Betänkande rörande erkännande och verkställighet av utländsk civildom
Hänvisat till av
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR
1932:2
JUSTITIEDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE RÖRANDE
ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK CIVILDOM AV
E. MARKS
VON
WQRTEMBERG
S T O C K H O L M 1 9
S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1932 Kronologisk
1. Sociala jordutredningens betankande med förs till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen. Marcus. 121 s. J o .
förteckning
2. Betankande rörande erkännande och verkställighet av utländsk civildom. AvE. Marks von Wtlrtemberg. Marcus. 43 s. J a .
Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning fnr 98) utgivas utredningarna I omslag med enhetlig färg för varje departement.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR
1932:2
JUSTITIEDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE RÖRAN I) K
ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK CIVILDOM AV
E. MARKS
ro*
WURTEMBERC
STOCKHOLM ISAAC
MARCUS
1932 BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
Till Herr Statsrådet
och Chefen
för Kungl.
Justitiedepartementet.
P å grund av nådigt beslut den 23 september 1926 har dåvarande eliefen lör kungl. justitiedepartementet uppdragit åt undertecknad att såsom sakkunnig i departementet biträda med verkställande av utredning i fråga om bestämmelser rörande utländsk civildoms rättskraft och exigibilitet i Sverige. Under fortgången av denna utredning har Kungl. Maj:t genom beslut den 13 september 1929 a n t a g i t en av danska regeringen gjord inbjudan att deltaga i förhandlingar med danska, finska, isländska och norska regeringarna om avslutande av en konvention angående ömsesidig verkställighet av domar; och hava enligt nådigt förordnande i förhandlinga r n a från svensk sida deltagit undertecknad samt presidenten Birger Ekeberg och revisionssekreteraren E. Lind. Sedan n ä m n d a förhandlingar, under vilkas fortgång utredningen i övrigt fått vila, innevarande år avslutats, har jämväl det mig meddelade sakkunniguppdraget slutförts; och får jag såsom resultat av detsamma härmed vördsamt överlämna ett av mig utarbetat betänkande om erkännande och verkställighet av utländska domar samt sex vid betänkandet fogade bilagor. Stockholm den 31 december 1931. E. M A R K S VON WURTEMBERG.
Betänkande rörande erkännande och verkställighet av utländsk civildom. Den ställning, som det svenska rättsväsendet för närvarande intager Svensk rätt. till utländska civildomar, är, som bekant, i det hela negativ. Någon allmän bestämmelse i ämnet förekommer icke i svensk lag. I den rättsvetenskapliga litteraturen synes man, bortsett från enstaka undantag, hava varit ense om att i princip en utländsk dom icke här i landet äger materiell rättskraft och följaktligen icke kan exekveras. I domstolspraxis råder samma uppfattning. Den som vid utländsk domstol vunnit bifall till ett av honom anhängiggjort påstående har alltså att, för dess genomdrivande här i riket, anställa en ny rättegång och därvid framlägga sin bevisning och rättsliga argumentation. Den svenska domstolen anser sig äga fria händer att, utan hänsyn till den förra domen, pröva både bevis- och rättsfrågan, låt vara att i fråga om såväl bedömandet av fakta som tillämpningen av den främmande rätt, som till äventyrs bör läggas till grund för det svenska avgörandet, kan och bör tagas viss hänsyn till den föregående rättegång'en och domen.1 Ett undantag från huvudprincipen bilda de s. k. konstitutiva domarna: rättsliga avgöranden som ha till syfte, icke att konstatera förefintligheten av ett rättsförhållande, utan ett skapande av rätt. Så skola, enligt bestämmelser i den av 1902 års Haag-konvention föranledda lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella förhållanden rörande äktenskapsskillnad och förmynderskap, utländska judiciella förfoganden i dessa ämnen under vissa förutsättningar lända till efterrättelse här i riket; och även utanför det område som beröres av nämnda bestämmelser torde rättsskapande beslut (t. ex. om återgång av äktenskap och om adoption) erkännas såsom giltiga, för såvitt de meddelas av domstol i stat, där jämväl enligt svensk uppfattning frågan kunnat upptagas och de materiella rättsregler, som enligt här i landet antagna principer bort ligga till grund för frågans prövning, blivit tillämpade. Utanför de konstitutiva avgörandenas område är alltså de utländska 1
Befogenheten av sådant hänsynslagande synes vara åsyftad i den motivering, vara Högsta domstolen i senaste kända rättsfall (Nytt juridiskt arkiv 1913 s. 326) byggt sitt avvisande av krav om nlfående av rältegångskostnadsersätlning. som utdömts av främmande domstol.
6 domarnas giltighet hos oss helt beroende av därom träffade internationella överenskommelser. Beträffande vissa särskilda rättsförhållanden hava konventioner av denna art ingätts eller b i t r ä t t s av v å r t land. Sålunda liar Sverige anslutit sig till de konventioner om vissa civilprocessuella ämnen som kommit till stånd vid de åren 1896 och 1905 hållna internationellt-privaträttsliga konferenserna i H a a g ; och på grundvalen av dessa konventioner samt den av 1896 års konvention föranledda lagen den 6 m a r s 1899 med ä n d r i n g a r den 23 april 1909 och den 1 april 1927 har i fråga om flertalet europeiska stater förordnats, att lagakraftägande beslut, varigenom domstol i någon av s i g n a t ä r s t a t e r n a förpliktat kärande eller mellankommande p a r t att gälda rättegångskostnad, skall gå i verkställighet såsom lagakraftägande dom av svensk domstol. Traktatmässig utfästelse att verkställa utländsk dom föreligger vidare enligt de i Bern år 1924 ingångna, av Sverige biträdda internationella konventionerna angående godsbefordran å j ä r n v ä g samt angående befordr a n å j ä r n v ä g av resande och resgods. Enligt dessa konventioner och den p å grund av desamma utfärdade lagen den 22 december 1927 skall vei-kställighet här i riket meddelas å lagakraftägande beslut, varigenom en enligt konventionerna behörig utländsk domstol, med tillämpning av bestämmelser i endera konventionen, ålagt någon betalningsskyldighet eller a n n a n förpliktelse. Enligt den år 1919 mellan Sverige och Norge ingångna konventionen om flyttlapparnas rätt till renbetning och den i anledning av konventionen utfärdade lagen den 20 juni 1919 skola i vissa fall norska domar rörande svenska lappar befordras till verkställighet i Sverige. I den år 1929 avslutade svensk-norska vattenrättskonventionell och den av samma konvention föranledda lagen den 20 december sistnämnda år hava upptagits bestämmelser, enligt vilka lagakraftägande dom, som i endera staten meddelas i fråga om anläggning eller annan å t g ä r d i något för de båda staterna gemensamt vattendrag, kan befordras till verkställighet i den andra staten. E r i n r a s må vidare i detta sammanhang om de i februari 1931 undertecknade och numera ratificerade konventionerna mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om indrivning av underhållsbidrag och om internationellt-privaträttsliga spörsmål i fråga om äktenskap, adoption och förmynderskap. Dessa konventioner avse förpliktelse för varje sign a t ä r s t a t att till verkställighet befordra beslut av annan signatärstats myndigheter om underhållsbidrag och e r k ä n n a dylika myndigheters beslut rörande äktenskap, adoption eller förmynderskap. Mellan de fem nordiska staterna äro förhandlingar även å bane om avslutande av konventioner rörande konkurs och behandling av kvarlåtenskap, vilka konventioner äro avsedda att omfatta, bland annat, internationell tillämpning av judiciella avgöranden inom nyssnämnda r ä t t s områden.
7 Under det a t t de n u omförmälda konventionerna och konventicnsförslagen avse endast vissa begränsade arter av rättsförhållanden, gäller emellan Sverige och en a n n a n av de nordiska staterna, nämligen Danmark, en överenskommelse av långt större allmän räckvidd: konventionen den 25 a p r i l 1861 angående ömsesidig verkställighet av domar och utslag, meddelade i Sverige eller Danmark, vilken överenskommelse föranlett utfärdande av förordningen den 15 juni 1861 om verkställighet i Sverige av domar och utslag, meddelade av domstol i Konungariket Danmark. Enligt konventionen och förordningen kunna danska domar och utslag, som angå a n n a t än straff, samt vissa andra i D a n m a r k träffade avgöranden här i landet bringas till omedelbar verkställighet »genom utmätning». I konventionen eller förordningen beröres icke spörsmålet h u r u v i d a internationell verkan skall tilläggas även en dom som innefattar ogillande av ett framställt anspråk; men följdriktigheten synes fordra, att även dylik s. k. negativ rättskraft erkännes. Under förhandlingar, som åren 1929—1931 ägt r u m mellan delegerade för de fem nordiska staterna, har utarbetats förslag till en konvention dessa stater emellan om erkännande och verkställighet av civilrättsliga domar i allmänhet, vilket förslag sedermera undergått lagrådets granskning men ä n n u ej slutbehandlats av regeringarna i de fem staterna. Förslaget åsyftar: 1) domar i tvistemål (därunder inbegripna även beslut som under handläggning av sådant mål meddelats angående rättegångskostnad eller ersättning till vittne eller sakkunnig); 2) överexekutors utslag i lagsökningsmål; 3) domstols avgörande i fråga om kriminellt skadestånd; och 4) förlikning, ingången inför förlikningskommission eller domstol. Den föreslagna konventionen är avsedd att för Sveriges och Danmarks del ersätta 1861 å r s konvention, medan däremot övriga mellan konventionsstaterna redan ingångna överenskommelser om utländska domars giltighet skulle lämnas orubbade. F r å n den n y a konventionens tilllämpningsområde skulle undantagas även vissa a n d r a ämnen nämligen: 1) frågor om börd; 2) de till familje- och konkursrätten hörande spörsmål, .som, efter vad redan är nämnt, skulle regleras i tillämnade särskilda konventioner; 3) frågor om r ä t t till fast egendom; samt 4) spörsmål som falla inom den offentliga rättens område, i vilket avseende särskilt nämnas skattespörsmål. I fråga om tredskodomar (»Uteblivelsesdomnier») förutsattes för erkännande och verkställighet a t t : 1) svaranden har domicil i domsstaten; eller 2) bindande överenskommelse träffats om målets upptagande av den domstol som dömt; eller 3) domen angår skadestånd för gärning som begåtts i domsstaten, och svaranden under vistelse därstädes personligen fått del av stämningen. Verkställighet sökes enligt förslaget i Sverige och F i n l a n d hos överexekutor, i de övriga länderna hos lokal exekutiv myndighet. Beslut i fråga om sökt verkställighet meddelas i allmänhet u t a n den tappande partens hörande.
8 För det fall, att erkännande eller verkställande av dom skulle befinnas uppenbart stridande mot rättsordningen i det land där domen åberopas, skall enligt förslaget erkännande och verkställande k u n n a v ä g r a s . I förslagets motiv erinras hurusom, med hänsyn till den mellan de nordiska länderna r å d a n d e samstämmigheten i rättsåskådning, fall av denna a r t måste bliva ytterst sällsynta. Såsom exempel på frågor, i vilka principiell skiljaktighet i uppfattningen k a n tänkas förekomma, n ä m n a s spörsmål rörande s. k. differensaffärer samt om brott mot lagstiftning rörande spritmissbruk.
