Betänkande med förslag till undervisningsplaner för rikets allmänna läroverk och de kommunala mellanskolorna m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1932:31

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

LÄROVERKSSAKKUNNIGA

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

UÄDERVISIINGSPLANER FÖR R I K E T S A L L M Ä N N A L Ä R O V E R K OCH D E K O M M U N A L A M E L L A N S K O L O R N A M. M.

S T O C K H O L M 1 9

3 2

Statens offentliga utredningar 1932 K r o n o l o g i s k

Sociala jordutredningens betänkande med föralag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen. Marcns. 121 s. J o . Betänkande rörande erkännande och verkställighet av ntländsk civildom. Av E. Marks von Wiirtemberg. Marcns. 43 s. J u . Lnftförsvarsutredningens betänkande. Utredning beträffande hemortens och civilbefolkningens skyddande vid luftanfall mot Sverige. Norstedt. 139 s. Fö. Dödlighetsantaganden för livränteförsäkring. Norstedt. 142 s. H. Betänkande rörande frivilliga sammanslutningar mellan enskilda järnvägar i Skåne m. m. Beckman. 132 s. 2 bilagor. K. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 1. Byggnadsordning för stad, köping och större mnnicipalsamhälle. Marcus. 37 s. K. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 2. Byggnadsordning för mindre municipalsamhälle. Morcus. 27 s. K. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 3. Byggnadsordningar och utomplansbestämmelser för landsbygden. Marcus. 18 s. K. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 4. Bilagor till normalbyggnadsordningar för städer och för landsbygden. Marcus. 32 s. K. Jordbruksutredningens betänkanden. 6. Promemoria rörande inkomstutvecklingen inom Sveriges jordbruk i jämförelse med i andra näringsgrenar och dess sammanhang med lönepolitiken. Beckman. 52 s. J o . Normalförslag till provisoriska byggnadsföreskrifter. Marcus. 10 s. K. Jordbruksutredningens betänkanden. 7. Betänkande angående åtgärder för lindrande av jordbrnkets kreditsvårigheter. Beckman. 99 s. J o . Skatteutjämningsberedningen 1. Statistisk utredning angående det kommunala skattetrycket. Av E. Ahlberg. Norstedt. 85*, 560 s. Fi. Jordbruksutredningens betänkanden. 8. Arbetarfrågan inom det svenska jordbruket. Av B. Nyström. Beckman. 111 B. J o . De ekonomiska verkningurna för sjöfarten av 1928 års lotsförfattningssakkunnigas förslag till lotsavgifter. Norstedt. 38 s. H.

f ö r t e c k n i n g Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalilken. 4. Förslag till lag om boutredning och arvskiftite m. m. Norstedt. 689 s. J u . Utredning och förslag rörande ändrade grunnder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängaande frågor. Idun. 264 s. E. Utredning rörande motorfordonsbeståndet i Sverige. Marcus. 50 s. K. 1930 års pensionssakkunniga. Betänkande medd förslag till reglemente angående tjänstepension för tjännstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen, m. nm. Norstedt. (2), 211 s. F i . Betänkande med förslag till förordning angåennde handel med farmacevtiska specialiteter. Marcus. 99 s. S. Betänkande med förslag till lag om allmänna v^ägar och lag om vägdistrikt m. m. Norstedt. 223, xv, 1174 s. K. 1930 års pensionssakkunniga. Betänkande medd förslag till reglemente angående tjänstepension för arrbetare i statens tjänst. Norstedt. 37 s. Fi. Utredning och förslag angående de civila tjänssteläkarnas ställning i städer och stadsliknande satmhällen. Beckman. 206 s. S. Normalbestämmelser för leverans och provningg av cement (cementbestämmelser) samt för byggnadssverk av betong och armerad betong (betongbestämmelsert") [fjärde upplagan] jämte tilläggsbestämmelser [tredje uppplagan]. Norstedt. 44 s. K. Statens organisationsnämnd. Betänkande med jplan för statens byggnadsverksamhet under närmast koimmande tioårsperiod. Marcus. 125 s. F i . Uppskattning av Sveriges skogstillgångar, veerkställd åren 1923—1929. Norstedt. 256, 216 s. J o . Betänkande angående reformering av vikariatsssystemet vid häradsrätterna. Marcns. 27 s. J u . Lantmätarelönesakkunnigas utredning och försslag beträffande lantmäterikontorens organisation. Marcus. 186 s. J o . Promemoria angående lagstiftning om vissa sttraffprocessuella tvångsmedel. Norstedt. 57 s. J u . 1932 års banksakkunniga. Betänkande med förrslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 jaini 1911 (nr 74) om bankrörelse m. in. Marcus. 116 s. Fi.. Läroverkssakkunniga. Betänkande med förslag tilll undervisningsplaner för rikets allmänna läroverk och de kommunala mellanskolorna m. m. Norstedt, xj, 454 s. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil ntgöra begynnelseDOketUverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. er. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt knngörelsen den S febr. 1922 ang. statens offentliga ntredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i om* slag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R

1932:31

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

L Ä R O V E R K S S A K K U N N I G A

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

UNDERVISNINGSPLANER FÖR R I K E T S A L L M Ä N N A LÄROVERK

OCH

DE KOMMUNALA MELLANSKOLORNA M. M.

STOCKHOLM 1932 KTJNGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse Kap.

till Departementschefen

I.

V

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående undervisningsplaner för rikets allmänna läroverk och de kommunala mellanskolorna .

.

1 Timplaner s. 5. — Plan för de skriftliga arbetena s. 10. Första

delen:

Allmänna

anvisningar

13 I. Karaktärsfostran s. 12. — II. Undervisningen s. 18: a. Undervisningens frihet s. 18; b. Kontinuitet och differentiering s. 19; c. Koncentration s. 20; d. Lärostoffet och dess behandling s. 21; e. Hemuppgifter, förhör, repetitioner s. 23; f. Inträdesprövningar s. 24; g. Betyg, flyttning, examina s. 28; h. Skrivningar s. 31; i. Lärjungarnas självverksamhet s. 32; j . Enskilt arbete s. 35; k. Friluftsverksamheten s. 39. Andra

delen:

Kursfördelning

och speciella

anvisningar

43 Kristendomskunskap s. 43; Modersmålet s. 61; Latin s. 93; Grekiska s. 106; Tyska, engelska och franska s. 110; Historia mod samhällslära s. 138; Geografi s. 152; Filosofi s. 163; Matematik s. 172; Biologi med hälsolära s. 195; Fysik s. 211; Kemi s. 232; Välskrivning s. 244; Teckning s. 246; Musik s. 257; Gymnastik med lek och idrott s. 265; Slöjd för gossar s. 280; Slöjd för flickors. 284; Hushållsgöromål s. 288. Kap.

II.

Förslag till ändringar i stadgan för rikets allmänna läroverk den 24 september 1928 291

Kap. I I I .

i n d r i n g a r n a i undervisningsplanerna jämte motivering

328 I. Allmän översikt: A. Realskolan s. 328; B. Gymnasiet s. 331; C. Lyceet s. 352; D. Skrivningar s. 354; E. Friluftsverksamheten s. 358; II. De olika ämnena: Kristendomskunskap s. 365; Modersmålet s. 369; Latin s. 372; Grekiska s. 373; Tyska s. 373; Engelska s. 375; Franska s. 376; Historia med samhällslära s. 376; Geografi s. 381; Matematik s. 383; Biologi med hälsolära s. 387; Fysik s. 391; Kemi s. 394; Teckning s. 396; Musik s. 398; Gymnastik med lek och idrott s. 399; Slöjd för gossar s. 400; Slöjd för flickor s. 401; Hushållsgöromål s. 402. Kap.

IV.

Specialmotivering till de föreslagna ändringarna i läroverksstadgan

Kap.

V.

De reviderade undervisningsplanernas tillämpning

442 Kap.

VI.

Kostnadsberäkningar

447 If— 321680

Till

Herr

Statsrådet

och Chefen

för Kungl.

Ecklesiastikdepartementet.

Den 19 juni 1931 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla fem sakkunniga för att inom nämnda departement biträda med utarbetande av förslag till s. k. metodiska anvisningar till gällande undervisningsplaner för de allmänna läroverken m. m. i enlighet med de riktlinjer, som av dåvarande departementschefen, statsrådet Stadener, i särskilt anförande till statsrådsprotokollet på följande sätt angåvos: »Genom beslut den 29 juni 1928 fastställde Kungl. Maj:t undervisningsplaner för de allmänna läroverken, omfattande tim- och kursplaner för de skilda skolformer och undervisningsstadier, som ingå i den av 1927 års riksdag beslutade läroverksorganisationen. Däremot medgåvo icke förhållandena, att i berörda sammanhang meddelades sådana anvisningar av metodisk art, som ansetts böra fogas till alla i senare tid utfärdade undervisningsplaner. Kungl. Maj:t förordnade emellertid, att, intill dess annorlunda föreskreves, de i undervisningsplaner för realskolan och för gymnasiet intagna metodiska anvisningarna skulle i tillämpliga avseenden äga giltighet. Efter vad jag har mig bekant åsyftades att nödiga förarbeten jämväl i denna del skulle utföras av de s. k. 1927 års skolsakkunniga, vilka jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1927 tillkallats för att inom ecklesiastikdepartementet verkställa utredningar och avgiva yttranden och förslag i vissa med den beslutade skolorganisationen sammanhängande frågor. Emellertid föreskrev Kungl. Maj:t genom beslut den 4 oktober 1929, att de nämnda sakkunnigas uppdrag skulle upphöra med utgången av år 1930, och på grund av andra föreliggande utredningsuppgifter av mera omedelbart brådskande natur medhunno icke de sakkunniga att dessförinnan framlägga förslag i angivna avseende.

VI

Med ingången av läsåret 1931—1932 kommer den nya läroverksorganisationen att vara i praktiskt taget fullständig tillämpning, och det synes mig A vid sådant förhållande icke försvarligt att längre lämna undervisningsarbetet i vid läroanstalterna i fråga utan stödet av närmare anvisningar rörande de fö öreskrivna lärokursernas lämpliga behandling. Åtgärder i syfte att uti nu berörirda avseende komplettera undervisningsplanerna äro enligt min mening så mycbket mera av behovet påkallade, som en av de ledande grundsatserna för 1927 i års skolreform enligt såväl dåvarande departementschefens som riksdagens u t t r y c k ligen hävdade uppfattning var att åvägabringa en väsentlig omläggning av i det inre skolarbetet. Förverkligandet av ett dylikt reformkrav måste, i den mnån detsamma kan komma till författningsmässigt uttryck, främst ske genom t tillräckligt utförliga och väl avvägda anvisningar beträffande de skilda ämnennas metodiska behandling, grunderna för lärostoffets utväljande o. s. v. Givetvis måste utarbetandet av det ifrågavarande avsnittet av undervisninagsplanen försiggå med utgångspunkt från de fastställda lärokurserna och det antal timmar, som anslagits åt de särskilda ämnena. Från olika håll ha enmellertid framkommit önskemål om vissa jämkningar i dessa hänseenden och pnraktiska skäl tala för att dessa önskemål göras till föremål för närmare övvervägande i nu förevarande sammanhang, i syfte att en definitiv och fullstänadig undervisningsplan må komma till stånd. Därvid torde lämpligen ock böra undersökas, huruvida icke ur synpunkten av de skilda realskoleformernas stitällsärskilt i betraktande av den ståndpunkt 1930 års riksdag intagit till ning _ frågan om anordnande av s. k. förenad linje — anledning föreligger att vidtftaga vissa modifikationer i kursfördelningen för sådana läroämnen, beträffande vrilka den olika utgångspunkten med avseende på folkskolans anknytningsklass lkan förutsättas göra en skiljaktig lärogång önskvärd och naturlig. Tillika toorde böra beaktas vikten av att arbetsbelastningen möjligast jämnt fördelas å ski:ilda åldersstadier och synes i detta sammanhang jämväl spörsmålet om övnmgssämnenas ställning, framförallt med hänsyn till de kvinnliga lärjungarna, förtj,jänt av ytterligare övervägande. Uppenbarligen måste undervisningen i den kommunala mellanskolan rmed hänsyn till det denna läroanstalt förelagda mål följa samma plan, som ffastställes för den fyraåriga realskolan. Under dessa omständigheter böra giveetvis även dessa läroanstalters förhållanden i nu berörda sammanhang uppmäärksammas i syfte att undervisningen därstädes må beredas tillgång till vedertbörlig allmän undervisningsplan. Vad särskilt angår frågan om gymnasiets och lyceets undervisning vill jag erinra, att 1927 års riksdag (skrivelsen nr 262) betonat vikten av att en förändrad anordning av studierna å detta skolstadium ej leder till ökad arbetsbelastning för lärjungarna. Riksdagen framhöll samtidigt med avseende åå de ringar, i vilka lärjungarna skulle erhålla tillfälle till specialisering, att dett av riksdagen antagna organisationsförslagets syfte ej vore att åstadkomma i en stegring av fordringarna eller en utökning av kurserna utan att förslaget hhade en kvalitativ snarare än en kvantitativ syftning. Mot de timplaner, som för närvarande äga tillämpning, synas mig ur nu angivna synpunkt vissa erinrinngar

VII

kunna framställas. Det har därför för mig framstått i hög grad önskvärt, att ett övervägande måtte komma till stånd i syfte att om möjligt begränsa det lektionsantal, som undervisningsplanen ålägger lärjungarna, och såmedelst bereda ökat utrymme för ett mera självständigt studiesätt i enlighet med de grundsatser, som varit bestämmande vid utformandet av den nya läroverksorganisationen. I nära sammanhang med nu berörda spörsmål står ock frågan om tillämpningen av bestämmelserna om lärjungarnas rätt att tillvälja vissa ämnen å gymnasiet. Enligt föreliggande erfarenhet har den nu stadgade begränsningen av tillvalsrätten visat sig medföra ogynnsamma följder för vissa ämnen, bland andra grekiska, vars studium genom nämnda bestämmelser inskränkts på ett sätt, som icke är utan vådor för vår högre skolbildning och för det mål densamma är avsedd att sträva till. Det synes mig därför påkallat, att en undersökning kommer till stånd, i vad mån åtgärder för hindrande av en icke önskvärd utveckling på detta område kunna och böra vidtagas. Ännu en skolorganisatorisk fråga bör i detta sammanhang beröras. J a g syftar på den i samband med den nya läroverksreformen införda idrotts- och friluftsverksamheten för de allmänna läroverkens lärjungar. Denna innebär som bekant, att varje läsår minst 15 dagar, fördelade på hel- eller halvdagar och på lämpligt sätt förlagda till läsårets olika delar, skola efter bestämmande av rektor användas för främjande av idrottsliv och friluftsverksamhet genom anordnande av idrottsövningar, längre vandringar, naturvetenskapliga och historiska exkursioner och andra studieutflykter, friluftsarbete och dylikt under läroverkets ledning och tillsyn. Från många håll har denna ordning hälsats med tillfredsställelse såsom utgörande en väl behövlig motvikt mot läroverksungdomens utpräglat teoretiskt inriktade skolarbete och jämväl innefattande goda möjligheter att inverka karaktärsdanande på lärjungarna. Från andra håll åter — särskilt från läroverkslärarhåll — hava anmärkningar riktats mot ifrågavarande anordning, ej minst på grund av den tidsförlust, som densamma anses medföra för studiearbetet och som säges kunna vålla skadlig forcering och överansträngning. Vilket berättigande, som ligger i den framkomna kritiken, torde vara omöjligt att utan vidare bedöma. I allt fall hava de s. k. idrottsdagarna ställt skolan och dess myndigheter inför åtskilliga problem, som det erbjudit ej ringa vanskligheter att bemästra. Frågan synes mig vara av så stor vikt ur olika synpunkter, att en undersökning av densamma måste te sig som synnerligen önskvärd. Vid övervägande av nu berörda olika spörsmål har jag ansett nödigt att desamma göras till föremål för närmare utredning.» Samtidigt erhöll departementschefen bemyndigande dels att under utredningsarbetets gång i mån av behov för viss tid tillkalla representanter för olika ämnesområden och stadier av de läroanstalter, som beröras av utredningen, dels att, om så skulle visa sig erforderligt, tillkalla särskild sekreterare eller uppdraga åt en av de sakkunniga att tillika tjänstgöra som sekreterare. Med stöd av detta bemyndigande beslöt chefen för ecklesiastikdepartementet

VIII

den 10 juli 1931 tillkalla såsom sakkunniga för ifrågavarande ändamål rektorn vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm Axel Wilhelm Ahlberg, ämneslärarinnan vid högre allmänna läroverket för flickor i Göteborg Olga Lovisa Bergmann, född Lorentzon, undervisningsrådet Karl Anders Wilhelm Björck, rektorn vid Vasa realskola i Stockholm Hugo Vilhelm Alexander Grimlund och lektorn vid högre allmänna läroverket å Östermalm i Stockholm Carl Gustaf Emanuel Jacobson samt uppdrog åt rektor Ahlberg att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. Tillika uppdrogs åt rektorn vid kommunala mellanskolan i Göteborg Einar Teodor Lilie att tjänstgöra såsom sekreterare åt de sakkunniga. De sakkunnigas arbete tog sin början den 20 augusti 1931 och pågick till och med den 21 december 1931; det återupptogs den 2 januari 1932 och fortsattes därefter till nedan nämnda dag. På särskilda framställningar av de sakkunniga har departementschefen, jämlikt ovannämnda bemyndigande, genom beslut den 8 och 15 december 1931 samt den 9 februari 1932 tillkallat följande personer att under viss tid biträda de sakkunniga såsom representanter för nedan angivna ämnen, nämligen: för kristendomskunskap lektorn J . A. Ahlberg och adjunkten H. G. Norberg, för modersmålet lektorn S. J . Swenning, för främmande levande språk lektorn M. A. Redin och rektorn H . E . E . Söderbergh, för historia med samhällslära adjunkten K. S. Erlandson, för geografi rektorn S. H. Samuelsson och rektorn J . Furuskog, för filosofi lektorn I. M. Holm, för matematik lektorn E. G. Bolinder, för biologi med hälsolära adjunkten K. R. Afzelius, för fysik lektorn C. J . Bergholm, för kemi lektorn E . C. R. T. Nordefeldt och adjunkten E . N. Sanden, för välskrivning och teckning teckningsläraren N. A. E. Breitholtz, för musik musikläraren C. E . A. Dramstad och musiklärarinnan L. A. Lindell, för gymnastik med lek och idrott gymnastikläraren G. H. Lindau och gymnastiklärarinnan I. Holm, för slöjd för gossar slöjdläraren G. T. Andersson, för slöjd för flickor slöjdlärarinnan A. M. K. Hertzman samt för hushållsgöromål skolkökslärarinnan Å. M. ölund. Därjämte har departementschefen genom beslut den 20 oktober 1931 tillkallat medicinalrådet J . T. Byttner och medicine licentiaten E . Andrea Andreen-Svedberg för att med de sakkunniga överlägga angående vissa med de sakkunnigas uppdrag sammanhängande spörsmål. Sedan den sistnämnda på grund av utrikes resa blivit förhindrad att slutföra nämnda uppdrag, tillkallades i hennes ställe den 2 mars 1932 medicine licentiaten Ada Nilsson.

IX

I fråga om de statistiska utredningarna ha de sakkunniga erhållit biträde av skolöverstyrelsens statistiska avdelning. Av betydelse för utredningsarbetet på vissa punkter ha också de upplysningar i hithörande frågor varit, som efter hemställan av de sakkunniga införskaffats från en del främmande länder genom Utrikesdepartementets försorg. I syfte att erhålla kännedom om föreliggande erfarenheter i de frågor, som sammanhänga med de sakkunnigas uppdrag, ha de sakkunniga genom en cirkulärskrivelse den 3 november 1931 berett samtliga läroverk och kommunala mellanskolor tillfälle att framföra förslag och önskemål. Likaså ha till de allmänna läroverken utsänts dels den 22 september 1931 en rundfråga rörande friluftsverksamheten, dels den 9 april 1932 en förfrågan angående ämnesvalet till näst högsta ringen av det differentierade gymnasiet. Genom samråd med ett stort antal rektorer och lärare vid olika läroanstalter ha de sakkunniga ytterligare sökt tillgodogöra sig erfarenheter även utanför de särskilt tillkallade ämnesrepresentanternas krets, särskilt som denna med hänsyn till de statsfinansiella förhållandena måst i avsevärd grad begränsas. Till de sakkunniga har av Kungl. Maj:t överlämnats ett antal framställningar att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget, vilka framställningar torde få anses besvarade genom vad i föreliggande utredning anförts, nämligen: underdånig framställning den 26 november 1930 från skolöverstyrelsen angående undervisningen i grekiska vid de allmänna läroverken; ^ till skolöverstyrelsen ingivna framställningar rörande undervisningen i grekiska från sektionen för klassiska språk vid tjugofemte svenska läroverkslärarmötet i Göteborg 1929 m. fl.; underdånig framställning den 5 januari 1931 från Allmänna svenska prästföreningen angående undervisningen i grekiska vid de allmänna läroverken; av skolöverstyrelsen den 18 augusti 1931 överlämnade framställningar från vissa läroverk rörande undervisningsplanerna i historia med samhällslära; av skolöverstyrelsen den 19 augusti 1931 överlämnad framställning från Pedagogiska kommittén inom Svenska föreningen för Nationernas förbund rörande avfattandet av undervisningsplaner och metodiska anvisningar; av skolöverstyrelsen den 15 oktober 1931 överlämnad framställning från ämneskonferens vid Skoghalls kommunala mellanskola i fråga om timtalet för ämnet matematik; av skolöverstyrelsen den 2 februari 1932 överlämnad framställning från ämneskonferens vid högre allmänna läroverket i Uppsala angående ändring i kursplanerna i biologi med hälsolära; underdånig framställning den 6 februari 1932 från styrelsen för Alliance Franchise angående undervisningen i franska; underdånig framställning den 11 april 1932 från Medicinska fakulteten i Uppsala angående fyllnadsprövningarna till studentexamen;

X

underdånig framställning den 18 juni 1932 från professor N. Ahnlund m. fl. angående undervisningen i historia med samhällslära på gymnasiet. Framställningar i olika spörsmål ha inkommit till de sakkunniga bl. a. från rektorerna vid de allmänna läroverken i Skara stift den 10 oktober 1931 angående flyttningsbestämmelserna m. m.; Statsläroverkens rektorsförening den 27 oktober 1931 med förslag till ändringar i läroverksstadgan; kollegiet vid högre allmänna läroverket å Östermalm i Stockholm den 21 januari 1932 angående fyllnadsprövningarna till studentexamen; Slöjdlärarnas riksförbund den 25 januari 1932 angående timplanen för ämnet slöjd för gossar samt den 14 april 1932 angående slöjdlärarnas utbildning; Teckningslärarnas riksförbund den 28 januari 1932 med önskemål beträffande teckningsundervisningen; Svenska skolornas fredsförening den 28 januari 1932 rörande undervisning om Nationernas förbunds organisation och verksamhet; Modersmålslärarnas förening den 6 juli 1932 angående uppsatsämnena i studentexamen; Malmö Pedagogiska sällskap den 26 oktober 1932 rörande undervisningen i främmande levande språk; byråchefen Edvard Göransson den 12 augusti 1931 angående undervisningen i sannolikhetsberäkning; lektorn Ragnar Lundblad den 8 november 1931 angående hjälpmedel i de skriftliga proven i matematik och fysik i studentexamen; gymnastikläraren Martin Uhlin den 29 november 1931 rörande bl. a. gymnastikundervisningen och friluftsverksamheten; rektorn R. von Schéele den 11 december 1931 angående bl. a. klassföreståndares åligganden; adjunkten A. Hammarström m. fl. den 2 februari 1932 angående undervisningen i främmande levande språk. Slutligen ha till de sakkunniga från kollegier, ämneskonferenser, föreningar och sammanslutningar av skilda slag samt från enskilda personer framförts önskemål och synpunkter, som tagits under övervägande vid här ifrågavarande utredning. De sakkunnigas uppdrag att utarbeta förslag till definitiva undervisningsplaner har, såsom uttryckligen framhålles i departementschefens ovan anförda uttalande, avsett såväl de allmänna läroverken som de kommunala mellanskolorna. Sedan . en närmare prövning av föreliggande omständigheter givit vid handen, att undervisningsplanerna för de allmänna läroverkens olika stadier lämpligen sammanföras, har det, med hänsyn till den fullständiga överensstämmelsen såväl i fråga om målet mellan realskolan och den kommunala mellanskolan som ock i fråga om organisationen mellan den fyraåriga realskolan och sistberörda skolform, synts naturligt, att undervisningsplanerna för de nämnda läroanstalterna bli alltigenom gemensamma. Enär i samband med svaren på de sakkunnigas ovan nämnda cirkulärskri-

XI

velse till de allmänna läroverken och de kommunala mellanskolorna ävensom i särskilda framställningar framförts önskemål beträffande ändringar av vissa föreskrifter i nu gällande läroverksstadga, ha de sakkunniga, efter att under hand ha inhämtat departementschefens mening härutinnan, underkastat nämnda stadga revision i alla sådana delar, som kunna sägas ha mera omedelbart samband med de sakkunnigas uppdrag. Sedan de sakkunniga nu avslutat det förelagda arbetet, få de sakkunniga härmed vördsamt till Herr Statsrådet överlämna sitt betänkande. Vid revisionen av vederbörliga, bestämmelser i stadgan för de allmänna läroverken har det visat sig nödvändigt att omarbeta jämväl vissa av de till stadgan fogade formulären. Förslag härutinnan ha av de sakkunniga utformats och i maskinskrift bilagts betänkandet. Stockholm den 21 december 1932. Vördsamt A X E L W. A H L B E R G . OLGA BERGMANN.

