Betänkande med förslag rörande statlig hjälpaktion åt vissa egnahemslåntagare

= tdC7E National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

J^ o. ut STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1931:37

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

B E T Ä N K A N D E MED F Ö R S L A G RÖRANDE

STATLIG HJÄLPAKTION ÅT VISSA EGNAHEMSLÅNTAGARE AVGIVET DEN 27 NOVEMBER 1931 AV

1931 ÅRS

EGNAHEMSUTREDNING

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1931 Kronologisk

förteckning

Sammandrag av yttranden över 1927 års prästlöne- | 1928 års l ö n e k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e m e d förslag till regleringssakkunnigas betänkande rörande nya lönereglering för landsfogdar, l a p p f o g d a r och landsg r u n d e r för lagstiftningen om prästerskapets av- I fiskaler m. m. Norstedt, vij, 324 s. F l . löning och förvaltningen av den därtill anslagna j B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag m e d särskilda b e egendomen. Idun. 622 s. E . s t ä m m c l s e r o m d e l n i n g av j o r d å la.ndet inom vissa delar av Kopparbergs län ni. 111. Marcus. 307 s. Utredning och förslag rörande läroböcker vid de 4 bilagor. J u . allmänna läroverken och m e d d e m jämförliga läroA r b e t s l ö s h e t s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e . 1. Arbetsanstalter. Norstedt. 131 s. E . löshetens omfattning, k a r a k t ä r ocht orsaker. NorBetänkande m e d förslag angående arbetslöshetens stedt, xix, 554 s. S. m o t v e r k a n d e genom beredskapsarbeten. Norstedt. 2 A r b e t s l ö s h e t s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e . 1. Bilagor, 81 S. Sa b a n d 1. Orsaker till a r b e t s l ö s h e t . Aw G. Bagge. P. M. ang. a r b e t s m a r k n a d e n och de f a k t o r e r , som b e Utredning och förslag av frågorna o m ytterligare s t ä m m a dess utveckling. Av G. Hus:s. Norstedt, x i j , ; inskränkningar i den nuvarande folkskoleseminarie- j 149 s. S. organisationen samt o m statens övertagande av de utav landstingen och vissa städer upprätthållna små- 22. 1930 års militäravlönuigssakkunnigsn. Betänkande skoleseminarierna m. ta. Norstedt. (2), 215 s. E . m e d förslag till a v l ö n i n g s b e s t ä m m i e l s e r för ickeUtlåtande angående utförselbevissystemets verkordinarie personal vid försvarsväsenidet. Beckman, i ningar m. m. Marcus. 25 s. J o . vj. 101 s. F ö . J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s betänkanden. 4. Betänkande 23. Betänkande och förslag a n g å e n d e anskaffning, u n angående åtgärder för fjäderfäskötselns främjande. derhåll och drift av för t u l l t j ä n s t e n erforderlig fortBeckman, vj, 109 s. J o . skaffningsmateriel. Marcus. 91 s. F i . J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s betänkanden. 5. Statistisk 24. B e t ä n k a n d e m e d förslag till h u v u d g r u n d e r för e n decentraliserad förvaltning av p r ä s t l o n e j o r d e n in. m. översikt över det svenska j o r d b r u k e t s utveckling Idun. 200 s. E . och läge. Av E. Höijer. Marcus. 71 s. J o . Ny värmeledning samt elektrisk belysningsanlägg- 25. B e t ä n k a n d e m e d förslag till p r ä s t l ö n e l a g ro. m . n i n g i Nationalmuseibyggnaden i Stockholm. Stat. I d u n . 138 s. E . Bepr.-anst. 43 s. K. 26. Betänkande m e d förslag a n g å e n d e vissa ä n d r i n g a r i riksdagens a r b e t s f o r m e r ni. m. B e c k m a n . 204 s. J u . Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden. 3. Förslag till konvention I 27. Betänkande och förslag r ö r a n d e å t g ä r d e r för höjande av s ä k e r h e t e n vid flygning. Beckmtan. 194 s. F ö . : mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge ! om e r k ä n n a n d e och verkställighet av domar, m. m. 28. Förslag till checklag m. m. Norstedt. 241 s. J u . Norstedt. 39 s. J u . 29. Betänkande angående flygstyrelsens liiaterielanskaffning m. ni. Marcus. 354 s. F ö . Betänkande m e d förslag till lag o m vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns 30. Normalbestämmelser för järnkonstruktioner till l a p p m a r k e r m. fl. områden. Marcus, iv, 398 s. J o . byggnadsverk (järnbestämmelser). Beckman. 76 s. K. Utredning m e d förslag angående p r e m i e r i n g av väl- 31. Repartitionstalen för jordbruksfastighet. Marcus. skötta mindre skogsbruk. Hseggström. 66 s. J o . 60 s. Fi. 1928 års l ö n e k o m m i t t é . Betänkande med förslag till 32. Utredning och förslag rörande viss omläggning av avlöningsreglemente för extra ordinarie och extra I socialstyrelsens lönestatistik. Hseggström. 109 s. S. tjänstemän, t i l l h ö r a n d e den civila statsförvaltningen 33. Förräderibrott m. m. Förberedande utkast till straffm. ni. Norstedt, vj, 131 s. F i . lag. Speciella delen. 10. Av J. C. W. Thyrén. Lund, Berling. 313 s. J u . Utlåtande över utkast till näringslag ni. m. Marcus. 28 s. H. 34. Betänkande med utredning rörande de statsunderstödda vuxtförädlingsanstalterna. Marcus. 164 s. J o . Förslag till växellag m. ro. Norstedt. 254 s. J u . Provdebitering av fyr- och båkavgift samt sjömans- 35. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden vid 1928 års allmänna husavgift. Marcus. 64 s. H. fastighetstaxering. Norstedt. (2),iv, 168 s. 1 karta. Fi. Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet. Av S. Hagströmer. 36. Betänkande angående ändrad lagstiftning om mått och vikt. Marcus. 128 s. Fi. Marcus, v, 162 s. J u . Utredning och förslag rörande fortsättningsskolans 37. Betänkande med förslag rörande statlig hjälpaktion åt vissa egnahemslåntagare. Marcus. 64 s. 1 bilaga. J o . organisation. Hseggström, 94 s. E .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

S T A T E N S O F F E N T L I G A UTREDNINGAR

1931:37

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG MORANDi;

STATLIG HJÄLPAKTION ÅT VISSA EGNAHEMSLÅNTAGARE AVGIVET DEN 27 NOVEMBER 193 1

1931 ARS EGNAHEMS

STOCKHOLM

UTREDNING

1931 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG v.«lBt/0

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet

5 Gällande bestämmelser för den statliga egnahemslånerörelsen

7 Egnahemslåntagarnas

ekonomiska

svårigheter,

dessas omfattning,

art

och

orsaker

8 Fråga om sänkning av vissa räntesatser å egnahemslånen

16 Fråga angående generell ränteavskrivning

27 Fråga om de årliga annuiteternas uppdelning i flere inbetalningsterminer ....

29 Fråga om inrättande av tilläggslån för om-, till- eller nybyggnad av vissa byggnader m. m

33 Fråga angående viss ändring i gällande bestämmelser stödda premielåneverksamheten

för den statsunder39

Fråga om åtgärder för hjälp i det aktuella krisläget

41 Utredningsmännens hemställan

50 Författningsförslag

51 Särskilda yttranden

62 Bilagor:

1. Egnahemsnämndernas riskfonder den 31 december 1930

2. Uppgifter angående uppbörden

Till Herr

Statsrådet

och Chefen

för Kungl.

Jordbruksdepartementet.

Med anledning av inom båda k a m r a r n a väckta motioner (1:170, I I : 5, 25, 26, 225, 306 och 307) rörande ändring i gällande bestämmelser angåend e statens egnahemslån m. m., vilka motioner avsågo att med h ä n s y n till den i n t r ä d d a allmänna depressionen bereda vissa kategorier egnahemsl å n t a g a r e någon lättnad i dem enligt gällande bestämmelser åliggande skyldigheter beträffande lånens amortering och förräntning, anhöll riksdagen i skrivelse den 22 maj 1931 (nr 280), a t t Kungl. Maj:t ville låta skyndsamt verkställa utredning i vad mån en statlig hjälpaktion i av motionerna angivet syfte kunde anses erforderlig och lämpligaste sättet för densammas genomförande samt för 1932 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Vidare anhöll riksdagen i anledning av inom båda k a m r a r n a väckta motioner (1:54 och 11:47) i skrivelse den 30 maj 1931 (nr 318) om utredning om och i vad m å n innehavare av lägenheter upplåtna å kronans marker i de sex nordligaste länen borde beredas lättnad i dem åliggande skyldigheter att erlägga avgifter för bidrag av statsmedel samt om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. I anledning av riksdagens ifrågavarande skrivelser beslöt Kungl. Maj:t den 12 juni 1931 uppdraga å t statens egnahemsstyrelse jämte fyra särskilda utredningsmän, vilka chefen för jordbruksdepartementet skulle äga tillkalla och av vilka en skulle tillkallas endast för utredningen i vad a n g å r Malmöhus län, att i enlighet med vissa av H e r r Statsrådet a n g i v n a närmare riktlinjer verkställa dels den av riksdagen i skrivelse den 22 maj 1931, nr 280, begärda utredningen rörande en statlig hjälpaktion åt vissa egnahemslåntagare, dels ock den av riksdagen den 30 maj 1931, n r 318, begärda utredningen, i vad avser innehavare av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna. P å grund härav tillkallades den 12 juni 1931 såsom särskilda utredningsm ä n dels ledamoten av riksdagens första kammare domänintendenten S.

6 Linders, ledamoten av riksdagens a n d r a kammare l a n t b r u k a r e n G. H. Svensson i Grönvik och jordbrukskonsulenten K. S. Westelius, Luleå, dels ock, att deltaga i utredningen, i vad den avser förhållandena i Malmöhus län, egnahemsinnehavaren Olof Olsson, Rönneholm. Sedan Linders på därom gjord framställning entledigats från uppdraget, tillkallades den 14 juli 1931 landstingsmannen P . Loven, Tottarp, Djurslöf, att såsom utredningsman i Linders ställe deltaga i utredningen. Till sekreterare vid utredningen från och med den 1 juli 1931 förordnade herr statsrådet den 13 j u n i 1931 numera civilrådmannen i Uppsala V. Z. Schmidt. Utredningsarbetet bedrives under namn av 1931 års egnahemsutredning. Utredningsarbetet h a r n u fortskridit så långt, a t t betänkande k u n n a t utarbetas rörande en hjälpaktion för egnahemslåntagarna i allmänhet. Rörande förhållandena vid den av Malmöhus läns hushållningssällskap bedrivna egnahemslånerörelsen hava utredningsmännen verkställt noggrann undersökning på platsen samt fört ingående förhandlingar med hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Dessa förhandlingar hava emellertid ä n n u icke lett till sådant resultat, att utredningsmännen nu se sig i stånd att framlägga något därpå grundat förslag. Det torde likväl kunna förutses, att förslag till ordnande av berörda förhållanden k a n färdigställas under loppet av instundande december månad. I fråga om kolonaten å kronoparker i Norrland och Dalarna hava upprepade överläggningar ägt r u m mellan utredningsmännen och representant för domänstyrelsen. Även i denna del torde utredningsmännen kunna komma att framlägga förslag under december 1931. Med hänsyn till det uttalade önskemålet, att förslag rörande en statlig hjälpaktion åt egnahemslånt a g a r n a må k u n n a föreläggas 1932 års riksdag, hava utredningsmännen emellertid ansett sig böra redan nu till H e r r Statsrådet överlämna det färdigställda betänkandet. Stockholm den 27 november 1931. V. E K E R O T ELOF B. ANDERSSON

NILS GABRIELSSON

NILS ADLER

HJALMAR SVENSSON

S. WESTELIUS

PER LOVEN

Zaméo

Schmidt

G ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r för d e n statliga e g n a h e m s l å n e r ö r e l s e n . Vid 1904 års riksdag beslöts inrättande av egnahemslånefonden i syfta sitt bereda tillfälle för mindre bemedlade personer a t t erhålla lån för förv ä r v a n d e på landsbygden av egna hem. Därvid antogs för första gången a l l m ä n n a bestämmelser för den sålunda beslutade statliga egnahemslånerörelsen. Dessa bestämmelser hava sedermera ä n d r a t s genom, bland annat, kungörelserna 53/1908, 483/1919, 126/1923, 239/1927. F r å n och med den 1 j a n u a r i 1929 gäller kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allm ä n n a grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten. Egnahemslån k u n n a beviljas för förvärv dels av jordbrukslägenheter och dels av bostadslägenheter. Låneverksamheten handhaves under överinseende av statens egnahemsstyrelse av låneförmedlare, vilka på ansök a n hos Kungl. Maj:t årligen tilldelas statslån u r egnahemslånefonden, -att av dem på egen risk och med egen beslutanderätt användas för utlämnande av egnahemslån till enskilda. Låneförmedlarna utgöras av hushållningssällskapen, kommuner samt vissa aktiebolag och föreningar. I fråga om statslånens förräntning och återbetalning gäller för närvarande: För 1905—1919 års lån (Sv. F:s nr 36/1904 och 53/1908): r ä n t a : 3-6 %; återbetalning: a) lånet delas i två lika stora delar, en amorteringsdel och en stående •del; b) återbetalningsskyldigheten beträffande amorteringsdelen inträder med fjärde året efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet från statskontoret utbekommits och fullgöres å lån för jordbrukslägenheter med en annuitet av 6 % och å lån för bostadslägenheter med en annuitet -av 7 %; c) lånets stående del, som i regel icke från statens sida k a n uppsägas, förrän amorteringsdelen tillfullo guldits, skall v a r a återbetald inom fem éx från det sista inbetalningen å amorteringsdelen fullgjorts. För 1920—1927 års lån (Sv. F:s n r 483/1919, 126/1923): r ä n t a : till och med året före det amorteringsskyldighet inträder 4 %; därefter 4'75 % med u n d a n t a g dock för r ä n t a n å stående delen av lån för

8 jordbrukslägenheter, vilken k a n från och med år 1928 nedsättas till 4a % (Sv. F : s nr 239/1927); återbetalning: enahanda bestämmelser som de för '1905—191!9 års lån gällande med u n d a n t a g dock beträffande tiden för amorteringens böljan, vilken för 1920—1927 års lån fastställts till utgången av sjätte kalenderåret. För lån av år 1928 eller senare år (Sv. F:s nr 239/1927 och 217/1928): r ä n t a : intill dess kapitalavbetalningen börjar 4 %; därefter 4-5, % å l a n för jordbrukslägenheter och 5 % å lån för bostadslägenheter; återbetalning: a) lånet delas i en amorteringsdel, utgörande två femtedelar av utbekommet lånebelopp, samt en stående del, utgörande tre femtedelar av s a m m a belopp; b) återbetalningsskyldigheten beträffande amorteringsdelen inträder för lån till jordbrukslägenheter med sjätte året och för lån till bostadslägenheter med fjärde året, allt efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats; å lån för jordbrukslägenheter erlägges därvid en a n n u i t e t av 6*5 % och å lån för bostadslägenheter en annuitet av 8 %; c) samma bestämmelser som för tidigare lån beträffande återbetalningen av lånets stående del.

E g n a h e m s l å n t a g a r n a s e k o n o m i s k a s v å r i g h e t e r , d e s s a s omfattning. art o c h o r s a k e r . Efter denna kortfattade redogörelse för de nu gällande bestämmelserna med avseende å den statliga egnahemslånerörelsen anse sig utredningsm ä n n e n böra i första hand redogöra för det ekonomiska läget bland egnahemslåntagarna. Motioner^ vid I de vid 1931 års riksdag i ämnet väckta motionerna h a r allmänt främr e * ™ h å l l i t s ' a t t egnahemslåntagarna på g r u n d av den nu r å d a n d e depressionen r å k a t i stora ekonomiska svårigheter. Sålunda y t t r a s i motionen II: 225 av herr Andersson i Prästbol m. fl. Det nuvarande krisläget för såväl jordbruksnäringen som en betydande del av industrien komme under innevarande år att försätta många egnahemslåntagare i ett ytterst bekymmersamt läge. Därvid komme alldeles särskilt de egnahemslåntagare, som under de senaste åren bildat sina egna hem, att drabbas hårt. En del av dessa hade nämligen knappast kommit ordentligt i gång, och i de fall då de övervunnit det första stadiet och genomkämpat de första svårigheterna, började amorteringstiden d. v. s. de år då amorteringarna vore som störst. Men även äldre egnahemslåntagare kunde få det svårt, om den huvudsakliga delen av kontanta inkomster förvärvades utanför det egna hemmet, vilket förekomme i stor omfattning. Jordbruksegnahemmen företedde nämligen en skiftande skala av olika storleksklasser från 3 å 4 har upp till 20 har odlad jord och därutöver. En mycket stor

9 del av dessa jordbruk kunde icke lämna full försörjning och arbete åt familjen. Innehavarne av dessa mindre egnahemsjordbruk vore hänvisade till arbete hos andra för att få kontanta rörelsemedel. Detta skedde genom att man åtoge sig olika slag av arbeten. De egnahemslåntagare som icke hade egna dragare, sökte sig ut till varjehanda arbeten i den öppna marknaden, och de som hade egna dragare sökte i främsta rummet sin inkomst genom körslor, framförallt skogskörslor, vilket förekomme i stor omfattning med undantag av de allra sydligaste delarna av landet. Genom den begränsade skogsavverkningen under föregående år, vilken begränsning otvivelaktigt bleve ännu större under innevarande år, hade arbete och körning i skogen i hög grad minskats. Detta ställde de egnahemsjordbrukare, som vore tvingade till att skaffa sig inkomster utanför det egna jordbruket, i ett bekymmersamt läge. Sammalunda vore förhållandet för hantverkare och tillfällighetsarbetare. Genom det starka prisfallet å jordbrukets produkter hade tillgången till kontanter blivit knappare hos jordbrukarna, varav följde att dessa inskränkte sina omkostnader till det minsta möjliga. Nyss angivna kategorier hade på grund härav att emotse en betydande nedgång i sina inkomster. Och de industriarbetare — egnahemslåntagare — vilka vore bosatta å de platser där industrien arbetade med avsevärt inskränkt drift eller där fabriksdriften helt nedlagts för en längre eller kortare tid, ställdes inför ett nära nog olösligt problem den dagen, då deras räntor och amorteringar å egnahemslånen förfölle till betalning. Det vore inför dessa svårigheter, som redan förelåge och med all sannolikhet komme att ytterligare ökas under innevarande år, som motionärerna ansåge ett ingripande från statsmakternas sida vara påkallat. Det energiska och uppoffrande arbete, som de personer ådagalagt, vilka nått fram till det egna hemmet, vore så pass betydelsefullt, att det inte finge tillspillogivas. Men detta komme med största sannolikhet att ske, om icke några åtgärder vidtoges, som mildrade verkningarna av de övermäktiga svårigheter, varmed en stor del egnahemslåntagare under den närmaste tiden finge brottas. I motionen II: 5 a v h e r r a r M o l a n d e r och L i n d b e r g , v a r i n ä r m a s t t a g i t s s i k t e p å n o r r l ä n d s k a f ö r h å l l a n d e n , y t t r a s , b l a n d a n n a t , i h u v u d s a k följande. Inom de nordliga länen funnes för närvarande inånga egnahemsägare, som redan nu eller inom närmaste tiden komme att befinna sig inför ett tydligen oundvikligt sammanbrott. Vid företagna undersökningar hade det otvetydigt framgått, att såväl jordbruks- som bostadslägenheter med egnahemslån på grund av den ekonomiska utvecklingen i en betydande utsträckning ej längre kunde finansieras med nuvarande lån, givna under gynnsammare förhållanden och beräknade på helt andra värden än de nu gällande. Någon förändring till det bättre häri syntes ej vara att förvänta. Ty även om den nuvarande depressionen skulle visa sig vara av snart övergående art, hade många av dessa egnahemsägare under tiden varit föremål för en fortgående utarmning, som för långa tider framåt i betänklig grad rubbat deras ekonomi. I a n l e d n i n g a v de v i d 1931 å r s r i k s d a g v ä c k t a m o t i o n e r n a i n f ö r s k a f f a des till jordbruksutskottet u t l å t a n d e n från, bland andra, statens egnai

i

i

••

,

, i

n e m s s t y r e l s e och s t a t s k o n t o r e t . Statens egnahemsstyrelse framhöll i sitt utlåtande att den egnahemsverksamhet, som inom v å r t l a n d m e d stöd a v statens egnahemslånefond

Tilt jord} ruksuisk ^f avgivna

ytt~

randen. Yttrande av C9nG "

8tatena

t-.emsatyrelse.

