skilda skogsbeståndens olika krav. Fbryngrings- Under 1880- och 1890-talen sålunda gjorda undersökningar och v u n n a praktiska^ e r f a r e n h e t e r blevo till stor del grundläggande för det fortsatta och unskog8bruket. der de senaste decennierna målmedvetet bedrivna forskningsarbetet rörande föryngringen i norrlandsskogarna. Möjligheterna att, med h ä n s y n till avsättningsförhållandena, genomföra verkliga föryngringshuggningar i Norrland h a v a naturligen å olika orter i n t r ä t t under växlande tider. Medan i äldre tider skogselden v a r den store skogsföryngraren, kunde efter avverkning en god föryngring infinna sig i regel endast med det avverkningssätt, som tillämpades i svedjebruket och vid husbehovsavverkning i närheten av byarna, varigenom större eller mindre kalytor uppkommo. Dessutom kunde lokalt goda föryngringsförhållanden skapas på den tid, då avverkning även av smådimensioner för kolning bedrevs för de i Norrlands kustland spridda järnbrukens räkning. I stort sett, och särskilt gäller detta de inre delarna av Norrland, kommo emellertid avsättningsförhållandena och därmed möjligheterna till föryngring efter avverkning att under senare årtiondena av 1800-talet bestämmas av den vid denna tid till storindustri uppväxande sågverksindustrien. Det framgår av den redogörelse för avsättningsförhållandena, som de sakkunniga i annat sammanhang lämnat, att sågverksindustrien till en början kunde tillgodogöra sig endast t r ä d av grova dimen-

93 sioner. Sågtimrets minimidimensioner sjönko visserligen så småningom, men en mera allmän och genomgripande förbättring i avsättningsförhållandena inträdde först i och med att cellulosa- och trämasseindustrien fattade fast fot i Norrland. Sistnämnda industri med åtföljande möjlighet till avsättning från skogarna av även mindre virkesdimensioner kommo emellertid icke till stånd inom de två nordligaste länen förrän under första decenniet efter sekelskiftet och även då i jämförelsevis ringa utsträckning. Med hänsyn härtill samt då kostnaden för virkets flottning m. m. i stort sett lade hinder i vägen för avverkning av mindre virkessortiment, såsom spärrar och props m. m. annat än från de mer välbelägna delarna av länens kustlandsområden, bedrevos avverkningarna i lappmarken ännu vid denna tid i stor utsträckning genom en försiktig utplockning av den grövre till sågtimmer dugliga skogen. Härtill bidrog ock i väsentlig grad föreliggande behov att så mycket som möjligt genomgå skogsbestånden med en s. k. förhuggning för tillvaratagande av skadad och övermogen skog, allteftersom denna med nya flottleders utbyggande och ökad efterfrågan på virke erhöll värde, önskemålet att tillvarataga detta senare virkesförråd, i den mån avsättning därför funnes, trängde delvis föryngringsfrågan i bakgrunden. Den i allmänhet rådande osäkerheten om lämpligaste huggningsmetoder och andra åtgärder för föryngringens befrämjande och återväxtens upphjälpande — föranledd bl. a. av utförda, till sina resultat ej sällan misslyckade försök i dessa avseenden — synes även hava påverkat förrättningsmännen vid utsyningarna sålunda, att de mångenstädes underläto öppna tillräckligt stora föryngringsluckor, även där avsättningsförhållandena medgåvo ett dylikt förfarande. Det starkt ökade intresse för skogliga frågor, särskilt för återväxtens betryggande, som inom landet i allmänhet väcktes till liv under seklets början och bland annat tog sig uttryck i den år 1905 ikraftträdande nya skogsvårdslagen liksom i den verksamhet, som bedrevs av de i samband därmed inrättade skogsvårdsstyrelserna, framträdde givetvis också i Norrland, även inom dess två nordligaste län, ehuru den nya skogslagen icke ägde tillämpning för dessa läns enskilda skogar. I spetsen för utvecklingen å de enskilda skogarna gingo vissa bolag, vilka igångsatte och fullföljde ett energiskt föryngringsarbete, karakteriserat av dikningar, kulturer och bränningar. I någon ehuru självfallet i mera inskränkt mån kom denna företagsamhet även vissa bolagsskogar i lappmarkerna till godo. Samtidigt bedrevos skogsvårdsarbeten av intresserade skogsstatstjänstemän å de norrländska kronoparkerna. Erinras bör också om det betydande intresse för skogarnas föryngring, som nedlagts av den år 1882 grundade »Föreningen för skogskultur i Norrland», numera (sedan 1914) »Norrlands skogsvårdsförbund». Alltifrån denna förenings tillkomst hava med föryngringen sammanhängande frågor av olika författare diskuterats i dess tidskrift.

94 År 1897 väcktes inom nämnda förening tanken på anordnande av skogsförsöksverksamhet för studier av den norrländska föryngringsfrågan. Åren 1909 och 1910 fattade föreningen formligt beslut i denna riktning, och ett utförligt program för verksamheten utarbetades. Beslutet stannade visserligen på papperet av brist på bidrag från skogsvårdsstyrelserna, varpå förslaget byggde. Det omnämnes likväl här såsom ett uttryck för en allmänt rådande mening hos såväl skogsstatstjänstemännen som de enskilda större skogsägarna (bolagen) och deras representanter, nämligen att något måste göras för att bringa större klarhet i föryngringsproblemet. En tillfredsställande lösning av detta problem ansågs nödvändig för säkerställandet av den växande industriens framtida behov av råvara. Redan det första momentet i föryngringsprocessen, sättet för avverkningens bedrivande, var alltjämt en öppen och omstridd fråga. En av de skogsstatstjänstemän, som mest energiskt i handling, skrift och tal ägnat sina krafter åt arbetet på den norrländska föryngringsfrågans lösande, numera överjägmästaren Anders Holmgren, diskuterade i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift 1914 frågan »Blädning och trakthuggning i norrlandsskogar». Holmgren framlade där sin på praktisk verksamhet, studier och egna systematiska försök i Norrbottens kustland och Jämtland grundade uppfattning, att blädning i åtminstone den kategori av granskogar, som blivit kallad den mossrika granskogen, i det stora hela ej på långt när lett till så gynnsamma föryngringsresultat, som vid rationell skogsvård vore en oeftergivlig fordran. Trakthuggning måste därför tillgripas i Norrlands råhumusrika granskogar av hög beståndsålder. Då Holmgrens metod för trakthuggning, den s. k. kulisshuggningen, mångenstädes i mer eller mindre modifierad form vann en ej obetydlig tillämpning såväl å kronoparkerna som även å enskilda skogar i lappmarkerna, må metoden och dess tillämpning här beröras med några ord. Systemet innebar avverkningens fördelning på ett antal med linjeraka gränser utlagda hyggen om 60—100 m. bredd och 250—500 m. längd. Jämsides med hyggets långsida löpte en orörd eller svagt genomrensad skogskuliss av enkla eller dubbla hyggesbredden, varefter åter följde ett nytt hygge parallellt och av samma storlek som det förstnämnda o. s. v. De efter avverkningen kvarstående minsta dimensionerna skulle kullfällas vid en avverkningen regelmässigt efterföljande hyggesrensning, varefter på hygget endast plantor och buskar med den beskaffenhet och placering, att de ansågos lämpliga att ingå i det nya beståndet, kvarstodo. Systemet ansågs medföra ordning och reda i skogen och motverka vindfällningar. De öppna kalytorna voro vidare en förutsättning för markens omvandling till det skick, att föryngringen kunde uppspira. Naturlig besåning väntades från hyggeskanterna; om denna uteblev eller dröjde alltför länge, skulle emellertid hyggena skogsodlas, i regel med tall, vilket ingick som ett led i regenerationen.

95 Kulisshuggningsmetodens stora och bestående betydelse torde kunna sägas ha legat i dess bestämda krav på tillskapande av verkliga föryngringshyggen. Å andra sidan framträdde snart nog olägenheterna av ett strikt genomförande av densamma; de många hyggeskanterna vållade i vissa starkt övermogna bestånd — trots linjerakheten — vindfällning och avtorkning i kvarstående skogskulisser; terräng och beståndsförhållanden fingo ej utöva behörigt inflytande på bestämmandet av hyggenas form och storlek o. s. v. I mer eller mindre nära anslutning till vetenskapligt lagda undersök- Inrättandet av Statens ningar arbetade sålunda praktikens skogsmän på att föra den norrländ- skogsförsöksska föryngringsfrågan framåt. Som ovan antytts var man t. o. m. på anstalt och dess program enskilt håll vid en viss tidpunkt beredd att starta en systematisk försöks- för studerande verksamhet för ändamålet. Detta kan synas anmärkningsvärt, då stats- av föryngmakterna redan 1902 inrättat en vetenskaplig institution, statens skogs- ringsfrågan. iörsöksanstalt, med uppgift att genom studier och försöksverksamhet bidraga till lösningen av för den praktiska skogshushållningen vitala biologiska och andra skogliga frågor. Skogsförsöksanstalten upptog i enlighet med för densamma fastställt allmänt program även till behandling en del speciellt norrländska frågor såsom markberedningsåtgärder i bladade tallbestånd och upptagande av luckor eller hyggen av olika storlek i granbestånd. År 1909 utökades föryngringsprogrammet rörande Norrland genom beslut om anordnande av flyttningsförsök av tallfrö från sydligare trakter, vilka försök anlades åren 1911—1912. Skogsförsöksanstalten hade emellertid lagt arbetet på lång sikt enligt den utan tvivel i sig själv riktiga principen, att föryngringsproblemet först skulle kritiskt studeras för vinnande av klarhet om huru verkligt systematiska försök över huvud borde anordnas. Isolerade man icke för ett vetenskapligt djupgående detaljstudium envar av de faktorer, som inverkade på föryngringen, kunde man väl iakttaga och statistiskt sammanfatta resultatet å olika provytor. Men innan dylika specialundersökningar verkställts, vore det en vansklig sak att generalisera de från provytorna inhämtade resultaten. Med sådan utgångspunkt gick föreståndaren för anstaltens naturvetenskapliga avdelning, sedermera professor Henrik Hesselman, till värvet. I en lång rad avhandlingar och uppsatser, börjande med »Studier över de norrländska hedarnas föryngringsvillkor I» (1910), har Hesselman sedermera publicerat resultaten av sin för den norrländska skogsvården grundläggande markforskning. Det torde vara på sin plats att jämväl i korthet erinra om vilken ställ- Norrländska ning den norrländska skogsvårdskommittén 1912 intog till frågan om skogsvårdskommittén återväxtens förekomst och föryngringens underlättande. Denna fråga 1912. behandlade den norrländska skogsvårdskommittén huvudsakligen i samband med frågan om hushållningen å statens skogar. Kommittén konstaterade, att återväxten efter avverkningarna i stort sett var otillfredsställande. Visserligen saknades icke alltid plantor. Dessa kunde tvärt-

om förekomma ganska rikligt. Men de voro ofta sjukliga och förkrympta och syntes sakna utvecklingsmöjligheter. Kommittén hade själv iakttagit flera årtionden gamla hyggestrakter, där nöjaktig återväxt ännu saknades; och då det kvarvarande beståndet därjämte ej sällan bestode av överåriga glest stående träd, förefunnes ringa utsikter för självföryngring på sådana ställen. Att erhålla självsådd syntes kommittén svårast på vissa torra hedland och på de högst belägna vattendelarna mellan älvdalarna, där marken var mer eller mindre steril, samt på såväl försumpade som torra marker med tjockt växttäcke av mossor och bärris. Kommittén framhöll, att föryngringssvårigheterna vore av flera slag, och att föryngringsfrågan för Norrlands del ännu icke kunde anses utredd, men att den vore föremål för utredning inom skogsförsöksanstalten. Kommittén betonade emellertid vikten av att återväxt uppkomme så snart som möjligt efter avverkningen. Särskilt i Norrland, där fröår vanligen inträffade med ganska långa mellanrum och tiden för den nöjaktiga besåningen på den grund ofta utsträcktes till 15 a 20 år och däröver, vore det av vikt, att genom lämpligt avverkningssätt och markberedningsåtgärder befrämja självsådden. Kommittén uttalade vidare som sin mening, att man för framtiden å dessa skogar vore hänvisad att bygga på skogens självsådd men att, då avkastningen — frånsett husbehovet — borde få uttagas endast efter föregående stämpling, återväxten i de flesta fall torde vara tryggad, även om föryngringstiden kunde bli avsevärt lång. I anslutning till sin sålunda uttalade mening föreslog därför kommittén på sätt tidigare omnämnts, att å vissa marker avverkningen skulle bliva beroende av vissa direkta föryngringsåtgärders vidtagande. Åtgärder, som på övriga delar av skogen av skogsägaren vidtoges till påskyndande av föryngringen, borde föranleda ökning av avverkningsbeloppen i förhållande till den förkortning av omdrevstiden, som bleve en följd av samma åtgärder. 1915 års för- I huvudsaklig överensstämmelse med den norrländska skogsvårdskom ordning (lapp- m jtténs förslag kom 1915 års s. k. lappmarkslag icke att innehålla b markslagen).

r

*

°

stämmelser, som direkt framtvingade föryngringsåtgärder. I den Kungl. propositionen hade föredragande departementschefen erinrat om den praxis, som under ett antal år av domänstyrelsen tillämpats. Förhöjningar i de enligt gängse normer uträknade avverkningsbeloppen hade medgivits under villkor, att skogsägaren utförde de skogsvårdsåtgärder efter avverkningen, som ansågos erforderliga å hyggestrakten. En fortsatt tillämpning av denna praxis befästes nu genom bestämmelsen i lagen, att utsyningsprotokollet skulle innehålla uppgift om bland annat de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å hyggesområdet, som blivit i avverkningsplanen eller eljest föreskrivna såsom villkor eller angivna såsom behövliga, samt den tid, inom vilken föreskrivna åtgärder av dylikt slag skulle vidtagas. Uppställande av dylika villkor medförde emellertid ej rätt för utsyningsförrättaren att överhuvudtaget

vägra utsyning, ifall åtgärderna icke komme att verkställas. Departementschefen hade i propositionen förklarat, att dylika villkor hörde ihop med fråga om en viss förhöjning i avverkningsbeloppet. Att avsikten icke var någon annan, framgår även därav att i enlighet med departementschefens mening norrländska skogsvårdskommitténs förslag — att på visst slags mark, där naturlig återväxt icke var möjlig, erhållande av utsyning skulle göras beroende av skogsvårdsåtgärders vidtagande — utbyttes mot föreskriften, att område, där i följd av markens försumpning, brist på fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt vore väsentligt försvårad, skulle i avverkningsplanen behandlas för sig. Att märka är jämväl den i lagen införda bestämmelsen om förbud att även för husbehov utan tillstånd avverka av utsyningsförrättare lämnade och särskilt märkta fröträd. Bestämmelsen hade föreslagits av kommittén i syfte att förhindra avverkning för husbehov av fröträd avsedda och nödiga för föryngringen. År 1916 trädde inom skogsförsöksanstalten den nya »Avdelningen för Program för föryngringsförsök i Norrland» i verksamhet, vartill riksdagen samma år ' ^ J ^ ^ J . beviljat medel på extra stat. Om de motiv, som lågo till grund för den delning för nva avdelningens inrättande, liksom om dess allmänna arbetsprogram f^yngrvngslämnade skogsförsöksanstaltens chef, professor Gunnar Schotte, besked i Norrland. sitt yttrande till dess styrelse i oktober 1915. Härav inhämtades bland annat följande. De år 1911—1912 gjorda förflyttningsförsöken med sydligt tallfrö, de mest omfattande proveniensförsök, som någonstädes blivit utförda, hade lämnat värdefulla resultat. Det hade kunnat konstateras, att vid skogsodlingar i Norrbotten frö från mellersta Sveriges bättre skogstrakter eller södra Norrland icke kunde användas. Vissa önskemål hade vid de sedvanliga programdiskussionsmötena åren 1909 och 1912 uttalats, nämligen att den naturvetenskapliga avdelningens teoretiska utredningar borde föregå direkta praktiska försök i större skala. I överensstämmelse härmed hade denna avdelning upptagit undersökningar över risbränningens och kalhuggningens inflytande på marken, vilkas resultat inom kort väntades bliva färdiga. Likaledes komme resultatet av den i enlighet med 1912 års program verkställda undersökningen om det norrländska skogsfröets markgroningsprocent och om detsammas s. k. eftergroning i marken att publiceras under året. Vidare hade utlagts försöksytor för studium av såddernas beroende av såddtiden (höst och vår). På arbetsprogrammet för 1915—1917 stode utvidgade studier över skogsträdens groningsbiologi samt vidare undersökningar angående kalhuggningens inverkan på markens kväveomsättning etc. Den norrländska föryngringsfrågan hade alltså fått ett väl tillgodosett utrymme på anstaltens program. Emellertid, fortsätter Schotte, hade kravet på ett hastigare realiserande av den gamla icke utvecklingsbara skogen i Norrland skjutit den norr7 — 3100 79.

98 ländska föryngringsfrågan alltmera i förgrunden. S t a t s m a k t e r n a önskade större inkomster från de norrländska kronoparkerna genom ökade avverkningar men syntes även v a r a villiga att nedlägga större kostnader för erhållande av återväxt än tillförne (statsrevisorernas berättelse för år 1913 rörande domänstyrelsen). Slutligen hade representanter för de enskilda skogsägarna i övre Norrland framställt liknande k r a v beträffande egna skogar (Svenska Trävaruexportföreningens inlaga till Kungl. Maj:t rörande lappmarksskogarna den 29 november 1913). Visserligen vore de mer djupgående utredningar, som utfördes av anstaltens n a t u r vetenskapliga avdelning, ännu ej slutförda; men de redan utförda undersökningarna hade liksom skogsavdelningens proveniensförsök i avsevärd grad belyst föryngringsproblemet. Såväl dessa undersökningar som den diskussion, vilken förts mellan intresserade skogsmän, hade haft till följd, att riktlinjerna för de norrländska skogarnas föryngring nu låge k l a r a r e än 1909 och 1912, vid vilka tillfällen möjligheten a t t med hopp om framgång a n l ä g g a praktiska försök i större skala livligt debatterats. De linjer, efter vilka den n y a avdelningen borde arbeta, omfattade följande undersökningar och försök, som alltså skulle komplettera skogsförsöksanstaltens allmänna p r o g r a m : 1) norrlandsskogarnas fröproducerande förmåga; 2) tillvägagångssätt för erhållande av n a t u r l i g föryngring samt för olika skogsodlingsåtgärder såsom sådder och p l a n t e r i n g a r ; 3) de i Norrland utförda stora m y r u t d i k n i n g a r n a och deras resultat. 1 Med detta innehåll utstakades ett preliminärt schema, enligt vilket undersökningarna tänktes v a r a i huvudsak slutförda under loppet av 15 år. Under första 5-årsperioden skulle försöksytorna u t l ä g g a s ; under den a n d r a ansåges endast en viss tillsyn och s m ä r r e kompletteringar av desamma v a r a erforderlig; under den tredje 5-årsperioden slutligen skulle revisioner av ytorna fullföljas och resultaten sammanställas och publiceras. I Kungl. Maj:ts proposition till 1916 års riksdag i frågan betonades emellertid, att något bestämt fastslående vid detta tillfälle av en viss plan icke borde ä g a rum, då ju under försökens fortgång både ändringar, tillägg och kanske även uteslutningar kunde visa sig behövliga eller lämpliga. Den n y a avdelningens föreståndare blev j ä g m ä s t a r e n fil. kand. E. Wibeck. Kungl. doAr 1914 hade domänstyrelsen i underdånigt utlåtande i anledning a v mänslyrelsen

,

. .,

. ...

_

, _

m. fl. 1923— svenska travaruexporttorenmgens y t t r a n d e over norrländska skogsvårds1925 om lapp- kommitténs förslag till skogslag för l a p p m a r k e r n a m. m. uttalat bland annat, a t t med den enligt styrelsens mening alltför hastiga realisationen av befintlig gammal skog, vilken trävaruexportföreningen ifrågasatt, skogsodling tvivelsutan komme att bliva nödvändig i mycket stor omfattFragor stående i samband med sankmarkerna och deras avdikning hava sedermera överflyttats till annan avdelning inom anstalten.

ning, utan att ändock någon säkerhet vunnes för att återväxten därmed vore betryggad. Inom lappmarkerna utförda skogskulturer hade i många fall givit mycket nedslående resultat. Det syntes därför innebära en fara att i stor omfattning ordna avverkningarna på så sätt, att återväxtens tryggande måste baseras på skogsodling. Erfarenheten om föryngringsförhållandena i lappmarkerna sträckte sig knappast längre, än att man med framgång kunde underhjälpa och främja den metod för skogarnas föryngring, varav naturen själv betjänat sig. Efter 8 års erfarenhet av 1915 års förordning och dess tillämpning avlät domänstyrelsen en underdånig skrivelse den 22 december 1923, som gjorde frågan om lappmarkslagen på nytt aktuell. Däri angåvos de ineffektiva föryngringsbestämmelserna såsom det ena av de två motiv, varför lappmarkslagen tarvade revision. Domänstyrelsen uttalade denna gång, att det i skogsvårdens och föryngringens intresse syntes icke blott önskvärt utan även nödvändigt, att i förordningen uttryckligen stadgades skyldighet för markägaren att vidtaga de reproduktionsåtgärder, som kunde anses erforderliga efter avverkning till avsalu, och att det därjämte meddelades bestämmelser, som möjliggjorde, att reproduktionsplikten i händelse av underlåtenhet kunde utkrävas, allt i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande bestämmelser uti skogsvårdslagen av 1923. Det torde kunna sägas, att med det av domänstyrelsen sålunda väckta förslaget givits uttryck åt en mot. tillförne väsentligt ändrad uppfattning i fråga om förutsättningarna för bedrivande av s. k. uthålligt skogsbruk å förevarande enskilda skogar. Under det att vid frågans tidigare behandling alltifrån 1860-talet det alltjämt ansetts tillfyllest meddela bestämmelser, som avsåge reglering av avverkningsbeloppens storlek och den ordning — utsyning genom skogsstatstjänsteman — i vilken beloppen finge tillgodogöras, hade genom förslaget rests krav på ett effektivt tillgodoseende av föryngringen genom särskilda därför ändamålsenliga återväxtåtgärder. För den behandling domänstyrelsens initiativ i fortsättningen rönte har redogörelse lämnats i den tidigare i betänkandet intagna historiken. Här må endast tillfogas ett par i Kungl. Maj:ts proposition till 1927 års riksdag med förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden anförda uttalanden av föredragande departementschefen. Han ansåg, att den propositionen föregående utredningen givit vid handen, att den övervägande delen av skogarna inom lappmarkslagens giltighetsområde vore av svårföryngrad natur. Domänstyrelsen hade föreslagit bestämmelser därom, att avverkning för annat ändamål än husbehov skulle planeras och utföras på så sätt, att alla förutsättningar för erhållande av naturlig föryngring tillvaratoges. Syftet med detta förslag hade i lagförslaget tillgodosetts med

den föreskriften, att avverkning finge bedrivas endast i den omfattning, att de särskilda återväxtåtgärder, som därav enligt lagen föranleddes, kunde utföras utan oskälig kostnad.

B. Föryngringens naturliga förutsättningar. De sakkunniga hava av statens skogsförsöksanstalt anhållit om en redogörelse för de resultat och synpunkter, till vilka anstalten under sitt forskningsarbete i den norrländska föryngringsfrågan kommit i de avseenden, som kunde vara av betydelse för de sakkunnigas utredningsarbete. De svar, dagtecknade 31 maj och 12 april 1929, som jämte därtill hörande separattryck, kartor och grafiska framställningar ingått från såväl anstaltens chef professor Henrik Hesselman, som norrlandsavdelningens föreståndare jägmästare E. Wibeck, återfinnas som bilagor (VI och VII) till detta betänkande. 1 I följande framställning liksom vid utarbetande av förslag till lagbestämmelser hava de sakkunniga beaktat de sålunda från skogsförsöksanstalten ingångna skrivelserna ävensom den ganska rikhaltiga litteratur, som för en översikt av föryngringsfrågan närmast ansetts vara av vikt. 1. Skogsmarkens höjdfördelning m. m. De delar av riket, där lappmarkslagen för närvarande tillämpas, fördela sig såsom förut omförmälts huvudsakligen på tvenne större sammanhängande områden: lappmarkerna samt Särna och Idre socknar i norra Dalarna. 2 Det förra området omfattar, då samtliga slag av skogar medräknas, kronoparker, skatte- och kronohemman, allmänningar o. s. v., om man väljer riksskogstaxeringens siffror, en areal skogsproduktiv mark av omkring 4 583 000 hektar. Särna—Idreområdet omfattar 272 000 hektar skogsproduktiv mark. Om ock i sig själv en avsevärd areal utgör alltså det mindre området, Särna—Idre, endast c:a 6 % av det större, lappmarken. Då de naturliga förutsättningarna för föryngringen sammanhänga med — förutom topografiska och geologiska förhållanden — de klimatiska förhållandena, må till en början påpekas, att den norrländska skogsregionen redan på grund av sin betydande utsträckning i norr och söder och sin topografi med växlande höjd över havet icke kan betraktas som ett enhetligt klimatområde. Från omkring 61 :a breddgraden i 1 Ifrågavarande separattryck kartor och grafiska framställningar hava icke tryckts utan allenast i original överlämnats till Kungl. Maj:t.

' Härtill komma spridda fastigheter av k r o n o n a t u r med en totalareal av i Norrbottens läns kustland 55 800 hektar, i Västerbottens läns kustland 2 700 hektar och i Västernorrlands län 63 hektar.

101 söder sträcker den sig till omkring 68 :e breddgraden i norr, och landet höjer sig från havet till barrskogsgränsen i väster mot den subalpina regionen (björkskogsregionen), som vidtager på en höjd av c:a 400 m. i Torne lappmark och c:a 800 å 900 m. i Dalarna. Om m a n håller sig till den för vegetationen betydelsefulla temperaturen och betänker å ena sidan, att medeltemperaturen för året är i Gävletrakten omkring + 4° Celsius och i Luleå + 1° Celsius, och å a n d r a sidan, att årsmedeltemperaturen beräknas sjunka med 0.47° per 100 meters höjd över havet, torde det v a r a uppenbart, att inom det geografiska begreppet Norrland—Dalarna inrymmas klimattyper av väsentligt olika slag, b ä t t r e och sämre från skogsvegetationens s y n p u n k t sett. Det inses också — särskilt med tanke på klimatfaktorn lufttemperatur — att en viss klimattyp, som u t m ä r k e r ett område i övre Norrland, k a n återfinnas på högre nivå i det sydliga Norrland. F r å n s e t t betydelsen av topografi och geografiskt läge torde det på en viss ort r å d a n d e klimatet och ortens höjdläge över havets nivå h a v a det n ä r a samband med v a r a n d r a , a t t en jämförelse, visande h u r den skogsproduktiva marken i Norrland fördelar sig på olika höjdområden, får anses v a r a av intresse. Nedanstående tabell ä r en bearbetning av siffror i riksskogstaxeringens resultat. T a b . 16.

Den skogsproduktiva markens procentiska fördelning å höjdområden.

Län och länsdelar

Skogsproduktiv mark i kv.-km.

H ö j d o m r å d e n under 166 m.

166— s:a under 300— 300 m. 300 m. 500 m.

500—

Norrbottens län, lappmarken

i 25 649

1-2

15-o

16-2

68-4

kustlandet

| 17 694

55-0

38-1

93-1

6-9

15-4

Västerbottens län,

lappmarken

i 20187

—

13-7

13-7

66-7

kustlandet

S 12511

43-7

48-3

92-0

8-o

Jämtlands län

'\ 26 566

— — — —

— — — —

Västernorrlands län

19 014

Kopparbergs län

20 642

...

Gävleborgs län Anm. 300 m.

Riksskogstaxeringen

13 802

19-6

7-5

60-3

65-0

35-0

37-7

39'1

23-2

70*6

27-6

1-9

32-2

har för de fyra sydligare länen icke uppdelat arealen under

Emellertid är det tydligt, att ovanstående siffror icke tillåta en omedelbar jämförelse angående de för skogen betydelsefulla klimatiska betingelserna — så långt dessa bero av höjden över havet — i de skilda länen och länsdelarna. Höjden över havet har olika betydelse för klimatet på olika breddgrader. I ett 500 meters höjdläge i Hälsingland k a n

102 växa god skog, medan man å samma höjdläge i nordligaste delen av Norrbottens lappmark befinner sig ovanför barrskogsgränsen, där klimatet ej tillåter barrskogsbestånd att uppkomma och fortleva. Det gäller därför att söka närmare bestämma sådana höjdlägen inom de olika länen och länsdelarna, där något så när likartade klimatiska förhållanden kunna antagas råda. Ehuruväl t. ex. en kontinentalt betonad klimattyp, som verkar höjande på skogsgränsen, eller en maritimt betonad, som verkar sänkande, likasom andra fenomen (t. ex. den s. k. massupphöjningen) mer eller mindre lokalt influera på skogsgränsens förlopp, torde kunna antagas, att godtagbara genomsnittliga siffror för barrskogsgränsens faktiska höjdlägen i de län, där barrskogsgränsen förefinnes, skulle kunna användas såsom utgångspunkt för en uppskattning av med varandra i klimatiskt hänseende i stort sett likartade höjdområden därstädes. Såsom grova medeltal för barrskogsgränsens höjdlägen i de olika länen hava följande siffror ansetts rimliga: Norrbottens län 550 meter över havet Västerbottens län 650 » » » Jämtlands och Västernorrlands län 750 » » » Kopparbergs och Gävleborgs län 850 » » » De sakkunniga förmena alltså — för att taga ett konkret exempel — att, om barrskogsgränsen ligger c:a 300 meter högre i Kopparbergs än i Norrbottens län, skogen på t. ex. 600 meters höjd över havet i det förra länet lever under i stort sett samma klimatiska betingelser som skogen på 300 m. ö. h. i Norrbottens läns lappmark. Med stöd av riksskogstaxeringens ovan bearbetade uppdelning av den skogsproduktiva marken på olika höjdområden hava summationskurvor uppritats, på vilka man kan avläsa storleksordningen av höjdområden med den vertikala omfattning, som man önskar, varefter tab. 17 uppgjorts. Man finner i vidstående tabell 17 ett siffermässigt ungefärligt uttryck för huru mycket bättre ställda i avseende å klimat Norrbottens och Västerbottens läns kustland samt kustlänen söder därom äro än lappmarkerna. 30 % av den skogsproduktiva marken i Norrbottens och 56 % av dylik mark i Västerbottens läns kustland o. s. v. äro så gynnsamt ställda, att lappmarkerna i stort sett sakna motsvarighet till dessa marker. Av särskilt intresse är jämförelsen mellan lappmarkerna och de söder därom liggande inlandslänen Jämtlands och Kopparbergs län. Läser man vid denna jämförelse var kolumn för sig, finner man en mot söder stigande förbättring. Med det sämsta området i Norrbottens läns lappmark, som ligger mellan 450 och 550 m. ö. h. och omfattar i runt tal 870000 hektar eller 34 % av länsdelens skogsproduktiva mark, kunna likställas c:a 200 000 hektar eller 10 % av Västerbottens lappmark, 240 000

103 £

M U

^

> a

a

igefär lhöjd resp länsd

> Mo

ö

44 B

o rd :CS o B a. M GO U

O

-

visad skogsmark

a o.

o

a

iS 4-

o

o

-2

Summa 1 000 hektar

% av länets r e s p . länsdelens tH °> 5

•^ 5? a

SS *ee

T3 4>

a C

H

00 Areal jgsprod. mark

T3

a tH

> m CS

:

1 000

hektar

J4 »3

a

:0 45

M

4>

co •^ 15

CO 01

4)

CS

CS

a •a a o a 4s a -a

t. £

>

OS

a es 1a. 3

% av l ä n e t s resp. länsdelens

MI a

1 000 hektar

•s

tH

a

o •d 43

o<n

CO

•a

en

a a cs a aj a

-a cs

ti

CD

1-H l O

0 CM CM

O o O O) ta -<* co ta

co TJ<

co »o -* TJ

CO

O r-i

CD CM

OJ r-H OJ

O ta

o .o

O

CM

o

1 o

1 1 O

1 1 O

i-H

r-1

o CM

o CM

eo

CM OJ

i-H CM

»O ^H

CD lO

Tjt •** -<*

CO CO OI

o »o

o ta

OJ

eo

H *

1-H

t-

0 CO CD

CD 00

00 r-H

OJ

O

CD

CM

1-H

IO OJ

O

ta r-i

OI

0 t^ CO

r-H CM

i-H

00 OJ OJ

co co 0 00 CM

o O ta ta eo co Tt< | 1 | 1 o o O o o OT * eo eo CD 00 ta eo

i-H

O ta "* 1

1 O O

" ^

t>

l-H

CD o i

O

t>

l-H

O i

os eo

CO

a a

i

W> O

a M 41

j

CS

a Apa rt >

co

t»

CM

i-H

co

O

eo

Oi lO

00 CM

O

O

eo

-* l>

eo <N

o ta

5 H • » (• 4> t» 5 S^ » 43 -S

i o ta

eo

^

av l ä n e t s r e s p . länsdelens

,< £>S

co

CM

ta

eo

CD

CM

i o \a

I I l 0 0 »O »o Tjt • *

co ta

0 lO ta

Oi

-H CT> CO

»O Oi

CD 00 r-H

O O ta ta ta CD

1 1 O1

o »O Io O ~# "* eo 1-H

\a »0 >o eo

ta

ta OJ ta

ta

eo

r-i

o \a

o \a

o »o CD

| o ta

o m

1 O ta ta

O ta k>

eo

O

ta I

eo

-<* o

0 ta CO

Oi

eo

CM O

Oi

CM CO

O ta CD

O »O

i-H

CM

1 000 hektar

0 »O »0

CM

1 1o

o ta

o ta

CO

co

CM

CM

00 M

CD

O o O »c »o ta Tf 31 \a

1 I

1 000 hektar

CM

o ta

•<*

01 tH tH

crt

eo

•

o ta

a » JS

o ta

xO

s

fe

* fc *

H->

c a >, To 3 a :cS 4*

tH

rG

-a

a a oi

a "O OB

3 2 4i o e

o \a

o ta CD

a" •' - : : :cd

tH

a •

:es — 0 4) 52 Jbd

Z

: . H-> *>

co a a 4> Ö Ja!

>

O »0 00

t-

lO

TP

H->

orrbotter lappmar

ÖD

O ta - H

Oi

eal prod. irk

a 4) a :CS

1 O ta i-H

o o o *c ta \a eo co T j t i i i o o loO ta >o OI OJ

CO

•1

»ID

i^i-

»O

CM CM CD eo eo

® S* 3

% £8

a CS

*_i

a

O i i-H

o ta

* :° Å % av l ä n e t s r e s p . länsdelens

tH

"O

(0

r-l

1-H

»o ta co eo

"S

•*i

:es "3

tH

4)

-a

OJ

o ta CM

CM CM 1 1

* >

J^ : ° 3

n a -d

b£

O i i-H

OJ

O

CM

CO

-0

eo

»O

CD

M

O

a

co

o

o

•*

ta OS co

ta cc

eo co

o

OJ

H-> CJ.

kust land

s

£1

CM

Tjt

r—•

O

% av l ä n e t s resp. länsdelens

o t »

i-H

äster bott lappmar

E

o

° -a

eal prod. irk

a 13 oei

o

ta r-i

tn "5 ? frtca

O)

iä

o

kustland

d

O —i OJ

O

t-

1-H

O O T*

oi

O

es a

oo

Tj<

1-H

tH

tfl

o

I-H

m

Tf<

CD

1 000 hektar

o

o

r H

lens t o t a l a s k o g s p r o d . m a r k

^ "3 " ^ <o S 03 t , t°. w S3 p .

a es

•a

«

1.1 ° % av l ä n e t s resp. l ä n s d e -

CS

i

för den totala skogsprod. marken

för den skogsprod. m a r k , som m e d h ä n s y n t i l l h ö j d läge j ä m f ö r t s m e d N o r r p T I B .a bottens lappmark

A

en

« 5

.»».•c; ^ -S

aa a

ÖD

:

»o t~

a : tes • a — a a a

•es

CO

*0

^ H iS

,-

5cu Sr. «>

43 *

tH

S

fe

t5 2 51 •§ PH

4H

i^m 0 O H

O

>

:es

hektar eller 9 % i Jämtlands län men endast 60 000 hektar eller 3 % i Kopparbergs län o. s. v. Vore Västerbottens lappmark samt de till 92 respektive 42 % uppgående delar av Jämtlands och Kopparbergs län, vilka ansetts böra medtagas i jämförelsen med Norrbottens lappmark, även i genomsnitt likställda med markerna i Norrbottens läns lappmark, så skulle under antagna förutsättningar, eftersom skogsmarkens medelhöjd för Norrbottens läns lappmark är c:a 400 m. ö. h., skogsmarkens medelhöjd för Västerbottens lappmark samt nyssnämnda delar av Jämtlands och Kopparbergs län vara respektive 500, 600 och 700 m. ö. h. Nu hava i stället samma medelhöjder befunnits vara respektive c:a 410, 480 och 550 m. ö. h. De betydande, i terrängen ofta starkt markerade höjdskillnaderna i Norrland—Dalarnas skogsproduktiva mark framträda dels i landytans allmänna stigning från Bottenhavet mot fjällen, dels ock i älvarnas med tillhörande sjösystems och bivattendrags dalgångar samt de däremellan liggande bergen, liderna och platålanden, allt såsom framgår av den tidigare i betänkandet givna geografiska m. m. översikten av Norrland— Dalarna. Inom denna stora del av riket finnes det visserligen områden, vilkas klimat, som ovan framhållits, till en viss grad utmärkes av kontinental respektive maritim särprägel. Rent lokalt kunna dessutom de för skogsvegetationen betydelsefulla klimatiska förhållandena växla inom ett förhållandevis obetydligt område, allt efter som ståndorten ligger i lidens syd- eller nordlutning, i en stark eller svag sluttning o. s. v. Den för Norrland—Dalarna i stora drag ganska likartade topografiska karaktären torde emellertid för skogsvegetationen medföra i stort sett närmelsevis likartade klimatiska betingelser på med varandra med hänsyn till barrskogsgränsens allmänna läge jämförliga höjdlägen, ehuruväl förhållandena i genomsnitt försämras mot norr, därför att, såsom ovan visats, barrskogsgränsens höjd över havet faller i starkare progression än skogsmarkens medelhöjd. Det framgår av det sätt, varpå siffrorna i tabell 17 framdeducerats, att de ingalunda göra anspråk på att exakt uttrycka de arealer, som torde kunna i klimatiskt hänseende likställas med varandra. Däremot torde de kunna ge en närmelsevis riktig föreställning om storleksordningen av ifrågavarande arealer. Jämför man sålunda det övriga Norrland och Dalarna med lappmarkerna från synpunkten av den för klimatet och särskilt lufttemperaturen betydelsefulla höjden över havet ger tabellen vid handen, att betydande arealer skogsmark därstädes — särskilt inom inlandslänen, Jämtlands och Kopparbergs län — äro i stort sett klimatiskt likställda med ävenså betydande arealer inom lappmarkerna. Det torde här böra framhållas, att jägmästaren K. E. Kallin1 ansett 1

K. E. Kallin:

»Föryngringsstudier i Norrlands skogar», 1926.

105 sig h a v a funnit, att föryngringsförhållandena ända upp till 67:e breddgraden (över Porjus) ej m ä r k b a r t påverkas av ett nordligare eller sydligare läge inom samma klimatzon (Schottes klimatzoner). Inom en och samma klimatzon är således, fortsätter han, en viss skogstyp i n o r r a delen av landet intill n ä m n d a breddgrad i stort sett lika svårföryngrad som en å samma höjdnivå belägen skogstyp av likartad beskaffenhet i mellersta och södra Norrland. Vid en jämförelse angående berörda höjdförhållanden de båda lappm a r k e r n a sinsemellan framträder det ej oväsentligt gynnsammare genomsnittliga höjdläget hos skogsmarken i Västerbottens läns lappmark. Riksskogstaxeringsnämnden h a r emellertid för de sakkunnigas räkning gjort en uppdelning av skogarna i lappmarkerna nedom den s. k. odlingsgränsen, där h u v u d p a r t e n av de enskilda skogarna ligga, på kronoparker och enskilda skogar. Den procentiska höjdfördelningen av den skogsproduktiva marken å kronoparker och enskilda skogar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker nedom o d l i n g s g r ä n s e n . (Enl. riksskogstaxeringen.) Under 166 m. 166 — 300 m. 300—500 m.

500—

Krono- En- Krono- En- Krono- En- Krono- Enparker skilda parker skilda parker skilda parker skilda Norrbottens

läns lappmark,

nedom 1-1

Västerbottens läns lappmark, om odlingsgränsen

3-6

14-S

35-8

75"ö

54'9

8-6

5-7

15-8

16-4

73-2

73-0

ll-o

10-6

ned-

Beträffande de delar av lappmarkerna, som ligga nedom odlingsgränsen, framgår härav, a t t i avseende å höjdläget över havet i Västerbottens läns lappmark enskilda skogar och kronoparker äro ungefär likställda, medan i Norrbottens läns lappmark de enskilda skogarna äro väsentligt gynnsammare belägna än kronoparkerna. 2.

Föryngringens naturliga förutsättningar med hänsyn till fröfrågan.

I ett föredrag inför Svenska skogsvårdsföreningen den 9 m a r s 1928, Om Uskaffen publicerat i tidskriften »Skogen» häfte 9 samma år, har j ä g m ä s t a r e Wi- het oeh til1' T_JI»

-ii

i.

. ..

-,,1

•.-,

gang <w norr

beck tramlagt preliminära resultat av norrlandsavdelnmgens inom skogs- Mndskt tallförsöksanstalten undersökningar avseende det norrländska b a r r t r ä d s - och 9ranfr0fröet. H a n finner det påtagligt, att det gradvisa avtagandet av somm a r v ä r m e n s höjd och varaktighet från öster mot väster är en av de faktorer, som mest intimt samvariera med graden a v svårföryngrighet. Wibeck har vidare framhållit, att det finnes ett n ä r a samband mellan grobarheten hos en viss å r g å n g tallfrö och den n ä r m a s t föregående somm a r e n s temperatur, då fröet mognade i k o t t a r n a på träden. N ä r m a r e

106 bestämt rådde det samband, a t t medeltemperaturen för de tre m å n a d e r n a juni—augusti borde i regel uppgå till + 13° C. eller däröver för a t t fröets groningsförmåga skulle uppgå till m i n i m u m 50 %. Wibeck h a r sorterat sitt undersökningsmaterial, bestående av 540 faW-fröprov från mognadså r e n 1916—1921 och 1923 samt 261 gran-fröprov från mognadsåren 1917, 1919 och 1921, dels efter insamlingsortens läge i förhållande till 13° isotermen 1 dels efter höjden över havet. Tallfrö, h ä r s t a m m a n d e från olika höjdlägen väster om varje mognadså r s 13° isoterm, hade givit genomgående lägre grobarhetsvärden än tallfröet från motsvarande nivåer öster om densamma. Tallfrö från orter väster om mognadsårens isotermer hade i medeltal givit 31 % grobarhet, medan grobar heten öster om isotermerna blivit 66 %. I Norrbottens läns l a p p m a r k hade den genomsnittliga grobar heten blivit 27#4 %, i Västerbottens 30-6 %. Med h ä n s y n till granfröskördens oberäknelighet på grund av fröparasiterande insekter m. m. hade undersökning angående någon isoterm av motsvarande betydelse för granfröets mognad icke verkställts. Granfröprovens genomsnittliga grobarhet visade för Norrbottens läns lappmark 32 % och för Västerbottens läns l a p p m a r k 43'9 %. Wibeck indelar Norrland och D a l a r n a i å t t a områden, nämligen: 1. 2. 3. 4. 5.

Norrbottens län lappmarken » » kustlandet Västerbottens » lappmarken » » kustlandet Jämtlands m. fl. län, inlandet, omfattande även västra delen av Ångermanland 6. » » » kustlandet, omfattande östra Ångermanland, Medelpad och huvuddelen av Hälsingland 7. Kopparbergs m. fl. län, inlandet, omfattande även nordliga Värmland 8. » » » kustlandet, omfattande i huvudsak Gästrikland. Sorterat på dessa områden ger ovannämnda frömaterial följande grobarhetsvärden (procent grobara frön). Område

1 Grobarhet Tall .... 27'4 G r a n . . . 32'2

55-5 54'—

30'« 43-9

54'9 65*4

43'— 50*3

61*8 59*7

54'— 53*1

81*6 65'7.

Fröet ger emellertid icke vid sådd på m a r k e n upphov till ett a n t a l plantor, plantprocenten, som motsvarar fröets i a p p a r a t funna groningsprocent. Föreståndaren för Norges skogsförsöks väsen, Erling Eide, har, påpek a r Wibeck i sitt föredrag, ansett sig k u n n a fixera som en närmelseformel med ungefärlig giltighet, a t t under i övrigt lika förhållanden 1

13° isotermen är här den linje, som sammanbinder orter med medeltemperatur av + 13° för juni—augusti.

107 olika tallfröpartiers plantprocent — d. v. s. deras praktiska bruksvärde — förhålla sig som kvadraterna på de i apparaten funna groningsprocenterna. I den uppsats »Undersökelser av norsk furufrö fra modningsåret 1923», vari Eide gjort d e t t a uttalande, framhåller denne, att det icke får anses avgjort, att n ä m n d a förhållande gäller för alla fröpartier från Nord-Norge. De särskilda fröårens och kottårens utvecklingsbetingelser kunde spela in, så att förhållandet förrycktes; men intill dess vidare försök bleve utförda, torde beräkningen kunna tjäna som en praktisk vägledning för bedömande a v fröets bruksvärde. I åberopade föredrag säger Wibeck, att denna enkla regel ock ganska väl svarar mot v å r a erfarenheter i Sverige. Med påpekande i sin skrivelse till sakkunniga, a t t regeln m å h ä n d a icke får tillmätas full allmängiltighet, har Wibeck beräknat det norrländska fröets sannolika praktiska bruksvärde inom de olika områdena på sätt framgår av nedanstående tablå. Siffrorna äro relativa och u t r ä k n a d e på basis av bruksvärdet hos frö från 8:e området (Gästrikland), vilket värde satts till 1. Område

1 Bruksvärde Tall .... 0'ii Gran ... 0*24

0*4 6 0*67

0*14 0'45

0'45 0*99

0'28 0*58

0*5 7 0-82

0'44 0*65

1— r—.

I sin skrivelse till sakkunniga angiver Wibeck de ytterligare omständigheter, som böra tagas i betraktande, då m a n söker göra sig ett omdöme om lappmarksskogarnas fröfråga. Tillgången på såväl tallkott som grankott visar icke någon betydande avvikelse från övriga delar av riket. Att fröutbytet trots detta blir svagare, beror av klimatiska skäl. 1 Granens fröproduktion är m e r a bunden till vissa r i k a kottar, under det a t t tallens ä r det i något mindre grad, varjämte tallen har något större genomsnittlig kott-tillgång. Ändock ä r tallens fröbildning i motsats till granens beroende av två på v a r a n d r a följande somrar med relativt gynnsamt klimat, då tallkotten behöver t v å somrar för sin utveckling och mognad, grankotten endast en. För båda trädslagen gäller normalt, att fröets grobarhet avtager alltefter ståndortens mer eller mindre västliga läge. E n av orsakerna därtill torde v a r a att söka i det förhållandet a t t nederbördskvantiteten normalt ökas från öster till väster just under den tid på försomrarna, då det honblommorna befruktande frömjölet flyger (pollenflykten). Inträffar en relativt kall sommar året efter det en riklig kottsättning på tallen ägt rum, är ytterligare en nedsättning i fröets grobarhet att vänta. Slutligen meddelar Wibeck en tabell efter Eide, visande att procenten oöppnade tallkottar stiger med sjunkande sommartemperatur. Wibeck har även gjort jämförande groningsförsök i Jacobsens groningsapparat och vid sådd på kalljord vid Experimentalfältet. H a n kom1

Frågan om tillgång på kött och frö behandlas närmare längre fram under rubriken »Fröets bruksvärde».

108 mer därvid till det resultat, a t t plantprocenten i kalljord kommer långt under den i apparaten funna grobarheten, och vidare att efter en 5-årig förvaring i slutet glaskärl i kylskåp endast de fröprov, vilkas grobarhet från början legat tämligen högt, överhuvudtaget giva upphov till nämnv ä r t antal plantor. I s a m m a n h a n g härmed erinrar han, att resultatet vid sådd å vanlig skogsmark, som känt är, blir sämre än i plantskola. Wibeck sammanfattar sin uppfattning om den »för skogsföryngringen mest p r i m ä r a och väsentliga faktorn» nämligen frötillgången och fröbeskaffenheten hos v å r a b a r r t r ä d sålunda: frötillgång och fröbeskaffenhet särskilt beträffande tallen försämras mycket starkt i den mån m a n från Väster- och Norrbottens läns kustland n ä r m a r sig barrskogsgränsen. Med all reservation för försöket att u t t r y c k a detta förhållande i talvärden håller h a n före, att den proportion mellan barrskogens föryngringsmöjlighet i kustlandet och lappmarkerna, som han — under förutsättning att hänsyn endast tages till tillgång och beskaffenhet av frö — år 1928 tillnärmelsevis angivit såsom 5 : 1 för tall och 3 : 1 för gran, torde v a r a ägnad att giva en grov ungefärlig bild av förhållandet ifråga. Det synes intet v a r a att e r i n r a mot Wibecks framhållande av att fröets grobarhet i stort sett alltid gradvis avtager från Norr- och Västerbottens kustland inåt länens lappmarksområden. Emellertid synes det enligt de sakkunnigas mening v a r a av viss betydelse att, i m å n så är möjligt, utsträcka denna jämförelse mellan kustland och inland till hela Norrland och Dalarna. H ä r t i l l lärer finnas desto större anledning, som även S ä r n a och I d r e socknar falla inom området för de sakkunnigas utredningsarbete. Wibecks eget m a t e r i a l erbjuder möjlighet till dylik mera omfattande jämförelse. Följer m a n sålunda även söder om lappm a r k e r n a medelläget för 13° medelisotermerna, sådan Wibeck på k a r t a uppritat detsamma, visar det sig, att t. ex. större delen av J ä m t l a n d s läns skogsområde blir placerad väster om detsamma och sålunda tillhör den zon, där tallen normalt skulle hava sämre frömognad än 50 %. Jämför man nu detta läge av 13° medelisotermen, baserad på meteorologiska iakttagelser under perioden 1859—1900, med den 13° medelisoterm, som efter föranstaltande av en av de sakkunniga uppritats på basis av temperaturiakttagelser under perioden 1901—1925, vilken även Wibeck omnämner i sin skrivelse, finner man, a t t den senare har ett östligare läge än den förra. Utredningen, verkställd av meteorologen vid statens meteorologisk-hydrografiska anstalt B. Hedemo, visar under förutsättning att 13° medelisotermen angiver gränslinjen mellan två områden av normalt sämre och b ä t t r e groningsprocent för tallen än 50 %, att följande delar av Norrland utanför lappmarken skulle tillhöra det sämre frömognadsområdet av dessa, nämligen av Norrbottens kustland: delar norr om polcirkeln och väster om linjen Fällf ors—Lakaträsk; av Västerbottens kustland: delar norr om linjen Robertsfors—Kalvträsk —Rusksele samt väster om linjen Nordmaling—Vännäs—Ekorrsele;

109 av Ångermanland: delarna norr och väster om linjen Örnsköldsvik— Solberg—Norra ä n d a n av Betarsjön (Junsele)—Ramsele; hela Jämtland med u n d a n t a g av två isolerade områden kring Bispgården och Bräcke—Ref sund; hela Härjedalen; en mindre del av Medelpad (Indalsliden); en del av Hälsingland (Ramsjö och Los) samt av Dalarna delen norr om linjen Ljusdal—Trängslet (vid Österdalälven) —Transtrand. Wibeck har i sin skrivelse säkerligen med r ä t t a påpekat, a t t alla undersökningar över skogens livsprestationer i ena eller a n d r a avseendet (exempelvis beträffande fröproduktion, tillväxt o. s. v.) strängt taget gälla endast under just precis de klimatiska förhållanden, under vilka de blivit gjorda. Det förefaller emellertid, som om den bristande överensstämmelsen mellan 13° medelisotermen för perioden 1859—1900 å ena sidan och för perioden 1901—1925 å den a n d r a vore beroende av viss osäkerhet ifråga om den utredning, varpå den förra baserats. Ty vid en jämförelse mellan medeltemperatur för juni—augusti å vissa norrländska orter under perioden 1859—1900 å ena sidan och 1901—1925 å den a n d r a synes framgå, a t t med u n d a n t a g för Stensele, som visar sänkning med 0.4° C , n å g r a väsentliga skillnader mellan dessa tidsperioder icke förefinnas. Förhållandet illustreras av nedanstående uppställning. Medeltemperatur juni—augusti under perioden åren åren 1859 — 1900 1901 — 1925

Sveg Östersund Stensele Jokkmokk Karesuando Gävle Härnösand Umeå Piteå Haparanda

12-73 (30 år) 12*35 12*4 12*58 10*44 (25 år) 14*59 13*81 13*47 13*94 13*13

12*8 12*5 1212*4 10.6 14*5 13*7 13*5 13*7 13*3

Wibeck återger efter professor H. E. Hamberg såsom m å t t på sommartemperaturens försämring i vårt land månadsmedeltemperaturer för Stockholm under längre perioder alltifrån år 1756. Av denna uppställning synes framgå, a t t sommartemperaturen både i fråga om tiden juni—augusti och juni—september från perioden 1851—1900 till perioden 1901—1928 sjunkit med 0.4° C. Såvitt man får döma av ovanstående tabell synes emellertid den för Stockholm konstaterade temperatursänkningen i stort sett icke gälla för Norrland.

110 I sitt föredrag 1928 har Wibeck angivit de växlande lägena av de enligt hans mening för tallens frömognad betydelsefulla 13° isotermerna under de olika å r e n 1916—1927. Såsom ett medelläge för 13° isotermerna har h a n som ovan sagts på k a r t a inlagt det medelläge för 13° isotermerna, som erhålles med användande av temperaturobservationer under tidsperioden 1859—1900. H a n påpekar vidare, att detta medelläge för 13° isotermerna ganska n ä r a sammanfaller med gränsen mellan kustlandet och lappmarken. Wibeck har emellertid å a n d r a sidan, såsom framgår av hans skrivelse till sakkunniga, ansett sannolikt, att sommarmedeltemperaturen för Norrland sjunkit från perioden 1851—1900 till perioden 1901—1928. Det vill då synas, att — med utgångspunkt från Wibecks egna förutsättningar — en medelisoterm för den senare perioden bort i detta sammanhang väljas såsom ett uttryck för 13° isotermernas medelläge. Ett så bestämt medelläge för 13° isotermen hade kommit att ligga mer eller mindre långt öster om lappmarksgränsen. Wibeck har senare bland annat i ett föredrag vid skogsförsöksanstalternas kongress sommaren 1929 meddelat, att hans fortsatta undersökningar visa, att gränsen mellan den i allmänhet bättre och sämre frömognaden bättre torde följa 11-5° isotermen för de 4 m å n a d e r n a juni—september, men att denna dock ej företer större avvikelser från 13° isotermen för de 3 månaderna juni— augusti. F r å g a n om 13° isotermens betydelse för frömognaden har livligt uppm ä r k s a m m a t s bland skogsmännen och därför h ä r så pass utförligt berörts. Det torde emellertid k u n n a sägas, a t t — såsom även såväl Hesselm a n som Wibeck framhållit för de sakkunniga — medelläget under viss tidsperiod för 13° eller a n n a n motsvarande isoterm icke, i avseende på frömognaden hos tallen, synes böra tillmätas allt för stor allmängiltig betydelse. Wibeck framhåller själv, att m a n i vissa fall kan bli nödsakad att för k u l t u r ä n d a m å l a n v ä n d a sig av frö med grobarhet ända ned till 20 %. Under sådana förhållanden skulle isotermer, motsvarande dessa lägre mognadsgrader, i vissa fall k u n n a få samma intresse som exempelvis 13° isotermen. Vilken isoterm m a n än väljer, torde den endast böra fattas som ett praktiskt hjälpmedel för överslagsberäkningar om frömognaden. H ä r må endast ytterligare påpekas de betydande svängningar kring sitt medelläge 13° isotermen visat under de år fröundersökningarna pågått. Sålunda har den å r 1923 följt en linje genom norra Värmland—söder om Siljan—strax norr om Söderhamn; år 1917 en linje genom norra V ä r m l a n d över Kallsjön (Jämtland)—Ormsjö (Dorotea socken, Västerbottens lappmark), öster om Storavan (Arvidsjaur) väster om Tjeggelvas (Arjeplog), över Kvikkjokk till Porjus—Muonionalusta. Vissa år synes även överensstämmelsen mellan 13° isotermen och gränsen mellan fröprov av frömognad över och under 50 % grobarhet v a r a ganska svag. Såsom ett exempel m å nämnas, att av de 77 tallfröproven från mognadssommaren 1921, då isotermen låg i det n ä r m a s t e

Ill lika som 1923, icke mindre än 27 prov (35 %) väster och norr om 13° isotermen visade en frömognad av över 50 % grobarhet. Sannolikt är även, att samma sommarmedeltemperatur kan åstadkomma bättre frömognad på en sydligare breddgrad med längre vegetationsperiod än på en nordligare breddgrad med kortare vegetationsperiod. Utan att gå närmare in på frågan vilja de sakkunniga också endast i förbigående omnämna ett av jägmästaren Georg Nordfors gjort påpekande, 1 att frågan om så väl mognadsgränserna som proveniensen sannolikt kan bättre belysas medelst docenten Fredrik Enqvists metod med användning av det antal dagar av året, under vilka en viss temperatur överskrides, respektive understiges. Wibecks fröprovsmaterial, varpå han uträknat medelgrobarhetsvärden för de här ovan (sid. 106) angivna åtta olika områdena av Norrland— Dalarna, inklusive en del av norra Värmland, visar en tämligen jämn stigande serie från Norrbottens läns lappmark till Gästrikland. Medtager man däremot av samma material endast de fröprov, vilka härstamma från skogsmark, som i avseende på höjd över havet torde få anses närmelsevis likställd med lappmarkerna, får man fram följande uppställning över tallfröets och granfröets grobarhet inom de olika områdena: T a b . 18. G r o n i n g s p r o c e n t e r h o s t a l l f r ö f r å n m o g n a d s s o m r a r n a 1916—1921 o c h 1923 (7 å r ) . (Se anm. under tab. 19.) Höjd i meter över havets nivå O m r å d e

0 — 99

% 1. Norrbottens län, l lappmarken ... 48 2. Norrbottens län, 66 kustlandet

100—199

Antal prov

%

Antal 1 prov |

47 n

6. Jämtlands m. fl. län, kustlandet 64 7. Kopparbergs m. fl. län, inlandet ••• 74 8. Kopparbergs m. fl. län, kustlandet 1

60 82

m

300—399

400—499

0/ /o

Antal prov

%

Antal prov

%

Antal prov

45IV

24y

42 n

27IV

51 l

3. Västerbottens län, lappmarken • • 4. Västerbottens län, 74 kustlandet 5. Jämtlands m. fl. län, inlandet ...

200—299

n

500—

v

20IV

22 Antal prov

%

v

74 m

76 l

43 n

28 I V

3 G. Nordfors: »Fjällskogens och exponerade skogars föryngringsmöjligheter med särskild hänsyn till det producerade fröets grobarhet under extrema klimatförhållanden». Norrlands, skogsvårdsförbunds tidskr. 1928.

112 T a b . 19.

Groningsprocenter hos granfrö från mognadssomrarna 1917 o c h 1921 (2 å r ) . Höjd i meter över havets nivå 100- -199

0—99

O m r å d e

Antal

% prov 1. Norrbottens län, lappmarken •• 2. Norrbottens kustlandet

200—299

300—399

400- -499

Antal prov

%

Antal prov

%

Antal prov

32"

16 v

66 l

51 i r

28 I Y

i8v

70 m

n

27 I V

43 1

37 II

%

Antal prov

%

75 l

n

län, 48

3. Västerbottens län, lappmarken ... 4. Västerbottens län, kustlandet

5. Jämtlands m. fl. län, inlandet ... 6. Jämtlands m. fllän, kustlandet

7. Kopparbergs m. fl. län, inlandet • ••

8. Kopparbergsm.fi. län, kustlandet

500—

m

/a

Antal prov

Anm. Procentsiffror, vilka tillhöra höjdområden, som torde kunna anses klimatiskt närmelsevis likartade med varandra, hava betecknats med ett och samma indextal I—V.

Grobarhetssiffrorna äro medeltal av sinsemellan mycket olika groningsprocenter, beroende på de vitt skilda betingelserna för fröskördens mognad under de olika mognadsåren. Fröprovens antal och kottinsamlingsperiodens jämförelsevis ringa omfattning, sju år för tall och två år för gran, torde knappast kunna sägas giva ett slutgiltigt uttryck för de verkliga förhållandena i genomsnitt. Med beaktande av denna svaghet hos materialet finner man likväl en ganska god Överensstämmelse i den funna medelgrobarheten hos frö från de höjdområden, som, enligt vad ovan sagts, torde böra jämföras med varandra. Betydelsen av kottinsamling, en ändamålsenlig förvaring av fröet Frågan om fröets här- samt en därav möjliggjord ökning av skogsodlingsverksamheten å komst och dess betydelse för enskilda skogar i lappmarkerna inskärpes av Wibeck såsom en sammanplantans fattning av de åtgärder, som han anser nödvändiga såsom komplement härdighet. (Proveniens- till ökade avverkningar. Då Wibeck om kottinsamlingen säger, att den frågan). bör göras »under de år och inom de områden, detta är möjligt» torde han i första rummet tänka på tallen, som enligt gammal praktisk erfarenhet och av proveniensundersökningar, verkställda inom skogsförsöksanstalten, visat sig känslig för förflyttning. Alltsedan Schottes uppsats »Tallfröets proveniens — Norrlands viktigaste skogsodlingsfråga», publicerades i Meddelanden från Statens skogsförsöksanstalt år 1923, har frå-

113 gan om tallens härdighet vid utsädets förflyttning från ort med varmare till ort med kallare klimat ventilerats av vetenskapsmännen i facktidskrifterna. Enligt Wibeck 1 röjer sig den bristande motsvarigheten mellan tallplantans respektive det unga trädets härdighet och den nya ståndortens klimat tydligast däri, att plantan förfryser till döds. I andra fall vållar frosten endast en partiell förfrysning och stympning av plantkroppen, varav följer växtfel av flera slag: topplöshet, bajonettbildning, flerstammighet och dylikt. Som en annan lindrigare följdverkan av förvedningsprocessens för tidiga avbrytande genom vinterkylan kan räknas sicksackväxt eller krokighet hos stammen. Efter studiet av skogsförsöksanstaltens försökskulturer, anlagda 1909—1912, uppdelade Schotte (1923) riket i — förutom zon 0, fallande huvudsakligen inom fjällregionen — sex klimatzoner, I—VI, på det sätt att zonernas yttergränser sammanföllo med isotermer för vegetationstidens medeltemperatur (juni —sept.). I Norrland, där dessa zoner få en längdutsträckning ungefär sydväst—nordost, finner man representerade, med början från väster, zon 1: den kallaste, innesluten mellan 10° och 11° isotermerna, zon I I : 11°—12°, zon I I I : 12°—13° samt en mindre del, omfattande Gästrikland, sydöstra hörnet av Dalarna samt sydöstra delen av Hälsingland, av zon IV: 13°—14°. Schotte framhöll, att en förflyttning av tallfrö kunde — med vissa reservationer för breddgrad och höjdläge — ske tämligen riskfritt inom varje sådan zon. Någorlunda goda skogsodlingsresultat kunde även vinnas vid förflyttning från 1 grads varmare temperaturzon. Sedermera har professor O. Eneroth ytterligare bearbetat verkställda revisioner å de utlagda ytorna. 2 Han har därvid funnit, att för varje grad lägre medeltemperatur juni—september å fröinsamlingsplatsen än å den plats, där fröet utsås, en försämring inträder i skogsodlingsresultat, vilken kan beräknas till i medeltal 35 % av det resultat man kunnat påräkna, om fröet samlats från plats med samma sommarmedeltemperatur som skogsodlingsplatsens. Tallfrö bör därför icke komma till användning på en lokal, vars normala sommartemperatur, juni—september, är mer än 0*5° lägre än den lokals, där fröet insamlats. För praktiskt bruk torde man tillsvidare kunna tillmäta den temperaturskillnad, som orsakas av skillnad i höjdläge, samma vikt som en lika stor skillnad orsakad av olika breddgrad. Wibeck 3 har även diskuterat frågan från rent teoretisk utgångspunkt. Resultatet å alla parceller på de olika försöksfälten, säger Wibeck, bekräfta det för övrigt självklara förhållandet, att icke alla tallplantor av 1 E. Wibeck: »Om tallens klimatformer och trädslagets förhållande vid vertikalförflyttning». Tidskr. Skogen 1928. * O. Eneroth: »Studier över risken vid användning av tallfrö av för orten främmande proveniens» i Meddelanden från Statens skogsförsöksanstalt 1926 samt »Ytterligare bidrag till frågan om tallfröets proveniens», Svenska skogsvårdsföreningens tidskr. 1928. 8 E. Wibeck: »Till frågan om sambandet mellan en orts värmeklimat och härdighet hos dess tallvegetation». Norrlands skogsvårdsförbunds tidskr. 1929.

8 — 310079.

samma proveniens reagera likartat mot samma klimat. Somliga dö, andra överleva; av de överlevande angripas en del av sjukdomar, en del bliva krokvuxna, en del utvecklas till »normala» eller vackra plantor. Förhållandet måste bero på att det frö, som insamlats även på en mycket begränsad lokal, härstammar från ett samfund, i ärftlighetsläran kallat population, sammansatt av olika individgrupper (»isoreagenter»). Såväl den nordsvenska tallen, Pinus silvestris lapponica, som den mellaneuropeiska—sydsvenska, Pinus silvestris septentrionalis, bilda i själva verket, såsom försökskulturerna visat, var för sig tvenne stora formserier eller kollektivarter, i vilka en mängd ärftliga småformer ingå, till sina yttre egenskaper (morfologiskt) knappast skilda, men däremot med till sina inre egenskaper (fysiologiskt) skogligt betydelsefulla skiljaktigheter. Wibeck framkastar nu den hypotesen, att ett visst samband kan förefinnas mellan tallens — i motsats till granens — starka differentiering i småformer med olika härdighet och det av kvartärgeologerna konstaterade förhållandet, att tallen i landet förekommit under så mycket längre tid än granen. Tallen liksom björk och al anses söderifrån ha följt den tillbakavikande iskanten vid istidens slut tätt i spåren. I Västerbotten beräknas detta tallens framträngande ha skett för c:a 7 000 a 8 000 år sedan. Sedan dess har tallen upplevat växlande klimatperioder. Såsom ett uttryck härför må blott erinras, att tallen i det varmare klimat, som anses ha tagit slut för c:a 2 500 å 3 000 år sedan, gått 300 m. högre i de jämtländska fjälltrakterna än för närvarande. Först efter denna tid beräknas den nutida fuktigare och kyligare klimatperioden, den s. k. subatlantiska, ha tagit sin början, under vilken granen efter invandring österifrån anses ha nått den stora spridning den i våra dagar alltjämt innehar. Liksom Schotte och Eneroth anser dock även Wibeck det nutida värmeklimatet i huvudsak avgörande för tallens härdighet, även om pollenflykten och därmed följande korsbefruktning kan hindra uppkomsten av en för viss begränsad lokal härdig avkomma. Men ett bättre uttryck för detta värmeklimat än medeltemperaturen juni—september anser Wibeck vara den totala vegetationsperioden d. v. s. tiden mellan marktjälens försvinnande på våren och återinträde på hösten. Wibeck gör också gällande, att årsisotermerna bättre samvariera med dessa fenomen än juni—septemberisotermerna. Årsisotermerna skulle därför efter korrektion för växlande höjd över havet vara bättre ägnade till underlag för bestämmande av tallens härdighetszoner. För närvarande fortsattes denna diskussion i facklitteraturen utan att ännu kunna sägas hava lett till slutgiltigt resultat. Även inom skogsförsöksanstalten pågå undersökningar över skogsträdens proveniensfråga. Då tallen visat sig känslig för förflyttning, på sätt ovan framhållits, har proveniensfrågan emellertid stor betydelse, under förutsättning nämligen, att skogsodling kommer att äga rum i avsevärd omfattning och tallfröet därvid måste förflyttas från ort med rikare tillgång på grobart

115 frö till a n n a n med svagare tillgång. Utan a t t i detta sammanhang uttala sig om frågan, h u r u v i d a detta senare lämpligen bör bliva fallet, vilja de sakkunniga nöja sig med att uttala sin förvissning, att man genom de resultat, som gjorda och pågående undersökningar k u n n a väntas lämna, torde h a v a större möjlighet ä n för endast 5 a 10 år sedan att framdeles, där skogsodling med tall företages, undvika misstag och därmed förenade kostnader på grund av användande av frö, som med hänsyn till sin h ä r s t a m n i n g icke är lämpligt. Vid en undersökning om vad som kan kallas skogsfröets bruksvärde, Om fröets bruksvärde torde man böra hålla isär de båda sätt, varpå fröet kommer till användn i n g : genom natursådd och genom kultur. Rangordningen mellan dessa föryngringssätt torde även i den n ä r m a r e framtiden v a r a given; även om den starka ökning av skogsodlingsverksamheten i lappmarkerna, som Wibeck anser nödvändig, kommer till stånd, så torde m a n dock säkerligen av flera skäl söka att i främsta rummet bygga på det naturliga föryngringssättet, självsådden. Fröets bruksvärde vid den naturliga föryngringen blir med a n d r a ord ett förstahandsintresse. Nordfors särhåller begreppen i serien: blomningsår, kottar, fröår och Bruksvärdet föryngringsår samt påpekar, att en föregående länk i serien alltid ä r en vid naturlig förutsättning för en efterföljande dock u t a n a t t v a r a någon garanti för f°ryn3nn8' seriens fortsättning mot ett gott resultat d. v. s. god föryngring. Men han framhåller även, att det icke nödvändigtvis fordras ett gott fröår för att en mera sporadisk föryngring skall uppkomma. Till och med ett medelgott föryngringsår k a n lokalt u p p t r ä d a efter ett svagare fröår, som uppt r ä t t under de egentliga fröårsintervallerna, om de klimatiska betingelserna för plantutvecklingen varit goda. Om kott-tillgångens växlingar under en följd av år k a n m a n få en uppfattning av Wibecks till hans skrivelse bifogade grafiska uppställning över kott-tillgången under 25-årsperioden 1903—1927 å vissa platser i lappmarkerna samt Norrbottens och Västerbottens läns kustland, som h ä r i sammandrag meddelas: T a l l ymnig täml. rik kottillgång kottillgång

Gällivare Jokkmokk Stensele Haparanda Piteå Umeå

1 år 1 » 0 » 0 » 1 » 1 »

5 år 6 » 6 » 7 » 3 » 8 »

G r a n ymnig täml. rik kottillgång kottillgång

0 år 1 » 1 » 1 » 3 » 2 »

4 år 3 » 2 » 5 » 2 » 4 »

Å vissa av de glesa tallhedarna ända upp till de nordligaste delarna av Norrland finner m a n massor av äldre och yngre plantor, av vilka säkerligen en del även h ä r s t a m m a r från sämre fröår. Men ett snabbt och gynnsamt förlopp av den naturliga föryngringen ä r säkerligen — förutom av en lämplig grobädd — i allmänhet beroende av de r i k a r e fröåren. Vid

116 ett rikt kottar, då en stor frömängd per hektar faller till marken, torde emellertid naturen sannolikt kunna betjäna sig av en grobarhet hos fröet av endast 10 a 20 % för åstadkommande av en nöjaktig föryngring. I fjällens närhet torde verkligt goda fröår vara mycket sällsynta. Det bör emellertid erinras, att skogsmarken i ett av klimatet mindre gynnat läge icke kan och bör bära lika stort stamantal per hektar, som man kan fordra i ett trättre. För att få en mera fullständig kännedom om den naturliga föryngringen torde emellertid i vårt land, såsom redan skett i Tyskland och Finland, även böra verkställas undersökningar över fröfallet i olika bestånd å olika ståndorter. Att tillgång på grobart frö å svagare ståndorter och i överårig skog mången gång är bättre, än man vore böjd att tro, kan man finna bl. a. å landsvägskanter, där plantor genom den skedda markberedningen och den ökade ljustillgången fått tillfälle att komma upp. När det framhålles, att köttproduktionen i stort sett varierar relativt obetydligt i olika landsdelar, torde detta dock icke betyda, att lika många hektoliter kött produceras per hektar skogsmark. Ett nordligare läge medför sannolikt svagare köttproduktion per trädindivid under ett »rikligt» kottar. Beståndets mot fjällen och mot norr tilltagande gleshet med färre antal stammar per hektar torde även vara en faktor, som nedsätter köttproduktionen per hektar. Kott-tillgången bedömes dessutom okulärt efter en femgradig skala, varvid de mycket rikliga förekomsterna sannolikt icke framträda i tillbörlig grad. Likaledes torde, på grund av sättet för upprättande av primärrapporter angående kott-tillgången, jämförelsen i regel komma att ske mindre efter en för hela landet gemensam skala än efter förhållandena å orten. Men även om man tager hänsyn till dessa omständigheter synes likväl, att vid bedömandet av norrlandsfröets bruksvärde hänsyn bör tagas icke blott till de olika fröprovens i groningsapparat undersökta groningsprocent utan även till den omständigheten, att det nordsvenska fröet i sin mindre kornstorlek har en egenskap, som i viss utsträckning kan neutralisera den försämring i bruksvärdet den funna groningsprocenten uträknad på ett visst antal frökorn, sedd i och för sig, synes medföra. För jämförelse meddelas här antalet grobara frön per hektoliter kött, som Wibecks här förut omförmälda material visar för de olika områdena: 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8.

Norrbottens län, lappmarken » » kustlandet Västerbottens län, lappmarken » » kustlandet Jämtlands m. fl. län, inlandet » » » kustlandet Kopparbergs m. fl. län, inlandet » » » kustlandet

Tall

Gran

46 400 82 800 46 700 74 400 46 500 75 400 64100 109 800

50 600 91800 93 400 134 300 83 800 97100 75 500 82 000.

117 Det bör emellertid, såsom Wibeck framhållit, påpekas, att utbyteskvantiteten under olika år v a r i e r a r inom mycket vida gränser; samt vidare att kött- och fröparasiterande insekter på gran k u n n a i vissa fall vålla en kolossal sänkning av fröutbytet, som understundom omöjliggör en kottinsamling, vilket torde förklara ojämnheten i granserien. Tallserien är något j ä m n a r e , och m a n finner t. ex. samma a n t a l grobara frön per hektoliter tallkott i Norrbottens och Västerbottens läns lappmark som i J ä m t l a n d s m. fl. län, inlandet. Det torde även böra påpekas, att, när en viss underlägsenhet i avseende på groningsprocent, antalet grobara frön per hektoliter kött m. m. k u n n a t konstateras hos de i inlandet insamlade fröproven i jämförelse med fröproven från kustlandet, detta icke får anses bevisa, att frö i för självföryngring tillräcklig m ä n g d i allmänhet icke skulle kunna producer a s i inlandet. I stort sett torde även i Norrlands inland — om man undantager fjällskogsområdena — gälla den regeln, att naturen ej sällan slösar vid fröproduktionen. Därom vittnar förekomsten även i lappmarkerna av de oerhört överslutna, u r skogsbrukssynpunkt icke önskvärda s. k. stavagrans- och stavatallsbestånden. P å samma sätt verkar den mindre kornstorleken hos fröet från klimatiskt mindre gynnade områden till förmån för detta frös bruksvärde vid kultur. Då skogsfröet betalas i handeln efter ett visst pris per kilogram, anges i tabell 20 det beräknade antalet grobara frön per kilogram i de olika geografiska områdena, uppdelade på jämförbara höjdområden. Någon beräkning av bruksvärdet vid k u l t u r med tillämpning av här förut omnämnda Eides regel på de funna groningsprocenterna för olika höjdområden inom olika länsdelar (tabell 20) hava de sakkunniga icke funnit sig böra verkställa. Det inre orsakssammanhang, som tager sig uttryck i förhållandet mellan i groningsapparat vid olika tillfällen funna groningsprocenter och motsvarande plantprocenter vid sådd å marken, är tydligen invecklat och synes ännu ej vara tillräckligt undersökt. E t t par exempel m å h ä r p å anföras. Wibeck har grafiskt sorterat i grupper tallfröprov från 1916, 1918 och 1921 å r s skördar. Om man här utväljer de av de olika årens fröprov, som vid ett visst tillfälle genomsnittligt hålla ungefär 50 % grobarhet i Jacobsens apparat, ställa sig — efter fröprovens förvaring i lufttätt k ä r l i kylskåp — grobarheten i samma a p p a r a t 5 år senare samt plantprocenten vid sådd i plantskola på följande sätt.

Insamlingsår

Antal fröprov

Plantprocent i plantskola (Experimentalf ältet)

Genomsnittlig grobarhet i gron.-app. år

%

år

%

år

%

år

% 10

22 Bruksvärd* vid kultur.

118 1—1

u

HJ

:0

o

o

B i t . -Ja"" p ,

"cS i.

2 CB

"ti : 0

O

=5 fa

S

i

CT>

(X)

O O

O O

o

o

O

É>

: 0

o

-< P-

r» O

ea

a *4

«5

!-

(H

13 ö

a

-1 *

o

"S:£

c o

CS

i-H

o OS

o 1-H

o

o

CO

OJ

CC

t» kO

rf t> O O "SH rf CO

i HJ :p c -i H^ H

O Oi CM

t* o

«-P ,

es t ^

a o

|

"cl C

o o

^ *~

CM

•13

:o C5

'3

i

t»

fl --H

1*H

H P .

7 *3 c IS

o o

"3

i

HJ :p Ö i < ) • "

>• o s-

OI

o o OI

-f

o o

O

o

CD

OS

co »rs co 0 0

oo

"•"'

1^

t~ rf

OI OI

Q

O O (N

Q

CO

CO rf

O

co r-OI r H

"^

rf

i-H

O

>

,_

O

CN

o CO

°0 r>

OS

a Sf o a °es

>

O

"-l

rf

r H

t>

3S r r

OI OI

Ol

ta

o o »o

>n

o o

o o

t~

o o T-t

OJ

-f

OS OI

r-l

CO

1—1 r*'

CO 1-H

»o

1^Ol

t^

t>

r*

s

o

CB

CB CB

•"**

»O

OJ »o

OJ

«o »o

o o ICO

CB TH

^H r H

cs TH

cc

1^

OI

_, O

JS 00

s>

«>I

c>

t--

o

J — co

>H

>H OI

(M

-^1

o o CC

CS

CO

CO

> o 05

o 01 o T ) »o cS 95

Os

00 TH

'a co

1-H

< => c* O

S CC

c»

TH TH

o

CO

r H

o

—H

—'

ta oi

r H

CB CB

os

TH CB >H

CB

O

§

o

OI

r H

rf

O

oi

CO

a ocS

u

«H

_ o o

kQ CC rf

.—1

*H

rr' OS

CM

CC

TH

CB CB

co 00

o o »c

<M

00 OI

O

rf

TH

CB CB

K "w CO >H

OS

CD

o o

CB CB 00

o o o

CB CB CO

O O

O

CO

IO

CO

O'

CB

CC CO

o

CO

l>

Ol

o o

o o

o

OI

o

00 OJ rH

co rH

OI

a

H

O

o

"0

CM

t>

t~

* H

—-i

=o

>H >H

rf

V..

^

c 0

TH

i-H

a o o os

CO rf CO l-H

">* kO co

TH

OI

TH

b-

CC

o

i-H

t.

o o

O

C»

i C

«o

CO 1 —1

co co • H

OI

CO

i-H

*H

o o o

a

>H

es

CB CB

TH

u

o o

O

Os CM

CD

P o o >o

co

CO IN

ä •*

1—1

tn

03 CC

«2> O OS

a

OI

„

O O C

o TH

OI

w

o o

CO CC

CS

i-H r H

>

t> v-f

B o o CC

1-H

cS

,_, O O <=> « O cCo 09 o o 1"H

OI

CO

—^ rf ^ rf

o o CO

CS

»o

CC

B o o * H

00 O "* o ö

o OS

—^r f — ' t~ _ OI

i-H

OS

O

rf Ol

CC

o

•H

O CO

frS° OS CO CO

U-J

»o

O

OI CO

o

rf

••o

FM

o o

CO

CB

*H

t. •*r,

>

rf

O O CO

> CB

05 IN

r-

:0

cq

rf CO

y—i

os

T o

es

co

OS

t~

T—(

C i -«1

o o

—i

,_

t"-

CN

**•*

> en

w

CC

O)

o

Ö

•w

,rH

co

1—1

-c

OS

C5

s

t»

Cs

la

> ^

CB

OI

os

CO

O O

C35

OI

eo

OJ

Oi

ocS

•

o o

co

rf:

CO

o

a

A O U St

CC

rf

>C0 L~

eo

>• o ^ P<

u

t»

*c5 < « :0 C ><!

o o

•4

I>

r H

PH

1-H

3 ö

IS

a

c o co oo r—<

Oi 00

Oi

c o

X s» o P. B -O

o o CO

t»

« > ; s•<j * " P<

t*

IO

" "cS

|

OS

OS

t»

t-

-o o

O

O

o

o r H

o

1-H

tN rw

O

es

OI CO

rf rf

»10 CO —

ta

CO

•CO

o y—i

IC

^H

"*

CS O rfl

>1

p, H-J

C»

3 e

O

O CB

o o

rf

H < i

o •rH 44 r-

es

o o

o o CC

o o

OI

CO CO

00 CO rH

oo

IO

ce

.-H

•a

a

M u

a

T3

a

p

a

-j

a

a s a M a p. P. a" H3

cd

es CB

a"

T3

•es

a

a

a o

a co H-> * J

O -Q

*

tO

Z

-•

9 o A b CO v; :?S

*

SN

:C8

CC

co

o

OI

o r H

CO CO

Tfl 03

a

•a B es

a IO

o

OI

M

s CH

rf

fl HJ CO

ÖD

r H VA

"O

^ T3X. >B

u CS

a

a

"fl

CD U

22 03

co u

a a a fl a 44 44 a a" * * ft 03

* 44 r2 44 a" * C Ä ft ft 0 å o tCS

:H

A

A

a

ft

h cS

ft

PH

CC

t^

oo

O

O

1 Z

H-> 03

1-H

a a

PH j j

CO

ci

H H

a

cS iS

u

43 O H->

OJ

u

V3

ft

(•

o

«

H O

CÄ

CO

SU3

_CJ HH

44 H

--s rf

a

o o

:CS

>

u

O O

* * ft » «

ä vi

ca

O

o o

A

* ft C

ocS

vrs

ea cS

O O ta

-o

ft aa HJ

> CO

» a. CS

irt

CC

i>

s a o a

o

rad

:cS

rf

ft

a.

a <->

:CS

CN

CO

43 u

119 Wibeck har emellertid muntligt för sakkunniga framhållit, att på grund av nyare forskningar rörande groningsförmågans och groningshastighetens rytmiska svängningar under loppet av året m. m. sammanhanget i här berörda förhållanden ter sig mer komplicerat, än man förut ansett. Såsom förut omnämnts följer plantprocenten vid sådd å marken icke relationen mellan de i groningsapparat funna groningsprocenterna hos olika fröpartier. Wibeck framhåller också, att plantprocentens storlek vid sådd å vanlig skogsmark i regel torde bliva lägre än vid sådd i plantskola, samt att efter flerårig förvaring endast de fröprov, vilkas grobarhet från början legat tämligen högt, överhuvud vid kalljordssådd giva upphov till ett nämnvärt antal plantor. För det norrländska barrträdsfröets bruksvärde speciellt vid kultur har även dess kända förmåga av eftergroning viss betydelse. I en år 1919 publicerad uppsats om det norrländska tallfröets grobarhet 1 har Wibeck ifråga om eftergroningen uttalat: »1) vid sådd på samma plats med frö från olika breddgrader giver fröet från den klimatiskt ogynnsammaste lokalen den högsta procenten eftergrodda plantor; 2) vid sådd med samma frösort på såddplatser, belägna under olika breddgrader, visar såddplatsen med det hårdaste klimatet den högre eftergroningsprocenten.» Till det förhållandet, att det norrländska tallfröet ofta i groningsapparaten visat högre grobarhet, sedan det förvarats ett eller annat år än därförut, den s. k. groningsstegringen, påvisar Wibeck en orsak. I det norrländska fröet kan frövitan vara någorlunda väl och normalt utvecklad, medan groddämnet kan vara mycket svagt utvecklat eller alldeles saknas. Den sålunda svagt utvecklade grodden synes emellertid hava seg livskraft och förmåga av tillväxt, även långt efter det fröet skilts från moderträdet. Som exempel på groningsstegring omnämner Wibeck iakttagelser gjorda på grrtmfröprov insamlade 1912—1913 i norra Jämtlands skyddsskogsområde. Hos proven, insamlade på en medelhöjd av 400 m. över havet, var groningsprocenten 1913: 13*2 men 1914: 26*2. Hos proven från en medelhöjd över havet av 300 m. voro motsvarande groningsprocenter 37*o och 51*3. För tallirö kunna exempel på växlingarna år från år av grobarheten, funnen i allmänhet efter 30 dygns groningstid i apparat, hos samma fröparti hämtas ur Wibecks utredning »Vår eller höstsådd».2 Fröparti

Tallfrö från Bodens revir

> 1

»

»

»

Groningsprocent i groningsapparat

Klängningsår

665 s /73*6 , \80-5

Meddelanden från Statens skogsförsöksanstalt, 1919, h. 17 » * » » 1927, h. 23. 3 Efter 15 dygns groning. 4 Efter 60 dygns groning.

•

120 Wibeck anför vidare, att det synes honom sannolikt, att växlingarna under olika år uti grobarhet hos nordsvenska fröpartier bero på förekomsten av hårda frön. Mobiliseras under lagringen den latenta groningsförmågan hos dessa frön samtidigt med att de från början grobara fröna avtaga i grobarhet, finner man en naturlig förklaring till de år efter år vid grobarhetsundersökningarna konstaterade växlingarna. Enär groningsförsöken i apparat på grund av mögelvegetationen ofta måst avbrytas i förtid, hava, säger han, de erhållna grobarhetsvärdena säkerligen i en del fall blivit alltför låga och angiva icke — i motsats till vad som är fallet med det sydsvenska fröet — fröets verkliga procent av levande utvecklingsbara frön vid undersökningstillfället. För att närmare undersöka frågorna om plantprocent och eftergroning har skogsförsöksanstaltens norrlandsavdelning med de insamlade fröproven anställt såddförsök i plantskolor i Gällivare, Avafors (Råneå socken, Norrbottens kustland) och Bispgården på våren två år efter respektive mognadssomrar. De olika försöken pågingo i två å tre år, och vid varje planträkning bortplockades plantorna, varigenom räkningen kunde med viss säkerhet genomföras. Innan en ingående bearbetning verkställts rörande resultaten av dessa försökssådder, av vilka de sakkunniga tagit del, är det icke möjligt att därav draga några bestämda slutsatser, enär såddresultaten visa stora skiljaktigheter. Denna ojämnhet framträder vid en jämförelse såväl mellan de många olika fröproven, då de sorterats i grupper av i groningsapparat funna närliggande groningsprocenter, som ock mellan de olika årgångarna och plantskolorna. I sin skrivelse till de sakkunniga yttrar Wibeck, att åtskilligt tyder på att ute i naturen eftergroningen icke spelar någon avsevärd roll annat än på mycket torra hedland med för vatten lätt genomsläpplig jord; på mark, fortsätter han, där vatten höst och vår stagnerar i jordens ytlager, måste åtminstone tallfröet 1 i regel bliva förstört genom att fröet upprepade gånger kommer att frysa i vattenmättat tillstånd. Man kan säga, att vid de ovannämnda försökssådderna av såväl tall som gran i plantskolorna eftergroningen i stort sett spelat en mindre roll. Två årgångar av tallfrö utgöra dock därvidlag bestämda undantag. Det stora flertalet av 97 tallfröprov från mognadssommaren 1916, utsådda i plantskola vid Gällivare 1918, visa genomgående mycket kraftigare groning under sommaren 1919 än 1918. Sålunda visa de efter grobarheten, funnen i groningsapparat, ordnade grupperna en genomsnittlig eftergroning år 1919, som är 2 a 5 gånger större än första årets groning; den totala plantprocenten, d. v. s. summan av första och andra årets plantprocent, är tillfredsställande; de två högsta grobarhetsgrupperna visa dock en relativt sett svagare såväl eftergroning som total plantprocent. Även 78 tallfröprov från 1921 års mognadssommar, utsådda i plantskolan vid 1

Att döma av G. Nordfors' undersökningar, (»Fjällskogars och exponerade skogars föryngringsmöjligheter etc») synes granfröet mindre än tallfröet vara utsatt för frysningsskador.

121 Gällivare 1923, visa en i förhållande till första årets groning hög eftergron i n g ; men hos fröproven av denna å r g å n g äro i stället de totala plantprocenterna såväl absolut som i förhållande till groningsprocenterna, funna i groningsapparat, synnerligen svaga. Även under tredje vegetationsperioden i plantskolorna har eftergroning förekommit, i regel dock av betydelselös omfattning. Materialet synes giva vid handen, att, såsom även den p r a k t i s k a erfarenheten från verkställda kulturer visat, under vissa förhållanden eftergroningen kan spela en stor roll, såväl relativt som absolut. Till antydda förhållanden torde sannolikt få räknas en efter sådden följande torr somm a r och höst ävensom en vattengenomsläpplig jordmån. Betydelsen av det nordsvenska fröets förmåga av eftergroning torde sålunda få anses ligga däri, a t t det k a n u t n y t t j a åtminstone tvenne somrars groningsmöjligheter på det sätt, a t t fröet, när väderleken är mindre gynnsam för groning under första året, understundom k a n bibehålla sin groningskraft till en efterföljande vegetationsperiod. Av materialet inhämtas vidare, att de enskilda fröproven från en och samma mognadssommar med ungefär lika i groningsapparat funnen grobarhet lämnat högst varierande plantprocenter, ehuru de utsatts samma år i samma plantskola. N å g r a exempel därpå k u n n a nämnas. Tallfröprov från Vettasjokki revir i Norrbottens läns lappmark och F r y k s d a l i norra Värmland med respektive 78 och 79 % grobarhet, h ä r s t a m m a n d e från mognadssommaren 1920 och utsådda i Gällivare plantskola 1922, gåvo en total plantprocent av respektive 15 och 65*8. Med två tallfröprov från Jokkmokks och Norra Hälsingslands revir, h ä r s t a m m a n d e från mognadssommaren 1916 och utsådda sommaren 1918 likaledes i Gällivare plantskola blev förhållandet omkastat. Fröprovet från Jokkmokk med en grobarhet av 22 % gav en total plantprocent av 22*3, medan det från Hälsingland med 23 % grobarhet visade en total plantprocent av endast 4*5. Tvenne tallfröprov av 1917 års mognadssommar från Norrbottens kustland, det ena från Bönälvens med 50 och det a n d r a från H a p a r a n d a revir med 51 % grobarhet, båda utsådda år 1919 i plantskola i Avafors, gåvo totala plantprocenterna 2*2 och 23*2 respektive. I stort sett giva de grupper, vartill fröprov med n ä r l i g g a n d e groningsprocent sammanförts, i genomsnitt en plantprocent, som beträffande grupperna av låg grobarhet motsvarar eller ligger över bruksvärdet enligt förutnämnda Eides regel. Då en ökning av endast en procentenhet betyder en ökning i plantantalet per h e k t a r vid sådd å skogsmark av 1000 a 1 500 plantor, k a n en sådan ökning i m å n g a fall få en icke r i n g a betydelse. För grupperna med medelhög eller hög grobarhetsprocent ligga plantprocenterna vanligen långt under bruksvärdet enligt nyssnämnda regel. Det tallfrö, som insamlades efter 1919 å r s mognadssommar, omfattande icke mindre än 164 fröprov, ä r av särskilt intresse därför, a t t fröproven utsåddes 1921 såväl i Gällivare som Bispgårdens plantskolor

122 med det resultat, att i Bisp gården den totala plantprocenten blev nästan genomgående för alla grupper ungefär dubbelt så stor som i Gällivare. Slutligen hava en del fröprov av ovannämnda material, såväl tall som gran, under ett antal på varandra följande år utsatts i plantskola vid Experimentalfältet och även, från och med sommaren 1922, förvarats lufttätt i isskåp. Grobarheten har i groningsapparat undersökts varje år för såväl de på vanligt sätt som de i isskåp förvarade fröproven. Försöken synas visa bland annat, att i en del fall inträtt en beaktansvärd såväl eftergroning som ock groningsstegring, samt att grobarheten regelmässigt bibehållits bättre hos de lufttätt i isskåp förvarade proven än hos de övriga. Diskussionen om fröets bruksvärde har här emellertid gällt det med nu brukliga metoder konstklängda och avvingade fröet alltså den relativt obetydliga del av fröproduktionen, som kommer till användning för kulturer. Huruvida det av människan orörda, vingade och natursådda fröet förhåller sig på samma sätt är alltjämt en öppen fråga. Naturen sörjer ju i allmänhet för växternas regeneration med därför ändamålsenliga medel. Otänkbart är icke, att det natursådda fröet besitter egenskaper, som gå förlorade vid den brukliga behandlingen av fröet för konstsådd. Wibeck har också i en promemoria till skogsförsöksanstaltens styrelse den 22 november 1929 fäst uppmärksamheten på den möjligheten, att barrträdsfröet i sitt naturliga tillstånd till skydd mot väta och kyla kan vara omgivet av ett vax- eller oljeartat skyddshölje, som skadas vid fröets klängning och avvingning. Om detta är en riktig hypotes, synes icke otänkbart, att man genom lämplig behandling skulle kunna bibehålla eller möjligen återgiva fröet den motståndskraft mot väta och frost, som vid konstklängningen går förlorad, till gagn för kulturerna. Riksskogstaxeringsnämnden har beträffande lappmarkerna i särskild Om frötillgång och uppgift och beträffande Särna—Idre i sin tryckta redogörelse procenfröbehov för tiskt fördelat den skogsproduktiva marken på s. k. vegetationstyper. Nekulturer. danstående uppställning återgiver i sammandrag denna procentiska fördelning. Norrbottens ... . , lans lappmark

%

1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9.

Lav- och ljungrik tallskog 22*— Mossrik tallskog 4*1 » granskog 11*4 » barrblandskog 8*2 » blandad barr- och lövskog... 39*7 örtrik skog av olika typer 0*5 Försumpad skog av olika typer 10*6 Mossrik lövskog 3*5 Fjällbjörkskog — Summa 100*— 1

Därav 0'6 fläckvis försumpad.

Västerbottens ... . . lans lappmark

„.. rj Sarna—Idre

%

%

11*5 7*1 25*9 8*8 29*5 2*4 10*7 4*1 — 100*—

56*3 5*5 9*4 6*9 3*7 0*3 6*41 1*4 10*1 100*—

123 I Särna—Idreområdet intaga sålunda lav- och ljungrika tallskogar en betydligt större del av skogsmarken än i lappmarkerna. Under förutsättning att föryngringsavverkningarna bedrivas i dessa olika vegetationstyper på ett för föryngringen ändamålsenligt sätt, och att nödvändiga hyggesrensningar och markberedningar verkställas, torde utan tvivel självföryngring efter avverkning förr eller senare vara att påräkna. Om man ställer även den fordran på föryngringen, att den skall vara nöjaktig och förefinnas inom skälig tid, torde däremot kulturer bliva i viss utsträckning nödiga. Skogsbeståndet kan ju vara sådant, att lämpliga fröträd i tillräcklig omfattning icke ingå i detsamma. Wibeck, som i sin skrivelse till sakkunniga starkt framhåller behovet av skogsodling, säger i sitt föredrag 1928, att uteblivandet av självsådden mycket ofta är en ren fröfråga. I dylika fall kan, fortsätter han, understundom redan en kultur av enklaste slag göra underverk, bara man har att tillgå frö av tillräckligt härdig härkomst. Sakkunniga vilja i detta sammanhang framhålla såsom självklart, att en skogsägare med hänsyn till kulturernas i regel dryga kostnader i allmänhet bör inskränka skogsodlingen till sådana fall, då den måste anses nödvändig för tillfredsställande av ett krav på nöjaktig föryngring inom skälig tid. Då man har anledning antaga, 1 att man i framtiden med en sådan beståndsvård och hushållning, att bestånden avverkas, innan de bliva överåriga, kommer att möta väsentligt minskade föryngringssvårigheter än för närvarande är fallet, torde det vara berättigat att i viss utsträckning betrakta kostnader, som nedläggas på kulturer, såsom engångskostnader. De invändningar, som förvisso ur rent ekonomiska synpunkter kunna göras gentemot kulturer, torde därför icke böra för närvarande bliva allmängiltigt utslagsgivande, då fråga uppstår, om kultur bör verkställas eller icke. Man kan förutse, att frö måste insamlas på lokaler, där tillräckligt med kött finnes för insamling, för att tillföras vissa kalhyggen på andra orter. Beträffande granfrö, som synes ge upphov till en härdig avkomma även vid förflyttning till ett sämre klimat, torde fröfrågan för kulturerna icke komma att vålla bekymmer. För tall däremot, som enligt vad ovan sagts är känslig för förflyttning till ett hårdare klimat, kan frötillgången tänkas bli knapp. När i domänstyrelsens förvaltningsberättelser för åren 1924—1927 framhållits, att skogsodlingsarbetena i de norra distrikten måst anpassas efter den begränsade tillgången på lämpligt frö, har omdömet tydligen gällt tallfrö. Tidigare har så gott som uteslutande tallfrö använts vid kulturerna. Detta har så småningom ändrats därhän, att åtminstone där man icke på grund av jordmånens beskaffenhet, särskilt i de lav- och ljungrika vegetationstyperna, önskar giva tallen 1

Se Hesselmans uttalande (1925) sid. 143.

företräde, frö av gran, med hänsyn till att granplantorna mindre äro utsatta för diverse sjukdomar, fått en mera erkänd ställning och numera i kulturerna ingår med åtminstone Va av den totala frökonsumtionen. Tillgången på för olika ståndorter lämpligt tallfrö synes sålunda åtminstone tidvis icke svarat mot behovet för skogsodlingarna å de norrländska kronoparkerna, ehuru staten särskilt organiserat fröanskaffningen såväl med centrala klängningsanstalter i Hällnäs och Bispgården som även lokalt förmedelst klängning i s. k. sollavar. Härvid torde dock böra erinras, att den påtalade fröbristen i huvudsak lärer avsett sådant tallfrö, som av skilda skogsstatstjänstemän ansetts önskvärt för skogsodling å vissa höglägen, där endast frö från med dem likställda ståndorter bör komma till användning. Lämpligt tallfrö i erforderlig mängd för skogsodlingar å enskilda skogar i lappmarkerna har mångenstädes mött svårigheter att uppbringa. De bolag, som i någon större skala verkställt skogsodlingar i lappmarkerna, hava en säker och kännbar erfarenhet därav. För anskaffande av frö för bondeskogarna i lappmarken finnes ingen särskild organisation, men skogsodlingar å dessa enskilda skogar hava ej heller i nämnvärd omfattning bedrivits. I vilken omfattning skogsodling å nu ifrågavarande skogar kan komma att äga rum är icke möjligt att med någon säkerhet förutspå. Någon om ock synnerligen approximativ ledning för bedömande härav torde emellertid kunna erhållas vid en undersökning angående den utsträckning, i vilken skogsodling under senare åren bedrivits å statens skogar inom i huvudsak de orter, varom är fråga. För omkring 20 år sedan och därförut verkställdes skogsodling å kronoparkerna inom de nordligaste länen endast i mycket obetydlig omfattning, särskilt på grund av att då rådande avsättningsförhållanden icke annat än i undantagsfall tilläto upptagande av större föryngringshyggen, som lämpligen kunde bliva föremål för kulturåtgärder. Under senaste krigstidsperiod med efterföljande högkonjunktur begränsades skogsodlings- såväl som andra liknande skogsvårdsarbeten till det minsta möjliga på grund av brist på arbetare och de högt uppdrivna arbetsprisen. Emellertid kunde avverkningarna under samma period i större omfattning än tidigare inriktas på tillvaratagande av smärre virke även genom rensningshuggningar å äldre hyggen. Härigenom uppstodo föryngringsytor, som krävde behandling till viss del även genom skogsodling. Dylik företogs ock i ökad omfattning åren 1921—1923, då å de fem nordligaste distriktens kronoparker, belägna till omkring 64 % inom lappmarkerna, skogsodling verkställdes å en areal av i medeltal för år 2 543 hektar, vartill åtgingo 1 226 kg. frö. Då därefter det, som i skogsodlingsväg tillbakasatts under krigs- och högkonjunkturperioden, ansågs i huvudsak hava återvunnits, avtogo ånyo ifrågavarande arbeten under därpå följande år. Den under åren 1926—1929 i medeltal för år skogsodlade arealen har uppgått till

1619 hektar med en härtill använd frömängd av 834 kg., således en ej obetydlig minskning i jämförelse med tiden 1921—1923. Av sålunda ur domänstyrelsens årsberättelser hämtade redogörelser synes framgå, att styrelsen icke ansett förhållandena i de nordligaste distrikten vara sådana, att skogsodling i större skala bör äga rum. De ej sällan nedslående resultaten av tidigare utförda dylika arbeten torde hava bidragit till denna uppfattning. Andra skogsvårdsarbeten, avseende den naturliga föryngringens främjande, hava däremot årligen ökat. Den under åren 1926—1929 i medeltal för år bedrivna skogodlingsverksamheten å statens skogar i de fem nordligaste distrikten, omfattande en skogsproduktiv areal av omkring 3 000 000 hektar, motsvarar en skogsodlad areal av omkring 0*54 hektar med en frömängd av omkring 0*28 kg. för varje 1000-tal hektar skogsproduktiv mark. Om man antager, att skogsodling å enskilda skogar i lappmarkerna komme att äga rum i ungefär samma omfattning som å förenämnda statens skogar under senaste åren, skulle härför årligen erfordras omkring 400 kg. frö, varav måhända omkring 200 kg. av tall. För Särna—Idreområdet torde en jämförelsevis obetydlig frömängd vara erforderlig. Med en väl ordnad organisation för insamling av kött under goda fröår torde man vara berättigad antaga, att det tallfrö, som är erforderligt för utförande av nödvändig skogsodling å enskilda skogar i lappmarkerna m. fl. områden, skall kunna erhållas. För anskaffandet av erforderligt granfrö synes — trots förutnämnda vanliga sjukdomar på kotten — svårighet icke möta. Granens bättre härdighet vid förflyttning tillåter granfröets hämtande från orter med bättre klimat än skogsodlingsplatsens i betydligt större utsträckning än vad fallet är med tallen. Såsom en sammanfattning av vad ovan anförts angående föryng- Sammanfattm ringens förutsättningar med hänsyn till fröfrågan anses böra framhållas TöT^da följande. Klängning i klängstuga av tall- och grankott från Norrlands och Dalarnas inland med därefter följande rensning av fröet på brukligt sätt synes giva frö till mindre kvantitet, av sämre grobarhet och svagare groningsenergi än beträffande kött från motsvarande kustland. Av de å sid. 106 omnämnda åtta geografiska områdena uppvisa lappmarkerna för såväl tall- som granfrö den lägsta grobarhetsprocenten beräknad på visst antal frökorn rensat frö. Med mindre kornstorlek hos fröet följer emellertid ett större antal frökorn såväl per hektoliter kött som kilogram frö. I sin mindre kornstorlek har lappmarksfröet en egenskap, som i viss mån förbättrar lappmarkernas ställning i denna jämförelse med andra områden av Norrland och Dalarna. Då fruktsättningen är väsentligen beroende av klimatet och detta på samma breddgrad i hög grad av markens höjd över havet, böra, till dess en säkrare grundval för jämförelsen kan finnas, inom de ovannämnda åtta geografiska områdena de höjdområden med varandra jämföras, som

126 med hänsyn till barrskogsgränsens genomsnittliga höjd över havet torde kunna anses erbjuda barrskogen något så n ä r likartade klimatiska betingelser. H ä r frånses alltså den olikhet i klimattyp, som olika delar av Norrland—Dalarna kunna förete på grund av mer eller mindre kontinental och m a r i t i m påverkan. Vid en sådan jämförelse finner man, att de höjdområden, som sålunda torde k u n n a sägas v a r a i klimatiskt hänseende närmelsevis likartade med vissa höjdområden i lappmarkerna, måste — särskilt i inlandet — anses v a r a a v betydande omfattning. Tillgängligt fröprovsmaterial visar hos fröet inom olika höjdområden i övriga Norrland samt Dalarna en grobarhet, r ä k n a d på visst a n t a l frökorn, som h a r genomsnittligt god överensstämmelse med grobarheten inom på angivna grunder jämförliga höjdområden i lappmarkerna. Tabellerna 18, 19 och 20 torde för övrigt kunna sägas giva ett visst stöd åt det gjorda försöket att uppdela Norrland—Dalarna i med v a r a n d r a i klimatiskt hänseende likställda höjdområden. Vid gjorda såddförsök i plantskolor med ett stort a n t a l fröprov h a v a plantpr ocenter na visat mycket varierande värden hos skilda prov med samma eller närliggande i groningsapparat funnen grobarhet, och detta även om fröproven tillhört samma eller olika mognadssomrar, och om de samtidigt utsatts i samma eller olika plantskolor. P å grund härav, och då fröprovens grobarhet vid fröets förvaring under visst antal å r visa omväxlande fallande och stigande värden, synes fröets bruksvärde i förhållande till dess grobarhet icke k u n n a uttryckas i talvärden. För fröets bruksvärde synes det nordsvenska fröets förmåga av eftergroning under 2:a vegetationsperioden efter den verkställda sådden h a v a en viss betydelse, i det att tvenne somrars groningsbetingelser kunna under vissa förhållanden komma det utsådda fröet till godo. Någon avsevärd skillnad i kott-tillgång inom de angivna å t t a geografiska områdena kan icke av föreliggande statistiska siffror avläsas. Kotttillgången torde dock i stort sett minskas med stigande höjd över havet. Då så även är förhållandet med grobarheten, beräknad på visst a n t a l frökorn, torde den naturliga föryngringen i inlandet bliva i högre grad beroende av de rika fröåren än i motsvarande kustland. Mot fjällen i närheten av barrskogsgränsen torde goda såväl kött- som fröår v a r a sällsynta a t t döma även av de i allmänhet fåtaliga generationer, v a r a v barrskogsbeståndet där är sammansatt. Vid rikliga fröår torde emellertid nöjaktig föryngring kunna erhållas även om groningsprocenten uppgår till endast 10 a 20. För den n a t u r l i g a föryngringen även i inlandet torde i allmänhet finnas erforderlig tillgång på frö. För de kulturer, som i l a p p m a r k e r n a och Särna—Idre oundgängligen kunna erfordras, synas genom en väl organiserad insamling av kött under sådana rikligare kottar, som även l ä m n a relativt väl moget frö, tillräckliga mängder dugligt frö k u n n a anskaffas. Vid en jämförelse mellan de båda trädslagen tall och gran säger erfa-

127 renheten, a t t granens n a t u r l i g a föryngring — trots insektsskador och svampsjukdomar på grankotten — ofta försiggår lättare än tallens. Detta förhållande torde bero på sådana omständigheter som granfröets förmåga a t t mogna vid en något lägre sommartemperatur än tallfröets, granfröets större härdighet mot frysning i v a t t e n m ä t t a t tillstånd samt särskilt granplantans större härdighet mot plantsjukdomar. H ä r t i l l kommer granens förmåga av s. k. vegetativ föryngring i fjällskogstrakter — genom de mot m a r k y t a n s mossvegetation nedtryckta grenarnas rotbildning — vilken i ett m e r a nederbördsrikt klimat, till exempel norra J ä m t l a n d s fjällskogstrakter, synes hava stor betydelse. 3. Föryngringens naturliga förutsättningar med hänsyn till markförhållandena. I n n a n de sakkunniga n ä r m a r e ingå på frågan om m a r k e r n a s beskaffen- vindexposihet u r föryngringssynpunkt, synes vindexpositionens betydelse ur för- h%onfls yngringssynpunkt i någon m å n böra beröras. Vindexpositionen i förening med formen för nederbörd — piskande snö- och hagelstormar — medför i fjällskogarna både mekanisk och fysiologisk skadegörelse på trädkronorna och nedsätter därmed deras såväl vegetativa som fruktifikativa verksamhet. I särskilda fall torde fjällvindarna även verka uttorkande på m a r k y t a n , varigenom fröets groning försvåras. J u mer m a n avlägsnar sig från kalfjällen, dess mindre påtaglig blir i allmänhet vindexpositionens inflytande på föryngringen för a t t så småningom och t. o. m. r ä t t snart t r ä d a i bakgrunden. Svårigheten att fixera de marker, där svårföryngrighet i främsta rummet är beroende på vindexpositionen, framgår av den redogörelse med förslag till reglering av den s. k. skyddsskogsgränsen inom J ä m t l a n d s m. fl. län, vilken den 8 maj 1926 avlämnades av därtill enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande särskilt tillkallade sakkunniga. Dessa utgjordes av överjägmästaren P . O. Welander, j ä g m ä s t a r n a Nils Almlöf, E r i k Geete och Georg Nordfors samt fil. dr L. Romeli. Enligt given instruktion skulle de sakkunniga föreslå sådan begränsning av skyddsskogsområdet, att till detta komme att höra uteslutande skogar av skyddsskogs n a t u r eller, i enlighet med bestämmelserna i 1903 å r s lag angående skyddsskogar, sådana skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot fjällgränsens nedgående. Därjämte ålåg det skyddsskogssakkunniga att föreslå områden, belägna inom d å v a r a n d e skyddsskogsområde eller ock därutanför omedelbart angränsande detsamma, vilka lämpligen borde avsättas till svårföryngrade skogar enligt 4 kap. av 1923 års skogsvårdslag. Efter frågans utredning föreslogo skyddsskogssakkunniga för sin del, a t t från skyddsskogsområdet i J ä m t l a n d s län skulle avskiljas en totalareal av icke mindre än 45 % av dittillsvarande skyddsskogsområde 1 eller 1

Skogsproduktiv mark och impediment, oberäknat kalfjäll och subalpin björkskog.

