SOU 1932:14

Jordbruksutredningens betänkanden. 8,

Typ: SOU
Källa: urn.kb.se

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 3 2 : 14 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

JORDBRUKSUTREDNINGENS BETÄNKANDEN VIII

ARBETARFRÅGAN INOM DET SVENSKA JORDBRUKET

STATISTISK

UNDERSÖKNING

PÅ J O R D B R U K S U T R E D N I N G E N S U P P D R A G VERKSTÄLLD AV

B E R T I L NYSTRÖM

S T O C K H O L M 19 3 2 3

Statens offentliga utredningar 1932 Kronolosfisk 1. Sociala jordutredningens betänkande med förslag till vissa Undrmgar i den sociala arrendelagstiftningen. Marcus. 121 s. Jo. 2. Betänkande rörande erkännande och verkställighet av utländsk civildom. Av E. Marks von Wiirtemberg. Marcus. 43 s. Ju. 3. Luftförsvarsutredningens betänkande. Utredning beträffande hemortens och civilbefolkningens skyddande vid luftanfall mot Sverige. Norstedt. 139 s. Fö. 4. Dödlighetsantaganden för livränteförsäkring. Norstedt. 142 s. H. 5. Betänkande rörande frivilliga sammanslutningar mellan enskilda järnvägar i Skåne m. m. Beckman. 132 s. 2 bilagor. K. C. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 1. Byggnadsordning för stad, köping och större municipalsamhälle. Marcus. 37 s. K. 7. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 2. Byggnadsordning för mindre rnunicipalsamhälle. Marcus. 27 s. K.

förteckning 8. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 3. Byggnadsordningar och utomplansbestämmelser för landsbygden. Marcus. 18 s. K. 9. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 4. Bilagor till normalbyggnadsordningar för städer och för landsbygden. Marcus. 32 s. K. 10. Jordbruksutredningens betänkanden. 6. Promemoria rörande inkomstutvecklingen inom Sveriges jordbruk i jämförelse med i andra näringsgrenar och dess sammanhang med lönepolitiken. Beckman. 52 s. Jo. 11. Normalförslag till provisoriska byggnadsföreskrifter. Marcus. 10 s. K. 12. Jordbruksutredningens betänkanden. 7. Betänkande angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter. Beckman. 99 s. Jo. 13. Skatteutjämningsberedningen 1. Statistisk utredning angående det kommunala skattetrycket. Ay E. Ahlberg-. Norstedt. 85*, 560 s. Fl. 14. .Jordbruksutredningens betänkanden. 8. Arbetarfrågan inom det svenska jordbruket. Av B. Nyström. Beckman. 111 s. Jo.

Anm. Om särskild tryckort ej augives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jcrdbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 3 2 : 14 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

JORDBRUKSUTREDNINGENS BETÄNKANDEN VIII

ARBETARFRÅGAN INOM DET SVENSKA JORDBRUKET

STATISTISK

UNDERSÖKNING

PÅ J O R D B R U K S U T R E D N I N G E N S UPPDRAG V E R K S T Ä L L D AV

B E R T I L NYSTRÖM

STOCKHOLM 1932 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [1194 32]

Till

Herr Statsrådet och Chefen for Kungl. Jordbruksdepartementet.

Efter framställning av jordbruksutredningen har chefen för jordbruksdepartementet den 15 maj 1929 förordnat t. f. byråchefen i socialstyrelsen Bertil Nyström att såsom särskild utredningsman biträda jordbruksutredningen vid utförande av vissa sammanställningar till lantarbetarfrågans belysande. Sedan ifrågavarande utredningsarbete numera slutförts, får jordbruksutredningen härmed vördsamt överlämna redogörelse för detsamma. Stockholm den 31 maj 1932. DAVID PETTERSSON N I L S ADLER G. H.

ANDERSSON

THURE BJÖRKMAN

FABIAN LILLIECREUTZ AXEL PEHRSSON GERH. STRINDLUND

Lilienberg.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid. Skrivelse

till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Jordbruksdepartementet

1. Undersökningens syftemål och omfattning

3 *r>

2. Jordbruksbefolkningens antal och ställning till yrket

3. Arbetsåtgången inom jordbruket förr och nu

4. Förskjutningarna

på jordbrukets arbetsmarknad

5. Arbetstiden inom jordbruket

31 <r''

6. Arbetslönen inom jordbruket

7. Lantarbetarnas löne- och levnadsstandard

8. Sammanfattning och slutsatser

1. Undersökningens syftemål och omfattning. Jordbrukskrisens sociala konsekvenser utgjorde ett huvudtema i de motioner vid 1928 års riksdag (II: 384, I I : 397), vari påkallades utredning om lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning samt angående möjligheterna att höja den ekonomiska bärkraften hos jordbruket därhän, att detta i likhet med övriga näringsgrenar kunde skänka sina utövare lön för möda och anständig bärgning. Vid frågans riksdagsbehandling skötos de ekonomiska synpunkterna mera i förgrunden, och i den skrivelse (nr 375), vari 1928 års riksdag anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning rörande jordbrukets ekonomiska läge m. m., framhölls, att allmänna åtgärder till hela jordbruksnäringens, höjande till större räntabilitet måste anses vara en oundgänglig förutsättning för att jordbrukets arbetare skulle kunna komma i åtnjutande av förbättrade levnadsvillkor. I sitt anförande till statsrådsprotokollet i samband med jordbruksutredningens tillsättande den 18 juli 1928 betonade chefen för jordbruks» departementet bl. a., att i naturlig anslutning till en undersökning, inriktad på att klarlägga den väsentliga anledningen till jordbrukets vid en jämförelse med många andra näringar ogynnsamma läge samt överväga åtgärder åsyftande, att det måtte kunna bättre hävda sin plats i det ekonomiska systemet, borde upptagas spörsmålet om jordbruksarbetarnas ställning och medlen för dennas förbättrande. Efter framställning av jordbruksutredningen tillkallade chefen för jordbruksdepartementet den 15 maj 1929 byråchefen Bertil Nyström att i egenskap av särskild utredningsman biträda med utredningar till lantarbetarfrågans belysande. Med utgångspunkt från lantarbetarfrågans ovan antydda läge inom ramen för jordbruksutredningens allmänna utredningsarbete utarbetades plan för undersökning av vissa med lantarbetarfrågan sammanhängande förhållanden. Härvid borde i första hand uppmärksammas lantarbetarnas antal och för- ^ delning inom jordbrukets arbetande befolkning ävensom befolkningsförskjutningarna mellan lantmanna- och stadsmannanäringar. Vidare skulle beaktas tillgång och brist på arbete inom jordbruket samt sättet för arbetsförmedlingen och arbetskraftens rekrytering. Därefter borde en jämförande sammanställning lämnas beträffande arbetstidens längd och fördelning inom jordbruket och inom andra näringsgrenar, ävensom, en motsvarande redogörelse för arbetslönen, av- ' slutad medelst beräkningar rörande arbetsinkomst och levnadsstandard för lantarbetare, småbrukare och industriarbetare i vårt land och i vissa främmande länder. Materialet till ifrågavarande undersökning skulle i första rummet hämtas ur den officiella statistiken och andra offentliga utredningar. Dock visade det

6 sig nödvändigt att i vissa avseenden införskaffa kompletterande upplysningar medelst ett särskilt frågeformulär (form. C, avtryckt sid. 108), vilket i juni 1929 utsändes till samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt till arbetsgivar- och arbetarorganisationer inom jordbruket. Härvid framhölls från jordbruksutredningens sida bl. a., att syftet med denna undersökning ingalunda vore att söka åvägabringa någon ny omfattande statistik över arbetstillgång. arbetstid och arbetslön inom jordbruket, utan fastmera att till komplettering av förefintlig officiell statistik, söka från sakkunniga och intresserade personer erhålla konkreta belysande exempel på de många specialproblem, som föreligga på ifrågavarande område. Svaren på frågeformulären skulle vara insända före den 15 oktober 1929. Vid denna tidpunkt felades dock ännu uppgifter från ett flertal av de tillskrivna, och först in på år 1930 förelåg materialet i mera fullständigt skick. Det omfattade tillhopa 632 besvarade frågeformulär, av vilka 594 härrörde från hushållningssällskapens förvaltningsutskott, lokalavdelningar och konsulenter, 8 från Svenska lantarbetsgivarnas centralförening och dess länsföreningar samt 30 från Svenska lantarbetarförbundet och Upplands lantarbetarförbund (fr. o. m. år 1930 uppgånget i det förra) och deras lokalavdelningar.

2. Jordbruksbefolkningens antal och ställning till yrket. Jordbruksbefolkningens numerär. Räknas till vårt lands jordbruksbefolkning icke blott de egentliga yrkesutövarna utan alla, som över huvud ha sin försörjning av föregående eller nuvarande verksamhet inom denna näringsgren, kommer man enligt folkräkningarnas vittnesbörd till följande resultat: År

1920 Jordbruksbefolkning, antal (1,000)... » i % av total-

3 017

2 973

2 828

2 697

2 596

72-4

67-9

55i

48-8

44 o

Jordbruksbefolkningen nådde alltså sitt maximum omkring år 1880, d. v. s. ungefärligen vid tiden för den stora emigrationens begynnelse och den moderna storindustriens uppkomst. Under de följande fyrtio åren nedgick, väl närmast under inverkan av nämnda båda faktorer men även under inflytande av förändringar i jordbrukets struktur och teknik samt förminskning och förenkling av det självförsörjande jordbrukarhushållets mångtaliga arbetsuppgifter, den vid denna näring knutna folkmängden med över en halv miljon personer eller från drygt 2/s till föga mer än 2A av rikets hela folknumerär. 1 År 1920 är den senaste tidpunkt, för vilken föreligger en på folkräkningsmaterial grundad detaljerad översikt över befolkningens yrkesfördelning, och bearbetningen ur ifrågavarande synpunkt av uppgifterna från 1930 års folkt Jordbruksutredningens betänkanden V (Statens offentliga utredningar 1931: 7) sid. 63.

7 och yrkesräkning torde föreligga först om åtskilliga år. Enär emellertid jordbruksbefolkningens utveckling just under det senaste årtiondet erbjuder ett alldeles särskilt intresse för förevarande undersökning, har ett försök gjorts att approximativt beräkna denna medelst användande av den årliga statistiken över folkmängden inom administrativa områden, under beaktande av de särskilda kommunernas fördelning på jordbrukskommuner och övriga kommuner av olika slag. Härvid ha tillämpats i huvudsak samma uppdelningsprinciper, som kommit till användning inom socialstyrelsen vid 1929/30 års dyrorts? gruppering. 2 Indelningsgrunden har härvid i främsta rummet varit proportionen mellan taxeringsvärdet för jordbruksfastighet och annan fastighet. Där den senare nått upp till V* a Va av hela fastighetsvärdet, har det ansetts, att kommunen mist karaktären av övervägande jordbruksbygd, och då värdet av annan fastighet överstigit Va, har beteckningen industrikommun i allmänhet ansetts motiverad. Dock har man icke låtit någon proportion vara obetingat normgivande, utan i varje fall sökt taga behörig hänsyn till ortens speciella förhållanden. Huvudresultaten av denna beräkning innehållas i följande uppställning: Folkmängd i slutet av år

Jordbruks- Blandade Industri- Samtliga landsKöpingar kommuner kommuner kommuner kommuner

1920 1 655 713 1127 781 1 307 573 4 091 067 68 609 1929 1 610 963 1100187 1 342 869 4 054 019 95110 Ökning ( + ) resp. minskning (—) antal.. - 44 750 - 27 594 + 35 296 — 37 048 + 26 501 — 2-7 — 2-4 » % + 2-7 — 0-9 + 38-6

Folkmängd i slutet av år

1920 1929 Ökning (-f) resp. minskning (—) antal..

» %

Städer Städer med Städer Samtliga med under 10 000— med över städer och Hela riket 100 000 100 000 10 000 inv. köpingar inv. inv. 352 390 657 102 735 321 1 813 422 5 904 489 346 604 776 336 848 011 2 066 061 6 120 080 — 5 786 + 119 234 + 112 690 + 252 639 + 215 591 - l e + 18-i + 15-3 + 13-9 + 3-7

Härav framgår, att den ökning av landets befolkning med. något över 215 000 personer, som ägt rum under de angivna nio åren, tillkommit genom att städer och industrisocknar ökats med 287 000 personer, medan befolkningen t de mera eller mindre utpräglade jordbrukssocknarna nedgått med 72 000. Då denna minskning med all sannolikhet nästan helt kan påföras den egentliga jordbruksbefolkningen, synes denna vid årsskiftet 1929/30 kunna beräknas till c:a 2 524 000 personer eller ungefär 41 % av landets hela folknumerär. Huru angivna befolkningsförskjutningar gestaltat sig i olika landsdelar belyses närmare av tab. 1, varvid dock bör beaktas, att vissa olikformigheter föranletts genom förändringar i den kommunala indelningen under mellantiden. 2 Soc. Medd., årg. 1930, sid. 448 o. f.

8 Av tabellen framgår, att under nioårsperioden jordbruksbefolkningen särskilt starkt uttunnats i Mälarprovinserna och Småland samt vissa delar av västra Sverige. Däremot synes jordbruksfolket i regel ha hållit sig väl uppe i antal i norra Sverige, låt vara att här, särskilt på grund av skogshanteringens dominerande betydelse, skillnaden mellan jordbruks- och industrisocknar är vida mindre utpräglad än i sydligare landsdelar. Tab. 1. Befolkningsförändringar inom jordbrukskommuner och övriga kommuner under åren 1920-29. Folköki ing ( + ) resp. minskning (—) 1 9 2 0 - 1 9 2 9 i

index 1920 = 100

blandade kommuner index antal 1920 = 100

94 98 94 96 95 93 94 98 95 99 97 97 91 92 95 94 97 95

95 98 99 96 97 99 96 99 95 101 104 87 98 97 102 98 94 93

jordbrukskommu ner

Område

antal

industrikommuner index antal 1920 = 100

_ Stockholms län Uppsala » Södermanlands » Östergötlands » Jönköpings » Kronobergs » Kalmar » Gotlands » Blekinge » Kristianstads » Malmöhus » Hallands » Göteborgs o. Bohus » Ti

Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

»» » » » » » » » » »

— 2 422 — 1144 - 3 520 -4125 — 4 091 - 4 317 — 4 654 — 618 957 — 1028 — 3 645 — 1 823 — 4 310 — 9 554 — 6 489 — 5 853 — 1172 — 2 635 + 8151 + 39 — 856 — 697 + 5 903 + 5 067

115 100

-1904 — 495 — 272 — 1553 — 1009 — 326 - 3 656 55 -1861 + 414 + 2 330 — 4 351 722 — 1012 + 988 — 824 — 3 374 — 1013 -2131 — 14 241 — 1424 — 132 + 2 971 + 6 058

97 87

+ 17 858 + 2 554 + 422 + 2 953 + 1100 + 220 + 205 + 974 — 159 + 3 020 + 6 946 + 111 —23 753 + 7133 + 737 + 3 617 + 2 987 — 2 214 11947

116 110 101 106 103 100 101 114 100 105 110 101 76 110 104 105 104 96

städer 'och köpingar) index antal 1920 = 100 + 67 232 + 6 870 + 1412 + 3129 + 6163 + 7 329 + 1966 + 8 551 + 1226 + 2144 + 2 354 + 15 967 + 7 338 + 58 717 + 16 007 + 4 321 + 3 839 + 3 052 — 891 + 2197 + 18 882 + 4 002 + 1050 + 8 874 + 908 + 252 639

116 112 104 105 106 111 116 118 113 105 109 107 121 126 123 109 108 106 98

132 + 6 926 112 110 112 96 + 10 413 99 693 103 108 100 + 99 109 189 104 + 2 076 107 105 104 111 + 2 424 109 114 103 9 8 + 35 296 97 - 27 594 Hela riket - 4 4 750 Till komplettering av denna undersökning av in- och utflyttningen åren 1920—29 i kommuner av olika näringstyper må anföras vissa uppgifter, som meddelats i Arbetslöshetsutredningens betänkande I, 1 vilka i huvudsak erhållits genom bearbetning av ett material, som ställts till förfogande av Stockholms högskolas socialvetenskapliga institut. Materialet är här uppdelat på fem kommungrupper, nämligen jordbrukskommuner, omfattande socknar med övervägande jordbrukskaraktär, »blandade» kommuner, representerande landskommuner med såväl jordbruk som industri, »övriga» kommuner, omfattande landskommuner med övervägande industriell prägel, samt slutligen dels Stockholm, dels övriga städer. Med utgångspunkt från dessa källor anföras i följande tablå siffror för den »manliga nettoomflyttningen», d. v. s. skillnaden i Statens offentliga utredningar 1931:20 sid. 324.

9 mellan den ingående och den utgående flyttningsströmmen (av manliga personer) inom vederbörande kommungrupper, i procent av den manliga folkmängden inom gruppen i fråga för åren 1914"—1929:

1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Jordbrukskommuner

Blandade kommuner

Övriga kommuner

068 0-64 0-78 0-31 0-17 0-5 7 0-85 0l9 0-32 0-65 0-80 Of, 9 0-58 0-45

— 0-31 — 0-46 — 0-51

0-36 0-33 0-52 0-22 0-21 0-50 0-79 0-12 0-35 079 064 0-50 0-44 0-30 0-27 0-22

Oee Oos

± Ooo + — — — — — — — — — — —

0-40 0-16 0-38 0-20 0-23 0-28 0-52 0-34 0-31 0'36 0-50 0-71

Städer (utom Stockholm) 0-76 0-92 125 0-48 0-25 0-39 0-62 0-02 0-13 0-08 0-27 0-13 004 0-40 0-47 Of, 3

Stockholm

+ + + + — + +

073 0-70 1-71 0-36 1-17 1'5 7 0-43

+ + + + + + + +

0-20 0 73 1-91 0-14 2-15 2-34 1-83 2-82

+ o-u

Ehuru jordbrukskommunerna, liksom övriga socknar förete såväl in- som utflyttning, uppvisa de praktiskt taget alltid nettoförlust av omflyttningen, dock med variationer under olika år. Aren 1914—1916 förelåg en nettoutflyttning från jordbrukskommunerna, vilken nedgick till en obetydlighet år 1917 och förbyttes i ett mindre nettoöverskott år 1918, bl. a. under inflytande av livsmedelssvårigheter i städerna; siffrorna för dessa uppvisa också underskott i omflyttningen. Efterkrigskonjunkturen under de båda närmast följande åren kom emellertid nettoutflyttningen från jordbruket att åter stiga. Tendensen till minskning i denna utflyttning under de av arbetslöshet i städerna karakteriserade åren 1921—1922 låter sig likaledes avläsa ur materialet. Efter denna tid har nettoutflyttningen från jordbrukskommunerna åter varit stigande, dock med tecken till avbrott under åren 1925—1927. Siffran för det av industriell högkonjunktur präglade året 1929 är den högsta i jordbruksserien och motsvaras av en stark nettoinflyttning till städerna. Under år 1930 försiggick, av tillgängliga uppgifter att döma, utflyttningen från landsbygden till städerna i något förminskad takt. Men när under loppet av år 1931 den industriella arbetslöshetskrisen gjorde sig på allvar gällande i städer och samhällen, blev följden minskad omflyttning överhuvud och ökad benägenhet hos landsbygdens ungdom att kvarstanna i föräldrahemmen. Enär närmare uppgifter om de senaste årens folkomflyttning ännu saknas för vårt land, kan det ha sitt intresse att erfara, huru jordbruksbefolkningens omflyttning under växlande konjunkturer ställde sig i ett annat land, nämligen Förenta staterna, ehuru visserligen befolkningsrörelsen där alltid torde gå i väsentligt livligare takt än hos oss. Inom amerikanska jordbruksdepartementet har man på grundval av representativa uppgifter från olika delar av landet sedan ett årtionde fört en fortlöpande statistik över farmbefolkningens för-

10 ändringar. Under år 1930 beräknas c:a 1 543 000 personer ha lämnat jordbruket, medan samtidigt 1 392 000 utflyttade från städerna och övertogo farmer eller sökte anställning på sådana. Skillnaden mellan ut- och inflyttningen inom jordbruket uppgick sålunda blott till c:a 151 000, och detta underskott uppvägdes mer än dubbelt genom jordbruksbefolkningens födelseöverskott, vilket uppskattas till 359 000.1 Farmbefolkningen beräknas sålunda under år 1930 ha ökats för första gången under ett decennium, nämligen från 27'2 till 27't milj. personer. Sedan år 1922 beräknas nettoutflyttningen från jordbruket gestaltat sig som följer (i 1 000-tal): 1922

151 Framhållas må, att konjunkturutvecklingen i Förenta staterna gestaltat sig på ett delvis annorlunda sätt än i Sverige. Inom industrien hade man sålunda goda tider i Amerika redan under år 1922, medan åter den nuvarande kristiden där begynte redan i slutet av år 1929. Även om i vårt land liksom i flertalet andra länder den av lantbruk levande befolkningen successivt gått tillbaka i antal, är denna folkgrupp alltjämt av större numerisk betj^delse i Sverige än i flertalet andra jämförliga länder. Detta framgår av följande sifferrad, som grundar sig på tab. 298 i Statistisk årsbok 1931 och anger den jordbruksarbetande befolkningen i procent av samtliga yrkesutövare (sålunda icke som tidigare totalbefolkningen). 2 Sverige (1920) Norge (1920) Danmark 1921) Finland (1920) Estland (1922) Polen (1921) Tyskland (1925)

40M 36'8 34"9 68'9 65'6 75'9 30'5

Nederländerna (1920) Tjeckoslovakien (1921) Schweiz (1920) Frankrike (1920) England (1921) Förenta staterna (1920) Kanada ( 1 9 2 1 ) . . .

23"6 40"3 25'9 41v, 6\s 26'a 35o

I. fråga om befolkningssammansättning intager sålunda Sverige — jämte länder som Frankrike och Tjeckoslovakien — en mellanställning mellan å ena sidan agrarländer sådana som Finland, Estland och Polen och utpräglade industriländer såsom England samt, i mindre grad, Tyskland och Förenta staterna. Anmärkningsvärt är, att jordbruksbefolkningen i Sverige sj^nes vara förhållandevis talrikare än i sådana jordbruksbetonade länder som Danmark och Kanada. Jordbruksbefolkningens socialfördelning. Bland de 2 596 000 personer, vilka år 1920 beräknades hava sitt uppehälle av jordbruksnäringen i vårt land, förefunnos närmare 850 000 barn under 15 år (och vissa andra familjemedlemmar) i »Crops and Markets» 1931 sid. 94. Jfr Yearbook of Agriculture 1930 sid. 27. 2 En mera detaljerad redogörelse för jordbruksbefolkningens absoluta och relativa a n t a l i olika länder meddelas såsom bilaga till den av Internationella lantbruksinstitutet i Rom utgivna Annuaire international de statistique agricole 1930—31, sid. 685 o. f.

samt 420 000 »hustrur utan yrke». Ehuru dessa båda befolkningskategorier från yrkesarbetets ståndpunkt pläga räknas till samhällets tärande element, må det framhållas, att de små lanthemmens husmödrar och barn särskilt vid skörde- och annan bråd tid utföra ett betydande mått av jordbruksarbete, en omständighet, som bidrager att förklara den elasticitet, som är ett så utmärkande drag för små- och bondebrukets arbetssystem. Hustrur, barn och åldringar oberäknade skulle lantbrukets arbetande befolkning vid nämnda tidpunkt uppgått till ungefär 963 000 personer, varav 716 000 eller c:a 71 % utgjordes av män och 247 000 eller 29 % av kvinnor. Huru denna jordbrukets yrkesutövande befolkning fördelade sig efter yrkesspecialitet och ställning i yrket, belyses närmare genom den ur 1920 års folkräkningsberättelse (V s. 27) hämtade tab. 2. I denna fördelas jordbrukets yrkesutövare i fyra huvudgrupper, Tab. 2. Yrkesutövare inom jordbruket år 1920.

Jordbrukare

Män

Kvinnor

Tillhopa

1930 212 790 46 606 43 637 33 674 2 610 771

319 23 314 10178 1435 1568 118 105

2 249 236 104 56 784 45 072 35 242 2 728 876

342 018

37 037

126 995 11540 21283 7 546 372

130 556 21752 21 588 14 980 103

257 551 33 292 42 871 22 526 475

1G7 736

188 979

356 715

3 351 882 3 573

295 35

3 439 1177 3 608

8 224

(företagare).

Godsägare Hemmansägare Lägenhetsägare, småbrukare Arrendatorer, brukare o. d. Jordtorpare Trädgårdsodlare, hönseriägare, biodlare m. fl.... Xomadlappar Samtliga Hemmavarande anhöriga (barn, ej hustrur) över 15 år, till:

bröder,

systrar

Hemmansägare Övriga jordägare Arrendatorer, brukare o. d Jordtorpare Nomadlappar Samtliga Lantbrukstjänstemän

(funktionärer).

Lantbruksinspektorer, bokhållare o. d. Mejerister, mejeriföreståndare Trädgårdsmästare Samtliga Arbetare.

6 830 10 339 5 060 26 762 45 333 93 813 1128 7 254 1724

R ä t t a r e , fördrängar L a d u g å r d s d r ä n g a r och -biträden Smeder, snickare, kuskar Statare, gifta drängar (ej ovan upptagna) Tjänstefolk för j o r d b r u k i husbondens kost Övriga jordbruksarbetare Mejeriarbetare, mejerskor Trädgårdsarbetare Lantbrukselever och -lärlingar Samtlijra t Härtill komma 67 715 tjiinarinnor gruppen husligt arbete.

(samt

198 243

116 manliga

3 214 11149 2 245 942 11

6 830 13 980 5 060 26 762 48 547 104 962 3 373 8196 1735

219 445

641 x

tjänare),

redovisade

inom

12 nämligen jordbrukare, deras hemmavarande, i arbetet deltagande anhöriga, lantbruk stjänstem än (funktionärer) samt jordbruksarbetare. Det framhålles emellertid i folkräkningsberättelsen, att det ibland varit ganska vanskligt att draga en bestämd gräns mellan de olika yrkesklasserna. Skillnaden mellan godsägare och hemmansägare har snarare dragits efter ägarens bildning och börd än efter gårdens storlek (över eller under 100 hektar). Likaledes har uppdelningen på hemmansägare å ena sidan samt lägenhetsägare och småbrukare å den andra stundom blivit av mera social än jordbruksmässig art (2 å 3 hektar åker), liksom' gränsen mellan dessa senare och ägare av smärre hus eller backstugor ansetts böra dragas med hänsyn till förefintligheten av visst jordbruk (åtminstone en ko). Av nu angivna skäl föreligger icke full överensstämmelse mellan folkräkningens klassificering av företagarna och motsvarande gruppering av jordbruksföretagen, vare sig man betraktar dessa såsom besittningsenheter eller som brukningsdelar. Enligt jordkommissionens statistik för år 1919 utgjordes jordbruken i enskild ägo av c:a 1 900 gods (över 100 hektar), 255 300 hemman (2—100 hektar) samt 89 200 jordbrukslägenheter. Huru storleksfördelningen gestaltade sig ur driftssynpunkt, framgår av nedanstående översikt. 1 Brukningsdelarnas

fördelning på storleksgrupper enligt 1927 års jordbruksräkning.

Brukningsdelar

Brukningsdelarnas åkerareal

kerareal, (hektar)

södra o. mell. Sverige: Antal

— 0-25 0-26— 2 2— 10 1 0 - 50 50—100 över 100

Hektar

% 0-i 10-1 62-3 25-6

100 o

0-i 4-o

0-1 2-o

30-4 45-4

1-2 0-6

10-6

17-2 53-o 12-7 15-o

0 5 45 37 6 5

427 152 100-o

3 715 847

100 o

28o 49-7 20-5

Norrland

slättbygder' skogsbygder

5 870 146 553 1128 446 1 688 082 353 564 393 332

119 757 212 211 87 520 5195 2 469 Samtliga

Åkerarealens fördelning i

9-5

la 0-7

Tabellens siffror för åkerarealens fördelning ge vid handen, att storbruket i vårt land visserligen spelar en väsentligt större roll än t. ex. i Norge, Finland, de baltiska länderna, Schweiz och Holland, men däremot är av mindre betydelse än t. ex. i Polen, Tyskland och England, samt om hänsyn blott tages till arealen ( > 100 ha) men ej till brukningsformen, även i Förenta staterna och Kanada. 2 Närmast synes jordfördelningen i Danmark. Tjeckoslovakien och (troligen) Frankrike överensstämma med den som råder i vårt land. Tabellens arealsiffror för olika delar av vårt land bekräfta i sin mån det kända förhållandet, att begreppet mindre jordbruk är relativt, i det att vad i J f r Statens offentliga utredningar 1931; 7 sid. 44 o. f. En sammanställning av brukningsdelarnas arealfördelning i olika länder meddelas som bihang till »Annuaire Internationa] de Statistique Agricole» 1930—31, sid 735 o. f. 2

13 som i en t r a k t betraktas som litet i n g a l u n d a anses obetydligt i en annan b y g d . A t t i tabellen u p p t a g a s ett femtiotusental flera j o r d b r u k än folkräkningen redovisat j o r d ä g a r e och j o r d b r u k a r e , beror dels på att flera b r u k n i n g s d e l a r k u n n a vara samlade i en och s a m m a ägares hand, dels på a t t j o r d b r u k i betyd a n d e u t s t r ä c k n i n g bedrives som b i n ä r i n g av bolag och enskilda personer inom i n d u s t r i , handel och samfärdsel, ävensom av tjänstemän, idkare av fria y r k e n etc. I folkräkningsberättelsen betecknas jordbruksföretagarna som »självständiga», men detta är en teknisk term, som i talrika fall bra nog litet täcker den ekonomiska och sociala verkligheten. Av självägande småbrukare och småbönder torde många genom lönarbete hos andra — framför allt skogsarbete — komplettera det egna jordbrukets och kreaturshållets avkastning eller genom arbetsbiträde betala den hjälp med dragare m. m., de från större gårdar pläga erhålla till sin jords brukning. I ännu högre grad gäller det nu sagda om de c:a 80 000 arrendatorer, brukare och jordtorpare, som även ingå i företagargruppen. Vad särskilt t o r p a r n a beträffar, utgjorde de i äldre tider en för vårt land tämligen egenartad kategori av kombinerade lantarbetare och småbrukare, men under senare tider har gruppen i mycket skiftat karaktär. De undersökningar, som verkställts närmast med anledning av torparklassens starka numeriska tillbakagång under det förflutna halvseklet, hava utvisat, att ifrågavarande befolkningskategori för närvarande innesluter inbördes ganska skiljaktiga element. I Norrland (och Dalarna) utgöras torpen numera till övervägande del av s. k. skatte- eller odalstorp, som innehavas med äganderätt och vilkas brukare alltså hava en annan ställning än innehavarna av de endast med nyttjanderätt upplåtna jordtorpen i den övriga delen av riket. Inom de sydligare länen ha blott en del av torpen bevarat sin ursprungliga karaktär av nyttjanderättsupplåtelser åt personer, vilka kontraktsenligt åtagit sig skyldighet att utföra visst antal dagsverken å resp. huvudgårdar. Beträffande de torp, där arbetsskyldigheten förvandlats till penningarrende, har torpsystemet förlorat sin karaktär av arbetssystem för det större jordbruket och torparna erhållit en ställning, som i fråga om brukarna av de större torpen närmar sig de mindre hemmansarrendatorernas och beträffande småtorparna de fria daglönarnas, vilka kunna använda sin lediga arbetskraft, varhelst tillfälle till lönarbete finnes. Företagarna inom det i vårt land förhärskande m i n d r e j o r d b r u k e t äro i huvudsak att söka inom den yrkesgrupp, som bildas av c:a 250 000 manliga och 25 000 kvinnliga hemmansägare och hemmansarrendatorer. Av dessa torde omkring två tredjedelar vara småbönder (småbrukare) på jordbruk om c:a 2—10 har odlad jord och en tredjedel brukare av storbondehemman med i regel 10—50 har åker. Bondebrukets viktigaste arbetskraft utgöres, förutom av brukaren själv, av dennes vuxna familjemedlemmar. I den mån ytterligare stadigvarande arbetsbiträden erfordras, anställas ogifta tjänare. På det mindre jordbruket komma också 148 000 manliga och 152 000 kvinnliga »hemmavarande barn över 15 år» o. d. samt det övervägande flertalet av jordbrukets 45 000 manliga och 3 000 kvinnliga ogifta tjänare, (vartill komma c:a 68 000 tjänarinnor i jordbrukshem med övervägande husliga sysslor). Vid bedömandet av det mindre jordbrukets arbetsförhållanden bör det fasthållas, att de sociala begreppen arbetsgivare och arbetare här äro mycket svagt avgränsade och utpräglade. Förut har påpekats, att småbonden eller småbrukaren icke blott är »arbetare på egen risk» utan även tidvis tillika lönarbetare hos andra. Och på bondehemmanet biträder hemmasonen vid gårdsbruket på samma sätt som drängen, vilken ofta är hemmason från en annan gård, varför skillnaden mellan dem ofta inskränker sig till, att den senare i olikhet med den förre erhåller be-

14 stämd ersättning för sitt arbete. Liksom inom bondebruket inga svåröverstigliga sociala skrankor åtskilja den arbetande befolkningens olika grupper, är inom detta verksamhetsområde, såsom förut antytts, gränsen mellan yrkesarbete och husligt arbete i hög grad flytande, i det förhandenvarande arbetspersonal allt efter ögonblickets behov tages i anspråk än för det ena, än för det andra slaget av arbete. Dock torde, som ovan nämnts, de manliga tjänarna övervägande arbeta inom den egentliga jordbruksdriften, medan den kvinnliga tjänstepersonalen huvudsakligen är sysselsatt i och för hushållsarbetet. Vid denna uppdelning mellan husligt arbete och yrkesarbete bör det icke lämnas ur sikte, i vilket nära samband lanthushållet står till vissa grenar av lantbruket, speciellt kreatursskötseln. Särskilt i landets nordligare delar anses djurvården som »kvinnogöra» även på r ä t t stora gårdar. Med hänsyn till vad nu anförts rörande arbetsförhållandena inom små- och bondebruket är det naturligt, a t t vid en skildring av lantarbetarnas ställning och levnadsförhållanden huvuduppmärksamheten riktas på de visserligen relativt fåtaliga s t ö r r e b r u k n i n g s d e l a r n a , där lönarbetet spelar en större roll och de sociala motsatserna skarpare framträda. En allmän föreställning om arbetsstyrkans storlek och sammansättning inom det större jordbruket erhålles genom en av socialstyrelsen omkring år 1920 verkställd specialundersökning, som avsåg tillhopa 1319 efter representativa grunder utvalda egendomar i olika delar av landet, tillhopa motsvarande ungefär en femtedel av vårt lands större jordbruk, vare sig man räknar efter åkervidden eller efter arbetarantalet. 1 Av de 20 500 mera fast anställda jordbruksarbetare, som redovisas i denna undersökning, voro 18 400 män och 2 100 kvinnor. Efter avlöningsformen räknat funnos bland de förra blott ett fåtal (2*7 %) ogifta tjänare, medan nära 53 % voro statare, 13 % torpare samt 14 % daglönare med naturaförmåner och 18 % helt kontantavlönade sådana (hemmasöner m. fl.). Uppdelas arbetarna på yrkesspecialiteter, befinnas 20 % vara stall- och ladugårdspersonal (därav c:a Va förmän), 68 % jordbruksarbetare (därav x/s förmän) och 9 % yrkesmän, medan 3 % ej kunnat inordnas inom någon av dessa grupper. Det övervägande flertalet föroch yrkesmän kommo på de statavlönades lönegrupp. H u r u de olika grupperna av storbrukets arbetsgivare och arbetstagare karakteriseras och fördelas inom ramen av vårt lands arbetsliv belyses närmare genom 1920 års folk- och yrkesräkning. Särskilt i de nordligare delarna av vårt land ägas och brukas stora jordarealer av bruks- och sågverksbolag o. d. opersonliga företag, varjämte över hela riket ett större antal egendomar besittas av tjänstemän, affärsmän o. d. och av »patroner» av allmogeklassen. Detta torde vara förklaringsgrunden till, att ehuru c:a 7 700 brukningsdelar med över 50 har och 2 500 med över 100 har odlad jord finnas i vårt land, endast c:a 2 300 godsägare och 700 godsarrendatorer redovisas i folkräkningsberättelsen. De större lantarbetsgivarnas närmaste biträden vid arbetets ledning och fördelning utgöra tillsammans f ö r v a l t n i n g s p e r s o n a l e n , till vilken klass torde kunna hänföras yrkesräkningens 3 400 lantbruksinspektorer och bokhållare m. fl. P å övergången mellan förvaltningspersonalen och de egentliga lantarbetarna står jordbrukets mellan- och underbefäl, nämligen den av ladufogdar, befallningsmän, r ä t t a r e och fördrängar sammansatta gruppen a r b e t s f ö r m ä n , vilken beräknats omfatta 6 800 huvudpersoner (oberäknat ladugårdsförmän o. d.). Såsom förmän i utbildningsstadiet torde kunna räknas en stor del av redovisade 1 700 l a n t brukselever. Blott bristfälligt framkommer vid yrkesräkningen lantarbetarklassens högst i Specialundersökning rörande löne- och arbetsförhållandena för olika arbetargrupper inom det större jordbruket (tjänsteåren 1920/21 och 1921/22). Ingår i »Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön inom Sveriges jordbruk» 1922 och 1923.

15 ställda och bäst avlönade skikt, nämligen jordbruksarbetarna med särskild yrkesutbildning. Till y r k e s m ä n n e n s grupp torde nämligen blott kunna föras en del av de 10 300 män och 3 600 kvinnor, vilka i berättelsen redovisas såsom ladugårdsdrängar och -biträden, ty bland dem torde ingå många »kogubbar» och »dejor» utan någon som helst utbildning. Såsom yrkesmän torde däremot i regel kunna anses herrgårdarnas smeder, snickare, maskinister, motorskötare, chaufförer och kuskar, redovisade till ett antal av c:a 5 100; de lanthantverkare o. d., vilka utföra vissa motsvarande arbeten för det mindre jordbrukets behov, ha däremot i folkräkningsberättelsen förts till gruppen industri och hantverk 1 . Relativt allmän är yrkesutbildning bland de 2 000 manliga och 2 500 kvinnliga huvudpersoner, som redovisas under rubriken mejerister, mejerskor och mejeribiträden m. fl., men i dessa siffror ingår ej blott herrgårdsmejeriernas utan även uppköps- och andelsmejeriernas personal. På samma sätt är den till omkring 10 800 män och 1 000 kvinnor upptagna trädgårdspersonalen sammansatt dels av herrgårdarnas trädgårdsmästare och trädgårdsdrängar, dels av utövarna av den, särskilt i närheten av större städer, såsom självständig näring bedrivna handelsträdgårdsverksamheten. I nu nämnda kategorier ej upptagna »gifta drängar» o. d. rubriceras i folkräkningsberättelsen som s t a t a r e , enär de i regel äro för helt år anställda tjänare med eget hushåll. Inom denna tjänsteklass, vilken i stället för kost i arbetsgivarens hus erhåller s. k. stat av till eget hushåll erforderliga livsförnödenheter, äro av naturliga skäl kvinnorna i regel icke företrädda. I yrkesräkningen redovisas — frånsett de statavlönade ladugårdspigor, som upptagits såsom »ladugårdsbiträden» — c:a 27 000 statare och stattorpare, med vilken senare beteckning i regel förstås de relativt fåtaliga statare — i socialstyrelsens förenämnda specialundersökning mindre än 1 % av statargruppen — som fått staten delvis utbytt mot någon mindre åkerdel och foderhjälp till en ko. Statarna, vilka närmast synas ha framt r ä t t såsom klass i samband med storjordbrukets uppsving under första delen av 1800-taiet, torde i vårt land alltjämt kunna anses representera storbrukets typiska lantarbetare, och statarbefolkningens utbredning sammanfaller därför ganska nära med de stora brukningsdelarnas. Talrikast äro statarna i de fyra länen omkring Mälaren samt i Östergötlands och Malmöhus län, men även i Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs och Örebro län äro de ganska väl representerade. Däremot äro dylika gifta tjänare av mycket ringa betydelse för Nordsveriges jordbruk. Under beteckningen »övriga jordbruksarbetare» sammanföras i folkräkningsberättelsen de talrika och olikformiga befolkningselement, som mot daglön, timpenning eller ackordsbetalning biträda vid jordbruksarbetet. Ifrågavarande arbetarkategorier redovisas visserligen mycket ofullständigt i berättelsen, som endast tager hänsyn till yrkesutövarnas huvudsysselsättning och lämnar å sido, i vilken utsträckning daglönsarbete inom jordbruket utgör bisyssla för personer med annat huvudyrke, såsom t. ex. småbrukare och industriarbetare, eller t. o. m. för »tärande» befolkningselement, såsom h u s t r u r och barn till statare och torpare. Bland yrkesräkningens befolkningsgrupper kunna emellertid urskiljas tvenne kategorier, vilka tillsammantagna bilda stommen till jordbrukets d a g l ö n a r g r u p p , nämligen å ena sidan den gamla backstugusittarklassen och å den andra den under senare år starkt ökade gruppen av dag- eller timavlönade »övriga jordbruksarbetare». Innehavarna av backstugor och andra smärre jordupplåtelser på hemmanens ägor utan reglerad dagsverksskyldighet till jordägaren voro ännu omkring år 1860 mycket talrika på den svenska landsbygden, men hava under den därpå följande stora emigrationsperioden raskt nedgått i antal. Ännu i 1920 års folkräkning redovisas visserligen 5 600 manliga och 9 100 kvinnliga »ägare av mindre hus utan a n n a n 1

Folkräkningen år 1920, IV sid. 167.

16 sysselsättning», men i stort sett har, delvis under inverkan av den moderna egnahemsrörelsen och den friköp av vissa hus på ofri grund möjliggörande »ensittarlagen», kategorien i fråga undergått en inre omvandling, i det äldre tiders på svältgränsen levande backstugusittare särskilt i mera industrialiserade trakter steg för steg avlösts genom den moderna tidens lägenhetsinnehavare och »arbetarsmåbrukare», vilka, när det icke rått alltför dåliga tider, plägat reda sig rätt väl, då de från det egna jordbruket och kreaturshållet kunna hämta sina huvudsakliga livsförnödenheter och genom lönarbete inom jordbruket eller till landsbygden lokaliserade industrier erhålla kontanta inkomster. I verkligheten torde denna kategori av daglönare med egen (eller arrenderad) brukningsdel, som ovan nämnts, omfatta en väsentlig del (kanske x / 3 ) av gruppen lägenhetsägare, småbrukare o. d., ävensom, såsom förut antytts, en viss del av torpar- och arrendatorsgrupperna. Daglönarna utan brukningsdel hava en äldre motsvarighet i inhysesfolket, vilket till skillnad från backstugusittarna saknade egna stugor och inhystes hos andra, antingen hos hemmansägare eller, än vanligare, hos torpare och backstugusittare. Resterna av denna landsbygdens fattigklass räknas numera ej längre till den egentliga jordbruksbefolkningen utan hänföras till personer utan yrke. Nutidens jordlösa daglönare utgöras av den växande klass av jordbruksarbetare, som bo i egna eller förhyrda lägenheter och vilkas arbetsvillkor regleras genom friare, från industrien hämtade arbetsavtalsformer. Enligt folkräkningen å» 1920 omfattade denna arbetargrupp 93 800 manliga och 11100 kvinnliga huvudpersoner. Framhållas må emellertid, att det, åtminstone i skogsbygderna och särskilt i Nordsverige, torde vara mycket svårt att draga någon bestämd gräns mellan ifrågavarande arbetargrupp och den stora massan av på landsbygden bosatta arbetare, vilka sakna mera utpräglad yrkesbetoning och efter årstidernas växling och arbetstillfällenas förekomst arbeta omväxlande inom jord- och skogsbruket samt vid säsongindustrier av olika slag (jfr nedan sid. 55, 96). S k u l l e man försöka a t t på g r u n d v a l av 1920 års f o l k r ä k n i n g men med b e a k t a n d e av i det föregående framförda s y n p u n k t e r å s t a d k o m m a en socialfördelning av jordbrukets yrkesutövare, erhållas de resultat, som meddelas i nedanstående översikt. H ä r v i d har man, i likhet med vad t i d i g a r e t i l l ä m p a t s vid inom socialstyrelsen tidigare verkställda u t r e d n i n g a r i l a n t a r b e t a r f r å g a n , a n s e t t sig k u n n a r ä k n a en tredjedel av g r u p p e r n a arrendatorer, b r u k a r e och j o r d t o r p a r e såsom företagare och de återstående två tredjedelarna såsom lantarbetare. Uppställningen belyser det förut berörda k a r a k t e r i s t i s k a förhållandet, a t t inom j o r d b r u k e t de sociala motsatserna äro vida mindre f r a m t r ä d a n d e än inom i n d u s t r i e n . Medan inom gruppen i n d u s t r i och h a n t v e r k enligt 1920 års folkr ä k n i n g arbetarna äro c:a 7 gånger t a l r i k a r e än företagarna och inom den egentliga industrien 30—40 gånger flera, äro inom j o r d b r u k e t företagarna väsentligt flera än lönarbetarna, med i n r ä k n a n d e av l a n t b r u k a r n a s vuxna, i a r b e t e t deltagande familjemedlemmar t. o. m. mer än dubbelt så många. V i d a r e ä r flertalet av jordbrukets arbetare k n a p p a s t i en sådan beroende ställning som i n d u s t r i a r b e t a r n a . Inemot en femtedel av jordbrukets arbetstagare innehar egna b r u k n i n g s d e l a r , vilka merendels torde s k ä n k a dem bostad och viktigare livsmedel. A v de c:a 200 000 lantarbetare, som helt arbeta i a n n a n tjänst, torde o m k r i n g hälften v a r a sysselsatta inom det mindre jordbruket, d ä r inga svåröverstigliga skrankor skilja företagare och arbetare, u t a n d ä r drängtjänsten ofta är l i k t y d i g med ungdomsutbildning för blivande sysslor såsom självstän-

17 Ben yrkesutövande jordbruksbefolkningen

år

1920.

Män

Kvinnor

Summa

214 720 46 606 25 770 287 096

23 633 10178 1001 34 812

238 353 56 784 26 771 321 908

148 517

164 600

313 117

3 351 1724 6 830 11905

11 99

3 439 1735 6 830 12 004

51541 19 219 70 760

2 002 24 379 26 381

53 543 43 598 97141

10 339 31822 45 333 93 813 181 307 252 067

3 641

13 980 31822 48 547 104 962 199 311 296 452

Företagare: gods- och hemmansägare lägenhetsägare, småbrukare arrendatorer, bönder, jordtorpare (Vi av gruppen) Summa för A Yrkesutövande familjemedlemmar inom A J o r d b r u k e t s förvaltningspersonal: förvaltare, lantbruksinspektorer, bokhållare o. d. lantbrukselever och -lärlingar r ä t t a r e , befallningsmän m. fl Summa för C 1). J o r d b r u k s a r b e t a r e : a) med j o r d b r u k : b r u k a r e och torpare o. d. (*/s av gruppen)... deras yrkesutövande familjemedlemmar tillhopa b) u t a n j o r d b r u k : ladugårdspersonal statare tjänare (ogifta) övriga jordbruksarbetare tillhopa Summa för D Personal vid vissa jordbrukets binäringar: trädgårdsodlare, hönseriägare, nomadlapparm. fl. t r ä d g å r d s m ä s t a r e och trädgårdsarbetare mejerister och mejerskor m. fl. Summa för E Totalsumma A—E

3 381 10 827 2 010 16 218 715 803

3 214 11149 18 004 44 385 223 977 2 540 3 740 217 636

3 604 11 804 4 550 19 958 963439

diga jordbrukare på egen eller arrenderad gård. Och även av de c:a 100 000 lantarbetare, vilka arbeta inom storbruket och för vilka lönarbetet merendels blir livsuppgift, har flertalet årsanställning (med minst 2 månaders uppsägning) 1 även efter den gamla legostadgans upphävande år 1926 och därigenom en väsentligt fastare ställning än industriarbetaren, som utan vidare eller med blott någon veckas uppsägning kan avskedas, närhelst konjunkturerna försämras. Vad nu sagts om jordbruksbefolkningens socialfördelning avser närmast år 1920, och frågan reser sig nu, vilka f ö r ä n d r i n g a r ägt rum i jordbrukets sociala struktur under cle därpå följande åren. Såsom förut påvisats (sid. 7), minskades jordbruksbefolkningen under tiden 1910—1920 med c:a 100 000 personer och under åren 1920—1930 med ett sannolikt icke mycket lägre tal. På grund av de olikheter i fråga om yrkesgrupperingen, vilka föreligga mellan 1910 och 1920 års folkräkning, kan det icke med bestämdhet avgöras, huru minskningen under detta, åtminstone ur inkomstsynpunkt för jordbruket gynnsamma årtionde fördelar sig på de särskilda yrkesklasserna. Dock tyda uppgifterna på, att jordägarnas antal förblivit tämligen oförändrat och deras i arbetet deltagande familjemedlemmar t. o. m. ökats samt att nedgången därför i Bestämmelserna om uppsägningstid i det 1925 ingångna riksavtalet för jordbruket na preciserats ar 1931. Sv. lantarbetsgivareföreningarnas medlemsblad 1931 nr 11. 1194 32

„

18 så gott som uteslutande träffat landsbygdens beroende befolkningselement, nämligen arrendatorer och torpare och deras familjemedlemmar samt lantarbetare, framför allt daglönare och andra mera tillfälligt anställda. I fråga om utvecklingen under årtiondet 1920—1930, under vilket en ihållande°ekonomisk depression tryckte sin prägel på de ekonomiska och sociala förhållandena inom jordbruket, föreligga ännu icke några fasta hållpunkter, men förefaller det, som om förändringarna följt i huvudsak samma linjer. Under svåra tider nödgas jordbrukaren i görligaste mån lita till sin egen och familjens arbetskraft och inskränka utgifterna för lejd arbetshjälp. Härav har blivit följden, att även de fasta jordbruksarbetarna minskats väsentligt i antal. Den årliga driftsstatistik, som beträffande c:a 400 gårdar föres inom Sveriges allmänna lantbrukssällskap, tyder på en arbetskraftsminskning inom det större jordbruket under tiden 1924—1929 med nära 20 %\ Till liknande resultat har man även kommit vid mera begränsade lokalundersökningar. Sålunda har R Littmarck konstaterat, att lantarbetarbeståndet i 88 av honom undersökta socknar i södra och mellersta Uppland uppgick till 2 121 år 1925 men till 1 992 eller c:a 6 % lägre år 1929, vilken siffra framkommit genom en minskning av antalet körkarlar med 12 % men ökning av ladugårdskarlar med 7 %\ Till nedgången i arbetskraftsbehovet har även bidragit försvinnandet under senare år av ett icke ringa antal stora brukningsdelar. Under tiden mellan 1919 och 1927 års jordbruksräkningar skulle sålunda antalet brukningsdelar om över 100 ha åker ha minskats med 107, omfattande en odlad jordareal överstigande 48 000 ha eller över 10 % av hela gruppens åkerareal. Men å andra sidan hade, väl ofta i samband med egendomsstyckning men även genom nyodling o. d., enbart småbruken om 2—10 ha ökats med 3 400 nya brukningsdelar, tillsammans omfattande c:a 47 000 ha åker3. Väl får man icke draga alltför bestämda slutsatser av dessa siffror, bl. a. på grund av olikformighets i de båda jordbruksräkningarnas primärmaterial, men tendensen är i alla fall tydlig.

a. Arbetsåtgången inom jordbruket förr och nu. Arbetsförbrukningen 1913, 1920 och 1928. Enär det av nu antydda skäl ansetts vara av betydelse att ha tillgång till möjligast exakta uppgifter angående förskjutningarna i arbetsåtgången under senare år, hemställdes å form. C (punkt 5 a), att vederbörande uppgiftslämnare måtte för några inom området belägna typiska medelstora och större jordbruk, vilka hela tiden haft samma areal, ifylla en tabell, å vilken för varje särskild egendom skulle lämnas uppgifter angående antalet manliga, kvinnliga och minderåriga arbetare och av dem årligen utgjorda dagsverken vid åren 1913, 1920 och 1928. Med anledning av denna hemställan erhöllos genom förmedling av ordförandena i hushållningssällskapens lokalavdelningar och andra jordbrukare (i några fall från lantarbetarfackföreningar) dylika uppgifter beträffande c:a 200 lantegendomar, representerande vitt skilda storleksgrupper, brukningstyper och landsdelar. Av i Se »Lantmannen», årg. 1929 sid. 261. Jfr även nedan sid. 23. 2 R. L i t t m a r c k : Mälardalens nomader, Uppsala 1930, sid. 24 o. t. 3 J o r d b r u k s r ä k n i n g e n år 1927 sid. 20.