10 b e d r i v i t s u n d e r d r y g t 25 å r , k u n d e a n s e s h a v a g i v i t e t t i s t o r t s e t t t i l l fredsställande resultat. Styrelsen fortsatte. Den statliga egnahemsverksamheten vore ingenting annat än en fortsatt kolonisering av vårt land. Egnahemsverksamheten vore ur flera synpunkter ett statligt intresse av betydande mått. I den mån det vore möjligt att förverkliga ville nog flertalet åtminstone på landsbygden hava ett eget hem. Genom den statliga egnahemsverksamheten hade ett stort antal medborgare kunnat förverkliga denna sin önskan. Från statens sida måste egnahemsverksamheten ses ur såväl social som ekonomisk synpunkt. Det vore av vikt icke blott att egnahem kunde bildas, utan det vore också av vikt. att de, som erhållit egnahemslån, kunde finna den trevnad och utkomst, som det egna hemmet förutsattes skola giva. När den enskilde egnahemslåntagaren nått målet för sin strävan, ett eget hem, så måste man dock som regel förutsätta, att han skulle med egna krafter kunna genomföra sitt egnahemsföretag utan ytterligare uppoffringar från statens sida, och det kunde skäligen fordras, att han gjorde sitt bästa för att kunna behålla och vidare utveckla det jordbruk, han med stöd av egnahemslån och i vissa fall egnahemspremielån förvärvat. Dessa förväntningar uppfylldes emellertid ej alltid. Det vore nämligen icke möjligt för låneförmedlarna att undvika, att personer erhölle egnahemslån, som mer eller mindre vore i avsaknad av de egenskaper, som ovillkorligen måste finnas hos en mindre jordbrukare och vilka icke kunde sköta ett mindre jordbruk eller dess ekonomi på ett tillfredsställande sätt. När en egnahemslåntagare läte byggnaderna förfalla utan att någon som helst åtgärd vidtoges för att reparera skadorna, när jorden vansköttes och fylldes av ogräs och när skulden bara växte och inga räntor på lån betalades, då hade egnahemsverksamheten varken i socialt eller ekonomiskt hänseende fyllt sin uppgift. Antalet egnahemsägare, som skötte sig på detta sätt vore visserligen endast en liten procent av samtliga låntagare, men varje låneförmedlare torde hava fått göra bekantskap med dem. Många av denna kategori av egnahemslåntagare ropade emellertid allra högljuddast på statens stöd och hjälp. Egnahemslåntagare, som skötte sina hem och sin ekonomi på detta sätt, kunde emellertid knappast hjälpas såsom egnahemsägare. De endast tyngde och försvårade egnahemsrörelsen. Det funnes emellertid även dugliga och skötsamma egnahemsägare, som av olika anledningar lyckades mindre väl, vilka vore i behov av stöd och hjälp för att kunna genomföra sina egnahemsföretag. När vid starten alltför små tillgångar förefunnes och oförskyllda svårigheter mötte, kunde även en duktig och i alla avseenden skötsam person misslyckas. När exempelvis sjukdom drabbade mannen eller hustrun eller ett eller flera av barnen och detta nödvändiggjorde läkarevård, lasarettsvård o. d., när arbetskraften härigenom ginge förlorad eller reducerades och därjämte stora utgifter drabbade, medan inkomsterna ej bleve de beräknade, då vore hjälp på ett eller annat sätt nödvändig, om det egna hemmet skulle kunna behållas och bli till avsett gagn för familjen. Enahanda vore förhållandet i de fall, då jordbruket vore så litet, att inkomsterna därav icke räckte till att täcka de mest inskränkta levnadsomkostnader jämte räntor och utskylder, då inkomster genom beräknat arbete utanför hemmet utebleve på grund av inträdd arbetsbrist och då ytterligare arbetsinkomst vid hemmet genom startandet av lämplig binäring såsom utvidgad rationell hönsskötsel, trädgårdsskötsel eller dylikt icke kunde tillgripas och genomföras av brist på medel härtill. När dödsfall inträffade och maken eller makan rycktes bort från en kanske talrik familj med svag ekonomi, då kunde stöd och hjälp vara erforderlig, om hemmet skulle kunna behållas. Sådan tillfällig hjälp kunde även vara behövlig, då olyckor drabbade djuren, när egna-

11 hemsägaren t. ex. miste sin häst, som på grund av ålder eller annan orsak ej vore försäkrad, eller då ett par kor genom sjukdom eller av annan orsak förlorades. Även andra ej här uppräknade eller antydda fall av oförskyllda svårigheter kunde inträffa. Det kunde icke bestridas, att alla dessa svårigheter kunde drabba även andra mindre jordbrukare än egnahemslåntagare. Man torde dock icke böra bortse ifrån, att egnahemsjordbrukare och egnahemsägare ofta startade från ett i ekonomiskt hänseende mycket svagt utgångsläge. Under senaste tiden hade inträffat förhållanden, som drabbat alla jordbrukare, nämligen det oerhörda prisfallet på jordbruksprodukter. Den härav föranledda ekonomiska krisen för jordbruket vore ödesdiger icke minst för de ekonomiskt svagast ställda egnahemslåntagarna, som vore i avsaknad av nödiga egna medel. Särskilt innehavare av sådana egnahemlägenheter, som ej lämnade innehavaren och hans familj full sysselsättning utan där inkomster genom arbete utanför hemmet erfordrades, hade fått sin ekonomi i hög grad försämrad på grund av arbetsbrist. Det torde vara här antydda omständigheter, som hade varit anledningen till de motioner i riksdagen, vari påkallades direkt hjälp och stöd åt egnahemslåntagarna. Egnahemsstyrelsen ville emellertid uttala, att det vore av synnerlig vikt för en fortsatt och utvecklad egnahemsverksamhet, att egnahemslåntagarna icke bleve föremål för sådana åtgärder, som vore ägnade att minska det personliga ansvaret och intresset hos dem att reda sig själva. Statskontoret förklarade i sitt utlåtande, att statskontoret såväl av de Yttrande av stats7contoref väckta motionerna som av det utav statens egnahemsstyrelse avgivna y t t r a n d e t , vilket blivit statskontoret i avskrift tillställt, bibringats den uppfattningen, att den allmänna depressionen på jordbrukets område l ä m n a t spår efter sig även inom egnahemsverksamheten och medfört, a t t åtminstone inom vissa delar av landet innehavare av egnahemslån kommit i en bekymmersam belägenhet. Även jordbruksutskottet uttalade, att ett ingripande i motionernas syfte Jordbrukssyntes starkt av behovet påkallat. Utskottet ansåg det emellertid icke Skottet. möjligt, att u t a n en föregående allsidig undersökning t a g a ställning i fråga om vilka åtgärder, som bäst skulle vara ägnade att tillgodose det syfte, man torde avse att vinna.

I de från låneförmedlarna till utredningsmännen avgivna y t t r a n d e n a nu egnahemshav stor uppmärksamhet ägnats åt förevarande g r u n d l ä g g a n d e spors- «(<»'erfmn0e" ^x mål.

tnlcomna yttranden.

I samtliga från egnahemsnämnderna inkomna y t t r a n d e n framhålles, a) från egna a t t den främsta orsaken till egnahemslåntagarnas ekonomiska betryck hemsnamnderna.

vore att söka i den allmänna ekonomiska depressionen inom såväl jordbruket som övriga näringsgrenar. Depressionen hade verkat såväl direkt därigenom att prisen på jordbruksprodukter fallit som indirekt därigenom att köpkraften hos industribefolkningen minskats. I ett flertal av de inkomna svaren framhålles därjämte, att sjukdomar och dödsfall inom familjen samt olyckor med levande inventarier inverkade starkare under dessa tider, då eljest tillgängliga reserv- och rörelsemedel förbrukats.

12 Vidare har i det övervägande flertalet yttranden framhållits, att under senare år ökade svårigheter gjort sig gällande för egnahenislåntagarna att få arbete utom hemmet, vilket i sin ordning sammanhängde med den industriella depressionen, främst inom trävara- och stenindustrien. På sina håll vill man emellertid finna grunden till dessa svårigheter att skaffa extrainkomster även i andra förhållanden. Sålunda yttrar egnahemsnämnden i Kristianstads län, att arbetareorganisationerna i stor utsträckning hölle småbrukarna utanför arbetsplatserna. Även Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd tror sig ha funnit, att det läge, vari arbetsmarknaden råkat med monopol på allehanda arbeten, orsakade svårigheter för egnahemslåntagarna att erhålla arbetsförtjänster utom hemmet. Sistberörda egnahemsnämnd påpekar tillika, att automobilismens överhandtagande omöjliggjorde för jordbrukarna att erhålla körförtjänster. I vissa utlåtanden nämligen från egnahemsnämnderna i Stockholms, Gotlands och Skaraborgs län uttalas därjämte, att egnahemslåntagarna fått erlägga för höga pris vid inköp av sin jord samt att byggnadskostnaderna ställt sig alltför höga. Egnahemsnämnderna i Stockholms och Hallands län framhålla vidare, att egnahemslåntagarna ofta måste av brist på egna tillgångar ikläda sig skuld utöver egnahemslånen på ofördelaktiga villkor. Sist omförmälda egnahemsnämnd påpekar, att den enskilde långivaren i många fall vetat tillförsäkra sig så hårda amorteringsvillkor, att när dessa skulle fullgöras, möjlighet icke förelåge att utgöra skyldigheterna till nämnden. Grannar och andra, som stode i ansvarighet för växlarna med dessas höga räntor, passade undantagslöst på att pressa ut omsättningsbeloppen. Sammanfattningsvis kunde uttalas, att den främsta orsaken till. egnahemsföretagens misslyckande låge i den skuldsättning, som förekomme vid sidan av egnahemslånen. En bidragande orsak till uppkommande ekonomiska svårigheter låge i bristande kunskap dels i själva jordbruksdriften dels i handhavandet av affärer i allmänhet. Särskilt hade det visat sig, att s. k. statdrängar saknade erforderlig erfarenhet på jordbrukets olika områden samt att personer, som mången gång vore särdeles driftiga jordbrukare, skattade åt fullständig oförmåga att sköta sina affärer. Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd har funnit, att orsaken till egnahemslåntagarnas misslyckande ofta vore att söka i bristande personliga förutsättningar, medan Kalmar läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd anger orsaken i en del fall ligga i mindre god sparsamhet. Slutligen har egnahemsnämnden i Malmöhus län uttalat, att utom den allmänna depressionen torde den viktigaste anledningen till egnahemslåntagarnas svårigheter vara att söka i den under senare år inträdda stegringen av penningvärdet och därmed av skuldernas realvärde. I

13 många fall hade också för små egna resurser hos låntagarna situationen.

förvärrat

Av de övriga låneförmedlare, vilka i sina till utredningen a v g i v n a ytt- ^) från övrig» randen behandlat förevarande spörsmål, har i stort sett framhållits, att Sre^ depressionen inom jordbruksnäringen vore den huvudsakliga orsaken till egnahemslåntagarnas betryckta ställning. Sålunda y t t r a r Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a. a t t de låntagare, som nu vore i behov av hjälp säkerligen skolat reda sig med det stöd, föreningen tidigare lämnat, därest den pågående jordbrukskrisen icke inträffat. Vissa låntagare hade emellertid varit med om det svåra prisfallet under åren 1920 och 1921 och då fått vidkännas mycket stora förluster. Denna omständighet hade givetvis i hög grad bidragit till att deras ställning, som under de senare åren ljusnat, åter blivit mycket bekymmersam. Vidare hade i en del fall långvarig sjukdom bidragit till att öka deras ekonomiska svårigheter. Egna hems låneförmedlingsförening u. p. a. i Motala påpekar, att en bidragande orsak till l å n t a g a r n a s svårigheter låge i de allt för höga anskaffningskostnader, som en stor del låntagare, vilka förv ä r v a t sina egna hem efter 1920, fått ikläda sig. Genom det under sen a r e å r inträdda prisfallet på fastigheter hade värdena å egna hemmen minskat, vilket förorsakat hinder för tillfällig sekundärkredit mot fastighetsinteckning, och eventuella skulder efter egnahemslånet, vilka icke minskat i samma proportion, hade måst placeras ofördelaktigt, Kinna och Örby egnahemsförening u. p. a. h a r framhållit, a t t den tre månader långa strejken inom textilindustrien, varifrån nästan samtliga föreningens låntagare hade sin utkomst, medfört att de båda första kvartalsannuiteterna innevarande å r icke gått in så bra, som eljest, men detta torde v a r a en tillfällig förekomst. Huskvarna egnahemsförening u. p. a. y t t r a r , a t t den allmänna depressionen vållat att nästan all verksamhet legat nere och att n å g r a arbetstillfällen icke givits, varför egnahemsj å n t a g a r n a blivit u r stånd att helt fullgöra sina skyldigheter till föreningen. EgnahemslåneförmedUngsföreningen Hem i Sverige u. p. a. slutligen påpekar, a t t för egnahemslåntagarna icke förelåge a n d r a svårigheter än för a n d r a jordbrukare. Dessa svårigheter bottnade i lägenheternas olika kvalitet och på sina håll i låntagarnas bristande förmåga såsom jordbrukare. Vad under utredningens lopp framkommit såväl i till utredningsmän- utredningemännsK nen inkomna yttranden som genom vad utredningsmännen själva iaktt a g i t h a r bibringat utredningsmännen den bestämda uppfattningen, att den statliga egnahemslånerörelsen i stort sett måste anses h a v a givit tillfredsställande resultat. Utredningsmännen anse sig sålunda böra u n d e r s t r y k a den av statens egnahemsstyrelse uttalade uppfattningen, att egnahemslånerörelsen vilar på en sund grundval. Det torde v a r a över-

J4

flödigt att i detta sammanhang n ä r m a r e orda om den stora be:ydslse,. som en r ä t t i n r i k t a d egnahemslånerörelse äger. E n var, som ägma? spörsmålet någon eftertanke, torde inse det stora värdet ur såväl social som nationalekonomisk synpunkt av landets fortgående kolonisation. Med egnahemslånerörelsens hjälp hava n y a områden lagts under plogen och nya hem skapats för innevånarna. De nya arbetstillfällen, som därigenom även uppstått, torde särskilt i nuvarande tid med dess omfattande arbetslöshet och d ä r a v följande sociala olägenheter, äga en betydelse, scm icke bör underskattas. Utredningsmännen anse sålunda a t t egnahemslåLerörelsen är förtjänt a v allt stöd och att dess syftemål bör, så l å n g t ske kan, med statens hjälp främjas. Emellertid torde genom de verkställda undersökningarna fä anses ådagalagt, a t t även om egnahemslånerörelsen i det stora hela vilar på en stark grundval, h ä r och var yppat sig vissa svårigheter för låntagarna att fullgöra sina å t a g n a förpliktelser. Dessa svårigheter äro likväl icke artskilda från de bekymmer, varmed alla jordbrukare i våra dagar kämpa. Svårigheterna kunna sålunda icke sägas bottna i egnahemslånerörelsens n a t u r eller v a r a för egnahemslåntagarna speciella, u t a n deras orsaker torde få sökas i a n d r a omständigheter. K l a r t torde vara, a t t den främsta anledningen till det bekymmersamma läget hos vissa grupper av egnahemslåntagare ligger i den rådande depressionen såväl mom jordbruket som inom a n d r a grenar av näringslivet. Dess verkan kan,, åtminstone för egnahemslåntagare med jordbrukslån, sägas hava varit tvåfaldig. Den har nämligen verkat dels direkt genom försämrade priser på jordbrukets alster och genom ökade svårigheter att anskaffa förtjänstarbete utom hemmet, dels indirekt därigenom att industribefolkningens köpkraft till följd av arbetslöshet minskats. Emellertid torde vissa egnahemslåntagares ekonomiska bekymmer kunna hänföras även till andra orsaker än den ekonomiska depressionen. Sålunda torde i en del fall sjukdomar inom familjen, olyckor med djur och a n d r a liknande, mera tillfälliga omständigheter h a v a förorsakat svårigheter. Vidare torde i vissa fall jorden hava inköpts till för höga priser, vilket medfört, a t t dessa egnahem redan från början blivit mindre bärkraftiga. Under den s. k. kristiden hava vidare kostnaderna för byggnader och inventarier stigit till allt för stora belopp. E n a n n a n omständighet, som i detta sammanhang icke får förbises, är att personer, som i och för sig måste anses som både dugande och skötsamma, kunna sakna nödig ekonomisk erfarenhet och förmåga a t t självständigt sköta sina affärer, de kunna med a n d r a ord icke planera för sig och r å k a därigenom trots all arbetsamhet i svåra bekymmer. Vidare k a n det inträffa, att personer som m å h ä n d a lång tid arbetat inom jordbruket och därvid visat prov på duglighet, likväl icke äro i stånd a t t såsom egna företagare sköta ett jordbruk. Slutligen kan påpekas, a t t det bland egnahemslåntagarna såväl som bland andra grupper av medborgare naturligen förefinnes en och annan, som är mindre duglig och

15 skötsam och som sålunda icke kan reda sig. Man torde emellertid kunna säga att låneförmedlarna nedlägga stor omsorg vid utväljandet av låntagare; a t t helt undvika icke önskvärda låntagare låter sig däremot näppeligen göra. F ö r a t t åstadkomma en bild av den ekonomiska utvecklingen bland egnahemslåntagarna hava utredningsmännen från låneförmedlarna infordrat vissa uppgifter angående uppbörden av r ä n t o r och amorteringar under tiden den 1 j a n u a r i 1927—den 31 december 1930. Dessa uppgifter hava sammanställts i form av en tabell, vilken såsom bilaga fogas till detta betänkande. Av tabellen framgår, att restantierna under nu angivna år icke visat någon bestämd tendens till ökning men att sådan ökning förekommit hos vissa av låneförmedlarna. Vad nu anförts torde v a r a ägnat att utvisa, hurusom l å n t a g a r n a sträva för att i det längsta stå på egna ben och fullgöra sina å t a g n a skyldigheter. Enligt från låneförmedlarna inhämtade uppgifter åtnjöto den 1 juli 1931 3 084 låntagare anstånd med erläggande av sina annuiteter, d ä r a v 2 584 med jordbrukslån och 500 med bostadslån. Av dem, som icke fullgjort sina inbetalningar och ej heller erhållit anstånd voro 46 försatta i konkurs, d ä r a v 33 med jordbrukslån och 13 med bostadslån samt 200 lagsökta, d ä r a v 168 med jordbrukslån och 32 med bostadslån. Uppgifter hava jämväl infordrats rörande behovet av avskrivningar å såväl räntesom kapitalfordringar. Emellertid synes låneförmedlarna vid beräkningen h ä r a v h a v a tillämpat så olika grunder, a t t en sammanställning av de inkomna uppgifterna icke ger någon enhetlig bild av läget. U t a n att i detta sammanhang vilja gå n ä r m a r e in på spörsmålet om ränteavskrivningar, anse sig utredningsmännen nu endast böra erinra därom, a t t för sådant ändamål i första hand böra tillgripas för låneförmedlarna tillgängliga riskfonder, vilka för egnahemsnämndernas del den 31 december 1930 uppgingo till sammanlagt 2,844,951 kr. Den n ä r m a r e fördelningen av riskmedlen framgår av vid betänkandet fogad tabell. Sammanfattningsvis få utredningsmännen sålunda uttala, a t t egnahemslånerörelsen på grund av angivna förhållanden för n ä r v a r a n d e kämpar med svårigheter. I detta sammanhang torde även böra uppmärksammas, a t t annuiteterna för år 1931 ännu icke förfallit till betalning och a t t man allmänt är av den uppfattningen, att större svårigheter förestå på grund av den senaste tidens prisfall å animaliska produkter samt minskade arbetstillfällen. Det torde ligga i öppen dag, att hänsynen till det allmännas intresse bjuder, att all den hjälp, som från statens sida rimligen kan lämnas till egnahemslåntagarna, också bör lämnas. Och detta icke enbart av sociala skäl u t a n även på den grund att staten, som investerat stora kapital i rörelsen, i eget intresse bör se till, att de egna hemmen bli så bärkraftiga som möjligt och a t t sålunda risken för de utlånta medlen nedbringas till den minsta möjliga. Den hjälp, som skall lämnas, bör emellertid icke v a r a sådan, att den förminskar låne-

16 förmedia res och låntagares intresse att reda sig själva; det bör vara en verklig hjälp till självhjälp och icke en sådan hjälp, som v e r k a r avtrubbande på l å n t a g a r n a s känsla a v eget ansvar. Utredningsmännen vilja sålunda i princip uttala sig för vidtagande av en hjälpaktion åt egnah e m s l å n t a g a r n a ; till formerna för hjälpaktionen få utredningsmännen i det följande komma.

Fråga om sänkning av vissa räntesatser å egnahemslånen. Då det gäller a t t besvara frågan om vilka åtgärder, som från statens sida k u n n a vidtagas för att bringa egnahemslåntagarna hjälp i nuvarande svårigheter, möter först och främst spörsmålet om en sänkning av gällande räntesatser. I vissa a v de vid 1931 a r s riksdag väckta motionerna, nämligen nris 25, 26 och 307 i a n d r a kammaren, h a r föreslagits sänkning av räntesatserna rörande efter viss tidpunkt utlämnade egnahemslån. Sålunda föreslås i motionen 11:25 av herr Magnusson i Skövde, att r ä n t a n å efter år 1919 utlämnade egnahemslån skulle u t g å med 3*6 % under de fem första åren och för den tid, som av dessa år kunde återstå, samt att r ä n t a n därefter skulle från tid till tid, som kunde v a r d a bestämd, utgå med 4 %, v a r v i d emellertid frågan borde lämnas öppen huruvida räntesänkningen borde avse både jordbruks- och bostadslån. Till stöd för de i motionen framförda yrkandena anförde motionären bland a n n a t följande. Egnahemslånen borde icke utlämnas såsom någon sorts välgörenhetslån och hållas vid onormalt låga räntor men deras syfte borde upprätthållas genom att räntan låge i underkant av gällande låneränta. Den ursprungliga räntesatsen hade beslämts under intryck av då gällande inlåningsränta i postsparbanken och legat betydligt under dåvarande utlåningsräntor. Så vore nu icke fallet med egnahemslåneräntan, vilken låge ungefär lika med räntan å lån mot goda fastighetsinteckningar, som för det nuvarande kunde placeras mot 4"5 %. 1 ekonomiskt hänseende kunde förhållandena icke heller anses vara normala för egnahemslåntagarna, särskilt vid jordbrukslån. där det förelåge betydande svårigheter på grund av jordbrukskrisen. För sistnämnda kategori av låntagare tillkomme därjämte som en särskild svårighet, att låneförmedlarna allmänt börjat tillämpa starkare begränsning i fråga om lånebeloppen, varigenom låntagarna ofta måst fylla sitt lånebehov med ofördelaktiga tilläggslån på annat håll. Om räntan å egnahemslånen ställdes lägre, inträdde för låntagarna större möjligheter att fullgöra sina annuiteter och därigenom för långivaren ökad möjlighet att tillfredsställa låntagarnas lånebehov. Ofta vore det belåningen på ofördelaktiga villkor ovanpå egnahemslånet, som försatte låntagaren i svårigheter. Motionen / / : 26 a v herr Johansson i H u s k v a r n a gick ut på att riksdagen skulle i samband med prövningen av vidare anslag till egnahems-

17 lånefonden och såsom, villkor eller förutsättning: därför, besluta sådan ändring: i lånevillkoren, att samtliga procentsatser för såväl amortering som förräntning av egnahemslånen sänktes med en eller åtminstone en halv procent, och att denna sänkning skulle komma icke blott nya låntagare u t a n även äldre sådana tillgodo, eventuellt endast så länge den nu pågående ekonomiska depressionen fortfore. I motiveringen till motionsyrkandena framhöll motionären till en början, att på senare tid svårigheter yppat sig för egnahemsägarna att kunna nöjaktigt förränta och amortera egnahemslånen. Det tryckta ekonomiska läget inom såväl industrien som jordbruket, driftinskränkningarna och arbetslösheten hade medfört, att de egna hemmen med nu gällande ränte- och amorteringsvillkor bleve 1"ör ägarna alltför dyrbara och de årligen återkommande ränte- och amorteringsutbetalningarna en alltför tung börda i förhållande till de minskade inkomsterna. För att råda bot på svårigheterna borde samtliga procentsatser för såväl amortering som förräntning av egnahemslånen sänkas med en eller åtminstone en halv procent och likaledes motsvarande procentsatser å de ur egnahemslånefonden utlämnade statslån sänkas med en, respektive en halv procent. I motionen II: 307 av herrar Ericson i Boxholm och Andersson i Katrineholm hemställdes — undep framhållande av att de nuvarande räntesatserna verkade i hög grad tryckande för egnahemslåntagarna — att riksdagen ville besluta, att låntagare, som erhållit egnahemslån efter år 1919, måtte beredas lättnad i lånevillkoren med avseende på egnahemslånens förräntning, efter de grunder, som voro gällande före år 1919, samt att räntesatserna å nya lån måtte fastställas till enahanda belopp. Såsom tidigare erinrats, införskaffades till jordbruksutskottet vissa Till jordyttranden över motionerna, däribland från statens egnahemsstyrelse och i n ^ ^ z j från fullmäktige i riksgäldskontoret. randen.

Statens egnahemsstyrelse framhöll att räntefoten a egnahemslån ut- yttrande av lämnade till och med år 1919, 3T> %, måste betraktas såsom förmånlig, hemastmelse. Styrelsen fortsatte: Den för lånen efter 1919 utgående räntan torde däremot kunna anses betungande, om man toge hänsyn till den nuvarande penningmarknaden, till jordbrukets dåliga räntabilitet och till egnahemslåntagarnas i regel svaga ekonomi. Innehavare av jordbrukslån, beviljade under åren 1920—1927, hade, i den mån amortexingsskyldigheten inträdde, att erlägga en årlig genomsnittsavgift (ränta och amortering) å hela lånet av 5"15 %. För jordbrukslån, beviljade 1928 och senare år, utgjorde den årliga genomsnittsavgiften 5*3 %. Efter samma beräkningsgrund hade innehavare av bostadslån, beviljade åren 1920—1927, att erlägga en genomsnittsavgift av 5*875 %. För bostadslån, beviljade 1928 och senare år, utgjorde den årliga genomsnittsavgiften 6*2 %. I motionerna hade gjorts gällande, att penningmarknaden under nuvarande läge skulle utgöra fog för räntesänkning. Häremot kunde framhållas, att räntor och annuiteter, jämförda med vad andra personer i ungefär samma ekonomiska ställning som egnahemslåntagarna finge erlägga, icke vore anmärkningsvärt höga och att egnahemslånen kunde uppgå till 5/« av fastighetens värde beträffande jord2 — 312467.