WILHELM BJÖRCK.

HUGO GRIMLUND.

GUSTAF JACOBSON. Einar

Lilie.

KAP. I. Förslag till KUNGL. MAJ:TS KUNGÖRELSE

angående undervisningsplaner för rikets allmänna läroverk och de kommunala mellanskolorna; given Stockholms slott den Kungl. Maj:t har funnit gott att, med upphävande av vad hittills gällande författningar och föreskrifter innehålla häremot stridande, fastställa härvid fogade undervisningsplaner för rikets allmänna läroverk och de kommunala mellanskolorna, kommande framdeles i fråga om nyspråkligt lyceum, i den mån eå kan visa sig påkallat, särskilda bestämmelser att meddelas. Tillika har Kungl. Maj:t funnit gott giva följande föreskrifter: 1. De på timplanerna upptagna timtalen för de särskilda undervisningsämnena äro icke bindande i fråga om undervisningstimmarnas fördelning på varje särskild vecka men skola lända till efterrättelse vid beräkning av den sammanlagda tid, som — med minskning, som föranledes av läroverket i dess helhet eller viss klass författningsenligt meddelad ledighet — skall under läsåret tillkomma varje särskilt ämne, skolande därvid iakttagas, att det på timplanen för varje klass angivna totala antalet veckotimmar må över- eller underskridas allenast, i den mån sådant föranledes av föreskrifterna om periodläsning och friluftsverksamhet. 2. Den i undervisningsplanerna angivna kursfördelningen skall tjäna till huvudsaklig ledning vid undervisningsarbetets ordnande och bedrivande, åliggande det vederbörande ämneskonferenser att med beaktande av de i undervisningsplanerna ingående anvisningarna närmare utforma lärokursernas innehåll och omfattning. 3. Den till undervisningsplanerna hörande planen för de skriftliga arbetena skall tjäna till ledning vid uppgörande av ordning för dessa arbeten. 4. Vad undervisningsplanerna innehålla rörande fyraårig realskola skall äga huvudsaklig tillämpning på kommunal mellanskola. 1—321680

2 Denna kungörelse skall från och med läsåret 1933—34 äga tillämpning för den femåriga realskolans första och andra klasser, den fyraåriga realskolans första klass, det fyraåriga gymnasiets första och tredje ringar, det treåriga gymnasiets andra ring samt lyceets första och femte kretsar, ävensom från och med läsåret 1934—35 för den femåriga realskolans första, andra och tredje samt den fyraåriga realskolans första och andra klasser, gymnasiets samtliga ringar samt lyceets första, andra, femte och sjätte kretsar för att efter sistnämnda läsår successivt tillämpas; skolande likväl härvid iakttagas: dels beträffande läroämnena, att de nu för realskolan fastställda timplanerna skola från och med läsåret 1933—34 tillämpas i samtliga årsklasser med undantag av högsta klassen, för att därefter tillämpas på realskolan i dess helhet, ävensom att under vart och ett av läsåren 1934—35 och 1935—36 veckotimtalen för ämnena modersmålet och historia med samhällslära i det fyraåriga gymnasiets högsta ring skola utgöra 3 respektive 5; dels beträffande ämnena teckning, gymnastik med lek och idrott samt slöjd för flickor, att de nu fastställda timplanerna skola från och med läsåret 1933 —34 äga tillämpning för läroverket i dess helhet; dels beträffande ämnena musik, slöjd för gossar och hushållsgöromål, att de nu fastställda timplanerna icke skola följas, förrän särskild föreskrift därom framdeles lämnats, samt att intill dess för undervisningen i musik och slöjd för gossar skall gälla vad därom för närvarande är stadgat i fråga om ämnena musik och slöjd, varvid dock den nu fastställda kursfördelningen skall tjäna till huvudsaklig ledning; dels ock att det skall åligga vederbörande ämneskonferenser att, intill dess de nu fastställda undervisningsplanerna varda i sin helhet tillämpade, vidtaga de jämkningar i kursfördelningen för de olika ämnena, som må befinnas möjliga för undervisningsarbetets bedrivande i närmaste anslutning till samma planer. Det alla som vederbör hava sig hörsamlingen att efterrätta. Till yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungl. sigill bekräfta låtit. Stockholms slott

UNDERVISNINGSPLANER FÖR

RIKETS ALLMÄNNA

LÄROVERK

OCH

DE KOMMUNALA MELLANSKOLORNA

5 Timplaner. A. Realskola. Femårig realskola. Ä m n e n

K l a s s 2

Kristendomskunskap. . Modersmålet Tyska

2 6 6

Engelska

2 6 6

—

2 4 4 4

Franska Historia med samhällslära Geografi Matematik Biologi med hälsolära .

Fyraårig- r e a l s k o l a .

3 2 5 2

3 2 5-5 2

— —

Fysik Kemi Summa

265 Välskrivning . Teckning . . . Musik . . . .

3 2 4 2 3

K l a s s Summa

5 2

(2)

(3)

(S)

(2)

(3)

(6) 11

5-5

2-5

10'5

2-5

1-5

3 TB

—1

28+ (2) 29 +(3)|

27-5

29+ (2) 29+ (3)

2g.lfl.

lfl.

1 Gymnastik med lek och idrott . . .

4g.3fl,

Slöjd för gossar

3 Slöjd för flickor

10 g. 9 fl. 2 7 g. 8 fl. 2

2g. lfl.

8g.7i

lfl.

5 g. 6 fl.

19g. 18fl.

4g.3fl,

2 Hushållsgöromål

Totalsumma

37 |37-ö| 3S |37 + (2)J35 + (3)||

15 g. 14 fl. 7 4

4 Summa

Summa

4«

4 10

37 5 39 38+ (2) 35 + (

6 iO

»o

no

*o

Summa

<N

tf

T*

i

CM CO

I

i c M C O C O - t f C M C M r - C O O C O

I

C

O

N

^

N

^

I t O r t N N

O

CM

CM

-*

O

CM

<M

•"*

•a

a

CM

•>*

H S I M i « » O H i « M f t » t « i 9 H SI H H rt

Summa

-

N T K b . t S S t n c O C O N S l i . l W

*

'

M m

N

co

i

co

-#

CM

-*

7-1

a >ö

:<5 o

J4

«s

.3 ,3 -*

-* s

ä

•u

g M

-

r^

53 B

CO

©

o? .2 F, •c ^ ^ oJ -jj O Hc; W>,f B e Ws c-ji J? f .^ e ^ W f e M O

Summa

H

M

SI

t-

C8

( N C O C O ^ H i - i t O N ^ W

(S

CO

CM

CM

I

N

M

M

W

N

M

CO

C

O

N

N

t

O

M

^

S

l

rf

CO

H

|

O

T-<

CO CM

O

( U N - *

ffl

(N

«

I

CO

SM

CM CM

OS

CM 7-1 -^

OS

CM CM "#

OS

CM ^H "^

7-i

rf |

I

—

Summa

fe

>

—

™~~™""^ ~"~"~™" " IO »o C I D M * M O H M S l t » e 9 W I » « i f l i-H CM i H i H i H l H i H iH

C

q

^

a

t

»

N

»

M

^

r

i

H

^

S

I

M

W

C M ^ C O f f l C S C O C O C O N N ^ C O ^ S I

IN W ffl

CO (M •* CO

(M CM CD

CO CO CO CM 23

CM CM CM

7 Summa

»o SI Fl

ao FH

FH FH

|

C M C O C O T } i 7 - l 7 - I C O C M

Tji

CO

"*

I

N

M

Tji

CO

co

1 CM

CM

CM

co

I

F H

CM

1 1

CM

Tji

CM

CM

O

es SI

t»

•*

t»

TH

IH

T—1

^ CO

a

i f l

*

C

O

CO

Tji

•a C8

H TH

»O

C

O

C

CM

CM

SI n

i 1

o

et eo

F-l

SI

1 1

IO

O

N

N

N

H

CM

CO

CD

7-1

CM

Tji

t~

O

CM

1 1

Tji

CD

7-H

Tji

1 1

B

Tji

•i

CO

ifl

eo

so

_,

rf

lO

I O

d

7—1

OJ

co

CO

CO

TJ<

CM

i-H

lfl

7-1

co co

o eo

CM

en

CM

t-

I>-

05 W 7—1

Tji

|

I

CO

O

|

CO

CM

1 Tji

CM

CM

1 CM

CM

TJI

CM

CM

CO

7—(

*•

|

1 CO

CM

I

ifl

CM

co

i

o

05 CM

CM

Tjt

00 05

o

fl oj U

O e3 E :cS

CL,

CD

rB

Al ca

M ao

a o T3

B 03

•v

a

i

en

CO

SI

CM

a

I-

05 F-l

m >i

©5 SI

er

a

*

03 CP

1 fi . 5

t

3 K

fe fe 7—1

•rji F-l

•-7

o.

W

cö

!>• F-l

e C B C

'-£ a

B

c

4-

d

a 'So o "o

^

i Is m fe>^rf

U3

lO

FH F^

»i

si SF «I

JA +3 en td

T* 7—1

0 0

o

'S

di

M a.

•a a

•X

CS

05 SI

>*? Tji

r-i

7-1

Tji

CM

CO

CO

1 CM

CO

m

ifl

CO

CM

CM

Tji

co

~H

CM

1 CM

Tji

CD

-31

ifl

CM

CM

1 CO

CM

1 -*

co

co r^

I

CM

sn

7-1

»

CM

T*

CO

l -

CM

CO

Tji

CM

Tji

CO

CO

CM

CO

CM

CO

T*

1 CO

7—1

CO

Tji

i 1

*

' =

.o

B l f l

XJ o>

G0

a

M .2 * o

O

T3 CJ

CO

Summa

M

"3

a 00 oä

a <

B

.B

en

B

1 CO

en

t>> +3

Tji

1 1 oeo

-M

£

B

"** !*?

»O tH

oj

*J

M 7—|

Tji

CO

CM

CM 7-(

co

|

7-1

l <° 1

I

1 ^ 1

i n

(N cc

CO

CO

CM

CM

O

CM

7—1

Tji

eo

1 Tfi

in

CM

CM

CM

CO'

l

o

l

o

CO

CM

CM

Tji

8 CM

CM

Tji

00 GO CO

00 CO

8 Anmärkningar. 1. Årsklass eller avdelning av årsklass vid allmänt läroverk må, då antalet av de lärjungar, som deltaga i undervisningen, överstiger 16, efter medgivande av skolöverstyrelsen kunna uppdelas på två undervisningsavdelningar i följande fall: vid lärjungelaborationer i ämnena matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi, vid undervisningen i modersmålet och tyska i realskolans första klass och lyceets första krets under en veckotimme i vartdera ämnet samt vid undervisningen i slöjd för gossar och slöjd för flickor samt hushållsgöromål. 2. Den i undervisningsplanerna upptagna tiden för laborationer avser genomsnittstid. Då så befinnes lämpligt, må laborationsövningarna koncentreras till dubbeltimmar. 3. Angående franskans ställning såsom frivilligt ämne i realskolan samt beträffande kunskaper däri såsom villkor för inträde på gymnasiet hänvisas till de bestämmelser, som därom meddelas i läroverksstadgan och stadgan för kommunala mellanskolor. I fråga om lärjunges rätt till bortval av matematik i realskolans två högsta klasser hänvisas jämväl till vad därom särskilt är stadgat. Manlig lärjunge i realskolans näst högsta klass må, då förhållandena så medgiva, kunna utbyta undervisningen i slöjd mot undervisning i hushållsgöromål. 4. I fråga om lärjunges i de två högsta ringarna och kretsarna deltagande i undervisningen, ävensom om de studieuppgifter, som i form av enskilt arbete skola åläggas lärjungarna i dessa årsklasser, hänvisas till de bestämmelser, som därom meddelas i läroverksstadgan. 5. Lärjunge i den 4-åriga realskolans första klass och lyceets första krets, som befinnes i behov av särskild undervisning i välskrivning och av rektor hänvisas därtill, skall, i den mån för ändamålet anslagna medel så medgiva, åtnjuta sådan undervisning under en veckotimme utom timplanen. Lärjunge i den 4-åriga realskolans klasser 2—4, i den 5-åriga realskolans klasser 3—5 samt i lyceets kretsar 2—4 kan, om förhållandena så tillåta, av rektor hänvisas att deltaga i vid läroverket anordnad undervisning i välskrivning. 6. Undervisning i frivillig teckning och i instrumentalmusik anordnas på tid utom timplanen i den utsträckning därtill anslagna medel så medgiva, och skall beträffande deltagandet i frivillig teckning gälla, att företräde tillkommer lärjungar i gymnasiets och lyceets två högsta årsklasser.

9 Undervisning i frivillig slöjd för lärjungarna i realskolans högsta klass samt i gymnasiet och lyceet anordnas på tid utom timplanen i den utsträckning därtill anslagna medel så medgiva. Där förhållandena så påkalla och medgiva, må lärjunge, som önskar deltaga i undervisningen i frivillig teckning eller i frivillig slöjd, kunna av rektor hänvisas att erhålla dylik undervisning på tid, då enligt arbetsordningen klassundervisning i teckning respektive slöjd förekommer. 7. P å tid utom timplanen och i den utsträckning därtill anslagna medel lämna tillgång, meddelas särskild hållningsrättande gymnastik åt de lärjungar, som efter skolläkarens bestämmande äro i behov därav.

i

10 Plan för de skriftliga arbetena. D Årsklass

och

Antal skriv-

ämne

v

i å summa hemmet halvdag heldagar

6ö

—

— —

7-5

—

4 OS

5-5

2 CO

Summa

Klass 4 5 och 3 4 : Modersmålet Tvskii

9 Summa

Klass 5 5 och 4 4 : Modersmålet Tvska

—

6 4

8 Engelska Matematik

Ring I 4 :

a

Realskolan.

Tyska

8 9

2.

r

på lärorummet å heldag

1. Klass 3 5 och 2*: Modersmålet

ä

.

—

4-5 25

—

Summa

9 8

3 8

5-5 4

—

—

13 5

6 3

2 8

4 4

2 1 1

Latingymnasiet.

Tyska

Ring II* och I 3 : Modersmålet

Summa

— — k

6 o 2

2 5

7 Ene-elska (Franska")

9 8

Matematik

— —

5 6 4

1 Tyska

9 Engelska

7 Ring I I I 4 och I I 3 : Modersmålet

Ring IV 4 och I I I 3 :

Summa

Summa

7 7

6 2

. .

5 Summa

18 Latin Ena-elska ("Franska") Matematik

i

4-5

1 1

5 4

D Årsklass

och

Antal skrivningar

ämne

Real

r

a

v

på lärorummet å heldag

3.

ä

å summa halvdag heldagar

i hemmet

gymnasiet.

Ring I 4 : 9

8 Tvska

Summa

Tvska

Ring I I I 4 och I I 3 :

Summa

Ring IV 4 och I I I s :

Summa 4.

4-5

8 6

7 Summa

•

! Ring I I 4 och I 3 : 1

4-5

5-5

5 2

5 4 6 5

1 Latinlyceet.

Krets 2: 7

5-5

3-5

55 4-5

6-5

4-5

7 Tvska Summa Krets 3 :

9 Summa Krets 4: 5 Tyska Summa

1 3

12 D Årsklass

och

Antal skrivningar

ämne

Engelska (Franska) Matematik Summa

Summa Krets 2: Modersmålet

5.

v

å summa halvdag heldagar

hemmet

4-5

5-5

i i i

5 4

5-5

3 Reallyceet.

Tvska Krets 3 : Modersmålet

a

8 Krets 6:

Engelska (Franska)

r

på lärorummet å heldag

Krets 5 : Modersmålet Latin

ä

7 Summa

3-5

4-5

2 Tyska

9 Enffelska

4 Matematik

2 Krets 4 : Modersmålet

Summa

Tyska Engelska Matematik Krets 5: Modersmålet

6-5 4-5

18-5

6 4-5

2 1

5 .

8 Summa

31 Engelska (Franska) Matematik Fvsik Krets 6:

1 9

Summa

2-5 3 9

5-5

5 Engelska (Franska) Matematik

6 Fvsik

18 Summa

!

FÖRSTA

DELEN.