19 dessa uppgifter måste dock ett mindre antal på grund av ofullständighet lämnas å sido vid bearbetningen, vilken omfattade tillhopa 185 gårdar, belägna inom 18 olika hushållningssällskaps områden, såsom närmare belyses av tab. 3 och 4. Av dessa framgår även, att beträffande 157 gårdar uppgifter föreligga för samtliga de tre avsedda tidsperioderna, nämligen bokföringsår, någorlunda sammanfallande med kalenderåren 1913, 1920 och 1928, medan i 8 fall upplysningar blott erhållits för den första och sista samt i 20 fall endast för den andra och tredje av ifrågavarande tidsperioder. En närmare granskning av de lämnade arbetarantals- och dagsverksuppgifterna har gett vid handen, att dessa icke alltid angivit arbetsförbrukningen inom lanthushållningen i dess helhet, sålunda för växtodling och kreatursskötsel samt arbeten med byggnader, grundförbättringar, inventarier etc. I en del fall saknas i större eller mindre utsträckning arbetsuppgifter för någon eller några av dessa" hushållningsgrenar, medan man i andra fall icke kunnat beräkna arbetsåtgången vid ackordsarbete o. d. eller noggrant redovisa de dagsverken av skiftande längd, som utgjorts av kvinnor och minderåriga eller av familjemedlemmarna vid mindre jordbruk. Gjorda efterfrågningar ha visat, att kompletterande upplysningar i dessa avseenden i flertalet fall icke stått att vinna, merendels på grund av bristande bokföring. Det må sålunda framhållas, att de i tabellerna 3 och 4 meddelade uppgifterna om arbetsåtgången icke kunna göra anspråk på att ge någon så fullständig bild av arbetsförbrukningens faktiska omfattning som den, vilken kan erhållas genom bearbetning av efter enhetliga grunder uppgjorda fullständiga räkenskapsresultat från jordbruk av olika typer. Men för det ändamål, som närmast avses med ifrågavarande statistik, nämligen att belysa de f ö r s k j u t n i n g a r arbetsförbrukningen företett mellan olika tidpunkter, är en dylik fullständighet icke obetingat nödvändig, då förändringarna kunna avläsas med tillräcklig noggrannhet även på grundval av i vissa avseenden ofullständiga uppgifter, blott dessa avgivits efter enhetliga grunder under hela undersökningsperioden. Så torde också vara fallet med de uppgifter om arbetsåtgången vid olika tidpunkter, som meddelas i tab. 3. Av denna tabell framgår, att den redovisade arbetsåtgången per år vid det större jordbruket (egendomar med över 50 ha åker) i genomsnitt utgjort 3 352 mansdagsverken per 100 ha omkring år 1913, 3 049 vid år 1920 och 2 678 omkring år 1928, medan för det medelstora jordbruket motsvarande siffror voro resp. 4 101, 3 718 och 3 2091. För samtliga undersökta jordbruk bli siffi Till jämförelse må meddelas, a t t enligt »Det svenska lantbrukets produktionskostnader» I (Statens offentliga utredningar 1922: 18, sid. 3) skulle genomsnittliga arbetsförbrukningen i reducerade manstimmar (varvid kvinno- och barndagsverken omräknats e r re p ?na "lon l g ? l - t l m l ö l i e r ) vid jordbruk i södra och mellersta Sverige u t g j o r t .08—439 t i m . per ha, vilket med 10 tim. arbetsdag skulle motsvarat 3 080—4 390 dagsverken per 100 ha. För å r 1928 föreligger ingen statistik över arbetsförbrukningen h!?£" °°Ver+ ^no e o t s k o 0 nH a T d ^ ° c h t i m l ö n e u (Räkenskapsresultat från svenska jordbruk bokföringsåret 1928—29, Medd. från K. Lantbruksstyrelsen 1930 n r 1 sid 23 o f ) och K ° f f i i Q ? t t T n 8 t ä U m T ? g , - Y 1 d e S S ^ k T m e r m a n f r a m t i ] 1 l a S r e arbetsförbrukningssiffror :Z^ S I T ?, nhgt d e n d a n s k a jordbruksräkningen för å r 1923 (Statistiske Medcieljelser I V : 78) beräknas antalet »Helaarsarbejdere» uppgå till 17—12 per 100 ha vid bondebruk om 1 0 - 6 0 h a (där 4 0 - 1 7 % av arbetet utförde! av brukaren själv) och 1 0 - 9 H 1 J 1 0 / I . U £ ° m ° V e r ( ! u a - S ä t t e s e n å r s a r b e t a r e lika med 300 dagsverken, framkomma 0 m s v a r m d t s "k 1 5 ' 1 " ° : a 4 5 ° ° rCSp- 2 7 0 ° ' V i l k a 6 j m y c k e t a v v i k a f r å n m o t "

20 Tab. 3 .

Genomsnittlig a r b e t s f ö r b r u k n i n g å vissa l a n t e g e n d o m a r . A.

Hushållningssällskapsområden och naturliga områden x

Vid

areal

tiden

omkring

åren

1918,

och 1928.

Antal arbetare per egendom

Antal Medelegenareal, doha

kvinnliga (och minderåriga)

manliga

Genomsnittligt antal årligen utgjorda dagsverken per 100 h a av kvinnor (och minderåriga)

19131920192:8 1913 19201928 1913 1920 1 9 2 8

Stockholms läns

<50ha >50 » Tillhopa

3 S 11

23 154 118

Uppsala läns

<50ha >50 » Tillhopa

1 3 4

42 355 277

Södermanlands läns

<50ha >50 » Tillhopa

4 24 28

29 176 155

Östergötlands läns..

<50ha >50 » Tillhopa

15 24 39

24 113 79

<50ha skogsbygden > 5 0 » Tillhopa

7 1 8

19 100 29

<50ha >50 » Tillhopa

1 20 21

25 115 111

< 50 ha skogsbygden > 5 0 Tillhopa

7 3 10

28 102 50

därav: norra

slättbygden .

södra

3-7 3-7 3-0 21-3 19-4 1 6 o 16-5 15 i 12-5

2-o 5-6 4-6

2-o 4-i 3-5

1913 I 1920 1928

1-3 4 867 4 907 4107 2 5001 2 500| 1 700 803; 6821 466 2-i 3 819 3 634 3111 1266 1228| 877

24 3 426 3157 2 738

714 — 2 857 2 619 2147 4-o 4-o 3-0 l o 616' 590 1283 36-o 33-o 30-3 13-3 12-7 11-7 2 976 2 458 1970 0 1283 28-0 2 5 8 23 5 10-3 9-5 8 2 946 2 498 2 014 701 1987 1987 4 799 4 799 4 966 0-8 1 3 1-3 38 35 3-6 2 905 615 531 488 21-9 19-5 16 7 4-3 2-4 2-o 3 732 3 349 818, 774 510 2-2 1-8 3 908 3 558 3176 19-3 17-2J 14-8 3 9 2 608 3 000 3 000 2 547 2 603 2 788 2-8 2-7 2-7 1 1 0-8 OS 734: 618 535 12-9 1 1 1 10 3 3-o 1-9 1-7 3 315 2 919 2 695 1-5 1-3 3112 2 797 2 638 1 320 i 1 324 1 265 9-o 7-9 7-4 2 3 3 598 3 598 2-c 24 2-3 1-9 1-3 1-3 3 386 3113 3 042 3 001 1000 1000 15o 14-o l l - o 4-o 3-o 3-o 4 000 4 000 3 000 1000 1-5 1-5 3 463 3 224 3 037 2 751 3165 3165 4-i 3-9 3 4 2-i 1200 1200 2-o 2-o 2-o l-o lo l-o 2 400 2 400 2 400 1200 358 298 11-7 10-3 9-9 2-4 1-5 1-2 2 962 2 598 2 512 414 410 354 Hl 99 9 5 2 3 1-4 1-2 2 935 2 589 2 507 455 1938 2 406 2 406 2 073 2121 2 246 0'3 0-3 3 3 3-i 8-1 0-3 4 7 43 5 435 4 696 3 810 2 567 1796 1564 20-7 15-7 1 2 7 7-o 1-6 1-5 3 203 2 894 2 594 2 315 2 040 1901 8-4 69 6 i 23 2 571 2 571 5-o 5-o 4-o 4-o 3-o 3-o 4 500 4 500 3 642 3 428

<50ha i >50 Tillhopa

35 35

5-o

4-0

4-o

3-o

i <> 55 00 h »a

4-7 8-o

3-8 6-o

2-1 5-o 3-2

2-7 5-o 3-2

2-o 4-o

Tillhopa

25 50 30

K a l m a r läns södra

<50ha >50 » Tillhopa

250 250

30o 30-o 20-o 15o 30o 30o 20o 15o

Kristianstads läns

<50ha >50 » Tillhopa

35 184 141

3-5 3-o 3-0 17.4 16-G 1B-6 13-4 12-71 12-7

därav: mellanbygden

<50ha j > 50 ^ Tillhopa

30 100 65

4-o 8-0 6-o

3o 8-o 55

3-0 2-o 2-5

3-o 3-o 3-o

3-0 3 480 2 723 2 993 2 746 2116 2 016 3-o 2 310 2 140 2 487 608 711 770 3-o 2 895 2 432 2 740 1677 1 414 1 393

slättbygden

<50ha >50 Tillhopa

40 205 172

3-o 3-0 S o 19-8 19-0 18-7 16-4 15-8 15-6

8-5 6-8

4-0 32

967 1335 1200 4-5 2 055 1980 1885 3-6 1911 1824 1701

<50ha > 5 0 »> Tillhopa

45 89 80

4-o 6-5 6-o

4o 6-o 56

l-o 2-o 1-8

lo 1-8 1

lo 1422 1511 1466

<50ha Gröteborgs o . B o h u s läns > 5 0 » Tillhopa

18 141 79

2-5 3-o 3-0 22-o 20o 1 7 O 12-3 11-5 10-0

2-o 8-0 5-o

2-o 3-o 2-5

2-o 4 849 5 577 5 577 3 676 3 676 3 676 471 251 651 l-o 4 590 4 237 3178 1-5 4 720 4 907 4 377 2 074 1 963 2 668

<50ha >50 Tillhopa

55 55

6-5

Jönköpings läns

Kronobergs läns

Malmöhus

läns

Älvsborgs läns norra.

54 42

3-o| 7-o 5-o

4.0 6-3 5-8

6-0 6-0

4-o 4-o

3 642 3 428 2 571 2 571 3-o 4 500 4 500 1-8 5 764 4 686 3 364 3 364 2 399 2 200 3-o 4 800 3 600 3 000 3 000 2 400 1800 2-0 5 571 4 469 3 291 3 291 2 399 2121

3 600 3 600 2 400 800 800 15o 3 600 3 600 2 400 800 800 15o 1-5 1-5 1-5 2 408 1962 1980 2 746 2116 2 016 7-2 38 42 2106 2 012 2 005 750 578 549 886 843 5-G 8-1 34 2192 1998 1998 1149

1 1

1908 1807 1716 1811 1747 1666

3116 2 956 2 173 3116 2 956 2173

797 797

534 534

476 476

833 703 729

888 746 775

933 738 777

6'5 2-0 l-o 0-8 0-8 3 705 3 392 2 394 3125 2 611 2 518 • 24 3 5 3-3 65 5o 42 2-s 3 321 2 696 2 329 1152 871 597 13-8 153 Skaraborgs läns 16-o 1077 9-G 4-7 34 2-8 2-o 3 4741 2 974 2 355 1645 1306 102 ll-o 1 Uppdelningen på naturliga områden har skett efter i huvudsak s a m m a grunder s o m vid 1927 år jordbruksräkning. <50ha >50 Tillhopa

21 Tab. 3 (forts.). A.

Hushållningssällskapsområden m. m.

Genomsnittlig arbetsförbrukning å vissa lantegendomar. Vid tiden omkring åren 1913, 1920 och 1928.

Åkerareal

Antal Medelegen areal, doha mar

Antal arbetare per egendom

Genomsnittligt antal årligen utgjorda dagsverken per 100 ha

kvinnliga (och minderåriga)

av kvinnor (och minderåriga)

manliga

1913 1920 1928 191311920 1928 1913 11920 1928 1913 1920 1928 därav: slättbygden

<50ha >50 Tillhopa

109 109

11-6 13o 10-5 3-o 11-5 13o lOo 3-o

<50ha >50

3-5

2-o

Tillhopa

3-6

2-o

<50ha sydöstra höglandet > 5 0

22 176 124

3-5 3-0 18-3 14-3 13-3 10-5

2-o

150 150

13o 12o 10-o 13o 12-0 10-o

36 156 96

4-3 3-8 3-3 14-3 15o 1 5 o 9-a 9-4 9-i

2-8 3-5 3-i

2-0 4 025 3 637 2 963 2 425 1863

3-o 2-6

1-8 2 425 2 430 2 463 655 616 244 1-9 3 225 3 034 2 713 1540 1239 1020

250 24o 25-o 25-o 250 24-o 25-o 25-o 36 4-3 3-8 3 3 125 ll-o 11-7 11-7 74 7-i 7-i 6-9 28 2-7 2-7 141 13-8 13-3 2-7 123 11-6 11-6 11-6

4-o 4-o

3-o 3-o

3-o 2 903 2 976 2 957 3-o 2 903 2 976 2 957

2-8 33 3-o

2-3

3-o 2-6

2-o 4 025 3 637 2 963 2 425 1863 1603 1-3 2 266 2 248 2 298 728 688 198 1-7 3 271 3 042 2 678 1697 1359 1134

3-i 2-9

lo 29 26

nordöstra det

höglan-

Tillhopa

3-5 3-5

3-o 3188 3 334 2 933 3-o 3188 3 334 2 933 2 701 2 766 1485

357 357

461 461

246 246

—

2 701 2 766 1485

4-5

2-o 6-o

4-7

1-5 4-5 35

1-5 4 710 4 018 3 304 3125 2 611 2 518 2 8 3 387 2 377 2 027 1550 1076 773 2-s 3 823 2 924 2 453 2 075 1588 1354

<50ha Värmlands

läns

>50 » Tillhopa <50ha

>50 »

Örebro läns

Tillhopa därav: södra

i <50ha skogsbygden] > 5 0 » Tillhopa <50ha

slättbygden

>50 » Tillhopa <50ha

Västmanlands

läns.

>50 » Tillhopa

därav: bergslagen

slättbygden

Gävleborgs

läns

därav: kustlandet...

inlandet

398 398

336 336

l o 3 411 3172 2 935 1395 1327 1433 2-5 2 786 2 825 2 494 649 619 527 2 3 2 885 28 2 564 767 730 679 l-o 3 477 2 818 2 318 1659 1454 1772

2-o

10-2 2-o

2-o

31 141 128

3-o 3-o 3-o 13-3 13-3 11-6 12-2 12-i 10-6

l-o 3-i 2-9

45 116 107

10-o 9-0 7-o 20-3 18-6 15o 19-o 17-4 14o

3-o 54 5-1

< 50 ha >50 » Tillhopa

45 123 112

10-o 9-o 7-o 22-2 20-3 16-2 20-4 18-7 14-9

3o 5-7 5-3

1-0 3 477 2 818 2 318 1659 1454 1772 l o 3 379 3 349 3 244 1264 1264 1264 2-5 2 786 2 825 2 494 649 619 527 2 3 2 852 2 884 2 577 718 690 609 2-7 3-o 7 488 6 484 4135 2 373 1893 1884 3o 3-4 5 393 4 852 4 050 1435 1 505 823 5 9 3 4 5 655 5 056 4 061 1552 1553 956 55 3-o 3-o 7 488 6 484 4135 2 373 1893 6 2 3-5 5 659 5133 4 237 1427 1513 812 5 - 7 8 4 5 976 5 326 4 222 1562 1567 965

<50ha >50 » Tillhopa

75 75

9-o 9-o 2-5

<50ha >50 » Tillhopa <50ha >50 » Tillhopa

l-o

lo 29

8-o 8-o

4-o

4-0

4-o

3-o 3 618 3166 2 932 1486 1456 3-0 3 618| 3 1662 932 1486 1456

1-8

1-3

3-3

2-3

2-o 7 412 5 669 4328 9 165 8 962 7 616

11 2-6 1-8 1-3 49 26 3-5 3 2 2 > 5 0 » 108 148 17-i 1 5 G 13s Tillhopa 157 110 12-8 1 1 7 10 o

1-7 4-4

1-4

2-o 7 412 5 669 4 328 9165 8 962 7 616 1-3 4101 3 718 3 209 3152 3062 2 785 24 3352 3 049 2 678 783 703 572 2-1 3 586 3 258 2 844 1467 1382 1231

i < 50 ha

områden

l-o

438 438

2-o

<50ha >50 Tillhopa

<50ha V ä s t e r n o r r l a n d s l ä n s ...< i > 5 0 11 Tillhopa

Samtliga

2 668 2 342 1968 2 668 2 342 1968

894 894

därav: Södra och mellersta T < 5 0 h a Sveriges slättbyg-J > 5 0 der Tillhopa

17 86 103

32 154 134

3-6 3-5 3-2 16-9 15-6 13 - 8 14-7 13-6 1 2 o

1-6

1-4

4-2

3-o

2-7

1 1 3 843 3 700 3 343 2 028 1834 1265 2-3 3 082 2 845 2 549 605 540 472 2-i 3 207 2 987 2 680 813 749 615

Södra och mellersta T < 5 0 h a Sveriges skogsbyg-< > 5 0 > der Tillhopa

27 15 42

24 127 61

3-3 3.1 16-5 13-9 8-o 6-9

1-6 1-2 5-1 34 2-8 2-o

1-2 3 647 3 337 2 924 2 779 2 814 2 783 2-5 3 952 3 380 2 779 1 5 3 0 1131 999 1-7 3 755 3 354 2 872 2 401 2167 2137

< 50 ha

5 7

18 116

4-o 3-2 2-4 3-2 20-3 18-6 15-o 54 12 .4

Norrland

> 5 0 »> :

•

2-7 9-8 52

2-4 5-9 -AJ.

22 7 427 5 832 4 289 7 807 7 548 6 470 34 5 393 4 852 4 050 1 4 3 5 1505 823 r. cm

i t r f J .-r r. i r>

22 Tab. 3 (forts).

Genomsnittlig arbetsförbrukning å vissa lantegendomar. B.

Hushåilningssällskapsområde

Åkerareal

Vid tiden omkring

Antal Medelegen- areal, ha domar

<50ha Östergötlands läns' > 5 0 » Tillhopa

9 80 45

I <> 5500 ha»

35 Tillhopa

35 Skaraborgs läns

Värmlands läns

<50ha >50 Tillhopa

< 50 ha >50 Tillhopa <50ha Samtliga områden. > 5 0 Tillhopa

Örebro läns

åren

och

1928.

Antal arbetaro per egendom

Genomsnittligt anta', årligen utgjorda dagsverken per 100 ha

kvinnliga (o. minderåriga)

av kvinnor o. minderåriga

manliga 191c

2 9 5-5

1 6 3-5

1 3 2-o

1 1 1-0

21 70 37

2-5 8 43

25 8 4-3

138 138

15-5 15-5

12 5 12-5

21 106 64

2-8 12-o 7-4

2-3 9-8 6-o

Vid tiden omkring

åren

lo 1 l-o

l-o 1 l-o

6 666 3 333 3 375 2 250 5 021 2 792 3 428 2 314

555 1125 840

2 557

3 428 2 314 2 557 3 966 3 966 1834 521 3 514 3 514 3 815 3 815 1395 4 744 3 543 4 744 3 543

1-5 0-5 lo

15 l-o 1-3 1920

och

1928 j1920

4 506 3 395 4 094 3 213 4 300 I 3 304

1695 823 1404

1928.

1 5 6

45 128 114

7 21-G 19-2

5 17o 15o

lo 0-8

4 511 3 222 0-8 4 655 4 295 0-7 4 631 4116

565 565

451 451

4 4

156 156

15-o 15-o

12-o 12-o

2-0 2'0

2-o 2 746 2 261 2-o 2 746 2 261

229 229

20' 20'

2 2 1 3 4

194 194

14-5

506 2-o 2 759 2 488 506 2-o 2 759 2 488 3 000 3 000 2-o 3 999 3 439 1002 3 749 3 329 1002

63' 63

12-3 10-3

14-5 14-5 4 10-3 8-8

2 2

128 128

8-o 8-o

3-o 3-o

71 2-o 2 055 1081 1875 71 2-o 2 055 1081 1875 2 3 200 3 333 2 666 2 66

<50ha Gävleborgs läns ..l > 50 »I Tillhopa!

1 1

288 288

1626 1626

1316 1316

< 50 ha! Samtliga områden. { > 50 »j Tillhopa;

3 17 20

33 147 130

43 110-4 94-5

Stockholms läns ..

<50ha >50 » Tillhopa

<50ha Södermanlands läns; > 5 0 Tillhopa <50ha Östergötlands läns{ > 5 0 Tillhopa <50ha > 50 » Älvsborgs läns. Tillhopa <50ha Skaraborgs läns ... > 5 0 » Tillhopa < 50 ha Västmanlands läns > 5 0 » Tillhopa

40 102 86

145 4

2-5

33 2'5

r»

132 132 0-7 0-7 37 9'3 30-7 89-7 8-o 76-8 1 26-3 488 488

71 71

3 200 3 333 2 666 2 66 41 5 080 4111 1525 41 5 080 4 111 1525 3 570 3185 2 666 2 66 5C 829 3 586 3 064 65 960 3 584 3 082

23 rorna resp. 3 586, 3 258 och 2 844 eller uttryckta i procent av 1913 års genomsnitt resp. 100, 91 och 79. Huru nedgången i arbetsförbrukning ställt sig för olika storleksgrupper av jordbruk inom olika bygdetyper framgår av nedanstående indextal, varvid 1913 års tal satts = 100: Antal manliga arbetare per egendom (indextal 1913= 100). Egendomar med en åkerareal av un der 50 ha Omkring år Södra och ("slättbygder mellersta < Sverige (skogsbygder Norrland Hela landet

...

över 50 ha

samtliga egendomar

100 100 100

94 80 91

82 60 80

100 100 100

84 92 91

59 74 78

100 100 100

86 90 91

65 72 78

Mansdagsverken per 100 ha åker (indextal 1913 = 100). Egendomar med en åkerareal av under 50 ha Omkring år Södra och. (slättbygder mellersta ! Sverige (skogsbygder ] Norrland i Hela landet

...

över 50 ha

samtliga egendomar

1920 j 1928

100 100 100

92 79 91

80 58 78

100 100 100

86 90 91

70 75 80

100 100 100

89 84 91

77 67 79

Såsom härav framgår, föreligger en viss nedgång i genomsnittlig arbetsförbrukning redan mellan åren 1913 och 1920. Efter år 1920 tar minskningen större proportioner och utgör i medeltal för åttaårsperioden c:a 15 %, sålunda ett tal, som något understiger det, som tidigare anförts efter lantbrukssällskapets driftsstatistik. Nämnas kan, att Svenska lantarbetsgivarnas centralförening såsom ett allmänt omdöme uttalat, att under det senaste årtiondet nedgången av arbetskraft inom det större och medelstora jordbruket uppgått till 15—20 %. Svenska lantarbetarförbundet anser för sin del, att den sistnämnda siffran kommer medeltalet ganska nära. Nedgången i arbetsförbrukning har enligt tabellen varit ungefär lika betydande på större som på mindre egendomar, men härvid är att märka, att uppgifterna äro både flera och mera representativa för de större gårdarna än för de smärre. Att arbetsstyrkan skulle ha minskats i mindre grad på slättbygderna än i skogsbygderna (inklusive Norrland) synes dock närmast bero på tillfälligheter, betingade av skogsbygdsgårdarnas mindre antal och större olikheter i driftsform. — De nu anförda siffrorna avse enbart den manliga arbets-

24 Tab. 4. Arbetsförbrukningen» A.

Vid tiden omkring

Därav Område och egendomsstorlek

Antal egendomar

2 7 12 31 32 18 102 ant { ^ 100-0

<20ha 2 0 - 30 » Södra och. Mellersta 3 0 - 50 » 50—100 » Sveriges slättbygder 100—200 » >200 » Tillhopa

år

6 000 under 2000- 2500- 3000-.*500-<1000- 1500- 3000-. 3500- och under 2000-125002 000 2 499 2 999 3 499 3 999 4 499 4 999 5 499 5 999 där- 2 000 2 499 2 999 över

— 3 5

—

2 10 9-8

f < 20 h a 20— 30 » Södra och Mellersta 30— 50 » Sveriges 50-100 » skogsbygder 1 0 0 - 2 0 0 » l >200 » (antal m.in Tillhopa \ 0,

9 14 7 6 5 2 43 lOO-o

— — —

(

4¶Norrland

< 20 ha 2 0 - 30 » 3 0 - 50 » 50—100 »» 100—200 » { >200 »

1 2 5

12 Tillhopa { a n t | ! 100-0 < 20 ha 15 21 20— 30 » 20 Samtliga ) 30— 50 » 39 områden \ 50—100 » 42 100-200 » 20 { > 2 0 0 »» fanta l 157 Ti]ihop a < 0, 100-c

år

1 2

1 — I — 2 4 1 4 10 4 3 10 13 1 3 b 23 11 27 10-8 26-5 22-6

1 1 5 3 3 13 12-8

—

1 1 1 1 5 4-9

— — —

— —

—

— —

1 2

1 4

— —

1 3 2-9

• —

—

1 4 3-9 2 1

2 1 3 2-9 1 1 1

1 2

— —

3 29

3 5 3 2 13 12-8

2 7 8 1 19 18-6

4 8 9 6 27 26-5

—

— 3 2

1 1 1 1 1

—

— — —

6 1 2

— 4 9-3

1 2-3

6 14o

5 11-6

10 23-3

—

— —

—

1 1 1

—

2 16-7

—

1 8-3

2 16-7

—

1 8-3

6 50o

—

1 8-3

—

3 1 1 7 4 3 19 12i

—

3 2

1 1 i

4 3 1 1 1

—

1 7 16-2

2 5 2 5 4 2

13 8-3

20 12-i

[

1 5 5

—

1 1 3 7-0

—

5 10 11 4 30 19-1

6 14-0

5 2 4 13 5 29 18-5

1 1

5 11-6

—

— —

5 11-6

3 7-o

1 4 3 1 12 7-o

— —

1 6 3s

—

— — —

— —

3 7-o

—

5 1

1 2

6 14-0

—

2 2

—

3 2 1 10 6-4

—

4 1 8 5-i

— 10 6-4

—

2 — 3 2 6 5 3 5 5 8 10 3 9 10 o L 7 19 i 25 38 1 2 i | lb-9 1 24-2

25 ariationer å vissa lantegendomar. iren 1913, 1920 och 1928. nansdagsverkcn per år och 100 ha .920

år

6 000 6 000 3 0 0 0 - 3 5 0 0 - 4 000—U 5 0 0 - 5 0 0 0 - 5 5 0 0 - och under 2 0 0 0 - 2 500-j3 000- 3500- 4000-4500-5000-5500- och 3 499 3 999 4 499 4 999 5 499 5 999 där- 2 000 2 499 2 9 9 9 3 4 9 9 3 999 4 499 4 999 5 499 5 999 däröver över

2 5 8 4

1 1 1 1 2 2

4 1 1

1 1 1

19 18-6

8 7-s

7 6-9

3 2-9

4 3'9

1 2

2 1 1 1 2-3

7 16-8

1 1

2 1

1 8'3

—

— —

5 1 3 2 2 2 15

4 5 10 2

2 4 9 8 6

1 8 8 4

2 2-0

21 20-6

29 28-4

21 20-6

1 1 2 3

2 4

1 1

2 4-7

5 lie

1 1 2-3

1 2-3

10 23-3

1 1

— —

6 50o

2 16-7

4 2 1 1 1

1 6 6 5 12

11-6

2 b 9 4 21 13-4

1 83 1 1 3

—

5 3 1 13 9-G 1 8-3

1 8-4

—

2 2

2 1

—

2 3 1 10 6 3-8 1 6-4

— 2 1

— — — — — 1 0-o

7 16-3

1 1 9 20-9

1 2 6 4 3 16 15-7

6 5-8

5 4-9 1 1

2 1

3 1 1 1 3

3 7-o

9 20-9

2 4-7

1 2-3

1 1

1 lo

9 33 5"7 1 21-o

1 3 6 12 8 6

1 8-3

2 4 1 10 9 5 36 31 22-9 i 19-7

1 lo

2 2-o 1 1

1 2-3

2-3 1

—

1 1

1 1 2 1 1

1 1

—

1 8-3

2 16-7

3 25-o

2 16-7

3 2 2 3 5 1

3 2 1 1

1 1

1 4 7 4 3

__ 2

1 2

19 12-1

16 10-2

9 5-7

4 2-6i

4 2-c

ÖUUU och däröver J

26 O 05 O 05

år 1928

-**

as eS

oo <35 r»1

oe3

•

61) a

5 c

00 41

1 H

I! II II

M I M I

1 1 1 *—' 1 1

1 1 I1 rH I1 I1 11 I1

O H Ö CM

M I M I

1¶II 11II

II II II

r H CO

A « O

u :e3 rn

O O

05 05

O O

C5 rfi

1 I

N cb

M I M I M

o> o

I?8

3 0 i*

1 H

9^* go* M O

11II I I

1 I

TH I

M r_l

1 I

"* O rH Ö

I I

i 11I I 1 I I

I I

G*lO

I I

rHÅJ

II M II

rv»

a — »

1 A35

° O O

M I M M I

1¶I I 1I I

U <o >-

| H

CO CO

I 1 1 1 1 l

| 1I I I I

I 1 1 1

I I

11 I M I M M 0 H Ö <M

II II II

1 11*11-Ä

II II II

I H H

I H

M N

1 CO

I I 11 I I rH

| rH |

1 CMÖ

M I M M I

I M I M M

II M I I I 1

II II M

II 1M 1 II

II M 1 1 1 I

r»

^3j

1 1 1I I 1 I I

1 1 I I I M I M

| | i 1I I

O OJ O 05

1 1 rH 1M I i I l 1l 1

SI 01

O 00 r»H Oi

M I M !

M I M I

II 1II 1 M

o Ja E

1 1 M I M I

Q05

t>-

1 11II 1 1 1

1 0

IIIIII

O 05 O 03 co ^

••^

M I M !

1 A01

> i

I M

9 35 o"*

t-> oe3

" *

"5jl

II I I 1!

O OJ O 05

1 1 II I! 11 M

175 A

M O O

M I M !

s o

O OJ Oo>

t bD c 1

1¶I I 11 I I 1 I M I M M

II M M

O 05

1 1 1* 1111 * - !

A05

O CM Ö

O 05 005

1 1 rH II I 1 r H II I I

co*0

1 05 005 O TJI 1 05 Q O l 0 0 5

2 M

135 A35

O OJ O rf(

11I I I I

1¶II II 1 II

1 ~1 1 1 1 ^3

1¶II M 1 M

I I

1 rH I

1 I I

CM Ö

1 1 - 1 1 1H cb CO

1 I

I I I

I I

II II II

ITH

M M II

r H

CO CO

1 I

CM \ b

1¶II II 1 M

i I I 11** ^3

11 I I 1 I I 1 I M I M M

M I M M

II II

I H H

I I

II II 11 II

93 H

H O

| l | I 1 I I 1 1I I I I I I I

3 <M "c*

a 3

910 o rd O O O O O O W C O i O O O O . , r H O» CM

V II IIA x

o ooö' ( H C O i O O —1

"3 -2 « bD o 8» ? 2 :

co cb 0

Nrl

1 «

1 1 ^

ft 0

II i 1II

ra O O O O O O

1 5 ^

§ r-t

= a a a a ^5

O O O O O O sä

II II II

I M I M M

<MC0»0OOO , , H CM CM

* ~ i ^ T ^

V OMOO M0 ' A

| 0

N 0 5 U 3 0

« * s >S

0 00 CM CO

0 O

0 - ^

0 «s

OTT3

[25

^ T

i M IA V | | | 1 A ft V oooo' v

CM CO

UD®

u 0 ^ 3 0 2

H I N N

O O O O O O gci (M CO O O O O >2.~ . .

«5 °

O H

rP r-J

6 000 och däröver

21 1

9 05

M 11M

1 1 C

£ hl al

9 05

o "d c

u Kt

0 0 5 Tjf

9 O o^s

l Il I

M M II

1¶H H N H

tifllO

i i

I M I M M

p o lI l I l I ' ~ ' lI lI r - l 9C M |l l| l 1 l 1l | - 1 H Ö O

l l l l l l l l rH , rHrH 1

l l l l l l l l

o CO O

I I

o C»Ö ^

o CO O

I CM CM CM r H

rji

1 1 1 1 "* 1 ""*§

l l l l l l

1 11 -"-^ Mä

l l l l l l l l

II 1Ii 1 11

l l l l l l l l

1 I I 1 * I -'*•

ja 1 H rH rH CO rH

1 |

I I I

r l,is

M M

l l l l l l

| |

l l l l l l

| | | | w | WS

I I

I I I -"•"•<

o I I I H r H r H C O l b

I I I

M M II ^

1 1 1 1 1! I I

l l l l l l

111" 1M 1 0

I I M M I I

II 11II

M I M M I

II II I I i 1

l l l l l l

1 1 1 1 | £

II II M ^8

I I 1 -• M * * !

1 | - " * ~ MåS

l l l l l l

II II II

1 1" 1 **§

M II M ^^

l l l l l l

1f 11II

I I 1 I I *-

| CM |

| |

1¶CMTJ.

| H

1 H

| CO |

C o |

CO6"

-t,'33

ST?

2000-125002 499 2 999

Tj( O CM 05 H

K r2

O O

3 -*»

Antal egendomai

eg u> S

1¶I M I M M M

9 1

i i N H

M I M M I

p 1

M I M M I

I I i I I i M i i i i M

1¶I M I M M

I I

i i i *» i i <*!

ii i rw Ms I I I I i i I I I I I I II I I i i i r w «2 rtöian

p TJO

§^

1¶CMCOiOOpO v \ / i i "7 , * *

rH O H

™~^ as

! ' i ' A o1

o o o o / x CMCOOO

p H i r H G M H i i n ö

o 1 1 1 1 | _H rH o

oooooo

O rH

OO ^ 2 ^ vC\ /M C, O,i OH OCMCM ^ ^

1 O rH

o HICMIT-COTJIOÖ 1

CM O ^-1

S $$ o o o o o o

9 5&

C M C O i O O O O J? ~ i , , H CM CM ^ £ ~ ^

TQ CO S o O O **2 , , rH 5<! CM ^ V ^

io oio io LA »c viO Oi OM tO viO Oi Oi Oi' A to O 'A ^ ^ /

CMCOOO

CMCOIOO

j -

CM CO S O

bo S3

M I M M I

Samtliga områden

fc-

M 11 1111II

Norrland <

Cl Ja t»

MMM'-"^

II 1II I I 1 11II II

H O O.

Södra och Mellersta Sveriges < skogsbygder

M I M

11 II II 11 II

| I I ^ I I *"'t"

C O ^

CJ O

1¶Södra och Mellersta Sveriges • slättbygder

O O rH

I M M

1 >111

0 0 5 O 05

6 000 5000-5500- och under 12000- 2500- 30005 499 5 999 där- 2 000 2 499j 2 999 3 499 över

CM 05 rH

4000-4500-if>0004 499 4 999 5 499

0 0 5

I M *"* 11 THt"

kraften, men att döma av de visserligen mera ofullständiga och växlande uppgifter, som i tab. 3 anföras beträffande kvinnor (och minderåriga), synes användning av dylik arbetskraft gått ännu mera tillbaka, framför allt på de stora egendomarna (minskning 1913—28 med resp. 40 och 46 % efter antalet räknat). Det är att märka, att arbetsförbrukningen å de särskilda egendomarna ofta företer stora avvikelser från de allmänna genomsnittstalen, såsom närmare belyses av tab. 4. De stora olikheter, som där framkomma med avseende på särskilda egendomar, torde i en del fall återgå på vissa, förut berörda ofullständigheter hos redovisningen, men i än flera tillfällen torde variationerna återspegla faktiska skiljaktigheter i fråga om arbetsförbrukningen per arealenhet. Detta bestyrkes därigenom, att jämväl i den ovan berörda driftsstatistiken för jordbruket man ej sällan möter egendomar, där arbetskostnaderna per hektar kunna vara dubbelt eller t. o. m. tredubbelt större än på andra. Arbetskraftsminskningens innebörd och orsaker. Även i fråga om den allmänna nedgång i arbetsförbrukningen, som konstaterats för redovisningsperioden, föreligga åtskilliga undantag, särskilt inom det medelstora jordbruket. På mången bondgård har man ej kunnat eller velat vidtaga sådana omläggningar av driften eller företaga inköp av maskiner i sådan utsträckning, att gårdens arbetsstyrka därigenom kunde nedbringas. I yttrande från Svenska lantarbetsgivarnas centralförening framhålles även, att det patriarkaliska åskådningssättet alltjämt är så djupt rotat hos de svenska lantbrukarna, att de i säkerligen ganska stor omfattning, alla svårigheter till trots, alltjämt bibehålla en oekonomiskt stor arbetsstyrka. Jämte gamla traditioner och sedvänjor kunna här också spela in faktorer av mera reell betydelse, exempelvis att arbetet i ökad utsträckning utföres av i hemmet kvarstannande vuxna söner och döttrar; det omnämnes, att gårdar .med ända upp till 30—40 ha åker nu skötas uteslutande med eget folk. Beträffande en del lantegendomar uppges, att åtgärder i arbets. besparande syfte av ovan angivet slag visserligen vidtagits, men att de ej lett till någon minskning av arbetsstyrkan, enär produktionen ökats, merendels genom utvidgning av den arbetskrävande kreatursskötseln. | S i t t särskilda berättigande får denna tankegång, när det blir fråga om gårdar av sådan storlekstyp, att de till större delen kunna skötas utan lejd arbetskraft. I fråga om den i vårt land vanligaste typen av brukningsdelar, nämligen sådana som ge arbete och försörjning åt en småbrukarfamilj, står knappast något att vinna genom arbetsbesparing eller extensivare drift. Härvidlag utgör, även i depressionstider, ökat arbete och utvidgad produktion den enda möjligheten till mkomstjökning. Vid sidan av egendomar, som under de senaste 10 eller 15 åren bibehållit — eller i enstaka fall t. o. m. utökat — sin arbetsstyrka, ha emellertid redovisats andra, där arbetsåtgången nedbragts med ända till hälften och därunder. Anledningarna till och möjligheterna av en dylik indragning av arbetskraft belysas av de svar, som från olika håll lämnats på formulärets frågor, i vad mån

29 a r b e t s s t y r k a n s m i n s k n i n g k a n anses bero på driftens rationalisering eller oml ä g g n i n g och i v a d m å n den s a m m a n h ä n g e r med förändringarna i jordbrukets k o n j u n k t u r l ä g e och j o r d b r u k a r e n s betalningsförmåga. Liksom inom industrien kan även inom jordbruket rationaliseringen framträda under skilda former, men ett gemensamt drag för dem alla är, att de i möjligaste mån söka spara på arbetskraften, vilken ökats i pris väsentligt mera än jordbrukets produkter och flertalet av dess övriga förnödenheter. Enligt en inom Sveriges allmänna lantbrukssällskap utarbetad vägd prisindex för lantbruksprodukter och produktionsmedel fjärde kvartalet 1931 lågo produktprisen 3 % högre men prisen på förnödenheter 20 % och på arbetskraft 75 % högre än under perioden 1909/13 1 . Närmast till hands ligger ett bättre organiserat utnyttjande och en efter det ekonomiska läget mera avpassad inriktning av redan förhandenvarande produktionsmedel. Ofta omnämnes sålunda, hurusom man minskat på rotfruktsodlingen och även på sädesodlingen för att i stället utöka arealen av fleråriga vallar. Särkilt har man uppmärksammat de permanenta betesvallarna, och till dylika kulturbeten ha mångenstädes omförts avlägset belägna eller steniga och svårbrukade åkerskiften. Inom det nordsvenska bondebruket har den arbetskrävande myrslåttern och fäboddriften allt mer inskränkts. På större egendomar har man i ökad utsträckning igenlagt öppna diken och ersatt dessa med täckdiken. Härigenom ha vunnits större och öppnare fält, lämpade för effektivare jordbearbetningsmetoder. Dylika ha även kommit till användning om än under olika former och i växlande omfattning. Inom Östergötland, Småland och andra landsändar, där man tidigare i stor utsträckning använde oxar som dragare, har man övergått till att använda hästar. Tvåspända åkerredskap ha i en del fall ersatts med arbetsbredare, dragna av tre eller flera hästar. Av stor betydelse har vidare varit den elektriska kraftens starkt ökade användning inom jordbruket. För närvarande beräknas elektrifieringen omfatta en åkerareal av c:a 1'7 milj. ha 2 (varav 1 / 3 i anslutning till statens kraftverk) 3 , vilket motsvarar närmare hälften av Sveriges hela areal av odlad jord och sannolikt 3 / 4 av den åkerareal, som överhuvud kan elektrifieras med hänsyn till nu utbyggd vattenkraft. Å de gårdar, där elektrisk kraft indragits, underlättades utförandet av en mångfald jordbrukssysslor. Häribiand må framhållas det särskilt för lantarbetarhustrurna så betungande mjölkningsarbetet, vilket under gynnsamma förutsättningar lärer kunna med ekonomisk fördel besörjas genom mjölkningsmaskiner även å gårdar med icke större åkerareal än 30—40 ha; på en och annan gård synes man dock lägga huvudvikten mindre vid mjölkningsmaskinernas prestationsförmåga än på deras så att säga psykologiska inverkan på handmjölkningens jämna gång. Vidare må erinras om det krävande arbetet med skördens inbärgning, som kan väsentligt underlättas genom motorisering av tröskningen, anskaffande av hiss- och andra transportanordningar för transport av halm och hö m. m. I fråga om arbetet ute på fälten betingas mekaniseringen till huvudsaklig del av möjligheterna att använda traktorer jämte tillhörande redskap med större arbetsbredd och arbetsdjup än de tidigare använda. Enligt tillgängliga uppgifter har i vårt land under den sista tioårsperioden antalet traktorer ökats från omkring 1 000 till 7 000,2 vilket tyder på, att dylika numera kommit till användning ej blott på egentliga storbruk utan även å medelstora gårdar. Av uppgifter, som inkommit till förevarande undersökning, synes det framgå, att även i vårt land traktorer visat sig arbetsbesparande, särskilt genom att kunna bemästra toppbelastningen under i »Lantmannen» årg. 1932 sid. 108. 2 E . S j ö g r e n : Betydelsen av jordbrukets mekanisering, »Lantmannen» årg. 1931, sid. 232. 3 Statens vattenfallsverk år 1930 sid. 8. Vid årsskiftet 1921/22 beräknades elektrifieringen omfatta 1-4 milj. ha eller 39 % av den odlade arealen. Statens off. utredn. 1924: 39 sid. 96. \

30 vårbruk och skörd och därigenom minska behovet av tillfällig arbetskraft. Även den fasta arbetsstyrkan anses på vissa håll kunna minskas vid införande av traktorer, enligt en uppgiftslämnare med en man och ett par hästar vid gårdar om upp till 150 ha åker. De inkomna svaren ge emellertid även vid handen, att genom naturförhållandena i vårt land och det svenska jordbrukets övervägande småbruksstruktur ganska snäva gränser äro dragna för mekaniseringen. Aldrig torde man i vårt land kunna komma upp till sådana siffror som för Förenta staternas och Kanadas präriejordbruk, där de merendels stora brukningsdelarna och de jämna och stenfria fälten möjliggjort användning av traktorer, skördetröskverk och lastautomobiler i sådan utsträckning, a t t numera den övervägande delen (c:a 2 / 3 ) av kraftförbrukningen inom lantbruket lär tillgodoses genom maskinell kraft. 1 F r å n vissa svenska bygder framhålles också, att ingen egentlig förändring i jordbrukets maskinutrustning ägt rum, sedan man för ett par årtionden sedan allmänt övergick till att använda självbindare i stället för självavläggare vid skördearbetet. F r å n andra håll betonas, att moderna jordbruksmaskiner visserligen anskaffats i betydande utsträckning, men att på grund av dessa maskiners korta årliga användningstid och höga prisläge — prisstegringen sedan förkrigstiden uppskattas till 70—80 % eller ungefär detsamma som för den levande arbetskraften 2 —, förtjänsten mera stannat hos maskinfirmorna än hos lantbrukarna. Det är till god del andra faktorer än mekaniseringen och vad därmed sammanhänger, som förklara den i det föregående påvisade betydande nedgången av antalet arbetare per arealenhet ej blott inom storbruket utan även inom det medelstora jordbruket. En huvudanledning utgör tvivelsutan de dåliga konjunkturer för jordbruket, som rått under mera än ett årtionde, och vilka ytterligare försvårats under de senaste åren och därigenom i hög grad försvagat jordbrukarens betalningsförmåga./ E n meddelare framhåller, att år 1914 voro sädesprisen ungefär desamma som för närvarande, men att man då kunde få tre kördrängar för samma kontantlön som en nu och ej behövde betala mer än 2-50 kronor för en dagsverkare mot nu 4-50 kronor; därför måste jordbrukaren i våra dagar söka reda sig med en dräng, där det förr fanns två. I syfte att inbespara arbetskostnader uppges flerstädes byggnader, grundförbättringar och dylika ej alldeles nödvändiga arbeten få anstå, och inga arbeten anordnas längre blott för att »ge förtjänst». Medan man tidigare plägade anpassa en gårds arbetsstyrka efter maximibehovet, sådant det framträdde vid sådd och skörd, undviker man nu gärna att anställa flera arbetare än att de ha full sysselsättning året om och söker i stället fylla högsäsongens ökade arbetsbehov medelst maskinella anordningar eller anlitande av tillfällig arbetskraft, varpå tillgången numera uppges vara rikligare än förr i de flesta bygder (jfr sid. 49). Inom det större jordbruket uppges indragningen av arbetskraft särskilt ha gått u t över förvaltnings- och befälspersonal, d. v. s. förvaltare, inspektörer, bokhållare, befallningsmän, rättare o. d. Dessas sysslor ha i stor utsträckning övertagits av lantarbetsgivaren själv ined hjälp av något skrivbiträde e. d. Bland de egentliga lantarbetarna synes man allmänt ha behållit eller t. o. m. utökat ladugårdspersonalen (jfr sid. 18) samt chaufförer, traktor- och motorskötare och andra specialarbetare, medan minskning skett i fråga om körkarlar och andra jordbruksarbetare u t a n särskild yrkesutbildning. Härvid synes det föreligga en tendens att utgallra å ena sidan äldre, icke fullt arbetsföra arbetare, vilka ha svårt att följa med i den nya hastigare arbetstakten, å den andra sådana unga arbetare, vilka visserligen uppnått 18 år och därför göra anspråk på kollektivavtalets minimilön, men knappast i Jfr L. E. Mathtei: More mechanisation in farming. International Labour Review I I I : 3 (1931). 2 liäkenskapsresultat från svenska jordbruk: XV, Bokföringsåret 1928/29 sid. 7 o. 9.

