Jordbruksutredningens betänkanden. 6,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 3 2 : 10 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

JORDBRUKS UTREDNINGENS BETÄNK ANDEN VI

PROMEMORIA RÖRANDE

I N K O M S T U T V E C K L I N G E N INOM SVERIGES

JORDBRUK

I JÄMFÖRELSE MED I ANDRA NÄRINGSGRENAR OCH DESS SAMMANHANG MED LÖNEPOLITIKEN

S T O C K H O L M 1 9 3 2

Statens offentliga utredningar 1932 Kronologisk 1. Sociala jordutredningens betänkande med förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen. Marcus. 121 s. Jo. 2. Betänkande rörande erkännande ocli verkställighet av utländsk civildom. Av E. Marks von Wurteinberg. Marcus. 43 s. Ju. 3. Luftlörsvarsutredningens betänkande. Utredning beträffande hemortens och civilbefolkningens skyddande vid luftanfall mot Sverige. Norstedt. 139 s. Fö. i. Dödlighetsantaganden för livränteförsäkring. Norstedt. 112 s. H. 8. Betänkande rörande frivilliga sammanslutningar mellan enskilda järnvägar i Skåne m. m. Beckman. 132 s. 2 bilagor. K.

förteckning C. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 1. _ nadsordning för stad, köping och större_ municipal samhälle. Marcus. 37 s. K. 7. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 2. Byggnadsordning för mindre municipalsamhälle Marcus. 27 s. K. 8. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 3. Byggnadsordningar och utomplan8bestämmelser för landsbygden. Marcus. 18 s. K. 9. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. i. Bilagor till normalbyggnadsordningar för städer och för landsbygden. Marcus. 32 s. K. 10. Jordbruksutredningens betänkanden. 6. Promemoria rörande inkomstutvecklingen inom Sveriges jordbruk i jämförelse med i andra näringsgrenar och dess sammanhang med lönepolitiken. Beckman. 52 s. Jo.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna ;ill det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgiva» utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 3 2 : 10 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

JOEDBRUKSUTREDNINGENS BETÄNKANDEN VI

PROMEMORIA RÖRANDE

INKOMSTUTVECKLINGEN SVERIGES

INOM

JORDBRUK

I JÄMFÖRELSE MED I ANDRA NÄRINGSGRENAR OCH DESS SAMMANHANG MED LÖNEPOLITIKEN

STOCKHOLM 1932 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [2234 3 l ]

CL*

- w

FÖRORD Genom skrivelse den 31 maj 1929 har Knngl. Maj:t uppdragit åt Jordbruksutredningen bland annat att, med beaktande av vad riksdagen därom i skrivelse den 15 maj 1929 (nr 147) anfört, vid fullgörandet av sitt uppdrag söka, klarlägga, vilken inverkan den efter krisåren av stat, kommuner och enskilda utanför jordbruket tillämpade lönepolitiken haft på jordbrukets ekonomi. På grund av ifrågavarande uppdrag har Jordbruksutredningen föranstaltat om en utredning, varav resultatet framlagts i en till Kungl. Maj:t den 17 november 1931 överlämnad promemoria rörande inkomstutvecklingen inom Sveriges jordbruk i jämförelse med i andra näringsgrenar och dess sammanhang med lönepolitiken. I enlighet med av Kungl. Maj:t den 27 november 1927 efter framställning av Jordbruksutredningen givet bemyndigande får Jordbruksutredningen härmed offentliggöra nyssberörda promemoria. Vid utförandet av ifrågavarande utredning har Jordbruksutredningen biträtts beträffande arbetets planläggning och ledning av professorn vid Handelshögskolan Bertil G. Ohlin samt beträffande utarbetandet av vissa löne- och arbetsstatistiska sammanställningar av byråchefen i socialstyrelsen Bertil Nyström, varjämte direktören i Sveriges Allmänna lantbrukssällskap Ludvig Nanneson tillhandahållit vissa vid utredningen erforderliga uppgifter och beräkningar. I övrigt har utredningsarbetet närmast verkställts av filosofie licentiaten Erik Lundberg med biträde av amanuensen hos Stockholms folkskoledirektion Ture Göransson, vilken förstnämnde även utarbetat den nu framlagda promemorian med redogörelse för utredningen. Stockholm den 3 december 1931. JORDBRUKSUTREDNINGEN

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Förord Promemoria rörande inkomstutvecklingen inom Sveriges jordbruk i andra näringsgrenar och dess sammanhang med lönepolitiken I. Arbetslönernas utveckling

i jämförelse

med <> "

II. Utvecklingen av priser och produktion 19 III. Beräkning av jordbrukets inköp från övriga svenska näringsgrenar ... 31 IV. Slutsatser

44 Tabeller

5 Promemoria rörande in kom stutvecklingen inom Sveriges jordbruk i jämförelse med i andra näringsgrenar och dess sammanhang med lönepolitiken. § 1. Följande utredning avser en siffermässig belysning av några av de huvudfaktorer, som betinga den nuvarande jordbrukskrisen, varmed här menas det starkt försämrade ekonomiska läge, som jordbruket intagit i förhållande till flertalet övriga näringsgrenar under det senaste decenniet, om tiden omedelbart före världskriget tages till jämförelse. Undersökningen förlägges därvid huvudsakligen till de mer normala åren närmast före året 1930, vilket år ju kännetecknas av en krisartad nedgång på olika områden och icke lämpar sig för besvarande av frågan, vilka de faktorer äro som bidragit till jordbrukets relativt försämrade läge, en försämring som varit utmärkande för samtliga år efter 1920 i jämförelse med tiden före kriget. För en utredning rörande den faktiska utvecklingen av jordbrukets räntabilitet hänvisas till särskilda utskottets utlåtande 1930 nr 2: »P. M. angående jordbrukets räntabilitet och därpå inverkande faktorer> (av byråchefen E. Höijer), som utarbetats på grundval av direktör L. Nannesons bearbetning av bokföringsresultat från kontrollerade jordbruk. Jordbruksnäringens försämrade läge kan avläsas dels ur de i berörda p. m. nämnda räntabilitetssiffrorna och dels ur lantarbetarnas löneutveckling, jämförd med löneutvecklingen inom övriga näringsgrenar (meddelas här nedan i avd. I). Den starkt differerande inkomstutvecklingen mellan jordbruk och övriga näringsgrenar belyses vidare och förklaras genom en jämförelse mellan den skiljaktiga pris- och produktionsutvecklingen (avd. II). Till slut meddelas (i avd. III) en naturligtvis mycket approximativ beräkningav den andel av en jordbrukares brutto utgifter, som användes till betalning av inom landet utfört, icke till jordbruket hörande arbete. Härigenom erhålles bl. a. en uppfattning av den roll, som lönepolitiken inom jordbruket utomstående näringsgrenar spelar för en jordbrukares ekonomi. Men denna lönepolitik utgör ingen självständig, av de ekonomiska sammanhangen oberoende faktor, som utövar ett särskilt inflytande på. bl. a. jordbrukarnes inkomster, utan står naturligtvis i ömsesidigt kausalsammanhang med samtliga övriga ekonomiska faktorer, varav följer, att för en bedömning av lönepolitikens inflytande måste först utvecklingen av övriga relevanta ekonomiska faktorer klarläggas, vilket sker i avdelningarna I och I I . I dessa meddelas dessutom jämförelser med vissa främmande länder (Förenta staterna, Canada, Holland, Tyskland och

6 Danmark) och, i den mån uppgifter finnas, totalsiffror för världen i dess helhet. I avdelning IV lämnas några slutsatser med ledning av beräkningarna i avd. I I I angående den roll, lönepolitiken för andra befolkningsgrupper än de vid jordbruket anställda kan spela för jordbruksnäringens ekonomi. I.

Arbetslönernas utveckling.

§ 2. Sverige. Utvecklingen av lantarbetarnes löner (enligt socialstatistiken) i jämförelse med löneutvecklingen inom industri, handel, samfärdsel, kommunala verk och byggnadsarbeten (enligt Sociala Meddelanden och Lönestatistisk årsbok 1929) framgår av nedanstående tabell. Tab. 1. Löneutvecklingen inom jordbruk och industri, liandel ni. ni. (1913 års uppgifter = 100). Industri m. m.

J o r d b r u k Årslön samt Årslön och kost och naturalogi År

1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Tillfälliga daglönare i egen kost

Beräknad total avlöning per Genomsnittlig år för samt- årsförtjänst l liga arbetare

Kvinnliga

ner Manliga Man- Kvinn- ståtar- SomVinliga liga lönade marterkörtjänare tjänare dagdagkarlar lön lön

Sommardaglön

Vinterdaglön

Manliga

Kvinnliga

Manliga arb.

Kvinnliga arb.

100 329 231 178 168 170 169 168 169 169 169

100 318 249 195 182 185 183 183 182 183 185

100 321 249 199 187 190 189 189 190 191 191

100 318 229 178 167 172 169 168 168 168 168

100 311 246 199 187 190 187 186 186 186 187

100 291 271 207 200 209 214 218 222 217 229

100 328 280 230 229 233 236 241 246 248 251

100 308 227 182 169 170 167 165 164 164 164

100 308 242 201 188 192 187 185 184 184 184

100 327 229 184 177 190 183 184 185 185 182

100 316 227 170 160 161 160 159 159 159 159

1 Årsförtjänsterna visa på grund av varierande årlig arbetstid (arbetskonflikter m. m. se t. ex. år 1928) en ojämnare utveckling än dagsförtjänsterna, men indextalen skilja sig i allmänhet endast obetydligt.

Under åren 1 9 1 3 — 2 0 stego lantarbetarlönerna tämligen parallellt med lönerna inom ovannämnda näringsgrenar. Åtminstone vad de manliga arbetarna beträffar, växte ju lönerna inom jordbruket t. o. m. något kraftigare. De stego nämligen med omkring 218 %, medan motsvarande tal för arbetare inom industri m. m. var 191 %. Inom jordbruket stego de manliga och kvinnliga arbetarnas löner ungefär lika starkt under denna period, medan inom övriga näringsgrenar kvinnolönerna visade en betydligt kraftigare stegringstendens än männens löner (c:a 13 % starkare steg-

7 ring). Detta innebär, att kvinnolönerna inom industri m. m. utvecklat sig något snabbare än inom jordbruket. Efter 1920 äger emellertid en ständig försämring rum av lantarbetarnas läge i förhållande till övriga näringsgrenars arbetare. Från 1920 till 1921 sjönko de manliga lantarbetarnas löner med procentsatser varierande mellan 26 och 30, medan de kvinnliga lantarbetarnas lönesänkning endast belöpte sig på 20 %. Motsvarande procenttal för industriarbetarna uppgick endast till 7 resp. 15. Även till 1922 ägde kraftiga lönesänkningar rum. Totalt utgjorde lönesänkningen från 1920 till 1922 för manliga lantarbetare 44 %, för kvinnliga lantarbetare 36 %, för manliga arbetare inom industri m. m. 29 % och för kvinnliga arbetare inom samma näringsgrenar 30 %. Efter 1922 stabiliserade lönerna sig (dock ägde en mindre lönesänkning på upp till 5 % rum både inom jordbruk och industri m. m. till år 1923), men medan industriarbetarlönerna efter detta år undergått en avsevärd stegring, ha lönerna inom jordbruket stagnerat eller t. o. m. gått något tillbaka. Årsförtjänsterna inom industri m. m. ha i medeltal från 1 9 2 3 stegrats med 11 % till 1927 och 15 % till 1929. Slutresultatet blir, att medan arbetslönerna inom jordbruket mellan åren 1913 och 1929 stigit med i genomsnitt 68 % för manliga arbetare och 87 % för kvinnliga arbetare, eller c:a 70 % för samtliga arbetare, ha årsförtjänsterna för manliga och kvinnliga arbetare inom industri m. m. stegrats med resp. 129 och 151 % (i genomsnitt 132 %) eller i medeltal c:a 37 % mer än förtjänsterna inom jordbruket. Tar man vidare hänsyn till att arbetstiden per dag undergått en betydligt starkare förkortning inom industrien än inom jordbruket (med c:a 15 % mot kanske endast 5 % för lantarbetarna), kommer utvecklingen att framstå relativt ännu mer ofördelaktig för de senare. Då levnadskostnaderna med år 1913 som basår visa indextalen 172, 1 7 1 , 171 och 169 för 1926 och följande år, kan den reala årsförtjänstens utveckling inom industri m. m. under samma år betecknas med indextalen 130, 130, 132 och 137. Detta betyder alltså en stegring av reallönen mellan 1913 och 1929 med 37 %. För landsbygden finnes ingen levnadskostnadsindex men under antagande, att priserna på landsbygden rört sig parallellt med städernas, skulle ingen reallönestegring för lantarbetarna ha ägt rum. Troligen har någon stegring förekommit, emedan prisen på landsbygden mindre influeras av de starkt stegrade prisen på varjehanda tjänster i framförallt städerna (se härom närmare nedan). § 3. Man kan alltså utgå från att den löneklyfta mellan jordbruk och övriga näringar, som förefanns 1913, betydligt vidgat sig till de senaste åren. Mätningen av denna klyfta måste bli ganska godtycklig, eftersom lönerna variera mycket starkt både efter företagens lokalisering och art. För manliga arbetare inom grupperna industri, byggnadsverksamhet, handel och samfärdsel var genomsnittliga årsförtjänsten år 1913 1 241 kr.

8 Jämförliga siffror för lantarbetare voro: årslön samt kost och logi för manliga tjänare 683 kr. samt årslön och naturaförmåner för statavlönade körkarlar 729 kr. Enligt dessa uppgifter skulle årsförtjänsterna för arbetare inom industri m. m. ha legat omkring 75 % högre än motsvarande tal för lantarbetarna l . Om vi i stället betrakta dagsförtjänsterna, var medeltalet år 1913 inom industri m. m. 4'32 kr. och för tillfälliga manliga daglönare i egen kost 2'58 kr. (medeltal av sommar- och vinterdaglön) enligt socialstatistiken , och 2'48 kr. enligt jordbruksstatistiken. Dessa tal visa alltså på en skillnad av omkring 70 %. Motsvarande procenttal för kvinnliga arbetare, som dock måste anses betydligt mindre representativa, bli 34 resp. 53 %, alltså sannolikt en betydligt mindre löneskillnad än för manliga arbetare. Till belysande av löneklyftans storlek efter kriget har utvalts år 1929 (1928 lämpar sig mindre väl på grund av omfattande arbetsinställelser inom industrien). Detta år utgjorde genomsnittliga årslönen samt kost och logi för manliga tjänare i jordbruk 1 123 kr., för statavlönade körkarlar 1 308 kr. och för kreaturskötare 1 408 kr. Genomsnittliga årsförtjänsten för manliga arbetare över 18 år inom grupperna industri o. s. v. var samma år 2 846 kr. Enligt dessa uppgifter skulle årsförtjänsterna för manliga arbetare inom industri m. m. vara mer än dubbelt högre (tillnärmelsevis 125 % högre) än den genomsnittliga årsförtjänsten för lantarbetare. Till jämförelse anföras tillgängliga uppgifter om dagsförtjänster. Enligt socialstatistiken utgjorde sommardaglönen för jordbrukets fasta manliga daglönare i egen kost 4'27 kr. och vinterdaglönen 3'37 kr., medan motsvarande siffror för tillfälliga manliga daglönare voro 4'73 och 3'71 kr. Om man räknar med en genomsnittlig daglön av något över 4 kr., kommer genomsnittliga dagsförtjänsten för arbetare inom industri o. s. v. (9'99 kr.) att ligga i det närmaste 150 % över lantarbetarnes dagspenning. Att denna siffra är högre än motsvarande för årsförtjänsten, beror tydligen på lantarbetarnes längre årliga arbetstid. Ifråga om kvinnliga arbetare är lönedifferensen liksom år 1913 betydligt mindre. År 1929 stod värdet av kontant årslön samt kost och logi för kvinnliga tjänare i 893 kr., medan kvinnliga arbetare inom industri m. m. i genomsnitt förtjänade 1 637 kr. Vi ha alltså här en skillnad beräknad på samma sätt som ovan av c:a 83 %. Skillnaden mellan dagsförtjänsterna är liksom för manliga arbetare större och torde med samma beräkningsmetod något överstiga 100 %. Om skillnaden mellan årsförtjänster och dagsförtjänster är stor, blir skillnaden mellan timförtjänsterna ännu större på grund av den längre arbetstiden inom jordbruket. Eäknar man med en arbetstid av 2 7 0 0 — 3 0 0 0 effektiva arbetstimmar per år inom jordbruket, kommer den genomsnittliga timförtjänsten för manliga arbetare inom industri m. m. (1'25 kr.) 1 P å grund av olikheten i levnadskostnader var skillnaden i reallön givetvis långt mindre än denna och övriga jämförelser mellan penninglönerna angiva. Se nedan.

9 att överstiga lantarbetarnas (45 ä 50 öre) med omkring 160 %, d. v. s. en arbetare förtjänar i genomsnitt 2'S gånger så mycket per timme inom industri, handel o. s. v. som i jordbruket 1 . De jämförelser, som ovan gjorts, gälla emellertid synnerligen abstrakta medeltal; m. a. o. de i medeltalen ingående komponenterna äro ytterst skiljaktiga. Den procentuella skillnaden mellan den maximala och den minimala årsförtjänsten för tjänare och statare efter socialstyrelsens uppdelning på län uppgår till 2 0 — 3 0 %, medan procenttalen för daglönen (för sommar eller vinter) utvisa en skillnad av ända till 60 %. Det är framförallt norrlandslänen, som uppvisa betydligt högre löner än andra delar av riket. Sålunda utgjorde årslönen samt kost och logi för manliga tjänare i norra Sverige i medeltal 1 243 kr., medan motsvarande siffra för t. ex. västra Sverige var 1 084 kr., alltså en skillnad på 15 %. Motsvarande uppgifter i fråga om sommardaglönen för manliga tillfälliga daglönare voro resp. 5'86 och 4'54 kr., vilket svarar mot en skillnad av 29 %. Lantarbetarlönernas spridning är emellertid relativt liten jämfört med lönedifferenserna inom övriga näringsgrenar. Skillnaden mellan de högsta redovisade timförtjänsterna för manliga arbetare år 1929 (gruvdrift i norra Sverige med en genomsnittlig timförtjänst av 2'32 kr.) och de lägsta (torvindustri samt stenbrott och stenhuggerier med en timförtjänst av resp. 0'71 och 0'81 kr.) belöper sig på icke mindre än resp. 227 och 187 %. Denna splittring av lönenivån sammanhänger nära med motsvarande variationer i levnadskostnaderna inom olika delar av landet. Enligt 1925 års officiella dyrortsgruppering är levnadskostnadsindex i medeltal för ortsgrupp A, som omfattar orterna med de lägsta levnadskostnaderna, 880 och för grupp G (Stockholm) 1 310 (medeltalet för hela riket har satts = 1 000), vilka tal visa en skillnad av 50 %. Medelårsförtjänsten för vuxna manliga arbetare tillhörande ortsgrupp A, alltså omfattande orter med levnadskostnader, som minst avvika från den lantbrukande befolkningens, var år 1929 2 156 kr. och för vuxna kvinnliga arbetare 1 380 kr. Motsvarande siffror för år 1927 voro 2 045 och 1 326 kr., och dessa uppgifter kunna lämpligen sammanställas med medelförtjänsterna för lantarbetare tillhörande landskommuner, där i större utsträckning även andra näringar än jordbruk, i främsta rummet industri, bedrivas 2 . Dessa belöpte sig för manliga tjänare på 1 181 kr. (rena jordbrukskommuner 1 106 kr.), för statavlönade körkarlar på 1 3 9 3 kr. (rena jordbrukskommuner 1 322 kr.) och för kvinnliga tjänare på 9 2 1 kr. (rena jordbrukskommuner 887 kr.). Löneklyftan mellan industri och jordbruk är alltså, även sedan på detta sätt viss hänsyn tagits till de olika 1 Vid dessa siffror får dock ej läggas så stor vikt, då 10 timmars nettoarbetstid inom jordbruket icke betyder samma effektiva arbetstimmar som 8 timmar inom industrien. Gångtid från gården och till arbetsplatsen inräknas t. ex. i en lantarbetares arbetstid, som dessutom utöver måltidsrasten merendels torde innefatta flera pauser än industriarbetarens. Timförtjänsterna äro därför inga lämpliga jämförelseobjekt. 2 Denna uppdelning finnes ej för 1929 på grund av omläggning av sättet för löneuppgifternas insamlande. 1928 lämpar sig mindre väl som jämförelseår på grund av de omfattande arbetsinställelserna inom industrien.