Allmänna anvisningar. I. Karaktärsfostran. 1. Skolans uppgift är icke blott att utveckla lärjungarnas förståndsgåvor och bibringa kunskaper utan även — och i lika hög grad — att påverka viljelivet och utbilda karaktären. Denna uppgift fylles till stor del redan genom själva arbetet i skolan, vilket fostrar de unga till ärlighet, punktlighet, plikttrohet, ansvarskänsla, uthållighet, förmåga att besegra svårigheter, vana att lita på sig själva och att väl utnyttja tiden. De olika skolämnena äga också sina speciella karaktärsfostrande moment. Språken och matematiken äro genom sina stränga krav på klarhet och tankereda ägnade att fostra till ärlighet och samvetsgrannhet i arbete och tänkande, och de kunna genom de svårigheter de bereda många lärjungar utveckla energi, tålamod och andlig spänstighet. I ämnet kristendomskunskap samt i de humanistiska ämnena lära de unga känna stora mänskliga gestalter, mänskliga ideal och mänskligt arbete; detta kan hos dem väcka vördnad för det som är högt och heligt, fosterlandskärlek, samhällsanda och humanitet, och de kunna sporras till att sätta målet högt, att känna sig som arbetare i samhällets och kulturens tjänst. De naturvetenskapliga ämnena ge de unga inblick i naturens liv och lagbundna sammanhang; därav framkallas håg och sinne för att umgås med naturen, vakenhet och iakttagelseförmåga, blick för möjligheterna att använda naturens krafter i kulturens tjänst. Arbetet med de olika övningsämnena bör kunna ge lärjungarna intryck av musikens, konstens och det praktiska arbetets förädlande och stärkande inflytande på människan. Lärjungar, som ha mindre fallenhet för och ringa framgång i de teoretiska ämnena, kunna ej sällan genom framsteg och skicklighet i ett eller annat övningsämne återvinna förtroendet till sig själva och sporras till ansträngningar, som även kunna komma läroämnena till godo. P å ett särskilt sätt stå gymnastiken och friluftsverksamheten i samband med lärjungarnas karaktärsdaning. De friare former, varunder samvaron mellan lärare och lärjungar samt mellan de senare inbördes här äger rum, kunna verksamt bidraga till att utveckla lärjungarnas kamratkänsla och hjälpsamhet samt deras solidaritet med skolan, och genom sin art har denna sida av skolans verksamhet särskilda förutsättningar att uppamma mod, rådighet och förmåga att uthärda strapatser. På idrottsplatsen, under vandringar i skog och mark samt under längre skolresor har läraren ofta tillfälle att lära känna

14 sina lärjungar på ett förtroligare sätt än under arbetet inom skolan. Han kan upptäcka drag hos de unga, som han förut icke märkt, och han kan härigenom få nya synpunkter i fråga om lärjungarna och deras behandling, som kunna bli av betydelse även för det övriga skolarbetet. 2. E t t viktigt led i lärjungarnas fostran till en sund kamrat- och medborgaranda är den självstyrelse, som anbef allés i läroverks stadgan § 51 mom. 4. För denna självstyrelses anordnande äro många olika former tänkbara, varvid hänsyn måste tagas särskilt till lokala och personliga faktorer. Lämpligt torde i regel vara att anknyta självstyrelsen till de sedan gammalt förekommande ordningsmännen i de särskilda klasserna, möjligen också till de vid åtskilliga skolor använda s. k. överordningsmännen, vilkas uppgift huvudsakligen varit att sköta vakthållningen under raster och morgonböner. En fast organiserad sammanslutning av ordningsmännen (»ordningsråd», »elevråd», »ordningsmannanämnd» eller hur man vill kalla den) skulle kunna betros med uppdrag, som gälla skolan i dess helhet. Av största vikt är härvid, dels att de utsedda förtroendemännen äro absolut pålitliga samt åtnjuta såväl lärares som kamraters obetingade förtroende, dels att deras ansvarskänsla omsorgsfullt vårdas. Detta senare torde ha till förutsättning, å ena sidan att organisationen inom av rektor uppdragna gränser är fullt självständig, å andra sidan att den genom fritt val skaffar sig ett stöd i en klok, erfaren och för saken intresserad lärare, vilken har en rådgivande roll inom ordningsmännens krets och tjänar som förbindelselänk mellan denna och skolans ledning. Synnerligen värdefullt torde också vara, att den eller de lärjungar, som bära det största ansvaret och det tyngsta arbetet inom självstyrelseinstitutionen, erhålla någon ekonomisk uppmuntran i form av stipendium eller penningpremium. De uppgifter, som kunna anförtros åt en dylik lärjungeorganisation, torde i första hand vara lättare uppdrag av mera praktisk art, t. ex. att — utom den nyss nämnda vakthållningen — öva uppsikt över bibliotekets läsesal, skolans idrottsplan, frukostrum, cykelstall och toaletter. I den mån institutionen visar sig vederhäftig och duglig, kan den även få sig tilldelad uppgifter av mera krävande, moralisk art, t. ex. att beivra svärjandet bland lärjungarna eller att övertaga vissa disciplinära fall. Rätt att utdela kroppslig bestraffning åt medlarjungar får givetvis icke ifrågakomma. Viktigt är, att förtroendemännen uppfordras till att även själva taga initiativ rörande såväl praktiska som disciplinära frågor. Det bör emellertid starkt framhållas, att man på detta ömtåliga och inom svenskt skolväsen ganska litet prövade område måste gå fram med försiktighet och steg för steg. Det gäller säkerligen att i många fall övervinna mycken misstro både från lärares och lärjungars sida, men hela saken måste byggas på förtroende hos alla parter, om den skall fylla sitt ändamål. 3. För det föreningsliv, som förekommer i skolorna, böra skolans lärare visa intresse och välvilja, och de böra däri se ett verksamt medel till att hos de unga utveckla allmänanda, ansvarskänsla, ordningssinne och initiativförmåga. Om det passar för lärarens läggning, är det naturligtvis lämpligt, att han själv vid behov medverkar antingen med råd och stöd eller på ett mera aktivt sätt,

15 t. ex. genom föredrag eller diskussionsinlägg på föreningssammanträden, vid föreningsfester, klassfester eller allmänna skolfester. I främsta rummet bör föreningslivet vara lärjungarnas sak, där skolan icke utövar onödigt tvång, men å andra sidan måste skolan kontrollera, att allt sker på ett lämpligt och med skolans uppgift överensstämmande sätt, och det är också skolans skyldighet att tillse, att föreningslivet icke lägger beslag på lärjungarna i så hög grad, att det inkräktar på skolarbetet eller på annat sätt har ett ogynnsamt inflytande på lärjungarnas utveckling. 4. För samarbetet mellan skola och hem ger läroverksstadgan vissa allmänna föreskrifter. Det är emellertid av vikt, att detta samarbete icke blir tomma former eller ren slentrian. Skolans och lärarnas självklara plikt är att göra allt vad på dem ankommer, för att den spänning, som ofta råder mellan skola och hem, må försvinna. Angrepp, som allmänheten eller föräldrar ej sällan, även offentligt, göra mot skolan eller enskilda lärare, bemötas i regel bäst så, att den av en eller annan anledning missnöjde inbjudes att besöka skolan, åhöra undervisningen och sätta sig i personlig förbindelse med sina barns lärare. Om på detta eller annat sätt en personlig kontakt mellan lärare och föräldrar åstadkommes, kan ofta månget missförstånd skingras. De anbefallda »åhörardagarna» och »föräldramötena» äro särskilt lämpade till personliga samtal mellan föräldrar och lärare, önskvärt är, att föräldramötena en eller annan gång anordnas i anslutning till t. ex. ett föredrag över något aktuellt pedagogiskt ämne, en musikunderhållning, en uppläsning eller dramatisk framställning från lärjungarnas sida. Då lärjungarna vid övergången till gymnasium skola bestämma sig för linje eller vid övergången till det differentierade gymnasiet skola välja ämnen, är det icke ur vägen, att rektor eller klassföreståndarna i vederbörande avdelningar inbjuda lärjungarnas föräldrar till samtal om ifrågavarande betydelsefulla angelägenheter. 5. Om skolarbetet och skollivet skola få den karaktärsfostrande betydelse, som skall eftersträvas, är det av högsta vikt, att läraren föregår lärjungarna med gott exempel. De krav, han ställer på lärjungarna i fråga om laglydnad, punktlighet, flit, noggrannhet och intresse i arbetet, får han icke för egen del åsidosätta. Men han skall också bemöda sig att positivt vara ett föredöme för de unga. Han skall visa dem, hur en disciplinerad och bildad människa beter sig; han skall mot lärjungarna lägga i dagen vidsynthet, rättrådighet och förlåtande sinnelag. Han skall icke uppträda med anspråk på ofelbarhet utan vara villig att erkänna ett begånget fel eller misstag, viss om att sådant ingalunda minskar hans auktoritet hos sund ungdom. Först och främst skall han vara naturlig och mänsklig. Det får icke vara en oöverstiglig klyfta mellan katedern och dem, som sitta nedanför. En stor tillgång för en lärare är ett glatt och friskt humör. Läraren skall skaffa sig kännedom om lärjungarnas förhållanden även utanför skolan, taktfullt och välvilligt deltaga med dem i deras intressen och gärna bistå dem med råd och hjälp i deras angelägenheter. På detta sätt skola lärjungarna fostras till att i läraren se icke blott en överordnad utan även en vän, att känna solidaritet med och trevnad i skolan och därigenom också att bliva goda och lojala samhällsmedlemmar. Auktoriteten

16 och respekten komma under sådana förhållanden att vila på förtroendets fasta grund. Men å andra sidan får läraren icke genom klemighet och slapphet prisge sin auktoritet och därigenom uppamma självsvåld och oreda bland lärjungarna. Ingenting är mer än sådant ägnat att göra skolarbetet ineffektivt och för alla parter i längden odrägligt. Arbetet och trevnaden i skolan främjas bäst genom en lämplig förening av frihet och auktoritet. Om god anda och god ordning skola råda i en klass, beror till mycket stor del på klassföreståndaren, och det är därför av synnerligen stor vikt, att denne med omsorg fyller de åligganden, som äro honom anförtrodda. Han skall skaffa sig noggrann kännedom om klassens lärjungar, ingripa, om någon förseelse förekommit, vid lärjunges frånvaro snarast möjligt i hemmet efterhöra orsaken till frånvaron o. d. Till skolans icke minst viktiga uppgifter hör också att bibringa lärjungarna yttre hyfsning: uppmärksamhet och artighet mot andra människor, hövlighet t. ex. i fråga om hälsning, ordning och snygghet beträffande klädsel och lärjungarnas tillhörigheter, god kroppshållning, vårdat språk o. d. 6. Vid beivrandet av fel, förseelser och försummelser i fråga om uppförande gäller det att taga hänsyn till felets och den felandes art, till vad som betingas å ena sidan av rättvisa och skolans auktoritet, å andra sidan av humanitet och omsorg om lärjungarnas bästa. Otvivelaktigt är det i många fall nödvändigt att allvarligt och till och med strängt beivra en förseelse. Oärlighet, trots och sidvördnad mot lärare, förakt för skolans ordning, vårdslöshet gentemot skolans egendom och materiel, övermodig och våldsam behandling av medlärjungar, i synnerhet om dessa äro yngre och svagare — sådant och annat, som tyder på brist eller svaghet i karaktären, måste energiskt och målmedvetet bekämpas från skolans sida, och härvid kan det mången gång visa sig nödvändigt att gripa till kraftiga åtgärder. Många, kanske de flesta förseelser, som begås av lärjungarna, äro dock icke av denna allvarliga innebörd; de härleda sig snarare ur omognad, obetänksamhet eller livlighet, och de kunna i många fall bero på att lärjungarna icke i sina hem fått den omvårdnad och uppfostran, som kunnat förväntas. Sättet att beivra en förseelse bör så vitt möjligt stå i direkt sammanhang med själva förseelsen. Om t. ex. en lärjunge av lättja eller vårdslöshet underlåter att fullgöra en honom åliggande uppgift, kan det vara en hälsosam lärdom för honom, att han får göra ett arbete, som är svårare än det han sökt komma ifrån. Av synnerligen grannlaga beskaffenhet äro de fall, då det visar sig svårt att utreda en sak på grund av lärjungarnas sammanhållning. I första hand bör den utredande läraren härvid vädja till lärjungarnas rättskänsla och goda kamratkänsla. Visserligen kunna i särskilt svårartade fall kollektiva bestraffningar, t. ex. indragning av lov, visa sig nödvändiga, men i regel måste det anses oriktigt att låta den oskyldige lida med den skyldige, liksom även att straffa den, som erkänt förseelsen, men låta den, som dolt sig bakom klasssolidaritetens skydd, komma undan. Det är av mycket stor vikt, att de unga få en rätt uppfattning av solidaritetens innebörd, både dess berättigande och dess begränsning.

17 Vid beivrandet av förseelser måste långsinthet och allt, som på något sätt kan tydas som förföljelse, på det omsorgsfullaste undvikas. Om t. ex. en lärjunge underlåter att hälsa på en lärare och den senare känner sig kränkt därav, så bör läraren genast tillrättavisa lärjungen, men däremot förefaller det onödigt, att han drager en så pass obetydlig sak inför klasskonferens eller kollegium. Om det förekommit prat eller oordning under lektionen och läraren givit den felande en anmärkning i klassliggaren, så bör det vara nog därmed, för så vitt lärjungen icke på nytt gör sig skyldig till samma eller annan förseelse; att dessutom en tid efteråt meddelande sändes till hemmet om saken och lärjungen efter ytterligare någon tid får sitt uppförandebetyg nedsatt för samma sak, kan icke vara rimlig proportion mellan förseelse och bestraffning. I regel vinnes nog mest med att läraren direkt och personligen gör upp saken med den felande lärjungen. Endast då denne icke bättrar sig eller då ett disciplinbrott av större räckvidd föreligger, bör den långa proceduren med anmärkning, meddelande till hemmet och nedsatt uppförandebetyg komma i fråga. Visar däremot en lärjunge tydliga tecken till bättre uppförande, så bör han uppmuntras, och det förflutna bör vara förlåtet och glömt. En lärjunge skall aldrig behöva ha den förlamande känslan, att han är »slagen till en slant». E t t sätt att positivt uppmuntra lärjungarna till gott uppförande är att ge en klass belöning, t. ex. i form av en eller annan lovtimme, om den i sin helhet under viss tid iakttagit ett oklanderligt uppförande. Rättvisa och opartiskhet är högsta lag vid all behandling av lärjungar och även vid beivrandet av deras fel. Men detta innebär icke, att samma fel under alla förhållanden skall bedömas på samma sätt. Härvid måste synnerlig hänsyn tagas till ålder, kön, individuell läggning, föregående uppträdande o. s. v. P å de yngre lärjungarna kan man t. ex. icke ställa samma fordringar i avseende på stillhet och uppmärksamhet som på de äldre. Att ett barn brister i uppmärksamhet under lektionen behöver icke bero på något karaktärsfel utan kan höra till åldern. Det är ofta synnerligen lämpligt att då och då göra en paus i undervisningen och låta lärjungarna t. ex. sjunga en sång, utföra några gymnastiska övningar eller helt enkelt vila sig. Av de äldre lärjungarna kan man givetvis kräva större uthållighet, behärskning och koncentrationsförmåga. Det bästa medlet att få lärjungarna uppmärksamma är under alla förhållanden en intresseväckande undervisning. Om en förut exemplarisk lärjunge hjälper en kamrat på otillåtet sätt, så bör han rimligtvis icke bedömas lika strängt som en lärjunge, vilken visat upprepade prov på bristande ärlighet och noggrannhet i sitt arbete. P å en samvetsgrann och känslig lärjunge verkar samma tillsägelse eller bestraffning ojämförligt mycket starkare än på en lärjunge med hårdare eller lättare lynne. I nämnda hänseende äro i regel flickorna känsligare än gossarna. Läraren måste också ihågkomma, att han vid lärjungarnas behandling och bedömning skall visa hänsyn icke blott mot de svagare och felande utan även mot de lojala och plikttrogna lärjungarna, så att dessa senare icke kränkas i sin rättskänsla och rubbas i sin tillit till lärarens samvetsgrannhet och vilja att upprätthålla god ordning. Vid bedömandet av lärjungarnas flit må stor försiktighet iakttagas. Vad 2—321680

18 som uppfattas såsom bristande flit kan ofta vara bristande begåvning eller bristande förmåga av koncentration och effektivitet i arbetet. Särskilt under brytningsåren böra hämmande inflytelser på studiearbetet noga observeras. 7. Vitsord för ordning skall icke avse sådant, som hör till lärjungarnas uppförande, utan endast det, som ligger i själva ordets betydelse. Fel, som i detta avseende böra beivras, äro t. ex. benägenhet att komma för sent till morgonbön eller lektionstimmar, obenägenhet att snabbt lämna läsrum och korridorer under rasterna, försumlighet att på utsatt tid inlämna skriftliga uppgifter, vårdslöshet i avseende på klädsel, kroppsvård, hanterande av pulpeter, läroböcker och skrivböcker o. s. v. Naturligtvis kunna svåra felaktigheter av denna art, om de trots upprepade tillsägelser icke rättas, få karaktär av tredska och olydnad och i så fall inverka på uppförandebetyget.

II. Undervisningen. a.

Undervisningens frihet.

1. Det ligger i undervisningens natur, att den ej kan och ej bör i detalj regleras genom starkt bindande föreskrifter. Undervisningen är i hög grad beroende av dem, som utöva densamma, och dessa kunna icke alla bedriva sitt arbete efter samma principer. Olika förfaringssätt vid undervisningen betingas av de stora skiljaktigheterna i lärarnas personliga läggning; på grund härav passar en metod, med vilken den ene läraren når utmärkta resultat, icke alltid för den andre. Olikheter måste också uppstå i följd därav, att det i skolorna alltid kommer att finnas olika lärargenerationer, så att lärarna sinsemellan förete stora skiljaktigheter i fråga om utbildning, uppfattning och erfarenhet. Det kan ej vara till skolans fördel att tvinga en lärare, som vant sig vid en äldre metod, att arbeta efter en ny, vilken han har svårt att sätta sig in i och vars förtjänster han icke uppskattar. A andra sidan bör en lärare, som vill pröva nya vägar i undervisningen, icke av gällande stadgar och föreskrifter känna sig hindrad att göra detta; möjlighet måste hållas öppen för den enskilde lärarens initiativ, ty det är i regel endast under det dagliga skolarbetet, som de nya vägarna kunna prövas. De i det följande meddelade anvisningarna avse sålunda på intet sätt att genomföra uniformitet i undervisningsarbetet utan utgöra väsentligen råd och vägledning, hur detta lämpligen kan bedrivas. 2. Den kursfördelning, som är uppgjord, må icke anses såsom i detalj ovillkorligt bindande utan kan, där så anses lämpligt eller nödvändigt, på en eller annan punkt modifieras. Sådant kan t. ex. komma ifråga för att möjliggöra den i läroverksstadgan § 14 omtalade samläsningen mellan olika avdelningar. E t t annat fall, då en jämkning av kursplanen blir nödvändig, är då systemet fast idrottsdag med reducerad timplan i vissa ämnen tillämpas vid ett läroverk. Om klassens utvecklingsståndpunkt visar sig vara sådan, att den föreskrivna

19 kursen icke på ett tillfredsställande sätt medhinnes, bör det anses motiverat att uppskjuta någon del av kursen till följande läsår. I alla dylika fall är det ämneskonferensens uppgift att bestämma om de nödiga förändringarna. Även individuellt kunna jämkningar ske. Då t. ex. en lärjunge övergår från en skoltyp till en annan och kurserna icke helt sammanfalla, bör tillmötesgående visas och möjlighet beredas honom att småningom komplettera, vad som fattas i hans kunskaper. 3. Beträffande lärostoffets utväljande och lärobokens användande måste ganska stor frihet tillkomma den enskilde läraren. Det är till undervisningens fromma, att lärarens speciella studieriktning, kunskaper och intressen därvid komma till sin rätt. Läroboken kan icke ange annat än det ungefärliga kunskapsmått, som bör inhämtas; det ligger i dess natur, att den icke i varje detalj kan tillfredsställa alla, och det bör därför stå en lärare fritt att i samråd med ämneskonferensen göra de uteslutningar eller förtydliganden, som anses påkallade. Därjämte må ihågkommas, att en lärobok icke är avsedd att i sin helhet inläras; i många fall har den snarare karaktär av en handbok, där lärjungarna kunna finna behövliga fakta. Ämneskonferensen bör därför i förekommande fall avgöra, vilka partier av läroboken som skola noggrant genomgås och inläras eller behandlas mera översiktligt. 4. Naturligtvis får den frihet, som här omtalats, icke drivas huru långt som helst eller begagnas på vilket sätt som helst. I stort sett skall undervisningen hålla sig inom den allmänna ram, som stadgar, kursplaner, anvisningar och läroböcker angiva. Mera betydande avvikelser från det, som kan anses såsom det normala, böra beslutas av vederbörande ämneskonferens samt införas i dess protokoll och i årsredogörelsen. Hänsynen till lärjungarna kräver också, att läroböckerna icke åsidosättas, utan att behövliga ändringar uttryckligen meddelas och motiveras. Likaså böra omläggningar eller specialiseringar i kurserna tillkännagivas för de myndigheter, som ha att övervaka examina. 5. Då ett läro- eller övningsämne på timplanen är upptaget såsom frivilligt, innebär detta icke, att lärjunge, som anmält sig till deltagande däri, får komma och gå, som han vill, eller upphöra att deltaga, när han så behagar. Frivilligt är ämnet så till vida, att lärjunge har frihet att välja eller icke välja detsamma, men sedan han valt att deltaga, är ämnet likställt med ett obligatoriskt ämne under den tid valet avser.

b. Kontinuitet och differentiering. 1. I enhetsskolans väsen ligger, att den ena skolformen omedelbart bygger på den andra, realskolan på folkskolan och gymnasiet på realskolan. Kursplanerna äro också uppgjorda med hänsyn härtill: det som är upptaget på folkskolans resp. realskolans undervisningsplan förutsattes vara inhämtat och lägges till grund för de fortsatta studierna i realskolan resp. gymnasiet. Av stor vikt är, att vid lärjungens övergång från en skolform till en annan den avlämnande och den mottagande skolans lärare samarbeta. Till undvikande av missförstånd och störningar i skolarbetet har den mottagande läraren alltid att

20 taga noggrann kännedom om sina nya lärjungars kunskapsförutsättningar och allmänna mognad samt de metoder och läroböcker, som använts vid deras föregående undervisning. 2. Undervisningssättet — liksom behandlingen av lärjungarna — skall noga anpassas efter deras ålder, mognad och kön. Kraven få icke ställas så högt, att endast de mest begåvade och mognaste lärjungarna kunna motsvara dem. Läraren bör ha uppmärksamheten noga fäst på den inverkan, som puberteten har på lärjungarnas arbetsförmåga och lynne. Av stor vikt är också, att undervisningen icke lägges för högt och tager ut i förskott sådant, som icke passar för lärjungarnas ålder. Främmande ord, termer och abstrakta uttryck, som icke äro på det ifrågavarande stadiet begripliga, böra undvikas. Men lika betydelsefullt är, att lärjungarnas mognad icke underskattas och att undervisningen icke lägges på en nivå, som hör till ett redan passerat åldersstadium. Vid undervisningen måste alltid räknas med sund ungdoms strävan framåt och begär att lära nytt. Då lärostoff, som behandlats på ett tidigare stadium, återupptages på ett senare, bör det ske på ett sätt, som innebär något nytt, t. ex. genom anläggandet av nya synpunkter, genom sammanställningar och jämförelser, som äro tillgängliga för mognare lärjungar. E t t sådant behandlingssätt bör också så vitt möjligt tillämpas vid repetitioner, särskilt vid de återblickar och översikter, som i vissa ämnen förekomma i avslutningsklasserna. I den mån sådant vid samundervisning är möjligt, må skälig hänsyn tagas till flickornas egenart och intressen, t. ex. vid bestämmandet av för dem avsedda arbetsuppgifter och ämnen för enskilt arbete. Vid de särskilda flickläroverken torde även stoffurvalet i vissa ämnen i någon mån kunna anpassas efter de kvinnliga lärjungarnas läggning. 3. Längst drives differentieringen i gymnasiets och lyceets två högsta årsklasser. För det tillval av ämnen, som här skall ske, skall från skolans sida en omsorgsfull ledning givas lärjungarna, varvid hänsyn bör tagas såväl till dessas särskilda begåvning och intressen som till den levnadsbana, de ämna välja. Rätten för lärjungarna att i vissa fall medtaga ett tilläggsämne bör icke bli en död bokstav. Särskilt om en lärjunge valt en mindre krävande ämneskombination, kan han i många fall ha tid att studera ett tilläggsämne, t. ex. ett språk, och därigenom undvika fyllnadsprövning efter studentexamen. Naturligtvis skola de i stadgan angivna villkoren för medtagande av ett tilläggsämne noga iakttagas.

c. Koncentration. 1. Koncentration i skolarbetet är ägnad att motverka den av de många lektionerna och hemuppgifterna betingade splittringen och därav följande olusten och minskningen av intresset. Den är särskilt nödvändig i en tid, då även så mycket utanför skolan fångar de ungas intresse och tager deras tid i anspråk. I regel torde behovet av koncentration göra sig starkare gällande, ju äldre lärjungarna bli. Hos yngre lärjungar är det nog ofta snarare så, att omväxling i arbetet verkar stimulerande och främjar arbetslusten.