vtländsk
Den nu lämnade framställningen giver vid handen, att i fråga om främmande doms erkännande Sverige och ett av dess g r a n n l ä n d e r iklätt sig mycket långt gående ömsesidiga förpliktelser, och a t t liknande avtal ä r o å bane med övriga till det nordiska rättsområdet hörande stater. Därest, såsom ä r a t t hoppas, dessa senare avtal komma till stånd, torde, såv i t t angår de nordiska staterna, spörsmålet om utländska domars rättsverkan få anses hava erhållit en för v å r t land tillfredsställande lösning. De principer, som lämpligen hos oss kunna läggas till grund för överenskommelser och lagstiftning rörande domar från någon av nämnda nordiska grannstater, lära emellertid av flera orsaker icke utan vidare k u n n a vinna tillämpning å domar från a n d r a främmande länder. F r å g a n i vad m å n sådana domar böra genom lagstiftningsakter eller överenskommelser få sig tillerkänd giltighet h ä r i landet torde för sin belysning t a r v a en kort redogörelse för den ställning som intages av vissa främmande länder, de nordiska däri inbegripna. En sådan framställning lämn a s i det följande. Därvid kommer emellertid icke att för varje stat angivas, h u r u v i d a den är ansluten till 1902 och 1905 års Haag-konventioner eller Bern-konventionen angående järnvägsbefordran, ej heller omn ä m n a s mindre betydelsefulla överenskommelser, som kunna hava av en s t a t träffats med en annan eller som samfällts ingåtts av en mindre grupp a v stater. E r i n r a s må allenast a t t H a a g - och Bern-konventionerna v a r för sig omfatta ett stort antal europeiska länder. Finland: Likasom i Sverige saknas allmänna lagbestämmelser om giltigheten av utländska domar, och enligt gängse uppfattning i teori och rättspraxis är under lagens tystnad sådant erkännande uteslutet. Danmark: I den allmänna processlagstiftningen (»Lov om Bettens Pleje») saknas bestämmelser om den verkan som må tillerkännas utländsk dom. Enligt enstämmig teori och r ä t t s p r a x i s utgör emellertid en sådan dom i allmänhet ett rättsfaktum, som erkännes av landets domstolar. Därest i r ä t t e g å n g vid dansk domstol domen av den vinnande parten åberopas — vare sig för genomförandet av ett i domen godkänt anspråk eller för gendrivande av ett i densamma ogillat yrkande — blir domen, u t a n prövning av dess sakliga innehåll, lagd till grund för ett med dess innehåll överensstämmande avgörande, såframt: 1) domen härrör från en
9 stat som kan räknas till det civiliserade internationella samfundet; 2) enligt danska processuella regler domstol i den främmande staten kan anses h a v a varit behörig a t t u p p t a g a saken; samt 3) domen ej innefattar åsidosättande av grundsatser som från den danska rättens ståndpunkt äro att betrakta såsom ofrånkomliga, vara såsom exempel plägat anföras sådana ytterlighetsfall som att svaranden ej blivit stämd eller a t t domen går ut på framtvingande av samliv mellan makar. I fråga om verkställighet av utländsk dom uppställer § 479 i Retsplejeloven såsom huvudprincip, a t t omedelbar exekution av utländsk dom icke kan äga rum. Emellertid kunna enligt Retsplejelovens n ä m n d a paragraf internationella överenskommelser avslutas, varigenom exekutionskraft tillerkännes främmande dom, något som skett genom tillträdande för D a n m a r k s del av 1905 års civilprocesskonvention och 1924 å r s Bern-konvention om j ä r n v ä g s t r a n sporter. I § 479 av Retsplejeloven erinras vidare om den fortfarande giltigheten av 1861 års med Sverige träffade överenskommelse om ömsesidig verkställighet av domar. Norge: Enligt § 167 i den från och med den 1 juli 1927 tillämpade »lov om rettergangsmåten for tvistemål» av år 1915 är frågan om utländska domars erkännande i Norge helt beroende av vad därom kan v a r a överenskommet med den stat där domen meddelats. E n överenskommelse, som skall kunna medföra utländsk doms erkännande, måste emellertid enligt sagda paragraf innefatta förbehåll i åtskilliga avseenden: 1) Den utländska domstolen måste hava v a r i t behörig enligt de norska forumreglerna, varvid emellertid är att märka, hurusom vissa i den inre processlagstiftningen erkända specialfora — särskilt »forum loci solutionis» och »forum continentiae causarum» — ej få godkännas beträffande utländsk domstol; 2) såframt mot en norsk medborgare meddelats s. k. uteblivelsesdom, måste stämningen h a v a delgivits svaranden personligen eller delgivningen hava utförts av norsk myndighet; 3) domen skall äga laga kraft i domslandet; 4) den får ej strida mot ä r b a r h e t eller tvingande norsk lag. I fråga om domar i äktenskapsmål eller »nedstamningssaker» förutsätter rättegångslagen en särskild lagstiftning. Denna har ä n n u ej kommit till stånd, men m a n synes antaga, att även u t a n skriven lag skilsmässodomar och a n d r a »konstitutiva» domar böra erkännas, när enligt norska internationellt-privaträttsliga principer det sakliga avgörandet icke k a n anses förbehållet norsk statsorgan. Likaledes anser man, u t a n uttrycklig hemul i lag, att en utländsk dom i regel är bindande, när mellan p a r t e r n a varit avtalat, att saken skulle avgöras av den främmande domstolen. I fråga om den betydelse, som bör tillkomma dom från ett land med vilket ej slutits överenskommelse, synes man, åtminstone på vissa håll, anse domen böra medföra en viss presumtion om förefintligheten av de i domen a n t a g n a faktiska förhållanden och riktigheten av d ä r i föreliggande rättstillämpning, detta senare under förutsättning, att domen är
II)
byggd på den materiella rätt, som enligt i Norge a n t a g n a internationelltprivaträttsliga grundsatser bort komma till användning. Beträffande verkställighet av utländsk dom, som enligt § 167 i rättegångslagen är att betrakta såsom gällande i Norge, innehåller § 168 i samma lag en bestämmelse, enligt vilken för beviljande av sådan verkställighet förutsattes särskild överenskommelse. Verkställighet skall i allmänhet sökas genom motpartens instämmande till domstol. Överenskommelser om erkännande eller verkställighet av främmande domar h a v a hittills av Norge slutits endast beträffande vissa begränsade områden av rätten. H i t höra de i det föregående omnämnda specialkonventionerna med Sverige. Tyskland: De i § 328 av den tyska »Zivilprozessordnung» givna bestämmelserna om erkännande av utländska domar äro, formellt sett, byggda på principiellt erkännande av dylika domars giltighet. De villkor för erkännande som i nämnda paragraf uppställas äro emellertid av den art, att i fråga om domar från det stora flertalet länder något erkännande icke kan ifrågakomma. E r k ä n n a n d e är nämligen uteslutet: 1) därest domstolarna i den stat som den utländska domstolen tillhör enligt tysk lag skulle h a v a varit obehöriga att taga befattning med saken; 2) där tappande svarandepart är tysk och icke inlåtit sig i processen samt ej heller blivit personligen eller genom tysk myndighet stämd inom domslandet; 3) där domen, till förfång för en tysk part, innefattar avvikelse från vissa i tysk lag fastställda internationellt-privaträttsliga regler i fråga om äktenskap, äktenskaplig börd, legitimation eller adoption; 4) där erkännande av domen skulle strida mot goda seder eller mot syftet med en tysk lag; samt 5) där ömsesidighet ej föreligger, i vilket sistnämnda hänseende dock undantages det fall, att domen a n g å r ett icke förmögenhetsrättsligt krav och enligt tysk lag forum ej är för handen i Tyskland. Kravet på ömsesidighet medför, att antalet av de stater, vilkas domar vinna erkännande, är synnerligt obetydligt. Enligt senaste upplysningar skulle — om man bortser från stater med vilka Tyskland slutit överenskommelser om verkställighet — ömsesidighet anses föreligga endast i fråga om Danmark, Spanien, Tjeckslovakien, Danzig, Memel och de blandade domstolarna i Egypten, i de fall då ett erkännande av dom icke ifrågakomnier synes man icke benägen att över huvud, vare sig ur bevisningseller rättsbedömningssynpunkt, taga någon hänsyn till domen. Mera omfattande överenskommelser om ömsesidigt erkännande av dom a r har Tyska riket hittills ingått med allenast två stater: Österrike och Schweiz. Bestämmelserna i den år 1929 ingångna schweizisk tyska konventionen återgives i den härvid fogade Bil. 1. Frankrike: Medan tidigare i fransk teori och praxis r å t t olika meningar i fråga om utländska domars giltighet, synes under senaste tid uppfattningen, åtminstone i domstolspraxis, alltmer stadga sig i den rikt-
11 ning att, bortsett från traktatsmässiga överenskommelser, fransk domstol, hos vilken fråga om tillämpning av utländsk dom uppkommer, har att företaga materiell prövning av såväl sak- som rättsfråga (»contröle illimité»). Emellertid synes en tendens r å d a att vid dylik prövning taga stark hänsyn till den utländska domen, under förutsättning att densamma icke ä r byggd på andra materiella rättsprinciper än som enligt fransk uppfattning om internationell p r i v a t r ä t t bort i det föreliggande fallet vinna tillämpning. Verkställighet å utländsk dom sökes hos domstol, och denna har, efter stadgad procedur, att pröva h u r u v i d a verkställighetsdom kan givas. Med tre av sina grannländer, Italien, Schweiz och Belgien, har F r a n k rike slutit överenskommelse om ömsesidig verkställighet av domar. Överenskommelsen med Italien är byggd på en år 1760 med Konungariket Sardinien avslutad konvention, vilken år 1860 utsträckts att gälla hela Italien. E n ny, utförligare konvention mellan de båda länderna har undertecknats år 1930, men dess ratifikation är beroende av den ännu ej avslutade behandlingen i franska parlamentet. Mellan F r a n k r i k e och Schweiz gäller en verkställighetskonvention av år 1869, och med Belgien har en liknande konvention slutits år 1899. Samtliga dessa konventioner innebära, att under vissa angivna förutsättningar, framför allt i avseende å den utländska domstolens behörighet, verkställighet skall äga rom utan materiell prövning från verkställighetsmyndighetens sida. Belgien: I det hela intager i fråga om utländska domar den belgiska r ä t t e n samma ståndpunkt som den franska. Även i Belgien underkastas alltså utländska domar en saklig kontroll, varvid bland annat tillses, a t t den materiella r ä t t som tillämpas varit den som enligt i Belgien rådande internationellt-privaträttsliga principer bort läggas till grund för domen. En år 1876 tillkommen lag innehåller rörande domar från länder, med vilka Belgien slutit överenskommelse om ömsesidigt erkännande, vissa för domstolarna bindande bestämmelser. När det gäller en dylik dom, har den belgiska domstolen, oberoende av överenskommelsen, att konstatera »allenait»: 1) a t t domen ej strider mot allmän god ordning eller belgisk offentlig r ä t t ; 2) att den äger laga kraft i domslandet; 3) att den företedda domsurkunden enligt domslandets lag är a t t anses som äkta; 4) att grundsatsen om r ä t t i svaromåls avgivande blivit iakttagen; samt 5) att den främmande domstolens kompetens icke grundas allenast å kärandes medborgarskap i visst land. Äro dessa förutsättningar för handen, men endast i sådant fall, är materiell sakprövning utesluten. Allmänna överenskommelser hava emellertid slutits endast med Frankrike (1899) och med Nederländerna (1925) (Bil. 2). Nederländerna: Enligt den nederländska civilprocesslagen kunna utländska domar ej erkännas och befordras till verkställighet i andra fall än lag uttryckligen föreskriver. E t t sådant särskilt fall bildar enligt bestämmelse i handelslagen ett av domstol eller annan myndighet i utlandet
12 meddelat beslut rörande gemensamt haveri. Utanför h u v u d r e g e l n falla ävenledes domar av belgisk domstol, å vilka förenämnda ä r 1925 imgångna konvention äger tillämpning. I fall då bägge p a r t e r n a u n d e r k a s t a sig den utländska domstolens kompetens anses domen böra, u t a n händer av civilprocesslagens nyss omnämnda bestämmelse, vinna e r k ä n n a n d e . Utländska domar rörande äktenskapsskillnad och omyndighet; äro pä grund av bestämmelserna i de familjerättsliga Haag-konventionerna att anses såsom gällande. Även utländskt konkursbeslut anses u n d e r vissa omständigheter medföra verkan. Österrike: Enligt exekutionsordningen av år 1896 kunna verkställighetsåtgärder på g r u n d av utländska domar ej vidtagas i a n d r a fall ä n då genom träffad överenskommelse ömsesidighet är utfäst eller genom en av regeringen utfärdad kungörelse konstateras att faktisk önnsesidighet är för handen. Konventioner om ömsesidig giltighet av d o m a r hava av Österrike ingåtts med Ungern (1914), Italien (1922), Tyskland (1923), Schweiz (1927), Jugoslavien (1928), Tjeckoslovakien (1929) och Liechtenstein. N å g r a ensidiga regeringsförklaringar om faktisk ömsesidighet synas ej hava utfärdats, men i några fall har inträffat, a t t regeringen, i samband med mottagande av en främmande regerings förklaring om österrikiska domars exigibilitet i det främmande landet, förklarat domar från detta land exigibla i Österrike. Schweiz: Enligt art. 59 i schweiziska förbundsförfattningen k a n en i Schweiz domicilierad gäldenär icke för personliga k r a v dragas inför annan domstol än forum domicilii. Av denna bestämmelse anses följa, att en utomlands mot dylik svarande meddelad dom i allmänhet icke k a n vinna erkännande eller verkställighet i Schweiz. Bortsett härifrån förekommer icke någon för hela förbundsområdet gällande lagbestämmelse om. utländska domar, och mellan de särskilda kantonerna råder i fråga h ä r o m stark splittring. Kantoner finnas (Bern, Tessin, Neuchåtel), där lagstiftningen, u t a n k r a v på något slags ömsesidighet, medger verkställighet under vissa. i lag angivna förbehåll. I flertalet kantoner fasthålles emellertid kravet på ömsesidighet. E n l i g t vissa kantoners lag skall denna ömsesidighet v a r a traktatsmässigt garanterad, enligt a n d r a är det tillfyllest, att den faktiskt är för handen. I n å g r a kantoner slutligen (Solothurn, Glarus, Appenzell Inner-Rhoden och Unterwalden-Obwald) ställer sig lagen principiellt avvisande i fråga om främmande domars erkännande och verkställande. Emellertid har Schweiz med åtskilliga främmande stater ingått konventioner i ämnet. S å d a n a konventioner hava slutits år 1869 med Frankrike, år 1896 med Spanien, år 1926 med Tjeckoslovakien (Bil. 3), år 1927 med Österrike (Bil. 4) och år 1929, såsom redan nämnts, med Tyskland. Italien: Enligt den italienska civilprocesslagen av 1865 skulle., utan hänsyn till ömsesidighet, främmande domar i vidsträckt omfattning erkännas och verkställas. Såsom villkor uppställdes huvudsakligen, att
den främmande domstolen enligt sin egen lag ägt behörighet, att processförfarandet icke vidlåddes av vissa formella fel, och att domens innehåll icke efter italiensk uppfattning strede mot offentlig ordning eller offentlig rätt. Genom ett år 1919 utfärdat dekret, som sedermera erhållit natur av lag, hava emellertid dessa liberala principer undergått väsentliga rubbningar. Sålunda hava från erkännande undantagits tredskodomar, och i fråga om den främmande domstolens kompetens hava starka förbehåll träffats. Med åtskilliga stater har Italien slutit tvåsidiga avtal, sålunda med Frankrike (1860), Österrike (1922), Jugoslavien (1928) och Tjeckoslovakien (1929). Även med Spanien och flera stater i det latinska Amerika hava liknande konventioner ingåtts. Spanien: I den spanska civilprocessordningen uppställes såsom förutsättning för erkännande och verkställighet av dom från främmande stat överenskommelse med denna stat eller faktisk ömsesidighet. Om i förekommande fall ej kan konstateras, huruvida sådan ömsesidighet föreligger eller icke, anses den främmande domen likväl gällande, såframt den uppfyller vissa förutsättningar, framför allt att den angår ett personligt krav och ej är tredskodom. Portugal: Utländsk dom är, utan hänsyn till ömsesidighet, att anse såsom giltig, under förutsättning att den är fälld av behörig domstol, att svaranden varit behörigen stämd, och att domen icke innehåller något som strider mot portugisisk offentlig rätt eller mot vad i Portugal anses höra till offentlig ordning. För den händelse att svaranden är portugisisk medborgare tillkommer emellertid såsom ett ytterligare förbehåll att, om enligt portugisisk uppfattning av internationell privaträtt portugisisk lag bort ligga till grund för tvistefrågans bedömande, domen icke får stå i strid med denna lag. Tjeckoslovakien: Vad i det föregående är nämnt i fråga om Österrike gäller även beträffande tjeckoslovakiska republiken. Genom en år 1924 utfärdad regeringskungörelse har givits till känna, att i förhållande till Tyskland råder faktisk ömsesidighet. På grund härav kommer tysk dom att erkännas, under förutsättning att domstolen enligt tjeckoslovakisk rätt varit kompetent, att förfarandet icke är behäftat med vissa processuella fel och att domens innehåll icke strider mot offentlig ordning eller goda seder. Med Italien har, såsom förut nämnts, slutits uttryckligt avtal (1929). Ungern: Enligt civilprocesslagen kan, bortsett från särskild överenskommelse, verkställighet av främmande dom ifrågakomma under vissa i lagen angivna förutsättningar. Till dessa hör, att genom en av regeringen utfärdad förklaring konstaterats, att faktisk ömsesidighet är för handen. Någon sådan ensidig förklaring synes ej hava i något fall utfärdats. Däremot hava med Österrike, Bulgarien och den schweiziska kantonen Vaud slutits överenskommelser om verkställighet.