10 levnadskostnaderna på landsbygd och i industrisamhällen, fortfarande avsevärd, i det att de manliga arbetarnas årsförtjänster inom industri o. s. v. överstiga lantarbetarnas med c:a 60 %; för kvinnliga arbetare är motsvarande procenttal 44. Om sålunda levnadskostnaderna inom ortsgrupp A antagas motsvara levnadskostnaderna på landsbygden 1 , erhållas vissa hållpunkter för jämförelse mellan industriarbetarnas inkomster på olika dyrorter och lantarbetarlönerna. Genomsnittliga årsförtjänsterna inom industri m. m., fördelade på de 7 olika dyrortsgrupperna och reducerade med hänsyn till levnadskostnadsindex' avvikelse från dess värde i A-gruppen (alltså beräknade efter det högre penningvärde som råder i A-orterna), redovisas i nedanstående sammanställning. Tab. 2. Genomsnittliga årsförtjänster år 1929 för vuxna arbetare inom industri m.m. fördelade efter dyrort.

Dyrortsgrupp

A B C D E F

.

1 c ...:::

Levnadskostnader (levnadskostnader i A = 1 000)

1000 1091 1159 1227 1295 1364 1489

Faktiska årsförtjänster, kr. Män 2156 2 309 2 551 2 632 2 883 3166 3 987

Kvinnor 13S0 1368 1401 1551 1619 1560 2 064

Årsförtjänster reducerade med hänsyn till levnadskostnaderna i A. kr. Män

Kvinnor

2156 2 116 2 201 2145 2 226 2 321 2 678

1380 1254 1209 1264 1250 1144 1386

|

i

!

E n medeltalsberäkning av talen i de två sista kolumnerna ger till resultat en genomsnittlig årsförtjänst (räknad i det penningvärde, som råder i A-orterna) av 2 279 kr. för manliga arbetare och 1 262 kr. för kvinnliga arbetare. Motsvarande tal för år 1927 bli 2 168 och 1 227 kr. Dessa siffror ge oss möjligheten att ange en naturligtvis synnerligen approximativ uppskattning av den »reella» löneklyftan mellan jordbruk och övriga näringar. För år 1927 erhålles genom jämförelse med genomsnittliga årsinkomsterna för manliga och kvinnliga lantarbetare i industrikommuner (1 181 kr. för manliga tjänare, 1 393 kr. för statavlönade körkarlar och 9 2 1 kr. för kvinnliga tjänare) en merinkomst av c:a 70 % för manliga och c:a 35 % för kvinnliga arbetare inom industri m. m. För 1929 blir merinkomsten resp. 77 och 37 % under den plausibla förutsättningen, att lantarbetarlönerna i industrikommuner, liksom medeltalet för hela riket, icke förändrats mellan 1927 och 1929. Man måste vid en sådan jämförelse vidare beakta, att industriarbetaren i genomsnitt betecknar en högre kvalitet i den meningen, att av honom 1 Att i lantbruket arbetande torde lia något lägre levnadskostnader, ehuru en statistisk belysning är omöjlig, diskuteras nedan.

11 kräves högre yrkesskicklighet och längre utbildningstid än av lantarbetaren. Denne torde närmast vara jämförbar med industriens grovarbetare, men då för dessa något särskilt medeltal ej finnes, får man nöja sig med ovan anförda procenttal. § 4. En jämförelse mellan lantarbetares och industriarbetares reallöner i form av kvoten mellan penninginkomst och levnadskostnad måste emellertid alltid ge mer eller mindre osäkra resultat på grund av omöjligheten att ge en entydig, alla anspråk fyllande definition av begreppen reallön och levnadskostnad, och detta oavsett föreliggande brister i tillgängliga statistiska uppgifter. Detta beror därpå, att lantarbetaren och stadsarbetaren till stor del fördela sina inkomster på helt olika vis. En lantarbetare konsumerar betydligt mer bröd och mjölk än en industriarbetare, har ett mindre jäktande arbete trots den längre arbetstiden och bättre tillfälle till friluftsrekreation, medan industriarbetaren kanske håller sig med bättre bostad och kläder, har rikligare tillgång på nöjen och större fritid. En ungefärlig uppfattning av hur olika en lantarbetares och en industriarbetares utgifter fördela sig på olika poster får man genom en jämförelse mellan 1920 års levnadskostnadsundersökning för mindre bemedlade på landsbygden och 1923 års levnadskostnadsundersökning för städer och industriorter. År 1920 utgjorde födo- och njutningsämnesposten för lantarbetare i medeltal för hela riket 61 '7 % av nettoinkomsterna. För arbetaroch lägre tjänstemannahushåll var motsvarande procenttal 42*9. Om en levnadskostnadsindex beräknas på grundval av utgiftsposternas procentuella fördelning för lantarbetare enligt 1920 års undersökning, erhålles ett indextal år 1929 av 162, medan motsvarande tal för industriarbetare var 169. Det är sålunda aldrig så, att samtliga inkomstposter äro större hos industriarbetaren än hos lantarbetaren, utan lantarbetaren har vissa fördelar, som måste vägas mot industriarbetarens plusposter, och härtill finnes ingen objektiv måttstock. En levnadskostnadsindex måste grunda sig på en fast budget, i detta fall närmast på industriarbetarens, varigenom lantarbetarens större konsumtion av de på landet relativt billigare livsmedlen icke kommer helt till sin rätt vid reallönens beräkning. En viss underskattning av lantarbetarens reallön i förhållande till industriarbetarens är därför i detta fall sannolik, vilket bör hållas i minnet vid bedömande av de i föregående paragraf angivna procentsiffrornas verkliga innebörd. § 5. Förenta staterna. National Industrial Conference Boards fortlöpande statistik rörande de faktiska arbetsförtjänsterna inom fabriksindustrien är grundad på månatliga uppgifter från c:a 1 500 efter representativa grunder utvalda företag inom olika industrigrenar och stater, tillhopa sysselsättande inemot 900 000 arbetare eller c:a 10 % av fabriksindustriens totala arbetarantal.

12 Tab. 3. Arbetslönernas utveckling i Förenta staterna 1914—1930 K

Ir

Jordbruk: Avlöning per månad (vägt medeltal)

Fabriksindustri: Faktisk löneinkomst

J 1914 1920 1921 1922 1923 1924 1925 i 1926 1927 i 1928 ! 1929 ! 1930 (prel.).

dollar

index

per timme dollar

24-26 57-oi 357 7 34-91 3964 396 7 40i2 40-88 40-60 40-4 4 40-52 36-9 0

100 235 147 144 163 164 165 169 167 167 167 152

0-25 0-61 0-52 0-49 0-54 0-56 0-56 0-57 0-57 0-57 0-58 0-G0

index

pr vecka dollar

100 247 214 202 221 229 228 230 233 233 237 245

12-54 293 7 23-60 24-04 26-54 26-28 26-93 27-16 27-22 27-di 28-2 5 26-0 3

index 100 235 i 188 192 ! 212 i 210 215 217 217 218 225 208

Byggnadsindustri m. m. »fackföreningslöner» i storstäder (c:a 15/r> resp. är). Avtalsenlig lön indextal (1913 = 100) per timme

per vecka

102 199 205 193 211 228 238 250 260 261 262 272

102 189 193 183 199 214 222 233 241 241 241 244

l

Den tredje lönegruppen i tabellen, nämligen »union wages», får sin nivå och prägel därigenom, att dessa löner, i motsats till lönerna inom fabriksindustrien, grunda sig på kollektivavtal eller liknande överenskommelser med fackföreningarna, tillhopa omfattande c:a 760 000 arbetare, företrädesvis i storstäderna. Vid bedömandet av dessa siffror bör beaktas, att arbetslönerna i Förenta staterna äro mycket växlande ej blott inom olika näringsgrenar utan även inom olika landsdelar. Enligt den statistik, som kvartalsvis införskaffas av Department of Agriculture, växlade sålunda i oktober 1929 jordbrukslönerna (i egen kost) från 79 doll, per månad i väststaterna och 70 doll, i de nordatlantiska staterna ned till 36 a 37 doll, i sydstaterna med deras billiga vita eller färgade arbetskraft. Betydande lokala lönedifferenser föreligga även inom de industriella näringsgrenarna. Sålunda utgjorde enligt National Industrial Conference Boards statistik för 1929 genomsnittsförtjänsten inom bomullsindustrien 0'32 doll, per timme och 15'60 doll, per vecka i sydstaterna men resp. 0'42 och 20'21 doll, i de norra staterna. 1 Såsom källor har i första rummet använts årg. 1930 av de tre årsböckerna Statistical Abstract of the United States och Commerce Yearbook Vol. I, båda utgivna av D e p a r t m e n t of Commerce, samt Yearbook of Agriculture, utgiven av Department of Agriculture. Arsböckerna sluta i regel med år 1929, men utvecklingen under Ar 1930 kan månad för m å n a d följas i tidskrifterna »Survey of Current Business» (utg. av Department of Commerce). »Federal Reserve Bulletin» (utg. av Federal Reserve Board), »Monthly Labor Review» (utg. av Department of Labor) samt »Crops and Markets» (utg. av Department of Agriculture). Vid sidan av dessa officiella källor finnes ett stort antal privata, bland vilka må n ä m n a s den av National Industrial Conference Board publicerade årliga lönestatistiken (senaste årg å n g 1929), fullföljd under 1930 månatligen i tidskriften »The Service Letter on industrial relations».

13 Ännu mera betydande äro dock de löneskillnader, som råda mellan de olika industrigrenarna. Medan nyss angivna timavlöningar inom textilindustrien voro de lägsta, låg medellönen vid tidningstryckerierna drygt dubbelt så högt eller vid 0'88 doll. Inom detta starkt organiserade yrke har man dock närmast att göra med »fackföreningslöner» av den typ, som på grundval av U. S. A. arbetsdepartements statistik över »union wages» redovisas i tabellens sista kolumngrupp. Dessa löner, vilka få sin prägel genom lönenivån för storstädernas byggnadsarbetare, lågo år 1929 vid i medeltal 1'20 doll, per timme och sålunda ungefär dubbelt så högt som inom fabriksindustrien. Ehuru man genom vägning med folkmängd, arbetarantal och dylikt kan ge och har gett tillbörlig vikt åt berörda lönedifferenser vid beräkning av allmänna genomsnitt, medför likväl den stora spridningen av de faktiska lönerna, att de i tabellen meddelade medeltalssiffrorna bli av skäligen abstrakt natur. De synas emellertid i regel vara tillräckliga för att ge en bild av lönenivåns rörelser under den här behandlade tidsperioden. Av tabellen framgår, att lantarbetarlönerna liksom i Sverige stego tämligen parallellt med industriarbetarlönerna mellan 1913 och 1920. P å samma sätt sjönko lantarbetarlönerna till 1921 och 1922 mycket kraftigare än lönerna inom industrien. Kesultatet blir, att arbetslönerna inom jordbruket mellan 1914 och 1929 stigit med ungefär samma procentsats som levnadskostnaderna, medan lönerna inom industrien stigit med 40 ä 50 % mer. Jordbrukslönernas fluktuationer återspegla den stora rörlighet, som karakteriserar de amerikanska lantarbetarförhållandena — till skillnad från de svenska. Medan i vårt land flertalet lantarbetare äro årsanställda, lejer den amerikanske farmaren i allmänhet blott arbetshjälp per månad eller per dag under den egentliga jordbrukssäsongen. Arbetsprisen pläga också regelmässigt stiga från årets början till oktober, då de nå sin kulmen för att därefter åter gå nedåt. Karakteristiskt är, att jordbruksdepartementet vid framräknande av årsmedeltal väger juli- och oktoberlönerna med talet 5 men januari- och aprillönerna med 1. Under år 1930 inträffade en betydande lönenedgång för lantarbetare. Detta berodde delvis på att farmarnas betalningsförmåga i hög grad minskats genom det stora prisfallet på jordbruksprodukter; i oktober 1930 stodo enligt officiell statistik prisen på vad farmaren kunde sälja vid c:a 106 (1909 — 1 4 = 100) men på vad han måste köpa vid 149. En andra huvudorsak var det under inflytande av den industriella arbetslösheten enormt ökade utbudet av arbetskraft, vilket belyses därigenom, att för oktober 1930 jordbruksdepartementets korrespondenter beräknat tillgången på arbetskraft till i genomsnitt 106 % av det normala, medan efterfrågan sattes till allenast 75 %. Vad industrien i 1 9 2 9 — 3 0 års kris beträffar, har denna i löneavseende avvikit från 1 9 2 0 — 2 2 års kris särskilt därigenom, att timlönerna icke

t

14 blivit sänkta utan hållits oförändrade, merendels enligt överenskommelser mellan vederbörande arbetsgivare. Tabellen visar någon stegring av timförtjänsterna, vilket emellertid torde i huvudsak bero därpå, att man vid de omfattande entlediganden, depressionen gjorde nödvändiga — sysselsättningsindex sjönk från 90 i oktober 1929 till 68 vid samma tidpunkt 1930 (1920 = 100) — i förhållandevis stor utsträckning behållit yrkesvan och därför högre avlönad arbetskraft. Däremot sjönk i samband med arbetstidens förkortning — genomsnittliga timantalet per arbetare och vecka nedgick från 49'4 i oktober och 46'9 i november 1929 till 42'3 resp. 41'0 ett år senare — veckoarbetsförtjänsten från i genomsnitt 28'25 till 26*03 doll, eller med 8 % (12 % om man räknar från november 1929 med 27'22 doll, till november 1930 med 23'99 doll.). Av nu lämnade redogörelse framgår, att löneutvecklingen i Förenta staterna företer vissa olikheter med motsvarande i Sverige men även åtskilliga likheter. En sådan är, att i båda länderna klyftan mellan jordbrukslöner och industrilöner vidgats under senare år. Bortser man för Staternas, del från »fackföreningslönerna» och ser allenast på de egentliga industrilönerna, finner man, att lönenivån inom industrien före kriget låg ungefär dubbelt så högt som inom jordbruket. Ännu år 1920 var lönerelationen ungefär densamma, men sedermera har differensen väsentligt ökats, så att år 1930 industrilönerna lågo i genomsnitt ungefär tre gånger högre än jordbrukslönerna. § 6. Canada. En löneindex för manliga lantarbetare, beräknad på grundval av uppgifter om lön och kost per månad och år i Canada Yearbook 1930, ter sig på följande sätt. Tab. 4. Lantarbetarlönernas utveckling i Canada. Lön inkl. kost och logi för manliga arbetare. o

Per månad (under sommarsäsong)

Per år

Ar

1914 1920 1925 1927 1928 1929

%

Index

$

Index

36 86 63 62 63 63

100 238 175 172 175 175

323 821 641 629 634 627

100 254 198 195 196 195

Då levnadskostnaderna, enligt en budget särskilt beräknad för arbetare, i den mån denna nu överhuvudtaget kan gälla för lantarbetare, under denna tid (1913—28) stigit med omkring 57 %, har i Canada en reell förbättring av lantarbetarnas levnadsstandard med kanske 20 % ägt rum. E n jämförelse med arbetslönernas utveckling inom övriga näringsgrenar

15 ger också en annan bild än i flertalet övriga länder. Nedanstående tabell anger indices för lönernas utveckling inom organiserade yrken i vissa utvalda städer. Tab. 5. Lönesatsernas utveckling inom vissa industrigrenar i Canada (1913 = 100). Är

Byggnadsindustri

Metallindustri

Kolgruvor

i ! 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930

;

180-9 170-6 162-5 166-4 169-7 170-4 172-1 179-3 185-6 197-5 203-2

209-4 186-8 173? 174-0 175-5 175-4 177-4 178-1 180-1 184-6 186-6

197-7 208-3 197* 197-8 192-4 167-6 167-4 167-9 168-9 168-9 169-4

Fabriksindustri Grovarb.

Yrkesarb.