18 brukslån och n/t av fastighetens värde beträffande bostadslån, vilken belåningsgräns ur vanlig bankmässig säkerhetssynpunkt kunde anses vara relativt hög. Beträffande sistnämnda anmärkning kunde dock framhållas, att icke alla låneförmedlare torde tillämpa den högst tillåtna belåningsgränsen. Det vore emellertid även andra synpunkter, som kunde läggas på denna fråga, främst att egnahemsverksamheten hade till uppgift att skapa nya hem och jordbruk åt mindre bemedlade samt att statens intresse bjöde, icke blott att lånemedel ställdes till förfogande för denna verksamhet utan ock att lånemedlen löpte med lägsta möjliga ränta. Betonas borde även, att det här i regel vore fråga om personer, vilkas egna tillgångar vore i hög grad begränsade. En omläggning av räntefoten vad amorteringstiden beträffade skulle emellertid medföra ett sönderbrytande av amorteringsplanen utan att därigenom någon avsevärd lättnad komme låntagarna till del, därest ej ändring även av grunderna för beräkning av annuitelen komme till stånd. Genom att lämna räntan å amorteringsdelen oförändrad och sänka räntan endast å lånens stående del åstadkommes räntelindring på samma gång som amorteringsplanen lämnades orubbad. Räntan å 1920—1927 års jordbrukslån vore, sedan amorteringstiden inträtt, 4*3 % å stående delen och 4"75 % å amorteringsdelen. Om räntan å stående delen sänktes till 3T> %, medan räntan å amorteringsdelen bibehölles vid 4'75 %, skulle medelräntefoten bliva (4*75 -+- 3*6) : 2 — 4'i7f> %. Om räntan för lån utlämnadeår 1928 och senare år sattes till 4 % för stående delen och bibehölles vid 4*5 % för amorteringsdelen, skulle medelräntefoten bliva (4*5 X 2 -4- 4 X 3) : 5 = 4*2 %. Efterhand som amortering ägde rum, sjönke räntebeloppet, då den del av lånet, som löpte med den högre räntefoten, minskades. Denna räntesänkning kunde försvaras även ur en annan synpunkt. Om man utginge ifrån att säkerheten för egnahemslånet vore av både primär och sekundär natur sedd ur säkerhetssynpunkt, finge lånets stående del, som skulle komma att löpa med lägre ränta, anses motsvara lån med primär inteckningssäkerhet, medan lånets amorteringsdel med den högre räntefoten skulle motsvara lån med sekundär inteckningssäkerhet. I analogi med föreslagen räntesänkning för jordbrukslånen syntes räntan för stående delen av bostadslånen böra sänkas, beträffande 1920—1927 års lån från 4-75 % med 0-75 % till 4 %, varvid medelräntefoten skulle bliva (4 + 4-75) : 2 = 4*375 %, och beträffande 1928 och senare års lån från 5 % med 1 % till 4 %, varvid medelräntefoten skulle bliva ( 5 X 2 + 4 X 3 ) : 5 = 4-4 %. Beträffande den amorteringsfria tiden hade sedan 1920 den principen tillämpats, att låntagarna för denna tid fått vidkännas en något lägre ränteutgift än för tiden därefter. Skälen härtill hade varit, flera. Sålunda kunde låntagarna icke den första tiden erhålla den inkomst av lägenheten som vore möjlig att utvinna sedermera, då byggnads- och grundförbättringsarbeten ej i samma utsträckning toge arbetskraften i anspråk och kreatursbesättningen nått sin normala storlek. Här berörda omständigheter vore av betydelse icke minst under depressionstider som den nuvarande. De låntagare, för vilka amorteringstiden ej inträtt, skulle icke erhålla räntelindring genom ovan föreslagna räntesänkning, förrän amorlerihgsskyldigheten inträdde. Egnahemsstyrelsen hölle före, att någon räntelindring borde komma till stånd jämväl beträffande den amorteringsfria tiden, och syntes en räntefot av 3*G % böra komma i tillämpning. Utginge man ifrån, att omfattningen av lånerörelsen under 1930 och 1931 vore ungefär densamma som 1929 samt att egnahemslånen till fullo lyftats, skulle 1920—1931 års låntagare, enligt uppgjord beräkning vid uppbörden för 1931 komma i åtnjutande av minskning i ränteavgifterna uppgående till sammanlagt 719 520 kr., varav för jordbrukslånen 480 170 kr. och för bostadslånen 239 350 kr. Mot-

19 svarande ränteförlust för stålen konnne emellertid att bliva väsentligt mindre, då i beräkningen kalkylerats med beviljade lån, vilka i stor utsträckning lyftes först framdeles och understundom blott delvis. Riksgäldsfullmäktige ansåge sig sakna anledning; a t t n ä r m a r e ingå Yttrande av fullmäktige i på vare sig motionärernas eller egnahemsstyrelsens förslag, d å enligt riksgäldsfullmäktiges mening någon förändring av räntevillkoren för egnahems- kontoret. lånefonden åtminstone för n ä r v a r a n d e ej kunde komma till stånd. Den beräknade räntefoten för den del av statens utlåning, som vore placerad i egnahemslånefonden, komme a t t för budgetåret 1932/1933, då verkning a r n a av under åren 1929—1931 verkställda konverteringar av 1914—1921 års statslån gjorde sig till fullo gällande, att uppgå till 4*8 %. Såvida egnahemslånefondens avkastning skulle motsvara statens ränteutgifter för däri placerade lånemedel, den 30 juni 1930 uppgående till 142 456 000 kr. av inalles för fonden disponerade 182 620 000 kr., kunde vid sådant förhållande någon nedsättning av r ä n t a n å från fonden utlämnade lån ej ifrågakomma under a n n a n förutsättning än att en del av fondens lånekapital avskreves och riksgäldskontoret bereddes ersättning därför från fonden för statsskuldens amortering. F ö r övrigt borde en nedsättning av r ä n t a n för en enstaka fond ej komma till stånd. E n eventuellt mer eller mindre generell nedsättning av räntefoten för lån från statens utlåningsfonder måste emellertid föregås av ingående utredning. Samtliga låneförmedlare — med ett enda undantag, Egnahemslåne för medlingsföreningen Hem i Sverige, u. p. a. — hava i till utredningsmännen inkomna yttranden starkt uttalat sig för en sänkning av räntefoten å de egnahemslån, som beviljats efter 1919, såväl i fråga om jordbrukslån som bostadslån. När man tager del av de skäl, som anförts till förmån för en räntesänkning, är det nödvändigt att hålla i minne, att yttrandena avgivits i början av augusti 1931, sålunda innan Sverige övergav guldmyntfoten och innan den i samband därmed företagna osedvanligt stora diskontohöjningen kom till stånd. / allmänhet har en räntesänkning motiverats med att räntan numera sjunkit hos sparbanker och liknande penninginrättningar. Räntan hade på sin tid höjts med hänsyn till då rådande högkonjunktur och nu rådde en lågkonjunktur, som av alla tecken att döma hotade att bliva långvarig. Sålunda yttrar Södermanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, att nu gällande räntesats för bostadslån icke vore lägre utan i vissa fall högre än den som sparbankerna betingade sig. I följd härav vore det knappast någon fördel för en lånesökande att begagna sig av egnahemsnämnderna för erhållande av bostadslån. Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd framhåller även att med hänsyn till den nuvarande låga räntenivån borde räntan å egnahemslån, som beviljats efter 1919, ned-

Till egnahemutredningen inkomna yttranden.

20 sättas så att räntan å jordbrukslån komme i paritet med de före nämnda år utlämnade lånen och å bostadslånen obetydligt högre. Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd yttrar, att en nedsättning av räntan skulle vara av bestående värde, om statsmakterna medgåve, att den i fortsättningen finge förbliva nedsatt. Man kunde med fog fråga, varför just de, som erhöllo lån före 1920, skulle hava förmånen av lägre räntefot. Största antalet låntagare, som vore i svårigheter, vore att söka just bland dem, som erhållit lån efter år 1919. Östergötlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd betonar, att det visserligen kunde förefalla som om en räntenedsättning ej skulle medföra någon större utgiftsminskning för den enskilda låntagaren. Man finge likväl icke underskatta betydelsen av denna minskning i utgifterna. Förutom sin direkta verkan kunde en räntenedsättning få en värdefull indirekt verkan så tillvida, som låntagarna finge en känsla av att statsmakterna behjärtat deras svårigheter och därigenom skulle låntagarna säkerligen sporras till fortsatta bemödanden att söka övervinna svårigheterna. Kristianstads läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd framhåller, att då räntesatsen å egnahemslån från början avsiktligt satts betydligt lägre än som tillämpades i bankinrättningar å lån mot liknande säkerheter för att därigenom lämna möjlighet för verkligt mindre bemedlade att förskaffa sig och behålla ett småbruk, syntes det vara rättvist, om staten nu, då förräntningsprocenten å andra lån betydligt minskats, åstadkomme en nedsättning av egnahemslåneräntan. Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd yttrar, att enligt nämndens erfarenhet hade på den tid, då en räntefot av 3*6 % varit gällande, risken för kapitalförlust varit ofantligt mycket mindre än nu. Givetvis hade det då som nu inträffat, att en och annan egnahemslåntagare nödgats gå ifrån sitt egna hem, men den låga räntan å egnahemslånet hade alltid lockat fram lämpliga spekulanter, som önskat övertaga lägenhet och lån. Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd anser, att en räntesänkning borde ifrågakomma på det att egnahemslånen måtte löpa med en ränta, som mera framhävde deras art av subventionslån. Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a. framhåller, att en räntesänkning vore så mycket mera önskvärd som de låntagare, vilka nu erlade den högre räntan i ett mycket stort antal fall startat under den ogynnsammaste tidsperioden. Förhållandena på räntemarknaden syntes också för närvarande sådana, att en räntesänkning icke skulle komma att betyda någon nämnvärd uppoffring från statens sida. Kinna och Örby egnahemsförening u. p. a. anser en nedsättning av gällande räntor å egnahemslånen — både för de lån, som beviljats efter år 1919, som för kommande lån — vara en nödvändighet. För föreningens låntagare hade det hittills gått bra, då textilindustrin lämnat jämna och säkra inkomster. För närvarande arbetade dock denna industri under tryckta konjunkturer och framtidsutsikterna syntes mörka. Att hjälpa några låntagare med räntebefrielse under ett eller annat år eller på något annat sätt, syntes icke vara den rätta metoden. Därigenom skulle

21 de låntagare, som genom, försakelse, omtanke och oerhört arbete kunnat ordna sina lån och övriga förbindelser, i stället för att uppmuntras bliva missgynnade och den andra kategorien premieras. I fråga om räntefotens storlek har i det övervägande antalet yttranden förordats, att räntan borde sättas till 3*6 % å såväl jordbruks- som bostadslån, beviljade efter 1919. Emellertid avvika vissa av utlåtandena i detta häuseende från vad i allmänhet föreslagits. Sålunda har egnahemsnämnden i Uppsala län förordat i fråga om 1919—1927 års egnahemslån, att räntan under det ännu återstående amorteringsfria året måtte utgå efter 3*6 % för såväl bostads- som jordbrukslån. Sedan amorteringstiden inträtt skulle räntan för jordbrukslånen sänkas till 2'5 ?4 å stående delen, medan räntan å amorteringsdelen skulle bibehållas oförändrad vid 4'7 5 %. Medelräntefoten bleve då (4*7 5 + 2'5): 2 = 3*6 2 5 %. Å bostadslånen borde räntan för stående delen sänkas till 3 %. Medelräntan bleve då (4*7 5 + 3 ) : 2 = 3*8 7 5 %. I fråga om 1928 och senare års lån borde räntan under de amorteringsfria åren utgå med 3*6 % för såväl jordbruks- som bostadslån. Sedan amorteringstiden inträtt borde räntan för både jordbruks- och bostadslånen sänkas till 3 % å stående delen, medan räntan å amorteringsdelen bibehölles oförändrad vid 4*5, respektive 5 %\ Medelräntefoten bleve då för jordbrukslån (4'5 x 2 -f 3 x 3 ) : 5 == 3'6 % och för bostadslån (5 x 2 + 3 x 3): 5 = 3*8 %. Södermanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd ifrågasätter, att räntan borde sänkas beträffande jordbrukslån till 4 % och för bostadslån till 4*5 %. Kalmar läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd har uttalat, att räntan å såväl jordbruks- som bostadslån icke borde överstiga 4 %. Slutligen har egnahemsnämnden i Norrbottens län föreslagit, att räntan måtte sättas beträffande jordbrukslån till 3'5 och beträffande bostadslån till 4 %. I fråga om den tid, för vilken de föreslagna räntesänkningarna skulle gälla, hava det övervägande flertalet låneförmedlare föreslagit, att räntesänkningarna skulle äga bestånd under all framtid. Några hava emellertid uttalat, att räntesänkningarna blott borde gälla tills vidare, varjämte egnahemsnämnden i Hallands län föreslagit, att räntesänkningarna borde äga bestånd under åtminstone fem år. Södermanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, som förordat, att räntesänkningarna borde gälla för all framtid, har alternativt föreslagit, att räntesänkningarna fastställas för en period om minst 10 år. Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a. har uttalat, att föreningen givetvis ville förorda, att ett eventuellt beslut om räntesänkning komme att gälla hela lånetiden. Om emellertid de statsfinansiella förhållandena icke tilläte, att ett dylikt beslut fattades redan nu, eller om man ansåge sig behöva räkna med en ny längre tidsperiod med höga räntor, skulle räntenedsättningen kunna bestämmas för fem år i sänder. Under alla omständigheter skulle en räntenedsättning för en tidsperiod av fem år bringa lättnad i låntagarnas bekymmer.

22 Utredningsmännen.

Vid övervägande av förevaraude spörsmål hava utredningsmännen funnit, att skäl kunna anföras såväl för som mot en sänkning av vissa räntesatser å egnahemslånen. Mot en sådan åtgärd talar, bl. a., den omständigheten, att räntefoten i den allmänna penningmarknaden på den allra senaste tiden stigit avsevärt. Utredningsmännen äro emellertid av skäl, som nedan skall anföras, av den åsikten, att sistnämnda omständighet icke bör tillmätas allt för stor betydelse. För att emellertid åstadkomma en mera noggrann bild av det allmänna ränteläget hava utredningsmännen låtit utarbeta en sammanställning rörande riksbankens diskontosatser vid rediskontering under åren 1905—1931, vilken är av följande utseende. Fr. o. m.

1905 den 27 januari » 15 februari » 11 september » 6 november » 12 december 1906 » 19 januari » » 7 februari » » 20 september » » 11 oktober » » 14 november ..-.; 1907 » 9 » » » 12 december 1908 » 29 januari » » 3 april » » 22 maj » » 3 juli 1909 » 8 januari 19 februari 12 oktober 23 » 8 januari 1910 24 » 27 september 21 oktober 1911 7 januari » 1 februari » 7 juli » 20 september 22

»

23 januari 20 mars 20 maj

%

Fr. o. ni.

4 Va 4 41/., 5 5 l /j 5 4 7-> 5 5 V, 6 6 Va 7 6 Va 6 5 l/s 5 4 1/.2 4 4 l/, 5 4 Va 4 4 l /, 5 4 Va 4 8 V8 4

1912 den 18 oktober » » 8 november » » 15 » 1913 » 18 april 1914 » 23 januari » 6 februari » 31 juli » 3 augusti » 12 » » 28 » 1915 » 8 januari 1916 » 1 maj » 10 november » 1917 » 21 september * 28 » » 12 december 1 februari 1918 » » » 21 mars 1919 » 25 april » 13 juni » 1920 » 19 mars » 9 april » 17 september 1921 » 27 april » 6 maj » 6 juli » 19 oktober 1922 » 10 mars » 1 juli » » 9 november 1923 1925 » 24 juli » 9 oktober

4 Va

4 4 V* 4

°0

4 Va 5 5 Va 5 4 f/a 4 5 6 V> 6 5 Vä 5 4 Va 5 5 Va 6 7 6 6 Va 6 5 x/a 6 '/, 7 7 l/8 7 6 Va 6 5 Va 5 41/, 5 Va 5 4 Va

23 Fr. o. m.

%

Fr. o. in.

1927 den 22 april 1928 » 2 januari » » 1 maj » » 24 augusti 1929 » 27 september » » 13 december 1930 » 1 januari » » 7 mars

4 3 3*2 4Va 5 Va 5 4 Va 4

1930 den 3 april 1931 » 6 februari » » 31 juli » » 21 september » » 25 » » » 28 » » » 8 oktober » » 19 »

c

„

»Vi 3 4 5 6 8 7 6

Av sammanställningen framgår, att diskontot under egnahemslånerörelsens första år, år 1905 och början av år 1906, då räntefoten satts till 3'6 %', varierade mellan lägst 4 och högst 5 Va %'. Omkring åren 1910 och 1911 beskrev diskontot en kurva nedåt med lägst 3 Va %. Under de därpå följande åren visar diskontot en viss fortgående stegring för att i slutet av 1919 stå i 5 l /j % • Under år 1920 — då de nya räntesatserna å egnahemslånen började tillämpas — steg diskontot först till 6 1/2, så 7 och slutligen till 7 Va %- Emellertid började diskontot ånyo sjunka redan under år 1921 och höll det sig sedan från i oktober 1925 till i april 1927 i 4 Va *'• Efter åtskilliga variationer — lägst 3, högst 5 Va % — stod diskontot i början av 1931 i S %. Under sommaren och hösten detta år har diskontot emellertid stigit kraftigt för att den 28 september 1931 kulminera i 8 %. Sedermera har det ånyo sjunkit först den 8 oktober till 7 % och så den 19 oktober till 6 %. Såsom framgår av vad ovan anförts har diskontot under de senare åren konstant hållit sig på en jämförelsevis låg nivå, vilket i och för sig torde vara ägnat att berättiga en jämkning i räntesatserna å egnahemslånen. Man torde även i detta sammanhang kunna bortse från den på allra senaste tiden inträdda stegringen i diskontot. Såvitt nu kan bedömas, torde diskontohöjningen allenast få anses såsom en tillfällig åtgärd, vilken varit nödvändig för att förmedla en övergång från guldmyntfoten. Utredningen vill också erinra därom, att diskontot redan nedgått. Man torde för övrigt, när det gäller egnahemslåneverksamheten, vilken ä r avsedd att varaktigt bestå, icke få r ä k n a med a n d r a förhållanden ä n sådana, som kunna antagas bliva konstanta under någon längre tid. Utredningen kommer sålunda i denna punkt till det resultat, att den l å g a r ä n t a , som sedan åtskilliga år varit rådande i den allmänna penningmarknaden, måste anses motivera en sänkning av de högsta räntesatserna å egnahemslånen. Utredningen vill i detta sammanhang u n d e r s t r y k a den av vissa låneförmedlare framhållna synpunkten, a t t det synes önskligt, a t t r ä n t a n å egnahemslånen för att betona egnahemslåneverksamhetens sociala k a r a k t ä r hålles på en lägre nivå än det i allmänna p e n n i n g m a r k n a d e n gällande diskontot. Med vad senast anförts torde även de av r i k s -

gäldskontoret framförda erinringarna mot en sänkning av räntesatserna å egnahemslånen hava i huvudsak bemötts. Vid betraktande av statens långivning för egnahemsändamål får man vidare icke bortse ifrån, att staten därmed avser att främja landets fortgående kolonisation. Egna hem bildas i viss omfattning på förut obruten mark eller å illa hävdad jord och egnahemslåntagarna hava att kämpa med allvarliga svårigheter för att kunna genomföra sina företag. Att det då ligger i statens intresse att stödja dem, som söka skapa nya försörjningsmöjligheter, torde icke behöva närmare motiveras. Det skulle därför enligt utredningens mening otvivelaktigt vara ägnat att lända låntagarna till bestående gagn, om räntesatserna kunde sänkas. Nyttan härav skulle bliva tvåfaldig, nämligen dels den minskade utgiften för vederbörande låntagare, och dels den uppmuntran, den sporre till förnyade ansträngningar, som en räntesänkning skulle innebära. Att härvid göra någon åtskillnad mellan olika grupper av låntagare, så att. endast de i ekonomiskt hänseende sämst ställda skulle komma i åtnjutande av förmånen av en räntesänkning, torde icke vara lämpligt. En dylik åtgärd, vilken säkerligen skulle uppfattas såsom en orättvisa, skulle också i många fall i realiteten komma att innebära ett premierande av mindre skötsamma låntagare och sålunda verka i skadlig riktning. Utredningen vill alltså i princip uttala sig för, att en sänkning av de högre räntesatserna kommer till stånd och att räntesänkningen icke begränsas att omfatta allenast de i ekonomiskt hänseende sämst lottade låntagarna. Utestående Utestående AmorteBeräknad utlåning lånebelopp lånebelopp ringar l 80 den /i 1932 81 undertiden den /6 per /i» (efter 1931 års V T — 3 1 / " under år 1931 1931 1932 inbetalningar) 1931 Jordbrukslån i. ... , ... o (am. del 30 219 810 beviljade for aren 1920 — 1926; (st. » 30 523 790 » » 1927-1931 (1932) 40 596 730 x

Bostadslån ... , . o fambeviljade for aren 1920—1926

Ut.

del 15 277 560 » 15 817 510

348 070

29 871740 30 523 790 40 596 730

335 410

14 942150 15 817 510

» år 1927

5 031 780

5 031 780

»

*

5 436 850

5 436 850

»

» åren 1929—1931 (1932)

7 685 220

7 685 220

» 1928

4 500 000 1 9 00O 000

2 500 000 1 5 00O 000

A de lånebelopp, som beräknats bliva utlämnade under år 1932, har ränta beräknats. Anm. Med gällande och föreslagna räntesatser avses i tabellen faktiskt verkande r ä n t e efter det år, lånet beviljats

25 När det gäller att gå in på frågan i detalj, vill utredningen till en början hävda, att ifråga om 1905—1919 års lån någon sänkning av räntan icke synes böra ifrågakomma. För de lån, som beviljats efter den 31 december 1919 och vilka samtliga löpa med avsevärt högre ränta, synes däremot en räntesänkning kunna ifrågasättas. Utredningen har emellertid utgått ifrån, att räntevillkoren synas böra bliva desamma för såväl 1920—1927 års lån som för lån av år 1928 eller senare år. Vid övervägande av förevarande fråga har inom utredningen dryftats olika alternativ till dess lösande. Sålunda har förslag förelegat 1) om sänkande av r ä n t a n å jordbrukslån under hela lånetiden till 3-6 % och å bostadslån under amorteringstiden till 4-5 % (alternativ I ) ; 2) om sänkande av r ä n t a n å jordbrukslån under hela lånetiden till 4 % och å bostadslån under amorteringstiden till 4-5 % (alternativ II). För att bilda sig en överblick rörande den minskning i ränteinkomster, som skulle bliva en följd av förslagens genomförande, har utredningen låtit u p p r ä t t a en beräkning av egnahemslånefondens ränteförlust under budgetåret 1932/1933, om de lägre r ä n t e satserna komme att tillämpas från och med den 1 j a n u a r i 1932. Beräkningen är sammanställd i nedanstående tabell. A v tabellen framgår, att den minskade ränteinkomsten skulle utgöra, vid alternativ I 859 660 kronor och vid alternativ I I 419 700 kronor. Till en jämförelse må nämnas, att enligt beräkningar, som utredningen låtit verkställa, skulle ränteförlusten, därest det av statens egnahemsstyrelse tidigare till jordbruksutskottet framlagda förslaget bleve genomfört, uppSumma uteståBeräknad ränteGäl- Ränta för år Föreslagna räntesat- Ränta för år 1932 ende lånebelopp ser fr. o. m. år 1932 förlust lande 1932 efter 31 den /i* 1932 räntegällande (före 1932 års alt. I alt. II enl. alt. I enl. alt. II enl. alt. I enl. alt. II satser räntesatser inbetalningar)

29 871 740 4*7 5 %

1418 907

30 523 790 4-3 %

1312 523

54 096 730 4

%

114 492 260

36 %

1 983 870

"/

*

/o

3 959 720 4 399 680

755 580

315 620

>

4 715 300

14 942 150 4-7 5 %

709 752

45-%

672 396

15 817 510 4-7 5 %

751 330

4-5%

711 790

711 790

5 031780 4 5 436 850 5

%

201 271

0/

% %

271 842

*

/o

244 658

201271 • 104 080 104 080 244 65F

507 405

°/

507 40.n

507 405

*

/o

15 185 220 4

2 441 600

se • föreg. kol.