14 Jugoslavien: E r k ä n n a n d e och verkställighet av främmande domar synes ej ifrågakomma i vidare mån än internationella överenskommelser därom föreligga. Sådana överenskommelser hava ingåtts med vissa stater, bland dem, såsom redan nämnts, Italien (1928). Grekland: Dom mellan utländska p a r t e r erkännes och verkställes, om den ej står i strid med konstaterade fakta. Om endera parten är grekisk medborgare, måste domen för att gälla underkastas en summarisk efterprövning av grekisk domstol. Storbritannien och Irland: Utländska domar, som lyda pä betalning av visst penningbelopp, kunna läggas till grund för käromål vid inländsk domstol, och denna tillkommer att efter en summarisk procedur pröva, huruvida verkställighet må äga rum. F ö r u t s ä t t n i n g för verkställighet ä r : 1) att domen icke strider mot vad som enligt inre r ä t t anses höra till offentlig ordning (»policy»); 2) att domstolen varit kompetent, i vilket hänseende erfordras, att svaranden var medborgare i domsstaten eller där hade uppehållsort (»residence») eller frivilligt underkastat sig domstolens avgörande; 3) att domen icke tillkommit genom den vinnandes svek (»fraud»); samt 4) att domen icke strider mot »natural justice» (eller, som saken stundom uttryckes, befinnes vara »grossly unjust»). De två sistnämnda synnerligen obestämda villkoren lämna möjlighet till såväl granskning av förfarandet vid den främmande domstolen som ny materiell prövning. A t t en dylik efterprövning icke helt uteslutes sammanhänger med den vittgående diskretionära maktbefogenhet, som i det hela tillkommer engelska domstolar. I p r a x i s synes det emellertid ytterst sällan inträffa, att det på utländsk dom byggt krav avvisas på materiella grunder. Någon gång har man under förbehållet om »natural justice» och offentlig ordning velat inbegripa ett krav på att den materiella rätt, som av den främmande domstolen tillämpats v a r i t den som enligt engelsk internationell p r i v a t r ä t t bort läggas till g r u n d för domen; men denna mening synes ej hava vunnit större anslutning. Nordamerikas Förenta Stater: Enhetlighet mellan de särskilda unionsstaternas praxis på förevarande område är ej för handen. I det hela synes man emellertid tillämpa den engelska rättens grundsatser. På senaste tid har den högsta unionsdomstolen uppställt krav på ömsesidighet: men denna ståndpunkt synes ej hava slagit igenom i de särskilda staternas från unionsdomstolarna fristående rättsskipning. intematioSedan lång tid tillbaka hava från auktoritativa håll gjorts försök att nella for- åstadkomma allmän internationell samstämmighet i principerna för främmande domars erkännande och verkställande. Sålunda har frågan vid upprepade tillfällen varit föremål för behandling av sådana ansedda sammanslutningar som lTnstitut de droit international och International Law Association. Av ännu större betydelse äro de förhandlingar som ägde r u m vid den år 1925 i H a a g hållna femte internationella privaträttskon-
15 ferensen. Dessa förhandlingar ledde till utarbetande av en s. k. traktatmodell (Bil. 5), avsedd att läggas till grund för underhandlingar om tväsidiga traktater, i vilket hänseende densamma i åtskilliga fall ock varit av betydelse. Å en år 1928 i H a v a n a hållen konferens mellan representanter för de stater som tillhöra den s. k. panamerikanska unionen utarbetades en konvention om den internationella p r i v a t r ä t t e n i det hela, avsedd att genomföras i unionsstaterna. Denna konvention blev omedelbart undertecknad av 21 syd- och centralamerikanska stater och torde numera vara ratificerad av ett flertal bland signatärmakterna. Konventionen innefattar fullständig reglering av den internationella domstolskompetensen och bestämmelser om erkännande och verkställighet av dom, som i främmande konventionsstat meddelas av kompetent domstol (Bil. 6). Den föregående sammanfattningen av olika staters ställning till spors- Principiell målet om erkännande av utländska domar torde utvisa, a t t knappast nå- »«*«***** got rättssystem innefattar ett klart och förbehållslöst ståndpunkttagande i frågan. De stater som — i likhet med Sverige och Nederländerna — ställa sig mest avvisande gentemot utländsk dom anse sig dock oförhindrade att med en eller annan främmande stat sluta vittgående överenskommelser rörande domars ömsesidiga erkännande; och i stater, där — såsom i Danm a r k och flertalet länder med anglosachsisk rätt — en av kompetent utländsk domstol meddelad dom principiellt erkännes såsom bindande, anses dock befogenhet till en viss materiell efterprövning icke kunna från-. kännas det inländska domstolsorgan som kan komma att bedöma domens rättsverkan. Denna i viss m å n obestämda och svävande hållning från de särskilda staternas sida är i själva verket ganska förklarlig. E t t ståndpunkttagande för eller emot de främmande domarnas erkännande kan nämligen knappast byggas på allmänna rättsprinciper utan måste bero av vissa lämplighetshänsyn, som utesluta en enkel och rätlinig lösning. Försök hava visserligen ej saknats att från teoretisk utgångspunkt motivera, å ena sidan en bestämd vägran att tillerkänna utländska dom a r rättsverkan, å a n d r a sidan ett så gott som förbehållslöst godtagande av dylika domar. Men dessa försök kunna ej betraktas såsom framgångsrika. N ä r man sålunda sökt göra gällande, att ett erkännande av en frammande dom eller i alla händelser en omedelbar medverkan till dess verkställande genom exekutiva å t g ä r d e r skulle stå i strid med det statliga suveränitetsbegreppet, så kan häremot tydligen invändas, att om en stat, avtalsvis eller ensidigt, besluter sig för att godkänna och verkställa dom a r från en a n n a n stat, grunden härtill ej behöver sökas i något slags beroende av främmande statsmakt u t a n normalt ligger däri, att den stat
16 som så gör handlar i enlighet med sin egen uppfattning om hur den såsom självständigt rättsvårdande organ rimligen eller lämpligen bör förhålla sig. När man å andra sidan velat hävda, att en främmande dom borde räknas såsom ett grundläggande rättsfaktum, och att den genom domen vunna rätten därför, likasom annan välförvärvad rättighet, borde upprätthållas oberoende av territoriella gränser, synes häri ligga en missuppfattning av de judiciella avgörandenas innebörd. Utan tvivel finnas, såsom redan framhållits, domar, som äro att anse såsom rättsskapande. Sålunda medför exempelvis en dom om äktenskapsskillnad, att det rättstillstånd som ligger i ett lagligen gällande äktenskap upphör och för vardera maken avlöses av ett nytt personligt rättsläge. Har en dylik dom meddelats i en stat, vars domstolar internationellt betraktas såsom behöriga att taga befattning med det ifrågavarande äktenskapet, och ar domen byggd på den lagstiftning som internationellt anses vara tillämplig å fallet, vore det meningslöst att i ett annat land betrakta äktenskapet såsom fortfarande gällande, i avvaktan på att det även i det senare landet bleve genom dom upplöst. Men dylika »konstitutiva» domar höra till undantagen. I allmänhet kunna domar ej betraktas såsom rättsskapande. Deras uppgift är allenast ett konstaterande av vad som enligt de i föreliggande fall tillämpliga materiella reglerna är rätt. Att ett sålunda tillkommet avgörande länder till efterrättelse inom den stat där det kommer till stånd ligger i naturen av denna stats rättsväsen; men de rättspolitiska skäl som här vid lag äro bestämmande medföra ingalunda att avgörandet bör vinna internationellt erkännande. Man har även gjort gällande, att så långt som en stat erkänner det berättigade i att under vissa omständigheter främmande rättsregler av materiell art läggas till grund för bedömandet av rättsförhållanden som äga aktualitet inom statens område, denna stat följdriktigt måste utan vidare prövning godtaga även de rättsliga avgöranden som på grund av dessa regler meddelas av behörig utländsk domstol. I förhållande till den »lex generalis», som de internationellt-privaträttsliga reglerna innebure, vore nämligen, har man sagt, en i utlandet fälld dom att betrakta såsom »lex specialis». Denna något oklara teori synes föga skilja sig från den nyss omnämnda meningen om domens egenskap av ett grundläggande rättsfaktum och kan lika litet som denna senare mening innefatta någon bindande motivering för främmande domars principiella erkännande. Att en stat anser ett visst rättsförhållande böra regleras efter lagen i en främmande stat innebär ingalunda ett förbehållslöst godtagande av den rättsskipning, som presteras i sistnämnda stat eller i en tredje stat där domen tilläventyrs är fälld. Om således spörsmålet rörande utländska domars erkännande icke låter sig lösa på grundvalen av antagna allmänna rättsgrundsatser utan
17 bör betraktas såsom en rättspolitisk fråga, synes emellertid tvekan knappast böra råda om att den i stort sett avvisande hållning till problemet som vårt land hittills intagit svårligen kan i längden upprätthållas. Det synes ej ligga i Sveriges välförstådda intresse att domar från stater, med vilka vårt land står i nära beröring, lämnas obeaktade av det svenska rättsväsendet. Ej alltför sällan kan det inträffa, att den ; som, i egenskap av kärande eller svarande fått sin ståndpunkt gillad i dylik främmande dom är svensk medborgare med domicil inom eller utom landet, eller, utan att vara svensk medborgare, är här bosatt och därigenom ställd under svensk rättsordnings skydd. Även när något sådant fall ej är för handen, är det, ur samfärdselns och det ekonomiska utbytets synpunkt, av ömsesidigt intresse för de särskilda staterna och deras innebyggare, att dubbla rättegångar med därav följande kostnad och förhalning undvikas. Ur dessa synpunkter måste det anses önskvärt, att, såframt ett främmande lands domstolsväsende i det hela erbjuder nödiga garantier för en tillfredsställande rättsskipning, domar från detta land kunna här i landet erkännas såsom giltiga och, i den mån de gå ut på fullgörande av betalning eller annan prestation, här bliva föremål för verkställighet. En utveckling i sådan riktning lärer emellertid hos oss icke kunna komma till stånd annorledes än genom legislativa åtgärder. Att, såsom i England och Danmark blivit fallet, domstolarna skulle utan stöd av uttrycklig lag tilltro sig att — i vidare mån än såsom ett faktum av en viss vikt —• lägga utländsk dom till grund för eget avgörande lärer icke vara att motse. Att så kunnat ske i England står, såsom redan antytts, i samband med den vidsträckta maktbefogenhet som i allmänhet tillkommer engelska domare, och vad Danmark beträffar är ifrågavarande domstolspraxis grundad på en sedan länge hävdvunnen doktrin, härstammande från en av landets mest ansedda rättslärda. Skall på lagstiftningens väg något åtgöras i syfte att vidga området för främmande domars tillämpande i Sverige, lärer man hava att följa endera av två till buds stående huvudlinjer: ensidigt fastställande av svenska lagbestämmelser eller avslutande av internationella, på ömsesidighet beroende överenskommelser och på sådana överenskommelser byggd inre lagstiftning. Den förra av dessa linjer — den helt självständiga lagstiftningen — ligger närmast till hands. Om det, såsom nyss framhållits, i och för sig är ett svenskt samhällsintresse att utländska domar under vissa förutsättningar erkännas och verkställas, kan det synas som om någon anledning ej vore för handen att göra en lagstiftning i ämnet beroende av förhandling med främmande stater. Från denna utgångspunkt är det tydligen som man i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap ansett sig böra stadga, att vissa av utländsk domstol meddelade beslut om äktenskapsskillnad, 2
—
3201(1(1.
