Utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande frågor

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

;£~*./\. STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1932:17 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

UTREDNING OCH FÖRSLAG RÖRANDE ÄNDRADE GRUNDER FÖR

B I S K O P A R N A S AVLÖNING OCH DÄRMED SAMMANHÄNGANDE FRÅGOR A V G I V E T AV F Ö R Ä N D A M Å L E T

INOM ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET T I L L K A L L A D SAKKUNNIG

S T O C K H O L M 1 9

3 2

Statens offentliga utredningar 1932 Kronologisk 1. Sociala jordutredningens betänkande med förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen. Murens- 121 s. J o . 2. Betänkande rörande erkännande och verkställighet av utländsk civiUlom. Av E. Marks von YViirtemberg. Marcus. 43 s. J u . 8. Luftförsvarsutredningens betänkande. Utredning beträffande hemortens och civilbefolkningens skyddande vid luftanfall mot Sverige. Norstedt. 139 s. Fö. 4. Dödligbetsantaganden för livränteförsäkring. Norstedt. 142 s. II. 5. Betänkande rörande frivilliga sammanslutningar mellan enskilda järnvägar i Skftne m. m. Beckman. 132 s. 2 bilagor. K. 6. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 1. Byggnadsordning för stad, köping och större municipalsamhälle. Marcus. 87 s. K. 7. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 2. Byggnadsordning för mindre municipalsambälle. Marcus. 27 s. K. 8. Normalförslug till byggnadsordningar m. ni 8. Byggnadsorclningiir och moniplansbestämmelser för landsbygden. Manus. 18 s. K. 9. Normulförslag till byggnadsordningar m. m. 4. Bilagor till normalbyggnadaordnlngar för städer och för landsbygden. Marcus. 82 s. K.

förteckning 10. Jordbruisulredniugens betankanden. B. Promemoria rörande inkomstutvecklingen inom Sveriges jordbruk i jämförelse med i andra näringsgrenar och dess sammanhang med lönepolitiken. Beckman. 52 s. J o . 11. Normalförslag till provisoriska byggnadsföreskrifter. Marcus. 10 s. K. 12. Jordbruksutredningens betankanden. 7. Betänkande angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvurigheter. Beckman. 99 s. J o . 13. Skatteutjämningsberedningen. 1. Statistisk utredning angående det kommunala skattetrvcket. Av E. Ahlberg. Norstedt. 85», 660 s. F l . 14. Jordbruksutredningens betankanden. 8. Arbetarfrågan inom det svenska jordbruket. Av B. Nyström. Beckman. 111 s. J o . 15. De ekonomiska verkniiigiiniji för sjöfarten av 1928 års lotsförfattningssakkunnigus förslag till lotsavgifter. Norstedt. 38 s. II. 10. Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. 4. Förslag till lagom boutredning och arvskifte m. m. Norstedt. 689 s. J u . 17. Utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande frågor. Idun. 262 s. E.

A a in. o m särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 8 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1932:17

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

U T R E D N I N G OCH FÖRSLAG RÖRANDE ÄNDRADE GRUNDER FÖR

B I S K O P A R N A S AVLÖNING OCH DÄRMED SAMMANHÄNGANDE FRÅGOR AVGIVET INOM

AV F Ö R

ÄNDAMÅLET

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET TILLKALLAD

SAKKUNNIG

STOCKHOLM 1932 KUNGL. HOVBOKTRYCKERIET IDUNS TRYCKERI A.-B.

»-'"•.''»>.

W

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Ecklesiastikdepartementet.

Genom beslut den 18 juli 1931 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att inom nämnda departement biträda med utredning rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande frågor. I anledning härav tillkallade Herr Statsrådet samma den 18 juli 1931 mig såsom sakkunnig för verkställande av sagda utredning. Genom beslut den 23 september 1931 har vidare Herr Statsrådet uppdragit åt extra andre kanslisekreteraren i ecklesiastikdepartementet Hans Birger Hammar att tjänstgöra såsom sekreterare hos mig. Slutligen har Kungl. Maj :t förordnat, att handlingarna i följande ärenden, nämligen dels kyrkomötets skrivelse den 2 november 1929, nr 27, i anledning av väckt motion om åvägabringande av förslag till grunder för ny reglering av biskoparnas löner, dels ock en av allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse gjord framställning angående åtgärder för tilldelande av provisoriska tilläggslöner åt lågt avlönade biskopar, skulle överlämnas till mig för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det mig lämnade uppdraget. Sedan utredningen numera slutförts, får jag härmed vördsamt till Herr Statsrådet överlämna »Utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande frågor». Samtliga till utredningen hörande handlingar överlämnas härjämte. Stockholm den 20 januari 1932. WILLIAM LINDER. / H. B.

Hammar.

Kap. 1. Inledning. Nu gällande lönereglering för rikets biskopar har tillkommit i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till rikets ständer den 16 december 1859, nr 63, ävensiom rikets ständers skrivelse till Konungen den 29 oktober 1860, nr 206. Den väldiga utveckling, som sedan dess ägt rum, och de betydelsefulla förändringar, som tillkommit på snart sagt alla samhällslivets områden — här må exempelvis endast erinras om den under tiden praktiskt taget helt genomförda övergången från naturahushållning till penninghushållning — hava kommit sålunda en gång fastställda grunder för biskoparnas avlöning att framstå såsom i mångt och mycket föråldrade. Kravet på en förändring härutinnan har därför med tiden vuxit sig allt starkare och vid upprepade tillfällen föranlett framställningar eller uttalanden jämväl från riksdagens sida. Så har fallet varit senast vid 1931 års riksdag. Den närmaste anledningen till det mig anförtrodda utredningsuppdraget torde också vara att söka i nyssnämnda riksdags skrivelse i ämnet. Måhända kan tvekan på sina håll uppstå, huruvida en tidpunkt sådan som den nuvarande med sin stora osäkerhet på det ekonomiska området kan anses vara lämplig för framläggandet av ett förslag till ny lönereglering för ifrågavarande befattningshavare. Enligt mitt förmenande tala dock starka skäl för att låta betänkligheterna härutinnan falla. Olägenheterna, vilka följa med det föråldrade sättet för biskopslönernas utmätande, hava för varje år, som gått, blivit allt mera kännbara och i ögonen fallande. Såsom av det följande närmare framgår, hava lönerna för flera biskopar redan sjunkit eller hota att inom den närmaste tiden sjunka under den nivå, som kan anses försvarlig, då det gäller befattningshavare med en biskops ställning och ämbetsåligganden. Vidare kommer härtill, att för närvarande föreligga av särskilda sakkunniga utarbetade förslag till ny lönereglering för det territoriella prästerskapet — ett krav, som också det ganska länge haft stor aktualitet. Därest denna fråga kommer att bliva föremål för framställning till riksdagen, tala enligt mitt förmenande många skäl för att jämväl frågan om biskoparnas löner samtidigt bör underställas statsmakternas prövning. Såsom ej minst viktigt att fasthålla, då det gäller att taga ställning till frågan, huruvida nu en ny lönereglering för rikets biskopar bör framläggas eller ej, är, att det här gäller endast en liten grupp av befattningshavare, att ett förslag till lönereglering för biskoparna icke kommer att hava något inflytande på budgeten i den ena eller

andra riktningen, enär de avlöningstillgångar, från vilka biskoparnas löner bestridas, få anses vara av den natur, att de jämväl i fortsättningen måste användas för detta ändamål, samt att något tillskott av skattemedel för ändamålet ej kommer att ifrågasättas. Det hela kommer alltså allenast att röra sig om en lönereglering, som står i något bättre relation till och har rimligare samklang med vad en modern tidsuppfattning kräver, än vad som kunde anses passande för vid pass sjuttio år sedan. I samband med diskussionen om ny lönereglering för biskoparna och jämväl vid talrika andra tillfällen hava yrkanden framförts i fråga om en utökning eller en reducering av biskoparnas antal, yrkanden, som man till och med sett utmynna i krav på en ännu mera genomgripande förändring av den kyrkliga organisationen. Dessa frågor kunna visserligen anses betydelsefulla men äro å andra sidan ytterligt svårlösta. Frågan om en utökning eller en reducering av biskoparnas antal till exempel, rullar upp en rad problem, vilka visserligen kunna med intresse diskuteras, men för vilka ett praktiskt resultat näppeligen just nu står att vinna. Ett upptagande av desamma nu skulle enligt min tanke med visshet avsevärt fördröja framläggandet av denna utredning, vilket, såsom i det föregående antytts, av flera skäl icke kan anses vare sig önskvärt eller riktigt. Härtill kommer för övrigt, att riksdagen i sina framställningar i löneregleringsfrågan ej vidkommande stiftschefernas antal gjort något som helst mera påtagligt uttalande i den ena eller andra riktningen. Jag har därför ansett det riktigast att vid framläggandet av förslag utgå från förhandenvarande förhållanden. Redan nu torde dock böra framhållas, att förslag till lönereglering, som i det följande av mig framläggas, icke föregripa ett senare beslut av statsmakterna i nyss berörda hänseenden, därest ett dylikt vid närmare omprövning kan anses erforderligt. I detta sammanhang vill jag slutligen lämna några förtydligande uppgifter rörande det sätt, på vilket jag ansett mig böra utföra det mig anförtrodda utredningsuppdraget. I avseende å den historiska översikten har jag ansett min framställning böra i någon mån begränsas. Vad jag i detta hänseende kommer att anföra har i huvudsak sin utgångspunkt i de förhandlingar, vilka fördes vid tillkomsten av nu gällande lönereglering för biskoparna. Jag håller före, att mani med denna utgångspunkt erhåller tillräckligt material för att kunna fatta ståndpunkt till den speciella fråga, vars utredning blivit mig anförtrodd, nämligen framläggande av förslag till ny lönereglering för biskoparna och vad därmed äger sammanhang. Allenast på en eller annan punkt, exempelvis i fråga om förvaltningen av den till biskoparnas avlönande anslagna egendomen, h a r jag funnit nödigt att i korthet hänvisa till äldre förhållanden. Vidare anser jag mig redan nu böra fästa uppmärksamheten därpå, a t t jag i min här föreliggande utredning icke kunnat undgå att i viss mån röna påverkan av det läge, vari för närvarande frågan om det territoriella prästerskapets avlöning befinner sig.

7 Som bekant grunda sig nu gällande bestämmelser angående lönereglering för detta prästerskap samt angående förvaltningen av den kyrkliga egendomen på en år 1910 av riksdag och kyrkomöte antagen lagstiftning, som i jämförelse med tidigare förhållanden innebar en synnerligen genomgripande förändring. Genomförandet av denna lönelagstiftning har härefter dragit åtskilliga år. Det stora flertalet av de löneregleringsresolutioner, som för rikets pastorat meddelats i anledning av 1910 års lönelagstiftning, hava ännu icke varit i tillämpning mycket över hälften av den för dem bestämda tiden av tjugu år, och i intet fall har någon dylik löneregleringsperiod ännu gått till ända, om än tidpunkten härför börjat närma sig. Emellertid föreligga för närvarande till statsmakternas begrundande två stora, nya förslag rörande reglering av det territoriella prästerskapets löner och den kyrkliga egendomens förvaltning. Dessa förslag, vilka avgivits av 1927 års prästlöneregleringssakkunniga, respektive 1931 års prästlöneregleringssakkunniga, representera i åtskilliga avgörande frågor rakt motsatta ståndpunkter. Det får anses ganska naturligt, att jag i min framställning haft uppmärksamheten riktad på dessa förslag. Jag har emellertid icke ansett erforderligt att tynga här föreliggande utredning med en redogörelse för innehållet i dessa förslag, som ju redan varit föremål för en ingående prövning av vederbörande myndigheter. Samtidigt som jag alltså haft att beakta möjligheten att ett av de sålunda nu vilande förslagen upphöjes till lag, har jag å andra sidan måst hålla i ögonsikte, att en lönereglering för biskoparna även rent historiskt sett måste intaga en särställning till det territoriella prästerskapets avlöningsförhållanden, och att det därför gällt att, i den mån sådant varit möjligt, bibehålla de historiskt givna utgångspunkterna för biskoparnas ställning i lönehänseende.

Kap. II. Nuvarande lönereglering för biskoparna. I anledning av motion av, bland andra, kyrkoherden H. Schönbeck beslöto Rikets stan(l€¥S

8/CVIVCl86

rikets ständer vid 1856/1858 årens riksdag (rikets ständers skrivelse nr 4 2 ) d e n 18 mars att hos Kungl. Maj :t anhålla, att, sedan fullständig undersökning ägt rum, 1SST, nr 42. till utrönande av ärkebiskopens och biskoparnas samtliga löneförmåner, Kungl. Mej :t täcktes låta upprätta och till rikets ständer vid nästinstundande riksdag avgiva förslag, vilket, jämte det däri upptoges en tillräcklig och jämnare fördelad avlöning, även utvisade den tillgång, som genom en sådan reglering mej ligen kunde uppkomma; och hemställde såsom en följd härav rikets ständer att, i den händelse biskopsledighet uppstode innan omförmälda reglering medhunnits, Kungl. Maj :t vid utnämningen till biskopsämbete ville fästa det villkor, att den utnämnde måtte vara underkastad den förändring i lönevillkor, som av berörda reglering kunde bliva en följd.

8 Under anmälan av sin önskan, a t t biskoparnas p r e b e n d e p a s t o r a t i sådan egenskap måtte komma a t t upphöra, anhöllo rikets ständer i samma skrivelse, a t t uti det förslag till biskopslönernas reglering, om vars avgivande vid d ä r p å följande riksdag rikets ständer anhållit, avlöning för särskilda k y r k o h e r d a r i n ä m n d a pastorat måtte upptagas, ävensom a t t därefter tilläventyrs återstående överskottsmedel av de å t biskoparna då anslagna inkomster i s a m m a förslag avsåges till förbättring av det svagast avlönade lägre prästerskapets inkomster. Vid föredragning den 17 juli 1858 av rikets s t ä n d e r s skrivelse anbefallde Kungl. Maj:ts beslut Kungl. Maj :t ärkebiskopen och samtliga biskoparna a t t till K u n g l . Maj :t inden 17 juli 1858. komma med fullständiga uppgifter å alla med deras innehavande ämbeten förenade inkomster, och förklarade Kungl. Maj :t sig vid u t n ä m n i n g till ärkebiskops- eller biskopsämbete tills vidare vilja fästa det förbehåll, a t t den utnämnde skulle vara u n d e r k a s t a d den f ö r ä n d r i n g i lönevillkor, som möjligen i följd av den av rikets ständer åsyftade reglering k u n d e komma a t t bestämmas. Sedan de sålunda infordrade u p p g i f t e r n a inkommit till ecklesiastikdeparteKungl. Maj.-ts pro- mentet och d ä r bearbetats, avgav K u n g l . Maj :t den 16 december 1859 propoposition den 16 december sition till rikets ständer, n r 63, med förslag till o r d n a n d e av biskoparnas löne1859, nr 63. inkomster. F ö l j a n d e g r u n d e r för en reglering av biskoparnas avlöning framlades till a n t a g a n d e : l:o. En fullständig reglering av biskoparnas löner bör, i mån av nuvarande innehavares avgång eller så snart sådant utan förnärmande av deras rätt ske kan och omständigheterna i övrigt medgiva, verkställas. 2:o. De löner, som, fri bostad oberäknad, därvid böra biskoparna i de särskilda stiften tilldelas, bestämmas till följande belopp, nämligen: i Uppsala st: ft » Linköpings » Skara » Strängnäs » Västerås » Växjö » Lunds » Göteborgs » Kalmar » Karlstads » Härnösands » Visby

R:dr R:mt » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » »

16 000 13 000 12 000 12 000 12 000 12 000 15 000 14 000 10 000 12 000 12 000 10 000

Summa R : d r R : m t 150 000 Där biskopshus ej finnes, erhåller biskopen hyresersättning, som av K u n g l . H a j : t bestämmes, dock ej överstigande 1 500 riksdaler. 3:o. Vid biskops avgång eller förut, därest biskop blivit med förbindelse att underkasta sig löneförändring tillsatt, skall utredning ske av alla de med tjänsten för-

9 enade löneförmåners belopp, för vilket ändamål boställenas avkastning bör med noggrannhet uppskattas, samt övriga hemman, lägenheter eller jordar, som icke av biskopen bebos eller brukas, eller för boställets skötsel äro behövliga, så snart lagligen ske kan, utarrenderas, varje gång för så lång tid, som för utarrendering av kronans egendomar i allmänhet är eller varder bestämd, allt i den ordning och på det sätt, Kungl. Maj:t täcktes närmare föreskriva. 4:o. Om, efter skedd utredning, lönen befinnes överstiga det belopp, densamma enligt andra punkten bör utgöra, med så stort värde, som svarar mot avkastningen av ett eller flera med tjänsten förenade prebendepastorat, bör det eller de därifrån skiljas och pastor där tillsättas i den ordning, som för regala gäll är stadgad, dock att för varje biskopsstol ett prebendepastorat varder såsom sådant bibehållet. Skulle prebendepastorat, vilket enligt förestående grund borde från biskopslön skiljas, vara så litet, att det icke förmår avlöna egen pastor, må av Kungl. Maj:ts särskilda prövning bero, huruvida detsamma skall med annat pastorat förenas eller tills vidare vid samma biskopslön bibehållas. 5:o. överskjuter biskopslön det för densamma bestämda värde med större belopp än som motsvarar inkomsten av därifrån skilda prebendepastorat, bestämmer Kungl. Maj:t, vilka inkomster ytterligare böra därifrån avskiljas. Dessa ingå till statskontoret, för att under titel: biskopslöneregleringsfonden redovisas och till jämnande av annan biskopslön användas. På samma sätt förfares, om löneinkomsterna befinnas överskjuta normalbeloppet med mindre summa än att något prebendepastorat genast kan därifrån skiljas. 6:0.

Understiger biskopslön det för densamma fastställda belopp, skall fyllnaden i tjänsten tilldelas av biskopslöneregleringsfonden, så snart denna därtill lämnar tillgång. 7:o. Så snart Kungl. Maj:t finner biskopslöneregleringsfondens årliga inkomst uppgå till det belopp, att av densamma ersättning kan biskop lämnas för prebendepastorat, som bör, men förut icke kunnat, från tjänsten skiljas och med egen kyrkoherde förses, gives om verkställandet därav nådig befallning, varvid, i valet mellan flera, företrädesvis bestämmes prebendepastorat i stift, där mer än tvenne sådana äro biskopen på lönen anslagna. 8:0.

Biskopslöneregleringsfondens årliga inkomster må ej till annat än här uppgivna ändamål disponeras, varemot å densamma uppkommande behållningar må av Kungl. Maj:t användas till sådana utgifter, som av denna lönereglering kunna bliva en nödvändig följd eller tjäna till dess fortskyndande. J a g kan ej u n d e r l å t a a t t h ä r mera utförligt låta inflyta det y t t r a n d e , som den dåvarande departementschefen hade till statsrådsprotokollet vid propositionens framläggande. Y t t r a n d e t , även om det p å e t t och a n n a t ställe ej ä r p å vår tids förhållanden tillämpligt, synes mig likväl i det väsentliga innehålla

synpunkter, vilka än i dag få anses grundläggande vid denna frågas bedömande. Yttrandet lyder i här särskilt hithörande delar sålunda: »Med iakttagande härvid av den ordning, som jämväl av rikets ständer blivit för frågans behandling antydd, torde först böra bestämmas det lönebelopp, vilket, med avseende på en biskops samhällsställning och verksamhet samt de anspråk, som med skäl vid honom äro fastade, kan anses såsom ett lämpligt medeltal, från vilket avvikelse, till ökning eller minskning, endast med hänseende till särskilda förhållanden må äga rum. Då man tager i betraktande, att biskopen äger högsta vården om såväl kyrkans som skolans angelägenheter inom ett i allmänhet ganska vidsträckt område; att han således under sig har ett stort antal kyrkans och statens tjänare; att han till följd därav varken kan eller bör undvika en visserligen enkel, men ganska omfattande gästfrihet; att han, mindre än någon annan, kan tillsluta sitt hjärta och sin hand för den nöd, som under olika former av honom påkallar en välgörenhet, vari han t. o. m. av kyrkolagen ålägges att med goda exempel föregå; att han måste med sin uppmärksamhet följa den teologiska litteraturen ej blott inom fäderneslandet, utan ock i främmande länder, vilket numera medför en icke oväsentlig utgift, samt att han i och för sin tjänst och ämbetsplikt tvingas till ganska betydliga kostnader, såsom för resor vid visitationer, prästmöten, vistande vid riksdagar m. m., synes mig 12 000 riksdaler riksmynt vara ett medelbelopp, vilket under vanliga förhållanden är väl behövligt, men ock någorlunda tillräckligt för bestridande av en biskops oundgängliga utgifter, under förutsättning, att han därjämte är försedd med fri bostad, varav dock alltid åtskilliga kostnader äro en följd. Bikets ständer hava ansett varje biskop böra tilldelas 'ett belopp, svarande mot den avlöning andra ämbetsmän av jämförlig värdighet åtnjuta'. I detta avseende torde en jämförelse med landshövdingarna vara den, vid vilken ej blott värdigheten, men övriga, på frågan vida mer inverkande förhållanden äro mest likartade. Det visar sig då, att vid den år 1837 verkställda reglering av landshövdingarnas löner, dessa visserligen icke i allmänhet fastställdes högre än till 7 500 riksdaler med någon tillökning för de större och nedsättning för de mindre befolkade länen. Därav att flera löner bestämdes att utgöras dels av spannmål, dels av boställen eller annan löningsjord, har emellertid blivit en följd, att de kunnat småningom stiga, så att en del uppgå till omkring 12 000 riksdaler, och i alla händelser vågar jag på grund av egen erfarenhet yttra den övertygelse, att den landshövding i ett av de större och folkrikare länen, vars lön icke stiger till nämnda belopp, måste uppoffra sina enskilda tillgångar eller underkasta sig personligen ganska stora försakelser, för att kunna föra ett efter hans ställning någorlunda lämpat levnadssätt. Det bör dessutom icke förbises, dels att de flesta stift omfatta två eller flera län, således ett ganska vidsträckt område, vars särskilda delar biskopen tid efter annan måste besöka om han över religionsvård, folkundervisning m. m. skall kunna utöva vederbörlig tillsyn, och vilka resor numera ej avlöpa utan tämligen betydliga utgifter; dels att levnadskostnaden så betydligt tillväxt sedan år 1837, då landshövdingarnas löner reglerades, att, vad som då ansågs för dem tillräckligt, visserligen icke skulle bliva så betraktat, om en lönereglering nu borde verkställas. Med något skäl hava rikets ständer antagit biskoparnas löner vara ojämnt fördelade och häri önskat rättelse. Anmärkningen gäller dock huvudsakligen Lunds stift, där biskopslönen icke står i ett med de övriga jämförligt förhållande. Att tilldela alla biskopar fullkomligt lika löner vore emellertid icke heller med billighet överensstämmande, vare sig att man avser vidden av deras verkningskrets eller de kostnader, de till följd av åtskilliga omständigheter äro underkastade.

11 Vad först angår ärkebiskopen, måste han i sina särskilda egenskaper av styresm a n för ett folkrikt och vidsträckt stift, prokansler vid rikets högsta universitet och prästeståndets talman vid riksdagarna behöva och äger grundade anspråk på en högre lön, än som för de övriga biskoparna kan komma i fråga. Jag antager, a t t hans nuvarande löneinkomster icke överskrida behovet, och att ärkebiskopens lön vid en blivande reglering med skäl skulle kunna fastställas till 16 000 riksdaler riksmynt jämte fri bostad, en förmån, som jämväl vid alla följande beräkn i n g a r förutsattes. Även för biskoparna i Lund och Göteborg torde — med avseende på beskaffenh e t e n av deras stift, den förres egenskap av prokansler vid Lunds universitet och dyrheten av den ort, vari den senare måste leva —- en ökning utöver den föreslagna medellönen vara av behovet påkallad, och jag föreställer mig, att för biskopen i Lund lönen skäligen kan fastställas till 15 000 samt för biskopen i Göteborg till 14 000 riksdaler riksmynt, ett belopp från vilket den nuvarande biskopslönen i Göteborg föga skiljer sig. Likaledes lärer storleken av Linköpings stift, vilket både i avseende på folkrikhet och pastoraternas antal är det tredje i ordningen inom riket, utgöra en giltig anledning att för biskopen därstädes beräkna lönen något över medelbeloppet eller till 13 000 riksdaler. Däremot torde i de båda, i hänseende till vidd, folkmängd samt socknarnas och det ordinarie prästerskapets antal, minsta stiften, nämligen Kalmar och Visby, biskopslönen utan olägenhet kunna nedsättas något under medeltalet eller till 10 000 riksdaler riksmynt. I ovanberörda skrivelse hava rikets ständer, på sätt förut är anfört, begärt, att i förslaget till biskopslönernas reglering avlöning för särskilda kyrkoherdar i prebendepastoraten måtte upptagas, ävensom att därefter tilläventyrs återstående överskottsmedel av de åt biskoparna nu anslagna inkomster måtte i samma förslag avses till förbättring av det svagast avlönade lägre prästerskapets inkomster. Enligt det förslag jag här framställt, skulle för de nya kyrkoherdarna någon annan avlöning än den, som författningsenligt åtföljde deras tjänster, endast undantagsvis bliva behövlig, och då Kungl. Maj:t dessutom till rikets ständer avlåtit särskild proposition angående reglering av det övriga prästerskapets avlöning, synes mig lämpligast, att de medel, som möjligen vid ett ordnande av biskoparnas löner bliva tillgängliga, och vilka under den närmaste framtiden måste bliva ganska ringa, få av Kungl. Maj:t disponeras till sådana utgifter, som av denna lönereglering kunna bliva en nödvändig följd och tjäna till dess fortskyndande. Skulle framdeles och sedan löneregleringen h u n n i t närmare sin fullbordan något större överskott verkligen uppstå, torde det i alla händelser böra användas för ändamål, vilka med denna fråga stå i närmare sammanhang, såsom t. ex. bildande av emeritilöner för biskopar, som vid en längre framskriden ålder önska att från den ansträngande och maktpåliggande befattningen erhålla avsked; men då beloppet av nämnda överskottsmedel icke ännu kan med någon tillförlitlighet uppgivas, lärer med varje beslut i detta hänseende tills vidare böra anstå.» I skrivelse den 29 oktober 1860, n r 206, anmälde härefter rikets ständer, Rikets a t t de, i b e t r a k t a n d e av de i propositionen anförda och i statsrådsprotokollet sjjivelwden n ä r m a r e u t r e d d a omständigheter och förhållanden, funnit sig böra till alla 29 oktober delar gilla och a n t a g a vad K u n g l . Maj :t föreslagit, med u n d a n t a g allenast av ' den i fjärde p u n k t e n förekommande föreskrift, a t t pastorer i alla de frånskilda prebendena skulle tillsättas i den ordning, som för regala gäll vore stadgad. Rikets ständer h a d e funnit omförmälda p u n k t böra erhålla det tillägg, att,

12 därest utredas skulle, a t t ett pastorat, innan det blivit anslaget till prebende, v a r i t i avseende på ordningen för pastors tillsättande av konsistoriell egenskap, detta pastorat då borde, efter regleringens verkställande, återfå sistnämnda egenskap. Rikets s t ä n d e r anmälde tillika, a t t prästeståndet för sin del ansett att, utom vad propositionen innehölle, borde meddelas följande bestämmelser: »a) Vid utredningen av biskopslönerna skola kronotionde, boställsavkastning, arrenden av övriga hemman, lägenheter eller jordar, indelta räntor m. m. beräknas efter de näst föregående 20 årens medelmarkegång, och komma de löneförmåner, som, efter skedd reglering, i biskopslönerna ingå, fortfarande, såsom hittills, att av biskoparna omedelbart uppbäras. b) Avkastning av boställen, hemman, lägenheter eller jordar, som för all framtid blivit biskop i visst stift uttryckligen tillförsäkrad, må ej till annan biskops avlönande användas. c) Sedan biskopslönerna efter skedd utredning och reglering blivit bestämda, må ändring däruti ej ske utan prästeståndets medgivande.» Kungl. Genom beslut den 15 j u n i 1861 godkände K u n g l . Maj :t det av rikets ständer Maj-.ts beslut antagna tillägget till p u n k t e n 4 :o samt anbefallde kammarkollegiet och stats(l€Tl J.Q JUtlt

1861.

Kungl. ^llr&m^fi februari 1864.

.

o

T

o

..

kontoret a t t inkomma med u t l å t a n d e och forslag i avseende p a de åtgärder, vilka för verkställande av K u n g l . Maj :ts och rikets s t ä n d e r s s a m m a n s t ä m m a n d e beslut vore a t t i ärendet vidtaga, varvid även lämpligheten av de u t a v prästeståndet för dess del förordade bestämmelser särskilt borde komma u n d e r prövning. Sedan kammarkollegiet och statskontoret den 10 j u n i 1863 inkommit med förslag till sagda åtgärder, lämnades genom cirkulär till samtliga länsstyrelser och domkapitel den 26 februari 1864 följande h ä r i h u v u d s a k u p p t a g n a föreskrifter : att utredning av inkomsterna från alla de pastorat, vilka vid den tiden voro med biskopsämbeten såsom prebenden förenade, ävensom lönereglering för prästerskapet inom dessa pastorat skulle verkställas av de nämnder, vilka enligt förordningen den 11 juli 1862 hade sig anförtrodd den allmänna regleringen av prästerskapets löner i de särskilda län, inom vilka dessa pastorat voro belägna; att för biskopsämbetena i Linköping, Växjö, Karlstad och Visby, vilkas innehavare till följd av beslut den 17 juli 1858 voro, enligt innehållet av deras fullmakter, underkastade den förändring i lönevillkor, som vid den åsyftade regleringen kunde komma att bestämmas, då genast och för övriga biskopsämbeten i mån av dåvarande innehavares avgång, en fullständig utredning genom samma nämnders försorg skulle verkställas över beloppet av alla med dessa ämbeten förenade löneförmåner; och borde för sådant ändamål boställenas avkastning med noggrannhet uppskattas enligt de i 4 § av förordningen den 11 juli 1862 bestämda grunder, samt övriga hemman, lägenheter och jordar, vilka icke av biskopen beboddes och brukades eller för boställets skötsel voro behövliga, så snart lagligen ske kunde, utarrenderas, varje gång för så lång tid, som för utarrendering av kronans egendomar i allmänhet vore eller kunde bliva bestämd, samt efter de grunder och på det sätt, som beslut den 11 juli 1862 angående utarrendering av prästerskapet anslagen jord i allmänhet bestämde; samt

18 att v i d berörda uppskattning såväl boställsavkastning och arrendebelopp som kronotionde, indelta räntor m. m. skulle beräknas efter medeltalet av de nästföregående tjugu årens medelmarkegång. I överensstämmelse med sålunda angivna föreskrifter blevo samtliga biskops- Av Kungl. May.t meddelade beslut löner reglerade genom kungl. resolutioner, nämligen rörande fastför biskopen i Linköpings stift den 23 april 1869 ställande av biskoparnas » » » Härnösands » 16 » 1870 löner. 12 » 1871 » » » Västerås » 13 december 1872 » » » Växjö » 28 mars 1873 » ärkebiskopen i Uppsala » 10 oktober 1873 biskopen i Visby 29 september 1876 Kalmar 22 december 1876 Lunds 2 november 1877 Strängnäs 18 oktober 1878 Skara 4 november 1881 Göteborgs 14 april 1882 Karlstads Vid reglering av biskopslönen i L u n d s stift uppstod emellertid svårighet Viss utredning i sami a n l e d n i n g av prästeståndets förberörda beslut beträffande Helgona g å r d och band med gods, vilka voro biskopen i L u n d s stift anslagna enligt en kungl. resolution regleringen av biskopsav den 18 april 1689. lönen i Lunds stift den 22 Genom beslut den 29 april 1869 f a n n Kungl. Maj :t — e n ä r å ena sidan Hel- december 1876. gona g å r d och gods måste anses v a r a biskopen i L u n d s stift anslagna u n d e r sådana villkor, a t t därest den av prästeståndet antagna och av rikets ständer a n m ä l d a bestämmelsen skulle tillämpas, biskopens löneinkomster skulle komma a t t v i d a överstiga 15 000 kronor, men å a n d r a sidan det kunde anses v a r a tvekan underkastat, h u r u v i d a någon del av dessa egendomars avkastning kunde indragas till biskopslöneregleringsfonden och således användas för uppbringande av a n d r a biskopars löner till stadgade belopp — g r u n d e r n a för regler i n g av biskopslönen i L u n d s stift icke kunde i vidsträcktare måtto tillämpas än a t t biskopen komme a t t såväl vid Lomma pastorat såsom prebende som ock avkomsten av Helgona g å r d och gods bibehållas tills vidare och intill dess a n n o r l u n d a kunde vara förordnat. I skrivelse till kyrkomötet den 26 augusti 1873, n r 5, begärde Kungl. Maj :t härefter — enär K u n g l . Maj :t och riksdagen beslutit a t t lönen för biskopen skulle utgå med 15 000 kronor årligen men Kungl. Maj :t tillika, i betraktande av prästerskapets omförmälda framställning, ansåge detta beslut för det dåvarande icke k u n n a mot 4 § a v prästerskapets privilegier bringas till verkställighet — kyrkomötets samtycke, a t t prästeståndets i rikets ständers skrivelse den 29 oktober 1860 a n m ä l d a beslut måtte förklaras icke innefatta hinder för Kungl. Maj :t a t t a n v ä n d a avkastningen av Helgona g å r d och gods i överensstämmelse med de av K u n g l . Maj :t föreslagna och av rikets ständer genom samma skrivelse godkända g r u n d e r för reglering av biskoparnas löner. Kyrkomötet svarade härtill i skrivelse den 29 september 1873, n r 5, att, om kyrkomötet även å ena sidan erkände vikten d ä r a v att, på samma gång

14 biskopslönen i Lunds stift nedsattes till det genom Kungl. Maj :ts och rikets ständers beslut fastställda belopp, tillgång kunde vinnas till nödig lönefyllnad åt biskoparna i vissa andra stift, ansåge sig dock kyrkomötet å andra sidan icke böra fatta ett beslut, varigenom verkan av det utav prästeståndet vid beslutet angående regleringen av biskoparnas löner fastade villkor tillintetgjordes i vidsträcktare mån än som för vinnande av ovan angivna ändamål vore behövligt. På grund därav biföll kyrkomötet endast i så måtto Kungl. Maj :ts framställning, att kyrkomötet lämnade sitt samtycke därtill, att prästeståndets i rikets ständers skrivelse den 29 oktober 1860 anmälda beslut förklarades icke innefatta hinder för en sådan reglering av biskopslönen i Lunds stift, att vid densamma bibehölles endast så stor del av Helgona gård och gods, som erfordrades för att avkomsten därav, jämte de tillgångar Kungl. Maj :t för övrigt enligt de för reglering av biskoparnas löner godkända grunder täcktes bestämma, uppginge till det för biskopslönen i Lunds stift fastställda belopp, 15 000 riksdaler. Ändringar i Genom löneregleringarna skedde ej någon ändring i sättet för biskopslönerfastetällda, m a s u t S°rande. Biskoparna fingo behålla så mycket av sina dittills va rande löneregle- inkomster (av boställen, kronotiondelösen etc), som efter vid löneregleringarna ringar a. s k e ( j c | uppskattning enligt vissa grunder motsvarade de av riksdagen fastställda lönebeloppen. Det övriga avskildes och indrogs till biskopslöneregleringsfonden. Visade uppskattningen brist i de fastställda lönerna, fylldes bristen av nämnda fond. I de sålunda fastställda löneregleringarna hava dock vissa ändringar sedermera vidtagits. Sålunda hava enligt riksdagens och kyrkomötets beslut samtliga biskopsprebenden — med undantag av Visby pastorat, som tills vidare bibehållits — indragits i samband med fastställande av nya löneregleringar för prästerskapet i vederbörande pastorat mot ersättning av biskopslöneregleringsfonden i enlighet med grunder, som finnas angivna i kungl. cirkulär den 28 april 1882. Vidare hava jämlikt kungörelsen den 27 oktober 1903 angående förändring av rikets indelning i stift Västerbottens och Norrbottens län från och med den 1 januari 1904 frånskilts Härnösands stift för att bilda ett eget stift med benämningen Luleå stift och med biskopssäte i Luleå. Enligt medgivande av riksdag och kyrkomöte skall lönen för biskopen i det nya Härnösands stift utgå med enahanda belopp som i det odelade Härnösands stift. — Avlöningen för biskopen i Luleå stift har fastställts till 14 000 kronor årligen, därav 12 000 kronor såsom lön och 2 000 kronor såsom hyresersättning, att utgå av biskopslöneregleringsfonden. — Samtidigt har föreskrivits, att för biskopen i d e t nya Växjö stift, som skulle omfatta dåvarande Växjö och Kalmar stift, skulle, utöver biskopslönen i dåvarande Växjö stift, såsom lönetillägg utgå 2 000 kronor årligen. Sammanslagningen av Växjö och Kalmar stift ägde jämlikt kiungörelsen den 30 juni 1915 rum den 1 augusti 1915.

15 Vidare har genom Kungl. Maj :ts beslut den 22 april 1927 fastställts provisorisk reglering av lönen för biskopen i Lunds stift. Till en närmare redogörelse för detta beslut och vad därmed ägde sammanhang anhåller jag att få återkomma i det följande.

Kap. III. Framställningar om ändring i nu gällande grunder för biskoparnas avlöning. I skrivelse den 28 mars 1913, nr 39, i anledning av en inom riksdagen väckt Riksdagens motion (11:116) MajJ :t täcktes låta verkställa 28 mars ^rlvelse 'j^ v ' anhöll riksdagen, o i att Kungl. o 1913, utredning rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning samt därefter för nr 39. riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Till stöd härför anförde riksdagen, att riksdagen delade den i motionen uttalade uppfattning därom, att de grunder för biskoparnas avlöning, som fastställdes genom kungl. brevet den 15 juni 1861, icke längre kunde anses tillfredsställande, bland annat därutinnan, att avkomsten av de åt biskoparna anslagna tionden, hemman och prebenden numera otvivelaktigt uppginge till helt andra belopp än vad vid nämnda tidpunkt beräknats. En förändring i avlöningsformen syntes riksdagen därför böra äga rum och detta så mycket hellre, som, på sätt i motionen påpekats, det icke torde förefinnas någon anledning att, sedan det övriga prästerskapets avlöningar numera reglerats efter nya grunder, enbart i avseende å biskoparna bibehålla de gamla avlöningsformerna. En reglering jämväl för biskoparna i huvudsaklig överensstämmelse med berörda nya grunder syntes riksdagen alltså böra verkställas. Av denna riksdagens uppfattning följde, att riksdagen, i likhet med vad i motionen framhölles, ansåge, att de biskoparna på lön anslagna hemmanen borde, i den mån sådant kunde ske, indragas och avkastningen ingå till biskopslöneregleringsfonden. Likaledes ville riksdagen uttala sig för att de församlingar, som för det dåvarande vore biskoparna tilldelade såsom prebenden, i allmänhet icke vidare skulle bibehålla denna egenskap utan erhålla särskild pastor. Riksdagens sålunda mycket oförtydbart uttalade önskemål i förevarande Utredning ämne föranledde Kungl. Maj :t att den 28 mars 1914 tillkalla kanslirådet och ^j^jf^ byråchefen i ecklesiastikdepartementet H. Tigerschiöld att verkställa förbe- skrivelse den redande utredning beträffande ny lönereglering för rikets biskopar. ^m^l^av3' Med skrivelse den 31 juli 1916 överlämnade Tigerschiöld till statsrådet och kanslirådet chefen för ecklesiastikdepartementet den av honom verkställda utredningen. schiöld. Denna kom emellertid icke att läggas till grund för någon Kungl. Maj :ts framställning i ämnet. På grund av förändrade förhållanden, som en hastigt framskyndande tidsutveckling i olika hänseenden fört med sig, är sagda utredning numera i åtskilliga delar föråldrad. Beträffande det huvudsakliga innehållet i den av kanslirådet Tigerschiöld

16 verkställda utredningen anhåller jag att — i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande — få hänvisa till utredningen. Provisorisk I början av år 1925 blev biskopsstolen i Lund ledig genom innehavarens då re iömnngförV timade frånfälle. Efter en med anledning därav inom riksdagen väckt motion biskopen i (1:52) hemställde riksdagen i skrivelse den 22 april 1925, nr 122, att Kungl. * si*-^ Maj :t måtte snarast möjligt vidtaga åtgärder för en reglering av biskopslönen i Lunds stift till en närmare överensstämmelse med vad tidsförhållandena krävde. Riksdagen anförde därvid, bland annat: »Såsom i motionen erinrats, hemställde 1913 års riksdag om utredning rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning. Enligt vad riksdagen har sig bekant, har en utredning i angivna hänseende blivit verkställd, men har densamma ännu icke lett till någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida. Riksdagen håller för önskvärt, att det ifrågavarande ämnet snart måtte bliva föremål för prövning och beslut av Kungl. Maj:t, vare sig nu en dylik prövning bör grundas på den redan föreliggande utredningen eller Kungl. Maj:t finner skäligt låta verkställa en ny utredning i frågan. Vad beträffar det nu motionsvis väckta förslaget om reglering av biskopslöncn i Lunds stift, anser sig riksdagen böra hos Kungl. Maj:t anhålla om åtgärders vidtagande för en reglering av sagda lön till närmare överensstämmelse med vad tidsförhållandena kräva. Riksdagen förutsätter vidare såsom självfallet, att Kungl. Maj:t i fullmakten för blivande innehavare föreskriver skyldighet att vara underkastad den förändring i lönevillkor, som kan bliva en följd av ny lönereglerings genomförande.»

Riksdagens sålunda än en gång understrukna önskan om utredning av ändrade grunder för biskoparnas avlöning och såsom särskilt angeläget betonade uttalande, att reglering omedelbart skedde beträffande biskopens i Lund avlöning, ledde till sistnämnda frågas dragande inför 1926 års kyrkomöte. Vid föredragning inför Kungl. Maj :t den 7 oktober 1926 av förslag angående provisorisk reglering av lönen för biskopen i Lunds stift framhöll dåvarande departementschefen, bland annat, att frågan om ny lönereglering för biskoparna länge varit aktuell och att så gott som alla de vederbörande, vilka yttrat sig angående omreglering av biskopslönen i Lunds stift, understrukit dess samband med frågan om en allmän reglering av biskoparnas löner samt att det till och med från åtskilliga håll bestämt avstyrkts, att man då skulle verkställa en isolerad lönereglering för en biskop. Departementschefen omnämnde vidare i detta sammanhang, att farhågor uttalats särskilt för att en då fastställd lönereglering för en biskop skulle kunna verka prejudicerande, när lönereglering komme att verkställas för de övriga biskoparna, i det att man då skulle hava fastlåst grunderna för såväl beräkningen av avlöningsbeloppens storlek som sättet för deras utgörande utan att detta föregåtts av nödvändiga undersökningar rörande de olika stiftens säregna förhållanden eller möjligheten för de befintliga avlöningstillgångarna att bära kostnaderna för en lönereglering efter sålunda bestämda principer. — Härefter fortsatte departementschefen:

17 »När jag trots dessa betänkligheter ansett mig böra redan nu inför Kungl. Maj:t framlägga frågan om en reglering av Lundabiskopens lön, beror detta främst därpå, att frågan om en allmän lönereglering för biskoparna —• såsom jag tidigare framhållit vid min anmälan inför Kungl. Maj:t av frågan om beredande av emeritilöner åt biskopar — synes vara av jämförelsevis svårlöst beskaffenhet, och att • den i ärendet verkställda utredningen numera är i vissa avseenden föråldrad. Fastän det är min avsikt att inom en nära framtid upptaga denna fråga till förnyad omprövning, torde det därför komma att dröja någon tid, innan framställning till riksdag och kyrkomöte kan göras om ny definitiv lönereglering för biskoparna. Enligt mitt förmenande är den i riksdagens skrivelse av år 1925 uttalade åsikten, att löneförmånerna vid biskopsstolen i Lunds stift böra regleras till en närmare överensstämmelse med vad tidsförhållandena kräva, så väl grundad — behovet av en reglering av lönen har icke förnekats av någon av de i ärendet hörda myndigheterna — att jag icke ansett det vara försvarligt att låta med nämnda lönereglering anstå under den tid, som, enligt vad jag nyss anfört, måste förflyta, innan den allmänna löneregleringen kan bliva genomförd.» Det måste med dessa utgångspunkter anses ganska förståeligt, när departementschefen härefter uttryckligen betonade, att den lönereglering, som han föreslog, måste betraktas uteslutande som ett provisorium och att de i densamma meddelade föreskrifterna icke på något sätt finge betraktas som prejudicerande för en kommande definitiv lönereglering. I avseende å normerna för löneregleringen med dess provisoriska karaktär ansågs det riktigast att anknyta till tankegången i 1859 års proposition och således dels fastställa det belopp i penningar, vartill biskopslönen i Lund, med hänsyn tagen till närvarande tidsförhållanden, borde uppgå, dels uppskatta det sannolika framtida årliga medelvärdet av avkastningen från var och en av biskopsstolen för det dåvarande anslagen avlöningstillgång, dels ock slutligen från biskopslönen avskilja och till biskopslöneregleringsfonden överföra sagda avkastning i den mån den icke beräknades vara erforderlig för uppbringande av biskopslönen till fastställt belopp. Efter det verkställd undersökning fastställt möjligheterna för den provisoriska löneregleringens formella genomförande, lämnades i förslaget en närmare redogörelse för de grunder, vilka borde följas vid fastställandet av den provisoriska löneregleringen. — I avseende å de avlöningstillgångar, som borde anlitas för lönens bestridande, ansågs, att man borde — i den mån så erfordrades — taga i anspråk avkastningen av den fasta egendom, som för det dåvarande vore anslagen biskopsstolen, medan åter vissa andra biskopens löneförmåner, vilka icke härflöto från den fasta egendomen, skulle frångå biskopsstolen, exempelvis den biskopen från biskopslöneregleringsfonden tillkommande ersättningen för kyrkotionde och studieskatt samt för mistad avkomst från Lomma förutvarande prebendepastorat. Vad anginge det belopp, vartill lönen borde fastställas, kunde enligt departementschefens mening olika meningar göra sig gällande. Sålunda orsakades en särskild svårighet av det förhållandet, att det nu gällde att bestämma en en2—327S62

18 staka biskopslön utan möjlighet att verkställa en önskvärd avvägning gent emot avlöningsförmånerna för andra biskopar. Departementschefen ansåg dock ett av kammarkollegiet i dess i ämnet avgivna utlåtande föreslaget belopp å 28 000 kronor kunna godtagas. Till svar å det förslag, som sålunda underställdes kyrkomötet, anförde detta i skrivelse den 2 november 1926, nr 26, bland annat: »Ehuru många betänkligheter såväl av rättslig som av praktisk natur otvivelaktigt förefinnas mot att, innan lönereglering för samtliga biskopar i ett sammanhang vidtages, provisoriskt reglera löneförhållandena för allenast en biskopsstol, anser sig kyrkomötet dock under föreliggande förhållanden icke böra motsätta sig den föreslagna provisoriska löneregleringen för biskopen i Lund. Kyrkomötet godtager i allt huvudsakligt de föreslagna regleringsvillkoren, därvid kyrkomötet emellertid vågar hysa den förvissningen, att Kungl. Maj:t skall finna angeläget tillse, det vid värderingen av de fastigheter, från vilkas avkastning den provisoriska lönen skall utgå, iakttages nödig varsamhet, så att biskopen må vara, så vitt möjligt, försäkrad om att lönebeloppet icke kommer att nedgå under det beräknade. För att icke föregripa resultatet av en framtida utredning rörande den rättsliga naturen av de fastigheter, vilkas avkastning under provisoriitiden kommer att frångå biskopen, synes det kyrkomötet riktigast, att de från nämnda fastigheter inflytande beloppen icke tillföras biskopslöneregleringsfonden utan under tiden för de provisoriska anordningarna bokföras som en särskild fond. För att tydligare utmärka, att det nu föreslagna provisoriet avser hela tiden, intill dess reglering sker för samtliga biskopsstolar, så att icke biskopen i Lund skulle kunna, mot vad avsikten är, möjligen anses skyldig att före nämnda tidpunkt underkasta sig en eventuell ny separat lönereglering, har en ringa omredigering föreslagits i bestämmelsernas inledande stadgande.» I den kungl. proposition, nr 24, som i ärendet sedermera förelades 1927 års riksdag, berörde dåvarande departementschefen den av kyrkomötet vidtagna ändringen, att den avkastning av biskopen anslagna fastigheter, som för lönens nedbringande till 28 000 kronor borde från lönen avskiljas, skulle, för att icke föregripa resultatet av en framtida utredning rörande fastigheternas rättsliga natur, ingå till en särskild, under statskontorets förvaltning ställd fond i stället för, såsom Kungl. Maj :t föreslagit, till biskopslöneregleringsfonden. Ändamålsenligheten av ett dylikt förfaringssätt syntes departementschefen kunna starkt ifrågasättas. Han förklarade sig dock ej vilja direkt motsätta sig, att den av kyrkomötet föreslagna anordningen provisoriskt accepterades, enär frågan om dispositionen av den biskopslönen i Lund frånskilda fastighetsavkastningen givetvis komme att bliva föremål för förnyad prövning vid blivande reglering av lönerna för samtliga biskopar. Departementschefen hemställde härefter, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att för dess del medgiva, att lönen för biskopen i Lunds stift måtte från och med den tid, som Kungl. Maj :t bestämde, dock tidigast från och med den 1 maj 1927, intill dess grunder för en ny definitiv lönereglering för samtliga rikets biskopar blivit fastställda och trätt i tillämpning, som ett för nämnda tid gällande provisorium regleras enligt följande grunder:

19 1. Biskopen i Lunds stift bekommer såsom lön — förutom fri bostad i nuvarande biskopshuset samt dispositionsrätt över den till biskopshuset hörande trädgården — avkastningen av till biskopsstolen för närvarande anslagna hemman, lägenheter och jordar till ett beräknat belopp av 28 000 kronor. 2. Sedan beräkning verkställts av den framtida behållna årliga medelavkastningen från varje hemman, lägenhet och jord, bestämmer Konungen de fastigheter, vilkas avkastning för lönens nedbringande till ovan angivna belopp skall från biskopslönen avskiljas. Sålunda frånskilda inkomster skola ingå till en särskild, under statskontorets förvaltning ställd fond. 3. De biskopen på lön anslagna hemman, lägenheter och jordar skola i författningsenlig ordning utarrenderas. 4. Biskopen nu tillkommande ersättning för kyrkotionde och studieskatt samt för avkomst av Lomma församlings prebendepastorat skall besparas biskopslöneregleringsfonden. 5. Det till biskopen nu utgående s. k. cathedraticum skall upphöra. 6. De närmare föreskrifter, som erfordras för fastställandet av denna lönereglering, utfärdas av Konungen. I skrivelse den 1 april 1927, n r 102, anmälde härefter riksdagen, a t t riksdagen icke hade något a t t erinra mot K u n g l . Maj :ts förslag. Genom beslut den 12 november 1926 hade länsstyrelsen i Malmö anbefallts a t t verkställa och till Kungl. Maj :t inkomma med dels u t r e d n i n g r ö r a n d e den årliga behållna avkastning, som biskopen i L u n d s stift under de senast förflutna 20 åren u p p b u r i t från en var av de biskopsstolen anslagna fastigheterna (hemman, lägenheter och j o r d a r ) , dels ock beräkning — verkställd med nödig försiktighet — angående den behållna årliga medelavkastningen u n d e r tioårsperioden den 14 mars 1927—den 14 m a r s 1937 f r å n var och en av berörda fastigheter. Tillika anbefallde Kungl. Maj :t länsstyrelsen a t t i samband med nyssnämnda beräkning och med ledning av densamma avgiva förslag beträffande de av ifrågavarande fastigheter, vilkas avkastning för lönens nedbringande till 28 000 kronor lämpligen borde från biskopslönen avskiljas. Sedan länsstyrelsen inkommit med den sålunda anbefallda u t r e d n i n g e n samt vederbörandes u t l å t a n d e n häröver inhämtats, förordnade Kungl. Maj :t den 22 a p r i l 1927, a t t lönen för biskopen i L u n d s stift skulle från och med den 1 m a j 1927, intill dess g r u n d e r för en n y definitiv lönereglering för samtliga rikets biskopar blivit fastställda och t r ä t t i tillämpning, såsom ett för n ä m n d a tid gällande provisorium regleras enligt i huvudsak följande g r u n d e r : 1. Biskopen i Lunds stift skulle såsom lön bekomma — förutom fri bostad i dåvarande biskopshuset samt dispositionsrätt över den till biskopshuset hörande trädgården —• avkomsten av vissa närmare angivna, till biskopsstolen för det dåvarande anslagna hemman, lägenheter och jordar. 2. Från biskopslönen skulle avskiljas avkomsten av vissa närmare angivna, till biskopsstolen för det dåvarande anslagna hemman, lägenheter och jordar. De från biskopsstolen sålunda avskilda inkomsterna skulle överlämnas till statskontoret för att förvaltas såsom en särskild fond, benämnd Lunds biskopslönemedels lesparingsfond.

3. Samtliga ifrågavarande hemman, lägenheter och jordar skulle i författningsenlig ordning utarrenderas. 4. Biskopen tillkommande ersättning för kyrkotionde och studieskatt samt för avkomst av Lomma församlings prebendepastorat skulle besparas biskopslöneregleringsfonden. 5. Det till biskopen utgående s. k. cathedraticum skulle upphöra. H ä r j ä m t e föreskrev Kungl. Maj :t, a t t en jämlikt föreskrift i n å d i g t brev den 31 j a n u a r i 1908 angående disposition av vissa ersättningsmedel av domkapitlet i L u n d förvaltad fond å 6 318 kronor 70 öre, u t g ö r a n d e expropriationsniedel för mark, som för anläggning av Lund—Revinge j ä r n v ä g t a g i t s i a n s p r å k från vissa av ovanberörda hemman, skulle överlämnas till statskontoret för a t t läggas till L u n d s biskopslönemedels besparingsfond. Kyrkomötets I en vid 1929 års kyrkomöte väckt motion, n r 52, föreslogs, a t t kyrkomötet S 2'noveSmbdeTmåtte hemställa, a t t K u n g l . Maj :t täcktes snarast l å t a u t a r b e t a samt d ä r p å 1929, nr 27, framlägga förslag till g r u n d e r för genomförande av n y r e g l e r i n g av biskopari anledning av väckt n a s loner. motion om Kyrkomötet fann i skrivelse den 2 november 1929, n r 27, liksom föredraavdgabrin-nn„ -, <• ° = i- ± gande av för- gande departementschefen framhållit a r 1926, denna f r å g a v a r a av svårlöst slag Ullgrun--^ k f f e n j i e t s a m t m o t i o n e n s beaktansvärda syfte bäst tillgodoses därigenom, der for ny ' " reglering av a t t — i avvaktan på en definitiv lönereglerings genomförande — provisoriska hlSk l7nernaS tilläggslöner tillerkändes biskopar, som prövades v a r a i behov av löneförbättring. F ö r detta sitt förslag fann kyrkomötet ett y t t e r l i g a r e stöd i det förhållandet, a t t för det övriga prästerskapet — jämlikt beslut av 1929 års riksdag och kyrkomöte — provisoriska tilläggslöner beviljats i a v v a k t a n p å den u n d e r utredning varande definitiva löneregleringen. V i d a r e e r i n r a d e s också om a t t riksdagen vid n å g r a tillfällen tillerkänt biskopar, såsom för n ä r v a r a n d e biskop a r n a i H ä r n ö s a n d och Luleå, tillfällig löneförbättring utöver de av tidigare riksdagar fastställda lönerna. I det sammanhanget erinrades om a t t för biskopsämbetet i L u n d provisorisk lönereglering blivit år 1927 fastställd. — Kyrkomötet anförde h ä r e f t e r v i d a r e : »När det då för kyrkomötet gällt att taga ståndpunkt till frågan om den lönenivå, som borde göras till utgångspunkt för beräkningen av de sålunda ifrågasatta provisoriska tilläggslönerna, har kyrkomötet ansett sig böra lämna åsido åtskilliga synpunkter, som vid en definitiv lönereglering givetvis måste komma i betraktande; så exempelvis å ena sidan de avsevärda kostnader, som biskop måste vidkännas för uppvärmning och möblering av biskopsgård, för fastighetsskatt samt för sina talrika, av tjänsten föranledda resor inom stiftet eller till huvudstaden, men å andra sidan också det förhållandet, att biskoparna för närvarande —- i likhet med det övriga prästerskapet — icke erlägga några avgifter för sin egen pensionering. I stället har kyrkomötet — givetvis utan att på något sätt vilja föregripa det resultat, vartill den blivande utredningen rörande de definitiva lönerna kan komma — funnit sig kunna utgå från att en biskop under övergångstiden icke borde behöva åtnöjas med en avlöning lägre än den, som för n ä r v a r a n d e tillkommer landshövding, d. v. s. förutom fri bostad 21 000 kronor.

21 E n l i g t vad kyrkomötet inhämtat, är det för närvarande fem biskopar, som åtn j u t a löner, understigande det av kyrkomötet sålunda såsom skäligt befunna beloppet, nämligen de i Strängnäs, Göteborg, Karlstad, Härnösand och Luleå. För uppbringande av nu nämnda biskopslöner till ovanberörda belopp skulle nästkomm a n d e år såsom provisoriska tilläggslöner erfordras i runt tal 18 000 kronor, fördelade med 3 000 kronor på en var av biskoparna i Göteborg och Karlstad samt 4 000 kronor på en var av biskoparna i Strängnäs, Härnösand och Luleå. Med hänsyn till att åtskilliga biskopslöners storlek är beroende på medelmarkegångspriset, torde man emellertid böra räkna med, att kommande år ett något högre belopp tilläventyrs skulle kunna erfordras. I varje fall torde man dock hava fog för att fastslå, att ett högre belopp än 20 000 kronor icke tarvas. Medlen härför böra givetvis bestridas ur biskopslöneregleringsfonden. Med hänsyn till att det här endast är fråga om ett provisorium, finner kyrkomötet inga betänkligheter föreligga mot att fonden skall kunna bära denna ökade utgift.» I anslutning till vad sålunda anförts anmälde kyrkomötet, a t t kyrkomötet för sin del medgivit, a t t u r biskopslöneregleringsfonden finge —• i avvaktan p å fastställandet och ikraftträdandet av n y definitiv lönereglering för biskoparna — u t g å från och med den dag Kungl. Maj :t bestämde ett årligt belopp av högst 20 000 kronor a t t av Kungl. Maj :t i huvudsaklig överensstämmelse med i skrivelsen angivna g r u n d e r och de n ä r m a r e bestämmelser, Kungl. Maj :t kunde f i n n a skäligt meddela, såsom provisoriska tilläggslöner tdldelas lågt avlönade biskopar. S e d a n kammarkollegiet och statskontoret anbefallts a t t efter vederbörandes h ö r a n d e gemensamt avgiva utlåtande med anledning av dels kyrkomötets ifrågav a r a n d e skrivelse, dels ock en av allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse gjord framställning i ärendet, h a v a genom särskilt K u n g l . Maj :ts beslut, handlingarna i dessa båda ärenden överlämnats till mig för a t t tagas i övervägande vid fullgörande av det mig lämnade u p p d r a g e t . I en vid 1931 års riksdag väckt motion ( I : 8) anhölls, a t t riksdagen ville Riksdagens hemställa, a t t Kungl. Maj :t täcktes låta verkställa u t r e d n i n g r ö r a n d e ä n d r a d e i f Z a j ' i m , g r u n d e r för biskoparnas avlöning och d ä r m e d sammanhängande frågor samt *»*" 261. därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Till stöd för sitt yrkande anförde motionären, bland annat, följande: »Det har synts mig som skulle tiden nu vara inne att upptaga frågan om ny lönereglering för biskoparna till förnyat övervägande. Att gällande grunder för biskopslönernas utmätande icke äro tillfredsställande är allmänt erkänt. Det torde vara tillräckligt att härutinnan hänvisa till innehållet i 1913 års riksdagsskrivelse. Att även kyrkomötet delar denna uppfattning framgår av dess skrivelse till Kungl. Maj:t år 1929 om åtgärder för beredande av provisorisk tilläggslön åt vissa biskopar. Anledningen till att den år 1914 igångsatta utredningen av här förevarande fråga icke fullföljts och att några vidare åtgärder i frågan icke vidtagits, torde, åtminstone till väsentlig del, hava varit beroende dels på de stora ändringar i prisnivån, som inträffade under världskriget och tiden närmast därefter, dels ock

-22 på en viss tvekan om biskopslöneregleringsfondens förmåga att bära de ökade krav, som i samband med en ny lönereglering för biskoparna måste ställas å fonden. I båda dessa hänseenden synas numera anledningarna till tvekan hava bortfallit. Prisnivån har de sista åren varit jämförelsevis oförändrad och måste därför anses hava u p p n å t t relativ stadga. Som bekant hava på grund härav sedan åtskilliga år utredningar pågått, vilka nu slutförts, rörande en definitiv lönereglering för statens befattningshavare, med lönerna avpassade efter nuvarande prisläge. Även för prästerskapets del pågår för närvarande utredning om ny lönereglering. Vad biskopslöneregleringsfonden beträffar har jag från statskontoret under hand inhämtat, att fondens behållning vid ingången av nu löpande budgetår uppgick till 1 5 9 1 333 kronor 53 öre, samt att Lunds biskopslönemedels besparingsfond, upprättad i samband med den provisoriska regleringen av biskopslönen i Lunds stift, vid samma tidpunkt hade en behållning av 73 359 kronor 54 öre. Det kan följaktligen knappast råda något tvivel om att icke nämnda fonder kunna fullgöra sin betydelsefulla uppgift vid den blivande nya löneregleringen. De utredningar, som i föreliggande ärende föreligga, äro, såsom jag tidigare anfört, numera föråldrade, och en förnyad utredning av detta spörsmål med aktgivande å de ändrade förhållanden, som på hithörande och närbesläktade områden under senare år inträtt, synes mig nödvändig, innan Kungl. Maj:t samt kyrkomöte och riksdag gå att taga ställning till denna fråga.» Med a n l e d n i n g av ifrågavarande motion inhämtade riksdagens statsutskott i vederbörlig o r d n i n g från samtliga biskopar u p p g i f t e r för v a r t och ett av ecklesiastikåren 1924—1930 å sammanlagda beloppet av inkomster, vilka härflutit från biskopsämbetet, I de fall, d å vederbörande icke innehaft biskopsämbetet u n d e r hela den ovan angivna tiden, lämnades h ä r omförmälda uppgifter för den tid, ämbetet innehafts. De sålunda i n h ä m t a d e u p p g i f t e r n a sammanställdes i en tablå och ett samm a n d r a g , vilka såsom bil. 1 och 2 äro fogade vid statsutskottets i ärendet avlåtna, den 15 m a j 1931 dagtecknade utlåtande, n r 144. I skrivelse den 27 maj 1931, n r 261, anförde riksdagen, b l a n d annat, följande : »Såsom i motionen erinrats, har riksdagen redan år 1913 hos Kungl. Maj:t anhållit om verkställandet av en utredning rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning. Med anledning härav igångsattes — såsom jämväl i motionen erinrats — inom ecklesiastikdepartementet en utredning i ämnet, men av olika anledningar har resultatet av densamma ej kommit att framläggas för riksdagen. Vid en jämförelse med de ovan nämnda, nu införskaffade uppgifterna framgår för övrigt, att berörda utredning numera är i väsentliga avseenden föråldrad. De skäl, som föranledde 1913 års riksdag att göra sin ovanberörda framställning hos Kungl. Maj:t, föreligga enligt riksdagens uppfattning i det stora hela allt fortfarande. De inhämtade uppgifterna rörande de olika biskoparnas löneinkomster under senare år belysa, hurusom den metod för beräkningen och bestridandet av ifrågavarande avlöningsförmåner, vilken allt fortfarande beträffande de flesta biskopsstolarna kommer till användning, medför betydande växlingar år från år i den till varje särskild befattningshavare utgående reallönen. Härjämte hava under årens lopp ej oväsentliga förskjutningar ägt rum i fråga om det inbördes

förhållandet mellan de olika biskoparnas löner, något som givetvis icke varit avsett, när rikets ständer år 1860 fastställde de grunder, enligt vilka biskopslönerna ännu i huvudsak utgå. Genom att vidare vid de olika biskopstjänsterna befattningshavarnas utgifter för tjänstebostäder, representation m. m. avsevärt variera, utan att någon anpassning av lönen efter dessa förhållanden skett, framträder än starkare oregelmässigheten i det nuvarande lönesystemet. I det hela måste berörda system anses otidsenligt, utan önskvärd stadga och till sina verkningar ofta orättvist. Riksdagen anser därför kravet på en reglering på detta område befogat och vill följaktligen bifalla motionärens yrkande om en förnyad framställning i sådant hänseende från riksdagens sida. Några ytterligare direktiv för en utredning i ämnet utöver dem, som kunna anses ligga i den ovan framförda kritiken av det nuvarande systemet, anser sig riksdagen icke böra lämna. Utredningen torde enligt riksdagens mening i övrigt böra ske helt förutsättningslöst, med beaktande jämväl av de andra frågor, som med saken äga sammanhang.» På grund av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, med bifall till ovannämnda motion (I: 8), att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande frågor samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Jag har ansett mig böra så utförligt som i kap. II och I I I skett uppehålla mig vid tillkomsten av nu gällande lönereglering för biskoparna samt de förslag till ändring härutinnan, som sedermera framkommit, för att härigenom erhålla en nödvändig bakgrund till den utredning jag i det följande kommer att framlägga. Den nu lämnade översikten giver enligt min åsikt vid handen, att man här har att göra med en mångfald svårlösta problem, vilkas tillvaro nödgar till ett framgående med stor försiktighet, något vartill för övrigt också den just nu rådande utomordentligt vanskliga ekonomiska situationen helt enkelt tvingar. Härtill kan jag vidare ej underlåta att lägga, att den begränsade tid, som stått till mitt förfogande för utredningens slutförande, icke såsom önskligt varit räckt till för ett slutgiltigt lösande av samtliga ämnet berörande frågor. Dock torde genom denna utredning tillfyllestgörande belägg hava åstadkommits för riktigheten av den av mig inledningsvis omförmälda nödvändigheten att snarast möjligt åvägabringa en lösning av biskoparnas sedan årtionden olösta löneregleringsfråga.

24 Kap. IV. Biskopslöneregleringsfonden m. m. Sedan rikets ständer, på sätt under k a p . I I n ä r m a r e förmälts, i skrivelse den 29 oktober 1860 meddelat, a t t de i huvudsak gillat och antagit vad Kungl. Maj :t i n ä m n d a skrivelse föreslagit, fastställde K u n g l . Maj :t den 15 j u n i 1861 g r u n d e r för en reglering av biskoparnas avlöning. H ä r v i d bestämdes i p u n k t e r n a 5:0—8:o följande: 5:o. överskjuter biskopslön det för densamma bestämda värde med större belopp än som motsvarar inkomsten av därifrån skilda prebendepastorat, bestämmer Kungl. Maj:t, vilka inkomster ytterligare böra därifrån avskiljas. Dessa ingå till statskontoret för att under titel »Biskopslöneregleringsfonden» redovisas och till jämnande av annan biskopslön användas. På samma sätt förfares, om löneinkomsterna befinnas överskjuta normalbeloppet med mindre summa än att något prebendepastorat genast kan därifrån skiljas. 6:o. Understiger biskopslön det för densamma fastställda belopp, skall fyllnad i lönen tilldelas av biskopslöneregleringsfonden, så snart denna därtill lämnar tillgång. 7:o. Så snart Kungl. Maj:t finner biskopslöneregleringsfondens årliga inkomst uppgå till det belopp, att av densamma ersättning kan biskop lämnas för prebendepastorat, som bör, men förut icke kunnat från tjänsten skiljas och med egen kyrkoherde förses, gives om verkställandet därav nådig befallning, varvid, i valet mellan flera, företrädesvis bestämmes prebendepastorat i stift, där mer än tvenne sådana äro biskoparna på lönen anslagna. 8:o. Biskopslöneregleringsfondens årliga inkomster må ej till annat än h ä r uppgivna ändamål disponeras, varemot å densamma uppkommande behållningar må av Kungl. Maj:t användas till sådana utgifter, som av denna lönereglering kunna bliva en nödvändig följd eller tjäna till dess fortskyndande. I enlighet med sålunda givna bestämmelser h a r biskopslöneregleringsfonden bildats. Den första biskopslöneregleringen fastställdes den 23 a p r i l 1869 (för Linköpings stift). Samma å r inflöt till fonden dess första inkomst, 8 782 kronor 57 öre. F o n d e n förvaltas av statskontoret. V i d u t g å n g e n av b u d g e t å r e t 1930/1931 utgjorde fondens behållning 1 553 145 kronor 53 öre. Till belysning av fondens utveckling u n d e r den senaste t i d e n och dess nuv a r a n d e ställning torde få t j ä n a de uppgifter, som sammanställts i h ä r efteråt i n t a g n a tabeller.

25 Tabell A. Behållning vid budgetårets början Kronor 1900 . . . . 1905 1910 1915 1916

. .. . . . . .. . ..

. . . .

1917 . . . . 1918 . . . . 1919 . . . . 1920 . . . . 1921 . . . . 1922 . . . . »A—ao/a 1923 1923/1924 . 1924/1925 . 1925/1926 . 1926/1927 . 1927/1928 . 1928/1929 . 1929/1930 . 1930/1931 .

Inkomster

Utgifter

Kronor

Kronor

536 620 655521

53 542 57 344

769 587 941072

68 280

994 675 1047 139 1084 084 1156053 1074 014 1117 785 1179 594 1270 597 1265 505 1366 879 1 388 828 1492 305 1533 800 1 620 003 1 640 538 1 591 334

96 265 98114 132 266 135 907 146 199 159 139 158 841 179 783 79 651 218 151 208 486 242 643 191307 195 570 174 362 194 020

180 705

23 253 37 580 64 839 42 662 45 650 95321 63 938 228 238 115 368 97 032 88 780 84 743 116 777 186 537 139 166 149 812 109 367 153 827 243 224 218 893

Ökning, resp. minskning under budgetåret Kronor

+ 30 289 + 19 764 + 3 441 + 53 603 + 52 464 + 36 945 + 71969 - 82 039 + 43 771 + 61809 + 91003 - 5 092 + 101 374 + 21949 + 103 477

+ 41495 + 86 203 + 20 535 - 49 204 - 38188

A v tabellerna inhämtas, a t t fonden u n d e r de däri angivna åren endast fyra g å n g e r måst vidkännas större utgifter ä n som motsvaras av inkomsterna. I det ena fallet, budgetperioden 1 januari—30 j u n i 1923, uppgick minskningen till n å g o t över 5 000 kronor. I de övriga fallen, å r 1919 samt budgetåren 1929/1930 och 1930/1931, minskades däremot fonden med respektive något över 82 000 kronor, 49 000 kronor och 38 000 kronor. Vid ett studium av tabell B finner man emellertid, a t t u n d e r de tre n ä m n d a åren u r fonden bestredos, j ä m t e annat, större engångsutgifter till ett sammanlagt belopp av respektive över 166 000 kronor, 125 000 kronor och 82 000 kronor. De i tabell B redovisade diverse större engångsutgifterna för tiden 1915—1930/1931 u p p g å till sammanlagt ej mindre än över 575 000 kronor. I detta sammanhang vill j a g vidare lämna en k o r t f a t t a d översikt av utvecklingen av den genom beslut av 1926 års kyrkomöte och 1927 års riksdag tillskapade L u n d s biskopslönemedels besparingsfond. (Se tab. nederst å sid. 26.)

26 Tabell 1915

37 813 21925 26 827 8 800 900

40 954 29 598 21378 6184 '

43100 31056 23 990 34078 42

46 458 31055 13 373 34 045 10 976

48143 33 367 20 894 36 212 7 583

45 801 38 393 31560 42 963 422

41120 670

38 867 43 454 2 — 36 696

46 303 48 727 2 900 1 166 681

65 538 —

Inkomster: Intressemedel och kapitalvinst Arrendemedel Indelningsersättning

. . . .

Skogsförsäljningsmedol

. . .

Diverse

Utgifter: Lönefyllnad, dyrtidstillägg m. m. åt biskopar Diverse större eagångsutgifter . . . . Skogsavverknings- o. skogsvårdskoatnader m. m Boställshavarna tillkommande andelar (i skogsavkastningen)

5 900

8 062

8 532

9 917

18 477

—

—

6 550

—

29 555

884 —

883 —

2 913

—

—

—

—

Utskylder Diverse Emeritilöner

1 Siffrorna för tiden l/i—s% 1923 ha ej ansetts böra här upptagas, då de ej äro jämförbara med de övriga siffrorna. — 2 Ersättning för avkomst från prebendepastorat 5 640 kronor; avkortningar 31 056 kronor. — s För utförande av vissa ändringsarbeten inom biskopshuset i Härnösand. « For restaurering av karaktärahuset vid biskopsbostället Östrabo ra. m. 88 681 kronor; anslag för införande av elektrisk belysning å biskopsbostället Brunnsboda kungsgård 3 000 kronor; köpeskilling för fastighet för beredande av expeditionslokaler åt domkapitlet i Luleå m. m. 75 000 kronor. — 6 Reparations- och underhållskostnader å biskopshuset i Luleå 4 770 kronor- kostnader för utredning rörande nytt biskops- och domkapitelshus i Luleå 1 753 kronor; kostnader för vissa arbeten å biskopshuset i Götoborg 1 873 kronor. — 6 Kostnader för införande av värmeledning i biskopsbostaden i Visby 6 500 kronor; kostnader för vissa arbeten å biskopshuset i Göteborg 3 627 kronor. — 7 Reparationsarbeten å biskopshuset i Härnösand 2 000 kronor; kostnader för förslag till ändring av biskopshuset i Luleå 1504 kronor; för iståndsättande av vissa byggnader ä biskopsbostället Brnnnsboda kungsgård 10 000 kronor; kostnader för lantmä-

År

1929/1930

Behållning vid årets början

Inkomster

Utgifter

Kronor

Kronor

Kronor

6 356 29137 52 314 73 360

6 356 22 803 23187 22 638 21517

22 10 1592 457

Ökning, resp. minskning under budgetåret + 6 356 + 22 781 + 23 177 + 21046 + 21060

Vid ingången av budgetåret 1931/1932 uppgick denna fond till 94 419 kronor 70 öre eller i avrundat tal 94 420 kronor.

27 I!. 1921

1923/ 19241

1924/ 1925

1925/ 1926

1926/ 1927

49 740

52 419

41629 33 535

45 663

57074 46711

57 564 47 364

62 042 37 485

36162 45 884

35 525 78 836

35 765 67 407

66163 47173 35 848 92 646

32 656 1281

63 816 8 396

15 073

62 071 10 127 11744

1927/ 1928

1928/ 1929

1929/ 1930

1930/ 1931

64 405

64 784

61803 34 881

30 854

27 583

56 788

59 381

36 790 33 375 38 273

37 417

34 992

37031 34 753

—

—

•

—

59 593 41742 1372 1514 696

58 212 62169 75 691 72 245 71927 69 955 77 665 73 309 19 375 »40 394 9 31 737 1010 900 1210 000 13 30 000"125 638 14 82 160 5 981

23 587

11493 11 41153

16 733

16 204

17 270

49 395

16 185

—

19 430

8103 2 889

3 793

3 728

4 047

3 450

3 304

8 012 2 056

20 988 3737

—

1834 3 004

—

—

—

—

599 —

—

267 —

7 446

12 414

19 680

3101 4 207 19 416

5 579

teriförrättningar å vissa fonden anslagna hemman i Skara församling 5 871 kronor. — s Därav till ändring av biskopshuset i Luleå 22000 kronor; till iståndsättande av vissa byggnader å biskopsbostället Brunnsboda kungsgård 18 000 kronor. — 9 Kostnader för ändring av biskopshuset i Luleå. — 10 Reparationsarbeten m. m. vid biskopsgården i Härnösand. •— u Därav avskrivning 24 350 kronor. — 12 IståndBättande av torp under biskopsbostället Brunnsboda kungsgård. — 13 Därav till restaurering av biskopsgården i Linköping 20 000 kronor samt till iståndsättande av torp under biskopsbostället Brunnsboda kungsgård 10 000 kronor. — 14 Därav tillläggsarbeten å biskopshuset i Luleå 12 000 kronor, anordnande av centraluppvärmning i biskopsbostället Östrabo 20 400 kronor, restaureringsarbeten å biskopshuset i Göteborg 44 738 kronor, omföring till riksstatsanslaget Kloresiataten 46 500 kronor samt iståndsättande av torp under biskopsbostället Brunnsboda kungsgård 2 000 kronor. — 15 Därav köpeskillingar 10 380 kronor. — I6 Därav restaureringsarbeten å biskopsbostället i Göteborg 78 272 kronor samt restaureringsarbeten å biskopshuset i Visby 3 888 kronor.

Kap. Y. Biskoparnas nuvarande löneinkomster. Den metod för bestämmandet av biskoparnas löner, som, enligt vad i det föregående erinrades, sålunda fastställdes av statsmakterna, har på grund av förändrat penningvärde och andra av tidsförhållandena föranledda omständigheter medfört, att de faktiskt utgående lönerna kommit att utgå med belopp, motsvarande helt andra värden än vad tidigare beräknats. Detta förhållande har flerfaldiga gånger påpekats och är så väl känt, att det i detta sammanhang endast behöver understrykas, att häri ligger en av de främsta orsakerna till att frågan om ny lönereglering för biskoparna snarast synes böra komma under omprövning.

28 I den av kanslirådet H. Tigerschiöld verkställda, i det föregående omförmälda utredningen har frågan om biskoparnas löneinkomster under åren 1911/ 1913 varit föremål för en mera ingående undersökning. Jag anhåller att beträffande denna undersökning i huvudsak få hänvisa till handlingarna i ärendet. I här förevarande sammanhang torde det med hänsyn till önskvärdheten att, där så synes möjligt, ej mer än nödigt är göra utredningen alltför vidlyftig, vara tillfyllest att återgiva de av kanslirådet Tigerschiöld beräknade medeltalen av biskopslönerna för åren 1911/1913. För jämförelses skull har därvid i tabellen tillika intagits uppgift å den reglerade lönen.

S t i f t

Reglerad lön

Biskoparnas löneinkomster per år i medeltal

Kronor

Kronor

16 000

20 481:79

13 000 12 000 12 000

16 306:79 11 996: 23 12 919:50 15 516:25

12 000 14 000

Summa kronor

16 925:57

15 000 14 000 12 000 12 000

37 136: 04 14 891:67

12 000 10 000

12 000: — 11581:87

203 881: 25

21 670:80 12 454: 74

Med anledning av den vid 1931 års riksdag väckta, i det föregående omförmälda motionen I : 8 inhämtade riksdagens statsutskott — såsom jämväl tidigare erinras — från samtliga biskopar uppgifter för vart och ett av ecklesiastikåren 1924/1930 å sammanlagda beloppet av inkomster, vilka härflutit från biskopsämbetet. I de fall, då vederbörande icke innehaft biskopsämbetet under hela den ovan angivna tiden, lämnades uppgifterna för den tid, ämbetet innehafts. Med stöd av de sålunda inhämtade uppgifterna utarbetades en tablå och ett sammandrag, vilka såsom bil. 1 och 2 fogades vid statsutskottets i ärendet avgivna, den 15 maj 1931 dagtecknade utlåtande, nr 144, vartill jag här i huvudsak tillåter mig hänvisa. I här förevarande sammanhang vill jag endast lämna en kortfattad redogörelse för de i berörda tablå upptagna slutsummorna för biskoparnas löneinkomster:

29 Uppsala: E-cklesiastikåret » » » » »

1924/1925 1925/1926 1926/1927 1927/1928 1928/1929 1929/1930

kronor » » » » »

43 896: 29 43 494:07 47 326:85 26 404: 37 44 876: 82 22 449: —

Linköping: K alenderåret 1929 » 1930

kronor 30 354: 91 » 32 121: 40

Skara: Ecklesiastikåret » » »

1927/1928 1928/1929 1929/1930 1930/1931

kronor » » »

22 183: 21 22 330:88 20 901: 68 19 652:13

1927/1928 1928/1929 1929/1930 1930/1931

kronor » » >,

18 584: 18 18 431: 92 17 599: 34 16 651:48

Strängnäs: Ecklesiastikåret » » »

Västerås: Ecklesiastikåret 1924/1925 » 1925/1926 » 1926/1927 » 1927/1928 » 1928/1929 » 1929/1930

kronor 26 980 » 25 760 » 25 350 » 26150 » 25140 » 21020

Täxjö: Kalenderåret 1930

kronor 22 838: —

Lund: Ecklesiastikåret 1925/1926 1926/1927 1927/1928 1928/1929 1929/1930 1930/1931

kronor 62 565: 47 » 60 293: 45 » 38 934: 94 1 » 36 534:14 » 34 451: 73 » 31078:16

Göteborg: Ecklesiastikåret 1927/1928 1928/1929 1929/1930 1930/1931 1

Provisorisk lönereglering fastställd den 22 april 1927.

kronor 19 973: 95 » 19 610: 45 » 18 663: — » 17 679: 60

30 Karlstad: Ecklesiastikåret 1927/1928 » 1928/1929 » 1929/1930 » 1930/1931

kronor 18 211: 30 » 17 813: 57 » 16 952:47 » 15 964: 66

Härnösand: Ecklesiastikåret 1926/1927 » 1927/1928 » 1928/1929 » 1929/1930

kronor 17 745 » 17 727 » 17 766 » 17 610

Luleå: Ecklesiastikåret 1930/1931

kronor 17 493: —

Visby: Kalenderåret » » » » » »

kronor 22 531: 49 » 22 787: 08 » 22 674: 93 » 22 417: 64 » 21995:95 » 21189: 37 » 20 339:97

1924 iy^ö

1926 1927 1928 1929 1930

Vid mina förarbeten för här föreliggande utredning fann jag, att de av statsutskottet vid 1931 års riksdag inhämtade uppgifterna i flera fall måhända icke voro så ingående eller lämnade så detaljerade uppgifter, som voro av nöden vid framläggandet av förslag till en definitiv lönereglering. Med hänsyn härtill såg jag mig nödsakad att i skrivelse till vederbörande biskopar den 20 augusti 1931 hemställa om avgivandet av specificerad uppgift å alla med biskopsämbetet förenade inkomster under vartdera av ecklesiastikåren 1js 1924—^g 1931. Dessa uppgifter skulle, om möjligt, vara specificerade med hänsyn till avkomst av l:o) boställe, varmed jordbruk är förenat, löningshemman, löningsjordar, lägenheter, ängar, utjordar, stadsjordar, kvarnar, vretar, vångar, trädgårdstorp m. m. dylikt, om möjligt specificerad för varje särskild sådan enhet samt, därest sådant läte sig göra, avskrifter av vederbörande arrendekontrakt; 2:o) vederlag för kronotionde; 3 :o) vederlag för anslagna hemmansräntor; 4:o) övriga med ämbetet förenade inkomster, såsom ersättningar och bidrag från biskopslöneregleringsfonden m. m., varje inkomstkälla upptagen för sig. De med anledning av min ovanberörda skrivelse lämnade uppgifterna återfinnas bland handlingarna i ärendet. Jag vill nu i det följande lämna en kortfattad översikt över de inkomna uppgifterna.

31 Härvid är att observera, att samtliga biskopar — med undantag av biskopen i Luleå — härutöver åtnjuta förmånen av fri bostad. Till frågan om det belopp, vartill denna förmån kan uppskattas, återkommer jag i kap. VII i det följande vid behandlingen av frågan om de med biskopsämbetet förenade utgifterna. Uppsala. Med anledning av ärkebiskop Söderbloms frånfälle har det icke varit möjligt att erhålla några närmare uppgifter beträffande de med ärkebiskopsstolen förenade inkomsterna. Jag har därför sett mig nödsakad att vid mina beräkningar i det följande utgå från de uppgifter, vilka av ärkebiskop Söderblom lämnades till statsutskottet vid 1931 års riksdag och för vilka i det föregående redogjorts. Till dessa inkomstuppgifter torde fogas följande förklaring. De lägre inkomsterna under ecklesiastikåren 1927/1928 och 1929/1930 bero på, att då inga skogsmedel utgått från det ärkebiskopen på lön anslagna tre mantal Fiby säteri med Biskopsängen.

32 Linköping. Ecklesiastikår 1928/1929

1929/1930

1930/1931

1400: —

3 650: -

—

—

2 000: — 3 000: -

_

487: 95

Arrende från den inom Linköpings stads område belägna löningsjorden samt den inom S:t Lars socken belägna lönejorden Skäggan Hyra för vissa upplag på löningsjorden . . . . Åvgäld för av Kungl. Maj:t den 22 juni 1921 till lagerhuskommissionen upplåten tomt på biskopens löningsjord Arrende för Västcrlösa-humpen i Västerlösa socken

611:20

550: — 915: —

Hyra för ett rum på nedre botten i flygelbyggnaden

100: —

100:-

100: —

Prebendeersättning från Vårdsberg och Kärna paBtorat

6 429:83

6 429:83

48:75

7 429: 83 195: -

8 948:95 7 301: 72

195: — 8 215:10 11641:73

11639:84

24 840: 45

31 696:66

32 165: 83

7. Lönetillägg Indelningsersättning Räntor på expropriationsmedel Summa kronor

915: —

7 398: 20

Skara. Sex löningshemman (därav en Indelningskvarn och en obe- ersättning (d. v. a. vejordbruk, ut- byggd jord å derlag för arrenderade Skara stadsområde) i författ- kronotionde och löningsningsenlig ordvatarrendcn ' ning utarrenderäntor) rade Boställen,

Ecklesiastikår

1924/1925

3 186: 59

18916:77

1925/1926 1926/1927

2 528: 21 454:12

16 355:25 16 100:75

1927/1928 1928/1929 1929/1930

2 304:-

15 219:71 14 829:05

4 367: 88 4 212: 29

13855:93 12 889: 93

3 872:40 3 504:13

1930/1931

2 990: — 2 829: 2 980: -

Expropnationsmedel o. d.

4 558:50 4 544: 25

326: 99 348: 16

4 452: 97

319: 27 291: 62

Summa

26 988: 85 23 775:87 21 327:11

22 183: 21 299: 54 22 330: 88 344: 35 20 901: 68 278: 07 19 652:13

1 Penningarrenden, det mesta från Brunsbo biskopsgård, vartill lagta en del naturaförmåner, bland annat ved (men icke bostad), värderade till 1 200 kronor per år. Från den sålunda uppkomna aumman, som varierat mellan 6 180 kronor och 4 860 kronor, ha dragits: 1) kostnader för kusk, hästar och åkdon, som för tjänstens skull äro nödvändiga på grund av biskopsgårdens läge 3—4 kilometer utanför stiftsstaden; 2) underhåll av bostaden och andra hus, åliggande tjänstinnehavaron; 3) försäkring av byggnader och olycksfallsförsäkring av personalen; 4) läkarvård åt underhavande (å 9 torp jämte atatfamiljer); 5) ränta å nybyggnadslån ur biskopslöneregleringsfonden (all nybyggnad å hela gården med torp och en statbyggnad åligger tjänstinnehavaren). — Olikheten i behållningen av privatarrenden under de olika åren beror meat dela på olika års kostnader för reparationer, dels på tillfälliga sänkningar av arrenden på grund av billighetsskäl eller hänsyn till arrendatorernas betalningsförmåga.

33 CO CO

.H CO O

o åi

Ö

O CO

o CO ffs

cT 55 o

05 CO

-3<

_|

O

1^-

Oi

o r^ en

-* B CM -f<

di • *

55 55

o -fl — , <

•

cH © o

^

O

!^-

r^

,_)

,-H

!—

CO

O CM ,—i

55 d

1 1

to C7i

"ä i 3 - «'

cö

et 3

CO O 1^

in t> O CO

,-H

• *

in

1 CO

i -< C£ 3

O ^M

r^

Oi -^

rj

-H

-*

1 CO

o a) >n —

Ö

CO

[ >t \C

^t

^

co >r 3

-fl i—i

o

CO CO - * ^H

o

CT3

1^ in i n in O

CO

lC )

r^ CO

o oc i n ir exi If

i n to to

-*

o

^ H

^H

** y-4

GO

CO 55 OS

O

r~

O

-3< t^ CO

CTi

;zj tn

cc p a ii rr

1 cH ö B

o in (M

w

-«

,_! O

i

1 '3 -fl iH

iC u"

O m IM

** ir IC

TB 55

-^

a

• m

o

di

- H

00 CO 1—1 iH

•<#

fM CTi

T *

55 55

i—i oeo - -

M So ' M H->

SO.60

a, DQ B 10 'Sfl « J ^

•

.

O (n t - CT5 fc. ee t M £ 60 ™

. •

'a • Ö W'O s

ed t-. O

• Icc --H . ,

o oi

en .-i

CO

en ^H

a • G* CD CD

•

en

cd °cd

ti

kl

fl

a o

M « :o 02 «3

a a

t-

•#

i-4

*« J? a.5 rf H -J 60

aa^2 d

P-

rf

O

oci

ED , d å i o ort " t :

a

cd

•

d

•

*H

•

:rt

' '50 a • n QJ

flVJ

fl a ti

CL. O

^ rf t o

i3

o - i

fl OJ

•

a £•

o

t.

a

> ö

O

.

t,

.

G 6fS"

1° T) 03

:0

ao

LI

To

n

g

cc

rf «a Ml

a Cu C

a o

o

%

-ö

3 s

3 a

M

H

T, fe Pä

fl'

t>

d sa

M i*

60 PH

a

h

eq

t-

-a

o a <*-' £(/2,d o

d

6 i

PH

SS '

3 H3

C

c

3 a rf

3 c

Ol O

0 o

JO 00

a te

To

o

.2-° S S

3—327652

t*, J3 T3

:c3

a - a coo

o

a c

Å

•

PH

•

» w 5 ö eä , 0 6C 6 0 ^

fl

CO °

fl •' 10g

J5 ga t-.

T3

CO CO

a a

s

£9

CO 00

•H

.2,0 M

P 60 to a

1^

^ a S3

Si c •-:cd 60

1 ~ Ö ** 55 -fl 55

O éi

CO

?

cc3 o CT s i n r- • ffj -fl<

O

cH ö Q -** i55 55

55 O

TP

,—i O

-fl CO

CO

©q

,H

-tfi

Cft

-A

*—1

O

CO 55

O

g

lO i~

CD

55 Ci

s b

<

i

a JO =<i.2

34 O - *

CO

os

CO C5 CO

1-4

o" CO

>n

»O 55 "<3< CO lO

— «

o

55 CO

CD

i-l

lO

T-M

CO as

rOS 55

r~-

^

CO 5P

o o

as

1—1

-M

o ^fl o

w

i—i

25 PH

»

(M CO

i-i

1CO

CO «tfl

in

i

ÖH

1 Ol CM CO

.—1

1-1

IH-

<6'

co

HHH

SS S5

-H

-A

CO

i

1 «* Eo ch o 1-1

to

Oi CO

o E

I-

o

1 1

CO CO

"^ CO

cn o

ö

Htli

•- Ar.

to 1^

H31

i—1

-<«(

as

CO rf.

CM lO

tö

I O

H

^1H C^

^-l

OS

cn co

i—i

00 CO

"«*

i-l

^H

råi in in in

—

CO

lO CO

55 O O OS •*tl Os

as

»o as

•n

55 OS

55 CO

en

O r-

i—t

00 55

i—i

X'

cP co

56 t -

.c 33

in iH

i

l> h»

«3 -X' CO

in -A

CO

o

i 1

cn CO o

en r~ CM

en co in

H *

CO

"^ i S ^f, o1—1 s

CO

CÖ

i—i

-H 55

1—1

as

-M "i-

—«_d is T. M aM

CO

60 PH

• ^ .

O

os

1—1

co

.—i

Ti :0

» 3 fl «£•=•* _, o S 8 MT3

—1 3^

1>

lÖ

cd

5 a ta • -^ a HJ 5 _ ° i at 3 - ö 60

"

cö

|1 tH. -Hi

CO

.

CM

, 1 , fl », r 3

TT

1 .-.

CO cp

CO Ttf

r-

,,{5,3 t»-a •sb^ ^

I-*-

»—i

1—1

a ^S^co^

O

i-i

o io

Cl

i-H

CP

» . s a_ é a" .SPsS« Sf' I',co I =5 - g f l g ö a ^JHS.

TU O

i—t

g § O | 53 1 1 o -fl E CM

00 c* as TH

fc» 55

ifi

CO 55 CO

O 55 CO

1—1

1—1

I

o

55 r - CD CO CO 1—1 1—1

.- 8

—H iC

<° CM OS CO

O

i O

CO

CO

CO

S ^ *

T

X

en co

t^

iO

QQ

i-i

Hfl

•

os

<o

S

CM CO

T—t

*

CO

5!

•H

r-

rt S f l ^ M o, a —i ' ^ a v^i—i — £T • - ' e H

\0 55

_«S S i n " -5 2^3 -S

1^

tO

ö OS

cö"

iä

"•»S3-i3S •§•*< «>.

1—1

SH|

i-H

^-i

as

:

S?HS"';2ooB!*

^

52 • "

i H

o

er. 1 CM 1 1 1 o -fl .71 o o

as i H

lO

CO 55

as

CM

•c

o

T-H

1—i

to CC

.o

1 CM

<M

T *

-*

CM CO ,-i 00

-^1 CO to

-<fl

CO

QQ

CO TU

l O

l-l

to cc

i—i

os iO 54

1—1

r*

T-t

1 CD 55

ai - s*

en

1 CM

I

00 co

»o ir-

cc OS

t—i

i—i

-fl

CD

55 I O

1 CO

1 1 1 i O

-fl CO

o E

O

CM

CO

T-H

as

CO "Cf.

cn

^co"" 00

CM

in

xO OS '—1

eg

o

C3 ^H

m

1—1

in CM

m

^H

Q C5

O \0>

iO 55

CO

en M cc

o

CO

i--

.—(

i-l

IH

i H

as i—i

iO

•^f 55

as

!

s 1 1 1 1

iO

as

S CO

m

-A

i

O

o

in

as co

CO

CO •^1

*

in

iÖ os

to

co

i-H

•

i-^

t>

os

CÖ

i^-i CS

T-H

5^

i—l

a «a

^H

-«-= :fl o .

H-1

•

•

H-l

ta

s s

I-H

•

>

8 t,

a

ä

i

c

c c

c | fl eg É p- c B"t > , 3 "Ö c < *^ a5 =° E" g Kg E ) M > < W O

:

c M

I ifl

O

}

M

s a p

•

CO

•oS

|

«

03 b 0 - M i , c 03

.. .^ »ö *a P3

o t p -

p « i o

«39H2S

• " » a H f l S ö S 8 t m S g

g,5_r-«

a T^cn t« B t o J ^ f l P-cM >i _^en -S to 3 cn as *> «a a £ fl ^ —i"° .2P 3 ig a K . a .5 H3 ^

,

ä

r t

^o pH™ -2' «ä'-'S C M , * CT M O l . _ H 03 " H

•ä •

" " a t o t j e c e s B6D

6 M

VI

" «rt

DQ O

fl

i aa

fl

<° a Bfl

M a n W • * £ « cd

>

rt

tr

,* «

o 2 CM

^ 60

a in

»

ed -kcn

H-=

b

a

CS

-

M CD H->

'a

HS

a

vi

lO

:

S *

t—1

g

.

03 fl 'oä" "S

_

S S 5 §>_ 9 - B s t^ci^ita-öcu^itaKä a >• ca *-• oo

| t i a a l 2 fl* d

n :C3 ;

- i

"^

i i ^ v. g .--s

CS

00 O * Ö

>

= a a B a :ca •S Ö ä f l ° S a o - a ^ 60.

!- ca O 1—i

E?H3 ^ CL

ta B l> ^H ej ai ^—.

>

B

•"

W3 p

oj

-en" ^ o 3

I.'OCM : 0 03 c n

]

Ä

^ ocd fl w ö 7H

«

'rl

C.

s -£• :c= •* M •p^ , e» Afl rpf jl :cc O ca . • a M cs b.

60'Ö £ fl "H 2

« Ö g.s -S-ti &!: 9

s a

fl

o ^

fl ^

^ r^ C3 ^

e

B c» :C cS'H<t

_. A ? , o n . >- «a en

. 2 «s

a&

a

c w

r s JJ A H-

•

a • • r?

o ~ M a

ö

:

-«CO-ÖH-.^ ^ 5 1 2 ^ . " i n a ^ S . S ' g e n ^ « gca-H^tKnv-co

•"fl a n S

a

H

fl

+1 :<8 m E 03 CA 60 O 03

H

:tä

-"-i ^ S

å

^jcM-->PH^,^>.in^

a 'a H ,

cn

.2 . Si £ « ^ -S „ f l

•

SO ^

'.

_2 a c n

A

.9 '. *<D

Kfl

0 E c1 t0 K i

oä

fl fl •

H3

:c8 CD H

1 * „ 5 . S s~§

ca • ?

c

cd

* .

- ! a a S ft&fl1 §

-T3 ' C - u cs

t—1

•

N

W

!o "3 äsocd

t_, o oj g r_ —

t>

>%

o

«•

OJ

•i—a

CO

3 cs

cA -Ö P

. H?5 .

a c

S

«

«w

•

i»

C :aj

<o

a ' a ' mao m * te _fl •

>. fl ^fl 'fl

»

ca S cd c/3 vi

co

' ^_, '

*

fl

•••S s -S cu

"-1 ö

CO 55

T - .

•

5? g o •* E 5 . S -

m

in CM

CM

s<-s

_ " f l 03 . , 03 B raä S

1—1

i-t

rf

•545^|peo-a -5 g * ^ ^ - y ^ 2 -il , i fl SJ a ~ o 03 60 « a

o 1 -fl tö

i

.s

a ^ - P f l S fl d C3

g& «

IS? 111! «H t o

HM

C

a OJ j

b rfl

-M

fl

H

M

fl

C3 .ti t : 0 .i -Q

OC

;

O

1--

CO 55

L

O I A TJI H

t-O

O

S

CD

C

CO

O

C

O

O

H

O

I

O

Tfl

I

I I I

id

as

co

cp

,o

o t-i-H

o

I ^ 5 5 C O a s o C D C O Q O C O L 0 5 5 C D O C S t ^ i O k C m

O t—

iC 55

O OS

CP i—I

CD CO CO Tfl

uO CO

CM

CO

O CO

O

in

--I

I

TJI

I

8 3

O i O i O t — ©

55 CO

o TH

»

o

o

»—I ifl

o »Q

CO iO 55

o

5 5 i O C D Ö Ö C O i ^ C Ö C D TP

co

TJI

CD

i — I O S C O O - ^ -

55 C O ^ * ! > 5 5 i — I C O C P c P C D

O i Ä O C 0 ^ 1 5 5 i O i O O c o c o c D i - i ^ j i c o a o a o - ^

cc

O CO tO f— CO

•*

O N O !-*• Tji

t*

LO (O 55 CD t-

N

55 I CO 55 as

CO »O 55

TH

8 8

r-lascococo

5 5 *«Ji N ^ TT- CD CO 5 5 5 5 i-l

O 1 ^ —1

N

O hi-H

Ö ti-H

I I

C D C P . J 0 C 0 5 5 1 — 1 C S C S C C

o •—l 55

O

x.

CM ^H

en

-fl E !- -fl C'

CO

-fl

O

CM

CM

O

co

«

iO O CO

iO "tf

N

55 55 CP

CO CO CP 00

CD O iJ5 TU

O ^ 55

O» 55 CO

CO CO CP

CD O lO

*<*

I I

I I I 8 8

H

M

o iO i-i **l

I

CÖ CÖ CD CÖ ö 5 5 CÖ _ N 1 1 CO N *>C CO CD C O T j < f ~ 5 5 © C O c D c D C O

O

O

CO

as O *> «D

I I

I I I oo

° o

o »O 55 t-i

I I I

.-: CO

O O 55i-H

o c s CD o a s »>• r-- TJI 5 5 C O C S C S C O C O C O C O I > - C O C D - H O O O C O C D

55 I

tD CO lO 55 53 CS i^T OS CD CS CO 55

CO iO 55

-^1

O hi-(

t*- r- co oi-l 5t *5 CO^

55 CD

iO CO

O O

00 Tji

CÖ CO C5

CO O iO

CO

Tti

I I

i-H O t^

CÖ vO 8.

Ö 1^ H

55 55 tD

a a a CG

^ rt *Ö

T-J

"T*

Is & B —i

£3

fl " "2 fl fe "£, "S.

:C*

— P« F *H ccä ort 60 fcO rt JO oo ••—> r*

:o

GG

O

:o

o

I a

a

£

.2 2

va. W tfl w w O g

JIB .9 Q

C vt v i ca PH

ni

ta

f-,

>

VH

-H

p-

V.

^

T3

bo

v*.

O

Ifll

d

O

d ed

O PH

Bo

-C OJ

fl d f<rt H 1^

36 cn CO

1-

cc SO o ES

i"

en -M

GO

en

—

It5 i n

-«J.

I

CO

i-l

I

TP

«"-" ib* co OS -*

cu 1>

© TP

OS

CO

Ttl

-<ej.

r-

TP

—1

CO

-M CO 05 5 cc ec 53

-fl -fl OS CO

in -A esq

en in tp

to E 4

X

in

1—1

i—I

co ^n

—

l—i

i-l

CO

TJ1

-H

N W OS i-l

O H © 55

iO CO fcCO

T*

O CO

i-H CO

X

1-in m

-A

-fl to in CO Q -fl t -fl

i-H

55 to E ol r— co s 08

1 to

CS

£

CO

^

en o CT5 co co en r^.

It

-a

« C

a nd 0 u oa m

;-. -'., ^a s 33

cs r- no co co co co © OS i-l

55 5-5

tCO

r.)

TH

TP

ort

trt

P4

w

O iO

rf d rf

" $, CO

as

co

CO 55

iC CO

*.--

© TT

i-H

55 CO

TH

Vi

flj

M

«a m ^ Vi

fl >

Si

a a

:rt *—

B CO

fl

M

a

nd

60 CS

o

IS P> d

n o wS a bo

H-»

(M

Jbd CC

rt

-*-> •3

«

q

d GJ

-*-3

HP

d o

«

i>

taÖfa

-B -O ca B -H

»

1|

a

M

* r t "bO d M CfJ CD

i;

60 —

o o

co-S v, a ° o•

"S 60

CD

H-B

.

1-5 • "

.2

<i t» m s

^' d s >

32 B

cn

VH

37 1 1 1 1 CO

-fl

CO CO

IX) CO

o

I

CO cn

CM CC5 t co

O —H .Hi .-i

05 HH| i^ in

00 fl co

A E - I

CM 1."

•

•--:

O

CO

CO IN1-1

•~S>S

I I O O co

-H CO cn

fl<m ~h to

-fl

o

.-i

00 00 O to

Q o CO CO

I —I O O

O -H TH

C5 TJI 1>

-fl. a •a v. > o jSfl

I I

CP O --I

© © CO

cs CD C—

CP

.0 as H

© © CO

as -^ N

CD

CO

fl

^ 5 oca v i PH cs j a Sfl C3 o c" o ta cj C M

..H

to t^ CO CM

.-1 a B

d —.-O o> rt 1—< EL* jo

S Ö Ö

d - S * CO i-H !C3

O fl TU

CT3 rr t.

fl o -1 A

cn •* t~

fl

H

lO

I

-O.