672 396

2 337520 2 337 520 Summa

859 660

419 700

för 180 dagar. satser. Ihågkommas bör, att amorteringstiden för lånen inträder vid olika tidpunkter, allt

gå till 634180 kr. Utredningen är väl medveten om vikten av att : den nuvarande statsfinansiella situationen all möjlig sparsamhet iakttages. Emellertid anser utredningen, att sparsamhetssynpunkten icke får i ettfall som detta, när det gäller att verksamt bispringa en så stor grurp av medborgare, tillmätas en ensamt avgörande betydelse. Skall så ske. kan en verklig hjälp icke bringas genom räntesänkning. Med denna uppfattning har utredningen i valet mellan olika alternativ till räntesänkning stannat för alternativ I. Utredningen föreslår sålunda, att räntesatserna å lån, beviljade efter ingången av år 1920 och därefter, sättas så, att ränta utgår å jordbrukslån under hela lånetiden efter 3*6 % samt å bostadslån under den amorteringsfria tiden såsom hittills efter 4 % och under amorteringstiden efter 4-5 %. Utredningen vill tillika uttala, att giltigheten av de sålunda föreslagna räntesatserna icke bör till tiden begränsas. Om räntesatserna skulle givas giltighet allenast för viss tid t. ex. 5 år eller 10 år skulle detta, förutom en viss osäkerhet för låntagarna, även medföra en upprepad omräkning av amorteringsplanerna. Det av utredningen framlagda förslaget medför även det viss omläggning av amorteringsplanerna. Utredningen har emellertid främst av det skälet, att utredningen icke velat i större mån rubba amorteringsplanerna, i huvudsak icke föreslagit någon annan ändring i amorteringsskyldigheten än som följer av räntenedsättningarna. Emellertid har för åstadkommande av enhetlighet i lånevillkoren och för att undvika onödiga svårigheter i tillämpningen vissa jämkningar vidtagits, i det att annuiteten för 1920 och senare års lån satts till för jordbrukslån 4-75 % och för bostadslån 6*75 %. I detta hänseende få utredningsmännen vidare hänvisa till nedanstående sammanställning. Återbetalningsvillkor. Enligt föreslagna bestämmelser Antal Annuitet Eänta amorteo/ % ringsår

Enligt gällande bestämmelser Antal Ränta Annuitet amorte0/ /o ringsår /o Jordbrukalån. \ För åren 1920—1927

4-7 5

! För åren 1928—1931

4-6

t) 6'5

i

•••<

4-75

\

o-oo

27 S

*•

4-75

5* oo

l

Bostadslån. 47 5

7 25 | 25 4-6 6 6 " 21 j B 8 Räntesatsen 4 % och annuiteten 5'00 % hänföra sig till herr Anderssons reservation.

För åren 1920—1927

För åren 1928-1931 Anm.

För genomförande av nu ifrågavarande åtgärder torde medel böra anskaffas antingen genom anvisande för varje budgetår av ett mot den minskade ränteinkomsten svarande anslag eller genom att erforderliga medel tillföres egnahemslånefonden.

27 Fråga a n g å e n d e g e n e r e l l r ä n t e a v s k r i v n i n g . I de likalydande motionerna 1:170 av herr Andersson, Henrik in. il. och Motioner vid II: 306 av h e r r a r Nilsson i Hörby och Johansson i B r å n a l t vid 1931 års dag. riksdag föreslogs anvisande av 4 milj. kr. för beredande av ett å r s räntefrihet för sådana egnahemslåntagare, som erhållit lån efter u t g å n g e n av 1919 och som vore i behov av dylik befrielse. Till stöd för sitt y r k a n d e anförde motionärerna i huvudsak följande. I den nuvarande situationen erfordrades ett kraftigt stöd för att möjliggöra egnahemslåntagarnas bibehållande vid sina jordbruk. Måhända kunde man tänka sig ett års fullständig räntefrihet i avvaktande på den närmaste tidens utveckling och till dess andra åtgärder på längre sikt hunne vidtagas. Det vore troligt att i åtskilliga fall icke ens en dylik befrielse från ett års ränta skulle visa sig tillräcklig, men den skulle utgöra ett kraftigt handtag för det stora flertalet och kanske göra det möjligt för dem att komma över de värsta svårigheterna. Egnahemsutredningen, som till behandling upptagit det sålunda fram- Från Låneformedlarna komna förslaget, har från samtliga egnahemsnämnder samt från övriga ifJcomna yttranden. större låneförmedlare infordrat yttrande, huruvida en generell ränteavskrivning under ett år vore erforderlig eller i vilka fall dylik åtgärd borde tillgripas. F r å g a n har av samtliga låneförmedlare med undantag av egnahemsnämnderna i Malmöhus och Västmanlands län samt Kinna och Örby egnahemsförening ?/. p. a. besvarats nekande. De skäl, som anförts för detta ståndpunktstagande hava mestadels varit av principiell art. Det h a r framhållits, att en dylik ränteavskrivning visserligen skulle l ä m n a en tillfällig hjälp men icke v a r a av något bestående värde för egnahemslånt a g a r n a s ekonomi. Däremot skulle en avskrivning hava en skadlig inverk a n på många i vad det gällde att fullfölja betalningsskyldigheten i fortsättningen. Östergötlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd uttalar, att en dylik ränteavskrivning givetvis skulle komma även det ingalunda ringa antal l å n t a g a r e tillgodo, vilka hade ordnade ekonomiska förhållanden. F ö r dem återigen, som ledo under ekonomiskt betryck, skulle visserligen ränteavskrivningen medföra en viss lättnad men denna bleve likväl endast tillfällig och skulle sannolikt ej v a r a ägnad a t t n ä m n v ä r t förbättra deras ställning. Härtill konnne, a t t åtgärden syntes k u n n a bid r a g a till att försvaga l å n t a g a r n a s ambitionskänsla och att från dem framdeles komme att göras gällande anspråk på liknande förmåner. Det borde icke heller förbises, att en generell ränteavskrivning påtagligen skulle framkalla missnöje hos ett stort antal övriga jordbrukare, som befunne sig i samma svåra läge som egnahemslåntagarna. Kristianstads läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd påpekar, a t t en innehavare av jordbrukslägenhet med egnahemslån kunde anses jämnställd med a n d r a småbrukare. E n d a skillnaden vore att egnahemsägaren hade sin fastighetsskuld helt eller delvis placerad hos staten, varemot den andra hade den pla-

2fc

cerad hos någon bankinrättning. Hittills hade dock egnahemslånet såväl till sin storlek som sina lånevillkor varit förmånligare än andra lån. Egnahemsägarna borde ej placeras i någon särställning och staten borde ej favorisera någon grupp genom att helt efterskänka skuldräntan. Dylik avskrivning borde däremot tillgripas, då en egnahemslåntagare genom sjukdom, olyckor eller andra icke självförvållade orsaker vore i tillfälliga ekonomiska svårigheter, som hotade att ruinera honom. Liknande synpunkter, att avskrivning av räntan borde kunna äga rum i undantagsfall hava framhållits av egnahemsnämnderna inom Uppsala, Hallands, Älvsborgs läns norra och södra, Skaraborgs och Örebro läns hushållningssällskaps områden, vilka förordat, att lämpligt anslag borde ställas till förfogande för verkställande av ränteavskrivning efter noggrann prövning i varje särskilt fall. Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd avstyrker generell ränteavskrivning men yttrar, att en ränteavskrivning under ett år vore önskvärd beträffande vissa låntagare, särskilt för dem, vilka, erhållit sina egnahemslån under åren 1923—1925. Dessa låntagare hade blivit minst gynnade och hade otvivelaktigt att kämpa med de allra största ekonomiska svårigheterna. Genom avskrivning av ett års ränta skulle de få möjligheter att ordna annuitetsbetalningarna i rätt tid. Örebro läns husMllningssällskaps egnahemsnämnd har särskilt framhållit, att medel för ränteavskrivningar icke kunde tagas ur riskfonderna, enär dessa vore alltför små i förhållande till de utlämnade lånebeloppen. Av dem, som jakande besvarat frågan om lämpligheten av en generell ränteavskrivning, yttrar Malmöhus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, att å alla jordbrukslån borde en avskrivning ske i förhållande till den deflation, som ägt rum, sedan lånet togs. Västmanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har funnit, att en generell räntesänkningunder ett år, skulle innebära en avsevärd lättnad. Det torde icke vara lämpligt att begränsa en dylik förmån till endast vissa låntagare, då den individuella prövning, som i dylikt fall måste företagas, knappast kunde utföras så noggrant, att full rättvisa vunnes. Kinna och Örby egnahemsförening u. p. a. yttrar, att en generell ränteavskrivning under ett år utan tvivel vore önskvärd för föreningens låntagare, då de genom den långa strejken inom textilindustrien kommit efter med räntebetalningarna. Utredningsmännen hava vid övervägande av förevarande spörsmål funnit de skäl, som anförts mot genomförande av en generell ränteavskrivning, synnerligen vägande. Sant är visserligen, att en avskrivning av räntan för ett år skulle för många låntagare medföra ej obetydlig lättnad. Den fördel, som sålunda skulle vinnas, torde likväl mer än väl uppvägas av de nackdelar, som äro oundgängligen förknippade med en dylik avskrivning» Till en början torde här böra framhållas, att många låntagare befinna sig i sådan ekonomisk ställning, att de icke äro i behov av något understöd, men att även dessa skulle bliva delaktiga av denna eftergift. Såsom Öster-

29 götlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd med r ä t t a framhållit, torde det ej heller böra förbises, a t t en generell ränteavskrivning skulle framkalla missnöje hos ett stort antal övriga jordbrukare, som befunne sig i s a m m a svåra läge som en del egnahemslåntagare. Än vidare k a n det befaras, att en generell ränteavskrivning skulle hava en menlig inverkan på l å n t a g a r n a s känsla av ansvar för sina företag och därigenom komma att vålla rörelsen avsevärd skada. P å grund av vad sålunda anförts anse sig utredningsmännen icke kunna förorda, att en generell ränteavskrivning genomföres.

F r å g a o m de årliga a n n u i t e t e r n a s u p p d e l n i n g i flere betalningsterminer.

in-

I n ä r a samband med frågan om en s ä n k n i n g av räntesatserna för vissa egnahemslån står frågan om uppdelning av de årliga a n n u i t e t e r n a i två eller flera inbetalningsterminer. Utredningsmännen vilja till en början erinra, att denna fråga tidigare Behandling v a r i t föremål för övervägande. Sålunda beslöt Kungl. Maj:t enligt propo- %3f[åå9rasnr^ sition n r 186 till 1931 års riksdag att i n h ä m t a riksdagens y t t r a n d e rörande dag. förslag till ändrad tid för kronouppbörden m. m. Det för riksdagen framlagda förslaget innebar i huvudsak följande. Kronouppbörden skulle uppdelas å två terminer. Under förutsättning a t t vad skattskyldig å kronodebetsedel påfördes i statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, utjämningsskatt, landstingsskatt, vägskatt och tingshusmedel uppginge till sammanlagt minst 10 kr., skulle uppdelning ske av skatten, därvid hälften av nämnda utskyldsposters belopp skulle förfalla till betalning under vardera uppbördsterminen. Övriga utskyldstitlar skulle odelade föras till den första uppbördsterminen. D ä r delning ej vore medgiven, skulle utskylderna erläggas under första terminen. Såsom framgår av det anförda innebar förslaget icke, att de å kronodebetsedel förekommande annuiteterna å egnahemslån skulle uppdelas, utan skulle dessa alltjämt utgå på en gång vid den första uppbördsterminen. Under förslagets utarbetande hade emellertid fråga varit uppe om dylik uppdelning, och statens egnahemsstyrelse hade i utlåtande till Kungl. Maj:t i ämnet anfört. En delning av uppbörden å två terminer syntes visserligen komma att medföra något ökat bokföringsarbete för vissa låneförmedlare. Denna omständighet syntes emellertid vara av mindre betydelse i jämförelse med den fördel för låntagarna, som ett dylikt förändrat uppbördssätt torde medföra. Egnahemsstyrelsen finge sålunda för sin del tillstyrka det framförda förslaget till delning avuppbörden av egnahemslåneannuiteter å två terminer, därvid styrelsen emellertid ville framhålla betydelsen av, att andra uppbördsterminen förlades så tidigt

30 på året, att låneförmedlarna kunde medhinna dem åliggande leverans till statskontoret före mars månads utgång. J ä m v ä l statskontoret hade förklarat sig icke hava något att erinra mot en uppdelning av annuiteterna å egnahemslån under förutsättning dock, att uppbördsmyndigheterna redovisade inbetalningarna till vederbörande låneförmedlare i så god tid, att dessa kunde fullgöra sin författningsenliga skyldighet a t t före utgången av m a r s månad verkställa behörig inbetalning av statslånet. Emellertid avstyrktes den ifrågasatta uppdelningen av chefen för finansdepartementet, vilken i ämnet yttrade, bl. a. Vad beträffade frågan om delning av annuiteter å lån, måste det väl anses behjärtansvärt a t t underlätta dessa likvider. De hade emellertid helt annan k a r a k t ä r än vanliga skatter. Annuiteterna å egnahemslån vore i verkligheten köpeskillingslikvider och annuiteterna å avdikningslån torde få anses till sin art därmed jämförliga. De förra annuiteterna förekomma dessutom blott i ett m i n d r e antal av länen å kronodebetsedel. I de övriga torde dessa likvider erläggas medelst postanvisning, över postgiro eller på a n n a t sätt. Under sådana förhållanden och d å de delbara titlarnas a n t a l måste såvitt möjligt begränsas, hade departementschefen icke ansett sig böra biträda de framställda yrkandena om delning av omförmälda låneannuitetei\ Under ärendets behandling i riksdagen yrkades visserligen i en i a n d r a k a m m a r e n av herr Hällgren väckt motion n r 411, a t t riksdagen m å t t e besluta att bland de å kronodebetsedeln förekommande delbara utskyldstitlarna även skulle uppföras lån u r avdikningslånefonden och egnahemslån, men blev motionen, sedan bevillningsutskottet avstyrkt densamma (uti. n r 36), av riksdagen avslagen (R. skr. nr 233). F r å g a n om en uppdelning av annuiteterna å flera terminer hade sålunda för den gången förfallit. Emellertid har egnahemsutredningen, som ägnat uppmärksamhet åt förevarande spörsmål, från samtliga egnahemsn ä m n d e r och övrig större låneförmedlare inhämtat yttrande, huruvida låneförmedlarna ansåge, a t t annuiteternas uppdelning i två, eventuellt flera inbetalningsterminer skulle i gynnsam riktning inverka på deras erläggande och huruvida låneförmedlarna hade n å g r a önskemål rörande ändr i n g av gällande bestämmelser för genomförande av en dylik uppdelning. I n n a n utredningsmännen n ä r m a r e ingå p å behandling av förevarande spörsmål vilja utredningsmännen framhålla, att nio egnahemsnämnder inkassera annuiteterna genom att dessa uppföras å kronodebetsedlarna och indrivas i samband med kronouppbörden, medan övriga låneförmedlare själva handhava uppbörden. I sistnämnda fall inleverera låntagarna pä skiftande sätt annuiteterna till låneförmedlarna, antingen i kontanta penningar eller i postanvisning eller över postgiro eller genom att utlösa dem tillsända postförskottsförsändelser, innehållande kvitto å inbetalningarna.

31 I de till utredningen inkomna svaren hava olika meningar gjort sig gäl- ™ e9nalande. Medan det övervägande antalet egnahemsnämnder a v s t y r k t eller ningen tw l ställt sig tvekande till den ifrågasatta uppdelningen hava de flesta av de komna yttövriga låneförmedlarna tillstyrkt ett genomförande av annuiteternas uppdelning. Bland dem, som tillstyrkt en uppdelning, uttalar Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd, att en uppdelning av uppbörden i t v å terminer syntes nämnden v a r a för l å n t a g a r n a fördelaktig. Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd framhåller, a t t annuiteternas uppdelning i två inbetalningsterminer säkerligen skulle verka i gynnsam riktning. Det kunde då tänkas, a t t den första uppbörden skedde i m a r s och den a n d r a i oktober. E n sådan anordning förutsatte emellertid ä n d r a d e bestämmelser för inlevereringen av uppbördsmedel till statskontoret. Södermanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, som utt a l a t sig för en uppdelning av annuiteterna i två terminer, y t t r a r emellertid, att en uppdelning på flera än två terminer icke vore önskvärd på g r u n d av det ökade arbetet med indrivningen. Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a. meddelar, att då det under de senaste åren y p p a t sig svårigheter för åtskilliga låntagare, i all synnerhet för dem, som innehade de större egnahemslånen, att fullgöra räntelikviden i en post, hade föreningen, i den mån så varit möjligt, medgivit, att räntelikviderna fått erläggas i smärre poster. Emellertid syntes l å n t a g a r n a i allt större utsträckning vilja fullgöra sina betalningar pä detta sätt, vilket tydde på a t t det förelåge behov av ändring i nu gällande lånebestämmelser med avseende å tiden för annuiteternas erläggande. Det skulle också säkerligen underlätta inbetalningarna, om dessa uppdelades på flera terminer. Då emellertid föreningens ekonomiska resurser icke medgåve ett förskotterande av ett års räntelikvid till statskontoret och m a n icke kunde påräkna, att l å n t a g a r n a under n u rådande jordbrukskris skulle kunna erlägga två års annuiteter under ett år, vilket vore nödvändigt vid övergången från en till flera betalningsterminer, torde statens medgivande behövas för att å de redan utlämnade lånen annuiteterna skulle få erläggas två år i efterskott. Föreningen förordade, att för alla jordbrukslån, som utlämnats från och med å r 1919, lånt a g a r n a måtte beredas möjligheter att få inbetala sina r ä n t o r och amorter i n g a r i fyra terminer, nämligen den 1 mars, den 1 juni, den 1 september och den 1 december. Kinna och Örby egnahemsförening u. p. a. upplyser, att föreningen uppdelade annuiteterna i fyra delar, som betalades i slutet av månaderna mars, juni, september och december, samt uttalar, att detta visat sig v a r a till en avgjord förmån för låntagarna, varöver dessa enstämmigt uttalat sin belåtenhet. Å andra sidan framhåller Jönköpings läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, att något direkt behov av annuiteternas uppdelning i terminer icke syntes föreligga. Kalmar läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd uttalar, att det icke vore lämpligt, att för alla låntagare uppdela

S2

annuiteterna i flera inbetalningsterminer. Nämnden hade likväl sedan länge låtit de svagare låntagarna dela upp inbetalningarna. Kristianstads läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd framhåller, att uppdelning av annuiteterna i många fall visat sig vara nödvändig. Som emellertid flertalet visat sig vara i stånd att betala hela annuiteten på en gång, torde det vara lämpligt att meddela de övriga anstånd i varje särskilt fall. Även om t. ex. fast tvåterminssystem tillämpades, skulle avbetalningssystemet dock icke kunna undvikas. Hallands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd yttrar, att någon uppdelning icke vore erforderlig, då nämnden alltid beaktade befogade önskningar om jämkning uti betalningstiden. Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd anser, att något visserligen skulle vara vunnet genom införande av kvartalsuppbörd men att det föga skulle göra för resultatet. Givet vore, att kvartalsuppbörd icke skulle kunna medföra indrivning av vid kvartalets slut utestående restantier, varför uppbörderna sannolikt snart nog skulle anses som föga allvarligt menade samt föranleda mera arbete och kostnader, än som motiverades av den reella vinsten. Metoden torde vara mest lämpad i smärre slutna egnahemsföreningar. I de större förvaltningarna skulle ett system med kvartalsuppbörd medföra så stora kostnader, att det sannolikt bleve nödvändigt att erhålla ökat förvaltningsbidrag. Älvsborgs läns södra hushållningssällskapets egnahemsnämnd framhåller, att en uppdelning av annuiteterna vore för de flesta låntagarna onödig och därför olämplig. De verkligt behövande låntagarna erhölle gärna anstånd och finge betala efter sin bekvämlighet i huru många repriser som helst. Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd uttalar, att en uppdelning å flera ränteterminer skulle förrycka möjligheten att kontrollera inbetalningarna och torde knappast vara till nytta eller ens erforderlig, då det ojämförligt största antalet låntagare i god tid erlade förfallna belopp. Kopparbergs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd framhåller, att en uppdelning av inbetalningsterminerna i vissa fall skulle underlätta inbetalningarna. Dock ansåge nämnden, med hänsyn till det ökade arbete och som följd därav ökade omkostnader detta skulle förorsaka, det knappast lämpligt att generellt införa dylik terminsindelning. Genom sitt nuvarande uppbördssätt — inbetalning över postgiro — stode nämnden i intim kontakt med låntagarna och kunde sålunda från fall till fall pröva, när inbetalning i mindre poster kunde anses nödig. Utrednings- A v den lämnade redogörelsen framgår, att de flesta egnahemsnämnder **' icke för närvarande anse sig böra påkalla någon ändring av nu gällande bestämmelser rörande uppbörden. Utredningsmännen anse sig emellertid böra framhålla, att frågan om sättet för annuiteternas inbetalning ä r av mycket stor vikt, när det gäller att söka utvägar för att underlätta låntagarnas möjligheter att reda sig. Klart är, att ju smidigare uppbördssystemet verkar, ju större möjligheter det ger att taga hänsyn till den

enskilde låntagarens förmåga att å olika tider betala, dess bättre måste resultatet bliva. Ur dessa synpunkter anse sig utredningsmännen böra förorda, att på grund av frågans stora vikt för låntagarna annuiteterna böra i de fall, då inbetalningen sker i samband med kronouppbörden, uppdelas på två terminer. Genom en sådan åtgärd skulle man ernå, att dessa låntagare i nu ifrågavarande hänseende komme i en ställning, som kunde jämföras med låntagarnas ställning i de fall, där låneförmedlaren själv handhar uppbörden.

Fråga om inrättande av tilläggslån för om-, till- eller nybyggnad av vissa byggnader m. m. Stadganden rörande tilläggslån finnas införda i kungörelsen den 8 juni 1928, nr 218, med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamhet. I 1 § 3 stycket stadgas, att egnahemslån må utlämnas jämväl för utvidgning och förbättring av jordbrukslägenhet, som sökanden redan innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk, så ock för bostadslägenhets omläggning till jordbrukslägenhet (tilläggslån). I fråga om förutsättningarna för beviljande av tilläggslån stadgas i 15 §, att tilläggslån må beviljas under förutsättning, bl. a., att låntagaren innehar ett jordbruk eller annan mindre lägenhet av den art, att han huvudsakligen på grund av jordbrukets eller lägenhetens ringa areal icke av jordbruk kan erhålla erforderlig utkomst, att han vinnlagt sig om nöjaktig skötsel av sitt äldre jordbruk samt att han åsyftar att, genom förvärv och tillgodogörande av lämplig jord, avsedd att tilläggas lägenheten (tillskottsjord), i väsentlig grad utvidga och förbättra lägenheten till större bärkraft i jordbrukshänseende. Sedan inom utredningen fråga uppkommit rörande inrättande av tillläggslån för om-, till- eller nybyggnad å sådana jordbruksegnahem, där byggnaderna vid egnahemslånets beviljande varit i brukbart skick men sedermera blivit i behov av grundlig förbättring eller ombyggnad eller på grund av jordbrukets utveckling måst tillbyggas, har utredningen från egnahemsnämnderna och övriga större låneförmedlare inhämtat yttrande, huruvida behov av dylika lån förelåge inom resp. låneförmedlares verksamhetsområde. I det ojämförligt största antalet fall hava låneförmedlarna starkt vitsordat behovet av dylika tilläggslån samt förordat deras införande. Av egnahemsnämnderna hava endast två, nämligen Kalmar läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd och Malmöhus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd ansett behov av dylika lån icke föreligga, me3 — 51246 7.