128 465 000 hektar, vilka ansågos böra hänföras till »svårföryngrade» och i vissa fall »lättföryngrade» skogar under 1923 års lag. K u n g l . Maj:t stadfäste med vissa mindre ä n d r i n g a r de sakkunnigas förslag. Skyddsskogssakkunniga betonade svårigheten att i dessa trakter avskilja svårföryngrade skogar enligt 4 kap. i 1923 å r s lag, vilket l a g r u m likställde dylika skogar med skogar i exponerat läge. V a d m a n i allmänhet menade med svårföryngrad skog vore nämligen ett väsentligen vidare begrepp, inneslutande även de marker, där, såsom det u t t r y c k t s i Kungl. Maj:ts prop, till 1923 å r s riksdag, till följd av vissa n a t u r omständigheter såsom jordmånens beskaffenhet, jordlagrets tunnhet eller markens benägenhet för försumpning det måste befaras, a t t i händelse a v ovarsam avverkning av befintlig skog återväxten skulle omöjliggöras, eller ock återväxt, som kunde förväntas uppkomma, skulle bliva oskäligt sen eller underhaltig. Vindexpositionens inflytande vore däremot outrett. Vid mycket stark exposition reducerades och till och med avtorkade visserligen trädens kronor, och därmed följde nedsättning i fruktifikationsmöjligheterna, varjämte uppkomna plantor hämmades i sin utveckling genom vinden. Men »i regel är det ej heller bristen på grobart frö u t a n markbeskaffenheten, som utgör den största svårigheten för de exponerade beståndens föryngring.» Den av undertryckt bakterieliv och förmultningsprocess kännetecknade råhumusbildningen förorsakades ej a v vindexpositionen u t a n av den låga sommartemperaturen, låt v a r a a t t den kunde i sin t u r påverkas bl. a. av köldförande fjällvindar. D ä r n ä s t i ordningen komme försumpningen som föryngringens svåraste hinder. Men de lokaler, där vindexpositionen ensam eller till huvudsaklig del utgjorde hinder för skogens reproduktion, vore i själva verket mycket begränsade. Gentemot skyddsskogarna, där reproduktionsmöjligheterna vore m e r a ovissa, avgränsade skyddsskogssakkunniga de svårföryngrade m a r k e r n a enligt följande regel: starkare exponerade skogsområden av förhållandevis så godartad beskaffenhet, att det kunde förväntas, att skogarnas framtida bestånd och föryngring kunde t r y g g a s genom rationella avverkningsformer och behövliga skogsvårdsåtgärder. Gentemot allmänna skogsvårdslagens icke svårföryngrade m a r k e r avgränsades de svårföryngrade såsom områden, vilka vore så s t a r k t exponerade, att en varsam avverkning under skogsvårdslagens s k ä r p t a kontroll vore nödig för t r y g g a n d e av skogens bestånd och föryngring.

De sakkunniga k u n n a i det väsentliga i n s t ä m m a i vad skyddsskogssakkunniga sålunda u t t a l a t angående vindexpositionens betydelse. Om markDocenten vid skogshögskolan fil. dr Olof Tamm h a r framhållit, a t t de förhållandena norrländska skogsmarkerna med u n d a n t a g för de i övre Dalarna allmänt och TÖVUYIQ-

ringen.

förekommande ljungrika tallhedarna i regel ej lida av någon näringsbrist i de k v a r t ä r a mineraljordlagren. 1 Däremot h a r påpekats av såväl T a m m 2 1

Olof Tamm: »Markstudier i det nordsvenska barrskogsområdet.» Meddelanden från statens skogsförsöksanstalt 1920. 5 Olof Tamm: »Några synpunkter på skogsmarkens fuktighetstillstånd». Tidskr. Skogen 1927.

129 1

som ock lektorn vid skogshögskolan fil. dr Bertil Halden, att det finnes ett starkt samband mellan skogstypen och de geologiska avlagringarnas struktur och vattengenomsläpplighet. Hesselman 2 har påvisat sambandet mellan god växtlighet hos skogen och förekomsten av rörligt, syrerikt vatten. Högt grundvatten är, säger Tamm, en vanlig företeelse i Nordsverige med dess klimat. Marker med ytligt framrinnande grundvatten äro därför ganska vanliga. De bästa boniteterna, bärande örtrika granskogar, påträffar man på de under högsta marina gränsen belägna svallade moränerna och sandavlagringarna, vilka mottaga sitt vatten från högre belägna områden. Där grundvattenrörelsen ej kan bli så livlig, t. ex. å de oomvandlade moränerna ovanför marina gränsen, utbildas ofta under dylika förhållanden Dryopteris-tyven med gran- eller barrblandskog (uppkallad efter den lilla ormbunken Dryopteris linnmana). Skogsmännen torde vara eniga med Tamm därom, att dessa typer »höra till våra bästa och bättre boniteter och även äro lättföryngrade». Det torde däremot icke vara berättigat påstå, att den högsta marina gränsen alltid utgör en gräns mellan marker med bättre och sämre föryngringsförhållanden, de förra nedanför, de senare ovanför marina gränsen. Otvivelaktigt är det mångenstädes lättare att urskilja sambandet mellan gynnsamma föryngringsförhållanden å ena sidan samt tidigare bebyggelse med därav föranledda avverkningar och eld å den andra än att spåra verkningarna i föryngringsavseende av markens belägenhet under eller över den marina gränsen. Hesselman nämner som exempel på svårföryngrad tallhed Skaiteheden, Råneå socken av Norrbottens kustland, vilken ligger nedanför marina gränsen. Jägmästaren Åke Berg har verkställt en undersökning av ett svårföryngrat område,3 beläget i nordostlutningen av en lid ovan den marina gränsen inom Örträsk socken, Västerbottens lappmark, mellan 250 och 430 meter över havet. Av detta område, som av honom betecknats som i stort sett typiskt för våra svårföryngrade marker, hava 20 % befunnits utgöras av lättföryngrad mark, bestående huvudsakligen av »bäckland» å ömse sidor av utefter liden framströmmande vatten. Småstenighet hos den ovanför marina gränsen liggande moränen och framför allt topografien (starka sluttningar) befordra vattnets framsläppande till förmån för skogsmarkens produktiva förmåga. I plan terräng och med tät packad morän bildar dock det högt stående grundvattnet försumpad mark, som icke utan dikning kan betecknas såsom lättföryngrad. Tamm framhåller 1927, att den övervägande delen av de norrländska 1

Bertil Halden; »Några bidrag till frågan om den geologiska lagerföljdens betydelse för skogsmarkernas vattenhushållning.» Skogsvårdsföreningens tidskr. 1923. 2

Henrik Hesselman: »Om vattnets syrehalt och dess inverkan på skogsmarkens försumpning och skogens växtlighet.» Skogsvårdsföreningens tidskr. 1910. 3

Åke Berg: »Den nya skogen».

9 — 810079

Norrlands skogsvårdsförbunds tidskr. 1929.

130 skogsmarkerna utgöres av sådan mark, i vilken grundvattnet ligger så. djupt, att trädens rötter i allmänhet icke nå ned till detsamma. Det blir~ här jordens förmåga att absorbera och kvarhålla nederbörds vattnet, vilken, under förutsättning att exposition och beståndsförhållanden äro desamma, bestämmer fuktighetstillståndet. Denna jordens förmåga beror dels av jordytans ursprungliga halt av finkorniga beståndsdelar dels av markprofilens beskaffenhet. Ju finkornigare mineraljord, dess mera vatten bindes kapillärt. Den normala jordmånen 1 å dessa marker består av råhumus, underlagrad av blekjord och rostjord, en jordmånstyp, som. kallas podsol (skogspodsol). Uppkomsten av denna jordmånsprofil, som i Norrlands skogsmarker är den dominerande, förklaras såsom humustäckets genom det nedträngande nederbördsvattnet förmedlade kemiska inverkan på de översta skikten i mineraljorden. Blekjordsskiktet blir genom denna process näringsfattigare, och en anrikning av för vegetationen värdefulla mineralbeståndsdelar (kalk, fosforsyra, kali) sker i rostjorden. Något hinder för förekomsten av vackra växtliga bestånd utgör dock blek jorden icke; däremot torde den kunna vara en bidragande orsak till svårföryngrighet, då de unga späda plantornas rötter hava sitt fäste i detta lager, och plantorna därigenom få en svag utveckling och ringa motståndskraft mot sjukdomar. Tamm skiljer i detta sammanhang på. tvenne slag av podsoltyper: lavpodsol och MyrtiUus-(blåbärs-)podsol. Såsom framgår av benämningarna är den förra bunden vid den skogstyp,, som kallas den lavrika (med renlavar etc. i bottenskiktet, ofta ljung i fältskiktet). Den är alltid utbildad på torra lokaler såsom älvsand, glacifluviala (isälvs-) sand- och grusavlagringar, rullstensåsar m. fl., d. v. s.. på av genomsläppligt material till stort djup bestående jordarter, och har en ringa mäktighet, 1—4 cm. (vanligen 1—2). Den senare, Myrtillus1 Enligt Hesselman (1925): Jordart: geologisk avlagring med lös struktur (motsats: berg) Jordmån: den del av jordskorpan, som genom klimatets direkta och indirekta påverkan blivit förändrad, så att den såväl kemiskt som fysikaliskt avviker från underlaget. (Klimatets indirekta påverkan sker huvudsakligen genom vegetationen); Forna: de oförändrade döda resterna eller avfallsprodukterna ur växt- eller djurlivet; Humus: sammanfattning av de organiska rester av växter och djur, som införlivats med jordmånen och där äro underkastade omvandlingsprocesser; Humuslagret eller humustäcket: det mer eller mindre Inckra skikt i jordprofilens övre del, som innehåller humus i sådan mängd, att denna i avgörande grad bidrager till dess karaktär; Förmultningsskiktet: det skikt av humuslagret eller humustäcket, som till mycket stor del består av växtrester under sönderdelning; Humusämnesskiktet: det skikt av humuslagret eller humustäcket, vars humus till övervägande del består av färdigbildade amorfa h u m u s ä m n e n ; Råhumus: av svamphyfer, mycelietrådar eller högre växter (t. ex. bärris) filtartat sammanvävt humuslager, som kan distinkt skiljas från mineraljorden. Förmultningsskiktet ofta mäktigt och alltid filtartat. Humusämnesskiktet föga blandat med mineraljord; Mull: humuslager av utpräglad klump- eller grynstruktur. Förmultningsskiktet oftast tunt, alltid luckert och ofta med grynstruktur; humusämnesskiktet av starkt växlande mäktighet, alltid med grynstruktur och alltid mer eller mindre starkt blandat med mineraljord.

131 podsolen, är utbildad av de mossrika skogstyperna, vilkas bottenskikt till övervägande del utgöres av husmossor, med ris av blåbär och lingon m. m. ingående i fältskiktet. Denna podsoltyp, i allmänhet tilltagande mot norr, utmärkes av ett mäktigare blekjordsskikt, 5—15 cm. Emellertid finnas tallhedar, framför allt å moränmark men även å sand- och grusmarker, med ett blekjordsskikt, vars mäktighet uppgår till den för MyrfiZfots-podsolen karakteristiska eller intar en mellanställning mellan denna och lavpodsolens. Eftersom podsolprofilen alltid är en produkt av humustäcket, antyder denna förekomst av Myrtillus-j)odso\ under en lavrik association, att marken tidigare varit beklädd med en mäktig råhumus, varav spåren kunna vara helt försvunna efter kraftiga, ofta upprepade skogseldar. I stort sett går den ostörda utvecklingen å dessa medelstarkt och starkt podsolerade marker åter mot den mossrika granskogen. Den ofta mosaikartat förekommande blandningen av mossrika och lavrika associationer tyder på en labil jämvikt dem emellan, där skogsskötseln sålunda har inflytande på växelspelet. En resistent typ är däremot den torra lavpodsolerade tallheden, som sannolikt utan avbrott intagits av samma växtsamhälle: tall med markvegetation av gråvita lavar med något inslag av ris. Granen med de i dess skugga följande mossorna har på grund av hedens torrhet där aldrig fått fast fot. En annan resistent typ är den i norra Dalarna mycket vanliga ljung- och råhumusrika, starkt podsolerade tallheden. Denna tallhedstyps resistens anser dock Tamm betingas av underlagets relativa näringsfattigdom (svår vittrad por fyr och kvartsitsandsten). Sedermera har Tamm 1 skarpare begränsat marktyperna och framhållit deras samband med fil. dr Carl Malmströms i skogsförsöksanstaltens exkursionsledare XI, 1926, angivna botaniska skogstyper ävensom betonat typernas resistens. Tamm redogör här för tre skilda profil-(podsol)-typer. Profiltyp 1, lavpodsolen, en variant av järnpodsolen, träffas på extremt torra lokaler exempelvis mäktiga grus- och sandlager, någon gång på morän, sällan på mjäla. Motsvarande skogstyp är tallhed utan gran och björk. Föryngringsmöjligheterna sammanhänga sannolikt med den tidrymd, som förflutit efter senaste skogsbrand, ävensom med klimatet. Profiltyp 2, järnpodsolen, träffas ofta på morän och mjäla men även på sand- och gruslager med mera fuktighetshållande underlag. I allmänhet ligger grundvattnet under trädens rotzon. Denna typ är utmärkande för torrare granskogar, mossrika tallskogar och vissa tallhedar, där gran, björk och husmossor kunnat intränga. De mossrika barrskogarna skilja sig i tvenne undertyper: Vaccinium-typen med blåbärsris och husmossor och den torra Dryopteris-tyjy&n. Den senare typen utmärkes av något större fuktighet och har i regel ett något mäktigare men gynnsammare råhumuslager än Vaccinium-ty^en, av vilken den icke är att anse som 1 Olof Tamm: »Om sambandet mellan skogstyper och marktyper i övre Norrlands u r bergsområde». Tidskr. Skogen 1929.

132 ett utvecklingsstadium. Den torra Dryopteris-typen är m e r a lättföryngr a d än Vaccinium-typen. Profiltyp 3, humuspodsolen, träffas företrädesvis på moräner, ofta något svallade och sandiga, alltid i mer eller mindre sluttande terräng. Den h a r ett humustäcke av 20—40 cm. mäktighet med väl förmultnad torv. Då grundvattenståndet i allmänhet ligger inom en halv meters djup från m a r k y t a n r ä k n a t , rör sig vattnet i sidled även i svårgenomsläpplig morän, enär även dennas övre lager äro relativt luckra. Denna profiltyp motsvaras av skogstyper sådana som den våta Droypteris-typen med bärris och husmossor, Dryopteris linnceana, Oxalis acetosella samt vitmossfläckar av Sphagnum Girgensohnii och iS. Russowii, samt vidare den blåbärsrika och den fräkenrika gransumpskogen. F ö r y n g r i n g e n sker lätt, vilket visar sig däri, a t t granen även i rena gamla bestånd föryngrar sig i luckor. T a m m hänvisar i övrigt till Hesselmans undersökningar om humustäckets n a t u r och anser i likhet med honom, att föryngringsmöjligheten beror av humustäckets förhållande till bakterielivet. Hesselmans humusundersökningar hava blivit grundläggande för uppfattningen om utvecklingsprocesserna hos och beskaffenheten av det humustäcke, varav föryngringen speciellt i de norrländska skogarna synes vara direkt beroende. Då dessa undersökningar varit särskilt inriktade på de norrländska föryngringsproblemen, varvid parallellt bedrivna forskningar i södra Sverige och mellersta E u r o p a fått tjäna som stöd för en överblick av frågan, är det givet, a t t de hava den största betydelse även för de sakkunnigas utredningsarbete. I en r a d avhandlingar h a r Hesselman framlagt och diskuterat sina rön och även givit anvisningar, h u r u skogsvården på bästa sätt k a n använda sig av de n a t u r l i g a föruts ä t t n i n g a r n a och — icke mindre viktigt — mildra de av klimatet orsakade svårigheterna. Hesselman har i särskilda avhandlingar behandlat tallhedarna och de mossrika gran- och barrblandskogarna. I båda dessa typer anser han föryngringen v a r a beroende av vad h a n kallar »kvävets mobilisering» i humustäcket. Å tallhedarna är humustäcket t u n t ; dess starka uttorkning h i n d r a r eller fördröjer de av organismer förorsakade nedbrytningsprocesserna; la v vegetationen innehåller svårsönderdelade kväveföreningar. I de mossrika skogstyperna går utvecklingen, om den får fortgå ostörd, mot en försämring av såväl produktions- som föryngringsmöjligheterna. Den blåbärsrika glesa gamla granskogen, som, lämnad åt sig själv, föryngrar sig långsamt och svagt i luckornas rotstalp och multnat virke, är den form av den mossrika skogstypen, som efter företagen avverkning bereder skogsvårdaren de största svårigheterna beträffande föryngringen. Hesselman synes anse skogen på den lilla holmen Suoddas i sjön Hornavan, Arjeplogs socken, med sitt 60 cm. mäktiga råhumustäcke såsom ett exempel på det av klimatet betingade slutstadiet av den mossrika typen,

— åtminstone på denna höjd över havet, 425 m. — då utvecklingen får försiggå ostörd under tillräckligt lång tidrymd. Denna mindre önskvärda utveckling har emellertid praktiskt taget i hela det norrländska skogslandet å olika trakter vid olika tider avbrutits genom skogseldar. Det är ett känt förhållande, att man i spåren av dessa gamla skogseldar finner våra vackraste unga och medelålders bestånd liksom de virkesrikaste gamla bestånden. Men eldarna hava ej haft uteslutande goda påföljder. Det är otvivelaktigt, att hårda och upprepade skogseldar under heta somrar även väsentligen försämrat föryngringsvillkoren å i sig själv torra marker. Nordfors x anför exempel från Härjedalen, »hur skogseldar förvandlat den brända marken till trädfattiga lavhedar». Under benämningen tallhedar ingå såväl lättföryngrade som även svår- Tallhedarna föryngrade typer. Till det förra slaget höra i första rummet sådana marker, där under den gamla skogen finnes ett mycket stort antal efter en lätt löpeld uppkomna utvecklingsbara plantor, ofta många tiotusental per hektar, av vilka endast en ringa bråkdel är behövlig för att bilda det nya beståndet, eller där riklig föryngring snart uppkommer efter en kalavverkning med ställande av fröträd. Av särskilt intresse äro i detta sammanhang de svårföryngrade tallhedarna. Hesselman,2 som ingående studerat de svårföryngrade tallhedarna vid Fagerheden i Piteå socken (sandhed 220 m. över havet strax under marina gränsen) och i närheten av Jörns järnvägsstation (moränhed c:a 260 m. över havet ovan marina gränsen), har kommit till det resultat, att »tallhedsproblemet är ett kväveproblem». De förhållanden, som av skogsmän tidigare tillgripits såsom förklaring till de extrema tallhedarnas föryngringssvårigheter, såsom ymnig förekomst av renlav (med ljung), skaretryck, renbete o. s. v., tillmäter Hesselman i allmänhet icke någon avgörande betydelse. Han anser icke heller konkurrensen från de å hedarna ytligt gående rötterna av äldre tallar hava någon betydelse såsom hinder för plantornas uppkomst och trivsel. Såsom en nära till hands liggande hypotes har av skogsmännen även tallhedarnas torrhet åberopats såsom orsak till svårföryngrigheten. Torkan gör sig enligt Hesselman likväl i allmänhet ej gällande till plantornas förfång uti mineraljorden, enär på grund av vittringen dennas översta lager är rikare på fuktighetsbehållande finkorniga beståndsdelar än det ovittrade underlaget. Porositeten och vattenkapaciteten äro störst hos vitsanden. Det tunna humustäcket skyddar även i viss mån sanden för uttorkning, men humustäcket självt är utsatt för torkning å de öppna fälten. Lavarna innehålla mera svårsönderdelade kväveföreningar än barr och mossor, och humustäckets starka uttorkning hindrar eller fördröjer de av organismer förorsakade nedbrytningsproces1

G. Nordfors-' tidskr. 1926. 8

»Tallen inom Jämtlands läns fjällskogar».

Norrlands skogsvårdsförbunds

Henrik Hesselman: »Studier över de norrländska tallhedarnas föryngringsvillkor.» Skogsvårdsföreningens tidskr. 1910 och 1919.

134 serna. Sanden och humustäcket förhålla sig helt olika å de öppna fläckarna å heden å ena sidan och under de gamla träden och i ungskogarna ä den andra. Under somrarnas torrperioder stå de små dåliga tallplantorna å de öppna fläckarna rotade i sand med någorlunda konstant vattentillgång, medan vattentillgången i sanden då är mindre å de bevuxna lokalerna på grund av trädens vattenförbrukning. Humustäcket däremot blir å de kala fälten genom sol och vind starkt uttorkat men håller sig fuktigare å de av träden beskuggade. Humustäcket å dessa olika platser av heden får därför med hänsyn till plantornas utveckling olika egenskaper. Å de kala öppna partierna försiggår sönderdelningen av de organiska kväveföreningarna ytterligt långsamt. Nitrifikation förekommer ej och humuskvävet är ej eller endast med svårighet nitrifierbart. Under eller i närheten av fristående tallar och granar med rik kronbildning, men ej blott där utan även under gamla toppar, intill multnande stammar (»lågor») och gamla stubbar, har dock humustäcket en något gynnsammare beskaffenhet. Visserligen nitrifieras ej heller där humuskvävet under normala förhållanden, men det kan bringas att nitrifiera genom omblandning av humustäcket och mineraljorden. Den för alla skogsmän bekanta gruppvisa förekomsten av vackra och mer försigkomna plantor och ungträd å vissa hedar förklaras av dessa olikheter i humustäckets beskaffenhet. Hesselman avslutar sina uppsatser om tallhedarnas föryngringsvillkor med ett kapitel om deras ändamålsenliga behandling. Han framhåller de många övergångsformerna mellan de lättföryngrade och svårföryngrade hedarna samt påpekar, att det i nästan alla tallhedar, även de nordligare, t. ex. i Gällivare-trakten, finnes ofantligt gott om små till utseendet nästan oväxtliga plantor, vilka till övervägande antal dö genom angrepp av insekter och parasitsvampar 1 , innan de komma till någon vidare utveckling. Då det i praktiken gäller att sörja för tallhedarnas föryngring, bör man emellertid, säger Hesselman, först och främst söka tillvarataga de dugliga plantorna av detta rikliga material, ty de hava på samma gång en förvånansvärd livskraft att, när förhållandena bliva gynnsamma, utveckla sig till kraftiga, goda plantor. För att befordra deras utveckling fordras ett rikligt ljustillflöde och en förökad kvävetillförsel. Det första vinnes genom upptagande av ordentliga föryngringshyggen; det andra kan erhållas genom torvtillförsel eller genom markberedning, så att humustäcket blandas med den underliggande mineraljorden. Hesselman har emellertid för sakkunniga framhållit, att han, med hänsyn till senare gjorda, pågående undersökningar, anser, att kalhuggning icke lämpligen kan användas på alla slags tallhedar. Hesselman har funnit de flesta och kraftigaste tallplantorna på de äldre trädens sydsida. Nordfors (1926) konstaterar samma förhållande 1

Professor T. Lagerberg: »Studier över den norrländska tallens sjukdomar särskilt med hänsyn till dess föryngring.» Skogsvårdsföreningens tidskr. 1912.

och framhåller, att föryngringen förekommer inom området för kronans lodräta projektion på marken. Då kronan i regel är rikast utvecklad mot söder, återfinnas där de flesta och bästa plantorna. I de exponerade fjällskogarna sker utvecklingen av trädkronorna å det håll, som är motsatt den rådande vindriktningen, oberoende av väderstrecket. Plantornas frekvens rättar sig även i dessa lägen efter kronans utbildning. Nordfors anser med anledning härav, att de för föryngring gynnsamma faktorerna måste vara lodrätt verkande och därför hänföra sig dels till barravfallet (humustäckets förbättring) dels till förhållanden, som stå i sammanhang med nederbörden. Av delvis annan typ än de ovan behandlade synas de tallhedar vara, som förekomma i norra Dalarna. Jägmästare Harald Sjöström x har bedrivit studier å dylika hedar, belägna i övre delarna av Lima och Älvdalens socknar, Transtrands, Särna samt södra delen av Idre socken. Då inom Särna—Idreområdet de lavoch ljungrika tallskogarna hava en betydande omfattning — enligt riksskogstaxeringsnämnden utgöra de 56 % av skogsmarksarealen — äro Sjöströms undersökningar av intresse för de sakkunnigas utredning. Efter att hava erinrat om Tamms uppdelning av övre Dalarnas och angränsande delars av Härjedalen tallhedar i en torrare lavrik typ å grus och .sand och en fuktigare ljungrik å moränmark anmärker Sjöström, att en mellanform mellan dessa typer, en »lavtallhed med ljungtuvor av varierande storlek och frekvens», torde vara den vanligaste i dessa trakter. Skogseldarna i äldre och nyare tid hava i största utsträckning givit karaktär åt skogsbeståndet på dessa marker. Efter ingående undersökningar av äldre och yngre, svagare och starkare avverkningar kommer Sjöström till den slutsatsen, att plantorna genom överskärmande bestånd eller enstaka träd erhålla ett visst för deras fortlevnad gagneligt skydd. Den för föryngringens normala förlopp ödesdigra plantavgången är mera påfallande å en kraftigt föryngringsavverkad tallhed än å mark, där det överskärmande beståndet är orört eller mera försiktigt behandlat. På samma sätt finner Sjöström en anmärkningsvärd skillnad i effekten av äldre och yngre skogseldar. Han nämner exempel å ena sidan på gamla brandfält nu bevuxna med vackra medelålders tallbestånd samt å andra sidan yngre brännor — den största, Mossebergsbrännan (av år 1902) om 1160 hektar — som fortfarande ligga kala, och där upprepade kulturer misslyckats. Orsaken härtill anser han vara att finna i människans ingripande i hushållningen efter branden. Å de äldre brännorna fingo beståndsrester av den avbrända skogen kvarstå till nytta för de spirande plantorna, medan å de yngre brännorna en även i sig själv befogad avverkning berövade plantorna detta skydd. Sjöström anser sig, som ovan framhållits, hava funnit, att särskilt un1 Harald Sjöström: »Något om tallen samt dess p r o d u k t i o n och föryngring å hedarna i n o m norra Dalarnas sandstens- och porfyrområde». Skogsvårdsföreningens tidskr. 1929.

der de kvarstående träden plantorna lättast taga sig upp. Det är icke bristen på plantmaterial, som äventyrar föryngringen å hedarna, utan avgången i plantmaterialet, varvid den av alla norrländska skogsmän fruktade snöskyttesvampen (Phacidium infestans) anses vara den verksammaste dödsorsaken. Vid 3 a 4 dm. höjd inträder den kritiska perioden för de mer eller mindre undertryckta tallplantorna, och denna kritiska period kan räcka ända till dess plantorna uppnått 1 a 1*5 m. eller i vissa fall än större höjd, beroende på att plantor med gänglig stam kunna böjas ned av snön. Denna plantsjukdom, vars spridningsbiologi tyvärr är föga känd, sammanhänger uppenbarligen med snötäckets mäktighet på det sätt, att de delar av tallplantans krona, som stå över snön icke angripas. Sjöström framhåller emellertid såsom sannolikt, att det icke är snöns maximala djup under vintern, som är det avgörande, utan snötäckets djup på våren, när skarebildningen äger rum. Av plantornas gruppvisa uppträdande vid de äldre träden drager Sjöström den slutsatsen, att de överskärmande träden lämna plantorna skydd framför allt mot snöskyttesvampens angrepp. I detta hänseende synes även andra från marken uppskjutande föremål, såsom stammar, lågor och toppar, vilka bryta skaretäcket och påskynda snöns avsmältning på våren, verksamt befordra plantornas normala utveckling. Beträffande den nyssnämnda, år 1902 uppkomna 1160 hektar stora Mossebergsbrännan, belägen å Älvdalens kronopark på en höjd av 500 å 600 m. över havet, anser Sjöström sannolikt, att vissa mera exponerade delar av densamma icke mer komma att skogbeklädas utan övergå till »värd». Den 120 hektar stora »Grimsåkersbrannan», ävenledes å Älvdalens kronopark på en höjd av 520 m. över havet, vilken uppkom i början på 1880-talet, hänför Sjöström till en av de yngre brännor, vara föryngringsförhållandena äro dåliga. Massor av plantor finnas, men de dö i stor utsträckning. Att föryngringen å »Grimsåkersbrännan» förlupit otillfredsställande, ehuru de efter elden kvarstående överståndarna kvarstodo i c:a 45 år, då de vindfälldes av en cyklon, anser Sjöström bero därav, att restbeståndet var alltför glest för att giva tillräckligt skydd åt de uppkommande plantorna. Såsom en äldre bränna med kort föryngringstid (10 a 20 år) klassifierar han ett å Älvros kronopark beläget område, som nu är bevuxet med ett vackert 65-årigt tallbestånd. Sjöström hyser dock intet tvivel om att brandfälten i regel så småningom åter komma att tagas i besittning av tallen. Men föryngringstiden torde mycket sällan komma att understiga 50 år. Likaså torde bestånden sällan komma att förete tillfredsställande slutenhet. Den av Sjöström liksom andra författare påpekade ringa förekomsten av lövskog, speciellt björk, i dessa trakter torde även i många fall vara en bidragande orsak till föryngringens försening. En provyta, för vilken Sjöström redogör, visar också, att plantbeståndet är betydligt bättre i ett tätt aspsly än där det senare saknas.

137 En del upplysningar hava även inhämtats av skogsförvaltaren för Särna besparingsskog, Claes Breitholtz, och jägmästaren i Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag, Magnus Nordqvist, angående föryngringstiden och det nuvarande skogbeståndet å vissa brandfält inom Särna och Idre socknar. Uppgifterna, som komplettera Sjöströms iakttagelser, avse sju brandfält, äldre och yngre (från år 1831 till 1902) med en storlek växlande från 2 till mer än 500 hektar, belägna å olika höjd över havet (430—650 m.) och med efter branden kvarstående glesa eller tätare fröträdsställningar (enstaka träd och gruppställda). Samtliga brandfält uppvisa nu 85—10-årig ungskog resp. plantskog av tall; kalmarkstiden har växlat mellan 3 och 30 år. Med stöd av sina undersökningar anser Sjöström, att de gamla dimensionsavverkningarna (timmerblädningarna), som ofta skarpt fördömts såsom värdelösa ur föryngringssynpunkt, varit till avsevärd nytta för föryngringen å ifrågavarande tallhedar i norra Dalarna. I likhet med Hesselman framhåller han vikten av att tillvarataga det föryngringsmaterial, som finnes, när avverkningen göres, samt förordar en småningom skeende utglesning av det gamla beståndet såsom den ur föryngringssynpunkt ändamålsenligaste huggningsformen på tallhed av den typ, som av honom studerats. Han tillägger, att kalhuggning, som ej sällan blir nödvändig på grund av det förefintliga beståndets beskaffenhet, säkerligen kommer att få till följd en lång föryngringstid, ej under 50 år. Slutligen betecknar han snöskyttets motarbetande såsom det centrala problemet i fråga om tallhedarnas föryngring i denna del av norra Dalarna. Med tanke på den ödesdigra betydelse snöskyttesvampen har för föryngringen å lappmarksskogarna liksom för de norrländska skogarna i allmänhet, vilja de sakkunniga i anslutning till Sjöströms uttalande betona önskvärdheten av att snöskyttesvampens biologi upptages till grundlig undersökning. Det är sannolikt, att förhållanden sammanhängande med skarebildningen och snöns avsmältning på våren därvid böra uppmärksammas. Skulle efter sådana undersökningar i praktiken användbara metoder kunna anvisas för hindrande i avsevärd mån av sjukdomens uppkomst och spridning, vore därmed en dryg del av de speciellt norrländska föryngringsbekymren borta. Beträffande de norrländska svårföryngrade tallhedarnas problem har Åke Berg givit uttryck åt en uppfattning, som torde böra antydas. Han anser de kala fläckarna å de extrema, gruppföryngrade tallhedarna närmast som impediment, enär de enligt hans mening aldrig burit en ur synpunkten av slutenhet och växtlighet och med hänsyn till breddgrad och höjd över havet tillfredsställande trädväxt. Vill man skaffa skog på dessa marker, säger Berg, blir det ett nyskapande och icke återbildande äv skog. Jägmästare J. E. Wretlind har i ett av honom gjort diskussionsinlägg vid ett av nuvarande professor Henrik Petterson hållet föredrag vid

138 Svenska skogsvårdsföreningens årsmöte 1924 angående »metoder för naturlig föryngring» framhållit betydelsen av markens bränning även å tallhedar för att därigenom påskynda erhållandet av naturlig återväxt. Nordfors däremot anser synnerligen fördelaktigt, om ris och bråte efter avverkningen kvarlämnas såsom skydd mot torka och snötryck och för att göda marken. Han fortsätter: »att, såsom Wretlind föreslagit, skaffa återväxt å magra tallhedar genom avsiktlig bränning kan väl i vissa fall ge ett gott och framför allt hastigt resultat, i det att en del närsalter mera omedelbart bli tillgängliga för plantorna under deras första uppväxtår. Ett alltför hastigt exploaterande av markytans näringsförråd kan dock på grund av det långsamma anhopandet av ett nytt dylikt just å tallhedarna medföra vådor, och i längden måste täta bränningar verka utarmande, likaväl som tallhedens plantor genom eld berövas det välbehövliga skydd, som risets kvar liggande på heden innebär.» Som en avslutning å framställningen om de mera svårföryngrade tallhedarnas — av olika slag — föryngringsbetingelser torde böra erinras om Hesselmans uttalande i ovan omförmälda uppsats »Studier över de norrländska tallhedarnas föryngringsvillkor» (1919), nämligen att, då tallhedarna tillhöra våra minst produktiva skogstyper, dyrbarare åtgärder för återväxtens befrämjande därå svårligen kunna påkostas samt att man i främsta rummet bör söka tillvarataga det föryngringsmaterial, som finnes, när avverkningen göres. I sin avhandling »Föryngringsstudier i Norrlands skogar» har K. E. Kallin beskrivit såväl vissa hedar, där föryngringen synes lättast inträda och utveckla sig under skärm av ett glest överbestånd, som ock andra mera sterila lavtallhedar med ytterst glest bestånd å vilka föryngringen, huru avverkningen än bedrives, fortlöper med ytterlig långsamhet. De mossrika Det återstår att något närmare redogöra för sådana svårföryngrade marker, som tillhöra de mossrika gran- och barrblandskogarnas serie. Redan 1917 uttalade Hesselman,1 att humustäckets nitrifikation, d. v. s. det i humustäcket bundna kvävets omsättning till salpeter, icke var nödvändig men väl en gynnsam omständighet för skogens föryngring. Sedermera 2 har han framhållit, att föryngringen kan försiggå även när den efter avverkningen inträffande livligare kväveomsättningen stannar vid ammoniakbildning, vilket i regel är fallet, där mossorna och bärrisen trots rikligt ljustillträde ej vissna eller där marken beklädes av en tät matta av kruståtel (Aira flexuosa). Denna utveckling är den vanliga på kalhyggena i de mossrika på grund av ålder eller timmerblädning utglesnade barrskogarna, särskilt där granen dominerar eller härskar ensam. Dessa av ett mäktigt råhumustäcke besvärade skogar, där en matta av husmossor samt 1 Henrik Hesselman: »Studier över salpeterbildningen i naturliga jordmåner». Skogsvårdsföreningens tidskr. 1917. 1 Densamme-' »Om våra skogsföryngringsåtgärders inverkan på salpeterbildningen i marken, och dess betydelse för barrskogens föryngring». Skogsvårdsföreningens tidskr. 1918.

blåbärsriset — med eller utan inslag av lingonris, det senare lokaliserat under trädens kronor — bildar vegetationstäcket på marken, hava en mycket stor utbredning i hela norra Sverige. På hyggena i dessa skogar försiggår föryngringen betydligt långsammare och bliva de uppkomna plantorna till en början väsentligen svagare, än där humuskvävet nitrifieras. Sådan nitrifikation inträder däremot även i smärre luckor mycket snart efter avverkningen såväl i de örtrika barrskogarna, exempelvis å Jämtlands och södra lappmarkens silurmarker, som i de mossrika mer slutna barrskogarna i mellersta Sverige, där humustäcket är mera tunt och luckert, huvudsakligen bildat av mossor och barravfall. Ett yttre tecken på förekommande nitrifikation äro uppträdande av nitratofila växter, främst hallon och mjölke (Epilobium). Emellertid framhåller Hesselman, att i vissa fall förekomsten av ris och grenar, lågor och stubbar likasom en kraftig markberedning, varigenom humustäcket blandas med mineraljorden, samt framför allt bränning äro ägnade att gynna och framkalla kvävets omsättning till salpeter. Bränningen (löpsvedningen) anser han dock hava sin plats endast där råhumustäcket är mycket kraftigt, så att enbart upptagande av ett kalhygge ej är tillräckligt för att omföra detsamma till en verkligt godartad, d. v. s. en nitrifierande humus. Råhumusen reagerar kemiskt surt. Såsom uttryck för surhetsgraden användes det s. k. reaktionstalet. När detta når värdet 7, upphör reaktionen att vara sur och blir neutral. Den suraste råhumusformen, som Hesselman x omnämnt, har reaktionstalet 3*5. Sjunker reaktionstalet under denna siffra, synes förmultningsprocessen i humustäcket avstanna. Något strängt samband mellan reaktionstalet å ena sidan samt ammoniak- och nitratbildningen å den andra har Hesselman icke funnit. I stort sett har dock reaktionstalet ett tydligt inflytande på kvävets mobilisering i humustäcket. Då kvävemobiliseringen är en biologisk process, har Hesselman ordnat sina undersökningar i de mossrika skogarna efter skogstypernas beskaffenhet. I de mossrika tallskogarna, granskogarna och barrblandskogarna av Vaccinium-typ, mobiliseras, såsom här förut nämnts i fråga om de av Hesselman studerade tallhedarna, kvävet i form av ammoniak. I den mossrika tallskogen av Vaccinium-typ är ammoniakbildningen genomsnittligt betydligt livligare än å tallheden. I denna typ, liksom i tallheden, spelar vattentillgången i marken eller i humustäcket en roll. I den mossrika granskogen av Vaccinium-typ med sitt i äldre stadier tjocka och sega råhumustäcke är kvävemobiliseringen svag, stundom ingen. Den björkblandade, mossrika granskogen av yngre beståndsålder utmärker sig däremot ofta för livlig ammoniakbildning. I de slutna granskogarna eller barrblandskogarna med rent mosstäcke 1

Henrik Hesselman: »Studier över barrskogens humustäcke, dess egenskaper r o e n d e av skogsvården». Meddelanden från Statens skogsförsöksanstalt 1926.

och b e -

140 är kvävemobiliseringen i allmänhet vida livligare än i de föregående typerna. Gran- och barrblandskogar av Dryopteris-typ hava högre reaktionstal och livligare kvävemobilisering (framför allt i förmultningsskiktet) än V accinium-ty pen. I humusämnesskiktet, stundom även förmultningsskiktet, i gamla 200—300-åriga bestånd är dock kvävemobiliseringen svag. I regel förefinnes i Dryopteris-typen endast ammoniakbildning. Inblandning med björk eller andra lövträd åstadkommer framför allt i yngre bestånd en livligare kvävemobilisering och kan stundom till och med framkalla nitrifikation. Mossrika barrskogar av Anemone hepatica-typ utmärkas av livlig ammoniak- och nitratbildning. Mossrika barrskogar av Geranium-typ förete stor variation. Kvävemobiliseringen är i regel stor, men ammoniakbildning överväger; nitrifikationen är i regel svag men kan — vid högt reaktionstal — vara betydande. När hyggena upptagas i bestånd av ovan angivna typer, uppstår ofta en livlig kvävemobilisering och reaktionstalet förskjutes i alkalisk riktning. Men förändringarna i humustäcket sammanhänga även med föryngringsytans storlek. I de skogstyper, där kvävet är mera hårdbundet, eller under mera ogynnsamma klimatbetingelser fordras större föryngringsytor än i de bättre typerna för att en hastigare kvävemobilisering skall inträda. Utpräglat sura jordprov från Bärenthoren, Böhmerwald och SchwarzAvald i Tyskland kunna visa livlig nitrifikation vid sådana värden på reaktionstalet, som i norra Sverige utmärka råhumustäcken med svag omsättning eller endast ammoniakbildning. Den högre sommartemperaturen är således en gynnsam faktor, likaså en god tillgång på fuktighet. Bäst är det rörliga vattnet, som medför höga salpetervärden. Lövträdsinblandning och god slutenhet äro andra befrämjande faktorer, liksom låg beståndsålder. För att pröva kvävets mobiliseringsmöjligheter i skogsmark med skilda slag av råhumus har Hesselman verkställt kalkning och infektion med nitrifierande hyggesjord å olika slag av råhumus från Kulbäckslidens försökspark (Västerbottens kustland). Undersökningen gav till resultat, att kvävemobiliseringen påverkades föga i råhumus från gammal, lavbehängd och svagt växande granskog av Vaccinium-typ. I luckrare råhumusform från Jönåker, Södermanland, likasom uti yngre 70—80-årig skog av Vaccinium-typ blev effekten däremot kraftig och påtaglig, bättre där björken var rikligare företrädd i beståndet och de multnande björkbladen haft inflytande på humusbildningen. Förklaringen härtill finner Hesselman däri, att i de yngre bestånden, uppkomna efter brand, finnes en undertryckt flora av nitrifikationsorganismer. Denna saknas däremot i de gamla överåriga bestånden av V accinium-ty p.

141 Sedermera har Hesselman A gjort kulturförsök i växthus med plantor av tall och gran för att utröna plantornas beroende av humustäckets beskaffenhet. Groddplantor omplanterades i lerkrukor fyllda till 2/a med sand och till V« med humus av det slag, som skulle undersökas. För en försöksserie under åren 1922—1924 insamlades humus: I. från öppna svårföryngrade partier å tallheden vid Fagerheden i Piteå socken (c:a 220 m. över havet); II. från föryngringsgrupp under äldre tall därsammastädes; III. från äldre, lavbehängd och trögväxande 150—220-årig granskog av Dryopteris-typ vid Rokliden i Piteå socken (c:a 200 m. över havet); IV. från kalhygge, uppkommet 1908 vid avverkning av en del av samma granskog. Försöken gåvo till resultat, att den humusform (IV), som på kalhygget övergått i ett mera rikt kvävemobiliserande stadium, alstrade plantor av helt annat och kraftigare utseende än de övriga humusformerna. Humusform I gav upphov till de svagaste och kortaste plantorna, medan dessa i I I och III intogo en mellanställning. I samtliga humusformer iakttogs under första försöksåret en icke obetydlig kvävemobilisering, minst hos I, störst hos IV. Men under försökets gång visade sig kvävemobiliseringsförmågan snabbt sjunkande hos I—III, medan den hos IV kvarblev på en hög nivå. Hos den mullartat omvandlade humusformen IV var kvävemobiliseringen uthållig, »kanske beroende på en i marken försiggående assimilation av fritt luftkväve». Det bör anmärkas, att omförmälda hygge redan 1914, alltså efter 6 år, hade förändrat karaktär, i det att jämte den rikligt förekommande kruståteln (Aira flexuosa), hallon och mjölke (Epilobium) uppträdde kring stubbar och rötter, björkplantor hade i stor mängd infunnit sig, varjämte spridda vackra tallplantor och vid rensningen kvarglömda smågranar skjutit nya skott. I början av 1920-talet dominerade björken, ungtallar och granar sköto kraftiga mörkgröna skott. Vid Norrlands skogsvårdsförbunds exkursion 1929 besöktes ifrågavarande hygge, som då, enligt exkursionsbeskrivningen, framstod som ett utomordentligt lovande ungbestånd av tall, gran och björk. Kvävemobiliseringens väsentliga betydelse för föryngringen anser Hesselman vara ådagalagd. Men vissa erfarenheter från de olika försöken — bland andra de delvis motsägande resultaten av vattning med ammoniumnitratlösning — tyda på att även andra faktorer kunna vara verksamma. En mycket viktig faktor för plantornas utveckling anser Hesselman vara mycorrhizans olika utbildning i olika humusformer. Nuvarande professor Elias Melin,2 som i olika avhandlingar framlagt 1 Henrik Hesselman: »Betydelsen av kvävemobiliseringen i råhumustäcket för tall- och granplantans första utveckling». Meddelanden från Statens skogsförsöksanstalt 1926—1927. 2 Elias Melin: »Mycorrhizans utbildning hos tallplantan i olika råhumusformer». Meddelanden från Statens skogsförsöksanstalt 1926—1927.

142 sina mycorrhizaundersökningar, har även undersökt plantorna i Hesselmans försökskulturer i krukor med humus från de olika humusformerna å Fagerheden och Rokliden. Melin kommer där till den slutsatsen, att, liksom det finnes en tydlig parallellism mellan plantornas utveckling och kvävemobiliseringen, såsom Hesselman visat, en tydlig sådan förefinnes även mellan plantornas och mycorrhizornas utveckling. Han anser, att det å råhumusmarkerna är av vital betydelse för plantorna, att de redan från början ingå s. k. mutualistisk symbios med mycorrhizasvamparna. Därigenom säkerställes plantornas näringsupptagande och skyddas de mot allför kraftiga angrepp från skadliga, ensidigt parasitiska rotsvampar. Såsom en sammanfattning av Hesselmans synpunkter på de moss- och risrika, råhumusbesvärade skogarnas i Norrland föryngringsbetingelser och de möjligheter att påverka dessa i gynnsam riktning, som stå till buds, torde kunna framhållas följande. Klimatet i Norrland och framför allt i dess i detta hänseende mera ogynnsamt belägna delar predestinerar till råhumus bildning. Denna klimatets påverkan gör sig dock mindre gällande i de egentliga kalktrakterna i Jämtland och södra lappmarken samt även i t. ex. östra Jämtland, (Bodsjö, Ref sunds och Bräcke socknar), där moränen är bemängd med siluriska kalkstenar och humustäcket i rena barrskogar på lägre nivåer ofta är rent mullartat. I de podsolerade markerna har genom vittringsprocessen översta skiktet av mineraljorden (blekjorden) blivit särskilt fattigt på lösliga baser. En basrik, framför allt kalkrik mineraljord kan verka som buffert, neutraliserande de vid förnamaterialets förmultning alstrade sura humusämnena. Klimatets roll vid humusbildningen framträder därför tydligast på den vanliga kalkfattiga marken, som ej påverkas av utmed markytan eller i dess närhet framsipprande vatten, utan där vattenrörelsen går huvudsakligen vertikalt ned i marken. En god föryngring står i allmänhet i tydligt beroende av kvävemobiliseringen och framför allt nitratbildningen i humustäcket. Liksom Melin anser Hesselman möjligt, att kvävemobiliseringens i form av nitratbildning betydelse ligger däri, att den främjar mycorrhizabildningen, som synes vara nödvändig, för plantornas utveckling i råhumus. Men då humustäcket särskilt i barrblandskog eller granskog av Vaccinium-typ går mot en med åldern småningom skeende förintelse av den nitrifikationsflora, som fanns vid beståndets anläggning, blir följden, att föryngringen av dessa bestånd, såsom erfarenheten visat, erbjuder stora svårigheter. Förekomsten av denna undertryckta flora av nitrifikationsbakterier i humustäcket har Hesselman kunnat konstatera a upp till 90-årig efter brand uppkommen granskog å Kulbäekslidens försökspark. Men brand framkallar samma omvandling som upptagande av ett hygge, ehuru efter brand »omvandlingen försiggår snabbare och kanske blir mera djupgående». Genom den av solljuset åstadkomna gynnsamma omvandlingen av

143 marktäcket på hygget eller genom markens avsvedjning ökas halten av de basiska buffertämnena, i sin tur framkallande en revolution i den utveckling, som så småningom inträtt i beståndets humustäcke. Hesselman betonar i detta sammanhang betydelsen av att det upptagna hygget får tillräcklig tid på sig att under solens inverkan »mogna» och framhåller, att stora summor ha särskilt i Norrland bortkastats på kulturer, som misslyckats, därför att de verkställts för tidigt efter avverkningen. Det är en viktig uppgift för skogsvården, säger Hesselman, att de yngre bestånden skötas på det sätt, att sådana dåliga råhumustäcken, som nu flerstädes göra oss bekymmer vid gamla granskogars föryngring, icke må vidare uppstå. Åtskilligt torde kunna göras i den vägen. Hesselman har ofta framhållit björkens och andra lövträds betydelse för vinnande och uppehållande av ett gott marktillstånd. Lövträdens forna är mera rik på basiska buffertämnen än barrträdens; vid lövträds inblandning i beståndet höjes humustäckets halt av dylika, vilket gynnsamt inverkar på kvävemobiliseringen och kvävets nitrifierbarhet. En betydande del av vårt lands vackraste och produktionskraftigaste barrskogar har utvecklat sig från björkblandade bestånd. Han finner däremot, att den svaga inblandning av björk, som ofta finnes i gamla granskogar, icke synes vara av betydelse för markens produktionsförmåga. Men även om björken skulle kunna påverka barrskogsbestånden endast i ungdomen, får dess betydelse icke underskattas, och Hesselman anser det sannolikt, att dess gynnsamma inflytande på förmultningen icke upphör med dess försvinnande ur beståndet utan verkar ganska länge. Med tilltagande ålder hos beståndet brukar föryngringen i viss mån försvåras. En försöksserie med humus från olika bestånd å Kulbäcksliden bekräftar den praktiska erfarenhetens rön härutinnan. Humusprov frän även så pass gynnsamma skogstyper som Dryopteris- och Geraniumtyperna gåvo mindre kraftiga plantor än humus från granskog av Vaccinium-typ. Men beståndet var c:a 250 år i förra fallet, endast 90 år i det andra. Såsom slutord för denna avdelning kan angivas ett Hesselmans uttalande 1925: »Vad de norrländska mossrika granskogarna eller barrblandskogarna beträffar, ge sålunda mina undersökningar goda stöd for den åsikten, att man genom björkinblandning i ungskogsbestånden, genom att hålla bättre slutenhet och genom förkortad omloppstid bättre skall kunna vidmakthålla en god förmultning och en livlig kvävemobilisermg av humuskvävet än vad fallet är i den gamla, genomblädade naturskogen. Den genomsnittliga produktionen kommer att höjas och de föryngringssvårigheter, som vi nu hava att kämpa emot, komma att väsentligt förminskas.»

144 C. Förslag till bestämmelser för föryngringens främjande.

Den i föregående två avdelningar lämnade redogörelsen har avsett att giva en överblick över de för Norrlandsskogarna aktuella föryngringsfrågorna. Det har synts de sakkunniga vara riktigt att välja en sådan översikt såsom utgångspunkt för en vidare diskussion rörande de bestämmelser en ny skogslag för lappmarkerna samt Särna—Idre bör innehålla, för att tillfredsställande föryngring efter avverkningarna skall i möjligaste mån kunna säkerställas. Av den utredning, som sålunda i föregående avdelningar framlagts, torde med tydlighet framgå, att, därest föryngringen skall i tillbörlig grad främjas genom lagbestämmelser, det icke är tillfyllestgörande med sådana lagföreskrifter, som avse vare sig enbart förfaringssättet vid avverkningens utförande eller enbart åtgärders vidtagande efter avverkningen. Lagen bör med andra ord innehålla bestämmelser i båda nämnda hänseenden. Föreskrifter Enligt sakkunnigas mening bör, i överensstämmelse med vad som skett angående av- | a iimänna skogsvårdslagen, såsom en huvudprincip för avverkningen bedrivande stadgas, att avverkning icke får företagas på sådant sätt, att återväxten därigenom äventyras. Vidare måste till prövning upptagas den frågan, huruvida och i vad mån vid avverknings företagande den enskildes handlingsfrihet därutöver bör bindas med hänsyn till återväxtens främjande. Det är tydligt, att skogsägaren bör sträva efter att erhålla den bästa och snabbast möjliga föryngring för minsta kostnad, och därvid är det sätt, på vilket avverkningen utföres, av grundläggande betydelse. Det är i regel ingalunda likgiltigt för resultatet, huru och i vilken omfattning urvalet sker av de träd, som avverkas. Då den naturliga föryngringen oftast också är den billigaste, gäller det att om möjligt lämna lämpligt antal väl placerade fröträd av sådan beskaffenhet, att de äro lämpade för fröproduktion samt hava utsikter att motstå vindtrycket vid stormar. Det gäller vidare att taga upp luckor och kalhyggen av med hänsyn till markförhållanden och trädslag avpassad storlek o. s. v. Emellertid kan det i vissa fall förutses, att en nöjaktig naturlig föryngring dröjer så pass länge, eller, när den kommer, blir så pass otillfredsställande i förhållande till markens produktionsförmåga, att en kultur rent ekonomiskt sett synes vara att föredraga. Huruvida så är fallet bör beaktas redan i samband med avverkningens planläggande. Det händer emellertid ej sällan, att det ur föryngringssynpunkt lämpligaste avverkningssättet av rent drivningstekniska skäl är olämpligt. Här måste alltså en jämkning ske. I allmänhet kräves alltså en insats av såväl praktisk erfarenhet som teoretiska insikter för att stämplingarna skola bedrivas på sådant sätt, att

:såväl biologiska som ekonomiska synpunkter bliva på bästa möjliga sätt tillgodosedda. Men å andra sidan måste framhållas, att dessa problem ofta ej äro alltför invecklade i-lappmarkerna. De flerstädes över stora ytor ganska ensartade gamla bestånden och markförhållandena inskränka i regel de svårare fallen till vissa typer, där en schablonisering efter goda mönster med fördel kan komma till användning. För att bland annat tillgodose föryngringsintresset på bästa sätt föreskriver gällande lappmarkslag utsyningstvång, som utövas av skogsstaten. Man har ansett såsom obestridligt, att, om sakkunskapen i regel håller i stämpelyxan, vissa garantier finnas för goda föryngringshuggningar. Satsen torde ha ett visst berättigande och skall här icke bestridas. Endast i förbigående må det erinras, att förekommande klagomål, officiella eller icke, över stämplingsförrättningar vittnande om bristande skoglig och ekonomisk insikt och erfarenhet eller intresse hos förrättningsmän otvivelaktigt varit i många fall berättigade. Det bör å andra sidan erkännas, att befogade anmärkningar ur skogliga synpunkter mot den stämplingsteknik förrättningsmännen på senare tid tillämpat, i regel icke behövt förekomma. Förhållandena hava sålunda i detta avseende väsentligt förbättrats. De sakkunniga utgå emellertid från den principiella ståndpunkten, att skogsägaren i behandlingen av sin skog bör åtnjuta den största möjliga frihet, som låter sig förena med det allmännas intresse. I överensstämmelse härmed anse de sakkunniga riktigt, att för föryngringens tillgodoseende vid avverkning skogsägaren icke bindes av andra ordningsföreskrifter än de, som det allmännas intresse oundgängligen kräver. Det gäller sålunda att avgöra, huruvida eller i vilken utsträckning ett utsyningstvång skall vara erforderligt för återväxtens tryggande. Sakkunniga vilja härvid uttala som sin bestämda mening, att utsyningstvånget icke i sig själv har det värde, att det principiellt bör bibehållas. En obestridlig svaghet vidlåder nämligen systemet med generellt utsyningstvång. Tjänstemannen kommer i kraft av sitt förordnande och säger — om också icke bokstavligen så dock i realiteten — till den enskilde: »Ni kan ej göra avverkningen på ett ur föryngringssynpunkt ändamålsenligt sätt; därför skall jag stämpla, så att det blir riktigt.» I många fall har han säkerligen rätt, d. v. s. han kan, och skogsägaren kan icke. Men alla de skogsägare, som i visst fall eller i regel själva kunna saken eller äro mäktiga av utveckling därtill eller förfoga över annan sakkunnig hjälp, de ställas i samma kategori med dem, som icke kunna eller icke vilja eller äro obildbara. Med ett generellt utsyningstvång avskär man med andra ord en livsnerv, som går från skogen till hans ägare, nämligen känslan av ansvar för hur skogen skötes. J u mer av ansvaret man avlyfter från skogsägaren, ju mer man berövar honom tillfällen att känna tillfredsställelsen av sina egna insatser eller lära av sina felgrepp, desto mindre av hans intresse för skogen blir det i regel kvar. Den i längden 10 — 310079.

enda säkra vägen att vinna målet, en god skogsvård på de enskildas marker, är enligt de sakkunnigas bestämda mening att locka fram och taga vara på den enskildes intresse för denna uppgift. Det bör här erinras om, att i det enskilda fallet en ändamålsenlig behandling av beståndet ofta kan vinnas på olika vägar. Det finnes ofta ej endast ett sätt att stämpla »rätt», något som en av lagen med behöriga maktresurser utrustad myndighet har lätt att glömma. I den mån det generella utsyningstvånget kan anses innebära ett moment av uppfostran för den enskilde, lärer intet vidare vara att vinna med en ytterligare förlängning av den nu c:a 60-åriga lärotiden. Sakkunskapens uppgift utan utsyningstvång blir ej mindre viktig och maktpåliggande. Den skall råda och övervaka den enskilde i hans behandling av skogen, inlägga sitt veto och rätta till, när lagens fordringar på den enskildes skogsvård genom hans åtgärder bliva hotade. Endast för de fall, där detta veto, det föreslagna avverkningsförbudet, icke kan anses tillräckligt att i tid hindra en för föryngringen ödesdiger avverkning från den enskildes sida, bör den obligatoriska utsyningen bibehållas. I överensstämmelse med denna uppfattning anse sakkunniga sålunda, att generellt utsyningstvång i lappmarkerna och Särna—Idre icke bör föreskrivas. Emellertid leder den av sakkunniga tidigare uttalade principen om att avverkning icke må bedrivas på sådant sätt, att återväxten äventyras, därhän, att man i vissa fall dock måste föreskriva, att sakkunskapen skall sköta stämpelyxan. Detta gäller vid avverkning å marker, där särskilda föryngringssvårigheter förefinnas, och där allt för stora risker för föryngringen kunde uppkomma, därest man som regel lämnade skogsägarna fria händer. Detta är ju för övrigt principiellt samma ståndpunkt, som intagits av allmänna skogsvårdslagen. Med dessa utgångspunkter framkommer, därest man skall kunna låta skogsägaren överhuvudtaget till någon del komma ifrån utsyningstvånget, kravet på en uppdelning av de olika skogsmarkerna med hänsyn till förefintliga föryngringsmöjligheter. Frågan om en dylik uppdelning har varit föremål för olika meningar. Domänstyrelsen har i sin underdåniga skrivelse den 30 april 1925 visserligen icke velat bestrida, att här och var i lappmarkerna spridda terränger kunde finnas, där 1923 års lag kunde ur biologisk synpunkt tillämpas, men då de ur föryngringssynpunkt mera godartade markerna likväl voro relativt små och omgåvos av synnerligen oregelbundna gränser, har domänstyrelsen ansett deras avskiljande av praktiska skäl olämpligt. Med sådana förutsättningar blir obenägenheten att slopa utsyningstvånget förklarlig. De sakkunniga finna emellertid erfarenheten hava till fullo bestyrkt, att en sådan uppfattning av de skogligt biologiska förhållandena icke är med verkligheten överensstämmande. Det är enligt de sakkunnigas mening över huvud taget oriktigt, att i dessa avseenden se på lappmarkerna och Särna—Idre såsom något för sig väsensskilt från det övriga Norrland. Historiskt sett bilda de ett område för en särlagstiftning med skogsbioio-

giskt innehåll. Men förklarligt blir detta förhållande också endast ur rent historiska synpunkter. Trävaruindustriens snabba utveckling till storindustri efter mitten av 1800-talet ansågs innebära fara för skogarnas bestånd. Det var då naturligt, att, när turen kom till lappmarkerna och Särna—Idre att bli föremål för avvittring, statsmakterna i samband med denna föreskrevo bestämmelser, som enligt den tidens uppfattning voro bäst ägnade att inom dessa klimatiskt mindre gynnade områden förekomma en befarad skogsskövling på de marker, som skulle komma att ägas eller disponeras av enskilda. Numera ser man likväl Norrland — omfattande huvuddelen av det nordsvenska barrskogsområdet — i ett stort biologiskt sammanhang. Det framgår också av den tidigare framställningen, hurusom godartade och sämre, »lättföryngrade» och »svårföryngrade» marker, alltefter geologiska, topografiska och klimatiska betingelser, uppträda i Norrland oberoende av gränserna för lappmarkerna och Särna—Idre. De sakkunniga anse för sin del, att man icke längre med bortseende härifrån kan behandla lappmarkerna och Särna—Idre så att säga lösryckta ur sitt naturliga sammanhang. Erfarenheten har också bekräftat, att det inom dessa landsdelar finnes marker, som icke kunna sägas vara svårföryngrade, och att dessa äro av den omfattning, att skogslagstiltningen har all anledning taga hänsyn till desamma. Såväl Hesselman som Wibeck hava ansett sig kunna med hänsyn till föryngringsbetingelserna uppdela lappmarkernas skogar i tre regioner: en närmast fjällen, region I (fjällskogarna), sammansatt av ett fåtal från bestämda fröår härstammande generationer; en öster därom belägen, region II, som utan att vara beroende av ett fåtal fröår dock visar stora föryngringssvårigheter; samt slutligen mellan denna och lappmarksgränsen en region III, som i stort sett visar samma skogliga förhållanden som de inre delarna av det s. k. kustlandet d. v. s. delar av Väster- och Norrbottens län, som ej tillhöra lappmarkerna. Beträffande gränsen mellan region II och III framhåller Wibeck, att någon som helst markerad gräns icke är möjlig att fixera, enär alla förändringar i föryngringsförhållandena i regel inträda omärkligt och gradvis. På samma gång alltså läget för en sammanhängande gräns av detta slag, huru den än dragés, blir diskutabelt, kan på grund av landskapets topografiska växling i smått icke heller undgås, att varje sådan enkel gränslinje kommer att innesluta och lämna utanför sig en del marker, vilka rätteligen bort tillhöra den andra kategorien. Mot detta påpekande vilja de sakkunniga icke göra någon erinran. Emellertid torde böra framhållas, att i många fall gränslinjen lämpligen torde komma att sammanfalla med kronoparksrågångar, där, såsom riksskogstaxeringen visar för Norrbottens lappmark, kronoparkerna ligga ogynnsammare (på större höjd över havet) än de enskilda skogarna. Såsom i alldeles övervägande grad svårföryngrade, skogligt sett, anser

148 Wibeck under alla förhållanden böra avgränsas lägena över 430—450 m. höjd över havet i sydligaste delen av Västerbottens lappmark, vilken begränsningslinje skulle efter hand sänka sig till 300 m. över havet eller ännu något lägre i nordostligaste delen av Norrbottens lappmark. Sträckningen av denna linje, vars summariska förlopp Wibeck utritat på karta, kan i stora drag angivas sålunda, med början från norr: något norr om 67 breddgraden utgår linjen från Norrbottens lappmarksgräns väster ut mot Gällivare; ett par mil öster om Gällivare böjer den av (med utbuktningar åt sydost) mot sydväst till Jokkmokk; därifrån i huvudsakligen sydlig riktning till Arvidsjaur; därifrån (med sydlig utbuktning) västerut till Sorsele; därifrån söderut till Stensele; därifrån i sydöstlig och sydlig riktning genom Lycksele, örträsk och Fredrika socknar (begränsande i norr och öster det s. k. Stöttingfjället) ned till Solberg i Anundsjö socken av Västernorrlands län; därifrån i nordvästlig riktning; efter en nordlig bukt några mil norr om Vilhelmina träffar linjen — efter en ny utbuktning söderut i riktning mot Dorotea — lappmarksgränsen ungefär i den punkt, där Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län mötas. Wibeck framhåller subjektiviteten hos den av honom efter minnesbild på nivåkarta i liten skala uppdragna begränsningslinjen. Han påpekar även, att bedömandet måste bli olika, alltefter de krav man sätter på föryngringen, dess kvalitet, täthet och framför allt föryngringstidens längd. Wibeck förutsätter, att kultur måste komma att ingå som led i reproduktionen å de enskildas marker, liksom å kronoparkerna. Men om man uteslutande vill bygga på självföryngring och för övrigt ställer fordringarna på återväxtens beskaffenhet tämligen höga, så torde, fortsätter han, gränslinjen komma att till stor del ligga längre österut, såsom Kallin funnit i sina »Föryngringsstudier i Norrlands skogar» (1926). Hesselman säger, att den av Wibeck gjorda regionindelningen väl motsvarar hans egen erfarenhet, men att han beträffande södra Lappmarken är benägen att draga begränsningslinjer mellan region II och III på en något lägre nivå än Wibeck gjort. Vidare anser Hesselman, att en eventuell förändring av nu gällande lag för lappmarksskogarna bör fästa största avseendet vid de här i stora drag uppdragna regionerna. »I södra och sydöstra lappmarken», fortsätter han, »samt utmed den östra gränsen finnes en omfattande skogsregion, som i stora drag är av samma natur och har samma föryngringsmöjligheter som skogarna i de inre delarna av de s. k. kustlandskapen, där den allmänna skogsvårdslagen är gällande.» Men inför uppgiften att för närvarande formulera och framför allt tillämpa en lag, som tar hänsyn till dessa regioner, »framträder ganska tydligt vår för närvarande otillräckliga kännedom om lappmarksskogarnas biologi». Utan att gå in på frågan om läget av gränslinjerna mellan de ovannämnda tre regionerna dela de sakkunniga för sin del den grunduppfatt-

ning, som kommer till synes i de refererade yttranden från skogsförsöksanstalten. Det är sålunda även de sakkunnigas mening, att skogslagstiftningen för lappmarkerna och Särna—Idre bör taga hänsyn till en kategoriindelning av markerna efter föryngringsförhållandena. Någon utredning ägnad att utgöra grundval till direktiv för ett begreppsmässigt fixerande av sådan mark, där särskilda föryngringssvårigheter förefinnas, eller för bestämmandet av dess geografiska fördelning har av ovan angivna skäl icke varit möjligt att för närvarande erhålla från statens skogsförsöksanstalt. Av lätt insedda skäl har det icke heller varit de sakkunniga möjligt att utan stöd av skogsförsöksanstalten utarbeta dylika direktiv. Emellertid torde man vara berättigad antaga, att skogsförsöksanstalten inom en icke alltför avlägsen framtid, då tillräckligt material föreligger, anser sig kunna till mer slutgiltig behandling upptaga frågan om den omförmälda regionindelningen med hänsyn till föryngringsförhållandena. Då de sakkunniga, såsom tidigare framhållits, å ena sidan äro av den allmänna uppfattningen, att en skogsägare i största möjliga utsträckning själv skall äga att handhava skogsskötseln, och å andra sidan förmena, att myndighetens utsyning torde vara nödvändig i fråga om marker, där särskilda föryngringssvårigheter föreligga, hava de sakkunniga med hänsyn till sakens vikt ansett sig böra gå in för ett provisoriskt avskiljande av svårföryngrade marker. Uppgiften blir då att angiva de allmänna grunder, efter vilka ett dylikt provisoriskt avskiljande av svårföryngrade marker bör ske. Som utgångspunkt för en diskussion härom kan lämpligen väljas jägmästaren Åke Bergs uppsats »Den nya skogen»,1 vari han redogör för ett försök att uppdela skogsmarken inom örå revir på »lättföryngrad» och »svårföryngrad» mark. Berg har till att börja med angivit såsom lättföryngrad den skogsmark, där ett tillfredsställande plantuppslag, såframt det ej redan är för handen, inställer sig utan vidare åtgärder, så snart förutsättning för föryngring föreligger. Såsom svårföryngrad angiver han den skogsmark, för vars föryngring fordras en viss insats av arbete. Kallin har i sina »Föryngringsstudier i Norrlands skogar» såsom en sammanfattning av sina undersökningsresultat uttalat, att skiljelinjen mellan de lättföryngrade och de mera svårföryngrade områdena i Norrland synes i stort sett följa gränslinjen mellan Schottes zon II och I.2 Det är emellertid att märka, att nämnda författare på sina undersökningar icke anlagt den synpunkt, som för utformande av särskilda lagbestämmelser för vissa »svårföryngrade» marker synes vara den väsentliga. Det för detta ändamål väsentliga är tydligen att utröna, på vilka svårföryngrade marker den enskilde med hänsyn till vid själva avverkningssättet bundna risker för föryngringen icke bör få avverka utan fö1

Åke Berg: »Den nya skogen. Undersökning av ett svårfö^ngrat område». Norrl. skogsvårdsförbunds tidskr. 1929. * Om Schottes klimatzoner se sid. 113.

150 regående utsyning. Berg har även från sina givna förutsättningar gjort ett försök att utröna omfattningen av »svårföryngrade» och »lättföryngrade» marker inom Örå revir. Reviret är beläget i sydöstra delen av Västerbottens lappmark, innesluter såväl kronoparker som enskilda skogar å ömse sidor öreälven och omfattar betydande delar av det s. k. Stöttingfjället. Stöttingfjället är icke ett »fjäll» enligt vedertaget språkbruk utan en ganska väl markerad skogbevuxen högplatå sträckande sig väster ut från »Ångermanbalen» i Bjurholms socken (Västerbottens kustland) utefter gränsen mellan Örträsk och Lycksele socknar å ena sidan och Fredrika, Åsele och Vilhelmina å den andra. Platåerna och topparna i detta mäktiga höjdområde växla mellan höjder av i runt tal 400—600 m. Några toppar uppnå större höjder, t. ex. Alsberget i Lycksele socken, som når 716 m. över havet. Bergs utredning ger till resultat, att inom örå revir kronoparkerna innehålla 55 % »svårföryngrad» mark och hemmansskogarna 53 %. En närmare undersökning av kronoparken Vargålandet, belägen i örträsk socken på nordostsluttningen av Stöttingfjället, ligger till grund för arbetsmetoden och resultatet. Går man till denna primärundersökning, finner man, att tallskog och granskog fördela sig ungefär jämnt på var sin hälft av den redovisade arealen. Men av den tallskogsbevuxna arealen är endast 8 % »utan nöjaktig återväxt», av den granskogsbevuxna marken däremot 93 %. Praktiskt taget är sålunda all tallskog försedd med nöjaktig återväxt eller underbestånd, granskogen däremot utan, och detta tämligen oberoende av höjden över havet, om man frånser den granskogsbevuxna arealen under marina gränsen, som här ligger på en nivå av 240 m. över havet. Går man vidare till Bergs indelningsgrund för denna uppdelning, finner man förklaringen till resultatet av undersökningen. Berg har låtit gränsen mellan mark med »nöjaktig återväxt» och mark »utan återväxt eller underbestånd» i huvudsak även bilda gräns mellan »lättföryngrad» och »svårföryngrad» mark. I den mån icke förekommit speciellt gynnsamma fuktighetsförhållanden, som tillåtit plantor eller ungskog uppkomma tillsammans med den gamla skogen, visar emellertid Bergs undersökning knappast mer än att skogselden gått fram över viss areal på sådant sätt och vid sådan tidpunkt, att god plantskog eller utvecklingsbar skog förefunnits vid undersökningstillfället. Uppenbart är emellertid, att någon rationell gräns för den svårföryngrade marken icke kan finnas med dylika eller andra direktiv, som bygga på mera tillfälliga beståndsförhållanden. Beståndets historiska utveckling kan visserligen, rätt bedömd, mången gång giva en för praktiken användbar fingervisning. Någon teoretiskt hållbar grund för ett bestämmande av svårföryngrad mark torde emellertid icke vara möjlig att finna enbart eller huvudsakligen i det förefintliga beståndets historia. De faktorer, som konstitutera svårföryngrad mark, böra vara mera konstanta sådana och sålunda stå i samband med sådana naturförhållanden,

151 som kräva, a t t möjligheterna till n a t u r l i g föryngring tillvaratagas vid avverkning. N ä r de sakkunniga nödgats gå in för en provisorisk uppdelning av m a r k e r n a efter praktiska linjer, anse sakkunniga, att såsom svårföryngrad mark böra avskiljas större sammanhängande trakter, där på grund av mera konstanta, naturbestämda förhållanden en med hänsyn till den naturliga föryngringen icke ändamålsenligt verkställd föryngringsavverkning måste anses medföra, att en nöjaktig föryngring inom skälig tid omöjliggöres eller väsentligen försvåras. P å detta slags svårföryngrad m a r k syfta de sakkunniga, då det talas om mark, där »särskilda föryngringssvårigheter» föreligga eller om »i lagens mening svårföryngrad mark». Man kommer då till frågan, vilka slags marker lämpligen böra såsom i lagens mening svårföryngrade provisoriskt avskiljas för att på angivna allmänna grunder läggas under utsyningstvång. Vad då först beträffar de mossrika, starkt råhumusbesvärade skogstyperna äro vetenskapens och praktikens m ä n ense om att vid föryngringsavverkningen kalytor måste upptagas för vinnande av föryngring. Upptager n u skogsägaren för små hyggen eller luckor, uppstår ju härigenom ingen omedelbar risk för föryngringen, ty luckorna kunna utvidgas till nödig storlek medelst en ny avverkning. Man kan också tänka sig, att skogsägaren med avverkningen j ä m n t utglesnar det gamla beståndet, så att föryngringsmomentet måste anses ha inträtt, u t a n att likväl betingelserna för en tillfredsställande föryngring tillskapats. Icke heller i detta fall kan föryngringen sägas ha löpt någon risk, ty en ny avverkning, vartill även 22 § i lagförslaget ger möjlighet att tvinga honom, kan reparera felet. Upps t å r däremot på g r u n d av skogsägarens åtgöranden mycket stora kalhyggen kan förhållandet tänkas bli ett annat. F r å g a n om det inflytande mycket stora hyggen hava på föryngringen i Norrland är omstridd. De flesta skogsmän torde nog alltjämt vara av den uppfattning, a t t de böra undvikas. E t t »stort hygge» är emellertid ett relativt begrepp. Medan somliga icke gärna upptaga ett kalhygge större än 2—5 hektar, kunna a n d r a skogsmän anse en hyggesstorlek av 10—20 hektar, men icke gärna därutöver, försvarlig. De finnas likväl, som icke tveka att u p p t a g a en mångdubbelt så stor kalyta, när a n d r a förhållanden t. ex. drivningstekniska skäl eller beståndsförhållanden tala därför. F r å g a n får en stor räckvidd å de stora sammanhängande råhumusm a r k e r n a i l a p p m a r k e r n a å högre höjd över havet. Stöttingfjället med delvis barrblandskogar men övervägande granskogar är ett exempel därpå. Under senaste 15 åren hava där upptagits såväl reguljära kulisshyggen som kalhyggen av m å n g a 10-tal hektars storlek både å kronoparker och enskilda skogar. F r å g a n om kulisshyggenas eller de smärre hyggenas lämplighet sammanhänger även med skogens beskaffenhet i de kvarlämnade kulisserna.

152 Ett kulisshygge 100 m. brett och c:a 350 m. långt upptogs vintern 190fr —1907 å platån och svag nordlut av liden Aimotoive å Skaraborgs hemmansskog, Lycksele socken, i Stöttingfjällets massiv c:a 550 m. över havet. Omgivande skogsbestånd, som utgöres av granskog med obetydlig björkinblandning, är 230—250 år gammalt och har sålunda för närvarande något högre ålder än den förut omnämnda gamla granskogen å Roklidens försöksfält i Piteå socken 200 m. över havet, där Hesselman för undersökningsändamål upptog sitt kalhygge ungefär samtidigt eller 1908. Men under det att det senare redan 1914 var redo att mottaga den naturliga föryngringen, som nu 1929 har karaktären av vacker ungskog, så har det förra praktiskt taget ingen naturlig granskogsföryngring år 1930. Då det nämnda Skaraborgshygget torde få anses erbjuda ett ganska typiskt exempel på förhållandena i de råhumusbesvärade granskogarna av Vaccinium-typ i Stöttingfjällets höglägen, är det av intresse att i korthet omnämna resultatet av en undersökning av återväxtförhållandena därstädes, som gjordes sommaren 1930. Skogen, som fanns före avverkningen å hygget, tillhörde samma bestånd som den hygget ännu omgivande skogen. Detta bestånd håller i genomsnitt per hektar c:a 95 kbm. tynande, torkande och skadad gran, praktiskt taget uteslutande 3-skog. Ehuru avverkningar av torrgran verkställdes åren 1908 och 1914, finnes per hektar för närvarande 49 torr granar över 10 cm. vid brösthöjd, av vilka 15 stycken över 20 cm. Råhumustäcket, som på marken i det kvarvarande beståndet har en växlande mäktighet av 3—12 cm., har på det icke brända hygget omsatts till en mera godartad humusform av i allmänhet endast 1—2 cm. mäktighet. Om föryngringens förlopp och återväxtens beskaffenhet giva följande anteckningar upplysning. Förnärvarande torde finnas på hygget per hektar räknat i avrundade tal: Efter natursådd: 130 granar av 1—5 m. höjd, uppkomna före avverkningen (ingingo alltså i det gamla beståndet); 300 a 400 granar intill en höjd av 0*5 m., uppkomna efter avverkningen;; 9 000 a 10 000 björkar och 500 rönnar, de flesta (c:a 8 000) icke nående 1 m. höjd; lövplantorna äro starkt efterhållna av kreatursbete. Efter kulturer, som upprepats på grund av snöskyttehärjningar m. m. samt bete: 800 sådd- eller planteringsfläckar med tall, en—flera plantor av upp till 3 m. höjd i varje fläck. Dessutom beräknades finnas c:a 700 fläckar med kvarstående (av snöskytte) döda tallplantor; 400 sådd- eller planteringsfläckar med gran upp till 0*i m. höjd; 100 sådd- eller planteringsfläckar med blandad tall och gran. Björken har sålunda kommit rikligt, och tack vare upprepade kulturer finnes ett hjälpligt men ojämnt plantbestånd av huvudsakligen tall. Säkerligen kommer granföryngringen under björken i tidens fullbordan^

153 Men föryngringstiden torde nog av n u v a r a n d e erfarenhet att döma b ö r a sättas till åtminstone 30 år, kanske mera. Avser man, att den kulisshygget omgivande kantskogen skall lämna frö till självföryngringen å hygget, torde kantskogens kvarhållande å hyggen av skaraborgshyggets typ icke heller böra understiga 30 år. Det förefaller emellertid sannolikt, att det är de efter avverkningen av den gamla skogen kvarstående 130 smågranarna, som bli de bästa fröträden och moderträd för det nya beståndet. Det plägar emellertid ofta framhållas, a t t skogskulissen även skall tjänstgöra som skydd för den å hygget uppväxande plant- och ungskogen. Den tid skogskulissen med hänsyn även härtill skall behöva kvarhållas, torde då ej k u n n a taxeras till under inalles 50 år. Då, såsom å Skaraborg är fallet, det gamla beståndet till övervägande del består av 3-skog, frågar man sig onekligen, om en sådan misshushållning med virke är ett rimligt k r a v från det allmännas sida på den enskildes skogshushållning. Säkerligen h a r expositionens betydelse för föryngringens uppkomst blivit överskattad. I sitt utlåtande 1926 säga skyddsskogssakkunniga om expositionens betydelse i fjällskogarna: otvivelaktigt har en hänsynslös exploatering av skogen ända upp mot fjällgränsen före skyddsskogslagens tillkomst i n å g r a fall lokalt nedflyttat trädgränsen, så att dess höjande till förutvarande nivå åtminstone för lång framtid synes omöjliggjord; men den subalpina björkskogen utbreder sig i stället nedåt och blir ett lika gott vindskydd som barrskogen; för övrigt ä r det mer terrängen som skapar det egentliga vindskyddet eller e j ; skogen spelar därvidlag en underordnad roll. Kallin (1926) omtalar tvenne kalhyggen om vardera 120 hektars storlek å Lina kronopark i Gällivare socken i Norrbottens lappmark. Det ena ligger å N u r k a v a r a s nordsluttning c:a 375 m. över havet, det a n d r a i svag sydlutning av Axovara mellan 400 och 500 m. över havet. Båda böra alltså vara belägna snarast ovanför den nivå, där svårföryngrade marker mera allmänt k u n n a anses förekomma. Bestånden hade utgjorts av gammal lavig topptorr g r a n med inblandning av björk och något tall och voro tidigare genomgångna med timmerblädning. E t t kraftigt utbildat råhumustäcke hade beklätt marken vid avverkningen. Kalhyggena hade med kvarlämnande av till fröträd dugliga tallar upptagits respektive 1919—1920 och 1915—1916, varefter följt hyggesrensning, därvid all g r a n borttagits, samt bränning och sådd respektive våren 1922 och hösten 1916.1 Vid Kallins besök 1924 befunnos k u l t u r e r n a å N u r k a v a r a uppkommit mycket b r a å de h å r t b r ä n d a delarna av hygget (där även självsådd från fröträden uppkommit) men dåligt å de svagare brända. Å A x o v a r a hade kulturen i allmänhet gått väl till. Men beteskreaturen, framför allt fåren, hade gjort stor skada på kulturen genom Å Axovara därjämte vårsådd å olika delar av hygget åren 1917 och 1918. Inalles 10» hektar kultiverade.

154 avbetning av plantorna, vilka härigenom blivit upprepade gånger toppade. Ställvis förekom också snöskytte. Dessa hyggen å kronoparkerna på relativt hög nivå i översta delen av Norrbottens l a p p m a r k h a v a anförts som exempel på att m a n å statsskogarna i vissa fall u p p t a g i t mycket stora kalhyggen. Uppenbart är, att, om stora hyggen k u n n a anses ändamålsenliga på kronoparkerna, detsamma måste bli förhållandet å de enskilda skogarna. Vilketdera sättet ä r det ur föryngringssynpunkt mest ändamålsenliga, att upptaga hyggen av aimotoivehyggets storlek i Lycksele, där m a n — frånsett de verkställda kulturerna — ä n n u efter 24 år väntar på en tillfredsställande naturlig föryngring, eller mycket stora hyggen såsom förutnämnda kronoparkshyggen i Gällivare, där m a n ävenledes vidtagit kraftiga åtgärder för att få en snabb föryngring, detta står väl ännu i vida fältet. P å de trakter, där kreatursbetet utgör ett påtagligt hinder för föryngringen, synes icke någon skillnad i detta avseende på små och stora hyggen. E h u r u Kallin liksom Wibeck anser föryngringssvårigheterna börja bliva större på nivåer 300 m. över havet i övre Norrbottens lappmark, anser han, att de omnämnda föryngringarna å N u r k a v a r a och Axovara »lova ett för framtiden u t m ä r k t resultat». N u k a n sägas, att de vid detta tillfälle (1924), visserligen voro lovande, men att m a n icke vet, h u r u v i d a de komma att gå upp och bilda god ungskog. Betet hade gjort skada, ävenså märktes redan början till snöskyttehärjning. Betet och snöskyttet h a r emellertid v a r i t skadegörande även på tallkulturen å det lilla obrända hygget å Skaraborg. De brännor av 100-tals hektars storlek, som givit upphov till vackra skogsbestånd, u t g ö r a å sin sida ett ojävaktigt bevis för att vacker och j ä m n föryngring k a n uppkomma å kalmark, oavsett dess storlek, så snart fröförsörjningen är tryggad. Hesselman (1918), säger, att ju högre över havet m a n kommer, desto r å a r e blir klimatet, desto mindre snabbt förvandlas råhumustäcket vid avverkning, dess långsammare och s v å r a r e försiggår i stort sett skogens föryngring. Så märkes på en höjd av 400 m. över havet i n o r r a Ångermanland en bestämd försämring av skogens föryngringsbetingelser, »och på ä n n u större höjd kan m a n träffa stora kala ytor, där ljustillgången synes v a r a fullt tillräcklig, men där föryngringen tydligen försiggår alldeles oerhört långsamt». »Till denna typ höra r ä t t stora områden på c:a 400—500 m. över havet i södra och mellersta Lappland, bevuxna med s. k. oväxtlig gran.» Hesselman exemplifierar detta med en bild från N o r r a Solbergs kronopark, Anundsjö socken i Ångermanland, med »fjällskog av gran». »I förgrunden ett gammalt, för sol och vind öppet hygge, visande den långsamma förvandlingen av det t o r r a virket, 595 m. över havet.» Hesselman rekommenderar elden, som skall åstadkomma en r a d i k a l omvälvning av utvecklingsförloppet. Detta blir alltså en åtgärd efter avverkningen. Men skola hyggena brännas, blir risken för skogseld betydligt mindre å de stora hyg-

155 gena än å de små, liksom åtgärden också blir väsentligt billigare å de förra. Möjligheten att genom en med tillhjälp av utsyningstvång reglerad avverkning bättre än utan sådant utsyningstvång komma tillrätta med föryngringssvårigheterna å råhumusbesvärade mossrika granskogar i högre lägen synes de sakkunniga i själva verket vara tämligen begränsad. Kallin (1926) säger i sin sammanfattning av resultaten: flera tiotal hektar stora kalhyggen i skogar med mäktigt råhumuslager hava efter bredbränning och mekanisk markberedning givit påtagliga bevis på att nuvarande råhumusmarkerna i Norrland efter rationell markvård ingalunda i sig själva äro svårföryngrade. Sakkunniga, som för sin del tro denna uppfattning vara riktig, äro av den bestämda uppfattningen, att för vinnande av en nöjaktig föryngring i de degenererade, råhumusbesvärade gamla granskogarna huvudvikten ligger icke på att iakttaga »försiktighet» eller »varsamhet» vid avverkningen u t a n fastmera att tillskapa kalhyggen och att efter avverkningen vidtaga ändamålsenliga åtgärder. Men med de bestämmelser i lagen de sakkunniga föreslå, blir det, såsom ovan framhållits, möjligt att tvinga skogsägaren att förr eller senare inom ramen för avverkningsplanerna fullborda föryngringsavverkningen, så a t t den leder till kalhygge, ävensom att vidtaga därutöver erforderliga åtgärder. Tillämnar eller upptager skogsägaren ett alltför stort kalhygge, som med fog skulle kunna sägas äventyra föryngringen, har myndigheten å andra sidan, som ovan nämnts, i det föreslagna avverkningsförbudet ett effektivt medel att i tid hindra denna avverkning. I granskog, där granen även i fortsättningen anses ha berättigande, kan visserligen fröförsörjningen ske från en skogskant intill ett mindre hygge. Men i många fall kan den spridda föryngringslikande granunderväxten, som ofta ingår som en undanskymd del i det gamla beståndet och som i saknad av saluvärde icke löper någon risk att bli avverkad, utveckla sig till goda fröträd, som kunna ombesörja självsådden (ex. skaraborgshygget; se även Nordfors 1928). Finnes ej denna möjlighet, kan kultur tillgripas, enär brist på härför dugligt granfrö icke kan antagas komma att föreligga. Då på grund av markens beskaffenhet tall anses böra bilda eller ingå i det nya beståndet och lämpliga tallfröträd finnas, kan det däremot, särskilt med hänsyn till den begränsade tillgången på för dylika lokaler dugligt tallfrö v a r a av vikt, att dessa t r ä d icke vid avverkningen borttagas. Under framhållande av det olika lokalklimat, som utmärker lidernas syd- och nordsluttningar — bättre å de förra ä n å de senare — vilja även de sakkunniga som sin mening uttala, att den undre gränsen för de områden, där de i lagens mening svårföryngrade mossrika r å h u m u s m a r k e r n a i viss utsträckning förekomma, i allmänhet torde ligga omkring 250 a 300 m. i översta delen av Norrbottens lappmark (Jukkasjärvi), 400 (a 450)

156 m. i södra delen av Västerbottens lappmark samt — i analogi med förut gjorda a n t a g a n d e n — 600 m. i Särna—Idre. F o r t s a t t a forskningar och en vidgad erfarenhet kunna också t ä n k a s komma att visa, att vissa plantsjukdomar eller a n n a n betydande skadegörelse, såsom bundna till vissa höglägen, göra kulturer därstädes särskilt vanskliga. Vad beträffar såväl de i Särna—Idre förekommande tallhedarna som; vissa a n d r a sterila lavrika tallhedar av svårföryngrad typ synes kalhuggning, enligt vad ovan framhållits, innebära vissa svårbotliga risker för föryngringen, särskilt enär å dylika marker utförda k u l t u r e r ofta visat nedslående resultat. Renbetets inverkan på föryngringen å vissa lavhedar ä r en sedan gammalt diskuterad fråga. Senast h a r j ä g m ä s t a r e N. Undén1 gjort gällande, att renarnas skadegörelse på den uppkomna återväxten är påtaglig. Det torde under alla förhållanden ä n n u få anses outrett, h u r u v i d a till betryggande av föryngringen å dylika av renhjordar vintertiden regelmässigt besökta tallhedar en särskild försiktighet vid avverkningen bör iakttagas. Oavsett h u r u härmed förhåller sig anse de sakkunniga, att giltiga skäl från olika håll framförts för den uppfattningen, att på ovannämnda extremt svårföryngrade tallhedar ävensom på vissa hedar i Särna—Idre den nöjaktiga föryngringen är n ä r a beroende av avverkningssättet. Slutligen bör erinras, att i vissa godartade örtrika skogstyper i fjällt r a k t e r n a (ex. Vilhelmina), av visserligen begränsad omfattning och e h u r u humustäcket är av för föryngringen gynnsam beskaffenhet, försiktighet vid avverkningen bör, såsom Hesselman påpekat, iakttagas, enär u p p t a gandet av alltför stora luckor g y n n a r utvecklingen av de höga och frodiga örterna till en grad, som h a m n a r föryngringen. Även betet k a n å dessa marker göra betydande skada för föryngringen. Då en skärpt kontroll i form av utsyning före avverkningens företagande synes v a r a påkallad för tryggande av en tillfredsställande föryngr i n g å vissa ovan angivna marker, föreslå sålunda de sakkunniga, a t t såsom svårföryngrade i lagens mening provisoriskt avskiljas vissa marker, nämligen: 1) vissa mossrika råhumusmarker; 2) vissa tallhedar samt 3) vissa örtrika fjällskogsmarker. Vid avskiljande av 1) vissa mossrika råhumusmarker anse de sakkunniga särskilt böra beaktas: att expositionens betydelse för föryngringen i allmänhet torde göra sig: gällande endast i n ä r m a r e barrskogsgränsen belägna t r a k t e r eller eljest i vissa extrema höjdlägen; att ifrågavarande marker icke torde förekomma i någon betydande om1

N. Undén: »Några synpunkter och iakttagelser rörande renens skadegörelse å de lappländska tallhedarna». Tidskr. Skogsvännen 1930.

fattning under vissa höjdlägen, nämligen i genomsnitt 250 a 300 m. över havet i översta delen av Norrbottens lappmark, 400 å 450 m. över havet i södra delen av Västerbottens lappmark samt 600 m. i Särna—Idre; att obligatorisk utsyning före avverkningen i allmänhet torde sakna större betydelse för granföryngringen i granskogarna; att, med hänsyn till tallens vid kultur framträdande känslighet för förflyttning (till ståndort med ogynnsammare klimat) och samtidigt en viss konstaterad knapphet i tillgång på dugligt tallfrö, utsyningstvånget kan få betydelse såsom innebärande en säkerhet för att i beståndet ingående tallar av för fröproduktion lämplig beskaffenhet kvarhållas vid avverkningen i för självföryngring tillräckligt antal. Man möter ej sällan den uppfattningen, att den enskilde bör genom lagen »skyddas» från nödvändigheten att göra mera dyrbara kulturer även på marker, för vilka tillgången på dugligt frö icke är äventyrad, och där kulturer kunna göras med utsikt till framgång. Det har redan av vad förut sagts framgått, att denna tankegång är för de sakkunniga främmande. Det bör i dessa fall ankomma på den enskilde att bära konsekvenserna av sina göranden och låtanden. Någon tvekan därom kan än mindre råda, då råd och hjälp av den sakkunnige myndigheten, skogsvårdsstyrelsen, alltid står honom till buds såväl för stämpling som när skogsvårdsåtgärderna skola utföras. I vissa fall kan ju, av skäl som tidigare anförts, även kultur med en påföljande snabbare föryngring vara att föredraga framför en självsådd. De flesta skogsägare, som känna sig osäkra om ändamålsenligaste sätt att avverka med hänsyn till föryngringen, komma emellertid säkerligen, för att i möjligaste mån undvika utgifterna för kulturer, att begära stämpling av skogsvårdsstyrelsen i hopp om att få den bästa möjliga garanti för självsådd. Enligt de sakkunnigas förslag blir det alltså i stor utsträckning den praktiska skogliga erfarenheten, representerad hos skogsvårdsstyrelsen, som med dessa allmänna direktiv för ett provisoriskt avskiljande av svårföryngrade marker får sig anförtrodd uppgiften att i första hand avgränsa de marker, där utsyningstvång med hänsyn till särskilda föryngringssvårigheter bör tillämpas. Med den utformning dessa direktiv fått hava de sakkunniga ansett, dels att det icke är ur föryngringssynpunkt påkallat att avsätta särskilda skyddsskogar, dels att möjlighet beretts skogsvårdsstyrelsen att vid sitt ståndpunktstagande i varje fall taga hänsyn till nyare erfarenheter och rön. Förfaringssättet vid de svårföryngrade markernas avskiljande blir då följande. Varje fastighet undersökes med avseende på förekomsten av i lagens mening svårföryngrad mark. I regel kommer detta att ske i sammanhang med den taxering och avfattning, som föregår avverkningsplans uppgörande. Därvid böra förhållandena ses i stort, så att de såsom svårföryngrade avsatta markerna lätt hållas i sär från de övriga.

158 Om smärre arealer av svårföryngrad mark komma att ligga insprängda i icke svårföryngrad eller tvärtom, är detta av mindre betydelse. Där icke hela fastigheten lämpligen kan hänföras till den ena eller andra kategorien, kan ofta så ske med det ena eller andra skiftet. »Fjällskiftet» kan bli svårföryngrad mark och »hemskogen» lättföryngrad. I övrigt böra helst naturliga begränsningar väljas, såsom efter myrkanter, bäckar, sjöstränder, vägar etc. Saknas sådana, bör gränsen tydligt utmärkas på marken. Den svårföryngrade marken skall för skogsägarens aktgivande likaledes på kartan tydligt angivas. De sakkunniga föreslå, att hos skogsvårdsstyrelserna i vardera Norrbottens och Västerbottens län anställas särskilda taxeringsledare med uteslutande uppgift att övervaka och leda taxatorernas arbete. Då det vidare förutsattes gemensamma bestämmelser i reglementena för ovannämnda och Kopparbergs län skogsvårdsstyrelser, synes enhetligheten, så långt den är möjlig att för närvarande åstadkomma, i principerna för avskiljandet vara tillräckligt betryggad. Det förslag de sakkunniga avgiva beträffande avskiljande av svårföryngrade marker har som nämnts provisorisk karaktär. Sakkunniga hava därför förutsatt, att en mera slutgiltig lösning på denna fråga kommer att givas, och att för detta ändamål en ingående undersökning genom skogsförsöksanstaltens försorg snarast möjligt verkställes angående de marker, där på grund av särskilda föryngringssvårigheter utsyningstvånget bör bibehållas. Föreskrifter 1915 års lappmarkslag och tidigare gällande bestämmelser hava, som ^rdlfefUr tidigare i betänkandet framhållits, saknat ändamålsenliga bestämmelser avverkningen, om skyldighet för skogsägare att efter avverkning vidtaga åtgärder fö åstadkommande av en tillfredsställande föryngring. Rörande frågan, huruvida tidpunkten för mera effektiva lagbestämmelser i detta hänseende nu vore inne, hava olika meningar framkommit. Man har från deras sida, som i detta hänseende varit tveksamma eller besvarat frågan nekande, framhållit, att föryngringsbetingelserna i de inre delarna av Norrland och särskilt i lappmarkerna alltjämt vore för litet studerade och kända. Det vore obilligt att under sådana förhållanden lagenligt tvinga de enskilda skogsägarna till reproduktionsåtgärder, om vilkas effektivitet man ännu måste känna sig osäker. Denna mening får även ett visst stöd i Hesselmans och Wibecks tidigare omförmälda yttranden till de sakkunniga. Hesselman anser det ej vara förenligt med god statshushållning att företaga några förändringar i nu gällande lappmarkslag, »innan de undersökningar, som staten igångsatt och som böra utgöra det egentliga grundlaget för eventuella förändringar, hunnit bliva avslutade och till sin betydelse diskuterade». Under år 1931 torde man enligt för dessa undersökningar gällande plan kunna vänta en översiktlig och klarläggande redogörelse för hittills vunna resultat. Förvisso skulle därmed ej alla de problem, som beröra lappmarksskogarna, hava

blivit lösta, men Hesselman håller dock före, att man inom de närmaste åren kan vänta en väsentligt ökad kunskap om de norrländska och framför allt de lappländska skogarnas biologi, varefter sålunda en vida bättre grundlag för en lagändring stode till buds. Flera av för det praktiska skogsvårdsarbetet betydelsefulla frågor äro alltjämt — och torde väl så förbliva — föremål för undersökning av vetenskapsmännen. På en sådan fråga syftar Wibeck i sin skrivelse till de sakkunniga, då han påpekar, att norrlandsavdelningens försök, avsedda att utröna de bästa och billigaste kulturmetoderna, i enlighet med givna direktiv blivit gjorda företrädesvis i de mera produktiva skogstyperna och mindre i de sämre. Hela lappmarksområdet är i detta avseende tämligen svagt representerat, tillägger han. Efter övervägande av dessa från olika håll gjorda erinringar beträffande föryngringsfrågans läge vilja de sakkunniga å andra sidan framhålla följande. På en stor del av de föryngringshyggen, som årligen uppkomma på de enskilda skogarna i lappmarkerna och Särna—Idre, kunna relativt enkla och billiga skogsvårdsåtgärder vidtagas till otvivelaktig nytta för föryngringen. De sakkunniga tänka därvid i första hand på hyggesrensningar. Då avverkningarna endast kunna omfatta de dimensioner, som äro på orten avsättningsbara, eller i allmänhet ned till 10 a 12' X 3 å 4" e. d., kvarstår regelmässigt efter avverkningarna mindre stammar, ofta av hög ålder, vilka på grund av sin beskaffenhet äro biologiskt eller tekniskt icke utvecklingsbara. När dessa små träd och buskar förekomma i den omfattning, att de utgöra hinder för råhumustäckets omvandling och för utveckling av de plantor, som finnas eller förväntas, måste de i föryngringens intresse borttagas. Areal av icke behandlade hyggen, å vilka åtgärder av ett eller annat slag äro behövliga, växer för varje år och kommer att växa i hastigare takt, därest en önskvärd ökning i avverkningarna i enlighet med de sakkunnigas förslag verkligen kommer till stånd utan att lagen samtidigt uppställer krav på föryngringsåtgärder. För föryngringsarbeten av ovan berörd art liksom även för markberedningar, kulturer och dikningar finnes emellertid en fond av praktisk erfarenhet, vunnen under ett skogsvårdsarbete av delvis betydande mått såväl å de enskilda som å de allmänna skogarna. Då, såsom tidigare i betänkandet framhållits, förutsättningarna för skogsbrukets bedrivande inom områden av stor utsträckning i det övriga Norrland äro likartade med förutsättningarna i lappmarkerna och Särna—Idre, torde det kunna sägas, att de åtgärder, som befunnits ändamålsenliga för återväxtens befrämjande i de förra, med framgång böra kunna tillämpas även inom lappmarkerna och Särna—Idre. Riktigheten av detta antagande är även prövad och bestyrkt av erfarenheten. Den översikt över föryngringsfrågans innebörd och läge, som meddelats, ger vid handen, att under de två sista årtiondena ett intensivt och i mycket epokgörande studium i de norrländska föryngringsfrågorna av

vetenskapens och skogens män bedrivits. På grund härav kan man också våga påstå, att riktlinjerna för ett målmedvetet och effektivt skogsvårdsarbete i Norrlands och Dalarnas skogar särskilt med hänsyn till föryngringen hava väsentligen klarnat. På grund av den gjorda utredningen och vad här ovan ytterligare framhållits föreslå sakkunniga, att i lagen intagas bestämmelser om reproduktionsskyldighet å de enskilda skogarna även i lappmarkerna och Särna—Idre. Sakkunniga vilja emellertid i detta sammanhang särskilt framhålla, att lagförslagets bestämmelser i allmänhet och jämväl bestämmelserna om återväxt endast gälla skogsmark och alltså icke avse sådan mark, som enligt bruklig skoglig terminologi är att anse såsom impediment, även om den är trädbevuxen. Vid övervägande, vilken utsträckning denna skyldighet lämpligen bör givas, hava de sakkunniga icke ansett hinder möta att giva reproduktionsskyldigheten principiell likhet med den 1923 års lag innehåller. Emellertid finnes enligt de sakkunnigas mening särskild anledning att för nu ifrågavarande fastigheter beakta den begränsning med hänsyn till skogsbrukets bärighet, som skogsbrukets bedrivande i enlighet med sunda ekonomiska principer i allmänhet kräver ifråga om nedläggande av kostnader på återväxten. Dessutom torde vara nödvändigt att kunna begränsa reproduktionsplikten utöver vad som är fallet enligt 1923 års lag. Vissa förhållanden må härvidlag framhållas. Virkesutbytet från avverkningarna å ifrågavarande fastigheter med deras i regel hopade förråd av gammal skog är i allmänhet i tekniskt avseende mindre värdefullt än å andra enskilda skogar. I allmänhet bliva därjämte flottningskostnaderna i lappmarkerna och Särna—Idre liksom i det norrländska inlandet i övrigt av naturliga skäl relativt höga. Särskilt gäller detta bivattendragen. Vidare är att märka, att det nu framlagda lagförslaget till skillnad från 1923 års lag vilar på principen om kvantitativ reglering av avverkningen. Till den inskränkning i förfoganderätten till skogen, som därmed även i fortsättningen föreskrives, torde hänsyn böra tagas. Därvid bör särskilt erinras, att med begränsade avverkningsbelopp framförallt på de mindre fastigheterna ofta uppstå små hyggen, där föryngringsåtgärderna, räknade i kostnad per hektar, bliva relativt dyra. I vissa fall kan virkesutbytet bli synnerligen lågvärdigt, särskilt då avverkningen bedrivits i form av rensningshuggning å äldre hyggen, å vilka den enskilde med hänsyn till det tillämpade utsyningstvånget i vissa fall icke kan anses bära ansvaret för behovet av sådan rensning. Det i stora delar av Norrland ännu allmänt förekommande gemensamhetsbetet utgör mångenstädes obestridligen ett för föryngringen i hög grad försvårande hinder. Då gällande lagbestämmelser icke kunna sägas lämna skogsägaren det skydd mot dylik skadegörelse av främmande kreatur, varpå han synes skäligen kunna göra anspråk, hava de sakkunniga ansett även detta förhållande böra föranleda, att han i vissa fall får möj-

lighet till beskärning av den reproduktionsplikt, som eljes skulle föreligga. I 22 § av 1923 års lag stadgas, att å försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder, sagda lag icke äger tillämpning. Under framhållande av, att frågan här gäller vad som i den skogliga terminologin benämnes försumpad skogsmark och icke impediment (myr), anse sakkunniga ett dylikt stadgande obehövligt. I de mera sällsynta fall, då det verkligen kan påvisas, att en märkbar försumpningsprocess pågår — exempelvis genom översilning — som även kan anses bli påskyndad genom den utförda avverkningen, synes det böra åligga skogsägaren att verkställa skyddsdikning eller upprensning av avlopp för vattnet. I de flesta fall torde man likväl icke kunna göra gällande, att försumpningen ökas genom den utförda avverkningen. Att döma av inom skogsförsöksanstalten av fil. dr Carl Malmström gjorda undersökningar synes försumpningsprocessen i allmänhet fortskrida ytterligt långsamt och detta — åtminstone synes det i allmänhet vara fallet i Norrland — mera oberoende av det på den försumpade marken befintliga beståndet. Föryngringsavverkningen sker ju för övrigt regelmässigt i mogen skog, vars vattenuppsugande förmåga är nedsatt och minskas med tilltagande ålder. Sannolikt medför avverkningen i vissa fall en upptorkning av marken i stället för en ökad försumpning, i det att beståndets beskuggning av marken avlägsnas, varav följer högre direkt vattenavdunstning. Självföryngring inträder ofta ganska lätt just å försumpad skogsmark, och man har vanligen icke anledning antaga, att uppkommen föryngring icke skulle uppväxa till bestånd av den slutenhet och beskaffenhet, som kan anses nöjaktig med hänsyn till den odikade markens bonitet. Dikning av försumpad mark är i de flesta fall i själva verket tämligen meningslös, om den icke utföres i den omfattning, att en verklig bonitetsförbättring inträder. Men till en åtgärd, som direkt syftar till en sådan förbättring av boniteten, torde skogsägaren icke böra tvingas, därför att han verkställt avverkning på platsen. Härtill kommer, att, om man undantager vissa försumpade marker från all reproduktionsskyldighet, en å dessa understundom nyttig hyggesrensning icke heller kan framtvingas. Sakkunniga ansluta sig emellertid till den meningen, att en effektiv dikning av försumpad skogsmark, då denna mark efter sådan åtgärd ofta uppnår en mycket god bonitet, är en nyttig och ur produktionssynpunkt synnerligen önskvärd skogsvårdsåtgärd. 1 Just därför att enligt sakkunnigas uppfattning sådana dikningar endast mera sällan kunna åläggas skogsägaren, synes det vara en angelägenhet av vikt, att de ändock i 1 Enligt riksskogstaxeringen uppgår den del av den skogsproduktiva marken, som är i behov av dikning, till 8 * % i Norrbottens lappmark, 9'4 % i Västerbottens lappmark.

11 — 310079.

162 önskvärd utsträckning komma till stånd genom beviljande av bidrag: från skogsvårdskassan eller statens skogsdikningsanslag. I Kungl. Maj:ts proposition till 1927 års riksdag angående ny lappmarkslag föreslogs, att bestämmelserna angående åtgärder för betryggande av återväxt icke skulle äga tillämpning ovan odlingsgränsen i anseende till skogsbrukets sämre bärighet därstädes. Sakkunniga hava för sin del icke ansett, a t t marker ovan odlingsgränsen böra undantagas från bestämmelser om reproduktionsplikt. Dessa marker äro nämligen i allmänhet efter avverkning otvivelaktigt i behov av vissa återväxtåtgärder och då sakkunniga föreslå särskilt stadgande om att skälig nedsättning i reproduktionsskyldigheten må ske, därest densamma skulle bli synnerligen betungande, torde anledning saknas att generellt u n d a n t a g a markerna ovan odlingsgränsen från reproduktionsskyldigheten. Såsom ifrågavarande skogar äro beskaffade och belägna finnes det däremot särskild anledning att å dem vid reproduktionsskyldighetens utkrävande anlägga nyssnämnda skälighetsprövning. Slutligen vilja sakkunniga framhålla, att vid lagens tillämpning återväxtåtgärder, och särskilt dyrbara sådana, icke böra utkrävas, när de på föreliggande m a r k äro till sin effekt otillräckligt kända.

X.

Skogslagens handhavande.

Vid omarbetningen av den nuvarande lagstiftningen för de enskilda skogarna inom l a p p m a r k e r n a och Särna—Idreområdet hava sakkunniga strävat efter att åstadkomma en stegrad intensitet i skogsvården. Uppenbart är emellertid, att detta icke kan åstadkommas enbart genom lagföreskrifter. Härtill fordras jämväl, att skogsägarna komma till insikt om skogsvårdens betydelse samt att hos dem väckes ett verkligt skogsvårdsintresse. Men för att så skall ske, kräves upplysningsverksamhet. De sakkunniga utgå därför ifrån, att den myndighet, som får sig anförtrott att handhava lagen, också skall verka såsom undervisande och för skogsvården intresseväckande organ. Vid ställningstagandet till frågan vilken organisationsform, som bör användas, har m a n därför ej endast att t a g a i betraktande ekonomiska och praktiskt-administrativa förhållanden, utan jämväl tillse, att myndigheten blir så organiserad, a t t den ii ven nöjaktigt kan fylla sin uppgift att verksamt bidraga till skogsvårdsintressets höjande. E n organisation, som b ä t t r e än andra äger förutsättningar att åstadkomma ett dylikt resultat, bör, nationalekonomiskt sett, även om den skulle föranleda en något ökad kostnad, anses v a r a förmånligare än en organisation, som visserligen är något billigare men så utformad, att den allenast förmår övervaka, att lagens restriktiva bestämmelser ej överträdas, men intet eller föga därutöver.