31 kunna anses som fullt yrkesvana (se sid. 54). Benägenheten att anställa »pojkar i läsåldern» och dylik billig, ehuru ej särdeles kvalificerad arbetskraft, synes vara än mera utpräglad inom bondebruket. Inom detta har, som nämnts, i stor utsträckning tillämpats den grundsatsen, att när inkomsten ej tillåter lejd arbetskraft, är det familjemedlemmarna, som få utföra arbetet. Å sådana gårdar, där arbetskraftens nedgång i kvantitet och kvalitet betingats mindre av jordbruksekonomiska överväganden än av jordbrukarens nödläge, kan det understundom inträffa, att arbetsstyrkan inskränkes utöver vad som kan anses vara betingat av det allmänna läget och i sådan utsträckning, att »jordbruket så vanskötts, att dess vidmakthållande äventyras», för att bruka ordalagen i 1927 års lag angående uppsikt å vissa jordbruk. De uppgifter, som till förevarande utredning inkommit från vissa lantarbetarfackföreningar, tyda på, att vanhävd i denna bemärkelse ibland skulle förekomma på styckningsegendomar och andra gårdar, där arbetsstyrkan nedbragts till en bråkdel mot tidigare. Även de lantarbetsgivare och hushållningssällskapsrepresentanter, som yttrat sig i ämnet, medge understundom, att jorden på sina håll kan vara mera ogräsfylld eller eljest sämre skött än förr. Vid bedömande av de dåliga tidernas inverkan på det svenska jordbrukets arbetsekonomiska förhållanden bör det dock ej förbises, att konjunkturernas verkningar göra sig gällande med mycket olika styrka inom olika landsdelar och för skilda brukningstyper. Beträffande jordbruket gäller det mer än om någon annan näringsgren, att de olika utvecklingsstadierna icke blott följa efter varandra i tiden utan även kunna ligga bredvid varandra i rummet. Å mången bondgård bedrives ännu i dag sysslorna i stor utsträckning efter gamla nedärvda sedvänjor. »Man hackar upp potatisen för hand och den som kör upp den hånas», skriver en meddelare från Dalarna. Bemärkas bör vidare, att bondebruket i vårt land ingalunda allestädes kommersialiserats utan delvis står kvar på den gamla naturahushållningens ståndpunkt. Särskilt från landets nordligaste delar framhålles, att hemmansbruket är i så hög grad inställt på tillgodoseende av familjens egen förbrukning, att konjunkturläget ej mycket inverkar, utan de föreliggande svårigheterna betingas mera genom saknaden av avsättningsmöjligheter överhuvud. Men även i dessa avlägsna landsändar göra sig verkningar gällande av den allmänna konjunkturutvecklingen och den nya tidens teknik. Det klagas sålunda mycket över minskningen av jordbrukets »förtjänstarbeten» på körslor och skogsarbete o. d. Automobilen uppges ha övertagit så gott som alla godstransporter på landsvägarna och även dragit till sig en god del av skogskörslorna, särskilt virkestransporterna från skogen till avsättningsorten (se sid. 55).

4. Förskjutningarna på jordbrukets arbetsmarknad. Tillgäng på arbetskraft inom jordbruket enligt lantarbetarstatistiken. Läget a jordbrukets a r b e t s m a r k n a d vid den officiella lantarbetarstatistikens t i l l blivelse k a r a k t e r i s e r a s r ä t t väl därigenom, att m a n då icke ansåg det nödvändigt a t t insamla material rörande tillgången på arbete inom jordbruket m e n väl angående tillgången på arbetskraft. Sålunda finnas siffror tillgängliga i lantarbetarstatistiken rörande det antal av denna statistik berörda socknar, som olika år u p p g i v i t tillgången p å lantarbetare vara god, tillräcklig eller otillräcklig i förhållande till de å orten vid jordbruket förekommande arbetena, b e t r a k tade som ett helt. U p p g i f t e r av detta slag inhämtade socialstyrelsen årligen i november månad från kommunalstämmoordförandena på landsbygden i samband med införskaffande av övrigt material till lantarbetarstatistiken. P å

32 grund därav, att avgivande av uppgifter till denna statistik fr. o. m. år 1929 överflyttats från kommunalstämmoordförandena till hushållningssällskapens lokalavdelningar, kan nämnda serie icke följas längre än t. o. m. år 1928. I tab. 5 återfinnas siffrorna för den beräknade tillgången på lantarbetare — närmast manliga sådana — åren 1913—1928, varvid sockenuppgifterna sammanförts under vissa större landsdelar och för landet i dess helhet. Följer man först rikssiffrorna och bortser från de smärre skiftningar i jordbrukets arbetskraftsbehov, som sammanhänga med skördestorlek, bärgningsförhållanden o. d., framträda åtskilliga karakteristiska förskjutningar. År 1913 befinnes, att otillräcklig tillgång på arbetskraft rapporterats från en tredjedel av de redovisade landsbj^gdskommunerna, och att endast en tjugondel av socknarna angivit tillgången vara god, vilket omdöme tyder på ett visst överskott av arbetskraft. Endast i en ringa del av kommunerna skulle sålunda arbetstillgången varit otillräcklig i förhållande till förhandenvarande arbetskraft. År 1914 inträffade en viss ökning i tillgången på arbetskraft å landsbygden, väl närmast under intryck av de förhållanden, som krigsutbrottet fört med sig på arbetsmarknaden. De närmast följande åren undergick däremot utbudet en påtaglig minskning, under intryck av den tilltagande »flykten från landet» till städerna och industrien eller åtminstone till bränslekommissionens skogsavverkningar och andra kristiclsarbeten. Under krigskonjunkturen åren 1916 och 1917 rådde brist på arbetskraft i omkring hälften av de uppgiftslämnande landskommunerna. Detta underskott reducerades därefter något, bl. a. under inflytande av återutflyttningen till landsbygden under år 1918 till följd av livsmedelssvårigheterna i städerna (jfr sid. 9). En mindre ökning av tillgången på arbetskraft i landskommunerna kunde konstateras under åren 1919 och 1920, men denna ökning var dock icke kraftigare, än att år 1920 endast 9 % av kommunerna rapporterade god tillgång på arbetskraft. Mellan hösten 1920 och hösten 1921 skedde en tvär omkastning av läget, i det att antalet socknar med uppgiven god arbetartillgång med ens femdubblades, medan antalet kommuner, som rapporterat brist på lantarbetare, sjönk från drygt en fjärdedel till blott en tjugofemtedel. Detta omslag på jordbrukets arbetsmarknad var närmast en följd av 1920—1922 års industriella kris, varigenom ett betydande antal arbetare nödgades söka sig utkomst inom andra näringar, framför allt jordbruket. Under åren 1921 och 1922 rapporterades brist på arbetskraft från endast ett fåtal kommuner, medan det från närmare hälften av socknarna uppgavs, att tillgången på arbetskraft var god, d. v. s. större än efterfrågan. Det mest anmärkningsvärda är emellertid, att även efter arbetslöshetskrisens slut angivna relation mellan kommungrupper med olikartad tillgång på arbetskraft förblivit tämligen oförändrad alla år t. o. m. år 1928, även om man kan konstatera vissa årliga förändringar på grund av förskjutningar i konjunkturläget. Sålunda kan ur årssiffrorna för 1923 och 1924 utläsas en minskning av antalet kommuner med god tillgång på arbetskraft och alltså en viss brist på arbete från närmare hälften till i runt tal en tredjedel av de redovisade socknarna. Under år 1925 började en försämring av arbetstillgången åter göra sig gällande, som sträckte sig fram till år 1927.

33 Tab. 5. Tillgången på lantarbetare åren 1913—1928. 1913 1914 1915 191611917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Östra

Sverige.

Lntal redovisade socknar 468 468 473 465 469 450 453 435 426 447 446 441 449 428 432 429 )ärav (i %) socknar med god tillgång 3-o 19-4 9i 1-7 1-9 5-8 9-7 147 70-2 743 59'6 50-6 58-8 68-5 70-1 71-1 tillräcklig >• 694 727 797 51-8 55-9 69-5 75-7 74-9 29-6 25-5 40-4 49-2 41-2 31-5 299 28-7 otillräcklig » 27-6 7"9 11-2 46-5 42-2 24-7 14-6 10-4 0-2 0-2 0-2 0-2 Småland

och

öarna.

Antal redovisade socknar 368 371 375 360 354 356 360 353 346 361 362 363 361 359 334 34: Därav (i %) socknar med jod till°rån< 1-9 4-3 37 1-9 0-3 1-7 1-7 4-5 37-9 39-3 2T3 20-9 23-5 332 29-0 29-5 tillräcklig 57-9 668 62-4 4 3 1 48-0 55-6 51-9 58-7 58-1 57"6 69-0 700 67-3 632 06-5 65-3 otillräcklig 40-2 28-9 339 55-0 51-7 42-7 46-4 36-8 31 4-0 9-7 92 36 9-1 45 5-2 Södra

Sverige.

Antal redovisade socknar 372 379 385 378 386 387 382 366 365 369 363 357 375 380 351 358 Därav (i %) socknar med god tillgång 14-0 25-6 24'7 Gl 148 10-1 102 12-0 62-4 6 2 3 41-0 375 45-6 613 479 44-1 tillräcklig » 72-0 63-9 68-6 463 66-6 71-3 67-8 72'4 362 36-6 54-3 605 52-0 38-2 507 54-2 otillräcklig » 14-0 10-5 6-7 47-6 18-6 18-6 22-0 15-6 1-1 1-4 4-7 2-0 2-4 05 1-4 1-7 Västra

Sverige.

Antal redovisade socknar 714 736 717 711 720 707 721 695 682 700 708 705 717 695j 6771 653 Därav (i %) socknar med god tillgång ... 37 5-8 4'9 2'4 2-5 42 5-3 63 11-4 30-0 22-6 22-0 306 367 341 32-0 tillräcklig » 54-6 64-8 64-4 45-3 51-5 56-0 53-9 57-1 59-7 62'7 66-7 69-6 644 59-8 61-3 636 otillräcklig » 41-7 29-4 30-7 52-3 46-0 39-8 40-8 36-6 8-9 7'3 10-7 8-4 5-0 3-5 4-6 4-4 Norra

Sverige.

Antal redovisade socknar 236 245 242 235 245 238 238 225 228 235 236 234 230 231 217 218 Därav (i %) socknar med od tillgång 3-4 4-9 2-9 1-3 0-8 0-8 5-0 8-o 47-4 40-0 22-9 29-0 30-4 34-2 39G 45-9 tillräcklig » 59-3 69-0 61-2 3L-1 29-8 42-9 51-7 59-6 48-2 56-6 73-7 66-7 67-4 62-3 57-6 51-8 otillräcklig: » 37-3 26-1 35-9 67-6 69-4 56-3 43*3 32-4 4-4 3-4 3-4 4-3 2-2 35 2-8 2'3 Hela

riket.

Antal redovisade socknar 2158 2199 2192 2149 2174 2138 2154 2074 2 047 2112 2115 2100 2132 2 093 2 011 2 001 Därav (i %) socknar med god tillgång 5-0 11-8 8-9 27 4-0 4-8 6-5 9-0 47-9 47 - 7 33-4 31-3 37-9 46-8 44-0 43-6 tillräcklig » 61-9 67*1 67-7 450 52-1 60-1 60-4 64-1 47"7 48-7 60-2 63-5 58-2 51-0 532 53-4 otillräcklig; » 3 3 1 21-1 23-41 52-3 43-9 35-1 3 3 1 269 4-4 6-4 8-6 5-2 3-9 2-2 2-8 3-0

Den föreliggande serien skulle sålunda giva vid handen, att arbetstillgången under åren efter 1920 varit otillfredsställande i förhållande till den samtidiga tillgången på arbetskraft inom en tredjedel till hälften av samtliga landskomi H ä r v i d s a m m a n f ö r a s S t o c k h o l m s , U p p s a l a , V ä s t m a n l a n d s , S ö d e r m a n l a n d s och ö s t e r g ö t l a n d s l ä n t i l l östra Sverige, J ö n k ö p i n g s , K r o n o b e r g s , K a l m a r och G o t l a n d s , l ä n t i l l Småland och oarna, B l e k i n g e , K r i s t i a n s t a d s och M a l m ö h u s l ä n t i l l södra Sverige Hallands G o t e b o r g s och B o h u s , Ä l v s b o r g s , S k a r a b o r g s , V ä r m l a n d s och Ö r e b r o l ä n t i l l västra Sveriae s a m t K o p p a r b e r g s , G ä v l e b o r g s , V ä s t e r n o r r l a n d s , J ä m t l a n d s . V ä s t e r b o t t e n s och N o r r b o t t e n s l a n t i l l norra Sverige. 1194 32

34 muner. I fråga om fluktuationerna i serien kan man konstatera, att en viss förbättring i arbetstillgången gjorde sig gällande åren 1923 och 1924. Under åren 1925 och 1926 framträdde däremot en viss försämring i arbetstillgången, men den förbyttes 1927 i en svag förbättring, som kvarstod även under år 1928, vilket är det sista år, för vilket uppgifter av detta slag föreligga. 1 Ehuru de industriella konjunkturerna åtminstone under åren 1927 och 1928 måste betecknas som goda, skedde då en väsentligt mindre tillströmning av arbetskraft från jordbruket till industrien, än förhållandet varit vid tidigare högkonjunkturer inom stadsmannanäringarna. Överhuvud får man det intrycket, att under det senaste årtiondet industriens och jordbrukets arbetsmarknader blivit skarpare åtskilda och avgränsade från varandra, och att sambandet och växelverkan dem emellan nu är mindre framträdande än förr. Vad nu sagts gäller landsbygden i allmänhet, men av tab. 5 framgår, att utvecklingen icke förlupit på samma sätt överallt, utan att delvis motsatta tendenser framträtt i skilda landsändar. Sålunda företer östra Sverige ett väsentligt större överskott av arbetskraft än övriga landsdelar, varefter följa Sydoch Nordsverige, medan Småland och öarna samt Västsverige ha förhållandevis tillfredsställande arbetstillgång. Tillfälliga faktorer spela dock tydligen in beträffande de särskilda årssiffrorna. Sålunda synes den markerade ökningen av arbetskraftsöverskottet i södra Sverige i Småland och öarna hösten 1926 närmast återspegla verkningarna av sockerbetsodlingens nästan fullständiga inställande detta år. Det torde erbjuda visst intresse att jämföra nu berörda uppgifter rörande tillgången på lantarbetare med andra siffror rörande relationen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft å arbetsmarknaden inom jordbruket och inom näringslivet i allmänhet. I detta syfte har uppgjorts tab. 6, vari inlagts tvenne talserier, angivande den uppskattade tillgången på arbetskraft inom jordbruk och industri åren 1913—1928, resp. 1930, vilka sifferserier i grafisk form återgivits i diagram I. Den genomsnittliga tillgången på jordbruksarbetare har framkommit genom »vägning» av de från kommunalstämmoordförandena erhållna uppgifterna på så sätt, att antalet socknar, som rapporterat resp. god, tillräcklig och otillräcklig arbetartillgång, multiplicerats med poängsiffrorna i En liknande statistik över tillgången på arbetskraft har sedan oktober 1923 u t a r b e t a t s av Förenta staternas jordbruksdepartement på grund av månatliga uppgifter frän dessskörderapportörer i olika delar av landet. En sammanställning av denna statistik meddelas här nedan för oktober 1923—1931: Tillgäng

a) Tillgång b) Efterfrågan a) i % av b)

och efterfrågan

på lantarbetare

i U. S. A. i oktober månad

1923—1931.

... 78"4 &re 85's

87'8 89's 98"3

87^5 9ro 9G"2

85"4 92s 92"1

90-8 88"7 1023

91-8 89"* 102-7

9T8 88-6 103'«

105"9 752 140-8

104-8 G7> 171'»

Härav framgår, a t t tillgången på arbetskraft ansågs understiga den normala ända till år 1930 Samtidigt sjönk efterfrågan kraftigt, och därmed förändrades relationen mellan de båda mätetalen, så a t t i slutet av år 1931 172 sökande beräknades komma på 100 lediga platser.

35 3. 2 och 1, varefter den sammanlagda produkten dividerats med totalantalet uppgiftslämnande socknar resp. år. Genomsnittstalen för industrien hava erhållits genom ett motsvarande förfaringssätt med de i Sociala Meddelanden kvartalsvis offentliggjorda uppgifterna rörande tillgången på arbetskraft inom industrien m. m. Dessa uppgifter härröra från c:a 2 000 arbetsgivare (med omkring 250 000 arbetare) inom industri och hantverk samt transportarbete m. m., vilka avgiva regelmässiga uppgifter rörande såväl arbetstillgången som tillgången å arbetskraft, den senare med användande av beteckningarna överflöd, normal tillgång, brist. Ehuru nyanseringen härvidlag måhända ej alldeles sammanfaller med den i lantarbetarstatistiken använda, har man dock ansett sig kunna bruka samma poängantal vid sammanräkningen, vilken avser fjärde kvartalet respektive år, en tidpunkt närmast motsvarande den, som avses i lantarbetarstatistiken. Såsom komplement ha i tabellen införts sifferuppgifter rörande antalet arbetare inom fabriksindustrien i genomsnitt för olika år enligt kommerskollegiets årliga statistik, vilken dock icke avser byggnadsindustri, hantverk m. m. Över den vid jordbruket anställda arbetarstammen och dess numerära förändringar saknas däremot i vårt land fortlöpande statistik. Granskar man först årssiffrorna för antalet industriarbetare, befinnes numerären ha ökats med omkring 40 000 t. o. m. år 1917 och, efter ett bakslag omkring år 1918, med ytterligare 16 000 till år 1920, då industriarbetarna voro 16 % flera än år 1913. Den i slutet av år 1920 inbrytande arbetslöshetskrisen nedbragte industripersonalen med c:a 90 000 eller 22 %. Fr. o. m. år 1923 begynte åter en sakta stegring, vilken efter hand bragte upp arbetarantalet till omkring 453 000 år 1929, vilken siffra visserligen ligger nära 40 % över 1923 års låga tal, men icke ens 10 % över det tidigare toppåret 1920. Samtidigt hade produktionsvolymen sedan sistnämnda år ökats med nära 60 %, vilket innebär, att arbetarebehovet per produktenhet under mellantiden nedbragts med närmare en tredjedel. 1 Nu berörda utveckling erhåller i viss mån sitt negativa uttryck genom minskningen i tabellens poängsiffror för tillgången på industriell och agrikulturell arbetskraft. Dessa tillgångssiffror, av vilka den förra länge hållit sig på ett väsentligt högre plan än den senare, nå båda sin lägsta punkt mot slutet av år 1916, sålunda omedelbart före det industriella arbetareantalets kulmination under loppet av påföljande år. Diagram I åskådliggör, hurusom tillgången först på industriarbetare och efter hand även på jordbruksarbetare ökades till en början mera långsamt, men därefter med en plötslig stegring under inverkan av den i slutet av år 1920 inbrytande arbetslöshetskrisen. Under de följande åren ligga kurvorna på en väsentligt högre nivå än tidigare, och avståndet mellan dem minskas, så att de år 1926 skära varandra, vilket skulle innebära, att kommunalordförandena nu för första gången bedömt tillgången på arbetskraft inom jordbruket såsom rikligare än de industriella arbetsgivarna hållit före i Statens offentliga utredningar 1931:20, sid. 190.

36 beträffande sin näring. Ehuru av förut antydda skäl större betydelse bör tillmätas de båda kurvornas läge och rörelseriktning var för sig än relationen dem emellan, synes nu berörda omkastning belysa det förhållandet, att under de senast förflutna årens goda, ehuru av den industriella rationaliseringen präglade konjunkturer jordbrukets arbetsmarknad blivit allt mera avskild från industriens. ' Under tidigare år synes härvidlag ägt rum en utpräglad växelverkan, varvid det varit industrien, som genom sitt varierande behov av arbetskraft i väsentlig grad förorsakat förskjutningarna i fråga om tillgången på lantarbetare. Närmare belyses detta genom de specialsiffror, som i tabellen meddelas för åren 1913 26 angående huru jordbrukets arbetsmarknad ställde sig å ena sidan i industriorternas omedelbara närhet, å den andra å rena landsbygden. E n jämförelse mellan dessa sifferserier synes ge vid handen, att medan under högkonjunkturen 1916—17 mindre tillgång på arbetskraft rapporterades från industrikommunerna än från jordbrukskommunerna, gäller det motsatta förhållandet under kris- och depressionstider (t. ex. 1920—21), vilkas verkningar givetvis snabbare och häftigare drabba just industriens närmaste omgivningar. Överhuvud vill det synas, som om jordbrukarna i allmänhet bedömde arbetsmarknaden såsom lättare i industribygderna än i de rena jordbruksbygderna, antagligen beroende därpå, att) tillfällig arbetshjälp vid skörd, rotfruktsodling o. d. ymnigare står till buds i de tättbebyggda industriorterna än å den glesare befolkade egentliga landsbygden. Tillgång på arbetskraft enligt arbetsförmedlingsstatistiken. Till ytterligare belysning av arbetsmarknadens läge under de år jämförelsen omfattar har i tab. 6 under avd. I I lämnats en översikt av a n t a l e t a n s ö k n i n g a r o m a r b e t e på 100 lediga platser, såväl inom jordbruket som inom samtliga näringsgrenar, enligt uppgifter i Sociala Meddelanden från Sveriges offentliga arbetsförmedling. Då kontor av denna blott finnas på ett mindre antal orter (f. n. c:a 160) och vid dem tillsättes blott en begränsad, ortsvis växlande del av de under året ledigblivande platserna för fasta och tillfälliga lantarbetare, kunna ifrågavarande uppgifter näppeligen i och för sig göra anspråk på att till fullo visa arbetsmarknadens läge, vad jordbruket beträffar. Indrages i jämförelsen de förenämnda sockenuppgifterna rörande tillgången på arbetskraft, befinnes emellertid variationerna i de båda serierna vara i det stora hela samtidiga, Lantarbetarstatistiken visar ungefär lika höga siffror för åren 1921 och 1922, men arbetsförmedlingssiffran pekar på ett utpräglat maximum år 1922. Nedgången av arbetssökande 1923 och 1924 samt uppgången 1925 och 1926 framträder i båda serierna. En närmare analys av månadssiffrorna för 1926 visar, att, under inverkan av betodlingens nästan totala inställande detta år, i de betodlande provinserna och rekryteringsområdena för betskötare arbetsansökningarna voro särskilt talrika omkring betskötselns arbetssäsonger (sommarskötseln i maj—juni och upptagningen i oktober—november). Lantarbetarserien visar någon förbättring av arbetstillgången 1927 och 1928, vilken uti För dessa år äro jordbruks- och skogsarbetare sammanslagna till en grupp.

37 veckling i arbetsförmedlingsmaterialet motsvaras av en påtaglig förbättring under år 1927, följd av en mindre försämring 1928, vilken dock helt försvunnit påföljande år. Tab. 6.

A r b e t a r t i l l g å n g inom jordbruket och näringslivet i ö r r i g t åren 1913--1930. 1913 1914 1915 1916 191719181919 1920 1921 1922 1923 1924 1925

. Genomsnittlig tillgång på arbetskraft vid jordbruket (nov.^ 1'72 1-91 l - 8 5 därav inom: jordbrukssocknar... 1-71 1-91 l - 8 5 övriga socknar 1-75 1-91 1'89 vid industrien (4:e kv."; 1'99 2-18 1-90

II. Ansökningar om rbete på 100 lediga latser (Sveriges offentiga arbetsförmedling) jordbruksarbetare, män samtliga arbetare, man kvinnor .

1 .

1 ,

1926 1927 1928 1929 1930

1-50 1*60 1 7 0 1'73 1*82 2-43 2 4 4 2-27 2-26 2-34 2-45 2-42 2-4i 1-51 1-61 l - 7 0 1"78 1-80 2-41 2-44 2'«5 2 * 4 2-s« 2-43 1'48 1-55 l - 7 0 l - 7 9 1-89 2'55 2-45 2-34 2-34 2-41 2-52 l - 6 0 1-87 1'90 1-98 2 5 4 2-75 2-53 2 3 5 2-34 2-38 2 4 2 2-33 2-33 2-S3 2 4 7

92 112 114 110 189 208 130 130 152 162 139 144 136 130 71 69 48 4b 47 64 70 79 72 70 76 71 63

138 156 151 105 107 148 162 149 436 428 246 223 272 284 278 261 226 254 96 106 128 99 110 140 87 79 111 114 114 118 128 124 119 123 1 IM 109

I. Medeltal arbetare om fabriksindustrien] [i 1 000-tal). . 361 365 374 398 401 385 393 417 328 326 358 380 392 407 410 439 453 4551

Diagram I.

Genomsnittlig

tillgång på arbetskraft inom jordbruk och industri åren 1913—1929.

Poängtal

Poängtal 3.00

Tillgäng pä jordbruksarbetare

Tillgång på

2.50l iiiuuMiiarociare

5.00?^s

—^_

\ \\ \ \ \

<!->-_

--%oo

„ \

>^• "

i 'IJDO I

1913 1914

19H

1«0

19S1

192»

19ä4

19*5

19&7

19*8

1.00 199.9

Jämföras åter de båda serierna av arbetsansökningar inom jordbruket och mom näringslivet i allmänhet, visar jordbrukskurvan ett mycket flackare för1

För dessa å r äro jordbruks- och skogsarbetare sammanslagna till en grupp.

38 lopp än kurvan för samtliga grupper, vilket tyder på, att varken försämringen på jordbrukets arbetsmarknad 1921 och 1922 eller den förbättring, vilken på det hela taget präglat åren därefter, varit lika markerade som för samtliga yrkesgrupper. Arbetslöshetsförloppet vid jordbruket synes sålunda icke kännetecknats av samma starka variationer som inom näringslivet i övrigt. Överensstämmelsen i stort mellan de båda serierna bestyrker likväl intrycket, att jordbrukets tillgång på arbetskraft delvis bestämmes av förhållandena på arbetsmarknaden inom övriga näringar, och att jordbrukets arbetsmarknadsutveckling sålunda kan sägas vara i viss mån passiv i förhållande till dessa. »Då arbete vid industrien varit tillgängligt, har jordbrukarungdom sökt sig anställning där, men då stagnation inträffat inom industrien, har man åter sökt sig ut till landsbygden, för att återigen vid lämpligt tillfälle vända lantbruketryggen; på detta^ sätt har lantbruket fått tidvis arbeta med överskott av behövlig arbetskraft, tidvis med underskott, allt efter industriens konjunkturer», heter det i ett svar på jordbruksutredningens frågeformulär. I samma enquéte betecknar Svenska lantarbetsgivarnas centralförening jordbruket såsom en reservoar, varur andra näringar vid behov kunna hämta sin arbetskraft, och dit de vid brist på arbete kunna avbörda sig överflödig sådan. Föreningen tilllägger emellertid, att vid jordbrukets för närvarande beträngda läge näringen dock sannolikt ej har arbete åt alla, som önska sådant. Att nämnda växelverkan varit mera utpräglad tidigare än under de senaste åren synes även framgå av annat föreliggande material. Vad nu sagts rörande tillgången på arbetskraft avser allenast manliga jordbruksarbetare, närmast av grovarbetartyp. I fråga om kvinnliga lantarbetare bekräfta siffrorna vad förut angivits, nämligen att sådana ingalunda stå till förfogande i samma utsträckning som manliga. Omkring år 1928 rapporterades god tillgång på kvinnlig arbetshjälp endast från en fjärdedel av kommunerna och tillräcklig från tre femtedelar, under det att inemot en sjättedel uppgivit, att brist på kvinnliga arbetare gjort sig gällande. Åtskilliga kommunalstämmoordförande hava också betonat svårigheten att anskaffa kvinnlig arbetskraft, speciellt för mjölkning och annan kreatursskötsel, vilket arbete av den kvinnliga ungdomen anses föga lockande. Jordbrukets säsongväxlingar. Förskjutningar på jordbrukets arbetsmarknad inträffa emellertid icke blott mellan olika år utan även under loppet av ett och samma år. Jordbruket är ju i hög grad beroende av årstiderna, och den avgörande roll, som luftens värmegrad spelar för växtvärldens produktionsförhållanden, ger åt jordbruket en tydlig prägel av säsongarbete. God arbetstillgång föreligger i allmänhet under sommarhalvåret, men även under detta kan man särskilja vissa av lugnare intervaller avlösta bråda arbetsperioder, sammanfallande med vårsådden, höskörden, sädesskörden, höstsådden och rotfruktsskörden. Vegetationsperiodens genomsnittliga längd beräknas utgöra omkring 150 dagar i Götaland, 142' dagar i Svealand och 120 dagar i Norrland. 1 Då vegei Statens offentliga utredningar 1931:7 sid. 5.

39 tationsperioden sålunda blir allt kortare längre norrut — 109 dagar i medeltal för Norrbottens län — måste också jordbrukets arbetsperiod där bli kortare och mera koncentrerad, liksom man nödgas använda sig av mindre arbetskrävande driftsformer, exempelvis genom att låta större delen av åkern ligga i fleråriga vallar. I de sydligare länen tager vårsådden mestadels sin början redan i mitten av april, i mellersta Sverige kring 1 maj och längre norrut först vid mitten eller slutet av maj. Sedan vårbruket avslutats fram mot mitten eller slutet av maj månad, plägar en relativt lugn tid inträda på några veckor, som emellertid i Sydsveriges sockerbetsdistrikt pläga användas för gallring och övrig sommarskötsel av betorna. Jordbrukets högsäsong plägar inbryta med juli och sträcka sig över denna månad samt augusti och september. Härunder infaller skörd av foder samt höst- och vårsäd, ävensom höstplöjning och höstsådd, vilka alla kräva mycken arbetskraft. Såsom en eftersäsong inträffar i oktober rotfruktsskörden. Man kan nog säga, att behovet av arbetskraft alltid är störst under skördetiden, men när under denna det når sin höjdpunkt, beror närmare på det i trakten dominerande växtslaget. Sålunda är i Norrland slåttertiden mest arbetskrävande, men i Skåne vete- och sockerbetsskörden. Jordbrukets behov av ökad arbetskraft under arbetsbråda tider tillgodoses på olika sätt vid brukningsdelar av olika storlek.. Småbrukaren har merendels i familjemedlemmarna en god arbetsreserv att lita till under bråda tider. Vid större gårdar med lejd arbetskraft sökte man avhjälpa svårigheterna att under de arbetsbelastade perioderna skaffa arbetskraft i tillräcklig utsträckning genom att anställa och underhålla erforderlig personal året runt. Så var förhållandet i äldre tider vid herrgårdarna i vårt land och i många andra europeiska länder. Den kostnad, som åsamkades jordbrukaren genom underhåll av arbetare under den relativt arbetsfattiga vintern, var med rådande låga naturalöner så pass ringa, att utgiften uppvägdes av de fördelar, som vunnos genom säkerställande av erforderlig arbetskraftstillgång under sommarmånaderna. I den mån lantarbetarlönerna ökades, blev det emellertid efter hand omöjligt att årsanställa all den personal, som behövdes för att möta spetsbelastningen, varför jordbruket under högsäsongen i stor utsträckning blev beroende av extra arbetskraft. I mera tättbefolkade bygder kunde sådan erhållas från ortens folk, lägenhetsägare och arbetare, men på andra håll blev det nödvändigt att tillkalla arbetskraft från andra orter och t. o. m. från främmande länder. Före världskriget arbetade polska och tjeckiska vandringsarbetare till ett antal av över 100 000 inom det tyska jordbruket, och tidvis anlitades dylika »galizier» även av danska och svenska sockerbetsodlare. Inom Frankrikes jordbruk arbetade då — liksom nu — belgier, italienare och spanjorer m. fl., och till engelska lantegendomar kommo under skördetiden såväl irländare som folk från städer och industrisamhällen. Särskilt utvecklat var vandringsarbetet i Förenta staterna och Kanada, där vid veteskörden arbetssökande i tiotusental strömmade till från de östliga städerna och därefter successivt följde med skörden, allteftersom denna inom »vetebältet» fortskred från söder mot norr.

40 Särskilt under det senaste årtiondet kan man emellertid spåra åtskilliga förändringar i fråga om tillgodoseende av säsongbehovet av arbetskraft vid jordbruket. Vad vårt land beträffar vill det synas, som en ökad övergång från års- till säsonganställd personal ägt rum. Ganska allmänt konstateras sålunda, att lantarbetsgivarna sökt så långt möjligt minska sin fasta personal för att i stället i större utsträckning inrikta sig på mera tillfällig arbetskraft. Strävandena i denna riktning torde tilltagit i styrka, efter år 1920 under intryck av jordbrukets minskade betalningsförmåga och den ökade tillgången av arbetskraft på landsbygden (se sid. 32), liksom de möjligen påskyndats genom legostadgans upphävande år 1926. Såsom förut påpekats (sid. 23), har en väsentlig minskning av arbetarantalet per arealenhet möjliggjorts genom tillämpning av rationaliserade arbetsmetoder och särskilt ökad användning av arbetsbesparande maskiner. Maskinerna ha emellertid medfört minskning icke blott av den fasta arbetsstyrkan utan även av tillfällig arbetskraft genom att bereda ökade möjligheter att bemästra högsäsongens toppbelastning. Detta gäller ej blott ifråga om vårt land, utan i än högre grad om vissa andra länder. Sålunda uppgives, att den under de senaste åren starkt ökade användningen av traktorer och kombinerade skörde- och tröskmaskiner i Amerika nästan gjort slut på den tidigare så framträdande »säsongrusningen» av skördearbetare till vetebältet. 1 De förskjutningar, som under årens lopp äga rum på jordbrukets arbetsmarknad i vårt land, belysas till en viss grad (jfr sid. 36) genom den offentliga arbetsförmedlingens månatliga rapporter rörande antalet arbetssökande, lediga platser och tillsatta platser inom jordbruket. E n sammanställning av dessa uppgifter för åren 1929 och 1930 meddelas här nedan efter Sociala Meddelanden. Jan. Febr. Mars April

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

Arbetssökande personer: iqoq/antal 4 760 5 029 7 806 7 909 5 467 3 635 4 450 8 633 9 540 12 064 5 865 3 908 -^^Undextal (Vu år = 100) 183 72 55 131 89 59 76 119 120 83 145 68 1qqn/antal 4 772 5 291 7 652 6 962 5 436 3 648 4 404 7 392 10 068 11952 5 798 3 212 130U \indextal (Via år = 100) 75 57 91 50 158 187 85 83 120 109 69 116 Ansökningar per 100 lediga platser: 1929 104 113 160 200 193 155 109 82 74 92 89 113 1930 110 118 167 2101 185 134 100 74 81 99 77 65

Man finner härav, att ansökningarna om arbete äro talrikast höst och vår. Vid dessa tidpunkter ha också lantmännen sedan gammalt plägat rekrytera sin arbetskraft, varför även antalet lediga platser då plägar vara relativt stort. Härigenom nedgå siffrorna för antalet ansökningar i förhållande till lediga platser under dessa perioder, för att nå sin höjdpunkt under den arbetsfattiga tiden omkring årsskiftet. På detta sätt te sig jordbrukets säsongväxlingar närmast ur den arbetssökandes synpunkt. För att belysa, huru arbetsbehovets säsongvariationer frarni I n t e r n a t i o n a l Labour Review Vol. X X I I I : 3, sid. 357

(1931).

träda inom ramen av ett särskilt jordbruk, skola här anföras genomsnittssiffror för arbetsfördelningen under årets olika månader år 1921 vid några typiska storbruk i södra och mellersta Sverige, sammanställda av direktör L. Nanneson. 1 Arbetsåtgången

(reducerade manstimmar per hektar) under årets olika månader vid typiska egendomar i södra och mellersta Sverige. Jan. Febr. Mars April Maj

Sydsverige: a) Allt arbete proc. fördelning indextal (Vis år = 100) ... b) Ackordsarbete frånräknat proc. fördelning indextal (7i« år = 100) ...

Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

3-7 45

39 47

3-7 45

5-2 11-2 14-8 63 135 178

9-9 119

5-2 62

5-4 19-8 12-4 65 238 150

4-8 58

6-6 79

6-9 83

6-6 79

9-3 8-4 : 8 - 9 112 102 107

8-3 100

9i 110

9-c 116

9i 110

8-6 103

5-i 61

4-8 58

6-o 72

8-7 105

8-7 10-5 11-5 l l - i H i 105 126 137 134 134

9-9 119

6-9 83

5-7 69

Mellansverige: i Proc. fördelning I Indextal (Vu år =

100)

Härav framgår, huru mycket större arbetsåtgången är under månaderna maj—oktober än under den återstående delen av året, även om man bortser från det ackordsarbete å sockerbetsfälten, som vår och höst utföres å de sydsvenska egendomarna av tillfälligt anställda bet-skötare. Även om det föreligger åtskilliga möjligheter att utjämna arbetsfördelningen vid en lantegendom, torde det alltid kvarstå ojämnheter i arbetsbelastningen, vilka göra det önskvärt att söka vinna lönande användning för arbetskraft (och dragare) genom arbete utanför lanthushållningen under de tider, då full sysselsättning ej finnes inom denna. Möjligheterna i detta hänseende äro i allmänhet små för egendomar på slättbygderna, varemot förhållandena äro gynnsammare på egendomar med omfattande skogshushållning. Under det att flertalet näringsgrenar, som äro beroende av de klimatiska växlingarna, ha sin huvudsäsong förlagd till sommarhalvåret, är skogsbrukets mest arbetsfyllda tid koncentrerad till vintermånaderna. Detta framträder starkast i de fall, då skogsbruket är inriktat huvudsakligen på skogstillgångarnas exploatering, såsom förhållandet alltjämt är inom större delen av Nordsverige. Längre söderut har däremot skogsbruket i högre grad inriktats på omsorgen om skogskapitalets förkovran, och genom härav betingade skogsvårdsarbeten ökas arbetskraftsbehovet under sommarhalvåret, vilket medför, att sysselsättningen blir jämnare under olika tider av året. Under alla förhållanden framstår dock den till vintertiden förlagda avverkningssäsongen såsom den ur arbetsmarknadens synpunkt viktigaste, därför att den framkallar ett ökat behov av arbetskraft under den tid, då arbetsbrist eller minskad arbetstillgång över huvud taget är rådande inom flertalet andra verksamhetsgrenar. 1 L. Nanneson »Arbetsförbrukningen i det svenska jordbruket». Lantbruksakad.:s handlingar och tidskr. 1923, sid. 597 o. f.

42 En konkret bild av, huru arbetsfördelningen under årets lopp gestaltar sig inom olika skogsbrukstyper erhålles genom en av arbetslöshetsutredningen i samarbete med 1928 års skogsvårdskommitté verkställd specialundersökning, vars huvudresultat sammanställts här nedan.1 Arbetskraftsåtgångens månatliga fördelning inom skogsbruket i olika landsdelar. Procentuell fördelning över årets månader i genomsnitt för åren 1925—1928. Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec. Övre Norrland: 11-5 15-3 14-5 Kustlandet Norrbottens och Västerbottens inland 14-2 15-3 15-7 Västernorrlands inland ll-o 12-8 11-5 Jämtlands, Gävleborgs och Kopparbergs län 12-5 15-8 14-5 Övriga Svealand 16-7 16-7 13-9 1 7 i 22o 18-3 » Götaland

8-o

7-o

7-5

5-4

3-8

4-8

6-5

7-2

8-5

7-3 6-7

5-o 97 9 i 12-a

4-7 7-7

44 4-5

4-9 5-5

3-o 5-s

5-8 10-o 5-5 7-9

5-7 G-3 8-8

7-2 6-6 4-2

9-7 5-i 5-5

6-8 4-2 3-3

4-9 4.1 2-3

49 4-2 1-5

4-6 4-7 2-6

6-3 8-i 4'8

7-i 94 9-6

Uppmärksammas bör, att jordbrukets och skogsbrukets arbetsbehov under olika årstider i viss mån kunna anses som varandras spegelbilder, varför det vore tänkbart, att de båda näringarna kunde anpassas efter varandra på sådant sätt, att de tillsammans åstadkomme en nästan fullständigt jämn arbetsfördelning under årets olika månader vid en gård eller inom en bygd. Professor Tor Jonson har också genom att taga medeltalet av jordbrukets och av det intensiva skogsbrukets månatliga arbetsbehov konstruerat en »idealgård» på sätt här följer.2 Jan.

Febr. Mars April

Maj

Juni

Juli

Aug. Sept.

Okt. Nov.

Dec.

Indextal för totala arbetsåtgången vid: Jordbruk 61 Skogsbruk 3 173 Idealgård (medeltal) 117

58 188

72 132

105 65

105 92

126 67

137 69

134 71

134 64

109 57

83 99

69 122

96 Professor Jonson framhåller, att om en liknande jämförelse skulle kunna uppställas.för norra Sverige med dess i huvudsak till 3—4 vintermånader koncentrerade extensiva skogsbruk samt med dess till omkring 4 månader inskränkta arbete vid jorden, en ännu högre grad av utjämning skulle kunna åstadkommas. i Statens offentliga utredningar 1931:20, sid. 334. 2 Tor Jonson: »Är vår framtida virkesförsörjning tryggad?» Lantbruksakademiens handlingar och tidskrift 1924, sid. 470 o. f.. samt »Ekonomiska beröringspunkter mellan svenskt skogs- och jordbruk», föredrag vid lantbruksveckan 1928, Lantmannen 1928, sid. 239 och Lantbruksveckans handlingar s. å. 3 Siffrorna äro hämtade ur socialstyrelsens utredning om skogsarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden (utg. 1916), sid. 214.

43 H ä r t i l l k a n a n m ä r k a s , a t t h ä r v i d l a g en viss anpassning redan skett, i det a t t a r b e t e t inom de b å d a n ä r i n g s g r e n a r n a i h u v u d s a k utföres av s a m m a personer, n ä m l i g e n 150 000—200 000 skogsbönder, arrendatorer och arbetare. övergång från jordbruket till andra näringsgrenar. I jordbruksutredningens f r å g e f o r m u l ä r ( p u n k t 2 a och b) begärdes n ä r m a r e u p p l y s n i n g a r rörande l a n t befolkningens u t f l y t t n i n g från olika områden samt angående de orter och s l a g av arbete, till vilka denna u t v a n d r i n g företrädesvis riktade sig. De i n k o m n a svaren b e k r ä f t a vad t i d i g a r e anförts efter a n d r a källor, nämligen a t t man inom j o r d b r u k s s o c k n a r n a sedan g a m m a l t fått vänja sig vid, att efter u p p v ä x t å r e n u n g d o m e n till större delen — i ett p a r fall namnes siffran 2/s — l ä m n a r h e m orten. Den tidigare så b e t y d a n d e emigrationen till främmande länder, i första r u m m e t A m e r i k a s förenta stater och K a n a d a , men i vissa g r ä n s t r a k t e r även N o r g e , synes n u m e r a spela en relativt r i n g a roll, men mycket b e t y d a n d e ä r a l l t j ä m t u t f l y t t n i n g e n till orter inom landet. I främsta rummet namnes härvid S t o c k h o l m , vilket av naturliga skäl spelar huvudrollen som inflyttningsort för mellersta Sverige, men även drar till sig folk från avlägsna landsändar både i norr och söder. Vilka slag av arbete man företrädesvis söker i huvudstaden belyses av föreliggande yrkesstatistik för in- och utflyttningen, av vilka under senare år den förra hållit sig vid 30 000—35 000 och den senare vid c:a 20 000, vilket medfört inflyttningsvinster för staden av 10 000— 15 000 personer per år. 1 Av inflyttningsöverskottet ha c:a 3/s plägat utgöras av kvinnor, inom vilken grupp flertalet av de arbetssökande gingo till husligt arbete, men ett betydande antal även till hotell- och restaurangrörelse, butiks- och kontorsarbete m. m. Sistnämnda bransch lockade även många män, men flertalet manliga arbetare sökte sig enligt statistiken till byggnadsverksamhet, metall- och maskinindustri samt grov- och diversearbete. Jordbruksutredningens uppgiftslämnare lägga ävenledes stor vikt på sysselsättningsmöjligheterna inom den under senare år så blomstrande byggnadsverksamheten, men de ha även fäst sig vid, att landspojkar fått plats inom branscher sådana som bryggerier och bagerier, radioindustri samt kommunala arbeten, såsom renhållning och spårvägar. En meddelare r i k t a r emellertid uppmärksamheten på, att medan ynglingar från landsbygden tidigare ofta fingo anställning vid polis, tull, järnväg o. d., gå numera dessa platser i vida högre grad till »folk med examen»' från städer och andra samhällen. Förutom Stockholm namnes som huvudmål för jordbruksungdomens utflyttning Malmö för södra och Göteborg för västra Sverige. Men förutom dessa större städer omnämnas i formulären nästan samtliga övriga städer och större industrisamhällen i landet, även de nyaste, t. ex. Boliden och Rönnskär i Västerbotten. Det framhålles emellertid understundom, a t t det med våra d a g a r s k o m m u nikationsmedel icke är nödvändigt, a t t en person är bosatt i ett visst samhälle för a t t h a n f å t t arbete där, u t a n han k a n i m å n g a fall bo k v a r i hemmet, även om det ligger g a n s k a l å n g t borta, och resa mellan bostaden och arbetsplatsen. T i d i g a r e i n s k r ä n k t e s väl hemresan för d y l i k a avlägset boende t i l l en g å n g i veckan, men n u h a bilar, bussar och m o t o r c y k l a r i stor u t s t r ä c k n i n g möjliggjort d a g l i g a färder fram och åter, fastän resvägen k a n stiga till åtskilliga mil. F ö r u t o m från förortsområdena till Stockholm och a n d r a större städer omnämnes dylik »pendelvandring» från i n d u s t r i o m r å d e t vid G u l l s p å n g (Skaraborgs l ä n ) , i Statistisk årsbok för Stockholms stad 1931, tab. 50—53.

44 skofabriksdistriktet o m k r i n g K u m l a (Örebro l ä n ) , Sandvikens j ä r n v e r k (Gävleborgs län), sågverksdistriktet i G u d m u n d r å (Västernorrlands län) m. fl. H u r u jordbruksbefolkningens u t f l y t t n i n g g å r till i de särskilda fallen, belyses genom en lokalundersökning, vilken ledamoten av j o r d b r u k s u t r e d n i n g e n herr N . A d l e r verkställt med avseende p å T u r i n g e k o m m u n (Stockholms län), belägen på c:a 40 k m avstånd från h u v u d s t a d e n . I socknen, som vid 1930 års slut hade 2 256 invånare och ett taxeringsvärde av 6-5 milj. kronor, fördelat med c:a 3/5 på jordbruksfastighet och 2 / 3 på annan fastighet, finnes ett pappersbruk med c:a 300 arbetare, ett större och två m i n d r e sågverk med omkring 50 arbetare, ett tegelbruk med ett tjugotal arbetare, de flesta anställda blott under sommaren, samt ett cementgjuteri med omkring 30 arbetare, varav 6 lastbilschaufförer. I övrigt utgöres socknen av jordbruksbygd, uppdelad på dels herrgårdar varibland några s. k. lyxgårdar, dels större och mindre bondgårdar samt småbruk och egna hem. Beträffande såväl dessa jordbrukslägenheter (med undantag för fem bondgårdar, som varit föremål för upprepade ombyten av ägare) som lantarbetarfamiljerna å vissa storjordbruk eller i tillhopa 66 jordbrukaroch 11 lantarbetarhushåll ha personliga förfrågningar verkställts, angående hur många vuxna söner och döttrar, som under perioden 1920—30 lämnat jordbruket, vilka platser de erhållit samt till vilka andra orter de ev. begivit sig. Resultatet av dessa individualundersökningar meddelas i tab. 7. Härav framgår, att sönerna utflyttat ur fädernehemmet eller åtminstone övergått till annan näring än jordbruket nära fyra gånger oftare än döttrarna. Av de förra hade c:a 3 / 5 fått annat arbete inom socknen, merendels inom industrien, medan de övriga med få undantag begivit sig till Stockholm. Där synas de flesta fått anställning inom byggnadsfacket, men ett r ä t t betydande antal ha även blivit industriarbetare eller chaufförer o. d. N ä r döttrarna övergått till andra näringsgrenar, har det merendels varit till industriarbete i hemorten eller huslig tjänst i huvudstaden. I fråga om såväl män som kvinnor gäller, att övergången till andra näringsgrenar varit vida starkare, när det rört sig om jordlösa arbetarfamiljer, än när det varit fråga om hushåll med egen brukningsdel. 1 I svaren på j o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s frågeformulär omnämnes såsom icke ovanligt, att en j o r d b r u k a r s o n bor k v a r på fädernegården, fast h a n icke a r b e t a r inom jordbruket, u t a n vid någon av ortens i n d u s t r i e r e. d. D e t k a n v a r a fråga om järnbruk, pappersmassefabriker och p a p p e r s b r u k i mellersta Sverige, trävara-, glas- eller t o r v i n d u s t r i i Småland, k a l k b r u k och cementfabriker p å Gotland och i Västergötland, stenhuggerier i Bohuslän, sågverk, pappersmassefabriker eller lastageplatser i N o r r l a n d o. s. v. F r å n Älvsborgs län och särskilt från Boråstrakten meddelas, a t t hemindustrien, som n u m e r a h u v u d s a k l i g e n u t göres av sömnad och stickning, bidragit a t t i de små lanthemmen k v a r h å l l a större delen av de v u x n a barnen, särskilt k v i n n o r n a , men a t t de äro alltför u p p t a g n a av sitt hemarbete, för att man skall k u n n a p å r ä k n a deras hjälp vid mjölkning, skörd och tröskning och a n d r a jordbrukssysslor. D i k n i n g och vattenavlecli Körande utflyttningen från hemmet inom lantarbetarfamiljer i Södermanland meddelas vissa uppgifter i »Den sörmländska statarklassen», undersökning verkställd av Stockholms clarté-sektion och Stockholms socialistiska studentklubb (utg. 1931, sid. 91). I 297 undersökta familjer funnos tillhopa 1 027 levande barn, av vilka 355 f l y t t a t hemifrån. Utflyttningen skedde merendels strax efter konfirmationen, men tidigare för flickorna (medelålder vid flyttningen 16-5 år) än för gossarna (medelålder 18-5 å r ) . Av de förra togo flertalet hembiträdesplatser, medan de senare fördelade sig med c : a 2/j p å jordbruket och 1 / 3 på industriella yrken.