Till agnahemsutred ningen in komna ytt randen.

dan en annan nämnd, Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, som emellertid ansett behov av hjälp förefinnas, föreslagit ett annat sätt att lösa spörsmålet. I det övervägande antalet inkomna svar har tillika framhållits, att premielån borde få utlämnas i samband med tillläggslånen. Bland de uttalanden, som gjorts i frågan, märkes särskilt vad Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd anfört. Inom nämndens verksamhetsområde hade vid flerfaldiga tillfällen framträtt ett starkt behov av lånebeloppens utökande för om- och tillbyggnader. Exempelvis hade den för närvarande tillmätta tiden av fem år för färdigställande av byggnationer vid jordbrukslägenheter visat sig vara allt för knappt tillmätt, helst där lägenheterna vid lånens beviljande graverats av penninginteckningar i stamfastigheten, vilka skolat relaxeras före lånemedlens lyftande, ett förfarande som kunnat taga år i anspråk. Ett annat förekommande fall, där behovet av tilläggslån styrktes, vore då ett litet torp tillagts större jordareal än den, för vilken de uppförda husen vore avsedda. Under de första åren kunde låntagaren hjälpa sig fram med de trängre utrymmena, men i samma mån som inventarierna och skördarna ökade, framträdde behovet av tillbyggnader. Slutligen kunde hänvisas till fall, då någon byggnad ännu icke tjänat helt ut och först efter de fem årens förlopp behövde ersättas. Östergötlands läns husMllningssällskaps egnahemsnämnd har funnit ifrågavarande uppslag i hög grad beaktansvärt. Ej sällan förhölle det sig så, att lägenhetens hus vid egnahemslånets beviljande vore något dåliga men dock av sådan beskaffenhet, att de för en del år framåt kunde fylla sitt ändamål. Låntagarna hade i dylika fall ej velat ikläda sig den ökade skuldsättning, som uppförandet av nya hus eller en väsentlig ombyggnad av husen skolat åsamka dem, utan hade därför nöjt sig med att vidtaga mindre reparationer samt att i fortsättningen nödtorftigt underhålla husen. Flerstädes hade nu i dylika fall husen kommit i ett allt mindre användbart skick, och behov av mera genomgående reparationer eller omeller nybyggnad gåve sig tillkänna. Det hade också inträffat, att lägenhetens hus, som voro tillräckliga för dess behov vid lånets beviljande, sedermera till följd av jordbrukets utveckling visat sig otillräckliga och behövde tillbyggas. Jönköpings läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har särskilt med hänsyn därtill att en avsevärd del av de hittills beviljade jordbrukslånen avsåge förut bebyggda frilösta torp och arrendegårdar, å vilka särskilt ekonomibyggnaderna ofta varit av otillräcklig eller mindre god beskaffenhet och där under de gångna årens lopp behovet av till- och nybyggnader vuxit, velat tillstyrka införande av nu ifrågavarande tillläggslån. Kronobergs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd framhåller, att även där varken tillköp av jord eller nybyggnad avsetts, hade det stundom visat sig önskvärt att kunna höja ett förut beviljat egnahemslån eller att bevilja nytt lån till högre belopp t. ex. för att underlätta övertagandet av föräldrahem, vara vilade ett till stor del amorterat lån. Kri-

35 stianstads läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd anser, a t t det skulle v a r a synnerligen b r a om tilläggslån kunde utlämnas uteslutande för byggnadsändamål. I så fall kunde de ifrågasatta stödlånen i huvudsak användas blott i gäldreglerande syfte. Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd påpekar, att frågan visserligen torde k u n n a ordnas på den vägen, att det g a m l a lånet inbetalades och nytt lån beviljades, men en sådan form torde dock k u n n a anses såsom ett kringgående av gällande författning, varför det syntes vara lämpligast att, därest statsmakterna funne a t t hjälp vid sådana fall borde beredas, detta fastställdes i författning. Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd ifrågasätter, a t t en fond skulle bildas, varifrån dylika lån kunde utlämnas först och främst till egnahemslåntagare men möjligen även till a n d r a mindre jordbrukare. Örebro läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd anser, att sådana lån i regel endast borde beviljas efter den amorteringsfria tidens utgång. Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd framhåller den stora betydelse, som dylika tilläggslån skulle k u n n a få i såd a n a fall, d ä r egnahemslån beviljats på bebyggda jordbruksfastigheter, som inköpts från trävarubolag. Norrbottens läns hushållningssällskapé egnahemsnämnd y t t r a r , att de allmänna egnahemslånebestämmelserna borde ändras därhän, att även en äldre egnahemslåntagare skulle, då särskilda omständigheter därtill motiverade och oavsett att h a n ej genom tillköp av mera jord utvidgade lägenhetens totala areal, k u n n a komma i åtnjutande av n y t t egnahemslån mot inlösen av det gamla lånet. Härigenom vore samma sak vunnen, som om de ifrågasatta tilläggslånen inrättades. P r a k t i s k a skäl talade för a t t i dylika fall nya lån beviljades, H ä r t i l l komme, att även a n d r a omständigheter än byggnadernas iståndsättande borde kunna ej så sällan berättiga en äldre låntagare att erhålla n y t t egnahemslån. Malmöhus läns egnahems förening u. p. a. anser, att tilläggslån för omoch tillbyggnader säkerligen i m å n g a fall skulle bliva till nytta. Det vore icke ovanligt, att då en lägenhet bebyggdes, låntagaren måste med hänsyn till tillgängliga medels knapphet inskränka byggnaderna. Denna inskränkning drabbade oftast uthusbyggnaderna, särskilt svinstallet. Om en dylik låntagare lämnades möjlighet a t t genom tilläggslån utöka sina uthusbyggnader, skulle detta bereda honom en avsevärd ekonomisk fördel. Inom föreningens verksamhetsområde funnes åtskilliga äldre låntagare, för vilka tilläggslån i a n t y t t syfte skulle bliva till stort gagn. Egna hems låneförmedling sförening u. p. a. i Motala y t t r a r , att tilläggslån a v ifrågavarande slag vore behövliga i undantagsfall, men dessa l å n t a g a r e torde k u n n a hjälpas med premielån, om premielånen finge omfatta även s å d a n a fall. I detta sammanhang anse sig utredningsmännen böra behandla n å g r a framställningar, som gjorts av vissa låneförmedlare och som äga ett omedelbart samband med förevarande spörsmål. Sålunda h a r Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd

inkomna ™ngt?'

fr

uti skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 augusti 1931, vilken remitterats till statens egnahemsstyrelse, hemställt, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande sådan ändring av gällande bestämmelser om egnahemslån, att tilläggslån må kunna beviljas utan att fråga är om ökning av egnahemslägenhetens område. Till stöd för framställningen anför egnahemsnämnden i huvudsak följande. Enligt egnahemsnämndens erfarenhet förekomme ej sällan fall, då det skulle vara synnerligen önskvärt, att nämnden ägde befogenhet att lämna tilläggslån. ehuru ingen tillskoltsjord förekomme. Den »större bärkraft i jordbrukshänseende», som man ville vinna genom alt utöka egnahemslägenhetens areal, kunde ej sällan ernås på andra vägar. Stundom lämnade lägenheten i befintligt skick rikliga tillfällen till nyodling. Det syntes då vara att föredraga att dessa möjligheter utnyttjades, framför att ett måhända onödigt inköp av tillskottsjord ägde rum. Stundom kunde en intensivare jordbruksdrift medföra behov av ny- eller ombyggnad och lägenheten på så sätt förbättras vida mera än genom en utökning av lägenhetens område. Det syntes överhuvud vara opåkallat att giva starkare uppmuntran och kraftigare stöd åt anskaffandet av tillskottsjord än åt andra lika verksamma metoder att förbättra en jordbrukslägenhet. Att nu gällande bestämmelser om tilläggslån kunde vara ägnade att föranleda egnahemslåntagare, som ansåge sig behöva ytterligare lån, att köpa tillskottsjord. även då dylikt köp strängt taget vore överflödigt, syntes vara en anmärkning mot de nuvarande bestämmelserna, som ej heller saknade fog. Det svåraste avgörandet vid bevil jandet av egnahemslån vore i regel bestämmandet av lånesummans storlek. A ena sidan krävde egnahemslånerörelsens ändamål, att lån beviljades till så stort belopp, att låntagaren kunde, om inga olyckliga tillfälligheter tillstötte, »reda sig;;, utan att behöva i större utsträckning anlita andra lånekällor. A andra sidan måste egnahemsnämnden noga akta på att långivarerisken, som i och för sig i regel ej vore ringa, i det enskilda fallet icke bleve överhövan stor. Att väga dessa båda synpunkter mot varandra och träffa det lämpliga avgörandet vore ingen lätl uppgift, särskilt i de fall, då den lånesökande äskade ett så kraftigt ekonomiskt stöd som möjligt. Vid den tidpunkt, då med nu gällande bestämmelser egnahemslånets belopp måste definitivt fastställas, vore många faktorer osäkra och svåra att bedöma både för lånesökanden och egnahemsnämnden. Ej sällan komme sökanden själv först senare underfund med att han, för att kunna försätta lägen heten i produktivt skick, hade behov av mera kapital än han tidigare tänkt sig. Egnahemsnämndens prövning av det värde lägenheten borde anses äga i sökandens hand vore vid sagda tidpunkt stundom så vanskligt, att nämnden gärna frestades att beräkna lånet väl knappt. Även om sökanden företedde de bästa vitsord från tidigare anställningar, vore det ju alltid ovisst, huru han komrne ati sköta sig såsom självständig företagare på det ifrågavarande egnahemmet. Visade han sig duglig, så behövde han ofta mera kapital för att dugligheten skulle komma till sin rätt. Långivarens risk bleve likväl då mindre, än om det gällde alt låna ut ett mindre belopp till den mindre duglige. Den på det förtidiga stadiet skedda prövningen av egnahemslånebeloppets storlek skulle sålunda ofta behöva justeras för vinnande av åsyftat gagn av lånetransaktionen. Vid de efterbesiklningar å egnahemslägenheter, som egnahemsnämnden genom sina ledamöter och tjästemän förrättade, hade stundom påträffats fall, då låntagaren p å det berömdvärdaste sätt vårdat och förbättrat lägenheten, men antingen på gruind av brist på medel icke varit i stånd att utnyttja lägenhetens resurser eller vid sina bemödanden härutinnan nödgats upptaga kortfristiga lån, som hotade att rubba

37 hans ekonomi. I dylika tall skulle ett jämförelsevis ganska obetydligt i rätt tid lämnat tilläggslån ej sällan kunna åt låntagaren rädda resultaten av hans mödor. Vidare h a r Blekinge läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd i en den 4 april 1931 till statens egnahemsstyrelse inkommen skrivelse hemställt, a t t egnahemsstyrelsen måtte söka åstadkomma sådan författningsändring, a t t tilläggslån kunde beviljas även till ny- eller ombyggnad av bostadshus å äldre jordbruksegnahem. U r motiven till framställningen må anföras följande. Under år 1931 hade hittills till nämnden inkommit 4 st. ansökningar om tillläggslån till ny- eller ombyggnad av bostadshuset å äldre jordbruksegnahem oca flera sådana ansökningar kunde förväntas. Egnahemslån hade beviljats resp. lägenheter år 1914, 1918, 1921 och 1922. Vid tiden för lånens beviljande hade resp. bostadshus ansetts vara i så pass försvarligt skick, att det icke varit lämpligt att redan då verkställa en dyrbar ny- eller ombyggnad. Nu vore emellertid denna fråga aktuell för lägenheterna i fråga. Själva förmådde resp. lägenhetsägare icke utföra dessa dyrbara arbeten och hade mycket små utsikter att få låna pengar annat än genom egnahemsnämnden. — Nämnden hade dock ingen författningsenlig befogenhet att bevilja tilläggslån under förhandenvarande omständigheter, hur behjärtansvärt det än kunde synas vara och trots frånvaron av ekonomisk risk i många fall, då ju särskilt äldre lägenheter vore lågt belånade i förhållande till sitt nuvarande värde och ett nybyggt bostadshus dessutom höjde lägenhetens värde. I skrivelse till statens egnahemsstyrelse den 13 maj 1931 h a r sistberörda egnahemsnämnd vidare meddelat, a t t nämnden helt anslöte sig till från a n n a t håll framförd tanke, a t t tilläggslån m å t t e få beviljas jämväl för ekonomibyggnader, då dessa på grund av nyodling eller a n d r a omständigheter vore i behov av att utvidgas eller ombyggas. Slutligen h a r Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd i skrivelse till statens egnahemsstyrelse den 7 augusti 1931 hemställt, att styrelsen ville medverka till en ändring i bestämmelserna rörande egnahems- och premielånerörelsen, så att tilläggslån kunde få tilldelas innehavare av egnahemslån för ny- och ombyggnadsarbeten på deras lägenheter och att premielån samtidigt därmed kunde få lämnas samt a t t till skötsamma och dugliga innehavare av egnahemslån enbart premielån kunde få lämnas till förbättring av deras lägenheter. Till stöd för sin anhållan anför egnahemsnämnden huvudsakligen följande. Till egnahemsnämnden inkomme från innehavare av egnahemslån ofta framställningar om tilläggslån och premielån. Orsakerna härtill vore vanligen, att lägenheterna behövde förbättras genom uppförande av nya byggnader, reparaI tion och ombyggnad av de gamla husen, utförande av grundförbättringsarbeten m. m. Då egnahemsnämnden ej ägde rätt att enligt nu gällande bestämmelsei för egnahems- och premielåneverksamheten lämna dem sådan hjälp, äventyrades mången gång lägenheternas förfall säkerheten för egnahemslånen. En ändring av bestämmelserna för beviljandet av tilläggslån och premielån i sådant avseende, att tilläggslån och i samband därmed premielån kunde få beviljas inne; havare av egnahemslån för utförande av erforderliga förbättringsarbeten på de-

38 ras lägenheter, syntes nämnden därför av behovet påkallad. Då å många egnahemslägenheter så höga lån redan beviljats, att tilläggslån ej kunde lämnas utan att säkerheten härför äventyrades, (ja, i en del fall funnes ej säkerhet för hela det nuvarande lånet på grund av fastighetsvärdenas fall) kunde ägarna till desssa lägenheter ej bliva hjälpta genom ovan förordade tilläggslån, vadan enda möjligheten att hjälpa dem skulle vara om endast premielån finge lämnas. Härigenom skulle mången låntagare kunna behålla sin lägenhet och förluster å egnahemslånen genom tvångsförsäljningar kunde undvikas. Hade ägaren till en lägenhet varit en skötsam och duktig person, måste det anses mycket hårt att låta denne lämna sitt hem och en ny person taga det i besittning på mången gång fördelaktigare villkor, än vad som gällde för den gamle ägaren. Troligt vore, att den gamle ägaren lättare än någon annan skulle kunnat hålla sig kvar på lägenheten och fullgöra sina skyldigheter, om han kommit i åtnjutande av ett premielån som hjälp till utförande av erforderliga förbättringsarbeten på densamma. En ändring av bestämmelserna för utlämnande av premielån såtillvida, att nämnden skulle äga rätt tilldela skötsamma och dugliga innehavare av jordbrukslån premielån för att därmed förhjälpa dem till att utföra erforderliga förbättringsarbeten på dera» lägenheter utan att samtidigt tilläggslån beviljades, syntes jämväl vara synnerligen önskvärd. utrednings-

Av de inkoinna framställningarna och y t t r a n d e n a framgår, att det hos låneförinedlarna är ett allmänt önskemål, a t t tilläggslån må kunna beviljas j ä m v ä l för om-, till- eller nybyggnad å sådana jordbruksegnahem, d ä r byggnaderna vid egnahemslånets beviljande varit i b r u k b a r t skick men sedermera blivit olämpliga eller otillräckliga för sitt ändamål eller där de på grund av jordbrukets utveckling icke längre förslå. Det starkaste skälet för en dylik anordning synes utredningsmännen vara, att man icke bör tvinga l å n t a g a r n a att vid startandet av sina jordbruk t a g a på sig större skuldbörda än nödvändigt är. I de helt visst talrika fall, då lägenheterna vid inköpet äro bebyggda med visserligen äldre men dock användbara hus, t. ex. vid arrendefrilösen av bolagshemman eller då lägenheten tidigare brukats såsom torp, synes det icke överensstämma med en klok hushållning att genast utdöma de gamla b y g g n a d e r n a och uppföra nya. Under de första åren behöver den nye företagaren a n v ä n d a sin arbetskraft och sina ekonomiska resurser till att sätta, sitt jordbruk i stånd och a t t utveckla detta till a t t bliva så bärkraftigt som möjligt. H a n bör därför icke i större g r a d än som är s t r ä n g t nödvändigt v a r a upptagen med byggnadsarbeten och bör ej heller ikläda sig större skuld än oundgängligt är. Sedermera när jordbruket kommit i gott stånd och låntagarens ekonomiska ställning blivit bättre, k a n han tänka på att om- eller tillbygga de d å bristfälliga eller otillräckliga byggnaderna eller uppföra nya. F ö r ett s å d a n t förfaringssätt, som måste betecknas såsom ekonomiskt klokt, ä r det med nuvarande bestämmelser förenat med vissa svårigheter a t t erhålla statens stöd i form av egnahemslån. Enligt stadgandet i § 7 sista stycket av kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten må i det lånekontrakt, som rörande egnahemslånet skall u p p r ä t t a s mellan låneförmedlare och

låntagare, tiden för i kontraktet bestämda byggnaders fullbordande icke bestämmas senare än till den tidpunkt, då amorteringskyldigheten inträder. Den låntagare, som önskar att med stöd av egnahemslån uppföra byggnader, måste sålunda inom fem år från lånets beviljande hava utfört detta arbete. Utredningsmännen hålla före, att sådana ändringar böra vidtagas i gällande bestämmelser, att möjlighet beredes en låntagare med jordbrukslån att i särskild ordning å senare tidpunkt, än då egnahemslånet för lägenhetens förvärvande beviljas, erhålla hjälp för att utföra byggnadsarbeten å lägenheten. För sådant ändamål synes den bästa utvägen vara, att möjlighet lämnas att i dylika fall bevilja tilläggslån. Dessa tilläggslån synas emellertid icke böra begränsas att omfatta allenast sådana fall, där uppförande av helt nya byggnader är i fråga, utan tilläggslån böra kunna beviljas jämväl för erforderliga om- eller tillbyggnader. För vinnande av detta syfte är en ändring av stadgandena i §§ 1 och 15 nyssberörda kungörelse nödvändig, varjämte i § 15 torde efter de i 1) a) angivna förutsättningarna för tilläggslåns beviljande böra såsom 1) b) införas ett nytt stycke. — I detta sammanhang vilja utredningsmännen tilllika framhålla, att det synes önskligt att möjlighet beredes låneförmedlarna att samtidigt med tilläggslånet bevilja premielån till det ifrågasatta byggnadsföretagets utförande. För sådant ändamål torde en mindre jämkning av § 17 i kungörelsen den 8 juni 1928, nr 218, vara erforderlig, avseende premielån för större om- eller tillbyggnad av bostadshus.

Fråga angående vissa ändringar i gällande bestämmelser för den statsunderstödda premielåneverksamheten. Jämlikt § 17 i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten må premielån icke tilldelas annan egnahemslåntagare än den, som åsyftar att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet nytt jordbruk eller genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra eller utvidga sin lägenhet. I § 18 av samma kungörelse stadgas, att vid utlämnande av premielån företräde bör givas den, som därmed avser att utföra sådana företag som nyodling, uppförande av ekonomihus, gödselstad och dylikt. Ehuru ordalagen i kungörelsen möjligen kunde giva rum för en annan tolkning, är det numera att anse såsom vedertaget, att premielån icke må utlämnas enbart för uppförande av gödselstad. Ett dylikt företag har nämligen icke ansetts såsom ett mera väsentligt byggnadsarbete men har däremot ansetts vara av den betydelse, att i konkurrens bland flera lånesökande företräde bör givas åt den, i vars tillämnade byggnadsarbete jämväl ingår uppförande av gödselstad.

40 FramställP å skilda håll h a v a emellertid önskemål yppats, att möjlighet måtte be117läns hut r e d a s låneförmedlarna att utlämna premielån enbart för uppförande av håiiningsKäii- gödselstad. I skrivelse den 24 september 1931 till statens egnahemsstyS län s hem,7l7mnd. r e l s e n a r örebro ' hushållningssällskaps egnahemsnämnd under åberopande av, a t t det särskilt under nuvarande tryckta tider vore av stor betydelse för l å n t a g a r n a , om egnahemsnämnderna medgåves större frihet vid beviljande av premielån, hemställt, a t t egnahemsstyrelsen måtte vidtaga erforderliga åtgärder för sådan ä n d r i n g av nu gällande bestämmelser, att premielån måtte kunna beviljas för uppförande av cementer a d gödselstad, u t a n att ekonomihuset samtidigt ny- eller onibygges. nsredmngs- Utredningsmännen finna den sålunda gjorda framställningen beaktans,ew ' värd. Enligt vad utredningsmännen hava sig bekant, torde förevarande fråga hava varit föremål för övervägande redan år 1923 i samband med tillkomsten av då utfärdade bestämmelser rörande premielån, vilka nu m e r a återfinnas i ovanberörda kungörelse den 8 j u n i 1928, n r 218. E n bidragande orsak till a t t då icke medgavs, att premielån finge beviljas enbart för gödselvårdsansläggning, torde hava varit, att m a n r ä k n a t med a t t egnahemslåntagarna för angivna ändamål kunde erhålla premielån i samband med småbrukspremieringen ävensom lån ur gödselvårdslånefonden. Erfarenheten har emellertid visat, att dessa möjligheter att erhålla stöd för ifrågavarande förbättringsarbeten av olika anledningar endast i r i n g a omfattning kommit till användning. F r å g a n om en ändamålsenligt ordnad gödselvård måste anses vara av den allra största vikt för egnahemslåntagarna. Dessa låntagare, som i regel äro mindre bemedlade, äro i hög grad beroende av den skörd de kunna erhålla å sina lägenheter, och det är en känd sak, att de oftast hava stora svårigheter a t t anskaffa behövliga mängder gödsel til] sin jord. Genom en god gödselvård ökas skördarna och i samma mån inkomsterna. Där konstgödsel k a n anskaffas, medför denna bättre avkastning, när den användes tillsammans med näringsrik ladugårdsgödsel, och vad som inköpes går ej genast förlorat utan ökar egendomens bärighet på ett helt a n n a t sätt än där god gödselvård saknas. Utredningsmännen anse följaktligen, a t t egnahemsägarna icke blott böra så stödjas, att de kunna vidtaga åtgärder för en god gödselvård utan de böra uppmanas att genomföra denna för jordbrukets lönsamhet så viktiga åtgärd. P å grund h ä r a v vilja utredningsmännen förorda, att sådan ändring i gällande bestämmelser rörande premielån vidtages, att premielån må kunna utgå för utförande av gödselvårdsanläggning u t a n samband med a n n a t byggnads arbete eller nyodlingsarbete. Beträffande premielån i samband med tilläggslån för om- eller tillbyggnad av bostadshus å jordbrukslägenhet hava utredningsmännen redan u t t a l a t sig för önskvärdheten av stadgande i denna riktning.