®

a

«

T3

o

•**

co ix

rt

"O -S fl B a43 a 0

I I

OS

:e

fl •-

cn

—

S

S3

CO vO

in CM cn

fl -cfl

o fl fl

ö o co

cn .-i

cn in cn

nat ar i iskc

flee

co cn CO

"H—t o

fl

B_fl:eS m HJ A fl= n a a — TJ * "

_ ^

1—1

i-, ort ,-H I O *H • - . as •+*

a a

rt

1—1 a

^s ^

B

™

ja

5;

«>

f-( CO --H CD ort • r s

g

« "3s •67)2 S

A> fl • » a — i 3 03 :ca B v fl60§ c3 - A to " 3 W) OQ J q d CD - 5 .rH CO H-" Ci-:rt

1s .2

.5

o

-3

M fl

.^i V|

t» 3

C* •fl

>

t .?">

v}

a

ii

13 0

fli

be

^ d

Ml

6 0 03 to 60 a

KO

a

1—I

H -J

H

VH

fl

-

JH

:

°

fl

S 3 fl

A

38 1—1

CO

| | 1 | CD

CO Os

CO 55 TJ. t -

so

O

8 8 -i 55

CO

i

as

-fli OJ

co

urs to

i

1 1

O co oO CD in

j>-

as o

m co o

CO

CJS 1—1

T H

a

CO

^

A ca B O

IM

6o*3 a .— .—i o V A ! O

©

CO

as 55

| 1 o

o CM o

i—l

55 Q o eo

as i-i

•t55

OJ

CO

c->

©

©

00 55

i

<CO*

| 1

as

as

o

GQ

|

CO

as

TJI CP t--

55 CO CO

•Ä CD CD

n

t-

t^ CO

1 1

co O to cs oo en ti>-

cn 00 •*" H A

fl

CM

as i-H CD

1 ep

tco

as 00" 55

i-l

cs as as

1 |

in cn cn

O r~ •fl cn

X

fl TTl M 03 :c3 fl

sa

A CM

i-H

.9 ^

| 1 Q O O

h" 5r o eo

as i—i

^D

1 »•

55 CM CO

r-

•P< CD

r-

CO iC iO

fl .

fl

1 1

O to o cn O t-

ai—ts

fl

.2 fl

to cn eo

t> ort fl- 6C 60 03 ~

fl

a fl :S

„ fl

CM

CO 55

as 55

as i-H

UO 55

o o o

©

t-

CM

CO

CN

-H

m r~ r-

| 1 | 1 o —. en c o rs o o o fl tfl O

CM

IM

S3 O)

fli

1 | 1 1 O

»15 00

CM

t»

co

fl Tfl

as i-H

1 C1M

O O

i£I

CO

O cn fl en

CD 55

CC

ai—is

fl

as

-** 55

o

as i-H

CD 55

!

55 CM CM

t— O to CM CM

O °

A

>> --

i—l

GB 55

t-

O

fl

CC

fl

o

CM CM

1 O in

1 1 :*> oo coo

i-H

as 55

as

CO O

CC ©

© iT

1 1 O

CD

o©

a

fl

\C

CM

r-

CO 05

m o

cn

fl

rt cd cu r f l -dd p *fl T3

flfl v. _,

o

A 5 f

VI

m o

8 £- a» s"a9

aS

§

sa a ©

cn ^r B ^ CO

«a 6o

A

cca

ea S

m g 60 fl

o Vi

a

as r

™1

bo

+3

!d

m 33 p fl P

e»

a >-.fl so 00

t>

03 H^> fe fl1

DO v, fl 5 a-ca M Vt „ • ^ O fl 03

>©-£.§ g " " r,

03 fl 03 - S

v. J3 fl =•> ° -a

4,

fl i£ .3 flj^ S „ ?,ttM-0) §oP. vi vi o 00 ö M 03 6 l ) f l M ca o H 03 ö > . - . B ^ o fe VH ce ^ o

<2 g bo

H3

ja

(H

C-,

e F

To -^

c

*H

<U

2 B :0

rO aS JH

S» § • - & C & 3 > I

i

a

a

•

PK

A

>

>.-!

aS -a I S a co co o, _ flvi .g

jjjj

tH

-fl —I -+J

I o A- -o fl,

b fl

fl

c

f£

hr hr

ca

fl ^4 o fl

03 . „ fl ,£.

B

*•

:tä -Q

p f l

a s Ul CO

a

rf

O

flca

a

60 Vi

a o

T3

S cs

•-z «

•

^

*-• ed

a

-

- O

:ca a t ; g

in

o

fl. C3 a a B

ft

fl*" a as VH»-i *™fl _8 ,as0

O ^> Vi

.H e

Jaé^

o ca

^ CO

CM

1-1

A ica

S S 7 v 5 *

a-S CM

fl 60 B fl

3 -I B

O :O

1 | 1

r^

55 CS

s ,a

o

I '13flg -3 -S .

bDort

^_ -r-j i-,

to fl ^ d d 'P o *A ecu ft s o g a bo ft bo E £ P •—' tH H-3

Ö

f^

a

>»I^lfl° fl S H

o

a n

A ^ •a o

° 03 3J

bijfl;

,5 a ! ,e> B a

39 1

fl3 H :0 i«S fl •r-s a fl(0 : 0 tO =fl fl g CD

VI

Tj C

as

fl

Ofl

CD

:0 «H

43 3

ccs

fl

gä

fl fl ft ft fl

CD ' — i

ta -fl cS -fl -V5

CS OH

flS C

§

^ B D 0

flea tfl

fl J», 12

CS

c_j •A A -

v.

CD

-fl cc; >

cS eo 13

a a

TJ i t JO 43

43 43

ä

73 v, CD CI.

O

•*

CS

c,

ta

a a 03

3 a 73 ft o

fl

H 43 00

5 OS

fla

cS

•id

A?

as I-l CP 55

:ce v. to «M

ti r-

-jfl

cS TJ

T—:

CP CM

B

as i—i

v.

fl

fl

cS O

uO i55

CO

CH

CS

55 55

QO Ttl

ifl

-fl

ID H =CC

t-

43 ffl cc;

CO

•JU

|

©

o ii

/ ö3D

fl

CM

CO CO

CO -fl CO

co

CM

—i

fl

iC3 CC

CM

fl

O co

CO

JO

i

3!

--i

ro

CO

i C

3D

IB

03 "M

o en —i

A CO CO (M

Tfl

I

1»

cc CO 30

CJ ifl C3

1 fl

CO

—H

CD

f-

1 1 CO on OS — "J. on CC .--, co

i>

-fl -fl

hi-H

C|

fl i

W 43

U CO

03 CS

Ifi

co

1 CD

fll

>l

Cl

1 o

fl

• C J

i f l

c»

in Cl

.—1

cc

Cl

CO

O -fl! C J i n C l

K")

r>l

1 r— i>. co 1 J J urs ,o 0 1 09

CO

L> L>J cc er. m

©

T f l

CO

CP

i—: »

a v-7 -

I—I

Tti

t^-

as 55

o grt 'p

•

ICC

«

f

l

_H

-JO 01

CO

lO Cl

CO Cl

o

t—

fl3

cn

©

CC

-A

3D CJ - H

-fl C3

00 C.-3

t»

T i —1

! - •

•a

fl

as

t-

'-3

CM

CO

co

i—1

CO

flfl 55

1 1 55

tH.

h-

.£:

- H

oai

P

i—i

CJ

c. : fl 0 GO

fl ^

-H

fl-'

flds 1 1 © urs fl Q dn fl uO DO c-t fl

cS

Cl

CJ

Cl

Tfl

fH-

flH

fl 1 1 s 1 fl flt - c; oft »o fl fl

1 CO Cl

I *

C) Cl

—i

75 I

X'

-fl 00 co fl o fl C-fll fl c : fl fl

IA

CO

H

©

CO

flCO X ee CO

-fl

O.

A

CQ

3 CJ

»C-

o

CO

CO

99 Cl

A

iC

fl

C5

5J

o>

•

*

m

PH

fl Vi

O

fl

O

M

ca

-t-s

a B

-*-> "cs m

P

:rC C3

tv CO v.

B

3 B

-P

61) B

PH

ca

1 CJ

i f l

s s oo 8 s 8 s o5 © 8 5 8 §

^CS

Sn

1 os

10 M

CM

• M

Cl

ca

ra fl t-, o

fl

•11 O '

1 -

IfJ r-lO

u ^ -*-* :0

IQ

Cl CM

rfl

i C

r^

as f-

A }

-fl / -fl Cl

fl S3 09 os Ki

CO

O) i-O

i CJ

in

1 aj

-

.CJ

Cl

os co C- fl fl30 Cl

p. O. B

CM

— O CO 1 1 to -fl r» os

s flfl t>OQ ou

M O-

CO

O)

- H

Cl

CJ

i C

CO

CO

CO

l> m -fl -fl 00 I O tcn" flCO lfl>

1>

00 CO

CS

fl -fl t o ft 43

CM

CO

CO

in

flH

8 fl 23 En T —

in

1—1

IC-

13 CS

•—i

fll

CO CO CM CM

•-H

CD

.—1

6Ö« 73

Ttl

i f l ^H

on cn l > t> h> 1 o fl o 44 1 1 fl 630 0 o •O fl fl sa t»- i-. 1— m t» dn ofl fl an en fl r- fl r>. rH -fl

TW

as

-*

r-fl CO

fl t.

9ri

C 3 3 1

lO

fl

i—

tfl

-4-

A

•fl

I f l

-fl P V- c+fl a ^ :cd

-#

CO —i CO

CO CO f^

i—i

B

cS

tä

OS

T3

ID

ca

+>

iO «H

a

r--

•Ö

> cc

flj

55 O. B

-fl

A .

iri

_ J

-A

fl OS flea

ID

lO

CO

w

p

a

a fl73 "0c.l or o 0 43 H3 cs

IfJ to

PH

lO

Tfl

1)

XJ lO se l >

CD

as

. - H

> fl

VI

ejej

-D

55 00

00 5*

fl

tfl CI

fl p cd

OH

bfj

Hfl

ta OS fl flO"

ti M

:C3

l as TU

OS

OS

CO

a

:0

IP

la

•CJ

as 00 55

2 ~ : 0 OS

cS 'it.

CS

fl fl

P

+31

tfl

:0

<u

CO

O

J j

fli

.CJ

as A.

is

as

VI

CCJ

*

•3

bn

ft

v. 43

OQ

55 Ut

CD VI Vl

ift

CO IB O

CO C/J

CD

orf

-1

as

CD

_CC.

cS

CO

era

4)

4)

©

s --4

-1

flv. — fl "fl i—i

:©

:0

CC

be

a a3 ft -a

CD

3 a

43 CM 03 O

• P

A

-fl T)

©~ co

fl, _g

pfi fl

oCS

-~ 3

V.

"Ö

ox)

•w

flH

CS CO

ti a a -A

— A

CO

•

HP

VI CU

fl C J es cg 1 >o to co 1 \ CD CM CO TO CJ lO CO •C-> fl J 00 h . CO CCOJ I N CO CO fl O -fl CM 55 04 l > fl r~ r- r- o 55 H C l CO -fl fl eo o. CM -fl fl CO l~l

as xq O ) cc m -A CO

1 CS

•i—»

Gb d

crf v

a M m 93

BOB v

fl

03 M o

:c

A B

CJ

+H dl

"v g)

b0 P, PH

a •ro

td :« > flB1 eäi > w X i 3J >

40 Kap. VI. Återstående Mskopspretoende. Frågan om indragning av biskoparnas prebendepastorat har — liksom frågan om avveckling överhuvud av hela prebendeinstitutionen — under lång tid varit föremål för uppmärksamhet från Kungl. Maj :ts och riksdagens sida. Jag torde kunna inskränka mig till att beträffande gången av denna fråga hänvisa till de ingående redogörelser härför, som återfinnas dels i Kungl. Maj :ts proposition den 3 december 1915, nr 44, angående indragning av de biskoparna anslagna prebenden, dels ock i det av kommittén för utredning av frågan om förändrad kyrklig indelning och organisation i vissa delar av Lunds stift den 13 november 1919 avgivna betänkande med förslag till upphävande av prebendeinstitutionen. Resultatet av den fortgående avvecklingen av prebendeinstitutionen har för biskopsprebendenas vidkommande blivit, att av de 26 prebendepastorat, som funnos före ikraftträdandet av nu gällande löneregleringssystem för biskoparna, för närvarande endast ett återstår, nämligen Visby pastorat, prebendepastorat åt biskopen i Visby stift. Såsom närmare framgår av nyssberörda proposition den 3 december 1915, nr 44, hade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet •—• vid anmälan inför Kungl. Maj :t den 13 oktober 1915 av frågan om framläggande av förslag till kyrkomötet rörande indragning av de återstående biskopsprebendena — såsom sin mening uttalat, att beträffande ett av dessa prebenden, Visby, lämpligheten av dess indragning torde böra sättas i fråga med hänsyn därtill, att prebendarien såsom biskop i rikets till areal och folkmängd minsta stift torde kunna i större omfattning än i övriga stift påräknas personligen deltaga i församlingsvården. Departementschefen ansåge dock icke skäl föreligga att undantaga detta prebende vid inhämtandet av kyrkomötets medgivande till de återstående biskopsprebendenas indragning. Vad departementschefen i här förevarande hänseende anfört lämnades av såväl riksdag som kyrkomöte utan erinran. I anslutning härtill förklarade Kungl. Maj :t i den resolution rörande lönereglering för prästerskapet i Visby stads- och landsförsamlingars pastorat av Visby stift, som fastställdes den 29 augusti 1919 att träda i kraft den 1 maj 1920 och gälla till och med den 30 april 1940, att Kungl. Maj :t funne i ärendet väckt förslag om upphörande av Visby stads- och landsförsamlingars pastorats egenskap av prebende åt biskopen i Visby stift ej föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd. I nämnda lönereglering föreskrevs, jämte annat, att i pastoratet skulle från och med den 1 maj 1920 vara anställd, förutom kyrkoherde, jämväl en komminister, varjämte stadigvarande biträde av extra ordinarie prästman skulle beredas kyrkoherden genom anställande av ständig adjunkt, att kyrko-

41 herden skulle åtnjuta lön i penningar till ett jämväl med hänsyn till besvärlig tjänstgöring och behovet av att köpa bränsle beräknat belopp av 8 000 kronor, att de till kyrkoherden och komministern utgående lönerna jämte adjunkten tillkommande arvodes- och ersättningsbelopp skulle gäldas av pastoratet, förutom medelst församlingsavgifter, med avkomsten av kyrkoherden och komministern för det dåvarande anslagna löningsjordar ävensom med övriga prästerskapet i pastoratet enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 tillkommande avlöningstillgångar och skulle av kyrkorådet kvartalsvis utbetalas, att fri bostad skulle beredas kyrkoherden och komministern genom upplåtelse av prästgård, på sätt i ecklesiastik boställsordning stadgades, å dem för det dåvarande anslagna boställsgårdar i staden, samt att kyrkoherden och komministern, vilka vore oförhindrade att begagna skjuts, som vid sockenbud eller eljest ställdes till deras förfogande, skulle såsom bidrag till övrig ämbetsskjuts årligen erhålla, kyrkoherden 150 kronor och komministern 100 kronor. I ovanberörda sakkunnigutlåtande den 13 november 1919 anfördes beträffande Visby pastorats prebendenatur, bland annat: »Vad då Visby pastorat beträffar, har frågan om prebendenaturens upphörande nyligen varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning i samband med spörsmålet om ny lönereglering för pastoratet. Vid sådant förhållande, och då onekligen i fråga om detta prebendepastorat alldeles särskilda omständigheter föreligga, vilka ställa pastoratet i en klass för sig, torde anledning saknas att för närvarande ifrågasätta ändring av det nu bestående prebendeförhållandet.33 Jag ansluter mig till den uppfattning, som sålunda vid flera tillfällen under senare år kommit till uttryck rörande lämpligheten att tills vidare bibehålla Visby pastorat såsom prebende för biskopen i Visby stift. I vart fall torde en förändring i här förevarande hänseende icke vara påkallad, när nu fråga allenast är om en reglering av biskoparnas löner. Jag utgår alltså vid det förslag, jag här framlägger, från att Visby pastorat även framdeles kommer att bibehållas såsom prebendepastorat för biskopen i Visby stift. I anslutning härtill måste vid fastställandet av lönereglering för biskopen i Visby stift hänsyn tagas till de avlöningsförmåner, som i enlighet med nyss åberopade löneregleringsresolution för prästerskapet i Visby pastorat tillkomma honom i egenskap av kyrkoherde i detta pastorat.

42 Kap. VII. Utredning rörande de med biskopsämbetena förenade utgifterna. För att erhålla en någorlunda säker utgångspunkt för beräkningen av de löner, som vid en blivande lönereglering borde tillerkännas biskoparna, ansåg jag det vara nödvändigt att från vederbörande inhämta uppgifter om de utgifter av olika slag, som äro förbundna med biskopsämbetena. Med anledning härav hemställde jag i min förut berörda skrivelse till biskoparna den 20 augusti 1931, att till mig måtte insändas uppgift å alla med vederbörande biskopsämbete förenade utgifter under vartdera av eeklesiastikåren 1924/1931, specificerad, i den mån sådant vore möjligt, med hänsyn till utgifter för l:o) resor; 2:o) uppvärmning av biskopshus; 3:o) skatter och andra utgifter för biskopshus; 4:o) trädgård; 5:o) representation; 6:o) övriga med ämbetet förenade utgifter, varje utgiftspost upptagen för sig. Jag anhåller nu att få lämna en sammanfattning av de med anledning härav inkomna uppgifterna, beträffande vilka jag i övrigt torde få hänvisa till handlingarna i ärendet.

Uppsala. Med anledning av ärkebiskop Söderbloms frånfälle hava beträffande ärkebiskopsstolen inga närmare uppgifter i detta hänseende stått att erhålla. Från ärkebiskop Söderbloms stärbhus har emellertid i en handlingarna bifogad skrivelse framhållits, att utgifterna för resor, hjälpverksamhet, representation, biskopshusets skötsel och uppvärmning samt trädgård m. m. böra för ärkebiskopen beräknas mycket högt, då till hans ämbete höra självskrivet ordförandeskap i missions- och diakonistyrelserna, prokansleriat m. m. samt alla förpliktelser, som åligga ärkebiskopen genom svenska kyrkans internationella förbindelser och arbete.

43 Linköping. 1928/1929

1929/1930

1930/1931

Resor i tjänsten (fribiljett å järnvägarna inom stiftet) . Uppvärmning av biskopshuset Skatter och andra ntgifter för biskopshuset:

884: —

1 083: 860:-

1 210: 800:-

a) skatter b) renhållningsavgift

90:102

117:

23 236 2 575

23: 242: 467

3 420:

100 3 420

100 3 420

5 000:-

105 50 5000

208 25 5000

14:310:-

19:22

17:19

25: — 293:44

25:274:

25: 445: 24

20 707:30

13 912:22

12 175: 06

650: —

80:40 23:20

c) sotareavgift d) vattenavgift e) möblering av biskopshusets representationsrum . . .

269: 30 5 987: 96

f) avgift för överloppshus (enligt överenskommelse med biskop PerBonnes stärbhus)

3 360:

g) kostnad för syneförrättning 1928 h) underhåll och reparation å själva biskopshuset 1

200: 100

. .

i) löner och vivre (ä 450) för 3 tjänare Trädgård 2 Representation 3 Övriga med ämbetet förenade utgifter: a) avgäld för jord, avsöndrad Ifrån den Husbergska trädgården till biskopstomten enl. kungl. brev 31/m 1862 4

b) flyttningskostnader

c) biträde med maskinskrivning d) telefon Summa kronor

99:

1 Större reparationer och nndcrhåll svarar domkyrkostyrelsen för. 2 Köksträdgården är utarrenderad för 1 000 kronor. Med störata delen av detta belopp avlönas trädgårdsmästaren för att o han vårdar trädgårdens parkdel samt gården och vidare sköter eldningen i värmepannan. Åt trädgårdsmästaren och hans familj är upplåten fri bostad i flygelbyggnadens nedre våning. 3 I fråga om representationskostnaderna har biskopen framhållit, att det av naturliga skäl vore omöjligt att lämna bestämda uppgifter för den med ämbetet förenade representationen vid en mångfald tillfällen under årens lopp. Biskopen har emellertid framhållit exempelvis prästmöten, stiftsmöten (med präster och lekmän), prästvigningar, prästerliga möten av olika slag i stiftsstaden, församlings- och missionsvecka samt olika slags kurser, >ungdomsdagar>, teologiska sällskapets sammanträden, teologdagar (möten med teologie studerande från universitet) såsom krävande representation. 4 För året 1927/1928 hava flyttningskostnaderna enligt uppgift uppgått till 1 472 kronor. Skara. 1924/ 1925 1. 2. 3. 4. 5.

1925/ 1926

1926/ 1927

1927/ 1928

1928/ 1929

1929/ 1930

1930/ 1931

Rosor 1 295: 30 109: — 137: 31 229:65 182: — 134:- 174:Uppvärmning av biskops3 0 0 : - 300: — 300:- 3 0 0 : - 300: — 300: — 386: — huset 2 Skatter och andra utgifter för biskopshuset 3 . Trädgård 4 E Representation (ungefär) 1 000: - 1 000: - 1000:- 1 0 0 0 : - 2 000: - 1 0 0 0 : - 1 000: Snmma kronor 1 595: 30 1 499: - 1 437: 31 1 529: 65 2 482: — 1 434: - 1 560: -

u

1 Här hava endast upptagits tjänsteresor i stiftet, varvid emellertid torde böra observeras, att fribiljett åtnjutes på de flesta järnvägarna inom stiftet. Kostnaderna för resor mellan biskopsgården och Skara stad hava (såsom framgår av kap. V) avdragits vid beräknando av inkomsterna från bostället. 2 Här upptagna kostnader angiva kostnader för sågning och småhuggning av veden, som erhålles genom utsyning å boställsskogen, och vars grovhuggning i skogen samt hemkörning åligger arrendatorn utan ersättning. Kostnaderna för uppvärmning av boställsrummen i Skara stad hava ej beräknats, emedan under de flesta år fri utsyning av ved erhållits, och kostnaderna varit obetydliga. 3 Innehavaren av Skara biskopsstol har åliggandet att själv underhålla de av honom begagnade husen å Brunnsbo biskopsgård samt att Bvara för nybyggnad å hela gården, inklusive 9 torp. Biskop Danell har under sin tjänstetid av egna medel för en kostnad av omkring 20 000 kronor byggt nya uthns å gården samt en del hus å torpen; för byggande av 8 nya hus å torpen har från biskopslöneregleringsfonden ntgått cirka 50 000 kronor. I Skara stad finnas två små våningar i konsistoriehuset anslagna till biskopen. Ben nedre våningen har varit uthyrd för 900 kronor om året men kommer att vid biskop Daneils avgång att indragas; avkomsten skall då tillfalla domkyrkan. Skatterna för hela biskopsboställct Brunnsbo åligga arrendatorn. Övriga utgifter för biskopshnset •— kostnader för underhåll av bostaden, försäkring av byggnader, olycksfallsförsäkring av personalen och nybyggnadskostnad å hela gården — hava avdragits å arrendet för biskopsgården (jämför kap. V). 4 Utgifterna för trädgården beräknas ungefärligen svara mot inkomsterna därifrån. 6 Prästmöte avhölls detta år.

Strängnäs. Ecklesiastikåret 1929/1930 ] Resor i tjänsten (36 resor, 101 dagar)

2 136: —

Uppvärmning av biskopshuset

1 305: -

. . . .

Skatter för biskopshnset, möblering av representationsrum, tjänstepersonal för biskopshusets skötsel m. m Trädgårdens underhåll och vård Representation i och för ämbetet (prästvigning, prästmöte, stiftsmöte, sommarkurser, stiftsråd och stiftskommittéer m. m.) Övriga utgifter i tjänsten (skrivbiträde, telefon, bil m. m.)

4 332: — 1 750: —

3 4

2 288: — 2 4G6: —

Summa kronor 14 277: — Ecklesiastikåret 1929/1930 är det enda, under vilket nuvarande tjänstinnehavaren någorlunda helt innehaft med biskopsämbetet förenade förmåner och burit motsvarande onera. På detta år hava pro rata parte slagits ut utgifter, som komma då och då, t. ex. piästmöteskostnad m. m. 1

2 Fastighetsskatt Vattenskatt Årsmöblering Tjänare

400: 120 2 000. 1812 Summa kronor

Prästmöte per år (se not 1) Prästvigning Profan representation . . . Stiftskommittéer Sommarkurs Diverse

4 332: 400: 480 420: 288 100 600

Summa kronor

2 288 600 500 50 316 1 000

Summa kronor

2 466

Välgörenhet vid visitation m. m Skrivbiträde Skrivmaskin Telefon i tjänst Hyrbil

45 Västerås. 1924/ 1925

1925/ 1926

1926/ 1927

1927/ 1928

1928/ 1929

1929/ 1930

1930/ 1931

250: —

250: —

250: —

250: —

250:-

250: —

250: —

1.

Resor 1

2.

Uppvärmning av biskops-

3. 4. 5. 6.

1102: 50 1 080: — 1 150: — 1 345: 50 1 226: — 1 107: 25 1 207: 50 Skatter för biskopshuset 705: — 711: — 711: — 707: — 707: — 7 2 8 : 690: — Vatten och elektricitet . 392: 80 398: 20 458: 80 441: 60 455: 75 3 6 3 : - 362: 20 Gårdskarl, tjänarinnor 3 . 3 6 0 0 : - 3 600: — 3 600: - 3 600: - 3 600: — 3 600: — 3 600: — Trädgård 4

7. 8.

Representation 3 Telefon

. . . . 1 500: - 1 500: — 1 500: - 1500: — 1500: — 1500: — 1500: — 259: 97 334: 20 413: 15 470: 03 443: 60 419: 80 411:30

Summa kronor 7 810: 27 7 873:40 8082:95 8 314:13 8 182: 3ö| 7 968: 051 8 021: — 1 Tack vare fribiljett å järnvägarna hava resorna blivit synnerligen billiga. Här hava endast angivits direkta resekostnader. Direkta resdagar uppgå till 50 ä 60 per år: antal dagar, då biskopen i tjänstärende varit borta från hemmet, uppgå till i medeltal 120 a 150 per år. 2 Avser kostnader för centraluppvärmningen. För köksspislarna användes från boställsskogarna utsynad ved. 3 Approximativ beräkning. 4 I fråga om trädgård beräknas inkomster och utgifter någorlunda hava balanserat varandra.

Täxjl). För tiden till och med ecklesiastikåret 1928/1929 (avseende framlidne biskop Lindbergs tjänstetid) hava endast ofullständiga uppgifter å utgifterna kunnat erhållas. Dessa uppgifter, som endast avse utgifter för 1) trädgården, vedhuggning, vedbärning och övriga gårdskarlssysslor, 2) underhåll och försäkring av byggnader, 3) nybyggnadsskyldighet, 4) telefon m. m. samt 5) pensionsavgifter, uppgivas hava uppgått till för ecklesiastikåret 1925/1926 » » 1926/1927 » >3 1927/1928 » >3 1928/1929

kronor 3 596: 76 33 3 713: 36 )3 3 629:66 33 2 889: 87

För ecklesiastikåren 1929/1931 föreligga däremot detaljerade uppgifter.

46 Resor Uppvärmning av biskopshnset 1 Reparationer 2 Lösen för inventarier av företrädaren . . Genom syn ådömda förbättringsarbeten . . Nybyggnader och Inlösen av överloppshus Syneförrättning Vattenavgifter Lyse

1929/1930

1930/1931

1 239: 60 1105: 25 7 462: 58

2 305:40 1 230:25

2 000: — 2 378: 50 9191: — 102: — 172: 60 330:80 40:486:15 4 160: — 857: 85

Sotning Vedsågning och diverse reparationer Tjänare Utgifter för trädgården Representation Flyttningskostnader Arsbelopp för nybyggnad 3 Summa kronor

420: 53

155 65 270: 80 40: 200 4160 1134 35

3 150: — 2 000: —

3150:

500: —

500:

35 176:33

13 566:88

1 Domkapitlet bidrager med 350 kronor årligen till uppvärmningen. Reparationerna hava 1929/1930 stigit till 27 862 kronor 58 öre. Från biskopslönereglering fonden har för dessa reparationer erhållits 20 400 kronor. 3 Av synerätten beräknat belopp. 2

Lund.

Resor Uppvärmning Gas och elektricitet Skatter å biskopshnset Betjäning Gårdskarl Utgifter för trädgården Representation Övriga utgifter i ämbetet Samma kronor

1927/1928

1928/1929

1929/1930

1930/1931

2000 _ 1546 33 1165 73 590 60 1140 — 2100 — 75 — 1063 — 740 —

•8 799. 1393: 77 604- 61 595: 85 1140. 2100: 75: 1655: 740

2 336:-

2 002

1593: 94 990: 93 616: 25 1140: — 2100: —

1318 83 961 43 608: 34 1140

10 420 66

17103 23

10 777;12

75: — 1 185: — 740: —

2100 75: 1602: 740 10 547 60

1 Därav ombyte av bil 4 500 kronor samt resa till Indien för vigning av Tamnlkyrkana biskop 2 700 kronor.

47 Gröteborg. Med hänsyn till att nuvarande innehavaren av biskopsämbetet i Göteborg först i oktober 1930 inflyttat till Göteborg har det icke varit möjligt att erhålla några mera exakta uppgifter rörande de med denna biskopsstol förenade utgifterna. 1. Eesor. För eeklesiastikåret 1930/1931 hava antecknats 70 resdagar. Kostnaderna härför hava icke kunnat exakt angivas, då biskop Block under en del av denna tid haft egen bil. 2. Uppvärmning av biskopshuset beräknas uppgå till ungefär 1 050 kronor (inklusive gas för köksspisen). 3. Skatter och andra utgifter för biskopshuset. Biskopshuset, som icke är kyrkoegendom utan kronoegendom, som upplåtits till biskopshus och som till år 1929 uppförts i den skattefria taxeringslängden, är taxerat till 400 000 kronor. Taxeringsnämnden, prövningsnämnden och kammarrätten ha nu förklarat Kungl. Maj :t och kronan skattskyldiga för 266 000 kronor taxeringsvärde. Kronans ombud har överklagat kammarrättens utslag under yrkande, att huset må betraktas likställt med länsresidens och sålunda vara skattefritt, men härvid har fogats ett alternativt yrkande av skattskyldighetens överflyttande, åtminstone till en avsevärd del, på boställshavaren. Regeringsrättens utslag har ännu ej fallit. Bostaden, som omfattar 18 rum, kräver hållande av tre tjänarinnor. Vattenavgifter och löpande reparationer bekostas av biskopsbuskassan. Utgift för gårdskarl har — på grund av gemenskap med domkapitlet — ej överstigit 100 kronor. För möblering m. m. har åtgått ett belopp av ungefär 27 000 kronor. Trädgård finnes ej. 4. I fråga om representation hava några närmare uppgifter icke kunnat lämnas. 5. Telefon m. m. beräknas uppgå till ungefär 380 kronor för år. 6. Avgiften till änke- och pupillkassan är 490 kronor, varav dock 210 kronor bestridas av det särskilda lönetillägget å l1/^ procent.

48 Karlstad. 1 1924/ 1925

1925/ 1926

1926/ 1927

1927/ 1928

1928/ 1929

1929/ 1930

1930/ 1931

4. 5. 6.

Resor 2 770 62 1021 95 524 49 574 82 537 _ 526 510 Uppvärmning . . . 1200 — 1200 — 1200 — 1200 — 1200 — 1200 — 1200 — Skatter för biskopshuset 727 80 763 — 778 15 782 75 782 75 772 86 749 92 Vattenavgifter 151 — 151 — 151 — 151 — 151 — 151 — 151 — Lön till gårdskarl 3 . . . 600 — 600 — 600 — 600 — 600 — 600 — 600 — > i en tjänarinna . 1200 — 1200 — 1200 — 1200 — 1200 — 1200 — 1200 —

7. 8.

Representationskostnader 1100 — 1100 — 1100 — 1100 — 1100 — 1100 — 1100 — Telefon och telegram . . 100 — 100 — 100 100 — 100 — 100 — 100 —

1. 2. 3.

Summa kronor 5 848 82 6135 95 5 653 64 5 708 57 5 670 75 5 649 66 5 610 92 1 Uppgifterna avse mestadels kalenderår. De äro därjämte i åtskilliga fall approximativt beräknade genomsnittstal. 2 Avser endast kontanta utlägg, deklarerade för kalenderår och avseende närmast föregående år. Skall reseersättningsfrågan kunna på ett lyckligt sätt lösas, behöver, framhåller biskopen, dagtraktamente medgivas. Hittills hade man oftast utan ersättning varit pastors eller församlings gäst, liksom i många fall bilägande prästmäns skjutsar gjort resekostnaderna mindre. Det vore en fördel om ej vederbörande pastor ekonomiskt betungades genom biskopens besök. I många fall avsåge också resorna besök, som icke direkt avsåge församlingsprästers arbete. 3 Trädgården ger ingen inkomst. Utgifterna iör densamma, frånsett vissa planteringskostnader, kunna sägas väsentligen bestå i gårdskarlsarbetet.

Härnösand. 1924/ 1925 1.

Skatter för biskopshuset

304: —

1925/ 1926

1926/ 1927

1927/ 1928

1928/ 1929

4.

387: — 3 7 8 : - 3 7 8 : 385: — 225: — 1 7 5 : 100:100: — 2 0 0 : 1550: — 1150: — 1000: — 1 350: — 1 025: Renhållning av gård och 4 8 0 : - 565: — 540: — 525: — 475: —

5.

Trädgård 2

6.

Representation 3

1929/ 1930

1930/ 1931

376:225:900: — 570: —

381: — 375:925: — 500: —

. . . .

Simma kronor 2 559: — 2 277: — 2 018: - 2 3 5 3 : - 2 085: — 2 0 7 1 : - 2 181: 1 Biskopen i Härnösand får de direkta självkostnaderna för själva resorna ersatta men intet dagtraktamente. 2 Trädgård saknas. s Biskop Lönegren har icke funnit det vara möjligt att lämna ens en approximativ redogörelse för representationskostnaderna men framhåller, att representation förekommer i icke ringa ntsträckning.

49 Luleå. H ä r föreligga endast kortfattade uppgifter. 1. Resor. För resor inga utgifter, då reseersättning utgår enligt särskilda kungl. brev (senast den 16/4 1926), varjämte biskopen bar fria järnvägsresor inom stiftet. 2. Uppvärmningen av biskopshuset kostar i runt tal 2 000 kronor per år, varav ungefär hälften torde belöpa på biskopen. Personligen har biskop Bergqvist fri värme såsom vice värd för biskopshuset, som tillika är domkapitelslokal. 3. Skatter m. m. erläggas med hyresmedel från domkapitlet och ingå i den årliga redovisningen till riksräkenskapsverket. 4. Trädgård saknas. 5. F ö r representationsutgifter kunna inga uppgifter lämnas, då så gott som all representation skett i hemmet.

Yisby. 1924/ 1925

1925/ 1926

1926/ 1927

1927/ 1 1928/ 1928 1929

717: —

757:-

471: — 7 1 3 : -

505:-

1929/ 1930

1930/ 1931

515:-

792: —

2. Uppvärmning av biskops1 421: — 1102: - 1539: — 1055: — 1 0 5 0 : - 958: — 923: — 3. Skatter och andra utgifter f8r biskopshnset . . . 3 993: — 4 4 7 5 : - 3 575: — 3792: — 3 4 3 2 : - 3 3 2 2 : - 3414: — 4. Trädgård 400: — 400: — 4 0 0 : - 400: — 4 0 0 : - 4 0 0 : - 4 0 0 : 1 537: — 2 589: — 1 278: — 1 6 0 0 : - 2 496: — 2766: — 1815: — Samma kronor 8067: — 9 323: — 7 263: — 7 560: — 7 8 8 3 : - 7 961: - 7 3 4 4 : Anm. 1. 1 ämbetsresorna äro inräknade 2, någon gång 3 resor årligen i tjänstärenden till Stockholm. 2. I posten skatter och andra utgifter för biskopshnset har inräknats skatten för biskopshnset (i medeltal Vu av hela skatten = 357 kronor), lön till gärdskarl för renhållning m. m. 700 kronor, ökning av tjänarinnornas antal från 1 till 2 å 1 700 kronor, sotning, mindre reparationer, som biskopen själv bekostat, samt ränta, 600 kronor, på 12 000 kronor för möblering av 3 representationsrum. 3. Utgifterna för trädgården hava på ett ungefär beräknats till 300 kronor årligen. 4. Ojämnheterna i representationskostnaderna bero på sådana omständigheter som domkyrkans 700-årsjubiIeum, allmänt prästmöte och dylikt. 5. Kostnaderna för flyttning till Visby uppgingo till 3 000 kronor och för tillökning av möbler och annat bohag till 22 000 kronor.

Sammanfattning. På grund av åtskilliga omständigheter — ombyten på de olika biskopsstolarna, avsaknad av noggrannare anteckningar från företrädares tid, svårigheterna för en man med betydande uppgift utåt att mera fullständigt föra sig till minnes varje av hans offentliga ställning föranledd utgift m. m. — har det icke varit möjligt att i här förevarande hänseende erhålla så noggranna och 4—327-653

50 uttömmande uppgifter som kanske varit önskvärt. Härtill kommer vidare, att — såsom av den nu lämnade redogörelsen torde framgå — biskoparna vid avlämnande av här föreliggande uppgifter i viss utsträckning tillämpat olika principer, vadan de olika slutsummorna icke äro direkt jämförliga med varandra. De inkomna uppgifterna synas mig dock vara av tillräckligt värde, när det gäller att taga ståndpunkt till frågan om de grunder, efter vilka biskoparnas löner för framtiden böra utgå. Här torde sålunda redan nu böra framhållas, att den biskoparna som regel tillförsäkrade förmånen av fri bostad under nuvarande förhållanden i åtskilliga fall blivit illusorisk, ja, t. o. m. kommit att för vederbörande indelningshavare medföra betungande utgifter för skatter, reparationer, trädgårdens skötsel, möblering av de efter moderna förhållanden vidlyftiga våningarna o. s. v. Biskoparnas utgifter för resor hava också i flera fall uppgått till betydande belopp. Jämväl representationskostnaderna stiga understundom till belopp, som med nuvarande löner måste bliva betungande. Till samtliga dessa frågor återkommer jag emellertid i det följande.

Kap. VIII. För närvarande till biskoparnas avlöning anslagna avlöningstillgångar. Den framtida förvaltningen härav. I. För närva- Såsom framgår av den i kap. V lämnade redogörelsen för biskoparnas nurande till varande löneinkomster, utgöras dessa för närvarande av: A) avkomst av bostälavlöning an-len, löningshemman och jordar m. m., B) vederlag för kronotionde, C) vederlöningstUl- ' a g f ö r a n s l a g n a hemmansräntor, D) skogsmedel, E) räntor å eipropriationsgångar. medel m. m., F ) inkomst av prebende (för biskopen i Visby stift) samt G) bidrag från biskopslöneregleringsfonden.

A) Boställen, löningshemman och jordar m. m. Redan vid fastställandet av nu gällande löneregleringar för biskoparna indrogs avkomsten av vissa hemman, belägna i Skara och Lunds stift. I samband med indragningen av Kalmar stift indrogs avkomsten av de tidigare biskopen i detta stift på- lön anslagna hemmanen till biskopslöneregleringsfonden. Slutligen har, i samband med den år 1925 fastställda provisoriska löneregleringen för biskopen i Lunds stift, avkomsten av vissa denne biskop tidigare på lön anslagna hemman m. m. bestämts skola tills vidare ingå till den s. k. Lunds biskopslönemedels besparingsfond. i

.

51 E n redogörelse i detalj för här förevarande avlöningstillgångar skulle bliva synnerligen omfattande, såväl i anseende till utrymme som innehåll. Då det emellertid här främst gäller att uppdraga riktlinjer för en blivande lönereglering, torde en dylik redogörelse ej vara av behovet påkallad. Jag har därför ansett mig kunna inskränka mig till att hänvisa till dels de vid denna utredning såsom bilagor fogade avskrifterna av nu gällande löneregleringsresolutioner, dels biskoparnas egna uppgifter beträffande de med vederbörande tjänster förenade avlöningstillgångarna, dels ock den av kanslirådet Tigerschiöld å sid. 25 o. f. i hans betänkande verkställda utredningen.

B) Vederlag för kronotionde. Kronotionde till betydande storlek har av ålder varit biskoparna på lön anslagen. E n del därav indrogs genom verkställda löneregleringar till biskopslöneregleringsfonden, en del bibehölls alltjämt å lön. Genom sammanslagningen av Kalmar och Växjö stift har den biskopen i Kalmar på lön anslagna kronotionden indragits till biskopslöneregleringsfonden. Vid lönetillgångarnas uppskattande beräknades värdet av kronotionden, jämlikt cirkuläret den 26 februari 1864, efter medeltalet av de nästföregående tjugu årens markegång. För såväl den biskoparna på lön anslagna som den till fonden indragna kronotionden utgår lösen från statsverket efter medelmarkegångspris med tillagd forsellön för spannmålen.

C) Vederlag för anslagna hemmansräntor. Sådana räntor finnas på lön anslagna för biskoparna i Skara, Härnösand och Visby. För dessa räntor utgöres lösen från statsverket efter medelmarkegångspris med tillagd forlön för spannmålen.

D) Skogsmedel. Till hemman och lägenheter, som äro disponerade av biskoparna i Linköping, Strängnäs och Lund, finnes antingen ingen skog alls eller icke mer än som åtgår för husbehov. Däremot hava de hemman, som äro anslagna på lön åt ärkebiskopen samt biskoparna i Skara, Västerås och Växjö, ganska rika skogstillgångar, givande överskott utöver husbehovet. Frågan om dispositionen av skogsavkastningen utöver husbehovet vid biskoparnas sätesgårdar och löningshemman har under senare år varit föremål för ganska mycken uppmärksamhet. Tvekan har rått, vem som rätteligen borde förfoga över sådan behållen skogsavkastning. I flera fall har biskop utan vidare uppburit dylik avkastning. I andra fall har densamma ingått till de ecklesiastika boställenas skogsfond eUer till prästerskapets löneregleringsfond, vilka fonder genom 1910 års ecklesiastika lönelagstiftning ingått i kyrkofonden. I

52 några fall hava av skogsavkastning härflytande medel a n v ä n t s till reparation av biskopsboställen, och i a n d r a fall hava dylika tillförts biskopslöneregleringsfonden. Kanslirådet Tigerschiöld h a r i sin utredning till ingående behandling u p p tagit d e n n a fråga jämväl till den del, som avser disposition över s. k. bärande t r ä d å biskopsjorden. Tigerschiöld h a r därvid, efter en redogörelse för dispositionen av skogsavkastningen å prästjorden ävensom för innehållet i 1866 och 1894 års skogsförordningar, funnit ådagalagt, a t t ifrågavarande skogsförfattningar lika litet som deras föregångare innehölle n å g r a föreskrifter om dispositionen av skogsavkastningen å biskoparnas sätesgårdar och löningshemman. V i d a r e h a r Tigerschiöld såsom slutresultat av sin undersökning i huvudsak framhållit följande: En för biskopsgårdarna ordnad skogshushållning borde införas genom upprättande genom skogsstatens försorg av hushållningsplan, vilkens efterlevnad borde stå under skogsstatens kontroll. Dessa skogar vore nämligen allmänna skogar, över den behållna årliga avkastningen hade biskopen rätt att fritt förfoga, så länge de nuvarande biskopslöneregleringarna och grunderna för dem vore gällande; dock så att biskopen finge vidkännas avdrag icke blott för kostnaderna för skogens indelning och övervakande utan jämväl för skogsodling och andra för skogens framtida bestånd och tillväxt erforderliga åtgärder. Lämnade biskopsskog icke tillgång till bestridande av sådana utgifter, syntes biskopen vara skyldig att själv vidkännas dem. Skulle befinnas nödigt i följd t. ex. av stormskada att genom extra avverkning uttaga en. del av skogskapitalet, borde de försäljningsmedel, som därav uppkomme, tillföras biskopsstolen och biskopen endast uppbära räntan därå. A v flera skäl har j a g icke ansett mig böra i h ä r förevarande s a m m a n h a n g tynga min framställning med ett utförligare referat än som n u skett av den av Tigerschiöld sålunda förebragta utredningen, u t a n tillåter j a g mig a t t beträffande densamma allenast hänvisa till h a n d l i n g a r n a i ärendet. J a g tillåter mig vidare h ä r a t t återgiva vad k a m m a r r å d e t Schalling i sin avhandling »Den kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige» anfört i h ä r förevarande avseende (sid. 2 1 9 ) : 33AU överskottet å skogsavkastningen från den till biskopslöneregleringsfonden indragna biskopliga lönejorden bör ingå till nämnda fond torde ligga i sakens natur. Vad angår den vid biskopsstolarna bibehållna jorden, kan en överföring till fonden av behållna skogsavkastningen å densamma knappast ifrågakomma utan särskilt stadgande. Emellertid har beträffande biskopsämbetenas inkomster befogenhet givits Kungl. Maj:t att, då lönerna överstiga vissa för skäliga ansedda belopp, överföra överskottet till biskopslöneregleringsfonden. Vid beräkning i samband med de olika löneregleringarna för biskoparna av inkomsterna vid varje biskopsstol torde behållen skogsavkastning icke hava tagits i beräkning såsom lönetillgång. Där dylikt överskott torde uppkomma synes alltså, i den mån detsamma ej bör tillkomma vederbörande boställshavare såsom ersättning för skogens skötsel och vård, förordnande böra meddelas om dess överförande till biskopslöneregleringsfonden. F r å n denna bestridas ock numera kostnaderna för skogsodling, dikning och skogsindelning å skogar, tillhörande de biskoparna anslagna fastigheter. I detta sammanhang bör beaktas, att biskoparna av ålder synas hava utövat rätt

58 till skogsfång till husbehov ej blott å sina sätesgårdar utan ock å dem anslagen löningsjord. Denna rätt har icke blivit dem frånkänd.33 Vad nu framhållits angående de för biskoparnas avlöning till buds stående skogsmedlen och de frågor, vilka därmed stå i sammanhang, synas mig, när det gäller framläggandet av ett förslag till ny lönereglering, i stort sett mest hava historiskt intresse. En omläggning av sättet för beräknandet av biskoparnas löner i samband med ny lönereglering för biskoparna måste för skogsavkastningens del medföra förändrade och framför allt enhetliga grunder. Härtill kommer vidare, att frågan om rätten till skogsavkastning från biskopshemman under nu löpande löneregleringsperiod för närvarande är föremål för Kungl. Maj :ts prövning. På Kungl. Maj :ts i ecklesiastikdepartementet prövning beroende äro sålunda, enligt vad jag inhämtat, följande ärenden av här ifrågavarande art, nämligen: a) angående disposition av skogsavkastningen från den gemensamt indelade skogen till hemmanen Fiby, Jobsbo m. fl. ärkebiskopen på lön anslagna egendomar i Uppsala län m. m., b) angående disposition av skogslikvidsmedel vid ägoutbyte mellan de biskopen i Västerås stift å lön anslagna lägenheterna Klockartorpet och Talltorpet samt Västerås stad, c) angående utbekommande av virkesersättning för nybyggnader å biskopslägenheten Enbacken inom Västerås stad, d) angående en av kanslirådet Tigerschiöld gjord framställning om vidtagande av åtgärder i syfte dels att vid upprättande av skogshushållningsplaner för de åt biskoparna anslagna boställen och lönehemman ävensom för de till biskopslöneregleringsfonden indragna hemman därå växande ek komme att inbegripas i sagda planer och, i den mån sådant erfordrades, användas för boställenas eller hemmanens husbehov samt i övrigt försäljas och de behållna försäljningsmedlen redovisas till vederbörande biskop eller till nämnda fond, därest hemmanet vore indraget till densamma, dels ock att de medel, som under de tio sistförflutna åren genom försäljning av ek från omförmälda boställen och hemman influtit och tillgodoförts statens skogsmedel, i stället komme att redovisas till vederbörande biskop eller sagda fond, e) angående disposition av skogen till de biskopen i Växjö stift på lön anslagna hemman, f) angående rätt för biskopen H. Danell att utbekomma skogsmedel från biskopsbostället Brunnsboda Kungsgård, samt g) angående rätt för biskopen L. Lindberg att utbekomma behållningen av å biskopslöningshemmanet Fylleryd Storegården avverkat virke. Vidare äro för närvarande på högsta domstolens prövning beroende fyra särskilda av stärbhusen efter framlidna biskoparna i Växjö stift N. J. O. H. Lindström och L. Lindberg mot Kungl. Maj :t och kronan anhängiggjorda mål om rätt till skogsavkastning å vissa biskopen i Växjö på lön anslagna hemman.

54 I dessa mål har framhållits, bland annat, följande: Biskopen i Växjö stift innehade enligt gällande lönereglering bostället 1 mantal S:t Johannes Baptist* eller prebendegård, nu kallat östrabo nr 2, samt ägde åtnjuta, jämte andra förmåner, avkomsten av löningshemmanen 1 / 2 mantal nr 2 Hemmesjö Södregården, l /a mantal nr 3 Hemmesjö Månsagården, l /a mantal nr 4 Hemmesjö Sjögården, 1 / 2 mantal nr 5 Hemmesjö Olsagården, 3 / 4 mantal nr 1 Hemmesjötorp, 1 / 4 mantal nr 6 Risinge Kronogården med torpet Ljungadal, 1/2 mantal nr 1 Fylleryd Storegården och 1ji mantal nr 2 Fylleryd Lillegården. Jämlikt de handlingar, varigenom nämnda fastigheter tillagts innehavaren av biskopsämbetet, samt de för biskoparna i riket gällande privilegier hade biskoparna Lindström och Lindberg varit berättigade att njuta den under deras ämbetstid uppkomna avkastningen av skogen å bostället och löningshemmanen med de inskränkningar allenast, som föranletts av gällade skogshushållningsföreskrifter samt rörande fastigheterna upprättade arrendekontrakt. Som emellertid vederbörande myndighet det oaktat underlåtit att till målsägandena redovisa berörda avkastning, yrkades åläggande för Kungl. Maj:t och kronan att till målsägandena ej mindre avgiva redovisning för dels hela behållna avkastningen av den ordinarie skogsavverkningen å ovannämnda fastigheter för vissa närmare angivna tider och dels räntan å den behållna avkastningen av verkställd extra skogsavverkning å fastigheterna under samma tider, med iakttagande därav att ränta skulle beräknas från de särskilda tiderna för medlens inleverering till statsverket, än även utgiva den behållning, som enligt redovisningen målsägandena tillkomme. Stärbhusdelägarnas anspråk hava i huvudsak bifallits såväl av vederbör a n d e u n d e r r ä t t som hovrätt. Målen äro för n ä r v a r a n d e , såsom nyss framhållits, beroende p å högsta domstolens prövning. Det torde ligga i öppen dag, a t t n u angivna förhållanden göra det varken möjligt eller lämpligt att ingå på en utredning, syftande till en definit i v lösning av dessa invecklade frågor, vilka, enligt vad jag nyss framhållit, n ä r m a s t avse nu r å d a n d e förhållanden och endast medelbart — genom de krav, som genom ett bifall till de föreliggande framställningarna komma a t t ställas på biskopslöneregleringsfonden — torde hava inverkan på en blivande biskopslönereglering. J a g har u n d e r hand i n h ä m t a t vissa uppgifter rörande storleken av de belopp, varom h ä r ä r fråga. A v dessa uppgifter, beträffande vilka j a g i huvudsak anhåller a t t få hänvisa till de vid denna u t r e d n i n g fogade handlingarna, framgår, att u n d e r perioden 1920/1930 från ärkebiskopshenvman till boställshavaren utbetalts samm a n l a g t 174 970 kronor 62 öre, eller i medeltal för å r ungefär 15 900 kronor, samt att u n d e r samma tid enligt domänstyrelsens räkenskaper biskopslöneregleringsfonden tillförts skogsmedel med en nettobehållning av för Skara stift 36 471 kronor 14 öre eller i medeltal ungefär 3 300 kronor för år, för Västerås stift 14 529 kronor 26 öre eller i medeltal ungefär 1 300 k r o n o r för ä r samt för Växjö stift 163 779 kronor 99 öre eller i medeltal n ä r a 14 900 kronor för år.

55 E) Räntor å expropriationsmedel m. m. Under årens lopp hava i åtskilliga fall efter inlett expropriationsförfarande större eller mindre delar av de biskoparna på lön anslagna hemman tagits i anspråk för annat ändamål. J a g torde i detta hänseende kunna få hänvisa till dels den av kanslirådet Tigerschiöld förebragta utredningen härom (sid. 32 o. f. i hans betänkande), dels de uppgifter, som av biskoparna lämnats rörande deras inkomster av dylika medel. Expropriationsmedlen torde i de flesta fall förvaltas av domkapitlen. Som regel åtnjutes avkomsten därav av biskopen.

F) Inkomst av prebende. Inkomsterna av prebenden voro tidigare — och även vid tillkomsten av nu för biskoparna gällande löneregleringsbestämmelser — en av biskoparnas viktigaste inkomstkällor. Såsom i annat sammanhang närmare beskrivits, har prebendeinstitutionen med ett undantag — Visby stads- och landsförsamlingars pastorat, som fortfarande är prebende åt biskopen i Visby stift — avvecklats. Biskoparna åtnjuta i stället ersättning härför med belopp, som i varje särskilt fall blivit av Kungl. Maj :t bestämda.

G) Bidrag frän biskopslöneregleringsfonden. Utöver nu angivna inkomster och ersättningar av olika slag åtnjuta vidare de flesta biskoparna — i enlighet med de principer, som godtagits för nu gällande lönereglering samt enligt de grunder, som fastställts genom särskilda Kungl. Maj :ts beslut — bidrag ur biskopslöneregleringsfonden till växlande belopp. En av biskopslönerna, i Luleå stift, utgår helt av fondens medel.

H) Lunds biskopslönemedels besparingsfond. I här förevarande sammanhang torde jag vidare få erinra, att i samband med genomförandet av den provisoriska löneregleringen för biskopen i Lunds stift tillskapades en särskild fond, Lunds biskopslönemedels besparingsfond. Några bestämmelser rörande denna fonds användning hava hittills icke kunnat meddelas. Då fonden emellertid är att betrakta som ett provisorium — vilket tydligt torde framgå av omständigheterna vid dess tillkomst — måste dess framtida användning tagas under omprövning vid utredningen angående ny lönereglering för biskoparna. Härefter har jag så att övergå till den viktiga frågan om den framtida jr, Be till förvaltningen av de till biskoparnas avlöning förefintliga lönetillgångarna. avlbnandeanPå denna punkt torde i korthet böra beröras frågan om dessa lönetillgångars slagna avlörättsliga ställning. Beträffande den historiska utvecklingen i förevarande hän- gångarnas seende anhåller jag få hänvisa till den sammanfattning härom, som återfin- rättsliga ställning.

56 nes i kammarrådet Schallings ovannämnda avhandling. Den uppfattning, varåt kammarrådet Schalling här sammanfattningsvis givit uttryck (sid. 217), är, att den till varje biskopsämbete anslagna fasta egendomen med de få undantag, som kunna föranledas av donationer, tillkomna efter reformationens införande, vore att betrakta såsom kronoförläningar, avsedda för biskoparnas avlöning och tillförsäkrade innehavarna genom de prästerliga privilegierna. Frågan om de till biskoparnas avlöning anslagna tillgångarnas rättsliga ställning är emellertid av synnerligen invecklad art. Dess lösande skulle tarva en utredning av helt annan omfattning än den, som varit möjlig att slutföra under den korta tid, som stått mig till buds för här föreliggande utredning. Den mig anförtrodda utredningen kräver ej heller med nödvändighet ett slutgiltigt svar på frågan om dessa tillgångars rättsliga ställning. Den utredning och det förslag, jag framlägger, föregriper ej det slut, vartill en kommande utredning i detta ämne kan komma. Jag har endast ansett det nödigt att i frågan framgå med försiktighet och under utväljande av sådana vägar, som kunna anses anvisade genom redan förut av Kungl. Maj :t, riksdag och kyrkomöte fattade beslut. Nu gällande lönelagstiftning för biskoparna utgår — vilket torde framgå av den av mig inledningsvis lämnade översikten över dess tillkomst — från att de för biskoparnas avlöning anvisade tillgångarna även i fortsättningen skola användas just för detta ändamål. Härutinnan har — så vitt jag kunnat finna — under den tid, som förflutit från antagandet av nu gällande grunder, ingen förändring ifrågasatts. Ej heller har jag funnit anledning att under nuvarande förhållanden föreslå åtgärder i denna riktning. De för biskoparnas avlöning tillgängliga tillgångarna torde få anses skyddade genom prästerskapets grundlagsfästa privilegier, vadan möjlighet ej föreligger att beträffande dessa avlöningstillgångars disposition vidtaga någon förändring utan samstämmande beslut av riksdag och kyrkomöte. Genomförandet av en modern lönereglering för biskoparna enligt de grunder, jag i min här förevarande utredning ansett mig böra beteckna såsom skäliga, kommer jämväl att medföra så avsevärt ökade kostnader, att de tillgångar, som för närvarande stå till buds för biskoparnas avlöning, för framtiden väl komma att behövas för detta ändamål. Med nu berörda fråga sammanhänger ganska nära en annan, som för genomförandet av den nya löneregleringen är av stor betydelse, nämligen angående möjligheten att för en biskops avlöning använda avlöningstillgång, som ursprungligen avsetts för en annan biskop. Denna fråga har, såsom av den tidigare lämnade historiska översikten framgår, vid åtskilliga tillfällen varit föremål för prövning av både riksdag och kyrkomöte. Såsom tidigare erinrats, beslöt prästeståndet vid 1859/1860 årens riksdag, att till de i Kungl. Maj :ts proposition förekommande bestämmelserna rörande biskoparnas lönereglering skulle fogas ett stadgande av innebörd, att avkastningen av boställen, hemman, lägenheter eller jordar, som för all framtid

57 blivit biskop i visst stift uttryckligen tillförsäkrad, ej finge till annan biskops avlönande användas. Vid regleringen av biskopslönen i Lunds stift uppstod i anledning av prästeståndets berörda medgivande svårigheter beträffande avkastningen av Helgona gård och gods, och frågan härom underställdes prövning av 1873 års kyrkomöte. Kyrkomötet lämnade därvid efter en motivering, för vilken i det föregående redogjorts, sitt samtycke, att prästeståndets i rikets ständers skrivelse den 29 oktober 1860 anmälda beslut förklarades icke innefatta hinder för en sådan reglering av biskopslönen i Lunds stift, att vid densamma bibehölles endast så stor del av Helgona gård och gods som erfordrades för att avkomsten därav jämte de tillgångar, Kungl. Maj :t för övrigt enligt de för reglering av biskoparnas löner godkända grunder täcktes bestämma, uppginge till det för biskopslönen i Lunds stift fastställda belopp, 15 000 riksdaler. Jämväl vid godkännandet av den provisoriska regleringen av lönen för biskopen i Lunds stift intog kyrkomötet ungefär enahanda avvaktande hållning, ity att kyrkomötet anförde, bland annat, att det — för att icke föregripa resultatet av en framtida utredning rörande den rättsliga naturen av de fastigheter, vilkas avkastning under provisoriitiden komme att frångå biskopen — syntes kyrkomötet riktigast, att de från nämnda fastigheter inflytande beloppen icke tillfördes biskopslöneregleringsfonden utan under tiden för de provisoriska anordningarna bokfördes som en särskild fond. Den ställning, som tidigare prästeståndet och senare kyrkomötet intagit till här förevarande spörsmål, synes alltså vara, att de — utan att uppgiva den principiellt intagna ståndpunkten, att de till viss biskop anslagna avlöningstillgångarna icke finge användas till annan biskops avlönande — dock icke ansett sig böra motsätta sig, att vissa avlöningstillgångar av dylik art frångått den biskopsstol, till vars förmån de anslagits, för att nedbringa biskopens lön till ett som skäligt ansett belopp. Avkomsten av de avlöningstillgångar, som vid 1876 års lönereglering frånskildes biskopslönen i Lunds stift, har härefter ingått till biskopslöneregleringsfonden, under det att avkomsten av de avlöningstillgångar, som avskildes från samma biskopsstol genom nyssberörda provisoriska lönereglering, ingått till Lunds biskopslönemedels besparingsfond. För genomförandet av en lönereglering för biskoparna synes mig — därest detta skall kunna ske inom ramen av befintliga avlöningstillgångar — ofrånkomligt att, åtminstone i viss utsträckning, kunna räkna med avlöningstillgångar även av här närmast ifrågavarande slag. Så vitt jag kan finna, innebär detta en konsekvens av den ståndpunkt, som 1873 års kyrkomöte intog. För en dylik anordning är — med hänsyn till här förevarande avlöningstillgångars privilegieskydd — emellertid kyrkomötets medgivande erforderligt. Härefter anhåller jag att få övergå till behandling av frågan om den fram- III. Den .„ , . , .... , framtida förtida förvaltningen och dispositionen av de till biskoparnas avlöning anslagna vaitningen av

58 de till bisko- tillgångarna. Jag följer härvid samma ordning, som tidigare i detta kapitel r parnas avlo.. nande anslag- använts vid uppräkningen av dessa tillgångar. na avlöningstillgångarna.

A) Boställen, löningshemman och jordar m. m. Biskoparna innehava fortfarande sina boställsgårdar i stad och sätesgårdar på landet (Skara och Växjö stift) under egen disposition. Större delen av löningsjorden skall däremot enligt de särskilda nådiga regleringsbreven utarrenderas i författningsenlig ordning. Genom det tidigare av mig omförmälda kungl. brevet den 26 februari 1864 angående regleringen av biskoparnas avlöning förordnades, att de hemman, lägenheter och jordar, vilka icke av biskoparna beboddes eller brukades eller vore för deras boställens skötsel behövliga, skulle, så snart lagligen ske kunde, utarrenderas varje gång för så lång tid, som för utarrendering av kronans egendomar i allmänhet vore eller kunde varda bestämd, samt efter de grunder och på det sätt, som nådiga brevet den 11 juli 1862 angående utarrendering av prästerskapet anslagen jord i allmänhet bestämde. Enligt kungl. brev den 23 oktober 1884 skulle 1864 års kungl. brev tjäna till efterrättelse även för vissa till biskopslöneregleringsfonden indragna hemman och lägenheter i Malmöhus län. 1 De sålunda meddelade bestämmelserna gälla i allt väsentligt fortfarande. Följden härav har blivit, att för denna låt vara relativt lilla grupp av hemman, lägenheter och jordar kommit att tillämpas bestämmelser, vilka övergivits beträffande det territoriella prästerskapets avlöningstillgångar. Enligt mitt förmenande torde det icke kunna anses varken praktiskt eller riktigt att längre bibehålla denna undantagsställning för de biskopliga avlöningstillgångarna. De erfarenheter, som under årens lopp kunnat göras beträffande förvaltningen av den stora massan av ecklesiastik jord, och den moderna uppfattning, som här i mer än ett hänseende gjort sig gällande, synas böra komma till användning även när det gäller den för biskoparnas avlöning anslagna fasta egendomen. Såsom jag tidigare haft anledning framhålla, befinner sig för närvarande frågan om den framtida förvaltningen av de ecklesiastika boställena under omprövning. I ämnet föreligga två vidlyftiga utredningar med i stort sett varandra motsatta ståndpunkter. Enligt min uppfattning är det av betydelse, att löneregleringen för biskoparna — om vars angelägenhet riksdagen flera gånger uttalat sig — icke må bliva för sitt genomförande beroende av viiketdera av dessa förslag, som vinner statsmakternas godkännande och upphöjes till lag. Jag framlägger därför i här förevarande hänseende allenast det förslaget, att den framtida förvaltningen av hemman, lägenheter och jordar i tillämpliga delar bringas i överensstämmelse med de regler, som äro eller De till biskopsstolen i Lund härande hemman utarrenderas däremot enligt bestämmelserna i kungl. brev den 12 november 1858 angående utarrendering av prästerskapets annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge.

59 kunna varda meddelade rörande förvaltningen av övriga ecklesiastika avlöningstillgångar. I den mån sådant är möjligt, böra de förvaltningsorgan komma till användning, som redan finnas eller kunna komma att inrättas för förvaltningen och tillsynen av den ecklesiastika jorden överhuvud. Härigenom torde ej oväsentliga besparingar åstadkommas på samma gång man för förvaltningen av biskoparnas lönejord får möjlighet att använda den erfarenhet, som förvärvats vid skötseln av den ecklesiastika jorden i övrigt. I förevarande sammanhang måste vidare uppmärksammas det av mig ovan berörda förhållandet, att biskoparna i Skara och Växjö stift fortfarande under egen disposition innehava sina sätesgårdar, Brunnsbo eller Brunnsboda och Östrabo. De skäl, som tidigare förelegat för detta mera säregna förhållande, synas numera i allt väsentligt hava försvunnit. Beträffande det territoriella prästerskapet ansågs redan år 1910 tiden mogen att avskilja detsamma från löneboställenas skötsel. Beträffande Östrabo torde, såsom kanslirådet Tigerschiöld i sin utredning föreslagit, denna angelägenhet lämpligast lösas sålunda, att den mark med tillhörande trädgård och park, varpå biskopshuset är beläget, bör avsöndras såsom biskopsgård och återstoden bebyggas och utarrenderas såsom biskopligt löneboställe. I fråga om Brunnsbo synas mig förhållandena ligga något annorlunda till. Biskopen i Skara stift, som enligt löneregleringsresolutionen jämväl innehar några boställsrum i konsistoriehuset i Skara, bebor, som nämnt, lönebostället 1 mantal Brunnsboda Kungsgård, beläget 3 kilometer från Skara, och är i anseende till jordbruket av honom utarrenderat. Bostaden å sätesgården är gammal och ej inredd efter nutidens fordringar. Nybyggnads- och underhållsskyldigheten i avseende å byggnader på Brunnsbo, alltså även å sätesbyggnaden, åligger biskopen. Såsom i annat sammanhang framhållits, har denna skyldighet för biskopen blivit så betungande, att Kungl. Maj :t nödgats ur biskopslöneregleringsfonden lämna högst betydande bidrag för detta ändamål. Kanslirådet Tigerschiöld har i sin utredning framhållit, att, så länge biskopen disponerade bostället, han vid sin utarrendering av detta kunde ordna skjutsförhållandena. Skulle denna disposition genom ny lönereglering upphöra, syntes det lämpligast, att ny bostad för biskopen ordnades i Skara. Även jag finner starka skäl tala för att åt biskopen i Skara stift utan alltför stor tidsutdräkt måtte anordnas en tillfredsställande bostad i Skara. Bostadens nuvarande belägenhet ganska långt utanför staden måste anses vara ganska betungande vid skötseln av det stora stiftet. Denna fråga tarvar emellertid en ingående utredning, varvid icke minst de ekonomiska faktorerna måste komma att spela in. Någon förflyttning av biskopen torde väl därför knappast vara att beräkna inom den allra närmaste framtiden. Å andra sidan finner jag det ofrånkomligt, att redan från och med genomförandet av en eventuell ny lönereglering för biskoparna biskopen i Skara stift befrias från den honom påvilande skyldigheten att svara för boställets underhåll och

60 vård. I likhet med vad jag tidigare förordat beträffande Östrabo, torde därför den mark med tillhörande trädgård m. m., varpå biskopshuset är beläget, böra avsöndras såsom biskopsgård och det övriga utarrenderas såsom biskopligt löneboställe i enlighet med de grunder, som kunna bliva gällande härför. Vid denna utarrendering måste beaktas dels möjligheten, att biskopen snarligen kan komma att förflyttas till Skara stad, och manbyggnaden alltså bliva disponibel för annat ändamål, dels nödvändigheten, att biskopen, under den tid han kan komma att kvarbo på Brunnsbo, får möjlighet att ordna sina skjutsförhållanden.

B) och C) Vederlag för kronotionde samt för anslagna hemmansräntor. Beträffande de vid biskopsbeställningarna för närvarande bibehållna ränteoch tiondeanslagen har kanslirådet Tigerschiöld i sin utredning ifrågasatt, att dessa borde i sammanhang med ny lönereglering indragas till biskopslöneregleringsfonden, varefter dessa anslag liksom de redan dit indragna borde av statsverket gottgöras fonden enligt de i förordningen den 23 juli 1869 angående förändring av grundräntor och kronotionde stadgade grunder, varigenom dessa anslag skulle bliva fixerade. Kanslirådet Tigerschiöld har i detta sammanhang erinrat, att statskontoret i utlåtande den 31 december 1883 redan gjort hemställan härom, varvid statskontoret tillika föreslagit, att statsverket skulle befrias från skyldigheten att utgiva å spannmålen belöpande forsellön. Kanslirådet Tigerschiöld har härvid dock satt i fråga, huruvida befrielse från utgörande av forsellön skulle stå i överensstämmelse med fjärde punkten i prästerskapets privilegier. I likhet med vad sålunda i den tidigare utredningen föreslagits vill jag förorda, att de vid biskopsbeställningarna för närvarande bibehållna ränteoch tiondeanslagen vid genomförandet av en ny lönereglering indragas till biskopslöneregleringsfonden, varigenom större reda och överskådlighet torde stå att vinna. Beträffande det framtida sättet för utgående av dessa ersättningar torde jag få erinra om följande förhållanden. I skrivelse den 2 juni 1931, nr 346, i anledning av riksdagens under år 1930 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929—30 juni 1930 anhöll riksdagen under punkt 6, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, dels huruvida icke en indragning eller en avlösning av vissa under riksstatens åttonde huvudtitel utgående indelningsersättningar kunde äga rum, dels ock huruvida icke i varje fall ett mera förenklat och tidsenligt förfarande vid uträkningen av dessa ersättningar kunde genomföras. Genom beslut den 26 juni 1931 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att inom nämnda departement biträda med den sålunda av riksdagen begärda utredningen.

61 Enligt vad jag inhämtat, är den med anledning av nämnda bemyndigande tillkallade sakkunnige fortfarande sysselsatt med det honom sålunda anförtrodda utredningsuppdraget. Med hänsyn härtill torde det icke vara ändamålsenligt, att jag i här förevarande sammanhang närmare ingår på denna fråga. Så vitt jag kunnat finna, är emellertid den av mig förordade indragningen till biskopslöneregleringsfonden av här ifrågavarande ersättningar möjlig att genomföra utan att avvakta resultatet av den pågående utredningen.

D) Skogsmedel. Beträffande skogsavkastningen föreligga för närvarande, såsom i detta kapitel tidigare erinrats, åtskilliga på Kungl. Maj :ts prövning beroende framställningar. Såsom jag tidigare framhållit, hava de uppkomna frågorna om dispositionen av skogsavkastningen å biskoparnas sätesgårdar och löningshemman under nu löpande löneregleringsperiod endast ett mera medelbart intresse. Här, liksom i fråga om förvaltningen av jorden, gälla fortfarande olika bestämmelser vid olika biskopsskogar, och en förutsättning för genomförandet av den nya läneregleringen för biskoparna finner jag vara, att i detta hänseende enhetliga bestämmelser varda gällande. Liksom tidigare förordats beträffande förvaltningen av biskopshemman, jordar och lägenheter, vill jag i fråga om förevarande skogar föreslå, att för deras förvaltning för framtiden måtte föreskrivas enahanda grunder, som äro eller kunna varda föreskrivna för förvaltningen av övriga ecklesiastika skogar. I om möjligt ännu mindre grad än beträffande jorden synas skäl föreligga att för dessa fåtaliga skogar bibehålla en särskild förvaltning, som med all sannolikhet kommer att bliva mindre effektiv samtidigt som kostnaderna därför måste bliva oproportionerligt höga. Till frågan om biskoparnas rätt till husbehovsbränsle återkommer jag i annat sammanhang.

E) Räntor ä expropriationsmedel m. m. Efter genomförandet av en efter modernare principer uppställd lönereglering för biskoparna synas skäl näppeligen längre kunna med fog anföras för ett bibehållande av den nuvarande, på en mängd händer splittrade förvaltningen av de fonder av expropriationsmedel m. m., som under årens lopp uppkommit. J a g förordar, att samtliga dylika fonder — i den mån och så snart sådant visar sig möjligt — skola inlevereras till biskopslöneregleringsfonden för att ingå bland dess medel.

F) Inkomst av prebende. Jag har tidigare framhållit, att anledning för närvarande icke synes föreligga att vidtaga någon ändring i den nu gällande bestämmelsen, att Visby

62 pastorat skall vara prebende för biskopen i Visby stift. Vid sådant förhållande kommer biskopen i Visby fortfarande att åtnjuta lön såsom kyrkoherde i Visby, varvid han har att uppbära de härmed förenade avlöningsförmånerna. Vid fastställandet av lönereglering för biskopen i Visby måste hänsyn tagas till detta förhållande.

G) Lunds biskopslönemedels besparingsfond. Jag har förut i detta kapitel uppehållit mig vid möjligheten att för genomförande av det förslag till lönereglering, som jag här framlägger, kunna använda avkastningen även av sådana avlöningstillgångar, som blivit biskop i visst stift tillförsäkrade. Jag har därvid funnit mig kunna uttala den uppfattningen, att detta icke torde kunna anses strida mot vad redan skett vid genomförandet av de tidigare löneregleringarna för biskoparna, och att man, under förutsättning av kyrkomötets medgivande härtill, icke torde behöva tveka att fortsätta på den redan inslagna vägen. Vid sådant förhållande synes anledning saknas att nu längre såsom en särskild fond bibehålla den såsom ett provisorium tillskapade Lunds biskopslönemedels besparingsfond. Jag föreslår därför, att denna måtte överföras till biskopslöneregleringsfonden.

H) Biskopslöneregleringsfonden. Ett bifall till de av mig i detta kapitel framlagda förslagen skulle låta biskopslöneregleringsfonden i mycket högre grad än hittills framstå såsom den centrala avlöningstillgången för biskoparna. Härav torde åtskilliga fördelar vara att emotse. Jag vill här endast påpeka den reda och överskådlighet i förvaltningen av biskoparnas avlöningstillgångar, som härav måste bliva en följd, och varutinnan hittills måhända ett och annat kan anses hava brustit. Även rent ekonomiskt sett torde fördelar vara att påräkna, dels genom en förbättrad förvaltning, dels ock framför allt genom mindre förvaltningskostnader.

Kap. IX. De nuvarande stiftens areal och folkmängd. Såsom jag inledningsvis framhållit, har jag icke ansett mig böra till prövning upptaga de förslag, som från olika håll framförts beträffande en utökning eller en reducering av biskoparnas antal. Jag har ansett mig böra vid framläggandet av mitt här förevarande förslag stanna vid förhandenvarande förhållanden. Dock har jag ansett lämpligt att, för bedömande av biskoparnas arbetsbörda, angående de nuvarande stiftens areal och folkmängd m. m. meddela några uppgifter, inhämtade under hösten 1931. Jag hänvisar till nedanstående tablå.

63 A n t a l t i f t

1. 2. 3.

Uppsala ärkestift Linköpings . . . Skara

4. 5.

Strängnäs . . . . Västerås

6.

Växjö

7. 8.

Lunds Göteborgs . . . .

9. 10.

Karlstads . . . . Härnösands . . .

11.

Luleå

12.

Visby Stockholms stad

Folkmängd

635 388 445163 390 432 403 506 439 676 478 358 901247 708 936 362 347 413 003 403 860 57 448 502 207 6 141 571

Areal kvkm.

32 62713 18 774-21 12 72562

pastorat

13014-10

135 117 108

38 970-67 24 500-72 14 325-74

101 145 >227

15012-15 24 412-53 77 266-41

126 74

137-99

90 55 35 2 21

439 381-68

164 454-63 3 159-78

församlingar

prästtjänster

257 214 375

268 208 204 168 175 253 322 236 148 161 '132 *38 75

2 573

2 388

168 132 255 '440 276 142 134 64 93 3

1 Karlskrona amiralitetsförsamling inräknad. En hov- och en garnisonsförsamling ej inräknad. Därav en hov- och en garnisonsförsamling. 4 Dessutom 9 kontrakts- och stiftsadjunkter. 6 Dessutom en stiftsadjunkt. 2

3 Kap. X. Grunder för ny lbiskopslbnereglering. Såsom redan inledningsvis framhållits, har i här föreliggande utredning icke ansetts nödigt närmare ingå på frågan om en utökning eller en reducering av biskoparnas antal liksom ej heller på frågan om en omläggning av den nuvarande stiftsorganisationen. Jag har ansett det riktigast att vid framläggandet av förslag utgå från förhandenvarande förhållanden. När det nu gäller att framlägga förslag till en ny lönereglering för biskoparna, uppställer sig först till besvarande frågan, vilka principer som här skola följas. Så vitt jag kan bedöma, förefinnas för närvarande två utvägar. Den ena, som i huvudsak ansluter sig till grundtankarna i det av 1927 års prästlönesakkunniga beträffande det territoriella prästerskapets avlönande framlagda förslaget, är den, att samtliga till biskoparnas avlönande förefintliga tillgångar, av vad slag de vara må, hopsamlas i en central fond, biskopslöneregleringsfonden, varifrån samtliga löner sedan skola utbetalas. Den andra utvägen, som i sina grunddrag bygger på samma princip som nu gällande lönereglering för biskoparna och som ganska nära ansluter sig till de av 1931 års prästlönesakkunniga framlagda förslagen, innebär ett bibehållande i den

64 mån detta är möjligt inom ramen av de utmätta lönebeloppen vid varje biskopsstol av de till densamma anslagna avlöningstillgångarna av olika slag. Överskjuter avkomsten av de till biskopsstolen anslagna lönetillgångarna det för ämbetet beräknade lönebeloppet, skall det överskjutande beloppet ingå till biskopslöneregleringsfonden. Om å andra sidan nämnda avkomst icke är tillräcklig eller, såsom fallet är i Luleå, saknas, skall lönen, i den mån sådant är erforderligt, bestridas av biskopslöneregleringsfonden. Till förmån för såväl den ena som den andra av de båda nu i korthet angivna utvägarna synas ganska talande skäl kunna anföras. Det förstnämnda alternativet ansluter sig närmast till de grunder, som nu gälla för statens befattningshavare, och är i sin tillämpning enkelt och lättöverskådligt. Däremot innebär det ett kraftigt avbrott i den utveckling, som hittills gjort sig gällande i fråga om avlönandet av prästerliga befattningar av olika slag. Det avgörande vid valet mellan de båda alternativen torde enligt min uppfattning vara det sätt, på vilket statsmakterna kunna komma att lösa den nu föreliggande frågan om nya grunder för avlöning av det territoriella prästerskapet. Skäl torde knappast föreligga att för den till antalet obetydliga grupp av befattningshavare, som biskoparna utgör, bibehålla andra avlöningsprinciper än de, som gälla för den stora mängden av prästerskapet. Det förslag till lönereglering, som i det följande framlägges, är alltså avsett att kunna genomföras antingen det av 1927 eller 1931 års sakkunniga framlagda prästlöneregleringsförslaget vinner statsmakternas bifall. Skulle förstnämnda förslag godtagas, torde, såsom nyss antytts, samtliga till biskoparnas avlönande anslagna tillgångar böra centraliseras till en gemensam fond och lönerna utgå från denna fond, varvid för förvaltningen av här förevarande avlöningstillgångar synas böra i tillämpliga delar gälla de bestämmelser, som kunna varda föreskrivna för det territoriella prästerskapets avlöningstillgångar. Skulle däremot det av 1931 års sakkunniga avgivna förslaget läggas till grund för statsmakternas beslut i ämnet, tarvas en undersökning av de avlöningstillgångar, som för närvarande finnas vid varje biskopsstol. Härvid torde man kunna godtaga det förslag till uppskattning av de olika avlöningstillgångarnas värde, som av 1931 års sakkunniga framlagts för beräkningen av de till vederbörande pastorat hörande avlöningstillgångarna. Härefter torde jag få övergå till att mera allmänt behandla frågan om den ställning i lönehänseende, som kan anses lämplig vid nu ifrågavarande lönereglering. Föredragande departementschefen framhöll i proposition nr 63 till rikets ständer år 1859, att i detta avseende en jämförelse med landshövdingarna torde vara den, »vid vilken ej blott värdigheten, men övriga, på frågan vida mer inverkande förhållanden vore mest likartade». Den sålunda framhållna synpunkten, som av rikets ständer lämnades utan erinran, synes mig alltfort äga gällande kraft. Jag vill i detta sammanhang vidare erinra, att under årens lopp, när det gällt provisoriska ändringar i biskoparnas lönereglering,

65 samma synpunkt kan anses hava varit vägledande — sålunda när det gällde fastställandet av emeritilönernas belopp eller den provisoriskt reglerade lönen för biskopen i Lunds stift eller 1929 års kyrkomötes framställning om provisoriska tilläggslöner. Både i fråga om tjänstgöringens art och omfattning finnas allt fortfarande talrika beröringspunkter mellan landshövding- och biskopsämbetena. Båda kategorierna äro chefsposter inom — som regel — vidsträckta och folkrika förvaltningsområden. För biskoparna i kanske ännu högre grad än för landshövdingarna föreligger en synnerligen vidsträckt inspektionsskyldighet, som tager en stor del av deras arbetskraft och arbetsförmåga i anspråk. De representativa skyldigheter, vilka en biskop lika litet som en landshövding torde kunna undandraga sig, äro ekonomiskt betungande. Jag har i det föregående utförligt redogjort för vissa av mig inhämtade uppgifter rörande de med biskopsämbetena förenade utgifterna. Av dessa uppgifter, vartill jag här torde få hänvisa, framgår, att utgifterna — om än avsevärt varierande vid olika biskopsstolar — genomgående torde få anses hava varit betungande för här ifrågavarande tjänstemän, i all synnerhet om hänsyn tages till de i flera fall snävt tillmätta lönerna. Med den hastigt sjunkande tendens, som åtskilliga biskopslöner under de senaste åren visat, torde det icke vara möjligt att låta det för biskoparna nu gällande lönesystemet fortsätta. I vilket fall som helst torde det icke kunna anses vara det allmänna värdigt att på sätt, som hittills skett, nödga ämbetsmän i chefsställning att — understundom under ganska betydande personliga uppoffringar — fullgöra sitt ansvarsfulla värv. Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser jag mig böra förorda, att till grund för bestämmandet av avlöningsförmåner för biskoparna vid den ifrågavarande nya löneregleringen måtte i tillämpliga delar läggas de bestämmelser, som nu gälla för rikets landshövdingar. Beträffande nu gällande lönereglering för landshövdingarna torde jag inledningsvis få erinra om följande förhållanden. Efter i ämnet verkställda utredningar — av 1902 års löneregleringskommitté och 1924 års landsstatslönesakkunniga — framlade Kungl. Maj :t den 13 mars 1925 för riksdagen proposition, nr 183, angående ny definitiv lönereglering för landshövdingarna och befattningshavarna vid länsstyrelserna m. m. Beträffande det huvudsakliga innehållet i denna proposition torde jag få hänvisa till densamma. I skrivelse den 5 juni 1925, nr 333, i anledning av Kungl. Maj :ts nyssberörda förslag jämte i ämnet väckta motioner anförde riksdagen, bland annat, följande: Vad anginge de för landshövdingarna föreslagna kontanta avlöningsbeloppen hade riksdagen först upptagit till behandling frågan, huruvida, på sätt Kungl. Maj:t föreslagit, avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, den 22 juni 1921 6—317652

fifi borde å dem tillämpas eller huruvida icke, såsom 1925 års riksdag beslutat i fråga om vissa befattningshavare vid universiteten, ett särskilt löneschema borde för dem utarbetas och särskilda avlöningsbestämmelser komma till tillämpning. Riksdagen hade härvid kommit till den slutsatsen, att den i avlöningsreglementet intagna löneplanen icke lämpade sig för landshövdingarna, och syntes riksdagen flertalet av reglementets bestämmelser, därest de skulle gälla för landshövdingarna, komma att sakna reellt underlag. Riksdagen ville särskilt framhålla, att då, på sätt Kungl. Maj:t föreslagit och riksdagen, enligt vad nedan omförmäldes, beslutat, landshövdingarna även hädanefter skulle bibehållas vid dem tillkommande förmån av fri boställslägenhet ävensom statsbidrag till boställslägenhetens uppvärmning — faktorer, som i relativt hög grad inverkade på frågan, till vilken dyrortsgrupp vederbörande residensstad vore hänförd — en differentiering i löneförmånerna med hänsyn till placeringsorten näppeligen syntes riksdagen vara motiverad beträffande de nu ifrågavarande befattningshavarna. I fråga om de erforderliga lönebeloppen hade riksdagen i likhet med Kungl. Maj:t ansett det ligga i statens intresse, att löneförmånerna å ifrågavarande befattningar tillmättes så, att vid deras tillsättande hänsyn endast behövde tagas till vederbörandes lämplighet och icke därjämte till förmågan att bära med befattningens tillträdande och innehavande förenade ekonomiska uppoffringar. Enligt riksdagens mening syntes det för den skull uppenbart, att ur denna synpunkt löneregleringskommitténs förslag icke kunde anses tillfredsställande, och måste detta anses erkänt av 1924 års riksdag genom dess beslut att höja den tillfälliga löneförbättringen för landshövdingarna till sådant belopp, att avlöning jämte dyrtidstillägg kommit att i flera fall överstiga vad som skulle utgå vid tillämpning av kommitténs förslag. Med beaktande av nu berörda synpunkter och då enligt riksdagens bestämda uppfattning det i flera hänseenden icke kunde anses lämpligt, att landshövdingarna förutom fast lön tillerkändes särskilt representationsbidrag, hade riksdagen, som för visso insåge nödvändigheten av att vid lönesättningen för landshövdingarna tillbörlig hänsyn toges till de kostnader av olika slag, som vore förenade med uppehållande av landshövdingbefattningarna, vilkas åligganden i stort sett måste anses vara desamma i de olika länen, borde komma i åtnjutande av en fast lön å 21 000 kronor med undantag dock för landshövdingarna i Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län, vilka senare torde böra såsom dittills i lönehänseende intaga en särställning. Fog för någon skillnad i löneförmåner dessa senare emellan syntes emellertid riksdagen icke förefinnas, utan torde de böra i avlöningshänseende därefter likställas, och syntes riksdagen lönen för dem skäligen kunna bestämmas till 23 500 kronor. Den 26 j u n i 1925 u t f ä r d a d e härefter K u n g l . Maj :t cirkulär angående fastställande av n y stat för landshövdingarna m. m., varvid n ä r m a r e villkor och bestämmelser meddelades för å t n j u t a n d e av de från och med den 1 juli 1925 fastställda avlöningsförmånerna för landshövdingar. H ä r e f t e r anhåller jag a t t få övergå till behandlingen av frågan om de avlöningsförmåner, som — i enlighet med de av mig i det föregående a n g i v n a g r u n d l i n j e r n a — synas böra tillkomma biskoparna vid en n y definitiv lönereglering.

67 A)

Grundlön.

I enlighet med vad i det föregående framhållits böra biskoparna som regel tillerkännas samma kontanta lön som landshövdingarna. Men om också detta är min principiella utgångspunkt, nödgas jag dock med hänsyn i någon mån till den omständigheten, att biskoparna enligt mitt förslag ej heller i fortsättningen skulle komma att erlägga några avgifter för egen pensionering men i all synnerhet till de begränsade avlöningstillgångar, vilka — särskilt under nuvarande ekonomiska tidsläge — stå till förfogande och tarva ett försiktigt handhavande, för biskoparna — med undantag för ärkebiskopen samt biskoparna i Lunds och Göteborgs stift, till vilka jag nedan återkommer — föreslå en kontant grundlön av 20 000 kronor, d. v. s. 1000 kronor mindre än den av 1925 års riksdag för landshövdingarna bestämda normallönen. Härtill bör emellertid, i enlighet med vad senare kommer att utvecklas, komma dyrtidstillägg enligt de grunder, som gälla för befattningshavare i s. k. nyreglerade verk. För ärkebiskopen synes en icke oväsentligt högre lön än den nu angivna böra utmätas. Frånsett det egna stiftets storlek och omfattning åligga honom i hans egenskap av ärkebiskop en mängd arbete och representationsplikter, som göra en högre avlöning nödvändig. J a g vill här endast erinra om hans ställning som prokansler vid universitetet i Uppsala ävensom om hans självskrivna ordförandeskap i kyrkomötet samt i åtskilliga för svenska kyrkan gemensamma styrelser. Väl bekant är även, hurusom under nyligen avlidne ärkebiskop Söderbloms tid svenska kyrkan inledde vidsträckta internationella förbindelser, vilka under senare år kommit att taga en omfattning, som icke tidigare kunnat beräknas. Detta så att säga internationella arbete har på många håll vunnit anklang. Jämväl med hänsyn härtill samt till i övrigt förut angivna förhållanden finner jag mig icke för ärkebiskopen kunna förorda en lägre lön än 28 000 kronor. Jämväl för biskoparna i Lunds och Göteborgs stift synas, liksom fallet var vid fastställandet av nu gällande löneregleringar, lönerna böra utmätas till ett något högre belopp än för de övriga biskoparna. Lunds stift är på grund av folkmängd samt antalet pastorat, församlingar och prästerliga tjänster synnerligen arbetsamt. Härtill kommer vidare den biskopen i Lund åvilande skyldigheten att vara prokansler för universitetet i Lund. Med hänsyn till nu angivna förhållanden vill jag föreslå, att den med denna biskopsstol förenade lönen måtte bestämmas till 23 500 kronor eller samma belopp, som enligt 1925 års lönereglering utgår till landshövdingen i Malmöhus län. De skäl, som vid fastställandet av nu gällande grunder anfördes för beredandet av en något högre lön jämväl åt biskopen i Göteborg, synas mig väl icke i samma mån som tidigare vara för handen. Göteborg är emellertid rikets andra stad, och levnadskostnaderna där äro höga — jag vill erinra, att

68 Göteborg numera är placerat i högsta dyrortsgruppen, G. Jag föreslår därför, att för biskopen i Göteborg måtte bestämmas en lön av 21 500 kronor eller 1 500 kronor mera än den nyss föreslagna normallönen för biskopar. I fråga om de övriga biskoparna finnas icke tillräckliga skäl att frångå den för landshövdingarna fastslagna principen om lika lön, oberoende av stiftens storlek och arbetsbördans tyngd. Beträffande det minsta stiftet, Visby, har jag tidigare funnit mig böra förorda bibehållandet tills vidare av Visby pastorat såsom prebendepastorat åt biskopen i Visby stift. De sålunda föreslagna grundlönerna innebära till synes en ganska betydande förhöjning i förhållande till de grundbelopp, varmed man räknade vid fastställandet av nu gällande löneregleringar. Men i betraktande av utvecklingen under det sjuttiotal år, som förflutit, sedan dessa belopp fastställdes, och i förhållande till de ökade avlöningsförmåner, som under mellantiden kommit andra jämförliga grupper av befattningshavare till del, kan jag icke finna annat än att denna förhöjning är både rimlig och riktig. Jag vill erinra, att vid framläggandet av propositionen nr 63 till 1859 års riksdag landshövdinglönerna beräknades uppgå till omkring 12 000 riksdaler eller samma belopp, som då föreslogs såsom normallön för biskoparna. Den nu för de flesta biskoparna föreslagna grundlönen innebär en höjning av den tidigare beräknade normallönen med 66% procent (förutom dyrtidstillägg). I jämförelse med levnadskostnadernas ökning och de för övrigt förändrade förhållandena kan detta ingalunda anses innebära någon överkompensation — snarare tvärtom.

B) Dyrtidstillägg. I några fall hava statsmakterna redan tidigare sett sig nödsakade att genom tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg i viss utsträckning hålla biskop skadeslös för den minskning, den honom tidigare tillerkända reallönen kommit att undergå på grund av den under de båda senaste decennierna inträffade prisstegringen. Jag torde här få lämna en kortfattad redogörelse för dessa beslut. I enlighet med därom av 1918 års lagtima och urtima riksdagar fattade beslut åtnjöt biskopen i Luleå stift O. Bergqvist, vilkens samtliga avlöningsförmåner utgå av biskopslöneregleringsfonden, såväl krigstidstillägg under nämnda år som extra krigstidstillägg under årets senare hälft från nämnda fond enligt enahanda grunder, som skulle gällt, om hans avlöningsförmåner bestritts av statsmedel. Genom beslut av 1919, 1920 och 1921 års riksdagar tillerkändes Bergqvist från biskopslöneregleringsfonden dyrtidstillägg enligt nyss angivna grunder för tiden den 1 januari 1919—den 30 juni 1922 ävensom för förra halvåret 1920 viss förhöjning i det av honom för denna tid åtnjutna dyrtidstillägg. Biskopen i Härnösands stift E. F. Lönegren erhöll likaledes för tiden den 1 januari 1919—den 30 juni 1922 enligt beslut av 1919, 1920 och 1921 års riksdagar dyrtidstillägg från omförmälda fond å den del av hans avlöningsförmåner, 8 800 kronor 88 öre, som utgår från biskopslöneregleringsfonden, ävensom — i likhet

69 med Bergqvist — viss förhöjning i dyrtidstillägget för förra halvåret 1920. För att emellertid icke Lönegren skulle komma i en gynnsammare ställning än Bergqvist, bestämdes en viss begränsning i fråga om Lönegrens dyrtidstillägg. För tiden den 1 juli 1920—den 30 juni 1922 formulerades denna begränsning sålunda, att till Lönegren icke skulle utgå högre belopp än att summan av hans avlöning och dyrtidstillägg för år räknat uppginge till högst det belopp, han skulle hava erhållit, därest han av statsmedel åtnjutit en årlig avlöning av 12 000 kronor. Vidare tillerkändes biskopen i Växjö stift K. L. Lindberg enligt beslut av 1921 års riksdag för tiden den 1 juli 1920—den 30 juni 1922 dyrtidstillägg från biskopslöneregleringsfonden å det lönetillägg å 2 000 kronor, som, jämlikt kungl. brev den 30 juni 1915, i anledning av sammanslagningen av Växjö och Kalmar stift, från nämnda fond utgår till biskopen i Växjö stift. Jämväl i avseende å det Lindberg beviljade dyrtidstillägget iakttogs viss begränsning, i det att föreskrift meddelades, att till Lindberg ej finge utgå högre belopp än att summan av hans avlöningsförmåner, inklusive dyrtidstillägg, för år räknat uppginge högst till det belopp, han skulle hava erhållit, därest han av statsmedel åtnjutit en årlig avlöning av 14 000 kronor. Härefter medgav 1922 års riksdag — i enlighet med vad Kungl. Majrt föreslagit i proposition den 3 mars 1922, nr 49 — att biskoparna i Växjö stift K. L. Lindberg, i Härnösands stift E. F . Lönegren och i Luleå stift O. Bergqvist finge från och med den 1 juli 1922 från biskopslöneregleringsfonden efter Kungl. Maj:ts bestämmande erhålla dyrtidstillägg, som skulle beräknas, för Lindberg å det genom kungl. brevet den 30 juni 1915 honom från nämnda fond beviljade lönetillägg å 2 000 kronor samt för Lönegren och Bergqvist å den del av deras avlöningsförmåner, som bestredes av samma fonds medel, ävensom utgå enligt enahanda grunder, som skulle gällt, om bemälda biskopars avlöningsförmåner bestritts av statsmedel, dock att till en var av Lindberg och Lönegren ej finge utgå högre belopp än att summan av hans avlöningsförmåner, dyrtidstillägget inbegripet, för år räknat uppginge högst till det belopp, han skulle hava erhållit, därest han av statsmedel åtnjutit en årlig avlöning av, Lindberg 14 000 kronor och Lönegren 12 000 kronor. I enlighet med vad riksdagen sålunda medgivit, utfärdade Kungl. Maj :t den 15 juni 1922 närmare bestämmelser i ämnet, vilka lände till efterrättelse till och med budgetåret 1924/1925, varefter vissa ändringar vidtogos. I skrivelse den 28 april 1925, nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 134, angående tillfällig löneförbättring åt biskoparna i Härnösands stift E. F. Lönegren och i Luleå stift O. Bergqvist m. m., anmälde härefter riksdagen, att riksdagen i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag medgivit, dels att en var av Lönegren och Bergqvist finge från och med den 1 juli 1925 tills vidare och intill dess annorlunda kunde varda bestämt, från biskopslöneregleringsfonden erhålla tillfällig löneförbättring med ett årligt belopp av 3 000 kronor, dock med skyldighet för Lönegren att vidkännas sådan minskning i detta belopp, att hans samtliga avlöningsförmåner för år icke finge överstiga 15 000 kronor förutom dyrtidstillägg, dels ock att det Lönegren tillkommande dyrtidstillägget från och med den 1 juli 1925 ej finge utgå med högre belopp än att summan av hans avlöningsförmåner, dyrtidstillägget inbegripet, för år räknat uppginge till högst det belopp, han skulle hava erhållit, därest han av statsmedel åtnjutit en årlig avlöning av 15 000 kronor. Med anledning av riksdagens sålunda omförmälda beslut meddelade Kungl. Maj:t den 15 maj 1925 närmare bestämmelser i ämnet, vilka bestämmelser fortfarande äro gällande.

70 De lönebelopp, som i det föregående föreslagits för biskoparna, äro, såsom framhållits, grundlöner och hava alltså beräknats under förutsättning, att — i likhet med vad för närvarande är fallet i fråga om befattningshavare i statens tjänst — dyrtidstillägg tills vidare skola utgå härå. Något inarbetande i lönerna av dyrtidstilläggen torde näppeligen kunna ifrågasättas förrän detta äger rum för övriga befattningshavare, till vilka dyrtidstillägg för närvarande utgår. Dyrtidstilläggen, vilka i likhet med vad hittills varit fallet böra bestridas med till biskoparnas avlönande tillgängliga medel, skola efter genomförandet av den nya löneregleringen utgå i enlighet med de grunder, som äro eller kunna varda bestämda för befattningshavare vid statens s. k. nyreglerade verk. I fråga om dyrtidstilläggens bestridande kunna olika utvägar tänkas. Därest biskoparnas kontanta grundlöner, såsom jag alternativt förutsatt, i enlighet med den s. k. centralisationsprincipen helt bestridas från biskopslöneregleringsfonden, böra även dyrtidstilläggen utgå på samma sätt. Därest åter till grund för biskoparnas avlöning lägges den beräknade avkomsten av till vederbörande biskopsstol anslagna hemman o. s. v., kunde åter tänkas, att — i de fall då de till biskopsstolen anslagna avlöningstillgångarna därtill försloge — jämväl dyrtidstilläggen finge ingå i den lön, som direkt skulle utgå från dessa avlöningstillgångar. E t t sådant förfaringssätt finner jag mig emellertid böra avstyrka. I all synnerhet under nu rådande ovissa förhållanden torde det knappast vara tillrådligt, att dyrtidstilläggen bliva på ett dylikt sätt inräknade i lönen. Vid en förskjutning i gällande levnadskostnadsindex eller en förändring av de för dyrtidstilläggens utgående föreskrivna grunder skulle en förnyad uppskattning bliva nödvändig av de tillgångar, från vilka lönen enligt detta alternativ skulle gäldas. Jag föreslår alltså, att dyrtidstillägg må, i enlighet med de grunder, som äro eller kunna varda fastställda för befattningshavare vid statens s. k. nyreglerade verk, utgå till biskoparna från biskopslöneregleringsfonden å de lönebelopp, som må bliva dem tillerkända såsom grundlöner. Härvid bör emellertid uppmärksammas, att biskopen i Visby stift i sin egenskap av kyrkoherde i Visby pastorat uppbär provisorisk tilläggslön och dyrtidstillägg i enlighet med de grunder, som gälla för det territoriella prästerskapet. Häri ifrågasattes ingen ändring. Vid fastställande av lönereglering för nämnda biskop bör hänsyn tagas härtill.

C) Bostad. Enligt punkt 2 i de år 1859 i proposition nr 63 framlagda grunderna för en reglering av biskoparnas löner skall biskop åtnjuta fri bostad. Där biskopshus ej finnes, erhåller biskopen hyresersättning, som av Kungl. Maj :t bestämmes, dock ej överstigande 1 500 kronor.

71 Särskilda bostadsboställen för biskop finnas numera i alla stift utom i Visby, där biskopen, såsom tidigare erinrats, tillika är kyrkoherde i Visby stads- och landsförsamlingars pastorat och där, enligt den för prästerskapet i detta pastorat fastställda lönereglering, »fri bostad skall beredas kyrkoherden och komministern genom upplåtelse av prästgård, på sätt i ecklesiastik boställsordning stadgas, å dem för närvarande anslagna boställsgårdar i staden». Enligt punkt 7 i prästerskapets privilegier av den 16 oktober 1723 heter det: »Vad biskopsgårdarna i städerna beträffar, så hava de, som av kronans eller kyrkornas medel före år 1707, då Kungl. Maj :ts brev det förändrade, äro underhållna, hädanefter årligen till reparationshjälp av domkyrkotunnan att undfå vad dem genom särskild resolution nu eller framdeles tillagt varder, vilket vederbörande biskop till husens förbättring och byggnad använder och beräknar, samt står i ansvar, om husen icke äro tillbörligen vidmakthållna; och vad till årlig reparation ej uppgår, förvaras i kyrkan till påkommande behov av nybyggnad eller kostsammare förbättring. Men de biskopssäten och prebendehemman, som äro å landet belägna, måste av vederbörande biskopar utan någon tillhjälp av publika medel bliva underhållna.» Dessa bestämmelser hava icke kunnat till fullo tillämpas. Dels hava i avseende å de i städerna belägna biskopsgårdarna somliga domkyrkor saknat medel att underhålla och restaurera dem, dels ock hava beträffande de å landet belägna biskopssätena — i Skara och Växjö stift — kostnaderna för deras iståndsättande krävt så stora belopp, att vederbörande indelningshavare icke förmått bestrida dem. Det har därför vid flera tillfällen visat sig nödvändigt att från biskopslöneregleringsfonden (före dess tillkomst av andra allmänna medel) anvisa medel för här ifrågavarande kostnader. Beträffande storleken och beskaffenheten av de nuvarande biskopsboställena torde jag i huvudsak kunna inskränka mig till att hänvisa till handlingarna i ärendet. I här förevarande sammanhang torde det endast vara nödigt att uppehålla sig vid frågan om dessa boställen i vad de hava sammanhang med biskoparnas avlöningsförmåner. Starka skäl föreligga enligt mitt förmenande för ett bibehållande av den biskoparna av ålder tillkommande förmånen av fri bostad. I likhet med vad som är fallet beträffande landshövdingarna enligt 1925 års lönereglering, torde denna förmån, liksom hittills, böra utgå utöver lönen. Beträffande underhållsskyldigheten av biskopsbostad vill jag framhålla följande : I de fall, där sådan skyldighet — jämlikt 1723 års privilegier — åvilar domkyrka, respektive biskopshuskassa, torde någon anledning till ändring icke föreligga. I den mån dessa medel icke visa sig tillräckliga, torde — såsom jämväl redan vid åtskilliga tillfällen ägt rum — biskopslöneregleringsfonden komma att anlitas. På denna punkt tillåter jag mig dock göra ett inkast, ity att jag ej anser mig kunna underlåta framhålla det tveksamma uti, huruvida den under-

hållsskyldighet, som här är i fråga, verkligen med fog bör tillförbindas biskopslöneregleringsfonden. Enligt de grunder, som äro fastställda för denna :ond, kan måhända en dylik skyldighet utläsas ur den mycket omskrivna punkt 8 :o. Alldeles visst är det väl dock ej. Anledningen till att jag anser fonden fortfarande i förevarande avseende böra tillitas, har sin huvudsakliga grund i en lång, av Kungl. Maj :t själv tillämpad praxis. I fråga om biskopsboställena i Skara och Växjö har underhållet — såsom nyss erinrats — hittills ålegat vederbörande biskop. En förändring härutinnan anser jag ofrånkomlig. Det torde vara stridande mot mera modern uppfattning att på detta sätt å ena sidan tillförsäkra tjänstinnehavare förmånen av fri bostad men samtidigt å andra sidan ålägga honom en underhållsskyldighet, som ej i förväg kan beräknas och som, enligt vad erfarenheten visat, understundom kan bliva mycket betungande. Ett fasthållande vid de gamla bestämmelserna skulle medföra, att biskoparna i Skara och Växjö stift komme i en i jämförelse med sina kolleger synnerligen ogynnsam undantagsställning, som icke kan vara förenlig med grunderna för en ny lönereglering. I anslutning till det nu anförda finner jag mig alltså böra föreslå, att beträffande de biskopsboställen, där icke underhållsskyldighet kan fullgöras av domkyrka eller biskopshuskassa, densamma må övertagas av biskopslöneregleringsfonden. Även å detta ställe bör en erinran göras så vitt angår underhållet av biskopsbostaden i Visby under hänvisning till den för Visby pastorat gällande löneregleringen. Det torde ur alla synpunkter vara lämpligast, att den biskop, enligt vad jag nu föreslagit, tillkommande förmånen av fri bostad som regel må utgå in natura. Där så av en eller annan anledning icke under någon tid kan ske, bör biskop i stället komma i åtnjutande av hyresersättning. För närvarande gäller för dylik hyresersättning ett maximum av 1 500 kronor. Med hänsyn till nuvarande prisläge å hyresmarknaden är detta belopp för lågt; jag tillåter mig att erinra, att, när så tidigt som år 1903 lönen för biskopen i det då till inrättande föreslagna Luleå stift skulle bestämmas, hyresersättningen fastställdes till ett belopp av 2 000 kronor för år. Förhållandena på här förevarande område äro emellertid för närvarande så skiftande, att jag icke anser det lämpligt, att något bestämt belopp fastställes såsom maximum för hyresersättning. Dennas belopp torde få bestämmas av Kungl. Maj :t efter prövning i varje särskilt fall. Beträffande biskoparnas skyldighet att underkasta sig reglering i åt dem nu upplåtna boställslägenheter och markområden samt beträffande gottgörelse för flyttningskostnad, skadeersättning i vissa fall och tiden för avträdandet av bostadslägenhet torde i tillämpliga delar böra gälla de föreskrifter, som för närvarande meddelats beträffande landshövdingarna.