45 t>»

Samtliga 3

X> ft O

:c3

u C3

So .9 a e8

:oJ GO

t>>

«S

a o 13

o w

M 3

13 R o

"03

1 1 1

.$? £

81 O

1 I

1 1

. '

1 1

1 1 1 1 '

1-H

B •?

1 1 1 1 1

1 1

1 1 1

1 1

Industri

| »- eo •H

1 I

1 CM

1 "N

T-H

1—1

-ti

Industri

1 rt

1 CM

cr> c»

1 I

1 1 1

„. 0 9

1—

G©

1 1-1 1-1

1 I

1 1

—1

2 •£>

"*f

1 1

1 Cl

1 I

i-H

1 I

1 1

09 I

1-H

1 1 1 rH

. '

1 1 I

1-H 1-H

*-*

i-(

O 09

1 1

1 CM

f^~ t^,

i-H

m u CO, to H

•3

d ^o2

H M

-t->

na *^

•'O

-<d ^

1 C.

CD U

<ä bO

bfl

, 8

M P

•CC

^2 <3

•n

' > c 4£ P kP T3 -^ <ä A J c

B N

T-i

0 OJ

bo +3

to CO

d 0

M O -u

03 H 33 +3

u a

&c3

0 0

0 B

'rcc

1 a

a. Ar-

?! ^• = ^•eS2 •ca c3

ati

i B m

3 CD

bO xä

bO £

:cs

03 bO

bO Ti

cä C/2

M P

M O

oc3 CD U c3 43 CD

0 U 03 -*J

a aP CQ

t»

P t^.

1-1

tö

CD U C,

i-1

1 1

1 1 *

""*

ws 1

8-1

-<*l

1 1 1

T—

c»

T—

"* 1 .0 •* CM

1 I

1 ÖD

—'

1 T-

Allmän tjänst (brandkår, telefon o. d.) Väg- o. grovarbeten (div. arb.) Samfärdsel (chaufför, sjöman) Handel (inkl. hotell o. rest.) Hantverk och byggnadsarb.

a 3

Industri

a 4

ffi * I

Allmän tjänst (brandkår, telefon o. d.) Väg- o. grovarbeten (div. arb.) 'o Samfärdsel o (chaufför, sjöman) Handel (inkl. 02 "H hotell o. rest.) Hantverk och byggnadsarb.

>-. =fl "S

Hantverk och byggnadsarb.

oca

** t » § 8

Handel (inkl. hotell o. rest.)

oc«

Allmän tjänst (brandkår, telefon o. d.) B Väg- o. grovarbeten (div. arb.) "So P< Samfärdsel B (chaufför, sjöman)

ifl

1-1

:os

4G ning samt framförallt vägunderhåll och v ä g b y g g n a d samt därmed s a m m a n hängande arbete i g r u s t a g o. d. uppges v a r a av stor betydelse för l a n d s b y g d e n s arbetsliv, i det a t t härigenom erhålles dels självständiga förvärvsmöjligheter, dels fyllnadsarbete till jordbruket. N u som förr h ä n d e r det, a t t en och annan y n g l i n g från k u s t o r t e r n a g å r till sjöss. Däremot h a r inom l a n d t r a n s p o r t e n skett en förändring så till vida, att den tidigare så eftersökta järnvägstjänsten under senare år lämnat allt färre arbetstillfällen. I stället h a r automobilväsendet och därtill sig anslutande reparationsverkstäder, bensinstationer o. d. öppnat ett b e t y d a n d e antal n y a förvärvsmöjligheter. Särskilt är det chaufförsplatser å bussar, lastbilar, vägmaskiner o. d. eller bedrivande av yrkesmässig t r a f i k med egen bil, som äro eftersträvade mål även för j o r d b r u k a r u n g d o m e n s verksamhetslust snart sagt överallt i landet. Tidigare var det ej ovanligt, a t t bristande j ä m v i k t mellan folknumerär och arbetstillfällen å en viss ort utjämnades genom temporära v a n d r i n g a r från hembygden till t r a k t e r som erbjödo rikare möjligheter till sysselsättning. Mest bekanta bland dessa inrikesvandringar äro betodlingsarbetarnas vår- och höstutflyttningar från sydsvenska höglandet till de sockerbetsodlande slättbygderna i Skåne och Blekinge, i Östergötland och på Gotland (tidigare även till Danmark), dalfolkets sommaranställningar vid byggnads-, trädgårds- o. d. arbeten särskilt i Stockholmstrakten samt säsongvandringarna till de stora skogsavverkningarna av körare och huggare från Norrlands kusttrakter och andra orter, delvis ända från Värmland och Dalarna. Dessa arbetsvandringar försiggå än i dag, ehuru deras omfattning avtagit under de senaste åren. De regelmässiga säsongvandringarna av betskötare och betupptagare från skogstrakterna i norra Skåne, Småland och Blekinge beräknas under år med normal betodling omfatta 6 000—8 000 personer, övervägande kvinnor. Det synes dock, i samband med betodlingens delvis förändrade lokalisering, förefinnas en bestämd tendens att alltmera övergiva detta arbetssystem och övergå till betskötsel allenast genom »hemmafolket». 1 En likartad utveckling synes ha försiggått inom skogsbruket, ty medan man tidigare sökte sig fram långväga till de områden, där arbetsförtjänsterna voro mest lockande, begränsas säsongvandringarna numera övervägande till hemsocknen och dess närmaste uppland. »Före 1914», skriver en värmländsk meddelare, »drogo stora skaror ut, mestadels till Dalarna och Norrland, på flottnings- o. d. arbeten, för att när vintern kom åter draga sig till hembygden, som då gav och ger arbete; f. n. kan däremot ingen människa draga utanför socknens gränser för att med framgång erhålla arbete.» Vad beträffar de bönder och bondsöner från övre Dalarna (särskilt Rättvik, Leksand, Siljansnäs, J ä r n a ) , som sommartid plägat arbeta som murare eller målare i Stockholm och andra städer, lära de numera till stor del blivit bofasta i dessa städer. Ibland kan dock familjen fortfarande bo kvar i hemsocknen och nödtorftigt bedriva jordbruket, vilket ej sällan uppges bliva mindre välskött på grund av för ringa och dålig arbetskraft. Såsom ett k a r a k t e r i s t i s k t utvecklingsdrag för de senaste åren framstår den skarpare avgränsning mellan jordbrukets och industriens arbetsmarknad, vilken berörts i det föregående, ävensom söndersplittringen i lokalt begränsade delmarknader. Angående de n ä r m a r e anledningarna till denna utveckling föreligga vissa uppgifter i svaren på formulärets p u n k t 2 c, vari frågades, h u r u v i d a överi Statens offentliga utredningar 1930: 35, sid. 181, 241.

47 gången från jordbruksarbete o. d. under de senaste åren försvårats genom industriens minskade behov av arbetskraft och genom vissa industriarbetarfackföreningars strävan att förbehålla arbetet för sina egna medlemmar. Man framhåller sålunda från olika håll, att industrien förefaller »fullmatad» med arbetskraft och omgärdad med »taggtrådsstängsel», låt vara att vissa företag visat rätt betydande expansionstendenser under den högkonjunktur, som mestadels ännu rådde vid tiden för formulärens besvarande. Nyrekryteringen är flerstädes ej större, än att den fylles genom att de nuvarande fabriksarbetarna »tinga in» sina barn. En meddelare från en bygd, där det finnes ett större pappersbruk, berättar sålunda, att en fader kan anmäla sin son till arbete på bruket, då sonen är t. ex. 18 år, och sedan kan denne få gå och vänta både två och tre år, tills hans tur kommer; det är sålunda svårt att komma in för den, som ej har anhöriga vid bruket. Det omnämnes även från andra håll, att det är vanskligt att få arbete inom industrien, om plats ej anskaffas genom släktingar eller bekanta. Exempelvis har den tidigare så betydande utflyttningen till de lappländska malmfälten nu i huvudsak upphört, och gruvsamhällena rekrytera väsentligen själva den erforderliga arbetskraften. I dylika fall kan skulden för avstängningen av utomstående tydligtvis icke läggas på någon f a c k f ö r e n i n g . Snarare är det arbetsledningen, som i samförstånd med ortsbefolkningen och ibland kommunalförvaltningen, av skatte- eller fattigvårdshänsyn söker reservera arbetstillfällena för befolkningen i »hemkommunen».1 Men en del uppgiftslämnare omnämna dock monopolsträvanden och »skråbildning» från organiserade industriarbetares sida. Det anföres belysande exempel på, att »fackföreningen hindrat mången jordbruksarbetare att komma in i industrien». Fackföreningarna tillse i första rummet, att arbete beredes deras egna medlemmar. Härnäst komma de inom samhällena boende arbetslösa och först i sista hand jordbruksbefolkningen. I en trakt av Östergötlands slättbygd uppges husbyggnadsfacket numera vara tämligen avstängt för landsbygdens arbetare, medan övergång till vägbyggnadsarbete ännu kan ske utan särskilda svårigheter. En annan meddelare från samma landskap skriver, att några småbrukare från orten, som tillika äro yrkeskunniga byggnadsarbetare, visserligen få arbeta i staden, men året om måste betala kontingent till därvarande fackförening och ändå finna sig i att få arbete först efter sedan alla i staden boende arbetare i samma fack fått anställning. En tredje meddelare skriver, att i hans socken äro hantverkarna ej organiserade, varför de motas från arbete i närmaste stad. Från samma trakt uppges, att på grund av de svårigheter fackföreningarna i städerna ställt för inflyttande att erhålla arbetstillfällen, har inom orten bildats mindre träindustrier, vid vilka jordbrukets arbetskraftsöverskott till stor del finner arbete. Från en bygd i Kronobergs län meddelas, att vid ett vägarbete övriga arbetare genom strejkhot hindrat anställande av bondsöner. En uppgiftslämnare från Malmöhus län skriver, att i hans hembygd hade småbrukare och jordbruksarbetare sökt anställning vid vägarbete, men ej blivit antagna på grund av fackorganisationens motstånd. Från en ort i Bohuslän meddelas, att en landsbyggmästare, som skulle utföra en tillbyggnad av ett sjukhus i en stad, förvägrades att medtaga några arbetare från landsbygden, ehuru de voro i Jfr Statens offentliga utredningar 1931:20, sid. 376.

48 villiga att ingå i den lokala fackföreningen, ty enligt dennas mening fanns det tillräckligt med byggnadsarbetare i staden. Från Skaraborgs län skrives, a t t inga monopolsträvanden äro märkbara inom fabriksindustrien, men väl ett tryck till anslutning till fackorganisationerna, vilket mången jordbrukarson uppges ha svårt a t t finna sig i. Vad beträffar byggnadsfacket i städerna uppges icke blott dylik pressning föreligga i skärpt form, utan lära även fackföreningsmedlemmarna söka utestänga tillträdet för från landsbygden kommande arbetssökande. Liknande förhållanden omnämnas även från Värmland, varest fackföreningarna jämväl på sina håll uppges icke ha velat ge landsbygdens arbetare skogs- och flottningsarbete, med mindre de inträdde i organisationen. F r å n Närke och Västmanland skrives, att några monopolsträvanden från de organiserade arbetarnas sida näppeligen förekomma inom den egentliga industrien, men väl inom byggnadsverksamheten. Detta är till skada, då särskilt i vissa småbondebygder det finnes talrika jordbrukare, som äro yrkesmän inom byggnadsfacket såsom snickare, sten- och betongarbetare, målare o. d. F r å n Dalarna berättar en meddelare, att de i Stockholm och andra städer arbetande dalkarlarna kunna kringgå förbudet mot arbete av utsocknes folk genom att låta kyrkoskriva sig i staden, medan familjen kvarstår skriven i hemsocknen (jfr sid. 46). F r å n Hälsingland uppges, att i vissa bygder fackliga sammanslutningar stått hindrande i vägen för duglig arbetskraft från jordbruket, som tidvis önskat drivnings- och flottningsarbete. F r å n ett industridistrikt i Ångermanland skrives, att det numera torde vara ganska svårt för jordbrukarungdomen att komma in i fabriksindustrien, då ledningen i första hand intar folk från platsen och därnäst från socknen, men däremot stå byggnadsarbete och vissa säsongarbeten alltjämt öppna. F r å n Jämland meddelas, att övergången till industriarbete försvåras av fackföreningarna, som vilja förbehålla arbetet för sina egna medlemmar och föreskriva anmälningsplikt för från andra orter kommande arbetare och därigenom avskräcka en del från sökande av dylikt arbete; bl. a. ha dylika strävanden framträtt vid väganläggningar. E n meddelare från Västerbotten uppger, att stuveriarbetet vid lastageplatserna, som tidigare var fritt, nu merendels är reserverat för fackföreningsmedlemmarna, och att i varje fall stuveriarbetarorganisationen, som har ett begränsat antal medlemmar, tillförsäkrar sig företräde vid arbetenas utförande. En annan skriver, att det blott är under högsäsongen lantbrukarsöner kunna få arbete vid industriplatserna med skeppning och lastning, och att det även inom byggnadsfacket är svårt för »landsbor» att få arbete. Vid ett järnvägsbygge i lappmarken lära många småbrukare och bondsöner sökt arbete, men med ringa framgång, då arbetet förbehållits åt järnvägsarbetarestammen. Såsom i det föregående a n t y t t s , får man av föreliggande material det intrycket, att det i n g a l u n d a enbart är industriarbetarfackföreningarna utan även ortsbefolkningen, i samförstånd med vederbörande k o m m u n a l s t y r e l s e r och arbetsledningar, som åstadkommer, a t t u n d e r r å d a n d e arbetslöshet uppkommande arbetstillfällen främst reserveras å t i respektive k o m m u n e r hemortsberättigade. Särskilt från V ä r m l a n d och vissa delar av N o r r l a n d omtalas d y l i k »sockenpolitik» i form av k o m m u n a l a beslut om, a t t endast »insocknes» arbetare skola användas vid väg- o. d. arbeten, liksom a t t vissa industriföretag g å t t med på att i n s k r ä n k a sina r e k r y t e r i n g s o m r å d e n till hemsocknen. Arbetslösheten inom jordbruket. I det föregående (sid. 32) h a r framhållits, hurusom efter 1920/22 års industriella arbetslöshetskris en genomgripande förändring gjort sig gällande på jordbrukets a r b e t s m a r k n a d , i det a t t den tidigare så framträdande bristen p å arbetskraft i h u v u d s a k försvunnit och i stället arbetslöshetsproblemet blivit av betydelse även för jordbruksnäringens vidkom-

49 mande. I den lantarbetarstatistiska årsboken för år 1920 (sid. 25) omtalas såsom en skäligen ny företeelse arbetslöshet bland fasta lantarbetare på hösten, på grund av att vissa jordbrukare ansett sig nödsakade att minska sin vanliga arbetarstyrka under inverkan av å ena sidan de höga lönerna, å den andra de vikande priserna på jordbruksprodukter. Vid sidan av den av gammalt kända säsongarbetslösheten på våren, innan vårbruket kommit i gång, och på hösten före skogsavverkningens början (se sid. 41), har sålunda jämväl konjunkturarbetslösheten börjat bli ett problem även inom jordbruket. För att närmare belysa arbetslöshetsspörsmålet har sedan år 1926 å lantarbetarstatistikens frågeformulär eftersports, huruvida arbetslöshet förekommit i större utsträckning bland manliga lantarbetare, som önskade årstjänst, samt om brist rådde på tillfälliga arbetsförtjänster inom länt- och skogsarbete. Formuläret besvarades under åren 1926—28, såsom förut nämnts, av landskommunernas kommunalstämmoordförande men sedermera efter lantarbetarstatistikens omläggning av hushållningssällskapens underavdelningar. En sammanställning av de sålunda erhållna svaren lämnas för särskilda län och hushållningssällskapsområden i tab. 8 och 9. Innan man ingår på en granskning av där meddelade sifferuppgifter, torde det vara lämpligt att något närmare undersöka arbetslöshetens karaktär och framträdande på landsbygden. Såsom arbetslös plägar man beteckna en person, som är arbetsför och arbetsvillig och förgäves sökt arbete samt för tillfället befinner sig i så svag ekonomisk ställning, att hjälp från samhällets sida är oundgängligen erforderlig för hans utkomst. Den praktiska tillämpningen av dessa regler befinnes dock ge till resultat ett arbetslöshetsklientel av väsentligt annan sammansättning på landet än i staden, ty i talrika fall får arbetsinkomstens uteblivande icke samma omedelbara och påtagliga konsekvenser på landsbygden som i städerna. Medan här de arbetslösas eventuella besparingar snabbt förtäras genom höga livsmedelskostnader och bostadshyror, har det stora antal av landsbygdens mindre bemedlade, vilka bebo egna eller föräldrarnas fastigheter, tillgång till mat och husrum relativt oberoende av förefintligheten av förtjänstarbete. Det blir trängre i stugan och knappare om matbitarna, men bristen på arbetsinkomster framträder mindre såsom hjälpsökande arbetslöshet än i form av sänkt levnadsstandard. »På landet är överskott av arbetskraft ej liktydigt med arbetslöshet», skriver en meddelare från Västergötland, »ty ofta finnes tillfälle att arbeta på anhörigas jordbruk mot låg avlöning eller fritt vivre.» Jordbrukaren har av ålder fått vänja sig vid, såväl att under årets lopp arbetsdryga tider växla med arbetstomma som att goda år växla med dåliga. Och till tidernas omskiftelser har landsbygdsbefolkningen i allmänhet lärt sig att taga hänsyn vid sin livsförsel. Av dessa skäl möter det stora svårigheter att i tillgängligt uppgiftsmaterial avläsa verkningarna av att någon viss inkomstkälla, exempelvis skogs- och andra körslor eller sockerbetsskötsel, inskränkts eller till äventyrs helt utsinat under ett eller ett par år. Först om så varit förhållandet under en längre tidsperiod, torde de ekonomiska och sociala verkningarna med större tydlighet göra sig gällande. 1194 32

50 Av nu angivna skäl förefinnes vid avgivande av arbetslöshetsuppgifter för landsbygden ett ganska vidsträckt spelrum för det subjektiva omdömet. Likaledes påverkas materialet av vederbörande uppgiftslämnares större eller mindre kännedom om de enskilda ortsbornas ekonomiska läge och förvärvsmöjligheter. I detta avseende torde uppgifterna i tab. 8, vilka återspegla kommunalordförandenas och i vissa fall även de lokala arbetslöshetskommittéernas ingående lokalkännedom, böra givas försteg framför motsvarande i tab. 9, vars primärmaterial avser områden, som i genomsnitt äro drygt fem gånger större. Tab. 8. Arbetslöshet bland manliga lantarbetare inom olika län åren 1926—1928 (enligt kommunalstämmoordförandenas

uppgifter). Antal socknar, varifrån uppgivits, att arbetslöshet förekommit i större utsträckning bland manliga lantarbetare, som önskat

Antal socknar, varifrån uppgivits, att arbetslöshet förekommit i större utsträckning bland manliga lantarbetare, som önskat Län

Län årstjänst

tillfälligt länt- och skogsarb 3te under sommaren

te os Stockholms S ö d e r m a n l a n d s ...

8 3 4 9

Kronobergs 1 1 Kalmar 1 Gotlands 1 Blekinge 4 Kristianstads 12 Malmöhus 1 Hallands G ö t e b o r g s o.Bohus 1 Älvsborgs Skaraborgs 8 3 Värmlands

OS i—1

6 8 3 7

co to CM

1-H

5 2 3 5

1 1 4

1 1 2

3 2 2

CM C5 H

7 1 4 5 1 3 1 1 1 5 8 3 1 4 6 7

t»

CM OS

6 4 3 3 3

1 2

4 6 7

CO CM

sommaren

vintern to CO Cl —{

5 16 6 13 6 26 2 8 3 7 1 6 5 1 2 2 18 4 33 8 2 2 14 2 19 7 14

t» co CM CM os 16 9 9 3 4 7 29 21 3 5 5 3 5 2 2 2 1 1 9 13 29 25 4 2 6 1 16 9 18 12 11 10

tillfälligt länt- och skogsarbete under

årstjänst

to CM

Örebro V ä s t m a n l a n d s ... K o p p a r b e r g s .... G ä v l e b o r g s ... Västernorrlands. Jämtlands V ä s t e r b o t t e n s ... Norrbottens

5 3 2 1 1 1 4

c»

co se CM

t -

CM OS i—I

OS n

CM Cl i-H

i—I

3 2 3 1 1 2 1 6

3 3 2 1

5 1 4 5 1 3 2 4

4 2 5 9 3 3 5 8

1 4

vintern to

C" OJ

CM O r-i

CM OS

os i—I

i-H

5 3 5 5 2 3 3 2

14 8 6 7 2 2 2 8

15 7 5 9 2 9 5 13

10 11 12 7 3 6 6 9

74 48 38 8 3 77 63 2 4 6 232 189 H e l a rikets „? 3-7 2-4 2-2 4-2 3-9 3-2 12-7 1 2 6 9-8 1 To ••• D ä r a v i: j o r d b r u k s - f a n t a l 54 29 21 51 41 34 180 165 116 8-4 1-8 1-5 3-2 2-6 2-2 11-6 11-2 7-5 socknar\ % övriga t a n t a l 20 19 17 32 36 29 66 67 7 3 5-i 4-7 4-7 8-o 9-i 7-3 17-2 18-5 18-6 socknar \ %

I intetdera fallet torde dock tabellens siffror kunna tillmätas någon högre grad av exakthet. Belysande ur här ifrågavarande synpunkter äro de uppgifter rörande arbetslösheten inom verksamhetsområdena för Svenska lantarbetareförbundet och Upplands lantarbetareförbund, vilka för år 1926 föreligga från 179 fackföreningar, motsvarande närmare fyra femtedelar av det antal sådana, som varit i verksamhet under året.2 Sammanställas dessa uppi De här meddelade siffrorna för å r 1926 avvika från de i »Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön» 1926 (sid. 53) meddelade, i det a t t man för vinnande av jämförbarhet med åren 1927 och 1928 fråndragit de uppgifter (en tredjedel till hälften av samtliga positiva uppgifter), enligt vilka arbetslöshet förekommit »sällan», »i enstaka fall» etc. 2 »Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön» 1926, sid. 54. — Nämnas må, a t t enligt meddelande i »Lantarbetaren» årg. 1931, nr 10, uppgick den 31 dec. 1930 antalet arbetslösa till nära 13 % av Sv. lantarbetarförbundets medlemsantal; för samma t i d p u n k t 1931 var talet 18 % (»Lantarbetaren» årg. 1932, nr 9).

51 Tab. 9. Arbetslöshet bland manliga lantarbetare inom olika liushållningssällskapsområden åren 1929—1931 (enligt uppgifter från hushållningssällskapens lokalavdelningar). Antai uppgiftslämnare, som uppgivit, att arbetslöshet förekommit (a) i mindre och (b) i större utsträckning bland manliga arbetare, som önskat tillfälligt länt- och skogsarbete under

Län och hushållningssällskapsområden

årstjänst sommaren 1929

a b a

Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar n:a hush.-sällskap s:a » » Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus Älvsborgs n:a lmsh.-sällskap s:a » » 1 Skaraborgs ! Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs i Västernorrlands ... Jämtlands Västerbottens Norrbottens Hela riket... { „ . 1 l vo

2 3

1 1 1

2 1

4 1 1 1

1 4

1¶Stockholms 1

vintern

2 2 1

1 2

2 1 1

2 2 1

3 1 1 1

1 1

2 2

1 1

6 6 6 7 3 4 6

4 2

2 1

6 3 3 4

2 1 2

2 3 1

3 2

5 1

2 1

2 2

3 3 1 3 3

1 1

5 4 1

1 2 1

3 1

2 3 2 1

2 3 1 2 6

3 1-4

1 2 2 5 5 5 3 3 3

1 2 1 4 2 1 2 1

2 2

1 2

2 1 1

1 3 1

3 1

2 1 1 1 1

3 3 1 1 6

2 1 3 2 1

1 8 5 4 4 8 7 2 6 13

4 2 4 1 3 2 1 2 3 1

1 3 8 1 1 1 4 1 4 5

4 3 5 1 1 2 1 2 2

3 3 10 3 2 7 7 4 8 25

3 1 7 2 1 3 1

5 12 17 7 5 11 14 8 22 41

2 1 15 18 14 47 15 9 13 21 17 67 34 42 34 97 34 198 4-2 2-e 3 3 14-i 2-9 1-9 2-8 2-9 3 c 12-4 12-9 11-3 11-5 19-2 11-9 44-2

gifter med dem, som kommunalstämmoordförandena s a m t i d i g t avgivit för i 0-8 stort sett samma områden, befinnas de förra v a r a t v å till t r e gånger högre. Till någon del torde detta bero p å a t t fackföreningarnas uppgiftslämnare, till följd av den stora personliga kännedom de ä g a beträffande t r a k t e n s lantarbetare, fullständigare redovisat k o r t a r e arbetslöshetsperioder ävensom den ofta svåru p p t ä c k t a ungdomsarbetslösheten. F r å n en lantarbetarfackförening h a r också betonats, a t t de l ä m n a d e uppgifterna ej vore jämförbara med de av k o m m u n a l stämmans ordförande avgivna, enär dessa senare vore g r u n d a d e p å u p p l y s ningar från kommunens arbetslöshetskommitté, inom vilken man ej ägde k ä n n e i Procenttal vägda med antalet socknar inom resp. områden.

52 dom om arbetslösheten bland lantarbetarna. Emellertid synas de båda uppgiftslämnarkategorierna ha utgått från delvis olikartade uppfattningar om vad som skall förstås med arbetslöshet, ty medan kommunalordförandena företrädesvis räknat med efter ortens förhållanden fullgoda arbetare, synas fackföreningsmännen även i viss utsträckning medtagit under- och överåriga samt eljest mindre arbetsdugliga, vilka väl numera knappast godkännas av lantarbetsgivarna. På grundval av nu föreliggande material kan man näppeligen erhålla någon mera tillförlitlig bild av arbetslöshetens faktiska o m f a t t n i n g på landsbygden, även om man till komplettering söker använda den av socialstyrelsen den 5 maj 1927 verkställda arbetslöshetsräkningen med därtill anslutna lokalundersökningar. 1 Däremot S3^nes man genom tab. 8 och 9 kunna få en föreställning om de temporära och lokala växlingarna å jordbrukets arbetsmarknad, vilken i vissa avseenden kompletterar den bild som tidigare givits ur andra synvinklar. Man finner sålunda, att arbetslösheten under år 1926 var förhållandevis hög, om man vågar döma av de av särskilda anledningar rätt bristfälliga siffrorna för detta år. Under år 1927 skedde en påtaglig minskning av landsbygdsarbetslösheten, vilken, i samband med sockerbetsodlingens återupptagande, synes varit särskilt framträdande i de län, där betskötseln är av större betydelse för landsbs^gdens arbetsmarknad. Sockenuppgifterna för år 1928 synes utvisa, att arbetslösheten inom jordbruket då i allmänhet var mindre än föregående år. Hur ställningen förskjutits år 1929 kan ej med någon grad av tillförlitlighet sägas på grund av ombytet av uppgiftslämnare till lantarbetarstatistiken. Däremot synes en påtaglig ökning av arbetslösheten ägt rum mellan åren 1929 och 1930 och än mer mellan 1930 och 1931, tydligen under inflytande av jordbrukets väsentligt försämrade läge. Vad arbetslöshetens lokala fördelning beträffar giva uppgifterna för hela tiden 1926—31 i huvudsak samma bild, nämligen att de största svårigheterna att erhålla arbete inom jordbruket skulle föreligga i Bergslagen och i övre Norrland. Såsom orsak härtill anges bl. a. de driftsinställelser, som där ägt rum vid vissa järnbruk och sågverk, vilka tidigare i rätt stor utsträckning sysselsatte arbetskraft även från den kringliggande landsbygden. — Det nu sagda gäller manliga lantarbetare, såväl fasta som tillfälliga, medan i fråga om kvinnor det nästan överallt uppgives vara regel, att ingen brist på arbete föreligger för sådana, som äro villiga att förrätta jordbrukssysslor. i På grundval av denna räkning har antalet arbetslösa beräknats uppgå till c:a 75 000, varav omkring 20 % kommo på jord- och skogsbruk. Åtminstone 35 % av det räknade arbetslöshetsklientelet utgjordes dock av personer, vilkas arbetslöshet var av normal säsongk a r a k t ä r . I fråga om de arbetslösas egna resurser upplyses, a t t 31 % av samtliga arbetslösa och omkring hälften av de på landsbygden redovisade voro boende på fastigheter med någon odlad areal, nämligen 12 % på egen och 19 % på föräldrars (eller svärföräldrars) fastighet, över hälften av de uppgivna fastigheterna voro dock så små, a t t den odlade arealen ej uppgick till 1 / 4 ha, men å andra 1 sidan har en åkerareal av mer än 2 ha kons t a t e r a t s för 14 % av gårdarna. De flesta och s t ö r s t a fastigheterna beboddes av skogs- och jordbruksarbetare i Norrland. — Till jämförelse må meddelas, a t t i Finland beräknades i okt. 1931 antalet arbetslösa till c.-a 70 000, v a r a v c:a 50 000 kommo på landsbygden. Av dessa voro 22 % jordägare eller medlemmar av deras familjer, 49 % länt- och skogsarbetare o. d. samt 29 % industriarbetare. Social tidskrift 1931, nr 11, sid. 574.

53 Uppdämning av arbetskraft. För att ytterligare belysa läget på jordbrukets arbetsmarknad hade uti det av socialstyrelsen hösten 1928 utsända formuläret införts en ny fråga, nämligen huruvida svårigheter att bereda ungdomen arbete och anställning inom jordbruket eller inom andra näringsgrenar medfört, att arbetskraften inom jordbruket å orten kunde anses vara v ä l s t o r i förhållande till behovet. Av de nära 2 000 landskommuner, som besvarat frågan, lämnade 201 eller 11 % jakande svar. Från åtskilliga håll betonades emellertid, att det vore mycket svårt att bestämt avgöra, huruvida arbetskraften inom jordbruket kunde anses vara väl stor i förhållande till behovet. Visserligen sysselsattes i regel inom jordbruket färre arbetare per arealenhet, än för något tiotal år sedan, men det vore ofta vanskligt att bedöma, i vad mån detta berodde på rationaliserade arbetsmetoder och i vilken utsträckning det sammanhängde med jordbrukarnas oförmåga att under rådande tryckta konjunkturer anställa och avlöna erforderlig arbetskraft (jfr sid. 28). Undersöker man, hur de avgivna jakande svaren fördela sig på olika områden, befinnes procenttalet vara mer än dubbelt högre i industrisocknar (19'4 %) än i jordbrukssocknar (8*4 %). Industrien med dess kortare arbetstid och högre arbetsförtjänster uppges dra ungdomens håg och intresse till sig, även där mycket begränsade möjligheter finnas att för närvarande erhålla dylikt arbete. På en del håll säges sålunda den situationen ha uppstått, att vuxna hemmasöner gå tämligen sysslolösa hos föräldrarna i avvaktan på lämpligt arbetstillfälle inom industrien, ehuru det på orten t. o. m. kan råda brist på jordbruksarbetare. Ser man på olika landsdelar, synes det egentligen vara i mälarlandskapen samt i Bergslagen och Norrland, som en viss »uppdämning» av ungdomlig arbetskraft ansetts äga rum inom jordbrukarhemmen på grund av svårigheten att bereda ungdomen arbete. Samma fråga ställdes åren 1929, 1930 och 1931 till hushållningssällskapens lokalavdelningar. Av dessas svar att döma, synes man här ha att göra med ett problem, som är lokaliserat till landets skogs- och småbondebygder och alldeles särskilt till Nordsverige, enär av de avgivna jakande svaren omkring hälften komma enbart på Kopparbergs län och de fem norrländska länen. Uträknas procenttal för hela riket, vägda med antalet socknar inom de olika hushållningssällskapsområdena, erhålles följande resultat: Antal uppgiftslämnare (i %), som uppgivit, att överskott på arbetskraft å vissa brukningsdelar År 1929 » 1930 » 1931

a) ej förekommit

b) tidvis förekommit

c) mera allmänt förekommit

73-o 73-7 52-8

13-4 8'2 148

13'6 18-i 32-4

Av de uppgiftslämnare, som besvarat frågan, hade sålunda ett större antal lämnat jakande svar å frågan år 1931 än åren 1929 och 1930. Rörande arbetslösheten på landsbygden, dess orsaker och innebörd, föreligga vissa upplysningar i svaren på jordbruksutredningens frågeformulär

54 (punkterna 1 a, b, 3 och 4), vilka närmast avse förhållandena år 1929, sålunda vid en tidpunkt, då, som förut nämnts, arbetsmarknadens läge särskilt i mera industrialiserade trakter gestaltade sig väsentligt förmånligare, än efter det depressionen mot slutet av år 1930 börjat göra sig gällande även inom den svenska industrien. Många av uppgiftslämnarna medgiva, att det numera kanske på sina håll finnes alltför mycken jordbrukarungdom och särskilt att det är svårt för den uppvuxna ungdomen att finna levebröd tillräckligt för att själva bilda familj. E n tendens att minska barnantalet uppges mångenstädes vara märkbar både inom lantbrukar- och lantarbetarfamiljer. Mången jordbrukarson vill ej gärna välja faderns yrke, vilket kan vara förklarligt, då, som en meddelare från stockholmstrakten skriver, han inom lantbruket knappt förtjänar mer på ett dagsverke om tio timmar än en byggnadsarbetare i huvudstaden förtjänar i timinkomst (jfr sid. 83). Numera kunna dock ej så många komma in i industrien, och vid depressionstider stötas många ut. I vissa bygder uppges det vara gott om arbetare, som tidigare övergivit jordbruket, men nu måst återvända dit på grund av brist på arbete inom industrien. Åtskilliga landspojkar vilja emellertid ej lämna jordbruket, och på sina håll anser man sig även kunna konstatera ökat intresse för lantarbete bland ungdomen, vilket bl. a. tillskrives den propagandaverksamhet, som utövas av Jordbrukarungdomens förbund. I fråga om rekryteringen av jordbrukets arbetskraft och jordbrukarungdomens inplacering i förvärvsarbetet märkas inga mera i ögonen fallande förändringar. Nu som förr börja barnen tidigt att deltaga i jordbrukssysslorna; »torpen lära barnen arbeta», skriver en meddelare. Torpares och statares barn begynna redan i skolåldern göra »hjondagsverken», tills ynglingarna vid 17—18 års ålder kunna taga tjänst som körkarlar. Givetvis inverkar skolundervisningens art och omfattning på barnens deltagande i jordbruksarbetet. Den tidigare mera brukliga »varannandagsläsningen» i folkskolan anser en del uppgiftslämnare möjliggöra bättre invänjning i jordbrukssysslorna än den nu övervägande läsningen varje dag. Medan ungdomen tidigare plägade taga plats omedelbart efter konfirmationen, lär fortsättningsskolan medfört ett framflyttande härav med ett par år till framåt sextonårsåldern (jfr sid. 44, not 1). Otvivelaktigt föreligger på landsbygden en viss ungdomsarbetslöshet. Från åtskilliga håll uppges, att det för närvarande finnes överflöd på yngre drängar. På unga pojkar råder däremot snarast brist, och den kritiska åldern uppges infalla vid omkring 18 år, då vederbörande ofta begär »fackföreningslön», medan arbetsgivaren mestadels föredrar att anställa en äldre arbetare, som besitter mera yrkesvana, om husbonden ej får bestämma, lönetilläggen i mån av successivt ökad duglighet. Svenska lantarbetsgivarnas centralförening betecknar arbetslöshetsrisken som störst för de personer, som befinna sig i värnpliktsåldern och tiden närmast före denna, ty dylika vill en lantarbetsgivare ogärna anställa, då deras årsarbete blir sönderstyckat och arbetsgivaren numera ej vet, vid vilken tid på året vederbörande inkallas i tjänstgöring.

55 Ö v e r h u v u d skall det n u m e r a v a r a arbetare i sin fulla kraft, och n ä r lanta r b e t a r e n börjar bli g a m m a l och ej ä r så arbetsför, växer under n u v a r a n d e förh å l l a n d e n arbetslöshetsrisken i h ö g g r a d . F a t t i g v å r d e n uppges ej sällan få t a h a n d om äldre statare, särskilt vid o m b y t e av tjänst. Eljest ä r den fasta a n s t ä l l n i n g , som alltjämt om än i a v t a g a n d e grad (se sid. 40) gäller för flertalet a r b e t a r e inom det svenska j o r d b r u k e t , ett gott s k y d d vid arbetslöshet. U n d e r t r y c k e t av de senaste årens arbetslöshet anses också de t ä t a platsombyten, som t i d i g a r e voro vanliga särskilt i Mälarprovinserna, h a a v t a g i t i väsentlig g r a d . Vad nu sagts gäller närmast de lantarbetare, som åstunda årstjänst. För lägenhetsägare och andra, som mera tillfälligt önska förtjänstarbete, framträder arbetsbristen närmast i form av brist på fyllnadsarbete, dels inom jordbruket, dels och framförallt inom skogsbruket. Allmänt klagas det över, att skogsförtjänsterna minskats, dels överhuvud, dels särskilt för den jordbrukande befolkningen på grund av den allmännare förekomsten av sommarhuggningar och den därav betingade utökningen av antalet arbetare, sysselsatta med skogsarbete året om. 1 Gävleborgs läns hushållningssällskap meddelar, att skogsarbetet numera i första hand tilldelas de större skogsägarnas arrendatorer samt de professionella organiserade skogsarbetarna. 2 Vid sidan av skogsarbetet utgör i så gott som alla landsdelar vägarbetet ett eftersökt fyllnadsarbete, men även detta tenderar i allt högre grad i riktning mot ett yrkesarbete, omhänderhaft av en särskild vägarbetarkår. Förutom dessa mera allmänt utbredda former av fyllnadsarbete till jordbruket äga vissa landsdelar sina särskilda näringsgrenar, t. ex. tegelbruksarbete i Mälardalen, träslöjd och torvberedning i Småland, sockerindustri i Skåne, stenhuggeri i Bohuslän, hemindustri i Älvsborgs län o. s. v. överallt klagas över bristen på fyllnadsarbete, vilken medför, att de arbetstomma perioderna på förvåren och senhösten tendera att förlängas, varigenom den årliga arbetssäsongen och därmed årsinkomsten minskas. Kalmar läns norra hushållningssällskap meddelar, att inom dess område tillgången på vinterarbeten i form av skogsarbete och virkeskörslor var tillräcklig fram till omkring år 1922. Men efter denna tid ställde sig förhållandena annorlunda genom den tilltagande motoriseringen, som medförde, att numera snart sagt alla transporter av virke och skogsprodukter utföras medelst lastbilar. Vad som i detta hänseende återstår för jordbrukets arbetskraft och dragare, är egentligen endast timrets eller vedens framforsling ur skogen till körbar väg. H ä r a v har blivit en följd, icke blott att arbetstillgången i hög grad minskats, utan även att den starka konkurrensen om de återstående arbetstillfällena nedpressat arbetsprisen på en ytterligt låg nivå. Ännu tröstlösare än för de besuttna jordbrukarna ter sig dock enligt hushållningssällskapets mening ställningen för de lösa arbetare, vilka bo här och var i backstugor och lägenheter och äro hänvisade att skaffa sin årsinkomst genom tillfälligt arbete i jord- och skogsbruk. Sådant har blivit allt svårare att uppbringa, och under nuvarande förhållanden kunna dylika lösarbetare ha arbete en kortare tid, kanske en månad, och få sedan gå arbetslösa 8—14 dagar för att avvakta nästa arbetstillfälle. Man har här enligt hushållningssällskapets mening att göra med en arbetslöshet, som är behjärtansvärd, enär arbetsförtjänsten är så låg, a t t den ej medger några besparingar, men på samma gång föga iögonenfallande, då det rör sig om människor med en stark vilja att draga sig fram t. o. m. under mycket små förhållanden och med en förnöjsamhet, som tillhör en gången tid. De föredra att taga ett arbete, i Statens offentliga utredningar 1931: 20, sid. 258. 2 Av Sociala jordutredningens betänkande (Statens offentliga utredningar 1932: 1) framgår, a t t under nuvarande förhållanden a r r e n d a t o r e r n a flerstädes lägga större vikt vid behållandet av säkra arbetstillfällen i skogarna än på inköp av gårdarna, se sid. 43, 70.

56 som på grund av omständigheterna måste avlönas lågt, om det överhuvud skall kunna utföras, hellre än att inrätta sig som ständigt arbetslösa. Såsom i viss mån en följd av den nuvarande arbetslösheten på landsbygden kan man måhända betrakta det ökade intresse, som trots jordbrukets ringa lönsamhet under nuvarande förhållanden på sina håll förspörjes för småbruk och egnahem. »Småbruket föder många per arealenhet», heter det i ett uttalande. I sådant samband klagas det över svårigheten för obemedlade att komma över småbruk och särskilt mindre arrenden, vilka kunna möjliggöra för en jordlös arbetare att så småningom arbeta sig upp till småbrukare och därigenom bli sin egen. Särskilt i övre Norrland synes mången vara av den uppfattningen, att något överskott av arbetskraft ej behövde föreligga, då riklig tillgång finnes på odlingsmark och även ett stort behov av arbetskraft borde förefinnas för en rationell skogsskötsel. Ehuru ett flertal meddelare konstatera, att för närvarande överskott av arbetskraft faktiskt förefinnes bland lantarbetare samt hemmansägare och småbrukarsöner, lägger man sålunda ibland ej allt för mycken vikt vid detta förhållande. Man framhåller, att det icke egentligen finnes något överflöd på arbetskraft, men att jordbruket under rådande depressionstider icke kan betala de löner som begäres. Det råder alltjämt brist på vissa slag av arbetskraft, i första rummet å landsjungfrur — ynglingar få numera ibland besörja mjölkningsarbetet — men flerstädes även på manliga specialarbetare av vissa slag, särskilt ladugårdsskötare, vilkas arbete ungdomen nu för tiden lär anse för träget, överhuvud synes arbetslösheten på landsbygden delvis vara en fråga om arbetskraftens utbildning och kvalitet. E n uppgiftslämnare från Värmland skriver, att det i hans hemsocken mest är fråga om sådana arbetslösa, vilka ingen vill ha och som själva ej äro alltför angelägna efter arbete. Från en bygd i Norrland skrives, att det på vissa centrala platser anhopar sig en lös befolkning, som nog stundom är arbetslös, men att orsaken härtill till stor del ligger i brist på energi hos vederbörande. Tidigare ha ofta farhågor yppats för, att den då pågående »flykten från landet», som särskilt förde med sig de företagsammaste och driftigaste bland ungdomen till städerna, industrien och främmande länder, kunde medföra en kvalitativ försämring av arbetskraften på landsbygden, som begynte till växande del rekryteras från barn, överåriga och halvinvalider. Visserligen saknas klagomål av denna art icke alldeles i de nu föreliggande uppgifterna, men man får ett intryck av, att frågan under de senaste åren mist mycket av sin aktualitet under intryck av den väsentligt ökade tillgången på arbetskraft för jordbrukets behov. Nämnas må, att enligt socialstyrelsens förenämnda specialundersökning voro omkring år 1920 av 18 365 fasta manliga arbetare inom det större jordbruket c:a 7 % under 18 år, 11 % 18—24 år, 33 % 25—39 år, 37 % 40—59 år och 12 % 60 år och däröver. Några uppgiftslämnare hävda, att folkmaterialet genomgående varit så gott, att det tålt vid utflyttning utan försämring. Det finnes också uppgiftslämnare, som förneka, att den inrikes omflyttning, som nu äger rum, sker till jordbrukets nackdel. I socknarna på Östgötaslätten synes man knappast betrakta det folk från skogsbygden, som ofta kommer i stället för utflyttade slättbygdsbor, såsom sämre arbetare än dessa. Återinvandrande svensk-amerikaner med kapital uppges ha verkat uppryckande på jordbruket i Dalsland, Öland, Småland och andra utvandringsbygder.

57 Mera reserverad synes man ställa sig i fråga om industriarbetare, vilka med eller mot sin vilja återbördats till jordbruket. Den uppfattningen synes vara rätt allmän, vilken en meddelare uttrycker som följer: »Tyngre jordbruksarbeten utföras ej med god takt, sedan arbetaren varit i industrien.» Därjämte framhålles, att dylika arbetare ha alltför höga löneanspråk. I Norrland ställer man sig allmänt rätt skeptisk med de nya befolkningselement, som tillkommit genom statens kolonisatoriska åtgärder, vare sig det gäller skogstorpare av äldre typ eller mera nymodiga kolonister; det framhålles allmänt, att dylik inflyttning plägat medföra dryga understödsförpliktelser för respektive kommuner. Nu anförda omdömen gälla dock närmast förändringar beträffande ortsbefolkningen betraktad som helhet och icke för arbetarna inom jordbruket. Vad beträffar dessa sistnämnda, påpeka visserligen en del meddelare, att bondebruket, närmast av ekonomiska skäl, ofta måste hålla till godo med mindervärdig arbetskraft, drängpojkar i läsåldern o. d. Men åtminstone i fråga om det större jordbruket synes man ganska allmänt hålla före, att lantarbetarkårens standard under de senaste åren snarast förbättrats, då den ökade tillgången på arbetskraft givit lantarbetsgivaren större möjligheter till urval. Svenska lantarbetsgivarnas centralförening framhåller i sitt yttrande, att den ökade svårigheten att skaffa sig bärgning tvingat jordbrukets arbetare liksom andra befolkningsskikt att beflita sig om duglighet och användbarhet. Jordbrukets pågående mekanisering kräver arbetskraft med ökade allmänna kvalifikationer och har tillika fört upp jordbruksarbetet på ett högre plan, innebärande ökade krav på omdöme, men tillika mera av intresse och omväxling. Jordbruksarbetet är numera enligt föreningens uppfattning mindre förslöande än månget arbete vid industrien, och detta har säkerligen påverkat jordbruksarbetarnas psyke och låtit inneboende krafter bättre än förr komma till sin rätt.