163 De sakkunniga vilja till en början e r i n r a om att norrländska skogs- Norrländska vårdskommittén i sitt år 1912 avgivna betänkande ingående behandlat *£°9av%££t frågan rörande den organisationsform, som lämpligen borde ifrågakomma, n ä r det gällde den myndighet, som skulle övervaka skogsskötseln i nu ifrågakomna trakter. Den av nämnda kommitté förebragta utredningen u t m y n n a d e i ett förslag om arbetsfördelning mellan skogsstatens olika tjänstemän på sådant sätt, att skötseln av kronans skogar, å ena, och handhavandet av den enskilda skogslagen, å a n d r a sidan, komme att uppdragas åt olika tjänstemän. Förslaget var emellertid icke enhälligt. E n kommittéledamot ville bibehålla skogsstatens dittillsvarande organisation och arbetsuppgifter men öka revirens a n t a l genom delning a v dessa, och två ledamöter föreslogo bibehållandet av den förhandenvarande organisationen för de t r e reviren Malmesjaur, Vargiså och P ä r l ä l v e n men anslöto sig i övrigt till majoritetens förslag. I sitt betänkande framhöll kommittén, att vid organiserandet av skogsstaten i ifrågavarande t r a k t e r flera vägar påtagligen kunde bliva föremål för undersökning samt upptog till behandling dels frågan om en uppdelning av arbetet på ett flertal extra tjänstemän, dels frågan om en geografisk uppdelning av revirförvaltarnas tjänstgöringsområden och dels slutligen frågan om en uppdelning på skilda tjänstemän av arbetet efter dess art, så nämligen att åt vissa befattningshavare skulle anförtros förvaltningen av statens skogsegendomar, åt a n d r a åter överlämnas handhavandet av de för enskilda skogar gällande lagarna. Kommittén, som förordade den nu sist n ä m n d a vägen, motiverade denna sin ståndp u n k t på följande sätt: De arbeten, som ålåge skogsstaten inom nu ifrågavarande trakter, vore av tvenne till sin n a t u r grundväsentligt olika slag. Den ena innefattade uppdraget att förvalta statens skogsegendomar och medförde för tjänsteinnehavaren — förutom arbeten av rent skoglig n a t u r — alla de sysslor och göromål av rent ekonomisk art, vilka vore oskiljaktigt förbundna med förvaltningen av en stor skogsegendom. H i t hörde exempelvis värdering av till försäljning avsett virke, delvis försäljning av virke och uppbörd av likvid för detsamma, arrendeuppskattningar, träffande av avtal om arrenden, förslag om markupplåtelser, redovisning för omhänderhavda medel m. m. dylikt. Därjämte bleve den förvaltande personalen i stor utsträckning för ordnad att v a r a det allmännas ombud vid flottledssyner, skiftesförrättningar och andra tillfällen, där statens intresse såsom skogsägare borde tillvaratagas. Det a n d r a slaget av arbeten, som åvilade de i Västerbottens och Norrbottens län anställda skogsstatens tjänstemän, utgjordes av sådana, vilka hängde samman med den enskilda skogslagstiftningen, d. v. s. tillämpningen och övervakandet av föreskrifterna i förordningen den 29 juni 1866, avvittringsstadgan den 30 maj 1873 och förordningen den 24 juli 1903 (»dimensionslagen»). De arbeten, som härflöte av bestämmelserna i dessa förordningar, utgjordes huvudsakligen

164 av u t s y n i n g a r samt uppskattningar och uppgörandet av därpå grundade beräkningar av årsavkastningen från skogar, för vilka förstnämnda tvenne förordningar gällde. Därest kommitténs förslag om upptagande av skogsvårdsavgifter för virke, som exporterades från båda dessa län, vunne statsmakternas godkännande, skulle på skogsstatstjänstemännen även läggas bestyret med besiktning av arbeten, till vilkas utförande bidrag av skogsvårdsmedel begärdes, ävensom utövande av undervisningsverksamhet, som med bidrag av samma medel kunde bedrivas. Såsom syntes vore de båda slag av skogsstatens arbeten, för vilka nu redogjorts, av väsentligt olika art. I mån av ökad utveckling och därmed stigande värde såväl å skogsmark som å skogens produkter, varmed givetvis följde ökad intensitet i skogsbrukets bedrivande, komme artskillnaden mellan de olika uppdragen att än skarpare framträda. V a r t och ett av dem komme a t t i ökad grad för sig k r ä v a tjänstemännens uppmärksamhet och intresse. Med tanke därpå och då hushållningen med skogarna i dessa trakter redan började a n t a g a mera ordnade former, hade det synts kommittén, som om tidpunkten nu vore inne att införa den arbetsfördelning, som kommitténs förslag innebure, och som enligt dess mening medförde den åsyftade arbetskoncentrationen i högre grad än den geografiska uppdelning av tjänstgöringsområdena, som av kostnadsskäl vore möjlig. Det förslag till arbetsfördelning inom skogsstaten, som kommittén sålunda framlade, vore i anseende till den ledande princip, varpå det byggde, ingen nyhet. N ä r det på grund av den genom 1896 års skogskommittés förslag tillkomna lagen angående vård av enskildas skogar och därmed sammanhängande förordningar krävdes dels sakkunnig hjälp åt de av lagen berörda enskilda skogsägarna dels tjänstemän för övervakande av lagens föreskrifter, ansågs det helt naturligt, att dessa arbeten överlämnades åt en särskild personal, läns jägmästarna. E h u r u dessa arbeten genom någon uppdelning av revir kunde h a v a tänkts utförda av statens revirförvaltning, ifrågasattes aldrig en sådan anordning, förmodligen därför att arbetena ansågos v a r a av så pass olika natur i jämförelse med en revirförvaltares åligganden, att en specialisering antogs komma att medföra det bästa arbetsresultatet. För att åt föreliggande fråga giva en allsidig belysning behandlade kommittén även möjligheten av en partiell uppdelning av arbetet med bibehållande endast för vissa områden av en särskild personal för handhavande av skogslagen för de enskilda skogarna. Därvid ifrågasattes a t t revirförvaltarna skulle bestrida de med sistsagda lag förenade göromålen inom de revir, varest de enskilda skogarna vore av jämförelsevis r i n g a omfattning, under det att i övrigt lagens handhavande skulle överlämnas till särskilda tjänstemän, s. k. skogsingenjörer. Kommittén framhöll emellertid, att denna u t v ä g måste anses v a r a »en nödfallsutväg, som ej skulle leda till det med kommitténs förslag avsedda målet: en efter arbetets a r t konsekvent genomförd arbetsfördelning». Med hänsyn här-

till och under påpekande av att, även om man skulle kunna påvisa, att ett accepterande av detta alternativ skulle medföra en minskning av administrationskostnaderna, denna besparing uti ingen mån kunde anses svara emot de fördelar, som en fullständigt genomförd arbetsfördelning skulle medföra, avfärdade kommittén detta förslag såsom olämpligt. Men kommittén fann sig ej böra stanna vid att föreslå en uppdelning av det arbete, som ålåg revirförvaltarepersonalen på sätt ovan relaterats, utan gick ännu längre. På grund av sin övertygelse om lämpligheten av att genomföra en verkligt rationell klyvning av de åligganden, som åvilade skogsstatspersonalen efter arten av desamma, ansåg sig kommittén även böra föreslå, att överjägmästarna borde befrias från dem åvilande ansvar och arbete för övervakning av de enskilda skogarna. Detta ansågs böra överföras på särskilda tjänstemän s. k. skogsinspektörer. Kommittén framhöll härutinnan, att utredningen givit vid handen, att överjägmästarna i regel haft allt för ringa tid att ägna sig åt inspektionen av de enskilda skogarna, varför övervakningen av dessa blivit mindre effektiv och otillräcklig. Kommittén tog även upp till bemötande ett skäl, som anförts mot att särskilda tjänstemän tillsattes för inspektionen över skogslagarnas tilllämpning. Det hade nämligen framförts såsom önskvärt, att ett enhetligt förfarande genomfördes vid behandlingen av enskilda skogar samt kronoparker inom lappmarkerna. Denna enhetlighet hade man ansett bliva äventyrad, om ifrågavarande förslag skulle realiseras. I denna fråga anförde kommittén: Det kunde väl ifrågasättas, huruvida kravet på sådan enhetlighet lämpligen kunde i alla förekommande fall fasthållas, och huruvida icke en jämkning därvid, åtminstone för vissa fall, kunde rent av bliva till gagn för såväl den allmänna som den enskilda skogsvården, och detta ej blott på det stadium av förvaltningen, varom nu vore fråga, utan även på alla andra. De olika uppdragens förläggande till tvenne skilda grenar av administrationen kunde tänkas framkalla en tävlan mellan båda att var på sitt håll komma till bästa resultat, en tävlan, som helt naturligt bleve livligare, då de olika skogarna låge till en viss grad blandade om varandra, än då tjänstgöringsdistrikten utgjorde var för sig helt och hållet avskilda områden. Av skäl, som ovan i huvudsak relaterats, kom kommittén sålunda till den uppfattningen, att arbetsfördelningen efter göromålens art och natur borde omfatta icke endast de uppgifter, som ålåge revirförvaltarna, utan även dem, vilka tillkomme den inspekterande myndigheten, överjägmästarna. För handhavandet av de enskilda skogslagarna föreslog kommittén därför inrättandet av två särskilda tjänstemannaklasser, skogsingenjörer och skogsinspektörer. På extra stat skulle dessutom i mån av behov anställas biträdande och extra skogsingenjörer. Skogsingenjörerna skulle åligga att handhava den direkta tillsynen över

166 de enskilda skogarna samt att utföra de arbeten med uppskattningar, utsyningar och dylikt, som av den enskilde skogsägaren med stöd av lagarna påfordrades. Vidare skulle det åligga dessa tjänstemän att tillhandagå skogsägarna med råd och upplysningar i allt vad med skötseln av skogen hade samband. Skogsinspektörerna skulle övervaka skogsingenjörernas arbeten, fördela göromålen emellan dessa och vid fall av klagan över skogsingenjörernas arbeten utgöra överinstans, som prövade klagomålen. Förutom ovannämnda tjänstemän vid den lokala förvaltningen föreslogs tillsättandet av lägre tjänstemän, s. k. tillsyningsmän, med uppdrag motsvarande kronojägarnas. Dessa skulle biträda med kontrollen av lagarnas efterlevnad, men åt dem skulle j ä m v ä l kunna anförtros en del arbeten, som enligt då gällande författning skulle utföras av jägmästaren. Kommittén fann sig föranlåten att för fullgörande av sitt uppdrag till behandling u p p t a g a även frågan om lämpligaste sättet a t t organisera den centralförvaltning, åt vilken borde överlämnas bestyret att sammanhålla och leda ortsförvaltningens arbeten. För kommittén framstod det därvid som ett önskemål, att även den centrala förvaltningen av statsskogarna — domänstyrelsen — befriades från bestyret med de enskilda skogarna. Det högsta överinseendet av skogslagarnas tillämpning borde enligt kommittén därför överflyttas på ett skogskontor i jordbruksdepartementet. Som motiv till detta förslag angav kommittén bland annat följande: Kommittén hade sökt påvisa vilka fördelar vore att vinna, därest tilllämpningen av nu ifrågavarande skogslagars föreskrifter och kontrollen över samma tillämpning överflyttades från förvaltningen av statsskogarn a till en särskild tjänstemannakår. Det ville synas kommittén, som om allt, vad kommittén i detta sammanhang anfört, ägde sin fulla tillämpning även på den centrala ledningen. Så länge ledningen utav en förvaltning med det omfång, som statens skogsadministration hade, vore sammanförd med överinseendet över tillämpningen av lagar rörande enskildas skogshushållning, så torde det utan vidare förklaring vara givet, a t t ett av de båda uppdragen måste bliva ställt i a n d r a hand. A t t det bleve detta senare, som på grund av sin n a t u r komme att betraktas såsom ett u p p d r a g vid sidan om det egentliga och huvudsakliga, vore lika givet. Men för att skogsvården å dessa skogar skulle, i den mån den vore beroende av lagarnas föreskrifter och sättet för deras tillämpning, föras framåt, fordrades helt visst den därmed betroddes odelade uppmärksamhet. Såsom nämnts var det inom kommittén allenast en ledamot, som principiellt motsatte sig förslaget om en uppdelning av skogsstatstjänstemännens arbete. Såsom skäl för sin mening anförde denne i huvudsak följ a n d e : Det vore icke de enskilda skogarnas absoluta areal, som borde v a r a avgörande i organisationsfrågan. De hemmansskogar, vilka av ma-

joriteten föreslagits till självständiga ingenjörsdistrikt, utgjorde nämligen icke sammanhängande skogstrakter utan låge i stället blandade med kronoparkerna inom ofantliga områden. De olägenheter och svårigheter av olika slag, som i lappmarkerna mötte genom brist på kommunikationer, vore redan i och för sig mycket stora, och det syntes därför rimligt, att man åtminstone sökte erhålla koncentrerade tjänstgöringsområden för statens skogstjänstemän och icke ytterligare försvårade förhållandena genom att uppdela skogarna på tjänstemännen allt efter ägaren, varigenom såväl reviren som ingenjörsområdena komme att utgöras av över ofantliga vidder spridda skogar. Reservanten inriktade vidare sin bevisföring på att visa, att majoritetens förslag skulle medföra avsevärt ökade kostnader för staten, därigenom att de olika kategorierna av tjänstemän skulle komma att vid förrättningar å sina respektive förvaltningsområden resa om varandra, ävensom medföra tidsförlust och därigenom sämre arbetsresultat per år och tjänsteman. Därjämte framhölls, huru olämpligheten i majoritetens förslag särskilt framträdde i fråga om den bevakande personalen. Härutinnan anförde reservanten följande: Bevakarnas huvudsakliga uppgift vintertid bleve att övervaka avverkningarna och tillse, att det avverkade virket utgjordes av endast i vederbörlig ordning utstämplat virke. Då avverkningarna ofta påginge samtidigt på flera skogar i trakten, måste en oavlåtlig tillsyn ske från bevakarnas sida, varför bevakningsområdena måste bliva ganska begränsade. Avsyningen av det avverkade virket tillginge så, att detta nedkördes till vattendraget och upplades i vältor, varefter det besiktigades och försågs med besiktningsmärke av bevakarna. Då skogarna låge om varandra, komme i regel virke att nedköras till samma vattendrag från såväl statens som enskildas skogar, och bevakarna å olika slag av skogar skulle således komma att hålla tillsyn å virke efter samma vattendrag ofta om vart annat. En sträng uppdelning av skogarna emellan bevakarna torde därför i praktiken få till följd, att bevakningsområdena bleve nära dubbelt så många som eljest behövligt vore. Svårt vore att inse, varför icke bevakarna skulle kunna hålla uppsikt över avverkningen å alla skogar och för övrigt biträda vid samtliga utsyningar och annat arbete i den trakt deras bevakningsområde omfattade. Reservanten påpekade i fortsättningen, att förhållandet vore enahanda beträffande den övriga tjänstepersonalen, samt anförde bland annat: Revirförvaltaren måste i regel bo på de få hemmansgårdar, som funnes inom reviret i dessa glest befolkade trakter, under den tid han vore sysselsatt på angränsande kronoparker. Varför skulle han icke samtidigt då kunna utföra utsyningar å dessa hemman, utan en annan statstjänsteman skulle för detta ändamål behöva ditresa? Och den, som inspekterade kronans skogar, torde icke ens kunna undgå, även om han det ville, a t t samtidigt färdas även över hemmansskogarna, men han skulle enligt

168 majoritetens mening icke vara lämplig att utöva kontroll även över dessa,, utan en särskild statstjänsteman skulle därför anställas, som i sin ordning även måste dagligen gå över kronans marker. Vidare vände sig reservanten mot kommittémajoritetens uttalande om den helt olika a r t av arbete, som ålåge skogsstatens tjänstemän i fråga om å ena sidan statens och å andra sidan enskilda skogar. Med anledning av majoritetens understrykande av vikten av den rådgivande och undervisande verksamhet, som borde åligga tjänstemännen ifråga om de enskilda skogarna, påpekade reservanten, dels a t t trävarubolagens skogsinnehav vore synnerligen omfattande och att dessa i regel hade hos sig anställda skogsmän, som vore fullt sakkunniga, dels att vid varje utsyningstillfälle skogstjänstemännen hade att i syneprotokollet till upplysning och ledning för skogsägaren angiva de åtgärder, som vore önskvärda för befordrande av återväxt m. m. De r å d och den undervisning, som skogstjänstemännen ytterligare kunde behöva lämna skogsägaren, komme därför huvudsakligen att avse erforderliga hyggesrensningar, markberedningar samt dikning eller andra dylika åtgärder. Reservanten förmenade, att skogstjänstemannen skulle v a r a både villig och sakkunnig att lämna dessa råd, även om han samtidigt förvaltade kronoparker. Den rådgivande delen av skogstjänstemännens verksamhet funne reservanten således ej utgöra något hinder för en geografisk uppdelning a v skogstjänstemännens områden. Ytterligare framhöll reservanten, att den påvisade artskillnaden i arbetet å enskilda skogar och statens skogar s n a r a r e talade för än emot den av honom förfäktade geografiska uppdelningen av tjänstgöringsområdena, samt y t t r a d e : Det vore enligt hans mening så långt ifrån a t t en statstjänsteman, som hade att utföra dylika arbeten, skulle i något avseende för den skull anses mindre väl skickad att samtidigt tillämpa utsyningslagen å enskilda skogar, att han t v ä r t om ville påstå, att förhållandet vore det r a k t motsatta, ty just därigenom att han genom erfarenhet lärt k ä n n a skogens värde och att han själv fått tillfälle att se såväl det praktiska resultatet av utförda skogsvårdsarbeten av ovan omnämnda olika slag såväl i ekonomiskt avseende som även i övrigt, borde h a n s intresse och insikter i stället ökas, varigenom h a n bättre kunde fylla sin uppgift a t t handleda den enskilde skogsägaren. E n stigande intensitet inom skogsbruket, som nu började i någon m å n göra sig gällande även i lappmarkerna, kunde icke heller, såsom majoriteten förmenade, inneb ä r a stöd för majoritetens uppfattning, a t t tidpunkten nu vore inne att införa den arbetsfördelning, som kommitténs förslag innebure. I den m å n som virkesvärdena stege, ökades givetvis även fordringarna på skogsstatstjänstemannen a t t anpassa tillämpningen av lagen och sin rådgivande verksamhet efter de förändrade förhållandena, och desto önskvärdare bleve det tvärtom, a t t denne själv genom erfarenhet från skogsförvaltningen vore fullt förtrogen med dessa förändrade förhållanden»

169 Han tilläte sig göra en jämförelse med en likartad hantering, nämligen: jordbruket. Skulle väl någon vilja påstå, att den, som fått i uppdrag att utöva tillsyn och kontroll över skötseln av ett jordbruk, skulle vara olämplig för dessa uppdrag, därför att han själv förvaltade en jordbruksegendom? I stället vore väl sådan praktisk erfarenhet önskvärd och detta i högre grad ju mer intensivt jordbruket vore. Reservanten slutade sin kritik över majoritetsförslaget med ett understrykande av att, huru än tjänstgöringsområdena anordnades i detalj inom lappmarkerna, en geografisk uppdelning alltid i verkligheten skulle medföra en avsevärd besparing av arbetskraft genom minskade resor och därav mindre antal tjänstemän och minskade kostnader för statsverket än enligt majoritetens förslag. Norrländska skogsvårdskommittén hade, såvitt man kan utläsa ur dess betänkande, aldrig någon tanke på möjligheten att få till stånd en kunniga.. annan organisation än en sådan, som uppbyggdes på en statstjänstemannakår. Detta förhållande får väl anses haft sin grund i att den år 1905 inrättade skogsvårdsstyrelseinstitutionen vid den tid, då kommittén hade sina överläggningar, var en jämförelsevis ny skapelse, som ännu ej vuxit sig stark eller kunnat visa, vad den ägde av inneboende möjligheter med avseende å arbetet för den enskilda skogsvården. Om man icke får utgå från detta antagande, synes det svårt att förstå, att kommittén kunnat underlåta att åtminstone som ett tänkbart alternativ omnämna en skogsvårdsstyrelseinstitution. Vid utformandet av en lämplig organisation för lappmarkslagens handhavande kan man tänka sig trenne olika utvägar: endera ett bibehållande av det nuvarande systemet med tjänstemän, som både hava att övervaka skötseln av de enskilda skogarna och att förvalta statens skogsegendomar, eller ett system, uppbyggt på en särskild tjänstemannakår för de enskilda skogarna, eller ock slutligen en kombination av båda de förenämnda systemen d. v. s. en partiell uppdelning av lagens tillämpningsområde inom respektive län på sådant sätt, att inom vissa geografiskt begränsade trakter nuvarande ordning bibehålles, under det att inom andra områden särskild personal anställes för tillsynen över de enskilda skogarna. Såsom skäl för bibehållandet av det nuvarande systemet för lagens handhavande med revirförvaltarna såsom ortsorgan och överjägmästarna samt domänstyrelsen såsom centralorgan har framhållits bland annat, att inom lappmarkerna, varest kronans skogar och enskildas hemman mer än annorstädes i Sverige låge blandade om varandra, skulle kostnaderna för lagens handhavande bliva billigare, om det nuvarande systemet med en geografisk uppdelning av lappmarkerna i revir, omfattande såväl kronoskogar som enskilda skogar, bibehölles, än om man ginge in för en särskild organisation för de enskilda skogarna. Vidare har framhållits, att den skogsstatspersonal, som nu funnes i lappmarkerna, förvärvat

sig viss vana med och erfarenhet om de speciella lappmarksförhållandena, varför den vore väl lämpad att i fortsättningen hava befattning med de enskilda skogarna inom lappmarkerna. Inrättandet av en organisation vid sidan av skogsstatspersonalen skulle medföra risker för att en stor del av sistnämnda personal sattes ur funktion. Man hade även ansett, att de tjänstemän, som å kronoskogarna vunne erfarenhet om skogsvård, borde med fördel nyttiggöra denna sin kunskap under arbete å de enskilda skogarna. När 1912 års norrländska skogsvårdskommitté såsom tidigare omnämnts kom till den slutsatsen, att det icke vore lämpligt att fortfarande ålägga den skogsstatspersonal, som hade sig anförtrott att sköta statens skogar, att jämsides därmed handhava skogslagen för de enskilda skogarna, grundade kommittén denna sin uppfattning huvudsakligen på den olikhet i själva arbetets art, som förefunnes mellan skötseln av kronoskogarna samt övervakandet av skogsskötseln å de enskilda skogarna. Detta skäl synes de sakkunniga ännu vara bärande. Men än mer avgörande för de sakkunniga, när de gått in för att med avseende å de olika slagen skogar tillstyrka ett särskiljande i organisationshänseende, har varit den synpunkten, att revirtjänstemännens huvudsakliga uppgift måste bliva att sköta statsskogarna och att från dessa avvinna högsta möjliga avkastning. De komma därför alltid av naturliga skäl att få sitt huvudintresse fäst vid statens skogar. Mer eller mindre medvetet kommer arbetet för den enskilda skogsskötseln i andra rummet, Dessutom kommer den arbetskoncentration, som måste krävas för ett framgångsrikt arbete, att riskeras genom den mångfald av uppgifter, som komma att åvila revir för vältarna, om dessa allt fortfarande skola syssla med skötseln av de enskilda skogarna. Principiellt synes det vara riktigast, att skogsstatens personal befrias från tillsynen över de enskilda skogarna för att bliva i tillfälle att helt få ägna sig åt den viktiga uppgiften att sköta och på ett för det allmänna inkomstbringande sätt förvalta kronans värdefulla skogsegendomar. En ytterligare omständighet, som torde böra andragas i detta sammanhang, är, att ett framgångsrikt arbete för den enskilda skogsvården fordrar av vederbörande tjänstemän en speciell läggning att kunna intressera och rycka med sig skogsägaren. En sådan förmåga har mindre betydelse för de tjänstemän, som i huvudsak hava sig en ekonomisk skogsförvaltning anförtrodd. Vid tillsättandet av revirförvaltaretjänster i lappmarkerna torde emellertid de egenskaper, som göra en tjänsteman mer lämplig att handhava tillsynen över de enskilda skogarna, näppeligen komma att lämnas företräde framför andra intjänade meriter. Vad härefter beträffar påståendet, att en uppdelning av arbetet efter dess art på olika tjänstemän skulle verka fördyrande på lagens handhavande, vilja de sakkunniga framhålla, att även om så bleve förhållandet, har man anledning, förvänta, att den arbetskoncentration, som en uppdelning av arbetsuppgifterna måste medföra, skall giva ett kvalitativt

bättre arbetsresultat. En dylik arbetskoncentration är för övrigt påkallad i samma mån som möjligheterna för bedrivandet av intensivt skogsbruk ökas. Man torde vidare hava anledning antaga, att, i den mån intensiteten i statens skogsskötsel i lappmarkerna med tiden stiger, en viss arbetsfördelning mellan tjänstemännen icke kommer att kunna i praktiken undvikas. Den fast anställda revirpersonalen torde säkerligen allt mer bliva upptagen med arbetena på statens skogar och arbetet på hemmansskogarna komma att överlämnas till extra personal. Härigenom komma återigen resorna för såväl den fast anställda som den extra personalen att bliva längre och dyrbarare, än vad en strängt genomförd geografisk uppdelning av skogsstatstjänstemännens arbeten egentligen borde påkalla. I övrigt torde kunna påpekas, att kommunikationerna avsevärt förbättrats inom de trakter här är fråga om, varför kostnaderna för de eventuellt ökade resorna icke torde bliva på något sätt anmärkningsvärda. Enligt sakkunnigas mening torde icke någon tvekan böra råda därom, att tillsynen över de enskilda skogarna bör anförtros åt en särskild personal, som får detta värv till sin direkta och närmaste uppgift. Står detta klart, uppkommer emellertid den frågan, huruvida denna särskilda personal skall inrymmas under domänverket eller huruvida den bör organiseras såsom en särskild institution i likhet med vad som skett beträffande skogsvårdsstyrelserna. Till förmån för anställande av särskilda tjänstemän inom skogsstaten skulle kunna framhållas, att domänverket redan har en stor med lappmarksförhållandena förtrogen personal, som allt fortfarande borde utnyttjas för skogsskötseln därstädes. Om nu denna skogsstatspersonal skulle frigöras från arbetet med de enskilda skogarna, kunde möjligen tänkas, att rekryteringsförhållandena inom skogsstaten därav skulle röna ett menligt inflytande och att vissa mindre gynnsamma ekonomiska konsekvenser skulle uppstå för domänverket. Härutöver skulle man möjligen kunna göra gällande, att domänverket lättare än en skogsvårdsstyrelse skulle kunna uppbringa den personal, som erfordrades för sommarhalvåret, då verksamheten vore mer omfattande än under den övriga delen av året. De sakkunniga hava med hänsyn till förstnämnda synpunkter hos domänstyrelsen hemställt, att styrelsen ville lämna utredning om vilken verkan ett ifrågasatt överförande från domänverket till annan myndighet av befattningen med en lag för de enskilda skogar, som äro belägna inom lappmarken samt Särna och Idre socknar, skulle få på administrationen inom verket samt vilket inflytande ett sådant överförande skulle hava på verkets ekonomi. I skrivelse den 26 april 1929 har domänstyrelsen till de sakkunniga avlåtit begärd utredning och därvid anfört följande:

»Domänstyrelsen, som ansett sig i ärendet böra höra de över jägmästare,, vilkas distrikt berördes av den ifrågasatta utredningen, får härmed lämna en sammanfattning av de avgivna yttrandena. Enligt över jägmästarnas uppfattning skulle ett realiserande av förutsättningen för utredningen resultera uti att följande skogsstatspersonal måste entledigas, nämligen 2 ordinarie jägmästare, 9 e. o. jägmästare, 21 extra jägmästare med en årlig tjänstgöringstid av 7 månader, 31 ordinarie kronojägare, 12 e. o. kronojägare samt 12 extra kronojägare med en årlig tjänstgöringstid av 6 månader. Vid avgivandet av dessa beräkningar hava överjägmästarna, i regel utgått från viss tidsstatistik angående personalens sysselsättande med olika arbetsuppgifter samt framhållit, att den teoretiskt verkställda utredningen givit vid handen, att ett ej ringa antal ytterligare befattningshavare av skilda kategorier borde kunna lösgöras. Överjägmästarna hava emellertid icke för sin del velat ifrågasätta denna ytterligare indragning av personal med hänsyn till skogsvårdens krav beträffande kronoparkerna inom de skilda förvaltningsområdena. Domänstyrelsen, som med hänsyn till den föreliggande frågans rätt så ovissa och outredda läge icke för närvarande vill taga bestämd ståndpunkt till huruvida ytterligare personal utöver den av överjägmästarna föreslagna bör kunna indragas, därest lappmarkslagens tillämpning avlyftes från domänverket, vill emellertid hålla för troligt, att personalindragningen icke kommer att stanna vid den av överjägmästarna här ovan i siffror beräknade. Överjägmästarna och jägmästarna hava nämligen funnit sin uppgift ifråga om åstadkommande av ovanberörda utredning begränsad till respektive tjänstgöringsområden. Betraktar man åter lappmarken såsom en enhet, är det icke uteslutet, att ytterligare personalindragning kan ifrågakomma under nämnda förutsättning. Enligt av styrelsen verkställd utredning synes den utav överjägmästarna till indragning föreslagna personalen uppbära en årlig avlöning av sammanlagt c:a 330 000 kronor. I detta belopp ingår icke resepenningar eller dagtraktamenten. För närvarande erhåller domänverket såsom ersättning för befattningstagandet med lappmarkslagen årligen c:a 520 000 kronor i form av dels visst statsanslag, dels utsyningsavgifter för virke utstämplat i skogar under sagda lag. Hade det varit möjligt att i motsvarande omfattning, som skogsstatens arbetsbörda med lappmarkslagens handhavande avlyftes, frigöra sig från övertalig arbetskraft, borde rent teoretiskt sett, genom ifrågasatt åtgärd och ersättningsbeloppets slopande, domänverkets ekonomi ur ren budgetsynpunkt icke påverkas. Så blir emellertid i realiteten icke fallet, enär domänverket nödgas behålla viss personal, till vars avlöning styrelsen ej vidare skulle erhålla bidrag genom nyssberörda anslag och utsyningsavgifter. Såsom ett belysande exempel härå vill styrelsen framhålla, att det nu ifrågasatta överförandet av de s. k. ströhemmanen från lappmarkslagen till skogsvårdslagen å ena sidan icke

ansetts motivera någon indragning av skogspersonal inom sist berörda orter, men å den andra torde medföra, att den ersättning, som för närvarande utgår till domänverket för lappmarkslagens handhavande, kommer att minskas med c:a 67 000 kronor eller det belopp, varmed domänstyrelsen ansett, att verket borde gottgöras för skogsstatspersonalens bestyr med lappmarkslagens tillämpning å dessa s. k. ströhemman. Långt mera betydelsefulla än dessa ekonomiska konsekvenser av domänverkets frigörande från lappmarkslagens tillämpning anser emellertid styrelsen följderna ur adminstrativ synpunkt bliva, ty även om man, vilket styrelsen finner vara absolut ofrånkomligt, skulle från verket helt skilja det personalbestånd, som överjägmästarna under förut given förutsättning ansett bliva övertaligt, kommer rekryteringen av såväl den förvaltande som i synnerhet den bevakande personalen att högst menligt därav påverkas. De redan nu synnerligen dåliga befordringsförhållandena inom skogsstaten skulle härefter bliva till den grad svåra, att i en del fall tjänsteinnehavare vid uppnådda 65 levnadsår icke skulle kunna erhålla full pension, enär anställning i statstjänst vunnits så sent, att föreskrivna minimitjänsteår icke kunna erhållas. Detta ur personalens synpunkt. Ur verkets synpunkt skulle emellertid den stora olägenheten uppkomma, att den tjänsteförrättande personalen till övervägande del bestode av personer med betydligt framskriden ålder, vilka icke kunde förutsättas i den utsträckning, som är erforderlig särskilt för det förvaltningsarbete, som här är i fråga, besitta såväl kroppslig som andlig vigor. Rent ekonomiskt torde också en sådan ordning medföra, att särskilt de extra ordinarie tjänstemännen i oproportionerligt hög grad under en lång följd av år skulle kvarstå i högsta löneklassen. Det är dessa konsekvenser för verket och skogsskötseln å statens skogar, som styrelsen i detta sammanhang ansett sig böra särskilt framhålla. Härav får dock icke dragas den slutsatsen, att styrelsen skulle vilja påstå, att lappmarkslagens bibehållande under domänverkets uppsikt och kontroll skulle vara en ovillkorlig förutsättning för en normal rekrytering av skogspersonalen. Styrelsen har endast velat framhålla, att därest under den i ärendet givna förutsättningen en nödvändig befunnen beskäring av skogsstatens personalbestånd skall genomföras, domänverket måste, med hänsyn till sin huvudsakliga uppgift, statsskogarnas skötsel, icke blott befrias ifrån de ekonomiska följderna därav, såsom att ur domänfonden avlöna en övertalig och överårig skara tjänstemän, utan ock beredas möjlighet att ordna såväl den förvaltande som den bevakande personalens rekrytering i den omfattning och på det sätt, som är ett oeftergivligt villkor för att verket skall kunna fylla sin uppgift.» De sakkunniga kunna för sin del ej finna de av domänstyrelsen framställda betänkligheterna vara av den tungt vägande natur, att de kunna anses utgöra hinder för inrättandet av en organisation för lagens handhavande av sådan beskaffenhet, att densamma icke är direkt avhängig

av domänverket. En dylik anordning synes i verkligheten ingalunda behöva medföra de konsekvenser för verkets personal, som domänstyrelsens utredning kan giva anledning att befara. De sakkunniga utgå nämligen ifrån såsom helt naturligt, att en ny organisation skulle hos sig med fördel inrangera en stor del av den personal, som inom domänverket skulle bliva övertalig. I övrigt torde böra framhållas, att de nackdelar av övergående natur, som kunna beräknas uppstå vid övergång från en organisationsform till en annan, icke böra tillåtas förhindra en dylik övergång, om man därmed vinner avsevärda fördelar av bestående natur för såväl de enskilda som det allmänna. Ytterligare vilja sakkunniga framhålla, att även om man har anledning förvänta ett intresserat arbete av en särskild skogsstatstjänstemannakår, vilken skulle hava sig ålagd att handhava en skogslag i lappmarkerna och i Särna och Idre socknar, man dock har all anledning förmoda, att dessa tjänstemän, såväl av högre som lägre grad, skulle betrakta sina befattningar såsom etapper till förvaltaretjänster inom skogsstaten och, så snart tillfälle gåves, söka sig till andra skogsstatsbefattningar av förvaltningsnatur. Man skulle således riskera, att alltför täta ombyten .av distriktstjänstemännen skulle komma att verka störande på det goda samarbetet med befolkningen. De sakkunniga vilja i detta sammanhang ej underlåta att omnämna, att de under sina resor i lappmarkerna och i Särna—Idreområdet fingo intryck av att missnöjet med lappmarkslagen till stor del härflöte från det sätt, varpå lagen tillämpats av statens organ. Visserligen har denna tillämpning under senare tid gjorts betydligt smidigare och tjänstemännen synas i allmänhet hava, så långt de ansett sig kunna, sökt tillmötesgå skogsägarnas önskningar vid utsyningarna, men minnena från en tidigare mer byråkratisk tillämpning av lagen leva dock i allmänhet kvar och göra tanken på fortsatt statsförmynderskap under domänverkets personal mindre tilltalande. Denna uppfattning tog sig understundom uttryck vid de möten, som de sakkunniga under ovanberörda resor höllo med skogsägarna, ehuruväl även uttalanden i motsatt riktning förekommo. De sakkunniga vilja i övrigt hänvisa till den sammanfattande framställning rörande uttalanden från olika kategorier skogsägare, som gjordes vid omnämnda möten. Denna framställning utgör bilaga I till detta betänkande. Vad slutligen beträffar den ifrågasatta större möjligheten för domänverket att under sommarhalvåret uppbringa nödigt antal extra tjänstemän, så förmena de sakkunniga, att även annan myndighet än domänverket genom vissa praktiska anordningar lika väl skall kunna uppbringa denna erforderliga extra personal. I detta hänseende kan påpekas möjligheten att åvägabringa ett periodiskt utbyte av tjänstemän mellan tumningsföreningarna i länet och skogsvårdsmyndigheten. Ett dylikt utbyte, som sedan några år ägt rum mellan skogsvårdsstyrelsen och tumnings-

föreningar i Västerbottens läns kustland, har medfört fördelar för alla de däri intresserade, såväl organisationer som tjänstemän. I och med det att skogslagstiftningen från att i huvudsak endast verka återhållande på avverkningarnas storlek övergår till att syfta till ett mera effektivt befordrande av god skogsvård, måste enligt de sakkunnigas mening organisationsformen så ordnas, att lagens handhavande överlämnas åt en personal, som mer konstant och med odelat intresse ägnar sig åt de uppgifter, som föreligga. Detta är första villkoret för att arbetsresultaten skola bliva goda. Ett ytterligare villkor för ett gott arbetsresultat är att denna personal vinner skogsägarnas fulla förtroende. Man kan därvidlag icke bortse ifrån att en institution, där skogsägarna hava egna representanter, måste hava bättre förutsättningar för ett framgångsrikt samarbete med skogsägarna än en rent statlig myndighet. Såsom framgår av vad sakkunniga nu anfört, kunna de sakkunniga icke förorda det tredje alternativ för organisationsfrågans lösning, som tidigare omnämnts, eller att göra en partiell uppdelning av lagens tilllämpningsområde inom respektive län på så sätt, att inom vissa geografiskt begränsade trakter, där kronans egendomar upptoge den övervägande arealen, tillsynen över de enskilda skogarna skulle handhavas av revirförvaltarna, under det att i övrigt övervakandet skulle uppdragas åt särskilda tjänstemän. Med den ståndpunkt sakkunniga i föreliggande fråga intagit, finnes ingen anledning att icke, när den organisationsform skogsvårdsstyrelserna utgöra, hittills visat ett synnerligen gott resultat, jämväl härvidlag använda sig av denna. Skogsvårdsstyrelseorganisationen äger förutsättningar att i sin verksamhet för införande av god skogsvård å enskilda skogar nå goda resultat på grund av det sätt, varpå ledamöterna utses och styrelsen funktionerar. Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet har också blivit allt mer uppskattad bland skogsägarna. Man har så småningom börjat betrakta skogsvårdsstyrelsen icke som en förmyndare utan som en rådgivande och hjälpande institution. Härpå tyder det förhållandet, att skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter vid sidan av de fiskaliska år efter år svällt ut. Utan tvivel är skogsvårdsstyrelseinstitutionen en synnerligen väl vald form av kontrollmyndighet. Om det sätt, varpå intresset för skogsvården utvecklats i Västerbottens och Norrbottens läns kustland sedan år 1925, lämnas vittnesbörd i respektive skogsvårdsstyrelsers årsberättelser. Även om vid dimensionslagens upphävande och den allmänna skogsvårdslagens införande i de båda länsdelarna betänksamma röster läto höra sig, erkännes dock numera allmänt, att förändringen varit till båtnad för skogsskötseln. De sakkunniga hava funnit uppenbart, att de under lappmarkslagen Skogsvårdslydande skogarna inom Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs län ^JfJ^SSfricke böra stå under tillsyn av en gemensam skogsvårdsstyrelse utan att områden. olika styrelser böra inrättas för de olika länen. Nödvändigheten härav

176 synes v a r a så påtaglig, att de sakkunniga icke funnit anledning andraga n ä r m a r e motiv för sin mening härvidlag. Emellertid uppkommer frågan, h u r u v i d a skäl kan föreligga att i n r ä t t a särskilda skogsvårdsstyrelser för de olika områdena inom länen eller om det bör u p p d r a g a s åt de i Västerbottens och Norrbottens läns kustland och Kopparbergs län redan befintliga skogsvårdsstyrelserna att förutom hittillsvarande uppgifter j ä m v ä l handhava den n y a skogslagen. Vid övervägandet h ä r a v hava de sakkunniga funnit s t a r k a skäl tala för det sistnämnda alternativet. Enligt gällande skogsvårdsstyrelseförordning skall en skogsvårdsstyrelse finnas inom varje landstingsområde, varest 1923 å r s skogsvårdslag äger giltighet. Detta utgör en borgen för att lagen åtminstone inom varje sådant större område får en likartad tillämpning, samt att priniciperna för upplysningsverksamheten och lämnandet av bidrag till skogsvårdsåtgärder bliva likformiga. S a m m a skäl tala för att varje landstingsområde, där den reviderade lappmarkslagen kommer att tillämpas, även bör utgöra ett skogsvårdsstyrelseområde. Då lappmarkslagen enligt de sakkunnigas förslag skall tillämpas, förutom å hemman i lappmarkerna, även å kronohemman och nybyggen i Västerbottens och Norrbottens läns kustland, följer därav, om ovan uttalade princip godtages, att den skogsvårdsstyrelse, som handhaver den nya lappmarkslagen, får hela länet som verksamhetsområde. Då man emellertid näppeligen kan t ä n k a sig en skogsvårdsstyrelse för handhavandet av den allmänna skogsvårdslagen och en annan skogsvårdsstyrelse med andra tjänstemän för kontrollen av lappmarkslagens efterlevnad inom samma landstingsområde synes det ligga n ä r m a s t till hands att u p p d r a g a åt en och samma styrelse att handhava de båda inom landstingsområdet gällande skogslagarna. Nu kan måhända mot ovan föreslagna anordning göras den invändningen, att såväl Västerbottens som Norrbottens län omfatta allt för stora arealer enskilda skogar för att en och samma skogsvårdsstyrelse inom v a r t d e r a länet skall kunna nöjaktigt sköta föreliggande uppgifter. Hela arealen produktiv skogsmark å enskilda skogar inklusive de kronohemman och nybyggen, för vilka lagen föreslagits att gälla, är dock i hela Västerbottens och Norrbottens län ej mycket större än arealen av dylik m a r k under skogsvårdslagen inom v a r t d e r a Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län. Under det att nämligen denna areal i Västerbottens och Norrbottens län uppgår till respektive 19 593 och 16 365 kvkm., äro motsvarande arealer inom de övriga ovan angivna norrlandslänen respektive 19 647, 17 411, 12 411 och 15 242 kvkm. Redan mot norrländska skogsvårdskommitténs organisationsförslag anmärktes reservationsvis, att det ej vore de enskilda skogarnas absoluta areal, som borde vara avgörande i organisationsfrågan, utan a t t storleken av det område, inom vilket de enskilda skogarna vore spridda, måste tillmätas avgörande betydelse, då resornas omfattning och den tidsförlust, som de medförde, vore beroende därav. Samma invändning skulle

177 k u n n a göras mot de sakkunnigas framhållande av ovan angivna siffror på arealen produktiv mark. Man skulle sålunda k u n n a påvisa, att i Västerbottens och Norrbottens län omfatta de landområden, inom vilka skogsvårdsstyrelserna skulle hava sin verksamhet, respektive 45 617 och 64 014 kvkm. I J ä m t l a n d s , Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län däremot upptaga de landområden, inom vilka skogsvårdsstyrelserna nu hava sin verksamhet, respektive 40 490, 24128, 18198 och 23 879 kvkm. De områden, över vilka de enskilda skogarna vore utspridda, vore sålunda ej obetydligt större i de båda nordligaste länen ä n i övriga norrlandslän. De sakkunniga kunna dock ej finna detta förhållande v a r a av sådan betydelse, att Västerbottens och Norrbottens län v a r t för sig ovillkorligen måste uppdelas på två skogsvårdsstyrelser. Vid skogsvårdsstyrelsernas och länsjägmästarnas inspektioner torde nämligen med nutida kommunikationer och samfärdsmedel områdenas storlek ej verka avskräckande. Såväl i Västerbottens som i Norrbottens län äro de större landsvägarna numera farbara med motorfordon såväl sommar som vinter. Vägnätet blir år efter år utvidgat och förbättrat, varför förflyttningarna mellan olika förrättningsorter i regel kunna ske ganska snabbt. Omfattningen av ortspersonalens — såväl de biträdande länsjägm ä s t a r n a s som länsskogvaktarnas — tjänstgöringsdistrikt k u n n a lämpligen regleras till den storlek, att de hinna nöjaktigt ombestyra dem åliggande göromål. I detta sammanhang kan även erinras om att de föreslagna bestämmelserna om utsyningstvång å stora arealer samt anmälningsplikt vid alla avverkningar, som ej föregåtts av stämpling av en genom skogsvårdsstyrelsen förordnad person, äro ägnade att göra kontrollen av avverkningarna lättare än inom allmänna skogsvårdslagens tillämpningsområde, där den bevakande personalen själv har att söka reda på varest avverkningar, som ej föregåtts av genom skogsvårdsstyrelsens försorg utförda stämplingar, igångsatts. De sakkunniga anse således, att de nordligaste länens utsträckning ej kan v a r a ett hinder för organisationens ordnande på sätt som föreslagits. Nu kan emellertid invändas, att om också storleken av de båda nordligaste länen ej omöjliggör inrättandet av en skogsvårdsstyrelse för vartdera länet, så bliva dock skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter enligt det av de sakkunniga framlagda lagförslaget av väsentligt mycket mer krävande art än de, som åligga styrelser, vilka uteslutande hava att handhava den allmänna skogsvårdslagen. Detta ä r sant, men å andra sidan m å man ihågkomma, att skogsskötseln i l a p p m a r k e r n a på grund av de klimatologiska förhållandena, möjligheterna att avsätta virke m. m. i stort sett ej torde inom överskådlig framtid komma att u p p n å samma intensitet, som i de a n d r a norrlandslänen. H ä r t i l l kommer, att bolagsskogarna i Västerbottens läns lappmark intaga en totalareal av ej mindre ä n 605 000 hektar eller 44 % och i Norrbottens läns lappmark 310 000 hektar 12 — 310079.

178 eller 25 % av de arealer, som skulle komma att lyda under skogslagarna för de enskilda skogarna, och man h a r anledning antaga, a t t skogsvårdsstyrelsernas besvär med avseende å bolagens skogar blir avsevärt mindre ä n beträffande övriga enskilda skogar. De enskilda skogarna inom Särna och Idre socknar utgöra tillsammans ett allt för litet område — inalles 96 626 hektar, varav endast 65 868 hektar produktiv m a r k — för att detta skall k u n n a bliva verksamhetsfält för en särskild skogsvårdsstyrelse. Efter den komplettering av skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, som de sakkunniga nedan föreslå, synes därefter nämnda styrelse u t a n olägenhet k u n n a övertaga j ä m v ä l övervakandet av skogsskötseln å de enskilda skogarna inom Särna—Idreområdet. Överlåtandet av lappmarkslagens handhavande på de redan befintliga skogsvårdsstyrelserna i respektive län skulle vidare innebära bespar i n g a r av ej obetydlig storlek i administrationshänseende. Detta förhållande måste j ä m v ä l tillmätas stor betydelse vid avgörandet av nu föreliggande frågor. Med hänsyn till vad som sålunda framhållits, hava de sakkunniga ej ansett sig böra tveka framlägga förslag om att det må uppdragas åt skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens läns kustland samt åt skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län att efter viss kompletter i n g av respektive styrelsers sammansättning övertaga tillsynen över de under nya lagen lydande skogarna. Skogsvårds- De n y a uppdrag, som skogsvårdsstyrelserna få sig förelagda i och med styrelsernas a ^ s t y r e l s e r n a övertaga handhavandet av lappmarkslagen, anse de saksammansatt-

ning.

°

L

^

°

'

kunniga nödvändiggöra viss komplettering av de nuvarande skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs län. Nu gällande skogsvårdsstyrelseförordning föreskriver, att ledamöterna i skogsvårdsstyrelse skola utgöras av »med skogsförhållandena i orten förtrogna män». Då de nu arbetande skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens, Norrbotten och Kopparbergs län äro valda med tanke på att ledamöterna skola hava kännedom om förhållandena i de delar av länen, varest 1923 å r s skogsvårdslag tillämpas, synes därför lämpligt, att skogsvårdsstyrelserna i samband med övertagandet av sina nya uppgifter utökas med personer med n ä r m a r e erfarenhet om skogsförhållandena i de trakter, varest den n y a lagen skall gälla. De sakkunniga finna sig därför böra föreslå, att skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län utökas vardera med två personer med kännedom om skogsförhållandena i lappmarkerna samt skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län med två personer med kännedom om skogsförhållandena i Särna och Idre socknar. Den ena av de n y a ledamöterna bör väljas av landstinget och den andra av hushållningssällskapet. För var och en av dessa ledamöter bör suppleant väljas efter samma grunder, som nu gällande skogsvårdsstyrelseförordning angiver. Det torde vidare böra tagas under övervägande, h u r u v i d a skogsvårds-

179 styrelsernas handhavande av den n y a skogslagen, sådan den av de sakk u n n i g a utformats, k a n motivera fordran p å att i skogsvårdsstyrelseu högre skoglig sakkunskap skall representeras genom någon av ledamöterna. V a d som utmärker den lag de sakkunniga föreslagit och särskilt skiljer densamma från 1923 års skogsvårdslag är bestämmelsen, att avverkning skall ske i enlighet med avverkningsplan. De sakkunniga k u n n a icke finna denna bestämmelse v a r a av den art, att skoglig teoretisk fackkunskap ovillkorligen måste k r ä v a s inom styrelsen. Erforderlig fackkunskap i skogsuppskattningsfrågor kan tillförsäkras skogsvårdsstyrelsen genom anställande av en särskild på skogsindelningsområdet specialutbildad person, s. k. taxeringsledare, med åliggande att biträda skogsvårdsstyrelsen vid granskning av avverkningsplaner. Härtill skola de sakkunniga senare återkomma. De skiljaktigheter i övrigt, som förefinnas mellan de sakkunnigas lagförslag och 1923 års skogsvårdslag, äro icke av den betydelse, att de för sig kunna motivera en skärpning av hittills gällande bestämmelser om de kvalifikationer, som skogsvårdsstyrelsens ordförande och ledamöter skola besitta. Det kan i detta sammanhang framhållas, att 1923 års skogsvårdslag samt skogslagen för Gotland innehålla bestämmelser, som k r ä v a bedömanden och avgöranden, vid vilka högre skoglig sakkunskap måste föru t s ä t t a s ligga till grund. Trots detta har man icke ansett nödvändigt fordra, att någon skogsvårdsstyrelsens ledamot skall v a r a skogssakkunnig, u t a n nöjt sig med att vid styrelsens sida såsom skogiigt biträde ställa en skogssakkunnig person, länsjägmästaren. A t t i föreliggande förslag till lappmarkslag tillkommit ytterligare bestämmelser, som nödvändiggöra skogliga bedömanden, synes icke behöva föranleda någon ändring i bestämmelserna av den innebörd, som h ä r ifrågasatts. De sakkunniga hava funnit övervägande skäl tala för att hos varje Skogsvårdaskogsvårdsstyrelse endast en länsjägmästare finnes anställd. Härigenom styrelsernas *

M

erhålles förutsättningar för likformighet i lagtillämpmngen och k a n förväntas, att de allmänna principerna för verksamhetens bedrivande bliva i möjligaste mån likartade över skogsvårdsstyrelsens hela verksamhetsområde. Då länsjägmästaren bör vara chef • för all personal hos skogsvårdsstyrelsen, har h a n vidare möjlighet att dirigera den extra personalen över skogsvårdsstyrelseområdet i den m å n arbetet ute i de olika distrikten kräver ökning eller minskning av personalen. Slutligen kan påpekas, att anställandet av en länsjägmästare för hela skogsvårdsstyrelseområdet givetvis resulterar i ej oväsentligt billigare administrationskostnader, än om t. ex. tvenne dylika skola förordnas. Det torde möjligen kunna invändas, a t t länsjägmästarna inom de hittillsvarande skogsvårdsstyrelseområdena i Västerbottens och Norrbottens län hava full sysselsättning med sina tjänsteåligganden inom respektive kustland och att en utökning av tjänstgöringsområdena därför näppeligen

personalbehoi

kustland och att en utökning av tjänstgöringsområdena därför näppeligen kan vara lämplig. De sakkunniga hålla emellertid före, att länsjägmästarnas ökade arbetsbörda lämpligen bör kompenseras därigenom att en väl kvalificerad tjänsteman — länsjägmästareassistent — anställes hos respektive styrelser. Denna tjänsteman bör besitta högre skoglig utbildning för att kunna verksamt biträda länsjägmästaren med skogliga utredningar, uppsättandet av yttranden och skrivelser rörande skogliga förhållanden m. m. De sakkunniga hava vidare ansett sig böra räkna med anställandet av två årsanställda skrivbiträden å varje expedition. Såsom skogsvårdsstyrelsens ortsombud anställas biträdande läns jägmästare. Inom vardera Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker hava de sakkunniga räknat med att det erfordras tre dylika tjänstemän, lämpligen bosatta i Äsele, Lycksele och Stensele samt Arvidsjaur, Jokkmokk och Gällivare samhällen. De sakkunniga hava i efterföljande tablå uppgjort ett förslag till de biträdande länsjägmästarnas tjänstgöringsområden, lämpligen benämnda skogsvårdsdistrikt. Av denna tablå framgår, att Jokkmokks skogsvårdsdistrikt i förhållande till de övriga distrikten på grund av geografiska skäl blivit avsevärt mindre än övriga distrikt. Skulle så finnas lämpligt, torde emellertid intet hindra, att detta distrikt utökas med en del av kustområdet. Inom de hittillsvarande skogsvårdsstyrelsområdena i Västerbottens och Norrbottens läns kustland äro för närvarande anställda tvenne biträdande länsjägmästare inom vartdera området. Någon utökning härstädes av antalet av dessa tjänstemän synes icke behöva företagas som en följd av att länsjägmästarna få utvidgade tjänstgöringsområden. Omfattningen av de biträdande länsjägmästarnas arbeten i lappmarkerna synes motivera anställandet av en helårsförordnad assistent med jägmästareutbildning inom vartdera av de tre skogsvårdsdistrikten i Västerbottens lappmark. I Norrbottens län synes det vara tillräckligt att anställa en dylik assistent å norra distriktet. Skogsvårdsdistrikten böra uppdelas i bevakningsområden med en ordinarie länsskogvaktare för varje område. De sakkunniga hava därvid räknat med att inom Västerbottens läns lappmarker elva länsskogvaktare skola anställas, nämligen fyra å vardera östra och västra samt tre å södra skogsvårdsdistriktet. Inom Norrbottens läns lappmarker hava de sakkunniga ansett, att länsskogvaktarnas antal bör upptagas till nio, nämligen fyra å norra, 2 å mellersta samt tre å södra distriktet. Enligt det framlagda förslaget kommer en av skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter att bliva upprättandet av avverkningsplaner. Detta arbete bör i Västerbottens och Norrbottens län uppdragas åt hos skogsvårdsstyrelserna särskilt anställd personal. De sakkunniga anse sig sålunda böra föreslå, att hos vardera styrelsen i nämnda län bör anställas en taxeringsledare. Dennes uppgift blir sålunda närmast att vara chef för skogstaxeringsavdelningen och dess personal. På honom skall ankomma

181 Tab. 21. Förslag till skogsvårdsdistrikt. Bolag

Enskilda personer Distrikt

Prod. mark

Imped.

Summa

Prod. mark H

S u m m a

Imped. Summa e

k

t

V ä s t e r b o t t e n s

a

Prod. mark

Imped.

Summa summarum

r l a p p m a r k

Östra 108 571

45 550 154 121

87 449

39 739 127 188 196 020

85 289

4 418

16 592

8 584

2 904

20 758

7 322

28 080

30 678

72 295

19 245

60 862

42 807

103 669

80 646 243 008 115 278

54 772 170 050 277 640 135 418

413 058

102 818

75 824 178 642

76 517

37 420 113 937 179 335 113 244

292 579

76 040

31423 107 463

15 585

7 021

22 606

38 444

53 599

32 481

14 024

24 128

67 623

42 585

110 208

54 545 160 671 338 583 194 273

532 856

Summa 162 362

281 309

Västra Vilhelmina

86 080

Summa 232 457 139 728 372 185 106 126

130069 Södra 59 971

27 575

87 546

96 576

41048 137 624 156 547

68 623

225 170

16 098

9 504

25 602

20 068

10 697

20 201

56 367

35 683

47 287

73 238

32 850 106 088 108 921

44 454

153 375

84 595 274 477 301 634 133 278

434 912

Summa 111 752

48 683 160 435 189 882

30 765

Summa s:rum 506571 269 057 776 628 411286 193 912 605198 917 857 462 969 1 3 8 0 8 2 6 N o r r

Norra Karesuando

b o t t

ens

l a p p

13 074 120 342 133 416

m a r

k

13 074 120 342

133 416

6121 126 789 135 211

262 000

122 513 133 366 255 879

4 276

102 604

53 005 155 609

56 778

46 103 102 880 159 382

258 489

Summa 238 191 306 713 544 904

47 947 109 001 299 245 354 660

653 905

75 964

60 388 136 352 162 556 104 707

267 263

137 545

1845 Mellersta 86 592

44 319 130 911

Arvidsjaur

67 194

49 362 116 556

12 041

8 948 20 989

79 235

58 310

Arjeplog

52 455

68 552 121007

23 377

20 244

43 621

75 832

88 796

164 628

Summa 119 649 117 914 237 563 35 418

64 610 155 067 147 106

302 173

Jokkmokk Södra

Summa s:rum 444432 468946 913378 172 436 137 527 309 963 616868 606473 1 2 2 3 3 4 1

att inför skogsvårdsstyrelsen ansvara för arbetet med avverkningsplanernas upprättande m. m. Han skall sålunda tillse, att förslag till avverkningsplaner upprättas, granska inkomna förslag samt föredraga desamma för fastställelse.

182 Förutom ovan angivna fast anställda personal komma styrelserna att årligen vara i behov av ett större eller mindre antal extra tjänstemän och biträden. De sakkunniga räkna således med anställandet årligen för längre eller kortare tid av assistenter med högre skoglig utbildning åt de biträdande länsjägmästarna och åt taxeringsledarna, vidare extra länsskogvaktare, stämplingsförmän samt »prickare» åt taxeringslagen. Den utökning av sitt verksamhetsområde, som skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län får vidkännas efter realiserandet av de sakkunnigas förslag, uppgår till inalles 96 626 hektar, varav 65 868 hektar produktiv mark. Av totalarealen äga bolag ej mindre än 55 % eller 53189 hektar, varav 38 740 hektar produktiv mark. De sakkunniga, som förutsätta, att skogsägarna och särskilt bolagen i viss utsträckning själva komma att bestyra såväl uppgörandet av avverkningsplaner för sina fastigheter som ock utförandet av stämplingar, hava under sådana förhållanden ansett, att den utökning av fast anställd personal, som må krävas, kan inskränkas till att omfatta en assistent och en länsskogvaktare, båda bosatta i Särna. Härförutom erfordras givetvis en del extra personal, såsom taxeringsassistenter, »prickare» åt dessa samt stämplingsförrättare. De sakkunniga hava för denna skogsvårdsstyrelse ej funnit nödigt föreslå vare sig anställandet av särskild länsjägmästareassistent å expeditionen eller taxeringsledare. Kontrollen av taxeringsförrättningarna torde kunna utföras av länsjägmästaren eller den i Särna bosatta assistenten. De sakkunniga räkna även med att länsjägmästaren här skall medhinna att bereda och inför styrelsen föredraga ärenden, som röra fastställande och revision av avverkningsplaner.

XI. Kostnader för skogslagens handhavande. Vid uppgörandet av en beräkning över de kostnader, som kunna åsamkas det allmänna på grund av den föreslagna lagstiftningens genomförande, måste i första hand hänsyn tagas till den erforderliga ökningen i skogsvårdsstyrelsernas personal. De sakkunniga hava i föregående avdelning om skogslagens handhavande beräknat det antal fast anställda tjänstemän av skilda slag, som kunde bliva erforderligt för de olika skogsvårdsstyrelserna. För uppehållande av styrelsernas verksamhet erfordras emellertid därutöver ett antal extra eller mer tillfälligt anställda tjänstemän och biträden. Vid en beräkning av kostnaden för personalen kan man visserligen vara berättigad antaga, att skogsägarna redan från första året av den nya lagens tillämpning i viss utsträckning komma att söka biträde av skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän för en del icke kostnadsfria förrätt-

J

n i n g a r såsom i vissa fall för stämpling, för ledning av skogsvårdsarbeten m. ni., men den gottgörelse, som styrelsen härför kan påräkna, torde dock till en början bliva av mindre betydenhet, varför sakkunniga ansett sig här böra bortse från densamma. Vidare kan man med all sannolikhet antaga, att skogsvårdsstyrelsernas biträdande och rådgivande verksamhet med åren kommer att avsevärt ökas och så småningom kräva en utökning av personalen, men denna ökade verksamhet torde samtidigt kunna tillföra skogsvårdsstyrelserna ersättningsbelopp, som till en del t ä c k a de förhöjda administrationskostnaderna. Ytterligare torde den under första tiden efter lagens ikraftträdande jämförelsevis talrika taxeringspersonalen så småningom kunna reduceras, varigenom besparingar komm a a t t uppstå. I detta sammanhang kan j ä m v ä l framhållas, att i den m å n de nuvarande kronohemmanen i Norrbotttens läns kustland skatteomföras, varigenom de komma att lyda under 1923 års skogsvårdslag, utgifterna för taxeringarna av dessa hemman bortfalla. Med hänsyn till samtliga dessa synpunkter, som delvis motväga varandra, hava sakkunniga ansett sig handla riktigast genom att vid beräkningen av personalkostnaden utgå ifrån det antal tjänstemän, som torde komma att erfordras, då styrelserna börja sin verksamhet. Som underlag för beräkningen av de löner, som skäligen borde u t g å till såväl fast anställda som extra tjänstemän, har lagts de löner, som för n ä r v a r a n d e utgå till tjänstemännen hos skogsvårdsstyrelserna i de norrländska länen. Emellertid har vid fastställandet av lönerna för länsj ä g m ä s t a r n a i Västerbottens och Norrbottens län viss hänsyn ansetts böra tagas till det förhållandet, att skogsvårdsstyrelseområdena i n ä m n d a län komma att efter deras utökning med respektive lappmarker utgöra de största skogsvårdsstyrelseområdena i landet, samt även komma a t t innesluta de nordligaste och i stor utsträckning jämväl de i klimatiskt hänseende ogynnsammaste landsdelarna. Till sagda förhållande synes hänsyn j ä m v ä l böra tagas vid fastställandet av lönerna till den del av personalen i övrigt, som kommer att hava sin enda eller huvudsakligaste tjänstgöring inom lappmarkerna. Nedanstående båda tablåer utvisa de beräknade personalutgifterna för skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. (Se sid. 184 och 185.) I tablån över personalomkostnaderna för skogsvårdsstyrelsen i Väster- västerbottens län bottens län h a v a medtagits ej blott kostnader för de tjänstemän, som h a v a a t t t a g a befattning med den n y a skogslagen, utan j ä m v ä l utgifterna för styrelsens övriga personal, varför slutsumman angiver de belopp, till vilk a de totala personalomkostnaderna för ifrågavarande skogsvårdsstyrelse k u n n a beräknas komma a t t uppgå. A v ifrågavarande tablå framgår, a t t -dessa kostnader beräknats till 462,700 kronor.

184 •

Sumn summi rum

cö

aä

bo

a

a :o3 co u ta

o oc o OJ

o c o

O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O r f C B H O l - K ; t e t » co i * H co co t » 1-H H * CM CD CO i-H l-H CD l-H

o

O O

O O

O O

O O

O O

O O

O O

O O

O O

ta

Sr

. a aa =>

CO J _

cS

3 g

c c o ec

O O O O O O O O C O O O O O O O O C CMe35»«OCCOJt~»0»C:

1 1

—

C©COCOOJ-r*r~rHCM rH rH i—

T —

o

o o o o o o o o c

CC

c o o o o o o a ^ c c [»coiOioo3«ccoo: ( M CM r H l-H r H i-H i—

•9

a

COOCOCDCOOCOCOCC r H i-H i-H l-H

H cd

o

.

SJÖ •o u •ea

> 09 o

u -o tM

u ii

•o ce

43 'Ö

, ri

i .i IS

r-teoiOiOCMCMcoeoo' O J O J C S C I r i H r t i -

a

2 r2 O

Q O O O O O O O O 0 5 O i—i J > Oi CO CO

O

§ 0 CO CM

1 1

1 I

o oo o o ooo t— »o I O ta

8 CM

ta co t -

oi

1 I-H

eo

01 CO

1 O O O CM tO Oi CO i-H

o o o o o

0 0

CO

1 1

1 C O C O CD O i-H rH

1 1

1 O O t<M CD 1-H

coec-Hco»n«Oi—I(M<M I-H r-l f ~ l l-H CD

c

-n

0 0

CO C M

CD O O O co ta »o co CM 1-H 1-H r-i

r-i

CD <M

ta os co

M M

0 0 0

o oo o 0 CM » O » O CO » 0 CM CM CM i-H

o oo

g

i1

o o 1

O O O O O ( D O l ^ W O C i T * CO CN r H

1 O O 1 OOfl o o •«*.

1 O O O O O O O O < N CM Ci OJ co •<* CM I-H

O C 1 O O 1 i O CC t - eo

1 1

1 O O O | - * CM o 1 CO » o o r H CO r H

CD i-H CD

1 I - H ta

eo

OJ

i-H

ta CM

oo o I

O O O OJ O I o c o eo CM

1 1

1 1 1 1 0

0 0 0 , CO CC »Cl-H »O 0 0 rH

1—t rH

i-H CM

1 M M

88 8 co ta t- H j

r-CD

CO r H O l 0 0 CD

o ooo

Q O O O O O C O O O O O . O C CO t > T i * CD O CO T 0 0 -r* t - . t ~ »O O O C CM I—1 CO r-l iC.

o

CO CD r H CM r H

0 , 0 co 0 1 0

0 0

1 1

ta

I-H

1 1

CO

c»

»0

CM

c 1 !>

00 T* CM

r H r H CO CC CD H *

00 0

rt §

I

a VI

o

tio u :ct t i

M

CU

ä :CS

_ c 4> E )

r r .' c. j aI

B 2-2

j MC

i.

O Q © O l t - t» 1 OJ r H

s1

•O 173 o i T 1 t e r. * • !

c/ IC

tu u

É

A - g ™>r* - g d

g

t e tj

h»

1 t K '3 C3 i 3

:(

. 3 eo d —« co . f l Xi > ~ to :rt en i^J cö c! eC Q - < r - ! c J - < c Ä t - H f -< a

j "33

b a JH 1* » * » g » *J «

1 CO

es

cs

cs

B

£

£

£ t c

sa

^J

ä

O O O t-

—__

:CS * " »

H

<*

!r

: "fl £

s

GO

••ei

a

t/i

eu

eo

t e . o _, :C0 Ci 5 •3? eu rt : 2 _5 U H-> fl

CO

-* > 2 CJ rt t e eo

') "SJ "

-o

•

B

*->

>_ 0

te

eu rt

C55

1 i

Si te*

• c

< •3? r ••SS r C

ii

22 _ * 0 t / j

c C3

E

s ö

£ E

:CS i i r J C/ i

v

r i fÖ "m

t>0

•3*3

3 d-

*ri fl

-2

5 «

" " d H fll

C CJ > )

eo

rt 3 a o 15 es

r

Q

•JJ * *

Ä

i

£

bl ort

eu CU

rl

ort

r 3 H->

« ci a .$i

eu

a,

> : )

rC

— d -o 0 d S° rt

rJ a c » c 1 <iJ c ri"0-« d * d rtt 1

o?3 Tu *

eu Oi X eu fi

0 +1 eo — 3 eu OH

0 0 L—

O Q O C 0 0 0 0 CD t » CD OO CM OJ r H r H r H CO CD r H i-H

l-H

—i 5HH

ed B

ea

8888 8

i-H

00 Q O CC CM i-H

c cO

(

•o

co »o t - - *

• H "O * •

e

«

co

0 0 00 r-t

i-H

B m 0 B

o eo y—i

o o o o o o o o c oCD

a

t3

c

|

-aä

i-

C f i H O i C CM CD CM e o

0 0 00

eo

c o

CO

r*

O O O O O O O O 0 0 0 0 0 * 0 0 0 OC005CDTHi-Hȣ5"<t CO i-H CM

a a

Q

CD i O CD

o o o »o

c c c

\C.

-C3

C

oo oo o ooo I-H

eo

A

!» co

co eo 00 CM

o ^ o s c o o o i iCMo x- t 1 eo Oi CR >C 0 5 • * CM

co

C

g""S c) S*a cI 1 r f l . „ HM 00 t 0 rt rt rt c 5

d 0 u

d 0 u

d c1 0 c u t

G. O H C U Ö

> ,

185 a a a co g

2 o

o o o o o o o o o o o o o o o o o o

CO

o o

p

O O M O J H H O C f t T j I c» co Oi CM t> t> H* eo oo CD eo

CM

Tji

»O i-H

i-H CO

OOOrHTtCMlOkOOO OJ i-H 00 CM rH CM CM

å

o

i

-rff r-i' 00 CO

o o o o o o O CO oo

. '

M O O f f l O ta co oi I-H

-H Oi ta

o p O OO CD O O CD O oo l O i a os eo

i •

COOOOCDOCTJCDCM l>.COlO»OCJ5CMCDCn05 OJ OJ r H i-H rH rH

CM r H i-H

eoococoooocooooo

eo co CD oo o

O O O O O O O O l O r^coioiooioacooj-H CMOJOJOIrHi-HrHl-Hl-H

o o o o o oj ta xa OJ eo CM CM OJ i-H i-H

p o o o o o o p p o o o . o o 00 Oi CO 00 o I 00 Ht 00 Tj< O 00 CO 00 Oi OJ eo oi

o o o o o o o o t Ol O T*

o

8888 8 0 0 Oi Oi CO O CO H t r H CM Oi » O r H rH rH

_|

o oo oo gö"oo o -*

o o o o o o o o o

O CM CO

O

t - Tji

CM

CMCOiOOC75COI^.I>.Ht OOOICOCDCMCOi-HCOCD

B V

O Oi CD oo m

O i O SkO OiOO OCO O OOl " t rH

8 OO OO OO OO OO OO OO OO

a a

Oi

»o oo eo CM CM

O O O O O O O O O O O OlO o o S 00 Oi CO Ht rH ta -rt CO rH

r H CD CO i-H »Ci

Oi

_' o o o o o

o

o o o o o o co ta oo

88888 8

o o o 0 o o 0 1 CO i-H

M M !

rH

2 O »O o oo -t r^ H l O * CM

i

C0rHCS'tfC0C0-HI>l>

o o o o o o co »o oo

CM rH CD OJ O

o o o o o 0 o o o o CO CO O 00 t— 0 1 i* CM rH O rH 1-H t» l-H rH i-H CM

rH

co

TM

e

o o o o o

r<

os b

-o o o o

b V •B et) B

o

o

o o o o o o o o

O O O O O I o o CO Oi t Ol O I 00 Ol 00 T t Oi x t CO CM i-H

oo eo CM H*

o o o o o o o o

o o o o

OJ Ol Oi Oi

»O CO

o o o o o o o o

CM CM O O l

OJ>t-eo t - O J I-H eo

t- eo

HM 09

O

a B ote

£-

b

:

a v

™ 'C a

»i H

fci H

rt

O*

£ x

Iiä-s

- 2 - O - rt J". OJ ea "fl CO — a> «rt g t e u K cu « > "3 ? O eu12 " O $0*33 CO s *-> te S -S d tao t e eu

•B B B

d -fl d 'C * - .— s t o j . _ eu ^ r; co fl M co X .fl . t ; eo :rt co CO < ! _ ] eu «< oo H rt in H CL

«

B g

a .*ö

eu « 3 d :rt d b •3 eu fl O t_ -fl es r >* C"> £. :C3

éo «

(0' res -* t e

W)

d SP r f a o H

rrt

°

r*

rt fl H-> eu • S *:CIB

rt *

Bi

d S g* "a a •eö » a

te--

:rt co

:CS A

.

-C8

H-<

•SJ cu t-' c/5 23 r J

fl c —

C/5

d

£ *«

CU H->

cu fl

t- "O —« es fl.-fl CL CL

•S •B rt

-2

eu ort fl

— rt rt

fl fl^

M

rt eu fl "O 9 fl

r - l «>

3 £ a.2 O -P eo —H

eu CL

5.3 g* - « 3 éu

e j " * r f l ..H . r t OCS

o rt es rt cs d d d d

O O O O co co co åk n

l 4 H h

cu cu eu eu CL Cu, CL CL

186 Övriga förvaltnings- och allmänna omkostnader för n ä m n d a skogsvårdsstyrelse beräkna sakkunniga på följande s ä t t : styrelse och revisorer kronor 5 000 Pensionsavgifter, styrelsens andel » 2 500 Lokalkostnader: Länsjägmästare- och taxeringsledareexpeditioner kronor 5 000 Bidrag till fyra biträdande länsjägmästareexpeditioner » 3 000 » 8 000 Telefon och telegram » 7 000 Annonser och tryck » 4 000 Försäkringsavgifter » 3 000 Övriga expenser och diverse utgifter » 7 000 Inventarier, nyanskaffning per år och underhåll » 3 000 Summa kronor 39 500 De årliga kostnaderna för skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län skulle sålunda komma att uppgå till inalles 502,200 kronor. Då emellertid de nuvarande förvaltnings- och allmänna omkostnaderna för skogsvårdsstyrelsen därstädes uppgå till c:a 185 000 kronor, skulle således de ökade omkostnaderna efter ifrågasatt utökning av skogsvårdsstyrelsens verksamhetsområde komma att uppgå till omkring 317 000 kronor. Även tablån över personalomkostnaderna för skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län upptager kostnaderna för denna styrelses hela personal, sådan denna k a n beräknas bliva, sedan styrelsen övertagit handhavandet j ä m v ä l av den n y a skogslagen. Slutsumman angiver en kostnad a v 381400 kronor. Övriga förvaltnings- och allmänna omkostnader för den på föreslaget sätt kompletterade skogsvårdsstyrelsen h a v a beräknats sålunda: Styrelse och revisorer kronor 5 000 Pensionsavgifter, styrelsens andel » 2 000 Lokalomkostnader: Länsjägmästare- och taxeringsledareexpeditioner kronor 5 000 Bidrag till fyra biträdande läns jägmästare expeditioner _*___!L? 00 » 8 000 Telefon och telegram » 6 000 Annonser och tryck » 3 500 Försäkringsavgifter » 2 500 ö v r i g a expenser och diverse utgifter » 6 200 Inventarier, nyanskaffning per år och underhåll » 2 500 Summa kronor 35 700

187 De årliga omkostnaderna för skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län skulle sålunda komma att uppgå till inalles 417100 kronor. Då de nuvar a n d e förvaltnings- och allmänna omkostnaderna för skogsvårdsstyrelsen därstädes uppgå till omkring 175 000 kronor, skulle sålunda de ökade omkostnaderna för skogsvårdsstyrelsen, sedan densamma övertagit handhavandet av den nya skogslagen, u p p g å till omkring 242 000 kronor. V a d beträffar den ökning av utgifterna, som skulle uppkomma för skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län på grund av omregleringen, bes t å r denna först och främst av kostnaderna för den nytillkomna personalen. E n beräkning av dessa kostnader upptages i efterföljande tablå. Traktamenten

Helår

Assistent

4 900

2 300

1800 Länsskogvaktare

3 400

5 800

Taxeringsassistent

8 400

5 mån.

Antal

T j ä n s t

9 000

Prickare

1900 Stämplingsf ö r m a n

1200 Summa

! 16 700

8 800

län.

Resekost- Summa nadser- summasättning rum

Lön med dyrtidstillägg

Anställningstid

Kopparbergt

3 500

29 000

Som av tablån framgår har beräknats, att kostnadsökningen för nämnda personals löner, t r a k t a m e n t e n och reseersättningar kommer att uppgå till 29 000 kronor. Skogsvårdsstyrelsens merutgifter för övriga förvaltningskostnader, såsom ökade resekostnader för ledamöterna och för länsjägmästaren, andel i pensionsavgifter, ökade utgifter för expenser och diverse m. m., hava sakkunniga beräknat till 4 000 kronor. Den totala ökningen i förvaltningskostnaderna för skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län efter verksamhetsområdets utökning med Särna och I d r e socknar skulle således uppgå till 33 000 kronor.

I detta sammanhang kan v a r a av intresse att bringa i åtanke det sätt, TUI domänvarpå domänfonden för n ä r v a r a n d e åtnjuter ersättning för domänverkets fonden "Jjf,

-r-w

•i i .

P"

e ••

befattningstagande med lappmarkslagen. Därvid bor först och främst erinras om att skogsägarna själva i form av utsyningsavgifter bidraga till att täcka berörda utgifter. I den historiska redogörelsen h a r angivits, efter vilka normer utsyningsavgifterna nu utgå. Dessa avgifter hava under åren 1926—1929 u p p g å t t till följande belopp:

ende ersattnin§t

188 Å r

Västerbottens Norrbottens län läu

Västernorrlands och Jämtlands län

Kopparbergs län

Summa kronor

39 531

21 547

2 409

2 485

65 972

48 588

16 572

2 985

2 644

70 789

60 987

22 079

3 207

3 801

90 074

56 604

24 397

84 657

21 149

2 610

2 687

77 873

Då utsyningsavgifterna icke på långt när varit tillräckliga för att täcka domänverkets utgifter för befattningstagandet med lappmarkslagen, har domänfonden utöver utsyningsavgifterna åtnjutit särskilda anslag. 1923 års riksdag anvisade sålunda dels ett ordinarie förslagsanslag, avsett att jämte årets utsyningsavgifter täcka 40 % av domänfondens utgifter under samma år för avlöning av den skogsstatspersonal, som omhänderhade lappmarkslagen, dels ett extra förslagsanslag för att ersätta 40 % av domänfondens utgifter för dyrtidstillägg till samma personal. Från och med år 1926 hava ifrågavarande förslagsanslag beräknats efter ett procenttal av 25 i stället för 40. I ovannämnda kostnader ingingo emellertid jämväl utgifterna för lagens handhavande med avseende å skogar å fastigheter under lappmarkslagen men belägna utom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. I överenstämmelse med domänstyrelsens på ovan angivna grunder uppgjorda förslag har 1930 års riksdag för budgetåret 1930—1931 anvisat för ifrågavarande ändamål att användas under kalenderåret 1930, jämte utsyningsavgifter beräknade till 81,000 kronor, dels ett ordinarie förslagsanslag å 362 500 kronor, dels ett extra förslagsanslag å 52 200 kronor eller tillsammans 414 700 kronor. Medeianska/f- Vad beträffar frågan om medelsanskaffningen synas skäl föreligg för ett bibehållande av hittills gällande praxis, att skogsägarna själva till viss grad skola bidraga till administrationens upprätthållande. Det ligger då närmast till hands att jämväl beträffande nu ifrågakomna förhållanden följa de bestämmelser, som gälla för skogarna under 1923 års skogsvårdslag. Där gäller nämligen, att särskilda skogsvårdsavgifter, beräknade efter vissa normer, skola utgå för sådant avverkat virke, som taxeras till skogsaccis. I anslutning till de allmänna riktlinjer, efter vilka de sakkunniga trott sig hava funnit en lämplig lösning på föreliggande lagstiftnings- och organisationsfråga, anse sig de sakkunniga sålunda böra föreslå, att förordningen om skogsvårdsavgift utsträckes att gälla även för de skogar, beträffande vilka den nya skogslagen skall äga tillämpning, samt att som följd därav gottgörelse till statsverket för utsyning å ifrågavarande skogar (utsyningsavgifter) därefter icke skall utgå.

189 Med ledning av de uppgifter p å skogsvärdena för avverkat virke inom respektive Västerbottens och Norrbottens län, för vilka deklarationer till skogsaccis avlämnats under åren 1927—1929, men för vilka jämlikt gällande bestämmelser skogsvårdsavgifter ej utgått, h a v a de sakkunniga beräknat, att om för dessa skogsvärden dylika avgifter erlagts, dessa i medeltal skulle hava u t g å t t inom Västerbottens län till omkring 104 000 kronor och inom Norrbottens län till omkring 54 000 kronor. Med hänsyn dels till att å r 1928 ä n d r i n g vidtagits i dittills gällande grunder för taxering till skogsaccis, dels till att de årliga a v v e r k n i n g a r n a torde, under förutsättning att det av de sakkunniga utarbetade förslaget göres till lag, komma a t t ej oväsentligt ökas inom lagens tillämpningsområde, böra under en följd av år skogsvårdsavgifterna från nu ifrågavarande skogar k u n n a ber ä k n a s inom Västerbottens län till omkring 130 000 kronor och inom Norrbottens län till omkring 80 000 kronor. De sakkunniga h a v a vidare antagit, att skogsvårdsavgifterna från de enskilda skogarna i S ä r n a och I d r e socknar komma att uppgå till omkring 3 000 kronor. Med avdragför de 10 % av skogsvårdsavgifternas totalbelopp, som skola inlevereras till statskontoret för att fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna i riket, skulle således skogsvårdsavgifter till följande belopp komma a t t direkt inflyta till skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs län, nämligen respektive 117 000, 72 000 och 2 700 kronor. Nyss har angivits, att skogsvårdsstyrelsens i Västerbottens län merutgifter för administrationen efter h ä r ifrågavarande utökning av verksamheten beräknats skola uppgå till omkring 317 000 kronor. D å emellertid direkt till skogsvårdsstyrelsen inflytande skogsvårdsavgifter från skogar inom lappmarkslagens tillämpningsområde beräknas komma att uppgå till ett belopp av 117 000 kronor, skulle skillnaden, 200,000 kronor, behöva ersättas av statsmedel och av andel i de till statskontoret inlevererade skogsvårdsavgifterna. För Norrbottens län har merkostnaden efter verksamhetens utökande beräknats till i a v r u n d a t tal 242 000 kronor. Som de direkt inflytande skogsvårdsavgifterna från skogar, som för n ä r v a r a n d e lyda under lappmarkslagen, beräknats till 72 000 kronor, kommer skillnaden, 170 000 kronor, att behöva ersättas av statsmedel och av andel i de till statskontoret inlevererade skogsvårdsavgiftsmedel. Vad beträffar Kopparbergs län har merkostnaden därstädes beräknats till 33 000 kronor, under det skogsvårdsavgifter från skogar under lappmarkslagen beräknats inflyta till ett belopp av 2 700 kronor. Skillnaden 30 300 kronor behöver sålunda täckas. En sammanställning av den ökning i anslagsbehovet, som kan antagas uppstå hos skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs län efter föreslagen utvidgning av verksamheten, giver sålunda till resultat en slutsumma på i r u n t tal inalles 400 000 kronor. Under antagande att dessa skogsvårdsstyrelser vid fördelningen av till stats-

190 kontoret inlevererade andelar av skogsvårdsavgiftsmedlen h ä r r ö r a n d e från skogar under lappmarkslagen återfå i stort sett samma belopp som inlevererats, omkring 20 000 kronor, synes resterande belopp 380 000 kronor böra täckas av härför särskilt anvisade statsanslag. Skogsvårdsstyrelsernas utökade verksamhet kommer givetvis att under första året föranleda n y u p p s ä t t n i n g a r av möbler och inventarier, blankettryck m. m. Dessa kostnader beräkna sakkunniga till 15 000 kronor för v a r d e r a skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens och Norrbottens län samt till 2 000 kronor för styrelsen i Kopparbergs län. F ö r s t a året synes sålunda för angivna ändamål av statsmedel böra anvisas, förutom nyss a n g i v n a belopp, ytterligare 32 000 kronor.

XII. Lagförslag o c h s ä r s k i l d m o t i v e r i n g .

A.

Förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

I KAP. Lagens omfattning och ändamål.

1 i Fastigheter av skatte- eller frälsenatur inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt S ä r n a och Idre socknar av Kopparbergs län ävensom kronohemman och kronobyggen under stadgad åborätt inom de sex n o r r a länen skola med de i 2 § omnämnda u n d a n t a g i fråga om skogens v å r d v a r a underkastade denna lags bestämmelser. 2 §.

F r å n tillämpning av denna lag u n d a n t a g a s : 1) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län samt inom Kopparbergs län vid storskifte avsatta besparingsskogar, 2) skogar, lydande under lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden, 3) städernas skogar, samt 4) skogar å ecklesiastika boställen, där ej annat följer av 3 §.

191 3 §.

Ligger skog, som är underkastad denna lag, i samfällighet med skog,, som lyder under förordningen den 26 j a n u a r i 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket eller som avses i 4 § av n ä m n d a förordning, skall denna lag äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet. 4 §.

Denna lag medför ej rubbning i den r ä t t till skog, som enligt v a d särskilt är stadgat tillkommer lapparna.

5 i Fastighets skogsmark skall enligt vad i denna lag stadgas a n v ä n d a s till skogsbörd och därå växande skog så behandlas, a t t så vitt möjligt j ä m n virkesavkastning kan från fastigheten erhållas. Uppsikt däröver skall utövas av den skogsvårdsstyrelse, som enligt v a d särskilt är stadgat skall finnas inom landstingsområde, d ä r lagen äger tillämpning.

II KAP. Om avverkningsplan. 6 §. 1 mom. För varje fastighet skall med härnedan i 2 momentet omnämnda u n d a n t a g u p p r ä t t a s avverkningsplan att lända till efterrättelse vid avverkning av barrskog för annat ändamål än husbehov. 2 mom. Därest fastighet icke har sådan belägenhet eller dess tillgång av barrskog icke är av den storlek och beskaffenhet, a t t skogsavkastningen lämpligen k a n tillgodogöras genom regelbundet återkommande avverkningar, vare särskild avverkningsplan för fastigheten icke erforderlig. Sådan fastighet skall dock, där ägaren jämväl äger a n n a n fastighet inom samma by, sammanföras med denna under gemensam avverkningsplan, så framt detta lämpligen k a n ske. 7 §. Avverkningsplan skall u p p r ä t t a s av därtill av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig person samt för att bliva gällande granskas och, sedan fastighetsägaren eller åbon varit i tillfälle att y t t r a sig över densamma, fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Fastställd plan skall, så snart ske kan, tillställas fastighetsägaren eller åbon.

8§. 1 mom. Avverkningsplan skall fastställas att gälla under visst antal .avverkningsperioder, av vilka en var i regel bör omfatta fem avverkningsår. I avverkningsplan skall bestämmas den myckenhet barrskog (avverkningsbelopp), som utöver husbehovet för den eller de fastigheter planen avser må under varje period u t t a g a s a v skog, som n å t t sådan utveckling, a t t den k a n anses mogen (huvudavverkning). Å fastighet, där skogstillståndet icke ä r sådant, att markens produktionsförmåga kan med j ä m n virkesavkastning tillgodogöras, skola avverkningsbeloppen — med beaktande av att ett dylikt skogligt tillstånd skall eftersträvas — bestämmas på det sätt, a t t en j ä m n virkesavkastning av mogen skog må erhållas, i den mån detta kan ske, utan att skogsvårdens k r a v uppenbarligen åsidosättas. Därvid skall hänsyn tagas särskilt till behovet av avverkning i sådana bestånd, där virkeskvaliteten avsevärt försämras eller produktionen är oskäligt låg i betraktande av markens produktionsförmåga, ävensom där utvecklingen av icke mogen skog genom den mogna skogens kvarstående förhindras. 1 avverkningsplan skola tillika fastställas de trakter, d ä r på grund av förekomst i större utsträckning av föryngringssvårigheter avverkning av mogen barrskog för annat ändamål än husbehov må äga r u m allenast efter utsyning, ävensom de skogsbestånd, i vilka med hänsyn till beståndets beskaffenhet avverkning av icke mogen skog (föravverkning) för annat än nyssnämnda ändamål må företagas allenast med skogsvårdsstyrelsens tillstånd. N ä r m a r e föreskrifter för avverkningsplans u p p r ä t t a n d e meddelas av Konungen. 2 mom. Där under avverkningsplans giltighetstid grunderna för planen skulle bliva väsentligt rubbade, må skogsvårdsstyrelsen förordna om erforderlig ändring. Därvid må tillika, därest genom avverkning skogstillståndet försämrats, föreskrivas, att under planens fortsatta giltighetstid avverkning av mogen barrskog för a n n a t ändamål än husbehov må företagas allenast med skogsvårdsstyrelsens tillstånd. 9 §. Skogsvårdsstyrelsen äger efter ansökan förordna, att fastigheter, för vilka avverkningsplaner blivit fastställda, må under viss tid vid avverknings företagande behandlas såsom en brukningsenhet. Sålunda tillkommen brukningsgemenskap skall fortfara under angiven tid, därest icke styrelsen på ansökan förordnar, att gemenskapen skall upphöra tidigare.

193 I I I KAP. Om avverkning. 10 §. Avverkning må icke företagas på sådant sätt, att skogens återväxt därigenom äventyras. Icke mogen skog m'å avverkas allenast genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring, så framt icke skogsvårdsstyrelsen i särskilt fall med hänsyn till skogens tillstånd eller beskaffenhet finner skäligt medgiva, att avverkning må ske under annan form. 11 i 1 mom. Å fastighet, för vilken avverkningsplan fastställts, må avverkning av mogen barrskog, förutom för tillgodoseende av husbehov, ske, intill dess de för löpande avverkningsperiod samt för förfluten period under planens giltighetstid fastställda avverkningsbelopp blivit uttagna. På skogsvårdsstyrelsen må ankomma, att, när skäl därtill äro, medgiva fastighetsägaren eller åbon att uttaga avverkningsbelopp för en tid framåt av högst fem år utöver löpande avverkningsperiod. Fråga om förskottsavverkning för längre tid framåt prövas av Konungen. Skola jämlikt bestämmelserna i 9 § två eller flera fastigheter behandlas såsom en brukningsenhet, må dock sammanlagda avverkningsbeloppet icke uttagas på sådant sätt, att å någon fastighet det därstädes för avverkningsplanens giltighetstid fastställda beloppet överskrides. Vad ovan stadgats må icke utgöra hinder för skogsvårdsstyrelsen att, där skada å barrskog uppkommer, medgiva av skadegörelsen påkallad avverkning. Avverkas därvid mogen skog, skall avräkning ske å fastställt avverkningsbelopp. 2 mom. Å fastighet, för vilken avverkningsplan icke fastställts, må avverkning av barrskog för annat ändamål än husbehov icke företagas utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Å sådan fastighet, som i 6 § 2 momentet sägs, vare dock fastighetsägaren eller åbon berättigad att erhålla tillstånd till avverkning på en gång i så stor utsträckning, som med skogens återväxt samt kravet på framtida tillgång å lämpligt husbehovsvirke är förenlig. 12*. Avverkning av lövskog ovan odlingsgränsen må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställas för annat ändamål än husbehov; fastighetsägaren eller åbon vare dock berättigad att erhålla tillstånd till avverkning på en gång i så stor utsträckning, som med skogens återväxt samt framtida bestånd är förenlig. 1 3 — 310079.

13 §. Vid meddelande av tillstånd till avverkning skall angivas den tid, högst fem år, inom vilken avverkningen skall vara verkställd. Därvid må tillika, om så prövas erforderligt, föreskrivas utsyning eller lämnas annan föreskrift rörande avverkningen. 14 §. 1 mom. Utsyning skall verkställas av därtill av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig person. Vid utsyning böra av fastighetsägaren eller åbon gjorda framställningar rörande avverkningstrakt och sättet för avverkningsbeloppets uttagande beaktas, i den mån så är med god skogsvård förenligt. 2 mom. Utsyning skall i allmänhet ske genom stämpling, därvid träden genom förrättningsmannens försorg skola förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke såväl vid roten som å stammen vid brösthöjd. Utsyning må dock, där sådant finnes vara tillfyllest, ske allenast genom anvisning av viss trakt, där avverkningen får företagas. I sistnämnda fall må föreskrifter i övrigt meddelas rörande avverkningen. 3 mom. Ansökan om utsyning skall göras skriftligen hos skogsvårdsstyrelsen före den 1 april och åligger det styrelsen att före den 1 påföljande oktober låta verkställa utsyningen; dock må tiden för utsyningen i särskilt fall utsträckas till den 1 november, där eljest synnerliga svårigheter skulle uppkomma. Om tiden för förrättningen skall fastighetsägaren eller åbon, samt, där ansökan om utsyning gjorts av avverkningsrättsinnehavare, jämväl denne senast åtta dagar därförut erhålla underrättelse. Protokoll över verkställd utsyning skall i bestyrkt avskrift inom 15 dagar från det förrättningen blivit avslutad tillställas sökanden. 15 i Har i samband med avverkningstillstånds meddelande eller vid utsyning lämnats föreskrift om att vissa träd skola överhållas såsom fröträd, skola träden förses med tydligt märke och må sedermera icke avverkas utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. 16 §. Vill någon vid avverkning erhålla skogsvårdsstyrelsens biträde för stämpling, må han därom göra ansökan hos styrelsen, som för förrättningen förordnar sakkunnig person. Avverkning, som företages i enlighet med sådan stämpling, skall såsom laglig anses. Vid förrättningen skola träden genom förrättningsmannens försorg förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke, varvid, så framt icke allenast föravverkning avses, sådant märke skall åsättas träden jämväl vid roten.

195 Sökanden vare pliktig att, i den mån sådan uppgift rörande tidigare å fastigheten gjorda avverkningar, som i 19 § sägs, icke avlämnats, på förrättningsmannens begäran tillhandahålla honom dylik uppgift. Ett exemplar av upprättad stämplingslängd skall inom 15 dagar från det förrättningen blivit avslutad tillställas sökanden. 17 i Träd, som blivit vid utsyning eller eljest med skogsvårdsstyrelsens biträde stämplade för avverkning, skola vid beräkning av den virkesmängd, som må enligt avverkningsplanen uttagas, anses såsom avverkade. Avverkning grundad på dylik stämpling må icke verkställas senare än fem år från det stämplingen skedde, med mindre nya stämpelmärken blivit åsatta träden. 18 §. Om tillämnad avverkning för annat ändamål än husbehov skall ske anmälan till skogsvårdsstyrelsen, därest icke avverkningen företages i enlighet med stämpling, verkställd vid utsyning eller eljest med styrelsens biträde. Vid avverkning, till vilken särskilt tillstånd meddelats, skall, även om anmälan rörande densamma icke skett, anses, som om dylik anmälan skett den dag tillståndet gavs. Anmälan om avverkning skall ske skriftligen samt innehålla uppgift om avverkningstrakt ävensom angiva, huruvida avverkningen är att betrakta såsom huvudavverkning eller såsom föravverkning. Anmälan om avverkning skall göras före den 10 september, därest denna skall äga rum under tiden 1 oktober-30 april, men eljest minst tjugo dagar före avverkningens början. Har anmälan icke gjorts inom stadgad tid, må avverkningen icke företagas utan skogsvårdsstyrelsens särskilda medgivande. Har anmäld avverkning icke blivit verkställd före den 1 maj året näst efter det, då anmälan skedde, vare för avverkningen ny anmälan erforderlig. 19 §. Den, som för annat ändamål än husbehov avverkar eller tillgodogör sig mogen barrskog, vare pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som må hava meddelats för utövande av kontroll över avverkningen, ävensom att, i den mån avverkning icke företagits i enlighet med stamplmg, verkställd vid utsyning eller eljest med skogsvårdsstyrelsens biträde, lämna uppgift (deklaration) på heder och samvete rörande den myckenhet skog, som avverkats. Närmare bestämmelser rörande sagda kontrollföreskrifter och deklaration meddelas av Konungen.

196 20 §. 1 mom. Sker avverkning i strid mot de härovan i II och I I I kapitlen meddelade bestämmelser eller mot föreskrifter, som enligt dessa kapitel meddelats, eller finner skogsvårdsstyrelsen skälig anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma i strid mot nämnda bestämmelser eller föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen, att, därest sådant finnes vara av nöden, meddela förbud att å fastighet, där avverkning sålunda ägt rum eller planlagts, ävensom å fastighet, som ligger under gemensam avverkningsplan med denna, utan styrelsens tillstånd verkställa avverkning, därvid förbudet må efter omständigheterna begränsas att gälla allenast viss del av fastighet eller eljest på visst sätt inskränkas. Innan förbud varder meddelat, skall fastighetsägaren eller åbon, samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen saken sådan, att den ej kan tåla uppskov, må den dock meddela förbud tillsvidare och intill dess annorlunda varder förordnat. Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda i kraft, 2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan hos styrelsen anställd tjänsteman, som fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare, att där i fall, som i 1 mom. avses, är av synnerlig vikt, att avverkningsförbud kommer till stånd, innan styrelsen hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Om det meddelade förbudet göre tjänstemannen utan dröjsmål anmälan hos styrelsens ordförande, och ankomme därefter på styrelsen att i ärendet förordna. I den mån dylikt förbud ej inom tjugo dagar från den, då det delgavs, den dagen oräknad, blivit av styrelsen fastställt, vare förbudet förfallet. 21 i Då avverkningsplan upprättas eller utsyning sker, ävensom vid stämnling, som verkställes med skogsvårdsstyreisens biträde, eller vid besiktning i anledning av sökt avverkningstillstånd skall sökanden utgöra nödig hantlangning. Kostnad för förrättning, som av skogsvårdsstyrelsen verkställes, skall i övrigt utgå av medel, som av styrelsen förvaltas. Sökande må dock kunna förpliktas återgälda dylik kostnad, därest på förslag av honom annan än hos skogsvårdsstyrelse anställd tjänsteman varit förordnad att verkställa förrättningen eller denna föranletts av ett jämlikt 20 § meddelat avverkningsförbud. Sådan betalningsskyldighet må därjämte kunna åläggas sökande vid utsynings- eller stämplingsförrättnmg å fastighet, för vilken avverkningsplan upprättats, därest å den eller de fastigheter, planen omfattar tidigare under avverkningsperioden två gånger verkställts dylik förrättning på skogsvårdsstyrelsens bekostnad.

197 IV KAP. Om återväxtåtgärder. 22 §.

D ä r efter avverkning den k v a r v a r a n d e skogen icke är av sådan täthet och beskaffenhet, a t t densamma med hänsyn till radande naturförhållanden k a n anses nöjaktig, samt en tillfredsställande n a t u r l i g återväxt ej heller k a n inom skälig tid påräknas, skola å t g ä r d e r vidtagas för erhållande a v nöjaktig å t e r v ä x t inom skälig tid å det avverkade området. D ä r å uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess densamma n å t t den utveckling, att den ej l ä n g r e är a t t r ä k n a som plantskog. H a r vid avverkning förefintliga möjligheter för naturlig föryngring blivit i huvudsak t i l l v a r a t a g n a eller h a r avverkning skett efter utsyning, må skälig nedsättning i ovan angivna skyldighet ske, d ä r denna eljest skulle bliva synnerligen betungande. 23 §. 1 mom. Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller a n n a n dylik händelse eller genom åverkan, skall v a d i 22 § föreskrivits om vidtagande av åtgärder för erhållande och vidmakthållande av nöjaktig å t e r v ä x t efter a v v e r k n i n g äga motsvarande tillämpning, ändå a t t skyldighet därtill enligt sagda paragraf ej föreligger. D ä r fastighetens ägare eller åbo ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande a v någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, må å t e r v ä x t å t g ä r d e r icke fordras till större kostnad, än som motsvar a r värdet av de träd, som ä g a r e n eller åbon i anledning av skadegörelsen må tillgodogöra sig, jämte den ersättning, h a n i anledning av skadan uppburit eller k u n n a t u p p b ä r a . 2 mom. Skulle i särskilt fall den i 1 mom. a n g i v n a skyldigheten bliva synnerligen betungande, m å skälig nedsättning i densamma ske. 24 §. För vidtagande av å t e r v ä x t å t g ä r d e r är fastighetens ägare eller åbo ansvarig. Är tvist om ägande- eller åborätten till fastigheten, skall såsom ägare eller åbo anses den, vilken med ägande- eller åborättsanspråk innehar densamma. H a r avverkning företagits av tidigare ägare eller åbo eller av avverkningsrättsinnehavare, vare j ä m v ä l denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna för de återväxtåtgärder, som av hans avverkn i n g föranledas, men m å h a n av fastighetens ä g a r e eller åbo söka åter vad han för sådant ändamål utgivit, därest ej a n n a t blivit avtalat eller,

198 vad a n g å r avverkningsrättsinnehavare, h a n genom överskridande av den upplåtna avverkningsrätten själv varit vållande till att åtgärderna måste vidtagas. 25 i Finner skogsvårdsstyrelsen å t e r v ä x t å t g ä r d e r jämlikt denna lag påkallade, söke styrelsen med fastighetens ä g a r e eller åbo träffa överenskommelse om de åtgärder, som i berörda hänseende böra vidtagas, och om den tid, inom vilken envar av dem skall v a r a fullgjord. Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen. Varder ej sålunda överenskommelse träffad, må skogsvårdsstyrelsen, d ä r den ej finner saken omedelbart böra stämmas till domstol, hos länsstyrelsen påkalla undersökning av avverkningsområdet. Länsstyrelsen förordnar i anledning h ä r a v en skogsstatens tjänsteman att med biträde av två ojäviga gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som valts till nämndemän i h ä r a d s r ä t t eller ägodelningsrätt eller till gode m ä n vid lantmäteriförrättning i orten, å stället undersöka förhållandet. Om tiden för förrättningen skola genom förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen och fastighetens ägare eller åbo ävensom annan, som kan v a r a för kostnaderna för å t e r v ä x t å t g ä r d e r n a ansvarig, bevisligen underrättas. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen avgiva redogörelse med förslag till de återväxtåtgärder, som skäligen må påfordras för erhållande av nöjaktig återväxt å området. Stanna synemännen i olika meningar, varde de särskilda meningarna skogsvårdsstyrelsen meddelade. Sedan n ä m n d a undersökning hållits, söke styrelsen ånyo få till stånd överenskommelse som ovan sagts. K a n icke överenskommelse träffas, stämme skogsvårdsstyrelsen in saken till domstol, och äger denna föreskriva de återväxtåtgärder, som av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skall vara fullgjort. 26 $. Vad enligt 25 § blivit bestämt om vidtagande av återväxtåtgärder samt om tiden därför v a r e gällande mot fastighetens framtida ägare eller åbo. 27 §. H a r den för vidtagande a v å t e r v ä x t å t g ä r d bestämda tid gått till ända och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts, late skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken undersöka förhållandet. Dylik besiktning verkställes a v länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad person j ä m t e två av styrelsen tillkallade sådana gode män, som i 25 § omförmälas. Till sådan förrättning skall genom skogsvårdsstyrelsens försorg fastighetens ägare eller åbo, samt, där

199 styrelsen avser att emot annan göra gällande förpliktelse a t t a n s v a r a för kostnaderna för återväxtåtgärderna, j ä m v ä l denne bevisligen kallas. Redogörelse över förrättningen skall till skogsvårdsstyrelsen avgivas. Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, a t t föreskriven å t g ä r d icke fullgjorts, vare besiktning, som ovan sagts, icke av nöden. Det ankommer på styrelsen att föranstalta om vidtagande a v åtgärd, som enligt första eller a n d r a stycket befunnits eftersatt. 28 §.

H a r å t g ä r d blivit enligt 27 § genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande vidtagen, äger p å framställning av styrelsen överexekutor l å t a hos vederbörande omedelbart u t t a g a kostnaderna för såväl själva å t g ä r d e n som den föregående besiktningen, där styrelsen visar, a t t försummelse befunnits föreligga, och kostnadsbeloppet medelst behöriga r ä k n i n g a r styrkes. Vill den, a v vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning fastställda beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme in talan därom till domstol sist inom tre månader från det u t t a g n i n g a v beloppet ägt r u m eller, därförutan, betalning skett med förbehåll om r ä t t för gäldenären a t t söka återvinning. 29 §. Där avverkning företagits på sådant sätt, att å t e r v ä x t å t g ä r d e r , som i denna lag stadgas, komma att erfordras i mer betydande omfattning eller till jämförelsevis hög kostnad, må, i den m å n vidtagandet a v dylika åtgärder ännu icke k a n anses v a r a påkallat, skogsvårdsstyrelsen, om så prövas nödigt, fordra betryggande säkerhets ställande för den kostnad, som åtgärderna av styrelsen beräknas medföra. Varder ej på anfordran säkerhet, som ovan sägs, hos skogsvårdsstyrelsen ställd, må styrelsen meddela avverkningsförbud, som i 20 § bestämts. Sålunda meddelat förbud upphör, där y r k a d säkerhet ställes.

V KAP. Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark. 30 i 1 mom. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks omläggning till trädgård, byggnadstomt, väg eller till annat liknande ändamål, ej heller för skogsmarks omläggning, som betingas därav, a t t jämlikt lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan bestämts, att vederlag för ströäng, som indrages till kronan, skall utgå medelst bekostande av odling å visst område.

200 2 mom. Vill fastighetsägare eller åbo eljest omlägga skogsmark till åker eller medelst röjning eller andra särskilda åtgärder anordna betesm a r k för v a r a k t i g t betesbruk eller äng, skall h a n därtill söka skogsvårdsstyrelsens tillstånd. F ö r prövning av ansökan om sådant tillstånd äger styrelsen, d ä r detta av förhållandena påkallas, verkställa undersökning samt d ä r v i d jämväl inhämta utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person. Kostnad för dylik utredning skall u t g å a v medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas. F i n n e r skogsvårdsstyrelsen den sökta omläggningen böra medgivas, skall styrelsen bestämma tid för fullgörandet av de åtgärder, som erfordras för det avsedda ändamålet. Fullgöres icke inom bestämd tid vad som sålunda blivit förelagt, m å på t a l a n av skogsvårdsstyrelsen domstol efter omständigheterna förelägga ny tid för fullgörande av för markens omläggning erforderliga åtgärder eller förordna om markområdets återförsättande i skogbärande skick och föreskriva vad därför skall vidtagas. 3 mom. H a r i samband med skogsmarks omläggning skett a v v e r k n i n g av mogen skog, skall densamma, i den m å n den icke blivit för husbehov använd, a v r ä k n a s från i avverkningsplanen fastställt avverkningsbelopp. Fastighetsägare v a r e pliktig a t t med avseende å sådan skog iakttaga de i 19 § meddelade bestämmelser.

VI KAP. Ansvarsbestämmelser. 31 §. 1 mom. Den, som företager avverkning, u t a n vederbörlig anmälan eller föreskriven utsyning eller u t a n tillstånd, där sådant erfordras, eller i strid mot föreskrift, som rörande avverkningens utförande meddelats i samband med utsyning eller avverkningstillstånd, straffes med böter från och med tjugufem till och med femtusen kronor. 2 mom. Företager någon avverkning i sådan omfattning, att det avverkningsbelopp, som må å fastigheten uttagas, uppenbarligen varder överskridet, straffes som i 1 mom. sägs; dock må straff icke ådömas, där överskridandet varit r i n g a och föranletts av särskilda förhållanden samt till skogsvårdsstyrelsen omedelbart lämnats meddelande om överskridandet och anledningen till detsamma. 3 mom. Då till straff enligt 1 mom. dömes, skall tillika det avverkade virket, d ä r det ligger i skogen k v a r eller, om det bortförts, fortfarande ä r i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet, Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyl-

dig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke. Har någon brutit mot meddelat avverkningsförbud men förbudet efter den olaga avverkningen återkallats eller förfallit eller blivit genom laga kraft vunnet beslut upphävt, förty att förbudet icke bort meddelas, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt. 4 mom. Innefattar förseelse, varom i 1 och 2 mom. är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen påföljd, som i 3 mom. sägs, varde ock den påföljd ådömd. 32 §. Underlåter någon att inom fastställd tid avgiva i 19 § föreskriven deklaration, bote från och med tio till och med femhundra kronor. Har någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, bote från och med etthundra till och med tiotusen kronor. Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse de i 19 § omförmälda kontrollförskrifter, straffes med böter från och med tio till och med etthundra kronor. 33 $.

Varder i fall, där jämlikt 30 § skogsvårdsstyrelsens tillstånd erfordras till skogsmarks omläggning för annan användning, efter företagen avverkning åtgärd eftersatt, för vars vidtagande tid blivit bestämd efter vad i nämnda paragraf stadgats, vare straffet böter från och med tio till och med femhundra kronor; dock vare, där under den tiden flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga, den, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill, att åtgärden icke blivit fullgjord, från ansvar fri. 34 §.

Allmänne åklagaren och skogsvårdsstyrelsen äge lika behörighet att åtala förseelser, varom i 31—33 §§ sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkomme jämväl länsjägmästare eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig utbildning; skolande i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade. Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ordning anställt, vare beslaget förfallet; ägande skogsvårdsstyrelsen att, innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av någon dess befattningshavare.

202 35 §. Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse, eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, a t t virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, d ä r h a n ä r känd och inom riket boende, eller, där h a n bor utom riket men inom riket h a r k ä n t ombud, som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen u n d e r r ä t t a s om auktionen minst å t t a d a g a r innan den hålles. A n m ä l a n av åklagare, v a r o m h ä r ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av t v å trovärdiga m ä n styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet. 36 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, tillfalla den av vederbörande skogsvårdsstyrelse omhänderhavda skogsvårdskassan. Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är s t a d g a t ; och skall om sådana medels insättning i b a n k i n r ä t t n i n g vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs. 37 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt denna lag fälles, skall förvandling ske enligt a l l m ä n n a strafflagen.

VII KAP. Om fullföljd av talan. 38 §. 1 mom. Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats av skogsvårdsstyrelsen, äge h a n däröver anföra besvär hos länsstyrelsen. I fall, som i 20 eller 29 §§ avses, v a r e r ä t t e n till sådan klagan ej till viss tid inskränkt. I a n d r a fall skola besvären vid talans förlust v a r a ingivna före klockan tolv å trettionde dagen efter det klaganden a v beslutet erhållit del; och skall underrättelse om vad klagande sålunda har att iakttaga i beslutet meddelas.

203 P å k a l l a r klaganden hos länsstyrelsen undersökning på marken eller finner länsstyrelsen eljest sådan undersökning v a r a av nöden, förordne länsstyrelsen en skogsstatens tjänsteman att, där länsstyrelsen så prövar erforderligt med biträde av sådana gode män, som i 25 § omförmälas, å stället undersöka förhållandet och däröver avgiva redogörelse. Kostnaden för dylik undersökning skall förskjutas av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas, men k a n genom länsstyrelsens slutliga beslut åläggas klaganden, om han påkallat undersökning. Nödig hantlangning skall av klaganden utgöras. 2 mom. Över länsstyrelsens beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klock a n tolv å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av samma beslut. 39 §. Över rättens slutliga utslag i mål enligt denna lag föres klagan genom besvär, ändå att talan ej föres om ansvar. ö v e r överexekutors åtgärd i anledning av framställning, varom i 28 § sägs, må ej klagan föras.