21 2. Koncentration i skolarbetet kan åstadkommas genom periodläsning icke blott i de fall, där sådan i läroverksstadgan § 15 mom. 3 uttryckligen föreskrives, utan överhuvud, då samme lärare undervisar i två eller flera ämnen, särskilt om dessa ämnen förfoga över ett lågt timtal. Plan för ! periodläsning skall godkännas av vederbörande ämneskonferenser. 3. I mindre skala kan undervisningen koncentreras genom vissa schematekniska anordningar, t. ex. genom att i största möjliga utsträckning använda dubbeltimmar för ämnen, som ha flera veckotimmar, eller genom att förlägga lektionerna i samma ämne till en sammanhängande följd av dagar. När det gäller främmande språk, är det särskilt av vikt, att ämnena icke för mycket blandas om varandra; alltför många språk på samma dag böra icke förekomma. 4. Till befrämjande av koncentrationen och undvikande av onödig dubbelläsning och splittring bidraga också de i läroverksstadgan § 167 omnämnda gemensamma ämneskonferenserna, vilka ha att åstadkomma en rationell fördelning mellan närgränsande ämnen av sådant lärostoff, som faller inom bådas sfär, t. ex. kristendomskunskap och historia, modersmålet och historia, modersmålet och främmande språk, historia och geografi, geografi och biologi, biologi och kemi, matematik och fysik, fysik och kemi, matematik och teckning, fysik och slöjd för gossar. 5. Även i fråga om olika kursmoment inom samma ämne kan koncentration till en viss grad tillämpas, så att viss del av ämnet, t. ex. inom modersmålet och matematik, företrädesvis läses under en tid, en annan del under annan tid av läsåret.

d. Lärostoffet och dess behandling. 1. Vid lärostoffets utväljande skall nödig begränsning iakttagas såväl i läroböckerna som i den muntliga undervisningen. Detaljerna få icke bli självändamål och medtagas endast av den anledningen, att de av gammalt ansetts oumbärliga. Nyttighetssynpunkten kan icke enbart vara vägledande vid urvalet av lärostoff, men det måste å andra sidan ihågkommas, att det, som noggrant behandlas, skall ha sådant värde, att det bör ingå i lärjungarnas bildning och kvarstanna i deras medvetande, även sedan detaljerna försvunnit, och att det skall vara dem till nytta vid deras verksamhet ute i livet. Allt efter som den vetenskapliga utvecklingen och andra förhållanden medföra, att vid undervisningen i skolan nytt innehåll tillföres ett läroämne eller nya synpunkter därvid anläggas, skall, till förebyggande av för stark anhopning av lärostoff, sorgfälligt tillses, att en lämplig utskiftning mellan äldre och nyare delar av detsamma äger rum. Särskilt måste begränsning av stoffet och i viss mån annan planläggning av undervisningen äga rum i det 3-åriga gymnasiet och i lyceet, där i somliga ämnen samma kurser skola medhinnas på en kortare tid än i det 4-åriga gymnasiet. 2. Undervisningen skall icke ensidigt vädja till minnet utan även till fantasi, känsla, logiskt sinne o. s. v. och överhuvud avse en harmonisk utveckling

22 av lärjungarnas anlag och förmögenheter. A andra sidan får icke minneskunskapen åsidosättas och uppövningen av lärjungarnas minne, försummas; det måste ihågkommas, att mycket av läroinnehållet, i synnerhet de elementära delarna, åter och åter måste upprepas och nötas in, om en säker grund skall läggas för det fortsatta arbetet. Av stor vikt är emellertid, att hänsyn tages till den olika graden och arten av lärjungarnas förmåga att minnas. 3. Inom ramen av det lärostoff, som behandlas vid undervisningen, skola lärjungarna bibringas fasta, bestämda och, i den mån det är möjligt, varaktiga kunskaper. Undervisningen skall vara klar, grundlig och konkret; abstrakta och vaga framställningar och allmänna fraser skola sorgfälligt undvikas. P å det högre stadiet får undervisningen en mera systematisk karaktär; dock må överdriven systematisering undvikas. 4. Till befrämjande av åskådlighet och underlättande av lärjungarnas uppfattning skall läraren i lämplig utsträckning använda åskådningsmateriel. Härvid bör teknikens utveckling noga följas, och nya hjälpmedel, som efter hand skapas, skola i den utsträckning, som förhållandena medgiva, utnyttjas i undervisningens tjänst. Grammofonskivor äro synnerligen användbara vid språkundervisningen, och radioföredrag kunna lämpligen en och annan gång åhöras, särskilt av klassavdelningar, inom vilka det behandlade ämnet är aktuellt. Dock få de tekniska hjälpmedlen icke brukas i sådan omfattning, att det levande ordet, lärarens och lärjungarnas egen verksamhet lida intrång. 5. Undervisningen bör även åsyfta att bibringa lärjungarna bokkunskap, kännedom om och förmåga att begagna uppslagsböcker och annan litteratur. Det åligger i första hand skolans bibliotekarie att söka främja denna art av undervisning, bl. a. genom att lämna erforderliga anvisningar för bibliotekets utnyttjande. För ifrågavarande ändamål bör finnas ett för lärjungarna tillgängligt referensbibliotek, och anordningar böra träffas för att detta är öppet för dem under andra tider än lektionstiderna, så att de där kunna bedriva självstudier och fullgöra vissa till skolarbetet hörande uppgifter. Den grundläggande undervisningen i bokkunskap torde i regel, särskilt vid större läroverk, lämpligen överlåtas på modersmålsläraren, i samarbete med bibliotekarien. Anvisningar för denna handledning lämnas nedan sid. 88 ff. Varje lärare bör göra sig underrättad om den i skolbiblioteket förefintliga litteraturen i hans ämnen, föreslå litteratur till inköp samt ge lärjungarna anvisningar på lämpliga arbeten för studium. Då så befinnes lämpligt, bör fackläraren, eventuellt med biträde av bibliotekarien, i biblioteksrummet ge lärjungarna i resp. klasser en orientering beträffande uppslagsböcker, viktigare verk etc. i sina ämnen. 6. Av utomordentlig betydelse är, att läraren väl behärskar sitt ämne, besjälas av varmt intresse för detsamma och äger förmåga att rycka de unga med sig och väcka deras intresse och respekt för ämnet. Endast genom fortsatta studier och ständig kontakt med den vetenskapliga utvecklingen kan läraren i längden bibehålla friskheten i sin undervisning och skydda sig mot slentrian, som är all undervisnings farligaste fiende. Det bör anses som självfallet, att läraren icke går oförberedd till lektionerna. Om ett experiment, en demonstra-

23 tion eller en förevisning av något slag skall försiggå under en lektion, skola alla behövliga anordningar vara på förhand omsorgsfullt planlagda och förberedda. 7. I ämnen, som endast mera periferiskt falla inom skolans ämneskrets, t. ex. konsthistoria, nationalekonomi och bokföring, må rektor, där förhållandena det medgiva, kunna anordna föredrag eller kurser och därtill kalla lämplig person, även utanför skolan. e.

Hemuppgifter, förhör, repetitioner.

1. Undervisningen bör, särskilt på det lägre stadiet, så bedrivas, att största möjliga del av lärjungarnas arbete förlägges till skolan. De hemuppgifter, som föreläggas lärjungarna, skola till antalet begränsas, så att måndagarna, åtminstone i de lägre klasserna, äro alldeles fria från hemuppgifter och antalet av sådana till veckans övriga dagar i regel icke överstiger på nyssnämnda stadium tre och på det högre stadiet fyra. Om lärjunge ålagts eller åtagit sig något extra arbete utöver det för klassen gemensamma, bör han få skälig lindring i det ordinarie hemarbetet. Likaså bör en klass, som gjort en ansträngande utfärd eller på annat sätt, t. ex. genom en skolfest, varit upptagen en afton, åtnjuta befrielse från hemarbete till följande dag. Hemuppgifterna böra ordentligt förberedas, så att de utan svårighet och tidsutdräkt kunna fullgöras av lärjungarna. Denna förberedelse bör anpassas efter lärjungarnas utvecklingsgrad och uppgifternas natur och omfattning; på det lägre stadiet bör den i regel vara rätt grundlig och detaljerad, på det högre kan den ofta begränsas till anvisningar om huru lärjungarna skola begagna den använda läroboken och i övrigt på egen hand arbeta sig fram till ökat vetande. Då hemuppgiften anknyter sig till läroboken, skall läraren på förhand noga förvissa sig om att dennas innehåll är till alla delar fullt fattbart för lärjungarna, och i annat fall lämna erforderliga förklaringar. Lärjungarna skola vänjas vid att, så snart de icke förstå en sak, anmäla detta, så att den kan bli ordentligt utredd. Till en klar uppfattning av lärobokens — eller andra böckers — innehåll bidrager, att läraren emellanåt fäster lärjungarnas uppmärksamhet på dispositionen av läroboken. Det är mycket viktigt, att hemarbetet på ett rättvist sätt fördelas mellan de olika ämnena, och att ingen lärare för sitt ämne lägger beslag på en alltför dryg del av detsamma. 2. Kontrollen av lärjungarnas kunskaper kan ske på många olika sätt, men förhöret torde, särskilt i vissa ämnen, i regel komma att förbli det vanligaste. Förhör böra dock ej förekomma varje lektion och icke upptaga för stor del av lektionen; lärarens uppgift är icke blott att förhöra utan i främsta rummet att undervisa och handleda. Ät förhören bör ges lämplig omväxling. De böra icke sönderstyckas i tätt duggande småfrågor, som kräva korta och enstaviga svar, utan lärjungarna böra i allt större utsträckning, ju högre åldersstadium de uppnått, övas i sammanhängande framställning. Synnerligen viktigt är, att lärjungarna tillhållas att ge klara, bestämda och frimodiga svar; halva me-

24 ningar, halvt förstådda uttalanden och allmänna fraser få på inga villkor tolereras. Även åt den språkliga formen skall uppmärksamhet ägnas. Varje lärare bör i sin mån medverka till att de unga lära sig tala tydligt och så högt, att alla i klassen höra, vad som säges, samt att de vänja sig vid en vårdad och tillika naturlig språkbehandling. Självklart är, att läraren även för egen del uppfyller de krav, som i dessa hänseenden ställas på lärjungarna. 3. Till upplivandet och befästandet av lärjungarnas kunskaper äro repetitioner nödvändiga. I regel torde det vara bäst, att dessa icke förläggas till läsårets slut och löpa över hela årskursen, utan tagas i mindre portioner, sedan ett visst, i någon mån avslutat parti av kursen genomgåtts. Repetitionerna skola icke vara enbart uppvisningar i minneskunskap utan främst, i synnerhet på de högre stadierna, avse att ådagalägga lärjungarnas mognad och förmåga av överblick och sammanfattning. I vissa ämnen, särskilt främmande språk på nybörjarstadiet och matematik, äro skriftliga prövningar i viss grad nödvändiga, men det är av vikt, att dylika prövningar (»lappskrivningar», provräkningar) hållas inom måttliga gränser både med hänsyn till antal och svårighetsgrad. Prov av nämnda slag skola därför av vederbörande lärare i förväg anmälas till klassföreståndaren, överhuvud måste det noggrant tillses, att lärjungarna icke belastas med repetitioner eller andra mer omfattande hemuppgifter i flera ämnen samtidigt, och att dessa uppgifter icke hopas i slutet av terminen. Icke minst gäller det nu sagda om slutrepetitionerna före realoch studentexamen. Genom samarbete mellan de olika lärarna och ömsesidigt tillmötesgående bör detta arbete organiseras på sådant sätt, att lärjungarna icke orimligt betungas till men för deras arbetsförmåga och därmed för resultatet av deras arbete.

f. Inträdesprövningar. 1. Inträdesprövningen till realskolans och lyceets första årsklass har till syfte att utröna de sökandes förmåga att tillgodogöra sig skolans undervisning. I första hand bör härvid undersökas, huruvida de stadgade förkunskaperna förefinnas. Men därjämte skola proven så inriktas, att de så långt möjligt tillika kunna ådagalägga de sökandes utveckling och anlag. Om prövningen ger vid handen, att den sökande i sådant avseende äger goda förutsättningar, bör man kunna överse med en eller annan svaghet i fråga om kunskaperna. En dylik anordning av prövningen är ägnad att i möjligaste mån förhindra, att en sökande med mekaniskt inlärda minneskunskaper men utan erforderlig studiebegåvning gynnas före medsökande med större studieförutsättningar. Såmedelst undvikes jämväl, att undervisningen i grundskolan förryckes och erhåller en för densamma främmande inriktning. 2. Vid bedömandet av studieanlagen måste stor försiktighet iakttagas, enär dessa framträda olika tidigt hos olika individer. Resultatet av en kortvarig prövning blir lätt missvisande. För en riktig värdering av de prövandes förutsättningar att följa arbetet i den högre skolan bli därför de avlämnande lärarnas omdöme om de sökande och de betyg, dessa erhållit av sina

25 förra lärare, av stor vägledande betydelse. Den i stadgan föreskrivna samverkan mellan de mottagande lärarna och lärarna vid de läroanstalter, i vilka de sökande senast åtnjutit undervisning, har att särskilt taga sikte på denna uppgift. 3. Beträffande nämnda samverkan mellan de mottagande och de avlämnande lärarna skall iakttagas: a) Rektor vid den läroanstalt, där prövningen skall äga rum, kallar ifrågavarande lärare till sammanträde i god tid före inträdesprövningarna. I samhälle, där mer än en högre läroanstalt finnes, må dylika sammanträden kunna vara gemensamma för flera läroanstalter. Där förhållandena det påkalla, må de avlämnande lärarna låta sig företräda genom ombud. Vederbörande folkskolinspektörer, överlärare och skolföreståndare äga närvara vid sammanträdet. b) Vid nämnda sammanträde överlägges om prövningarnas anordning, bland annat angående beskaffenheten av de skriftliga proven och den tid, som lämpligen bör anslås till varje särskild prövning. Lämpligt är ock, att utformandet av uppgifterna försiggår under omedelbart samarbete mellan den högre skolans och folkskolans lärare. De avlämnande lärarna skola därjämte erhålla tillfälle att redogöra för genomgångna kurser och, i den mån de finna det lämpligt, lämna upplysningar om de vid deras betygssättning följda grunderna ävensom om sådana omständigheter i övrigt, som kunna vara av vikt för bedömande av respektive lärjungars förutsättningar att följa undervisningen i den klass eller krets, vari de söka inträde. Avlämnande lärare äger att jämväl skriftligen meddela uppgifter och upplysningar, som kunna vara till ledning för inträdesprövningarnas bedömande. c) För att jämförelse mellan vitsord från olika skolor må underlättas, bör avlämnande lärare på lämpligt sätt meddela uppgift på lärjungens ungefärliga placering i fråga om kunskaper i förhållande till sina kamrater. Tillika bör därvid lämnas upplysning, huruvida lärjungen vid vårterminens slut kan befaras erhålla lägre vitsord än Godkänd i något läroämne. d) Jämväl efter prövningarnas slut före intagningen av inträdessökande liksom även vid höstterminens början, om inträdesprövningar då anordnas, bör, om rektor så finner lämpligt, samverkan äga rum. I regel torde det i sådant fall vara tillräckligt att inhämta upplysningar beträffande sådana sökande, om vilkas intagning tveksamhet råder. 4. I fråga om de skriftliga proven är det önskligt, att läroanstalter på samma ort ha samtidiga prövningar och samma uppgifter samt tillämpa likformiga bedömningsprinciper. 5. De förelagda uppgifterna skola vara noga anpassade efter de genomgångna kurserna i respektive folkskoleklasser. Alltför stora krav böra ej ställas på provens yttre beskaffenhet; de skriftliga proven böra exempelvis kunna utföras med blyerts. 6. I fråga om prövningen i modersmålet gäller: a) För rättskrivningsprovet användes en text av lättfattligt innehåll med enkelt, naturligt språk. Beträffande provet till klass l 5 måste beaktas, att i

26 folkskolans fjärde klass rättskrivningsläran endast delvis genomgåtts (se nedan sid. 81). Texten uppläses först i sin helhet, varvid tillses, att innehållet blir rätt uppfattat. Med hänsyn till den hos lärjungarna ofta framträdande svårigheten att uppfatta vad som uppläses av en för dem obekant röst, är det särskilt viktigt, att provet dikteras långsamt och tydligt. Så vitt möjligt böra endast lärare i modersmålet erhålla i uppdrag att uppläsa texten. Då de prövande äro fördelade i grupper, bör för vinnande av större likformighet vid uppläsningen texten förses med pauseringstecken. Vid provet till klass l 5 dikteras skiljetecknen; därest vid provet till klass l 4 och krets 1 detta ej sker, böra fel i fråga om skiljetecknens bruk icke tillmätas någon större betydelse. b) Den vid provet i innanläsning använda texten skall ha ett lättfattligt, berättande innehåll. Uppläsning av en dikt, som den sökande känner till, kan dessutom lämpligen förekomma. Genom frågor i anslutning till det lästa skall läraren söka utröna de inträdessökandes förståndsutveckling och läggning. c) Det i prövningen till klass l 4 och krets 1 ingående förhöret i språklära begränsas till det viktigaste av form- och satsläran i enlighet med de under ämnet modersmålet sid. 81 givna anvisningarna. Särskilt då fråga är om ett större antal sökande, fördelade på ett flertal grupper, eller då för flera skolor på samma ort gemensam prövning anordnas, kan det vara fördelaktigt att för vinnande av en enhetligare bedömning anordna ett skriftligt prov i språklära. Detta skall i så fall vara uppställt på ett lättfattligt sätt samt begränsas till några få enkla meningar. För vitsordet Godkänd kräves kännedom endast om de viktigare ordklasserna och satsdelarna. Genom muntligt förhör, lämpligen i samband med den ovan under punkten b) omnämnda prövningen, kan detta skriftliga prov kompletteras, varvid särskilt de, som misslyckats häri, få tillfälle att ådagalägga sina kunskaper. d) Vid uppsatsprovet få de inträdessökande välja mellan att behandla ett bland flera uppgivna ämnen och att återgiva innehållet i en uppläst text. Uppsatsämnena skola vara enkla och anknyta till de i folkskolans sjätte klass brukliga. De kunna utgöras av en redogörelse för något, som barnen själva upplevat, eller för sådant, som de inhämtat i läroämnena. Exempel: Berätta om en utflykt (en film, en eldsvåda, ett djur), Berätta om en svensk storman, Hur Sverige förlorade Finland, Berätta vad du vet om Japan och dess befolkning, E t t av Sveriges landskap, Den barmhärtige samariten. Texten för reproduktionsprovet bör väljas så, att det i fråga om innehåll och språk lämpar sig för åldersstadiet. Den uppläses två gånger av läraren, långsamt och tydligt. Mellan första och andra uppläsningen göres ett kort uppehåll. Under uppläsningen böra de prövande icke få göra anteckningar. Lämpligt är att samtidigt pröva de inträdessökandes förståndsutveckling, t. ex. genom att låta dem sätta överskrift till texten eller skriftligen besvara en eller annan fråga i anslutning till densamma. 7. Prövningen i räkning utgöres dels av en provräkning, dels av ett muntligt prov.

27 Provräkningen bör innehålla omkring tolv uppgifter, varav till klass l 5 ungefär hälften, till klass 1* och krets 1 några få obenämnda. Uppgifterna få ej vara tillkrånglade. De skola nära ansluta sig till de i folkskolan behandlade. Varje prövande bör erhålla ett exemplar av uppgifterna, helst maskinskrivet eller tryckt. De lättaste uppgifterna placeras främst. De benämnda uppgifterna böra vara enklare än de obenämnda i fråga om själva sifferräkningen. Det muntliga provet omfattar bl. a. förhör i huvudräkning samt för sökande till klass l 4 och krets 1 även i geometri. De sökande, som visat svaghet i provräkningen, böra underkastas mera ingående förhör. 8. Vid prövningen i ämnena kristendomskunskap, geografi, naturkunnighet och historia har den prövande läraren att göra sig noga underrättad om kurser och läroböcker i respektive klasser i folkskolan. 9. För provens utförande anslås så lång tid, att de inträdessökande utan jäkt kunna fullgöra dem ålagda uppgifter och att de prövande lärarna få tid att bilda sig ett tillförlitligt omdöme om de sökandes kunskaper och förutsättningar i övrigt. För de skriftliga proven bör som minimitid beräknas: för rättskrivningsprovet 45 minuter, för uppsatsprovet 90 minuter, för provet i språklära 20 minuter och för provräkningen 90 minuter. Vid de muntliga proven indelas de sökande i grupper med i regel sex. Förhöret för varje grupp bör omfatta omkring 45 minuter. 10. Det muntliga förhöret i ett ämne bör ej äga rum, förrän till detta ämne hörande skriftliga prov avslutats och bedömts. 11. Vid avgivande av det sammanfattande vitsordet för prövningen i modersmålet till klass l 5 bör ungefär samma vikt tillmätas provet i rättskrivning och det muntliga provet, medan i motsvarande prov till klass l 4 och krets 1 större avseende bör fästas vid uppsatsprovet och provet i innanläsning än vid proven i rättskrivning och språklära. Likaså bör svaghet i geometri ej tillmätas alltför stor vikt vid avgivandet av det sammanfattande vitsordet i räkning till denna årsklass. 12. Vid bestämmandet av den ordningsföljd, vari de i prövningen godkända böra komma i fråga, därest ej alla kunna intagas, böra vitsorden i modersmålet och räkning tillmätas större betydelse än vitsorden i de övriga ämnena. Likaså bör i sådant fall inträdessökande, som godkänts för intagning trots underbetyg i ett ämne, stå tillbaka för sökande, som godkänts i samtliga ämnen. Vid beräknandet av betygssumman kan exempelvis poäng räknas för samtliga delbetyg i modersmålet och räkning, dock med det undantag, att till klass l 4 och krets 1 endast halva poängtalet för vitsorden i rättskrivning och språklära medräknas. 13. Vid anordnandet av prövning till övriga årsklasser, ävensom till första årsklassen vid vårterminens början, skall iakttagas, att de skriftliga och muntliga proven anpassas efter de lärokurser, som i de skilda klasserna genomgås. I fråga om ämnen, vari laborationer ingå, bör vid prövningen jämväl under-

28 sökas, om lärjunge vid sina föregående studier förvärvat nödig förtrogenhet med arbete av nämnda art. Bedömandet av prövningen bör försiggå enligt samma grunder, som tillämpas i fråga om undervisningen. Vad angår krav på kompensation o. d., gäller ock, att härutinnan reglerna skola överensstämma med de för flyttning i motsvarande fall uppställda. Vid meningsskiljaktighet rörande en prövande lärjunges intagning tillkommer dock avgörandet rektor i stället för kollegiet.