73 D)

Möblering.

I samband med frågan om biskoparnas bostad torde böra till behandling u p p t a g a s frågan om bestridandet av kostnaderna för möblering, helt eller delvis, av de anvisade tjänstebostäderna. Dessa kostnader hava — vilket jämväl f r a m g å r av de uppgifter, som från biskoparna inhämtats r ö r a n d e de utgifter, som äro förenade med biskopsämbetet — varit betungande. De, vilka u t n ä m n t s till biskopar, h a v a i åtskilliga fall icke haft någon särskilt förmånlig ekonomisk ställning u t a n nödgats täcka kostnaderna för biskopsbostadens möblering genom lån, som sedan skolat amorteras genom inkomsterna av biskopslönen. F r å g a n om möblering av landshövdingarnas bostäder v a r föremål för en ingående prövning av K u n g l . Maj :t och riksdagen i samband med fastställ a n d e t å r 1925 av n u gällande lönereglering för landshövdingarna. Efter en utförlig redogörelse för de olika förslag, som framkommit i ämnet, (se härom K u n g l . Maj :ts proposition n r 183 till 1925 å r s r i k s d a g ) , anförde föredragande departementschefen: Bidrag till landshövdingbostädernas möblering skulle utgå i sådan form, att staten uppsatte och underhölle fullständig möblering av högst fyra rum inom varje länsresidens, och borde uppsättningens storlek och sammansättning i övrigt lämpas efter de rådande förhållandena i varje särskilt fall och med beaktande av ändamålsenlighetens krav. Anskaffandet genom statens försorg i nyssnämnda utsträckning av möblering till landshövdingresidensen skulle ske successivt vid efter den 1 juli 1925 inträffade landshövdingskiften. Självfallet borde tills vidare endast en uppsättning avses för varje residens. Kostnaden per uppsättning beräknades till högst 20 000 kronor. Då i medeltal tre landshövdingar tillsattes under en period av två år, syntes den genomsnittliga årskostnaden tills vidare böra beräknas till 30 000 kronor. Denna kostnad föreslogs skola utgå från det under femte huvudtiteln upptagna expensanslaget. I sin skrivelse i ämnet den 5 j u n i 1925, n r 333, anförde riksdagen i h ä r förevarande fråga, bland a n n a t : Då, på sätt i propositionen framhållits, man alltjämt på grund av landshövdingarnas representationskostnader torde få räkna med, att, även om åtgärder för reduktion av landshövdingarnas boställslägenheter i något fall genomfördes, landshövdingarna jämväl hädanefter komme att hava till sig upplåtna boställslägenheter, som till storleken väsentligen överstege deras personliga behov, och kostnaderna för möblering för den skull icke komme att stå i rimligt förhållande till de för ifrågavarande tjänstemän avsedda kontanta avlöningsförmånerna, hade riksdagen ansett sig böra medgiva, att bidrag från statens sida lämnades för landshövdingbostädernas möblering. Bidraget syntes ock riksdagen lämpligast böra utgå i den form och i den omfattning departementschefen föreslagit, och hade de ifrågasatta kostnaderna härför icke givit riksdagen anledning till erinran. J a g har från de olika biskoparna i n h ä m t a t uppgifter rörande storleken av de för n ä r v a r a n d e åt dem u p p l å t n a bostäderna ävensom beträffande anta-

let av de rum, som kunna betraktas såsom representationsrum. Nedanstående tablå giver en översikt av de sålunda inhämtade uppgifterna. Biskopsstol

Antal rara

20 16 12 (jämte fyra s. k. överloppsram) 23 17 Land

13 14 18

Därav representationsrum 4 2 2

7 ä 8 5 4 3 4

15 18 12

4 4 2 ä 3

3 De skäl, som andragits till förmån för statsbidrag för möblering av landshövdingresidensen och för vilka i det föregående i korthet redogjorts, äro i allt väsentligt tillämpliga jämväl när fråga är om biskopsboställena, något som också bestyrkes av de ovan meddelade uppgifterna. Ett möbleringsbidrag av liknande art och omfattning synes därför vara ofrånkomligt, därest man vill nå den av mig förordade ungefärliga likställigheten i avlöningsförmåner mellan landshövdingar och biskopar. I anslutning härtill skulle jag helst sett, att jag i här förevarande hänseende hade kunnat förorda enahanda generella bestämmelser, som nu gälla för landshövdingarna. Genomförandet av ett sådant förslag redan nu stöter emellertid på ganska betydande ekonomiska svårigheter. Därest ett möbleringsbidrag enligt ungefär enahanda grunder som det nu till landshövdingarna utgående tillerkändes biskoparna, skulle man hava att räkna med en utgift av i runt tal 20 000 kronor för en var av 12 biskopsstolar eller omkring 240 000 kronor. Även om man torde kunna räkna med en övergångstid av tjugu år, skulle detta betyda en genomsnittlig årlig rnerutgift av 12 000 kronor. För här ifrågavarande utgifter torde inga andra medel kunna beräknas än biskopslöneregleringsfonden. Såsom närmare kommer att utvecklas i annat sammanhang torde emellertid denna fond komma att bliva ganska hårt ansträngd vid ett genomförande av den föreslagna löneregleringen. Med hänsyn härtill anser jag försiktigheten bjuda att låta utgåendet av möbleringsbidrag — liksom för närvarande gäller och i annat sammanhang föreslagits fortfarande skola gälla beträffande emeritilöner åt biskopar — vara beroende på en av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall verk-

75 ställd undersökning rörande fondens bärkraft. Jag finner det beklagligt att nödgas vidtaga denna inskränkning, men under förhandenvarande förhållanden finner jag den ofrånkomlig. I övrigt torde i här förevarande hänseende böra i tillämpliga delar gälla enahanda bestämmelser, som meddelats beträffande möbleringsbidrag till landshövdingarna.

E) Bränslekostnader. Kostnaderna för biskopsbostads uppvärmning hava hittills ålegat vederbörande biskop. Dessa kostnader hava för olika biskopar varit synnerligen varierande, beroende, bland annat, på bostadens storlek och beskaffenhet samt huruvida till biskopsstolen tilläventyrs hört skog, varifrån bränsle till husbehov kunnat erhållas. I detta hänseende hänvisas till den redogörelse för de med biskopsämbetet förenade utgifter, som — på grundval av vissa från biskoparna inhämtade uppgifter — lämnats i det föregående. En reglering av hithörande förhållanden är enligt mitt förmenande ofrånkomlig i samband med genomförandet av en modern lönereglering för biskoparna. Frågan om fritt bränsle eller ersättning härför har varit föremål för behandling av 1927 och 1931 års prästlönesakkunniga. Det har därvid framhållits de ölägenheter, som följa med det för närvarande bland det territoriella prästerskapet understundom tillämpade förfarandet med husbehovsbränsle, samt tillika uttalats, att det måste anses tidsenligare att i detta avseende övergå från natura- till penninghushållning'. Beträffande landshövdingarna har denna fråga erhållit en enligt min uppfattning tillfredsställande lösning vid den år 1925 genomförda löneregleringen. Härom stadgas följande: Kostnaderna för uppvärmning av landshövding anvisad bostadslägenhet samt för bränsle, som i lägenheten använts för hushållsändamål (matlagning, bakning, tvätt, strykning, bad och dylikt), må till tre fjärdedelar bekostas av statsverket, och få i kostnaden inräknas jämväl utgifterna för värmelednings eldning och skötsel samt för vedens huggning och uppbärning i boställslägenheten. Länsstyrelserna äga att å femte huvudtitelns anslag till materialier och expenser, ved m. m. avföra ifrågavarande kostnader, vilka skola i räkenskapen vederbörligen verifieras.

I likhet med vad nyssberörda sakkunniga framhållit, får den prästerliga tjänstinnehavare för närvarande tillkommande rätten till ved in natura i det stora hela anses otidsenlig. Alla skäl synas tala för, att jämväl biskoparnas bränslefråga erhåller en lösning i överensstämmelse med principen om ersättning i penningar i stället för in natura. Även om det med avseende å en så liten grupp befattningshavare som biskoparna måhända ej betyder så mycket, om det nuvarande systemet bibehålles, får detta likväl anses föråldrat. Systemet medför för övrigt också, såsom nyss påpekats, en ojämnhet mellan å ena sidan de biskopar, som hava möjlighet att erhålla ved in natura, och

76 å andra sidan de biskopar, som sakna denna möjlighet. En lämplig norm för utgåendet av ersättningen få de regler anses vara, som för närvarande gälla för landshövdingarna. Kostnaderna för biskoparnas bränsleersättning böra bestridas av biskopslöneregleringsfonden. Härigenom kommer en ganska betydande belastning av denna att uppstå, men en förändring i nu gällande förhållanden är enligt min uppfattning en viktig del av en ny och behövlig lönereglering. De av biskoparna. för året 1930/1931 uppgivna bränslekostnaderna variera mellan omkring 400 kronor (Skara, där ved erhålles genom utsyning) och omkring 1300 kronor. Härtill komma vidare kostnader för eldning, särskilt i de fall där värmeledning finnes. De härav föranledda kostnaderna äro svåra att beräkna, då de personer, som biträtt härmed, som regel även synas hava haft andra sysslor, såsom gårdskarl o. s. v. E n genomsnittlig bränslekostnad av i runt tal 1 000 kronor för varje biskopsstol torde man dock böra räkna med, d. v. s. i runt tal 12 000 kronor om året för samtliga biskopar. Kostnaderna för bestyr med eldningen o. s. v. synas kunna uppskattas till i genomsnitt 400 kronor för varje biskopsbostad (motsvarande 50 kronor för en var av åtta eldningsmånader), vilket för samtliga tolv biskopsbostäder skulle bliva ungefär 4 800 kronor. Med någon avrundning nedåt — med hänsyn jämväl till det förhållandet, att i den för kyrkoherden i Visby pastorat (d. v. s. biskopen i Visby stift) gällande löneregleringen vid lönebeloppets utmätande hänsyn jämväl tagits till behovet för tjänstinnehavaren att köpa bränsle — skulle man kunna beräkna de sammanlagda kostnaderna för här ifrågavarande ändamål till i runt tal 16 000 kronor. Därest tre fjärdedelar härav skulle bestridas av biskopslöneregleringsfonden, skulle dennas årliga utgift härför bliva omkring 12 000 kronor. Någon mindre del av dessa kostnader torde dock kunna antagas bliva täckt genom ökade avkomster av skogarna vid de biskopsstolar, där hittills husbehovsved in natura utgått.

F) Resekostnads- och traktamentsersättning. De tjänståligganden, som tillkomma rikets biskopar, äro till väsentlig del av sådan beskaffenhet, att de förorsaka oupphörliga resor i stiften. Sålunda finnes i kyrkolagen kap. 24 § 6 stadgat, att biskopen skall uti sitt stift en gång om året visitera så många församlingar, som möjligt är. Vidare heter det i kungl. stadgan den 20 mars 1735, § 1: »Biskoparna böra, vid ansvar, antingen själva eller, om de oundvikligen äro förhindrade, genom någon av dem utsedd konsistorialis eller någon annan tillförlitlig man, årligen hålla visitation uti en viss trakt av stiftet, så att den, såvida det för någon del möjligt är, inom 4 eller 5 år kan vara hållen över hela stiftet.» Vid visitationerna granskas vederbörande prästerskaps ämbetsförvaltning. Därjämte undersökes respektive församlingars tillstånd och behov. Organisationsfrågor av olika slag bliva vid dessa tillfällen föremål för överläggning,

och biskopen kommer i tillfälle att förskaffa sig en kännedom om lokala förhållanden, som är av stor betydelse för stiftsstyrelsen vid behandling av ärenden, som komma under dess handläggning. Även för andra ämbetsförrättningar än visitation måste biskopen företaga resor. Han har sålunda att förrätta invigningar av nybyggda kyrkor och kapell samt av begravningsplatser ävensom att installera tillträdande kyrkoherdar i vederbörande församlingar m. m. För övrigt påkallas ofta hans närvaro vid andra tillfällen, såsom vid kyrkliga möten och konferenser, vid lärarmöten och andra för stiftet betydelsefulla sammankomster. Härtill komma vidare resor till Stockholm för konferenser med departement och ämbetsverk. För de kostnader, dessa tjänsteresor förorsaka, hade biskoparna tidigare ingen rätt att uppbära ersättning, då det ansågs, att ersättning för omkostnader i samband med tjänstutövning ingick i de löner, som uppburos. Givet är, att med den reducering av biskoparnas reallöner, som under senare år ägt rum, dessa kostnader måst bliva mycket betungande. En viss lättnad har visserligen inträtt därigenom, att biskoparna numera — i likhet med landshövdingarna — fått rätt till fria resor på statens järnvägar inom sina respektive stift, men trots detta äro kostnaderna fortfarande stora, något som nogsamt torde framgå av de av biskoparna i detta hänseende lämnade uppgifterna, för vilka redogjorts i det föregående. Beträffande biskoparna i de båda nordligaste stiften hava förhållandena framtvungit särskilda åtgärder från Kungl. Maj :ts och riksdagens sida för att möjliggöra för dessa biskopar ett fullgörande av dem åliggande tjänsteplikter i här förevarande hänseende. Genom beslut den 17 maj 1912 medgavs sålunda, att biskopen i Luleå stift O. Bergqvist finge tills vidare från och med år 1912 för resor i tjänstärenden till och från samt inom stiftets lappmarksförsamlingar uppbära reseersättning, beräknad efter fjärde klassen i resereglementet, dock utan r ä t t till dagtraktamente, och genom beslut den 28 januari 1916 förklarades, att från förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk, kyrkliga ändamål, finge fortfarande utgå reseersättning till Bergqvist enligt förstnämnda nådiga beslut, förslagsvis 500 kronor. Med anledning av en den 18 mars 1919 till riksdagen avlåten proposition, nr 377, som av riksdagen bifölls enligt skrivelse den 2 maj 1919, nr 138, förordnade Kungl. Maj :t den 30 maj 1919,'att biskoparna i Härnösands och Luleå stift skulle vara berättigade att från och med år 1919 vid resor i tjänstärenden inom respektive stift ur biskopslöneregleringsfonden åtnjuta ersättning för kostnad för resa å enskild järnväg, för användning av automobil, för skjuts eller båtlega samt för anlitande av vägvisare och bärare; och bemyndigades statskontoret att, efter granskning av ingivna räkningar, vilka, vad anginge kostnad för färd med automobil, skulle vara åtföljda av vederbörligt kvitto å därför utbetalt belopp, ur biskopslöneregleringsfonden utanordna sålunda ifrågakomna belopp.

78 Slutligen har Kungl. Maj :t den 16 april 1926 medgivit, att biskopen i Luleå stift O. Bergqvist finge, räknat från och med den 1 augusti 1925, tills vidare vid resor i tjänstärenden till och från samt inom stiftets lappmarksförsamlingar utöver nämnda, jämlikt beslutet den 30 maj 1919 utgående ersättning, åtnjuta traktamentsersättning med 13 kronor för dag, att utgå från förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk, kyrkliga ändamål; ock anbefalldes länsstyrelsen i Luleå att i vederbörlig ordning utbetala ifrågavarande traktamentsersättning. Såsom jag nyss antytt, äro biskoparna för ett behörigt fullgörande av sitt ämbete årligen nödsakade att företaga en mängd resor och måste av denna anledning vidkännas avsevärda kostnader, vilka, med nyss angivna undantag, måste gäldas av de till dem utgående, understundom ganska snävt tillmätta lönerna. J a g ifrågasätter, om detta verkligen kan anses vara riktigt. J u mera en biskop önskar och förmår att sätta sig in i stiftets förhållanden, vilket ofta icke torde vara möjligt utan besök i orterna, desto större avbränningar nödgas han vidkännas i sin avlöning. Att en tjänsteman av sin lön skulle betala de för ämbetets utövande nödvändiga resorna, står icke i överensstämmelse med en modern tidsuppfattning. Så gott som överallt torde väl numera den principen vara godtagen, att en tjänsteman är berättigad till ersättning för de direkta utgifter, som förorsakas honom för tjänstens behöriga fullgörande. När det gäller chefsposter, vartill biskopsämbetena räknas, har den uppfattningen numera vunnit starkt gehör, att verksamheten ute i orterna, där vederbörande chef med egna ögon kan få taga kännedom om det levande livet, måste anses vara alldeles särskilt betydelsefull. Jag finner det följaktligen vara ofrånkomligt, att ersättning tillerkännes biskoparna för deras resor. I detta sammanhang kan jag icke underlåta att till behandling upptaga ett annat problem. I de fall, då reseersättning hittills tillerkänts biskoparna, har detta — med undantag för de av biskopen i Luleå stift företagna resorna till och inom stiftets lappmarksförsamlingar, om vilka nyss erinrats — endast gällt kostnaderna för själva resorna men däremot ej någon traktamentsersättning. Detta förhållande — liksom överhuvudtaget att ej fråga tidigare uppkommit om ersättning åt biskoparna för de med deras resor förenade kostnaderna — torde till en del kunna antagas grunda sig på den gästfrihet, som biskoparna under sina ämbetsresor i stiften av ålder åtnjutit och allt fortfarande i mycket stor utsträckning åtnjuta i prästhemmen. Om utövandet av en sådan gästfrihet mot biskoparna är väl intet annat än gott att säga. För egen del anser jag dock knappast, att det kan anses det allmänna värdigt att vid fastställandet av ny lönereglering för några av rikets högsta tjänstemän i viss utsträckning basera deras ersättning för tjänstens fullgörande på en dem tillbjuden gästfrihet hos ett prästerskap, som ingalunda kan anses för närvarande åtnjuta några särskilt väl tilltagna avlöningsförmåner.

79 Bortsett härifrån torde det få anses såsom ett nödvändigt komplement till varje lönereglering, som i våra dagar fastställes, att föreskrift meddelas därom, att ersättning skall utgå ej blott för själva biljettkostnaderna o. s. v. utan även i form av traktamente. Slutligen kan här anföras, att biskoparna under sina resor — även om de äro gäster i prästhemmet — dock icke kunna undandraga sig ganska betydande kostnader i form av drickspenningar, gåvor, bidrag till insamlingar o. s. v. Med hänsyn till nu angivna förhållanden vill jag i princip förorda, att för framtiden icke blott resekostnads- utan även traktamentsersättning må utgå till biskoparna. Härefter vill jag övergå till frågan om det sätt, på vilket dessa resekostnader böra gäldas. För det territoriella prästerskapet utgår reseersättningen — d. v. s. skjutsbidraget — för närvarande som regel i form av ett bestämt belopp utöver den reglerade lönen. Kanslirådet Tigerschiöld har i sin utredning föreslagit, att biskopen såsom hittills skulle själv av sina löneinkomster bestrida sina resekostnader, men att lönen i stället skulle bestämmas med hänsyn till dessa kostnader. Härav skulle då följa, att i de stift, som äro mycket vidsträckta, eller, om än mindre till omfånget, bestå av ett stort antal församlingar, normallönen skulle höjas med lämpligt belopp för bestridandet av sådana kostnader. Ingen av de sålunda omförmälda utvägarna synes emellertid vara att förorda. I båda fallen skulle biskop, som av ålder eller annan anledning vore ur stånd att i önskvärd och beräknad omfattning företaga visitations- och andra resor inom stiftet, kunna göra besparingar, som skulle sätta honom i en ekonomiskt fördelaktigare ställning än hans mera arbetsdugliga kolleger. J a g tror mig i stället i prineip böra förorda, att biskoparna bliva berättigade att erhålla ersättning för sina tjänsteresor enligt reseräkning. Häremot kan visserligen invändas, att svårighet understundom kan tänkas uppstå, när det gäller att avgöra, huruvida viss resa skall anses som tjänsteresa eller icke. Enligt mitt förmenande torde dock några större svårigheter härutinnan knappast vara att befara. Av ämbetsmän i biskoparnas tjänsteställning har man rätt att förvänta ett gott omdöme och en stark ansvarskänsla i dessa hänseenden. Härjämte skulle givetvis biskoparnas reseräkningar — på samma sätt som övriga ämbetsmäns — undergå icke blott formell utan även saklig granskning av den utbetalande myndigheten. Jag vill slutligen framhålla, att enligt 1925 års lönereglering landshövdingarna äro berättigade att vid vissa resor — såväl inom länet som till huvudstaden — åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning. En beräkning av de kostnader, som det nu framlagda förslaget skulle medföra för det allmänna, är vansklig att företaga. De av biskoparna rörande deras resekostnader lämnade uppgifterna avse endast själva resekostnaderna och lämna alltså endast en mycket approximativ vägledning rörande belöp-

80 pet av den traktamentsersättning, som för dessa resor skulle hava kunnat utgå. För att erhålla en något säkrare utgångspunkt för mina beräkningar i här förevarande hänseende har undersökning verkställts av länsstyrelsernas utgiftsböcker för budgetåren 1929/1931 beträffande utgifter för rese- och traktamentsersättningar till landshövdingarna. Av denna undersökning, beträffande vars detaljer jag tillåter mig att hänvisa till de vid denna utredning fogade handlingarna, framgår, att medeltalet för ett vart av nämnda budgetår för samtliga landshövdingar varit 58 285 kronor 28 öre, därav 43 076 kronor 23 öre för tjänsteresor inom länen och 15 209 kronor 5 öre för tjänsteresor till Stockholm. För en var av de 24 landshövdingarna kunna alltså här förevarande kostnader beräknas till i genomsnitt 2 500 kronor årligen. Med hänsyn till att stiften som regel äro till arealen betydligt vidsträcktare än motsvarande län, skulle väl resekostnaderna för biskoparna vid ett bifall till det nu framlagda förslaget rätteligen beräknas till icke obetydligt högre belopp. Huru högt är visserligen svårt att avgöra, men en ökning med 20 procent, d. v. s. i genomsnitt över 3 000 kronor för år och biskop, torde alldeles icke behöva anses vara för högt tilltagen. Till denna fråga återkommer jag dock här nedan. Härefter har jag slutligen att övergå till frågan om bestridande av den sålunda föreslagna reseersättningen. För bestridandet av dessa kostnader torde endast biskopslöneregleringsfonden komma i fråga. Undantag lärer dock även i fortsättningen böra ske beträffande traktamentsersättning för biskopen i Luleå stift för resor till och inom stiftets lappmarksförsamlingar. Anledning torde saknas att låta dessa kostnader, som nu utgå från förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk, kyrkliga ändamål, belasta biskopslöneregleringsfonden. Flera gånger har redan framhållits, att biskopslöneregleringsfonden vid ett bifall till mitt nu framlagda förslag om ny lönereglering för biskoparna kommer att bliva hårt belastad. Tvekan kan därför uppställa sig, om det är tillrådligt att nu på en gång — och i all synnerhet innan närmare erfarenhet hunnit vinnas om den verkliga medelsåtgången — lämna ett generellt medgivande, att biskoparnas rese- och traktamentsersättningar utan någon inskränkning må utgå från biskopslöneregleringsfonden. Ifrågasättas kan, huruvida icke vid sökandet efter lämplig utväg att lösa denna fråga åtminstone för närvarande borde uppställas ett maximum för det belopp, som årligen må komma till användning för här ifrågavarande ändamål. Härvid synes man möjligen i tillämpliga delar kunna använda sig av det förfaringssätt, som, enligt vad jag inhämtat, sedan åtskilliga år praktiseras i fråga om folkskolinspektörernas resor. För detta ändamål är i riksstaten uppfört ett ordinarie förslagsanslag å 250 000 kronor. Anslaget har ansetts böra bibehålla förslagsanslags natur för att möjliggöra resor, vilka helt opåräknat kunna bliva erforderliga. Skolöver-

81 styrelsen har å andra sidan att hålla hand däröver, att folkskolinspektörerna för sina resor icke förbruka mer än ett visst belopp, som av överstyrelsen årligen bestämmes med hänsyn till vederbörandes inspektionsområde m. m. samt under iakttagande, att nyssnämnda belopp, 250000 kronor, icke överskrides. I analogi härmed skulle jag vilja förorda, att för närvarande och intill dess närmare erfarenhet om behovet hunnit vinnas och biskopslöneregleringsfonden därtill kan lämna tillgång, ett visst fixt belopp måtte beräknas för ändamålet. På sätt här ovan utförligt framhållits, har jag åt biskoparnas tjänsteresor tillmätt en stor betydelse. Vid jämförelse med de tjänsteresor, rikets landshövdingar företaga, har jag funnit ett ungefärligt belopp av 3 000 kronor för år och biskop väl försvarligt. Det är därför med livligt beklagande, som jag ser mig nödsakad att efter den nu framförda motiveringen avstå från att föreslå ett belopp, som skulle vara tillfyllest att täcka de utgifter, som äro förenade med biskoparnas ämbetsresor. Det ekonomiska utgångsläget, som jag angav redan i början av mitt förslag för ifrågavarande lönereglering, och den ram, som jag ekonomiskt har att hålla mig inom, har efter ingående beräkningar visat sig ej tillåta mig föreslå ett högre belopp än 12 500 kronor. Då emellertid en biskop i ett mindre stift av naturliga skäl icke kan tänkas komma att förbruka lika mycket som en biskop i ett stort stift, bör Kungl. Maj :t årligen efter sig företeende omständigheter fördela det tillgängliga beloppet bland biskoparna för att användas såsom bidrag till bestridande av deras resekostnader. J a g förutsätter emellertid vid framläggandet av detta enligt min uppfattning snävt tilltagna och endast på grund av biskopslöneregleringsfondens nuvarande ansträngda och ovissa ställning försvarliga förslag, att beloppet så snart sig göra låter varder ökat.

G) Skatter och andra onera för biskopshns. Såsom närmare framgår av den av mig i det föregående lämnade redogörelsen för de med biskopsämbetena förenade utgifterna, bestridas för närvarande i viss och synnerligen varierande utsträckning skatter och övriga onera för biskopshus av biskoparna själva. I detta hänseende intaga biskoparna i förhållande till landshövdingarna en ogynnsam ställning. Landshövdingarna erlägga, enligt vad jag inhämtat, icke skatt för sina bostadsboställen utan hava endast att deklarera för förmånen av fri bostad. I här förevarande sammanhang må det emellertid erinras, att frågan om erläggande av skatt för biskopshus i ett par fall — beträffande biskopshusen i Strängnäs och Göteborg — för närvarande befinner sig beroende på Kungl. Maj :ts prövning. En kort redogörelse för dessa ärenden torde vara på sin plats, närmast för att visa, vilka problem som kunna uppkomma på grund av det i mångt och mycket föråldrade avlöningssystemet för biskoparna. 6—33765»

82 F ö r s t torde j a g d ä få redogöra för två mål, vilka r ö r a skattskyldigheten vid biskopshuset i S t r ä n g n ä s . Biskopen S. Stadener utnämndes den 7 oktober 1927 till biskop i Strängnäs stift från och med den 1 november 1927. Under tiden den 1 november 1927—den 31 oktober 1928 uppbars inkomsten vid biskopstjänsten av prästerskapets änke- och pupillkassa. Under tiden den 1 november 1928—den 10 november 1929 stod biskopsgården i Strängnäs under ombyggnad. F r å n och med den 11 november 1929 disponeras biskopsgården såsom tjänstebostad av biskopen Stadener. Prästerskapets änke- och pupillkassa påfördes kommunalutskylder för år 1928. Häröver anfördes besvär hos länsstyrelsen i Nyköping, som i utslag den 31 juli 1929 yttrade: Enär prästerskapets änke- och pupillkassa vid tiden för debiteringsocb uppbördslängdens för år 1928 uppgörande icke varit innehavare av ifrågakomna fastigheten, funne länsstyrelsen lagligt att med undanröjande av överklagade debiteringsåtgärden förklara kassan berättigad att hos drätselkammaren i Strängnäs återbekomma vad kassan fått utgiva på grund av densamma. Drätselkammaren påförde härefter biskopen Stadener 1928 års kommunalutskylder för, bland annat, biskopshuset. Häröver anförde biskopen Stadener besvär hos länsstyrelsen, som i utslag den 2 juli 1931 yttrade: Då klaganden vid tiden för upprättandet av debiterings- och uppbördslängden för 1928 års kommunalutskylder ostridigt varit innehavare av fastigheten, förklarade länsstyrelsen Stadener skyldig utgiva kommunalutskylderna för densamma för nämnda år. Länsstyrelsens sistnämnda utslag är för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Vidare uppfördes i fastighetstaxeringslängden för år 1929 biskopen Stadener såsom skattskyldig för biskopsgården. Genom beslut den 8 oktober 1929 befriade länsprövningsnämnden biskopen Stadener från och överförde på Strängnäs domkyrka skattskyldigheten för biskopsgården. Domkapitlet i Strängnäs överklagade länsprövningsnämndens beslut hos kammarrätten, som genom utslag den 3 juni 1930 fann skäligt att, med ändring av länsprövningsnämndens beslut, dels befria Strängnäs domkyrka från skyldighet att för år 1929 erlägga fastighetsskatt för fastigheten och dels förklarade biskopen Stadener skyldig att för nämnda år utgöra fastighetsskatt för fastigheten efter angivet taxeringsvärde. Kammarrättens berörda utslag är för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Härefter anhåller jag så att få lämna en redogörelse för det biskopshuset i Göteborg föreliggande skattemålet.

beträffande

1928 års fastighetstaxeringsnämnd bestämde taxeringsvärdet å biskopshuset till 400 000 kronor samt uppförde fastigheten med Göteborgs stifts biskopshuskassa såsom skattskyldig dels i taxeringslängden över fast egendom, för vilken bevillning erlägges, med ett värde av 266 600 kronor, motsvarande värdet å den såsom bostad åt stiftets biskop upplåtna delen av fastigheten, dels ock i taxeringslängden över sådan staten med flera tillhörig fast egendom, för vilken bevillning icke erlägges, med ett värde av 133 400 kronor, motsvarande värdet å den del av fastigheten, som inrymde för domkapitlets förvaltning erforderliga lokaler. Den 15 februari 1929 mottog domkapitlet i Göteborg debetsedel å 1928 års kommunal- och kyrkoutskylder att utgå under år 1929, enligt vilken Göteborgs stifts biskopshuskassa hade att erlägga utskylder med 1 055 kronor 73 öre. Domkapitlet besvärade sig hos särskilda prövningsnämnden och yrkade, att fastigheten i sin helhet måtte uppföras i taxeringslängden över bevillningsfri egendom.

83 Enär fastigheten på sin tid inköpts till boställshus åt biskopen samt fastigheten till den del, varom fråga vore, även därtill nyttjades, fann särskilda prövningsnämnden genom beslut den 20 april 1929 domkapitlets talan icke föranleda annan ändring i taxeringen än att som skattskyldig för fastigheten skulle i vederbörande taxeringslängd i stället för biskopshuskassan uppföras Kungl. Maj:t och kronan. Vederbörande landskamrerare anförde å tjänstens vägnar besvär hos kammarrätten och framhöll därvid, att beträffande länsresidensen, även i den mån de tjänade bostadsändamål, förefunnes icke bevillningsplikt, och i analogi härmed borde fastigheten i sin helhet vara fri från bevillning. Kammarrätten fann enligt utslag den 11 november 1930 ej skäl att göra ändring i särskilda prövningsnämndens beslut. Häröver har landskamreraren anfört besvär, vilka fortfarande äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Frågorna om skattskyldigheten för biskopshus äro — vilket jämväl torde framgå av de nu i korthet återgivna målen — av jämförelsevis invecklad art men å andra sidan av den betydelse, att de icke lämpligen torde kunna lämnas olösta, när fråga är om införandet av en ny lönereglering för biskoparna. I här förevarande fall — liksom vid flera andra tillfällen — håller jag före, att biskoparna i detta hänseende böra komma i samma ställning som det territoriella prästerskapet, vilket som regel har sig tjänstebostäder anvisade. För närvarande skall, där skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt för prästgård förefinnes, denna skatt erläggas av vederbörande tjänstinnehavare. I det förslag till prästlönelag, som avgivits av 1931 års prästlöneregleringssakkunniga, har emellertid föreslagits, att denna skyldighet skulle överflyttas på kyrkofonden, respektive pastoratet. I 54 § 3 mom. av förslaget till sagda prästlönelag föreslås, att de skyldigheter, som enligt lag och författning åligga fastighetsägare, skola fullgöras av kyrkofonden i fråga om de löneboställen, vilkas avkastning ingår till nämnda fond, samt av pastoratet i fråga om de prästlönetillgångar, som äro avsedda för avlönande av prästerskapet i visst pastorat. Därest detta förslag skulle upphöjas till lag, synes mig konsekvensen fordra, att jämväl biskoparna befrias från skyldighet, som nu åvilar dem. Dessa kostnader torde i sådant fall böra bestridas av den, som har att svara för biskopsbostadens byggnad och underhåll, d. v. s. — såsom tidigare framhållits — i första hand av domkyrkan och, därest denna saknar medel härtill, av biskopslöneregleringsfonden. I fråga om övriga på biskopsbostad vilande onera, såsom underhåll av trädgård, stängsel, enskild väg o. s. v., torde jämväl i tillämpliga delar böra gälla de bestämmelser, som i dessa hänseenden äro eller kunna varda stadgade beträffande prästgård.

84 Kap. XI. Emeritilöner för biskopar. Frågan om beredande av emeritilöner för biskopar har flera gånger — åren 1904 och 1909 — varit föremål för såväl riksdagens som kyrkomötets omprövning, utan att vinna någon slutgiltig lösning. Härefter upptogs sagda fråga till behandling i Kungl. Maj :ts skrivelse till kyrkomötet den 23 september 1926, nr 13. Skälen till att frågan just då ånyo upptogs angåvos vara, att frågan under de gångna åren kommit i förändrat läge, ity att åtskilliga av de under riksdagsförhandlingarna framförda invändningarna dåmera förlorat sin bärande kraft. Sålunda hade frågan om prästerskapets pensionering vunnit sin lösning — låt vara i begränsad omfattning — och man hade möjlighet att för biskoparnas del anknyta till de principer, på vilka 1910 års lag om emeritilöner för präster var uppbyggd. Vidare hade indragningen av biskopsprebendena blivit genomförd i den utsträckning, som ansetts lämplig. Endast ett dylikt prebende — Visby — fanns kvar. Slutligen hade biskopslöneregleringsfonden, oaktat den ökning i utgifterna, som föranletts av prebendeindragningen, tillvuxit och vunnit sådan styrka, att den utan svårighet ansågs kunna bära kostnaden för ett par biskopspensioner. Visserligen stod kvar såsom ett skäl mot biskopspensioneringen, att biskoparna icke såsom andra befattningshavare finge vidkännas några pensionsavgifter. Häremot kunde dock erinras, att icke heller församlingsprästerna lämnade några bidrag tiLl sin pensionering, ett förhållande, som sammanhängde därmed, att prästerskapet ej hade någon ovillkorlig rätt till pension vid viss ålder. För biskoparnas del ansågs pensioneringen böra anordnas på likartat sätt, d. v. s. göras oberoende av om medel funnes tillgängliga eller ej. Enär inga pensionsavgifter erlagts, ansågs rättvist, att pensionerna sattes något lägre än för. andra befattningshavare i jämförlig chefsställning. I diskussionen om biskoparnas pensionering bragtes jämväl på tal, att frågan borde lösas först i samband med spörsmålet om en allmän omreglering av biskoparnas löner. Även om invändningen hade ett visst berättigande, hävdades det dock, att pensionsfrågan kunde lösas oberoende av löneregleringsfrågan och att stärka skäl talade för en sådan anordning, enär löneregleringsfrågan syntes vara av jämförelsevis svårlöst beskaffenhet. Vidkommande den tilltänkta anordningen av biskopspensioneringen underströks särskilt i förslaget, att biskop vid fyllda 75 år skulle vara skyldig att avgå med emeritiiön, något som dock endast kunde hava avseende på de redan utnämnda biskopar, i fråga om vilka sådant förbehåll intagits i fullmakterna. Från och med år 1904 hade i biskopsfullmakterna inryckts förbehåll för vederbörande att underkasta sig de föreskrifter rörande pension, som kunde varda meddelade. — Likaledes betonades, att en för biskops frivilliga avgång från ämbetet tilltänkt ålder av 70 år visserligen vore lägre än den för

85 det d å v a r a n d e j ä m l i k t lagen om emeritilöner för p r ä s t e r gällande, 75 år. Men dels vore sedan flera år tillbaka frågan om en sänkning av n ä m n d a ålder till 70 år aktuell, och dels vore de krav, som måste ställas på en stiftschef, vida högre ä n de, som i allmänhet kunde ställas på det övriga prästerskapet. H ä r u t ö v e r u p p m ä r k s a m m a d e s såsom tillämpliga jämväl å biskopliga emeriti bestämmelserna r ö r a n d e exempelvis den stärbhus efter p r ä s t tillförsäkrade förmånen av tjänst- och n å d a r , dyrtidstillägg å emeritilön a t t gäldas av biskopslöneregleringsfonden och a t t utgå efter enahanda grunder, som gälla för f. d. befattningshavare i statens tjänst med s. k. n y pension. Såsom en s a m m a n f a t t n i n g av a n o r d n i n g a r n a för biskoparnas pensionering beslöt K u n g l . Maj :t i skrivelse den 23 september 1926, n r 13, a t t i n h ä m t a kyrkomötets y t t r a n d e , h u r u v i d a kyrkomötet för sin del medgåve, dels att från biskopslöneregleringsfonden finge utgå två emeritilöner å 9 000 kronor jämte dyrtidstillägg efter enahanda grunder, som gällde för f. d. befattningshavare i statens tjänst med s. k. ny pension, dels ock att för åtnjutande av sådan emeritilön skulle gälla följande villkor och bestämmelser: att biskop skulle vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från tjänsten, när han fyllt 75 år; att biskop, som fyllt 70 år eller som fyllt 65 år och tillika på grund av sjukdom vore för framtiden oförmögen att förvalta sitt ämbete, skulle kunna på därom gjord ansökan erhålla emeritilön; att Konungen utsåge innehavare av emeritilön; att, innan emeritilön efter innehavares frånfälle ånyo utdelades, undersökning skulle verkställas, huruvida biskopslöneregleringsfondens ställning medgåve, att ifrågavarande emeritilön fortfarande utginge från fonden; att emeritilön skulle utgå intill slutet av den månad, varunder innehavaren avlidit, ävensom att, därest han efterlämnade änka eller barn, vilka, därest emeritilön icke tilldelats honom, varit berättigade till tjänst- eller nådar, änkan eller barnen skulle äga uppbära emeritilönen intill utgången av den tid, under vilken tjänst- eller nådårsförmån eljest skolat åtnjutas; att de ytterligare föreskrifter i frågan, som kunde befinnas erforderliga, skulle meddelas av Konungen; samt att dessa bestämmelser skulle träda i kraft den 1 maj 1927, dock att biskop, som vid berörda tidpunkt redan vore utnämnd, icke skulle vara skyldig att, då han fyllt 75 år, mot åtnjutande av emeritilön avgå från sin tjänst med m i n d r e särskilt förbehåll intagits i hans fullmakt. Sedan kyrkomötet i skrivelse den 28 oktober 1926, n r 17, anmält, a t t kyrkomötet icke funnit något a t t erinra mot K u n g l . Maj :ts ifrågavarande framställning, framlade K u n g l . Maj :t den 4 j a n u a r i 1927 för riksdagen proposition i ämnet, n r 25. I skrivelse den 1 m a r s 1927, n r 48, u p p t o g riksdagen lika med d å v a r a n d e departementschefen, bland annat, hurusom frågan om prästerskapets pensionering v u n n i t sin lösning, e h u r u endast i begränsad omfattning, a t t i n d r a g ningen av biskopsprebendena genomförts i lämplig utsträckning, och a t t endast ett dylikt prebende funnes kvar, nämligen Visby, samt a t t biskopslöne-

regleringsfonden tillvuxit och vunnit sådan styrka, att den utan svårighet syntes kunna bära kostnaden för två biskopspensioner. Jämväl erinrades i skrivelsen, att det under de förda överläggningarna i ämnet framhållits, att frågan om biskoparnas pensionering borde lösas först i samband med spörsmålet om en allmän omreglering av biskoparnas löner, och att en sådan invändning också hade sitt stora berättigande. Riksdagen ansåg dock, att det ej finge förglömmas, att löneregleringsfrågan, som enligt sakens natur vore av svårlöst beskaffenhet, krävde en förnyad, rätt så vidlyftig utredning, och att det därför kunde dröja någon tid innan densamma kunde upptagas till avgörande. — I skrivelsen yttrades härefter vidare: »Om riksdagen således kommit till den uppfattningen, att åtskilligt talar för en lösning tills vidare av biskoparnas pensionsfråga, har riksdagen likväl i avseende å det föreliggande förslaget icke kunnat undgå att giva uttryck åt vissa betänkligheter. Sålunda lärer det med fog kunna ifrågasättas, huruvida det kan vara riktigt att, såsom i propositionen föreslås, bestämma en så hög åldersgräns som 75 år. Det vill snarare synas riksdagen, som om goda skäl talade för att här stanna vid en ålder av 70 år i anslutning till vad 1923 års riksdag uttalade beträffande pensionsålder för präster i allmänhet. Och det lärer jämväl kunna sättas i fråga, huruvida det föreslagna pensionsbeloppet kan anses vara riktigt avvägt, särskilt i betraktande därav, att biskoparna icke erlagt några avgifter till sin pensionering. Då riksdagen trots de anförda betänkligheterna ansett sig böra giva sin anslutning till Kungl. Maj:ts här föreliggande förslag, vill riksdagen emellertid betona, att detta skett under den bestämda förutsättningen, att den nu föreslagna lösningen av pensionsfrågan är att betrakta såsom varande endast av provisorisk natur och att följaktligen det ifrågavarande spörsmålet bör av Kungl. Maj:t upptagas till förnyad omprövning i samband med frågan om en ny definitiv lönereglering för biskoparna.3> Riksdagen slutade med att anmäla, att riksdagen under ovan angivna förhållanden funnit sig böra biträda Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition. Bestämmelser i ämnet blevo sedermera meddelade genom kungörelser den 22 april 1927, nr 114—117. Slutligen må i detta sammanhang erinras, att i enlighet med kyrkomötets skrivelse den 31 oktober 1929, nr 16, Kungl. Maj :ts proposition den 23 januari 1931, nr 36, och riksdagens skrivelse den 7 mars 1931, nr 45, numera medgivits, att av biskopslöneregleringsfonden må, under de i kungörelsen den 22 april 1927, nr 114, angivna förutsättningar, utgå ytterligare en (d. v. s. en tredje) emeritilön å 9 000 kronor jämte dyrtidstillägg därå. Såsom jag nyss erinrat, betonade riksdagen i sin skrivelse den 1 mars 1927, nr 48, att riksdagens anslutning till Kungl. Maj :ts i här förevarande ämne framlagda förslag skedde under den bestämda förutsättningen, att den föreslagna lösningen av pensionsfrågan vore att betrakta såsom varande endast av provisorisk natur och att följaktligen det ifrågavarande spörsmålet borde av Kungl. Maj rt upptagas till förnyad omprövning i samband med frågan om en ny definitiv lönereglering för biskoparna.

87 Med h ä n s y n till vad sålunda a n f ö r t s har jag n u a t t till prövning u p p t a g a f r å g a n om emeritilöner för biskoparna. Vid bedömandet av biskoparnas pensionsfråga torde till en början böra undersökas, h u r u v i d a det ä r möjligt a t t i h ä r förevarande hänseende erhålla någon likformighet med de bestämmelser, som äro eller k u n n a varda meddelade r ö r a n d e det övriga p r ä s t e r s k a p e t s pensionering. S i s t n ä m n d a fråga h a r till n ä r m a r e behandling upptagits i de båda betank a n d e n , som för n ä r v a r a n d e föreligga rörande förändrade g r u n d e r för präst e r s k a p e t s avlöning. 1927 års prästlöneregleringssakkunniga lande bestämmelser anfört, bland a n n a t :

hava efter redogörelse för n u gäl-

Anledningen till att man icke ansett sig kunna genomföra en allmän pensionering av prästerna vore svårigheten att vid det nuvarande systemet för finansieringen av prästlönerna och därmed jämställda utgifter anskaffa erforderliga medel för pensioneringen. Den enda källa, man hade att tillgå för en sådan medelsanskaffning, vore kyrkofonden; då emellertid dels på grund av den gällande prästlönelagstiftningen kyrkofondens årliga inkomster icke kunde drivas upp utöver en viss gräns och dels med nämnda inkomster skulle tillgodoses även åtskilliga andra behov än prästernas pensionsanspråk, vore det förklarligt, att man, då det gällt att ur kyrkofonden bevilja medel för pensionsändamål, ansett sig böra framgå med varsamhet. Enligt det förslag till finansiering av prästerskapets löner, som av de sakkunniga framlades, skulle alla de årliga utgifter, som erfordrades för prästlöneändamål, således även för prästernas pensionering, denna måtte genomföras i större eller mindre omfattning, i första hand täckas genom kyrkofondens inkomster av egna medel, av prästlönejorden och av statsanslagen; och skulle vad därutöver för ändamålet ytterligare erfordrades bestridas medelst till kyrkofonden ingående församlingsbidrag, fastställda till belopp, proportionella mot församlingarnas skatteunderlag jämlikt kommunalskattelagen. Genom ett antagande av detta förslag undanröjdes det hinder för en allmän pensionering av prästerskapet, som ansetts ligga i svårigheten för medelsanskaffningen. Det torde också vara obestridligt, att samma skäl, som föranlett ett allmänt ordnande av de civila tjänstemännens pensionsförhållanden, i lika grad gjorde sig gällande vid bedömandet av behovet och ändamålsenligheten av prästerskapets pensionering. Hänsynen såväl till de ålderstigna, i tjänsten ofta utslitna prästernas eget intresse att mot åtnjutande av pension få från tjänsten avgå som ock till församlingarnas ej mindre berättigade intresse, att prästämbetet skulle uppehållas av män, som på ett fullt tillfredsställande sätt kunde verka i sitt kall, syntes till fullo motivera den kostnad, som, utöver vad för pensioneringsändamål nu utginge, erfordrades för en allmän pensionering av de ordinarie prästerna. De sakkunniga uttalade sig således för att i sammanhang med den nya löneregleringen för prästerna en sådan allmän pensionering av dem genomfördes och att härvid med de avvikelser, som nedan angåves, tillämpades de allmänna pensioneringsgrunder, som för statstjänstemännen fastställts genom lagen den 11 oktober 1907, nr 85, angående civila tjänstinnehavares rätt till pension med däri sedermera företagna ändringar ävensom särskilt för de tjänstemän, å vilka det civila avlöningsreglementet vore tillämpligt, genom kungörelsen den 29 juni 1921, nr 456, med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen hörande

88 verk i fråga om rätt till pension samt kungörelsen den 12 juni 1925, nr 277, om ändrad lydelse i vissa delar av förstnämnda kungörelse. För de civila tjänstemännen inträdde rätten att komma i åtnjutande av hel pension, med vissa undantag, vid uppnådda 67 levnadsår och 35 tjänstår. Enligt de sakkunnigas mening borde motsvarande rätt för de ordinarie prästerna inträda först vid 70 levnadsår och 35 tjänstår. Någon olägenhet av en sådan höjning av pensionsåldern för prästerna torde icke vara att befara. Det torde tvärtom kunna antagas, att av svenska kyrkans präster det övervägande flertalet kunde, utan att församlingarnas och överhuvudtaget det allmännas intressen träddes för nära, utöva sin ämbetsgärning även i åldern 67—69 år. Den större livserfarenhet, som följde med den högre levnadsåldern, kunde säkerligen i många fall vara kyrkan till stort gagn. Icke onödigtvis borde kyrkan betagas denna förmån. Förty borde också en präst, som även efter fyllda 70 år prövades kunna på ett fullt tillfredsställande sätt utöva sin tjänst, kunna medgivas anstånd med avskedet, dock icke i något fall längre än till fyllda 73 år. De tjänstemän, å vilka det civila avlöningsreglementet vore tillämpligt, hade sig ålagt att såsom bidrag till kostnaden för beredandet av pension erlägga pensionsavgift till visst årligt belopp. Vid utmätningen av nämnda tjänstemäns löner hade också hänsyn tagits till berörda förhållande. Pensionsavgifterna inginge till en särskild fond för pensionering av civila tjänstinnehavare, från vilken fond betalades så stor del av kostnaden för beredande av pension, som enligt vetenskaplig sannolikhetsberäkning funnes motsvara fondens tillgångar och de stadgade pensionsavgifternas storlek. Utan att närmare ingå på spörsmålet om pensionens och pensionsavgifternas natur eller på den omtvistade frågan om pensionens uppdelning i en avgiftspension och en statspension, förordade de sakkunniga, såsom enligt deras mening varande det mest rationella, att den föreslagna allmänna pensioneringen av de ordinarie prästerna — vilken, såsom förut nämnts, förutsattes skola ingå såsom ett led i den nya allmänna regleringen av prästernas löneförhållanden — genomfördes utan att förenas med någon avgiftsskyldighet från prästernas sida. Skulle en sådan avgiftsplikt stadgas, måste lönerna sättas till motsvarande högre belopp. Någon reell vinst genom ett pensionssystem med pensionsavgifter motsvarande löneförhöjningen skulle, så vitt de sakkunniga kunde se, icke uppnås. Kostnaden för pensioneringen bleve i varje fall densamma, om löneavdraget skedde en gång för alla vid löneregleringen, eller om det uttoges årligen i form av innehållningar vid löneutbetalningarna. Och även om nämnda system måhända icke med nödvändighet skulle behöva åtföljas av bildandet av en prästerskapets särskilda pensionskassa med därmed förenad fondbildning, skulle det dock draga med sig en onödig omständighet i räkenskapshänseende med åtföljande kostnader till ingen nytta. För bestämmandet av pensionens belopp torde för de ordinarie prästerna böra gälla samma pensionsunderlag, som enligt kungörelsen den 12 juni 1925, nr 277, fastställts för de civila tjänstemännen i motsvarande lönegrader. Pension borde utgå från och med dagen näst efter den, då avgång från tjänsten ägde rum, till och med den månad, under vilken pensionstagaren avlede eller pensionsrätten eljest upphörde. Anledning torde saknas att bibehålla tjänstårsrätt för änka och barn efter pensionerad präst. 1931 å r s prästlöneregleringssakkunniga hava framhållit, att, då de i sitt förslag bibehållit h u v u d g r u n d e r n a för 1910 års lönelagstiftning, det fölle sig n a t u r l i g a s t a t t bibehålla även h u v u d g r u n d e r n a för den då införda pensioneringen av prästerna.

89 Härefter hava de sakkunniga anfört: Bestämmelserna om emeritilöner hade så sent som genom lag den 13 december 1929, nr 385 underkastats en betydelsefull reform. Denna hade avsett dels att höja emeritilönernas belopp i anledning av den samtidigt beviljade provisoriska tilläggslönen, dels ock att utvidga rätten till emeritilön och skärpa bestämmelserna om skyldighet att avgå med sådan lön. I förra avseendet vore den fullt fristående. De sakkunniga ansåge sig därför kunna föreslå förändring av bestämmelserna om storleken av emeritilönerna i syfte att anpassa dessa till de föreslagna prästlönerna, men förmenade däremot, att någon ändring icke nu borde företagas av övriga år 1929 beslutade bestämmelser. I sitt förslag till prästlönelag hava 1931 års sakkunniga under 6 kap. sammanfattat de bestämmelser, som enligt deras förmenande borde föreskrivas rörande emeritilön, och anhåller jag få hänvisa härtill. Av flera skäl anser jag mig böra i princip ansluta mig till det av 1931 års sakkunniga framförda förslaget, som innebär ett vidhållande i allt väsentligt av nu gällande grunder. Otvivelaktigt skulle det ur åtskilliga synpunkter varit tilltalande, om man, i enlighet med vad 1927 års sakkunniga föreslagit beträffande prästerskapet, kunnat räkna med en ovillkorlig både rättighet och skyldighet för biskoparna att vid viss ålder avgå med pension. En sådan anordning förutsätter emellertid en noggrann utredning beträffande de härmed förenade kostnaderna. J a g vill härvid erinra, att kanslirådet Tigerschiöld i sin utredning företagit denna fråga till behandling och därvid meddelat, att han på grundvalen av erhållna åldersuppgifter för de biskopar, som avlidit sedan år 1800, kommit till det approximativa resultatet att, om biskop från den tiden varit skyldig att vid 75 års ålder avgå från ämbetet med en emeritilön å 6 000 kronor, detta skulle under då förflutna 116 år hava kostat tillsamman omkring 800 000 kronor eller alltså i medeltal omkring 7 000 kronor om året. Ett framförande av denna utredning till nuvarande tid och framför allt de beräkningar, som skulle erfordrats för att ernå motsvarande uppgifter vid en antagen pensionsålder av 70 år, har knappast varit möjligt att genomföra under den begränsade tid, som stått till mitt förfogande. Resultatet av en sådan utredning hade enligt mitt förmenande ej heller kommit att svara mot det arbete, som hade måst nedläggas härpå. När fråga är om en så liten och lätt överskådlig grupp befattningshavare som biskoparna, torde nämligen knappast skäl föreligga att för avgång med pension uppställa samma fixa regler som när det gäller stora tjänstemannagrupper, utan torde här erfarenheten så småningom få bliva vägledande. Hellre än att ovillkorligen binda avgången med pension till en viss ålder torde det vara önskvärt, att ett såsom rimligt och tillräckligt ansett antal emeritilöner även för framtiden ställes till förfogande. Då jag håller före, att kostnaderna för biskoparnas emeritilöner jämväl i fortsättningen böra bestridas av biskopslöneregleringsfonden, och då vidare, såsom jag i annat sammanhang framhållit, denna fond kommer att bliva hårt belastad vid ett genomförande av den föreslagna löneregleringen,

90 finner jag försiktigheten bjuda att, åtminstone tills vidare, utdelandet av emeritilön får bero därpå, huruvida medel för ändamålet finnas att tillgå. Med ett beräknat antal emeritilöner av tre — d. v. s. detsamma som för närvarande — torde all anledning finnas att antaga, att behovet som regel kommer att kunna tillfredsställas. Jag är väl medveten om att, när det nu gäller en utredning om definitiv lönereglering, mycket talar för att framlägga ett bestämt förslag och ej endast vissa antaganden. Jag vill emellertid erinra, hurusom 1931 års prästlönesakkunniga beträffande en långt större kategori befattningshavare — det territoriella prästerskapet — ansett sig kunna nöja sig med att för dettas pensionering räkna med ett visst bestämt belopp. Skäl torde då knappast föreligga att, åtminstone för närvarande, räkna med ett större antal emeritilöner för biskoparna än vad nu gäller, d. v. s. motsvarande en fjärdedel av biskopsstolarnas antal. I likhet med vad såväl 1927 som 1931 års sakkunniga föreslagit beträffande det övriga prästerskapet vill jag förorda, att biskoparna även i fortsättningen skola komma i åtnjutande av emeritilön utan erläggande av någon pensionsavgift. Det belopp, varmed emeritilön bör utgå, bör utmätas med hänsyn tagen jämväl till detta förhållande. För beräknande av emeritilönens storlek synes — liksom beträffande avlöningsförmånerna i övrigt för biskoparna — motsvarande bestämmelser för rikets landshövdingar kunna tjäna som förebild. Pension till landshövding utgår för närvarande med ett årligt belopp av 9 996 kronor. Med hänsyn till nyss berörda omständighet, att biskoparna icke erlägga pensionsavgifter, vill jag förorda, att emeritilönerna för dem måtte bestämmas till samma belopp som för närvarande, 9 000 kronor. Såsom tidigare erinrats, uttalade riksdagen vid sin behandling av här förevarande fråga vissa tvivel om lämpligheten av den höga pensionsålder, som då föreslagits. Härutinnan vill jag instämma. Även om fall mer än en gång förekommit, då en biskop på ett synnerligen förtjänstfullt sätt kunnat uppehålla sitt ansvarsfulla ämbete till och med utöver den sålunda nu uppställda åldersgränsen, torde man dock, när det gäller här ifrågavarande arbetstyngda chefsposter, hava anledning att sätta åldersgränsen något lägre, och vill jag i detta hänseende föreslå samma ålder, som nu gäller för det övriga prästerskapet, eller 70 år. Jämväl i övrigt torde de bestämmelser, som av 1931 års prästlönesakkunniga föreslagits beträffande rätt eller skyldighet för annan präst att under vissa angivna förutsättningar avgå med emeritilön, böra gälla för biskoparna. Det nu av mig framlagda förslaget i här förevarande hänseende torde kunna genomföras genom en ändring av § 2 i kungörelsen den 22 april 1927, nr 114, angående beredande av emeritilöner åt biskopar. Sagda § 2 skulle då erhålla följande lydelse:

91 § 2. Biskop vare pliktig att, mot åtnjutande av emeritilön, från tjänsten avgå a) när han fyllt sjuttio år; eller b) när han fyllt sextiofem år samt under mer än tre av de senast förflutna fem åren varit i följd av obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt att själv fullgöra sina tjänståligganden och av sådan anledning åtnjutit tjänstledighet; eller c) när han — där ej bestämmelserna under a) och b) äro å honom tilllämpliga — efter att under fem på varandra följande år på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen.

Kap. XII. Biskoparnas änke- och pupillpensionering. Jämlikt § 2 mom. 1 i Kungl. Maj :ts förnyade reglemente för prästerskapets änke- och pupillkassa den 17 december 1926, nr 529, är envar ordinarie och extra ordinarie präst i svenska kyrkan — och således även biskoparna — berättigad och förpliktigad till delaktighet i kassan. Jag finner ingen anledning att ifrågasätta någon ändring i denna form för biskoparnas änke- och pupillpensionering, allra helst som frågan om tjänstoeh nådårsrätten för prästerskapet och i samband därmed änke- och pupillkassans verksamhet så sent som år 1926 varit föremål för ingående utredningar och betydelsefulla förändringar. Beträffande dessa utredningar anhåller jag få hänvisa till den utredning i ämnet, som återfinnes i Kungl. Maj :ts proposition den 19 februari 1926, nr 199, angående ändrade bestämmelser i fråga om den stärbhus efter präst tillförsäkrade förmånen av tjänstoch nådar m. m. Jag torde här endast behöva erinra, att beträffande den stärbhus efter innehavare av prästerlig befattning enligt prästerskapets privilegier tillkommande rätten till tjänst- och nådar samt den härav härflytande rätten för änka och barn efter såsom emeritilöntagare avliden f. d. innehavare av dylik befattning att under motsvarande tid tillgodonjuta emeritilön medgavs, dels att tjänstårsrätten finge omfatta en tid av sex månader, räknat från och med månaden näst efter den, under vilken tjänstinnehavare avlidit, dels att nådårsrätten finge upphöra. Enligt § 10 mom. 1 a) i nämnda reglemente är delaktighetsbeloppet i kassan för biskop i rikets stift den med befattningen förenade kontanta lönen eller, där lönen icke är på sådant sätt bestämd, det penningbelopp, som Kungl. Maj :t lagt till grund vid lönereglering, med de tillägg och ändringar, som grunda sig på särskilda Kungl. Maj :ts beslut. Ett genomförande av det av mig framlagda förslaget till lönereglering för biskoparna synes alltså ej i här förevarande avseende kräva någon ändring

92 i gällande reglemente för änke- och pupillkassan. Huruvida i övrigt några ändringar i reglementet för kassan med anledning härav må bliva erforderliga, torde få bero på särskild utredning, vilken lämpligen synes böra anförtros åt kassans direktion. I samband härmed torde jämväl en annan fråga böra upptagas till behandling. I kungörelsen den 17 december 1926, nr 527, angående vissa lönetillägg åt biskoparna i anledning av nådårsrättens upphörande m. m., har Kungl. Maj :t, i överensstämmelse med riksdagens beslut och på sätt allmänt kyrkomöte jämväl samtyckt, förördnat, dels att som avlösning av den biskoparna i stiften tillkommande nådårsrätten skulle ur biskopslöneregleringsfonden utgå ett lönetillägg, motsvarande 1-5 procent av den med befattningen förenade kontanta lönen eller, där lönen icke vore på sådant sätt bestämd, det penningbelopp, som Kungl. Maj :t lagt till grund vid lönereglering, med de tillägg och ändringar, som grundade sig på särskilda Kungl. Maj :ts beslut, dels ock att, där befattning innehades av biskop, som icke erlade avgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa utöver vad i det för kassan den 6 november 1874 fastställda reglementet med däri senare vidtagna ändringar stadgades, kassan skulle äga uppbära omförmälda lönetillägg. Såsom av berörda proposition nr 199 framgår, avsåg ifrågavarande lönetillägg att bereda vederbörande ersättning för den nya pensionsavgift, som skulle erläggas till änke- och pupillkassan för att ernå en förhöjning i pensionen för änkor och minderåriga barn. Då nu fråga är om framläggande av en ny definitiv lönereglering för biskoparna, torde kunna ifrågasättas, om icke sagda lönetillägg skulle kunna bortfalla. I all synnerhet förefalla skäl härtill föreligga beträffande de biskopar, för vilka det av mig framlagda förslaget innebär en inkomstökning. Även denna fråga förefaller mig dock vara av den art, att den tarvar en ytterligare utredning av särskilt sakkunnig myndighet, och torde härvid kassans direktion få anses vara närmast till hands.

Kap. XIII. Ersättning åt utnämnd biskop för tid, varunder han varit i utövning av sitt ämbete, innan rätten att uppbära biskopslönen inträtt. Enligt vad jag erfarit, äro för närvarande på Kungl. Maj :ts avgörande beroende åtskilliga framställningar, avseende ersättning åt utnämnd biskop för tid, varunder han varit i utövning av sitt ämbete, innan rätten att uppbära biskopslönen inträtt. Då denna fråga kan komma att bliva aktuell även efter genomförandet, av en ny lönereglering för biskoparna, har jag ansett mig böra upptaga densam-

93 m a till prövning i h ä r förevarande s a m m a n h a n g . J a g vill då till en börj a n b e h a n d l a de mera principiella u t r e d n i n g a r , som här föreligga, ävensom de g r u n d e r , som för framtiden möjligen böra bliva tillämpliga i h a r förev a r a n d e hänseende. Därefter h a r j a g för avsikt a t t något beröra vissa hos K u n g l . Maj :t gjorda framställningar, som avse ersättning åt biskopar för av dem g j o r d a förluster u n d e r övergångsperioden. I n o m ecklesiastikdepartementet h a r av k a m m a r r å d e t G. Nyborg verkställts Kammary en u t r e d n i n g — s a m m a n f a t t a d i en den 22 december 1928 dagtecknad pro- b"rgs p'rom ^ mona rfe memoria — angående biskopslöneregleringsfonden, särskilt med h ä n s y n till h ?0Jf möjligheten a t t u r fonden bevilja anslag till avlönande av u t n ä m n d biskop för tid, innan h a n äger u p p b ä r a biskopslönen. E f t e r en redogörelse för biskopslöneregleringsfondens tillkomst och för de av K u n g l . Maj :t tid efter a n n a n meddelade besluten r ö r a n d e anvisande av anslag ur fonden m. m. har Nyborg i sin omförmälda promemoria framhållit, hurusom förarbetena till 1860 års riksdagsbeslut om g r u n d e r för biskoparn a s avlöning innehölle endast vissa mera obestämda a n t y d n i n g a r om s ä t t e t för a n v ä n d n i n g av uppkommande behållning å fondens årliga inkomster, samt v i d a r e anfört, bland a n n a t , följande: Av gammalt vore det vanligt, att utnämnd biskop inträdde i utövningen av biskopsämbetet, så snart han blivit invigd, vilken praxis helt naturligt betingades därav, att biskopsämbetet icke, i likhet med andra tjänster, kunde uppehållas medelst vikarie. Det kunde då inträffa, att biskop under längre eller kortare tid efter biskopsämbetets tillträdande ginge förlustig hela biskopslönen, samtidigt som han nödgades själv bestrida alla med ämbetets utövning förenade utgifter. Obilligheten härav finge anses ostridig. Det syntes då ligga i sakens natur, att förlust av nämnda slag borde få gottgöras biskopen medelst anlitande av biskopslöneregleringsfondens inkomster i den mån som dessa efter tillgodoseende av de ordinarie behoven lämnade tillgång därtill. Visserligen kunde häremot invändas, att varken 1860 års riksdagsbeslut eller grunderna för detsamma lämnade direkt stöd för en dylik användning av fondens medel. Men detsamma kunde sägas även beträffande flertalet av de ofta betydande anslag, vilka hittills utanordnats från fonden. Kungl. Maj:t hade avslagit särskilda åren 1886, 1905 och 1907 gjorda ansökningar om anslag ur fonden för avlönande av biskop för tider, under vilka prästerskapets änke- och pupillkassa ägt uppbära vissa biskopslöner. Sedan dess hade fonden mer än fördubblats, varigenom nämnda fråga kunde sägas hava kommit i förändrat läge. Det syntes därför, som om Kungl. Maj:t icke av de nyssnämnda tidigare besluten skulle behöva anse sig förhindrad att framdeles i förekommande fall anlita biskopslöneregleringsfondens medel för liknande ändamål. Över den av k a m m a r r å d e t Nyborg sålunda utarbetade promemorian avgåvo Yttrande kammarkollegiet och statskontoret den 26 februari 1929 gemensamt u t l å t a n d e . r^et #„.. Ämbetsverken anförde därvid, bland annat, följande: borgs promemoria. Av en viss betydelse för avgörandet av den föreliggande frågan torde vara, huruvida biskop kunde äga skyldighet att inträda i ämbetets utövning förr än han komme i åtnjutande av lönen. Så vitt ämbetsverken kunnat finna, lämnades i författningarna ingen föreskrift härutinnan. Av vissa av kammarkollegium från domkapitlen inhämtade uppgifter — vilka avsåge de fyra senaste ombytena av

94 innehavare av biskopsämbetet i varje stift — framginge, att de biskopar, beträffande vilka uppgifter lämnats, med allenast ett eller möjligen två undantag inträtt i ämbetets utövning omedelbart eller helt kort tid efter ordinationens mottagande och längre eller kortare tid innan rättigheten att uppbära lönen inträtt. — Någon del av biskopslönen syntes avliden biskops rättsinnehavare, respektive den kassa, som uppburit de med biskopsämbetet förenade inkomsterna, icke hava plägat avstå till den tillträdande biskopen. Ej heller i detta hänseende hade ämbetsverken funnit några författningsbestämmelser. En del biskopar hade under tid, varom här vore fråga, åtnjutit eller förmodats hava åtnjutit inkomsten av föregående befattning eller viss del därav. Utan tvivel hade även ett stort antal av de biskopar, varom uppgift i sådant hänseende ej lämnats, haft motsvarande förmån. Den praxis i avseende å biskops inträde i utövningen av sitt ämbete, som sålunda vore allmänt vedertagen, torde få antagas hava goda skäl för sig. Domkapitlet ägde väl i de flesta fall företräda biskop, då denne hade förhinder; men det funnes vissa biskop tillkommande uppgifter, som domkapitlet ej ägde utöva (se domkapitelskommitténs betänkande). I vilket fall som helst torde biskopsämbetet få anses hava den betydelse, att biskopens skyndsamma inträde i ämbetet vore synnerligen önskvärt. Även om biskop, vilken inträdde i ämbetets utövning innan lönen tillf olle honom, i många — kanske de flesta — fall vore i tillfälle att behålla en stor del av den lön, som utginge för hans förra tjänst, och i enstaka fall ej ens behövde härå vidkännas något avdrag, medförde i allt fall hans nya ämbete särskilda kostnader, som ej bleve honom ersatta. Huruvida det kunde vara möjligt att ålägga stärbhus eller annan, som författningsenligt åtnjöte de med biskopsämbetet förenade löneinkomsterna, att till den tillträdande biskopen avstå någon del av lönen, torde, i brist av uttryckliga bestämmelser och med hänsyn till gällande praxis, vara nog så tvivelaktigt. Hinder torde väl ej föreligga att genom allmän författning ålägga rättsinnehavare efter biskop, som hädanefter utnämndes, sådan skyldighet, men då denna fråga, såsom av det följande framginge, hade liten räckvidd, torde icke föreligga tillräcklig anledning att ifrågasätta utfärdande av sådan författning. Till stöd för ett beviljande åt tillträdande biskop av skälig gottgörelse under tid, innan han komme i åtnjutande av biskopslön, torde den i punkt 8 av brevet den 15 juni 1861 angående reglering av biskoparnas avlöning meddelade bestämmelsen — att uppkommande behållningar å biskopslöneregleringsfondens inkomster må av Kungl. Maj:t användas till sådana utgifter, >3som av denna lönereglering kunna bliva en nödvändig följd eller tjäna till dess fortskyndandess — kunna åberopas med icke ringare skäl än beträffande åtskilliga av de av Kungl. Maj:t tidigare beviljade anslagen av olika beskaffenhet. Härvid tilläte sig ämbetsverken särskilt framhålla, att uteblivandet av biskopslönen under en längre tid måste fä anses hava varit lättare att bära för en biskop med den oreglerade lön, som tillkom honom före den på nådiga brevet den 15 juni 1861 grundade löneregleringen, än vad förhållandet vore med den i regel reducerade lön, som nu tillkomme honom. Det syntes därför ej saknas fog för det påståendet, att gottgörelse åt biskop i sådana fall, som här vore i fråga, vore en utgift, som blivit en ssnödvändig följd33 av löneregleringen. Då med 1861 års bestämmelser avsetts att tillförsäkra biskop en viss lön, men en längre tids fullgörande av biskopsämbetet utan lön innebure en på förhand gjord förbrukning av lönen för de följande åren, syntes även billighetsskäl tala för att en sådan gottgörelse kunde utgå. Efter vilka grunder en dylik ersättning borde beräknas, kunde vara vanskligt

95 nog a t t på förhand bestämma. Det syntes dock kunna under alla förhållanden göras gällande, att den tillträdande biskopen borde få gottgörelse för den del av avlöningen å hans förra tjänst, som han författningsenligt nödgades avstå, likasom för de ämbetsresor inom stiftet, som företoges av honom. Måhända kunde fall förekomma, då någon gottgörelse därutöver borde tilläggas honom. Ersättningens storlek torde böra bestämmas från fall till fall. Med hänsyn till biskopslöneregleringsfondens nuvarande storlek och den betydliga ärliga tillväxten däri syntes någon tvekan ej kunna råda om fondens förmåga att bära en dylik utgift. — Fondens uppgift att möjliggöra indragning av biskopsprebenden vore fullgjord utom så vitt anginge Visby pastorat, som tills vidare bibehållits som prebende åt biskopen i Visby stift. Utgift av ifrågavarande slag torde bliva relativt obetydlig, särskilt sedan den begränsade rätt till nådar och vakansår, som numera förelåge, blivit konsumerad. Efter denna tid torde ersättning kunna ifrågakomma allenast i de ej särdeles ofta förekommande fall, när utnämnd biskop inträdde i utövningen av biskopsämbetet innan det nya 6-månaders tjänståret för företrädarens efterlevande förflutit ; och i sådana händelser rörde det sig sällan om mer än en eller högst två månaders tjänstgöring. P å g r u n d av vad sålunda anförts och i anslutning till den u p p f a t t n i n g , som fått u t t r y c k i omförmälda promemoria, uttalade ämbetsverken som sin mening, a t t det icke kunde anses stå i strid med bestämmelsen i p u n k t 8 av nådiga brevet den 15 juni 1861 angående reglering av biskoparnas avlöning, a t t u r biskopslöneregleringsfonden i förekommande fall beviljades skälig ersättn i n g å t u t n ä m n d biskop för tid, v a r u n d e r han vore i utövning av sitt ämbete, intill dess han ägde t i l l t r ä d a biskopslönen. I en vid 1929 års kyrkomöte väckt motion, n r 21, föreslogs, a t t kyrkomötet Kyrkomötets m å t t e hos K u n g l . Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt v i d t a g a %8 oktober sådan ä n d r i n g i n u gällande regler för biskops tillträde till ämbete, lön och 1929, n:r 8. bostad, -att biskop finge t i l l t r ä d a ämbete, lön och bostad i samma ordning, som gällde för statens motsvarande högre tjänster. I skrivelse den 28 oktober 1929, n r 8, i anledning av nyssberörda motion, anförde kyrkomötet till e n början följande: ssEnligt kungörelsen den 17 december 1926 skall tjänstårstiden efter biskop omfatta sex månader, räknat från och med månaden näst efter den, under vilken tjänstinnehavaren avlidit. Beträffande nådårsrätten har genom samma kungörelse förordnats, att denna rätt skall upphöra från och med den 1 maj 1927, dock att nådårsrätt fortfarande skall tillkomma efterlevande efter biskop, som avlidit före nämnda dag, eller som avlider vid biskopstjänst, som han omedelbart före sagda dag innehaft, eller som före samma dag undfått emeritilön. På grund av en likaledes den 17 december 1926 utfärdad kungörelse äger prästerskapets änke- och pupillkassa uppbära ett års behållen inkomst av varje biskopsämbete, som fanns i riket den 1 maj 1927, med undantag emellertid för biskopstjänst, av vilken inkomsten efter dödsfall, som inträffat sagda dag eller senare, uppbäres av nådårsberättigad stärbhusdelägare.» Efter en redogörelse för den tidigare omförmälda, av k a m m a r r å d e t N y borg utarbetade promemorian ävensom för det över densamma avgivna, lika-

96 ledes tidigare omförmälda u t l å t a n d e t av kammarkollegiet och h a r kyrkomötet vidare anfört, bland a n n a t :

statskontoret

Kyrkomötet, som i likhet med motionären anser, att vissa missförhållanden vidlåda den nuvarande ordningen för utnämnd biskops tillträde till biskopslönen, kan emellertid icke biträda motionärens förslag till frågans lösning. Kyrkomötet ansluter sig däremot till vad ämbetsverken i sitt förenämnda utlåtande föreslagit och vill uttala det önskemålet, att sådan ersättning, varom ämbetsverken ordat, må kunna efter därom gjord framställning beredas en var från och med är 1927 utnämnd biskop, som på grund av här ovan omförmälda förhållanden visar sig hava fått vidkännas utgifter för ämbetets utövande. Kyrkomötet slutade med a t t i anledning av förevarande motion hemställa, a t t Kungl. Maj :t ville i förekommande fall från biskopslöneregleringsfonden bevilja skälig ersättning åt u t n ä m n d biskop för tid, v a r u n d e r han vore i utövning av sitt ämbete, intill dess han ägde t i l l t r ä d a biskopslönen. LandshövMed anledning av kyrkomötets ifrågavarande skrivelse uppdrog Kungl. af Rosen- M a j : t genom beslut den 17 oktober 1930 åt dåvarande statssekreteraren, nuschölds utred- m e r a landshövdingen A. G. M. Munck af Rosenschöld a t t såsom sakkunnig ning den 4 . december mom ecklesiastikdepartementet biträda med u t r e d n i n g av frågan om skälig 1930. ersättning å t u t n ä m n d biskop för tid, v a r u n d e r han varit i utövning av sitt ämbete, i n n a n r ä t t e n a t t u p p h ä v a biskopslönen i n t r ä t t . Med skrivelse den 4 december 1930 har härefter Munck af Rosenschöld inkommit med den anbefallda utredningen, vilken för n ä r v a r a n d e är beroende p å Kungl. Maj :ts prövning. Den sakkunnige har d ä r v i d till en början, j ä m t e annat, lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser angående tjänst- och n å d a r och därvid anfört, bland a n n a t : Sedan gammalt har gällt, att stärbhus efter innehavare av prästerlig befattning, däri inbegripna jämväl biskopsämbeten, ägt rätt till tjänst- och nådar vid befattningen i fråga. Genom kungörelsen den 17 december 1926, nr 524, som trätt i kraft den 1 maj 1927, har emellertid, i samband med höjning av pensionerna till efterlevande efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa, förordnats, dels att tjänstårsrätten skall omfatta en tid av sex månader, räknat från och med månaden näst efter den, under vilken tjänstinnehavaren avlidit, dels ock att nådårsrätten skall upphöra. På grund av särskild övergångsbestämmelse skall dock den nådårsrätt fortfarande bestå, vilken tillkommer efterlevande efter tjänstinnehavare, som avlider vid tjänst, vilken han omedelbart före den 1 maj 1927 innehade eller ock erhållit eller tillträtt på grund av före sagda dag gjord ansökning. Jämlikt en likaledes den 17 december 1926, nr 528 utfärdad kungörelse, vilken jämväl t r ä t t i kraft den 1 maj 1927, äger prästerskapets änke- och pupillkassa uppbära ett års behållen inkomst av varje prästerlig befattning, som fanns i riket den 1 maj 1927, sådana befattningar likväl undantagna, av vilka inkomsten, efter dödsfall som inträffat sagda dag eller senare, uppbäres av nådårsberättigade stärbhusdelägare, vilken kassan förbehållna inkomst, där ej Kungl. Maj:t i visst fall annorlunda förordnat, skall utfalla vid första ledighet i vederbörande tjänst. Enligt vad föredragande t. f. departementschefen framhållit i anförande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 17 oktober 1930, kommer, när

97 någon av rikets biskopar avlider eller avgår med emeritilön, under avsevärd tid framåt i flertalet fall biskopslönen icke att bliva ledig förr än D/o år efter dödsfallet, respektive ett år efter avgången. Då ju särskild biskopsvikarie icke lagligen kan förordnas och den episkopala verksamheten icke utan skada för stiftet kan ligga nere någon längre tid, tvingas en nyutnämnd biskop, i synnerhet om fullmakten föreskriver datum för tjänstgöringens början, att omedelbart efter invigningen övertaga de till ämbetet hörande funktionerna. Då efter nu fungerande biskopar med fullmakt före den 1 maj 1927 nådar, eventuellt änkekasseår, njutes, blir med inräknande av tjänståret expektanstiden D/o år; däremot blir, enär efter nu fungerande biskopar med fullmakt efter den 1 maj 1927 varken nådar eller änkekasseår kan njutas, expektanstiden inskränkt till tjänstår vid dödsfall samt bortfaller alldeles vid avgång med emeritilön; i båda dessa sistnämnda fall kan härjämte komma den tid, som tillsättningsproceduren jämte den episkopala inställelsen kan betinga. Resultatet blir således, att en nyutnämnd biskop får under en kortare eller längre tidrymd utöva sitt ämbete utan rätt att för motsvarande tid uppbära biskopslön eller disponera biskopsgård. Även om biskopen under tiden får uppbära lön å förut innehavd tjänst, så måste han dock vidkännas viss kostnad för vikarie eller annat biträde. Härtill komma vidare utgifterna för resor inom stiftet, för representation m. m. samt, om biskopen ej kunnat flytta till stiftsstaden, även utgifterna för resor mellan bostadsorten och stiftsstaden. De särskilda kostnader, som sålunda hänföra sig till utövandet av biskopsämbetet under tjänst- och nådar samt änkekasseår och övrig expektanstid, äro som regel betydande och kunna i enskilda fall uppgå till rätt avsevärda belopp. E f t e r en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i k a m m a r r å d e t Nyborgs promemoria, kammarkollegiets och statskontorets ovanberörda u t l å t a n de d e n 26 februari 1929 samt 1929 års kyrkomötes skrivelse h a r härefter Munck af Rosenschöld anfört huvudsakligen f ö l j a n d e : Det har endast i ett ytterst litet antal fall förekommit, att icke den nye innehavaren av biskopsämbete övertagit dettas skötsel längre eller kortare tid innan han kommit i åtnjutande av biskopslönen. Och under tidernas lopp torde den uppfattningen ha blivit allt mera allmänt utbredd och allt mera utpräglad, att det är icke blott önskvärt utan även, från det allmännas synpunkt sett, tillbörligt och nödvändigt, att mellantiden göres så kort som möjligt och alltså den nye innehavaren av ämbetet utan dröjsmål övertager den effektiva ledningen av stiftets angelägenheter. Om en utnämnd biskop skulle helt vägra att utöva till hans nya ämbete hörande funktioner förrän han ägde tillträda biskopslönen, skulle detta tvivelsutan numera betraktas såsom ett otillbörligt åsidosättande av de med ämbetet förenade förpliktelserna. Men när det är så och då han genom inträdande i tjänst måste anses tillgodose ett viktigt allmänt intresse, kan det icke vara billigt eller ens rimligt att detta tidigare utövande av ämbetet skall för honom medföra ett ekonomiskt intrång, som emellanåt kan vara nog så kännbart, u t a n han bör därför erhålla skälig kompensation. Til! stöd för en sådan uppfattning hava kammarkollegium och statskontoret i sitt förenämnda utlåtande den 26 februari 1929 särskilt framhållit, att uteblivandet av biskopslönen under en längre tid måste anses hava varit lättare att bära för en biskop med den oreglerade lön, som tillkom honom före den på nådiga brevet den 15 juni 1861 grundade löneregleringen, än vad förhållandet är med den i regel reducerade lön, som nu tillkommer honom. Då vidare med 1861 års bestämmelser avsetts att tillförsäkra biskop en viss lön, men en längre tids fullgörande av biskopsämbetet utan lön innebure en på förhand gjord förbrukning av lönen 7 — 327652

98 för de följande åren, syntes även billighetsskäl tala för att en gottgörelse må kunna utgå. Riktigheten av de sålunda framhållna synpunkterna torde icke kunna jävas. Men det förefaller som om man hade grundad anledning att se på hela denna fråga även från en mera allmän ståndpunkt och så att säga sätta in den i ett vidare perspektiv. Vid den tid, då 1861 års grunder tillkommo, var ännu den åskådningen allmänt förhärskande, att staten för skötande av sina uppgifter kunde i stor utsträckning taga i anspråk e. o. tjänstemäns arbetskraft utan att ge dem någon avlöning alls eller också en synnerligen torftig ersättning av mer eller mindre tillfällig art. Den gottgörelse de erhöllo för sitt arbete bestod därför mången gång allenast eller till huvudsaklig del av s. k. meriter. På den tiden låg det därför ingenting påfallande däruti, att en utnämnd biskop, vilken kunde anses såsom legal vikarie å biskopsstolen, inträdde i utövningen av sitt ämbete utan att han till en början erhöll avlöning som biskop eller ersättning för sina av ett sådant tidigare inträde föranledda utgifter. Härtill bidrog utan tvivel även, att de inkomster, som sedermera tillföllo honom, i regel voro mycket betydande. Uppfattningen om det vederlag, som med rätta bör tillkomma den, som ställer sin arbetskraft till det allmännas tjänst, är emellertid numera en helt annan. Allt mera har den åskådningen trängt igenom, att det allmänna icke skäligen bör taga någons arbetskraft i anspråk utan att i gengäld giva honom den ersättning, som förhållandena betinga och kunna medgiva, och i varje fall gottgöra honom för de direkta utlägg, som han skäligen kan anses hava åsamkat sig för att kunna fullgöra sin tjänst. Mot bakgrunden av den omsvängning, som sålunda gjort sig gällande i den allmänna uppfattningen av hithörande frågor, framstår det därför såsom helt naturligt och billigt, att skälig ersättning utgår till utnämnd biskop för den tid, under vilken han icke äger uppbära löneinkomsterna vid biskopsämbetet. H u r u och i vilka avseenden bör då ersättning tillkomma honom? Principelit sett synes det vara riktigast, att utnämnd biskop omedelbart efter ordinationen inträder i utövningen av sitt ämbete, varvid han frånträder sin förutvarande tjänst och därmed förenade förmåner och i stället för den tid, under vilken han icke äger uppbära de med biskopsämbetet förenade inkomster, från biskopslöneregleringsfonden erhåller — förutom i förekommande fall ersättning för den fria bostaden — gottgörelse med belopp, motsvarande antingen de i verkligheten vid ämbetet utgående avlöningsförmånerna eller åtminstone den lön, til! vilken vederbörande biskopsämbetes inkomster blivit reglerade vid den för detsamma gällande löneregleringen. Då de avlöningsbelopp, som finnas angivna för de olika biskoparna i nådiga brevet den 15 juni 1861, voro avpassade efter den tidens förhållanden och därför otvivelaktigt nu måste anses alltför låga, torde dock, i händelse det förra alternativet skulle anses icke böra väljas, ersättningsbeloppen undergå skälig förhöjning. Denna fråga sammanhänger emellertid så nära med spörsmålet om en ny reglering av biskoparnas avlöning, att den bör i samband därmed upptagas till omprövning. Det nu förordade ordnandet av utnämnd biskops avlöningsförhållanden, intill dess den ordinarie avlöningen vid ämbetet får av honom tillträdas, är uppenbarligen, vilketdera alternativet som än väljes, av den räckvidd, att det icke rymmes under den Kungl. Maj:t tillkommande befogenheten enligt punkten 8 av gällande grunder för biskoparnas avlöning. Skulle en sådan anordning komma att åvägabringas, skulle den visserligen för tiden intill dess de nya föreskrifterna i fråga om tjänst- och nådar samt änke- och pupillkassans rätt till ett års inkomst även av biskopsbeställningar blivit till fullo genomförda, ådraga biskopslöneregleringsfonden rätt så avsevärda utgifter, men då omläggningen redan ägt rum beträffande t r e biskopsstolar (Strängnäs, Växjö och Göteborg) och fondens utgifter efter omläggningens slut-

förande skulle bliva relativt mycket obetydliga, lärer det icke finnas någon anledning till tvekan beträffande fondens förmåga att bära den ökade belastning, som i nu ifrågavarande avseende skulle ankomma på fonden. Den sålunda förordade ordningen för beredande av ersättning åt utnämnd biskop under det s. k. lönlösa året kan dock självfallet icke komma till användning a n n a t än för de fall, som inträffa sedan därför erforderliga ändrade bestämmelser blivit meddelade och t r ä t t i kraft. I de fyra fall, då lediga biskopsstolar blivit besatta med nya innehavare under tiden efter 1927 års ingång och beträffande vilka särskilda framställningar blivit gjorda hos Kungl. Maj:t, hava hittills gällande regler redan kommit till användning. Sålunda nyutnämnd biskop har därvid antingen genom temporär eller partiell tjänstledighet beretts tillfälle att vid sidan av sin tidigare tjänst i nödig utsträckning övertaga utövandet av funktioner såsom biskop, eller ock tagit full tjänstledighet från den tidigare tjänsten samt, där så erfordrats, överflyttat till stiftsstaden och inträtt i full utövning av biskopsämbetet. Under tiden har han uppburit allenast avlöningsförmånerna vid den tidigare befattningen efter avdrag av ersättning till vikarie eller tjänstebiträde, samt haft att därav gälda även de direkta utlägg, vilka tillskyndats honom för uppehållande av biskopsämbetet. Så länge några ändrade bestämmelser icke åvägabragts, varigenom det blivit möjligt att i skälig avvägning bereda nyutnämnd biskop ersättning från biskopslöneregleringsfonden under det s. k. lönlösa året för de till biskopsämbetet hörande avlöningsförmånerna, synes någon annan utväg icke stå till buds än att han, för att ej bliva utan avlöning, av löneinkomsterna vid den tidigare tjänsten får behålla vad som ej åtgår till dennas uppehållande. Av vad i det föregående anförts torde emellertid tydligt framgå, att detta enligt min uppfattning icke kan anses tillfyllest. Såsom kammarkollegium och statskontoret framhållit, torde det i brist på uttryckliga bestämmelser och med hänsyn till gällande praxis knappast vara möjligt att ålägga stärbhus eller annan, som författningsenligt åtnjuter de till biskopsämbetet hörande löneinkomsterna, att till tillträdande biskop avstå någon del av lönen. Än vanskligare synes det vara att söka genomföra en dylik anordning i de fall, då vederbörande redan uppburit dessa löneinkomster. Någon annan möjlighet synes då icke vara förhanden än att biskopslöneregleringsfonden får träda emellan för att bereda den tillträdande biskopen skälig ersättning. Under nuvarande förhållanden, då uttryckliga bestämmelser i ämnet saknas, kan dock denna icke beredas någon gottgörelse för själva uppehållandet av biskopsämbetet. Man torde icke kunna komma längre än att han får ersättning för mistade avlöningsförmåner vid den tidigare tjänsten eller för honom åsamkade kostnader för tjänstebiträde samt efter skälig beräkning erhåller kompensation för de direkta utlägg han kan anses hava ådragit sig genom sitt inträdande i tjänst såsom biskop, vilket han icke kan undandraga sig, allra minst i de fall, då Kungl. Maj:t vid biskops avgång u t n ä m n t efterträdaren att från och med viss dag vara biskop i vederbörande stift. Huvudprincipen synes sålunda intill dess frågan definitivt ordnats böra vara den, att den nyutnämnde biskopen under det s. k. lönlösa året i stort sett beredes ersättning för sina av biskopsämbetets övertagande föranledda utgifter och alltså under ifrågavarande tid väsentligen bibehålles vid de löneinkomster han åtnjutit vid den tidigare tjänsten, oberoende av dessas storlek. Helt naturligt kan det vara nog så vanskligt att i detalj uppdraga de grundlinjer, efter vilka dylik ersättning bör utgå, enär omständigheterna i de särskilda fallen kunna te sig rätt olika. Det vill dock synas som om det icke vore omöjligt att skönja vissa regler, vilka kunna beräknas bliva tillämpliga i alla eller åtminstone de flesta fall, och vilka skulle tillföra tillträdande biskop en något så när

100 tillfredsställande ersättning. Härmed är givetvis icke sagt, att icke därutöver i enskilda fall kunna förefinnas särskilda omständigheter, vilka rimligtvis böra komma i betraktande vid fastställande av ersättningsbeloppen. Om en utnämnd biskop erhåller tjänstledighet från sin tidigare befattning för a t t definitivt eller mera tillfälligt inträda i tjänstgöring i sitt nya ämbete, lärer det, såsom kammarkollegium och statskontoret framhållit, vara klart, att han bör erhålla ersättning för vad han författningsenligt avstått till sin vikarie. Ersättning bör tydligen även utgå, därest biskopen utan att erhålla tjänstledighet nödgas ikläda sig utgifter för biträde i sin tidigare tjänst för att kunna i erforderlig utsträckning utöva vissa funktioner såsom biskop. Likaledes synes det vara välgrundat, att ersättning för ökad hyra beredes biskopen för den händelse han överflyttar till stiftsstaden men icke kan erhålla fri bostad i biskopshuset. I punkten 2 av de grunder för biskoparnas avlöning, som innefattas i 1861 års brev, föreskrives, att i de fall, där biskopshus icke finnes, biskopen erhåller hyresersättning, som av Kungl. Maj:t bestämmes, dock ej överstigande 1 500 rdr. Denna formulering synes icke lägga bestämt hinder i vägen för att Kungl. Maj:t, när skäl därtill äro, från biskopslöneregleringsfonden tillerkänner biskop hyresersättning även i de fall, då biskopshus visserligen finnes i stiftsstaden men av någon anledning icke får av biskopen disponeras. Kungl. Maj:t torde med hänsyn därtill, att löneregleringsgrunderna blivit av rikets ständer »till alla delar gillade och antagna33 vara bunden vid det i punkten 2 av grunderna angivna maximibeloppet, 1 500 kronor. Det är visserligen sant, att högre hyresersättningsbelopp utgått, nämligen till biskopen i Luleå, men beslutet härom tillkom efter riksdagens medverkan. Det i punkten 2 angivna maximibeloppet är onekligen numera alldeles för lågt för att under alla förhållanden motsvara hyreskostnaderna för en lämplig bostad, men utan riksdagens samtycke lärer Kungl. Maj:t icke kunna anses äga befogenhet att utanordna högre belopp. I sammanhang härmed bör lämpligen påpekas, att på grund av gällande skatteförfattningar biskop kan bliva skyldig att betala de skattebelopp, som påföras biskopsgården, även om han under året icke alls eller blott under en kortare tid ägt att disponera tjänstebostaden. Det synes under sådana förhållanden vara med billighet överensstämmande, att biskopen på därom gjord framställning tillerkännes ersättning för sådan del av utav honom utgiven skatt, som icke rätteligen bör av annan erläggas och som belöper å den tid av det s. k. lönlösa året, under vilken han icke ägt att förfoga över bostaden. Den ersättning för erlagd hyra, som må tillerkännas biskop i stället för den fria bostaden, kan ju göra tveksamt, huruvida en sådan lösning kan anses berättigad, när dylik ersättning utgår. Med hänsyn därtill att disponerandet av biskopshus med vad därtill hörer i regel torde ställa sig vida förmånligare än det belopp, som utgår i ersättning för hyra av bostad och som allenast utgör gottgörelse för ett direkt utlägg, samt därtill att skattebelopp, som belöper å biskopsgård och som måste erläggas av tillträdande biskop för tid, som nyss nämnts, utgör ett ytterligare sådant utlägg, för vilket någon kompensation icke erhålles genom åtnjutande av biskopslön eller förfogande över tjänstebostaden, synes den omständigheten, att ersättning för förhyrd bostad utgår för ifrågavarande tid, icke vara av betydelse för lösning av detta spörsmål. I sitt i ärendet avgivna utlåtande hava ämbetsverken vidare förordat, att tillträdande biskop erhåller ersättning för de ämbetsresor inom stiftet, vilka av honom företagas. Någon erinran mot rättmätigheten av detta förslag torde icke rimligen kunna göras. Däremot synas ämbetsverken icke anse tillräcklig anledning föreligga för att gottgörelse skall utgå till biskop, som ännu icke överflyttat till stiftsstaden utan fortfarande uppehåller sin tidigare tjänst och endast mera

101 temporärt utövar biskopsämbetet, för de resor, som han med anledning härav måste företaga mellan bostadsorten och stiftsstaden. Med hänsyn även till de avlöningsförhållanden, som äro rådande för tillträdande biskop, förefaller emellertid ett sådant arrangemang vara berättigat, och då det skäligen torde kunna begäras, att dessa för tillgodoseende av ett allmänt intresse företagna resor skola gäldas av allmänna medel, anser jag mig hava fullgod anledning förorda, att biskop för havda utgifter för sådana resor beredes ersättning från biskopslöneregleringsfonden. A t t även Kungl. Maj:t får antagas hava hyst den uppfattningen, att tillträdande biskop bör vara befriad från utgifter för de resekostnader, som föranledas av dylika resor, torde framgå därav, att Kungl. Maj:t den 17 oktober 1928 på kommunikationsdepartementets föredragning bemyndigat järnvägsstyrelsen att tillä vidare till och med den 1 februari 1929 för biskopen Edgar Reuterskiöld utfärda tillfälliga fribiljetter i högsta klass å sträckan Uppsala—Sömmen (närmaste stationen vid Växjö stifts gräns; för resor inom stiftet torde biskop Reuterskiöld då redan hava erhållit fribiljett å statsbanorna liksom även å Växjö—Alvesta järnväg) eller omvänt till ett antal av högst tre i vardera riktningen per kalendermånad. Den omständigheten att tillträdande biskop själv löst sin biljett bör icke rimligtvis utestänga honom från förmånen av fria resor, och det synes dessutom bokföringsmässigt vara vida riktigare, att kostnaderna för resorna påföras biskopslöneregleringsfonden än att de skola belasta statens järnvägar. För resor, varom nu senast varit fråga, liksom även för tjänsteresor, som tillträdande biskop företager inom stiftet, synes förutom resekostnadsersättning böra utgå även traktamentsersättning enligt principen att gottgörelse skall lämnas för havda kostnader. Då det icke rimligen bör förekomma, att en biskop skall behöva i detalj angiva dessa kostnader, torde för bestämmande av ersättningsbeloppet reglerna i gällande allmänna resereglemente böra tjäna till ledning med iakttagande att däri angiven traktamentsersättning utgör den högsta norm, efter vilken gottgörelse må utgå. Med hänsyn till eventuellt utgående ersättning för erlagd hyra ävensom till den traditionella gästfrihet, för vilken biskop i regel är föremål vid resor inom stiftet, torde i anslutning härtill, när Kungl. Maj:t på därom gjord ansökan meddelar beslut om ersättning i olika avseenden åt tillträdande biskop, skälig reduktion av traktamentsersättningen böra göras. Under tid, varom nu är fråga, är utan tvivel tillträdande biskop mången gång genom sin ämbetsställning så gott som tvungen att ådraga sig ingalunda obetydliga utgifter för representation och för tillgodoseende av olika välgörande ändamål inom stiftet. De utgifter, som i sådana avseenden må förekomma, lära dock redan med hänsyn till svårigheterna att bedöma, huruvida de varit med nödvändighet betingade av omständigheterna, icke böra öva inflytande vid fastställande av ersättningsbelopp, varom nu är fråga. Till behandling torde till slut böra upptagas spörsmålet, huruvida Kungl. Maj:t må äga befogenhet att utan bemyndigande av riksdagen tillerkänna tillträdande biskop skälig ersättning från biskopslöneregleringsfonden för tid, under vilken han icke äger uppbära lön såsom biskop. Då kyrkomötet redan i sin förut omförmälda skrivelse den 28 oktober 1929 i princip uttalat sig för att dylik ersättning må av Kungl. Maj:t tillerkännas en var från och med år 1927 utnämnd biskop, lärer i varje fall kyrkomötets förnyade yttrande i förevarande fråga icke behöva inhämtas. Utan vidare är det klart, att varken 1859/1860 års riksdags beslut rörande biskoparnas lönereglering eller grunderna för detsamma lämna något direkt stöd för att biskopslöneregleringsfondens överskott må användas för beredande av ersättning, varom här är fråga, och än mindre uttryckligen tillerkänna K u n g l . Maj:t

102 befogenhet härtill. Huruvida sådan befogenhet skall anses föreligga är därför helt beroende på, om ersättning till biskop under det s. k. lönlösa året kan anses tillhöra i punkten 8 av 1861 års grunder avsedda ssutgifter, som av denna lönereglering kunna bliva en nödvändig följd eller tjäna till dess fortskyndande33. Efter den ingående redogörelsen, som i förut omtalade promemoria lämnats för fall, då fråga om beviljande av anslag från biskopslöneregleringsfonden förevarit hos Kungl. Maj:t, uttalar kammarrådet G. Nyborg den uppfattningen, att grunden till Kungl. Maj:ts beslut vid anvisande av anslag väl i flertalet fall varit stadgandet i punkten 8 av löneregleringsgrunderna, men att beträffande imslag till byggnader och reparationer av biskopsgårdar besluten torde hava förestavats huvudsakligen av billighetsskäl, varigenom bestämmelserna om överskotts användande kommit att tolkas synnerligen extensivt. Med anslutning av kammarkollegium och statskontoret gör Nyborg vidare gällande, att till stöd för den ifrågasatta ersättningen till utnämnd biskop punkten 8 i 1861 års lönegrunder skulle kunna åberopas med icke ringare skäl än beträffande åtskilliga av Kungl. Maj:t tidigare beviljade anslag. Det vill emellertid synas mig, som om man med fog kunde draga i tvivelsmål, huruvida denna uppfattning är fullt riktig. Jämlikt punkten 2 i 1861 års lönegrunder är biskop berättigad till, bland annat, fri bostad i biskopshuset eller, där sådant icke finnes, till hyresersättning. Uppförandet och underhållet av biskopshus lärer av ålder hava ankommit på vederbörande domkyrka men i undantagsfall hava påvilat tjänstinnehavaren. I de fall, då anslag, respektive förskott eller lån från biskopslöneregleringsfonden av Kungl. Maj:t utanordnats för anskaffande eller iordningställande av biskopsgård, synes beslutet härom hava berott på att antingen vederbörande domkyrka saknat medel för utförande av arbetena eller kostnaderna icke rimligen kunde anses åligga någon annan (Luleå) eller ock, där kostnaderna skulle påvila tjänstinnehavaren, den ekonomiska börda, som därigenom skulle påföras honom, måste anses alltför betungande. Att billighetsskäl spelat in vid meddelandet av dessa Kungl. Maj:ts beslut torde väl i flera fall vara ställt utom tvivel, men när besluten avsett anskaffande eller iordningställande av biskopsgård med vad därtill hör, synas de mig bestämt hålla sig inom råmärkena för punkten 8 i lönegrunderna eller utgöra ett fullföljande i rak linje av vad dessa avsett. Mera tveksam kan man däremot ställa sig till några av Kungl. Maj:t efter förord av ämbetsverken meddelade beslut om anvisande av direkt anslag till reparation av byggnader å torp under biskopsboställe. Den nu ifrågasatta ersättningen i olika avseenden åt tillträdande biskop intager. så vitt jag kan finna, principiellt sett en helt annan ställning. H ä r gäller det att för tid, då samtliga med biskopsämbetet förenade löneförmåner uppbäras av annan, åsamka löneregleringsfonden utgifter för uppehållande av ämbetets funktioner. I löneregleringsbestämmelserna finnes intet, som direkt hänsyftar på dylika utgifter för löneregleringsfonden, och man kan nog tryggt säga, att de vid lönebestämmelsernas tillkomst icke voro förutsedda. Härav förklaras också Kungl. Maj:ts ståndpunkt till gjorda ansökningar om ersättning i sådant avseende. Det är nämligen påfallande, att Kungl. Maj:t iakttagit en vida större återhållsamhet när det gällt att bevilja tillträdande biskop ersättning i olika avseenden under hans s. k. lönlösa tid än när det varit fråga om anslag till byggande och reparation av biskopsgård. Givetvis är det icke möjligt att med bestämdhet avgöra, vilka motiv, som varit avgörande för dessa Kungl. Maj:ts beslut. Utan tvivel hava dock de principiella synpunkterna vägt tyngst. Och något annat var väl knappast möjligt, då det sakkunniga ämbetsverket med styrka betonat, att de begärda ersättningsbeloppen icke

103 enligt gällande avlöningsgrunder kunde av Kungl. Maj:t utanordnas från biskopslöneregleringsfonden, särskilt som denna ämbetsverkets ståndpunkt måste ses mot bakgrunden av en lång och obruten praxis. Möjligt är väl även att avgörandet påverkats av den uppfattningen, att utnämnd biskop icke vore lagligen förpliktad att inträda i utövningen av biskopsämbetet, förrän han erhölle biskopslönen, liksom också av riksdagens uttalande att löneregleringsfondens överskott borde i första hand användas för avlösningen av med biskopsstolarna förenade prebendepastorat. Under sådana förhållanden och med hänsyn till fondens relativt svaga ekonomiska ställning kunde det helt naturligt icke gärna ifrågakomma att belasta fonden med ifrågavarande nya utgifter, i synnerhet som detta skulle ske med tvivelaktigt principiellt berättigande. Vad särskilt angår statskontorets förord för att ersättning för avstådda tjänstgöringspenningar kunde utgå från åttonde huvudtitelns anslag till extra utgifter, har med största sannolikhet den synpunkten varit avgörande, att nämnda anslag städse varit knappt tillmätt i förhållande till sina mångfaldiga och mångskiftande uppgifter och att det därför mötte stora betänkligheter mot att anlita detsamma för nya ändamål, som kunde förväntas komma att avsevärt tynga anslaget. De senare av ovan omförmälda beslut torde slutligen böra anses såsom rena konsekvenser av det första prejudicerande avgörandet, vilket man i varje fall icke ansett sig böra frångå, förrän en närmare utredning i frågan blivit verkställd. Såsom jag i det förestående sökt påvisa, äro emellertid förhållandena numera väsentligen ändrade. Genom den omsvängning i den allmänna uppfattningen i hithörande spörsmål, vilken försiggått under de senaste decennierna, har den åskådningen med allt större styrka gjort sig gällande, att det måste anses vara helt naturligt och riktigt, att utnämnd biskop, som inträder i utövningen av sitt ämbete, för tiden intill dess biskopslön kan beredas honom erhåller ersättning enligt skälig uppskattning för de direkta utgifter han därigenom ådrager sig. Det torde numera icke heller vara någon tvekan därom att, i händelse ersättning skall utgå, denna bör lämnas från biskopslöneregleringsfonden. E t t vittnesbörd om denna ändrade åskådning ligger även däri, att statskontoret numera frångått sin tidigare intagna principiella ståndpunkt samt på grundvalen av Nyborgs promemoria och med instämmande av kammarkollegium tillstyrker, att ersättning från biskopslöneregleringsfonden må i vissa avseenden av Kungl. Maj:t tillerkännas tillträdande biskop, även om det tilläventyrs kan sägas, att ämbetsverken icke helt konsekvent fullföljt de nya linjerna. Detta ändrade ståndpunkttagande torde även stå i god överensstämmelse med allmänt tillämpade lagtolkningsregler. När det gäller att tolka en bestämmelse i en författning eller annat allmänt påbud lärer nämligen varje tid vara berättigad att tillämpa detsamma så, som dess eget rättsmedvetande efter noggrann prövning finner vara välgrundat, särskilt om några bestämda direktiv för stadgandets tolkning icke lämnats vid dess tillkomst. Det är efter en sådan ingående prövning som ämbetsverken — såsom det förefaller dock icke alldeles utan tvekan — funnit sig kunna förorda, att skälig ersättning ur biskopslöneregleringsfonden må av Kungl. Maj:t, på därom i de särskilda fallen gjorda framställningar, tilldelas tillträdande biskopar. Efter övervägande av de skäl och grunder, som framkommit under utredningsarbetet, har jag, om än med stor tvekan med hänsyn till de i princip nya utgifter, som nu ifrågasatts skola med tillämpning av punkten 8 i grunderna för biskoparnas avlöning komma att påföras biskopslöneregleringsfonden, funnit mig kunna ställa mig på i huvudsak samma ståndpunkt som ämbetsverken. Under åberopande av vad i det föregående anförts får jag alltså i anslutning därtill anmäla, att utredningen givit det resultatet, att övervägande skäl tala för

104 den uppfattningen, att det icke får anses stå i strid med bestämmelsen i punkten 8 av nådiga brevet den 15 juni 1861 angående reglering av biskoparnas avlöning, att ur biskopslöneregleringsfonden i förekommande fall beviljas skälig ersättning i enlighet med de grunder, som av mig ovan förordats, åt utnämnd biskop för tid, varunder han är i utövning av sitt ämbete intill dess han äger tillträda biskopslönen. På Kungl. Såsom jag inledningsvis erinrat, äro för närvarande på Kungl. Maj :ts prövningför-när- nm 8 beroende flera ansökningar av här ifrågavarande art från de under sevarande bero- nare år utnämnda biskoparna. En kortfattad redogörelse för dessa ansökende fram. ställningar ningar torde har vara pa sin plats. om ersättj s k; r i v e i s e den 1 oktober 1928 har domkapitlet i Strängnäs — med förning av har ' ifraqavaran- mälan att biskopen i Strängnäs stift S. Stadener ägde tillträda biskopslönen 6 ar ' jämte andra med ämbetet förenade förmåner den 1 november 1928, men att biskopshuset komme att tagas i anspråk för ändrings- och reparationsarbeten intill den 1 oktober 1929 — hemställt, att Kungl. Maj :t måtte ur biskopslöneregleringsfonden åt Stadener anvisa hyresersättning för tiden intill den 1 oktober 1929 med belopp beräknat efter grunder, som Kungl. Maj :t kunde hava i andra liknande fall tillämpat eller eljest funne skäliga. Häröver hava yttranden avgivits den 6 november 1928 av kammarkollegiet och den 8 december 1928 av statskontoret, varefter biskop Stadener i skrivelse den 30 januari 1930 hemställt, att Kungl. Maj :t måtte anvisa åt honom hyresersättning för tiden den 1 november 1928—den 11 november 1929 med 2 215 kronor 75 öre. I skrivelse den 5 juni 1929 har vidare biskop Stadener — under erinran att han utnämnts och förordnats att från och med den 1 november 1927 vara biskop i Strängnäs stift och med förmälan att under tiden den 1 november 1927—den 31 oktober 1928 prästerskapets änke- och pupillkassa åtnjutit med biskopsämbetet förenade löneinkomster, rättigheter och förmåner, samt att han under sagda tid upprätthållit biskopsämbetet och fått vidkännas därmed förenade kostnader — anhållit om ersättning för sina utlägg i och för biskopsämbetets uppehållande under omförmälda tid, vilka enligt en vid skrivelsen fogad tablå uppginge till sammanlagt 5 607 kronor 15 öre. Kammarkollegiet och statskontoret hava häröver den 14 november 1929 avgivit gemensamt yttrande, varefter biskop Stadener ingivit en den 30 januari 1930 dagtecknad skrivelse i ärendet. Biskopen i Växjö stift E. Reuterskiöld har i ansökning den 13 augusti 1930 anhållit om gottgörelse från biskopslöneregleringsfonden dels för den del av avlöningen vid hans professorsämbete vid Uppsala universitet, som han nödgats avstå från och med den 7 oktober 1928 till och med den 30 augusti 1929, utgörande 3 694 kronor 91 öre, dels ock för vissa ämbetsresor till och inom Växjö stift under samma tid, enligt en närsluten specifikation uppgående till 1 333 kronor 90 öre. Vidare har biskopen i Göteborgs stift C. E. D. Block i skrivelse den 1 sep-

105 tember 1930 anhållit, att Kungl. Maj :t måtte medgiva, att ur biskopslöneregleringsfonden finge till honom utgå ersättning för de utgifter, som varit en följd därav, att han under ecklesiastikåret 1929/1930, varunder han på grund av Kungl. Maj :ts fullmakt förvaltat biskopsämbetet, icke uppburit biskopslönen, nämligen 520 kronor, utgörande vikariekostnader å sökandens förut innehavda kyrkoherdetjänst samt enligt bifogad tablå resekostnads- och traktamentsersättning 1 635 kronor 35 öre. Biskopen i Linköpings stift E. Aurelius har vidare i ansökning den 15 oktober 1930 anhållit, att Kungl. Maj :t måtte anvisa medel till ersättning för de utlägg och den minskning i inkomster, som för honom varit förbundna med skötandet av hans biskopsämbete under tiden den 30 april 1927—den 30 april 1928, vilken föregått hans tillträde till de med sagda tjänst förenade löneförmånerna, nämligen dels enligt bifogat intyg 4165 kronor 98 öre avstådda löneförmåner vid hans professorsämbete vid universitetet i Lund under tiden den 1 november 1927—den 30 april 1928, dels ock resekostnadsoch traktamentsersättning jändikt närsluten specifikation 1404 kronor 70 öre. I skrivelse den 12 december 1930 har biskop Aurelius, med förmälan att han från den 14 januari 1928, då han med sin familj flyttat till Linköping, till mitten av augusti 1928 nödgats hyra sig bostad, enär biskopshuset till slutet av april innehafts av företrädarens änka och därefter stått under reparation, anhållit att för sagda hyreskostnad, som uppgått till 903 kronor, undfå ersättning med det belopp, Kungl. Maj :t kunde finna skäligt. Över biskoparna Reuterskiölds, Blocks och Aurelius' ovannämnda ansökningar hava kammarkollegiet och statskontoret den 16 juni 1931 avgivit gemensamt yttrande. Slutligen har teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala anfört följande : Fakulteten hade tillstyrkt en av domprosten, professorn vid nämnda universitet G. Lizell hos kanslersämbetet för rikets universitet gjord ansökning om rätt att på grund av betungande domkapitelsgöromål under vakansen i ärkebiskopsämbetet inskränka sin undervisning till två timmar i veckan under tiden den 16 september —den 8 december 1931 eller till dess under tiden ny ärkebiskop kunde komma att inträda i utövning av sitt ämbete. Till vikarie för Lizell hade fakulteten hos kanslersämbetet föreslagit docenten G. Lindberg och därvid tillika hemställt, att Lindberg måtte tillerkännas ett arvode av 6 400 kronor för år räknat, att i första hand utgå med två femtedelar av Lizells på nämnda tid belöpande tjänstgöringspenningar och därefter av ett Lindberg tilldelat docentstipendium. Med hänsyn härtill har fakulteten anhållit, att Lizell måtte tillerkännas ersättning för de tjänstgöringspenningar, han kunde komma att avstå till sin vikarie. I ärendet hava yttranden med tillstyrkan avgivits av drätselnämnden och det mindre konsistoriet vid universitetet i Uppsala samt den 8 oktober 1931 av kanslersämbetet och den 28 oktober 1931 av statskontoret. Statskontoret har därvid anfört huvudsakligen följande:

106 I likhet med vad som skedde vid närmast föregående vakans å ärkebiskopsämbetet i enlighet med nådiga brevet den 14 januari 1914, torde jämväl nu förste teologie professorn böra erhålla ersättning för mistade avlöningsförmåner under den tjänstledighet, som vore påkallad av de ökade göromål, vilka i hans egenskap av domprost i Uppsala åvilade honom under den nuvarande vakansen å samma ämbete. Enligt berörda nådiga brev utgick den däri anvisade ersättningen från åttonde huvudtitelns allmänna besparingar. Huvudtitlarnas besparingsfonder hade emellertid genom beslut av 1923 års riksdag avvecklats, därvid förutsattes att sådana tillfälliga utgifter, som dittills bestritts från dessa fonder, skulle utgå från anslagen till extra utgifter. Vid sådant förhållande torde Kungl. Maj:t vilja anbefalla länsstyrelsen i Uppsala att från åttonde huvudtitelns anslag till extra utgifter till Lizell utbetala ersättning för vad han visade sig hava avstått av sina tjänstgöringspenningar från och med den 16 september 1931 till dess ny innehavare av ärkebiskopsämbetet inträtt i utövningen av detsamma.