hemskillnad och förmynderskap skola, oberoende av internationella överenskommelser, gälla här i riket Emellertid möter det, när man kommer utanför de »konstitutiva» domstolsavgörandenas område vissa betänkligheter att på lagstiftningens väg tillerkänna verkan åt domar från främmande stater utan åtskillnad. När fråga är om domar från stater på helt annat kulturstadium än det allmänt europeiska eller med en rättsordning som grundväsentligt skiljer sig från den i flertalet civiliserade stater rådande, kan man ej bortse från att den materiella rätt som det gällt att tillämpa esomoftast är oss alltför främmande för att utan vidare kunna erkännas såsom grundläggande för här aktuella rättsförhållanden, eller från att rättegångsväsendet mångenstädes saknar de garantier för objektivt bedömande av rättstvister som ur de europeiska kulturstaternas synpunkter måste påkallas. Men även i fråga om stater på allmän europeisk kulturnivå låta tvivelsutan förhållanden tänka sig, som motivera en viss försiktighet i fråga om erkännande av därifrån härrörande domar. Att från nu antydda utgångspunkter draga en i lagstiftningen framträdande gräns mellan olika stater kan naturligtvis ej ifrågakomma. Ur den internationella sammanlevnadens synpunkt skulle något sådant te sig alltför stötande. I viss mån kunna de antydda betänkligheterna undanröjas genom upptagande i lagen av förbehåll om vägran av erkännande av domar som strida mot »god sed», »offentlig ordning», äro »grossly unjust» eller dylikt; men i fall av en allmän misstro till det främmande landets domstolsväsende äro dylika förbehåll icke tillfyllest. Av nu anförda skäl synes intet av de system, som innebära ett av traktater obundet erkännande av främmande domars giltighet böra tagas till mönster i vårt land; varken de lagstiftningar som, i likhet med den italienska, med avstående från varje anspråk på ömsesidighet under vissa förutsättningar tillerkänna giltighet åt domar från en stat vilken som helst, eller de lagar som, på sätt fallet är med den tyska, göra giltigheten beroende av faktiskt rådande ömsesidighet. Tvåsidiga Om alltså på förevarande område ett traktatsystem befinnes vara att / w d l T föredraga framför ensidigt lagstiftande, kan det måhända te sig som ett önskemål att mellan ett så stort antal stater som möjligt kommer till stånd en kollektiv överenskommelse i ämnet, innefattande en samfällt antagen lösning av det föreliggande problemets principiella sidor och även dess detaljer. En dylik tanke har ingalunda saknat framskjutna målsmän. Senast var den vid 1925 års Haag-konferens föremål för allvarligt övervägande. Ett stort flertal av konferensens deltagare samlade sig emellertid om den meningen, att vad som, i varje fall för närvarande borde eftersträvas vore, icke en kollektivtraktat utan åstadkommande av tvåsidiga överenskommelser eller tilläventyrs traktater mellan vissa begränsade grupper av varandra närstående stater. Denna utgång av frågan synes i själva verket hälsas med tillfredsställelse. Bortsett från s;vå-
19 righeterna att, trots djupgående olikheter mellan de särskilda staternas processlagstiftning, vinna erforderlig enighet om innehållet i en dylik överenskommelse och med dessa svårigheter sammanhängande risk för fruktlös kraftförbrukning på det internationella området, synes en kollektivtraktat, som skulle stå öppen för alla eller så gott som alla stater, vara ägnad att väcka i det närmaste samma betänkligheter som här förut framhållits såsom vidlådande systemet med en ensidig lagstiftning om domar från främmande stater i allmänhet. Att en stat behåller i sin hand möjligheten att efter omständigheterna avväga sin ställning till olika främmande staters rättsväsen synes innebära en fördel, som ej gärna bör uppgivas. Vad som däremot synes böra göras till föremål för närmare övervägande är under vilka förutsättningar och i vad mån vårt land bör söka att utanför de nordiska staternas krets bringa till stånd tvåsidiga överenskommelser om domars erkännande. Att i många fall dylika överenskommelser skulle vara till fördel för landet och dess innebyggare synes vara uppenbart. I flertalet länder i Europa och i många utomeuropeiska stater lärer rättsordningen utan tvivel få anses erbjuda de garantier för lagskipningens objektivitet som böra förutsättas för att dessa länders domar skola kunna vinna erkännande här i landet. Med flera av de länder i vilka verkställighet av svensk dom för närvarande icke ifrågakommer står svenskt affärsliv i så nära beröring, att ett ömsesidigt erkännande av domar tvivelsutan skulle vara av stor praktisk betydelse. Stater finnas ock, med vilka vårt land väl icke står i lika livlig affärsförbindelse men vilkas inre lagstiftning eller redan intagna ställning i fråga om traktater av denna art låta förmoda, att överenskommelser, som vore ur svensk synpunkt antagliga skulle kunna komma till stånd, till fromma för de rättssökande, som eljest efter en i det ena landet vunnen rättegång måste underkasta sig de med en helt ny process förknippade besvär och kostnader. Att på förhand uppgöra ett detaljerat program för förhandlingar om konventioner av nu antydd art lärer knappast kunna ifrågakomma. Det hör til] naturen av dylika förhandlingar, att ofta nog först under deras fortgång framträda tankar och uppslag, som äro ägnade att leda fram till målet. Beträffande vissa huvudfrågor synes det emellertid ej vara ur vägen önskemål uatt redan nu antyda de lösningar som från svensk utgångspunkt kunna ^5u"«a vara önskvärda eller möjliga att godtaga. traktater. En av de viktigaste och utan tvivel mest svårlösta frågorna gäller vad man plägar kalla den internationella kompetensen: frågan om de principer rörande domstolarnas behörighet, som böra göras till villkor för de fällda domarnas ömsesidiga erkännande och verkställande. De särskilda staternas forumregler erbjuda, sinsemellan jämförda, en tämligen brokig anblick. Ett gemensamt drag framträder emellertid i
20 nästan alla processlagar: strävandet att, till förmån för medborgare eller innevånare i det egna landet, bereda detta lands jurisdiktion ett vidsträckt utrymme i fråga om rättsförhållanden mellan in- och utländingar. Till en ytterlighet gå i detta avseende den franska lagstiftningen och vissa på densamma byggda lagar. Enligt art. 14 i code civil kan nämligen en utländing, även om h a n varken uppehåller sig i Frankrike eller där äger tillgångar, stämmas till fransk domstol för skuld, som han i eller utanför F r a n k r i k e ådragit sig gentemot en fransman. I samma riktning, ehuru betydligt mindre långt, gå de bestämmelser i 10 kap. 1 § rättegångsbalken, som göra det möjligt att för krav å utländsk man söka denne där han träffas eller, om kravet g r u n d a r sig å h ä r ingången förbindelse, å ort där honom tillhörigt gods finnes eller förbindelsen ingicks. bestämmelser som äga motsvarighet i flera främmande lagar. Till sin verkan härmed tämligen likvärdiga äro stadganden sådana som den i Tysklands Zivilprozessordnung förekommande, a t t en person — in- eller utländing — som ej är domicilierad i Tyskland, kan i kravmål instämmas till domstol å ort där han äger någon tillgång (»förmögenhetsforum»). ÅL samma håll tendera de i nyare lagar tämligen allmänt gällande principerna om r ä t t för en kärande att, om han finner lämpligt, i stället för att anhängiggöra sitt krav vid svarandens allmänna forum, hänvända sig till ett eller annat specialforum, såsom domstol i orten för ett åberopat avtals ingående eller i orten för den avtalade prestationens uppfyllande eller i den ort, där svaranden driver verksamhet, som givit upphov till rättsförhållandet. Lagbestämmelser av sistnämnda a r t måste tydligen, även om så ej varit lagstiftarens huvudsyfte, komma att verka till ett utsträckande av statens jurisdiktion över utländingar, som för dessa kan te sig r ä t t sä betungande. Av det sålunda anförda torde tydligt framgå, a t t en stat icke g ä r n a k a n inlåta sig på en sådan reglering av den internationella kompetensen, som innebär förbehållslöst godkännande av en a n n a n stats kompetensregler. Helt orimligt förefaller exempelvis, a t t den nyss omnämnda, i art. 14 av code civil givna regeln skulle av a n d r a stater respekteras och således en av fransk domstol i ett kravmål given kontumaciedoni mot en i annat land bosatt person, vars samtliga tillgångar m å h ä n d a befunne sig i den dömdes hemland, skulle där erkännas och befordras till verkställighet. Föga rimligare vore det, att en kontumaciedoni, som i något land givits på grundvalen av bestämmelse av den typ, som i 10 kap. 1 § rättegångsbalken påträffas i fråga om utländingar, eller med tillämpning av stadganden sådana som den tyska lagen innehåller om »förmögenhetsforum», skulle kunna, u t a n möjlighet till efterprövning, krävas verkställda i annat land. Men även i a n d r a fall, där en mot utebliven svarande given dom härrör från annat forum än svarandens personliga, måste en viss betänksamhet mot domens internationella erkännande göra sig gällande. Det intvingande under ett främmande m å h ä n d a avlägset lands
21 jurisdiktion, som ett dylikt erkännande skulle medföra, måste i m å n g a fall betecknas såsom mindre rimligt. I känslan h ä r a v har man ock i flertalet ingångna konventioner om erkännande och verkställighet av domar gjort erkännandet beroende av vissa förbehåll i fråga om den främmande domstolens kompetens. Stundom h a r man härvid sökt genomföra ett mer eller mindre fullständigt system av särskilda regler för den internationella kompetensen. I den här förut omnämnda, är 1928 undertecknade kollektivtraktaten mellan ett antal amerikanska stater har ett sådant system genomförts. Traktaten innehåller, såsom av Bil. 6 framgår, tämligen utförliga bestämmelser om internationella fora, bestämmelser som i intet avseende inkräkta på staternas självbestämningsrätt i fråga om inre behörighetsregler, men hava till syfte a t t på ett uttömmande sätt reglera de förutsättningar i fråga om behörigheten, som skola krävas för meddelade domars erkännande i främmande konventionsstat. Detaljerade konipetensregler av liknande a r t förekomma i åtskilliga tvåsidiga konventioner om domars erkännande, exempelvis i den belgisk-nederländska av år 1925 (Bil. 2), samt den år 1930 undertecknade men ännu ej ratificerade franskitalienska. Vid 1925 års Haag-konferens eftersträvades från flera håll en dylik fullständig reglering av det internationella kompetensspörsmålet, men det visade sig omöjligt att i detta fall uppnå enighet. I stället fann man sig föranlåten att i den »traktatmodell», som blev resultatet av konferensens förhandlingar rörande domars erkännande, inskränka sig till en formel, enligt vilken, såsom förutsättning för erkännandet av främmande domstols kompetens skulle uppställas allenast att något fall ej föreläge, då denna kompetens vore utesluten enligt rättsordningen i den stat där erkännande av dom ifrågakomme. Intetdera av dessa system synes emellertid från svensk sida böra tagas till utgångspunkt för förhandlingar om konventioner rörande främmande domar. En överenskommelse innehållande detaljerade internationella forumbestämmelser skulle sannolikt innebära, att svenska domar folic utanför konventionen i åtskilliga fall där bärande skäl för deras uteslutande ej ur svensk synpunkt föreligger. Exempelvis skulle tvivelsutan från vissa staters sida svårigheter uppstå att medgiva internationell giltighet åt vissa i svensk lagstiftning stadgade fora, såsom forum continentiae causarum m. fl. Å a n d r a sidan skulle man förmodligen från en eller annan sida påfordra internationellt erkännande av vissa fora, som äro för vår inre r ä t t främmande och skulle vara ägnade att mången gång starkt betunga svenska svarandeparter, exempelvis domstol i ort för ett avtals ingående eller uppfyllande. Den i 1925 års traktatmodell anvisade utvägen att, för sådana särskilda fall då en stats inre rättsordning förbehåller statens domstolar uteslutande jurisdiktion, upprätthålla denna, ståndpunkt även. i konventioner
med andra stater men i övrigt avstå från prövning av den främmande domstolens kompetens, torde v a r a oframkomlig. E n formel av inneaåll, att erkännande av främmande dom icke skall ifrågakomma n ä r r i t t s ordningen i den stat där domen göres gällande utesluter behörighet för domstolarna i den stat där domen fällts, ger u r svensk synpunkt knappast någon mening. N ä r ett lands rättsordning, såsom fallet är hos oss, i det hela vägrar att såsom rättsfakta erkänna utländska domar, innebär d^tta, att i ett sådant land samtliga i landets lag stadgade fora äro i föi hållande till utlandet exklusiva. Vill man emellertid, såsom torde v a r a åsyftat, i traktatmodellens ifrågavarande formel inlägga den meningen, a t t en stat, som med en arman ingår överenskommelse om domars erkännande, likväl äger betrakta den främmande statens domstolar såsom obehöriga därest statens egen lagstiftning eller praxis skulle innefatta någon speciell å det föreliggande fallet tillämplig rättsregel om internationell obehörighet, blir formeln visserligen något mindre obegriplig. Men dess tillämpande kommer i så fall a t t leda till en brist på reciprocitet, som u r svensk synpunkt knappast skulle låta försvara sig. Av allt a t t döma är det i framför allt den inre schweiziska lagstiftningen m a n har att söka upprinnelsen till traktatmodellens ifrågavarande regel. Såsom i det föregående anförts, innehåller den schweiziska förbundsförfattningen en bestämmelse, enligt vilken den som är domilicierad i Schweiz icke k a n för personligt krav instämmas till a n n a n domstol än forum domicilii. Denna bestämmelse torde närmast hava haft avseende på den kantonala lagstiftningen, vilken genom densamma förhindrats a t t för personliga fordringar påbjuda eller medgiva något a n n a t forum ä n boningsorten; men bestämmelsen har, efter vad alltid synes hava antagits, tillämpning även i fråga om erkännandet av utländska domar. E n i överensstämmelse med traktatmodellen avfattad konvention mellan Schweiz och en a n n a n stat skulle alltså, med bokstavlig tillämpning av förbundsförfattningens art. 59, komma att för Schweiz medföra allenast en s t a r k t begränsad förpliktelse att erkänna den a n d r a statens jurisdiktionsmyndighet, medan denna senare stat, så länge dess allmänna lagstiftning ej innehölle en mot art. 59 svarande bestämmelse, bleve förbunden a t t utan förbehåll erkänna de schweiziska domstolarnas kompetens. Enligt vad förhandlingarna vid 1925 års konferens utvisa, har man ock vid traktatmodellens utarbetande i viss mån haft insikt om det otillfredsställande i den föreskrivna formeln och hänvisat till möjligheten att vid tvåsidiga konventioners utarbetande n ä r m a r e reglera den internationella kompetensen. I de konventioner som sedermera tillkommit på Haagförslagets grundval förekommer i själva verket en dylik närmare reglering, innefattande positiva bestämmelser om den främmande kompetensens erkännande i åtskilliga fall, där sakfälld svarande har domieil utanför det land där erkännande kräves. A n m ä r k n i n g s v ä r t är, att i tre a v