5. Arbetstiden inom jordbruket. Jordbrukets arbetstidsbegrepp. Arbetsförhållandena inom jordbruket fingo tidigare helt och få alltjämt till väsentlig del sin prägel av näringens egenart och dess beroende av naturförhållandena. Särskilt i äldre tider har det förefunnits' en tendens att utvidga jordbruket till den, efter brukningsförhållandena m. m. visserligen mycket varierande gräns, vid vilken jordbrukaren allenast ernådde ett mycket knappt uppehälle. Odlingen utsträcktes till avlägsna områden, i trots av den tidsutdräkt det vållade att komma dit och därifrån, och gårdsbyggnaderna inrättades utan nämnvärd hänsyn till arbetsbesparing. Dagens göromål fullgjordes som de kommo, i traditionella former, utan närmare planläggning. Lantmannen slösade med sm arbetskraft och fordrade, att hans medhjälpare skulle göra på samma sätt. ^ Bakom arbetslivets traditionsbundna former lågo dock i mycket naturförhållandenas ofrånkomliga krav. Hänsynen till husdjurens behov medförde, att hithörande sysslor måste fördelas över större delen av dygnets 24 timmar, låt

58 vara med mellantider, då föga eller intet arbete förekom. Om kreatursskötseln tog något så när samma tid i anspråk året om, företedde däremot det egentliga jordbruksarbetet de största växlingar under årets lopp, så att arbetsdagen under skördetiden kunde vara dubbelt längre än vintertid. Länge måste den lejda arbetskraften utan knot finna sig i dessa villkor, men efter hand framfördes krav på en reglering av arbetstiden, vilken tog hänsyn jämväl till arbetarens behov av mera regelmässig arbetstid och större ledighet. Dessa krav började vinna beaktande, särskilt då under 1800-talets senare del tillgången på lantlig arbetskraft började bli knappare under inverkan av utflyttningen till industrien, städerna och främmande länder. I äldre tider arbetade man i vårt land, särskilt vid sådd och skörd och då gynnsam väderlek rådde, från tidigt på morgonen till sent på kvällen, medan vid otjänligt väder och under mindre arbetskrävande tider arbetstiden var avsevärt förkortad. Även om på sina håll, särskilt vid smärre brukningsdelar, arbetstimmarna ännu alltjämt nära anpassas efter växlingarna i de för tillfället föreliggande arbetsuppgifterna, har dock under de senare åren, med början vid storbruket, arbetstiden i ganska stor utsträckning fixerats och normaliserats. Ehuru svårigheterna att statistiskt mäta jordbrukets arbetstid härigenom successivt förminskats, kvarstå alltjämt vissa vanskligheter, särskilt om man vill vinna en fördjupad inblick i lantarbetarnas arbetstidsförhållanden och söka mäta omfattningen ej enbart av arbetet ute på fälten, i lador, logar o. s. v. utan jämväl av annat jordbruksarbete, i första hand arbetet i ladugård och stall. Kreatursskötarnas arbetstid är svår att fixera framför allt därför, att sysslorna under vissa delar av dagen inskränkas till i huvudsak tillsyn av husdjuren, varför det mången gång kan vara förenat med svårigheter att uppdraga gränsen mellan djdikt passningsarbete och rastetid i egentlig bemärkelse. R y k t och utfodring av dragdjuren ombesörjes huvudsakligen av drängar, statkarlar eller daglönare före det egentliga jordbruksarbetets början samt efter dess slut. Dylika sysslor synas tidigare i regel ej hava räknats som arbete i egentlig mening, men numera, sedan ett mera enhetligt åskådningssätt utbildat sig i fråga om vad som är att räkna som ordinarie arbete eller icke, synes den tid, som åtgår för dragarnas rykt och ans, allmänt betraktas som faktisk arbetstid. Att arbetstidsbegreppet sålunda närmare fixerats inom jordbruket sammanhänger med det ökade intresse arbetstidsproblemet i allmänhet tillvann sig efter världskrigets slut, vilket i vårt land liksom i ett flertal andra länder ledde till lagstiftningsåtgärder i fråga om arbetstiden inom de industriella näringsgrenarna m. fl. I Kungl. Maj:ts för 1919 års båda riksdagar framlagda propositioner till lag om arbetstidens begränsning undantogs visserligen jordbruket från lagens tillämplighetsområde. Detta motiverades genom denna näringsgrens egenartade arbetsförhållanden och nära beroende av naturförhållandena; medan verkstadsarbetaren hela året, dag ut och dag in, skötte ett och samma arbete inomhus, hade jordbruksarbetaren mera omväxlande sysslor, varjämte han under vintern kunde beredas ledighet i ersättning för att han särskilt vid

59 s å d d och skörd nödgades u t s t r ä c k a sin arbetstid. E m e l l e r t i d väcktes vid 1919 å r s l a g t i m a och u r t i m a r i k s d a g a r åtskilliga motioner, som p å y r k a d e u t r e d n i n g o m införandet av maximalarbetstid även vid j o r d b r u k e t eller eljest undersökn i n g a r rörande l a n t a r b e t a r n a s arbetsförhållanden. 1 I f r å g a v a r a n d e motioner blevo icke av riksdagen bifallna, men u t i u t s k o t t s u t l å t a n d e n och r i k s d a g s d e b a t t e r ådagalades stort intresse för frågan om möjligheten och lämpligheten av a r b e t s t i d e n s reglering även för j o r d b r u k e t s arbetare. Avtalsenlig och faktisk arbetstid inom det svenska jordbruket. A t t jordb r u k e t s arbetstidsfråga sedermera blott i r i n g a m å n varit föremål för u p p m ä r k s a m h e t från s t a t s m a k t e r n a s sida 2 s a m m a n h ä n g e r till väsentlig del därmed, a t t arbetstidsförhållandena reglerades p å enskild väg, i det a t t de i stor u t s t r ä c k n i n g blevo normerade genom kollektivavtal, ingångna mellan arbetsg i v a r n a s och arbetarnas organisationer. ]

Den första större avtalsuppgörelsen 3 inom jordbruket ägde rum hösten 1919, då det upprättades dels ett riksavtal innehållande allmänna bestämmelser om arbets- och löneförhållanden, dels fyra lokalavtal, nämligen ett gemensamt för Uppland och Södermanland samt ett för vartdera av landskapen Västmanland, Östergötland och Skåne. Riksavtalet, som gällde för en tid av tre år från den 24 oktober 1919, innehöll inga bestämmelser rörande den ordinarie arbetstiden, utan hänvisades i detta till de lokala, för ett år gällande avtalen. Bestämmelserna i dessa voro under första året mycket summariska och inneburo i stort sett ett stadfästande av de lokala sedvänjor, som vid denna tid rådde inom olika provinser. F ö r alla avtalsområden utom' det skånska fastslogs dock, att arbetet året om skulle i regel börja kl. 7 f. m. samt under lördagarna på sommaren sluta kl. 6 e. m. I det skånska avtalet funnos inga bestämmelser om arbetstidens början, men beträffande arbetstiden på lördagar var stipulerat, att arbetet då skulle sluta en halv timme tidigare än övriga arbetsdagar. För det följande tjänsteåret 1920—1921 upprättades avtal förutom för de ovan omnämnda områdena (med undantag för Södermanland) jämväl för1 Halland, Älvsborgs län, Värmland och Närke. Genom dessa lokalavtal blevo för första gången jordbrukets arbetstidsförhållanden föremål för mera ingående kollektiv reglering. I anslutning till gällande lokala sedvänjor företedde de särskilda lokalavtalens arbetstidsbestämmelser vissa olikheter, men kunde • dock bland dem urskiljas en mellansvensk och en sydsvensk huvudtyp. För vanliga jordbruksarbetare fastställdes den dagliga ordinarie arbetstiden (med frånräknande av raster) på följande sätt i Upplands- och Västmanlandsavtalen: november 8 timmar, december 71/», januari 8, februari 8V2, 1 mars—15 april 9, 161 april—30 september 10 och oktober 9 timmar. Östgöta-, Älvsborgs-, Värmlands- och Närkesavtalen voro uppställda efter samma schema, dock med smärre avvikelser för vissa månader. Efter frånräknande av vissa avtalsenliga fridagar uppgick den sammanlagda arbetstiden per år inom nu nämnda avtalsområden till omkring 2 650 timmar. I Skåne beräk1 Motionerna nr 252, 287 och 288 inom andra kammaren och motionen nr 214 inom första kammaren vid 1919 års lagtima riksdag samt motionen nr 16 inom första kammaren vid 1919 års urtima riksdag. 2 Vid 1932 års riksdag ha väckts socialdemokratiska partimotioner (I: 189, I I : 281), åsyftande utredning angående reglering och begränsning av arbetstiden för arbetare inom jordbruket, så att dessa därutinnan principiellt likställas med industriens arbetare. 3 De ansatser till införande av den kollektiva avtalsformen på jordbruksområdet, som gjordes under århundradets första decennium och som år 1908 hade resulterat i ett 30-tal avtal för lantarbetare dels vid skånska lantgårdar, dels vid en del bruksegendomar 1 mellersta Sverige, avstannade i samband med storstrejkens efterverkningar. Se Kollektivavtal angående arbets- och löneförhållanden i Sverige, del I I I ; sid. 40. (Stockholm 1911).

60 nades den årliga arbetstiden utgöra omkring 2 700 timmar med följande indelning, nämligen oktober och november 9 timmar, december—februari 8 timmar samt mars—september 10 timmar per dag. Den i kollektivavtalen fastställda ordinarie arbetstiden kunde mot viss förhöjning av lönen utökas med intill 50 timmar per år. Sådan förlängning fick dock ej förekomma under de månader av året, då den avtalsenliga arbetstiden uppgick till 10 timmar per dag. Beträffande arbetstidens förläggning stipulerades, att jordbruksarbetet i regel ej borde börja före kl. 7 f. m. och ej heller sluta senare än kl. 7 e. m. vanliga arbetsdagar och kl. 6 e. m. under lördagar. I arbetstiden skulle ingå en middagsrast å l 1 /» timme, vilken dock under de månader, då den effektiva arbetstiden ej översteg 9 timmar, kunde förkortas till 1 timme. Enligt de mellansvenska avtalen tillkommo i regel två kafferaster på 1 / 4 timme vardera, av vilka dock den ena indrogs under vintern. För körkarlarna bestämdes samma arbetstid som för vanliga jordbruksarbetare, men voro dessa arbetare skyldiga att före det egentliga arbetets början — även sön- och helgdagsmorgnar — verkställa rengöring av spiltorna för och rykt av högst tre hästar (eller oxar). Beträffande djurskötarnas arbete bestämdes i avtalen endast, att den ordinarie arbetstiden skulle utgöra den tid, som erfordrades för djurens rationella skötsel och vård, vilken tid i regel ej finge överstiga 10 timmar. Rasterna reglerades ej för denna arbetargrupp, varemot finnes angivet, att kreatursskötare skulle vara fri från arbete var tredje sön- och helgdag. För avtalsåret 1921—1922 kommo ej några kollektivavtal till stånd, men torde för de områden, där avtal tidigare tillämpats, de äldre bestämmelserna jämväl hava följts detta år. Vid den nya avtalsuppgörelsen på hösten 1922 inrymdes bestämmelserna om arbetstiden i det riksavtal (§ 6), som ingicks för treårsperioden 1922—1925 och sedermera förnyades för 1925—1928 och 1928—1931. 1 Oaktat denna, överflyttning undergingo bestämmelserna rörande den ordinarie arbetstiden blott obetydliga förändringar. I riksavtalet, vilket numera gäller vid ett stort antal lantegendomar i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Västmanlands län, förekomma egentligen blott två arbetstidsschemor, nämligen ett skånskt och ett mellansvenskt, som överensstämma med vad ovan angetts för resp. Uppland och Västmanland (om man bortser från, att i Södermanland, Östergötland, Närke och Värmland arbetstimmarna under tiden 1—15 april äro 10 resp. 9 per dag). 2 Vidare må nämnas, att enskild arbetsgivare tillerkänts rätt att vid uppgörelse av personliga avtal träffa överenskommelse om förlängning mot viss ersättning (förhöjning av årslönen med 13 å 14 kr. för varje extra månadstimme) av den ordinarie arbetstiden med högst en, resp. en halv timme per dag under var och en av högst två, resp. fyra månader under året, dock ej under de månader, då arbetstiden uppgår till 10 timmar per dag. Annat arbete utöver den ordinarie arbetstiden betraktas som ö v e r t i d s a r b e t e och tjänstgöring mellan kl. 9 e. m. och 5 f. m. som nattarbete. Uti avtalet specificeras de fall, då ersättning (med i regel 30 resp. 40 öre per påbörjad halvtimme) skall utgå för sådant arbete, som faller utanför den ordinarie arbetstiden, varigenom en gräns kan erhållas, ungefärligen angivande skillnaden mellan ordinarie arbetstid och övertid för olika arbetarkategorier. Årsavlönade körkarlar äro skyldiga att utan särskild ersättning före arbetstidens början, ävensom sön- och helgdagsmorgnar, i förut nämnd utsträckning verkställa rykt i Riksavtalet förlängdes även år 1931 med obetydliga ändringar, vilka ej gällde arbetstiden. 2 En övergångsform betecknar det i maj 1929 ingångna lokalavtalet för K a l m a r 1 ä n , där arbetstiden utgör 10 tim. 1 april—15 okt., 9V2 tim. 17—31 mars och 17—31 okt., 9 tim. 1—16 mars och 1—15 nov., 8V2 tim. 16—28 febr. och 16—30 nov. samt övriga delen av året 8 timmar.

61 och stallrengöring. Samma bestämmelse gäller för kreatursskötare, när det är nödvändigt att i särskilda fall (såsom vid förlossning och sjukdom ävensom vid vallning) ägna djuren skötsel och tillsyn utom den ordinarie arbetstiden. Någon särskild ersättning behöver enligt avtalet ej heller lämnas för sådant arbete, som kan påfordras till följd av inträffade olj-ckshändelser, såsom eldsvåda, översvämning, kreatursfarsot e. d. Det må dock u n d e r s t r y k a s , a t t en arbetstidsreglering efter så enhetliga g r u n d e r , som ovan angivits, i n g a l u n d a äger r u m beträffande jordbruket i dess helhet u t a n allenast inom vissa områden, företrädesvis lokaliserade till slättb y g d e r n a i Skåne, Östergötland och Mälarprovinserna. A t t döma av t i l l g ä n g liga u p p g i f t e r synes l a n t a r b e t a r n a s arbetstid icke vara direkt reglerad genom k o l l e k t i v a v t a l inom mera än en fjärdedel av rikets c:a 2 400 landskommuner och inom dessa i h u v u d s a k å de större egendomarna, men de indirekta verkn i n g a r n a h ä r a v torde s t r ä c k a sig vida längre. B e t r ä f f a n d e riket i dess helhet, ehuru givetvis blott på l a n t g å r d a r med mera genomförd arbetsfördelning, k a n man erhålla n ä r m a r e uppgifter rörande j o r d b r u k e t s arbetstidsförhållanden och f ö r ä n d r i n g a r n a i dessa u n d e r senare å r genom den först inom kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik och sedermera inom socialstyrelsen förda å r l i g a lantarbetarstatistiken, till vilken u n d e r åren 1911—1928 från l a n d s k o m m u n e r n a s kommunalstämmoordförande insam-' lades u p p g i f t e r rörande l a n t a r b e t a r n a s arbetstidsförhållanden. I den officiella lantarbetarstatistiken var till en början av naturliga skäl huvudintresset i fråga om arbetstiden riktat på det egentliga jordbruksarbetet. Å frågeformulären begärdes visserligen alltifrån 1911 uppgifter rörande den normala arbetstidens början och slut samt rasternas förläggning under sommar och vinter 1 för trenne viktigare arbetargrupper, nämligen körkarlar, andra (egentliga) jordbruksarbetare samt kreatursskötare. Men av de uppgifter, som sålunda insamlats, bearbetades och publicerades blott sammanställningar av de upplysningar, som erhållits för det egentliga jordbruksarbetet under sommaren. Med hänsyn till det ökade intresset för jordbrukets arbetstidsförhållanden kompletterades från och med år 1918 i den årliga lantarbetarstatistiken uppgifterna om de egentliga jordbruksarbetarnas arbetstid under sommaren med upplysningar rörande vinterarbetstiden, varjämte liknande sifferuppgifter även uträknades och publicerades beträffande körkarlar och kreatursskötare. I syfte att erhålla en mera detaljerad bild av vissa arbetstidsförhållanden infördes å frågeformulären., fr. o. m. 1919 tvenne nya punkter, nämligen dels rörande arbetstidens längd å lördagar, dels rörande övertidsarbetets omfattning. I fråga om körkarlarnas arbetstid ernåddes större enhetlighet därigenom att å formuläret fr. o. m. år 1920 särskilt angavs, att tid för rykt och stallrengöring borde inräknas i arbetstiden. Beträffande medeltalet a r b e t s t i m m a r per d a g vid sådant jordbruksarbete, som. n ä r m a s t avses i kollektivavtalen, d. v. s. arbete ute p å fälten samt de därmed s a m m a n h ä n g a n d e sysslorna i lador, logar e t c , meddelas i tab. 10 u p p gifter sedan år 1913, vilket å r j u merendels p l ä g a r tagas till u t g å n g s p u n k t för jämförelser med förkrigstidens förhållanden, och då den ett par år tidigare beg y n t a lantarbetarstatistiken t o r d e k u n n a anses fullt stabiliserad. i Enligt å frågeformulären lämnade anvisningar avses med s o m m a r de tre månader av sommarhalvåret, då den ordinarie arbetstiden börjar tidigast och slutar senast (i medeltal), med v i n t e r de tre månader av vinterhalvåret, då densamma börjar senast •och slutar tidigast (i medeltal).

0,2 Tab. 10. Genomsnittlig arbetstid för egentliga jordbruksarbetare inom olika landsdelar åren 1913-1928. 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 19251926 1927 1928 Sommar. Bruttoarbetstid (raster inräknade), timmar per dag. Östra Sverige 12-2 1 2 i 1 2 i 1 2 i 1 2 i 12-1 12-o 12-0 12-o 12-o 12-0 12-o 12-o 12-o 12-o 12-0 Småland och öarna... 13-0 12-9 12-9 12-8 12-7 12-5 12-2 12-o 12-o 12-o 12-0 12-o 11-9 11-9 11-9 11-9 Södra Sverige 11-9 11-9 11-8 11-8 11-7 11-6 11-5 11-4 11-4 11-4 11-4 11-4 11-4 11-4 11-4 11-3 Västra Sverige 13-o 12-9 12-9 12-8 12-7 12-7 12-3 12-2 12-1 12-i 12-1 12-i 12-o 12-o 12-o 12o Norra Sverige 12-9 12-8 12-8 12-7 12-7 12-5 12-3 12-i 12-i 12-o 12-1 12-i 12-o 12-o 12-o 11-9 Hela riket 12 6 12 i 119 11 9 11-9 11-9 11-9 11-9 119 11-9 11-8 12-6 12 5 12-3 12-3 12-3 Nettoarbetstid (raster frånräknade), timmar per dag. Östra Sverige 10-2 10-1 10-i lO.i 10-i 10-o Småland och öarna... 10-7 10-6 10-5 10-5 10-4 10-3 Södra Sverige 10-i 10-i 10-i 10-i 10-o 10-o Västra Sverige 10-6 10-5 10 5 10-4 10-3 10-3 Norra Sverige 10-4 10-4 10-3 10-3 10-8 10-i Hela riket 10 4 10 4 10 3 10 i 10 i 101 Vinter. Bruttoarbetstid (raster inräknade), timmar per dag. Östra Sverige Småland och öarna... Södra Sverige Västra Sverige Norra Sverige Hela riket Nettoarbetstid (raster frånräknade), timmar per dag. Östra Sverige Småland och öarna... Södra Sverige Västra Sverige Norra Sverige Hela riket

9-9 9-8 9-9 9-8 9-7

9'9 9-9 9-9 9-9 9-7

9-9 9-8 9-9 9-8 9-7

99 9-8 9-9 9-8 9-7

9-9 9-8 9-9 9-8 9-7

9-s

9-8

9-i 9-o 9-5 9-o 94 92

9-1 9-0 9-4 89 94

9-2 9-o 9-5 8-9 9-3

9-2 9-o 9-4 8-9 9'4

9-2 9-o 9-4 8-9 9-4

9-s 9-o 9-4 8-9 9-5

9-2 9-o 94 9-o 94

9-1

9a 9-o 9-5 8-9 95 92

7-7 7-7 83 7-6 7-7 7-8

7-8 7-7 8-4 7-e 7-6

7"8 7-6 8-3 7-6 7-7

7-8 7-7 8-3 7-6 7-7

7-8 7-7 8-3 7-6 7-6

7-8

7-8 1

7-8 7-8

7-8

9-0 9-o 9-7 8-8 9-4

9-i 9o 9-4 8-9 9-4 9-i

7-8 7-8 8-6 7-7 7-7

7-8 7-8 8-5 7-5 7-7

7-7 7-6 8-2 7-6 7-6

7-8 7-7 8-4 7-7 7-6

7-9

7-8

7-7

7-8

9-o

9-5 92

9-5 9-i

9-i

7-9 7-8 8-5 7-7 7-9

7-9 7-8 8-5 7-8 8-o

7-9 7-8 8-5 7-7 7-9

7-8 7-8 8'5 7.7 7-8

7-9

7-9 7-7 8'5 7-7 7-9 7-9

9'9 99 9-9 99 9-7

9-o 9-1 9-7 8'9 9-3

9-i 9-o 9'7 8-9 9-4 92

9-i 9-o 9-7

99 9-8 9-8 99 97

9-o 9-o 9*7 8-9 9-4 92

9-1 9-o 97 9-o 9-5

9-i 9-o 97

9-9 9-8 9'9 9-8 9-c 98

9-9 9-9 9-9 9-9 9-8

92 Ser man först på genomsnittstalen för riket i dess helhet, förkortades under perioden 1913—1928 bruttoarbetstiden (d. v. s. arbetstiden med inräknande av raster) om sommaren vid vanligt jordbruksarbete med 0'8 timme och nettoarbetstiden med 0"6 timme eller med resp. 63 och 58 Jo. Av angivna reducering kom det allra mesta på de fem åren 1916—1920, under vilka den svenska industrien merendels kunde glädja sig åt goda konjunkturer. Fabrikerna företogo personalutvidgningar, som gjorde den redan tidigare flerstädes förefintliga bristen på lantarbetare ännu kännbarare (se sid. 32), och jordbrukets arbetstidsförhållanden rönte kraftig påverkan av de inom industrien rådande arbets-

63 villkoren. N ä r efter år 1920 arbetstidsförkortningen inom j o r d b r u k e t tills vid a r e upphörde, synes detta böra sättas i samband med, a t t den tidigare så s k a r p a konkurrensen om arbetskraften mellan j o r d b r u k och i n d u s t r i nu väsentligt försvagats u n d e r inverkan av 1921—1922 å r s industriella arbetslöshetskris och de följande årens »rationaliseringskonjunktur», som karakteriserades genom a t t produktionen ökades i väsentligt hastigare t a k t än arbetskraftbehovet (jfr sid. 35). — Den kortare, i h u v u d s a k av klimatiska förhållanden bestämda vinterarbetstiden h a r däremot, såsom t a b . 10 ävenledes utvisar, förblivit p r a k t i s k t t a g e t oförändrad under alla de år, som jämförelsen omfattar. Om man från utvecklingen inom riket i dess helhet vänder sig till särskilda geografiska områden för att efterse, huruvida densamma företer några lokala skiljaktigheter, finner man, att så varit fallet. De i tab. 10 uträknade genomsnittssiffrorna för olika landsdelar utvisa sålunda, att nettoarbetstiden under sommaren inom Småland och öarna från 1913 till 1928 minskats med en timme eller 9-3 %, medan motsvarande minskning i södra Sverige inskränker sig till 0'2 timme eller 2*0 % och i östra Sverige till 0*3 timme eller 2*9 %. I stort sett synes minskningen hava varit starkast inom de områden, där år 1913 den längsta arbetstiden kunde konstateras. Skillnaden mellan de landsdelar, där den högsta resp. lägsta bruttoarbetstiden rådde, uppgick år 1913 till 1*1 timme, men har år 1928 nedgått till 0*7 timme. I fråga om nettoarbetstiden utgjorde skillnaden 0'G timme år 1913 men endast 0*3 timme år 1928. Av dessa tal framgår med tydlighet, att en viss utjämning i arbetstidshänseende försiggått under redogörelseperioden. Ävenledes har skillnaden mellan sommar- och vinterarbetstid reducerats från i medeltal 2*5 till 2-0 timmar, om man ser på nettoarbetstiden. Sistnämnda medeltal underskrides dock väsentligt i Sydsverige, där angivna differens utgör 1*6 timmar. Vinterarbetstidens längd betingas av klimatiska förhållanden samt föreliggande möjligheter att utnyttja arbetskraften vintertid. Allt fortfarande förefinnas dock i vårt land tvenne sammanhängande områden med jämförelsevis kort bruttoarbetstid, av vilka det ena omfattar Skåne och Blekinge och det andra de huvudsakliga delarna av Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. Mellan nämnda båda områden råder dock den skillnaden, att i Sydsverige den kortare arbetstiden är allmänt genomförd och iakttages såväl i jordbrukssocknar som i övriga socknar (genomsnittlig bruttoarbetstid om sommaren 11'4, resp. 11*3 timmar år 1925), medan åter i bergslagsområdet jordbrukssocknarna i allmänhet hava en icke oväsentligt längre bruttoarbetstid (minst 12 timmar) än industrikommunerna (11-2—ll - 8 timmar). I Stockholms och Uppsala län, varest ju liksom i Skåne de industrialiserade och urbaniserade områdena ej äro så skarpt avgränsade från jordbrukssocknarna som i Bergslagen, är skillnaden mellan jordbruks- och andra socknar i arbetstidshänseende rätt obetydlig. 1 H u r u normaliseringen av arbetstiden skett, belyses n ä r m a r e i t a b . 11, vari de härad och liknande indelningar, för vilka uppgifter i arbetstidshänseende föreligga, fördelats i g r u p p e r efter den för desamma p å g r u n d v a l av föreliggande sockenuppgifter b e r ä k n a d e genomsnittliga arbetstiden under olika år. Dessa spridningstal utvisa en bestämd förskjutning från längre till k o r t a r e arbetstid. Medan en daglig nettoarbetstid om 10'5 t i m m a r eller mera å r 1913 uppgivits beträffande 40*7 % av samtliga h ä r a d m. m., h a d e år 1928 motsvarande procenttal n e d g å t t till 2*2 % . i En åskådlig bild av arbetstidsförhållandena inom rikets olika härad m. in. erhålles genom tvenne kartogram, återgivna i »Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön» 1925 sid. 50—51.

64 Den allmänna tendens till normalisering och förkortning av arbetstiden, som om än med växlande styrka gjort sig gällande inom olika bygder, har även inneburit väsentliga förändringar i fråga om arbetstidens f ö r l ä g g n i n g . Medan år 1913 jordbruksarbetet sommartid i stor utsträckning började kl. 6 å 6.30 f. m., har sedan år 1920 arbetet i drygt 4/5 av samtliga socknar plägat börja kl. 7 på morgonen och sluta vid ungefär samma tidpunkt på kvällen eller något tidigare. Tiden för arbetets avslutning beror dock till huvudsaklig del på rasternas antal och längd. Den genomsnittliga rastetiden per dag vid olika tidpunkter framgår av differenserna mellan de i tab. 10 återgivna siffrorna för brutto- och nettoarbetstiden. År 1913 upptogo sålunda måltidsrasterna somTab. 11. Jordbrnkets nettoarbetstid under sommaren inom olika härad m. m. åren 1913—1928. 1913 1914 1915 19161917 1918191919201921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Antal härad m. m. ... 300 300 297 292 296 294 289 289 287 287 287 288 288 288 286 286 Därav (i %) härad med en genomsnittlig daglig netto arbetstid av: under 9"0 tim — — 0-3 — — — 1-7 1-7 0-3 0-7 0-7 1-4 Os 0-7 0-7 0-7 9-0— 9 4 » 0-8 l o 2-0 2-4 4"i 5"5 9-o 9-o 8-7 8"4 8"4 8-0 10-1 9'0 9-8 10-s 9-5— 9-9 » 12o 14-s 14-5 18"2 21-6 27-2 46-7 57-1 56-8 56-5 52-6 53-5 54-6 55-6 567 57'3 10-0—10-4 » 47-o 47-7 51-5 51"7 49-3 50-7 35-0 27-7 29-3 30-3 34-5 32-6 31-6 30-9 3 0 i 29-o 10-5—10-9 » 28-0 25-o 21-6 17-1 16-2 10-2 3"5 2-1 2"4 l-o 1-8 1-7 1*7 2-i l-o 1-4 11-0—11-4 .» 8-0 8'7 5"7 7-2 5-8 3"4 2"8 1"0 l.i 1"7 l-o 2-1 1-4 l-o l-o 0-4 11"5 tim. och däröver 47 3 3 4-4 3 4 3-o 3o 1-3 1-4 1-4 1-4 1.0 0-7 0-3 0-7 0-7 o-*|

martid 2*2 tim. per dag i genomsnitt för hela landet, medan 1928 siffran var 2'o timmar, sålunda en ganska ringa förskjutning. Ser man på de särskilda landsdelarna, ha dessa till synes hållit fast vid sina sedvänjor i fråga om raster, vilka de tider 10-timmarsdag tillämpas merendels innebära en längre middagsrast och ett par kortare »kafferaster» på för- och eftermiddag, vilka tre måltidsraster tillhopa upptaga 2—2Vz tim. Undantag är egentligen Skåne och Blekinge, där man plägar nöja sig med en enda arbetsdagen tudelande rast på c:a lVz tim. Ifrågavarande olikheter i fråga om måltidsraster ha även, som förut nämnts, fastslagits i kollektivavtalen. I äldre tider torde jordbruksarbetet i regel hava slutat vid samma tidpunkt å l ö r d a g a r som å de fem övriga av veckans arbetsdagar. Sedermera har. under inflytande av bl. a. arbetsförhållandena vid industrien och de organiserade lantarbetarnas strävanden, i allt större omfattning börjat införas en avkortning av lördagsarbetstiden. Då för tjänsteåret 1919—1920 jordbrukets arbetstidsförhållanden i större utsträckning blevo reglerade genom kollektivavtal, infördes också i dessa bestämmelser, som inneburo en dylik inskränkning (jfr ovan). Uppgifter rörande i vilken utsträckning arbetstiden förkortats å lördagar hava publicerats i den årliga lantarbetarstatistiken fr. o. m. år 1920. Antalet socknar, beträffande vilka dylik förkortning meddelats mera allmänt förekomma, uppgick år 1920 till c:a 44 % och år 1928 till 45 % av samtliga.

65 Förkortningen belöper sig i flertalet fall till en timme, men i Skåne stannar den oftast vid en halvtimme, vilket ock kollektivavtalet medger. Om man jämför å ena sidan rena jordbrukssocknar och å den andra sådana landskommuner, varest i större utsträckning bedrivas även andra näringar, i första hand industri, finner man, att en förkortning av lördagsarbetet rapporteras från 42 % bland de förra men från 56 % bland de senare, varav torde framgå, att man i denna, den »engelska veckans» utbredning åtminstone delvis kan se en följd av de industriella arbetsförhållandenas återverkan på jordbruket. Även på större egendomar torde dock knappt hälften av lantarbetarna åtnjuta den normalarbetstid, för vilken nu redogjorts, medan de återstående ha flera arbetstimmar. Detta sammanhänger med att arbetare, som sköta hästar — merendels en dryg fjärdedel av totala arbetsstyrkan — utöver den ordinarie arbetstiden ha att ombesörja dragarnas rykt, samt att vidare omkring en femtedel av arbetarstammen plägar utgöras av stall- och ladugårdspersonal, vilkens hela Tab. 12. Genomsnittlig arbetstid för körkarlar och kreatursskötare inom olika landsdelar åren 1913-1928. 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Körkarlar: sommar bruttoarbetstid nettoarbetstid... vinter bruttoarbetstid nettoarbetstid Kreatursskötare: sommar bruttoarbetstid nettoarbetstid vinter bruttoarbetstid nettoarbetstid

12-9 12-8 12-7 12-6 12-6 12-5 12-5 12-8 12-8 12-8 128 12-8 12-8 12-8 12-8 12-8 10-6 10-6 10-5 10-4 10-4 10-3 10-2 10-5 105 10-6 10-6 10-6 10-6 10-6 10-6 10-5 9-5 9-5 9-5 9-5 9-5 9-5 9-5 10-2 10-s 10-3 10-8 10-4 10-4 10-4 10-4 8-1 8-1 8-i 8-1 8-1 8-1 8-1 8'6 10-8 8-6 14-1 14-1 14-i 14-1 13-9 13-9 13-8 l l i l l i 111 l l - i ll-o ll-o 10-8

13-5

8-6 13-6 10-4

8-7 8-8

8-7

8-8

13-6 13-6

J13'7 136 13-6 13-5 13-5 13-4 13-3 10-3 13-2 13-6 10-4 10-4 13-6 13-6 13-6 13-7

10-8 10-7 10-7 10-6 10-6 10-6 10-3 13-2 10-1 10-4 13-3 13-3 10-4 10-4 10-4 10-4 13-2 10-2 10-2 13-3 13-3 13-3 13-4 10-i 10-i upptages av djurskötsel. 1 Den årliga lantarbetarstatistiken 10-2 innehåller 10-2 10-2 10-2

arbetstid även rörande genomsnittliga arbetstiden för dessa båda arbetargrupper vissa uppgifter, vilka sammanställts i tab. 12. Ser man först på uppgifterna beträffande k ö r k a r l a r n a , vill det synas, som om en viss sänkning av sommararbetstiden skulle ägt rum under åren 1916—1919, varemot för år 1920 tabellen anger en icke oväsentlig ökning av såväl brutto- som nettoarbetstiden. Närmare undersökning synes emellertid ge vid handen, att ifrågavarande stegring helt torde bero på noggrannare redovisning av tiden för rykt och stallrengöring i enlighet med de anvisningar, som i detta avseende lämnats på 1920 års frågeformulär (se sid. 61). En jämförelse för åren 1920—1928 synes tyda på, att under denna tid endast obetydliga förändringar inträtt i arbetstidshänseende, i det att tiden för rykt o. d. tämligen genomgående uppskattats till ungefär en timme per dag. Vad vinteri Specialundersökning rörande löne- och arbetsförhållandena för olika arbetargrupper inom det större jordbruket, Arbetartillgång etc. 1922 sid. 24. 1194 32

66 arbetstiden beträffar, kan med år 1920 även härvidlag konstateras en höjning av arbetstiden, vilken torde återgå på samma mera formella orsaker som i fråga om sommararbetstiden. K r e a t u r s s k ö t a r n a s arbetsdag har under den undersökta perioden följt en utvecklingslinje, som tämligen nära ansluter sig till de egentliga jordbruksarbetarnas arbetstid. Man kan sålunda iakttaga sjunkande genomsnittstal under åren 1916—1920, varefter minskningen upphör och efterföljes av i stort sett oförändrade siffror. För denna yrkesgrupp är till följd av arbetets natur skillnaden mellan sommarens och vinterns arbetstid obetydlig, varemot skillnaden mellan brutto- och nettoarbetstid är betydande. Därav följer, att djurvårdarna äro bundna vid sitt arbete under väsentligt längre tid än vad som direkt anges av differensen i nettoarbetstid mellan dem och övriga arbetare. Enligt en undersökning för år 1925 fingo 27 % börja sitt arbete före kl. 5 f. m. och 47 % kl. 5—5.30 f. m., medan arbetet för flertalet ej avslutades förrän vid 7-tiden på e. m. — Nämnas må i detta samband, att det särskilt för lantarbetarhustrurna så betydelsefulla m j ö l k n i n g s a r b e t e t merendels uppges taga i anspråk 3—4 timmar per dag och mjölkerska. Vissa lantarbetarfackföreningar ha ansett, att tiden snarare borde sättas till i medeltal 4—5 timmar, men synes man då ha tagit hänsyn ej blott till tiden för själva arbetets utförande utan till hustruns hela frånvarotid från hemmet. 1 På grundval av de erhållna uppgifterna rörande arbetstidens längd under vanliga arbetsdagar (måndagar—fredagar) samt lördagar ha vissa genomsnittsberäkningar kunnat verkställas rörande den ordinarie a r b e t s t i d e n s l ä n g d p e r v e c k a , vilka för år 1928 framläggas i nedanstående tablå. Egentliga Beräknad genomsnittlig nettoarbetstid per vecka, timmar

Östra Sverige Södra Sverige N o r r a Sverige Hela riket

Körkarlar (inberäknat tid för rykt och stallrengöring)

jordbruksarbetare

Jordbrukssocknar

Övriga socknar

Samtliga socknar Samtliga socknar

sommar

vinter

sommar

vinter

sommar

vinter

sommar

vinter

586 58-4 59-o 58-8 57-i

46-8 45-9 49-7 45a 45-3

59o 58-0 58-7 57-4 57-7

47-2 46-3 49-7 46-6 465

58-7 58-2 58-9 58-6 57-3

46-8 46-o 49-7 45-5 45'i

64-4 62-5 63-3 62-6 607

53-3 53-3 54i 50-8 50-6

58-5

46-5

68-1

47-o

58-4

46-e

62-9

52 4

För egentliga jordbruksarbetare utgjorde år 1928 arbetstidens genomsnittliga längd per vecka 58'4 timmar under sommaren och 46*6 timmar under vintern, under det motsvarande siffror för körkarlarna voro 62*9 resp. 52*4 timmar; arbetstiden är längst i Sydsverige och kortast i Nordsverige, där den till stor del präglas av förhållandena vid industriföretagens jordbruk. Vad beträffar k r e a t u r s s k ö t a r e torde enligt en för år 1925 verkställd undersökning arbetsveckan kunna uppskattas till i genomsnitt 67*5 timmar under sommaren och 66*2 timmar under vintern. 2 i Arbetartillgång, 2 Arbetartillgång,

arbetstid och arbetslön arbetstid och arbetslön

1920, sid. 51. 1925, sid. 73.

67 Vad nu anförts, gäller den ordinarie arbetstiden i den avgränsning denna numera torde ha inom det större jordbruket. Såsom förut (sid. 60) anförts, innehålla gällande kollektivavtal vissa bestämmelser om att för ö v e r t i d s a r b e t e skall utgå särskild ersättning efter närmare angivna grunder. I detta som i andra fall får man dock vakta sig för att utan vidare generalisera bestämmelserna uti kollektivavtalen till att avse hela det svenska jordbruket. I avsikt att utröna i vad mån egentligt övertidsarbete, d. v. s. vanligt jordbruksarbete före eller efter den ordinarie arbetstiden samt å sön- och helgdagar, förekommit, har under de senaste åren å de till kommunalstämmoordförandena ututsända frågeformulären inrymts en fråga rörande omfattningen av dylikt arbete. De erhållna svaren ha i regel varit mycket summariskt avfattade men synas dock ge vid handen, att övertidsarbete inom jordbruket endast förekommer i undantagsfall, såsom vid dåligt bärgningsväder o. d., och ingalunda har den betydelse av mer eller mindre regelmässigt supplement till den ordinarie arbetstiden, som ej sällan är fallet inom industrien. Visserligen är jordbruket ett mera utpräglat säsongyrke än flertalet andra, men det under olika årstider starkt växlande arbetsbehovet tillgodoses här, förutom genom anlitande av tillfällig arbetshjälp, i väsentlig mån genom den förenämnda graderingen av den o r d i n a r i e arbetstiden under olika månader. Rörande övertidsarbetets faktiska omfattning finnes ingen exakt statistik utan allenast uppskattningar på grundval av de årliga sockenuppgifterna, vilka meddelas här nedan för år 1925: Antal socknar, för vilka uppgifter rörande övertidsarbete erhållits

Jordbrukssocknar Övriga socknar Samtliga socknar

Därav (i %) socknar, för vilka uppgivits, att övertids- (samt sön- och helgdagsarbete) icke förekommit

förekommit förekommit i enstaka fall mera allmänt

1415 341

629 60i

19l 25-2

18o 14-7

62-4

20-3

173 I de fall, då övertidsarbete uppgivits pläga tillgripas vid brådskande skördearbeten, hotande väderlek o. d., har merendels framhållits, att övertidsarbetet endast brukar pågå en eller annan timme efter det ordinarie arbetets slut eller någon söndagseftermiddag. Från vissa trakter, särskilt i Skåne, har emellertid] påpekats, att under särskilt nederbördsrika år övertidsarbetet stundom kan få mera betydande omfattning. Med hänsyn till övertidsarbetets relativt sparsamma förekomst, vilken jämväl till god del torde kompenseras genom den ordinarie arbetstidens minskning genom fridagar, sjukdagar o. d., synes man knappast göra sig skyldig till något större fel genom att lämna å sido övertidsarbetet vid en beräkning av lantarbe* tärnas normala a r b e t s t i d p e r å r . För att kunna verkställa en dylik

68 kalkyl erfordras emellertid kännedom om arbetstidens längd under olika kalendermånader. Frågeformulären för den årliga lantarbetarstatistiken lämna emellertid, såsom förut nämnts, endast uppgifter rörande arbetstiden under de tre sommarmånader, då arbetet börjar tidigast och slutar senast, samt de tre vintermånader, då arbetet börjar senast och slutar tidigast. Beträffande mellan-? liggande månader föreligga inga arbetstidsuppgifter i dessa källor. År 19 2Q verkställde socialstyrelsen en specialundersökning, 1 varigenom arbetstidens genomsnittliga längd under olika månader kunde fastställas. Huvudresultaten av utredningen, i vad den avser egentliga jordbruksarbetare, återgivas här nedan. Dagsverkets ordinarie längd (med frånräknande av raster) i timmar under var och en av nedanstående månader. Jan. Febr. Mars April Maj

Juni

Juli

Aug. Sept.

9-s

98 9-8

9-8 98 9-9 98 9-9 98

9-8 9-8 9-9 98 98 98

Östra Sverige Småland och öarna Södra Sverige Västra Sverige Norra Sverige

7-5 7-3 8-i 7-4 7-4

7-9 7-6 8-2 7-6 7'6

8-5 8-i

Hela riket

7-6

7-8

8"4

9-o 8-1 8-0

9-3 8-9 9-7 9-i 8-6 92

9-6 9-9 9-7 9-3 97

9:9 9-8 9-6 98

9-e 9-5 9'9

95 y-3 9-6

Okt. Nov.

Dec.

7-8 7-7 8-7 7-7 7'7 7-9

7-4 7-3 8-i 7-3 7'4 7-5

8-7 86 93 8-G 8-4 8-7

På grund av arbetstidens ovan påvisade obetydliga förändringar under de efterföljande åren torde dessa siffror alltjämt kunna anses vara fullt aktuella. Med ledning av dessa beräkningar och de utredningar rörande arbetstidens faktiska längd, vilka av socialstyrelsen verkställts på grundval av individuella uppgifter rörande lantarbetarna å vissa typiska lantegendomar, 2 har det varit möjligt, att approximativt beräkna den genomsnittliga arbetstiden per vecka under hela året och för årets veckor tillhopa. De beräknade årsmedeltalen för Veckoarbetstiden giva vid handen, att de egentliga jordbruksarbetarnas genomsnittliga arbetsvecka per år kan uppskattas till c:a 53 timmar. Körkarlarnas veckoarbetstid blir 58 timmar eller 10 % längre och kreatursskötarnas 67 timmar eller 27 % längre, om hänsyn tages till djurvårdarnas ordinarie söndagsarbete. En beräkning av antalet ordinarie arbetstimmar per år meddelas här nedan: Genomsnittliga antal arbetstimmar per år

Östra Sverige

Smaland och öarna

Södra Sverige

Västra Sverige

Norra Sverige

Hela riket

Egentliga jordbruksarbetare... Körkarlar Kreatursskötare

2 700 2 970 3 500

2 650 2 900 3 530

2 800 3 000 3 270

2 650 2 870. 3 470

2 590 2 780 3 400

2 680 2 950 3 450

i Se Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön 1920, sid. 38 o. f. 2 »Arbetstiden å vissa lantegendomar åren 1919—1920». Soc. Medd. årg. 1921, sid. 511 o. f. »Specialundersökning rörande löne- och arbetsförhållandena för olika arbetargrupper inom det större jordbruket (tjänsteåren! 1920/21 och 1921/22)»; ingår i »Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön inom Sveriges jordbruk», årg. 1922 och 1923.

69 Ifrågavarande tal kunna givetvis ej tillmätas högre grad av exakthet. Till jämförelse må emellertid nämnas, att på grundval av gällande kollektivavtal (se sid. 59) den sammanlagda arbetstiden per år (med frånräknande av fridagar) av Svenska lantarbetsgivarnas centralförening beräknats utgöra c:a 2 660 timmar i Uppland, Västmanland och Bergslagen, 2 669 timmar i Södermanland, Östergötland och Örebro län, 2 661 timmar i Älvsborgs län och 2 732 timmar i Skåne, allt för vanliga jordbruksarbetare. 1 Enligt beräkningar av Svenska lantarbetareförbundet skulle arbetstiden i allmänhet utgöra omkring 3 000 timmar per år, varvid hänsyn även torde tagas till rykt och stalltjänstgöring. 2 — Med utgångspunkt från dessa uppgifter torde man kunna säga, att jordbrukets arbetstid i genomsnitt lärer vara c:a 25 Jo längre än arbetstiden inom de industriella näringsgrenarna. Beaktas bör, att inom dessa den möjliga årsarbetstiden av c:a 2 400 tim. i verkligheten icke torde fullt uppnås ens under goda konjunkturer, då det faktiska antalet arbetstimmar plägar hålla sig vid i genomsnitt 2 100—2 300.3 De uppgifter rörande lantarbetarnas arbetstid, vilka i det föregående meddelats, avse något växlande tidpunkter, men dessa äro i intet fall av tidigare datum än år 1920, efter vilken tid arbetstiden vid jordbruket i stort sett varit oförändrad. Detta framgår även av de uppgifter om jordbrukets arbetstid, vilka på grundval av upplysningar från hushållningssällskapens lokalavdelningar m. fl. meddelas i Lönestatistisk årsbok 1929, och vilka, vad angår medelarbetstiden, nästan alldeles sammanfalla med de motsvarande, i det föregående använda uppgifter, vilka sista gången år 1928 införskaffades från landskommunernas kommunalstämmoordförande. Arbetstiden inom jordbruk och industri m. m. Då arbetstidens längd och förläggning inom jordbruket sålunda kan i stora drag utläsas av den officiella statistiken, inskränkte man sig vid jordbruksutredningens enquéte till allenast en fråga (form. C punkt 6), huru arbetstiden ställde sig å samma orter dels inom jordbruket, dels vid byggnads- och vägarbeten samt vid bruk och fabriker o. d. arbeten av mera industriellt snitt. Svaren på denna frågepunkt bekräfta i huvudsak de sifferuppgifter, som i det föregående meddelats angående arbetstidens längd inom jordbruket. Sålunda beräknar Svenska lantarbetsgivarnas centralförening med utgångspunkt från gällande kollektivavtal genomsnittliga arbetstiden för egentliga jordbruksarbetare till 9*i tim., för körkarlar till 9*6 tim. och för kreatursskötare till 10 tim. per dag. Per år uppskattas arbetstiden, förutom stalltjänsten, till omkring 2 650 tim. för egentliga jordbruksarbetare. Svenska lantarbetareförbundet sätter årsarbetstiden till c:a 2 700 tim. för vanliga jordbruksarbetare och till 3 100 tim. för kreatursskötare. Ortsmeddelarna anföra i stort sett liknande siffror för arbetstiden inom det större jordbruket, men framhålla, att inom det mindre jordbruket arbetstimi Svenska lantarbetsgivareföreningarnas medlemsblad årg. 1926, nr 2. 2 Bericht des Sekretärs zum 6. Internationalen Landarbeiterkongress vom 7. bis 11. J u l i 1931. 3 Lönestatistisk årsbok 1930, sid. 60.

Stockholm

70 m a r n a i regel bliva flera, beroende p å a t t det h ä r oftast är s a m m a a r b e t a r e , som ombesörja jordbrukssysslorna och svara för djurvården, varför d e n n a till s t o r del är förlagd till morgon och afton utanför den ordinarie arbetstiden. För bondebruket stiger sålunda sommararbetstiden ända upp till 12—14 timmar eller t. o. m. mera per dag. Drängen håller i regel samma timmar som husbonden, varemot för ev. »daghjälp» merendels räknas med en arbetsdag av 9—10 tim. eller mindre. I småbruksbygder gäller merendels icke någon bestämd arbetstid, utan sommartiden börjar man i vanliga fall arbetet kl. 6.30 eller 7 på morgonen och håller på till 8—8.30 på kvällen med raster för frukost, middag och eftermiddagskaffe. Dock förekomma individuella och temporära växlingar i arbetstiden, så att arbetet en dag börjar tidigt och slutar sent på kvällen, medan man en annan dag kan begynna sent och likväl avsluta arbetet i god tid. Under vinterhalvåret anpassas arbetstimmarna efter dagsljusets längd och föreliggande arbetsuppgifter. »Har man lejd arbetskraft», skriver en norrländsk lantbrukare, »arbetas i allmänhet omkring 10 tim.; knogar man ensam, rättas arbetstiden efter vad m a n j n å s t e hinna med; är det brådskande arbete, händer det, att man slavar ända till 12—13 tim., men då tar man det så mycket lugnare sedan.» Vid väg-, byggnads- och industriarbete uppges arbetstiden merendels vara 8 tim. per dag — ofta dock 51/» tim. på lördagen och 81/» tim. under övriga arbetsdagar — varför även vid jordbruk med ordnade arbetsförhållanden arbetstiden blir väsentligt längre, nämligen c:a 4 tim. lördagar och 2 tim. vanliga vardagar; detta givetvis på sommaren, medan på vintern jordbrukets arbetstimmar äro ungefär desamma som industriens, om man bortser från stalltjänst o. d. Genom å t t a t i m m a r s l a g e n , genom l a g s t i f t n i n g s å t g ä r d e r i annan form och genom mellan arbetsgivare- och arbetareorganisationer träffade kollektivavtal skedde åren 1919—1920 en b e t y d a n d e förkortning av arbetstiden vid de industriella näringsgrenarna, i genomsnitt u p p g å e n d e till c:a 15 Jo. P å g r u n d av den n ä r a växelverkan, som r å d e r och alltid m å s t e r å d a mellan i n d u s t r i e n och j o r d b r u k e t , ligger det i sakens n a t u r , att nu a n g i v n a å t g ä r d e r måste utöva e t t avsevärt i n f l y t a n d e även på arbetstiden vid j o r d b r u k e t . A t t en d y l i k inverkan i viss u t s t r ä c k n i n g även ä g t r u m bestyrkes bl. a. avj de y t t r a n d e n , som vid en a v socialstyrelsen år 1925 verkställd u n d e r s ö k n i n g rörande å t t a t i m m a r s l a g e n s v e r k n i n g a r avgivits av hushållningssällskapens förvaltningsutskott. 1 Vissa av hushållningssällskapen förklara härvidlag, att arbetstidslagens återverkningar på jordbruket icke varit allt för stora men framhålla samtidigt, att detta förhållande till väsentlig del sammanhänger med den sedan år 1921 rådande industriella arbetslösheten. F r å n andra håll åter har, exempelvis i fråga om Älvsborgs och Värmlands län samt flera av de norrländska länen, betonats, att åttatimmarslagen haft ett icke ringa inflytande på jordbrukets arbetstidsförhållanden, framför allt i närheten av städer och industriorter. Detta inflytande uppgives särskilt hava gjort sig gällande vid de jordbruksegendomar, som ägas av i n d u s t r i - e l l e r sågverksbolag, vid vilka arbetstiden stundom fått omordnas efter mönster av industrien. Mycket vanligt synes vara, a t t en förkortning av veckoarbetstiden skett i form av inskränkning av lördagsarbetet (jfr sid. 64). Vidare synes det av hushållningssällskapens yttranden framgå, att de industriella arbetstidsförhållandena hitintills i mindre grad inverkat på arbetstiden för den fast anställda stammen av merendels äldre jordbruksarbetare, medan däremot yngre, framför allt mera tillfälligt anställda arbetare gärna inrättat sin arbetstid efter åttatimmarsdagens i Statens offentliga utredningar 1925: 45, sid. 41 o. f.