I ärendet är upplyst, att kanslersämbetet den 8 oktober 1931 meddelat beslut i ämnet i överensstämmelse med vad teologiska fakulteten hos kanslersämbetet tillstyrkt och föreslagit. Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår, har frågan om ersättning åt utnämnd biskop för tid, varunder han varit i utövning av sitt ämbete, innan rätten att uppbära biskopslönen inträtt, varit föremål för ingående utredningar, dels genom vederbörande ämbetsverk, dels genom särskilt tillkallade sakkunniga. Härjämte föreligga från enskilda biskopar åtskilliga framställningar, avseende ersättning för av dem havda utgifter för biskopsämbetets uppehållande under tid, innan de kommit i åtnjutande av den härmed förenade lönen. Denna fråga, som vållat och jämväl i fortsättningen kan komma att för vederbörande vålla avsevärda olägenheter i både ekonomiska och andra hänseenden, sammanhänger dels med bestämmelserna angående prästerskapets rätt till tjänst- och nådar, dels med den prästerskapets änke- och pupillkassa genom kungörelsen den 17 december 1926, nr 528, tillförsäkrade rätten att uppbära ett års behållen inkomst av varje prästerlig befattning, som fanns i riket den 1 maj 1927 (s. k. vakansår). Förevarande fråga med sina mångahanda svårigheter har dock med tiden kommit i ett något annat läge än förut. Olägenheterna, vilka tidigare framhållits, torde numera kunna sägas så gott som uteslutande sammanhänga med vissa övergångsbestämmelser. Den tidigare rätten till tjänst- och nådar skall enligt gällande bestämmelser upphöra och ersättas av den förkortade tjänstårsrätten av 6 månader, räknat från och med månaden näst efter den, under vilken tjänstinnehavaren avlidit. Med den sålunda förkortade tjänstårsrätten torde för framtiden några större svårigheter av här förevarande art knappast vara att befara. Den tid, som måste förflyta från den ena tjänstinnehavarens frånfälle till dess hans efterträdare kan tillträda befattningen, torde som regel kunna uppskattas till minst fyra å fem månader. Änke- och pupillkassans rätt till vakansår är en engångsbestämmelse, till-

107 kommen genom beslut av 1926 års riksdag och kyrkomöte. Såsom närmare framgår av de föreliggande framställningarna, har denna rätt till vakansår redan hunnit uttagas vid några biskopsstolar. Emellertid torde man böra räkna med en ganska rundligt tilltagen övergångstid, innan vid samtliga biskopsstolar rätten för annan än tjänstinnehavare att åtnjuta de med tjänsten förenade avlöningsförmånerna varder inskränkt till det nyssberörda sexmånaders tjänståret. Med hänsyn härtill torde det vara oundgängligt, att frågan om avlöning under här förevarande tid upptages till behandling i samband med framläggandet av förslag om lönereglering för biskoparna. Det system, som, enligt vad den föregående utredningen utvisar, tillämpats och allt fortfarande tillämpas i nu förevarande hänseende, är enligt mitt förmenande alldeles icke tillfredsställande. Anledningen härtill anser jag för min del likväl vara ganska begriplig. Sedan den nu gällande löneregleringen för rikets biskopar antogs, hava ungefär ett sjuttiotal år förflutit. Det är uppenbart, att biskoparna liksom andra medborgare i detta land ej kunnat undgå att röna intryck såväl av den väldiga utveckling, som ägt rum på nära nog livets alla områden som ock av de under samma tid förändrade ekonomiska förhållandena. Spörsmål hava under sagda tid i ekonomiskt avseende uppkommit för biskoparna, som icke skäligen kunde förutses och beräknas vid 1859/1860 års riksdag. Då det därför gällt att för biskoparna lösa de många, sålunda uppkomna olika ekonomiska spörsmålen — nu här närmast frågan om ersättning åt biskop under tid, innan han tillträtt den med ämbetet förenade lönen — har för vederbörande ej funnits någon annan utväg än att lita till den i punkt 8 av de i 1859 års proposition intagna grunderna för en reglering av biskoparnas avlöning meddelade bestämmelsen, att å biskopslöneregleringsfonden uppkommande behållningar »må av Kungl. Maj :t användas till sådana utgifter, som av löneregleringen kunna bliva en nödvändig följd eller tjäna till dess fortskyndande». Jag torde väl knappast behöva bliva alltför mycket emotsagd, om jag finner innehållet i denna bestämmelse vara synnerligen obestämt och mångtydigt. Riktigheten av min uppfattning finner jag i hög grad bestyrkt av den rika provkarta på beslut, som ansetts kunna inpassas inom ramen för denna bestämmelse. Myndigheter och sakkunniga hava ansträngt sig till det yttersta för att finna en sådan lösning på till dem hänskjutna frågor rörande biskoparna, att lösningen kunnat hänföras under sagda bestämmelse. Enligt min mening kan det därför icke i någon mån anses för tidigt, att man nu försöker finna en mera tidsenlig utväg för lösandet av de spörsmål, som i här förevarande avseende kunna uppkomma för biskoparna. Regeln beträffande andra befattningar i rikets tjänst än biskopsämbetena torde vara den, att utnämning till en befattning anses innebära både en rätt och en skyldighet för den utnämnde att från och med den i fullmakten angivna dagen eller, om sådan icke finnes, från och med dagen efter fullmaktens datum träda i utövning av det nya ämbetet samt då också varda berätti-

108 gad till de avlöningsförmåner m. m., som åtfölja ifrågavarande befattning. Det får anses ligga i sakens natur, att de olägenheter, som alltid äro förenade med en onödigt lång vakanstid, bliva desto mera kännbara, om det gäller en chefspost. Den regeln synes också hava utbildat sig, att utnämnd biskop ansetts förpliktad att, så snart sig göra låtit, efter installationen övertaga utövningen av sitt nya ämbete. Denna uppfattning är enligt mitt förmenande riktig, enär man synes kunna utgå från att dröjsmål med utövandet av en chefsbefattning icke bör fortfara längre tid än nödvändigheten därtill tvingar. Det hittills tillämpade systemet har, såsom nyss framhållits, medfört olägenheter av olika slag. De utnämnda biskoparna hava märkligt nog en längre tid efter den av Kungl. Maj :t meddelade utnämningen kvarstått vid sina förut innehavda befattningar för att på så sätt tillförsäkra sig åtminstone någon lön. Härigenom hava sådana oformligheter kunnat uppstå, som att den huvudsakliga avlöningen till en av Kungl. Maj :t utnämnd och i realiteten i full verksamhet varande biskop kommit att bestridas exempelvis av universitetet, om biskopen tidigare innehaft professorsbeställning, eller av ett pastorat, om den nyutnämnde biskopen tidigare varit kyrkoherde. Detta synes mig icke stå i överensstämmelse med den nu väl överallt godtagna principen, att en ämbetsmans avlöning skall bestridas av det verk eller den institution, han i verkligheten ägnar sina tjänster. Jämväl för biskoparna själva har systemet medfört stora svårigheter dels i så måtto, att de nödgats att i viss mån påtaga sig en dubbel arbetsbörda, och dels — samt icke minst — i ekonomiskt avseende. Nyutnämnd biskop har måst vidkännas understundom icke obetydliga avbränningar å sin tidigare innehavda lön för bestridande av kostnaderna för den förra tjänstens uppehållande genom vikarie liksom ock högst avsevärda kostnader av olika slag för fullgörande av sin tjänst såsom biskop. Någon ersättning för arbete såsom biskop utöver havda utgifter har med utsikt till framgång ej ens ansetts kunna bringas på tal hos vederbörande. En ändring i de nu angivna förhållandena finner jag ofrånkomlig. Icke blott för den enskilde biskopen utan jämväl, och främst, för det allmänna finner jag det vara i hög grad önskvärt, att biskop, så snart sig göra låter, efter utnämningen beredes tillfälle att helt ägna sig åt sitt nya arbetsfält och att han därför får åtnjuta lön. Landshövding Munck af Rosenschöld har i sin utredning såsom den principiellt riktiga ståndpunkten framhållit, att utnämnd biskop borde omedelbart efter ordinationen inträda i utövningen av sitt ämbete, varvid han skulle frånträda sin förutvarande tjänst och därmed förenade löneförmåner och i stället för den tid, under vilken han icke äger uppbära de med biskopsämbetet förenade inkomster, från biskopslöneregleringsfonden erhålla — förutom ersättning för resor i tjänstärenden enligt samma grunder, som gälla

109 för annan biskop, samt i förekommande fall ersättning för fri bostad — gottgörelse med belopp, motsvarande den lön, till vilken vederbörande biskopsämbetes inkomster blivit reglerade vid den för detsamma gällande löneregleringen. Till denna uppfattning vill jag — med en avvikelse, vartill jag strax återkommer — uttala min anslutning. Såsom nyss nämnts har Munck af Rosenschöld såsom sin mening uttalat, att berörda ersättning skulle tillkomma biskop, när han omedelbart efter ordinationen inträder i sitt ämbete. Enligt mitt förmenande bör biskopens tillträdande av stiftsstyrelsen, i vad densamma kan anses vara en administrativ förtroendepost, icke ställas i beroende av ordinationen — denna kan av en eller annan anledning bliva icke oväsentligt fördröjd — utan i stället av den dag, som blivit bestämd i den för honom av Kungl. Maj :t utfärdade fullmakten eller av fullmaktens datum. Den övervägande delen av en biskops ämbetsåligganden kunna av honom utföras jämväl före ordinationen. Ordinationen torde böra betraktas såsom en helt inre kyrklig angelägenhet. Anledning torde därför enligt min uppfattning saknas att för dessa ämbeten frånträda den annars gällande regeln, att tillträde av ämbete och lön göres beroende av Kungl. Maj :ts utnämning och intet annat. Jag kan ej undgå att här till behandling upptaga det beslut, vartill 1929 års kyrkomöte, såsom ovan erinrats, kom vid sin behandling av den i ämnet läckta motionen. I sin skrivelse nr 8 förklarade kyrkomötet sig icke kunna biträda motionärens förslag till frågans lösning utan anslöt sig till förslag, som av kammarkollegiet och statskontoret framförts i deras utlåtande i ämnet den 2€ februari 1929. Enligt min uppfattning kan det knappast förmodas, att kyrkomötet principiellt ställt sig avvisande till de av motionären framförda kraven, vilka, enligt vad jag vågar antaga, stå i nivå med vad en modern tidsuppfattning i detta stycke kräver. Kyrkomötets reserverade hållning torde fastmera kunna antagas hava varit dikterad av önskan att utan någon tidsutdräkt i denna bekymmersamma fråga ernå en åtminstone något så när tillfredsställande interimistisk lösning, en ståndpunkt, som därtill hade ett beaktansvärt stöd i de myndigheter, vilkas yttrande föregått kyrkomötets ställningstagande. Skulle denna min uppfattning av kyrkomötets beslut vara oriktig, torde för mitt nu framlagda förslag finnas föga utsikt till bifall. Vid sådant förhållande har jag intet annat att falla tillbaka på än att uttala mig för att det av ämbetsverken avgivna utlåtandet må läggas till grund för lagstiftningen i ämnet. Härefter anhåller jag så att få övergå till frågan, huru de sålunda erforderliga lönerna skola gäldas. Den genom 1926 års lagstiftning åt prästerskapets änke- och pupillkassa tillförsäkrade kapitalförstärkningen genom vakansåren har ansetts vara nödvändig för att sätta kassan i stånd att på ett mera tillfredsställande sätt än tidigare fylla sin uppgift. Men detta stöd åt kassan får ej medföra varken

110 att stiften under en avsevärd tid ställas utan central personlig ledning eller att de enskilda biskoparna nödgas till betydande ekonomiska uppoffringar. Den lucka, som här uppstått att fylla, är närmast en ekonomisk fråga, för vars lösning skilda utvägar kunna vara tänkbara. Enligt min uppfattning torde det under nuvarande förhållanden få anses vara biskopslöneregleringsfonden, som är närmast till att bestrida de med den föreslagna anordningen förenade utgifterna. Någon närmare beräkning av de utgifter, som vid bifall till detta förslag komma att drabba fonden, är icke möjlig att nu företaga. En överslagsberäkning har givit vid handen, att man här torde böra räkna med ett belopp av i runt tal 200 000 kronor. Om man utgår från en övergångstid av tjugu år, skulle detta betyda en genomsnittlig årlig belastning av fonden med i runt tal 10 000 kronor. Efter denna övergångstid torde kostnaderna bliva helt obetydliga, då, såsom nämnts, tillsättningsproceduren torde kunna beräknas i det närmaste taga i anspråk den tid av sex månader, som utgör det förkortade tjänståret enligt nu gällande lagstiftning. Man kan tilläventyrs anse, att detta är ett ganska avsevärt belopp att belasta biskopslöneregleringsfonden med. Enligt mitt sätt att se har man dock att på denna punkt dragas med konsekvenserna av ett äldre system, vars olägenheter, tidigare kanske ej så kännbara, med den moderna utvecklingen kommit att framstå i bjärt dager och kännas mycket tryckande för dem det vederbör. Det har ansetts önskvärt att avveckla detta system och bota dess brister. Härför krävas vissa utgifter, vilka, även om de nu kunna synas stora, dock äro av övergående natur. För minskande av fondens utgifter bör, i den mån sådant är möjligt, särskilt under vakansåret fri bostad beredas biskopen i vederbörande biskopsbostad. I fråga om resekostnads- och traktamentsersättning bör biskop under denna övergångstid vara likställd med annan biskop. De nu av mig förordade bestämmelserna synas böra träda i kraft samtidigt med genomförandet av ny lönereglering i övrigt för biskoparna.. I detta sammanhang förväntas det måhända av mig, att jag jämväl skulle beröra frågan om ersättning åt utnämnd biskop före ikraftträdandet ;av eventuell ny lönereglering i de fall, vilka vunnit aktualitet genom de av mig i det föregående omförmälda, på Kungl. Maj:ts prövning beroende framställningarna. Dessa framställningar avse emellertid samtliga förhållanden, som inträffat under nu gällande lönereglering för biskoparna. Mitt uppdirag har varit att söka uppdraga riktlinjer för en ny lönereglering för biskoparna, och jag har också därför i det föregående framlagt ett förslag till här närmast föreliggande frågas lösning under tiden efter införandet av en ny lönereglering. Mitt uppdrag torde däremot knappast kunna anses innebära cen skyldighet att på här förevarande punkt söka tolka de nu gällande bestämmelserna, allra helst som frågan tidigare varit föremål för ingående utredningar.

Ill Slutligen har jag att i all korthet beröra frågan om ersättning åt person, som under vakans å biskopsstol eller vid förhinder under en längre tid för biskop att uppehålla sitt ämbete förordnas att i viss utsträckning övertaga de biskopliga funktionerna. I överensstämmelse med de principer, åt vilka jag i det föregående givit uttryck, finner jag det självfallet, att jämväl i här förevarande fall ersättning för direkta utlägg utgår. I vilken utsträckning ersättning härutöver bör utgå, torde få bero på prövning i varje särskilt fall med hänsyn tagen till på frågan inverkande omständigheter såsom längden av tjänstgöringen, det härmed förenade arbetet o. s. v.

Kap. XIV. Sammanfattning av de grunder, som föreslagits för ny reglering av biskoparnas löner. Såsom en sammanfattning av vad i det föregående anförts anhåller jag nu få framlägga förslag till de grunder, enligt vilka, biskoparnas löner för framtiden torde böra regleras. Jag handlar härvid i överensstämmelse med det förfarande, som ägde rum dels när nu gällande löneregleringssystem för biskoparna antogs, dels ock när fråga förelåg angående fastställandet av den provisoriska löneregleringen för biskopen i Lunds stift. De särskilda löneregleringarna torde sedermera i enlighet med de grunder, vilka kunna vinna statsmakternas bifall, böra fastställas av Kungl. Maj :t. Detta är i all synnerhet av behovet påkallat i en så svårlöst fråga som den här förevarande, där åtskilliga föreskrifter för sin slutliga utformning äro beroende på den sakkunskap, som är till finnandes hos de lokala myndigheterna och vederbörande ämbetsverk. I anslutning till vad jag i det föregående framhållit beträffande de olika alternativ, som äro möjliga i fråga om förvaltningen av de till biskoparnas avlöning förefintliga avlöningstillgångarna — beroende på om man för det territoriella prästerskapet kommer att besluta en centraliserad eller en decentraliserad förvaltning — har jag trott mig böra uppställa alternativa förslag till dessa grunder. Alternativ A. (de förefintliga avlöningstillgångarna bibehållas fortfarande i viss utsträckning vid de särskilda biskopsstolarna). l:o. Biskoparna åtnjuta följande grundlöner, nämligen ärkebiskopen biskopen i Linköpings stift » >3 Skara 33 33 33 Strängnäs 33 33 33 Västerås 33 .-3 33 Växjö 33

kronor 28 000 » 20 000 33 20 000 33 20 000 33 20 000 33 20 000

112 biskopen i Lunds stift kronor 23 500 33 >s Göteborgs 33 33 21500 33 33 K a r l s t a d s 33 3> 20 000 33 33 H ä r n ö s a n d s 33 33 20 000 33 33 Luleå 3> 33 20 000 33 33 Visby 33 (beräknad m e d h ä n s y n till honom i egenskap av kyrkoherde i Visby stads- och landsförsamlingars pastorat tillkommande dels avlöning, enligt nu gällande lönereglering bestämd till 8 000 kronor, dels ock provisorisk tilläggslön enligt lagen den 13 december 1929, nr 382 å 2 100 kronor) » 9 900 2:0.

De i punkt 1 :o omförmälda grundlöner gäldas på sätt här nedan i punkt 16:0 stadgas. Dyrtidstillägg å de i punkt 1 :o omförmälda grundlöner skall utgå i enlighet med de grunder, som äro eller kunna varda bestämda för befattningshavare vid statens s. k. nyreglerade verk. Dyrtidstillägg gäldas av biskopslöneregleringsfonden. Härvid skall iakttagas, att dyrtidstillägg åt biskopen i Visby stift i första hand skall beräknas utgå å den honom i egenskap av kyrkoherde i Visby pastorat tillkommande avlöningen; skolande i fråga om detta dyrtidstillägg gälla de bestämmelser, som äro eller kunna varda fastställda för det territoriella prästerskapet. Lön — i den mån densamma utgår av biskopslöneregleringsfonden — samt dyrtidstillägg utbetalas månadsvis i efterskott. Lön utgår från och med den dag, utnämning till tjänsten äger rum eller eljest annorledes kan varda bestämt, till och med den dag, befattningen frånträdes. 3:o. Där biskop enligt hittills gällande bestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen — häri jämväl inbegripet tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg — i förskott, skall vid ingången av den månad, från och med vilken ny lönereglering för honom varder gällande, till honom utbetalas ett belopp, motsvarande vad han skulle hava i den befattning, han vid utgången av närmast föregående månad innehar, i förskott uppburit för förstberörda månad, om de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande; skolande kostnaderna för berörda övergångsanordning bestridas av biskopslöneregleringsfonden. 4:o. Biskop är berättigad till fri bostad med därtill i förekommande fall hörande park eller trädgård av den omfattning, som av Kungl. Maj :t för varje stift fastställts. Där särskilda förhållanden därtill föranleda, må dock Kungl. Maj :t tilldela biskop antingen annan, åt honom förhyrd bostadslägenhet eller ock, i

113 stället för bostad in natura, kontant hyresersättning till belopp, som för varje gång med hänsyn till förekommande omständigheter bestämmes. 5:0.

För biskop avsedd tjänstebostad skall — i enlighet med de närmare bestämmelser, Kungl. Maj :t kan finna gott föreskriva — på biskopslöneregleringsfondens bekostnad vara försedd med möblering för högst fyra till representation avsedda rum. Underhållet av sådan möblering bekostas av fonden. Vad i första stycket stadgas skall träda i tillämpning, då biskopslöneregleringsfonden, med hänsyn till övriga på fonden vilande utgifter, av Kungl. Maj :t prövas härtill kunna lämna tillgång. 6:0.

Biskop skall bebo honom anvisad bostadslägenhet, så framt icke Kungl. Maj :t på grund av särskilda omständigheter annorlunda förordnat. I fråga om bostadslägenhetens begagnande skola i övrigt lända till efterrättelse de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade. 7:o. Där biskops bostadslägenhet erfordras för utvidgning av domkapitlets ämbetslokaler eller för annat ecklesiastikt ändamål, är biskop skyldig att å tid, som av Kungl. Maj :t bestämmes, avstå från lägenheten och åtnöjas med åt honom förhyrd bostadslägenhet eller kontant hyresersättning. För enahanda ändamål är biskop jämväl skyldig att underkasta sig sådan minskning av bostadslägenheten, som skäligen må kunna ske. Har biskop på grund av sålunda ändrad disposition av den honom anvisade bostadslägenheten nödgats flytta, skall biskopslöneregleringsfonden gottgöra honom skälig flyttningskostnad efter Kungl. Maj :ts bestämmande i förekommande fall. Har genom sådan flyttning eller i följd av en mera väsentlig, vid biskops tillträde av befattningen icke påräknad, rubbning i bostadsförhållandena skada eller förlust åsamkats honom, skall, likaledes efter Kungl. Maj :ts bestämmande, skälig ersättning härför utgå ur biskopslöneregleringsfonden. 8:0.

Beträffande bostadslägenhetens avträdande i andra fall än de i punkt 7 :o angivna skola gälla de bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade beträffande den stärbhus efter biskop tillkommande rätten till tjänst- och nådar. 9:0. Biskops dödsbo ävensom prästerskapets änke- och pupillkassa skola i den omfattning, som i brist på överenskommelse bestämmes av Kungl. Maj :t, upplåta nödigt utrymme i bostadslägenheten för biskopens efterträdare. 8 -3337652

114 10 :0. Kostnader för byggande och underhåll av biskopsgårdar skola, i den mån domkyrkorna det ej förmå, bestridas av biskopslöneregleringsfonden. ll:o. Kostnaderna för uppvärmning av biskop anvisad bostadslägenhet samt för bränsle, som i lägenheten använts för hushållsändamål (matlagning, bakning, tvätt, strykning, bad och dylikt), skola till tre fjärdedelar bekostas av biskopslöneregleringsfonden, och få i kostnaderna, vilka skola vederbörligen verifieras, inräknas jämväl utgifterna för värmelednings eldning och skötsel samt för vedens huggning och uppbärning i bostadslägenheten. 12:0. Beträffande skatter och andra onera för biskopshus skola i tillämpliga delar gälla enahanda bestämmelser som de, vilka äro eller kunna varda meddelade beträffande de till det territoriella prästerskapet upplåtna prästgårdarna. Kostnaderna härför skola, i den mån de icke komma att åvila tjänstinnehavarna, gäldas enligt samma grunder, som gälla beträffande underhåll av biskopshus. 13:o. Biskop må, i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj :t meddelas, vara berättigad till resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente för i tjänsten företagna resor. Dessa kostnader skola bestridas ur biskopslöneregleringsfonden. Tills vidare och intill dess Kungl. Maj :t, med hänsyn tagen till biskopslöneregleringsfondens bärkraft, annorlunda förordnar, må för här ifrågavarande ändamål av fondens medel årligen användas högst 12 500 kronor; ankommande det på Kungl. Maj :t att efter sig företeende omständigheter årligen bestämma rörande det belopp, som inom ramen av den sålunda bestämda summan högst må av varje biskop användas. De närmare bestämmelser, som med anledning härav må bliva erforderliga, meddelas av Kungl. Maj :t. 14:o. Biskop är skyldig underkasta sig de ändrade bestämmelser, som kunna varda stadgade i fråga om skyldighet att från tjänsten avgå samt i fråga om pension. 15:0. Till biskopslöneregleringsfonden, som förvaltas av statskontoret, skola från och med den tidpunkt, Kungl. Maj :t bestämmer, indragas dels biskopsstolarna tillhörande, av vederbörande i orten förvaltade kapitaltillgångar, dels all biskoparna på lön anslagen kronotionde och indelta räntor, dels ock Lunds biskopslönemedels besparingsfond.

115 16:0. F ö r e fastställandet av n y lönereglering skall, i huvudsaklig överensstämmelse m e d de grunder, som k u n n a varda fastställda för u p p s k a t t n i n g av de till det territoriella prästerskapets avlönande anslagna avlöningstillgångar samt enligt de n ä r m a r e föreskrifter, Kungl. Maj :t kan finna gott föreskriva, u p p s k a t t n i n g ske av avkomsten av de biskopen p å lön anslagna hemman, lägenheter och jordar, behållen skogsavkastning däri inberäknad. Befinnes efter skedd u t r e d n i n g denna avkomst överskjuta v ä r d e t av den för vederbörande biskop bestämda grundlönen, indragas de hemman, lägenheter och j o r d a r till fonden, vilkas avkastning sålunda överskjuter grundlönen. Befinnes åter avkomsten understiga grundlönen, skall fyllnad i lönen tilldelas av biskopslöneregleringsfonden. 17:0. Såväl de biskop på lön anslagna som de till biskopslöneregleringsfonden i n d r a g n a hemman, lägenheter och j o r d a r skola — i enlighet med de n ä r m a r e föreskrifter, som Kungl. Maj :t kan finna gott meddela — u t a r r e n d e r a s och förvaltas i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som äro eller k u n n a varda gällande beträffande förvaltningen av övrig ecklesiastik egendom. A l t e r n a t i v B (centralisering av de till biskoparnas avlönande anslagna avlöningstillgångarna) . 1:0. B i s k o p a r n a å t n j u t a följande

grundlöner,

nämligen

ärkebiskopen kronor 28 000 biskopen i Linköpings stift 3> 2 0 0 0 0 33 33 S k a r a 33 33 20 0 0 0 3> 33 S t r ä n g n ä s 33 33 20 000 33 33 V ä s t e r å s 33 33 20 000 33 33 V ä x j ö 33 33 20 000 33 33 L u n d s 33 33 23 500 33 i3 G ö t e b o r g s ss 33 2 1 500 33 33 K a r l s t a d s 33 33 20 000 33 33 H ä r n ö s a n d s 33 33 20 000 33 33 L u l e å 33 33 20 000 33 33 Visby 33 (beräknad med hänsyn till honom i egenskap av kyrkoherde i Visby stads- och landsförsamlingars pastorat tillkommande dels avlöning, enligt nu gällande lönereglering bestämd till 8 000 kronor, dels ock provisorisk tilläggslön enligt lagen den 13 december 1929, nr 382 å 2 100 kronor) 33 9 900 2:o. Dessa löner, å vilka skola u t g å dyrtidstillägg i enlighet med de g r u n d e r , som äro eller k u n n a v a r d a bestämda för befattningshavare vid statens s. k.

116 nyreglerade verk, skola, liksom dyrtidstilläggen, gäldas av biskopslöneregleringsfonden. Härvid skall iakttagas, att dyrtidstillägg åt biskopen i Visby stift i första hand skall beräknas utgå å den honom i egenskap av kyrkoherde i Visby pastorat tillkommande avlöningen; skolande i fråga om detta dyrtidstillägg gälla de bestämmelser, som äro eller kunna varda fastställda för det territoriella prästerskapet. Lön och dyrtidstillägg utbetalas månadsvis i efterskott. Lön utgår från och med den dag, utnämning till tjänsten äger rum eller eljest annorledes kan varda bestämt, till och med den dag, befattningen frånträdes. 3:0.

Där biskop enligt hittills gällande bestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen — häri jämväl inbegripet tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg — i förskott, skall vid ingången av den månad, från och med vilken ny lönereglering för honom varder gällande, till honom utbetalas ett belopp, motsvarande vad han skulle hava i den befattning, han vid utgången av närmast föregående månad innehar, i förskott uppburit för förstberörda månad, om de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande; skolande kostnaderna för berörda övergångsanordning bestridas av biskopslöneregleringsfonden. 4:0.

Biskop är berättigad till fri bostad med därtill i förekommande fall hörande park eller trädgård av den omfattning, som av Kungl. Maj :t för varje stift fastställts. Där särskilda förhållanden därtill föranleda, må dock Kungl. Maj :t tilldela biskop antingen annan, åt honom förhyrd bostadslägenhet eller ock, i stället för bostad in natura, kontant hyresersättning till belopp, som för varje gång med hänsyn till förekommande omständigheter bestämmes. 5:0.

För biskop avsedd tjänstebostad skall — i enlighet med de närmare bestämmelser, Kungl. Maj :t kan finna gott föreskriva — på biskopslöneregleringsfondens bekostnad vara försedd med möblering för högst fyra till representation avsedda rum. Underhållet av sådan möblering bekostas av fonden. Vad i första stycket stadgas skall träda i tillämpning, då biskopslöneregleringsfonden, med hänsyn till övriga på fonden vilande utgifter, av Kungl. Maj :t prövas härtill kunna lämna tillgång. 6:0.

Biskop skall bebo honom anvisad bostadslägenhet, så framt icke Kungl. Maj :t på grund av särskilda omständigheter annorlunda medgivit.

117 I fråga om bostadslägenhetens begagnande skola i övrigt- lända till efterrättelse de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade. 7:0.

Därest biskops bostadslägenhet erfordras för utvidgning av domkapitlets ämbetslokaler eller för annat ecklesiastikt ändamål, är biskop skyldig att å tid, som av Kungl. Maj:t bestämmes, avstå från lägenheten och åtnöjas med åt honom förhyrd bostadslägenhet eller kontant hyresersättning. För enahanda ändamål är biskop jämväl skyldig att underkasta sig sådan minskning av bostadslägenheten, som skäligen må kunna ske. Har biskop på grund av sålunda ändrad disposition av den honom anvisade bostadslägenheten nödgats flytta, skall biskopslöneregleringsfonden gottgöra honom skälig flyttningskostnad efter Kungl. Maj :ts bestämmande i förekommande fall. Har genom sådan flyttning eller i följd av en mera väsentlig, vid biskops tillträde av befattningen icke påräknad, rubbning i bostadsförhållandena skada eller förlust åsamkats honom, skall, likaledes efter Kungl. Maj :ts bestämmande, skälig ersättning härför utgå ur biskopslöneregleringsfonden. 8:0.

Beträffande bostadslägenhetens avträdande i andra fall än de i punkt 7:0 angivna skola gälla de bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade beträffande den stärbhus efter biskop tillkommande rätten till tjänst- och nådar. 9:0.

Biskops dödsbo ävensom prästerskapets änke- och pupillkassa skola i den omfattning, som i brist på överenskommelse bestämmes av Kungl. Maj :t, upplåta nödigt utrymme i bostadslägenheten för biskopens efterträdare. 10 50, Kostnader för byggande och underhåll av biskopsgårdar skola, i den mån domkyrkorna det ej förmå, bestridas av biskopslöneregleringsfonden. 11:0. Kostnaderna för uppvärmning av biskop anvisad bostadslägenhet samt för bränsle, som i lägenheten använts för hushållsändamål (matlagning, bakning, tvätt, strykning, bad och dylikt), må till tre fjärdedelar bekostas av biskopslöneregleringsfonden, och få i kostnaderna, vilka skola vederbörligen verifieras, inräknas jämväl utgifterna för värmelednings eldning och skötsel samt för vedens huggning och uppbärning i bostadslägenheten.

118 12:0. Beträffande skatter och andra onera för biskopshus skola i tillämpliga delar gälla enahanda bestämmelser som de, vilka äro eller kunna varda meddelade beträffande de till det territoriella prästerskapet upplåtna prästgårdarna. Kostnaderna härför skola, i den mån de icke komma att åvila tjänstinnehavarna, gäldas enligt samma grunder, som gälla beträffande underhåll av biskopshus. 13:0. Biskop må, i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj :t meddelas, vara berättigad till resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente för i tjänsten företagna resor. Dessa kostnader skola bestridas ur biskopslöneregleringsfonden. Tills vidare och intill dess Kungl. Maj :t, med hänsyn tagen till biskopslöneregleringsfondens bärkraft, annorlunda förordnar, må för här ifrågavarande ändamål av fondens medel årligen användas högst 12 500 kronor; ankommande det på Kungl. Maj :t att efter sig företeende omständigheter årligen bestämma rörande det belopp, som inom ramen av den sålunda bestämda summan högst må av varje biskop användas. De närmare bestämmelser, som med anledning härav må bliva erforderliga, meddelas av Kungl. Maj :t. 14:o. Biskop är skyldig underkasta sig de ändrade bestämmelser, som kunna varda stadgade i fråga om skyldighet att ifrån tjänsten avgå samt i fråga om pension. 15:0. Till biskopslöneregleringsfonden, som skall förvaltas av statskontoret, skola från och med den tidpunkt, Kungl. Maj :t bestämmer, indragas dels avkomsten av samtliga biskoparna på lön anslagna hemman, lägenheter och jordar, behållen skogsavkastning däri inberäknad, dels biskopsstolarna tillhörande, av vederbörande i orten förvaltade kapitaltillgångar, dels all biskoparna på lön anslagen kronotionde och indelta räntor, dels Lunds biskopslönemedels besparingsfond, dels ock alla övriga till biskoparnas avlönande anslagna avlöningstillgångar. 16:0. De till biskopslöneregleringsfonden indragna hemman, lägenheter och jordar skola — i enlighet med de närmare föreskrifter, som Kungl. Maj :t kan finna gott meddela — utarrenderas och förvaltas i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som äro eller kunna varda gällande beträffande förvaltningen av övrig ecklesiastik jord.

119 Kap. XV. Genomförandet av den föreslagna nya biskopslöneregleringen. Slutligen har jag att till behandling upptaga de frågor, som sammanhänga med genomförandet av den föreslagna nya löneregleringen. Härvid torde till en början böra erinras, att samtliga nu tjänstgörande biskopar genom förbehåll i de för dem utfärdade fullmakterna äro förpliktade att underkasta sig de förändringar i lönevillkor, som kunna varda bestämda. Såsom jag i det föregående vid upprepade tillfällen framhållit, är bifall från riksdag och kyrkomöte en förutsättning för genomförande av det av mig framlagda förslaget. I fråga om förvaltningen av de till biskoparnas avlöning befintliga avlöningstillgångarna har jag föreslagit vissa ändrade bestämmelser. I stort sett skulle emellertid enligt mitt förslag denna förvaltning — närmast då i vad avser den fasta egendomen — göras likformig med förvaltningen av den till det territoriella prästerskapets avlönande anslagna jorden. Utformandet av de detaljföreskrifter, som kunna bliva nödvändiga härför, kan dock måhända draga någon tid. Vidare torde det också kunna hända, att de nya bestämmelserna ej gå att omedelbart tillämpa exempelvis beträffande på längre tid utarrenderade boställen o. s. v. Dessa detaljfrågor böra likväl icke få hindra genomförandet i princip redan nu av den föreslagna löneregleringen. En av de viktigaste frågorna, när det gäller genomförandet av den föreslagna nya löneregleringen, är den ekonomiska sidan av saken. Jag anser mig därför till en början böra företaga en undersökning av de kostnader, som ett bifall till mitt i det föregående framlagda förslag skulle medföra. Härefter övergår jag till att undersöka, huruvida och i vilken utsträckning dessa kostnader kunna förväntas bliva täckta inom ramen för befintliga avlöningstillgångar. För att erhålla bättre överblick över de olika utgiftsposterna torde desamma böra behandlas var för sig. A)

Grundlöner.

I grundlön har jag föreslagit för ärkebiskopen 28 000 kronor, för biskopen i Lund 23 500 kronor, för biskopen i Göteborg 21 500 kronor, för biskopen i Visby — med hänsyn till honom såsom kyrkoherde i Visby pastorat för närvarande tillkommande lön och provisorisk tilläggslön å tillhopa 10 100 kronor — 9 900 kronor samt för en var av återstående åtta biskopar 20 000 kronor. Summan av dessa belopp utgör 242 900 kronor. Därest kyrkoherdelönen i Visby pastorat i samband med eventuell ny lönereglering för det territoriella prästerskapet skulle höjas eller sänkas, skulle nämnda belopp komma att undergå motsvarande förändring.

120 B)

Dyrtidstillägg.

Enligt förslaget skulle för framtiden dyrtidstillägg utgå till biskoparna enligt de grunder, som äro eller kunna varda bestämda för befattningshavare vid statens s. k. nyreglerade verk. Enligt för budgetåret 1932/1933 av Kungl. Maj :t föreslagna grunder kommer dyrtidstillägg för dessa befattningshavare att utgå efter 11 procent å högst 9 600 kronor av den reglerade lönen. Maximum för dyrtidstillägg nämnda år för en befattningshavare är således — frånsett barntillägg — 1 056 kronor. För elva biskopar, d. v. s. samtliga biskopar utom den i Visby stift, vartill jag strax återkommer, skulle alltså kostnaden för dyrtidstillägg under budgetåret 1932/1933 uppgå till 11 616 kronor eller i avrundat tal 11 500 kronor. Biskopen i Visby stift åtnjuter för närvarande i sin egenskap av kyrkoherde i Visby pastorat dyrtidstillägg enligt de för det territoriella prästerskapet gällande grunderna. Detta dyrtidstillägg gäldas på enahanda sätt som övriga kyrkoherdars dyrtidstillägg. Häri finnes ej anledning att föreslå någon ändring. Här torde därför endast behöva beräknas, att till biskopen i Visby kommer att utgå dyrtidstillägg till ett belopp, som motsvarar vad han, jämte övriga kontanta avlöningsförmåner — lön, provisorisk löneförbättring och dyrtidstillägg såsom kyrkoherde i Visby pastorat samt grundlön såsom biskop i Visby stift — skulle hava uppburit, därest han såsom biskop åtnjutit en lön av 20 000 kronor jämte därå belöpande dyrtidstillägg. Kostnaderna härför för biskopslöneregleringsfondens räkning torde komma att bliva obetydliga.

C) Hyresersättning. Några kostnader för hyresersättning åt biskoparna torde man för ögonblicket icke hava att räkna med.

D) Möblcringsbidrag. För möbleringsbidrag har i det föregående räknats med en årlig genomsnittlig utgift av 12 000 kronor under en följd av år. Jag vill dock erinra, att jag härvid utgått från att möbleringsbidrag skall utgå först från och med den tidpunkt, då biskopslöneregleringsfonden, med hänsyn tagen till övriga på fonden vilande utgifter, av Kungl. Maj :t prövas för detta ändamål kunna lämna tillgång. För närvarande torde, på sätt förut här ovan mera utförligt angivits, några medel för detta ändamål icke kunna påräknas.

E) Bränsleersättning. Bränsleersättningen, som för framtiden skulle utgå med tre fjärdedelar av verkliga kostnaderna, har av mig beräknats till omkring 12 000 kronor årligen.

121 F) Rese- och traktanientskostnader. För rese- och traktamentskostnader har jag för närvarande och intill dess att biskopslöneregleringsfondens bärkraft blivit större, ansett mig böra räkna med ett årligt belopp av 12 500 kronor.

G) Skatter och andra onera. Härtill komma så eventuellt utgifter för skatter och andra onera för biskopshusen, därest dessa utgifter komma att, i den mån domkyrkornas medel ej visa sig tillräckliga, vila på fonden. Någon närmare beräkning av detta belopp ser jag mig emellertid ej i stånd att med förhandenvarande material meddela. I vart fall torde beloppet dock ej bliva större än att det lärer kunna rymmas inom den av mig i det följande beräknade ramen. H)

Sammanfattning av utgifter för löner m. m.

De årliga kostnader, som i enlighet med vad nu anförts skulle bliva erforderliga vid ett genomförande av den föreslagna löneregleringen, utgöra alltså grundlöner dyrtidstillägg bränsleersättning rese- och traktamentsersättning

kronor 242 900 33 11 500 » 12 000 33 12 500 Summa kronor 278 900

I) Övriga utgifter för biskopslöneregleringsfonden. Härtill måste vidare läggas de övriga utgifter, som biskopslöneregleringsfonden kommer att jämväl i fortsättningen bliva belastad med. Stora svårigheter föreligga att i detta fall nå fram till en något så när säker beräkning. En viss ledning har jag emellertid ansett mig finna i erfarenheten från tidigare år, sådan denna funnit uttryck i den redogörelse för fondens utgifter, som av mig meddelats i det föregående. Den i sagda redogörelse först upptagna posten till lönefyllnad, dyrtidstillägg m. m. åt biskopar behöver här icke komma i betraktande, enär densamma i det allra närmaste ingår i de utgifter, som av mig nyss angivits. Beträffande det särskilda lönetillägg å IV2 procent, som tillerkändes biskoparna i samband med tjänst- och nådårsrättens reglering, har jag i annat sammanhang gjort särskild framställning. Som andra post i samma redogörelse har upptagits en samlingsrubrik, benämnd Diverse större engångsutgifter. Under tiden från budgetåret 1923/1924 till och med budgetåret 1930/1931 hava dessa utgifter uppgått till sammanlagt 350 204 kronor eller i medeltal för vart och ett av nämnda åtta år ungefär 43 775 kronor. Det är framför allt de under senare år med tillhjälp av biskops-

122 löneregleringsfondens medel genomförda, ofta dyrbara reparationerna och moderniseringarna av biskopshus, som hava åsamkat dessa kostnader. Även för framtiden måste man tvivelsutan räkna med icke obetydliga kostnader för här ifrågavarande ändamål. Jag vill här endast erinra om det av mig i annat sammanhang berörda förhållandet, att man inom en icke alltför avlägsen framtid torde hava att räkna med behovet att uppföra nytt biskopshus i Skara. En oeftergivlig förutsättning för genomförandet av den nya löneregleringen är emellertid, att för framtiden stor varsamhet iakttages med utgifter av här förevarande slag. Enligt mitt förmenande vore det önskvärt, att en plan uppgjordes för biskopshusens reparation ni. m. — i den mån kostnaderna härför skola falla på fonden — för att uppnå en jämnare och efter fondens bärkraft mera lämpad belastning för detta ändamål än vad understundom hittills varit fallet. Under förutsättning av planmässighet och återhållsamhet i här förevarande hänseende samt med hänsyn tillika till det förhållandet, att under senare år omfattande arbeten vidtagits och biskopsgårdarna alltså i allmänhet — med nyss angivna undantag — få anses befinna sig i ganska tillfredsställande skick, torde man för framtiden kunna räkna med en årlig belastning för detta ändamål av 10 000 kronor. För skogsavverknings- och skogsvårdskostnader ni. m. hava fondens utgifter under budgetåren 1923/1924—1930/1931 uppgått till sammanlagt 148 262 kronor eller i genomsnitt för år ungefär 18 500 kronor. Jag anser mig böra räkna med detta belopp även i fortsättningen. I redogörelsen upptages härefter en post: boställshavarna tillkommande andelar i skogsavkastningen. Med de nya bestämmelser i detta hänseende, som av mig förordats, behöver man ej vidare räkna med denna anslagspost såsom en särskild utgiftspost för fonden. Utgifterna för utskylder hava under åren 1923/1924—1930/1931 uppgått till sammanlagt 37 971 kronor eller i genomsnitt för ett vart av dessa år ungefär 4 750 kronor. Med detta belopp räknar jag även för framtiden. För diverse utgifter har under samma tid använts tillsammans 10 711 kronor eller i genomsnitt ungefär 1 300 kronor. För ändamålet torde man böra räkna med ett genomsnittligt belopp av 1 500 kronor. Återstå så utgifterna för emeritilöner. Härutinnan har man icke hunnit förvärva någon större erfarenhet, då dessa löner utgått endast en kortare tid. Utgifterna för detta ändamål hava ännu icke under något räkenskapsår överskridit 20 000 kronor. Försiktigheten torde dock bjuda, särskilt med hänsyn till den av mig förordade sänkta pensionsåldern, att man för här ifrågavarande ändamål räknar med en genomsnittlig utgift av 25 000 kronor. Härtill komma ytterligare, vid ett bifall till vad av mig i sådant hänseende föreslagits, utgifterna för ersättning åt utnämnd biskop under tid, varunder han uppehållit biskopsämbete innan rätten att åtnjuta den härmed förenade lönen inträtt. Dessa kostnader hava av mig approximativt beräknats till 10 000 kronor årligen under en övergångstid av tjugu år.

123 Samtliga de kostnader, som vid ett bifall till de av mig framställda förslagen Sammanfattskulle bestridas med de till biskoparnas avlönande förefintliga avlöningstill- niuffapå de gångarna, uppgå sålunda till följande belopp för år räknat: avlönitgHillgångarna 1) avlöning m. m. åt biskopar kronor 278 900 — vilande utgif— 10 000 2) underhåll av biskopshus och andra större engångsutgifter . . 33 ter. 18 500 — 3) skogsavverknings- och skogsvårdskostnader » 4 750 — 4) utskylder » 25 000 — 5) emeritilöner » 6) ersättning åt utnämnd biskop under tid, varunder han uppehållit biskopsämbete, innan rätten att åtnjuta den här10 000: — med förenade lönen inträtt » 1500 — 7) diverse utgifter » Summa kronor 348 650:

Nämnda belopp, 348 650 kronor, vilket torde böra avrundas uppåt till 350 000 kronor, utgör alltså det sammanlagda årliga kravet på de biskopliga avlöningstillgångarna vid ett genomförande i den utsträckning, jag för närvarande funnit mig böra föreslå, av ny lönereglering för biskoparna. Härefter har jag att övergå till en undersökning av inkomsterna av de av- Beräkning av löningstillgångar, som stå till förfogande. Om en viss osäkerhet icke kunnat inkomsterna. undvikas redan när det gällt att verkställa en uträkning beträffande utgifterna, där dock flera och betydande utgiftsposter komma att bero på Kungl. Maj :ts särskilda prövning med hänsyn tagen till biskopslöneregleringsfondens härkraft, så giver sig denna ovisshet till känna med väsentligt ökad styrka, när fråga blir att söka beräkna inkomsterna. De biskopliga avlöningstillgångarna utgöras till icke ringa del av jordegendomar och skog, och en förhandsberäkning av avkomsten härav är, i all synnerhet under nuvarande ekonomiska förhållanden, ytterligt vansklig. H u r u än den ekonomiska utvecklingen kommer att te sig, torde man ändock under en följd av år hava att räkna med sjunkande inkomster på en del poster, nämligen i alla de fall, där avgifter, arrenden, ersättningar o. s. v. utgå efter medelmarkegångspris. Å andra sidan kan man icke bortse från att de förändrade bestämmelser rörande den fasta egendomens förvaltning, som kunna bliva meddelade i analogi med motsvarande bestämmelser rörande övrig ecklesiastik jord, här kunna komma att medföra en viss verkan i motsatt hänseende. Jag anhåller att få övergå till en detaljgranskning av de olika inkomstkällorna och börjar med biskopslöneregleringsfonden. Enligt det av statskontoret utgivna »utdrag ur de under kungl. statskontorets Biskopsleneförvaltning stående fonders och diverse medels räkenskaper för budgetaret fonden. 1930/1931» utgjorde biskopslöneregleringsfondens inkomster under nämnda budgetår 180 705 kronor 47 öre. Om härifrån dragés köpeskillingar med 10 380 kronor, återlevererade medel med 4 016 kronor samt diverse med 416 kronor 37 öre, vilka inkomster såsom varande av engångsnatur icke här torde böra

124 medräknas, uppkommer en inkomstsiffra av 165 893 kronor 10 öre eller i avrundat tal 165 000 kronor. Lunds Under samma tid uppginge inkomsterna för Lunds biskopslönemedels bebiskopslönemedels bespa sparingsfond till 21 517 kronor 16 öre eller i avrundat tal 20 000 kronor. ringsfond. Övriga inkomster.

Härefter vill jag övergå till en granskning av de övriga inkomster, som äro att påräkna för här ifrågavarande ändamål. Jag har, i den mån så varit möjligt, utgått från de av biskoparna själva meddelade uppgifterna, för vilka i det föregående redogjorts, och har, för att så nära som möjligt kunna ansluta mig till nu rådande förhållanden, begagnat mig av de för ecklesiastikåret 1930/1931 meddelade siffrorna. Såsom av tidigare intagna tablåer framgår, understiga dessa siffror betydligt de för tidigare år meddelade och kunna alltså tänkas giva en något så när tillförlitlig bild av förhållandena. För överskådlighetens skull hava dessa uppgifter sammanförts i här förevarande tablå, varvid torde böra beaktas, att här ej upptagits sådana för närvarande till biskoparna från fonden utgående lönemedel som lönefyllnad, ersättning för indragna prebendepastorat samt provisorisk löneförbättring och dyrtidstillägg.

S t i f t

Uppsala 1 Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund . . Göteborg Karlstad Härnösand Luleå . . Visby

Arrenden, avgälder, hyra ni. m.

Räntor på expropriationsmedel ni. ni.

Indelningsersättning

Snmma kronor

•22 449: —

6 502:95 15 869:93 434:12 3 883:76 8 879:68 31087:60

11 639:84 278:07 4 250: — 494:31 1250: — 99:29

7 398:20 3 504:13 8 750:83 13 916:52 6 709: 62 9 491:14 8 805:11 5 f>43: —

25 540: 99 19 652:13 IS 434: 95 18 294:59 16 839: 30 31 186: 89 9 491:14 805:11 543: —

6 697: 65

6 697: 65

Summa kronor

177 934: 75

Summan av de sålunda angivna avlöningstillgångarna utgjorde alltså under räkenskapsåret 1930/1931 177 934 kronor 75 öre eller i avrundat tal 175 000 kronor. Sammanställas dessa tre angivna stora grupper av avlöningstillgångar, för vilka nu redogjorts, kommer man för räkenskapsåret 1930/1931, det sista, för 1 Såsom tidigare meddelats, har jag vid mina här verkställda utredningar i fråga om inkomsterna vid ärkebiskopsstolen i Uppsala nödgats räkna med de uppgifter, som tidigare lämnats för ecklesiastikåret 1929/1930.

125 vilket uppgifter föreligga, till ett belopp av, i nedåt avrundade siffror, (165 000 + 20 000 + 175 000) 360 000 kronor. Om man än ej kan bortse från att dessa inkomster under de närmaste åren kunna beräknas ytterligare sjunka, så måste man å andra sidan beakta, att detta belopp i ganska stor utsträckning får anses präglat av den kris, som sedan någon tid hemsökt landets jordbruk och skogshantering, och att det alltså ej med fog kan betraktas såsom ett uttryck för de biskopliga avlöningstillgångarnas normala bärkraft. Kostnaderna för ett genomförande redan nu av den utav mig föreslagna löneregleringen hava av mig i det föregående uppskattats till ett årligt belopp av i runt tal 350 000 kronor, d. v. s. ungefär 10 000 kronor mindre än den nyss för inkomsterna för budgetåret 1930/1931 angivna summan. Ett genomförande av mitt i det föregående framlagda förslag skulle alltså — med ungefärlig utgångspunkt från det läge, som avspeglats i de till mitt förfogande stående uppgifterna — giva till resultat en säkerhetsmarginal av ungefär 10 000 kronor årligen. Jag har vid upprepade tillfällen i den nu av mig framlagda utredningen pekat på tidslägets ekonomiska svårigheter och det betydande inflytande, som mitt förslag härav röner. De av mig framlagda beräkningarna för framtiden måste därför, i högre grad än under normala tider skulle varit fallet, anses lida av en viss osäkerhet. Den framtida ekonomiska situationen på jordbrukets och skogshanteringens områden — varav de till biskoparnas avlönande till förfogande stående medlen äro starkt beroende — är svår, för att icke säga omöjlig att bedöma. På grund av det förhandenvarande läget har jag nödgats att föreslå ganska betydande beskärningar i de avlöningsförmåner av skilda slag, vilka skulle tillkommit biskoparna, därest dessa — i enlighet med tidigare lönereglering samt med vad jag i princip förordat — i avlöningshänseende skola bliva ungefärligen likställda med landshövdingarna. Trots den på detta sätt minskade belastningen har, såsom nyss nämnts, marginalen mellan inkomster och utgifter ej kunnat beräknas till ett högre belopp än i genomsnitt 10 000 kronor årligen. Jag har i det föregående omnämnt kyrkomötets skrivelse av den 2 november 1929, nr 27, vari hemställdes om beviljande av provisoriska tilläggslöner åt lågt avlönade biskopar, ävensom en av allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse gjord framställning i ämnet. Ursprungligen anbefalldes kammarkollegiet och statskontoret att efter vederbörandes hörande avgiva utlåtande i ämnet, men i enlighet med Kungl. Maj :ts därom meddelade beslut överlämnades sedermera handlingarna i nämnda båda ärenden till mig för att tagas i övervägande vid fullgörande av det mig lämnade uppdraget. Ämbetsverken hade dessförinnan inhämtat yttranden över kyrkomötets berörda skrivelse av samtliga länsstyrelser och domkapitel, varjämte från de flesta biskoparna uppgifter inhämtats rörande deras nuvarande löneinkomster. Be-

126 träffande dessa yttranden och uppgifter anhåller jag att i huvudsak fä hänvisa till handlingarna i ärendet. Här torde jag endast få giva följande kortfattade översikt av myndigheternas yttranden. Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat, att länsstyrelsen utan kännedom om de med biskopsämbete för närvarande förenade inkomsterna icke ansåge sig kunna avgiva något uttalande om, huruvida tillräckliga skäl förelåge för att i avvaktan på fastställandet och ikraftträdandet av definitiv lönereglering för biskopar införa nya provisoriska lönebestämmelser. Länsstyrelserna i Uppsala, Linköping, Växjö, Kalmar, Visby, Karlskrona, Kristianstad, Göteborg, Vänersborg, Mariestad, Karlstad, Falun, Gävle, Härnösand, Östersund, Umeå och Luleå hava utan vidare tillstyrkt kyrkomötets framställning eller förklarat sig icke hava något att erinra mot densamma. Länsstyrelsen i Nyköping har förklarat sig anse det vara med rätt och billighet överensstämmande, att en reglering uppåt sker av de svagast avlönade biskoparnas löner. Länsstyrelsen i Jönköping har anfört bland annat följande: Länsstyrelsen delade kyrkomötets mening, att med genomförandet av en definitiv lönereglering för biskoparna borde anstå, tills resultatet förelåge av den då pågående stora utredningen om ny lönereglering för statens befattningshavare, vilken ju bland annat avsåge dyrtidstilläggens inarbetande i lönen. Först då statens högre befattningshavare genom denna lönereglering fått sina löner definitivt bestämda, torde det bliva möjligt att fatta slutlig ståndpunkt till frågan om biskoparnas framtida löneställning. I avvaktan på genomförandet av en definitiv lönereglering torde på sätt kyrkomötet föreslagit provisoriska lönetillägg böra utgå. Med avseende å dessas belopp hade länsstyrelsen ingen erinran att framställa mot förslaget, att den för landshövdingarna för närvarande gällande löneregleringen bleve normerande. Länsstyrelsen i Malmö har tillstyrkt framställningen, ;3då det icke kunde anses annat än rimligt, att här avsedda biskopar i avlöningshänseende komme i paritet med landshövding samt kostnaden i sådant avseende utan svårighet torde kunna bäras av biskopslöneregleringsfonden. Länsstyrelsen i Halmstad har förklarat sig icke hava något att erinra emot, att lågt avlönade biskopar i avvaktan på ny lönereglering tilldelades provisoriska tilläggslöner. Emellertid har länsstyrelsen ifrågasatt, huruvida icke en landshövding borde i avlöningshänseende ställas högre än en biskop, i följd varav länsstyrelsen för sin del ansåge, att de ifrågasatta provisoriska tilläggslönerna borde bestämmas till lägre belopp än vad kyrkomötet ifrågasatt. Länsstyrelsen i Örebro har uttalat, bland annat, att enär av den verkställda utredningen syntes framgå, att avsevärd tid kunde befaras förflyta, innan definitiv lönereglering för biskoparna kunde komma att genomföras, länsstyrelsen funne rimligt, att lågt avlönade biskopar finge, i likhet med vad som redan beviljats beträffande prästerskapet i övrigt, n avvaktan på dennas genomförande erhålla provisorisk löneförstärkning, ävensom att anledning till erinran icke syntes vara att framställa mot det provisoriska lönebelopp, kyrkomötet ansett skäligt. Länsstyrelsen i Västerås har anfört, att länsstyrelsen ansåge sig böra tillstyrka bifall till framställningen under erinran dock, att med sjunkande markegångspriser det torde komma att inträffa, att flera av de i kyrkomötets skrivelse omförmälta tjänstinnehavarna komme att falla under den uppställda gränsen, vadan det torde vara tvivel underkastat, om anslaget bleve för ändamålet tillräckligt. Samtliga domkapitel hava vidare tillstyrkt kyrkomötets framställning eller lämnat den utan erinran,

De av mig i det föregående berörda osäkra tidsförhållandena göra, att jag icke anser den utväg, som av kyrkomötet i berörda skrivelse anvisats och i

127 de avgivna yttrandena så gott som enstämmigt förordats beträffande ett provisoriskt upphjälpande av de svagast avlönade biskoparnas lönevillkor, utan vidare kunna skjutas åt sidan. Därest den ekonomiska situationen skulle framtvinga ett uppskov med den definitiva löneregleringen, torde en sådan åtgärd bliva nödvändig. Under provisorietiden torde då, i enlighet med vad kyrkomötet framhållit, böra tillses, att den till biskop utgående sammanlagda avlöningen icke understiger, förutom fri bostad, 21 000 kronor. Emellertid vill jag framhålla, att en sådan utväg ingalunda kan betraktas som tillfredsställande. Riksdagens flera gånger bestämt uttalade önskan om en definitiv lönereglering för biskoparna skulle än en gång skjutas åt sidan för ett provisorium, vars tillvaro sedermera — som alla provisorier —• kan tänkas bliva ett svårt hinder för åstadkommande av en slutlig ordning. De föråldrade och från varandra starkt avvikande föreskrifterna för dispositionen och förvaltningen av de biskopliga avlöningstillgångarna skulle fortfarande gälla. Biskoparna skulle även i fortsättningen nödgas att av sina löner — vilkas ojämnhet är starkt iögonenfallande — bekosta sina omfattande resor o. s. v. Överhuvudtaget torde de fördelar, provisoriet kan medföra, ingalunda anses så väsentliga, att de täcka större delen av de brister, av vilka det nuvarande systemet lider. Med hänsyn härtill finner jag det angeläget att, därest så befinnes möjligt, Kungl. Maj :ts, riksdagens och kyrkomötets bifall måtte vinnas till den så länge begärda definitiva löneregleringen för biskoparna. Det av mig framlagda förslaget bär, såsom av detsamma framgår, på vissa punkter prägeln av ett ekonomiskt tvångsläge. Å andra sidan hållas möjligheterna öppna för att framdeles, när situationen kanske förbättrats, vissa synnerligen önskvärda men tyvärr ej nu genomförbara förbättringar — såsom en rikligare ersättning för kostnader för ämbetsresor o. s. v. — skola kunna erhållas inom den föreslagna löneregleringens ram.

Avskrifter ay nådiga brev rörande fastställande av lönereglering för rikets biskopar. Bil. I.

Nådigt href till KammarCollegium, ang. lönereglering för Erke Biskopen. OSCAR etc. Wår ynnest etc. Med underdånig skrifvelse den 6 Maj 1871 har Wår Befallningshafvande i Upsala Län till Oss öfverlemnat ett utaf vederbörande Nämnd upprättadt förslag till lönereglering för Erke Biskopen tillika med derÖfver afgifna yttranden af Erke Biskopen m. m. Doktor A. N. Sundberg och Domkapitlet i Upsala. Sedan I den 26 J u l i nästlidna år afgifvit infordradt utlåtande, hafve Wi låtit detta ärende Oss föredragas och dervid funnit godt i nåder förordna: att Erke Biskopen, som innehar boställsgård i Upsala, fortfarande skall åtnjuta: l : o ) afkomsten af hemmanen tre mantal Fiby med Biskopsängen och ett hälft mantal Qvarnen eller Qvarnberg, ett hälft mantal Kånkbo, ett hälft mantal Jobsbo, ett mantal Karsbo, tre mantal Ekeby och utjorden Gammelängen, alla i Wänge församling, samt hemmanet ett hälft mantal Fogelbo i Jumkils församling, hvilka samtliga fastigheter skola vara i författningsenlig ordning utarrenderade; 2:o) Kyrkoherdelönen i Bälinge prebendepastorat; samt 3:o) den Erke Biskopen nu anslagna kronotiondespanmålen från Bälinge och Skuttunge församlingar, tillsammans 3 168 kubikfot 1-84 kanna, och af kronotiondespanmålen från Gamla Upsala församling, intilldess den af Kongl. Maj:t den 9 November 1871 faststälda lönereglering för presterskapet i Bälinge pastorat börjar att tillämpas, 620 kubikfot, men derefter endast 355 kubikfot; hvaremot all den i öfrigt Erke Biskopen hittills anslagna kronotiondespanmålen skall till Biskopslöneregleringsfonden indragas. Meddelande Eder detta till kännedom och vederbörandes förständigande late Wi nådiga skrifvelser i ämnet afgå till Domkapitlet i Upsala samt Wårt och Rikets Statskontor; Och Wi befalle Eder etc. Stockholms Slott den 28 Mars 1873. OSCAR. / G.

9—327562

Wennerberg.

130 Bil.

II.

Nådigt bref till KammarCollegium ang. lönereglering för Biskopen i Linköpings stift. CARL etc. Wår ynnest etc. Med underdånig skrifvelse den 8 Oktober 1867 har Wår Befallningshafvande i Östergötlands Län till Oss öfwerlemnat ett u:af wederbörande Nämnd den 23 Maj samma år upprättadt förslag till lönereglering för Biskopen i Linköpings stift, tillika med deröfver afgifne yttranden af Biskopen m. ni. Doktor E. G. Bring och stiftets Consistorium. Sedan I den 16 Juli nästlidet år afgifvit infordradt utlåtande, hafwe Wi låtit detta ärende Oss föredragas och derwid funnit godt i nåder förordna: att Biskopen i Linköpings Stift — som innehar Biskopsgården i Linköping med trädgård, löningsjord inom stadens egoområde, innehållande 330 942 qvadratref åker, 1 855 qvadratref äng och 87 535 qvadratref hagmark, samt lägenheterne Bergaängen och Skäggan i S:t Lars församling, Stigsängen eller Stigshumpen och Tokängen i K ä r n a församling och en äng i Westerlösa församling, hvilken sistnämnda lägenhet skall i författningsenlig ordning utarrenderas — fortfarande skall ega att åtnjuta den Biskopen nu anslagna kronotiondespanmål från Kärna, Kaga, Wallerstads, Svinhults, Wreta Klosters och Stjernorps församlingar, 1 968 kubikfot 3 kannor 66 kubiktum, en tredjedel råg och twå tredjedelar korn; utaf den från Styrestads församling anslagna kronotionden 185 kubikfot, hälften råg och hälften korn; äfvensom tills vidare, och intilldess annorlunda kan warda i nåder förordnadt, kyrkoherdelönerna i Kärna och Kaga samt Wårdsbergs prebendepastor a t e r ; samt att, till följd häraf, från Biskopens nuwarande löneförmåner skola af skiljas: kyrkoherdelönen i Wreta Klosters och Stjernorps församlingars prebendepastorat samt återstoden af den Biskopen från Styrestads församling anslagna kronotiondespanmål, 238 kubikfot, 7 kannor 76 kubiktum, hwilken spanmål skall till Biskopslöneregleringsfonden indragas; egande Consistorium att ofördröjligen widtaga åtgärder för tillsättande af kyrkoherdebeställningen i Wreta Klosters pastorat. Meddelande Eder detta till kännedom och wederbörandes förständigande, late Wi nådiga skrifwelser i ämnet afgå till Consistorium i Linköping samt Wårt och Rikets Statskontor; och Wi befalle Eder etc. Stockholms Slott den 23 April 1869. CARL. jF.

F.

Carlson.

Bil.

III.

Nådigt bref till KammarCollegium, ang. lönereglering för Biskopen i Skara stift. OSCAR etc. Wår ynnest etc. Med underdånig skrifvelse den 17 J u n i 1876 har Wår Befallningshafvande i Skaraborgs län till Oss öfverlemnat ett af vederbörande Nämnd upprättadt förslag till lönereglering för Biskopen i Skara stift tillika med deröfver afgifna yttranden af Biskopen m. m. Doktor A. F . Beckman och Domkapitlet i Skara.

131 Sedan I den 30 sistlidne April häröfver afgifvit infordradt utlåtande, hafve Wi låtit detta ärende Oss föredragas, dervid Wi, som ansett ifrågasatt hyresersättning åt Biskopen icke kunna bewiljas, funnit godt i nåder förordna: att, Biskopen i Skara stift, som innehar boställsrum i Consistoriihuset i Skara, fortfarande skall bibehålla: l:o) under egen disposition biskopsbostället ett mantal Brunsboda kungsgård jemte ett hälft mantal Stora Katthagen i Åsaka församling, hvilka hemman dock må, om Biskopen sådant önskar, i författningsenlig ordning utarrenderas; 2:o) afkomsten af den Biskopen anslagna stadsjord i Skara, af qvarnen till ett hälft mantal Ardala Jon Nilsgården i Gerums församling samt af hemmanen ett mantal Märened Nilsagården, ett hälft mantal Märened Enkegården, ett mantal Märened Tyskagården, ett mantal Hertigabo Björnsgården, ett mantal Hertigabo Sveningsgården och ett mantal Hertigabo Karlsgården, alla i Åsaka församling; skolande samtliga dessa fastigheter i författningsenlig ordning utarrenderas; 3:o) räntorna af ett åttondedels mantal Lilla Katthagen och ett fjerdedels mantal Stålberga i Åsaka församling; 4:o) den Biskopen anslagna kronotiondespanmål från Skaraborgs län fenihundratjugunio kubikfot 2 kannor, en tredjedel råg och två tredjedelar korn, samt af den honom från Elfsborgs län anslagna kronotionden femhundrafemtiofem kubikfot, likaledes en tredjedel råg voch två tredjedelar korn; samt 5:o) kyrkoherdelönen i Åsaka församlings prebendepastorat; att från biskopslönen skola afskiljas: kyrkoherdelönen i Warnhems, Istrums, öglunda, Eggby och Lundby församlingars prebendepastorat, samt, att till biskopslöneregleringsfonden indragas, dels återstoden af den Biskopen från Elfsborgs län anslagna kronotiondespanmål Trehundraaderton kubikfot 4-3ö kannor, en tredjedel råg och två tredjedelar korn, dels afkomsten af hemmanen ett mantal Jernsysla Nedergården, ett mantal Jernsysla Sveningsgården, ett mantal Wästorp Postgården och ett mantal Wästorp Sveningsgården, hvilka hemman, belägna i Skara landsförsamling, skola i författningsenlig ordning utarrenderas; samt att Domkapitlet eger ofördröjligen vidtaga åtgärder för tillsättning af kyrkoherdebeställningen i Warnhems pastorat i den för regala gäll stadgade ordning. Meddelande Eder detta till kännedom och vederbörandes förständigande, late Wi nådiga skrifvelser i ämnet afgå till Wårt Statskontor samt Domkapitlet i Skara. Stockholms slott den 18 Oktober 1878. OSCAR. IF.

F.

Carlson.

Bil. IV.

Nådigt bref till KammarCollegium, ang. lönereglering för Biskopen i Strengnäs stift. OSCAR etc. Wår ynnest etc. Med underdånig skrifvelse den 13 December 1873 har Wår Befallningshafvande i Södermanlands län till Oss öfverlemnat ett af vederbörande nämnd upprättadt förslag till lönereglering för Biskopen i Strengnäs stift tillika med deröfver afgifvet yttrande af Biskopen Doktor Th. Annerstedt och Domkapitlet i Strengnäs. Sedan I den 25 April 1876 häröfver afgifvit infordradt utlåtande, hafve Wi låtit detta ärende Oss föredragas och dervid funnit godt i nåder förordna:

132 att Biskopen i Strengnäs stift, som innehar boställshus med tillhörande trädgårdspark och köksträdgård eller tomterna N:is 193 och 199 i Strengnäs stad, bostället två mantal N : o 1 Sundby, två wretar vid Långberget samt ängen Biskopskroken, hvilken sistnämnda lägenhet skall i författningsenlig ordning utarrenderas, fortfarande eger åtnjuta: l:o) den honom anslagna kronotiondespanmål från Wansö, Fogdö och Helgarö församlingar i Åkers härad samt från Jäders, Kjula, Sundby och Hammarby församlingar i Öster-Rekarne härad; och 2:o) kyrkoherdelönen i Wansö och Härads församlingars prebendepastorat; att såsom fyllnad i den genom Wårt och Rikets iStänders beslut för Biskopen i Strengnäs stift bestämda lön, 12 000 kronor, ett belopp af Ettusenfyrahundra kro- I nor skall af Wårt Statskontor från Biskopslöneregleringsfonden årligen utbetalas; i att Åkers och Länna församlingars pastorat skall upphöra att vara Biskopens ! prebende och vid inträffande ledighet tillsättas i den för regala gäll föreskrifna ordning jemlikt nådiga Brefvet den 6 Juli 1722; samt att tillämpning af denna lönereglering skall inträda så snart, efter nuvarande innehafvarens af Biskopsembetet afgång, ny Biskop blifvit utnämnd och embetet tillträdt. livilket Wi Eder till kännedom och wederbörandes förständigande härigenom meddele, låtande nådiga skrifvelser i ämnet till Domkapitlet och Statskontoret afgå. Stockholms Slott den 2 November 1877. OSCAR. IF.

F.

Carlson.

Bil.

V.

Nådigt bref till KammarCollegium, ang. lönereglering för Biskopen i Westerås stift. CARL etc. Wår ynnest etc. Med underdånig skrifvelse den 18 Maj 1.869 har Wår Befallningshafvande i Westmanlands län till Oss öfverlemnat ett utaf vederbörande Nämnd upprättadt förslag till lönereglering för Biskopen i Westerås stift, tillika med deröfver afgifna yttranden af Biskopen m. m. Doktor C. O. Björling och stiftets Consistorium. Sedan I den 28 J u l i nästlidna år afgifvit infordradt utlåtande, hafve Wi låtit detta ärende Oss föredragas och dervid funnit godt i nåder förordna: att Biskopen i Westerås stift, som innehar biskopsgården i Westerås och de s. k. biskopsängarne, fortfarande skall ega åtnjuta l : o ) afkomsten af hemmanen ett mantal N:o 1 Tunby, ett mantal N:o 1 Råcklunda och ett mantal N : o 1 Kanik Lundby samt lägenheterna Klockaretorp och Talltorp, hvilka samtliga fastigheter skola i författningsenlig ordning utarrenderas; 2:o) den Biskopen hittills anslagna kronotionde från Romfartuna, Skerike, Lundby, Karbennings, Wester Fernebo och Thortuna församlingar, tillsammans 2 445 kubikfot 8-11 kannor råg och 1784 kubikfot 8-27 kannor korn jemte forselIÖD dera, utgörande, efter 8 öre kubikfoten, 338 riksdaler 45 öre; och 3:o) kyrkoherdelönen i Lundby församlings prebendepastorat; samt

133 att D i n g t u n a församlings pastorat skall upphöra aft vara Biskopens prebende; egande Consistorium att ofördröjligen vidtaga åtgärder för tillsättande af kyrkoherdebeställningen i samma pastorat, hvilket genom nådigt bref den 6 Juli 1722 förklarats vara regalt. Meddelande Eder detta till kännedom och vederbörandes förständigande, late Wi nådiga skrifvelser i ämnet afgå till Consistorium i Westerås samt W å r t och Riket3 Statskontor. Och Wi befalle Eder etc. Stockholms Slott den 12 April 1871. Under Hans Maj :ts Min Allernådigste Konungs och Herres sjukdom: OSCAR. / G-

Wennerberg.

Bil.

VI.

Nådigt bref till KammarCollegium, ang. lönereglering för Biskopen i Wexiö stift. OSCAR etc. Wår ynnest etc. Med underdånig skrifvelse den 21 Oktober 1869 har Wår Befallningshafvande i Kronobergs län till Oss öfverlemnat ett utaf vederbörande nämnd upprättadt förslag till lönereglering för Biskopen i Wexiö stift tillika med deröfver afgifna yttranden af Biskopen m. m. Doktor H. G. H u l t m a n och stiftets Consistorium. Sedan I den 14 Februari nästlidne år afgifvit infordradt utlåtande, hafve Wi låtit detta ärende Oss föredragas och dervid funnit godt i nåder förordna: att Biskopen i Wexiö stift, som innehar bostället ett mantal S:t Johannis Baptista? eller prebendegård, nu kalladt östrabo N:o 2, fortfarande skall åtnjuta: l : o ) afkomsten af löningshemmanen ett hälft mantal N:o 1 Fylleryd Storegården och ett fjerdedels mantal N : o 2 Fylleryd Lillegården i Gårdsby församling, samt ett hälft mantal N : o 2 Hemmesjö Södregården, ett hälft mantal N : o 3 Hemmesjö Månsagården, ett hälft mantal N : o 4 Hemmesjö Sjögården, ett hälft mantal N : o 5 Hemmesjö Asagården, tre fjerdedels mantal N : o 1 Hemmesjötorp och ett fjerdedels mantal N : o 6 Risinge kronogården med torpet Ljungadal, hvilka samtliga fastigheter skola vara i författningsenlig ordning utarrenderade; 2:o) den Biskopen nu anslagna kronotiondespanmål från Hemmesjö, Tegnaby och Ljuders socknar i Konga härad samt Elghults, Algutsboda, Lenhofda, Dädesjö och Herråkra socknar i Uppviddinge härad, tillsammans Tvåtusenfyratioen kubikfot nio kannor, hälften råg och hälften korn; 3:o) kyrkoherdelönen i Gårdsby och Söraby församlingars prebendepastorat; och 4:o) såsom fyllnad uti den genom Wårt och Rikets Ständers beslut för Biskopen i Wexiö stift bestämda lön, 12 000 riksdaler, ett belopp af Etthundrafemtio riksdaler att af Wårt och Rikets Statskontor från Biskopslöneregleringsfonden årligen utbetalas; att Hemmesjö och Tegnaby församlingars pastorat skall upphöra att vara Biskopens prebende; samt att dessa församlingars byggnadsskyldighet vid bostället östrabo skall öfvertagas af Wexiö domkyrka, som eger att, efter öfverenskommelse eller mätismanna ordom lösa de dervarande nämnda församlingar tillhöriga byggnader, hvilka anses vara för bostället behöfliga.

134 Meddelande Eder detta tall kännedom och vederbörandes förständigande, late Wi nådiga skrifvelser i ämnet afgå till Consistorium i Wexiö samt Wårt och Rikets Statskontor; Och Wi befalle Eder etc. Stockholms slott den 13 December 1872. OSCAR. / G.

Wennerberg.

Bil.

VII.

Nådigt bref till KammarCollegium, ang. lönereglering för Biskopen i Kalmar stift. OSCAR etc. Wår ynnest etc. Med underdånig skrifvelse den 11 Maj 1875 har Wår Befallningshafvande i Kalmar län till Oss öfverlemnat ett utaf vederbörande Nämnd upprättadt förslag till lönereglering för Biskopen i Kalmar stift, tillika med deröfver afgifna yttranden af Biskopen Doktor P . Genberg och Domkapitlet i Kalmar. Sedan I den 15 Februari innevarande år häröfver afgifvit infordradt utlåtande, hafve Wi låtit detta ärende Oss föredragas och dervid funnit godt i nåder förordna: att Biskopen i Kalmar stift skall åtnjuta: l:o) den honom anslagna kronotiondespanmål från Kalmar, Jönköpings och Kronobergs län, tillsammans Tvåtusennitionio kubikfot 9-84 kannor; 2:o) kyrkoherdelönen i Ljungby, Hossmo och S:t Sigfrids församlingars prebendepastorat; och 3:o) dels såsom fyllnad uti den genom Wårt och Rikets Ständers beslut för Biskopen i Kalmar stift bestämda lön, 10 000 kronor, ett belopp af Åttahundrafemtio kronor, dels såsom hushyresersättning E t t tusenfemhundra kronor, eller tillsammans Twåtusentrehundrafemtio kronor årligen, att af Wårt och Rikets Statskontor från biskopslöneregleringsfonden qvartalsvis utbetalas; samt att Kalmar stads-, samt slotts- och landsförsamlingars pastorat skall upphöra att vara Biskopens prebende. Hvilket Wi Eder till kännedom och Wederbörandes förständigande härigenom meddele, låtande nådiga skrifvelser i ämnet afgå till Domkapitlet i Kalmar samt Wårt och Rikets Statskontor. Stockholms slott den 29 September 1876. OSCAR. IF.

F.

Bil.

Carlson.

VIII.

Nådigt bref till KammarCollegium, ang. lönereglering för Biskopen i Lunds stift. OSCAR etc. Wår ynnest etc. Sedan Kongl. Maj:t den 29 April 1869, vid pröfning af ett utaf vederbörande nämnd upprättadt förslag till lönereglering för Biskopen i Lunds stift, förklarat, att enär i den underdåniga skrifvelse af den 29^ Oktober 1860, i hvilken Rikets Ständer tillkännagifvit sitt äfven af p.resteståndet biträdda beslut om bifall till Kongl. Maj:ts förslag rörande g r u n d e r n a för reglering af biskoparnas aflöning, Rikets S t ä n d e r derjemte anmält, att piresteståndet för sin del ansett böra, utöfver hvad Kongl. Maj:ts förslag innehölle,

135 meddelas den bestämmelse, att afkastning af boställen, hemman, lägenheter eller jordar, som för all framtid blifvit biskop i visst stift uttryckligen tillförsäkrade, ej finge till annan biskops aflönande användas, och vid sådant förhållande det måste anses vara tvekan underkastadt, huruvida någon del af den Biskopen i Lunds stift anslagna egendomen Helgona gård och gods, hvaraf inkomsten ensam öfverstege den för honom enligt ofvannämnda grunder bestämda aflöning, kunde till biskopslöneregleringsfonden indragas, Kongl. Maj:t funnit grunderna för löneregleringen då ej kunna i vidsträcktare mån tillämpas, än att — jemte det Fjelie och Flädie församlingars egenskap af biskopsprebende förklarades skola upphöra, all biskopen anslagen kronotionde eller ersättning derför samt altarhafre och halmstädja från biskopsembetet indragas — Biskopen skulle bibehållas via Lomma församling såsom prebende samt inkomsten af kronotionden från Wäsby kyrka i Luggude fögderi, 21 kubikfot råg, studiiskatten 321 kronor 75 öre och cathedraticum 176 kronor 25 öre, äfvensom vid afkomsten af Helgona gård och gods tillsvidare och intilldess annorlunda kunde varda i nåder förordnadt; så och efter det kyrkomötet blifvit hördt och Riksdagen i underdånig skrifvelse den 7 Maj 1874 förklarat sig bifalla Wår nådiga framställning, att presteståndets ofvan omförmälda beslut måtte förklaras icke innefatta hinder för en sådan reglering af biskopslönen i Lunds stift, att vid densamma bibehölles endast så stor del af Helgona gård och gods, som erfordrades för att afkomsten deraf jemte de tillgångar W I i öfrigt enligt de för reglering af biskoparnes löner godkända grunder kunde bestämma, uppginge till det för biskopslönen i Lunds stift fastställda belopp, Femtontusen kronor, samt W I härefter anbefallt Wår Befallningshafvande i Malmöhus län att genom vederbörande löneregleringsnämnd låta upprätta forslag till de bestämmelser rörande lönereglering för bemälde Biskop, hvilka kunde vara af Riksdagens ofvan omförmälda beslut påkallade, har Wår Befallningshafvande med skrifvelse den 4 J u n i 1875 till Oss öfverlemnat ett utaf nämnden i öfverensstämmelse med berörda föreskrift upprättadt löneregleringsförslag tillika med deröfver afgifna yttranden af Biskopen Doktor Wilh. Flensburg och Domkapitlet i Lund. Efter det I den 20 sistlidne J u l i häröfver afgifvit infordradt utlåtande, hafve W I l å t i t detta ärende Oss föredragas och dervid funnit godt i nåder förordna: att Biskopen i Lunds stift fortfarande skall åtnjuta kyrkoherdelönen i Lomma prebendepastorat samt inkomsten af ofvannämnda kyrkotionde, studiiskatt och cathedraticum, äfvensom uppbära årliga afkomsten af följande hemman och lagenheter tillhörande Helgona gård och gods, nemligen: Helgona- eller Biskopsvångarne och det i sambruk dermed varande hemmanet N : o 1 östra Torn, hemmanen H : r i s 2, 4—13, 15—18 ö s t r a Torn samt de så kallade Trädgårdstorpen; a t t till Biskopslöneregleringsfonden skall indragas afkomsten af den så kallade Biskopsladugårdsmarken samt af hemmanen N : r i s 3 och 14 östra Torn och N : r i s 7, 8, 11, 13 och 15 Stora Råby; att samtliga ofvannämnda fastigheter skola vara i författningsenlig ordning utarrenderade, med undantag af Helgona- eller Biskopsvångarne, hvilka må, då nu gällande arrendeaftal upphört, af Biskopen sjelf brukas; samt att denna lönereglering skall tillämpas från och med den 1 nästkommande Maj. Hvilket W I Eder till kännedom och vederbörandes förständigande härigenom meddele, låtande nådiga skrifvelser i ämnet afgå till Domkapitlet i Lund samt W å r t och Rikets Statskontor. Den handlingarne åtföljande karta öfversändes härjemte, för att vederbörande tillställas. Stockholms Slott den 22 December 1876. OSCAR. / F. F.

Carlson.

136 Bil.

IX.

Nådigt brev till domkapitlet i Lund, ang. provisorisk reglering av lönen för biskopen i Lunds stift. GUSTAF o. s v. Vår ynnest o. s. v. Med anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet den 7 oktober 1926, nr 17, angående provisorisk reglering av lönen lor biskopen i Lunds stift anmälde kyrkomötet i underdånig skrivelse den 2 november 1926 n r 26, att kyrkomötet för sin del medgivit, att lönen för biskopen i Lunds stift fmge från och med den tid, som Kungl. Maj:t bestämde, dock tidigas frän och med den 1 maj 1927, intill dess grunder för en ny definitiv lönereglering for samtliga rikets biskopar blivit fastställda och t r ä t t i tillämpning såsom ett for nämnda tid gällande provisorium regleras enligt följande grunder1. Biskopen i Lunds stift bekommer såsom lön — förutom fri bostad i nuvarande biskopshuset samt dispositionsrätt över den till biskopshuset hörande trädgarden - avkastningen av till biskopsstolen för närvarande anslagna hemman lagenheter och jordar till ett beräknat belopp av 28 000 kronor 2. Sedan beräkning verkställts av den framtida behållna årliga medelavkastningen frän varje hemman, lägenhet och jord, bestämmer Konungen de fastigheter, vilkas avkastning för lönens nedbringande till ovan angivna belopp skall t r ä n biskopslonen avskiljas. Sålunda frånskilda inkomster skola ingå till en särskild, under statskontorets iorvaltmng ställd fond. 3. De biskopen på lön anslagna hemman, lägenheter och jordar skola i författningsenlig ordning utarrenderas. 4. Biskopen nu tillkommande ersättning för kyrkotionde och studieskatt samt ior avkomst av Lomma församlings prebendepastorat skall besparas biskopslöneregleringsfonden. 5. Det till biskopen nu utgående s. k. cathedraticum skall upphöra 6. De närmare föreskrifter, som erfordras för fastställandet av denna lönereglering, utfärdas av Konungen. Efter härom av Kungl. Maj:t den 4 januari 1927 till Riksdagen avlåten proposition, nr 24, anmälde riksdagen i skrivelse den 1 april 1927, nr 102 sitt beslut i ärendet, avfattat i enlighet med kyrkomötets omförmälda medgivande Genom nådigt beslut den 12 november 1926 anbefalldes länsstyrelsen i Malmö at verkställa och till Kungl. Maj.-t inkomma med dels utredning rörande den arhga behal na avkastning, som biskopen i Lunds stift under de senast förflutna 20 aren uppburit frän en var av de biskopsstolen anslagna fastigheterna (hemman, lagenheter och jordar) del, ock beräkning - verkställd med nödig försiktighet - angående den behållna ärliga medelavkastningen under tioårsperioden den 14 " w F / t 1 " 4 " 1 0 3 7 f l ä n V a r 0 c h e n a v b e r ö r d a fastigheter. Tillika anbefaller Kungl. Maj:t länsstyrelsen att i samband med nyssnämnda beräkning och med ledning av densamma avgiva förslag beträffande de av ifrågavarande fastigheter, vilkas avkastning för lönens nedbringande till 28 000 kronor lämpligen borde från biskopslönen avskiljas. f*^1""! h i r a v h a r l ä *sstyrelsen med underdånig skrivelse den 14 januari 1 Ji" l»27 till Kungl. Maj:t överlämnat utredning och förslag i ämnet ar r U t l å t a n d e n a v i v i t s deI1 S 16 februari 1927 av biskopen i Lunds t -7 + TrT ? % ? stift Edvard Magnus Rodhe och av domkapitlet i Lund samt den 12 mars 1927 av kammarkollegiet och statskontoret gemensamt.

137 Kungl. Maj:t förordnar, att lönen för biskopen i Lunds stift skall från och med den 1 maj 1927, intill dess grunder för en ny definitiv lönereglering för samtliga rikets biskopar blivit fastställda och t r ä t t i tillämpning, såsom ett för nämnda tid gällande provisorium regleras enligt följande grunder: 1. Biskopen i Lunds stift bekommer såsom lön — förutom fri bostad i nuvarande biskopshuset samt dispositionsrätt över den till biskopshuset hörande trädgården — avkomsten av följande till biskopsstolen för närvarande anslagna hemman, lägenheter och jordar, nämligen: lönebostället 3 1 / 2 mantal krono Helgonagård nr 1 ävensom av Åke Jönsson arrenderade 1 / 8 mantal östra Torn nr 1 och 1 / s mantal östra Torn nr 5, av Magnus Jönsson arrenderade 1 / 8 mantal östra Torn nr 1 och ' / 4 mantal ö s t r a Torn nr 15, ett trädgårdstorp, av Anton W. Andersson arrenderade 3 /s mantal ö s t r a Torn nr 2, av Per Rolofsson arrenderade 1 / 8 mantal östra Torn nr 4, av Nils Nilssons stärbhusdelägare arrenderade 1/e mantal ö s t r a Torn nr 6, av Karl Nilsson arrenderade 1 / 8 mantal östra Torn n r 6, av Hugo Hansson arrenderade J / 4 mantal östra Torn nr 7, av Olof Andersson arrenderade 1 / s mantal östra Torn nr 8, av Carl Jönsson arrenderade 1/8 mantal östra Torn nr 8, av Anders Hansson arrenderade Vs mantal östra Torn nr 10, av Nils Andersson arrenderade 1/s mantal östra Torn n r 12, av Jöns Jönsson arrenderade 1 / 8 mantal ö s t r a Torn nr 12 och 1 / 1 8 mantal ö s t r a Torn nr 18, av Jöns Olsson arrenderade 1 / 4 mantal östra Torn nr 13, av Arvid Paulsén arrenderade 3 / 3 2 mantal östra Torn nr 16 samt av Nils Jeppsson arrenderade 1 / 3 2 mantal östra Torn nr 17. 2. F r å n biskopslönen skall avskiljas avkomsten av följande till biskopsstolen för närvarande anslagna hemman, lägenheter och jordar, nämligen dels av Anders Olsson arrenderade 1 / 8 mantal östra Torn nr 2, av Emil Persson arrenderade 1j8 mantal östra Torn nr 4, av Jöns Svensson arrenderade 1 / 8 mantal östra Torn nr 5, av Ola Christensson arrenderade 1ji mantal östra Torn nr 9, av Jöns Persson arrenderade x / 4 mantal östra Torn nr 11, av Johan Nilsson arrenderade 3 / 3 2 mantal ö s t r a Torn nr 16, av Nils L. Bengtsson arrenderade 1/8 mantal östra Torn nr 10, 1 /32 mantal östra Torn nr 17 och 1 / 1 6 mantal Östra Torn nr 18, av P e r Nilsson arrenderade 1 / 1 8 mantal östra Torn nr 17, av Jöns Åkesson arrenderade 1 / 8 mantal östra Torn nr 18, dels ock trädgårdstorpen östra Torn n r 19 och 21—25. De från biskopslönen sålunda avskilda inkomsterna skola överlämnas till statskontoret för att förvaltas såsom en särskild fond, benämnd Lunds biskopslönemedels besparingsfond. 3. Samtliga omförmälda hemman, lägenheter och jordar skola i författningsenlig ordning utarrenderas. 4. Biskopen nu tillkommande ersättning för kyrkotionde och studieskatt samt för avkomst av Lomma församlings prebendepastorat skall besparas biskopslöneregleringsfonden. 5. Det till biskopen nu utgående s. k. cathedraticum skall upphöra. Härjämte föreskriver Kungl. Maj:t, att en jämlikt föreskrift i nådigt brev den 31 januari 1908 angående disposition av vissa ersättningsmedel av domkapitlet förvaltad fond å 6 318 kronor 70 öre, utgörande expropriationsmedel för mark, som för anläggning av Lund—Revinge järnväg tagits i anspråk från hemmanen östra Torn nr 1, 10, 12, 13, 17 och 18, skall överlämnas till statskontoret för att läggas till Lunds biskopslönemedels besparingsfond. Detta meddelas domkapitlet till efterrättelse. Stockholms slott den 22 april 1927. Under Hans Maj:ts, Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro: GUSTAF

ADOLF. / N. J. F.

Almkvist.

138 Bil. X.

Nådigt bref till KammarCollegium, ang. lönereglering för Biskopen i Göteborgs stift.

OSCAR etc. Wår ynnest etc. Sedan ej mindre Biskopen Doktor G. D. Björck, Domkapitlet i Göteborg samt Wår Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län inkommit med underdåniga yttranden öfver ett af vederbörande Nämnd upprättadt förslag till lönereglering för Biskopen i Göteborgs stift, än äfven I den 9 Maj innevarande år afgifvit infordradt underdånigt utlåtande så väl öfver berörda förslag som öfver en af Fjärås och Förlanda församlingar hos Oss gjord ansökning, att nämnda församlingar måtte, efter Biskop Björcks afgång, upphöra ; att vara prebende till stiftets Biskop och förses med egen kyrkoherde, hafve Wi (j låtit detta ärende Oss föredragas och dervid funnit godt i nåder förordna: att Biskopen i Göteborgs stift, som innehar biskopshuset i Göteborgs stad, dock I med skyldighet att hyresfritt upplåta de derstädes till embetslokal för Domkapitlet nu begagnade fyra rum jemte ett kassahvalf, fortfarande skall åtnjuta: l:o) den Biskopen n u anslagna kronotiondespanmål, utgörande: Etthundranitioen kubikfot 8-59 kannor råg och Trehundraåttatiotre kubikfot 7-53 kannor korn från Wäne fögderi, Åttatiofem kubikfot 5-22 kannor råg och Etthundrasjutioen kubikfot 45 kubiktum korn från Marks fögderi inom Elfsborgs län, Fyrahundrafyra kubikfot 7-75 kannor korn från Göteborgs fögderi inom Göteborgs och Bohus län samt Sjuhundrasextiosju kubikfot 4-73 kannor blandsäd från Warbergs fögderi och E t t tusenfyratiotvå kubikfot 2-07 kannor blandsäd från Fjäre fögderi inom Hallands l ä n ; och 2:o) kyrkoherdelönen i Tölö, Lindome och Elfsåkers församlingars prebendepastorat, hvaraf 1 500 kronor beräknats för aflönande af erforderligt embetsbiträde i detta pastorat; att såsom fyllnad uti den genom Wårt och Rikets Ständers beslut för Biskopen i Göteborg bestämda lön 14 000 kronor, ett belopp af Tretusensjuhundraåttatiofem kronor skall af Wårt Statskontor från Biskopslöneregleringsfonden årligen utbetalas ; att den till Biskopen från kyrkorna i Bohus län och från kyrkoherdarna i Hallands län under namn af Cathedraticum utgående af gift skall upphöra; att Fjärås och Förlanda församlingars pastorat skall upphöra att vara Biskopens prebende och vid inträffande ledighet tillsättas i den för regala gäll stadgade ordning; samt att tillämpning af denna lönereglering skall inträda så snart, efter nuvarande innehafvarens av biskopsembetet afgång, ny Biskop blifvit utnämnd och embetet tillträdt. Meddelande Eder detta till kännedom och vederbörandes förständigande, late I Wi nådiga skrifvelser i ämnet afgå till Domkapitlet och Statskontoret. Stockholms Slott den 4 November 1881. OSCAR. I C. G.

Hammarskjöld.

139 Bil.

XI.

Nådigt bref till KammarCollegium, ang. lönereglering för Biskopen i Karlstads stift. OSCAR etc. Wår ynnest etc. Med underdånig skrifvelse den 19 December 1877 har Wår Befallningshafvande i Wermlands län till Oss öfverlemnat ett af wederbörande Nämnd u p p r ä t t a d t förslag till lönereglering för Biskopen i Karlstads stift tillika med deröfver afgifna yttranden af Biskopen Doktor C. H. Rundgren och Domkapitlet i Karlstad. Sedan I den 22 September 1881 häröfver afgifvit infordradt utlåtande, hafve Wi låtit detta ärende Oss föredragas, dervid Wi, som denna dag beslutit, att det Biskopen hittills såsom prebende tillagda Kils pastorat skall delas så, att Kils och Frykeruds församlingar utgöra ett pastorat samt öfra Ulleruds, Nedra Ulleruds och Ransäters församlingar ett gäll, benämnt Ulleruds pastorat, funnit godt i nåder förordna: att Biskopen i Karlstads stift, som innehar boställe med tillhörande tomt i staden Karlstad, fortfarande eger åtnjuta: l:o) den honom anslagna kronotiondespanmål från Nora Sysslets fögderi: 101 kubikfot 2-96 kannor råg, 28 kubikfot, 3-43 kannor korn och 3 747 kubikfot 4-71 kannor hafre; och 2:o) kyrkoherdelönen i Kils och Frykeruds församlingars prebendepastorat, hvaraf E t t tusentvåhundra kronor beräknats för aflönande af erforderligt embetsbiträde i detta pastorat; att såsom fyllnad i den genom Wårt och Rikets Ständers beslut för Biskopen i Karlstads stift bestämda lön, 12 000 kronor, ett belopp af E t t tusenfyrahundratio kronor skall af W å r t Statskontor från Biskopslöneregleringsfonden årligen utbetalas; att Karlstads och Ulleruds pastorat skola upphöra att vara Biskopens prebenden ; samt att denna lönereglering skall tillämpas från och med den 1 nästkommande Maj. Meddelande Eder detta till kännedom och vederbörandes förständigande, late Wi nådiga skrifvelser i ämnet afgå till Domkapitlet och Statskontoret. Stockholms Slott den 14 A p r i l 1882. OSCAR. / C. G.

Hammarskjöld.-

Bil.

XII.