23 dessa konventioner — den schweizisk-österrikiska, den schweizisk-tjeckoslovakiska och den schweizisk-tyska — den ena av de kontraherande staterna just ä r den, vars särställning man synes hava velat bevara genom 1925 å r s formel. A t t så k u n n a t ske beror därav, att m a n icke ens i Schweiz k u n n a t u p p r ä t t h å l l a den exklusiva ståndpunkt, som skulle ligga i bokstavlig tillämpning av art. 59 i förbundsförfattningen, utan håller sig till den något fria tolkning av n ä m n d a artikel, som hävdats av den schweiziska förbundsdomstolen. Denna centraldomstol har nämligen ansett sig kunna, utan hinder av artikelns ordalydelse, godtaga utländsk domstols kompetens, icke allenast där svaranden är domicilierad utanför Schweiz, u t a n även i alla sådana fall där 1) svaranden på förhand underkastat sig den utländska kompetensen eller 2) u t a n förbehåll inlåtit sig i sakligt svaromål eller 3) en tvistefråga framträtt i form av genkrav i en vid den utländska domstolen anhängiggjord rättegång. Enligt de tre nyssnämnda, av Schweiz b i t r ä d d a konventionerna skall nu den främmande kompetensen godkännas såväl n ä r svaranden har domicil inom den stat där domen åberopas som ock eljest, så framt något av nyssnämnda t r e fall är för handen, och även i ett fjärde fall, nämligen när saken gäller k r a v p å grund av affärsrörelse, som av svaranden idkats inom den främmande domstolens område. Konventionerna innebära med a n d r a ord, a t t en utländsk, mot utebliven svarande given dom ej erkännes i a n d r a fall än när svaranden är bosatt eller driver rörelse i den stat där domen givits eller på förhand erkänt den utländska domstolens behörighet. Det vill synas, som om vid eventuella förhandlingar mellan Sverige och a n d r a stater en med nyssnämnda tre konventioner någorlunda överensstämmande reglering av den internationella domstolskompetensen icke skulle v a r a utesluten. E n dylik reglering skulle i sak ej alltför väsentligt avvika från motsvarande bestämmelser i den föreslagna konventionen mellan de nordiska staterna och synes, när det gäller främmande stater med gammal utvecklad r ä t t s k u l t u r , knappast böra väcka avgörande betänkligheter. En mindre lycklig punkt i dessa överenskommelser är emellertid den från traktatmodellen alltjämt bibehållna bestämmelsen, att såsom förutsättning för främmande doms erkännande skall gälla, att rättsordningen i den stat där erkännande ifrågakommer icke medför, att den a n d r a statens domstolar äro uteslutna från kompetens. Av skäl som i det föregående anförts torde ett dylikt förbehåll ej g ä r n a kunna inflyta i en av Sverige ingången konvention. Dess eliminerande torde emellertid numera knappast komma att möta svårighet. Vad m a n synes h a v a velat vinna genom förbehållet har i själva verket u p p n å t t s genom bestämmelserna att svaranden skall v a r a domicilierad i domslandet eller hava på ett eller annat sätt underkastat sig den utländska domstolens kompetens. E t t annat av huvudspörsmålen vid förhandlingar och konventioner rö-
rande domars erkännande är frågan om vilka slag av rättsliga avgöranden böra falla inom den ifrågasatta konventionsmässiga regleringen. I detta avseende förete hittills föreliggande konventioner och konventionsförslag stora skiljaktigheter. Sålunda omfatta 1925 års traktatmodell och förenämnda tre på dess grundval byggda konventioner domar i såväl förmögenhetsrättsliga som familjerättsliga ämnen, medan däremot i det nordiska konventionsförslaget den senare ämnesgruppen ä r undantagen. Domar rörande kriminellt skadestånd äro åter inbegripna i det nordiska förslaget, men synas ej vara omfattade av 1895 års traktatmodell och äro uttryckligen undantagna från de tre konventionernas tillämpningsområde. Domar rörande fast egendom äro u n d a n t a g n a i det nordiska förslaget men inbegripna under de tre konventionerna, dock att, med hänsyn till avfattningen av en bestämmelse i den tyska Zivilprocessordnung, jämförd med förutnämnda, i den schweizisk-tyska konventionen upptagna förbehåll rörande den ena eller a n d r a statens exklusiva domsrätt, schweiziska domar angående tysk fastighet ej anses kunna vinna erkännande i Tyskland. Avgöranden som falla inom »jurisdictio voluntaria» äro inbegripna under den schweizisk-tjeckoslovakiska och den schweizisk-österrikiska konventionen men ej under den schweizisk-tyska eller det nordiska förslaget. Förlikningar inför domstol omfattas av såväl traktatmodellen som det nordiska förslaget. Beträffande den ställning som från svensk sida bör vid eventuella förhandlingar intagas till dessa avgränsningsspörsmål synes till en början uppenbart, att avgöranden i familjerättsliga frågor icke böra inbegripas under konventionerna. I avseende å internationella förhållanden på familjerättens område har för Sveriges del en konventionsmässig reglering i viss mån redan kommit till stånd; och även utan konvention lära, såsom redan framhållits, utländska familjerättsliga domar i många fall på grund av sin egenskap av konstituerande rättsfakta kunna vinna erkännande, och detta under förutsättningar som ej sammanfalla med dem som krävas för erkännande av domar rörande förmögenhetsrättsliga spörsmål. I fråga om domar rörande kriminellt skadestånd torde det, trots vissa i öppen dag liggande betänkligheter mot deras erkännande, ur svensk synpunkt få anse^ övervägande önskvärt att desamma, på sätt skett i det nordiska konventionsförslaget, inbegripas även under andra konventioner. Med hänsyn till den ställning, som i hittills u t g å n g n a konventioner mellan främmande stater intagits av dessa konventioners signatärmakter, synes det emellertid vara mindre sannolikt att ett dylikt önskemål skulle kunna förverkligas.
25 Domar rörande fast egendom böra uppenbarligen icke inbegripas under någon konvention, som Sverige kan komma att ingå. Avgöranden som falla inom jurisdictio voluntaria förekomma hos oss huvudsakligen inom fastighetsväsendets och familjerättens områden och lära redan på g r u n d härav komma att ligga utanför de ifrågasatta konventionerna. Men även där de gälla förmögenhetsrättsliga spörsmål lära dylika avgöranden böra hållas utanför. Särskilt måste detta gälla i fråga om alla konkursrättsliga avgöranden. Förlikningar, som ingås vid domstol och röra sådana ämnen som i konventionerna avses, torde i avseende å erkännande och verkställighet böra likställas med domar. I fråga om de domar, å vilka konvention äger tillämpning, bör tydligen såsom huvudprincip gälla, att någon materiell efterprövning av dylik dom ej må förekomma n ä r den åberopas i främmande konventionsstat. Detta är i själva verket huvudsyftet med de konventioner, som h ä r avses. Fullt ut har emellertid detta syfte knappast någonsin kunnat uppnås. Så gott som alla konventioner om domars erkännande innehålla en s. k. generalklausul: ett förbehåll om r ä t t att vägra erkännande av dom, vars innehåll befinnes strida mot »offentlig ordning», »goda seder» eller dylikt. E n isolerad undantagsställning intager h ä r u t i n n a n den nu gällande svensk-danska konventionen, medan däremot till och med i det föreliggande nordiska konventionsförslaget ett dylikt förbehåll ansetts ofrånkomligt. Liknande bestämmelser komma med säkerhet att krävas från varje stat, med vilken Sverige hädanefter inlåter sig i förhandling i ämnet. Måhända bör man ej heller från svensk synpunkt bortse från att fall kunna förekomma, där ett förbehåll av denna a r t kan vara påkallat. Önskvärt är emellertid, att förbehållet erhåller en avfattning som i möjligaste mån förebygger dess tillämpande i oträngt mål. Måhända kan den i det nordiska förslaget valda avfattningen — enligt vilken erkännande kan vägras endast när detsamma uppenbarligen vore oförenligt med landets rättsordning — här vid lag tjäna till förebild. E t t ytterligare förbehåll av i viss m å n materiell a r t har stundom påyrkats. Man har nämligen gjort gällande, att en dom för att vinna erkännande bör vara byggd på den materiella rätt som, enligt de internationellt-privaträttsliga principerna i det land där erkännande kräves, bort i det föreliggande fallet vinna tillämpning. Denna mening, vilken allmänt gjort sig gällande beträffande statusfrågor och familjerättsliga förhållanden, har onekligen även utanför dessa områden ett visst fog. E t t förbehåll av nämnda a r t skulle emellertid i tillämpningen leda till betydande svårigheter, med hänsyn till den osäkerhet som alltjämt, ej minst i v å r t land, råder rörande de internationellt-privaträttsliga principer, som böra gälla i fråga om rättsförhållanden på grund av köp och a n d r a i de internationella mellanhavandena vanliga transaktioner. I alla händelser torde, att döma av de på senare tid tillkomna konventionerna, på
andra håll föga sympati förefinnas för den konventionsmässiga regleringens belastande med sagda förbehåll. Så till vida föreligger dock här vid lag ett undantag, som i den schweizisk-tyska konventionen stadgas, att erkännande skall vägras, när, till förfång för en part som tillhör den stat där erkännande påkallas, domen i fråga om denna parts rättskapacitet eller hans företrädande i rättegången eller ett för tvisten relevant familjerättsligt förhållande, innefattar tillämpning av annan lag än den som enligt hans hemlands rätt bort komma till användning. Skulle under eventuella förhandlingar en bestämmelse av dylikt innehåll komma att påyrkas, synes allvarligare invändning däremot ej föreligga. Beträffande verkställighet av främmande domar, som enligt eventuella konventioner skola äga giltighet i en konventionsstat, lärer en procedur, vari ingår den sakfällde svarandens hörande, näppeligen kunna undvikas. Att konventionsvis bestämma vilka myndigheter det skall åligga att förordna om verkställighet och huru förfarandet närmare skall anordnas torde knappast vara möjligt. Man synes böra inskränka sig till att, på sätt skett i den schweizisk-tyska konventionen, fastslå att proceduren för erhållande av verkställighet skall vara enkel och ägnad att leda till skyndsamt avgörande. Ett inre svenskt spörsmål blir i så fall, huruvida verkställighetsproceduren bör i rättsenhetens intresse förläggas till ett centralorgan — tilläventyrs Svea hovrätt — eller till överexekutor. Härmed hava angivits de frågor, som torde utgöra huvudpunkter i eventuella förhandlingar om domars erkännande och vissa riktlinjer, som synas kunna ifrågakomma såsom vägledande vid nämnda punkters behandling. Förhand- Såsom redan yttrats, torde utsikt ej saknas att på de antydda grundhngar med valarna uppnå överenskommelse med vissa främmande stater med stadvissa stater
önskvärda, gad och beprövad rättsordning. Anser man, i överensstämmelse med den uppfattning som i det föregående hävdats, att dylika överenskommelser äro till båtnad för vårt lands rättsliv och ägnade att främja dess medborgares intressen, vill det synas som om numera, sedan de i ämnet förda förhandlingarna med de nordiska grannstaterna kunna anses avslutade, tidpunkten vore inne att inlåta sig på dylika förhandlingar med andra stater. Av skäl som i det föregående anförts torde emellertid på nuvarande stadium någon överenskommelse ej böra eftersträvas med stater som synas benägna att kräva en mer eller mindre fullständig reglering av den internationella domstolskompetensen. Frågan om överenskommelse med dylika stater synes lämpligen kunna vila, i avbidan på den utveckling av traktatväsendet på förevarande område, som torde vara att motse under en närmare framtid. Vissa andra länder — framför allt England — torde över huvud ej vara hågade för överenskommelser i ämnet utan föredraga att självständigt reglera hithörande spörsmål. När detta sker efter de vidsynta
princiiper som hittiUs gjort sig gällande i engelsk domstolspraxis, synes saknatden av konventionsmässig reglering ej behöva göra sig synnerligen kännroar i vårt land. Att hoppas är allenast att, när det gäller engelska domair — likasom domar från andra länder med vilka konvention ej ingåtts — de svenska domstolarna skola taga den hänsyn till det utländska avgör:andet, som skäligen bör, oberoende av överenskommelse, tillkomma detsaimma såsom bevismedel och källa till upplysning om främmande rätt. Resuiltatet av den framlagda utredningen kan sammanfattas sålunda: Sammanatt amledning ej föreligger till meddelande av allmänna bestämmelser fattning. rörantde erkännande och verkställighet av utländska domar; att det däremot under vissa förutsättningar är önskvärt, att överenskommelser om erkänmande och verkställighet ingås, ej blott med de nordiska grannländernai, utan även med andra stater, vilkas rättsordning ej är oss alltför främnnande och erbjuder garantier för objektivt avgörande av rättstvister; aitt bland de åsyftade förutsättningarna bör ingå den, att uttömmande gemiensamma regler om internationell kompetens för konventionsstaternais domstolar icke ifrågasättas; samt att utsikt synes vara för handen att imed vissa stater på den europeiska kontinenten ingå konventioner, som mr svensk synpunkt kunna godkännas.
28 Bil.
1.