g. Betyg, flyttning, examina. 1. Vid avgivandet av betyg skall hänsyn tagas till lärjungarnas kunskaper och förmåga i hela ämnet. I ämnen, där skrivningar förekomma, skola sålunda lärjungarnas insikter även i ämnets muntliga delar inverka på bedömandet, och i ämnen, som äro förenade med laborationer, bör avseende också fästas vid det sätt, varpå lärjungarna utfört detta arbete. Varje lärjunge skall beredas tillräckligt tillfälle att icke blott vid skrivningar utan även i det övriga skolarbetet lägga i dagen sina anlag och sin förmåga. Inga andra betyg än de officiella skola användas; tillägg av speciella tecken ( + — ?) bör sålunda icke förekomma, utan erforderlig gradering åstadkommes genom utnyttjande av hela betygsskalan, så att betygen verkligen ge ett i möjligaste mån rättvisande uttryck för lärjungarnas ståndpunkt i ämnet. Lärjungarnas självstudier böra på allt sätt uppmuntras, men fordringar på överkurs för erhållande av högre betyg få icke i något ämne uppställas, överdrivet jäktande efter betyg bör naturligtvis icke gynnas, men å andra sidan bör man räkna med den eggelse för de unga, som ligger i uppmuntran och erkännande från lärarens sida. Särskilt i ämnen, som enligt erfarenheten orsaka många lärjungar svårigheter, kunna några uppmuntrande ord från läraren hjälpa lärjungarna över dessa. En svag och underkänd lärjunge får icke lämnas åt sitt öde, utan det bör vara lärarens strävan att, så långt detta är möjligt, få hela klassen med sig. 2. De bestämmelser för flyttning, som innehållas i läroverksstadgan § 36, lämna i vissa fall stort utrymme åt lärarnas diskretionära prövning, nämligen då det gäller lärjunge, som underkänts i e 11 läroämne. Omfattningen av den kompensation i form av »insikter i läroämnena», som härvid kan motivera en flyttning, kan icke generellt fastställas. Det är dock av vikt, att lärjungens ställning i det hela omsorgsfullt prövas, så att icke blott överbetyg utan även eventuella svagheter i ämnen, vari han godkänts, få inverka på bedömandet. Det må också framhållas, att kraven icke skola sättas iägre vid flyttningsprövningen vid höstterminens början än vid bestämmandet om flyttning vid vårterminens slut. I regel torde det vara lämpligt, att den avlämnande läraren, om denne finns kvar vid läroanstalten, verkställer flyttningsprövningen vid höstterminens början. Med de »särskilda omständigheter», som enligt § 36 mom. 3 kunna föranleda flyttning inom realskolan trots icke godkänt vitsord i modersmålet eller

29 två andra ämnen, åsyftas främst långvarig sjukdom, som hindrat en kunnig och ordentlig lärjunge från att medhinna kurserna, eller någon gång mycket stark kompensation, vilken dock bör vara fördelad på olika ämnesområden och sålunda icke röja alltför stor ensidighet. Vad underkänt vitsord i modersmålet beträffar, kan också tänkas det fall, att en lärjunge på grund av utländsk börd eller långvarig vistelse i främmande land icke kunnat helt tillägna sig det svenska språket, eller att en lärjunge på grund av naturfel (synfel, stamning) icke är i stånd att utföra vissa prestationer, som i normala fall fordras (stavning, muntlig framställning). Särskilt viktigt är, att bestämmandet om flyttning till högsta årsklassen i realskolan, gymnasiet och lyceet — ävensom den omröstning, som i vissa fall skall äga rum vid real- och studentexamen •— grundar sig på en omsorgsfull prövning av alla på fallet inverkande omständigheter. I synnerhet gäller detta flyttningen till högsta ringen resp. kretsen liksom även studentexamen. Det bör tillses, att kompensationen för ett underkänt betyg åtminstone garanterar ett visst mått av enhetlighet och värde i fråga om bildning och kunskapsutrustning. Så t. ex. bör på latingymnasiet underbetyg i latm eller på realgymnasiet underbetyg i matematik i regel kompenseras av betyg i ämnen på närliggande område, i förra fallet inom de levande språken, i senare fallet inom de naturvetenskapliga ämnena. Undantagsvis kunna dock förekomma fall, då en lärjunge — t. ex. en som råkat välja felaktig linje — visar tydlig fallenhet för en helt annan grupp av ämnen än dem, som höra till hans linje, men däremot svaghet inom något av den egna linjens ämnen; i sådant fall bör ett underbetyg kunna kompenseras av överbetyg i till annat ämnesområde hörande ämnen, förutsatt att kompensationen är stark. De »särskilda omständigheter», som i § 36 förutsättas för flyttning till högsta ringen (kretsen) även utan godkänt betyg i något främmande levande språk, avse egentligen det fall, att en lärjunge har s y n n e r l i g e n stark kompensation i andra ämnen. Härvid böra ock beaktas lärjungens vitsord i de övriga språken vid flyttning till näst högsta ringen eller kretsen. Bestämmelsen, att högsta vitsordet i något av de på timplanen upptagna övningsämnena vid flyttning till realskolans högsta klass och i realexamen må kunna kompensera underkänt betyg i ett läroämne, avser undantagsfall. Den vill göra det möjligt för lärjungar med utpräglad specialbegåvning, särskilt i teckning eller musik, att avlägga realexamen, även om de, såsom någon gång förekommer, visa mindre fallenhet för teoretiska studier. 3. Examina ha i främsta rummet till uppgift att från samhällets sida kontrollera, att skolarbetet leder till åsyftat resultat, men de ha därjämte den betydelsen, att de ge de unga övning i att samla sig till en ansvarsfull prestation. Med real- och studentexamens nuvarande organisation torde det, så långt detta är möjligt, vara sörjt för att examensutgången icke göres beroende av tillfälligheter vid själva prövningen utan av det arbete, som lärjungarna utfört under den föregående skoltiden, särskilt under de sista åren före examen. Men det kan föreligga en annan risk, nämligen att examina genom de uppgifter, som föreläggas vid desamma, och genom förfarandet vid examen utöva ett skadligt

tryck på det föregående skolarbetet, särskilt i de högsta årsklasserna. Detta gäller i främsta rummet om studentexamen. Om uppgifterna i den skriftliga och muntliga examen alltför mycket förutsätta detaljkunskaper hos lärjungarna, så kan läraren frestas att lägga sin undervisning därefter. Det är därför av synnerlig vikt, att uppgifterna väljas inom begränsade områden, inom centrala partier av kursen och med hänsyn tagen såväl till den fortgående utskiftningen inom lärostoffet som till växlande metoder och arbetssätt. Det må stå den enskilde läraren fritt att i förväg uppge, vilka delar av kursen som behandlats utförligare, och vederbörande censor har att vid uppgifternas bestämmande taga hänsyn härtill. Beträffande de i vissa fall förekommande omröstningarna i fråga om lärjunges godkännande i real- och studentexamen gäller, vad ovan är sagt i fråga om flyttning till högsta årsklassen. Vid avgivandet av sammanfattande vitsord för s v e n s k skrivning i real- och studentexamen skall, såsom av läroverksstadgan §§ 72 och 98 framgår, hänsyn tagas till lärjungens arbetsresultat under hela läsåret och icke blott till själva examensprovet. Detta innebär först och främst, att en lärjunge, för att erhålla godkänt betyg och sålunda få tillträde till den muntliga examen, måste ha deltagit i den skriftliga prövningen och därvid ha inlämnat skriptum. Syftet med bestämmelsen är, att å ena sidan ett tillfälligt misslyckande i examensprovet icke skall omintetgöra ett i övrigt tillfredsställande resultat av en lärjunges svenska skrivningar under läsåret, å andra sidan en under läsåret t y d l i g t ådagalagd bristande förmåga i modersmålets skriftliga behandling icke skall kunna kompenseras av ett tillfälligtvis n å g o t b ä t t r e examensprov. I de fall, då en lärjunges skrivningar under läsåret varit av växlande värde och icke ge ett bestämt utslag i fråga om godkännande eller icke godkännande, får examensprovet avgörande betydelse i den ena eller den andra riktningen. Någon rent siffermässig beräkning kan dock icke läggas till grund för bedömandet. Hänsyn bör även tagas till om lärjungens arbete under läsåret i det hela visat tendens att förbättras eller att försämras. Om provet är särskilt f ö r t j ä n s t f u l l t (t. ex. bedömt med AB eller däröver), bör det kunna uppväga även rätt betydande svagheter i skrivningarna under läsåret. Ä andra sidan bör som »tillfälligt misslyckande» icke betraktas det fall, då ett examensprov har påtaglig karaktär av rent plagiat; ett dylikt prov bör betraktas såsom obefintligt, och skribenten bör underkännas oberoende av sina föregående prestationer. — De ovan angivna grunderna och synpunkterna böra i tillämpliga delar vara bestämmande även vid graderingen av det sammanfattande vitsordet. För att största möjliga klarhet vid bedömandet skall kunna vinnas, böra endast de officiellt fastställda betygen och inga mellanbetyg (B? eller dylikt) användas vid de svenska skrivningarna under sista läsåret. Dessa skrivningar betygsättas av läraren i ämnet, men det är lämpligt, att den vid föregående läsårs slut utsedde medbedömaren genomgår ett eller annat uppsatslag under läsåret för att erhålla en uppfattning om klassens allmänna ståndpunkt; likaså böra svaga uppsatser i regel diskuteras mellan läraren i ämnet och medbedö-

31 maren. E t t dylikt tillvägagångssätt torde i väsentlig mån underlätta avgivandet av det sammanfattande vitsordet, vilket åligger båda lärarna.

h. Skrivningar. 1. De skriftliga arbetenas uppgift är i främsta rummet att utveckla lärjungarnas förmåga att behärska och använda den vunna kunskapen. De skola därför sättas i nära och naturligt samband med den muntliga undervisningen och icke göras alltför krångliga och speciella, och de böra ej vara mer omfattande, än att de utan svårighet medhinnas på den till skrivningen anslagna tiden eller, när det gäller hemskrivningar, på en tid, som står i rimlig proportion till lärjungarnas övriga hemarbete. 2. Skrivningarna böra icke enbart betraktas som prov utan även — och på de lägre stadierna huvudsakligen — såsom övningar. Med hänsyn härtill är det, särskilt i de lägre klasserna, synnerligen önskvärt, att den lärare, som givit den skriftliga uppgiften, åtminstone under någon del av skrivningen är närvarande och lämnar erforderliga anvisningar. Om detta icke låter sig göra, kan under den stund, som eljest användes till morgonbön, tillfälle ges till samtal mellan läraren och klassen angående skrivningen. 3. Vid bedömandet av lärjungarnas kunskaper får hänsyn icke ensidigt tagas till deras skriftliga arbeten. Det måste nämligen ihågkommas, att ämnets muntliga del kräver stort beaktande, och att ett misslyckande i en skrivning kan bero på rena tillfälligheter. Om exempelvis halva antalet av lärjungarna i en klass underkänts i en skrivning, så tyder detta på att skrivningen varit för svår eller på annat sätt olämplig, och till ett misslyckat skrivningsresultat bör i sådant fall ringa eller ingen hänsyn tagas. 4. Återlämnandet av en skrivning bör ske snarast möjligt, under alla förhållanden i så god tid före nästkommande skrivning, att skrivningen hinner ordentligt genomgås och analyseras och lärjungarna sålunda kunna tillgodogöra sig de lärdomar, densamma avsett att bibringa. Synnerligen viktigt är, att alla rättelser noggrant förklaras, så att icke lärjungarna stanna i ovisshet angående deras innebörd. 5. Skolskrivningarna böra jämnt fördelas på de olika veckodagarna, så att de icke inkräkta mer på ett ämne än på de andra. Särskilt bör tillses, att de ämnen, i vilka skrivning icke ingår, icke berövas mer än nödvändigt av den tid, som är åt dem på arbetsordningen anslagen. 6. Bestämmelsen i läroverksstadgan § 21 mom. 1, att lärjungarna vid halvdagsskrivning skola vara lediga från det övriga skolarbetet under så lång tid, som rektor finner erforderligt, torde lämpligen kunna tolkas så, att läsningen inställes under första timmen efter frukostrasten, för den händelse halvdagsskrivningen under morgontimmarna kräver längre tid än de tre ordinarie lästimmarna. Då en sådan utsträckt skrivningstid ej sällan måste anlitas vid skrivningarna i modersmålet, latin och matematik, böra för undvikande av dylikt lov middagsskrivningar vara regel i dessa ämnen och morgonskrivningar

32 i främmande levande språk. Vid läroverk, där arbetsordningen upptager fyra timmar före måltidsrasten, bör ett motsatt förfaringssätt tillämpas. 7. Hemskrivningar förekomma enligt gällande plan endast i mycket begränsad utsträckning. Då emellertid hemskrivningar i modersmålet enligt mångas uppfattning ha ett mycket stort värde, särskilt på högre stadier, må det vara tillåtet för lärare, som så önskar, att med rektors medgivande utbyta en eller annan svensk skoluppsats under läsåret mot hemuppsats, varvid lärjungarna erhålla ledighet under den till skolskrivningen anslagna tiden. Rätt till dylikt utbyte må också kunna tillkomma enskilda lärjungar. 8. På det differentierade stadiet förekomma skrivningar endast i det främmande levande språk, som är kärnämne. De lärjungar, som valt franska till kärnämne i stället för engelska, skola ha skrivning i detta språk på de dagar, då de övriga lärjungarna skriva engelska. 9. Då skolskrivning är anordnad i matematik på det differentierade latingymnasiet eller i fysik på det differentierade realgymnasiet, kan, om så anses lämpligt, lärjunge, som icke tillvalt matematik på latingymnasiet eller fysik på realgymnasiet, erhålla extra skrivning i ämne, vari han behöver förkovra sig, t. ex. i förra fallet latin, i senare fallet matematik. I ämnen, där särskilda skrivningar icke förekomma (t. ex. matematik i L P och L I I 4 samt i regel franska), kan, om vederbörande lärare så önskar och rektor därtill lämnar sitt medgivande, en eller annan gång under läsåret en timme tagas från annat ämne för att i förening med ämnets egen timme bereda nödig tid till anordnandet av provräkning eller provskrivning. 10. I fråga om de skriftliga arbetenas yttre skick skall ordning och snygghet iakttagas. Skrivböckerna böra vara av enhetlig typ, åtminstone inom samma klass och ämne. Där läraren av särskild anledning icke önskar, att lärjungarna använda skrivböcker för renskrivning, må det stå honom fritt att ordna saken på annat sätt. Fordran på vårdad handstil och räknesnygghet skall bestämt upprätthållas. Om hemskrivningar kunna få skrivas med maskin, må bero på lärarens beprövande. Skrivböckerna skola pagineras, och de särskilda skrivningarna skola av lärjungarna i marginalen förses med löpande nummer för läsåret och datum för inlämnandet. Sedan skrivningen rättats, utsätter läraren efter densamma sitt signum och datum för återlämnandet samt i fråga om skolskrivningar betyg, åtminstone i avslutningsklass.

i. Lärjungarnas självverksamhet. 1. Undervisningen skall icke blott syfta till att ge lärjungarna ett visst mått av kunskaper utan även till att väcka deras arbetshåg samt främja deras förmåga att i stigande grad självständigt tillägna sig, ordna och använda, vad de inhämta vid undervisningen. 2. Detta mål kan nås på olika sätt. Hemuppgifter och skrivningar kunna och böra läggas så, att lärjungarna föranledas att i någon mån självständigt bearbeta det stoff de skola behandla. Samarbetet mellan lärare och lärjungar under lektionerna bör ha den karaktären, att lärjungarna uppfordras att del-

taga i arbetet, icke blott genom att svara på frågor utan även genom att själva ställa frågor, redogöra för sina iakttagelser eller kunskaper, använda förefintlig undervisningsmateriel, göra ritningar, teckningar o. d. 3. Vid de naturvetenskapliga ämnenas laborationer skola planmässiga försök utföras av lärjungarna själva. Laborationerna äro ett verksamt medel att öva lärjungarna i självständigt tänkande, att bibringa dem insikt i den naturvetenskapliga forskningsmetoden, att öva dem i praktisk färdighet samt att låta deras individuella begåvning och intressen komma till sin rätt. Arbetsuppgifterna böra väljas så, att de kunna utföras med enkla apparater och enkla anordningar för övrigt. Arbetet i laboratoriet är särskilt ägnat att fostra lärjungarna till känsla av ansvar för apparaternas noggranna vård och för upprätthållande av ordning och snygghet i lokalerna. 4. Lärjungarnas frivilliga självstudier böra av lärarna livligt uppmuntras och stödjas genom anvisningar angående litteratur och studiesätt. I särskild grad gäller detta om det frivilliga arbete under sommaren, som omtalas i läroverksstadgan § 17; detta arbete kan med fördel inriktas på litteratur-, språkeller naturstudier. 5. Till främjande av lärjungarnas självverksamhet kunna därjämte i lämplig utsträckning och i vissa fall särskilda anordningar vidtagas (aktiv metod). E t t sätt att gå tillväga är följande. Läraren gör upp med lärjungarna, att ett visst parti av kursen i det ifrågavarande läroämnet skall av dessa behandlas under loppet av t. ex. två veckor. Lämpligt ehuru ej alltid nödvändigt är, att han, innan lärjungarnas arbete börjar, under en lektion orienterar dem inom det område, som skall behandlas. Därpå ger han arbetsuppgifter, helst skriftligen avfattade och hörande till det bestämda arbetsområdet, samt anvisningar om vad de skola läsa i läroboken och möjligen annan litteratur, som finnes tillgänglig å lärorummet. Arbetet utföres huvudsakligen i skolan. Medan lärjungarna äro sysselsatta med att bearbeta sina uppgifter, hjälper läraren dem vid behov med upplysningar, råd och anvisningar. Uppgifterna redovisas antingen skriftligt, genom införande i särskilda arbetsböcker, eller muntligt, i form av föredrag. Sedan lärjungarnas arbete slutförts, göres en återblick på eller sammanfattning av det genomgångna partiet. De nämnda arbetsuppgifterna kunna vara avsedda för hela klassen; härvid torde dock vara lämpligt, att, jämte de för alla lärjungar gemensamma uppgifterna, även fyllnadsuppgifter utdelas, varmed de mera begåvade kunna sysselsättas. Vid sidan av denna klassundervisning kan arbetet ordnas så, att grupper av flera eller färre lärjungar få sig gemensamma uppgifter förelagda. En sådan grupp kan t. ex. anmodas att gemensamt utarbeta en arbetsbok; en arbetsfördelning företages, var och en av gruppens medlemmar utför sina särskilda arbetsuppgifter, och ur detta samarbete framväxer ett resultat i form av en arbetsbok. I mån av sin fortskridande utveckling kunna slutligen lärjungarna erhålla individuella arbetsuppgifter, lämpade efter deras olika anlag och intressen. Uppgifter av nu nämnda slag, vilka äro avsedda att på ett mera planmässigt och utformat sätt finna uttryck i det enskilda arbetet i gymnasiets och lyceets två högsta årsklasser, skola väljas så, att de utveckla lär3—321080

34 jungens förmåga att på egen hand planlägga och bedriva ett arbete under utnyttjande av de kunskapskällor, som kunna stå honom till buds. För arbetsböckerna bör ingen bestämd typ fastställas. De kunna variera från en vanlig, snyggt skriven anteckningsbok till böcker av större format, avsedda att även illustreras med teckningar, kartskisser, diagram m. m. I vilken utsträckning arbetsboken skall rättas av läraren, må bero på lärarens omdöme; dock torde det icke vara lämpligt, att uppenbara sakfel eller språkfel få stå kvar oanmärkta. I huru vidsträckt omfattning den här beskrivna metoden bör och kan komma till användning, är en sak, som erfarenheten får utvisa. I den mån det visar sig, att metoden främjar lärjungarnas arbetshåg, möjliggör större individualisering och på ungefär lika lång tid skapar arbetsresultat, som äro likvärdiga med den äldre metodens, må den i stegrad omfattning prövas och praktiseras. Dock är det synnerligen viktigt, att något tvång icke förekommer. Det gäller också att se till, att det hela icke leder till mekanisering, schablon och ren teknik. Av vikt är, att ifrågavarande metod icke i något ämne blir den enda utan användes vid sidan av andra. Lärjungarnas tysta arbete får under inga förhållanden drivas därhän, att det levande ordet försvinner ur skolarbetet och ingen plats blir kvar för lärarens personligt påverkande undervisning, utredningar och synpunkter. De sammanfattande förhören ha också sin givna och förblivande uppgift i undervisningen. En förnuftig kombination av klassundervisning och individuella arbetsuppgifter torde i regel kunna sägas vara den lämpligaste undervisningsformen. Vidare måste även framhållas, att de olika läroämnena icke lika väl lämpa sig för den ifrågavarande metoden. För språken torde den överhuvud knappast kunna komma i fråga; för aktiviteten hos lärjungarna sörjes ju här i regel på annat sätt. I fysik och kemi tillgodoses lärjungarnas självverksamhet genom laborationerna, i matematiken genom räkneövningarna. Mest användbart torde det här ovan beskrivna förfaringssättet vara i geografi, biologi och modersmålet. Däremot synes historien endast i mera begränsad omfattning passa för här berörda arbetsmetoder; både på högre och lägre stadier kommer detta ämne bäst till sin rätt genom det muntliga föredraget, såväl lärarens som lärjungarnas. Även för kristendomskunskap är den muntliga undervisningen av så stor betydelse, att det kan ifrågasättas, om arbetsanvisningar och arbetsböcker passa för detta ämne med dess säregna och ömtåliga karaktär. Vid anlitandet av den beskrivna undervisningsmetoden kunna försök göras att under någon del av terminen samtidigt behandla sammanhörande partier inom två eller tre ämnen, med relativt fritt disponerande av den åt dessa ämnen anslagna tiden (samlad undervisning). Förutsättningen är naturligtvis, dels att en och samme lärare undervisar i flera ämnen i klassen, dels att kursfördelningen i vederbörande ämnen medger en dylik anordning. Om t. ex. samme lärare undervisar i modersmålet, historia och geografi i klass l 5 , kunna Balkanhalvöns och Italiens geografi samt grekernas och romarnas historia under forntiden sammanflätas med varandra, varjämte i modersmålet stoff för läsningen samt ämnen för uppsatsövningarna kunna hämtas från dessa om-

35 råden. Av modersmålets timmar torde dock en och annan behöva utbrytas ur den samlade undervisningen för att användas till formella övningar. Genom den här antydda anordningen vinnes, att isoleringen mellan de olika läroämnena till en viss grad upphäves. De enskilda fakta sättas in i ett större sammanhang, och därmed vinnes en rikare associering. Om exempelvis de till modersmålet hörande övningarna i muntlig och skriftlig framställning utnyttjas i ett för lärjungarna aktuellt sakämne, t. ex. geografi, få dessa övningar ett för lärjungarna mera påtagligt ändamål och kunna mera än eljest väcka deras intresse. E t t studium av värmeläran (i fysiken) får rikare innebörd, om det sättes i direkt sammanhang med klimatiska företeelser (i geografien) o. s. v. Jfr ovan sid. 21.

j.