215-3 190-6 183o 181-7 183-2 186-3 187-3 187-7 187-1 187-s 188-2

216-8 202-0 189i 196i 197-6 195-5 196-7 199-4 200-9 202-1 202-3

Det torde alltså vara tämligen säkert, att lantarbetarlönerna från 1913 till 1929 stigit i ungefär samma grad som lönerna på annat håll och sannolikt t. o. m. mer, om man beaktar, att industrilönernas indices i regel härleda sig från timlöner och att alltså indextalen för årslönerna på grund av arbetstidens förkortning äro lägre än de i tabellen redovisade. Till 1920 stego lantarbetarlönerna betydligt kraftigare än industriarbetarlönerna men föllo liksom på övriga håll snabbare efter 1920, men ej så mycket, att löneklyftan vidgats i jämförelse med 1 9 1 3 . Detta sammanhänger med den storartade kvantitativa utveckling, Canadas jordbruk undergått. Den veteodlade arealen steg sålunda från 11 miljoner till 25 miljoner acres mellan åren 1913 — 1929 (alltså med 127 %), medan totala avkastningen under samma period vuxit från 232 miljoner till 567 miljoner bushels eller med 144 %. För andra sädesslag har en ännu starkare utveckling ägt rum, fastän den på grund av de lägre absoluta talen haft mindre betydelse. Som följd härav har efterfrågan på arbetskraft vuxit; antalet individer sysselsatta inom jordbruksnäringen har till skillnad från flertalet övriga länder under denna tid ökats, nämligen med 10 % mellan åren 1911 och 1 9 2 1 . Jordbruksbefolkningens andel av hela befolkningen i Canada har mellan åren 1911 och 1921 endast minskat från 37'1 till 35 %, medan motsvarande siffror för IL S. A. åren 1910 och 1920 voro 33'2 och 26'3 %, innebärande en minskning av antalet jordbrukare med c:a 13 %. Om alltså löneutvecklingen sedan tiden före kriget i huvudsak har gått till lantarbetarnas favör, torde dock en avsevärd löneklyfta existera mellan industri- och lantarbetarnas absoluta lönenivåer. »Dominion Department of Labour> uträknar icke några medeltal för den genomsnittliga lönenivån,

16 men enligt en uppskattning i Canadas statistiska årsbok kan man räkna med en genomsnittlig årslön inom industrien av omkring 1 000 doll, med ett medelantal dagar av 230. Räknar man med en årsinkomst för en helårsarbetare av 1 200 doll, och beaktas vidare, att i genomsnittet ett mindre antal kvinnliga arbetare ingår, torde industriarbetarlönerna vara åtminstone dubbelt så höga som lantarbetarlönerna. Belationen skulle alltså vara förmånligare för jordbruksarbetarna än i Förenta staterna, men siffrorna äro givetvis mycket approximativa och knappast direkt jämförbara. § 7. Holland. Någon fortlöpande lönestatistik för lantarbetare utarbetas icke för detta land utan endast lokalundersökningar och sammanställningar av de för landets jordbruk och trädgårdsskötsel rätt betydelsefulla kollektivavtalslönerna. Enligt i statistiska centralbyråns »Maandschrift» år 1929 och 1930 publicerade undersökningar av lantarbetarlönerna i olika distrikt för åren 1914, 1927 och 1929 varierade timlönen år 1914 mellan 10 och 20 cts, oftast var den 15 cts; åren 1 9 2 7 — 2 9 uppgick timlönen vanligen till 2 5 — 4 0 cts men kunde på vissa håll (Friesland) för tillfälliga daglönare stiga ända till 55 a 65 cts. Kegelbundet kan en fördubbling av timlönen iakttagas mellan åren 1914 och 1927 och ofta mer. Yeckolönen var mycket variabel. Minimum år 1914 var 6 o-ulden och maximum 14, medan motsvarande tal för åren 1 9 2 7 — 2 9 voro 13 och 26 gulden. Medeltalet synes för år 1914 ligga omkring 10 och för 1927 omkring 20 gulden. Minimum- och maximumtalen för årslönen voro 350 och 600 gulden år 1914 och 700 och 1 150 för åren 1 9 2 7 — 2 9 . Spridningen är alltså mycket stor, delvis säkerligen beroende på olikheter i naturaförmånerna och deras värdering. En genomsnittlig årslön av 450 gulden för år 1914 och icke fullt 900 gulden för åren 1 9 2 7 — 2 9 erhålles, om medeltal direkt beräknas på de angivna uppgifterna, vilket ju stämmer väl med de av byråchef Nyström publicerade uppgifterna i särskilda utskottets utlåtande 1930 nr 2, sid. 322. Den övervägande delen av de meddelade uppgifterna peka alltså på en fördubbling av lantarbetarlönerna sedan 1914, varigenom Hollands lantarbetare komma att stå i en särklass i förhållande till övriga här anförda länders lantarbetare. Då levnadskostnaderna endast stigit med omkring 60 %, ha vi här en reallönestegring för lantarbetarna med omkring 25 %. Trots denna starka lönestegring torde en avsevärd löneklyfta mellan jordbruk och industri existera, men den är synnerligen svår att uppskatta på grund av industrilönernas starka variationer mellan olika industrigrenar och orter. I nedanstående tabell meddelas löneuppgifter för arbetare inom gruv-, metall- och byggnadsindustrien samt kommunala verk. Ofta saknas tyvärr uppgifter för åren före kriget, varför indextal endast kunna anges för ett mindre antal serier.

17 Tab. 6. Löneutvecklingen inom industri och kommunala verk i Holland. Kolgruvor i Zuid-Limburg

o

Ar

arbete arbete under ovan jord jord

Metallindustri Hela riket

Amsterdam

Amsterdam

Timförtjänst

Timförtjänst

Timförtjänst

! 1920 ... 1921 ... 1926 ... ' 1927 ... 1928 ... 1929 ... 1930 ...

Årslön Årslön Gulden Gulden

2 294 2104 1494 1502 1512

•

1600 1508 1164 1139 1137

cts

70 77 61 63 64 67 68

index 1910 = 100 335 367 288 298 305 321 325

cts

83 70 71 73 74 76

Kommunala verk

Byggnadsindustri

index 1910= 100

307 260 264 270

Timmerman

Medeltal för 10 städer

Grovarbetare

cts

index 1914= 100

cts

104 128 92 91 91 91 92

315 388 279 276 276 276 279

92 113 84 84 85 84 84

Veckoförtjänst

index index 1914 = Gulden 1914= 100 100 307 377 280 280 283 283 283

32-9

33-8 33-6

250 248

Mot en genomsnittlig timpenning i jordbruket av 3 5 — 4 5 cts svarar en medeltimförtjänst inom metallindustrien av 6 5 — 7 5 cts, alltså omkring 70 % mer. I förhållande till lönerna i Amsterdam blir skillnaden ännu större, varvid särskilt är att märka byggnadsarbetarnes höga lönenivå. En jämförelse mellan veckoförtjänsterna inom kommunala verk (medeltal för gasoch elektricitetsverk i 10 städer) och veckolönen inom jordbruket ger till resultat samma procenttal (70 %). Naturligtvis äro dessa jämförelser synnerligen osäkra — särskilt bör beaktas, att ifråga om lantarbetarlönerna i allmänhet tillkomma vissa naturaförmåner — men så mycket torde siffrorna dock visa, att även i Holland lönerna inom jordbruket ligga avsevärt under lönerna inom andra näringsgrenar, om också skillnaden synes vara mindre än i övriga här undersökta länder. Av tabell 6 framgår även, att lönerna inom dessa näringsgrenar sedan tiden före kriget stigit betydligt snabbare än lantarbetarlönerna, så att en vidgning av löneklyftan här liksom i de flesta andra länder ägt rum. Lönerna inom metallindustrien ha sedan 1910 stigit med över 200 %, inom byggnadsindustrien med 180 % och inom de kommunala verken med 150 % sedan 1914, medan lantarbetarlönerna stigit med c:a 100 %. § 8. Tyskland. Detta land utmärkes av en synnerligen markerad skillnad i lönenivån mellan arbetare inom jordbruk och industri. Enligt kollektivavtalen, vilka i Tyskland allmänt reglera löneförhållande såväl inom jordbruket som inom industrien, var 1928 årsinkomsten för lantarbetare omkring 1 100 E m per år, medan yrkesarbetare inom industrien förtjänade c:a 2 800 Em per år och grovarbetarna 2 100 Em. Skillnaden mellan timlönerna blir ännu större på grund av lantarbetarnes längre årliga arbetstid (0'40 Em per timme för lantarbetare mot 112 och 0'84 Em för resp. yrkesoch grovarbetare inom industrien). Liksom för Sverige äro dessa siffror 2 2 3 4 81

~

18 ej direkt jämförbara, eftersom industrien huvudsakligen är lokaliserad till städer och stadsliknande samhällen. Yidare äro industrilönerna synnerligen olika inom olika näringsgrenar, vilket närmare framgår av nedanstående tabell över genomsnittliga tarifflöner för manliga arbetare den 1 juni 1930. Tab. 7. Avtalsenliga timlöner för manliga arbetare i Tyskland den 1 juni 1930.

Yrkesarbetare Grovarbetare.

Bergshantering

1 Medeltal Medeltal Medeltal ByggMetall- Kemisk nads- för produk- Textil- Brygge- för konsumför rier tionsrnedel- samtliga industri industri industri tionsmedel- industri l industri industri

123-9 78-o

103-3 77-4

107-9 89-4

141-0 116-2

79-4 66-7

116-5 86-2

129-c 115-3

81-3 68-4

111-9 84-o

Man kan iakttaga en snabbt växande löneklyfta mellan jordbruks- och industriarbetare under senare år. Från 1924 till 1928 stego årslönerna för de förra med c:a 20 %, medan de industriella lönerna stigit med åtminstone 3 5 — 4 0 %. Byråchef Nyström anför som ett mått på utvecklingen sedan 1913, att kontanta årslönen för ogift tjänare under perioden I 9 1 3 — 2 8 stigit med 42 %x, Från 1914 till 1929 steg genomsnittliga veckolönen för industriarbetare med 53 % för yrkesarbetare och med 73 % för grovarbetare. Om man räknar med Tysklands nuvarande territorium, kan minskningen av jordbruksbefolkningen mellan 1907 och 1925 beräknas till c:a 4 %, innebärande en nedgång i den procentuella andelen av hela befolkningen från 27 till 2 3 . § 9. Danmark. Lönerna visa i Danmark en utveckling, som är rätt lik den svenska. Nedan meddelas ett utdrag av den jämförelse, byråchef Nyström utfört mellan lantarbetarlöner och arbetslöner i huvudstaden *. Tab. 8. Löneutvecklingen för lantarbetare och industriarbetare i Danmark.

o

Ar

1914 1920 1926 1927 1928

1 1929

Fasta daglönare i egen kost (ursinkomst)

100 318 197 191 180 184

Tillfälliga daglönare i gårdens kust (sommardaglön) 100 174 160 155 158

Industriarbetare m. fl. i Manliga Köpenhamn, årsinkomst j tjänare i gårdens kost (årslön) Yrkesarbetare Grovarbetare 100 264 191 165 158 164

100 332 243 228 228 227

100 341 240 227 231 229

|

Sedan 1914 ha alltså lönerna i huvudstaden stigit betydligt snabbare än lantarbetarlönerna, och då löneutvecklingen för industriarbetare även utom huvudstaden tämligen nära sammanfaller med de ovan anförda serierna för Köpenhamn (timlöneindex för hela riket utgjorde 250 för yrkes1

Se särskilda utskottets vitlåtande 1930 nr 2.

Bil. Y.

19 arbetare och 275 för grovarbetare år 1929), har i Danmark liksom i Sverige en stark vidgning av löneklyftan sedan tiden före kriget ägt rum. E n olikhet med förhållandena i Sverige är, att lantarbetarlönerna även till 1920 stego mindre än arbetslönerna inom industrien, medan i stället sänkningen efter 1920 skilde sig mindre. Liksom i Sverige visar lantarbetarnas löneindex ungefär samma siffra som levnadskostnadsindex (172 år 1929), innebärande en tämligen oförändrad levnadsstandard sedan 1914 för jordbrukets arbetare. Dock måste man liksom för Sverige beakta, att ett representativt levnadskostnadsindex för lantarbetare troligen skulle ligga på en lägre nivå. Åren 1911 och 1921 var numerären av Danmarks jordbruksbefolkning nästan densamma, medan procentuella andelen av hela befolkningen nedgått från 35 till 3 1 . Beträffande löneklyftans absoluta storlek må följande siffror anföras. År 1929 beräknades den genomsnittliga årsinkomsten för fasta daglönare i egen kost till c:a 1 400 kr., medan årsinkomsten för yrkeslärda arbetare i Köpenhamn var 4 100 kr. och för icke yrkeslärda 3 270 kr. Genomsnittliga daglönen för daglönare i egen kost var under året 1929/30 5'40, 6'19 och 457 kr. för tillfälliga arbetare under sommar, höst och vinter, och motsvarande tal för de fasta arbetarna voro 4'70, 5"38 och 4'20 kr. Om man räknar med de dagliga nettoarbetstider, som anges i lantarbetarförbundets kollektivavtal, erhålles en genomsnittlig timförtjänst av 57 öre för tillfälliga och 51 öre för fasta daglönare. Inom industrien var genomsnittliga timförtjänsten för manliga icke facklärda arbetare i »Provinsen» (d. v. s. städerna utom huvudstaden samt landsbygden) 120 öre, alltså utgörande något över den dubbla lantarbetarlönen.

II. Utvecklingen av priser oeh produktion. § 10. Sverige. Om 1913 betraktas som ett för Sveriges jordbruk tämligen normalt år, framstår prisutvecklingen, om man endast betraktar kommerskollegii partiprisindex, egentligen först under de senaste åren ofördelaktig för jordbrukarna. Nedanstående sammanställning anger partiprisernas förändringar enligt kommerskollegii indextal. Tab. 9. Partiprisernas utveckling enligt kommerskollegii index (1913 = 100). lr 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930

Vegetabiliska livsmedel

Animaliska livsmedel

Totalindex

262 214 174 145 149 155 144 147 141 126 109

304 223 162 153 154 161 146 135 141 140 124

359 222 173 163 162 161 149 146 148 140 122

20 Om dessa siffror med deras abstrakta innehåll kunna tillmätas någon beviskraft i detta hänseende, synes t. ex. året 1925 vara ett fullkomligt normalt år vad prisrelationerna beträffar. Enligt Silverstolpes partiprisindextal stod detta år indextalet för vegetabiliska livsmedel i 155, för animaliska i 163 och för samtliga varor i 157. Förnödenheter för jordbruket visade samma år ett indextal av 143, varför av dessa siffror någon relativ försämring av jordbrukets läge i förhållande till övriga näringsgrenars icke kan utläsas. Först efter 1928 har man en tydlig indikator på en försämring i läget i form av kraftigt prisfall på vegetabiliska livsmedel. För december år 1930 har detta indextal fallit till 105, och även de animaliska livsmedlen ha följt med i den nedåtgående prisrörelsen; index stod i december i 119. Index för samtliga varor nådde samtidigt 117. Att en allvarlig försämring av det ekonomiska läget inträtt inom jordbruket under de båda senaste åren, är alltså uppenbart. Men redan dessförinnan, fastän partipriskonstellationen från jordbrukarens synpunkt var ungefär lika fördelaktig som 1913, hade en markant relativ försämring av jordbrukarnes ekonomiska läge i förhållande till övriga näringsidkare ägt rum (jfr ovan löneklyftans vidgning). Förklaringsgrunden är alltså huvudsakligen att söka på annat håll än i partiprisutvecklingen på jordbruksprodukter i förhållande till övriga produkter. § 11. Skördens storleksförändringar följande sammanställning.

(mätt i skördeenheter) framgår av

Tab. 10. Utvecklingen av det svenska jordbrukets vegetabiliska produktion. (Index över antalet skördeenheter).

År

1911/15 1913 1920 1925 1926 1927 1928 1929

Spannmål Rotfrukter

100 112 98 117 116 93 107 112

100 113 100 130 102 79 112 107

Hö

Halm

100 117 112 109 111 131 117 119

100 113 98 104 106 97 101 100

Avkastning Bete av naturlig och äng grönfoder 100 120 130 123 130 142 123 129

100 107 78 80 71 102 71 112

Summa

100 114 103 112 108 107 107 113

Härav torde ganska tydligt framgå, att den svenska åkerjorden i stort sett frambringade en lika stor mängd produkter åren 1925 — 29 som år 1913 och omkring 10 % mer än perioden 1911 — 1 5 . Mängden skördeenheter per hektar liksom den odlade arealens storlek var av samma storleksordning år 1913 som år 1929, den förra kanske något större år 1929 än 1913 och den senare något mindre. Yad den animaliska produktionen beträffar, har antalet nötkreatur under tiden 1 9 1 3 / 1 4 — 1 9 2 7 undergått en minskning med 5-5 %, antalet får med 41 % och antalet getter med 44 %, medan antalet svin ökats. Denna ökning

21 är säkerligen dock icke så stor, som den officiella statistiken visar, nämligen från 1 0 2 3 458 svin år 1 9 1 3 / 1 4 till 1 386 791 år 1927, d. v. s. 36 %. Stegringen är i verkligheten mindre emedan 1927 års tal hänför sig till den 15 september, medan uppgiften för 1 9 1 3 / 1 4 är beräknad till den 1 juni, och mellan dessa data infaller i regel en avsevärd säsongmässig ökning av svinstocken. Vidare göra svinstockens ofta omtalade starka konjunkturvariationer en jämförelse mellan två enstaka år tämligen värdelös. Att stegringsprocenten är för stor, visar det faktum, att antalet avelssvin mellan samma år endast stigit med 6 %. Medan mjölkmängden per ko sedan 1914 stigit med omkring 10 %, i samband med en ökning av antalet foderenheter per ko med 15 96, har antalet kor minskats med omkring 3 %. Icke heller på den animaliska produktionens område torde alltså någon väsentlig produktionsökning ha ägt rum. Sveriges industri karakteriseras däremot av en betydande produktionsökning efter år 1913. Kommerskollegii indexberäkning för den industriella produktionens volym visar med år 1913 som basår ett indextal av 127 år 1927, 134 år 1928 och 151 år 1929. Från år 1913 ökades antalet arbetare inom industrien med 14 % till år 1927, med 22 % till 1928 och med 26 % till 1929, vilket innebär en ökning av produktionen per arbetare från 1913 med 12 % till 1927 och med 2 0 % till 1929. Alltså har, trots att en väldig expansion sedan 1913 ägt rum på en del områden inom den industriella produktionen (t. ex. en ökning av tillverkningen av järnmanufaktur med 69 % till 1927 och med 89 % till 1929, maskiner, fordon o. s. v. med resp. c:a 90 % och 109 %, pappersmassa med resp. 60 % och 119 %, papp och papper med resp. 75 % och 107 %) och jordbrukets produktion i stort sett varit relativt oförändrad, förhållandet mellan de båda näringsgrenarnas partipris utvecklat sig till jordbrukets nackdel men dock i stort sett ännu varit detsamma åren 1927 och 1928 som år 1 9 1 3 . Detta medför en ökning av totalinkomsterna för de samhällsgrupper, som arbeta inom industrien, i förhållande till inkomsterna inom jordbruket i en proportion av ungefär samma storleksordning som ökningen av industriens produktion i förhållande till jordbrukets. Att reala inkomstökningen för industrien som helhet varit ännu större än kommerskollegii kvantitetsindex visar, framgår av det faktum, att medan produktionen per arbetare från 1913 till 1927 steg med 12 %, växte industriarbetarnes reallöner med 30 %. Enligt en på Stockholms högskola under prof. Bagges ledning pågående undersökning av nationalinkomstens utveckling steg realvärdet 1 av industriens nettoproduktion med 57 % mellan 1913 och 1927. Den stora avvikelsen från kommerskollegii indextal (27 %) beror delvis på den olika vägningen. I sistnämnda index ha industriens egna råvaror nämligen i stor utsträckning dubbelräknats (dels som råvaror och dels i förädlad form), och dessas kvantitet har snarare minskats än ökats sedan 1 9 1 3 . Men delvis beror den starka stegringen av industriens 1

Nominella nettoinkomsten reducerad med socialstyrelsens levnadskostnadsindex.