Övergångsbestämmelser. Genom denna lag upphäves förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot denna lags bestämmelser. Denna lag träder i kraft den . Dock skall vid n y a lagens tillämpning iakttagas: 1) Beträffande avverkning, som ägt r u m före lagens trädande i kraft, skola förut gällande bestämmelser äga tillämpning. 2) H a r utsyning verkställts enligt förordningen den 18 juni 1915 men avverkning ej utförts före den dag lagen träder i kraft, må avverkning jämlikt förut gällande bestämmelser verkställas jämväl därefter dock icke senare än inom fem år från det utsyningsförrättningen avslutats. 3) Tillstånd till odlingsföretag samt föreskrift därom, som meddelats enligt förordningen den 18 juni 1915 och ej upphört att gälla före lagens trädande i kraft, skall äga fortsatt giltighet därefter. 4) I n n a n avverkningsplan blivit jämlikt nya lagens bestämmelser för fastighet fastställd, må därstädes avverkning av barrskog för annat ändamål än husbehov icke ske med mindre skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd. 5) Är fastighet besvärad av avverkningsrätt, som upplåtits före den dag lagen träder i kraft, må a w e r k n i n g s r ä t t s i n n e h a v a r e n icke efter

nämnda dag utan medgivande av fastighetens ägare eller åbo företaga avverkning annorledes än efter utsyning, som genom vederbörande skogsvårdsstyrelses försorg verkställts i enlighet med förut tillämpade avverkningsregler. Har avverkning i här avsett fall skett efter dylik utsyning, må återväxtåtgärder icke kunna utkrävas utöver vad som föreskrivits i avverkningsplan, upprättad i enlighet med de regler, som varit gällande före lagens trädande i kraft. Har avverkning ägt rum annorledes, skola återväxtåtgärder vidtagas i enlighet med nya lagens bestämmelser. 6) Vad i förordningen den 18 juni 1915 är stadgat om befogenhet eller skyldighet för befattningshavare vid skogsstaten att vidtaga eller föranstalta om viss åtgärd, skall, efter det lagen trätt i kraft, i fall, där sagda föreskrift äger fortsatt giltighet, i stället gälla om vederbörande skogsvårdsstyrelse samt, vad angår rätt att taga i beslag virke, som skall anses förbrutet, jämväl om hos denna anställd befattningshavare med skoglig utbildning. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

B. F ö r s l a g till förordning om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i förordningen ang. skogsvårdsstyrelser den 15 juni 1923. Härigenom förordnas att 1, 2 och 4 §§ i förordningen den 15 juni 1923 angående skogsvårdsstyrelser skola erhålla följande ändrade lydelse. 1 §. Skogsvårdsstyrelse, som jämlikt skogsvårdslagen den 15 juni 1923 och lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden den — skall finnas för uppsikt över dessa lagars efterlevnad, skall bestå inom Kopparbergs läns, Västerbottens läns och Norrbottens läns landstingsområden av fem samt inom övriga landstingsområden av tre med skogsförhållandena i orten förtrogna män, utsedda för tre år i sänder, en såsom ordförande av Kungl. Majrt samt övriga till hälften av vardera landsting och hushållningssällskap; dock att där inom landstingsområde finnes mera än ett hus-

hållningssällskap, för varje hushållningssällskap utses en ledamot samt — som dessa. Sammanfaller —• — — förfaras. 2 §.

Hos skogsvårdsstyrelse — forstmästarekurs. Därjämte må skogsvårdsstyrelse, där så finnes erforderligt, anställa andra tjänstemän med skoglig utbildning, som i första stycket sägs. 4 §.

Skogsvårdsstyrelse har till uppgift att a) befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande av kunskap i skogsskötsel, beviljande av bidrag till och utförande av arbeten för skogskultur, särskilt där sådana inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar eller eljest vid uppkommen skada å skogen skulle bliva för den enskilde betungande, samt vidtagande i övrigt av åtgärder, ägnade att befordra en förbättrad skogshushållning; b) c) d) e) antaga och med omhänderhavda medel avlöna dels i 2 § omförmälda tjänstemän, så ock sekreterare, där särskild sådan erfordras, dels ock därutöver, i den mån så prövas nödigt, skogligt utbildade tillsyningsmän (länsskogvaktare) ävensom kontorsbiträden samt att utfärda instruktioner för dessa; f) önskar i annat fall än i de i 1 § omnämnda lagar angivits ägare han begärt. På skogsvårdsstyrelse ankommer att föreskriva de villkor, under vilka skogsägaren må erhålla sådant biträde av styrelsens personal, ägande styrelse därvid att i fall av behov lämna dylikt biträde avgiftsfritt. Skogsvårdsstyrelse —• • fastställer. Denna torordning skall träda i kraft den

206 C.

Förslag

till förordning om upphävande av 5 § i förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift. Härigenom för ordnas, att 5 § i förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift icke längre skall äga giltighet. Denna förordning skall t r ä d a i kraft den D. Särskild motivering till förestående lagförslag. Den fråga, som vid ifrågavarande lagstiftning i viss m å n skjutes i förgrunden, är såsom tidigare framhållits den, h u r u v i d a i första h a n d skogsägaren skall anförtros skogsvården såsom fallet är enligt 1923 å r s skogsvårdslag, eller om myndigheten skall handhava denna på sätt hittills v a r i t förhållandet enligt lappmarkslagen. Sakkunniga hava härvidlag varit eniga i den principiella uppfattningen, a t t skogsägaren skall äga a t t i största möjliga utsträckning själv sköta sin skog, och a t t det i n t r å n g i hans handlingsfrihet, som från det allmännas sida måste ske, bör inskränkas till minsta möjliga. Att en minoritet inom sakkunniga ändock föreslagit, att myndighetens utsyning skulle stadgas såsom regel vid huvudavverkning samt sålunda förordat a t t låta myndigheten i första h a n d taga hand om skogsskötseln, beror, såsom tidigare antytts, p å mer praktiska förhållanden, nämligen a t t utsyningstvånget icke ansetts k u n n a undvaras för genomförandet av nödig kontroll på skogsskötseln. Rättsliga Med hänsyn till a t t sakkunniga sålunda gå ut ifrån, a t t skogsägaren in Urd ia arksV s k a 1 1 l ä m n a s f r i h e t * största möjliga utsträckning, som är förenlig med Sg^ms^in-' det allmännas berättigade intressen, nödgas sakkunniga beröra frågan skrankande rörande den rättsliga innebörden av nuvarande lappmarkslagens inskränr ' kände avverkningsbestämmelser. Vid flera tidigare tillfällen, då det varit ifrågasatt a t t fritaga skogar från lappmarkslagens föreskrifter, h a r gjorts gällande, a t t de särskilda bestämmelser, varigenom skogarna underkastats denna lags inskränkningar, tillkommit i samband med kronans upplåtelse av skogarna åt enskilda, samt a t t dessa stadganden därför skulle innebära en inskränkning i själva äganderätten och sålunda h a v a annan än skogsvårdslags karaktär. Med en dylik utgångspunkt har m a n gjort gällande, att staten icke skulle u t a n särskild kompensation eftergiva den r ä t t , som sålunda låge i lappmarkslagens inskränkande bestämmelser. Sakkunniga h a v a för sin del icke kunnat godtaga en dylik uppfattning rörande omnämnda bestämmelsers k a r a k t ä r utan hava enhälligt kommit till den bestämda meningen, att man icke k a n tillägga dem ann a n innebörd, än att de äro av uteslutande skogsvårdslags n a t u r .

207 Bestämmelserna hava nämligen icke avsett annat än ett betryggande av skogens bestånd och goda vård. Den från anhängare av en motsatt uppfattning åberopade omständigheten, att vid tillkomsten av bestämmelserna man icke ansett dem kunna tillämpas med avseende å andra skogar än sådana, över vilka kronan fortfarande kunde anses hava dispositionsrätten, torde finna sin förklaring däri, att statsmakterna med hänsyn till de lagstiftningsgrundsatser, som i allmänhet vid den tidpunkten omfattades, därvidlag ville iakttaga en viss försiktighet. Till stöd för sin nu uttalade mening vilja sakkunniga åberopa särskilt ett av landshövdingen K. S. Husberg gjort uttalande i skogslagstiftningskommitténs betänkande av år 1918 samt den utredning i detta hänseende, som kammarkollegium verkställt år 1923. Inom sistsagda kommitté uttalade majoriteten i samband med ifrågasatt frigörande av de s. k. ströhemmanen från lappmarkslagens bestämmelser, att de särskilda bestämmelser, dessa hemman vore underkastade, vore av annan än skogsvårdslags karaktär. I särskild reservation bemötte landshövding Husberg, som var kommitténs ordförande, denna uppfattning samt anförde i sådant avseende: »Den uppfattning, varåt kommittén sålunda givit uttryck och varav spår även annorledes förekommit, är för mig främmande. Jag kan ej förstå, att sättet för bestämmelsernas ursprungliga tillkomst skulle medföra, att de skulle falla utom skogslagstiftningens område. De avse just vad som är all skogslagstiftnings mål — betryggandet av skogens bestånd och goda vård — men, såvitt jag fattar, intet härutöver; deras hela rättsliga karaktär ligger i och sammanfaller med denna deras uppgift. Menar man månne, att de skulle vara uttryck för något slags kontraktsenligt bestämt förhållande mellan kronan och den enskilde? Men om så vore, skulle ju ändring i detta förhållande svårligen kunna ske annorledes än i ömsesidigt samförstånd mellan parterna. Man måtte hava varit bestämd av något slags dylik uppfattning, då man, såsom någon gång hänt, uttalat den förmodan, att lappmarksreglerade skogshemman rätteligen icke skulle kunna t. ox. befrias från utsyningstvånget, med mindre de gåve något vederlag genom skogsodlingsarbeten eller annat dylikt, efter vad därom kunde mellan parterna närmare överenskommas. Men lika litet som jag kan medgiva tillvaron av ett kontraktsförhållande, lika litet förstår jag, att det här kan bliva tal om vederlag i någon annan bemärkelse än det vederlag, som från skogsvårdssynpunkt kan anses ligga däri, att de, fritagna från en lag, bliva underkastade en annan, som kanske är strängare eller i allt fall bättre motsvarar de syftemål, dem skogslagstiftningen över huvud vill vinna.» Kammarkollegium, som av Kungl. Maj:t anmodats yttra sig därom, huruvida lappmarkslagens bestämmelser i vad dessa avsåge ströhemmanen kunde anses vara av annan natur än skogsvårdslag, anförde i ett år 1923 avgivet utlåtande: De av lappmarkslagen berör-

208 da kronohemman och krononybyggen under åborätt intoge givetvis en särställning. Så länge kronan icke genom skatteköp eller omföring efter fullgjorda odlingsskyldigheter till skatte avhänt sig äganderätten till sina under åborätt upplåtna hemman och lägenheter, torde betydelsen av de därå tillämpade skogsvårdsföreskrifterna icke vara begränsad till desammas egenskap av ren skogsvårdslag. Det torde obestridligen ligga i sakens natur, att nämnda föreskrifter därjämte hade en såväl principiell som reell fiskalisk innebörd. — Häremot syntes icke kunna invändas, att kronan, så länge åboförhållandet bestode, ej själv, för egen räkning, uttoge något av dylika skogars avkastning. Ty icke blott genom åborättens förverkande utan jämväl vid åboledighet, som på annan grund inträffade, kunde kronan tänkas komma att återinträda i den fulla dispositionsrätten till här ifrågavarande slag av fastigheter. Det förefölle kollegium, som om redan de ifrågavarande hemmanens karaktär av kronans egendom borde utesluta tanken på ett övergivande av de grunder för skogshushållningen, som eljest, såvitt kollegium hade sig bekant, undantagslöst upprätthölles beträffande dylik egendom. — Vad härefter vidkomme övriga här förevarande kategorier av skogar eller sådana, som numera — vare sig efter försäljning med förbehåll om inskränkt förfoganderätt till skogen eller efter skatteomföring med samma förbehåll — kommit i enskildas ägo, torde av den av kollegium lämnade redogörelsen för tillkomsten av 1866 års lagstiftning i ämnet utan vidare framgå, att de i lappmarkslagen upptagna, från nyss nämnda lagstiftning härrörande bestämmelserna om utsyningstvång å dylika skogar ursprungligen ägt och följaktligen alltjämt måste anses äga naturen av rena skogsvårdsföreskrifter. Väl hade dessa föreskrifter, med hänsyn till de lagstiftningsgrundsatser, som vid tiden för deras första utfärdande omfattades av statsmakterna, ansetts kunna bringas till tillämpning allenast genom förbehåll vid fastigheternas överlåtande å enskilda, men torde denna omständighet icke, då varje fiskaliskt syfte varit för de nämnda förbehållen främmande, kunna betaga bestämmelserna i fråga deras rena skogsvårdskaraktär. Kollegium ansåge sig följaktligen kunna i allt väsentligt biträda de uttalanden rörande dessa bestämmelsers natur, som gjorts av skogslagstiftningskommitténs ordförande landshövdingen Husberg i dennes till kommitténs betänkande avgivna reservation. Kollegium ville härtill endast foga den ytterligare erinran, att därest ifrågavarande bestämmelser varit eller vore av annan natur än skogsvårdslag, de med stöd av dessa vid fastigheternas överlåtande från kronan gjorda förbehållen icke torde kunnat eller kunna utan inteckning bevara sin giltighet gent emot tredje man. — Med den sålunda angivna uppfattningen av den ifrågavarande särlagstiftningens innebörd för nu nämnda i enskild ägo varande skogars vidkommande syntes det kollegium, å andra sidan, icke utan vidare följa, att den särskilda grund, vara dessa skogsvårdsbestämmelser — genom sitt sammanhang med villkoren för skogarnas förvärvande från kronan — vilade, skulle

209 v a r a för den nu föreliggande lagstiftningsfrågan betydelselös. Skogslagstiftningens möjlighet att för tillgodoseende av det allmännas intresse av de enskilda skogarnas bestånd ingripa i den enskilda skogsägarens förfoganderätt torde, oaktat den förskjutning i rättsuppfattningen, som häru t i n n a n ägt r u m sedan mitten av förra århundradet, alltjämt anses v a r a i viss grad begränsad. Ansa ges för den skull lappmarkslagen innefatta ett skogsvårdssystem av effektivare slag än 1923 års skogsvårdslag — en fråga, varom kollegium icke torde hava a t t y t t r a sig — syntes all anledning föreligga att beträffande n ä m n d a skogar u p p r ä t t h å l l a en särlagstiftning, som kunde anses, å ena sidan icke k r ä n k a någons enskilda rätt, men å a n d r a sidan på ett verksammare sätt tillgodose den allmänna skogsvårdssynpunkten. Om man, med bortseende från kronohemmanen, u t g å r ifrån den grundsatsen, att det skall v a r a skogsägaren, som i första hand har hand om skogsskötseln och a n s v a r a r för denna, måste m a n ingå på en prövning av de intressen, som från det allmännas sida k u n n a föreligga med avseende å skogsskötseln inom nu ifrågavarande områden, samt undersöka, i vad m å n dessa intressen vid lagstiftningen böra v i n n a särskilt beaktande. Därvidlag är det t v å frågor, som träda i förgrunden, nämligen dels fråk a n om skogens föryngring och dels frågan, h u r u v i d a från sociala synpunkter en reglering med avseende å avverkningen av den mogna skogen bör ske. Med hänsyn till dessa båda frågors dominerande betydelse hava de v a r för sig behandlats under särskilda kapitel i betänkandet. Därjämte h a v a sakkunniga, då de ansett sig böra föreslå, a t t överinseendet över skogsskötseln inom ifrågavarande områden skall överflyttas från skogsstatstjänstemännen till särskilda skogsvårdsstyrelser, ansett sig böra behandla de därmed sammanhängande frågorna under särskilt kapitel. Börande de motiv de sakkunniga haft för föreslagna lagbestämmelser i nyssnämnda hänseenden, hänvisas till vad som andragits i samband med redogörelserna för de olika frågorna. Vad a n g å r sakkunnigas motiv för lagförslaget i övrigt få de sakkunniga åberopa vad därom härnedan anföres under de olika paragraferna. Vad beträffar den formella utformningen av lagförslaget hava sakkunniga sökt att i största möjliga mån följa 1923 års skogsvårdslag. Även om ett sådant efterbildande icke alltid k a n synas fullt lyckligt, hava sakkunniga likväl funnit övervägande skäl tala för ett dylikt förfarande. Man bör enligt sakkunnigas mening sträva efter a t t för landet i dess helhet uppnå en i sina principer så enhetlig skogslagstiftning som möjligt. J ä m v ä l bör eftersträvas, a t t de olika skogslagarna överensstämma sinsemellan i så stor utsträckning som möjligt och detta icke blott i materiellt utan även i formellt hänseende. Det är med h ä n s y n härtill som sakkunniga sökt a t t vid lagförslagets uppgörande följa den uppställning, efter vilken 1923 års skogsvårdslag formats. 14 — 310079.

1—3§§. Tillämpnings- I förslaget ifrågasattes ej någon ändring beträffande förevarande lagomrade. s tiftnings tillämpningsområde. De i 1 och 2 §§ härutinnan upptagna bestämmelserna överensstämma sålunda i sak med motsvarande stadganden i 1 § av 1915 års förordning. Enligt sistnämnda stadganden äger förordningen ej tillämpning å allmännings- och husbehovsskogar inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Detsamma gäller, ehuru det ej angivits, beträffande sådana i 1 § av förordningen omförmälda skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur, som tillhöra stad eller upplåtits till ecklesiastika boställen. Då det ansetts lämpligt, att även nu angivna fastigheter uttryckligen undantagas från tillämpningen av förevarande lagstiftning, har en bestämmelse härom upptagits i förslaget. Det torde i vissa fall förekomma, att skog, som är underkastad förevarande lagstiftning, ligger i samfällighet med skog å ecklesiastikt boställe eller annan skog, som lyder under förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket eller som avses i 4 § av nämnda förordning. Beträffande dessa fall torde i anslutning till den grundsats, som stadgats i 2 § 2 mom. i 1923 års skogsvårdslag, böra gälla, att den nya lagstiftningen skall äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet. En bestämmelse härom har upptagits i 3 § av förslaget. En fråga, som, när det gällt tillämpningsområdet, vållat en viss tveksamhet hos sakkunniga, har varit, huruvida de nya lagbestämmelserna borde vinna tillämpning jämväl beträffande kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt. Denna tveksamhet har hänfört sig till det förhållandet, att lagens handhavande tänkts skola överflyttas från skogsstatens tjänstemän till särskilda skogsvårdsstyrelser. Man kan icke komma ifrån, att kronan fortfarande är formell ägare till sistnämnda fastigheter, oeh det kan kanske förefalla egendomligt, att då staten har ett speciellt organ för vården av sina skogar, icke detta organ får taga hand om jämväl nu ifrågavarande skogar av krononatur. Härtill kommer att ifrågakomna kronohemman icke liksom de skattehemman det nu gäller ligga samlade inom de två särskilda områdena lappmarkerna samt Särna—Idreområdet utan ligga spridda förutom i lappmarkerna inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland, där lappmarkslagen eljest numera icke äger giltighet. Det finnes ju flera möjligheter till frågans lösning. Man kan låta den nuvarande lappmarkslagen fortfarande behålla giltighet för nu ifrågavarande kronohemman eller låta förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket bliva tillämplig därvidlag. I båda fallen skulle ju skogsstaten fortfarande få hand om skötseln av skogarna. Emellertid torde vid frågans bedömande bliva avgörande, huruvida dessa kronohemman under stadgad åborätt verkligen äro

211 a t t jämställa med a n d r a kronohemman eller om icke de hellre böra jämställas med skattehemman. Befolkningen själv torde närmast hava en känsla av ä g a n d e r ä t t till hemmanen i fråga. Detta ä r så mycket mer förklarligt, som innehavarna av åborätten äro berättigade att n ä r som helst u t a n särskild kostnad få hemmanen skatteomförda samt därigenom förv ä r v a ä g a n d e r ä t t till dem. A t t åborna icke i någon större utsträckning begagna sig av denna r ä t t torde nog delvis hava sin orsak däri att, så länge en åbo ännu icke förvärvat ä g a n d e r ä t t till sin fastighet, han ä r u r s t å n d s a t t att u t n y t t j a den i kredithänseende och sålunda besitter fastigheten under åborätt med större trygghet, än vad fallet skulle vara, därest h a n innehade den med ä g a n d e r ä t t . Men denna känsla av frivilligt kvarstannande under åboskapet medför också, att åborna känna sig som verkliga ägare till fastigheten. Såsom tecken på den styrka denna känsla av äganderätt erhållit i den a l l m ä n n a uppfattningen k a n omnämnas, att i flera fall laga delning ä g t r u m å dylika fastigheter. Sakkunniga h a v a vid övervägande av dessa olika omständigheter funnit övervägande skäl tala för att likställa kronohemmanen under åborätt med skattehemmanen samt sålunda stannat för a t t l å t a de nya lagbestämmelserna bliva gällande jämväl för kronohemmanen ifråga. Till detta beslut h a r jämväl bidragit den omständigheten, a t t sakkunniga icke ansett lämpligt, att frågan om den myndighet, som skulle h a n d h a v a skötseln av skogen, bleve beroende på åbons gottfinnande, allt efter som denne funne för gott att söka skatteomföring eller icke. Den möjlighet, som med avseende å de utom lappmarkerna liggande kronohemmanen föreligger, nämligen att, i likhet med vad som år 1929 skedde med de s. k. ströhemmanen, låta dessa kronohemman komma under 1923 å r s skogsvårdslag, hava sakkunniga av principiella skäl icke velat förorda. 4 *. Sakkunniga hava ansett lämpligt a t t i den nya lagen liksom i 1915 å r s lappmarkslag intaga en direkt undantagsbestämmelse för lapparnas r ä t t till skog. 5 §. Denna paragraf innehåller den n y a lagens bärande principer. FastigLagens hetens skogsmark skall användas till skogsbörd och en jämn virkesavkast- Principer. ning skall samtidigt eftersträvas. I senare delen av paragrafen uttalas därjämte, a t t särskilda skogsvårdsstyrelser skola öva uppsikt över lagens efterlevnad. A t t observera ä r den avgränsning för lagens tillämpning, som ligger i ordet skogsmark. Det ä r en avgränsning dels emot mark, som användes för a n n a t k u l t u r ä n d a m å l än skogsproduktion, och dels emot mark, som visserligen ej ligger under sådan användning men som ä r till skogsbruk otjänlig d. v. s. hänförlig till impediment. Vidare ligger i uttrycket

212 skogsmark en fordran på att det område det gäller skall äga en viss omfattning. Till skogsmark kan sålunda ej hänföras t. ex. obetydligare, bland inägojorden insprängda trädbevuxna områden. I uttrycket »skogsmark skall användas till skogsbörd» hava sakkunniga velat inlägga, att skogsmarkens produktionsförmåga skall tillvaratagas på ändamålsenligt sätt. Närmare redogörelse för vad sakkunniga avsett därmed har lämnats under kapitlet »Om allmänna riktlinjer för en reglering av avverkningarna». Vad angår principen om en jämn virkesavkastning samt frågan om överflyttandet av lagens handhavande från skogsstaten till särskilda skogsvårdsstyrelser hava jämväl dessa spörsmål avhandlats tidigare i betänkandet under särskilda kapitel, varför sakkunniga hänvisa till vad därstädes andragits. 6 §.

Om awerk- Avverkningsplanen är, såsom tidigare nämnts, närmast betingad av mngspian. jr r a v e f. p a e n reglering i kvantitativt hänseende av den mogna skogens uttagande, för att på sådant sätt en viss uthållighet i skogsbruket med regelbundet återkommande avverkningar skall kunna åvägabringas å fastigheten. Planens ändamål är därför, då man vid regleringen frånräknat husbehovsavverkningen, i lagförslaget anknutet till den avverkning för annat ändamål än husbehov, som kan tänkas bliva verkställd å fastigheten. Det torde väl också bliva först, när sådan avverkning skall ske, som frågan om planens upprättande kommer att aktualiseras. Emellertid måste man fasthålla, att även om i verkligheten avverkningsplan sålunda kommer att i regel upprättas först efter ansökan av fastighetsägaren eller åbon, planens tillkomst dock principiellt icke är — såsom enligt nuvarande lappmarkslagen är fallet — beroende på en dylik begäran, utan att myndigheten äger att jämväl utan särskild anmodan låta upprätta plan, naturligtvis så framt icke omständigheterna äro sådana, att överhuvudtaget avverkningsplan icke är erforderlig för fastigheten i fråga. Att härvidlag intagits en principiellt ändrad ståndpunkt i förhållande till nu gällande bestämmelser är beroende därpå, att avverkningsplanen i det nu föreliggande förslaget, där man frångått den obligatoriska utsyningen, fått en från det allmännas sida sett viktigare uppgift än hittills. Det bör tillika beaktas, att det skäl, som tidigare närmast åberopats för att låta planens upprättande bliva beroende på fastighetsägarens eller åbons begäran, nämligen att planen icke i något avseende borde röna inflytande av befintliga avverkningsrättskontrakt, numera saknar egentlig betydelse, då upplåtna avverkningsrätter numera endast i sällsynta fall förekomma i annan form än såsom en försäljning av verkställd utstämpling. Någon risk för skogsägaren torde icke heller föreligga för att myndigheten i oträngt mål kommer att utan begäran upprätta avverkningsplan, då ju enligt bestämmelserna i 21 § myndigheten själv torde

få bekosta hantlangning vid förrättningen, där avverkningsplan ej begärts. Huvudregeln är, att avverkningsplan skall upprättas för varje fastighet. Med begreppet fastighet avses därvid sådan fastighet, som blivit i kameralt hänseende avskild eller som blivit på marken utbruten, låt vara allenast genom sämjedelning. Emellertid är det uppenbart, att det icke lämpligen går att genomföra uthålligt skogsbruk å alla fastigheter. Skogstillgången på en fastighet måste vara av en viss omfattning och av en viss beskaffenhet, för att det praktiskt och ekonomiskt skall löna sig att verkställa regelbundet återkommande avverkningar. Man kan ju icke tänka sig att t. ex. genomföra regelbundet återkommande avverkningar på en fastighet, där årligen finge uttagas allenast ett fåtal kubikmeter. Även om saken ordnades på sådant sätt, att tio eller femton årsbelopp kunde uttagas på en gång samt man därigenom finge en avverkning av tillräcklig storlek, skulle man ändock knappast kunna tala om att genomföra jämnt återkommande avverkningar å fastigheten. Fördelen för det allmänna av en dylik anordning torde också vara skäligen illusorisk, medan nackdelen för den enskilde är påtaglig. Samma förhållande, som föreligger å dessa fastigheter med ringa skogstillgång, inträder, därest visserligen skogstillgången är av tillräcklig omfattning men belägenheten är sådan, att en avverkning av den mogna skogen icke är ekonomiskt möjlig under annan förutsättning än att avverkningen sker samtidigt med avverkning å närbelägna skogar. Det finnes t. ex. enskilda skogar så belägna, att drivnings- och flottningskostnaderna för närvarande ställa sig så höga och inom överskådlig tid kunna beräknas så förbliva, att, därest icke utdrivningen sker samtidigt med avverkning å närbelägna kronoskogar, ett skäligt rotvärde på skogen icke kan erhållas. För sådant fall är ju nödvändigt, att avverkningarna kunna smidigt anpassas efter föreliggande förhållanden, och någon periodicitet i avverkningarna med reglerade avverkningsbelopp bör icke lämpligen då förekomma. Någon risk för missbruk härvidlag torde icke heller förofinnas, då ju i varje fall skogsvårdsstyrelsens tillstånd till avverkning erfordras och styrelsen i samband med tillstånds meddelande äger förordna om utsyning eller meddela andra nödiga föreskrifter. Man torde för övrigt kunna förutse, att de fall, då avverkningsplan av sistnämnda orsak icke upprättas, torde bliva mera sällsynta. Var gränsen skall dragas mellan fastighet, för vilken avverkningsplan skall upprättas, samt annan fastighet, får i varje särskilt fall avgöras av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Skulle skogsvårdsstyrelsen i något fall vägra att upprätta avverkningsplan för en fastighet, under förmenande att skogstillgången därstädes icke vore av sådan storlek, att avverkningsplan borde upprättas, äger skogsägaren att hos högre myndighet överklaga beslutet. Han kan ju med hänsyn till en upplåten avverkningsrätt hava ett direkt intresse av att plan upprättas. Likaledes torde klagorätt

214 böra föreligga mot skogsvårdsstyrelsens beslut, varigenom bestämts, att särskild avverkningsplan skall upprättas för fastighet. Bestämmelserna i sista punkten av paragrafen betingas därav, att man velat förhindra en fastighetsägare att genom uppdelning av fastigheten i mindre kamerala enheter söka kringgå den ransonering av det mogna skogskapitalet, som genom lagbestämmelserna åsyftas. Därvid får man naturligtvis icke bortse ifrån, att det kan föreligga verkliga skäl för att icke lägga två fastigheter under gemensam avverkningsplan. Fastighetsägaren kan t. ex. stå i begrepp att försälja en avstyckad fastighetslott. Att det då vore olämpligt att lägga denna under gemensam avverkningsplan med annan fastighet, är uppenbart, och något sådant bör naturligtvis icke ske. Såsom ovan nämnts, äger fastighetsägaren klagorätt mot skogsvårdsstyrelsens beslut i dessa fall. När en eller flera mindre fastigheter ligga under gemensam avverkningsplan med en större fastighet, kan det inträffa, att vid en avverkning man kan uttaga en mindre fastighets hela mogna skogskapital. Huruvida så kan ske, beror uteslutande på storleksförhållandet mellan skogstillgången på den mindre fastigheten, å ena, samt det enligt avverkningsplanen fastställda avverkningsbeloppet, å andra sidan. Detta förhållande med avseende på gemensam avverkningsplan bör uppmärksammas med hänsyn därtill, att förhållandet är annorlunda, när det gäller sådan gemensam avverkning, som avses i 9 §. Såsom framgår av bestämmelserna i 11 §, får i sistnämnda fall, även om skogstillgången på en fastighet är aldrig så liten i förhållande till skogstillgången a det gemensamma brukningskomplexet, avverkningen å den mindre fastigheten icke bedrivas på sådant sätt, att under avverkningsplanens giltighetstid uttages mer, än vad som enligt planen får uttagas under sagda tid. Under sakkunnigas överläggningar har det framkastats, att man borde begränsa avverkningen i nu omnämnda fall (gemensam avverkningsplan) åtminstone därhän, att å varje fastighet kravet på framtida tillgång å lämpligt husbehovsvirke skulle bliva tillgodosett. Ett uppnående av detta syfte förutsätter emellertid, att på varje fastighet beräknas såväl dennas som den eller de övrigas husbehov. En dylik reglering med dubbelräkning av husbehovet kan likväl icke vara lämplig. Med hänsyn härtill och då en överdriven avverkning icke torde vara att befara annat än i särskilda undantagsfall, hava sakkunniga ansett den ifrågasatta begränsningen icke böra ifrågakomma. 7 §. Enligt den nu gällande lappmarkslagen kan fastighetsägaren eller åbon själv ombesörja avverkningsplans upprättande genom sakkunnig person. Lagförslaget innebär en skärpning av dessa bestämmelser såtillvida, att den, som skall upprätta avverkningsplan, alltid måste hava erhållit skogsvårdsstyrelsens förordnande därtill. Denna skärpning betingas därav, att

215 enligt gällande lag all avverkning för annat ändamål än husbehov får ske allenast efter utsyning, under det att enligt nu föreliggande lagförslag det skall i avverkningsplan bestämmas, å vilka områden avverkning må ske fritt och å vilka avverkning icke må ske annorledes än efter utsyning. Denna prövning kan ju icke gärna ske på annat sätt än genom undersökning å marken och, därest icke en förnyad granskning å marken regelmässigt skall behöva äga rum, måste förrättningsmannen alltid vara en person, som har skogsvårdsstyrelsens förtroende. Det är sålunda av rent praktiska skäl och för att undvika onödig omgång, som sakkunniga föreslagit skärpningen ifråga. Sakkunniga hava förutsatt, att avverkningsplanerna komma att uppgöras i samråd med fastighetsägaren eller åbon. Dels äga ju dessa i allmänhet en ingående kännedom om skogen och kunna därför vara förrättningsmannen till ett direkt stöd vid planens uppgörande, dels måste det för fastighetsägaren eller åbon vara instruktivt att taga del av förrättningsmannens synpunkter på skogsskötseln i det förevarande fallet. Någon direkt föreskrift om samarbete har icke lämnats i själva lagen, men dels förutsattes ju, att fastighetsägaren eller åbon skall ombesörja hantlangning vid förrättningen och sålunda åtminstone alltid hava kännedom om, när densamma äger rum, och dels torde i de närmare bestämmelserna om planernas upprättande, som av Konungen komma att meddelas, föreskrifter intagas rörande förrättningsmans skyldigheter i sådant avseende. Uppgjort förslag till avverkningsplan skall granskas och fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Det har därvid ansetts vara av vikt, att styrelsen får del av skogsägarens eller åbons synpunkter med avseende å awerkningsplanen. Fastighetsägaren eller åbon skall därför beredas tillfälle att tillkännagiva sin mening. Detta torde nog i allmänhet komma att ske så, att förrättningsmannen giver fastighetsägaren eller åbon tillfälle att på förslaget teckna godkännande av detsamma. Finnes emellertid ej godkännande i en eller annan form, torde vederbörande bliva förelagd att yttra sig i ärendet inom viss tid, vid äventyr att detsamma eljest ändock avgöres. Är fastighetsägaren eller åbon missnöjd med den fastställda avverkningsplanen, skall han äga att i vederbörlig ordning anföra besvär hos högre myndighet. 8—12 § i Avverkningsplan skall fastställas att gälla viss tid. Sakkunniga hava därvid gått in för att det skall bestämmas ett visst antal avverkningsperioder, under vilka planen skall äga giltighet. Fastställandet av dylika avverkningsperioder betingas av att sakkunniga tänkt sig, att skogsägaren i allmänhet skall tillerkännas rätt att fritt disponera det avverkningsbelopp, som belöper på avverkningsperioden. Varje period bör enligt

216 förslaget i regel omfatta fem avverkningsår och sakkunniga hava tänkt sig, att avverkningsplanernas giltighetstid i allmänhet skulle bliva tjugo år. Sakkunniga hava emellertid icke velat direkt fastslå en bestämd tidrymd härvidlag, då det i vissa fall kan vara av behovet påkallat, att en jämkning kan ske av den tidslängd, som eljest i allmänhet bör gälla. Särskilt kan detta bliva förhållandet, när det blir fråga om att i avverkningshänseende behandla flera fastigheter såsom en brukningsenhet. Avverkningsplanerna för de olika fastigheterna kunna ju därvid hava blivit fastställda olika år och det kan då vara av intresse att få planerna så lagda, att deras giltighetstider utlöpa samtidigt. När det gäller avverkningsfrågor, hava de sakkunniga ansett det vara mindre lämpligt, att en indelning sker efter kalenderår och därför föreslagit, att man därvid skall följa tiden för avverkningarna sådana dessa förekomma i det praktiska livet. Visserligen hava huggningarna numera delvis förlorat sin karaktär av vintersäsongarbete, men i stort sett kan man draga upp en bestämd gräns, där vinteravverkningarna sluta samt flottningarna och sommarhuggningarna börja. Detta inträffar i regel omkring den 1 maj och man kan därför lämpligen taga denna tidpunkt som gräns mellan de olika avverkningsåren. Ett avverkningsår skulle således komma att löpa från den 1 maj till den 30 april påföljande år. Vad nu särskilt angår avverkningsperioderna hava sakkunniga tänkt sig, att en dylik period skall fastställas att löpa från den 1 maj ett visst år samt gälla visst antal avverkningsår framåt.

Såsom framgår av vad tidigare sagts, är det från två synpunkter, som det allmänna bör ingripa i fråga om skötseln av de enskilda skogarna inom nu ifrågavarande områden. Å ena sidan skall tillses, att skogsmarken verkligen kommer till användning för skogsbörd, så att skogsmarkens produktionsförmåga i skälig mån tillgodogöres, och å andra sidan skall för tillgodoseende av vissa sociala synpunkter eftersträvas en jämn virkesavkastning från de skilda fastigheterna. Granskar man de synpunkter, som lagts till grund för 1923 års skogsvårdslag, finner man, att endast den förra av ovan omnämnda båda synpunkter därvidlag kommit till mer allvarligt beaktande. Det allmännas ingripande har därför enligt sistnämnda lag inskränkts till en kontroll i kvalitativt hänseende dels av avverkningen av sådan skog, som ännu icke nått den utveckling, att den ansetts böra bliva föremål för föryngringshuggning, och dels av återväxtens betryggande vid avverkningar av föryngringskaraktär. I den mån det nu gällt att i föreliggande förslag tillgodose samma synpunkt, som anlagts i 1923 års lag, eller att utöva kontroll över att skogsmarken användes till skogsbörd, hava de sakkunniga följt de i sistsagda lag angivna riktlinjerna. Vad därefter angår den nu tillkomna synpunkten eller således att åstadkomma en

j ä m n virkesavkastning från fastigheterna, hava de sakkunniga sett sig nödsakade att för detta ändamåls vinnande tillgripa en reglering i kvantitativt hänseende av föryngringsavverkningarna. Det är alltså i t r e olika avseenden det allmänna, enligt vad sakkunniga förmena, bör utöva kontroll över a v v e r k n i n g a r n a inom nu ifrågavarande områden. Dels skall tillses, a t t avverkningen av det avverkningsmogna skogskapitalet sker på sådant sätt, a t t kravet på viss uthållighet i skogsbruket tillgodoses, dels måste m a n förhindra, a t t den icke avverkningsmogna skogen blir utsatt för skövling, och slutligen måste skogens föry n g r i n g betryggas. I likhet med vad som skett i 1923 års skogsvårdslag, hava de sakkun- Mogen och niga i det föreliggande lagförslaget måst göra en uppdelning av skogen icke w•0^e,' med hänsyn till, h u r u v i d a den n å t t den utveckling, att den lämpligen kan **°^" bliva föremål för föryngringshuggning, eller icke. Sakkunniga h a v a därvid dragit upp en gräns mellan mogen och icke mogen skog. Denna uppdelning sammanfaller formellt icke med den uppdelning i äldre och y n g r e skog, som skett i 1923 å r s skogsvårdslag, men i praktiken torde nog sistsagda uppdelning mellan äldre och yngre skog i allmänhet hava tilllämpats på ett sätt, som n ä r a överensstämmer med den av sakkunniga n u gjorda uppdelningen i mogen och icke mogen skog. Såsom tidigare i betänkandet framhållits, h a r domänstyrelsen under senare år vid sina skogsindelningar a n v ä n t sig av en uppdelning av skogen i tre klasser, nämligen 1-skog, 2-skog och 3-skog. (Man använder även beteckningarna A-skog, B-skog och C-skog). Såsom på sidan 53 angivits har domänstyrelsen lämnat följande definition på de olika klasserna : 1-skog »utvecklingsbar, ung och medelålders skog av i regel lägre ålder än V* av omloppstiden»; 2-skog »äldre ekonomiskt mera avverkningsmogen men i huvudsak frisk skog»; 3-skog »sådan s t a r k t övermogen och skadad skog, som passerat den från teknisk och biologisk synpunkt lämpligaste avverkningstidpunkten, varigenom den vid fortsatt kvarstående t. o. m. k a n beräknas avtaga i användbarhet. Denna sista kategori hör sålunda ej hemma i ett välskött skogsbruk men kan tillsvidare spela stor roll i speciellt urskogsområden». Samma uppdelning av skogen i tre klasser h a r kommit till användning vid riksskogstaxeringens arbete. Vid det föreliggande lagförslagets uppgörande har det gällt a t t få skogen uppdelad i två grupper, nämligen å ena sidan sådan skog, söm icke bör bliva föremål för annan avverkning ä n en för utvecklingen ändamålsenlig föravverkning, och å a n d r a sidan sådan skog, som kan och eventuellt bör föryngringshuggas. Sakkunniga h a v a därvid ansett, att, i likhet med vad som för närvarande i allmänhet tillämpas i praktiken, någon föryngringshuggning i regel icke bör före-

218 komma annorstädes än i 2-skog och 3-skog. Gränsen mellan de båda grupperna h a r i anslutning till denna uppfattning förlagts p å sådant sätt, a t t den sammanfaller med gränsen mellan 1-skog och 2-skog. Jämför m a n nu denna uppdelning med uppdelningen mellan äldre och yngre skog enligt 1923 års lag, finner man, a t t begreppet »yngre skog» måste anses h a v a en mindre omfattning ä n begreppet »icke mogen skog». Enligt de uttalanden, som gjordes i samband med behandlingen av 1923 års skogsvårdslag, ingår den medelålders skogen endast till en del i begreppet »yngre skog», under det att sakkunniga nu avse, a t t den medelålders skogen i sin helhet skall komma att falla in under begreppet »icke mogen skog». Vad angår begreppen ungskog och medelålders skog å ena samt gammal skog å a n d r a sidan, vilka begrepp ligga till grund för den av sakkunniga a n v ä n d a klassindelningen i mogen och icke mogen skog, torde det nog för skogsägarna i stort sett stå tämligen klart, vad som inbegripes i det ena eller andra slaget av skog. I allmänhet ger nämligen trädens y t t r e habitus god vägledning för bedömandet i första hand. N å g r a oöverkomliga svårigheter torde i regel icke föreligga vid bedömandet av i detta hänseende uppkommande frågor, u t a n lärer det nog i praktiken i regel komma att v a r a tämligen tydligt, h u r u v i d a enskilda t r ä d äro att r ä k n a till mogen skog eller icke, eller h u r u v i d a ett bestånd är sådant, a t t en föryngringshuggning är tillåten eller icke. Det bör emellertid framhållas, att begreppen mogen och icke mogen skog icke äro fixerade till vissa för olika orter gemensamma åldersklasser u t a n relativa med hänsyn till ståndortsförhållandena. I tveksamma fall finner skogsägaren i den beståndsbeskrivning, som åtföljer avverkningsplanen, stöd för detta bedömande. Till grund för myndighetens bedömande torde k u n n a läggas såsom en i praktiken användbar regel att, då det gäller enstaka träd, som i utvecklingsgrad eller ålder skilja sig från omgivande bestånd, till mogen skog r ä k n a sådana träd, vilkas tillväxtprocent nedgått så långt, att det icke längre är påtagligt fördelaktigt att låta desamma kvarstå på växtplatsen. När det åter gäller ett mer homogent bestånd (grupp), får m a n t ä n k a sig mognadsgränsen uppnådd, där det icke längre k a n anses förmånligt att hålla kvar detsamma med den täthet, a t t en yngre eller ny generation hindras att övertaga uppgiften att bilda det bestånd, som i huvudsak för sig använder markens produktionsförmåga. E n föryngringshuggning bör med andra ord icke få ske, så länge beståndet är av sådan beskaffenhet med hänsyn till slutenhet, kronbildning, kvalitet e t c , att det redan visar eller efter en föravverkning — alltså en avverkning, som icke avser att i första r u m m e t gynna föryngringen — kan förväntas visa en tillfredsställande utveckling. Även om m a n för avgörande av frågan om det r ä t t a avverkningssättet måste t a g a i betraktande beståndets beskaffenhet i stort sett, blir m a n såväl vid taxeringstillfället som vid avverkningen j ä m v ä l nödgad a t t

individuellt för varje träd avgöra om detta skall hänföras till mogen skog eller icke. Det är nämligen påtagligt, att regleringen i kvantitativt hänseende av avverkningen av den mogna skogen framtvingar ett dylikt individuellt bedömande. Varje träd kommer sålunda att klassificeras med hänsyn till sin utveckling, å ena sidan träd, som skola räknas till icke mogen skog, och å andra sidan träd, som falla under begreppet mogen skog. Till icke mogen skog böra därvid hänföras träd, som .ännu icke nått den utveckling, att de kunna anses mogna, även om de på grund av sin ställning i beståndet eller på grund av skador anses böra uttagas. Det fel, som därmed teoretiskt sett kan komma att vidlåda avverkningsberäkningen, då även hårt skadade yngre träd komma att inräknas i den »utvecklingsbara» delen av förrådet, ehuru de icke äro så att säga framtidsträd, får anses vara av oväsentlig betydelse. I regel äro nämligen dessa träd de, som först böra falla vid en ändamålsenlig föravverkning. Vad sedan beträffar sådana träd, som skola räknas till mogen skog, böra dessa ytterligare klassificeras med hänsyn till den ordning, vari de, allt efter individuell beskaffenhet, böra komma till avverkning.

Såsom ovan nämnts skall avverkningen av den mogna skogen (s. k. huvudavverkning), när det gäller nu ifrågavarande skogar inom lappmarkerna m. fl. områden, enligt sakkunnigas mening vara reglerad såväl i kvalitativt som kvantitativt hänseende. Den kvalitativa regleringen betingas av att skogens föryngring alltid i största möjliga mån skall vara tryggad, och den kvantitativa av strävan att få en jämn virkesavkastning från de olika fastigheterna. Vad då först angår den kvalitativa regleringen, hava de sakkunniga i Kvalitativ likhet med 1923 års skogsvårdslag i detta hänseende föreslagit en bestäm- re9^ring av melse om att avverkning icke får företagas på sådant sätt, att återväxten "ni^gaZZ därigenom äventyras. Ett sådant äventyrande av återväxten kan emellertid förekomma, endast när det gäller skogsmark, där särskilda svårigheter förefinnas i fråga om föryngringen. Så snart det är frågan om område, där man regelmässigt genom sådd eller plantering kan åstadkomma nöjaktig föryngring, bortfaller från det allmännas sida kravet på reglering av avverkningarna i kvalitativt hänseende. Visserligen kunna ju avverkningarna företagas mer eller mindre rationellt med hänsyn till återväxten, men då skogsägaren i allmänhet skall vara ansvarig för att nöjaktig återväxt därstädes åstadkommes, blir detta mer en ekonomisk fråga för honom. Det allmänna har däremot ingen anledning att därvid uppträda som förmyndare för skogsägaren. Den uti nu ifrågavarande hänseende föreslagna bestämmelsen, att avverkning skall ske på sådant sätt, att skogens återväxt icke därigenom äventyras, innebär därför, att å mark, där på grund av vissa naturförhållanden, varom närmare säges i kapitlet om föryngringen, kan antagas vara praktiskt taget omöjligt eller

mera ovisst, att föryngring av nöjaktig omfattning och beskaffenhet inom skälig tid medelst kultur kan åstadkommas, möjligheterna till en naturlig föryngring skola i största möjliga utsträckning tillvaratagas. I föreliggande lagförslag har icke, såsom skett i 1923 års lag, i samband med nu ifrågavarande bestämmelse om att avverkning icke får ske på sådant sätt, att återväxten äventyras, upptagits någon föreskrift rörande markens behandling vid eller efter avverkningen med hänsyn till återväxten. Sakkunniga hava nämligen ansett dylik bestämmelse överflödig, då frågan om markens behandling regleras genom de i lagförslaget upptagna bestämmelserna om skogsägarens skyldighet att vidtaga åtgärder för åstadkommande av nöjaktig återväxt. Att i varje fall avgöra, huru en avverkning skall utföras, för att möjligheterna till en naturlig föryngring i största möjliga utsträckning skola bliva tillvaratagna, kan erbjuda stora svårigheter samt fordrar särskild sakkunskap. Därtill kommer, att, när det gäller de i biologiskt hänseende mer svårbehandlade marker, som lappmarkerna samt Särna och Idre socknar innesluta, det kan vara av en för lång tid framåt ödesdiger verkan, om vid avverkning ett misstag blir begånget. Sakkunniga hava därför ansett det vara ofrånkomligt att låta skogsvårdsstyrelsens sakkunskap omhänderhava huvudavverkningarna å sådana marker, där i stort sett särskilda svårigheter föreligga med avseende å föryngringen. Med denna utgångspunkt måste, där man icke vill binda all huvudavverkning vid t. ex. ett utsyningstvång, en uppdelning av skogsmarken, i likhet med vad som skett i 1923 års lag, företagas med hänsyn till föryngringsförhållandena. Denna uppdelning borde naturligtvis rätteligen ske med vederbörlig hänsyn till direktiv på rent vetenskapliga grunder. Emellertid hava, såsom i annat sammanhang omnämnts, vetenskapsmännen förklarat sig för närvarande icke vara beredda att fatta ståndpunkt till frågan. Sakkunniga hava därför sett sig nödsakade att lägga i vederbörande skogsvårdsstyrelses hand att temporärt bestämma, huruvida å visst område huvudavverkningen skall vara underkastad en strängare kontroll eller icke. Detta avgörande skall enligt förslaget träffas i samband med avverkningsplanens fastställande. Det framlagda förslaget innehåller därför bestämmelse, att i avverkningsplan skola angivas de trakter, där skogsvårdsstyrelsen finner huvudavverkning icke böra tillåtas utan föregående utsyning. Vid bestämmandet skall hänsyn tagas till de olika skogsområdenas huvudsakliga beskaffenhet och i de fall, där i nu förevarande hänseende en uppdelning av skogsområde bör äga rum, skall största möjliga hänsyn tagas till möjligheten att följa naturliga avgränsningar. De områden, vilka skola vara underkastade en strängare kontroll, skola särskilt angivas på den i samband med planen upprättade kartan, och i den mån icke naturliga avgränsningar förefinnas, skola gränserna utmärkas å marken genom märkning av träd eller dylikt. Vid den prövning, som skogsvårdsstyrelsen uti nu ifrågakomna hän-

221 seende skall företaga, får hänsyn icke tagas till annat än föryngringssynpunkter. Skogsvårdsstyrelsen får t. ex. härvidlag icke beträffande en skogstrakt åberopa beståndets sammansättning och därigenom vållade svårigheter att verkställa en verkligt ändamålsenlig föryngringshuggning såsom skäl för en föreskrift, att myndighetens utsyning skall v a r a erforderlig vid huvudavverkning därstädes. Rörande de synpunkter på föryngringsproblemet, som vid en dylik prövning böra anläggas, har redogörelse lämnats tidigare i betänkandet i samband med föryngringsfrågans behandling. H ä r må blott i korthet tilläggas något om skyddsskogar. I olikhet med den tankegång, som l å g till grund för domänfullmäktiges förslag år 1925, föreslå de sakkunniga icke ett avsättande förutom av svårföryngrad m a r k jämväl av skyddsskogar. Visserligen ligger i begreppet skyddsskog något annat och mera än i begreppet svårföryngrad mark. E t t område, som lämpligen karakteriseras som skyddsskog, kräver särskild vård ej blott med hänsyn till dess eget behov d ä r a v u t a n även på grund därav, att områdets skogsvegetation anses utgöra ett visst skydd mot fjällgränsens nedgående och fjällskogstypens utbredning. Men å a n d r a sidan torde det v a r a ostridigt, att de bestämmelser de sakkunniga föreslagit beträffande den särskilda vården av de svårföryngrade markerna, nämligen i första hand utsyning och dessutom viss reproduktionsskyldighet, måste i förening med den för alla skogar föreslagna regleringen av avverkningsbeloppen göra särskilda föreskrifter angående skyddsskogar överflödiga. Emot denna mer provisoriska anordning för en uppdelning av skogsmarken med hänsyn till föryngringssvårigheterna h a r framförts bland annat den anmärkningen, att man rent principiellt icke borde företaga någon dylik uppdelning, förrän klara och bestämda linjer för särskiljandet kunde uppdragas, men att detta icke kunde ske för närvarande, då vetenskapsmännen ännu icke fattat slutgiltig ståndpunkt i frågan. Så länge man icke hade dylika klara linjer, skulle uppdelningen bliva i huvudsak beroende på det subjektiva omdömet hos olika förrättningsmän. Tillämpningen skulle lämna ojämna resultat och föranleda misstro från allmänhetens sida. Frånsett den omständigheten, att, såsom i kapitlet om föryngringen framhållits, en säkrare kunskap om den naturliga föryngringens betingelser under senare tid vunnits, kunde den framställda anmärkningen likväl sägas hava ett visst fog för sig, om nämligen det gällde att definitivt för framtiden fastslå en skogsmarks natur. Men detta är ju icke meningen. H ä r gäller det a t t för en kortare tid, motsvarande planens giltighetstid, uppdraga riktlinjerna för det allmännas kontrollerande verksamhet i fråga om återväxtens betryggande. H u r m a n än anordnar denna kontroll, kommer m a n ju aldrig ifrån, att det allmännas organ måste, förr eller senare, fatta ståndpunkt till frågan om föryngringsmöjligheterna i de skilda skogsbestånden. Bibehåller man t. ex. utsynings-

tvånget, måste ju förrättningsmannen vid utsyningsförrättningen ingå i prövning av denna fråga och verkställa utsyningen med hänsyn till det resultat han kommit till vid frågans prövning. Å de områden, som lyda under 1923 års lag, har frågan lösts på det sätt, att Kungl. Maj:t efter särskilda sakkunnigas hörande för framtiden fastslagit de olika skogsmarkernas beskaffenhet uti ifrågavarande hänseende. Därigenom har man vunnit det eftersträvade målet av enhetlighet. Nu kan ju detta icke för närvarande ske beträffande lappmarkerna med hänsyn till att grunderna för ett sådant särskiljande ej kunna sägas föreligga klara. Men det blir då frågan om att göra bästa möjliga av föreliggande förhållanden och söka få fram en enhetlighet så långt sig göra låter. Det måste väl då under förefintliga omständigheter vara en vinst, om redan i samband med uppgörandet och fastställandet av avverkningsplanerna, vilka komma att åtminstone inom varje landstingsområde bliva enhetligt behandlade, det fastslås, huruvida å de olika skogsområdena större eller mindre svårigheter föreligga för att erhålla föryngring. Nog måste på detta sätt enhetligheten bliva bättre tillgodosedd, än om enbart de olika förrättningsmännen först vid utsyningarna skola pröva föryngringsförhållandena. Såsom framgår av vad ovan sagts, kommer bestämmelsen om skyldighet att tillvarataga möjligheterna till en naturlig föryngring att huvudsakligen vara av betydelse för myndigheten, som ju i regel kommer att vara den, som omhänderhar avverkningarna, när särskilda föryngringssvårigheter föreligga. Det enda fall, där skogsägaren blir nödsakad att särskilt taga hänsyn till bestämmelsen ifråga, är vid avverkning å sådana mindre skogstrakter där föryngringssvårigheter föreligga, men där med hänsyn till traktens ringa storlek icke i avverkningsplanen lämnats föreskrift om att utsyning skall ske. På samma sätt har 1923 års lag låtit skogsägaren övertaga ansvaret för avverkningen å dylika mindre områden, enär den därmed förenade risken ansetts relativt obetydlig.

Kvantitativ reglering av huvudawerkningarna.

Regleringen av huvudavverkningarna i kvantitativt hänseende föranledes såsom tidigare nämnts därav, att man vill genomföra en sådan behandling av den mogna barrskogen, att en jämn virkesavkastning skall kunna i största möjliga utsträckning erhållas från de särskilda fastigheterna. När det talas om behovet av kvantitativ reglering av avverkningarna, gäller detta den mogna skogen å skogsproduktiv mark. Något dylikt intresse förefinnes ju icke beträffande den relativt obetydliga förekomsten av träd på sådana marker, som enligt den gängse skogliga terminologin hänföras till impediment. Ehuru lagen såsom även i 5 § angivits principiellt avser endast skogsmark, måste likväl ur kontrollsynpunkt även de mogna träd, som finnas på impediment, i allmänhet ingå i den kvantitativa regleringen av den mogna skogen. Då nämligen

223 •

avverkning uttages utan föregående stämpling, skulle eljest uppstå svårigheter att skilja på virke från mogen skog å skogsmark och å impediment. Emellertid kan, såsom tidigare anmärkts i samband med redogörelsen för bestämmelserna i 6 §, man av praktiska skäl icke genomföra en jämn virkesavkastning beträffande alla fastigheter, utan en del fastigheter måste lämnas utanför regleringen. I den mån emellertid regleringen skall genomföras, skola huvudavverkningarna ske i enlighet med upprättad avverkningsplan. Den kvantitativa regleringen av avverkningarna kommer alltså att från det allmännas sida i första hand ske därigenom, att i avverkningsplanen fastställes den virkeskvantitet, som under viss tid må utöver husbehovet uttagas å fastigheten genom huvudavverkning, det s. k. awerkningsbeloppet. Tidigare i betänkandet har å sid. 80 och följande lämnats redogörelse för de allmänna principer, som borde komma till tillämpning vid regleringen av avverkningarna, och det är dessa principer, som skola praktiskt omsättas vid bestämmandet av avverkningsbeloppen. Såsom förut framhållits, är det två synpunkter, som därvidlag särskilt skola komma i beaktande, nämligen dels utnyttjandet av markens produktionsförmåga, som i detta sammanhang kan kallas skogsvårdskravet, och dels den eftersträvade jämnheten i virkesavkastningen. Med hänsyn till den sammansättning virkesförrådet i allmänhet har å nu ifrågavarande skogar, komma dessa båda principer i ett visst motsatsförhållande till varandra. Sådana förhållanden, som föranleda ett alltför svagt utnyttjande av markens produktionsförmåga, såsom riklig förekomst av 3-skog och dåligt växande 2-skog, komma att verka höjande på avverkningsbeloppen, medan strävan till jämnhet i virkesavkastningen i allmänhet kommer att verka sänkande på desamma. Liksom hittills vid tillämpningen av 1915 års förordning kommer sålunda även i fortsättningen åtminstone en tid framåt att i regel bestå ett motsatsförhållande mellan skogsvårdskravet samt kravet på jämnhet i avkastningen. Intressekonflikter komma därför att uppstå, för vilka ingen lösning torde vara möjlig med mindre det ena eller andra kravet får mer eller mindre träda tillbaka. Missnöjet från skogsägarnas sida med de bestämmelser, som tillämpats på grundval av 1915 års lappmarkslag, har utan tvivel till väsentlig del berott därpå, att vid dylika intressekonflikter hänsynen till jämnheten blivit utslagsgivande. Ett sådant hänsynstagande har emellertid betingats av den avfattning lagbestämmelserna fått i sistsagda förordning. Bestämmelserna i 8 § av de sakkunnigas lagförslag giva nu uttryck åt de sakkunnigas mening, att hänsynen till den jämna avkastningen skall vika, där skogsvårdens krav uppenbarligen så fordra. När det gäller att tillgodose skogsvårdens krav, blir frågan närmast koncentrerad på spörsmålet rörande den ålder eller utvecklingsgrad, vid vilken bestånden med hänsyn till föreliggande biologiska och ekonomiska förutsättningar (föryngringsförhållanden, tillväxtmöjlighet, virkespriser,

räntefot o. s. v.) lämpligast böra föryngringshuggas. Kalkyler härom k u n n a uppgöras, men någon absolut visshet om denna tidpunkt torde icke därmed k u n n a vinnas, då de förutsättningar, på vilka kalkylerna komma att grundas, delvis ännu äro otillräckligt kända, delvis alltid torde komma att förbli diskutabla. Den gräns det här är fråga om är emellertid densamma som mellan mogen och icke mogen skog, vars bestämmande, som ovan sagts, i allmänhet icke i praktiken möter större svårigheter. Betydelsen av att nyssnämnda teoretiska kalkyler göras ligger däri, att j de giva ett fast underlag för det bedömande, som sker ute i skogen. Emellertid finnes det omständigheter, som göra, att en skogsägare k a n finna med sin fördel förenligt att dröja med föryngringsavverkningen av den mogna skogen utöver nyssnämnda gräns. Även från det allmännas sida k a n det föreligga intressen, som t a l a för a t t skogen i viss m å n sparas. Det finnes dock härvidlag en gräns för sparandet, där detta i allmänhet icke längre kan anses försvarligt, nämligen då hänsyn till skogsvården uppenbarligen kräver, att beståndet avverkas för att giva plats för en n y generation. Vid denna gräns står man, exempelvis då virkeskvaliteten i beståndet avsevärt försämras eller då beståndets produktion i förhållande till markens produktionsförmåga är oskäligt låg, eller då icke mogen skog, ägnad att ersätta det gamla beståndet, tager skada på grund av dettas kvarstående. Man finner sålunda två tidpunkter, en, då beståndet kan lämpligen avverkas för föryngring, och en, då beståndet måste avverkas. Det är uppenbart, att det allmänna icke bör för vinnande av jämnhet i virkesavkastningen t v i n g a en skogsägare att spara skogen utöver den övre av dessa båda gränser. Tvärtom måste från det allmännas sida förutsättas, att bestånden komma att avverkas, innan denna gräns överskridits. Detta är något, som en god skogsvård ovillkorligen kräver. Med utgångspunkt från ovannämnda båda tidpunkter kan m a n därför för lösandet av de konflikter, som k u n n a uppkomma mellan skogsvårdskravet samt kravet på jämnhet i virkesavkastningen, fastslå såsom princip, att skogsvårdskravet ovillkorligen innebär, att skog, som u p p n å t t denna övre gräns, icke längre sparas, samt att för åstadkommande av största möjliga jämnhet i virkesavkastningen allenast må användas marginalen mellan nämnda båda tidpunkter, nämligen då ur skogsvårdssynpunkt sett bestånden sannolikt lämpligast böra avverkas för föryngring och då desamma måste avverkas. För att k u n n a ingå på en beräkning, i vad mån en hushållning med någorlunda j ä m n virkesavkastning under närmaste och därpå följande indelningsperioder ( = de olika avverkningsplanernas giltighetstider) skall k u n n a upprätthållas, måste i första h a n d en undersökning göras rörande den icke mogna skogens kubikmassa, dess ungefärliga fördelning på åldersklasser samt tillväxtmöjligheter. Med ledning av dessa uppgifter beräknas därefter den tid, som kan förflyta — här nedan kallad övergångstiden — innan den befintliga och efter föryngring uppkommande

225 icke mogna skogen lämnar en någorlunda jämn och i förhållande till markens produktionsförmåga nöjaktig avkastning. Därefter måste ett överslag göras rörande den kvantitet mogen skog, som kan beräknas finnas å fastigheten under denna s. k. övergångstid. Man har därvid att räkna med dels det befintliga mogna virkesförrådet med dess beräknade tillväxt, dels ock det virkesförråd, som vid olika tidpunkter under övergångstiden från klassen icke mogen skog växer in i klassen mogen skog. Det virkesförråd mogen skog, som sålunda beräknas finnas å fastigheten under övergångstiden, kan såsom ett första led i beräkningen tänkas jämnt fördelat på de olika indelningsperioderna under övergångstiden. Den uppdelning, som en dylik enkel division giver, torde emellertid i de flesta fall, särskilt då övergångstiden kan beräknas bliva lång, icke kunna vidhållas, utan jämkningar måste ske med hänsyn till skogsvårdskravet. Såsom nyss framhållits, fordrar en god skogsvård, att bestånden avverkas för föryngring, innan de överskrida den nyss nämnda övre gränsen. Det virkesbelopp, som må under varje indelningsperiod uttagas av mogen skog, måste sålunda bestämmas till minst ett så stort belopp, att all skog, som uppnått eller under indelningsperioden kan uppnå denna övre gräns, verkligen kan bliva uttagen under perioden. Härigenom fixeras faktiskt ett visst minimum för perioden, vilket icke får understigas. Följden härav blir, att nyssnämnda jämna, enligt matematiska regler gjorda fördelning av virkesförrådet på de olika indelningsperioderna måste jämkas med hänsyn till det på nyssnämnda sätt för perioden fixerade minimibeloppet, i den mån detta nämligen är högre. Därest så skulle inträffa, att minimibeloppet för en senare indelningsperiod skulle komma att beräknas bliva högre än minimibeloppet för en tidigare period, bör, så framt de båda minimibeloppen äro så höga, att den matematiska kvoten icke överstiger dem, jämväl en jämkning om möjligt äga rum för att vinna ökad jämnhet emellan avverkningsbeloppen. Inom första indelningsperioden fördelas det sålunda bestämda beloppet på avverkningsperioder i huvudsak enligt samma grunder, som angivits för fördelningen mellan indelningsperioder. En konsekvens härav blir, att till avverkning under första avverkningsperioden ( = 5 första avverkningsåren) såsom ett minimum anslås ett belopp motsvarande den del av förrådet, som redan uppnått eller tilläventyrs passerat övre gränsen. Bestånd av så beskaffad skog skola vid taxeringen avskiljas och kunna återfinnas på den karta, som de sakkunniga förutsatt böra liksom hittills upprättas i sammanhang med skogens undersökning. Detta bör bliva en erinran för skogsägaren, att denna skog bör i första hand komma till avverkning. Vid detta avskiljande måste emellertid självfallet tanken på beståndens behandling bliva avgörande. Därför bör icke i den kvantitet skog, som snarast möjligt torde avverkas, inräknas träd, vilka visserligen med hänsyn till sin beskaffenhet böra hänföras dit men som stå enstaka eller förekomma i blandning med annan bättre (2-)skog på sådant sätt, 15 — 3 1 0 0 7 9 .

att deras uttagande skulle som konsekvens medföra, att beståndet i sin helhet måste avverkas, ehuru det såsom sådant icke vore i "behov av att utan dröjsmål avverkas. Ett borttagande av dylika träd skulle nämligen vara olämpligt i första fallet av drivningstekniska skäl, i senare fallet ur skogsvårdssynpunkt, då t. ex. torkning i vissa beståndstyper gärna inträffar efter det slutenheten till viss grad rubbats. Sakkunniga vilja slutligen framhålla, att vid uppgörandet av avverkningsberäkningarna förrättningsmannen ovillkorligen måste, för att komma till ett gott resultat, göra grundliga förberedande undersökningar. Han skall därvid iakttaga bland annat följande. Virkesförrådets storlek uppskattas på sedvanligt sätt och tillväxtundersökningar göras, i den mån icke användbart material för tillväxtens beräknande förefinnes. Den icke-mogna skogen uppdelas på åldersklasser. Den mogna skogen bör, för såvitt icke en uppdelning på åldersklasser kan anses giva en klarare bild av dess tillstånd och sammansättning, uppdelas på mogenhetsklasser, varvid ett schema i huvudsaklig överensstämmelse med det för närvarande använda (uppdelning på 2- och 3-skog) efter eventuell komplettering lämpligen torde kunna tillämpas. Beträffande de olika bestånden innehållande mogen skog böra i nödig utsträckning anteckningar göras i beståndsbeskrivningen om de tidpunkter, då respektive bestånd med hänsyn till skogsvårdens uppenbara krav anses senast böra föryngringshuggas. Ävenså antecknas de bestånd, för vilka denna tidpunkt uppnåtts eller eventuellt passerats. I vissa fall erfordras även ett ståndpunktstagande till frågan, när beståndet med tagen hänsyn till alla på frågan inverkande biologiska och ekonomiska förutsättningar sannolikt helst bör föryngringshuggas. ndring i av- Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen för avverkningsbelopverknings- p e n s bestämmande kommer en relativt stor förekomst av 3-skog i regel att plan ' verka till höjning av avverkningsbeloppet. Emellertid kan man då tänka sig, att i ett dylikt fall, där avverkningsbeloppet med hänsyn till förekomsten av 3-skog i större myckenhet blivit satt relativt högt, skogsägaren av mer tillfälliga ekonomiska orsaker uttager hela avverkningsbeloppet från befintlig 2-skog. Då är ju meningen med det större avverkningsbeloppet uppenbarligen förfelad, och det måste vid sådant förhållande finnas möjlighet för myndigheten att ingripa. Med hänsyn härtill hava sakkunniga föreslagit stadgande om att, där grunderna för avverkningsplanen skulle bliva väsentligt rubbade, skogsvårdsstyrelsen skall äga att förordna om erforderlig ändring i planen. I samband härmed skall styrelsen kunna förordna, att huvudavverkning för annat ändamål än husbehov icke skall få ske utan tillstånd. En förutsättning för ett dylikt förordnande är emellertid, dels att en försämring i skogstillståndet å fastigheten verkligen inträtt, och dels att denna försämring föranletts av ett åtgörande från skogsägarens sida. Man kan ju tänka sig, att försämringen förorsakats av en naturkatastrof eller dylikt, men en sådan hän-

délse bör icke verka därhän, att skogsägarens förfoganderätt över skogen blir inskränkt. Den form för ingripande från myndighetens sida gentemot en avverkare, varav sakkunniga härvidlag begagnat sig, utgör ju en form av avverkningsförbud ehuru inskränkt så väl ifråga om tiden som beträffande omfattningen. Man skulle därvid kunna anmärka, att man skulle vunnit i effektivitet, om man även för detta fall stadgat rätt för myndigheten att direkt meddela avverkningsförbud jämlikt 20 § särskilt med hänsyn därtill, att myndigheten då skulle vara i stånd att kanske redan på ett tidigare stadium ingripa, nämligen när en avverkning planlagts på sådant sätt, att avverkningsplanens grunder skulle rubbas, därest den verkställdes. Sakkunniga hava icke förbisett detta förhållande men hava likväl icke ansett sig böra tillstyrka ett avverkningsförbud härvidlag. De sakkunniga hava nämligen icke ansett lämpligt, att till efterrättelse fastställes den ordning, i vilken de olika bestånden skola komma till avverkning. Vidare måste det bliva svårt att i förväg, innan avverkning skett, uteslutande på grund av avverkningens planläggning, bedöma, huruvida avverkningen kommer att utföras i den ututsträckning, att skogstillståndet därmed försämras. Sakkunniga hava därför funnit riktigast, att ett ingripande må ske, först sedan ett dylikt förhållande blivit påvisbart. Emellertid torde man vara berättigad antaga, att ett rubbande av grunderna för avverkningsplanen skall förekomma allenast i enstaka undantagsfall, då skogsägarna dels torde inse det för dem fördelaktiga i att följa planens anvisningar och dels alltid hava över sig hotet om inskränkning i dispositionsrätten, därest de frångå avverkningsplanens anvisningar därvidlag. Från ren ransoneringssynpunkt skulle det måhända vara riktigast, att fastighetsägaren endast finge uttaga avverkningsbelopp för förflutet eller löpande år. Emellertid kräver det praktiska livet, att fastighetsägaren lämnas en något större frihet och får rätt att i viss utsträckning uttaga avverkningsbelopp jämväl för flera år framåt. Därvid måste man dock fasthålla, att en dylik avverkning alltid skall betraktas som en avverkning i förtid samt att, därest fastighetsägaren begagnat sig av sin rätt att uttaga dylik, han icke utan särskilda skäl skall tillåtas ytterligare avverkning, innan det tidigare förskottet så att säga blivit intjänat. Skulle man icke fasthålla vid denna princip, skulle följden bliva, att fastighetsägaren skulle år efter år ständigt kunna i förtid uttaga sin ranson. Men meningen med den medgivna större rörelsefriheten har ju varit en annan, nämligen att fastighetsägaren skall hava möjlighet att kunna koncentrera sina avverkningar vid behov. Sakkunniga hava därför föreslagit, att avverkningsplanens giltighetstid skall bliva indelad i avverkningsperioder samt att fastighetsägaren skall tillerkännas rätt att, när han under perioden så finner lämpligt, uttaga det för densamma beräknade awerkningsbeloppet. Principiellt tillämpas detta periodsystem redan i den nuvarande lappmarkslagen genom föreskriften om treårsut-

syningar. Sakkunniga hava nu föreslagit en utökning av periodens längd till fem år för att därigenom yttermera öka möjligheterna för fastighetsägaren att anpassa sina avverkningar efter praktiska och ekonomiska förhållanden. Någon våda av en dylik utökning torde icke förefinnas. Slutligen bör det enligt den nya lagen liksom i den nuvarande lappmarkslagen finnas möjlighet för fastighetsägaren att efter myndighets prövning erhålla tillstånd att jämväl uttaga avverkningsbelopp för flera perioder framåt. Bruknings- För att ytterligare öka möjligheterna för skogsägarna att bedriva sina gemenskap, avverkningar på ett ekonomiskt och rationellt sätt hava sakkunniga föreslagit, att efter skogsvårdsstyrelsens prövning två eller flera fastigheter skola kunna i avverkningshänseende behandlas som en brukningsenhet. Detta innebär, att de i planen för de särskilda fastigheterna fastställda avverkningsbeloppen kunna sammanslås samt det sålunda uppkomna sammanlagda avverkningsbeloppet uttagas, som om icke någon uppdelning å olika fastigheter förefunnes. En inskränkning föreligger dock härvidlag så till vida, att man icke på någon av de särskilda fastigheterna får under planens giltighetstid avverka mer, än vad som motsvarar samtliga för denna tid enligt avverkningsplanen fastställda avverkningsbelopp. Med denna anordning vinner man större rörlighet i avverkningarna, så att dessa kunna koncentreras till vissa trakter eller viss flottled, och möjliggör därigenom en besparing i kostnaderna. Någon begränsning i fråga om dylik gemensam avverkning har icke gjorts vare sig med hänsyn till fastigheternas belägenhet eller med hänsyn till äganr derättsförhållandena. Visserligen har under sakkunnigas arbete ifrågasatts, att man skulle inskränka den gemensamma avverkningen till fastigheter, som vore i samma ägares hand, men en sådan inskränkning skulle göra det omöjligt för t. ex. ett bolag att genomföra en rationalisering uti nu ifrågakomna hänseende med avseende å fastighet, till vilken ett dotterbolag vore ägare. Dessutom bör tanken på kooperativa sammanslutningar för utförande av avverkningarna å bondeskogarna icke vara alldeles utesluten. Överhuvudtaget måste det från nationalekonomisk synpunkt anses riktigt, att från det allmännas sida hinder icke läggas i vägen för den koncentrering och rationalisering i största utsträckning av avverkningarna, som ur biologiska synpunkter är möjlig. Emellertid måste samtidigt framhållas, att sådana sammanslagningar, som här åsyftas, naturligtvis icke böra drivas så långt, att därigenom rubbas den jämna tillgång till arbetstillfällen för befolkningen på orten, som lagförslaget avsett att åstadkomma. Skogsvårdsstyrelsen skall fastställa den tid, under vilken brukningsgemenskapen skall gälla. Denna torde komma att i allmänhet bestämmas med hänsyn till de olika avverkningsplanernas giltighetstid. Någon allmän regel torde härvidlag icke kunna uppställas, utan det blir myndig-

hetens sak att i varje särskilt fall verkställa en prövning med hänsyn till föreliggande omständigheter. Sakkunniga hava förutsatt, att i regel gemenskapen skall fortfara under den bestämda tiden. Emellertid bör det finnas möjlighet att kunna redan vid en tidigare tidpunkt upplösa densamma, då skäl härför föreligga. Då det åvilar skogsvårdsstyrelsen att lämna tillstånd till bildandet av brukningsenhet, bör det följdriktigt tillkomma samma myndighet att lämna tillstånd till gemenskapens brytande. Det har framkastats den tanken, att försök skulle komma att göras att använda anordningen med brukningsgemenskap som en utväg att exploatera skogskapitalet på en fastighet för att därefter realisera densamma. Emellertid vilja de sakkunniga framhålla, att de uttalade farhågorna härvidlag sakna fog för sig. Har på en fastighet skett avverkning motsvarande samtliga avverkningsbelopp för planens giltighetstid, vilket ju är det mesta, som kan avverkas därstädes på en gång, blir följden endast den, att, så länge planen gäller, icke någon vidare avverkning får ske på fastigheten, vare sig gemenskapen bibehålles eller icke. Sakkunniga förutsätta härvid, att, även om gemenskapen brytes, den gamla avverkningsplanen bibehåller sin giltighet och att ny plan icke upprättas, förrän den gamlas giltighetstid lupit ut. Det från regleringssynpunkten farligaste, som sålunda kan hända härvidlag, är, att avverkningarna under planens giltighetstid koncentreras till ett enda tillfälle, men detta kan ju icke innebära något allvarligare men. Det kan törhända synas som en motsägelse att på detta sätt jämsides med principen om jämn virkesavkastning på en fastighet tillåta avverkning för t. ex. 20 år framåt, men tänker man på den sociala huvudsynpunkt, som föranlett kravet på jämn virkesavkastning, är det tydligt, att denna kommer att bliva lika väl tillgodosedd, även om man koncentrerar de årliga avverkningarna till vissa platser, om blott detta icke sker inom allt för stora områden. För det fall, att skada uppkommer å skog, kan naturligtvis den kvantitativa reglering av huvudavverkningarna, som finnes föreskriven, icke få lägga hinder i vägen för skogsägaren att tillvarataga skadat virke samt att företaga nödiga rensningshuggningar. De träd, som därvid tillgodogöras, och som kunna hänföras till mogen skog (alltså 2-skog och 3-skog), skola givetvis avräknas å avverkningsbeloppet. Nu kan man ju tänka sig, att avverkningsbeloppen för planens hela giltighetstid redan äro uttagna, när skadan sker. Då finnes ju ej något avverkningsbelopp, varifrån avräkning kan ske, utan den av skadan föranledda avverkningen kommer då att falla utom regleringen. Men dylika fall torde väl bliva tämligen sällsynta och sakna praktisk betydelse för regleringsfrågan. Det har ifrågasatts, att i fall, varom nu är fråga, jämväl sådana tillgodogjorda träd, som äro att räkna till icke mogen skog, skulle gå i avräkning å avverkningsbeloppet, då avverkningsberäkningen grundade sig

jämväl på den förefintliga icke mogna skogen. Sakkunniga hava emellertid ansett, att så icke bör ske. Däremot har förutsatts, att därest ickemogen skog i mer avsevärd omfattning blivit raserad, en omläggning av avverkningsplanen måste ske med hänsyn till att grunderna för densamma blivit avsevärt ändrade. Såsom förut nämnts, hava en del fastigheter ställts utanför den kvantitativa regleringen av huvudavverkningarna. Beträffande dessa fastigheter hava sakkunniga funnit det vara tillrådligt att låta vederbörande skogsvårdsstyrelse i varje särskilt fall bestämma, i vilken omfattning avverkning för annat ändamål än husbehov må ske, och därför föreslagit, att dylik avverkning skall vara beroende på nämnda myndighets tillstånd. Att härvidlag jämväl föravverkningen blivit ställd under denna kontroll har sin orsak i att man velat undvika varje risk för att fastighetsägaren skall känna sig frestad att på dessa fastigheter, som ju i allmänhet komma att hava relativt ringa skogstillgång, gå till överdrift i fråga om föravverkning. Har man sålunda i dessa fall ställt fastighetsägaren i hårt beroende av myndigheten, måste man å andra sidan också tillse, att han icke blir utsatt för godtycke från myndighetens sida. I sådant syfte har uttryckligen stadgats, att fastighetsägaren skall vara berättigad uttaga på en gång så mycket av den mogna skogen, som med hänsyn till skogens återväxt samt kravet på framtida tillgång på lämpligt husbehovsvirke är förenligt. Kravet på återväxtens betryggande skall därvid bedömas enligt samma principer, som gälla ifråga om andra fastigheter. Någon företrädesrätt för naturlig föryngring föreligger sålunda icke heller härvidlag, varför, så snart icke särskilda svårigheter i föryngringshänseende förefinnas, fastighetsägaren kan påfordra, att avverkning får företagas på ett sätt, som kan anses lämpligt med hänsyn till att återväxten skall tillgodoses genom t. ex. kultur. Utgående från den principen, att till husbehov icke bör användas dyrbarare virke än ändamålet kräver, hava de sakkunniga i uttrycket lämpligt husbehovsvirke velat inlägga den mening, att vid avverkningstillstånds medgivande skogsvårdsstyrelsen icke bör tvinga skogsägaren att kvarlämna skog av onödigt värdefull beskaffenhet för tillgodoseende av kommande husbehov. Även denna fråga bör nämligen behärskas av sunda ekonomiska synpunkter. Något hinder bör sålunda icke föreligga att t. ex. låta en fastighetsägare avverka värdefull timmerskog för avsalu, även om därigenom det återstående skogskapitalet icke skulle anses fullt tillräckligt för tillgodoseende av det framtida husbehovet. Man kan nämligen, när det gäller nu ifrågavarande områden, förutsätta, att det alltid förefinnes möjlighet att från annat håll inköpa lämpligt husbehovsvirke. Sakkunniga vilja till stöd för sin mening härvidlag åberopa, förutom att denna princip måste vara ekonomiskt riktig, jämväl den omständigheten, att den numera i allmänhet tillämpas även av domänstyrelsen å t. ex. de ecklesiastika boställena. I detta sammanhang bör framhållas, att den

231 rätt, som på sätt ovan sagts tillerkänts skogsägaren, endast avser sådana fastigheter, beträffande vilka myndigheten förklarat avverkningsplan icke vara erforderlig. Man kan ju mycket väl tänka sig, att jämväl beträffande annan fastighet det kan inträffa, att avverkningsplan vid visst tillfälle icke blivit upprättad, och även för dylikt fall erfordras ju särskilt tillstånd för avverkning. Men därvidlag föreligger icke för skogsägaren den rätt till avverkning, som nyss omnämnts. Denna skillnad är fullt avsiktlig från sakkunnigas sida och har tillkommit för att förhindra skogsägaren att tredskas ifråga om medverkan till avverkningsplans upprättande.

Vad angår frågan om regleringen av avverkningarna i den icke mogna Förawerkskogen (föravverkning) hava sakkunniga, såsom tidigare nämnts, an- n%ng* sett, att dylik skog måste skyddas för skövling, och därför beträffande densamma föreslagit samma allmänna bestämmelse, som för sådant ändamål gäller enligt 1923 års lag för yngre skog, nämligen att avverkning icke må ske annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. Emellertid hava sakkunniga i det nu föreliggande förslaget med avseende å de restriktiva bestämmelserna uti sagda hänseende gått något längre än 1923 års lag. Sakkunniga hava nämligen icke föreslagit, att undantag från den allmänna regeln skall såsom i sistsagda lag kunna förekomma, när det gäller husbehovsavverkning. Anledningen till att dylikt undantag icke ansetts erforderligt ifråga om de områden det nu gäller är, att skogstillgången i dessa trakter alltid torde vara så riklig, att man icke gärna kan tänka sig, att husbehovet icke skall kunna tillgodoses, även om man undantagslöst tillämpar den allmänna föreskriften om att avverkning i icke mogen skog må allenast ske genom ändamålsenlig gallring. Sakkunniga hava ansett, att föravverkningarnas utförande i regel kan anförtros åt de enskilda skogsägarna, samt sålunda utgått från den allmänna principen, att förawerkning skall få fritt företagas. I allmänhet torde det enligt sakkunnigas mening vara tillräckligt, att skogsvårdsstyrelsen genom sina tjänstemän övervakar, att föravverkningarna ske på ändamålsenligt sätt. Vad gäller skogsbolagen, hava ju dessa så gott som undantagslöst till sitt förfogande sakkunnigt folk, och någon avsiktlig skövling av den icke-mogna skogen kan ej heller gärna tänkas ifrågakomma från bolagens sida. Vad beträffar övriga enskilda skogsägare, torde jämväl dessa numera äga ett sådant skogligt intresse och sådan insikt i skogliga förhållanden, att icke heller från deras sida ett skövlande kan ifrågasättas. Man har snarare anledning att vänta, att de komma att ådagalägga alltför stor försiktighet vid genomförandet av föravverkningarna. Så snart en skogsägare känner sig tveksam om sättet för föravverkningens utförande, äger han ju alltid rätt att hos skogs-

vårdsstyrelsen erhålla sakkunnigt biträde. Sakkunniga hava överhuvudtaget ansett sig sakna anledning antaga, att befolkningen inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar skulle vara mindre lämpad att sköta sin skog än befolkningen i de delar av Norrland, där 1923 års skogsvårdslag äger giltighet. Från den allmänna regeln om fri föravverkning har, om man bortser från de mer speciella fall, då avverkningsplan icke blivit upprättad för fastigheten, eller, när det är frågan om lövskog ovan odlingsgränsen, allenast gjorts ett enda undantag. Undantaget avser det fall, då skogsbeståndets beskaffenhet ger anledning till särskild försiktighet. För sådan händelse skall skogsvårdsstyrelsens tillstånd till föravverknings företagande inhämtas. Sådan försiktighet kan tänkas böra iakttagas, då föravverkning skall ske i vissa medelålders bestånd å mark, där särskilda föryngringssvårigheter föreligga. En oriktigt utförd avverkning kan här leda till att det kvarstående beståndet fullständigt raseras genom t. ex. storm. Denna eventualitet hava de sakkunniga velat undvika. Även hava de sakkunniga tänkt på vissa olikåldriga bestånd så sammansatta, att en ändamålsenlig föravverkning i 1-skogen låter sig företaga endast efter eller i samband med gammalskogens uttagande. Gallras i dylika mera ömtåliga fall ungskogen först, föreligger fara för dess rasering vid den efterföljande gammalskogsavverkningen och sedermera för vindfällning. Skogsvårdsstyrelsen bör därför äga möjlighet att förhindra en dylik olämpligt anordnad föravverkning. Frågan om huruvida särskilt tillstånd till föravverkning skall vara erforderligt eller icke, skall, enligt vad sakkunniga tänkt sig, avgöras i samband med avverkningsplanens fastställande. I planen skall sålunda angivas de trakter, där dylikt tillstånd skall erfordras, varjämte dessa områden skola utmärkas å den i samband med planen upprättade kartan. Det bör kanske påpekas, att det förekommer ytterligare ett fall, då skogsvårdsstyrelsens medgivande kan bliva erforderligt för en föravverknings utförande, och detta inträffar, därest anmälan om avverkningen icke skett inom stadgad tid. Det då erforderliga tillståndet betingas emellertid av andra mer praktiska synpunkter, varför man ej här kan taga upp detta fall såsom något principiellt undantagsfall från regeln om fri föravverkning. I olikhet med 1923 års lag hava sakkunniga icke ansett nödigt att såsom regel föreskriva särskilt tillstånd för bedrivande av föravverkning å mark av sådan beskaffenhet, att föryngringssvårigheter föreligga. Vid en ändamålsenlig gallring i ett skogsbestånd äventyras ju icke återväxten och, även om gallringen icke skulle verkställas på fullt ändamålsenligt sätt, torde i regel därigenom icke någon fara för återväxten uppkomma. Det skulle endast vara under den förutsättningen, att gallringen utfördes så, att skogsbeståndet därigenom kunde komma att fullständigt

skövlas, som en verklig fara för återväxten kunde uppkomma. Men, som tidigare framhållits, man behöver enligt sakkunnigas mening knappast befara, att en gallring avsiktligt kommer att företagas på sådant sätt, och för de mer riskfyllda fallen finnes ju möjlighet att i samband med avverkningsplanens upprättande föreskriva utsyning. Det blir produktionssynpunkten, som blir avgörande för frågan, huruvida en gallring är ändamålsenlig eller icke. Målet för skogsskötseln är, att markens produktionsförmåga skall komma till sin tillbörliga rätt, d. v. s. att på densamma skall förefinnas ett virkesförråd med tillväxt, som svarar mot nämnda förmåga. Vid föravverkningen skall detta mål eftersträvas. Härför fordras, å ena sidan att beståndet icke gallras för hårt, så att produktionskapitalet på marken blir för lågt eller beståndet icke stormhärdigt, och å andra sidan att det gallras tillräckligt hårt, så att produktionen verkligen främjes. Det gäller således att rätt avväga proportionen mellan dessa båda krav. Att angiva mer detaljerade regler för föravverkningarnas utförande möter oöverstigliga svårigheter och torde heller icke, med tanke på skogsvetenskapens tid efter annan växlande ståndpunkt, vara behövligt eller ens lämpligt. Föravverkningens utförande blir naturligtvis alltid i viss mån beroende på subjektiv uppfattning. Man kan därför icke från det allmännas sida framställa krav på att densamma skall vara utförd på det sätt, som enligt myndighetens mening är mest ändamålsenligt, utan måste inskränka sig till att fordra, att en föravverkning alltid är åtminstone i någon mån positivt ändamålsenlig d. v. s. bidragande till förbättring i produktionsförhållandena. Det bör kanske påpekas, att under nu ifrågavarande stadgande om ändamålsenlig gallring i icke mogen skog naturligtvis icke inbegripes avverkning av enstaka träd av sådan beskaffenhet, att de skulle kunna hänföras till icke mogen skog. Såväl för att konstituera begreppet skog (bestånd, grupp) som för att det skall kunna bliva tal om gallring erfordras tydligen ett visst antal samlade träd. En förutsättning för att en ändamålsenlig gallring skall kunna företagas är, att skogen besitter förmåga eller möjlighet att nöjaktigt utveckla sig. Äro träden av sådan ålder, att de med hänsyn till denna närmast böra hänföras till icke mogen skog, men sakna livskraft eller teknisk utvecklingsbarhet, kan en gallring i beståndet, huru den än göres, icke främja en nöjaktig utveckling. I ett sådan bestånd av icke mogen skog måste alltså, då i icke mogen skog endast medgives ändamålsenlig gallring, tillstånd av myndigheten utverkas för varje slag av avverkning utöver husbehovet.

Vid det allmännas ingripande i skogsskötseln i reglerande syfte har Rusbehovaundantag gjorts för husbehovsavverkning. En skogsägares rätt att å sin avverknin9. skog fritt taga ut vad han behöver till sitt husbehov, har av gammalt

varit respekterad i skogsförfattningarna, även om denna rätt blivit såsom i 1923 års lag i viss mån inskränkt med hänsyn till skogsvårdskravet. Sakkunniga hava ansett det ligga i sakens natur, att jämväl beträffande nu ifrågavarande områden avverkning för tillgodseende av bränslebehovet och annat husbehov i största möjliga utsträckning lämnas fri. Denna frihet har begränsats endast så till vida, att i allmänhet för avverkning stadgade kvalitativa bestämmelser måste iakttagas jämväl härvidlag. En fastighetsägare kan sålunda icke ens, när det gäller tillgodoseende av husbehovet, tillåtas verkställa avverkning så, att återväxten äventyras, eller att avverka icke mogen skog annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. Denna inskränkning torde dock icke kunna medföra något större men för fastighetsägaren med hänsyn till den relativt rikliga skogstillgången å fastigheterna å nu ifrågavarande områden. Såsom subjekt för husbehovet räknas icke blott den fastighet, vartill skogen i fråga hör, utan även den eller de fastigheter, som förutom denna omfattas av avverkningsplanen. Till den sålunda bestämda egendomens husbehov är att räkna jämväl vad som åtgår för upplåtna arrenden och torplägenheter eller för eljest upplåten rätt till husbehovsvirke. Enligt sakkunnigas mening bör icke ett sambruk mellan två fastigheter i och för sig medföra någon rätt för den ena fastigheten att få sitt husbehov av virke tillgodosett från den andra. Vad som därvidlag blir avgörande är, huruvida gemensam avverkningsplan förefinnes eller icke. Ligga fastigheterna under gemensam plan, behandlas ju fastigheterna från skoglig synpunkt såsom en enda fastighet, och det saknar då egentligt intresse, om det gemensamma husbehovsvirket uttages på den ena eller den andra fastighetens skog. Föreligger däremot skilda planer för fastigheterna, torde man icke böra tillåta, att fastigheterna utan vidare få tillgodose sitt husbehov från varandras skog. Detta skulle nämligen medföra, att avverkningsberäkningarna för fastigheterna bleve oriktiga. Avverkningsbeloppet beräknas ju med hänsyn till det virkesförråd, som återstår, sedan erforderligt virke för husbehovet fråndragits. Man skulle då nödgas att i båda fastigheternas avverkningsplaner göra avdrag för båda fastigheternas husbehov. Ty skulle man medgiva rätt till husbehovsvirke på grund av sambruk, måste denna rätt bliva ömsesidig, så att båda fastigheternas husbehov skulle kunna uttagas på vilkendera av fastigheterna man funne lämpligast. Sakkunniga hava därför stannat för att låta awerkningsplanens omfattning vara avgörande för omfattningen av husbehovet. Ett annat förhållande inträder om det föreligger en direkt upplåten rätt till husbehovsvirke för en fastighet gentemot en annan. Till en sådan upplåtelse måste ju alltid hänsyn tagas. Det bör i detta sammanhang framhållas, att tillgodoseendet av ett husbehov, vartill hänsyn icke tagits vid awerkningsplanens uppgörande, enligt sakkunnigas mening måste behandlas såsom avverkning för annat ändamål än husbehov. Fastighetsägaren torde dock vara berättigad att,

235 därest ett dylikt nytt husbehov skulle uppkomma, påkalla ändring i avverkningsplanen med hänsyn till de uppkomna förändrade grunderna för densamma. I fråga om omfattningen av husbehovsrätten kommer denna att prövas vid avverkningsplanens uppgörande i varje särskilt fall med hänsyn till ortens förhållanden. I den tidigare lagstiftningen har man i vissa fall (t. ex. i lappmarkslagen) använt uttrycket »oundgängliga husbehovet». I den praktiska tillämpningen torde nog det sakna betydelse, vilket uttryckssätt, som härvidlag användes, ett förhållande, som jämväl styrkes därav, att 1923 års riksdag vid behandlingen av allmänna skogsvårdslagen ändrade det i förslaget använda uttrycket »fastighetens oundgängliga husbehov» till enbart »fastighetens husbehov» utan att avse att därigenom göra ändring i sak. Sakkunniga hava i det nu föreliggande förslaget använt sig av 1923 års lags uttryckssätt och sålunda låtit det av lappmarkslagen använda ordet »oundgängliga» bortfalla. Visserligen finnas skäl, som tala för ett bibehållande av den formella inskränkningen såsom en erinran om att sparsamhet bör iakttagas vid husbehovsavverkningen, men å andra sidan skulle ett dylikt uttryck kunna föranleda en viss snävhet vid bedömandet av husbehovets omfattning, något som vid avverkningsplanernas uppgörande enligt sakkunnigas mening icke skulle vara önskvärt. Det bör i detta sammanhang erinras om att ett väsentligt överskridande under indelningsperioden av det beräknade husbehovet, om ej förr, kommer till synes och utövar sitt tillbörliga inflytande på avverkningsberäkningen för nästkommande indelningsperiod. Ett ytterligare undantag från regleringen av skogsavverkningarna har gjorts, nämligen beträffande lövträd nedanför odlingsgränsen. Det torde vara uppenbart, att i allmänhet icke något ingripande från det allmännas sida är erforderligt, när det gäller lövskogen. Denna kommer ju också i form av bränsle huvudsakligen till användning för tillgodoseende av hus • behovet. Ett annat förhållande inträder, när skogen får karaktär av skyddsskog mot fjällgränsen. Björkskogen utgör ju i regel i fjälltrakterna den yttersta förposten mot kalfjället, och det är naturligtvis ett oavvisligt krav, att denna därstädes bibehålles så långt sig göra låter. Sakkunniga hava därför föreslagit bestämmelser härvidlag närmast i överensstämmelse med vad som gäller enligt lagen angående skyddsskogar. Ehuruväl, enligt vad som sagts, en reglering av avverkningarna i lövskogen principiellt är erforderlig allenast ovan barrskogsgränsen, har likväl som gräns härvidlag antagits odlingsgränsen, detta med hänsyn därtill, att någon annan praktiskt användbar gräns ännu icke finnes utlagd för de olika trakterna. Sakkunniga vilja slutligen framhålla, att i det från skyddsskogslagen hämtade uttrycket »skogens framtida bestånd» lika litet som i sagda lag inlagts något krav på en jämn avkastning utan allenast en fordran på

236 att a v v e r k n i n g a r n a bedrivas på sådant sätt, a t t marken k a n fortlöpande hållas bevuxen med skog av minst lika värdefullt slag samt sålunda skogens förmåga att utgöra skydd icke förminskas. 13 §. I allmänhet sker myndighetens prövning a v den r ä t t till avverkning, som må tillkomma skogsägaren, i samband m e d avverkningsplanens uppgörande och fastställande. Avverkningsplanen blir det instrument, som i stort sett reglerar skogsägarens r ä t t i detta hänseende. Men i vissa fall måste myndighetens prövning ske i mera omedelbart samband med avverkningen, och i s å d a n a fall måste särskilt tillstånd från myndighetens sida lämnas för a t t avverkningen skall få försiggå. Enligt sakkunnigas förslag skall särskilt tillstånd sålunda e r f o r d r a s : 1) för avverkning, n ä r fastställd avverkningsplan saknas; 2) för föravverkning å vissa i avverkningsplan angivna t r a k t e r ävensom n ä r dylik avverkning skall ske på a n n a t ä n för beståndets utveckling ändamålsenligt sätt; 3) för avverkning av lövskog ovan odlingsgränsen för a n n a t ändamål ä n husbehov; 4) för avverkning utöver det i avverkningsplanen fastställda avverkningsbeloppet; 5) för avverkning av fröträd, som överhållits enligt myndighets beslut; 6) för avverkning i visst fall i samband med omläggning av skogsmark. H ä r t i l l komma de fall, då tillstånd erfordras på grund av meddelat avverkningsförbud eller på grund av föreskrift jämlikt 8 § 2 momentet. Myndigheten skall pröva, h u r u v i d a och i vilken utsträckning den begärda avverkningen k a n tillåtas. Därvid k a n emellertid v a r a nödvändigt att med avseende å den ifrågasatta avverkningen vidtaga vissa försiktighetsåtgärder. Myndigheten har därför tillerkänts r ä t t att i samband med tillståndets meddelande lämna de föreskrifter rörande avverkningen, som k u n n a v a r a erforderliga, t. ex. föreskriva utsyning. Dylika föreskrifter är avverkaren, vid risk att eljest å d r a g a sig ansvar, pliktig iakttaga vid avverkningen. Det är påtagligt, a t t ett lämnat tillstånd icke kan gälla för all framtid, u t a n att dess giltighet måste vara begränsad, då j u tillståndet lämnats under vissa förutsättningar, vilka äro underkastade förändringar. Såsom längsta giltighetstid därvidlag h a v a sakkunniga föreslagit fem å r i överensstämmelse med bestämmelserna i 1923 års skogsvårdslag. 14 §. Utsyning är ett av de medel, varigenom myndigheten genomför en kontroll på att de träd, som skola avverkas, utväljas på ett sakkunnigt sätt. Det är att märka, a t t utsyningen i och för sig icke innebär ett tillstånd

att uttaga viss virkeskvantitet. Skogsägaren har genom avverkningsplanens fastställande eller genom särskilt tillstånd blivit tillerkänd en bestämd rätt att verkställa avverkning i viss omfattning och utsyningen innebär allenast ett sätt för myndigheten att kontrollera hur denna avverkning sker. Utsyningen skall verkställas på skogsvårdsstyrelsens ansvar, som därvid i allmänhet torde komma att använda sig av sin i mer stadigvarande tjänst anställda personal. Emellertid finnes ju sakkunskapen representerad även utanför skogsvårdsstyrelsens tjänstemannakår, särskilt hos skogsbolagens tjänstemän, och för att denna sakkunskap skall komma till användning och därigenom skogsvårdsstyrelsens arbete och kostnader nedbringas, har i lagförslaget förutsatts, att skogsvårdsstyrelsen skall kunna meddela förordnande jämväl för annan sakkunnig än styrelsens egen tjänsteman att verkställa en utsyningsförrättning. Den förordnade kommer därvid naturligtvis att handla under tjänstemannaansvar och i sådant hänseende vara underkastad bestämmelserna i 25 kap. strafflagen. Sakkunniga hava sålunda tänkt sig, att skogsbolagen skulle i huvudsak komma att med egen personal ombestyra utsyningarna på sina skogar, varvid faran för missbruk bleve undanröjd därigenom att vederbörande förrättningsman handlade under tjänstemannaansvar. Samma möjlighet att utverka sådant särskilt förordnande föreligger naturligtvis för annan skogsägare, som själv är sakkunnig eller önskar anlita annan än i skogsvårdsstyrelsens tjänst anställd sakkunnig person. I allmänhet skall utsyning ske genom stämpling, d. v. s. varje träd, som skall avverkas, skall genom förrättningsmannens försorg åsättas ett officiellt stämpelmärke. Detta märke skall åsättas såväl å stammen vid brösthöjd som vid roten. Föreskriften om att träden skola stämplas jämväl vid roten är föranledd av den kontroll, som myndigheten måste kunna utöva beträffande avverkningen. Det är att märka, att när det gäller icke mogen skog, dylik rotstämpling skall ske vid utsyning men däremot icke vid myndighets stämpling i sådant fall, där utsyning icke är föreskriven. Grunden till. denna skillnad är, att man så långt som möjligt sökt undvika den kostnad och det besvär, som ligger i en rotstämpling, men att man från kontrollsynpunkt icke ansett sig kunna undvara densamma, när det är frågan om sådana olikåldriga bestånd, där utsyning kräves för föravverkning. Understundom erfordras vid utsyning icke den grad av noggrannhet, som följer med en utstämpling. Ett sådant fall föreligger t. ex., då utsyning utan att från biologisk synpunkt vara påkallad föreskrivits beträffande ett mindre område på den grund, att det ligger insprängt bland områden, där föryngringssvårigheter föreligga. För sådant fall kan det vara tillräckligt, att skogsägaren meddelas anvisning, att han inom visst utmärkt område äger uttaga angiven virkeskvantitet, varvid myndigheten tillika, om så erfordras, lämnar föreskrifter rörande avverkningens utfö-

rande. Det är att märka, att skogsägaren är pliktig att följa på så sätt meddelade föreskrifter, även om t. ex. avverkningen med lika gott resultat skulle kunna utföras på annat sätt. Skulle vid en utsyningsförrättning så vara, att förrättningsmannen anser det vara tillräckligt med en anvisning av avverkningsområdet, men skogsägaren däremot påyrkar, att utstämpling skall ske, torde förrättningsmannen vara pliktig verkställa stämplingen. Skogsägaren blir icke utan inflytande på frågan om var och hur utsyningen skall verkställas. I första hand finnes nämligen föreskrift om att såväl den, som sökt utsyningen, som fastighetsägaren eller åbon, där dessa icke äro sökande, skall erhålla underrättelse om tiden för förrättningen. Vidare stadgas i lagförslaget, att fastighetsägarens eller åbons framställda önskemål, när det gäller så väl platsen, var utsyning skall ske, som sättet för densammas utförande, skola beaktas i den mån god skogsvård sådant medgiver. Sakkunniga hava härvidlag velat betona, att myndighetens verksamhet ifråga om avverkningen å den enskildes skog skall vara begränsad till att tillvarataga det allmännas intresse och att biträda skogsägaren i den mån han begär det, men att myndighetens verksamhet icke får utsträckas till att bliva ett förmynderskap i skogligt hänseende för skogsägaren på sätt som hittills ofta skett vid tillämpningen av den nuvarande lappmarkslagen. Vidare är härvidlag att märka, att hänsyn skall tagas endast till önskemål, som framställas av fastighetsägare eller åbo. Sakkunniga hava ansett det icke vara lämpligt, att en avverkningsrättshavare tillerkännes motsvarande rättighet. Den av sakkunniga härvidlag gjorda begränsningen för skogsägarens inflytande genom bestämmelsen om, att god skogsvård skall iakttagas, torde törhända komma att bliva föremål för olika tolkning. Det kan nämligen icke hjälpas, att frågan, om vad som är god skogsvård eller icke, alltid kan bliva föremål för olika subjektiv uppfattning. Så mycket torde dock vara klart, att åtgärder, varigenom återväxten skulle kunna äventyras, icke inrymmas under begreppet god skogsvård. Vidare kan man knappast såsom god skogsvård beteckna, därest å en fastighet, där god tillgång på 3-skog förefinnes, avverkningsbeloppet uttages för en längre tid huvudsakligen i 2-skog. Däremot låter med god skogsvårds fordringar i viss grad förena sig, att man mer tillfälligtvis verkställer en avverkning av mera värdefull 2-skog, ehuru 3-skog finnes. Överhuvudtaget måste varje fall bedömas särskilt för sig, varvid man naturligtvis måste i viss mån taga hänsyn jämväl till de privatekonomiska synpunkterna. I allmänhet torde vara nödvändigt, att utsyningarna för avverkningsåret bliva slutförda före den 1 oktober dels med hänsyn till eventuellt snöfall och dels med hänsyn till den ökade kostnad, som uppkommer på grund av de kortare dagarna. Emellertid hava sakkunniga ansett, att i vissa fall svårigheter skulle kunna uppkomma för myndigheten att iakt-

taga denna tidsbestämmelse, och därför medgivit en utsträckning av tiden för särskilda undantagsfall. För att myndigheten skall kunna organisera utsyningsförrättningarna, måste ansökningarna om utsyning hava skett före viss tid. Denna tidpunkt har föreslagits till den 1 april eller sålunda samma tid, som för närvarande i detta hänseende gäller enligt lappmarkslagen. Skulle ansökan om utsyning inkomma efter denna tid, förefinnes naturligtvis icke något hinder för myndigheten att låta verkställa utsyning, men skogsägaren kan icke påfordra att få utsyningen verkställd under löpande avverkningsåret. Är sökanden eller, om sökanden är annan än skogsägaren, denne missnöjd med den verkställda utsyningen, äger han anföra besvär över förrättningen hos högre myndighet. Det åligger därför vederbörande att senast inom 15 dagar efter utsyningsförrättningens avslutande tillställa sökanden protokoll över förrättningen. I detta protokoll skall finnas angivet, vad som skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen. 15 §. Bestämmelserna i denna paragraf hava tillkommit för att tillgodose återväxtkravet samt överensstämma med motsvarande stadganden i nuvarande lappmarkslag och 1923 års skogsvårdslag. 16 §. Inom de områden, där 1923 års skogsvårdslag äger tillämpning, kunna för närvarande skogsägarna av skogsvårdsstyrelsen på ansökan erhålla sakkunnigt biträde vid stämplingarna. Styrelsens tillhandagående med biträde grundar sig därvid på bestämmelserna i 4 § i förordningen angående skogsvårdsstyrelser. Det är emellertid att märka, att en avverkning, som sker i enlighet med en dylik stämpling, icke är att anse såsom laglig enbart av den anledningen, att stämplingen utförts av sakkunnig person, som därtill förordnats av myndigheten. Det föreligger nämligen icke något hinder för myndigheten att påtala avverkningen såsom olaglig, om anledning härtill föreligger. Visserligen kan enligt 1923 års lag en stämpling genom skogsvårdsstyrelsens försorg förekomma jämväl såsom ett svar på skogsägarens förfrågan huru avverkning i visst fall bör företagas för att icke komma i strid med lagens bestämmelser, och i ett dylikt fall blir naturligtvis en avverkning, som sker i enlighet med stämplingen, att anse såsom laglig, men sådan stämpling torde dock förekomma mera sällan. I det nu föreliggande lagförslaget hava sakkunniga förutsatt, att skogsägaren alltid skall äga att från skogsvårdsstyrelsen erhålla sakkunnigt biträde vid stämpling, men detta stämplingsbiträde skall alltid få den rättsliga innebörden, att en avverkning, som sker i enlighet med stämplingen, blir att anse såsom laglig. Det blir sålunda myndigheten, som kommer att bära ansvaret för, att den avverkning, som sker i enlighet.

med stämplingen, överensstämmer med lagens fordringar i skogsvårdshänseende samt att det i avverkningsplanen fastställda avverkningsbeloppet därvid icke överskrides. När det gäller kontrollen på avverkningarna framträder också denna rättsliga innebörd hos en dylik stämpling däri, att någon särskild deklaration jämlikt 19 § icke blir erforderlig beträffande avverkningen. Då förrättningsmannen skall vara ansvarig för att det i avverkningsplanen fastställda avverkningsbeloppet icke överskrides, måste han naturligtvis vara fullt underkunnig om vad skogsägaren är berättigad att uttaga ur skogen, och för att tillgodose detta krav har upptagits en bestämmelse om skyldighet för den, som söker biträde vid stämpling, att tillhandahålla förrättningsmannen erforderliga uppgifter i detta hänseende. Sakkunniga hava förutsatt, att skogsvårdsstyrelsen vid en stämplingsförrättning av nu ifrågakommen beskaffenhet skall liksom vid en utsyning kunna till förrättningsman förordna även annan sakkunnig än i styrelsens tjänst anställd person. Liksom vid utsyning kommer i sådant fall den förordnade att handla under tjänstemannaansvar och häri torde ligga en tillräcklig garanti för, att han icke skall missbruka sin ställning. Beträffande själva stämplingsförfarandet föreligger en olikhet mellan en sådan stämpling, varom nu är fråga, och en stämpling, som sker i samband med utsyning. När det gäller enbart föravverkning har nämligen i förra fallet någon rotstämpling icke ansetts erforderlig. Anledningen härtill är, att vid dylika föravverkningar några särskilda svårigheter med avseende å kontrollen icke gärna behöva befaras på grund av underlåten rotstämpling, vilket däremot kan vara fallet, när det gäller t. ex. föravverkning i olikåldriga bestånd, där utsyning ansetts påkallad. Att åsätta träden även rotstämpel innebär ju alltid ökat besvär och kostnad. Föreskrift därom bör därför inskränkas till de fall, där det kan anses nödvändigt. 17 $. Med hänsyn till konjunkturväxlingarna på trävarumarknaden kan en skogsägare understundom hava intresse av att göra en omläggning av sina planerade avverkningar. Frågan blir då, i vad mån han därvid är skyldig att taga hänsyn till redan gjorda utstämplingar. Tydligt är, att där myndigheten gjort en utsyning, skogsägaren icke gärna kan få annan utsyning verkställd såsom ersättning för den gjorda förrättningen, därest denna vunnit laga kraft. Likaledes måste man utgå ifrån, att därest stämpling verkställts utan myndighetens biträde, densamma icke kan vara bindande för skogsägaren. Då återstår allenast det fall, när myndigheten på skogsägarens begäran låtit verkställa stämpling utan att utsyningstvång förelegat eller med andra ord, när myndigheten lämnat sådant biträde, som avses i 16 §. Sakkunniga hava därvidlag

241 ansett, att skogsägaren icke bör vara berättigad att upphäva verkan av sådan stämpling. Stämplingen har ju, såsom tidigare framhållits, bland annat den betydelsen, att den upprättade stämplingslängden kommer att utgöra en redovisning i kvantitativt hänseende till myndigheten för vad som uttages. Detta förhållande bör kvarstå orubbat, så att vad som en gång blivit i vederbörlig ordning utstämplat och därvid redovisat till myndigheten för att av denna tagas i beräkning vid fastställande av vad skogsägaren äger uttaga, det skall fortfarande betraktas som om det verkligen blivit avverkat. Eljest skulle stora svårigheter kunna uppkomma för myndigheten vid kontrollens utövande. Bestämmelsen innebär alltså, att en skogsägare, som t. ex. är berättigad att uttaga 200 kbm. och som fått myndighetens biträde vid utstämpling av 125 kbm., därefter icke kan uttaga berörda 200 kbm. varhelst han önskar utan därvidlag är bunden såtillvida, att han har sin frihet beträffande 75 kbm. men därutöver måste hålla sig till den gjorda utstämplingen. I detta sammanhang bör erinras om, att den rättsliga karaktär myndighetens stämpling sålunda erhållit, torde medföra, att träd, som blivit av myndigheten stämplade för avverkning men vid indelningsperiodens slut ännu kvarstå, icke kunna tagas i beräkning vid den nya avverkningsplanens uppgörande. Med hänsyn till att åsatta stämpelmärken småningom bliva övervuxna och med åren bliva otydliga, har stadgats, att därest avverkning icke verkställts inom fem år från det stämpling skett, avverkning icke må försiggå med mindre omstämpling företagits. Man har härigenom velat undvika tvistigheter. Dylik omstämpling är myndigheten pliktig verkställa avgiftsfritt och någon ny stämplingslängd bör icke upprättas, då den gamla skall gälla. Skulle en skogsägare verkställa avverkning av en utstämpling, efter det fem år förflutit, utan att omstämpling skett, ställer sig saken något olika, alltefter det stämplingen skett i samband med utsyning eller icke. Har utsyning skett, måste avverkningen betraktas som olaglig. Har endast förekommit en stämplingsförrättning jämlikt 16 §, finnes naturligtvis icke något hinder för skogsägaren att verkställa avverkningen, så vitt den faller inom ransoneringen, men följden blir den, att icke blott den gamla stämplingen utan jämväl den avverkning, som därutöver då sker, kommer att avräknas å avverkningsbeloppet. 18 §. Skogsvårdsstyrelsens kontroll på sättet för avverkningarnas utförande måste huvudsakligen ske i form av en under själva avverkningarna fortgående kontroll ute i skogen på samma sätt, som redan nu sker, när det gäller efterlevnaden av 1923 års skogsvårdslag. Ehuru denna kontroll icke kommer att bliva av vidare omfattning än den, som utövas enligt sistsagda lag, hava sakkunniga likväl ansett densamma böra underlättas med hänsyn till de stora avstånden och mer svårtillgängliga markerna inom lapp16 — 310079.