71 mönster, särskilt när arbetet ägt rum i närheten av industriorter eller legat något vid sidan av det egentliga jordbruksarbetet och utgjorts av exempelvis dikesgrävning, skogsavverkning e. d. Det är emellertid icke uteslutande jordbruksarbetstiden, som på sina håll omformats efter mönster från andra näringsgrenar, utan i mera utpräglade jordbruksbygder ha arbetstidsförhållandena inom hantverk, handel o. a. näringsgrenar fått i större eller mindre mån inrätta sig efter jordbrukets önskemål och behov. ^ Sålunda framhåller Svenska lantarbetsgivarnas centralförening i yttrande till jordbruksutredningen, att jordbrukets arbetstid torde tillämpas vid vissa mindre byggnadsföretag för jordbrukets räkning. Detta uttalande bekräftas och kompletteras av meddelare från olika orter, belägna i Uppland, Södermanland, Östergötland, Småland, Västergötland, Värmland, Västmanland och delar av Norrland.^ Härifrån uppges, att vid byggnadsarbete i smärre lag av oorganiserade arbetare på vissa'håll tillämpas en arbetstid av 9—10 tim. per dag sommartiden. Detsamma uppges om än i mindre utsträckning i fråga om vägarbete, särskilt när man tillämpar ackordseller småentreprenadsystem. Vid en del småsågar i Östergötlands skogsbygd lär tilllämpas 52 timmars arbetsvecka. De upplysningar, som erhållits genom denna enquéte, bekräfta vissa uttalanden i den förenämnda, av socialstyrelsen verkställda utredningen rörande åttatimmarslagens verkningar. Det framhålles här, att åttatimmarslagen knappast kan anses gälla för mer än halva antalet lönarbetare i vårt land, och att utom densamma stå ej blott arbetarna inom jordbruk och husligt arbete, utan även utövarna av lantbruket närstående hantverk och säsongarbeten, vilka åtminstone inom jordbruksbygderna i regel måste rätta sin arbetstid efter modernäringens. Det betonas emellertid att den gräns, som i arbetstidsavseende går mellan å ena sidan jordbruksnäringen, å den andra de industriella yrkena, ingalunda är fast utan stadd i ständig förskjutning beträffande olika orter och yrkesgrupper. Härvid har man att göra med en brottning mellan tvenne principer, av vilka den ena söker sitt berättigande i industriarbetets jämna, maskinmässiga gång, medan den andra bottnar i jordbruksarbetets oregelbundenhet och nära beroende av årstidernas växling och nedärvda sedvänjor. Arbetstiden inom jordbruket i främmande länder.1 Lantarbetarnas arbetstid företer inom olika länder stora skiljaktigheter, beroende på klimatiska förhållanden, jordbrukets struktur, arbetstraditioner, lagstiftning m. m. Efter världskrigets slut framträdde en ganska allmän strävan att genomföra åttatimmarsarbetsdagen icke blott inom industrien utan även inom jordbruket. Härtill syftande lagförslag framlades i ett flertal länder, men genomfördes blott i ett mindre antal fall och blevo bestående för framtiden allenast i ett eller två länder. Även i dessa ha dock förhållandenas utveckling framtvingat betydande modifikationer i de ursprungliga bestämmelserna, särskilt under inverkan av den depression, som efter år 1920 varit rådande inom jordbruket i snart sagt hela världen. Vid internationella arbetskonferensens tredje sammanträde år 1921 hade spörsmålet om reglering av arbetstiden inom jordbruket uppsatts på i Efterföljande framställning är i huvudsak grundad på en av Internationella arbetsbyrån till Internationella arbetskonferensens session år 1921 utarbetad »Technical Survey of agricultural questions» samt för de följande åren uppsatser och meddelanden i arbetsbyråns veckoskrift »Industrial and Labour Information» och dess månadsskrift »International Labour Review».

72 dagordningen, men frågan upptogs ej till realbehandling. 1 O a k t a t ett s a m t i d i g t fattat beslut, a t t jordbrukets arbetstidsfrågor skulle uppföras p å dagordningen vid en följande konferens, h a r så hitintills icke skett, i trots av s t r ä v a n d e n särskilt av I n t e r n a t i o n e l l a lantarbetarfederationen (Internationale L a n d a r b e i t e r Föderation, bildad 1920) att åstadkomma en reglering av l a n t a r b e t a r n a s arbetstid i överensstämmelse med a n d r a arbetargruppers. Arbetstidsförhållandena inom jordbruket ha emellertid under senare år varit föremål för u t r e d n i n g genom Internationella a r b e t s b y r å n och I n t e r n a t i o n e l l a lantbruksinstitutet i Rom, ävensom av den rådgivande jordbrukskommitté, som utgör ett organ för samarbete mellan n ä m n d a b å d a institutioner. Dessa undersökningar h a dock framför allt belyst de b e t y d a n d e olikheter i arbetsvillkoren, som på g r u n d av n a t u r l i g a och historiska förhållanden r å d a i s k i l d a länder. Ser man på, huru jordbrukets arbetstidsförhållanden för närvarande gestalta sig i våra grannländer, förefinnes för N o r g e en detaljerad redogörelse för arbetstidens längd och fördelning inom jordbruket, vilken ingår i de undersökningar om jordbrukets driftsförhållanden, som utarbetas av »Det Kgl. Selskap for Norges Vel». 2 Enligt denna källa utgjorde inom det norska lantbruket, vilket har utpräglad småbrukskaraktär (jfr sid. 12), bruttoarbetstiden år 1919 i medeltal 13*0 tim. under vårbruket, 13-3 tim. under höslåttern, 12-6 tim. under skördetiden, 12*G tim. eljest under sommarhalvåret samt 10"4 tim. vintertid, medan efter frånräknande av raster arbetstimmarna blevo resp. 10*0, 10-3, 9*8, 9'7 och 8'5, vilket häntyder på en årsarbetstid av drygt 3 000 tim. Kreaturens vård beräknas börja tidigt och sluta sent, men av den beräknade bruttoarbetstiden på 13—13-5 tim. per dag beräknas ej mindre än 6—8 tim. avgå genom uppehåll i arbetet, varför nettoarbetstiden för skötseln av de merendels fåtaliga kreatursbesättningarna ej blir mera än i genomsnitt 5*8 tim. under sommar- och 7*0 tim. under vinterhalvåret. — I D a n m a r k utgör enligt kollektivavtal med Dansk Landarbejderforbund arbetstiden 10 tim. 1 april—31 okt., 9 tim. 1—14 nov., 8V2 tim. 15—30 nov., 8 tim. 1 dec—28 febr., 9 tim. 1—14 mars och 9V2 tim. 15—31 mars eller tillhopa c:a 2 900 tim. per år vid vanligt jordbruksarbete. Kreatursskötares arbetstid regleras på sådant sätt, att han blir berättigad till övertidsbetalning, om hans arbetstid överskrider 66 1 / 2 tim. per vecka eller 10 tim. per dag. — I F i n l a n d ha sedan år 1917 från arbetarhåll framförts krav på, att 8-timmarslagen skulle utsträckas till jordbruket, och åtskilliga kommittéförslag ha framkommit (det senaste av år 1927), innebärande en genomsnittlig årsarbetstid av c:a 9 tim. per dag med ett maximum av 10 (i nordligaste länet 11) tim. Någon lagstiftning har dock ej kommit till stånd. Enligt verkställda undersökningar uppgick år 1920 nettoarbetstiden inom jordbruket till i medeltal 10—10*5 tim. per dag under sommaren och 7—8 tim. under vintern. 3 Vad beträffar de baltiska staterna, proklamerades i E s t l a n d i november 1918 åttatimmarsdag inom såväl industri som jordbruk. Följande år lagfästes inom lantbruket en årsarbetstid av 2 250 tim., vars fördelning på olika månader uppdrogs åt distriktskommittéer, representerande såväl arbetsgivare som arbetare. Oaktat systemet efter hand modifierades på sådant sätt, att 9- i stället för 8-timmarsdagen lades till grund för årsarbetstiden, framträdde stora svårigheter i tilllämpningen. Efter hand upphörde distriktskommittéerna och år 1929 avskaffades 1 Se »Internationella arbetsorganisationen» (II sid. 30 o. f.), utgiven av Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet. 2 P. Borgedal: Arbeidsdagens lengde og inndeling i jordbruk og skogsbruk i Norge. • Fredrikshald 1924. 3 L'agriculture Finlandaise et la situation des ouvriers agricoles en Finlande. Helsingfors 1921.

73 de helt. — I L e t t l a n d framlades år 1924 ett lagförslag om att årsarbetstiden inom jordbruket i genomsnitt skulle uppgå till 9 tim. per dag, men förslaget antogs icke. I L i t t a u e n var arbetstiden för arbetare med stat (Deputat) under åren 1922—29 reglerad på 10-timmarsdagens grund, men har därefter varit föremål för fritt avtal. — I P o l e n regleras lantarbetarnas arbetstid genom kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare eller, om överenskommelse ej träffas, genom beslut av förlikningsmyndigheterna. I genomsnitt utgör årsarbetstiden 9 tim. 20 m i n . per dag eller c:a 2 800 tim., vilka fördelas på årets olika månader så, att nettoarbetstiden per dag växlar mellan 61/* tim. i dec. och IIV2 tim. i juni och juli. T y s k l a n d fick år 1919 en »provisorisk lantarbetsordning», vilken fastställde arbetstimmarna till 8 i fyra månader, 10 i fyra andra och 11 i de fyra återstående, tillhopa motsvarande i normala fall 9V3 tim. per dag eller 2 900 per år. I praktiken regleras dock arbetstiden i jordbruket genom kollektivavtal, vilka genom beslut av vissa myndigheter kunna göras allmänt förpliktande inom ett visst område. Avtalen stipulera i vissa fall något längre arbetstid än den nyss angivna normaltiden, men i allmänhet kortare, ned till 2 700 tim. För kreatursskötare är arbetstiden längre och likaså för ogifta tjänare, som åtnjuta bostad och kost i bondens hus och vanligen få rätta sin arbetstid efter vad gårdsarbetet kräver. Dock plägar för tjänstefolket fastställas en vilotid om 8—10 tim. per dygn. — I Ö s t e r r i k e utgöra bestämmelser om dylik vilotid huvudinnehållet i de arbetstidsförordningar, som förefinnas i de särskilda »länderna». Arbetstidens faktiska längd bestämmes dock i huvudsak genom kollektivavtal, vilka merendels fastställa årsarbetstider om 2 800 å 2 900 tim. — T j e c k o s l o v a k i e n torde numera vara det enda land, där lagen fastställer 8-timmarsdag för jordbruket — om man bortser från I t a l i e n , där den genom dekret år 1923 införda 8-timmarsdagen sedan år 1926 utökats till 9 tim. eller t. o. m. mera. Den tjeckoslovakiska arbetstidslagen av år 1918 jämte senare förordningar medger undantag för tjänare i husbondens kost, kreatursskötare m. fl., varigenom arbetstiden för betydande lantarbetargrupper i verkligheten är ordnad på grundvalen av icke 8-timmars utan 12-timmarsdag. Närmare bestämmelser om arbetstidens längd fastställas merendels genom kollektivavtal, vilka bl. a. pläga innehålla den ur arbetstidssynpunkt viktiga bestämmelsen, att för daglönare den nionde och tionde timmen betalas efter samma grunder som de föregående 8 och att särskild övertidsbetalning först ges fr. o. m. den elfte arbetstimmen. Numera kan 8-timmarslagen därför knappast anses ha mer än formell giltighet inom det tjeckoslovakiska jordbruket, såsom belyses av följande allmänt använda arbetstidsschema för statavlönade körkarlar: jan.—febr. 8 tim., mars—maj 9 tim., juni—sept. 10 tim., okt. 9 tim., nov.—dec. 8 tim. Inom det s c h w e i z i s k a bondebruket förekommer icke någon reglering av arbetstiden, vare sig genom lag eller kollektivavtal. Enligt de undersökningar, som under professor Ernst Laurs ledning verkställts genom schweiziska bondesekretariatet, 1 utgjorde år 1930 genomsnittliga arbetstiden (med frånräknande av raster) för stallpersonal 12*25 tim. på våren, 13*45 tim. under höskörden, 13-10 tim. eljest under sommaren, 12*10 tim. under hösten och 11*10 tim. under vintern, medan för andra manliga lantarbetare motsvarande timsiffror voro resp. 11*25, 13*30, 12*45, 11*20 och 10*00. I genomsnitt utgjorde arbetstiden för de båda arbetargrupperna resp. 12*15 och 11*25 tim., vilket är något mer än före kriget, då motsvarande medeltal år 1909 voro resp. 12*oo och 11*15 tim. — Liknande synas förhållandena vara i F r a n k r i k e . Arbetstiden växlar här betydligt i olika trakter. I Sydfrankrike uppges vinbergsarbetarna arbeta 6, 7 a 8 tim. allt efter årstiden, medan i jordbruksbygderna i mellersta och norra Frankrike de dagliga arbetstimmarna lära vara 10—11 på sommaren och 9 på vintern. — Angående arbetstidsförhållandena i B e l g i e n 1 Die Bar- und Akkordlöhne und die Arbeitsverhältnisse in der schweizerischen Landwirtschaft. Enquéte vom J a h r e 1929/30, bearbeitet vom Schweizerischen Bauernsekretariate, Brugg 1930.

74 är ej mycket bekant, men för H o l l a n d s del kunna vissa upplysningar hämtas av de kollektivavtal, som här i stor utsträckning reglera arbetsvillkoren inom jordbruket och trädgårdsskötseln. Detta sker dock efter skäligen oenhetliga grunder, i det att avtalen än fastställa en enhetlig arbetsdag om 10 å IOV2 tim. året runt, än en efter årstiderna växlande arbetsdag om 8—11 tim. I allmänhet synes årsarbetstiden ligga vid 2 700—3 000 tim. per år, men för kreatursskötare och herdar kan den stiga upp till 3 500 å 3 900 tim. E n g l a n d har beträtt sin egen väg för arbetstidens reglering inom jordbruket genom att möjliggöra bestämmande av ett visst timantal såsom grundval för de veckolöner, som fastställas av paritetiskt sammansatta lönenämnder i enlighet med 1924 års lagstiftning om minimilöner inom jordbruket (jfr sid. 91). Denna normalvecka har i allmänhet fixerats till 50—54 tim. under sommaren och 48 tim. under vintern, men avvikelser så väl uppåt som nedåt förekomma i de olika grevskapen, övertidsarbete medges mot särskild ersättning. För kreatursskötare, kördrängar och fårherdar är dock arbetstiden i allmänhet längre, ofta 60—62 tim. Nu angivna arbetstider gällde i England ännu i början av år 1931, men under loppet av detta år har, såsom ett led i lönenedsättningssträvandena, framträtt en tendens att förlänga den ordinarie veckoarbetstiden i syfte att därigenom reducera den faktiska arbetskostnaden per timme.

6. Arbetslönen inom jordbruket. För att kunna bedöma det nuvarande löneläget inom jordbruket erfordras kännedom om såväl huru jordbrukslönerna förändrats under tidernas lopp som hur de ställa sig i förhållande till arbetslönerna inom andra näringsgrenar cch i andra länder. Löneutvecklingen inom jordbruket och andra näringsgrenar t. o. m. år 1913. Lantarbetarlönernas utveckling kan följas långt tillbaka i tiden med tillhjälp av tvenne fortlöpande löneserier av officiell karaktär, vilka införts i tab. 13 och diagram I I . Den ena serien utgöres av de i jordbruksstatistiken t. o. m. år 1928 ingående, på grundval av årliga uppgifter från hushållningssällskapen (sedan år 1912 dessas sockenombud) beräknade sedvanliga årslönerna för manligt och kvinnligt tjänstefolk, löneförmånerna för statare i kontant och in natura (ober. bostad och bränsle) samt sommar- och vinterdaglönerna för manliga och kvinnliga dagsverkare i egen och i husbondens kost. Medan denna lönestatistik är allmänt känd och använd 1 har mindre uppmärksamhet ägnats åt en annan, ännu längre tillbakagående serie av lantarbetarlöner, nämligen de uppgifter länens markegångstaxor (litt. A) lämna angående årsmedelprisen för ett »drängedagsverke» e. d.2 Medan sålunda för lantarbetare ganska tillfredsställande statistik om icke beträffande det faktiska löneläget så åtminstone över löneutvecklingen finnes i vårt land även för äldre tider, gäller motsatsen i fråga om löneuppgifter be1 Se bl. a. Statistisk årsbok, årg. 1931, tab. 210. 2 Rikssiffror för »mansdagsverken enligt markegång» meddelas för åren 1876—1910 i den av I. Flodström verkställda utredningen rörande Sveriges nationalförmögenhet omk r i n g å r 1908 (Finansstatistiska Utredningar V, Stockholm 1912, sid. 293, 787) och för tiden 1870—1929 i »P. M. angående l a n t a r b e t a r n a s reallöner i Sverige och vissa främmande länder» av Bertil Nyström, t r y c k t i Särskilda utskottets uti. nr 2 vid 1930 års riksdag.

75 träffande de nya grupper av industriarbetare o. d., vilka särskilt från 1860talet började utdifferentieras ur äldre tiders mera enhetliga arbetarklass. Huvudkällan för kunskapen om industriarbetarnas löneförhållanden äro avlöningsböckerna vid bruk, fabriker och verkstäder, och på sådant material grundade löneuppteckningar ha för skilda tidsperioder och arbetargrupper offentliggjorts i kommittébetänkanden, fabriksmonografier och socialstatistiska specialundersökningar. Att på grundval av tillgängligt tryckt och otryckt material utarbeta en sammanfattande och allmängiltig skildring av löneutvecklingen för svenska industriarbetare under det senaste halvseklet förutsätter dock historisk-statistiska undersökningar av synnerligen omfattande och ingående natur. Dylika föreligga ej ännu för vårt lands vidkommande 1 , och under sådana förhållanden har man varit nödsakad att för belysande av industrilönernas utveckling under ifrågavarande tidsrum använda sig av de enda mera enhetliga och fullständiga löneserier, som veterligen hittills publicerats, nämligen för yrkes- och grovarbetare i Stockholms stads tjänst. 2 Dessa äro även införda i tab. 13 och diagram I I . Därest man vill erhålla en uppfattning om, vad penninglönen verkligen betyder för löntagaren, bör man söka lära känna arten av och prisläget för alla de mångskiftande förnödenheter, till inköp av vilka arbetslönen användes. Material till en så ingående reallönsberäkning kan dock blott i särskilda fall lämnas t. o. m. av våra dagars utvecklade socialstatistik, och för äldre tider är man hänvisad till de indikationer, som kunna hämtas ur prisutvecklingen å vissa varor (särskilt livsmedel) eller grupper av sådana. För de relativt avlägsna tider, varom här är fråga, är man i huvudsak hänvisad till den prisindex, vilken dr K. Ämark beräknat för tiden fr. o. m. år 1861. Denna pristalsserie3 utgör ett på fortlöpande prisnoteringar (markegångs- och börspriser) för ett mindre antal råvaror och andra stora artiklar grundad partiprisindex. Även om man bortser från de för alla partiprisnoteringar karakteristiska relativt hastiga svängningarna från år till år och följer den allmänna utvecklingslinjen; torde denna knappast kunna anses giva någon allmängiltig bild av de allmänna prisförhållandena under tiden 1870—1915, sedda ur konsumentsynpunkt. Detta framträder bl. a., om man beaktar, att de för ett arbetarhushåll då som nu så betydelsefulla bostadshyrorna torde företett en väsentligt annan utveckling än livsmedelspriserna, åtminstone i Stockholm. Enligt I. Flodströms beräkningar på grundval av »Stockholms hyreslista» ökades sålunda under tiden i Härtill syftande utredningar ha under de senaste åren anordnats vid Stockholms högskolas socialvetenskapliga institut, men hittills ha inga arbetsresultat offentliggjorts. 2 I. Flodström meddelar i sitt nyssnämnda arbete (sid. 293) löner för yrkes- och grovarbetare i Stockholms stads tjänst, hämtade ur O. Dalkvists arbete: »De svenska industriarbetarnas läge» (I—III, Stockholm 1899—1910). Samma källa har även använts i det av Kommerskollegium år 1919 publicerade arbetet »Statistisk översikt av det svenska näringslivets utveckling åren 1870—1915» (sid. 361). Sedermera har primärmaterialet till ifrågavarande lönestatistik, som förefinnes hos Stockholms stads gatukontor (förut byggnadskontor), underkastats en nybearbetning, vars resultat meddelats i nyssnämnda P . M. till särskilda utskottets utlåtande 1930 nr 2. Det är sistnämnda sifferserie, som här a n v ä n t s . 3 Indextalen framlades ursprungligen i »Kommersiella Meddelanden», men återgivas jämväl i Statistisk årsbok (årg. 1931 tab. 187).

76 Tab. :L3.

År

Löneutvecklingen i Sverige åren 1870—1915. '

Mansdags- Tjänare Statare, verke enl. i arbets- värde av Manliga daglönare markegivarens stat och i egen kost lnn t BTITI. gångskost, \ sommarvinterkontant taxorn a och daglön daglön (litt. A) årslön bostad bränsle)

Beräknad daglön för arbetare i Stockholms Stationskarlar Partiprisindei vid statens stads tjänst f&n] i (rf. järnvägar K. mark) timmergrovi Stockholm män arbetare

i—'

h-1

1—»

>->•

i-*

co •53 _

•-»

h* CO

•5 _ kr. o? II §• kr. II §- kr. oII 5 jf per år

co -1 H.

1881o 5 o 5 o 5 1870 O Cl kr. kr. II §" kr. os II % 1885 = 1 0 ( II §- kr. II 8- kr. = 1 0 0 O o o o O O IL* o o o o O o o o o o100 1870 ... 0*96 100 101 100 279 100 1*14 100 0*73 100 1*68 100 1*44 100 654 109 100 1871 ... 1*01 105 113 112 295 106 1*33 117 084 115 1*68 100 1*44 100 668 102 112 103 1872 ... 1*24 129 145 144 366 131 1*72 151 1*13 155 1*80 107 1*68 117 668 102 125 115 1873 ... i-öi 157 168 166 408 146 2*01 176 1*32 181 2l6 129 1*80 125 668 102 134 123 1874 ... 1-60 167 170 168 403 144 2oi 176 1*35 185 2*52 150 2*28 158 668 102 126 116 1875 ... 1*56 163 176 174 402 144 2*01 176 l-35 185 2*76 164 2*40 167 668 102 120 110 1876 ... 1*56 163 174 172 422 151 1*93 169 1*35 185 2-76 164 2*40 167 726 111 116 106 1877 ... 153 159 165 163 393 141 1*70 149 1*18 162 2*88 171 1*56 108 726 111 115 106 1878 ... 1*31 136 147 146 353 127 1*54 135 1*03 141 252 150 1*56 108 726 111 104 95 1879 ... 1*20 125 137 136 356 128 1*45 127 098 134 2-28 136 156 108 726 111 102 94 1880 ... 1*20 125 140 139 366 131 1*46 128 0.97 133 2*28 136 1*80 125 726 111 108 99 1881 ... 1*24 129 140 139 364 130 1*51 132 1*00 137 2*52 150 1*80 125 726 111 105 96 1882 ... 1*34 140 158 156 365 131 1*52 133 1*04 142 2*52 150 2*04 142 726 111 104 95 1883 ... 1*37 143 162 160 374 134 1*57 138 1*10 151 2*76 164 2*04 142 726 111 101 93 1884 ... 1*38 144 156 154 373 134 1*61 141 1*08 148 2*76 164 2*04 142 726 111 97 89 1885 ... 1*37 143 147 146 356 128 1'53 134 0*99 136 276 164 2*04 142 726 111 93 85 1886 ... 1*30 135 143 142 357 128 1*54 135 0*98 134 3*24 193 2*04 142 726 111 89 82 1887 ... 1*22 127 140 139 346 124 1*48 130 0-99 136 3*24 193 1*92 133 726 111 85 78 1888 ... 1*28 133 146 145 363 130 1*58 134 1*01 138 324 193 1*92 133 726 111 94 86 1889 ... 1*32 138 152 150 376 135 1*61 141 1*06 145 324 193 1*92 133 726 111 94 86 1890 ... 1*38 144 164 162 389 139 1*72 151 1*16 159 3*36 200 2*16 150 726 111 97 89 1891 ... 1*44 150 168 166 396 142 1*75 154 1*19 163 3*6 0 214 2*40 167 726 111 97 89 1892 ... 1*46 152 170 168 402 144 1*78 156 1*23 168 3*60 214 2*40 167 726 111 91 83 1893 ... 1*47 153 172 170 404 145 1'79 157 1*19 163 3-60 214 2-40 167 726 111 88 81 1894 ... 1*47 153 177 175 408 146 1'80 158 1*22 167 3-60 214 2*40 167 726 111 84 77 1895 ... 1*48 154 179 177 410 147 l 80 158 1*20 164 3*60 214 2-40 167 726 111 83 76 1896 ... 1*52 158 182 180 416 149 1*82 160 1*24 170 3*30 196 2*42 168 816 125 84 77 1897 ... 1*57 164 190 188 427 153 1*92 168 1*30 178 3*52 210 2*42 168 816 125 86 79 1898 ... 1*73 180 204 202 455 163 2*08 182 1*44 197 3*50 208 2*40 167 816 125 90 83 1899 ... 1*91 199 223 221 484 173 2*22 195 1-55 212 3*80 226 2-70 187 816 125 96 88 1900 ... 1*98 206 228 226 496 178 2*23 196 1*58 216 4*oo 238 2*80 194 816 125 100 92 1901 ... 1*94 202 227 225 489 175 2*19 192 l 52 208 4'oo 238 2-80 194 900 138 97 89 1902 ... 1*92 200 227 225 496 178 2*16 189 1'49 204 4'00 238 2*80 194 900 138 96 88 1903 ... 1*95 203 230 228 507 182 2-16 189 1*51 207 4*oo 238 2*80 194 900 138 96 88 1904 ... 1-99 207 238 236 517 185 2-24 196 1*56 214 4*oo 238 3-oo 208 900 138 97 89 1905 ... 2-03 211 241 239 527 189 2-29 201 1*61 221 4*oo 238 3-oo 208 900 138 98 . 90 1906 ... 2-19 228 258 255 562 201 2-47 217 1*76 241 4*80 286 3*60 250 900 138 104 95 1907 ... 2*38 248 278 275 601 215 2-58 226 1*87 256 4'94 294 3-99 277 900 138 109 100 1908 ... 2*44 254 283 280 621 223 2-62 230 1'88 258 4'94 294 399 277 1566 239 104 95 1909 ... 2*45 255 287 284 626 224 2*66 233 1*89 259 4*94 294 3*99 277 1566 239 105 96 1910 ... 2-48 258 293 290 637 228 2-65 232 1*92 263 4*94 294 399 277 1566 239 108 99 1911 ... 2*52 263 300 297 643 230 2*71 238 1*93 264 4'94 294 3-99 277 1566 239 111 101 1912 ... 2-63 274 311 308 664 238 2-70 237 2oo 274 4*94 294 4l8 290 1566 239 116 106 1913 ... 2'68 279 317 314 631 226 2*83 248 2*13 292 4-94 294 4*18 290 1 5 6 6 239 118 108 1914 ... 2*71 282 321 318 648 232 2*87 252 2-13 292 4'94 294 437 303 1566 239 128 117 168 154 239 1915 ... 285 297 334 331 688 247 3*05 268 235 322 4 94 294 4'37 303 1566

•1

i L o n e siffrorna äro h ä nLtade ur Särskilda utskottets uti. 1930/2 m e d stationsksirlar, vill :a återgiv as e fter Sociala Medd., årg. 1927, sid. 402.

undtintag <iv löne rna fö:

77 1883—1910 hyrespriset per rum (med kök) — oaktat en nedgång med 15— 20 % under åren 1888—1893 — med c:a 50 % eller från i genomsnitt 209 till 307 kronor. 1 Kvar står emellertid det för lönebedömningen betydelsefulla allmänna intrycket av att priserna i stort sett varit sjunkande från ungefär år 1873 till år 1896 och sedan dess i långsam stegring fram till världskrigets utbrott. Diagram II

Löneutvecklingen i Sverige under åren 1870—1915.

Indextal

Indextal 350 340 330

340 330

+ + + + +

Statare, värde av stat och lön (exkl. bostad och bränsle) Manlig daglömire i egen kost, sommardaglön Beräknad daglön för arbetare i Stockholms stads tjänst, timmerman

310 300 290

../

•' / .' /

270 260

y ^

' i/ i I

Ii /l'l*x

180 170

f«

i \ \ '•

Ib < * \ \\ \

1 II !

14 »>-

IJ er % *• 110 /•]»•

litr

••'

\V 17; •*^—

,y^r-

/^; AA/ * * + + " +

\._^0 ***

i / IMI>

1 '"

* 130 ; 120 .• _,.••

s°°°°° " " ' • • .

*""" 1880

•,.•''

c°»°°

100 90

«...«

150 140

"••«•«•' ° * o 0

* *

70 1870

210 X 1.

-V- *

r~\"

—Ti"*

270 260

240 S~ / r f «-«-,

iyo

1 f •' <A /" ••

/ , 290 1 280

'/ / i * * f 1 *T

• •'

tjänst, grovarbetare Stationskarl vid slatens järnvägar Partiphsindex (enligt K Amark)

111111 i i n oooooooo

70 1915

Undersöker man, huru löneutvecklingen ställt sig i relation till prisfluktuationerna, giva tab. 13 och diagram I I vid handen, att under 1870- och förra delen av 1880-talet lönerna för såväl stads- som lantarbetare i viss mån följt den allmänna prisrörelsen uppåt såväl som nedåt. Bakom lågo dock stegringstendenser hos arbetslönen, och sedan omkring år 1888 satte dessa helt sin prägel på löneutvecklingen, i det att sedan dess såväl jordbruks- som industrilönerna i A . a sid. 788.

78 i stort sett oavbrutet stegrats ända till periodens slut. Den särskilt med hänsyn till de agrikulturella och industriella näringsgrenarnas skiljaktiga betalningsförmåga och olikartade arbetarförhållanden anmärkningsvärda parallellismen i löneutvecklingen dem emellan synes i huvudsak kunna förklaras därigenom, att den kanske förnämsta drivkraften i båda fallen varit industriens behov av alltjämt ökad arbetshjälp, vilket direkt påverkade industrilönerna och indirekt även jordbrukslönerna inom fabrikernas rekryteringsområden (jfr sid. 31). Ehuru periodens lönestegring varit ansenlig och i genomsnitt medförde en tredubbling av lönerna från 1870-talets början, ställde sig dock löneökningarna rätt olika för olika arbetargrupper. Bland jordbrukets arbetare torde tjänstefolket förete den högsta lönestegringen. Sålunda ökades under tiden 1870— 1915 den kontanta dränglönen med 231 %, men parallellt med penninglönens utökning synes ha gått en inskränkning av naturaförmånerna till att i huvudsak avse allenast kost och bostad, medan de tidigare innefattade även klädespersedlar o. d. Ståtarnas avlöning ökades mindre, nämligen med 147 %, om man hopräknar värdet av kontantlön och naturaförmåner (exklusive bostad och bränsle). Däremot tredubblades den allmänna daglönen, varvid sommardaglönen synes ha ökats väsentligt mindre (168 Jo) än vinterdaglönen (222 Jo). Huvudanledningen till den starka stegringen av vinterdagsverkspriset, vilket bragte upp detta från i genomsnitt icke fullt 2/a till drygt 3A av sommarlönen, ligger otvivelaktigt i skogsindustriens starka utveckling under perioden. Ser man på de löner, som utgingo i städerna och närmast till Stockholms stads arbetare, finner man, att även dessa ungefärligen tredubblades under perioden 1870—1915. För grovarbetare var höjningen något större (203 %) och för yrkesarbetare något mindre (194 % ) , men differensen var ej större, än att lönerelationen mellan de båda arbetargrupperna var ungefär densamma vid periodens början och slut (grovarbetarlön i genomsnitt 86 resp. 89 % av yrkesarbetarlönen). Tidvis hade dock förhållandet mellan dessa löner varit ett helt annat, särskilt efter lönenedgången i slutet av 1870-talet, som hårdast drabbade de icke yrkeslärda arbetarna. Dessa förefalla åtminstone fram till sekelskiftet ej ha erhållit mer än c:a 2A av avlöningen för mera kvalificerade arbetare, men under de därpå följande åren förminskades under inverkan av fackföreningsrörelsens och kollektivavtalens stigande betydelse löneskillnaden i hög grad. En liknande löneutveckling synes ha ägt rum även inom andra näringsgrenar, exempelvis den mekaniska verkstadsindustrien, inom vilken på 1880och 1890-talet de yrkesutbildade arbetarnas löner ökades i väsentligt snabbare takt än hantlangarnas, vilkas avlöning åtminstone vid verkstäder i mindre orter ej alltför mycket avveko från den allmänna dagspenningen på landsbygden. 1 Jämför man denna, sådan den framgår av tab. 13 (kol. 1 och 2), med de 1 Undersökning av den mekaniska verkstadsindustrien, I (utgiven 1901) sid. 329 o. f., 11 (utg. 1904) sid. 395' o. f.

79 redovisade daglönerna i Stockholm och andra större städer, finner man, att den såväl omkring år 1870 som fyrtio år efteråt utgjorde i runda tal *U av grovarbetarlönen och ej fullt 8/s av yrkesarbetarlönen. Att angivna relation kan anses rätt typisk för den här avhandlade tidsperioden bekräftas av arbetarförsäkringskommitténs undersökningar rörande avlöningsförhållandena inom olika yrken, enligt vilken under tiden Vs 1884—31/s 1885 medelavlöningen per vecka (enligt arbetsgivarnas uppgifter för olycksfallsskadade arbetare) utgjorde 7"92 kronor inom jordbruket, 12*51 kronor inom den egentliga industrien och 13'62 kronor inom järnvägstrafiken. 1 Det förhållandevis höga löneläget vid denna tid för järnvägstjänstemän av lägre grad bekräftas av löneuppgifterna (medelbelopp av begynnelse- och slutlön) i kol. 15—16 av tab. 13, enligt vilka en stationskarl i Stockholm år 1870 hade drygt 50 % högre årslön, än en kommunalanställd grovarbetare (432 kronor under förutsättning av arbete året om) och 30 % mer än en yrkesarbetare (504 kronor); omkring år 1915 hade kommunalarbetarnas beräknade årslöner ökats till resp. 1 311 och 1 482 kronor och stationskarlens merinkomst nedgått till resp. 20 och 6 Jo. Löneutvecklingen inom jordbruket och andra näringsgrenar efter år 1913. Fr. o. m. år 1911 äger man för jordbruket och fr. o. m. år 1913 för industri, handel och samfärdsel en årlig officiell lönestatistik, vilken på ett väsentligt fullständigare och tillförlitligare sätt än de förut citerade löneserierna åskådliggör lönenivåns utveckling för olika grupper av arbetare. Vissa huvudsiffror från ifrågavarande statistik ha sammanställts i tab. 14 och det därpå grundade diagram I I I . Härav framgår, att lantarbetarlönerna under perioden 1914—1920 oavbrutet stego, tills kulmen år 1920 nåddes vid 218 % över 1913 års nivå. Under de följande tre åren sjönko lönerna med 40—50 % från nyssnämnda topplöner, men från och med år 1924 synes nedgången ha upphört och efterträtts av en viss stabilisering av lönenivån. I förhållande till år 1913 företedde lönenivån (i kontant och in natura) vid 1930 års slut en genomsnittlig höjning med 60 % för tjänare, och med 75 % för statavlönade körkarlar samt med 58—68 % för tillfälliga daglönare i egen kost och med 64—77 % för sådana i arbetsgivarens kost. E t t efter deras numerär vägt medeltal för samtliga manliga lantarbetargrupper ger en stegring av 65 %. Vad kvinnorna beträffar, har för kvinnliga tjänarelönen (inber. värdet av fritt vivre) stigit med 81 % och för samtliga kvinnliga jordbruksarbetare med 85 %. E t t vägt löneindextal för manliga och kvinnliga lantarbetare tillhopa ge en stegring redan år 1913 av c:a 67 %. De naturaförmåner, vilka i stor utsträckning ingå i lantarbetarnas avlöning och för tjänare och statare motsvara ungefär hälften därav, ha sedan år 1913 undergått väsentliga förändringar i fråga om kvantitet och värde. Vad angår manliga och kvinnliga tjänare ha förmånerna alltmer inskränkts till allenast fritt vivre, och de naturapersedlar vanligen kläder eller material till sådana, som tidigare allmänt utgingo, förekomma numera sällan annat än i form av individuellt avpassade presenter. Även beträffande statarna har äldre tiders vidsträckta naturaavlöning alltmer förenklats, och persedlar som sill, salt, smör, kött, fläsk, kläder, i Arbetarförsäkringskommitténs

betänkande

I I I : 1 (utg. 1888)

sid. 84.

80 Tab. 14. Lönenivåns förändringar för manliga arbetare åren 1913—1930.' J o r d b r u k

Beräknad I arbetsgi- medelÅrsArs- I egen ko6t vares kost Löneinkomst avlön i genomsnitt Kon- samt Kon- lön löning per tant kost tant och Som- Vin- Som- Vin- per år årslön och årslön natu m ar- ter- m ar- ter- lör raföi dag- dag- dag- dag- samtl. logi år maner lön lön lön lön arb. timme da Tjänare

Statavlönade körkarlar

Tillfälliga daglönare

a) 1913 1914 1915 1916 1917 1918. 1919, 1920, 1921 1922. 1923. 1924 1925. 1926. 1927. 1928. 1929. 1930.

1914 1915 1916 1917, 1918. 1919. 1920. 1921. 1922. 1923. 1924. 1925. 1926. 1927. 1928. 1929. 1930.

StatsanIndustri, handel ställda banoch vakter, stasamfärdsel tionsk. m. fl, flönegr. B 5

326 683 332 702 343 755 398 906 489 1146 689 1629 884 1903

A b s ol u t a

329 720 2*97 2*19 334 811 3-02 2'24 346 883 3*13 2*34 390 987 3*77 3*02 457 1256 5*oo 4*oo 646 1764 7*14 5*62 826 2 088 8*58 6*72

1075 2105 1047 2 352 784 1551 807 1649 609 1246 651 1325 566 1155 615 1275 570 1164 624 1371 566 1139 627 1318 560 1126 626 1328 560 1 121 624 1334 560 1119 627 1329 566 1123 631 1308 567 1093 633 1260

9*37 6*74 5*04 4*74

479 474 472 471 471 473 469

7*20 5*06 3*89 3*67 3*72 3*70 3*88 3-70 3*70 3*71 3*69

2*05 2*io 2*18 2-63 3*43 4*75 5*76 6*41 4*75 3*48 3*28

334 332 332 3*31

332 333 336

Beg.- Slutlön å lön å billig. dyr. ort, ort, kr. kr. per år per år

tal, k r o n o r 1*43 698 0*45 4*32 1241 1128 1720 1406 • 1128 1720 1406 1-46 731 0-47 . 1*55 1248 1840 1406 776 0-49 1*96 925 0*53 5 14 1479 1438 2 010 1486 2*63 1197 0*66 6-28 1773 1760 2 528 1882 363 1689 0*96 8*94 2 502 3 050 4102 2 830 4*33 2 008 1*28 1148 3186 3 594 4 896 3 587 4*71 2 218 1-65 1323 3 607 4143 5 881 4 069 334 1598 l-63 1312 3 363 3 797 5 590 4 257 2-51 1239 1*18 9-52 2 570 2 983 4 490 3 429 2*40 1169 1*12 9*ii 2 482 2 611 4 019 3191 2*48 1201 1*14 9l2 2 592 2 439 3 816 3 255 247 1178 1*18 9*36 2 651 2 469 3 864 3 446 2*49 1175 1*19 9*57 2 707 2 427 3 801 3 450 2-48 1175 1*20 9*57 2 753 2 409 3 768 3 492 2*48 1173 1*22 9-67 2 697 2 418 3 786 3 501 2*50 1172 1*25 9-99 2 846 2 406 3 759 3 623 2*53 1152 1.28 10-34 2 850 2 349 3 675 3 769

b) Index tal, o m a viö nin gen ar 1913 102 103 102 113 102 102 102 102 105 104 105 111 105 123 105 107 106 108 111 109 122 133 119 137 127 138 128 137 133 118 150 168 139 174 168 183 167 184 171 147 211 239 196 245 240 257 232 254 242 213 271 279 251 290 289 307 281 303 288 284 330 308 318 327 315 329 313 329 318 367 240 227 245 229 227 231 232 234 229 362 187 182 198 184 170 178 170 176 178 262 174 169 187 177 160 168 160 168 167 249 175 170 190 190 161 170 163 173 172 253 174 167 191 183 160 169 162 173 169 262 172 165 190 184 159 168 162 174 168 264 172 164 190 185 159 169 161 173 168 267 172 164 191 185 159 169 162 173 168 271 174 164 192 182 159 169 162 175 168 278 174 160 192 175 158 168 164 177 165 284

sättes = 100 . . 100 100 . 111 107 119 119 127 117 145 143 156 147 207 202 270 238 266 257 319 285 306 291 367 342 304 271 337 325 220 207 264 261 211 200 231 234 211 209 216 222 217 214 219 225 222 218 215 221 222 222 214 219 224 217 214 220 231 229 213 219 239 230 208 214

108 108 114 145 217 275 313 327 263 245 250 265 265 268 269 278 289

102 115 130 162 225 261 269 241 195 177 174 176 172 171 171 169 163

1 U n d e r år 1931 torde lönenivån under inverkan av det allmänna löneläget företett någon sänkning såväl i n o m jordbruket som inom industrien. Enligt den sammanställning av hushållningssällskapens löneuppgifter för tjänsteåret 1931—32, som meddelats i Sociala Meddelanden 1932, nr 2, ha de avtalsenliga lönerna visserligen förblivit orubbade m e n de faktiska avlöningarna särskilt utanför kollektivavtalens giltighetsområde nedsatts sedan föregående år med i medeltal 1—5 % lör olika arbetargrupper. I fråga om industrien upprätthöllos kollektivavtalslönerna i stort sett oförändrade intill årsskiftet 1931/32, då vissa sänkningar genomfördes. De faktiska arbetsförtjänsterna torde dock redan u n d e r loppet av år 1931 varit i sjunkande, dock mindre i fråga om timförtjänsterna än beträffande veckoinkomsterna på grund av utsträckt användning av korttidsarbete.

81 Diagram III.

Löneutvecklingen i Sverige under åren 1913—1930.

IndexfaL 380

1913 1914 1^15 19,6 i, 17 vtrusL°"ooh ^ T n ! 8 t a n

1919 1920 , M , , 922 1923

?f^^it

1924 m 5

från statlistan.

1927 Jjj

j£j

^ 100

Denna upptar i huvudsak de

Havre eller Bostad Bränsle Potatisland blandsäd

Mjölk

Vete

995 1 10

86 kg 639 kg 172 kg 163 kg 15 13 12° 11

1929 Medelkvantitet 1208 1 210 kg 1608 kg 163 kg 1272 kg | Medelpris per enhet, öre... 14 18 16 14 | 1 3 S

1913 Medelkvantitet Medelpris per enhet, öre...

Stat varor

Råg

Korn

särskilt

väsenXTl T Tf^* . > Wölk, vete och fodersäd, torde till väsentlig del bero pa tillämpning av de normalstater, som sedan år 1919 insått i de D S Z ä Ä ? ^ , T T t 5& l UW vä e™8 k bt Lt ^ f öa rt lt i gf aa a V e ! t L m e l S e V o m S U bestå ^ Z o Ä t ^ ? ? *' ^ i e b o s t a d skall 1 85 kvm L r Z o W S W f . r U m . ° c h 7 k ö k m e d tillsammans en golvyta av minst sDKvm, garderober och skafferi ej inräknade. Till bostaden, som skall vara sund

ch m X f e n ^ l n d ^ " " S * " å 1 1 * 8 v ä l u P P - r m d , skola L f ^ t a S ä S S e s v i n W n e l l e . ^ a ^ d r a anordningar för förvaring av potatis och matvaror, vedbod ^ n h u s ^ o m möjligt även hönshus samt tvättstuga eller del i sådan m. m. Att angivna b a n v a Ä Q t e l S t å o ' c h t e t Tbar^.' * * " • * " * ^ H * ° C h b a r n t i l l ä ^ f ö r stationskarl, 1194 32

82 bostadsstandard ej uppnåtts ens inom avtalsområdena framgår bl. a. av en bestämmelse, att därest sådant bostadsutrymme ej kan beredas, ersattes bristande utrymme med 10 kronor per år och felande fullt 3-tal kvm golvyta. Anmärkas må, att hyresvärdet av statarbostäderna nästan tredubblades från år 1913 till år 1920, då medelvärdet var 157 kronor. Därefter sjönk hyresvärdet under det allmänna prisfallet och står fortfarande 10—15 % under nivån år 1920, medan i städerna bostadshyrorna sedan denna tidpunkt ökats med c:a 50 %. Vänder man sig därefter till tabellens industrilöner — vilka icke såsom de tidigare anförda avse lönesatser, utan av resp. arbetsgivare enligt särskilt formulär meddelade faktiska löneinkomster med inberäknande av merförtjänster på ackords- och övertidsarbete o. d., liksom även inkomstminskningar genom arbetsinställelser, korttidsarbete o. d. — finner man rätt avvikande utvecklingslinjer. Särskilt gäller detta om timförtjänsterna, vilkas förhållandevis starka höjning fr. o. m. år 1919—1920 återspeglar verkningen av 8-timmarsdagens genomförande, vilket innebar arbetstidens förkortning med i genomsnitt 15 % under bibehållande av tidigare veckolön. Ser man på de med lantarbetarlönerna mera jämförliga serierna av industriella dag- och årslöner, finner man, att dessa under tiden 1913—20 ökades i det närmaste i samma takt som lantarbetarlönerna och sålunda i runt tal tredubblades. Under deflationsåren 1921—23 nedgingo industrilönerna med c:a 30 %, men ha sedermera sakta stegrats med sammanlagt c:a 15 % till år 1930. Sistnämnda år uppburo industriarbetarna i genomsnitt 134 % högre lön än år 1913. Nämnda procenttal ställde sig dock mycket olika inom olika industrigrenar och industrigrupper; sålunda underskreds det något inom exportindustrien (124 % ) , medan det väsentligt överskreds inom den skyddade hemmamarknadsindustrien (157 % ) . Låter man gruppen stationskarlar, banvakter, brevbärare m. fl. (avlöningsreglementets lönegrupp B 5, innefattande drygt V* av samtliga tjänstemän av lägre grad) vara typisk för löneutvecklingen för statsanställda av lägre grad, finner man en ansenlig lönestegring i samband med löneregleringen åren 1919—20, men därefter en successiv lönesänkning i samband med nedgång av det efter levnadskostnadsindex reglerade dyrtidstillägget, vilket under perioden 1923—30 medfört en löneminskning av c:a 10 Jo. Omkring år 1930 lågo lönerna för ifrågavarande grupp av statsanställda 108—114 % högre än år 1913. För kommunalarbetare utgjorde däremot stegringen 189 %, vilket mindre beror på att de tillkämpat sig särskilt stora löneökningar, än på att lönesänkningen under åren 1921 23 höll sig inom rätt snäva gränser (i genomsnitt 25 %) och att under de följande åren en lönestegring ägt rum med i runt tal 18 %. Sedan år 1914 har inom socialstyrelsen förts en fortlöpande levnadskostnadsstatistik, närmast avseende ett normalhushåll, som lever under stadsförhållanden och upprätthåller samma levnadsstandard under skiftande prislägen. Genom att ställa dessa levnadskostnadsindextal, vilka införts i sista kol. av tab. 14, i relation till penninglönerna, erhållas reallöner, utvisande fluktuationerna i den kvantitet varor och tjänster arbetarna vid olika tider kunnat erhålla för sm kontantlön. Per år räknat har reallönen sedan år 1913 — eller om man så vill 1919—20, då realinkomsten, efter att under krigsåren ha legat lägre, åter pas-

83 serade basårets löneläge — ökats med c:a 40 % för arbetare inom industri, handel och samfärdsel (inom den egentliga fabriksindustrien med drygt 30 % ) , med c:a 30 % för statsanställda stationskarlar, banvakter o. d. och med c:a 75 % för kommunalarbetare. Vad nu sagts gäller städer och stadsliknande samhällen, t y för landsbygdens del saknas den detaljerade kännedom om pris- och levnadskostnadsförhållandena, vilken erfordras för utarbetande av en levnadskostnadsindex. Såsom framgår av tab. 14 och diagram I I I , förete lantarbetarlönerna under de senaste åren ungefär samma förändringar och läge som socialstyrelsens levnadskostnadsindex, och under antagande av att priserna på landsbygden rört sig parallellt med städernas, skulle därför ingen reallönestegring ägt rum. Troligen h a r dock någon stegring ägt rum, enär lantarbetarna konsumera förhållandevis mera av de födoämnen o. d., på vilka prisfallet varit särskilt starkt efter år 1920, och deras budget föga påverkas av de starkt stegrade prisen på bostäder och varjehanda »tjänster» i städerna. 1 Det nuvarande löneläget inom jordbruket och inom andra näringsgrenar. Det är givet, att det senaste årtiondets nu antydda löneutveckling i hög grad bidragit a t t vidga den löneklyfta, som tidigare förefanns mellan å ena sidan lantarbetare å den andra industriarbetare o. d. samt stats- och kommunalanställda. Medan år 1913 en grovarbetare i Stockholms stads tjänst uppbar Tab. 15. Löneläget inom jordbruk, industri och allmän tjänst år 1929. Dyrortsgrupp

L a n t a r b e t a r e (statare: körlkarl) kr. per år 1308 Industriarbetare o. d kr. per år 2156 indextal 100 Därav inom: exportindustri kr. per är 2 252 100 indextal skyddad hemmamarknadsindustri kr. per är 1920 100 indextal Kommunalarbetare kr. per å r 2 616 100 indextal Statsanställda i lönegrupp B 5 (lön + dyrtids- och barntillägg för stationskarl, banvakt o. d., gift och med 2 barn) begynnelselön kr. per å r 2 406 indextal 100 slutlön kr. per å r 2 958 indextal 100 Levnadskostnader i medeltal (riksmedeltal = 1 000) 880

. 2 309 2 551 2 632 2 883 3166 3 987 107 118 122 134 147 185 2 380 2 550 2 546 2 779 3 068 3 912 106 113 113 123 136 174 2 321 2 600 2 777 3100 3 357 4133 121 135 145 161 175 215 2 689 2 652 2 953 3 073 3 393 4 285 103 101 113 117 130 164

2 508 2 610 2 712 2 826 2 928 3 030 104 108 113 117 122 126 3 096 3 231 3 360 3 495 3 624 3 759 105 109 114 118 123 127

960 1020

1080 1140 1200

n A J a m f o r e s „ S 0 ^ 1 o s t y r e l s ] e n s levnadskostnadsundersökning av å r 1920 för lantarbetare h ' - n L 7f,f-V a r i9,?3 I l ä g r . e .tJ^stemän och arbetare i städer och stadsliknande samS I K £ £ * njutnmgsämnesposten för de förra c:a 62 % av totalinkomsten, St/hnlf •! 3 + % - B e r a k n a s P levnadskostnadsindex på grundval av 1920 års lantarbetarbudget och antages prisstegringen å de särskilda förnödenheterna varit densamma å X t a r v å r o r o 6 J o"r dAb reut kf s umt r. de ed ?n ai -n 1 f Ö r 1 9 2 9 a v 1 6 2 ' m e d a n motsvarande tal för industri193210) d l1 g e n s betänkanden V I (Statens offentliga utredningar

84 omkring 50 % högre lön än en arbetare på landsbygden, hade år 1930 kommunalarbetaren avtalsenligt drygt dubbelt så hög daglön som lantarbetaren (c:a 10-40 resp. 4'50 kronor per dag) och torde i verkligheten förtjänat tre å fyra gånger så mycket om året, 1 under det att skillnaden i levnadskostnadshänseende mellan huvudstaden och landsbygden knappt torde belöpa sig till mer än 50 %. Närmare belyser tab. 15 huru löneläget år 1929 gestaltade sig inom å ena sidan jordbruket, å den andra annat arbete i enskild eller allmän tjänst. 2 Härav framgår, att även om man ser på förhållandena i en jordbrukarkommun (dyrortsgrupp A), 3 uppnår lantarbetaren ej mer än 2/s, i vissa fall icke ens hälften av de arbetslöner, som där utgå inom andra näringsgrenar. 4 Går man till orter med högre levnadskostnader, förändras merendels icke statlönen på annat sätt, än att ett något högre värde åsättes där ingående förmåner av livsmedel, bostad m. m. Detta belyses i någon mån av följande landsdelsvis uppställda löneöversikt för år 1929, vari jämväl redovisas lönevillkoren för manliga tjänare och tillfälliga daglönare i egen kost (sommardaglön).