41 F r å g a o m å t g ä r d e r för hjälp i d e t a k t u e l l a krisläget. Utredningsmännen övergå härefter till a t t behandla olika tänkbara utv ä g a r att bringa de mest betungade l å n t a g a r n a hjälp i det aktuella krisläget. Till en början må erinras, att förslag på olika håll väckts om bevilFörslag jande av anslag för verkställande av vissa avskrivningar å låntagarnas °mnjng8akrriv" skulder till låneförmedlarna. Sålunda föreslogs i motionen 11:5 vid 1931 års riksdag av h e r r a r Ma Motioner vid lander och Lindberg, att riksdagen måtte anvisa ett anslag av 1 miljon kr. 1931£™ rtk8' att ställas till hushållningssällskapens förfogande för beredande av lindring åt egnahemsägare i enlighet med de föreskrifter och bestämmelser, som av vederbörande utskott befunnes erforderliga. Till stöd för det i motionen framställda yrkandet anförde motionärerna — efter att hava e r i n r a t om de nuvarande svårigheterna för egnahemslåntagarna, främst i de nordliga länen — i huvudsak följande. Vid övervägande av olika utvägar för åstadkommande av det bistånd, som oundgängligen erfordrades till förhindrande av en eljest befarad förödelse av katastrofal verkan bland egnahemsägarna, hade motionärerna ej kunnat finna någon annan lösning av frågan, än att vederbörande egnahemsnämnder bereddes möjlighet att efter sorgfällig prövning i varje särskilt förekommande fall kunna medgiva den nedskrivning av beviljade egnahemslån, som med hänsyn till numera inträdda och utan vederbörande låntagares eget förvållande uppkomna förändringar i fråga om värden och säkerheter befunnes nödiga för återställande av den ursprungliga relationen mellan dessa säkerheter och beviljade lån. I motionen II: 225 av herr Andersson i Prästbol m. fl. föreslogs anvisande av ett belopp av 2 miljoner kr. för avskrivning helt eller delvis av före den 1 juli 1932 förfallna annuiteter å egnahemslån för fall, där vederbörande låntagare efter särskild prövning befunnes på grund av rådande depression uppenbarligen sakna förmåga a t t i detta avseende fullgöra sina skyldigheter. I motiveringen till sina yrkanden anförde motionärerna, bl. a.: Den hjälp, som behövdes och borde ifrågakomma, kunde antingen få formen av en allmän räntesänkning å egnahemslån eller också på så sätt att riksdagen ställde ett visst belopp till Kungl. Maj:ts förfogande att användas för avskrivning av räntor och amortering efter särskild prövning för de egnahemslåntagare, som uppenbarligen saknade förmåga att i detta hänseende fullgöra sina skyldigheter. Det först angivna alternativet stötte på en del tekniska svårigheter och gåve dessutom åtgärden en mera generell karaktär, vilket inte kunde vara berättigat. Åtgärden skulle följaktligen förlora karaktären av en hjälp under en svårartad kris och därjämte i många fall inte fylla sitt ändamål att bevara det egna hemmet åt dem, som råkat i svårigheter, därför att hjälpen genom en räntesänkning i många fall skulle bliva allt för otillräcklig.

42 Det andra alternativet däremot möjliggjorde i större utsträckning en lämpligare fördelning av hjälpen efter de verkliga behoven, även om detta tillvägagångssätt hade sina olägenheter. Man kunde emellertid förutsätta att de olika organen inom egnahemsrörelsen, som i första hand borde ha att undersöka behovet av denna hjälp — egnahemsstyrelsen, egnahemsnämnderna och egnahemsombuden — varav de två senare ägde en mycket god kännedom om de olika egnahemslåntagarnas ekonomiska ställning, deras skötsamhet m. m. skulle på ett omsorgsfullt och lojalt sätt handhava denna angelägenhet, så att hjälpen komme de verkligt behövande tillgodo. I fråga om dessa motioners behandling i riksdagen vilja utredningsmännen allenast erinra därom, att egnahemsstyrelsen i sitt till jordbruksutskottet avgivna yttrande ifrågasatte, h u r u v i d a icke medel i begränsad omfattning borde ställas till egnahemsstyrelsens förfogande för beviljande av ränteavskrivningar efter prövning i varje särskilt fall. J ä m v ä l i från låneförmedlarna inkomna y t t r a n d e n liar ifrågasatts, att medel borde beviljas för verkställande av avskrivningar. I detta samm a n h a n g märkes särskilt ett av Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd framlagt förslag. Förslaget går i korthet ut på, att medel borde ställas till egnahemsstyrelsens förfogande a t t efter ansökan från egnahemsnämnd användas till nedskrivning av lånen p å sådana lägenheter, vilkas ägare genom inskränkning av arbetsmöjligheterna samt fastighetsvärdenas fall kommit i det läge, att egnahemslånen överstege fastigheternas värde. Om nedskrivning skedde så, att lånen åtminstone icke vore högre än fastigheternas försäljningsvärden, skulle därigenom månget hem räddas u n d a n tvångsförsäljning ocli därmed förluster undvikas både för låntagare och nämnder. Förslag om E t t flertal låneförmedlare hava i till egnahemsutredningen avgivna utpremleline^ låtanden såsom en väg ur de nuvarande svårigheterna förordat en utverksam- vidgning av premielåneverksamheten. Sålunda h a r föreslagits av Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd, att premielån borde få utlämnas icke blott vid nyansökan u t a n även till äldre låntagare för förbättringar av olika slag. Nämnden anser, att dessa premielån skulle bliva till stort gagn för bevarande och upphjälpande av svaga egna hem. Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har förordat, att till egnahemsnämndernas förfogande måtte ställas rikligare tillm ä t t a medel än hittills för utlämnande av premielån till äldre egnahemslåntagare samt a t t nämnderna i samband därmed gåves större frihet a t t disponera dessa medel för lägenheternas förbättrande. Även Hallands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd föreslår kraftigt utökade premielån, vilka borde få u t l ä m n a s icke blott för byggnads- och övriga arbeten u t a n även för inköp av kreatur, n ä r m a s t nötkreatur. Alltför fåtaliga nötkreatur omöjliggjorde nämligen ofta u t v i n n a n d e av önskvärd och möjlig avkomst av lägenheterna. Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd u t t a l a r önskemål om bättre tillgång till premielån, med

48 vars hjälp även äldre ställen kunde genom dikning och a n d r a grundförbättringar göras bärkraftigare. Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd föreslår utlämnande av större premielån i sådana fall, då helt n y a jordbruksegnahem skapas på obruten mark. Dylik s. k. nykolonisation vore för n ä r v a r a n d e förenad med sådana uppoffringar och kostnader för vederbörande egnahemsbyggare, att premielån å ända till 3 000 kr. för denna kategori av låntagare kunde väl försvaras. Därhän ändrade bestämmelser skulle få mycket stor betydelse för Norrbottens fortsatta kolonisation och befrämja utnyttjandet för egnahemsändamål av detta läns ovanligt stora tillgång på odlingsbar, ännu ej odlad jord. Härigenom kunde även arbetslösheten på ett verksamt sätt bekämpas. I det utlåtande, som statens egnahemsstyrelse avgav till jordbruksutskottet, Av egnaframhöll egnahemsstyrelsen att särskild stödverksamhet lämpligen borde oo^f^rniaot anordnas för innehavare av egnahemslägenheter, som på grund av den rå- förslag till dande depressionen saknade tillgång till arbete och inkomster ävensom för '"^töd^ån ** sådana låntagare, som drabbats av oförskyllda svårigheter. Härvid borde tillses, att verklig hjälp och icke blott en tillfällig sådan erhölles. Detta resultat ansåge egnahemsstyrelsen kunna erhållas på följande sätt. Till låneförmedlarna skulle ställas medel till förfogande för utlämnande av stödlån för olika ändamål. Dylika stödlån borde förräntas med 4 % ränta och amorteras under en tid av 10 år. Lånen borde bliva hjälp till självhjälp och endast utgå till skötsamma och duktiga personer och för bl. a. följande ändamål. 1. För ordnande av egnahemslåntagares oreglerade skulder, därest dessa vore sådana, att han icke utan stödlån kunde behålla sin egnahemslägenhet. 2. Till reparation eller utvidgning av egnahemslägenhetens byggnader under förutsättning, att låntagaren uppenbarligen icke vore i stånd att utan dylikt lån genomföra förbättringen eller utvidgningen. 3. Till innehavare av mindre jordbrukslägenheter eller bostadslägenheter, som saknade förvärvsarbete utom hemmet och som genom att anlägga hönsgård, trädgårdsskötsel, växthus eller dylikt kunde finna sysselsättning vid hemmet och erhålla sin utkomst, därvid givetvis förutsattes att låntagaren prövades lämplig att genomföra den med lånet avsedda åtgärden. 4. Till innehavare av egnahemslägenhet, som i behov av förtjänstarbete utom hemmet men i avsaknad av sådant ville starta något hantverk eller annat självständigt förvärvsarbete. 5. Till innehavare av egnahemslägenhet, som ville genomföra annan ej här nämnd åtgärd, som av egnahemslåneförmedlaren prövades vara av beskaffenhet att främja egnahemslåntagarens utkomst å det egna hemmet. En dylik stödlåneverksamhet skulle enligt styrelsens mening bliva av bestående värde för hela egnahemsverksamheten. Genom att en dylik låneverksamhet direkt främjade företagsamheten, skulle säkerligen låneförmedlarua komma att undgå en del eljest oundgängliga förluster på sin lånerörelse, och många egnahemslåntagare skulle säkerligen härigenom kunna rädda sina egnahemsföretag. Den ifrågasatta låneverksamheten borde förmedlas av låneförmedlarna under kontroll av egnahemsstyrelsen, och särskilt reglemente borde utfärdas för densamma.

44 TMegnahems- Egnahemsutredningen har från låneförmedlarna inhämtat yttranden, huru- \ Mkomna9ytt- v i d a låneförmedlarna ansåge att genom beviljande av stödlån, på sätt som randen. antydes i egnahemsstyrelsens yttrande, effektiv hjälp kunde bringas åt egnahemslåntagare med jordbrukslån. Vid besvarandet av detta spörsmål hava låneförmedlarna delat sig i tvä grupper, en som i huvudsak bejakat frågan och en som svarat nej på densamma. Den förra gruppen är något talrikare. Bland dem som uttalat sig för införande av stödlån märkes egnahemsnämnden i Södermanlands län, som framhållit, att stödlån i många fall säkerligen skulle bereda effektiv hjälp. Östergötlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd uttalar, att stödlånen i många fall skulle bliva till god hjälp för låntagare med jordbrukslån. Den allmänna principiella invändningen mot denna form av hjälp vore att den medförde ökad skuldsättning, vilket ju alltid innebure en våda. Särskilt vansklig tedde sig låntagarnas ökade skuldsättning inför de mycket ovissa framtidsutsikterna inom jordbruksnäringen. P å grund härav måste utlämnandet av stödlån ske med största urskiljning och lån endast beviljas i de fall, där de kunde förväntas bringa verklig och bestående hjälp samt tilldelas särskilt skötsamma och dugliga personer. För vissa »äldre» låntagare syntes stödlånen i viss mån kunna komma att utgöra ersättning för premielånen, vilka dessa ej kunde komma i åtnjutande av. Vidare har Kristianstads läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd uttalat, att nämnden sedan flera år hade viss erfarenhet rörande dylika lån. I många fall hade nämnden på så sätt kunnat hjälpa egnahemsägare att åstadkomma absolut behövliga nybyggnader, i andra fall bidragit till reglerande av illa placerad och tryckande skuld. Låneförmedlarna borde i allmänhet hava möjlighet att utdela dylika lån. Kalmar läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd framhåller, att behövlig och effektiv hjälp utan tvekan kunde lämnas i form av stödlån, dock endast efter prövning i varje särskilt fall. Liknande ståndpunkt intages av egnahemsnämnden i Kopparbergs län. Göteborgs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd framhåller, att stödlån i många fall skulle bringa låntagaren med jordbrukslån en mycket välkommen hjälp. Stödlånen skulle bereda möjlighet till omplacering av kortfristiga, ständigt irriterande lån och därmed, förutom minskad ränteutgift för låntagaren, skänka denne arbetslugn och ökad tillförsikt. Västernorrlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd anser att till följd av jordbruksegnahemmens relativt låga räntabilitet kunde stödlån endast i vissa fall ifrågakornma, nämligen när inkomstökningen genom de med hjälp av stödlån vidtagna åtgärderna väsentligen överstege de genom lånet ökade annuiteterna. Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a. framhåller, att stödlån för erläggande av förfallna räntor och amorteringar å egnahemslån, för betalning av annan svävande skuld till förbättring och utökning av stallbyggnader och ekonomihus å lägenheter, där dylika byggnader vore otillräckliga samt till andra förbättringar av sådan art, att de ökade lägenheternas avkastning,

45 torde komma att för låntagarna innebära en mycket effektiv hjälp. Då förhållandena emellertid med hänsyn till lägenheternas värden samt för deras skötsel erforderligt inventarie- och driftskapital vore så olika i skilda trakter av landet, borde vid stödlånens utlämnande hänsyn tagas härtill. Så t. ex. funnes åtskilliga lägenheter i Malmöhus län, vilkas värden i fullt uppsatt skick belöpte sig till omkring 25,000 kronor. Därest en innehavare av en dylik lägenhet råkat i ekonomiska svårigheter, krävdes givetvis ett jämförelsevis större lån för att bringa ordning i hans affärer, än om det gällde en låntagare med en mindre lägenhet. Föreningen ville därför uttala den uppfattningen, att stödlån i vissa fall borde utgå med belopp upp till 2,000 kronor eller något däröver. Huskvarna egnahemsförening u. p. a. uttalar, att, då föreningen under flera år varit i tillfälle att av eget kapital bereda sina medlemmar hjälp med mindre lån på kortare tid för underhåll av det egna hemmet, och detta visat sig vara till föreningens fördel, ville föreningen instämma i förslaget om stödlån. Bland dem, som intagit en avvisande hållning till tanken på att bringa hjälp genom stödlån, märkes, bland andra, Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd. Nämnden uttalar, att stödlån, som skulle förräntas och amorteras endast kunde utlämnas till låntagare, som erhållit lån före år 1920, sålunda de minst behövande, ty endast här kunde en marginal finnas mellan egnahemslånets nuvarande storlek och lägenheternas försäljningsvärde. De, som erhållit lån efter 1919, hade till övervägande del så stora lån, att nämnda marginal vore helt obetydlig och i många fall negativ, i det att lånen överstege lägenheternas värde. Här kunde stödlån sålunda ej ifrågakomma. Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, ansåge att en anordning med stödlån vid första intrycket kunde synas tilltalande. Nämnden vore emellertid av annan mening och hölle för sin del före, att en dylik stödaktion i verkligheten skulle komma att få en rent motsatt verkan mot vad som åsyftades, i det att många egnahemslåntagare därigenom blott komme att ådraga sig ytterligare skulder genom att till det yttersta utnyttja de nya kreditmöjligheterna, varför de efter någon tid skulle befinna sig försatta i än större svårigheter. Kalmar läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd anser, att stödlån icke skulle vara till någon hjälp, om de ej bleve räntefria och finge användas till avskrivningar å egnahemslånen för att därigenom minska annuiteterna. Den enda effektiva hjälpen vore minskning av skuldsumman. Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd uttalar, att, då stödlån endast komme att öka den skuld, som låntagaren hade att förränta och amortera, samt sålunda skulle medföra större årliga utgifter, denna form av hjälp icke torde föra med sig någon varaktig ekonomisk förbättring. Örebro läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd framhåller, att låntagarnas skulder icke skulle minskas genom beviljande av nya lån för inbetalning av en del svävande skulder. Fördelen med stödlånen skulle naturligtvis vara den, att vissa med hög ränta löpande skulder kunde bliva inlösta,

men stödlån vore dock lån, som skulle återbetalas, och ingen kunde säga, huruvida låntagarna i framtiden vore i stånd att verkställa de årliga avbetalningarna å dessa stödlån. Jämtlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd uttalar, att ett stödlån kanske kunde lindra den största nöden, men gjorde det betydligt svårare för låntagaren efteråt. Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd anser stödlånen kunna bliva till verklig hjälp, blott om de löpa utan ränta och amortering. De borde med andra ord vara rena bidrag eller understöd närmast jämförliga med premielån. Endast om stödlånen utlämnades efter ungefär samma grunder som de vanliga s. k. jordbrukspremielånen d. v. s. efterskänktes så framt vissa kontrakterade förbättringsarbeten inom viss tid fullgjordes, kunde de göra avsevärt gagn och för låntagarna bli en hjälp till självhjälp samtidigt som vederbörandes egnahem ökades i värde och bärkraft. Vissa låneförmedlare hava intagit i viss mån medlande ståndpunkter. Sålunda uttalar Gotlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, att stödlån endast skulle medföra en tillfällig hjälp, medan Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd funnit, att stödlån endast undantagsvis och då under förbättrade konjunkturer skulle vara till verklig hjälp. Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd framhåller, att i ett och annat enstaka fall, där egnahemslånet råkat att bliva för litet, skulle stödlån kunna vara till stort gagn. Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har visserligen på anförda skäl avstyrkt införande av stödlån men i stället förordat införande av en typ av lån, som nämnden benämnt driftslån. Till stöd för sitt förslag, yttrar nämnden, att det ofta torde förekomma, att egnahemslåntagarna, som hos bankerna allmänt ansåges mindre kreditvärdiga, hade stora svårigheter att på rimliga villkor anskaffa nödvändigt rörelsekapital för inköp av konstgödsel, utsäde, redskap, kreatur och dylikt. För skötsamma och framåtsträvande låntagare, som visserligen icke vore allt för starkt skuldsatta, men som vore i behov av rörelsekapital för en mera rationell och intensiv jordbruksdrift, bleve helt säkert lån på goda villkor ett utmärkt medel till snabbare utveckling av egnahemslägenheterna och därmed snabbare stabilisering av låntagarnas ekonomi. Slutligen må här antecknas ett uttalande av Västmanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, däri nämnden säger sig hava en stark känsla därav, att understöd i form av bidrag utan återbetalningskyldighet vore att föredraga framför lån, då det gällde att bispringa behövande egnahemslåntagare, som redan vore allt för hårt tryckta av stora skulder. I fråga om grunderna för stödlåns utgående har i yttrandena den meningen gjort sig starkt gällande att det finge bliva en prövning från fall till fall. Blott Södermanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd framhåller, att stränga villkor borde uppställas för erhållande av stödlån. Såsom exempel nämner nämnden förbud mot att skriva på växlar, försäkring

47 av djur, anmälan när djur skola köpas eller säljas. Eventuellt borde låneförmedlaren ha fullmakt att lyfta mjölklikvider m. m. I fråga om ansvaret för stödlånen, hava de låneförmedlare som yttrat sig därom, samstämmigt förklarat, att låneförmedlaren icke borde stå risken för stödlånen, utan uppkommande förluster å stödlånen borde få avskrivas efter egnahemsstyrelsens prövning i varje särkilt fall. Vidare har Södermanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd framhållit, att särskild ersättning borde utgå till nämnderna för handhavandet av stödlåneverksamheten. I fråga om räntefoten för stödlån hava de låneförmedlare, som yttrat sig därom, i allmänhet förordat en räntesats av 3'6 %. Södermanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har emellertid föreslagit en räntefot av högst 4 %. Såsom av det föregående framgår hava röster även höjts för att göra stödlånen räntefria; detta dock mestadels från sådant håll, där man velat uppfatta stödlånen som bidrag utan återbetalningsskyldighet. Av dem, som velat betrakta stödlånen som verkliga lån, har allenast Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd uttalat sig för räntefrihet. Beträffande amorteringstiden för stödlånen hava det övervägande antalet iåneförmedlare uttalat sig för, att lånen borde återbetalas inom 10 år. Skaraborgs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd föreslår, att stödlånen skola lämnas amorteringsfria under 5 år för att sedan återbetalas på 10 år. Kalmar läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd har föreslagit en amorteringsfri tid av allenast 2 år. Södermanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har uttalat, att amorteringstiden borde sättas till 5, 10 eller 15 år, beroende på vad som i det enskilda fallet kunde befinnas lämpligt samt vad lånet skulle användas till. Slutligen har Ålvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnamhemsnämnd föreslagit, att amorteringstiden för stödlånet borde göras föga kortare än amorteringstiden för egnahemslånet. Utredningsmännen hava till en början övervägt förslaget om genomfö- utredning vande av en hjälpaktion åt egnahemslåntagare genom direkta avskriv«*»»<«• ningar å kapital eller ränta. Mot en dylik å t g ä r d tala emellertid vissa skäl. Avskrivning skulle nämligen erhålla k a r a k t ä r e n av gåva och skulle därigenom lätt komma att medföra den verkan, a t t l å n t a g a r n a miste intresset för att söka reda sig själva. L å n t a g a r n a kunde vidare därigenom förledas till den tanken, a t t staten i trängande fall alltid skulle t r ä d a emellan. Därtill kommer, att en på sådant sätt lämnad hjälp skulle k u n n a innebära en premiering av mindre skötsamma låntagare. L å n t a g a r n a s egen känsla a v ansvar för sina egnahemsföretag skulle k u n n a avtrubbas, om de mera allmänt finge understöd i form av avskrivningar. P å grund av n u antydda farhågor hava utredningsmännen bibringats den uppfattningen, att det skulle innebära en avgjord fördel, om den stat-