Nådigt bref till KammarCollegium, ang. lönereglering för Biskopen i Hernösands stift. CARL etc. Wår ynnest etc. Med underdånig skrifvelse den 12 December 1866 har Wår Befallningshafvande i Wester Norrlands län till Oss öfverlemnat ett utaf vederbörande N ä m n d den 20 Oktober 1864 u p p r ä t t a d t förslag till lönereglering för Biskopen i Hernösands stift, tillika med underdåniga yttranden i ämnet af Biskopen Doktor A. F . Beckman och Consistorium i Hernösand. Sedan I samt Wårt och Rikets Statskontor den 17 sistlidne December afgifvit in-

140 fordradt underdånigt utlåtande, hafve Wi låtit detta ärende Oss föredragas och dervid funnit godt i nåder förordna: att Biskopen i Hernösands stift, som innehar Biskopshuset i Hernösands stad, fortfarande skall åtnjuta: l:o) kontant anslag af ordinarie räntor, Trehundrafemtiosex riksdaler, enligt nådiga brefvet den 3 J u n i 1647; 2:o) räntan af ett mantal Utanö i Högsjö socken, enligt nådiga brefvet den 9 Juli 1602; 3:o) af kronotionden från Ytter-Lännäs och Bjertrå socknar, enligt sistnämnda nådiga bref, Tvåhundrafemtioåtta kubikfot tre kannor sextionio kubiktum råg och niohundratretiotre kubikfot fyra kannor fyratio kubiktum korn; 4:o) af kronotionden från Hernösands församling femton kubikfot fyra kannor råg och sextioen kubikfot åtta kannor korn, enligt nådiga brefvet den 8 September 1747 och nådiga Resolutionen den 4 December 1868; 5:o) tillsvidare och intill dess annorlunda varder förordnat, kyrkoherdelönerna i Hernösands och Säbrå pastorater; att Biskopen skall, såsom fyllnad i det genom Wårt och Rikets Ständers beslut för honom bestämda lönebelopp af 12 000 Riksdaler årligen uppbära fyra Tusen femhundrasjutton Riksdaler, att af Wårt och Rikets Statskontor ur Biskopslöneregleringsfonden qvartalsvis utbetalas; samt att Nora, Skogs och Bjertrå församlingars pastorat skall upphöra att vara Biskopens prebende; egande Consistorium att ofördröjligen gå i författning om tillsättande af kyrkoherdebeställningen i detta pastorat med förbehåll dervid om skyldighet för blifvande kyrkoherden att underkasta sig den förändring i tjenstgöring och lönevilkor, som föranledes af Wårt den 29 April 1869 meddelade nådiga beslut rörande pastoratets delning. Meddelande Eder detta till kännedom och vederbörandes förständigande, late Wi skrifvelser i ämnet afgå till Statskontoret, Consistorium i Hernösand samt Biskopen Doktor Beckman; Och Wi befalle Eder etc. Stockholms Slott den 16 April 1870. CARL. IF. F. Carlson.

Bil.

XIII.

Nådigt bref till statskontoret, ang. förändring af rikets indelning i stift m. m. OSCAR etc. Wår ynnest etc. I skrifvelse den 2 maj 1903 har Riksdagen anmält, att Riksdagen, med bifall till en af Oss till Riksdagen aflåten proposition, dels medgifvit, att från och med den 1 januari 1904 Västerbottens och Norrbottens län finge frånskiljas Härnösands stift för att bilda ett särskildt stift med benämningen Luleå stift och med biskopssäte i Luleå, under villkor att, då någon af de nuvarande innehafvarne af biskopsämbetena i Växjö och Kalmar stift från sin befattning afginge, det stiftsområde, den afgångne innehaft, skulle tilläggas det andra stiftet, som därefter skulle bära benämningen Växjö stift och hafva biskopssäte i Växjö; att biskopslönen i det nya Härnösands stift finge utgå med enahanda belopp som i det nuvarande Härnösands stift;

141 att af biskopslöneregleringsfonden finge användas för aflönande af biskop i Luleå stift 14 000 kronor årligen, däraf 12 000 kronor såsom lön och 2 000 kronor såsom hyresersättning, samt för biskopen i det nya Växjö stift, utöver biskopslönen i nuvarande Växjö stift, såsom lönetillägg 2 000 kronor årligen; Sedan allmänt kyrkomöte jämväl för sin del godkänt den förändring i rikets indelning i stift, som Vi och Riksdagen sålunda sammanstämmande beslutat, hafve Vi vid ärendets föredragning denna dag, dels låtit utfärda nådig kungörelse angående förändring i rikets indelning i stift, hvilken kungörelse kommer att införas i Svensk författningssamling, samt nådig kungörelse angående villkoren för utgående af notariens vid domkapitlet i Luleå löneförmåner m. m., hvilken kungörelse kommer att införas i bihanget till Svensk författningssamling, dels ock funnit godt förordna: att aflöningen till biskopen i Luleå stift skall honom kvartalsvis tillhandahållas; Hvilket Vi Eder till kännedom och efterrättelse härigenom meddele. Stockholms slott den 27 oktober 1903. OSCAR. / Carl von

Bil.

Friesen.

XIV.

Nådigt bref till KammarCollegium, ang. lönereglering för Biskopen i Wisby stift. OSCAR etc. Wår ynnest etc. Med underdånig skrifvelse den 14 November 1868 har Wår Befallningshafvande i Gotlands län till Oss öfverlemnat ett utaf wederbörande Nämnd upprättadt förslag till lönereglering för Biskopen i Wisby stift tillika med deröfver afgifna yttranden af Biskopen, f. d. Statsrådet m. m. Doktor L. A. Anjou och stiftets Consistorium. Sedan I den 30 September 1869 afgifvit infordradt utlåtande, hafve Wi låtit detta ärende Oss föredragas och dervid funnit godt i nåder förordna: att Biskopen i Wisby stift fortfarande skall åtnjuta: l : o ) de honom anslagna hemmansräntor af 38 9 3 / n c mantal inom Nährs, Lau, Ahlskogs, Lye, Garde och Etelhems socknar af Gotlands södra fögderi, utgörande tillsammans 927 kubikfot 7-66 kannor spanmål, hälften råg och hälften korn, 14 centner 19-76 skålpund smör, 18 centner 39-66 skålpund fläsk samt 398 riksdaler 38 öre; och 2:o) kyrkoherdelönen i Wisby stads- samt norra och södra landsförsamlingars pastorat; att Biskopen skall, såsom fyllnad uti den genom Wårt och Rikets Ständers beslut för honom bestämda lön 10 000 riksdaler, årligen uppbära ett belopp af Fyratusen riksdaler, att af Wårt och Rikets Statskontor från Biskopslöneregleringsfonden qvartalsvis utbetalas; att Lärbo och Hellwiks församlingars pastorat skall upphöra att wara Biskopens prebende; egande Consistorium att ofördröjligen gå i författning om tillsättande af kyrkoherdebeställningen i detta pastorat; samt

142 att den till Biskopen hittills af stiftets landsförsamlingar under namn af visitationspenningar utgående afgift skall upphöra. Meddelande Eder detta till kännedom och wederbörandes förständigande, late Wi nådiga skrifwelser i ämnet till Consistorium i Wisby samt Wårt och Rikets Statskontor afgå; och Wi befalle Eder etc. Stockholms Slott den 10 Oktober 1873. OSCAR. / G.

Wennerberg.

Av myndigheterna avgivna utlåtanden över den av borgmästaren Linder verkställda utredningen med förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning m. m. Kammarkollegiet och statskontoret. De i mångahanda hänseenden förändrade förhållanden, som inträtt efter det de nu gällande grunderna för biskoparnas avlöning för mer än 70 år sedan fastställdes, göra det synnerligen påkallat att vidtaga en omreglering av biskoparnas avlöningsvillkor. De olägenheter, som beträffande det nuvarande lönesystemet framträda starkast, torde vara dels att växlingarna i lönerna de olika befattningshavarna emellan äro alltför stora och betydligt kraftigare än som avsågs genom 1861 års avlöningsreform ooh dels att de löner, som åtnjutas av de särskilda biskoparna, årligen växla och att dessa växlingar stundom äro synnerligen betydande. Såsom den sakkunnige erinrat, hava tid efter annan uppstått frågor om ökning eller minskning i biskoparnas antal, liksom frågor förelegat om jämkning i stiftens omfattning. Särskilt erinras om förslaget om inrättandet av en biskopsstol för Stockholm, i vilket ärende utlåtanden avgivits till Eders Kungl. Maj:t den 28 december 1929 av kollegium och den 28 augusti 1930 av statskontoret. I likhet med den sakkunnige anse ämbetsverken berörda frågor icke böra undanskjuta avgörandet av frågan om nya grunder för biskoparnas avlöning. Den sakkunnige har i detta sammanhang (s. 6) framhållit att det förslag till lönereglering, som av honom framlades, icke föregrepe ett senare beslut av statsmakterna i avseende å stiftschefernas, antal. Härvid torde få påpekas att de av den sakkunnige för den nya löneregleringens genomförande beräknade tillgångarna endast obetydligt överstege de utgifter, som enligt hans förslag skulle med sagda tillgångar bestridas. Dessa tillgångar — vilka, såsom i det följande kommer att visas, snarare torde vara uppskattade till för högt belopp — torde således icke räcka att bestrida kostnaderna för ytterligare en biskopsstol. Sistnämnda omständighet synes dock ej böra lägga hinder för en ny mera tidsenlig lönereglerings genomförande, men hänvisar snarare till att lösningen av löneregleringsfrågan bör föregå avgörandet av spörsmålet om biskopsstolarnas ökning. Disponibla

avlöningstillgångar.

Deras rättsliga ställning. ningen därav.

Den framtida

förvalt-

Den sakkunnige grundar sitt i ärendet framlagda förslag bland annat dels därpå, att till biskoparnas framtida avlöning skulle tagas i anspråk samtliga de avlöningstillgångar, vilka för närvarande äro dem anslagna, samt att dessa avlöningstillgångar i mån av behov skulle kunna komma till användning för avlöning

144 jämväl av annan biskop än den, som nu är i åtnjutande därav, och dels därpå att några nya avlöningstillgångar ioke skulle utöver de nuvarande anvisas. Dessa nu tillgängliga avlöningstillgångar hava av den sakkunnige (s. 50) angivits vara: A) avkomst av boställen, löningshemman och jordar m. m., B) vederlag för kronotionde, C) vederlag för anslagna hemmansräntor, D) skogsmedel, E) räntor å expropriationsmedel m. m., F) inkomst av prebende (för biskopen i Visby stift), samt G) bidrag från biskopslöneregleringsfonden. Vad beträffar boställena och den andra fasta egendomen, är det för förslagets och frågans bättre bedömande givetvis av betydelse att äga tillgång till utredning, i avseende å sättet för den fasta egendomens tillkomst såsom avlöningstillgång fori biskop och huruvida några särskilda föreskrifter rörande deras tillgodonjutande förelåge o. s. v., då ju i sådant hänseende tilläventyrs kunna tänkas förekomma omständigheter, som inverka på ett beslut rörande den framtida dispositionen. Kollegium har genom sitt arkivkontor låtit ombesörja en utredning härutinnan. Till denna utredning, som föreligger i hosföljande den 11 innevarande februari avgivna memorial jämte tilläggsmemorial den 13 samma månad, vilja ämbetsverken hänvisa. Trots den för arkivet- tillmätta synnerligen korta tiden synes den förebragta utredningen vara så när som på vissa smärre detaljer fullt uttömmande. Så vitt av utredningen i fråga kan inhämtas torde hinder, möjligen med ett undantag, få anses icke böra möta för att, under förutsättning av kyrkomötets medgivande, avkomsten av boställena göres under ny lönereglering på nämnda sätt rörlig eller, såsom det alternativt föreslagits, förklaras skola ingå till biskopslöneregleringsfonden. Med nyssnämnda undantag åsyftas det biskopen i Västerås stift anslagna hemmanet 1 mantal Tunby nr 1 i S:t Dians numera med Västerås inkorporerade socken. Detta hemman är enligt arkivutredningen inköpt av »capitelet», såsom det vill synas för domkyrkans medel. H u r u det kommit att åtnjutas av biskopen är ej utrett. Huruvida detta hemman är av beskaffenhet att dess avkastning kan indragas till biskopslöneregleringsfonden eller om hemmanet bör fortfarande disponeras av biskopen eller överlämnas till domkyrkans förfogande lärer böra, i händelse av fastställande av nya grunder för biskoparnas avlöning, närmare utredas. Emellertid tillåta sig ämbetsverken erinra att olika meningar framträtt därom huruvida — med tillämpning av nu gällande bestämmelser — biskop vore berättigad att tillgodonjuta den behållna skogsavkastningen vid boställen, som äro honom på lön anslagna, och, därest sådan rätt för honom ej förelåge, huruvida den behållna skogsavkastningen borde ingå till biskopslöneregleringsfonden eller till prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond, sedermera kyrkefonden. I sådant avseende torde få hänvisas till, bland annat, den av kanslirådet Hugo Tigerschiöld den 31 juli 1916 avgivna utredningen angående ny lönereglering för biskoparna, ärende angående dispositionen av skogsavkastningen från vissa ärkebiskopen på lön anslagna egendomar i Uppsala län (kollegii underdåniga utlåtanden den 31 december 1907 och den 17 september 1908), ärende angående disposition av skogslikvidmedel vid ägoutbyte tillfallna vissa biskopen i Västerås stift å lön anslagna jordar (kollegii utlåtande den 7 maj 1917), ärende angående disposition av löseskillingen för biskopsbostället 2 mantal Sundby nr 1 i Strängnäs socken av Södermanlands län (kollegii utlåtande den 17 november 1914, justitiekanslersämbetets utlåtande den 21 juli 1917), ärende angående dispositionen av skogen till de biskopen i Växjö nå lön anslagna hemman (kollegii utlåtande den 29 november 1921). Därjämte torde få framhållas att, såsom den sakkunnige* (s. 53) erinrat, rättegång pågår mellan rättsinnehavarna till två framlidne biskopar i Växjö stift, å ena, samt Eders Kungl. Maj:t och kronan, å

145 andra sidan, angående rätten till skogsavkastningen vid de biskopen i sagda stift på lön anslagna hemmanen. Målen, däri stärbhusdelägarna fordrat utbekommande av hela behållna avkastningen av skogen jämte ränta, äro beroende på högsta domstolens prövning. Oberoende av den rätt, som må anses enligt nu gällande bestämmelser tillkomma biskoparna i avseende å skogsavkastningen från deras boställen, måste det anses ligga inom de lagstiftande myndigheternas befogenhet att, under förutsättning av kyrkomötets medgivande, i sammanhang med ny lönereglerings genomförande meddela förändrade bestämmelser rörande skogsavkastningens disposition. I varje fall är det angeläget att för framtiden erhålla klara bestämmelser, som utesluta framtida tvekan eller tvist. I detta sammanhang torde få erinras därom att några skogsförsäljningsmedei från biskopsboställen icke under åtskilliga år blivit av domänstyrelsen inlevererade till statskontoret såsom biskopslöneregleringsfondens förvaltare, utan den under dessa år uppkomna behållningen av biskopsskogarna finnes i statskontorets räkenskaper upptagen bland biskopslöneregleringsfondens fordringar. Såsom även framgår av statskontorets från trycket utgivna utdrag ur fonders och diverse medels räkenskaper uppgick det hos domänstyrelsen innestående beloppet vid slutet av budgetåret 1930/1931 till 158 204 kronor 22 öre. Å sålunda utestående fordringar tillgodoföres fonden icke ränta. Den sakkunnige h a r i fråga om den framtida förvaltningen av den till biskoparnas avlöning anslagna fastigheten föreslagit (s. 58) att denna förvaltning bringades i överensstämmelse med de regler, som vore eller kunde bliva meddelade rörande förvaltningen av övriga ecklesiastika avlöningstillgångar. Huruvida och i vilken omfattning sådant lämpligen låter sig göra undandrager sig för närvarande ämbetsverkens bedömande. F r å g a n om förvaltningen av det territoriella prästerskapets boställen, i vilken fråga föreligga två utredningar med i stort sett varandra motsatta ståndpunkter ävensom däröver avgivna yttranden, innefattande skiftande uppfattningar, är nämligen ej ännu avgjord. Så vitt biskoparnas löningshemman angår är frågan emellertid ej lika svårlöst som i avseende å det territoriella prästerskapets löneboställen. Anledningen härtill är, att man ej beträffande de förra har att taga hänsyn till en tredje intressent jämte löntagaren och det allmänna, nämligen de särskilda församlingarna, eller till frågan om församlingarnas bidragsskyldighet till lönernas utgörande. Efter ämbetsverkens mening ibör med förvaltningsfrågans behandling och avgörande få tills vidare anstå. Detta uppskov lärer icke på något sätt lägga hinder för löneregleringsfrågans lösning. Till frågan huruvida, såsom den sakkunnige (s. 59) ansett, förvaltningens ordnande i enlighet med hans förslag skulle medföra besparingar, återkomma ämbetsverken längre fram. Grunder

för ny

biskopslönereglering.

Den sakkunnige har (s. 63) uppställt till besvarande frågan, vilka principer böra följas vid framläggandet av förslaget till ny lönereglering för biskoparna. Efter hans bedömande förefunnes för närvarande tv*å utvägar. Härom har han vidare anfört följande: »Den ena, som i huvudsak ansluter sig till grundtankarna i det av 1927 års prästlönesakkunniga beträffande det territoriella prästerskapets avlönande framlagda förslaget, är den, att s-amtliga till biskoparnas avlönande förefintliga tillgångar, av vad slag de vara må, hopsamlas i en central fond, biskopslöneregleringsfonden, varifrån samtliga löner sedan skola utbetalas. Den andra utvägen, som i 10—327562

146 sina grunddrag bygger på samma princip som nu gällande lönereglering för biskoparna och som ganska nära ansluter sig till de av 1931 års prästlönesakkmniga framlagda förslagen, innebär ett bibehållande i den mån detta är möjligi inom ramen av de utmätta lönebeloppen vid varje biskopsstol av de till densamma anslagna avlöningstillgångarna av olika slag. överskjuter avkomsten av de till biskopsstolen anslagna lönetillgångarna det för ämbetet beräknade lönebeloppen, skall det överskjutande beloppet ingå till biskopslöneregleringsfonden. Om å anlra sidan nämnda avkomst icke är tillräcklig eller, såsom fallet är i Luleå, saknas, skall lönen, i den mån sådant är erforderligt, bestridas av biskopslöneregleringsfonden. Till iörmån för såväl den ena som den andra aiv de båda nu i korthet angivna utvägarna synas ganska talande skäl kunna anföras. Det förstnämnda alternativet ansluter sig närmast till de grunder, som n u gälla för statens befattningshavare, och är i sin tillämpning enkelt och lättöverskådligt. Däremot innefcär det ett kraftigt avbrott i den utveckling, som hittills gjort sig gällande i fråga om avlönandet av prästerliga 'befattningar av olika slag. Det avgörande vid valet mellan de båda alternativen torde enligt min uppfattning vara det sätt, på vilket statsmakterna kunna komma att lösa den nu föreliggande frågan om nya grunder för avlöning av det territoriella prästerskapet. Skäl torde knappast föreligga att för den till antalet obetydliga grupp av befattningshavare, som biskoparna utgör, bibehålla andra avlöningsprinciper än de, som gälla för den stora mängden av prästerskapet. Det förslag till lönereglering, som i det följande framlägges, är alltså avsett att kunna genomföras antingen det av 1927 eller 1931 års sakkunniga framlagda prästlöneregleringsförslaget vinner statsmakternas bifall. Skulle förstnämnda förslag godtagas, torde, såsom nyss antytts, samtliga till biskoparnas avlönande anslagna tillgångar 'böra centraliseras till en gemensam fond och lönerna utgå från denna fond, varvid för förvaltningen av här förevarande avlöniagstillgångar synas böra i tillämpliga delar gälla de bestämmelser, som kunna varda föreskrivna för det territoriella prästerskapets avlöningstillgångar. Skulle däremot det av 1931 års sakkunniga avgivna förslaget läggas till grund för statsmakternas beslut i ämnet, tarvas en undersökning av de avlöningstillgångar, som för närvarande finnas vid varje biskopsstol. Härvid torde man kunna godtaga det förslag till uppskattning av de olika avlöningstillgångarnas .värde, som av 1931 års sakkunniga framlagts iför beräkningen av de till vederbörande pastorat hörande avlöningstillgångarna.» Det förefaller ämbetsverken som skulle det saknas tillräckliga skäl att, såsom den sakkunnige förordat, göra valet av grunder för biskoparnas lönereglering beroende av det sätt, varpå frågan om nya grunder för avlöning av det territoriella prästerskapet kommer att lösas. Denna senare fråga är synnerligen komplicerad huvudsakligen därför att hänsyn vid dess avgörande måste tagas till dels spörsmålet om församlingarnas förhållande till prästboställena och dels regleringen av församlingarnas bidragsskyldighet till prästerskapets avlöning. Någon motsvarande hänsyn finnes icke att taga vid avgörandet av frågan om nya grunder för biskoparnas lönereglering. Det nuvarande lönesystemet har väl, i den mån i biskopslön ingå arrenden av jordbruksegendom och indelningsersättning, ett visst företräde däri att avlöningen till sin storlek växlar något efter levnadskostnadernas förändringar, nämligen i den mån dessa förändringar återspeglas i markegångsprisen; och efter vad den av den sakkunnige verkställda utredningen visar hava även vissa biskopar dragit fördel därav. Men å andra sidan måste lönesystemet i fråga anses vara förenat med många och stora olägenheter. Bland annat kommer ett arrendeavtal, avslutat under tid

147 av dåliga konjunkturer, att för lång tid inverka ogynnsamt för löntagaren. En viss otymplighet är också förbunden med ett lönesystem, där viss del av lönen skall beräknas efter så växlande faktorer som arrenden, fastställda i persedlar att lösas med penningar, och indelningsersättning, likasom det för löntagaren är synnerligen ofördelaktigt att få vänta på dessa löneförmåners utbekommande till långt fram mot avlöningsårets slut. E t t lönesystem av nämnda beskaffenhet måste också, såsom erfarenheten även visat, medföra en icke avsedd ojämnhet i lönerna de olika biskoparna emellan och jämväl en ofta oläglig växling i den särskilde biskopens lön. Dylika lönesystem äro också enligt den nutida uppfattningen utdömda. Den av den sakkunnige gjorda hänvisningen till en uppskattning av de olika lönetillgångarnas värde liknande den, som av 1931 års prästlöneregleringssakkunniga framlagts för beräkningen av de till vederbörande pastorat hörande avlöningstillgångarna, kan icke anses skänka någon styrka å t det nuvarande lönesystemet. Efter ämbetsverkens mening bör det icke lämpligen ifrågakomma annat än a t t vid den förestående omregleringen av biskoparnas löner dessa löner utöver den fria bostadsförmånen, vilken givetvis bör bibehållas för dem, bestämmas att utgå med fixa penningbelopp. Under den av den sakkunnige antagna förutsättningen att all den fasta egendom och alla de anslag i kronotionde m. m., som för närvarande äro anslagna biskoparna, likasom den under tidernas lopp hopsamlade biskopslöneregleringsfonden, böra bibehållas såsom avlöningstillgångar under ny lönereglering, men att några avlöningstillgångar härutöver icke äro att påräkna, lärer det vara oundgängligt att göra biskopslöneregleringsfonden till en avlöningskassa, till vilken all årlig avkomst av den biskoparna anslagna fasta egendomen likasom all annan till biskopslön avsedd årsinkomst skall inbetalas och från vilken biskopslönerna och andra eventuella i penningar utgående löneförmåner skola utbetalas ooh även erforderliga förvaltningskostnader för den fasta egendomen m. m. skola gäldas. I det följande begagna ämbetsverken benämningen biskopslönefonden för biskopslöneregleringsfonden i dess framtida egenskap av sådan avlöningskassa som nu nämnts. Då ämbetsverken härefter övergå till att yttra sig rörande beloppet av de löneförmåner, som enligt den sakkunniges s. 63—83 gjorda framställning skulle tillkomma biskoparna, vilja ämbetsverken i det förevarande sammanhanget behandla frågan uteslutande ur synpunkten a.v vilka löneförmåner biskoparna med hänsyn till tjänsteställning och andra omständigheter skäligen böra undfå, således utan hänsyn till huruvida de för närvarande och i en framtid för ändamålet tillgängliga medlen äro tillräckliga eller icke. Det må emellertid förutskickas att, såsom av det följande närmare framgår, ämbetsverken vid företagen granskning av den sakkunniges beräkning av de befintliga tillgångarnas storlek kommit till den uppfattningen, att det av honom uppskattade beloppet måste icke obetydligt nedskäras liksom att vissa av honom beräknade kostnader för biskopslönefonden måste något höjas. Till följd härav kommer det avlöningsprogram, som ämbetsverken för sin del anse böra i princip godkännas, att icke kunna åtminstone under den närmare framtiden genomföras i hela sin omfattning. Ämbetsverken ärna därför längre fram i utlåtandet ingå på fråIgan, vilka begränsningar i avlöningsprogrammet lämpligen och skäligen böra tills vidare äga rum. Den sakkunnige har (s. 67) på anförda skäl förordat, att till grund för bestämmandet av biskoparnas avlöningsförmåner måtte i tillämpliga delar läggas de bestämmelser, som nu gälla för rikets landshövdingar. Med hänsyn i någon mån till

148 den omständigheten att biskoparna ej komma a t t erlägga några avgifter för egen pensionering och i all synnerhet till de begränsade avlöningstillgångar, vilka stode till förfogande och tarvade ett försiktigt handhavande, har den sakkunnige funnit sig nödgad föreslå en kontant grundlön för biskoparna, med undantag av ärkebiskopen och biskoparna i Lunds och Göteborgs stift, av 20 000 kronor, d. v. s. 1000 kronor mindre än den för landshövdingarna bestämda normallönen. För ärkebiskopen h a r grundlönen föreslagits till 28 000 kronor, för biskopen i Lunds stift till 23 500 kronor och för biskopen i Göteborgs stift till 21 500 kronor. I det väsentligaste vilja ämbetsverken ansluta sig till den sakkunniges yttrande i nu berörd del av löneregleringsfrågan. Dock anse ämbetsverken det icke vara påkallat att biträda förslaget om en sänkning av grundlönen under den för landshövdingarna bestämda, till vilken sänkning den sakkunnige, såsom nyss berört-s, föranletts företrädesvis på grund av lönetillgångarnas knapphet. Den andra om.ständigheten, vartill den sakkunnige hänvisat vid förslaget till grundlönens sänkning, nämligen att biskoparna ej komme att erlägga några avgifter för egen pensionering, synes ej böra leda till sänkning. Såsom av det följande framgår bleve biskoparna ej förbehållslöst vare sig berättigade eller skyldiga att avgå vid viss ålder, vid vilket förhållande årligt bidrag till egen pensionering ej kan komma i fråga; men därtill kommer att emeritilönen, där sådan utgår, blivit med hänsyn till att biskoparna icke erlägga avgifter till egen pensionering föreslagen till ett belopp, som med omkring 1 000 kronor understiger landshövdings pension (s. 90). Anledning skulle måhända förefinnas att, liksom nu, sätta biskopens i Visby stift lön något lägre än normallönen. Ämbetsverken anse sig sakna tillräckliga skäl att för egen del väcka fråga härom, men vilja påpeka att den sakkunniges förslag rörande biskopens i Visby stift lön så till vida innebär tilldelande av en lägre lön än normallönen, som han i biskopens lön inräknat hela dennes lön som kyrkoherde i Visby prebendepastorat, således utan att, såsom skett vid de enligt 1861 års brev fastställda löneregleringarna, beräkna avdrag för vice pastors arvode. Ämbetsverken finna sig kunna biträda den uppfattning, som synes hava legat till grund för den sakkunniges förslag. I blivande bestämmelser rörande löneregleringen bör emellertid uttrycklig bestämmelse härutinnan lämnas. I detta sammanhang torde böra upptagas till yttrande frågan om det lönetillägg, som omförmäles i kungörelsen den 17 december 1926, nr 527. Härom yttrar den sakkunnige (s. 92) följande: »I kungörelsen den 17 december 1926, nr 527, angående vissa lönetillägg åt biskoparna i anledning av nådårsrättens upphörande m. m., har Kungl. Maj:t, i överensstämmelse med riksdagens beslut och på sätt allmänt kyrkomöte jämväl samtyckt, förordnat, dels att som avlösning av den biskoparna i stiften tillkommande nådårsrätten skulle ur biskopslöneregleringsfonden utgå ett lönetillägg, motsvarande 1-5 procent av den med befattningen förenade kontanta lönen eller, där lönen icke vore på sådant sätt bestämd, det penningbelopp, som Kungl. Maj:t lagt till grund vid lönereglering, med de tillägg och ändringar, som grundade sig på särskilda Kungl. Maj:ts heslut, dels ock att, där befattning innehades av biskop, som icke erlade avgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa utöver vad i det för kassan den 6 november 1874 fastställda reglementet med däri senare vidtagna ändringar stadgades, kassan skulle äga uppbära omförmälda lönetillägg. Såsom av berörda proposition nr 199 framgår, avsåg ifrågavarande lönetillägg att bereda vederbörande ersättning för den nya pensionsavgift, som skulle erläggas till änkeoch pupillkassan för att ernå en förhöjning i pensionen för änkor och minderåriga barn. Då nu fråga är om framläggande av en ny definitiv lönereglering för biskoparna, torde kunna ifrågasättas, om icke sagda lönetillägg skulle kunna bortfalla.

149 I all synnerhet förefalla skäl härtill föreligga 'beträffande de biskopar, för vilka det av mig framlagda förslaget innebär en inkomstökning. Även denna fråga förefaller mig dock vara av den art, att den tarvar en ytterligare utredning av särskilt sakkunnig myndighet, och torde härvid kassans direktion få anses vara närmast till hands.» Rörande denna fråga torde få anföras följande. Genom lag den 17 december 1926, nr 526, meddelades ett likartat stadgande beträffande det territoriella prästerskapet. Enligt statsrådsprotokollet till nyssnämnda proposition uttalade departementschefen (s. 37) i fråga om det till förmån för det territoriella prästerskapet beviljade lönetillägget, att det syntes rättvist och billigt att, n ä r de år 1910 antagna bestämmelserna om prästerskapets avlöning ersattes med andra, lönerna borde bestämmas med hänsyn jämväl till de ökade avgifter prästerna hade att erlägga för familjepensioneringen. Mot detta uttalande gjordes ingen erinran inom riksdagen eller kyrkomötet. Då ämbetsverken den 27 november 1931 avgåvo gemensamt utlåtande över 1931 års prästlöneregleringssakkunnigas förslag till prästlönelag, yttrade ämbetsverken (vid § 9) att i överensstämmelse med departementschefens berörda uttalande ifrågavarande lönetillägg syntes böra föranleda motsvarande höjning av den till det territoriella prästerskapet eljest utgående lönen och framlade i enlighet härmed förslag. Tillika framhölls att särskild bestämmelse borde meddelas till bevarande av änkekassans berörda rätt. Även om vad sålunda förekommit rörande 1-5 %-tillägget åt de territoriella prästerna icke kan frånkännas en viss tillämplighet även beträffande motsvarande lönetillägg till biskoparna, finna dock ämbetsverken, att den ganska väsentliga förhöjning i avlöningsförmånerna, som av ämbetsverken tillstyrkes för biskoparna, bör kunna anses innefatta gottgörelse även för den ökade avgiften till prästänkekassan, vilken avgift utgör lägst 150 kronor och högst 240 kronor. Härvid erinras ock att, såsom förut berörts, biskoparna undgå avgift för egen pensionering. I anslutning till vad sålunda anförts anse ämbetsverken lönerna för biskoparna böra bestämmas: för ärkebiskopen till 29 000 kronor, för biskopen i Lunds stift till 24 500 kronor, för biskopen i Göteborgs stift till 22 500 kronor och för övriga biskopar till 21 000 kronor. Sammanlagda beloppet, efter avdrag av inkomsten av Visby prebendepastorat, skulle bliva 254 900 kronor. Till lönen torde, såsom den sakkunnige föreslagit (s. 68), dyrtidstillägg komma att utgå i enlighet med de grunder, som äro eller kunna varda bestämda för befattningshavare vid statens s. k. nyreglerade verk. Den sakkunnige har (s. 70) fäst uppmärksamheten vid att biskopen i Visby stift i sin egenskap av kyrkoherde i Visby pastorat uppbär provisorisk tilläggslön och dyrtidstillägg i enlighet med de grunder, som gälla för det territoriella prästerskapet, vartill hänsyn borde tagas vid fastställande av lönereglering för nämnde biskop. Då dyrtidstillägget för det territoriella prästerskapet beräknas efter en lägre procentsats än vid statens s. k. nyreglerade verk, blir alltså erforderligt att ett fyllnadsbelopp utgår till biskopen i Visby stift för att denne skall i fråga om dyrtidstillägget bliva jämställd med övriga biskopar. Jämte kontant lön med dyrtidstillägg bör, såsom även den sakkunnige (s. 70) föreslagit, 'biskopen åtnjuta fri bostad. Sådan bostad är numera anordnad för samtliga biskopar med undantag för biskopen i Visby stift, ity att denne åtnjuter bostad i sin egenskap av kyrkoherde i Visby prebendepastorat. Beträffande underhållsskyldigheten vid biskopsbostad har den sakkunnige (s. 71) uttalat, att i den mån sådan skyldighet icke åvilade domkyrka eller biskopshuskassa, biskopslöneregleringsfonden syntes komma att anlitas. Härvid har dock den sakkunnige ställt sig tveksam huruvida underhållsskyldighet 'borde för fram-

150 tiden tillförbindas biskopslöneregleringsfonden men emellertid hänvisat till en långvarig praxis härutinnan. Rörande den byggnads- och underhållsskyldighet, som åligger domkyrkor, biskop eller annan i avseende å bostad åt biskop, torde få hänvisas till arkivkontorets utredning. Av denna utredning och vad i övrigt förekommit framgår i huvudsak dels att vissa domkyrkor i stor utsträckning bekostat biskopsgårdarnas underhåll, dels att biskoparna i Skara stift- och Växjö stift på grund av deras boställens särskilda beskaffenhet hava underhållsskyldigheten till sina bostäder, dels att i äldre tider kostnaden för anskaffning och iståndsättande av biskopsgårdar i ett par fall bestritts av allmänna medel, dels att vid vissa 'biskopsbostäder kostnaderna delvis bestridas genom särskild befintlig kassa (Göteborg) eller genom hyresmedel från v i s s _ till domkapitlet upplåten — del av biskopshuset (Luleå), och dels att, sedan biskopslöneregleringsfonden vunnit en viss styrka, anslag ur denna fond blivit till betydande belopp anvisade för anskaffande eller underhåll av biskopshus. Ämbetsverken vilja i förevarande sammanhang allenast uttala som sin mening att någon underhållsskyldighet och än mindre någon nybyggnadsskyldighet i avseende å biskopshuset icke lärer böra åligga biskop. Det förhållande, som för närvarande i sådant hänseende föreligger i fråga om biskoparna i Skara stift och i Växjö stift och som är en följd av boställsfastighetens egenskap av biskopssäte, bör lämpligen under ny reglering upphöra på det sätt den sakkunnige föreslagit. I förekommande fall bör, såsom den sakkunnige jämväl tillstyrkt, hyresersättning utgå till biskop ur fonden. Ämbetsverken anse sig kunna i princip biträda vad den sakkunnige yttrat angående dels möblering på det allmännas bekostnad av .vissa rum i biskopshuset (s. 73) och dels bidrag till biskopshusets uppvärmning (s. 75). Mot vad den sakkunnige uttalat (s. 76 o. f.) därom att för framtiden såväl resekostnads- som traktamentsersättning bör, om medel därtill finnas tillgängliga, utgå till biskoparna, hava ämbetsverken icke funnit något att i huvudsak erinra. Likaledes förorda ämbetsverken att, i den mån sådant är möjligt, biskop befrias från ansvarigheten för skatter och onera för biskopshus (s. 81). Emeritilöner

för

biskopar.

För närvarande är det enligt kungörelser den 22 april 1927, nr 114, och den 20 mars 1931, nr 39, medgivet att från biskopslöneregleringsfonden må utgå tre emeritilöner till biskopar, varje emeritilön å 9 000 kronor. Pensionsåldern är bestämd till 75 år, dock kan under vissa förutsättningar pension beviljas även tidigare. Skyldigheten att avgå med emeritilön är ej förbunden med rättighet till sådan avgång. Den sakkunnige har (s. 90) funnit försiktigheten bjuda att, åtminstone tills vidare, utdelandet av emeritilön får bero därpå, huruvida medel för ändamålet finnas att tillgå. Däremot har den sakkunnige (s. 90) ansett den ändring böra i n u gällande bestämmelser vidtagas, att åldersgränsen sättes lägre än nu, och har i sådant hänseende föreslagit samma ålder som nu gäller för det övriga prästerskapet, nämligen 70 år. I anslutning härtill har den sakkunnige framlagt förslag till ändrad lydelse av § 2 i kungörelsen den 22 april 1927, nr 114. I likhet med den sakkunnige anse ämbetsverken det vara tillräckligt att för närvarande räkna med högst tre emeritilöner för biskopar samt a t t utdelandet av emeritilön får fortfarande tills vidare liksom nu vara beroende av huruvida medel för ändamålet finnas att tillgå. Då medlens knapphet gör det sannolikt att, därest ny lönereglering för biskoparna genomföres i anslutning till n u föreliggande förslag, utdelandet av emeritilöner icke på länge kan komma till stånd i full utsträckning, synes med en sänkning av pensionsåldern kunna tills vidare anstå.

151 Ersättning

åt utnämnd biskop för tid, varunder han varit i utövning ämbete, innan rätten att uppbära biskopslönen inträtt.

av

sitt

Tidigare hava kollegium och statakontoret avgivit yttranden över inkomna ansökningar i nu berörda hänseenden, därvid frågan behandlats ur synpunkten av nu gällande bestämmelser och särskilt föreskriften i punkt 8 av nådiga brevet den 15 j u n i 1861 angående reglering av biskoparnas avlöning. Ämbetsverken torde nu hava att yttra sig i spörsmålet huruvida några bestämmelser i omförmälda syfte må böra meddelas i sammanhang med fastställande av nya grunder för biskoparnas avlöning och i sådant fall vilka bestämmelser. Såsom den sakkunnige framhållit, har frågan för framtiden en allenast begränsad räckvidd. Den har sin egentliga betydelse i avseende å det vakansår — till förmån antingen för stärbhus eller för prästerskapets änke- och pupillkassa — som kommer att äga rum vid näst inträffande ledighet vid ett vart av åtta bland biskopsämbetena. Visserligen kan även, såsom den sakkunnige framhållit, inträffa, att utnämnd biskop inträder i ämbetets utövning under det för avliden 'biskops efterlevande löpande tjänståret, men de tidsperioder av tjänstgöring utan lön, som av sådan anledning kan ifrågakomma, måste med gällande bestämmelser bliva av kort varaktighet. Ämbetsverken finna det skäligt, att utnämnd biskop, som hädanefter inträder i utövning av sitt maktpåliggande ämbete innan rätten att uppbära biskopslönen inträtt, erhåller gottgörelse för denna tjänstgöring. Härutinnan böra meddelas erforderliga bestämmelser, på det att den utnämnde må hava något visst att trygga sig vid. Intet synes vara att erinra mot a t t gottgörelsen förklaras skola motsvara biskopslönens fulla belopp. Därtill bör komma rätt till fri upplåtelse av vissa rum i biskopshuset ävensom rätt till resekostnads- och traktamentsersättning i samma utsträckning, som må vara den ordinarie biskopen tillerkänd. Den sakkunnige har i detta sammanhang (s. 106) berört frågan om ersättning åt person, som under vakans å biskopsstol eller vid längre tids förhinder för biskop att uppehålla sitt ämbete, förordnas att i viss utsträckning övertaga de biskopliga funktionerna. Den sakkunnige har —• utan motivering — ansett, att i sådant fall full ersättning borde utgå för direkta utlägg och att på prövning i varje fall finge bero i vilken utsträckning ersättning härutöver kunde medgivas. Ämbetsverken finna denna fråga icke kunna tillförlitligen bedömas utan föregående närmare utredning, som ämbetsverken icke nu se sig i stånd att verkställa. I händelse sådan ersättning finnes böra utgå, synes det dock självfallet att, om behovet av sådant »förordnande», som ovan omförmälts, uppstår under tid, då biskopsämbetet har ordinarie innehavare eller utövas av utnämnd biskop, som härför åtnjuter ersättning, biskopen bör av sin lön eller av den till honom utgående ersättningen bestrida gottgörelsen åt den förordnade. Ämbetsverken torde få erinra därom, att ämbetsverken den 19 juni 1931 avgivit underdånigt utlåtande över en av domkapitlet i Strängnäs gjord framställning angående dispositionen av statsrådet .S. Stadeners lön såsom biskop i Strängnäs stift under den tid han innehar statsrådsämbete. Till vad i berörda utlåtande anförts må nu allenast tilläggas att de fall, då en i utövningen av sitt ämbete inträdd biskop kommer i den situation, att han ej äger att uppbära sin lön, få antagas bliva så sällsynta, att någon allmän föreskrift om huru med hans lön skall under tiden för sådant förhinder förhållas icke kan anses påkallad, utan frågan härom lärer böra regleras från fall till fall.

152 Genomförandet

av den föreslagna

nya

biskopslöneregleringen.

Den sakkunnige har (s. 119 o. f.) verkställt en beräkning av årliga beloppet av den framtida biskopslönefondens årliga såväl utgifter som inkomster. De förra hava beräknats till omkring 350 000 kronor, därav för löner m. m. 278 900 kronor och återstoden för underhålls- och reparationskostnader å biskopshus, skogsavverknings- och skogsvårdskostnader, utgifter för utskylder för biskopshus, utgifter för emeritilöner och ersättning åt utnämnd biskop under det s. k. lönlösa året, samt diverse utgifter (se s. 123). Inkomsterna hava däremot, såsom förut berörts, av den sakkunnige beräknats till omkring 360 000 kronor (s. 125), vadan uppstode en säkerhetsmarginal av ungefär 10 000 kronor årligen. Det torde få antagas att den sakkunnige vid sin beräkning tagit sikte på möjligheten att finansiera biskoparnas lönereglering enligt det av den isakkunnige framlagda alternativet B. I händelse av tillämpning av alternativet A måste man ur försiktighetssynpunkt räkna med en betydligt lägre avkomst av de löningshemman, som skulle bibehållas som avlöningstillgång för de särskilda biskoparna. Vad inkomstberäkningen angår har den sakkunnige kraftigt och med allt skäl framhållit det vanskliga i att, särskilt under nuvarande ekonomiska förhållanden, söka företaga en beräkning av de avlöningstillgångar, som stå till förfogande för biskoparnas avlöning, och särskilt av avkomsten av den fasta egendomen. Den sakkunnige har ansett anledning föreligga att under en följd av år räkna med sjunkande inkomster på en del poster, nämligen i alla de fall där avgifter, arrenden, ersättningar o. s. v. utginge efter medelmarkegångspris (s. 123). Emellertid har han tillika förmenat det böra beaktas, att de nu beräkneliga beloppen finge i ganska stor utsträckning anses präglade av den pågående krisen och därför ej kunna betraktas som ett uttryck för de biskopliga avlöningstillgångarnas normala bärkraft. Då biskopslönefonden i sin tänkta blivande egenskap av avlöningskassa för biskoparna måste bliva så att säga självförsörjande, och en eventuell överdragning icke kan täckas annorledes än genom ingrepp på det samlade kapitalet, vars räntabilitet till följd härav nedsättes med ökad risk för fortsatt kapitalminskning, är det uppenbarligen ofrånkomligt att vid undersökning om fondens förmåga att bära de utgifter, för vilka det skulle åligga fonden att ansvara, verkställa beräkningarna med den största försiktighet. Vid företagen granskning av de av den sakkunnige verkställda beräkningarna har det befunnits nödvändigt att icke obetydligt nedskära vissa av de inkomstbelopp, som beräknats av den sakkunnige. Vad till en början beträffar den av den sakkunnige upptagna posten biskopslöneregleringsfondens inkomster, h a r denna post med ledning av statskontorets från trycket utgivna redogörelse över fondens inkomster och utgifter under budgetåret 1930/1931 upptagits till i runt tal 165 000 kronor (s. 124). I fondens inkomster under nämnda år ingå nära 62 000 kronor intressemedel. Då under året fondens räntebärande kapitaltillgångar icke obetydligt minskats (med omkring 40 000 kronor), lärer i säkerhetens intresse någon nedsättning i den beräknade ränteavkastningen böra äga rum. Vidare ingå i fondens inkomster dels indelningsersättning med mer än 27 000 kronor och dels arrenden med nära 35 000 kronor. Beloppet av dessa inkomster är till stor del beroende på de år från år växlande medelmarkegångsprisen på de persedlar, som ingå i de indelade tionde- och ränteanslagen och i arrendeprestationerna. Då till grund för lösningspriset för de tionde- och ränteanslag och de arrenden, som redovisats för budgetåret 1930/1931, legat 1930 års medelmarkegångspris, men de fastställda medelmarkegångsprisen för år 1931 understiga de förra mycket väsentligt — med omkring 9 % av de förras

153 belopp — kan med visshet förutses att de fonden för budgetåret 1931/1932 tillflytande inkomster genom indelningsersättning och arrenden komma att avsevärt understiga det föregående årets. Stor sannolikhet förefinnes för att båda nu nämnda inkomstposter komma att ytterligare sjunka även för budgetåret 1932/ 1933. De i medelmarkegångspriset för år 1931 ingående s. k. årspris enligt markegångstaxan litt. B, nämligen 1922 års, vilka skola bortfalla vid beräkning av medelmarkegångsprisen för år 1932, äro nämligen jämförelsevis höga och måste, så vitt nu kan bedömas, antagas vara högre än de nytillkommande årspris litt. B, nämligen 1932 års, som skola ingå i beräkningen av detta sistnämnda års medelmarkegångspris. Från och med år 1933 (således med inverkan på 1933/1934 års inkomster) kan måhända antagas att markegångsprisen under en del år komma att bliva relativt obetydligt växlande. Anmärkas kan att ehuru vissa av de årspris, som ingå i en del under de senare åren fastställda medelmarkegångspris och komma att ingå i några av de följande årens medelmarkegångspris, äro blott obetydligt högre än i årsprisen för år 1914 och några därförutgående år, överskjuta alltjämt de senast fastställda medelmarkegångsprisen betydligt (nämligen med omkring 20 %) de medelmarkegångspris, som fastställdes 1914 och några förutgående år. Det bör ock erinras därom att frågor föreligga — bland annat från Skaraborgs län, där det förekommer ett icke ringa antal biskopslönehemman —• om lindring i betingade arrendevillkor. Vid förekommande nya utarrenderingar måste man, åtminstone så länge nuvarande konjunkturer i huvudsak bestå, räkna med att de nya arrendebeloppen ofta måste sättas lägre än de äldre. Exempelvis har från biskopen i Skara stift meddelats att arrendatorerna av tre biskopen på lön anslagna hemman nyligen vägrat förnya förutvarande arrenden med mindre det beviljades 2 300 kronors nedsättning i föreslagna nya arrenden, vilka redan de vore lägre än de nu gällande. Vad sålunda anförts äger motsvarande tillämpning såväl å Lunds biskopslönemedels besparingsfond med dess behållning vid löpande budgetårs början av 94 419 kronor 70 öre som å de inkomster, vilka för närvarande uppbäras av biskoparna själva, men efter ny lönereglering skulle ingå till biskopslönefonden. Jämväl torde man hava att räkna med en åtminstone för någon tid minskad inkomst av skogen. Till det sagda torde få ytterligare läggas att en ganska betydande kapitalutbetalning kan komma att under en nära framtid bliva ålagd biskopslönefonden, vilken vid ingången av det nu löpande budgetåret 1931/1932 hade en behållning av 1 553 145 kronor 53 öre, däri inberäknat förut omförmälda fordran hos domänstyrelsen å 158 204 kronor 22 öre. Denna utbetalning är beroende dels av utgången av de i det föregående omförmälda tvisterna angående rätten till skogsavkastningen vid biskopens i Växjö stift löningshemman och dels av de konsekvenser, som denna , utgång kan komma att medföra i fråga om andra jämförliga krav. 1 Att påföljden | för biskopslönefonden kunde bliva mycket vittgående för den händelse högsta domstolens domar i målen skulle komma a t t gå kronan emot framgår av de siffror rörande skogsavkastningens storlek, som av den sakkunnige lämnats (s. 54). Väl skulle i första hand fondens hos domänstyrelsen innestående, icke räntebärande fordran komma att tagas i anspråk för fullgörandet av en eventuell redovisningsskyldighet, men skulle dessa medel ej förslå, måste återstoden tagas ur fondens räntebärande kapital. Till vilket belopp en sådan utbetalning komme att uppgå är ej möjligt att nu beräkna. Kapitalminskningen skulle emellertid delvis komma att motvägas därigenom, att Eders Kungl. Maj:t vid beviljande enligt beslut den 1 För närvarande hava ämbetsverken pl remiss en framställning av biskopen i Skara stift om utbekommande av Bkngsförsäljningsmedel frän biskopsbostället Brunsboda nr 1 Kungsgård.

154 16 mars 1929 av 20 400 kronor för inredande av värmeledning i 'biskopsbostället i Växjö stift föreskrev, att därest genom laga kraft ägande dom skogsavkastningen från de biskopen i stiftet anslagna fastigheterna förklarades tillkomma tjänstinnehavaren, skulle det anvisade beloppet jämte 4 % ränta till fonden återgäldas genom överlåtelse å biskopslöneregleringsfonden av honom sålunda tillfallande skogsmedel. Förbises bör ej att en reglering möjligen bör äga rum mellan biskopslönefonden och kyrkofonden. Den sakkunnige har erinrat därom, att skogsförsäljningsmedel från biskopslönehemman tidtals ingått till prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond, sedermera kyrkofonden. Fråga kan uppslå huruvida sålunda inlevererade medel böra överföras till biskopslönefonden i sammanhang med en undersökning huruvida prästerskapets löneregleringsfond, de ecklesiastika boställenas skogsfond eller kyrkofonden för biskopsskogarna haft utgifter, som böra återgäldas. Det bör även erinras därom, att det tidigare från kollegii sida gjorts gällande, att behållna skogsavkastningen från biskopsskogarna borde ingå till kyrkofonden (underdånigt utlåtande den 7 maj 1917 angående dispositionen av skogslikvidmedel vid ägoutbyte tillfallna vissa biskopen i Västerås å lön anslagna jordar), vilken uppfattning kollegium likväl senare frångått (underdånigt utlåtande den 29 november 1921 angående disposition av skogen till de biskopen i Växjö på lön anslagna hemman). H u r u en undersökning rörande regler i n g av mellanhavanden mellan kyrkofonden och biskopslönefonden skulle utfalla, undandrager sig för närvarande ämbetsverkens bedömande. I avseende å fondens bärighet torde vidare få erinras om de krav, som, enligt vad den sakkunnige (s. 93 o. f.) närmare omförmält, blivit framställda om rätt för utnämnd biskop att ur biskopslönefonden utbekomma ersättning för tid, varunder han varit i utövning av sitt ämbete, innan rätten att uppbära biskopslönen inträtt. Sammanlagda beloppet av dessa krav skulle, i händelse av bifall till de gjorda framställningarna, komma att ytterligare nedsätta den blivande biskopslönefondens förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Å andra sidan kan måhända fonden komma att vinna någon förstärkning genom disposition till dess fördel av viss del av biskopslönen i Strängnäs stift under den tid nuvarande biskopen i stiftet Stadener innehar statsrådsämbete, om vilket ärende i det föregående förmälts. Slutligen torde få framhållas att den behållna inkomsten för fonden av arrenden och skogsmedel kommer att kraftigt påverkas av de förvaltningskostnader, vilka framdeles kunna vara att räkna med. Då den sakkunnige i sina kalkyler vid behandlingen av fondens inkomster upptagit bruttoinkomsterna och vid behandlingen av utgiftsposterna upptagit de av honom beräknade utgifterna för den fasta egendomens förvaltning, återkomma ämbetsverken till frågan om berörda förvaltningskostnader, då fondens utgifter i det följande behandlas. Det belopp, som den sakkunnige vid sina kalkyler rörande den föreslagna löneregleringens genomförbarhet tagit som norm för biskopslönefondens blivande inkomster, har av honom, efter någon jämkning nedåt av de i slutsumman ingående särskilda posterna, beräknats till 360 000 kronor. Av vad ämbetsverken här ovan anfört framgår, att detta belopp nödvändigtvis och ur försiktighets synpunkt måste betydligt reduceras. Någon säker beräkningsgrund för den sålunda erforderliga reduceringen kunna ämbetsverken av lätt insedda skäl icke åberopa, men ämbetsverken äro övertygade om att det beräknade beloppets reducerande med 10 % ingalunda kan anses för mycket. Ämbetsverken våga alltså för sin del icke räkna med högre inkomstbelopp än 324 000 kronor. Efter denna reducering av inkomsterna skulle det av den sakkunnige beräknade

155 inkomstöverskottet- av omkring 10 000 kronor bliva förbytt till ett underskott av omkring 26 000 kronor, vilket underskott finge antagas komma att ökas därigenom att, såsom förut antytts, vissa förvaltningskostnader icke blivit av den sakkunnige tagna i beräkning. Vid sådant förhållande och då någon ökning av inkomsterna genom anslag av andra allmänna medel eller på annat sätt ansetts icke böra ifrågasättas, gäller det att tillse i vilken mån någon eller några av utgiftsposterna kunna minskas i sådan utsträckning att fonden må med försiktig beräkning antagas kunna med sina årliga inkomster bestrida de återstående utgifterna. Ämbetsverken övergå alltså till en granskning av de av den sakkunnige beräknade utgiftsposterna (s. 119 o. f.). Beträffande därvid först biskoparnas grundlöner, hava dessa av den sakkunnige upptagits till sammanlagt 242 900 kronor. Därvid har den sakkunnige, såsom det synes motvilligt, frångått tanken att för biskoparna beräkna en normallön av 21 000 kronor eller samma belopp, som i allmänhet utgår till landshövding, och i stället föreslagit normallönen till 20 000 kronor. För sin del finna ämbetsverken goda skäl hava anförts till förmån för den uppfattningen, att i regel biskop bör erhålla lika löneförmåner med landshövding, i följd varav ämbetsverken anse anledning saknas för berörda av den sakkunnige föreslagna sänkning. Ehuru det n u kräves att söka genom nedbringande av fondens utgifter möjliggöra den som önskvärd erkända löneregleringen, anse ämbetsverken det riktigare och lämpligare a t t grundlönen bibehålles obeskuren men att, där så är nödvändigt och möjligt, andra löneförmåner tills vidare och så länge erforderliga tillgångar saknas innehållas. Då dyrtidstillägget om sig göra låter bör bibehållas, skulle innehållandet avse bränsleersättningen samt rese- och traktamentsersättningen ävensom den gottgörelse för skatter och onera för biskopshusen, som den sakkunnige ej beräknat till beloppetmen ansett kunna rymmas inom den av honom beräknade ramen. Biskoparnas grundlöner i vad de skola utgå av biskopslönefonden böra alltså upptagas till sammanlagt 254 900 kronor, med angivande tillika att Eders Kungl. Maj:t äger, n ä r och i den mån biskopslönefonden befinnes därtill lämna tillgång, anvisa biskoparn a dels ersättning för skatter och onera för biskopshusen, dels bränsleersättning efter den av den sakkunnige angivna beräkningsgrunden och dels rese- och traktamentsersättning. Dyrtidstillägget torde kunna upptagas till det av den sakkunnige beräknade beloppet 11 500 kronor. Någon kostnad för hyresersättning torde man väl, såsom den sakkunnige yttrat, icke för ögonblicket hava att räkna med. Det bör dock i anslutning till vad den sakkunnige anfört rörande behovet att åt biskopen i Skara stift bereda bostad i Skara stad framhållas, att det snart nog kan uppstå behov att under någon kortare eller längre tid till biskopen utgiva hyresersättning. Härom kunna dock ämbetsverken i ärendets nuvarande skick ej yttra sig närmare. Möbleringsbidrag torde, såsom av den sakkunnige också anförts, för närvarande icke kunna utgå. Beträffande bränsleersättning samt gottgörelse för rese- och traktamentskostnaden ävensom för skatter och onera för biskopshusen hava ämbetsverken här ovan yttrat sig. Något för dessa utgifters bestridande tillgängligt belopp kan efter ämbetsverkens uppfattning icke för närvarande beräknas. På grund av det anförda böra efter ämbetsverkens mening biskopslönefondens utgifter för löner upptagas i förevarande budgetberäkning till allenast grundlöner 254 900 kronor och dyrtidstillägg 11 500 kronor eller tillhopa 266 400 kronor. För underhåll av biskopshus och andra större engångsutgifter har av den sak-

156 kunnige beräknats ett belopp av i genomsnitt 10 000 kronor om året. Även med beaktande att de löpande underhållskostnaderna vid flertalet biskopshus bestridas av domkyrkors medel eller av särskild fond eller genom hyresmedel, ställa sig ämbetsverken synnerligen tvivlande om tillräckligheten av det här beräknade beloppet, helst när i (betraktande tages att den sakkunnige ansett nödigt att bostadshus anskaffades åt biskopen i Skara stift och att underhållskostnaden för biskopsgården i Växjö stift föreslagits skola framdeles läggaB på biskopslönefonden. Därtill kommer att den ansvarighet fonden ansetts böra hava för skatter och onera för biskopshusen ökar fondens ansvarighetssumma. Det har även kommit till ämbetsverkens kännedom, att fråga uppstått därom att Uppsala domkyrka skulle för framtiden böra reservera sina medel för en nödig befunnen restaurering av domkyrkan, varigenom domkyrkans förmåga att bestrida ärkebiskopshusets underhåll skulle förminskas. Ämbetsverken, som i likhet med den sakkunnige finna att, i händelse av omregleringen, största varsamhet måste iakttagas beträffande anslag till underhållskostnader, kunna på grund av det anförda ej i ärendets nuvarande skick beräkna den nu ifrågavarande posten lägre än till det av den sakkunnige angivna beloppet 10 000 kronor. I anslutning till ett av den sakkunnige gjort uttalande vilja ämbetsverken framhålla önskvärdheten att genom byggnadsstyrelsen uppgjordes en av kostnadsberäkningar åtföljd plan rörande de underhålls- och nybyggnadsarbeten, som under en ej alltför kort tid framåt kunna vara att beräkna i avseende å biskopshusen, samt h u r u mycket härav må vara av mera brådskande beskaffenhet och h u r u kostnaderna därför må kunna fördelas på lämpligt antal år. För skogsavverknings- och skogsvårdskostnader m. m. har den sakkunnige beräknat ett belopp av 18 500 kronor. I detta belopp ingår ersättning åt skogsstaten för dess bestyr med biskopsskogarna endast med ett jämförelsevis ringa belopp. I stort sett kan sägas att förvaltningen av biskopsskogarna för närvarande äger rum utan annan kostnad än ersättning för direkta omkostnader. Man måste ifrågasätta om detta förhållande är att påräkna för framtiden. Det har gjorts gällande, att domänverket rätteligen bör tillgodoföras full gottgörelse för fullgörandet av domänverket lämnade uppdrag beträffande vården och förvaltningen av andra skogar än statens. I avseende å kostnaden för förvaltningen av skogar tillhörande boställen, som äro anslagna det territoriella prästerskapet, får erinras att Eders Kungl. Maj:t numera enligt nådigt beslut den 31 december 1931, med tillämpning av 6 § 4 mom. lagen om kyrkofond, fastställt de grunder, efter vilka ersättning för skogsstatens bestyr med nämnda skogar, med undantag för skogsindelningskostnad, skall utgöras, och i sammanhang därmed till 774 925 kronor fastställt det belopp, som i avseende å 1930 års verksamhet skall gäldas av kyrkofonden. Om domänverket finge sig tillerkänd ersättning efter enahanda grunder även för förvaltningen av biskopsskogarna, vilkas areal är icke fullt en hundradel av prästskogarnas areal, skulle kunna antagas att för bestyret med förvaltningen av biskopsskogarna finge beräknas ett ersättningsbelopp av omkring 7 000 kronor årligen eller omkring 5 500 kronor mer än det belopp, som synes hava i sådant hänseende utgått under budgetåret 1930/1931. I detta sammanhang torde få erinras att den sakkunnige icke beräknat några kostnader för förvaltningen av den jordbruksegendom, som är anslagen biskoparna. Även denna förvaltning, som n u äger rum genom länsstyrelser och domkapitel eller biskopsämbeten, är praktiskt taget kostnadsfri. Den sakkunnige har förutsatt att beträffande förvaltningen av denna jordbruksegendom skulle komma att gälla detsamma som må varda stadgat rörande det territoriella prästerskapets jordbruksboställen. Enligt ett av de förslag, som härutinnan framlagts, skulle förvaltningen av denna egendom överlämnas till domänverket mot full gottgörelse. H u r u för-

157 valtningsfrågan än må varda löst föreligger dock möjligheten av att kostnadsfriheten för förvaltningen av biskoparnas löneboställen kommer att upphöra. Den sakkunnige har visserligen (s. 59) förmodat, att ej oväsentliga besparingar i förvaltningen skulle åstadkommas genom förvaltningens anordnande enligt hans antydn i n g a r ; men då förvaltningen hittills varit i stort sett kostnadsfri, är ej lätt att inse huru den förmodade besparingen skulle vinnas. Huruvida en förändring i förvaltningen skulle medföra en mot förvaltningskostnaden svarande förhöjning i arrendeavkastningen må väl vara ovisst; i varje fall kan en sådan verkan ej beräknas inträffa förr än successivt i mån av skedd ny utarrendering. Efter ämbetsverkens mening kräver försiktigheten att man räknar med något belopp för förvaltningskostnaden. F ö r ämbetsverken är det givetvis ytterst vanskligt att i frågornas nuvarande läge och på grundvalen av den nu föreliggande utredningen verkställa en uppskattning av den framtida kostnaden för förvaltningen av jorden och skogen till biskoparnas löningshemman, men ämbetsverken anse sig ej kunna undgå att i sina beräkningar upptaga en förvaltningskostnad för jord och skog av, 10 000 kronor utöver det av den sakkunnige angivna beloppet 18 500 kronor, sålunda med ett sammanlagt belopp av 28 500 kronor. Den sakkunnige har ej räknat med boställshavare tillkommande andelar i skogsavkastningen såsom en framtida särskild utgiftspost för biskopslönefonden. Frånsett att sådana andelar av skogsavkastningen formellt ej äro att anse som inkomst- och utgiftsposter för fonden, ifrågasätta ämbetsverken om den sakkunniges berörda uttalande är sakligt alldeles riktigt. Uttagningen av virke å skog sker ej regelbundet utan ofta periodvis. Köpeskillingarna inflyta vanligen en längre eller kortare tid efter virkets uttagning. Då boställshavare tillkommande rätt att åtnjuta behållna inkomsten av skogen till ett honom på lön anslaget boställe sträcker sig till det virke, som enligt hushållningsplanen belöper på den tid, varunder han med sådan rätt innehar bostället, måste antagas att försäljningsmedel, som under ett antal år efter genomförandet av den föreslagna förändrade dispositionen av biskoparnas löningshemman inflyta från dessa hemmans skogar, skola delvis redovisas till boställshavare. Man har sålunda anledning att vid beräkningen av biskopslönefondens inkomster av skogsmedel under åren närmast efter den ifrågasatta förändringens genomförande antaga, att en del av de behållna skogsförsäljningsmedlen gå till boställshavare, varigenom en motsvarande minskning i fondens beräknade inkomster av skogen äger rum. Den av den sakkunnige upptagna utgiftsposten för utskylder, 4 750 kronor, avser tydligen utskylder för skogen. Framdeles och i den mån nya utarrenderlngar äga rum torde till dessa utskylder komma även utskylder för jordbruksegendomen. Då dessa senare utskyldsbelopp teoretiskt torde få antagas komma att motsvaras av ökade arrenden, synes för nu ifrågavarande ändamål någon höjning av den beräknade utgiftsposten, varom fråga nu är, icke behöva vidtagas. ^Utgifterna för emeritilöner hava av den sakkunnige upptagits till i medeltal 25 000 kronor om året. Mot detta belopp torde måhända icke vara anledning framställa någon erinran under förutsättning att pensionsåldern för biskop i enlighet med förslaget sänkes till 70 år och att samtliga tre emeritilöner tagas i anspråk så snart någon biskop uppnått pensionsåldern. Då beviljandet av emeritilön åt biskop för närvarande måste göras beroende av tillgång på medel, synes det, i händelse ny lönereglering för biskoparna genomföres, tvivelaktigt huruvida mer än en emeritilön må k u n n a ifrågakomma att utdelas förr än åtskilliga i det föregående berörda svävande frågor blivit lösta eller eljest klarlagda och förhållandena jämväl i övrigt stadgat sig.

,

Ämbetsverken finna sig därför nu förhindrade att såsom utgift för emeritilöner upptaga ett högre belopp än 9 900 kronor, motsvarande ungefärliga beloppet av en emeritilön med dyrtidstillägg. På grund av penningknapphet synes det ej kunna beräknas att, i händelse av löneregleringens genomförande, möjlighet kommer att under åtskilliga år föreligga att utnyttja ett eventuellt beslut därom att utnämnd biskop må kunna erhålla ersättning under tid, varunder han uppehållit biskopsämbete innan rätten att åtnjuta den därmed förenade lönen inträtt. Ämbetsverken finna därför, att något belopp för detta ändamål ej för närvarande kan beräknas. Samtliga de kostnader, som på grund av de verkställda beräkningarna antagits böra, för den händelse en omreglering av biskopslönerna genomföres, bestridas med de till biskoparnas avlönande förefintliga avlöningstillgångarna, skulle alltså enligt ämbetsverkens mening böra för närvarande upptagas för år räknat till följande belopp: lön och dyrtidstillägg till biskopar kronor 266 400:— underhåll av biskopshus och andra större engångsutgifter • » 10 000:— förvaltningskostnader för biskoparnas löneboställen, inbegripet skogsavverknings- och skogsvårdskostnader » 28 500: — utskylder för skogarna » 4 750:— emeritilöner » 9 900: diverse utgifter » 1 500:— Summa kronor 321 050 De inkomster, som av ämbetsverken beräknats stå till förfogande utan att biskopslönefondens kapital tillgrepes, hava i det föregående upptagits till sammanlagt 324 000 kronor. Enligt dessa beräkningar skulle alltså statförslaget nätt och jämnt gå ihop. A t t även beträffande detta starkt reducerade statförslag möjlighet till felbedömning icke får anses helt utesluten framgår av vad ämbetsverken i det föregående anfört. Särskilt om de nu rådande konjunkturerna ytterligare försämras eller ock komma att äga fortbestånd under en lång tid, kan det måhända anses tveksamt om biskopslönefonden i längden förmår tillhandahålla medel för bestridande av de utgifter, som fonden enligt förslaget skulle bliva tillförbunden att gälda. Ämbetsverken anse dock att beräkningarna, sådana de föreligga efter ämbetsverkens granskning, äro så försiktiga att ett godkännande av den sakkunniges förslag med de av ämbetsverken vidtagna ändringarna må kunna förordas. Emellertid synes det lämpligt och försiktigt att, vid godkännande av de föreslagna nya grunderna för biskoparnas avlöning, Eders Kungl. Maj:t bemyndigas att bestämma tiden då de nya bestämmelserna härom skola träda i kraft. Härigenom skulle vinnas den fördelen att ikraftträdandet kan förläggas till en tidpunkt, då förut berörda på biskopslönefondens ställning inverkande ännu svävande frågor blivit lösta och även de allmänna ekonomiska förutsättningarna för fondens möjlighet att fullgöra sina förpliktelser äro gynnsammare än nu. Fråga

om biskoparnas avlönande med anlitande och lägre prästerskapet anslagna

av samtliga de för det avlöningstillgångar.

högre

Den sakkunnige har, såsom förut erinrats, vid framläggandet av sitt förslag förutsatt, att samtliga de till biskoparnas avlönande anvisade avlöningstillgångar-

159 na skulle bibehållas som gemensam avlöningstillgång för biskoparna och att några nya avlöningstillgångar därutöver ej skulle anvisas. E n l i g t såväl den sakkunniges som framför allt ämbetsverkens beräkningar skulle en ny lönereglering för biskoparna åtminstone icke förr än framdeles kunna till hela den utsträckning, som enligt- ämbetsverkens uppfattning synes önskvärd, genomföras med anlitande av de för biskoparna för närvarande anvisade tillgångarna. Särskilt med hänsyn härtill, men även i betraktande därav att biskoparna och meniga prästerskapet tillsammans bilda en kår med gemensamma uppgifter, framställer sig till besvarande frågan huruvida något hinder skulle möta att lösa biskoparnas löneregleringsfråga på det sätt, att de avlöningstillgångar, som äro anslagna biskoparna, sammanfördes med de avlöningstillgångar, som tillkomma det territoriella prästerskapet, eller med andra ord att biskopslönefonden förenades med kyrkofonden med åliggande för denna fond att ansvara jämväl för tillhandahållandet åt biskoparna av samtliga de dessa tillkommande löneförmåner. Genom en sådan åtgärd skulle all tveksamhet rörande möjligheten att finansiera biskopslönerna vara undanröjd, programmet för biskoparnas avlöning skulle kunna från i början genomföras i sin fulla utsträckning och frågan om förändring av rikets indelning i stift skulle icke behöva lämnas oavgjord allenast på grund av brist på möjligen erforderliga avlöningstillgångar. Bland invändningar, som kunna förväntas framkomma mot detta förslag, torde den mest vägande måhända bliva den, att en sådan sammanslagning av de skilda avlöningstillgångarna, som nyss nämnts, skulle kunna medföra, att församlingsbidragen till prästerskapets avlöning bleve något högre än fallet vore om sammanslagningen icke ägt rum. Frånsett att en sådan höjning i församlingsbidragen säkerligen skulle bliva ytterst obetydlig, kan gent emot en sådan invändning framhållas, att biskoparnas verksamhet till väsentlig del tillgodoser församlingarnas kyrkliga intressen. För ett förslag i sådan riktning som nyss sagts kräves emellertid en utredning, som ämbetsverken icke haft tillfälle att nu verkställa. Den sålunda framkastade tanken synes vara av den betydelse att ämbetsverken anse sig böra hemställa, huruvida icke Eders Kungl. Maj:t skulle finna skäl förordna om en utredning i angivet syfte. Frågan om provisoriska

tilläggslöner.

För den händelse tiden icke skulle anses vara inne för fastställande av nya grunder för biskoparnas avlöning och vidtagande av ny lönereglering i enlighet med dessa grunder, erhåller måhända kyrkomötets skrivelse den 2 november 1929, nr 27, angående beredande åt lågt avlönade biskopar av provisoriska tilläggslöner ny aktualitet. Därest frågan om definitiv lönereglering för biskoparna ej nu framlägges till lösning, anse ämbetsverken starka skäl tala för att genom provisoriska tilläggslöner .förbättra de lågt avlönade biskoparnas löner. Kyrkomötet har för ändamålet begärt att ett anslag å högst 20 000 kronor skulle ställas till Eders Kungl. Maj:ts förfogande för höjande upp till 21000 kronor av de löner, som understege detta belopp. Av den av den sakkunnige verkställda utredningen rörande biskoparnas nuvarande löner framgår, att ifrågavarande summa redan nu är otillräcklig för lönernas uppbringande till nyssnämnda belopp. Framdeles torde otillräckligheten bliva än större. Ämbetsverken anse sig emellertid icke böra nu ifrågasätta anslagets förhöjning utöver det av kyrkomötet begärda beloppet. Även med den som

160 sannolik antagna minskningen i fondens inkomster torde fonden kunna bära det sålunda ifrågasatta bidraget. Under förutsättning att Eders Kungl. Maj:t förordnar om utredning om den här ovan berörda frågan om sammanslagning av biskopslöneregleringsfonden med kyrkofonden eller att Eders Kungl. Maj:t eljest ej vill nu framlägga förslag till definitiv lönereglering för biskoparna, tillstyrka ämbetsverken det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att för sin del biträda kyrkomötets omförmälda beslut. Författningsförslag. Såsom förut omförmälts finna ämbetsverken löneregleringen för biskoparna, därest en sådan bör genomföras med anlitande av de åt biskoparna nu anslagna lönetillgångarna, böra i huvudsak ordnas enligt det av den sakkunnige framlagda förslaget alternativ B (s. 115 o. f.). Beträffande detta förslags närmare innehåll torde ämbetsverken, som på grund av tidens knapphet icke kunnat ägna tillräcklig uppmärksamhet åt den formella avfattningen, få, under hänvisning till sin i det föregående gjorda motivering, vidare anföra följande: Punkt l:o. Grundlönerna böra upptagas till de av ämbetsverken i det föregående upptagna beloppen. Härvid synes jämväl lönen för biskopen i Visby stift böra angivas med sitt. fulla belopp, 21000 kronor, med anteckning tillika att biskopen som prebende innehar Visby stads- och landsförsamlingars pastorat. Det synes förmånligare om bestämmelsen i punkt 2:o angående rätt till dyrtidstillägg intoges som ett särskilt stycke i punkt- l:o. P u n k t 2:o. Första och andra styckena torde böra erhålla det innehåll, att de i punkt l : o omförmälda lönerna skola gäldas ur biskopslönefonden med iakttagande, dels att till biskopen i Visby stift utgår ur fonden allenast det belopp, varmed den för biskopen fastställda lönen överskjuter den för kyrkoherden i Visby pastorat fastställda lönen jämte fasta tillägg och således utan rätt för biskopen att åtnjuta avdrag för ersättning till vice pastor, och dels att dyrtidstillägg till bemälde biskop skall ur biskopslönefonden utgöras till så stor del som erfordras, sedan föreskrivet dyrtidstillägg å kyrkoherdelönen utgått i därför stadgad ordning. Sista stycket kan möjligen förstås såsom innebärande ett uttryck för att tjänstoch nådårsrätten för biskops efterlevande skulle vara fullständigt borttagen genom de nya bestämmelsernas utfärdande. En omredigering bör för den skull vidtagas och stycket avfattas så att det tydligen framgår vilka rättigheter som tillkomme å ena sidan det tjänst- och nådårsberättigade stärbhuset, respektive prästerskapets änkeoch pupillkassa under kassaår, och å den andra den nytillträdande biskopen. P u n k t 4:o. Om tillfälliga hinder skulle uppstå för biskop att bebo honom tilldelad bostad, är det befogat att stadga rätt och skyldighet för honom att i stället enligt Konungens bestämmande erhålla förhyrd bostadslägenhet eller hyresersättning. Stadgandet härom torde böra fullständigas med föreskrift därom, att gäldandet av hyra för förhyrd bostadslägenhet samt utgivandet av hyresersättning skall åligga biskopslönefonden. Jämväl torde h ä r böra intagas en erinran om förhållandet med biskopens i Visby stift bostadsförmån.

161 P u n k t 5: o. Då det icke lärer vara åsyftat att tillämpningen av bestämmelsen i punktens första stycke skall träda i tillämpning samtidigt i alla stiften, torde uttryck häråt böra givas, exempelvis genom att orden »träda i tillämpning» fullständigas med orden »i den ordning och den omfattning Kungl. Maj:t föreskriver». (Jämför även ämbetsverkens yttrande under punkt 13:o.) P u n k t 7: o. Även om fall må kunna inträffa, då biskop bör för tillgodoseende av något I domkapitlets eller domkyrkans trängande behov frånträda åtminstone någon del av sin bostad, synes någon skyldighet i sådant avseende icke böra eller kunna åläggas honom för »annat ecklesiastikt ändamål». Punkten bör i enlighet härmed omredigeras. P u n k t 8:o. Därest punkten anses böra kvarstå, torde den böra få det innehållet, att bostaden skall avträdas samtidigt med a t t rätten till lönens åtnjutande upphör. P u n k t 10: o. Det i förevarande punkt förekommande uttrycket »i den mån domkyrkorna det ej förmå» torde — därest det ingår i ett av Eders Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte fattat beslut — måhända förstås såsom innefattande en lagstiftningsakt. I sådan händelse kan uttrycket lätt tolkas såsom efter ordalagen innebärande ett åläggande för domkyrkorna av en byggnads- och underhållsskyldighet av annat mått än den som nu åvilar dem. Det synes ämbetsverken nödigt att uttrycket modifieras, exempelvis så att de ifrågakomna orden utbytas mot orden »i den mån ej skyldigheten enligt gällande bestämmelser åligger domkyrkan och kan av den fullgöras». Vidare synes nödigt att fullständiga punktens bestämmelse med en föreskrift, att kostnadens bestridande av biskopslönefondens medel skall ske enligt Eders Kungl. Maj:ts bestämmelse i varje särskilt fall. Utan en sådan föreskrift synes det som skulle det ankomma på domkyrkorna eller domkapitlen eller — därest förvaltningen av biskopsboställena ordnades efter den sakkunniges antydningar — ! boställsnämnd och synerätt att förfoga över fonden för nybyggnads- och underhållsändamål. I förslaget saknas bestämmelse om biskopens vårdnadsplikt. P u n k t 11: o. Stadgandets trädande i kraft torde böra göras beroende av samma omständighet som omförmäles under punkt 5: o. P u n k t 12:o. Det i punkten föreslagna stadgandet synes vara oklart och svävande. Punkten torde därför böra omarbetas i syfte att uttryckligen på biskopslönefonden överflytta skyldigheten att bestrida dessa kostnader (eventuellt med undantag för sådana fall då skyldigheten anses åligga domkyrka, särskild fond eller andra medel). Härvid bör beaktas att biskopslönekassans förmåga att bära denna utgift för närvarande ej är ådagalagd, varför en bestämmelse liknande den som föreslagits under punkt 5:o må vara motiverad. 11—327562

162 Punkt 13: o. Ämbetsverken hava ej funnit det visat, att biskopslönefonden förmår redan från början gälda resekostnads- och traktamentsersättning åt biskoparna ens med det belopp av 12 500 kronor, som omförmäles i tredje stycket. Med uteslutande av förslagets tredje stycke synes därför böra i punkten intagas en bestämmelse, enligt vilken stadgandets trädande i kraft göres beroende av samma omständighet som namnes i förslagets punkt 5:o, därvid i avseende å stadgandets avfattning bör beaktas vad ämbetsverken därutinnan närmare angivit under samma punkt. Då, efter vad av det ovan sagda närmare framgår, åtskilliga kostnader, som avsetts skola överflyttas å biskopslönefonden, komme att, intill dess så kunde ske, få bäras av biskoparna, synes önskvärt att i den blivande författningen intagas bestämmelser rörande den ordningsföljd, som borde tillämpas vid detta överflyttande. Det förefaller ämbetsverken som borde därvid främst böra ifrågakomma de i punkt 12:o nämnda kostnaderna och därefter i ordningen de i punkt 11 :o, punkt 13:o och slutligen de i punkt 5:o angivna. P u n k t 15 :o. Av det föreliggande förslaget framgår ej huruvida avsikten varit att den i Göteborgs stift befintliga biskopshuskassan tänkts skola överföras till biskopslönefonden eller huruvida de hyresmedel, som erläggas för vissa lokaler i biskopshuset i Luleå och för närvarande användas för bestridande av vissa kostnader för detta biskopshus, avsetts skola för framtiden ingå till biskopslönefonden. Av yttranden i utredningen (s. 71, 72) a t t döma synas medlen i fråga vara avsedda att bibehållas för det särskilda biskopshusets behov åtminstone vad Göteborg angår. Är detta fallet bör p u n k t 10 :o förtydligas. I motsatt fall .bör ett förtydligande av nu förevarande punkt 15 :o äga rum. P u n k t 16: o. I formellt hänseende anmärkes att orden »de till biskopslöneregleringsfonden indragna hemman, lägenheter och jordar» torde, i anslutning till uttryck i punkt 15:o, utbytas mot »de hemman, lägenheter och jordar, vilkas avkomst indragits till biskopslönefonden». Ämbetsverken hava i det föregående givit uttryck åt den meningen, att med närmare bestämmelser rörande förvaltningen av biskoparnas löningshemman bör anstå till dess behöriga föreskrifter rörande förvaltningen av övrig ecklesiastik jord blivit meddelade. Förevarande punkt 16:o synes följaktligen kunna och böra utgå. Däremot torde det föreliggande författningsförslaget böra fullständigas med en bestämmelse rörande tiden för de föreslagna grundernas ikraftträdande, varutinnan ämbetsverken här ovan uttalat sig närmare. Till denna promulgationsbestämmelse torde de ovan vid punkterna 5: o, 11:o, 12: o och 13: o berörda tillämpningsföreskrifterna böra förflyttas. Under åberopande av vad ämbetsverken ovan anfört hemställa ämbetsverken det täcktes Eders Kungl. Maj:t förordna om utredning rörande möjligheten och lämpligheten av biskopslöneregleringsfrågans lösning på grundvalen av att de biskoparna nu anslagna lönetillgångarna inginge till kyrkofonden, med skyldighet för denna fond att bestrida kostnaderna för biskoparnas avlöning,

163 eller, därest Eders Kungl. Maj:t ej finner skäl härtill, för riksdag och kyrkomöte framlägga förslag till grunder för lönereglering för biskoparna i huvudsaklig överensstämmelse med det av den sakkunnige avgivna alternativet B med de ändringar och tillägg som av ämbetsverken förordats. För den händelse Eders Kungl. Maj:t täckes förordna om sådan utredning som nyss är nämnt liksom för det fall Eders Kungl. Maj:t icke vill vare sig förordna om sådan utredning eller nu framlägga förslag till nya grunder för lönereglering för biskoparna, hemställa ämbetsverken det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå riksdagen biträda kyrkomötets beslut enligt skrivelse den 2 november 1929, nr 27, angående provisoriska tilläggslöner åt lågt avlönade biskopar. I beslutet hava jämte undertecknade deltagit statskommissarierna Spilhammar och Tottie samt kammarrådet Schalling. Stockholm den 19 februari 1932. Underdånigst A. E. M. Ericsson.

Lennart

Berglöf.

Memorial, avgivet av kammarkollegiets arkiv. För bedömande av karaktären av den i mer eller mindre omedelbart sammanhang med konung Gustaf I:s kyrkliga reduktion verkställda förläningen till biskoparna av vissa hemman torde en kort översiktlig redogörelse för indragningen av de till biskopsstolarna under katolska tiden hörande inkomster vara nödig. Under katolska tiden utgjordes biskoparnas inkomster i huvudsak av landboräntor och biskopstionden samt biskopssakören och biskopsfordring från kyrkliga landbönder. Dessa inkomster åtnjötos under s. k. andlig frälse frihet. Dessutom innehade de såsom riksråd förläningar av kronan. För de senare utgjorde de i likhet med ridderskapet rusttjänst. Enligt 1527 års riksdagsbeslut i Västerås skulle biskoparna till kronan överlämna de slott och fästen, som de då innehade. De skulle icke rida med flera karlar än konungen bestämde. Deras övriga uppbörd skulle på det sätt användas till ökning av kronans ränta, att de skulle giva kronan »eth stycke paminga», efter 8om de kunde komma överens med konungen. För detta ändamål skulle biskoparna till konungen inleverera registen (jordeböckerna) på sin uppbörd av räntor, avråd och tionde, varefter konungen skulle bestämma huru mycket de skulle få behålla och huru mycket skulle indragas till kronan. I enlighet härmed blev till en början av biskopsborden i allmänhet endast så mycket lagt under konungens omedelbara förvaltning, som medföljde de indragna biskopsslotten. Därjämte synas biskopsfordring och biskopssakören i allmänhet omedelbart hava indragits. För biskoparnas kvarstående inkomster av landboräntor och tionden fingo de erlägga s. k. taxor till kronan i enlighet med därom med konungen träffade överenskommelser (kontrakt). Biskoparna fingo sålunda till en början i huvudsak behålla sina landbohemman och tionden. I Uppsala och Linköpings stift, vilkas biskopar lämnade landet, blev emellertid indragningen av landbönder och i Uppsala stift jämväl av tionden med bns fullständig. Det dröjde emellertid icke så länge förrän även de övrigas land-

164 bönder och tionden indrogos till kronan, och på 1540-talet är indragningen helt och hållet genomförd. Med indragningarna upphörde de tidigare taxorna att utgå. Till biskoparnas underhåll anvisade konungen i stället i huvudsak till kronan indragna tionden samt räntor av landbohemman. Därvid förekom visserligen ibland, att anslaget kom att bestå i sådana inkomster, som tidigare innehafts av biskopen (biskopstionden och räntor av biskopslandbönder), men lika ofta anvisades andra till kronan indragna tionden och räntor. Någon fast lönestat för biskoparna synes icke hava funnits utan esomoftast vidtog konungen förändringar i de anvisade inkomsterna. Det synes hava legat helt och hållet i konungens hand att bestämma såväl om anslagens storlek som ock om de särskilda slag av inkomster, som skulle för ändamålet användas. I ett under Västerås riksdag utfärdat öppet brev förklarade också biskoparna, att de voro till freds med huru rika och huru fattiga konungen ville hava dem. Med hänsyn till den befogenhet, som sålunda lagts i konungens hand, lärer till biskopsborden under katolska tiden hörande egendom, som kommit att bibehållas av biskoparna, efter reformationen få anses såsom anslag av kronan. Närmare redogörelse för sättet för verkställigheten av indragningen av de till varje biskopsstol hörande inkomster lämnas här nedan i samband med redogörelse för tillkomsten av de till biskopsstolen för närvarande anvisade hemman och lägenheter. A.

Biskopssäten och biskopslöningshcmuian på landet. Uppsala

ärkestift.

Enligt den genom kungl. brev den 28 mars 1873 fastställda löneregleringen åtnjuter ärkebiskopen avkomsten av följande fastigheter nämligen: 3 mantal Fiby n r 1—3 med Biskopsängen, 1 / 2 mantal Kvarnen nr 1 (eller Kvarnberg), 1 / 2 mantal Kånkebo nr 1, 1/i mantal Jobsbo nr 1, 1 mantal Karbo nr 1, 3 mantal Eneby nr 1—3 och utjorden Gammelängen nr 1 i Vänge socken samt 1/i mantal Fågelbo n r 1 i Jumkils socken. Ifrågavarande hemman och lägenhet, som tidigare i jordeböckerna redovisades under frälse titel, därvid för Fibyhemmanen antecknades att de voro av säterinatur, hava jämlikt kungl. kammarkollegii beslut den 31 december 1907 överförts till kronoegendomar under allmän disposition, boställen. I anledning av uppkommen fråga om utgörande av rusttjänstbevillning för ifrågavarande hemman verkställdes av kammararkivet den 30 september 1852 undersökning i jordeböckerna och kronoräkenskaperna för utrönande av rätta naturen å sagda hemman. Av denna undersökning, vilken finnes bilagd handlingarna till ett på Kungl. Maj:ts prövning beroende ärende angående disposition av skogsavkastningen av hemmanen, ävensom av kammararkivets i sistnämnda ärende den 30 november 1907 och den 15 augusti 1908 avgivna memorial, framgår huvudsakligen följande. Såsom ovan nämnts skedde indragningen av ärkebiskopens landbönder i omedelbart sammanhang med 1527 års riksdagsbeslut. I en i »fougthernes rekenskaper pro anno 1529 och 1530» (den äldsta i kammararkivet förvarade räkenskapshandlingen, som lämnar upplysning om hithörande förhållanden) ingående räkenskap för Uppsala gård, vilken räkenskap omfattar tiden från allhelgona tid 1529 till pingsttiden 1531, redovisas sålunda räntan för åtskilliga under Uppsala gård lagda rättardömen, vilka tillhört ärkebiskopsstolen i Uppsala (»affradspen.» respektive »affradsk(orn) aff Biskopslandboerna»), Dess"a voro sålunda då indragna till kronan. Bland dessa rättardömen upptages Fiby rättardöme.

165 I 1544 års räkenskapshandling nr 8 för Uppland som redovisar »årliga räntan aff the retta: men (=: rättardömen) som under Upsala gård liggiandes äre anno 1544», antecknas: »Item äro 10 bijscopstolsens landbor liggiandes udii Wenge sockn benempdt Fieby retta:me huilka biscopen nu udi förläningh haffver, undantagandes fodringen, 6 aff them holla hvarthera 2 årliga hestar och hvart 3:die år 2 konungshestar, och 4 holla hvar 1 årligh hest och hvart 3:die år 1 konungshest, löper årliga fodringen — 16 1 , . konungsfodringen — 16 J I 1545 års räkenskapshandling nr 7, däri antecknas att Fiby rättardöme har legat under biskopsstolen och att räntan därav undantagandes fodringen är förlänt biskop Lårens uti Uppsala, lämnas följande specifikation på de till Fiby rättardöme hörande landbönder, som innehades till biskopsstolen, nämligen: »Benet i Karrabodha torpstelle Nils Christersson i Ekeby Hendrik laggar ibm Lasse Olsson i Fugboda Thomas i Jäpsboda Quarnen torpestelle Kamkeboda torpestelle Oluff Håkansson i Fieby Lasse Olsson ibm Anders ibm». Vart och ett av hemmanen Karrabodha, Ekeby och Fieby utgjorde 2 hästar i fodring, d. v. s. för 1 mantal, under det de övriga utgjorde 1 häst, d. v. a. för 1/2 mantal. I specifikationen upptages däremot icke det tredje hemmanet i Ekeby liksom icke heller utjorden Gammelängen. F r å n och med 1551 upptagas de i 1546 års räkenskap specificerade hemmanen i jordeböekerna bland frälse landbönder och påförda allenast årliga och kungshästar. Under åren 1581—1583, då biskopsämbetet var vakant, upptogos dock hemmanen under titel biskopslandbönder med till kronan utgående vanlig jordeboksränta. F r å n och med 1589 upptogs jämväl det tredje hemmanet i Ekeby, vilket tidigare redovisats såsom ett till kronan indraget och ränta till kronan påfört kyrko- eller prebendehemman, bland ärkebiskopens frälsehemman. I hemmanens redovisning i jordeboken förekommer därefter i huvudsak ingen annan ändring än att Jobsbo och Fågelbo år 1661 förmedlats till 1/i mantal vartdera, att det. sistnämnda hemmanet år 1662 överförts till Jumkils socken, och att i 1675 års jordebok för Fibyhemmanen antecknats: »Dr Lars Stigzelius njuter under säterii.» (Säterifriheten bekräftades genom Kungl. Maj:ts resolution den 19 december 1682.) Sistnämnda hemman synas därefter av ärkebiskopen ständigt hava njutits under säterifrihet, under det de övriga hemmanen innehafts under vanlig frälse frihet. Av hemmanens jordeboksränta hava sålunda till kronan utgjorts allenast kungshästarna samt av hemmantalsräntan halva boskaps- och halva skjutsfärdspenningarna. De övriga ränteposterna avkortades till och med år 1718 under titel »Adelens friheter efter privilegierna» och därefter under titel »Clereciets friheter». Utjorden Gammelängen, vilken namnes som särskild fastighet i en tiondelängd av år 1666, upptages första gången i 1758 års jordebok på grund av beslut vid samma års jordrannsakning, då det heter: »Gammelängen är ett skattlagdt och roteradt torp om tu öresland under roten nr 123 af Bählinge Compagnie och Up-

166 lands regemente till fot, hörande under Ercke Biskopsstohlen, bör i jordeboken införas under utjords titel.» I jordeböckerna och räkenskaperna finnes icke någon handling åberopad såsom stöd för att hemmanen förlänats ärkebiskopsstolen. I riksregistraturet för år 1533 (Gustaf I:s tryckta registratur 1533 sid. 317) finnes emellertid under den 28 oktober införd följande anteckning, som bland annat torde hava avseende å ifrågavarande hemman: »Item breff för Erchebispen i Upsala å Karleboda och the godz ther under liggia, H : n tiil en behagelig tijd, och Canieke tienden aff the kerkior, som lyda under domprosterijt.» Ordalydelsen av brevet, som icke lär finnas i behåll, är icke känd. Karleboda eller Karbo torde under denna tid hava varit avelsgård och såsom sådan huvudgård i Fiby rättardöme. I ovannämnda räkenskap för Uppsala gård för åren 1529 och 1530 antecknas under de särskilda uppbördsrubrikerna smör, fläsk e t c , poster, som härröra »från Karlaboda aff afvelen». Det torde sålunda såsom visst kunna antagas, att 1533 års brev avsåg samtliga till Fiby rättardöme hörande hemman.

Såsom av det anförda redan framgår tillhörde hemmanen under Fiby rättardöme redan före kyrkoreformationen Uppsala biskopsstol. Att så åtminstone beträffande vissa hemman var förhållandet bestyrkes också av två handlingar från medeltiden. Enligt Svenskt Diplomatorium nr 2431 upplät Eskillus Andresson den 1 december 1323 i köp och byte sin sätesgård Fieby utgörande 2 markland och 16 örtugland jord med tillydande till ärkebiskop Olof i Uppsala och hans efterträdare och genom ett i riksarkivet förvarat pergamentsbrev den 24 november 1496 tillbytte ärkebiskop Jacob Ulfsson sig för ärkebiskopsbordets räkning 20 öresland jord i Ekeby i Vänge socken. Sistnämnda jord motsvarar uppenbarligen de två till Fiby rättardöme ursprungligen hörande hemmanen i Ekeby, vilka vart och ett bestå av 10 öresland. Huruvida sätesgården Fiby med tillydande allenast motsvarar Fibyhemmanen är emellertid mera ovisst. Osannolikt är icke, att hemmanen Kvarnen, vilken i vissa äldre jordeböcker benämnes Fiby kvarn, Kånkebo, Jobsbo och Karbo, äro avgärda på Fiby ägor och inbegripas i 1323 års köp. De betecknas nämligen i 1545 års räkenskaper såsom torpställen. I sitt ovannämnda memorial av år 1852 har kammararkivet uttalat, att det med säkerhet kunde antagas, att ifrågavarande hemman och lägenheter tillhört det under katolska tiden existerande s. k. andliga frälset och, lika väl som övrigt under ärkebiskopsstolen hörande gods, varit underkastade konung Gustaf I:s reduktion men därefter åter blivit ärkebiskopen på dess beställning anslagna och med anledning därav, att de av honom under frälsefrihet innehades, kommit att under frälse titel i jordeböckerna upptagas, vadan arkivet för sin del ansåge, att desamma ej kunde annorlunda betraktas än för kronohemman och lägenheter, som av ärkebiskopen på dess beställning i överensstämmelse med 12 § i prästerskapets privilegier under frälse frihet innehades. Detta uttalande åberopas i de av kammararkivet åren 1907 och 1908 avgivna memorialen. I sistnämnda memorial, avgivet av numera kammarrådet Axel Klockhoff, säger sig kammararkivet på det bestämdaste fasthålla vid sin tidigare uttalade mening om egendomarnas natur. Såsom stöd härför åberopas huvudsakligen, att räntorna från hemmanen vid de särskilda tillfällen, då biskopsämbetet stått vakant, ingått i kronans uppbörd och redovisats av kronans uppbördsmän, att hemmanen i 1500-talets räkenskaper uttryckligen angivas såsom till ärkebiskopen bortförlänta och att hemmanen enligt 1533 års brev upplåtits allenast på behaglig tid. På dessa omständigheter och med hänsyn till vad i övrigt vore bekant

167 rörande den allmänna indragningen till kronan av biskoparnas landbohemman, hade kammararkivet velat grunda sin åsikt att hemmanen blivit med stöd av Västerås recess reducerade samt först därefter av kronan anslagna till ärkebiskopens underhåll. Till dessa uttalanden torde icke vara annat att tillägga, än att det tredje hemmanet. i Ekeby, motsvarande nuvarande hemmanet Ekeby nr 1, icke, såvitt av räkenskaperna framgår, synes hava tillhört det medeltida biskopsbordet. Linköpings

stift.

Enligt nådiga brevet den 23 april 1869 angående lönereglering för biskopen i Linköping skulle biskopen innehava lägenheterna Bergaängen och Skäggan i S:t Lars församling, Stigsängen eller Stigshumpen och Tokängen i Kärna församling och en äng i Västerlösa församling, vilken sistnämnda lägenhet skulle i författningsenlig ordning utarrenderas. Av konung Gustaf I:s brev den 9 oktober 1527 och den 13 januari 1530 till Mäster Jöns samt den 11 augusti 1543 och den 30 januari 1544 till Petrus Caroli synes framgå, att konungen indragit till kronan det huvudsakliga av biskopens i Linköping inkomster. Presidenten Hans Forssell säger också i sitt arbete »Sveriges inre historia», att i Uppsala och Linköping indragningen med ens blev nära nog fullständig. »Ärkebiskopen och biskop Brask lämnade ju sina stavar och gäll, flyende till främmande furstar och folk, och konungen såg då icke längre något skäl att, där biskopar ej funnos, låta de biskopliga rättigheterna utgå, utan indrog dem till kronan och lämnade dem sedan ej tillbaka åt de blivande efterträdarne. Mäster Laurentius P e t r i och mäster Jöns fingo nöja sig med prebenden och tiondeanslag och inträdde sålunda för sina biskopsstolar i en annan ställning till konungen än den, som ännu innehades av deras medbröder i de övriga stiften.» Av de i löneregleringsbrevet omförmälda jordarna hava allenast Stigsängen eller Stigshumpen och Tokängen i Kärna socken redovisats i jordeböckerna från äldre tider. Dessa lägenheter tillkommo emellertid biskopen i hans egenskap av prebendekyrkoherde i K ä r n a och Kaga församlingars pastorat. Genom nådiga resolutionen den 17 maj 1916 angående lönereglering för prästerskapet i nämnda pastorat, förordnades bland annat, att pastoratet med utgången av april 1917 skulle upphöra att vara prebende åt biskopen i Linköpings stift, samt att kronolägenheterna Stigsängen nr 1 och Tokarp nr 2 (Tokängen) i Kärna socken skulle ingå bland pastoratets avlöningstillgångar. Fogderäkenskaperna från 1500- och början av 1600-talet upptaga i S:t Lars och Västerlösa socknar vissa lägenheter, som innehafts av biskopen, men på grund av olika benämningar har det icke varit möjligt att identifiera de i löneregleringsbrevet upptagna jordarna med dessa i räkenskaperna upptagna lägenheter. Enligt prästverket för Linköpings stift innehade biskopen — förutom stadsfastigheter samt Stigsängen och Tokarp — »av Kungl. Maj:t och kronan» följande fastigheter: »Bergängen, varest biskop haver till några och trettio ängetegar, som kunna giva i medelmåttig årsväxt 7 lass.» »En änghump i Västerlösa, kallas i synen hållen 1638 Biskopshumpen, sägs nu nyligen vara skattlagd och uppförd till årlig ränta 24 öre. På denna bem:te hump sägs kunna bliva i medelmåttiga år 6 lass.» »En liten ängehump, kallad Ullevihumpen, sägs icke finnas i jordeboken, giver i medelmåttiga år 3 lass.» »En dito, kallad Tornby hump, av ringa värde och för dess skarpenhet sällan bärgas; uppsattes dock till 1 / 2 lass.»

168 Genom beslut den 18 april 1905 lät kungl. kollegium bero vid länsstyrelsens i Östergötlands län den 26 mars 1904 meddelade utslag, varigenom förordnats att den genom kungl. domänstyrelsens köpebrev den 2 maj 1902 till allmänt frälse försålda delen av Berga äng i S:t Lars socken skulle införas i jordeboken bland frälse lägenheter under benämningen Berga äng nr 6. I samband härmed anmodade kungl. kollegium länsstyrelsen att genom utslag, som skulle underställas kungl. kollegii prövning, yttra sig om och på vad sätt övriga delar av Berga äng borde upptagas i jordeboken. I anledning härav förordnade länsstyrelsen genom utslag den 25 november 1905, bland annat, att den på lön till biskopen i Linköpings stift anslagna delen av Berga äng skulle upptagas i jordeboken bland kronoegendomar under allmän disposition med benämningen Berga äng nr 8. Den 21 maj 1907 lät kungl. kollegium därvid bero. I ärendet avgavs av kungl. lantmäteristyrelsen en den 13 oktober 1904 dagtecknad utredning, varav kan anföras följande: — — — »har kungl. styrelsen låtit verkställa forskning i härvarande arkiv; och hava därvid följande kartor befunnits innehålla upplysningar till frågans bedömande: l:o) 'Geometrisk oharta öfwer Bärga ängh och några andra änghshumpar i S:t Lars och Kierna socknar sampt Hanekinds Häradh belägne, hwilka Biskopsgården wid Lindkiöpingh härtills possiderat, men nu nyligen af hans Kongl. Maij:tt allernådigst blewfen efterlåten få uthbyta så stor tracht i Linnerydsängen, som kan qvadrera emoth understående humpar och tegar. Upprättad 1694 af Niels Lundberg.' Utom Berga äng innehåller denna karta en ängshump i Stora Ullewiängh, en hump vid Glyttinge, kallad Stighump, samt en ängshump i Tornebyängen. Tegskiften funnos vid denna tid, med nedannämnda ägare, på 33 ställen: Berga äng. 'Biskopen, 5 stänger. Kyrkioherden widh Lindkiöpingh, 6 stänger. 'Sahl. Figrelii änkia på Smesta, som ähr hennes arf och egen, 6 */g stångh. Ibidem under Smesta, 7 stänger. Mester Christiern Kiörkioherde i Söderkiöpingh, 2 */2 stänger. Hospitalet i Linkiöpingh, 4 stänger.' 2:o) 'Karta öfver Berga ängen, upprättad 1773 af Bened. Fineld och begagnad vid storskiftesdelning, som fastställdes 24 april 1775 af Häradssynen.' Utdrag av denna karta bifogas denna skrivelse, se bilaga. Av beskrivningen till kartan inhämtas, att följande fem ägolotter utlagts i Berga

äng.