M a n l i g tj ä n a r e kontant årslön enligt kollektivavtal kr. enligt hushållningssällskapsuppg. ... » totalavlöning " S t a t a r e : körkarl k o n t a n t årslön enligt kollektivavtal » enligt hushållningssällskapsuppg. ... >' totalavlöning * T i l l f ä l l i g d a g l ö n a r e i egen kost, sommar daglön enligt kollektivavtal kr. enligt hushållningssällskapsuppg. ... »

Östra Sverige

Småland och öarna

Södra Sverige

Västra Sverige

Norra Sverige

581 560 1138

575 552 1093

575 595 1 131

584 538 1084

600 639 1243

636 634 1323

637 613 1232

630 637 1410

645 636 1285

4-50 468

4-50 4-54

4*50 4*58

4-60 4-54

5-40 5'86

Variationerna mellan de olika landsdelarna beträffande kontantlöner för statare överskrida sålunda icke 4 % inom de landsdelar, där denna arbetargrupp mera allmänt förekommer. I fråga om dränglöner och daglöner draga de relativt höga avlöningarna i Norrland upp differensen till 15—30 %. Går man till avlöningsförhållandena i olika bygder, sådana de framgå av häradsmedeltalen 1 Enligt Statistisk årsbok för Stockholms stad 1931 utgjorde årliga löneinkomsten for arbetare ined stadigvarande anställning vid stadens arbeten ar 1930 i medeltal 4 765 kr. för iord- och grovarbetare och 3 830 för diversearbetare och kuskar. 2 Tabellen är hämtad ur socialstyrelsens undersökning rörande anställnings- och avlöningsförhållandena för lägre personal i allmän t j ä n s t (utg. 1931). 3 I 1925 års officiella dyrortsgruppering, som här använts, innefattar grupp A merendels jordbruksbygder och B—C orter på landsbygden av mera industrialiserad n a t u r ; D - F omfattar städer och stadsliknande samhällen, medan G innefattar Stockholm med omneid och vissa dyrorter i Norrland. • . 4 I Jordbruksutredningens bet. VI sid. 10 har verkställts en beräkning varvid samtliga industrilöner med användande av dyrortsmdex reducerats till A-ort Med utgångsp u n k t härifrån har industriarbetarnas merförtjänst utöver jordbruksarbetarnas for ar 1929 beräknats till 77 % för m ä n och 37 %, för kvinnor.

85 i den tidigare lantarbetarstatistiken (senast i årg. 1926), ökas väsentligt skillnaden mellan högsta och lägsta lön, exempelvis till nära 60 % i fråga om statare, 90 % beträffande manliga tjänare och 115—160 % i fråga om daglönare. Lantarbetarlönernas spridning är i alla fall mindre än industriarbetarlönernas, för vilka redan tab. 15 visar differenser på över 100 %, och om man går till särskilda industrigrenar, lönevariationer framkomma på 200 % och däröver. Eegeln är, att med tilltagande ortsdyrhet och ortsstorlek ökas lönebeloppen väsentligt, så att i Stockholm (ortsgrupp G) de statsanställdas löner ligga 26—27 %, kommunalarbetarnas 64 % och industriarbetarnas m. fl. 74— 115 % högre än å billigaste ort. Löneklyftan mellan jordbruket å ena sidan och övriga näringsgrenar å den andra framträder ännu skarpare, om man räknar icke med årslöner utan med timlöner och för detta ändamål dividerar de förra med 2 700 för jordbruket och 2 200—2 400 för övriga näringsgrenar (jfr sid. 69). Man kommer då fram till genomsnittliga timförtjänster av 40—50 öre för lantarbetare, men av 90—120 öre för industriarbetare och anställda i allmän tjänst och detta jämväl å billigaste ort. A t t huvudorsaken till lantarbetarnas för dem ogynnsamma löneutveckling under senare år ligger i det ökade utbudet av sådan arbetskraft (se sid. 32) framgår av en jämförelse med löneläget för k v i n n l i g arbetskraft, varpå nu som förr knapphet råder inom jordbruket (se sid. 38). Utgå vi från förhållandena år 1929, visar lönestatistisk årsbok (sid. 20), att kvinnliga tjänare på landet betalades med i genomsnitt 428 kronor per år eller c:a 35 kronor i månaden, vilket också var den gängse månadslönen för ensamjungfrur i städerna (sid. 65). I Stockholm utgjorde visserligen genomsnittslönen 45 kronor, men inom de till huvudstaden gränsande länen betalades även landsjungfrur i allmänhet med c:a 40 kronor per månad. Sålunda ligger lönedifferensen mellan stad och land nästan helt i värdet av fritt vivre, vilket för landet taxeras till i medeltal 465 kronor per år men för städerna till 564 kronor och enbart för Stockholm till 900 kronor. — Ser man däremot på lantbrukets kvinnliga daglönare, vilka i stor utsträckning utgöras av de fasta lantarbetarnas hustrur och döttrar, blir jämförelsen mindre förmånlig för jordbrukets arbetskraft. Tillfälliga arbeterskor i egen kost åtnjöto år 1929 en daglön av i medeltal 3"27 kronor på sommaren och 2*56 kronor på vintern, vilka dagsverken i genomsnitt torde upptaga 10 resp. 8 timmar. Samtidigt uppbar en industriarbeterska per 8-timmarsdag 5'<M kronor på billigaste ort och 7'28 kronor på dyraste ort samt 5"80 kronor i genomsnitt för orterna tillsammantagna. Man kan alltså säga, att för kvinnliga dagsverkare timlönen inom industrien är i genomsnitt c:a 127 Jo högre, c:a 97 % å billigaste ort och 184 % å dyraste ort. Jordbruks- och industrilöner inom samma bygder. Närmare kunskap om hur inom samma bygd arbetslönen vid jordbruksarbete av olika slag ställer sig i förhållande till gängse avlöningar inom andra näringsgrenar kan erhållas genom att sammanställa siffror ur den officiella lönestatistiken med de uppgifter, som erhållits såsom svar å jordbruksutredningens frågeformulär, i vars punkt 7 begärts vissa löneuppgifter, ägnade att belysa, huru arbetslönerna för

86 de största och lägst betalda lantarbetargrupperna, nämligen vanliga jordbruksarbetare och körkarlar, ställa sig i jämförelse med dels jordbrukets yrkesarbetare (såsom motorskötare, yrkesutbildade kreatursskötare o. d.), dels skogsarbetare, dels grovarbetare och yrkesarbetare vid vägarbete, byggnadsverksamhet samt bruks-, fabriks- och verkstadsarbete. De löneuppgifter, som i anTab. 16. Uppgiven medelavlöning för lantarbetare och vissa andra arbetare inom olika hushållniiigssällskapsområden år 1929. Skogsarbetare

Jordbruksarbetare (statare och daglönare)

Län och hushållningssällskapsområden

körkarlar

kreatursskötare

motorskötare o. d.

kontant årslön, kr.

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar n o r r a h u s h . s. ... södra » Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands G ö t e b o r g s o. B o h u s Älvsborgs n o r r a h u s h . s. ... södra » Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs V ä s t e r n o r r l a n d s ... Jämtlands Västerbottens Norrbottens

635 638 631 634 618 632 610 592 622 591 614 637 641 616 652 639 645 631 608 711 644 630

Samtliga områden

— —

timlön, kr.

0-45 0-46 0-46 0-46 0-43 0'43 0-42 0-40 0-44 0*40 0-38 0-40 0-45 0-40 0-39 0-43 0*40 0-45 0-42 0-44 0-45 0-46 0-54 0*57 0-58 0-58 0-65 0*67

841 759 759 771 750 737 701 706 698 656 721 706 707 679 728 741 760 721 698 890 771 747

0-46

— —

timlön, kr.

0*55 0-51 0-49 0-54 0-52 0-56 0*58 0-55 0*45

842 769 749 770 800 723 725 720 730

800 700 710 750 061 793 0-60 796 0-60 831 — 690 0 5 0 705 050 984 0-52 848 0-55 779

0*46 0*51

0-62 0-65 0-66 0-67 0-73 0-75 0-50

— — 787

timlön, kr.

0*64 0*51 0-52 0-54 0-54 0-56 0-55 0-58

0-46 0*50 0*61 0-60 0*60

—

Vägarbetare

Byggnadsarbetare

Bruks-, fabriks-o. verkstadsarbetare

huggare

grov- yrkes- grovarbe- arbe- arbeber. arbets- tare, tare, tare, tim- tim- timförtjänst i lön, lön, lön, kr. pr kr. kr. kr. dag timme

5'50 4'83 4*75 4*23 444 4l7 4*io

0-69 0-60 0-59 0-53 0-56 0-52 0-51

4oo

0-50 0-56 054 0-56 0-56 0-51 0-51

4-50 4*33 4*50 4 - 50 407 4*06

•

0*50 0*53 0-53 0-69 0*62 0-63 0-78 0*80 0*86 0-75

3*86 5l3 4*80 6*67 5-90 6-04 6*47 6-46 6*07

0-48 0-64 0-60 0-50 083 0-74 0-76 0-81 0-81 0-76

0-52

5*51

0*69

4*oo

0*90 0-63 0-72 0-75 0-71 0*74 0-62 0-63 0-58 0-70 0-63 0-68 0-71 0-71 0-70 0-72 0-70 0-75 0*67 0-69 0-67 0-65 0-73 0-80 0*77 0-73 0-70 0-7 7

l-02 0-74 0-82 0-86 0-92 0-86 0-72 0-74 0-72 0*80 0*7 8 0-77 0'83 0-81 0*84 0-88 0-90 0-88 0-78 0-84 0-78 0*78 0-85 0-90 0*88 0-83 0-80 0*85

0-82 0-66 0-74 0-74 0-70 0-6G 0-74 0-80 0*68

0-72

0-82

0-73

0-66 0-61 0-80 0-80 0-67 0*70 0-70 0-67 0*71 0-64 0-71 0-71 0-84 0-84 0-81 0-80 0-80 0-79

snickare, timlön, kr.

murare, timlön, kr.

—

1-04

1-28

l-oo

0-74 0-63 0-79 0-76 0-7 7 062 0-73 0*76 0-62

1*05 1*03 1*05 1*10 1*01 0-90 0-87 0-90 0*84

1*11 1-30

0-71 0-80 0*83

0*85 108 117

0-69 0-74 0-66 0*79 0*78 0*69 0-72 0-75 0-90 0-75 0-91

loi 1*05 0-96 l-09 l-06 0-97 l08 1-15 1-25 l-05 1-18

l-oo 0*86 l-02 1*15 0-85

1-11 1-30 1*00 0*93 1*09 T02 1-28 0*95 0-90 l-oi 0-96 1-33 1-24 127

grov- yrkesarbe- arbetare, tare, tim- timlön, lön, kr. kr.

1-12 1*20

loo 0-93 1*09 l02 1-28 0-95 0-90 l-oi 0*98 1-35 1'27 1-27

Too loo

—

1*00 1*23

1-23

0-93 0*80

Il5 1-16

1*07

1-11

0-76

1*06

ledning av denna hänvändelse lämnats av jordbrukssakkunniga i orterna, kunna visserligen knappast göra anspråk på samma grad av exakthet som den officiella lönestatistikens primäruppgifter, men de lämpa sig väl till komplettering av dessa, vilka redovisa de olika näringsgrenarna var för sig, genom att redogöra för de olika förvärvsmöjligheter, som förefinnas i en och samma bygd och

87 därvid beakta löneförhållandena även vid sådana smärre företag, vilka merendels icke redovisas i statistiken. Ifrågavarande löneuppgifter ha, efter jämförelse med motsvarande uppgifter i socialstyrelsens lönestatistik 1 och vidtagande av därav föranledda kompletteringar, sammanställts i tab. 16 i form av medeltal för olika län och hushållningssällskapsområden. Dessa löneuppgifter ha närmast karaktären av normala års- eller timlöner och taga sålunda ingen hänsyn till de merförtjänster, vilka i större eller mindre utsträckning erbjudas genom ackordsarbete o. d., dock med undantag för skogsarbetet, vilket så gott som uteslutande utföres på ackord och där man rör sig med beräknade normalförtjänster. Jämför man löneuppgifterna i tab. 16, får man ett allmänt intryck av, att löneklyftan mellan jordbruket och övriga näringsgrenar öppnar sig mindre brett och oförmedlat, när man utgår från förhållandena i samma bygd, än när man, som tidigare skett, ställer emot varandra lönevillkoren i allmänhet inom olika näringsgrenar. Emellertid synes en arbetare kunna påräkna åtminstone 30—50 % högre timförtjänst än vid vanligt jordbruksarbete, vare sig han tar plats som skogs- eller vägarbetare eller såsom grovarbetare vid ett husbygge eller vid en fabrik. Härvid bör dock ej förbises, att dylika arbetsanställningar merendels äro mindre varaktiga och säkra än jordbrukstjänst. E n specialundersökning rörande avlöningsförhållanden inom Stockholms förstadsområde åren 1927—28 gav vid handen, att ehuru grovarbetare där kunde vid anläggnings- och byggnadsarbeten uppnå timlöner, som lågo två till tre gånger högre än de, som voro gängse inom jordbruket, utnyttjades de förras arbetstid och arbetsförmåga så ofullständigt under årets lopp, att den för levnadsstandarden utslagsgivande årsinkomsten i genomsnitt icke alltför mycket höjde sig över den, som kunde uppnås av årsanställda jordbruksarbetare. 2 Till liknande resultat skulle man sannolikt komma beträffande omgivningarna av andra större städer, vilkas byggnadsfackföreningar sökt bringa sina prislistor i tillämpning även på byggnadsarbeten ute på landet. Å andra sidan torde det vara visst, att även inom jordbrukets ram väsentligt högre löner än de ordinarie kunna uppnås vid vissa specialarbeten såsom dikesgrävning och sockerbetsskötsel. Enligt en undersökning av arbetsförhållandena inom sockerbetsodlingen och sockerindustrien utgjorde medeltimförtjänsten vid ackordsarbete å betfälten under år 1928 0'64 kronor för man och 0'48 kronor för kvinna, medan de vanliga lantarbetartimlönerna i orten höllo sig omkring 0'45, resp. 0'3o kronor. Men därest samma personer fått plats som kampanj arbetare vid sockerfabriker, hade de i genomsnitt förtjänat resp. 1*03 och 0'77 kronor i timmen. 3 i Härvid har närmast kommit till användning Lönestatistisk årsbok för 1929, men även specialundersökningar angående skogsarbetare på grundval av uppgifter från revirförvaltare (Sociala Meddelanden årg. 1930 sid. 203 o. f., 697 o. f.) samt vägarbetare på grundval av vägstyrelsernas uppgifter (Sociala Meddelanden årg. 1929, sid. 659 o. f., 1930 sid. 693 o. f.). 2 Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön 1928, sid. 59. 3 Statens offentliga utredningar 1931:35, sid. 187, 198.

88 En annan omständighet, som även belyses genom tab. 16, är, att lönedifferensen mellan grov- och yrkesarbete är väsentligt större inom nyssnämnda näringsgrenar än inom jordbruket, där exempelvis en kreatursskötare eller en motorskötare i genomsnitt blott synes kunna påräkna några få öre mer i timmen än en vanlig körkarl. Enligt den förenämnda specialundersökningen av löneförhållandena inom det större jordbruket uppgick tjänsteåret 1920—21 genomsnittsavlöningen (i kontant och in natura) till följande belopp för statavlönad personal tillhörande nedanstående yrkesgrupper: LaduBefallKörkarl Fördräng ningsman, gårdskarl rättare o. d. Kr. per år Indextal

2 433 100

2 564 105

2 830 116

2 441 100

Ladugårdsförman o. d.

Smed, slöjdare

Trädgårdsmästare

2 708 111

2 657 109

2 574 106

Härav framgår, att man i allmänhet betalade jordbrukets yrkesmän blott 5—10 Jo och förmännen endast 10—15 Jo mera än vanliga kördrängar. Dessa uppgifter äro nu ett årtionde gamla, men tillgängliga uppgifter tyda på, att förhållandena i detta avseende ej ändrats mycket under mellantiden, utan att relationen mellan de nu visserligen c:a 40—50 Jo lägre absoluta lönebeloppen i stort sett är densamma. Till jämförelse må meddelas, att inom industrien genomsnittslönen för verkmästare och förmän f. n. torde hålla sig omkring 4 500 kronor per år, vilket är drygt 40 Jo mera än medellönen för vanliga fabriksarbetare. Ackordsarbete och premiesystem inom jordbruket. Med hänsyn till vad sålunda anförts angående jordbrukets löneförhållanden torde det vara av intresse att erfara, i vilken utsträckning man inom jordbruket sökt vid sidan av den förhärskande tidlönen tillämpa andra löneformer, såsom ackord- och premiesystem, varigenom arbetslönens höjd i större eller mindre mån gjorts beroende av arbetsproduktens kvantitet och stundom även av dess kvalitet. En härpå syftande fråga (punkt 8) infördes även å jordbruksutredningens form. C. Av svaren på denna frågepunkt framgår, att betingsarbete stundom användes för statare och andra fasta arbetare vid skördearbete o. d., varvid arbetsstyrkan får fritt efter att ha utfört viss förelagd prestation. Ackordsarbete tillämpas däremot egentligen för lösa arbetare och brukas allmänt vid rensning och upptagning av foderbetor, rovor, sockerbetor och andra rotfrukter. Det brukas även vid en del andra arbeten, vilka kunna kontrolleras efter utförandet, såsom dikesgrävning och andra grundförbättringsarbeten, skogshuggning och vid vissa arbeten vid hö- och sädesskörden (höhässjning, skylning o. d.) m. m. Ackordsarbetets omfattning inom jordbruket inskränkes särskilt därigenom, att det med hänsyn till dragarna ej anses kunna användas vid körningar, med undantag för gödselkörning. I fråga om fördelarna och nackdelarna vid ackordsarbete äro omdömena något växlande. Medan en del uppgiftslämnare framhålla, att ackordssystemet ökar arbetstakten så betydligt — lika mycket uppges medhinnas på 7—8 timmar som eljest på 10 timmar — att det, trots 25—50 % högre förtjänst för arbetarna, likväl blir den billigaste arbetsformen för arbetsgivaren, betona andra, att ackordsformen verkar demoraliserande

89 genom att leda till försummelser i fråga om det utförda arbetets kvalitet. På sina k o L T - H N a c k c ! r d ; s y s t e m e t h a e&tt tillbaka, särskilt i den mån lantbruksmaskiner kommit till användning, varest andra uppgiftslämnare anse, att detsamma kommer till användning i allt större utsträckning. Vad premiesystemet beträffar, synas sympatierna vara allmänna inom de visserligen begränsade områden, där detsamma kommit till användning, d. v s föreWWsskötlT » n g 6 n i . f ° I ? ^ P r ° V i s i 0 n å f Ö r s å l d a trädgårdsprodukter samt husdjursskotseln såsom premier för producerad mjölk (t. ex. V* öre per k g ) och n ng n / Z » FA U n ^ J U r ' S ^ ^ 0 1 * ^fordras ladugårdsskötselns utveckling a g S håUa ganska b e t d d e ltoe ttillskott m s k o T EEnligt n l l t 1920-22 Ä % t ars =°Ch specialundersökning ^ Ö t T k U n n a e råtnjöts provision ^av- •/. av de redovisade tradgardsmastarna till ett belopp motsvarande i genomsnitt 8 % av totalavloningen samt av •/. av ladugårdsförmännen med belopp, motsvarande i medeltal u v^rnJrkT^' A°?llggande. ? P ^ e r tyda emellertid på, att premiesystemet årtl ndet t a C n u i ett " n ^ T/T ° ' Ä V 6 n i n ° m d e t e g e n t l i g a Jordbruket omell annat al1 remie Itton Vlb f * P ^ eller flitpengar, t. ex. vid skörden 5 kronor ledarr S åsom a b!? a ll ' ?° 1 ^ t 0 n h a l m ° c h 1 k r ° » a ^ ^ ^ «& arbetsteaare såsom beiallningsman och rättare. Arbetslöner inom jordbruket i främmande länder. Såsom inledningsvis framhållits i detta kapitel, måste det anses vara av betydelse för ett riktigt bedömande av jordbrukets löneläge i vårt land att äga tillgång till motsvarande oneuppgifter frän andra länder. Jämförelser mellan lantarbetarlöner äro emellertid förknippade med särskilda och betydande svårigheter, varför värdet av dylika sammanställningar icke får sättas alltför högt. Tvivel ha framförts huruvida det verkligen förefinnes någon internationell lönenivå på industriens område och tveksamhet härvidlag kan anses ännu mera befogad, när det gäller jordbruket Medan det alltid finnes vissa industrigrenar, där arbetet utföres pa i huvudsak samma sätt i olika länder, står jordbruket i så nära beroende av de särskilda ländernas och landsdelarnas naturliga och historiska förutsättningar att dessa trycka sin särskilda prägel på jordbruksnäringens driftsformer och yrkesutövare. Härtill kommer, att arbetslönen inom jordbruket alltjämt i tlertalet lander icke utgår enbart i kontant utan delvis i form av naturaförmåner av växlande art, värde och användbarhet. Men även om lönejämförelser på länt, brukets område sålunda icke böra tillmätas alltför stor betydelse, kunna dock internationella lönesiffror icke frånkännas ett visst värde, särskilt när de ses i sammanhang med jordbrukets sociala struktur i respektive länder I det följande meddelas för ett antal främmande länder vissa uppgifter rörande lönenivån mom jordbruket och andra näringsgrenar, hämtade ur sammanställningar av Internationella arbetsbyrån 1 och av de särskilda ländernas statistiska ämbetsverk m. fl. * N ° r g e S p o r d e enligt officiell lönestatistik grundad på fortlöpande uppgifter frän typiska gärdar i landets samtliga härad, 1930-31 genomsnittliga lönen for dräng 491 kronor per ar och för daglönare i egen kost 4*43-5*14 kronor per r, \ I> r eSS ^ 2 r ä L g g a ^ d e l s i a r t i k *ar f i »International Labour Review» (särskilt XXIII XXIV nr 5 ZZ'JZZ ^ ° ^f*™*™* depression on agTicultural l a W o c h AA1V nr 5 Movements in the general level of wages) och »Industrial and Labour in JnSaJfonellå 8 » I C T T ^ ( ° \ ^ k t % ^ **n förenämnda samarbetskommittén mellan internationella arbetsbyrån och Internationella lantbruksinstitutet.

90 dag under sommaren och 3*90 kronor under vintern. P å grund härav kan man uppskatta normaltimlönen inom det norska jordbruket till 0*40—0*50 kronor, vilket knappast torde motsvara mer än hälften av en mekanisk verkstads- eller annan industriarbetares timförtjänst på landsbygden. Skogsarbetarna uppgåvos i medeltal förtjäna 4*51 kronor per dag under vintern och 4*97 kronor under sommaren. — I D a n m a r k utarbetas lönestatistik för jordbruket av »Det landökonomiske Driftsbureau», som omhänderhar räntabilitetsstatistiken. För bokföringsåret Vs 1930 — 30 / 4 1931 utgjorde i medeltal årslönen för manliga tjänare under 21 år 569 kronor och över 21 år 672 kronor förutom kost, medan fasta daglönare i egen kost hade 4 . 7 8 _ 5 . 5 1 kronor per dag om sommaren och 4*28 kronor på vintern samt tillfälliga daglönare 5*43—6*15 resp. 4*69 kronor. Timavlöningen inom det danska jordbruket synes sålunda ligga vid 0*50—0*60 kronor, vilket torde vara omkring 10 % högre än för motsvarande arbetare i Sverige, men ungefär 50 % lägre än inom den danska landsortsindustrien, där enligt officiell lönestatistik genomsnittliga timf ört jansten för icke yrkesutbildade arbetare uppgick till 1*21 kronor under 1930/31. — I F i n l a n d utarbetar socialdepartementets statistiska byrå på grundval av uppgifter frän ombud i olika delar av landet en årlig lönestatistik för jordbruket, enligt vilken år 1930 årslönen för dräng utgjorde 3 914 fmk (förutom kost),, totalavlönmgen (i kontant och in natura) för statare 9 144 fmk och daglönen i egen kost 32 fmk på sommaren och 31 på vintern. Omräknade i svenskt mynt (1 fmk 8 å 9 ore) bli dessa daglöner låga, men de torde motsvara omkring »/s av dagspenningen for en grovarbetare vid ett bruk eller sågverk på landsbygden, låt vara att en dylik kalkyl är vansklig att verkställa med hänsyn till industrilönernas stora lokala olikheter i Finland och frånvaron av nästan all officiell lönestatistik på detta område. Går man därefter till de baltiska staterna, bli lantarbetarlönerna än lägre. F o r E s t l a n d uppges för år 1930 den genomsnittliga årslönen för manliga tjänare till 306 estn kronor (100 estn. kronor 1930 == 100, nu 135 svenska kronor) och daglönen till 1*96 kronor, vartill kommer fri kost. Totalavlöningen för lantarbetare blir icke mycket lägre än för industriarbetare, för vilka medellönen beräknas till 0*33 kronor per timme eller 2*64 kronor per dag. — Beträffande L e t t l a n d uppges för 1930/31 en genomsnittlig årslön av 487 lats (100 lats = 96 svenska kronor) for årsanställda och av 328 lats för säsonganställda lantarbetare. Tillägges värdet av kost och logi, kommer man till en totalavlöning, som sannolikt ej mycket understiger de 2*15—2*70 lats per dag eller c:a 750 lats per år, som uppges motsvara sedvanlig avlöning för okvalificerade arbetare inom industri och hantverk å orter utom Riga — Inom det p o l s k a lantbruket har man, med hänsyn till tidigare starka valutafluktuationer, i stor utsträckning, fastställt lantarbetarlönerna i form av vissa kvantiteter råg, växlande för olika landsdelar och arbetargrupper. Uor mellersta delen av landet angavs för 1928/29 genomsnittslönen för lantarbetare med »Deputat» (stat) till 4 700 kg råg och för daglönare till 3 700, motsvarande resp. 1 860 och 1 442 zloty (100 zloty f. n. = 61 svenska kronor). E h u r u för 1929/30 ragkvantiteten höjts till resp. 5 300 och 3 900 kg, medförde det starka prisfallet pa detta varuslag, att genomsnittslönerna nedgingo till resp. 1 238 och 911 zloty. Detta synes motsvara c:a 2/a av vad som merendels betalas vid industriföretag pa landsbygden, medan relationen tidigare år varit väsentligt förmånligare för lantarbetarna. — I T j e c k o s l o v a k i e n utgjorde enligt 1929—30 gällande kollektivavtal i Böhmen månadslönen för körkarl med »Deputat» 85—i45 t j . kronor (100 t j . kronor 1930 = 11, f. n. 16 svenska kronor) och timlönen för dagsverkare 1*05—1*60 tj. kronor. Dessa avtalslöner synas dock ofta överskridas, ty enligt tjeckoslovakiska jordbruksinstitutets statistik uppgick daglönen till i medeltal c:a 20 t j . kronor i januari 1930 och 24 t j . kronor i juli s. å., medan den avtalsenliga lönen kunde uppskattas till resp. c:a 10 och 13 tj. kronor. För bergsbruket och industrien uppges timlöner om 3—5 t j . kronor, motsvarande daglöner om 24—40 t j . kronor. I T y s k l a n d växlade enligt officiell lönestatistik kontantlönerna år 1929 for

91 arbetare med »Deputat» (stat) i olika landsdelar mellan 426 och 1 330 rmk (100 rmk 1929 = 89 svenska kronor, f. n. = 126 kronor), huvudsakligen beroende på naturaförmånernas varierande omfattning och värde. Enligt gällande kollektivavtal nar totalavlönmgen (i kontant och in natura) år 1929 beräknats i medeltal utgöra 0*42—0*43 rmk per timme, medan de avtalsenliga timlönerna för grovarbetare inom ne viktigaste industrierna lågo ungefär dubbelt så högt eller vid i medeltal c:a 0*80 rmk. Under nästföljande år var löneläget tämligen oförändrat, vad kollektivavtalslonerna beträffar, men under år 1931 ha dessa löner nedsatts med i genomsnitt 7 % mom industrien och sannolikt icke mindre inom lantbruket. — Beträffande H o l l a n d är det vanskligt att erhålla en allmän bild av lönenivån inom jordbruket på grundval av kollektivavtalen, då dessas bestämmelser äro mycket olika mom olika provinser och distrikt. År 1930 synas timlönerna för dagsverkare merendels ha hållit 1 sig vid 0*25—0*40 gulden (100 gulden 1930 = 150, nu 214 svenska kronor). Avståndet mellan dessa löner och de industrilöner om 0*40—0*70 gulden, som utgå på landsbygden och i de mindre städerna, synes ej vara så stort som i Tyskland och ett flertal andra länder. — I S c h w e i z utgjorde enligt Schweiziska bondeiorbundets undersökning (se sid. 73) för 1929/30 daglönen i egen kost i medeltal 9-60 schweiz. francs (100 schw. fr. 1930 =*= 72, nu 103 svenska kronor) under sommaren och 6*85 under vintern. Vid undersökningen har man även sökt jämföra lönenivån inom jordbruket med lönerna för motsvarande grupper inom industrien, varvid verkmästare och förmän ansetts motsvaras av fördrängar samt yrkesarbetare av kreatursskötare och körkarlar inom jordbruket. Sammanställningen återges här nedan: Genomsnittlig Jordbruk Industri

förtjänst

per arbetsdag i schw. fr. 1929. Förmän 10*60 16*07

Yrkesarbetare 8*57 12*45

Grovarbetare 6*97 9*85

Industrilönerna skulle alltså ligga c:a 50 % högre än motsvarande jordbrukslöner. I F r a n k r i k e synas jordbrukslönerna vara mycket växlande inom olika områden, men skulle enligt uppskattningar av departementens prefekter m. fl. för daglönare år 1930 i genomsnitt uppgått till 22*50 francs (100 fr. 1930 = 15, nu — 21 svenska kronor). På liknande sätt uppskattade löner inom industri och hantverk sättas till i medeltal 3*83 fr. per timme och 31*34 fr. per dag (för orter utom P a r i s ) . Under år 1931 uppges särskilt jordbrukslönerna ha väsentligt nedgått. I E n g l a n d har löneutvecklingen inom jordbruket fått sin prägel genom den år 1924 införda minimilönslagstiftningen, som omhänderhas av lönekommittéer i grevskapen och en lönenämnd för hela landet. För vanliga jordbruksarbetare h a r sedan denna tid arbetslönen, vilken merendels beräknas helt i kontant, utgjort i genomsnitt 31 å 32 shillings (1 sh. — 0*90 svenska kronor, f. n. nära 1 krona), medan industriens grovarbetarlöner torde hålla sig vid 40—60 sh. Dessa löner gällde ä n n u i början av år 1931, men under loppet av detta år ha framträtt tydliga tendenser till lönesänkning, ej minst inom jordbruket, där man inom ett tiotal grevskap sökt nedbringa arbetskostnaderna antingen genom att nedsätta veckolönen (merendels med c:a 5 %) eller genom att utöka det antal ordinarie arbetstimmar, som skulle fullgöras för denna (se sid. 74). Särskilt intresse erbjuder den senaste tidens löneutveckling i Amerika, där inga kollektivavtal eller minimilönsbestämmelser normera de enskilda löneuppgörelserna. I K a n a d a nära fördubblades lantarbetarlönerna under åren 1914—1929, och sistnämnda år utgjorde per månad genomsnittsrönen för manlig lantarbetare 40 doll., vartill kom värdet av fri kost med 23 doll. (1 doll. = 3-73, f. n. c:a 4*60 kronor).

92 Detta innebar närmast en förbättrad relation till gängse industrilöner, 1 men förhållandet förändrades under efterföljande år. För år 1930 räknade den officiella statistiken med en c:a 15 % lägre genomsnittslön (34 doil. jämte kostvärde 22 doll.), och under år 1931 lära ytterligare betydande lönesänkningar ha ägt r u m . — I F ö r e n t a s t a t e r n a ökades under tiden 1914—1929 lantarbetarlönerna med i medeltal 70 %. Sistnämnda år låg i genomsnitt för hela landet månadslönen enligt jordbruksdepartementets statistik vid 34*74 doll, med och 49*08 utan fri kost 2 (1 doll, då — 3*73, f. n. 5*25 svenska kronor), och daglönen i egen kost vid 2*42 doll. Detta motsvarar omkring 0*25 doll, per timme eller c:a hälften av den genomsnittliga grovarbetarlönen inom fabriksindustrien (c:a 0*50 doll, enligt National Industrial Conference Boards lönestatistik). Med år 1930 började lönesänkningen, och lantarbetarlönerna beräknas för detta år till 31*14 doll. (44*59 utan kost) per månad och 2*16 doll, per dag, sålunda drygt 10 % lägre än året förut. Under loppet av år 1931 intog lönekurvan under inverkan av det starkt ökade utbudet av arbetskraft (se sid. 34 not 1) en än mera markerad nedåtgående tendens. Kvartalsstatistiken i jordbruksdepartementets tidskrift »Crops and Markets» tyder på, att genomsnittslönerna för 1931 hållit sig vid c:a 24 doll. (36 doll, utan kost) per månad och 1*70 doll, per dag, vilket är c:a 30 % lägre än 1929 och blott 20 % högre än år 19l4. Inom den amerikanska storindustrien synas däremot lönesänkningarna ännu vid 1931 års slut blott föga drabbat timförtjänsterna, vilka enligt National Industrial Conference Boards lönestatistik höllo sig vid i medeltal 0*44 doll, för grovarbetare, medan veckoförtjänsterna sedan år 1923 nedgått till c:a 17 doll, eller med närmare 25 % på grund av förkortad arbetstid m. m. De löneuppgifter för vissa främmande länder, som meddelats i det föregående, utvisa, a t t i Sverige lönerna inom j o r d b r u k e t såväl som inom näringslivet i allmänhet äro relativt höga, även i guldkronor r ä k n a t . E m e l l e r t i d säger en omr ä k n i n g i en gemensam v a l u t a av olika länders löner r ä t t litet i frågan, h u r u v i d a arbetarna i verkligheten h a det b ä t t r e eller sämre i olika länder. E n högre penninglön k a n åtminstone till väsentlig del u p p v ä g a s genom d y r a r e levnadskostnader, och omvänt k u n n a låga löner h a en förhållandevis hög k ö p k r a f t i resp. länder, om man d ä r lever efter landets sed. N å g o n siffermässig b e l y s n i n g h ä r v i d l a g är dock k n a p p a s t möjlig, t y man saknar, oaktat alla a n s t r ä n g n i n g a r särskilt från Internationella arbetsbyråns sida, ä n n u alltjämt en fullt tillförlitlig internationell reallönestatistik icke endast för lantarbetare, u t a n även för industriarbetare. Mera u p p m ä r k s a m h e t än de olika ländernas lantarbetarlöner i och för sig förtjänar den lönerelation, vilken i resp. länder föreligger mellan å ena sidan l a n t a r b e t a r e (utan n a t u r a f ö r m å n e r ) , å den a n d r a industriarbetare, företrädesvis sådana u t a n y r k e s u t b i l d n i n g och sysselsatta å landsbygden eller eljest å orter med billiga levnadskostnader. V a d de europeiska länderna beträffar synes a n g i v n a lönedifferens v a r a störst i Sverige, N o r g e , D a n m a r k och T y s k l a n d , där industrilönerna i genomsnitt torde v a r a dubbelt så höga som industrilönerna per timme räknat, m e d a n per dag, vecka eller år åtskillnaden blir m i n d r e p å g r u n d av jordbrukets l ä n g r e arbetstid. F ö r h å l l a n d e v i s r i n g a åter är löneskilli j f r L e a g u e of N a t i o n s : The course and phases of the World economic depression (Geneva 1931) sid. 83. 2 Lantarbetarlönerna äro i Förenta staternas nordliga delar snarast högre än i Kanada, men den låga lönenivån i sydstaterna bidrager till att sänka genomsnittstalet för hela unionen.

93 nåden i de baltiska länderna, Finland, Polen och Tjeckoslovakien, vilket emellertid ingalunda beror på, att jordbrukslönerna där äro högre, utan på att industrilönerna äro lägre. En mellanställning intar i viss mån Schweiz, Frankrike, Holland och England. För sistnämnda land beror detta närmast på minimilönslagstiftningen för lantarbetare, vilken till väsentlig del förhindrat den ytterligare utvidgning av löneklyftan mellan jordbruk och industri, som karakteriserat det senaste årtiondets löneutveckling i vårt land och ett flertal andra länder. Går man till Amerika, finner man, att i Förenta staterna industrilönerna stå i ungefär samma relation till jordbrukslönerna som i vårt land. Detta synes ge vid handen, att den i Amerika knappast märkbara, men i vissa europeiska länder mycket observerade »fackföreningsmonopolismen» (jfr sid. 47) knappast spelat någon roll för den relativa lönenivån inom industrien och jordbruket. Avgörande torde fastmer vara den skiljaktiga pris- och produktionsutvecklingen i fråga om löneutvecklingen inom de båda näringsgrenarna. Betydelsefull ur denna synpunkt är särskilt utvecklingen i Kanada, vars expanderande jordbruk i fråga om löneutvecklingen kunnat hålla jämna steg med industrien intill den allra sista tiden. 1

7. Lantarbetarnas löne- och levnadsstandard. De i det föregående meddelade löneuppgifterna belysa även i stora drag, huru lantarbetarnas lönestandard ställer sig i förhållande till vissa andra löntagargruppers. I syfte att erhålla närmare upplysningar i detta avseende hemställdes i Jordbruksutredningens form. C (punkt 9), att uppgiftslämnarna måtte, var för sitt verksamhetsområde, söka belysa, huru lantarbetarnas arbetsvillkor och levnadsstandard ställde sig i jämförelse med andra samhällsgrupper, varibland nämndes såväl industriarbetare, som landshantverkare och småbrukare. Lantarbetare och industriarbetare. De inkomna svaren, vilka närmast återspegla förhållandena under den industriella högkonjunktur, som i Sverige rådde långt in på år 1931, framhålla nästan genomgående, att industriarbetaren har det vida bättre än lantarbetaren, varvid i första hand pekas på den förres väsentligt högre timpenning. Man har emellertid ej varit blind för, att för levnadsfoten timlönen är mindre betydelsefull än årsinkomsten och att denna betingas ej blott av lönesatsens belopp utan även av arbetsförtjänstens varaktighet (jfr sid. 87). I sistnämnda avseende anses en årsanställd lantarbetare vara gynnsammare ställd än en industriarbetare, t. o. m. under goda konjunkturer. Vissa uppgiftslämnare framhålla, att om en statare »förädlar» sina naturaförmåner genom att hålla svin och höns och sköta om sin täppa, kan han komma upp till ungefär samma löneinkomst som en textilfabriks- eller annan lägre betald industriarbetare./Enligt socialstyrelsens undersökning av levnadskostnaderna på landsbygden vid år 1920 beräknades naturaförmånernas värdestegi Jfr Statens offentliga utredningar 1932: 10 sid. 15.

94 ring genom dylik egenproduktion till nära 20 Jo.1 Härför kräves dock en betydande extra arbetsinsats från lantarbetaren och hans hustru, liksom den senare helst även bör ha eget förtjänstarbete med mjölkning, rotfruktsskötsel e. d. Överhuvud betonas, att hustruns skötsamhet är av vida större betydelse inom landsbygdens strävsamma arbetsliv än i stadsarbetarens bekvämare tillvaro. I båda fallen är det dock av betydelse, att familjen ej är allt för stor, t y levnadsstandarden beror ej blott på inkomstens belopp, utan även på vilket antal personer, som därav skola ha sin utkomst. När lantarbetarens levnadsstandard betecknas såsom lägre än industriarbetarens, fäster man sig särskilt vid, att den förre måste leva ett enklare och enformigare liv, att han har mindre tillgång till nöjen och förströelser, att han måste gå i sämre kläder och nöja sig med en ej sällan dålig bostad. Att b o s t ä d e r n a på landsbygden mångenstädes äro dåliga är ju ett känt förhållande, men detta gäller ej blott om lantarbetarnas lönebostäder utan i stor utsträckning även om lägenheter, som bebos av sina ägare, vare sig dessa äro arbetare eller småbrukare o. d.2 I fråga om b e k l ä d n a d s k o n t o t vittnar den enda levnadskostnadsundersökning, som hitintills i vårt land utförts med avseende på landsbygden och vilken avser det för efterföljande tider visserligen föga typiska högkonjunkturåret 1920 (jfr ovan), att beklädnadsutgifterna belasta utgiftsbudgeten i ungefär samma utsträckning som i staden. Givetvis säger detta intet om klädernas beskaffenhet, vilka röna inflytande av bl. a. det förhållandet, att inom jordbrukarfamiljen kläder och skodon merendels torde bliva utsatta fölstörre slitning på grund av utearbete i ofta oblid väderlek m. m. För a n d r a ä n d a m å l än de oundgängliga utgifterna för föda, kläder, bostad m.. m. kunde lantarbetarfamiljerna använda ungefär Vio av inkomsten, medan arbetarfamiljer i städerna kunde depensera närmare dubbelt så mycket. Särskilt voro utgifterna för intellektuella ändamål, förenings- och försäkringsavgifter samt nöjen och förströelser — liksom även avbränningarna för skatter — avsevärt lägre på landet än i staden. Att detta förhållande knappast förändrats under det senaste årtiondet framgår bl. a. av en undersökning av den sörmländska statarklassen, som under år 1930 verkställts av ett par studentorganisationer. 3 Enligt denna undersökning hade av 325 undersökta ståtar familj er 58 ingen tidning alls och stodo 213 utanför varje organisation, ekonomisk, politisk, religiös eller allmänt ideell. Vad f ö d a n beträffar, ger den förenämnda levnadskostnadsundersökningen vid handen, att lantarbetarna förbrukade ett högre antal kalorier per dag och i Levnadskostnaderna på landsbygden i Sverige vid år 1920, utg. av socialstyrelsen 1923 (sid. 38 o. f.). I denna undersökning, som är grundad på 372 under e t t helt år förda hushållsböcker av lantarbetare o. d., meddelas även vissa jämförelser med en motsvarande undersökning för arbetare o. d. i städer och stadsliknande samhällen 1913—14. N y a r e uppgifter av sistnämnda a r t finnas i Levnadskostnaderna i städer och industriorter omkring år 1923, utg. av socialstyrelsen 1929. 2 Alfred Pettersson och G. Stéenhoff: Bostadsförhållandena på landsbygden i Sverige, Stockholm 1930. 3 Den sörmländska statarklassen. Bostäder, ekonomi, livsföring. En s t a t i s t i s k undersökning utförd av Stockholms clartésektion och Stockholms socialistiska studentklubb. Stockholm 1931.

95 konsumtionsenhet än jämförliga arbetargrupper i städerna. Däremot var kosten för de förra i högre grad inriktad på vegetabilisk kost och överhuvud väsentligt mindre omväxlande än stadsbornas matordning. Belysande är, att de nio största förbrukningsartiklarna, nämligen mjölk och grädde, smör, margarin, fläsk, vetemjöl, rågmjöl, bröd, potatis och socker, lämnade c:a Ve av den totala näringsmängden i stadsarbetarnas budget men över 9/io i landsbudgeten. Liknande förhållanden beröras även i svaren på Jordbruksutredningens frågeformulär. Sålunda framhåller en uppgiftslämnare, att lantarbetaren, som har sina naturaförmåner, därigenom tillförsäkras bättre kost än industriarbetaren! och ej behöver sätta sig i matskulder som denne. Lantarbetare och landshantverkare. E n annan samhällsgrupp, med vilken lantarbetarens levnadsstandard borde jämföras, voro landshantverkarna. Uppgiftslämnarna synas övervägande anse, att en sådan i allmänhet har det bättre än lantarbetaren, även om han ingalunda alltid kommer upp till industriarbetarens inkomstnivå. Särskilt synes så vara förhållandet i jordbruksbygderna, varest genom depressionen inkomsterna för smeder, snickare, skomakare, skräddare o. d. uppgivas ha väsentligt nedgått under senare år på grund av lantbruksbefolkningens minskade betalningsförmåga. Lantarbetare och småbrukare. Vad därefter beträffar levnadsstandarden för småbrukare gäller om stora delar av vårt land vad en norrländsk uppgiftslämnare uttryckt med orden: »Här är den självägande bonden den väsentligaste jordbruksarbetaren, och han lever oftast på en mycket låg levnadsstandard, därtill tvingad av nödvändigheten.» Beträffande bygder, där såväl dylika »arbetare på egen risk» som lönarbetare förekomma sida vid sida, synes det egentligen vara meddelarna från fackföreningshåll och ett fåtal andra, som anse, att under nu rådande förhållanden lantarbetarna ha det sämst. »Ett småbruk på 10 ha lämnar ej så stor bruttointäkt som en statkarls avlöning», skrives det från Västmanland, och »20 ha ej så mycket som en industriarbetarlön», anser en meddelare i Västergötland. Under nu angivna gränser falla, som förut (sid. 12) angivits, det övervägande flertalet brukningsdelar i vårt land. De flesta svaren gå också ut på, att den, som har fast lön hos andra, är under nuvarande prisförhållanden bättre ställd än den, som själv med familjens hjälp brukar ett litet ställe. Givetvis finnas inom småbrukargruppen åtskilliga gradationer ur behovssynpunkt. Sämst ställda synas sålunda vara de särskilt i Småland och Norrland talrika ägare av smärre jordlägenheter, vilka huvudsakligen leva av de på sistone allt knappare vordna förtjänstarbetena inom jord- och skogsbruk, vägbyggnader o. s. v. (jfr sid. 55). Men även för jordbrukare med större brukningsdelar, självägare och arrendatorer, betecknas den ekonomiska ställningen flerstädes som bekymmersam, särskilt om gården är skuldbelastad. I jämförelse med dessa anses under de senaste åren lantarbetarna haft det relativt bra, ty de senare behöva ej som de förra gå i ständiga bekymmer för att inkomsterna ej skola förslå till alla de utgifter en lantman måste betala för att kunna behålla sin gård. »Mången gång lever bonden sämre än drängen», skrives från en socken i Östergötland. Såsom särskilt svag framträder småbrukarens inkomst, om den fördelas på det höga antal arbetstimmar, som årligen nedlägges på gårdens skötsel av honom själv och hans familje-

96 medlemmar. Särskilt från Norrland ha inkommit svar, som sätta i fråga, om icke den gamla modernäringen förvandlats från ett självständigt näringsfång, som erfordrade sin egen utbildade arbetskraft och beredde densamma skälig bärgning, till blott en nödhjälp, dit man tvingas taga sin tillflykt i svåra tider för sin nödtorftiga utkomst. Inom det rörliga arbetsliv, som åtminstone intill den senaste arbetslöshetskrisen karakteriserade den norrländska landsbygden, ansåg man gärna den sämsta lotten tillfalla de småbrukare, som jorden och kreaturen bundo vid hemorten, där arbetsförtjänsterna merendels voro knappa. Å andra sidan betonas, att det nuvarande nödläget ej enbart beror på jordbrukets ringa lönsamhet, utan även därpå, att lantbrukets utövare liksom alla andra befolkningsgrupper väsentligt stegrat sin levnadsstandard och sina anspråk på livet. I åtskilliga svar framhålles också, att jordbruksnäringen ej uteslutande bör bedömas ur ekonomiska synpunkter, och en ganska allmän syn på de nu senast berörda problemen kommer fram i följande uttalande av en östgötalantman: »Lantarbetaren lever otvivelaktigt på en lägre levnadsstandard än industriarbetaren; hans arbetsdag är längre och hans avlöning lägre. Småbrukaren har dock säkerligen i de flesta fall den minsta materiella behållningen av det arbete, han nedlägger på jordbruket. För honom är arbetsdagen oftast obegränsad, och den förtjänst han kan erhålla per arbetsdag eller arbetstimme räknat är nog mången gång ganska ringa och betydligt understigande avlönade jordbruksarbetares dag- resp. timpenning. Vetskapen om att arbeta på sitt eget gör dock, att småbrukaren känner sig mera tillfredsställd än löntagaren, även om hans materiella fördelar äro mindre.» Givetvis skulle det v a r a av mycken betydelse a t t k u n n a u n d e r b y g g a de mera a l l m ä n n a uttalanden, vilka återgivits i det föregående, medelst siffermässiga u p p g i f t e r rörande inkomstförhållandena för ett större antal s m å b r u k a r e och småbönder i olika delar av landet. T y v ä r r ä r dock det f. n. tillgängliga statistiska materialet av detta slag mycket k n a p p h ä n d i g t . Det utgöres av de »bokföringsresultat från svenska j o r d b r u k » , vilka p å u p p d r a g av l a n t b r u k s styrelsen årligen sammanställts av direktör L . Nanneson. T y v ä r r äro de för h ä r i f r å g a k o m m a n d e jämförelser lämpade jordbruken, nämligen i första hand småb r u k e n (med u p p till 10 ha jordbruksjord) och därnäst de mindre bondebruken (om 10—25 h a ) , ganska fåtaligt redovisade (c:a 125, resp. 100 u n d e r de senaste åren) och dessutom i h u v u d s a k i n s k r ä n k t a till ett par landsdelar, n ä m ligen mellersta Sverige och övre N o r r l a n d . L ä g g e r m a n härtill, a t t fastställandet av arbetsinkomsten av j o r d b r u k e t k n a p p a s t är något huvudsyfte för u t r e d ningen u t a n framkommer mer såsom b i p r o d u k t av den allmänna räntabilitetsstatistiken, torde det inses, att m a n näppeligen på denna väg k a n vinna någon m e r a fullständig u p p f a t t n i n g om inkomstförhållandena för småbönder och småb r u k a r e i v å r t land. E n ä r emellertid ifrågavarande statistik u t a r b e t a t s efter i h u v u d s a k samma g r u n d e r under mera än ett årtionde, synes man k u n n a erh å l l a en viss bild av inkomstutvecklingen för n ä m n d a g r u p p e r av j o r d b r u k a r e genom a t t år för år sammanställa och till indextal omräkna där publicerade inkomstuppgifter. Dessa ange först inkomsten för en skuldfri s m å b r u k a r e familj, vilken motsvarar summan av jordbrukets nettoavkastning och i driftsk o s t n a d e r n a i n r ä k n a d ersättning för familjens arbete i jordbruket. Särskilt om l a n t b r u k s k a p i t a l e t är u p p l å n a t , måste dock a v d r a g göras för r ä n t a å detsamma, och m a n erhåller då arbetsinkomsten, varmed förstås skillnaden mellan den skuldfria inkomsten och normala r ä n t e a n s p r å k på lantbrukskapitalet. B å d a

97 Tal). 17. Mindre jordbrukares genomsnittsinkomster av jordbruket åren 1918—1930. Enligt »Räkenskapsresultat från svenska jordbruk». ÖN = Övre Norrland.