markerna samt därför föreslagit bestämmelse om, att anmälan till skogsvårdsstyrelsen i regel skall ske rörande varje tillärnad avverkning för annat ändamål än husbehov. Denna bestämmelse åsyftar, att skogsvårdsstyrelsen skall få kännedom om avverkningen och bliva i tillfälle att göra en förhandsundersökning av de biologiska förhållandena på avverkningsplatsen, därest sådan är erforderlig. Det bör nämligen uppmärksammas, att en dylik undersökning icke alltid erfordras, då styrelsen, som äger tillgång till den upprättade avverkningsplanen, genom en jämförelse mellan denna och anmälan, utan att verkställa undersökning på platsen, kan bilda sig en viss uppfattning om förhållandena därstädes. En dylik undersökning bör emellertid vara påkallad, särskilt när det gäller avverkning av icke mogen skog samt avverkning å sådana mindre områden, där föryngringssvårigheter förefinnas, men där med hänsyn till områdets ringa storlek i avverkningsplanen icke lämnats föreskrift om att utsyning skall ske. Från regeln om anmälningsplikt har endast gjorts två undantag, nämligen dels i visst hänseende för det fall, då skogsvårdsstyrelsen meddelat särskilt tillstånd till avverkningen, och dels när avverkning skall ske i enlighet med stämpling, som skogsvårdsstyrelsen i en eller annan form ombestyrt. Det är ju påtagligt, att i båda dessa fall skogsvårdsstyrelsen icke blott äger kännedom om att avverkning skall ske utan dessutom redan i nödig omfattning prövat förutsättningarna för avverkningen från biologisk synpunkt. Någon särskild anmälan är därför ej därvidlag påkallad. Härvid vilja sakkunniga emellertid fästa uppmärksamheten vid det förhållande, som föreligger, när stämpling verkställts av skogsvårdsstyrelsen utan att utsyningstvång förelegat, d. v. s. när styrelsen på ansökan av skogsägaren lämnat denne biträde vid stämpling. Så länge avverkningen därvid sker i enlighet med stämplingen, erfordras, såsom framgår av vad nyss sagts, icke någon anmälan om avverkningen. Nu är emellertid skogsägaren vid en dylik avverkning icke nödvändigtvis bunden av stämplingen utan kan frångå densamma. Men det är då att märka, att, så snart han frångår stämplingen, han måste göra anmälan om denna avverkning i likhet med vad som är föreskrivet om avverkningar i allmänhet. Att så måste ske är tydligt. Så länge skogsvårdsstyrelsen vet, att stämplingen följes, saknar nämligen styrelsen anledning att utöva någon skarpare kontroll över avverkningen. Men ämnar skogsägaren frångå stämplingen och därmed de direktiv, som stämplingsförrättaren lämnat för avverkningen, får ju skogsvårdsstyrelsen en särskild anledning att följa avverkningen med uppmärksamhet för att tillse, att denna icke kommer i strid med skogsvårdens krav. Det bör emellertid framhållas, att skogsägaren alltid är tvingad att redan vid en tidig tidpunkt bestämma sig för om han skall verkställa avverkning utöver stämplingen eller icke, ty sker icke anmälan inom den härför i allmänhet stadgade tiden, får en ökad avverkning icke företagas utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd eller med andra ord, skogsvårdsstyrelsen skall då lämna tillstånd till att stämplingen frånträdes. Nu omförmälda förhållanden torde emellertid icke komma att vara av någon större praktisk betydelse, då nog i regel de verkställda utstämplingarna torde bliva följda. Vid avverkning i enlighet med stämpling kan aldrig undvikas, att jämväl ett och annat icke stämplat träd måste avverkas. Dels måste nämligen vägar upphuggas och dels kan man understundom icke undvika, att vid trädfällningen träd brytas ner, eller att ett träd, som fälles, med sin krona fastnar i ett närstående träd, så att jämväl detta måste avverkas. Sakkunniga hava utgått från att beträffande dylika s. k. vägträd och ifällningsträd särskild anmälan eller tillstånd från myndighetens sida icke skall erfordras för trädens tillvaratagande. De komma alltså att falla utom stämplingens beräknade belopp. Däremot är tydligt, att skogsägaren beträffande träden ifråga måste avlämna uppgift efter avverkningen, så att de komma att medräknas i den avverkade virkeskvantiteten. Om härigenom den tillåtna virkesmängden skulle komma att bliva överskriden, kan naturligtvis icke något ansvar härför drabba vederbörande, utan föranleder detta allenast till att avräkning sker å den enligt plan bestämda avverkningen på samma sätt, som om en förskottsavverkning förekommit. Enligt förslaget skall anmälan om avverkning i allmänhet ske minst tjugu dagar före avverkningens början, detta för att skogsvårdsstyrelsen skall hava tillfälle att dessförinnan verkställa den nyss omnämnda undersökningen av de biologiska förhållandena å avverkningsplatsen. En dylik undersökning försvåras emellertid ansenligt och är understundom kanske rent av omöjlig, när mark och trädkronor äro täckta av snö. Det måste därför finnas tillfälle för myndigheten att verkställa undersökningen före vinterns inträde, och med hänsyn härtill har stadgats, att där avverkning skall äga rum under tiden 1 oktober—30 april, anmälan skall ske före den 10 september. Sakkunniga hava ansett, att en anmälans giltighet bör vara inskränkt till viss tid, så att ny anmälan måste äga rum, där anmäld avverkning icke verkställts inom viss tid. Skulle icke en sådan inskränkning finnas, skulle svårigheter uppkomma för myndigheten att vinna överblick över de pågående avverkningarna. Det stadgande, som i detta hänseende föreslagits, innebär, att en anmälan om avverkning icke äger giltighet för längre tid än till den 1 maj året näst efter det då anmälan gjorts. Skall avverkning ske därefter, erfordras sålunda ny anmälan. Härigenom vinner man, att myndigheten efter den 1 januari varje år får uppgift om samtliga de platser, där avverkning kommer att ske under nästföljande avverkningsår. Ett undantag härifrån utgöra sådana avverkningar, som skola ske i enlighet med myndighetens stämpling, men beträffande dessa förefinnes icke samma intresse från myndighetens sida, då de utstämplade träden från kontrollsynpunkt betraktas såsom redan avverkade, samt

kontrollen därvidlag kan inskränkas till ett övervakande av att ostämplade träd icke obehörigen avverkas. Har skogsägaren ansökt om tillstånd till avverkning, kräves ej omedelbart särskild anmälan, utan anses en anmälan om avverkning hava skett vid den tidpunkt, då tillståndet meddelats. Men även här gäller, därest icke stämpling jämväl förekommit, den inskränkta giltighetstiden, så att där avverkningstillstånd sålunda erhållits, får avverkningen icke verkställas senare än den 30 april året efter det tillståndet meddelats, så framt icke särskild anmälan om avverkningen sker i vederbörlig ordning. Påföljden av, att en anmälan icke sker i rätt tid, är den, att avverkningen icke får företagas utan myndighetens medgivande. Detta tvång upphör emellertid automatiskt, så snart tiden framskridit till den 1 därpå följande maj, under förutsättning att anmälan då fortfarande äger giltighet. Om alltså en anmälan om avverkning göres den 15 januari, får avverkningen icke utan tillstånd företagas före den 1 därpå följande maj. Men därefter och intill den 1 maj nästföljande år kan avverkningen verkställas efter gottfinnande, då därvidlag föreligger en i vederbörlig ordning gjord anmälan. Huruvida anmälan skett i rätt tid eller icke, får prövas i varje särskilt fall. Sakkunniga hava icke velat föreslå stadgande om att anmälan obligatoriskt skall ske medelst rekommenderad försändelse, då detta skulle kunna vålla svårigheter för befolkningen med hänsyn till de på vissa håll långa avstånden till poststationerna. Visserligen blir det i tvistiga fall vederbörande skogsägares sak att visa, att anmälan skett, och detta kan ju vålla vissa svårigheter, där t. ex. en anmälan förkommit, men å andra sidan torde dylika händelser bliva mer sällsynta. Någon risk för att i nu omnämnda fall kriminellt ansvar skulle komma att oskäligt utkrävas torde icke vara för handen, då skogsägaren alltid lär kunna göra sannolikt, att anmälan skett, och detta bör vara tillräckligt för att förhindra ett ådömande av ansvar. 19 §. Såsom grundval för myndighetens kontroll på virkesuttaget i kvantitativt hänseende hava de sakkunniga lagt en deklarationsplikt för skogsägaren. Det skall sålunda åligga skogsägaren att för varje avverkningsår till skogsvårdsstyrelsen avlämna uppgift å den för annat ändamål än husbehov avverkade mogna skogen. Sakkunniga hava tänkt sig, att denna uppgift skall angiva antalet avverkade träd fördelade på olika dimensionsklasser. Deklarationen skulle alltså närmast komma att motsvara en stämplingslängd. När genom myndighetens försorg skett stämpling, vare sig detta skett i samband med utsyning eller icke, bortfaller skogsägarens deklarationsplikt, och som ersättning för deklaration skall

av förrättningsmannen till myndigheten överlämnas ett exemplar av den stämplingslängd, som av honom alltid skall upprättas. Sakkunniga hava tänkt sig, att den tid, inom vilken skogsägaren senast skall vara pliktig avlämna deklaration, skall fastställas till den 10 maj. Myndigheten har då en viss möjlighet att, innan flottningarna börja, komplettera sitt undersökningsmaterial beträffande sådana fall, som kunnat giva anledning till misstankar. Förutom nu omnämnda deklarationsplikt har skogsägaren skyldighet att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som kunnat meddelas för kontroll å avverkningarna. Sakkunniga hava därvid närmast tänkt på föreskrifter rörande det avverkade virkets uppläggande. För att underlätta den kontroll beträffande de uttagna virkeskvantiteterna, som enligt nuvarande praxis äger rum nere vid flottlederna, har brukat föreskrivas, att på upplagsplatsen rotstockarna skola utan sammanblandning med annat virke (s. k. topp- och mellanstockar) uppläggas för sig med synliga brösthöjdsstämplar. Naturligtvis har detta icke kunnat ske utan kostnad och besvär för skogsägaren, men någon större svårighet för honom att efterkomma föreskriften har i stort sett icke försports. Vad angår avverkningar å nu ifrågavarande skogar, har det synts de sakkunniga lämpligast, att med avseende å virke från huvudavverkning, som framkörts till flottleden, skogsägaren skulle bibehållas vid sin skyldighet att upplägga rotstockarna för sig. Bevismaterialet för skogsägarens deklaration eller för att avverkningen skett i enlighet med verkställd stämpling skulle därmed kunna av skogsvårdsstyrelsen prövas under pågående avverkning och innan virket försvunnit med flottningen. Rotstockarna kunna räknas och brösthöjdsdimensionerna mätas. Det är emellertid att märka, att icke alla rotstockar komma fram ur skogen. Då ståndsskogen är behäftad med rötor och andra tekniska skador, »bortlumpas» ju odugliga stamdelar eller vrakas hela stammar. Det är alltså tydligt, att den avverkade rotkubiken under sådana förhållanden blir större än de framkörda rotstockarna utvisa. Den ifrågavarande föreskriften måste emellertid innefatta, att även de stockar, som uppkommit efter bortkapning av nedersta stamdelen, skola uppläggas bland rotstockarna försedda med särskilt märke i storändan. Vidare förutsattes, att den kontrollerande tjänstemannen ej stannar på upplagsplatsen vid flottleden utan även uppsöker hygget och där konstaterar, vilka träd fällts utöver vad som framgår av de framkörda rotstockarna. Kontrollen torde därigenom bliva fullt tillräcklig. Då föravverkningen icke skulle vara till sin kvantitet begränsad och likaledes finge ske utan föregående stämpling, skulle kunna tänkas, att den illojale skogsägaren sökte smussla in rotstockar från ostämplad huvudavverkning i vältor av virke från ostämplad för av verkning. I all mänhet är emellertid virke från huvudavverkning och virke från förav-

verkning möjliga att skilja från varandra på grund av beståndsåldrarna, som kunna avläsas å sågsnittet. Någon utsikt att med framgång genom sådan sammanblandning oförmärkt öka sitt huvudavverkningsbelopp torde skogsägaren därför icke hava. Ty i de fall, då trädens ålder eller årsringsbredden ej lämna säker ledning för bedömande, huruvida rotstockar från föravverkning eller huvudavverkning föreligga, har tjänstemannen på hygget och i den beskrivning på ståndskogen, avverkningsplan skall innehålla, material att bedöma frågan. Emellertid söker sig virket ut i marknaden även på andra vägar än via flottlederna. Leverans av slipers, pålar, telegrafstolpar etc. liksom till någon del sågtimmer och massaved sker jämväl vid järnväg eller vid annan, tillfällig uppläggsplats samt vid plats för lokal förbrukning. Förbises bör ej heller i detta sammanhang den användning rundvirket får vid smärre fasta sågar och flyttande motorsågar. Man kan till och med förutse, att detta sätt att försåga virket kommer att få en ökad användning i och med vägväsendets utveckling och automobilernas ökade användning. Kontrollen på dylika avverkningar kommer alltid att erbjuda vissa svårigheter, men det återstår alltid en kontrollmöjlighet, nämligen att verkställa undersökning av stubbarna i skogen. Visserligen kunna anmärkningar riktas mot denna kontrollmetod, men dessa gälla mindre effektiviteten än det besvär den förorsakar myndigheten. Då emellertid mängden av det virke, som söker sig ut på andra vägar än flottlederna, torde bliva jämförelsevis ringa, finnes ingen tvekan om att en tillräcklig kontroll kan upprätthållas jämväl härvidlag. Vad angår slutligen kolningar kan ju med förbättrade priser på träkol sådana tänkas komma att företagas i större utsträckning än nu, men de komma säkert aldrig att i förevarande hänseende spela någon roll, då i huvudsak härtill alltid kommer att användas sådant för annat ändamål odugligt virke, som icke ingår i det förråd, varpå avverkningsplanen är uppgjord. Genom den kontroll på omfattningen av de olika avverkningarna, som skogsvårdsstyrelsen skall utöva, åsyftas, som tidigare nämnts, att åstadkomma en reglering av dessa, så att en viss jämnhet i virkesavkastningen kan ernås. Emellertid är det uppenbart, att det för sådant ändamål egentligen icke kräves en så skarp precisering av avverkningarna, som ett på förhand på kubikmetern bestämt avverkningsbelopp innebär. Dessutom kan man aldrig frånkomma, att avverkningsbeloppets storlek även med tillämpande av tydliga objektiva regler alltid till viss grad blir beroende på olika subjektiva uppfattningar, varför man icke kan påstå, att det fastställda beloppet alltid är just det, som måste följas för att åstadkomma den jämna virkesavkastningen. Det är påtagligt, att man här av praktiska skäl nödgats tillgripa ett medel, som i tvångshänseende går längre än vad ändamålet kräver. Men detta verkar återigen därhän, att man vid användandet av detta medel kan och bör tillåta en relativt hög

jämkningsgrad. Man måste nämligen alltid fasthålla, att det är skogsägarens egen skog det i allmänhet gäller, och att man då måste tillse, att ingreppet icke verkar hårdare än vad som är nödvändigt. Här är det uppenbart, att ett tillfälligt eller mer obetydligt överskridande av det bestämda avverkningsbeloppet i och för sig saknar betydelse för det åsyftade målet att åstadkomma jämnhet i virkesuttaget. Det måste då vara myndighetens plikt att vid avverkningarna genom att lämna tillstånd till erforderliga jämkningar tillgodose berättigade ekonomiska intressen och synpunkter från skogsägarnas sida. Man får sålunda förutsätta, att det från myndighetens sida icke lägges hinder i vägen för att t. ex. en skogstrakt slutavverkas, så att å densamma icke en mindre virkeskvantitet måste kvarlämnas uteslutande på den grund, att fastställt avverkningsbelopp eljest skulle i någon mån överskridas. Det är ju tydligt, att i sådant fall allt virke måste uttagas på en gång, därest de ekonomiska synpunkterna skola bliva beaktade. En annan sak härvidlag är, att skogsägaren naturligtvis icke får egenmäktigt överskrida det fastställda avverkningsbeloppet, och att myndigheten måste inskrida, där skogsägaren uppenbarligen gör sig skyldig till överträdelse i detta hänseende. Vad sakkunniga här vilja framhålla är, att myndigheten, när det gäller den kvantitativa kontrollen, icke har ett sådant omedelbart fiskaliskt intresse av att fastslagna normer noggrant följas, som förefinnas, när det gäller den kvalitativa kontrollen på avverkningarna. Sakkunniga hålla före, att det i praktiken skall visa sig, att myndigheten i allenast ett fåtal fall skall behöva fiskaliskt inskrida, och att i allmänhet det hot om myndighetens ingripande, som föreligger, skall vara tillräckligt för att hålla avverkningarna inom sådana gränser, att kravet på den av lagen avsedda jämnheten i virkesuttagen blir till fullo tillgodosett. Såsom tidigare omnämnts, har vid sakkunnigas överläggningar framhållits, att ett deklarationssystem icke skulle vara härvidlag lämpligt. Någon absolut kontroll skulle icke vara möjlig att genomföra från myndighetens sida och det skulle vålla myndigheten svårigheter att avgöra, när ett ingripande skulle ske eller icke. Emot dessa invändningar vilja sakkunniga framhålla, att motsvarande kontrollsystem ansetts lämpligt ifråga om den enskilde medborgarens förhållande till det allmänna i andra hänseenden, ehuru någon absolut kontroll icke heller därvid kunnat åstadkommas. En dylik brist vidlåder för övrigt mer eller mindre varje kontrollsystem. Det gäller emellertid härvidlag, såsom nyss påpekats, att avväga, huruvida eventuella mindre felaktigheter äro av någon betydelse eller icke. I detta samband vilja sakkunniga framhålla, att deklarationsplikt föreskrivits bland annat som grundval för den statliga och kommunala beskattningen. Icke heller därvidlag finnes möjlighet att genomföra någon absolut tillförlitlig kontroll på att uppgifterna i deklarationerna äro riktiga. Likväl har detta system ansetts kunna godtagas. Det är dock att märka, att en felaktighet beträffande deklarationen har vida

svårare påföljder, när det gäller beskattningen, än i fråga om virkesransoneringen. En för låg skattedeklaration från en medborgares sida medför ovillkorligen en ökning av belastningen på övriga medborgare i form av ökade skatter för dessa och inverkar sålunda direkt på tredje mans rätt. En jämförlig påföljd för tredje man kan en för låg avverkningsdeklaration däremot icke medföra. Där kan det endast vara frågan om en omföring till annat värdeslag av skogsägarens egen egendom. Någon annan blir härvidlag icke lidande och det mål lagen eftersträvar kan i stort sett icke rubbas. 20 §.

Bestämmelserna i denna paragraf äro hämtade från 1923 års skogsvårdslag. Sakkunniga hava i överensstämmelse med de principer, som varit bestämmande för sistsagda lag, ansett, att, när det gäller frågor, som kunna vara föremål för olika bedömanden från skoglig synpunkt, det är olämpligt, att ett överträdande av ett lagbud omedelbart kriminaliseras. Man bör inskränka sig till att lämna myndigheten möjlighet att ingripa emot och hejda en enligt dess mening felaktig avverkning för att därefter leda den in på riktiga vägar. Sakkunniga kunna härvidlag åberopa de erfarenheter, som gjorts rörande den goda verkan av 1923 års lags bestämmelser i detta avseende. Det maktmedel — avverkningsförbudet —, som härvid lagts i myndighetens hand, är visserligen till sin natur av rent negativ art, men sakkunniga hava förutsatt, att det icke blir negativa moment, som vid tilllämpningen komma att bliva det betydelsefullaste. Den största vikten kommer att ligga på de positiva regler och bestämmelser, som myndigheten äger föreskriva för de kommande avverkningarna efter ett avverkningsförbud. Beträffande omfattningen av ett meddelat avverkningsförbud går det nu föreliggande lagförslaget något vidare än 1923 års lag. Förslaget förutsätter nämligen, att icke blott den fastighet, där den lagstridiga avverkningen företagits eller planlagts, kan drabbas därav utan jämväl de fastigheter, som med denna blivit sammanförda under gemensam avverkningsplan. Det är sålunda avverkningsplanens omfattning, som härvidlig blir avgörande. Man vinner härigenom, att de tvistigheter, som i vissa fall visat sig uppkomma rörande avverkningsförbudets omfattning, bortfalla. I lagförslaget finnes ej liksom icke heller i 1923 års skogslag någon bestämmelse om, när ett meddelat awerkningsförbud skall upphöra att gälla. Att angiva några allmänna regler i detta hänseende torde emellertid icke vara lämpligt. Sakkunniga hava emellertid förutsatt, att ett förbud skall upphöra, så snart de förhållanden, som föranlett detsamma, icke längre föreligga, samt att skogsägaren skall kunna ansökningsvis få frågan om förbuds upphävande på sådan grund prövad. Att jämväl besvärsrätt därvidlag skall föreligga, synes uppenbart.

249 I detta sammanhang vilja sakkunniga påpeka, att i lagförslaget intagits särskilt stadgande därom, att skogsvårdsstyrelsen skall vara berättigad att av skogsägaren utkräva ersättning för utsyningsförrättning, som föranletts därav, att i samband med avverkningsförbud stadgats, att avverkning må ske allenast efter utsyning. Anledningen härtill har varit, att vid tillämpning av 1923 års lag, i vilken särskild bestämmelse i detta hänseende saknas, myndighetens rätt till dylik ersättning varit omstridd. Stadgandet har fått sin plats i 21 §. Ett interimistiskt meddelat avverkningsförbud skall, för att icke förfalla, fastställas inom viss tid. I 1923 års lag har denna bestämts till tio dagar. Sakkunniga hava nu ansett, att med hänsyn till de långa avstånden samt svårare förbindelserna inom de områden lagförslaget avser sagda tid i detta bör förlängas till tjugo dagar. 21 i Vid förrättning föranledd av en till myndigheten gjord framställning skall sökanden vara pliktig att utan ersättning utgöra nödig hantlangning. Är det frågan om annan förrättning, blir det myndighetens sak att själv ombesörja hantlangningen. Begreppet hantlangning är härvid avsett att tagas i en inskränkt bemärkelse, så att man t. ex. icke får till hantlangarna räkna de s. k. prickarna vid en stämplingsförrättning. Beträffande förrättningskostnaderna frånsett kostnaderna för hantlangningen hava sakkunniga utgått från den allmänna regeln, att dessa skola gäldas av skogsvårdsstyrelsen med medel, som av denna förvaltas. Emellertid har från denna allmänna regel gjorts undantag för vissa fall, i vilka skogsvårdsstyrelsen skall äga att, om den så finner skäligt, av sökanden återkräva, vad den nödgats utgiva, Det har ju förutsatts, att till förrättningsmän skola kunna förordnas andra än i skogsvårdsstyrelsens tjänst anställda personer. Så kan t. ex. ett bolags tjänsteman erhålla förordnande att verkställa utsyning å bolagets mark. Det skulle emellertid vara mindre tilltalande och kan väl icke heller gärna tänkas, att bolagstjänstemannen i sådant fall skulle uppbära ersättning av skogsvårdsstyrelsen för förrättningen. Att kostnaden därvidlag bör stanna på skogsägaren är uppenbart. Sakkunniga hava därför föreslagit bestämmelse om att skogsvårdsstyrelsen skall kunna av sökanden uttaga ersättning för förrättningskostnaderna, därest på förslag av sökanden annan än hos skogsvårdsstyrelsen anställd tjänsteman varit förordnad som förrättningsman. Det kan icke heller vara tilltalande, att när en skogsägare så handskas med sin skog, att skogsvårdsstyrelsen nödgats tillgripa ett avverkningsförbud emot honom, styrelsen skall få vidkännas utgifterna för de förrättningar, som föranledas av förbudet. Jämväl för detta fall skall skogsvårdsstyrelsen därför kunna utkräva ersättning. Slutligen hava sakkunniga ansett, att skogsägarnas rätt att av skogs-

vårdsstyrelsen kräva utsyning och stämplingsbiträde på ett eller annat sätt måste regleras. Härvidlag har emellertid icke ansetts lämpligt att tillgripa vare sig någon begränsning i fråga om antalet ansökningar under viss tidsperiod eller någon reglering genom viss minimikvantitet för utsyningen eller stämplingen. Sakkunniga hava i stället stannat för att låta en reglering ske allenast därigenom, att skogsägaren riskerar att, när det gäller fastighet, för vilken avverkningsplan upprättats, själv få vidkännas kostnaderna, därest han två gånger förut under löpande avverkningsperiod erhållit utsyning eller stämplingsbiträde å den eller de fastigheter avverkningsplanen omfattar. När det gäller fastigheter, för vilka plan icke blivit fastställd, torde inga restriktioner härvidlag vara erforderliga, då å dessa fastigheter inga mer regelbundet återkommande avverkningar förekomma. 22 i Såsom tidigare framhållits hava sakkunniga ansett, att, i likhet med vad som gäller enligt 1923 års skogsvårdslag, skogsägaren principiellt bör vara ansvarig för skogens återväxt samt sålunda pliktig att vidtaga nödiga åtgärder härför. De närmare bestämmelser, som i detta hänseende upptagits i lagförslaget, överensstämma därför i huvudsak med motsvarande bestämmelser i 1923 års lag, ehuru vissa modifikationer ansetts böra ske. Skogsägarens skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder inträder sålunda dels efter företagen avverkning och dels i vissa fall, då skada uppkommit å skogen. I denna paragraf behandlas den skyldighet, som i nu ifrågakomna hänseende inträder efter avverkning. Det är därvid att märka, att två förutsättningar erfordras för att skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder skall uppkomma, nämligen dels att efter avverkningen icke å området finnes skog av en med hänsyn till rådande naturförhållanden nöjaktig täthet och beskaffenhet, och dels att en tillfredsställande återväxt icke utan särskilda åtgärder kan inom skälig tid påräknas. Då det talas om att skog icke finnes av nöjaktig täthet och beskaffenhet, inbegripas däri först och främst de fall, där kalavverkning skett. Har åter skog kvarlämnats, gäller det att bedöma, huruvida den är av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig. Med uttrycket »rådande naturförhållanden», vilket liksom ordet »nöjaktig» är hämtat från 1923 års lag, avses samtliga de naturförhållanden såsom mark, klimat o. s. v., vilka tillsammans direkt eller indirekt bestämma grundförutsättningarna å ståndorten för skogsbeståndets utveckling och tillväxt. Dessa grundförutsättningar kunna naturligtvis utnyttjas i skogsbruket på ett mer eller mindre ändamålsenligt sätt. Under antagande, att ett för ståndorten normalt bestånd behandlas enligt normer, som ur produktionssynpunkt måste anses ändamålsenliga, gör

man en beräkning av beståndets årliga medeltillväxt i kubikmeter och får på detta sätt fram ett uttryck för markens »bonitet» på ståndorten ifråga. Ej sällan möter det emellertid särskilda svårigheter att något så när riktigt bedöma markens verkliga bonitet. På vissa tallhedar, kan t. ex. markens produktionsförmåga, sådan den betingas av naturförhållandena, på grund av upprepade hårda skogseldar vara avsevärt nedsatt till synes för en lång tid framåt. Boniteten torde här böra bedömas efter förhållandena, sådana de vid avverkningen föreligga, d. v. s. med hänsyn tagen till den genom skogseldarna nedsatta produktionsförmågan. Svårbedömd är även boniteten å de mossrika starkt råhumusbesvärade markerna, bevuxna i stor utsträckning med överåriga och dåliga bestånd, där markens verkliga produktionsförmåga ofta är avsevärt större än beståndet kan giva anledning att tro. Produktionen i yngre bestånd av motsvarande skogstyper och i motsvarande höjdlägen får i dessa fall bliva vägledande för bonitetsbedömningen. För att vara nöjaktig bör sålunda den efter avverkningen kvarstående skogen vara sådan, att den, med hänsyn till sin täthet ävensom tekniska beskaffenhet och tillväxtförmåga kan utvecklas till ett bestånd, som med ändamålsenlig skötsel lämnar en mot boniteten närmelsevis svarande avkastning. Är emellertid det kvarstående beståndet icke sådant, utan avverkningsingreppet varit så starkt och beståndet genom avverkningen utglesnats i den grad, att markens produktionsförmåga med de kvarstående träden icke kan tillgodogöras, måste föryngringsmomentet anses hava inträtt, och krav på återväxtåtgärder kunna resas gentemot skogsägaren. Nu är i många fall redan före avverkningen beståndet sådant, att markens produktionsförmåga icke tillgodogöres till fullo. Vid dylikt förhållande kan en viss svårighet uppkomma att bedöma, när vid företagen avverkning man skall anse föryngringsmomentet hava inträtt. Uppenbart är emellertid, att detta icke kan anses hava skett genom att ett eller annat träd uttagits. Avverkningen måste hava skett i så pass stor omfattning, att den verkligen i någon mån influerat på det sätt, varpå markens produktionsförmåga tillgodogöres. När det gäller att bedöma, huruvida den naturliga återväxt, som kan förväntas komma, skall anses såsom tillfredsställande måste man anlägga samma synpunkter som med avseende å den kvarstående skogen. Jämväl därvidlag får man sålunda söka klargöra, om den uppkommande återväxten kan bliva sådan, att den med hänsyn till täthet, teknisk beskaffenhet och tillväxtförmåga kan utvecklas till bestånd, som i rimlig grad motsvarar boniteten. En tillfällighet, sådan som att det avverkade beståndet varit av dålig beskaffenhet, bör sålunda icke öva något inflytande på bedömandet av vad som kan anses vara nöjaktig återväxt. Frågan i vad mån återväxt av lövskog bör godtagas såsom nöjaktig återväxt, vilken fråga var föremål för överläggning under förarbetena till 1923 års skogsvårdslag, har jämväl behandlats av sakkunniga. Då

barrskogen innehåller de trädslag, tall och gran, som i stort sett äro de värdefulla, och då lagförslaget syftar att i möjligaste mån trygga barrskogskapitalets vidmakthållande och förkovran, måste enligt sakkunnigas mening kravet på nöjaktig återväxt i första hand avse återväxt av barrskog. Denna omständighet lärer dock icke — lika litet som återväxtkravet enligt 1923 års lag — få anses innebära, att återväxt av huvudsakligen lövskog icke skulle kunna godtagas på ståndorter, som lämpa sig för dylika trädslag, och där regelmässigt lika god avsättning finnes för lövskog som för barrskog. Som nämnts förefinnes krav icke blott på att en tillfredsställande återväxt skall komma utan jämväl på att denna skall förefinnas inom skälig tid å det avverkade området. Tillämpningen av motsvarande bestämmelse i 1923 års lag har i allmänhet icke mött svårigheter eller föranlett konflikter mellan vederbörande myndighet och skogsägare. Förhållandet torde komma att bliva detsamma inom nu ifrågavarande lagstiftningsområde. När avverkning skett och därefter påkallad hyggesrensning verkställts, behöva hyggena ligga ett större eller mindre antal år, innan de äro »mogna» för föryngring. Främst sammanhänger denna bekanta företeelse med humustäckets beskaffenhet vid avverkningen men även i viss mån med fröträdens — där de finnas — behov av den förbättrade kronutveckling, som möjliggöres genom den ökade ljustillgången, och som merendels är ett villkor för en rikare kottsättning. Å vissa ståndorter — exempelvis granskog av den våta Dryopteris-typen, vissa tallhedar o. s. v. — omfattar denna mognadstid några få år. Å andra ståndorter t. ex. i vissa granbestånd av hög ålder av den råhumusrika Vacciniumi-typen i högt läge kan den däremot uppgå till 20 år eller mera. Visserligen kan i många fall denna långa föryngringstid väsentligen förkortas genom hyggesbränning. Då emellertid alltjämt olika meningar råda om vilka hyggen böra brännas eller icke, och då hyggesbränningen ovedersägligen alltid innebär risker för skogseld eller förstörande av befintliga plantor och efter avverkningen kvarstående underbestånd, som kan utvecklas till ett dugligt fröträdsbestånd, hava sakkunniga ansett, att skogsägaren icke lämpligen bör kunna åläggas bränning och att någon hänsyn till den tidsvinst, som i många fall genom bränning kan vinnas, sålunda icke heller bör tagas vid bedömandet av den så att säga normala mognadstiden. Om den för olika fall växlande mognadstiden äger man för övrigt redan nu en ganska god erfarenhet och denna kommer med stöd av vetenskapens rön alltmera att tillväxa. Under hänvisning till vad ovan anförts, vilja sakkunniga uttala, att den skäliga tid, inom vilken nöjaktig föryngring skall kunna fordras, icke bör sättas kortare än den normala mognadstid, som nyss angivits. Däremot torde den föryngringstid, som kan anses skälig, böra utsträckas utöver denna mognadstid i de fall, då fröförsörjningen kan anses tryggad genom t. ex. förekomsten av fröträdsbestånd, ehuru detta ännu icke fullgjort sin tjänst.

253 Ett uteblivande av återväxt i dylikt fall på grund av dröjsmål med förekomst av fröår kan sålunda icke föranleda till att skogsägaren skulle bliva pliktig vidtaga kulturer. I allmänhet torde de fall, där vid avverkning kulturer måste tillgripas för åstadkommande av föryngring, komma att inskränka sig till hyggen i överåriga rena granskogsbestånd av Vaccinium-typ. Där saknas ofta träd, som med hänsyn till ställning i beståndet och kronans beskaffenhet lämpligen kunna lämnas såsom fröträd vid avverkningen. Saknas då även ett underbestånd av den beskaffenhet, att det efter avverkningen kan utvecklas till ett fröträdsbestånd, blir föryngringstiden oskäligt lång: hygget mognar, men den naturliga granföryngringen dröjer av brist på fröträd. Under dylika förhållanden äro kulturer uppenbarligen på sin plats och böra kunna åläggas skogsägaren. Uppträdandet på hygget av lövskogsföryngring, särskilt av björk, antyder ofta hyggets mognad i de mossrika skogstyperna. Det har visat sig, att, under förutsättning att fröförsörjningen från barrträd på naturlig väg är tryggad, denna först kommande återväxt av lövskog är en för barrskogsföryngringen gynnsam faktor. Det händer likväl understundom, att detta plant- respektive ungskogsbestånd av löv blir så tätt, att barrskogsföryngringen blir svag eller helt uteblir. Lövskogen kommer under sådana förhållanden att upptaga marken under minst en generation. Endast om lövskogen kan anses komma att i tillfredsställande grad ekonomiskt tillgodogöras å ståndorten i fråga, torde efter vad som nyss sagts den uppkomna återväxten av lövskog kunna anses såsom en i och för sig själv nöjaktig återväxt. I annat fall torde — för att föryngringstiden ej skall bliva oskäligt lång — åtgärder såsom röjning eventuellt i förening med kultur böra vidtagas för att få fram en återväxt, som kan godtagas. Sakkunniga hava ansett, att reproduktionsskyldighet bör inträda efter all slags avverkning, alltså jämväl efter avverkning för tillgodoseende av husbehovet, detta i olikhet med vad som föreslagits i det till 1927 års riksdag framlagda förslaget till ny skogslag för lappmarkerna. Det kan törhända synas hårt i vissa fall, att skogsägarens reproduktionsplikt skall inträda, så snart han avverkar, även när detta sker till husbehov. Sakkunniga hava likväl ansett det riktigt att fasthålla principen om reproduktionsplikt, oavsett för vilket ändamål avverkningen sker. Är det frågan om husbehovsavverkning i större omfattning, torde ingen tvekan kunna råda om riktigheten av denna principiella ståndpunkt. Är husbehovsavverkningen däremot av ringa omfattning, torde den i regel kunna ordnas så, att något behov av särskilda reproduktionsåtgärder icke kommer att förefinnas. En fråga, som i detta sammanhang varit under överläggning, är, huruvida man bör lämna den naturliga föryngringen företräde framför kulturer. Sakkunniga hava för sin del kommit till den uppfattningen,

254 att i princip icke något företräde bör lämnas den ena eller andra formen för åstadkommande av återväxt. En annan sak är naturligtvis, att i sådana fall, där man har anledning antaga, att kulturer hava föga utsikt att lyckas, man måste tillvarataga möjligheterna för naturlig föryngring. Med hänsyn till biologiska förhållanden inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar torde man dock i allmänhet komma att söka tillgodogöra sig möjligheterna för en naturlig föryngring, detta så mycket mer som enligt förslaget en viss begränsning i reproduktionsplikten kan inträda under förutsättning av att dessa möjligheter tillvaratagits. De återväxtåtgärder, som i allmänhet kunna tänkas bliva i större eller mindre utsträckning ålagda skogsägarna, äro hyggesrensning (röjning), markberedning, kultur och dikning. Den tid, inom vilken åtgärder efter skedd avverkning lämpligen böra utkrävas, växlar naturligtvis, såsom framgår av det föregående, på grund av förhållandena på platsen men även på grund av åtgärdens art. Hyggesrensningar t. ex. torde i allmänhet lämpligen kunna företagas omedelbart eller rätt snart efter avverkningen, medan i de fall, då kultur anses böra tillgripas, hyggets mognad måste avvaktas, om verkställd kultur skall hava utsikt till framgång. Såsom tidigare framhållits hava sakkunniga ansett erforderligt, att reproduktionsplikten, när det gäller nu ifrågavarande skogar, i allmänhet skall kunna begränsas utöver vad som är förhållandet enligt 1923 års skogsvårdslag. Sakkunniga hava sålunda ansett erforderligt, att det skapas möjligheter för myndigheten att begränsa återväxtskyldigheten efter företagen avverkning. I detta hänseende har i lagförslaget upptagits bestämmelse om att skälig nedsättning i skyldigheten må ske, där denna eljest skulle bliva synnerligen betungande. Emellertid har därvid skett en begränsning så till vida, att nedsättning må äga rum allenast, där möjligheterna för naturlig föryngring blivit i huvudsak tillvaratagna eller där avverkning skett efter utsyning. Motivet till denna begränsning har för sakkunniga varit, att det torde saknas anledning till nedsättning, när skogsägaren genom egna åtgöranden åsamkat sig ökade kostnader för föryngringen. Vid prövning, huruvida i olika fall begränsning av reproduktionsplikten skall medgivas, bör i allmänhet icke vederbörande skogsägares faktiska förmåga att bestrida kostnaderna för behövliga åtgärder komma i beaktande utan hänsyn närmast tagas till skogens beskaffenhet samt förefintliga avsättningsförhållanden. För att önskvärd effektivitet med föryngringsåtgärders vidtagande må betryggas i de fall, där nedsättning i återväxtskyldigheten skett, anse sakkunniga det vara av vikt, att möjlighet för mer fullständiga åtgärders vidtagande beredes genom anvisande för ändamålet av särskilda anslag av allmänna medel. Likaledes bör det på denna väg i ömmande fall kunna beredas hjälp för fullgörande av ådömda reproduktionsåtgärder.

255 23 §. I denna paragraf hava upptagits bestämmelser om reproduktionsskyldighet efter vissa skador å skogen. Dessa bestämmelser överensstämma icke fullt med motsvarande stadganden i 1923 å r s skogsvårdslag. Sakkunniga h a v a nämligen ansett att, så länge staten tillåter gemensamhetsbete å skogen, ansvar icke skäligen må i regel u t k r ä v a s för genom betning uppkommen skada å område, där a l l m ä n betning varit tillåten. Det ä r sålunda endast vid naturhändelser samt vid åverkan, som skyldighet jämlikt 23 § föreslagits skola inträda. E n a n n a n sak är, a t t när på grund av betning skada inträffat å plantskog, skogsägaren jämlikt bestämmelserna i 22 § kan bliva skyldig a t t därvidlag vidtaga reproduktionsåtgärder. Vid inträffad skada må skogsägaren fritt tillgodogöra sig skadade t r ä d samt företaga av skadan föranledd avverkning, därest träden användas för husbehov eller skadan inträffat på område, där skogsägaren äger frihet a t t avverka, dock för sistsagda fall allenast under förutsättning att hinder från den k v a n t i t a t i v a regleringens s y n p u n k t icke föreligger. Eljest erfordras särskilt tillstånd av myndigheten, varvid vanliga bestämmelser för avverkning efter tillstånd skola v i n n a tillämpning. 24 §.

Någon tvekan synes näppeligen k u n n a r å d a därom, a t t den i 11 § av 1923 å r s skogsvårdslag stadgade a l l m ä n n a regeln, att ansvaret för a t t å t e r v ä x t å t g ä r d e r vidtagas skall åvila skogsmarkens ägare, bör vinna tilllämpning även beträffande de enskilda skogar, som för n ä r v a r a n d e lyda under lappmarkslagen. Vad åter a n g å r de allmänna skogar, för vilka sagda lag gäller, torde giltiga skäl föreligga att låta vederbörande åbor b ä r a detta ansvar. Detta måste v a r a så mycket mer naturligt, som sakkunniga enligt vad tidigare framhållits ansett dessa a l l m ä n n a skogar v a r a mer att jämställa med de enskilda skogarna ä n med övriga allmänna skogar inom dessa trakter. Inträffar sådant fall, att å skog, som är underkastad n y a lagens bestämmelser, avverkning, som föranleder å t e r v ä x t å t g ä r d e r , företagits av tidigare ägare eller åbo eller av avverkningsrättshavare, torde i fråga om skyldighet för denne a t t gentemot vederbörande myndighet svara för å t e r v ä x t å t g ä r d e r n a samt r ä t t för honom a t t av fastighetens ä g a r e eller åbo söka åter, vad h a n för sådant ändamål utgivit, böra gälla enahanda regler, som enligt 11 § a n d r a stycket skogsvårdslagen i motsvarande fall ä g a tillämpning i fråga om de under sistsagda lag lydande skogar. 25 §. Vad a n g å r sättet för bestämmandet av erforderliga reproduktionsåtgärder torde det förfarande, som i motsvarande fall stadgats i 12 och 13 §§

256 i 1923 års skogsvårdslag beträffande där avsedda skogar, i huvudsak j böra vinna tillämpning även beträffande nu ifrågavarande skogar. Myndigheten har sålunda att söka med skogsägaren träffa överenskommelse om utförande av de återväxtåtgärder, som erfordras, samt att, därest överenskommelse icke kan ernås, vid domstol anhängiggöra talan mot skogsägaren om dennas förpliktande härtill. Innan saken instämmes till domstol, kan myndigheten påkalla undersökning av avverkningsområdet. Dessa bestämmelser överensstämma med motsvarande stadganden i skogsvårdslagen. Emellertid har enligt vad sakkunniga inhämtat det visat sig vara önskvärt, att parterna, såväl skogsvårdsstyrelsen och skogsägaren som annan för kostnaderna ansvarig, bliva i tillfälle att närvara och framlägga sina meningar vid den besiktning, som kan hållas för undersökning av avverkningsområdet. Sakkunniga hava därför upptagit bestämmelse om att samtliga dessa parter skola genom förrättningsmannens försorg underrättas om tiden för förrättningen. Sakkunniga hava icke ansett lämpligt, att på sätt i 1923 års skogsvårdslag stadgas myndigheten skall, när den meddelar tillstånd till avverkning, tillika angiva de återväxtåtgärder, som böra vidtagas. I de trakter, det nu gäller, föreligga ofta större svårigheter än eljest att på förhand kunna bestämma, vilka återväxtåtgärder böra vidtagas. Därtill kommer, att i lagförslaget myndigheten erhållit möjlighet att i regel göra en skälighetsprövning med avseende å den återväxtskyldighet, som bör fastställas. Det torde för övrigt enligt sakkunnigas mening under alla förhållanden vara mest rationellt att, först efter det avverkningen blivit verkställd, fastställa de återväxtåtgärder, som böra vidtagas. 26 §. I överensstämmelse med vad i motsvarande avseende stadgats i 14 § i 1923 års skogsvårdslag torde beträffande här avsedda skogar böra gälla att vad genom överenskommelse eller av domstol blivit bestämt om återväxtåtgärder samt om tiden för åtgärdernas utförande skall äga giltighet mot fastighetens framtida ägare eller åbo. Föreskrift härom har upptagits i denna paragraf. 27 och 28 §§. Sakkunniga hava ansett, att förfarandet för verkställighet av eftersatta reproduktionsåtgärder beträffande ifrågavarande skogar bör ordnas i anslutning till de i 15 och 16 §§ i 1923 års skogsvårdslag härutinnan meddelade bestämmelserna, samt sålunda föreslagit stadganden i full överensstämmelse med dessa.

29 §. Redan tidigare har framhållits, att en viss tid måste förflyta efter det avverkning verkställts, innan återväxtåtgärder, särskilt kulturer,

lämpligen böra vidtagas. I de områden det nu gäller kommer denna tid att på grund av biologiska förhållanden utsträckas utöver vad som i regel är fallet för landet i övrigt. Myndigheten kan icke under denna tid påkalla återväxtåtgärders vidtagande, och det måste då vara nödvändigt att lämna myndigheten möjlighet att säkerställa sig för eventuella reproduktionskostnader. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 17 § i 1923 års skogsvårdslag. Där upptagna stadganden hava emellertid vid den praktiska tillämpningen blivit föremål för olika tolkningar. Enligt en uttalad mening skulle en förutsättning för rätten att påfordra säkerhets ställande vara, att avverkningen ännu påginge. Så snart en avverkning avslutats, skulle sålunda rätten ifråga bortfalla. Enligt en annan åsikt skulle efter en avverkning rätten att påfordra säkerhets ställande kvarstå ända till dess samtliga återväxtåtgärder blivit vidtagna. Slutligen har i en tredje mening uttalats, att bestämmelsen ifråga skulle betraktas såsom ett komplement till stadgandet om skyldighet för skogsägaren att vidtaga nödiga återväxtåtgärder, så till vida att, så länge tidpunkten fölen återväxtåtgärds vidtagande ännu icke kunde anses vara inne, myndigheten vore berättigad påfordra säkerhets ställande för kostnaden men icke därefter. Sakkunniga hava ansett, att bestämmelserna ifråga borde utformas i enlighet med den sist angivna linjen. Att låta rätten att påfordra säkerhet vara beroende av, huruvida avverkning påginge eller icke, torde vara att betrakta frågan allt för snävt, och att å andra sidan låta myndigheten vara berättigad att kräva säkerhet jämväl på en tidpunkt, då frågan om åtgärdernas vidtagande blivit aktuell, skulle kunna leda till sådan orimlighet, som att samma fråga t. ex. rörande huruvida viss återväxtåtgärd vore påfordrad eller icke skulle kunna samtidigt komma under prövning av såväl domstol som administrativ myndighet. Det bör anmärkas, att enligt sakkunnigas mening man härvidlag bör betrakta varje återväxtåtgärd för sig, så att, även om t. ex. en föreskriven hyggesrensning blivit gjord, detta icke lägger hinder i vägen för myndigheten att påyrka säkerhet för en kultur, som jämväl blivit föreskriven men först längre fram skall verkställas. Det kan slutligen framhållas, att för ingripande med säkerhetskrav och förbud icke bör fordras, att avverkningen fortskridit så långt, att kostnaderna för iordningställandet av redan avverkat område uppgår till i paragrafen förutsatt höjd. Stadgandets användbarhet skulle i sådant fall bliva i hög grad beskuren. Förutsättning för ingripande är allenast, att avverkningen slutförd beräknas komma att draga kostnader av fordrad storleksgrad. 30 §. Syftet med lagen kan i viss mån sägas vara att förhindra, att produktiv mark får ligga utan behörig användning. Därför tager lagen å ena sidan ej befattning med mark, som förut ligger under annan behörig 17 — 310079.

258 användning än skogsbörd, men bör å andra sidan icke heller principiellt lägga något hinder i vägen för att mark, som användes för skogsbörd, omlägges till annat ändamål, helst där detta är att anse som ett högre kulturändamål än skogsproduktionen. Till förebyggande av missbruk utav denna sålunda principiellt medgivna omläggningsrätt hava dock vissa regler ansetts nödvändiga. När det gällt omläggning av skogsmark till trädgård, byggnadstomt, väg eller annan liknande ändamål, hava sakkunniga ansett, att ägaren eller åbon bör hava oinskränkt frihet. Det kan ju därvidlag endast vara frågan om helt obetydliga områden, och något missbruk kan icke gärna förekomma i sådan utsträckning, att verklig olägenhet kan uppkomma. I vissa fall kan omläggning av skogsmark ske för åstadkommande av odling såsom ersättning för indragen ströäng. Vid dylik odlings företagande sker en förhandsundersökning jämlikt bestämmelserna i lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan. Denna undersökning torde fullt säkerställa, att omläggningen sker i enlighet med riktiga normer, varför särskild kontroll härvidlag icke kan anses erforderlig. När det eljest blir frågan om omläggning av skogsmark till åker eller till betesmark och äng, hava sakkunniga ansett påkallat, att vederbörande skogsvårdsstyrelses tillstånd inhämtas. I samband med tillståndets meddelande skall styrelsen bestämma de åtgärder, som kunna erfordras för odlingens genomförande, ävensom de tider, inom vilka de olika åtgärderna skola vara vidtagna. Tillstånd, varom nu är fråga, kan antingen vara erforderligt redan innan avverkning sker å det område, som skall bliva föremål för omläggningen, eller, där skogsägaren har frihet att ändock kalavverka området, bliva aktuellt först när fråga uppkommer om vidtagande av återväxtåtgärder efter avverkningen. Har skogsägaren begagnat sig av meddelat tillstånd till omläggning, vare sig detta skett genom att verkställa avverkning på grund av tillstånd eller genom Underlätelse att vidtaga återväxtåtgärder efter avverkning, kan, därest de för omläggningen föreskrivna åtgärderna icke bliva i vederbörlig ordning verkställda, detta medföra bötesstraff. Därjämte kan domstolen på yrkande av skogsvårdsstyrelsen antingen förelägga vederbörande ny tid för fullgörande av nödiga åtgärder eller förordna, att marken åter skall försättas i skogbärande skick, samt föreskriva de återväxtåtgärder, som härför kunna vara erforderliga. Bestämmelserna härvidlag äro utarbetade närmast i anslutning till 1923 års skogsvårdslags stadganden. I den mån i samband med skogsmarks omläggning företages avverkning av mogen skog, skall avräkning härför ske från det för fastigheten fastställda avverkningsbeloppet. Nu kan ju emellertid inträffa, att hela det för indelningsperioden beräknade avverkningsbeloppet redan blivit uttaget. Då kan naturligtvis ingen avräkning ske, men frågan huruvida

259 ändock omläggning må äga rum, kommer ju alltid att bliva föremål för skogsvårdsstyrelsens prövning. Slutligen må anmärkas, att s a k k u n n i g a icke ansett erforderligt a t t härvidlag begränsa ett tillstånds giltighet till viss tid. Detta äger samband med den principiella s t å n d p u n k t sakkunniga, enligt vad ovan sagts, intagit rörande det allmännas intresse i förhållande till skogsmarks omläggning till annat kulturändamål. 31—37 §§. Dessa paragrafer upptaga bestämmelser om ansvar för överträdelse av lagens stadganden och därmed sammanhängande frågor samt motsvara sålunda 25—29 §§ i 1923 å r s skogsvårdslag. De överträdelser, som kunna t ä n k a s förekomma mot den n y a lagens föreskrifter och som därjämte äro av den art, att de böra omedelbart kriminaliseras, kunna hänföras till t r e olika grupper, nämligen 1) där avverkning företages u t a n att formella betingelser såsom anmälan, tillstånd eller utsyning föreligga; 2) där vid själva avverkningen icke iakttagas de föreskrifter, som särskilt meddelats för avverkningen eller eljest skola därvid gälla; 3) där vederbörande underlåter att fullgöra, vad som åligger honom efter verkställd avverkning. Någon svårighet att avgöra, h u r u v i d a en förseelse tillhörande första eller tredje gruppen blivit begången eller icke, torde ej förefinnas. Svårare att bedöma kunna däremot de förseelser bliva, som tillhöra a n d r a gruppen. Detta gäller särskilt, där det blir fråga om h u r u v i d a den virkeskvantitet, som enligt planen må avverkas, blivit överskriden. Såsom redan tidigare framhållits, torde det emellertid endast bliva de mer uppenb a r a fallen av överskridande, som komma a t t göras till föremål för ingripande från myndighetens sida. Någon anledning för myndigheten a t t beivra bagatellartade förseelser i detta hänseende förefinnes icke. Man har all anledning att förvänta, att myndigheten därvidlag skall komma att gå fram med urskillning och förstånd. I många fall skulle ett alltför h å r t fasthållande vid den fastställda kvantiteten kunna leda till orimligheter, u t a n att ändamålet med regleringen, den j ä m n a virkesavkastningen, därigenom särskilt främjades. Sakkunniga hava j ä m v ä l beaktat detta förhållande samt därför i lagtexten särskilt stadgat u n d a n t a g för vissa mer påtagliga fall. Sakkunniga h a v a sålunda från kriminalisering undantagit mer betydelselösa överskridanden, där särskilda skäl förelegat samt vederbörande genom en omedelbar anmälan till myndigheten ådagalagt, att h a n handlat i god tro. E t t sådant typiskt fall k a n t. ex. inträffa, när avverkning bedrives å en skogstrakt, som är relativt avlägset belägen. Därvid k a n inträffa, a t t n ä r det tillåtna avverkningsbeloppet blivit uttaget, en mindre del av t r a k t e n , som icke lämpligen kan bli föremål för särskild avverkning, återstår oavverkad. Det vore uppenbar-

ligen orimligt, att i dylikt fall skogsägaren icke skulle kunna på en gång verkställa avverkning å hela trakten ifråga. Å andra sidan kan det vara svårt att fordra, att skogsägaren skall söka tillstånd till ökad avverkning och, först sedan detta erhållits, vara berättigad fortsätta avverkningen. Enligt sakkunnigas mening bör den föreslagna bestämmelsen vara ägnad att framalstra ett mer förtroendefullt samarbete mellan myndigheten och skogsägaren, något som ju bör utgöra grundvalen för hela den lagstiftning det nu är frågan om. I övrigt äro i nu ifrågakomna delar de principer följda, som upptagits i 1923 års skogsvårdslag, varför särskild motivering härutinnan icke torde vara erforderlig. 38—39 §§. När det gällt att fastställa regler för fullföljd av talan emot skogsvårdsstyrelsens beslut, hava sakkunniga ansett lämpligt följa de i 1923 års skogsvårdslag härutinnan meddelade bestämmelserna. Dylik talan skall sålunda föras genom besvär och det blir vederbörande länsstyrelse, som skall pröva besvären. Där klaganden påkallar undersökning på marken eller länsstyrelsen eljest finner sådan undersökning vara av nöden, skall liksom enligt 1923 års skogsvårdslag länsstyrelsen förordna en skogsstatens tjänsteman att undersöka förhållandet å stället och däröver avgiva redogörelse. Enligt sistsagda lags bestämmelser skall vid dylik undersökning tjänstemannen alltid vara biträdd av godemän. Sakkunniga hava emellertid i sitt förslag gjort avsteg härifrån samt lämnat länsstyrelsen befogenhet att avgöra, huruvida biträde av godemän må anses påkallat eller icke. Sakkunniga hava därvid närmast tänkt på de fall, där klagan kommer att föras över upprättad avverkningsplan. I många fall torde därvid ett så kostsamt och omständligt förfarande som en syn å stället med biträde av godemän icke vara erforderligt utan ett utlåtande i saken från en sakkunnig skogsstatstjänsteman vara tillräckligt. Ett sådant yttrande kan visserligen utan särskilt stadgande i skogslagen av länsstyrelsen infordras, men för dylikt fall skulle tjänstemannen, om han ansåge sig behöva verkställa en undersökning å platsen, nödgas göra detta på egen bekostnad. Sakkunniga hava nu ansett frågan kunna lösas på det sätt, att länsstyrelsen medgives rätt att förordna skogsstatens tjänsteman att ensam verkställa undersökning på platsen, där så kan vara tillräckligt. I övrigt överensstämma de föreslagna stadgandena rörande sättet för fullföljd av talan med bestämmelserna i 1923 års skogsvårdslag.

261 Övergångsbestäm melser. Vissa övergångsbestämmelser torde vara erforderliga vid 1915 års förordnings ersättande med den nya lagen. Av allmänna regler följer, att rättsförhållanden, som uppkommit genom avverkningar, vilka ägt rum å här avsedda skogar före nya lagens trädande i kraft, böra bedömas enligt de vid tiden för avverkningarnas verkställande gällande stadganden. Denna grundsats innebär å ena sidan, att något krav å reproduktionsåtgärder enligt nya lagen ej bör kunna framställas med anledning av dylika avverkningar. Å andra sidan följer därav, dels att vederbörande är pliktig vidtaga sådana åtgärder för skogsvårdens befrämjande, som blivit föreskrivna som villkor för avverkningen, dels ock att överträdelser av 1915 års förordning, som vid berörda avverkningar ägt rum, böra straffas efter sagda lag jämväl efter nya lagens ikraftträdande. Vidare torde berörda grundsats hava till följd att, därest beträffande sådan avverkning, varom här är fråga, föreskrift enligt 8 § i 1915 års förordning meddelats om överhållande av vissa träd såsom fröträd, samt dessa träd vederbörligen märkts, vad i nämnda förordning är stadgat om förbud mot avverkning av dylika träd och om överträdelse av sådant förbud bör fortfara att gälla. Därest utsyningsförrättning verkställts enligt 1915 års förordning av skogsstatstjänsteman, utan att avverkning därefter företagits, bör icke en dylik förrättning komma att sakna betydelse. En sådan utsyning torde böra få giltighet så tillvida, att avverkning i enlighet med utsyningen och med iakttagande av de i samband därmed till äventyrs lämnade föreskrifter må äga rum inom viss begränsad tid, varvid gamla lagens och icke nya lagens föreskrifter bliva med avseende å avverkningen tilllämpliga. Skulle däremot vid avverkning inom den skogstrakt, där utsyning ägt rum, avverkningen utsträckas utöver utsyningen eller i utsyningsprotokollet meddelade föreskrifter frånträdas, böra uteslutande nya lagens bestämmelser med därav föranledd reproduktionsskyldighet komma till tillämpning beträffande avverkningen. Såsom lämplig tidsbegränsning i berörda avseende torde kunna antagas en tid av fem år. Vad angår tillstånd till odlingsföretag och föreskrift därom, som av länsstyrelsen meddelats enligt 10 § i 1915 års förordning, synes uppenbart, att även dylika tillstånd och föreskrifter, där de äga giltighet vid tiden för nya lagens ikraftträdande, böra fortfara att gälla efter sagda tidpunkt. Härvid är emellertid att märka, att tillstånd, som nyss sagts, medför ej blott rätt utan även skyldighet att utföra företag, som däri avses, i det att vid meddelande av dylikt tillstånd viss tid föreskrives, inom vilken företaget skall vara fullbordat vid äventyr av vite. En underlåtenhet att ställa sig dylik föreskrift till efterrättelse torde jämväl efter nya lagens ikraftträdande böra medföra en tillämpning av före-

skriven vitespåföljd. Härav torde följa att, där sökanden väl fullbordar företaget inom bestämd tid men överskrider tillståndet genom att bedriva avverkning å ett större område än tillståndet avser, detta ej bör föranleda, att tillståndet förfaller, utan allenast hava till påföljd, att nya lagen erhåller tillämpning å den del av avverkningen, som ej faller under tillståndet. Har avverkning enligt tillståndet ännu ej påbörjats, då nya lagen träder i kraft, och finner sökanden lämpligare att utföra odlingsföretaget med tillämpning av sistsagda lags föreskrifter, torde hinder ej möta för honom att hos länsstyrelsen återkalla ansökningen om företaget med verkan, att tillståndet förfaller. Med den avgörande betydelse, som avverkningsplanen enligt den nya lagen kommer att få med avseende å skogsägarens rätt att företaga avverkning för annat ändamål än husbehov, hava sakkunniga funnit det vara nödvändigt att stadga att, innan avverkningsplan, upprättad i enlighet med nya lagens bestämmelser, blivit för fastigheten fastställd, avverkning av barrskog för annat ändamål än husbehov må äga rum allenast efter skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Sakkunniga hava ansett det nödvändigt, att i sådant fall, där fastighet, för vilken den nya lagen skall bliva gällande, är besvärad av avverkningsrätt till skogen, förhållandet mellan fastighetsägaren och avverkningsrättshavaren blir reglerat. I de flesta fall torde förhållandet dem emellan ordnas genom överenskommelse och då detta uppenbarligen är den naturligaste vägen, bör denna alltid hållas öppen och understödjas. Härvidlag synes en medverkan från skogsvårdsstyrelsernas sida vara synnerligen påkallad, och torde därför vederbörande skogsvårdsstyrelse böra på kontrahenternas begäran tillhandagå dem med utsyning av träd för avverkningsrättens uttagande. En dylik medverkan torde falla inom de uppgifter, som enligt vad som anges i förordningen om skogsvårdsstyrelser åligga dessa. Härigenom skulle tillfälle beredas kontrahenterna att på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt få hithörande spörsmål avgjorda. Dylika utsyningar skulle emellertid uppenbarligen ej bliva bindande för kontrahenternas inbördes förhållande i vidare mån, än de själva därom överenskommit. Därest överenskommelse på sätt ovan antytts träffats rörande en före nya lagens ikraftträdande upplåten avverkningsrätt samt avverkning därefter äger rum, torde sistnämnda lags återväxtbestämmelser böra äga tillämpning å sådan avverkning. För de fall åter, då överenskommelse icke kunnat träffas mellan fastighetsägaren och avverkningsrättshavaren, måste enligt sakkunnigas meningföreskrifter finnas till reglerande av förhållandet emellan dem. Det är därvid i två särskilda hänseenden, som en dylik reglering bör äga rum, nämligen dels i fråga om avverkningsrättens omfattning och dels beträffande sättet för avverkningsbeloppets uttagande. Vad angår den kvantitativa begränsningen av avverkningsrätten torde den nog i de allra

flesta fall vara genom allmänna avtalsregler begränsad på sådant sätt, att avverkningsrättshavaren, jämväl efter det skogen blivit lagd under nya lagens bestämmelser, icke är berättigad till avverkning utöver de kvantiteter, som kunnat uttagas med tillämpning av hittills gällande bestämmelser, enär kontrahenterna så gott som undantagslöst vid avverkningsrättens upplåtande torde förutsatt, att avverkningen skulle vara begränsad genom myndighets utsyning och befintlig avverkningsplan enligt då gällande lag. Någon ändring i vad som i allmänhet eljest skulle gälla härvidlag är sålunda icke avsedd att äga rum genom föreslagna föreskrifters meddelande, men sakkunniga anse dylika föreskrifter nödiga, då de måste vara ägnade att förekomma tvister mellan fastighetsägaren och avverkningsrättshavaren. Ifrågakomna föreskrifter komma emellertid att hava sin huvudsakliga betydelse, i den mån de reglera sättet för avverkningsbeloppets uttagande. Det är nämligen tydligt, att därest nya lagen utan något förbehåll bleve tillämplig, avverkningsrättshavaren i de flesta fall skulle få fria händer med avseende å avverkningens förläggning å de olika delarna av skogen. Att ett dylikt förhållande mången gång skulle leda till kränkning av fastighetsägarens eller åbons rätt samt kunna skapa olidliga förhållanden, torde vara uppenbart. Fastighetsägaren eller åbon lärer väl bliva berättigad att jämsides med avverkningsrättshavaren verkställa avverkning utöver vad som upplåtits genom avverkningskontraktet i den mån den nya lagens bestämmelser det tillåta. Man behöver då endast tänka sig det fallet, att konkurrens därvid skulle uppstå mellan kontrahenterna rörande rätten att avverka å de olika skogsbestånden, för att inse omöjligheten av att lämna dessa förhållanden oreglerade. Vid fastställandet av föreskrifter i nu ifrågakomna hänseende anse sakkunniga billigheten fordra, att man tillser, att avverkningsrätten icke utsträckes utöver vad som överensstämmer med tidigare tillämpade regler för avverkningsrättens uttagande. Sakkunniga anse därför föreskrift böra meddelas därom, att avverkningsrättshavaren icke utan fastighetsägarens eller åbons medgivande skall vara berättigad uttaga sin avverkning annorledes än efter utsyning genom vederbörande skogsvårdsstyrelses försorg och ej heller kunna påfordra utsyning i större omfattning, än vad med tillämpning av hittills gällande stadganden bort ske. En given följd av dessa föreskrifter måste emellertid enligt sakkunnigas mening vara, att för sådant fall skogsvårdsåtgärder icke skola kunna utkrävas utöver vad som följer av förut gällande lagstiftning. En del av de bestämmelser i 1915 års förordning, som enligt vad förut nämnts böra förlänas fortsatt giltighet efter skogsvårdslagens ikraftträdande, förutsätta vidtagande av vissa åtgärder av befattningshavare vid skogsstaten. Likaledes förutsattes i 1915 års förordning, att vid utförande av odlingsföretag, vartill tillstånd enligt denna förordning meddelats, vissa åtgärder böra vidtagas av skogsstatstjänsteman eller genom

dennes försorg. Då skogsstatspersonalen efter det nya lagen vunnit tilllämpning å nu ifrågavarande fastigheter icke vidare bör tagas i anspråk för dessa, synas förenämnda åtgärder efter nyssnämnda tidpunkt böra ankomma på vederbörande skogsvårdsstyrelser samt deras befattningshavare. I enlighet med vad sålunda anförts hava i förslaget upptagna övergångsbestämmelser utarbetats.

265 XIII. A.

Reservationer.

Särskilt yttrande av h e r r a r Ringstrand, Hermelin och Kallin.

De överläggningar, som föregått de sakkunnigas avfattande av nu föreliggande betänkande, hava resulterat uti framläggande av tvenne förslag till en revision av skogslagstiftningen för lappmarkerna samt Särna och Idre socknar, nämligen dels det härovan å sid. å 190—204 intagna, vilket framlagts såsom de sakkunnigas huvudförslag, och vilket vi i det följande beteckna såsom majoritetens, dels det av oss å sid. 294—305 reservationsvis framlagda. Båda dessa förslag utgå från att rådande sociala och skogliga förhållanden fortfarande påkalla en särlagsstiftning för skogshushållningen och skogsvården i dessa trakter och en reglering av avverkningarna genom att avverkningsplaner i regel uppgöras för enskilda tillhöriga skogar. Därvid bör uppmärksamhet ägnas åt att skog, som genom att kvarstå avtager i användbarhet, må komma till avverkning hastigare, än som nu gällande lag av dess handhavare ansetts medgiva. De genom trävaruindustriens utveckling ökade avsättningsmöjligheterna för virke av smärre dimensioner hava ansetts betinga en sådan utformning av lagbestämmelserna, att bestånd svårdande huggningar må kunna underlättas och befordras. E t t från skoggägarehåll ofta framfört önskemål, att avverkningsperioderna, för närvarande tre år, måtte omfatta en längre tidrymd, hava ansetts böra vinna beaktande, varför tidens utsträckande till fem år föreslagits. Skogsbrukets genom ökade skogsvärden växande betydelse för nu ifrågavarande landsdelars framtida ekonomiska liv har ansetts böra utgöra fullgiltig orsak till att skogsägarna åläggas viss reproduktionsplikt efter avverkning. Om förenklade bestämmelser för omläggning av skogsmark har förslag framlagts. Båda de framlagda lagförslagen föreslås skola äga giltighet ej blott för hemman av skattenatur inom lappmarkerna samt Särna—Idreområdet, utan även för kronohemman och nybyggen i de sex norra länen. Undertecknad Hermelin har icke kunnat förena sig med övriga sakkunniga i fråga om ett eljest enhälligt förslag, att lagens handhavande bör överlämnas åt skogsvårdsstyrelser. Om sålunda de båda lagförslagen i mycket väsentliga delar äro utformade efter enahanda grunder, förete de dock i andra väsentliga skiljaktigheter, vilka äro av principiell betydelse. Sålunda hava vi undertecknade hållit före, att majoriteten av de sakkunniga fäst alltför ringa vikt vid frågan att

266 så planlägga avverkningen i dessa skogar med stora förråd av mogen och övermogen skog, att även blivande skogsägares intressen tillgodosåges. Vi förmena vidare, att det av majoriteten föreslagna avskiljandet av så kallade svårföryngrade skogsmarker vilar på alltför osäker grund, särskilt i betraktande av den fria form av avverkning å ej svårföryngrade marker, som majoriteten vill tillerkänna skogsägare. De kontrollåtgärder, som majoriteten föreslagit, för att denna fria avverkning skall hållas inom de gränser, som upprättade avverkningsplaner utstaka, äro enligt vår åsikt otillfredsställande både i fråga om effektivitet och enkelhet. Dessa, liksom även andra majoritetens förslag, vilka äro framförda i en vag och obestämbar form, göra skogsägarens rättsliga ställning osäker i förhållande till den övervakande myndigheten. Genom att bibehålla gällande bestämmelse om utsyning genom myndighet, där ej i vissa fall ett enklare förfaringssätt kan vara tillfyllest, hava vi trott oss kunna råda bot för de svagheter, vilka enligt vår mening vidlåda majoritetens förslag. P å grund av dessa våra från majoritetens avvikande åsikter hava vi sett oss nödsakade att anmäla vår mot dess beslut avvikande mening. Vår ståndpunkt utveckla vi här nedan närmare och framlägga ett på denna utarbetat förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

VirkesförEnligt 8 § 1 mom. av majoritens lagförslag skall i den avverkningsplan, rådets upp- y[\^en upprättats på grund av bestämmelsen i 6 §, angivas storleken av den delning på

'

»mogen» och avverkning utav »mogen» skog, som utöver husbehovet ma under varje av »icke mogen» v e rkningsperiod — i regel omfattande fem år — uttagas. Denna avverkning be nämnes »huvudavverkning». Vidare skola i avverkningsplanen fastställas sådana skogsbestånd, i vilka avverkning av »icke mogen» skog (»föravverkning») allenast må företagas med skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Inom bestånd, som icke blivit på sådant sätt angivna, har skogsägaren rätt att företaga föravverkning endast efter anmälan enligt bestämmelserna i 18 §. Avverkning av »icke mogen» skog skall enligt 10 § i regel ske genom en för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. I de nu relaterade bestämmelserna om avverkning har majoriteten riktat vår skogsterminologi med tvenne nya begrepp: »mogen» och »icke mogen» skog. I specialmotiveringen till 8—12 §§ av sitt lagförslag har majoriteten sökt närmare definiera dessa båda begrepp och framlägga skälen för den gjorda uppdelningen. Majoriteten erinrar därvid om att — såsom skett i den allmänna skogsvårdslagen — även i det nu föreliggande lagförslaget bör göras en uppdelning av skogen med hänsyn till huruvida den nått den utveckling, att den kan bliva föremål för föryngringshuggning eller icke. En gräns mellan »mogen» och »icke mogen» skog har för den skull måst uppdragas., Denna

267 gräns säges formellt icke sammanfalla med den uppdelning, som i allmänna skogsvårdslagen göres mellan »yngre» och »äldre» skog, men majoriteten gör gällande, att vid den praktiska tillämpningen av sistnämnda uppdelning denna dock nära överensstämmer med den, som nu föreslås. Efter att hava omnämnt den klassificering av virkesförrådet i tre mogenhetsklasser, som vid avverkningsplaners upprättande verkställes och även vid riksskogstaxeringen tillämpats, förklarar majoriteten, att det nu gällt att få skogen uppdelad i å ena sidan sådan, som icke bör bliva föremål för annan avverkning än en för utvecklingen ändamålsenlig föravverkning, och å andra sidan sådan, som kan och eventuellt bör föryngringshuggas. Av denna redogörelse för innebörden av begreppen »icke mogen» och »mogen» skog skulle man tro sig kunna våga draga den slutsatsen, att till den förra gruppen skulle hänföras sådan skog, vars utveckling kunde antagas bliva påverkad av en föravverkning. En sådan slutsats vore emellertid förhastad. Längre fram i sin motivering till de nu behandlade lagbestämmelserna (sid. 233) talar nämligen majoriteten om sådan skog, som icke besitter förmåga eller möjlighet att nöjaktigt utveckla sig, men som på grund av sin ålder dock närmast bör hänföras till »icke mogen» skog. Det verkar onekligen överraskande att finna samma förslagsställare, som icke accepterat allmänna skogsvårdslagens uppdelning av skogen i »yngre» och »äldre», här angiva åldern såsom avgörande för huruvida skogen skall betraktas såsom »icke mogen» eller »mogen». Man kan icke helt värja sig från den uppfattningen, att förslagsställarna för sig själva ej fullt klargjort, varthän de önska komma. Än mer måste denna uppfattning vinna i styrka, om man jämför det i detta sammanhang tänkta fallet, där det talas om skog, som saknar livskraft eller teknisk utvecklingsbarhet, med uttalande å sid. 218, där det framhålles, att föryngringshuggning ej får ske, så länge beståndet visar eller efter en föravverkning kan förväntas visa en tillfredsställande utveckling. Den logiska slutledningen av detta yttrande kan endast bliva en: bestånd, som icke visa eller icke kunna förväntas visa en tillfredsställande utveckling efter föravverkning, böra föryngringshuggas. Icke tillfredsställande måste utvecklingen anses vara, då den ej står i ett rimligt förhållande till markens produktionsförmåga. När så ej är fallet, har majoriteten i annat sammanhang (sid. 224) förklarat, att beståndet bör föryngringshuggas. Detta, som väl också — om ej särskilda skäl tala för ett uppskov med föryngringsavverkningen — är det naturliga, står emellertid i motsättning till majoritetens ovan omnämnda uttalande å sid. 233. Man vet, som sagt, ej rätt, vilketdera uttalandet skall anses vara uttryck för majoritetens mening. Än mer tveksam blir man, när man å ena sidan läser (sid. 219) att till »icke mogen» skog — d. v. s. utvecklingsbar skog — skola hänföras »även hårt skadade yngre träd», och å andra sidan (sid. 224), att beståndet bör giva plats för en ny generation, när virkeskvaliteten avsevärt försämras. Det synes, som om majoriteten låtit sig så helt behärskas av taiken på åldern såsom uppdelande faktor, att trädens alla andra egen-

268 skaper fått träda i bakgrunden. Den frågan ligger då nära till hands, varför ej allmänna skogsvårdslagens uppdelning av skogen i »yngre» och »äldre» även kunnat av vederbörande godkännas. Gränsen mellan de båda grupperna »mogen» och »icke mogen» skog har, säger majoriteten, förlagts på sådant sätt, att den sammanfaller med gränsen mellan mogenhetsklasserna 1 och 2. Ehuru, såsom redan omnämnts, majoriteten ansett sig kunna förklara, att i praktiken allmänna skogsvårdslagens särskiljande av skogen i »yngre» och »äldre» nära sammanfölle med den nu föreslagna uppdelningen i »icke mogen» och »mogen», framhåller majoriteten strax därefter, att begreppet »yngre skog» måste anses hava en mindre omfattning än begreppet »icke mogen» skog. Detta senare medgivande är väl också med verkliga förhållandet mer överensstämmande än det nyss förut gjorda påståendet. Något som helst stöd för att det nu framlagda förslaget icke innebär något avsteg från den praxis, som utvecklat sig under den tid 1923 års allmänna skogsvårdslag tillämpats, kan icke hämtas från denna praxis. Förhållandet är nämligen, såsom majoriteten även nämner, att i begreppet »yngre skog» ingår endast en del av den skog, som betecknas såsom medelålders, under det att »icke mogen» skog, när detta göres liktydigt med skog, tillhörande mogenhetsklass 1, omfattar all medelålders skog. Det är i huvudsak tvenne skäl, som föranleda oss att taga avstånd från majoritetens förslag att fördela virkesförrådet i »mogen» och »icke mogen» skog och på en sådan fördelning grunda regler för hushållningen. Vi vilja först framhålla, att begreppen »yngre» och »äldre» skog vunnit hävd i svensk skogsterminologi och detta efter de långvariga diskussioner, som föregingo utarbetandet av 1923 års skogsvårdslag. Det vill under sådana förhållanden synas oss olämpligt att i terminologin införa ett nytt begrepp, som endast verkar förvillande för såväl dem, vilka äga skog både inom och utom lappmarken, som ock för tjänstemän, vilka hava sin verksamhet förlagd till olika delar av de landstingsområden, för vilka denna lag skall gälla, och som därför skola tillämpa än en, än en annan princip vid virkesförrådets uppdelning. Särskilt med hänsyn till majoritetens ståndpunkt i fråga om markernas uppdelning i föryngringshänseende, till vilken fråga vi i det följande återkomma, och i vilken majoriteten uppenbarligen hyser den uppfattningen, att stora delar av lappmarkernas skogar äro att likställa med kustlandets, synes oss ett frångående av den i det sistnämnda området gällande uppdelningen av skogen vara ologisk. Till stöd för sitt förslag kan majoriteten ej åberopa, att det vållat några svårigheter att vid allmänna skogsvårdslagens tillämpning skilja mellan »yngre» och »äldre» skog. De farhågor, som i sådant avseende uttalades före lagens tillkomst, hava ej av erfarenheten bekräftats. E h u r u förhållandena inom landets olika delar betydligt växla, har dock en efter dessa anpassad praxis kunnat utbilda sig, utan att nämnvärda slitningar mellan myndigheter och skogsägare uppstått Det synes då ej föreligga några som helst skäl att med utgångspunkt från

269 förhållandet mellan dessa båda parter införa några nya principer för uppdelning av virkesförrådet. Majoriteten söker nu visa, att det ej heller skall möta nämnvärda svårigheter att skilja på »rnogen» och »icke mogen» skog. Man kan emellertid knappast påstå, att dessa försök lyckats. Det visar sig nämligen av majoritetens motivering, att begreppens innebörd växla, allt efter som träden förekomma enstaka eller i samlade bestånd. I förra fallet synes trädets tillväxtprocent böra bliva utslagsgivande för dess klassificering, i senare fallet åter frågan, huruvida träden förhindra uppkomsten av en n y generation, eller att en redan befintlig undertryckt återväxt kan utveckla sig. E n föryngringsavverkning får ej ske, d. v. s. såsom »mogen» får skogen ej betraktas, om genom en föravverkning beståndet kan förväntas visa en tillfredsställande utveckling. Även om för avgörande av avverkningssättet beståndets beskaffenhet i stort måste tagas i betraktande, så är man vid avverkningens utförande tvungen att individuellt avgöra frågan, huruvida ett träd skall räknas till »mogen» skog eller ej. När man ställes inför uppgiften att bedöma ett på dessa tankar grundat förslags ändamålsenlighet, måste man se detsamma i belysningen av andra utav majoriteten påyrkade ändringar i nu gällande lappmarkslag. Dessa äro av den innebörd, att de ställa skogsägaren — ej blott myndigheten — inför nödvändigheten att avgöra, huruvida den ena eller andra trädindividen eller det ena eller andra beståndet är att hänföra till »mogen» eller »icke mogen» skog. Efter vad som i det föregående anförts ur majoritetens motivering till en sådan uppdelning, är denna uppenbarligen förenad med väsentliga svårigheter för en person, som säkerligen ofta har en mycket oklar uppfattning om vad som förstås med föravverkning eller huvudavverkning, och för vilken tillväxtprocentens beräknande är en oprövad uppgift. Skall exempelvis ett visst bestånd, i vilket skogsägaren har rätt att enligt lagförslagets 18 § företaga avverkning endast efter anmälan, förväntas efter denna avverkning visa en tillfredsställande utveckling? Allt efter som svaret på denna fråga utfaller, skall han enligt 18 § anmäla sig ämna verkställa det ena eller andra slaget av huggning, föravverkning eller huvudavverkning. Om han nu för att undgå svårigheterna anmäler, att han delvis skall föryngringshugga beståndet, delvis göra det till föremål för gallring (föravverkning), så har han dock därmed ej kommit förbi alla vanskligheterna. Han skall även enligt 19 § på heder och samvete deklarera, huru mycket han avverkat av »mogen» skog. Denna deklarationsplikt, till vilken vi i det följande vid behandling av majoritetens förslag om avverkningskontroll få tillfälle att återkomma, ställer emellertid skogsägaren även inför andra problem. Äro skadade träd, som vid fortsatt kvarstående kunna beräknas avtaga i användbarhet, att anse såsom »mogna», eller skola de anses vara »icke mogna»? Ehuru deras tekniska skador torde böra föranleda, att de räknas såsom 3-skog och alltså såsom »mogna» och ehuru enligt vår mening ett annat förfaringssätt vid förrättning för avverkningsplans upprättande kunde giva anledning till berättigat klagomål, förklarar sig majori-

270 teten, såsom vi redan påvisat, vara av en motsatt åsikt: träden skola, även om de äro »hårt skadade», vara att hänföra till »icke mogen» skog. — Den inre motsättning, som ligger i den slutsats, till vilken majoritetens förslag leder, eller att till »icke mogen» skog och sålunda till utvecklingsbar skall räknas även viss del av sådan, som är hårt skadad, synes oss vara ett otvetydigt bevis för det oklara i majoritetens nu kritiserade förslag. Vi finna emellertid, att även ett annat skäl talar emot fastställande av majoritetens förslag till virkesförrådets uppdelning i »mogen» och »icke mogen» skog. E n direkt konsekvens av förslaget är, att föravverkningarna, vilka enligt gällande bestämmelser, som också synas hava fog för sig, uttagits vid sidan av och utöver huvudavverkningarna, komma att röra sig inom en större del av det totala virkesförrådet. Ej blott de yngre utan även de medelålders bestånden komma under en friare behandling. Detta synes ju visserligen vara i överensstämmelse med de tendenser, som äro utmärkande för majoritetens lagförslag, men om det därför är till skogarnas och de blivande skogsägarnas fördel, är enligt vår mening mera tvivelaktigt. Gallringen i de nuvarande medelålders bestånden, som icke varit föremål för tidigare beståndsvårdande avverkningar, är en ofta ömtålig åtgärd, som väl kan behöva stå under den tränade skogsmannens ledning. Utav den »mogna» skogen skall enligt lagförslagets 8 § huvudavverkningen uttagas. Uti den allmänna delen av detta betänkande har framhållits, att det skogliga tillståndet i lappmarkerna och Särna-Idreområdet ä r sådant, att gent emot kravet på jämnhet i skogsavkastningen står skogsvårdens fordran på ett snabbt tillgodogörande av sådan skog, som vid kvarstående kan beräknas avtaga i användbarhet. Utformandet av de bestämmelser, vilka skola vara vägledande vid utjämnandet av detta motsatsförhållande, är förbundet med icke ringa svårigheter. Hänsyn till blivande skogsägares berättigade fordran på att en av staten reglerad skogshushållning icke ställer honom utan det ekonomiska stöd, som jordbruksnäringen i dessa trakter behöver, tvingar till att skogsvården i viss mån sättes i andra planet. Å andra sidan kräver den nuvarande skogsägaren, att skogsvården, av vars tillgodoseende han — åtminstone teoretiskt — har intresse, skall helt och fullt få sina fordringar uppfyllda, även om detta skulle leda till en till och med betydande nedgång i skogens framtida avkastning under en tidrymd av även beaktansvärd längd. Majoriteten har vid utformandet av de bestämmelser, som under för handen varande förhållanden skola vara normerande, stannat vid att reservationslöst giva skogsvårdens krav företräde framför fordran på relativ jämnhet. Den form, som majoriteten valt för att giva uttryck åt denna sin mening, är också sådan, att den knappast lämnar rum för något avvägande i de enskilda fallen mellan de olika intressenas — skogsvårdens eller den jämna avkastningens — berättigande. En jämn avkastning må man söka erhålla »i den mån detta kan ske, utan att skogsvårdens k r a v uppenbarligen åsidosättas». Det lärer icke bliva alltför svårt för en skogsägare, om han har mindre intresse av skogens fram-

271 tida ä n av dess nuvarande avkastning, att med den sammansättning, som våra lappmarksskogar hava, kunna framlägga skäl för ett uppenbart åsidosättande av skogsvårdens krav, där en förrättningsman vid ett avgörande mellan de båda synpunkter, som kunna betecknas såsom de sociala och de skogliga, velat giva den förstnämnda företräde. Vi hava icke kunnat följa majoriteten i detta dess förslag utan framlagt ett därifrån avvikande, formulerat i 8 § utav det av oss utarbetade lagförslaget. Majoriteten har sökt att närmare utveckla sin ståndpunkt på sid. 222—226. E h u r u vår från majoritetens principiellt avvikande inställning till denna fråga har sin grund uti vår bestämda uppfattning, att staten måste så söka reglera avverkningarna, att även blivande ägares intressen varda beaktade, och vi sålunda här skulle kunna förbigå majoritetens detalj behandling av dess förslag, så har det dock synts oss nödvändigt att i vissa delar underkasta denna en kritisk granskning. Tystnad skulle kunna tydas såsom ett gillande av de framförda synpunkterna. Det framhålles av majoriteten, att frågan om tillgodoseende av skogsvårdens krav närmast koncentreras i spörsmålet rörande den ålder eller utvecklingsgrad, vid vilken bestånden med hänsyn till föreliggande biologiska och ekonomiska förutsättningar lämpligast böra föryngringshuggas. Dessa förutsättningar hänföra sig till föryngringsförhållanden, tillväxtmöjlighet, virkespriser, räntefot m. m. Ehuru majoriteten på detta sätt angivit de förhållanden, vilka, såsom man får antaga, äro de enligt dess mening på frågans avgörande huvudsakligen inverkande, förklarar majoriteten i följande mening, att de delvis ännu äro otillräckligt kända, delvis alltid torde komma att förbliva diskutabla. Det är svårt att undertrycka sin förvåning över att en så positivt formulerad och för skogshushållningen så viktig bestämmelse som majoritetens yrkande, att »hänsyn till den jämna avkastningen skall vika, där skogsvårdens krav uppenbarligen så fordra», fotats på så lösliga grunder. Att majoriteten i den därpå följande meningen förklarar, att frågans bedömande i praktiken ej erbjuder svårigheter, förbättrar ej saken. Det gäller — menar majoriteten — endast att uppdraga gränsen emellan »icke mogen» och »mogen» skog. Men var det icke för att finna just denna gräns, som hänsyn skulle tagas till de omnämnda biologiska och ekonomiska förutsättningarna 1 ? Det vill förefalla, som om majoriteten kommit in i en cirkelgång, ur vilken det är svårt att finna en utväg. När emellertid bland de ekonomiska förutsättningarna för ett bestånds föryngringshuggning även nämnas virkespriser och räntefot, så får man därav — kanske med orätt — den uppfattningen, att majoriteten tänkt sig en tilllämpning av den s. k. markränteteorin. Under den diskussion, som föregick utfärdandet av 1915 års lappmarkslag, blev emellertid av såväl Kungl. Maj:t som riksdag striden mellan markränte- och skogsränteteorierna för lappmarksskogarnas vidkommande avförd från dagordningen. Det torde vara olämpligt att nu ånyo upptaga densamma — ett påpekande, som vi

tillåta oss göra, utan att därmed vilja påstå, att detta verkligen varit majoritetens avsikt, om än en sådan förmodan kan vara förklarlig. I fortsättningen av sin framställning ingår majoriteten på en diskussion om tidpunkten för ett bestånds avverkande och fastslår, att det gives en tid, sammanfallande med dess inträde i mognadsåldern, då det kan avverkas, och en tid, då det måste avverkas. Denna senare inträder, då virkeskvaliteten avsevärt försämras, eller då produktionen är oskäligt låg i förhållande till markens produktionsförmåga, eller slutligen då »icke mogen» skog skadas av det gamla beståndets kvarhållande. Hit hänförlig skog säges hava nått den övre gräns, utöver vilken den icke skall kvarhållas. Den förstnämnda tidpunkten — då beståndet kan avverkas — blir givetvis beroende av skogshushållningens uppgift i skilda fall. H a r vid undersökning befunnits, att produktion av massaved är i visst fall ändamålsenligast, så inträffar denna tidpunkt tidigare, än om grövre sortiment skola framställas. De tillfällen, då bestånden måste avverkas på grund av otillfredsställande produktion, bliva då även oftare förekommande. Att detta kan leda till mycket stora avverkningar i indelningsperiodens början synes otvivelaktigt. För att kunna ingå på en beräkning om möjligheten att upprätthålla jämnhet i avkastningen under närmaste och därpå följande indelningsperioder har majoriteten ansett, att vissa undersökningar måste göras. Det vill förefalla, som om majoriteten med dessa undersökningar avsåge att blicka längre in i framtiden, än det strängt taget kan vara nödvändigt — och möjligt. Till den uppfattningen måste man komma, när man finner, att undersökningen skall lämna svar på frågan ej blott när den befintliga utan även den efter föryngring uppkommande — d. v. s. nu obefintliga — »icke mogna» skogen skall kunna lämna en någorlunda jämn avkastning. Det arbete, som nedlägges på dylika spekulationer, vilkas resultat influeras av en mångfald för oss okända faktorer, kan helt visst användas på mer närliggande och mer fruktbärande uppgifter. P å grund av dylika osäkra faktorer skall man emellertid beräkna den tid, som kan förflyta, innan en någorlunda jämn och i förhållande till markens produktionsförmåga nöjaktig avkastning kan erhållas. Det tal, som betecknar längden av denna tid — »övergångstid» benämnd - utgör divisor i en avverkningsberäkning, där dividenden är sammansatt av de tal, som angiva storleken av den nu »mogna» skogen, dess tillväxt och den »icke mogna» skog, som under övergångstiden utväxer till »mogen». Man har icke rätt att förvåna sig över utan kan fastmer väl förstå, att majori teten förutser, att kvoten i en division, där såväl divisor som dividend ärc resultat av på mer eller mindre lösa grunder gjorda beräkningar, kan be höva underkastas jämkningar, såsom majoriteten i det följande anmärker Men man kan med full rätt fråga: vad tjänar hela denna mödosamt upp gjorda och osäkra kalkyl för nyttigt ändamål1? — Emellertid anser sig majoriteten på denna väg hava funnit ett uttryck för avverkningens storlet under »övergångstiden» och upptager härefter till behandling frågan on

273 avverkningens storlek under indelningsperiodrm, d. v. s. i regel de närmaste tjugu åren. Denna avverkning får ej understiga det virkesbelopp, som uppnått eller under indelningsperioden kan uppnå den i det föregående omnämnda övre gränsen, d. v. s. måste avverkas. Majoriteten lämnar emellertid ej skogsvårdsstyrelse eller skogsägare någon vägledning för beräknande av det virkesbelopp, som under indelningsperioden »kan uppnå» denna övre gräns. Denna underlåtenhet är förståelig, ty de faktorer, som här äro de bestämmande — »då virkeskvaliteten i beståndet avsevärt försämras, eller då beståndets produktion i förhållande till markens produktionsförmåga är oskäligt låg, eller då icke mogen skog, ägnad att ersätta det gamla beståndet, tager skada på grund av dettas kvarstående» — undandraga sig varje beräkning, som gör anspråk på objektivitet. Varje avverkningsberäkning, som sträcker sig över en tidsrymd av tjugu år framåt, inrymmer moment av ovisshet på grund av att den icke kan taga hänsyn till framtida förändrade förhållanden. Men dessa ovissa faktorer få ej inryckas i beräkningarna, när dessa uppgöras. Vid det tillfället får hänsyn tagas endast till då kända förhållanden. Skogsägaren, som har besvärsrätt över förrättningsmannens förslag till avverkningsberäkning, har en ovillkorlig rätt att fordra, att dessa beräkningar verkligen kunna granskas. Han löper i annat fall fara att bliva rättslös, och det är i den ställningen, som majoritetens förslag i detta — liksom även i andra — fall försätter honom. Från behandlingen av frågan om avverkningsbeloppets storlek under indelningsperioden övergår majoriteten till framläggande av förslag om avverkning under första avverkningsperioden, d. v. s. under indelningsperiodens första fem år. Under dessa skall såsom ett minimum avverkas ett belopp, »motsvarande den del av förrådet, som redan uppnått eller tilläventyrs passerat övre gränsen». Förutom att till denna kategori måste räknas all vid taxeringen till mogenhetsklass 3 hänförd skog, så ingår däri även, såsom av ovan anförda citat ur majoritetens motivering framgår, sådan skog, vars tillväxt i förhållande till markens produktionsförmåga redan nu är oskäligt låg, och sådan, vars kvarstående är till skada för icke mogen skog. För närvarande saknas varje som helst uppgift å storleken av de virkesbelopp, vilka kunna antagas tillhöra sistnämnda båda klasser, men vår kännedom om skogstillståndet i de trakter, vilka av denna fråga beröras, säger oss, att deras sammanlagda kubikmassa måste vara mycket stor. På den skog, som är att hänföra till 3-skog, hava vi däremot uppgift, grundad — vad lappmarkerna angår — på såväl riksskogstaxeringens material som av ;ägmästare utförda taxeringar och, beträffande Särna—Idreområdet, på uppgifter av sistnämnda art (sid. 56). Enbart dessa siffror giva vid handen, att mycket stora avverkningar äro förestående i dessa trakter, om detta majoritetens förslag vinner beaktande. Genom att på karta angiva bestånd av skog, som nått denna »övre gräns», erin:as skogsägaren, att de böra i första hand komma till avverkning. Längre fram i sin motivering upptager majoriteten till behandling, huru 18 — 31007:'.

274 förfaras skall, om skogsägare, som jämlikt lagförslagets 18 § äger rätt att avverka allenast efter anmälan, i stället för att förlägga avverkningen till dylika bestånd uttager avverkningsbeloppet från 2-skog. Skogsvårdsstyrelsen skall då äga förordna om erforderlig ändring av planen och eventuellt, att avverkning må företagas allenast med skogsvårdsstyrelsens tillstånd (8 § 2 mom.). Vad innebär nu detta? Ej annat än att, såvitt vi kunna förstå, skogsägaren måste få även den skog, som nått den »övre gränsen» utsynad. Vi ha nämligen svårt att tänka oss, att majoriteten, som några sidor tidigare nedskrivit följande: »Det är uppenbart att det allmänna icke bör för vinnande av jämnhet i virkesavkastningen tvinga en skogsägare att spara skogen utöver den övre av dessa båda gränser» skulle kunna förutsättas vilja göra sig skyldig till att mot skogsägaren utöva ett sådant tvång. Den skogsvårdslag, som majoriteten föreslår statsmakterna att antaga, inbjuder förty skogsägarna att med åsidosättande av avverkningsplanens erinran till dem att i första hand avverka den skog, som redan nått eller överskridit den »övre gränsen», i stället avverka bättre skog; den till tidigare avverkning ifrågasatta utsynas sedan genom den övervakande myndighetens försorg. Vi hava ej kunnat biträda ett dylikt förslag. Uti detta betänkandes allmänna del, sid. 89, hava de uttalanden, vilka varit ämnade att giva uttryck åt sakkunnigas samfällda uppfattning, givits en formulering, som direkt motiverar förslag av den innebörd, som majoriteten framlagt, och som vi här underkastat en kritisk granskning. Vi måste här anteckna, att vi självfallet taga avstånd från innehållet i dylika uttalanden, även då de förekomma i betänkandets allmänna del. Skogsmarkens I fortsättningen av lagförslagets 8 § har majoriteten i anslutning till sina fördelning å uttalanden i den avdelning av detta betänkande, som behandlar frågan om rade» och lagbestämmelser för föryngringens främjade (sid. 144 och*följ.), intagit en så »icke svår- lydande föreskrift: »I avverkningsplan skola tillika fastställas de trakter, marker. där på grund av förekomst i större utsträckning av föryngringssvårigheter avverkning av mogen barrskog för a n n a t ändamål än husbehov må äga r u m allenast efter utsyning, ». Vi vilja i anledning härav först erinra därom, att en dylik uppdelning av lappmarkshemmanens skogsmarker, såsom i detta betänkande sid. 24 omnämnts, redan en gång förut varit ifrågasatt och föremål för behandling. Med anledning av ett utav domänfullmäktige framfört förslag om uppdelning av lappmarkshemmanens skogsmarker i godartade och svårföryngrade erinrade domänstyrelsen, att i gällande skogslagar ej funnes angivna några grunder för en sådan uppdelning, vilken motsvarade de krav på behörigt hänsynstagande till de biologiska förutsättningarna härför, som ovillkorligen måste uppställas. Majoriteten anser sig emellertid hava funnit en sådan grund och betecknar såsom svårföryngrad sådan mark, »där på grund av mera konstanta, naturbestämda förhållanden en med hänsyn till den naturliga föryngringen icke ändamålsenligt verkställd föryngringsavverkning måste anses medföra, att en nöjaktig föryngring inom skälig tid omöj-

275 liggöres eller väsentligt försvåras». Ä dessa marker föreslår majoriteten, såsom av det ovan citerade förslaget till lagbestämmelse framgår, a t t huv u d a v v e r k n i n g må ske allenast efter utsyning, medan å a n d r a m a r k e r skogsä g a r e n har frihet att uttaga det enligt avverkningsplan fastställda virkesbeloppet efter anmälan (18 §) med iakttagande av de bestämmelser, som första styckena av 5 och 10 §§ innehålla. Föreskriften, att gränserna emellan »svårföryngrade» och »icke svårföryngrade» marker skola angivas i avverkningsplan, innebär, att detta på grund av dess konsekvenser för skogsägaren viktiga och därigenom högst grannlaga uppdrag av helt n a t u r l i g a skäl kommer att åvila en mångfald olika förrättningsmän. Man v ä n t a r därför a t t i majoritetens motivering till förslaget finna noggranna direktiv angivna för tillämpningen vid den markernas uppdelning, som fått sitt uttryck i förestående definition å svårföryngrade marker. Det måste nämligen starkt betonas, att de marker, som här avses, och som från andra skola avskiljas »på grund av förekomst i större utsträckning av föryngringssvårigheter», icke äro att jämställa med svårföryngrade marker enligt allmänna skogsvårdslagens 18 §. Under det att svaret på frågan, huruvida skogsmarken är svårföryngrad enligt sistnämnda lagrum, ä r beroende av dess »belägenhet i havsbandet eller på höjder eller eljest i särskilt exponerat läge», äro enligt majoritetens lagförslag biologiska faktorer härvid i huvudsak utslagsgivande. Den svenska skogslagstiftningen får sålunda, därest majoritetens tankar förverkligas, en term »svårföryngrad» med olika innebörd, allteftersom den hänför sig till skogar, för vilka denna lag eller allmänna skogsvårdslagen gäller. Redan förut har majoriteten, såsom vi härovan påtalat, enligt vår mening alldeles omotiverat riktat samma lagstiftning med begreppen »mogen» och »icke mogen» skog. Vi tro ej, att någotdera förslaget bidrager till ökad klarhet om skogslagstiftningens mål och till enhetlighet i dess tilllämpande. Begreppet »svårföryngrad» har emellertid nu, som sagt, fått en annan betydelse än i den allmänna skogsvårdslagen, och kravet på vägledande bestämmelser vid avskiljande av de marker, vilka falla inom det nya begreppets sfär, är därför så mycket mer berättigat. H u r u har nu majoriteten tillmötesgått denna fordran? Svaret lyder: »Någon utredning ägnad att utgöra grundval till direktiv för ett begreppsmässigt fixerande av sådan mark, där särskilda föryngringssvårigheter förefinnas, eller för bestämmandet av dess geografiska fördelning har av ovan angivna skäl icke v a r i t möjligt att för närvarande erhålla från statens skogsförsöksanstalt. A v lätt insedda skäl har det icke heller varit de sakkunniga möjligt a t t u t a n stöd av skogsförsöksanstalten utarbeta dylika direktiv.» Emellertid antager majoriteten, att skogsförsöksanstalten inom en icke alltför avlägsen framtid skall kunna upptaga frågan om en regionindelning med hänsyn till föryngringsförhållandena till »mer slutgiltig» behandling. Härefter fortsätter majoriteten: »Då de sakkunniga, såsom tidigare framhållits, å ena sidan äro

276 av den allmänna uppfattningen, a t t en skogsägare i största möjliga utsträckning själv skall äga att handhava skogsskötseln, och å andra sidan förmena, att myndighetens utsyning torde v a r a nödvändig i fråga om marker, där särskilda föryngringssvårigheter föreligga hava de sakkunniga med hänsyn till sakens vikt ansett sig böra gå in för ett provisoriskt avskiljande av svårföryngrade marker.» Majoriteten är synnerligen angelägen att betona, att endast och uteslutande föryngringssvårigheter få vara bestämmande vid beslut om markernas hänförande till »svårföryngrade». Beståndets sammansättning och därav betingad svårighet att verkställa en ändamålsenlig föryngringshuggning få ej åberopas som skäl för en sådan åtgärd. I annat sammanhang betonar majoriteten den grundläggande betydelse, som sättet för avverkningens utförande har för föryngringen. Det kräves såväl praktisk erfarenhet som teoretiska insikter att leda stämplingen på ett ur såväl biologiska som ekonomiska synpunkter ändamålsenligt sätt. Efter dylika uttalanden hade man haft anledning förvänta, att någon hänsyn till dylika svårigheter tagits vid framläggande av förslaget om markernas uppdelning. Ett obestridligt förhållande är nämligen, att en orätt utförd stämpling kan vara orsak till en under tiotals år försenad föryngring. Att härigenom en blivande ägares inkomst från skogen reduceras synes emellertid för majoriteten betyda mindre, än om åt den nuvarande kan förvärvas en utsträckt handlingsfrihet. Åt denna känslostämning bringar man hellre ett offer, än man föreslår en åtgärd, som kan skapa nöjaktig garanti för att skogsbruket, en ekonomisk hantering, sättes i stånd att lämna en jämn försörjning åt de generationer, som bliva dess utövare, innan de nu avverkade trakterna åter giva skörd. I detta sammanhang, och innan vi ingå på ett närmare skärskådande av majoritetens här anförda uttalanden, synes det oss vara lämpligt att anföra några yttranden av föreståndaren för skogsförsöksanstaltens norrlandsavdelning, docenten Wibeck. Han skriver i sin till de sakkunniga avlåtna sammanfattande redogörelse för avdelningens arbete: »Jag har ansett mig skyldig att redan i detta mitt svar på herrar sakkunnigas anhållan i sin skrivelse av den 30 november 1928 redogöra för min uppfattning om de rent geografiska huvudkonturerna av lappmarkens mer eller mindre svårföryngrade områden, sådan denna min uppfattning efter hand hos mig själv utformats under mångåriga resor och fältarbeten inom lappmarken. Icke desto mindre vill jag här uttryckligen framhålla, att jag finner det vara nödvändigt, därest blivande lagförslag skola bygga på gränser av antydd beskaffenhet, dels att begreppet »svårföryngrad» och eventuella grader härav — n. b. fattat efter speciella lappmarksförhållanden — till sitt omfång och sakliga innehåll ytterst noga och allsidigt teoretiskt genomdebatteras, dels att samtidigt eller efteråt omfattande rekognosceringar ute i fältet företagas, direkt inriktade på att klarlägga, huru avgränsningen mellan områden tillhörande de olika teoretiskt urskilda kategorierna praktiskt gestaltar sig. Först då klara och ute i terrängen prövade prin-

277 ciper för särskiljandet av mark av olika slag föreligga, kunna någorlunda riktiga och enhetliga gränslinjer uppgås.» (Kursiverat av oss). H ä r torde också böra framhållas, att, dä majoriteten — uppenbarligen i anslutning till professor Hesselmans till de sakkunniga avgivna utlåtande — antager, att skogsförsökanstalten inom en icke alltför avlägsen framtid skall kunna upptaga frågan om en indelning av lappmarken med hänsyn till föryngringsförhållandena till behandling, detta — såsom majoriteten också säger — gäller en resriomndelning. Majoritetens lagförslag avser emellertid något helt annat, nämligen en uppdelning inom varje särskilt hemman av markerna efter föryngringssvårigheter. E t t sådant detaljarbete förutsätter, såsom Wibeck i sitt ovan citerade yttrande framhållit, vidlyftiga och ingående förarbeten, då, såsom han i annat sammanhang uttalat, »Norrlandsavdelningens försöksytor — — — äro i stort sett förlagda till de skogligt gynnsammare delarna av Norrland men saknas inom dess s. k. svårföryngrade delar». Någon ledning för ifrågavarande uppdelning av markerna torde därför ej vara att hämta från dem. Majoriteten synes emellertid förorda ett summariskt förfarande. Dess ståndpunkt innebär efter allt att döma, att man nu i avvaktan på ett säkrare resultat av skogsförsöksanstaltens arbete bör hänföra så stora arealer som möjligt till icke svårföryngrade marker. Annorlunda kan man ej tolka majoritetens såväl i annat sammanhang framförda synpunkter som dess nu uttalade uppfattning, att skogsägaren skall i största möjliga utsträckning själv äga att handhava skogsskötseln. Enligt majoritetens lagförslag kommer ju nämligen denna frihet skogsägaren till del å marker, som icke äro att anse såsom svårföryngrade. Tillämnad avverkning å dessa behöver nämligen endast anmälas. Då emellertid myndighetens utsyning torde vara nödvändig i fråga om marker, där särskilda föryngringssvårigheter föreligga, så har majoriteten ansett sig böra gå in för ett mer provisoriskt avskiljande av dessa marker. Vi hava svårt att tänka oss ett mera lösligt förfaringssätt vid uppdragande av gränserna för skogsägarens handlingsfrihet i fråga om förvaltningen av hans skogsegendom. Den nära till hands liggande invändningen, att sättet för markernas avskiljande skulle komma att bliva i hög grad beroende av förrättningsmännens subjektiva omdöme, möter majoriteten dels med en hänvisning till sitt förslag, att uppdelningen har provisorisk karaktär och giltighet endast den tid avverkningsplanen gäller, dels med en erinran om att det allmännas organ, om ej förr så vid stämplingen, måste intaga ståndpunkt till frågan om föryngringsmöjligheterna å de skilda skogsområdena. Enligt vårt förmenande blir hela förslaget ej mer välbetänkt därför, att det är provisoriskt. Konsekvenserna av en så beskaffad lagstiftning te sig synnerligen egendomliga. Ehuru vi för vår del hålla före, att majoriteten dragit väl så långt gående slutsatser av professor Hesselmans uttalanden, när dessa tolkas såsom innebärande en halv utfästelse, att statens skogs-

278 försöksanstalt ganska snart skall kunna lämna direktiv för markernas uppdelning, så vilja vi dock antaga, att detta verkligen blir förhållandet. Men om ett mer positivt uttalande än det, som lämnats nu, kan göras om låt oss säga 5 å 10 år, så ä r det ännu mer visst, att detta icke blir skogsförsöksanstaltens sista ord i denna fråga. Vetenskapen vilar som bekant ej. Allt efter som den kommer till större klarhet, ändras direktiven för markernas uppdelning, men de nya, som framkomma, kunna ej vinna tillämpning, förr än den för varje hemman gällande avverkningsplanen löpt ut och ny skall upprättas. Vi få säkerligen under årens lopp en nog så brokig samling av uppdelningar. Och på marken, där gränserna skola tydligt markeras, om en naturlig avgränsning ej kan erhållas, hava vi all utsikt att få ett virrvarr av uppmålade gränslinjer. Denna framtidsbild är ingen konstruktion av en livlig fantasi utan avspeglar endast de förhållanden, som måste bliva resultaten av ett opraktiskt och föga genomtänkt förslag — om det vinner beaktande. Att skogsägarna, som i praktiken få erfara dess verkningar, komma att ställa sig undrande, varest man skall finna den ledande principen i en lagstiftning, som på somliga skogar gör uppdelningen efter en linje men på andra efter en annan, kan icke förvåna. Sitt förslag om ett provisoriskt avskiljande av de svårföryngrade markerna har majoriteten måhända hämtat från den allmänna skogsvårdslagens bestämmelse, att Konungens befallningshavande må meddela förordnande om svårföryngrade markers avskiljande, intill dess Konungen i ärendet beslutat. Är denna vår förmodan riktig, så har majoriteten förbisett tvenne högst väsentliga saker. I de fall, som allmänna skogsvårdslagen avser, föreligger från skogsvårdsstyrelse en framställning, grundad på en förberedande undersökning, och Konungens befallningshavandes beslut har en helt tillfällig karaktär. Allmänna skogsvårdslagens bestämmelser i detta avseende synas ej rimligen kunna åberopas som stöd för ett provisorium av den art, som majoriteten föreslagit. Skulle ett Konungens befallningshavandes beslut enligt skogsvårdslagens 18 § vid prövning av Konungen rubbas, så kan någon olägenhet härav icke gärna hava uppstått. Förhållandet skulle givetvis bliva ett helt annat, därest, sedan skogsförsöksanstalten i framtiden fattat ställning till frågan om skogsmarkernas klassificering i svårföryngrade och icke svårföryngrade, detta skulle föranleda, att vid det nu tänkta provisoriets utgång marker, som nu icke ansetts vara svårföryngrade och blivit behandlade i enlighet härmed, bleve hänförda till svårföryngrade. Under den tid provisoriet varat kunna åtgärder hava underlåtits, som varit skogligt sett påkallade, eller andra vidtagits, som varit mindre önskvärda. Vår redan uttalade mening, att skogsägarnas förtroende till statens sätt att utöva sin lagstiftande makt under sådana omständigheter skulle väsentligen rubbas, stadfästes endast än ytterligare ju mer förslaget skärskådas. När nu majoriteten, såsom bevis för att dess förslag ej lider av svagheten att vid sin tillämpning tolkas olika efter olika förrättningsmäns sub-

279 jektiva 1 uppfattning, anför, att samma subjektivitet kommer att göra sig gällande vid varje utsyningsförrättning, om utsyningstvånget bibehålles, så kan man endast förvåna sig över att majoriteten ej inser den grundväsentliga skillnaden mellan de båda fallen. Det är givet, att varje skogsman, som utför en stämpling på vilken skog som helst, verkställer arbetet med utgångspunkt från sin uppfattning om det föreliggande fallet, bedömt med ledning av hans allmänna skogliga kunskaper. Men räckvidden av det beslut, som han fattar, är begränsad till detta strängt isolerade område. Inför en helt annan uppgift ställes förrättningsmannen av majoriteten. För en tid framåt av i regel 20 år skall han avgöra, huruvida skogsägaren skall tillerkännas en långt utsträckt frihet vid handhavande av hushållningen med sina skogstillgångar, eller om han i sina göranden och låtanden skall vara underkastad en ingående kontroll av statens organ. Då i fråga om Norrlandsskogarnas föryngringsförhållanden vitt skilda uppfattningar äro rådande, lärer det ej vara något som helst tvivel underkastat, att dessa tjänstemäns avverkningsplaner komma att uppvisa många skiftande synpunkter rörande markernas uppdelning. Detta är helt naturligt, och uttalandet innebär intet som helst nedsättande omdöme angående den undervisning, som de unga skogsmännen erhållit. Dennas uppgift har ej varit någon annan än att skapa förutsättningar för ett bedömande av de på skogens liv inverkande naturföreteelserna. Så växlande som dessa äro inom de skilda områden, där skogsmännen få sitt verksamhetsfält förlagt, föranleda de med naturnödvändighet, att de olika individernas erfarenhetsrön bliva långt ifrån enhetliga. Vid tillämpningen av majoritetens lagförslag kommer detta att föranleda en mången gång olika behandling av skogsägarna. Å ena fastigheten kan utsyningstvånget komma att bibehållas och å en annan — kanske närbelägen — med åtminstone för allmänheten ej märkbar skillnad i de skogliga förhållandena tillämpas åter fri avverkning. Detta kommer att starkt framhäva förmyndarskapet över den skogsägare, vilkens hemman fortfarande belägges med utsyningstvång. Nu synes majoriteten förmena, att den olika uppfattning rörande graden av svårföryngrighet, som dessa skogsmän kunna hysa, ej skall komma till uttryck i deras sätt att handlägga förrättningarna: över dem står en taxeringsledare med uppgift att leda deras arbete, och gemensamma bestämmelser skola införas i de för skogsvårdsstyrelserna gällande reglementena. Härigenom, säger majoriteten, »synes enhetligheten, så långt den är möjlig att för närvarande åstadkomma, i principerna för avskiljandet vara tillräckligt betryggad». Vi kunna givetvis ej annat än med tillfredsställelse konstatera, att majoriteten genom det sist anförda uttalandet själv förklarat sig vara medveten om att den trygghet för skogsägarna att komma i åtnjutande av den lika behandling inför lag, som är varje medborgares rätt, är skäligen relativ. Detta borde hava varit skäl nog att ej framlägga förslaget om en uppdelning av markerna. Vi vilja emellertid påstå, att även den av majoriteten i utsikt ställda relativa tryggheten är illusorisk.