Abko m men zwischen dem Deutschen Reich und der Schweizerischen Eidgenossenschaft iiber die gegenseitige Anerkennung und Vollstreckung von gerichtlichen Entscheidungen und Schiedsspriichen, unterzeichnet am 2 N o v e m b e r 1929. Artikel 1. Die im Prozessverfahren iiber vermögensrechtliche Anspriicbe ergangenen rechtskräftigen Entscheidungen der biirgerlichen Gerichte des einen Staates werden ohne Unterscbied ihrer Benennung (Urteile, Beschliisse, Vollstreckungsbefehle), jedoch mit Ausnahme der Arreste und einstweiligen Verfiigungen, und ohne Riicksicht auf •lie Staatsangehörigkeit der an dem Rechtsslreit beleiligteu Parteien, im Gebiete des andern Staates anerkannt, wenn fiir die Gerichte des Staates, in dessen Gebiet die Entscheidung gefällt wurde, eine Zuständigkeit nach Massgabe des Artikel 2 begriindet war und nicht nach dem Rechte des Staates, in dessen Gebiet die Entscheidung geltend gemacht wird, fiir dessen Gerichte eine ausschliessliche Zuständigkeit besteht Artikel 2. Die Zuständigkeit der Gerichte des Staates, in dem die Entscheidung gefällt wurde, ist im Sinne des Artikel 1 begriindet, wenn sie in einer staalsvertrnglichen Bestimmung vorgesehen oder eine der folgenden Voraussetzungen erfullt ist: 1. wenn der Beklagte zur Zeit der Klageerhebung öder zur Zeit der Erlassung der Entscheidung seinen Wohnsitz oder die beklagte juristische Person ibren Sitz in diesem Staate hatte; 2. wenn sicb der Beklagte durch eine ausdruckliehe Vereinbarung der Zuständigkeit des Gerichts, das die Entscheidung gefällt hat, unterworfen hatte; .'}. wenn der Beklagte sich vorbehaltlos auf den Rechtsstreit eingelassen hatte: 4. wenn der Beklagte am Orle seiner geschäftlichen Niederlassung oder Zweigniederlassung fiir Anspriicbe aus dem Betriebe dieser Xiederlassung belangl worden ist; 5. fiir eine Widerklage, wenn der Gegenanspruch mit dem in der Klage geltend gemachten Anspruch oder mit den gegen diesen vorgebrachten Verteidigungsmitteln in rechtlichem Zusammenhange steht. Artikel 3. Die in nicht vermögensrechtlichen Streitigkeiten zwischen Angehörigen eines der beiden Staaten oder beider Staaten ergangenen rechtskräftigen Entscheidungen der biirgerlichen Gerichte des einen Staates werden im Gebiete des anderen Staates anerkannt, es sei denn, dass an dem Rechtsstreit ein Angehöriger des Staates, in dem die Entscheidung geltend gemacht wird. beteiligt war und nach dem Rechte dieses Staates die Zuständigkeit eines Gerichts des anderen Staates nicht begriindet war. Dies gilt auch insoweit, als die in einer nichtvermögensrechtlichen Streiligkeit ergangene Entscheidung sich auf einen vermögensrechtlichen Anspruch mit erstreckt, der von dem in ihr festgestellten Rechtsverhältnis abhängt.
29 Artikel 4. Die Anerkennung ist zu versagen, wenn durch die Entscheidung ein Rechtsverhältnis zur Verwirklichung gelangen soil, dem im Gebiete des Staates, wo die Entscheidung geltend gemacht wird, aus Riicksichten der öffentlichen Ordnung oder der Sittlichkeit, die Giiltigkeit, Verfolgbarkeit oder Klagbarkeit versagt ist. Sie ist ferner zugunsten eines inländischen Beteiligten zu versagen, wenn in der Entscheidung, bei Beurteilung seiner Handlungsfähigkeit oder seiner gesetzlichen Vertretung oder bei Beurteilung eines fiir den Anspruch massgebenden familien- oder erbrechtlichen Verhältnisses oder der daftir massgebenden Feststellungen des Todes einer Person, zu seinem Nachteil andere als die nach dem Rechte des Staates, wo die Entscheidung geltend gemacht wird, anzuwendenden Gesetze zugrunde gelegt sind. Hat sich der Beklagte auf den Rechtsstreit nicht eingelassen, so ist die Anerkennung zu versagen, wenn die Zustellung der den Rechtsstreit einleitenden Eadung oder Verfiigung an den Beklagten oder seinen zur Empfangnahme berechtigten Vertreter nicht rechtzeitig oder lediglich im Wege der öffentlichen Zustellung oder im Auslande auf einem anderen Wege als dem der Rechtshilfe bewirkt worden ist. Artikel 5. Das Gericht des Staates, wo die Entscheidung geltend gemacht wird, ist bei der Prufung der die Zuständigkeit eines Gerichtes des anderen Staates begriindenden Tatsachen und der Versagungsgriinde an die tatsächlichen Feststellungen der Entscheidung nicht gebunden. Eine weitere Nachpriifung der Gesetzmässigkeit der Entscheidung findet nicht statt. Artikel 6. Die Entscheidungen der Gerichte des einen Staates, die nach den vorstehenden Bestiminungen im Gebiete des anderen Staates anzuerkennen sind, werden auf Antrag einer Partei von der zuständigen Behörde dieses Staates fur vollstreckbar erklärt. Vor der Entscheidung ist der Gegner zu hören. Die Vollstreckbarerklärung hat in einem möglichst einfachen und schleunigen Verfahren zu erfolgen. Die Vollziehung der fiir vollstreckbar erklärten Entscheidung bestimmt sich nach dem Rechte des Staates, in dem die Vollstreckung beantragt wird. Artikel 7. Die Partei, die fiir eine Entscheidung die Vollstreckbarerklärung nachsucht, hat beizubringen: 1. eine vollständige Ausfertigung der Entscheidung; die Rechtskraft der Entscheidung ist, soweit sie sich nicht schon aus der Ausfertigung ergibt, durch öffentliche Urkunden nachzuweisen; 2. die Urschrift oder eine beglaubigte Abschrift der Urkunden, aus denen sich die der Vorschrift des Artikel 4 Abs. 3 entsprechende Ladung der nichterschienenen Partei ergibt. Auf Verlangen der Behörde, bei der die Vollstreckbarerklärung beantragt wird, ist eine Ubersetzung der im Abs. 1 bezeichneten Urkunden in die amtliche Sprache dieser Behörde beizubringen. Diese Ubersetzung muss von einem diplomatischen oder konsularischen Vertreter oder einem beeidigten Dolmetscher eines der beiden Staaten als richtig bescheinigt sein. Artikel 8. Die in einem gerichtlichen Guteverfahren (Siihneverfahren) oder nach Erhebung der Klage vor einem burgerlichen Gericht abgeschlossenen oder vor einem solchen
30 bestätigten Vergleiche slehen, vorbehaltlich der Bestimmung des Artikel 4 ALs. 1, hinsichtlich ihrer Vollstreckbarkeit anzuerkennenden gerichllichen Entscheidungen im Sinne der Artikel 6 und 7 gleich. Artikel 9. Hinsichtlich der Anerkennung und Vollstreckung von Schiedsspriichen gilt im Verhältnis zwischen den beiden Staaten das in Genf zur Zeichnung aufgeleglc Abkommen zur Vollstreckung ausländischer Schiedsspriiche vom 26. September 1927 mit der Massgabe, dass es ohne Rucksicht auf die im Artikel 1 Abs. 1 da;elbst enthaltenen Beschränkungen auf alle in einem der beiden Staaten ergangenen Schiedsspriiche Anwendung findet. Zum Nachweis, dass der Schiedsspruch eine endgiiltige Entscheidung im Sinne des Artikel 1 Abs. 2 lit. d des vorbezeichneten Abkommens darstellt, geniigt in Deutschland eine Bescheinigung der Geschäftsstelle des Gerichts, bei dem der Schiedsspruch niedergelegt ist, in der Schweiz eine Bescheinigung der zuständigen Behörde des Kantons, in dem der Schiedsspruch ergangen ist. Vor einem Schiedsgericht abgeschlossene Vergleiche werden in derselben Veise wie Schiedsspriiche vollstreckt.
Bil.
2.
Convention entré la Belgique et les Pays-Bas sur la competence judiciaire territoriale, sur la faillite, sur 1'autorité et 1'exécution des decisions judiciaires, d e s sentences arbitrates et des actes authentiques, signée å Bruxelles le 28 mars 1925 et ratitiée 1929. Tit re I. De la c o m p e t e n c e
territoriale.
Artide l c r . 1. En matiére civile et en matiére commerciale, les Beiges dans les Pays-Bas et les Néerlandais en Belgique sont regis par les mémes regies de competence que les nationaux. 2. L'article 127 du code de procedure civile néerlandais n'est pas applicable aux défendeurs beiges et l'article 53 de la loi beige du 25 mars 1876 n'est pas applicable aux défendeurs néerlandais. Artide 2. Sous reserve pour chaque Etat d'apprecier la capacité d'agir devant ses Tribunaux, les personnes civiles constituées conformément å la legislation de 1'un des deux Etats et y ayant leur siége, ainsi que les corporations, associations ou communautés qui, suivant la legislation de 1'une ou 1'autre des parties contractantes, ont le droit d'ester en justice, seront considérées pour 1'application des regies de competence territoriale comme ressortissants dudit Etat et y ayant leur domicile.
31 Article 3. 1. Sauf les exceptions et modifications établies ou ä établir par Tune des deux legislations nationales, ainsi que par les Conventions internationales, le défendeur sera assigné devant le juge de son domicile dans les Pays-Bas ou en Belgique ou, å défaut d'un tel domicile, devant le juge de sa residence dans les Pays-Bas ou en Belgique. 2. Dans les Pays-Bas le défendeur petit étre assigné devant le juge du demandeur si, en vertu des lois des deux pays, de la présente convention, ou des Conventions internationales conclues par les Pays-Bas il n'existe aucun autre tribunal competent. En Belgique le défendeur petit étre assigné devant le juge du demandeur si en vertu des lois des deux pays, de la présente convention on des Conventions internationales conclues par la Belgique, il n'existe aucun autre tribunal competent. Article 4. En matiére mobiliére (personelie), civile ou commerciale, le demandeur peut saisir de la contestation le juge du lieu ou l'obligation est née, a été ou doit etre exécutée. Article 5. 1. Lorsqu'un domicile attributif de juridiction a été élu dans l'un des deux pays pour l'execution d'un acte, les juges du lieu du domicile élu sont seuls compétents pour connaitre des contestations relatives a cet acte, sauf les exceptions et modifications établies ou å établir par 1'une des deux legislations nationales, ainsi que par les Conventions internationales. 2. Si le domicile n'a été élu qu'en faveur de l'une des parties contractantes, celleci conserve le droit de saisir tout autre juge competent. 3. Tout industriel ou commercant, toute société civile ou commerciale de l'un des deux pays, qui établit dans l'autre une succursale, une agence ou un établissement similaire, sera considéré comme ayant élu domicile, pour le jugement de toutes les contestations concernant la succursale, 1'agence ou l'etablissement, au lieu ou ceux-ci ont leur siege. Article 6. 1. Les tribunaux de l'un des Etats contractants renvoient, si l'une des parties le demande, devant les tribunaux d'autre pays les contestations dont ils sont saisis, quand ces contestations y sont déjå pendantes ou quand dies sont connexes å d'autres contestations soumises ä ces tribunaux. Ne peuvent étre considérées comme connexes que les contestations qui procédent de la méme cause ou portent sur le raéme objet. 2. Le juge devant lequel la demande originaire est pendante connait des demandes en garantie, des demandes en intervention et des demandes incidentes, ainsi que des demandes reconventionelles, ä moins qu'il ne soit incompetent a raison de la matiére. Article 7. Si en cas de saisie-arrét la partie saisie n'a ni domicile, ni residence dans aucun des deux pays, le tribunal du lieu de la saisie-arrét est competent pour connaitre de l'existence de la créance, å moins qu'il ne soit incompetent å raison de la matiére et sauf le cas de litispendance. II l'est également pour statuer sur la demande en validité ou en mainlevée,
32 Article 8. Les mesures provisoires ou conservatories organisées par les legislations néerlandaise ou beige peuvent, en cas d'urgence, étre requises des autorités de chacui des deux pays, quel que soit le juge competent pour connattre du fond. Article 9. 1. Les articles 1 ä 8 s'appliquent ä tous les cas ou un ressortissant de I'm des Etats contractants agit ou est cite devant une juridiction de l'autre Etat, sous reserve, lorsque de défendeur n'est ni beige, ni néerlandais, des exceptions resultant des Conventions internationales. 2. Dans le cas ou il y a plusieurs deuiandeurs ou défendeurs, ces articles s'appliquent méme s'il n'y a qu'tin seul demandeur ou défendeur qui est ressortissant de l'autre Etat. 3. Les demandes en intervention et les demandes incidentes n"exercent. en ce qui concerne, l'a competence aucune influence sur le jugement de la demande principale. Article 10. Pour tous les cas ou les articles precedents n'etablissent ni regies de competence commune, ni derogation aux lois nationales, la competence est réglée dans chaque Etat par la legislation qui lui est propre. Titre II. De
1 ' a u t o r i t é el de 1 ' e x é c u t i o n d e s d e c i s i o n s j u d i c i a i r e s , t e n c e s a r b i t r a l e s et d c s a c t e s a u t h e n t i q u e s .
des
sen-
Article 11. 1. L'autorite des decisions judiciaires rendues en matiére civile ou commerciale dans l'un des deux Etats sera reconnue dans l'autre, ä la demande de toute partie intéressée, si elles réunissent les conditions suivantes: 1°: que la decision ne contienne rien de contraire ä l'ordre public ou aux principes du droit public du pays ou d i e est invoquée; 2°: qu'elle soit susceptible d'execution dans le pays oil d i e a été rendue, bien que des voies de recours y soient encore ouvertes contre d i e ; 3 ° : que d'apres les lois de pays ou la decision a été rendue, l'expedition qu'en est produite réunisse les conditions nécessaires å son authenticité; 4 ° : que les parties aient été légalement representees ou déclarées défaillantes, apres avoir été légalement citées; 5 ° : que les regies de competence territoriales établies par la Convention n'aient pas été méconnues. 2. Les regies relatives ä la competence, a la preuve et ä la procedure ne concernent ni l'ordre public ni les principes du droit public, vises au 1°, de 1'alinéa precedent. 3. Le juge doit, d'office, examiner si la decision remplit a regard de toutes les parties, apres qu'elles auront été légalement citées, les conditions énumérées ä l*afinéa l e r et le constater dans son jugement. Celui-ci a effet a cet égard envers toutes les parties et dans toute 1'étendue du territoire. Article 12. 1. Les decisions judiciaires rendues dans 1'un des deux Etats peuvent étre mises å execution dans l'autre Etat, tant sur les meubles que sur les immeubles, apres y avoir été déclarées exécutoires.