48 liga hjälpaktion, som utöver de föreslagna räntesänkningarna enligt utredningsmännens mening bör komma till stånd, i största möjliga utsträckning tager form av lån i stället för direkta gåvor. V a d nu anförts ä r naturligen icke avsett att på något sätt utgöra hinder för de enskilda låneförmedlarna att med stöd av sina riskfonder verkställa avskrivningar i ömmande fall. N ä r utredningsmännen sålunda kommit till det resultat, att hjälpen bör lämnas genom lån, har det gällt a t t utvälja lämplig låneform. I sådant hänseende har förelegat olika förslag, avseende dels utvidgning av premielåneverksamheten genom nya låneformer inom denna i förening med ökad anslagstilldelning, dels ock egnahemsstyrelsens tidigare förslag om inrättande av s. k. stödlån. Utredningsmännen hava emellertid av nedan angivna skäl ej funnit någon av dessa former var för sig fullt lämpad för n u ifrågavarande ändamål. Åtskilliga av de syften, som skulle tillgodoses genom de av egnahemsstyrelsen föreslagna stödlånen, hava nämligen redan genom de av utredningsmännen föreslagna nya tilläggslånen i förening med premielån vunnit beaktande. Beträffande förslaget om utvidgning av premielåneverksamheten bör uppmärksammas, att denna verksamhet såsom avsedd att för framtiden bestå icke lämpar sig a t t tagas i anspråk för åstadkommande av en tillfällig hjälp i ett förhanden v a r a n d e nödläge. Utredningsmännen hava därför för den nu ifrågavarande hjälpaktionen sökt utfinna en ny form av lån, vilken utredningsmännen, med upptagande av den av egnahemsstyrelsen föreslagna benämningen, kallat stödlån. Stödlån böra kunna utgå till såväl låntagare med jordbrukslån som låntagare med bostadslån samt böra avse a t t bringa hjälp i ftt aktuellt nödläge. E t t sådant nödläge k a n anses föreligga d ä r låntagare saknar medel för gäldande av ofrånkomliga skulder såsom förfallna r ä n t o r å gäld eller dylikt eller för anskaffande av sådana levande och döda inventarier, som prövas nödvändiga för a t t lägenheten skall kunna brukas på ett sådant sätt, att den ger nödig avkastning. Där möjlig-het därtill finnes, bör stödlån knytas till någon arbetsprestation å lägenheten såsom dikning, dränering, nyodling, betesförbättring, anläggning för trädgårdsodling, grusning eller jordkörning å mosse, förbättring av åbyggnaderna, gödselvård eller dylikt, eller med a n d r a ord sådana förbättringar, som äro av betydelse för åstadkommande av ett mera bärkraftigt jordbruk. Dylika förbättringsarbeten böra genom låneförmedlarens försorg planläggas av jordbrukskonsulent eller vandringsrättare. Liksom beträffande premielån bör lånet kunna avskrivas, i den m å n överenskommet förbättringsarbete utföres. Utredningsmännen hava u t g å t t ifrån, att säkerhet för stödlånets återbetalande bör fordras i regel. Det torde emellertid säga sig självt, a t t den säkerhet, som l å n t a g a r n a k u n n a bjuda för utlämnade stödlån, icke

kan bliva av samma värde som säkerheten för egnahemslånen. I detta hänseende torde ej heller allt för stora anspråk böra ställas, ty skulle man inskränka antalet av dem, som kunde komma i åtnjutande av stödlån, till sådana låntagare, som kunna anskaffa mera betryggande säkerhet, vore mycket ej vunnet. Om utredningsmännen sålunda anse, att kraven på säkerhet ej böra ställas allt för höga, måste utredningsmännen å andra sidan betona, att detta ej får föranleda till slapphet i kreditgivningen, utan låneförmedlarna böra i varje särskilt fall, med nedan nämnt undantag, söka att erhålla den bästa möjliga säkerhet, som låntagaren kan bjuda. Med förevarande spörsmål torde frågan om sättet för stödlånens återbetalande intimt sammanhänga. Utredningsmännen äro på denna punkt av den uppfattningen, att med hänsyn till stödlånens karaktär av hjälpåtgärd, återbetalning bör, i den utsträckning så är möjligt, ske på enahanda sätt som vid premielån. Mellan låneförmedlaren och låntagaren bör sålunda avtalas, att låntagaren äger återbetala lånet genom att å sin fastighet utföra något arbete. Låneförmedlaren bör äga befogenhet att utbetala dylikt stödlån genast eller i mån av arbetets utförande. Med det senare utbetalningssättet synes säkerhet för lånets återbetalning ej erfordras. Omfattningen av arbetsprestationen bör så avvägas, att lånets belopp motsvarar arbetskostnaden. Genom att låntagaren på så sätt erhåller betalning för sitt arbete, framhäves starkare stödlånets karaktär av social hjälpåtgärd. I de fall, då det av olika skäl icke låter sig göra, att lånet gäldas genom arbetsprestationer, skall detsamma kontant återbetalas. Lånet bör icke löpa med ränta, och de tre första åren böra vara amorteringsfria. Därefter bör lånet amorteras på en tid av sju år. Skulle det visa sig omöjligt att utfå amorteringarna, bör avskrivning kunna ske efter prövning i varje särskilt fall. Med vad nu sagts rörande säkerheten för lånen och sättet för deras återbetalning följer, att staten icke skäligen kan påfordra, att låneförmedlarna skola bära den med stödlånen förenade risken, utan denna bör helt åvila staten. I fråga om lånens storlek torde med hänsyn till deras ändamål lånen icke få tilltagas allt för stora, utan synes en lämplig gräns uppåt vara 750 kr. Då staten helt skall bära eventuellt uppkommande förluster å stödlånen, torde dessa icke böra utlämnas utan medverkan av något statens organ. Det sy[ nes förty böra föreskrivas, att för beviljande av stödlån skall i varje särskilt fall inhämtas medgivande från statens egnahemsstyrelse. I fråga om avskrivningar å utlämnade lån torde framställning härom böra genom egnahemsstyrelsen underställas Kungl. Majtts prövning. Närmare bestämmelser angående stödlåneverksamheten hava intagits i av utredningen utarbetat förslag till kungörelse i ämnet, vilken bifogats betänkandet. I fråga om det sammanlagda belopp, som för budgetåret 1932/1933 erfordras för nu ifrågavarande ändamål, torde detta enligt från låneförmedlarna inhämtade uppgifter kunna beräknas till 2 miljoner kr. Vid 4 —

312467.

granskning av de inkomna uppgifterna, därvid hänsyn tagits till det stats-] finansiella läget, hava utredningsmännen emellertid funnit, a t t medelsbehovet — för hjälp i de mest t r ä n g a n d e fallen — torde k u n n a begränsas till 1100 000 kr. Då stödlånen icke äro av den natur, att de kunna jäm-j föras med lån ur statens utlåningsfonder, torde, på sätt som gäller i fråga om premielånen, medel böra anskaffas genom särskilt anslag, lämpligast reservationsanslag.

Utredningsmännens hemställan. Under åberopande av vad i det föregående anförts och föreslagits får egnahemsutredningen hemställa, A. att Kungl. Maj:t måtte i proposition till 1932 års riksdag föreslå riksdagen a t t 1) a n t a g a villkor och bestämmelser för utlämnande av stödlån till egnahemslåntagare i huvudsaklig överensstämmelse med av utredningsmännen föreslagna grunder, 2) besluta, att r ä n t a n å efter år 1919 utlämnade egnahemslån må nedsättas a t t från ingången av år 1932 utgå å jordbrukslån under hela lånetiden efter 3-6 % samt å bostadslån under amorteringtiden efter 4-5 %. ävensom a t t för genomförande av de föreslagna räntesänkningarna nödiga medel ställas till förfogande, 3) besluta, a t t tilläggslån må utgå jämväl för nybyggnad eller erforderliga om- eller tillbyggnader å jordbruksegnahem samt att i samband därmed premielån må enligt de för premielån gällande bestämmelser utlämnas av för sådant ändamål anslagna medel, 4) besluta, att premielån må utgå för större om- eller tillbyggnad avbostadshus å jordbrukslägenhet och för utförande av gödselvårdsanläggning u t a n samband med annat byggnads- eller odlingsarbete, samt 5) anvisa för budgetåret 1932/1933 ett belopp av 1100 000 kr. till beviljande av stödlån i enlighet med av utredningsmännen föreslagna grunder; B. att Kungl. Maj:t m å t t e vidtaga sådana åtgärder, att uppbörden av annuiteter å egnahemslån i de fall, där inbetalning sker i samband med kronouppbörden, uppdelas på två terminer.

Författningsförslag. Förslag till Kungl. Majrts kungörelse angående villkor och bestämmelser för utlämnande av stödlån till egnahemslåntagare. Kungl. Maj:t h a r efter riksdagens hörande funnit gott förordna som följer: § 1. För att bringa egnahemslåntagare hjälp i förhanden varande nödläge må, under nedan angivna villkor och i nedan nämnd ordning, lån av statsmedel u t l ä m n a s (stödlån). § 2. Stödlån m å ej u t l ä m n a s till annan än den, som genom förmedlare av statslån från egnahemslånefonden tilldelats egnahemslån för jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet, och a) befinnes v a r a i påtagligt behov av ekonomiskt bistånd samt b) kan förete goda vitsord om sin person, arbetsduglighet och lämplighet såsom egnahemsinnehavare. § 3. Stödlån m å beviljas: a) för utförande av arbete å lägenheten såsom dikning, dränering, nyodling, betesförbättring, anläggning för trädgårdsodling, grusning eller jordkörning av mosse, förbättring av åbyggnaderna, gödselvård eller dylikt; b) för a n n a t ändamål såsom för anskaffande av för lägenhetens brukande nödiga levande och döda inventarier eller betalning av överhängande gäld. § 4. Stödlån m å ej u t g å med högre belopp än som motsvarar arbetskostnaden för det arbete, som är avsett att komma till utförande, eller som erfordras för anskaffande av inventarier eller betalning av gäld, som förut sagts. Lånebelopp må för varje låntagare ej överstiga 750 kr.

§ 5. Å utbekommet lånebelopp erlägges, med nedan angivet undantag, ej ränta. Lånet åtnjutes amorteringsfritt till och med tredje året efter utgången av det år, varunder lånet beviljats. Beviljat lånebelopp, som ej lyftats under sagda tid, må icke därefter uttagas av låntagaren. För tiden från och med utgången av tredje året erlägges en årlig kapitalavbetalning utgörande 1h av utbekommet lånebelopp, intill dess hela lånet är guldet. Det står låntagaren fritt att när som helst under lånetiden göra extra avbetalningar utöver amorteringsplanen å den återstående kapitalskulden. Utbekommet stödlån, som avser utförande av arbete, anses guldet, då låneförmedlaren finner arbetet vara inom föreskriven tid vederbörligen utfört. Lånet är efter skedd uppsägning genast förfallet till återbetalning i dess helhet, därest det befinnes, att låntagaren lämnat bedräglig uppgift vid stödlånets sökande, eller om han uppenbarligen använt lånebeloppet för andra ändamål, än som med lånet avsetts, eller om han visat försumlighet i att erlägga föreskrivna betalningar å lånet eller underlåter att fullgöra åtagna arbetsprestationer eller andra förpliktelser, eller om sådana förhållanden inträffat, att han med hänsyn till det med stödlånet avsedda syfte uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma. Sker uppsägning av lånet enligt vad ovan sagts, löper oguldet lånebelopp från och med förfallodagen med 5 % årlig ränta tills full likvid sker. § 6.

Innan någon del av lånet utbetalas, skall låntagaren avlämna skuldförbindelse, innehållande hans åtaganden i fråga om lånets användande och återbetalning. Därjämte skall mellan låneförmedlaren och låntagaren upprättas kontrakt i två exemplar, innehållande de bestämmelser för lånets åtnjutande och återbetalning, som i denna kungörelse sägs. För behörigt fullgörande av dessa åligganden skall låntagaren ställa säkerhet i form av inteckning i fastigheten eller borgen av två personer, som godkännas av vederbörande låneförmedlare, eller annan säkerhet, som godtages av låneförmedlaren. Här avsedd säkerhet erfordras icke, där stödlån avser utförande av arbete och där tillika överenskommelse träffas mellan låneförmedlaren och låntagaren, att lånet utbetalas i mån av arbetets utförande. §7. Stödlån sökas hos vederbörande låneförmedlare, som efter erforderlig utredning äger att i mån av tillgång till för ändamålet anvisade statsmedel bevilja här avsedda lån.

53 § 8.

Av låneförmedlaren beviljat stödlån skall i varje särskilt fall underställas statens egnahemsstyrelses prövning. § 9. Mom. 1. Låneförmedlare, som önskar erhålla stödlåneanslag, skall till egnahemsstyrelsen ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning enligt av styrelsen fastställt formulär. Det åligger egnahemsstyrelsen att med eget utlåtande överlämna ansökningarna till Kungl. Maj:t. Mom. 2. Av Kungl. Maj:t beviljat stödlåneanslag må av vederbörande låneförmedlare på en gång eller i skilda delar lyftas i statskontoret mot avlämnande av en utav låneförmedlaren utställd, av statskontoret godkänd förbindelse, som skall innefatta låneförmedlarens åtagande att använda erhållet stödlåneanslag enligt härom meddelade föreskrifter samt att till statskontoret eller order återbetala stödlåneanslaget eller del därav under de förutsättningar och i den ordning nedan stadgas. Mom. 3. Vad av stödlåneanslag icke vid utgången av det år, för vilket anslaget beviljats, blivit för ändamålet disponerat, skall till statskontoret inbetalas före utgången av maj månad nästföljande år, där ej Kungl. Maj:t på av låneförmedlaren före utgången av januari månad sist sagda år ingiven ansökning medgiver denne rätt att ytterligare ett år innehava sålunda odisponerat anslagsbelopp. Av låneförmedlaren beviljat stödlånebelopp, som icke till fullo utbetalats inom föreskriven tid för lånets utbekommande, så ock alla de kapitalbelopp å utlämnade lån, som låntagare återbetalar till låneförmedlaren, skola av låneförmedlaren inbetalas till statskontoret före maj månads utgång året efter det, då berörda tidsfrist utlöpte eller då återbetalningen ägde rum. Mom. 4. Det åligger egnahemsstyrelsen att årligen senast den 1 maj meddela statskontoret erforderliga uppgifter angående de belopp, en var låneförmedlare har att jämlikt mom. 3 inbetala. § 10. Det åligger låneförmedlare att noggrant tillse och övervaka, att missbruk av lånemedel förebygges och att syftet med lånerörelsen tillgodoses. Då på grund av utebliven betalning å stödlån fråga hos låneförmedlare uppkommer att verkställa avskrivning å lånets kapitalbelopp, skall låneförmedlaren genom egnahemsstyrelsen underställa frågan Kungl. Maj:t, som beslutar rörande den av låneförmedlaren ifrågasatta avskrivningsåtgärden. § 11. Mom. 1. Låneförmedlare, som tilldelats stödlåneanslag, är skyldig att beträffande här avsedd låneverksamhet ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och anvisningar, som egnahemsstyrelsen må meddela, samt läm-

54 n a styrelsen omedelbar tillgång till samtliga verksamheten berörande räkenskaper och handlingar ävensom a t t till styrelsen avgiva de redogörelser över verksamheten, som skola lämnas enligt instruktion eller av styrelsen meddelade särskilda föreskrifter. Mom. 2. Finner egnahemsstyrelsen, att låneförmedlare, som tilldelats stödlåneanslag, använt sådant belopp i strid med gällande bestämmelser eller eljest brustit i sina skyldigheter rörande tillgodonjutande av anslaget, äger styrelsen anmäla förhållandet för Kungl. Maj:t, som bestämmer, h u r u v i d a beloppet skall v a r a förfallet till återbetalning. Sådan anmälan må jämväl göras av statskontoret, därest låneförmedlaren icke ställer sig till efterrättelse meddelade bestämmelser i fråga om betalning av lånebelopp eller ränta. § 12. Statens egnahemsstyrelse, som har a t t öva tillsyn över lånerörelsen, äger att meddela de föreskrifter i övrigt, som må erfordras för verksamhetens behöriga fullgörande. Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1932.

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

ändrad

lydelse)

Nr 217. Kungl. Maj:ts kungörelse angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten; given Stockholms slott den 8 juni 1928.

Kungl. Maj:ts kungörelse angående ändrad lydelse av § 18 mom. 2 i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

§18.

§ 18.

Mom. 1. Av låneförniedlare utbekommet egnahemsstatslån skall, i den m å n detsamma icke bör inbetalas i sådan ordning, som i §§ 17 och 25 sägs, med avseende å återbetalningen delas i en amorteringsdel, utgörande två femtedelar av utbekommet statslånebelopp, samt en stående del, utgörande tre femtedelar av samma belopp. Mom. 2. Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blivit till fullo gulden, vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, en annuitet av sex och en halv procent, och vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemsl å n för bostadslägenheter, en annuitet av å t t a procent. Därvid räknas såsom r ä n t a i förra fallet fyra och en halv procent och i senare fallet fem procent, allt å o gullet kapitalbelopp av amorterings-

Mom. 1. Av —

belopp.

Mom. 2. Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blivit till fullo gulden, vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, en annuitet av 4.75 procent, och vid statslån, som u t l ä m n a t s till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, en annuitet av 6~/s procent. Därvid r ä k n a s såsom r ä n t a i förra fallet 3.6 procent och i senare fallet 4.5 procent, allt å oguldet kapitalbelopp av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten in-

(Nuvarande lydelse) delen. Amorteringsskyldigheten inträder, då fråga är om statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, med sjätte året efter utgången av det kalanderår, för vilket lånet beviljats, samt, då fråga är om statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, med fjärde året efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats. Intill dess kapitalavbetalningen börjar, erlägges endast ränta efter fyra procent om året å statslånets hela belopp. Därefter erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen, ränta å statslånets stående del, intill dess jämväl denna lånedel till fullo inbetalts, efter fyra och en halv procent om året vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, och efter fem procent om året vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter. Mom. 3. Egnahemsstatslånets stående del kan, där ej sådant förhållande, varom i § 19 sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förrän amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren därvid sex månaders uppsägning. I varje fall skall likväl den stående delen vara gulden inom fem år, från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras. Mom. 4. Ränta och amortering å statslån skall för varje år av låneförmedlare inbetalas till statskontoret före utgången av mars

(Föreslagen ändrad lydelse) träder, då fråga är om statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, med sjätte året efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats, samt, då fråga är om statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, med fjärde året efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats. Intill dess kapitalavbetalningen börjar, erlägges endast ränta, i fråga om jordbrukslån efter 3.6 procent och i fråga om bostadslån efter 4 procent om året å statslånets hela belopp. Därefter erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen, ränta å statslånets stående del, intill dess jämväl denna lånedel till fullo inbetalts, efter 3.6 procent om året vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, och efter 4s procent om året vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter. Mom. 3. Egnahemsstatslånets fullgöras.

Mom. 4. Ränta — — — beviljats.

57 (Nuvarande lydelse) månad nästfoljande å r ; skolande sålunda den första amorteringen verkställas, då fråga ä r om statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, under det sjunde året från u t g å n g e n av det år, för vilket lånet beviljats, samt, då fråga är om statslån, som u t l ä m n a t s till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, under det femte året från utgången av det år, för vilket lånet beviljats. Mom. 5. Å till betalning förfallet kapitalbelopp, som ej inbetalas till statskontoret inom härför stadgad tid, skall låneförmedlaren erlägga r ä n t a efter sex procent om året från förfallodagen, till dess likvid sker.

(Föreslagen

ändrad

lydelse)

Mom. 5. Å till betalning sker.

Nr 218. Kungl. Maj:ts kungörelse med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåneoch premielåneverksamheten; given Stockholms slott den 8 juni 1928.

Kungl. Maj:ts kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 1, 15 och 17 i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten.

§ 1.

§ 1.

I den ordning och under de villkor nedan sägs må egnahemslån utlämnas till person, som avses i § 2, för att bereda honom tillfälle att å landsbygden eller å till stad hörande område, för vilket stadsplan ej blivit fastställd, förvärva sådant eget hem, där låntagaren äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader. Dylikt egnahemslån må avse antingen jordbrukslägenhet (jordbrukslån) eller bostadslägenhet (bostadslän).

I den ordning lån)

(bostads-

58 (Nuvarande lydelse) U t a n hinder därav, att låntagaren icke h a r äganderätt till jordområdet, m å egnahemslån utgå 1) för uppförande eller inlösen av byggnader å fastighet, som upplåtits under åborätt enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord; samt 2) till förvärvande av bostadslägenhet, för vilken m a r k upplåtits med t o m t r ä t t eller, beträffande Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörande mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt. Enligt vad därom stadgas i § 15 må egnahemslån utlämnas jämväl för utvidgning och förbättring av jordbrukslägenhet, som sökanden redan innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk, så ock för bostadslägenhets omläggning till jordbrukslägenhet (tilläggslån).

§ 15. För utlämnande av tilläggslån, som omförmäles i § 1 tredje stycket, skola, j ä m t e de för egnahemslåneverksamheten i allmänhet gällande villkor och bestämmelser, i den m å n de ä r o tillämpliga och ej strida mot vad h ä r nedan stadgas, följande särskilda villkor och bestämmelser lända till efterrättelse, nämligen 1) a t t tilläggslån må beviljas under förutsättning, a) att låntagaren innehar ett jordbruk eller annan mindre lä-

(Föreslagen ändrad Utan — — — utgå

lydelse)

1) för uppförande samt

— jord;

2) till förvärvande besittningsrätt.

— — —

Enligt vad därom stadgas i § 15 må egnahemslån utlämnas jämväl för utvidgning och förbättring av jordbrukslägenhet, som sökanden redan innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk, för bostadslägenhets omläggning till jordbrukslägenhet ävensom för nybyggnad eller erforderliga om- eller tillbyggnader å med egnahemslån tidigare belånad jordbrukslägenhet (tilläggslån). § 15. För utlämnande av terrättelse, nämligen

1) att tilläggslåu må under förutsättning, a) att l å n t a g a r e n brukshänseende; eller

ef-

beviljas i jord-

59 (Nuvarande lydelse) genhet av den art, att h a n huvudsakligen på grund av jordbrukets eller lägenhetens ringa areal icke a v jordbruk k a n erhålla erforderlig utkomst; a t t h a n vinnlagt sig om nöjaktig skötsel av sitt äldre jordbruk; samt att han åsyftar att, genom förvärv och tillgodogörande av lämplig jord, avsedd att tilläggas lägenheten (tillskottsjord), i väsentlig grad utvidga och Förbättra lägenheten till större bärkraft i jordbrukshänseende; b) att värdet av fastigheten, efter förvärvet av tillskottsjorden och h ä r a v möjligen föranledda byggnads- och förbättringsarbeten, icke överstiger det i § 5 angivna maximivärdet för jordbrukslägenhet;

2) att tilläggslånet icke må överstiga fem sjättedelar av det utav låneförmedlaren beräknade tillhop a t a g n a värdet av tillskottsjorden jämte de på grund av förvärvet av tillskottsjorden föranledda byggnads- och förbättringsarbeten å lägenheten, börande tilläggslånet icke i regel understiga hälften av nu angivet värde;

(Föreslagen

ändrad

lydelse)

b) att låntagare, av jordbrukslån åsyftar att genom nybyggnad eller erforderliga om- eller tillbyggnader förbättra lägenheten till större bärkraft i jordbrukshänseende, samt c) att värdet av fastigheten, efter förvärvet av tillskottsjorden och h ä r a v möjligen föranledda byggnads- och förbättringsarbeten eller efter företagande av ifrågasatt ny-, om- eller tillbyggnad, icke överstiger det i § 5 angivna maximivärdet för jordbrukslägenhet; 2) att tilläggslånet icke må överstiga fem sjättedelar av det utav låneförmedlaren beräknade tillhopatagna värdet av tillskottsjorden jämte de på g r u n d av förvärvet av tillskottsjorden föranledda byggnads- och förbättringsarbeten å lägenheten eller, där tillskottsjord ej förvärvats, det av låneförmedlaren beräknade värdet av ny-, om- eller tillbyggnad å lägenheten, börande tilläggslånet icke i regel understiga hälften av nu angivna värden;

fiO

(Nuvarande lydelse) 3) a t t hinder ej möter att såsom säkerhet för tilläggslån godtaga gemensam inteckning i den äldre lägenheten och tillskottsjorden, om inteckningen har bästa r ä t t i tillskottsjorden och sådan förm å n s r ä t t i den äldre fastigheten, a t t den för tilläggslånet lämnade inteckningen kommer att v a r a belägen inom fem sjättedelar av fastighetens efter utvidgningen genom värdering av låneförmedlaren beräknade belåningsvärde, under förutsättning tillika att med bättre r ä t t i den äldre fastigheten intecknad gäld utgöres av egnahemslån, hypotekslån, sparbankslån eller annat välordnat fastighetslån; samt

4) att tilläggslånet skall betraktas såsom lån för jordbrukslägenhet.

(Föreslagen ändrad lydelse) 3) att hinder ej möter att såsom j säkerhet godtaga för tilläggslån vid förvärv av tillskottsjord gemensam inteckning i den äldre lägenheten och tillskottsjorden, om inteckningen har bästa r ä t t i tillskottsjorden och sådan förmånsrätt i den äldre fastigheten, att den för tilläggslånet lämnade inteckningen kommer att vara belägen inom fem sjättedelar av fastighetens efter utvidgningen genom värdering av låneförmedlaren beräknade belåningsvärde, under förutsättning tillika att med bättre r ä t t i den äldre fastigheten intecknad gäld utgöres av egnahemslån, hypotekslån, sparbankslån eller annat välordnat fastighetslån, samt för tilläggslån för byggnadsarbete inteckning i lägenheten med förmånsrätt näst efter egnahemslånet; samt 4) a t t tilläggslånet jordbrukslägenhet.