280 Den taxeringsledare, som enligt de sakkunnigas förslag skall tillsättas inom ett var av Västerbottens och Norrbottens län, får sitt verksamhetsfält inom ett så stort geografiskt område, att han endast kan i mycket stora drag angiva riktlinjerna för förrättningsmännens arbete. I Västerbottens läns lappmark omfatta skogar under lappmarkslagen 1 380 800 hektar, spridda över en yta, bortsett från oavmätta fjällmarker, av 3 540 800 hektar, under det att motsvarande siffror för Norrbottens län utgöra respektive 1 223 300 och 4 059 300 hektar. Härutöver hava vederbörande taxeringsledare att övervaka arbetena å kronohemman på kustlandet, för Västerbottens län 2 721 hektar och för Norrbottens län 55 794 hektar. Dessa siffror borde vara tillräckliga för att visa, att taxeringsledarens arbete måste inskränka sig till ett angivande av de stora dragen, enligt vilka uppdelningen av markerna skall göras. Man kunde därför tänka sig, att, om fråga vore om en regionindelning', hans insats kunde bliva av något verkligt värde och befordra ett enhetligt resultat. Uppdelningen skall emellertid enligt förslaget ske hemmansvis, och gränserna mellan olika slag av marker skola tydligt utmärkas, där naturliga gränser saknas. Här ifrågasattes sålunda ett arbete, som måste bliva i hög grad detaljerat. För ett sådant arbete har skogsförsöksanstalten ej kunnat lämna anvisningar och ej heller förslagsställarna. Dessa senare fordra däremot, att taxeringsledaren, som dock får antagas ej vara i besittning av de vid skogsförsöksanstalten arbetandes vetenskapliga utrustning och hjälpmedel, skall finna problemets lösning. Och de regler för arbetet, som varken skogsförsöksanstalt eller förslagsställare kunnat uppställa, vänta de att finna i reglementen för skogsvårdsstyrelserna, som i sista hand skola övervaka arbetet, utan att dock angiva den källa, ur vilken skogsvårdsstyrelserna skola hämta sitt vetande. När vi till skärskådande upptagit majoritetens förslag om skogsmarkernas uppdelning i tvenne kategorier, för vilka skola gälla olika bestämmelser i fråga om kontroll över skogsägarens sätt att handhava avverkningen, så är det tvenne härmed sammanhörande omständigheter, som ej kunna lämnas obeaktade. I likhet med oss och med vad som även hittills varit fallet har majoriteten tänkt sig, att avverkningsplaner skulle kunna upprättas av annan sakkunnig än hos skogsvårdsstyrelsen anställd tjänsteman. E t t bolag, som har skolad personal i sin tjänst, skulle kunna erhålla förordnande för någon sin befattningshavare att upprätta avverkningsplan för 1

I samband med redogörelse för Hesselmans och Wibecks regionindelning av lappmarkerna framhåller majoriteten, att gränsen mellan region II och III i många fall "lämpligen torde komma att sammanfalla med kronoparksrågångarna", då — vad Norrbottens läns lappmark angår — kronoparkerna ofta ligga på större höjd över havet än de enskilda skogarna. Den omständigheten, att av kronoparkerna en relativt större areal än av enskildas skogar ligger på mer än 300 meter över havet, såsom i Norrbottens läns lappmark är fallet, berättigar ej till den slutsatsen, att en regiongräns skulle följa rågångarna mellan dessa båda slag av skogar. De ligga ju där blandade om varandra. I Västerbottens läns lappmark väger förhållandet mellan skogarnas höjdläge i det närmaste jämnt och är snarare motsatt det för Norrbottens län konstaterade.

281 bolaget tillhörig skog. Detta, varemot ingen berättigad invändning kan göras, så vida förrättningsmannens förslag icke återverkar på skogsägarens större eller mindre handlingsfrihet i förhållande till statens övervakande befogenheter, blir under ett motsatt förhållande enligt vår mening i hög grad olämpligt och bör under sådant förhållande ej ifrågakomma. Vi vilja därjämte fästa uppmärksamheten på, att majoritetens lagförslag — liksom vårt —även är avsett att gälla för kronohemman och nybyggen i de sex norra länen, och anse, att det med skäl kan ifrågasättas, huruvida det är lämpligt, att åbo på kronan tillhörig fastighet, som kan återgå i kronans besittning, erhåller den frihet till avverkning — kanske på den huvudsakliga delen av skogsmarken — att han endast behöver göra en anmälan om sin avsikt att där avverka. Varthän en sådan frihet kan leda, om majoritetens förslag antages, hava vi i det föregående redan framhållit och skola i det följande än ytterligare påvisa. Medan enligt den allmänna skogsvårdslagen frågan, huruvida skog skall anses såsom svårföryngrad, är beroende av dess läge, bestämmes detta enligt majoritetens förslag i första hand och nästan uteslutande av biologiska faktorer. Avgörandet måste alltså kräva en mera ingående prövning. Detta till synes obestridliga förhållande har ej hindrat majoriteten att förlägga avgörandet på vilka marker »förekomst i större utsträckning av föryngringssvårigheter» må anses föreligga, på skogsvårdsstyrelsen, som vid fattande av beslut i dessa frågor blir beroende av olika förrättningsmäns skiftande synpunkter. Att skogsägarnas rättsliga ställning ej starkes genom majoritetens förslag torde härav vara uppenbart. Såsom av våra förestående uttalanden framgått, anse vi, att mycket allvarliga invändningar måste göras mot majoritetens lagförslag, i vad det avser skogsmarkens uppdelning enligt 8 § 1 mom. När vi tagit del av majoritetens förslag, vilka marker böra hänföras till svårföryngrade, hava vi än ytterligare befästats i våra betänkligheter. Vi hava nämligen icke kunnat undgå att finna majoritetens förslag i detta avseende lida av stor oklarhet. Enligt detsamma böra såsom svårföryngrade i lagens mening avskiljas: 1) vissa mossrika råhumusmarker, 2) vissa tallhedar samt 3) vissa örtrika fjällskogsmarker. När man i den detta förslag föregående motiveringen söker förklaring på det däri tre gånger använda ordet »vissa», lämnas man emellertid utan egentlig vägledning för bedömande av vad som därmed bör förstås. I synnerhet gäller detta de mossrika råhumusmarkerna, och vi nödgas därför något uppehålla oss vid majoritetens behandling av dessa. Under åberopande av vad bland annat Hesselman, Wibeck och undertecknad Kallin vid skilda tillfällen skrivit, har majoriteten visserligen såsom sin mening uttalat, att föryngringssvårigheterna å dessa marker börja bliva mer avsevärda först på en nivå av 250 å 300 m. över havet i översta delen av Norrbottens läns lappmark samt 400 a 450 m. över havet i södra delen av Västerbottens läns lappmark och 600 m. i Särna—Idre.

282 Vi kunna ej underlåta att här inskjuta en erinran, att det sätt, varpå Kallin å sid. 155 citerats av majoriteten, är ofullständigt och måste giva en skev uppfattning om hans inställning till frågan om föryngringen av råhumusmarkerna. Några rader ovanför det av majoriteten anförda yttrandet läses nämligen, tryckt med spärrad stil, följande: »Inom med avseende å klimatet ogynnsamma trakter av Norrland och Dalarna kan icke, åtminstone ej inom överskådlig framtid, enbart upptagande av hyggen i de gamla, degenererade råhumusgranskogarna med åtföljande rensning av kvarvarande skräpskog och marbuskar åstadkomma den omvandling av marktäcket, som är förutsättningen för erhållandet av ett nöjaktigt skogsbestånd.» Medtages ur sammanfattningen av resultatet av Kallins undersökningar även detta uttalande, så kan det knappast med fog påstås, att man kan nämna honom bland de skogsmän, som funnit, att råhumusmarker ej böra betraktas såsom svårföryngrade. Vad majoritetens härovan refererade slutsatser av de åberopade författarnas uttalanden vidare angår, så lämna de en synnerligen ofullständig bild av föryngringsförhållandena. Någon som helst utredning, i vad mån föryngringssvårigheter förekomma på lägre nivåer än 250 å 300 m., 400 å 450 m. och 600 m. över havet inom respektive angivna landsdelar, framlägges nämligen ej. Ett av Hesselman utfört försök på Rokliden, 200 m. över havet och nedom marina gränsen, omnämnes visserligen såsom exempel på lättföryngrad mark av råhumustyp, men det är att märka, att detta försök ligger långt utom lappmarken i södra delen av Norrbottens läns kustland. Det hade dock för visso varit önskligt, att man fått några meddelanden om förhållandena å den breda region, som begränsas av å ena sidan nivåkurvan 200 m. över havet och å andra sidan av den för södra delen av Västerbottens läns lappmark omnämnda 400 å 450 m. över havet. Den jämförelse, som majoriteten gjort mellan förloppet av hyggets föryngring å Rokliden och ett å Skaraborgs hemman, 550 m. över havet, synes oss ganska värdelös. Det är ju ett allmänt känt förhållande, vilket majoriteten också framhåller och stödjer med uttalande av Hesselman, »att ju högre över havet man kommer, desto råare blir klimatet, desto mindre snabbt förvandlas råhumustäcket vid avverkning, dess långsammare och svårare försiggår i stort sett skogens föryngring». Detta förhållande liksom det lika oomtvistliga, av Hesselman även vitsordade och av majoriteten omnämnda, att råhumusmarkerna hava en mycket stor utbredning i hela norra Sverige, och att de enligt samma auktoritet efter avverkning bereda skogsvårdaren den största svårigheten att föryngra — allt detta borde, synes det oss, hava givit majoriteten anledning till ett understrykande av nödvändigheten för dem, som skola i praktiken omsätta majoritetens idéer, att uppmärksamt undersöka, huruvida ej sådana marker, varom nu är fråga, böra hänföras till svårföryngrade. Majoriteten inskränker sig emellertid till ett påstående,

283 att ifrågavarande marker icke torde förekomma i någon betydande omfattning nedom de ovan angivna höjderna över havet. E n särskild uppmärksamhet synes majoriteten dock anse, att man bör ägna en viss beståndstyp å mossrika råhumusmarker, nämligen granskog med i beståndet ingående tallar. I rak strid med sitt kraftigt understrukna, av oss i det föregående behandlade uttalande, att skogsvårdsstyrelsen vid prövning av fråga, om mark skall räknas såsom svårföryngrad eller ej, icke får åberopa beståndets sammansättning, förklarar majoriteten, att utsyningstvånget i nu angivna fall kan få betydelse för säkrande av produktionen av tallfrö. Vi skola emellertid mindre fästa avseende vid denna inkonsekvens. Vi anse oss däremot böra påpeka, vilket svagt stöd majoritetens i detta fall välvilliga avsikter hava i den allmänna tendens, som kännetecknar dess lagförslag. Om ett bestånd av angiven typ vid första förrättning för upprättande av avverkningsplan angives såsom svårföryngrat, föreligger intet hinder för skogsägaren att under indelningsperioden avverka tallarna för täckande av ett husbehov. Vid nästa indelningsförrättning har beståndet förlorat den karaktär, som föranledde, att det åsattes beteckningen svårföryngrat, varav följden endast torde kunna bliva en: det överföres till de bestånd, inom vilka ägaren avverkar allenast efter anmälan. I n n a n vi lämna frågan om råhumusmarkerna, synes det oss lämpligt att Kontrolicitera ett uttalande av Wibeck i hans skrivelse till de sakkunniga rörande föreskrifter föryngringen av dessa marker. Han skriver: »Själv har jag förutsatt, att även det privata lappmarksskogsbruket, liksom staten i allt större omfattning nödgats göra, skall begagna sig av skogskultur, särskilt på de av gammal granskog beväxta av tjock råhumus täckta markerna samt på hedland med äldre, gles tallskog.» Yttrandet tyder ej på att denne, vår kanske förnämsta kännare av lappmarkernas föryngringsförhållanden, vill hänföra råhumusmarker till icke svårföryngrade. I det föregående hava vi omnämnt, att vi icke kunnat ansluta oss till majoritetens förslag i de delar, som behandla frågan om kontroll över att avverkningsplanerna bliva behörigen efterlevda. Sedan vi i det följande framlagt de anmärkningar, som vi anse kunna riktas mot dessa förslag, vilja vi efter att hava granskat möjligheten av en annan form för kontrollens ordnande angiva de grunder, enligt vilka denna fråga enligt vår mening bör lösas. Enligt majoritetens förslag bör nu gällande utsyningstvång principiellt avlyftas. Å skogsområden, där föryngringssvårigheter i större utsträckning äro rådande, må avverkning emellertid ej äga rum utan efter utsyning genom skogsvårdsstyrelsens tjänsteman eller på skogsägarens begäran av annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad, sakkunnig person, varvid träden i allmänhet skola förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke. För avverkning — förutom för fastighetens eller därmed sambrukad fastighets

284 husbehov — å andra än dessa områden skall till skogsvårdsstyrelsen ingivas avverkningsanmälan, beträffande avverkning, som är avsedd att äga r u m under tiden 1 oktober—30 april, före den 10 september och rörande avverkning under annan tid minst 20 dagar före densammas påbörjande. Sålunda anmäld avverkning må fritt företagas, men, där skogsägaren önskar biträde för virkets stämpling, äger han därom ansöka hos skogsvårdsstyrelsen, som för ändamålet förordnar sakkunnig person. Där avverkning avser s. k. huvudavverkning, skall kontroll utövas över att avverkningsbeloppet ej överskrides. Då så »uppenbarligen» skett, har skogsvårdsstyrelsen att inskrida. I fråga om skog, som avverkas efter stämpling, sker kontrollen vid stämplingsförrättningen, därvid träden på vanligt sätt kuberas. Beträffande skog, som eljest avverkas, sker den genom mätning av det avverkade virket, sedan det framförts och med iakttagande av vissa föreskrifter upplagts å avläggningsplats vid flottled eller annorstädes, samt framför allt genom av skogsägaren till skogsvårdsstyrelsen senast den 10 maj ingiven deklaration över antalet avverkade träd och dessas brösthöjdsdiametrar. Huru avverkningskontrollen i detalj bör ordnas, har majoriteten närmare utvecklat i motiven till 18 och 19 §§, av vilka framgår bland annat följande rörande vad skogsägaren skall hava att iakttaga, då han vill begagna sig av rätten till den s. k. »fria avverkningen». Där fastigheten, såsom ofta torde vara fallet, innesluter både s. k. svårföryngrade marker, å vilka avverkning ej får ske annat än efter utsyning, och andra områden, å vilka avverkning får verkställas utan utsyning eller stämpling, tillhör det fastighetsinnehavaren att noggrant iakttaga, att avverkning utan stämpling begränsas till bestånd, som tillhöra de i avverkningsplanen såsom icke svårföryngrade betecknade områdena, att, innan dylik avverkning företages, i föreskriven tid göra vederbörlig anmälan till skogsvårdsstyrelsen, att på egen hand uppteckna de avverkade trädens diametrar vid brösthöjd, varvid träd hörande till huvudavverkning och till föravverkning samvetsgrant skola åtskiljas, att tillse, att kubikmassan av träd, hörande till huvudavverkning, icke överstiger det för fastigheten under löpande femårsperiod bestämda avverkningsbeloppet, med avdrag av den kubikmassa virke, som å fastigheten för samma tidsperiod genom skogsvårdsstyrelsens försorg redan utsynats eller är avsedd att utsynas eller stämplas, att vid virkets uppläggande invid flottled eller annan avsättningsort noggrant särskilja ej blott virke av föravverkning från virke av huvudavverkning samt, beträffande det sistnämnda, dylikt av stämplad skog från sådant, som avverkats utan föregående stämpling, utan även rotstockar från toppstockar, samt slutligen att inom därför föreskriven tid, den 10 maj, till skogsvårdsstyrelsen av-

285 lämna deklaration angående den virkesmängd av huvudavverkning, som under det förflutna avverkningsåret, 1 maj—30 april, utan föregående stämpling avverkats å fastigheten. Förutom ovan angivna föreskrifter tillkommer det skogsägaren att iakttaga, att huvudavverkning företages på sådant sätt, att återväxten icke äventyras. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke majoritetens detaljerade och invecklade kontrollbestämmelser komma att verka därhän, att skogsägarna allmänt föredraga att begära skogsvårdsstyrelsens biträde vid utstämpling av huvudavverkning, något som vi visserligen icke kunna hava anledning påtala, men som skulle visa, att förslaget om den obligatoriska utsyningens upphävande av den skogsägande allmogen icke uppskattats så högt, som förslagsställarna förmodligen antaga bliva fallet. Kontrollföreskrifterna äro emellertid sådana, att de ej endast förorsaka fastighetsinnehavarna åtskilliga besvärligheter. De äro trots detta, såsom vi i det följande vilja visa, ej heller effektiva. Såsom kontrollåtgärd kan anmälningsplikten visserligen vara av det värdet för skogsvårdsstyrelsen, att denna får kännedom om en å visst hemman tilltänkt avverkning. E n undersökning av avverkningstrakten, innan ännu skogsägaren låtit utmärka de för fällning avsedda träden, kan emellertid icke vara av betydelse i andra fall, än då tjänstemannen finner, att varje avverkning i beståndet blir olaglig. Detta skulle kunna tänkas bliva händelsen, då skogsägaren har för avsikt att inlägga huggningar i nyligen starkt genomgallrade bestånd. Den gjorda anmälningen med åtföljande undersökning skulle då kunna leda till ett avverkningsförbud. Finnes däremot intet att anmärka mot avverkning i ett angivet bestånd, vad erbjuder för sådant fall en besiktning av den tillämnade avverkningstrakten för säkerhet, att en olaglig avverkning ej verkställes efter det besiktningen ägt rum? Under tiden mellan anmälningsdagen och avverkningens påbörjande kan en tjänsteman i ett fall konstatera, att den i anmälan angivna trakten är i behov av avverkning, i ett annat fall kan han undersöka planläggningen av avverkningen, enär skogsägaren märkt ut de för huggning avsedda träden. I båda fallen kunna emellertid avverkningarna sedermera utföras på ett olagligt sätt. På samma gång anmälningsplikten ej oväsentligt inkräktar på principen »fri avverkning», är den sålunda som kontrollåtgärd skäligen mindervärdig. Såsom grundval för myndighetens kontroll över att huvudavverkningsbeloppet begränsas till föreskriven mängd har majoriteten föreslagit, att skogsägaren vid utgången av varje avverkningsår skall avlämna en deklarationsuppgift för den mogna skog, som under året för annat ändamål än husbehov avverkats utan föregången stämpling genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Avverkningsårets utgång har ansetts böra sättas till det datum, då vinterkörningen för året beräknas avslutad, nämligen den 30 april, efter vilken tid flottningarna komma igång. Deklarationsuppgifterna skola, som ovan nämnts, vara inkomna till skogsvårdsstyrelsen senast den 10 maj.

286 Deklarationerna skola närmast motsvara en stämplingslängd, angivande de avverkade trädens antal och diametrar vid brösthöjd. För att ifrågavarande deklarationsförfarande skall kunna tillmätas något värde som kontrollmetod måste förutsättas, att deklarationerna av skogsvårdsstyrelsen kunna kontrolleras. Men härutinnan kommer metoden att brista i de allra flesta fall. Anledning att närmare undersöka en deklarations riktighet uppstår ju icke, förrän densamma är avgiven. Men vid denna tidpunkt kan virket redan vara bortflottat eller nedsvallat i isen, i vilka båda fall kontrollmätningar äro omöjliga. Majoriteten har emellertid i motiveringen anvisat ett förfaringssätt, varigenom enligt dess mening viss kontroll över avgiven deklaration kan erhållas. Skogsägaren skall nämligen, såsom ovan antytts, åläggas upplägga det avverkade virket, framkört till flottled eller annan upplagsplats, på sådant sätt, att massan av det virke, varom nu är fråga, kan särskilt för sig utrönas. Den kontrollerande myndigheten skall sålunda låta uppmäta från skilda fastigheter avverkat och framfört virke samt sedermera, när avverkningsdeklarationer inkomma, jämföra dessa med resultaten av de vid upplagsplatserna verkställda kontrollmätningarna. För att nyssnämnda mätning lämpligen skall kunna företagas, måste virke av huvudavverkning uppläggas skilt från virke, som samtidigt avverkats genom föravverkning, samt därjämte genom skogsvårdsstyrelsens försorg stämplat virke avskiljas från virke, som utdrivits ntan dylik stämpling. Detta särskiljande, tillika med ett såsom nödvändigt ansett uppläggande av rotstockar, skilda från toppstockar, kommer givetvis att flerstädes vålla stora svårigheter särskilt i fall, då virket nedköres till branta älvbrinkar eller i trånga bäckdalar, där det måste anhopas i större upplag för att vid flottningen nedvräkas i vattnet. Om emellertid ifrågavarande särskiljning av virket kan verkställas, kunna skogsvårdsstyrelsens tjänstemän dock endast med stcrsta svårighet beräkna kubikmassan av if rågakommande huvudavverkning, ty det är ej tillräckligt, att antalet rotstockar räknas, utan varje stocks diameter, mätt vid den punkt, som beräknas motsvara respektive träds höjd 1*5 m. från roten, skall även angivas. Emot det sålunda ifrågasatta förfaringssättet torde först och främst böra framhållas, att detsamma för skogsvårdsstyrelsens tjänstemän medför högst betydligt arbete, vars utförande förutsätter en mycket stor bevakningspersonal och avsevärda kostnader. Uppmätningen torde i regel icke kunna sparas till efter avverkningens slut utan måste företagas successivt under dess fortgång, då det i annat fall kan befaras, att virket översnöas eller översvallas av is. Men den kontrollerande tjänstemannen får ej begränsa kontrollåtgärden till att omfatta endast ett bedömande av den virkeskvantitet, som nedforslats till upplagsplatsen. Han måste även å avverkningsplatsen göra undersökning om den virkeskvantitet, som där vrakats eller kvarlämnats efter »lumpade» stockar, en undersökning, som kan lämna endast ett mycket osäkert resultat. I särskilt hög grad blir detta förhållandet vid avverk-

287 n i n g a r i sådana skogsbestånd, där större »lumpning» av stockarna i skogen måst företagas. Under hänvisning till vad ovan anförts anse vi oss med största sannolikhet kunna förutse, att den föreslagna metoden för uppskattning av kubikmassan virke av »mogen» skog i regel kommer att bliva synnerligen osäker, och a t t uppskattningsresultatet ofta blir av intet som helst värde som bevisningsmaterial vid avgörandet, huruvida uppgifter i en senare avlämnad avverkningsdeklaration äro riktiga eller icke. Såsom ännu en möjlighet till kontroll över en avgiven deklaration har majoriteten angivit, att man kan verkställa undersökning av stubbarna i skogen. Vi tillåta oss erinra, att förfaringssättet är förenat med avsevärda kostnader, samt att det lämnar ett mycket osäkert resultat, synnerligast där avverkningen varit av mera betydande omfattning. Kontrollen över av skogsägaren avlämnad deklaration torde sålunda i stort sett bliva illusorisk. Deklarationen kan vara oriktig, antingen medvetet eller ock på grund av skogsägarens bristande förmåga att rätt uppgöra densamma, men skogsvårdsstyrelsen kan säkerligen icke annat än i fall av särskilt uppenbara missförhållanden göra påstående härom. J ä m l i k t 31 § 2 mom. är visst straff stadgat för den, som företager avverkning i sådan omfattning, att det fastställda avverkningsbeloppet »uppenbarligen varder överskridet». Avverkningskontrollen skall således avse ej endast en undersökning, huruvida avverkningen hållit sig inom det i planen bestämda avverkningsbeloppet, utan även ett konstaterande av huruvida ett eventuellt överskridande av det bestämda avverkningsbeloppet kan anses innebära, att skogsägaren »uppenbarligen» gjort sig skyldig till lagöverträdelse. Majoritetens formulering av 31 § 2 mom. sammanhänger med den uppfattningen, att det allmänna borde låta sig nöja med en garanti för att den föreskrivna avverkningsregleringen i stort sett upprätthålles. Ett mindre överskridande av den i planen angivna avverkningskvantiteten för femårsperioden skulle anses betyda mindre. Även om detta i realiteten är sant, måste dock anses nödvändigt, att kontrollföreskrifterna äro av sådan art, att den övervakande myndigheten i varje förekommande fall skall kunna fastslå, om ett överskridande ägt rum eller icke. Först sedan det konstaterats, att det bestämda avverkningsbeloppet överskridits, och i vilken utsträckning detta skett, torde bliva möjligt avgöra, huruvida talan enligt 31 § 2 mom. bör väckas mot skogsägaren. Men de kontrollbestämmelser, som av majoriteten föreslagits, äro, såsom ovan visats, sådana, att myndigheten torde få mycket svårt att fastslå, när gränsen för det tillåtna överskridits och en straffbestämmelse bör tillämpas. Att rättssäkerheten för ien enskilda under sådana förhållanden lämnar mycket övrigt att önska ir tydligt. Härtill kommer, att kontrollbestämmelser, som så utformas, att len kontrollerande har svårt att fastslå, när en lagöverträdelse föreligger, kunna utöva ett demoraliserande inflytande och bibringa allmänheten den

uppfattningen, att det föreligger ringa risk a t t åsidosätta gällande lag eller av myndighet givna bestämmelser. Å andra sidan är det tydligt, att skogsvårdsstyrelsen måste förfara med fasthet och konsekvens för att på ett tillfredsställande sätt kunna upprätthålla respekten för utfärdade föreskrifter. Detta gäller såväl beträffande den s. k. kvantitativa kontrollen som ock ifråga om sättet för avverkningarnas planläggande och utförande. Skogsvårdsstyrelsen lärer därför se sig föranlåten att synnerligen strängt fasthålla vid de föreslagna ordningsföreskrifternas noggranna iakttagande samt att i jämförelsevis stor utsträckning tillgripa avverkningsförbud och — där sådant kräves och är möjligt — åtal. Både på denna grund, och då majoritetens komplicerade kontrollsystem föga kan anses motsvara allmänhetens fordran på en klar och distinkt lagstiftning, befara vi, att ett godkännande av majoritetens förslag är ägnat att motarbeta det goda samarbete, som bör förefinnas mellan skogsvårdsstyrelsen och skogsägarna och som är en nödvändig förutsättning för åstadkommande av ett stegrat skogsvårdsintresse hos allmänheten. Det nu anförda har för oss varit bestämmande, då vi haft att taga ställning till majoritetens förslag i nu behandlade delar. Vi hava ej kunnat tillstyrka, att de tankar, som i dem kommit till uttryck, skola bliva grundläggande för en lagstiftning, som enskilda skogsägare hava att ställa sig till efterrättelse. Det har synts oss nödvändigt att efter enklare riktlinjer söka reglera förhållandet mellan det allmänna och de enskilda skogsägarna, och vi hava därför sökt finna andra framkomliga vägar. En tanke, värd att pröva, syntes oss vara den, som jägmästaren Åke Berg år 1929 framlade i en uppsats i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift. Hans förslag innebär, att kontrollen över avverkningarnas omfattning bör ske revisionsvis vid lämpliga tidpunkter, varvid skall utrönas, huruvida och i vilken utsträckning avverkningar därförut bedrivits. Skogen skall bliva föremål för upprepade inventeringar av virkesförrådet. Dettas storlek, sammansättning och fördelning i ålders- eller mogenhetsklasser m. m. skola jämföras med det virkesförråd, som fanns vid en tidigare upprättad avverkningsplan. Med hänsyn till vad vid sådan jämförelse framkommer skall föreskrift meddelas, huru och i vilken omfattning avverkningen får bedrivas under följande tidsperiod, varjämte det skall tagas under övervägande, om avverkningsplanen eventuellt bör revideras. Nu berörda kontroll för fastställande, huruvida planen i huvudsak följts, eller om den väsentligt rubbats genom det sätt, varpå avverkningen verkställts, kan icke lämpligen äga rum med för långa intervaller. Det är nämligen icke likgiltigt, när ett för viss tidsperiod, exempelvis 20 år, bestämt avverkningsbelopp frigöres från skogen. Sker avverkningen av hela eller större delen av den för perioden beräknade avkastningen under periodens första år, undandrages från hushållningen den tillväxt, varmed vid planläggningen räknats. Förutsättningen för planens fullföljande blir härmed

289 i större eller mindre grad rubbad. Även av annan orsak bör skogsavkastningen under perioden tillgodogöras någorlunda jämt fördelad därunder. I nu ifrågavarande orter är nämligen av synnerlig vikt, att fastighetsägaren eller åbon må kunna räkna med en ej alltför ryckvis återkommande inkomst från skogen. Under 10 å 20 år kan ej sällan inträffa, att fastigheten av den ena eller andra anledningen byter ägare. Även den nytillträdande — och denne kanske än mer än företrädaren — kan vara i behov av stöd från skogen. Den behövliga kontrollen över avverkningsuttagen kan alltså icke lämpligen uppskjutas till periodens utgång, utan densamma måste företagas oftare, minst en gång därunder. En exempelvis vart tionde år återkommande inventering och revision blir emellertid betungande för såväl fastighetsägaren som ock den kontrollerande myndigheten. Samtidigt blir en dylik inventering ur kontrollsynpunkt tämligen betydelselös, då under de förflutna åren avsevärda missgrepp kunnat ske. I nu ifrågavarande orter med i stort sett obetydlig årlig tillväxt, och där förändringar hos den växande skogen och i marktillståndet endast mycket sakta giva sig tillkänna, äro dylika, ofta återkommande inventeringar av endast ringa intresse. Då vi sålunda funnit, att en enkel och effektiv kontroll ej kan skapas vare sig genom majoritetens eller Bergs förslag, och då vi ej heller efter övervägande av andra möjligheter kunnat utfinna någon metod, ägnad att tillfredsställa detta krav, hava vi i det lagförslag, som vi framlägga, upptagit nu gällande förordnings föreskrift om obligatorisk utsyning, dock att i vissa fall undantag härifrån synts oss kunna medgivas. Vi hålla även före, att man på denna väg enklast och på det mest effektiva sätt löser frågan om den s. k. kvalitativa kontrollen eller övervakandet av att avverkningen uttages på det sätt, som lämnar största säkerhet för tillgodoseende av skogsvårdens fordringar och tillvaratagande av föreliggande möjligheter för naturlig föryngring. Därest majoritetens förslag om markernas uppdelande på svårföryngrade och icke svårföryngrade varit möjligt att realisera, så hade den del av lagens övervakande, som avser sättet för avverkningarnas utförande, kunnat tänkas ordnad genom bestämmelser om långt gående avverkningsförbud, när anledning därtill förelåge. Men då själva förutsättningen härför — en uppdelning av markerna — enligt vad vi i det föregående visat, fullständigt saknas, så kan ej heller en härpå grundad kontrollmetod finna användning. Mot ett förslag om obligatorisk utsyning genom myndighet hava anförts åtskilliga skäl, vilka emellertid alla lida av den svagheten att vara känslobetonade. Skogsägarna i de nu ifrågavarande trakterna hava — säger man — full äganderätt till sina fastigheter; under sextioårig lärotid hava de åtnjutit undervisning angående sättet för utsyningarnas verkställande och lärotiden behöver ej förlängas; med ett generellt utsyningstvång avskär man den livsnerv, som går från skogen till dess ägare; det är ett oförtjänt misstroende mot lappmarksbonden, att frånkänna honom förmågan att själv 19 — 310079.

290 handhava sin egendom o. s. v. Vi hava i vår uppfattning om rätta sättet för lösande av en tekniskt-ekonomisk fråga ej kunnat påverkas av dessa och liknande synpunkter. Ett mer objektivt betraktelsesätt är av nöden, om man skall nå fram till ett sakligt gott resultat. — Det har ofta gjorts gällande, att när bonden på de båda norra länens kustland har den fria dispositionsrätt till skogen, som 1923 års allmänna skogsvårdslag medgiver, så bör även hans medbroder i lappmarken förunnas en liknande rätt. För att kravet på dylik likställighet skall vara berättigat, måste utgångsläget i de båda fallen vara ett och detsamma. Och då det här är fråga om ett skogligt problem, så är det de skogliga förhållandena — och inga andra — som skola jämföras med varandra. Genom riksskogstaxeringens utredningar hava vi material till en sådan jämförelse. Vad som i detta sammanhang är av intresse är att undersöka, i vad mån skogsbeståndens beskaffenhet — d. v. s. virkesmassans fördelning på mogenhetsklasser — i de båda fallen är lika eller skiljaktig. Nedanstående tabells siffror lämna svar på denna fråga. Kubikmassan barrskog å enskildas skogar i Västerbottens och Norrbottens län, 10 cm. och däröver vid brösthöjd, procentiskt fördelad på mogenhetsklasser. Norrbottens län

Västerbottens län L

ä

n

s

d

H

e 1

Lappmarken (nedom odlingsgränsen)

0 S

e

n

b e

t- s k

l a s s

.

56 37

34 31

10 32

59 26

29 30

12 44

Dessa siffror giva otvetydigt vid handen, att de skogliga problemen i lappmarken och på kustlandet icke äro ensartade. Att till ett ordnat skogsbruk överföra skogar med en så abnorm sammansättning, att från en tredjedel till inemot hälften av förrådet utgöres av skog i mogenhetsklass 3, är en helt annan uppgift än att behandla bestånd, där motsvarande siffra är en tiondedel, och där det huvudsakligen gäller att utföra visserligen mycket viktiga, men dock i jämförelse med föryngringshuggningarna mindre krävande föravverkningar inom en ram av nära 60 % av virkesmassan. De svårigheter, som föryngringshuggningarna i lappmarksskogarna kunna bereda skogsägaren, om han enligt majoritetens förslag lämnas frihet att själv planlägga och utföra dem, synas ej bereda majoriteten några som helst bekymmer. Om avverkningarna företagas mer eller mindre rationellt med hänsyn till återväxten, så blir detta en ekonomisk fråga för skogsägaren, som är ansvarig för att nöjaktig återväxt åstadkommes. »Det allmänna har däremot ingen anledning att därvid uppträda som förmyndare för skogsägaren.» I fortsättningen av sin behandling utav denna viktiga fråga uttalar majoriteten, att möjligheterna till en naturlig föryngring skola i

291 största möjliga utsträckning tillvaratagas, där det kan antagas vara praktiskt taget omöjligt eller mera ovisst, att föryngring av nöjaktig omfattning och beskaffenhet inom rimlig tid kan åstadkommas medelst kultur. Denna begränsning av de tillfällen, då de naturliga föryngringsmöjligheterna skola i största utsträckning tillvaratagas, är svår att förstå och kan knappast sägas vara i överensstämmelse med de åsikter, som göra sig gällande i våra dagars skogsbruk. P å samma gång, som man inom detta mer och mer vaknat till insikt om den nuvarande generationens plikt att grunda nya bestånd i de avverkades ställe, har man insett vikten utav att detta krav uppfylles på ett sådant sätt, att omkostnaderna i möjligaste måtto begränsas. Detta är liktydigt med att möjligheter till erhållande av naturlig föryngring noga skola tillvaratagas under alla förhållanden och alltså ej endast — såsom majoriteten gör gällande — för de fall, då föryngring genom kultur är omöjlig eller mera oviss. Det torde vara svårt att angiva några som helst fall, då detta senare är förhållandet, om man väljer en mot de biologiska förutsättningarna för skogsproduktionen svarande kulturmetod. Majoritetens uttalande, tolkat enligt sin formulering, kan sålunda utan tvivel sägas giva uttryck åt den meningen, att tillvaratagande av de naturliga föryngringsmöjligheterna är av underordnad betydelse: man har alltid kvar möjligheterna att tillgripa kultur. Om man emellertid antager såsom sannolikt, att majoriteten ej menat vad den nedskrivit, utan verkligen avser, att möjligheterna till erhållande av naturlig föryngring alltid skola tillvaratagas, så blir dess principiella ståndpunkt därför ej mera tilltalande. I annat sammanhang har majoriteten gjort följande uttalande: »Att leda stämplingen så att såväl biologiska som ekonomiska synpunkter bliva på bästa möjliga sätt tillgodosedda kräver med andra ord utan tvivel såväl praktisk erfarenhet som teoretiska insikter». Sanningen i detta påstående vilja vi helt och fullt vitsorda, och dess tilllämplighet på lappmarksförhållandena har majoriteten ej i ringaste grad reducerat genom sitt efterföljande påstående, att de svårare fallen inskränka sig till vissa typer, »där en schablonisering efter goda mönster med fördel kan komma till användning». Då lappmarksskogarnas föryngring i allmänhet ansetts bjuda ej ringa svårigheter, hade det helt visst för alla varit av största intresse, om majoriteten lämnat några närmare meddelanden angående dessa »goda mönster», efter vilka en »schablonisering» kunnat ske. Så har ej skett och hänvisningen till dem är därför utan värde. I stället står den satsen orubbad kvar, att tillvaratagandet av de naturliga föryngringsmöjligheterna ofta ställer den erfarne skogsmannen inför svåra problem. Vi hava haft den uppfattningen, att det hittills ansetts vara ett för samhället allmänt gällande moraliskt bud, att, innan det J ä m n a r medborgare befogenheter, som de hittills ej åtnjutit, och pålägger dem skyldigheter, vilka hittills ej åvilat dem, intetdera bör göras, utan att samhället är förvissat om att vederbörande har förmåga att bära bådadera. I föreliggande fall betyder detta kunskap i skogliga ting. Vad har samhället gjort för att bereda lapp-

292 marksbonden tillfälle att skaffa sig dessa? E n hänvisning till den nära 60 år långa tid, som utsyningstvånget varit gällande, är ej tillfyllest. I detta betänkandes redogörelse för avsättningsförhållandena har nämligen visats, att det är först under de senaste åren, som dessa förhållanden i de mest välbelägna delarna av nu omhandlade trakter varit sådana, att de medgivit en utsyning, vid vilken hänsyn kunnat tagas till fordringarna på en rationell föryngringshuggning. Denna tid är alltför kort för att skogsägarna i allmänhet kunnat förvärva insikt i dessa — såsom majoriteten även vitsordar — ofta svårbehandlade spörsmål. Om majoriteten medger detta och samtidigt måhända hänvisar till möjligheten för skogsägaren att påkalla biträde av skogsvårdsstyrelsen, så visar detta endast, att majoriteten förbiser en psykologisk faktor: den, som blir begåvad med en frihet, som han förr ej åtnjutit, drives av ett sorts inre tvång att begagna sig av den utan att alltid så noga överväga följderna av sitt steg. Fäster man ej avseende vid en sådan synpunkt, som vi dock för vår del finna böra i all lagstiftning beaktas, utan vidhåller hänvisningen till skogsvårdsstyrelsen, så tillåta vi oss upprepa, vad vi här ovan redan en gång uttalat: om skogsvårdsstyrelsens biträde alltid är nödvändigt, varför då ej göra det obligatoriskt 1 ? — Nu kan man visserligen, vad hushållningen med lappmarksskogarna angår, med majoriteten föreslå, att all 3-skog och — såsom vi i det föregående påpekat — betydande virkesmassor därutöver skola inom de första fem åren av en avverkningsplans giltighetstid falla för yxan, och därigenom i hög grad förenkla problemets lösning. Vi våga emellertid tro, att förslaget skall vinna föga anklang hos dem, som verkligen sätta sig in i vad ett bifall till detsamma innebär, när det gäller att tillgodose såväl kravet på återväxt efter avverkningen som blivande skogsägares berättigade anspråk på inkomst av skogsbruket. Lämnar man alltså detta förslag ur räkningen och uppställer frågan, om lappmarkens skogsägare i gemen besitta det mått av skogliga kunskaper och erfarenhet, att behandlingen av lappmarksskogarna bör på dem överlåtas, så besvara vi utan tvekan denna fråga nekande. Den sociala frågans läge i lappmarken, belyst i den allmänna delen av detta betänkande, är också sådant, att varsamhet synes oss vara en bjudande plikt. När vi uttala oss för utsyning genom myndighets försorg, så hava vi dock, som framgår av innehållet i 11 § av det lagförslag, vilket vi i det följande framlägga, ansett, att undantag härifrån i vissa fall kan medgivas. Vi hålla även före, att än ytterligare lättnader i den obligatoriska utsyningen så småningom skola kunna befinnas tillrådliga. En ambulatorisk skogsundervisning, vartill lappmarkernas befolkning hittills i stort sett ej haft tillgång, men som den har rätt att fordra, bör vara ägnad att lämna dess skogsägare en vidgad blick på de skogliga frågorna och därmed kompetens att i allt större utsträckning övertaga ansvaret för skogsvården i lappmarkerna.

293 Ehuru vi sålunda ej kunna dela majoritetens mening, då den uttalar sig för ett principiellt upphävande av utsyning genom myndighet, så biträda vi däremot dess förslag, att skogsägare, som förfogar över annan sakkunnig hjälp än myndighetens tjänsteman, må kunna berättigas att under vissa villkor använda sig av denna sakkunskap. Alla krafter, som kunna engageras i ett rationellt arbete för skogsvårdens höjande, böra givetvis därvid anlitas. I det föregående hava vi till granskning upptagit vissa majoritetens förslag av principiell natur. De på dessa uppbyggda detaljföreskrifterna hava vi däremot i denna vår reservation ej behandlat. I den mån, som de äro rena konsekvenser av huvudfrågorna, kunna vi helt naturligt ej biträda förslagen. Vår egen ståndpunkt till en lagstiftning för de skogar, varom detta betänkande handlar, hava vi utformat i efterföljande lagförslag med därtill hörande särskilda motiv, i vilken utformning de sakkunnigas sekreterare icke deltagit.

Förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. I KAP. Lagens tillämpningsområde.

1 §. Fasigheter av skatte- eller frälsenatur inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och Idre socknar av Kopparbergs län ä/ensom kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt inom de sei norra länen skola med undantag, som i 2 § sägs, i fråga om skogens vård vara underkastade denna lags bestämmelser. 2 §.

Från tillämpning av denna lag undantagas 1) illmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län samt inom Kopparbergs län vid storskifte avsatta besparingsskogar;

294 2) skogar, lydande under lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden; 3) städernas skogar samt 4) skogar å ecklesiastika boställen, där ej annat följer av 3 §. 3 §. Ligger skog, som är underkastad denna lag, i samfällighet med skog, som lyder under förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, eller som avses i 4 § av nämnda förordning, skall denna lag äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet. 4 §.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt är stadgat tillkommer lapparna.

II KAP. Myndighet för lagens handhavande.

5 $. Uppsikt över denna lags efterlevnad skall utövas av den skogsvårdsstyrelse, som enligt vad särskilt är stadgat skall finnas inom landstingsområde, där lagen äger tillämpning. III KAP. Om avverkning.

6 $. Avverkning av barrträd eller av lövträd ovan odlingsgränsen för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov må bedrivas allenast efter tillstånd i den ordning, som här nedan närmare angives. Utan tillstånd, som i första stycket sägs, må dock avverkning genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring företagas i sådana bestånd av yngre skog, som vid upprättande av avverkningsplan, varom här nedan omförmäles, å karta och mark tydligt utmärkts samt särskilt angivits vara under planens giltighetstid i behov av dylik gallring. 7 §.

Tillstånd till avverkning av barrträd meddelas enligt avverkningsplan. För fastighet, vars tillgång av barrskog icke är av den storlek och be-

295 skaffenhet, att skogsavkastningen lämpligen kan tillgodogöras genom regelbundet återkommande avverkningar, må dock efter skogsvårdsstyrelsens medgivande avverkningstillstånd meddelas utan hinder av att plan ej upprättats. 8 §. 1 mom. Avverkningsplan skall uppgöras särskilt för varje fastighet och avse viss tid samt angiva den myckenhet virke av barrskog, som förutom genom gallring i bestånd av yngre skog må under planens giltighetstid avverkas å fastigheten. 2 mom. Vid avverkningsbeloppets bestämmande skall tillses, att dels såväl skadad eller övermogen skog, som vid fortsatt kvarstående kan förväntas avtaga i användbarhet, som ock annan äldre skog, som i högre grad förhindrar den yngre skogens utveckling, må kunna snarast avverkas, dels i övrigt äldre skog kommer till avverkning i den omfattning, som, utan åsidosättande av fordran på en så vitt möjligt jämn virkesavkastning, finnes skälig för att å fastigheten inom rimlig tid må uppnås sådant skogligt tillstånd, att skogsmarkens produktionsförmåga på ändamålsenligt sätt tillgodogöres. 9 §. 1 mom. Avverkningsplan upprättas på fastighetsägarens eller åbons begäran genom skogsvårdsstyrelsens försorg; fastighetsägaren eller åbon obetaget att själv genom sakkunnig person i enlighet med gällande föreskrifter ombesörja planens upprättande. Avverkningsplanen skall, sedan fastighetsägaren eller åbon, där denne ej själv ombesörjt planens upprättande, beretts tillfälle yttra sig över därtill uppgjort förslag, granskas och fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Fastställd plan skall så snart ske kan tillställas fastighetsägaren eller åbon. 2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger efter ansökan förordna, att två eller flera fastigheter, för vilka avverkningsplaner blivit fastställda, må under viss tid vid avverknings företagande behandlas såsom en brukningsenhet. Sålunda tillkommen brukningsgemenskap skall fortfara under angiven tid, så framt icke någon av fastigheterna byter ägare eller åbo, då gemenskapen må på fastighetsinnehavares ansökan av skogsvårdsstyrelsen hävas. 10 §. Tillstånd till avverkning sökes före den 1 april hos skogsvårdsstyrelsen, som det åligger tillse, att ärendet slutgiltigt handlägges före den 1 påföljande oktober, dock att, då härför i särskilt fall synnerliga svårigheter skulle uppkomma, tiden må utsträckas till den 1 november. Tillstånd till avverkning meddelas å styrelsens vägnar genom länsjägmästare, biträdande länsjägmästare eller genom annan av skogsvårdsstyrelsen därtill förordnad sakkunnig person.

296 11 §. 1 mom. Då tillstånd till avverkning meddelas, skall, där ej annat följer av 2 mom., utsyning verkställas, varvid de utsynade träden skola förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke. 2 mom. Vid meddelande av tillstånd till avverkning å dels fastigheter, som omförmälas i 7 § 2 stycket, dels andra fastigheter, där för avverkning i bestånd av yngre skog tillstånd erfordras, dels ock fastigheter ovan odlingsgränsen ifråga om avverkning av lövträd må, där sådant finnes vara tillräckligt, i stället för utsyning och stämpling efter besiktning lämnas anvisning med tydliga föreskrifter angående avverkningstrakt och sättet för avverkningens utförande. Nu nämnd ordning för meddelande av tillstånd till avverkning må tilllämpas jämväl beträffande avverkning av i yngre skog förekommande spridda grupper eller enstaka träd av äldre skog. Virke, som avverkats enligt denna bestämmelse, skall, innan det bortföres från skogen, förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke. 3 mom. Om tiden för förrättning enligt denna paragraf skall förrättningsmannen senast åtta dagar förut underrätta sökanden och, om denne är annan än fastighetsägaren eller åbon, jämväl denne sistnämnde. 12 §. 1 mom. Å fastighet, för vilken avverkningsplan fastställts, skall tillstånd till avverkning avse en tid av fem å r ; dock må på skogsvårdsstyrelsens prövning ankomma att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva, att avverkningstillstånd må därutöver avse en tid framåt av högst fem år. F r å g a om dylikt tillstånd för längre tid framåt prövas av Konungen. 2 mom. Tillstånd till avverkning å fastighet, varom i 7 § 2 stycket sägs, samt av lövträd å fastighet ovan odlingsgränsen må på en gång meddelas i så stor utsträckning, som med skogens återväxt är förenlig, dock med iakttagande, att, därest icke avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar, fastigheten icke genom avverkningen må komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden. 3 mom. Vid meddelande av avverkningstillstånd böra av fastighetsägaren eller åbon gjorda framställningar rörande avverkningstrakt och sättet för avverkningsbeloppets uttagande beaktas i den mån så är med god skogsvård förenligt. 13 §. 1 mom. Avverkning i yngre skog må ej ske annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring, där ej för särskilt fall med hänsyn till skogens tillstånd och beskaffenhet skogsvårdsstyrelsen finner skäl medgiva, att avverkning må företagas under annan form.

297 2 mom. Sker avverkning i strid mot vad nyss sagts, eller finner skogsvårdsstyrelsen på grund av företagen utmarkning av skog eller eljest skälig anledning antaga, att dylik avverkning planlagts, äger skogsvårdsstyrelsen, däresit sådant finnes vara av nöden, meddela förbud att å den fastighet, där avverkning sålunda ägt rum eller planlagts, verkställa avverkning utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Innan förbud varder meddelat, skall fastighetsägaren eller åbon, samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Finner skogsvårdsstyrelsen saken sådan, att den ej kan tåla uppskov, må den dock meddela förbud tillsvidare och intill dess annorlunda varder förordnat. Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda i kraft. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan hos styrelsen anställd tjänsteman, som fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare, att där i fall, som ovan avses, är av synnerlig vikt, att förbud, som där sägs, skyndsamt kommer till stånd, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Om det meddelade förbudet göre tjänstemannen utan dröjsmål anmälan hos styrelsens ordförande, och ankomme därefter på styrelsen att i ärendet förordna. I den mån dylikt förbud ej inom 20 dagar från den, då det delgavs, den dagen oräknad, blivit av styrelsen fastställt, vare förbudet förfallet. 3 mom. Vad i 2 mom. sägs, gäller i tillämpliga delar jämväl i fall av överträdelser av föreskrifter, som meddelats vid avverkningstillstånd enligt 11 § 2 mom. 14 §. Där förrättningsman vid meddelande av tillstånd till avverkning finner nödigt, att vissa träd överhållas som fröträd, äge han därom utfärda föreskrift. Fröträden skola genom förrättningsmannens försorg förses med tydligt märke och må sedermera icke avverkas utan vederbörligt tillstånd. 15 §. Förrättningsmannens beslut rörande avverkningstillstånd skall, innan h a n från stället avreser eller, om hinder härför möter, senast fjorton dagar därefter mot bevis avgiftsfritt tillställas sökanden eller hans ombud. Beslutet skall förses med besvärshänvisning. 16 §. Den, som avverkar virke till annat ändamål än husbehov, vare pliktig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av skogsvårdsstyrelsens vederbörande tjänsteman meddelas för utövande av kontroll över avverkningen. 17 §. Vid utsyning och stämpling, så ock då avverkningsplan upprättas eller besiktning äger rum, skall sökanden utgöra nödig hantlangning. Övriga

298 kostnader för nu nämnda förrättningar skola, där de utföras genom skogsvårdsstyrelsens försorg, gäldas av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas. 18 §. Närmare föreskrifter rörande avverkningsplan och dess tillämpning meddelas av Konungen.

IV K A P . Om åtgärder för anskaffande och vidmakthållande av återväxt.

19 §. Där efter avverkning den kvarvarande skogen icke är av sådan täthet och beskaffenhet, att den med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för erhållande inom skälig tid av nöjaktig återväxt å det avverkade området. Därå uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess den nått sådan utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog. Därest fullgörandet av ovan stadgade skyldighet skulle bliva synnerligen betungande, må begränsning därav kunna ske i den omfattning, som skogsvårdsstyrelsen prövar skälig. 20 §. 1 mom. Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom åverkan, skall vad i 19 § föreskrivits ifråga om åtgärder för anskaffande och vidmakthållande av nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet därtill enligt sagda paragraf ej föreligger. Där fastighetens ägare eller åbo ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, må återväxtåtgärder icke fordras till större kostnad, än som motsvarar värdet av de träd, som vid skadegörelsen fällts, eller som därefter måste avverkas såsom skadade eller hinderliga för återväxten, jämte den ersättning ägaren eller åbon i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. 2 mom. Skulle i fall, som i 1 mom. avses, där angiven skyldighet bliva synnerligen betungande, må nedsättning i densamma ske efter vad som kan prövas skäligt. 3 mom. Träd, som vid skadegörelsen fällts eller skadats på sätt i 1 mom. sägs, må ej för annat ändamål än husbehov tillgodogöras utan tillstånd, varvid bestämmelserna i 11 § 2 mom. andra stycket må äga tillämpning.

299 21 §. För vidtagande av åtgärder, som kunna vara erforderliga för anskaffande eller vidmakthållande av återväxt, är fastighetens ägare eller åbo ansvarig. Är tvist om ägande- eller åborätten till fastigheten, skall såsom ägare eller åbo anses den, vilken med ägande- eller åborättsanspråk innehar densamma. H a r avverkning företagits av tidigare ägare eller åbo eller av avverkningsrättsinnehavare, vare jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna för de återväxtåtgärder, som av hans avverkning föranledas, men må han av fastighetens ägare eller åbo söka åter, vad han för sådant ändamål utgivit, därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår avverkningsrättsinnehavare, han genom överskridande av den upplåtna avverkningsrätten själv varit vållande till att åtgärderna måst vidtagas. 22 §.

Finner skogsvårdsstyrelsen åtgärder för anskaffande eller vidmakthållande av återväxt jämlikt denna lag påkallade, söke styrelsen med fastighetens ägare eller åbo träffa överenskommelse om de åtgärder, som i berörda hänseende böra vidtagas, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara fullgjord. Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen. Varder ej sålunda överenskommelse träffad, må skogsvårdsstyrelsen, där den ej finner saken omedelbart böra stämmas till domstol, hos länsstyrelsen påkalla undersökning av avverkningsområdet. Länsstyrelsen förordnar i anledning härav en skogsstatens tjänsteman att med biträde av två ojäviga gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning i orten eller ock till ledamöter i häradsrätt valda äro, å stället undersöka förhållandet. Om tiden för förrättningen skola genom förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen och fastighetens ägare eller åbo ävensom annan, som kan vara ansvarig för kostnaderna för återväxtåtgärderna, bevisligen underrättas. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder, som skäligen må påfordras. Stanna synemännen i olika meningar, varde de särskilda meningarna skogsvårdsstyrelsen meddelade. Sedan nämnda undersökning hållits, söke styrelsen ånyo få till stånd överenskommelse, som ovan sagts. Kan icke överenskommelse träffas, stämme skogsvårdsstyrelsen in saken till domstol, och äger denna föreskriva de åtgärder, som av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.

23 §.

Vad enligt 22 § blivit bestämt om åtgärder för anskaffande eller vidmakthållande av återväxt samt om tiden därför vare gällande mot fastighetens framtida ägare eller åbo. 24 §.

Har den för vidtagande av återväxtåtgärd enligt 22 § bestämda tiden gått till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts, late skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken undersöka förhållandet. Dylik besiktning verkställes av länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad person jämte två av styrelsen tillkallade sådana gode män, som i 22 § andra stycket omförmälas. Till sådan förrättning skall genom skogsvårdsstyrelsens försorg fastighetens ägare eller åbo samt, där styrelsen avser att emot annan göra gällande förpliktelse att ansvara för återväxtkostnaderna, jämväl denne bevisligen kallas. Redogörelse över förrättningen skall till skogsvårdsstyrelsen avgivas. Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke fullgjorts, vare besiktning, som nyss sagts, icke av nöden. Det ankommer på styrelsen att föranstalta om vidtagande av åtgärd, som enligt första eller andra stycket befunnits eftersatt. 25 §. Har åtgärd blivit enligt 24 § genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande vidtagen, äger på framställning av styrelsen överexekutor låta hos vederbörande omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående besiktningen, där styrelsen visar, att försummelse befunnits föreligga, och kostnadsbeloppet medelst behöriga räkningar styrkes. Vill den, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning fastställda beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme in talan därom till domstol sist inom tre månader från det uttagning av beloppet ägt rum eller, därförutan, betalning skett med förbehåll om rätt för gäldenären att söka återvinning.

V KAP. Angående omläggning av skogsmark.

26 §.

1 mom. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks omläggning till trädgård, byggnadstomt, väg eller till annat liknande ända^ mål, ej heller för skogsmarks omläggning, som betingas därav, att jämlikt lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan bestämts,

301 a t t vederlag för ströäng, som indrages till kronan, skall utgå medelst bekostande av odling å visst område. 2 mom. Vill fastighetens ägare eller åbo eljest omlägga skogsmark till åker eller medelst röjning eller andra särskilda åtgärder anordna betesmark för varaktigt betesbruk eller äng, skall han därtill söka skogsvårdsstyrelsens tillstånd. För prövning av ansökan om sådant tillstånd äger styrelsen, där förhållandena så påkalla, verkställa undersökning samt därvid j ä m v ä l inhämta utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person. Kostnad för dylik utredning skall utgå av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas. Finner skogsvårdsstyrelsen den sökta omläggningen böra medgivas, skall styrelsen bestämma tid för fullgörandet av de åtgärder, som erfordras för det avsedda ändamålet. 3 mom. Virke, som i samband med skogsmarks omläggning avverkats för annat ändamål än husbehov, skall, innan det bortföres, stämplas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Då tillstånd till avverkning å fastigheten sedermera meddelas, skall behörig hänsyn tagas till vad sålunda avverkats.

VI K A P . Ansvarsbestämmelser.

27 §. 1 mom. Företages avverkning, som ej är underkastad påföljd enligt 13 §, i strid mot bestämmelserna i denna lag eller mot föreskrifter enligt 14 § eller mot avverkningsförbud, som enligt 13 § meddelats, vare straffet böter från och med tjugufem kronor till och med femtusen kronor. Då till straff enligt första stycket dömes, skall tillika det avverkade virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke. H a r efter avverkningen avverkningsförbud jämlikt 13 § återkallats eller förfallit eller blivit genom laga kraftvunnet beslut upphävt, förty att förbudet icke bort meddelas, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt. Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen påföljd enligt andra stycket, varde ock den påföljd ådömd. 2 mom. Varder i fall, där jämlikt 26 § skogsvårdsstyrelsens tillstånd erfordras för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning företagen, men eftersattes åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd efter vad i

302 nämnda paragraf stadgats, vare straffet böter från och med tio till och med femhundra kronor; dock vare, där under den föresätta tiden flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga, den av dem, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill, att åtgärden icke blivit fullgjord, från ansvar fri. 3 mom. Underlåter någon ställa sig till efterrättelse jämlikt 16 § meddelade föreskrifter, straffes med böter från och med tio till och med etthundra kronor. 28 §. Allmänna åklagaren och skogsvårdsstyrelsen äge lika behörighet att åtala förseelser, varom i 27 § sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkomme jämväl länsjägmästare eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig utbildning, skolande i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade. Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ordning anställt, vare beslaget förfallet; ägande skogsvårdsstyrelsen att, innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av någon dess befattningshavare. 29 §. Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord, som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkets förverkande slutligen prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse, eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet. 30 §. Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, tillfalla den av skogsvårdsstyrelsen omhänderhavda skogsvårdskassan. Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i bankinrättning vidare gälla, vad i 160 § utsökningslagen sägs.

303 31 §. Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

VII KAP. Om fullföljd av talan.

32 §. 1 mom. Den, som är missnöjd med förrättningsmans beslut rörande avverkningstillstånd eller rörande föreskrifter, som meddelats för utövande av kontroll över avverkning, må däröver föra klagan genom besvär hos vederbörande skogsvårdsstyrelse före klockan tolv å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del. 2 mom. Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats av skogsvårdsstyrelsen, äge han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen. I fall, som i 13 § avses, vare rätten till sådan klagan ej till viss tid inskränkt. I andra fall skola besvären, vid talans förlust, vara ingivna sist innan klockan tolv å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del; och skall underrättelse om vad klaganden sålunda har att iakttaga i beslutet meddelas. Påkallar klaganden hos länsstyrelsen undersökning på marken, eller finner länsstyrelsen eljest sådan undersökning vara av nöden, förordne länsstyrelsen en skogsstatens tjänsteman att, där länsstyrelsen så prövar erforderligt, med biträde av sådana gode män, som i 22 § andra stycket omförmälas, å stället undersöka förhållandet och däröver avgiva redogörelse. Kostnaden för dylik undersökning skall förskjutas av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas, men kan genom länsstyrelsens slutliga beslut åläggas klaganden, om han påkallat undersökningen. Nödig hantlangning skall av klaganden utgöras. 3 mom. Över länsstyrelsens beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av samma beslut. 33 §. Över rättens slutliga utslag i mål enligt denna lag föres klagan genom besvär, ändå att talan ej föres om ansvar. över överexekutors åtgärd i anledning av framställning, varom i 25 § sägs, må ej klagan föras.

304 Övergångsbestämmelser.

Denna lag, varigenom upphäves förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, skall träda i kraft den 1 maj 19 . Dock skall vid nya lagens tillämpning iakttagas: 1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande, skola förut gällande bestämmelser äga tillämpning. 2) Har utsyning verkställts enligt förordningen den 18 juni 1915, men avverkning ej utförts före lagens ikraftträdande, må avverkning jämlikt förut gällande bestämmelser verkställas jämväl därefter, dock icke senare än fem år efter utsyningen. 3) Tillstånd till odlingsföretag samt föreskrift därom, som meddelats enligt förordningen den 18 juni 1915 och ej upphört att gälla före lagens ikraftträdande, skola äga fortsatt giltighet därefter. 4) Är fastighet besvärad av före lagens ikraftträdande upplåten avverkningsrätt, må avverkningsrättsinnehavaren icke efter nämnda dag utan medgivande av fastighetens ägare eller åbo företaga avverkning annorledes än efter utsyning, som genom vederbörande skogsvårdsstyrelses försorg verkställts i enlighet med förut tillämpade utsyningsregler. H a r avverkning i här avsett fall skett efter dylik utsyning, må återväxtåtgärder icke kunna utkrävas utöver vad som föreskrivits i avverkningsplan, upprättad i enlighet med de före lagens ikraftträdande gällande regler. Har avverkning ägt rum annorledes, skola återväxtåtgärder vidtagas i enlighet med nya lagens bestämmelser. 5) Vad i förordningen den 18 juni 1915 är stadgat om befogenhet eller skyldighet för befattningshavare vid skogsstaten att vidtaga eller föranstalta om viss åtgärd, skall efter lagens ikraftträdande i fall, där sagda förordning eller enligt densamma meddelat tillstånd eller föreskrift äger fortsatt giltighet, i stället gälla om vederbörande skogsvårdsstyrelse eller i förekommande fall hos denna anställd befattningshavare med skoglig utbildning.

S ä r s k i l d a m o t i v till f ö r e s t å e n d e lagförslag. (I de delar, där överensstämmelse råder mellan majoritetens och vårt lagförslag, hava vi ej ansett nödigt att här nedan angiva de närmare skälen för vår mening.) 6 och 7 §§. Som av de allmänna motiven till vårt lagförslag framgår, hava vi ansett, att avverkning principiellt bör få företagas först sedan skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd. Detta tillstånd skall meddelas enligt av-

305 verkningsplan. Bestämmelsen, att tillstånd till avverkning skall av skogsvårdsstyrelsen inhämtas, innan avverkning får företagas, är en föreskrift, vars iakttagande möjliggör övervakande, att avverkningen sker enligt de grunder, som angivits i gällande avverkningsplan, eller i övrigt enligt en god skogsvårds fordringar. Undantag från angivna principiella regel hava vi ansett böra gälla för avverkning av dels lövskog nedom odlingsgränsen, dels virke, avsett till fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov. Att lägga några inskränkningar på avverkningar av ifrågavarande slag hava vi i likhet med majoriteten icke funnit lämpligt. Emellertid hava vi föreslagit ännu ett undantag från angivna huvudregel. Detta undantag angives i 6 § 2 stycket. Som motiv för ifrågavarande undantagsbestämmelse må följande anföras. Av vad de sakkunniga i den allmänna delen av sitt betänkande anfört har framgått, att avverkningsplanen bland annat har till ändamål att åvägabringa en viss ransonering av det virke, som uttages genom huvudavverkning, på så sätt, att vissa avverkningsbelopp fastställas för avverkning under planens giltighetstid. Kontrollsynpunkter kräva därför, att skogsägarna, innan de företaga huvudavverkning, inhämta skogsvårdsstyrelsens tillstånd därtill. Vad beträffar föravverkning i yngre bestånd kan i planen icke fastställas några avverkningsbelopp. Däremot synes det lämpligt, att avverkningsplanen till ledning för skogsskötseln lämnar anvisning på de bestånd, som äro eller under perioden anses bliva i behov av föravverkning genom för beståndens utveckling ändamålsenlig gallring. Därvid synas vissa anvisningar om sättet för gallringarnas utförande lämpligen kunna lämnas. Då sålunda å ena sidan någon kontroll från skogsvårdsstyrelsens sida över storleken av virkesuttagen i yngre skogar ej erfordras, och å andra sidan avverkningsplanen tydligt angiver, vilka bestånd av yngre skog under perioden böra bliva föremål för beståndsvårdande avverkning, hava vi ansett tillstånd till nämnda avverkningar icke erforderligt. För att från skogsägarens sida ingen som helst tvekan skall behöva råda angående gränserna å marken för skogsbestånd, som i avverkningsplanen och å kartan hänförts till sådan yngre skog, hava vi föreslagit, att dessa gränser skola tydligt utmärkas. Mot det av oss sålunda framlagda förslaget om fri avverkning i vissa yngre bestånd skulle vissa anmärkningar kunna riktas. Ej utan fog skulle kunna framhållas, att de uppväxande skogsbeståndens sakkunniga behandling är av utomordentlig betydelse för den framtida avkastningen från hemmanet, och att ett frångående av hittills gällande bestämmelser om utsyning genom myndighets försorg skulle kunna medföra risker för att de yngre bestånden i stor utsträckning skulle bliva föremål för mindre väl utförda huggningar eller kunde komma att spolieras. Man skulle kanske till och med kunna göra gällande, att riskerna härför måste bliva större inom lappmarkslagens än inom den allmänna skogsvårdslagens tillämpningsområde, enär inom förstnämnda område tillstånd skall in20 —

310079.

306 hämtas vid all annan avsaluavverkning, vilket däremot icke erfordras inom sistnämnda område. Denna olikhet i lagstiftningen skulle kunna tänkas ha till följd, att en hemmansägare i lappmarkerna eller Särna—Idre, som av ekonomiskt trångmål eller liknande omständigheter såge sig nödsakad hårt anlita skogen, kanske skulle förlägga dessa huggningar till bestånd, för vilkas avverkning tillstånd ej erfordras, om han tidigare utnyttjat möjligheten att erhålla förskottsutsyning av huvudavverkning. Beståndsvården är utan tvivel av utomordentlig betydelse för skogsbruket, och vi vilja därför understryka vikten av att i den mån avsättningsmöjligheter för småvirke förefinnas eller uppstå, gallringshuggningarna få ökad omfattning å hemmansskogarna. Vi förmena emellertid, att, då avverkningsplanen med tillhörande karta tydligt angiver, vilka bestånd som äro att hänföra till yngre skog av den beskaffenhet, att den under perioden bör underkastas för skogens utveckling ändamålsenlig gallring, skogsägarna i regel skola komma att följa gällande föreskrifter. Vi förutsätta också, att förrättningsmännen vid uppgörandet av planerna giva skogsägarna muntliga anvisningar om de bestånd, som föreslagits till fri avverkning genom gallring och sättet för dennas utförande. Uppenbara försyndelser mot i planen lämnade anvisningar och mot gällande lag torde därför komma att höra till undantagen. Man synes till och med hava anledning antaga, att större misstag vid avverkningar i yngre skogar skola bliva mer sällsynta inom lappmarkslagens tillämpningsområde än i landet i övrigt. Sålunda måste ju avverkningsplanerna med deras bestämda fixerande av beståndstyper (yngre eller äldre skog) och deras anvisningar om behandlingsmetoder (gallringsstyrka etc.) tjäna skogsägarna i lappmarkerna och Särna—Idre till ledning, under det skogsägarna i landet i övrigt i regel sakna några på föregående undersökningar grundade anvisningar och direktiv om huru avverkningarna i olika beståndstyper böra bedrivas. Vi ha även anledning förmoda, att skogsägarna i stor utsträckning komma att söka skogsvårdsstyrelsens biträde med planläggningar av avverkningar i dessa yngre bestånd. Vidare är att märka, att förutsättningen för att skogsägaren skall äga frihet till avverkning i yngre skog är, att bestånden vid avverkningsplanens uppgörande å karta och mark tydligt utmärkts och särskilt angivits vara under planens giltighetstid i behov av dylik gallring. Där så ej skett, eller där avverkning är avsedd att företagas i yngre skog å hemman, för vilket avverkningsplan ej finnes upprättad, gäller den allmänna regeln om rätt till avverkning först efter skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Sålunda kommer det endast att bliva vissa yngre skogar, som av fastighetsägarna få avverkas utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. I likhet med majoriteten hava vi ansett, att avverkning av barrträd för avsalu i vissa fall må äga rum, utan att avverkningsplan dessförinnan behöver upprättas. Villkoret för att så må ske är, att tillgången på barrskog icke är av den storlek och beskaffenhet, att avkastningen lämpligen kan

tillgodogöras genom regelbundet återkommande avverkningar. Det är så' lunda de praktiska motiv, som i specialmotiven till 6 § av majoritetens lagförslag angivits, som ligga till grund för detta förslag. Majoriteten har emellertid även föreslagit, att avverkning, utan att avverkningsplan upprättas., skulle få ske å så belägen fastighet, att dess avkastning ej kan lämpligen tillgodogöras genom regelbundna avverkningar. Då vi icke medtagit denna bestämmelse i vårt förslag, är detta beroende av att vi icke anse bestämmelsen erforderlig. Möjlighet föreligger ju för skogsägare såväl enligt vårt som enligt majoritetens förslag att efter ansökan hos skogsvårdsstyrelsen och Kungl. Maj:t erhålla förskottsutsyning för en eller flera perioder. Då det här gäller större fastigheter, kunna de sålunda hopsparade avverkningsbeloppen bliva relativt stora, och skogsägaren torde dessutom kunna avpassa tillfället att uttaga dem samtidigt, som större avverkningar till samma flottledsdistrikt utföras av kronan och enskilda, varigenom utflottningskostnaderna för hans virke förbilligas. 8 §. Avverkningsplanen skall uppgöras särskilt för varje fastighet, varmed vi avse en fastighet, som i kameralt hänseende kan betraktas som enhet, eller som genom sämjedelning blivit å marken utbruten. I lagtexten hava vi endast ansett lämpligt intaga föreskrift om att avverkningsplanen bör avse viss tid. Vi hava således icke i likhet med majoriteten föreslagit någon bestämmelse om fastställelse av planen för visst antal avverkningsperioder. Då vi emellertid i 12 § föreslagit, att tillstånd till avverkning å fastighet, för vilken avverkningsplan finnes, skall avse en tid av fem år, följer härav, att vid avverkningsplanens fastställande bör angivas det virkesbelopp, som genom huvudavverkning må uttagas under skilda femårsperioder av planens tillämpningstid, varvid — beroende av skogens tillstånd och beskaffenhet — större virkesbelopp kan komma att anslås till avverkning under en tidigare del av planens tillämpningstid än under en senare. Beträffande omfattningen av det i avverkningsplanen angivna avverkningsbeloppet föreligger en skillnad mellan vårt och majoritetens lagförslag. Vi hava för vår del ansett riktigt, att i detsamma skall ingå all huvudavverkning. Majoriteten däremot har föreslagit, att i planen skall angivas det avverkningsbelopp, som utöver husbehovet för den eller de fastigheter planen avser må under varje femårsperiod uttagas. Majoritetens förslag innebär, att förrättningsmannen vid avverkningsplanens upprättande skall göra en beräkning av virkesåtgången till husbehov för i regel 20 år fram i tiden. Med hänsyn till den osäkerhet, som måste vidlåda en sådan beräkning, och då vi bibehållit bestämmelsen om obligatorisk utstämpling för uttagande av huvudavverkning, hava vi ansett lämpligare, att fastighetsägaren såsom hittills vid varje utsyningstillfälle själv uppgiver, huru mycket virke av sådan beskaffenhet, att det bör hänföras till huvudavverkning,

308 han sedan senaste utsyningstillfället förbrukat till husbehovsändamål, och att denna virkeskvantitet då avdrages från det virkesbelopp, som är avsett att utmärkas. Avverkningsplanen uppgöres med hänsyn till å skogen rådande förhållanden, såväl beträffande det befintliga virkesförrådets storlek, fördelning å trädslag, ålders- och mogenhetsklasser samt tillväxt, som ock ifråga om markens beskaffenhet, såsom dennas produktionsförmåga samt allmänna tillstånd med hänsyn till skogsföryngringen. Efter sammanställning av verkställda utredningar i förenämnda avseenden beräknas den kubikmassa, som i första hand under planens giltighetstid må avverkas för uppnående i sinom tid av det mål, som uppställts för hushållningen. Fastställandet av ett för viss tidsperiod bestämt avverkningsbelopp utgör ett första led i strävandet att erhålla en såvitt möjligt jämn virkesavkastning från fastigheten. P å grund av förevarande skogars av flera orsaker ofta mindre goda allmänna tillstånd med ett förhållandevis stort förråd av äldre och ej sällan avsevärt övermogen skog lärer vara oundvikligt, att avverkningsbeloppet för närmaste tiden framåt i allmänhet bestämmes större än det, som skäligen kan avverkas under därpå följande period. Då emellertid de högre åldersklasserna av den yngre skogen eller sådan skog, som i första hand skall ingå i huvudavverkningen i mån, som den nuvarande äldre skogen avverkats, i regel nu äro sämst representerade, måste avverkningen av äldre skog i allmänhet utsträckas på längre tidsperiod, än som betingas av enbart önskemålet att snarast uppnå sådant skogligt tillstånd, att skogsmarkens produktionsförmåga fullt utnyttjas. Bortsåge man härifrån, bleve flerstädes följden, att fastighetsinnehavaren under en ofta lång mellantid icke hade att påräkna väsentligt stöd av skogsbruket. Vid avverkningsbeloppens fastställande måste alltså iakttagas, att realisationstiden för överskott av äldre skog utsträckes längre, där brist råder å medelålders eller mera försigkommen yngre skog, varvid dock naturligen bör beaktas, att, såvitt möjligt, skadad och i högre grad övermogen skog må kunna avverkas, innan den ytterligare nedgår i värde. Den tid, varunder nuvarande förråd av äldre skog bör tillgodogöras, blir sålunda i första hand beroende på skogsbeståndets å skilda fastigheter sammansättning och beskaffenhet. Sedan avverkningsbeloppet för viss tidsperiod fastslagits med tillbörligt beaktande av alla därpå inverkande faktorer, är det av ej mindre vikt, huru och i vilken ordning avverkning därav företages. Att väsentligt skadad eller i högre grad övermogen skog i främsta rummet bör tillgodogöras, där så kan ske, är naturligt. Men dessutom måste beaktas, att avverkning i första hand inriktas på dels bestånd eller träd, som avsätta svag tillväxt och hava ringa utvecklingsmöjlighet, dels sådana huggningar, som befordra kvarvarande bestånds tillväxt, ävensom att vid avverkning av bestånd, som på grund av beskaffenhet och allmänt tillstånd böra föryngringshuggas, största uppmärksamhet ägnas åt möjligheten att genom ändamålsenligt avverkningssätt erhålla naturlig föryngring.

309 I (den allmänna motiveringen till vårt lagförslag hava vi ytterligare undeirstrukit vikten av att noggrant överväga alla de omständigheter, som i det föreliggande fallet bliva bestämmande för beslut, i vad mån skogsvårdens k r a v bör tillgodoses på bekostnad av framtida jämnhet i avkastningen. 9 §. Sedan den tid, för vilken avverkningsplan fastställts att gälla, utlupit, blir frågan om upprättande av avverkningsplan aktuell i samband med ansökan om ny avverkning eller dessförinnan, om fastighetsägaren eller åbon ansöker om upprättande av ny plan. Vi hava föreslagit, att fastighetsägaren eller åbon skall hava rätt att själv genom sakkunnig person i enlighet med gällande föreskrifter ombesörja planens upprättande. Enligt vårt förslag kommer således hittills gällande ordniing att fortfarande tillämpas. I motsats till majoriteten hava vi icke ansett nödigt kräva, att, då avverkningsplan uppgöres genom skogsägarens egen försorg, skogsvårdsstyrelsen skall förordna vederbörande förrättningsman. Vi anse det tillfyllest, att den, som uppgör planen, skall vara sakkunnig, varmed vi förstå en person, som utexaminerats från skogsinstitutet eller skogshögskolan. Skogsvårdsstyrelsen bör i övrigt äga att bedöma, huruvida den av skogsägaren använda förrättningsmannen ägt nödig kompetens för uppdraget. Då vi sålunda i motsats till majoriteten icke funnit nödigt föreslå någon skärpning i hittills gällande ordning för avverkningsplanernas uppgörande, har detta sin grund i a t t vi anse upprättandet av k a r t a n och insamlandet av primärmaterialet för avverkningsberäkningen väl böra kunna utan särskilt förordnande anförtros åt annan skogssakkunnig person än en skogsvårdsstyrelsens tjänsteman. Såväl kartan som det genom taxeringen funna primärmaterialet, d. v. s. taxationslistorna och i skogen förda anteckningar över beståndens beskaffenhet, behov av gallring, ljushuggning eller föryngringsavverkning m. m., kan, då så anses erforderligt, å. marken underkastas granskning av en skogsvårdsstyrelsens tjänsteman. Då majoriteten av de sakkunniga icke ansett sig kunna följa våra ovan angivna riktlinjer för avverkningsplans uppgörande genom skogsägarens eller åbons egen försorg, har grunden härtill varit — såsom av motiven till 7 § av majoritetens lagförslag framgår — att förrättningsmannen enligt majoritetens förslag i samband med planens uppgörande skall bestämma, å vilka områden avverkning må ske fritt, och å vilka avverkning icke må ske annorledes än efter utsyning. »Denna prövning», framhåller majoriteten, »kan ju icke gärna ske på annat sätt än genom undersökning å marken och, därest icke en förnyad granskning å marken skall behöva äga rum, måste förrättningsmannen alltid vara en person, som har skogsvårdsstyrelsens förtroende». A v den citerade ordalydelsen framgår, att majoriteten förutsätter, att, sedan skogsvårdsstyrelsen förordnat en av skogsägaren anvisad sakkunnig person, skogsvårdsstyrelsen skall u t a n granskning å marken

310 a v dennes förslag till uppdelning av fastigheten på områden, för vilka fri avverkning, respektive utsyningstvång, skall gälla, fastställa den sålunda verkställda fördelningen. E t t förordnande av skogsvårdsstyrelsen på sätt majoriteten föreslagit har visserligen till följd, att den sålunda förordnade verkställer förrättningen under tjänstemannaansvar, men vi anse oss dock trots detta böra starkt ifrågasätta, huruvida en så pass svår och grannlaga uppgift som den nyssnämnda, vilken därtill konstituerar en större eller mindre frihet att bedriva avverkning, bör anförtros åt personer, som äro i tjänst hos skogsägaren eller måste anses som dennes ombud. Även om dessa personer — vilket är att förutsätta — handla efter bästa förstånd och samvete, kunna de dock näppeligen anses innehava den opartiska, av skogsägaren oberoende ställning, som det dem anförtrodda uppdragets natur givetvis bör kräva. I likhet med majoriteten hava vi föreslagit, att fastigheter, för vilka avverkningsplaner blivit fastställda, må vid avverknings företagande under viss tid behandlas såsom en brukningsenhet. Skälen till ifrågavarande förslag, liksom ock huru den sålunda uppkomna brukningsenheten i avverkningshänseende må förvaltas, finnas angivna under specialmotiven till 8— 12 §§ av majoritetens lagförslag. Under det emellertid majoriteten ifrågasätter, att den genom sammanslagningen uppkomna brukningsgemenskapen må av skogsvårdsstyrelsen på ansökan upplösas när som helst, »när skäl därtill äro», hava vi såsom villkor för att styrelsen skall medgiva upplösningen före nämnda tid föreslagit, »att någon av fastigheterna byter ägare eller åbo». P å samma gång vi härigenom velat giva uttryck åt vår uppfattning, att skogsvårdsstyrelsen vid sådant ombyte av ägare bör utan vidare bevilja ansökan om upplösning av brukningsgemenskapen mellan den fastighet, som bytt ägare, och övriga i gemenskapen eventuellt ingående fastigheter, hava vi velat giva mer fasthet åt den en gång ingångna gemenskapen. 10 §. Tillstånd till avverkning meddelas enligt vårt förslag å skogsvårdsstyrelsens vägnar genom länsjägmästare, biträdande länsjägmästare eller annan av styrelsen därtill förordnad person. Genom denna anordning hava vi visserligen brutit mot den princip, som enligt den allmänna skogsvårdslagen och gotlandslagen gäller för tillstånds meddelande, nämligen att, när avverkning är beroende på skogsvårdsstyrelsens tillstånd, styrelsen själv skall meddela sådant. De i nämnda skogslagar angivna bestämmelserna om avverkningstillstånds meddelande förutsätta, att samtliga avverkningstillstånd av skogsvårdsstyrelsen vid sammanträde protokollföras, varefter sökandena i form av protokollsutdrag erhålla del av styrelsens beslut. I praktiken torde emellertid bestämmelserna så tillämpas, att styrelsens tjänstemän, sedan ansökan inkommit till styrelsen, verkställa undersökning av avverkningstrakten och i samband därmed förrätta utsyning eller meddela anvis-

311 ning om sättet för avverknings utförande, varefter förrättningarna av vederbörande läns jägmästare anmälas vid nästa styrelsesammanträde och sanktioneras som ett skogsvårdsstyrelsens beslut. I nära anslutning till sålunda tillämpad praxis hava vi genom vår formulering av paragrafen velat möjliggöra för styrelsen att uppdraga åt vissa dess befattningshavare att å dess vägnar i samband med förrättningen meddela tillstånd till avverkning. Då förrättningen således verkställes på skogsvårdsstyrelsens uppdrag är avverkning, som utföres i enlighet med förrättningsmannens utsyning eller anvisning, att anse såsom laglig. Förslaget är således av rent praktisk innebörd och ägnat att i hög grad underlätta för skogsägarna att få ansökningsärendena om avverkningstillstånd snabbt avgjorda. Då vårt förslag innehåller, att tillstånd till avverkning skall kunna meddelas förutom av läns jägmästare och biträdande länsjägmästare även av annan sakkunnig person, hava vi härmed avsett att möjliggöra för skogsvårdsstyrelsen att förordna, förutom assistenter för längre eller kortare tid, även i bolags eller enskilds tjänst anställda skogssakkunniga personer. Motiven för detta vårt förslag äro enahanda, som de av majoriteten till 14 § av dess lagförslag anförda. Vi förutsätta givetvis, att dessa liksom övriga mer tillfälligt anställda förrättningsmän underkastas erforderlig kontroll. 11 §. Tillstånd till avverkning skall i regel lämnas genom utsyning. I likhet med majoriteten förutsätta vi, att träden i regel skola förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke såväl vid brösthöjd som vid roten. Då vi i lagtexten endast intagit bestämmelsen om att träden skola förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke, är detta beroende av att enligt vår åsikt ett angivande av huru träden skola stämplas är en instruktionsbestämmelse rörande kontrollen av avverkningarna, som knappast hör hemma i lagtexten. E n bidragande orsak till att vi i lagtexten ej ansett lämpligt införa en bestämmelse om ovillkorligt anbringande av rotstämpel ä r även, att fall kunna förekomma, då åsättande av rotstämpel kan bliva synnerligen besvärligt. Så kan bliva fallet, då det gäller gallringsstämpling i klenvuxen skog eller vid stämpling under djupa snöförhållanden, vilket kan tänkas inträffa, om utsyningsförrättningarna något år kunna komma att utsträckas utöver den normala tiden, och kontrollen över avverkningen dock kan på nöjaktigt sätt anordnas. I de fall, då uppmätning av trädens diametrar ej erfordras, d. v. s. då utsyningens omfattning ej är beroende av ett i avverkningsplan fastställt avverkningsbelopp, hava vi föreslagit, att i stället för utsyning och stämpling må efter vederbörlig besiktning å marken anvisning med tydliga föreskrifter lämnas angående avverkningstrakt och sättet för avverkningens utförande. Vi förutsätta därvid, att trakten utmärkes å marken, samt att

312 föreskrifterna intagas i protokoll över förrättningen. Tillstånd till avverkning genom dylik anvisning kan förekomma dels å fastigheter, vilkas skogsavkastning är så ringa, att densamma icke lämpligen kan tillgodogöras genom periodvis återkommande avverkningar, dels å fastigheter, där för avverkning i yngre skog tillstånd erfordras, dels ock å fastigheter ovan odlingsgränsen i fråga om avverkning av lövskog. Om, sedan anvisning lämnats om avverknings utförande å angivna fastigheter, avverkningen skulle komma att företagas på ett sätt, som strider mot den lämnade anvisningen, bör emellertid skogsvårdsstyrelsen hava ett medel att stoppa eller omlägga avverkningen. Vi hava ansett detta böra utgöras av möjligheten att meddela avverkningsförbud, varom föreskrives i 13 §. Vi hava emellertid även föreslagit, att nämnda ordning för meddelande av avverkningstillstånd må få tillämpas beträffande avverkning av i yngre skog förekommande spridda grupper eller enstaka träd av äldre skog. Då emellertid ifrågavarande träd skola avräknas från det i planen för perioden bestämda avverkningsbeloppet, hava vi från kontrollsynpunkt ansett skäligt fordra, att virke, som sålunda avverkas, skall förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke, innan det avföres från skogen. 12 §. De sakkunniga hava varit eniga om att avverkningstillstånd skall avse fem år, liksom ock att skogsvårdsstyrelsen, när särskilda skäl föreligga, må kunna medgiva avverkningstillstånd för ytterligare fem år. Om förskottsutsyning för längre tid bör ansökas hos Konungen. Å fastigheter, för vilka avverkningsplan icke erfordras för erhållande av tillstånd till avverkning, samt å fastigheter ovan odlingsgränsen med avseende å avverkning av lövskog hava vi ansett ändamålsenligt, att tillstånd till avverkning på en gång må kunna meddelas i så stor utsträckning, som är med skogens återväxt förenlig, varvid dock skall iakttagas, att nödigt husbehovsvirke reserveras. Härmed avse vi, att skogsägaren i dessa fall skall vid utsyningstillfället kunna få hela sin skogsareal övergången med avverkning, varvid utsyningen skall omfatta allt det virke, som kan uttagas från fastigheten utan risk för återväxten eller det framtida husbehovet. Att utsyningen i övrigt icke får strida mot grunderna för en god beståndsvård, hava vi ansett onödigt särskilt framhålla. Då vi i motsats till majoriteten ej ansett erforderligt i lagtexten intaga någon bestämmelse, avsedd att garantera lövskogens ovan odlingsgränsen »framtida bestånd», är detta beroende på, att vi förmena föga risk föreligga, att avsaluavverkningar till så stor omfattning komma att bedrivas i fjällområdena, att fjällgränsens nedgående därigenom kan riskeras. Omsorgen om återväxten i dessa trakter torde i övrigt kräva en viss försiktighet vid utsyningarna, vilket måste leda till att större kalytor undvikas. Som ovan angivits, hava vi ansett, att vid utsyning å här ifrågavarande

313 fastigheter vederbörande förrättningsman skall hava skyldighet iakttaga, att fastigheten icke genom avverkning må komma att lida brist på husbehovsvirke. Vid tillämpandet av denna föreskrift skall dock skogens beskaffenhet och skogsvårdens krav beaktas. Om sålunda skogen är olämplig till husbehovsändamål eller så övermogen och skadad, att den snarast bör avverkas för a t t lämna plats för en ny skogsgeneration eller i övrigt från skogsvårdssynpunkt bör uttagas, bör den få avverkas, även om fastigheten därefter kommer att lida brist på framtida husbehovsvirke. Bestämmelsen överensstämmer således med föreskriften i 19 § av 1923 års skogsvårdslag. 13 §. Enligt lagförslaget skola skogsägarna äga rätt att i tvenne fall avverka barrskog utan att därförut inhämta tillstånd av myndighet, nämligen dels då avverkningen avser ändamålsenlig gallring i bestånd av yngre skog, som vid upprättande av avverkningsplan å karta och mark tydligt utmärkts samt särskilt angivits vara under planens giltighetstid i behov av dylik gallring, dels då avverkningen sker för husbehov. Med hänsyn härtill hava vi i likhet med majoriteten ansett nödigt föreslå en bestämmelse, som avser att skydda den yngre skogen för olämpliga avverkningar. Vårt förslag härutinnan ansluter sig nära till innehållet i 3 § av 1923 års skogsvårdslag. Något undantag beträffande bestämmelsen om avverkning i yngre skog, då avverkningen utföres för husbehovsändamål, hava vi i likhet med majoriteten icke ansett erforderligt. Då det emellertid i vissa fall kan vara motiverat att kalavverka yngre skog, hava de sakkunniga givit lagtexten sådan avfattning, att den stadgade avverkningsbegränsningen må av skogsvårdsstyrelsen efter prövning kunna suspenderas, då avverkningen är avsedd att ingå som led i en rationell skogshushållning eller eljest överensstämmer med en god skogsvårds fordringar. Rätt att kalavverka yngre skog utan tillstånd tillkommer fastighetsägarna, då avverkningen har till ändamål viss omläggning av skogsmark, varom stadgas i 26 § första stycket. Det har ansetts nödvändigt att förläna skogsvårdsstyrelsen ett maktmedel, varigenom den i fall av behov kan stoppa eller tillrättalägga en avverkning, som sker eller planlagts på ett sätt, som strider mot i lagen givna allmänna avverkningsregler. Detta maktmedel är avverkningsförbud. Bestämmelsen om avverkningsförbud ansluter sig nära till innehållet i 8 § 1 och 2 mom. av 1923 års skogsvårdslag. I sak skiljer sig de sakkunnigas förslag från innehållet i nämnda paragraf endast i ett avseende. Med hänsyn till de långa avstånden och ställvis mindre goda postförbindelserna i lappmarken har föreslagits, att den tid, inom vilken ett av en styrelses tjänsteman meddelat s. k. provisoriskt förbud skall av styrelsen fastställas, bör utgöra 20 dagar i stället för 10 dagar enligt 1923 års skogsvårdslag. En formell ändring i ordalydelsen i skogsvårdslagens förbudsparagraf hava vi därjämte för vår del ansett motiverad. Jämlikt 1923 års skogs-

314 vårdslag äger en skogsvårdsstyrelses tjänsteman meddela provisoriskt avverkningsförbud i fall, då det är av synnerlig vikt, att förbud kommer till stånd, »innan styrelsen hinner sammanträda». Vi hava föreslagit den omformuleringen, att ett provisoriskt förbud skall kunna meddelas, där det »är av synnerlig vikt att förbud... skyndsamt kommer till stånd». Denna omredigering av förbudsparagrafen hör närmast tillsammans med vår uppfattning om det sätt, varpå skogsvårdsstyrelsen bör kunna fatta beslut om avverkningsförbud. Ehuru det givetvis är av viss betydelse, att ledamöterna vid behandling av frågor rörande avverkningsförbud sammanträda på ett och samma rum för gemensam överläggning och besluts fattande, förmena vi dock, att detta ej bör vara ovillkorligen nödvändigt. Praktiska skäl tala för att ett styrelsens beslut bör kunna göras giltigt på så sätt, att handlingarna i målet per post sändas mellan styrelsens ledamöter, som således den ena efter den andra kunna studera och med namnunderskrift eventuellt godkänna det provisoriska avverkningsförbudet. Då så erfordras, torde ledamöterna per telefon kunna sätta sig i förbindelse med varandra eller med länsjägmästaren och sålunda överlägga om föreliggande avverkningsmål. Skulle därvid meningsskiljaktighet göra sig gällande, bör styrelsen sammanträffa i och för ärendets behandling. 14 §. Denna paragraf har sin motsvarighet i 19 §, 1) av 1923 års skogsvårdslag. Innehållet i densamma överensstämmer med majoritetens förslag (15 §). Under det majoriteten bibehållit den i skogsvårdslagen tillämpade ordningen, nämligen att det skall vara skogsvårdsstyrelsen, som både föreskriver om fröträds kvarhållande, och som sedan lämnar medgivande till deras avverkande, hava vi föreslagit, att förrättningsmannen vid meddelande av tillstånd till avverkning skall äga befogenhet att föreskriva om överhållande av fröträd, varjämte i lagtexten intagits en bestämmelse om märkning av de fröträd, som äro avsedda att överhållas, och att dessa sedermera icke må avverkas utan »vederbörligt» tillstånd. Förslaget är av helt praktisk innebörd. Då det jämlikt 10 § skall tillkomma vissa skogsvårdsstyrelsens tjänstemän att på styrelsens vägnar meddela avverkningstillstånd, kan knappast någon annan ordning tillämpas, än att låta samma tjänstemän äga befogenhet såväl att föreskriva om kvarhållande av fröträd som att meddela tillstånd till deras avverkning. Det torde även, om ovan angivna befogenheter förbehållas skogsvårdsstyrelsen, kunna förutsättas, att styrelsen alltid kommer att följa vederbörande förrättningsmans förslag, då styrelsen väl sällan torde ha tillfälle att å marken själv handlägga dylika ärenden. Att den av oss föreslagna formen för besluts fattande i omnämnda avseenden icke kan anses komma att leda till några för den enskilde eller det allmänna betänkliga konsekvenser, torde vara uppenbart. I fall av missnöje med förrättningsmans beslut äger sökanden jämlikt 32 §

315 besvärsrätt och kan sålunda vinna rättelse, om förrättningsmannens beslut skulle visa sig vara mindre välbetänkt. 16 §. Kontrollen över att vid avverkningar till avsalu endast genom skogsvårdsstyrelsens försorg utstämplad skog uttages kan ske dels genom inspektion i skogen under avverkningens gång, dels genom undersökning av det till avlastningsplatsen utforslade virket. Om emellertid kontrollen av avverkningarna skall kunna företagas med nöjaktig säkerhet, har det synts oss nödvändigt, att skogsägaren skall kunna åläggas vissa skyldigheter med avseende å avverkningarnas utförande och virkets uppläggning. I de fall stämpelmärke åsatts rothalsen av träden, bör skogsägaren till exempel kunna åläggas att vid fällningen av träden tillse, att träden avsågas så, att stämpelmärket blir kvar å stubben. Vad beträffar uppläggningen av virket å avlastningsplatsen bör kunna påfordras, att virke från stämplad skog särhålles från virke, som eventuellt samtidigt avverkas i bestånd, vari skogsägaren äger rätt att fritt avverka genom gallring. Vidare bör kunna krävas, att i de fall, då utrymmet å avlastningsplatsen sådant medgiver, stockarna utläggas sida vid sida och ej i oordnade hopar, en fordran som i övrigt från tumningsföreningarnas sida redan strängt fasthålles för underlättande av inmätningar. Befogenhet att utfärda kontrollföreskrifter bör tillkomma skogsvårdsstyrelsens fast anställda personal med högre skoglig utbildning, men skogsvårdsstyrelsen synes i särskilt fall kunna uppdraga även åt extra personal att meddela erforderliga föreskrifter. Vi förutsätta, att skogsvårdsstyrelsen skall komma att fastställa gränserna för tjänstemännens befogenhet att utfärda kontroll föreskrifter liksom ock angiva närmare direktiv för kontrollens utövande. Under sådana förhållanden synes föga risk behöva föreligga, att tjänstemännens kontroll föreskrifter skola komma att bliva för rigorösa. Vid eventuellt missnöje föreligger besvärsrätt. 17*. Innehållet i denna paragraf överensstämmer i huvudsak med 21 § i majoritetens lagförslag. I likhet med majoriteten hava vi ansett, att sökanden skall utgöra nödig hantlangning vid utsyning och stämpling, samt då avverkningsplan upprättas eller besiktning äger rum. Övriga kostnader för nu nämnda förrättningar skola gäldas av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas, dock att, då avverkningsplan upprättas genom fastighetsägarens eller åbons försorg, liksom ock då utsyningsförrättning verkställts på förordnande av skogsvårdsstyrelsen av fastighetsägarens egen tjänsteman eller ombud, samtliga kostnader för förrättningen skola bestridas lv fastighetsägaren eller åbon. I motsats till majoriteten hava vi icke funnit anledning att i lag-

316 texten införa någon bestämmelse om återgäldande till skogsvårdsstyrelsen av kostnader för förrättning, som på sökandens förslag efter skogsvårdsstyrelsens förordnande utförts av annan än hos skogsvårdsstyrelsen anställd tjänsteman, ej heller av kostnader, som föranletts av ett meddelat avverkningsförbud. I förstnämnda fallet torde styrelsen nämligen icke behöva förskjuta några förrättningskostnader, då dessa böra direkt bestridas av sökanden. Ett avverkningsförbud kan här anses innebära, att den frihet till avverkning inom vissa skogsbestånd, som fastighetsägaren eller åbon lämnades vid avverkningsplanens fastställande, återkallas, varigenom den allmänna skyldigheten att ansöka om tillstånd till avverkning därefter inträder. Då efter en dylik ansökan utsyning eller stämpling verkställes, synes oss den för dessa förrättningar gällande regeln även böra i detta fall tillämpas, nämligen att alla kostnader med undantag av hantlangningskostnaderna skola bestridas av skogsvårdsstyrelsen. Någon begränsning i rätten för fastighetsägare eller åbo att efter ansökan erhålla biträde av skogsvårdsstyrelsens tjänsteman till utförande av utsyningsförrättning utöver den, som 12 § angiver, hava vi ej funnit anledning föreslå. Då av 12 § i vårt lagförslag framgår, att för fastigheter, för vilka avverkningsplaner fastställts, tillstånd till avverkning skall avse en tid av fem år, kan för avverkning å dylika fastigheter utsyning endast förekomma vart femte år. För övriga fastigheter synes oss ingen anledning föreligga att föreslå några begränsningar i skogsägarnas rättighet att söka biträde av skogsvårdsstyrelsen. Någon sådan begränsning synes oss från kostnadssynpunkt ej erforderlig, då väl å hemman med så ringa virkesförråd, att avverkningsplan ej lämpligen ansetts böra upprättas, föga risk kan föreligga för att utsyningsansökningar återkomma besvärande ofta. 1 9 - 2 5 *§. Med undantag för nedanstående fall, kunna vi såsom motiv till våra i 19—25 §§ framlagda förslag i huvudsak hänföra oss till majoritetens motivering till dess 22—28 §§. I vår 19 § och majoritetens 22 § föreslås lika bestämmelser om reproduktionsskyldighet. Majoriteten har i sina motiv behandlat frågan, om återväxt av huvudsakligen lövskog bör godtagas som nöjaktig föryngring och anser, att detta kan medgivas på ståndorter, som lämpa sig för dylika trädslag, och där regelmässigt lika god avsättning finnes för lövskog som för barrskog. Endast under villkor, att lövskog kan med lika gott ekonomiskt resultat avsättas som barrskog, synes man kunna biträda majoritetens mening. Majoriteten har vidare föreslagit, att fastighetsägare eller åbo skall kunna förpliktas att ställa säkerhet för återväxtkostnader. En sådan bestämmelse är intagen i 17 § av 1923 års skogsvårdslag. Denna paragraf, som insattes av riksdagen, giver åt skogsvårdsstyrelsen ett mycket kraftigt medel

317 till säkerställandet av skogsåterväxt i de fall, då avverkningar bedrivas på sådamt sätt, att i mer betydande omfattning erfordras sådd, plantering eller andna jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder. Borgen eller annan säkerhet ikan enligt nämnda paragraf framtvingas genom att skogsvårdsstyrelsen, i fall av fastighetsägarens vägran eller underlåtenhet att lämna fordrad säkerhet, omedelbart kan utfärda avverkningsförbud, vilket upphör först då yrkad säkerhet är ställd. Majoriteten har i sitt lagförslag i 29 § upptagit dessa rätt stränga bestämmelser. Att den så gjort torde få anses vara en konsekvens av majoritetens principiella ställning till skogslagstiftningsfrågan, vilken resulterat i ett förslag om »fri avverkning». Å de »lättföryngrade» områdena skola fastighetsägarna själva hava att avgöra, om avverkning skall utföras på ett sådant sätt, att naturlig föryngring kan påräknas inom skälig tid, eller huruvida avverkningen från början skall inläggas så, att kultur blir erforderlig. Majoriteten framnåller sålunda (sid. 219), att så snart det är fråga om område, »där man regelmässigt genom sådd eller plantering kan åstadkomma nöjaktig föryngring, bortfaller från det allmännas sida kravet på reglering av avverkningarna i kvalitativt hänseende. Visserligen kunna ju avverkningarna företagas mer eller mindre rationellt med hänsyn till återväxten, men då skogsägaren i allmänhet skall vara ansvarig för att nöjaktig återväxt därstädes åstadkommes, blir detta mer en ekonomisk fråga för honom. Det allmänna har däremot ingen anledning att därvid uppträda som förmyndare för skogsägaren.» Med denna frihet att planlägga avverkningarna och med hänsyn till att lagförslaget ger fastighetsägaren möjlighet att på en gång avverka huvudavverkningsbeloppen för två eller flera femårsperioder, kan också anledning föreligga att i lagförslaget intaga bestämmelser, som giva säkerhet för att avsedda kulturåtgärder också i sinom tid komma till stånd. Då vi för vår del icke ansett nödigt i förslaget upptaga nämnda bestämmelser, hör detta närmast samman med att vi funnit angeläget vara att av skäl, som i de allmänna motiven till vårt lagförslag utvecklas, skapa garantier för att avverkningarna utföras ej endast till riktiga belopp utan även så, att detta belopp lösgöres ur skogen på rätt sätt. Sistnämnda mål hava vi på i allmänna motiven angivna skäl ansett oss kunna vinna enklast och bäst genom att fastighetsägarna åläggas att i regel ansöka om tillstånd till utförande av avverkning. Då detta tillstånd meddelas genom anvisning eller utsyning av skogssakkunnig person, synes oss tillräcklig säkerhet erhållas för att föryngringssynpunkterna beaktas vid planläggningen av avverkningarna. Att därvid de naturliga föryngringsbetingelserna i första hand skola tillvaratagas torde vara påtagligt. Även i de fall, då skogsägaren eventuellt skulle vara angelägen att utföra kultur, synes försiktigheten bjuda, att — där möjlighet därtill föreligger — fröträd kvarlämnas å hygget, att detta begränsas till lämplig storlek o. s. v. Vis-

318 serligen hava vi i 12 § 3 mom. intagit en bestämmelse, som innebär, att förrättningsmannen skall taga hänsyn till fastighetsägarens önskningar bl. a. med avseende å sättet för avverkningarnas utförande, men då därvid förutsatts, att dessa i så fall ej få strida mot en god skogsvårds fordringar, måste detta bl. a. anses innebära, att förrättningsmannen nogsamt beaktar och i första hand tillvaratager de naturliga föryngringsbetingelserna. Med hänsyn till nu omnämnda förhållanden, och då avverkningsplanerna verka begränsande på föryngringsytornas omfattning, synes oss icke erforderligt föreslå någon bestämmelse av den innebörd, som här avhandlats. 2 6 - 3 3 §§. De avvikelser från majoritetens förslag, som fått sitt uttryck i dessa paragrafer, äro en direkt följd av principiella meningsskiljaktigheter, för vilka vi framlagt motiv i det föregående. Vi hava därför ansett det obehövligt att här tynga framställningen med ett upprepande av dessa skäl.

319 B.

Särskilt yttrande av herrar Lövgren och Carlgren.

Vi äro ense med de sakkunniga i uttalandet, att skogslagstiftningens uppgift beträffande enskilda skogar är att i den mån det allmännas intresse, d. v. s. nationalekonomiska och sociala hänsyn, kräver — men icke därutöver — föreskriva regler, som binda den enskildes handlingsfrihet i nyttjandet av hans skog. All skogslagstiftning vilar på den uppfattningen, att skogsmarkens användande för en kontinuerlig produktion av virke är av bestående värde för samhället. Därav följer emellertid icke, att staten bör hålla sin hand över skogsskötseln å de enskilda skogarna i den utsträckning, att avverkningarnas storlek på varje hushållsenhet bestämmes av det allmännas organ. Det är naturligt, att staten förbehåller sig en sådan bestämmanderätt beträffande allmänna skogar, vilka staten själv eller vissa menigheter av olika slag äga. Beträffande enskilda skogar däremot måste en dylik staten förbehållen bestämmanderätt leda till ett förhållande mellan det allmänna och skogsägaren, som påtagligen är oförmånligt för båda parterna. Det allmänna åsamkas förutom betydande kostnader ett ansvar för den enskildes ekonomi, som det näppeligen är i stånd att tillfredsställande fylla. Den enskilde hindras i den rörelsefrihet, som han behöver för att nyttiggöra sin skogstillgång, och hans intresse för sin skog åsidosattes. Rent principiellt anse vi därför, att det i lappmarkslagen stadgade ransoneringstvånget för enskilda skogar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län bör upphävas. Vid den avgörande voteringen om den för lagen grundläggande principen, fri avverkning eller icke, anslöto sig flertalet av de sakkunniga till den meningen, att avverkningarnas storlek skulle av myndighet bestämmas i avverkningsplan. Ehuru vår uppfattning är, att det allmännas intresse skulle vara tillgodosett även beträffande dessa skogar, om de för 1923 års skogsvårdslag gällande principer lades till grund för skogslagstiftningen, hava vi ansett oss böra deltaga i utarbetandet av ett lagförslag, som inom den sålunda beslutade ramen i mesta möjliga mån anslöte sig till 1923 års k g . Här nedan skola vi närmare utveckla vår principiella syn på denna för de trakter det gäller och för hela landet betydelsefulla fråga. Del slagord, som företrädesvis uppburit lappmarkslagens tvångsförfarande, har varit slagordet »uthålligt skogsbruk». I detta »uthålliga skogsbruks» namn har man ransonerat övermogna skogskapital under sex årtionden med det resultat, att skogarna ännu innehålla mindervärdiga bestånd i otillbörligt stor utsträckning. De i kommitténs betänkande in-

flytande redogörelserna, vilka utarbetats på grundval av riksskogstaxe ringens resultat och som jämföra virkesförrådet inom de fria trakterna av Norrland å ena sidan och lappmarkerna samt Särna—Idre å den andra giva bekräftelse på vår utsago. Det har också varit möjligt för hemmansägarna i de fria områdena i högre grad än för hemmansägarna i lappmarkerna och Särna—Idre att utveckla sitt jordbruk och konsolidera sin ekonomiska ställning på grundval av sitt skogskapital. Att bolagen förvärvat skogar utom lappmarkerna etc. i betydande omfattning förringar icke detta vårt påstående, ty dessa förvärv inträffade huvudsakligen vid en tidpunkt, då skogens värde ännu icke stod fullt klart vare sig för menige man eller bolagen själva, ett förhållande som man numera icke behöver räkna med, då skogsindustriernas verksamhet under tidernas lopp inpräntat kunskap på hithörande område även bland den del av menige man, som icke i högre grad sysslar med ekonomiska ting. Hela vinsten eller rättare sagt förlusten av ransoneringen har såsom synes blivit den, att de enskilda skogsägarna under lappmarkslagen nu i genomsnitt innehava en kubikmassa per hektar, som är i stor utsträckning oväxtlig, ja t. o. m. underkastad värdeminskning på grund av torkning, röta o. s. v., under det att skogsägarna på de fria områdena hava en skogstillgång av därmed jämförlig storlek, men som avsevärt bättre utnyttjar markens produktionsförmåga och med i regel väsentligt större årlig tillväxt. Att de värden man hoppats bevara för framtiden genom sparandet av den myckna överåriga skogen verkligen komma skogsägarna-myndlingarna tillgodo i en grad, som motsvarar avsikten med ransoneringen, är väl knappast troligt. Det förhåller sig icke blott så, att detta virkes kvalitet sjunker, utan samtidigt skärpas, såsom även sakkunniga framhållit, fordringarna på de förädlade produkternas, trä, cellulosa o. s. v., kvalitet och följaktligen även på råvarans kvalitet. I alldeles särskild grad gäller detta trävarorna, ifråga om vilka det ryska träet med dess ofta goda kvalitet redan är och väntas förbliva en farlig konkurrent ej blott för vårt land utan för alla de trävaruexporterande länderna i Europa. Användningen för trävaror synes i stort sett vara statt i sjunkande i och med tillkomsten av nya byggnadsmaterial av olika slag. Med sådana lindrigt sagt ovissa framtidsperspektiv bör det allmänna, synes det oss, än mindre påtaga sig ansvaret för hushållningen med det mogna virkesförrådet å enskilda skogarna. Att på bästa sätt hushålla med det allmännas skogstillgångar torde komma att erbjuda en tillräckligt stor och ansvarsfull uppgift för det allmännas organ. Ännu ett slagord, med vilket man i den populära argumentationen alltjämt motiverar lappmarkslagens fortbestånd, är påståendet, att de skogar, som nu lyda under lappmarkslagen, skulle i sin helhet vara att betrakta såsom en skyddskappa mot fjällen och Norra Ishavets frostförande vindar.' Ehuru präglat för så länge sedan som på 1870-talet vill det synas som om detta slagord, förunderligt nog, ännu icke förlorat sin slagkraft. Sakkunniga hava dock påvisat det ohållbara i detta resonemang, och vi

321 behöva därför ej uppehålla oss därvid. Vi konstatera endast, att påståendet saknar reell betydelse. I den utsträckning däremot enskilda skogar inom lappmarkerna och Särna—Idre verkligen må kräva en mera varsam behandling till skydd mot fjällgränsens nedgående anse vi dem böra läggas undeT en skyddskogslagstiftning. Vi övergå härefter att bemöta de sakskäl, som anförts mot lappmarkslagens slopande och ersättande med en skogslag av principiell likhet med 1923 års lag. Något hinder för att pålägga de enskilda skogsägarna under nuvarande lappmarkslag reproduktionsskyldighet i principiell likhet med bestämmelserna därom i 1923 års lag hava de sakkunniga icke funnit. I denna uppfattning äro vi fullt ense med de sakkunniga. Sakkunniga hava däremot ansett nödvändigt, att de enskilda skogsägarna i lappmarkerna och Särna—Idre lyda under en skogslag med sådana för skogshushållningen reglerande avverkningsbestämmelser, att full trygghet vinnes för en önskvärd jämnhet i virkesavkastningen. Denna av det allmänna reglerade jämnhet i virkesavkastningen säges vara önskvärd av sociala hänsyn. I kapitlet »Frågan om avverkningarnas reglerande med hänsyn till sociala förhållanden» framhålles, att — frånsett befolkningen i de norrbottniska gruvsamhällena och andra större samhällen samt de nomadiserande lapparne — befolkningen i lappmarkerna och Särna—Idre tillhör näringsgruppen »jordbruk med binäringar» och utgör i stort sett en typisk småbrukarebefolkning. Så visas det, att åkerarealen per brukningsenhet är ringa, 2*1 hektar i Norrbottens och 2*2 i Västerbottens läns lappmark o. s. v. Det konstateras vidare, att denna jordbrukande befolkning för sin försörjning är beroende av ekonomiskt stöd från annan näring än jordbruket, och att denna näring är skogsbruket. Om, säges det, skogstillståndet å de enskilda skogarna inom lappmarkerna och Särna—Idre vore sådant, att det i avseende på sammansättning och beskaffenhet kunde anses närmelsevis normalt, så skulle bestämmelserna i 1923 års lag kunna anses i stort sett lägga hinder i vägen för ett sådant tillfälligt förödande av skogskapitalet, att därigenom en kommande skogsägare bleve i avsaknad av det stöd från skogsbruket, som även för honom vore önskvärt och i allmänhet nödvändigt. Men då tillgången å gammal delvis övermogen skog är betydande och samtidigt förrådet av ung och medelålders skog jämförelsevis obetydligt, skulle man med sagda lag icke kunna hindra avverkning av äldre skog i sådan omfattning, att i stort antal fall förberörda jämnhet i skogsavkastningen komme att för lång tid framåt äventyras. Enligt ovanstående resonnemang skulle med andra ord behovet av en lagstadgad kvantitativ reglering av avverkningarna betingas av två särskilda omständigheter, som böra ses i samband med varandra, nämligen jordbrukets beskaffenhet och skogstillståndet. P å grund av jordbrukets svaga ställning behövde jordbrukaren ett jämnt och stadigt stöd av skogen dels i form av .21 — 310079.