38 2. L'exequatur est accordé par le tribunal civil de l'arrondissement ou l'execution doit étre poursuivie. Le jugement d'exequatur a effet envers toutes les parties et dans toute l'etendue du territoire. 3. L'examen dn tribunal ne portera que sur les points énumérés dans Particle 11 et conformétnent ;'i son alinéa 3. Article 13. En accordant l'exequatur. le juge ordonne, s'il y a lieu, les mesures nécessaires pour que la decision étrangére recoive la méme publicité (pic si die avait été prononcée dans le ressort ou d i e est rendue exécutoire. Article 14. 1. Toute partie intéressée peut demander 1'exeqnatur. 2. La procedure de la demande en exequatur est regie par la loi de l'Etat dans lequel l'execution est requise. 3. Le jugement qui statue sur la demande en exequatur n'est pas susceptible d'opposition. Il peut toujours étre attaqué par la voie de l'appel dans les quatorze jours apres le jour du prononcc, si le jugement est contradictoire, et dans les quatorze jours apres le jour de la signification s'il est par défaut. 4. Le juge peut exiger que la decision soit traduite dans la langue employee an lieu oil il siege: cette traduction sera certifiée conforme par tin traducteur jure de son pays. 5. Une copie authentique dument legalisée doit toujours étre produite. 6. Le juge peut ordonner que l'exequatur sorte ses pleins et entiers effets, nonobstant recnurs, avec on sans caution. Article 15. 1. Les sentences arbitrates rendues dans l'un des deux Etats seront reconnues dans l'autre et peuvent y étre rendues exécutoires, si dies satisfont aux conditions exigées par les numéros 1, 2, 3 et 4 de l'article 11. 2. L'exequatur est accordé par le president du tribunal civil de l'arrondissemenf dans lequel l'execution est poursuivie. Article 16. 1. Les actes authentiques exécutoires dans l'un des deux pays peuvent étre declares exécutoires dans l'autre par le president du tribunal civil de l'arrondissement ou l'execution est demandée. 2. Ce magistrat vérifie si les actes réunissent les conditions nécessaires pour leur authenticité dans le pays ou ils ont été recus et si les dispositions dont l'execution esf poursuivie n'ont rien de contraire ä l'ordre public ou aux principes du droit publicdu pays ou l'exequatur est requis. Article 17. 1. Les hypothéques terrestres conventionnelles, consenties dans l'un des deux Etats, ne seront inscrites et ne produiront effet dans l'autre que lorsque les actes qui en contiennent la stipulation auront été rendus exécutoires par le president du tribunal civil de l'arrondissement oil les biens sont situés. 2. Ce magistrat vérifie si les actes el les procurations qui en sont le complement, réunissent toutes les conditions nécessaires pour leur authenticité dans le pays oit ils ont été recus. 3. Les dispositions qui precedent sont également applicables aux actes de c o n sentement å radiation ou å reduction passes dans un des deux pays. 3 — 320106.
34 Artide 18. 1. Dans les cas prévus par les artides 15, 16 et 17 le decision du President a effet dans toute 1'étendue du territoire. 2. La decision n'est pas susceptible d'opposition. Elle peut étre attaquée par la voie de l'appel dans les quatorze jours apres le jour du prononcé, si elle est contradictoire. et dans les quatorze jours apres le jour de sa signification si elle est par défaut. 3. Les formes de la requéte. ainsi que la procedure d'appel sont regies par les lois de l'Etat dans lequel l'execution est requise. Article 19. Les dispositions du present titre s'appliqueut quelle que soit la nationalité des parties, sauf les exceptions resultant des Conventions internationales.
Bil. 3. Convention entre la Suisse et la République Tchécoslovaque relative å la r e c o n n a i s s a n c e et å l'execution de decisions judiciaires, signée le 21 decembre 1926. Article premier. L'autorite des decisions judiciaires rendues en matiére civile ou en matiére commerciale dans l'un des Etats contractants sera reconnue dans l'autre Etat. si d i e s remplissent les conditions suivantes: l c : que, pour l'affaire en question, les regies de competence judiciaire Internationale admises par le droit de l'Etat dans lequel la decision est invoquée n'excluent pas la juridiction de l'autre Etat; 2 : que la reconnaissance de la decision ne soit pas contraire å l'ordre publiic ou aux principes du droit public de l'Etat oil la decision est invoquée; 3 : que, d'apres la loi de l'Etat ou la decision a été rendue, celle-ci soit paissée en force de chose jugée; 4°: qu'en cas de jugement par défaut, la partie défaillante contre laquellie la decision est invoquée ait été réguliérement citée, conformément ä la loi de 1'Etait ou la decision a été rendue, et que la citation l'ait atteinte en temps utile. L'examen par les autorités de l'Etat oil la decision est invoquée ne portera que sur les conditions énumérées sous chiffres 1 a 4. Ces autorités devront examiiner d'office si lesdites conditions sont remplies. Article 2. En consideration des cas oil la Suisse, sur la base de l'article 59 de la constituition federate, ne reconnait pas, dans le sens de l'article premier, chiffre 1, de la prés«ente Convention, la juridiction d'un autre Etat, il est dispose par analogie ce qui suitt: La juridiction Suisse ne sera pas reconnue en Tchécoslovaquie ä 1'égard des reclamations personnelles contre le débitettr solvable qui avait son domicile en Tchiéco-
35 slovaquie au moment de 1'ouverture d'action, si ce débiteur n'a pas convenu d'un for en Suisse ou n'est pas entré en matiére, sans reserve, sur le fond de Paction introduite devant le juge Suisse. Cette disposition ne mettra pas obstacle ä ce que la juridiction Suisse soit reconnue lorsque le débiteur sera recherche an for de son établissement commercial ou industriel ou de sa succursale pour des reclamations dont la cause remonte ä l'exploitation de cet établissement, on encore lorsqu'une demande reconventionelle en connexité avec la demande principale aura été introduite au for de cette derniére. Ne seront pas considérées comme reclamations personnelles an sens du present •article les actions fondées sur le droit de la famille et le droit des successions, ainsi que les actions reelles et les actions mixtes. Article 3. Les decisions judiciaires rendues dans l'un des Etats contractants pourront étre mises ä execution dans l'autre Etat, si d i e s sont exécutoires dans l'Etat oil dies ont été rendues et si dies remplissent les conditions énumérées dans l'article premier, chiffres 1 å 4. L'examen par les autorités de l'Etat ou l'execution est demandée ne portera que sur les exigences indiquées au precedent alinéa. Ces autorités devront examiner d'office s'il est satisfait aux dites exigences. Article 4. La partie qui invoque la decision ou qui en demande l'execution devra produirc: 1°: une expedition de la decision remplissant les conditions nécessaires ä son authenticité; 2°: les pieces de nature ä établir que la decision est passée en force de chose jugée et, s'il y a lieu, qu'elle est devenue exécutoire; 3°: une copie authentique de l'assignation (art. premier, ch. 4) de la partie qui a fait défaut ä l'instance; 4°: une traduction des pieces énumérées ci-dessus certifiée conforme d'apres les prescriptions de l'un ou l'autre Etat, sauf dispense de cette obligation par l'autorite compétente; la traduction sera produite en Tchécoslovaquie en langue tchécoslovaque, en Suisse clans hi langue de l'autorite requise. Article 5. Les sentences arbiirales rendues dans l'un des Etats contractants et y ayant la méme autorité que les decisions judiciaires seront reconnues et mises ä execution dans l'autre Etat, si dies satisfont aux prescriptions des articles precedents, en tant que celles-ci sont applicables. 11 en sera de méme pour les transactions judiciaires et pour les transactions conclues devant des arbitres ou des tribunaux arbitranx. Article 6. La loi de l'Etat requis régira la competence et la procedure en matiére d'execution. Article 7. Les dispositions de la présente Convention s'appliqueront quelle que soit la nationalité des parties. Article 8. La présente Convention sera ratifiée et les ratifications en seront échangées ä Prague.
36 Cette Convention entrera en vigueur un mois apres 1'échange des ralif icatnns et produira ses effets encore un an apres la dénonciation. qui pourra avoir lbu en tout temps. Article 10. Les dispositions de la présente convention s'appliqueront (judle que soit a nationalité des parties. Article 11. La Chancellerie d'Etat d'Autriche et le Departement federal de Justice et .^olice se communiqueront directement, sur requéte, des renseignements juridiquej concernant les questions que souléverait l'application de la présente convention La liberté de decision des tribunaux demetire intacte. Article 12. La présente convention s'appliquera aussi aux decisions judiciaires, sentence.'- arbitrales et transactions intervenues avant son entree en vigueur. Article 13. La présente convention sera ratifiée et les ratifications en seront échan^ées å Vienne. Cette convention entrera en vigueur deux mois apres 1'échange des ratifications et produira ses effets encore un an apres la dénonciation, qui pourra avoir lieu en tout temps.
Bil.
4.
Convention entre
la Suisse et l'Autriche relative å la reconnaissance et å l'execution de decisions judiciaires, signée le 15 mars 1927.
Article premier. L'autorite des decisions judiciaires rendues en matiére civile ou commerciale dans l'un des Etats contractants sera reconnue dans l'autre Etat, si dies remplissent les conditions suivantes: 1°: que les regies de competence judiciaire internationale admises par l'Etat dans lequel la decision est invoquée n'excluent pas la juridiction de l'autre Etat; 2°: que la reconnaissance de la decision ne soit pas contraire ä l'ordre public de l'Etat ou cette decision est invoquée, en particulier que l'exception de chose jugée ne fasse pas obstacle å la reconnaissance d'apres la loi de cet Etat; 3 ° : que, d'apres la. loi de l'Etat ou la decision a été rendue, celle-ci soit passée en force de chose jugée; 4 ° : qu'en cas de jugement par défaut, l'acte ou la citation qui introduisait l'instance ait été remis en temps utile å la partie défaillante en mains propres ou ä son mandataire autorisé ä le recevoir. Si la notification devait avoir lieu sur le
37 territoire de l'Etat ou la decision est invoquée, il est nécessaire quelle ait été faite en la voie de l'assistance judiciaire réciproque. L'examen par les autorités de l'Etat ou la decision est invoquée ne portera que sur les conditions énumérées sous chiffres 1 å 4. Ces autorités devront examiner d'office si lesdites conditions sont remplies. Article 2. La juridiction de l'Etat oil la decision a été rendue est exclue, au sens de l'article premier, chiffre l c r , notamment ä 1'égard des reclamations personnelles contre le débiteur solvable qui avait, lors de l'ouverture de Taction, son domicile dans l'Etat ou la decision est invoquée. Cette disposition n'est cependant pas applicable: 1°: lorsque le défendeur s'est soumis, par convention expresse, ä la competence du tribunal qui a statué sur le fond du litige; 2°: lorsque le défendeur est entré en matiére, sans reserve, sur le fluid du litige; 3°: lorsqu'il s'agit d'une demande reconventionelle; 4°: lorsque le débiteur a été recherche au lieu de son établissement commercial ou industriel ou de sa succursale pour des reclamations dont la cause remonte ä Texploitation de cet établissement. Ne seront pas considérées comme reclamations personnelles au sens du present article les actions fondées sur le droit de la famille et le droit des successions, les droits reels et les créances garanties par gage. Article 3. Les decisions judiciaires en matiére civile ou commerciale rendues dans Tun des Etats contractants seront exécutées dans l'autre Etat si dies remplissent les conditions indiquées ä Particle premier, chiffres 1 å 4, et si dies sont exécutoires dans l'Etat oil dies ont été rendues. L'examen par les autorités oil l'execution est requise ne portera que sur les exigences indiquées au premier alinéa. Ces autorités devront examiner d'office s'il est satisfait auxdites exigences. Article 4. La partie qui invoque la decision ou qui en requiert l'execution devra produire: 1°: une expedition ou copie de la decision; 2°: une attestation que la decision est passée en force de chose jugée et, s'il y a lieu, qu'dle est devenue exécutoire. Cette declaration sera délivrée par l'autorite qui a rendu la decision ou par le greffier du tribunal; 3 ° : en cas de jugement par défaut, une copie de Tacte ou de la citation qui introduisait Tinstance, ainsi qu'une attestation indiquant le mode et la date de notification ä lu partie défaillante; 4 ° : une copie de Texposé de demande ou toutes autres pieces appropriées, lorsque Tétat des fails ä la base de la decision ne ressort pas de celle-ci assez clairement pour permettre l'examen prévu å l'article premier; 5°: le cas échéant, une traduction des pieces indiquées sous chiffres 1 å 4 rédigée dans la langue officielle de l'autorite auprés de laquelle la decision est invoquée ou son execution requise. Cette traduction sera certifiée conforme d'apres la legislation de Tun ou de l'autre Etat. Les dispositions du traité du 21 aout 1916 sappliqueront å la legalisation des pieces mentionnées dans le present article.
38 Article 5. Les sentences arbitrates rendues dans Tun des Etats contractants seront reconnues et exécutées dans l'autre Etat si dies satisfont aux prescriptions des articles precedents, en tant que celles-ci sont applicables. II en sera de méme pour les transactions judiciaires ou pour les transaction conclues devant des arbitres. L'attestation que la sentence arbitrate ou la transaction conclue devant des arbitres est passée en force de chose jugée et quelle est devenue exécutoire est dilivrée en Autriche par l'autorite qui serait compétente dans cet Etat pour autoriser l'execution forcée, en Suisse par l'autorite compétente du canton ou la sentence arbitrate a été rendue ou la transaction conclue. Article 6. Les decisions rendues sur des conclusions de droit civil dans un procés pénal r les amendes d'ordre infligées dans un procés civil, les prononcés de faillite et les autres sentences rendues dans le domaine de la faillite, ainsi que les decisions en matiére de concordat, ne seront pas considérés comme des decisions judiciaires au sens de la présente convention. Article 7. Les decisions d'autorites non judiciaires chargées d'exercer la tutelle ou la curatelle, ainsi que les transactions conclues devant ces autorités, sont assimitees aux decisions et transactions judiciaires au sens de la présente convention. Les deux gouvernements se feront connaitre réciproqueinent ces autorités. L'execution de decisions ordonnant la remise d'un mineur ou d'un personne mise sous tutelle pourra étre ajournée lorsque les autorités compétentes de l'Etat oil cette execution est requise atiront pris, pour venir en aide conformément ä leurs obligations, des mesures provisionnelles qui feront ä la remise en raison d'un changement survenu dans la situation personnelle des personnes intéressées. L'ajournement sera porté sans retard ä la connaissance tant de l'autorite dont émane la decision ii exécuter que de la partie qui a requis l'execution. Article 8. La competence et la procedure en matiére d'execution forcée sont réglées par la legislation de TEtat ou l'execution est requise, soit en Suisse, si l'execution a pour objet une somme d'argerit ou des suretés å fournir, par les dispositions de la legislation federate sur la poursuite pour dettes et la faillite (loi federate du 11 avril 1889 et supplements), dans les autres cas par les dispositions de procedure du canton oil l'execution doit avoir lieu, en Autriche par les prescriptions du code autrichien d'execution (loi du 27 mai 1896, Reichsgesetzbiatt nr 79, et supplements). Article 9. La présente convention ne touche pas aux dispositions des arrangements internationaux auxquels participent les deux Etats contractants. Les decisions relatives aux frais et dépens visées ä l'article 18, la et 2° alinéas, de la convention du 17 juillet 1905 sur la procedure civile et rendues dans Tun des deux Etats, seront exécutées sur le territoire de l'autre Etat ä la requete directe de la partie intéressée.
39 Bil. Projet
d'une
5.
convention
sur la reconnaissance et l'execution de decisions judiciaires, élaboré å la cinquiéme conference de droit international privé (1925). Artide l c r . L'autorite des decisions judiciaires, rendues en matiére civile ou en matiére commerciale dans l'un des Etats contractants, sera reconnue dans l'autre Etat si dies réunissent les conditions suivants: 1°: que, pour le litige en question, les regies de competence judiciaire internationale, admises par le droit de TEtat dans lequel la decision est invoquée, n'excluent pas la juridiction de l'autre Etat; 2°: que la reconnaissance de la decision ne soit pas contraire ii l'ordre public ou aux principes du droit public de TEtat oil la decision est invoquée; 3 ° : que, d'apres la loi de TEtat ou la decision a été rendue, elle soit passée en force de chose jugée; 4 ° : qu'en cas de jugement par défaut, la partie ait été déclarée défaillante conformément ä la loi du pays oil le jugement a été rendu et aux dispositions des traités en vigueur entré les Etats contractants. L'examen ä faire par les autorités de TEtat oil la decision est invoquée, se borne aux conditions énumérées dans Talinéa l e r , no. 1—4. Ces autorités doivent examiner d'office. si ces conditions sont remplies. Artide 2. Les decisions judiciaires rendues dans un des Etats contractants peuvent élre mises å execution dans l'autre Etat apres y avoir été déclarée exécutoires. L'exequatur est accordé, si la decision est exécutoire dans TEtat ou d i e a été rendue et si elle remplit les conditions énumérées dans l'article l e r , alinéa l " , no. 1—4. L'alinea 2 de cet article s'applique ä l'examen ä faire par les autorités de TEtat oil l'execution est demandée. Artide 3. La partie qui invoque la decision ou qui demande Texequatur doit produire: 1°: une expedition de la decision réunissant les conditions nécessaires ä son authenticité; 2°: les pieces de nature ä établir que la decision est passée en force de chose jugée et, s'il y a lieu, qu'elle est devenue exécutoire; 3 ° : une copie authentique dument légalisée de Tassignation de la partie qui a fait défaut å Tinstance; 4 ° : une traduction des pieces énumérées ci-dessus, certifiée conforme d'apres les regies admises par TEtat dans lequel Texequatur est demande, sauf dispense de cette obligation par l'autorite compétente. Article 4. Les sentences arbitrates rendues dans Tun des Etats contractants et y ayant la méme autorité que les decisions judiciaires seront reconnues et déclarées exécutoires
40 dans l'autre Etat, si dies satisfont aux prescriptions des articles precedents, en tant qu'elles sont applicables. II en est de méme pour les transactions judiciaires. Article 5. Les dispositions de la présente Convention s'appliquent, quelle que soit la aationalité des parties.
Bil. Code
de
Droit
International
6.
privé
adopté ä la Havane le 20 février 1928 par la 6 e Conference internationale américaine. LIVRE IV. Procedure internationale. Titre premier. — Regies
generates.
Art. 314. — La loi de chaque Etat contractant determine la competence de ses tribunaux, ainsi que leur organisation, les formes de procedure et d'execution des jugements et les recours contre les decisions. Art. 315. — Aucun Etat contractant n'organisera ou n'entretiendra sur son territoire de tribunaux spéciaux pour les membres des autres Etats contractants. Art. 316. — La competence ratione loci est soumise, dans l'ordre des relations internationales, a la loi de TEtat contractant qui Tétablit. Art. 317. — Les competences ratione materia et ratione persona', en matiére de relations internationales, ne doivent pas étre fondées par les Etats contractants suite qualité de nationaux ou d'etrangers des personnes intéressées el ä leurs dépens. 7'i/rc //. —
Competence.
C h a p i t r e p r e m i e r . — D e s r e g i e s g é n é r a l e s d e c o m p e t e n c e en c i v i l e et c o m m e r c i a l e .
matiére
Art. 318. — Le juge competent, en premier lieu, pour connaitre des litiges auxquels a donné naissance Texercice des actions civiles et commerciales de toute nature, sera celui auquel les plaideurs se soumettent expressément ou tacitement, ä condition que Tun d'eux au moins soit un national de l'Etat contractant auquel le juge appartient on qu'il y ait son domicile, sauf les dispositions contraires du droit local. La soumission ne sera pas possible pour les actions reelles ou niixtes sur les immeubles, si la loi de leur situation Tinterdit. Art. 319. — Les parties ne pourront se soumettre qu'au juge investi d'une juridiction ordinaire et competent pour connaitre des affaires de méme nature et au méme degré. Art. 320. — En aucun cas, les parties ne pourront se soumettre expressément ou
41 laciteinent pour un recours ä un juge ou tribunal different de celui a qui est subordonnée, suivant les lois locales, la juridiction qui a connu de Taffaire en premiere instance. Art. 321. — On entendra par soumission expresse celle qui est faite par les intéressés en renoncant nettement et formelleinent ä leur propre tribunal et en désignant d'une maniére tres precise le juge auquel ils se soumettent. Art. 322. — La soumission sera considérée comme tacite de la part du demandeur, par le fait de comparaitre devant le juge en formant la demande, et, de la part du défendeur, par le fait d'accomplir, apres avoir été cité en justice, toute diligence autre que d'opposer un déclinatoire de pure forme. On ne considérera pas qu'il y a soumission tacite, si la procedure est suivie par défaut. Art. 323. — En dehors des cas de soumission expresse ou tacite, et sauf les dispositions cintraires du droit local, le juge competent pour Texercice des actions personnelles sera celui du lieu d'execution de Tobligation ou celui du domicile des défendeurs et subsidiairement celui de leur residence. Art. 324. — Pour Texercice des actions reelles mobiliéres, le juge de la situation sera competent; si elle n'est pas connue du demandeur, ce sera celui du domicile et, å son défaut, celui de la residence du défendeur. Art. 325. — Pour Texercice des actions reelles sur des immeubles et pour celui des actions mixtes de bornage et de partage de Tindivision, le juge competent sera celui de la situation des biens. Art. 326. — Si, dans les cas auxquels s referent les deux artides precedents, il y a des biens situés dans plus d'un Etat contractant, les parties pourront saisir les juges de Tun quelconque d'entre eux, sauf les prohibitions de la loi de la situation pour les immeubles. Art. 327. — Dans les procedures de succession testamentaire ou ab intestat, le juge competent sera celui du lieu oil le de cujus avait son dernier domicile. Art. 328. — En cas de concordat (concursos de acreedores) et de faillite, si la comparution du débiteur dans cette situation est volontaire, le juge competent sera celui de son domicile. Art. 329. — En cas de concordat ou de faillite provoqués par des créanciers, te juge competent sera celui de Tun des lieux ou est formée la reclamation qui les motive en donnant la préférance, quand il se trouvera parmi eux, ä celui du domicile du débiteur, si celui-ci ou la majorité des créanciers le reclame. Art. 330. — Pour les actes de juridiction volontaire, excepté aussi le cas de soumission et sous reserve des dispositions contraires du droit local, le juge competent sera celui du lieu ou la personne que motive la demande a ou a eu son domicile ou, ä défaut, sa residence. Art. 331. — Quant aux actes de juridiction volontaire en matiére commerciale et hors le cas de soumission, sauf les dispositions contraires du droit local, le juge du lieu oil Tobligation doit s'executer ou, å son défaut, celui du lieu du fait qui leur donne naissance, sera competent. Art. 332. — Dans chaque Etat contractant, en cas de competence de divers juges, la preference sera donnée a son droit national.
Titre X. — Execution
de judgements rendus
par les tribunaux
étrangers.
Chapltre premier. — Matiére civile. Art. 423. — Tout jugement civil ou contentieux administratif, rendu dans Tun des Etats contractants, aura autorité et pourra étre execute dans les autres, s'il réunit les conditions suivantes; 4 — 32016c!.
42 1 D ; Que le tribunal ou le juge qui l'a rendu ait competence pour connaitre de 1'affaire et la juger conformément aux regies du present Code; 2-. Que les parties aient été citées personnellement, ou par leur representant legal, ä Tinstance; 3 3 : Que le jugement ne soit pas contraire ä l'ordre public ou au droit public du pays oil il doit étre execute; 4°: Qu'il soit exécutoire dans TEtat oil il est rendu; 5°: Qu'il soit traduit d'une maniére autorisée par un fonctionnaire ou interprete officiel de TEtat oil il doit étre execute, si la langue de ce pays est différente; 6 J : Que Tacte dans lequel il se trouve réunisse les conditions nécessaires pour étre considéré comme authentique dans TEtat dont il provient et celles qui sont exigées pour que fasse foi la legislation de TEtat dans lequel est sollicitée l'execution du jugement. Art. 424. — L'execution du jugement doit étre demandée au juge on tribunal competent pour faire exécuter la decision, suivant les formalités requises par la legislation interne. Art. 425. — Contre la decision judiciaire, dans le cas auquel se référe l'article precedent, sont admis tons les recours que les lois de eel Etat accordent contre les jugements définitifs rendus sur la procedure ordinaire dite en juicio declaratioo de mayor cuantia. Art. 426. — Le juge ou le tribunal ä qui est demandée l'execution entendra. avant de l'ordonner ou de la refuser, et apres un délai de vingt jours, la partie contre laquelle elle est demandée et le procureur ou ministére public. Art. 427. — La citation de la partie qui doit étre entendue sera opérée par requéte ou commission rogatoire, suivant les dispositions du present Code, si elle a son domicile ii Tétranger et n'a pas dans le pays un representant autorisé et dans la forme fixée par le droit local si elle est domiciliée dans TEtat requis. Art. 428. — Passé te délai fixé par le juge ou le tribunal pour la coinparution, la marchc de 1'affaire continuera, que la personne citée ait comparu ou ait fait défaut. Art. 429. — Si l'execution est refusée, le dossier sera retourné ii celui qui Ta déposé. Art. 430. — Quand il sera decide dexécuter le jugement, cette execution sera conforme aux formalités déterminées par la loi du juge ou du tribunal pour ses propres jugements. Art. 431. — Les jugements définitifs rendus par un Etat contractant dont certaines dispositions ne sont pas susceptibles d'execution produiront dans les autres les effets de la chose jugée s'ils réunissent les conditions fixées ii cette fin par le present Code, sauf ce qui est relatif å leur execution. Art. 432. — La procedure et ses effets determines par les articles precedents s'appliqueront dans les Etats contractants aux jugements rendus dans Tun d'eux par des arbitres ou amiables compositeurs, ä condition que 1'affaire qui les motive puisse étre Tobjet d'un compromis suivant la legislation du pays oil est demandée l'execution. Art. 433. — La méme procedure s'appliquera également aux jugements civils rendus dans Tun des Etats contractants par un tribunal international å Tégard de personnes ou d'interets privés. C h a p i t r e II. — A c t e s d e j u r i d i c t i o n
volontaire.
Art 434. — Les dispositions prises sur procedure de juridiction volontaire en matiére commerciale par les juges ou tribunaux d'un Etat contractant ou par ses
43 agents consulages seront exécutées dans les autres suivant les formalités et dans la forme indiquées au chapitre precedent. Art. 435. — Les decisions sur procedure de juridiction volontaire, en matiére civile, provenant d'un Etat contractant seront admises par les autres si dies réunissent les conditions exigées par le present Code pour la validité des actes passes eu pays étranger et émanent d'un juge ou tribunal competent et y auront en consequence des effets extraterritoriaux.
S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1932 Systematisk
förteckning
(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förtecknngeD.)
Alliiilin lagstiftning.
Rättsskipning.
Fångvård.
Valtenväsen.
Skogsbruk.
Bergsbruk.
Betänkande rörande erkännande och verkställighet av utländsk civildom. [2]
Statsförfattning.
Allmän statsförvaltning.
Industrf.
Kommunalförvaltning.
Handel o c h s j ö f a r t .
Statens och k o m m u n e r n a s finansvasen.
Kommunikations väsen
Polltl.
B a n k - , k r e d i t - o c h p e n n i n g * isen.
Socialpolitik.
Försäkrings väsen.
Httlso- o c h s j u k v A r d .
Kyrkovfisen.
Allmänt n ä r i n g s v ä s e n .
Fast e g e n d o m .
Jordbruk med binäringar.
Undervisnings väsei. odling I övrigt.
Andlig
Försvarsväsen.
Utrikes ärenden.
Sociala jordutredningens betänkande med förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen. [1]
Isaac Marcus Boktr.-A.-B., Stockholm 1932
I n t e r n a t i o n e I ritt.