22 förädlingsvärde på en ökad värdeproduktivitet, bestående i en relativ sänkning av prisen på framför allt de importerade råvarorna och en relativ stegring av prisen på slutprodukterna. Denna utveckling måste — i den mån förhållandena i Sverige varit avgörande — bero på en hand i hand med de ökade inkomsterna gående, växande efterfrågan på industriella alster. Annars kunde partipriserna på jordbruks- och industriprodukter icke ha utvecklat sig så parallellt. För att levnadsstandarden för de grupper av rikets befolkning, som leva av jordbruk, skulle ha utvecklat sig parallellt med övriga samhällsgruppers, hade som kompensation för den icke tillräckligt snabbt försiggående produktivitetsförbättringen fordrats en Mjning av priserna på jordbruksprodukter i förhållande till industriprodukternas m. fl. priser. När på senare tid de relevanta prisen på jordbruksprodukter i stället rört sig i rakt motsatt riktning, har en ytterligare försämring i jordbrukarnes läge inträtt. § 12. E n viktig bidragande orsak till den relativa försämringen av jordbrukets ekonomiska läge är den fördyring av distributionen och av allehanda tjänster, som är den andra sidan av den omtalade ökningen av de reala inkomsterna inom näringsgrenar utanför jordbruket. Denna ökning av inkomsterna och därav följande prisstegring på de produktiva tjänsterna tenderar att åstadkomma en successiv fördyring av produkterna ju närmare de komma det stadium, då de säljas till konsumenterna. I en konsumtionsvara ingår nämligen i allmänhet relativt mer av de fördyrade tjänsterna (arbetskostnaderna) än i råvaran, halv- eller helfabrikatet. Detta förhållande belyses av nedanstående tabell: Tab. 11. Indextal för parti- och detaljhandelsprisens utveckling från 1913. Socialstyrelsens detaljhandelspriser

Kommerskollegii partipris-indextal År

1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930

Råvaror

Halvfabrikat

Helfabrikat

Produktionsvaror

Konsumtionsvaror

Samtliga varor

100 369 194 147 147 150 154 142 138 144 135 117

100 337 207 155 148 151 160 149 149 150 141 128

100 365 246 196 180 175 166 154 149 149 142 123

100 389 205 153 153 147 148 138 136 140 133 120

100 333 237 190 173 175 172 160 155 155 145 124

100 359 222 173 163 162 161 149 146 148 140 122

|

i

|

Födo- och Samtliga njutnings- levnadskostnader ämnen 1

i 1

100 293 239 182 163 162 168 158 152 154 150 138

»100 269 241 195 177 174 176 172 171 172 170 164

Man kan alltså iakttaga en nästan genomgående höjning av indextalen från råvaror till helfabrikat, från produktionsförnödenheter till konsumtions1

1914 =

100.

23 varor, från partiprisindextal till levnadskostnader. Om indextalen för prisen på jordbrukets produkter sammanställas med detaljhandelsprisen, fås alltså en för jordbrukarna synnerligen ogynnsam konstellation. Medan år 1929 vegetabiliska livsmedlens partiprisindex var 126 och animaliska 140, stodo detaljhandelsprisen på samtliga nyttigheter och tjänster, om de mätas genom socialstyrelsens levnadskostnadsindex, i 170. Under år 1930 har prisrelationen ytterligare försämrats, så att december månad visade ett indextal för vegetabiliska livsmedel av 105 och för animaliska av 119, medan levnadskostnaderna endast sjunkit till 1 6 1 . I den mån jordbrukarna använda en stor del av sina inkomster för inköp av de starkt fördyrade varor, som ingå i levnadskostnadsindex, blir en absolut försämring av levnadsstandarden i förhållande till läget år 1913 tänkbar. Den i stort sett oförändrade produktionen måste bytas mot övriga näringsgrenars produktion i ett bytesförhållande, som undergått en förändring till jordbrukets nackdel, vilken är större än partiprisrelationerna utvisa. Anmärkas bör, att man knappast kan betrakta jordbruket som en enhet, vars utövare ha enbart gemensamma intressen, motsatta övriga samhällsgruppers. Jordbrukarna köpa och sälja naturligtvis sinsemellan, och den ena jordbrukaren har intresse av låga priser på produkter, som inköpas från annan jordbrukare, och vice versa. Men detta förhållande spelar ingen större roll för den här behandlade frågan. Yiktigare är, att lantarbetarlönerna som ovan påpekats stigit med i genomsnitt 70 % sedan 1913, medan jordbruksprodukternas pris till 1928 stigit med c:a 40 % och nu ligga nära förkrigsnivån, vilket måste utgöra ett avsevärt avbräck i jordbrukarens inkomstsaldo. Industriföretagarna skulle naturligtvis lida ännu mer av de för dem avsevärt kraftigare stegrade arbetskostnaderna, men dessa kompenseras och möjliggöras där just genom produktivitetsförbättringarna, medan rationalisering inom jordbruket endast i mindre grad genomförts och ofta måste köpas till de stegrade prisen inom de utomstående områdena (skördemaskiner, traktorer m. m.). Sammanfattningsvis kan man alltså säga, att utvecklingen i Sverige karakteriseras av en tämligen ensidig produktionsökning inom industrien, sammanhängande med en stegrad produktivitet per arbetare, medan jordbruket icke utvecklat sig i samma takt. Industriens ökade produktion skulle verka tryckande på priserna av ifrågavarande varor och verka höjande på lantbruksprodukternas relativa priser. Men efterfrågan på förnödenheter från jordbruket har varit tämligen konstant, och de ökade inkomsterna för industriarbetare m.fl. ha i stället använts att inköpa industriens egna produkter 1 . 1 Då importen av direkta förbrukningsvaror tillhörande jordbrukets produktion i regel u n d e r g å t t relativt obetydlig förändring sedan 1913, är konsumtionen av födoämnen per invånare tämligen konstant trots realinkomsternas ökning. Detta är en företeelse, som sannolikt gäller för flertalet länder (se den följande undersökningen över världsproduktionen). Jämför en intressant uppsats i J o u r n a l of the Royal Statistical Society 1930: »Our food supply before and after the War» av A. V. Flux, som visar, a t t totala förbrukningen av vegetabiliska och animaliska födoämnen i England något minskat, om perioderna 1909—13 och 1924—28 jämföras. En uppskattning av födans energivärde visar en stegring av detta med 2"5 %, medan antalet konsumtionsenheter stigit med 3'5 %.

24 Detta har lett till att partiprisrelationerna fram till 1929 varit tämligen oförändrade jämfört med år 1 9 1 3 . Med hänsyn till produktivitetsförändringarna innebär detta en försämring av utbytesförhållandet från jordbrukets synpunkt, och denna försämring förstärkes av att distributionsomkostnaderna relativt höjts. Jordbruket levererar samma eller en något ökad produktmängd till övriga näringsgrenar och får i utbyte en troligen mindre mängd varor från dessa övriga grenar, allt i jämförelse med tiden omedelbart före kriget. § 13. Några siffror rörande världsproduktionens utveckling. Medan världens befolkning mellan åren 1913 och 1929 stigit med 9*6 %, har världsproduktionen av olika sädesslag sedan åren 1909 — 1 3 utvecklat sig, som nedanstående sammanställning * visar. År

Vete

Råg

Korn

Havre

Potatis

1909—13 1926—29

100 115

100 101

100 101

100 106

100 124

Någon avsevärd ökning av världsskördarna per huvud räknat kan sålunda icke iakttagas. En specificering på de länder, som här närmare undersökas, torde vara av intresse och meddelas i tabell 12. Tab. 12. Indextal för spannmålsproduktionens utveckling i vissa länder mellau perioderna 1909-13 ock 1926-29 (1909—13 = 100).

' Sverige ' Holland . Tyskland2 Europa (utom Ryssland)

1 U. S. A.

Vete

Råg

Korn

Havre

Potatis

222 190 121 87 97 222 124

67 62 92 78 87 663 156

67 170 114 88 102 241 151

96 124 117 88 97 111 112

106 107 133 98 108 98 110

1 |

För Europa (utom Byssland) och här medtagna europeiska länder torde produktionen i medeltal icke ha nämnvärt förändrats sedan tiden före kriget, medan däremot TJ. S. A. och i synnerhet Canada visar en genomgående och stark produktionsökning. En delvis helt annan bild av utvecklingen erhålles, om t. ex. världsexportens förändringar tagas i betraktande. Från 1 9 0 9 — 1 3 till 1 9 2 6 — 2 9 har totala nettoexporten av vete stigit med 27 %, av råg med 20 %\ för korn har en sänkning med 35 % ägt rum och likaledes för havre med 47 %, medan potatisexporten stigit med 69 %. Dessa från totala världsproduktioneDS utveckling ganska 1 Beräkningarna grundade på uppgifter i »Annuaire international de statistique agricole» Rome 1930. 2 Gäller för efterkrigsterritoriet.

25 avvikande siffror sammanhänga naturligtvis med den mycket olikartade utveckling, som produktionen undergått i olika länder, varav kan följa ett ökat handelsutbyte utan ökning av världsproduktionen. Icke heller produktionen av animaliska födoämnen synes ha undergått någon starkare utveckling sedan tiden före kriget att döma av de uppgifter om antalet husdjur, som återgivas i Internationella lantbruksinstitutets nyssnämnda årsbok. Någon uppskattning för hela världen kan ej göras på grund av bristfälligheter i statistiken för ett stort antal länder. Om som stickprov de länder utväljas, som visa de största absoluta talen, erhålles nedanstående sammanställning, där siffrorna för år 1913 satts = 100. Dessa tal äro naturligtvis behäftade med en mängd felkällor, då husdjursräkningar icke alltid skett för just dessa år, utan summariska uppskattningar måst företagas. En viss uppfattning om utvecklingstendensen kunna de dock ge. Tab, 13. Indextal för antalet kusdjur i vissa länder åren 1928/29 (1913 = 100).

Tyskland Frankrike England Polen Ryssland1 U. S. A Argentina 2 Brasilien 3 Uruguay Brittiska Indien Australien

Nötkreatur

Tär

Svin

99 98 103 104 114 97 143 112 103 103 98

73 65 101

89 80 127 88 114 106 50

121 127 84 75 86 102 123

Indextalen visa här på en mycket olikartad utveckling i olika länder. Om totalsummorna av antalet djur beräknas för de länder, som kunna uppvisa siffror både för tiden före kriget (omkring 1913) och efter detta (som regel har valts år 1928), erhållas procenttal, som böra ge en viss om än mycket osäker bild av utvecklingstendensen. Enligt denna beräkningsmetod har antalet nötkreatur i Europa (utom Eyssland) stigit med 9 %, antalet får sjunkit med 12 % och antalet svin stigit med 9 %. En uppskattning för hela världen ger till resultat, att antalet nötkreatur stigit med 14 %, antalet får med 7 % och antalet svin med 13 %. Av dessa siffror att döma är en starkare utveckling av den animaliska produktionen än den vegetabiliska sannolik. Ökningen per individ av världsbefolkningen torde dock vara tämligen obetydlig. Den olikartade utvecklingen i olika länder på grund av ökad specialisering ger sig till känna i form av en väldig ökning av världsexporten. Totala nettoexporten av nötkreatur har alltså mer än fördubblats, av svin ' 1916-1928/29.

« 1914-1922.

1912-20.

26 har exporten blivit 4 ä 5 gånger så stor och smörexporten har stigit med 50 % mellan åren 1 9 0 9 — 1 3 och 1 9 2 6 — 2 9 . Till jämförelse med de här lämnade uppgifterna angående jordbrukets produktion må anföras några siffror för den industriella produktionens utveckling i världen, hämtade ur den av Nationernas förbunds finansiella sektion utgivna > International Statistical Yearbook 1929>. Mellan åren 1913 och 1928 har produktionen av konstsilke blivit mer än 60 gånger så stor i U. S. A., 40 gånger i England och världsproduktionen 13-dubblats. Trämasseproduktionen har mellan samma år stigit med 50 % i U. S. A., med 80 % i Europa och fördubblats i världen som helhet betraktad; världsproduktionen av kautschuk har ungefär 6dubblats, petroleumproduktionen har ökat med drygt 3 gånger, kopparframställningen med 70 %, blyproduktionen med 50 %. Produktionen av aluminium har ökat med 4 gånger i U. S. A., med 3 gånger i Europa och världsproduktionen med 3 5 gånger. Så finnas en del råvaror, vilkas produktion icke stigit i samma starka proportioner som de ovan givna exemplen visa. De viktigaste torde vara stenkol, varav världsproduktionen endast stigit med något över 2 %, samt tackjärn med en produktionsökning i U. S. A. av 23 % och en minskning i Europa med 1 %, medan världsproduktionen stigit med 12 %. Stålproduktionen har däremot undergått en betydande ökning. I U. S. A. har den stigit med 64 %> i Europa med 23 % och i världen med 43 %. Framställningen av gödningsämnen och kemiska produkter, som användas inom jordbruket, har som regel undergått en avsevärd ökning sedan 1913. Produktionen av naturliga fosfat har stigit med 50 %, superfosfat med 20 %, chilesalpeter med 15 %, kalkkväve med 600 %, svavel med 130 %, ammoniaksulfat med 180 % och kopparsulfat med 45 %. Sammanfattande meddelas i följande tabell indextal över jordbruks- och råmaterialproduktionens utveckling för världen i dess helhet (publicerade i Nationernas förbunds »Memorandum on Production and Trade» Geneva 1930). Dessa indextal måste naturligtvis bli i viss mån schematiska och osäkra men ge dock en ganska belysande sammanfattning av utvecklingen. Tab. 14. Utvecklingen av världsproduktionen av jordbruksprodukter och råmaterial (1913 B= 100). Å

Spannmål .... Kött Livsmedel ... Råmaterial ... Generalindex

r

105 111 111 130 118

105 113 110 135 119

104 117 112 143 124

109 124 117 148 129

Skillnaden mellan stegringen i jordbrukets totalproduktion mellan 1913 och 1928 (17 %) och produktionen av (huvudsakligen industriella) rårna-

27 terial (48 %) framgår sålunda tydligt. Men att märka är, att stegringen i den industriella produktionen av färdigfabrikat icke framgår av ovanstående tabell, och denna är sannolikt betydligt större än stegringen i produktionen av råmaterial, då den tekniska utvecklingen för varje år ger en större kvantitet färdigvaror av en given mängd råmaterial. Å andra sidan äro procenttalen för råmaterial kanske icke fullt representativa, eftersom år 1928 var ett utpräglat högkonjunkturår. Tendensen är i alla fall alldeles tydlig, nämligen jordbruksproduktionens relativa tillbakagång, alldeles som vi funno gälla för Sverige. Beträffande prisutvecklingen finnas av naturliga skäl inga sammanfattningar för världen i dess helhet, utan vi måste vända oss till varje land för sig. Vi nöja oss här med att i största korthet för några länder visa, att ungefär samma utveckling som i Sverige ägt rum \ § 14. Förenta tabell 2 .

staterna.

Partiprisutvecklingen framgår av nedanstående

Tab. 15. Partiprisernas utveckling: i U. S. A. (1913 — 100). A r Samtliga jordbruksprodukter . Spannmål K r e a t u r och fjäderfä Smör, ost och mjölk Kött Andra än jordbruksprodukter Båvaror ... Halvfabrikat Helfabrikat Samtliga varor

211 248 171 190 181 224 221 265 216 221

124 125 107 148 129 145 128 128 136 140

140 141 137 152 167 145 145 134 144 143

139 142 135 158 155 139 140 129 136 142

148 151 144 160 179 138 144 130 140 140

147 137 145 161 182 137 142 129 139 138

Liksom i Sverige visa partiprisrelationerna icke någon försämring sedan år 1 9 1 3 . Index för jordbruksprodukter stod år 1929 i 147, om året 1913 tages till basår, medan allmänna grosshandelsindex detta år endast var 138. Läget för jordbrukarna har naturligtvis sedan dess liksom på alla övriga håll avsevärt försämrats genom det senaste årets väldiga prisfall. För november 1930 noteras ett indextal av 110 för samtliga jordbruksprodukter, medan index för samtliga varor sjunkit till 117. Om man däremot söker de pris, som ha verkligt intresse för jordbrukaren, framstår utvecklingen även före 1930 som mindre fördelaktig. 1 P. ö. hänvisas till framställningen i »Den världsekonomiska depressionen» (Stockholm 1931), som av professor Ohlin u t a r b e t a t s med bistånd av Nationernas Förbunds ekonomiska och finansiella sekretariat. 2 Beräknad på grundval av uppgifter i »Wholesale prices 1929» Bulletin of the U. S. Bureau of Labor Statistics n. 521, Statistical Abstract of the United States 1930 och Commerce T e a r book 1930 Vol. 1.

28 Tab. 16. Prisindextal omfattande varor, som säljas och köpas av jordbrukare (1913 = 100). U t

Inkomster A r Av jordbruks- För konsumtionsvaror produkter

För produktionsförnödenheter

För lejd arbetskraft

173 140 141 141 144 144

230 145 165 165 163 165

228 166 166 162 162 161

204 115 136 131 139 138

1920 1921 1926 1927 1928 1929

f t e r

Medan alltså prisindex för jordbruksprodukter stigit med 38 % mellan 1913 och 1929, har prisindex för konsumtionsutgifterna stigit med 61 %, för produktionsutgifterna med 44 % och för den lejda arbetskraften med 65 %A Detsamma kan också utläsas av relationen mellan grosshandelsindex, levnadskostnader och livsmedelsindex, vilka med 1913 som basår 1929 ha värdena 138, 170 och 155 respektive. Som vi tidigare visat, har produktionen inom jordbruket i U. S. A. undergått en ökning, som i viss mån kompenserar den ogynnsamma prisutvecklingen. I »Commerce Yearbook 1930» meddelas nedanstående sammanställning över arbetarantalets och produktionens utveckling mellan 1899 och 1927. Tab. 17. Arbetarantalets och produktionens utveckling i U. S. A. Index 1927 (1899 = Näringsgren Antal arbetare

Gruvdrift Industri Järnvägsdrift Tillhopa

100)

Produktion Produktion per arbetare

Index 1927 (1919 = 100) Antal arbetare

Produktion Produktion per arbetare

97 176 188 188V»

156 384 279 308

161 218 148V» 163V2

92 100 92 91

119 140 130V2 102V2

129V2 140Vs l421/2 112V2

92V2

124V»

135 Produktiviteten per arbetare inom jordbruk och industri skulle alltså ha utveckat sig tämligen parallellt, men jordbrukets totala produktion är per individ räknat nästan konstant, eftersom befolkningen under perioden 1 8 9 9 — 1 9 2 7 vuxit med omkring 55 %. § 1 5 . Canada. Partipriserna ha här sedan förkrigstiden utvecklat sig i en för jordbrukarna direkt fördelaktig riktning, som framgår av nedanstående tabell.

29 Tab. 18. Parti- och detaljhandelsprisens utveckling: i Canada. (irosshandelspris

Detaljhandelspris

Å r Vegetabiliska | Animaliska produkter 1 produkter 1913 1920 1928 1929 1

100 287-4 160o 157-7

Samtliga varor

Livsmedel

100 243-6 150-6 149-4

100 » 204-8 142-8 146-6

Samtliga varor 1

100 204-7 152-6 153-6

100 » 188-2 149-9 151-6

1914 = 100.