322 virkesförsäljning, dels i form av arbetsinkomst. Å andra sidan skulle dessa skogars — i förhållande till de fria länens — relativt stora tillgång på mogen och övermogen skog, som därtill innehåller grövre dimensioner, utgöra en lockelse till hastig realisation särskilt av det grövre mera värdefulla virket. Det funnes därför behov av en lag, som hindrar en befarad, u r samhällelig synpunkt icke önskvärd forcering av avverkningarna. Gent emot detta resonnemang må anföras följande. Åkerarealen per brukningsenhet är inom Norrbottens och Västerbottens län visserligen endast ungefär hälften så stor i lappmarkerna som i kustlandet. Men antalet kreatur per brukningsenhet är ungefär detsamma. Antalet nötkreatur är till och med något större i lappmarkerna än i kustlandet på grund av brukandet av naturlig äng i stor omfattning. Den utredning, som av sakkunniga verkställts angående jordbrukets ställning i å ena sidan lappmarkerna och Särna—Idre, å andra sidan Norrbottens och Västerbottens läns kustland, anse vi icke innefatta tillräcklig bevisning om vad som väl avsetts att bevisas, nämligen att lappmarkerna och Särna— Idre framför andra delar av Norrland äro i behov av en ransonering till stöd för sitt svaga jordbruk. Man behöver blott göra det tankeexperimentet — som för övrigt under nuvarande konjunkturförhållanden icke ter sig alltför verklighetsfrämmande — att de nordsvenska virkesförbrukande industrierna skulle helt eller delvis stoppa för att inse, hur beroende de nordsvenska skogsbygderna även utanför lappmarken äro av skogsbruket. Det blir ingen artskillnad i förhållandena därutinnan mellan lappmarkerna och Särna—Idre å ena samt det övriga Norrland—Dalarnas skogsbygder å andra sidan. Det kan på sin höjd bli frågan om en gradskillnad. Att skogsbruket i de stora jordbruksbygderna i Norrlands kustland, i Jämtland o. s. v. kan lämna ett relativt mindre tillskott till folkförsörjningen motsäger icke detta faktum. Ett stöd för denna vår uttalade uppfattning finner man i en uppsats av professor A. G. Högbom i arbetet »Skogar och skogsbruk» 1917 K Där meddelade ungefärliga siffror för »jordbrukets andel i näringslivet» visa överensstämmelse för socknar å ömse sidor om lappmarksgränsen i Västerbottens län. För exempelvis Åsele, Lycksele och Örträsk i lappmarken voro procentsiffrorna för jordbrukets andel 44, 45 och 68, för Norsjö, Jörn och Bjurholm resp. 47, 44 och 65 o. s. v. Lövånger och Nysätra angivas såsom ren jordbruksbygd, och för vissa kustsocknar spelar den där förlagda industrien en stor roll. För de övriga blir det i huvudsak skogsbruket, som lämnar det behövliga tillskottet för folkförsörjningen på landsbygden. Högboms siffror bygga visserligen på statistiskt material för tiden 1900—1905. I stort sett torde de dock fortfarande kunna anses lämna en något så när riktig föreställning om jordbrukets och skogsbrukets relativa betydelse för folkhushållningen i de egentliga skogsbygderna av Västerbottens län. Skogs1

A. G. Högbom:

Västerbottens län».

»Några statistiska betraktelser

över näringsliv och yrkesfördelning i

323 brukeits stora betydelse för folkförsörjningen i Norrland torde ingen vilja bestruda. Vi anse det sannolikt, att en utredning på bredare bas än den verksttällda och omfattande särskilt skogsbygderna i det övriga Norrland och ©alarna skulle^ uppvisat, att i stora delar av dessa skogsbruket är av lika istor och avgörande betydelse för befolkningens levnadsstandard som i lappmiarkerna. Frånsett att en sådan utredning skulle ha givit frågan en allsidigare och riktigare belysning är det emellertid ett a n n a t förhållande, som, ehuru icke beaktat av de sakkunniga, likväl torde böra tagas med i räkningen. Om jjordbruket i lappmarkerna och Särna—Idre i stort sett kan sägas intaga en sämre ställning än jordbruket i det övriga Norrland och Dalarna, så bjiudes befolkningen i förstnämnda landsdelar en kompensation därför i dem mer betydande skogsarealen. Utgår man från hela antalet personer tillhörande kategorien »jordbruk med binäringar» enligt 1920 års folkräkning ] (vad beträffar Särna—Idre motsvarande befolkningssiffra enligt sakkunniga), så finner man, att på varje dylik invånare inom de olika länen och länsdelarna belöper sig nedanstående areal skogsproduktiv m a r k : Hektar

Norrbottens läns lappmark » » kustland Västerbottens läns lappmark » » kustland Jämtlands län Västernorrlands län Kopparbergs län Särna—Idre socknar

89 26 55 16 34 17 19 95

Enligt av sakkunniga meddelade uppgifter finner man en areal skogsproduktiv mark i medeltal per fastighet under lappmarkslagen av 170 hektar för Norrbottens lappmark och 141 hektar inom Västerbottens. Per brukningsdel belöper sig däremot i Norrbottens kustland 76 hektar och i Västerbottens läns kustland 59 hektar skogsproduktiv mark. Därtill kommer, att medan de allmänna skogarna upptaga i Västernorrlands, Gävleborgs och Jämtlands län samt Västerbottens läns kustland endast 8—17 % av den skogsproduktiva arealen, motsvarande procentsiffror för Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt Särna—Idre uppgå till 69*4 6 och 74 respektive. För samtliga dessa allmänna skogar är den tillbörliga jämnheten i avkastningen betryggad genom i lag stadgade hushållningsplaner. Endast Norrbottens läns kustland närmar sig Västerbottens läns lappmark i nämnda hänseende, i det att de allmänna skogarna där innehålla 42 % av den skogsproduktiva marken. Bondeskogarna av skatteoch krononatur under lappmarkslagen upptaga i Norrbottens lappmark 22 % 1

E. W. Rongc: »Tillgång och behov av arbetskraft Tidskr. Skogen 1929.

för skogsbruket i övre Norrland».

324 (skogar under husbehovslagen 0.5 %), i Västerbottens lappmark 26 % (skogar under husbehovslagen 6.5 %), i Särna—Idre 11 % av den skogsproduktiva marken. Sammanställer man dessa siffror med det förhållandet, att 20 % av antalet fastigheter i lappmarkerna under lappmarkslagen hava en skogsproduktiv areal icke överstigande 20 hektar samt att på kronoparkerna i lappmarkerna sitta c:a 1,300 skogstorpare, odlingslägenhetsinnehavare och kolonister, inses, att för hela den huvudsakligen i jordbruk och skogsbruk sysselsatta befolkningen i lappmarkerna skogsbrukets alldeles övervägande betydelse ligger i dess förmåga att lämna arbetstillfällen. E t t ytterligare stöd för denna sats finner man vid en undersökning om bolagsskogarnas roll i skogsbruket. Bolagsskogarna under lappmarkslagen intaga i Norrbottens lappmark 8 % av den skogsproduktiva marken, i Västerbottens lappmark 21 %, i Särna—Idre 15 %. Det torde numera få sägas vara ett allmänt erkänt förhållande, att skogsskötseln å bolagsskogarna i de delar av Norrland, där 1923 års lag tillämpas, i stort sett är tillfredsställande och flerstädes intager en hög ståndpunkt. Bolagens avverkningspolitik i dessa områden syftar otvivelaktigt till ett hastigare realiserande av den s. k. 3-skogen än vad den nuvarande lappmarkslagen tillåter. P å trakter med ännu riklig förekomst av dylik skog kunna på den grund avverkningarna väsentligt överstiga tillväxten. Å andra trakter med bättre tillgång på 1-skog och gynnsammare åldersklassfördelning hos virkesförrådet väga avverkning och tillväxt tämligen jämnt eller eventuellt överstiger tillväxten avverkningen. Samtidigt bedrivas beståndsvårdande huggningar, hyggesrensningar och andra skogsvårdsåtgärder för tillväxtens höjande och föryngringens påskyndande. Bolagens eget intresse bjuder dem för övrigt att så hushålla med det mogna virkeskapitalet å deras skogar, att de icke under en längre eller kortare period bli allt för beroende av köpvirke från kronans och hemmansägarnas skogar. Med en sådan skötsel komma bolagsskogarna att erbjuda en i det stora hela jämn, i framtiden stigande tillgång till arbetstillfällen. Det finnes all anledning antaga, att bolagen skulle sköta sina skogar i lappmarkerna och Särna—Idre enligt samma principer, om de hade fri dispositionsrätt till skogen. Då de allmänna skogarna och bolagsskogarna tillsammans innehålla 77 % av den skogsproduktiva marken i Norrbottens lappmark, 67 % i Västerbottens lappmark och 89 %" i Särna—Idre, synas, om man även tager hänsyn till ett permanent behov av arbetskraft för bondeskogarna, farhågor för den jämna arbetstillgången i framtiden i dessa orter sakna fog, allt under förutsättning att de på trä såsom råvara byggande industrierna skola förmå upprätthålla sin hittillsvarande ställning. Skulle åter dessa industrier, gamla eller nytillkommande, mot förmodan icke kunna motsvara dessa förväntningar, bortfaller ju därmed även varje anledning att sörja för skogshushållningen medelst ransonering. I diskussionen om förhållandet mellan lappmarksskogarnas behov av avverkning och behandling ur skogsvårdssynpunkt å ena sidan och möjligheten å andra sidan att genomföra ett visst behandlingsprogram med hän-

325 syn till tillgång på arbetskraft hava skogschefen i Kramfors A. B. jägmästaren E. W. Ronge x och jägmästaren i Mala revir J. E. Wretlind 2 gjort intressanta inlägg i tidskriften »Skogen» 1929 och 1930. Ronge finner, att lappmarksproblemet innebär, icke att man behöver ransonera på avverkningarna för att bereda lappmarksbefolkningen jämn arbetstillgång, utan fastmera huru lappmarkernas skogar skola med den synnerligen begränsade tillgången på arbetsfolk och hästar kunna bliva skötta, så att icke alltför stora värden förspillas. Wretlind återigen kommer i sin undersökning till den slutsatsen, att enligt riksskogstaxeringen i lappmarkerna befintliga förrådet av 2- och 3-skog med nuvarande tillgång på arbetskraft därstädes kan helt exploateras på 31 år i Västerbottens lappmark och på 70 år i Norrbottens lappmark. Wretlind anser vidare, att, om en »våldsam överavverkning» av vissa enskilda skogar och framför allt de små skogsägarnas skogstillgångar kan befaras inom »en frigjord lappmark», arbetskraft därför i full utsträckning kommer att förefinnas. Utan att nu taga ståndpunkt i frågan vilja vi för vår del endast uttala, att de exploateringstider, vilka Wretlind ansett sannolika under förutsättning av fri avverkning på såväl enskilda som allmänna skogar samt arbetskraftens något så när rationella utnyttjande, icke förefalla oss avskräckande, därför att de skulle vara för korta. Anser man i likhet med Wretlind exploateringstiden 31 år för Västerbottens lappmark vara för kort, torde en temporär överflyttning av arbetskraft därifrån till Norrbottens lappmark under drivningssäsongerna icke möta större svårigheter. Beträffande Norrbottens lappmark synes oss Wretlinds undersökning snarast hava givit stöd för farhågor av den art Ronge framfört. Då antagandet om »våldsam överavverkning» på vissa enskilda skogar såsom en följd av lappmarkslagens slopande ofta intager en framskjuten plats i argumenteringen för lappmarkslagens bibehållande, vilja vi i korthet angiva vår mening i detta avseende. Allmogen är i allmänhet mån om sin skogstillgång. Skulle man mot dem i deras avverkningspolitik rikta någon anmärkning, är den närmast till hands att de ofta äro alltför konservativa i sin skogshushållning. Slopas lappmarkslagen, kan man emellertid å de enskilda skogar, vilkas ägare befinna sig i ekonomiskt trångmål, otvivelaktigt förvänta en betydande ökning av avverkningarna. Möjligen visar sig till en början en ökning även å andra hemmansägares skogar. Så snart de ekonomiskt svaga fått sin ställning förbättrad och virkespriserna visa tendens att sjunka på grund av alltför stor tillgång på rundvirke i förhållande till industriens behov, inträder sannolikt åter i stort sett en jämnaet i avverkningarna från bondeskogarna. Man torde visserligen böra antaga, att avverkningarna därvid bliva större än nu. Med hänsyn till skogstillståndets beskaffenhet är emellertid denna ökning av godo. Dess1

E. W. Ronge: »Tillgång och behov av arbetskraft för skogsbruket i övre Norrland.» / . E. Wretlind: »För Lapplands avverkningsmogna skog med förefintlig arbetskraft er•åelig exploateringstid.»

326 värre kan befaras, att efterfrågan på grövre rundvirke med hänsyn till sågverksindustriens läge kommer att minskas. Det har även framhållits, att den inskränkta dispotionsrättens upphävande för dessa skogar skulle medföra deras övergång i stor utsträckning från den »besuttna» bondebefolkningen till s. k. skogsspekulanter. En sådan påföljd vore ur samhällelig synpunkt icke önskvärd, även om man icke alla gånger bör sätta likhetstecken mellan »skogsspekulant» och skogsskövlare. A t t dylika köp skulle komma till stånd i sammanhang med lagens upphävande är väl sannolikt. Men att det skulle ske i någon större utsträckning tro vi icke. Hemmansägarna känna numera långt bättre än förr värdet av sin skog. De veta också väl, a t t den möjlighet, som följer med den fria dispositionsrätten att reda upp en brydsam ekonomisk situation medelst realiserande av sitt oräntabla, övermogna virkesförråd, kan vara ett lika gott medel, i många fall säkrare, att trygga sin och sina efterkommandes ställning som en försäljning av fastigheten. Den ökade skuldsättning man kunnat konstatera hos lappmarkernas hemmansägare efter världskriget har även anförts som skäl mot tanken på lappmarkslagens hävande. Mot denna skuldsättning har den inskränkta dispositionsrätten med dess utportionering av avverkningarna ansetts utgöra ett visst skydd såsom innebärande en maning att icke leva över sina tillgångar. I vissa fall torde lappmarkslagen måhända fyllt en sådan uppgift. Men troligt är väl icke, att på de håll, där hemmansägarnas skuldsättning antagit mera oroväckande proportioner, lappmarkslagen kunnat verka som återhållande kraft. Skuldsättningens orsaker äro naturligen av olika slag. Sedan den tidigare isoleringen till väsentlig del brutits genom kommunikationernas på senare år starka utveckling, har väl icke heller lappmarksbefolkningen blivit alldeles oberörd av den stegring i levnadsstandard och anspråk på livet, som utmärker svenska folket av i dag. Även om sparsamheten med kontanter, särskilt hos den yngre generationen, icke är densamma som förr, äro de väsentliga orsakerna till den anmärkningsvärda skuldsättningen hos en del lappmarksbönder säkerligen icke att finna på detta område. Jordbrukets försvagade ställning i vårt land torde också mindre ha gjort sig gällande i dessa trakter, där jordbrukets produkter till större delen konsumeras på gården och inom orten. Vida väsentligare är säkerligen den skuldsättning, som uppstår genom felspekulationer vid inköp av kronoparksvirke, därför att de köpande hemmansägarna icke äro i stånd att i tillbörlig grad beakta de undan för undan vikande kunjunkturerna på världsmarknaden. Såsom en annan vanlig orsak till skuldsättning och förluster kan nämnas byggandet av kraftstationer under högkonjunkturen, vilkas värden sedermera nedgått ofta till en bråkdel av anläggningskostnaden. Slutligen bör erinras om skuldsättning vid hemmansklyvning och därav eller eljest föranledda nybyggnader, vid arvskifte o. s. v. Vi finna det uppenbart, att lappmarkslagens tillvaro icke kunnat råda bot mot skuldsättning och förluster av nämnda, olika orsaker. Tvärtom kan det

tänkas, att dess tillvaro i många fall snarare förvärrat situationen. När skuldsättningen och inteckningarna i hemmanet av ena eller andra orsaken nått en viss höjd, inträder lätt det moment, då även en i grunden skötsam man förlorar intresset att reda upp sina trassliga affärer, som därigenom naturligtvis bli än mera hopplösa. En sådan desperation är ganska förklarlig, om vederbörande på sitt hemman har i övermått sådan skog, som både bör och kan avverkas, men som portioneras ut åt honom på ett sätt, som icke ger honom hjälp i hans brydsamma belägenhet. En möjlighet till räddning finnes i en förskottsutsyning, en utväg, som naturligtvis regelmässigt försökes. Att de beviljade förskottsutsyningarna, som till sin storlek givetvis understiga de ansökta, för den tid 1924—1928 utredningen härom omfattar, icke utgjort mer än 10—12 % av de årliga utsyningsbeloppen enligt avverkningsplanerna tyder möjligen på att skuldsättningen icke är alltför oroväckande. Det bör även erinras om att förskottsutsyningarna icke alltid ha sin upprinnelse i dåliga affärer; det förekommer även, att de beviljas med hänsyn till rationaliserad beläggning av flottled o. d. Vid en närmare undersökning av förskottsutsyningssystemet, sådant det tillämpas, skall det dessutom befinnas, att det icke kan sägas verka med tillbörlig effekt till myndlingen — hemmansägarens välfärd. Vi vilja till slut peka på ett skogsbruk, vilket bedrives under förhållanden, som i allmänhet icke kunna sägas vara bättre än i lappmarkerna och Särna— Idre, nämligen i skyddsskogsområdet. Markerna äro där i stort sett svårföryngrade ; utsyningstvång är i lag föreskrivet men däremot icke reglering av avverkningarnas storlek. Den enskilde skogsägaren är där berättigad att på en gång uttaga så mycket som skogens återväxt och framtida bestånd tillåter. Hur har denna skyddsskogslag verkat? Skyddsskogssakkunniga omnämna, att avverkningarna inom skyddsskogsområdet under perioden 1905—1924 uppgått till 0*9 kbm. per år och hektar skogsproduktiv mark. »Denna siffra», fortsätta skyddsskogssakkunniga, »synes ge vid handen, dels att skyddsskogslagen haft avsedd restriktiv verkan, och dels att — ehuru lagen medger engångsutsyning till den utsträckning, som med skogens återväxt och framtida bestånd är förenlig och således icke varit avsedd att framtvinga uthållighetsbruk i vanlig mening med möjlighet för periodvis återkommande konstanta virkesuttag — ett dylikt mera normalt uthållighetsbruk i själva verket spontant kommit att inträda.» Man finner uppgiften om sådan utan ransoneringstvång av sig själv framkommen jämnhet i avverkningarna bekräftad i domänstyrelsens förvaltningsberättelse för år 1925. Däri säges att avverkningarna under perioden 1916—1920 uppgått till i medeltal per år 756 788 kbm., under perioden 1921—1925 till 691 408 kbm. samt under år 1925 till 758 087 kbm. Riksskogstaxeringen meddelar inga uppgifter särskilt för skyddsskogsområdet. Om man emellertid väljer siffror för den del av den skogsproduktiva marken i Jämtlands och Gävleborgs län — 856 000 hektar i det förra och 25 000 hektar i det senare — som ligger 500 m. över havet och däröver,

328 torde dessa siffror kunna anses med tillräcklig noggrannhet gälla även skyddsskogsområdet. Med ledning av riksskogstaxeringen kan man sålunda få fram, att i skyddsskogarna tillväxten av barrskog per hektar skogsproduktiv mark torde hålla sig omkring 0*7 kbm. för förrådet 0 cm. och däröver och 0*6 kbm. för förrådet 10 cm. och däröver vid brösthöjd. C:a V3 av avverkningen är sålunda att anse som kapitaluttag. Denna s. k. överavverkning torde få anses vara ganska måttfull med hänsyn till mogenhetsklassernas fördelning, som, bestämd på ovannämnt sätt, för totala virkesförrådet barrskog ter sig ungefär på följande sätt: mogenhetsklass 1: 33 X , mogenhetsklass 2: 38 % och mogenhetsklass 3 : 30 %. Undersöker man vidare, hur samma virkesförråd från och med 10 cm. vid brösthöjd fördelar sig på grovleksklasser, finner man, att 65 % av detsamma håller 20 cm. och däröver vid brösthöjd och 21 % 30 cm. och däröver. Skogshushållningen å de enskilda skogarna inom skyddsskogsområdet under 20 år med utsyningstvång men utan ransoneringstvång synes alltså hava givit till resultat \ att det nuvarande virkesförrådet i avseende å mogenhets- och grovleksklasser har ungefär samma sammansättning som lappmarkernas och Särna—Idres. Någon tendens till hastig realisation kan man icke spåra i denna hushållning. De anförda förhållandena giva, synes det, ett stöd för vår mening, att för vinnandet av den jämnhet i avverkningarna, som kan anses ur samhällets synpunkt önskvärd och med hänsyn till virkesförrådets beskaffenhet försvarlig, i lappmarkerna och Särna—Idre icke kräves ransoneringstvång. P å grund av vad vi ovan anfört, anse vi, att skogslagstiftningen för de enskilda skogarna av skattenatur i lappmarkerna och Särna—Idre bör vila på samma principer som 1923 års lag. För detta ändamål torde 1923 års lag vara användbar efter nödig komplettering och omarbetning, särskilt med hänsyn till vad de sakkunniga anfört angående reproduktionsplikt och frågan om svårföryngrade marker. Ett avgörande hinder för framläggande från vår sida av ett utarbetat förslag i sådant syfte har varit, att det innehåll, som i 4 kapitlet av 1923 års lag givits begreppet svårföryngrad mark enligt vår mening tarvar en ingående revision med hänsyn till förhållandena i lappmarkerna och Särna—Idre. I anslutning till vad sakkunniga därom anfört anse vi, att man vid denna revision bör utgå från den grundprincipen, att såsom svårföryngrad bör avskiljas mark, där på grund av naturförhållandena ett med hänsyn till föryngringen ändamålsenligt avverkningssätt måste på särskilt sätt betryggas (genom utsyning). Undertecknade sammanfatta sin ställning på följande sätt. Vi anse att förberedelser på sätt nyss nämnts böra snarast möjligt vidtagas för utarbetandet av en lagstiftning för lappmarksområdena på grundval av 1 Renbetesfjällens skogar, 150 000 hektar skogsproduktiv mark ävensom till en del kronoparker torde ingå i den areal, vartill de beräknade siffrorna hänföra sig, något som dock icke torde nämnvärt påverka resultatet.

329 de principer, som vunnit uttryck i 1923 års lagstiftning. För den händelse denna vår principiella ståndpunkt icke vinner beaktande, anse vi, att framför en lagstiftning baserad såsom den nuvarande på ransonering och utsyningstvång bör föredragas en friare lagstiftning i överensstämmelse med sakkunnigas lagförslag, till vars motivering vi ansluta oss i de delar densamma icke kan anses strida mot de åsikter vi här ovan utvecklat. Om den av oss i första hand förordade utredningen i och för tillämpande av 1923 års lagstiftningsprinciper å lappmarksområdena omedelbart igångsattes, bör ett härpå grundat lagförslag kunna se dagen inom sådan tid, att någon anledning till införande av ett provisorium icke synes föreligga. Såsom sådant skulle eljest sakkunnigas lagförslag kunna erbjuda sig.

330 C.

Särskilt yttrande av h e r r Näslund.

I likhet med herrar Lövgren och Carlgren anser även jag, att i princip en särlagstiftning för enskildas skogar inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar icke är motiverad. Med hänsyn till skogsbeståndets inom ifrågavarande områden onormala fördelning på mogenhets- och åldersklasser anser jag dock en direkt övergång från nuvarande lappmarkslag till en lagstiftning i överensstämmelse med 1923 års lag icke tillrådlig, enär man därmed skulle kunna befara en sådan hastig realisation av det betydande mogna virkesförrådet, som icke vore önskvärd. E n sådan hastig realisation skulle nämligen kunna tänkas medföra kännbara rubbningar i arbetstillgången för lappmarksbefolkningen och dessutom oförmånligt inverka på virkespriserna. J a g anser mig därför böra tillstyrka en viss övergångstid, under vilken det mogna- och övermogna virkeskapitalet kan nedbringas till mer normal omfattning. Under denna tid finner jag en skogslag i överensstämmelse med sakkunnigas förslag lämpligen böra tillämpas. Sagda skogslag bör således enligt min mening få en mer provisorisk karaktär.

331 D.

Särskilt yttrande av frih. Hermelin.

I 5 § av föreliggande förslag till lag om vård av vissa skogar inom lappmarkerna m. fl. områden — såväl det av sakkunnigemajoriteten som ock det av minoriteten, herrar Ringstrand och Kallin samt undertecknad, frannlagda — har bestämmelse intagits därom, att tillsynen över lagens efterlevnad skall utövas av den skogsvårdsstyrelse, som enligt vad särskilt är stadgat skall finnas inom landstingsområde, där lagen äger tillämpning. I skilda paragrafer av de båda parallellförslagen har vidare skogsvårdsstyrelsernas befattningstagande med tillämpningen av lagbestämmelserna i olika delar angivits. De sakkunniga hava i avdelning X, »Skogslagens handhavande», behandlat skilda organisationsformer, som ansetts kunna if rågakom ma, samt motiverat sitt ställningstagande i förevarande avseende. D å jag icke funnit mig kunna biträda övriga sakkunnigas förslag i fråga om sättet, huru lagens handhavande lämpligen bör ordnas, har jag ansett mig böra därom anföra min särskilda, avvikande mening. Sakkunniga hava efter framhållande av vissa allmänna synpunkter, som borde beaktas vid ett avgörande angående organisationens ordnande, anfört, att man härför kunde tänka sig tre olika utvägar, nämligen antingen ett bibehållande av det nuvarande systemet med tjänstemän, som både hade att övervaka skötseln av de enskilda skogarna och att förvalta statens skogsegendomar, eller ett system med en särskild tjänstemannakår för de enskilda skogarna eller ock en kombination av båda de förenämnda systemen. Sakkunniga hava ytterligare framhållit, bl. a. att man vid bedömande av förevarande fråga måste ej enbart taga i betraktande ekonomiska och praktiskt-administrativa förhållanden utan även tillse, att den myndighet, som skulle handhava lagen, bleve så organiserad, att den nöjaktigt kunde fylla sin uppgift att verksamt bidraga till skogsvårdsintressets höjande. En organisation, som bättre än andra ägde förutsättningar att åstadkomma ett dylikt resultat, borde nationalekonomiskt sett, även om den föranledde en något ökad kostnad, anses vara förmånligare än en organisation, som visserligen vore något mindre dyrbar men så utformad, att den endast förmådde övervaka, att lagens restriktiva bestämmelser ej överträddes men intet eller föga därutöver. Beträffande det förstnämnda av härovan omnämnda alternativ för organisationens ordnande hava sakkunniga bl. a. anfört, att det syntes principiellt riktigast, att skogsstatens personal befriades från tillsynen över de enskilda skogarna för att bliva i tillfälle att helt få ägna sig åt förvaltningen av kronans skogsegendomar. Ett framgångsrikt arbete för den enskilda skogsvården fordrade av vederbörande tjänstemän en speciell lägg-

ning att kunna intressera och rycka med sig skogsägarna. Vid tillsättandet av revirförvaltaretjänster i lappmarkerna funnes ingen anledning att taga hänsyn till nyssnämnda egenskap. Även om en uppdelning på olika tjänstemän av arbetet efter dess art skulle verka fördyrande på lagens handhavande, hade man anledning förvänta, att den arbetskoncentration, som en uppdelning av arbetsuppgifterna skulle medföra, komme att giva ett kvalitativt bättre arbetsresultat. Enligt sakkunnigas mening borde ingen tvekan råda därom, att tillsynen över de enskilda skogarna borde anförtros åt en särskild personal. Varken det första eller det sista av de ifrågasatta alternativen borde sålunda komma till användning. Under angivna förhållanden uppkomme frågan, huruvida den för ändamålet anställda personalen skulle utgöra en särskild organisation under domänverket eller huruvida den borde organiseras såsom en särskild institution i likhet med vad som skett beträffande skogsvårdsstyrelser. Sakkunniga hava ansett, att av domänstyrelsen i avgivet yttrande anförda betänkligheter i administrativt-ekonomiskt hänseende, om befattningen med lappmarkslagen överflyttades till annan myndighet, icke vore av den beskaffenhet, att de kunde anses utgöra hinder för inrättandet av en organisation för lagens handhavande, vilken icke vore direkt avhängig av domänverket. E n ny organisation skulle enligt sakkunnigas mening med fördel kunna inrangera en stor del av den personal, som inom domänverket skulle bliva övertalig. Nackdelar av övergående natur, som kunde beräknas uppstå vid övergång från en organisationsform till en annan, borde icke tillåtas förhindra en dylik övergång, om därmed vunnes avsevärda fördelar av bestående natur för såväl de enskilda som det allmänna. Vidare hava sakkunniga framhållit, att, då den föreslagna skogslagsstiftningen syftade till ett mera än hittills effektivt befordrande av god skogsvård, organisationsformen måste så ordnas, att lagens handhavande överlämnades åt en personal, som mera konstant och med odelat intresse ägnade sig åt föreliggande uppgifter. Det kunde nämligen befaras, att, om skogstjänstemän under domänverket komme att handhava lagen, dessa skulle betrakta sina befattningar såsom mera tillfälliga och, så snart en möjlighet gåves, söka sig till andra skogsstatsbefattningar av förvaltningsnatur. Ett ytterligare villkor för ett gott arbetsresultat vore, att personalen vunne skogsägarnas fulla förtroende. Med den sålunda intagna ståndpunkten borde enligt sakkunnigas mening ingen anledning finnas att icke. även för tillsynen av ifrågavarande skogar inom lappmarken m. fl. områden, använda sig av den organisationsform, nämligen skogsvårdsstyrelserna, som hittills visat ett synnerligen gott resultat. Dessa styrelsers verksamhet hade blivit allt mer uppskattad bland skogsägarna, man hade börjat betrakta skogsvårdsstyrelsen icke som en förmyndare utan som en rådgivande och hjälpande institution. De sakkunniga hava ansett, att skogsvårdsstyrelserna i Norrbottens, Väs-

333 terbottens och Kopparbergs läns landstingsområden borde, jämte dem nu åliggande uppgifter, även handhava tillsynen av den föreslagna lagen, var och en inom sitt landstingsområde. En var av de tre skogsvårdsstyrelserna skulle emellertid utökas med ytterligare två ledamöter, utsedda bland personer, som voro bosatta inom respektive område, där lagen ägde tillämpning. Hos varje styrelse skulle vara anställd allenast en länsjägmästare, men i övrigt anställas i erforderlig omfattning ökad personal av olika slag. Givetvis kunna skäl anföras för sådan ordning, att domänstyrelsen frigöres från allt befattningstagande med vad som icke berörer fastigheter, tillhörande staten eller under statens förvaltning ställda vissa fonder, och att det allmännas tillsyn beträffande all skcgslagstiftning i övrigt överlämnas till annan myndighet. Domänstyrelsen bleve i så fall ett rent statligt affärsdrivaude verk, i huvudsak frigjort från de bestyr av mångskiftande administrativ och social art, som nu i stor utsträckning åvilar styrelsen. Men i så fall synes ofrånkomligt, att det tillskyndas en ny skoglig centralmyndighet, till vilkens arbetsuppgift skulle höra bl. a. att vaka över upprätthållandet av en riktig och i landets skilda delar så vitt möjligt enhetlig tillämpning av de lagar och förordningar, som avse hushållning med och vård av skogar, tillhörande enskilda eller sammanslutningar av enskilda, såsom, förutom skogar under 1923 års skogsvårdslag och under Gotlandslagen, skyddsskogar, allmännings- och kommunskogar av skilda slag, enskilda tillhöriga skogar under lappmarkslagen och under hushovslagen m. fl. Å andra sidan kunna starka skäl anföras för ett avstyrkande av en dylik organisation. En ytterligare skoglig centralmyndighet, även om denna i första hand gåves jämförelsevis blygsamma mått, komme med stor sannolikhet att inom kort erhålla en omfattning, som motiverade ett vanligt civilt ämbetsverk, vilkets uppehållande krävde jämförelsevis stora kostnader. Även med sålunda antydd klyvning av de skogliga ärendena lärer icke kunna undvikas, att ett flertal dylika, särskilt sådana, som vore av beskafenhet att böra underställas Kungl. Maj:ts prövning, komme att beröra båda verken med därav följande ökat mångskriveri. De erfarenheter av stoglig och administrativ art, som vunnes av det ena verket med dess underlydande lokala myndigheter och tjänstemän, skulle allenast till mindre del lomma det andra till godo. Sammanlagda kostnaderna för den lokala förvatningen skulle u t a n tvivel ökas i ej obetydlig grad. Vad skogsvårdsstyrelserna beträffar, har det hittills icke ansetts erforderligt, itt de annat än i vissa mindre betydande avseenden underordnas någor central myndighet, utan de hava lämnats frihet att inom ramen för gällaide lag och förordningar samt av Kungl. Maj:t utfärdade reglementen självsändigt utöva den dem anförtrodda verksamheten. Härvidlag bör emelltrtid erinras att varje skogsvårdsstyrelse icke har att handhava tilllämpiingen av mer än en skogslag, skogsvårdslagen respektive Gotlandslagen Erhölle skogsvårdsstyrelserna däremot uppdrag att utöva inseendet över efterlevnaden av även andra, mot nyssnämnda principiellt skiljaktiga

334 skogslagar, vilka innebure ett ökat antal rent skogliga moment och en avsevärt starkare begränsning av den enskildes handlingsfrihet än som gäller med tillämpning av förberörda lagar, torde kravet på en skogsvårdsstyrelserna överordnad centralmyndighet med ingående kunskap och erfarenhet i även skogliga frågor icke gärna kunna åsidosättas. De av ovan angivna särlagar, som beröra skogar under individuell brukningsrätt — skogar under lappmarkslagen och husbehovslagen samt skyddsskogar — äro tillkomna och hava ansetts böra i huvudsak bestå på grund av vissa, inom de orter, där skogarna äro belägna, rådande sociala eller klimatiska förhållanden, vilka antingen var för sig eller i förening funnits böra motivera ett sådant särskilt hänsynstagande till dessa skogars framtida bestånd och bevarande, som icke i lika hög grad ansetts erforderligt i fråga om skogar under skogsvårdslagen. Det allmännas väl ävensom skogsägarnas berättigade intressen nödvändiggöra, att de frågor rörande skogarnas behandling m. m., som i nu ifrågavarande orter ofta äro av särskilt ömtålig art, bedömas på fullt sakkunnigt och, så vitt möjligt, inom skilda delar av landet likartat sätt. Om vederbörande skogsvårdsstyrelser inom Norrbottens, Västerbottens och Kopparbergs läns landstingsområden skola, jämte utövandet av uppsikten över skogsvårdslagens efterlevnad inom de delar av respektive län, där denna lag äger giltighet, handhava även tillämpningen av den särskilda skogslag, som är avsedd att gälla för i främsta rummet enskilda skogar inom respektive läns lappmarker samt Särna och Idre socknar, synes ofrånkomligt, att ifrågavarande styrelser underställas sådan särskild central myndighet, varom ovan nämnts. De bestämmelser av delvis skogligt-vetenskaplig delvis skogligt-ekonomisk art, som funnit uttryck i framlagda förslag till ny lappmarkslag, fordra sakkunnig prövning i långt högre grad än de, till vilka skogsvårdsstyrelsen har att taga ståndpunkt vid tillämpningen av 1923 års skogsvårdslag. Då det icke torde finnas möjlighet att på ändamålsenligt sätt ordna en för nu ifrågavarande tre skogsvårdsstyrelser gemensam central myndighet, som hade att övervaka deras handhavande av tillämpningen av den ifrågasatta nya lappmarkslagen, lärer enbart på ovan angivna skäl tillsynen över de därunder lydande skogarna icke böra överlämnas till respektive skogsvårdsstyrelse. För ett avstyrkande komma härtill skäl av såväl ekonomisk som administrativ art. Sakkunniga hava lämnat utredning rörande de för skilda skogsvårdsstyrelser ökade kostnader, som beräknas uppkomma vid ett överförande på dem av tillsynen över skogar under lappmarkslagen. E h u r u dessa kostnadsberäkningar äro synnerligen försiktigt uppgjorda och under förutsättning av ett personalbestånd, vilket inom kort torde visa sig ej vara tillräckligt, uppgå dock de beräknade kostnaderna till avsevärt högre belopp än som med annan organisation synas vara erforderliga. Utredning härom lämnas längre fram i denna min reservation. Nu hava sakkunniga visser-

335 ligen, såsom ovan nämnts, anfört, att större hänsyn till kostnaderna icke bör tagas, blott man erhåller en organisation, som är av sådan art, att den äger förutsättning för skogsvårdsintressets höjande hos allmänheten, att den förmår något mera än blott och bart ett övervakande av att lagens restriktiva bestämmelser icke överträdas samt att den kan tillvinna sig befolkningens förtroende m. m. dylikt. Då emellertid allmänheten i huvudsak kommer i beröring med tjänstemännen i skogarna, synes sakkunnigas uppfattning, att dylika, endast därför att de stå under skogsvårdsstyrelse, äro i alla avseenden betydligt mera framstående och förståndiga än tjänstemän under annan myndighet, synnerligen anmärkningsvärd. I administrativt hänseende torde erinras att de hos respektive skogsvårdsstyrelser inom kustlanden av Norrbottens och Västerbottens län anställda skogliga biträdena, länsjägmästarna, hittills ansetts hava full sysselsättning med fullgörandet av de dem i denna egenskap tillhörande åligganden, bland annat övervakandet av att skogsvårdslagens bestämmelser på ett tillfredsställande och enhetligt sätt tillämpas av den skogsvårdsstyrelsen i övrigt underlydande, i stor utsträckning tillfälligt anställda personalen. Därest skogar under lappmarkslagen inom de båda länen underlades skogsvårdsstyrelserna, komme verksamhetsområdet för den enligt sakkunnigas förslag fortfarande ende länsjägmästaren inom vart och ett län att utökas på sätt framgår av följande tablå. Kustlandet L ä n

Västerbottens

Lappmarken

Länssumma

totalareal

därav under skogsvårdslagen

totalareal

km2

km2

k ni 2

km 2

km2

under skogsvårdslagen och lappmarkslagen km'

24,856 16,309

13,786 13,581

40,430 35,147

12,233 13,808

65,286 51,456

26,019 29,389

därav underi lappmarks- totalareal lagen

Verksamhetsfältet i Norrbottens län skulle enligt sakkunnigas förslag sålunda utökas från 13,786 km2, belägna inom ett geografiskt område av 24,856 km2, till (26,019 km2 jämte å kustlandet belägna 558 km2 kronohemman eller tillsammans) 26,577 km2 inom ett totalområde av ej mindre än 65,286 km3, allt landareal utmark och exklusive de inom länets lappmark ovan odlingsgränsen belägna s. k. oavmätta kronomarkerna. Utökningen inom Västerbottens län bleve från 13,581 km 2 inom ett geografiskt område av 16,309 km2 till 27,416 km2 inom ett totalområde av 51,456 km2. Det torde icke stå i mänsklig förmåga för en länsjägmästare inom vartdera länet att förutom mycket annat på någorlunda nöjaktigt sätt kunna handtava förberörda övervakande beträffande skogar av nyssnämnda omfattning. Särskilt bör härvidlag beaktas, att skogairna inom de nytillkommande lappmarksområdena icke, såsom till huvudsaklig del är fallet be-

336 träffande skogar under andra skogsvårdsstyrelser, annat än till mindre del äro sammanhängande med varandra, utan de äro i allmänhet spritt belägna inom mycket vida områden samt intimt blandade med kronoparker, allmänningsskogar och s. k. husbehovsskogar. Utmarkerna inom. de delar av Jämtlands — skyddsskogarna uteslutna — och Västernorrlands län, där skogar under skogsvårdslagen äro belägna, upptagas till omkring 94 respektive 91 % av dylika skogar. Motsvarande tal inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker äro endast omkring respektive 30 och 39. Man får emellertid icke förbise den högst betydande skillnaden i arbetskrävande uppgifter för skogsvårdsstyrelsen och dennas personal beträffande den lag, som föreslås för lappmarksskogarna m. fl. områden, i jämförelse med skogsvårdslagen. Vid handhavandet av förutnämnda lag är sålunda avsett bland annat, att skogsvårdsstyrelsen skall fastställa av underordnade tjänstemän eller genom skogsägares försorg av annan sakkunnig person upprättade förslag till avverkningsplaner, varvid såväl skogligt-biologiska som skogligtekonomiska synpunkter komma under bedömande. Enligt sakkunnigemajoritetens förslag skulle skogsvårdsstyrelsen därjämte hava att pröva och fastställa uppgjorda, i huvudsak på biologiska förhållanden grundade förslag till skogsmarkens fördelning å »svårföryngrade» och »icke svårföryngrade» marker. Dessa, även för den erfarna och sakkunniga skogsmannen ofta mycket svårbedömliga båda frågor, vilkas riktiga avgörande är av stor betydelse ej blott för såväl nuvarande som kommande skogsägares ekonomiska välfärd samt, särskilt i avseende på frågan om skogsmarkens fördelning, skogsägarens större eller mindre handlingsfrihet, utan även för behörigt tillgodoseende av det allmännas intresse, skola alltså sakligt bedömas av en myndighet, för vilkens kompetens härtill saknas varje som helst garanti. Men ej nog härmed, i fall att skogsägaren är missnöjd med skogsvårdsstyrelsens beslut i dylikt ärende, har den missnöjde att genom besvär hos vederbörande länsstyrelse söka ändring däri. Sakkunskap i hithörande frågor torde i regel saknas hos länsstyrelsen. Det kan visserligen framhållas, att besvär, som föranledas av skogsvårdsstyrelses beslut i anledning av skogsvårdslagen, avgöras av länsstyrelse. Den högst väsentliga artskillnaden mellan nyssnämnda ärenden enligt den ifrågasatta lappmarkslagen och sådana frågor, som jämlikt skogsvårdslagen äro beroende av skogsvårdsstyrelses beslut, kan dock icke underskattas. Sakkunniga hava visserligen framhållit, att ej ringa del av skogarna under förevarande särlagstiftning ägdes av bolag och att skogsvårdsstyrelsernas besvär med dessa skogar sannolikt bleve avsevärt mindre än ifråga om övriga enskilda skogar. Det finnes emellertid ej anledning antaga, att bolagens skogar inom övriga delar av Norrland åsamka skogsvårdsstyrelserna större besvärligheter, och även där finnas betydande arealer dylika skogar. Under hänvisning till vad sålunda anförts anser jag mig, trots vad övriga sakkunniga anfört som skäl härför, icke kunna tillstyrka, att utövandet av uppsikten över den föreslagna skogslagens efterlevnad — denna må i huvud-

337 sak utformas enligt majoritetens eller minoritetens riktlinjer — pålägges respektive skogsvårdsstyrelser i Norrbottens, Västerbottens och Kopparbergs; län. E h u r u såsom här förut antytts vissa skäl torde kunna anföras för att domänstyrelsen i huvudsak befrias från uppdrag, som icke äro att hänföra till dess förvaltning av statens och vissa fonders fastigheter, synes dock, att ett centralt ämbetsverk, även om det hörer till de s. k. affärsdrivande, ej m å undandraga sig att fullgöra även andra, dess huvudsakliga verksamhet närliggande funktioner, i den mån så u r statsnyttans synpunkt finnes vara av behovet påkallat. Att verket för detta sitt särskilda värv och därmed föranledda kostnader tillgodoföres skälig ersättning synes uppenbart. D å i nu förevarande fall annan myndighet än domänstyrelsen med möjlighet att sakkunnigt och i erforderlig mån enhetligt ombesörja uppsikten över lagens efterlevnad icke torde stå till buds samt då ur besparingssynpunkt ett anordnande av särskild myndighet för ändamålet icke bör ifrågakomma, lärer domänstyrelsen allt fortfarande böra påläggas ombesörjandet av ifrågavarande uppsikt. Såsom ett ytterligare tungt vägande skäl härtill torde böra erinras, att enligt sakkunnigas mening vissa skogar av krononatur, nämligen skogar till krononybyggen och kronohemman med stadgad åborätt, jämväl äro avsedda att underställas den föreslagna lagen. Det synes vara i hög grad principvidrigt att ställa dessa allmänna skogar under uppsikt av annat än domänstyrelsen med underlydande personal. Givetvis bör ej heller ifrågakomma att uppdraga tillsynen över de olika slag av skogar, som lyda under en och samma lag, åt två skilda myndigheter. För behörigt fullgörande av vad domänstyrelsen sålunda skulle påläggas måste den direkta tillsynen i skogarna uppdragas åt viss, styrelsen underordnad personal i orterna. Härvid kan ifrågakomma antingen ett vidblivande av nuvarande system, nämligen att vederbörande jägmästare var och en för sitt revir med tillhjälp av därå anställd underordnad personal även utövar tillsynen över de inom reviret belägna skogarna under lappmarkslagen eller ock att det härför anställes särskilda tjänstemän, som uteslutande påläggas denna uppgift. Då sakkunniga såsom ovan nämnts fattat ståndpunkt till denna fråga på så sätt, att de ansett det vara helt uteslutet, att förstnämnda alternativ komme till användning, hava de till stöd härför i främsta rummet åberopat de av 1912 års skogsvårdskommitté på sin tid i denna del anförda motiv till att en annan ordning borde införas, samt förmenat, att dessa motiv syntes alltjämt bärande. Gent häremot tillåter jag mig endast erinra därom, att åberopade, av 1912 års skogsvårdskommitté anförda motiv för att den tillsyn, varom nu är fråga, icke borde uppdragas åt vederbörande jägmästare underkändes av Kungl. Maj:t och 1915 års riksdag, vilka i denna del följde ett av en utav kommittéreservanterna framlagt förslag om 22 — 310079.

338 gemensamma tjänstemän för handhavande av statsskogsskötseln och tillsynen över skogar under lappmarkslagen. Vad sakkunniga vidare anfört angående betydelsen av skogstjänstemännens rådgivande och undervisande verksamhet gentemot de enskilda skogsägarna bör denna givetvis icke underskattas. Dylik verksamhet måste nämligen anses vara av stor betydelse för främjande av föryngring och återväxt samt för en god vård av det uppväxande yngre skogsbeståndet ävensom för att, där så erfordras, bibringa skogsägaren en rätt uppfattning om värdet av en god skogsskötsel i allmänhet. Men sakliga skäl för att icke en under domänstyrelsen sorterande tjänsteman skulle vara mäktig att utöva dylik verksamhet, om den bleve honom pålagd, lika väl som en under skogsvårdsstyrelsen lydande torde dock icke kunna angivas. Motiven till att 1915 års riksdag, i likhet med vad föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen, men i motsats till den ståndpunkt, som intogs av 1912 års skogsvårdskommitté, beslöt, att den direkta tillsynen över lappmarkslagens efterlevnad skulle utövas av vederbörande jägmästare och ej av särskilda därför anställda tjänstemän, voro i huvudsak av praktiskt-ekonomisk art. Det anfördes bland annat, att en uppdelning av tjänstgöringen efter arbetets art skulle medföra inrättandet av mycket vidsträckta tjänstgöringsområden samt förorsaka tidsödande och dyrbara resor samt i följd därav överdrivet antal tjänstemän. Härigenom skulle statsverket åsamkas onödigt höga administrationskostnader. E n skogstjänsteman med skogligt-ekonomisk förvaltning ägde säkerligen större förutsättningar att på ett fruktbärande sätt ombestyra tillämpningen av lappmarkslagen än en tjänsteman, som icke hade den mera mångsidiga erfarenhet, som erhölles från förvaltningsverksamheten. Emellertid hava i vissa hänseenden numera otvivelaktigt inträtt rätt avsevärda förändringar i vissa av de förhållanden, som tidigare voro rådande inom ifrågavarande orter. Järnvägsanläggningar, nybyggda eller förbättrade, för automobil framkomliga vägar samt flerstädes i avsevärd utsträckning införd regelbunden omnibusstrafik både i lappmarkerna och i övre delarna av Dalarna, där det tidigare icke fanns annat än gångstigar eller i bästa fall mer eller mindre dåliga s. k. kärrvägar, möjliggöra för en skogstjänsteman i dessa orter att numera handlägga erforderliga förvaltnings- och tillsynsförrättningar inom ett betydligt större tjänstgöringsområde än tidigare. Tid och kostnader för förflyttningar från en plats till en annan hava högst väsentligt begränsats. Det kan sålunda sägas, att nyssnämnda, vid 1915 års riksdag godkända motiv till bibehållande av lappmarkshemmanen under vederbörande jägmästare, nämligen hänsynen till de dryga resekostnaderna, om ej helt så dock i väsentlig grad, förfallit. Ehuru andra, även de beaktansvärda skäl för ett fasthållande av nuvarande ordning kunna anses kvarstå, kan det emellertid ej bestridas, att det vore till betydelsefull lättnad för vederbörande jägmästare med deras numera alltmer maktpåliggande arbete med

339 skötsel och förvaltning av statens m. fl. skogar att bliva befriade från uppsikten över nu ifrågavarande skogar inom respektive revir. Det måste även anses vara av viss fördel för de enskilda skogsägarna, om för omvårdnaden av de av dem disponerade skogarna särskild personal, såväl av förvaltande som bevakande typ, vore anställd. Då det emellertid för vinnande av ett gott resultat av dylik ordning måste anses vara a v ej ringa betydelse, att visst samarbete äger rum mellan denna personal occh de tjänstemän, som å respektive ort handhava förvaltningen av statens m . fl. skogar, synes enligt min mening båda slagen av tjänstemän böra stå under ledning och inspektion av en och samma närmast överordnad myndighet. Förutsättningen för särskiljandet efter arbetets art bör alltså v a r a den, att personalen för enskilda skogar bör likasom personalen å statsskogsreviren vara underställd överjägmästarens ledning och inspektion. Anställande av en eller ett par särskilda inspektörer för de enskilda skogarna skulle åsamka statsverket avsevärda kostnader samt förringa samhörighetskänslan mellan de olika personalgrupperna, varigenom det till gagn för båda dessa grupper värdefulla utbytet av erfarenheter äventyrades. Genom dylik ordning underlättades ock möjligheter att förflytta extra personal från tjänstgöring å enskilda skogar till dylik å statsskogar och tvärtom, när s;å för vissa tider funnes behövligt och gagneligt. Under hänvisning till vad sålunda anförts bör enligt min mening nu förevarande organisationsfråga lösas på följande sätt. Uppsikten över lagens efterlevnad tillkommer domänstyrelsen med underlydande personal. Lappmarkerna samt Särna och Idre socknar indelas med avseende på de enskilda skogarna i lämpligt antal skogsvårdsområden och ett vart av dessa i bevakningsområden. Skogsvårdsområde förestås a v skogsingenjör; den direkta tillsynen inom varje bevakningsområde utövas av en skogsingenjören underställd tillsyningsman. För upprättande av avverkningsplaner, verkställande av utsynings- m. fl. förrättningar, som icke skäligen kunna medhinnas av ovannämnd ordinarie personal, anställas för längre eller kortare tid extra skogsingenjörer och extra tillsyningsman samt tillfälliga biträden. Tillsynen över skogar till krononybyggen och kronohemman under stadgad åborätt inom de sex norra länen förutom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar ankommer på vederbörande jägmästare, var cch en inom sitt revir. Inspektion och kontroll över att den för skogar rnder lagen anställda eller förordnade personalen fullgör vad den i sådan-, avseende tillhör utövas av vederbörande överjägmästare, en var för sitt distrikt, där ej i särskilt fall med hänsyn till skogsvårdsområdenas omfattning annorlunda bestämmes. Ben ordinarie personalen, skogsingenjören och tillsyningsman, likställas i avlöhingshänseende med respektive jägmästare och kronojägare, dock att, med nänsyn till tjänstgöringsområdenas i regel betydande omfattning, det fasta respenningsanslaget i allmänhet bör höjas. Avlöning och ersättning

till icke ordinarie personal utgår även enligt i huvudsak samma grunder, som äro gällande för annan motsvarande personal i domänverket. Förutom fullgörande av de uppgifter, som enligt lagen åvila domänstyrelsen och underlydande tjänstemän, bör i instruktion för domänverket stadgas åliggande för styrelsen att vaka över att skogstjänstemännen på ändamålsenligt sätt främja skogsskötseln å skogar under lagen genom upplysande och rådgivande verksamhet. Det bör därjämte ankomma på domänstyrelsen att bestämma grunder för enskilda skogsägares tilldelande av bidrag av medel, som därtill må finnas tillgängliga, till utförande av arbeten för underlättande av föryngring och främjande av återväxt, särskilt i fall där behövliga dylika arbeten skulle bliva för den enskilde betungande. I likhet med de sakkunniga i övrigt anser jag att för organisationens uppehållande erforderliga medel böra anvisas av statsmedel i den mån sådana icke inflyta genom av sakkunniga föreslagna skogsvårdsavgifter. Beträffande dessa senare synes dock domänverket böra av särskilda statsmedel gottgöras för de belopp, som härröra från kronoskogar. Det kan nämligen icke vara riktigt, att ett av statens affärsdrivande verk, som har att årligen redovisa för den vinst, som under året uppstått av rörelsen, belastas med utgifter för skogsskötseln å vissa enskilda skogar. När statsmakterna anse det vara erforderligt att ur allmän synpunkt pålägga innehavarna av dessa skogar vissa restriktioner i fråga om skogarnas skötsel, torde även de därmed förenade kostnaderna, i den mån de icke kunna täckas av de skäliga belopp, som lämpligen kunna påläggas skogsägarna, böra bestridas av för ändamålet direkt anvisade statsmedel. Det har ofta påtalats, att de tjänstemän, som äro anställda hos domänverket och i huvudsak verkställa de förrättningar, som föranledas av nu gällande lappmarkslag, äro unga och oerfarna, samt att den tjänsteman, som ena året å viss skog handlägger exempelvis en utsyningsförrättning, mera sällan återkommer till samma skog, när om några år ny dylik förrättning handlägges. Givetvis vore önskvärt, att vid utsyningsförrättningar vid skilda tillfällen å viss fastighet en och samma förrättningsman funnes att tillgå. Att så icke alltid kan vara möjligt är dock enligt min uppfattning av icke alltför stor betydelse. Dylika förrättningar å samma skog förekomma i allmänhet ej oftare än vart tredje, ej sällan vart sjätte år, och torde förrättningsmannen ej på grund av hågkomsten från senaste utsyningstillfället hava särskilt klar uppfattning om skogsförhållandena å skogen. Men han har karta med beskrivning samt vederbörande skogsägares upplysningar ävensom mången gång en med orten väl känd kronojägares meddelanden till stöd vid bedömandet av det skogliga läget å fastigheten. Under år 1930 funnos sammanlagt 25 fast anställda revirassistenter inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Dessas medelålder uppgick till 38 år, tjänstgöringstiden i domänverkets tjänst var i medeltal 12*5 år och desamma hade i medeltal varit anställda på respektive revir i 6*i år. Dessas arbetstid under sommarmånaderna utnyttjas till övervägande del å skogar

341 under lappmarkslagen. Det torde icke kunna påstås, att ovan angivna tal vittna om befattningshavarnas ungdom och brist på skoglig erfarenhet. Emellertid måste med hänsyn till den prägel av säsongarbete, som självfallet karakteriserar förrättningar enligt lappmarkslagen, ett avsevärt antal extra, allenast för sommarmånaderna anställda assistenter jämväl sysselsättas med nu ifrågavarande slags förrättningar. Dessa äro i regel yngre, dock numera sällan under 29 å 30 år, samt hava i allmänhet praktisk erfarenhet i skogsyrket efter avlagd examen vid skogshögskolan, uppgående till en tid av minst 4 å 5 år. Vid utsyning å skogar under lappmarkslagen hava förrättningarna i regel handlagts av ovannämnd skogshögskolebildad personal, om än erfarna kronojägare ej sällan självständigt lett gallrings- och rensningshuggningar. Vid en jämförelse mellan ovanstående personal och dess kvalifikationer samt den personal, som varit anställd hos vederbörande skogsvårdsstyrelser i Västerbottens och Norrbottens läns kustland, finner man av dessa styrelsers berättelser för 1928 och 1929, att sådana arbeten, som i huvudsak avsett planläggning av avverkning och utsyning, handlagts inom respektive länsdelar av efterföljande personalgrupper under i medeltal för år angivna förrättningsdagar, inklusive resedagar. Läns jägmästare 0. Fast anställda Extra länsbiträdande länsskogskogvaktare läns jägvaktare mästare

Norrbottens

»

127 102

433 663

632 235

Tillfälliga stämplingsförmän

2 843 4 055

Summa dagar

4 035 5 055

Nu ifrågavarande arbeten i de två nordligaste länens kustland synas sålunda hava handlagts till omkring 2*5 % av högskolebildad personal och till ej mindre än omkring 76 % av »tillfälliga stämplingsförmän». Sakkunniga hava vidare beräknat antalet tjänstemän, som ansetts erforderligt för uppehållande av verksamheten. Förutom länsjägmästarna, likasom nu en hos var och en av de tre skogsvårdsstyrelserna, skulle i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker såsom skogsvårdsstyrelsens ortsombud anställas inom vartdera länet tre biträdande länsjägmästare, var och en inom sitt geografiska område. Vidare skulle inom dessa län anställas en taxeringsledare hos varje skogsvårdsstyrelse, vilken skulle hava att leda och övervaka upprättandet av avverkningsplaner samt även föredraga uppgjorda förslag till dylika planer inför skogsvårdsstyrelsen för prövning och fastställande. Till biträde åt länsjägmästaren skulle för expeditionstjänsten förordnas en länsjägmästarassistent. Tjänstgöringsområdena för biträdande länsjägmästare skulle uppdelas i bevakningsområden med en länsskogvaktare för varje område. Slutligen skulle skogsvårdsstyrelserna äga att antaga erforderligt antal assistenter samt andra extra mer tillfälligt anställda tjänstemän och biträden, både med högskolebildning och andra.

342 Med hänsyn till den jämförelsevis ringa arealen skogar under lappmarkslagen i Särna och Idre socknar hava sakkunniga ansett ej erforderligt att där anställes annan personal än en fast assistent och en länsskogvaktare förutom diverse extra personal till biträde vid taxeringar och stämplingsförrättningar. Kostnaderna för den föreslagna personalens avlöning m. m. samt de utgifter, som ansetts drabba skogsvårdsstyrelserna på grund av den ökade verksamheten, hava beräknats för varje styrelse. Vid granskning av tablåerna för det beräknade personalbehovet bemärkes i första hand, att sakkunniga ansett sig kunna åtnöjas med att uppdela Västerbottens läns lappmark i allenast tre biträdande länsjägmästaredistrikt d. v. s. lika många som i Norrbottens läns lappmark. På vart och ett distrikt skulle därvid i medeltal komma en areal produktiv skogsmark inom Västerbottens läns lappmark av omkring 306 000 hektar med en totalvidd utmark av omkring 460 000 hektar, under det att motsvarande tal i Norrbottens läns lappmark skall utgöra 206 000 och 408 000 hektar. Då skogsförhållandena äro avsevärt bättre i det förra än i det senare länet — skogsförrådet å fastigheter under lappmarkslagen anses vara i Västerbottens läns lappmark 56*5 m:{ och i Norrbottens läns lappmark 37 m3 per hektar skogsproduktiv mark, varjämte den totala årliga skogsavkastningen i den förra länsdelen beräknas vara mer än dubbelt så stor som i den andra — lärer den föreslagna fördelningen av områdena inom Västerbottens län icke kunna godtagas. Minskning i antalet berörda distrikt inom Norrbottens läns lappmark kan icke ifrågakomma. Området är härtill alltför vidsträckt. Vidare torde uppmärksammas den i avlöningshänseende höga ställning, som givits länsjägmästaren, vilkens grundlön föreslagits till ett belopp, som med omkring 1 000 kronor överstiger överjägmästares i högsta lönegrupp samt de, i jämförelse med skogsstatspersonalen, höga traktamentsersättningarna, som föreslagits för olika slag av tjänstemän. Den föreslagna taxeringsledaren, en för varje skogsvårdsstyrelse i de två norra länen, torde antagligen vara erforderlig under förutsättning, att det lagförslag, som framlagts av den s. k. majoriteten med, bl. a., skogsmarkernas avskiljande i svårföryngringshänseende. Då detta förslag icke av mig, jämte de sakkunnigas ordförande och ledamoten Kallin, kunnat biträdas, anser jag ifrågavarande särskilda taxeringsledare icke vara av behovet påkallade. Taxeringsassistenterna fördelas på skilda överjägmästardistrikt eller skogsvårdsområden av domänstyrelsen efter därom årligen ingivna förslag och stå under inseende av vederbörande överjägmästare och ledning av skogsingenjören, var och en för sitt område. Då på denne senare åvilar huvudsakliga ansvaret för uppsikten över lagen, är av vikt, att han även organiserar och leder arbetet med upprättandet av avverkningsplaner inom sitt tjänstgöringsområde. I tabellerna 22 och 23 har jag förslagsvis fördelat skogarna i skogsvårdsområden. Det torde emellertid böra ankomma på domänstyrelsen att närmare

föreslå, huru lappmarkerna böra fördelas å det antal skogsvårdsområden, som må bliva fastställt. Givetvis bör därvid tillses, att varje dylikt område kommer att sortera under allenast en överjägmästare. Sålunda bör vid den av mig föreslagna indelning överjägmästaren i Skellefteå distrikt, till vilket höra Mala och Sorsele socknar samt Arjeplogs socken och södra delen av Arvidsjaurs socken, i nu ifrågavarande avseende utöva inspektion även inom Stensele socken samt Arvidsjaurs socken i sin helhet. I tabellerna 24—26 har jag uppgjort beräkningar över kostnaderna för den av mig föreslagna organisationen. Såsom framgår av desamma skulle den av mig föreslagna organisationen från ekonomisk synpunkt bliva synnerligen fördelaktig i jämförelse med det av majoriteten framförda förslaget.

344 to

id

>>

CD

u

o o o

t» ocS (cd p. c cö

c c

9 TO

kO T* CM

° . -^ % * j w ^ ö C3

"S

fl

- f

K

m

^ a a TJI

_^

T3

"cl

>< S-.

o

i2

*^

bo O

ta

i

co

CT>

co

CM

t^

CM

o

CO

*-'

o

§

o o

00 CO CM

o o o i i

CM

t» CM

o

0 M

:cS

s m

43 >

C5

•*#

CO

-tf

t-

CM CD

CO CO

r-

cb

ta

CD

o o o

o o o

o o o

o o o

O O O

o o o

o o o

o o o

iO kO 00 M

O) t» CM CO

00 t» i i l

CM CO

Oi ta

CO H

O O O ta CO CM

ta 00 Oi

<M i-H i

CM

i-H

00 CM

r^

.-1 IM (M

i 00 ^>

»O •>* l>

ocS

i-H

co CC 'O

O O o o o o -<# ta CO CO

OJ IB

O o o co CO t»

CM

OJ

CO

o o o

o o o

i-H CO

00 CC

O

.CS

M c«

a a i

o o o

bo cö o ^3

bo O

H O o o

TK

o o o

ta

00 »B Oi

Oi CO CM

\a co

•

s ,£]

nä a>

fl co 9

H

o

iO

CO t>

IO

h» Oi co

o o o ii

o o o ii

00 i i

IC Oi

CO i i

i-H

c~

t-

»o

o o o

o o o

o o o

O iO ffl

-H

O

i-H

c-

co

CM

ta

co 00 ta

O o o oi

CM

»C

•> o 5

O

o

CD ffi

Td CO Oi

i CO t-

00 CD

o o o

o o o

O o o

O o o

CM O)

i-i (S CM

irt Oi

CM

O O o t-

o o o

o o o

o o o

o o o

Oi 1-H

i l 1-H

CD 1-H

OS TH

l—1

I-H

O O o en

o o o

o o o

o o o

o o o

o o o

o o

cb

o o o

o o o

o o o

o o o

o o o

o o o

CM Mi

-# iO

CD t»

CM l> i—i

00 O

CM 1-H

i—C

o o o oo —1

o o o

CD

i-H

o o

o o co

CM

>o o o o <M

CM "* O

00 O i*

O VO i*

CO

i i

t-

r-l

CO

co \a

oo

CO OJ

o o o

o o o

o o o

o o o

o o o

o o o

o o o

co i l CD

T *

CM [^

O O

bTtl Oi

r-H O CM

ZC Oi i i

tOi CO

co

1^

CO

-H

TK

i

CM

CO

00 CM

o o o co

o o o

o o o

o o o

o o o

o o o

o o o

o

^ ta

CO co

CO Oi

CM

1-H

Oi t> i-H

Oi O i-H

00 00 CM

i-H

o o o

o o o

o o o

o o o

t Oi

O CM

I> i-H

o o o a

8 o

CD Oi

o o o o o o co co

o o

5 00

i-H

o o o o

CM

1—1

o o o

o o o

o o o

O CD

CO i-H

CD t-

oo ta CM

t»

t»

H

o o o

IC

"co h ca

, —1 i i

o o o

l-H

o

CC

M

(M T-1

1—1

o o o

3 iCC

•ci eö -35 s.

^

oo cb i -#

o o o

t»

CO

co co

o o o

bo ol "o

cc)

b

o o o

cu p.

c«

-O

o o o

a

ja

"a

o o o o

o

1-H

"3

o o o o

1-H

00 Oi

bo

:c«

o o o o

i

l> CD

i i CO

o Oi

o o o Oi CM CM

,_l

T*

i-H

1-H

i i

o o o o o o o o o co CD a o co co

o t^

o o o

ta

o

t~ CM i-H

o o o o

o o o \a

i i

•55 "3 O

o c o

o o o

c c o

O

o o

T*

O

O

T*

c

T— T—

co I-H

CO

i<

o o o

o o o

i-H 00

00 CM

CM

a a

e E a 09

m >

o o o

o o o

Oi

\0 CM CM

CO »O

1-H 00 CM

o CO

o o o eo

o o o o o o co CD

Oi

ta

i i

CM

i-H

i i

co

ca

a IS u o

ca

a a

a a

P

0 oo

09 B V •9 •B

o o o

ca

CS

e 12

o o o

a a

5 cc

C/3

3 co c1

iI 1 s>

< 3

c

I

0/

>

Cl

1 I

* c5

'äa O

]

) 4

Ex1

j 1

>

>

co

ca

8 )

1 c

c

a a fl CO

4 Tt

or f-

£

ct

ö —

345 ,

bo _C

> ocS k. CIS ftecd

fl C

o o o o

° ««

CD

. ^4

t» b» ca Si oca

°

S ea » ö

W

CM

B ca

TS cd

o o o »o

Pi

fl

.*bo»

:cS

C <D

i

c o o o oc

o o o

o o o

o o o

00 OJ

00 OI

o o c o

o o o

o o o

t^ 00

Ol CO CO

>o

C

o o o os CC

i>

o © o o

o o CO o

Ol

IO

w

«

ca

C

oo OJ

to

o

c;

C5

-

Q

CM

CO

o o o

o o o

c3 o o

o o c

o o o

CM co co

CC o

CS oo ta «0

l> »co ta 00

© Ol rH

c o o

o o o

c o o os

i C

ii CD

r ii

- co ö

CO CO

ca

S 6

«

w

«C«

_ ^ "3

(H

o

:o

CD

CM

o o o co

00 t CO

o o o o

CO co OJ

o o o co I-H

i— CD

cSl O

c S

"3

•CS

ca ö

T3

fa E 0

C/5

•0

fl •cl kl CD

CD

T3 .73

M

0 A

C

•«J

CD

Ä

ca

+*

a a

'DC es

3 CQ

09 PS CM

-C CS

H CO ta CM

f co

CD

CO CO

OJ

co

o o o

CD OJ ta

o o o

O ii t-

OS t^ Ol Ol

o o o

o o o

i-H

OJ t» ta t-

o o

CO CO oi

o o o

o o o

CO OS ta

i i

o

t»

co o o o »o CO OS

i-H

l-H

fa w .

CC t>

ccS

Å >• «e

•o

c o o

bo ca o -a

o o o o

o o o

o o o

o o o

o o o

o o o

o o o

c o o

o o o

CM CO

O CO

00 O CM CM

PH

l> »o OJ

o os iC

C~ii 00

CO

1-H

Tfl

co ta

CM

o cs eo ta

»O i T(l

o o o os

©

00 CO OJ

r-H

ta

r-l

—H

o o o

o o o

CO

b-

I-H

CM I-H

o o o o o o os cs

o o o co

1-1

(JSJ

- H

o o o

o o o

o o o

o o o

CC t»

OJ

»O

I-H CO

o o o oo

o o o

o o o i>

\a

cs

CO

o o o

o o o

o o o

o o o

o o o

o o

OS t>

CO O

IO IO

t^

CO

i-H

CO

o Ol

ta CO

Oi

M b

o o o

•1

s o fl

bo ca o -o

bo

H

to

M

cs

j%

fl

ii

o o o eo —i

c

c]

o o o co CM

i—c

i>

o o c> CM o

eo

—I

CM

o o o CM cs

o o o ii

CD CM

CD

t~ 00

i-H

CO

o o o co

o o o ta

OJ

CO

o o o eo

o o o o

»O

o o

o

00 OJ I> r-i.

co

o o o

o o o

o o T-H

00 i i

t> OI

i-H

ta Tfl i i

o o o

8 o

OJ

i-H

la

"3 o

o o o eo cc

—

o o o

ta

CM

5 09

B

V

*• 0

£fa fa 0 Z

ta

o o o l> CO OJ

o o o o o o r- m eo CD .—i

—H

ca

Q

-5

z

a

4 t. cc

i

g S: M

j= : 1

:! c°5 a —

o o

00 CD CD

o

cs

TH

u

co M M o

:C

OJ Ol —H

aa S

11l i)

cc

co

ce

B

o

eo

aa

co c •c c

OJ

o

8 A o i l

ca

fe tf

z

i

1, T.i •fl

bc c1

1 v< > fe . <

a a a CO

t

) ) ! fa

c T en

si 4

•c u

a o u 4)

CU

o C

c

:

t» B

c

)

346 T a b . 24.

Beräknade organisationskostnader. Grundlön kronor i lägsta löneklass

Antal Anställ- tjänsteningstid män

Västerbottens läns lappmark

Ordinarie

I ! Reseersättning , ° kronor

Summa beSumma Summa Summa kronor räkSumma för för för för Summa tjänste- kronor nat dag tjänste- för tjänste- föiantal grupp grupp man man man dagar

personal.

Kronoskogvaktare ... Extra

,, , Traktamenten kronor m

4(E)

32 400 210

2 310

9 240

12 (D)

2 900

34 800 250

1500 18 000

9 600

8 640 6 1 4 4

personal.

Assistenter (för

ut-

4 300

17 200 230

2 070

8 280

6 000

helår 8 8 mån. 4

»

4 300

34 400 130

9 360

47 76

»

2 400

9 600 130

15 36

»

6 000 130

1176 Kronoskogvaktare ... helår

4(e.o.D)

8 400 250

5 000

2 400

15 80

Biträden vid utsyning • och taxering m. m. 120 dag.

helår D:o (för taxering)

D:o » utsyning m . m . 5

58 Summa ! Dgrtidstillågg.

(12 %)

960 17 280

17 28

75 480

33 840 25212

75 480

33 840 269 22

142 800

kostnader.

17100 159 900

! Övriga

«

4(e.o.E)

Del i överjägmästarnas löner och expeditioner » » » traktamentsersättningar dagar å 15.—) » » » reseersättningar 4 skogsingenjörersexpeditioner (hyra, värme, lyse) » » expenser (telefon, tryck m. m.) Diverse och oförutsedda utgifter

4 000 (120 1800 1500

7 300

2 800 4 800 3 880

187i

Summa kronor 288 Oi

347 T a b . 25.

Beräknade organisationskostnader. Grundlön kronor i lägsta löneklass.

Antal N o r r b o t t e n s l ä n s Anställ- tjänsteningstid män lappmark

J

Ordinarie

Reseersättning kronor

Traktamenten kronor

Summa bekronor Summa Summa Summa för räkSumma Summa för för för tjänstenat för för kronor antal dag tjänstetjänsteman grupp grupp man man dagar

personal. 3

24 300 210

2 310

6 930

2 400

7 200

38 430

2 900

26 100 250

1 500 13 500

6 480

46 080

4 300

4 300 230

2 070

2 070

7 870

>

4 300

17 200 130

4 680

2 000

23 880

8 mån.

2 400

9 600 130

15 360

»

6 000 130

4 160

ironoskog väktare ... helår

2 100

6 300 250

3 750

3iträden vid utsyning och taxering m. m. 120 dag.

—

—

—

10 560

{ronoskogvaktare ... Extra

personal.

\ssistenter (för syning m. m.)

uthelår

D:o (för taxering) D:o »

*

):o » utsyning m . m . 5

Summa Dgrtidstillågg Summa kronor )vriga

kostnader.

960 10 560

93 800

—

49 810

22180 165 790 11250

11250 105 050 Del i överjägmästarnas löner och expeditioner » > » traktamentsersättningar dagar ä 15) » » » reseersättningar

49 810

22180 177 040

3 500 (100

3 skogsingenjörsexpeditioner (hyra, värme och lyse'1--» expenser Diverse och oförutsedda utgifter

1500 1400

6 400

2100 3 600 3 360

15 460

Summa kronor 192 500

348 Tab. 26. Beräknade organisationskostnader. Grundlön kronor i lägsta löneklass Antal Anställtjänsteningstid män

Särna och Idre socknar

Traktamenten kronor

Reseersättning kronor

Summa beSumma Summa Summa kronor för räkSumma för för för Summa tjänstenat för tjänste- för kronor dag tjänstegrupp grupp man antal man man dagar

helår

4 100

4 100 211)

1200 D:o (för taxering) •• 8 män.

2 4<30

4 800 13()

2 080

7 680

Kronoskogvaktare ...

2 8<)0

2 800 25()

1 500

5 020

12()

3 840 9 310

2 720

23 730

9 310

2 720

25130 Assistent e. o

helår

1 Biträden vid utsyning och taxering m. m. 120 dag.

4 Summa

(12 %)

1400 Summa kronor

13100 Dyrtidstillägg

Övriga kostnader

...

7 190

3 840

3 870 29 000

349 Bilaga 7.

R i e d o g ö r e l s e för s a k k u n n i g a s r e s o r u n d e r s o m m a r e n år 1928. Saikkunniga hava under sommaren år 1928 för att komma i kontakt med skogsägarna företagit resor inom Västerbottens och Norrbottens län sarnit S ä r n a och Idre socknar av Kopparbergs län. Å mer betydande orter h a r därvid befolkningen lämnats tillfälle att vid sammanträden inför de s a k k u n n i g a framföra sina synpunkter. Sådana sammanträden hava hållits i S ä r n a och Idre, i Fredrika, Åsele, Dorotea, Vilhelmina, Stensele, Soraele, Lycksele, Mala, Örträsk, Arjeplog, Arvidsjaur, Jokkmokk, Gälliv a r e och Vittangi. Till sammanträdena infunno sig i allmänhet repres e n t a n t e r såväl för de enskilda skogsägarna och j o r d b r u k a r n a som de skogsägande bolagen ävensom åtskilliga till skogsstaten hörande tjänstemäni. I den redogörelse, som härnedan lämnas för dessa sammanträden, havia framkomna önskemål och synpunkter såvitt möjligt hänförts under 1) frågan om ransonering av det mogna virkeskapitalet, 2) frågan om bibehållande av utsyningstvång, 3) frågan om skyldighet att vidtaga åtgärder för återväxtens t r y g g a n d e och 4) frågan om organisationen av de skogsvårdande myndigheterna. Sammanträden i Särna och Idre. I ransoneringsfrågan framhölls från hemmansägarnas sida i skrivelser, som undertecknats av 175 personer, behovet av större och friare virkesu t t a g från skogarna. De utsyningar för en tid av tre å r i sänder, vilka för n ä r v a r a n d e vore föreskrivna som regel, bleve för små och spridda. Detta medförde åter oproportionerligt höga avverknings- och utflottningskostnader. Om avverkningarna kunde bliva större och mer koncentrerade, skulle arbetsintensiteten ökas och avverkningskostnaderna nedbringas. E n särskild olägenhet vid nuvarande snäva ransonering låge däri, att stämplingen stoppades, så snart enligt avverkningsplan medgivet avverkningsbelopp uppnåtts, även om allenast en ringa kvantitet återstode a t t u t t a g a å trakten i fråga. Att sedermera u t t a g a resterande kvantitet vore såväl ekonomiskt som drivningstekniskt ofördelaktigt. A t t avverkningarna för närvarande måste bliva så små medförde även, a t t bolagen funne dem mindre begärliga samt att de pris, som erhölles för skogen, bleve ofördelaktiga. Därtill bidroge även, att skogsägarna ej

ägde tillräckligt inflytande vid bestämmande av den lämpliga tidpunkten för avverknings företagande. Finge de bestämmanderätt i sådant avseende, kunde avverkningarna bättre anpassas efter konjunkturernas växlingar. Vidare kunde den mogna skogen för närvarande icke uttagas i tid utan hunne bliva övermogen och sjunka i värde. Icke mindre än 81 % av virkesförrådet å de av lappmarkslagen berörda skogsarealerna utgjordes av mogen och övermogen skog, som snarast borde uttagas. Att skogen med nu gällande ordning avverkades för sent, framginge av det erhållna virkets dåliga kvalitet. 21 % av det virke, som under vintern 1927—1928 intummats inom Särna och Idre socknar, hade behandlats för felaktigheter. Motsvarande siffra för sydligare belägna socknar i Dalarna vore icke högre än 3 %. En lättnad i fråga om ransoneringen vore även ur allmänt ekonomiska synpunkter särskilt för skuldbelastade jordbrukare av nöden. Som kännedomen om skogsvårdens betydelse för skogens värde numera vore allmänt spridd, kunde någon fara för skogsskövling icke längre anses föreligga. Slutligen anmärktes, att vindfällen borde få tillgodogöras utan nuvarande besvärliga tillståndsprocedur. Några hemmansägare ansågo emellertid, att nuvarande ransoneringsbestämmelser i stort sett borde bibehållas. De funne alltjämt fara föreligga, att skogarna med ägarna tillerkänd större frihet skulle bliva föremål för virkesaffärer av samma skadebringande art som åren 1870—1871. För övrigt syntes lappmarkslagen numera tillämpas på ett både för skogen och skogsägarna gynnsammare sätt än förut. Även från bolagshåll gjordes gällande, att ett större årligt virkesuttag än för närvarande borde medgivas. Det vore ur alla synpunkter önskvärt, att den mogna och övermogna skogen kunde uttagas i tid. Härför vore den nu tillåtna avverkningen per hektar otillräcklig. Vid ransonering borde ej heller föravverkningar tagas i beräkning. Ett gynnande av dessa skulle uppmuntra till ökad skogsvård. Jämväl vid sammanträdet närvarande skogsstatens tjänstemän funno en uppmjukning av lagen önskvärd. För att den övermogna skogen skulle kunna snabbt uttagas borde densamma icke inräknas i hushållningsplan, och även gallring av yngre skog syntes böra frigivas såsom extra avverkning. Däremot borde skogsavkastningen i övrigt uttagas i enlighet med hushållningsplan. Beträffande utsyningstvång framställdes från flertalet enskilda skogsägare önskemål om dess avskaffande. Frihet från utsyningstvång hade slagit väl ut i angränsande socknar, där 1923 års skogsvårdslag gällde. De enskilda skogarna inom Särna och Idre socknar vore i allmänhet väl belägna — i ådalarna — och ett upphävande av utsyningstvånget borde för den skull icke innebära någon risk. Med bibehållet utsyningstvång kunde ej heller avverkningarna anpassas efter konjunkturernas växlingar. Större frihet vore för övrigt ägnad att höja intresset för skogsvården.

351 Boliagsrepresentanterna instämde i önskemålet om utsyningstvånget» slopamde. 1923 års skogsvårdslag hade visat sig medföra ökat skogsvårdssintresse och syntes lämpad för Särna och Idr<e liksom för angränsande; socknar. I fråga om de enskildas skogar märktes särskilt, att de omgåves av kronoparker, som skyddade mot de risker fjällens närhet eljest; innebure. Utsyningstvång påkallades för den skull icke av skogarnas läge. I fråga om återväxtens tryggande påstodo bolagsrepresentanter, att ganska god föryngring kunde erhållas i ifrågavarande trakter. Å gamla bränrnor hade utmärkta skogsbestånd vuxit upp, varför risken, att naturlig föryngring skulle utebliva, kunde anses ringa. Därest 1923 års skogs.vårdslag bleve tillämplig, komme dock sannolikt större delen av skattehemmanens skogsmarker att hänföras till svårföryngrade. Jägmästaren i Särna revir framhöll, att det rådande klimatet samt därav följande svåra föryngringsförhållanden hade nödvändiggjort särlagstiiftningen för Särna och Idre. Var gränsen mellan svårföryngrad och icke svårföryngrad mark skulle dragas, ansåge han sig dock icke trots mångårig erfarenhet kunna angiva. Enligt hans erfarenhet måste emellertid skogsföryngringen i dessa trakter i huvudsak inriktas på naturlig sådan. Företagna kulturförsök hade icke slagit väl ut. Fråin bolagshåll gjordes i detta sammanhang gällande, att med hänsyn till föryngringsfrågans oklara läge skyldighet att sörja för återväxt icke borde åläggas skogsägarna. Med avseende å organisationen påstod flertalet enskilda skogsägare, att statens tjänstemän saknade tid och intresse att leda och övervaka vården av de skogar, som icke stode under deras direkta förvaltning. Utsyningarna verkställdes schablonmässigt och bleve därigenom förlustbringande för skogsägarna. Den i 1923 års skogsvårdslag föreskrivna organisationen hade däremot i angränsande socknar vi;sat sig medföra mycket lyckliga verkningar. Samma hemmansägare, som förut påyrkat ransoneringens bibehållande, uttalade däremot, att det ej vore något att aninärka mot den utsyning, som skogsstatens tjänstemän verkställde. Skogsstatspersonalen lämnade även behövligt biträde för erforderliga skogsvårdsarbeten, över huvud taget hade lappmarkslagens tillämpning även i nu ifrågavarande avseende visat sig taga en allt gynnsammare riktning. Jämväl bland bolagsrepresentanterna voro meningarna i organisationsfrågan delade. Å ena sidan gjordes gällande, att anklagelserna mot skogsstatens tjänstemän vore oberättigade. De hade skött sina åligganden väl och genom lång erfarenhet vunnit ingående kännedom om skogarna. Det vore vid sådant förhållande olämpligt, att skogsvårdsstyrelsernas personal skulle övertaga utsyningarna. Å andra sidan framhölls, att nuvarande organisation medverkat till att förminska skogsvårdsin-

352 tresset, som däremot skulle uppmuntras genom införande av skogsvårdsstyrelse. Från skogsstatspersonalens sida hävdades, att tjänstemännen vore lika intresserade av de enskilda som de allmänna skogarna. Infördes skogsvårdsstyrelse, komme högt avlönade länsjägmästare och jägmästare i statens tjänst att springa om varandra i skogarna. Sammanträdet i Fredrika. En del skogsägare ansåg, att gällande bestämmelser om ransonering borde slopas. Skogens nuvarande beskaffenhet visade tydligt, att virkesförrådet icke uttoges tillräckligt snabbt. Större utsyningar vore även erforderliga för upphjälpande av många hemmansägares ekonomi. Så gott som varje hemmansägare började med skuld å sitt hemman men vore med nuvarande förhållanden oförmögen att göra några avbetalningar. Ett bibehållande av hittillsvarande bestämmelser innebure fara, att antalet besuttna hemmansägare komme att avsevärt minskas. Full dispositionsrätt till hemmanet borde även innebära full dispositionsrätt till dess skog. Andra enskilda skogsägare önskade åter, att gällande ransoneringsbestämmelser skulle bibehållas. Om skogskapitalet lössläpptes, skulle utbuden bliva för stora och priserna falla. Efter genomgripande avverkningar kunde det sedermera dröja 75—100 år, innan ny grov skog åter funnes att tillgå. Genom snäv ransonering bibehölles hemmanens »inneboende värden» höga. Däremot medförde kännedomen om ransoneringsbestämmelserna, att saluvärdena bleve låga. Vid högre »inneboende värde» än saluvärde frestades bönderna icke att försälja sina hemman. Jämväl i fråga om utsyningstvång påkallade, av samma skäl som beträffande ransoneringen, en del enskilda jordägare gällande bestämmelsers slopande, under det att andra enskilda jordägare önskade deras bibehållande. En skogsägare ansåg, att bolag och ägare av större hemman kunde tillåtas avverka utan föregående stämpling. Kontroll kunde skapas genom uppgift av skogsägaren å den avverkade virkesmängden, som därefter jämfördes med vederbörlig tumsedel. Om 20—30 år torde för övrigt den äldsta skogen vara avverkad och särlagstiftning därefter obehövlig. I skyldigheten att sörja för återväxt påkallades från hemmansägarehåll sådan lindring, att högst 10—15 % av den avverkade virkesmängdens rotvärde finge tagas i anspråk för reproduktionsåtgärder. I organisationsfrågan fann en del hemmansägare, att bönderna i Fredrika gott f örstode att sköta sina skogar på egen hand, under det att andra ansågo den sakkunskap, som skogsstatens tjänstemän representerade, vara till nytta.

353 Sammanträdet i Dorotea. I ransonerings frågan anförde en bolagsrepresentant med avseende å lappmarkslagen: »Lagen fullföljer sitt huvudsyfte, nämligen att uppehålla ett uthålligt skogsbruk på ett sätt som är alldeles ohållbart. Varje yrkesbildad skogsman vet numera, att det är ett grovt fel a t t driva uthålligt skogsbruk — i den meningen att ur skogen endast uttages tillväxten — å skogar, som avsevärt avvika från normalskogen. Det är därför biologiskt och ekonomiskt oförsvarligt att med n u v a r a n d e abnorma skogstillstånd driva uthålligt skogsbruk i Lappmarken. Även lappmarkslagens vänner och beundrare torde vara ganska på det klara med att något dylikt ej bör komma ifråga, utan att hushållningens mål måste bliva a t t så snabbt som möjligt överföra dessa skogar till produktiva bestånd. Först sedan skogsbeståndets sammansättning blivit något så när normal kan ett uthålligt skogsbruk bedrivas.» H a n fortsatte beträffande utsyningstvånget: »Statens skogstjänstemän hava mer än nog av arbete med statens egna skogar. Arbetet med de enskilda skogarna kommer därför att få stå i efterhand och göras så litet tidskrävande som möjligt. Av denna anledning lämpas t. ex. utsyningsarbetet icke efter konjunkturerna eller andra föreliggande legitima intressen utan fastställes helt mekaniskt till treårsperioder. Det är givet, a t t ett sådant system kan t. ex. vid hinder eller stagnation i flottlederna eller hos de industrier, som skola emottaga virket, åsamka skogsägaren betydande förluster, då h a n ju icke kan avpassa virkesuttagningen på det sätt, som förhållandena skulle hava krävt. En a n n a n olägenhet, som är kännbar i synnerhet för de större skogsägarna, ligger däruti, att utsyningsarbetet helt och hållet bestämmas på revirexpeditionerna, och att skogsägaren därigenom får arbetstiden för sin personal sönderplottrad, vartiil ofta kommer kostnader för väntedagar åt h a n t l a n g a r e och arbetsfolk. — Sedan det numera blivit ådagalagt, att gallringsvirket ej flyter, om det ej lar torka en sommar före flottningen, vill m a n givetvis alltid stämpla och avverka detta virke året före huvudavverkningen. Detta i syfte att gallringsvirket må kunna drivas och flottas tillhopa med huvudavverkningen. För kostnadernas nedbringande är detta av största vikt. Lappmarkslagen omöjliggör ett sådant förfaringssätt.» I fråga om organisationen påpekade slutligen samme bolagsrepresent a n t : »Det ä r otänkbart, att statstjänsteman, som är helt avkopplad från det ekonomiska arbetet å en skog, och som aldrig blir i tillfälle att iaktt a g a jch följa de ekonomiska resultaten av sina dispositioner, skall kunna på et", ekonomiskt tillfredsställande sätt planlägga och utföra skogsvårdsåtgärder. — Man k a n i övrigt knappast rimligen begära, att en statstjänsteman, som kanske skall utföra stämpling å t flera h u n d r a olika skogsägare under en sommar, och som kanske blott en a t v å gånger i sitt liv kommer att besöka var och en av dessa skogar, skall kunna hava någon 2 3 — 110079.

måste denna ovillkorligen förenas med rätt att vid dessa gallringsbleckningar även stämpla i gallringsskogarna stående enstaka eller grupper av äldre träd. Dessa måste i regel bort, när man hugger igenom skogen med gallring. Men det är ju ytterst olämpligt, tidsödande och kostsamt att först göra en utbleckning av gallringen och sedan genom andra förrättningsmän vid ett annat tillfälle komma igen och stämpla på överståndarna. Så nödgas man dock dessvärre göra nu i de fall, då vi överhuvudtaget få gallringsstämpla själva. — Huru många av oss bolagstjänstemän ha ej erfarit, att i bestånd, där det varit förrättningsmannens oavvisliga plikt att inleda föryngring, man i stället fått något slags skumning av beståndet, som varken kan kallas föryngrings- eller beståndsvårdshuggning. Eller då förrättningsmännen verkligen själva avsett att göra en föryngringshuggning men varit oerfarna om huru en sådan skall se ut och därför lämnat en mängd träd, som man sedan haft stort besvär och kostnader för att kunna få bort genom en efterstämpling. Sådana erfarenheter verka icke uppryckande på ens intresse att få sina skogar i den bästa form.» Gällande lappmarkslag vilade på den uppfattningen, att alla enskilda skogsägare i lappmarken hade onda avsikter med sin skog. En ny lag borde vara så beskaffad, att den ökade skogsvårdsintresset och samtidigt lämnade garantier mot missbruk. Han funne för sin del 1923 års skogsvårdslag i sådant avseende komma så nära idealet för en skogslag som möjligt. Denna lag hade visat sig verka synnerligen uppmuntrande på skogsvårdsintresset. I fråga om skyldigheten att sörja för återväxt ansåg samma bolagsrepresentant, att stora vidder av lappmarksskogarna vore att hänföra till svårföryngrad mark. Men sådan mark utgjorde åtminstone icke i Åsele den övervägande arealen. Någon lindring i reproduktionsskyldigheten syntes böra medgivas ägarna till dessa marker. I annat fall komme ej sällan utbytet vid skogsavverkning att understiga utgifterna för erforderliga kulturarbeten. Beträffande organisationen framhölls från bolagshåll, att stämplingsförrättarna för närvarande växlade allt för ofta. »Endast ett fåtal torde de skogar vara, där man förunnats förmånen av samma stämplingsförrättare ett flertal utsyningar, och vilkens arbete givit honom tillfälle att genom återbesök på sina tidigare stämplingstrakter vinna den erfarenhet i praktisk skogsvård, vilken är så värdefull för skogsmannen. En lag, som leder till praktisk skogsvård under sådana former, kan man i längden ej vara nöjd med.» Överhuvud rådde full enighet, att lappmarkslagen borde ersättas av 1923 års skogsvårdslag.

355 Sammanträdet i Åsele. F'rån de enskilda jordägarna i Åsele socken inlämnades ett protokoll, fört ^vid möte med ett 90-tal enskilda jordägare dagen före de sakkunnigas; ankomst. Enligt protokollet hade de närvarande enhälligt föreslagit, att lappmarkslagen måtte ersättas av 1923 års skogsvårdslag. I nansoneringsfrågan hade vid mötet framhållits: »Faran för överproduktion av virke och därmed följande prisfall är säkerligen överdriven. Störne fara ligger i att låta betydande mängder icke räntebärande skog stå oiavverkad, medan ägarna år från år måste öka sin skuld till bankerna, v arigenom deras äganderätt äventyras. Redan nu äro nära hälften av hemmanen intecknade till betydande belopp, och skuldsättningen måste ökas. — Det viktigaste skälet för lappmarkslagen har varit behovet av stödsJkog för jordbruket. Under de sextio år, som gått, sedan detta först framlhölls, har det emellertid visat sig, att'det norrländska och även lappländska jordbruket speciellt beträffande foderväxtodlingen kan mäta sig med jordbruket i mellersta och t. o. m. i södra Sverige.» F r ä n bolagshåll påpekades vid sammanträdet inför de skogssakkunniga, att lappmarkslagen innebure en olycklig utportionering av den gamla skadade eller övermogna skogen. Beträffande utsyningstvånget framhöll en bolagsrepresentant: »Enligt gällande bestämmelser får man ej gallra större kvantitet, än som upptages i hushållningsplan. Planerna uppgöras för 20 år framåt i tiden. Man måste nog även säga, att arbetet med upprättandet av planer mången gång sker rätt så schematiskt och summariskt. Vår viktigaste skogsvårdsåtgärd beståndsvårdshuggningarna blir alltså under 20 år beroende av vad exempelvis en ung extra tjänsteman en gång vid en upptaxering av skogen hade för åsikt om dennas gallringsbehov. — Det finnes många kronojägare, som äro goda gallrare. Det finnes även sådana, som gallringsblecka efter principer, som vi anse vara gammalmodiga eller för våra skogstyper olämpliga. Nu är det ju emellertid så, att utbleckande av gallring är en tidsödande och därför relativt dyrbar förrättning. När gallringshuggningar komma att insättas med full kraft, finnes det nog därför knappt någon möjlighet för skogsstatspersonalen att hinna med detta arbete. Det torde även vara i känslan av allt detta och för att inte lagens döda bokstav skall få kväva allt det intresse och den kunskap, vilka dock ofta finnes hos den enskilde, som åtskilliga förståndiga skogsstatstjänstemän redan nu i tysthet tillåta en och annan skogsägare, som därtill äger förmåga, att själv få gallringsstämpla. — Vilka nu än orsakerna härtill må hava varit, så är det tydligt, att t. o. m. lappmarkslagens anhängare äro på glid mot den uppfattningen, att skogsägarna böra få stämpla gallringarna själva. Detta är en stor och värdefull vinst. Jag måste emellertid då framhålla, att skola vi för skogsvården och arbetets praktiska organiserande ha nytta av en sådan nytillkommen rätt, så

tid eller intresse för att studera de ekonomiska möjligheterna eller de rent lokala produktionsförhållandena å varje särskild skog. — När staten skall förvalta enskildas skogar, blir det och måste på grund av förhållandena alltid bli schablon.» — Överhuvud funne han, att lappmarkslagen mötts av ovilja. Med 1923 års skogsvårdslag vore förhållandet motsatt. »Den mottages med förståelse och välvilja av befolkningen och har visat sig hava en stor uppfostrande betydelse. Skogsvårdsintresset är inom lagens tillämpningsområde i oavlåtlig tillväxt, och den av skogsvårdsstyrelserna tillhandahållna sakkunskapen anlitas — märk väl på frivillighetens väg — i mycket stor och ständigt stigande omfattning.» Av en annan bolagsrepresentant utvecklades i en till sakkunniga överlämnad skrift särskilt frågan om den från många håll förespådda överavverkning, som vore att befara, om nu gällande ransoneringsbestämmelser upphävdes. Därvid anfördes: »Omkring den punkt i dessa trakter (Dorotea), där trenne skogslagar mötas — nämligen skyddsskogslagen, lappmarkslagen och allmänna skogsvårdslagen — omkring denna geografiska och skogsjuridiska brännpunkt är Kramfors aktiebolags skogsmarkskomplex beläget och detta på så sätt, att mycket omfattande arealer äro lydande under var och en av dessa trenne, till sin typ väsentligt skilda skogslagar. Då förvaltningen av samtliga dessa skogar inom de olika angränsande lag-områdena legat i en hand, har Kramfors aktiebolag måhända bättre än många andra skogsägare varit i direkt tillfälle att studera verkningarna av de olika grundidéer, på vilka respektive lagar byggt och bygga, samt anställa jämförelser mellan de resultat på gott eller ont, som lagarna åvägabringat. Då jag nu ber att i ett kort anförande få framlägga några få synpunkter på den här föreliggande frågan om en lycklig lösning av lappmarkens brännande skogsproblem, kan jag sålunda grunda mina uttalanden på en direkt och jämförande erfarenhet av skogsbrukets utveckling under de senaste 15 åren inom dessa olika lagområden. Under den allmänna skogsvårdslagens hägn, d. v. s. inom de fria länen, ha de senaste 10—15 åren karakteriserats av en synnerligen glädjande uppryckning på det skogliga området och en uppenbar ökning av skogsägarnas aktiva intresse för en rationell skogsvård. Skogsvårdsstyrelsernas årsberättelser giva härom tydliga och klara vittnesbörd, och riksskogstaxeringen har för dessa fria län utvisat ett så gynnsamt resultat, att detsamma säkerligen verkat högst överraskande för alla anhängare av en strängare skogslagstiftning. Mot lappmarkslagens tvångsmur har detta stegrade skogsvårdsintresse inom de fria länen likväl mött ett oöverkomligt hinder. Lappmarken har därför i jämförelse med nämnda län kommit att intaga en utpräglat efterbliven särställning, vilken icke kan bortförklaras med skogsbiologiska förhållanden, utan som betingas av lappmarkslagens förödande inflytande på såväl skogstillstånd som skogsägarnas intresse för skogens vård. Jag kan enklast och hastigast belysa detta mitt oförblommerade påstående med att beröra förhållandena på beståndsvårdens viktiga område. Inom t. ex. Västernorrlands län har skogsvårdsstyrelsen sedan åtminstone 15 år tillbaka på allt sätt sökt stimulera gallringsintresset hos skogs-

ägarma och premiera denna form av skogsvård.1 I skärande kontrast härermot står inom lappmarken det faktum, att den vällovliga beståndsvårdein därstädes ända till de sista av dessa tider varit underkastad en maxirmalbegränsad, stereotyp utminutering per 3 år, och att denna olyckliga n-ansoneringspolitik först efter enträgna och upprepade framställningair, utredningar och skriverier från skogsägarnas d. .v. s. myndlingarnas; sida blivit uppmjukad därhän, att sedan juni 1927 beståndsvårdande gaillring visserligen får ske i större omfattning men dock fortfarande i maxdmalbegränsad utsträckning och allenast vart tredje år. — Nämnda faktuim torde ensamt för sig kunna kasta en blixtbelysning över rättmätighetten i de klagomål, som skogsägarna i lappmarken så många gånger framifört, och talet om uppagitering mot lappmarkslagen — där det nu har fTörekommit — förflyktigas såsom endast en ful insinuation. Och vad hiar följden blivit? Jo, tyvärr på många håll intresselöshet och slöhet f:rån skogsägarnas sida gent emot skogens omvårdnad, skogen har blivit, ett dött ransoneringsobjekt i stället för en levande och evig produktionskälla. Och detta är icke skogsägarnas, icke heller den förvaltande! skogsstatspersonalens fel, utan det är lagen och dess olyckliga och felakttiga grundprincip, som bär huvudskulden härtill. Att lagens direkta utövande sedan av förhållandena oftast måste anförtros åt yngre, oerfarna och ständigt växlande tjänstemän har sannerligen icke förbättrat siituationen, — allra helst som man icke alla gånger ens har rätt att fordr;a av dessa stämplingsförrättare, att de skola kunna eller hinna med att ägna de ekonomiska spörsmålen vid varje utsyning samma ingående intresse som den, vars ekonomi det direkt gäller. J a g talade^nyss om riksskogstaxeringen och dess resultat, och skulle jag vilja tillägga, att denna taxering jämväl innebär och utgör ett värdefullt revisionsmaterial för gällande skogslagar och samtidigt en objektiv plattform eller utgångspunkt för en blivande skogslagstiftning. Jag vill då använda detta material för tvenne ändamål. Dels och i första hand anser jag, att det faktiska skogstillståndet inom de närliggande fria länen, Västernorrland och Jämtland, bör ställas fram såsom det skogstillständ, för vilket den allmänna skogsvårdslagen icke innebär någon risk, utan där densamma länge med fördel och framgång tillämpats och befunnits lyckligt och väl avvägd. Dels giver riksskogstaxeringen efter bearbetning för enbart de enskilda skogarna inom Lappmarken upplysning rörande de skiljaktigheter ifråga om skogstillstånd, som föreligga å enskildas skogar på ömse sidor om lappmarksgränsen. Ifrågavarande skiljaktigheter synas mig kunna utgöra antingen att virkesförrådet per har är väsentligt större inom lappmarken än utanför, eller att procenten gammal skog (B- och C-skog) är väsentligt högre i lappmarken. Den befarade »överavverkningen» inom en frigjord lappmark måste ju ha ett klart grundmotiv för att kunna utlösas, och jag kan icke finna, att några andra grundmotiv än de förenämnda äro tänkbara. Jag bortser härvidlag avsiktligt från ett forcerat tillfälligt uttag av övermogen och skadad skog (C-skog) och detta av den anledningen, att denna naturliga avstötningsprocess har föga eller rättare sagt intet samband med en normal skogslagstiftning. Förresten — inom det fria Västernorrland finnes beklagligtvis i denna dag fortfarande 18*5 % av barrskogsförrådet 1

Ett system av försöksytor har utlagts efter landsvägarna, väckande föredrag om beståndsvård ha hållits och kostnadsfri hjälp har lämnats skogsägarna för dylika arbeten.