Enskilt arbete.

(Läroverksstadgan §§ 9 mom. 9, 22 mom. 2, 35 mom. 1, 47 mom. 6 och 136 mom. 1.) 1. Syftet med det enskilda arbetet är i främsta rummet att bereda lärjungarna på skolans högsta stadium tillfälle till ett mera självständigt studiesätt, utveckla deras förmåga av själwerksamhet och tillgodose deras individuella begåvning och personliga utveckling. Det enskilda arbetet avser icke i första hand att kvantitativt utöka lärokursen i visst ämne, även om ett tillskott i kunskaper blir en naturlig följd därav. Det är ej heller fråga om att lärjungarna på skolstadiet skola prestera något slags vetenskapligt arbete, vartill de i regel sakna nödiga förutsättningar. Den uppgift, som det enskilda arbetet söker realisera, är den, att lärjungarna inom ett visst, noga begränsat område av sina studier skola — efter av läraren lämnade anvisningar och under hans ledning och kontroll — på egen hand förvärva sig kunskaper och färdigheter, som betingas av deras anlag och intresse och kunna ha värde och betydelse för deras framtida levnadsbana. Detta mål vinnes bäst därigenom, att de öva sig i att själva göra iakttagelser, ordna och kombinera dessa samt, så långt detta är möjligt, ur dem draga slutsatser. E t t sådant arbetssätt fördjupar kunskaperna och ger lärjungarna en inblick i vetenskaplig forsknings- och framställningsmetod. Arbetsuppgifter av likartat slag ha i viss utsträckning tidigare förekommit i de naturvetenskapliga ämnena. Annorlunda har förhållandet varit i fråga om de humanistiska ämnena (historia och språk). I de historiska vetenskapernas liksom i språkvetenskapens metoder och uppgifter ha väl lärjungarna fått någon inblick under lektionstimmarna på det högre stadiet, då frågor upptagits till behanding, som röra källkritik, litterär analys, språkhistoria o. d. Men några försök att på egen hand tillämpa de vetenskapliga arbetsmetoderna ha de endast undantagsvis fått göra. 2. Arbetsuppgifterna kunna hämtas från alla ämnen, som äro företrädda på gymnasiets eller lyceets timplan. Det står sålunda lärjunge fritt att välja uppgift inom något av hans läro- eller övningsämnen. I fråga om uppgifter av övervägande teoretisk art, de må tillhöra de humanistiska ämnena eller matematiken, böra lärjungarna lära sig att rätt

använda böcker, göra anteckningar och utdrag, skaffa sig överblick över sitt studiematerial och söka ordna detta till ett sammanhängande helt. Vid andra uppgifter åter gäller det för lärjungarna att först samla ett studiematerial och sedan bearbeta det insamlade materialet (hembygdsforskning, lokal- och personhistoriska, geografiska och biologiska undersökningar) eller att utföra särskilda experiment, på vilka undersökningen skall byggas (biologi, fysik och kemi). Slutligen har den lärjunge, som utför enskilt arbete i något övningsämne, att även prestera en viss teknisk och manuell färdighet. Men huru olika alla dessa uppgifter än äro till sin natur och huru olika kvalifikationer de än ställa på den enskilde lärjungen, ha de dock alla det gemensamt, att de hos denne förutsätta ett visst mått av kunskaper eller färdigheter i det ämne, vari han tänker utföra det enskilda arbetet, och ej minst fallenhet och intresse för den valda uppgiften. 3. Valet av ämne och arbetsuppgift är därför för lärjungen en sak, som kräver noggrann eftertanke. Först och främst har han att bestämma, inom vilket läro- eller övningsämne han skall göra sitt arbete. Vad som vid detta val bör fälla utslaget är hans kunskaper i och intresse för ämnet liksom också ämnets betydelse för hans framtida studier och verksamhet. Vidare skall han göra klart för sig, i vad avseende det enskilda arbetet skiljer sig från annat skolarbete och vad som är syftemålet med detta slag av arbete. Då det här är fråga om ett kvalitetsarbete, bör han för enskilt arbete icke välja sådant ämne, i vilket han äger nätt och jämnt godkända kunskaper resp. färdigheter, än mindre ett sådant, vari dessa äro svaga eller rent av underhaltiga. Det enskilda arbetet har nämligen icke till uppgift att öka kunskaperna resp. färdigheterna till den nivå, att de kunna anses tillräckliga för erhållandet av godkänt betyg i ämnet, utan fastmer att sätta lärjungen i stånd att utvidga och fördjupa det redan inhämtade. Härav följer, att för enskilt arbete endast det ämne bör komma i fråga, vari lärjungen äger goda kunskaper resp. färdigheter. Dessa äro också i regel ett uttryck för fallenhet och intresse för just detta ämne. Sedan lärjungen så träffat val av läro-(övnings-) ämne, återstår för honom att i samråd med vederbörande lärare bestämma och planlägga själva arbetsuppgiften. Under sitt arbete bör lärjungen vända sig till läraren i tvistiga frågor och tillgodogöra sig hans anvisningar för att därigenom trygga arbetets jämna fortskridande. Skulle han finna, att den valda uppgiften är för stor och överstiger hans krafter, bör han i samförstånd med läraren efter behov lägga om uppgiften. 4. Den uppgift, som genom det enskilda arbetet tillförts undervisningen på gymnasiet, ställer jämväl på läraren stora krav. Det tillkommer den enskilde läraren att organisera och leda arbetet på sådant sätt, att det i största möjliga utsträckning når det avsedda syftet. Detta förutsätter hos honom ett vaket intresse och fortsatta studier, så att han är skickad att lämna lärjungen den erforderliga handledningen. Därjämte måste hos honom finnas en ingående kännedom om den lärjunge, han har att handleda, dennes begåvning och intressen, kunskaper och mognad.

37 Redan på vårterminen (under dess senare hälft) före det läsår, då enskilt arbete vidtager, böra lärjungarna erhålla upplysningar om det enskilda arbetet, dess förutsättningar och mål, samt instrueras om sättet för arbetets bedrivande inom olika områden av ämnet. Denna instruktion om arbetssätt och arbetsuppgifter är avsedd att lämna lärjungarna en välbehövlig hjälp vid ämnesvalet. Ehuru detta val enligt läroverksstadgan § 9 mom. 9 ej behöver ske förrän vid höstterminens början, är det dock önskligt, att lärjungarna bestämma sig före vårterminens slut, ty härigenom bli de i tillfälle att redan under sommaren påbörja arbetet. P å enahanda sätt böra lärjungarna i näst högsta årsklassen instrueras om det enskilda arbete, de ha att utföra under sista läsåret. Vid bestämmandet av själva arbetsuppgiften skall läraren noga precisera dess innebörd och ge noggranna anvisningar om källor och litteratur och dessas riktiga användande, ävensom rörande samlandet och ordnandet av det studiematerial, som skall bearbetas. Under arbetets gång skall han stå i livlig kontakt med lärjungen, göra sig underrättad om arbetets fortskridande och tillse, att resultatet i behörig tid redovisas. 5. Vid valet av arbetsuppgift skall hänsyn — förutom till lärjungens individuella förutsättningar — dessutom tagas till den tid, som kan beräknas åtgå för dess utförande. Lika litet som uppgiften får vara så enkel och obetydlig, att den ger intryck av en vanlig hemuppgift, lika litet får den vara så omfattande och tidskrävande, att den blir för lärjungen ett avsevärt hinder i det dagliga skolarbetet. En sammanlagd arbetstid av omkring 50 timmar torde kunna betraktas som normal för arbetets utförande i näst högsta årsklassen; i den högsta årsklassen åter, där redovisningen skall göras tidigare (punkt 7), måste arbetstiden begränsas till ungefär hälften. Rektor och de lärare, som ha att övervaka det enskilda arbetet, böra för lärjungarna framhålla vikten av att de väl använda den ledighet från skolarbetet, som av olika anledningar kan förekomma, och, framför allt, att de planmässigt och omsorgsfullt ordna tiden för arbetet, så att detta så jämnt som möjligt fördelas på terminens olika veckor. Då antalet hemskrivningar är starkt begränsat, har möjlighet beretts lärjungarna att få någon tid över för det enskilda arbetet, en möjlighet, som icke bör ligga obegagnad. Det oaktat torde det i ganska stor utsträckning bliva nödvändigt, att lärjungarna under kortare tid få någon lindring i skolarbetet, t. ex. ledighet från de dagliga hemuppgifterna under en vecka eller några dagars fullständig ledighet från skolarbetet. 6. Lärjunge skall i samma årsklass utföra enskilt arbete i endast ett ämne. Det är icke månglasen eller mångsysslande utan större grundlighet på ett begränsat område, som är syftemålet. Olika uppgifter kunna behandlas i de båda årsklasserna, så att lärjungen för vartdera året väljer antingen olika ämnen för sitt arbete eller olika uppgifter inom samma ämne. Å andra sidan kan en och samma uppgift, om den är mera omfattande och kräver längre tid, fördelas på båda åren. Lärjungen

38 är i detta fall skyldig att redan under det första arbetsåret redovisa för en del av arbetet och under det andra lämna arbetet i avslutat skick. 7. Redovisningen bör i näst högsta ringen göras i god tid före vårterminens slut, ej senare än i april; en redovisning i maj månad ökar för såväl läraren som lärjungen det jäktande skolarbete, som gärna följer med den sista delen av läsåiet. I den högsta ringen bör, såvida ej särskilda omständigheter lägga hinder i vägen härför, uppgiften vara slutförd under höstterminen, då den sista terminens forcerade examensstudier ej lämna den nödiga arbetsron. Sättet för redovisningen växlar alltefter uppgifternas natur. Redovisning i form av muntligt förhör kan i några fall vara det naturligaste, t. ex. om det gäller att kontrollera resultatet av vissa av lärjungen gjorda språkliga, historiska eller matematiska studier. I regel bör dock arbetet åtminstone till någon del redovisas skriftligen. Den utarbetade uppsatsen bör vara försedd med en förteckning på använd litteratur och må, om ämnet lämpar sig härför, kunna ersätta en hemskrivning i modersmålet. Då det behandlade ämnet är av allmännare intresse och instruktivt för de andra lärjungarna, kan det vara lämpligt, att resultatet helt eller delvis redovisas genom föredrag i klassen. Vid all redovisning, vare sig den sker i muntlig eller skriftlig form, bör läraren i främsta rummet ha sin uppmärksamhet fästad på kvaliteten av arbetet samt på den omsorg och det omdöme, som lärjungen lagt i dagen vid dess utförande. 8. Enligt läroverksstadgan § 35 mom. 1 skall särskilt betyg ej ges över enskilt arbete, utan hänsyn skall tagas till det enskilda arbetet vid bestämmandet av vitsord över lärjungens insikter eller färdigheter i det ämne, vari sådant arbete utförts. I allmänhet torde det enskilda arbetet främja lärjungens allmänna insikt och färdighet i ämnet, varför också en höjning av ämnesbetyget måste betraktas som naturlig, om lärjungen i ämnet presterat ett förtjänstfullt enskilt arbete. Detta utesluter icke, att i enstaka fall ej full motsvarighet kommer att råda mellan en lärjunges allmänna kunskaper eller färdigheter i ämnet och dem han visat prov på i det enskilda arbetet. Huru härvid skall förfaras med avseende på betygssättningen, måste överlåtas åt lärarens omdöme. Under hänvisning till och i överensstämmelse med vad ovan i punkt 3 sagts beträffande valet av ämne för enskilt arbete, måste också i fråga om betygssättningen framhållas, att enskilt arbete i ämnet icke skall kunna gottgöra väsentliga brister inom ämnets obligatoriska kurs. En anteckning om i vilket ämne enskilt arbete utförts, bör göras i anmärkningskolumnen å betyget för den termin, under vilken arbetet redovisats, d. v. s. vårterminens betyg för näst högsta ringen och höstterminens för cen högsta ringen. Intet hinder möter, att till denna anteckning fogas en upplysning om arbetsuppgiften och ett omdöme om det utförda arbetet. 9. I den tiggare, som föres över det enskilda arbetet, skall av vederbörande lärare för varje lärjunge antecknas ämne och arbetsuppgift samt sätt och tid för arbetets redovisande.

39 10. Under de olika ämnena lämnas mera detaljerade anvisningar om val av arbetsuppgifter, sätt för redovisning m. m.

k.

Friluftsverksamheten.

1. Syftet med den i läroverksstadgan § 20 föreskrivna friluftsverksamheten under 10—12 dagar är dels att bereda lärjungarna rekreation och omväxling i det dagliga arbetet genom idrottslig verksamhet, studieutflykter o. d., dels att erbjuda dem lämpliga tillfällen att komma i närmare kontakt med livet utanför skolan och lära känna natur, folk, arbetsliv m. m. samt vänja dem vid ett vårdat uppträdande och i övrigt påverka deras personlighetsfostran (se sid. 13). 2. Med hänsyn till denna sin allmänna uppgift bör friluftsverksamheten ordnas så, att alla lärjungar kunna deltaga, även de fysiskt svagare. Dessa lärjungar äro särskilt i behov av rörelse i det fria, men den bör noga anpassas efter deras krafter och begränsas till kortare tid (t. ex. 1—1.5 timme). Dock må från gymnastikundervisningen befriade lärjungar endast efter skolläkares skriftliga medgivande deltaga i friluftsövningarna. Kunna de ej taga aktiv del i dessa, böra de sysselsättas på annat sätt, t. ex. såsom funktionärer. Kontrollen över lärjungarnas närvaro vid friluftsövningarna bör vara effektiv. Ledaren måste ovillkorligen före hemfärd från utflykter o. d. tillse, att icke någon lärjunge saknas. Vid kall väderlek bör samling och kontroll ske å skyddad plats (helst inomhus). 3. Friluftsövningarna skola noga anpassas efter lärjungarnas ålder samt fysiska och psykiska utveckling. Manliga och kvinnliga lärjungar böra övas i skilda avdelningar, i synnerhet vid fri idrott. Dock äro vid terränglekar, orienteringsövningar och vandringar gemensamma övningar ej uteslutna, om nämligen lärjungarnas olika förutsättningar vederbörligen beaktas. överdrifter och ensidighet böra uppmärksammas och motarbetas. Lärjungarnas krafter och intresse få icke tagas så strängt i anspråk, att det övriga skolarbetet blir lidande. 4. Vid val av övningar bör hänsyn tagas till årstid och väderlek, så att icke övningarnas syftemål förfelas och lärjungarna utsättas för onödiga risker. Dessutom bör före varje övning, särskilt vintertid, lärjungarnas utrustning noga kontrolleras av ledaren, övningar under dagar med stark köld, stormigt eller regnigt väder böra undvikas, framför allt i fråga om yngre lärjungar. Därest särskilt olämplig väderlek eller annan oförutsedd omständighet skulle förhindra fullföljandet av en påbörjad övning, äger vederbörande ledare rätt att avbryta eller inställa densamma, såvida icke på förhand uppgjort reservprogram kan i stället genomföras. 5. Såsom mål för själva friluftsövningarna bör gälla, att lärjungarna redan i realskolan erhålla någon kännedom om och färdighet i samtliga inom skolan förekommande idrottsgrenar (fri idrott, simning, orientering o. s. v.). I övrigt böra lärjungarna, särskilt på gymnasiet, ha stor frihet vid val av idrottsgrenar.

40 6. Sättet för friluftsverksamhetens inordnande i det övriga skolarbetet fastställes av rektor efter kollegiets hörande. Rektor har också att efter samråd med de såsom ledare tjänstgörande lärarna uppgöra plan för nämnda verksamhet. Särskilt vid större läroverk kan det visa sig lämpligt, att rektor bland ledarna utser en särskild organisationskommitté. Tillfälle bör även lämnas lärjungarna att själva eller genom sina sammanslutningar framkomma med önskemål. 7. Det fackliga anordnandet av friluftsövningarna omhänderhaves av en överledare. Denne bör i regel vara läroverkets gymnastiklärare; dock kan rektor, då så erfordras, härtill utse annan lämplig och villig lärare. Därjämte utväljer rektor •— om möjligt för helt läsår — till biträdande ledare intresserade och kompetenta lärare i tillräckligt antal. Äldre lärjungar böra i så stor utsträckning som möjligt användas som gruppledare. Överledaren skall tillse, att dessa erhålla härför erforderlig allmän utbildning, ävensom för varje friluftsdag behövlig särskild instruktion. 8. Med hänsyn till de lokala förhållandena (klimat, lärjungeantal, idrottsplatser o. d.) kan friluftsverksamheten anordnas antingen med anlitande av uteslutande »rörliga» dagar eller genom inläggande på arbetsordningen av uteslutande »fasta» dagar eller av ett antal fasta dagar i förening med ett mindre antal rörliga. Friluftsverksamheten kan vidare förläggas till hela eller halva dagar och därvid omfatta läroverket i dess helhet eller viss del därav. 9. Vid anordning med uteslutande rörliga dagar tillses, att dessa så långt möjligt jämnt fördelas på veckans dagar, så att de olika ämnena beröras i ungefär samma utsträckning. Likaså böra de förläggas så jämnt som möjligt till läsårets olika delar. Om de klimatiska förhållandena omöjliggöra egentliga friluftsövningar under längre tid, bör åt lärjungarna beredas erforderlig omväxling genom studiebesök o. d. eller genom allmänt lov enligt läroverksstadgans § 18. För friluftsverksamheten kan hel eller halv dag disponeras. Ät heldagsövningarna anslås i regel 4—5 timmar, nödiga uppehåll inräknade. Hela friluftsdagar lämpa sig särskilt för skolresor och längre utfärder till fots, på skidor eller skridskor. Ofta torde det vara fördelaktigt med en sådan anordning av heldagsövningarna, att dessa helt förläggas till en dag efter måltilsrasten med lov nästa dag före densamma. Användes halvdag, bör i regel omkring 2—2.5 timmar anslås. Såsom halv friluftsdag räknas även övningar på eftermiddagen efter läsningens slut, varvid följande dag före måltidsrasten lämnas fri. Härigenom möjliggöres lättare en jämn fördelning på de olika ämnena av den minskning i tid, som friluftsverksamheten medför, än om varje halvdag förlägges till tiden efter måltidsrasten. 10. Friluftsverksamheten kan också organiseras fastare genom att viss hestämd tid för densamma inlägges på arbetsordningen: fasta friluftsdagar. Hirvid böra dock åtminstone ett par hela dagar reserveras för idrottstävlingir, skidutflykter o. d. vid härför lämplig tid, vilka dagar sålunda böra vara rirliga. De fasta friluftsdagarna (8—10) kunna på olika sätt inordnas i det

41 vanliga skolarbetet under motsvarande reduktion av timplanerna. Härvid beräknas den effektiva arbetstiden till 36 veckor. Som exempel på dylik anordning för friluftsverksamheten må anföras: a) E n halv dag varje vecka. Timplanen i varje årsklass minskas med 2 veckotimmar. Genom en lämplig fördelning av arbetstiden på veckans olika dagar kan därvid en veckodag, om möjligt lördag, göras helt lektionsfri efter måltidsrasten. Denna tid ägnas i stället åt friluftsverksamhet antingen under högst 2 lektioner varje vecka eller under högst 4 lektioner varannan vecka, behövliga raster inräknade. Den senare anordningen är att förorda, särskilt om nämnda verksamhet förlägges till lördagen. I detta fall ha lärjungarna varannan lördag helt ledig efter måltidsrasten. Det kan emellertid vara fördelaktigt att vid tjänlig väderlek utnyttja två eller flera lördagar i följd för att sedan ge lärjungarna motsvarande lov. Denna förläggning av friluftsverksamheten erbjuder också den fördelen, att lärjungarna vid behov kunna uppdelas i två alternerande avdelningar. Vid de största läroverken torde det bli nödvändigt att för vissa årsklasser anlita även annan dag än lördag. b) En halv dag varannan vecka. På arbetsordningen upptagas 3 veckotimmar, som varannan vecka anslås åt friluftsverksamhet och varannan åt skrivning eller lektioner. Då friluftsverksamheten kombineras enbart med skrivning, reduceras timplanen med 3 veckotimmar; kombineras den med enbart lektioner, minskas den med 1.5 veckotimme. c) En halv dag var tredje vecka. Vid de största läroverken kan, särskilt om brist på ledare eller övningsplatser föreligger, friluftsverksamheten anordnas var tredje vecka, förlagd, om så erfordras, till tvenne veckodagar, exempelvis onsdag och lördag. Genom denna uppdelning blir det möjligt för gymnastikläraren att såsom ledare handhava övningarna för ett större antal lärjungar. De övriga två veckorna sysselsättas lärjungarna motsvarande tid med skrivning och lektioner. — I klass l 5 kan den anordningen tillämpas, att 1 veckotimme för friluftsverksamhet inlägges på schemat omedelbart efter en gymnastiklektion och helst som sista timme på dagen. Dessa två timmar användas till friluftsverksamhet med gymnastikläraren som ledare. Vid nu angivna anordning blir de rörliga heldagarnas antal 4—6 och timplanen minskas med 1 veckotimme. 11. Vid reduktion av det sammanlagda timtalet på timplanen iakttages, att de olika ämnena beröras så likformigt som möjligt av minskningen. Efter kollegiets hörande uppgör rektor för läroanstalten i dess helhet förslag till reducerad timplan, vilken underställes skolöverstyrelsen för prövning och godkännande. 12. Den till fast halvdag förlagda friluftsverksamheten möjliggör lättare en uppdelning av årsklasserna i lämpliga grupper med övningar på skilda veckodagar, enär de tjänstgörande lärarnas arbete redan från början kan ordnas med hänsyn härtill. Vid rörlig friluftsdag kan en dylik uppdelning i grupper lätt vålla rubbningar i fråga om lärarnas tjänstgöring; den torde emellertid ofta bli nödvändig med hänsyn till det begränsade antalet för ledar-

42 skåp lämpade lärare eller det bristande utrymmet på tillgängliga idrottsplatser. — Genom nämnda uppdelning i mindre grupper blir det också lättare att genomföra ett reservprogram. 13. Vid system med fast friluftsdag böra lärare, som äro lämpliga och villiga att tjänstgöra som ledare av friluftsövningarna, få en del av sin tjänstgöring förlagd till de timmar, som på arbetsordningen äro anslagna för friluftsverksamheten. Andra lärare kunna på detta sätt bli befriade från deltagande i ledningen av dessa övningar. Även vid anordning med rörlig friluftsverksamhet bör så långt möjligt en arbetsfördelning mellan lärarna äga rum, så att endast därtill lämpliga lärare leda de egentliga idrottsövningarna. Vid studieutfärder, museibesök o. d. kunna även andra lärare tagas i anspråk. De lärare, som på grund av ålder, sjukdom och lyte eller av annan anledning äro mindre lämpade för medverkan vid friluftsdagarna, böra i stället i större utsträckning anlitas t. ex. vid vakttjänstgöring. Lämpligast torde vara, att de lärare, som av rektor utses att leda friluftsverksamheten, erhålla ett visst antal timmar »idrott» i sin tjänstgöring. Härvid sammanslås två eller flera klasser eller klassavdelningar till en övningsgrupp, vilken dock ej bör omfatta mer än 60 a 70 lärjungar. Genom att samme lärare under hela läsåret leder övningarna inom gruppen, kunna dessa lättare läggas efter en metodisk plan, varjämte läraren kommer i en mera personlig beröring med lärjungarna. Denna anordning får dock ej hindra, att växling av ledare kan äga rum för utnyttjande av deras fackkunskaper (se punkt 14). 14. Fördelningen av lärjungarna kan företagas på olika sätt alltefter friluftsdagens program. Vid utflykter kunna i regel samtliga klasser deltaga. Vid exkursioner, museibesök o. d. utgör klassen den naturliga avdelningen. Vid de egentliga idrotts- och friluftsövningarna uppdelas, såsom nämnts, lärjungarna i avdelningar på 60 ä 70. Varje sådan avdelning indelas i två eller tre grupper med äldre lärjungar som ledare och instruktörer. Med hänsyn härtill bör vid fördelningen tillses, att yngre och äldre lärjungar sammanföras, så att de senare kunna bistå de förra. Under vissa av friluftsdagarna genomföres en friare gruppering; ett antal arter av övningar upptagas på friluftsdagens program med rätt för lärjungarna att välja vilken de önska. På detta sätt möjliggöres den ovan i punkt 5 angivna friheten vid val av idrottsgrenar. 15. Genom skolans försorg bör, i den mån medel härför finnas tillgängliga, erforderlig och ändamålsenlig idrottsmateriel anskaffas. Av stor vikt är, att lärjungarna erhålla tillgång till närbelägen, lämplig och rymlig lek- och idrottsplats. Saknas dylik, bör genom vederbörande loialstyrelses försorg framställning till de kommunala myndigheterna göras om anskaffande och iordningställande av en sådan.