Ar 1928 ligga alltså prisen på vegetabiliska produkter 60 % över 1 9 1 3 års priser och prisen på animaliska produkter 53 % över motsvarande priser år 1913, medan totala grosshandelsindex endast visar en stegring med 51 %. Som framgår av tabellen, har i Canada skillnaden mellan grosshandels- och detaljhandelspris icke vuxit, varigenom jordbrukarna till skillnad från andra länder icke lida något avbräck genom de ökade mellanhandsvinsterna. Icke heller kan i övrigt någon tydlig stegring av indextalen vid gången från råvara till slutprodukt iakttagas. E t t indextal för samtliga råvaror (vari också ingå varor med mindre industriell bearbetning) med 1913 som basår visade år 1929 ett värde av 152'7; motsvarande indextalet för (huvudsakligen) färdigprodukter var 143 5. Speciellt för jordbruksprodukter var indextalet för råvaror 152'9 och för färdigprodukter 151'6. Under år 1930 har dock som på övriga håll en stark försämring av jordbrukarnas ekonomiska läge inträtt. Pör november 1930 var indextalet för vegetabiliska produkter (1913 = 100) 108 5 och för animaliska 133'3, medan allmänna partiprisindextalet sjunkit till 1 2 4 7 . Levnadskostnaderna ha släpat efter och visade indextalet 152 (livsmedelsindex 140) för samma månad. Förutom den starkt ökade produktionen av jordbruksprodukter, som ägt rum sedan 1 9 1 3 , ha priserna före 1930 alltså snarare utvecklat sig till jordbrukarnas fördel. Vi funno också, att lantarbetarlönerna utvecklat sig på helt annat vis än i övriga undersökta länder. Produktionsökningen och den därmed följande inkomstökningen har icke lokaliserats ensidigt till industrien (jämför förhållandena i Sverige) utan i hög grad även till jordbruket. § 16. Holland. Prisutvecklingen i fråga om de poster, som ingå i en jordbrukares inkomst- och kostnadsbalans, framgår av nedanstående tabell. Tab. 19. Prisutvecklingen i Holland för av jordbrukarna försålda och inköpta produkter (1910 -14 = 100). Å r

1924/25 1925/26 1926/27 1927/28 1928/29

Vegotabiliska produkter

Animaliska produkter

Samtliga lantbruksprodukter

Produktionskostnader

166 134 149 175 130

158 153 129 135 140

161 148 135 146 138

171 165 159 166 169

30 Medan alltså jordbruksprodukternas pris stigit med 38 %, ha produktionskostnaderna stigit med 69 %. I den senare posten är det framför allt lönernas stegring, som verkar höjande, under det att i synnerhet gödningsämnena undergått en stark prissänkning. Ännu sämre ha förhållandena blivit under 1930, i det att index för jordbruksprodukter till november sjunkit till omkring 106, medan produktionskostnadsindex torde ha förhållit sig relativt konstant. Gross- och detaljhandelsprisens utveckling återges i nedanstående sammanställning.

Tab. 20. Gross- och detaljhandelsprisens utveckling i Holland. Detalj b andelspris Grosshandelspris 1913 = 100

Ä r

Amsterdam 1911/13 = 100

Gravenhagc 1913/14 = 100

219 208 179 1712 167 170 169

160 161 163 160

292 182 155 145 148 149 142 117 *

1920 1921 1925 1926 1927 1928 1929 1930

.

§ 17. I Tyskland och Danmark gäller åter liksom i Sverige den för jordbrukarna ofördelaktiga successiva prisindexstegringen vid övergången från jordbruksprodukter till industriprodukter, från råvaror till färdigvaror ocli från grosshandels- till detaljhandelspris.

Tab. 21. Parti- och detaljhandelsprisens utveckling i Tyskland. Detaljhandelspris

Grosshandels pris Industriprodukter

Jordbruksprodukter År

1913 1928 1929 1930 1 2

Vegetabiliska produkter

Kreatur

Animaliska pro- Total dukter

Råvaror och halvfabrikat

100 142-2 126-3 115-3

100 111-3 126-6 112-4

100 144o 142-1 121-7

100 134-s 130-3 1131

100 134i 131-9 120-1

Produktionsmedel

Konsumtionsvaror

Total

100 137-0 138-6 137-9

100 174-9 171-6 159-3

100 158-6 157-4 150-1

t

Allmän grosshan- Livsdels- medel prisindex

Levnadskost- i nåder

100 152-3 154-5 142-9

100 151-7 t 153-8 1 147-3 1

100 1400 137-2 124-6

Beräknad siffra. Större delen av sänkningen beror på en omläggning i beräkningsmetoden.

31 mmm

Tab. 22. Parti- och detaljhandelsprisens utveckling i Danmark. Grosshandelspris

Delaljhandelspris

VegetabiAnimaliska Råvaror Konsumliska och halvprodukter produkter fabrikat tionsvaror 1913 1928 1929 1930

100 132 117 97

100 149 141 126

100 134 133 110

100 173 169 151

Generalindex

Livemedel

Levnadskostnader

100 153 150 130

100 153 149

100 176 173 165

1914 = 100.

§ 18. Sammanfattning. Gemensamt för samtliga de undersökta sex länderna är en utpräglad skillnad mellan arbetslönerna inom jordbruk och industri. Löneklyftan har olika storlek i de olika länderna,, minst synes den vara i Holland (70 %) och störst i Förenta Staterna (200 %), men jämförelser mellan olika länder äro svåra att göra på grund av medeltalens olika beskaffenhet. Löneklyftan skulle alltså vara större i ett land som U. S. A. med till största delen oorganiserade arbetare än i Tyskland och Danmark med dessa länders starka fackföreningar. I allmänhet har en vidgning av löneklyftan i jämförelse med tiden före kriget ägt rum, framför allt beroende på att industriarbetarlönerna stigit hastigare efter 1920 (eller rättare icke föllo så mycket som lantarbetarlönerna åren 1920—22). Det enda undantaget bildar Canada, och förklaringen är sannolikt att söka i den starka expansion, jordbruket undergått i detta land. Lantarbetarlönerna ha i flertalet länder stigit parallellt med eller obetydligt mer än de allmänna levnadskostnaderna. Endast i Canada och Holland ha lönerna i jordbruket visat en kraftigare utveckling, så att en väsentlig reallöneförbättring kan avläsas. Produktionen av jordbruksprodukter har utom i Canada och i mindre grad i U. S. A. stigit relativt litet (i Tyskland t. o. m. sjunkit) och i varje fall väsentligt mindre än produktionen av industriprodukter. Då vidare under åren närmast före 1930 partipriserna på jordbruksprodukter i regel visa ungefär samma indextal som övriga produkter, men levnadskostnaderna stigit betydligt mer än partiprisen sedan 1913 (undantag bildar Canada), tillkommer alltså, förutom det i förhållande till industrien relativt minskade utbudet av produkter, en försämrad bytesrelation med övriga näringsgrenar. Under år 1930 och 1931 har situationen naturligtvis än mer försämrats för jordbrukarna på grund av framför allt spannmålens katastrofala prisfall. III.

Beräkning av j o r d b r u k e t s inköp från övriga svenska näringsgrenar.

§ 19. .Budgetmaterialet. För att bestämma det inflytande på jordbrukets ekonomi, som de högre inkomsterna och priserna inom övriga näringar

32 utöva, måste man icke endast ha kännedom om hur mycket jordbrukarna köpa från övriga näringsgrenar, utan även beakta, att en stor del av dessa inköpta produkter ytterst härröra från jordbruket i form av råvaror och att deras värde alltså måste reduceras med hänsyn härtill. E n reduktion av priset på övriga näringsgrenars förädlingsverksamhet med en viss procentsats kommer alltså icke att betyda en lika stor prisreduktion på jordbrukets förnödenheter. Dessutom måste observeras, att en dylik reduktion icke gärna kan tänkas uppkomma för importerade råvaror, halvoch helfabrikat till följd av en ändrad lönepolitik i Sverige; deras värde måste därför från dragas värdet av jordbrukarnas inköp. Det enda siffermaterial, som hittills publicerats beträffande jordbruksbefolkningens inköp av konsumtionsvaror, utgöres av socialstyrelsens undersökning angående levnadskostnaderna på landsbygden år 1 9 2 0 . 1 Detta material grundar sig emellertid endast på räkenskapsböcker för statare, torpare, daglönare och arbetarsmåbrukare och är alltså icke representativt för de egentliga bondehushållen. För deras vidkommande ha några budgetsammanställningar erhållits ur de på lantbruksstyrelsens uppdrag av direktör L. Nanneson bearbetade bokföringsresultaten från ett antal kontrollerade jordbruk. Dessa sammanställningar hänföra sig till bokföringsåret 1 9 2 7 — 2 8 . § 20. För att göra socialstyrelsens och Nannesons material inbördes jämförbart har det förra omräknats till 1927 års prisnivå. Omräkningen har tillgått så, att 1927 års pris satts i relation till 1920 års pris för varje viktigare varuslag. Med detta indextal har det under år 1920 per konsumtionsenhet utgivna beloppet för varan i fråga sedan multiplicerats. Genom att göra en dylik indexberäkning i stället för att direkt multiplicera de förbrukade kvantiteterna enligt socialstyrelsens budget med 1927 års priser undgås svårigheten att anskaffa priser, som äro representativa för landsbygden och för de genomsnittliga kvaliteter, som jordbruksbefolkningen inköper. I stället ha socialstyrelsens livsmedelspriser för 49 städer och stadsliknande orter 1920 och 1 9 2 7 2 lagts till grund för beräkningen, ty det torde kunna antagas, att prisfallet för varje vara från 1920 till 1927 i stort sett skett parallellt i staden och på landet. Genom denna indexberäkning har det också blivit överflödigt att efterforska priser för varje särskilt varuslag, utan indextalet för en viktigare vara har kunnat nyttjas även för närbesläktade, mindre betydelsefulla varuslag; så har t. ex. indextalet för färskt nötkött (stek) kommit till användning vid omräkningen av utgifterna för kalvkött, får- och lammkött, annat färskt kött (ej fläsk), organ o. dyl., konserverat nötkött och charkuteri var or. För vissa varuslag, såsom mjölk, vete, råg, ärter och 1 Levnadskostnaderna på, landsbygden i Sverige vid år 1920 (Sv. off. stat.: Socialstatistik) Sthlm 1923. 2 Sociala meddelanden 1928.

33 potatis, samt för bränsle och bostad finnas prisuppgifter gällande för statare tillgängliga i socialstyrelsens lantarbetarstatistik'; dessa priser ha därför använts i stället för motsvarande stadspriser. Slutligen har priset på elektriskt ljus hämtats ur Svenska elektricitetsverksföreningens statistik och priset på tobak och spritvaror ur industristatistiken. Utgifter för andra ändamål än livsmedel, bränsle och bostad ha omräknats efter socialstyrelsens speciella indextal för beklädnad, inventarier, tvätt och renhållning, hygien, intellektuella ändamål, förenings- och försäkringsavgifter, nöjen, resor, telefon m. m. samt arbetshjälp i hemmet. 2 Kesultatet av omräkningen återges i tab. 29 och slutsiffrorna framgå av följande tablå:

i

Utgifter i kr. per konsumtionsenhet 1920

Omräknade enligt 1927 års priser

1927 i % av 1920

875-5 796-8 1001.7 919-5 899-s

487-1 440-7 567-9 519-c 503-6

55-6 55-3 56-7 56.5 56-o

1 i Statare j Torpare ! Daglönare ... | Arbetaresmåbrukare . Alla grupper

Sammanställningen visar, att levnadskostnaderna för jordbruksarbetarna skulle ha sjunkit med i genomsnitt 44 % från 1920 till 1927. Samtidigt sjönk socialstyrelsens levnadskostnadsindex från 269 till 1 7 1 , d. v. s. med endast 36"4 %. Skillnaden beror därpå, att levnadskostnadsindex är utarbetad på basis av en industriarbetare- och lägre tjänstemannabudget, vilken icke är representativ för lantarbetarnes förhållanden. I deras budget spela livsmedlen, vilka fallit mest i pris, en mycket mera dominerande roll än i industriarbetarnas. I någon mån medverkar till resultatet också, att prisutvecklingen i vissa fall varit en annan på landsbygden än i staden. Det viktigaste exemplet härpå är utgiften för bostad, vars indextal enligt socialstyrelsen steg från 140 till 196 eller med 40 %, under det att medelvärdet per familj i lantarbetarstatistiken (vilket använts vid ovanstående omräkning) sattes till 157 kr. 1920 och 132 kr. 1927, innebärande en sänkning med 16 %. E n jämförelse mellan minskningen i ståtarnas utgifter, vilka enligt ovanstående kalkyl år 1927 utgjorde 5 5 6 % av utgifterna 1920, och nedgången i deras löneinkomster visar, att reduktionen i bägge fallen varit nästan exakt densamma. Enligt lantarbetarstatistiken utgjorde nämligen körkarlarnas årslön (kontant och in natura) 1920 2 3 5 2 kr. och 1927 1 334 kr. eller 5 6 7 % av 1920 års inkomst. Motsvarande tal för kreatursskötarna voro 2 472 kr., 1 436 kr. och 58'1 %. Denna överensstämmelse 1 Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön inom Sveriges jordbruk år 1927 (Sv. off. stat.: Socialstatistik). 2 Sociala meddelanden 1928 s. 790.

2234 s i

34 torde få anses som ett belägg för att ståtarnas konsumtionsvanor icke undergått någon större förändring sedan 1920, utan att 1920 års budget, omräknad på ovanstående sätt, är någorlunda representativ för förhållandena 1927. § 21. Det Nannesonska materialet bygger i huvudsak på medeltal för 53 småbruk och 46 bondebruk i mellersta Sverige och 75 småbruk i övre Norrland, publicerade i tab. 27 och 28 i »Eäkenskapsresultat från Svenska jordbruk bokföringsåret 1 9 2 7 — 2 8 » \ I tab. 27 finnes värdet redovisat av i hushållet förbrukade och vid gården producerade lantbruksprodukter av olika slag samt bränslekostnad och beräknat hyresvärde, allt per hushåll. Då i hushållets utgifter även ingå dylika för drängarnas kost och då övriga uppgifter angående privat förbrukning m. m. i tab. 28 endast avse jordbrukarefamiljen, har det synts riktigast att reducera samtliga belopp i tab. 27 med kvoten mellan utgifterna för familjens kost och utgifterna för hela hushållet. Posten »arbete» i tab. 27 består huvudsakligen av beräknad ersättning för av husmodern och övriga familjemedlemmar utfört arbete i hushållet och har därför här uteslutits, enär motsvarande rubrik i socialstyrelsens material endast avser utgifter för lejd arbetskraft. Beträffande de kontanta utgifterna för hushållet och utgifterna för privat förbrukning (kläder, inventarier, hygien, nöjen m. m.) finnas endast totalsummor angivna i tab. 27 och 28. Direktör Nanneson har därför gjort en speciell bearbetning av räkenskaperna för sex jordbruk — två i mellersta Sverige, vilka stå på gränsen mellan småbruk och bondebruk, samt fyra småbruk i Norrland — och därigenom kunnat beräkna, hur dessa poster procentuellt fördela sig på olika varuslag. Med ledning av dessa procenttal ha nyssberörda belopp i tab. 27 och 28 uppdelats. Kesultatet av dessa kalkyler finnes redovisat i närslutna tab. 30. För att kunna direkt jämföras med socialstyrelsens material ha talen i tab. 31 omräknats per konsumtionsenhet (enligt amerikanska skalan). Då antalet konsumtionsenheter enligt den av direktör Nanneson använda skalan, vilken närmast överensstämmer med den tyska, utgjorde för småbruk i mellersta Sverige 3"1 och i norra Sverige 4"2 samt för bondebruk i mellersta Sverige 3'2 per familj, och då antalet konsumtionsenheter för arbetarsmåbrukare i socialstyrelsens material utgjorde 4'37 enligt amerikanska och 3"392 enligt tyska skalan, har antalet konsumtionsenheter enligt amerikanska skalan för de tre förstnämnda grupperna beräknats efter samma relation till resp. 4'0, 5"4 och 4.1. I tab. 31 återges också de på socialstyrelsens material beräknade utgifterna år 1927 för arbetarsmåbrukare i mellersta och norra Sverige. Jämförelsen mellan småbrukarbudgeterna enligt Nannesons material (N) och socialstyrelsens (S) ger vid handen, att totala utgifterna per 1

Meddelande från Kungl. Lantbruksstyrelsen nr 281. Norrtälje 1930. Talet är beräknat med ledning av uppgifterna om familjemedlemmarnas på olika åldersår i tab. C. i »Levnadskostnaderna på landsbygden e t c » . 2

fördelning

35 k o n s u m t i o n s e n h e t visa r ä t t god ö v e r e n s s t ä m m e l s e för m e l l e r s t a S v e r i g e — 4 9 9 kr. (N) och 4 7 8 kr. (S) - - m e d a n s k i l l n a d e n i n o r r a Sverige är b e t y d a n d e - - 4 4 8 kr. (N) och 5 5 8 kr. (S). Möjligen s a m m a n h ä n g e r s i s t n ä m n d a skillnad d ä r m e d , a t t N a n n e s o n s m a t e r i a l hänför sig till e n b a r t övre N o r r l a n d , m e d a n socialstyrelsens avser h e l a N o r r l a n d . Beträffande de olika varuslagen utvisar socialstyrelsens material betydligt större konsumtion än Nannesons ifråga om fisk (mellersta Sverige: (N) 5"9 kr och (S) 12-6 kr.; norra Sverige (N) 4'5 kr. och (S) 10"8 kr.), mjölk, smör och ost imell. Sv.: (N) 66'2 kr. och (S) 80"4 kr.; norra Sv.: (N) 9 0 2 kr. och (S) 113-0 kr.; särskilt stor är denna skillnad för de kontanta inköpen, vilka voro i mell. Sv.: (N) 5-2 kr. och (S) 12*6 kr. och i norra Sv.: (N) 2'0 kr. och (S) 17'7 k r ) tobak (mell. Sv.: (N) 0 2 kr. och (S) 6"i kr.; norra Sv.: (N) 0'8 kr. och (S) 10'4 k r ) samt resor (mell. Sv.: (N) 3.8 kr. och (S) 8"1 kr.; norra Sv.: (N) 4'8 kr. och ^S) 17-8 kr.). Anmärkningsvärt låg är vidare enligt Nannesons material konsumtionen vid småbruken i norra Sverige av potatis (mell. Sv.: (N) 17'1 kr och (S) 15-0 kr.; norra Sv.: (N) 8 7 kr. och (S) 21 2 kr.) och spritdrycker (mell. Sv.: (N) 8-2 kr. och (S) 8"8 kr.; norra Sv.: (N) T3 kr. och (S) 7'7 kr.) s a m t kostnaden för sjukvård och hygien i norra Sverige (mell. Sv.: (N) 8 5 kr och ^S) 5-9 kr.; norra Sv.: (N) 1 3 kr. och (S) 8"o kr.) och förbrukningen av skodon i mellersta Sverige (mell. Sv.: (N) 10'5 kr. och (S) 22'0 kr.; norra Sv.: (N) 18"7 kr. och (S) 24-3 kr.). Däremot visar Nannesons material betydligt högre utgifter för inventarier (mell. Sv.: (N) 28"3 kr. och (S) H ' 8 kr.; norra Sv.: (N) 3 4 8 kr. och (S) 13-4 kr.), telefon och porto m. m. (mell. Sv.: (N) 5*5 kr. och (S) 0'8 kr.; norra Sv.: (N) 13-3 kr. och (S) 1"0 kr.). Nöjen (mell. Sv.: (N) 4'5 kr. och (S) 1'9 kr.; norra Sv.: (N) 4 3 kr. och (S) 2"9 kr.) samt i mellersta Sverige för intellektuella ändamål (mell. Sv.: (N) 14-8 kr. och (S) 5'7 kr.; norra Sv.: (N) 5"0 kr. och (S) o - l k r . ) . Slutligen är enligt Nannesons material självproduktionen dominerande ifråga om mjöl vid småbruken i mellersta Sverige liksom vid bondebruken, medan socialstyrelsens siffror visa övervägande inköp av mjöl, vilket även är förhållandet vid småbruken i Norrland (mell. Sv.: (N) kontant 1 8 2 , natura 3 1 3 kr. och (S) kontant 39'7, natura 14*7 kr.). § 2 2 . D e t b u d g e t m a t e r i a ] , som k u n n a t anskaffas, är såsom av ovanståe n d e framgår behäftat m e d r ä t t s t o r a b r i s t e r . Beträffande s o c i a l s t y r e l s e n s m a t e r i a l förefinnes givetvis det r i s k m o m e n t e t , att de y r k e s g r u p p e r , s o m b e r ö r a s av u n d e r s ö k n i n g e n , u n d e r tiden från 1 9 2 0 till 1 9 2 7 k u n n a h a övergått från k o n s u m t i o n av m e r a förädlade i n d u s t r i p r o d u k t e r till m i n d r e förädlade dylika eller t v ä r t o m , vilket kan t ä n k a s spela en viss roll för d e n följande kalkylen. Även om m a n p å g r u n d av förut anförda skäl icke är b e n ä g e n a t t a n s e en dylik övergång sannolik, k v a r s t å r dock d e n o l ä g e n h e t e n , a t t socialstyrelsens m a t e r i a l i h u v u d s a k e n d a s t omfattar j o r d b r u k e t s a r b e t a r g r u p p e r och ej den självständiga b o n d e k l a s s e n . Arbetarg r u p p e r n a (inkl. s k o g s a r b e t a r n a ) i n n e s l u t a d o c k (se tabell 22) e n d a s t en tredjedel ( 3 3 2 %) av totala f o l k m ä n g d e n i j o r d b r u k m e d b i n ä r i n g a r . Ä v e n N a n n e s o n s siffror r ö r a n d e j o r d b r u k a r n a s k o n s u m t i o n s u t g i f t e r h ä n föra sig i s t o r t s e t t till det m i n d r e j o r d b r u k e t \ Detta materials största 1 Småbruken omfatta tipp till 10 hektar och bondebruken 1 0 - 2 5 har iordbruksiord varvid ängs- och betesmark reducerats till åker efter skördeavkastningen i jämförelse m e d den odlade vallon på samma egendom.