358 kvar i form av C-skog. Inom J ä m t l a n d är m o t s v a r a i d e siffra 20-4 %.. Redan detta faktum torde v a r a ägnat a t t reducera uppkonstruerade riskmoment. Gå vi då i första hand in på att konstatera det 'riskfria' skogstillståndet i de fria länen, finna vi, att virkesförrådet per produktiv h a r (barrskog och inom bark) utgör inom V ä s t e r n o r r l a n d 489 kbm. och inom J ä m t l a n d 45-i kbm. Inom Västerbottens l a p p m a r k ä r motsvarande siffra 47'i kbm. H ä r i inkluderas emellertid även statssko gar na. Med ledning dels av f. generaldirektör Beskows föredrag vid Kung., lantbruksakademien i november 1927 och hans därvid framlagda utredning r ö r a n d e skogstillståndet i statsskogarna inom lappmarken, dels av bolagets virkesförrådsbokföring för egna skogar inom s a m m a område har j a g approximativt k u n n a t utröna, att förrådet barrskog (inom bark) å de enskilda skogarna inom lappmarken utgör c:a 45 kbm. per produktiv har. På virkesförrådets relativa storlek synes sålunda icke v a r a möjligt att stödja någon uppkonstruerad risk. Väl fördelar sig denna siffra 45 kbm. så, att Västerbottens lappmark har ett större förråd (c:a 59 kbm.) och Norrbottens lappmark ett lägre förråd (c:a 35 kbm.), men denna omständighet rubbar dock icke det faktiska förhållandet, att virkesförrådets relativa storlek icke synes innebära någon risk vid en friare skogslagstiftning. Se vi sedan på virkesförrådets fördelning i mogenhetsklasser, finna vi, att procenten gammal skog (avverkningsmogen och övermogen skog) utgör inom Västernorrlands län 48-5 % och inom J ä m t l a n d s län 51-9 %. Resterande delar (respektive 8Ts % och 48*i %) utgöres sålunda av växtlig skog. E t t skogstillstånd inom ett större område, som karakteriseras av att omkring 50 % utgöres av gammal skog, skulle sålunda icke innebära några riskmoment. Gå vi nu till lappmarken, finna vi motsvarande siffra för gammal skog utgöra för Västerbottens lappmark, där inemot halva arealen utgöres av kronomark, 64-8 % och för Norrbottens lappmark, där absolut huvudparten av arealen är kronomark, 73 %. Med stöd av förenämnda utredning har jag emellertid approximativt utrönt, att för samtliga enskilda skogar inom hela lappmarken u p p g å r procenten gammal barrskog till c:a 60 %. Det skulle sålunda vara i denna skillnad mellan 'cirka 60 %' och 'omkring 50 %', som riskivrårna skulle h ä m t a sitt stöd. Inför den säkerligen för många överraskande höga procent av gammal skog, som riksskogstaxeringen konstaterat förefintlig inom de sedan gammalt fria länen, kan jag emellertid ingalunda tillmäta dessa 10 riskprocent någon som helst avgörande betydelse. Och skulle så vara, att dessa fåtaliga procent över de femtio verkligen skulle innebära någon risk, så bör densamma mycket snart försvinna, nämligen sedan de fria länens jämnviktsläge uppnåtts. Sker detta på bekostnad av en del av den övermogna och skadade skogens exploatering, då är det endast den n a t u r l i g a avstötningsprocessen, som försiggått. Risken är sålunda antingen i m a g i n ä r och obefintlig eller också obetydlig och kortlivad. Möjligen skulle man k u n n a t ä n k a sig den invändningen, a t t förrådet av grov och värdefull skog inom lappmarken skulle v a r a så väsentligt mycket större än inom de fria länen, och a t t frestelsen till överdriven avverkning därför är större i lappmarken. Riksskogstaxeringen ger exakta upplysningar även på detta område. Antalet t r ä d (tall och gran)

359 om 25 cm. vid brösthöjd och däröver i förhållande till samtliga träd 10 cm. och däröver utgör för: Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län: under 300 m. över havet 6*9i % Västerbottens län: 166—300 rn. över havet 9'" % Norrbottens län: 166—300 m. över havet 10'01 %• Tager man härvid vederbörlig hänsyn till statsskogarnas grovskogsförråd och till den höga procenten dylik skog inom Västerbotten och allra helst Norrbotten, torde av de angivna siffrorna med önskvärd tydlighet kunna framgå, att skillnaden i grovskogsförekomst å enskilda skogar inom fria länen och inom lappmarken är skäligen obetydlig, och att den lilla skillnad, som förefinnes, ingalunda kan vara mäktig att åstadkomma några landsfarliga konsekvenser vid en fri disposition. Det är ock väl att märka, att det just är från dessa grövre virkesklasser, som den överväldigande största delen av lappmarkens övermogna och skadade skog härrör sig. Lägger man sedan härtill det reglerande inflytande, som den inom lappmarken väsentligt reducerade tillgången på arbetskraft innebär — liksom ock flottledarnas kapacitet och industriens "begränsade absorbtionsförmåga, så är det enligt min bestämda uppfattning rena spöksyner och icke realiteter man rör sig med, när man ser en kapitalförstörande rovhuggning som ovillkorlig konsekvens av ett överförande av lappmarken från nuvarande tvångslag till den allmänna skogsvårdslagen. Detta om virkesförrådet av gammal skog inom de enskilda skogarna i lappmarken. Övergå vid sedan till de cirka 40 % av förrådet, som utgöres av växtlig skog, så är det i första hand att anteckna, att åldersklassfördelningen för denna del av virkesförrådet är väsentligt gynnsammare å de enskilda skogarna än inom lappmarken i sin helhet. Något annat lagskydd för den växtliga skogen än det, som allmänna skogsvårdslagen innebär, kan därför under inga förhållanden anses erforderlig. Beståndsvården måste vara fri. Jag återvänder härvidlag igen till de fria länen. Där finner man nog fortfarande inga som helst belägg för behovet av restriktioner i fråga om gallringshuggnimgarnas omfattning. Man skulle nog snarare önska tvång på skogsägarna att gallra och gallra mycket, — om man ej alltför väl visste, att tvångslagar eller tvång är dödande gift för den faktor, som härvidlag skall göra det — och som inom de fria länen håller på att göra det — nämligen det spirande skogsvårdsintresset. Vad den biologiska sidan av lappmarksfrågan beträffar, skall jag i detta sammanhang endast anföra, dels att jag givetvis räknar med ett skyddsskogsbälte, som dock i huvudsak kommer att bestå av kronomarker, dels att begreppet 'svårföryngrad skog' finnes inneslutet i allmänna skogsvårdslagen, dels slutligen att uteblivandet av en nöjaktig självföryngring ofta nog brukat utan vidare tillvitas skogsmarken och dess belägenhet, under det att den verkliga orsaken i stället varit att söka i en felaktigt utförd föryngringsstämpling, d. v. s. hos skogsmannen själv. Jag skall till sist endast helt kort beröra den sociala sidan av lappmarksproblemet, — men då icke med enbart de tomma fraser, som så ofta förekomma på detta område, utan med reella siffror. Så länge en skogstrakt står där oavverkad och beväxt med gammal

skog, så länge är den trakten ur social synpunkt död; ur ekonomisk och produktionssynpunkt är den också död, ja, ofta mer än så, då det enda, som där rör sig, är en inre försämring och förstöring av jordmån och virkesvärden. När skogsägaren i lappmarken nekas att få gallra i begärd omfattning eller tvingas att framflytta en tillärnad gallringshuggning ett par år till 'ordinarie utsyningsår', eller då föryngringsstämplingarna bli av förrättningsmannen felaktigt och ofullständigt utförda — då är det en ur social synpunkt dödande hand som är framme. Först i och med att förenämnda skogstrakt börjar att successivt och på ett rationellt sätt bli föremål för avverkning, först då börjar trakten i fråga träda upp ur sitt sociala dödstillstånd och bli socialt levande eller nyttighetsproducerande. Och detta icke allenast genom själva utdrivningsarbetet. Efter avverkningen komma arbetena med hyggesrensning, dikning och bäckrensning samt röjningar, för att sedan om någon tid efterföljas av gallringshuggningar o. s. v. i beständig serie. Man har ofta hört den satsen uttalas, att skogen i lappmarken måste sparas, för att befolkningen skulle beredas tillfälle till arbetsförtjänst vid dess avverkning. Här möta vi åter en rudimentär kvarleva från skogsbrukets mest extensiva period, den där jag skulle vilja kalla gruvdriftsperioden. Sedan den tiden har lyckligtvis en nyare och sundare åskådning om skogsmarken såsom produktionsfaktor gjort sig gällande, och den ransonerande gruvdriften i skogen bör numera definitivt beredas plats bland antikverade synpunkter från förgången tid. Jag ber att få belysa dessa förhållanden med några siffror. För bolagets egna skogar inom resp. Jämtland, Västernorrland och Västerbottens lappmark har jag låtit göra speciella sammanställningar, avseende samtliga de arbetsförtjänster, som under år 1927 utbetalats inom resp. län för virkesutdrivning, skogsvårdsarbeten m. fl. direkta skogsarbeten å nämnda skogar. De så erhållna slutsummorna, som alltså icke inkludera utdrivningskostnaderna m. m. för köpvirke, ha sedan slagits ut över eller uppdelats på totala produktiva skogsmarksarealen inom resp. län, varvid en siffra erhållits, som utvisar den arbetsförtjänst eller nyttighet ur social synpunkt, som varje hektar inom de olika länsområdena representerat för befolkningen. Jag kommer då till det resultat, att arbetsförtjänsten eller den sociala nyttigheten pr prod. har har utgjort för Västernorrlands län ll.oi kr. pr har » Västernorrlands och Jämtlands län, alltså för skogar med fri disposition IO.53 » » » men för Västerbottens lappmark 5.95 » » » Denna väsentliga skillnad, som innebär, att lappmarksskogen knappt ger mer än hälften i arbetsförtjänst för befolkningen vid jämförelse med de fria länen, denna vitala skillnad kan icke bortresoneras med biologiska skiljaktigheter, då skogsområdena äro angränsande, och siffrornas avgörande tyngd bevisas därav, att sammanlagda arbetsförtjänsten representerar ett belopp av över 1.5 milj. kr. En motsvarande utredning, som Svanö A.-B. på min begäran verkställt, och som avser medeltal för åren 1925—1927, har gett följande resultat : för Västernorrlands län 12,os kr. pr har » Jämtlands län 10.96 » » » men för Västerbottens lappmark 6.03 » » »

361 Sållunda en mycket god och talande överensstämmelse i fråga om lappmarkslagens socialt skadliga inflytande på befolkningens förtjänstmöjlighe^ter och ekonomi. Me;d stöd av vad jag här anfört, vill jag till 1927 års lappmarkskommission, som nu närmast har ansvaret för denna befolknings och dessa skogars framtida öden i sina händer, till sist rikta en enträgen vädjan. Låt lapprmarkslagen för evigt försvinna från denna landsända och låt skogen och skogsägarna med snaraste få motse den allmänna skogsvårdslagens befriande inträde över dessa vidder — till fromma och förbättring icke blott för lappmarksbefolkningens levnadsvillkor utan ock för skogarnas f ramitid.» Fr;ån de enskilda jordägarnas sida ingavs en av 42 hemmansägare undertecknad skrift, däri påyrkades, att lappmarkslagen ersattes med 1923 års skogsvårdslag. Sammanträdet i Vilhelmina. F r å n bolagshåll anfördes i ransoneringsfrågan: »Man har velat göra gällande, att skogsägarna, därest lagens tvång borttoges, skulle realisera de gamla virkesförråden i så snabb takt, att virkesbrist därefter snart skulle uppstå. — Allt tyder tvärt emot på att det rationella tillgodogörande av den skadade skogen, som vi önska och påyrka, kommer att även under fri lagstiftning gå i ett så pass hovsamt tempo, att några rubbningar ej komma att uppstå. Bästa beviset härför har man i rikstaxeringens siffror för det lappmarken angränsande Västernorrlands län. I detta län har alltid rått full frihet för skogsägaren att avverka den mogna skogen, och detta har icke lett till någon katastrof. — En ökad avverkning kan i längden ej bedrivas med mindre än att en industriell expansion av stort mått dessförinnan skett. Man klagar emellertid redan nu över att det finnes för litet industri och för dålig avsättning för skogsprodukterna i övre Norrland. Man behöver ju rent av litet varstans statsmakternas biträde för att få såsom nödvändiga ansedda industrier startade. Tror man då verkligen på fullt allvar, att den privata industrien i dessa brydsamma tider skall hava lust eller kraft att så hastigt svälla ut, att den kan på ett fåtal år konsumera Lappmarkens överåriga virkesmassor. — Industrien lärer icke mäkta absorbera Lappmarkens gamla virkesförråd i snabbare tempo, än vad som med hänsyn till lappmarksskogarnas överförande i produktivt skick är önskligt. Frånsett detta så finnes ett par mycket kraftiga regulatorer, nämligen flottlederna och arbetskraften. Flottlederna skulle ingalunda tåla en så stark belastning, som skulle bli en given följd av lapplandsskogarnas hastiga uthuggning, och arbetskraften, som redan med nuvarande avverkningar tidvis är knapp, skulle under sådana förhållanden vara alldeles otillräcklig. — Det uthålliga skogsbruket är en hushållningsprincip, som ofrånkomligt sammanhänger med ett normalt skogstillstånd. — Man bör och får icke fixera ett abnormt skogstillstånd genom uthålligt skogsbruk. Det är emellertid detta,

som lappmarkslagen gjort. — Skogsbruket bör avse att fortast möjligt få lappmarkens skogsmarker och skogar i full produktion. Vårt mål skall icke vara ett konserverande av ruiner i syfte att få dessa bevarade så länge som möjligt, utan det klart fixerade målet skall vara att få produktionen igång.» I fråga om utsyningen anfördes likaledes från bolagshåll: »Det är ju ganska naturligt, att personer, som på några timmar fara över en skog och leda en stämpling, och som icke hava något direkt ansvar för stämplingens ekonomiska resultat, icke kunna ägna mycken tid åt att inrikta stämplingsarbetet efter tekniska och ekonomiska synpunkter. Huru skulle i övrigt en stämplingsförrättare ens kunna detta, när han ej fårombesörja den efterföljande drivningen eller sälja virket samt bokföra drivningens resultat och uträkna rotnettovärdet på de skilda posterna. — Den som är avkopplad från skogens ekonomi, kan ej heller stämpla ekonomiskt på skogen. Följden är, att vi få fördyrade dels drivningar med onödigt långa eller många basvägar och dels flottningar med obetydlig virkestillsläppning i flottlederna. Ej heller kunna vi alltid få stämplingarna så anknutna till gällande konjunkturläge, som vi ibland skulle önska. En sak, som det nuvarande systemet absolut omöjliggör, är en på grund av arbetsstrider efter visst vattendrag ej så sällan önskvärd förflyttning av avverkningarnas tyngdpunkt till ett annat vattendrag eller distrikt.» Lösningen syntes ligga i att staten ej tvångsvis åtoge sig allt stämplingsarbete utan blott förbehölle sig rätt att stämpla i de fall, då antingen de biologiska förhållandena vore särskilt svåra eller ock de enskilda skogsägarna visade, att de ej själva kunde utöva tillfredsställande skogsvård. Angående skyldigheten att sörja för återväxt gjordes av hemmansägarna gällande, att 1923 års skogsvårdslags bestämmelser angående svårföryngrad mark vore fullt tillräckliga. Av vederbörande överjägmästare påpekades emellertid, att man icke inom ett enda av hans 12 revir kunnat anskaffa tillräckligt med frö för en nivå av 300—400 m. över havet. Från bolagshåll hävdades dock, att de svårföryngrade markerna utgjorde en jämförelsevis ringa, nära fjällen belägen del av ifrågavarande trakter. Angående organisationen framhöll slutligen en bolagsrepresentant, att en för några år sedan på enskilt initiativ inom Umeå distrikt igångsatt utredning ådagalagt svåra missförhållanden. »Under de nio åren 1916—1924 utfördes blott 18 % av förrättningsdagarna å enskildas skogarav revirförvaltarna. 82 % av förrättningsdagarna föllo på mer eller mindre tillfälligt anställda unga extra tjänstemän. På ett revir hade den ordinarie jägmästaren under alla åren tillhopa blott en enda förrättningsdag å enskilda skogar. Utredningen har även visat, att en stark cirkulation äger rum å de unga stämplingsförrättarna. Ett bolag med fastigheter inom distriktet hade under nämnda år ej mindre än 50 olika utsy-

ningsförrättare å sina fastigheter. Å 10 % av detta bolags hemman har man fått ha samma person som stämplingsförrättare 3 gånger å rad. Å 39 % av hemmanen har man fått ny stämplingsförrättare i allmänhet vid varamian stämpling, och å 51 % av hemmanen har det kommit ny jägmästare varje gång. Vidare har vid samma undersökning i Umeå distrikt räknats ut, att under berörda år ej mindre än 52 % av förrättningsdagarna å enskildas skogar föllo efter den i lagen fastställda tiden eller 1 oktobeir.» De enskilda skogsägarna, som dryftat hithörande frågor vid tvenne tidigare sammanträden, voro med bolagsrepresentanterna ense, att lappmarkslagen borde utbytas mot 1923 års eller annan väl avvägd skogsvårdslag. Sammanträdet i Stensele. Hävande av ransoneringen påkallades av en del hemmansägare, som särskilt framhöllo att skogsägarna borde få tillfälle att lära sig god skogshushållning. Andra hemmansägare ansågo, att frihet från ransonering skulle medföra för stora utbud och prisfall. Skuldsatta hemmansägare borde dock tillåtas att uttaga den mogna skogen. I fråga om utsyningstvång framhöllo vissa hemmansägare, att sådant förut varit berättigat, så länge bolagen innehaft långvariga avverkningsrätter till hemmanens skog. Så vore emellertid icke längre fallet. Hemmansägarna vore vid nuvarande förhållanden tvungna att sälja den utstämplade skogen antingen de ville eller ej och sålunda förhindrade att avvakta lämplig tidpunkt. Med avseende å organisationen påkallade en del hemmansägare ändring i nuvarande förhållanden. Skogsägarna ansåge ej, att skogsstatens tjänstemän toge tillbörlig hänsyn till berättigade önskemål. Eftersom de verkställde stämplingarna å kronoparkerna först, komme stämplingarna å de enskilda skogarna att uppskjutas till hösten, då bolagen redan vid kronoauktionerna fyllt sitt virkesbehov. Icke heller verkställdes gallringsstämplingarna i tillräckligt god tid för att virket skulle hinna torka ordentligt för flottning nästpåföljande sommar. Skogsvårdsstyrelse borde för den skull inrättas. Andra hemmansägare ansågo, att nuvarande organisation borde bibehållas. Skogsstatens tjänstemän kände till hemmansägarnas skogar bättre än hemmansägarna själva och lämnade även dessa den hjälp de behövde. Sammanträdet i Sorsele. Från hemmansägarnas sida begärdes i en av 175 personer undertecknad skrift slopande av ransoneringen, varjämte ytterligare ett antal hemmansägare påkallade åtminstone friare ransonering. Skuldsättningen å hemmanen medförde för närvarande ett outhärdligt tryck, som skulle lättas,

364 om den övermogna skogen snabbt kunde uttagas. Med n u v a r a n d e bestämmelser lämnade skogen icke jordbruket det stöd, som erfordrades. H e m m a n s ä g a r n a funno även utsyningstvånget betungande. Kännedomen om skogsvårdens betydelse hade numera t r ä n g t igenom så a t t faran för skövling försvunnit. Dessutom vore flottningskostnaden i m å n g a flottleder inom Sorsele socken så hög, a t t det icke lönade sig att vid avverkn i n g a r n a medtaga för små dimensioner. Därest 1923 års skogsvårdslag infördes, komme v i d a r e sommarhuggningar till skogsvårdens främjande säkerligen att verkställas i stor utsträckning och därigenom arbetstillgången j ä m n a r e fördelas över hela året. Lappmarkslagen syntes sålunda lämpligen böra ersättas av 1923 å r s skogsvårdslag. Sammanträdet i Mala. H e m m a n s ä g a r n a påkallade enhälligt, under framhållande av samma synpunkter som i Sorsele, a t t lappmarkslagen ersattes av 1923 års skogsvårdslag och att skogarna kommo under överinseende av skogsvårdsstyrelse. Sammanträdet i Lycksele. Beträffande ransoneringen framhölls även här från hemmansägarehåll, a t t »skogsbestånden vore mindervärdiga med död m a r k under ståndskogen». Det vore högeligen önskvärt, att den övermogna skogen snabbt finge uttagas. Redan nu måste vid avverkningarna en stor mängd virke, som tagit rötskada, kvarlämnas i skogarna, och vid i n t u m n i n g a r n a kasserades ytterligare en del på g r u n d av åldersfel. F a r h å g o r n a att priserna skulle sjunka, om lappmarksskogarna frigåves, vore ej tillräckligt grundade. I varje fall motsvarade f a r a n för prisfall ej att virkets förstörelse och markens försämring alltjämt skulle fortgå. F r i h e t från ransoneringen tarvades även för lättande av hemmansägarnas stora skuldbörda. F r å n bolagshåll anfördes, a t t lappmarkslagens principiella ståndpunkt för uthålligt skogsbruk väl kunde vara gagnelig vid normalt skogligt tillstånd. Principen hade emellertid kommit att tillämpas, där virkesförrådets sammansättning vore den minst lämpliga därför. Virkesförrådet inom lappmarken utgjordes nämligen för n ä r v a r a n d e till 42 % av starkt övermogna eller väsentligt skadade träd, som undan för u n d a n minskade i värde. Avtumningen av köpsågtimmer i lappmarken hade åren 1923— 1926 enligt undersökning för Holmsunds aktiebolags del för dimensionsklassen 6—9" varit 30—50 % högre än i kustlandet och i dimensionsklassen 9 "•/•" och däröver 100—500 % högre. Åren 1916—1927 hade förekomsten av torr massaved i lappmarken utgjort 1 på 7 r å a och i kustlandet 1 på 30. Därjämte kvarlåge i skogarna inom lappmarken betydligt större kvantiteter lump och vrak. I n s i k t e n om skogsvårdens vikt vore numera så utbredd, att frihet från ransonering icke kunde anses medföra fara för

365 övertavverkning. Sådan förebyggdes även av svårigheterna att vintertid erhållla nödig arbetskraft. E n hel del virkesköpare hade på senare tid gått in för r u n d b a r k n i n g av virket, vilket även bidroge till att t a g a den tillgängliga arbetsstyrkan i anspråk. Utredning hade företagits med ledning av tillgängliga taxeringslängder, revirens liggare med mera för utröna:nde av skuldbelastningen å fastigheter i enskild ägo. Dessa hade d ä r v i d indelats efter taxeringsvärdena i följande fyra grupper: Grupip I med taxeringsvärde intill kronor 5 000 » II » » mellan .... kronor 5 000—10 000 » III » » » » 10 000—15 000 » IV » » över » 15 000. I n o m dessa grupper fördelade sig arealen produktiv skogsmark på följande sätt: Grupp I 6% » II 21 % » III 21 X » IV 52 % Vid ett beräknat rotvärde av kronor 3: 25 per m 3 för den skadade och övermogna skogen åtgingo till full likvidering av ä g a r n a s skulder: inom grupp I 50 % av d. s. k. 3-skogen » » I I 30 % » » 3- » » » I I I 22 % » » 3- » » » IV 17 % » » 3- » Slutligen bleve avverkningarna för närvarande för små och spridda, varigenom kostnaderna för körning, tillsyn och t u m n i n g uppdrivits onormalt högt. I fråga om utsyning påpekades av en bolagsrepresentant, att gallringar och hyggesrensningar vid större frihet kunde utföras på tjänligare tid än nu och med bättre utnyttjande av bolagens personal. Beträffande skyldigheten att sörja för återväxt framhölls i en skrift, undertecknad av sex hemmansägare i Norrbäcks by, att skogens rotvärde i t r a k t e n i fråga vore synnerligen lågt, 1—2 kronor per kbm., samt att hemmansägarna i allmänhet befunne sig i mindre goda ekonomiska villkor. Man kunde därför icke ålägga dem omfattande reproduktionsskyldighet, u t a n att hela det avverkade rotvärdet åtginge till k u l t u r å t g ä r d e r och deras existens såsom självägande bönder hotades. Utöver skogsvårdsavgift borde reproduktionsskyldighet icke åläggas skogsägarna i andra fall än där bidrag till 2lz av uppskattad kostnad för å t g ä r d e r n a kunde erhållas och intill högst 10 % av skogens rotvärde. F r å n bolagshåll framhölls, att de klimatologiska och biologiska förhållandena i lappmarken icke motiverade någon särlagstiftning, sedan en omarbetning verkställts av definitionen på svårföryngrad skog i allmänna skogsvårdslagen.

366 I organisationsfrågan gjordes från bolagshåll gällande, att l a p p m a r k s lagen visat sig för dyrbar. Enligt Kungl. domänstyrelsens årsberättelser droge dess handhavande under åren 1924—1926 en kostnad a v 0'6i kronor per utsynad kubikmeter eller, om m a n antoge en nettokubikmassa av 25 kubikfot per kubikmeter, icke mindre än 2*5 öre per kubikfot. Per hektar produktiv skogsmark hade kostnaden år 1920 u t g j o r t 0-69 kronor. De närvarande representanterna för skogsägarna påyrkade enhälligt, att lappmarkslagen ersattes av i huvudsak 1923 å r s skogsvårdslag. Sammanträdet i Örträsk. Av hemmansägarna påpekades, att den n u v a r a n d e ransoneringen vore tyngande för de enskilda jordägarnas ekonomi och skadlig ur skogsvårdssynpunkt. I övrigt åberopades innehållet i den inlaga i frågan, som av lappmarkens bönder inlämnats till regering och riksdag år 1927. Lappmarkslagen borde ersättas av 1923 å r s skogsvårdslag. Sammanträdet i Arjeplog. Med avseende å ransoneringen framhöllo hemmansägarna i skrivelse, som undertecknats av omkring 200 personer, att de stora kvantiteter rötskadad skog, som n u finge kvarstå och undan för undan sjönke i värde, borde uttagas snarast. Bönderna i Arjeplog vore ej i så hög grad skuldsatta och för den skull ej heller frestade a t t vid större frihet företaga överavverkning. Skogsstatens tjänstemän funno önskemålet om friare ransonering för den övermogna skogens uttagande beaktansvärt. Därjämte borde utsyningsperioderna utökas att omfatta en tid av 5 år samt gallringarna lämnas fria. I fråga om utsikterna till återväxt anfördes av skogsstatens tjänstemän, att större delen av Arjeplogs socken utgjordes av fjälltrakter med skogsmarkerna på en höjd av 425—600 m. över havet. Icke mindre ä n 80 % av socknens skogsmark vore att hänföra till svårföryngrad. A t t kalhugga denna vore utomordentligt vanskligt, enär klarhet ännu ej vunnits hur återväxten skulle tryggas. Kulturförsök hade vidtagits redan 15—20 år tillbaka men i stort sett misslyckats. E n bolagsrepresentant invände, att påståendet angående procenten svårföryngrad skogsmark innebure överdrift. Enligt hans mening vore icke mer än omkring 50 % av socknens skogsmark svårföryngrad. Plantering av skog hade för övrigt slagit väl u t åtminstone i ett fall. Hemmansägarna och bolagsrepresentanterna påkallade slutligen ändring i organisationen. Skogsstatens tjänstemän vore ej tillräckligt ekonomiskt inriktade och hunne ej ägna erforderlig omsorg åt skötseln av de enskildas skogar. ö v e r h u v u d hemställde de enskilda skogsägarna och bolagen, att 1923 års skogsvårdslag skulle till alla delar ersätta lappmarkslagen.

367 Sammanträdet i Arvidsjaur. I en av 134 hemmansägare undertecknad skrivelse yrkades på ersättande av lappmarkslagen med 1923 å r s skogsvårdslag. H ä r framkommo i övrigt samma synpunkter som i Arjeplog. I fråga om återväxten påpekades dock, att Arvidsjaurs socken vore gynnsammare ställd ä n Arjeplogs. Sammanträdet i Jokkmokk. F r å n de enskilda jordägarnas sida uppgavs med avseende å ransoneringen, att K u n g l . Maj:t och kronan ägde icke mindre än 79 % av all skogsmark i Norrbottens lappmark. Ökad avverkning från de enskildas skogar borde för den skull icke medföra prisfall. F r i h e t från ransonering vore behövlig jämväl för att upphjälpa böndernas ekonomiska ställning. E n bolagsrepresentant påpekade, hur ogynnsam en jämförelse mellan skogarna under lappmarkslagen och skogarna under 1923 års skogsvårdslag ställde sig för lappmarksskogarna. »Vid en sådan jämförelse faller först i ögonen att beståndet i de förra till övervägande del består av oväxtlig och skadad skog, medan de s. k. fria skogarnas bestånd övervägande är växtligt. Man behöver ej länge studera lappmarksskogarna för att se, att beståndet av plantor och u n g a träd är alldeles för litet. Man märker även ganska snart, a t t råhumustäcket är tjockt och h i n d r a r uppkomsten av n y a plantor. Mest i ögonen fallande är emellertid den stora förekomsten av skadade träd, topptorra tallar och s. k. lavgran. E n erfarenhet, som man ganska snart får, är, att vid avverkningen inom lappmarksskogarna en stor procent av det avverkade timret får lämnas kvar i skogen på grund av rötskada. Det är ej ovanligt, att 30 eller 40 % av det avverkade timret är behäftat med skador och till stor del befinnes odugligt. I de s. k. fria skogarna, där avverkning ofta bedrives u t a n någon som helst plan, är den totala kubikmassan i allmänhet lika stor som å lappmarksskogarna, men den unga växtliga skogen intager i allmänhet c:a 2/3 delar därav, medan den oväxtliga skogen och avverkningsmogna skogen endast utgör c:a 1/s och t o r r a och skadade t r ä d icke förekomma i någon större myckenhet. Förhållandet mellan växtlig och oväxilig virkesmassa är, som bekant, omvänt i lappmarken. Massatillväxten är å lappmarksskogarna ytterst nedsatt. De fastställda hushållningsplanerna beräkna tillväxten till 0'30—l-o m 3 . Detta om m a n anser, att nedgivet avverkningsbelopp ungefär bör sammanfalla med tillväxten. Dessa skogar borde med god vård, enligt min mening, tillväxa med minsl 1*50 a 2-so m 3 . J a g u t g å r h ä r v i d ifrån en jämförelse med jämngoda skogar utanför lappmarken.» Tvånget att följa hushållningsplan vore den förnämsta orsaken till lappmarksskogarnas bedrövliga tillstånd. »Planen bestänmer för 20 år framåt den myckenhet träd, som årligen får avlivas,

368 men tager ingen hänsyn till den levande växande skogen, som kvarlämnas, eller de förändringar avverkningsbehovet undergår under den långa perioden av 20 år. Om skogen vore frisk och likformig och om föryngr i n g och tillväxt alltid följde en viss beräkning, och om vidare t r ä d e n ej vore föremål för torka och förruttnelse, så skulle m å h ä n d a en hushållningsplan kunna följas u t a n större skada för skogen. — E n avverkningsplan skall enligt min mening v a r a en inventering och en kalkyl, som gör, att skogsägaren kan bedöma sin skog och den inkomst h a n k a n få av den. Planen kan tjäna honom till en viss ledning vid uppgörandet av beräkningar men får ej binda honom ifråga om skogens vård eller stämplingarna. — Vill m a n åter bringa lappmarksskogarna i det skick, som såväl för den enskilda som för landet är till största gagn, kan detta resultat endast nås genom att hushållningsplanerna bortfalla. Det har framhållits, att, om den oväxtliga kubikmassan hastigt skulle avverkas, detta skulle medföra sociala vådor. Min erfarenhet är, a t t en mera intensiv skogsskötsel lämnar arbete och levebröd åt en större befolkning än den nuvarande extensiva skogsskötseln. — J a g tror icke, att fara för arbetsbrist kommer att förefinnas. J a g går ut ifrån att stämplingar och avverkningar skola göras så, att de taga hänsyn till den k v a r v a r a n d e skogen och dess utvecklingsmöjlighet och att den skog, som måste bort, avverkas i den m å n tillgång till arbetskraft medgiver och industrien k a n konsumera virket, vilket u t a n tvivel torde t a g a en rundlig tid.» Samme bolagsrepresentant framhöll ifråga om utsyningstvånget och organisation: »Det h a r visat sig, att skogsstatens personal icke räcker till för det omfattande arbete, som blivit den pålagd. U n g a oerfarna jägmästare måste i ett otal fall användas för att omhänderhava så svårbedömda och krävande arbeten, som förekomma i dessa abnorma skogar.» Sammanträdet i Gällivare. F r å n hemmansägarehåll ivrades särskilt för slopande av ransonering och utsyningstvång. Den skadade skogen bleve för n ä r v a r a n d e ej uttagen i tid, och gallring borde bedrivas i långt större omfattning än nu. Sammanträdet i Vittangi. E n hemmansägare framhöll ifråga om ransoneringen, att tillgången å gammal, oväxtlig skog för n ä r v a r a n d e vore för stor. Större uttag u r virkesförråden borde därför få göras. Övriga närvarande hemmansägare fruktade emellertid, att frihet från ransonering skulle medföra skogarnas skövling. I fråga om utsyningarna anförde förstnämnde hemmansägare, att de för närvarande icke kunde lämpas efter konjunkturernas växlingar. De övriga höllo däremot före, att avverkningarna genom u t s y n i n g a r n a blivit förlagda å lämpligaste sätt.

369 T. f.. jägmästaren i Jukkasjärvi revir överlämnade slutligen ett skriftligt yttrande angående lappmarkslagens verkningar med mera särskilt med avseende å nämnda revir. Därom må anföras följande: »Lappmarkslagen torde först och främst kännetecknas av att den genom sin tillvaro förhindrar en omedelbar realisation av ett för avverkning tillgängligt virkesförråd med därav härrörande verkningar å avverknigsprodukternas och skogsegendomarnas pris. Avsikten med denna lagstiftning har synbarligen varit att till jordbrukets stöd säkra en jämn virkesavkastning från de föga tillväxtkraftiga lappmarksskogarna. För att nå, detta mål beräknades vid avvittringen områdestilldelningen så pass frikostigt, att enbart avkastningen av det stora virkeskapital, som utskiftades till enskilda, skulle utgöra en utgångspunkt och ett stöd för det självständiga bondejordbruket. (Vittangi by har per helt mantal en areal av 4 370 har.) Staten torde följaktligen med god rätt kunna i lagstiftningen bestämma över virkeskapitalet, visserligen med full hänsyn till allas, enkannerligen lappmarksbornas väl. Lappmarkslagen saknar vidare i motsats mot allmänna skogsvårdslagen bestämmelse om reproduktionsskyldighet men skiljer sig i övriga hänseenden i realiteten i ringa mån från allmänna skogsvårdslagen, sådan den kommit att tillämpas i Norrbottens läns kustland. Även där utsynas nu ojämförligt största delen av virkesavkastningen genom för lagstiftningens handhavande anställda tjänstemän (kanske genom ödets ironi av de allra yngsta årgångarna, som särskilt skulle förekomma i lappmarkslagens regi, enligt dess vedersakare). Den nu gällande lagens betydelse för skogsvården ligger huvudsakligen i att de växtkraftigaste delarna av virkesförrådet sparats till kommande tid. Rationell hyggesbehandling har hittills omöjliggjorts av bristande avsättningsmöjlighet för småvirke — särskilt furu. Dessvärre har på grund av den bristande avsättningen för sulfat ved den för avverkningen mest lämpade delen av virkesförrådet — den övermogna och skadade skogen — delvis ett mycket obetydligt rotvärde (såsom för rötskadade stammar). Det är delvis av denna orsak i många fall ekonomiskt omöjligt att förlägga hela avverkningen inom denna del av virkesförrådet. Även på grund av den ringa kubikmassan per hektar och därav följande höga avverkningskostnader måste en utsyning ofta omfatta all å stämplingstrakten befintlig gammal skog, frånsett eventuellt behövliga fröträd, oavsett dess olika värde ur tillväxtsynpunkt. På grund härav finnes och kommer för lång tid att finnas en avsevärd procent övermogen och skadad skog. Innan tillfredsställande avsättning beredes för allt smått och rötskadat virke torde ingen lagstiftning kunna råda bot på de missförhållanden, som nu delvis råda inom reviret. Utsyningsbeloppen i reviret ha tills på senaste åren varit allt för små. Sedan nu en stor del av hemmansskogarna omtaxerats, har detta missförhållande åtminstone delvis rättats. I vissa fall har revisionen fördröjts genom hemmansägarnas obenägenhet att bekosta hantlangningen för nyuppskattning. (Ett hemman om 300 har torde draga en hantlangning av 8—12 dagsverken. Ofta har förhöjningen å årsavverkningen å ett dylikt hemman kunnat stiga till 20 å 40 kbm.) Skogsvårdsåtgärder å stämplingstrakterna ha förekommit i beklagligt ringa omfattning. Som förut nämnts äro de emellertid ofta nog gagnlösa på grund av all kvarstående gammal klenskog, som visserligen f. n. sak24 — 3 1 0 0 7 9 .

nar rotvärde, men å andra sidan knappast rimligen kan fällas för att ruttna bort. I stället har ofta nog funnits intresse för att med ett ringa bidrag vårda överslutna ungskogar och avdika mera välbelägna myrar etc. På grund av de senare årens mera snävt tillmätta anslag är någon avmattning härutinnan att notera. Ehuru de behandlade arealerna äro tämligen obetydliga jämfört med totalarealen ha dessa skogsvårdsarbeten gjort mycket gott som propaganda för en förnuftig husbehovsavverkning och som praktisk undervisning i skogsvård. Lappmarkslagen är som nämnt framför allt en ekonomisk lagstiftning, i vilken plötsliga ändringar medföra rätt oväntade konsekvenser och 'orättvisor'. Med visshet kan förutspås att lagens slopande skulle medföra en höjning av egendomsvärdet för enskilda skogar gent emot statens och en sänkning av priset på skogsprodukter. För norra lappmarken blir troligen prissänkningen för åtskilliga år högst avsevärd. Man kan nämligen förutse, att åtskilliga härvarande virkesköpare, som ha sina förädlingsverk längre söderut, komma att fylla sitt behov på närmare håll eller i södra Lappland. Den redan nu klena virkesspekulationen härstädes blir då ytterligare försämrad. Statens, gent emot hemmanens, mindre väl belägna skogar komma jämväl att för åtskilliga år lämna en avsevärt förminskad inkomst. Emot det nu sagda kan invändas, att sänkta virkespris föranleda minskat utbud och stabilisering. Men då är ju 'frigivningen' skäligen illusorisk. Med kännedom om många virkesägares svaga ekonomi kan man även med tämligen stor visshet förutspå, att försäljningarna pågå även vid vikande pris, vilka då kompenseras med ett förhöjt avverkningsbelopp. Ävenså kan tänkas att den ökade virkestillförseln föranledde en utbyggnad av industrien, således en mycket lycklig följd, nämligen om utbyggandet av industrien inriktas på att tillgodogöra sig det virke, som även med nuvarande utsyningar finnes i överskott, nämligen klent eller skadat furuvirke. Då den industri, som härvidlag kan påräknas, sulfatmassefabrikationen, är ganska kapitalkrävande, är det fara värt, att nyanläggningarna mera inriktas på det värdefulla sågtimret. Innan rikstaxeringens siffror komplettats med en säker förbrukningsstatistik, kan det dock ej konstateras och torde f. ö. vara föga sannolikt, att råvaruförsörjningen för en ökad sågverksindustri verkligen är säkrad även efter 'realisationstiden'. Måste de nya sågverken härefter läggas ned, har lagens upphävande endast medfört en värdeförstöring utan varaktig vinst för samhället och skogsägarna. Att vissa virkesköpare, stödda på stora egna reserver av för avverkning tillgängligt virke, komma att föra en betydligt stramare prispolitik gent emot säljarna, är mer än sannolikt. Eftersom allmänna skogsvårdslagen endast ger skydd åt 'yngre skog' och husbehovsskog, kommer lappmarkslagens slopande att medföra en minskning av virkeskapitalet. Förutsett att denna minskning håller sig inom rimliga gränser och avser de minst tillväxtkraftiga delarna av förrådet, är den uteslutande av godo. Kommer den däremot att medföra uthuggning av huvudparten av 'äldre skog' eller än värre en dylik huggning tillsammans med kvarlämnande av den minst eftersökta och ur tillväxtsynpunkt minst värdefulla skogen, blir läget synnerligen allvarligt för den befolkning, som hittills har haft sin utkomst av skogsbruket, och måhända även för industrien. En stark nedskrivning av virkeskapitalet förbättrar nämligen skogsbru-

371 kets räntabilitet men förminskar avkastningen. En dylik nedskrivning har redan skett i mellersta och södra Sverige, och virkesförsörjningen är därstädes till stor del baserad på gallringar i yngre skog. Detta har gått att genomföra utan svårare följder — visserligen med en beklaglig sänkning av produktionen — på grund av skogens snabba tillväxt och skogsbrukets mindre omfattning. I Lappland kunna följderna bliva ödesdigra. Man får dock icke bortse från att faran förefinnes. Med den stora betydelse, som skogsarbetet har — jämväl för hemmansägarna — i denna socken, kan man ej utan stora farhågor motse en tid, då avverkningarna eventuellt måste avsevärt minskas. Med lagens eventuella slopande skulle dock följa en given vinst: statens förmynderskap ersattes av den enskildes ansvar och initiativ. Det är också en odisputabel vinst, men den kan måhända vinnas även med en tillrättalagd lappmarkslag. Även den allmänna skogsvårdslagen innefattar ju förbud mot avverkning av viss realiserbar del av virkesförrådet. F. ö. innebär allt rationellt skogsbruk en inskränkning i handlingsfriheten beträffande avverkningarnas förläggande och virkesförrådets storlek, men det rationella skogsbruket är dock målet.»

372 A r e a l , v i r k e s f ö r r å d o c h a v v e r k n i n g å s k o g a r und

V i r k e s f ö r r å d e t A r e a l d i m e n s i o n Ägare och natur

Enskilda personer Norrbottens län, lappmarken ••• » » kustlandet Västerbottens län, lappmarken » » kustlandet- • • Västernorrlands län Kopparbergs län

prod. skogamark

impediment m. m.

har

har

har

10—14 cm.

15 — 19 cm.

20-24 cm.

kbm.

kbm.

kbm.

444 432 468 945 913 377 1 654 756 3 415 997 3 944 935 54 079 175 734 289 589 320 528 29 895 24184 506 571 269 057 775 628 3 356 395 6 194 081 6 887 658 30 224 842 2 721 18 546 28 049 1879 6 1393 63 1297 1430 57 16 309 43 437 105 619 221 916 291 857 27128

Summa 1 009 962 779 343 1 789 3055 312 34710 151 06211 476 595 Bolag Norrbottens län, lappmarken ... » » kustlandet Västerbottens län, lappmarken Kopparbergs län Summa Skatte- och frälsehemman Norrbottens län, lappmarken . . Västerbottens län, lappmarken Kopparbergs län

172 436 137 527 309 963 897 656 1 675 669 1 941 043 13 915 7 629 12 571 1110 605 1715 411 286 193 912 605 198 2 535 431 4 523 702 5 469 043 38 740 14449 53189 186 449 328 422 418 033 623 572 346 493 970 065 3 627 165 6 540 364 7 842 034 475 188 349 140 824 337 899 814 453 489 1 353 303 65 868 30 758 96 626

Summa 1 440 870 833 396 2 274 266 Kronohemman och nybyggen Norrbottens län, lappmarken ... » > kustlandet Västerbottens län, lappmarken » » kustlandet-.. Västernorrlands län Summa Enskilda personer Verklig areal och kubikmassa... Procent

141 680 257 323 399 003 24 789 55 794 31005 18 043 9 480 27 523 1879 842 2 721 57 6 63 192 664 292 440 485 104

1 009 962 779 343 1 789 3055 312 34710151062 11476 595 56-4 436 11-5 22-0 24-9 100-0

Bolag Verklig areal och kubikmassa Procent

623 572 346 493 970 065 3 627 165 6 540 364 7 842 034 23-6 100-0 64-3 10-9 35'7 197 Summa 1 633 5341125 836 2 759 3708 939 51216 691 42619 318 62916 584 1 24-4 59-2 40-8 100-0 11-3 20-9 Procent 21-o

Härav skatte- och frälsehemman kronohemman

och nybyggen

1 440 870 833 396 2 274 266 192 664 292 440 485 104

373 Bilaga

2.

5 års Lappmarkslag (län och länsdelar). p r o d u k t i v

s k o g s m a r k

a s s e r

å

Avverkningsbelopp enl. avverkn.-plan

m o g e n h e t s k l a s s e r 2-skog 3-skog

huvudavverkning l:a perioden

f ö r d e l n i n g

1-

>-34 cm.

35—39 ! 40— cm. cm.

tbm.

kbm.

kbm.

kbm.

kbm.

%

7o

per har kbm.

av förråd

kbm.

av förråd

av förråd kbm.

per ar

S t» 3 "*

kbm.

kbm.

7f fa*

% av förråd

01556 801 887 457 185 15 218 352 34-4 4 319 944 28-4 7 392 165 48-6 3 506 243 23-0 238 859 0-54 1-57 22 276 1 237 561 41 44 552 493 411 40-0 20 044 557 699 45-0 186 451 15-0 17 940 0-60 1-45 07 584 1 701 521 1 143 013 28 334 352 55-9 8 828 614 31-1 11663 380 41-2 7 842 358 27-7 497 518 0-98 1-76 572 3 778 114 485 61-2 10 991 42 818 37-4 58 616 51-2 13 051 11-4 1705 0-90 1-50 640 459 7 530 134-2 911 600 8-o 3 465 46-o 3 465 46-0 167 3-02 2*24 80 464 59 581 1169 542 43-1 492 11842l 50181 446 931 38-2 230 493 19-7 17 379 0-64 1-48 91267 2 632 842 1 683 086 46 081 822 45-7 14 177 505 30-8 20 122 256 43-6 11 782 061 25-6 773 568 0-77 1-68 84 687 366 510 21 5 296 7 571 707 43-9 2 096 328 27-7 3 159 993 41-7 2 315 386 30-6 123 147 0-72 1-68 967 1934 5 211 53 724 48-3 21812 40-6 16 923 31-6 14 989 27-9 856 0-78 1"69 52 695 1 629 468 1 308 926 23 671 001 57-5 6 802 159 28-7 9 818 444 41-6 7 050 398 29-8 460 594 1-12 1-94 536 697 27-7 70 613 148 270 187 674 1 934 930 49-9 900 719 46-6 497 514 25-7 33 261 0-86 1-72 13 206 2 146 182 1712 863 33 231 362 53-3 9 456 996 28-5 13 896 079 41-8 9 878 287 29-7 617 858 0-99 1-86 18 508 121 39o 51 205 226 57-6 3 104 472 47-1 72 817 819 50-6 4 281 938 30-3 1 291 285 41-7 800 127 43-5 114 485 61-2 7 530 134-2 6 495 365 33 7

m man

drag.

91267 2 632 842 1 683 086 46 081 822 45-7j 14 177 505 30-8 20 122 256 43-6 11782 061 25-6 11-3 5-7 3-7 100-0

773 568 0-77 1-68

13 206 2 146 182 1 712 863 33 231 362 53-3 9 456 996 28-5 13 896 079 41-8 9 878 287 29-7 617 858 0-99 1-86 lOOo 13-3 oi 6-5 04 473 4 779 024 3 395 949 79 313 184 48'5 23 634 501 29-8 34 018 335 42-8 21 660 348 27-4 1 391 426 0-85 1-76 12-1 100-0 4-3 6-o 72 817 819 50-6 6 495 365 33-7

374 Bilaga

3.

A r e a l , v i r k e s f ö r r å d o c h a v v e r k n i n g å s k o g a r u n d e r 1915 å r s l a p p m a r k s l a g , (sockenvis). Virkesförråd å produktiv skogsmark

A r e a l

S o c k e n

Norrbottens

prod. skogsmark

impediment

har

har

har

kbm

Avverkning enligt plan

procentuell förårlig huvuddelning å moavverkning genhetsklasser per per liar 1 -skog 2-skog 3-skog har % av |% av |% av prod. i för- I för- I för- skogs- ! kbm. rådet rådet rådet mai-k i

läns lappmark

Jukkasjärvi

(skatte- och frälsehemman samt k r o n o h e m m a n och nybyggen). 126 789 135 211 262000 2 605 924 20-6 25-s 44-2 30-o 0-33

Karesuando

13 074 120 342

Gällivare

159 382

Jokkmokk Arvidsjaur

79 235

58 310

Arjeplog

75 832

88 796

362 043 27-8

21-o

43-o

36-0

258 489 5 589 355 34-9

24-9

39-8

35-3

Oci

162 556 104 707

267 263 8 119 902 49-9

24-7

51-1

24-2

0-80

137 545 3 783 111 47-8 164 628 2 329 724 30-7

30-3

54i

15-6

0-72

48-3

35-3

16-4

0-40

27-8

4-6-6

25-6

0-59

133 416

Summa och medeltal 616 868 606 472 1 223 340 22 790 059 37-o NorrboUens läns kustland

0-46

(kronohemman och nybyggen).

Pajala

3 756

6 941

36i

36-4

40o

23-6

0-54

Junosuando

6 817

14 004

255 672

35" 6 39i

45-8

15-1

0*4 8

Tärendö

6 122

7 399

13 521

256 726

41-9

42-2

55-8

2-2 0-60

Korpilombolo ...

20-1

46-4

0-94

Övertorneå

32 580

48"7

63-9

20-7

15-4

0-66

Nedertorneå

48-7

63-9

20-7

15-4

0-66

Överkalix

39-s

41-1

19-1

0-G1

10 Nederkalix

8 373

36-0

Hietaniemi

2 274

2 983

83 245

69-6

20-5

9-9 0-49

Karl-Gustavs

12 203

43-4

71-3

4-8

23-9

Tore

6 270

35o

6-0

59-0

0-50

Råneå

39-6

32-2

28-2

0-83

Edefors

2 392

93 263

49-2

55-5

lli

0-83

Nederluleå

saknas

0-60

Överluleå

7 768

8-2

71-8

20o

0-7 7

Älvsbyn

3 454

168 329

48-7

48-2

36-9

14-9

072 Hortlax

16 657

48-2

47-3

27-8

24-9

0*74

4 849

146 787

40-6

31-5

27-9

0-78

1 291 285

41-7

39-9

44-5

15-

0-61

Norrfjärden Piteå

saknas 3 034

Summa och medeltal 1 bolagshemman i Piteå finnes.

375 Bilaga

4.

A r e a l , v i r k e s f ö r r å d o c h a v v e r k n i n g å s k o g a r u n d e r 1915 å r s (sockenvis).

lappmarkslag,

Virkesförråd å produktiv skogsmark

Avverkning enligt plan

prod. impediskogsment mark

S o c k e n

har Västerbottens

har

läns lappmark

har

(skatte- och frälsehemman samt kronohemman och nybyggen) 103 669 3 854 947 63-3 34-4 38-0 27-6 119

60 862

42 807

• 67 623

42 585

I Stensele

| Lycksele

196 020

! Mala Sorsele ••

kbm.

procentuell fördel- årlig huvud- ' ning å mogenhetsavverkni klasser per har l-skogj2-skog 3-skog per har' % av % av % av| prod. | £ £ . £ förrå-, förrå- förrå-l skogs- j ^ kbm. i det | det det i mark [

110 208 3 278 812

48-4

49-0

27-4

0-68

38 444

130 069 4 477 578

48-9

31-0

36-8

32-2

0-87

85 289

281 309 12 235 412

62-4

31-3

39-2

29-6

20 758

7 322

28 080 1 323 851

63-8

26-7

43-6

29-7

1-14

20 201

56 367 2 412 016

66-7

18-4

47-6

34-1

1-46

225 170 8 984 875

57-4

26-o

43-3

30-7

1-06

179 335 113 244

292 579 7 484 144

41-7

29-3

46-3

108 921

153 375 7 953 718

73-0

27-1

26o

1-40

917 857 462 969 1 380 826 52 005 353

56-7

30-1

41-3

28-6

1-04 |

48-7

33-0

58-7

8-2

0-94

i

! Örträsk Fredrika

..

156 547

i Asele ! Vilhelmina Dorotea Summa och medeltal Västerbottens

kustland

saknas

Norsjö

saknas

Jörns

44 454

(kronohemman och nybyggen)

Bureå Skellefteå

68 623

saknas

Byske

4 949

49-0

33-0

59-0

8-o

0-94

Burträsks

13 404

63-7

50-7

31-8

17-5

1-41

10 920

77-0

36-0

47-o

17-o

1-88

17 484

54-7

42-8

49-1

0-81

24 397

55-7

47-1

42-5

10-4

0-92

2 510

71-7

68-2

27-3

4-5

0-86

10 834

73-0

70-0

27-3

0-85

21-s

58-5

1-2 5

37-4

51-2

11-4

090 Bygdeå

saknas

Lövånger

saknas

Nysatra Degerfors Sävar Umeå Hörnef ors Vännäs Bjurholm Nordmaling Summa och medeltal

142 saknas

saknas

35 148

— 38

62-0

2 721

14 485

61-2

Inga bolagshemman finnas i kustlandet.

1-92

376 Bilaga

5.

Areal, virkesförråd och avverkning å skogar under 1915 års lappmarkslag, (sockenvis). Virkesförråd å produktiv skogsmark

A r e a l

S o c k e n

Västernorrlands Indalsliden Kopparbergs Idre

prod. skogsmark

impedi ment

har

har

summa

har

kbm.

Avverkning enligt plan

procentuell fördelning å mogenhets- årlig huvudavverkning klasser per har 1-skog 2-skog 3-skog per har % av % av % av prod. % av förrå- förrå- förrå- skogs- förrådet kbm. det det det mark

län (kronohemman och nybyggen) 571

63|

7 530J 134-2J

8-o| 46-o| 46'0J 802 | 2~u

län (skatte- och frälsehemman) 28673

10 659|

39 332 1182 314

41-2

28-1

41-8

30-1

0-71

1-72

Särna

37 195

20 099

57 294 1 922 158 51-7

36-2

44-3

19-5

0-84

1-5 7

Summa och medeltal

65 868

30 758

96 626 3 104 472 47-1

33i

43 4

23-6

0-77

377 Bilaga 6. Till 1927 års skogssakkunniga lör lappmarken. Härmed anhåller jag att till 1927 års skogssakkunniga för lappmarken vördsamt få överlämna medföljande av föreståndaren för skogsförsöksanstaltens norrlandsavdelning avgivna yttrande angående föryngringsförhållandena i lappmarkens skogar. Till detta utlåtande ber jag att få göra följande ytterligare tillägg. Såsom framgår av det skriftliga yttrandet med åtföljande kartor har jägmästare Wibeck indelat lappmarkens skogar i tre regioner, nämligen en inre mot fjällen gränsande, som består av ett fåtal från bestämda fröår härstammande generationer, en öster därom belägen, som utan att vara beroende av ett fåtal fröår dock visar stora föryngringssvårigheter, samt mellan denna och lappmarksgränsen en tredje region, som i stort visar samma skogliga förhållanden som det s. k. kustlandet, d. v. s. de delar av Väster- och Norrbottens län, som ej falla inom lappmarken. Till denna indelning vill jag sluta mig, då den väl motsvarar den erfarenhet, som jag under resor och undersökningar kunnat förskaffa mig. Vad södra Lappland beträffar är jag dock benägen att draga gränsen mellan 2:a och 3:e regionen på något lägre nivå än vad jägmästare Wibeck gör i sitt utlåtande till de sakkunniga. En eventuell förändring av nu gällande lagar för lappmarksskogarna synes mig böra fästa största avseende vid de här i stora drag uppdragna regionerna. Går man emellertid närmare in på hur en lag, som toge hänsyn till dessa regioner, skulle formuleras och framförallt tillämpas, framträder ganska tydligt vår för närvarande otillräckliga kännedom om lappmarksskogarnas biologi. Rättvisligen måste erkännas att vår kunskap under de senaste 10 å 15 åren högst väsentligt ökats på detta område, men ännu återstå flera olösta eller otillräckligt belysta problem. För studiet av de norrländska skogarnas föryngring inrättades 1916 en särskild avdelning av Statens skogsförsöksanstalt. Dess verksamhet bestämdes till femton år, och man kan således under år 1931 vänta en översiktlig och klarläggande redogörelse för hittills vunna resultat. Det synes mig därför ej vara förenligt med god stathushållning att företaga några förändringar i de nu gällande lappmarkslagarna, innan de undersökningar, som staten igångsatt och som böra utgöra det egentliga grundlaget för eventuella förändringar, hunnit bliva avslutade och till sin betydelse diskuterade. Jag torde väl ej böra framhålla, att alla de problem som beröra lappmarksskogarna under dessa femton år skola ha blivit lösta, men jag tror dock, att man inom de närmaste åren kan vänta en väsentligt ökad kunskap om de norrländska och

framförallt de lappländska skogarnas biologi. Ur denna synpunkt måste jag finna den nuvarande tidpunkten för en förändring av lappmarkslagarna mindre lämplig, då man inom en ingalunda avlägsen framtid kan väntas ha ett vida bättre grundlag för hur en sådan förändring skall utföras än som för närvarande står till buds. Men även i ett annat avseende torde läget inom några år vara klarare än för närvarande. Riksskogstaxeringen har visserligen avslutat sina undersökningar och framlagt de preliminära resultaten i tryck, men dessa äro ej av nämnden i detalj bearbetade ännu mindre diskuterade. En detalj granskning av det sammanbragta materialet och en på denna stödd diskussion synes mig kunna bli ett gott grundlag för en diskussion av avvecklingspolitiken av de lappländska skogarna och sålunda i sin mån utgöra en grundval för eventuella förändringar i de för lappmarken gällande skogslagarna. Såsom en sammanfattning av Wibecks och mitt yttrande till skogssakkunniga torde följande kunna anföras. I södra och sydöstra lappmarken samt utmed den östra gränsen finnes en omfattande skogsregion, som i stora drag är av samma natur och har samma föryngringsmöjligheter som skogarna i de inre delarna av de s. k. kustlandskapen, där den allmänna skogsvårdslagen är gällande. En eventuell förändring av nu gällande lappmarkslag skulle emellertid kunna baseras på ett avsevärt säkrare grundlag, om frågan upptages sedan nu vid anstalten pågående undersökningar hunnit avslutas och de vunna resultaten diskuterats. Man kan också beräkna, att riksskogstaxeringen under de närmaste åren bearbetar det i lappmarksskogarna insamlade observationsmaterialet och framlägger detta till allmän diskussion. Ehuru vissa biologiska skäl kunna anföras för en förändring av lappmarkslagens nuvarande giltighetsområde, synes mig tiden ännu ej vara mogen härför, utan bör man vänta till dess nu av staten igångsatta undersökningar, som behandla dessa skogar, hunnit vederbörligen avslutas. Experimentalfältet 31 maj 1929. Henrik

Hesselman.

379 Bilaga 7. Till 1927 års skogssakkunniga för lappmarken. I skrivelse av den 30 sistlidne november hava sakkunniga anhållit om en redogörelse för de synpunkter och resultat, till vilka skogsförsöksanstalten under sitt forskningsarbete i den norrländska föryngringsfrågan kommit i de avseenden, som kunna vara av betydelse för de sakkunnigas utredningsarbete. Med anledning härav får jag, vad de vid försöksanstalten knutna, genom Kungl. Majrts och riksdagens beslut år 1916 påbörjade och alltsedan nämnda år av undertecknad ledda specialundersökningarna rörande norrlandsskogarnas föryngring angår, vördsamt anföra följande. Specialförsöken, för vilka en från början mera vagt skisserad, men vid skogsförsöksanstaltens s. k. 3- och 5-årsmöten åren 1918, 1921 och 1926 undan för undan översedd och kompletterad arbetsplan tjänat till ledning, kunna i stort sett sägas hava framgått efter tvenne huvudlinjer: l:o) en mera teoretisk, som åsyftat att giva en vidgad kännedom om grundbetingelserna för barrskogens själv föryngring i Norrland, huvudsakligen genom studium av tallens och granens kottsättning och fröbeskaffenhet därstädes, och 2:o) en mera praktisk, som med tillhjälp av direkta skogsodlings- m. fl. fältförsök sökt fördjupa kännedomen om möjligheterna för lämpligaste arbetsmetoderna och ungefärliga kostnaderna vid en konstgjord föryngring i de vanligast förekommande, norrländska beståndstyperna. Ehuru, snart sagt, alla de resultat av olika slag, vilka framkommit genom dessa undersökningar, direkt eller indirekt, kunna tänkas hava en viss betydelse för sakkunnigas utredningsarbete, är det klart, att jag icke redan nu har möjlighet att lämna ett fullständigt och uttömmande preliminärt meddelande över samtliga dessa, under mera än 10 år tillhopabragta resultat eller över alla de synpunkter på våra lappmarkers skogsproblem, vartill de kunna giva anledning. Jag får erinra om att redan efter den ursprungliga arbetsplanen — vilken, inom parentes sagt, i denna punkt tämligen säkert kommer att tarva en avsevärd förlängning, om det stora, insamlade undersökningsmaterialet skall hinna att någorlunda grundligt och allsidigt bearbetas — var detta arbete avsett att räcka till mitten av år 1931. Specialförsöken befinna sig alltså för närvarande mitt upps i en period av materialets bearbetning, då ännu endast på vissa avsnitt av detta en sammanfattande överblick av det slag är möjlig, att redan nu bestämda, positiva resultat låta sig formuleras. För att själv så långt som möjligt kunna följa de direktiv, vilka skogssakkunniga i sin

380 skrivelse hit säger sig hava erhållit, nämligen att de pågående specialundersökningarna rörande norrlandsskogarnas föryngring i möjligaste mån borde tillgodogöras för kommitterades arbete, h a r jag därför nödgats dröja med detta mitt svar så länge som möjligt. Det förelagda ämnets omfång och mångformighet tvingar mig vidare till att här endast helt kort beröra varje särskild del; i vissa fall v å g a r j a g räkna med att bifogade kartor och grafiska framställningar skola förtydliga det skrivna. I n n a n själva resultaten av specialundersökningarna, n. b. i det fragmentariska, preliminära skick, som f. n. ä r möjligt, framläggas, vill jag fästa uppmärksamheten på den begränsning, som alltid vidlåder dylika, under en kort följd av år gjorda undersökningar över skogens livsprestationer i ena eller a n d r a avseendet (exempelvis beträffande fröproduktion, tillväxt o. s. v.) till följd av klimatets

periodiska

föränderlighet.

Alla undersökningar av detta slag, och hit höra i förbigående sagt också riksskogstaxeringens tillväxtundersökningar, gälla strängt taget endast under just precis de klimatiska förhållanden, under vilka de blivit gjorda. Det är viktigt a t t ihågkomma detta, enär Sveriges klimat, efter vissa tecken att döma, synes v a r a u n d e r k a s t a t vissa fluktuationer och förskjutningar. Närmast med anledning av E. Bruckners arbete, »Klima-schwankungen seit 1700», Wien 1890, har redan Endres i sitt stora arbete, »Forstpolitik», 1905, påpekat, a t t dylika förändringar också omedelbart påverka betingelserna för skogsväxt och virkesproduktion. För ytterligare besked i berörda hänseende måste jag h ä r i n s k r ä n k a mig till en kort hänvisning till exempelvis N. Ekholms »On variation of the climate of the geological and historical p a r t and their causes», Quart. J o u r n . of the Roy. Met. Soc. 1901, vol. X X V I I , nr 117; H. E. H amber g s »Moyennes mensuelles et annuelles de la temperature etc. pendant les 150 années 1756—1905 a l'observatoire de Stockholm, Kgl. Vet. Akad. Handl. 40 Bd, 1906; A. E. Douglas' »Climatic cycles and tree-growth», 1919, och framför allt A. Wagner's »Untersuchungen der sekularen Änderung der Jahresschwankung d. Temper a t u r in Europa», Beiträge zur Geophysik Bd 20, haft 1—2, 1928. Ekhohn och framför allt n u senast Wagner visa, att med ungefärligt bibehållande av årets medeltemperatur hava småningom, men med märkbara förändringar redan inom ett å r h u n d r a d e , s o m r a r n a i Sverige liksom även inom stora delar av det övriga E u r o p a blivit svalare, v i n t r a r n a däremot v a r m a r e än förut. Med tillhjälp av de i nyssnämnda arbete av Hamberg meddelade medelt e m p e r a t u r e r n a för varje m å n a d och för hela år i Stockholm alltsedan 1756 är det lätt att finna, h u r u stora dessa klimatförändringar här varit.

381 För att nu blott hålla oss till sommarklimatet, finner man sålunda följande medeltemperaturer: Tidsperiod

Juni

Juli

•Aug.

Sept.

1756—1800

+15-1

+17-7

+16-4

+11-9

+16-4

+15-3

1801—1850

+14-4

+17-1

+16-3

+11-8

+16-0

+14-9

j 1851—1900

+14-3

+17-0

-f-15-5

+11 7

+15-6

+ 14-e

1901—1928

-f- 13-7 |

+16-9

+15-1

+11-2

+15'2

+14-2

Juni—aug. Juni—sept.

"

Att sommarmånaderna, vare sig vi räkna med medeltalet för juni— augusti eller för juni—september, under mindre än 200 år sjunkit med över 1° C. kan förefalla obetydligt, men är i verkligheten en betydande klimatförsämring. Om, såsom man kan förmoda, en temperaturförändring ägt rum också i norra Sverige, har den i all synnerhet häruppe haft en stor betydelse, då skogen ju därstädes lever och föryngrar sig under klimatförhållanden, som befinna sig närmare trädslagens minimifordringar än längre söderut. Såsom närmare kommer att beröras i det följande, står i synnerhet tallens tidigare, av många tecken att döma betydligt större utbredning i fjällbandet i god överensstämmelse med en antagen sänkning av sommartemperaturen. Likaså måste en sådan betyda en i stort sett fortgående försämring av samma trädslags fröbeskaffenhet resp. fröets grobarhet i hela Nordsverige med därmed följande försämrade betingelser för föryngringen. Då jag i den mån kännedomen om medeltemperaturer, gällande för längre tidsperioder, varit av betydelse för mina undersökningar, givetvis icke haft möjlighet att i större omfattning nybearbeta våra äldre meteorologiska primärobservationer, har jag i dylika fall huvudsakligen varit hänvisad till de sammanställningar häröver, som redan finnas framför allt i H. E. Hambergs arbete »Medeltal och extremer av lufttemperaturen i Sverige 1856—1907», Bihang till meteorologiska iakttagelser i Sverige, Vol. 49, 1907. Hans i nämnda arbete utarbetade månatliga isotermkartor grunda sig i själva verket, vad Sverige angår, på medeltal från åren 1859 —1900. Av vad i det föregående sagts, är det tydligt, att man får andra medeltemperaturer för samma orter och alltså ett annat läge på motsvarande isotermer, om man gör sammanställningar över temperaturobservationerna från exempelvis tiden efter år 1900. Det är framför allt dessa orsaker — säkerligen blott i ringa mån någon av det äldre observationsmaterialets bristfällighet vållad felbedömning av isotermens läge —, vilka i full överensstämmelse med den förutnämnda, sekulära sänkningen av Sveriges sommartemperatur givit ett östligare läge för isotermen för tremånadersperioden juni—augusti i en på meteorologiska iakttagelser efter 1900 baserad utredning, som en av herrar sakkunniga låtit verkställa, än det av mig tidigare uppgivna medelläget för samma isoterm, grundad på Hambergs temperaturuppgifter från 1859—1900.

382 Det sagda visar också, huru vanskligt det är att överhuvudtaget fota några vittgående slutsatser på medeltal, vilka även de visat sig vara föränderliga. Den omständigheten, att den nutida sommartemperaturen, om man ser till längre tidsperioder om 50 år eller mera, förefaller att vara stadd i sjunkande, synes mig emellertid i och för sig utgöra ett skäl för en försiktig skogs- och avverkningspolitik i Nordsverige och särskilt i lappmarkerna, som sannolikt mest kännbart drabbas av en dylik klimatförsämring. De för skogsträden viktigaste huvuddragen av Nordsveriges klimat. Med bortseende från otaliga detaljer, som vi veta orsakas av mera lokala växlingar i höjdläge, exposition o. s. v., samt med den begränsning av säkerheten, som det förhållandevis glesa nätet av observationspunkter vållar, förtydligas vissa för skogsväxten viktigare drag av Nordsveriges klimat genom kartskisserna 1—5. Fig. 1, som återger årets medeltemperatur, n. b. vid observationsstationernas nivå och i medeltal för åren 1859—1900 enligt Hambergs förutnämnda arbete »Medeltal och extremer av lufttemperaturen i Sverige» etc, giver sålunda upplysning om huru årets värmesumma gestaltar sig i Norr- och Västerbottens lappmarker och kustland i jämförelse med sydligare delar av landet. En mycket likartad allmän fördelning av temperaturlinjerna visar kartan fig. 2 över det antal dagar i olika delar av landet, då de smärre sjöarna äro isbelagda (enligt J. W. Eriksson, »Isläggning och islossning i Sveriges insjöar», Meddel. från Statens Meteorologisk-hydrografiska anstalt, Band 1, N:o 2, 1920). Återstoden av året utgör tydligtvis den tid, då marken är okälad, och kan alltså betraktas som våra skogsträds totala vegetationstid, om man nämligen även ser till rotverksamheten. Fördelningen av medeltemperaturen under årets fyra varmaste månader, juni—september, n. b. vid stationernas nivå och under perioden 1859 —1900, framgår av kartan, fig. 3, liksom fig. 1 sammanställd enligt Hambergs nyssnämnda arbete. Kartskissen fig. 4 visar den totala årliga nederbördsmängdens fördelning, och fig. 5 nederbördsmängderna under respektive juni och juli månader, allt i medeltal för åren 1881—1920 enligt A. Wallén, »Nederbördskartor över Sverige», Meddel. från Statens Meteorologisk-hydrografiska anstalt, Band 2, N:o 3, 1924. För barrskogens föryngringsförhållanden i Nordsverige, såsom dessa framstå i belysning av bl. a. de fröundersökningar, vilka ingått i specialförsöken rörande norrlandsskogarnas föryngring, har jag redan i korthet redogjort i ett föredrag vid Svenska Skogsvårdsföreningens årsmöte i Stockholm den 9 mars 1928, även intaget i tidskriften »Sko-

gen» för samma år, sid. 249—259. Jag tillåter mig att i huvudsak hänvisa Ttill denna uppsats men skall här dels förtydliga dess innehåll genom bifogade figurerna 6—27, — helst som uppsatsens egna illustrationer delvis förminskats så starkt, att de blivit alldeles otydliga —, dels genom ytterligare en del kompletterande tillägg till textinnehållet. Där klimatet antager en sådan karaktär i ena eller andra avseendet, att tallen och granen icke längre under nuvarande förhållanden kunna uthåLligt hävda sin plats, går barrskogsgränsen. Att även detta begrepp kan fattas i olika betydelse, finner man närmare utvecklat av bl. a. G. Nordfors i hans uppsats »Fjällskogens och exponerade skogars föryngrings möjligheter med särskild hänsyn till det producerande fröets grobarhet under extrema klimatförhållanden», Norrlands Skogsvårdsförbunds tidskrift, 1928, sid. 105—163 och 222—286. På sid. 133 i denna uppsats finnes angivet, vilka olika slags träd- respektive skogsgränser, som kunna urskiljas. Den barrskogsgräns, som finnes angiven på våra generalstabskartor för Norrland i skalan 1:200 000 eller i kartverket »Sverige i 32 kartblad», är närmast övre gränsen för tallens och granens grupp visa sammanslutning till smärre bestånd. Särskilt uppe i den förhållandevis flacka terrängen i Torne lappmark träffas enstaka barrträd utspridda över milsvida arealer också ovan- och utanför denna gräns. Samma gräns har summariskt inlagts på kartan fig. 6. Av skäl, som närmare berörts i min nyssnämnda artikel i tidskriften »Skogen» och, vad tallen angår, än utförligare i en artikel »Det norrländska tallfröets grobarhet och anatomiska beskaffenhet», Norrlands Skogsvårdsförbunds tidskrift, 1928, sid. 4—35, varav här ett separattryck medföljer såsom bilaga I, är barrträdens och i främsta rummet tallens förmåga att bilda utvecklingskraftiga frön märkbart nedsatt redan inom en nedanför skogsgränsen belägen, men intill denna gränsande zon. På grund av att den speciellt för tallens självföryngring nödvändiga konstellationen av tillräckligt varma somrar här inträffar endast med långa mellantider, blir åtminstone huvudmassan av beståndet mer eller mindre tydligt skiktat i ett ringa fåtal åldrar. Samma förhållande har tidigare visats råda inom de nordligaste tallskogsområdena i Norge och Finland. Att döma av de från skogsstatstjänstemännen ingångna svaren på ett frågecirkulär, som utsändes från Skogsförsöksanstaltens avdelning för föryngringsförsök i Norrland redan den 25 februari 1919, vill det synas, som om tallskogen inom den del av lappmarken, vilken å kartan figur 6 tecknats röd, i stort sett karakteriseras av mycket svag självföryngring och som följd härav också vanligen en mer eller mindre tydlig skiktning i blott ett fåtal åldersgrupper. Med undantag för de icke obetydliga, öster om nyssnämnda zon belägna höglägen, vilkas högsta delar ju i somliga fall (t. ex. Blaikfjället, Gällivare-Dundret m. fl.) t. o. m. nå upp över skogsgränsen, präglas i regel icke den äldre skogsvegetationen öster och söder om denna av de förutnämnda, mera iögonenfallande tecknen på

fröårens sällsynthet. En noggrannare granskning av självsåddens utbredning och riklighet i beståndstyper och på marker av olika slag och speciellt gjorda iakttagelser över den ansenliga tidslängd, som ofta förflyter, utan att nöjaktig självsådd infinner sig, eller över de kalamiteter, som ofta drabba ett redan uppkommet plantuppslag, göra dock, att man obetingat måste utsträcka området för en — väl icke ur rent botanisk, men ur skogsbrukssynpunkt — avsevärt långsam och försvårad föryngring betydligt längre mot öster. Det ligger i sakens natur, att någon som helst markerad gräns i ett fall sådant som detta icke är möjlig att fixera, enär alla förändringar respektive förbättringar i föryngringsförhållandena i regel inträda omärkligt och gradvis. På samma gång, som alltså läget för en sammanhängande gräns av omskrivet slag, huru den än dragés, blir diskutabelt, kan på grund av landskapets topografiska växling i smått icke heller undgås, att varje sådan enkel gränslinje kommer att både innesluta och lämna utanför sig en del områden, vilka rätteligen borde tillhört den motsatta kategorien. Såsom i alldeles övervägande grad svårföryngrat, skogligt sett, anser jag, att i alla händelser ett område måste betecknas, vilket i sydligaste Västerbotten avgränsar lägena över 430— 450 m:s höjd över havet för att efter hand sänka sig ned till 300 m. över havet eller ännu något lägre i nordostligaste delen av Norrbotten. Nedre gränsen för detta område är, med summarisk avrundning av detaljerna, ä figur 6 angiven medelst en röd linje. Området nedanför (respektive öster om) anförda höjdnivå — vilken den dragna linjen i betraktande av kartunderlagets lilla skala naturligtvis blott helt summariskt och alltså alls icke i detalj kunnat följa — anses i övervägande grad vara präglat av ringare föryngringssvårighet, vilket naturligtvis icke utesluter, att också här betydande arealer av mark, som av en eller annan orsak är verkligt svårföryngrad, förefinnas. Att utan rekognoscering på ort och ställe å karta inlägga dessa mera strödda och från varandra av bättre marker isolerade svårföryngrade områden är naturligtvis omöjligt. Jag betonar ännu en gång, att de subjektiva, på en mera allmän minnesbild av skogsförhållandena fotade åsikterna om det riktigaste läget även för en ungefärlig gräns mellan en ur skoglig synpunkt övervägande svårföryngrad del av Norr- och Västerbottens län och en i nämnda hänseende mera normal del nödvändigtvis måste ställa sig mycket olika hos olika bedömare. Mycket beror ju till en början därpå, huruvida man uteslutande vill bygga sitt omdöme på möjligheten av självsådd eller på både självsådd och skogskultur. I förra fallet kunna olika anspråk göras gällande beträffande vad som skall räknas för nöjaktig återväxt — vilket antal plantor per arealenhet, hurudana plantor, t. ex. äldre marbuskar eller blott nyuppslag?, samt inom vilken tid detta uppslag måste krävas. I senare fallet kunna dels i viss mån likartade frågor göra sig gällande

385 beträffande fordringarna på en nöjaktig kultur, dels, och framför allt, också i vad mån kostnaderna för denna böra ställas i förhållande till skogsbrukets räntabilitet respektive virkesvärdet på varje given ort. Själv har jag förutsatt, att även det privata lappmarksskogsbruket, liksom staten i allt större omfattning nödgats göra, skall begagna sig av skogskultur, särskilt på de av gammal granskog beväxta, av tjock råhumus täckta markerna samt på hedland med äldre, gles tallskog. Anmärkas må också, att jag har en förhållandevis ringa personlig kännedom om den del av Norrbottens s. k. kustlandsområde, som skjuter upp mellan lappmarken och finska gränsen, vilket område, såsom figurerna 1—5 visa, är mycket kallt och torrt och med mycket kort vegetationstid. Det är möjligt, att också inom exempelvis Pajala, Tärendö och Korpilombolo socknar, de svårföryngrade markerna hava så stor utsträckning, att ett sydligare läge för den röda gränslinjen än fig. 6 angiver vore motiverat. Därest man uteslutande vill bygga beståndsföryngringen på självsådd och för övrigt ställer fordringarna på återväxtens beskaffenhet tämligen höga, kommer man otvivelaktigt till det resultatet, att den omskrivna gränslinjen till stor del bör förläggas åtskilligt längre mot öster. Så gör exempelvis en av herrar sakkunniga, K. E. Kallin, i sitt arbete »Föryngringsstudier i Norrlands skogar», 1926, där å sid. 162 uttalas att »gränsen mellan zon I I och zon I synes i stort sett kunna angivas som skillnaden mellan de lättföryngrade och de mera svårföryngrade områdena i Norrland». Ifrågavarande zoner äro de av G. Schotte i hans arbete »Tallfröets proveniens», Meddel. från Statens skogsförsöksanstalt, häfte 20, 1923, angivna, och gränserna mellan zonerna utgöras av isotermerna för årets fyra varmaste månader, juni—september. Gränsen mellan zon I och I I är sålunda + ll°-isotermen för nämnda period, vilken liksom + 10*5°- och + 10°-isotermerna å figur 6 äro inlagda med heldragna linjer. Med en punkterad linje är därjämte + 13°-isotermen för 3-månadersperioden juni—augusti angiven. (Samtliga isotermer hänföra sig till medeltal för åren 1859—1900 enligt Hambergs förut omnämnda arbete »Medeltal och extremer av lufttemperaturen i Sverige» etc, 1907.) Ehuru någon detaljerad överensstämmelse mellan ifrågavarande isotermer, — vilkas verkliga lägen på grund av det lappländska observationsnätets stora gleshet f. ö. måste betraktas såsom mycket vagt och summariskt angivna, — samt gränsen för det svårföryngrade området icke föreligger, är det dock av skäl, som närmare komma att beröras på tal om skogsträdens fröbeskaffenhet och som också kunna inhämtas av mitt närslutna separattryck, påtagligt, att det gradvisa avtagandet av sommarvärmens höjd och varaktighet från öster mot väster är en av de faktorer, som mest intimt samvariera med graden av föryngringssvårigheten. Jag har ansett mig skyldig att redan i detta mitt svar på herrar sakkunnigas anhållan i sin skrivelse av den 30 november 1928 redogöra för min uppfattning om de rent geografiska huvudkonturerna av lappmar2 5 — 810079.

386 kens mer eller mindre svårföryngrade områden, sådan denna uppfattning efter h a n d hos mig själv utformats under m å n g å r i g a resor och fältarbeten inom lappmarken. Icke desto mindre vill j a g här uttryckligen framhålla, att jag finner det vara nödvändigt, därest blivande lagförslag skola bygga på gränser av antydd beskaffenhet, dels a t t begreppet »svårföryngrad» och eventuella grader h ä r a v — n. b. fattat efter speciella lappmarksförhållanden — till sitt omfång och sakliga innehåll ytterst noga och allsidigt teoretiskt genomdebatteras, dels att samtidigt eller efteråt omfattande rekognosceringar ute i fältet företagas, direkt inriktade på a t t klarlägga, h u r u avgränsningen mellan områden tillhörande de olika teoretiskt urskilda kategorierna praktiskt gestaltar sig. Först då k l a r a och ute i t e r r ä n g e n prövade principer för särskiljandet av m a r k av olika slag föreligga, k u n n a någorlunda riktiga och enhetliga gränslinjer uppgås. E n del vid specialförsöken gjorda rön och funna siffror, som äro ägnade a t t belysa tallens och granens fröproduktion och fröbeskaffenhet inom Norrland och speciellt inom Norr- och Västerbottens lappmark i jämförelse med samma läns kustlandsområden återfinnas i de förutnämnda a r t i k l a r n a i »Skogen» 1928, sid. 249—259 och i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift 1928, sid. 4—35. Vad först kottsättningen angår, över vilken hela landet omfattande årliga sammanställningar finnas från och med år 1895, så är denna, om det översta, särskilt svårföryngrade skogsbältet undantages, nästan lika god inom lappmarken som inom kustlandet. Flera sammanfattande, för längre årsperioder gällande medeltalsberäkningar över den relativa kottförekomsten inom olika delar av landet eller på ett a n t a l utvalda platser belysa detta förhållande. E n på skogsförsöksanstaltens norrlandsavdelning gjord sammanställning över tallens kottillgång inom samtliga revir i Norrland och D a l a r n a åren 1895—1927 gav sålunda det resultat, som framgår av figur 7. E n a n n a n sammanställning gällande 25-årsperioden 1903—1927 h a r gjorts från 25 olika, över hela landet fördelade platser med förhållandevis väl k ä n d a meteorologiska uppgifter från samma tid. För följande, inom Norrland och Dalarna belägna platser, erhöllos följande resultat: Lappland Gällivare 1-98] Jokkmokk 2-:u! Medeltal 2*03 Stensele 1*9 3j övre Norrlands kustland Haparanda l*98l Piteå l-94> Medeltal 2*03 Umeå 2'isJ Nedre Norrland, inre landet Östersund l*9ol Sveg 1-68^ Medeltal 1*86 Särna 2*ooJ

387 Nedre Norrland, kustlandet

Härnösand Bjuråker Gävle

1'94^ 2*02V Medeltal l*86j

1'94

Medeltalet för alla de 25 platserna, alltså också de sydsvenska h ä r i inberäknade, var 1*93. Poängberäkningen för kottsättningen var densamma, som finnes angiven å k a r t a n fig. 7. Särskilt intresse har i detta fall också en av K. G. Norling (Årsskrift från fören. för skogsvård i Norrland, 1910, del I I , sid. 52—66) gjord sammanställning av kottsättningen under femtonårsperioden 1896—1910, enär h a n skiljer på Lapplands fjällområde och Lapplands skogsområde — avgränsningen gjord på ett sätt, varför i detalj redogjorts dels i tidskriften »Skogsvännen», 1901, sid. I l l , dels i Årsskriften för föreningen för skogsvård i Norrland, 1906, del I I sid. 89, vartill jag alltså h ä r får hänvisa. För hela den ifrågavarande årsperioden fås följande relationstal över kottillgången: I. Lapplands fjällområde II. Lapplands skogsområde H l . Norr- och Västerbottens läns kustland ( = landskapet Västerbotten) IV. Nedre Norrlands och Dalarnas västra hälft V. Nedre Norrlands och Dalarnas östra hälft Medeltal för hela landet 143.

107 141 149 140 154.

Granens kottillgång h a r också undersökts på samma 25 platser som tallens. Efter samma beräkningsgrunder som för denna nådde granens kottillgång under åren 1903—1927 i medeltal följande värden: Lappland

Gällivare Jokkmokk Stensele övre Norrlands kustland Haparanda Piteå Umeå Nedre Norrland, inre landet Östersund Sveg Särna Nedre Norrland, kustlandet Härnösand Bjuråker Gävle Medeltalet för alla 25 platserna var 1*51.

1'Ml 1*64> Medeltal l'64j l'S2\ 1'64> Medeltal 1*84 j l*8ol 1*52^ Medeltal 1*6 2) 2'02l 1*76 Medeltal l'6 2j

1*52

l'n

1*65

1*80

Enligt Norlings förutnämnda sätt a t t jämföra den relativa kottillgången under hela perioden 1896—1910 ställde sig denna för granen sålunda:

388 I. II. III. IV. V.

Lapplands fjällområde Lapplands skogsområde Norr- och Västerbottens läns kustland (= landskapet Västerbotten) Nedre Norrlands och Dalarnas västra hälft Nedre Norrlands och Dalarnas östra hälft Medeltal för hela landet 118.

92 119 120 118 124.

Av det anförda framgår först och främst, vad jag redan nämnt, nämligen att själva kottillgången åtminstone i huvuddelen av Lapplands skogbeväxta område är lika eller i det närmaste lika god som i kustlandet och i Sverige i dess helhet. Tallen har en genomsnittligt större kottillgång än granen, vars kottsättning är vida starkare koncentrerad till fröåren, men däremellan svag, såsom grafiskt framgår av fig. 8, vilken visar kottillgången hos såväl tall som gran under 25-årsperioden 1903—1927 på förutnämnda 3 platser i lappmarken och 3 i Norr- och Västerbottens kustland. I detta fall förhålla sig de båda trädslagen i Lappland på samma sätt som i det övriga landet. Samtidigt som anläggningen av blomskott och den därmed sammanhängande kottillgången tydligen gynnas av det torra och i förhållande till breddgraden också varma sommarklimatet i Norr- och Västerbottens kustland och i stora delar av lappmarkens östra delar, ger ett studium av frötillgången och

fröbeskaffenheten

en betydligt ogynnsammare bild av de primära förutsättningarna för skogens föryngring vare sig på naturlig eller konstlad väg. Medelutbytet (i kg.) av rensat frö pr 1 hl. kött gestaltade sig alltså vid de av norrlandsavdelningen föranstaltade kottinsamlingarna från olika delar av Norrland på det sätt, som framgår av kartorna fig. 9 och 10. Kottproven voro desamma, som legat till grund för de grobarhetsbestämningar, vilkas resultat återgivas å kartorna 13— 22, vara kottprovens antal och fördelning under de olika insamlingsåren omedelbart kan iakttagas. Anmärkas bör dock att utbytessiffrorna vid i rent praktiskt syfte anordnad kottinsamling i stor skala ofta ställa sig lägre. Under olika år växlar emellertid utbyteskvantiteten inom mycket vida gränser för både tall och gran. Vad den senare angår, kunna bl. a. massuppträdande av vissa kött- och fröparasiterande insektarter i somliga fall vålla en kolossal sänkning av fröutbytet, ja lokalt rent utav omintetgöra möjligheten av kottinsamling. Flera av dessa insekter hava visat sig kunna uppträda lika förhärjande längst upp i Nordsverige som längre söderut i landet. (Se I. Trägårdh, »Undersökningar över gran- och

389 tallkottarnas skadeinsekter», Meddel. från Statens skogsförsöksanstalt, 1916—17, sid. 1141—1204.) Siffrorna å figurerna 9 och 10 torde, trots här anmärkta omständigheter, giva en ungefärlig föreställning om det relativa fröutbyte, som kan påräknas i lappmarken, jämfört med Övre Norrlands kustland m. fl. områden. Orsaken varför fröutbytet i stort sett sjunker vid förflyttning från öster (respektive kustlandet) mot väster (d. v. s. inåt lappmarkerna) torde bl. a. vara att söka däri, att man samtidigt kommer till ett nederbördsrikare sommar-(juni- och juli-)klimat (se kartorna fig. 5). Ett sådant verkar nämligen hindrande på blomningen genom att mer eller mindre förhindra frömjölsflykten. Stor tomfröprocent i f. ö. väl utvecklade kottar, något som stundom iakttagits, anses sålunda hava orsakats av en regnig väderlek under trädens blomningstid. Enligt meddelande från norska skogsförsöksanstalten pågå där f. n. undersökningar, avsedda att ytterligare klarlägga denna fråga, och även norrlandsavdelningens material tillåter bearbetning i denna riktning, ehuru sådan ännu ej hunnit företagas. Att en låg sommarvärme också har en ogynnsam inverkan på kottbeskaffenheten hos tallen synes den norske skogsförsöksledaren E. Eides undersökningar visa (»Undersokelser av norsk furufro fra modningsaaret 1923», Meddel. fra det Norske Skogforsoksvsesen, h. 3, 1925). Å sid. 67 i anförda arbete återfinnes sålunda följande tabell: Procent oöppnade talkottar vid en sommartemperatur av: °C1.

8-0— ! 8-5 — 9-0 — 9*5— 10-0 — 10-5 — 11-0 — 11-5 — 12-0— 12-5 — 13-0 — 9-9 10-4 129 11-4 11-9 13-4 8-4 j 8-9 9-4 124 109

% oöppnade kottar 57-9

39-6

29-0

20-8

14'4

9-8

7-0

4-o

3-5

1-5

0-3

En ännu större skillnad än vis a vis fröutbytets storlek mellan lappmarken och nedanför liggande kustland föreligger efter allt att döma beträffande fröets grobarhet. Framför allt gäller detta om tallen men i mindre grad också om granen. För en nöjaktig grodd-(= embryo-)utveckling inuti frökornet erfordra båda trädslagen ett visst minimum av värme under sommaren eller eventuellt sommaren och den tidigare hösten. Tallens minimikrav ligga härvidlag något högre än granens, härav den gradvisa skillnaden dem emellan. Utförligare kunna hithörande förhållanden inhämtas i exempelvis O. Hägerns arbete »Furuens og granens frossstning i Norge», 1917; O. Heikinheimos, »Die Waldgrenzwälder Finnlands und ihre kunftige Nutzung», 1921; V. Kujalas, »Untersuchungen uber den Bau und die

390 Keimfähigkeit von Kiefern- und Fichtensamen in Finnland», 1927, samt, vad tallen angår, mitt bifogade separattryck av 1928. S a m m a kottprov, vilka redan omnämnts i fråga om förutbytet per hektoliter kött, lämnade frö, som i medeltal inom Nord- och Mellansveriges olika delar visade den grobarhet, som framgår av huvudtalen på kartorna fig. 11 och 12. H u r u grobarheten, inom vissa i teckenförklaringen å k a r t o r n a angivna gränser, varierat bland fröprov av tall från skördesäsonger, vilkas frö mognat på höstarna 1916, 1917, 1918, 1919, 1920, 1921 och 1923, framgår av kartorna, fig 13—19; h u r u den varierat hos fröprov av gran från mognadsåren 1917, 1919 och 1921 framgår av kartorna, fig. 20—22. P å k a r t o r n a 13—19 är isotermen för -f 13°C. under 3-månadersperioden juni—augusti inlagd för respektive mognadsår. Den del av Sverige, som ligger söder och öster om nämnda linje har alltså haft högre temperatur under n ä m n d a period, den del av landet, som ligger norr och väster om linjen, har däremot haft lägre. Såsom jag redan nämnt, har man funnit, a t t det nyinsamlade tallfröets grobarhet n ä r a samvarierar med den sista (d. v. s. mognads-) sommarens medeltemperatur. Sambandet skulle y t t r a sig så, att 13°-isotermen för juni—augusti eller 10-5°-isotermen för juni—september skulle sammanfalla med gränsen för 50 % grobarhet hos tallfröet. H u r u v i d a isotermerna för de tre månaderna, juni—augusti, eller för de fyra, juni—september, bäst följer tallfröets mognadsgrad, är ej ännu fullt utrett. Sannolikt förhåller det sig så, a t t under somrar, då juni—augustis värmesumma ä r normal eller högre, fröets mognadsgrad bestämmes redan av denna tidsperiods värme; under somrar, då juni—augusti visat värmeunderskott, men september är normal eller v a r m a r e , blir däremot fyramånadersperiodens värme avgörande. (Ett tydligt exempel på år av sistnämnda typ ä r bl. a. 1928, då, såsom k a r t a n till höger å fig. 23 visar, 13°-isotermen för juni— augusti låg långt nere i Götaland, men tallfröets beskaffenhet därstädes visat sig v a r a b ä t t r e än av ifrågavarande linjes läge kunnat väntas. Även tallfrö från mognadsåren 1918, 1920 och framför allt 1921 visar bättre grobarhet, ä n 13°-isotermen juni—augusti antyder, varemot grobarheten hos fröet från mognadsåren 1916, 1917, 1919 och 1923 ganska n ä r a överensstämma med läget för denna linje.) Vad som i föreliggande fall ä r av vikt, är naturligtvis blott det, att man kan fastslå, a t t f r ö e t s g r o b a r h e t i s t o r t s e t t a l l t i d g r a d vis a v t a g e r från Norr- och V ä s t e r b o t t e n s k u s t l a n d i n å t l ä n e n s l a p p m a r k s o m r å d e n . Tre gånger sedan år 1915, nämligen år 1921, 1923 och 1928, h a s o m r a r n a i Norrland varit så kalla, att även i de båda översta länens kustland tallfröets mognadsgrad måste varit mycket låg. Under somrarna 1917, 1919, 1920, 1925, 1926 och 1927 bör värmen v a r i t tillräcklig, för att större delen eller i varje fall betydande delar av lappmarken k u n n a t l ä m n a frö av 50 % grobarhet. Såsom framför

391 allt kartan fig. 16 visar, kan man emellertid också mångenstädes nedanför 13°-isotermen för juni—augusti få frö av lägre grobarhet, beroende på ogynnsamma lokala förhållanden av ett eller annat slag. Likaledes inses utan vidare, att just 50 % icke utgör någon kardinalgräns för bruksvärdet hos skogsfrö. I Kungl. Lantbruksstyrelsens kungörelse nr 10 av den 9 november 1927 a n g å e n d e s t a t s p l o m b e r i n g a v f r ö v a r a har sålunda, just på förslag av undertecknad, minimifordran på tallfröets grobarhet, för att kunna plomberas, satts så låg som 60 % för frö från Dalarna och Norrland utom lappmarken, lägen intill 400 m. över havet; 40 % för frö från Dalarna och Norrland utom lappmarken, lägen 401—500 m. över havet; från lappmarken lägen intill 400 m. över havet; 20 % för frö från Dalarna och Norrland utom lappmarken, lägen 501 m. och högre över havet; från lappmarken lägen 401 m. och högre över havet. Tallfrö från Göta- och Svealand får däremot icke visa mindre grobarhet än 75 % för att kunna plomberas. Den omständigheten, att grobarheten hos skogsfröet, framför allt hos tallfröet, inom lappmarken är så mycket lägre än i kustlandet, innebär en mycket svår nackdel för skogsbruket i det förra området. Även om självföryngringen, rent botaniskt sett, under orörda, naturliga förhållanden varit tillräcklig att trygga barrskogens bestånd ända upp till skogsgränsen, är det tydligt, att ett på uthållighet inriktat skogsbruk i det översta (å kartan fig. 6 med röd färg betecknade) området antingen finga räkna med kolossalt långa föryngringstider eller helt bygga föryngringen på kultur, varvid dock anskaffningen av tillräckligt härdigt frö bleve dyrbar och över huvud taget sällan kunde äga rum från samma trakt. Inom det nedanför belägna område, där fröåren visserligen icke äro så sällsynta, men vilket dock i det föregående betecknats såsom övervägande svårföryngrat, äro förhållandena naturligtvis icke så svåra, men också här ställer sig föryngringstiden lång eller hazardartat oberäknelig, och även här blir kottinsamling och klängning dyr i förhållande till utbytet av grobart frö. Vid bedömandet av dessa frågor är dessutom att observera, att fröets grobarhet v i d u t s ä d e å m a r k e n a l l t i d b l i r l å n g t m i n d r e ä n d e n i g r o n i n g s a p p a r a t e n f u n n a p r o c e n t e n . Nuvarande ledaren av Norges skogsförsöksväsen, E. Eide, har t. o. m. i sitt arbete »Om Saaforsok med nord-norsk furufro», Meddel. fra det Norske SkogforsoksvsBsen, h. 5, 1925, uttalat den uppfattningen, att grobarheten eller, om man så vill uttrycka det, plantprocenten vid sådd å skogsmark hos fröpartier med olika grobarhet, ställer sig proportionell med kvadraten på de i groningsapparaten funna groningsprocenterna (sid. 87 i nyssnämnda arbete). De inom parenteserna å kartorna fig. 11 och 12 angivna talen angiva de bruksvärden, vilka skulle motsvara de medelgroningsprocenter,

som angivas genom de övre talen, om man utgår från att denna regel är riktig. Ehuru, såsom jag också skrivit i min förut omnämnda artikel i »Skogen», 1928, en del jämförande såddresultat iakttagits, då ifrågavarande regel på ett ungefär slagit in, får man måhända icke tillmäta den full allmängiltighet. Fast står i alla händelser Eides uttalandet »Förutom dess verkan på groningsprocentens storlek, synes temperaturen under fröets mognadsår också hava ett avgörande inflytande på huru ] stor procent av de grobara fröna, som sedan skola förmå utvecklas till livsdugliga plantor.» I fig. 24 och 27 visas, huru ett stort antal tallfrö- och granfröprov från olika skördeår förhållit sig beträffande grobarhet dels i Jacobsenska apparaten, dels vid sådd å kalljord i plantskolan vid Experimentalfältet, i båda fallen före och efter en 5 års lång förvaringsperiod, då fröet legat inneslutet i lufttätt slutet glaskärl i kylskåp. Den grafiska framställningen visar, dels att p l a n t p r o c e n t e n g e n o m g å e n d e k o m m e r l å n g t u n d e r d e n i a p p a r a t e n f u n n a g r o b a r h e t e n , dels att efter flerårig förvaring endast de förprov, v i l k a s g r o b a r h e t f r å n b ö r j a n l e g a t t ä m l i g e n högt, ö v e r h u v u d vid k a l l j o r d s s å d d g i v a u p p h o v t i l l e t t n ä m n v ä r t a n t a l p l a n t o r . Vi böra komma ihåg, att vid sådd å vanlig skogsmark plantprocentens storlek i förhållande till den i plantskolan funna, i regel blir ännu mycket lägre, ävensom att fröets försämring sker långt snabbare och kraftigare, därest det under förvaringen är utsatt för luftens tillträde och för vanlig rumstemperatur. Dessa förhållanden bliva naturligtvis alla till nackdel för det nordsvenska fröet med dess låga grobarhet. Den hos detta frö ofta i avsevärd grad observerade eftergroningen, n. b. vid kalljordssådd i plantskolor i nordligt klimat, betyder endast, att en del av fröna först gro under 2:a eller t. o. m. 3:e sommaren efter utsåningen. Även om man räknar med samtliga årens plantuppslag, komma dessa aldrig tillnärmelsevis i närheten av den groningsprocent, som erhålles t. ex. vid groning under 60 dagar i en Jacobsensk apparat. Åtskilligt tyder på att ute i naturen eftergroningen icke spelar någon avsevärd roll annat än på mycket torra hedland med för vatten lätt genomsläpplig jord. På mark, där vatten höst och vår kan stagnera i och på jordens ytlager, måste åtminstone det ogrodda tallfröet i regel bliva förstört genom a t t fröet där u p p r e p a d e g å n g e r k o m m e r a t t frys a i v a t t e n m ä t t a t t i l l s t å n d . Granfröet har funnits hava större motståndskraft mot klimatiska inflytelser av nyssnämnda art, ett av de förhållanden, som otvivelaktigt i väsentlig grad bidraga till att giva granen det övertag över tallen, som kan förmärkas i stora delar av Norrland. Då möjligen min skildring i uppsatsen »Det norrländska tallfröets grobarhet» etc, 1928, av de med groningsförsöken förbundna besvärligheterna på grund av mögelbildningen, kan bibringa den föreställningen, att de vid Statens Skogsförsöksanstalt utförda groningsförsöken skulle givit för

393 låga genomsnittliga resultat, bör jag kanske meddela följande. Efter tillkomsten av den i skogsförsöksanstaltens närhet belägna Centrala Frökontrollanstalten hava alla groningsförsök även med skogsförsöksanstaltens fröprov från och med år 1926 förflyttats dit. För att emellertid utröna, huruvida något systematiskt fel i undersökningssviterna härigenom kunde uppkomma, gjordes sistnämnda år, d. v. s. 1926, samtidigt 30 stycken groningsförsök, 15 med tallfrö och 15 med granfrö, både på Skogsförsöksanstalten och å Centrala Frökontrollanstalten. Analystiden var naturligtvis densamma på båda institutionerna, 60 dagar för tallfröet och 40 dagar för granfröet. Dessa parallellförsök utföllo sålunda: Tallfröprov

Nr 1 » 2 > 3 » 4 » 5 » 6 > 7 » 8 » 9 i 10 > 11 » 12 » 13 . » 14 . » 15

Funnen grobarhetsprocent S. S. C. F.

3 83 14 8 10 73 55 2 30 51 28 64 20 33 71 Summa 545

2 83 16 7 9 73 55 5 38 54 25 55 15 40 62 539

prov

Nr 1 » 2 » 3 » 4 » 5 » 6 » 7 » 8 » 9 » 10 » 11 » 12 » 13 » 14 » 15

Funnen grobarh procent S. S. C. F.

21 36 32 27 68 78 72 82 71 45 35 38 55 25 15 Summa 700

17 35 30 26 65 83 70 76 68 45 21 33 57 21 15 662

Såsom av förestående synes visade 5 prov samma grobarhet på S. S. och C. F., 18 prov bättre grobarhet på S. S. än C. F. samt 7 prov bättre grobarhet på C. F. än på S. S. Då Statens Skogsförsöksanstalt alltså visat sig taga ut groningsprocenterna väl så fullständigt som den enkom för frökontroll avsedda Centralanstalten, torde någon anmärkning icke rättvisligen kunna riktas mot den förra institutionens groningsförsök. Såsom av det föregående framgått försämras för våra skogsträds, och särskilt för tallens, vidkommande den för skogsföryngringen mest primära och väsentliga faktorn av alla, nämligen frötillgången och fröbeskaffenheten, mycket starkt i den mån man med utgångspunkt från Väster- och Norrbottens kustland närmar sig barrskogsgränsen. Ehuru dessa synnerligen sammansatta förhållanden naturligtvis icke gärna låta sig fixeras i bestämda talvärden, torde den proportion mellan barrskogens

394 föryngringsmöjlighet i kustland och lappmark, vilken jag i min förutnämnda uppsats i »Skogen», 1928, tillnärmelsevis angivit såsom 5 : 1 för tallen och 3 : 1 för granen, vara ägnad att giva en grov, ungefärlig bild av förhållandet ifråga. De i specialförsöken ingående direkta försökskulturerna inom Västeroch Norrbottens län. De förut relaterade förhållandena rörande frösättning och fröbeskaffenhet fördyra, såsom omedelbart inses, skogsodlingen i lappmarken gent emot i kustlandet, n. b. om man skall använda ortens frö, vilket, såsom bekant, åtminstone vad tallen angår, anses erforderligt inom ganska snävt begränsade geografiska gränser och höjdlägen. Jag hänvisar härvidlag till Kungl. Domänstyrelsens Cirkulärskrivelse nr 1 av den 7 januari 1928 — ehuru med den anmärkningen, att det isotermsystem för fyramånadersperioden juni—september, vilket där förordas såsom utgångspunkt vid provenienskalkylerna, enligt min uppfattning är mindre tjänligt därför. En bättre bild av den verkliga fördelningen av tallens klimatformer giver med all säkerhet såväl det linjenät, som återgiver årets medeltemperatur (fig. 1) som det, vilket återgiver tiden för sjöarnas isbeläggning (fig. 2). I ett par andra avseenden kan man återigen möjligen rent utav anse, att skogsodlingen i Nordsverige och speciellt lappmarken ställer sig lättare än söderut, nämligen såtillvida, att kulturfälten där i stort sett besväras mindre av hyggesogräs o. d. och att den större uppfrysningsfaran i Nordsverige i många fall torde göra markluckring olämplig. Av de tvenne i Lappland mest utbredda skogstyperna, hedlanden och de starkt råhumustäckta markerna, är kultur visserligen i regel lätt att verkställa å de förra, men de förblivande resultaten härav äro mången gång små eller för lång tid framåt synnerligen ovissa. Just på de nordsvenska hedlanden tycks föryngringen, den naturliga såväl som den konstgjorda, i särskild grad hotas av en del svampsjukdomar m. fl. kalamiteter under ungdomsåren. Detta gör, att man långt ifrån kan vara säker om att en kultur, som till en början ter sig lyckad, verkligen i längden skall förbliva oskadad och giva upphov till ett nytt bestånd. På de starkt råhumusrika, vanligen helt eller övervägande med granskog beväxta markerna, kräver skogsodlingen från början mera mekaniskt arbete. Det förefaller, som om bränningen här skulle komma att spela en betydelsefull roll. Beträffande de i specialförsöken ingående direkta kulturförsöken, så har en sammanställning och slutbearbetning av de omfattande föreliggande resultaten i stort sett ännu icke blivit gjord. Av kartan fig. 28 framgår, dels vilka olika slag av fältförsök, som anordnats, dels den ungefärliga platsen för dessa kulturförsök. Redan en blick på denna karta ger upplysning om huru förhållandevis ringa antalet ytor inom varje

395 särskrild försöksgrupp egentligen är, ett förhållande, v a r p å jag vid upprepadle tillfällen — såväl i års- som 5-årsberättelser ävensom vid a n d r a tillfälllen — sökt fästa uppmärksamheten. Det bör ihågkommas, att specialföirsöken ifråga gälla Norrland i dess helhet, d. v. s. 2/s av hela Sverige, och ingalunda företrädesvis de sämre skogstyperna inom detta område. Vid igångsättandet av dessa försök underströks tvärtom i de till försölksledaren givna direktiven, att försöken i främsta rummet borde r i k t a sig mot de mera produktiva skogstyperna, mindre mot de sämre, föga räntabla. Det gällde att först och främst finna de bästa och billigaste kulturmetoderna i bestånd av den typ, där kulturer överhuvud i förstaa. rummet kunde tänkas v a r a förenliga med en god skogsbruksekonomi.. Av denna anledning hava förhållandevis få fältförsök förlagts till markcer av de lågproduktiva och samtidigt mera svårföryngrade slagen, och cöverhuvud taget kan hela lappmarksområdet sägas v a r a tämligen svagtt representerat i och genom försöken. Även den dag, då hela det n u föreliggande revisionsmaterialet från alla försöksfälten blivit bearbetat och publicerat, kan man ingalunda r ä k n a med att på grundval av direkita, gjorda kulturförsök få en överblick över de relativa svårigheter och kcostnader, som karakterisera skogsodlingen inom å ena sidan området öister och å andra sidan detsamma väster om den av mig på k a r t a n fig. 63 dragna röda linjen. Härtill skulle behövas vida flera och mera spridtda sådana försök inom bådadera områdena. Av vad i det föregående sagts kunna följande mera allmänna sammanfattniingar göras. Barrskogens förnyelse på n a t u r l i g väg möter i lappmarkcen gradvis stegrade svårigheter, ju n ä r m a r e mot t r ä d g r ä n s e n i väster och niorr man kommer. Inom ett bälte längs denna gräns sker den naturliga Ibesåningen med grobart frö blott under särskilt gynnsamma år, skilda aw m å n g å r i g a intervall. E n mycket ansenlig del av Lapplands skogsområide också nedanför nyssnämnda bälte får anses v a r a svårföryngrat. Någom enkel och samtidigt någorlunda riktig gränslinje mellan de svårförymgrade och mindre svårföryngrade m a r k e r n a kan icke dragas, då områdem av olika slag ofta mosaikartat omväxla, men de svårföryngrade m a r k e r n a anses avgjort dominera i det skogsmarksområde, som ligger ovanjför en höjd över havet, som i sydligaste delen av Västerbotten börjar vid o m k r i n g 430 m., men efter hand sänker sig mot norr, så att samma g r ä n s överst i Norrbotten ligger på endast 300 m. höjd eller kanske ä n n u någoit lägre. Också nedanför, d. v. s. öster om n ä m n d a nivå finnas nat u r l i g t v i s områden, vilka av skilda anledningar äro svårföryngrade, men i stomt sett anses mindre svårföryngrade typer av skogsmark förhärska på lägre; nivåer inom lappmarkens östligaste del. Dem i stort sett avsevärt ökade föryngringssvårigheten i lappmarken gent emot h u v u d p a r t e n av Väster- och Norrbottens kustland ä r en av de faktorer, som göra skogsbruket mindre räntabelt inom det förra av dessa

396 områden. Den genomsnittligt långa föryngringstiden bidrager i sin mån nödvändigtvis till hela omloppstidens förlängning, n. b. om fordran på ett uthålligt och ordnat skogsbruk skall upprätthållas. Det är uppenbart, att de i många avseenden ogynnsamma yttre betingelser, varunder det lappländska skogsbruket ofrånkomligt har att arbeta, skulle under en för den enskilde fri lagstiftning locka många skogsägare till att realisera hela sitt svagt räntabla skogskapital för att i bästa fall söka placera det i företag eller landsändar med större avkastningsförmåga. I vad mån en dylik kapitalflykt ur det lappländska skogsbruket är önskvärd eller icke ur nationell och nationalekonomisk synpunkt, faller givetvis utom mitt bedömande. Skall från Statens sida fordran på ett uthålligt bedrivet och någorlunda jämnt avkastande skogsbruk även på de privata hemmanen i Lappland fortfarande kunna bestå, samtidigt med att virkesuttagen ökas, måste kompenserande åtgärder nödvändigt träffas, som gå ut på att fortare och fullständigare skaffa fram återväxten. Jag tror icke, att man därvidlag kan påräkna några större vinster och förbättringar gent emot nu rådande förhållanden blott och bart genom ökad omsorg vid själva avverkningarnas — röjningar, gallringar och övriga s. k. föravverkningar häri inbegripna — bedrivande eller genom markförbättringsåtgärder, utan att därjämte, och framför allt, en stark ökning av skogsodlingsverksamheten är av nöden. På de lappländska kronoparkerna har den årligen skogsodlade arealen 6—7-dubblats under 15-årsperioden 1910—1925. För att möjliggöra en ökning av skogsodlingen bör först och främst stor uppmärksamhet och omsorg ägnas åt insamling av skogsfrö under de år och inom de områden detta är möjligt, samt åt en ändamålsenlig förvaring av detta frö, så att det så länge som möjligt förblir användbart. För själva kulturerna torde i många fall förhållandevis billiga och ringa arbetskrävande metoder med fördel kunna användas med hopp om gott resultat. Ofta synes allt bero därav, att över huvud taget grobart frö tillföres på rätt plats och vid den årstid, då det har störst utsikt att hinna gro, innan väta och frost verka förstörande på detsamma. Såsom bilagor till denna skrivelse medfölja dels ett separattryck ur Norrlands Skogsvårdsförbunds Tidskrift, 1928, h. I, dels 28 st. kartor och grafiska framställningar. Experimentalfältet den 12 april 1929. Edvard

Wibeck.

Innehållsförteckning. Sid.

I. Inledning

1 II. Historik

7 III. översikt av skogligt betydelsefulla naturförhållanden i Norrland och övre Dalarna

28 IV. Arealredogörelse

38 V. Skogstillståndet inom de norrländska länen samt övre delarna av Kopparbergs län, särskilt beträffande under lappmarkslagen lydande fastigheter

47 VI. Avsättningsförhållanden VII. Frågan om avverkningarnas reglerande med hänsyn till sociala förhållanden VIII. Allmänna riktlinjer för en reglering av avverkningarna IX. Föryngringsfrågan

59 70 80 90

A. Återblick 90 B. Föryngringens naturliga förutsättningar 100 1. Skogsmarkens höjdfördelning m. m 100 2. Föryngringens naturliga förutsättningar med hänsyn till fröfrågan 105 3. Föryngringens naturliga förutsättningar med hänsyn till markförhållandena 127 C. Förslag till bestämmelser för föryngringens främjande

144 X. Skogslagens handhavande

162 XI. Kostnader för skogslagens handhavande

182 XII. Lagförslag och särskild motivering 190 A. Förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden 190 B. Förslag till förordning om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i förordningen ang. skogsvårdsstyrelser den 15 juni 1923 204

398 Sid.

C. Förslag till förordning om upphävande av 5 § i förordningen dem 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift 206 D. Särskild motivering till förestående lagförslag 206 XIII. Reservationer A. Särskilt yttrande av hrr Ringstrand, Hermelin och Kallin B. Särskilt yttrande av hrr Lövgren och Carlgren C. Särskilt yttrande av herr Näslund D. Särskilt yttrande av frih. Hermelin

XIV. Bilagor

265 319 330 331 349

1. Redogörelse för sakkunnigas resor under sommaren år 1928 349 2. Areal, virkesförråd och avverkning å skogar under 1915 års lappmarkslag (län och länsdelar) 373 3. Areal, virkesförråd och avverkning å skogar under 1915 års lappmarkslag (sockenvis för Norrbotten) 374 4. Areal, virkesförråd och avverkning å skogar under 1915 års lappmarkslag (sockenvis för Västerbotten) 375 5. Areal, virkesförråd och avverkning å skogar under 1915 års lappmarkslag (sockenvis för Västernorrlands och Kopparbergs län) .... 376 6. Professor H. Hesselmans skrivelse den 31 maj 1929 till sakkunniga °'' 7. Jägmästare E. Wibecks skrivelse den 12 april 1929 till sakkunniga ^79

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1931 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. AllmSn lagstiftning. Rättskipning. Fångvård. Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rätts- Betänkande med förslag Ull lag om vård ar vissa skoga förhållanden. 3. Förslag till konvention mellan Sverige, inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarke m. fl. områden. [10] Danmark, Finland, Island och Norge om inlämnande och verkställighet av domar, m. m. [9]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Industri. Ny värmeledning samt elektrisk belysningsanläggnin i Nationalmuseibyggnaden i Stockholm. [8]

Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning. Kommunikationsväsen. Statens och kommunernas ilnansväsen. Utlåtande ang. utförselbevissystemets verkningar m.m. (51

Point.

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling 1 övrigt. Socialpolitik. Sammandrag av yttranden över 1927 års prästlöneregle Betänkande ined förslag ang. arbetslöshetens motverringssakkunnigas betänkande rörande nya grunde kande genom beredskapsarbeten. [3] för lagstiftningen om prästerskapets ivlöning oc förvaltningen av den därtill anslagna egendomen. Utredning och förslag rörande läroböcker vid de all manna läroverken och med dem jämförliga lärt anstalter. [2[ Utredning och förslag av frågorna om ytterligare Ifl HMiso- och sjukvård. skränknlngar i den nuvarande folkskoleseminaru organisationen samt om statens överUgande av d utav landstingen och vissa städer upprit t hal Ina sim skoleseminarierna m. m, [4]

Försvarsväsen.

Allmänt näringsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Jordbruksutredningens betänkanden. 4. Betänkande ang. åtgärder för fjäderfäskötselns främjande. [6]. 5. Statistisk översikt över det svenska jordbrukets utveckling och läge. [7]

Isaac Marcus Boktr.-A.-B., Stockholm 1931