ANDRA DELEN.

Kursfördelning och speciella anvisningar. Kristendomskunskap. A. Realskolan. i.

Mål.

Undervisningen i kristendomskunskap i realskolan har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtas i folkskolan och på ett sätt, som främjar lärjungarnas religiösa och sedliga utveckling, bibringa dem insikt i kristendomens historia och i dess tros- och livsåskådning samt i anslutning därtill någon kännedom om viktigare främmande religioner. 2. a.

Kursfördelning. F&mårig realskola.

Klass 1 och 2 (2 timmar i vardera klassen). Berättelser och texter ur gamla testamentet, huvudsakligen ägnade att belysa de stora profeternas liv och verksamhet samt tiden efter den babyloniska fångenskapen. Sammanfattande framställning av Jesu liv och verksamhet i huvudsaklig anslutning till ett av de synoptiska evangelierna. Utförligare genomgång av Jesu tal och liknelser under särskilt beaktande av Jesu bergspredikan. Skildringar från kristendomens' grundläggningstid i anslutning till läsning av lämpliga delar av apostlagärningarna samt valda stycken ur Pauli brev. översikt av kyrkoåret och den svenska kyrkans gudstjänst. Klass 3 (2 timmar). Tids- och livsbilder ur den kristna religionens och kyrkans historia under gamla tiden, medeltiden och nya tiden intill slutet av 1500-talet, med huvudvikten lagd på de stora reformatorernas liv och verksamhet. Klass 4 (2 timmar). Tids- och livsbilder ur den kristna religionens och kyrkans historia under 1600-, 1700-, 1800- och 1900-talen, under särskilt beaktande av svenska förhållanden och den svenska kyrkans nuvarande tillstånd och organisation. Drag ur den kristna missionens historia och i samband därmed korta meddelanden om de viktigaste främmande religioner, med vilka kristendomen kommit i beröring.

44 Klass 5 (2 timmar). Huvuddragen av Israels historia under särskilt beaktande av profetismen och under hänsynstagande till de Israel omgivande folkens religioner. I anslutning till en fördjupad framställning av Jesu förkunnelse en översikt av den kristna tros- och livsåskådningen. Sammanfattande framställning av den bibliska litteraturen och dess historia. b.

Fyraårig

realskola.

Klass i (2 timmar). Sammanfattande återblick på Jesu liv och verksamhet i huvudsaklig anslutning till ett av de synoptiska evangelierna. Skildringar från kristendomens grundläggningstid i anslutning till läsning av lämpliga delar av apostlagärningarna samt valda stycken ur Pauli brev. översikt av kyrkoåret och den svenska kyrkans gudstjänst. Klass 2 (2 timmar) = klass 3 5 . Klass 3 (2 timmar) = klass 4 5 . Klass 4 (2 timmar) = klass 5 5 .

B. Gymnasiet. 1.

Mål.

Undervisningen i kristendomskunskap på gymnasiet har till uppgift att, på grundval av det i realskolan inhämtade och på ett sätt, som främjar lärjungarnas religiösa och sedliga utveckling, bibringa dem en fördjupad insikt i kristendomens historia och i dess tros- och livsåskådning samt i anslutning därtill en mera ingående kännedom om främmande religioner.

2. a.

Kursfördelning.

Fyraårigt

gymnasium.

Ring I (2 timmar). Huvuddragen av Israels historia under särskilt beaktande av profetismen; i samband därmed kännedom om främre österlandets och den klassiska forntidens religioner. Jesu liv och verksamhet mot historisk bakgrund. Närmare kännedom om den bibliska litteraturen och dess historia. Ring II (2 timmar). Huvuddragen av den kristna religionens och kyrkans utvecklingsgång under gamla tiden och medeltiden i dess samband med den allmänna kulturella och sociala utvecklingen. I anslutning till den kyrkohistoriska kursen en redogörelse för de främmande religioner, med vilka kyrkan under nämnda tid trädde i beröring, särskilt de hellenistiska frälsningsreligionerna, islam och germanfolkens religion. Ring III (2 timmar). Den kristna religionens och kyrkans utvecklingsgång under nya tiden i dess samband med den allmänna kulturella och so-

ciala utvecklingen. Vid behandlingen av den kristna missionen en framställning av primitiv religion samt av bortre österlandets religioner. Ring IV (2 timmar). Den kristna tros- och livsåskådningen mot historisk bakgrund och i dess förhållande till det nutida kultur- och samhällslivet samt, i den mån tiden det medgiver, en återblick på och sammanfattning av någon viktigare del av den till gymnasiet hörande kursen i kristendomskunskap. b.

Treårigt

gymnasium.

4 Ring I (2 timmar) = ring II . Ring II (2 timmar) === ring I I I 4 . Ring III (2 timmar) = ring IV 4 .

O. Lyceet. 1. Mål. Undervisningen i kristendomskunskap i lyceet har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtas i folkskolan och på ett sätt, som främjar lärjungarnas religiösa och sedliga utveckling, bibringa dem en fördjupad insikt i kristendomens historia och i dess tros- och livsåskådning samt i anslutning därtill kännedom om främmande religioner. 2.

Kursfördelning.

Krets 1 (2 timmar). Huvuddragen av Israels historia under hänsynstagande till de Israel omgivande folkens religioner. I anslutning därtill någon kännedom om den gammaltestamentliga litteraturen och dess historia, översikt av kyrkoåret och den svenska kyrkans gudstjänst. Krets 2 och 3 (1 timme i vardera kretsen). Jesu liv och verksamhet i samband med genomgång av ett av de synoptiska evangelierna. I anslutning härtill någon kännedom om den nytestamentliga litteraturen och dess historia. Krets 4 (2 timmar) === ring II 4 . Krets 5 (2 timmar) = ring I I I 4 . Krets 6 (2 timmar) = ring IV 4 .

a.

D.

Anvisningar.

I.

Förkunskaper.

Folkskolans

klasser

1—4.

De två första skolårens kursplan upptager enkla, muntligt meddelade berättelser ur evangelierna, ägnade att grundlägga barnens första religiösa och sedliga föreställningar, samt några få, likaledes muntligt meddelade enkla berättelser ur gamla testamentet. I anslutning härtill: korta minnesord ur bibeln;

46 några psalmverser; morgon-, afton- och bordsböner, »Fader vår» och »välsignelsen». I tredje och fjärde klassen läses ett urval av för barnen lämpliga stycken ur gamla testamentet, resp. evangelierna, huvudsakligen innehållande berättelser, i tidsföljd ur bibeltexten. I anslutning härtill: korta minnesord ur bibeln; några psalmverser. Då de i tredje årskursen ingående styckena ur gamla testamentet huvudsakligen äro av berättande art och alltså i främsta rummet avsedda att belysa de yttre konturerna av det israelitiska folkets öden och religiösa liv, bör vid genomgången av det gammaltestamentliga kursmomentet i den 5-åriga realskolans första klass endast en kort, orienterande återblick ägnas åt ifrågavarande, förut lästa berättelser och huvudvikten i stället läggas vid sådana texter, som äro ägnade att belysa fromhetslivets gestaltning i Israel, särskilt under de stora profeternas tid och tiden efter den babyloniska fångenskapen. Genom ett dylikt tillvägagångssätt skapas förutsättning för en rätt uppfattning av den mera sammanfattande framställning av Jesu liv och verksamhet samt av den utförligare genomgång av hans förkunnelse, varmed det nytestamentliga studiet i den 5-åriga realskolan tager sin början. b.

Folkskolans

klasser

5—6.

I folkskolans femte och sjätte klass läses ett urval av för barnen lämpliga stycken ur gamla och nya testamentet med kärnfullt religiöst och sedligt innehåll, främst Jesu tal och liknelser. I sjätte klassens kurs ingå dessutom: Jesu bergspredikan och i anknytning därtill en efter barnaålderns mottaglighet och behov lämpad sammanfattning av den kristna tros- och livsåskådningen; enkla berättelser och bilder ur kyrkans historia, däribland berättelser och bilder ur reformationens historia samt i anknytning därtill läsning av Luthers lilla katekes såsom ett historiskt uttryck för Luthers uppfattning av kristendomens huvudstycken; minnesord ur bibeln; psalmverser. Då de i dessa årsklasser ingående bibelstyckena av direkt undervisande art företrädesvis äro hämtade ur profeternas skrifter och psaltaren samt ur Jesu tal och liknelser, kan kursen i den 4-åriga realskolan taga sin början med en sammanfattande återblick på Jesu liv och verksamhet i huvudsaklig anslutning till ett av de synoptiska evangelierna. Inom de i undervisningsplanen angivna gränserna råder i grundskolan en viss frihet i fråga om valet av bibelstycken och av vad som i övrigt ingår i kristendomsundervisningen. För undvikande av onödig och olämplig omläsning av nyss genomgånget lärostoff bör därför vederbörande lärare i realskolan taga noggrann kännedom om vad lärjungarna tidigare inhämtat i ämnets olika grenar. n.

Allmänna synpunkter.

1. Kristendomsundervisningen i såväl realskola som gymnasium har enligt undervisningsplanerna en huvudsakligen historisk karaktär. Detta förhållande utesluter icke, att vid undervisningen vederbörlig uppmärksamhei äg-

47 nas åt de religiösa och etiska tankarna, sådana dessa möta särskilt i Jesu förkunnelse och den urkristna litteraturen, men också i kristendomens följande historia, icke minst i den lutherska reformationen. Även om dessa tankar kunna och böra framhållas vid den historiska behandlingen av de olika tids^ perioderna, har det säkerligen sin betydelse, att även en sammanfattande över7 sikt av dem göres, på det att lärjungarna må erhålla ett mer samlat intryck av den kristna tros- och livsåskådningen och tillfälle må givas till mera ingående behandling av religiösa och etiska frågor, som röra sig i tiden. 2. E t t historiskt betraktelsesätt, varvid personer och företeelser framträda i tidshistorisk belysning, innebär ingalunda, att varje värdesättning eller ståndpunktstagande skulle uteslutas. En framställning av t. ex. reformationen och motreformationen måste nödvändigt präglas av en viss personlig inställning till dessa historiska företeelser. Är framställningen orienterad utifrån protestantisk uppfattning, måste den i mångt och mycket förete en annan syn på dessa företeelser och de med dem samhörande personligheterna än en av katolsk åskådning påverkad framställning. Men ett historiskt betraktelsesätt måste eftersträva saklig vederhäftighet och söka undvika sårande och stötande omdömen och uttalanden, över huvud taget måste gent emot en överdrivet subjektiv framställning vid religionsundervisningen fasthållas kravet på tillbörlig objektivitet. Visserligen får — icke minst bör detta gälla ett med det personliga så intimt förbundet ämne som religionskunskap — intet otillbörligt, personligheten hämmande tvång läggas på läraren, men saken själv torde endast vinna därpå, att en överdrivet subjektiv undervisning, som lätt kommer i strid med vad pedagogisk taktkänsla kräver, får lämna rum för en saklig, på verklig kunskap vilande framställning av det religiösa livet i dess olika former och av de religiösa och etiska tankar, som religionens stora personligheter varit bärare av. 3. Inom ämnets olika grenar bör vid stoffurvalet hänsyn tagas dels till det religiösa och etiska värde, lärostoffet i och för sig kan anses äga, dels ock till ämnets ställning som ett led i den allmänbildning, som realskolan och gymnasiet efter sina olika bildningsmål söka bibringa. I enlighet härmed böra företeelser, som huvudsakligen haft temporär betydelse eller tillhöra ett mer periferiskt område av kristendomen, ävensom allt sådant, som är av mera fackvetenskapligt intresse, vid undervisningen träda tillbaka. Kunskapsmaterialet bör överhuvud sovras och inskränkas, på det att de partier, som komma under behandling, må vinna i åskådlighet och fyllighet. 4. I sakens natur ligger, att ämnets behandling måste komma att gestalta sig väsentligt olika på olika åldersstadier. På ett lägre stadium böra genomgås de delar av kursen, som mera lämpa sig för en åskådlig behandling. I samma mån som lärjungarnas tankeförmåga utvecklas samt deras erfarenhetskrets och intressesfär vidgas, böra sådana delar av kursen, som kräva en mognare eftertanke, inträda i undervisningen. Även beträffande arbetssättet måste en viss skillnad förefinnas mellan olika, åldersstadier. I särskild grad kräves vid undervisningen i kristendomskunskap lärarens handledning, för att lärjungarna skola kunna intränga i det kunskapsstoff, som behandlas. Självständiga arbetsuppgifter kunna enligt sa-

48 kens natur på lägre stadier endast sparsamt ifrågakomma. Först på gymnasiet bör lärjungarnas självverksamhet i större utsträckning tagas i anspråk. Så t. ex. kunna här föredrag och referat oftare förekomma och vissa frågor, som höra samman med kristendomsundervisningen, göras till föremål för diskussion. 5. Ej minst vad kristendomsämnet angår, må betonas vikten av samarbete med lärare i andra kunskapsämnen, särskilt modersmålet och historia. E n bestämd fördelning mellan de olika ämnena av likartat kunskapsstoff är synnerligen önskvärd. Visserligen kan det ha sin betydelse, att en personlighet eller en tidsströmning behandlas i olika ämnen och sålunda från olika synpunkter, men ett mindre lämpligt förfarande är dock, att samma kunskapsstoff blir föremål för lika ingående behandling inom skilda ämnen. 6. Till undervisningens åskådlighet bidrager, att lärjungarna på de olika stadierna få göra bekantskap med källskrifter och samtida skildringar av de behandlade företeelserna och personligheterna. Sedan gammalt har ansetts självfallet, att läsning ur de bibliska urkunderna bör ingå såsom ett led i undervisningen i den israelitiska historien och urkristendomen. Men även inom andra grenar av ämnet böra historiska källskrifter komma till användning. Särskilt gäller detta undervisningen i kyrkohistoria och allmän religionshistoria. Intet kan så förmedla ett levande intryck av en personlighet eller en religiös företeelse, som att personligheten själv kommer till tals eller att man får göra bekantskap med en religions eller religiös riktnings egna uttryck för dess livssyn. Några utdrag ur Indiens eller Kinas klassiska religiösa litteratur giva ofta mer än långa utredningar inblick i indisk eller kinesisk fromhet. På samma sätt kunna lärjungarna genom utdrag ur den kristna kyrkans klassiska litteratur lära känna olika sidor av det kristna fromhetslivet. Av vikt är därför, att lärjungarna få använda kyrkohistoriska och religionshistoriska källskriftssamlingar. Av särskild betydelse för uppfattningen av fromhetslivet under olika skeden av kyrkans historia är, att lärjungarna lära känna den kristna psalmdiktningen, framför allt sådan denna är representerad i den svenska kyrkans psalmskatt. Intet kan nämligen såsom psalmen ge en inblick i den fromhet, som präglat en given tid. Men psalmen bör komma till användning icke endast såsom ett historiskt dokument i syfte att tränga in i en gången tids fromhet, utan den bör också användas med särskild hänsyn till nutiden för att belysa kristendomens religiösa och etiska tankar. I realskolan bör därför i organiskt sammanhang med kursen i övrigt samt i anslutning till de kyrkliga högtiderna och läroverkets andaktsstunder ett fåtal av ämneskonferensen närmare bestämda psalmverser inläras och, där omständigheterna sådant medgiva, sjungas. Vid psalmläsningen kan lämpligen en kort upplysning lämnas om psalmens författare, där denne är mera känd. I övrigt är det av vikt, att intrycket av psalmen icke försvagas genom omständlig utläggning och förklaring. Noggrann omsorg bör ägnas åt en god uppläsning. 7. Vid den gemensamma morgonandakten böra i regel bibelläsning och

49 psalmsång förekomma. Bibelläsningen kan utgöras antingen av en sammanhängande bibeltext, som till innehåll och form är ägnad att utan särskild utläggning eller förklaring verka uppbyggande, eller ock av en eller annan bibelvers med några därtill anknutna ord av läraren, ägnade att inskärpa någon betydelsefull religiös eller etisk sanning. Vad härmed sagts om skolans andaktsstunder behöver naturligtvis icke utesluta, att dessa i vissa fall kunna erhålla en delvis annan utformning. Så t. ex. kunna de kortfattade ord, som vid morgonbönerna riktas till de unga, anknyta, utom till bibelord, även till kärnord från klassisk religiös litteratur eller utgöras av fristående korta betraktelser över något religiöst eller etiskt ämne, som kan vara av särskild betydelse för de unga. Av vikt är, att dessa andaktsstunder erhålla en sådan omväxling, att de förmå fånga de ungas intresse. Vid sidan av de nu nämnda formerna av morgonbön må därför också, där så låter sig göra, vid vissa tillfällen andaktsstunder hållas, där lärjungarnas medverkan i högre grad än eljest tages i anspråk. I likhet med vad som flerstädes äger rum vid gudstjänsttillfällen utanför skolan, torde även vid den för läroverket gemensamma morgonbönen musikandakt kunna hållas. Vid vissa tillfällen synes en sådan anordning vara särskilt lämplig, t. ex. under advents- och passionstiden samt i samband med allhelgonadagen, över huvud taget bör den rytm och omväxling, som kyrkoåret erbjuder, få göra sig gällande även vid skolans andaktsstunder, och om möjligt bör åt dessa vid de stora högtiderna även i det yttre förlänas en högtidsprägel. I regel bör vid lördagens morgonandakt hänsyn tagas till följande söndags religiösa innebörd och någon av dess texter helt eller delvis bli föremål för behandling. Enligt läroverksstadgans anvisning kan omväxling vid dessa andaktsstunder beredas även därigenom, att jämte kristendomslärarna någon av läroverkets övriga lärare regelbundet omväxlar med dessa eller vid särskilda tillfällen, vid minnesfester e. d., förrättar morgonbön i skolan, eller ock därigenom att någon annan lämplig person under längre eller kortare tid leder morgonandakten. III.

Ämnets olika grenar. a.

Bibeln.