'Riksrådets frälseskifte litt. C för 7 stänger. Domprostens ämbetsjord litt. D för 6 stänger. Biskopens d:o litt. E. för 5 stänger. Kronohospitalet litt. F för 4 stänger. Smesta rusthåll litt. G för 10 stänger.' Å kartan synes, att Berga bys ägor angränsade — å östra sidan, samt att hospitalets skifte — litt. F blivit lagt intill dess ägor på stadsjorden. 3:o) Karta över Berga by, upprättad 1778 och begagnad vid laga skifte 1828. Följande fyra ägolotter funnos därvid i Berga by: 'litt. A 1 / 2 mantal Frälsegården. litt. B 1 / 2 mantal Prästgården, innehafves af domprosten

169 litt. C Två utjordar, den ena frälse, den andra skatte, ägas af öfverste F . G. Nisbeth. litt. D. 1 / 8 mantal Linköpings hospital.' 4:o) K a r t a över Hanekinds härad, upprättad av ekonomiska kartverket åren 1871—74. I beskrivningen därtill uppräknas: N : o 1. Berga, prestegård, 1/2 mantal krono. N : o 2. Berga, 1 / 2 mantal frälse. » 3. D:o, lillgård, hospitalshemman, 1 / 8 mantal krono. » 1. D:o, en utjord, skatte. » 2. D:o, — d:o —, frälse. Bergaängen, till biskopen. D:o till domprosten. D:o till Linköpings hospital. D:o till Råberga.» Som av det anförda framgår nämnas bland de lägenheter, som upptagas å 1694 års karta, en ängshump i Stora Ullevi äng och en ängshump i Tornebyängen, vilka väl åtminstone till någon del motsvara de i prästverket omförmälda ängshumparna Ullevihumpen och Tornbyhumpen. Däremot finnes icke den i löneregleringsbrevet upptagna lägenheten Skäggan upptagen och ej heller innehålla handlingarna till 1896 års lönereglering några upplysningar om sistnämnda lägenhet. Då Ullevihumpen och Tornbyhumpen frångått biskopen och i stället lägenheten Skäggan tillkommit, synes det antagligt, att till grund för förändringen legat ett ägoutbyte, varom dock tid saknats att verkställa närmare undersökning. I en jämlikt § 27 i jordregisterförordningen den 5 mars 1913 gjord anmälan hemställde överlantmätaren i länet om upptagande i jordeboken av lägenheten Biskopshumpen i Västerlösa socken. I ärendet avgav andra arkivkontoret memorial den 20 september 1921, varav bland annat inhämtas följande. Med skrivelse den 11 april 1750 överlämnade länsstyrelsen till kungl. kollegium handlingarna rörande skattläggning av den s. k. Västerlösa utjord, belägen i Gullbergs härad och Björkebergs socken. Av berörda handlingar framgår, att utjorden i fråga, som sedan år 1730 varit uppförd såsom obefintlig, efter åtskilliga undersökningar år 1745 igenfunnits och bestode av sju humpar i Västerlösa äng, som gränsade till Gullbergs härads utäng. Efter vederbörligen förrättad uppmätning upptogs å kartan över lägenheten under litt. A Västra Ekfallshumpen, under litt. B två humpar till Västerlösa Lillgården, under litt. C östra Ekfallshumpen, under litt. D Lilla Håikhumpen, under litt. E Gillishumpen, under litt. F Sonarpshumpen och under litt. G Stora kronohumpen. Dessutom upptog kartan under litt. X Biskopshumpen om 3 1 1 3 / 8 2 tunnland. Biskopshumpen hade icke intagits med de förutnämnda, emedan densamma »från urminnes tider skall varit nyttjad av biskoparne i Linköping såsom en tillhörighet under biskopsstolen och således emot prästerskapets privilegier icke kunde därifrån skiljas». Genom beslut den 24 oktober 1770 förordnade kungl. kollegium om upptagande i jordeboken för Björkebergs socken av berörda sju humpar under benämningen Västerlösa utjord. Beträffande undantagandet av Biskopshumpen från skattläggning fann kungl. kollegium intet vara att däremot erinra, helst lägenheten från urminnes tider nyttjats under biskopssätet i Linköping. Genom kungl. kollegii beslut den 5 april 1924 har lägenheten upptagits i jordeboken för Västerlösa socken bland kronoegendomar under allmän disposition, boställen, med benämningen Biskopshumpen nr 1. Något som tyder på att ifrågavarande lägenheter skulle donerats till biskopen av enskilda har icke påträffats. Fastmer synes framgå av hertig Johans brev den

170 12 januari 1609, att lägenheterna anslagits av kronan till biskopen på lön. I nämnda brev sägs nämligen bland annat, att biskopen »må sig till lägenhet njuta och behålla Kärna socken och prästebol samt det hemman i Värö och Lövhagen (Tokarp n r 2), som höglovlig i åminnelse Kungl. Maj:t vår älskelig käre och sal. h e r r fader till biskopsstolen bebrevat, så ock Kungl. Maj :t nu regerandes sedan stadfäst haver, desslikes den åker, som framfarne biskopar hava njutit och innehaft». Skara stift. Enligt den genom kungl. brev den 18 oktober 1878 fastställda lönereglering för biskopen i Skara skall denne bibehålla under egen disposition biskopsbostället 1 mantal Brunsboda kungsgård nr 1 jämte 1 / 2 mantal Stora Katthagen nr 1 i Skånings-Åsaka (förut Skara) socken samt åtnjuta avkomsten av kvarnen till 1 / 2 mantal Arredala nr 1 Jon Nilsgården i Västra Gerums socken samt av hemmanen 1 mantal Märened nr 4 Anders Anders eller Nilsagården, 1/2 mantal Märened nr 5 Änkegården, 1 mantal Märened n r 6 Tyskagården, 1 mantal Hertigabo n r 2, 1 mantal Hertigabo nr 3 och 1 mantal Hertigabo nr 4 Björnsgärden i Skänings-Äsaka socken. Däremot skulle avkomsten av hemmanen 1 mantal Järnsyssla n r 1 (Nedergården), 1 mantal Järnsyssla nr 2 Svenningsgården, 1 mantal Wästorp n r 1 (Prostgården) och 1 mantal Wästorp nr 2 Svenningsgården i Skara socken indragas till biskopslöneregleringsfonden. Samtliga ifrågavarande hemman redovisas i gällande jordebok såsom krono, Arredala kvarn såsom särskild enhet med benämning Arredala nr 1, en tullkvarn. I enlighet med 1527 års riksdagsbeslut träffade konung Gustaf I den 24 augusti 1527 (det tryckta registraturet sid. 300) överenskommelse med biskopen i Skara Magnus Haraldsson om dennes underhåll. Enligt denna överenskommelse skulle biskopen få behålla »quith och frijth» biskopsbordets alla landboräntor — undantagandes Läckö slott med därunder dagsverksskyldiga landbönder — biskopstionden, biskopssakören samt gästning med fodring. Häremot skulle biskopen för det året giva till kronan 1 000 mark danska och 4 kärvar värmlandslax. Ny överenskommelse träffades under år 1528 avseende 1529, av enahanda innehåll, dock att taxan satts till 210 oxar. Sedan biskopen Magnus Haraldsson rymt u r landet, förordnade konungen den 12 juni 1529 (det tryckta registraturet sid. 126) domprosten m:r Sven att till en tid förestå stiftet. Han ålades att leverera de kontrakterade oxarna. Dessutom skulle han väl akta att intet togs ifrån Brunsbo gård samt till konungen leverera de oxar, som biskop Magnus haft därstädes. Sedan m:r Sven utnämnts till biskop, träffades den 15 februari 1530 (det tryckta registraturet sid. 27) ny överenskommelse om biskopens underhåll. Enligt denna skulle biskopen fortfarande behålla sina landbönder och tionden m. m. Taxan bestämdes till 1 200 mark danska. I brev till biskop Sven den 18 juni 1540 (det tryckta registraturet sid. 01) säger sig konungen emellertid hava förordnat Lasse Pedersson till fogde över de landbönder, som lydde under biskopsstolen i Skara. Biskopen anbefalldes därför att till fogden leverera ett klart register eller en jordebok på dessa landbönder. I överensstämmelse härmed redovisar Lasse Pedersson för år 1540 till kronan räntorna av de landbönder, »som tillförene leggatt haffve under biskopsstolen i Scara, hwilka Lasse Prsson kendes wedh anno 1540» (Västergötlands handl. 1540 nr 2). Med indragningen, som även omfattade tionden, upphörde taxan att utgå. I stället för de indragna biskopslandbönderna synes biskopen hava fått de till domprosteriets kanonikat hörande landbönderna åt sig anslagna. På klagomål av biskop Sven med anledning av sin förminskade inkomst uppdrog konungen i brev den 3 oktober 1540 (det tryckta registraturet sid. 136) åt ståthållaren Gustaf

171 Olsson att undersöka storleken av biskopens inkomster samt att, därest det visade sig att han icke hade sitt tillbörliga uppehälle, förse honom med ännu ett kanonikat och med fodring hos några präster eller annat varmed biskopen kunde tillfredsställas. I ett samma dag avlåtet brev till biskopen säger konungen vidare: »Och kunne wij väll lide ati mage bliffve besittendis upå Brynnelsbo gårdh och holle ther affvel så her effter som i her till hollet haffve.» Sedan Erik Svenonis erhållit fullmakt såsom superintendent i Skara bestämde konungen i brev den 26 februari 1544 (det tryckta registraturet sid. 82) dennes underhåll. Däri unnade och efterlät konungen till biskopens uppehälle Brynolfsboda gård, som biskop Sven dittills besuttit, att njuta och behålla med alla tillägor, ävensom tionden av vissa härad. Efter det Erik Svenonis avlidit vid påsktiden 1545, »anammade» emellertid konungen Brynolfsboda eller Brunsboda gård, vara han inrättade en avelsgård (se Brunnsboda gårds räkenskaper år 1545 i kammararkivet). Gården upplåts efter ett fåtal år åter åt biskopen. Under tiden synes emellertid biskopen hava haft i förläning gården Tubbetorp under Saleby prebende. Enligt 1548 års fogderäkenskap (nr 3) frinjuter i allt fall biskopen för detta år räntan av nämnda hemman. Genom brev den 26 januari 1549 (det tryckta registraturet sid. 33) förordnade åter konungen, att »Brönssbo» gård, där konungen icke längre ämnade hålla någon avel, skulle lyda den gode man till, som uti den landsändan var ordinarius, till residens och sätesgård. En av biskopen gjord ansökan att få övertaga de inventarier, som funnos uti gården, avslogs av konungen den 21 mars 1549 i brev till fogden Lars Eriksson, »enär vij icke tilsijnnes eller skyldige äre sättie för honom någett boo», och fogden anbefalldes att föra inventarierna till andra kronans avelsgårdar. Redan år 1555 synes Brunsboda gård åter hava indragits till kronan och använts till avelsgård. I stället har biskopen enligt 1555 års förläningsregister haft i förläning en prebendegård, benämnd Järnsyssla i Skånings härad, och enligt 1504 års fogderäkenskap (nr 16) innehade biskopen ett kyrkohemman under frihet. Slutligen unnade och efterlät Johan I I I i brev den 20 juli 1569 (bil. 1) åt biskopen Tubbetorp och Götala gårdar med därtill hörande kvarn och torp (»ther han kan haffe sitt tilhålld och säthegård»). Därjämte efterläts honom under frihet till en behaglig tid kronohemmanen Ranåker, Hertigabo och Märened i Åsaka socken av Skånings härad. Efter det avelsgården Brunsbo år 1575 nedlagts, erhöll biskopen genom Johan I I I : s brev den 20 juli 1575 (bil. 2 och 3) åter denna gård till biskopssäte i stället för Götala och Tubbetorp. Genom samma brev uppläts till biskopen vissa inventarier å gården samt följande landbohemman under frihet för ett år, nämligen Märened (två hemman) och Ranåker (f5rra hemman) i Åsaka socken samt en kvarn i Marems socken. Därefter har Brunsbo förblivit säte för biskopen. Såsom redan av det föregående framgår tillhörde Brunsboda gård redan före kyrkoreformationen Skara biskopsstol, till vilken den skall hava förvärvats av en biskop Brynolf, efter vilken den fått sitt namn Brunsbo (= Brynolfsbo). Nytt brev på biskopens underhåll av landbohemman utfärdades den 1 mars 1577 (bil. 4). Genom detta brev unnades och efterläts biskopen under frihet till en behaglig tid tre hemman i Märened, tre hemman i Hertigabo och fyra hemman i Ranåker i Åsaka socken samt två hemman i Järnsyssla i Skara socken och en kvarn, benämnd Ardala i Gerums socken. Förutom nämnda hemman föres till avkortning för biskopen i 1577 års räkenskap (nr 8) ett torp Katthagen i Skara socken med anteckning att det lydde till Brunsbo gårds ägor efter häradsrättens dom den 2 augusti 1574. Torpet hade införts i 1576 års räntelängd såsom ett krononybygge med anteckning: »Ligger under Brunsbo till biskopssäte.»

172 Den biskopen enligt 1577 års brev beviljade friheten å landbohemmanen indrogs år 1608, med undantag för Ardala hemman med kvarn samt Katthagen, såtillvida a t t biskopen av de övriga hemmanen allenast åtnjöt de i räntorna ingående posterna smör och dagsverken. År 1610 indrogs jämväl sistnämnda frihet. Genom konung Gustaf I I Adolfs brev den 3 februari 1614 (bil. 5) förlänades biskopen åter igen åtskilliga hemman under frihet. Friheten beviljades under t r e år till återuppbyggande av Brunsbo, som blivit nedbränt av danskarna. Hemmanen voro tre i Märened och tre i Hertigabo i Åsaka socken samt ett i Västorp och två i Järnsyssla i Skara socken. Dessutom var biskopen på grund av tidigare upplåtelse fortfarande i besittning av Ardala och Katthagen. Fortsatt frihet beviljades genom Gustaf I I Adolfs brev den 13 maj 1622 (bil. 6) för den dåvarande biskopen, så länge han innehade ämbetet, å de i 1614 års brev uppräknade hemmanen samt hemmanet Ardala. Hemmanet Västorp upptages visserligen icke i 1622 års brev, men att biskopen fortfarande innehaft detta, framgår såväl av räkenskaperna som av Gustaf I I Adolfs brev den 14 april 1629 (bil. 7). Genom detta brev efterläts biskopen till en behaglig tid fritt ytterligare ett kronohemman i Västorp »att han honom lijka medh den andre gårdhenn i samma by, som ligger till biskopssätet, må qvit och frit för visse och ovisse uthlagor oss till een behageligh tidh bruka och obehindrat besittia och beholla». Samtliga nu ifrågavarande landbohemman med undantag av Katthagen, som synes hava brukats direkt under Brunsboda, redovisas i äldre jordeböcker under titlar (prebende-, biskops- e t c ) , som angiva deras kyrkliga ursprung. De hade emellertid under reformationen blivit indragna till kronan och först därefter upplåtna till biskopens underhåll. Vad angår torpet Katthagen, som allt ifrån dess första upptagande i jordeböckerna redovisas under krono titel, framgår av det föregående, att det är upptaget på ägorna till biskopssätet Brunsboda och av sådan anledning innehafts av biskopen. Brunsboda infördes i jordeböckerna först år 1663 till en början utan angiven natur men sedermera under krono titel. Sedan Brunsboda med övriga biskopen anslagna hemman av reduktionskommissionen förklarats böra såsom kungsgård till kronan indragas, medgav Kungl. Maj:t genom resolution den 15 oktober 1681 (bil. 8) att egendomarna finge på lön av biskopen innehavas, »dock så at hvad som deraf lönen kan öfverskiuta Kongl. Maj:t och Cronan hemfaller». Med anledning av nämnda resolution antecknades i jordeböcker cch räkenskaper, a t t ifrågavarande hemman, som tidigare på grund av prästerskapets privilegier av biskopen innehafts under frälse frihet, skulle frinjutas av biskopen på sin löns avräkning. Efter det biskopen erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att utbyta det honom anslagna Sunnerby prebendepastorat mot Skarke eller Värnhems pastorat, förordnades genom kungl. brev den 22 oktober 1717 och kungl. kammarkollegii därpå grundade brev den 29 oktober 1717 (bil. 9), att till komministersboställe i förstnämnda pastorat skulle anslås hälften eller l / a mantal av hemmanet Ardala i Gerums socken i utbyte mot dåvarande komministersbostället x / 2 mantal öglunda Ledsgården i öglunda socken av Sunnerby pastorat, vilket boställe, då det ålåg biskopen att avlöna komminister i prebendepastoratet, icke längre behövdes til! boställe för denne. Sistnämnda hemman synes emellertid hava bibehållits såsom bohemman åt komministern därstädes och biskopen uppbar endast räntan av hemmanet (se kungl. brev den 7 december 1841 angående ersättning för hemmanet åliggande rotering) och genom kungl. brev den 19 april 1861 återfick hemmanet n a t u r e n av komministersboställe. Med anledning, bland annat, av den inskränkning i dispositionsrätten till hem-

173 manen, som 1681 års ovannämnda resolution ansetts föranleda, förklarade Kungl. Maj:t genom resolution den 13 november 1759 (bil. 10) efter därom av biskopen gjord framställning, med stöd av prästerskapets privilegier, biskopen äga att under frälse frihet bruka och behålla de biskopssätet underlydande hemmanen ej mindre till hemmanens bästa än till förbättring av sina villkor. I biskopens lönereglering upptages allenast »kvarnen till 1 / 2 mantal Ardala». Av det föregående framgår emellertid, att biskopen i överensstämmelse med anteckning i gällande jordebok jämväl innehar hälften eller 1/2 mantal av själva hemmanet. I fråga om dispositionsrätten till kvarnen uppkom på 1840-talet tvist emellan komministern i Gerum och biskopen. Genom nådigt brev den 1 augusti 1848 fastställde Kungl. Maj:t ett av kungl. kammarkollegium den 5 oktober 1846 meddelat utslag, varigenom biskopen förklarats berättigad till dispositionsrätten till den till hemmanet hörande kvarnen. Strängnäs

stift.

Enligt nådiga brevet den 2 november 1877 angående lönereglering för biskopen i Strängnäs skulle biskopen såsom boställe innehava hemmanet 2 mantal Sundby nr 1 i Strängnäs socken och ängen Biskopskroken, vilken sistnämnda lägenhet skulle utarrenderas i författningsenlig ordning. Hemmanet Sundby upptages i gällande 1878 års jordebok för länet bland kronoegendomar under allmän disposition, boställen, och angives i äldre jordeböcker såsom »biskopssäte till Strängnäs sedan urminnes tider». Ängen Biskopskroken har icke återfunnits i jordeböckerna. Uppgiften att hemmanet Sundby från urminnes tider tillkommit biskopen synes vara hämtad ur 1696 års prästverk för 'Strängnäs stift, där bland biskopens räntor och inkomster finnes antecknat: »Innehaver och åtnjuter av urminnes tider Sundbyhemmanet samt med Klockstensvreten belägen på dess ägor»; »än en äng vid Gorsingeholm, kallad Kroken, av långliga tider». Den 22 juni 1533 utfärdade konung Gustaf I kontrakt med biskopen i Strängnäs om biskopsstolens inkomster och avgäld till kronan. Enligt detsamma skulle biskopen årligen till konungen erlägga ett belopp av 2 000 marker örtuger, varemot biskopen finge behålla biskopstionden i hela stiftet »tesligis Biskopzstolszens egne Landbor szom hann nu j sin haffuandis wäru haffuer, mett all then rentto Sakörer och Biskopzgestning som ther åffgå pleger. Sammalunda skall hann och behålla thenn procurationem som Clerkäriid ther i Stickthet pläga utgöra, men mett the andra kyrkerss, Klösterss, Presters eller Prebenderss Landbor, eller mett szakören hosz Presterne ther j Stickthet skall hann platt inthet befatta sig mett, utan wår Fogde skall j then motten effter som westerårss Ordinancia och thenn contrackt wij honom mettgiffuit haffue innehåller.» Genom ett annat brev daterat Tynnelsö den 7 september 1536 till biskop Botvid förklarar konungen, att biskopen »niuta och beholla må och skall siig tiill uppehelle Först alle Biskopz stolens egna landbor, som belegne äre i Strengnes sockn och i Jederss sockn qwitt och frij, både för gestning och annet. Tesligis all Bispztiendenn, både uppå öestre Rekarne, Szölbo herrade och Åkers herrade, och the twå Affuels gårdar Sundby och Gorszingsholm, mett thet Inuentarium ther wijdt bliffuir, både på Bispzgårdenn och the twå affuelsgårder.» Konungen synes emellertid ansett sig oförhindrad att efter sitt behag vidare förordna om biskopsgodsen, ty i ett brev den 21 januari 1556 till Henrik von Cöllen skriver konungen, att von Cöllen »vederkennis then affvelsgård till thet stenhus i Stregnes, som biskop Botved hafft haffer, terom Bencht är tilskriffven, att han skall vederlägge honom med någet annet hemman igen, item att han förskicker V. N. H. ett register

174 på thet inventarium, som biskop Bootved till stenhuset och affvelsgården hafft haffver». Det synes som om med den avelsgård, som beröres i sistnämnda kungl. brev, skulle avses Sundby. I kammarrådet Schallings avhandling om »Den kyrkliga jordens rättsliga ställning» uppgives sid. 182 not. 4, att »Erik X I V förlänar den 17 juli 1566 biskopen i Strängnäs hälften av Sundby gård». Det kungl. brevet h a r icke påträffats i riksarkivet, men originalet skall enligt uppgift av kammar- I rådet Schalling förvaras hos domkapitlet i Strängnäs. Härmed överensstämmer i viss mån en uppgift i Strängnäs stifts herdaminne, där det heter om Nicolaus Olai Helsingus bland annat: »Förordnades av konung Erik till biskop i Strängnäs och fick fyra år senare Sundby gård på Tosterön enligt konung Eriks brev av den 17 juli 1566 av innehåll: 'Nils Olai Ordinarius Strengnensis bekommit af oss halfpart uti Sundby gård på Toster.' Biskopen i Strängnäs blev härigenom innehavare av hela Sundby, då han nu 1566 återfick den hälft därav, som konung Gustaf I tagit ifrån honom och donerat till domprosten i Strängnäs.» I varje fall h a r konungamakten efter reformationen icke haft den uppfattningen, att Sundby gård utan vidare skulle åtfölja biskopsstolen i Strängnäs. I öppet brev för Peder Jonse den 14 juni 1593 (Hertig Karls registratur år 1593) heter det nämligen: »Därföre hafve wij nådigst undt och efterlatidt som wij och nu med thetta wårt öpne bref gunsteligen unne och efterlåthe honom Sundby gård, som Bisperna i Strengnes tilförende till afvelsgård hafver efterlatit warit, aldeles qwitt och frij för alle dess utlager at niute och behålle.» Genom nådigt brev den 28 juni 1913 förordnades, att biskopsbostället Sundby n r 1, sedan arrendatorn av bostället f r å n t r ä t t detsamma, skulle upplåtas för uppförande av ett hospital därstädes samt att de ersättningsbelopp, som i anledning därav borde utgå till vederbörande rättsägare, skulle bestämmas i den ordning, som stadgades i nådiga förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov. Sedermera förordnades genom kungl. brev den 14 mars 1915, att det fastställda ersättningsbeloppet för Sundby, 85 000 kronor, skulle tills vidare, intill dess Kungl. M a j : t annorlunda för ordnade, förvaltas av domkapitlet i Strängnäs och genom utlåning mot betryggande säkerhet göras räntebärande med rätt för biskopen i Strängnäs att uppbära hela avkastningen å samma medel. Ängen Biskopskroken har som nämnts icke återfunnits i jordeböckerna. I kungl. ämbetsskrivelse den 26 april 1916 förklarade Kungl. Maj:t en av agronomen Art h u r Philipsson gjord underdånig framställning om tillstånd att få inköpa lägenheten för ett belopp av 10 000 kronor icke föranleda åtgärd. Av nämnda skrivelse framgår, att ängen vore belägen å Strängnäs stads mark. Ängen har emellertid påträffats i 1560 års fogderäkenskaper, där den upptages jämte ett flertal andra ängar i Strängnäs socken med en ränta av 88 sommarlass hö. Någon anteckning om dess disposition har icke gjorts i räkenskaperna, men då den också vid denna tid benämndes Biskopskroken, lär den av gammalt innehafts av biskopen. Genom ovanberörda 1536 års nådiga brev medgavs biskopen få behålla »alla biskopz stolens egna landbor, som belägne äre i Strengnes socken», och det synes därför antagligt, att däribland också ingått ängen Biskopskroken. Västerås

stift.

Enligt kungl. brev den 12 april 1871 angående lönereglering för biskopen i Västerås innehar denne de s. k. biskopsängarna samt äger åtnjuta avkomsten av hemmanen 1 mantal Tunby nr 1 och 1 mantal Råcklunda nr 1 samt lägenheterna Klockartorp n r 1 och Talltorp nr 1 i S:t Ilians numera med Västerås stad inkor-

175 porerade socken ävensom av hemmanet 1 mantal Lundby eller Kaniklundby nr 1 i Lundby numera jämväl med Västerås stad inkorporerade socken. Samtliga ovannämnda hemman och lägenheter redovisas i gällande jordebok Båsom krono. Indragningen av biskopslandbönderna i Västerås stift ägde rum år 1545, vilket år biskopslandbönderna tagas till uppbörd av fogden på Västerås slott (Västmanlands handl. år 1545, nr 6). Indragningen grundade sig på konung Gustaf I:s brev den 2 augusti 1545 (sid. 467, det tryckta registraturet). På begäran av biskopen i Västerås medgav konungen genom detta brev, att landbönderna skulle »anammas» [av kronan samt att biskopen i vederlag skulle bekomma så mycket av tionden, som motsvarade räntan av landbönderna. Sedan biskopens underhåll av tionden genom konung Johan I I I : s brev den 17 september 1569 och den 13 oktober 1584 bestämts till 10 läster spannmål samt konungen i sistnämnda brev utlovat att vid ett kommande besök i Västerås förse biskopen med en avelsgård och några landbönder, uppläts genom Johan 111:8 brev den 14 februari 1587 till biskopen till avelsgård två hemman, Lundby och Fläka, i Lundby socken. Denna upplåtelse bekräftades genom kungl. brev den 12 januari 1591. Efter det nämnda två hemman vederkänts av hertig Karl under arv och eget, lämnade denne enligt brev den 12 februari 1597 (bil. 11) i vederlag till avelsgård å t biskopen hemmanet Råcklunda i S:t Dians socken. Genom Gustaf I I Adolfs brev den 25 mars 1623 (bil. 12) uppläts åt biskopen till underhåll, förutom hemmanet Råcklunda, åter igen hemmanet Lundby eller Kaniklundby ävensom till äng och mulbete Biskops-Lindön »som tilförende der under legat haf:r». N ä r Biskops-Lindön kommit under biskopsstolen, har icke kunnat utrönas. Sedan Lindön blivit biskopen fråndömd, efterläts honom i vederlag lägenheten Stenhagen och hemmanet Lilla Apala i S:t Ilians socken av drottning K r i stinas förmyndarregering genom brev den 26 juni 1633 (bil. 13). Slutligen uppläts genom samma regerings brev den 4 mars 1634 (bil. 14) i vederlag för sistnämnda hemman, som redan var bortförlänt, hemmanet Tunby i S:t Ilians socken. Sistnämnda hemman var av skatte natur. Allenast räntan av hemmanet kunde således av kronan disponeras för angivna ändamål. På vad sätt jordäganderätten upplåtits till biskopsstolen framgår icke av här förvarade handlingar. Enligt uppgift i »Historisk beskrivning över Domkyrkan i Västerås» av Lars Gustaf Sohiberg, sid. 93, skulle i domkyrkans arkiv finnas ett köpebrev av år 1637 å hemmanet Tunby. Vid efterfrågan hos domkyrkosysslomannen har detsamma icke av honom påträffats och ytterligare efterforskningar har den knappt tillmätta remisstiden icke medgivit. Man torde i allt fall kunna utgå ifrån, att hemmanet icke inköpts för kronans räkning. Möjligen har det inköpts för domkyrkans medel. Emellertid förordnade kammarkollegium den 26 oktober 1869, att, som hemmanet utgjorde löningshemman för biskopen, detsamma skulle i jordeboken omföras till krono titel. Denna omföring grundar sig icke därpå, att kronan innehar äganderätten till hemmanet, utan endast på den omständigheten, att hemmanet disponeras för allmänt ändamål. Enligt en av biskopen Carl Carlsson till 1698 års s. k. prästverk lämnad uppgift benämnes lägenheten Stenhagen jämväl Klockaretorpet. Stenhagen torde även omfatta Talltorpet. I allt fall har någon särskild upplåtelse å Talltorpet icke påträffats. Å en år 1688 upprättad karta över »Biskops- med Talltorpet» upptagas Biskopstorpet, Talltorpet och Stenhagen i ett sammanhängande skifte såsom biskopens löningsjord. Förmodligen utgöra torpen uppodlingar å lägenheten Stenhagen. Beträffande de i löneregleringen upptagna s. k. Biskopsängarna torde de mot-

176 svara de i biskopen Carlssons ovannämnda uppgift omförmälda »tvänne åkerwretar och en liten äng icke långt ifrån staden brede wijd åhen belägne». Dessa ägor tillhörde enligt samma uppgift- hemmanet Råcklunda i S:t Ilians socken. Växjö

stift.

Beträffande den åt biskopen i Växjö anslagna fasta egendomen hänvisas till den redogörelse, som innefattas i ett av kammarkollegii andra arkivkontor den 30 juni 1926 avgivet, här i transumt bifogat memorial angående disposition av skogsavkastningen vid nämnda egendom. Lunds

stift.

Beträffande den biskopen i Lunds stift anslagna fasta egendomen hänvisas till en den 26 juli 1916 av dåvarande landsarkivarien Lauritz Weibull verkställd, handlingarna i ärendet bilagd utredning. Utdrag av 1697 års fögderispecialräkning jämte avskrift av i utdraget åberopade verifikationer, utvisande de hemman och lägenheter, som på grund av kungl. resolutionen den 18 april 1689 frinjutits av biskopen, bifogas (bil. 15, 16 och 17). Därutöver må tilläggas, att den genom 1689 års resolution biskopen anslagna Allhelgona klosters gård med där tillhörande hemman vid reformationen hade indragits till danska kronan. Hemmanen och gatehusen östra Torn upptagas också redan i de första jordeböckerna efter Skånes införlivning med Sverige under krono titel, och voro vid nämnda tidpunkt bortförlänade till landsdomaren Ulf Bonde. Beträffande hemmanen Stora Råby upptagas dessa däremot i de äldre jordeböckerna under titeln »Canike och geistlige». Jämväl dessa voro förlänade till olika personer. Hemmanen, som torde hava tillhört det efter Skånes införlivning med Sverige upplösta Lunds domkapitel, lära i enlighet med den mening, som av kammarkollegiet och statskontoret uttalats i deras den 20 oktober 1931 avgivna utlåtande angående indragning till statsverket m. m. av kronans donationer till de allmänna läroverken, vid domkapitlets upplösning hava hemfallit till kronan.

B.

Biskopsgårdarna med därtill hörande jordar i städerna.

Bostadsboställen i städerna finnas för biskoparna i Uppsala, Linköping, Strängnäs, Västerås, Lund, Göteborg, Karlstad, Härnösand och Luleå. Biskoparna i Skara och Växjö hava sätesgårdar på landet, dock innehar den förstnämnde jämväl boställsrum i konsistoriehuset i Skara. Biskopen i Visby innehar bostadsboställe endast såsom kyrkoherde i Visby prebendepastorat. Enligt punkt 7 i prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 skola »biskopsgårdar i städerna, som af krono- eller kyrkomedel före år 1707, då Kungl. Maj:ts brev det förändrade, äro underhållna, undfå hädanefter årligen till reparationshjälp af domkyrkotunnor, hvad dem genom särskild resolution nu eller framdeles tillagdt varder, som vederbörande biskop till husens förbättring och byggnad använder och beräknar, samt står i ansvar, om husen icke tillbörligen vidmakthållas. Hvad årligen ej uppgår, förvaras i kyrkan till påkommande behof. Men de å landet belägna biskopssäten och prebendehemman måste af vederbörande biskop, utan någon tillhjälp af publika medel, underhållas.» I enlighet härmed hava ock särskilda beslut meddelats om underhållet av biskopshusen, vilka beslut, i den mån de äro kända, anmärkas under respektive biskopsgård här nedan. Vidare har i enlighet med sista punkten i privilegierna i särskilt mål angående byggnads- eller underhållsskyldighet vid biskopsbostället

177 östrabo i Växjö genom kungl. brev den 29 oktober 1880 blivit förordnat, att denna skyldighet, med undantag av underhållet av där inredda sessionsrum för domkapitlet, skulle för framtiden övertagas av biskopen. Efter biskopslöneregleringsfondens tillkomst hava många och betydande anslag beviljats ur nämnda fond till reparationer av biskopshusen i städerna ävensom till biskopssätena Brunsboda och östrabo samt delvis till kyrkoherdebostället i Visby. Beträffande dessa anslag hänvisas till en av kammarrådet Gustaf Nyborg den 22 december 1928 utarbetad promemoria i ämnet. Uppsala

stift.

Enligt 1873 års kungl. brev om lönereglering för ärkebiskopen innehar denne boställsgård i Uppsala. Till ärkebiskopssäte inköptes jämlikt kungl. resolution den 19 december 1682 (bil. 18) och kungl. brev den 14 september 1692 ärkebiskopen Johannes Bazii arvingars gård i Uppsala för 7 000 daler kopparmynt av statsmedel, och erhöll Kungl. Maj:t och kronan fasta å gården den 25 februari 1693 (bil. 19). Genom 1682 års resolution bestämdes vidare, att, sedan biskopsgård inköpts på kronans bekostnad, densamma skulle såsom i andra stift vore vanligt underhållas med domkyrkans medel. Linköpings

stift.

Enligt 1.869 års kungl. brev angående lönereglering för biskopen i Linköping skulle biskopen såsom boställe innehava biskopsgården i Linköping med trädgård och löningsjord inom stadens ägoområde, innehållande 330 942 kv.-rev åker, 1 855 kv.-rev äng och 87 535 kv.-rev hagmark. Vid reformationen indrogs biskopens slott år 1527 till kronan och förvandlades sedermera till landshövdingens residens. Av biskopsbordet bibehöll biskop Jöns tionden och biskopsgården, vilken senare han innehade till sin avgång år 1543, då gården indrogs till kronan. Det gamla franciskaner- eller gråbrödraklostret blev därefter biskopens bostad och anslogs av konung Johan I I I formligen till biskopsgård. Samma biskopsgård innehaves fortfarande av biskopen, men nytt bostadshus uppbyggdes å tomten år 1734. Enligt kungl. brev den 27 november 1747 anslogs visst belopp årligen av domkyrkans medel till biskopshusets byggande och underhåll. Genom nådigt brev den 31 augusti 1928 har medgivits att visst belopp ur biskopslönefonden finge användas till restaurationsarbeten vid biskopsgården i Linköping. Biskopen Johannes Botvidi (1630—1635) har beskrivit biskopsgårdens omfattning sålunda: »Bredden sunnan till emot kyrkan 174 alnar 1 kvarter: härav är upplåtet till Oeconomo till kålgård 7 alnar ned till ladan, längden västan till intill 'Brotet' 73 3 / 4 alnar; själva 'Brotet' nordan till 24 l/a alnar; längden ifrån 'Brotet' västantill åt norr 238 3 / 4 alnar; bredden nordantill 96 x / 4 alnar; längden östantill emot Oeconomiegård 329 3 / 4 alnar. Inom ovanskrivne tomtemål ligger en trädgård och kålgård.» I prästverket för Linköpings stift angives, att biskopen då »av Kungl. Maj:t och kronan» åtnjöt till lön och underhåll, bland annat, »en åkerlycka strax nedanför biskopsgården, på vilken sås tvenne år å slag 27 tunnor ren säd, men det tredje ligger hon i t r ä d a ; kommer alltså till årligt utsäde att uppföras till 9 tunnors utsäde ren säd» samt »en beteshage strax vid staden». Enligt de handlingar, som ligga till grund för prästverket, skulle åkerlyckan innehålla ungefär 14 tunnland. Denna åkerlycka jämte beteshagen »strax vid staden» synas tillsammans utgöra den i löneregleringen för biskopen omnämnda löningsjorden inom 12—327562

_

178 stadens ägoområde. Jorden lär icke utgöra någon del av stadens donationsjord. Möjligen har jorden anslagits till biskopen i samband med att franciskanerklostrets tomt anslogs till biskopens boställe. Uppgiften att nämnda tomt med åbyggnader anslagits till biskopsboställe har lämnats av Anton Ridderstad i hans »Beskrivning över Östergötland», men som någon tidpunkt för det nådiga brevets utfärdande icke angivits, har det med hänsyn till den knappt tillmätta tiden för avgivandet av förevarande utredning icke varit möjligt att taga del av dess innehåll. I sammanhang med en jordrannsakning år 1639 upprättades av lantmätaren Johan Larsson Grot karta och beskrivning över Linköpings ägor. Beskrivningen upptager bland ägorna »nordhan om väghen» dels under beteckningen skattejord »biskopens lyckor» (3 st.) med en sammanlagd areal av 14 tunnland och dels utan angivande av jordnatur och areal »biskopens kohage». De förra upptagas vidare i en ägobeskrivning, som upprättades vid en år 1681 av landskamreraren Samuel F r a n c förrättad jordrannsakning och redovisas med ovan angivna areal såsom »privilegierad kronojord» med benämningen »Biskoppens lyckor under Biskopz stohlen». Berörda kohage är också antecknad i sistnämnda beskrivning såsom hörande under biskopsstolen. 'Slutligen kan nämnas, att vid en åren 1773—1779 verkställd lantmäteriförrättning, vilken hade till huvudsakligt ändamål utbrytande och avrösande av viss jord åt magistratens ledamöter och betjäning jämlikt kungl. brev den 14 juli 1772 biskopslönejorden, bestående dels av »3:ne åkerlyckor» om tillsammans 14 tunnland 20 kappland och dels »Biskopshagen eller Löten» om 58 tunnland 8 kappland äng, angives såsom »kronolöningsjord». Vid ett år 1853 fastställt laga skifte å Linköpings stads jord m. m. utladcs »biskopens löningsjord» i en med litt. D betecknad ägolott i två skiften, bestående av tillhopa: åker och äng ™ tunnland 13-7 kappland avrösningsjord 15 " ^0-2 » Summa 75 tunnland 1-9 kappland eller 37 053 hektar. Genom nådigt beslut den 1 oktober 1914 godkändes av kungl. järnvägsstyrelsen ingivna plan- och profilritningar för anläggande av ytterligare ett järnvägsspår mellan Norrköping och Mjölby. I underdånig skrivelse den 19 september 1919 hemställde länsstyrelsen — med överlämnande, bland annat, av likvidlängd över ersättningsbelopp för den mark, som exproprierats för nämnda ändamål inom Linköpings stad, berörande jordlägenheten Biskopens löningsjord eller skiftet litt. D å Linköpings stads ägor — att ersättningsmedlen för mark, som exproprierats från berörda löningsjord, måtte överlämnas till Linköpings domkapitel att av domkapitlet förvaltas med rätt för biskopen att uppbära årliga räntan å samma medel. Den 26 november 1920 förordnade Kungl. Maj:t i anledning härav, att ifrågavarande ersättningsmedel, 146 077 kronor 50 öre, skulle överlämnas till domkapitlet i Linköping a t t tills vidare och intill dess annorledes kunde varda av Kungl. Maj:t förordnat förvaltas efter samma grunder, som för kyrkokassas medel vore vedertagna, med rätt för biskopen i Linköpings stift att erhålla redan upplupna och framdeles upplöpande räntor å medlen. Vidare har genom kungl. ämbetsskrivelse den 7 september 1923 medgivits,^ att visst område av biskopens i Linköping löningsjord finge avstås till Linköpings stad, varjämte förordnats, att lösen därför samt ersättning för skada och intrång skulle utgå efter ty i lagen om expropriation vore föreskrivet och till beloppet bestämmas av sådan nämnd, som omförmältes i berörda lag. Inflytande lösen och ersättningsbelopp skulle, i den mån de icke skulle tillfalla arrendatorn, över-

179 lämnas till domkapitlet för att medelst betryggande placering göras räntebärande, intill dess kammarkollegiet på därom av domkapitlet efter vederbörandes hörande gjord framställning förordnat om medlens disposition. Skara

stift.

Enligt 1878 års kungl. brev angående lönereglering för biskopen innehar denne boställsrum i staden samt åtnjuter avkomsten av biskopen anslagen stadsjord i Skara. Biskopens rätt till boställsrum torde grunda sig på kungl. brev den 26 mars 1756 (bil. 20). Därigenom förklaras att biskopen, som tidigare utan hyra och avgift bebott huset på en domkyrkan tillhörig tomt intill å r 1719, då huset nedbrunnit, jämväl för framtiden skulle av domkyrkan beredas fria husrum i det hus, som i stället för det nedbrunna därefter uppbyggts å tomten, varjämte domkapitlet efter vanligheten skulle i samma hus nyttja de rum, som för dess sammankomster kunde erfordras. Vad angår den biskopen anslagna stadsjorden, som enligt löneregleringshandlingarna omfattar 7 tunnland 26 kappland i Västerskogen, 8 tunnland 2 kappland iSörskogen och 1 tunnland 28 kappland i Brunsbomarken, utgör denna jord konsistorie- och biskopstomten (nr 19) vid delning av staden tillhörig mark tilldelade ägoskiften. Strängnäs

stift.

Enligt 1877 års lönereglering för biskopen i Strängnäs skulle biskopen såsom boställe innehava bostadshus med tillhörande trädgårdspark och köksträdgård eller tomterna nr 193 och 199 i Strängnäs stad och två vretar vid Långberget. I prästverket för Strängnäs stift upptages allenast en vret vid staden »av lånoliga tider». Om biskopsgårdarna i Strängnäs med därtill hörande tomter kan meddelas följande uppgifter, huvudsakligen hämtade ur lektor Gustav Löws historiska översikt om Strängnäs läroverks gårdar, intagen i minnesskriften »Regium Gustavianum Gymnasium Strengnense». Till »gamla biskopsgården» skulle brukats en tomt »sunnan för spetalsgården» till år 1566, då den nye ordinarius Nils Olai Helsing, som tidigare fått en halvpart av Sundby gård, erhöll jämväl den andra. I stället skulle den sistnämndas innehavare, kyrkoherden Reinhold i Strängnäs övertaga de ägor, Nils Olai som ordinarius (från år 1562) innehaft i staden. Det vill synas som om Sundby sodan i en följd av år varit biskopens vanliga residens. Men i mitten av 1590-talet eller närmare bestämt 1596 förekom åter cn biskopsgård i Strängnäs, motsvarande numrerade gården »Lyktan» och förmodligen större delen av biskopsträdgården Kort tid därefter omtalas »Gamla Biskopz Gårdenn». Det kan vara tveksamt, huruvida därmed avsågs gården »sunnan spetalsgården» eller Sundby. Ifall det förstnämnda skulle vara det rätta, lär det innebära, att gården återgått till biskopsämbetet, sedan kyrkoherden Reinhold innehaft den i cirka 30 år. Samma tvekan rader om »Gamla biskopsgården» år 1611. Men när namnet åter möter 1648 (i radhusrättens protokoll) avses en gård »mellan Stora trädgården och hospitalet». Mot slutet av katedralskolans tid övergick denna gamla biskopsgård till lärarstaten och blev boställe för teologie lektorn. Den har sedermera genom köp trått i handel mellan enskilda. Strängnäs nuvarande biskopsgård upptager ett område, som antagligen under medeltiden varit ecklesiastik egendom och innehafts av kaniker vid domkyrkan men genom Västerås recess blivit »wår och cronones». På hertig Karls tid bort-

180 gåvos desamma till evärdlig egendom åt enskilda. En del eller »Physici gård» förvärvades år 1648 av biskopen Johannes Mattia?. Omedelbart efter tomtköpet iät han uppföra det stora »Stenhuset» eller nuvarande biskopshuset för dels egna och dels domkyrkans medel. Med »Stenhustomten» förenades snart nog en tomt nere vid sjön om 3 1U kappland genom köp av samma biskop år 1652. F å år efter det byggnaden blivit färdig måste Johannes Matti» nedlägga sin biskopsvärdighet (1664). I sammanhang därmed realiserade han sina flesta fastigheter i Strängnäs. På förslag av den nye biskopen Erik Emporagrius i hans till regeringen inlämnade »Förfrågningzpuncter» och med regeringens samtycke förvärvades nu »Stenhuset» med tillhörande två tomter av »Cronan och Domkyrkian» den 2 januari 1665 till bostad för honom och de framtida biskoparna i Strängnäs stift. Området utvidgades sedermera genom förvärv av den s. k. Buddadgård och delar av »Torinus» gård. Enligt kungl. brev den 22 juni 1779 skulle kostnaderna för biskopshusets byggande och underhåll bestridas av domkyrkomedlen. Enligt nådiga breven den 5 februari 1915, den 8 juni 1928 och den 25 april 1930 har domkyrkokassans och biskopslönefondens medel fått anlitas för reparations- och ändringsarbeten å biskopshuset. I underdånig framställning anhöll den så kallade läroverksbyggnadskommitton i Strängnäs, bland annat, att Strängnäs stad måtte medgivas rätt att för läroverkets nybyggnad förvärva tomten 199, som för det dåvarande vore anslagen på lön åt biskopen i Strängnäs stift. Genom nådigt brev den 18 februari 1927 medgavs, bland annat, att ifrågavarande tomt finge till staden upplåtas mot ersättning, som borde bestämmas av tre gode män, av vilka länsstyrelsen och domkapitlet, å ena samt staden, å andra sidan, var för sig skulle utse en och domhavandcn i Livgedingets domsaga den tredje. Köpeskillingen för tomten skulle inlevereras till domkapitlet för att genom betryggande placering göras räntebärande tills vidare, intill dess kammarkollegiet på därom av domkapitlet efter vederbörandes hörande gjord framställning meddelat beslut rörande medlens disposition. ^ ' De i löneregleringsbrevet omnämnda vretarna torde utgöra de biskopens tomter i staden tillhörande andelarna av stadens donationsjord. Vid ett besök i staden år 1526 skiftade konungen själv de till stadstomterna hörande jordarna mellan klereciet och borgerskapet. Det kungl. brevet härom är daterat, den 11 april 1527 ooh där heter det, bland annat: »Tomt aer åkers moder, och epther ath dee boo alle utj by samman sagde wij them saa emellom ath the skulle och alle ägha utj aegonar oc åkranar samma, som ther under liggher.» »Staffauar oc rör» sattes mellan klereciets och borgerskapets jordar. Alla åkrar, hagar och vretar väster om råmärkena skulle tillhöra borgarna, medan »biscopen oc capitulum» skulle hava alla åkrar, hagar och vretar »östhan före thesse rör». Donationsjordslotterna synas därefter i viss mån behandlats såsom fristående från tomterna. Så säger Löw i sin ovanberörda historiska översikt om den s. k. skolmästartomten: »När Rector Scholse detta år (1661) återfick det gamla skolmästarbostället, följde vreten icke med. Den togs i stället i besittning av domprosten Daniel Josephi Fogdonius och blev därmed 'domprostvret'. Biskop Johannes Mattias hade lämnat sitt samtycke och detta har han haft all anledning till, efter som han på sätt och vis bar skulden till annexionen genom att själv förut ha lagt beslag på den åt domprostämbetet eller rättare pastorsämbetet anslagna vreten och förvandlat den till 'biskopsvret'. Västerås stift. Enligt 1871 års kungl. brev om lönereglering för biskopen i Västerås innehar denne biskopsgården i Västerås.

181 Enligt uppgift i »Beskrivning över Västmanland» av Oluf Grau, Västerås 1754, sid. 138, skall biskopsgården i Västerås vara en domkyrkan tillhörig f. d. kanikegård, som år 1442 tagits i besittning av biskopen till biskopssäte. Lunds

stift.

Enligt kungl. brev den 22 april 1927 angående provisorisk lönereglering för biskopen i Lund innehar denne fri bostad i biskopshuset samt dispositionsrätt över den därtill hörande trädgård. Beträffande tillkomsten av biskopsgården i Lund hänvisas till den av L. Weibull gjorda utredningen. Den gård, som efter ärkebiskopsdömets i Lund avskaffande och indragning av dess gods till kronan uppläts till säte åt superintendenten, var ett s. k. kapitelresidens, d. v. s. tillhörde då Lunds domkapitel. (Se Nordens äldsta metropolitankyrka eller historisk och arkitektonisk beskrivning om Lunds domkyrka av C. G. Brunius, sid. 259.) I sitt den 20 oktober 1931 avgivna underdåniga utlåtande angående indragning till statsverket m. m. av kronans donationer till de allmänna läroverken hava kammarkollegiet och statskontoret uttalat, att av de danska konungarna gjorda förläningar av domkapitelgods vore, efter det domkapitlet efter Skånes införlivning med Sverige upplösts, att anse såsom anslag från kronan. I överensstämmelse därmed torde jämväl biskopsgården få anses vara av denna natur. Enligt särskilda av Kungl. Maj:t meddelade beslut (kungl. .resolution den 18 april 1689 samt kungl. brev den 9 juli 1723 och den 8 augusti 1774) skall biskopshuset byggas och underhållas av domkyrkans medel. Härnösands

stift.

Enligt kungl. brev den 16 april 1870 angående lönereglering för biskopen i Härnösand innehar denne biskopshuset i Härnösand. Rörande sättet för anskaffande av biskopsgård i Härnösand inhämtas av kungl. kammarkollegii och kungl. statskontorets den 21 april 1893 avgivna underdåniga utlåtande angående anslag till uppförande av nytt biskopshus följande: År 1813 erhöll dåvarande biskopen, för vilken icke fanns något ämbetshus i staden, av Kungl. Maj:t tillåtelse att bo och vistas på Säbrå prebendeprästbord, vara Säbrå socknemän lovat vara honom behjälpliga med en anständig nybyggnads upprättande. Genom Kungl. Maj:ts förordnande den 28 januari 1815 anslogs en odisponerad lönebesparing av den från 1809—1814 lediga andre teologie lektionen vid Härnösands gymnasium såväl till framtida anskaffande av en för stiftets biskop nödig och tjänlig bostad som till ersättning för de medel biskopen själv fått utbetala för fullbordande av nämnda vid Säbrå prästgård upprättade nybyggnad och provisionella biskopssäte. Sedan denna bostadsfond vuxit till 5 334 rdr 17 sk., biföll Kungl. Maj:t enligt beslut den 22 maj 1816 en av domkapitlet i Härnösand gjord framställning att få till biskopshus inköpa en egendom i Härnösand för ett pris av 5 333 rdr 16 sk. Genom nådigt brev den 9 september 1819 medgavs, att räntorna å den s. k. besparingsfonden, vilken fond bildats av odisponerad lönebesparing, 4 850 rdr 13 sk. 11 rst., å vakanta tjänster vid Härnösands gymnasium, finge användas till nödiga reparationer å biskopshuset med det uttryckliga villkor, att kapitalet bleve oförryckt samt förökat med vad av räntorna kunde besparas. På av domkapitlet den 16 augusti 1865 gjord framställning, att enär räntetillgångarna å reparationsfonden, vars kapital då utgjorde 7 500 kronor, därtill vore otillräckliga, få av influtna under domkapitlets vård stående odisponerade lönebesparingar, omkring 14 000 kronor, å ecklesiastika tjänster använda det för påsynade reparationer å biskopshuset erforderliga belopp, förklarade Kungl. Maj.-t

182 enligt nådigt brev den 22 september 1865, att domkapitlet ägde för sagda reparationer använda av reparationsfondens kapitaltillgång vad som erfordrades. Vidare medgav Kungl. Maj:t enligt brev den 15 juli 1876, att till bestridande av kostnaderna för ombyggnad av uthus vid biskopsgården och stängsels uppförande finge av biskopsgårdens då till 6 774 kronor 75 öre uppgående reparationsfond utgå högst 3 600 kronor. Därefter medgavs genom nådigt brev den 1 februari 1889, att till bekostande av nödvändiga förbättringar och reparationer å biskopshuset finge från biskopslöneregleringsfondens medel utbetalas ett belopp av högst 5 000 kronor. Sedan stadsfullmäktige i Härnösand erbjudit sig dels att till biskopsgården avstå 2 607-25 kvadratalnar av två angränsande tomter i utbyte mot för gatuutvidgning nödiga 947 kvadratalnar av biskopsgårdens tomtområde ävensom att i lösen för gamla biskopshuset erlägga 7 000 kronor, anvisade Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 16 november 1894, med godkännande av stadsfullmäktiges anbud, till uppförande av nytt biskopshus dels den av staden erbjudna lösesumman, 7 000 kronor, och dels från biskopslöneregleringsfonden ett belopp av högst 51 800 kronor. Genom åtskilliga kungl. brev hava därefter ytterligare anslag beviljats från biskopslöneregleringsfonden till underhåll av biskopshuset, vilket underhåll icke anses åligga domkyrkan. Göteborgs stift. Enligt den genom kungl. brev den 4 november 1881 fastställda lönereglering för biskopen i Göteborg innehar denne biskopshuset i Göteborg. Av kungl. brev den 3 februari 1819 (bil. 21) inhämtas, bland annat, att ämbetsgård åt biskopen tidigare anskaffats på kronans bekostnad, att till dess underhåll enligt kungl. brev den 27 september 1782 anslagits besparade pastoralier inom stiftet, att, sedan biskopshuset år 1802 nedbrunnit, den av sådana besparingar uppkomna fonden blivit inlevererad till kommerskollegium för att tillgodoföras den s. k. arbetshusfonden. Genom 1819 års brev förordnades att ny boställsgård åt biskopen skulle inköpas för 16 000 riksdaler, varav 10 000 riksdaler skulle utgå av arbetshusfonden och återstående 6 000 riksdaler av statsverkets överskott på intraderna. Å det från arbetshusfonden beviljade anslaget skulle av besparade pastoralier från stiftet erläggas 5 % ränta. I övrigt skulle sådana besparingar användas till underhåll av biskopshuset. Den gamla biskopshustomten skulle försäljas och köpeskillingen tillföras statsverket. Av rikets ständers skrivelse nr 269 år 1823 framgår, att till inköp av biskopshuset ur arbetshusfonden erfordrats allenast 7 500 riksdaler. F r å n och med ecklesiastikåret 1873—1874 hava på grund av föreskrift i kungl. brev den 10 oktober 1873 inkomster av ecklesiastika befattningar upphört att tillföras den till biskopshusets underhåll av sådana medel bildade s. k. biskopshuskassan. Karlstads stift. Enligt kungl. brev den 14 april 1882 angående lönereglering för biskopen innehar denne boställe med tillhörande tomt i Karlstad. Beträffande tillkomsten och underhållsskyldigheten av biskopsgården i Karlstad hänvisas till den redogörelse, som härför lämnats i den av trycket utkomna redogörelsen för de ecklesiastika boställena i Värmlands län, sid. 1 o. f. Luleå stift. Genom kungl. brev den 30 maj 1919 medgavs, att fastigheten nr 3 och 6 i kvarteret Hjärpen i Luleå finge för användande i främsta rummet såsom bostadsboställe

183 för biskopen inköpas för en köpeskilling av högst 75 000 kronor av biskopslöneregleringsfondens medel. Lagfart ä fastigheten har meddelats för kronan. Fastigheten underhålles av nämnda fonds medel. Utredning rörande den biskoparna i Linköping och Strängnäs på lön anslagna fasta egendomen har verkställts av förste arkivarien A. M. Lindgren. Stockholm, kungl. kammarkollegii arkiv, den 11 februari 1932. H. Skoglund.

Transumt. 1926 den 30

juni.

Vördsamt memorial angående disposition av skogsavkastningen vid biskopsgården i Växjö och de biskopen i Växjö på lön anslagna hemman. Sedan kammaradvokatfiskalsämbetet hos kungl. kammarkollegium anhållit, att kungl. kollegium måtte uppdraga åt dess andra arkivkontor att verkställa utredning för utrönande av vilken rätt biskopen i Växjö Ludv. Lindberg kunde hava till skogsavkastningen från biskopssätet S:t Johannis Baptistse eller prebendegård, i jordeboken upptaget såsom 1 mantal krono Växjö biskopssäte nr 2, även kallat östrabo, i Växjö socken samt de i författningsenlig ordning utarrenderade biskop slöningshemmanen 1I2 mantal krono Fylleryd nr 1 Storegård och 1li mantal krono Fylleryd nr 2 Lillegård i Gårdsby socken samt 1j2 mantal krono Hemmesjö n r 2 Södergård, xl2 mantal krono Hemmesjö nr 3 Månsagård, 1/2 mantal krono Hemmesjö n r 4 Sjögård, 1/2 mantal krono Hemmesjö nr 5 Olsagård, 3 / 4 mantal krono Hemmesjötorp nr 1 och 1 / 4 mantal krono Risinge nr 6 Kronogård i Hemmesjö socken av Kronobergs län, får andra arkivkontoret i anledning av därå erhållen remiss vördsamt anföra följande. Under katolska tiden utgjordes biskoparnas inkomster i huvudsak av biskopsbordets räntor, biskopstionden, biskopssakören och biskopsfodring, som utgick HV alla kyrkliga landbönder i stiftet. För dessa inkomster åtnjöto biskoparna frälse frihet. Dessutom innehade de såsom riksråd förläningar av kronan. För de senare utgjorde de i likhet med ridderskapet och adeln rusttjänst. Sedan på grund av Västerås recess år 1527 biskoparnas slott och övriga kronoförläningar — för biskopen i Växjö Kronobergs slott med underlydande hemman — indragits till kronan, ingick konungen i enlighet med beslut vid 1527 års riksdag kontrakt med biskoparna och domkapitlen om utgörande av vissa s. k. taxor för övriga av dem behållna inkomster av ecklesiastik natur. 1 Med domkapitlet i Växjö träffade sålunda konungen den 2 september 1527 ett kontrakt (Gustav I:s registratur, sid. 318 o. £.), enligt vilket domkapitlets ledamöter samfällt med biskopen och »domkyrkans ränta» skulle giva till konungen 2 läster smör. Biskopen skulle emot utgörande av en taxa av 100 mark danska få behålla all av kronan icke förlänad inkomst, nämligen biskopssakören över Växjö stad och stift samt biskopsfodring av sina egna, kyrkornas och prästernas landbönder ävensom 1 Även under den katolska tiden kade det andliga frälset vid utomordentliga tillfallen deltagit i vissa gärder till kronan.

184 den ränta och det gods, som han dittills haft, med undantag av det, som jämlikt recessen kunde bliva av ridderskapet och adeln återbördat. Efter biskop Ingemars frånfälle utnämndes Jöns Boecij den 11 november 1530 (Gustav I:s registrator, sid. 194). Konungen säger sig därvid hava kommit överens med honom, att han av stiftet skulle giva den taxa, som enligt recessen utgått efter kontraktet med biskop Ingemar och domkapitlet, och tillförsäkrades biskop Jöns att behålla »alla bispsretten» med landbor, tionden och biskopssakören samt Växjö stad i förläning med samma villkor, som varit förunnade biskop Ingemar och giva samma taxa därför som denne. Vidare tillförbundos den senares arvingar att till Jöns Boecij upplåta och leverera biskopsgården med dess tillhörigheter och inventarier så gott som Ingemar mottagit den. Berörda inkomster synes biskopen på före år 1527 övligt sätt hava uppburit till början av 1540-talet. Åtminstone till år 1541 hade biskopen för sina behållna räntor och övriga uppbörd betalat ovannämnda taxa. F r å n och med år 1540 uppbars biskopsfodringen, som uppgick till 327 mark danska, och biskopssakören av konungens fogde samt från och med år 1545 jämväl räntan av biskopslandbönderna, vilka upptogos till ett antal av 114 stycken jämte 3 torpare med ett landgille av 61 mark danska, 19 tunnor 13 L& smör och 95 tjog ål. I vederlag erhöll biskopen underhåll av tionden. Efter Jöns Boecij utnämndes skolmästaren i Växjö Nils Knutsson den 16 juni 1553 till biskop i Växjö och den 19 juni samma år (Gustaf I:s registratur, sid. 108) förlänades denne, vilken såsom skolmästare haft sig anslaget S:t Johannis Baptistai prebende vid Växjö domkyrka med underlydande 14 stycken landbönder, på behaglig tid nämnda prebende samt såsom vederlag för landbönderna, vilka indrogos till kronan, 60 tunnor spannmål av kyrkotionden i Växjö stift ävensom biskopsdelen av tionden från Uppvidinge härad. Enligt 1556 års tionderäkenskaper uppbar biskopen med anledning därav, förutom vederlaget 60 tunnor, 636 tunnor 3 5 / 0 skeppor tiondespannmål eller 13 2 / 3 läster. Biskopens tiondeanslag bestämdes genom Johan I I I : s brev den 2 februari 1569 till 12 pundeläster spannmål, vilket anslag bekräftades genom samma konungs brev den 30 november 1576. Efter det Kronobergs slott indragits till kronan, lär biskopen till en början hava bott å Helgo eller Helgeskog, som synes hava varit ett gammalt biskopssäte. 1 Av ovanstående framgår ock, att en biskopsgård funnits år 1530. Sedan jämväl denna på 1540-talet indragits till kronan, uppläts i stället, såsom ovan nämnts, till säte för biskopen år 1553 S:t Johannis Baptistse prebendegård i Växjö med tillhörande ägor. Denna skänktes emellertid genom Erik X I V : s brev den 30 september 1560 till dåvarande biskopen Nils Knutsson, hans äkta barn och rätta arvingar till evärdlig ägo. Därefter förordnades genom Johan I I I : s brev den 8 mars 1576, att »som det i Växjö stad hafver en lång tid icke varit något visst biskopssäte», den S:t Johannis prebendegård, som dåmera avlidne biskop Nils besuttit, skulle därefter bliva biskopsgård och säte under Växjö domkyrka till evärdlig ägo. I vederlag för denna gård fick biskop Nils' änka ett kronohemman i Telestads by i Växjö socken. Biskopsgården, som icke varit redovisad i äldre jordeböcker, infördes, sedan densamma år 1.699 skattlagts, i jordeböckerna för Växjö socken såsom 1 mantal krono Växjö biskopssäte. Hela den biskopsgården därvid åsatta räntan har städse frinjutits av biskopen. Genom Johan I I I : s brev den 25 januari 1571 upplätos hemmanen Stora och Lilla Fylleryd i Gårdsby socken under biskopssätet i Växjö till evärdlig ägo; och 1 P. "Wieselgren, Ny Smfdands beskrivning del I sid. 536. En del av biskopen under medeltiden utgivna brev äro utfärdade från >Helgeskog>.

185 skulle biskoparna njuta och behålla frihet från alla utskylder eller utlagor i alla måtto. Nämnda hemman hade tidigare tillhört biskopsstolen men i sammanhang med övriga biskopslandbönder på 1540-talet indragits till kronan. Vidare upplätos genom samma konungs brev den 8 augusti 1575 följande »Vare och kronans gods och gårdar» under biskopsgården i Växjö, nämligen en prebendeoch fem kyrkolandbönder i Hemmesjö socken, och skulle biskopen uppbära de av hemmanen för år 1575 utgående räntor och utskylder, varjämte konungen skulle för tiden därefter meddela ytterligare besked. I 1575 års räkenskaper avkortas under åberopande av nämnda kungl. brev fyra hemman i Hemmesjö by och ett hemman i Risinge by, som under katolska tiden tillhört Växjö domkyrka, samt ett hemman, Hemmesjötorp, tillhörigt S:t Johannis prebende under Växjö domkyrka. Den 30 november 1576 bekräftade konungen upplåtelsen av nämnda sex hemman för dåvarande biskopen, som utan begränsning i tiden erhöll frihet för alla utskylder för desamma. Av ovanstående framgår, att biskopsgården och samtliga löningshemmanen under medeltiden utgjort kyrklig egendom och på 1540-talet indragits till kronan, att biskopsgården sannolikt utgör vederlag för det förutvarande till kronan indragna biskopssätet Helgo, men att löningshemmanen, såvitt kunnat utrönas, icke utgöra vederlag för andra till kronan indragna inkomster utan äro direkta upplåtelser från kronan. Enligt åtskilliga uttalanden i äldre handlingar skulle Fyllerydshemmanen hava upplåtits till understöd åt biskopen vid biskopsgårdens uppbyggande, vilken bränts av danskarna, och Hemmesjöhemmanen »för det så mycket var taget från biskopsstolen». På grund av ovannämnda kungl. brev frinjöt biskopen enligt räkenskaperna hela räntorna från hemmanen, utgörande för Fyllerydshemmanen 3 LU smör, 12 dagsverken och 18 biskops-, årliga och kungshästar samt för Hemmesjö- och Risingebemmanen 16 L'S smör, 36 dagsverken och 48 hästar. Genom Gustaf I I Adolfs brev den 27 april 1612 bekräftades biskopen vid de honom anslagna hemmanen »fritt och qvitt för alla såväl vissa som ovissa pertscdlar», men enligt samma konungs brev den 31 maj 1615 indrogs friheten beträffande de ovissa räntorna och bekräftades endast vad angår de vissa eller årliga räntorna. Indragningen av de ovissa räntorna synes endast hava gällt Hemmesjöhemmanen, och genom kungl. brev den 17 februari 1619 bekräftades friheten å såväl vissa som ovissa räntorna av Fyllerydshemmanen. Ytterligare bekräftelse erhöll biskopen genom Gustaf I I Adolfs brev den 22 april 1621 å biskopssätet med dess tilliggande egendom »kvitt och fritt från alla både vissa och ovissa pertsedlar». Likaledes bekräftades biskopen vid de kyrkogods, varuti han varit inrymd och under biskopssätet innehaft att njuta med de årliga eller vissa räntorna, varemot bönderna, som brukade hemmanen, skulle svara till de ovissa alltifrån år 1615. I räkenskaperna avkortas fördenskull för hemmanen Fylleryd både de årliga och de ovissa räntorna, men för Hemmesjöhemmanen allenast de årliga, tills från och med år 1653 även de ovissa för sistnämnda hemman avkortas under åberopande av prästerskapets privilegier och att biskopen på grund därav åtnjöt frälse frihet till hemmanen. Emellertid befinnas Hemmesjöhemmanen hava i likhet med adelns landbönder utgjort halva boskaps- och halva skjutsfärdspenningarna, under det dessa i sin helhet frinjutits för hemmanen Fylleryd, vilka enligt anteckning i jordeböckerna voro avhysta under biskopsgården och således av biskopen innehades jämte biskopssätet med säterifrihet. Den i räkenskaperna åsyftade bestämmelsen i prästerskapets privilegier återfinnes redan i de första privilegierna eller de den 20 september 1647 utfärdade

186 och lyder: »Elliest tilläte Wij nådigst alla Wåra biskopar och superintendenter i gemen at skola må niuta och bruka theras rette biskopssäten, så och enskijlte ombets gårdar medh thess rette och tillydande ägor så å landet som i städerna under freises frijhet och willkor.» I det bland acta ecklesiastika (prästerskapets privilegier och rättigheter) i riksarkivet förvarade förslag till privilegier, som av prästerskapet i september 1647 upplämnades till Kungl. Maj:t och därefter den 15 samma månad förelästes i senaten samt för överseende skickades till rikskanslern å Tidö, vilken enligt anteckning å förslaget skulle lämnat detsamma utan anmärkning, har punkten om biskoparnas frälsefrihet följande lydelse: »Om någon biskop, superintendent, teologie doktor eller elliest höglärd vore, som länge hade varit brukat uti academien och under förnähme tienster, troligen och väl sitt ämbete förrättat, then samme unne och förläne Vi frälse frihet på några få skattehemman, som han antingen ärft eller lagligen köpt hafver. Såsom och allom them tillåta Wj nyttia och bruka sina biskopsgårdar thes ägor och tillägor efter adeliga privilegier». Förslaget har i denna punkt försetts med följande randanmärkning: »skole vääl distingeras», varav vill synas som om den definitiva lydelsen av punkten i fråga allenast utgör en ändring i formellt hänseende. Ordalydelsen av de båda formuleringarna giver icke heller anledning antaga att någon skillnad i sak varit avsedd. Att biskopen över sina löningshemman haft samma disposition som adeln över sina frälsehemman beträffande hemmanens räntor och onera framgår, förutom av det föregående, därav att hemmanen i Hemmesjö socken blivit i kronans jordebok ooh räkenskaper förmedlade på grund av biskopens resolution. I 1669 års jordebok antecknas nämligen för dessa hemman »alla till halfwa förmedlade efter biskopens brev den 30 januari 1669». Denna förmedling har ock länt till efterrättelse. Tidigare ägde nämligen adeln rätt att med för kronan bindande verkan förmedla sina hemman. Detta upphörde först genom kungl. resolution på adelns besvär den 18 november 1693, § 5. Remisshandlingarna bifogas härjämte. Stockholm etc. II.

Skoglund.

Bil. 1. Ur Västergötlands handling år 1571 nr 4.

(I kammararkivet.)

Wij Johan then thredie med Gudz nådhe Suerg. Got. och Vend, konung gore uitterlighitt att vij aff synnerlig gunst och nådhe haff:e vntth och effter låthitt som vj och nu med thette vårt öpne breff vnne och effter låthe oss elskeligh vyrdelig och vettigh man her Jacop Johannj biscop öff:r Skara stigt- thesse effter:ne heman ther han kan haff:e sitt tilhålld och sethe gårdh nemligh:n Tubbetorp Göttala medh then quern j Marim sampt the torpz aegor vnder Göttala lagha haffuer wij haffue och gunstelighitt effterlåthitt honom oss till en behageligh tidh thesse effther:ne vår och kronnenes heman Ranakra Hertighobor Mereme liggiand. vthi Åsaka sochn frij for alla vthskyller som aff them plägar och bör vtt göras: Ther vårt camerrådh och cammerreree befallig:men och alla andra mage vetha sigh efter retthe dat. Suartasiö 20 julli anno 1569. J. R. S.

187 Bil. 2. Ur Brunnsbo gårds räkenskaper för år 1575. Johan thenn tridie medh Guds Wendis kon[ungh.J

(I kammararkivet.) [nåde]

Swerigis Göthes och

fol

16 Wår gunst tilförennde etc. Wij lathe tigh här med[h] (lucka i texten) Lasse Madzson, att Wij gunsteligenn haffue vn[dt] [och] [effjtherlatidt, att Brunsboda gårdh skall här effther blifua bischopz säthe till Schara domkijrcke, och ther Biskopz säte vnder sex landbönder, medh all theris räntte och vthskulder, ähr fortenskuldh wår wilie och befalningh, att tu skaltt jnryme oss elscheligh wyrdeligh mann bischop J[a]cop i Schara för:ne Brundzboda medh th:z inuentarium och the landbönder som på thenne inneluchte zedell sthår antecknedtt, när han ther på fordrer, och lathe honum vpbäre thenn räntthe och uthskylder som ther aff för thette åhr böör vthgöres, seden skaltt tu rätte tigh effther thenn besheedh som han af oss framdelis ther opå bekommendes warder. Ther tu må wethe tig effterrätte. Dat:m på wårtt kong:e slott Stockholm thenn 20 julij anno 1575.

Bil. 3. Ur Brunnsbo gårds räkenskaper för år 1575. Thette Inuenttarium Oxer Koor Fhår Saugher

(I kammararkivet.)

skall bischop Jachop behålla aff affuelen på Brunsbo gårdh 3 par 10 st:n 50 s t:n 2

Jtem thesse prebendegodz i Åsacha sochnn Märene en gårdh räntter Smör Andre gården i Märene räntt:r smör Ranakra en gårdh räntter smör Andre gården ther sammestadz r: smör Trijdie gården ther smnestadz r: smör Fiärde gården thersamestadz r: smör

5 J 4 <£C 3 fC 3 fi 4 fi 3 <tb

Jthem quarnen i Marem som ligger vnder Brunsbo gårdh. Spannemåll . Smör Daxuercken . Åhrlighe hester Wedh

Löper all räntten

9 t:r item 2 t:nor tul aff 23 S quarnen vdi Marums sochn. 36 36 36 las.

fol. 15

188 Bil. 4. Ur Västergötlands handling år 1577 nr 8. Biskop Jacop

(I kammararkivet.)

Wij Johan thenn tridie medh Gudz nådhe, Swerig:s Giöttes och Wendes etc. konungh giöre witterlig:tt adt effter thet wij gunstelig:n haffue effterlåtidt Brunsbo gårdh vdi Skoningz heredt till biskopz säthe vnder Schara domkyrkio, så på thet att sama gårdh måtthe medh byghningh bliffua förbättrad! och elliesth widh macht hollenn, såsom thet sigh rättelig:n äghner och bör, derföre haffue wij aff synnerligh gunsth och nådhe, vndt och förlänth som wij och nhu medh thetta wårth öpne breff vnne och nådig:tt förläne oss elskeligh hedherligh och wellärdh man biskop Jacop i Skara thesse effter:ne wore, cronones godz och gårdar som ähro liggiand. vdi -Skoningz heredt i Åsacha sochn nemlig:n Merenne — 3 gårdar, Hertigbo — 3 gårdar Ranakra fyre gårdar, jthem vdi Skara sochn enn gårdh Järsysla — 2 gårdar och een qwarn benemdt Aldall vdi Gierum s[ochn] så adt han sama godz och gårdar vnder för:ne bi[skopz] gårdh (oss till enn behageligh tidh) medh all åhrligh renthe och vthskyller som ther aff pläghar och böör vthgiöras, niuthe, brucke och obehindradt beholle mhå, ther wårth camarådh, camarerer, befalningzman, sampth alle andre som för wåre skuld wele och skole giöra och låtha måghe wetha sigh effter rätte, schriff:tt på wårth konung:e sloth Stocholm thenn förste martij a:o 1577. vdi wår regementz tidh på thet nijende. I. R. S.

Bil. 5. Ur Västergötlands handling 1614 nr 6 A. Wl

(I kammararkivet.)

Biscopens J Gustaff Adolph med Gudz nåde, Swerigis, Göthis och Wendis vthkorade förläningz- konung och arffurste, storfurste till Finnland, hertig till Estland och Wesmanneuref på går- l a n ( ] ) g . j ö r w itterligit, at efter biscopsgårdenn wid Schara Brunsboda, är aff fienndenn affbrennt, och oss elskelig m. Påffuell biscop ther sammestädes haffuer oss vnderdånligenn besökt, ödmiukeligenn begärandes, at wij honom nogre bönder, nådigt efterlåta wille till thes han gården opbygga och till rétta komma kan. Så haffue wij sådane hans ödmiuke begärann nådeligenn anseedt, och vthi thette wårt öpne breeffz krafft, nådigest effterlåte honom thesse effterschriffne wåre och cronones heman nemligen i Skåningz heradt och Åsaka sochnn, Maerenne prebendehemrnan tw och Biscopsheeman itt. J Hertigebo prebende hemman trij. J Schara sochn Westorp thenn enkian vppå boer. Jersysle praebende heman tu, medh theras årlige wisse rentr, vthi trij åhr, qwitt och frii at niuta och behålla. Förbiude förtennskull alle som för wåre skull, skole göra och lathe, at tillfoga honom her emot något hinder eller förfång i nogon måtto, Der huar i siin staad weeth sig effter rette. Aff Örebro thenn 3 februarij åhr 1614. GUSTAVUS A D O L P H .

189 Bil. 6. Ur akteu till kam.kolkil und. uti. 2 nor. 1756 ang. disp. ar de biskopssätet i Skara underlagda hemman. (I riksarkivet.) Wij Gustaf Adolph etc. etc. Giöre witterligit at Wi af ynnest och nåde hafwe undt och efterlåtit, som wi ock nu med detta wårt öpne bref unne och efterlåte wår tro undersåtare m: Swen biskop uti Scara all behållen kyrkio tijonde uti de geld och socknar, som han tilförende haft hafwer nembhn Hälstad, Wing och Rångedahla uti Åhs härad, såsom ock Swenliunga och Kalf i Kinds härad. Uti lika måtto hafwe wi honom efterlåtit de gods och gårdar, som hans antecessores för honom under biskopsgården Brynolphus haft och niutit hafwer, nemligen uti Åsaka sockn och Merene t u praebende hemman och ett biskopshemman, Hertigaboet- tre gårdar och twå uti Giersyssla i Skara sockn, desslikest en gård i Ardala uti Gierum sockn, at han dem niuta, bruka och behålla må så länge han biskopz embetet i Skara brukar och blifwer fri för alle åhrl:e utlagor, som deraf utgå bör, dock oss och cronan de owisse persedlarne förbehåldne. Wi hafwe ock nådigst efterlåtit, at han skall wara fri för det beswär, som p å de owisse persedlar giort är, hwilka desse förre åhren hafwer kunnat utgiöra, der wårt cammar råd, ståthållare, cammererare och alle andre hafwa sig at efterrätta icke giörandes bem:te biskop m: Swen häremot hinder meen eller förfång i någon måtto af Stockholm d. 13 maji 1622. GUSTAVUS A D O L P H U S .

Bil. 7. Ur Skaraborgs läns kopieböcker, band 4.

(I kammararkivet.)

Wij Gustaff Adolph etc. Giöre witterligitt at wij aff gunst och nådhe så och på oss elskeligh wår tro Mäster Swen vndhersåter och biskoph vthi Skara wördige och wellerdhe man m: Suen biskopp biskoph i i Skara vndherdånige begiäran nådigst haffwe vntt och effterlåtitt som wij och e tt hemman nu her medh och vthi dette wårtt öpne breeffz krafft vnne och efterlåte honom Wästorph ' een wår och cronones gårdh vthi Skara sochnn Wästorp be:tt at han honnom be:d, för wisse lijka medh den andre gårdhenn i samma by som ligger till biskopz sätet må qwit nerdhseler och frit för wisse och owisse vthlagor oss till een behageligh tidh bruka och obe- till en behahindratt besittia och beholla der sigh alle och i syndherhett wort cammerrådh geligh tidh. ståthållare cammererare fogdher och befaldningzmänn weta sigh efterrätta jcke giörandhes förbe:te m: Suen heremott hinder eller förfångh i nogon måtto giffwitt på Vpsala slot den 14 aprilis åhr 1629. G: A :

190 Bil. 8. Ur akten till kam. kolldi und. uti. 2 nor. 1756 ang. disp. ar de biskopssätet i Skara underlagda hemman. (I riksarkivet.) Kongl. Maij:ts nådigste resolution uppå biskopens i Skara wördig och höglärde magister Andreae Omoenii underdåniga ansökiande angående Bryngelsbo gård samt dess tilhörigheter etc. Stockholm etc. etc. 1681 d. 15 octobr. Såsom hos Kongl. Maij:t biskopen uti Skara magister Andreas Omoenius sig underdånigst beklagat hafwer huruledes Bryngelsbo gård tillika med dess af ålder tilliggande tilhörigheter utaf reductions commissionen woro förklarat at böra Kongl. Maij:t tilfalla, berättandes der jemte at berörde Bryngelsbo utaf förste christenhetens begynnelse skall hafwa warit biskopz säthe, fast om det sedan igenom en biskopz förseende til kronan woro förwärkat; men likwäl åter derpå till biskopz embetet restituerat och underdånigst anhållandes, så derföre, som för de ringa wilkor, som wid Skara stad woro til biskopens subsistence at få berörde Bryngelsbo gård tillika med dess tilhörigheter och tijonde spannemålen behålla; altså hafwer Kongl. Maij:t uti anseende dertill nådigst welat efterlåta honom biskopen magister Omeonio ofwanbem:te Bryngelsbo gård uppå embetes löhn jemte dess underliggande gårdar och tijonde spannemålen behålla; altså hafwer Kongl. maij:t uti anseende dertill nådigst welat efterlåta honom biskopen mag. Oemenio ofwanbem:te Bryngelsbo gård uppå embetes lön iemte dess underliggande gårdar och tijonde; dock så at hwad, som deraf lönen kan öfwerskiuta Kongl. Maij:t och cronan hemfaller; hwilket alle som wederbör hafwa sig at efterrätta. Datum ut supra. CAROLUS.

Bil. 9. Ur kungl. kammarkollegii orter september—december 1717. Datum 1717 October 29, Till P e t t e r Scheffer angående capellansbohlet i Sunnerby wed ombytningen af praebendet. Wälborne landzhöfdinge h : r Petter Scheffer. Alldenstund för detta warande landzhöfdingen i Skaraborgz lähn h : r Germund Cederhielm gifwit kongl. collegio skriffteligen wid handen, at, sedan h : r biskopen Swedberg för sin bättre commoditet skull förmått Kongl. Maij:tz nådigste tillåtellse att få Skänke pastorat med de underliggande annexer i Walla härad till praebende giäld och där emot afstå det af långlige tijder tillbaka biskopz embetet anslagne praebendegiäldet Sunnerby pastorat antagne cappellanen Swen Hernowall giort ansökning, det måtte han komma att hugna sig af den kongl. nåd, som alle andre dess wederlijkar i Skaraborgz lähn, lijkmätigt Kongl. Maij:tz nådige förordning af d:n 17 martii och detta kongl. collegii d:n 4 aprilis 1691 uthfärdade jmmissions bref wid slijke pastorater i nåder är wederfarne och bekomma ett halfft cronohemman till cappellans-

191 boställe; denne försambling, hvarjemte bem:te h : r landzhöfdinge sig yttrat, att ehuruwähl han för sin dehl funnit denne cappellanens ansökning wara skiähiig, så har han dock giort den påminnellse, hurusom konung Carl den X I glorwördigst i åminnelse redan en gång i första början af besynnerlig kongl. nåd och gunst till de fattige cappellanernes understöd, anslagit så många hemman till deras boställen, som högstbem:te Kongl. Maij:t då i nåder pröfwade nödwändigt behöfwas, med det nådige förbehåld, at där något mehr skulle finnas der till behöfwas, så skulle derom ansökning giöras, innom en wiss förelagd tijd och innan åhr 1698 effter som ingen sedan den tijden hade att förmoda någon ändring i den jndehlning som cappellanerne på wisse dem anslagne hemman då hade erhållit; med hwilken jndehlning intet capelians boställe utj något praebendegiäld, hwarken för biskopen eller lectorerne af Kongl. Maij:t skall blifwit indelt eller förunt, utan skola de altsedan hafwa sielfwa lönt och underhållit sine cappellaner och dem bäst de wehlat med boställen försedt; och som Skiiinke giäld nu är blifwit biskopens praebende och således bör i alla dehlar ikläda sig samma natur som dess förra praebendegiäld Sunnerby, hwarest cappellanen intet haft något boställe utan biskopen sielf honom underhållit, så har h : r landzhöfdingen Cederhielm, sig uthlåtit, at han intet annat kan finna, än bör cappellansbostället i Skänke giäld som är Ledzgården i öglunda sochn cronohemman y2 till Kongl. Maij:t och cronan indragas, och däremot ett annat halfft cronohemman i Sunnerby giäld cappellanen därsammastädes till boställe anslås, hwar till eij skall finnas något Kongl. Maij:t och cronan immediate behållit cronohemman som icke äro till skatte inlöste, mehr än ett biskopens löhningzhemman som är cronohemman 1. Ahndahla i Gerum sochn, hafwandes mehrbemelte h : r landzhöfdinge Cederhielm sig äfwen uthlåtit, att han intet weth föreslå något annat hemman för denna cappellan till boställe än äfwen så stor dehl af detta biskopens löhningzhemman som emot 1 / 2 hemman cappellansboställe kan swara, då han äfwen förmenar at biskopen här emot kunde få wederlag igen uthaf cappellans bostället i Skiänke giäld Ledzgården i öglunda sochn, som således till Kongl. Maij:t och cronan kommer att indragas; fördenskull och emedan h : r landzhöfdingen Cederhielm hemstält alt sådant till kongl. collegii ompröfwande; så har kongl. collegium efter behörigt skiärskådande och öfwerwägande af detta ährende, aflagt dess underdånige berättelse härom till Kongl. Maij:t, och sig uthlåtit, at ehuruwähl högstbem:te Kongl. Maij:t i nåder efterlåtit biskopen i Skara att erhålla ett sådant ombyte med sitt förra praebendegiäld; så har dock Kongl. Maij:t icke förklarat eller resolverat, att ett nytt cappellansboställe skulle bestås för cappellanen utj det afstådde giäldet, eller dermed befriat biskopen sielf att efter förra wanligheten underhålla sin cappellan; hwarföre och emedan Kongl. Maij:t medelst dess nådige resolution uppå prästerskapets beswär wid rijkzdagen d:n 17 decemb. 1697 förordnat at inga flere cappellansbord kunde bestås och biskopen sielf altijd för detta underhållit sin capellan: Ty har kongl. collegium fallit på den oförgripelige och underdånige mening, att räntan af cappellans bordet utj detta nya praebendegiäldet och så mycket cappellanen däraf warit bestådt på biskopens aflöningh hädanefter kunde anslås och så stor ränta däremot åter indragas af åfwantalde dess löhningzhemman utj det afstådde giäldet samt cappellanen därsammastädes anslås, och honom samma hemman till cappellans bord förunnas, hwarigenom biskopen intet något afgår, eller Kongl. Maij:t med widare cappellansbord blifwer graverat; och alldenstund Hans Kongl. Maij:t medelst dess till kongl. collegium aflåtne allernådigste skrifwellse daterat Lund d:n 22 innewarande octobris, behagat gilla åfwannämbde underdånige förslag; fördenskull har kongl. collegium wehlat sådant h:r landzhöfdingen härigenom notificera, med begiäran, honom behagade härom ställa behörig förordning

192 samt utj räkenskaperne låta behörigen annotera, kundgiörandes jemwähl sådant h : r biskopen Swedberg till dess behörige efterrättelse. Hwarmed Wij befalle h : r landzhövdingen Gudh allzmächtig. Stockholm. TV. P. Danckwardt. B. G. Rosen. L. Törne.

Strömberg.

J. Cronfeldt.

JLagermarck. A. Hägerflycht. Alb. Lindberg.

Bil. 10. Ur 1759 års kungl. brev.

(I kammarkollegii arkir.)

Kongl. Maij:ts nådige resolution, uppå dess tromans, biskopens uti Skara stift, wördige och höglärde doctor Engelbert Halenii underdåniga ansökning, att i stöd af åberopade, så wäl specielle kongl. bref, som generelle kongl. resolutioner och privilegier, få niuta en fri och oqwald disposition öfwer de Skara biskopssäte Brunsboda underlagde hemman, näml. Märene tre, Härtigabo tre, Wästorp tu, Jernsysla tu och hälften af hemmanet Ardala med en qwarn tillhopa tio hemmantal, som än äro crono, och ej eller till skatte sökte, samt hemmanen Stora Katthagen ett hälft, som sokes till skatte af åboen, Lilla Katthagen en åttondedel, som år 1702, blifwit till skatte försåldt, öglunda Ledsgården ett hälft som äfwen till skatte sokes, och Stohlberga ett hälft, hwilcket blifwit till skatte försåldt, och att således i nåder må rättas, hwad på ett eller annat sätt med berörde hemman till minskning utj biskopsembetets tillständiga rättigheter i senare tider förelupit. G if wen Stockholm i rådcammaren den 13 novembr. 1759. Kongl. Maij:t har denna ansökning tillika med wederbörandes häröfwer infordrade underdåniga utlåtande, och hwad biskopen doctor Halenius uti dess ingifne underdånige påminnelser derwid ytterligare haft att andraga, uti behörigt öfwerwägande hos sig komma låtit: Och aldenstund det befinnes, ej allenast att åfwan:de hemman af ålder warit biskoparne i Skara stift uplåtne att niuta, bruka och behålla, samt under frälse frihets willkor äfwen af dem blifwit innehafde, utan ock att berörde hemman werkeligen äro tillhörigheter under biskopsgården Brunsboda, ehuru de samma ifrån och med år 1682, endast- blifwit ansedde som andre löningshemman; fördenskull och i anseende till flere härwid förekomne omständigheter, samt i stöd af de prästerskapet förundte privilegier, prof war Kongl. Maij:t i nåder billigt, att tillerkänna biskopen den sökte fria dispositionen öfwer de här förut upräknade och biskopssätet Brunsboda underliggande hemman, tillsammans tio mantal, hwilcka ännu äro crono och ej eller sökte till skatte, och hwaraf biskopen niuter så wäl hela jordeboks och mantals räntan, som crono tjonden. Likaledes finner Kongl. Maij:t skiäligt, att lemna biskopen frj disposition öfwer hemmanen Stora Kattbagen och öglunda Ledsgården, i anseende dertill, att inga skattebref ännu för wederbörande dera utfallit, ehuru ansökningar derom blifwit giorde och skattekiöpeskillingarne erlagde, hwilcka nu komma a t t återställas. Men hwad angår hemmanen Lilla Katthagen och Ståhlberga, som åboerne långt för detta lösa fått till skatte, och därå undfått skattebref, jemte det räntan

193 af sidstnämde hemman äfwen blifwit förpantad, så kunna de icke komma under biskopens disposition förr än de säljas utom börd, och på anmälan då blifwa inlöste, dock likwäl, och emedan af 1681 års räkenskaper finnes, att då warande biskopen i Skara niutit både wisse och owisse persedlarne af I I I 4 gl:t mantal och 3^ n y s s taxerat, som ock till och med 1696 sig bestego till 617 d. 28 ./. 6^5 pgr ty äro desse år 1696 niutne hemman och räntor den rätta staten, hwarwid biskoparne böra handhafwas; till föllje hwaraf, och som Märene Änkegårdens förmedling, 17 d. 29 ./. 21 3 / 5 pgr skall godtgiöras biskopen, så wida det wid anställande provisionel skattläggning icke pröfwas kunna giöra skiäl för mer, än hwartill det blifwit förmedlat; så bör wäl Ståhlberga l/ 2 »°m år 1697 från biskopslönen blifwit uteslutit åter dit förläggas, men då beräknas efter skattläggningen öfwer detta hemman till 17 d. 20 ./. och icke såsom det uti räkenskaperne för 15 d. 1 ./. 10 2 / 3 pgr är observerat, jemwäl ock Stora Katthagen l/ 2 , för 14 d. och icke för 11 d. 31 ./. 16 4 / 3 pgr silf:mt, som det i räkenskaperne är upfördt före, så att den ränta derefter öfwer de biskopen tillkommande 617 d. 28 ./. 6V5 pgr sllf:mt bör uti cronans räkenskaper upföras såsom cronan behållen ränta af desse hemman, då ock den cronan besparde 1 d. silfm:t- af Öglunda Ledsgården l/ 2 mantal i Walla härad och öglunda sockn blifwer framdeles som förr Kongl. Maij:t och cronan bespard. F ö r öfrigt, och som biskopen doctor Halenius tillika med dess efterträdare i embetet, i stöd af den dem således förundte dispositionen öfwer de biskopssätet Brunsboda underliggande hemman, äga, att under frälse frihet dem bruka och behålla, ej mindre till hemmanens bästa än till förbättring af sine willkor, samt i föllje deraf äfwen äro berättigade att jemte jordeboks och mantals dagswerkens utfordrande in natura, niuta årlige marckegången till godo, på de öfrige räntepersedlarne, utan att wara bundne till den öfwerenskommelse om skatt och dagsverkens utgiörande till Brunsboda af derunder liggande hemmans åboer, som nu efterlefwes och allenast emellan förra biskopar och allmogen träffad är; altså åligger dem äfwen, hwad det ena hemmanet Wästorp eller n:o 1 beträffar, som är ordinarie påst gård, att wara answarige för påstföringen deraf, och på den händelse, den skulle försummas, blifwa de sin erhållne fria disposition förlustige. Hwilcket alt til underdånig efterrättelse länder. Förblifwandes Kongl. M:t biskopen doctor Halenius med nåd och gunst wälbewågen. Datum ut supra. ADOLPH F R I E D R I C H . / Joh. v.

Heland.

Bil. 11. Ur riksregistraturet februari 1597.

(I riksarkivet.)

öpet bref för Bispen her i Westerårs lydande opå ett hemman han bekommit haf:r af Westerårs den 12 Febr. åhr 1597. Wij Karl göre witterligit att ef ther thet hem:n oss elskelig wördelig och wellerdh man mester Olof Stephanj Biscop hafwer her till haft är wnder Cronan igenkallet, derföre hafwe wij opå Konun. Mttz till Swerige och Polens etc. wår elskelige käre her broders wegne undt och eftterlatidt, som wij och nu medh thette wårt öpne bref nådigest unne och efterlathe honom derföre i wederlagh ett annedt cronones heman Recklelundh benempdt i N. sochn liggiendes till att qwitt 13 — 387562

194 och frijt niuthe bruke och beholle medh samme wilkor för alle uthlagher bådhe wisse och owisse pertzeler, som deraf wthgå inge wndentagendes; der etc. Datum ut supra.

Bil. 12. Ur verifikationerna till 1698 års prästrerk för Västmanlands län. markollegii arkir.)

(I kungl. kam-

Wij Gustaf Adolph, med Gudz nåde, Sweriges, Giöthes oc Wendes konung, storfurste til Finland, hertig uti Estland oc Carelen, herre utöfwer Jngermanneland, etc. Giöre witterligit, at såsom wij altijd hafwe låtet oss wara högt angeleget, at uti detta wårdt konungerijke oc k. fädernesland, måtte för alt ting, Gudz b. ord, rent oc klardt, utan al falsk bijlära warda predikadt, förkunnadt oc lärdt, hwilcket plägar förnembligast ske der igenom at kyrckior, scholar oc des personer, så ok hospitaler, blifwa tilbörligen försörgde oc vid macht håldne: Altså hafwe wij ok nu efter som wåre förfäder för oss ock wij sielfwe tilförende, hafwe särdeles bref deruppå gifwit, oc welat Gudi til ähra, oc wåre undersåtare til bästa, at domkyrckian, den kongl. scholan el:r gymnasium sampt hospitalet här i Wästerås, uti Wästmaneland skole wäl hållas oc wid macht blifwa. Oc hafwe wij fördenskul der til förordnadt et wijst åhrligit underhåld, der wijd det ok stadigt oc oförändrad! blifwa skal. Först hafwe wij etc. Der näst skal biskopen hafwa til åhrlieit underhåld, al behållin kyrckiotijonde i Färnebo, Romfartuna, Torstuna oc Lundby, alle i Wessmanneland belägne. Sammeledes Annexan Lundby, med de tu hemman Canikelundby oc Röklunda: ,Såsom ok til äng oc muhlbet Biskops Lindön, som tilförende der under legat haf:r. Wij biude fördenskul här med wåre trogne män, cammerråd, ståthållare, camererare, fougdar oc arrendatorer, at de icke giöra föreskrefne personer här emot någodt hinder, mehn el:r förfång uti någon måtto, der alle oc hwar ok en uti sin stad hafwe sig fulkomligen at efterrätta. Datum Wästerås slot d. 25 martii 1623. GUSTAVUS A D O L P H U S . (L. S.) Denne transsumpt wara med kongl. original brefwet eenlig attesterar här med under consistorii sigill. (L. S.) Petrus Hagelberg.

Bil. 13. Ur verifikationerna till 169S års prästrerk för Västmanlands län. markollegii arkir.)

(I kungl. kam-

Wij Christina med Gudz nåde Sweriges, Giötes och Wendes utkorade drottningh cch arffurstinna, stoorfurstinna till Finland, hertiginna uthi Estland och Carelen, fröken utöf :r Jngermanland etc. Giöre witterligit att efter oss ellskeligh wår troo undersåte och biskop i Westeråhs stift wyrdeligh och höglärd doctor Johan Rudbeckius haf :r i underdånigheet gifwit oss tillkenna, huruledes Lindöön är biskopsgården ifråndömbd, och sålunda derigenom gårdzens wedeskough, engh och fiskie-

195 wattn mycket förkortad t; hvarföre wij på dett a t t biskopsgården iche deste mindre må warda wid machthållen, hafwe wij uppå welbe:te wår biskops underdånige begieran, af gunst och nåde undt och efterlåtit honom uthi wederlagh Steenhagen och det halfgärdzhemmanet Lilla Apala i Sanct Jlians sochn beläget att åthniuta och behålla under lijka wilkor som han förbe:de Lindöön under biskopsgården brukade och innehade. Der alle som detta angår hafwe sig efterrätta. Jche görandes honom här emot något hinder eller förfångh i någon motto. Till wisso är detta med wårt secret och wårt sampt- Sweriges rijkes regerande råd och förmyndares underskrift bekreftadt. Datum Stockholm d. 26 junij 1633. (L. S.) Pehr Brahe grefwe till Wissingzborg i drottzens stelle. Pehr Baner cantzlerens stelle.

Belagardie Jacoh Sweriges rijkes marsk. J Ciaes

piemmingh j s k a t t m e 8 t stelle.

Johan Månsson. Denne afskrift wara med kongl. original brefwet lijka lydande attesterar härmed under consistorii sigill. (L. S.) Petrus Hagelberg.

Bil. 14. Ur verifikationerna till 1698 års prästrerk för Västmanlands län. markollegii arkir.)

(I knngl. kam-

Wij Christina med Gudz nåde, Sweriges, Giöthes oc Wändes uthkorade drottning oc arffurstinna, storfurstinna til Finland, herttiginna uti Estland oc Carelen, fröken utöfwer Jngermanland etc. Giöre witterligit, at såsom wj förnimme det Oss ulskelig wår troo-undersåte oc biskop uti Wästerås wyrdig oc höglärd h Johannes Rudbeckius icke är blifwin inrymbdh det hemmanet Apele, som wj honom for detta nådigst bebrefwsdt hafwe, af den orsak at det tilforende förländt war, utan är honom et skattehemman Tuneby som en be:d Matz besitter uti des sted igen inrymbdt wordet; altså hafwe Wj på wälb:e Rudbeckii underdånige anhållande med detta wårdt bref af gunst oc nåde undt oc confirmeradt honom iorbe:te Tuneby at n i u t a oc behålla under de wilckor oc rettigheter, som wårdt honom gifne bref på be:te Apele innehåller oc förmår. Der alle som wederbör hafwe sig at effterrätta. Til wisso är detta med wårdt secret oc wårdt jämpt Sweriges rijkes regerande rådz oc förmyndares underskrift bekreftadt. Datum Stockholm d. 4 martii 1634. (L. S.) Gabriel Oxenstierna Gustafzson Jacobus Delagardie Lars Gyllenhielm i drotzens ställe. Sweriges rijkes marsk. rijkz ammiral. Clas Flemming i skatmästarens stelle. Denne afskrift wara med sielfwe kongl. original brefwet lijka lydande attesterar här med under consistorii sigill. (L. S.) Petrus Hagelberg.

196 Bil. Ur landsboken för Skåne år 1697, del I. pag. 960—61

15.

(I kammararkivet.)

Special räckning för ordinarie och extraordin:e ränttorne vtj Torne,^ Bare och Harriagers härader med befallningzmannen Simon Samsio pro a:o 1697.

,

1024 Anordningen.

,

1032 Biskopz stolen i Skåne Efter Kongl. Maij:tz allernådigste resolution af d. 18 aprill a:o 1689 fol. 865 sampt h : r general majoren och landzhöfdingen Gustaf Tungels imission dat. d. 16 junij 1689 fol. 866 ä r biskopen i Lund förundt och efterlåttet till underhåld, Hälgonne kyrkias ladugård med de der till liggiande hemman under weekudagzfrijheet som här (dijkmätigt kongl. commissionens skattlägningh:) afskrifwes iempte fölliande cronotijonde lyder hoosfogat specification och attest fol. 867. 86S. Hälgonne kyrkias ladugård är anslagen för 6 19/24 crono hemman Ordinarie räntta Extra ordinarie r: Terminskatt Saltpetterskatt

lw:

:

253:10:171/ 2 119: 3:22 11:25: 8l/ 3 130: 29: 6l/ 2 384: 8:—

Bil. Ur 1697 års landsboksveriflkationer för Skåne, band 1. fol. 865

16.

(I kammararkiret.)

Copia af Kongl. Maij:tz allernådigste resolution gifwen Stockholm d. 18 aprill 1689. Oanseet förra biskoppar hafwa warit med anseenlige inträder och förmåhner benådade, så har doch een stoor deell deraf warit personale benificier som för medlens stora knapheet skull intet kunnat alt immerfort från publico mistas och umbäras ty har Kongl. Maij:tt nödigt ärachtat, deröfwer ett wist upsettia låta, så at biskopperna hädan efter mage wetta hwad som dem åhrl:n till underhåld beståås, och egen ti. under biskopzstohlen här efter skall höra, nembh det skall biskoppen först få nyttia och innehafwa Helgone kyrkia med dee 13 dertill liggiande hemman under vgedagz frijheet o-achtat at jndehlningz commissionen i Skåne 1688 har det reducerat, sedan och för det andra har han till niuta prebende pastoratet Lumma med des anexen Fledie och Fiellie, dee wanlige tijonderue, städie spannemåhl, städie skatten och altare hafren som n u å h r h n honom påföres, och des uthan af någre wijsse medell widh skånska staten dee 180 m:r s:mtt^som biskopparne af ålder hafwa förtijden af Biere härad åthniutet sampt det åhrl.

197 chatidraticum och slijke inkombster som hans antessessoris warit wane af pastoraterne at bekomma jempte 37 d. åhrl. till wed efter staten. CAROLUS. C. Piper. Collationerat af Christian Papke Epis i Lund. Concordare vidj W:s

Beijer.

Bil. 17. Ur 1697 års landsboksreriflkationer för Skåne, band I.

(I kammararkivet.)

Wälbetrodde befallningzinan Jacob Enerot. Såssom Hans Kongl. Maij:tt igienom des allernådigste resolution af d. 18 aprill nästledne iblant annat efterlåtit till h : r biskoppens i Lund vnderhåld Helgoue kyrkia med 13 dertilliggiande hemman vgedagz frijheet; altså beordras Eder det I till allerunderdånigst föllie af högstbem:te H a n s Kongl. Maij:ttz allernådigste resolution bem:te Helgone kyrkia jempte 13 der till liggiande hemman efter gl. jordebooken under vgedagz frijheet med jnnewarande åhrs ränta bem:te h : r biskop utj Lunde sochn och östre Torns byy sampt Stora Råby sochn och byy inrymmer, och sedan låta bem:te h : r biskop på dee samma niuta alla dee frijheeter och förmåner, som vgedagz godzen här i Skåne åthniuta. Gudj befallat Malmö d. 16 junij 1689. Vthj hans grefl. excelhtz kongl. rådets feltmarskallken och gen. gouverneurens frånwaru, Gustaf Tungel. Jöran Adlersteen. Concordare vidj W:s Beijer.

Biskopz stolen i Skåne pro a:o 1697. Hemman

N:r

Ordinarie r:

Terminskatt

Saltpett:r skatt

Samma

Torne härad Hälgonne kyrkias gård är

— — 1

a 3 4 5 6 7 8 9 10

Lnnde s. Torn fOlnf Arfwetss. . . Lars Ågess. Per Jönss. . . Mårten Nilss. Per Laxss. . . Anders Jönss. Hans Perss. Hans Rasmusa. Bengt Jönss. . Bengt Eskielss.

28 28 24 28 28 28 28 28 28 28

6 6 12 6 6 6 6 6 6 6

4 4 9 4 4 4 4 4 4 4

21 21 10 21 21 21 21 21 21 21

— — — — — — — — —

14 14 29 14 14 14 14 14 14 14

18 18 12 18 18 18 18 18 18 18

— —

15 15 30 15 15 15 15 15 15 15

— — — — — — — — — — — — — —

198 Hemman

N:r 11 12 13 14 15 16 17 18 21 19 20 22 23 24

Anders Hanss. 194 ;Per Jönss. . . Hans Hermanss. Nils Anderss. Hellie Nillss. . Jöns Anderss. Herman Perss. Hans Jbbss. . gathuus Jöns Månes. Anders Perss. Mickel Anderss. Anders Eskillss. Jochnm Brun Per Hane . .

St. Råby s:n 7 Råby [Joen Ohiss. b Hans Perss. . 11 163 (Nils Jönss. . . 13 Hans Jönss. . 15 [Nils Larss. . .

Terminskatt

9 9 9 9 9 6 4 9

4 4 4 4 4 3 2 4

Vi

28 28 28 28 28 5 30 28 24 24 24 24 24 28

Vi

7 13 13 13 13

28 5 5 5 5

>/4

V*

v« Vi Vi 3

Ordinarie r:

/ia

v« Vi

Vs Vs Va

v»

21 21 21 21 21 15 10 21

Saltpett:r skatt 14

6 6 6 6 6 U 3 6

— — 14

— —

6 16 16 16 16

4 6 6 6 6

21 6 6 6 6

16 — 16 — 16 — 16 i —

14 19 19 19 19

18 16 16 16 16

13 20 20 20 20

— — — — — — — —

— — 14 — — 14 — — 14 — — 14 18 — 11 12 — 7 14

18 18 18 18 18 H 9 18

S imma 15 15 15 15 15 10 7 15

— — — — — — — — — —. 16 — 24 24 24 24 24

—

Bil. 18. Ur riksdagsregistraturet december 1682.

(I riksarkivet.)

Datum Stockholm december 19, 1682. J. Bergerhielm. Kongl. Maj:tz nådige resolution opå dess troo mans och erchiebiskopz i Upsahla, ehrewördige och höglärde doctorii Olai Swebilij underdånige ansökiande, gifwen på Stockholms slått d. 1. Alldenstund igenom dhe twenne förre erchiebiskoparnes hastige frånfälle praebendehemmanen i Fijby by och Wänge sochn, som erchiebiskopz embetet tillslagiie ähro, intet ännu hafwa kunnat genom den frijheeten, som dem desse fåå åhren hafwer förund warit, uprättas af den swage lägenheet, som dhe uthj rackade ähro; ty will Kgl. Maij:t dem sätherijs frijheet, som begge näst framledne erchiebiskoperne hafwa nutit, denne nu warande erchiebiskopen också i dess lijfztijd till bem:te hemmans cultiverande och upkomst i nåder efterlåtit hafwa. 2. Dhe fembtijo lass höö, som erchiebiskoparne tillförende af Kongzengen åhrligen hafwa warit efterlåtne, har Kongl. Maj:t för någon tijdh sedan nödigt funnit- till des stall-stat at indraga, så at dhe wijdare der ifrån intet bortmistas kunne; hwarföre icke heller oppå dem her efter någon praetension för erchiebiskoperne ähr till att giöra, dock hwad denne nu warande erchiebiskopen widhkommer, will Kongl. Maj:t af serdeles skiähl i stellet för ber:de 50 lass höö etthundrade d:r sm:t åhrligen honom bestådt. hafwa, om hwilkas wärkelige åthniutande stats-contoiret wederbörlig anstalt giörandes warder; men som förbemelt ähr, at detta blifwer et personale benificium för honom allena, och till des success o r s icke uthsträckes.

199 3. Efter erchiebiskopen nu wid des äntrade till Upsahla den olägenheeten möter, at för honom i detta första åhret intet embeteshuus finnes; ty will Kongl. Maj:t honom så myckit penningar tillagt hafwa, som han till detta åhrs huushyras erläggiande kan behöfwa. Sedan förmodar Kongl. Maj:t den gården erchiebiskopen utan hinder kunna inrymmas, som Kongl. Maj:t till en beständig gårdh för erchiebiskopz embetet hafwer befallat at inlöösas: Dock skulle så hända at med bem:te gårdz inlösande något lengre drögdes; så ähr Kongl. Maj:tz nådige willie, at heela den tijden som gården oinlöst blifwer, skall huushyran erchiebiskopen godhgiöras. 4. Men sedan merbe:te gård en gång med Kongl. Maj:ts kåstnad kommer till at inlösas och erchiebiskopz embetet tilläggies, måste han intet ytterligare komma Kongl. Maj:t och cronan till last, uthan såssom i andre stifft brukeligit ähr, af doomkyrckiones medel till sin nödige och tarfwelige reparation widmachthållas. Hwilket alle wederbörande hafwe sig hörsambligest at efterrätta. Actum ut supra. CAROLUS.

Bil. 19. Avskrift. Borgmästare och Rådh uthi Upsala Stadh, Giöre gienom detta wårt öpne Breff kunnigt och witterligit att Åhr effter wår Herres och Frälsares Jesu Christi Nåderijka Födelse E t t tusende Sexhundrade Nijotijo Tree denn Tiugu Fempte dag, i Februarij Månadh, då wij för Rätta sufctom, upwijstes för oss ett köpebreff d. 16 Februarij näst tillförende gifwit och på Hans Högwördigheetz Archiebiskopens Sahl. Doctor Johannis Bazij Arfwingars »vägnar aff Professorn Höglärde H : r Andreas Spole och på wählbe:te Sahl. Archiebiskopz effterlåtne Sahl. Änkias Arfwingars wägnar aff Probsten och Kyrckioheerden i Alunda Ehrewyrdige och Höglärde Magist: Lars Hontherus underskrifwit, deruthinnan till Hans Konglige Maijestet wår Allernådigste Konung dhe uthj underdånigheet till kiöpz updraga och försällie den gård här i Upsala Stad, som Sahl. Archiebiskopen Doct: Johannes Bazius sig tillhandlat hafwer aff sahl. Secreteraren Jonae Sundelij Arfwingar och tillförende hafwer sahl. Archiebiskopen Doct: Paulino tillhört, för Siutusende dahl:r gångbart kopparmynt, hwilka såssom H : s Kongl. Maij:tz igenom dess Statzcontoir och Ilögwuhlborne Landzllöffdingens och Baronens H : r Jacob Gyllenborgz assignation och ordres till H : r Räntmästaren hafwer befalt emoth köpebrefwets och fastans lef:rerande skole betalas, så affhända dhe sahl. Archiebiskopens Doct: J o b : Bazii och dess k: Hustrus Arf:ingar warande som kommande saa gård på egen grund med öf:er- och underbygnad aldeles såssom den för ögonen står och den saa underdånigast tillägna Högstbet:e H:s Kongl. Maij:tt wår Allernådigste Konung till een ewärdelig oklandrad Egendomb, och aldenstund det berättades om detta kiöp lagligen förfarit wara, upbud och laga stånd passerade, sampt effter gammal Stadga frijskilling å duuk lagder, begärtes till yttermehra krafft och wisso aff alt detta Stadsens fasta härpå. Detta hafwa wij noga efftersedt och giort oss underrättade om, befinnandes aff dee Stadsens förledne Åhr 1692 håldne Protocoll det haf:a sahl. Archiebiskopens och dess Sahl. Hustrus A r f u n g a r då d. 3 Octobris upwijst Landzhöfdingens och Baronens Högwählb:ne H : r Jacob Gyllenborgz till dem ankomne skrif:elsse aff d. 27 Sept: saa

200 Åhr, aff innehåld det H:s Kongl. Maij:tt genom dess nådige till hoom ankomne skrif: elsse aff d. 14 Sept: nästtillför ende haf:er befalt det 7 000 D:r Kmt skole för gården, hwilken till Archiebiskopz Säthe inlösas skal, betalas, låtandes fördenskuld Högwählbe:te H : r Landzhöfding samptl. Arf:ingarne wetta, att så snart upbud och laga stånd passerade äro, och fastebref:et på gården till LandtRäntMästaren Wollrave lef:ereras, det skole dhe eff:er dhe ordres, som fölgde saa bref åth och emoth quittence bekomma pengarne, i anledning af hwilket wählbe:te Arfwingar anhöllo om upbud, hwilka dhe den första sampt andra gången under åf:anbe:te d. 3 och d. 10 Octob: bekommo, men inan det 3: die upbudet kunde tillåtas eller fasta bewillias, funno BorgMästare och Råd nödigt det wählbe:te A r f : i n g a r skulle wijsa sig haf:a afbördat berörde huus och gård den gravationen, som Högl. Kogl. Reductions Comissionen därå giort, hwarigenom mz det 3:die upbudet kom at anstå till d. 23 Januarij nästförl. då Landzllöffdingen och Baronen Högwählb:ne H : r Jacob Gyllenborg m u n t e h n befalt BorgMäst:n wählb-.de H : r Thomas Lohrman det skulle saa återstående 3:die upbud blifwa effterlåtit, lof:andes gif:a BorgMästare och Råd, inan dhe fasta extradera, skriffteligen hwareffter dhe sig i det måhlet förhålla kunde, hwarföre och på be:te dato det 3-.die upbudet jemwähl förrättades och således alla trenne upbuden giorde uthan att något aat klander komit, än den påminelssen BorgMäst: och Råd till bewakande aff Kongl. M:ttz Interesse funno nödig att göra. Och såsom sedermehra Högwählbe:te H : r Landzhöffdinges skrifwelsse dat: d. 17 J a n : 1693 inkom mz befallning det skulle BorgMäst: och Råd mz upbuden och fastans extraderande angående sahl. Archiebiskopens Bazii Arfwingars gård och Steen huus wijd Academien effter lag och processen fortfara, aldenstund Kongl. Reductions Comission har resolverat det sahl. Archiebiskopens Paulini Arfringar skole ehrsättia det, som genom detta köpet H:s Kongl. Maij:tt afgår, altså och emedan på dhe trenne här uprächnade upbuden ett oqualilt laga stånd fölgt och affbijdat är, sampt effter lag frijskilling blefwit å duuk lagder och i så måtto mz detta köpet lagl:n tillgångit och förhållit är, så döme wij och så det för lagligit och fast, warandes dee gård mz egen grund, huus, öfwer- och underbyggnad, såssom den för ögonen står således H : s Kongl. Maij:ttz trygge och lagfångne Egendomb nu och i ewärdeliga tijder, skolandes ingen hafwa macht wijd plickt, som BorgMästare och Rådz dombrut förtienar därpå att tala och klandra; Hwilket till ytterligare wisso wij Stadsens Sigill jempte wåra egenhändige nampn härunder tryckia och sättie, som skiedde Åhr, Dag och Stad som åfwanskrefwitt står e t c Jacob Berg. And: L: Drag:n.

(Sigill.) Thomas Lohrman. Jöran Upmarck. Mpria Mppria Anders Lijtten. Peder Norman.

Bengt

Gahm.

Lars

Unonius.

Bil. Ur inrikes civilexpeditionens registratur för år 1756, del I. D. 26 martius

20.

(I riksarkivet.)

1756.

Til landshöfdiiigen Falkenberg mut. mut. Carl Arnell Consistorium i Skara angående embetshus för biskopen i Scara. Sedan Wi uppå consistorii i Scara d. 11 junii förledett år, gordt underdånig föreställning, hwaröfwer J Eder äfwen utlåtit, rörande embetshus för biskopen i

201 Skara under d. 3 octobr. nästl. år i nåder förklaradt, at den domkyrkan tilhöriga gård uti bem:te stad, som biskopen intil 1719 års brand innehaft, ej kunde til någon annans förmon disponeras, utan borde genom öfwerenskommelse med domkyrkan afgöras, med hwad wilkor detta hus må til omtalte behof kunna af låtas; så har denna ansökning hos riksens ständer wid nu påstående riksdag blifwet förnyad, med anhollan at antingen berörde stenhus, som sedan år 1748, då det blef färdigt, waret uthyrdt til privat folk emot 70 d:r sm:t, må biskopen och des efterträdare i ämbetet til boning uplåtas, och at til nödige uthus upbyggande på samma tomt må bewiljas 1000:de d:r sm:t, el:r ock i annat fall, för honom bestås någorlunda tilräckelige hushyrsmedel, så at han må äga tilfälle, at bo i staden och således utan hinder och med mera beqwäinlighet än här tils, så länge han har måst bo på landet, kunna skjöta sina ämbets sysslor. Detta ärende berättar secrete utskottet sig hafwa i öfwerwägande hos sig komma låtet, och yttradt sig finna angeläget wara, at en biskop, så framt han sit embetet med wederbörlig drift skal kunna förestå, bör hafwa sit ordinarie hemwist i staden, hwarest hans närwaro och embetsutöfning både i eonsistorio och lärohusen för de dagel. derwid förefallande göremål, är nödig, och at således biskopen i Skara icke mindre än andra biskopar i riket bör förses med frie husrum i staden: och aldenstund, likmätigt bemälte consistorii i detta mål til Oss insända ofwannämde underdånige skrifwelse af d. 11 j u n i i nästl. år, biskopen i Skara för detta nyttjadt och bebodt utan hyra och afgift, de hus som på en domkyrkan derstädes tilhörig tomt waret upbygde intil å r 1719 då desse hus igenom wådeld afbrunnet, och i hwars ställe domkyrkan låtet åter upbygga ofwannämde stenhus, som n u til biskopshus sökes; förthenskul och emedan det jemväl i äldre tider ålegadt domkyrkorne i riket, at förse biskoparne med nödige ämbetshus i städerne; ty anser secrete utskottet skjäligt, at biskoppen i Skara, hädanefter, som i förre tider, bör af domkyrkan derstädes njuta fria och tjenliga husrum til biskopshus, hwilket jemwäl utan synnerlig känning, och gravation för kyrkan skje kan, alldenstund det på dess tomt upbygde stenhushet redan är at tilgå, och han således genast, och så snart hyresmännerne, efter skjeende upsägning, njutet laga fardag, kan det samma tilträda, samt consistorium likaledes i berörde hus efter wanligheten nyttja de rum, som för dess sammankomster kunde erfordras. Och ehuru wäl domkyrkan äfwen är skyldig at bestå det, som til reparationen, och de nödige uthusens reparerande och uprättande för biskopen fordras helst sådant jemwäl med de prästerskapet nådigst förunte privilegier uti dess 7 och 12 §§ instämmer, likwäl som bemälte domkyrka nu står under ansenlig reparation, och altså nödwändigst betarfwar förskott, så hafwa Wi uppå secrete utskottets underdånige tilskyndande i nåder godt funnet, at de til uthusbygnaden requirerade 1000:de d:r sm:t mage af extra utgifts medlen af Wårt och riksens statscontoir förskjutas, hwarom nu ordres til detsamma afgår, dock med de wilkor, at et slickt förskott innom 3:ne år af domkyrkan ofelbart bör ersättjas. Wi late Eder alltså detta til behörig efterrättelse weta, jemte befallning, at J hwad på Eder ämbetsförsorg härwid ankomma kan behörigen werkställen. Hwarom etc. Stockholm i rådcam. d. 26 martii 1756. ADOLPH FRIEDRICH.

Edert

J Eder

202 Bil. 21. Ur handels- och finansexpeditionens registrator januari—juni 1819. (I riksarkivet.) Den 3:dje Februari 1819. N-.o 17 Stats Beredningen angående inköp af Boställshus åt Biskopen i m n t milt Götheborgs Stift. StatsContoiCarl Johan etc. ret. mnt. mut. Till Oss hafven I, uppå Nådig Remiss, inkommit med underdånigt utlåtande Commerce ofver Riksens Ständers vid 1815 års Riksdag i underdånighet gjorde hemställan, Collegium. a t t $en Biskopen i Götheborgs Stift, Doctor Johan Wingård tillagde hushyre, ersättning 700 Rd årligen, som från den under Wårt och Rikets Commerce-Collegii Landshöj- förvaltning stående arbetshus fonden blifvit utbetald, måtte antingen upphöra, Göhteborq eller anvisas att utgå af andre medel, och hvarom äfven vid sista Riksdag frammut. mnt. ställning blifvit i så måtto gjord, att Riksens Ständer, uti skrifvelse den 14:de sistConsistorium Ii dne Julii i underdånighet förklarat att, sedan bemälte Biskop nu mera af lidit, i Götheborg De ansett berörde summa böra till Arbetshus-fonden återgå, för att till det dermed har Wår åsyftade ändamål hädanefter användas. — tillförordj j a denna fråga efter Biskopen Doctor Wingårds dödliga frånfälle egentligen Beredning rörer hans efterträdares rättighet för framtiden att förses med boställshus, eller p, att tillgodonjuta hushyre-ersättningen hafven I trott Eder böra utreda ej mindre huru härmed från ålder sig förhållit, än ock hvad i senare tider blifvit förordnadt. Berednimaen -"• s *dant afseende hafven I anmält, att vid Stiftets första inrättning hus blifvit sig Biskopen af kronan tillslagit: att då detta år 1669 af brann, ett annat boställe, har Stats- Säteriet Sanne-gården, åt honom inköptes: att sedan detsamma annorlunda disBeredningenvoner&des, Biskopshus i Götheborg åter af kronan bekostades, hvarvid, enligt kongl. Brefvet den 27:de September 1782, blefvo till dess underhåll anslagne alla besparade pastoralier i Stiftet, såsom inkomsterne af otillträdde Pastorater, Comministraturer Lectors-beställningar och Schola-tjenster: att framlidne Biskopen Doctor Wingård för den tid han emottagit och användt desse intrader derföre gjort räkning och erhållit vederbörlig decharge, samt att, sedan berörde Biskopshus, vid 1802 års eldsvåda i Götheborg, äfven afbrunnet, de besparingar, som på Eder nämnde sätt upkommit, blifvit till Commerce Collegii disposition för Arbetshusfondens räkning levererade: att Biskopen Doctor Wingård, såsom tillika Domprost i Götheborg då ägt att begagna det honom i denna egenskap tillhörande boställe, men att, då vid 1804 års eldsvåda i berörde Stad, detsamma jemväl upbrunnit, fråga uppstått om inköp af nytt Biskopshus i anledning hvaraf det genom Kongl, Brefvet den 19:e J u n i i 1806 blifvit i Nåder förklaradt, det Biskopen i Götheborg vore berättigad antingen till Boställshus eller hushyra, samt att det då ansågs bäst och med ändamålet närmast öfverensstämmande, att till dess billigare inköpspris på ett dertill passande hus kunde erhållas, en hushyra af 700 Rd Banco årligen tilldelades Biskopen af den behållning utaf besparade pastoralier och assurancen för det afbrända Biskopshuset, som i Götheborgs Ränteri blifvit insatt tillika med hvad som influtit för den försålda tomten efter gamla Biskopshuset, jemte den ytterligare besparing af Pastoralier, som kunde väntas. Wid detta förhållande och då inkomsten af Ecklesiastika anslag vanligen alltid varit och ännu i allmänhet äro förbehållne dermed gemenskap ägande föremål, hvarföre och besparde pastoralier i Rikets öfrige Stift egentligen disponeras till Gymnasier och Skolhus-byggnaders underhåll, m. m. samt anslåendet af hushyrebeloppet för Biskopen i Götheborgs Stift på Arbetshus-fonden grundat sig på en

203 beräknad motsvarande inkomst af besparade pastoralier, m. m. hvilka förut varit till underhållande af Biskopshuset anordnade, det, efter Eder tanka, ingalunda Stats-Beredkunde med skäl anses, att denna utgift blifvit bestridd af olämplig fond så länge ningens den icke öfverskridit hvad från nämnde Stift till Arbetshus-fonden ingått, äfvensom / funnit det vara rättvist, att så länge något så beskaffadt behof, som ifråga- Stats-Beredvarande hushyremedel är ouppfyldt, det företrädsvis bör af besparade pastoraningen lier utgå. P ä grund häraf och då framlidne Biskop Wingårds efterträdare äger, att med ifrågawarande Embetet åtföljande förmån blifva försedd, samt, enligt hvad Wår I Befallningshafvande i Götheborg tillkännagifvit, hus i nämnde Stad nu kunna Götheborg för bättre pris än vanligt och vida under deras värde samt byggnadskostnad inköpas, hafven I ansett tillfället dertill böra i förevarande hänseende begagnas; har Statsoch som någre medel dertill icke finnas å Stat att tillgå, samt Domkyrkan ej eller Seredninghar inkomster, som för detta behof kunna användas, men besparde pastoralier från ej mindre Götheborgs, än andre Stift, tillika med brandförsäkrings-ersättningen för det sist af brända Biskopshuset ingått till Arbetshus-fonden, hafven I trott att har Statsdenna fond kan tillitas med försträckning af så stor del af dess tillgång, som här- Beredningen till är disponibel; hvarvid / upgifvet att, enligt hvad Commerce Collegium uplyst, Stats-BeredArbetshus-fondens hela tillgång för det närvarande utgör en summa af Aderton ningen Tusende, fem hundrade tjugu tre (18 523) Riksdaler, Is. Banco, hvaraf i Riksgälds L Contoiret äro insatta, emot fem procents ränta 6 000 Rd. som förfalla till betalning den 3:e Februari 1821 uti Götheborgs Discont Contoir likaledes, emot 3 procent 2 500 Rd. samt i Banken innestående en behållning af 918: 27: 8 Tillsammans 9 418: 27: 8 oberäknade de för förlidit år ingående intresse-medel, som / förmenat skola öka Stats-Beredsumman till åtminstone 10 000 Rd hvarå 5 procents årlig ränta dock, enligt Eder ningen underdåniga tanka, bör till Arbetshus-fonden erläggas, genom inkomsten af pasto- Stats-Beredradier, som hädanefter i Götheborgs Stift besparas. Hvad som härutöfver erfordras till ifrågavarande köpeskilling, den I förmodat Stats-Beredtill sitt hela belopp stadna vid omkring 16 000 Rd hafven I åter ansett kunna ningen förskjutas af Stats werkets öfverskott på intraderne, emedan annan utväg saknas har Statstill befordrande af Riksens Ständers underdåniga önskan om arbetshus-fondens fritagande från hushyre-medlens utbetalning, somt ernående af det länge åsyftade ändamålet af Biskops-boställets inköpande hvaremot till Stats-werket borde ingå hvad som erhålles för den efter sista Biskopshuset varande tomten, när denna kan med fördel afyttras; äfvensom Säteriet Sannegården hvarå framlidne Biskopen Lamberg och dess arfvingar, genom kongl. Brefvet den 2:dra Augusti 1776, erhållit 50 års besittningsrätt, i framtiden eller år 1832 då denna egendom af bemälte arfvingar afträdes, blefve för Stats-werket en ersättning för den nu tillgörande utgiften. Wid öfvervägande häraf, hafve WI, med Nådigt bifall till hvad I uti förbe- Wår t. f. rörde måtto underdånigst anfört och hemställt, funnit godt att, till inköp af Bo- Stats-Beredställshus åt Biskopen i Götheborgs Stift, anslå en Summa af Sexton Tusende (16 000) Riksdaler, att utgå af Arbetshus-fonden med 10 000 Rd, så snart desse medel blifva att lyfta, och de öfvriga 6 000 Rd, att genast, eller så snart behofvet inträffar, anordnas af Stats-werkets öfverskott på intraderne, hörandes detta förp., skott hos Riksens Ständer vid nästa Riksdag anmälas; och vele W I hafva i N å d e r , t i l l Oonciatoupdragit åt Wår Befallningshafvande i Götheborg, att icke allenast i samråd med rium) Eder nuvarande Biskopen derstädes ombesörja inköpet af ett sådant hus för Wår och Biskop WinKronans räkning på de betalnings villkor, som ofvanomförmälde, af Eder före- o. **£ ^ ningen

204 slagne, tillgång medgifver, utan ock att låta försälja förra tomten efter Biskopshuset, enär conjuncturen lemnar dertill tjenligt tillfälle, och hvilken köpeskilling, tillika med den tillgång, som framdeles kan erhållas af Säteriet Sannegården, då (till Stats- f r a m ii(ine Biskopen Lambergs arfvingars besittningsrätt uphör, bör Stats-werket höfding^och tillgodokomma; hvarjemte W I i Nåder förordnadt, att fem procents årlig r ä n t a Consistorium)å den summa, som från Arbetshusfonden utgår, bör till samma fond erläggas af till behörig besparde pastoralier från Götheborgs Stift genom Biskopens försorg, samt att efterrättelse i a i j t n v a ( j u töfver kan inflyta af sådane besparings-medel hädanefter må förvaltas hV åtgard a n - ' i n o m Stiftet, och användas till underhålls-kostnaden å nya Biskopshuset, emot kommer, redovisning, som i vanlig ordning skall afgifvas och insändas, för att komma under (till Com:Col-granskning av Wår och Rikets Kammar Rätt. legium) j j ; e d fö r s tändigande häraf till svar och underdånig efterrättelse, befalle W I etc. till behörig kännedom CARL J O H A N . 0ch

$Tät-

J C. Klintberg.

Ytterligare memorial, avgivet av kammarkollegiets arkiv. Till komplettering av sitt den 11 denna månad avgivna memorial angående den åt biskoparna på lön anslagna fasta egendomen får arkivet härmed överlämna avskrift av det i memorialet omnämnda 1637 års köpebrev rörande det biskopen i Västerås anslagna hemmanet Tunby. Genom detta köpebrev, daterat den 20 maj nämnda år, inköptes hemmanet av domkapitlet i Västerås, därvid i vederlag lämnades av domkapitlet från enskild person förvärvade hus på en domkyrkan tillhörig tomt jämte 30 daler kontant, förmodligen av domkyrkans medel. Stockholm, kungl. kammarkollegii arkiv, den 13 februari 1932. H. Skoglund. Ur en arskriftsamling »Kungabref m. m. rörande Westerås domkyrka.» (I domkyrkans arkir.) Köpebreff uppå Tunby. Then christelighe läsaren helso och myckin wälmågho aff Gudhj altijdh önskandes. etc. Ther hoos gör jagh Bengt Larsson i Jggeby gården, bärgare och jnwånarc i Wästeråhs, kunnigt och witterlighit, at iagh hafuer handlat medh ährligh och förståndigh Matz Oluffzson i Tunby här i S. Jlianss sochn, om hans hemman then norre gården ther i Tunby, och gifuit honom therföre i pänningar och pänningzwärd til itthundradhe daler thenna tijdh swenskt gengse mynt, hwilka pänningar han til fyllest, then sidsta medh then första richtigt upburitt och bekommit hafuer. Och hafuer han therföre antwardat migh hemmanet medh tu jordebreff på perman skrefne, ther uppå iagh ock samma hemman på lagha ting hafuer upbudhit, och ingen insagha funnit, och therföre ther uppå ock faastebreff å ting bekommit. Och allthenstund the wyrdigha herrar i capitelet hafua köpt aff mijn swärmodher the huss som på hennes annpart falla kunde, på doomkyrkionnes tompt Jggebytompten benämd, och gifuit ther uppå 70 daler gengse mynt, hwilka huss iagh effter mijn swära icke wäl umbära kan, vthan nödhtorftelighen behöfuer, hafuer iagh för:de hemman i Tunby uplåthit thet wyrdigha capitelet at få och behålla,

205 efter tå vthlaghorne tilförenne under h. w:t biskopen förlänte äro, för samma wärde och kööp, som iagh thet bekommit hafuer. Och hafuer thet wyrdighe capitelet migh til thet förr uthgifuit är för huusen, än trettijo daler gengse mynt lefuererat, och altså heela summan för hemmanet, then sidste panning medh then första betalt. Hwarföre af händer iagh be:te hemman migh och minom arfuingom föddom och oföddom, och tilegnar thet capitelet, medh alla thes äghor och tilbehör, såsom een wälfången eghendom at niuta och behålla fritt och ocklandrat för migh och minom ewerdheligha. At så i sanning är, sätter iagh sielff här under mitt eghit nampn och boomerkie: begärer ock at ährligh och förståndigh Matz Olofsson, af hwilken iagh hemmanet köpt hafuer, och min granne ehrligh och förståndigh Erich Jonsson i Gråhgården wille ock thetta medh theras nampn och signeten bekräfta, hwilket the ock n u göre. Actum then 20 maij anno 1637. (Bom.) Bengt Larsson i Jggeby gårdhen.

(Bom.) Erich Jonsson i Gråhgården.

(Bom.) Matz Olufssons bomerkie i Tunby.

Jordhebrefuen äro inlagde i capitels kista.

Domänstyrelsen. Enligt gällande skogshushållningsplaner utgör ytvidden av de till ifrågavarande gårdar och hemman hörande skogsområden 3 292 hektar, varav 2 560 hektar äro duglig skogsmark. Den i hushållningsplanerna angivna avverkningen har för ecklesiastikåren 1923/1924—1930/1931 utgjort i medeltal för år ett beiopp av omkring 5 800 kubikmeter, vilket belopp dock genom huggningar i beståndsvårdande syfte överskridits. Motsvarande belopp utgör enligt nu gällande eller under prövning varande förslag till planer för ecklesiastikåret 1931/1932 omkring 7 000 kubikmeter. Den sakkunnige erinrar, att frågan om den framtida förvaltningen av de ecklesiastika boställena för närvarande befunne sig under omprövning, samt att i ämnet förelåge två förslag, avgivna av respektive 1927 och 1931 års prästlöneregleringssakkunniga. H a n föreslår, att för förvaltning av skogarna måtte — i enlighet med de närmare föreskrifter, som Kungl. Maj:t kunde finna gott meddela — föreskrivas enahanda grunder, som äro eller kunna varda gällande beträffande förvaltningen av övriga ecklesiastika skogar. I underdåniga utlåtanden den 4 september 1930 och den 14 november 1931 över ovannämnda prästlöneregleringssakkunnigas förslag har styrelsen hävdat sin tidigare vid skilda tillfällen framförda mening, att sistnämnda skogar, vilka tjäna allmänna intressen, alltjämt böra kvarstå under domänverkets vård och förvaltning. Vad skogarna vid biskoparnas sätesgårdar och löningshemman nu angår anser styrelsen starka skäl tala för att dessa skogar, med hänsyn ej minst till deras natur av allmän egendom, böra förvaltas av domänverket. Styrelsen kan alltså ej i detta hänseende biträda den sakkunniges förslag. De kostnader, som under årsperioden 1923/1931 i medeltal för år påförts biskopslöneregleringsfonden för domänverkets handhavande av skötseln av skogarna, utgör 3 421 kronor. Härav belöpa å avlöningar och reseersättningar till bevakande personal 2 545 kronor, å reseersättningar till förvaltande personal 264 kronor och å skogsindelning 612 kronor. Vid bibehållande hos domänverket av bestyret med

206 skogarna bör verket skäligen tillgodoföras ersättning härför, beräknad efter de grunder i tillämpliga delar, varefter verket genom nådigt beslut den 31 december 1931 erhållit ersättning för skogsstatens bestyr med de ecklesiastika skogar, vilka omförmälas i 6 § 3 mom. i 1910 års lag om kyrkofond. Ersättning till domänverket för bestyr med skogarna vid biskoparnas sätesgårdar och löningshemman skulle efter berörda grunder hava utgjort ett belopp av 5 867 kronor i stället för nu uppburna ovan angivna belopp av (2 545 + 264 =) 2 809 kronor. Ehuru styrelsen, i likhet med den sakkunnige, givetvis finner det vanskligt att nu framlägga beräkningar för framtiden, anser sig styrelsen dock böra framhålla, att en minskning av skogsförsäljningsmedlen, för 1930/1931 beräknade till 41 742 kronor, tillsvidare torde vara att förutse. Under åberopande av det nu anförda får domänstyrelsen i underdånighet dels uttala, att skogarna vid biskoparnas sätesgårdar och löningshemman enligt styrelsens uppfattning böra förvaltas av domänverket, dels ock hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föranstalta därom, att domänverket, vid förvaltning under verket av ifrågavarande skogar, måtte beredas ersättning härför enligt de beräkningsgrunder i tillämpliga delar, varefter verket genom nådigt beslut den 31 december 1931 erhållit ersättning för skogsstatens bestyr med vissa ecklesiastika skogar. Vid detta ärendes avgörande ha, förutom undertecknad, närvarit byråcheferna Aminoff, föredragande, Wahlestedt och Måhlén. Stockholm den 11 februari 1932. Underdånigst: G.

Kuylenstjerna. J Magnus

Alm.

Direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa. Jämlikt § 10 mom. 1 a) i gällande reglemente för kassan är delaktighetsbeloppet för biskop i rikets stift »den med befattningen förenade kontanta lönen jämte ålderstillägg, oberoende av huruvida sådant blivit av honom intjänat, eller, där lönen icke är på sådant sätt bestämd, det penningbelopp, som Kungl. Maj:t lagt till grund vid löneregleringen, med de tillägg och ändringar, som grunda sig på särskilda Kungl. Maj:ts beslut». Denna bestämmelse är emellertid icke tillämplig annat än å de biskopar, som efter reglementets ikraftträdande tillträtt lönen vid respektive befattningar. För övriga nu levande biskopar äro bestämmelserna i 1874 års reglemente och övergångsstadgandena i det förnyade reglementet gällande. Jämlikt § 66 skall delaktighetsbeloppet sålunda bibehållas oförändrat, sådant det var för vederbörande gällande omedelbart före den 1 maj 1927. Härigenom är en biskops delaktighetsbelopp i kassans tillskottsfond fastlåst och kan icke ändras, även om genom en allmän definitiv lönereglering för biskoparna den kontanta lönen komme att väsentligt överstiga de penningbelopp, som enligt vad tabellen å sid. 33 i utredningen utvisar, Eders Kungl. Maj:t lagt till grund vid löneregleringar för dem. Även för de biskopar, som jämlikt § 67 vunnit frivillig delaktighet i försäkringsfonden, gäller, att pensionsunderlaget är lika med delaktighetsbeloppet för den biskopliga tjänst, som av dem innehafts den 1 maj 1927. Icke heller detta delaktighetsbelopp kan därefter ändras.

207 F ö r de biskopar däremot, som vunnit delaktighet i kassan jämlikt § 68, d. v. s. erhållit sina befattningar den 1 maj 1927 eller senare, blir, såsom ovan framhållits, förnyade reglementet med visst undantag gällande. Skulle den föreslagna löneregleringen komma att genomföras, erhålla dessa biskopar sina delaktighetsbelopp förhöjda till de föreslagna grundlönerna, för så vitt de icke på sätt i § 13 mom. 2 sägs äro mer än 60 år vid löneregleringens ikraftträdande. I sin helhet komma bestämmelserna i förnyade reglementet att äga tillämpning på biskopar, som inträtt i kassan den 1 november 1926 eller senare. Direktionen har hittills fastställt, att delaktighetsbeloppet skall vara

fö r ärkebiskopsbefattningen i Uppsala biskopsbefattningen

kronor 16 000 13 000 12 000 12 000 12 000 14 000 28 000 14 000 12 000 12 000 14 000 13 660

Linköping Skara Strängnäs Västerås . . Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby . . . .

F ö r innehavarna av de olika biskopsstolarna är eller blir delaktigheten reglerad på sätt framgår av nedanstående tabell. Reglementsbestämmelse, varigenom Försäkrings- delaktigheten fonden är reglerad

Delaktighetsbelopp Tjänstinnehavare

L. O. J . Söderblom, vars löneförmåner uppbäras av efterlevande änka . E. Eidem S. E. Aurelius Hj. Danell N. S. Stadener . . . . E. M. Billing E. H. C. Reuterskiöld . E. M. Rodhe C. E. D. Block . . . . J. A. Eklund E. P. Lönegren . . . . V. E. Rundgren

. . . .

Tillträde

före Vs 1927 V» 1933 Vs 19281 före V» 1927 Vn 1928 före Vs 1927 Ve 1929 före Vs 1927 Vs 1930 före '/s 1927 >

Vs 1927

> Vs 1927 » V» 1927

Frånträde

S1

h 1933

Tillskottsfonden

16 000 16 000 13 000» 12 000 12 000 12000 14 000 15000 14000 19 000 12000 14 000 13 660

16 000 13 0 0 0 1 12 000 12 000 14 000 28 OOO2 14000 14 000

§ 66 § 68 § 67 mom. 1 § 66 8 68 § 67 mom. 1 § 68 ij 67 mom. 1 § 68 § 66 § 66 § 67 mom. 1 § 66

Av de nuvarande biskoparna skulle alltså endast Eidem, Stadener, Reuterskiöld och Block kunna erhålla förhöjda delaktighetsbelopp på grund av ny lönereglerings ikraftträdande. Biskoparna Stadener och Reuterskiöld uppnå emellertid 1 Utnämnd 3 % 1927, vilket, till undvikande av att delaktighet icke skulle vunnits för biskopsbefattningen, ansetts medföra delaktighet fr. o. m. Vs 1927. 2 Ny provisorisk lönereglering gällande fr. o. m. l/« 1927, vilken alltså blivit tillämplig beträffande försäkringsfonden, men ej för delaktigheten i tillskottsfonden, eftersom här tjänstens delaktighet omedelbart före Vs 1927 är avgörande.

208 under innevarande år 60 års ålder, den förre före den 1 maj och den senare efter samma dag. Kunde löneregleringen träda i kraft redan den 1 maj i är, skulle förhöjningen alltså inträda endast för Eidem, Reuterskiöld och Block, och skulle ikraftträdandet äga rum den 1 maj 1933, komme endast Eidem och Block att erhålla delaktighet motsvarande de nya biskopslönerna. Direktionen anser sig alltså kunna påstå, att ny lönereglering för biskoparna i stort sett icke skulle med nu gällande reglementsbestämmelser medföra ändring beträffande de nuvarande biskoparnas familjepensionering. Emellertid har, sedan 1 981 präster, däribland flertalet biskopar, i underdånig petition hos Eders Kungl. Maj:t hemställt om revision av kassans gällande reglemente, arbetet härmed pågått inom kassan och resultatet därav torde inom en icke allt för avlägsen tidpunkt komma att framläggas. Det förslag till reviderat reglemente, som sålunda är att förvänta, avser att underlätta en delägares önskan att tillförsäkra sina efterlevande förbättrade familjepensioner. Nödig hänsyn torde därvid även komma att tagas till de nuvarande biskoparnas eventuella önskemål härvidlag. 1 en i samband med förnyade reglementet den 17 december 1926 utfärdad kungörelse angående vissa lönetillägg åt biskoparna i anledning av nådårsrättens upphörande, nr 527, har förordnats, att till biskoparna skulle ur biskopslöneregleringsfonden utgå ett lönetillägg, motsvarande 1-5 % av den med befattningen förenade kontanta lönen eller, där denna icke blivit på sådant sätt bestämd, det penningbelopp, som av Eders Kungl. Maj:t lagts till grund vid lönereglering. N ä r vederbörande biskop icke velat på föreskrivna villkor (viss begränsning av överåriga barns pensionsrätt) vinna delaktighet i försäkringsfonden, har kassan berättigats uppbära omförmälda lönetillägg. De lönetillägg, som eljest skulle hava utgått till framlidne ärkebiskop Söderblom samt biskoparna Danell, Eklund, Lönegren och Rundgren, uppbäras sålunda av kassan med kr. 232: 50 i kvartalet. Enligt det nu framlagda löneregleringsförslaget har ifrågasatts, om icke sagda lönetillägg skulle kunna bortfalla. I vad lönetilläggen belöpa på kassan, saknar direktionen befogenhet att härtill lämna medgivande. Kassan är tillerkänd och äger berättigade anspråk på att intill dess löneförmånerna av ovan uppräknade fem biskopars efterlämnade stärbhusdelägare frånträtts komma i åtnjutande av det sålunda lämnade vederlaget till kassan (ej till de enskilda delägarna) för nådårets upphävande. Den av den sakkunnige anförda omständigheten, att löneregleringsförslaget för vissa biskopar innebär en inkomstökning, är alltså icke avgörande för huruvida lönetillägget kan bortfalla eller icke. Under åberopande härav får direktionen, som förutsätter, att biskoparna själva lämnas tillfälle framställa sina önskemål i fråga om familjepensioneringens ordnande, i underdånighet anföra, att det föreliggande biskopslöneregleringsförslaget icke föranleder något annat direktionens yttrande eller förslag, än att det i nådiga kungörelsen den 17 december 1926, nr 527, kassan tillförsäkrade lönetillägg fortfarande måtte få utgå till kassan. Underdånigst P å direktionens för prästerskapets änke- och pupillkassa vägnar: Otto Olof

Sundborg.

Stockholm den 28 januari 1932.

Norberg.

209 Ärkebiskopen. Vid ett noggrant övervägande av frågan, om en allmän nyreglering av biskoparnas löner verkligen bör företagas i en så utpräglat krisartad tid som den innevarande, kommer jag till samma resultat som den sakkunnige. J a g anser sålunda nyregleringsvägen — och detta ur olika synpunkter — vara att föredraga framför ett tilläggsprovisorium i fråga om de biskopar, som redan nu eller under den närmaste framtiden utbekomma obilligt låga lönebelopp. Av ett uppskov med nyregleringen lär intet vara att vinna. Man torde ej kunna förvänta, att biskopslöneregleringsfondens kapitalbehållning skulle stärkas, i varje fall i avsevärdare grad, genom att den så ofta krävda nyregleringen ytterligare ställdes på framtiden. De nödiga lönetillskotten åt för svagt avlönade biskopar skulle ju tagas ur fonden. E j heller anser jag, att frågan om ny lönereglering för biskoparna vare sig behöver eller bör göras beroende av, om en lönereglering för prästerskapet nu kan vinna sin lösning. De grunder för beräkning av biskoparnas löner, varpå det framlagda förslaget bygger, finner jag vara sunda och väl genomtänkta. Också förslagets utformning förefaller mig vara ändamålsenlig och svarande mot tidens krav. Den av de till buds stående avlöningstillgångarnas nuvarande knapphet betingade temporära reduktionen av vissa i och för sig skäliga ersättningar — jag tänker framför allt på de ej obetydliga kostnaderna för biskopens tjänsteresor inom sitt stift — anser jag under förhandenvarande förhållanden böra godtagas, i förhoppning om att lönetillgångarnas tillväxt i en framtid skall möjliggöra utbetalandet av full ersättning för ifrågavarande kostnader. Förslaget utmynnar i ett alternativ, A och B. Jag vill för min del såsom det mest ändamålsenliga alldeles bestämt förorda det senare, enligt vilket samtliga biskopslönemedel centraliseras i biskopslöneregleringsfonden, som har att till vederbörande biskop utanordna hela hans lön. Det måste sägas innebära en betydande fördel för biskoparna att slippa att själva taga befattning med lönemedlens uppbärande, respektive indrivande. Biskoparna böra helt befrias ifrån den fullständigt otidsenliga, för deras ämbete otjänliga och personligen föga tilltalande uppgiften att utan mellanhand utkräva sina lönemedel. Vad till sist särskilt angår ärkebiskopens avlöning, kan det möjligen förefalla, som om skillnaden mellan dennes lön och Lundabiskopens vore något stor. Den senare har ju ock att fungera som prokansler vid universitet. Att ärkebiskopen bör anses hava en större representationsplikt än någon annan svensk biskop, synes mig vara uppenbart (t. ex. genom sitt självskrivna ordförandeskap i olika kyrkliga styrelser, genom biskopsvigningar, genom besök av in- och utländska kyrkomän o. s. v.). Men jag vill här särskilt fästa uppmärksamheten vid de kyrkliga förrättningar i svenska församlingar i utlandet (visitationer, installationer, kyrkoinvigningar e t c ) , som å ämbetets vägnar tillkomma honom. Så länge en särskild ersättning för dylika skäligen dyrbara resor utom stiftet ej uttryckligen tillerkännes eller faktiskt utbetalas, synes det mig vara rätt och billigt, att lönen åt arkebiskopen fastställes till det högre belopp, som av den sakkunnige förordats. J a g anser mig därför ej böra göra någon erinran mot förslaget i denna del. Lund den 16 februari 1932. Underdånigst Erling Eidem utnämnd ärkebiskop. 14—327561

210 Biskopen i Linköpings stift. Det föreliggande förslaget till reglering av biskoparnas löner har enligt min mening flera stora förtjänster. Att åtskilligt i det nuvarande avlöningsväsendet är otidsenligt och behöver en modernisering, torde icke kunna förnekas. Men framför allt är ojämnheten i inkomster mellan olika innehavare av biskopsstolar uppenbar och mot en utjämning i sagda avseende kan rättvisligen intet invändas. J a g vill vidare betona det stora värde, som förslaget och hela det utredningsarbete, varpå det bygger, äger i den rättvisa uppskattning av tjänstgöringens art och ämbetets arbetsuppgifter, vilken tager sig uttryck i det föreslagna jämställandet i regel i löneavseende med rikets landshövdingar. En norm vid regleringen har har fastslagits, vilken, såvitt jag kan se, är synnerligen väl motiverad. N ä r den sakkunnige låtit den hävdvunna förmånen av fri bostad vidare utbyggas i förslagen att åt biskoparna tillerkänna väsentligt bidrag till bostadens uppvärmning samt även från dem avlyfta skattskyldigheten för biskopshus, så innebära dessa forslag en sakligt väl grundad och konsekvent tillämpning av det ovan berörda principiella ställningstagandet. Emellertid är det att beklaga, att själva grundtanken om jämställandet med landshövdingar i löneavseende på grund av avlöningstillgångarnas otillräcklighet icke kan realiseras. Den sakkunnige finner det vara ofrånkomligt, att ersättning tillerkännes biskoparna för de med ämbetsutövningen förbundna resorna. I den sakkunniges utredning anses ett belopp av »i genomsnitt över 3 000 kronor per ar och biskop» för bestridande av resekostnader icke vara för högt tilltaget. Nar emellertid av avlöningstillgångarna icke mer beräknas tillgängligt för ändamålet än 12 500 kronor årligen för alla biskoparna (ett uppenbart för litet belopp), visar detta tydligt, hur ett nog så viktigt moment i avlöningen får ställas på framtiden. Detsamma gäller också den betydelsefulla lättnad för en tillträdande biskop, som låge i, att han vore tillförsäkrad ett bidrag till möbleringen av representationsrum. Den försiktighet, som enligt förslaget låter frågan om möbleringsbidrag bli beroende på Kungl. Maj :ts undersökning i vart fall av biskopslöneregleringsfondens bärkraft, synes visserligen nödvändig under nuvarande förhållanden, men träffar en ganska känslig punkt. Det äger sin riktighet, såsom den sakkunnige själv påpekar, att kostnaden för möblering kunnat bli betungande, när ett för ändamålet upptaget lån måst belasta följande ämbetsår. Jag anser det dock viktigt att i ett yttrande över förslaget framhäva, i_ hur hög grad den sakkunnige själv uppenbarligen skulle önska, att han ägde möjlighet enligt sina beräkningar att hänvisa till en tillgång, nog bärig för bestridande såväl av resekostnader som av möblering. Och det är därför allt erkännande värt, att i mom. 5 och 13 av den sakkunniges sammanfattning av grunderna för regleringen dels det principiellt riktiga i möbleringsbidrag fastslås, dels det provisoriska i nu föreslagen anordning med ett reseanslag för alla biskoparna på högst 12 500 kronor om året blir tillbörligt betonat. I samband med frågan om resekostnader tillåter jag mig — då någon ersättning för telefonsamtal i tjänsteärenden icke förekommer för mig — att i förbigående uttala önskvärdheten av, att inom en lönereglerings ram även hänsyn tages till det icke sällan inträdande behovet att för tjänsteärendens skyndsamma behandling anlita telefon. I fråga om de svårigheter, som således göra ett verkligt jämställande med landshövdingarnas avlöning under nuvarande förhållanden ogenomförbart, kan det också förtjäna framhållas, att enligt förslaget den omständigheten, att biskoparna icke erlägga avgifter för egen pensionering, icke blott orsakar (tillsammans med

211 de begränsade avlöningstillgångarna) en kontant grundlön, som med 1 000 kronor understiger landshövdingarnas normallön, utan också får motivera, att biskoparnas emeritilön med nära 1 000 kronor understiger landshövdings pension. Uppenbart är, att en starkare och mer säkrad ekonomisk bärkraft hos biskopslöneregleringsfonden för den ifrågasatta löneregleringen vore i högsta grad önskvärd. N a t u r l i g t är ock, att, när den sakkunnige företager en beräkning av de tillgångar, som i biskopslöneregleringsfonden skulle stå till förfogande, han erkänner, att en ovisshet, som redan vid beräkningen av utgifterna gör sig kännbar, nu i fråga om inkomsterna ger sig till känna »med väsentligt ökad styrka». Den marginal, som därvid vinnes mellan inkomster och utgifter och som icke belöper sig till mer än 10 000 kronor på inkomstsidan, måste anses ganska obetydlig och även osäker. J a g kan icke underlåta att med ett par exempel i anknytning till de trenne summor, vilka anföras (se utredningen, sidan 164) beträffande Linköpings stift och vilka ingå i inkomstberäkningen, illustrera den osäkerhet man måste räkna med. I det belopp, som avser arrenden, avgälder och hyra m. m., ingår en summa av 3 000 kronor, vilken utgör hyra för vissa upplag, mest av ved och trä, cn hyra, som icke kan betecknas som någon säker, stadigvarande tillgång för framtiden. I det andra beloppet, som avser ränta på expropriationsmedel, är under innevarande ecklesiastikår en förändring inträdd, som sänker beloppet med 2 704 kronor 69 öre. Det tredje beloppet, som avser indelningsersättning, har genom det lägre markegångspriset under detta ecklesiastikår sjunkit med 649 kronor 10 öre. Beträffande härvarande förhållanden begagnar jag ock tillfället påpeka, att lösen av mig erlagts med ett belopp av 3 360 kronor för överloppshus (trädgårdskällare, slöjdbod och logbyggnad), vilka måste betecknas som i hög grad behövliga för hushållningen vid biskopshus, trädgård och löningsjord. Förslaget slutar med alternativ, beroende på två möjligheter, som öppna sig för förvaltningen av lönetillgångarna: tillgångarnas kvarblivande i viss utsträckning vid de särskilda biskopsstolarna (A) eller centralisering av samtliga avlöningstillgångar till biskopslöneregleringsfonden (B). Jag känner mig mest böjd att i min uppfattning sluta mig till alternativ A. Om man gärna önskar, vad prästlöneväsendet beträffar, se detta så ordnat, att det stödjer betraktelsen, att det är den enskilda församlingen, som avlönar prästen, vilken är den församlings tjänare, d ä r h ä n ar satt att verka — så skulle en liknande synpunkt kunna överflyttas till stiftet och något icke alldeles betydelselöst ses i kvarblivandet vid var biskopsstol av så mycket av avlöningstillgångarna, som håller sig inom ramen av det fastställda lönebeloppet, och indragande av endast överskottet till biskopslöneregleringsfonden. Den sakkunnige erkänner ock, att centraliseringstanken innebär »ett kraftigt avbrott i den utveckling, som hittills gjort sig gällande i fråga om avlönandet av prästerliga befattningar av olika slag». Jag kan emellertid väl tänka mig, att en del praktiska synpunkter kunna göras gällande mot det nu förordade alternativet och jag vill for m m del, när det som här är fråga blott om ett mycket begränsat antal befattningshavare, icke lägga alltför stark tonvikt på föredragandet av alternativ A framför B. N ä r frågan gäller de med biskopsstolarna förbundna avlöningstillgångarnas rättsliga ställning, har den sakkunnige icke ansett, att den honom anförtrodda utredningen kräver ett slutgiltigt svar. J a g kan emellertid icke underlåta att göra den anmärkningen, att vid ett avgörande av så känslig natur som en reglering med alla de frågor rörande tillgångarnas förvaltning, som därmed sammanhänga, det i varje fall hade varit lyckligt, om en undersökning av ifrågavarande art hade kunnat företagas och utföras. Beträffande det särskilda spörsmålet om, hur ersättning skall kunna utgå till

212 utnämnd biskop för den tid, under vilken han varit i utövning av sitt ämbete, innan rätten att uppbära biskopslönen inträtt, har den sakkunnige givit uttryck åt den meningen, att, förutom ersättning för resor i tjänsteärenden enligt samma grunder, som gälla för annan biskop samt i förekommande fall ersättning för fri bostad, gottgörelse måtte lämnas från biskopslöneregleringsfonden med belopp, motsvarande den lön, till vilken vederbörande biskopsämbetes inkomster blivit reglerade vid den för detsamma gällande löneregleringen. Man måste med tacksamhet hälsa, att denna fråga, som enligt vad jag av erfarenhet vet kan orsaka icke litet svårigheter, blivit grundligt upptagen för att i samband med en reglering fa en tillfredsställande lösning. . Söker jag sammanföra de intryck jag fått av den nu föreliggande utredningen och de uppfattningar, jag kunnat bilda mig av hithörande frågor, vill jag som mm mening uttala . att jag visserligen med tillfredsställelse skulle hälsa en sådan lösning av biskopslöneregleringsfrågan, som bygger på de i det nu föreliggande förslaget angivna grunderna, och att jag då ock skulle anse riktigt, att den sakkunniges principiella inställning till vissa avlöningsförmåner, vilka nu — ehuru välmotiverade — tyvärr genom avlöningstillgångarnas otillräcklighet måst skjutas undan, vunne uttryckligt beaktande, men att samtidigt det ekonomiska underlag i biskopslöneregleringsfonden, vartill man i denna fråga måste lita, icke synes mig särdeles starkt och säkert. Till sist vill jag livligt ansluta mig till den förhoppningen, att, därest en lönereglering under nuvarande tidsförhållanden, vilka kännetecknas av en särskild ekonomisk osäkerhet och vansklighet, icke kan komma till stånd, den av kyrkomötet gjorda underdåniga hemställan om provisoriskt upphjälpande av de svagast avlönade biskoparnas lönevillkor måtte snarast vinna Eders Kungl. Maj:ts bifall. Underdånigst Erik

Aurelius.

Linköping den 16 februari 1932.

Biskopen i Skara stift. Förslaget synes mig vara synnerligen väl utarbetat och i allt väsentligt val motiverat, varför jag i stort sett intet har att däremot erinra. _ Den sakkunnige har utarbetat tvenne alternativa förslag till lönereglering tor biskoparna, det ena, alternativet A, under förutsättning av en alltjämt decentraliserad förvaltning av det territoriella prästerskapets lönetillgångar och darfor innebärande de förefintliga avlöningstillgångarnas fortsatta bibehållande i viss utsträckning vid de särskilda biskopsstolarna, och det andra, alternativet B, unde/ förutsättning av en blivande centraliserad förvaltning av det territoriella prästerskapets avlöningstillgångar och därför innebärande centralisering av de till biskoparnas avlöning anslagna avlöningstillgångarna. Det synes mig kunna ifrågasattas, huruvida med en ny lönereglering för prästerskapet enligt centralisationsprmcipen därest nu en sådan skulle komma till stånd, nödvändigtvis skulle följa en liknande centraliserad förvaltning av biskoparnas avlöningstillgångar. Dessa senare lönetillgångar äro i ännu högre grad än när det gäller prästerskapets

213 bundna vid de särskilda biskopsstolarna, och jag tvekar därför ej att, oberoende av blivande ny reglering av det territoriella prästerskapets löner och förvaltningen av dess lönetillgångar, hemställa om biskopslönernas reglering och lönemedlens förvaltning i enlighet med decentralisationsprincipen, som väsentligen behärskar alternativet A, varvid förutsattes att tydligare bestämmelser än de i förslaget mom. 16 givna erhållas, i syfte att biskop, oberoende av fluktuationer med hänsyn till avkastningen av lönehemman m. m., årligen erhåller den lön, som enligt föreliggande förslag skulle tillkomma honom. Enligt den sakkunniges förslag skall biskop vara pliktig att med åtnjutande av emeritilön från tjänsten avgå, när han fyllt 70 år. J a g vågar hemställa, huruvida det icke voro med billighetssynpunkt överensstämmande, att en övergångsbestämmelse gåves av det innehåll att de biskopar, som vid den nya lagens utfärdande redan uppnått 70 år men ännu icke 75 år, samt de biskopar, som tilläventyrs vid samma tidpunkt befunne sig i sitt sjuttionde år, ej behövde omedelbart avgå med emeritilön utan finge åtminstone så långt anstånd, att de kunde hinna utan allt för stora svårigheter ordna med flyttning i ny bostad och likaledes så, att de ej nödsakades att flytta vid allt för olämplig årstid, kanske även vid en för biskopstjänstens utövning olämplig tid av året — såvida nu icke rent av kunde ifrågasättas en övergångsbestämmelse att biskopar vid den nyssnämnda levnadsåldern finge bibehållas vid nu gällande lags stadgande, att biskopar efter fyllda 70 år äga rätt att under viss förutsättning avgå med emeritilön men först vid fyllda 75 år skyldighet att likaledes under viss förutsättning med emeritilön avgå. Underdånigst Hj.

Danell.

Skara, Brunsbo den 2 februari 1932.

Biskopen i Yästerås stift. Behovet av en ändring av hittills i detta hänseende gällande grunder i den riktning att biskoparnas löneförmåner — i analogi med vad redan i fråga om det övriga prästerskapet genomförts — göras oberoende av skiftningarna i avkomsten av de dem å lön anslagna boställena ävensom av andra efter markegångstaxa utgående lonetillgångar, synes mig synnerligen trängande. Detta icke blott med hänsyn till nödvändigheten av att åt biskoparna må tryggas en med hänsyn till de på deras ämbeten ställda kraven och de därmed förbundna kostnaderna tillfredsställande avlöning utan ock med tanke på den rationella skötseln av den härför anslagna lonejorden. Under nuvarande ordning kan i detta hänseende lätt- en viss konflikt uppstå mellan hänsynen å ena sidan till att vederbörande biskops löneinkomster icke må genom avdrag å de utgående arrendeavgifterna eller dylikt alltför mycket förminskas, och å andra sidan till att sådana förbättringsåtgärder i fråga om exempelvis täckdikning, nybyggnader o. s. v., som kunna leda till höjande av jordens framtida avkastningsförmåga, icke må eftersträvas, överhuvud är biskopens ställning i här berörda hänseende — exempelvis när det gäller indrivandet av arrendeavgifter och dylikt — under nuvarande förhållanden synnerligen omtåhg. Därtill kommer, att den nu gällande ordningen för biskopshemmans utarrendering (Kungl. brev den 12 nov. 1858, jfr Kungl. skr. den 11 juli 1862) måste

214 betecknas såsom avgjort otillfredsställande. På grund av alla dessa omständigheter synes det mig vara ett viktigt önskemål, att en omläggning av^ hela den hittills i förberörda hänseenden gällande ordning snart må komma till stånd. Mot de principiella grunder — på det närmaste anslutande sig till i fråga om rikets landshövdingar gällande bestämmelser — från vilka den sakkunnige i sitt forslag till n y reglering av biskoparnas löner utgått, synes mig intet väsentligt vara att invända. Vad angår de två av honom i fråga om de förefintliga avloningstillgångarnas förvaltning framlagda alternativa förslagen — det ena med bibehållande i viss utsträckning av den hittillsvarande decentraliserade förvaltningen, det andra med konsekvent genomförande av centralisationsprincipen — synes mig det senare i det avseendet äga ett företräde, att därigenom önskemålet, att biskoparnas löneinkomster rnå helt frigöras från beroendet av de skiftande inkomsterna från lönejorden, lättare skulle vinnas. Även från principiell synpunkt synes mig en sådan ordning — med hänsyn till att församlingarnas intressen här icke beröras och att skattemedel icke i någon form tagas i anspråk, ävensom till frågans ringare omfattning i det hela — icke i samma grad som i fråga om prästlönetillgangarna vara ägnad att väcka betänkligheter. Något yrkande vågar jag dock med hänsyn till frågans principiella sida — till vilken jag i övrigt får anledning att i det följande från en speciell synpunkt återkomma — icke i detta hänseende framställa. Däremot önskar jag med styrka understryka nödvändigheten av att, för den händelse den sakkunniges alternativ A kommer att läggas till grund för lagstiftning i ärendet, en omarbetning av punkt 16 i detta förslag företages i sådan riktning, att biskopen befrias från befattningen med lönejordens förvaltning samt uppbörden av arrendemedel och dylikt och att det tillskott, som biskop har att uppbara ur biskopslöneregleringsfonden, kommer att beräknas efter den varje år från boställena faktiskt åtnjutna avkomsten. Det synes mig lämpligast, att domkapitlet i dessa hänseenden inträder i biskopens ställe och det således i förhållande till honom kommer att intaga en liknande ställning som kyrkoråden i förhållande till församlingarnas prästerskap. — Med hänsyn till de helt olika förhållanden i fråga om den biskoparna å lön anslagna jorden och den ecklesiastika lönejorden i övrigt, som betingas därav, att i fråga om den förra någon motsvarighet till den ställning, som i fråga om den senare tillkommer församlingarna, icke föreligger, synes det mig överhuvud svårligen kunna vara lämpligt att, såsom av den sakkunnige föreslagits, beträffande biskopslönejordens utarrendering och förvaltning i själva lagen endast infora en hänvisning till de huvudsakliga grunder, som äro eller kunna varda gällande beträffande förvaltningen av övrig ecklesiastik jord. Med den centrala ställning i fråga om denna senare jords förvaltning, som i det av 1931 års lönereglermgssakkunniga framlagda förslaget tillerkänts församlingarna, låter sig detta, enligt mm mening i hög grad förtjänstfulla förslag svårligen ens till sina huvudgrunder tilllämpas" på biskopslönejorden. Och även bortsett härifrån synes mig avgörandet av frågan om denna jords förvaltning icke utan vidare böra göras beroende av den lagstiftning, som i fråga om övrig ecklesiastik jord kan komma till stånd, utan böra göras till föremål för självständigt övervägande. Mot de av den sakkunnige i övrigt föreslagna bestämmelserna har jag — om jag tills vidare bortser från de restriktioner i fråga om de av honom själv principiellt förordade grunderna för löneregleringen, som den sakkunnige av finansiella grunder funnit sig böra för det närvarande påyrka — endast på ett par punkter någon erinran att göra. Någon betänksamhet har jag känt inför stadgandet i punkt 7 rörande biskops skyldighet att, därest hans bostadslägenhet erfordras för utvidgning av domkapitlets ämbetslokaler eller annat ecklesiastikt ändamål, avstå från denna lägenhet eller underkasta sig viss minskning därav. Det kan icke förbises,

215 att detta stadgande i sin tillämpning under vissa förhållanden kan komma att vålla biskopsämbetets innehavare ett i förhållande till den vinst, som därav för det allmänna kan dragas, betydande obehag. Då det emellertid i förslaget talas om sådan minskning, »som skäligen må kunna ske», och då jag anser mig kunna utgå från att vid stadgandets tillämpning nödig varsamhet kommer att iakttagas, har jag på denna punkt intet yrkande att göra. — I de av den sakkunnige föreslagna bestämmelserna rörande beredande av emeritilöner för biskopar (bet. sid. 84 f.) har i stället för den nu gällande bestämmelsen, att biskop må kunna erhålla emeritilön redan vid fyllda 65 år under förutsättning att han »på grund av sjukdom är för framtiden oförmögen att förvalta sitt ämbete», införts föreskrifter därom, att biskop skall vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från tjänsten, »när han fyllt sextiofem år samt under mer än tre av de senast förflutna fem åren varit i följd av obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt att själv fullgöra sina tjänståligganden och av sådan anledning åtnjutit tjänstledighet» ävensom — oberoende av ålder — »när han efter att under fem på varandra följande år på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen». Dessa bestämmelser stå i närmaste överensstämmelse med vad i fråga om prästerskapet i övrigt är stadgat. Håller man emellertid i sikte, att biskop i motsats till andra prästerliga befattningshavare icke har möjlighet att erhålla vikarie, måste i fråga om biskop fall av sådan art som de här förutsatta te sig såsom så abnorma, att möjligheten till deras inträffande helst borde helt avskäras. I varje fall synes mig en kompletterande bestämmelse vara nödvändig, som åt biskop medgiver möjlighet att, där han på grund av sjukdom eller dylikt är oförmögen att rätt fullgöra sitt ämbete vid 65 år — samt även, eventuellt med skälig avkortning i beloppet, tidigare — erhålla emeritilön. Såsom redan i det föregående erinrats har emellertid den sakkunnige, med hänsyn till biskopslöneregleringsfondens bristande ekonomiska bärkraft, sett sig nödsakad att föreslå väsentliga nedskärningar i de av honom principiellt förordade lönevillkoren. Detta gäller redan i viss mån om fixeringen av själva beloppet av grundlönen vid flertalet biskopsbefattningar till 20 000 kronor i stället för, såsom för landshövdingar, 21 000 kronor. Härvid kommer emellertid också den omständigheten, att biskoparna i motsats till landshövdingarna icke skulle komma att erlägga några avgifter för sin pensionering, i betraktande. Däremot hava på tvenne andra punkter införts restringerande bestämmelser, som uteslutande hava sin grund i hänsynen till biskopslöneregleringsfondens bärkraft. Så stadgas i punkt 5, att bestämmelsen om möbleringen på biskopslöneregleringsfondens bekostnad av visst antal till representation avsedda rum skall träda i tillämpning först, »då biskopslöneregleringsfonden, med hänsyn till övriga på fonden vilande utgifter, av Kungl. Maj:t prövas härtill kunna lämna tillgång». Och i punkt 13 har till föreskriften, att biskop skall vara berättigad att ur biskopslöneregleringsfonden uppbära resekostnadsoch traktamentsersättning, fogats det tillägget, att »tillsvidare och intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, må för här ifrågavarande ändamål av fondens medel årligen användas högst 12 500 kronor». Även med dessa restriktioner ^— av vilka den sist nämnda synes mig vara den avgjort viktigaste — skulle visserligen det nu föreliggande förslaget för flertalet biskopsämbeten, däribland det i Västerås, i jämförelse såväl med nu åtnjutna löneförmåner som med den av 1929 års kyrkomöte förordade provisoriska löneförbättringen åt vissa biskopar — innebära en väsentlig förmån i ekonomiskt hänseende. Då emellertid för denna lönereglerings genomförande överskjutande lönemedel vid vissa andra biskopsämbeten måste tagas i anspråk, och då ett nedskärande av de med dessa biskopsämbeten förenade löneförmåner under den nivå, som. av den sakkunnige funnits skälig,

216 icke synes mig kunna rättvisligen ifrågakomma, synes mig ett genomförande av ny biskopslönereglering för närvarande endast under den förutsättning kunna förordas, att- en utväg kunde finnas för genomförandet redan nu, åtminstone i fråga om reseersättning, av de av den sakkunnige principiellt förordade bestämmelserna. Då emellertid biskopslöneregleringsfonden tydligen icke förfogar över tillräckliga medel härför, och då anlitandet av allmänna medel i detta fall icke synes mig böra ifrågasättas, synes mig den enda utvägen i detta hänseende vara, att kostnaderna för biskoparnas tjänsteresor helt eller delvis kunde övertagas av kyrkofonden. Med hänsyn till den betydelse, som biskopens besök i stiftets olika församlingar vid visitationer och dylikt måste anses äga för församlingslivet inom stiftet, synes mig en sådan anordning kanske icke helt otänkbar. Något yrkande i denna riktning anser jag mig dock icke kunna framställa. I varje fall kan det icke fördöljas, att den ekonomiska grundvalen för löneregleringens genomförande under nuvarande förhållanden måste sägas vara särdeles svag. Trots de av den sakkunnige i de av honom principiellt föreslagna löneförmånerna företagna nedskärningarna har han dock vid sin beräkning av biskopslöneregleringsfondens inkomster och utgifter funnit sig icke kunna räkna med större vinstmarginal än 10 000 kronor. Det betänkliga häri framträder med ökad skärpa, om man tager i betraktande å ena sidan den ytterligare nedsättning i fondens inkomster, med vilken man under nuvarande ekonomiska depressionstid måste räkna, och å andra sidan de ökade utgifter, som eventuellt kunna komma att av densamma krävas — vid sidan av vad den sakkunnige i detta hänseende anfört, vill jag i detta sammanhang åtminstone i förbigående hava erinrat om de visserligen för närvarande ej direkt aktuella förslag rörande förändrad stiftsindelning, som tid efter annan framkommit. Härtill kommer slutligen, att den sakkunnige vid sina beräkningar synes hava utgått från, att de överskjutande lönetillgångarna vid vissa biskopsämbeten utan inskränkning skulle kunna tagas i anspråk vid löneregleringens genomförande. A t t under alla omständigheter motsätta sig, att närmast för en viss biskop avsedda avlöningstillgångar tagas i anspråk för sådant syfte, synes mig visserligen så mycket mindre kunna komma i fråga, som ett dylikt förfarande redan i viss utsträckning tillämpats. Men väl synes det mig tänkbart, att i vissa fall sådana särskilda förhållanden — i analogi med det i lagen rörande reglering av prästerskapets avlöning, § 7, förutsatta fallet kunna föreligga, att en dylik disposition icke rättsligen kan eller bör ifrågakomma. Och då det synes mig vara av synnerlig vikt, att rättsprinciperna i detta hänseende icke på något sätt må fördunklas, synas mig starka betänkligheter möta mot genomförandet av en lönereglering, utan att en utredning rörande här antydda förhållanden kommit till stånd. Av det nu anförda framgår att jag icke kan förorda, att det föreliggande förslaget i oförändrat skick lägges till grund för lagstiftning i förevarande ärende, ävensom att jag, av såväl ekonomiska som principiellt rättsliga grunder, måste hysa starka betänkligheter mot ett genomförande av ny biskopslönereglering under nuvarande osäkra ekonomiska förhållanden och utan en kompletterande utredning rörande de olika avlöningstillgångarnas rättsliga ställning. Då emellertid en sådan nyreglering av flera skäl synes mig i hög grad av behovet påkallad, och då det föreliggande förslaget till sina principiella grunder synes mig avgjort förtjänt att komma till utförande, skulle det för mig — om en sådan utväg över huvud anses möjlig — te sig såsom det önskvärdaste, att — för att frågan icke på nytt måtte skjutas ut i det ovissa — ett principiellt godkännande av förslaget (jfr betänkandet, sid. 127) redan nu kunde komma till stånd, men att det åt Kungl. Maj:t överlätes att fastställa den tidpunkt, då detsamma med hänsyn såväl till biskops-

217 löneregleringsfondens ekonomiska bärkraft som till den principiellt rättsliga synpunkten må kunna gå i verkställighet. Skulle emellertid en dylik anordning befinnas ogenomförbar, synes mig det riktigaste vara att för närvarande inskränka sig till att, i väsentlig överensstämmelse med vad 1929 års kyrkomöte föreslagit, åt de biskopar, vilkas löner understiga 21 000 kronor, eller i fråga om ärkebiskopen det högre belopp, som här måste anses skäligt, bereda ett provisoriskt- lönetillägg. Även för den händelse att det föreliggande förslaget skulle komma att antagas, synes mig, för så vitt en längre övergångstid skulle komma att före dess ikraftträdande förflyta, åtgärder i liknande riktning böra påtänkas. Västerås den 18 februari 1932. Underdånigst E. Billing.

Biskopen i Växjö stift. E h u r u kravet på en förändring av biskoparnas avlöningsförhållanden varit och allt fortfarande är av behovet berättigat samt gällande bestämmelser härutinnan i många avseenden äro synnerligen otidsenliga och olämpliga, måste jag framhålla, att jag, på grund av den rådande osäkerheten på det ekonomiska området, hyser bestämd tvekan, huruvida en tidpunkt sådan som den nuvarande kan anses lämplig för framläggandet av ett förslag till definitiv lönereglering för biskoparna. Den sakkunnige kan icke heller undgå a t t vid upprepade tillfällen under utredningens gång framhålla denna omständighet särskilt med hänsyn till den ringa bärkraften för närvarande i det ekonomiska underlag, på vilket h a n bygger upp sitt förslag. E n granskning av förslaget visar också, att de löneförmåner, som förslagets genomförande skulle tillförsäkra biskoparna, i verkligheten icke komma att av dem åtnjutas, i varje fall icke under nuvarande förhållanden. Den sakkunnige framhåller, att en biskops ställning närmast bör jämställas med en landshövdings i avlöningshänseende. P å grund av biskopslöneregleringsfondens svaga bärkraft h a r den sakkunnige emellertid ansett sig böra föreslå, att grundlönen för en biskop i allmänhet skulle bestämmas till 20 000 kronor årligen, under det att en landshövding som regel uppbär en årlig grundlön av 21 000 kronor. Med undantag av Visby stift äro alla stiften i riket mera vidsträckta än länen och en biskop är av sitt ämbete nödsakad att i stor utsträckning företaga ämbetsresor, vilka, då varken traktaments- eller reseersättning utgår, förorsaka honom avsevärda kostnader. Den sakkunnige anser därför för sin del, att en resekostnadsersättning av 3 000 kronor för år och biskop alldeles icke torde behöva anses vara för högt tilltagen. Emellertid är den sakkunnige samtidigt nödsakad framhålla, att biskopslöneregleringsfonden genom förslaget blir så h å r t anlitad i övrigt, att ett belopp av högst 12 500 kronor kan disponeras för anslag till resorna att av Eders Kungl. Maj:t fördelas mellan samtliga biskopar. Grundlönen för biskoparna, som föreslagits till lägre belopp än den för landshövdingarna gällande, kommer i realiteten att sjunka under den föreslagna summan redan på grund av för ringa ersättning för resor. E n ytterligare minskning uppkommer genom bestämmelsen, att möbleringen av representationsrummen skall ske med anslag, som av Eders Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmes. En var av landshövdingarna har sig tillför-

218 säkrad 20 000 kronor för möblering av representationsrummen. De till representation avsedda rummen i biskoparnas ämbetsbostäder torde icke vara ringare i antal och billigare att möblera än landshövdingarnas residens. Härtill kommer, att, förutom dessa utgifter för biskoparna, som måste tagas av deras lön, intet beräknats i utredningen för bibehållande av det värde, som biskopsbostäderna lika väl som prästgårdarna representera i kulturellt hänseende. Fråga är, om icke i detta sammanhang en ingående utredning borde göras, huru dessa bostäder med därtill hörande gamla parker, trädgårdar, planteringar och alléer skola kunna vidmakthållas på ett sådant sätt, att de icke alldeles förlora detta värde. Betraktar man exempelvis östrabo med dess stora trädgård, anlagd i slutet av 1700-talet, då huset byggdes, och ännu bibehållen efter samma plan, samt dess gamla allé och stora gårdsplan, är det givet och förstås av en var, att bevarandet av allt detta i ett värdigt skick drager med sig avsevärda kostnader, vilka i intet avseende kunna jämföras med utgifterna för ett även rätt stort hus vid en stadsgata. Om nu enligt den sakkunniges förslag det till östrabo hörande jordbruksbostället också skall fråntagas innehavaren av biskopsbostället, komma dessa kostnader givetvis att bliva ännu mer betungande, då inga som helst naturaprodukter, såsom grus och jord, samt dagsverken och gödsel kunna erhållas från bostället, utan allt måste betalas kontant av den redan förut av flera anledningar i realiteten förminskade lönen, vilken i så fall skulle komma att ytterligare beskäras med kostnaden härför eller i r u n t tal 2 500 kronor. Den sakkunnige har beräknat en marginal av 10 000 kronor i biskopslöneregleringsfonden, sedan de beräknade lönerna utgått till biskoparna. Det finnes emellertid anledning antaga, att fondens inkomster ytterligare komma att minska på grund av sjunkande markegångspris och svårigheten att utan nedsättning av förut utgående arrendebelopp utarrendera biskopslöningshemman. J a g anser för min del, att denna marginal är alldeles för liten. Detta finner man lätt, om man betänker, a t t nytt biskopshus synbarligen måste byggas åt biskopen i Skara, vilket väl torde gå löst på omkring 200 000 kronor. Vidare har jag för min del betalat 2 378 kronor 50 öre till genom syn ådömda förbättringsarbeten å östrabo, 9 191 kronor till nybyggnad och inlösen av överloppshus samt 7 462 kronor 58 öre till reparationer utöver det därför utgående anslaget. Dessa summor synas mig för undvikande av orättvisa böra vid en kommande av- och tillträdessyn påföras bostället och tillgodoräknas avträdaren av östrabo. Härigenom komma emellertid fondens tillgångar att minskas med ett belopp, som under åtskilliga år framåt än mer försvagar fonden. En omständighet slutligen, som enbart den kan medföra, att den beräknade säkerhetsmarginalen kommer icke blott att försvinna utan bytas i en brist uti de för genomförande av den föreslagna löneregleringen erforderliga årliga inkomstern a för biskopslöneregleringsfonden, är den, att den sakkunnige, så vitt jag kunnat finna, räknat med en årlig inkomst av skogsmedel från Växjö stift med i medeltal 14 900 kronor. Som av den sakkunnige å sid. 53 i utredningen omnämnts, pågår emellertid för närvarande tvist om dessa medel och såväl underrätt som hovrätt hava fråndömt biskopslöneregleringsfonden medlen i fråga. Därest Eders Kungl. Maj:t skulle fastställa underrättens och hovrättens beslut, skulle alltså fonden gå miste om en årlig inkomst, av den sakkunnige som ovan nämnts beräknad till i medeltal 14 900 kronor årligen. Därjämte skulle under nyss angiven förutsättning ett visst kapitalbelopp frånhändas fonden. Lunds biskopslönemedels besparingsfond samt avkomsterna av samtliga biskoparna på lön anslagna hemman, lägenheter och jordar, behållna skogsavkastningen däruti inberäknad, föreslås vidare av den sakkunnige skola indragas och förvaltas av statskontoret. Man torde hava skäl att här framhålla den egendomlig-

219 heten, att, då det gällt prästerskapets löneboställen, flera ingående utredningar strävat att fastställa dessa fastigheters juridiska natur, innan förslag framlagts om reglering av prästerskapets löner. När det gäller de biskoparna anslagna löneförmånerna av denna art, har däremot en sådan utredning icke synts vara av behovet påkallad. J a g kan icke dela den sakkunniges uppfattning, att en redogörelse för här förevarande avlöningstillgångar (dess uppkomst och juridiska natur m. in.), vilken även enligt den sakkunniges mening skulle bliva synnerligen omfattande såväl till utrymme som innehåll, icke i detta fall skulle vara av nöden. Det är ju dock fråga om en definitiv lönereglering för biskoparna och under sådana förhållanden bör väl varje ärendet rörande detalj, särskilt i denna vitala punkt, noggrant undersökas. Såvitt jag kan förstå, skulle av en sådan undersökning framgå, att vissa biskopslöningshemman vore av den natur, att den avkastning, som (enligt förslaget) icke skulle behövas för vederbörande biskops avlöning och som skulle användas till avlönande av annan biskop, icke lagligen skulle kunna disponeras på detta föreslagna sätt. J a g håller icke för otroligt, att hemmanen i Växjö, Uppsala och Land äro av den beskaffenhet, att desamma icke kunna frånhändas biskoparna mot deras vilja. Vad särskilt- Lunds biskopslönemedels besparingsfond angår, har även kyrkomötet uttalat den åsikten, att dessa medel, såsom specifikt tillhörande biskopsstolen i Lund, icke måtte tillföras biskopslöneregleringsfonden, förrän en allsidig utredning skett rörande lagligheten av en sådan åtgärd. På grund av vad jag sålunda anfört finner jag, att ett genomförande av förslaget, vare sig av alternativ A eller B, icke skulle — emedan nödvändig ekonomisk bärkraft saknas och utredningen i visst avseende icke är tillräckligt djupgående — bliva en definitiv lönereglering utan komma att betraktas och även i framtiden visa sig såsom ett provisorium, vilket icke skulle kunna fylla den uppgift, för vilken det avsetts. J a g får därför avstyrka, att förslaget lägges till grund för en definitiv lönereglering för biskoparna. E n mera ingående utredning bör enligt min mening verkställas samt regleringen uppskjutas, intill dess fonden nått en sådan storlek, att den med visshet kan beräknas bära de utgifter, som en definitiv lönereglering skulle medföra. Däremot finner jag det lämpligt och nödvändigt, att för närvarande och intill dess en definitiv lönereglering för biskoparna blivit genomförd, ärkebiskopen och de biskopar, vilkas löneinkomster icke uppgå till 21 000 kronor, erhålla ett provisoriskt lönetillägg med belopp, som må av Eders Kungl. Maj:t för varje särskilt fall och för viss tid bestämmas. När sedermera ekonomiskt bättre tider, varigenom biskoparnas löneförmåner öka, inträffa och föranleda minskning av de provisoriska lönetilläggen eller indragning av desamma, lärer biskopslöneregleringsfonden efter någon tid komma att tillväxa i ungefär samma omfattning, som nu sker. När fonden slutligen vunnit tillräcklig fasthet och styrka, bör en lönereglering för biskoparna kunna genomföras utan fruktan för att fondens tillgångar — även vid eventuellt kommande dåliga tider — skola tryta. Skulle emellertid trots alla betänkligheter en definitiv lönereglering för biskoparna under dessa ekonomiskt vanskliga tider och på det svaga ekonomiska underlag, som biskopslöneregleringsfonden faktiskt för närvarande är, anses böra genomföras, måste enligt min uppfattning ett reservationsanslag beviljas, som vid sidan av biskopslöneregleringsfondens medel gör det möjligt att, därest fondens inkomster skulle sjunka allt för mycket, medels anslag hålla biskoparnas löner å samma nivå som landshövdingarnas. Vidare synes det mig nödvändigt, att biskoparnas utgifter för resor, kostnader för möblering samt underhåll av arbetsbostäder med därtill hörande områden jämte dyrtidstillägg förklaras skola utgå antingen av allmänna medel eller, där så finnes möjligt, från kyrkofonden. Slutligen

220 finner jag det av olika anledningar skäligt, att i föreskrifterna om löneregleringen intages en bestämmelse därom, att redan utnämnd innehavare av biskoplig befattning äger rätt att, om han det önskar, under sin ämbetstid bliva vid de löneförmåner, som han före regleringens ikraftträdande innehade, östrabo, Växjö, den 6 februari 1932. Underdånigst Edgar Reuterskiöld.

Biskopen i Lunds stift. De tvenne olika förslag eller alt. A och alt. B, som framlagts, hava ställts i beroende av huruvida förvaltningen av det territoriella prästerskapets avlöningstillgångar kommer att bliva centraliserad eller decentraliserad. J a g vill ifrågasätta, huruvida det är lämpligt att på detta sätt anknyta biskopslöneregleringen till en blivande lönereglering för prästerskapet. Om en decentraliserad förvaltning för prästerskapets avlöningstillgångar skulle genomföras, torde enligt det föreliggande förslaget alt. A antagas såsom de nya grunder, efter vilka biskoparnas löner skulle utgå. Om däremot en centraliserad förvaltning skulle genomföras för prästerliga avlöningstillgångarna, skulle alt. B normera biskopslönerna. Skillnaden mellan alt. A och alt. B består i att lönen vid varje biskopsstol skulle enligt alt. A fortfarande i samma utsträckning, som för närvarande råder, direkt anvisas i hemmansarrenden och överhuvudtaget avkomst av fast egendom och andra till biskopsstolen anslagna löneförmåner, men enligt alt. B skulle lönen direkt utbetalas från biskopslöneregleringsfonden, där samtliga avlöningstillgångar centraliserades. J a g uppskattar givetvis de skäl, som legat till grund för alt. A, men måste ändock giva alt-. B ett bestämt företräde. J a g erinrar därvid om att enligt 1931 års prästlöneregleringsförslag prästlönen till sitt belopp är bestämt, och att lönen tillhandahålles genom vederbörande kyrkoråd. Någon mellaninstans såsom kyrkorådet finnes icke beträffande biskopslönerna. Detta innebär med andra ord, att biskoparna fortfarande skulle själva inkräva sina arrenden och andra förmåner. Och det torde väl få anses framgå av alt. A att, därest inkomsterna något år skulle över- eller understiga den reglerade biskopslönen, särskild uppgörelse med biskopslöneregleringsfonden då skulle ske. Skulle detta ej behövas, utan vederbörande biskop själv tillgodogöra sig eventuellt överskottet eller själv få vidkännas underskottet i avlöningstillgångarnas avkastning, torde en ej önskad osäkerhet om lönebeloppets storlek uppstå. Och den tanken, att biskop genom skärpande av arrendevillkor skulle tillgodogöra sig någon avsevärt högre arrendeinkomst än den till grund för löneregleringen liggande uppskattade inkomsten, finner jag föga tilltalande. J a g vill vidare framhålla, att 1910 års lönelagstiftning för prästerskapet ävenledes bestämmer prästlönen till ett visst belopp att tillhandahållas tjänstinnehavaren genom vederbörande kyrkoråd. I denna ordning föreslås, som ovan framhållits, ej någon ändring enligt 1931 års prästlöneregleringssakkunniga. Skulle biskopsavlöningstillgångarna fortfarande vara lokalt anknutna, torde därför domkapitlet böra inträda med de funktioner, ett kyrkoråd äger enligt lagstiftningen om förvaltningen av det territoriella prästerskapets avlöningstillgångar. Under

221 alla omständigheter torde det nämligen strida emot principerna för ett nutida avlöningsväsende, att tjänst-innehavaren direkt har att erhålla sin lön i exempelvis hemmansarrenden. Tjänstinnehavaren bör besparas besväret med ett indrivande av lönebeloppet. J a g förordar till antagande alt. B och har i sak icke något a t t erinra mot de principer, som ligga till grund för detsamma. J a g anser mig ej böra motsätta mig, att Lunds biskopslönemedels besparingsfond och dit inflytande arrenden överföras till biskopslöneregleringsfonden. Min ståndpunkt betingas därvid av det beslut, som 1873 års kyrkomöte fattade med anledning av då föreslagen indragning till biskopslöneregleringsfonden av vissa till Lunds biskopsstol hörande inkomster. Beträffande grundlönens storlek har jag icke något att erinra. N u liksom vid 1927 års provisoriska lönereglering för biskopen i Lunds stift läggas till grund löneförmånerna, tillkommande landshövdingen i Malmö. Enligt det föreliggande förslaget skulle dock en icke principiellt avsedd, men faktisk löneminskning inträda, beroende på att rese- och traktamentsersättning för tjänsteresor — dessa beräknades 1927 i en rund summa — icke skulle utgå efter reseräkningarnas verkliga belopp utan efter en jämkning, som verkställdes i anledning av att endast 12 500 kronor ur biskopslöneregleringsfonden årligen skulle ställas till förfogande för samtliga rikets biskopar till bestridande av deras reseräkningar, detta enär nämnda fond för närvarande icke kunde bära större utgifter för sagda ändamål. J a g skulle således erhålla högst betydligt mindre än jag för närvarande i taxeringsavseende får göra avdrag för med hänsyn till faktiska reseutgifter. E t t genomförande av det föreliggande förslaget med dess faktiska, men ej principiella begränsning skulle föra därhän, att stiftsadjunkterna i Lunds stift skulle erhålla större reseersättning än biskopen i Lunds stift. Detta synes mig föga rimligt, och jag kan icke förorda en dylik anordning. Den av Kungl. Maj:t utsedde sakkunnige beklagar, att han trots sin principiella uppfattning anser sig tvungen att föreslå den ovan påpekade begränsningen vid gäldandet av de faktiska resekostnaderna. Såsom skäl anför han, att för bestridandet av dessa kostnader endast biskopslöneregleringsfonden torde komma i fråga. J a g vågar i detta sammanhang ifrågasätta, om ej kyrkofondens medel i någon mån kunde disponeras för nämnda ändamål. Enligt kyrkofondslagen kan Eders Kungl. Maj:t medgiva anslag ur kyrkofonden till främjande av den kyrkliga organisationen. Om detta anslagsbeviljande dock är inskränkt till präst för särskild tjänstgöring, synes dock principen fullt klar. Kyrkofondens medel kunna användas till annat än det territoriella prästerskapets avlöning. Att utsträcka kyrkofondens användning på nu ifrågasatt sätt synes därför ingalunda främmande för kyrkofondens ändamål. J a g vill vidare fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på, att när biskop representerar vår kyrka i utlandet, rese- och traktamentsersättning härför bör ur biskopslöneregleringsfonden utgå. Vikten av att uppehålla internationella förbindelser är iögonfallande och ersättning bör givetvis kunna anvisas. E t t tillägg till de nya grunderna för biskoparnas avlöning bör därför göras av innehåll, att Eders Kungl. Maj:t må efter anmälan ur biskopslöneregleringsfonden kunna bevilja rese- och traktamentsersättning åt biskop för representation i utlandet. Vidare vill jag särskilt vitsorda förslaget om att biskop omedelbart efter utnämningen skall tillträda sin befattning och erhålla avlöning såsom biskop. En allvarlig olägenhet avlägsnas härigenom för framtiden ur den kyrkliga förvaltningen. Det föreliggande förslaget synes mig i stort sett vara ändamålsenligt och efter tidens krav väl avfattat. Förutsättningen för dess genomförande anser jag vara

222 att åtminstone på den punkt, varpå jag har särskilt fäst uppmärksamheten, någon nedskärning icke företages. Villkorligt tillstyrker jag således förslaget. Lund den 17 februari 1932. Underdånigst Edv. Rodhe.

Biskopen i Göteborgs stift. På de grunder, som i utredningen anföras, får jag i underdånighet tillstyrka, a t t nyreglering må enligt det föreliggande förslaget genomföras. P å samma gång får jag som tillägg till vad i utredningen, sid. 56, anföres beträffande skattskyldigheten för biskopshuset i Göteborg meddela, att Eders Kungl. Maj:t i regeringsrätten genom utslag den 15 januari 1932 stadfäst det därstädes anförda utslaget av kammarrätten. Göteborg den 27 januari 1932. Underdånigst C. E. D. Block.

Biskopen i Karlstads stift. Då redan nu samtliga de lönemedel, som utgå till biskopen i Karlstads stift, utbetalas genom Kungl. Maj:ts befallningshavande, synes för undertecknads vidkommande anledning ej föreligga att ingå på frågan, huruvida vid bestämmande av grunderna för kommande reglering Alternativ A (sid. 111 ff.) eller Alternativ B (sid. 115 ff.) bör följas. Då den föreslagna höjningen av lönebeloppen i varje fall medför en betydande förbättring särskilt vad Karlstads stift beträffar, där för närvarande biskopslönen är den lägsta inom svenska kyrkan, får jag i underdånighet tillstyrka det framlagda förslaget. Vad övriga föreslagna belopp, såsom dyrtidstillägg, bränsleersättning, rese- och traktamentsersättning angår, skulle de komma att innebära en avsevärd förbättring. Denna vore så mycket behövligare som vid prebendeindragningen 1921 ingen hänsyn togs till den starka löneminskningen, utan alla »avbränningar» fått kvarstå vid de gamla beloppen. Då de nu utgående lönebeloppen äro otillräckliga, vore det högligen önskvärt, därest icke den definitiva löneregleringen nu kan varda genomförd, om under provisorietiden, i enlighet med vad kyrkomötet föreslagit, tillfälliga lönetillskott kunde komma att utgå. Underdånigst J. A. Eklund. Karlstad den 8 februari 1932.

223 Biskopen i Härnösands stift. Att ett påtagligt, starkt behov av en reglering av biskopslönerna föreligger är för envar, som i minsta mån gjort sig förtrogen med status quo utan vidare alldeles uppenbart. Förefinnes minsta tvekan, bör en jämförande blick på de lönetabeller, som i betänkandet föreligga å sidorna 8 och 39 vara nog för att häva varje tvekan. Den i hög grad stegrade ojämnheten i biskoparnas löner, som, säkerligen i högre grad än beträffande någon annan löntagarkategori rubbat den åsyftade ungefärliga likställigheten, kan näppeligen anses förenlig med billighet och rättvisa. Med klar blick härför ha också både riksdag och kyrkomöte upprepade gånger velat få till stånd en lönereglering, som skulle åvägabringa mera tillfredsställande och rättvist avvägda avlöningsförhållanden. N ä r nu ett förslag framlagts, kunde helt naturligt den rådande ekonomiska depressionen mana till en avvisande hållning, då ju den ekonomiska situationen ingalunda inbjuder till löneförhöjningar, och sådana i regel åtfölja en lönereglering. Granskar man emellertid närmare det föreliggande förslaget, visar det sig omedelbart, att den reglering, som föreslås, snarast är att anse såsom en utjämning, förestavad av oemotsägliga billighetsskäl. För flertalet biskopar torde regleringen icke medföra någon nämnvärd förhöjning, och då därtill kommer, att här icke föreslås något som helst bidrag av skattemedel, utan hänvisas till för ändamålet avsedda och tillgängliga medel i biskopslöneregleringsfonden, så borde — synes det mig — alla betänkligheter få vika och ett på billiga grunder fotat förslag utan dröjsmål framläggas. Mitt omdöme om det nu föreliggande förslaget skall jag inskränka till att allenast i största allmänhet uttala, att det synes mig på ett högeligen erkännansvärt sätt, med förstående för de särskilda förhållanden, som medfölja en biskops ställning och arbetsuppgifter, hava avvägt lönesatser och övriga dithörande bestämmelser. J a g kan så mycket hellre nöja mig med denna allmänna anslutning till förslaget, som jag på samma gång kan hänvisa till det utförligare motiverade utlåtande, som Härnösands domkapitel avgivit och i vilket jag i huvudsakliga delar instämmer. Helt naturligt kunna i fråga om vissa enskildheter meningsskiljaktigheter råda. För min del gäller detta dock blott i så oväsentliga delar, att jag ej anser mig böra därpå närmare ingå. J a g vill blott helt kortfattat antyda några punkter, beträffande vilka större klarhet och mera ingående bestämmelser synas erforderliga än vad i betänkandet står att finna. 1) Biskopslöneregleringsfonden, denna ovärderliga reservfond för möjliggörande av nödiga regleringsåtgärder, synes mig böra omgärdas med vida tydligare bestämmelser i fråga om den legitima användningen av dess avkastning. Det torde knappast kunna förnekas, att denna i större utsträckning än avsett eller lämpligt kan vara kommit -att tagas i anspråk -för behov, som bort på andra vägar tillgodoses. Härigenom kunna avsevärda svårigheter uppstå för fondens förmåga att framgent fylla sin egentliga uppgift. 2) Biskopshusens äganderättsförhållanden äro mycket olikartade och i vissa fall både outredda och svårutredda. På denna punkt bör omsorg ägnas åt att vinna full klarhet och enhetlig administration. 3) I hög grad av behovet påkallat är det förslag, som framlagts för att råda bot

224 på de oefterrättliga ekonomiska förhållanden, som vållats genom vakanstiderna efter biskops frånfälle. — Mot anlitande av kyrkofondens mellankomst i och för avlönande av en fungerande biskop, innan denne fått inträda i åtnjutande av ordinarie löneförmåner, bör icke vara något att invända. Endast på en punkt: föreskriften att utnämnd biskop skall beredas bostad i biskopsgården, medan ännu företrädarens familj där är rättmätig bostadsinnehavare, ställer jag mig av psykologiska och praktiska grunder mycket tveksam. 4) I den betydelsefulla frågan om biskopars emeritilöner biträder jag i huvudsak det framlagda förslaget. E h u r u i vissa fall även efter en biskops uppnådda 70 år kroppslig och andlig vigör kunna möjliggöra hans fortsatta tjänstgöring utan a t t detta kan giva berättigad anledning till anmärkning — tvärtom kan innebära en förmån för stiftsledningen — så torde sådana fall höra till undantagen. En viss uppmjukning av emeriterings-stadgandet kunde emellertid ej vara ur vägen, så att t. ex. ett fakultativt uppskov på något eller några år med Kungl. Maj:ts medgivande efter individuell prövning möjliggjordes. Härnösand i biskopsämbetet den 17 februari 1932. Underdånigast Ernst Lönegren.

Biskopen i Luleå stift. I den sakkunniges betänkande lämnas en belysande översikt av vad som hittills förekommit i biskopslöneregleringsfrågan och en ingående utredning angående de avlöningstillgångar, som stå till buds för frågans lösning. Vid flera punkter i framställningen betonar den sakkunnige, att han i sitt förslag måst taga hänsyn därtill, att avlöningstillgångarna äro begränsade, och därför nödgats beräkna vissa avlöningsförmåner i underkant, för att de befintliga tillgångarna må räcka till för löneregleringens genomförande. Med den avvägning, som skett i utmätandet av löneförmånerna anser han emellertid, att finansieringen är tryggad. Såvitt man kan se, har han ock i sina kalkyler räknat med försiktighet, varför man har anledning tro, att hans beräkningar skola hålla, om också marginalen ej är så stor. Vad själva förslaget till grunder för löneregleringen angår, har det uppgjorts med fullt uppskattande av biskoparnas ämbetsställning och med all rimlig hänsyn till de anspråk de kunna ha. Den olikhet i löneförmåner, som för närvarande förefinnes vid de olika biskopsstolarna, har i förslaget fått en utjämning, som bör anses vara rättvis. För egen del finner jag icke på någon väsentlig punkt anledning till erinran mot vad som föreslagits. Endast i ett hänseende av mindre vikt ä r jag tveksam, huruvida förslaget kan anses fullt befogat. I punkt 7:o i sammanfattningen av grunderna stadgas bl. a., att där biskops bostadslägenhet erfordras för utvidgning av domkapitlets ämbetslokaler, biskop skall vara skyldig a t t avstå från lägenheten och åtnöjas med åt honom förhyrd bostadslägenhet eller kontant hyresersättning. Då emellertid domkapitlet är en myndighet, som upprätthålles med statsmedel, men biskopshusen, åtminstone i vissa stift, t. ex. Luleå, äro en biskopslöneregleringsfondens egendom, synes det mindre egentligt, att domkapitlet skall ha företräde till biskopsbostaden framför biskopen. Detta är den enda punkt, där jag ej kan ansluta mig till förslaget.

225 Beträffande frågan om avlöningstillgångarnas centralisering eller icke ansluter jag mig principiellt- till alternativet A, men håller likväl före, att skälen mot en centralisering i förevarande fall icke äro lika starka, som när det gäller förvaltningen av prästerskapets löneboställen och deras avkastning. Med åberopande av vad jag sålunda anfört får jag i underdånighet förorda, att det föreliggande förslaget måtte läggas till grund för en blivande reglering av biskoparnas löner. Stockholm den 11 februari 1932. Underdånigst O. Bergqvist.

Biskopen i Yisby stift. Det föreliggande förslaget synes vara omsorgsfullt utarbetat och taga noggrann hänsyn till de med biskopsämbetet förbundna förpliktelser och därav beroende utgifter. Den noggranna utredningen visar, att de tillgångar, som kunna tagas i anspråk för förslagets genomförande äro så pass begränsade, att för närvarande icke alla önskemål, som i förslaget blivit upptagna, kunna realiseras. Stiftsdelning torde än mindre kunna komma i fråga, såvida icke andra medel för sådant ändamål kunna beredas än de tillgångar, som förslaget räknar med. Den starka variation i penningvärdet, som utmärkt tiden under och efter världskriget, kunde giva anledning till att reflektera över den frågan, huruvida icke framdeles såsom hittills en del av lönen borde utgå i lösen för »persedlar». Därigenom skulle lönen automatiskt sänkas och höjas efter de olika tidernas penningvärde. Biskoparnas prebendepastorat äro indragna i alla stift med undantag av Visby stift, där fortfarande en del av biskopslönen utgöres av avkomsten av ett prebendepastorat. De ökade uppgifter med avseende på kyrkolivets främjande ute i stiftet, som blivit och än mer torde bliva en följd av senare tiders rörelser på det kyrkliga området och kräva biskopens deltagande i arbetet ute i församlingarna, kunna nog i någon mån göra det önskvärt att även Visby pastorat frigjordes från sm prebendenatur. Men å andra sidan tala starka skäl för att sagda pastorat fortfar att vara biskopsprebende. Dels torde måhända Visby stifts fortfarande existens såsom självständig kyrkoprovins sammanhänga med denna anordning. Dels är det utan tvivel riktigt att — såsom i den föreliggande utredningen framhållits — biskopen i detta stift mera än biskoparna i de övriga stiften bör hava tillfälle att deltaga i församlingsvården i stiftsstaden. J a g anser mig alltså böra tillstyrka forslaget härutinnan. Dock bör därvid bestämmas, att prebendarien fortfarande som hittills i likhet med andra prebendarier i de forna prebendepastoraten skall hälla vice pastor. H a r detta i allmänhet varit regel — och att så varit framgår bland annat av det förhållandet, att ersättning för indragna prebenden synes hava utgått med kyrkoherdelönens belopp, minskat med vicepastorslönen — synes det vara av nöden i Visby, där enligt nuvarande lönereglering utom prebendarien endast skola vara anställda en komminister och en ständig adjunkt. Utöver det bidrag i församlingsarbetet, som kan lämnas av prebendarien, behövas i Visby tre prästerliga krafter, nämligen vice pastor, komminister eller, om komministern uppehåller vicepasturen eller är tjänstledig, den hans plats förestår samt ständig 16—327562

226 adjunkt. Folkmängden är omkring 11 000, ett flertal inrättningar i Visby äro hänvisade enbart till stadens prästerskap för gudstjänster och i vissa fall annat prästerligt arbete, och såsom stiftets enda stad blir Visby ofta platsen för möten av olika slag, där stadsprästernas medverkan tages i anspråk. Därtill kommer, att genom pastoratssammanslagningarna runt omkring Visby tillfällig hjälp väl kan behövas från stiftsstaden, men däremot icke påräknas från kringliggande församlingars prästerskap. E h u r u jag icke känner till de närmare förhållandena, vill det av uppgifter i statskalendern synas, som om i de övriga två prebendepastoraten, Lund och Uppsala, en bestämd del av kyrkoherdelönen vore anslagen till vice pastor. En bestämmelse om att av kyrkoherdelönen i Visby en bestämd del, t. ex. 3 000 kronor eller i varje fall icke mindre än vad de allmänna bestämmelserna om vicepastorsarvode angiva, bör reserveras för vice pastor synes mig därför vara av vikt. Beräkningarna av tillgångarna för biskopslönen skulle sålunda på denna punkt revideras. Med hemställan, att ovanstående erinringar måtte vinna beaktande, får jag i underdånighet på det livligaste tillstyrka, att det i övrigt ur flera synpunkter värdefulla förslaget måtte läggas till grund för ny lönereglering för biskoparna. Visby den 17 februari 1932. Underdånigst Viktor Rundgren.

Domkapitlet i Uppsala. Såsom den sakkunnige på goda grunder framhållit, äro de för biskoparnas avlöning gällande bestämmelserna numera alldeles föråldrade, varom även de i utredningen åberopade framställningarna från riksdag och kyrkomöte angående avhjälpande av berörda missförhållande nogsamt bära vittne, och domkapitlet finner de skäl den sakkunnige anfört för angelägenheten av att den redan länge på dagordningen stående löneregleringsfrågan nu blir avgjord genom ny definitiv lönereglering fullt övertygande. Då, såsom här är fallet, det icke är avsett att för ändamålets vinnande anlita skattemedel och såsom den sakkunnige anfört det hela kommer att allenast röra sig om en lönereglering, som står i något bättre relation till och har rimligare samklang med vad en modern tidsuppfattning kräver än vad som kunde anses passande för vid pass sjuttio år sedan, och då vidare det har gäller endast en liten grupp av befattningshavare, synes den tvekan, som tilläventyrs kan uppstå rörande lämpligheten av att i rådande depressionstid och osäkerhet på det ekonomiska området framlägga ett förslag till ny lönereglering, icke böra tillmätas någon avgörande betydelse. Med tillfredsställelse har domkapitlet mottagit det avgivna på en, som det vill synas domkapitlet, allsidig och omsorgsfull utredning grundade löneregleringsförslaget, som enligt domkapitlets mening äger mycket stora förtjänster; och domkapitlet vill därför uttala ett varmt erkännande för det skickliga sätt, på vilket den sakkunnige utfört sitt uppdrag. Hela löneregleringsförslaget vilar på den förutsättningen, att biskopslöneregleringsfonden, förstärkt med biskoparnas avlöningstillgångar, skall erhålla tillräcklig bärkraft till täckande av utgifterna enligt förslaget, De i utredningen gjorda beräkningarna hava givit till resultat en säkerhetsmarginal av ungefär 10 000 kronor.

227 Då den sakkunnige härvid, som sig bör i depressionstider, med avseende å inkomstberäkningarna framgått med stor försiktighet, torde det måhända kunna komma att visa sig, att säkerhetsmarginalen blivit snarare för lågt än för högt beräknad. I förslaget har den sakkunnige sökt följa den enligt domkapitlets mening fullt riktiga principen om likställighet mellan biskoparna och landshövdingarna i lönehanseende. För ärkebiskopen har emellertid med rätta föreslagits en högre grundlon eller 28 000 kronor. Skälen härför finnas angivna å sid. 67 i utredningen. H ä r t i l l må anföras, att ärkebiskopen h a r de många svenska utlandsförsamlingarna under sin omvårdnad med därtill hörande förpliktelser, som medföra en icke ringa ökning av hans arbetsbörda. Den föreslagna grundlönen för ärkebiskopen, den svenska kyrkans förnämste representant, är ingalunda för högt beräknad utan snarare motsatsen. Men under förhandenvarande omständigheter anser domkapitlet sig ej böra ifrågasätta någon ändring i förslaget härutinnan. I likhet med den sakkunnige finner domkapitlet det beklagligt, att nyssnämnda likstallighetsprmcip på grund av tidslägets ekonomiska svårigheter icke i förslaget kunnat helt genomföras. I några avseenden anser domkapitlet sig emellertid kunna framställa följande önskemål. Såsom känt är drabbas biskoparna av högst betydande kostnader för möblering av sina tjänstebostäder på grund av dessas storlek och anordning för representativa andamål. Det synes därför vara billigt och skäligt, att biskoparna i likhet med landshövdingarna må komma i åtnjutande av möbleringsbidrag för fyra rum. Den grundlön, som enligt förslaget tillmätts åt biskoparna, synes bliva alltför mycket beskuren, om gottgörelse för tjänsteresor skulle utgå på sätt i förslaget angivits. Denna gottgörelse synes böra utgå enligt resereglementet. 1 n n n t , y t t e r l T r e ö n s k e m ä l ä r - a t t emeritilön för biskop, som i förslaget satts n ä r a 1 000 kronor lägre än pension för landshövding, måtte något höjas. Härvid förbises ingalunda att biskoparna ej bidraga till sin egen pensionering, men denna omständighet utgör ett av de anförda skälen för grundlönens bestämmande till -.0 000 kronor eller 1000 kronor lägre än landshövdingslön. Då j u en landshövdings avgifter for egen pensionering uppgå till 600 kronor, skulle en biskop genom S1I1 faktlskt få i 7™, vidkännas löneavdrag för emeritilön till ett belopp, som med 400 kronor överstiger landshövdingens pensionsavgift. Det vill därför synas ratt och skäligt- att ementilönen finge utgå med 9 400 kronor Biskopslöneregleringsfonden lärer emellertid icke för närvarande lämna tillgång till foryerkhgande av de nu uppställda önskemålen. Men som biskopsämbetena ingå som led i den kyrkliga organisationen och det h ä r gäller rent kyrkliga ändamål, torde man kunna ifrågasätta, om icke erforderligt tillskott från kyrkofonden kunde yara att påräkna, intill dess biskopslöneregleringsfonden vunnit- tillräcklig ekonomisk bärkraft. I fråga om ersättning åt utnämnd biskop för tid, varunder han varit i utövning av sitt ämbete, innan rätten att uppbära biskopslönen inträtt, ansluter sig domkapitlet till den av landshövdingen Munck af Rosenschöld uttalade och i utredningen å sid. 98 återgivna mening, att utnämnd biskop borde omedelbart efter vigningen inträda i utövningen av sitt ämbete med frånträdande av sin förutvarande tjänst och därmed förenade löneförmåner och i stället för den tid under vilken han icke äger uppbära de med biskopsämbetet förenade inkomster, från biskopslöneregleringsfonden erhålla - förutom ersättning för resor i tjänsteärenden enligt samma grunder, som gälla för annan biskop, samt i förekommande fall ersättning for fri bostad - gottgörelse med belopp, motsvarande den lön till vilken vederbörande biskopsämbetes inkomster blivit reglerade vid den för' densamma gällande löneregleringen.

228 I de fall då biskop i ett stift blivit utnämnd till biskop i ett annat och ny vigning sålunda ej förekommer, torde tillträdet enligt domkapitlet böra räknas från den dag, som kan vara bestämd i fullmakten eller ock senast två månader efter fullmaktens datum. Såsom i utredningen framhållits äger löneregleringsförslaget visst samband med den under omprövning varande frågan om den framtida förvaltningen av de ecklesiastika boställena, i vilket avseende tvenne förslag föreligga, det ena innefattande centraliserad och det andra decentraliserad förvaltning. Enligt den sakkunniges uppfattning är det av betydelse, att löneregleringen för biskoparna icke må bliva för sitt genomförande beroende av vilketdera av dessa förslag, som vinner statsmakternas godkännande och upphöjes till lag. Av sådan anledning och då enahanda bestämmelser böra gälla för förvaltningen av de biskopliga avlöningstillgångarna och prästlönejorden och prästlönemedlen, har den sakkunnige uppställt alternativa förslag till de grunder, enligt vilka biskoparnas löner för framtiden torde böra regleras. A t t så skett synes domkapitlet välbetänkt och domkapitlet för sin del kan ej heller finna något hinder föreligga för avgörande av biskopslöneregleringsfrågan u t a n föregående eller samtidig lösning av frågan om nya grunder för det territoriella prästerskapets avlöning med vad därtill hörer. Det framlagda löneregleringsförslaget innefattar i huvudsak en utjämning och rättvis avvägning av lönerna vid de olika biskopsstolarna och erbjuder en god lösn i n g av biskoparnas lönefråga, även om de av domkapitlet här ovan framställda önskemål icke helt kunna uppfyllas; och anser domkapitlet sig därför böra livligt tillstyrka, att samma förslag måtte läggas till grund för ny lagstiftning i ärendet snarast möjligt. Skulle emellertid så vara, att allvarligt hinder nu möter för ny definitiv lönereglering, får domkapitlet på de av den sakkunnige anförda skäl hemställa, att den av honom föreslagna, men såsom otillfredsställande ansedda utväg anlitas, nämligen beredande åt biskop av så stort provisoriskt lönetillägg, att den till honom utgående sammanlagda avlöning icke må understiga, förutom fri bostad, 21000 kronor för år. I detta ärendes handläggning hava deltagit domprosten Lizell, professorerna Linderholm, Runestam, Linder, Andra;, Bohlin och Westman samt såsom adjungerad ledamot stiftssekreteraren Radhe, föredragande. E t t av professorn Linderholm avgivet särskilt yttrande bifogas härjämte. Professorn Linder instämde i yrkandet om inrättande av en sekreterartjänst vid ärkebiskopsstolen. Underdånigst På domkapitlets vägnar: Gustaf Lizell. Anders

Radhe.

Uppsala den 17 februari 1932.

Särskilt yttrande av professorn Linderholm. Till domkapitlets yttrande anhåller jag att få göra detta tillägg rörande dels ärkebiskops och biskops ämbetstillträde och vad därmed sammanhänger, dels inrättande av en sekreterarbefattning till ärkebiskopens tjänst.

229 I. I utredningen har i kap. X I I s. 91 o. f. icke ansetts föreligga anledning att ifrågasatta någon ändring av nu gällande ordning för biskoparnas änke- och pupillpensionering, varmed sammanhänga de svårigheter, som avhandlas i kap. X I I I , s. 92 ff. rörande ersättning åt utnämnd biskop för tid, varunder han varit i utövning av_ sitt ämbete, innan rätten att uppbära biskopslönen inträtt. E h u r u jag inser, att svårigheter föreligga, måste jag på det allvarligaste framhålla, a t t den nuvarande ordningen i båda dessa hänseenden är alldeles ohållbar och utan motstycke ifråga om offentliga tjänster. o Det måste anses vara alldeles orimligt med en anordning, som på sätt, som nu äter skett vid ärkebiskop Söderbloms bortgång, ämbetets fulla utövning blir hindrad en så lång tid, som nu måste bli fallet och detta därför att lön och bostad icke inom rimlig tid stå till förfogande. Ärkebiskop -Söderblom avled den 12 juli 1931. Först Trefaldighetssöndagen 1932, den 22 maj, mer än tio månader senare, mviges efterträdaren och kan först därmed inträda i ämbetets alla och högsta funktioner och först den 1 februari 1933 har han laga rätt till lön och bostad, lVo år efter företrädarens bortgång. Det torde vara uppenbart, att en så abderitisk ordning måste med det snaraste andras. Och den kan det, då det ju endast- gäller att ersätta företrädarnas familjer för nu utgående förmåner. J a g behöver knappast framhålla de många olägenheter, som för ämbetets förvaltning och för nyutnämnda innehavare följa av den nuvarande ordningen. De äro nämligen uppenbara och ofta klarlagda. H ä r nöjer jag mig med att erinra därom, att ett biskopsämbete av principiella skal icke kan samordnas med kyrkoherde- eller komministerstjänst. Detta är lätt att inse. För en avliden eller pensionerad kyrkoherde eller komminister kan genast forordnas en vice pastor eller vice komminister med befogenhet att förrätta alla prästerliga tjänster. Men sådan vikarie kan ej förordnas för biskop och ärkebiskop. Fore vigningen kan ej ens en electus t. ex. viga präster eller biskopar. Men det måste vara orimligt, att så betydande och viktiga tjänster inom kyrkan skola för langa tider underligga en så abderitisk ordning. Rättelse bör snarast ske på så sätt, att biskop och ärkebiskop äger tillträda lön och bostad ett halvt år efter företrädarens bortgång. På denna tid kan och bör val och utnämning mycket väl ske och lika så avflyttning och reparationer; i varje fall böra de senare kunna förberedas för att genast utföras. J a g anmärker, att med den ställning episkopatet intar i den svenska kyrkan, intet hinder synes möta att låta kyrkofonden ersätta stärbhusen och änke- och pupillkassan för deras förlorade av dem tillkommande förmåner. II. Såsom nu bekant är, har en mångfald nya uppgifter och förpliktelser av internationell n a t u r genom ärkebiskop Söderbloms verksamhet förbundits med hans efterlämnade ämbete. Det måste anses vara en hederssak för svensk kyrka och statsmakt a t t dessa uppgifter upprätthållas, låt vara, att ingen kan fullfölja dem i samma mått som han. Men förbindelserna böra bevaras. Redan denna nya arbetsbörda, som den hädangångne icke kunnat bära utan hjälp av personlig sekreterare, gör en sådan numera nödvändig. Vidare har under de sista decennierna ärkebiskopens inrikes arbetsbörda ökats högst väsentligt utöver de med stiftet förbundna, för vilka han har domkapitelsexpeditionen och dess tjänstemän att tillgå. Ärkebiskopen är emellertid därjämte

230 självskriven ordförande i: 1) Svenska kyrkans diakonistyrelse, 2) Svenska kyrkans missionsstyrelse jämte Svenska kyrkans sjömansmission. Vidare i en del sällskap och styrelser. H a n har vidare överinseendet av alla svenska utlandsförsamlingar och deras kyrkor i London, Paris, Berlin, Köpenhamn, Oslo, Helsingfors med missiv, installationer och visitationer. All brevväxling för dessa församlingar kan ej gå genom domkapitlets expedition. Dessutom tages ärkebiskopen numera i anspråk av alla slags religiösa, etiska, sociala och kulturella sammanslutningar och företag, konferenser, möten, föredrag, av kyrkliga handlingar, av hjälpsökande o. s. v., varom man utförligare kan se i den senaste domkapitelskommitténs stora utlåtande. Det är alldeles uppenbart, att dessa och andra uppgifter nödvändiggöra en personlig sekreterare hos ärkebiskopen, synnerligast när denne börjar komma till högre ålder. Som kompetens synes mig böra krävas en väl vitsordad teologie kandidat- eller helst teologie licentiatexamen med huvudvikt på det kyrkohistoriska studiet. Därtill måste komma väl bestyrkt, full förtrogenhet med de tre moderna stora kulturspråken och skicklighet att behandla dem i tal och skrift, förvärvad genom studium och resor. Sitt prästerliga försvar bör denne sekreterare hava som adjunkt vid domkyrkan med den tjänstgöring, som kan med hans sekreterartjänst förenas samt med det lönebidrag, som kan tillkomma honom från kyrkofonden. Denna torde väl också kunna och böra bestrida det övriga av hans lön. För att undvika ständiga ombyten med unga otränade män bör lönen sättas så högt, att sekreterartjänstens innehavare kan en längre tid kvarstå och bilda familj. Fördelarna av denna tjänst äro lätt insedda. Den kommer att spara ärkebiskopens krafter och tid, göra det möjligt för honom att bättre hinna fullgöra alla sina åligganden, samt skaffa en högst nödvändig kontinuitet särskilt ifråga om alla utländska angelägenheter, som kräva kännedom om personer och ett otal förhållanden och omständigheter. På nu anförda grunder får jag, utan att påkräva de yrkade ändringarnas omedelbara genomförande i den åsyftade löneregleringen, alltså föreslå dels en högst nödig reform av ordningen för biskops och ärkebiskopsämbetets tillträde, med undanröjande av de hinder, som nu föreligga för en tidsenlig ordning; dels inrättande av en personlig sekreterartjänst hos ärkebiskopen. Uppsala den 17 februari 1932. Em. Linderholm.

Domkapitlet i Linköping. Domkapitlet vill göra till sitt det underdåniga yttrande i frågan, som avgivits av biskop Aurelius, av vilket yttrande domkapitlets ledamöter haft tillfälle att taga del. Blott ett par enskildheter må här ytterligare betonas. Beträffande den under 13:o) i vartdera av de två i betänkandet upptagna löneregleringsalternativen föreslagna bestämmelsen, att tills vidare intill dess Kungl. M'aj:t, med hänsyn tagen till biskopslöneregleringsfondens bärkraft, annorlunda förordnade, finge för resekostnads- och traktamentsersättning av fondens medel årligen användas högst 12 500 kronor, vill domkapitlet särskilt understryka, att

231 nämnda belopp beräknats så lågt, att det torde vara oundvikligt att flertalet biskopar bliva nödsakade att med egna medel bestrida en högst väsentlig del av kostnaderna för sina till fullgörande av ämbetsutövning nödvändiga resor utan möjlighet att därför erhålla gottgörelse. I detta sammanhang må också anmärkas, a t t det kan väntas uppstå betydande svårigheter vid fastställande av principer för fördelning på de särskilda biskoparna av ett så uppenbart otillräckligt belopp som det föreslagna. ^Vidare anser sig domkapitlet böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på önskvärdheten av, att frågan om gottgörelse åt biskop för av honom lösta överloppshus, vilka äro för hushållningen vid biskopshus och lönejord gagneliga, måtte i förevarande sammanhang erhålla en sådan lösning, som håller biskop eller hans stärbhus skadeslösa. I övrigt har domkapitlet icke något att i ärendet anföra. I ärendets slutliga handläggning hava deltagit undertecknad biskop, föredragande, domprosten Carlson samt lektorerna Jacobsson, Witt, Alvin, Enewald och Lilliedahl. Underdånigst Erik Aurelius. Daniel Gadd. Linköpings domkapitel den 17 februari 1932.

Domkapitlet i Skara. Domkapitlet får med instämmande uti det- av biskopen H j . Danell i ärendet avgivna yttrandet i underdånighet uttala sin anslutning till de grunder för reglering av biskoparnas löner, som av den sakkunnige föreslagits. I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit förutom undertecknad, vice ordförande och föredragande, lektorerna P . T. Arbman, S. E. Melander, P . Ohlin och A. Karlsson. Underdånigst Å domkapitlets vägnar: Emil

Berglund. Nils

Broström.

Skara domkapitel den 10 februari 1932.

Särskilt yttrande av lektorn Arbman. Jag har särskilt funnit mig böra granska den ekonomiska utredningen av biskoparnas avlöning. Därvid har särskilt granskats de tabeller, som behandla de nuvarande biskopslönerna för de olika stiften. Av dessa tabeller kan inhämtas, att avkastningen av biskoparnas boställen och löningshemman väsentligen minskats. Så har t. ex. inkomsten av löningshemman för Skara stift nedgått med V3. Samma är förhållandet med Strängnäs, Västerås och Växjö stift, ehuru dock i dessa stift procenten icke varit så stor som i Skara stift. Avkastningen av löningshemman för

232 biskopen i Skara stift har under tiden från den 1 maj 1931 icke stigit utan snarare minskats. Svårigheter hava visat sig att få dylika hemman utarrenderade för rimligt pris och under längre tid. Härvid har depressionen gjort sig starkt gällande. ^ Av denna anledning måste den beräknade inkomst, som erhålles av dylika löningshemmans arrendeavgifter, minskas. Utredningen upptager inkomster av^ dessa avlöningstillgångar under räkenskapsåret 1930/1931 i avrundat tal till 175 000 kronor. Jag kommer till denna uppfattning av minskade avlöningstillgångar av ett annat skäl. I kap. X I V , som behandlar sammanfattning av de grunder, som föreslagits för ny reglering av biskoparnas löner, har utredningen föreslagit, att hemman m. m., anslagna till lön för biskop eller indragna till biskopslöneregleringsfonden, skola utarrenderas och förvaltas i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som äro eller kunna varda gällande beträffande förvaltningen av övrig ecklesiastik egendom. Erfarenheten har ofta visat, att inkomsten av ecklesiastika boställen, på detta sätt utarrenderade, blivit ganska låg. Stora summor ha åtgått för dylika boställens ekonomihus' underhåll och nybyggnad. F a r a föreligger, att utvecklingen går åt dylikt håll, när dessa biskopens löningshemman skola utarrenderas på sätt, utredningen föreslagit. Inkomsten måste även av detta skäl väsentligen minskas under de 175 000 kronor, som utredningen räknar med. Samma svårighet att fixera inkomsternas storlek föreligger i fråga om en annan post, nämligen 165 000 kronor. Denna summa utgör biskopslöneregleringsfondens årliga inkomster i avrundat tal. Vid en närmare granskning av den årliga inkomsten av såväl biskopslöneregleringsfonden som Lunds biskopslönemedels besparingsfond visa bägge dessa fonder en nedgående inkomstkurva. För den förra är inkomstminskningen för ecklesiastikåret 1930/1931 över 13 000 kronor och för den senare under samma tid något över 1 000 kronor. Därjämte är det omöjligt att någorlunda approximativt kunna beräkna den årliga skogsavkastningen från dessa hemman under nuvarande ekonomiska kris. Man vet nämligen icke, om läget blir bättre eller sämre. Se där en ny oberäknelig faktor att taga hänsyn till vid fastställandet av inkomstsiffrorna i utredningen. Av dessa ovan anförda skäl kan jag för min del icke räkna med den approximativa summa av 10 000 kronor, varmed enligt utredningen inkomsterna skulle överskrida utgifterna för biskoparnas nya lönereglering. Den sakkunnige, som verkställt utredningen, synes själv hava velat reservera sig för sina ekonomiska beräkningar, om nuvarande osäkerhet i ekonomiskt avseende fortforc. Kommer depressionen att fortsätta, är det fara värt, a t t överskottet ändras till underskott, att vinsten övergår i brist. H u r u stor en dylik brist kan bliva, kan icke nu avgöras. Dock synes det mig vara lämpligt, att en ny undersökning företages för att exakt kunna beräkna de olika inkomstposterna. Skulle vid en dylik granskning brist synas uppstå, kan denna enligt min mening avhjälpas på två olika vägar. Antingen bör dyrtidstillägget upphöra att utgå till biskoparna vid denna nya lönereglering, eller ock kunna biskoparnas löner sättas lika för samtliga biskopar med undantag för ärkesbiskopen. I förra fallet skulle härmed göras en besparing av i avrundat tal 11 500 kronor, varigenom marginalen för inkomsternas storlek över utgifterna skulle bliva 22 500 kronor. Skulle mot förmodan nu tillgängliga lönemedel trots nedskrivande av dyrtidstilläggen icke kunna bestrida nu föreslagna löneregleringen för biskopar, måste därjämte den andra vägen beträdas, om man icke till äventyrs vill ändra på den förutsättningen, att löneregleringen för biskopar icke kommer att hava något inflytande pä budgeten i ena eller andra riktningen.

233 Domkapitlet i Strängnäs. Domkapitlet, som finner en lönereglering för biskoparna behövlig men saknar möjlighet att yttra sig om lönebeloppen, vill blott uttala, att löneförmånerna till biskop synas böra uppdelas i lön, tjänstgöringspengar och skjutsersättning samt att bestämda regler fastställas rörande arvode och reseersättning till den eller dem, som under vakans å biskopsstol eller vid förhinder under längre tid för biskop att utöva sitt ämbete fullgör de biskop såsom ordförande i domkapitlet eller eljest tillkommande uppgifterna. I detta beslut hava deltagit vice ordföranden samt ledamöterna Gustafsson, Tingdal, Löw och Petersson. Föredragande: stiftssekreteraren I. Gosselman. Stiftssekreterarens till protokollet uttalade mening bifogas i protokollstransumt. Underdånigst Otto Norberg. Ivar Gosselman. Strängnäs domkapitel den 17 februari 1932. Transumt av protokollet i Strängnäs domkapitel den 17 februari 1932. § 20. Föredrogs nådig remiss av utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande spörsmål. Stiftssekreteraren föreslog, att domkapitlet skulle förklara sig intet annat hava att erinra mot ifrågavarande utredning och förslag, än att bestämda regler syntes lämpligen böra fastställas rörande arvode och reseersättning till den eller dem, som under vakans å biskopsstol eller vid förhinder under längre tid för biskop att utöva sitt ämbete fullgör de biskop såsom ordförande i domkapitel eller eljest tillkommande uppgifterna. In fidem: Ivar Gosselman. Stiftssekreterare.

Domkapitlet i "Västerås. Domkapitlet vill till en början framhålla det trängande behovet av en ny lönereglering för biskoparna särskilt på grund av de anspråk, biskoparna kunna hava på att erhålla en med hänsyn till de på deras ämbeten ställda krav och därmed förenade kostnader tillfredsställande avlöning, ävensom med tanke på en mera rationell skötsel av den till biskoparnas avlöning anslagna jorden. Mot de principiella grunder, från vilka den sakkunnige utgått i föreliggande förslag till lönereglering för biskoparna, har domkapitlet icke något att invända. Beträffande förvaltningen av de till biskoparnas avlöning förefintliga avlöningstillgångarna så anser sig domkapitlet böra, utan att vilja uttala sig för det ena

234 eller det andra av de av den sakkunnige i detta hänseende föreslagna alternativen, dock påpeka nödvändigheten av, att därest alternativ A skulle komma att tillämpas, en omarbetning av punkt 16 i detta förslag bör vidtagas i den riktning, att biskoparnas löner komma att bliva oberoende av den skiftande inkomsten från lönejordarna, samt att biskoparna helt befrias från all befattning med förvaltningen av dessa jordar. Den sakkunnige har emellertid i förslaget icke följt de av honom principiellt förordade lönevillkoren för biskoparna utan med hänsyn till de begränsade avlöningstillgångar, vilka stå till förfogande, föreslagit väsentliga nedskärningar. I synnerhet är, enligt domkapitlets mening, nedskärningen av kostnaden för biskoparnas tjänsteresor av så stor vikt, att, ehuru löneregleringsförslaget för de flesta biskopar skulle komma att innebära en fördel, domkapitlet likväl icke anser sig kunna med hänsyn till minskningen av de bättre avlönade biskoparnas inkomster tillstyrka förslaget, för så vitt icke en utväg kan finnas, varigenom biskoparna tillförsäkras full ersättning för alla av dem utförda tjänsteresor. Det ekonomiska underlaget för en lönereglering är även, enligt domkapitlets mening, svagt, särskilt som man torde få räkna med att underlaget kan komma att ytterligare sjunka och dessutom i framtiden stora anspråk på biskopslöneregleringsfonden, som den sakkunnige icke tänkt sig, kunna uppstå. Slutligen anser sig domkapitlet böra framhålla, att någon utredning rörande lönejordarnas rättsliga ställning icke föreligger. På grund av det anförda finner domkapitlet, ehuru domkapitlet behjärtar behovet av ny lönereglering för biskoparna och trots förslagets stora förtjänster, sig icke kunna tillstyrka det föreliggande löneregleringsförslaget, såvida icke en omarbetning och komplettering i de avseenden, som n u berörts, kan komma till stånd. Skulle detta icke kunna ske, tillåter sig domkapitlet i underdånighet förorda, att tilläggslön i enlighet med 1929 års kyrkomötes förslag måtte tilldelas de biskopar, vars inkomster understiga 21 000 kronor. I ärendets slutliga handläggning hava deltagit förutom biskopen, föredragande, domprosten Fåhrams, rektorn Landtmanson samt lektorerna Hjertén, Stadier och Nylund. Västerås domkapitel den 17 februari 1932. Underdånigst E. Billing. Ilaldan Isoz.

Domkapitlet i Växjö. Grundtanken i den sakkunniges förslag, nämligen att bereda biskoparna samma löneförmåner, som landshövdingarna åtnjuta, anser domkapitlet riktig. Då emellertid biskopslöneregleringsfondens ställning icke för närvarande synes tillåta fullständigt genomförande av denna grundtanke och icke ens det stympade förslag, som framlagts, förefaller vila på fullt säker ekonomisk bas, torde det vara bäst att, i avvaktan på bättre och säkrare tider, tills vidare låta med den definitiva löneregleringen bero. Domkapitlet finner det emellertid lämpligt, att de svagare avlönade biskoparna erhålla ett provisoriskt lönetillägg med belopp, som må av Eders Kungl. Maj:t för varje särskilt fall och för viss tid bestämmas.

235 I behandlingen av detta ärende hava deltagit förutom undertecknad, biskop, domprosten Brundin samt lektorerna Borelius, Pira, Cavallin, Rosén och Terner med undertecknad, stiftssekreterare, såsom föredragande. Undertecknad, biskop, anhåller i underdånighet få åberopa, vad jag i ärendet uti eget den 6 innevarande februari dagtecknat yttrande anfört. Växjö domkapitel den 10 februari 1932. På domkapitlets vägnar: Underdånigst Edgar Reuterskiöld. N.

Cervin.

Domkapitlet i Lund. Domkapitlet, som finner det framlagda förslaget förtjänstfullt, anser sig, trots det för löneregleringen just nu särskilt ogynnsamma läget, kunna i likhet med stiftets biskop, av vars särskilt avgivna underdåniga yttrande domkapitlet varit i tillfälle taga del, tillstyrka att förslaget i väsentliga punkter lägges till grund för en kommande lönereglering för biskoparna, dock endast under förutsättning att den komplettering på en viktig punkt sker, som här nedan anges. Utredningen och förslaget bygga på förutsättningen att biskopslön i allmänhet sättes lika med landshövdings. Domkapitlet finner detta motiverat även om det ej förbiser, att samtliga stift med ett undantag äro större än länen och att en biskops rese- och väl även representationsskyldigheter torde få anses överstiga en landshövdings. Men nu har den utsedde sakkunnige på grund av biskopslöneregleringsfondens otillräcklighet nödgats att i verkligheten sätta biskopslönen icke mindre än omkring 4 000 kronor lägre än landshövdings (1 000 kronor lägre grundlön, omkring 1 600 kronor lägre resekostnader och inget möbleringsanslag, i stället för landshövdings 20 000 kronor, vadan biskopen av sin lön får beräkna amortering och ränta på detta belopp). Som någon motvikt skulle ju tjäna att biskopen icke behöver betala till egen pension, men denna förmån är av ganska tvivelaktig art, då en biskop enligt nuvarande ordning överhuvud taget ej kan vara säker på att erhålla pension. En så stor nedskärning av biskopens lön under landshövdings upphäver ju i verkligheten den paritet, varpå utredningen bygger och skulle otvivelaktigt göra lönen alldeles för låg för ett verkligt fullgörande av de krav, som man i vår tid har rätt att ställa på en biskops ämbetsgärning. Därtill kommer, att trots den kraftiga minskningen i biskopens avlöning, biskopslöneregleringsfonden blivit ansträngd till den grad, att den återstående marginalen icke enligt domkapitlets mening kan garantera att fonden förmår ens fullgöra den föreslagna reducerade biskopsavlöningen. Domkapitlet kan ej heller annat än med bekymmer se om löneregleringens genomförande och vidmakthållande skulle nödga till inskränkning i antalet biskopspensioner. Det är enligt kapitlets mening ett centralt villkor för kyrkan, att biskopsämbetet i nödig utsträckning rekryteras med friska krafter. Nu synes för domkapitlet en möjlighet förefinnas att i viss mån undgå båda dessa nackdelar i förslaget — den alltför djupt nedskurna biskopslönen och den

236 alltför hårda pressningen av fondens tillgångar — om man följer det uppslag, som stiftets biskop i sitt särskilda utlåtande pekat på, nämligen att resekostnaderna bestridas ur kyrkofonden. Dessa kunde då bestämmas till det belopp av i allmänhet 3 000 kronor, vilket den sakkunnige själv framhåller såsom skäligt, och fondens marginal skulle från de i utredningen beräknade 10 000 kronor ökas till över 22 000 kronor, varigenom den ekonomiska grundvalen för löneregleringen väl kunde anses vara någorlunda tryggad. Något principiellt hinder för kyrkofondens användande för detta ändamål synes domkapitlet ej föreligga. Under förutsättning av att resekostnaden bestrides på ovan angivna sätt, tillstyrker domkapitlet sålunda i huvudsak det föreliggande förslaget. Den sakkunnige föreslår ju på goda grunder en högre avlöning för Uppsala, Lund och Göteborg. Det synes dock domkapitlet, som om därvid proportionen mellan Uppsala och Lund väl starkt förskjutits till nackdel för Lund. Domkapitlet vill fästa uppmärksamheten på att Lunds stift är till antalet invånare, församlingar och präster ojämförligt det största i riket utom att det också omfattar tre hela län och att biskopen som prokansler i detta avseende har ungefär samma representationsplikt som ärkebiskopen i Uppsala. Beträffande ärkebiskopen i Uppsala vill domkapitlet framhålla, att han äger skyldighet -att besöka svenska församlingar och kyrkor i utlandet och att härför särskild ersättning bör beredas. Slutligen skulle domkapitlet beträffande Växjö vilja framhålla, att östrabo biskopsgård med allé och park utgör ett historiskt minnesmärke, vars hållande i fullgott stånd måste antagas draga en icke obetydande kostnad utöver den vanliga kostnaden för andra biskopsgårdar och att därför en motsvarande höjning av biskopens i Växjö lön vore väl motiverad. Den föreslagna höjningen i ersättning för särskilda utgifter till biskoparna i Uppsala, Lund och Växjö skulle utan svårighet för löneregleringsfonden kunna genomföras om med resekostnaderna ordnades som ovan föreslagits. Beträffande val mellan alternativen A och B finner sig domkapitlet böra giva alternativ A företräde, då domkapitlet beträffande prästerskapets avlöning ansett det av 1931 års prästlöneregleringssakkunniga därutinnan framlagda förslaget avgjort i princip böra följas och konsekvensen då snarast tala för att samma princip får göra sig gällande även i fråga om biskoparnas avlöning. Skulle alternativ A följas, vill domkapitlet dock påpeka vikten utav, att ordnandet med och uppbärande av biskopslönen ej skulle ske genom biskopen personligen utan genom någon myndighet, exempelvis domkapitlet. I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad domprost, föredragande, professorerna Holmquist, Aulén, Nygren, Briem och Lindblom. Lunds domkapitel den 17 februari 1932. Underdånigst Å domkapitlets vägnar: Yngve Brilioth. Fr.

Callmer.

Domkapitlet i Göteborg. Domkapitlet, som finner ny lönereglering för biskoparna snarast böra genomföras, har icke något att erinra mot förevarande förslag till sådan lönereglering.

237 I detta beslut hava deltagit, förutom undertecknad biskop, tillika föredragande, domprosten Ljunggren, prosten Tiedje, kyrkoherden Béen, lektorerna Lönborg och Ohlon, rektor Mellén samt lektor Johansson. Underdånigst Å domkapitlets vägnar: C. E. D. Block. G.

Norström.

Göteborg den 27 januari 1932.

Domkapitlet i Karlstad. Domkapitlet finner det angeläget, att definitiv lönereglering för biskoparna snarast kommer till stånd och vill i underdånighet tillstyrka den sakkunniges förslag. Vilket av de båda alternativa förslagen till lönereglering, som vinner beaktande, är beträffande Karlstads stift ovidkommande, då i båda fallen samtliga förefintliga avlöningstillgångar indragas till biskopslöneregleringsfonden. Skulle definitiv lönereglering ej nu kunna komma till stånd, vill domkapitlef i underdånighet tillstyrka, att provisoriska tilläggslöner måtte beviljas åt lågt avlönade biskopar i enlighet med kyrkomötets hemställan. I detta ärendes behandling hava deltagit undertecknad domprost samt lektorerna Dalgren, Tidner och Fänge. Föredragande: Stiftssekreteraren G. Braunerhielm. Underdånigst På domkapitlets vägnar: C. V. Bromander. Gustaf

Braunerhielm.

Karlstads domkapitel den 17 februari 1932.

Domkapitlet i Härnösand. Såsom i utredningen framhålles och av där angivna skäl bestyrkes, äro de rörande biskoparnas avlöning gällande bestämmelserna, som härstamma från åren 1859 och 1860, numera alldeles föråldrade och i behov av att ersättas med nya bestämmelser. Därom torde icke mer än en mening råda, vilket ock framgår av de initiativ, som av kyrkomötet och riksdagen tid efter annan — senast vid 1931 års riksdag — tagits för åvägabringande av ändring härutinnan. Det synes domkapitlet i högsta grad angeläget, att den genom den verkställda utredningen ånyo aktualiserade löneregleringsfrågan denna gång verkligen fullföljes genom framläggande för kyrkomöte och riksdag av förslag till definitiv lönereglering. Härvid torde följande synpunkter förtjäna särskilt beaktande. Enligt de gällande avlöningsbestämmelserna är avsett, att — såsom naturligt torde vara — lönerna vid de olika biskopsämbetena skola med vissa stadgade undantag vara lika. Till följd av de föråldrade bestämmelserna rörande lönernas utmätande

238 har emellertid en högst väsentlig förskjutning härutinnan ägt rum. Så uppbära numera i strid mot grundtanken vid avlöningsbestämmelsernas antagande och utan någon motsvarighet i ökat arbete eller ansvar vissa biskopar omkring dubbelt så höga löneinkomster som andra, varjämte även i övrigt mycket stor ojämnhet råder i lönehänseende biskoparna emellan. Härtill kommer dels, att biskopslönerna i några fall redan nu understiga det lönebelopp, som med hänsyn till tidsförhållandena samt det med biskopsämbetet förenade arbete och ansvar kan anses skäligt, dels ock att jämväl i andra fall lönerna snart torde på grund av sjunkande medelmarkegång och andra förhållanden komma att nedgå till otillfredsställande belopp. De med det föråldrade lönesystemet förknippade missförhållandena äro alltså mycket stora och påtagliga. Det synes därför domkapitlet vara oundgängligen nödvändigt, att den länge avvaktade och på kravet om rättvisa stödda nyregleringen av biskopslönerna utan ytterligare uppskov kommer till stånd. E n viss tvekan kan dock göra sig gällande, huruvida det med hänsyn till den rådande depressionstiden och osäkerheten ifråga om penningvärdet kan vara lämpligt och möjligt att nu föra fram en ny lönereglering. Då det emellertid icke är avsett, att för denna lönereglering taga i anspråk andra avlöningstillgångar än de som — tillagda biskopstjänsterna — för närvarande stå till förfogande för biskoparnas avlöning och då löneregleringen, som sålunda skulle genomföras utan anlitande av skattemedel, egentligen går u t på en utjämning och rättvisare avvägning av lönerna vid de olika biskopsstolarna, torde dessa betänkligheter vara mera skenbart än verkligt starka. Domkapitlet anser därför i likhet med den sakkunnige, att det nya löneregleringsförslaget bör och kan omedelbart framläggas. Skulle emellertid tvingande omständigheter nu lägga hinder i vägen för en ny definitiv lönereglering, ansluter sig domkapitlet av skäl, som den sakkunnige anfört, till det framkomna förslaget om beredande åt biskop av sådan löneförstärkning i form av provisorisk tilläggslön, att den till honom utgående sammanlagda avlöningen icke må understiga, förutom fri bostad, 21 000 kronor. Då det framlagda, i den verkställda utredningen allsidigt belysta löneregleringsförslaget synes upprättat med beaktande av de på frågans bedömande inverkande olika omständigheterna och då förslaget är uppbyggt på den ostridligen riktiga principen om biskops likställighet i lönehänseende med landshövding, finner domkapitlet detsamma i stort sett vara väl avvägt. Förslaget äger sålunda enligt domkapitlets mening mycket stora förtjänster och den sakkunnige är värd allt erkännande för det skickligt och snabbt utförda uppdraget. Domkapitlet har dock funnit anledning till vissa erinringar. Fastän den sakkunnige principiellt hävdat ovannämnda — för övrigt såsom berättigad allmänt erkända — grundsats om likställighet mellan biskop och landshövding i fråga om avlöningsförmåner, har han likväl ej ansett sig kunna i förslaget konsekvent fullfölja denna likställighet, huvudsakligen beroende därpå, att de för ändamålet tillgängliga avlöningstillgångarna för den närmaste framtiden äro otillräckliga. Rättvisa och billighet synas emellertid bjuda, att full likställighet i berörda hänseende genomföres med de avvikelser, som kunna betingas av olika faktiska förhållanden, t. ex. biskops förmån att åtnjuta befrielse från skyldighet att erlägga avgifter för egen pensionering. I sådant syfte vill domkapitlet ifrågasiitta, huruvida icke kyrkofonden kunde anlitas för beredande av erforderliga medel för ändamålet till dess att biskopslöneregleringsfonden får tillräcklig ekonomisk bärkraft. Härvid kan man visserligen icke bortse från det faktum, att biskoparnas och det övriga prästerskapets löneförhållanden sedan gammalt hållits skilda från varandra, samt att därför med en hävdvunnen traditions tyngd och makt skäl kunna

239 anföras mot en ändring därutinnan. Men å andra sidan borde enligt domkapitlets förmenande, då det här gäller en rent kyrklig avlöningsfråga, betänkligheter av principiell natur ej stå hindrande i vägen för en dylik anordning. På grund härav och då det ej lärer bli fråga om några större belopp samt det hela endast skulle bli en tillfällig anordning, synes det domkapitlet som om någon befogad invändning ej skulle kunna resas mot en sådan disposition av medel från kyrkofonden. Domkapitlet är emellertid fullt medvetet om, att detta förslag kommer att röna gensägelse av skäl, som ovan antytts och som helt visst i sig innesluta viktiga motargument, men det framstår dock för domkapitlet som ett betydelsefullt önskemål, som ej u t a n vidare bör avvisas, att denna utväg att bereda felande medel för en rättvis lönereglering ägnas en ingående prövning. Den sakkunnige h a r föreslagit, att emeritilön för biskop skall bestämmas till lägre belopp än pension för landshövding, under motivering att biskop ej har skyldighet att såsom landshövding erlägga avgifter till egen pension. Då emellertid lönen för biskop enligt förslaget skulle bli 1 000 kronor lägre än för landshövding av bland annat just nyss nämnda skäl, är berörda förslag inkonsekvent, enär ju biskop på så sätt faktiskt skulle genom sin lägre lön få vidkännas löneavdrag för emeritilön till högre belopp än det (600 kronor för år) som landshövding erlägger i pensionsavgifter. Det torde därför vara rättvist, att emeritilön för biskop höjes i motsvarande grad. Löneregleringsförslaget upptager bestämmelse om skyldighet för biskop att avgå från tjänsten vid 70 års ålder mot åtnjutande av emeritilön. På grund av det ringa antalet emeritilöner — endast tre — är emellertid någon ovillkorlig sådan skyldighet ej avsedd, liksom förslaget ej heller ger biskop någon ovillkorlig rättighet att vid sagda ålder erhålla emeritilön. I enlighet med de närmare föreskrifter, som härom kunna komma att utfärdas, torde avgången bli beroende på beslut i varje särskilt fall av Eders Kungl. Maj:t. Domkapitlet har för sin del ej någon annan erinran att framställa mot vad som sålunda föreslagits än att det — för att göra övergången till de nya förhållandena mjukare — synes domkapitlet önskvärt och med billighet överensstämmande, att sådan undantagsföreskrift meddelas, att redan u t n ä m n d biskop må även i fall då enligt fullmakten skyldigheten finns för honom att underkasta sig förändringar i fråga om pension, kvarstå vid tjänsten till fyllda 75 år, om han så önskar. Som domkapitlet emellertid icke förbiser, att vissa skäl kunna tala emot ett dylikt generellt medgivande, vill domkapitlet alternativt föreslå, att i emeritilönelagen för biskopar intages en föreskrift, enligt vilken befogenhet inrymmes åt Eders Kungl. Maj:t, att även i fall, då emeritilön finnes tillgänglig, på ansökan medge biskop rätt att under viss tid, t. ex. högst tre år, kvarstå i tjänsten. Såsom förutsättning för sådant medgivande torde enahanda villkor, som äro stadgade för landshövdings kvarstående i tjänst utöver pensionstiden, böra gälla. Skäl kunna ock föreligga för a t t icke begränsa denna befogenhet att avse endast redan utnämnd biskop. En föreskrift om allmän sådan befogenhet för Eders Kungl. Maj:t torde vara av omständigheterna motiverad. Domkapitlet har icke kunnat finna, att några föreskrifter föreslagits rörande tillsyn över biskopshusen genom ekonomiska besiktningar eller annorledes. Det kan emellertid vara behövligt och boställsinnehavaren till gagn, att regelbunden tillsyn utövas å biskopsgårdarna liksom å prästgårdarna. Härvid lärer den ecklesiastika boställsordningens föreskrifter rörande ekonomiska besiktningar och syner kunna i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock att ekonomisk besiktning å biskopsgård i stad bör förrättas av magistratsperson såsom ordförande jämte två utav magistraten utsedda sakkunniga män.

240 I vissa fall — såsom beträffande biskopsgården i Härnösand — torde för närvarande laga föreskrifter ej finnas om huvudman eller laga representant för biskopsgård. Denna brist kan givetvis vålla boställshavaren åtskilliga ölägenheter. Det synes därför domkapitlet vara av förhållandena påkallat, att nämnda brist i samband med den nya löneregleringen undanröjes. Det torde ligga närmast till hands, a t t i nu avsedda fall ställa biskopsgård under vård och inseende av vederbörande domkapitel. E t t önskemål vore givetvis, att enhetliga bestämmelser i fråga om byggnad och underhåll bleve gällande rörande samtliga biskopsgårdar. Nybyggnads- och underhållsskyldigheten borde, med dess avlyftande i förekommande fall från vederbörande domkyrkor, läggas å biskopslöneregleringsfonden mot skyldighet dock för berörda domkyrkor att härför erlägga skäligt vederlag till fonden. Detta spörsmål lärer emellertid vara av svårlöst beskaffenhet och kräva tidsspillande utredning. På grund härav och då detsamma icke torde stå i nödvändigt samband med löneregleringsfrågan, synes samma spörsmål, för att ej ytterligare förhala avgörandet av berörda, alltför länge olösta fråga, böra tillsvidare skjutas åt sidan för att sedermera efter vederbörlig utredning lösas separat. Det är helt visst en fördel, att, såsom skett, alternativa förslag till grunder för ifrågakomna lönereglering upprättats med hänsyn tagen till de båda i de avgivna förslagen till ny lönereglering för prästerskapet i de territoriella församlingarna framlagda riktlinjerna om centraliserad och decentraliserad förvaltning av prästlönejorden och prästlönemedlen. Den förvaltningslinje, som kan komma att godkännas i nämnda fall, bör givetvis följas även i fråga om förvaltningen av de med biskopsstolarna förenade jordegendomarna och avlöningsmedlen. De båda löneregleringsfrågorna ha på så sätt förbundits med varandra men, såvitt domkapitlet kan bedöma, stå de ej i så ovillkorligt samband, att för avgörande av biskopslöneregleringsfrågan nödvändigtvis förutsattes lösning av frågan om ny löne- och boställslagstiftning för det territoriella prästerskapet. Om därför lösningen av sistnämnda mera vittomfattande och svårlösta spörsmål skulle oskäligt fördröjas, så bör detta ej föranleda uppskov jämväl med frågan om biskopslöneregleringen. Provisoriska föreskrifter torde i så fall kunna lämnas rörande förvaltningen av de biskopliga jordegendomarna och avlöningstillgångarna. Visserligen kan även på någon annan enstaka punkt tvekan råda om det föreliggande förslagets lämplighet, men den sakkunnige har dock därutinnan framlagt så starka skäl för sin ståndpunkt, att domkapitlet avstår från att framställa vidare erinringar. Då domkapitlet, såsom av det anförda torde framgå, finner det föreliggande förslaget erbjuda en god lösning av den alltför länge undanskjutna frågan om ny lönereglering för biskoparna, får domkapitlet i underdånighet hemställa, a t t samma förslag med de ändringar, som kunna finnas påkallade av gjorda erinringar, må läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet ävensom att definitivt löneregleringsförslag imå, snarast möjligt, föreläggas riksdagen och kyrkomötet. I handläggningen av detta ärende, som föredragits av stiftssekreteraren J. Waltersson, hava deltagit domprosten P . Söderlind, lektorerna M. Ålander och H. Henningsson samt adjungerade ledamoten lektorn T. Betzén. Härnösands domkapitel den 10 februari 1932. Underdånigst På domkapitlets vägnar: Per Söderlind. J.

Waltersson.

241 Domkapitlet i Luleå. Vid granskning av förslaget har domkapitlet icke funnit någon anledning till erinran eller anmärkning däremot. Domkapitlet får därför i underdånighet hemställa, att förslaget måtte läggas till grund för ny reglering av biskoparnas löner. I detta ärendes handläggning hava deltagit undertecknad biskop, domprosten J o h n Hanson samt lektorerna Ragnar Lundblad och Arne Liden ävensom adjungerade ledamoten, kontraktsprosten Alb. Nordberg. Luleå domkapitel den 17 februari 1932. Underdånigst P å domkapitlets vägnar: O. Bergqvist. Albert

Carlgren.

Särskilt yttrande av biskop Bergqvist. Vid granskning av förslaget har jag ej funnit anledning till någon erinran mot detsamma. Det enda stadgande jag finner något tvivelaktigt är bestämmelsen i punkt 7:o i grunderna för löneregleringen att biskop skall vara skyldig avstå från sin bostad eller del därav för eventuell utvidgning av domkapitlets lokaler. Biskopshusen äro icke statens egendom men domkapitlen äro med statsmedel upprätthållna institutioner. Det synes därför något oegentligt, att de skola ha företräde framför biskopen till utrymme i biskopshusen, som väl få anses vara kyrklig egendom. Beträffande valet mellan alternativ A och alternativ B i förslaget torde ett principiellt företräde böra givas åt det förstnämnda. Dock synes mig avlöningstillgångarnas bibehållande vid de särskilda biskopsstolarna icke ha fullt -så starka skäl för sig, som när det gäller församlingarna. Stockholm den 3 februari 1932. O. Bergqvist.

Domkapitlet i Yisby. Domkapitlet, som erhållit del av stiftets biskops i ärendet avgivna underdåniga utlåtande, instämmer väsentligen i detta. Härtill finner sig domkapitlet emellertid böra göra följande tillägg. Domkapitlet anser sig böra uttryckligen framhålla behovet av att Gotland bibehålles såsom självständigt stift. Såsom grund för denna sin uppfattning vill domkapitlet åberopa, förutom vad biskopen anfört rörande den av senare tiders rörelser på det kyrkliga området beroende ökningen i arbetsbördan för en härvarande stiftschef i denna hans egenskap, jämväl Gotlands geografiska läge i förening med öns jämförelsevis betydande storlek samt mångfalden av dess församlingar och kyrkor. Nyssnämnda arbetsbörda finner domkapitlet dessutom vara av den omfattning, att den väl kan utgöra skäl för att taga i allvarligt övervägande, huruvida icke 16—327562

242 biskopen härstädes vid första möjliga tillfälle bör i likhet med biskoparna i de övriga stiften befrias från befattningen som prebendekyrkoherde. Enligt domkapitlets mening är det endast under den förutsättningen, att en sådan anordning skulle äventyra Visby stifts fortfarande bestånd såsom självständigt stift, som det bör kunna komma i fråga att allt framgent låta Visby pastorat utgöra prebende åt biskopen härstädes. Att, därest biskopsämbetet bibehålles förenat med prebendet, biskopen skall hålla vice pastor, synes domkapitlet vara ett minimikrav för vederbörligt tillgodoseende av prebendepastoratets och stiftets skötsel och vård i kyrkligt avseende. E t t förhällande av ej ringa vikt, som den sakkunnige ej uppmärksammat eller i varje fall ej upptagit till behandling i den föreliggande utredningen, är den särställning, Visby stift intager i det avseendet, att domprost här saknas. I övriga stift är som bekant domprosten vice preses i domkapitlet, i Visby innehar den lektor, som är äldste ledamot av domkapitlet, sagda funktion. Då biskop av en eller annan anledning under någon mera avsevärd tid är förhindrad att utöva sitt ämbete eller vid biskopsvakans, inträder givetvis en ej obetydig ökning i arbetsbördan och ansvaret för vice preses. Medan i sådana fall domprostens ökade arbete i stiftsstyrelsen lätteligen torde kunna — undantagandes i universitetsstäderna Uppsala och Lund — kompenseras genom minskat arbete i domkyrkoförsamlingen medelst jämkning i tjänstefördelningen mellan dennas präster, är något liknande icke möjligt beträffande vice preses i Visby domkapitel. Det torde här icke vara platsen att till behandling upptaga frågan om revidering av bestämmelserna om ersättning för vederbörande lektorers domkapitelsarbete, i vilken fråga åtskilligt emellertid skulle kunna vara att anföra med anledning av den betydliga ökning i sagda arbete, som inträder efter nyssnämnda bestämmelsers tillkomst. Men utan allt tvivel måste det anses rimligt att i detta sammanhang söka nå en tillfredsställande lösning av frågan om ersättning åt vice preses i Visby domkapitel för ökning i hans arbete under ovannämnda särskilda omständigheter. Någon vidsträcktare inskränkning i hans tjänstgöring vid läroverket än den, som redan finnes bestämd för ledamotskapet i domkapitlet, torde ej vara att räkna med. Vid sådant förhållande synes ersättningen böra utgå i penningar. E n dylik penningersättning bör icke bestämmas att utgå för varje ifrågakommande tjänstgöringsperiod utan regleras att utgå för år räknat, oavsett mångfalden eller längden av tidsperioderna för sådant ökat domkapitelsarbete, som här avses. Såsom precedensfall i förevarande hänseende åberopas vad som gällt (Carl Rosenberg, Sveriges ecklesiastikmatrikel, upplaga 1891) och måhända ännu gäller för kyrkoherden i Sankta Klara församling i Stockholm, vilken såsom vice preses i Stockholms stads konsistorium åtnjutit en årlig avlöning av 936 kronor. Undertecknad lektor, nuvarande vice preses i Visby domkapitel, har uppskattat sitt ökade arbete i domkapitlet vid förfall för biskopen till lågt beräknat 15 timmar i månaden, och på grund därav anser domkapitlet den årliga ersättningen, varom h ä r är fråga, ej böra bestämmas till lägre belopp än 1 200 kronor, vilket belopp givetvis ej kan tillnärmelsevis utgöra gottgörelse för ett helt års ökat domkapitelsarbete av ifrågavarande slag utan endast är att betrakta som en ungefärlig genomsnittssumma för ett större antal år. I behandlingen av detta ärende hava, förutom undertecknad lektor, föredragande, deltagit lektorerna Toijer, Nyström och W i t t samt prosten J. F . Ronqvist, den sistnämnde i egenskap av adjungerad ledamot. Visby den 17 februari 1932. Underdånigst P å domkapitlets vägnar: R. Björkegren. Hjalmar Endre.

243 Utdrag av protokollet, hållet hos kyrkorådet i Visby stads- och landsförsamlingar vid sammanträde den 4 februari 1932. § 5. Domkapitlet hade för kyrkorådets y t t r a n d e remitterat »Utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande frågor», avgivet av för ändamålet inom ecklesiastikdepartementet tillkallad sakkunnig. Kyrkorådet beslöt efter överläggning i ärendet göra följande uttalande: »På grund av den korta tid, som stått rådet till buds att taga del av föreliggande utredning och förslag, har det icke varit möjligt för rådet att taga ställning till de däri framlagda alternativa grunderna för biskoparnas avlöning. Beträffande frågan, huruvida Visby pastorat må bibehållas såsom prebende åt biskopen i Visby stift, får kyrkorådet anföra att rådet icke är övertygat om att prebendets upphörande skulle komma att medföra några väsentliga fördelar för församlingsarbetet; med hänsyn därtill och då man torde kunna utgå ifrån att prebendets bibehållande utgör en förutsättning för att Gotland skall få förbliva ett eget stift, finner rådet önskvärt att ingen ändring ifråga om prebendet vidtages.» Som ovan I n fidem: Carl Lindström.

Länsstyrelsen i Uppsala. Den av den sakkunnige förebragta utredningen visar, att nu gällande löneregleringar lida av betydande ojämnheter såväl mellan inkomsterna för olika biskopar som för samma biskopsämbete under skilda år, ojämnheter, vilka ingalunda motsvaras av växlingar i utgifterna för tjänsten. För vissa biskopsämbetens innehavare synas löneförmånerna vara så låga, att det måste vara förenat med mycket stora svårigheter att med lönen kunna täcka de för tjänsten oundvikligen förenade utgifterna. Att en lönereglering för biskoparna behöver genomföras så snart sko kan, synes därför otvivelaktigt. I avseende å löneställningen torde den sakkunniges förslag, såvitt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kan bedöma frågan, hava valt en riktig utgångspunkt, då han jämfört biskopslönerna ined landshövdingarnas kontanta avlöning. I likhet med vad som gäller för sistnämnda lön torde icke någon anpassning till dyrortsgrupperingen enligt den allmänna löneplanen böra eftersträvas. Däremot synes det nödvändigt att bereda ärkebiskopen ett särskilt lönetillägg. Även om man föreställer sig, att det endast är sällan som en ärkebiskop kan påtaga sig en representationsplikt av sådan omfattning som ämbetets senaste innehavare, lärer dock ärkebiskopens ställning såsom kyrkans förnämsta representant helt visst föra med sig, att han får mottaga gäster, företaga resor och eljest påtaga sig utgifter i långt större utsträckning än någon annan av biskoparna. Det föreslagna tillägget, 8 000 kronor, utöver normallönen är helt säkert icke för högt. Utom den kontanta lönen bör biskop erhålla fri bostad. Med hänsyn till bostädernas storlek och deras anordning just för representativa ändamål torde det jämväl vara erforderligt, att biskop i likhet med landshövding kommer i åtnjutande av bidrag till bostadens möblering. Även med sådant bidrag komma säkert utgif-

244 terna för möbleringen att belasta en tillträdande biskops ekonomi på ett ganska kännbart sätt. Bostadens beskaffenhet inverkar också på bränslekostnaden. Bidrag jämväl härtill får anses påkallat. I fråga om utgifterna för resor anser sig Eders Kungl. Maj:ts befällningshavande, såvitt jämförelse kan göras emellan en landshövdings och en biskops uppgifter, kunna vitsorda att utan resor inom verksamhetsområdet och utan möjlighet att genom resorna komma i personlig förbindelse med befolkningen, uppgifterna knappast kunna fyllas på ett rätt sätt. Men resorna förorsaka i förhållande till avlöningen dryga utgifter. Nuvarande resereglemente lämnar näppeligen möjlighet till någon nettobehållning på reseräkningarna, såvida icke på grund av särskilda förhållanden biskoparna skulle undgå utgifter för mat och logi. E n begränsning till visst maximibelopp per år synes knappast lämna tillfredsställande resultat. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning bör därför biskop erhålla gottgörelse med rese- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente för tjänsteresor inom stiftet, i den mån han icke genom särskilda omständigheter är befriad från utgifter för vivre. Jämväl i avseende å förslaget till pensionering av biskoparna förefaller det, som om den sakkunnige drivit försiktigheten väl långt. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening är man nödsakad att såsom regel antaga, att en person, vilken uppnått 70 års ålder, alldeles oavsett det stora värde den beprövade livserfarenheten och människokännedomen äger för biskopsämbetets innehavare, dock icke kan besitta den fysiska och andliga kraft, som erfordras för att utöva ledningen av den kyrkliga verksamheten inom stiftet. Vid fyllda 70 år bör biskop därför vara berättigad till pension och skyldig att avgå, därest han icke undantagsvis erhåller tillstånd att kvarstå ytterligare någon tid. Beträffande avlöningen vid tillträde av biskopsämbete torde till en början böra anmärkas, att den å sidan 100 i P . M. uttalade åsikten angående tillträdande biskops skattskyldighet för biskopsgård synes bero på ett missförstånd. Enligt § 14 kommunalskattelagen jämförd med § 3 mom. 1 mantalsskrivningsförordningen lärer biskop icke bliva skattskyldig för biskopsgård med mindre avträdarens tjänsteår respektive nådar utgår den 1 april eller dessförinnan (beträffande jordbruksboställe den 14 mars). Under denna förutsättning torde inträdet av skattskyldighet för tillträdande biskop stå i överensstämmelse med vanliga grunder för skattskyldighetens fördelning på olika innehavare av fastighet. Bortsett härifrån framstår det för nutida uppfattning såsom en oriktighet, att innehavaren av ett ämbete skall efter sitt inträde i ämbetsutövningen vara lönlös. Historiskt lärer förhållandet sammanhänga med dels den omständigheten att inkomsterna för de flesta biskopar i äldre tid varit så höga, att förlusten ansetts kunna utjämnas under tjänstetiden, och dels den ecklesiastika nådårsrätten. Då det nu är fråga om en reglering av biskoparnas löner efter jämförelse med statens ämbetsmän i motsvarande ställning, torde även denna betydelsefulla detalj böra ordnas. Rätteligen borde detta ske på sådant sätt, att biskop, bortsett från bostadsförmån, skulle äga att uppbära lön från och med månaden näst efter den, då han anses hava tillträtt ämbetet, vilket enligt kyrkolagen icke lärer ske förrän genom ordinationen. Möjligen kan häremot invändas, att lön för samma tjänst i sådant fall skulle komma att utgå till två innehavare. Men rätteligen torde dock den till stärbhuset utgående avkastningen böra betraktas såsom en utgift för pensioneringen, vilken på grund av gällande nådårsrättigheter icke omedelbart kan avvecklas. Denna omständighet synes dock icke böra utgöra hinder för genomförande av en rationell lönereglering, vartill hör att tillträde av lönen skall följa med till-

245 trädet av ämbetet. Principiellt sett synes således den i utredningen iörordade utvägen, att lämna tillträdande biskop ett slags skadestånd för avlöning å den tjänst han tidigare ägt, vara mindre riktig. I detta sammanhang torde böra erinras om en annan olägenhet, som är förenad med hittillsvarande lönesystem, men vilken icke synes vara berörd i utredningen. Enligt de kontrakt, som i detta län slutits angående utarrendering av de till ärkebiskopens avlöning anslagna hemmanen, har arrendator förbundit sig att underhålla laga hus samt åtagit sig viss nybyggnadsskyldighet, uppskattad till särskilt beräknat årsbelopp. I förhållande till efterträdaren lärer dock avträdaren eller hans stärbhus vara ansvariga för skyldighetens fullgörande. E t t sådant onus lärer väl hava ansetts följa av rätten till hemmanens avkastning. Det oaktat kan dock ansvaret komma att drabba vederbörande oskäligt hårt. Det synes därför böra undersökas, huruvida icke åtminstone i de fall, där byggnadsskyldigheten uppgår till mera betydande belopp, bidrag till dess gäldande bör utgå från biskopslöneregleringsfonden. Enligt vad utredningen utvisar, ha från denna fond i några fall anvisats medel till biskopen i Skara för iståndsättande av torp å biskopsgården, vilket torde vara i viss mån jämförligt med här avsedda bidrag. Till sist torde böra framhållas, att de i utredningen framlagda förslagen i flera avseenden påverkats av de knappa avlöningstillgångar, som ansetts vara att tillgå för biskoparnas lönereglering. Denna uppfattning synes hava gjort sig gällande oberoende av frågan om tillgångarnas eventuella centralisering i större eller mindre grad. Det synes också uppenbart av den redogörelse, som lämnas i utredningen, att avkastningen av biskopslöneregleringsfonden jämte de lokala tillgångarnas avkastning, arrenden, skogsmedel, räntor m. m., tillhopa icke motsvara utgifterna för den lönereglering, som ansetts skälig och de övriga omkostnader, som bort åtfölja densamma. Än mera kan denna underbalans bliva märkbar, om jordbrukets och skogsbrukets avkastning sjunka under en följd av år. Under sådana förhållanden synes det nödvändigt att finna andra utvägar, och det förefaller Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som om detta lämpligast skulle kunna ske i samband med förestående lagstiftning angående prästerskapets avlöning. Då de biskopliga ämbetena anses utgöra en nödvändig del av den prästerliga organisationen och i sådant avseende kunna jämföras med vissa allmänkyrkliga ändamål, vilka bestridas av kyrkofonden, synes det icke vara oberättigat att taga sistnämnda fond i anspråk för det erforderliga tillskottet till biskoparnas avlöning. En sådan anordning lärer vara helt oberoende av det system, som i övrigt må komma att användas vid prästerskapets lönereglering i avseende å de lokala tillgångarnas förvaltning och användning. Underdånigst S. Linnér. Adolf Lundevall. Uppsala slott i landskontoret den 16 februari 1932.

Länsstyrelsen i Linköping. Att nu genomföra en definitiv lönereglering för biskoparna finner länsstyrelsen för sin del av flera skäl icke lämpligt. Till en början må erinras om, att den vittomfattande frågan om ändrade grunder för prästerskapets avlöning och förvaltningen av de ecklesiastika avlöningstillgångarna för närvarande är svävande och

246 att de båda utredningar, som i detta ämne under de senaste åren framlagts, företräda tvenne i stort sett varandra motsatta ståndpunkter. I olikhet mot den sakkunnige håller länsstyrelsen före, att frågan om biskoparnas lönereglering bör i sin helhet få sin lösning i så nära anslutning som möjligt till de grunder, enligt vilka förstnämnda frågor bliva avgjorda. Länsstyrelsen kan vidare icke undgå att finna det betänkligt att under nu rådande kristid fastställa en definitiv lönereglering på ett område, där avlöningstillgångarnas värde är så beroende av de tillfälliga ekonomiska förhållandena som här är fallet. Som en svaghet hos förslaget måste jämväl — oavsett ovan antydda invändningar av mera principiell natur — räknas, att detsamma delvis är präglat av ett ekonomiskt tvångsläge, vilket kommit till uttryck exempelvis därutinnan, att resekostnadsanslaget för biskoparna begränsats till 12 500 kronor för hela riket ehuru den sakkunnige uppskattat resekostnaderna för varje biskop till i genomsnitt 3 000 kronor. Länsstyrelsen anser sig på ovan berörda grunder icke för närvarande böra tillstyrka genomförande av en definitiv lönereglering för biskoparna utan vill för sin del i stället förorda, att provisoriska lönetillägg fastställas för de svagast avlönade av dessa. Om emellertid en allmän lönereglering anses nu böra äga rum, synas de föreslagna grunderna i stort sett vara lämpliga, men har länsstyrelsen givetvis icke varit i tillfälle att bedöma, huruvida indragning till en gemensam lönefond av de till de särskilda biskopsstolarna nu hörande tillgångarna i alla avseenden är rättsligt försvarlig. Underdånigst: Karl Tiselius. E. Stårck. Linköpings slott i landskontoret den 18 februari 1932.

Länsstyrelsen i Mariestad. Länsstyrelsen får i underdånighet meddela, att granskningen av det upprättade förslaget icke givit anledning till erinran från länsstyrelsens sida. Beträffande förvaltningen av avlöningstillgångarna anser sig länsstyrelsen böra förorda en centralisering och ansluter sig alltså till utredningsmannens förslag under alternativ B i betänkandet, sid. 115. Mariestad i landskontoret den 19 februari 1932. Underdånigst Axel Ekman. Nils Åhgren.

Länsstyrelsen i Nyköping. Länsstyrelsen finner den förebragta utredningen fullt motivera en lönereglering för rikets biskopar och anser, att de av den sakkunnige föreslagna löneförmånerna äro väl avvägda med hänsyn till nödvändigheten av att dels tillförsäkra biskoparna en mot deras ställning och ämbetsåligganden svarande inkomst, dels ej belasta bi-

247 skopslöneregleringsfonden med större utgifter än den kan bära. Nyköping i landskontoret den 20 februari 1932. Underdånigst: På länsstyrelsens vägnar: Ivar Schalin. H-e.rman V. Ekvall.

Länsstyrelsen i Västerås. Befallningshavanden vill till en början ansluta sig till den i betänkandet uttalade meningen, att biskoparnas löneförhållanden äro i behov av reglering såväl beträffande avlöningsbeloppen som i fråga om bidrag till bränsle och resor m. m. Med alltjämt sjunkande markegångspriser är att befara, att de ojämnheter de olika befattningshavarna emellan, som redan nu förefinnas, skola bliva allt mera framträdande. Enligt kyrkomötets uttalande böra biskoparnas löneförmåner fastställas med hänsyn till nu utgående avlöningsförmåner till landshövdingarna och i betänkandet har utredningsmannen i princip utgått från nämnda synpunkt. Befallningshavanden vill för sin del uttala sin anslutning till den av kyrkomötet uttalade meningen. Det kan emellertid sättas ifråga, huruvida tidpunkten nu är lämplig att företaga en definitiv lönereglering för nu ifrågavarande befattningshavare. Visserligen skall en genomförd reglering enligt förslaget helt bekostas av redan befintliga avlöningstillgångar, däri inbegripet avkastning av biskopslöneregleringsfonden (här kallad fonden). Det "synes emellertid ovisst, huruvida dessa tillgångar äro tillräckliga att bereda ens de beskurna förmåner, som förslaget innebär. Till den frågan återkommer befallningshavanden i det följande. Det synes näppeligen riktigt att vid fastställandet av en definitiv lönereglering nedsätta lönebeloppen under vad man eljest anser skäligt enbart på grund av knappheten för tillfället i för ändamålet tillgängliga medel. Under sådana förhållanden förefaller det riktigare att nu föreslå en provisorisk lönereglering i avvaktan på att fondens tillgångar skola visa sig tillräckliga att bära en verklig, definitiv sådan. I betänkandet har beräknats, att fonden skall årligen kunna bidraga till löneregleringen m. m. med 165 000 kronor. Det torde vara ställt utom allt tvivel att så skall kunna bliva förhållandet, när normala tider åter inträda. Bortfalla skogsmedelsinkomsterna kan fondens behållna avkastning icke beräknas högre än till 125 000 å 130 000 kronor, således omkring 35 000 kronor mindre än i betänkandet antagits. Det synes allt för optimistiskt att under nu rådande tidsläge beräkna avkomsten så hög, som skett. Fondens inkomster utgöras till en avsevärd del av skogsmedel och att påräkna, att någon avsevärd behållning av skogsförsäljningar, om nu sådana ens kunna äga rum, skall uppkomma under den närmaste tiden lärer få anses mindre välbetänkt. Det är också omöjligt att förutsäga, när sådan behållning åter kan väntas inträffa. Därtill kommer att indelningsersättningarna, som ingå både till fonden och till tjänstinnehavarna, vilka senares del ju skall utgöra en del av avlöningstillgångarna, visa tendens att sjunka, vilket, framgår bland annat därav, att sådana ersättningar i budgetredovisningen för fonden under budgetåret 1929/1930 upptagits till 30 853 kronor 74 öre men för följande år till allenast 27 582 kronor 75 öre. Det torde därför med allt skäl kunna påstås, att de avlöningstillgångar, som enligt betänkandet skulle påräknas lämna ett överskott av omkring 10 000 kronor efter det de föreslagna utgifterna täckts, i stället, skola visa en brist av minst 30 000 kronor. Skall fondens kapital-

248 tillgång anlitas för täckande av sådan brist under ett antal år framåt, kommer tydligen dess förmåga att bära löneregleringen att allt mera förminskas. Skall en lönereglering nu genomföras, torde det därför enligt befallningshavandens mening vara ofrånkomligt att antingen ytterligare beskära de föreslagna förmånerna eller ock förutsätta ett fyllnadsanslag i riksstaten till bristens täckande. Då sistnämnda utväg torde åtminstone för närvarande få anses utesluten och en ytterligare beskärning av löneförmånerna icke torde få anses lämplig i en definitiv lönereglering, vill det synas som om enda utvägen vore att nu söka åstadkomnia en provisorisk lönereglering, antingen så, att man n u fastställer de förmåner av olika slag, som skola tillfalla befattningshavarna ifråga, så snart medel härför finnas tillgängliga, eller ock så att det hela gives en helt tillfällig karaktär med fyllnadsbelopp för de lägst avlönade. Befallningshavanden anser under nuvarande förhållanden det senare alternativet vara att föredraga. Anses emellertid en definitiv lönereglering böra genomföras med det snaraste, synes en utväg att kunna åstadkomma en verklig sådan vara att sammanslå biskopslöneregleringsfonden med kyrkofonden och låta den senare övertaga de utgifter, som bliva förenade med lönereglering för rikets biskopar. Kyrkofondens ställning synes vara så god, att den bör kunna bära den jämförelsevis obetydliga utgiftsökning, en sådan anordning skulle komma att medföra. Kyrkofondens behållning var vid utgången av budgetåret 1923/1924 i avrundat tal 36 800 000 kronor och vid slutet av budgetåret 1930/1931 omkring 55 400 000 kronor. Befallningshavanden har visserligen ovan framhållit, att skogsmedel icke kunna i samma grad som förut påräknas åtminstone under de närmaste åren. Men ehuru kyrkofondens inkomster till icke ringa grad utgöres just av sådana medel, torde fonden med sin starka ställning under ett antal år kunna undvara denna inkomst även om till utgifterna lägges den ökning, som kan uppstå för att fylla behovet av medel till lönereglering för biskoparna utöver vad den därför avsedda fonden kan giva. Kommer en sammanslagning av de båda fonderna till stånd, är det icke längre nödvändigt, att på grund av avlöningstillgångarnas knapphet föreslå mindre avlöningsförmåner än eljest bort utgå. Befallningshavanden, som redan uttalat sin anslutning till kyrkomötets ovan anförda uttalande, vill sålunda föreslå, att rikets biskopar avlönas efter enahanda grunder, som fastslagits för landshövdingarna i respektive orter med det tillägg, att ärkebiskopen på grund av i betänkandet anförda skäl tillerkännes en grundlön av 30 000 kronor. Mot ett sammanförande av biskopslöneregleringsfonden och kyrkofonden kan visserligen anföras, att den senare fonden uppkommit uteslutande av tillgångar, avsedda för det lägre prästerskapet och den förra uteslutande av motsvarande tillgångar beträffande biskoparna. Då man emellertid med här ifrågavarande medel jämte lagstadgade församlingsavgifter synes kunna tillgodose avlöningsbehovet inom hela svenska kyrkan, och vid sådant förhållande utsikter att av statsmedel erhålla bidrag till biskoparnas lönereglering knappast torde förefinnas, synas ovan anförda betänkligheter mot anordningen icke böra tillmätas en avgörande betydelse. E t t sammanförande av biskopslöneregleringsfonden med kyrkofonden och denna senare fonds belastande med utgifter för biskoparnas avlöning m. m. erfordrar ändring i lagen om kyrkofond den 9 december 1910. Underdånigst Walter Murray. Carl F. Johanson. Västerås slott i landskontoret den 17 februari 1932.

249 Länsstyrelsen i Växjö. I sin skrivelse i ärendet den 27 maj 1931 har riksdagen såsom direktiv för en blivande utredning icke åberopat annat än den kritik, som i skrivelsen framställts mot det för biskoparna för närvarande gällande avlöningssystemet. I sådant hänseende anmärktes, att den metod för beräknandet och bestridandet av biskoparnas avlöningsförmåner, som för de flesta biskopsstolarna komme till användning, medförde betydande växlingar år från år i den till varje särskild befattningshavare utgående grundlönen. Ej oväsentliga förskjutningar hade under årens lopp ägt rurn i fråga om det inbördes förhållandet mellan de olika biskoparnas löner, något som givetvis icke varit avsett, när rikets ständer år 1860 fastställde de grunder, enligt vilka biskopslönerna ännu i huvudsak utginge. Vid de olika biskopstjänsterna vore befattningshavarnas utgifter för tjänstebostäder, representation m. m. avsevärt varierande utan att någon anpassning av lönen skett med hänsyn till dessa förhållanden. Det gällande systemet måste förty anses otidsenligt, utan önskvärd stadga och till sina verkningar ofta orättvist. I det löneförslag, som den sakkunnige framlägger, vill han till rådande av bot i anmärkta missförhållanden och till åstadkommande av ett modernare lönesystem bygga biskoparnas avlöning i främsta rummet på en fast grundlön jämte fri bostad: härjämte föreslås utgående till biskoparna av dyrtidstillägg i enlighet med de grunder, som äro eller kunna varda fastställda vid statens nyreglerade verk, bränsleersättning samt resekostnads- och traktamentsersättning. Såsom förebild för det framlagda löneförslaget, detta även vad beträffar lönenivån, har den sakkunnige på skäl, som närmare angivits, ställt det lönesystem, som gäller för rikets landshövdingar. Emellertid har han av fruktan för att de för biskoparnas avlöning anslagna tillgångar icke komme att fullt förslå till den lönenivå, som gäller ifråga om landshövdinglönerna, måst i vissa avseenden gå något lägre. Så har grundlönen för biskoparna med undantag för ärkebiskopen och biskoparna i Lund och Göteborg, för vilka högre grundlöner föreslagits, satts till 20 000 kronor eller 1000 kronor lägre än som bestämts för det stora flertalet landshövdingar och ersättningen för rese- och traktamentskostnader har måst fixeras inom viss gräns, som ej torde uppnå verkliga kostnaderna. Även för bränsleersättningen har satts visst maximum, som torde verka till lägre ersättning än som härvidlag bestås landshövdingarna. Vid senaste löneregleringen för landshövdingarna åtog sig statsverket visst bidrag till landshövdingbostädernas möblering, som realiserats på så sätt, att statsverket i regel har sörjt för möblering av fyra rum inom varje länsresidens. Den sakkunnige har ansett att de skäl, som anförts för statsbidrag för möblering av landshövdingresidensen, äro i allt väsentligt tillämpliga jämväl ifråga om biskopsboställena. Då emellertid biskopslöneregleringsfondens medel kunde beräknas att härförutom bliva ganska h å r t ansträngda vid genomförandet av den föreslagna löneregleringen, har den sakkunnige ansett sig icke böra gå längre än att föreslå, att utgående av möbleringsanslag för biskopsboställena skulle göras beroende av en av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall verkställd undersökning om nämnda fonds bärkraft. Länsstyrelsen anser ett lönesystem såsom det föreslagna, huvudsakligen byggt på principen om bestämd kontant lön jämte bostadsförmån samt i övrigt efter bestämda grunder utgående ersättningar för bestridandet av biskoparnas med deras tjänster förenade kostnader, vara praktiskt och för tidsförhållandena ändamålsenligt och kan därför för sin del gilla de principer, som uppställts för löneregleringen. Ifråga om den lönenivå, som bör bestämmas, finner länsstyrelsen fullgoda

250 skäl tala för den jämställighet med landshövdingarnas, som den sakkunnige i princip uppställt som mål. Länsstyrelsen finner endast önskvärt att detta mål kunnat mera konsekvent fullföljas. Utom de avsteg därifrån till biskoparnas nackdel, som förut berörts, torde i detta sammanhang ytterligare ett par förhållanden, verkande i samma riktning, vara värda beaktande. Enligt gällande författningar torde biskoparnas bostadshus vara underkastade fastighetsskatt, medan landshövdingarnas äro fria härifrån. Någon ersättning härför upptager icke förslaget. Under det att landshövdingarna av statsmedel erhålla anslag för vård och underhåll av de till länsresidensen hörande parker och planteringar, avses enligt förslaget någon ersättning icke skola utgå för de kostnader, som biskoparna få vidkännas för vården av biskopsgårdarnas motsvarande anläggningar. Biskop Reuterskiöld, av vilkens yttrande över förslaget länsstyrelsen varit i tillfälle att taga del, påpekar däri de ganska avsevärda kostnader, som äro förenade med ett värdigt underhåll av till biskopsbostället östrabo hörande trädgård, gårdsplan och gamla trädallé, kostnader, som bleve än mera betungande för boställsinnehavaren, om, såsom ifrågasattes, den till östrabo hörande sätesgården komme att fråntagas boställsinnehavaren, då inga som helst naturaprodukter därifrån kunde hämtas till berörda anläggningars underhåll. Av det sagda finner länsstyrelsen med tydlighet framgå, att det framlagda förslaget skulle i realiteten tillföra biskoparna rätt avsevärt mindre inkomster än de, som äro tilldelade landshövdingarna. Förslaget är avsett att kunna förverkligas inom ramen av de avlöningsmedel, som finnas anslagna för biskoparnas avlöning, och det är för att få avkastningen av dessa tillgångar att räcka för ändamålet, som den sakkunnige måst iakttaga särskild försiktighet och återhållsamhet vid bestämmandet av lönen och vissa ersättningar, som eljest med hans ståndpunkt i frågan bort tillmätas något frikostigare. Trots de3sa enligt länsstyrelsens mening icke önskvärda avprutningar synes det länsstyrelsen synnerligen tveksamt, huruvida löneregleringsförslaget låter sig realisera med befintliga biskopslönemedel. Biskop Reuterskiöld har också i sitt förberörda utlåtande givit uttryck åt den meningen att detta icke låter sig göra och har för denna åsikt anfört enligt länsstyrelsens mening goda skäl. Länsstyrelsen finner sålunda det föreliggande förslaget visserligen i sina riktlinjer tillfredsställande, men anser däremot detsamma till resultatet icke motsvara vad man skäligen har rätt att vänta av en definitiv lönereglering. Då för biskoparnas avlöning disponibla lönetillgångar, enligt vad man har anledning förmoda, knappast heller torde förslå för förslagets realiserande på sätt det nu föreligger, än mindre med de förbättrade löneförmåner, som länsstyrelsen anser erforderliga, finner länsstyrelsen en definitiv lönereglering i enlighet med förslaget för närvarande icke böra företagas, utan det vara att föredraga att, intill dess en sådan lönereglering kan äga rum, de biskopar, vilkas årsinkomst understiger 21 000 kronor, erhålla fyllnad genom provisoriskt lönetillägg. Växjö, i landskontoret, den 19 februari 1932. Underdånigst: A. Wilhelm

Lange.

Beskow.

251 Länsstyrelsen i Malmö. Den verkställda utredningen torde otvivelaktigt giva vid handen, att grunderna för biskoparnas avlöning äro föråldrade och i behov av snar förändring. Då ifrågavarande fråga har intimt samband med frågan om det territoriella prästerskapets avlöningsförhållande, kan det emellertid enligt länsstyrelsens förmenande ifrågasättas, om det icke varit lämpligast att båda dessa frågor utretts i ett sammanhang. Länsstyrelsen finner stöd för denna uppfattning däruti, att flertalet av de föreslagna anordningarna gjorts beroende av statsmakternas framtida beslut angående det territoriella prästerskapets avlöningsförhållanden. I varje fall har man berättigad anledning förmoda, att båda dessa frågor samtidigt komma att behandlas av statsmakterna. Länsstyrelsen vill till en början erinra, att länsstyrelsen tidigare i sitt yttrande över kyrkomötets skrivelse den 2 november 1929 såsom sin mening uttalat, att biskoparna i avlöningshänseende borde jämställas med landshövding. Länsstyrelsen har icke härvidlag ändrat uppfattning men anser sig dock böra tillägga, att, såsom också i förslaget avses, avlöningen till ärkebiskopen bör utgå med något högre belopp. Enligt nu gällande bestämmelser är biskop icke berättigad till resekostnadsoch traktamentsersättning. Sådan rätt skulle tillkomma honom enligt föreliggande förslag. Förslaget innehåller emellertid den begränsning att tillsvidare och intill dess Kungl. Maj :t annorlunda förordnade, skulle för sagda ändamål årligen få användas högst 12 500 kronor. Enligt länsstyrelsens förmenande bör nämnda begränsning utgå. I likhet med övriga tjänstemän hava biskoparna berättigade anspråk på att tillerkännas full ersättning för de kostnader, deras tjänsteresor förorsaka. Även om biskopslöneregleringsfonden icke för närvarande kan bära den ökade kostnad, som härigenom skulle uppkomma, torde väl medel härför i annan ordning kunna anvisas. Av de båda förslag till grunder, enligt vilka biskoparnas löner för framtiden böra regleras, anser sig länsstyrelsen böra förorda alternativ B eller centralisering av de till biskoparnas avlönande anslagna avlöningstillgångarna. Genom att samtliga avlöningstillgångar indragas till biskopslöneregleringsfonden, ernås givetvis enhetlighet och reda i förvaltningen av desamma samt större möjlighet att överblicka fondens tillgångar och de krav, som kunna komma att ställas på densamma. Underdånigst På länsstyrelsens vägnar: A. Adler.

Oscar

Rud-Olson.

Malmö i landskontoret den 13 februari 1932.

Länsstyrelsen i Göteborg. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har ansett sig kunna inskränka sina uttalanden i ämnet till frågan om avlöningsförmånerna för biskopen i Göteborgs stift och den framtida förvaltningen av de till hans avlöning för närvarande anslagna avlöningstillgångarna.

252 Emot vad i sådant avseende föreslagits har Eders Kungl. Maj:ts befallningshävande icke något att erinra. Å sidorna 47 och 82 i utredningen har den sakkunnige lämnat redogörelse för ett vid tiden för utredningens avlämnande på regeringsrättens prövning beroende ärende i fråga om skattskyldigheten för biskopshuset i Göteborg. Detta beskattningsmål har numera avgjorts genom utslag den 15 januari 1932, därvid regeringsrätten funnit ej skäl göra ändring i kammarrättens utslag. — — — Göteborg, i landskontoret, den 5 februari 1932. Underdånigst Oscar von Sydow. E. C enter wall.

Länsstyrelsen i Karlstad. Biskopen i Karlstads stift, för vilken lönereglering fastställdes den 14 april 1882 eller således för närmare 50 år sedan, åtnjuter enligt vad handlingarna utmärka såsom avlöning dels indelningsersättning, som utgår från 8 huvudtitelns anslag till kleresistaten och beräknas efter årligen fastställt medelmarkegångspris, dels enligt nådigt brev den 8 april 1921 årlig ersättning med 5 749 kronor 55 öre i ersättning för mistningen av avkomsten från Stora Kils församlings förutvarande prebendepastorat, dels ock årlig lönefyllnad med 1 410 kronor, vilka båda senare belopp utgå från biskopslöneregleringsfonden. Därjämte äger biskopen såsom bostad nyttja biskopsgård, belägen i kvarteret Udden i Karlstads stad. Indelningsersättningen, som är bestämd i vissa kvantiteter råg, korn och havre och som uträknas i penningar efter medelmarkegångspris, har med hänsyn till sjunkande marknadspris under senare år alltmer minskats. Sålunda utgjorde ersättningen för ecklesiastikåret 1927/1928 11 054 kronor 75 öre men för senaste ecklesiastikår 1930/1931 7 922 kronor 9 öre. Ytterligare minskning i nämnda ersättning synes vara att vänta. Samtliga kontanta löneförmåner för biskopen i Karlstads stift utgjorde sålunda under ecklesiastikåret 1930/1931 15 082 kronor 64 öre. Innehavet av den på lön anslagna biskopsgården lärer knappast kunna räknas såsom en större löneförmån. Bostadslägenheten är inrymd i en äldre byggnad av trä och numera omodern. Till följd av sitt centrala läge i staden har biskopsgården av taxeringsmyndigheterna vid senaste fastighetstaxering åsatts ett taxeringsvärde av ej mindre än 101000 kronor, därav för tomt om 39-84 ar 41000 kronor och för byggnader 60 000 kronor. För nämnda fastighet utgjorde de kommunala utskylderna enligt senaste utdebitering i grundskatt 227 kronor 25 öre samt i egentlig kommunalskatt 441 kronor 48 öre, vartill kommer landstingsskatt med 121 kronor 20 öre. Uppenbart finner länsstyrelsen vara, att de löneförmåner, som sålunda äro anslagna biskopen, icke motsvara den avlöning, vilken skäligen under nuvarande tid bör utgå till en person i den ställning, som en stiftschef intager. Lönebestämmelserna böra också i övrigt moderniseras och anpassas efter nu rådande förhållanden. Såsom påtagliga brister i det nuvarande lönesystemet måste betecknas dess anslutning till ett markegångssystem, vilket för närvarande är avskaffat såväl för civila

253 befattningshavare som jämväl för större delen av prästerskapet, samt skyldigheten att på egen bekostnad bestrida vissa med tjänsten förenade omkostnader m. m. Det förslag, som den sakkunnige nu framlagt till lönereglering för biskoparna. ansluter sig i huvudsak till den lönereglering, som enligt nådiga brevet den 26 jtmi 1925 fastställts för landshövdingarna. För landshövdingarna utgör den fastställda kontanta avlöningen i allmänhet 21 000 kronor för år, varifrån emellertid avgå vissa pensionsavgifter. För biskopen i Karlstads stift föreslår den sakkunnige en kontant avlöning av 20 000 kronor för år. H ä r t i l l komma emellertid huvudsakligen enahanda bestämmelser som för landshövding om fri bostad med delvis fri uppvärmning, bekostande till viss del av bostads möblering, om ersättning för resekostnader m. m. F ö r sin del vill länsstyrelsen livligt tillstyrka, att snara åtgärder vidtagas för genomförande av ett mera rättvist lönesystem för stiftscheferna. Den sakkunniges förslag om den kontanta avlöningens belopp föranleder icke någon erinran från länsstyrelsen. Vid bedömandet av frågan, huruvida de speciella avlöningsbestämmelserna böra helt anslutas till de för landshövdingarna gällande, torde enligt länsstyrelsens mening kunna ifrågasättas, huruvida full likställighet mellan biskop och landshövding i fråga om rätt att erhålla möblering av viss del av bostadslägenhet kan anses erforderlig. Däremot synes vara nödvändigt att likställa biskop och landshövding i avseende å skattskyldighet för upplåten bostadsfastighet. Såsom av här ovan relaterade förhållanden framgår, kan innehavare av biskopsgård komma att oskäligen betungas av skattskyldighet därför. Rimligt synes vara, att biskopslöneregleringsfonden finge bestrida omkostnader såväl i fråga om underhåll som skatter för fastigheten. Därest förslag till slutlig lönereglering för biskoparna icke skulle komma att framläggas för innevarande års riksdag, synes provisorisk löneförbättring böra medgivas i sådan form, att biskop icke må åtnjuta lägre kontant avlöning än 20 000 kronor. Underdånigst ^46r. Gustaf

Unger.

Heintz.

Karlstad i landskontoret den 15 februari 1932.

Länsstyrelsen i Härnösand, Länsstyrelsen får meddela, att länsstyrelsen icke funnit något att erinra mot de förslag, som av den tillkallade sakkunnige framlagts. Underdånigst A. Magnus

Wijkman.

Falck.

Härnösand i landskontoret den 18 februari 1932.

254 Länsstyrelsen i Luleä.I likhet med den sakkunnige anser länsstyrelsen starka skäl tala för att en förändring med snaraste kommer till stånd i avseende på det föråldrade sättet för biskopslönernas utmätande. Den invändningen, att den nuvarande tiden med sin stora osäkerhet på det ekonomiska området kan anses mindre lämplig för framläggande av ett förslag till ny lönereglering för ifrågavarande befattningshavare, synes ej böra tillmätas någon betydelse, då detta förslag icke kommer att hava något inflytande på budgeten i den ena eller andra riktningen, enär något tillskott av skattemedel för denna lönereglering ej kommer att ifrågasättas. Då tillkomsten av Luleå stift daterar sig från en så sen tidpunkt som år 1904 och här ej finnas några biskopsstolen tillhörande hemman, lägenheter och gårdar eller någon biskopen på lön anslagen kronotionde eller indelt ränta, anser sig länsstyrelsen sakna anledning att yttra sig över förslaget, i vad det avser dispositionen av dessa tillgångar vid en eventuell lönereglering eller därmed i samband stående frågor. Den sakkunnige har i sitt förslag vid utmätandet av biskoparnas löneförmåner gått ut ifrån den principen, att biskoparna böra i avseende på löneförmåner i allt väsentligt jämställas med landshövdingarna, och denna princip finner länsstyrelsen till alla delar rättvis och lämplig. A t t den sakkunnige sett sig tvungen att med hänsyn till de begränsade avlöningstillgångar, som för ändamålet stå till förfogande, avvika från denna princip på så sätt, att biskoparnas grundlön föreslagits 1 000 kronor mindre än den av 1925 års riksdag för landshövdingarna bestämda normallönen, är beklagligt, men under nu rådande förhållanden torde någon berättigad invändning ej kunna göras häremot, synnerligast som biskoparna i någon mån erhålla kompensation för denna lägre kontanta avlöning därigenom att de, i motsats till landshövdingarna, ej skulle komma att erlägga några avgifter för egen pensionering. Löneförslaget för biskoparna upptager jämväl rätt till resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente för i tjänsten företagna resor, och detta förslag anser länsstyrelsen för sin del billigt och rättvist. Emellertid har den sakkunnige med hänsyn till biskopslöneregleringsfondens bärkraft ansett sig tvungen att begränsa denna rätt så, att för detta ändamål får tills vidare årligen användas högst 12 500 kronor att av Eders Kungl. Maj:t fördelas mellan de olika stiften. Då det är att befara, att vid en sådan fördelning det belopp, som kommer att falla på biskopen i Luleå stift, icke kommer att förslå för att bereda honom ersättning för sina tjänsteresor i samma omfattning som nu enligt Eders Kungl. Maj:ts nådiga beslut den 30 maj 1919 och den 16 april 1926 tillkommer honom, vill länsstyrelsen framhålla önskvärdheten av att löneregleringen icke medför någon minskning i denna hans rätt till rese- och traktamentsersättning, utan att fyllnad beredes honom, eventuellt, såsom hittills skett, ur förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk, kyrkliga ändamål. Emot övriga delar av förslaget finner länsstyrelsen ej anledning att göra någon erinran. Underdånigst På länsstyrelsens vägnar: A. Holm. Luleå i landskontoret den 28 januari 1932.

Olof

Åkesson.

255 Länsstyrelsen i Visby. Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande har intet att erinra mot de föreslagna grunderna för en reglering av biskoparnas löner. Eders Kungl. Maj:ts befallningshävande känner sig dock icke övertygad om biskopslöneregleringsfondens förmåga att bära samtliga de avsevärda kostnader, som årligen skulle komma att åvila densamma. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande finner i likhet med vad som föreslagits, att beträffande Visby stift biskopstjänsten bör, med hänsyn till stiftets mindre omfattning, fortfarande vara förenad med kyrkoherdebefattningen i Visby stads- och landsförsamlingars pastorat. Enligt förslaget skulle också den för denne kyrkoherde anvisade avlöningen disponeras för biskopen, och då kyrkoherdens avlöning uppgår till 10 100 kronor, har alltså ett belopp av 9 900 kronor beräknats att gäldas ur biskopslöneregleringsfonden eller på annat sätt, såsom förslaget närmare innehåller. Emellertid bör härvid beaktas, att då biskopen endast delvis kan bli i tillfälle att ägna sig åt sin tjänst såsom kyrkoherde, vice pastor måste anställas i församlingen, särskilt som för övrigt i staden endast finnes två prästerliga befattningshavare, nämligen komminister och ständig adjunkt. För avlöning av vice pastor synes icke kunna beräknas ett lägre belopp än 3 000 kronor. Då det icke synes rimligt varken att biskopen skall av sin lön avstå detta belopp eller att Visby stads- och landsförsamlingar, som lämna ett avsevärt bidrag till biskopslönen, skulle få vidkännas ytterligare någon utgift härför, torde det vara riktigast, att det beräknade tillskottet till biskopslönen från församlingarna beräknades icke till 10 100 kronor utan på sin höjd till 7 100 kronor. Det förefaller, som om man vid förslagets upprättande icke beaktat nödvändigheten för biskopen att såsom kyrkoherde hava vice pastor. Underdånigst A. E. Rodhe. B.

Ljungholm.

Visby i landskontoret den 19 februari 1932.

Inom ecklesiastikdepartementet i februari 1932 upprättad P. M. i anledning av ett utav särskild inom departementet tillkallad (borgmästaren F. W. Linder) utarbetat förslag till ny reglering av avlöning ävensom ett över nämnda utredning av kammarkollegiet kontoret avgivet utlåtande.

sakkunnig biskoparnas och stats-

Nu gällande lönereglering för biskoparna fastställdes redan vid 1859/1860 års riksdag. Utgångspunkten för denna lönereglering var, att biskoparna i lönehänseende skulle jämställas med landshövdingarna. Riksdagen har upprepade gånger, t. ex. i särskilda skrivelser 1913 och 1931, hemställt om verkställande av ny lönereglering för biskoparna. 1931 års riksdagsskrivelse i ämnet föranledde tillkallandet av den sakkunnige, vars utredning nu föreligger.

256 Den sakkunnige har i denna utredning i allt väsentligt anslutit sig till principen om likställighet i lönehänseende mellan biskop och landshövding. Denna uppfattning har enhälligt biträtts i de yttranden, som avgivits över utredningen av samtliga domkapitel och fungerande biskopar, länsstyrelserna i de län, där stiftsstad är belägen, samt kammarkollegiet och statskontoret. Inledningsvis torde böra erinras, att landshövdingarna enligt nu gällande, år 1925 fastställda lönereglering åtnjuta: 1) grundlön 21000 kronor (i Malmö och Göteborg 23 500 kronor), 2) dyrtidstillägg enligt grunderna för nyreglerade verk, 3) fri bostad i kronans hus eller ersättning härför, 4) möbleringsbidrag (beräknat till 20 000 kronor för varje residens), 5) viss ersättning för bränslekostnader, 6) resekostnads- och traktamentsersättning, vilka kostnader enligt en av den sakkunnige verkställd undersökning under budgetåren 1929/1931 uppgått till i genomsnitt 2 500 kronor per landshövding och år. I det följande hava sammanställts vissa uppgifter, vilka äro av intresse för bedömande av frågorna om behovet av en ny lönereglering för biskoparna samt möjligheten att genomföra en dylik utan anlitande av andra medel än de avlöningstillgångar, som redan nu finnas och icke utan ändring av prästerskapets privilegier torde kunna användas för annat ändamål än biskoparnas avlöning. I. Vid biskopsstolarna under ecklesiastikåret 1930/1931 direkt influtna inkomster av arrenden, räntor å expropriationsmedel, indelningsersättning m. m. (I denna tablå ha ej medtagits från biskopslöneregleringsfonden utgående medel.) Uppsala (avser ecklesiastikåret 1929/1930) Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby

22 449: — 25 540: 99 19 652: 13 13 434: 95 18 294:59 16 839: 30 31186:89 9 491: 14 8 805: 11 5 543: — — 6 697: 65

Summa kronor 177 934: 75 I I . Till biskoparna under ecklesiastikåret 1930/1931 inalles utgående löner. Uppsala (avser ecklesiastikåret 1929/1930) Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg

22 449: — 32 165: 83 19 652: 13 17 083: 96 19 490:02 21199: 50 31186:89 17 679:60

Transport kronor 180 906:93

257 Karlstad Härnösand Luleå Visby (därav från 9 656:—)

Visby

Transport kronor 180 906:93 15 964 : 66 17 395 ; 17 423: — 20 353: 65 prebendepastorat Summa kronor 252 043: 24

Skillnaden mellan de i I och I I angivna beloppen utgöres av från biskopslöneregleringsfonden utgående medel (prebendeersättning, lönefyllnad m. m.). I I I . Vissa uppgifter rörande de med biskopsämbetena förenade utgifterna ecklesiastikåret 1930/1931 (medeltal). a) resor (uppgifter saknas för Uppsala, Göteborg och Luleå) b) skatter för biskopshuset (uppgifter saknas för Uppsala, Göteborg och Luleå) c) uppvärmning (uppgifter saknas för Uppsala) d) representation (uppgifter saknas för Uppsala, Göteborg, Härnösand och Luleå) e) tillägg: traktamentsersättning, gårdskarl och tjänare extra familiam, möbleringsårsbelopp m. m. cirka Summa kronor

under

1 083: 82 398: 07 1 031: 41 2 185 • 61 3 90O: 8 598: 91

I V . F ö r biskoparna vid ny definitiv lönereglering föreslagna avlöningsförmåner (förutom fri bostad): Den a)

sakkunnige

Kammarkollegiet

—

statskontoret

Grundlöner. Uppsala 28 000 Linköping 20 000 Skara 20 000 Strängnäs 20 000 Västerås 20 000 Växjö 20 000 Lund 23 500 Göteborg 21 500 Karlstad 20 000 Härnösand 20 000 Luleå 20 000 Visby 20 000 (därav såsom kyrkoherde i Visby prebendepastorat 10 100).

b) Dyrtidstillägg enligt de grunder, som äro eller kunna varda bestämda för befattningshavare vid sta17—327-662

29 000 21000 21000 21000 21 000 21000 24 500 22 500 21000 21000 21000 21000 (därav såsom kyrkoherde bendepastorat 10 100).

Visby pre-

258 Den

Kammarkollegiet

sakkunnige

tens s. k. nyreglerade verk, vid ett indextal av 158 beräknat till 1 056 kronor per biskop och år.

—

statskontoret

1 056 kronor per biskop och år.

c) Hyresersättning. Behov av dylik föreligger ej för närvarande.

= den sakkunnige.

d) Möbleringsbidrag beräknas till 20 000 kronor för varje biskopsstol. Skall ej utgå innan biskopslöneregleringsfondens storlek medgiver detta.

= den sakkunnige.

e) Bränslekostnader: i genomsnitt 1 000 kronor per biskop och år.

Bör framdeles utgå i enlighet med den sakkunniges förslag. Ej så länge fondens ställning är mindre stark.

f) Resekostnadsoch traktamentsersättning. Beräknas komma att draga en kostnad av 3 000 kronor per biskop och år. Tills vidare, så länge fondens tillgångar äro knappa, beräknas 1 000 kronor per biskop och år i genomsnitt. g) Skatter och andra onera för biskopshus skola bestridas av fonden.

Bör framdeles utgå i enlighet med den sakkunniges förslag. Ej så länge fondens ställning är mindre stark.

Bör framdeles utgå i enlighet med den sakkunniges förslag. Ej så länge fondens ställning är mindre stark.

h) Sammanfattning av lönen för biskop (utom Uppsala, Lund, Göteborg) vid ett genomförande omedelbart av förslaget. Grundlön 20 000 Dyrtidstillägg 1056 Bränslekostnad 1 000 Rese- och traktamentsersättning 1000

21000 1056

23 056

22 056

31056 26 556 24 556

30 056 25 556 23 556

Uppsala Lund Göteborg

259 V. Kostnader

för genomförande

Den

omedelbart

sakkunn ige

av lönereglering

Kammarkollegiet

a) avlöning åt biskopar: grundlöner 242 900 dyrtidstillägg 11 500 bränsleersättning 12 000 reseersättning . . 12 500 278 900

för —

biskopa statskontoret

254 900 11500 —

266 400

b) underhåll av biskopshus och andra större engångsutgifter

10 000

10 000

c) skogsavverkningsoch skogsvårdskostnader m. m.

18 500

28 500

d) utskylder

4 750

4 750

e) emeritilöner

25 000

9 900

f) ersättning åt utnämnd biskop under tid, varunder han uppehållit biskopsämbete, innan rätten att åtnjuta den härmed förenade lönen i n t r ä t t

10 000

g) diverse utgifter

1 500

1500 Summa kronor 348 650

321 050

VI. Disponibla

avlöningstillgångar.

Den

sakkunnige

Kammarkollegiet

—

statskontoret

a) vid biskopsstolarna direkt inflytande inkomster (jfr I) avrundat till 175 000 b) biskopslöneregleringsfonden

165 000

c) Lunds biskopslönemedels besparingsfond

20 000

10 % reducering.

Summa kronor 360 000 V I I . Provisorisk

324 000

lönereglering.

1920 års kyrkomöte har begärt, att ett belopp å 20 000 kronor ur biskopslöneregleringsfonden skulle ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för höjande upp till 21 000 kronor av de biskopslöner, som understege detta belopp. Den sakkunnige har funnit denna lösning otillfredsställande men framhållit, att en sådan åtgärd torde bliva nödvändig, om den definitiva löneregleringen upp-

260 s k ö t e s . D ä r e s t en d y l i k p r o v i s o r i s k l ö n e r e g l e r i n g s k u l l e k o m m a t i l l s t å n d , f i n g e t i l l s e s , a t t d e n t i l l biskop u t g å e n d e a v l ö n i n g e n icke u n d e r s t e g e , f ö r u t o m fri bostad, 2 1 000 k r o n o r . Kammarkollegiet — statskontoret h a v a i s i t t u t l å t a n d e p å p e k a t , a t t d e t av k y r k o m ö t e t b e g ä r d a b e l o p p e t , 20 000 k r o n o r , r e d a n ä r o t i l l r ä c k l i g t och t o r d e k o m m a a t t bliva d e t i ä n h ö g r e g r a d . Ä m b e t s v e r k e n a n s e sig dock ej b ö r a i f r å g a s ä t t a en f ö r h ö j n i n g av d e t b e g ä r d a b e l o p p e t , v i l k e t f o n d e n b e r ä k n a s k u n n a b ä r a .

S t i f t

Uppsala' . Linköping Skara . . Strängnäs . Västeras Växjö . . Lund . . . Göteborg . Karlstad . Härnösand Luleå . . . Visby 2 . .

1930/1931 utgående lön

22 449: — 32 165: 83 19 652:13 17 083: 96 19 490: 02 21199:50 31186:89 17 679: 60 15 964: 66 17 395: — 17 423: — 20 353: 65 252 043:24

Erforderligt tillskott, om lönen skall uppgå till 21 000 kr. Avser 1929/ 1930. 1 347: 87 3 916:04 1 509: 98 3 320: 40 5 035: 34 3 605: — 3 577: — 646: 35 22 957: 98

2 Därav från Visby prebendepastorat 9 656: —

D ä r e s t p r o v i s o r i s k l ö n e r e g l e r i n g g e n o m f ö r e s på s ä t t den sakkunnige förordat ( m i n s t 21 000 k r o n o r t i l l varje b i s k o p ) bliva k o s t n a d e r n a för de b i s k o p l i g a avlöningstillgångarna: a) L ö n e r ( h ä r u p p t a g a s de för 1 9 3 0 / 1 9 3 1 u t g å e n d e m e d av Visby k y r k o h e r d e l ö n , 252 0 4 3 : 2 4 — 9 6 5 6 : — ) b) T i l l ä g g s l ö n e r e n l i g t o v a n s t å e n d e t a b l å c) ö v r i g a u t g i f t e r [jfr. V b ) — g ) ]

frånräknande 242 3 8 7 : 2 4 22 9 5 7 : 98 69 7 5 0 : — S u m m a k r o n o r 335 0 9 5 : 22

D å k o s t n a d e r n a för en d e f i n i t i v l ö n e r e g l e r i n g av d e n s a k k u n n i g e b e r ä k n a t s t i l l 348 650 k r o n o r , u p p n å s a l l t s å g e n o m en p r o v i s o r i s k l ö n e r e g l e r i n g p å s ä t t den sakk u n n i g e a n f ö r t en b e s p a r i n g av e n d a s t (348 6 5 0 : 335 0 9 5 : 22) 13 554 k r o n o r 78 öre. D ä r e s t p r o v i s o r i s k l ö n e r e g l e r i n g g e n o m f ö r e s på s ä t t kammarkollegiet — statskontoret f ö r e s l a g i t (20 000 k r o n o r t i l l K u n g l . M a j : t s f ö r f o g a n d e a t t f ö r d e l a s b l a n d lågt avlönade biskopar) uppstå följande kostnader: a ) n u u t g å e n d e l ö n e r (jfr o v a n ) b) för t i l l ä g g s l ö n e r c) ö v r i g a u t g i f t e r [jfr V b ) — g ) ]

242 3 8 7 : 24 20 0 0 0 : 54 650 S u m m a k r o n o r 317 037

24 D å k o s t n a d e r n a för en d e f i n i t i v l ö n e r e g l e r i n g av ä m b e t s v e r k e n b e r ä k n a t s t i l l 3 2 1 050 k r o n o r , u p p n å s a l l t s å g e n o m en p r o v i s o r i s k l ö n e r e g l e r i n g p å s ä t t ä m b e t s v e r k e n f ö r e s l a g i t en b e s p a r i n g av ( 3 2 1 0 5 0 : 317 0 3 7 : 2 4 ) 4 012 k r o n o r 76 öre. O m m a n r e f l e k t e r a r på a t t — s å s o m 1929 å r s k y r k o m ö t e , den s a k k u n n i g e och ä m b e t s v e r k e n f u n n i t ö n s k v ä r t — u p p b r i n g a de t i l l b i s k o p a r n a u t g å e n d e l ö n e r n a

261 till minst 21000 kronor, erfordras alltså, med utgångspunkt från situationen 1930/1931, såsom ovan påvisats 22 957 kronor 98 öre. Med hänsyn till att biskoparnas löner — på grund av fortsatt nedgång av medelmarkegångstaxan, sjunkande arrenden o. s. v. — måste beräknas komma att ytterligare nedgå, torde för säkerställande av den provisoriska löneregleringen en viss marginal böra beräknas. Denna torde icke kunna uppskattas lägre än till i runt tal 7 000 kronor, vadan kostnaderna för en provisorisk lönereglering skulle komma att uppgå till omkring 30 000 kronor.

Sammanfattning. I anslutning till vad sålunda framhållits kan besparingen vid ett genomförande enligt den sakkunniges förslag av en provisorisk i stället för en definitiv lönereglering endast beräknas uppgå till i runt tal 6 500 kronor (13 554:78 — 7 000: — ) . Enligt ämbetsverkens förslag uppgår motsvarande besparing endast till något över 4 000 kronor.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet . . . 3 Kap. I. Inledning 5 » II. Nuvarande lönereglering för biskoparna . . . . • 7 » IH. Framställningar om ändring i nu gällande grunder för biskoparnas avlöning 15 » IV. Biskopslöneregleringsfonden m. m 24 3> V. Biskoparnas nuvarande löneinkomster 27 » VI. Återstående biskopsprebende 40 > VII. Utredning rörande de med biskopsämbetena förenade utgifterna . . 42 » VIII. För närvarande till biskoparnas avlöning anslagna avlöningstillgångar. Den framtida förvaltningen härav 50 » IX. De nuvarande stiftens areal och folkmängd 62 » X. Grunder för ny biskopslönereglering 63 » XI. Emeritilöner för biskopar 84 » XII. Biskoparnas änke- och pupillpensionering 91 > XIII. Ersättning åt utnämnd biskop för tid, varunder han varit i utövning av sitt ämbete, innan rätten att uppbära biskopslönen inträtt . . 92 » XIV. Sammanfattning av de grunder, som föreslagits för ny reglering av biskoparnas löner 111 J XV. Genomförandet av den föreslagna nya biskopslöneregleringen . . . 119 Bilagor:

Avskrifter

av nådiga brev rörande fastställande av lönereglering för

rikets biskopar.

Bil. I—XIV

129 Av myndigheterna avgivna utlåtanden

143 Inom ecklesiastikdepartementet i februari 1932 upprättad P. M

Statens offentliga utredningar 1932 S y s t e m a t i s k

f ö r t e e k n i ng

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

Allmän lagstiftning.

Rättsskipning.

F&ngvård.

Vattenvägen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Betänkande rörande erkännande och verkställighet av utländsk civildom. [2J Lagberedningens förslag till revision av ilrvdabalken. 4. Porslag till lag om bontredning och arvskifte m. m. [16] Statsförfattning.

Allmän

statsförvaltning

Industri.

Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 1. Byggnadsordningar stad, köping ocastfirremnnicipilsamhSlle. [t>] 2. Byggnadsordning för mindre miinicipalsarnhälle. [7] 8. Byggnadsordningar och utomplansbestämmelsei för bygden. [8] 1. Bilagoröli iionnalbyggnadäordningar for stader och för landsbygden. [91 Normalförslag till provisoriska byggnadsföreskrifter. I l l ]

De ekonomiska verkningarna för sjöfarten av 1928 års lotsförfattningssakkunnigas förslag till lotsavgifter, [lö]

K o m m u n i k a t i o n s x lisen. Betänkande rörande frivilliga sammanslutningar mellan enskilda järnvägar i Skåne ra. m. [B]

S t a t e n s o c l i k o m m u n e r n a s tiuaiisviisi'ii. SkaUeutjäroningsberedningen 1. Statistisk utredning ang. det kommunala skattetrycket. [13]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Politi. Försäkringsväsen. Dödlighetsantaganden fot Hvriinteförsäkring. [4] Socialpolitik. Kyrkovägen. Undervisnings väsen. A n d l i g o d l i n g i iivrigl. lliilso- och sjukvård.

Utredning oeh förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande frågor. [171

Allmänt

Luftförsvarsutredningens betänkande. Utredning beträffande hemortens och civilbefolkningens skyddande vid luftanfall mot Sverige. [8]

Försvarsväsen. näringsväsen,

Utrikes ärenden. Fast egendom.

Internationell rätt.

J o r d b r u k ined b i n ä r i n g a r .

Sociala jordutredningens betänkande med förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen. [1] Jordbruksutredningens betankanden. 6 Promemoria rörande inkomstutvecklingen inom Sveriges jordbruk i Jämförelse med i andra näringsgrenar oeb dess sammanhang med lönepolitiken. [10] T. Betänkande ang. åtgärder för Undrande av jordbrukets kreditsvarigheter. [121 8. Arbetarfrågan inom det svenska jordbruket. 1141

Stockholm 1032. Knngl. Hovboktryekeriet Idnns Tryckeri A.-B. 827562