36 Tab. 22. Totala folkmängden inom jordbruk med binäringar i Sverige år 1920. Y r k e s g r u p p

Folkmängd

Jordbrukarel Torpare2 Statare 3 Tjänare i husbondens kost Övriga jordbruksarbetare (daglönare) • Övriga personer levande av jordbruk med boskapsskötsel Fiskare * Skogsbruk: förvaltningspersonal arbetare5 Summa

1 410 757 144 202 196 487 48 939 200 717 42 156 41494 19 537 162 486

%

lOO-o

2 266 775

svaghet ligger däri, att de kontanta utgifterna, vilka för denna undersökning äro av största intresse, beräknats för olika varuslag efter förhållandena vid ett mycket ringa antal gårdar och därför givit ett tämligen osäkert resultat. Fördelningen av bondebrukens kontanta utgifter på olika varor grundar sig t. ex. på uppgifter från endast två gårdar, vilka stå på gränsen till småbruk. Följande tabell utgör en sammanställning av utgifterna per konsumtionsenhet, fördelade på kontanta utgifter och på värdet av naturaprodukter för olika grupper av jordbruksbefolkningen. Tab. 23. Beräknade utgifter per konsumtionsenhet år 1927. Relativa tal, %

Absoluta tal, kronor

Socialstyrelsens material: Statare Torpare Daglönare Arbetaresmåbrukare: Samtliga Mellersta Sverige . Norra Sverige Nannesons material: Småbruk: Mellersta Sverige . Övre Norrland Bondebruk: Mellersta Sverige .

Kontant

Natura

Summa

Kontant

Natura

Summa

319-6 289'2 496 c

167-5 151-5 71-3

487i 440-7 567-9

65-6 65-6 87-4

34-4 34-4 12-6

100 100 100

372i 325-0 394 2

147-5 152f, 164i

519c 477-c 558-3

71-c 68 o 70-6

28-4 32-o 29-4

100 100 100

295-7 265-2

203-4 182 5

499-1 447-7

59-2 59 2

40-s 40-8

100 100

330-7

203-3

534o

61-9

38i

1 Självägande jordbrukare, arrendatorer och brukare j ä m t e deras hemmavarande barn och anhöriga (även över 15 år). . 2 J ä m t e deras hemmavarande b a r n och anhöriga (även över lo år). 3 J ä m t e befalluingsmän och ladugårdsdrängar samt smeder, snickare och kuskar i jord' ^ L a n t b r u k s i n s p e k t o r e r , bokhållare och assistenter, trädgårdsmästare och arbetare, mejerister och mejeriarbetare, nomadlappar m. fl. 5 Skogsarbetare, flottningsarbetare och kolare.

37 De kontanta utgifterna uppgå således för flertalet grupper till omkring ' 6 0 — 7 0 % av totala utgiftssumman för konsumtionsändamål. Ett markant undantag utgöra daglönarna, vilka endast i ringa omfattning själva kunna producera sina livsförnödenheter. Att skillnaden är så pass stor beträffande småbrukarna mellan Nannesons och socialstyrelsens siffror, beror delvis därpå, att bostaden i det förra fallet räknas som en naturaförmån men i det senare är en kontant utgift. Om bostaden även hos Nanneson föres till de kontanta utgifterna, bli procenttalen för småbruken i mellersta Sverige 64'5 och i övre Norrland 63*1 samt för bondebruken 66 3. § 2 3 . Övriga svenska näringsgrenars procentuella förädlingsvärde å konsumtionsförnödenheter. Som förut påpekats utgör icke hela det belopp, som jordbrukarna erlägga för inköpta konsumtionsvaror, ersättning åt övriga svenska näringsgrenar för deras arbete. Vissa varor, såsom kött, fläsk, smör, ägg och spannmål, köpa och sälja jordbrukarna ibland sinsemellan. I synnerhet torde jordbruksarbetarna inköpa en del dylika varor från den gård, där de äro anställda. Vidare återköper jordbruksbefolkningen en del av sina egna produkter (vitbetor, spannmål m. m.) i förädlad form från industrien (socker, mjöl och bröd m. m.). Slutligen härstammar en del av varorna helt eller delvis från utlandet. I priserna på vissa varor (kaffe, socker, spritdrycker och tobak) ingå också konsumtionsskatter till större eller mindre belopp, vilka i likhet med de direkta skatterna icke ansetts hänförliga till industriell eller annan förädling. Att med ledning av till buds stående uppgifter fastställa det procentuella förädlingsvärdet å de olika varorna har varit en synnerligen vansklig uppgift. Det tillämpade tillvägagångssättet har i allmänhet varit, att råvarukostnadernas andel av det i industristatistiken redovisade tillverkningsvärdet först fastställts på grundval av bl. a. kommerskollegii undersökning rörande industriens produktionskostnader år 1926 * och tull- och traktatkommitténs motsvarande undersökning för 1913 2 . Därefter har beräknats, hur mycket av råvarukostnaderna som härstammat från jordbruket och utlandet eller utgjorts av skatter, vilket skett efter uppgifter i tull- och traktatkommitténs sistnämnda utredning och i statistiken över accispliktiga näringar samt i vissa fall, såsom beträffande socker och tobak, direkt med ledning av jordbruks- och importstatistiken. Slutligen har återstått att uppskatta marginalen mellan industristatistikens pris (resp. handelsstatistikens pris för importerade och ej ytterligare förädlade varor såsom obränt kaffe och fotogen) och det pris, som jordbruksbefolkningen fått betala. I regel ha beträffande livsmedel socialstyrelsens noteringar för 49 städer och stadsliknande orter år 1927 fått tjäna s-om mått på sistnämnda pris. Vissa uppgifter angående mellanhandsmarginalen ha också kunnat hämtas 1

Kommersiella meddelanden 1927 sid. 1015. Oversiktstabeller ang. den svenska industriens utveckling 1891—1920. 1923: 37, tab. 10. 2

Stat. off. utr.

38 ur mellanhandssakunnigas betänkande 1 och varudistributionskommitténs undersökning 2 . I en del fall ha också rena approximationer måst tillgripas, såsom i fråga om den viktiga gruppen kläder, där prismarginalen gissningsvis satts till 30 % av detaljpriset. De i kalkylens första stadium beräknade råvara- resp. industriella förädlingsprocenttalen ha givetvis efteråt reducerats genom att beloppen uttryckts i procent av detaljpriset i stället för av industristatistikens tillverkningspris. De genom dessa beräkningar erhållna procenttalen äro redovisade i tab. 32, där en fördelning gjorts mellan industriell förädling och »övrig». Sistnämnda post innesluter alltså fraktkostnader mellan fabriken och konsumenten samt gross- och detaljhandelns totala bruttovinst. Tydligen ingår även häri en del industriell förädling i form av järnvägarnas strömförbrukning samt avskrivningar å rullande materiel, bana och byggnader liksom i handelns kostnader för omslagspapper och i avskrivningar å inventarier och lokaler m. m. dylikt. Till allt detta har ingen hänsyn kunnat tagas. Procenttalen ha på grund av deras approximativa karaktär avrundats till jämna femtal. Utöver förestående allmänna redogörelse torde följande böra anmärkas beträffande beräkningen för de särskilda varuslagen. I = industriell förädlingsprocent; Ö = övrig förädlingsprocent. Fläsk, kött och färsk fisk köpes i viss utsträckning direkt av producenterna. Då emellertid dylika varor numera ofta distribueras genom med bil kringresande handlande, har Ö satts = 10 %. Konserverad fisk består huvudsakligen av salt sill. Enligt fiskeristatistiken 1927 var fiskarnes salupris å sill- och strömmingsfångsten 17 öre per kg, medan detaljpriset var 67 öre för färsk och 66 öre för prima salt sill. Ö: 75 %. Smör. Enligt mejeristatistiken 1927 åtgick 24'9 kg mjölk å 12'6 öre till 1 kg smör. Råvarukostnad 314 öre, varifrån avgår biprodukter (skum- och kärnmjölk) till ett värde av 47 öre, nettokostnad för råvaror från jordbruket alltså 267 öre per kg. Försäljningspris vid mejeriet 292 öre per kg. Råvaruprocent: 9T6. Detaljpriset i städer 339 öre per kg. Ö alltså = 13'9 %, vilket med hänsyn till det lägre pris, jordbrukarna torde betala, sänkts till 10 %. Ost Procenttalen ha beräknats på samma sätt som för smör. O blev 30 %\ mellanhandssakkunniga ange »minst 25 %». Margarin och flott. Råvarorna, huvudsakligen importerade, utgjorde enligt produktionskostnadsutredningarna 75 % av tillverkningsvärdet. Fabrikspris å all margarin 121 öre per kg, detaljpris å växt, bästa sort 148 öre per kg. O: 18'2 % och enligt mellanhandssakkunniga 20 %. Mjöl. Kvarnarnas råvaruprocent: 90 (därav ett par % frakt). Fabrikspris å vetemjöl 37"5 öre per kg, detaljpris 48 öre per kg. Ö: 21a % och enligt mellanhandssakkunniga 18 % för vetemjöl och 20 % för rågmjöl. Då även mjöl och spannmål in natura förmalts vid kvarn (ofta mot »tull»), har också å dessa belopp beräknats ett I = 10 %, däremot intet Ö. Gryn. Talen ha beräknats liksom för mjöl. Bröd. Enligt Heymans P. M. angående priserna å bagarbröd m. in. (K. M:ts prop. 108 bil. C 1930) utgjorde spannmålsvärdet normalt i genomsnitt för olika 1 Mellanhandssakkunnigas betänkande ang. olägenheterna vid mellanhandssystemet inom livsmedelshandeln. Stat. off. utr. 1922: 20. • 2 Varudistributionskommittén. Undersökning av kostnader mom vissa grenar av den svenska varudistributionen 1926—27. Sthlm 1929.

39 brödslag c:a »/, av utförsäljningspriset. Den totala förädlingsprocenten, 70 %, har delats lika mellan I och Ö. Frukt m. m. Häri ingå dels sydfrukter, dels grönsaker m. m., köpta direkt av producenten. Procenttalet för Ö är approximerat. Socker. För åren 1924—28 utgjorde importen av oraffinerat socker 95 milj. kr. och skörden av vitbetor (1923—27) 131 milj. kr. samt tillverkningsvärdet å sockerfabrikernas produkter exklusive råsocker 506 milj. kr. Råvarnprocent = 45. Fabrikspris å raffinerat socker 53"3 öre per kg (inkl. 8 öre skatt). Detaljpris å bitsocker 72 öre (varav råvara och skatt 32 öre). Ö: 25 %, men enligt mellanhandssakkunniga endast 10 %, varvid är att märka, a t t sockerpriset var underkastat offentlig prisreglering under större delen av den period, som de sakkunnigas undersökning avsåg. Kaffe. Importpris (obränt) 2 1 1 kr. per kg, detaljpris å prima Santos 2'9 6 kr. per kg. O: 28' 7 % och enligt mellanhandssakkunniga 25 %, vartill bör läggas grosshandelsvinst m. m. Rostningslönen är mycket obetydlig. Den har här satts till 5 %. Te och choklad. Posten är obetydlig. Ö har satts = kaffe. Salt. Importpris 6'8 öre per kg, detaljpris 19 öre per kg. Ö: 66 - 8 %. Brännvin. 1 liter 50-procentigt råbrännvin motsvarar 1*1 liter 40-procentigt renat. Materialkostnaderna för 1 liter råbrännvin (potatis m. m.) voro 21 '8 öre och tillverkningsskatten 64 öre, motsvarande 20 och 58 öre för 1 liter renat. Vanligt renat brännvin kostade 2"7 5 kr. per liter, varifrån avgår omsättningsskatt 67 öre, tillverkningsskatt 58 öre och råvaror 20 öre. Rest 1'3 0 eller 47'3 % = totala förädlingsvärdet. Härav utgjorde systembolagens pålägg 75 öre eller b 27-3 %. Tobak. Import av råtobak 1926—28 52 milj. kr.; inhemsk odling 3 milj. kr. och totalt tillverkningsvärde (detaljpris) 342 milj. kr., varav 157 milj. kr. skatt. Totala förädlingsvärdet alltså = 130 milj. kr. eller 38'0 %, varav enligt tobaksmonopolets förvaltningsberättelse rabatter till återförsäljare, frakter och andra försäljningskostnader uppgingo till 15'8 %. Förtäring utom hemmet har satts = brännvin. Bostad. Vägda procenttal för byggnadsmaterial (se nedan under jordbrukets driftsförnödenheter): I = 52-6 och Ö = 17*5. Enligt B. Nyström: Arbetsstatistisk undersökning rörande husbj^ggnadsverksamheten i Sveriges städer och stadsliknande samhällen. Sthlm 1922, sid. 169 var arbetslönen i % av byggnadskostnaden 1914 24 %, 1920 24 % och 1921 28 ?6 i medeltal för Stockholm, Göteborg och Malmö. Antages procenttalet 1927 å landsbygden ha varit 25 % och anses dessa arbetare höra till jordbruksbefolkningen, utgör materialkostnaden således 75 % och I : 3 9 4 % samt Ö: 1 3 l %. Elektriskt ljus. Även distributionen har räknats som industriell förädling. Fotogen. Importpris 12 öre, detaljpris 31 öre per liter. Ö = 61'3 %. Inventarier samt tvätt och renhållning. Hela värdet torde kunna anses vara förädling, även om en del råvaror kommer från jordbruket (virke till möbler) och från utlandet (kemikalier m. m.). Fördelningen mellan I och Ö är godtycklig. Kläder. Här gå spinneriernas produkter som råvara till väverierna och väveriernas produkter som råvara till konfektionsfabrikerna. Genom att följa denna process successivt med ledning av uppgifterna i kommerskollegii specialundersökning rörande textil- och beklädnadsindustrien 1912 har råvaruprocenten från jordbruket (ull) och utlandet (ull, bomull, garn och vävnader) beräknats till 30 % av konfektionsfabrikernas tillverkningsvärde. Ö har gissningsvis satts 6 = 30%. ! Skodon. Skofabrikernas råvarukostnader voro c:a 60 %, varav / 3 för utländska och / a för inhemska råvaror. De sistnämnda levereras huvudsakligen av garverierna, vilkas råvaror — 75 % — komma i stort sett antingen från jordbruket

40 oiler utlandet. Råvaror från jordbruket eller utlandet utgöra alltså Vi X 60 % + 75 % X 2/s X 60 % eller 50 % av skofabrikernas tillverkningsvärde. Enligt varudistributionskommittén var bruttovinsten i detaljhandeln 15 % i privata och 20 % i kooperativa skobutiker, vartill bör läggas grosshandelsvinst och fraktkostnader. 0 = 2 5 % . tfrn^a poster (utom utgifter för tjänare och skatter) ha helt och hållet ansetts vara övrig förädling, även om i flertalet av dem ingår någon industriell forädling (papperet och tryckningskostnaden för tidningar och böcker, amortering å telefonapparat och kablar o. dyl.). Med tillhjälp av de sålunda fastställda förädlingsprocenttalen och de förut beräknade kontanta utgifterna har för varje yrkesgrupp uträknats det totala förädlingsvärdet, vilket satts i relation till de totala utgifterna (både kontanta och in natura). Resultatet har sammanställts i tabell 2 4 . Tab. 24. Jordbrukets inköp av konsumtionsvaror från övriga svenska näringsgrenar. Förädlingsvärde i % av de totala utgifterna Y r k e s g r u p p

Socialstyrelsens material: Statare Torpare Daglönare Arbetarsmåbrukare Alla grupper Nannesons material: Småbruk i övre Norrland » » mellersta Sverige... Bondebruk i mellersta Sverige

Industriellt

Övrigt

Summa

15 1 14-3 15-9 15-2 15-4

22-0 20-6 25-2 22-7 22-8

37-4 34-9 41-i 38-0 38-2

18-2 17-i 19-o

20-5 24-2 26-6

38-8 41s 45-G

Den svenska industriens andel av dessa yrkesgruppers utgifter för konsumtionsändamål skulle således utgöra 1 4 — 1 9 % och övriga svenska näringsgrenars andel 2 0 — 2 7 % eller tillsammans 3 5 — 4 5 %. Bland arbetargrupperna ligga givetvis daglönarna högst, då för dem de kontanta utgifterna som förut påpekats utgjort en mycket större del av budgetens totalsumma än för övriga yrkesgrupper. Tablån antyder också, att bondebruken äro i något högre grad beroende av andra näringsgrenar än småbruken, vilket i och för sig icke är osannolikt. Troligen skulle motsvarande siffror för större bondebruk och storbruk visa sig vara ännu högre. § 24. Jordbrukets kostnader för driftsförnödenheter. Jordbrukarna inköpa icke endast konsumtionsvaror från andra näringsgrenar utan även för driften erforderliga råvaror och maskinell utrustning. I tab. 33 meddelas av direktör Nanneson på grundval av räkenskaper från vissa gårdar för bokföringsåret 1 9 2 7 — 2 8 sammanställda uppgifter angående dessa inköp. I nedanstående tabell ha de jämförts med de beräknade arbetskost-

41 naderna (inkl. ersättning för av jordbrukaren och hans familj utfört arbete) vid samma egendomar. Tab. 25. Driftsförnödenheter och arbetskostnader år 1927—28 vid Vissa egendomar av olika storlek.

Småbruk, 8 ha: Övre Norrland M e l l e r s t a S v e r i g e ... B o n d e b r u k , 20 h a : M e l l e r s t a S v e r i g e S ö d r a S v e r i g e ... S t o r b r u k 100 h a : M e l l e r s t a S v e r i g e Södra Sverige

Inköpta driftsförnödenheter, kr. per egendom

Arbetskostnad, kr. per egendom

Inköpta driftsförnödenheter, kr. per hektar

Arbetskostnad, kr. per hektar

Drifteförnödenheter i % av arbetskostnaden

690 1100 2110 3 550 12 300 15 600

1660 1840 3 400 4 200 16 900 19 400

86 138 106 178 123 156

208 230 170 210 169 194

41 57 62 85 73 80

Utgifterna per hektar för driftsförnödenheter är enligt dessa siffror högst vid bondebruken och storbruken i södra Sverige och lägst vid småbruken i övre Norrland. Arbetskostnaden åter är högst vid småbruken och — liksom kostnaderna för driftsförnödenheter — högre vid bondebruk och storbruk i södra Sverige än vid motsvarande gårdar i mellersta Sverige. En jämförelse mellan de kontanta utgifterna för driftsförnödenheter och för konsumtionsvaror utfaller på följande sätt. Tab. 26. Inköpta driftsförnödenheter och konsumtionsvaror vid vissa jordbruk år 1927-28. Kontanta utgifter i kronor per egendom

Småbruk: Övre Norrland Mellersta Sverige Bondebruk: Mellersta Sverige

DriftsKonförnöden- sumtionsheter varor

Summa

1430 1180 1360

2120 2 280 3 470

690 1100 2 110

Relativa tal DriftsKonförnöden- sumtionsheter varor 32-5 48-2 60-8

67-5 51-8 39-2

Summa

100 100 100

Utgifterna för driftsförnödenheter vid småbruken spela alltså en större roll i mellersta Sverige än i övre Norrland och stiga ytterligare vid bondebruken. Denna tendens skulle säkerligen ha ytterligare accentuerats, om samma jämförelse kunnat göras för bondebruk och storbruk i södra Sverige. I dessa utgifter ingående industriell och övrig förädling har beräknats efter samma metoder och delvis med anlitande av samma källor som för konsumtionsvarorna. Det partipris, som jordbrukarna fått betala, har uppskattats på grundval av noteringarna i Ekonomisk översikt, Lantmannen

42 och B y g g n a d s v ä r l d e n , varvid h ä n s y n tagits till a t t d e s s a n o t e r i n g a r ofta ej i n n e s l u t a f r a k t k o s t n a d e r n a från i m p o r t h a m n e n eller fabriken till förb r u k a r e n . V i d a r e h a a g r o n o m S t e n s g å r d och d i r e k t ö r N a n n e s o n tagit del av och i vissa fall k o r r i g e r a t p r o c e n t t a l e n för d e viktigare v a r u s l a g e n . D e s s a p r o c e n t t a l äro r e d o v i s a d e i t a b . 3 3 . För de särskilda varuslagen ha procenttalen erhållits på i huvudsak följande sätt (I = industriell förädling; Ö = övrig förädling): Vetekli. Kvarnarnas råvaror utgjorde 90 % (varav ett par procent frakt) av deras tillverkningsvärde. Prismarginaleu mellan industristatistikens pris och partipriset enligt Lantmannen uppgick 1926 till 9"4 och 1927 till 10/3 % av sistnämnda pris. Majs. Prismarginalen mellan importpriset och partipriset enligt Lantmannen utgjorde 1926—28 resp. 10"0, 12'5 och 12"5 %, varför Ö med hänsyn till fraktkostnaden inom landet satts till 15 %. Oljekakor. Prismarginalen för jämförliga kvaliteter uppgick till 10 % å 15 %> varför Ö fixerats till 15 %. Av oljekakorna producerades 38 % inom landet. Då råvaruprocenten 1926 för dessa fabriker var 76 % av tillverkningsvärdet, blir I 20 % (av partipriset) för den inhemska produktionen eller 8 % för den totala förbrukningen. Oljekakor och majs. Aren 1926—28 importerades 70 milj. kr. majs och 96 milj. kr. oljekakor (och a n n a t kreatursfoder) samt producerades 57 milj. kr. oljekakor inom landet. Oljekakorna utgjorde alltså 2 / 3 av summan, varför I satts till 5 %. Utsäde. Prismarginalen utgör för de stora utsädesbolagen upp till 40 å 50 % men torde för vanliga spannmålshandlare kunna uppskattas till c:a 25 %. En del utsäde köpa också jordbrukarna direkt av varandra. Ö har därför satts = 25 %. Kalk. Då industristatistiken ej skiljer på byggnads- och jordbrukskalk, har prismarginalen ej k u n n a t beräknas, vilket spelar mindre roll, eftersom totala förädlingsvärdet utgör 100 %. Liksom för cement har Ö satts = 30 %. Superfosfat produceras huvudsakligen inom landet. Marginalen mellan fabrikspriset och Lantmannens notering utgjorde 1926—28 resp. 23'5, 2 7 5 och 23"5 %. Råvarorna uppgingo till (65 %, varav 94 % utländska) 62 % av tillverkningsvärdet. Om Ö sättes till 25 %, blir alltså 1 = 29 %. Övrig konstgödsel importeras till största delen. Prismarginalen 1926—28 v a r för 40 % kali resp. 1 0 8 , 8"4 och 130 %, för 20 % kali resp. 12'1, 12'2 och 16-6 % samt för chilesalpeter resp. 1 1 2 , 8"l och 12"2 %. Med hänsyn till fraktkostnaden inom landet har Ö satts = 15 %. Trävaror. Råvaruprocent 1926: 60 %. Marginalen mellan industristatistikens pris och exportpriset var 1927 6"6 %. Troligen är denna marginal (inkl. frakt) högre för den inhemska förbrukningen, men å andra sidan köpes en del trävaror direkt från närbelägna småsågar. Ö har därför ej uppskattats högre än 10 %. Cement. Total förädling: 100 %. Marginalen mellan fabrikspriset och partipriset i Stockholm, Göteborg och Malmö enligt Byggnadsvärlden var 1926—28 resp. 32-8, 3 2 3 och 30'3 %. Tegel. Total förädling: 100 %. Marginalen mellan fabrikspriset å murtegel (10" X 5" X 2-6") och partipriset enligt Byggnadsvärlden var 1926—28 resp. 31'9, 33-9 och 3 2 1 %. Smidesjärn. Total förädling: 100 %. Enligt varudistributionskommittén var bruttovinsten i järnhandeln 19"5 %. Med hänsyn till frakter m. m. har O satts = 25 %. Maskiner och redskap. C.a */« av de inom landet använda jordbruksmaskinerna

43 importeras. Å den inhemska tillverkningen kan förädlingen sättas till nära 100/6. O har i avsaknad av statistiskt material gissningsvis uppskattats till 30 %. Alltså I c:a 50 %. Tegelrör ha satts = tegeJ. Kraft och lyse. Se sid. 39. Övriga poster (torvströ, bindgarn, betningsmedel och diverse förnödenheter för husdjuren). Beloppen äro rätt små. Totala förädlingsvärdet har antagits vara 100 %, varav O 30 %. I enlighet med de sålunda erhållna procenttalen har det i driftsförnödenheterna ingående förädlingsvärdet uträknats. Resultatet framgår av följande tabell, där även de genomsnittliga förädlingsprocenttalen redovisas: Tab. 27. Övriga svenska näringsgrenars beräknade andel i jordbrukets inköp av driftsförnödenheter. Driftsförnödenheternas förädlingsvärde, kr. per egendom Industriellt Småbruk: Övre Norrland Mellersta Sverige Bondebruk: Mellersta Sverige . Södra Sverigo .

201 567 852

Övrigt 1 Summa l

9A 1

I

A7P>

402 773

969 j 1625

Förädlingsvärdet i % av utgifterna för driftsförnödenheter Industri- Ä . . ellt ! °YT1-1 29i 24-o 26-9 24-o

19G

19-2 19-i 21-8

Summa 48-7 43-2 45-9 45-8

Det genomsnittliga förädlingsvärdet är alltså c:a 46 % av utgifterna för driftsförnödenheter. § 25. Sammanfattning. För att erhålla en sammanfattande bild av den svenska industriens och andra inhemska näringsgrenars betydelse för jordbrukets ekonomi ifråga om från dem inköpta produkter och tjänster, torde det vara ändamålsenligast att addera förädlingsvärdet i driftsförnödenheterna till motsvarande förädlingsvärde i konsumtionsvarorna och sätta summan i relation till jordbrukarens nettoinkomster (inkl. värdet av bostad, bränsle och i hushållet förbrukade jordbruksprodukter), varigenom man får en grundval för en beräkning av hur mycket jordbrukarens ställningskulle förbättras, om hans utgifter till andra svenska näringsgrenar tänkas minskade med en viss procent. Eftersom uppgift om nettoinkomsten saknas, har i tab. 28 som ett approximativt mått härpå använts de totala utgifterna (både kontant och in natura) för konsumtionsändamål. Då kostnaderna för driftsförnödenheter stiga i förhållande till jordbrukarefamiljens konsumtionsbudget i ju större skala och ju mer intensivt jordbruket bedrives, måste givetvis också det sammanlagda förädlingsvärdets relativa betydelse stiga på samma sätt. Säkerligen är denna betydelse ännu större för storbruken och för bondebruken i södra Sverige, än vad som framgår av tabellen.

44 Tab. 28. Relationen mellan vissa jordbrukares nettoutgifter till andra svenska näringsgrenar och värdet av deras konsumtion. Förädlingsvärde i % av utgifterna för konsumtionsändaniål Summa

Industriellt "'

Övrigt

18-2 8-3

20-5 5-fl

26r,

52-7

24-2 20-5

41-3 38-8

34-8

65i

19-o 25-9

26c 18-4

45'6 44-3

44'9

45o

89'9

Småbruk, övre Norrland: Konsumtionsvaror Driftsförnödenlieter ..., Småbruk, mellersta Sverige: Konsumtionsvaror Driftsförnödenheter

17i 18-2 30-3

Bondebruk, mellersta Sverige Konsumtionsvaror Driftsförnödenlieter Summa |

i

i

38-8 13-9

IV. Slutsatser. § 26. Det framgår av procenttalen i tabell 28, att en reduktion av samtliga övriga näringsgrenars pris på varor och tjänster, d. v. s. de delar därav, som icke importeras eller härstamma från jordbruket, med t. ex. 10 % skulle under i övrigt lika omständigheter för bondebruk i mellersta Sverige betyda en inkomstökning med 9 %, för småbruk i södra Sverige med 6 "5 % och för småbruk i övre Norrland med 5 3 %. Som väntat är det större jordbruket i högre grad beroende av övriga näringsgrenar än det mindre, liksom jordbruk i mellersta Sverige i större utsträckning byta med övriga näringsgrenar än jordbruk i norra Sverige. I samtliga fall gäller emellertid, att en prisreduktion för de utomstående näringsgrenarnas produktion skulle innebära en avsevärd höjning av jordbrukarnas inkomster. Se vi i stället till procenttalen för den inhemska rent industriella förädlingens andel, kommer en reduktion av därtill hörande priser med 10 % att betyda en inkomstökning för de olika jordbruken med 4'5, 3 0 och 2 '7 % respektive. Eftersom vid beräkningen av dessa procenttal råvarukostnaderna till största delen (importerade råvaror, jordbruks- och skogsprodukter) fråndragits, beteckna de nästan helt och hållet arbets- och kapitalkostnader. Eäknar man kapitalräntans andel så högt som 20 % \ skulle alltså en sänkning av arbetslönerna med 10 % betyda en ökningav inkomsterna för de olika jordbruken med (till följd av en mindre andel jordränta) säg 75 % av ovanstående procenttal, alltså med 3*4, 2'3 och 2'0 % respektive. 1

D e t t a är professor sid. 187.

Silverstolpes uppskattning i Svenskt näringsliv, Stockholm 1929,

45 § 27. Hela denna beräkning är natuligtvis ytterst approximativ. Den bör dock ge en viss föreställning om storleksrangen av den tänkta löneoch prisreduktionens inverkan på jordbrukarnas inkomster. Beräkningen ger således vissa möjligheter att bedöma, i vilken grad en monopolistisk lönepolitik under vissa förutsättningar kan inverka på jordbrukarnas inkomster och kan därigenom bidraga till lösningen av de problem, som uppställts i den av riksdagsman Carlström vid 1929 års riksdag väckta motionen angående utredning av den efter krisåren tillämpade allmänna lönepolitikens inverkan på jordbrukets ekonomi m. m. (Andra kammaren 299) . Därvid måste man emellertid beakta, att en utjämning eller minskning av den differens i inkomster, som vi konstaterat råda mellan jordbruk och industri, icke kan tänkas försiggå utan en viss överflyttning av arbetskraft från den förra näringen till den senare. För att lönesänkningen inom industrien skall medföra ett förbättrat ekonomiskt läge för den jordbrukande befolkningen måste den gå hand i hand med en sänkning av industriprodukternas pris i förhållande till jordbruksprodukternas. Men så länge fritt konsumtionsval består, kan detta icke äga rum med mindre, än att industriproduktionen ökar i förhållande till jordbrukets produktion, vilket förutsätter en ökad mängd arbetskraft inom industrien och minskad inom jordbruket. En befolkningsöverflyttning från jordbruk' till industri skulle alltså vara nödvändig. H u r stor denna överflyttningbör vara för att åstadkomma en given höjning i de kvarvarande jordbrukarnas reala inkomster, beror dels på sambanden mellan produktionen inom jordbruk respektive industri och antalet sysselsatta arbetare och dels på hur ett ökat respektive minskat utbud av industri- och jordbruksprodukter inverkar på prisrelationen, allså efterfrågans elasticitet. Om dessa samband vore så beskaffade, att endast en obetydlig inskränkning av utbudet av jordbruksprodukter erfordrades för att orsaka en relativt stor prishöjning (vilket synes sannolikt i fråga om sådana nödvändighetsvaror som livsmedel), skulle endast en relativt liten överflyttning av arbetskraft från jordbruk till industri behöva äga rum, mindre ju hastigare minskningen av arbetskraft inom jordbruket påverkar utbudet av lantbruksprodukter. I den mån detta är fallet, kunna de ovan anförda procenttalen visa verkan av en inkomstreduktion inom övriga näringsgrenar. I den mån man åter måste tänka sig reduktionen försiggå i samband med en avsevärd befolkningsöverflyttning, ge procenttalen en oriktig bild av resultatet. \ e r k a n av en mer betydande lönesänkning inom industrien (t. ex. en utjämning av löneklyftan), som måste åstadkommas genom en stor befolkningsöverflyttning, kan därför ej bestämmas enligt här använda beräkningar. Av samma skäl kan ej heller den fråga i riksdagsman Carlströms motion besvaras, som lyder: »Får modernäringen månne släppa till de 25 å 28 enheter, reallönen höjts med i andra näringar, genom att arbeta för 1 Till att börja med diskuteras i §§ 27—30 frågan om en lönereduktion i industrien och ej i övriga näringsgrenar utanför jordbruket.

46 en reallön, som med lika många procent understiger den, som gällde förekriget?» Det är här fråga om en historisk dynamisk utveckling, som icke kan analyseras med de relativt enkla metoder, som här kommit till användning. Vi ha i avd. I i stället visat, hur denna utveckling ägt rum. § 2 8 . Så mycket kan man dock säga, att skillnaden mellan inkomsterna inom jordbruk och industri icke skulle vara så stor, om rörligheten mellan näringarna varit större. Att en utjämnande befolkningsöverflyttning icke äger rum i större utsträckning trots den stora bestående löneklyftan, beror naturligtvis på en mängd orsaker, vilka bruka sammanfattas under benämningen bristande rörlighet. Fackföreningarnas lönepolitik utgör en av dessa orsaker och säkerligen en viktig sådan. Även om fackföreningarna äro öppna, föranleder deras så att säga progressiva politik, d. v. s. tendensen att minst gå in för status quo vid lönesättningen, att de endast relativt långsamt kunna absorbera tillströmmande arbetskraft i industriellt arbete. P å grund av denna politik går företagarnas strävan ut på att i möjligaste mån spara på arbetskrafter, att rationalisera. Emellertid kan man säkerligen ej. skylla all »monopolism» i detta avseende på fackföreningarna; bevis härför kan sökas i det förhållandet, att som ovan påvisats en lika stor om inte större löneklyfta existerar i U. S. A., trots att industriarbetarna där till övervägande delen äro oorganiserade. § 29. Ifrågavarande problem kompliceras emellertid vidare av att Sverige ej är ett isolerat land utan står i livlig handelsförbindelse med utlandet. Jordbruks- och industriprodukternas priser kunna därför ej utan vidare intaga omkastade relationer till dem, som råda i utlandet. Som vi i det föregående uppvisat, är jordbrukskrisen nämligen en internationell företeelse med ungefär samma löneklyfta och prisrelationer i övriga länder. E n sänkning av industrilönerna och en tendens till sänkning av varupriserna inom landet skulle komma att motverkas av en ökad export av industrivaror, samtidigt med att de eventuellt höjda priserna på jordbruksalster måste skyddas med tullar eller på annat vis. För att ett resultat på denna bog skall kunna nås genom en mer avsevärd sänkning av arbetslönerna inom industrien måste man till slut tänka sig en fullkomlig avstängning från förbindelser med utlandet. § 30. Lönenivån inom industrien är emellertid som vi veta synnerligen splittrad, varför det synes oegentligt att tänka sig en lika stor lönesänkning på alla punkter. Eftersom lönerna inom hemmamarknadsindustrien i genomsnitt betydligt överstiga lönerna inom de företag, som exportera eller stå under inflytande av utländsk konkurrens på den inhemska marknaden (»blandad» industri), kunde man i första hand undersöka verkan av en lönesänkning inom den skyddade hemmamarknadsindustrien, varigenom man också undgår de komplikationer, som den internationella han-

47 deln vållar. Enligt Lönestatistisk årsbok ställde sig lönerna inom exportindustri, »blandad» industri och hemmamarknadsindustri år 1929 som följande sammanställning visar. Medelförtjänst för manliga arbetare 1929. (Exp. = exportindustri, Bl. = »blandad» industri, H = skyddad hemmamarknadsindustri.)

i

Antal manliga arbetare Samtl. arb.

i

Per ar

Därav (i %) Samtl.! _ , i Exp. * Exp. Bl. H. arb.

Bl.

Ter timme

n.

Medeltal ... 244 813 31-3 27-5 41-i 2 846 2 716 2 591 3183 därav dyrortsgrupp A— C 97 123 477 31o 21-3 2 386 2 453 2 331 2 318 därav dyrortsgrupp D — F ... 90 803 23o 347 42-3 2 920 2 758 2 751 3147 därav dyrortsgrupp G... 36 991 25-6 10-c 63-8 3 987 3 912 3 291 4133|

Samtl. I„ _. , Exp.! Bl. l arb.

H.