§ 17.

§17. Premielån må icke beviljas ann a n egnahemslåntagare än den, som åsyftar att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet n y t t jordbruk eller a t t genom m e r a väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra eller u t v i d g a den med jordbrukslånet förvärvade eller med tillläggslånet utvidgade lägenheten och som för sådant ändamål är i behov av understöd.

Premielån

understöd.

61 (Nuvarande lydelse) För att nyodlingsarbete m å kunna räknas såsom mera väsentligt, skall minst en hektar jord nyodlas. Med mera väsentligt byggnadsarbete förstås, a t t antingen det för lägenheten erforderliga ekonomihuset nyuppföres eller underkastas större ombyggnad eller ock bostadshuset nyuppföres.

(Föreslagen För att

ändrad lydelse) nyodlas.

Med mera väsentligt byggnadsarbete förstås, a t t antingen det för lägenheten erforderliga ekonomihuset eller bostadshuset nyuppföres eller underkastas större omeller tillbyggnad eller ock att gödselvårdsanläggning utföres.

Särskilda yttranden. 1) av herr

Andersson.

I likhet med utredningsmännens majoritet anser jag, a t t en säikning av räntesatserna å efter år 1919 utlämnade egnahemslån är hefogad. I fråga om storleken av räntesänkningen kan jag däremot icke biträca majoritetens mening. Sådan den statsfinansiella situationen för närvarande är, anser jag mig icke kunna ifrågasätta någon större sänkning, än som innefattas i det förslag, som av utredningen betecknats såsom alternativ I I . J a g förordar sålunda, att r ä n t a n å efter år 1919 utlämnade egnahemslån nedsättes, så att r ä n t a n å jordbrukslån under hela lånetiden sättes till 4 % och å bostadslån under amorteringstiden till 4*5 %.

2) av herr

Adler.

Utredningens förslag om nedsättande av r ä n t a n för lån ur egna hemslånefonden till 3-6 % kan jag icke tillstyrka. E n l i g t min mening skulle en dylik åtgärd icke i och för sig komma att v a r a till nytta för dem, som i framtiden med hjälp av dylika lån ämna förskaffa sig egna hem. E n dylik låg r ä n t a kommer, såsom erfarenheten givit vid handen, a t t diskonteras av jordsäljaren i ett högre jordpris. Bäntesatsen i fråga skulle därigenom verka förhindrande på den anpassning av jordvärdet efter jordbrukets avkastning, som givetvis i längden måste i jordbrukets intresse ske. E n annan sak vore, om samhället ville gå in för att skaffa sig r ä t t till expropriation av jord för egnahemsändamål, särskilt i syfte att göra de många allt för små brukningsdelarna större och bärkraftigare, förenad med möjligheter att så reglera jordpriset, att opåkallade stegringar på g r u n d av statens villkor för egnahemslånen kunde förhindras. J a g h a r i utredningen framställt yrkande om förslag till Kungl. Maj:t i dylik r i k t n i n g men icke vunnit anslutning därtill. Det k a n visserligen sägas, att den nu härskande krisen skapar svårigheter för egnahemslåntagare och att det därför skulle v a r a önskvärt, att åtgärder vidtoges för att stödja m å n g a av dessa låntagare, varför u r denna synpunkt en räntesänkning kunde v a r a påkallad. Mot den uppfattningen

vill jag göra den invändningen, att en räntesänkning pä lång sikt knappast lämpar sig såsom en tillfällig åtgärd. Om ytterligare åtgärder för egnahemslåntagarna från samhällets sida måste vidtagas för lindrandet av den nuvarande krisen än de, som senare föreslagits i detta betänkande, böra dessa åtgärder läggas så, att de komma alla behövande jordbrukare tillgodo, och böra icke inskränkas till att gälla allenast en särskild kategori.

64 Bilaga 1.

Egnahemsnämndernas riskfonder den 31 december 1930. Egnahemsnämnder

Äldre riskfonden

Nya riskfonden

Stockholms läns och stads

12 159

15 932

Uppsala

45 419

17 533

läns

Södermanlands

»

Östergötlands

»

67 711

Jönköpings

>

49 039

Kronobergs

»

9 136 8 909

Kalmar läns norra

4 229

Kalmar läns södra

46 340

Gotlands

läns

Blekinge

»

8110 9 719 15 358

47 802

10 013

586 597

59 419

Malmöhus

»

86 932

28 226

Hallands

»

125 549

25 740

Göteborgs o. Bohus

»

28 820

13 192

Älvsborgs läns n o r r a

66 648

26 674

Älvsborgs läns södra

78 095

19 409

84 719

22 305

Kristianstads

Skaraborgs

Övriga tillgångar

läns

Värmlands

89 652

12 320

Örebro

75 324

29 753

Västmanlands

36 000

17 687

Kopparbergs

22 150

Gävleborgs

108 736

Jämtlands

39 173

19 174

77 423

Västernorrlands

95 205

Västerbottens

277 457

Norrbottens

122 676

47 591

2 220 405

419183 Summa 1

Dispositionsfond, samlad under årens lopp. Donationsfonden »Egna Hem». 3 Balanserad vinst. 2

205 334 .VJ

Summa

65 Uppgifter angående uppbörden. Debiterade uppbörden lör år 1926 jämte för tidigare år debiterad, ännu ej influten uppbörd d. 1 jan. 1927

A) egnahemsnämnder

Inbetalningar under år 1927

Eestantier den 1 januari 1928 i kr.

i %

j-l&n

b-lån

j-l&n

b-lå

j-lån

Stockholms läns och stads

141 647

136 836

3-40

Uppsala

låns

97 657

42 203

95 400

2 257

2-81

»

38 689

28 625

•Östergötlands

»

92 866

40 063 123 016 53 254 90 556

2 310

Jönköpings

»

59 697

59 697

[Kronobergs

»

90 394

9 830

82 266

9 830

[Kalmar läns norra

43 953

38 010

[Kalmar läns södra

25 511

24 777

34 992 124 792 36 249 106 603

33 371

Södermanlands

Gotlands

läns

127 414

Blekinge

»

120 528

Kristianstads

»

618 851

Malmöhus

»

Hallands

»

33 464

Debiterade uppbörden lör år 1927 jämte för tidigare år debiterad, ännu ej influten uppbörd d. 1 jan. 1928

b-lån j-l&n b-lån

Inbetalningar under år 1928

Bestantier den 1 januari 1929 i %

Bilaga. 2.

Debiterade uppbörden för år 1928 jämte för tidigare år debiterad, ännu ej influten uppbörd d. 1 jan. 1929

Inbetalningar under år 1929

b-lån

Debiterade uppbörRestantier den 1 januari den för år 1929 1930 jämte för tidigare år! debiterad, ännu ej influten uppbörd i kr. d. 1 jan. 1930 i %

Inbetalningar under är 1980

j-lån

b-lån j-lån b-lån

j-lån

b-lån

j-lån

0-66

226 490 230299 225114

0-19

149 892

1-71

184 900

j-lån

b-lån

j-lån

b-lån

j-lån

b-lån

j-lån b-lån

j-lån

168 751

163 582!

3 660

2-12

0-95

113 763

47 950 111634

47 586

1-87

0-76

205 454 197 641 200 570 196438 130935 64414 129 712 54 310

1374 18-88

3*48

178 689

43 651

42 809

2'59

1-98

170 815

43 704

7 569

2-49

2-00

98 962

60 388

47 916

2 748

2-7 7 4-91

103 490

67 865 101913

66 839

1577 Oo

O-o

21298 O-o

0'0

63 581

23 041

63 581

23 041

8-98

Oo

99 874

85 512

11 549 14862

281 14-88

2-88

110 719

15 450

99 369

4-54

2-89

50 081

49 886'

43 213

0-89

1-99

49 031

50 784

14 951 11350 47 427 641

.2-88

0-0

28 456

59 588

27 899

59 444!

1-96

0-24

32 092

65 636

4-8 7

139 691

40 949

4 628

7-94

139 834

39 673

37 481 15227

44 730 143 274 46 507 137 603

0-6

673 067 108409 27112

2 622 1528 2-06 13 925 2 878 11-65 15012 648 2-48

b-lån

j-lån

163 246

2-88 104 0-98 761 4'48

26 217

499 10-25

3-28

129 694

18 892

106 933

18 240 22 761

1'26

3-27

55 736

54 757

3'52

0-78

35 640

43 238

5 478 1492

3'68

3'84

157 470

4-82

162 926

43 351

2(

3-87

2-60

8-06

848 307

138 684 795195

53112 2 606 6-26

113 984 188 359 112 712 11510

5-76

1-12

148 706

135 744

28216 12962

8-72

6-99

Göteborgs o. Bohus läns

79 565

62 766

79 080

0'64

0-61

65 658

86 386

0-76

2-25

78 801 105 274

72 588 105 185

Älvsborgs läns norra

86 859

32 400

0-0

O-o

38 649

0-06

127 595i

0-08

1-07

136 553

14 366

3-79

2-58

163 856

102206 43 220 134369 16 259 152 845

38649 Älvsborgs läns södra

86 859 38 609 127 555 14 746 130 927

40 875

3 954 2116

2-86

4-92

49 256

46 362

25 654

2-01

36 704

82 813

35 989

768 2 894 3-16 715 4'08 3 731

87 527

36 322

O-o

130 387

129 971

48 485 146 919

47 933

5 047

5-8

180 846

1-9

112 388

32 447 12141 28*22 25-08

118 443

29 981 12 846 29-01 3116

Kopparbergs

»

54 546

53 0061

72 502

2-82

0-70

65 755

83 504

82094 Gävleborgs

»

106 115

76 772

97 855

7 260 2 665

6-91

3-46

118 457

86 609

82 291 17 332

Västernorrlands

»

323 938 127188 252 639

111 891

71299 15 297 22-01 1208

361 681

146 323 298030

45 789

38 549

20 647

3018041 105 910 48 664 102 299J 38 544

3 480

6 732 20-16 13-92 1211 1-90 0-98

201 651

42 983 86 995 11207 43-14 20-68 8-49 4-46

B) andra större låneförmedlare

Föreningen hem och Jord

j-lån

b-lån

j-lån

b-lå

12 946

17166 Aktiebolaget Egnahemslån Malmöhus läns egnahemfören...

72 668

Ega& Hems låneförmedlingsföre ning

77 319

Aktiebolaget Hem på landet

64 578

25 986

Inbetalt under år 1928

j-lån

17166 Oo

1-61

14 719

—

O-o

—

16 848

—

16 848

O-o

71 755

8-4 8

84 952

63 577

13 947

1-98

25 269

68 206

—

—

5 762

65 772

56 672

5 250 14-98

63 789

22 314

196 297

5 410

5 873

20258 11774

3 598

458 585

1-22

— 52-05 388

7-64 205 025 3-27 135 516

40 606

—

0-0

O-o

54 271

19 889 200471

19 093

336 0*41 0-61 796 6-80 4-os

64 922 195 779

9 246 4816

4-61

7-42

133 779

39 993

1-28

1-51

48 603

36 790 13 904 29-09 22-24

16 417 10188 1355

5*82

52 669

8 368 4 356

4-68

107 249

33 979

4-57

84 608

62 507

89 688

107 630

89 923 106 533

132 208

106280 118^

212 759 158022

97 631

b-lån

j-lån b-lån

191 O-o

j-l&n

b-lån

Inbetalt under år 1930

j-l&n

b-lån

1-SO

14 960

14 774

—

16 530

—

—

18-78

Oo

92 695

27 608

75 821

3 555 16-42

5-80

85 953

2-5 7 0-34 52-26

73 788

27 316

—

27166 10187 11-21

102 845

Debiterade uppbörden för år 1929 Restantier den 31 december jämte för tidigare år 1929 debiterad, ännu ej influten uppbörd d. 1 .jan. 1930 i kr.

O-o

9-18 3-62

216 231

j-l&n b-lån

2-20

0-98

13 450 3435 10-17

3-28

2 020

Restantier den 31 december 1930 i kr.

j-l&n

b-l&n

j-lån

b-län

j-lån

i %

b-l&n

j-l&n b-lån

228 5'26

3-28

1-44

3 283

15 928

15 700

—

1-40

—

—

16 371

261 18-20

0-95

18 660

28 866

78 657

28 866

20-27

O-o

671734 15129 4464 17-eo

5-83

72 957

—

5 754

—

27 347 16 874

20 003

-

6-18

90 200

69 818

70 613 20 382 4371 22-60

156 1-18 0-57

76 631

30 763

30 763

—

—

12 884

—

5 761

—

6 687

53-7 5

255642 171058 222708 159068 32 989 12015 12J8 3-42

1-48 Oo

—

Oo

7123 1-05 55*29

315 15-26 Följande större egnahemslåneförmedlar e hava icke haft några restantier att redovisa: Sandvikens egnahemsaktiebolag, Kinna och Örby egnahemsförening u. p. a., Egnahemslåneförmedlingsföreningen Hem i Sverige u. p. a., Bergslagets bostadsaktiebolag, Huskvarna egnahemsförening u. p. a. Summa

152 268

155 707

0*61

j-lån

b-lån

22 753

130 203

54 607

—

17 772 181 222

b-lån

j-lån

10-90

57 025

j-lån

b-lån

7 922

130203 1-14 156 348 7-62 215 107

7-96

— —

1-06

Inbetalt unde år 1929

j-lån

.25 986

107 858

552 Debiterade uppbörRestantier den 31 december den för år 1928 1928 jämte för tidigare år debiterad, ännu ej influten uppbörd d. 1 jan. 1929 i kr. i %

j-lån b-lån

64 746

11283 Klafreströms egnahemsaktiebolag

183 703 6424641: 1827 450 569187 355253 78277

Debiterade uppbörRestantier den 31 december den för år 1927 j 1927 jämte för tidigare år debiterad, ännu ej influten uppbörd d. 1 jan. 1928 i kr. b-lån

886 157 162 892 338034 147 741 48123 15151 12*46 9-80 401055 184420 353 092 172 030 47 963 12 390 11-96 6-72 143 783 58 487 115176 51261 28 607 7226 19-90 12-8 163465 64405 131499 54 665 31966 9 740 19-5» 15-12 378 751 137 802 372 652 134879 6 099 2 923 1-61 2-12 410086 155 442 406 511 153 683 4575 1759 1-18 1-18 215 257 66171 124 382: 52 434 90875 13 737 42-22 20-76 240130 67 743 141941 52138 98189 15 605 40-89 2304 6389111 894107 2869821 816645 351929 77 462 7.50 4 o o 5 081170 2 083017 4639673 1 993 335 141497 89 682 8-69 481

180 063 77 764 10120 43-19 20-80 S u m m a 3682265': 436 512 365 7751 370 654 316 490 65 858 8-591 4'58

Inbetalt under år 1927

9-68

6 486

Debiterade uppbörden för år 1926 jämte för tidigare år debiterad, ännu ej influten uppbörd d. 1 jan. 1927

0-72

63 651 14092 17-60 25272

|

0-9 7 0'08 0-82 00

6*54

132 231 41635

114 656

27 679 3236 13-79

94 194 12 406 3437

»

75 448

100 095

Norrbottens

16212 1011

122 773

48 367

139 e

40 655

123 646 335 691

95 079

200 695

1-68 , 77 368 97109

1-2!

125 367

305 284 106 609

247 958 140818

9-04

4-99

115 726

»

0-86

4318 14-68

1-14 0'66

»

7 708 17-7 2-•15-10 1-88

47 974 33 835 10182 28-67 17-61 96 412 1920 697 2'4« 0-72

7240 17-84J 15-81

Jämtlands Västerbottens

1-60 0-86 6-7 2 4-72

28 3

69 473

15 344 2240 10-08

199 869

73 347

5-52

152 947

7-88

1732 3Ö25 3*11

148 752

1-02 0-86

103 328

3-46

5-58

8-70

»

Oo

652 17-66

1-68

829 Västmanlands

2-60

3-81

i-

—

2192 10-89

—

772 1007 2-17 1-48 7164 954 4-85 1-90

73 858J

3 378 1872 3-09

94 688

»

0-51 44 688 10 692 1080 5-78 2-86

25 219

Örebro

0-61

45 768 174208 26 217

119 438

42 991 134197 26 060 72 375

2-02

27 359

2-08

3 023

109 400

136 090

4 888 1876

1-51

168 555

»

j-lån b-lån

59 899

146 869

0-0

777 582 126 205 748 672 122 341 28910 3 864 3-72 222179 129196 219108 128 728 3071 468 1-88 177 177 36 558 154 687 33 619 22490 2 939 12-69

läns

b-lån

j-lån

1-52

95 878

Skaraborgs

%

i kr. b-lån

0-0

96 526 603 839 95 517 166 844

Värmlands

Restantier den 1 januari 1931

9-25

163159 C) andra mindre låneförmedlare

%l

Bondkyrko södra egnahems- och fruktodlarl örening' 4056

Reijmyre egnahemsaktiebolag Aktiebolaget Månsbo Egna Hem Malmö stads drätselkontor

— —

— — — — — — — —

2 746

•£"•-'•

—

3 771 5 633

— —

11-29

— —

13-48 21-61

— —

4261 8 523

— — —

187 774 179 746 226480 168 074 41349 11722

3 783 3 676 7 230

— —

15-69 704 13-78 •ÄMa, 585-- $$-,

1293 ;j£**; 15-16

—

4261 8 860

940 239

5 495

— —

4022 7 635

—

— — — — — —

6 714

—

5 731

17-11

— _

5-61 13-88

— —

3 914

—.

3 385

10 373

9 898

— —

529 475

—

5 573

18-46

— —

13-49 4-5

Föreningen Egna Hem, Hagaby 1 Iggesunds egnahemsaktiebolag Klippans egnahemsförening ... Kristianstads Kungsörs

»

Perstorps

»

Tingsryds Kramfors Summa 1

7 574 13153 11716 3 762 5 610 3 231 63390

2 472

— — — — — — -

— 11722 — 10 450 — 3 712 — 1 4 585 f» . 1613 — 54528 6 972

— 9-98 — — 7-95 — 1431 — 10-88 — 1266 — 10-81 "i-M* 50 — 1-88 — 1025 — 18-2 7 — 1618 — 50-08 — 8 862 'ihk 1388 274 602

Restantier h a h ä r förekommit, men ofullständiga uppgifter föreligga. övriga mindre låneförmedlare, tillhopa 35 s t , hava icke haft några restantier att redovisa.

4 491 8183 13 319 12 319 4146 6 918 2 992 69639

— — —

ö-lilP' — — -

— 157 - 3-60 — 407 — 4-97 — 11411 — 1908 — .14-88 Sv^&ff 10498 1821 — 14-78 ':'ä¥$is — 3 995 *;£#/& 251 ££*£ 5-91 .?i£p^SÉ 4 855 2 063 — 29-82 — — 1419 — 1573 — 52-5 7 — 58977 - 10 762 ^k 15-4 8 4 334

6 714

7 776

7 911 13 637 12 382 4828

0-0

7 566 —

— —

13-99

167 1*85 488 ffjsSS 10-11

12 216 4 340 6171

—

2 963 •f -*•*''?, 1720 66667 75161 —

—

—

! 8494

4-36

— 23-91 — 41-9 6 -H 1 1 8 0

_ — — — — — _ —

7 653

7 626

13 637

12 047 :'i-~kti 1590

12 533 5 272 8 775 2 918 79 004

— — — — -

12 373 4860 6 878 1271 70648

— — — — —

160 422 1897 1647 8858

Oo

— — — — — — —

6-99 11-66 1*28 800 21-62 56-44 1068

Statens

offentliga utredningar Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. vissa internationella vätts- Betänkande med förslag till lag om vård av vissa skog Lagberedningens förslag ang. viss förhållanden. 3. Förelag till konvention mellan Sverige, inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarke m. fl. områden. [10] Danmark. Finland, Island och Norge om erkännande Utredning med förslag ang. premiering av välskötta och verkställighet av domar, m. m. [9J mindre skogsbruk. [11] Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet. [16) Förberedande utkast till strafflag. Förräderibrott m. ni. [33] Industri. Ny värmeledning samt elektrisk belysningsanläggnins Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. i Nationalmuseibyggnaden i Stockholm. [8] 1928 års lönekomnutté. Betänkande med förslag till av- Normalbestämmelser för järnkonstruktioner till bygglöningsreglemente för extra ordinarie och extra tjännadsverk (järnbestämmelser). [30] stemän, tillhörande den civila statsförvaltningen ni. m. [12] 1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till Handel och sjöfart. lönereglering för landsfogdar, lappfogdar och landsfiskaler m. m. [181 ' • . av fyr- och båkavgift samt sjömanshus Betänkande och förslag ang. anskaffning, underhall och Provdebitering avgift. |15] , drift av för tulltjänsten erforderlig fortskaffntngsmateriel. [23] . ' Betänkande med förslag ang. vissa ändringar i riksKommunikations väsen. dagens arbetsformer m. m. [26] Kommunalförvaltning. Bank-, kredit- och penningväsen. Statens och kommunernas finansväsen. Förslag till växellag m. m. [14] Utlåtande ang. utförselbevissystemets verkningar in. m. Förslag till cheeklag m. m. [28] [5] Repartiiionstalen för jordbruksfastighet. [31] Försäkringsväsen. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden vid 1928 ars allmänna fastighetstaxering. [35] Politi. Socialpolitik. Betänkande med förslag ang. arbetslöshetens motverkande genom beredskapsarbeten. |3| Arbetslöshetsutredningens betänkande. 1. Arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker. |20] Arbetslöshetsutredningens betänkande. 1. Bilagor, hand 1. Orsaker Ull arbetslöshet. P. M. ang. arbetsmarknaden och de faktorer, som bestämma dess utveckling. [21] . . . Utredning och förslag rörande viss omläggning av socialstyrelsens lönestatistik. |32] Hälso- och sjukvård. Allmänt näringsväsen. Utlåtande över utkast till näringslag m. ni. [13] Betänkande ang. ändrad lagstiftning om mätt ocb vikt. [36] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Jordbruksutredningens betänkanden. 4. Betänkande ang. åtgärder för fjäderfäskötselns främjande. [6|. 5. Statistisk översikt över det svenska jordbrukets utveckling och läge. [7] Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län m. m. [19] Betänkande med utredning rörande de statsunderstödda växtförädlingsanstalterna. [34] Betänkande med förslag rörande statlig hjälpaktion at vissa egnahemslåntagare. [37]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Sammandrag av yttranden över 1927 års prästiöneregle^ ringssakkunnigas betänkande rörande nya grundel för lagstiftningen om prästerskapets avlöning ocl förvaltning av den därtill anslagna egendomen. |1 Utredning och förslag rörande läroböcker vid de aid infinna läroverken och med dem jämförliga lärd anstalter. [2] Utredning och förslag av frågorna om ytterligare luj skränkningar i tion nuvarande folkskoleseminarieorganisationen samt om statens övertagande av dl utav landstingen och vissa städer upprätthållna sina skoleseminarierna m. ni. [4] Utredning och förslag rörande forlsättningsskolans orga nisation. (17] Betänkande med förslag till huvudgrunder for en de centraliserad förvaltning av prästlönejorden ni. m. [24 Betänkande med förslag till prästlönelag m. m. [2D] Försvarsväsen. 1930 års militäravlöningssakkunniga. Betänkande me< förslag till avlöningsbestämmelser för icke-ordinarn personal vid försvarsväsendet. [22] Betänkande och förslag rörande åtgärder för höjandi av säkerheten vid flygning. [271 . Betänkande ang. flvgstyrelsens matenelanskaffnini m. m. [29] Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Isaac Marcus Boktr.-A.-B., Stockholm 1931