MS = Mellersta Sverige.

1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 /19 /20 /21 /22 /23 /24 /25 /26 m /28 /29 /30

Medeltal per egendom

G r u p p I (med u p p till 10 ha j o r d b r u k s j ord). Skuldfri inkomst (driftsöver-IMS 4 368 4 333 3112 2 263 2 252 1910 2 055 2 550 1853 1862 1735 2122 skott av jordbruket), kr. ...|ÖN 4 277 3 550 2 671 1872 1930 1607 1698 1686 1691 1724 1720 1599 Arbetsinkomst från jordbrukefc,/MS 3 410 2 742 1978 1296 1561 1231 1279 1863 1205 1212 1084 1464 kr [ÖN 3 280 2 592 1979 1298 1226 911 1051 1 063 1 052 1054 1055 943 Arbetsinkomst i % av beräkn. |MS 93 61 67 86 76 111 82 91 83 75 normalarbetslön \ÖN 70 63 69 54 65 71 70 70 58 74 G r u p p II (med 10—25 ha jordbruksjord). Skuldfri inko7nst (driftsöver- /MS 1980 1891 794 704 2 575 3 041 2 969 3 243 2 654i 2 357 2 382 2 786 skott av jordbruket), kr. ...\ÖN 3 017 2 470 2 009 1454 2 800 2 505 2 449 2 483 2 298! 2 509 2 259 2 067 Arbetsinkomst från jordbruket,(MS 2170 1760 —481 —52 1302 1709 1661 1 787i 1 369| 1151 1071 1306 kr \ÖN 4 220 3 002 2 380 1348 1579 1363 1278 1 3481 1141 i l 380 1196 1032 Arbetsinkomst i % av beräkn./MS 50 82 68 89 65 73 normalarbetslön \ÖN 64 45 65 63 62 59 72 59 I n d e x t a l (1918/19: g r u p p I. Skuldfri inkomst Arbetsinkomst

100) för /MS 1ÖN /MS \ÖN

100 100 100 100

44 38i 361 28!

58 39 55 32

42 40 35 32

43i 401

40 40

36!

dessa u t t r y c k för s m å b r u k a r e n s faktiska arbetsersättning redovisas i t a b . 17 och det på denna baserade d i a g r a m I V . I n k o m s t k u r v o r n a h a ju sedan högkonjunkturen b r a g t s ned på ett väsentligt lägre plan, vilket tjäder på a l l m ä n försämring av inkomstläget för den svenska s m å b r u k a r e - och bondeklassen. A t t man h ä r h a r a t t g ö r a icke blott med en svensk företeelse u t a n med en åtminstone delvis internationell sådan blir t y d l i g t genom ett studium av de liknande utvecklingstendenser, som framkommit i räntabilitetsstatistiken för j o r d b r u k e t i sådana länder som Norge, D a n m a r k , F i n l a n d , Tjeckoslovakien och Schweiz. Siffror från jordbruksbokföringen måste dock av naturliga skäl bliva r ä t t abstrakta och knappast ge svar på frågorna, varför och huru. E t t nytt grepp på ämnet, avseende att belysa hela spörsmålet i dess konkreta verklighet, föreligger i ett arbete av professorn vid lantbrukshögskolan i Hohenheim dr. A. Miinzinger. 1 Då bonden ju av naturen är tystlåten och obenägen att svara på frågeformulär, har författaren sökt lösa uppgiftsinsamlingens problem genom att å vissa utvalda gårdar vid sidan av bonden placera en jordbrukskunnig undersökare i sonens eller i »Der Arbeitsertrag der bäuerlichen Familienwirtsehaft» (I, II, Berlin 1929). 1194 32

49 37 43 29

98 Diagram

IV.

Småbrukares

genomsnittsinkomster

från

jordbruket

1918—1930.

Egendomar med upp till 10 ha jordbruksjord. MS = mellersta Sverige. ÖN = Övre Norrland. 1918/19 — 100.

19,8

19lC

/*0

/«*

/ 4 * ™Y*3 " * & *

' 9 ^/30

drängens ställe. På grundval av dessa undersökares efter ett mycket utförligt formulär under ett helt år (i regel 1927) gjorda undersökningar ha utarbetats utförliga monografier för 10 wurttembergska bondgårdar med en areal växlande från 8*5 till 24 ha. På basis av detta djupgående material konstateras, att bondens faktiska arbetsförtjänst i de särskilda fallen uppgått till lägst 2 369 och högst 5 967 rmk utan någon som helst förräntning av jordbrukskapitalet (fall a) samt till lägst 0 och högst 3 024 rmk, om kapitalet förräntas efter den enligt nuvarande penningförhållanden i Tyskland mycket låga räntesatsen 5 % (fall b). H u r u bondens sålunda utrönta arbetsförtjänst ställde sig i jämförelse med arbetslönen för i samma kommun sysselsatta jordbrukstjänare och industriarbetare framgår av följande uppställning, varvid är att märka, att bondens arbetstid ansetts böra uppskattas till inemot 3 600 arbetstimmar per år eller omkring 30 % mera än jordbruksarbetarens och 50 % mera än industriarbetarens avtalsenliga arbetstid: Fall nr

I s a m m a k o m m u n förtjänade per timme, rmk b ö n d e r a) b) jordbrukstjänare... i n d u s t r i a r b e t a r e ...

0-40 0-22 0-36 0*55

0-59 O-io 0-36 0-50

1*04 0-45 0'31 0-60

1*22 0*22 0-36 0*70

0-48 0*21 0-30 0-70

0*55 0-io 0*30 0*5 7

0-47 0*10 0-34 0*80

0'44 O-io 0*31 0*60

0'43 0'24 0*35 0-50

0-80 0-24 0-42 080

Härav framgår, huru hårt bondens ekonomi måste tryckas av de i och för sig ingalunda höga tjänstefolkslönerna, ävensom h u r u stort avståndet merendels är mellan bondens faktiska arbetsinkomst å ena sidan och industriarbetarlönen å den

99 andra. Detta har lockat allt flera av böndernas barn att ägna sig åt sistnämnda yrke, vilket förutom högre arbetsinkomst jämväl ger rätt till arbetslöshetshjälp och socialförsäkring. Författaren påvisar, huru arbetsinkomsten för ifrågavarande båda stora befolkningsgrupper, vilken ur nationalekonomisk synpunkt borde vara tämligen lika, mer och mer gått i sär, i det att inkomstkurvan för bönderna företett en nedåtgående, för industriarbetare en uppåtgående riktning. En dylik utveckling kan nog pågå några år, heter det, då bonden är van att i stor utsträckning anpassa sina levnadsbehov efter gårdens avkastning, men det går ej i längden ens för den, som i generationer lärt sig att se livets ändamål i arbetet, att bli besviken på hoppet om en torftig bärgning och en skuldfri gård att ge barnen i arv. Rörande ett särskilt slag av svenska småbruk, nämligen sådana som erhållit lån ur e g n a h e m s l å n e f o n d e n , föreligga numera vissa räntabilitetsuppgifter genom de undersökningar vilka efter initiativ av J o r d b r u k s u t r e d ningen fr. o. m. år 1929 i g å n g s a t t s av Statens egnahemsstyrelse. H i t t i l l s ha offentliggjorts uppgifter rörande den ekonomiska utvecklingen m. m. av 152 genom u t l o t t n i n g u t t a g n a egnahemsjordbruk, vilka under år 1929 gjorts till föremål för särskilda lokalundersökningar. 1 Dessa egnahemsjordbruks storlek och belägenhet framgår av nedanstående sifferserier:

Genomsnittlig åkerareal ha vid förvärvstillfället vid u n d e r s ö k n i n g e n

Södermanlands län

Kronobergs län

Kristianstads län

Värmlands län

6*37 6'86

3*2 5 3*84

6*98 7-51

5 - 30 5'4 5

VästerNorrnorrlands bottens Samtliga län (norra län (kust- sex län delen) landet)

2-oo 324

3*30 4"80

4*75 5*49

Liksom den odlade jordarealen under den i genomsnitt tioåriga brukningstiden rätt väsentligt utvidgats genom tillköp och nyodling, ha även ursprungligen obebyggda (c:a Va av samtliga) eller svagt bebyggda lägenheter till övervägande del blivit nöjaktigt eller väl bebyggda. I genomsnitt bodde på varje lägenhet 4*6 personer, varav 3 över 15 år. H u r u inkomstförhållandena gestaltat sig för ifrågavarande egnahemsägare har ej kunnat vid undersökningen direkt utrönas, till synes huvudsakligen av det skäl, att egentlig bokföring bland de 152 besökta jordbrukarna ej förekommit i mer än 2 fall. Beträffande den ekonomiska ställningen för dessa egnahemsinnehavare, vilka förut till ungefär lika antal varit jordbrukare, hemmasöner, länt- eller grovarbetare samt industriarbetare eller hantverkare, blir man alltså hänvisad till vissa indicerande uppgifter. Man finner sålunda, att av de undersökta jordbruken 27 bytt ägare, sedan egnahemslånen beviljats, vilket i ungefär halva antalet fall lär ha berott på att vederbörande haft svårt att reda sig. Av de besökta jordbruken voro drygt 2/3 i god hävd, och beträffande de fall, där mindre god eller svag hävd förekommit, anses detta i långt mindre grad berott på innehavarens bristande duglighet än därpå, att lägenheterna varit så små, att innehavaren för familjens utkomst blivit i sådan omfattning hänvisad till förtjänstarbete utom hemmet, att lägenheternas skötsel därigenom blivit eftersatt. Särskilt var detta förhållandet i Västernorrlands och Norrbottens län, där allenast resp. 0 och 16 % av de undersökta egnahemsjordbruken varit av sådan storlek, att innei Redogörelse över år 1929 av Statens egnahemsstyrelse verkställd undersökning rörande den ekonomiska utvecklingen m. m. av vissa egnahemsjordbruk. Stockholm 1931.

100 havaren med familj haft full försörjning och sysselsättning, medan så i de fyra övriga länen var förhållandet med 36—74 %. Tillhopa voro 89 eller nära 3 / 5 av egnahemsjordbrukarna för sin utkomst jämväl beroende av förtjänstarbete, vilket till övervägande del utgjordes av jordbruksarbete samt skogs- och flottningsarbete men i vissa fall (c:a 20 %) av industri- och hantverksarbete. Inkomsterna av sådant förtjänstarbete uppges till mycket varierande belopp, men synes i genomsnitt ha uppgått till något över 1 000 kronor per år per familj (lägst i Södermanlands län med i medeltal 600 kronor, högst i Västernorrlands län med 1400 kronor). I syfte a t t erhålla en uppfattning om, i vad mån de besökta egnahemsjordbrukarnas ekonomiska ställning förbättrats eller försämrats under den tid de innehaft sina ställen, har verkställts en jämförelse mellan deras tillgångar och skulder såväl vid starten som vid besökstillfället. Härav framgår, att förmögenheten i medeltal per brukare ökats från i genomsnitt 2 298 kronor till 4 739 kronor och sålunda mer än fördubblats under en genomsnittlig brukningstid av 10 år, vilket innebär en förmögenhetsökning av c:a 240 kronor per person och år. I verkligheten ställa sig förhållandena rätt växlande för de olika egnahemsägarna. För 74 % av dessa hade förmögenheten ökat (eller varit oförändrad) sedan starten, medan för återstående 26 % långtagarnas ekonomi under brukningstiden försämrats. Dessa fall uppgivas till närmare hälften utgöras av jordbruk, som startats under krigsåren och därför betingat höga inköpspris för fastighet och inventarier, medan i återstående fall bristande duglighet eller understundom sjukdom, dödsfall o. d. synes ha varit främsta anledningen till förmögenhetsminskningen, vilken emellertid var begränsad till 190 kronor i genomsnitt per person och brukningsår. Överhuvud ger Statens egnahemsstyrelses u t r e d n i n g en ganska g y n n s a m bild a v egnahemsjordbrukarnas ekonomiska ställning. Det påpekas, att kärleken till det egna hemmet kan förmå familjens medlemmar att, d ä r ekonomien är svag, i hög grad begränsa sina levnadsbehov i syfte, a t t hemmet måtte k u n n a bevaras, och u t t a l a n d e n återges, som innebära, att arbete, möda och umbäran-i den b e t y d a mindre än glädjen och tillfredsställelsen att själv v a r a herre i eget h u s . I utredningen h a r gjorts en u p p s k a t t n i n g av de besökta egnahemsjordbruk a r n a s förutsättningar a t t för framtiden reda sig på sina lägenheter. D r y g t 3U (78 Jo) av dem ha ansetts h a goda eller mycket goda framtidsutsikter, och för de särskilda länen växla motsvarande tal mellan lägst 65 Jo för Västernorrlands och 68 Jo för V ä r m l a n d s län och högst 92 Jo för K r i s t i a n s t a d s län. N u återgivna, övervägande ljusa bilder avse som n ä m n t år 1929, och u n d e r de efterföljande åren har läget väsentligt förmörkats. E n o m r ä k n i n g efter nuv a r a n d e pris på fastigheter och inventarier skulle säkert avsevärt reducera lån-» l a g a r n a s år 1929 konstaterade förmögenhetsökning, liksom det sedermera inträffade prisfallet särskilt på animaliska produkter och de minskade tillfällena t i l l förtjänstarbete måst i hög grad förminska dessa merendels högt skuldsatta j o r d b r u k a r e s möjligheter a t t betala räntor och annuiteter å sina lån. I ett n y ligen angivet betänkande h a r också 1931' års egnahemsutredning meddelat, att, enligt från hushållningssällskapen och a n d r a låneförmedlare inhämtade u p p gifter, åtnjöto de 1 j u l i 1931 tillhopa 3 084 egnahemslåntagarna (därav 2 584 med jordbrukslån) anstånd med erläggande av sina annuiteter, varjämte av det b e t y d a n d e antal övriga låntagare, som icke fullgjort sina inbetalningar 46 (33) voro försatta i konkurs och 200 (168) blivit lagsökta. 1 E g n a h e m s u t r e d n i n g e n i Statens offentliga

utredningar

1931: 37 sid. 15.

101 har också ansett sig böra föreslå vissa räntenedsättningar och andra lättnader för egnahemslåntagarna i rådande krisläge. Även om man sålunda, åtminstone under nuvarande ekonomiska kris, knappast kan vidhålla den gamla uppfattningen, att omvandlingen från jordlös lantarbetare till småbrukare alltid innebär ett socialt och ekonomiskt uppåtstigande, kvarstår dock det förhållandet, att fastigheten kan skydda brukareri mot arbetslöshet genom att bereda honom ständig tillgång till arbete och i viss utsträckning säkerställa hans ekonomi, jämväl i mera framskriden ålder, när krafterna börja avtaga. Upplysande i detta avseende äro nedanstående, ur 1920 års folkräkning (V sid. 106) hämtade sifferrader för inkomstutvecklingen under olika livsperioder för å ena sidan ägare och brukare av jordbruksfastigheter, å den andra jordlösa lantarbetare och industriarbetare: Medelinkomst per år inom olika åldersklasser år 1920. 15—20 2 0 - 2 5 2 5 - 3 0 3 0 - 4 0 4 0 - 5 0 5 0 - 6 0 6 0 - 7 0 70 fir Samtoch liga år år år år Ar år år däröver åldrar Hemmansägare o. d. kr. indextal Arrendatorer, brukare kr. indextal Statare kr. indextal Industriarbetare kr. indextal

2 048 76 1 104 45 1224 73 1676 61

2 218 2 288 82 85 1580 1 875 64 76 1474 1634 88 98 2 256 2 879 83 105

2 535 2 766 2 869 2 693 94 102 106 100 2 385 2 681 2 625 2 473 109 97 106 100 1716 1754 1676 1564 105 103 100 94 3181 3 248 2 988 2 550 116 119 109 93

2 632 97 2 346 95 1458 87 2 150 79|

2 701 100 2 469 100 1670 100 2 732 100

Även om man icke äger rätt att utan vidare tillämpa dessa siffror från en gången högkonjunktur på våra dagars vida osäkrare förhållanden, förtjäna de uppmärksamhet i en tid, då arbetslöshetsriskens starka ökning för lönarbetarna i många länder framkallat tendenser till omläggning av den inre folkomflyttningen på sådant sätt, att man överger staden och industriområdet för landsbygden, i syfte att där erhålla tryggare om än anspråkslösare försörjning.

8. Sammanfattning och slutsatser. Den överblick, som i det föregående lämnats av jordbruksarbetarnas ställning i olika avseenden och därpå inverkande förhållanden, bekräftar riktigheten av den tankegång, som ligger till grund för jordbruksutredningens tillkallande och verksamhet, nämligen att en höjning av jordbrukets ekonomiska bärkraft är en oundgänglig förutsättning för en verklig och varaktig förbättring av deras läge, som hava sin utkomst av jordbruksarbete. I vårt land utgöras dessa övervägande av bönder, småbrukare och lägenhetsägare och deras familjemedlemmar samt blott till mindre del (c:a 1U) av lönarbetare i andras tjänst. Av lantarbetarna i egentlig mening torde omkring halva antalet vara knutna till det mindre jordbruket, och deras levnads- och arbetsförhållanden lära merendels icke mycket skilja sig från husbondefolkets. Det är egentligen

102 blott för storbrukets omkring 100 000 arbetare, som det föreligger en social fråga av liknande innebörd som för industriarbetarna. När i mån av storindustriens uppblomstring under det senaste halvseklet en verklig industriarbetarklass av betydande omfång framträdde i vårt land, lyckades denna med hjälp av en kraftigt växande facklig organisation efter hand uppnå arbets- och levnadsvillkor vida gynnsammare än de, under vilka äldre tiders mera odifferentierade arbetarklass prövade sin strävsamma tillvaro. Lantarbetarna, bland vilka fackföreningsrörelsen var och alltjämt är väsentligt svagare utvecklad, drogo indirekt fördel av industriarbetarnas uppmarsch, särskilt därigenom, att industriens nyrekrytering av arbetskraft ute på landsbygden åstadkom! en knapphet på arbetsfolk, vilken ledde till en fortgående allmän höjning av arbetsprisen även inom jordbruket. Lantarbetarlönerna stegrades sålunda i ungefär samma takt som industrilönerna, tidvis t. o. m. snabbare, intill dess efter år 1920 den tidigare så skarpa konkurrensen om arbetskraften mellan jordbruk och industri väsentligt försvagades under inverkan av 1921—22 års industriella arbetslöshetskris och de följande årens »rationaliseringskonjunktur» (se sid. 32). Medan man tidigare klagat över, att »flykten från landet» bortförde allt för många av landsbj-gdens unga män och kvinnor, begynte nu, genom de vuxna barnens nödtvungna kvarstannande, en tilltagande uppdämning av ungdomlig arbetskraft ute i småbrukar- och arbetarhemmen. Under det att arbetskraften förut mångenstädes varit alltför knapp i förhållande till behovet, inberättas nu från allt flera håll brist på arbetstillfällen, såväl på årstjänster för manliga arbetare som på tillfälliga förtjänstarbeten sommar- och vintertid, nödvändiga för uppehället för de innehavare av smärre jordlägenheter, vilka särskilt i vissa trakter utgöra en så stor del av landsbygdens befolkning. A r b e t s l ö s h e t e n , vilken man tidigare knappast visste av annat än i form av säsongvis (särskilt vår och höst) återkommande knapphet på arbetstillfällen, gjorde nu sitt inträde som en mera permanent företeelse jämväl på landsbygden, om än delvis i andra former än i stadssamhällena (se sid. 49). Den tilltagande bristen på arbetstillfällen föranledde de arbetssökande och deras organisationer att efter förmåga slå vakt om förefintliga arbetsmöjligheter och söka reservera dem för egen del, och här torde en huvudorsak ligga till uppkomsten av den »fackföreningsmonopolism» och »sockenprotektionism», som flerstädes berörts i utredningen (se sid. 47). Man har anledning att med bekynimer se på denna utveckling, som tenderar att genom ofta skäligen godtyckligt dragna orts- och yrkesgränser uppdela den allmänna arbetsmarknaden i ett antal från varandra avskilda delmarknader, vilket i hög grad förhindrar den frihet, rörlighet och anpassning, som utgör livsluften för det moderna näringslivet, vare sig man ser det ur ekonomiska eller ur sociala synpunkter. Som förhållandena nu äro, löper man fara att bli bunden inom en trollcirkel. T y ökade arbetstillfällen kunna näppeligen skapas annorledes än i samband med utveckling och utvidgning av näringslivet, vare sig nu detta skall ske genom jordbrukets intensifiering, genom skogsbrukets rationalisering eller genom vidare utveckling och utbredning av industrien å de särskilda orterna.

103 I den omsvängning av läget på jordbrukets arbetsmarknad, som skedde för ett tiotal år sedan, och i den ekonomiska depression, som sedan samma tid tryckt sin prägel på jordbruksnäringen ej blott i vårt land utan snart sagt över hela världen, har man att söka huvudanledningarna till det förhållandet, att lantarbetarnas ställning under denna period väsentligt försämrats i förhållande till den l ö n e - o c h l e v n a d s s t a n d a r d arbetarna åtnjuta inom de industriella näringsgrenarna. Jämför man den nuvarande lönenivån inom Sveriges jordbruk med avlöningen för grovarbetare vid bruk och verkstäder, belägna ute på landsbygden, och sålunda för arbetarnas del ej betungande genom städernas högre levnadskostnader, befinnes avlöningen per timme vid industriföretagen ligga ungefär dubbelt så högt som på lantgårdarna, detta vare sig man utgår från de kollektivavtalslöner, som gälla inom vissa områden, eller från den hela landet omspännande lönestatistiken. Räknar man löneinkomsten icke per timme utan per år, minskas visserligen lönedifferensen till c:a 2/3, men detta beror på lantarbetarnas högre antal arbetstimmar per år. Vidare må beaktas, att de i lantarbetarlönen merendels ingående naturaprodukterna nog pläga tilldelas ganska låga värden. Dessa kunna dock väsentligt ökas bl. a. genom vidare förädling av produkterna, men härför erfordras ytterligare arbetstillskott av lantarbetaren och hans familjemedlemmar (se sid. 94). Slutligen må framhållas, att lönens köpkraft eller den s. k. reallönen merendels torde ställa sig relativt högre på landet än i staden, vilket dels beror på lägre pris på åtskilliga viktiga livsförnödenheter, dels på att av dessa billigare produkter förhållandevis mera ingår i lantarbetarnas hushållsbudget än i stadsarbetarnas, vilken röner inverkan av bostadshyror o. d., vilka i städerna mycket stigit i pris. Den breda löneklyftan mellan jordbruket och industrien, vilken i mycket undandöljes genom lönenivåns faktiska söndersplittring (se sid. 83), är icke något för vårt land egenartat utan återfinnes i ett flertal andra länder. Där löneskillnaden är mindre, kan detta bero antingen på att industrilönerna äro osedvanligt låga eller att jordbrukslönerna hållits uppe genom minimilönslagstiftning (t. ex. i England) o. d. eller slutligen på att jordbruket bedrivits i former, som i produktionskraft och lönsamhet varit industrien jämbördiga (t. ex. det mekaniserade präriejordbruket, sid. 93). * Det torde få anses visst, att en verklig och varaktig höjning av den allmänna lönenivån inom vårt jordbruk endast kan ske på grundvalen av lantbruksnäringens ökade lönsamhet och lantarbetsgivarnas därav följande ökade betalningsförmåga. Detta utesluter givetvis ej, att även vid oförändrade pris- och produktionsförhållanden löneförbättringar äro tänkbara för särskilda arbetargrupper. I utredningen har påvisats (sid. 23), hurusom på blott omkring ett årtionde dagsverksantalet inom det större jordbruket kunnat nedbringas med 10—20 %, och anledning finnes att antaga, att denna utveckling mot mindre arbetsåtgång per arealenhet skall alltjämt fortgå, åtminstone i den mån reduceringen betingas av arbetsmetodernas rationalisering och icke allenast av nödtvånget att till varje pris skära ned lönekontot. Om samma lönesumma fördelas på en mindre arbetsstyrka, höjes genomsnittslönen för de kvarvarande, men

104 fördelen härav för jordbruksbefolkningen i allmänhet sammanhänger givetvis med möjligheten att till annan verksamhet överflytta dem, som gjorts överflödiga genom personalreduceringen. Liknande synpunkter kunna även anläggas med hänsyn till möjligheterna att stegra arbetseffektiviteten och därigenom motivera löneförhöjning för särskilda lantarbetargrupper. Förut har påvisats (sid. 88), hurusom löneskillnaden mellan å ena sidan grovarbetare o. d., å den andra yrkesmän och förmän m. fl. är väsentligt mindre inom jordbruket än inom industrien. En löneförbättring för jordbrukets särskilt kvalificerade personal synes motiverad av det moderna mekaniserade lantbrukets ökade krav på ifrågavarande personal (sid. 57), liksom en sådan höjning av lönestandarden kan förväntas lända till fördel för yrkesutbildningen och arbetseffektiviteten inom jordbruket överhuvud. I liknande syfte synes det även vara välbetänkt att inom jordbruket söka främja den enskildes arbetsinsats genom att efter industriens exempel bereda större utrj^mme åt ackords- och premiesystem och dylika prestationslöner vid sidan av den nu förhärskande tidlönen (se sid. 88). Den långvariga och under de senaste åren förvärrade depressionen inom jordbruket har icke allenast satt sin prägel på löneläget och löneutvecklingen för jordbrukets arbetare, utan även påverkat deras arbetsvillkor och sociala ställning i övrigt. Belysande i detta avseende är a r b e t s t i d s f r å g a n inom jordbruket, vilken ju närmast berör storbrukets c:a 100 000 arbetare. I den år 1919 antagna provisoriska lagen om arbetstidens begränsning undantogs jordbruket från lagens tillämplighetsområde, vilket motiverades genom denna näringsgrens egenartade arbetsvillkor och nära beroende av naturförhållandena. Ehuru sedermera — senast vid 1932 års riksdag — motioner väckts, som påyrkat utredning om införandet av maximalarbetstid även vid jordbruket, ha några härtill syftande undersökningar rörande lantarbetarnas arbetsförhållanden hittills icke kommit till stånd. Att jordbrukets arbetstidsfråga sålunda under det senaste årtiondet blott i ringa mån varit föremål för uppmärksamhet från statsmakternas sida sammanhänger till väsentlig del därmed, att arbetstidsförhållandena reglerades på enskild väg, i det att de, som förut nämnts (sid. 59), i stor utsträckning blevo normerade genom kollektivavtal, ingångna mellan arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer. Enligt dessa växlar vid vanligt jordbruksarbete arbetstiden per dag mellan Vh och 10 timmar och utgör sammanlagda arbetstiden per år 2 650—2 700 timmar. En arbetstidsreglering efter sådana enhetliga grunder äger dock ingalunda rum beträffande jordbruket i dess helhet utan allenast inom vissa områden, företrädesvis lokaliserade till slättbygderna i Skåne. Östergötland och Mälarprovinserna. Beträffande riket i dess helhet, ehuru givetvis blott på lantgårdar med mera genomförd arbetsfördelning, kan man erhålla närmare uppgifter rörande jordbrukets arbetstidsförhållanden och förändringarna i dessa under senare år genom den inom socialstyrelsen förda årliga lantarbetarstatistiken. Enligt denna förkortades under perioden 1913—1929 sommararbetstiden vid jordbruket med

105 omkring 6 %, medan vid industrien förkortningen i genomsnitt utgjorde minst 15 Jo. Av arbetstidsreduceringen inom jordbruket kom det allra mesta på de fem åren 1916—1920, under vilka jordbrukets arbetstidsförhållanden rönte kraftig påverkan av den för den dåtida industrien karakteristiska successiva arbetstidsnedsättningen. När efter år 1920 arbetstidsförkortningen inom jordbruket tills vidare upphörde, synes detta böra sättas i samband med det förut berörda förhållandet, att den tidigare så skarpa konkurrensen om arbetskraften mellan jordbruk och industri nu väsentligt försvagades. För närvarande utgör arbetstiden för vanliga jordbruksarbetare (med frånräknande av raster) i genomsnitt 9'8 tim. per dag under sommaren och 7'8 timmar under vintern, motsvarande i medeltal c:a 2 700 timmar per år. För körkarlar tillkommer närmare en timmes rykt per dag. Kreatursskötarnas arbetstid synes merendels något överstiga 10 timmar per dag året om. Med utgångspunkt från dessa uppgifter kan man säga, att i vårt land årsarbetstiden vid egentligt jordbruksarbete är baserad på 9 timmars arbetsdag, medan man inom industrien räknar med 8-timmarsdag. Tager man emellertid hänsyn även till den utsträckta arbetstid, som rykt och djurskötsel pålägger omkring halva antalet lantarbetare, kan man anse jordbrukets arbetstid vara c:a 25 Jo längre än arbetstiden inom de industriella näringsgrenarna. Detta särskilt om man beaktar, att inom dessa den möjliga årsarbetstiden av c:a 2 400 tim. i verkligheten icke torde fullt uppnås ens under goda konjunkturer, då det faktiska antalet arbetstimmar per år och arbetare plägar hålla sig vid i genomsnitt 2 100—2 300. Å andra sidan visar en jämförelse med utlandet (sid. 71), att arbetstiden inom det svenska jordbruket näppeligen kan anses vara längre än inom lantbruket i flertalet andra jämförliga länder. Om så gott som alla länder gäller, att ifråga om social omvårdnad lantarbetarna äro sämre tillgodosedda än industriarbetarna. Så är mångenstädes förhållandet beträffande s o c i a l f ö r s ä k r i n g e n , ehuru knappast i vårt land. där olycksfallsförsäkringen gäller lika för jordbruket som för näringslivet i övrigt, där sjukförsäkringen är ordnad genom frivillig anslutning till sjukkassor med statsbidrag, där ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen är organiserad såsom allmän folkpensionering och där arbetslöshetsförsäkring saknas helt och hållet. Däremot framträder även i vårt land ett visst motsatsförhållande i fråga om a r b e t a r s k y d d s l a g s t i f t n i n g e n . När arbetarskyddslagen i omarbetat skick förelades 1931 års riksdag, avböjde statsmakterna den av socialstyrelsen föreslagna utsträckningen av lagens tillämplighet i fråga om jordbruket, vilket bl. a. motiverades med, att vid rådande ekonomiska läge inom jordbruket det icke vore lämpligt att vidtaga några åtgärder, ägnade att öka de redan stora svårigheter, varmed jordbruksdriften är förenad. Såsom betecknande för lantarbetarnas i jämförelse med industriarbetarnas lägre levnadsstandard framhålles ofta de förras ej sällan otillfredsställande b o s t a d s f ö r h å l l a n d e n (se sid. 81, 94). Dessa ha särskilt under den senaste tiden varit föremål för uppmärksamhet från olika håll och jämväl föranlett tillkallande inom socialdepartementet av särskilda utredningsmän

106 (Bostadsutredningen för landsbygden). Framhållas må emellertid, att lantarbetarnas bostadsvillkor ej böra bedömas i och för sig utan i samband med bostadsförhållandena i allmänhet för den mindre bemedlade befolkningen på landsbygden. Livet på landet erbjuder särskilda fördelar i bostadsavseende genom merendels rikligare tillgång på byggnadsmaterial, goda byggnadsplatser m. m. Bostäderna på landsbygden kunna också göras rymligare, soligare och luftigare än i städerna, men ofta uppvägas dessa fördelar, framför allt vid i vårt land rådande klimatiska förhållanden, av nackdelar hos rådande byggnadssätt, vilket merendels fått sin prägel av å ena sidan frånvaron av den reglering och vägledning, vilken en mer än halvsekellång tillämpning av byggnadsstadga och byggnadsordningar givit åt städernas byggnads- och bostadsförhållanden, å den andra landsbygdsbefolkningens svagare ekonomi, vilken nödvändiggjort och nödvändiggör att söka i det längsta uppskjuta och till det yttersta förbilliga nödiga nybyggnader, ombyggnader och reparationer såväl av bostadshus som av ekonomibyggnader. Alldeles särskilt har så varit förhållandet under det senaste årtiondet, då jordbrukarnas vanskliga läge blott i ringa grad medgivit byggnadsföretag, samtidigt som byggnadskostnaderna betydligt ökats, särskilt i närheten av större städer (sid. 87). Visserligen kan det icke förnekas, att i vårt land, i motsats till vissa andra länder, landsbygden knappast fått del av de ganska rikliga bostadslån staten sedan krigs- och krisåren utlämnat för tillgodoseende av bostadsbehovet för industriarbetare och dylika befolkningsgrupper i städerna. Men medan dessa lån ursprungligen hade en viss subventionskaraktär, ha de efter hand omlagts på affärsmässig bas, särskilt efter upprättandet år 1929 av Svenska bostadskreditkassan. I fråga om industriarbetare o. d. har den gynnsamma löneutvecklingen möjliggjort en produktiv låneplacering, varemot en ev. lånehjälp för landsbygdens del skulle komma att avse befolkningsgrupper, vilka med hänsyn till inkomststandard och löneläge näppeligen skulle kunna fullt förränta dylika bostadslån eller ens erbjuda nöjaktig säkerhet för desamma. En bostadshjälp av allmänna medel åt landsbygden synes sålunda, åtminstone vid nuvarande ekonomiska läge, få karaktären mindre av ett ekonomiskt företag än av en social skydds- och hjälpåtgärd, erforderlig såsom komplement till i och för sig berättigade åtgärder till förbättring av lantarbetarnas och andra mindre bemedlades bostäder genom bostadsinspektion m. m. Landsbygden har väl i alla tider erbjudit mindre möjligheter för ekonomiskt och socialt uppåtstigande än städerna. På grund av vårt jordbruks småbruksstruktur har det emellertid varit väsentligt lättare att bli s i n e g e n där än inom industrien, och för mången lantarbetare eller hemmason har det stått som framtidsmål att bliva självständig jordbrukare, helst på egen torva men i nödfall även som arrendator. Statsmakterna ha också under senare år på många olika sätt sökt befordra den obesuttna landsbefolkningens strävanden att erhålla egna brukningsdelar, varibland särskilt må erinras om den av staten ledda och med betydande statsmedel utrustade egnahemsrörelsen samt den sociala arrendelagstiftningen. De förändringar jordbruksdepressionen under senare år åstadkommit i fråga

107 om småbrukets lönsamhet och tillgången på förtjänstarbeten, ha emellertid, såsom nyligen framlagda utredningar (av sociala jordutredningen, resp. 1931 års egnahemsutredning) utvisa (sid. 100), skapat vissa svårigheter för den sociala jordpolitikens fortgång och framgång efter tidigare uppdragna linjer. Den sociala arrendelagstiftningen siktade sålunda ytterst till arrendefrilösning, men man har på sistone fått allt flera vittnesbörd om, att särskilt arrendatorerna under de stora skogsbolagen numera i många fall lägga större vikt vid behållandet av säkra arbetstillfällen i skogarna än på friköp av gårdarna (se sid. 55). I fråga om jordbruksegnahemmen ha verkställda räntabilitetsberäkningar (se sid. 100) givit vid handen, att man, åtminstone under nuvarande ekonomiska kris, knappast kan helt vidhålla den gamla uppfattningen, att omvandlingen från jordlös lantarbetare till småbrukare alltid innebär ett socialt och ekonomiskt uppåtstigande. Likväl kvarstår det förhållandet, att fastigheten: kan skydda brukaren mot arbetslöshet genom att bereda honom ständig tillgång till arbete samt, om den ej är alltför liten, säkerställa nödtorftigt uppehälle. Denna omständighet har dragit till sig uppmärksamheten (se sid. 56, 95, 99) i en tid, då arbetslöshetsriskens starka ökning för lönarbetarna i vårt land liksom' i andra länder framkallat tendenser till sådan omläggning av den inre folkomflyttningen, att man överger staden eller industriområdet för landsbygden, i syfte att där erhålla tryggare försörjning om än i anspråkslösare former.

JORDBRUKSUTREDNINGEN.

Formuläret torde, vederbörligen ifyllt, insändas till vederbörande hushållningssällskap i god tid före den 15 oktober 1929.

Form.

UPPGIFTER ANGÅENDE VISSA MED LANTARBETAREFRÅGAN SAMMANHÄNGANDE FÖRHÅLLANDEN

mom

(lokalavdelning eller annat område)

I hushållningssällskap av

län

OBS.! Genomläs noggrant de å formulärets baksida tryckta anvisningarna, innan blanketten ifylles Svar och

Frågor

1 a. Föreligger för närvarande inom området '. överskott av arbetskraft bland hemmansägare-,

arrendators-

och

småbrukare-

söner samt lantarbetare?

b. I så fall, på vilket sätt ger sig arbets- 1 b. lösheten till känna'?

2 a, Har från området plägat försiggå någon 2 a. mera utpräglad utflyttning till städer och industrisamhällen'?

b. I så fall, till vilka orter och slag av 2 b. arbete har utflyttningen företrädesvis riktat sig?

(Kan även besvaras genom

att anföra enskilda, belysande fall.)

upplysningar

Frågor

Svar och

upplysningar

c. Har övergången från jordbruksarbete 2 c till industriarbete o. d. under de senaste åren genom

försvårats:

industriens

minskade

behov

av arbetskraft? genom

vissa

industriarbetarfackför-

eningars strävan att förbehålla arbetet för sina egna medlemmar? (Angiv så vitt möjligt belysande exempel.) 3. Har resultatet av denna utflyttning (ev. i 3 förening med inflyttning från andra orter) blivit en kvalitativ försämring

av arbets-

kraften inom området? (Angiv om möjligt belysande exempel.) 1. Vilka mera framträdande förändringar

ha 4

under senare år kunnat konstateras i fråga om rekryteringen av jordbrukets arbetskraft

och jordbrukarungdomens in-

placering i förvärvsarbetet?

(Angiv om

möjligt belysande exempel.) 3 a. I vilken utsträckning har minskning skett i användningen av levande arbetskraft? Besvaras

så

vitt

möjligt genom

att

ifylla nedanstående tabell: A R B E T S Å T G Å N G E N P E R ÅR F Ö R R OCH N U för några inom området belägna typiska medelstora och större jordbruk, vilka hela tiden haft samma areal Omkr. år 1913 (bokför, år / 19 - / 19 )

Omkr. är 1920 (bokför, år / 19 — / 19 )

Antal årligen utAntal årligen utEgendomens ÅkerAntal Antal gjorda dagsgjorda dagsareal Antal kvinnAntal kvinnnamn verken verken hektar manliga liga och manliga liga och arminderbetare åriga arbetare

av män

minderav kvinarnor och betare åriga arbetare minderåriga

1 2 3 4 5 b. I vad mån kan arbetsstyrkans minskning anses bero på driftens rationalisering eller omläggning (på vilket sätt)?

5 b.

av män

Omkr. år 1928 (bokför, år / 19 — / 19 )

Antal kvinnliga och av kvinar- mindernor och betare åriga arbetare minderåriga Antal

Antal årligen utgjorda dagsverken av kvinnor och av män minderåriga

Frågor

S v a r och

c. 1 vad

mån ha förändringar i jord-

brukets

konjunkturläge (och jordbru-

upplysningar

5 c.

karens betalningsförmåga) haft inverkan på användningen

av levande arbets

kraft? 6. Huru

ställer sig inom Eder bygd den

dagliga arbetstiden vid det egentliga jordbruksarbetet i jämförelse med arbetstiden vid byggnads-, väg-, bruksarbete o. d.? (Angiv om möjligt belysande exempel.) 7. Huru ställer sig inom Eder bygd arbets- 7 a lönen (per timme, dag eller år) för: a. jordbrukets yrkesarbetare, såsom motorskötare,

yrkesutbildade

kreaturs-

skötare o. d. b. grovarbetare

n -.

resp. yrkesarbetare vid

byggnads- och vägarbete c. bruks-, fabriks- och verkstadsarbetare

7 c

i jämförelse med den arbetslön, som i allmänhet tillämpas för vanliga körkarlar och jordbruksarbetare (med och u t a n naturaförmåner) ? 8. Hava inom jordbruket i Eder bygd några

erfarenheter gjorts med avseende på sådana

lönesystem som beting, ackord och

premiesystem

och i så fall vilka?

9. Andra uppgifter,

som kunna vara ägnade

att för uppgiftslämnarens verksamhetsområde belysa lantarbetarnas arbetsvillkor och levnadsstandard i jämförelse med övriga

samhällsgruppers

(småbrukare,

landshantverkare, industriarbetare). den

(Underskrift)

1929!

ANVISNINGAR FÖR

FRÅGEFORMULÄRETS

BESVARANDE.

Allmänna synpunkter. Avsikten med detta frågeformulär är icke att därigenom söka åvägabringa material för en ny omfattande statistik över arbetstillgång, arbetstid och arbetslön inom Sveriges jordbruk, u t a n att till komplettering av förefintlig officiell statistik söka erhålla konkreta belysande exempel på de många aktuella specialproblem, som föreligga på detta område. Det är sålunda icke nödvändigt för uppgiftslämnaren att verkställa omfattande och tidsödande detaljundersökningar, avseende att utvisa genomsnittsförhållandena i det härad, pastorat, socken eller a n n a t område, som uppgiften skall avse, utan i regel är det fullt tillräckligt, om uppgiftslämnaren, på grundval av egen erfarenhet eller upplysningar från andra beträffande ortsförhållandena sakkunniga personer, meddelar en möjligast utförlig beskrivning på sådana typiska fall, vilka kunna vara ägnade att från olika synpunkter och mot bakgrunden av bygdens allmänna ekonomiska och sociala liv belysa h ä r ifrågavarande spörsmål. Därest i något fall utrymmet å formuläret skulle vara för knappt tillmätt, bör ifrågavarande redogörelse lämpligen införas å särskild bilaga. Punkt 1. Syftet med denna p u n k t är att, till komplettering av den officiella arbetsmarknadsstatistiken, erhålla upplysning, huruvida inom en viss bygd den förefintliga arbetskraften kan anses vara väl stor i förhållande till behovet inom jordbruket och ortens övriga näringsfång. Särskilt bör angivas, huruvida brist på lönarbete gör sig gällande företrädesvis för hemmasöner o. d., som önska inträda i förvärvsarbetet, eller om a r b e t s löshet i någon högre grad förekommer även för äldre lantarbetare o. d. Vidare är det av intresse att erfara, huruvida det råder brist på årstjänster o. d. mera fasta anställningar, eller om det egentligen är fråga om brist på tillfälligt lönearbete, särskilt sådant fyllnadsarbete, som egnahemsägare, husmän o. d. pläga påräkna för sin bärgning. Framhållas må, att i denna som i följande frågepunkter det allenast är fråga om manlig arbetskraft. Punkt 2 avser att komplettera den officiella omflyttningsstatistiken medelst n ä r m a r e uppgifter om de riktlinjer, efter vilka utflyttningen skett och sker från vissa bygder. Särskilt önskas upplysning om åt vilka slag av arbeten i städer och industrisamhällen som dit nyinflyttade hemmasöner och lantarbetare företrädesvis pläga ägna sig. Vidare är det av stort intresse att erfara, i vad m å n denna inflyttning på senaste tiden försvårats g e n o m industriens minskade behov av arbetskraft och ev. vissa fackföreningars obenägenhet a t t intaga nya medlemmar. I detta samband vore av intresse att erhålla konkreta uppgifter om de former, i vilka angivna övergång äger rum, betydelsen av rekommendationer från släktingar och vänner inom det n y a facket etc. Punkt 3 fäster uppmärksamheten på, att parallellt med utflyttningen från ett visst o m råde plägar försiggå en inflyttning från annat håll, ej sällan dock representerad av svagare befolkningselement än de utflyttade. Fattigvårdsmän o. d. kunna upplysa åtskilligt om den härigenom ev. uppkomna kvalitativa försämringen av ortens arbetskraft, vilket förhållande synes förtjäna uppmärksamhet väl så mycket som den kvantitativa minskningen. Punkt 4 åsyftar att inhämta upplysning om, i vad mån förut angivna förändringar i arbetstillgången påverkat det h ä v d v u n n a sättet för jordbrukarungdomens inplacering i förvärvsarbetet, närmast den gradvisa övergången från barnens småsysslor såsom arbetsbiträden åt föräldrar o. d. till heltidstjänst efter konfirmationsåldern. Punkt o avser att utröna, i vad m å n jordbrukets arbetskraft per arealenhet minskats sedan tiden före världskriget och efterkrigskonjunkturens toppunkt omkring år 1920. Uppmärksammas bör dock, i vad m å n minskningen av arbetskraft kan anses bero på en verklig rationalisering av jordbruksdriften och i vad mån den allenast återspeglar en med j o r d b r u brukarens minskade betalningsförmåga sammanhängande övergång till extensivare driftsformer. Punkt 6 avser att belysa, i vad m å n arbetstiden vid det egentliga jordbruksarbetet m e r a avsevärt skiljer sig från den sedvanliga arbetstiden vid b y g g n a d s - och vägarbeten s a m t vid ortens industri- och hantverksföretag. Punkt 7 önskar motsvarande uppgifter i fråga om arbetslönen. Tillika vill man veta, i vad mån det moderna rationaliserade jordbruket kan anses hava skapat en grupp av specialarbetare, vilka i löneavseende väsentligt höja sig över de vanliga lantarbetarna. — Under denna punkt vore det även önskvärt att erhålla ett uttalande om värdet av de ekonomiska fördelar för lantarbetarna, som ligga däri, att de, i motsats till industriarbetarna, pläga erhålla livsmedel och bostad in natura eller till billigt pris. Punkt 8 avser att inhämta upplysningar rörande användningen av »lön efter p r e s t a t i o n » inom jordbruket i orten, ävensom angående fördelarna och nackdelarna med dylika l ö n e system ur ekonomiska och sociala synpunkter. Stockholm i maj 1929.

JOKDBKUKSUTKEDNINGEN.

Statens offentliga utredningar 1932 Systematisk (Siffrorna inom

förteckning

klämmer beteckna utredningamas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Vatten väsen.

Allmän lagstiftning. Kättsskipning. Fångvård. Betänkande rörande erkännande och verkställighet av utländsk civildom. [2]

Statsförfattning.

Skogsbruk,

ltergsbruk.

Industri.

Allmän statsförvaltning.

Handel ocli sjöfart.

Kommunalförvaltning. Normalförslag till byggnadsordningar ni. m. 1. Byggnadsordning för stad, köping och större municipalsanihälle. [61 2. Byggnadsordning för mindre municipalsamhälle. [7] 3. Byggnadsordningar och utomplansbestämmelser för landsbygden. [8] 4. Bilagor till normalbyggnadsordningar för städer och för landsbygden. [9] Normalförslag till provisoriska byggnadsföreskrifter. [11] Statens och kommunernas finans väsen. Skatteutjäniningsberedningen 1. Statistisk utredning ang. det kommunala skattetrycket. [13]

Kommunikations väsen. Betänkande rörande frivilliga sammanslutningar mellan enskilda järnvägar i Skåne m. m. [5]

Hank-, kredit- och penningviisen. Politi.

Försäkrings väsen. Dödlighetsantagaudcn för livräntcförsäkring. [4]

Socialpolitik.

llälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Allmänt näringsväsen.

Forsvarsväsen. Luftförsvarsutredningens betänkande. Utredning beträffande hemortens och civilbefolkningens skyddande vid luftanfall mot Sverige. [3]

Kast egendom. Jordbruk med binäringar. Sociala jord utredningens betänkande medförslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen. [1] Jovdbruksutredningens betänkanden. 6. Promemoria rörande iukomstutvecklingen inom Sveriges jordbruk i jämförelse med i andra näringsgrenar och dess sammanhang med lönepolitiken. [10] 7. Betänkande ang. åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvåvigheter. [12] 8. Arbetarfrågan inom det svenska jordbruket. [11]

Utrikes ärenden.

[Stockholm 1932. K. L. Beckmans Boktr. 1194 32

Internationell rätt.