1-25 1-19 1-12 1-38 I-os 1-07 1-02 1*041 )

1-27 1-19 1-19 1-88 1-7 6 1-76 1-43 1-82J

Siffrorna i översta raden betyda alltså icke, att de reala lönerna inom hemmamarknadsindustrien överstiga de båda andra gruppernas reallöner med omkring 20 %. Hemmamarknadsindustrien är i hög grad belägen inom de högre dyrortsgrupperna (framför allt G) och visar inom grupperna A — C ungefär samma lönehöjd som exportindustrien och den »blandade» industrien. Käknar man med en skillnad i reallönerna av omkring 15 % i de övriga dyrortsgrupperna (D—G), skulle en utjämning av lönesplittringen i detta hänseende innebära en sänkning av totala genomsnittliga lönenivån inom industrien med omkring 4 %. Enligt tabell 28 skulle detta medföra en höjning av jordbrukarnes inkomster med 1 — 1-8 %, alltså tämligen obetydligt. Denna beräkning förutsätter, att de i tabell 28 uträknade industriella förädlingsprocenttalen även gälla för de speciella industrigrenar, som ingå i hemmamarknadsindustrien. Detta är svårt att avgöra, men »felet» i detta avseende torde icke rubba storleksrangen av de ovan angivna procenttalen. §31. Enligt tabellerna 24 och 28 spelar förädlingsvärdet från övriga inhemska näringsgrenar större roll än industriens förädlingsvärde för den jordbrukande befolkningens inkomster. En sänkning med 10 % av detta förädlingsvärde skulle under i övrigt lika omständigheter medföra en ökning av realinkomsterna för lantarbetare med 2 — 3 % \ för småbruk i övre Norrland med 2'6 %, för småbruk i mellersta Sverige med 3 5 % och för bondebruk därstädes med 4 ' 5 % . Då vad vi kallat »övrigt förädlingsvärde» huvudsakligen består av fraktkostnader samt gross- och detaljhandelns totala bruttovinst, behöver 1 H ä n s y n h a r härvid endast tagits till förbilligandet av lantarbetarnes konsumtion; deras nominalinkomster kunna emellertid förändras till följd av jordbrukarnas större inkomster på grund av förbilligade driftsmedel.

48 här ingen hänsyn tagas till den internationella handelns komplikationer 1 . Icke heller i övrigt behöva sådana förvecklingar, som antyddes i fråga om sänkningen av industriarbetarlönerna, äga rum. En minskning av fraktkostnader och mellanhandsmarginalen innebär en sänkning av totala produktionskostnaderna för varorna sådana de stå till konsumenternas förfogande, och priset tenderar att sjunka i motsvarande mån. Både genom att gå in för en sänkning av prisen på de distributiva tjänsterna och genom att hoppa över ett eller flera led av dem kunna jordbrukarna betinga sig rätt avsevärda förbättringar i sitt ekonomiska läge. Det är också till stor del på denna bog jordbrukets rationalisering går fram i form av försäljningsföreningar m. m. Vidare äro vissa lättnader tänkbara vid en sänkning av de högt uppskruvade lönerna inom den skyddade hemmamarknadsindustrien, som ovan visats, varvid särskild uppmärksamhet bör ägnas de höga löner, jordbrukarna ofta måste betala för utförande av industriellt arbete på gården (målare, murare, reparationsarbeten m. m.), som ofta måste betalas med industriens avtalslöner. Dessa senare utgiftsposter ha icke kunnat beräknas och ingå ej i de ovan anförda procenttalen för lönerna inom hemmamarknadsindustrien (1 — 1 "8 %) och torde höja dem med högst 0'5 %. § 32. Slutsatsen blir alltså den, att man utan alltför stora och oberäkneliga rubbningar i det ekononomiska systemet kan tänka sig en 4 % sänkning av arbetslönerna inom industrien och 10 % sänkning av »övrigt förädlingsvärde». Detta skulle medföra en höjning av jordbrukarnas nettoinkomster med 4 — 6 %. Med övrigt försäljningsvärde förstås här huvudsakligen handelskostnader, gross- och detaljhandelns. Under vilka förutsättningar en så pass stor sänkning av dessa som med 10 % är tänkbar, kan här icke utredas. Yi ha endast sökt visa, hur stor verkan en dylik sänkning kan ha. Ifråga om industrien kan sannolikt en något större sänkning äga rum utan en så genomgripande förändring av det ekonomiska systemet, att ovanstående beräkningar förlora sitt realitetsvärde; den supponerade sänkningen tänktes endast bestå i en utjämning nedåt av lönernas olikheter inom hemmamarknads- och exportindustri, och man kunde givetvis också tänka sig en mindre reducering av lönerna även inom konkurrensindustrierna; vidare har här endast en reduktion av arbetslönerna tagits i betraktande, medan även de övriga produktionsfaktorerna kunna antagas bidraga med en mindre andel (se sid. 44). 1 En viss sänkning av detta förädlingsvärde skulle bliva följden av den ovan diskuterade reduktionen av industrilönerna. För att en sänkning med så mycket som 10 % skulle ä<*a rum torde — om ingen ökning av transporternas eller distributionens effektivitet inträder — en reduktion av löner och andra inkomster inom t r a n s p o r t och handel vara nödvändig av minst samma storleksordning, som förutsatts för vissa industrilöner i § 30.

49 Tab. 29. Beräknade utgifter per konsumtionsenhet år 1927. ( E n l i g t s o c i a l s t y r e l s e n s b u d g e t 1920 o c h p r i s r e l a t i o n e n

1927/20.)

Utgifter i kr. per konsumtioiisenhct 1927 Prisrelation 1927/20

Fläsk Kött F ä r s k fisk Konserverad fisk ... Mjölk och g r ä d d e Smör Ost Ägg M a r g a r i n o c h flott Rågbröd, hårt » , limpa, söt V e t e b r ö d , (kaffe) » , skorpor Rågmjöl Vetemjöl A n n a t mjöl Havregryn R i s g r y n m. m B r u n a bönor, ärter, grönsaker, frukt Potatis och a n d r a rotfrukter Socker och sirap Kaffe, b r ä n t » , obränt Te, choklad Salt, k r y d d o r m. m... Dryckesvaror Tobak Förtäring utom hemmet Bostad B r ä n s l e (kol, v e d , t o r v ) E l e k t r i s k t ljus F o t o g e n och a n n a t lyse Inventarier Kläder Skor Tvätt och renhållning Hygien Utgifter förintellektuella ändamål Telefon, post och skriv material Förenings- och försäk ringsavgifter Nöjen Resor U t g i f t e r för t j ä n a r e : hemmet Övriga utgifter Skatter Summa

43 50 66 55 48 47 46 40 47 66 62 62 61 59 53 58 47 30

Statare

Torpare

Daelönaro

Arb.-småbr.

Alla grupper

Kontant

Natura

Kontant

Natura

Kontant

Natura

Kontant

Natura

Kontant

3-8 6-8 3-s 53 3-8

36-9 1-2 0i 0-3 51-5 7-8

30-4 4-7

13i 16-3 5-4 6i 31-7 21-9 3-7 2-4 6-i

19-6 1-9 0-8

9*4 8-i 4-8 5-7 5-7 7-2

18-s

2-2 6-8 0-5 4-9 0-5 0*4 0-4! 0-4J 1-9 31-9 5*4 13-3 0-4 o-i 1-4

5-5 5i 3-5 4-6 1-7 4-7 1-6 0-2 2-o 0-9 0-4 0-2 0-5 18-4 16i 0-5 1-5

l-o

0*i

1-1

2-i 1-1 17-3 12-9 5-9 0-5 6-3 9-9

3-5

1*6

14-o

1-2 16-G 8-7 9-4 0-4 4-5 8-7 6-8 1-4 25-3 13-3

10-o

50 88 43 89 89 61 61 88 72 88 84 46 66 52 54 48 48 50 86

2-8 13-8 39-4 23-7 5-5 12o

5-7

0-9

102 92 82

12-4 2-4 9-3

78 77 71

1-7 4-8 12-2

6o le 3lG 22-9

2-o

l-o 32 9-5 33-4 21-3 4-2 7-2 4-4 0-7 7-4 1-3 6-2 5-9 7-2 99

0i 0-4 49-5 20-9 1-2 5-8 0i

15-3 3-8

2-o 0-8

1-5

15o

~44Ö-7

2-o 32

7-o

0*3

3-i 1-3 0-9 22-4 28-7 1-2 2-4 1-5

0-8 0-4 0-3 0-i

0-4 3-3 4-6 1-1 0-6 0-5 16-5 20-7 3-3 2-3 1-3

5-7 0-8 0-5 59-7 19-7 0-8 5-i

6-o 3-7 7*3 0-4

3-5

1-7

2-i

2-5

3-5

13*6

1-3 17-8 93 8-7 05 5-9 13-6

16-5

18-e 12-4 10-5 0-7 5i 14-2 8-2 2-G 31-4 19-5 2-5 3-8 14-6 47-i 27*7 6-2 11-1

8-o 5'3 31-6 13-5 2-6 3-4 12-5 40-8

23-o 5-i 6-9

6-5

l-o

0-8

17-i 10-7

11-2 2-4 12-5

2-9 9-5 27-5

3-o 7-9 19-4

3o

319-6 167-5 289-2 151-5 496-6

48Ti

o

22-9 5-5

Natura

71-3 372-1 147-5 363o 140*

567*9

519-6

5o£T~

50 Tab. 30. Beräknade utgifter per hushåll för småbruk och bondebruk 1927/28 (Enligt Nanneson).

»

Utgifter

1 9 2 7/2 8 (i kr.)

år

Norra Sverige

Mellersta Sverige Småbruk

K ö t t och fläsk Fisk Konserver Mjölk, smör och ost Fiäderfä, 'ågg Fett, flott Bröd Gryn Bruna bönor, ärter, sydfrukter Socker, sirap Kaffe, te, kryddor, salt Sprit, öl Tobak, snus Potatis

Bondebruk

Kontant

Natura

Kontant

49-5 23-4 5-4 20-7

125i

42-8 20-3 5-8 18-o

243-9 51-3

26i 5-4 27-o 72-9 40-5 8-1 75-6 108-9 32-9 0-9

125i 16-2

Summa Konsumtionsenheter per familj enligt tyska skalan

Natura i Kontant

Natura

59*4 24-3 45 10-8

132-3

118-5 252-0 57-8

22-5 5-3 23*3 63-8 353 7-5 66-o 96-o 32*3 0-8

165*0 17-3

813-0

30 6 197-1 18o 14*4 70 2 82-8 7-2 4-5

104-4 8-1

46-8 92-7 109-8

52-5 96a 73-5 15-8 18-8 284o 57-o 153-0 78-o 30-0 27-o 45-o 24-o 20o 102o 62-o

1182-8

476-1 15-3

17i

68-4 104-4 79-2 10-8 20-7 211-0 42-o 113o 59-o 22-o 20-o 34o 18-o 15o 76o 44-o

Elektriskt 1 j us Fotogen Kläder Skodon Inventarier Intellektuella ändamål Porto, telefon Tvätt Sj ukvård Nöjen Resor Diverse Skatter

Småbruk

27-9 26i 210*0 101*0 188o 27-o 72-o 38-o 7-o 23o 26-o 38-o 107-0

1 355-8

833-4

1431-9

985-5

19. )6-4

2 IiS9-2

241 7-4

o O•i

3 •2

51 Tab. 31. Jämförelse mellan utgifterna per konsumtionsenhet i småbrukare- och bondehushåll enligt Nannesons och socialstyrelsens material. Utgifter 1927 (enligt socialstyrelsen) (i kr.)

Utgifter 1927/28 (enligt Nanneson) (i kr. Bondebruk

Småbruk

Mellersta Sverige Mellersta Sverige Kontant Natura Kontant Kött och fläsk Fisk Mjölk, smör och ost .. Ägg och fjäderfä Margarin och flott S:a animaliska livs medel Bröd VIjöl och spannmål Gryn • Arter, bruna bönor, grönsaker och frukt P o t a t i s och rotfrukter Socker och sirap Kaffe, te, kryddor och salt 8;a vegetabiliska! livsmedel .. Dryckesvaror Förtäring utom hemmet Tobaksvaror S:a födo- och njut nin«smedel Bostad Bränsle Uyse nventarier Kläder Skodon Tvätt och renhållning.. Hygien och sjukvård... Utgifter för intellektuella ändamål Telefon, post m. m Försäkringsavgifter m. m. Nöjen Resor Utgifter för tjänare Övriga utgifter Skatter Summa

11-7

28-9

5o 4-4

61-5 14-i

6-8

13-7 5-9 5-2

Arbetaresm åbr ukare

Norra Sverige

Mellersta Sverige

Norra Sverige

Natura Kontant Natura Kontant Natura

Kontant Natura

31-3 i 61-o 12-8

7-9

IPs 4'5

24*5

2-o i

3-2

34-4

88*2 2*8

14-7 11-5 12-6 0-4 3-o

1-1 67-s 7-7

21-o 9-2 17-7

12-5 1*6 95*3 2*o

0-4 3*8

27-9

104-5

32-7

105i

21*5

115-5

42-2

lll-o

52-i

111-4

5-7 15-6 8-6

40-2

6-8 18*2

31-3

5*7 36*5

19-3

2-3 39-7 2-8

14-7 0-7

12-2 41-3 4-3

19-8 0*i

1-7 1-8

3-2 13-2

2-5

1-6

0-8

20-4

10-i 1-8

4-2 12-8

3*3

4-i 17i

2-o

16-i 23-4 71-2

13-o

18-3

27-2

15-3

25-7

5283-2

0-2

8-7

18-9 57-2

7-9

1-5 2-7

29-5 76-5

92-3

1-8

3-4 6-i

0-2 0-8

107-2

161-7

124-3

157-6 100-1

23-6

26-i 19-s

17-9

8-4 37-3 69-3 13-9 6-6 llo

7-s 28-3 52-8 10-5 5-o 8-5

145o

152-8

17-2 20-3

30-4 4-7 5-4 11*8 37*2 21-7 5*5 5*6

10-o 34*8 38-9 18-7 7-o 1-3

19o 7-3

14-8 5*5

5-o 13-3

5-9 4-9

4-5 3-8

4*3 4-8

12-5 1-9 8-i

24-9 15 i

19-o llo

7-o 19-8

5-2 i 15-4

330-7 I 203-3

295-7

17-4 22-6 31-s

203-4

265*2

10-4 142-s

9-o 0i 0-3 0-4

5-7 0-8

182-5

447-7

325o

41-9

7-7 7-5 153-3

178-8 33o 4-o 6-4 13-4 45o 24-2 4-5 7-0 5-i l-o

9-3 0*4 0*i lo

9-5 2-9 17-8 6-2 11-1 24-s

0-4

499*i

lOli

152-6

394-2

164i

558-3

52 Tab. 32. Från industriell och övrig förädling härrörande procentuell andel av jordbrukares utgifter för konsumtionsvaror'.

Fläsk Kött Färsk fisk Konserverad fisk Mjölk och grädde Smör Ost Ägg Margarin och flott Rågbröd, hårt » , limpa, söt Vetebröd (kaffe-) » , skorpor Rågmj öl Vetemjöl A n n a t mjöl Havregryn R i s g r y n m. m. B r u n a bönor, ärter, grönsaker, frukt P o t a t i s och andra rotfrukter Socker och sirap Kaffe, b r ä n t » , obränt

0 0 0 0 0 10 20 0 20 35 35 35 35 10 10 10 10 10

10 10 10 75 0 10 30 0 20 35 35 35 35 20 20 20 20 20

0 0 30 5 0

20 0 25 30 30

0 Te, choklad 0 Salt, kryddor m. m 20 Dryckesvaror 25 Tobak 20 Förtäring utom hemmet 40 Bostad 0 Bränsle (kol, ved, torv) 100 Elektriskt ljus 0 Fotogen och a n n a t lyse 70 Inventarier 50 Kläder 40 Skor 70 Tvätt och renhållning 0 Hygien Utgifter för intellektuella ända0 0 Telefon, post och skrivmaterial.. 0 Förenings- o. försäkringsavgifter o Nöjen ... o Resor o Utgifter för tjänare i hemmet o Övriga utgifter o Skatter

30 65 30 15 30 15 0 0 60 30 30 25 30 100 100 100 100 100 100 0 100 0

1 Procenttalen avse i regel endast de kontanta utgifterna och antagas vara noll för naturaförnödenheter (egenproduktion och statvaror) 2 För mjöl antages en industriell förädling om 10 % även för vad som erhållits m natura.

Tab. 33. Beräknad utgift för driftsförnödenheter i kr. per egendom år 1927/28 samt procentuell andel härav, härrörande från industriell och övrig förädling. Förädlingsprocent

Produktionsutgifter Storbruk 100 har Bondebruk 20 har

Småbruk 8 har

Södra Mellersta Södra Mellersta Mellersta Övre Sverige Sverige Sverige Sverige Sverige Norrland

Industriell

Ovris

1200 4 800 1000 155 1240 1705 100

800 3 200 800 105 840 1155 200

280 1120 180 38 304 418

164 656 140 18 144 198 20

92 368 105 9 68 94 15

42 168 65 6 48 66

10 5 0 70 30 0 70

10 15 25 30 25 15 30

720 120 240 120 2100 200 600 1300

660 110 220 110 1900 200 600 1200

216 36 72 36 350 80 150 270

180 30 60 30 280 30 60 100

78 13 26 13 135 20 25 40

78 18 26 13 95 10 25 35

40 70 70 75 50 70 100 70

10 30 30 25 30 30 0 30

S u m m a 15 600

3 550

690 Vetekli Oljekakor och majs ... Utsäde Kalk Superfosfat Övrig konstgödsel Torvströ Byggnadsmaterial: Trävaror Cement Tegel Smidesjärn Maskiner och redskap Tegelrör Kraft och lyse Diverse

Statens offentliga utredningar 1932 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Vatten väsen.

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Betänkande rörande erkännande och verkställighet av utländsk civildom. [2]

Statsförfattning.

Bergsbruk.

Industri.

Allmän statsförvaltning.

Kommunalförvaltning. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 1. Byggnadsordning för stad, köping och större municipalsamhälle. 6 2. Byggnadsordning för mindre municipalsamhälle. [7] 3. Byggnadsordningar och utomplansbestämmelser för landsbygden. [8] i. Bilagor till normalbyggnadsordningar för städer och för landsbygden. [9] Statens och kommunernas

Skogsbruk.

flnansväsen.

Handel ock sjöfart.

K om m ii n i k a t ions väsen. Betänkande rörande frivilliga sammanslutningar mellan enskilda järnvägar i Skåne ni. m. [5]

Bank-, kredit- och penningväsen.

1'oliti.

Försäkrings väsen. Dödlighetsantaganden för livräuteförsäkriug. [4]

Socialpolitik.

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Allmänt näringsväsen.

Körsvarsväsen. Luftförsvarsutredningens betänkande. Utredning beträffande hemortens och civilbefolkningens skyddande vid luftanfall mot Sverige. [3]

Fast egendom. Jordbruk ined binäringar. Sociala jordutredningens betänkande med förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen. [1] Jordbruksutredningens betänkanden. 6. Promemoria rörande inkomstutvecklingen inom Sveriges jordbruk i jämförelse med i andra näringagrenar och dess sammanhang med lönepolitiken. [10]

Utrikes ärenden.

Stockholm 1932. K. L. Beckmans Boktr. 2234 31

Internationell r ä t t .