1. Det grundläggande momentet vid kristendomsundervisningen i såväl realskola som gymnasium är undervisningen i bibeln. Denna bör dock icke endast vara utgångspunkt och grundval för kristendomsundervisningen, utan ock den medelpunkt, genom vilken ämnets olika grenar sammanhållas till en enhet, så att lärjungarna från kristendomsundervisningen medföra en samlad och levande bild av Jesus, hans liv och verk. 2. Vad beträffar undervisningen i bibeln i realskolans klasser l5, 25 och 1*, bör vid såväl valet som behandlingen av det bibliska stoffet den rent historiska synpunkten träda något tillbaka för den religiöst-etiska. Härav följer, dels att sådana berättelser och texter i främsta rummet böra väljas, som äro ägnade att giva lärjungarna en levande och åskådlig bild av de stora religiösa personligheterna eller även eljest innehålla tankar av värde ur religiöst-etisk synpunkt; dels 4—321680

50 ock att vid behandlingen av de särskilda bibelstyckena frågor av religionshistorisk, kulturhistorisk, geografisk och litterärkritisk art inskränkas och begränsas till det verkligt nödvändiga och att upplysningar i nu berörda avseenden meddelas endast i den mån de tjäna bibelstudiets huvudsakliga uppgift: lärjungarnas införande i ett religiöst betraktelsesätt av bibeln. Bibelns egen framställning bör ligga till grund för undervisningen. Såsom hjälpmedel vid lärjungarnas hemarbete må även användas en särskild lärobok med valda berättelser och texter ur gamla och nya testamentet. Härvid bör dock noga tillses, att läroboken icke undantränger bibeln själv. Lärjungarna böra vid undervisningen få stifta omedelbar bekantskap icke blott med de delar av bibelns böcker, ur vilka berättelserna och texterna äro hämtade, utan ock med någon bibelbok i dess helhet, framför allt —• såsom också kursplanerna föreskriva — något av de synoptiska evangelierna. Då lärjungarna skola redogöra för innehållet i en läst bibeltext, bör det i allmänhet ske sålunda, att de genom frågor, avseende textens huvudtankar, i största möjliga mån uppfordras till självständig eftertanke. Därvid är av vikt, att de icke blott erhålla en klar uppfattning av berättelsens eller textens innebörd, utan ock vägledas till att med egna ord återgiva större eller mindre delar av det lästa. Endast väl förberedda uppgifter böra föreläggas lärjungarna till överläsning i hemmet. Utanläsning eller ordagrant återgivande bör förekomma blott i fråga om viktigare bibelord eller — i enstaka fall — något kort sammanhängande stycke ur bibeln. Till förebyggande av den missuppfattningen, att det vid bibelläsningen blott skulle vara fråga om tidshistoriska dokument utan någon egentlig betydelse för nutiden, är det av största vikt, att läraren, så ofta osökt anledning därtill erbjuder sig, anknyter undervisningen till det levande livet och framför allt tillämpar bibelns religiösa och etiska tankar på lärjungarnas egen erfarenhetsvärld. Endast genom att de bibliska tankarna på detta sätt psykologiskt underbyggas, komma de att för lärjungarna framstå icke såsom tillhörande blott en gången tid och sålunda mer eller mindre verklighetsfrämmande, utan såsom religiösa och etiska sanningar, som i alla tider äga sin giltighet. Icke minst i fråga om evangeliernas framställning av Jesu förkunnelse må erinras om vikten av att dess ideala krav på nu antytt sätt erhålla förbindelse med det verkliga livet och framför allt med de ungas erfarenhet. De ideal av viljekraft, självtukt och karaktärsstyrka, som tecknas i t. ex. bergspredikan, torde kunna äga anknytning i de ungas uppskattning av självbehärskning, själsstyrka och modiga handlingar. Likaledes bör den starkt utpräglade rättfärdighetskänsla, som brukar känneteckna unga sinnen, kunna bliva utgångspunkt för ett djupare inträngande i bergspredikans kärleksbud, som innebär kravet på aktning för personligheten och människovärdet, en aktning, som är av grundläggande betydelse för den enskildes samliv med sina medmänniskor. De bibliska berättelserna och texterna hämtas, efter närmare bestämmande av ämneskonferensen, i klass l 5 ur gamla testamentet och evangelierna, i klasserna 25 och l 4 ur evangelierna, apostlagärningarna och Pauli brev. Sär-

51 skilt i fråga om val av texter ur gamla testamentet och Pauli brev är stark begränsning av nöden. Ur det förra medtages huvudsakligen sådant, som är av verkligt religiöst-etisk betydelse eller kan tjäna till belysning av den nytestamentliga delen av kursen, ur de senare framför allt sådant, som är ägnat att giva lärjungarna en mera åskådlig och levande bild av apostelns liv och verksamhet. 3. Bibelstudiet i realskolans avslutningsklass och i det fyraåriga gymnasiets första ring skall bygga vidare på den grund, som förut i realskolan lagts, så att en djupare och mer omfattande insikt vinnes i bibelns religiösa och etiska tankar samt i den bibliska litteraturens historia. Mer än i realskolans begynnelseklasser bör på ifrågavarande stadium den historiska synpunkten få göra sig gällande. Sålunda lägges vid behandlingen av gamla testamentet huvudvikten på den israelitiska fromheten och den utveckling denna genomgått, framför allt under påverkan av profeterna. Särskilt böra vissa för denna fromhet karakteristiska tankar vid undervisningen uppmärksammas, såsom den alltmer fördjupade föreställningen om lidandet och dess betydelse samt messiastankens utformning under olika skeden av Israels historia. Beträffande Jesu liv och förkunnelse bör här större uppmärksamhet ägnas åt den tidshistoriska bakgrunden för Jesu framträdande och mer ingående jämförelse göras mellan t. ex. bergspredikans krav och de religiösa och etiska bud, som möta såväl i den profetiska förkunnelsen som i lagen och dess uttolkning inom skriftlärdomen. Vad vidare Jesu liv och förkunnelse angår, böra lärjungarna i nu nämnda årsklasser erhålla kännedom icke endast om de synoptiska evangeliernas framställning utan även om den johanneiska traditionen, överhuvud böra lärjungarna utöver de delar av nya testamentet, som i de föregående klasserna genomgåtts, få stifta bekantskap med de viktigaste nytestamentliga skrifterna. Så t. ex. torde det, icke minst för kännedomen om den urkristna tidens föreställningsvärld, vara av betydelse, att lärjungarna genom läsning av valda ställen ur uppenbarelseboken få stifta en icke alltför ytlig bekantskap med denna skrift, vars tankar och bilder varit föremål för så olika tolkningar under kyrkans historia. Emellertid måste även beträffande nu ifrågavarande stadium framhållas önskvärdheten av att nödig b e g r ä n s n i n g av lärostoffet iakttages. Hellre t. ex. en levande och tydlig bild av innehållet i något eller några av de viktigaste paulinska breven än en mera schematisk översikt av samtliga brevens innehåll. Huvudsaken är, att Pauli person och gärning och därmed en betydelsefull del av urkristendomens historia vid undervisningen bliva tecknade så levande och åskådligt som möjligt. På ett högre stadium torde ock viktigare litterärkritiska frågor kunna behandlas. Så t. ex. böra lärjungarna erhålla någon kännedom om sådana för uppfattningen av de nytestamentliga skrifternas historia betydelsefulla spörsmål som den synoptiska frågan och Johannesevangeliets förhållande till de synoptiska evangelierna. 4. För vinnande av större åskådlighet vid undervisningen i denna del av kristendomsämnet böra lämpliga bilder, så vitt möjligt ljusbilder, komma till

användning. Framför allt på ett lägre stadium är det av betydelse, att bilder av historiska händelser, av landskap, städer och föremål, som omtalas vid undervisningen, få göra denna mera levande. Sådana hjälpmedel erfordras särskilt med hänsyn till de egenartade naturförhållanden och den från vår egen vitt skilda kultur, varmed framställningen ofta rör sig. b.

Kyrkohistorien.

1. Särskilt beträffande den kyrkohistoriska kursen må framhållas n ö d v ä n d i g h e t e n av a t t k u n s k a p s s t o f f e t v e d e r b ö r l i g e n beg r ä n s a s . Av vikt är, att intet lärostoff upptages endast därför, att det sedan gammalt behandlats vid den kyrkohistoriska undervisningen, eller därför, att det medtagits i läroböckerna. Skall tillbörlig uppmärksamhet kunna ägnas åt den nya och särskilt den nyaste tidens kyrkohistoria, bör från den gamla tidens och medeltidens historia endast det för kyrkans utveckling betydelsefullaste medtagas. Då vidare kyrkohistoria enligt kursfördelningen läses i såväl realskolan som gymnasiet, kräves även, att en lämplig fördelning av lärostoffet på de nu nämnda stadierna kommer till stånd. Visserligen torde det icke kunna undvikas, att åtskilligt av vad som på ett lägre stadium genomgåtts, ånyo upptages till behandling vid undervisningen på ett högre. Detta bör dock icke innebära en mekanisk upprepning, utan i stället att det, som tidigare behandlats, utvidgas och fördjupas samt inställes i ett vidare historiskt sammanhang. •< I fråga om inlärande av namn och årtal bör återhållsamhet iakttagas. Nakna fakta och data böra i regel ej inläras. Särskilt må undvikas, att lärjungarnas minne belastas med sådana personers namn, födelse- och dödsår, för vilkas betydelse och livsgärning icke vidare redogöres. Varken läroboken eller den muntliga undervisningen i kyrkohistoria bör meddela kunskapsstoffet i form av ett kyrkohistoriskt kompendium. 2. Såvitt ske kan, böra vid undervisningen anknytningspunkter sökas i det historiska stoff,' lärjungen tillägnat sig från den allmänna historien, ävensom, vad den svenska kyrkohistorien angår, från den svenska historien och litteraturhistorien. Likaledes.bör sammanhanget mellan de olika kursmomenten inom kyrkohistorien vederbörligen beaktas, så att icke lära, kult, författning, liv o. s. v. komma att framträda isolerade och därmed mera svårförståeliga. 3 I realskolan bör undervisningen i kyrkohistoria huvudsakligen taga form av berättelser, som ge tids- och livsbilder från olika skeden i kyrkans historia. H ä r komma helt naturligt personlighetsskildringar att träda i förgrunden. Men även dessa måste ställas in i en tidshistorisk ram och väljas sa, att de belysa någon viktig sida av tidsperioden i fråga. Allra minst på detta stadium bör man försumma att vid undervisningen taga hänsyn till de ungas beundran för modiga och självuppoffrande handlingar. I klasserna 3 5 och 24, där kursen utgöres av tids- och livsbilder ur kristendomens historia intill slutet av 1500-talet, beaktas särskilt reformationen. Med hänsyn såväl till behovet av begränsning som till det åldersstadium, varom nar är fråga, torde följande huvudpunkter böra medtagas: från g a m l a t i d e n s

53 kyrkohistoria tids- och livsbilder från martyrtiden, den katolska kyrkans uppkomst, någon av de ledande kyrkomännen inom österlandets och västerlandets kristenhet, eremit- och munkväsendets uppkomst, tidsbilder, som belysa det kristna livet och den kristna gudstjänsten under denna tid; från m e d e l t i d e n bilder och gestalter från kristendomens införande bland germanfolken, någon representant för påvedömet, någon betydelsefull episod från striden mellan påvedöme och kejsardöme, Franciskus, Birgitta, några drag ur medeltidens munkliv samt reformationens förelöpare; från n y a t i d e n s kyrkohistoria Luther och den lutherska reformationen, Kalvin, Ignatius Loyola; från den svenska kyrkans historia under denna period Olavus Petri, liturgiska striden och Uppsala möte. I klasserna 4 5 och 3 4 genomgås den övriga delen av kristendomens historia med tyngdpunkten lagd på den n y a s t e t i d e n s kyrkohistoria. Följande tids- och livsbilder kunna särskilt anses ingå i kursen: ortodoxien (huvudsakligen i belysning av den svenska kyrkohistorien, varvid särskilt några av stormaktstidens kyrkomän och deras inflytande på kyrka och kultur böra skildras), pietismen och upplysningen samt från engelskt fromhetsliv. baptismen, metodismen och dess avläggare i nyaste tid frälsningsarmen; från 1800-talet och den följande tiden Wallin och den wallinska psalmboken, Schartau och Rosenius samt drag ur den kristna kärleksverksamhetens och missionens historia. Så t. ex. borde den lärde teologen och läkaren Albert Schweitzers självuppoffrande gärning för att lindra nöden hos de lägst stående folken i Afrikas urskogar kunna väcka de ungas intresse och mer än långa utredningar ge dem en inblick i de motiv, som varit ledande för missionsarbetet, när det varit som mest i överensstämmelse med kristendomens anda. Även några bilder ur den svenska kyrkans mission böra medtagas. Någon uppmärksamhet torde redan på detta stadium kunna ägnas åt de kristna enhetssträvandena i nutiden. Till sist ges en utförligare framställning av den svenska kyrkans nuvarande tillstånd och organisation. 4. Undervisningen i kyrkohistoria i gymnasiet skall söka ge lärjungarna, en inblick i det för de olika skedena karakteristiska samt i de historiska företeelsernas sammanhang och utveckling. Sålunda bör sambandet mellan kristendomen§ historiska utveckling och mänsklighetens allmänna utveckling uppmärksammas. E t t synnerligt beaktande kräva kyrkohistoriska företeelser, som utövat ett större inflytande på kulturlivet. Emellertid är i alldeles särskild grad religionens historia knuten till personligheter och deras insats. Därför kommer också på detta stadium intresset att i stor utsträckning samlas omkring personligheter, som på olika sätt inverkat på kristendomens och kyrkans historia. Vad beträffar kursen i kyrkohistoria å gymnasiet må endast några allmänna riktlinjer angivas. Undervisningen i g a m l a t i d e n s kyrkohistoria bör särskilt taga sikte på förhållandet mellan kristendomen och antiken: det religiösa och etiska läget i den antika världen vid kristendomens inträde, den romerska statens ställning till kristendomen och dennas seger över den romerska statsreligionen, in-

54 flytandet från den grekisk-romerska kulturen på kristendomens lära, livsideal, kult och författning. Sålunda böra beaktas den kristna trosåskådningens utformning i såväl dess motsatsförhållande till som dess beroende av det grekiska tänkandet och den hellenistiska religiositeten, det av senantiken påverkade asketiska livsidealets seger i eremit- och munkväsendet, gudstjänstens utgestaltning under påverkan av de hellenistiska mysteriekulterna, den hierarkiska författningens utformande under inflytande av det romerska rikets organisation. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt den katolska kyrkans uppkomst och åt de karakteristiska drag, som utmärka denna världshistoriskt betydelsefulla företeelse. Vid framställningen av m e d e l t i d e n s kyrkohistoria påvisas grunddragen av den utveckling, kristendomen genomgått efter övergången till den germanska världen fram till nyare tid. Även böra några drag ur den österländska kyrkans historia medtagas. Följande huvudpunkter kunna anses höra till de partier, som vid undervisningen böra behandlas: kristendomen och de germanska folken, den kristna germanska fromheten, den österländska kristenheten och islam, Karl den store och hans betydelse för kyrka och kultur, påvemakt och kejsarmakt, clunyrörelsens betydelse för kloster och kyrka, kyrkans och påvedömets maktställning, olika sidor av medeltidens andliga liv: dess tänkande och mystik, den begynnande upplösningen av den enhetliga medeltida andliga kulturen och de krafter, som därvid varit verksamma. Vid behandlingen av kristendomens historia under n y a t i d e n lägges även i gymnasiet huvudvikten vid reformationen och den nyaste tidens kyrkohistoria. Med utgångspunkt från Luthers person och förnämsta reformatoriska skrifter framställes den lutherska reformationen till sina förutsättningar, sin religiösa och etiska innebörd samt sin insats i kyrkans historia ävensom sina verkningar på kultur och samhällsliv. Vederbörlig uppmärksamhet bör ägnas även åt den kalvinska reformationen och den utgestaltning, denna erhållit särskilt i den engelska och amerikanska kristenheten. Englands och Amerikas religiösa och kyrkliga förhållanden böra vinna det beaktande, som deras kyrkohistoriska betydelse och kulturella insats kräva. I fråga om 1600- och 1700-talens kyrkohistoria utgöras huvudpunkterna av de förnämsta andliga strömningarna, varvid särskilt böra beaktas uppkomsten av den naturvetenskapligt orienterade världsbilden samt de frågor och problem, inför vilka denna världsbild och det moderna tänkandet i övrigt ställt kristendom och kyrka. I den nyaste tidens kyrkohistoria böra framför allt det religiösa livets och det kristna tänkandets pånyttfödelse under 1800-talet samt kristendomens och kyrkans ställning och uppgift i vår tid uppmärksammas. Särskilt må beaktas religiösa och filosofiska företeelser, som haft en större betydelse för det religiösa och andliga livet överhuvud inom och utom vårt land. Till de företeelser i nutiden, som tilldraga sig särskild uppmärksamhet, höra även de kristna enhetssträvandena. Drag ur den katolska kyrkans historia i nyare tid meddelas. 5. Den svenska kyrkans historia bör både i realskolan och på gymnasiet

55 helst läsas i samband med den allmänna kyrkohistorien, varigenom personligheter och företeelser ställas in i det tidssammanhang, dit de höra. I sakens natur ligger, att vid undervisningen i kyrkohistoria särskild uppmärksamhet ägnas åt den svenska kyrkans historia och överhuvud åt den religiösa utvecklingen i vårt eget land. Med våra kyrkliga förhållanden böra lärjungarna göras alltmer förtrogna och sålunda sättas i stånd att även på det kyrkliga området fullgöra sina medborgerliga plikter. c.

Den kristna tros- och

livsåskådningen.

1. Undervisningen i den kristna tros- och livsåskådningen skall i både realskola och gymnasium meddelas i anslutning till det historiska kunskapsstoff, lärjungarna vid kristendomsundervisningen inhämtat: i främsta rummet till vad som genomgåtts av Jesu förkunnelse, men ock, särskilt i gymnasiet, till vad lärjungarna lärt känna om den kristna tros- och livsåskådningens utformning under den kristna kyrkans grundläggningstid samt under kyrkans därpå följande historia. Därvid skall framför allt tillses, att den ursprungliga kristendomens religiösa och etiska tankar bliva tydligt och klart fattade och att undervisningen sålunda erhåller den allmänkristliga karaktär, den bör äga. Detta utesluter icke, att tillbörlig hänsyn tages även till de kristna tankarnas utveckling under de följande tiderna av kyrkans historia, varvid särskilt reformationens religiösa och etiska grundtankar klart framhållas. Vid denna del av undervisningen bör särskilt iakttagas, att icke abstrakta bestämningar och definitioner komma att söndersplittra eller undanskymma det för den kristna tron väsentliga. I största möjliga mån bör framställningen erhålla en historisk och psykologisk orientering. Härigenom vinnes den fördelen, att kristendomen bindes samman med det mänskliga livet överhuvud och sålunda kommer ut ur den isolering, i vilken den ofta blivit ställd. Långt ifrån att dess egenart härigenom utplånas, torde kristendomen genom ett sådant förfarande erhålla den rätta bakgrunden för att kunna till sitt väsen och sin egenart rätt uppfattas. Dessutom möjliggör en historisk-psykologisk betraktelse en bättre och riktigare uppfattning av de uttryck, som fromheten under gångna tider skapat och som lärjungarna vid den kyrkohistoriska undervisningen fått stifta bekantskap med. Då bibliska utsagor anföras, skola dessa alltid tolkas och förklaras med hänsyn till det textsammanhang, i vilket de stå, och det religionshistoriska sammanhang, dit de höra. Betydelsen av de olika typerna av den nytestamentliga förkunnelsen och den dogmhistoriska utvecklingen bör, särskilt på ett högre stadium, framhållas, liksom ock betydelsen av den personligt kristna erfarenheten. Av vikt är, att, på samma gång lärjungarna vänjas vid logiskt tänkande, konkreta förklaringar och tillämpningar, som kunna äga stöd av deras egen erfarenhet, rikligen meddelas. Särskilt i gymnasiet bör undervisningen så läggas, att den uppfordrar lärjungarna till en mera självständig eftertanke i fråga om den kristna världs- och livsåskådningens betydelse och värde. 2. I realskolan förekommer detta kursmoment i avslutningsklassen, där

56 i anslutning till en fördjupad framställning av Jesu förkunnelse en översikt av den kristna tros- och livsåskådningen skall meddelas. Vid denna översikt böra till behandling upptagas frågor, som äro av grundläggande betydelse för det religiösa tänkandet. Sådana äro t. ex. frågorna om religionens väsen, om den kristna uppenbarelsetanken, om den religiösa trons innebörd i dess motsats till en ensidigt intellektualistisk trosuppfattning, om bibelns religiösa värde och dess historiskt betingade karaktär, om den religiösa skapelsetron och den naturvetenskapliga världsbilden, om den religiösa värdesättningen av människan. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt den kristna etiken. Utöver vad som tidigare behandlats vid genomgången av bergspredikan böra vissa etiska frågor bliva föremål för behandling, såsom våra plikter mot hem och samhälle, den internationella rätten, nykterhetsfrågan, arbetets etiska betydelse och innebörden av den evangeliska kallelsetanken, varvid olika etiska ideal böra bringas på tal (det katolska munkidealet, medeltidsmystikens Franciskusideal och reformationens kallelseideal). 3. I lämpligt samband med kristendomskursen i övrigt skola valda delar av Luthers lilla katekes göras till föremål för behandling. De delar av lilla katekesen, som härvid främst kunna komma i fråga, äro de båda första huvudstyckena samt inledningsorden till tredje huvudstycket. Den plan, efter vilken denna anknytning skall ske, tillkommer det ämneskonferensen att uppgöra. I fråga om nämnda anknytning synes det ligga närmast till hands att tänka på tvenne möjligheter: dels att lilla katekesens huvudtankar genomgås i samband med den kyrkohistoriska redogörelsen för reformationen, dels att den erhåller anslutning till den nytestamentliga kursen i realskolans begynnelseklasser. Givetvis kunde också den möjligheten tänkas, att lämpliga delar av lilla katekesen komme till användning vid den översikt av den kristna tros- och livsåskådningen, som i realskolans avslutningsklass meddelas. Emellertid skulle, om endast i detta sammanhang ett införande i lilla katekesens tankar ägde rum, blott ett begränsat antal av realskolans lärjungar erhålla kännedom om denna skrift, varför de båda först nämnda utvägarna må i främsta rummet ifrågakomma. Enligt det första av dessa alternativ skulle lilla katekesen i samband med den kyrkohistoriska kursen användas huvudsakligen som ett historiskt dokument för att belysa Luthers fromhetsuppfattning. Utgångspunkten torde därvid böra tagas i Luthers utläggning av den andra trosartikeln, vilken utläggning ger en inblick i det centrala i Luthers fromhet: frigörelsen genom Kristus, det nya livet i Guds barns härliga frihet. Utifrån denna erfarenhet ställas i sin rätta belysning Luthers gudsförtröstan (första artikeln och inledningen till tredje huvudstycket), hans uppfattning av »de goda gärningarnas» samband med tron (»frukta och älska Gud») samt hans syn på den gudomlige Andens gärning i såväl den enskildes som det kristna samfundets liv. Åsyftas en mer ingående bekantskap med lilla katekesens tankar, än vad som i samband med reformationshistorien torde vara möjligt att bibringa, återstår den andra av de båda utvägarna, nämligen att låta delar av lilla katekesen an-

57 sluta sig till de bibliska kursmomenten. Sålunda kunna till bergspredikan anknytas Luthers utläggning av dekalogen, i vilken utläggning de gammaltestamentliga buden erhållit en tolkning i överensstämmelse med Jesu bergspredikan. Likaså kan Luthers klassiska beskrivning av bönen vid förklaringen av inledningsorden till Fader vår lämpligen genomgås i samband med bergspredikan med dess ord om bönen och återgivande av Fader vår. