Utredning och förslag rörande fortsättningsskolans organisation

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

(#*

%** <U

>

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1931:17 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

UTREDNING OCH FÖRSLAG RÖRANDE

FORTSÄTTNINGSSKOLANS ORGANISATION AVGIVNA AV

1929 ÅRS FORTSÄTTNINGSSKOLSAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 1 9

3 1

Statens offentliga utredningar 1931 Kronologisk f ö r t e c k n i n g 1. Sammandrag av yttranden över 1927 års prästlönereg- | 8 Ny värmeledning samt elektrisk belysningsanläggning i Nationalmuseibyggnaden i Stockholm. Stat. Repr.leringssakkunnigas betänkande rörande nya grunder anst. 43 s. K . . _-'.. för lagstiftningen om prästerskapets avlöning och för9 Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rättsvaltningen av den därtill anslagna egendomen. Idun. förhållanden. 2. Förslag till konvention mellan Sverige, 622-s. E . Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande 2. Utredning och förslag rörande läroböcker vid de alloch verkställighet av domar, m. m. Norstedt. 39 s. J u . männa läroverken och med dem jämförliga läroanstal- 10. Betänkande med förslag till lag om vård av vissa skogar ter. Norstedt. 131 s. E . inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker 3. Betänkande med förslag angående arbetslöshetens motm. fl. områden. Marcus, iv, 398 s. J o . verkande genom beredskapsarbeten. Norstedt. 81 s. S. 11. Utredning med förslag angående premiering av välskötta mindre skogsbruk. Hseggström. 66 s. J o . 4. Utredning och förslag av frågorna om ytterligare inskränkningar i den nuvarande folkskoleseminarieorga- 12. 1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till avlöningsreglemente för extra ordinarie och extra nisationen samt öm statens övertagande av de utav tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen landstingen och vissa städer upprätthållna småskolem. m. Norstedt, vj, 131 s. F i . seminarierna m. m. Norstedt. (2), 215 s. E . 13. Utlåtande över utkast till näringslag. Marcus. 28 s. H . 5. Utlåtande angående utförselbevissystemets verkningar 14. Förslag till växellag m. m. Norstedt. 254 s. J u . m. m. Marcus. 25 s. J o . 15. Provdebitering av fyr- och båkavgift samt sjömans6 Jordbruksutredningens betänkanden. 4. Betänkande anhusavgift. Marcus. 64 s. H . gående åtgärder för fjäderfäskötselns främjande. Beck- 16. Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom man, vj, 109 s. J o . det svenska fångvårdsväsendet. Av S. Hagströmer. 7. Jordbruksutredningens betänkanden. 5. Statistisk överMarcus, vj, 162 s. J u . sikt över det svenska jordbrukets utveckling och läge. 17. Utredning och förslag rörande fortsättningsskolans organisation. Hajggström. 94 s. E . Av E. Höijer. Marcus. 74 s. J o .

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstaverna med fetstil utgöra begynnelseboks t ä v e m a t i l l det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . == ecklesiastikdepartementet J o . = ]ordb r u k s ^ p a r t e m e n t e t Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordmng (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1931:17

UTREDNING OCH FÖRSLAG RÖRANDE

FORTSÄTTNINGSSKOLANS ORGANISATION AVGIVNA AV

1929 ÅRS FORTSÄTTNINGSSKOLSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1931 I V A R H.EGGSTRÖMS B O K T R Y C K E R I

A. B.

Till Herr Statsrådet

och Chefen för

Ecklesiastikdepartementet.

Genom beslut den 5 juli 1929 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att dels tillkalla högst fyra sakkunniga för att inom departementet biträda med en av riksdagen i dess skrivelse den 25 m a j 1929, nr 214, begärd utredning angående r ä t t för sådana lärjungar från heltidsläsande folkskolor, som med fullständigt avgångsbetyg genomg å t t sjunde klass, i vilken tillämpats för dylik klass särskilt utarbetad kursplan, att erhålla befrielse från fortsättningsskolplikt, ävensom verkställa utredning och avgiva yttrande och förslag över andra i samband med den av riksdagen äskade utredningen uppkommande frågor rörande fortsättningsskolans organisation, dels utse en av de sakkunniga att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar, dels ock, om så skulle visa sig erforderligt, tillkalla särskild sekreterare eller uppdraga åt en av de sakkunniga att tillika tjänstgöra såsom sekreterare. Den 6 juli 1929 beslutade dåvarande departementschefen jämlikt n ä m n d a bemyndigande att såsom sakkunniga för verkställande av ifrågavarande utredning tillkalla ledamoten av riksdagens andra kammare l a n t b r u k a r e n Sven Bengtsson, Norup, ledamoten av riksdagens andra k a m m a r e ombudsmannen August Vilhelm Sävström, Bollnäs, ledamoten av riksdagens första k a m m a r e hemmansägaren K a r l Emil Andersson, Eliantorp, och ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören Birger Petersson, Lerbäcksbyn. Åt Bengtsson uppdrogs att såsom ordförande leda sakkunnigas förhandlingar. Såsom sekreterare hos de sakkunniga har jämlikt departementschefens bemyndigande tjänstgjort undervisningsrådet J. E. Engvall. Innebörden av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget framgår av föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 5 juli 1929. Departementschefen y t t r a d e bland a n n a t : »Bestämmelserna rörande fortsättningsskolans anordning h a v a efter sin tillkomst år 1918 sedermera blivit underkastade väsentliga jämkningar. Dels har övergångstiden för den obligatoriska fortsättningsskolans genomförande utsträckts utöver vad från början var beräknat, dels hava vissa modifikationer vidtagits i avseende å fortsättningsskolekursens längd, dels ock hava andra förändringar kommit till stånd beträffande fortsättningsskolans anordning och undervisningstidens förläggning, alla

avsedda att underlätta fortsättningsskolans anpassning efter förhållandena på olika orter. Vid genomförande av de ändringar i fortsättningsskolans organisation, som sålunda av riksdagen beslutats, hava betydande meningsskiljaktigheter kommit till uttryck, och vitt skilda uppfattningar torde alltjämt göra sig gällande i avseende å den lämpligaste organisationen av denna skolform. Det synes mig angeläget att söka tillse, i vad mån man kunde erhålla en anordning av denna skoltyp, genom vilken möjlighet kunde vinnas för ett skäligt hänsynstagande till dessa skiftande uppfattningar. Därvid bör dock eftersträvas, att fortsättningsskolans betydelsefulla uppgift ej varder rubbad eller att en ändrad organisation ej medför försämringar i resultatet av denna skolas undervisning. Men av vikt är att utröna, huruvida ej en smidigare anpassning av fortsättningsskoleundervisningen efter förhållandena på olika orter skulle kunna ernås, varigenom säkerligen mycket av det motstånd, som rests mot denna skolform, skulle kunna avvändas och skolan, ostörd av oupphörligt återkommande ändringar i dess organisation, skulle kunna vinna i konsolidering och följaktligen gå en lugn utveckling till mötes. Jag vill vidare erinra om ett sedan någon tid under Kungl. Maj:ts prövning vilande ärende angående en centralisering av fortsättningsskoleväsendet — huvudsakligen gående ut på att i glest befolkade trakter av landet möjliggöra ett sammanförande av de skolpliktiga barnen till ett färre antal skolor genom att av statsmedel bestrida kostnaderna för skolskjutsar eller inackordering. I denna fråga har skolöverstyrelsen den 29 september 1928 avgivit utlåtande och förslag, över vilket vidare statskontoret den 22 november 1928 yttrat sig. Detta spörsmål synes mig tarva en närmare omprövning och i allt fall en mera ingående utredning, innan förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen. Det synes mig ej minst ur synpunkten av fortsättningsskolans framtida utveckling önskligt att med den av innevarande års riksdag begärda utredningen rörande befrielse i visst fall från plikten att genomgå fortsättningsskola kombineras en undersökning angående vissa andra av mig nu antydda spörsmål i fråga om fortsättningsskolans organisation.» Sakkunniga sammanträdde första gången den 20 augusti 1929. Med vederbörligt tillstånd hava samtliga eller några av de sakkunniga, åtföljda av sekreteraren, i studiesyfte besökt följande trakter: I december 1929 skoldistrikt i sydöstra Skåne, i januari 1930 Borås stad, skoldistrikt å landsbygden i södra delen av Älvsborgs län, Ängelholms stad och trakten däromkring samt Malmö stad, i mars månad 1930 Spånga och i april Eskilstuna stads skoldistrikt samt slutligen i juli månad 1930 ett flertal skoldistrikt inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Under resorna till Skåne, Borås, Eskilstuna och Spånga hava sakkunniga särskilt tagit kännedom om folk- och fortsättningsskolväsendets organisation, där folkskolan är sjuårig heltidsläsande enligt A-form eller

5 B-form. F ö r undersökningar angående lämplig organisation av den forts a t t a undervisningen, där folkskolan är halvtidsläsande, besöktes i Älvsborgs län såväl sexåriga som sjuåriga halvtidsläsande folkskolor. Studieresan till Norrland avsåg i främsta rummet utredningar angående fortsättningsskolväsendets centralisering. Under resorna hava sakkunniga besökt sammanlagt 36 skoldistrikt och i alla dessa distrikt rådgjort med skolråd eller skolstyrelse och även med lärare och andra för skolväsendet intresserade personer. Vederbörande statens folkskolinspektör har i allm ä n h e t åtföljt de sakkunniga och lämnat erforderliga upplysningar. Enligt särskilt uppdrag har sakkunnigas ordförande under fyra d a g a r företagit resor inom Kristianstads och Malmöhus län för att studera den av International Education Board delvis bekostade klubbverksamheten bland jordbrukarungdomen. Angående denna studieresa avgavs särskild redogörelse den 11 september 1930. Med vederbörligt tillstånd kallades samtliga statens folkskolinspektörer och de kommunala folkskolinspektörerna i städer, som ej deltaga i landsting, till sammanträde med sakkunniga den 30 november 1929. Vid samm a n t r ä d e t förekommo ingående överläggningar angående fortsättningsskolväsendets organisation. Angående centraliseringsfrågan rådgjorde sakk u n n i g a vid sammanträde den 28 april 1930 med ett antal riksdagsmän från Norrland. I övrigt hava sakkunniga flera gånger konfererat med överdirektören W. Ekeroth angående förhållandet mellan lantbruksklubb a r n a och fortsättningsskolan samt med konsulenten hos skolöverstyrelsen Ingeborg Walin och a n d r a på ifrågavarande område erfarna personer. F ö r att tagas under övervägande vid fullgörandet av det åt de sakk u n n i g a lämnade uppdraget hava till de sakkunniga överlämnats följande handlingar: Riksdagens skrivelse den 25 maj 1929, nr 214, med skolöverstyrelsens underdåniga y t t r a n d e den 18 juni 1929 i anledning av n ä m n d a riksdagsskrivelse; Skolöverstyrelsens underdåniga framställning den 28 december 1926 angående anordnande i vissa fall av fortsättningsskola j ä m v ä l för mindre folkskolas lärjungar m. m. samt statskontorets underdåniga utlåtande den 3 februari 1927 över framställningen; Skolöverstyrelsens underdåniga utredning och förslag den 28 september 1928 angående fortsättningsskolväsendets centralisering jämte statskontorets underdåniga u t l å t a n d e däröver den 22 november 1928; Skolöverstyrelsens underdåniga utredning och förslag den 28 februari 1927 angående åtgärder mot s. k. skolstrejker samt däröver hörda myndigheters underdåniga utlåtanden; Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts underdåniga skrivelse den 24 juli 1930 angående International Education Boards lantbruksklubbarbete bland landsbygdens ungdom;

6 Underdånig framställning från målsmän för vissa m i n d e r å r i g a i Ekeby församling angående befrielse från vidare skolgång i fortsättningsskolan samt vederbörande myndigheters i anledning d ä r a v avgivna underdåniga y t t r a n d e n med framhållande av vissa önskemål i fråga om jämkningar i gällande bestämmelser angående fortsättningsskolplikt; Skolöverstyrelsens underdåniga hemställan den 31 m a r s 1931 med anledning av skrivelse från skolrådets ordförande i Söderby-Karls skoldistrikt angående ändrade grunder för tilldelande av statsbidrag till skolskjutsar; Underdånig framställning den 9 april 1931 från Härslövs församlings fortsättningsskolstyrelse angående befrielse från skyldighet att i n r ä t t a tvåårig fortsättningsskola. Därjämte har av Kristligt-nationella riksdagsgruppen till sakkunnigas förfogande ställts materialet från en genom utsändande av frågeformulär till omkring 350 skolrådsordförande år 1929 verkställd undersökning angående fortsättningsskolan, varförutom skrivelser rörande fortsättningsskolväsendets organisation inkommit från ett flertal skolmyndigheter, föreningar och enskilda. Sedan de sakkunniga nu avslutat sitt utredningsarbete, få de härmed vördsamt överlämna utredning och förslag rörande fortsättningsskolans organisation. Stockholm den 29 maj 1931. Sv. AUG. SÄVSTRÖM.

BENGTSSON.

KARL ANDERSSON.

BIRGER PETERSSON.

/ J. E.

Engvatt.

BETÄNKANDE. 1. Kort översikt av fortsättningsskolans uppkomst och utveckling. Redan i vårt lands första folkskolestadga av år 1842 antyddes, att under- Frivillig visning borde meddelas även den ungdom, som avgått från folkskolan, och / o r ^ " ^ s år 1864 utfärdades ett kungl. cirkulär, genom vilket skolråden ålades tillse, att för de barn, som avgått från folkskolan, tillfälle bereddes att på bestämda tider under lärares ledning dels underhålla redan förvärvade kunskaper, dels ock däri ytterligare förkovra sig. Den på grund härav anordnade undervisningen hade i allmänhet karaktären av repetitionsförhör, och någon egentlig betydelse fick knappast fortsättningsskolan förrän 1877 års riksdag beviljat statsbidrag till avlönande av lärare vid fortsättningsskolor och Kungl. Maj:t i samband därmed utfärdat vissa föreskrifter angående skolans verksamhet. Enligt dessa föreskrifter, som i stort sett oförändrade gällde till och med år 1918, förelåg icke skyldighet för skoldistrikten att inrätta fortsättningsskolor, och icke heller hade lärjungarna skyldighet att deltaga i den fortsatta undervisningen, där sådan anordnades. Fortsättningsskolan var således fullt frivillig från såväl skoldistriktens som lärjungarnas sida. Häri skedde dock år 1917 den förändringen, att skoldistrikten erhöllo befogenhet besluta, att samtliga barn inom skoldistriktet, vilka genomgått den för folkskolan bestämda lärokursen eller inhämtat motsvarande kunskaper, skulle vara pliktiga att under högst 360 timmar deltaga i den fortsatta undervisningen. I verklig mening obligatorisk blev fortsättningsskolan i vårt land genom Fortsättningsbeslut av 1918 års riksdag. Enligt den på grund av nämnda riksdagsbeslut MiTtorist av Kungl. Maj:t den 16 september 1918 utfärdade stadgan för fortsättningsskolan är nämligen varje skoldistrikt skyldigt att upprätta en eller, där förhållandena sådant påkalla och medgiva, flera fortsättningsskolor, och envar lärjunge, som med fullständigt avgångsbetyg lämnat den egentliga folkskolan eller på annat sätt inhämtat motsvarande kunskaper, är pliktig inträda i fortsättningsskolan, såvida han ej åtnjuter annan jämförlig undervisning. För lärjungar, som genomgått mindre folkskola, skall mindre fortsättningsskola anordnas, och lärjungar, som genomgått folkskola utan att erhålla fullständigt avgångsbetyg, skola hänvisas till repetitionsskola. Mindre fortsättningsskolor och repetitionsskolor sammanföras under den gemensamma benämningen ersättningsskolor. Beträffande fortsättningsskolplikten i övrigt bestämdes 1918 bland annat, att den efter beslut av vederbörande skoldistrikt skall omfatta minst 360 och

8 högst 540 timmar, fördelade på två — undantagsvis efter särskilt medgivande tre — årskurser, dock att skolplikten i varje fall upphör, d å den skolpliktige fyllt 18 år. Ändrade beNu n ä m n d a grundläggande bestämmelser hava genom riksdagens beslut »tämmelser 3925 o c h 1928 ändrats därhän, att fortsättningsskolan kan, d ä r den granårs fortsätt- das på sjuårig folkskola, anordnas med allenast en årskurs. Lärotiden 1 ningsskola. s å d a n ettårig fortsättningsskola skall omfatta minst 360 t i m m a r men kan efter prövning av skolöverstyrelsen begränsas till 180 t i m m a r för lärjungar, som genomgått antingen sjunde årsklassen i heltidsläsande folkskola, åttonde klassen i halvtidsläsande folkskola eller en årskurs i folkskolans högre avdelning. Vid denna prövning skall skolöverstyrelsen tillse, att undervisningen under sjunde respektive åttonde folkskoleåret samt i förekommande fall första året av folkskolans högre avdelning så ordnas, att under detsamma inhämtas minst så mycket av det för ifrågavarande typ av fortsättningsskola särskilt föreskrivna kunskapsstoff, som eljest skulle hava inhämtats under det första året av fortsättningsskolan. Därjämte beslutade 1928 års riksdag, att undervisningen i fortsättningsskolan må efter medgivande av Kungl. Maj:t k u n n a till en del förläggas till det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan. Den obligatoAngående den tid, inom vilken den obligatoriska fortsättningsskolan riska fortsätt- skulle v a r a allestädes införd, bestämde 1918 års riksdag, a t t skoldistrikten ningsskolan numera in- skulle senast vid utgången av å r 1924 hava på sätt i stadgan föreskrives förd i alla ordnat den fortsatta undervisningen, såvida icke Kungl. Maj:t i större skoldistrikt.

eller mindre m å n för viss tid medgivit skoldistrikt befrielse från vad enligt stadgan eljest ålåge distriktet. Genom beslut av 1923 års riksdag utsträcktes övergångstiden till utgången av år 1926. Under år 1927 eller senast 1928 hava fortsättningsskolor inrättats i samtliga skoldistrikt, som ej redan tidigare ordnat den fortsatta undervisningen, och under år 1929 infördes följaktligen fortsättningsskolans a n d r a årskurs även i de skoldistrikt, där m a n i det längsta dröjt med att u p p r ä t t a fortsättningsskolor. Uppskov med fortsättningsskolpliktens ikraftträdande har icke behövt ifrågakomma beträffande skolområden med egentliga folkskolor. Men ett jämförelsevis stort antal skoldistrikt i övre Norrland har av Kungl. Maj:t för viss tid befriats från skyldigheten att anordna fortsatt undervisning inom de skolområden, där folkskolundervisningen meddelas i mindre folkskolor. Dessa medgivanden u t g å i regel med läsåret 1931—1932. Föreslagna Utöver de redan beslutade förändringar av 1918 års fortsättningsskola, för viIka n a r o v a n av%fJrTsätl redogjorts, h a r ett flertal förslag, avseende mer eller ning8skolvä- m i n d r e genomgripande ä n d r i n g a r av skolans organisation eller beträfsendet. fan^e skolplikten, framkommit. P å grund av de vid 1927 års riksdag väckta motionerna I : 27 och I I : 41, åsyftande att bereda lärjungar i repe-

fÖ

9 titionsskola möjlighet att fullgöra hela skolplikten under läsåret närmast efter det, under vilket de avgått från folkskolan, hemställde riksdagen hos K u n g l . Maj:t om utredning rörande denna angelägenhet. Samma riksdag anhöll i anledning av motion I I : 269, att Kungl. Maj:t m å t t e taga under omprövning, huruvida sådana ändringar borde vidtagas i folkskolans undervisningsplan, att det sjunde skolårets kursplan komme att i n r y m m a j ä m v ä l den kurs, som nu tillhör den tvååriga fortsättningsskolans undervisning. Slutligen anhöll 1929 års riksdag på grund av förslag, som framk o m m i t genom motionerna 1:18 och I I : 34, i skrivelse nr 214 hos Kungl. Maj:t om utredning och förslag angående rätt för sådana lärjungar från heltidsläsande folkskolor, som med fullständigt avgångsbetyg genomgått sjunde klass, i vilken tillämpats för dylik klass särskilt utarbetad kursplan, att erhålla befrielse från fortsättningsskolplikt. Övriga genom motioner i riksdagen framförda förslag rörande ändring av fortsättningsskolans organisation eller av bestämmelserna angående fortsättningsskolplikten h a v a icke föranlett positiva beslut av riksdagen. De sålunda icke bifallna motionerna hava huvudsakligen åsyftat: begränsning, där folkskolan är sjuårig halvtidsläsande, av fortsättningsskolplikten till en årskurs, omfattande 300 timmar (1928 I I : 426) eller 180 t i m m a r (1928 I : 243 och I I : 428); begränsning, även där folkskolan är sexårig, av fortsättningsskolplikten till en årskurs (1925 I I : 62), varvid undervisningen borde minskas till 240 t i m m a r (1926 I I : 90) eller, med avseende allenast å landsbygden, till 180 t i m m a r (1929 1:143 och I I : 243); beredande av vidgad befogenhet för de lokala skolmyndigheterna att bevilja enskilda lärjungar befrielse från fortsättningsskolplikt (1926 1:175 och I I : 90 samt 1929 I I : 193); samt slutligen centralisering av fortsättningsskolväsendet (1927 I I : 270).

2.

F o r t s ä t t n i n g s s k o l a n och den sjuåriga h e l t i d s l ä s a n d e folkskolan.

N ä r 1918 års fortsättningsskola planlades och beslutades, framhölls det Fortsättningsmed styrka, att det gällde att åstadkomma en ungdomsskola, en skola, som ^dlmsskola9' förmedlade de minderårigas övergång från skolan till begynnande förvärvsarbete. Det rådde fullständig enighet om att en sådan skola måste i viss m å n hava en a n n a n k a r a k t ä r än barndomsskolan (folkskolan) och att undervisningen i fortsättningsskolan borde i stor utsträckning avse något annat, än vad som ingår i folkskolans lärokurser. I fortsättningsskolan borde lärjungarna föras n ä r m a r e det praktiska arbetslivet och göras förtrogna med dess uppgifter på ett för deras ålder lämpligt sätt. Även skulle de unga bibringas en fullständigare kunskap om det samhälle, :' vilket de leva, och v a r s angelägenheter de snart skola såsom fullmyndiga

10 medborgare handhava. Arbetskunskap och medborgarkunskap blevo därför fortsättningsskolans huvudämnen, åt vilka den största delen av lärotiden skulle ägnas. Någon ändring av fortsättningsskolans här ovan i allra största korthet antydda allmänna p r o g r a m har icke ifrågasatts och torde icke heller v a r a önskvärd. F ö r sakkunniga har det därför gällt att i enlighet med givna direktiv utreda, i vad mån fortsättningsskolan med bibehållande av sin k a r a k t ä r av ungdomsskola skulle kunna på ett ändamålsenligare sätt anpassas efter förhållandena å de olika orterna och därigenom de fortsättningsskolplikten åtföljande olägenheterna för den enskilde minskas. Därvid hava sakkunniga haft att i främsta rummet utreda och t a g a ställning till frågan, huruvida den fortsatta undervisningen kan helt förläggas till sjunde klassen i heltidsläsande folkskolor. För erhållande av den mest omedelbara kännedom om de sjuåriga folkskolorna och om förutsättninga r n a för ett införande i sjunde klassen även av den eljest för fortsättningsskolan avsedda lärokursen hava sakkunniga besökt ett jämförelsevis stort antal skoldistrikt, inom vilka finnas sjuåriga folkskolor av A- eller B-form. Dessa studieresor hava sakkunniga funnit i hög grad ägnade att klargöra de invecklade pedagogiska, organisatoriska och ekonomiska problem, som äro förknippade med den ifrågasatta förändringen av skolväsendet. B-skolans I skolor av B-form har läraren som bekant att samtidigt undervisa lärforutsattmn- j m l g a r { flera årsklasser. Så t. ex. undervisas i sjuklassig folkskola av

gar att over- J

°

.

taga fortsätt- första B-formen (den bäst lottade B-skolan) femte, sjätte och sjunde klasmngsskolans g e r n a tillsammans. För att detta skall kunna ske, måste i stor utsträckuppgifter.

ning s. k. kursväxling tillgripas, vilket innebär, att hela den för de t r e årsklasserna avsedda lärokursen i visst ämne uppdelas i tre ungefär lika delar, och att alla t r e klasserna ett år läsa en sådan del, följande året den andra delen och året därefter den tredje delen. Denna anordning medför, att ett visst kursmoment, t. ex. Amerikas geografi, kommer att av en del lärjungar inhämtas i femte årsklassen, av andra i sjätte och av åter a n d r a i sjunde klassen, beroende på vilket år av växelkursperioden lärjungarna inträda i avdelningen. Emellertid kan icke lärostoffet i dess helhet p å detta sätt inordnas i kursväxlingen. E n del kursmoment måste alltid inhämtas av l ä r j u n g a r n a i femte klassen, andra mera svårfattliga moment böra föreläggas sjunde klassen ensamt. Vissa timmar måste läraren därför ägna sig huvudsakligen åt en klass, medan de andra få arbeta mera på egen hand (tysta övningar), men det ligger i sakens natur, att arbetet icke kan i alltför stor utsträckning ordnas på n u senast angivna sätt. Särskilt är det i sjuåriga skolor av B 2-form, där läraravdelningen består av inte mindre än 5 årsklasser, förenat med nästan oöverstigliga svårigheter att meddela undervisning, avsedd allenast för en viss klass. Nu påpekade förhållanden måste enligt sakkunnigas mening noga be-

11 aktas, då införande i B-skolornas sjunde klass av fortsättningsskolans lärokurs ifrågasattes. Att låta någon större del av fortsättningsskolkursen ingå i B-skolornas kursväxling kan icke tillrådas. E n sådan anordning skulle medföra, att flertalet lärjungar skulle få sig förelagt att inhämta fortsättningsskolkursen redan i femte eller sjätte klassen; således långt innan de genomgått den egentliga folkskolans kurs. Det må i detta samm a n h a n g erinras om att det ända sedan 1877 varit föreskrivet, att till fortsättningsskolorna må lämnas tillträde endast för lärjungar, som fullständigt genomgått folkskolan. H ä r i bör enligt sakkunnigas mening någon ä n d r i n g icke ske. Kan alltså fortsättningsskolans kurs icke ingå i femte —sjunde klassernas kursväxling, återstår att söka bereda läraren möjlighet meddela lärjungarna i sjunde klassen särskild undervisning i sådan omfattning, att de kunna anses hava inhämtat den för fortsättningsskolan eljest avsedda lärokursen. Denna motsvarar en lärotid av minst 360 timmar. Man torde dock kunna utgå ifrån att läraren icke skulle behöva ä g n a fullt så många timmar åt särskild undervisning av sjunde klassens lärjungar, eftersom dessa under den med de övriga klasserna i avdelningen gemensamma undervisningen i de egentliga folkskoleämnena förvärva en del kunskaper, som kunna anses motsvara vad som eljest inhämtas i fortsättningsskolan. Men man kan å andra sidan icke bortse från den omständigheten, att läraren vid sin för sjunde klassen ensamt avsedda undervisning i någon mån hindras därav, att han samtidigt måste leda och övervaka de lägre klassernas tysta övningar. I alla händelser synes fortsättningsskolkursen icke kunna meddelas lärjungarna i B-skolans sjunde klass, såvida icke de lägre klasserna i undervisningsavdelningen i väsentligt större utsträckning, än vad n u ä r fallet, sysselsättas med tysta övningar. Därmed skulle emellertid resultatet av dessa klassers undervisning allvarligen äventyras. Sakkunnigas undersökningar hava i detta avseende bestyrkt riktigheten av vad som framhållits i motionen 1:18 vid 1929 års riksdag, nämligen att det är ogörligt, att i en sjunde klass i en skola av någon av B-formerna meddela fortsättningsskolans kunskapsstoff u t a n att undervisningen i de övriga klasserna därigenom blir lidande. Sakkunniga utgå alltså i det följande ifrån att bägge årens fortsättningsskolkurser icke kunna förläggas till sjunde klass av B-form. Helt visst möter det inte lika stora svårigheter att förlägga fortsätt- Kan Å-skolas ningsskolkursen till sjunde klassen i en folkskola av A-form som till mot- i^äUa^aUsvarande klass i en B-skola, eftersom läraren i A-skolan icke samtidigt män fortsättmn sskola? undervisar mera än en årsklass. I varje fall torde fortsättningsskolans 9 kurs i läroämnena modersmålet och naturkunnighet kunna med relativt tillfredsställande resultat meddelas i A-skolans sjunde klass. Undervisningen i medborgarkunskap borde helst meddelas l ä r j u n g a r n a vid en högre ålder ä n som n u sker, och givetvis blir denna undervisning m e r a

12 lidande, ju yngre lärjungarna äro. Skillnaden i ålder mellan lärjungarna i fortsättningsskolans andra årskurs och lärjungarna i sjunde klassen är därför ägnad att försvaga resultatet av den till sjunde klassen förlagda undervisningen, särskilt i medborgarkunskap. Likväl torde man, om nian helt bortser från fortsättningsskolans uppgift att vara ett stöd för de minderåriga, tills de uppnått en något större mognad, kunna anse, att en sjunde klass, anordnad enligt A-form, kan på ett någorlunda tillfredsställande sätt ersätta en allmän fortsättningsskola.

Den yrkesbe- Fortsättningsskolans kanske viktigaste undervisningsämne är emellerIfttringisko- t i d arbetskunskapen. Vilken betydelse detta ämne tillmätes, framgår lans betydelse, därav, att åt detsamma anslås i de yrkesbestämda fortsättningsskolorna minst hälften men i regel omkring två tredjedelar av lärotiden. Så vitt sakkunniga kunnat inhämta, har det också nästan undantagslöst visat sig, att, där fortsättningsskolan gjorts yrkesbestämd och där man hunnit bemästra de svårigheter, som alltid under den första tiden inställa sig, undervisningen i arbetskunskap har tillvunnit sig allmänt erkännande. Sakkunniga hava under sina studieresor fått ett starkt intryck av att det råder en vitt utbredd önskan, att skolväsendets organisation blir sådan, att införandet av undervisning i arbetskunskap i möjligaste mån underlättas. Särskilt påfallande har intresset visat sig vara beträffande flickornas undervisning i husligt arbete, och i vidsträckta kretsar gör sig den meningen gällande, att man bör eftersträva en sådan organisation av den fortsatta undervisningen, att samtliga flickor kunna komma i åtnjutande av undervisning i husligt arbete. Även sakkunniga hava funnit, att ehuru det på grund av lärjungarnas ålder och andra omständigheter i den yrkesbestämda fortsättningsskolan kan meddelas allenast mycket elementär yrkesundervisning, stundom utan åtföljande av praktisk handledning i yrkesarbete, och ehuru en tillfredsställande yrkesutbildning således icke kan ifrågasättas i denna skola, så är likväl undervisningen i arbetskunskap, rätt bedriven, av stort värde för de unga, av vilka blott ett ringa fåtal kan komma i tillfälle att i lärlings-, yrkes-, lantmanna- eller andra motsvarande skolor erhålla en fullständigare utbildning. Sakkunniga hava därför ansett sig böra ägna särskild uppmärksamhet åt frågan, huruvida fortsättningsskolans ersättande med en sjunde folkskoleklass av A-form skulle vara ägnad att befordra eller motverka den fortsatta undervisningens utveckling i allmänt önskad riktning, nämligen så att undervisningen i arbetskunskap alltmera kommer till sin rätt.

Arbetskunska- Eftersom undervisningen i arbetskunskap bör ansluta sig till det praknande %Tfolk- t i s k a arbete, som sannolikast kan komma att bliva lärjungarnas framtida skolanssjunde sysselsättning, uppstår ett jämförelsevis stort antal olika typer av yrkesklass. bestämda fortsättningsskolor. De allmännast förekommande äro sådana, i

13 vilka meddelas undervisning i husligt arbete, i jordbruk med binäringar (skogsbruk, trädgårdsskötsel m. m.), i handel, i järnmanufaktur, i bergsbruk och järnhantering samt i snickeri. Då yrkesbestämd fortsättningsskola i anslutning till jordbruk och skogshantering endast undantagsvis förekommer i samhällen av sådan storlek, att folkskolan där är anordnad enligt A-form, föreligger icke anledning närmare ingå på spörsmålet, huruvida undervisningen i jordbruk skulle kunna överföras till sjunde klassen av sådan folkskola. Bland de övriga nämnda fortsättningsskolorna kan säkerligen den i anslutning till handel lättast ersättas med en sjunde klass. Det för en sådan fortsättningsskola avsedda kunskapsstoffet är nämligen åtminstone delvis av den beskaffenhet, att det kan meddelas även i en jämförelsevis fulltalig skolavdelning och tämligen oberoende av om klassen består av både gossar och flickor. En förutsättning för att denna undervisning skall kunna förläggas till sjunde klassen är dock, att klassläraren är behörig att undervisa i ämnet, vilket för närvarande torde vara fallet med endast ett fåtal i sjunde klassen tjänstgörande lärare. För undervisningen i den arbetskunskap, som avses i de övriga här ovan omnämnda yrkesbestämda fortsättningsskolorna, måste lärjungarna fördelas i smärre grupper; gossar och flickor kunna icke heller undervisas tillsammans. Arbetskunskapen kan således icke här inordnas i den undervisning, som klassläraren har att meddela den samlade sjunde klassen. I den mån ämnet är av den beskaffenhet, att det med fördel kan behandlas under jämförelsevis korta arbetsperioder, 1 a 2 timmar åt gången, kunna visserligen lärjungarna, fördelade i grupper, undervisas i arbetskunskap en eller annan dag i veckan under eftermiddagarna eller på annan tid, då de ej äro förhindrade av klassundervisningen. Men ordnas undervisningen på detta sätt, tvingas man att starkt begränsa tiden för de olika grupperna, och man kan knappast annat än i undantagsfall förvänta ett tillfredsställande resultat av en på detta sätt anordnad undervisning i arbetskunskap. Skall tillräcklig tid för undervisningen i arbetskunskap ernås, blir det nödvändigt att i erforderlig utsträckning befria lärjungarna gruppvis från den undervisning med den samlade klassen, vari de eljest skulle deltaga. I synnerhet blir detta fallet, då flickorna undervisas i hushållsgöromål. Denna undervisning måste nämligen fortgå 5 a 6 timmar i följd varje gång, alltså under en tid, som tämligen nära motsvarar en hel skoldag. Tillfälle att deltaga i denna undervisning kan beredas flickorna endast genom befrielse från klassundervisningen antingen i det närmaste en hel dag i veckan under hela läsåret eller också fullständigt under omkring sex veckor i följd. Den förra anordningen kan bäst tilllämpas i stora samhällen, där antalet avdelningar blir så stort, att lärarinna i hushållsgöromål får full tjänstgöring. I andra samhällen får nog i regel kursen i hushållsgöromål för varje grupp sammanföras till om-

14 kring sex veckor, under vilken tid l ä r j u n g a r n a icke deltaga i sjunde klassens undervisning. E n flickklass med mer ä n 30 l ä r j u n g a r bör vid undervisning i hushållsgöromål uppdelas på 3 grupper; är klassen mindre, k a n man nöja sig med 2 grupper. Består åter klassen, som ofta är fallet, av både gossar och flickor, ökas antalet grupper, särskilt om m a n vill bereda även gossarna undervisning i arbetskunskap eller vill tillmötesgå önskemål angående undervisning i arbetskunskap av flera olika slag. I m d a s t i de större stadssamhällena är det möjligt att anordna undervisningen i arbetskunskap så, att de olika smågrupperna i klassen samtidigt erhålla undervisning i ämnet. Härför fordras nämligen ofta flera fullt utrustade lokaler för fackundervisningen och flera facklärare, som samtidigt stå till förfogande, t. ex. t r e skolkök och t r e skolkökslärarinnor. Dessa förutsättningar äro endast undantagsvis för handen, och därför måste grupperna i regel undervisas i arbetskunskap på skilda tider. Förlägges nu skolköksundervisningen för var och en av g r u p p e r n a i en på t r e grupper delad flickklass till en dag i veckan, återstår det blott 3 d a g a r i veckan för den odelade klassundervisningen. P å g å r däremot skolköksarbetet för varje grupp 6 veckor i följd, får den egentliga klassundervisningen endast 16 % veckor av läsåret till sitt förfogande. I det ena som det andra fallet kommer klassläraren att under hälften eller mera av lästiden undervisa blott en del av klassen, och han nödgas därför gång efter a n n a n genomgå samma kursmoment för att på det sättet bereda samtliga lärjungar tillfälle att i n h ä m t a det väsentligaste av kursen. Sakkunniga finna en sådan organisation av sjunde klassen synnerligen otillfredsställande. Splittringen av klassen måste i hög grad förrycka klassens normala arbete och försämra resultatet av detsamma. Undervisningen i arbetskunskap är också i verkligheten förlagd icke till sjunde klassen u t a n till särskilda vid sidan av klassen anordnade kurser under ledning av facklärare. Skulle anordningen genomföras i större utsträckning, komme den att få en ekonomisk innebörd, som enligt sakkunnigas mening måste tillmätas betydelse. Klasslärarens avlöning måste givetvis utgå u t a n hänsyn till att h a n långa tider undervisar endast en del av klassen; den särskilda läraren i arbetskunskap måste likaledes avlönas, vilket innebär, att för lärjungarnas undervisning under viss tid dubbel lärarlön kommer att utgå. Kostnaderna bliva därför fullt ut lika stora, som om l ä r j u n g a r n a först genomginge en fullständig sjunde klass och därefter en fortsättningsskolkurs, men resultatet måste otvivelaktigt bliva betydligt sämre, eftersom lärjungarnas undervisningstid avsevärt minskas och dessutom endast med svårighet k a n utnyttjas. Fortsättnings- Av det nu senast anförda framgår, att det i regel är förenat med stora lämpadbföt organisatoriska svårigheter och betydande kostnader i förhållande till den undervisnin- effektiva undervisningstiden att meddela undervisning i arbetskunskap i gen i arbetskunskap.

15 samband med undervisningen i sjunde klassen. Dessa olägenheter skulle u t a n tvivel medföra, att arbetskunskapen komme att starkt begränsas och mångenstädes helt utelämnas, om sjunde klassen finge ersätta fortsättningsskolans bägge årskurser. Därmed skulle emellertid den fortsatta undervisningen berövas sitt värdefullaste innehåll. Anordningen bör därför icke tillgripas utan tvingande skäl. De här framförda, allvarliga farhågorna rörande arbetskunskapens ställning, om den fortsatta undervisningen helt förlägges till sjunde klassen, grunda sig på vunna erfarenheter. I samband med införandet av sjuårig folkskola har under de senare åren ett flertal skoldistrikt anhållit om medgivande att beträffande sjunde klassen få göra vissa avvikelser från de i undervisningsplanen för rikets folkskolor fastställda läroämnena och kurserna. Dessa framställningar hava uteslutande avsett tillgodoseende av teoretiska ämnen. I intet fall h a r skoldistrikt, enligt vad de sakkunniga inhämtat, begärt att få till sjunde klassen förlägga undervisning, motsvarande fortsättningsskolans arbetskunskap, utöver vad som enligt undervisningsplanen kan förekomma i vilken folkskola som helst. Detta beror icke på bristande intresse för ämnet u t a n p å svårigheten att inordna detsamma i sjunde klassen, vilket bäst framgår av fortsättningsskolans raskt fortgående utveckling från allmän till yrkesbestämd, och detta icke minst där folkskolan är sjuårig. Förhållandena inom Sydskånes östra inspektionsområde äro i nyss berörda avseende belysande, varför några siffror anföras därifrån. Redan å r 1920, således innan fortsättningsskolor av 1918 års typ i någon nämnvärd utsträckning kommit till stånd, var skolgången inom inspektionsområdet i allmänhet sjuårig, ehuru obligatorisk sjuklassig folkskola ej stadgades i distriktens reglementen. Nämnda år 1920 var undervisning i hushållsgöromål anordnad i samband med sjunde klassen i två skoldistrikt. Tillfälliga kurser för flickor, som avgått från folkskolan, förekommo i två skoldistrikt. År 1929 omfattade folkskolorna 7 obligatoriska årsklasser i 99 av inspektionsområdets 109 skoldistrikt, och i alla dessa distrikt funnos ettåriga fortsättningsskolor. Endast i 10 skoldistrikt voro folkskolorna sexåriga och fortsättningsskolorna tvååriga. I 65 skoldistrikt åtnjöto flickorna i fortsättningsskolan undervisning i hushållsgöromål, medan sådan undervisning i samband med folkskola förekom blott i ett distrikt, varjämte en tillfällig k u r s för äldre flickor anordnats. Även för gossarna voro yrkesbestämda fortsättningsskolor anordnade, dock icke i samma utsträckning som för flickorna. Uppenbarligen är det tillkomsten av fortsättningsskolan, icke sjunde folkskoleklassen, som medfört, att undervisning i arbetskunskap och särskilt i husligt arbete kunnat anordnas så allmänt. Detta goda resultat skulle icke hava uppnåtts, om redan från början den bestämmelsen varit gällande, att sjunde klassen kunde få ersätta fortsättningsskolans bägge årskurser. Skulle sådan bestämmelse nu införas, kan m a n med säkerhet förutse, att i den mån den särskilda fort-

16 sättningsskolkursen komme att indragas också undervisningen i arbetskunskap komme att minskas för både gossar och flickor. Fortsättnings- Fortsättningsskolans utveckling inom Sydskånes östra inspektionsskolans bety- o m r å d e ä r i n g a l u n d a enastående. Följande siffror ä r o i viss m å n belytrvilZgZi sande härför. I yrkesbestämd fortsättningsskola med husligt arbete underhusligt arbete. v i s a d e s u n d e r i ä s å r e t 1924—1925 omkring 13,800 flickor, läsåret 1926—1927 18,800 och läsåret 1927—1928 25,700. Betydelsen a v denna stegring framträder särskilt starkt, om m a n erinrar sig, att flertalet av de större städerna redan på ett ganska tidigt stadium hade genomfört undervisning i husligt arbete i fortsättningsskolorna, varför den stora ökningen huvudsakligen faller på landsbygdens och de mindre eller medelstora städernas fortsättningsskolor. I detta sammanhang bör även beaktas, att ehuru under den angivna tidsperioden omkring 300 skoldistrikt infört obligatorisk sjunde årsklass i folkskolan, antalet flickor, som i de till folkskolor anslutna kurserna åtnjuta undervisning i hushållsgöromål, minskats. Utvecklingens tendens är således tydlig. Det visar sig allestädes, vare sig folkskolan ä r sex- eller sjuårig, att det huvudsakligen är i den fristående fortsättningsskolkursen, som undervisningen i ämnen, vilka stå det praktiska arbetslivet nära, kommer till sin r ä t t . Särskilt h a r tillkomsten av fortsättningsskolor underlättat införande av undervisning i husligt arbete för flickor å landsbygden samt i mindre och medelstora stadsliknande samhällen. Starkes eller Med de inom riksdagen framförda förslagen att låta en sjunde klass av försvagas A _ f o r m ersätta fortsättningsskolans bägge årskurser åsyftades icke ett tnZZm försvagande utan ett stärkande av den allmänna folkundervisningen. Man ifrågasatta k l l I l d e n a m l i g e n förvänta, att skoldistrikten skulle efter förändringen allanordmngenf ^ ^ ä n ^ ^ ^ i n f ö r a s j u å r i g f o i k s k o l a . Givetvis är det icke möjligt att n ä r m a r e angiva, i vilken utsträckning detta skulle komma att ske, men sakkunniga hava likväl velat i någon m å n belysa denna synnerligen viktiga sida av spörsmålet och därför sökt inhämta, i vilken utsträckning förutsättningar för utökning med ett år av undervisningstiden i folkskolan kunna anses förefinnas, särskilt i städerna, som ju i främsta rummet skulle beröras av reformen, eftersom folkskolorna där ä r o anordnade enligt A-form. F r å n städernas folkskolor avgå årligen med betyg enligt § 47 folkskolestadgan omkring 19,000 lärjungar. Omkring 8,600 av dessa komma från städer, som redan n u h a v a sju obligatoriska årsklasser i folkskolan. A v de återstående lärjungarna, som avgå från städernas sexåriga folkskolor, övergå sammanlagt omkring 3,000 till folkskolans högre avdelning, högre folkskola, kommunal mellanskola eller realskola. Av dessa siffror framgår, att redan nu åtminstone 60 procent av de från städernas folkskolor

17 a v g å n g n a lärjungarna åtnjuta undervisning under minst 7 hela skolår och därjämte genomgå en eller två årskurser i fortsättningsskolor eller på annat sätt erhålla motsvarande undervisning. F r å g a n om införande av sjuårig folkskola är aktuell i flera städer, och det kan antagas, att, oavsett om den särskilda fortsättningsskolkursen måste bibehållas eller ej, folkskolan kommer att erhålla en obligatorisk sjunde årsklass i åtskilliga städer, där skolan nu ä r sexårig. Det är sannolikt, att denna utveckling skulle påskyndas och få något större omfattning, om den särskilda fortsättningsskolan finge helt bortfalla, där sjunde klass infördes. Man kan dock icke förutsätta, att samtliga städer skulle finna sig föranlåtna att frivilligt införa obligatorisk sjunde klass i folkskolan. Det antal lärjungar, som på grund av fortsättningsskolans borttagande men icke eljest skulle få ett sjunde skolår, kan därför icke bliva betydande. Man bör dock kunna u t g å ifrån, att ett eller annat tusental lärjungar just på grund av förändringen skulle få två årskurser utbytta mot en sjunde årsklass i folkskolan. Är fortsättningsskolan yrkesbestämd, medför utbytet ett försvagande av lärjungarnas utbildning. Den ganska omtvistade förbättring av undervisningen, som förändringen skulle kunna innebära, om fortsättningsskolan ä r allmän, uppväges fullständigt därav att omorganisationen skulle för ett betydligt större antal minderåriga i städerna medföra en avsevärt försämrad skolutbildning, i det att fortsättningsskolan kunde indragas, där skolplikten eljest skulle omfattat både sju hela skolår och en årskurs i fortsättningsskola. Då frågan således, enligt vad ovan visats, till övervägande del innebär, antingen att två årskurser i yrkesbestämd fortsättningsskola skulle ersättas med en sjunde klass eller ock att sju skolår och därtill en årskurs i fortsättningsskolan utbytas mot endast sju skolår, måste det medgivas, att ett genomförande av den ifrågasatta omorganisationen skulle innebära ett icke obetydligt försvagande av städernas folk- och fortsättningsskolväsen. Av landsbygdens omkring 2,340 skoldistrikt är ett 50-tal stadsliknande däri, att de hava uteslutande A-skolor, men av dessa distrikt hava hälften redan nu sjuårig folkskola och därtill fortsättningsskola. F ö r dessa skulle reformen således betyda en påtaglig försämring av skolväsendet. I omkring 250 landsbygdsdistrikt förekomma både A-skolor och skolor av lägre typ. Endast n å g r a av dessa skoldistrikt hava sjuåriga folkskolor, men d ä r sådan folkskola och ettårig fortsättningsskola införts, har denna organisation i regel genomförts icke blott beträffande A-skolan u t a n även för de enligt lägre form anordnade skolorna. A t t inom ett sådant skoldistrikt befria de lärjungar, som genomgått A-skolan, från fortsättningsskolplikt men bibehålla denna skolplikt för de från sjuårig B-skola avgångna, skulle medföra så stora olägenheter, att organisationen sannolikt icke komme att påskynda införandet av en sjunde klass i folkskolan. 2

18 Förutsättnin- Inom det ojämförligt största antalet skoldistrikt på landsbygden, nämyarna för ett ^ g e n omkring 2,040, förekomma emellertid inga A-skolor. Dessa distrikt införande på beröras därför icke direkt av den n ä r m a s t för A-skolorna avsedda omlandsbygden o r g a n j s a t i o n e n . I motion 1:18 vid 1929 års riksdag framfördes emeller(IV

S)'1171(16

klass enligt tid tanken att, delvis med anlitande av skolskjutsar, sammanföra lärÅ-form. - j u n g a r f ran flera landsbygdsskolor till en gemensam enligt A-form anordnad sjunde klass. Därigenom skulle även för landsbygdens vidkommande i viss utsträckning ernås en skolorganisation, som beträffande sjunde klassen vore likvärdig med städernas skolor, och som möjliggjorde förläggande även d ä r av den fortsatta undervisningen till sjunde klassen, om denna anordning befinnes lämplig för städerna. F r å n B-skolor, som äro belägna n ä r a stad eller annat större samhälle, tillhörande samma skoldistrikt, kunna l ä r j u n g a r n a säkerligen i en del fall, där kommunikationerna äro goda, överföras till samhällets folkskola och införlivas med d ä r i n r ä t t a d sjunde klass. Å enstaka orter kan också bebyggelsen v a r a sådan, att l ä r j u n g a r n a från ett par B-skolor kunna, efter det de genomgått folkskolans sjätte klass, hänvisas till en gemensam sjunde årsklass, u t a n att skolskjutsar därför behöva anordnas. Men de platser, d ä r m a n k a n på detta sätt från B-skolor sammanföra så stort antal lärjungar, att en särskild sjunde klass blir motiverad, torde v a r a så ytterst få, att m a n i det närmaste k a n bortse från dem vid planläggning av skolväsendet i dess helhet. I skoldistrikt med ett flertal på större avstånd från v a r a n d r a belägna B-skolor skulle enligt förslaget för lärj u n g a r n a s sammanförande till gemensam sjunde klass anlitas skolskjutsar. Med sådan sjunde klass måste följa inrättande av en ny lärartjänst och anskaffande av lärosal och tjänstebostad samt anordnande av ett flertal dagligen under hela läsåret pågående skolskjutsar till och från skolan. Det ä r uppenbart, att organisationen skulle medföra betydande kostnader, och att dessa i de flesta fall skulle innebära en avsevärd merutgift för skolväsendet. Antalet lärjungar, som i B-skolor årligen övergå från sjätte till sjunde klass, är nämligen flerstädes så ringa, att skolan kan göras sjuårig u t a n n å g r a som helst d ä r a v föranledda ökade kostnader. Målsmännen torde också föredraga att låta barnen bevista den i hemmets närhet belägna skolan framför att med hjälp av dagliga skolskjutsar under ett helt läsår sända dem till a n n a n skola. Dessutom äro många skoldistrikt så små, a t t anordnande av en sjunde klass enligt A-form icke kan ifrågasättas, enär antalet lärjungar inom skoldistriktet är för obetydligt. Att å landsbygden i n r ä t t a särskilda sjunde klasser enligt A-form torde alltså vara förenat med så stora ekonomiska olägenheter och andra svårigheter, att organisationen k a n tillämpas endast i enstaka fall. Förslaget att till sjunde klass av A-form förlägga hela den fortsatta undervisningen synes därför v a r a ogenomförbart på den egentliga landsbygden.

19 E n viktig förutsättning för den obligatoriska fortsättningsskolplikten Betydelsen av är u t a n tvivel, att skolväsendet är så organiserat, att de minderåriga ^l—kohr k u n n a fullgöra sin skolplikt, var helst de än vistas efter avgången från finnas i samtfolkskolan. Detta är också fallet för närvarande, i det att fortsättnings^XrS? skolor finnas i alla skoldistrikt. Men häri skulle en betydelsefull ändring inträda, om sjunde klassen i folkskola av A-form finge ersätta hela fortsättningsskolan. I städer och industrisamhällen, där folkskolorna nästan undantagslöst äro anordnade enligt A-form, skulle i den m å n folkskolorna gjordes sjuåriga den fristående fortsättningsskolan upphöra, enär fortsättningsskolplikt ej komme att åligga de från distriktets folkskolor avg å n g n a lärjungarna. Till samhällen av den typ, varom det här är fråga, inflyttar emellertid från landsbygden ett icke ringa antal fortsättningsskolpliktiga minderåriga. För dessa skulle i större samhällen k u n n a ifrågakomma inrättande av fortsättningsskolor, dock u t a n någon egentlig specialisering, men i övrigt bleve det nästan omöjligt bereda de inflyttade tillfälle att på ändamålsenligt sätt fullgöra skolplikten. Sakkunniga vilja i d e t t a sammanhang bestämt avvisa tanken på att som en fullt normal anordning låta dessa från folkskolan redan avgångna lärjungar för fullgörande av fortsättningsskolplikten under en kortare tid hänvisas till folkskolans sjunde klass. Undervisningen i denna klass omfattar folkskolans alla ämnen, och kursen är avsedd för ett helt läsår. Under en kort tids deltagande i denna undervisning kan därför någon sammanhängande eller avslutad fortsättningsskolkurs icke ifrågakomma. F r å n v a r o n av fortsättningsskolor i en del samhällen skulle också för de lokala skolmyndigheterna i hög grad försvåra övervakandet av h u r skolplikten fullgöres. Erfarenheten under tiden före år 1927, d å fortsättningsskolor funnos blott inom en del skoldistrikt, gav vid handen, att obligatorisk fortsättningsskolplikt näppeligen kan på ett tillfredsställande sätt upprätthållas, om icke fortsättningsskolor finnas i samtliga skoldistrikt. Särskilt är det av betydelse, att välordnad fortsatt undervisning under effektiv ledning finnes i städer och samhällen, d ä r de m i n d e r å r i g a från landsbygden i m å n g a fall efter avgången från folkskolan söka arbetsanställning eller eljest vistas, ofta utan att låta sig d ä r kyrkoskriva. Icke sällan förekomma inom samma skoldistrikt folkskolor, anordnade Olikheter beenligt olika skolformer. I kyrkobyn eller annat m e r a tättbebyggt sam- J ^ t o s hälle tillämpas A-form, medan distriktets övriga folkskolor k u n n a v a r a omfattning. anordnade enligt B-form. Omfatta samtliga skolorna 7 årsklasser, skulle, om fortsättningsskolkursen för A-skolans lärjungar förlades till sjunde klassen, det åligga en del lärjungar att efter avslutad sjuårig folkskola genomgå en årskurs i fortsättningsskola, medan andra lärjungar i samma skoldistrikt vore därifrån befriade. Olikheten i fråga om skolpliktens omfattning skulle här starkt framträda, särskilt om, såsom stundom i dylika

skoldistrikt är fallet, den fortsatta undervisningen för B-skolans lärjungar förlagts till A-skolans lokaler med dessas fullständigare utrustning och större möjligheter för undervisning i praktiska ämnen. Emellertid skulle ett genomförande av den ifrågasatta omorganisationen av den fortsatta undervisningen medföra än mera vittgående och principiellt betydelsefulla olikheter beträffande skolpliktens omfattning. Det har förut påvisats, att reformen komme att få betydelse huvudsakligen endast för städer och liknande samhällen, där A-skolorna äro förhärskande. I städer och industrisamhällen skulle således den sammanlagda skolplikten begränsas till 7 läsår, medan den på den egentliga landsbygden alltjämt komme att omfatta 8 läsår. Man torde knappast kunna göra gällande, att en sådan olikhet beträffande skolplikten är lämplig eller väl avvägd. Sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra därom, att det, när införandet av obligatorisk fortsättningsskola förbereddes, ifrågasattes ett års längre skolplikt i städer och stadsliknande samhällen än på den egentliga landsbygden. Häremot anfördes bland annat de organisatoriska svårigheter, som skulle uppstå på grund av olikheten beträffande skolpliktens längd. Dessa och andra skäl torde med ännu större styrka kunna göras gällande mot längre skolplikt å landsbygden än i städerna. Som skäl för avkortning av skolpliktstiden har anförts det hinder för mottagande av arbetsanställning, som fullgörandet av skolplikten innebär. Uppenbart är också, att fortsättningsskolplikten kan medföra betydande svårigheter för vissa minderåriga. I synnerhet blir detta fallet, om skolgången av någon anledning blivit försenad. Sakkunniga hava ägnat stor uppmärksamhet åt dessa förhållanden och komma att i annat sammanhang här nedan föreslå vissa jämkningar av hithörande bestämmelser i syfte att i möjligaste mån avhjälpa dessa olägenheter. Emellertid hava sakkunniga på olika platser iakttagit, hurusom tack vare förtroendefullt samarbete mellan arbetsgivare och skolmyndigheter fortsättningsskolans lärjungar i stor utsträckning beretts förvärvsarbete jämsides med skolgången. I vissa fall har detta kunnat ordnas i sådan utsträckning, att nästan alla skolans lärjungar erhållit arbetsanställning. Likväl är det givet, att med den föreslagna avkortningen av skolplikten de minderåriga skulle komma att mera än hittills konkurrera med sina några år äldre kamrater om arbetstillfällena. På arbetsmarknaden finnes emellertid för närvarande icke på långt när behov av dem alla, och förändringen skulle således komma att i sin mån medverka till att öka den rådande arbetslösheten även bland den mera vuxna ungdomen. Sociala skäl tala därför starkt mot en avkortning av skolpliktstiden och detta särskilt i fråga om .de minderåriga i städerna.

21 I n n a n man skrider till sådana genomgripande förändringar av skol- Behovet av organisationen, som kunna komma att tillämpas endast i ett jämförelsevis den f ö r e s l a 3 ; "

ringa a n t a l skoldistrikt, bör man göra klart för sig, om olägenheterna av den för hela riket gällande organisationen äro så stora just i de distrikt, som skulle k u n n a utnyttja förändringen, att denna därför bör komma till stånd. Olägenheterna skulle i detta fall bestå däri, a t t de minderåriga, som genomgått folkskolans sjunde klass, måste under 180 t i m m a r deltaga i fortsättningsskolans undervisning, som i dessa fall oftast består i verkstadsarbete eller annan gren av arbetskunskapen. Det kan icke g ä r n a påstås, att denna undervisning, om den eljest ordnas på lämpligaste sätt, ä r särdeles betungande, och den uppfattas icke heller i allmänhet så i de samhällen, varom det här är fråga. Sakkunniga hava under sina besök i skolorna genom ingående överläggningar med skolrådens ordförande och ledamöter, med folkskolinspektörer och lärare samt a n d r a intresserade kommit till den bestämda uppfattningen, att m a n i de skoldistrikt, d ä r sjuårig folkskola och ettårig fortsättningsskola varit anordnad under n å g r a år, anser denna skolorganisation i stort sett lämplig. Det synes också bland skolmyndigheterna i dessa skoldistrikt r å d a en ganska allmän önskan, att den till sjuårig folkskola fogade fortsättningsskolkursen om 180 timmar måtte bibehållas såsom obligatorisk, oavsett om sjunde klassen är anordnad enligt A- eller B-form. Detta innebär emellertid icke, att de nu gällande bestämmelserna skulle v a r a i alla avseenden tillfredsställande för dessa skolor. Önskemål angående flera mer eller mindre betydelsefulla jämkningar av dessa bestämmelser h a v a framförts och av sakkunniga befunnits beaktansvärda. Av sakkunnigas utredning här ovan torde framgå, att ett fullständigt borttagande av särskild fortsättningsskola inom skoldistrikt med heltidsläsande sjuårig folkskola skulle försvaga skolväsendet och på ett betänkligt sätt rubba dess organisation. Förslaget att till sjunde klassen i heltidsläsande folkskola förlägga fortsättningsskolans bägge årskurser bör därför enligt sakkunnigas mening icke genomföras.

3.

na omorgani-

sationen.

F o r t s ä t t n i n g s s k o l a , g r u n d a d på s e x å r i g folkskola.

Inledningsvis h a r i denna utredning angivits, under vilka förhållanden fortsättningsskolkursen enligt n u gällande bestämmelser k a n begränsas till en årskurs. Den avgörande förutsättningen för en sådan anordning är, vare sig kursen omfattar minst 180 eller 360 timmar, att lärjungarna, innan de i n t r ä d a i fortsättningsskolan, genomgått 7 klasser i folkskola eller ock 6 klasser i folkskola och en årskurs i folkskolans högre avdelning. Genom motioner i riksdagen har emellertid vid flera tillfällen framlagts förslag, åsyftande att tillförsäkra skoldistrikten befogenhet att begränsa

Ändrings^8Iag / v t /to a o. (ja i •.

fortsättningsskolplikten till en årskurs, även där folkskolan är sexårig. Som skäl härför har i främsta rummet anförts, att de minderårigas inträde i förvärvsarbete alltför mycket försenas på grund av den tvååriga fortsättningsskolkursen. Det har också gjorts gällande, att i synnerhet landsbygdens befolkning åsamkats allvarliga olägenheter genom fortsättningsskolans andra årskurs, i det de minderåriga förhindras att i önskvärd grad deltaga i arbetet i hemmet. Fortsättningsskolans uppgift att fostrande inverka på ungdomen har icke heller synts böra tillmätas samma betydelse på landsbygden som i städerna, helst som landsbygdens fortsättningsskola i regel är i verksamhet endast 6 veckor under året. Från denna synpunkt borde det därför icke möta betänkligheter att begränsa landsbygdens fortsättningsskolor till en årskurs. Angående dennas omfattning hava i motionerna framlagts olika förslag. I allmänhet har dock förutsatts en kortare tid än 360 timmar; i några av de i ärendet väckta motionerna har framförts yrkande om sådan ändring av gällande bestämmelser, att fortsättningsskolkursen skulle kunna på landsbygden begränsas till 180 timmar. Ehuru riksdagen lämnat samtliga motioner om ettårig fortsättningsskola, grundad på sexårig folkskola, utan bifall, hava sakkunniga ansett sig böra upptaga frågan till ytterligare utredning och övervägande. Även härvid hava sakkunniga i enlighet med givna direktiv haft att utgå från att fortsättningsskolans uppgift ej borde rubbas och att en ändrad organisation ej finge medföra försämringar i resultatet av skolans undervisning. Att särskilt andra årets fortsättningsskolkurs innebär ett visst hinder för de unga att på ett jämförelsevis tidigt åldersstadium deltaga i det praktiska arbetslivet, är uppenbart. Detta förhållande är emellertid icke något för landsbygden enastående, utan gäller det allestädes, att» fullgörandet av fortsättningsskolplikten i viss utsträckning hindrar lärjungarna att ägna sig åt annat arbete. Det vill dock synas, som om ifrågavarande följd av skoltvånget framträdde mera påtagligt på landsbygden, där fortsättningsskolan i regel är förlagd till en årlig kurs om 6 veckor. Med den anordningen följer nämligen, att i det närmaste ett helt år förflyter från det första årskursen avslutats, tills andra årskursen tager sin början, och denna senare kommer då att framstå som en fristående skolkurs, förlagd alltför långt efter den egentliga skoltidens slut. Ofta kan dock härigenom fortsättningsskolan utan större svårighet förläggas till sådan tid av året, att det av skolan vållade avbrottet i barnens arbete i hemmet inträffar på en härför i möjligaste mån gynnsam tid. I verkligheten fullgöres ock skolplikten på detta sätt något tidigare, än där undervisningen i fortsättningsskolan är utsträckt över hela eller större delen av läsåret. Förhållandena äro även i andra avseenden så olika, att det

svårligen kan avgöras, huruvida fortsättningsskolans andra årskurs verkar mera betungande för ungdomen på landsbygden än annorstädes. Sakkunniga vilja dock framhålla, att det på landsbygden i allmänhet förefinnes större behov av de minderårigas hjälp vid arbetet i hemmen än i städerna. Landsbygdens minderåriga bliva därför icke tillnärmelsevis i samma utsträckning som städernas sysslolösa, när skolan icke tager deras tid i anspråk, varför de sociala vådorna av fortsättningsskolpliktens inskränkning icke kunna bliva så stora där som i städerna. Sakkunniga hålla också före, att beträffande den egentliga landsbygdens fortsättningsskolor och särskilt de bland dem, som äro anordnade med två sexveckorskurser, kan man icke tillmäta det uppfostrande momentet i fortsättningsskolans verksamhet så stor betydelse, att den andra årskursen med hänsyn endast härtill bör bibehållas. Härför tala emellertid andra vida kraftigare skäl. De sakkunniga hava redan förut här ovan starkt ifrågasatt, huruvida det kan vara önskvärt att genom skoltidens avkortning underlätta de minderårigas inträde såsom förvärvsarbetare på den redan förut överfyllda arbetsmarknaden. Det kan visserligen göras gällande, att för de minderåriga lämpligt förvärvsarbete ofta lättast kan erhållas på landsbygden, men man kan å andra sidan befara, att ett borttagande därstädes av fortsättningsskolans andra årskurs skulle medföra, att de unga tidigare och i större antal än eljest komme att söka sin utkomst i städer eller andra större samhällen, vilket vore att beklaga. Sakkunniga vilja också erinra därom, att den tvååriga kursen ingalunda tillkommit under förbiseende av den inskränkning beträffande de minderårigas användande i förvärvsarbete eller för utförande av sysslor i hemmet, som skolpliktens fullgörande med nödvändighet måste medföra. Tvärtom ägnades denna viktiga fråga mycken uppmärksamhet, då den obligatoriska fortsättningsskolan förbereddes och beslutades. De nu påvisade konsekvenserna av den tvååriga fortsättningsskolplikten hava således varit förutsedda, vilket dock icke bör utgöra hinder för en på vunna erfarenheter grundad undersökning, huruvida annan i olika avseenden mera tillfredsställande organisation av fortsättningsskolan kan uppnås. För resultatet av den meddelade undervisningen har givetvis den åt Undervisskolan anslagna tiden den allra största betydelse. Den kurs, som nu genom- ^gsresultagås under den föreskrivna minimitiden 360 timmar, kan icke med tillfreds- av antalet unställande resultat medhinnas på nämnvärt kortare tid. Det har gjorts derv^n^gsgällande, att undervisningstiden skulle kunna utan skada ganska avsevärt minskas, om hela kursen förlades till ett år, enär undervisningstiden då skulle bli sammanhängande och tidsförlust på grund av repetitioner och i samband med andra årskursens påbörjande bortfalla. Sakkunniga vilja härtill anföra, att det ingalunda är säkert, att kursen kunde fortgå i en

24 följd, därför att den sammanfördes till ett år. Med hänsyn till folkskolans lästider bleve det i m å n g a fall nödvändigt att uppdela fortsättningsskolkursen i t v å eller flera perioder, alltså med avbrott liksom då kursen är fördelad på två år. Dessutom vilja sakkunniga framhålla, att igångsättandet av a n d r a årets fortsättningsskola på landsbygden icke k r ä v e r n å g r a vidlyftiga, tidsödande organisationsåtgärder, som försena arbetets upptagande i full utsträckning. Läro- och läseböcker tillhandahållas mångenstädes i skolan eller finnas från föregående kurs. Skrivmateriell och andra förbrukningsartiklar anskaffas i regel av l ä r a r e n och k u n n a hållas tillgängliga redan den första timmen. Eftersom det i fortsättningsskolan meddelade kunskapsstoffet huvudsakligen är n y t t för lärjungarna, är repetition nödvändig, vare sig kursen fortgår i sammanhängande följd eller fördelas på flera perioder. Men den större mognad, l ä r j u n g a r n a i den andra årskursen nått, underlättar betydligt förståelsen av de svårare kursmomenten, så att resultatet av undervisningen blir mera bestående och därmed värdefullare, än om kursen avslutas redan under det första året efter avgången från folkskolan. E n väsentligare minskning av undervisningstiden måste också från andra synpunkter medföra helt ny plan för fortsättningsskolan. Med ett betydligt minskat timantal kan nämligen den på sexårig folkskola grundade fortsatta undervisningen icke i samma utsträckning som eljest omfatta både teoretisk och praktisk utbildning. Om m a n erinrar sig, att det i de yrkesbestämda fortsättningsskolorna ägnas minst 180 men ofta 240 timmar åt ämnet arbetskunskap, så inses lätt, a t t den för ämnena medborgarkunskap och modersmålet tillgängliga tiden skulle bliva alldeles otillräcklig för uppnående av något värdefullt resultat, om den sammanlagda undervisningstiden skulle avsevärt understiga 360 timmar. P å landsbygden användes i regel samma lärosal för folk- och fortsättningsskolan, och samme l ä r a r e undervisar oftast i bägge skolorna. Även detta måste beaktas, då förslag att sammanföra den fortsatta undervisningen till en årskurs överväges. Undervisningen i folkskolan p å g å r 8 månader om året. För jul- och nyårshelgerna måste omkring 2 veckors uppehåll i undervisningen göras, och även vid a n d r a tider torde det bliva nödvändigt att mellan de olika kurserna lämna någon dags ledighet för lärosalens iordningställande och för lärarens skull. Förläggas fortsättningsskolans bägge årskurser med oavkortad tid, 12 veckor, till ett år, medför detta, att med inräknande av de ovan n ä m n d a nödvändiga ledigheterna vid årsskiftet och på andra tider folk- och fortsättningsskolornas lästerminer omfatta sammanlagt omkring 50 veckor. Det är v a r k e n troligt eller önskligt, att l ä r a r n a i folkskolan befinnas villiga att å t a g a sig en sådan tjänstgöring. Den skulle lämna dem endast 14 dagars ledighet under sommaren. Men även om det åtminstone vissa år skulle lyckas att

för fortsättningsskolan erhålla särskild lärare, måste organisationen betecknas såsom olämplig just för landsbygden, eftersom barnen, antingen fortsättningsskolans eller folkskolans, bleve u p p t a g n a av skolarbetet praktiskt taget hela sommaren. Givetvis minskas olägenheterna, i den m å n som fortsättningsskolkursen avkortas, men därmed försvagas också resultatet a v den fortsatta undervisningen i motsvarande grad. I stadsliknande samhällen och på andra m e r a tättbebyggda orter äro svårigheterna att till en årskurs sammanföra fortsättningsskolans lärotid icke fullt så stora. Där finnas i regel flera lärare, som kunna anlitas, och vägavstånden äro icke större, än att åtminstone en del av den fortsatta undervisningen kan meddelas som aftonundervisning, om detta eljest anses lämpligt. Detta medför, att lärare och b a r n h ä r skulle kunna beredas längre ledighet under sommaren. Att konsekvenserna av en sådan organisation av vissa fortsättningsskolor skulle komma att ogynnsamt inverka på skolväsendet i dess helhet, komma de sakkunniga att framdeles i detta betänkande påvisa. Landsbygdens folkskolor äro till övervägande antal anordnade enligt Ekonomiska konsekvenser B-form. Det antal barn, som årligen avgå från var och en av dessa skolor, blir därför icke synnerligen stort. Man torde k u n n a r ä k n a med att vid skolor av B 2-form i medeltal 6—7 och i B 1-skolor 13—14 b a r n årligen avgå från högsta klassen. I de fortsättningsskolor, som äro grundade på dessa folkskolor, blir lärjungeantalet därför icke större, än att bägge årskurserna kunna utan svårighet undervisas tillsammans. Denna anordning är särskilt från ekonomisk synpunkt lämplig. Vid tillämpning av densamma erhålla nämligen lärjungarna undervisning de stadgade 360 timmarna, ehuru läraravlöning utgår endast för 180 timmar årligen. Men detta är möjligt, blott om fortsättningsskolkursen är fördelad på två årskurser. Skulle den oavkortad sammanföras till en årskurs, erfordras för varje här ifrågavarande avdelning 360 l ä r a r t i m m a r årligen, d. v. s. undervisningen blir dubbelt så d y r som för närvarande. Antalet avdelningar, i vilka bägge årskurserna undervisas tillsammans, uppgår till mer än 5,000. E n omläggning av dessa avdelningars organisation därhän, att hela kursen blir förlagd till ett år, skulle medföra, att anslaget till avlönande av lärare vid fortsättningsskolor måste höjas från nuvarande 5 miljoner kronor till minst 7 % miljoner; alltså en utgiftsökning på omkring 2,250,000 kronor utan någon som helst utvidgning av undervisningen för de enskilda lärjungarna eller förhöjning av timarvodet för l ä r a r n a . Visserligen kan m a n antaga, att den totala utgiftsökningen i verkligheten icke behövde bli så stor som den ovan angivna, enär icke alla avdelningar komme att övergå till den n y a anordningen. Som förut här ovan Påvisats, komme det nämligen att bliva förenat med stora organisatoriska svårigheter att införa ettåriga kurser om 360 timmar. K v a r står likväl, att kostnaderna för varje fortsättningsskola, som omorganiseras enligt nu

givna förutsättningar, bliva dubbelt så stora som de nuvarande och a t t skolväsendet därför så småningom onödigtvis blir avsevärt fördyrat. E n d a sättet att verksamt förebygga detta torde v a r a att minska undervisningstiden för lärjungarna. Nedbringas den sammanlagda undervisningstiden från 360 till 300 timmar, stannar utgiftsökningen vid omkring 1,500,000 kronor. Begränsas kursen till 270 timmar, blir merutgiften omkring 1,125,000 kronor, och först vid 180 t i m m a r s k u r s bliva kostnaderna lika med de n u v a r a n d e för 360 timmar. Samtliga dessa alternativ med avkortning av undervisningstiden innebära emellertid en så avsevärd försämring av den fortsatta undervisningen, att de icke kunna av sakkunniga förordas. Följder av Ovan anförda skäl mot en på sexårig folkskola grundad fortsättningsskoipliktens g k o l a m e d e n d a s t en årskurs torde v a r a tillräckliga för ett fastslående av hegr tiliSen%g organisationens olämplighet. Likväl torde ytterligare n å g r a synpunkter årskurs. b ö r a framhållas. Sakkunnigas ställningstagande här ovan till frågan, h u r u v i d a fortsättningsskolkurs skall k r ä v a s av lärjungar, som genomgått sjuårig heltidsläsande folkskola, grundar sig på förutsättningen, att skolplikten även framdeles skall omfatta sammanlagt 8 läsår. Skulle denna förutsättning genom ändrade bestämmelser bortfalla och ettårig fortsättningsskola medgivas, även där folkskolan ä r sexårig, kommer hela spörsmålet om skolväsendets organisation i ett väsentligen annat läge. F r å g a n om fortsättningsskolkurs som överbyggnad på folkskolans sjunde klass skulle då, oavsett om folkskolan är anordnad enligt A- eller B-form, förlora all aktualitet. Sjunde klassens ställning bleve likaledes förändrad. Under det att den t v å å r i g a fortsättningsskolplikten visat sig innebära en eggelse till frivilligt införande av sjuårig folkskola, skulle organisationen ettårig fortsättningsskola på grundval av sexårig folkskola genom den starkt avkortade skoltiden bliva ägnad att kraftigt motverka uppkomsten av sjuåriga folkskolor. Följderna av en sådan omorganisation av den fortsatta undervisningen komme då att bliva r a k t motsatta dem riksdagen synes hava påräknat, då den år 1927 i skrivelse n r 255 anhöll om utredning av frågan. Riksdagen uttalar nämligen i skrivelsen, att den finner syftet att på frivillighetens väg främja utvecklingen av ett sjunde skolår i hög grad beaktansvärt. Enligt sakkunnigas mening bör det därför av ovan angivna skäl icke medgivas, att den fortsatta undervisningen ordnas så, att lärjungar, som a v g å t t från sexårig folkskola, fullgöra hela sin fortsättningsskolplikt under ett läsår. I en del fall må det dock tillåtas sådan lärjunge att under samma läsår genomgå fortsättningsskolans bägge årskurser, varjämte undervisningen också må kunna förläggas till sådana tider på året. att skolgången kan avslutas tidigare, än vad n u är fallet. Sakkunniga ingå n ä r m a r e på dessa frågor i ett följande kapitel.

4.

Fortsättningsskola, grundad på sjuårig halvtidsläsande folkskola.

För den på sjuårig halvtidsläsande folkskola grundade fortsättningsskolan gälla i vissa avseenden särskilda bestämmelser. Genom beslut av 1928 års riksdag har nämligen medgivits, att sådan fortsättningsskola må kunna anordnas med en årskurs, men till skillnad från andra ettåriga fortsättningsskolor gäller för denna, att årskursen måste omfatta minst 360 timmar. I vissa av de trakter, där halvtidsläsande folkskolor ännu förekomma, har man i en del skolor infört ett sjunde skolår. Dessa skolor förete sinsemellan väsentliga olikheter beträffande organisationen. I en del fall har det egentliga folkskolestadiet, som i sexåriga skolor omfattar fyra år, utökats med ytterligare ett läsår; alltså tillagts en verklig sjunde folkskoleklass. I andra fall har man ansett det vara av så stor betydelse, att barnen grundligt inhämtat småskolans kurs, innan de uppflyttas till den egentliga folkskolan, att man infört ett tredje småskoleår som kompensation för den genom halvtidsläsningen avkortade undervisningstiden i småskolan. Där så skett, kommer folkskolestadiet att omfatta endast fyra klasser, och dessa klasser betecknas oftast tredje—sjätte klasserna som i en vänligsexårig folkskola. Någon klass, som benämnes sjunde klassen, finnes således ej i dessa skolor, men skoltiden för barnen omfattar likväl sju läsår. Stundom kan det också inträffa, att heltidsläsning är införd i någon eller några av klasserna. Givetvis är det synnerligen önskvärt, att den knappa undervisningstiden utökas med ett skolår, vare sig detta sker på småskole- eller folkskolestadiet. Men efter tillkomsten av den tvååriga fortsättningsskolan har det varit förenat med betydande svårigheter att upprätthålla dylika sjuåriga skolor. Skolplikten har nämligen därigenom kommit att i dessa oftast glest befolkade landsbygdsdistrikt omfatta sammanlagt nio skolår. I en del skoldistrikt torde nog på grund härav hava ifrågasatts att genom borttagande av den sjunde klassen nedbringa skoltiden till eljest gällande 8 år, och i varje fall har införandet av ytterligare sjuåriga skolor försvårats. Det var dessa omständigheter, som föranledde medgivandet att sammanföra fortsättningsskolkursen till en årskurs, varigenom skolplikten skulle även här begränsas till 8 år. Men då man icke ville ifrågasätta att till den halvtidsläsande folkskolan förlägga någon del av den lärokurs, som är avsedd för fortsättningsskolan, bibehölls undervisningstiden 360 timmar för fortsättningsskolan. Det har emellertid visat sig vara förenat med så stora svårigheter att anordna ettårig fortsättningsskola med 360 timmar, att medgivandet härtill kan anses hava blivit fullständigt utan betydelse. Såvitt sakkunniga kunnat utröna, har blott en enda sådan fortsättningsskola inrättats.

28 De här ovan relaterade förhållandena hava föranlett sakkunniga att taga under övervägande, huruvida icke hithörande bestämmelser böra underkastas jämkningar i syfte att underlätta fortsättningsskolkursens sammanförande till en årskurs, där folkskolan är halvtidsläsande sjuårig, och därmed främja det frivilliga införandet av en sjunde årsklass vid dessa folkskolor. I samband med utredningen här ovan i anledning av förslagen rörande ettårig fortsättningsskola som överbyggnad på sexårig folkskola hava sakkunniga uttalat sig mot en minskning av den för tvåårig fortsättningsskola bestämda lärotiden 360 timmar. Det gällde därvid folkskola med minimitid 6 år och fortsättningsskola, som även med bibehållande av hittillsvarande organisation icke sträcker sig utöver den för folk- och fortsättningsskolan allestädes gällande sammanlagda tiden 8 år. Frågan ställer sig i viss mån annorlunda, då fortsättningsskolan grundas på folkskola, som skoldistriktet frivilligt utökat med ett sjunde skolår. I dylikt fall föreligga enligt sakkunnigas mening starka skäl för sådan jämkning beträffande fortsättningsskolans lärotid, att det blir praktiskt möjligt att anordna fortsättningsskolan såsom ettårig och därmed för lärjungarna även i dessa skolor begränsa den sammanlagda skolpliktstiden till 8 läsår. Det är tydligt, att det här icke är fråga om en försämring av den obligatoriska skolutbildningen utan en åtgärd för underlättande av en utökning av skoltiden för vinnande av en önskvärd förbättring av skolväsendet. Då det gäller att bestämma minimitiden för här ifrågavarande fortsättningsskolor kunna helt naturligt olika meningar göra sig gällande. Man kunde även här ifrågasätta att förlägga en del av fortsättningsskolans lärokurs till folkskolans högsta klass och sedan bestämma lärotiden i fortsättningsskolan med hänsyn till den sålunda avkortade lärokursen. Sakkunniga hålla dock bestämt före, att frågan icke bör lösas på detta sätt. Med den halvtidsläsande skolans jämförelsevis svaga ställning användes den utökade lärotiden otvivelaktigt bäst, om den ägnas åt någon utvidgning men framför allt åt ett grundligare inhämtande av folkskolekursen, särskilt i modersmålet och räkning. En på sådant sätt utnyttjad sjunde klass blir icke betydelselös för den därpå grundade fortsättnings.skolan. Sakkunniga hava ävenledes tagit under övervägande, huruvida icke den avkortning av fortsättningsskolans undervisningstid, som här ifrågasattes, borde medgivas endast beträffande fortsättningsskolor, grundade på folkskolor, i vilka folkskolestadiet omfattar fem årsklasser. I sådant fall skulle som överbyggnad på sjuåriga skolor med tre årsklasser på småskolestadiet och fyra på folkskolestadiet krävas fortsättningsskola med 360 timmar. Vissa skäl kunna anföras härför, men sakkunniga anse dock, att vare sig det frivilligt införda skolåret förlägges till små- eller folkskole-

29 stadiet, medför det en bättre undervisning, än den som kan meddelas i den sexåriga halvtidsläsande folkskolan. Det huvudsakligaste skälet för en a v k o r t n i n g av fortsättningsskolkursen är också, a t t den nioåriga skolpliktstiden enligt sakkunnigas mening är alltför betungande, och detta gäller i s a m m a grad, oavsett enligt vilken av ovan angivna typer den sjuåriga folkskolan är anordnad. E n begränsning av skolpliktstiden till sammanlagt 8 läsår är motiverad för de minderåriga i alla dessa skolor, varför sakkunniga finna sig böra föreslå, att minskning av den hittills föreskrivna undervisningstiden 360 timmar medgives för samtliga fortsättningsskolor, grundade på folkskolor med sammanlagt sju skolår. Men denna minskning bör icke göras större, än vad som är oundgängligen nödvändigt, för att hela fortsättningsskolkursen skall kunna förläggas till ett år. Efter prövning av olika på frågan inverkande faktorer h a v a sakkunniga funnit, att för minderåriga, som genomgått sju årsklasser i halvtidsläsande folkskola eller mindre folkskola, fortsättningsskolkursen bör kunna begränsas till en årskurs med minst 270 undervisningstimmar. För dessa fortsättningsskolor med avkortad undervisningstid torde emellertid erfordras helt andra tim- och kursplaner än för övriga fortsättningsskolor. P å grund h ä r a v och med hänsyn även till dessa skolors organisation i övrigt, synes det v a r a lämpligt, att inrättandet av sådan ettårig fortsättningsskola göres beroende av skolöverstyrelsens prövning, på samma sätt som skett beträffande ettåriga på heltidsläsande sjuåriga folkskolor grundade fortsättningsskolor. Det föreligger icke anledning att i detta sammanhang ingå på frågan, under vilka förhållanden folkskolor med halvtidsläsning må förekomma.' Sakkunniga vilja dock framhålla, att de till fullo inse nödvändigheten av att framgå med all försiktighet vid framläggande av förslag rörande den på halvtidsläsande folkskolor grundade fortsatta undervisningen. Det är nämligen av vikt, att inga sådana rubbningar beträffande skolväsendet företagas, som k u n n a komma att motverka halvtidsläsande folkskolas övergång till heltidsläsning, där förutsättningar härför eljest äro för handen. De här föreslagna j ä m k n i n g a r n a av bestämmelserna rörande fortsättningsskolan avse därför endast orter, d ä r av olika anledningar folkskolor med heltidsläsning icke lämpligen kunna införas. Sakkunniga förutsätta alltså, att tillämpning av organisationen med sjuårig halvtidsläsande folkskola och ettårig fortsättningsskola icke kommer att i de enskilda fallen inverka på prövningen, huruvida folkskolan bör anordnas med halv- eller heltidsläsning.

5.

F o r t s ä t t n i n g s s k o l k u r s e n s f ö r l ä g g n i n g under läsåret.

Fortsättningsskolornas arbetstider förete väsentliga olikheter icke blott Nuvarande vid jämförelse mellan skolor i skilda delar av landet u t a n även beträf- bestämmelser.

30 fande olika skolor inom samma skoldistrikt. Undervisningen kan pågå 30 timmar i veckan, och en årskurs om 180 timmar kommer då att omfatta endast sex veckor. Men det är också vanligt, att undervisningen utsträckes över en större del av läsåret, t. ex. under 30 veckor med sex timmar i veckan. Dessa sex timmar fördelas då oftast på två eller kanske tre dagar, varvid undervisningen förlägges till eftermiddagen. I ett flertal städer och även i några landsbygdsdistrikt är undervisningen så anordnad, att varje lärjunge deltager däri en hel dag i veckan. Förekomma flera avdelningar i sådan skola, kunna lärjungarna beredas tillfälle att i viss utsträckning välja, vilken veckodag de skola bevista skolan. Ganska vanligt är också, att fortsättningsskolan anordnas en kort tid med full lästid, d. v. s. 30 timmar i veckan, men i övrigt med ett fåtal till eftermiddagarna förlagda timmar i veckan. Angående innebörden av fortsättningsskolstadgans bestämmelser rörande kursens fördelning på olika år och beträffande tiden för lärjungarnas inträde i fortsättningsskolan rådde tidigare en viss osäkerhet. Sedan tvister därom blivit i ett par fall avgjorda av Kungl. Maj:t och kompletterande riksdagsbeslut tillkommit, är emellertid denna osäkerhet undanröjd. Det har sålunda blivit klarlagt, att de i fortsättningsskolstadgan förekommande uttrycken »arbetsår» och »läsår» avse tiden från och med den 1 juli till och med nästföljande 30 juni. De kommunala skolmyndigheterna kunna inom ett sådant läsår förlägga en årskurs av fortsättningsskolan till den för orten lämpligaste tiden. Därvid måste dock iakttagas, att lärjungarna icke må under samma läsår genomgå bägge årskurserna i tvåårig fortsättningsskola samt att lärjungarna icke må inträda i fortsättningsskolan före ingången av läsåret närmast efter det, under vilket de avgått från folkskolan. I detta nu sist nämnda avseende inträdde genom riksdagens beslut år 1928 den förändringen, att där Kungl. Maj:t funnit skäligt därtill lämna medgivande, undervisningen i fortsättningsskola må kunna till en del förläggas till det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan. Har sådant medgivande erhållits, påbörjas fortsättningsskolan omedelbart efter det folkskolan avslutats i maj eller juni månad, och om fortsättningsskolan är tvåårig få lärjungarna genomgå den andra årskursen vid samma tid nästa år. Denna anordning har kommit till användning särskilt inom Upplands inspektionsområde och även inom enstaka skoldistrikt i andra delar av riket. Den möjlighet, som hittills förefunnits, att allt efter förhållandena organisera fortsättningsskolorna på olika sätt bör enligt de sakkunnigas mening än mera utvidgas. Genom att öppna ytterligare utvägar för skoldistrikten att anpassa skolväsendet efter de skilda orternas behov synes man kunna icke obetydligt underlätta fullgörandet av skolplikten, ehuru dess omfattning bibehålles i huvudsak oförändrad.

1 Sakkunniga hava tidigare i detta betänkande med stöd av anförda skäl Undantagsvis framhållit, att fortsättningsskolkursen icke lämpligen kan sammanföras tvä d™kurser till ett läsår, där folkskolan är sexårig. I vissa fall bör detta likväl icke "läsår. innebära hinder för lärjunge att under samma läsår genomgå fortsättningsskolans bägge årskurser. Ett sådant fall kan inträffa exempelvis, om antalet lärjungar i en skola är jämförelsevis ringa och flickorna i första och andra årskursen undervisas tillsammans i skolköksarbete och tillsammans även med gossarna i skolans teoretiska ämnen. Om i sådan skola den teoretiska kursen för gossar och flickor p å g å r sex veckor i j a n u a r i och februari månader och skolkökskursen för flickorna sex veckor v a r t a n n a t år på tid, som för varje gång bestämmes med hänsyn till möjligheten att erhålla lärarinna, så kan följande fall inträffa. E n skolkökskurs anordnas ett år i augusti och september månader. I denna kurs deltaga de flickor, som under föregående kalenderår avgått från folkskolan, men även de, som i juni månad samma år, som kursen hålles, lämnat folkskolan. Dessa senare flickor äro enligt n u gällande bestämmelser icke berättigade deltaga i den under närmast följande januari—februari månader förlagda kursen i de teoretiska ämnena, enär bägge årskurserna då skulle infalla under samma läsår. Flickorna skola följaktligen a v v a k t a den vid samma tid ett år senare anordnade kursen. Liknande förhållanden k u n n a inträffa på flera olika sätt och även beträffande gossar i yrkesbestämda fortsättningsskolor med verkstadsarbete eller annat praktiskt arbete i fristående kurser, dock endast under förutsättning att antalet lärjungar är så ringa, att bägge årskurserna undervisas tillsammans i den av praktiskt arbete bestående kursen. Sakkunniga finna, att sådan ändring av bestämmelserna bör ske, att l ä r j u n g a r n a alltid kunna deltaga i den kurs, som förekommer n ä r m a s t efter det de genomgått den första kursen. Vid utfärdandet av föreskrifterna^ härom bör dock tillses, att dessa erhålla en sådan lydelse, att tillfälle icke i något fall beredes lärjungarna att genomgå bägge å r s k u r s e r n a redan det kalenderår, under vilket de lämnat folkskolans sjätte klass. Det ligger också i sakens natur, att hänsyn icke bör tagas till praktisk kurs, som h a r så r i n g a omfattning, att den icke m o t s v a r a r sitt ändamål. Lämpligen torde böra bestämmas, att den här ifrågavarande praktiska kursen skall omfatta minst 120 timmar. I en del t r a k t e r synas arbetsförhållandena v a r a sådana, att m a n järn- Folk- och/ortförelsevis lätt kan i maj och juni månader undvara de fortsättningsskol- 3ätt™n9sPliktiga minderårigas arbetshjälp. Delvis på grund h ä r a v h a r det fram- samma UMr. stått såsom ett önskemål, att fortsättningsskolan m å t t e få förläggas till maj och juni. Därvid förutsattes emellertid, a t t v å r t e r m i n e n i folkskolan eller åtminstone i dess högsta klass (avgångsklassen) avslutas, innan fortsättningsskolan tager sin början, och att de lärjungar, som vid terminens

32 slut avgå från folkskolan, få inträda i fortsättningsskolan utan hinder av att de komma att helt eller delvis genomgå en årskurs i fortsättningsskolan redan det läsår, under vilket de avgått från folkskolan. Med denna anordning komma de minderåriga att fullgöra sin skolplikt vid tidigare ålder än eljest, och detta torde vara en av orsakerna till organisationens godtagande i en del skoldistrikt. En annan omständighet, som måste tillmätas betydelse, är, att skoltiden blir mera sammanhängande för lärjungarna, än då fortsättningsskolan förlägges senare. Vid tvåårig fortsättningsskola måste visserligen avbrottet mellan första och andra årskurserna bibehållas, men däremot bortfaller uppehållet mellan folkskolan och fortsättningsskolans första årskurs. Där folkskolan omfattar sju årsklasser och fortsättningsskolan blott en årskurs, få lärjungarna, med denna anordning fullgöra hela skolplikten i en följd, och det av mången klandrade uppehållet mellan folk- och fortsättningsskolan försvinner. Med den här ifrågavarande organisationen kunna dock följa vissa olägenheter, som icke få förbises. Att barnen tidigare avsluta sin skolgång inverkar i någon mån menligt på kunskapsresultatet. Det kan ock befaras, att den sammanlagda undervisningstiden under vårterminen blir för lång och ansträngande för de lärjungar, som övergå från folkskolan till fortsättningsskolan. För folkskolans övriga klasser kan undervisningen komma att i alltför hög grad fortgå under den mörkaste och kallaste delen av året, medan barnen erhålla ledighet under de för skolgång mera lämpliga månaderna maj och juni. Sakkunniga anse dock, att verkan av lärjungarnas tidigare inträde i fortsättningsskolan och avgång därifrån icke kan tillmätas så stor betydelse, att organisationen därför bör förhindras. De andra påpekade olägenheterna synas kunna till stor del undvikas, nämligen genom att höstterminen göres jämförelsevis lång för skolans högsta klass, och genom att de årsklasser, som icke undervisas tillsammans med avgångsklassen, erhålla helt andra lästider än denna. I skoldistrikt, där folkskolans årliga lästid är utsträckt utöver den stadgade minimitiden, uppstå större svårigheter att förlägga fortsättningsskolkursen i direkt anslutning till folkskolan. Ehuru en avkortning av folkskolans lärotid icke är att rekommendera, vilja sakkunniga likväl framhålla, att hinder icke torde föreligga för sådant skoldistrikt att begränsa högsta klassens årliga undervisningstid till 34 XÅ veckor, om detta befinnes nödvändigt för införandet av en eljest lämplig organisation av fortsättningsskolan. Sakkunniga inse väl, att den här ifrågavarande organisationen av skolväsendet icke lämpligen kan eller bör införas allestädes. Men där den vinner tillämpning i skoldistrikt med sjuårig folkskola, kommer fortsättningsskolan att så nära ansluta sig till folkskolan, att organisationen i sin helhet ter sig som ett förlängt folkskoleår, under vilket de sista sex veckorna kunna ägnas huvudsakligen åt praktiskt arbete. Därmed synes man hava vunnit det väsentligaste av vad man velat ernå genom förslaget

att inarbeta hela fortsättningsskolkursen i lärokursen för folkskolans sjunde årsklass. Men därtill kommer, att organisationen kan genomföras, oavsett om folkskolan är anordnad enligt A- eller B-form, och att särskild fortsättningsskola bibehålies i samtliga skoldistrikt. Den lättnad, som det tidigare fullgörandet av skolplikten innebär, k a n också i samma utsträckning komma lärjungarna till del, vare sig folkskolan är sex- eller sjuårig. Emellertid kan för närvarande skolväsendet organiseras på nu angivet sätt endast efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t. Detta stadgande angående fortsättningsskolans arbetstider bör enligt sakkunnigas mening upphöra. Skoldistrikten böra sålunda erhålla möjlighet att utan särskilt medgivande av Kungl. Maj:t, sedan erforderliga bestämmelser i vanlig ordning införts i det för distriktet gällande reglementet, förlägga fortsättningsskolan till sådan tid, att lärjungarna k u n n a helt eller delvis genomgå en årskurs det läsår, under vilket de avgått från folkskolan. Är fortsättningsskolan tvåårig, må i detta fall såsom hittills andra årskursen icke begynna tidigare än ett år efter första årskursens början. 6.

Befrielse från

fortsättningsskolplikt.

Minderårig, som genomgått folkskola eller på annat sätt förvärvat mot- Nuvarande bestammelser svarande kunskaper och som icke åtnjuter a n n a n undervisning, är pliktig deltaga i fortsättningsskolans undervisning under den tid, som skoldistriktet i vederbörlig ordning bestämt. Skolplikten upphör dock i varje fall, då den skolpliktige fyllt aderton år. Den skolpliktige är skyldig att int r ä d a i fortsättningsskolan vid början av läsåret närmast efter det, under vilket han avgått från folkskolan, men fortsättningsskolstyrelsen kan under vissa förutsättningar bevilja uppskov med skolgången, dock icke för längre tid än till det kalenderår, under vilket den skolpliktige fyller femton år. Då sjukdom, lyte eller liknande omständigheter därtill giva anledning, kan skolstyrelsen efter prövning i varje särskilt fall befria skolpliktig från skyldigheten att besöka fortsättningsskola. F r å g a n om enskilda lärjungars befrielse från fortsättningsskolplikt h a r Ökade möjvid flera tillfällen motionsledes förelagts riksdagen; senast år 1929 genom ^ E j j ^ från motionen I I : 193. Med hänsyn till befarade ej önskvärda konsekvenser av skolplikt. bifall till motionerna har riksdagen hittills avslagit samtliga förslag till ändringar av de nu gällande bestämmelserna. Sakkunniga hava emellertid under sitt utredningsarbete kommit till den bestämda uppfattningen, att en försiktig uppmjukning av stadgandena rörande befrielse från fortsättningsskolplikt är önskvärd. Under stark känsla av att man måste på detta område framgå med stor varsamhet hava sakkunniga därför upptagit frågan till övervägande i avsikt att söka finna en sådan lösning, att befrielse från skolplikten må kunna medgivas i särskilt ömmande fall,

34 u t a n att m a n behöver riskera, att desorganisation och godtycke skola uppstå. E n utväg, som i detta sammanhang varit starkt ifrågasatt, vore, att skolöverstyrelsen erhölle befogenhet att efter prövning, då tillräcklig anledning därtill föreligger, befria minderårig från skyldigheten att besöka fortsättningsskolan. Som skäl härför har bland annat anförts, att ärendena därigenom skulle få en i möjligaste mån enhetlig behandling, vilket måste tillmätas stor betydelse. Med den starka centraliseringen av ärendenas handläggning följer emellertid, att ansökningarna måste åtföljas av jämförelsevis fullständiga uppgifter med utförliga redogörelser och intyg rörande de minderårigas förhållanden. Skolöverstyrelsen måste också angående varje särskilt fall inhämta yttranden från vederbörande folkskolinspektör och fortsättningsskolstyrelse, eventuellt även från domkapitlet. H ä r a v framgår, att handläggningen av ärendena blir alltför omständlig och tidsödande, om avgörandet förlägges till skolöverstyrelsen. De ovan framhållna olägenheterna skulle i någon m å n minskas, om avgörandet i en eller annan form förlades till vederbörande folkskolinspektör, men den auktoritativa enhetliga behandlingen av ärendena skulle också försvagas. Då en del inspektionsområden omfatta omkring ett hund r a t a l skoldistrikt, kan det även förutses, att mängden av ansökningar om befrielse från skolplikt skulle kunna i vissa fall alldeles förrycka inspektörens egentliga arbete. Folkskolinspektörerna hava icke heller den direkta personliga bekantskap med de minderåriga och deras målsmän, som är nödvändig för bedömande, huruvida framställning angående befrielse från skolplikt bör bifallas. I en mängd fall skulle därför folkskolinspektörerna kunna endast genom besök på ort och ställe förskaffa sig nödiga upplysningar för ett på verklig sakkunskap grundat yttrande eller beslut. Emellertid torde inspektörerna endast undantagsvis hava tillfälle att utan åsidosättande av viktigare göromål verkställa sådana grundligare undersökningar och företaga de därför erforderliga resorna. Även folkskolinspektörernas handläggning av dessa ärenden skulle därför i regel komma att ske med ledning av inhämtade skriftliga upplysningar, vilket knappast kan anses tillfredsställande. Den intima kännedom om lärjungarnas och målsmännens förhållanden, som erfordras för att kunna med urskillning h a n d h a v a det grannlaga uppdraget att pröva behovet av befrielse från skolgång, förefinnes onekligen bäst inom den lokala skolstyrelsen. Denna kan också med minsta möjliga tidsutdräkt handlägga ärendena, vilket ofta är av stor betydelse, då det gäller framställningar angående minderårigas skolplikt. Enligt sakkunnigas mening kan det således icke lämpligen uppdragas åt vare sig skolöverstyrelsen eller folkskolinspektörerna att pröva och avgöra ärenden rörande enskilda lärjungars befrielse från dem eljest ålig-

35 gande fortsättningsskolplikt, utan böra de lokala skolmyndigheterna utöva denna befogenhet. Det statliga inflytandet på dessa viktiga angelägenheter bör dock icke helt elimineras u t a n få göra sig gällande genom att folkskolinspektörerna sättas i tillfälle att följa behandlingen av ärendena och övervaka, att försiktighet och enhetlighet därvid iakttagas. Det ligger också i sakens natur, att det icke kan överlämnas till de omkring 2,500 fortsättningsskolstyrelserna att efter gottfinnande besluta rörande de minderårigas skolplikt. En ofrånkomlig förutsättning för dessa ärendens hänskjutande till de lokala skolstyrelserna är, att det i allmän författning tydligt angives en gräns, utöver vilken skolstyrelserna icke ä g a gå, d å de medgiva minderåriga befrielse från skyldigheten att besöka fortsättningsskolan. Och denna gräns måste uppdragas så, att den allm ä n n a fortsättningsskolplikten icke kan lokalt göras illusorisk, genom att skolstyrelse missbrukar sin befogenhet. Det torde v a r a både tillförlitligast och enklast, att det i detta fall, liksom det skett beträffande avgång från folkskolan enligt § 48 folkskolestadgan, bestämmes en viss uppnådd minimiålder som villkor, för att ansökan om befrielse från skolplikt av a n d r a orsaker, än de i fortsättningsskolstadgan hittills angivna, skall kunna upptagas till prövning. E n lärjunge, som vid sju års ålder inträder i folkskolan och därefter Skolpliktsu t a n kvarsittning eller avbrott genomgår skolan, övergår från sexårig ^^a L^° folkskola till fortsättningsskolan det kalenderår, under vilket han fyller 13 år, och lämnar fortsättningsskolan senast två år därefter. Vid samma tid hava de lärjungar, som genomgå sjuårig folkskola och ettårig fortsättningsskola, fullgjort sin skolplikt. Där fortsättningsskolan, som ofta är fallet, förlagts till årets sex första veckor, har endast ett fåtal av de här ifrågavarande lärjungarna fyllt femton år, då de avgå från skolan, och även om undervisningen fortgår under större delen av vårterminen, torde flertalet av lärjungarna icke hava före avgången från skolan uppnått nyssnämnda ålder. Under normala förhållanden hava de minderåriga således, vare sig folkskolan omfattar sex eller sju år med i förra fallet tvåårig och i det senare ettårig fortsättningsskola, fullgjort hela sin skolplikt senast under förra hälften av det kalenderår, under vilket de fylla femton år. För en del lärjungar kvarstår emellertid på grund av sent inträde i överåriga. folkskolan, sjukdom, kvarsittning eller andra orsaker skolplikten, ännu d å de fyllt sexton eller sjutton år. För dessa i viss mening överåriga kan fullgörandet av fortsättningsskolplikten stundom bliva alltför betungande. Sex veckors skolkurs innebär dock, även om den fullgöres vid jämförelsevis hög ålder, icke för samtliga lärjungar en sådan börda, att befrielse bör medgivas under alla förhållanden. Den försenade avgången från fortsätt-

ningsskolan k a n också bero därpå, att lärjungarna begärt och erhållit uppskov med skolgången eller kanske rent av utan tillstånd uteblivit från skolan. Självfallet böra lärjungarna icke vinna befrielse från skyldigheten att fullgöra på sådant sätt försummad skolgång. Det k a n således icke ifrågasättas, att alla, som icke redan vid femton års ålder fullgjort sin fortsättningsskolplikt, skola befrias därifrån. Åldersgränsen aderton år bör alltjämt bibehållas. Villkor för N ä r det gäller avgång från folkskolan, u t a n att den fullständiga kursen lkoUUkt&n i n n a m t a t s ' n a r minimiåldern bestämts så, att skolgången kan avslutas s o pit tidigast ett år senare än vid normal ålder för avgång efter fullständigt genomgången kurs. Starka skäl kunna anföras för motsvarande bestämmelser även beträffande fortsättningsskolan, men sakkunniga anse sig likväl böra föreslå, att befrielse från fortsättningsskolplikt må kunna medgivas ett år tidigare, än det enligt sådana föreskrifter skulle bliva fallet. Då giltiga skäl föreligga, bör således skolstyrelse k u n n a medgiva lärjunge, som u t a n eget förvållande blivit urståndsatt att före utgången av det kalenderår, under vilket han fyller femton år, fullgöra hela sin fortsättningsskolplikt, befrielse från skolgång under en årskurs. Detta innebär bland annat, att för lärjunge, som av någon anledning avgått från folkskolan ett år senare än det tidigast tillåtna, befrielse från fortsättningsskola kan ifrågakomma redan efter ett års fortsättningsskolkurs. Giltig anledning till befrielse från ytterligare skolgång bör under nu n ä m n d a villkor enligt sakkunnigas mening kunna anses v a r a för handen, om den minderåriges arbete är av avgörande betydelse för hemmets ekonomi eller om han erhållit stadigvarande arbete och särskilt ömmande omständigheter föreligga. Bland de lärjungar, som avgå från folkskolan enligt bestämmelserna i § 48 folkskolestadgan, således utan att hava i n h ä m t a t den fullständiga lärokursen, k a n man särskilja två grupper, nämligen dels lärjungar, som äro betydligt äldre än kamraterna i klassen och slutligen få avgå enligt § 48, ehuru de skulle kunna genomgå den för avgång enligt § 47 bestämda kursen, om de kvarstannade ytterligare en tid i skolan, dels ock lärjungar, som sakna tillräcklig fattningsgåva för att k u n n a inhämta den fullständiga kursen. Redan h ä r a v framgår det, att en del av de från folkskolan enligt § 48 a v g å n g n a lärjungarna kan förväntas hava god nytta av att delt a g a i lämpligt anordnad fortsatt undervisning, från vilken de därför icke böra vinna befrielse i annan ordning än a n d r a fortsättningsskolpliktiga minderåriga. Men det finnes också från folkskolan utan fullständigt betyg a v g å n g n a lärjungar, vilka på grund av bristande fattningsgåva sakna förmåga att tillgodogöra sig teoretisk fortsatt undervisning. Lärare, skolråd och även folkskolinspektörerna hava ganska samstämmigt ansett, att sådana minderåriga böra kunna oavsett åldern helt befrias från åt-

Uf

minstone den teoretiska delen av fortsättningsskolkursen. Är emellertid skolköksundervisning eller kvinnlig slöjd anordnad för flickor och snickeri eller a n n a t praktiskt arbete för gossar, k a n det mycket väl hända, att även de här ifrågavarande lärjungarna lämpligen kunna deltaga i denna undervisning. Då detaljerade föreskrifter härom knappast kunna utfärdas, synes det v a r a lämpligast, att det överlåtes på skolstyrelserna att besluta, i vilken utsträckning minderårig, som avgått från folkskolan jämlikt bestämmelserna i § 48 mom. 2 folkskolestadgan och som uppenbarligen saknar förmåga att tillgodogöra sig den fortsatta undervisningen, bör därifrån befrias. Ärenden angående minderårigas befrielse från skolplikt komma säkerligen att räknas bland de mest ömtåliga, som skolstyrelserna få att hand-

Kontroll fde be-

röra

f yisl^E

lägga. Det är därför av stor vikt, såväl att besluten grunda sig på ingående kännedom om lärjungarna, som ock a t t nödig kontroll utövas. Vid handläggningen av sådant ärende bör skolstyrelsen därför så vitt möjligt inhämta yttrande även från den lärare, som senast undervisat den skolpliktige eller till vilkens skolavdelning denne hör. Beslutar styrelsen att bifalla framställning om befrielse från skolplikt, bör utdrag av protokollet härom omedelbart tillställas vederbörande folkskolinspektör, som därigenom beredes möjlighet att tillse, att icke skolstyrelserna i de skilda skoldistrikten opåtalt tillämpa alltför olika principer i fråga om lärj u n g a r s befrielse från fortsättningsskolplikt.

TT(L71J

skolplikt.

Under vissa förutsättningar k u n n a minderåriga erhålla tillstånd att i Fortsättlärlingsskola fullgöra sin skolplikt. Bestämmelserna härom återfinnas i ^n^full^ fortsättningsskolstadgan § 27 mom. 2 och i stadgan för den kommunala görande i lärlm sskola yrkesundervisningen § 16 mom. 3. Dessa stadganden synas emellertid giva 9 r u m för olika tolkningar och äro knappast fullt samstämmiga. För inträde i lärlingsskola fordras i allmänhet att hava avslutat fortsättningsskolans kurs. Minderårig, som icke genomgått fortsättningsskola men fyllt femton år, kan dock enligt föreskrifterna i yrkesskolstadgan under vissa förutsättningar, oberoende av om h a n i n t r ä t t i fortsättningsskola, intagas i lärlingsskola. Men enligt motsvarande bestämmelse i fortsättningsskolstadgan kan endast skolpliktig, »som icke i n t r ä t t i fortsättningsskola», fullgöra sin fortsättningsskolplikt i lärlingsskola. Då det knappast k a n förekomma, a t t minderårig intages i lärlingsskola, innan han i n t r ä t t i fortsättningsskola, om därmed avses, att h a n inskrivits i fortsättningsskolans första årskurs, medför bestämmelsen i fortsättningsskolstadgan, att fortsättningsskolplikten i verkligheten k v a r s t å r för de minderåriga, som jämlikt § 16 mom. 3 yrkesskolstadgan intagits i lärlingsskola, innan de fullständigt genomgått fortsättningsskolan. Detta torde dock icke hava v a r i t meningen, och i alla händelser hålla sakkunniga före, att varje

38 minderårig, som undervisas i lärlingsskolan, bör befrias från skyldighet att besöka fortsättningsskolan. Emellertid har det framhållits för sakkunniga, att det stundom inträffar, att minderårig, som innan han avslutat fortsättningsskolans kurs intagits i lärlingsskola, n ä s t a n omedelbart eller efter mycket kort tid lämnar lärlingsskolan. Den minderårige kan då icke anses hava i lärlingsskolan fullgjort sin fortsättningsskolplikt u t a n bör återgå till fortsättningsskolan. I varje fall bör fortsättningsskolstyrelsen sättas i tillfälle att därom besluta. Det bör därför åligga lärlingsskolans styrelse, att då sådan minderårig avgår från lärlingsskolan eller upphör att regelbundet deltaga i undervisningen, därom u n d e r r ä t t a fortsättningsskolstyrelsen. Dylikt meddelande bör innehålla uppgift även angående arten och omfattningen av den undervisning i lärlingsskolan, vari lärjungen deltagit. Befriade från skyldighet att besöka fortsättningsskola äro skolpliktiga, Fortsättningsskol- som åtnjuta undervisning i någon av de i § 27 mom. 1 fortsättningsskolpliktens fullgörande vid stadgan angivna läroanstalterna. De anses nämligen därigenom fullgöra andra läro- sin fortsättningsskolplikt. Vederbörande skolstyrelse äger ock efter prövanstalter.

ning i varje särskilt fall meddela skolpliktig, som åtnjuter annan med fortsättningsskola jämförlig undervisning, befrielse från deltagande i undervisning i fortsättningsskola.

I de nu refererade hittills gällande bestämmelserna torde någon mera Lantbruksklubbarna betydelsefull förändring icke v a r a påkallad. Sakkunniga hava emellertid och fortsättningsskolan. funnit sig böra i detta sammanhang till övervägande upptaga en av Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet ingiven framställning, vilken överlämnats till sakkunniga. Framställningen h ä r r ö r egentligen från hushållningssällskapets egnahemsnämnd, som anhåller, att det måtte tagas under övervägande, huruvida icke den verksamhet, som bland landsbygdens ungdom bedrives av de s. k. lantbruksklubbarna, skulle kunna inr a n g e r a s som ett led i den jordbruksbetonade fortsättningsskolans verksamhet. I n n a n denna fråga mera ingående dryftas, lämnas här en kortfattad redogörelse för lantbruksklubbarnas verksamhet. Lantbruksklubbar av det slag, varom det här ä r fråga, uppkommo för något m e r a än 20 år sedan i Amerika, där m a n vid den tiden särskilt ville stimulera intresset för majsodling. Klubbverksamheten blev oerhört populär och för n ä r v a r a n d e r ä k n a de amerikanska lantbruksklubbarna för gossar och flickor omkring 850,000 medlemmar. N ä r Rockefellerinstitutet efter världskriget började sin verksamhet i Europa, upptogos även lantbruksklubbarna på institutets program. Direktör F r a n t z P. L u n d sändes över från Amerika och började sin verksamhet i F r a n k r i k e , D a n m a r k och Sverige samt senare i Finland. Särskilt i sist-

3!) n ä m n d a land har verksamheten omfattats med mycket stort intresse. Efter framställning från Jordbrukarungdomens förbund inbjöds direktör Lund till Sverige av jordbruksdepartementet år 1925. De första lantbruksklubbarna för ungdom i vårt land bildades i Skaraborgs län. Verksamheten h a r sedan ökats och bedrives nu i 15 län. Starkast h a r rörelsen utvecklat sig i Kristianstads län, där omkring 1,300 barn år 1930 deltogo i klubbarbetet. För hela riket är antalet klubbmedlemmar n ä r a 5,000. Klubb a r n a stå öppna för både gossar och flickor. Minimiålder för deltagande i klubbarbetet är 10 år. Verksamheten bedrives på följande sätt. Varje medlem av klubben a r r e n d e r a r ett jordstycke, 100 till 150 m 2 för trädgårdsskötsel och upp till 1,000 m 2 för åkerbruk. Anställda konsulenter giva de unga råd, men dessa få själva välja odlingsväxter. Varje medlem får en bok med anvisningar, men d ä r i skall även göras anteckningar angående arbetet. Rörelsen skall bedrivas fullt affärsmässigt, och alla utgifter och inkomster bokföras. Antalet arbetstimmar antecknas, och arbetet värderas. Skörden försäljes, och vinsten blir barnens. Även husdjursskötsel förekommer. Huvudsakligen är det grisar och fjäderfä, som anskaffas. P å sommaren anordnas utfärder, och på höstarna anordnas stundom skördeutställningar, vilka visat sig v a r a mycket intresseväckande. I anslutning till klubbarnas verksamhet hålla kvinnliga konsulenter kursdagar i hemmen för kvinnliga deltagare, varvid matlagning, bakning, syltning, saftning m. m. förekomma. Verksamheten ledes av konsulenterna. Flera sådana konsulenter behövas, och underkonsulenter eller lokala ledare i de olika distrikten erfordras. Folkskolans l ä r a r e hava visat stort intresse och nedlagt mycket frivilligt arbete på rörelsen. Intill den 1 juli 1930 betalade Rockefellerstiftelsen alla med klubbarbetets ledning förenade utgifter. F r å n nämnda tid, då stiftelsen trädde tillbaka från ledningen av arbetet, har Jordbrukarungdomens förbund av regeringen förordnats att leda detsamma. Stiftelsen lämnade dock för å r 1930 ett anslag på 62,000 kronor och har ställt i utsikt bidrag under ytterligare ett p a r år, ehuru med för varje år minskat belopp. Riksdagen h a r för ändamålet år 1930 beviljat 15,000 kronor och 1931 35,000 kronor. Dessa statsanslag skola tillsammans med av Rockefellerstiftelsen anvisade medel samt av hushållningssällskapen beviljade anslag av J o r d b r u k a r ungdomens förbund användas för täckande av de anställda konsulenternas avlöning och resekostnader. Det lärer icke kunna göras gällande annat, än att lantbruksklubbarnas Be sakkunniga h ä r ovan omnämnda verksamhet är av största betydelse och värd att ' kraftigt understödjas av det allmänna. E n fruktbärande samverkan mellan fortsättningsskolan och lantbruksklubbarna bör också kunna komma

till stånd och bliva till stor nytta för den här ifrågavarande ungdomen. Egnahemsnämnden i Kristianstads län ifrågasätter bland annat, att klubbverksamheten skulle inordnas i jordbruksbetonad fortsättningsskola och klubbmedlemmarna vinna befrielse från den andra årskursen i fortsättningsskolan. Efter ingående undersökningar rörande möjligheten att förverkliga detta förslag hava sakkunniga funnit, att samarbetet mellan de båda organisationerna icke lämpligen kan ske på det nu angivna sättet. Om icke samtliga lärjungar i en sådan fortsättningsskola bedriva klubbverksamhet, nödgas man i alla händelser anordna en fortsättningsskolans andra årskurs. Antalet deltagare i denna kurs blir då stundom så ringa, att man ej utan förhållandevis alltför stora kostnader kan bereda dem sådan undervisning, som eljest skulle kunna bliva fallet. Inför man återigen den bestämmelsen, att samtliga lärjungar i en viss yrkesbestämd fortsättningsskola med jordbruk skola vara skyldiga att skaffa sig ett lämpligt jordstycke och tillfredsställande sköta detsamma, komma åtskilliga, som helt sakna intresse och förutsättningar för lantbruksklubbarnas verksamhet, att tvingas deltaga däri. Detta samt svårigheterna för en del lärjungar att anskaffa det erforderliga jordområdet skulle säkerligen bland målsmännen framkalla ett så starkt missnöje, att klubbarnas verksamhet, som är och bör vara fullt frivillig, därigenom komme att försvåras. Erinras bör också, att lantbruksklubbarnas medlemmar bedriva sitt klubbarbete var för sig vid sina hem eller i närheten därav, alltså på spridda ställen. Det komme att bliva förenat med stora svårigheter att över ett på detta sätt åt barn anförtrott arbete utöva sådan kontroll, som måste krävas, om arbetet skall ersätta skolundervisning. Klubbmedlemmarna utföra också sitt arbete i stor utsträckning, innan de lämnat folkskolan, således innan de äro fortsättningsskolpliktiga. Slutligen kan man icke bortse från de konsekvenser, det skulle medföra, om viss tids deltagande i lantbruksklubbarnas verksamhet berättigade till befrielse från ett års fortsättningsskolplikt. Flickor, som under skicklig husmoders ledning inhämta, vad som hör till ett hems skötsel, torde komma att göra anspråk på att beträffande fortsättningsskolplikten få likställas med dem, som deltagit i lantbruksklubbens arbete. Gossar, vilka under arbete hos hantverkare förvärva sig färdigheter i t. ex. snickeri eller skomakeri, hava därmed erhållit en utbildning, som för dem är lika värdefull som kännedomen om jordbruket för deltagarna i lantbruksklubbarnas arbete. Medgives minderårig på grund av utfört praktiskt arbete befrielse från skolplikt i det ena fallet, torde det bliva nödvändigt att så göra även i det andra, men detta skulle innebära en mycket långt gående upplösning av fortsättningsskolan eller åtminstone av dess andra årskurs. Sakkunniga vilja också framhålla, att, hur värdefull den genom praktiskt arbete vunna utbildningen än är, den dock icke motsvarar eller kan ersätta de

41 kunskaper och färdigheter, som lärjungarna böra vid här ifrågavarande ålder förvärva genom ordnad undervisning i skola. Sakkunniga kunna således icke tillstyrka, att deltagande i lantbruksklubbarnas verksamhet skall medföra befrielse från skyldighet att besöka fortsättningsskolan. Mellan jordbruksbetonade fortsättningsskolor och lantbruksklubbarna bör emellertid på annat sätt ordnas samverkan till ömsesidig båtnad. Inom skoldistrikt, där lantbruksklubbarbete förekommer, erfordras lokala ledare, som var och en inom ett begränsat område hava att leda och övervaka arbetet. Dessa lokala ledare få en ingående kännedom om klubbverksamheten och kunna förväntas hava god kännedom om jordbruksarbete över huvud. De torde därför, även om de eljest ej äro lärare, kunna erhålla behörighet att i yrkesbestämd fortsättningsskola i anslutning till jordbruk undervisa i jordbrukskunskap. Finnes på platsen sådan skola, synes det enligt sakkunnigas mening vara ändamålsenligt, att den lokala klubbledaren förordnas till lärare i jordbrukskunskap i fortsättningsskolan. I många fall torde folkskolläraren på orten vara klubbledare, men även där han icke är detta, bör han, om klubbledaren undervisar i jordbrukskunskap, meddela undervisningen i skolans övriga ämnen. En del av undervisningen i jordbrukskunskapen bör i sådan skola kunna förläggas till de tider av året, då arbetet på de till lantbruksklubbarna hörande jordområdena som bäst pågår. Jordbruksläraren (klubbledaren) bör då kunna i sällskap med fortsättningsskolans lärjungar besöka till klubben hörande odlingar och där ingående demonstrera det praktiska jordbruk, som av någon till klubben ansluten lärjunge i fortsättningsskolan eller av andra ungdomar bedrives. Besökes ett flertal olika fält, torde fortsättningsskolans lärjungar på detta sätt erhålla en ganska allsidig och värdefull komplettering av den i skolan meddelade mera teoretiska kunskapen. Och att dessa besök komma att motses med glädje av dem, som deltaga i klubbarbetet, oavsett om de äro fortsättningsskolelärjungar eller icke, därom kan man vara ganska förvissad. Det väntade besöket av skolan kommer också att innebära en eggeiso till allt bättre skötsel av föremålet för klubbverksamheten, vare sig detta utgöres av ett jordstycke eller t. ex. en hönsgård. Den tid, som fortsättningsskolans lärjungar använda för att under lärarens ledning studera det praktiska arbetet, inräknas i skoltiden, och läraren åtnjuter härför arvode i vanlig ordning. Sakkunniga förmena, att på i huvudsak nu angivet sätt ett intimt och värdefullt samarbete mellan fortsättningsskolan och lantbruksklubbarna bör kunna komma till stånd och att detta är, vad som under nuvarande förhållanden kan vinnas. Sakkunniga förutsätta emellertid, att klubbarbetet alltjämt ledes av fullt kompetenta och lämpliga personer. Till avlönande av dessa manliga och kvinnliga konsulenter, som hava att leda och övervaka klubbarbetet inom ett större område, t. ex. ett helt län, och vilka anställas av hushåll-

42 ningssällskapen eller av Jordbrukarungdomens förbund, erfordras bidrag av statsmedel. Detta ekonomiska understöd, varav klubbverksamheten är i behov, torde dock ej kunna erhållas från anslaget till avlönande av lärare vid fortsättningsskolor utan bör utgå i annan ordning. 7.

Fortsättningsskolväsendets centralisering.

Tidigare I samband med den utredning, som föregick riksdagens beslut år 1926 utredningar. a t t a n g l å m e d e i tiH anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn, framhöllo flera folkskolinspektörer, att det särskilt beträffande fortsättningsskolan vore lämpligt, att lärjungar från mera vidsträckta områden sammanfördes till en gemensam skola. Vid sammanträde i december år 1927 beslutade också statens folkskolinspektörers förbund att hos kungl. skolöverstyrelsen anhålla, att överstyrelsen måtte vidtaga lämpliga åtgärder för centralisering av fortsättningsskolorna. Genom motion II: 270 bragtes frågan inför 1927 års riksdag. I motionen hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående fortsättningsskolornas centralisering inom de olika skoldistrikten. Riksdagens andra kammare biföll motionen. Första kammarens första tillfälliga utskott framhöll med anledning av motionen, att ytterligare centralisering av skolväsendet vore önskvärd. Men utskottet hävdade den uppfattningen, att även fortsättningsskolans barn innefattas i begreppet »skolpliktiga barn». Centralisering av fortsättningsskolväsendet kunde därför med bidrag av statsmedel i viss utsträckning genomföras med tillämpning avredan gällande författningar, varför någon riksdagens skrivelse i ärendet till Kungl. Maj:t icke erfordrades. På grund härav beslutade första kammaren i enlighet med utskottets hemställan att icke biträda andra kammarens beslut. Då riksdagens kamrar sålunda stannat i olika beslut, kom skrivelse i ärendet icke till stånd. Den 30 december 1927 anbefallde dock Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen att verkställa en allsidig utredning, huruvida och i vilken utsträckning genom beredande av inackorderingsbidrag eller på annat sätt åtgärder må böra vidtagas för en centralisering av fortsättningsskolväsendet inom sådana skoldistrikt, där på grund av gles bebyggelse och andra förhållanden dylika åtgärder kunna anses av behovet påkallade. Den begärda utredningen jämte därav föranledda förslag avlämnades av skolöverstyrelsen den 29 september 1928. Statskontoret har därefter i underdånigt utlåtande den 22 november 1928 i allt väsentligt tillstyrkt det av skolöverstyrelsen framlagda förslaget. Skolöverstyrelsens utredning och förslag samt statskontorets utlåtande återgivas i bilagorna 1 och 2. I sin utredning åberopar överstyrelsen i vissa fall en av överstyrelsen den 28 december 1926 ingiven underdånig framställning, angående bland annat anordnande i vissa fall av fortsättningsskola jämväl för mindre folk-

43 skolas lärjungar. Statskontoret har den 27 februari 1927 häröver avgivit underdånigt utlåtande och därvid icke funnit anledning till erinran mot överstyrelsens framställning. (Bil. 3 och 4.) Sedan den för ikrafttträdandet av den obligatoriska fortsättningsskol- Behovet av plikten bestämda övergångstiden med utgången av år 1926 gått till ända, centraliseliar det ålegat skoldistrikten att organisera skolväsendet så, att de minderåriga allestädes kunna fullgöra sin skolplikt. I allmänhet har det härför blivit nödvändigt att anordna fortsatt undervisning på varje plats, där det finnes folkskola eller mindre folkskola. Denna organisation lider emellertid av den svagheten, att antalet lärjungar i fortsättningsskolan mångenstädes blir mycket ringa, vilket medför, att undervisningen icke kan i eljest lämplig utsträckning specialiseras och att den likväl blir förhållandevis dyrbar. Av vad skolöverstyrelsen h ä r o m anfört i sin utredning, framgår det fullt tydligt, att det från såväl pedagogisk som ekonomisk synpunkt är synnerligen önskvärt, att skoldistrikten i stället för flera fortsättningsskolor med ringa b a r n a n t a l i varje u p p r ä t t a ett fåtal skolor med jämförelsevis många lärjungar. Sakkunniga hava också under sitt arbete och särskilt under sina resor funnit, att frågan om fortsättningsskolväsendets centralisering är mycket aktuell i en mängd skoldistrikt. I de nordligaste länen av landet, d ä r inom vissa skoldistrikt mindre folkskolor förekomma i stor utsträckning, har m a n med Kungl. Maj:ts medgivande hittills nödgats uppskjuta införandet av fortsatt undervisning inom områden, där folkskolundervisningen meddelas i mindre folkskolor. Men under sin studieresa i dessa t r a k t e r funno de sakkunniga, att sedan skolöverstyrelsens centralisationsförslag blivit känt, hade det inom flera skoldistrikt utarbetats fullständiga på nämnda förslag grundade planer för ett centraliserat fortsättningsskolväsen inom distriktet. Dessa planer hade under n u v a r a n d e förhållanden icke kunnat förverkligas, men samtliga skolråd, med vilka de sakkunniga kommo i beröring, betecknade det som en nödvändighet, att frågan med det snaraste bleve löst. Samma mening har framförts även från andra delar av landet. Till sakkunnigas förfogande ställda skrivelser och uppgifter utvisa också, att genom centralisering i en mängd fall kan ernås bättre och billigare fortsatt undervisning än vad eljest ä r fallet. Det förnämsta hindret för centralisering av fortsättningsskolorna redan Kostnaderna med tillämpning av nu gällande bestämmelser utgör skolvägarnas längd. för centrali,erm en Utan anlitande av skolskjutsar, inackordering eller a n n a n liknande an9 ordning k u n n a lärjungarna endast undantagsvis hänvisas till fortsättningsskola, som förlägges annanstädes än vid n ä r m a s t e folkskola. När den obligatoriska fortsättningsskolan beslutades, skedde detta under bland annat den förutsättningen, att skoldistrikten icke skulle därmed åsamkas

a n d r a utgifter än dem, som uppstå genom tillhandahållandet av lokaler och undervisningsmateriell. I de skoldistrikt, varom det här ä r fråga, torde icke heller fortsättningsskolväsendet medföra andra kommunala utgifter än de nyss nämnda. Man kan därför icke påräkna, att dessa ofta h å r t skattetyngda skoldistrikt skola i önskad riktning omorganisera sitt skolväsen, om detta skulle medföra icke blott allt det besvär, som följer med anordnandet av skolskjutsar eller inackordering, u t a n även ökade kommunala utgifter. Det är uppenbart, att de genom centraliseringen uppstående särskilda utgifterna måste, då det gäller fortsättningsskolor, i allmänhet helt bestridas av statsmedel. Dess bättre synes detta k u n n a ske u t a n att härför behöver ställas ökade anspråk på statskassan. Skolöverstyrelsen har nämligen i sin utredning uppvisat, att centraliseringen kan i stor utsträckning genomföras på sådant sätt, att kostnaderna för erforderliga skolskjutsar eller inackorderingar kunna helt bestridas av statsmedel, som eljest skulle å t g å till avlöning åt l ä r a r e vid de skolor, vilka genom centraliseringen bliva obehövliga. Det råder intet tvivel om att staten härigenom k a n i m å n g a fall göra verkliga besparingar beträffande utgifterna för skolväsendet. Skolöverstyrelsen har också med stöd av utförliga beräkningar föreslagit, att statsbidrag till bestridande av kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga lärjungar skall utgå med högst det belopp, som motsvarar den genom centraliseringen uppkomna besparingen av statsbidraget till avlönande av l ä r a r e inom distriktet. Mot denna grundläggande princip h a r statskontoret icke haft något att erinra. Statsbidrag Sakkunniga hava funnit anledning att i detta s a m m a n h a n g taga under förinackor- ö v e r v a g a n d e > huruvida icke statsbidrag till inackordering eller skolskjut(L€i 1it/Q

C lic)

_

a

jn ••

t

skolskjutsar sar för fortsättningsskolpliktiga minderåriga bör kunna under vissa torutU n in avtkola sättningar medgivas u t a n samband med indragning av fortsättningsskola. Inom J ä m t l a n d s , Västerbottens och Norrbottens — samt från och med den 1 juli 1931 även Västernorrlands — län u t g å r enligt kungl. kungörelsen den 28 m a j 1926 (nr 142) statsbidrag för inackordering i skolhem eller enskilda hem av skolpliktiga barn av fattiga, avlägset från skola boende föräldrar. Detta h a r medfört, att folkskolor icke i n r ä t t a t s inom en del vidsträckta, glest befolkade trakter, u t a n h a v a de d ä r bosatta folkskolepliktiga barnen inackorderats i större byar och åtnjutit undervisning i folkskola därstädes. Att anordna fortsättningsskolor inom nyss n ä m n d a glest befolkade trakter, d ä r folkskolor icke finnas, k a n knappast v a r a lämpligt. Men kan skoldistriktet erhålla statsbidrag till inackordering av fortsättningsskolpliktiga lärjungar endast under förutsättning, att eljest erforderlig skola indrages, kommer skoldistriktet att kräva, att fortsättningsskolor godkännas såsom erforderliga på så m å n g a platser, att även de i obygderna boende l ä r j u n g a r n a kunna besöka någon av dem. Med till-

45 l ä m p n i n g av de av skolöverstyrelsen föreslagna bestämmelserna rörande statsbidrag till fortsättningsskolväsendets centralisering skulle skoldistriktet sedan äga att till inackordering av fortsättningsskolpliktiga l ä r j u n g a r inom distriktet å t n j u t a statsbidrag med belopp, motsvarande avlöning till l ä r a r e vid de skolor, som ej upprätthållas. Det komme att ligga i skoldistriktets intresse att få så många skolstationer som möjligt godkända såsom erforderliga, vilket med hänsyn till den för lärjungarna rådande obligatoriska skolplikten k a n medföra, att i vissa fall skolor med mycket ringa b a r n a n t a l kunna komma att godkännas. Detta torde k u n n a undvikas, endast om a n d r a lämpligare åtgärder vidtagas för att bereda avlägset från skola boende lärjungar möjlighet att fullgöra skolplikten. Enligt sakkunnigas mening böra skoldistrikten därför kunna i vissa fall för inackordering eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga lärjungar tilldelas statsbidrag, beräknat efter a n d r a grunder än dem, skolöverstyrelsen föreslagit. Detta begränsade statsbidrag bör utgå, då antalet lärjungar ä r så ringa, att särskild fortsättningsskola för dem näppeligen kan anses motiverad. I sådant fall bör statsbidrag till inackordering eller skolskjuts för detta fåtal lärjungar u t g å endast under förutsättning, att skoldistriktet bestrider en del av kostnaderna, och böra härvid lämpligen gälla bestämmelserna i kungl. kungörelserna den 28 maj 1926 angående statsbidrag för inackordering och för anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga b a r n (nr 142 och 143). Statsbidrag enligt här ifrågavarande grunder skulle således k u n n a utgå för skolskjutsar inom vilket län som helst men för inackordering endast inom J ä m t l a n d s , Västernorrlands och Norrbottens län. Medel till det av de sakkunniga h ä r förordade statsbidraget torde böra utgå u r de anslag, från vilka i övrigt statsbidrag enligt de åberopade författningarna utanordnas. Tillförlitliga förhandsberäkningar angående storleken av erforderliga belopp kunna svårligen göras, men i någon mån vägledande torde dock följande redogörelse kunna anses vara. Bidrag till inackordering av skolpliktiga b a r n inom de 4 länen u t g å r n u m e r a med omkring 600,000 kronor för år. Inackorderingen avser i regel sex årsklasser under 35 veckor årligen. De fortsättningsskolpliktigas inackorder i n g skulle omfatta endast t v å årsklasser under 6 veckor årligen. U t g å r m a n ifrån att för samtliga under skolgång i folkskolan inackorderade lärj u n g a r inackordering skall förekomma även under fortsättningsskoltiden, skulle härför erfordras omkring 35,000 kronor. Det för skolskjutsar i övriga delar av landet under här ifrågavarande villkor erforderliga beloppet kan på enahanda sätt beräknas till omkring 5,000 kronor. Sakkunniga vilja h ä r påpeka, att det icke komme att ligga i kommunernas intresse att i främsta rummet erhålla statsbidrag enligt de här ifrågasatta grunderna u t a n fastmer att få utbyta lärarlönen vid en fortsättningsskola mot bidrag till inackordering eller skolskjuts.

46 Det av de sakkunniga ovan förordade tillägget till skolöverstyrelsens förslag är ägnat att motverka uppkomsten och godkännandet av en fortsättningsskolorganisation, innefattande jämförelsevis m å n g a skolor med ett fåtal lärjungar. Det är nämligen uppenbart, att det för vederbörande myndighet skulle ställa sig betydligt lättare än eljest att v ä g r a vitsorda behovet av en fortsättningsskola med mycket r i n g a antal lärjungar, om skoldistriktet kan hänvisas till att på annan väg söka ett visserligen mera begränsat men dock efter förhållandena skäligt statsbidrag till inackordering eller skolskjutsar för lärjungar, som därförutan icke kunna fullgöra sin skolplikt. Med den modifikation, för vilken sakkunniga här ovan redogjort, synes den av skolöverstyrelsen föreslagna grundläggande principen för beviljandet av statsbidrag till centralisering av fortsättningsskolorna v a r a väl ägnad att tillgodose såväl statens som kommunernas intressen och även befordra en ändamålsenlig utveckling av skolväsendet. Tillfällig centraliselUg '

Enligt överstyrelsens förslag skulle som statsbidrag till inackordering Q c h s k o i s k ; j u t s a r få användas endast besparingar, som uppkommit genom indragning av fortsättningsskolor, vilka av skolöverstyrelsen förklarats v a r a erforderliga, därest statsbidrag till centralisering icke utginge. Sakkunniga hava intet att invända mot en sådan bestämmelse, i vad den avser en mera varaktig organisation av distriktets skolväsen. Emellertid inträffar det stundom på grund av fluktuationer beträffande barnantalet, att en fortsättningsskola lämpligen skulle kunna tillfälligtvis indragas ett år. E n del skoldistrikt torde också vilja under någon tid i mindre utsträckning pröva centralisationens lämplighet, innan de för framtida giltighet begära fastställelse av en sådan organisation. A t t hänskjuta frågor av detta slag till skolöverstyrelsens avgörande kan knappast v a r a lämpligt. Med de s t a r k a garantier mot missbruk, som ligga däri, att genom centraliseringen icke få uppkomma ökade statsutgifter, k a n man också u t a n risk för att alltför olika principer bliva tillämpade anförtro åt folkskolinspektörerna att för kortare tider intyga, att förutsättningarna för centraliseringsbidraget äro för handen. Sakkunniga föreslå därför, att statsbidrag till inackordering och skolskjutsar må kunna under en tid av intill t v å år utgå med högst det belopp, som motsvarar besparingar, vilka uppkommit genom indragning av fortsättningsskola, som av vederbörande folkskolinspektör förklarats eljest v a r a erforderlig.

Detaljbestäm- Skolöverstyrelsen föreslår, att statsbidraget till centraliseringen må u t g å mdser rörand hö t ± k r o n a 25 öre för dag och lärjunge. De sakkunniga finna det (16 CaitTQ.lt'

seringen.

j

föreslagna beloppet efter förhållandena väl avvägt och lämpligt även med hänsyn därtill, att inackorderingsbidraget till lots- och fyrpersonalens barn u t g å r med ungefär samma belopp. Mot vad överstyrelsen anfört

rörande den m e r a detaljerade utformningen av bestämmelserna hava de sakkunniga intet väsentligt att invända. Det ligger i sakens natur, att centraliseringen av fortsättningsskolväsendet måste vara fullt frivillig från skoldistriktens sida. Men har ett skoldistrikt beslutat att centralisera skolväsendet, så måste lärjungar och målsmän underkasta sig detta beslut, såvida icke åt l ä r j u n g a r n a på annat sätt beredes undervisning, som av skolstyrelsen godkännes. Beträffande anslagsfrågan vilja de sakkunniga i likhet med statskontoret framhålla, att en sådan uppdelning bör ske, att de verkliga kostnaderna för centraliseringen och för avlönande av lärare kunna v a r för sig med lätthet utläsas. Då de båda beloppen komma att stå i sådant förhållande till varandra, att en ökning av bidraget till centraliseringen motsvaras av en minskning av utgifterna för lärarlönen, synas de lämpligen kunna uppföras under en för hela förslagsanslaget gemensam överrubrik, under vilken anslagen för de båda olika ändamålen fördelas med särskilda rubriker.

Införandet av centraliserat fortsättningsskolväsen inom större skol- Fortsättdistrikt kommer säkerligen att stundom medföra en del organisations- uin#8skolaför svårigheter, som m å h ä n d a icke alltid kunna på lämpligaste sätt lösas inom ^Mamlärde hittills gällande författningarnas ram. I den m å n sådana hinder kunna Sängar. redan n u förutses, böra de genom författningsändringar undanröjas. Skolöverstyrelsen h a r också såväl i underdånig skrivelse den 28 december 1926, se bilaga 3, som i den anbefallda utredningen angående centraliseringen påvisat behovet av en del sådana förändringar. Enligt bestämmelserna i fortsättningsskolstadgan skall för minderåriga, som genomgått den egentliga folkskolan, upprättas fortsättningsskola. För dem, som genomgått mindre folkskola och åt vilka tillfälle att deltaga i undervisningen i fortsättningsskola icke k u n n a t beredas, skall anordnas mindre fortsättningsskola (= en art av ersättningsskola). P å grund av dessa bestämmelser h a r m a n ansett sig förhindrad att u p p r ä t t a en fortsättningsskola uteslutande för lärjungar, som genomgått mindre folkskola. Det bör i detta sammanhang erinras om att l ä r j u n g a r n a i mindre folkskola hänvisats dit, icke på grund av a t t de sakna förmåga att inhämta den egentliga folkskolans lärokurs eller äro undermåliga i något annat avseende, u t a n därför att de äro bosatta i en trakt, d ä r barnantalet är så ringa, att egentlig folkskola icke ansetts behövlig. L ä r j u n g a r n a i den mindre fortsättningsskolan äro således i allmänhet intellektuellt likställda med fortsättningsskolans lärjungar, men då den mindre fortsättningsskolan icke k a n göras yrkesbestämd, gå dess lärjungar miste om en undervisning, som ofta skulle v a r a den för dem värdefullaste. Hittills har detta icke vållat så stora olägenheter, enär antalet lärjungar i en mindre fortsättningsskola i regel är så ringa, att undervisning i arbetskunskap med

48 därav följande specialisering icke varit lämplig. Helt annorlunda ställer sig saken, om fortsättningsskolväsendet centraliseras. Sammanföras lärjungar från flera mindre fortsättningsskolor, bör den för dem upprättade skolan få fortsättningsskolans karaktär och möjligheter. Nödvändigheten härav framträder i bland annat överstyrelsens utredning, där det påvisas, att det i Norrland finnes skoldistrikt med 30—40 mindre folkskolor. Givetvis måste, om skolväsendet centraliseras, den fortsatta undervisningen för lärjungarna från dessa skolor kunna meddelas i fullständiga fortsättningsskolor, allmänna eller yrkesbestämda. Den föreliggande frågan har emellertid även en ekonomisk innebörd. Arvodet för lärare är lägre vid mindre fortsättningsskolor än vid fortsättningsskolor. Detta torde hava sin grund däri, att man tänkt sig ett i regel ganska ringa antal lärjungar i de mindre fortsättningsskolorna samt att undervisningen oftast skulle handhavas av lärarinna med kompetens, motsvarande småskollärarinnas. Sakkunniga anse sig icke här böra närmare ingå på frågan om avlöningen för lärarna men vilja påpeka, att de nämnda skälen för den lägre avlöningen vid de mindre fortsättningsskolorna bortfalla, där centraliseringen genomföres. Denna medför nämligen ett större antal lärjungar i varje upprättad skola, och vid de genom centralisationen uppkomna skolorna torde icke böra anställas lärare med lägre kompetens än vid fortsättningsskolor i övrigt. Under den av de sakkunniga företagna studieresan inom de delar av Norrland, där de mindre folkskolorna äro talrikast, framträdde också synnerligen starkt befolkningens bestämda önskan, att meddelandet av den fortsatta undervisningen måtte även för deras barns vidkommande anförtros åt fullt kompetenta lärare. Sakkunniga anse, att denna önskan bör i möjligaste mån uppfyllas, och biträda därför utan tvekan skolöverstyrelsens av statskontoret tillstyrkta förslag, att fortsättningsskola må kunna anordnas för meddelande av fortsatt undervisning åt lärjungar, som avgått från mindre folkskola, då fortsättningsskolområdet omfattar två eller flera folkskolområden, inom vilka den allmänna barnundervisningen meddelas i mindre folkskola.

Sammanfatt- Som av det anförda torde framgå, biträda de sakkunniga i allt väsentning rörande l i g t v a d skolöverstyrelsen i samband med sin utredning rörande centraliringen. sering av fortsättningsskolväsendet föreslagit. Därjämte toresla sakkunniga, dels att statsbidrag till centralisering må kunna under en tid av intill två år utgå med högst det belopp, som motsvarar besparingar, vilka uppkomma genom indragning av fortsättningsskola eller mindre fortsättningsskola, som av vederbörande folkskolinspektör förklarats eljest vara erforderlig, dels ock att där antalet lärjungar är så ringa, att särskild fortsättningsskola ej kan anses erforderlig, bidrag av statsmedel till inackordering eller skolskjutsar må kunna utgå enligt bestämmelserna i

49 kungl. kungörelserna den 28 maj 1926 angående statsbidrag för inackordering och för anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn (nr 142 och nr 143); alltså att uttrycket »skolpliktiga barn» i nämnda författningar må anses innefatta även lärjungar i fortsättningsskola. 8.

Anställningsformer för lärare vid fortsättningsskolan.

Undervisningen i fortsättningsskolan har hittills till största delen med- Behovet av delats av lärare, som hava sin huvudsakliga sysselsättning inom annat ^ r ^ ' w ^ område (folkskollärare och andra lärare, yrkesmän o. s. v.). Så torde ock fortsättnings skola allt framgent bliva förhållandet. Alltmera gör sig emellertid behovet gällande av särskilda vid fortsättningsskolan anställda lärare. Skolöverstyrelsen har också redan i sin underdåniga framställning den 28 december 1926 på ett enligt sakkunnigas mening fullt övertygande sätt uppvisat, att det för fortsättningsskolornas normala utveckling och i vissa fall för möjligheten att uppehålla undervisningen är nödvändigt att kunna anställa lärare med arbetet inom fortsättningsskolan såsom huvudsyssla. Sakkunniga hava funnit riktigheten härav på olika sätt bekräftad. Visserligen kan skoldistrikt med tillämpning av bestämmelserna i § 5 av reglementet för Statens pensionsanstalt reglera tjänster för lärare med full tjänstgöring vid fortsättningsskola och därmed bereda tjänstens innehavare pensionsrätt, men det finnes inga föreskrifter om att därmed skall följa rätt till ålderstillägg, viss del av lön under sjukdom eller bostad och bränsle. Icke heller äger ordinarie folkskollärare att för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig den tid, han tjänstgjort vid fortsättningsskola, medan han däremot får för sådant ändamål räkna tjänstgöring vid t. ex. högre folkskola, skeppsgosseskola, skyddshem och sjukvårdsanstalt. Det är under sådana förhållanden uppenbart, att lärare, som kan erhålla ordinarie tjänst vid folkskola, icke kvarstannar någon längre tid vid fortsättningsskola, och att kunna för anställning med full tjänstgöring vid fortsättningsskola förvärva de mera erfarna och dugligaste folkskollärarna, synes under nuvarande förhållanden vara uteslutet. En del skoldistrikt, som hava funnit det nödvändigt att anförtro den fortsatta undervisningen åt särskilda lärare med full tjänstgöring, hava sökt erhålla lämpliga lärare på det sättet, att några ordinarie folkskollärare tilldelats tjänstledighet vid folkskolan och förordnats att uppehålla undervisningen i fortsättningsskolan. Dessa lärare åtnjuta då på grund av anställningen vid folkskolan de med en ordinarie befattning förenade här ovan angivna förmånerna, som icke äro tillförsäkrade lärarna vid fortsättningsskolor. Anordningen måste betecknas såsom en av förhållandena framtvingad nödfallsåtgärd, som icke bör för framtiden bibehållas. Den kan också praktiseras huvudsakligen endast i städer och liknande samhällen. Emellertid erfordras för den fortsatta undervisningen även lärare med 4

annan utbildning än folkskollärares, i främsta rummet lärarinnor i hushållsgöromål och i kvinnlig slöjd. Den anställning, som gällande författningar tillförsäkra dessa lärarinnor och andra fortsättningsskolans lärare, vilka icke hava annan befattning att återgå till, måste betecknas såsom mycket otillfredsställande. Som förut framhållits kunna tjänsterna visserligen regleras och lärarna därmed erhålla fast anställning och pensionsrätt. Sådan reglering har också kommit till stånd i en del skoldistrikt. Men då därmed icke följa några ökade bidrag av statsmedel, äro skoldistrikten självfallet ganska obenägna att genomföra tjänsteregleringar, som skulle medföra ökade kommunala kostnader för fortsättningsskolan. Alltjämt äro därför här ifrågavarande lärare i stor utsträckning anställda för en kurs i sänder eller möjligen tills vidare med uppsägningsrätt utan andra löneförmåner än det utgående statsbidraget. Drabbas de av sjukdom, åtnjuta de ingen lön, så länge sjukdomen varar, och ofta förlora de omedelbart anställningen. Hur länge de än tjänstgöra, erhålla de intet ålderstillägg. Fortsättningsskolans lärare hava i allmänhet ett mycket krävande arbete, och särskilt gäller detta de lärare, som helt ägna sina krafter åt denna skola. På landsbygden få dessa lärare ofta flytta från skola till skola med omkring sex veckors tjänstgöring på varje plats. Det är tydligt, att en sådan ambulerande lärares tjänstgöring blir betydligt mera ansträngande och i många avseenden besvärligare än andra lärares. Därtill kommer, att de enligt vad ovan framhållits oftast sakna den trygga ställning och övriga förmåner, som eljest bruka tillkomma lärare. Likväl är det för den fortsatta undervisningen av den allra största betydelse, att dessa lärare stå till förfogande och att man kan till dessa tjänster erhålla erfarna och verkligt dugande lärarkrafter. Undervisningen i fortsättningsskolan bör icke och kan icke allestädes utgöra en bisyssla för lärare med annan anställning. Särskilda fortsättningsskollärare äro i viss utsträckning erforderliga. Utan sådana skulle det icke bliva möjligt att i fortsättningsskolor på landsbygden mera allmänt införa t. ex. undervisning i hushållsgöromål. I en del vidsträckta norrländska skoldistrikt med ett fåtal folkskolor men ett överväldigande antal mindre folkskolor torde den föreslagna centraliseringen icke heller kunna genomföras utan att lärare av olika slag anställas med tjänstgöringen vid fortsättningsskolan såsom huvudsyssla. Förslag av skolöverstyrelsen år 1926.

Det är därför en angelägenhet av största vikt, att skoldistrikten erhålla större möjligheter än hittills att på ett varaktigt sätt vid fortsättningsskolorna anställa lärare, som visat sig lämpliga att handhava den här ifrågavarande ungdomens undervisning och fostran. Skolöverstyrelsen har i sin underdåniga framställning år 1926 med styrka framhållit detta och föreslagit vissa åtgärder, åsyftande att medföra mera tillfredsstäl-

lande anställningsförhållanden för lärare vid fortsättningsskolor. Överstyrelsens förslag innebär, att fortsättningsskollärare med anställning å tjänst, som reglerats för pensionsrätt åt innehavaren, skall beredas rätt till ålderstillägg och lön under sjukdom enligt samma grunder som lärare vid folkskola. Grundlönen skulle utgöras av den i förhållande till tjänstgöringens omfattning utgående timlönen. Dessutom skulle ordinarie folkskollärare äga att som tjänstetid för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig tjänstgöring vid fortsättningsskola. Skolöverstyrelsens förslag innebär icke en fullständig lösning av problemet. Men ett förverkligande av förslaget skulle dock giva de med full tjänstgöring vid fortsättningsskola anställda lärarna en avsevärt förbättrad ställning. Folkskollärare med undervisning i fortsättningsskola såsom huvudsyssla behövde icke längre räkna med att varje års tjänstgöring vid fortsättningsskola medför förlusten av ett tjänstår för högre lönegrad. Icke heller behövde han oroa sig för att han vid inträffande sjukdom komme att helt sakna existensmedel. Han kunde således kvarstanna vid fortsättningsskolan och behövde icke såsom nu ivrigt söka efter tillfälle att snarast möjligt komma över till folkskolan med dess tryggare anställningsvillkor. Därmed skulle uppstå större möjligheter att vid fortsättningsskolan behålla goda lärare i de ämnen, vari undervisningen lämpligen kan meddelas av folkskollärare. Största betydelsen skulle måhända förslaget få för lärarna i de mera praktiskt betonade ämnena, såsom hushållsgöromål, verkstadsarbete, slöjd. Behovet av tryggare anställningsförhållanden vid fortsättningsskolan gör sig också starkast gällande beträffande dessa lärare, som endast i mycket få fall kunna erhålla fast anställning vid annan läroanstalt. Överstyrelsens förslag avser endast sådana fortsättningsskolans lärare, som innehava befattning, vilken reglerats enligt bestämmelserna i § 5 av reglementet för Statens pensionsanstalt. Dylik reglering av tjänster har hittills icke genomförts i särskilt stor utsträckning. Orsakerna härtill äro flera. Ganska allmänt torde den uppfattningen vara rådande, att lärare med fast anställning å reglerad tjänst skall åtnjuta de förmåner (ålderstillägg m. m.), som eljes tillkomma ordinarie lärare. Men då staten icke lämnar bidrag härtill för lärare vid fortsättningsskolor, skulle reglering på sådana grunder av tjänsterna medföra kommunala utgifter, vilka anses rätteligen böra bestridas med statsmedel, liksom fallet är beträffande folkskolan. På grund härav hava skoldistrikten i åtskilliga fall uraktlåtit att reglera tjänsterna, ehuru alla förutsättningar därför eljest föreligga. Överstyrelsens förslag skulle i stort sett undanröja dessa skoldistriktens betänkligheter av ekonomisk art, och man kan förvänta, att skoldistrikten, där behov av lärare med full tjänstgöring föreligger, komma att i större utsträckning än hittills inrätta tjänster för lärare med undervisning i fortsättningsskolan som huvudsyssla.

52 Förslagets Som förut i detta betänkande framhållits, införes undervisning i huslärsHld hän- hållsgöromål för flickor allt allmännare i fortsättningsskolan. De lärasy» till skol- rinnor, som anlitas härför, hava i regel ingen annan tjänst, och deras köksunder- a n s t ä H n m g vid fortsättningsskolan har hittills oftast varit av tillfällig visningen.

o

o

art. Det är ganska vanligt, att skoldistrikt för varje år nyanställer lärarinna för de kurser i hushållsgöromål, som hållas vid distriktets fortsättningsskolor. Detta bör icke längre fortgå inom de skoldistrikt, där antalet fortsättningsskolpliktiga flickor är så stort, att deras undervisning i hushållsgöromål medför full sysselsättning för en skolkökslärarinna under större delen av året. I sådant skoldistrikt bör tjänsten regleras och lärarinnan erhålla fast anställning. Svårare ställer det sig att ordna denna angelägenhet i distrikt, där det årligen erfordras endast en eller ett par 5—6 veckors kurser i hushållsgöromål. Förekommer intet ordnat samarbete mellan flera sådana skoldistrikt, uppstå lätt svårigheter att upprätthålla undervisningen på ändamålsenligt sätt. Så t. ex. kan tiden för kurserna näppeligen i enlighet med föreskrifterna i fortsättningsskolstadgan angivas i det för skolorna gällande reglementet utan måste årligen för varje kurs bestämmas med hänsyn till när lärarinna kan erhållas. Det är tydligt, att ovissheten angående till vilken tid fortsättningsskolkursen blir förlagd medför olägenheter för målsmännen. Allt emellanåt torde man också misslyckas i försöken att erhålla lärarinna på lämplig tid och nödgas för den skull indraga skolkökskursen och i stället anordna annan undervisning för flickorna. Samverkan mellan skoldistrikt för anställande av skolkökslärarinna.

Det är därför önskvärt, att mellan flera skoldistrikt, som icke var för sig behöva en skolkökslärarinna med full tjänstgöring, anordnas ett organiserat samarbete i här berörda avseende. Detta samarbete bör leda till att så många skoldistrikt, att de tillsammans hava behov av en skolkökslärarinna med full tjänstgöring, sammansluta sig och gemensamt inrätta en tjänst för sådan lärarinna. Angående formerna härför vilja de sakkunniga hänvisa till lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund. Anses den för inrättande av sådant kommunalförbund nödvändiga proceduren alltför omständlig för här ifrågavarande ändamål, torde det vara tillräckligt, att skoldistrikten sinsemellan träffa överenskommelse att gemensamt inrätta och låta reglera en lärartjänst. Även vilja de sakkunniga erinra därom, att enligt lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse kan för handläggande av skolärenden bildas s. k. kyrklig samfällighet, bestående av flera skoldistrikt. Även de smärre skoldistrikten kunna således genom samarbete under den ena eller den andra formen befria skolväsendet från det beroende av rena tillfälligheter i fråga om möjligheten att erhålla lämplig lärare, som eljest kan göra sig gällande. Att distrikten iakttaga försiktighet beträf-

fande inrättandet av lärartjänster, är visserligen erkännansvärt. Men denna försiktighet bör dock icke drivas så långt, att skolarbetet blir lidande eller att lärarpersonalens fullt berättigade önskan att erhålla tryggare anställning lämnas obeaktad. Sakkunniga vilja här framhålla, att om förutsättningar för inrättande av befattning för lärare med full tjänstgöring förefinnas men tvekan angående det framtida behovet av tjänsten råder, detta likväl icke bör utgöra hinder för inrättande av sådan tjänst, varom det här är fråga. Sakkunniga hava nämligen förvissat sig om att det i dylikt fall icke möter hinder att reglera lärartjänst vid fortsättningsskola på sådana villkor, att läraren kan uppsägas, om tjänsten behöver indragas. Iakttages i tveksamma fall denna försiktighet, och vinner skolöverstyrelsens förslag om statsbidrag till ålderstillägg och till avlönande av sjukvikarie bifall, innebär det ingen risk för skoldistrikten att reglera lärartjänster vid fortsättningsskola i den mån lärare med full tjänstgöring erfordras.

De av förslaget föranledda statsutgifterna kunna icke tillförlitligt be- Kostnaderna. räknas men torde enligt sakkunnigas mening knappast kunna bliva betydande. Hittills hava reglerats endast omkring femtio tjänster för lärare med tjänstgöring helt eller delvis vid fortsättningsskola. Det kan förutses, att detta antal kommer att efter förändringen väsentligt ökas. Men även om antalet reglerade tjänster slutligen skulle komma att något överstiga det av överstyrelsen beräknade 150, kunna varken de av dessa lärare så småningom intjänade ålderstilläggen eller avlöningen till eventuella sjukvikarier medföra kostnader, som kunna verka avskräckande, då det gäller att på ett ändamålsenligt sätt ordna den fortsatta undervisningen och lärarnas anställningsförhållanden. Det av skolöverstyrelsen framlagda förslaget innebär icke en fullständig lösning av frågan om fortsättningsskollärarnas anställningsvillkor. Men dess förverkligande skulle dock medföra en betydande förbättring på detta område och giva skoldistrikten avsevärt ökade möjligheter att där så erfordras anställa lärare med full tjänstgöring och fast anställning vid fortsättningsskolan. Särskilt skulle detta få betydelse för de läroämnen, i vilka undervisningen meddelas av facklärare. Då förslaget icke synes föregripa en annan och fullständigare framtida lösning av frågan, vilja de sakkunniga på det livligaste tillstyrka, att det genomföres. Skolöverstyrelsen har i sin utredning och sitt förslag förbigått tvenne frågor, som sakkunniga likväl anse sig böra något beröra. Den ena av dessa gäller beredande av rimliga tjänsteförhållanden för den jämförelsevis stora grupp lärare, som utan att kunna bliva anställda vid fast reglerad tjänst likväl hava undervisningen vid fortsättningsskola till huvudsyssla och helt ägna sig däråt. Den andra frågan rör fortsättningsskollärarnas bostadsförhållanden.

54 Skolkökslära- Det står för de sakkunniga klart, att även om skoldistrikten i m å n g a fall ^reglerad * sammansluta sig och gemensamt reglera lärartjänster vid fortsättningstjänst. skola, så komma likväl efter allmänt införande av undervisning i hushållsgöromål vid landsbygdens fortsättningsskolor svårigheterna att få till stånd sådan tjänstereglering att visa sig så stora, att en m ä n g d skolkökslärarinnor nödgas m å h ä n d a under hela sin tjänstetid uppehålla undervisningen u t a n att erhålla fast anställning och därmed förenade förmåner. Det kan dock icke v a r a staten värdigt att låta en l ä r a r k å r , som utför ett viktigt och allmänt högt uppskattat arbete, utföra detta arbete under så bekymmersamma förhållanden. Den omständigheten, att skolväsendet ä r så organiserat, att dessa lärarinnor måste år efter år med korta mellanrum flytta från skola till skola och från skoldistrikt till skoldistrikt, kan icke utgöra anledning för staten, som i verkligheten helt avlönar dem, att lämna dem u t a n den trygghet, som r ä t t till ålderstillägg, lön under sjukdom samt pension skänker. De organisatoriska svårigheterna böra enligt sakkunnigas mening icke få utgöra hinder för en sådan lösning av denna fråga, som billighet och rättvisa kunna anses kräva. Sakkunniga hava tagit problemet under övervägande och därvid närmast anslutit sig till tanken, att dessa vid fortsättningsskola tjänstgörande skolkökslärarinnor, som icke äro anställda å reglerad tjänst, likväl skulle tillerkännas r ä t t till ålderstillägg, lön under sjukdom samt pension. Uppflyttning i högre lönegrad finge ske, då den sammanlagda tjänstgöringen uppginge till den därför bestämda tiden, pensionsavgift skulle obligatoriskt a v d r a g a s å lönen och pension vid uppnådd pensionsålder u t r ä k n a s i förhållande till den sammanlagda tjänstetiden. Statsbidrag till avlönande av sjukvikarie skulle u t g å för den tid under pågående k u r s sjukdomen förhindrat tjänstgöring. Emellertid står denna fråga i n ä r a samband med liknande spörsmål rörande en del vid folkskolor och andra skolor anställda övningslärare, bland vilka många icke h a v a fast anställning eller full tjänstgöring. Skolöverstyrelsen har i a n n a t sammanhang föreslagit utredning angående dessa lärares tjänsteförhållanden, och 1928 års lönekommitté har funnit, att sådan utredning snarast möjligt bör komma till stånd. Sakkunniga hava under sådana förhållanden icke ansett sig böra n u föreslå annan å t g ä r d beträffande den föreliggande frågan, än att vid den ovan åsyftade utredningen hänsyn tages även till de fortsättningsskolans lärare, som hava arbetet i fortsättningsskolan till huvudsyssla men likväl icke enligt n u v a r a n d e författningar erhålla fast anställning. Särskilda L ä r a r e vid folkskolor och vid en del a n d r a skolor åtnjuta antingen fortsättnings- bostad in n a t u r a eller ock hyresersättning. Motsvarande förmåner äro SfCOLiCLTCUY'€S

bostadsfråga, icke tillförsäkrade fortsättningsskolans lärare. Anledningen härtill torde vara, att m a n r ä k n a t med att undervisningen huvudsakligen skulle såsom

55 bisyssla komma att handhavas av folkskolans l ä r a r e eller andra. Sedan det nu visat sig behövligt a t t vid fortsättningsskolan anställa ett jämförelsevis stort antal särskilda lärare, vilka icke hava annan befattning, lärer det bliva nödvändigt att tillhandahålla även dessa lärare bostad och bränsle eller ock tillerkänna dem kontant ersättning för dessa förmåner. Den t a n k e n torde då ligga n ä r a till hands, att denna angelägenhet bör ordnas på samma sätt vid fortsättningsskolan som vid folkskolan och att det således bör ankomma på skoldistrikten att förse de fortsättningsskollärare med bostad och bränsle, vilka icke hos stat eller kommun hava sådan anställning, att därmed följa nämnda löneförmåner eller ersättning därför kan anses ingå i lönen. Efter n ä r m a r e övervägande av frågan hava sakkunniga dock kommit till den uppfattningen, att denna utgift icke bör bestridas av skoldistrikten. Det skulle nämligen strida mot de grundläggande förutsättningarna för fortsättningsskolans införande att påföra skoldistrikten en del av lärarlönen. Dessutom k a n man förvänta, att om det skulle åligga skoldistrikten att bekosta bostad åt särskilda l ä r a r e vid fortsättningsskolan, detta komme att motverka anställandet av dylika lärare och reglering av tjänster och därmed även förhindra införandet av undervisning i sådana ämnen, för vilka fordras särskilda lärare, t. ex. hushållsgöromål. Enligt det förslag, som framlagts av 1928 års lönekommitté, skulle för folkskollärarnas vidkommande frågan om naturaförmånerna ordnas på det sättet, att l ä r a r e n tillerkändes en viss bruttolön och ägde att förhyra bostad, som skoldistriktet vore skyldigt att tillhandahålla. Blir detta förslag genomfört, bör enligt sakkunnigas mening frågan ordnas på samma sätt för de här ifrågavarande l ä r a r n a vid fortsättningsskolan. För närvarande torde därför n å g r a åtgärder för denna frågas lösning icke böra vidtagas. Skolöverstyrelsen föreslår, att resekostnads- och traktamentsersättning, Resekostnadssom nu u t g å r till ambulerande lärarinnor i hushållsgöromål vid fortsätt- ^nUelrlSttningsskolor, m å t t e tillerkännas även a n d r a ambulerande fortsättnings- ning åt amskollärare. Sakkunniga anse, a t t de av överstyrelsen anförda skälen här^ * för äro giltiga, och tillstyrka därför förslaget.

9.

Åtgärder för beivrande av s k o l f ö r s u m m e l s e r på g r u n d a v tredska.

E n hela riket gällande statistik, som utvisar, i vilken utsträckning lär- Skolgången. j u n g a r n a i fortsättningsskolan olovligt avhålla sig från att besöka skolan, föreligger icke. A v folkskolinspektörernas berättelser framgår dock, att skolgången i allmänhet är god. F r å n ett p a r inspektionsområden föreligger detaljerad statistik angående hithörande förhållanden, och av

56 denna statistik framgår det, att lärjungarna inom dessa områden synnerligen regelbundet deltaga i undervisningen i fortsättningsskolan. Att skolgången således är i stort sett tillfredsställande h i n d r a r icke, att undantag finnas. Enskilda lärjungar utebliva olovligen helt från undervisningen, och vid en eller a n n a n skola äro av olika anledningar skolförsummelser ä n n u ganska vanliga. Beivrande av Bestämmelser angående vilka som n ä r m a s t skola tillse, att de minderskolförsum- a r j g a ordentligt besöka skolan, äro i n t a g n a i fortsättningsskolstadgan § 35 och i § 36 angives, vilka åtgärder skolstyrelserna h a v a att vidtaga för att beivra skolförsummelser u t a n giltigt förfall. F ö r ä l d r a r , målsmän, förmyndare och arbetsgivare skola övervaka de skolpliktigas skolgång. Uteblir lärjunge olovligen från skolan och kan saken ej ordnas i godo, bör den, som h a r att vaka över den försumliges skolgång, av skolstyrelsen erhålla en allvarlig föreställning och varning, varjämte skolstyrelsen äger r ä t t att p å lämpligt sätt a v h ä m t a den från skolan uteblivne. Visa sig dessa åtgärder fruktlösa, må den försumlige lärjungen av skolstyrelsen omh ä n d e r t a g a s och till vårdande åt andra personer överlämnas. Kostnaderna för lärjungens underhåll bestridas av lärjungen själv eller av den, som gent emot honom är försörjningspliktig. Erfarenheten har visat, att de nyss relaterade föreskrifterna icke äro tillfyllestgörande. Skolstyrelsen saknar i regel möjlighet att genomföra vissa av de åtgärder, den enligt författningen bör vidtaga, nämligen att h ä m t a skolkande lärjunge till skolan eller skilja sådan lärjunge från hemmet. Tydliga bestämmelser finnas icke heller, h u r u v i d a skolstyrelse i nu berörda fall äger p å r ä k n a bistånd av vederbörande polismyndighet, och slutligen är, d ä r sådant bistånd lämnas, proceduren härför så tidsödande, a t t skolstyrelsens beslut blir fullständigt u t a n effekt i sitt syfte att bereda lärjungen fortsatt undervisning. Frågan inför De n u n ä m n d a bristerna i författningarna hava tidigare påtalats. Moriksdagen. tioner i ärendet väcktes i riksdagens första k a m m a r e åren 1925 och 1926. (1925 1:16 och 1926 1:14.) I den förra motionen påvisades, att det i § 36 fortsättningsskolstadgan förekommande uttrycket »på lämpligt sätt avhiämtas till skolan» endast l ä m n a r en mycket vag anvisning och att det ej tydligt framginge, huruvida skolstyrelse ägde erhålla nödig handräckning för verkställande av hämtningen. Förtydligande av paragrafen vore önskvärt. Därför föreslogs, att riksdagen skulle i skrivelse till Konungen anhålla, att i n ä m n d a paragraf uttryckligen m å t t e sägas ifrån, a t t vid anförda omständigheter vederbörande polismyndighet och i sista hand länsstyrelsen skola lämna det bistånd, som av skolstyrelsen begäres. F ö r s t a kammarens första tillfälliga utskott ansåg i likhet med skolöverstyrelsen, att den önskade bestämmelsen helst borde anknytas till § 37

i instruktionen för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemännen. Då en sådan ändring låge utanför motionens ram, fann sig utskottet redan av formella skäl förhindrat framlägga förslag därom, och ehuru utskottet beaktade motionens syfte hemställde det, att motionen icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda. Detta blev också kammarens beslut. Motionen förnyades år 1926 (I: 14) med den ändringen, att de påfordrade bestämmelserna borde avse både folk- och fortsättningsskola samt anknytas till § 37 i instruktionen för landshövdingarna etc. Över motionen inhämtade utskottet yttrande från skolöverstyrelsen, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Skolöverstyrelsen och två länsstyrelser instämde fullt med motionären. En länsstyrelse avstyrkte motionen. Överståthållarämbetet samt de övriga länsstyrelserna framhöllo starkt vikten av det framkomna spörsmålet men ansågo, att de erforderliga bestämmelserna borde infogas i vederbörande skolförfattningar. Utskottet fann, att vad i motionen anförts angående de svårigheter, som förekommit i fråga om skolpliktens upprätthållande, uppenbarligen var ägnat att påkalla statsmakternas synnerliga uppmärksamhet. Men då av utredningen i ärendet framgick, att den i motionen anvisade utvägen att införa tillläggsbestämmelser i den s. k. landshövdingeinstruktionen icke vore lämplig och andra åtgärder skulle falla utom motionens ram, ansåg sig utskottet icke kunna tillstyrka motionen, detta så mycket mindre som genom ett uppskov med lagstiftning å detta ytterst känsliga område kunde utrönas, huruvida svårigheterna komme att fortfara eller vore av övergående art. I enlighet med utskottets hemställan beslutade kammaren, att motionen icke skulle till någon åtgärd föranleda. Den av utskottet verkställda utredningen är i hög grad belysande för Myndigden osäkerhet, som råder angående här ifrågavarande författningars inne- het%%£JU' börd. Flera länsstyrelser göra gällande, att länsstyrelse jämlikt nu gällande författningar icke har befogenhet att lämna handräckning för skolpliktigs avhämtande till skolan eller överlämnande till vårdnad åt andra personer. Men ungefär lika många länsstyrelser förklara, att det är länsstyrelses skyldighet att, då förutsättningarna eljest äro för handen, lämna handräckning för nyss nämnda ändamål. Vidare anse ett par länsstyrelser, att handräckning icke kan lämnas för barns hämtande till skolan, men att det är oomtvistligt, att länsstyrelsen måste lämna skolstyrelse nödigt bistånd för barns skiljande från hemmet och överlämnande åt andra än föräldrarna, då andra åtgärder befinnas fruktlösa. Slutligen hävda några länsstyrelser den uppfattningen, att skolstyrelse redan enligt nu gällande författningar är berättigad att omedelbart hos polismyndighet (landsfiskal, magistrat) begära handräckning för verkställande av ett av skolstyrelsen meddelat beslut om hämtning av lärjunge eller den försumliges omhänder-

58 tagande. I vissa fall åberopas utslag av regeringsrätten såsom stöd för tolkningarna, och a n m ä r k n i n g s v ä r t nog har samma utslag lett till rakt motsatta uppfattningar angående författningens r ä t t a innebörd. Skolöverstyrelsens utredning.

Huvudintrycket av myndigheternas y t t r a n d e n måste bliva, att komplettering och förtydligande av hithörande författningar äro nödvändiga. Den 14 j a n u a r i 1927 anbefallde också Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen att snarast möjligt inkomma med utredning och förslag angående de åtgärder, som med h ä n s y n till vissa under senare tid inträffade fall av underlåtenhet att efterkomma gällande föreskrifter rörande barns skolgångsskyldighet kunde anses påkallade för ett verksamt upprätthållande av nämnda föreskrifters efterlevnad. Redan den 28 februari 1927 hade överstyrelsen fullgjort sitt uppdrag och framlade följande förslag till ändrad lydelse av § 36 i fortsättningsskolstadgan samt förslag till likalydande formulering av § 51 i folkskolestadgan. »Tredskas föräldrar eller målsmän att efterkomma gällande föreskrifter angående barns skolgångsskyldighet eller visa de sig härutinnan försumliga, och finner skolstyrelsen, att rättelse icke kan annorledes på lämpligt sätt vinnas, skola de barn, som av nämnda anledning uteblivit, till skolan avhämtas. För sådant ändamål må länsstyrelsen lämna skolstyrelsen handräckning. Fortfar tredskan eller försummelsen, oaktat barnen upprepade gånger avhämtats till skolan genom skolstyrelsens försorg eller hämtning en gång ägt rum med länsstyrelsens biträde, må länsstyrelsen, efter anmälan av skolstyrelsen eller där länsstyrelsen eljest finner anledning härtill, kunna vid vite förelägga de tredskande eller försumliga att regelbundet hålla barnen i skolan ävensom, i händelse föreläggandet ej efterkommes, dem till sådant vite fälla. Skulle ovan angivna åtgärder visa sig fruktlösa, äger skolstyrelsen bestämma, att barnen skola från föräldrarna eller målsmännen skiljas och till vårdande åt andra personer överlämnas. Där särskilda skäl därtill äro, må dock sådant beslut kunna fattas, även utan att åtgärd föregått, varom i andra stycket stadgas. Skolstyrelsens beslut om barns skiljande från föräldrarna eller målsmännen skall underställas länsstyrelsens prövning; och må länsstyrelsen för verkställighet av sådant beslut lämna handräckning. Kostnad för barns underhåll hos andra i fall, som i nästföregående stycke sägs, skall i laga ordning utmätas hos föräldrarna eller målsmännen.» Det väsentligaste nya i bestämmelserna enligt överstyrelsens förslag torde ligga dels däri, att det tydligare än förut utsäges, att länsstyrelse skall l ä m n a skolstyrelse handräckning för tredskande lärjunges avhämtande till skolan samt för sådan lärjunges skiljande från föräldrarna och överlämnande till andra personer, dels ock i införandet av möjlighet att ådöma föräldrar och målsmän vite, om de ej regelbundet hålla sina barn i skolan. Skolöverstyrelsen har i sin utredning ingående redogjort för orsakerna till de särskilt vid den tiden förekommande s. k. skolstrejkerna och även sökt anvisa u t v ä g a r att förebygga dessa samt att undanröja anledningarna till sådana y t t r i n g a r av missnöje med skolförhållandena. Vad överstyrelsen härom anfört hänför sig emellertid huvudsakligen till för-

50 hållandena vid folkskolan. Däremot gäller det i lika hög grad fortsättningsskola som folkskola, att obligatorisk skolplikt med nödvändighet måste åtföljas av sådana bestämmelser, att skolstyrelserna erhålla oomtvistad möjlighet att u p p r ä t t h å l l a skolplikten. Härför erfordras enligt överstyrelsens utredning handräckning av polismyndighet, då skolstyrelses egna maktmedel visa sig otillräckliga. Den allvarligaste åtgärden, barnets skiljande från hemmet, vill överstyrelsen skjuta mera i bakgrunden och föreslår i sådant syfte, att föräldrar och målsmän skola k u n n a vid visst angivet vite föreläggas att hålla skolpliktigt barn regelbundet i skolan. Överstyrelsen framhåller särskilt, att vitesföreläggandet är en jämförelsevis mild form av tvång, enär det ger den felande tid till besinning och rättelse. Över skolöverstyrelsens utredning och förslag har av Kungl. Maj:t in- Myndighämtats y t t r a n d e n från överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser och h ^ n \ Tgå domkapitel samt slutligen även från justitiekanslersämbetet. styrelsens N å g r a domkapitel ställa sig helt eller huvudsakligen avvisande beträff°rsla9fande de av överstyrelsen föreslagna ä n d r i n g a r n a av författningarna. E n länsstyrelse avstyrker införande av vitesföreläggande och finner övriga föreslagna författningsändringar onödiga, eftersom enligt länsstyrelsens mening nödig handräckning redan på g r u n d av nu gällande författningar måste lämnas. E n a n n a n länsstyrelse k a n av praktiska skäl icke biträda förslaget, att handräckning skulle lämnas även för lärjunges a v h ä m t a n d e till skolan. De övriga omkring 30 myndigheterna finna åtgärder i huvudsaklig överensstämmelse med överstyrelsens förslag erforderliga och i stort sett ändamålsenliga. Det ojämförligt största antalet myndigheter har intet väsentligt att erinra mot förslaget, men mer eller mindre betydelsefulla detaljändringar p å y r k a s av ett stort antal myndigheter. Vad skolöverstyrelsen anfört angående betydelsen av att skolstrejker på lämpligt sätt förebyggas — bl. a. genom nödig varsamhet i fråga om införande av nya skolformer och beredande av större möjligheter att från skolarbetet skilja på grund av sjuklighet olämpliga lärare — understrykes av ett flertal myndigheter. Då dessa frågor nästan uteslutande hänföra sig till förhållandena vid folkskolan, lämnas de å sido i denna utredning angående fortsättningsskolan. Genomgående framhålla myndigheterna den utomordentliga betydelsen av ett snabbt och effektivt ingripande, då lärjunge olovligt utebliver från skolan. I detta avseende anses skolöverstyrelsens förslag ej tillfredsställande med avseende på fortsättningsskolan. Ganska många länsstyrelser föreslå därför, att skolstyrelserna skola såsom nu hava att själva föranstalta om skolkande skolbarns hämtande till skolan men äga r ä t t att vid behov påkalla handräckning direkt hos den lokala polismyndigheten. E n länsstyrelse, som föreslår denna anordning men i

60 övrigt finner överstyrelsens förslag ändamålsenligt, ifrågasätter (år 1927) någon tids uppskov med lagstiftningsåtgärder. Fortsättningsskolstyrelsernas möjligheter att under n u v a r a n d e förhållanden beivra skolförsummelser, då verklig tredska föreligger, torde bäst belysas genom redogörelse för handläggningen av n å g r a typiska fall. Sedan fortsättningsskolstyrelsen (skolrådet) i S. skoldistrikt genom varning av föräldrarna och på annat sätt förgäves sökt föra en viss gosse, som u t a n giltigt förfall uteblivit från undervisningen, till fortsättningsskolan, vände sig skolstyrelsen i j a n u a r i månad 1924 till länsstyrelsen för att erhålla bistånd. I ansökningen anförde skolstyrelsen huvudsakligen, att de enligt bestämmelserna i § 36 fortsättningsskolstadgan vidtagna å t g ä r d e r n a för ifrågavarande gosses avhämtande till skolan hade visat sig fruktlösa, emedan skolstyrelsen icke ägde bruka våld eller giva bemyndigande därtill. Den givna bestämmelsen om hämtande till skolan syntes emellertid böra fullföljas, innan skiljande från hemmet kunde tillgripas, varför skolstyrelsen anhöll om handräckning för gossens avhämtande till skolan. Länsstyrelsen beslutade, att framställningen icke skulle till någon å t g ä r d föranleda, enär det icke av handlingarna framginge, att föräldr a r n a tilldelats varning enligt § 36 i stadgan. Efter av skolstyrelsen anförda besvär avgjordes målet av regeringsrätten den 21 oktober 1924. (R.Å. 1924 E. 146.) Utslaget har följande lydelse: »Som jämlikt bestämmelserna i § 36 l:a st. i stadgan för fortsättningsskolan kyrko- och skolrådet ägde rätt att under vissa förutsättningar på lämpligt sätt avhämta ifrågavarande gosse till fortsättningsskolan, samt utövande av denna rätt under de stadgade förutsättningarna icke, på sätt kyrko- och skolrådet förmenat, vore beroende av särskilt av K. B. lämnat beslut om handräckning, fann regeringsrätten ej skäl göra ändring i det slut, vartill K. B. i målet kommit.» Skolstyrelsen, som i sin ansökan icke givit uttryck åt någon tvekan angående sin r ä t t men väl framhållit, att den saknade makt att verkställa hämtningen av gossen, vände sig till olika myndigheter med förfrågan angående utslagets r ä t t a innebörd. Styrelsen följde givna råd, vidtog de åtgärder den kunde och anhöll omsider ånyo om länsstyrelsens handräckning för gossens inställande i skolan. Länsstyrelsen förklarade, att framställningen ej kunde föranleda någon åtgärd, varefter skolstyrelsen häröver anförde besvär. I regeringsrättens utslag den 30 augusti 1927 framhålles det, att enär ynglingen numera fyllt 18 år, föranledde besvären icke något Kungl. Maj:ts vidare yttrande. (R.Å. 1927 E. 99.) Efter att hava i mer än fyra år framgångsrikt trotsat myndigheterna var den minderårige således fri från skolplikt. Det n u relaterade rättsfallet synes hava blivit normerande för vissa länsstyrelsers och polismyndigheters handläggning av frågor rörande handräckning för fortsättningsskolpliktigas avhämtande till skolan. I

61 flera fall har skolstyrelses anhållan om handräckning för sagda ä n d a m å l avslagits med ordagrant återgivande av regeringsrättens här ovan anförda utslag den 21 oktober 1924. (Se R.Å. 1925 E. 95, 1930 E. 53 och 54.) Så vitt s a k k u n n i g a kunnat inhämta, har länsstyrelses på nu angivet sätt motiverade beslut att v ä g r a begärd handräckning icke i något fall blivit u p p h ä v t av Kungl. Maj:t. Av regeringsrättens utslag bl. a. den 8 maj 1929 och 2 april 1930 (R.Å. 1929 E. 112 och 1930 E. 74) framgår, att om förutsättningarna för lärjunges skiljande från hemmet och överlämnande för vård åt a n d r a personer föreligga men ansökan om handräckning härför icke av länsstyrelsen hinner slutbehandlas, innan fortsättningsskolkursen för året avslutats, ny framställning från skolstyrelsen erfordras. Men sådan framställning kan icke göras omedelbart vid början av nästa skolkurs, u t a n först sedan det konstaterats, att lärjungen fortfarande utebliver från skolan och därefter föreskrivna v a r n i n g a r och försök att föra den försumlige till skolan ånyo visat sig fruktlösa. Då det i regel icke torde v a r a möjligt att under den korta tid, en fortsättningsskolkurs pågår, vidtaga alla de å t g ä r d e r och förebringa den utredning, som erfordras för ett ingripande av länsstyrelsen, k a n sådan framställning knappast leda till åsyftat resultat. Skolstyrelsen får å r efter år förgäves vidtaga de för ett verksamt ingripande nödvändiga förberedande åtgärderna, tills lärjungen u t a n att hava besökt skolan uppnår 18 år och skolplikten upphör. Men även om länsstyrelse skulle bifalla skolstyrelses ansökan om handräckning för skolpliktens upprätthållande, kan sådan handräckning komma att utebliva, såsom av det följande torde framgå. Efter framställning av fortsättningsskolstyrelsen i G. skoldistrikt beslutade länsstyrelsen, att landsfiskalen i G. hade att på anmodan l ä m n a skolstyrelsen vederbörlig handräckning för omhändertagande av vissa lärjungar, om de fortfarande underläte att inställa sig i fortsättningsskolan. Till detta beslut fogade länsstyrelsen vanlig besvärshänvisning. N ä r skolstyrelsen anmodade landsfiskalen att lämna den av länsstyrelsen föreskrivna handräckningen, förklarade sig denne förhindrad verkställa denna å t g ä r d före utgången av den i länsstyrelsens utslag angivna besvärstiden. Med anledning h ä r a v anförde skolstyrelsen besvär över länsstyrelsens beslut att meddela sådan besvärshänvisning, att handräckningen ej kunde omedelbart verkställas. Besvären lämnades den 12 j a n u a r i år 1929 av Kungl. Maj:t utan bifall. Justitiekanslersämbetets underdåniga utlåtande i detta mål synes v a r a särskilt belysande för förhållandena i här berörda avseende. Sedan skolrådet erhållit del av länsstyrelsens beslut, att landsfiskalen hade att på anmodan lämna skolrådet handräckning för barnens omhändertagande och överlämnande till andra personer, beslutade skolrådet, att utslaget skulle gå i verkställighet, därest barnen ej senast på viss angiven dag

62 infunnit sig till regelbunden skolgång. Beslutet var alltså i viss mening villkorligt. N ä r därefter ett av barnen icke infann sig, förklarade sig landsfiskalen, såsom förut nämnts, förhindrad verkställa den begärda åtgärden, innan den i länsstyrelsen angivna besvärstiden gått till ända. I senare avgivet y t t r a n d e anför landsfiskalen bland a n n a t : »Folkskole- och fortsättningsskolstadgorna lämna inga föreskrifter, som kunna tydas så, att skolrådet kan anlita exekutiv myndighet for att inställa tredskande barn till skolan eller att skilja dem från målsmän, och ännu mindre angiva stadgorna huru länsstyrelse skall utforma ett beslut om handräckning.» . , , Justitiekanslersämbetet y t t r a r härom, att ämbetet för s m del anser »det uteslutet, att landsfiskalen skulle kunna anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel genom att i a v v a k t a n på besvärstidens utgång låta anstå med verkställande av länsstyrelsens ifrågavarande utslag», samt att »även om d e t t a skolrådets beslut varit ovillkorligt och även om skolrådet skulle hos landsfiskalen h a v a begärt dess verkställande, anser Justitiekanslersämbetet dock, att landsfiskalen icke gjort sig skyldig till tjänstefel genom att för sin del v ä g r a att verkställa samma beslut». Skulle detta justitiekanslersämbetets uttalande hava allmängiltig innebörd, är det uppenbart, att icke blott skolstyrelsen utan även länsstyrelsen står ganska hjälplös gent emot försumlig fortsättningsskolpliktig lärjunge; särskilt om ämbetet med sitt uttalande även godkänt den uppfattningen, att landsfiskalen v a r »förhindrad» att verkställa åtgärden, d. v. s. saknade befogenhet. L å n g t innan länsstyrelsens beslut vunnit laga kraft, h a r nämligen i de flesta fall fortsättningsskolkursen för året gått till ända, och därmed h a r enligt förut påvisade utslag av regeringsrätten hela frågan för den gången förfallit. Av senare delen av ämbetets uttalande vill det ock synas, som om landsfiskalen även efter besvärstidens u t g å n g ägt att v ä g r a l ä m n a skolrådet den begärda handräckningen. Av de utredningar och rättsfall, för vilka här ovan i detta kapitel redogjorts, framgår, att fortsättningsskolstyrelse knappast har möjlighet att mot tredskande lärjunges och målsmans vilja upprätthålla skolplikten. R ä t t a sig de försumliga icke efter skolstyrelses v a r n i n g a r och energiska u p p m a n i n g a r att fullgöra sina skyldigheter beträffande skolplikten, kan skolstyrelsen föga eller intet u t r ä t t a . Särskilt blir detta fallet i de län, där länsstyrelsen och polismyndigheterna anse sig icke kunna lämna skolstyrelsen hjälp för de försumligas avhämtande till skolan. H ä r kan skolstyrelsen i regel icke vidtaga andra åtgärder än att år efter år resultatlöst underhandla med de tredskande. Kännedomen om styrelsens v a n m a k t medför också ökad obenägenhet hos den försumlige att r ä t t a sig efter skolstyrelsens anmaningar. Något större utsikter att verksamt ingripa mot skolförsummelser pa grund av tredska h a v a skolstyrelser, som kunna p å r ä k n a länsstyrelsens

63 bistånd, då behov därav verkligen föreligger. Av det sista bland de här ovan relaterade rättsfallen och särskilt av justitiekanslersämbetets anförda uttalande synes emellertid framgå, att det ytterst beror på vederbörande polisman, huruvida skolstyrelse k a n för genomförande av sitt beslut rörande försumlig skolpliktig erhålla av länsstyrelsen anbefalld handräckning. Sakkunniga äro fullt medvetna om att m a n vid lagstiftning på detta område måste framgå med största försiktighet. De åtgärder, som vidtagas mot försumliga, böra v a r a väl motiverade och präglade av hänsynsfullhet men också av fasthet, och de böra vara sådana, att de i möjligaste mån osvikligt leda till avsett resultat. Sakkunniga föreslå i detta betänkande flera betydelsefulla åtgärder i syfte att underlätta fortsättningsskolpliktens fullgörande, såsom väsentligt ökad befogenhet för skolstyrelse att medgiva befrielse från skolplikt, undervisningens förläggande till det läsår varunder lärjungen avgått från folkskolan, och vidgad möjlighet att sammanföra undervisningen till ett läsår. Samtidigt som sålunda lättnader beredas de skolpliktiga måste emellertid med nödvändighet k r ä v a s att den stadgade skolplikten fullgöres. Olovligt uteblivande från skolan bör pa lämpligt sätt beivras, och i den mån gällande författningar icke lämna möjlighet härtill eller eljest äro behäftade med brister, bör detta avhjälpas. Det synes v a r a uppenbart, att nu gällande författningar måste i detta avseende förtydligas och kompletteras. Sådana tillämpningsföreskrifter böra utfärdas, att författningen blir i lika fall tolkad på samma sätt i olika delar av landet. F r å n nyss n ä m n d a synpunkter torde det av skolöverstyrelsen framlagda forslaget och de i detta ifrågasatta å t g ä r d e r n a v a r a i stort sett ändamålsenliga. Emellertid är förslaget otillfredsställande i så måtto, att några av de p å t ä n k t a å t g ä r d e r n a icke kunna genomföras så snabbt, att de få verklig betydelse för skolgången i fortsättningsskolan. Det måste noga beaktas, att förhållandena i nu berörda avseende vid fortsättningsskolan aro vitt skilda från dem vid folkskolan. Skolplikten i folkskolan v a r a r sex till sju år och undervisningen fortgår i allmänhet å t t a månader årligen. Vid fortsättningsskolan åter p å g å r undervisningen ofta endast sex veckor under v a r t och ett av två år eller i vissa fall under endast ett är. Beslut om åtgärder mot lärjunge, som olovligen uteblir från fortsättningsskolan, måste därför k u n n a verkställas omedelbart, för att lärjungen skall h i n n a deltaga i undervisningen. Proceduren för lärjunges hämtande till skolan bör v a r a så enkel, att - sedan skolstyrelsen funnit att saken ej k a n ordnas i godo, och därför bestämt, att lärjungen skall hämtas till skolan - detta i regel bör v a r a verkställt, då skolarbetet börjar nastfoljande dag. H ä r a v följer, att dylikt beslut av skolstyrelsen icke kan for sm verkställighet göras beroende av länsstyrelsens eller underordnad polismyndighets prövning. Även från a n d r a synpunkter vore dylik

64 prövning olämplig. Bedömandet av skolgången och av behovet att vidt a g a den i författningen anvisade åtgärden att föra försumlig lärjunge till skolan, bör icke göras till polissak. Det måste v a r a skolstyrelsen, som prövar och beslutar i dessa angelägenheter, och önskvärt är, att besluten också verkställas genom skolstyrelsens försorg. Men detta k a n icke ske, u t a n att skolstyrelserna på det ena eller andra sättet utrustas med härfor nödiga maktmedel. Redan i ovan relaterade yttranden till 1926 års riksdag framhöllo ett par länsstyrelser, att den föreliggande frågan bäst löstes på det sättet, att skolornas tillsyningsmän för fullgörandet av styrelsens uppdrag att till skolan avhämta försumliga lärjungar erhölle sådan befogenhet och sådant skydd, som eljest tillkomma polisman. Sakkunniga dela denna uppfattning. Om den person, som av skolstyrelsen därtill utses, av vederbörande myndighet tillerkännes nu angiven ställning vid fullgörandet av styrelsens uppdrag, kommer säkerligen endast ytterst sällan att erfordras hänvändelse till polismyndighet för ordnande av här ifrågavarande skolangelägenhet. För genomförandet av detta förslag är m å h ä n d a en mindre ändring av polisreglementet nödvändig, men synes detta icke böra utgöra hinder, om anordningen eljest befinnes lämplig.^ Den n u förordade anordningen bör dock icke utesluta, att handräckning av polisman kan erhållas, då skolstyrelsen finner sådan erforderlig. Skolstyrelsen bör därför, såsom av länsstyrelsen i Jönköping m. fl. framhållits, tillförsäkras ovillkorlig r ä t t att genom hänvändelse till ortens polismyndighet erhålla nödigt bistånd. Förhållandet skulle komma att närmast motsvara vad som i lag om samhällets b a r n a v å r d § 77 stadgas angående r ä t t för bland annat barnavårdsnämnd eller dess ordförande att erhålla handräckning av polismyndighet. Av särskild vikt finna sakkunniga det vara, att skolstyrelses eller annan myndighets beslut rörande åtgärder för beivrande av skolförsummelser u t a n giltigt förfall k a n gå i verkställighet utan hinder av att klagan förts. N ä r Kungl. Maj:t i proposition nr 174 för 1908 års riksdag framlade förslag om införande av besvärsrätt över beslut av kyrko- och skolrådsbeslut, framhöll föredragande departementschefen, att dessa myndigheters beslut ofta vore av den art, att med verkställigheten icke lämpligen kunde anstå, tills beslutet vunnit laga kraft. Riksdagen, som helt delade departementschefens uppfattning, fann sig böra giva det framlagda lagförslaget en något ändrad lydelse, så att d ä r a v ä n n u tydligare skulle framgå, att ifrågavarande myndigheters beslut skulle kunna verkställas, redan innan de v u n n i t laga kraft. Bestämmelse h ä r o m är också införd i § 42 av kyrkostämmoförordningen samt i § 71 av lag om församlingsstyrelse. Motsvarande bestämmelse rörande länsstyrelses beslut angående bland a n n a t omhändertagande av v a n a r t a d e b a r n är införd i lagen om samhällets barnavård. Såsom av här ovan anfört rättsfall framgår, har emellertid erfarenheten visat, att hittillsvarande bestämmelse, att skol-

rådsbeslut må gå i verkställighet utan hinder av förd klagan, icke kunnat hindra, att skolrådsbeslut om åtgärder mot försumliga lärjungar gjorts till sina verkningar betydelselöst genom åberopande av besvärstid. Det är därför synnerligen angeläget, att denna fråga blir på ett mera tillfredsställande sätt ordnad genom tydliga föreskrifter härom jämväl i fortsättningsskolstadgan. Ävenledes är det nödvändigt, att om behovet av fortsättningsskolpliktig lärjunges omhändertagande blivit konstaterat och länsstyrelse beslutat medgiva handräckning härför detta beslut äger giltighet och kan av skolstyrelsen utnyttjas, när helst så erfordras, intill dess lärjungen fullgjort sin skolplikt. I annat fall kan det bliva nödvändigt att för varje fortsättningsskolkurs upprepa hela den procedur, som måste föregå länsstyrelsens beslut, och detta kan medföra, att beslutet icke kommer till stånd så tidigt, att det kan verkställas. Sakkunniga förutsätta, att det alltjämt skall påvila vederbörande lärare att, då lärjunge utan giltigt förfall utebliver från undervisningen, söka bringa missförhållandet till rätta. Där detta icke lyckas, bör skolstyrelsen ingripa, men för att detta skall kunna ske med erforderlig kraft och skyndsamhet, böra på sätt de sakkunniga här ovan angivit, sådana maktmedel ställas till styrelsens förfogande, att den i händelse av behov kan omedelbart avhämta den försumlige lärjungen till skolan. I övrigt biträda de sakkunniga i huvudsak vad skolöverstyrelsen den 28 februari 1927 föreslagit i sin utredning angående åtgärder mot s. k. skolstrejker. 10.

Sammanfattning och förslag.

Av sakkunnigas utredning torde framgå, att förläggande av fortsätt- Förläggandet ningsskolans bägge årskurser till folkskolans sjunde årsklass kan ifråga- a? Mtsättsättas, endast där folkskolan är anordnad enligt A-form. I sådan folk- "SJJVdr™ skolas sjunde klass synes den för allmän fortsättningsskola avsedda läro- kurser tm kursen kunna med nöjaktigt resultat inhämtas. Däremot kunna den yrkes- Sjunde°kTaL bestämda fortsättningsskolans speciella undervisningsämnen, däri inbegripet även hushållsgöromål, endast undantagsvis på ett ändamålsenligt sätt införas i folkskolans sjunde klass. Nedläggande av fortsättningsskolan skulle för städernas vidkommande innebära en försämring av skolväsendet även däri, att skolplikten för flertalet lärjungar eljest komme att omfatta både 7 hela skolår och en årskurs i fortsättningsskolan eller annan däremot svarande undervisning. Den egentliga landsbygden skulle knappast direkt beröras av omorganisationen. Det torde dock bliva svårt att för landsbygdens minderåriga konsekvent uppehålla obligatorisk tvåårig fortsättningsskolplikt, om fortsättningsskolor helt saknas i städerna och i stadsliknande samhällen och om skolplikten får olika omfattning i städer och på landsbygd samt även för lärjungar från olika skolor inom samma skoldistrikt. Borttagandet av fortsättningsskolåret för städernas 5

66 minderåriga berövar också dem skolans stöd, som bäst behöva det, och ökar ungdomsarbetslösheten. Efter ingående övervägande av alla de omständigheter, till vilka hänsyn i detta sammanhang måste tagas, hava de sakkunniga funnit sig böra på grund av såväl pedagogiska som organisatoriska skäl avstyrka förslaget att till folkskolans sjunde klass förlägga fortsättningsskolans bägge årskurser. Större frihet Emellertid h a v a de sakkunniga sökt utvägar att på annat sätt vinna det beträffande v a s e i i t l i g a s t e av vad m a n velat ernå genom förslaget att inarbeta hela TenTfllTg- fortsättningsskolkursen i lärokursen för folkskolans sjunde årsklass. I gande under s a d a n t s y f t e hava sakkunniga särskilt undersökt möjligheten a t t påbörja läsåret. i fortsättningsskolan omedelbart efter det l ä r j u n g a r n a undervisningen a v g å t t från folkskolan. Med en dylik anordning bortfaller det av mången klandrade uppehållet mellan folkskolan och den första årskursen i fortsättningsskolan, och, d ä r fortsättningsskolan omfattar allenast en årskurs, få l ä r j u n g a r n a fullgöra hela skolplikten i en följd. Omorganisation av skolväsendet i denna r i k t n i n g bör i den m å n skoldistrikten så finna lämpligt k u n n a genomföras u t a n särskilt medgivande av Kungl. Maj:t. Sakk u n n i g a hemställa därför, att härom gällande bestämmelser m å t t e erhålla följande ändrade lydelse: Efter beslut av skoldistriktet må högst en årskurs av fortsättningsskolan k u n n a förläggas till det läsår, under vilket lärjunga r n a a v g å t t från folkskolan, v a r v i d dock, d ä r fortsättningsskolan är tvåårig, a n d r a årskursen icke må begynna tidigare än ett år efter första årskursens början. I visst fall E t t sammanförande av den fortsatta undervisningen till en årskurs, två årsku™r även d ä r folkskolan är sexårig, kan icke genomföras u t a n avsevärd minskUn iätår. ning av undervisningstiden. Förändringen skulle trots den avkortade undervisningstiden medföra betydligt ökade kostnader för skolväsendet och även i a n d r a avseenden medföra sådana konsekvenser, att sakkunniga icke k u n n a tillstyrka en dylik omläggning av fortsättningsskolan. Med yrkesbestämd t v å å r i g fortsättningsskola följer emellertid för närv a r a n d e i vissa fall den svårigheten, att lärjunges genomgående av skolans a n d r a årskurs blir fördröjt oskäligt länge. F ö r undanröjande av denna olägenhet föreslå de sakkunniga följande bestämmelse: Ä r antalet l ä r j u n g a r i yrkesbestämd fortsättningsskola med minst 120 t i m m a r s praktiskt arbete i skolkök, verkstad, jordbruk eller dylikt så ringa, att bägge årskursernas lärjungar lämpligen böra i detta praktiska arbete undervisas tillsammans, må sådan undervisning k u n n a förläggas till härför lämplig tid u t a n hinder av a t t vissa l ä r j u n g a r därvid komma att genomgå fortsättnings-

67 skolans bägge årskurser under ett och samma läsår, dock a t t lärj u n g e m å genomgå endast en årskurs det kalenderår, under vilket h a n avgått från folkskolan. Den obligatoriska skolplikten för de minderåriga i vårt land omfattar i 8 skolär även normala fall sex läsår i folkskolan och två årskurser i fortsättningsskolan la^ärsjuäria eller också sju läsår i folkskolan och en årskurs i fortsättningsskolan, halvtidsäsande alltså sammanlagt 8 läsår, varvid en årskurs i fortsättningsskolan betraktas såsom ett läsår. De j ä m k n i n g a r beträffande lästiderna, som sakkunniga föreslå, äro icke avsedda att innebära ändring av nyss n ä m n d a grunder för skolpliktens allmänna omfattning, vilka alltjämt böra gälla, u t a n endast att underlätta undervisningens förläggande till den för orten lämpligaste årstiden. Där folkskolan är sjuårig med halvtidsläsning och fortsättningsskolkursen följaktligen omfattar minst 360 timmar, kommer skoltiden i regel att omfatta 9 skolår. Medgivandet a t t förlägga de 360 t i m m a r n a till ett läsår h a r nämligen icke kunnat utnyttjas. Detta kan lätt medföra, att det sjunde skolåret i folkskolan, vilket skoldistriktet frivilligt infört, indrages. Sakkunniga anse den sjunde årsklassen synnerligen värdefull icke minst vid de halvtidsläsande skolorna, men för dess bibehållande och allmännare införande, d ä r heltidsläsning ej lämpligen kan tillämpas, synes det v a r a erforderligt, att fortsättningsskolkursen så begränsas, att den k a n genomgås under ett läsår, önskemålet att med bibehållande av det sjunde folkskoleåret även vid halvtidsläsande skolor k u n n a undvika skoltidens förlängning till 9 å r anse de sakkunniga så beaktansvärt, att det för dess förverkligande bör kunna medgivas, att fortsättningsskolkursen vid dessa skolor avkortas till 9 veckor eller 270 timmar. Sakkunniga föreslå härför följande stadgande: I skoldistrikt, som anordnat obligatorisk sjuårig folkskola, tillhörande någon av folkskolans undantagsformer, eller sjuårig halvtidsläsande mindre folkskola, må, efter prövning i varje särskilt fall av skolöverstyrelsen, fortsättningsskolkursen för sådana lärjungar, som vid läsårets slut avgått från dylik skolas högsta klass, kunna omfatta en årskurs med minst 270 undervisningstimmar. Under n u v a r a n d e förhållanden k a n skolpliktig endast på grund av sjuk- Befrielsefrån skol likt dom, lyte eller liknande omständigheter av skolstyrelsen befrias från skylP digheten att fullgöra fortsättningsskolplikten. Enligt sakkunnigas mening bör det dock finnas möjlighet a t t undantagsvis medgiva sådan befrielse även av a n d r a orsaker. Sålunda bör lärjunge, som uppenbarligen saknar förmåga att tillgodogöra sig den fortsatta undervisningen, k u n n a befrias från skyldigheten a t t deltaga d ä r i . Även för lärjunge, som av andra orsaker utan eget förvållande blivit förhindrad att inom eljest normal tid

68 fullgöra sin skolplikt, bör undantagsvis befrielse från någon del av fortsättningsskolplikten kunna ifrågakomma. Sådan lärjunge måste dock för att kunna vinna befrielse från skolplikt hava uppnått viss minimiålder, vilken icke gärna kan sättas lägre än vid ett års högre ålder än den för avgång från folkskolan utan fullständigt genomgången kurs bestämda minimiåldern. Av praktiska skäl förorda sakkunniga, att de lokala skolstyrelserna tillerkännas befogenhet att pröva och besluta även beträffande dessa frågor. Därmed följer, att i fortsättningsskolstadgan måste så tydligt som möjligt angivas, under vilka förhållanden befrielse från skolplikt må kunna medgivas. Även böra folkskolinspektörerna sättas i tillfälle att noggrant följa skolstyrelsernas handläggning av här ifrågavarande ärenden och omedelbart ingripa, därest missbruk av rätten att befria från skolplikt skulle förekomma. Den i berörda avseende verkställda utredningen föranleder sakkunniga att hemställa, att till nu gällande bestämmelser rörande befrielse från fortsättningsskolplikt fogas nedanstående tillägg. Minderårig, som genomgått sjuårig folkskola eller som genomgått sexårig folkskola och därefter under en årskurs regelbundet deltagit i den fortsatta undervisningen, må, om han erhållit stadigvarande arbetsanställning och särskilt ömmande omständigi j heter föreligga eller om hans arbete eljest är av avgörande betydelse för hemmets ekonomi, kunna av skolstyrelsen medgivas befrielse från honom åliggande ytterligare skolplikt, dock icke före utgången av den fortsättningsskolkurs, som avslutas det kalenderår, under vilket den minderårige fyller 15 år. Minderårig, som avgått från folkskolan jämlikt bestämmelserna i § 48 mom. 2 folkskolestadgan och som uppenbarligen saknar förmåga att tillgodogöra sig den fortsatta undervisning, som inom skoldistriktet lämpligen kan beredas honom, må av skolstyrelsen kunna helt eller delvis befrias från fortsättningsskolplikt. Innan skolstyrelsen jämlikt bestämmelserna här ovan medgiver lärjunge befrielse från skolplikt, skall styrelsen så vitt möjligt inhämta yttrande i ärendet från vederbörande lärare, och åligger det styrelsen att genom utdrag av styrelsens protokoll underrätta statens folkskolinspektör om varje beslut, varigenom sådan befrielse medgivits. Fortsättningsskolpliktig lärjunge, som intagits i lär lingsskola.

Erfarenheten har visat, att i stadgorna för fortsättningsskolan och för yrkesundervisningen erfordras mindre jämkningar till förtydligande av hur skolplikten må fullgöras av minderårig, som intagits i lärlingsskola, innan han fullgjort sin fortsättningsskolplikt. Med anledning härav föreslå sakkunniga följande bestämmelser härom: Skolpliktig, som fyllt 15 år, må kunna fullgöra sin fortsättnings-

69 ,

skolplikt i lärlingsskola, om han av denna skolas styrelse befinnes äga nödiga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen där. Det åligger styrelse för lärlingsskola, att då lärjunge, som intagits i lärlingsskola, innan han fullgjort sin fortsättningsskolplikt, avgår från lärlingsskolan eller upphör att regelbundet deltaga i undervisningen, därom underrätta styrelsen för fortsättningsskolan i det skoldistrikt, som lärjungen tillhör. Sådant meddelande skall innehålla uppgift även angående arten och omfattningen av den undervisning i lärlingsskolan, vari lärjungen deltagit.

Frågan om fortsättningsskolväsendets centralisering har varit föremål Fortsättför ingående utredning av skolöverstyrelsen, som även framlagt förslag i n™9sskolärendet. (Se bil. 1.) Förslaget grundar sig huvudsakligen på den principen, centraliserin att skoldistrikt för bestridande av kostnaderna för skolskjutsar eller in9ackordering av fortsättningsskolpliktiga barn må kunna erhålla statsbidrag intill belopp, motsvarande besparingar, vilka uppkomma genom indragning av fortsättningsskola, som blir obehövlig på grund av centraliseringen. Skolorganisationen skulle prövas och godkännas av skolöverstyrelsen men den årliga rekvisitionen av statsbidraget göras hos länsstyrelsen. Sakkunniga biträda i likhet med statskontoret i allt väsentligt skolöverstyrelsens förslag. Men därjämte framhålla sakkunniga, att nämnda statsbidrag bör kunna tillfälligtvis för kortare tid utgå, om vederbörande folkskolinspektör vitsordar, att motsvarande besparing uppkommer genom indragning av eljest erforderlig skola. Sakkunniga påvisa även, att det i vissa fall finnes ett oundgängligt behov av inackordering eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga långt från skola boende barn, utan att särskild fortsättningsskola för dem eljest kan anses motiverad. I sådana fall bör statsbidrag utgå enligt de villkor, som i motsvarande fall tillämpas beträffande lärjungar i folkskolan, varför uttrycket »skolpliktiga barn» i författningarna angående dessa statsbidrag bör anses innefatta även lärjungar i fortsättningsskolan. Det av skolöverstyrelsen i underdånig framställning den 28 december 1926 (bil. 3) framförda förslaget, att egentlig fortsättningsskola — allmän eller yrkesbestämd — må kunna i vissa fall anordnas även för lärjungar, som avgått från mindre folkskola, finna sakkunniga utgöra en förutsättning för centraliseringens genomförande inom en del skoldistrikt och även från andra synpunkter beaktansvärt. Sakkunniga hemställa alltså, att nödiga åtgärder måtte vidtagas för en frivillig centralisering av fortsättningsskolväsendet enligt i huvudsak följande allmänna grunder: 1. Skoldistrikt, som genomför sådan centralisering av fortsättningsskolväsendet, att eljest erforderlig skola därigenom bliver

obehövlig, må, på sätt här nedan sägs, kunna erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga lärjungar, vilka eljest icke skulle kunna besöka skolan på grund av dess avstånd från hemmet eller andra liknande omständigheter. 2. Statsbidrag enligt punkt 1 må till ett skoldistrikt utgå med högst det belopp, som motsvarar den besparing i statsbidraget till avlönande av lärare i fortsättningsskola inom distriktet, vilken uppkommer därigenom, att eljest erforderlig skola på grund av centraliseringen bliver obehövlig. Vid beräkning av denna besparing skall hänsyn tagas endast till fortsättningsskolor och mindre fortsättningsskolor, som av skolöverstyrelsen förklarats vara erforderliga, därest statsbidrag till centralisering icke utginge; dock att statsbidrag till fortsättningsskolväsendets centralisering må kunna enligt eljest angivna grunder utgå för en tid av högst två år, därest statens vederbörande folkskolinspektör vitsordar, att motsvarande besparing i statsbidraget till avlönande av lärare vid fortsättningsskola inom distriktet därigenom uppkommer. 3. Statsbidrag, som här avses, må utgå med belopp, som motsvarar kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar, dock för varje lärjunge med högst 1 krona 25 öre för dag, och skall statsbidraget utgå endast för dag, för vilken avgift för inackordering, skolhushåll eller skolskjuts verkligen förekommit. 4. Pågår undervisningen i skola, till vilken hänvisats lärjunge, för vilken här avsett statsbidrag utgår, mindre än 30 timmar i veckan, beräknas statsbidraget för det antal dagar, för vilket bidraget skulle utgått, om undervisningen fortgått 30 timmar i veckan. 5. Beslutar skoldistrikt att med bidrag av statsmedel centralisera fortsättningsskolorna, åligger det fortsättningsskolstyrelsen att allt efter förekommande fall anordna inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för lärjungarna, och skall lärjunge, som ej genom målsmans egen försorg erhåller stadgad fortsatt undervisning, vara skyldig att ställa sig till efterrättelse vad skolstyrelsen angående hans skolgång bestämmer. 6. Målsman, som själv ombesörjer inackordering, skolhushåll eller skolskjuts åt lärjunge, för vilken statsbidrag utgår, må efter medgivande av skolstyrelsen kunna utbekomma det för lärjungen i fråga utgående statsbidraget. 7. Är antalet från skola avlägset boende lärjungar så ringa, att särskild fortsättningsskola för dem ej anses erforderlig, må bidrag av statsmedel till inackordering eller skolskjutsar för dem kunna

71 utgå enligt de bestämmelser, som i motsvarande fall gälla beträffande skolpliktiga barn, som tillhöra folkskolan. 8. Omfattar fortsättningsskolområde två eller flera folkskolområden, inom vilka den allmänna barnundervisningen meddelas i mindre folkskola, må fortsättningsskola kunna anordnas för undervisning även åt lärjungar, som avgått från mindre folkskola. I nära samband med frågan om fortsättningsskolväsendets centraliseTing står den viktiga angelägenheten att bereda möjlighet att vid fort. . .

_ _

Vissa fort^ 9

8ät mn gsko1 IQTQT6S Q/71'

sattmngsskolan anställa lärare med undervisning i denna skola såsom ställningsmllkor huvudsyssla. Sakkunniga dela skolöverstyrelsens i ovan omnämnda framställning hävdade uppfattning, att det för den fortsatta undervisningens normala utveckling och fortgång är nödvändigt att vidtaga sådana åtgärder, att goda lärare kunna erhållas och bibehållas. De egenartade förhållanden, under vilka arbetet i fortsättningsskolan bedrives, kräva i viss mån säregna bestämmelser rörande lärarpersonalen. Sakkunniga framhålla med styrka, att det är en bjudande plikt för samhället att bereda dessa lärare och lärarinnor, som ägna sig åt arbetet i fortsättningsskolan såsom huvudsyssla, tryggare anställningsförhållanden än de nu i regel åtnjuta. Det av skolöverstyrelsen i detta syfte framlagda förslaget föregriper icke en påkallad fullständigare utredning angående övningslärares vid olika läroanstalter anställning och bör därför kunna omedelbart genomföras. I överensstämmelse med skolöverstyrelsens förslag yrka de sakkunniga, att vissa fortsättningsskollärare beredas bättre anställningsförhållanden enligt i huvudsak följande grunder: Lärare vid folk- och småskolor medgives rätt att för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig den tid, han med fast anställning tjänstgjort på någon med pensionsrätt förenad lärarbefattning vid fortsättningsskola. Ålderstillägg för fast anställd lärare vid fortsättningsskola må utgå med samma belopp och enligt i huvudsak samma grunder som ålderstillägg till lärare vid folkskolor, varvid angående beräkning av lönetursår må i tillämpliga delar gälla, vad i sådant avseende är stadgat beträffande ordinarie folkskollärare. Statsbidrag till avlönande av vikarie för på grund av styrkt sjukdom tjänstledig fast anställd lärare vid fortsättningsskola må utgå enligt i huvudsak de grunder, som gälla i fråga om sådan vikarie vid folkskola. Resekostnads- och traktamentsersättning må utgå till ambulerande lärare vid fortsättningsskola i huvudsaklig överensstämmelse med vad som hittills varit gällande för ambulerande lärarinna i hushållsgöromål.

72 Beivrande av De sakkunniga hava även haft att till övervägande upptaga frågan om skolförsum- a t g a ,rder mot minderåriga och deras målsmän, då den minderårige utan gmlTförfM. giltigt förfall utebliver från skolan. I samband med redogörelse för frågans behandling i riksdagen åren 1925 och 1926 samt för den av skolöverstyrelsen år 1927 verkställda utredningen lämna sakkunniga en översikt av de i ärendet hörda myndigheternas uttalanden. Därjämte belyses det nuvarande läget genom relaterande av några Kungl. Maj:ts utslag. Sakkunniga påvisa, att den nuvarande lagstiftningen på detta område är otillfredsställande, i det den medgiver vitt skilda tolkningar, men framför allt däri, att den lämnar skolstyrelsen utan verkligt bistånd för fullgörande av styrelsens här ifrågavarande maktpåliggande uppdrag. Att hithörande författningar måste förtydligas och fullständigas är uppenbart. Skolöverstyrelsens tidigare i denna utredning återgivna förslag torde väl vara ägnat att undanröja ovissheten angående författningens verkliga innebörd och synes i allmänhet göra det möjligt för skolstyrelse att vid behov vidtaga erforderliga åtgärder för beivrande av skolförsummelser, när det gäller folkskolan. För fortsättningsskolans vidkommande är förslaget dock otillfredsställande, i så måtto att de anvisade åtgärderna icke kunna vidtagas tillräckligt snabbt för att få åsyftad verkan. Sakkunniga föreslå därför: att lämplig person, som av skolstyrelsen därtill utses, må av vederbörande myndighet tillerkännas polismans befogenhet och skydd vid utförande av skolstyrelses uppdrag att till skolan avhämta lärjunge, som på grund av tredska uteblivit från skolan; att skolstyrelse må erhålla ovillkorlig rätt att genom hänvändelse till ortens polismyndighet erhålla nödigt bistånd för upprätthållande av skolplikten; att skolstyrelses och länsstyrelses beslut angående åtgärder mot skolförsummelser må kunna gå i verkställighet utan hinder av att klagan förts; att beslut om skiljande från hemmet av minderårig, som på grund av tredska undandrager sig att fullgöra skolplikten, må utan upprepande av förberedande åtgärder och förnyade framställningar kunna verkställas när helst så erfordras, intill dess han fullgjort sin skolplikt; samt att i övrigt skolöverstyrelsens i samband med dess utredning angående åtgärder mot s. k. skolstrejker framlagda förslag1 måtte i huvudsak vinna tillämpning. 1

Se sid. 58.

BILAGOR.

Fortsättningsskolväsendets centralisering. Bilaga 1.

Skolöverstyrelsens utredning och förslag.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj:t den 30 december 1927 anbefallt Skolöverstyrelsen att verkställa och till Eders Kungl. Maj:t inkomma med en allsidig utredning rörande frågan, huruvida och i vilken utsträckning genom beredande av inackorderingsbidrag eller på annat sätt åtgärder må böra vidtagas för en centralisering av fortsättningsskolväsendet inom sådana skoldistrikt, där, på grund av gles bebyggelse och andra förhållanden, dylika åtgärder kunna anses av behovet påkallade, får Överstyrelsen härmed i underdånighet överlämna anbefalld utredning jämte förslag. Till Överstyrelsen har framställning i ämnet inkommit från styrelsen för statens folkskolinspektörers förbund, varjämte domkapitlet i Luleå i skrivelse till Överstyrelsen framhållit vissa synpunkter i fråga om skolväsendet i stiftets glest befolkade trakter och anhållit, att hänsyn härtill måtte tagas vid utredningen angående fortsättningsskolväsendets centralisering. Nu omnämnda skrivelser bifogas. För ärendets beredning har Överstyrelsen inhämtat uppgifter och yttranden från statens folkskolinspektörer. Av dessa uppgifter framgår, att skoldistriktens indelning i fortsättningsskolområden i stort sett sammanfaller med indelningen i folkskolområden. Fortsättningsskola är således i regel anordnad på varje plats, där folkskola är förlagd. Den väsentliga orsaken härtill torde vara, att folkskolornas lokaler, skolmöbler och undervisningsmateriell användas även för fortsättningsskolorna och att undervisningen i fortsättningsskolorna i stor utsträckning bestrides av folkskolans lärare. Men därtill kommer, att folkskolornas och fortsättningsskolornas läge måste bestämmas efter i huvudsak enahanda grunder, nämligen så att skolbarnen erbålla i möjligaste mån korta och lämpliga skolvägar. Emellertid är det tydligt, att denna organisation av fortsättningsskolväsendet medför vissa olägenheter. Då lekskolorna i regel omfatta sex årsgrupper men fortsättningsskolorna blott två, blir antalet lärjungar i många fortsättningsskolor ringa och kostnaderna för deras undervisning därför jämförelsevis stora. En annan därmed sammanhangande olägenhet är, att fortsättningsskolornas anordnande såsom yrkesbestämda med åtminstone för gossar och flickor olika undervisning försvåras eller rent av omöjliggöres, då lärjungarnas antal vid de särskilda skolorna är alltför obetydligt.

75 Folkskolinspektörerna och de lokala skolmyndigheterna, på vilka den lokala organisationen av skolväsendet närmast beror, hava redan från början beaktat de nu omnämnda svårigheterna och sökt i möjligaste mån undanröja desamma. Från den förut angivna regeln, en fortsättningsskola vid varje folkskola, givas därför talrika undantag. Det framgår nämligen av folkskolinspektörernas yttranden och uppgifter, att lärjungarna från två eller flera folkskolor i många fall sammanföras till en gemensam mera centralt belägen fortsättningsskola och att skoldistrikten således redan nu i icke ringa utsträckning genomfört en lämplig centralisering av fortsättningsskolväsendet. Möjligheten härtill har oftast legat däri, att fortsättningsskolans lärjungar aro äldre än folkskolans och därför kunna uthärda jämförelsevis långa skolvägar, särskilt som den årliga lärotiden kan begränsas till sex veckor. I åtskilliga fall räknar man med att lärjungarna skola till och från fortsättningsskolan färdas på velociped, och skolans undervisningstid förlägges då till härför lämplig årstid. Några folkskolinspektörer och även styrelsen för statens folkskolinspektörers förbund framhålla denna anordning såsom mycket lämplig och meddela, att det endast tack vare denna varit möjligt att i vissa skoldistrikt genomföra en så långt gående centralisation av skolväsendet som skett och därmed införa bland annat undervisning i husligt arbete för flickorna. P å andra orter har centralisering i viss utsträckning möjliggjorts genom undervisningens förläggande till vintern, då vattendragen tillfrysa och skolvägarna därigenom mångenstädes avsevärt förkortas. I några fall hava med eller utan statsbidrag anordnats skolskjutsar och en eljest nödvändig fortsättningsskola kunnat på så sätt indragas. Möjligen kan med hjälp av hittills anlitade utvägar fortsättningsskolväsendet ytterligare centraliseras i ännu ett eller annat skoldistrikt, och vid den revision av fortsättningsskolreglementena, som tid efter annan sker, kommer givetvis denna fråga att ägnas all uppmärksamhet, men det är dock tydligt, att skolvägarnas längd sätter en ganska snart uppnådd gräns för den centralisation, som på detta sätt kan genomföras. Folkskolinspektörerna beräkna också, att under läsåret 1928-1929 omkring 1200 fortsättningsskolor och mindre fortsättningsskolor med högst 8 lärjungar äro i verksamhet samt att av dessa omkring 525 skolor hava högst 5 lärjungar. Detta visar, att andra oeh mera vittgående åtgärder än de hittills prövade måste vidtagas, om fortsättnmgsskolväsendet skall med avseende på lärjungarnas sammanförande till avdelningar av lämplig storlek kunna nå en organisation, som motsvarar vad som med hänsyn till undervisningens ordnande och kostnadernas nedbringande bör eftersträvas. Ännu tydligare framstår behovet av särskilda åtgärder till befrämjande av fortsättningsskolväsendets centralisering, om man erinrar sig, att samtliga skoldistrikt i Västerbottens och Norrbottens län och även en del skoldistrikt i det övriga Norrland av Eders Kungl. Maj:t medgivits befrielse för viss tid från skyldigheten att anordna fortsatt undervisning inom de skolområden, där mindre fortsättningsskolor eljest skulle hava inrättats. Folkskolinspektörerna uppgiva, att när denna tid utgår, vilket i allmänhet sker med läsåret 1929—1930, komma sannolikt att inrättas ytterligare omkring 725 mindre fortsättningsskolor med högst 5 barn i varje och inalles 1000 nya skolor med högst 8 lärjungar, därest ej dessförinnan möjlighet beretts skoldistrikten att utan ökade kostnader sammanföra lärjungarna från dessa fåtaligt besökta skolor antingen till andra redan i verksamhet varande skolor eller ock till ett fåtal särskilt för dem upprättade, centralt belägna skolor. I anslutning till dessa beräkningar betona inspektörerna i de norrländska distrikten starkt behovet av statliga åtgärder för underlättande av fortsätt-

76 ningsskolväsendets centralisering i glest bebyggda trakter. Sådana åtgärder borde också så mycket hellre kunna påräknas, som statens utgifter för fortsättningsskolväsendet därigenom skulle i många fall minskas, medan samtidigt skulle kunna meddelas en för lärjungarna betydligt värdefullare undervisning än som kan ske, om en mängd skolor med ett fåtal lärjungar vid varje inrättas. Överstyrelsen delar i stort sett denna inspektörernas uppfattning. Särskilt beträffande de delar av vårt land, där mindre folkskolor ännu förekomma i stor utsträckning, skulle det innebära en väsentlig förbättring av fortsättningsskolväsendet, om fortsättningsskolor (mindre fortsättningsskolor) med ringa barnantal kunde i större utsträckning än hittills skett indragas och lärjungarna sammanföras till ett fåtal centralt belägna skolor. En sådan förändring av organisationen kan emellertid i många fall genomföras endast med anlitande av skolskjutsar eller inackordering av lärjungar. P å grund av de stora vägavstånd och det fåtal lärjungar, varom det här i varje särskilt fall kan bli fråga, torde inackordering av lärjungarna i enskilda hem eller hållande av skolhushåll, gemensamt för ett flertal lärjungar, i många fall ställa sig billigare än anordnandet av skolskjutsar. I alla händelser synes detta bliva fallet i flertalet norrländska skoldistrikt. De svårigheter, som vidlåda inackordering av barn å folk- och småskolestadiet, förefinnas icke heller i samma utsträckning, då det gäller fortsättningsskolans lärjungar. Dessa senare hava nämligen nått en sådan ålder, att de kunna utan större olägenhet vistas borta från hemmet några veckor. Att den årliga fortsättningsskolkursen kan begränsas till sex veckor, medför också, att såväl kostnaderna som andra med inackordering av skolbarn följande olägenheter i detta fall bliva jämförelsevis obetydliga. Enligt folkskolinspektörernas yttranden kan man emellertid förmoda, att inackordering av barnen skulle vid centralisering av fortsättningsskolorna komma att tillgripas huvudsakligen i Norrland, medan skoldistrikten i mellersta och södra delarna av landet torde vara benägna att i första hand anlita skolskjutsar. Då uppehållandet av en fortsättningsskola i regel icke medför några större kostnader för skoldistriktet, ofta endast utgifterna för skollokalens städning samt, om skolan pågår under den kalla årstiden, uppvärmning, kan man icke förvänta, att skoldistrikten eller barnens målsmän skola vara villiga ikläda sig några större ekonomiska uppoffringar för att möjliggöra fortsättningsskolväsendets centralisering. För statens vidkommande däremot innebär varje indragning av en fortsättningsskola en avsevärd besparing av det eljest till distriktet utgående statsbidraget till avlöning åt lärarna, och det kan därför anses skäligt, att staten åtager sig att bestrida de på grund av centraliseringen uppkomna kostnaderna för skolskjutsar och lärjungarnas inackordering. En sådan anordning tillämpas redan nu i viss utsträckning, i det att staten betalar inackorderingsavgifter för bland andra lots- och fyrpersonalens barn i de fall, då det skulle ställa sig ekonomiskt ofördelaktigare att for dem anordna särskild folkskola eller fortsättningsskola. Därjämte utgår i en del fall statsbidrag till bestridande av kostnaderna för skolskjutsar, varvid det dock i regel åligger skoldistriktet att bidraga med halva kostnaden. Slutligen utgår även statsbidrag för inackordering av fattiga, avlägset från skola boende skolbarn inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Beträffande det nu ifrågasatta statsbidraget torde man nödgas utgå ifrån att staten liksom för lots- och fyrpersonalens barn måste åtaga sig i stort sett hela kostnaden för barnens inackordering eller för skolskjutsar. Att staten, då det gäller bidrag till inackordering eller skolskjutsar för folkskolans barn.

t,

kan med fog föreskriva sådana villkor, att skoldistriktet måste i avsevärd u t s r a c k n m g bidraga till kostnaderna, har sin grund bland annat däri, att utgifterna for ifrågavarande barns undervisning till stor del bestridas av skoldistrikten, som därför hava ekonomiska intressen att bevaka, vare sig de vid agna åtgärderna förorsaka ökning eller minskning av utgifterna för folksko eyasendet. Som Överstyrelsen redan förut framhållit, har fortsättningsskolväsendets organisation icke samma ekonomiska betydelse för skoldistrikten, och man torde därför böra räkna med att, om såsom villkor för statsbidrag till inackordering av fortsättningsskolbarn skulle föreskrivas bidra oäven frän skoldistrikten, dessa knappast komme att vilja medverka till cem tralisermgen enär därmed alltid skulle följa ökade kostnader för kommunen. h oljden skulle da bliva, att en fortsättningsskola komme att upprättas vid varje folkskola, såvida icke avståndet till annan skola vore så ringa att lärjungarna kunde hänvisas dit. En sådan utveckling vore enligt Överstyrelsens mening icke önskvärd och icke heller ägnad att medföra besparingar i fråga om statens utgifter för fortsättningsskolväsendet. Det ligger i statens intresse att vidtaga sådana åtgärder, att skoldistrikten finna med sin fördel forenli-t att indraga fortsattningsskolor med ringa barnantal. Den mest betydelsefulla åtgärden i dylikt syfte vore, att staten åtoge sig att i viss utsträckning helt bekosta lärjungarnas överförande till annan skola. Begränsades statsbidraget härtill sa att det kunde utgå med högst ett belopp, motsvarande den besparing a statsbidraget till larararvodet, som uppkomme genom indragningen av eljest erforderlig fortsättningsskola, låge däri en fullt effektiv garanti för att anordningen icke komme att missbrukas. I verkligheten skulle den komma att medtora en icke oväsentlig minskning av statens utgifter för fortsättningsskolväsendet. Det årliga statsbidraget till avlönande av lärare vid en fortsättningsskolkurs med 180 timmar kan beräknas till högst 540 kronor (arbetskunskap i yrkesbestamd fortsättningsskola) och lägst 270 kronor (mindre fortsättningsskola). I ill de å landsbygden mycket vanliga allmänna fortsättningsskolorna utgår statsbidraget i regel med 450 kronor för år. Om man i likhet med flertalet tolkskolinspektörer beräknar kostnaderna per barn för inackordering under en kurs till omkring 50 kronor, skulle indragning av en mindre fortsattnmgsskola och lärjungarnas inackordering på statens bekostnad alltid kunna ske utan okade statsutgifter, om antalet lärjungar ej överstiger 5 För varje allmän fortsättningsskola med högst 5 lärjungar, som på samma villkor lndroges, skulle en besparing av statsutgifterna å minst 200 kronor uppstå. Vid denna beräkning har Överstyrelsen utgått ifrån att lärjungarna från de indragna fortsättningsskolorna skulle kunna beredas undervisning vid distriktets övriga skolor utan att nya läraravdelningar därför behövde inrättas Detta bleve också förhållandet i det ojämförligt största antalet skoldistrikt, varom det här är fråga. I vissa delar av Norrland, särskilt inom Norrbottens och Västerbottens län, finnas emellertid skoldistrikt, inom vilka ännu förekomma ett mycket stort antal mindre folkskolor men blott ett fåtal egentliga folkskolor. Så till exempel har Arvidsjaurs skoldistrikt blott 8 egentliga folkskolor men icke mindre än 30 mindre folkskolor, fördelade på 42 skolstationer. Då avståndet mellan de olika skolstationerna i regel är mycket stort, skulle här kunna ifrågakomma omkring 40 mindre fortsättningsskolor. Indragas dessa, är det icke möjligt att bereda samtliga lärjungar undervisning i de fåtaliga förut upprättade fortsättningsskolorna, utan antingen måste antalet läraravdelningar där ökas eller ock en eller annan ny fortsättningsskola inrättas i stället för de indragna mindre fortsättningsskolorna.

78 Liknande förhållanden förekomma även i andra norrländska skoldistrikt. Då det torde kunna ifrågasättas, om icke vid beräkningen av statsbidrag till lärjungarnas inackordering hänsyn borde tagas även till kostnaderna för de i sådana fall nyupprättade läraravdelningarna, vill Överstyrelsen erinra om, att skoldistrikten alltid äro berättigade att anordna fortsättningsskolorna enligt för varje ort lämpligaste typ. De ökade utgifter för lärarlöner, som uppstå, om fortsättningsskolorna göras yrkesbestämda eller undervisningstiden utsträckes utöver den stadgade minimitiden, bestridas helt av staten utan någon kompensation från skoldistrikten. I § 2 mom. 1 fortsättningsskolstadgan finnes också intagen en anmaning till skoldistrikten att anordna yrkesbestämda fortsättningsskolor, där förhållandena äro därför lämpliga. Att vid centralisering av fortsättningsskolorna minska statsbidraget för lärjungarnas inackordering, i den mån bättre och därmed något dyrare undervisning beredes dem, skulle stå i dålig överensstämmelse med nyss angivna grunder för utgående av statsbidrag till lärarnas avlöning och anvisningar rörande fortsättningsskolornas organisation. En bestämmelse av sådan innebörd skulle för de därav berörda skoldistrikten medföra en enligt Överstyrelsens mening icke påkallad inskränkning av den distrikten i övrigt tillkommande rätten att anordna fortsättningsskolorna enligt bästa för orten lämpliga typ. Bestämmelsen skulle också i vissa fall försvåra strävandena att bereda de minderåriga i särdeles glest befolkade trakter en bättre fortsatt undervisning, än som kan ske genom anordnande av en mängd skolor med ett fåtal lärjungar. Frågan synes icke heller för staten hava den ekonomiska betydelse, som man närmast kan vara böjd att förmoda, vilket torde framgå av följande som exempel anförda sammanställning. Skall den fortsatta undervisningen inom Norrbottens södra inspektionsområde ordnas utan centralisering, erfordras enligt folkskolinspektörens uppgift 140 mindre fortsättningsskolor för sammanlagt 540 barn. Statsbidraget för dessa 140 skolor blir 140 X 270 kronor = 37 800 kronor. Sammanföras dessa 540 lärjungar till skolor med omkring 25 barn i varje, uppstår behov av 22 fortsättningsskolor. Anordnas dessa såsom allmänna fortsättningsskolor, blir statsbidraget till lärarlönerna 22X450 kronor = 9 900 kronor, och inackorderas samtliga lärjungar med en kostnad av 50 kronor för varje, bli utgifterna härför 540 X 50 kronor = 27 000 kronor. De sammanlagda utgifterna för det centraliserade skolväsendet, 36 900 kronor, komma således att något understiga kostnaderna, 37 800 kronor, för det icke centraliserade. Införas yrkesbestämda fortsättningsskolor, ökas dock statsbidraget till lärarlönerna, så att besparing i totalkostnaderna för skolväsendet ej längre kan påräknas. Men att därför kräva bidrag till lärarlönerna av skoldistriktet eller minska statsbidraget till lärjungarnas inackordering synes icke böra ifrågasättas, då härigenom skulle motverkas eller förhindras den anordning av fortsättningsskolorna, som särskilt anbefalles i fortsättningsskolstadgan, och då fullt statsbidrag till lärarlönen även vid yrkesbestämda skolor eljest allestädes utgår. Antagligen kan i ett eller annat av Norrlands vidsträckta skoldistrikt centralisering av fortsättningsskolväsendet icke genomföras så, att en total minskning av kostnaderna för skolväsendet inom distriktet därigenom uppstår. Överstyrelsen vill emellertid framhålla, att man vid bedömandet av denna fråga bör beakta, att beträffande åtskilliga ödemarksdistrikt i Norrland anordnandet av skolskjutsar eller inackordering av lärjungarna pa statens bekostnad enligt inspektörernas uppfattning är en ofrånkomlig förutsättning för den fortsatta undervisningens förverkligande på ett tillfredsställande sätt Men man bör ävenledes ihågkomma, att i det ojämförligt största

79 antalet skoldistrikt centraliseringen med indragning av skolor kan ske utan att ny skola eller läraravdelning behöver upprättas och att man på grund J ^ a . n m e ~ s ä k e r h e t Påräkna, att centraliseringen skulle komma att i sm helhet medföra en icke obetydlig minskning av statens utgifter för fortsattnmgsskolväsendet. På anmodan av Överstyrelsen hava folkskolinspektörerna sökt beräkna vilken inverkan det skulle komma att hava på statens utgifter för fortsättningsskolväsendet, om statsbidrag till skolskjutsar eller till inackordering av lärjungar medgåves enligt i huvudsak ovan angivna grunder Folkskolmspektörerna meddela, att ett sådant medgivande skulle möjliggöra nedläggande av omkring 800 under innevarande läsår i verksamhet varande iortsattnmgsskolor och mindre fortsättningsskolor med högst 8 lärjungar samt att detta skulle, trots omkostnaderna för skjutsar och inackordering medtora en totalminskning av statens utgifter för fortsättningsskolväsendet av omkring 95 000 kronor. Sedan den fortsatta undervisningen genomförts fullständigt även i Norrland, skulle ytterligare nära 1000 eljest nödvändiga mindre fortsattningsskolor kunna indragas och besparingen för staten därmed okas med ungefär 100 000 kronor. De nu omnämnda beräkningarna hava icke kunnat grundas på faktiska beslut angående hur skoldistrikten komma att organisera skolväsendet, om det ifrågasatta statsbidraget medgives och de anförda siffrorna kunna därför icke åberopas såsom exakta uppgifter rörande centralisationens omfattning och ekonomiska innebörd. Överstyrelsen hyser också för sin del den uppfattningen, att skoldistrikten icke skulle komma att visa sig benägna att i full utsträckning utnyttja de av folkskolmspektorerna beräknade möjligheterna att med stöd av statsbidrag centralisera fortsattningsskolväsendet. I åtskilliga fall torde också indragning av skolor genom lärjungarnas överförande till annan skola kunna ske utan statsbidrag. Men Överstyrelsen finner det likväl genom de verkställda beräkningarna ådagalagt, att centraliseringen skulle komma att i sin helhet medtora betydande besparingar i fråga om statens kostnader för fortsättningsskolväsendet Det kan således icke vara förenat med någon ekonomisk risk tor staten att i den utsträckning, centralisering av fortsättningsskolorna mom ett skoldistrikt föranleder minskning av statsbidraget till lärares löner medgiva statsbidrag till skolskjutsar och inackordering av lärjungarna då centraliseringens genomförande är beroende av dylika åtgärder Lmellertid har den föreliggande frågan icke endast ekonomisk innebörd. *oikskolinspektörerna framhålla samstämmigt, att det icke är möjligt att i skolor med blott några få lärjungar giva undervisningen det innehåll, som bast lampar sig för ungdomen och värderas högst i hemmen. Väl ordnad undervisning i husligt arbete för flickor samt i jordbruk, skogshantering metallarbete och snickeri för gossar skattas i allmänhet högt av landsbygdens befolkning. Särskilt i sådana glest bebyggda trakter, varom det här närmast ar fråga, har det visat sig vara av stor praktisk betydelse för befolkningen, att gossarna i möjligaste mån få övning i sådan slöjd, som avser tillverkning och reparation av enklare verktyg, redskap och möbler. P å detta område bor den fortsatta undervisningen kunna fylla en viktig uppgift och därmed tillvinna sig befolkningens intresse och förtroende. Domkapitlet i £ ? n e J / " " \ o c k s å ! s i n förenämnda skrivelse till Överstyrelsen starkt framhållit betydelsen av sådan praktisk undervisning i fortsättningsskolorna och hemställt om vidtagande av åtgärder, som kunna möjliggöra dylik undervisning i skolorna. Överstyrelsen finner de anförda synpunkterna beaktansvaraa, men då för gossar och flickor skild undervisning icke rimligtvis kan

80 anordnas vid skolor med blott ett par tre gossar och ungefär lika många flickor, är åtminstone beträffande flertalet norrländska skoldistrikt med deras många mindre fortsättningsskolor centralisering av skolväsendet en nödvändig förutsättning för undervisningens praktiska anordning. Starka såväl ekonomiska som pedagogiska skäl tala alltså för att särskilda åtgärder vidtagas för främjande av fortsättningsskolväsendets centralisering inom skoldistrikten, och Överstyrelsen finner sig därför böra föreslå, att statsbidrag till bestridande av kostnaderna för denna centralisering medgives enligt de grunder, som här nedan angivas. Till grund för beräkningen av statens centraliseringsbidrag till visst skoldistrikt skulle ligga antalet för distriktet utan centralisering erforderliga fortsättningsskolor av olika slag. Härav följer, att även beträffande skoldistrikt, för vilka sådant statsbidrag ifrågasattes, måste skolväsendets organisation utan centralisering på ett eller annat sätt bestämmas. Då enligt § 8 i fortsättningsskolstadgan för varje skoldistrikt skall finnas ett fortsättningsskolreglemente med däri intagna bestämmelser angående bland annat »skoldistriktets indelning i fortsättningsskolområden, antalet fortsättningsskolor samt dessas anordning och förläggning», ligger det närmast till hands att till grund för beräkningen av statsbidraget till centraliseringen lägga det antal skolor, som angives i det av vederbörande myndighet godkända reglementet. Med hänsyn till den betydelse antalet sålunda godkända skolor skulle få med avseende på centraliseringsbidragets storlek, kan det dock ifrågasättas, om icke fortsättningsskolväsendets organisation inom ett distrikt borde, innan statsbidrag till centralisering första gången utginge, underkastas en särskild granskning för utrönande av möjligheten att, utan statsbidrag till centralisering, indraga en eller annan skola. Endast till de skolor, som efter en sådan granskning befunnes erforderliga, borde hänsyn få tagas vid bestämmandet av centraliseringsbidraget till skoldistriktet. Då sådana yrkesbestämda fortsättningsskolor, för vilka Överstyrelsens godkännande erfordras, torde komma att införas i många av dessa skoldistrikt, och även for att mera enhetliga synpunkter måtte komma till tillämpning, synes det har ifrågasatta särskilda fastställandet av det antal skolor, som skulle komma att ligga till grund för beräkningen av statens centraliseringsbidrag, bora anförtros åt Skolöverstyrelsen. I fråga om storleken av det statsbidrag, som hittills utgått till anordnande av skolskjutsar, beslutar Eders Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. Angående bidrag till inackordering av fattiga skolbarn inom vissa lan beslutar Skolöverstyrelsen, och då det gäller inackordering av lots- och fyrpersonalens barn bestämmer vederbörande folkskolinspektör inom vissa gränser storleken av statsbidraget för varje barn. Överstyrelsen finner intetdera av dessa förfaringssätt lämpligt beträffande det statsbidrag, som nu ifrågasattes. Da det här endast är fråga om utbyte av ett statsbidrag mot statsbidrag tor strängt taget samma ändamål fastän under annan beteckning, bora enklare men ändå fullt betryggande former kunna tillämpas. En förutsättning härför är, att i allmän författning bestämmes det maximibelopp, varmed statsbidraget för varje barn kan utgå. Överstyrelsen har inhämtat, att inackorderingskostnaderna för lots- och fyrpersonalens barn i regel utgöra 35-40 kronor i månaden. Flertalet folkskolinspektörer anse, att motsvarande kostnader för fortsättningsskolans lärjungar skulle komma att variera mellan 1 krona och 1 krona 50 öre. Överstyrelsen föreslår, att statsbidraget beräknas till högst 1 krona 25 öre för dag samt må utgå endast för de dagar, da inackorderingsavgift måst erläggas eller skolskjuts varit anordnad. Barn, tor

81 vilka statsbidrag utgår, böra hänvisas till skola med 30 undervisningstimmar i veckan d. v. s. skola med full daglig undervisningstid. Pågår undervisningen mindre än 30 timmar i veckan, beräknas statsbidraget som om undervisningen fortgått 30 timmar i veckan. Det ligger i sakens natur, att här avsedd centralisering av fortsättningsskolväsendet måste vara fullt frivillig från skoldistriktens sida, men har ett skoldistrikt beslutat att med bidrag av statsmedel centralisera skolväsendet och därför indraga några skolor, så måste givetvis lärjungar och målsmän underkasta sig sådant beslut. För att möjliggöra anordningens genomförande bör det dock åligga fortsättningsskolstyrelsen att vidtaga nödiga åtgärder för lärjungarnas överförande på lämpligt sätt till den skola, till vilken de hänvisats, givetvis med rätt för målsmännen att själva, om de så önska, draga försorg härom. Bestämmes, att statsbidraget för varje ifrågavarande lärjunge må utgå med högst 1 krona 25 öre för dag och att för hela skoldistriktet statsbidraget till bestridande av kostnaderna för lärjungarnas överförande till annan skola icke må utgå med högre belopp än som motsvarar den genom indragning av eljest erforderliga skolor uppkomna besparingen i statsbidraget till lärarnas avlöning, så erhålles härigenom den nödiga garantien för att medgivandet av statsbidrag tilll centraliseringen icke missbrukas. Rekvisition av statsbidrag- bör därför enligt särskilt för ändamålet fastställt formulär kunna av skolstyrelserna göras hos vederbörande länsstyrelse på samma sätt som beträffande statsbidragen till lärarlönerna. Med denna anordning bleve det också lätt att årligen för varje skoldistrikt och för hela riket erhålla uppgift angående såväl centraliseringsbidragets storlek som storleken av den i samband med centraliseringen uppkomna besparingen i statsbidraget till lärarlöner. Något nytt eller ökat anslag för genomförandet av den ifrågasatta förändrade formen för statsbidragets utgående erfordras icke, utan kunde bidrag till centraliseringen lämpligen utgå ur samma anslag som statsbidraget till lärarnas löner. Medgives sådan användning av anslaget, torde dess hittillsvarande beteckning Understöd för avlönande av lärare vid fortsättningsskolor böra ändras till Understöd för uppehållande av undervisningen i fortsättningsskolor. Möjligen borde dock under den gemensamma rubriken var för sig angivas storleken av det belopp, som beräknats såsom bidrag till lärarnas löner och till centraliseringen. Överstyrelsen har haft under övervägande sådan uppdelning och därvid förslagsvis tänkt sig, att ett anslag av 75 000 kronor såsom bidrag till fortsättningsskolväsendets centralisering borde kunna påräknas medföra en minskning av 100 000 kronor i anslaget till avlönande av lärarna. Emellertid låter det sig icke göra att tillförlitligt beräkna dessa belopp, innan någon erfarenhet vunnits angående centraliseringens verkningar på detta område. Möjligt är också, att centralisering på grund av organisatoriska svårigheter icke kommer till stånd i större utsträckning under första året efter det statsbidrag till detsamma beviljats. Under sådana förhållanden synes det Överstyrelsen lämpligast att med uppdelning av anslaget får anstå, tills verkliga uppgifter angående centraliseringens inverkan i här berörda avseenden föreligga. Bestämmelserna i gällande fortsättningsskolstadga synas icke medgiva, att egentliga fortsättningsskolor (allmänna eller yrkesbestämda) inrättas för enbart lärjungar, som avgått från mindre folkskolor. Flera folkskolinspektörer hava ansett detta utgöra ett hinder för anordnande för dessa lärjungar av den eljest lämpligaste undervisningen och påyrkat detta hinders undanröjande. Enligt Överstyrelsens mening kan visserligen även vid mindre fortsätt6

ningsskolor i begränsad omfattning anordnas undervisning i såväl slöjd för gossar och flickor som i hushållsgöromål för flickor, men detta innebär dock icke en tillfredsställande lösning av den föreliggande frågan, helst som det på grund av det låga arvodet för denna undervisning, 1 krona 25 öre—1 krona 50 öre för timme, icke skulle bli möjligt att erhålla dugliga lärare. Överstyrelsen vill påpeka, att det här icke gäller barn med svagt utvecklat förstånd utan minderåriga, som på grund av hemtraktens glesa bebyggelse nödgats inhämta folkskolekursen i vårt lands svagast utrustade skolor, hel- eller halvtidsläsande mindre folkskolor. Det vore icke rättvist mot dessa barn, om man på grund av bestämmelse av huvudsakligen formell innebörd skulle i fortsättningsskolan undanhålla dem en för dem eljest särskilt lämplig undervisning. Överstyrelsen delar därför folkskolinspektörernas uppfattning, att yrkesbestämda fortsättningsskolor, där de nödiga förutsättningarna i övrigt äro för handen, böra kunna upprättas även för lärjungar, som avgått från mindre folkskolor. I detta sammanhang erinrar Överstyrelsen om den lösning av denna fråga, som Överstyrelsen i underdånig skrivelse den 28 december 1926 föreslagit, nämligen att sådan fortsättningsskola, som avses i kap. 1—5 av fortsättningsskolstadgan, må under vissa förutsättningar kunna anordnas jämväl för meddelande av fortsatt undervisning åt från mindre folkskola avgångna lärjungar. „ Ett flertal folkskolinspektörer, särskilt de, vilkas verksamhetsområde ar förlagt till Norrland, betona starkt i sina yttranden, att undervisningen även i mindre fortsättningsskolor bör handhavas av lärare med en utbildning, som i allmänhet motsvarar folkskollärares, och att därför med nödvändighet kraves, att arvodet för lärare i mindre fortsättningsskola bestämmes till samma belopp som för lärare i egentlig fortsättningsskola. Överstyrelsen finner visserligen de anförda synpunkterna beaktansvärda men anser sig icke böra nu påyrka en sådan allmän arvodesförhöjning för lärare vid mindre fortsättningsskolor. De av inspektörerna i detta sammanhang påvisade olägenheterna torde i stor utsträckning bliva avhjälpta, om statsbidrag till underlättande av fortsättningsskolväsendets centralisering medgives och om egentliga fortsättningsskolor få, där centralisering ägt rum, upprättas även för de från mindre folkskolor avgångna lärjungarna. I de större norrländska skoldistrikten med en mängd skolor av olika slag och i vissa fall även annorstädes finner man det lämpligast att för undervisningen i husligt arbete, snickeri m.m. anställa ambulerande facklärare, och även för undervisningen i teoretiska ämnen planerar man flerstädes anställande av ambulerande lärare. Folkskolinspektörerna påpeka, att en viktig förutsättning härför är, att traktaments- och reseersättning utgår till alla ambulerande lärare vid fortsättningsskolorna och icke blott såsom hittills endast till ambulerande lärarinna i hushållsgöromål. Överstyrelsen har i sin ovan åberopade underdåniga skrivelse den 28 december 1926 efter utförlig motivering framlagt vissa förslag, avseende att underlätta anställandet av lärare med full tjänstgöring vid fortsättningsskolorna. Därvid har Överstyrelsen även beaktat behovet av traktaments- och reseersättning åt ambulerande lärare och hemställt om sådan ersättning. De av Överstyrelsen framställda förslagen äro alltjämt lika aktuella, varför Överstyrelsen i underdånighet hänvisar till förenämnda skrivelse. P å grund av det sålunda anförda får Överstyrelsen — utöver vad Överstyrelsen i ovan åberopade skrivelse den 28 december 1926 föreslagit — i underdånighet hemställa, det Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att godkänna följande huvudsakliga grunder beträffande statsbidrags utgående

83 till bestridande av vissa kostnader för fortsättningsskolväsendets centralisering. 1. Skoldistrikt, som genomför sådan centralisering av fortsättningsskolväsendet, att eljest erforderlig skola därigenom bliver obehövlig, må, på sätt här nedan sägs, kunna erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga lärjungar, vilka eljest icke skulle kunna besöka skolan på grund av dess avstånd från hemmet eller andra liknande omständigheter. 2. Statsbidrag enligt punkt 1 må till ett skoldistrikt utgå med högst det belopp, som motsvarar den besparing i statsbidraget till avlönande av lärare i fortsättningsskola inom distriktet, vilken uppkommer därigenom, att eljest erforderlig skola på grund av centraliseringen bliver obehövlig, och skall vid beräkning av denna besparing hänsyn tagas endast till fortsättningsskolor och mindre fortsättningsskolor, som av Skolöverstyrelsen förklarats vara erforderliga, därest statsbidrag till centralisering icke utginge. 3. Statsbidrag, som här avses, må utgå med belopp, som motsvarar kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar, dock för varje lärjunge med högst 1 krona 25 öre för dag, och skall statsbidraget utgå endast för dag, för vilken avgift för inackordering, skolhushåll eller skolskjuts verkligen förekommit. 4. Pågår undervisningen i skola, till vilken hänvisats lärjunge, för vilken här avsett statsbidrag utgår, mindre än 30 timmar i veckan, beräknas statsbidraget för det antal dagar, för vilket bidraget skulle utgått, om undervisningen fortgått 30 timmar i veckan. 5. Beslutar skoldistrikt att med bidrag av statsmedel centralisera fortsättningsskolorna, åligger det fortsättningsskolstyrelsen att allt efter förekommande fall anordna inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för lärjungarna, och skall lärjunge, som ej genom målsmans egen försorg erhåller stadgad fortsatt undervisning, vara skyldig att ställa sig till efterrättelse vad skolstyrelsen angående hans skolgång bestämmer. 6. Målsman, som själv ombesörjer inackordering, skolhushåll eller skolskjuts för lärjunge, för vilken statsbidrag utgår, må efter medgivande av skolstyrelsen kunna utbekomma det för lärjungen i fråga utgående statsbidraget. Stockholm den 29 september 1928. Underdånigst B. J:son

Bergqvist.

J. Engvall föredragande. Hjalmar

Werner.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Bergqvist, avdelningschefen undervisningsrådet Bruce, undervisningsråden Björck, Nylund och Holmen, t. f. undervisningsrådet Walli samt föredraganden.

Bilaga 2.

Statskontorets utlåtande. Underdånigt utlåtande. De av skolöverstyrelsen framlagda grunderna för en centralisering av fortsättningsskoleväsendet — huvudsakligen gående ut på att möjliggöra ett sammanförande av de skolpliktiga barnen till ett färre antal skolor genom att av statsmedel bestrida kostnaderna för skolskjutsar eller inackordering — hava för statskontorets del icke givit anledning till erinran, då, såvitt av utredningen framgår, en viss besparing för statsverket härigenom kan förväntas uppstå. Någon ekonomisk risk vid den föreslagna anordningen lärer i varje fall icke för statsverket förefinnas, då inackorderings- och skjutsbidraget för varje skoldistrikt icke skall få överstiga den besparing i statsbidraget till lärarelöner, som uppkommer genom att en eljest erforderlig skola genom centraliseringen blir obehövlig. Emellertid bör märkas, att den sålunda formulerade regeln i allt fall beträffande vissa distrikt kan tänkas i sin tillämpning giva ringa eller ingen besparing eller måhända förlust för statsverket. Därest på grund av barnens antal det visar sig nödvändigt att bilda en eller flera nya läraravdelningar vid centralskolan eller att inrätta en helt ny sådan skola, är nämligen avsett, att statens utgift för de nya lärarelönerna icke skulle få avräknas å den eljest uppkommande besparingen, d. v. s. att statsbidraget till inackordering och skjutsar icke skulle underkastas en motsvarande minskning. Såsom överstyrelsen framhållit, torde dock i det ojämförligt största antalet distrikt centraliseringen kunna genomföras utan dylika åtgärder och även i de distrikt, där så ej blir fallet, torde de ekonomiska konsekvenserna för staten i allmänhet icke bliva alltför betydande. Med hänsyn härtill och till den av överstyrelsen framhållna synpunkten om önskvärdheten att ett lämpligt anordnande av fortsättningsskolorna ej motarbetas eller förhindras, anser sig statskontoret kunna biträda förslaget i denna del. De av överstyrelsen föreslagna närmare bestämmelserna i fråga om statsbidragets utgående hava icke givit statskontoret anledning till erinran. Vad anslagsfrågan beträffar, anser överstyrelsen, att något nytt eller ökat anslag för ändamålet icke erfordras, utan att statsbidraget skulle kunna utgå från det nuvarande förslagsanslaget till understöd för avlönande av lärare vid fortsättningsskolor, vars rubrik då borde ändras till »understöd för uppehållande av undervisningen i fortsättningsskolor». Alternativt ifrågasattes, att under denna rubrik upptagas särskilda underanslag till lärarlöner och till centraliseringen. Med denna uppdelning borde dock anstå till dess erfarenhet vunnits angående de verkliga kostnaderna för centraliseringen. I avseende härå vill statskontoret framhålla, att det under inga omständigheter kan anses lämpligt att under ett och samma anslag sammanföra så olika slag av utgifter som å ena sidan läraravlöningar och å andra sidan inackorderings- och skjutsbidrag. Såväl ur redovisningssynpunkt som med hänsyn till önskvärdheten att utan större omgång kunna ur räkenskapen utläsa kostnaderna för de olika ändamålen, bör särskilt anslag uppföras för vardera av de båda grupperna utgifter. Om sedan dessa anslag, på sätt överstyrelsen synes avse, i

85 riksstaten upptagas under en gemensam rubrik »understöd för uppehållande av undervisningen i fortsättningsskolor» eller utan någon dylik överrubrik synes skäligen likgiltigt. Det nya anslaget, som torde kunna benämnas »bidrag till inackordering och till skolskjutsar för skolpliktiga barn vid fortsättningsskolor» lärer, i motsats till vad överstyrelsen härom uttalat, böra uppföras i riksstaten redan från och med det år, då den nya organisationen skall tillämpas. Det är visserligen klart, att anslagsberäkningen därvid måste bliva mycket otillförlitlig, men då det här är fråga om förslagsanslag, synes denna omständighet av mindre vikt än fördelen av att redan under första året få utgifterna för de olika ändamålen redovisade under särskilda titlar och sålunda lätt överskådliga. Anslagen torde för första budgetåret kunna upptagas med de av överstyrelsen förslagsvis angivna beloppen eller 75 000 kronor för anslaget till inackordering m. m. och 4 400 000 kronor för det nuvarande anslaget till läraravlöningar. I handläggningen av förevarande ärende hava, förutom undertecknade, deltagit statskommissarierna friherre Leijonhufvud, Spilhammar och Tottie samt t. f. statskommissarien Gibson. Stockholm den 22 november 1928. Underdånigst G.

Thorstenson.

Per

Södermark. Carl Peyron.

Anordnande i vissa fall av fortsättningsskola jämväl för mindre folkskolas lärjungar m. m. Bilaga 3.

Skolöverstyrelsens framställning.

Till Konungen.

Under den tid, som förflutit sedan 1918 års fortsättningsskolstadga tillkom, hava fortsättningsskolor för de lärjungar, som avgått från egentliga folkskolor, av skoldistriktet frivilligt inrättats i sådan omfattning, att man torde kunna anse reformens fullständiga genomförande beträffande dessa lärjungar i stort sett tryggad, även om fortsättningsskolor ännu saknas vid åtskilliga folkskolor och man måste räkna med att till dessa höra de skolor, vid vilka de största svårigheterna att anordna fortsättningsskolor uppstå. Däremot hava hittills endast i förhållandevis ringa utsträckning inrättats mindre fortsättningsskolor för de lärjungar, som avgått från mindre folkskolor. Med utgången av detta år inträder emellertid skyldighet för skoldistrikten att anordna fortsatt undervisning även för dessa minderåriga, så vida icke Eders Kungl. Maj:t medgivit skoldistriktet befrielse från denna skyldighet. Enligt Skolöverstyrelsens mening är det ett icke oviktigt samhällsintresse, att även de mindre folkskolornas lärjungar, vilka för sin folkskolutbildning äro hänvisade till jämförelsevis ogynnsamt anordnade skolor, så snart ske kan måtta komma i åtnjutande av fortsatt undervisning, varför svårigheterna för anordnande av sådan undervisning böra i möjligaste mån undanröjas. Av ingångna framställningar angående befrielse från skyldigheten att anordna mindre fortsättningsskolor framgår, att svårigheten att erhålla dugliga lärare samt kostnaderna i förhållande till barnantalet anses utgöra de förnämsta hindren för anordnande av fortsatt undervisning åt de mindre folkskolornas lärjungar. Det förefaller Överstyrelsen, som om man flerstädes i någon mån missuppfattat de mindre fortsättningsskolornas uppgift och tänkt sig, att i dessa skolor med nödvändighet måste meddelas samma undervisning som i de egentliga fortsättningsskolorna. Överstyrelsen vill med anledning härav erinra därom, att då Eders Kungl. Maj:t för 1928 års lagtima riksdag framlade förslag till införande av bland annat mindre fortsättningsskolor, så förutsatte Eders Kungl. Maj:t i enlighet med folkskolöverstyrelsens förslag, att undervisningen i de mindre fortsättningsskolorna skulle, då den bestreds av de mindre folkskolornas lärarpersonal, begränsas till att utgöra en fortsatt övning i folkskolans lärokurs, framför allt i läsning, skrivning och räkning. Det är fortfarande Överstyrelsens uppfattning, att om man fasthåller

87 vid att mindre fortsättningsskolor kunna, där så befinnes lämpligt, tilldelas denna nu angivna mera begränsade men likväl viktiga uppgift, så kan undervisningen i många fall anförtros åt lärarinnorna vid motsvarande mindre folkskolor. Härigenom bortfaller i en del fall svårigheten att erhålla lärare för de mindre fortsättningsskolorna, men kvar står likväl det kända förhållandet, att ifrågavarande lärarinnors arbetsbörda är så stor, att många av dem till följd härav icke kunna åtaga sig att undervisa i fortsättningsskola. Även måste man räkna med att åtskilliga av dessa lärarinnor på grund av bristande utbildning eller andra omständigheter icke lämpligen böra ifrågakomma såsom lärarinnor vid de mindre fortsättningsskolorna, och slutligen är det ett viktigt önskemål, att den fortsatta undervisningen även för här ifrågavarande lärjungar i den utsträckning det är möjligt anförtros åt lärare med mera omfattande utbildning än den, som i allmänhet kommit de mindre folkskolornas lärarinnor till del. Av det anförda framgår, att lärarinnorna vid de mindre folkskolorna enligt Överstyrelsens mening visserligen i åtskilliga fall kunna meddela undervisning även i de mindre fortsättningsskolorna, men att i stor utsträckning särskilda lärare måste anställas för den fortsatta undervisningen av från mindre folkskolor avgångna lärjungar. Ehuru arvodet för den fortsatta undervisningen helt bestrides av statsmedel, har det, som ovan antytts, mångenstädes yppat sig betänkligheter mot att inrätta mindre fortsättningsskolor å platser, där antalet lärjungar är ringa. Dessa betänkligheter äro värda allt beaktande, och sådana åtgärder böra vidtagas, som äro ägnade att underlätta sammanförande av lärjungar från flera mindre folkskolor till gemensam fortsatt undervisning. Där så sker, synes för denna undervisning alltid böra anlitas lärare med utbildning motsvarande folkskollärares. Härigenom skulle en mycket god fortsatt undervisning kunna beredas dessa lärjungar, och för flickorna skulle flerstädes kunna anordnas undervisning i hushållsgöromål, vilket utan dylik koncentration knappast låter sig göra i glest befolkade trakter. Emellertid vill det synas, som om även en sådan skola måste på grund av bestämmelserna i § 55 fortsättningsskolstadgan betecknas såsom mindre fortsättnings skota och statsbidraget till lärarens avlöning således utgå med för dylik fortsättningsskola fastställt lägre belopp. Det torde emellertid icke vara möjligt att för det lägre arvodet erhålla dugliga lärare, helst som det i regel måste bli fråga om person, som ej är bosatt å platsen, och icke heller kan skoldistriktet förväntas vara villigt tillskjuta kommunalt lönetillskott, eftersom undervisningen kan utan kostnader för skoldistriktet förläggas till vid varje mindre folkskola inrättade mindre fortsättningsskolor. Det är sålunda tydligt, att det nu påpekade sakförhållandet beträffande statsbidraget måste innebära ett viktigt hinder för anordnandet av gemensam fortsatt undervisning för lärjungar från flera mindre folkskolor. Detta hinder för anordnande av den bättre undervisningen bör enligt Överstyrelsens mening undanröjas, vilket lämpligen kan ske på det sättet, att skoldistrikten beredas möjlighet att för gemensam fortsatt undervisning för lärjungarna från två eller flera mindre folkskolområden inrätta fortsättningsskola (ej mindre fortsättningsskola). Bestämmelse om skolans typ skulle här som i andra fall införas i distriktets fortsättningsskolreglemente och kravet på lärarens utbildning och duglighet rättas därefter. Den nu föreslagna anordningen är så mycket mera att förorda, som därigenom skulle vinnas icke blott värdefullare undervisning utan även minskning i statens utgifter för den fortsatta undervisningen. Om t. ex. i ett skol-

88 distrikt finnas 10 mindre folkskolor, från vilka i medeltal vartannat år avgå tillsammans 50 lärjungar, så blir statens årliga bidrag till lärarlönerna i 10 mindre fortsättningsskolor med vardera 180 undervisningstimmar 10X180X 1.50 = 2 700 kronor. Sammanfördes lärjungarna till 5 avdelningar, anordnade såsom fortsättningsskolor av allmän typ med det högre statsbidrag, som utgår till lärares avlönande vid egentlig fortsättningsskola, bleve statens utgifter endast 5X180X2.50 = 2250 kronor. Undervisades de fem avdelningarna efter varandra cirka sex veckor vardera, så kunde en lärare beredas fast anställning med full årstjänstgöring. Det kan även tänkas, att de 50 lärjungarna sammanfördes till blott två avdelningar. Inrättades dessa såsom allmänna fortsättningsskolor, komme statsbidraget att beräknas efter 2.50 kronor för timme och uppgå till sammanlagt endast 900 kronor. Anordnades bägge skolorna såsom yrkesbestämda, den ena för gossar i anslutning till jordbruk och den andra för flickor i anslutning till husligt arbete, så komme statsbidraget visserligen att utgå med det till 3 kronor per timme förhöjda arvodet för undervisning i arbetskunskap i anslutning till jordbruk, men den härav uppkomna ökningen i kostnaderna uppväges fullt ut därav, att statsbidraget för undervisning i hushållsgöromål utgör endast 2 kronor och för kvinnlig slöjd 1.75 kronor för timme. Det torde framgå av de anförda exemplen, att statens utgifter alltid minskas, i vissa fall högst avsevärt, då en fortsättningsskola anordnas i stället för två eller flera mindre fortsättningsskolor. Redan då frågorna angående införande av obligatoriska fortsättningsskolor voro föremål för utredning framhöll Överstyrelsen, att ambulerande lärare i vissa fall borde kunna anställas, särskilt i distrikt med mindre folkskolor (Proposition 1918 nr 96 sid. 161). Vissa folkskolinspektörer hava också senare dels i särskild utredning dels ock i yttranden med anledning av begärt uppskov med inrättande av fortsättningsskolor framhållit, att undervisningen skulle lämpligen kunna uppehållas medelst ambulerande lärare. Ett av hindren för genomförandet av en sådan anordning är lärarens resekostnader. Till vid fortsättningsskola anställd ambulerande lärarinna i hushållsgöromål utgår enligt nu gällande bestämmelser resekostnads- och traktamentsersättning av statsmedel, men annan ambulerande lärare vid fortsättningsskola åtnjuter icke denna förmån. Att en sådan olikhet förefinnes torde bero därpå, att frågan om anställande av ambulerande fortsättningsskollärare i andra ämnen än hushållsgöromål hittills knappast varit aktuell, medan däremot ambulerande lärarinnor i hushållsgöromål funnits sedan lång tid tillbaka. Numera föreligger emellertid, på grund av att den fortsatta undervisningen skall ordnas även i glest befolkade trakter, behov av ambulerande lärare också i andra ämnen än hushållsgöromål, och då den här påpekade skillnaden beträffande förmåner mellan lärare i olika ämnen icke synes vara sakligt motiverad, böra enligt överstyrelsens mening ambulerande lärare vid fortsättningsskola oavsett läroämnet komma i åtnjutande av resekostnads- och traktamentsersättning. Under den tid fortsättningsskolor av 1918 års typ varit i verksamhet, hava skolstyrelserna i ett flertal städer och andra större samhällen funnit nödigt att i viss utsträckning anställa lärare med full tjänstgöring vid fortsättningskolorna. Man kan utan tvekan påstå, att denna anordning visat sig vara ändamålsenlig. Å den egentliga landsbygden hava skoldistrikten hittills i många fall nödgats avstå från att inrätta fortsättningsskolor, då ortens folkskollärare (folkskollärarinna) av någon anledning icke kunnat påräknas såsom lärare i fortsättningsskolan, men efter utgången av detta år måste

89 även å sådana platser lärare för fortsättningsskolorna på ett eller annat satt anskaffas. I skoldistrikt, där lärare saknas blott för en eller annan fortsattningsskola, torde numera, sedan examinerade folkskollärare finnas att tillgå i tillräckligt antal, undervisningen kunna uppehållas på det sättet att den vid varje skola sammanföres till sexveckorskurser, för vilka kurser särskilda lärare anställas år för år, men i skoldistrikt, inom vilka lärare måste anskaffas för ett flertal fortsättningsskolor och särskilt i skoldistrikt med ett större antal mindre folkskolor, böra lärare med full årstjänstgöring vid fortsättningsskoloma kunna anställas. Av det anförda torde framgå, att, ehuru undervisningen i fortsättningsskolorna alltjämt kommer att till största delen meddelas av lärare, som hava sm huvudsakliga sysselsättning inom annat område (folkskollärare och andra arare, yrkesmän o. s. v.), så är det för fortsättningsskolornas normala utveckling och i vissa fall för möjligheten att uppehålla undervisningen nödvändigt att kunna anställa lärare med arbetet inom fortsättningsskolorna såsom huvudsyssla Redan då Eders Kungl. Maj:t år 1918 för riksdagen framlade förslag om införande av obligatoriska fortsättningsskolor, framhöll också dåvarande statsrådet och chefen för Ecklesiastikdepartementet, att det kunde förväntas att lärare med full tjänstgöring vid fortsättningsskolorna skulle komma att anstå las i viss utsträckning och att en sådan anordning skulle vara i hög grad agnad att tillförsäkra fortsättningsskolan lämpliga lärare, som ägnade både intresse och krafter helt åt dess tjänst. Statsrådet framhöll även, att det skulle vara av stor betydelse för fortsättningsskolan, om vid densamma ordinarie, ordentligt avlönade lärarbefattningar kunde komma till stånd Bristen på normerande bestämmelser för anställande och avlönande av ordinarie fortsattningsskollärare, motsvarande dem, som gälla för lärare vid folkoch småskolor, har redan vållat svårigheter och medfört, att skolstyrelsen mast tillgripa vissa nödfallsutvägar. I åtskilliga fall har sålunda ordinarie lärare vid fo kskola beviljats tjänstledighet för att undervisa i distriktets fortsattningsskolor. Ehuru sådan lärare år efter år har full tjänstgöring vid iortsattningsskolorna, kvarstår han såsom ordinarie lärare vid folkskolan och ar därigenom enligt gällande löneförfattning tillförsäkrad ålderstillägg, tjanstarsratt for pension och viss del av lönen under ledighet för sjukdom Oavsett det principiellt oriktiga i att en lärare, som är anställd för folkskolan' lar sm tjänstgöring förlagd till en helt annan läroanstalt, medför anordningen en del praktiska olägenheter, bland annat att folkskollärartjänsten alltjämt måste uppehållas av vikarie. Ifrågavarande anordning synes därför bora snarast möjligt avvecklas. Överstyrelsen finner antagligt, att det till sist kommer att visa sig ändamålsenligas! att vid fortsättningsskolorna inrätta lämpligt antal ordinarie lärartjänster med i författning bestämd årslön och statsbidrag för år. Då den fullständigare lagstiftning, som härför erfordras, icke torde böra komma till stand forran förhållandena vid fortsättningsskolorna stabiliserats, således ej under närmaste framtiden, finner överstyrelsen sig böra för genomförande snarast mojligt förorda vissa åtgärder, som visserligen skulle hava en mera provisorisk karaktär, men som dock skulle vara ägnade att utan att föregripa frågans slutgiltiga lösning bereda skoldistrikten större möjligheter än hittills att vid iortsattningsskolorna anställa lärare med full tjänstgöring Betydelsefullt i detta avseende är beslutet av 1926 års riksdag att medgiva lärare vid fortsättningsskolor pensionsrätt i statens pensionsanstalt. Genom reglering av lärartjänst enligt § 5 i nämnda anstalts reglemente kan skoldistrikt numera bereda fortsättningsskollärare pensionsrätt. Vid sådan

90 reglering av lärartjänst vid fortsättningsskola torde i samband med bestämmandet av löneförmånerna i övrigt böra föreskrivas, att befattningens innehavare skall liksom lärare vid folk- och småskolor åtnjuta bostad och bränsle eller kontant ersättning härför. Likväl kan man ej förvänta, att t. ex. de bast meriterade folkskollärarna skola söka anställning och någon längre tid kvarstanna vid fortsättningsskolorna, så länge frågorna om tjänstårsratt for ålderstillägg och om rätt till viss del av lönen under ledighet for sjukdom ej äro på tillfredsställande sätt ordnade. Enligt nu gällande bestämmelser äger ordinarie lärare vid folk- och småskolor rätt att för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig bland annat den tid, han tjänstgjort vid skyddshem och vid sjukvårdsanstalt. Bestämmelserna torde böra utvidgas till att omfatta även den tid, läraren haft fast anställning och tjänstgjort å med pensionsrätt förenad lärarbefattning vid fortsättningsskola. Emellertid är det av stor vikt att kunna för fortsättningsskolorna förvärva lärare med flerårig erfarenhet och även att lärare, som äro lämpliga for arbetet, finna det med sin fördel förenligt att kvarstanna vid dessa skolor. Därför är det ej tillräckligt, att lärare vid folkskolor och eventuellt andra läroanstalter få rätt att för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig den tid de tjänstgjort vid fortsättningsskola, utan bör även lärare, som tjänstgör vid fortsättningsskola enligt Överstyrelsens mening komma i åtnjutande av ålderstillägg, vilka lämpligen kunna bestämmas till lika belopp och utgå efter samma grunder som till folkskollärare. För rätt till ålderstillagg synes fortsättningsskollärare böra äga tillgodoräkna sig icke blott tjänstgöring vid fortsättningsskola utan även den tjänstetid, som ordinarie folkskollärare enligt gällande bestämmelser äger tillgodoräkna sig för uppflyttning i högre lönegrad. Ålderstilläggen till lärarna torde vid fortsättningsskolorna liksom vid andra statsunderstödda kommunala läroanstalter böra utgå helt av statsmedel. Enligt nu gällande bestämmelser förlorar fortsättningsskollärare hela lönen, om han någon tid av sjukdom blir urståndsatt att tjänstgöra. Detta forhållande är i hög grad ägnat att avhålla lärare, som redan vunnit eller hava utsikter att vinna ordinarie anställning vid annan läroanstalt, från att söka befattning med full tjänstgöring vid fortsättningsskola. Även detta hinder för anställande av lärare bör undanröjas. Rättvisa och billighet synas också kräva, att åtminstone de fortsättningsskollärare, som gjort arbetet i fortsättningsskola till sin huvudsakliga livsuppgift, beredas samma trygghet beträffande sin utkomst vid inträffande sjukdomsfall som andra av statsmedel helt eller huvudsakligen avlönade lärare. Fortsättningsskollärare med anställning i reglerad tjänst torde således böra tillerkännas rätt att under tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom behålla den honom eljest tillkommande lönen med avdrag av ett belopp motsvarande en tredjedel av timarvodet. Som följd härav måste skoldistrikten medgivas statsbidrag med det belopp, som utöver vad den tjänstledige läraren avstått erfordras till avlönande av vikarie med i författning stadgat arvode. Enär det icke är möjligt att verkställa en exakt beräkning av de kostnader för statsverket, som ett genomförande av ovan framlagda förslag skulle medföra, måste Överstyrelsen nöja sig med att till ledning vid bedömande av frågornas ekonomiska innebörd göra följande erinringar. Inrättandet av en fortsättningsskola i stället för två eller flera mindre fortsättningsskolor innebär, som förut påpekats, alltid minskning i statens utgifter. Hela antalet manliga och kvinnliga lärare med full tjänstgöring vid fortsättningsskola utgjorde år 1925 omkring 150, vilket antal kommer att något

91 okas, då skolorna allestädes blivit obligatoriska. I det angivna antalet äro inräknade även folkskollärare och folkskollärarinnor, som för tjänstgöringen vid fortsättningsskolorna åtnjuta ledighet vid folkskolan. Tjänstårsrätt för uppflyttning i högre lönegrad vid folkskola på grund av tjänstgöring i fortsättningsskola medför knappast någon ökning i de utgifter för ålderstillägg till folkskollärare, vilka staten eljest har att vidkännas, enär folkskollärare endast i ytterst få undantagsfall taga anställning med full tjänstgöring vid fortsättningsskola utan att samtidigt, ehuru med tjänstledighet, inneha ordinarie tjänst vid folkskola. Liknande är förhållandet beträffande de lärare med folkskollärarexamen, som enligt Överstyrelsens förslag skulle komma i åtnjutande av ålderstillägg såsom lärare vid fortsättningsskola. Enligt den hittillsvarande ordningen utbetalas nämligen i regel statens ålderstillägg till dessa lärare såsom bidrag till deras avlönande å folkskollärartjänsten. Någon oknmg i statens utgifter kan dock uppstå i den mån de nu å dessa lärares befattningar vid folkskolan tjänstgörande vikarierna vinna ordinarie anställning och förvärva rätt till ålderstillägg, och dessutom ökas utgifterna på grund av ålderstillägg till de lärare vid fortsättningsskolor, vilka icke kunna komma i åtnjutande av ålderstillägg såsom lärare vid folkskola. Som det icke ännu finnes någon reglerad, med pensionsrätt förenad befattning vid fortsättningsskola, har ingen av dessa sistnämnda lärare ännu börjat förvärva tjänstår för det första ålderstillägget, som därför icke torde kunna ifrågakomma förrän tidigast fem år härefter. Direkt ökning av utgifterna medför resekostnads- och traktamentsersättning till ambulerande fortsättningsskollärare i allmänhet, men som dessa lärare icke kunna bliva särdeles talrika, torde utgifterna bliva jämförelsevis ringa, om sådana föreskrifter utfärdas, att ersättningen kan utgå endast till verkligt ambulerande lärare. Även statsbidrag till avlönande av vikarie för på grund av sjukdom tjänstledig lärare medför ökade utgifter, dock endast om det gäller lärare, som ej samtidigt innehar ordinarie tjänst vid folkskola eller annan läroanstalt. Överstyrelsen är icke i tillfälle att angiva storleken av det statsbidrag, som härför skulle erfordras, men det är tydligt, att det ej kan uppgå till särskilt betydande belopp, överstyrelsen vill också erinra därom, att vissa av de här framförda förslagen komma att medföra besparingar, vilka åtminstone delvis och under den närmaste tiden måhända helt komma att uppväga förhöjningarna i statens utgifter. Statsbidrag till ålderstillagg for lärare vid fortsättningsskola samt till avlönande av vikarier för pa grund av sjukdom tjänstledig lärare vid fortsättningsskola och även resekostnads- och traktamentsersättning torde böra utgå från förslagsanslaget till understöd för avlönande av lärare vid fortsättningsskolor. Ökning på grund härav av detta anslag enligt Överstyrelsens tidigare beräkning för budgetåret 1927—1928 anser överstyrelsen icke erforderlig. Sammanfattningsvis vill Överstyrelsen ännu en gång framhålla, att möjligheten att på ett ändamålsenligt sätt genomföra fortsättningsskolreformen och resultatet av dessa skolors verksamhet äro i alldeles särskilt hög grad beroende av att lämpliga lärare kunna erhållas. Bifall till de av Överstyrelsen här iramlagda förslagen skulle betydligt underlätta anställandet av dugliga lärare, och då förslagen i väsentliga hänseenden innebära organisatoriska förändringar, vilka icke torde komma att medföra avsevärt ökade kostnader för statsverket, finner Överstyrelsen det önskvärt, att de utan uppskov kunde genomforas, så att skoldistrikten vid det nu förestående fullständiga ordnandet av den fortsatta undervisningen kunde tillgodogöra sig förändringarna. På grund av vad Överstyrelsen sålunda anfört får Överstyrelsen i under-

92 dånighet hemställa, att det täcktes Eders Kungl. Maj:t i proposition föreslå, riksdagen: dels att i stadgan för fortsättningsskolan vidtages sådan ändring, att fortsättningsskola, som avses i kap. 1—5 av nämnda stadga, må kunna anordnas jämväl för meddelande av fortsatt undervisning åt från mindre folkskola avgångna lärjungar, då fortsättningsskolområdet omfattar minst två folkskolområden, inom vilka den allmänna barnundervisningen meddelas i mindre folkskola; dels att rätt medgives lärare vid folk- och småskolor att för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig den tid, han med fast anställning tjänstgjort å med pensionsrätt förenad lärarbefattning vid fortsättningsskola, dels att ålderstillägg för fast anställd lärare vid fortsättningsskola må utgå med samma belopp och enligt i huvudsak samma grunder som ålderstillägg till lärare vid folkskolor, samt att vid beräkning av lönetursår må i tillämpliga delar gälla, vad som i sådant avseende är stadgat beträffande ordinarie folkskollärare, dels att statsbidrag till avlönande av vikarie för på grund av styrkt sjukdom tjänstledig lärare vid fortsättningsskola må utgå enligt i huvudsak de grunder, som gälla i fråga om sådan vikarie vid folkskola, dels ock att resekostnads- och traktamentsersättning må utgå till ambulerande lärare vid fortsättningsskola i huvudsaklig överensstämmelse med vad som hittills varit gällande för ambulerande lärarinna i hushållsgöromål. Stockholm den 28 december 1926. Underdånigst B. J:n

Bergqvist.

J. Engvall föredragande. Hjalmar

Werner.

I avgörandet av detta ärende hava deltagit generaldirektören Bergqvist, avdelningschefen undervisningsrådet Bruce, undervisningsråden Holmen och Nylund, t. f. undervisningsrådet Hänninger samt föredraganden.

Bilaga i.

Statskontorets utlåtande. Underdånigt utlåtande. Förevarande framställning har icke givit anledning till erinran från statskontorets sida. I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit statskommissarien friherre Leijonhufvud, t. f. statskommissarien kanslirådet Nissen och statskommissarien Spilhammar samt t. f. statskommissarien Tottie. Stockholm den 3 februari 1927. Underdånigst Gustaf

Alve.

Per

Södermark. Carl Peyron.

94 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till departementschefen

3 Betänkandet: 1. Kort översikt av fortsättningsskolans uppkomst och utveckling

2. Fortsättningsskolan och den sjuåriga heltidsläsande folkskolan .

3. Fortsättningsskola, grundad på sexårig folkskola

4. Fortsättningsskola, grundad på sjuårig halvtidsläsande folkskola

5. Fortsättningsskolkursens förläggning under läsåret

6. Befrielse från fortsättningsskolplikt

7. Fortsättningsskolväsendets centralisering

8. Anställningsformer för lärare vid fortsättningsskolan

9. Åtgärder för beivrande av skolförsummelser på grund av tredska 10. Sammanfattning och förslag

55 Bilagor

6o

Statens offentliga utredningar 1931 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård. Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rätts- Betänkande med förslag till lag om vård av vissa skogar förhållanden. 3. Förslag till konvention mellan Sverige, . inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande m. fl. områden. [10] och verkställighet av domar, m. m. [9] Utredning med förslag ang. premiering av välskötta mindre Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det skogsbruk. [11] svenska fångvårdsväsendet. [16] Industri. Ny värmeledning samt elektrisk belysningaanläggning Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Nationalmuseibyggnaden i Stockholm. [8] 1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till avlöningsreglemente för extra ordinarie och extra tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen m. m. [12]

Kommunalförvaltning.

Handel o c h sjöfart. Provdebitering av fyr- och. båkavgift samt sjömanshus» avgift. [15]

Kommunikationsväsen. Statens o c h k o m m u n e r n a s finansväsen. Utlåtande ang. utförselbevissyslemets verkningar m. m. [5]

Bank-, kredit- o c h p e n n i n g v ä s e n . Förslag till växellag m. m. [14]

Politi. Försäkringsväsen.

Socialpolitik. Betänkande med förslag ang. arbetslöshetens motverkande genom beredskapsarbeten. [8]

H ä l s o - o c h sjukvård.

Allmänt n ä r i n g s v ä s e n . Utlåtande över utkast till näringslag. [13]

Fast e g e n d o m . Jordbruk med binäringar. Jordbruksutredningens betänkanden. 4. Betänkande ang. åtgärder för fjäderfäskötselns främjande. [6] 5. Statistisk översikt över det svenska jordbrukets utveckling och läge. [7]

Kyrkoväsen.

U n d e r v i s n i n g s v ä s e n . Andlig odling i övrigt. Sammandrag av yttranden över 1927 • års prästlöneregleringssakkunnigas betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning och förvaltning av den därtill anslagna egendomen. [1] Utredning och förslag rörande läroböcker vid de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. [2] Utredning och förslag av frågorna om ytterligare inskränkningar i den nuvarande folkskoleseminarieorganisationen samt om statens övertagande av de utav landstingen och vissa städer upprätthållna småskoleseminarierna m. m. [4] Utredning och förslag rörande fortsättningsskolans organisation. [17] Försvarsväsen.

Utrikes ärenden.

Stockholm 1931, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

Internationell rätt.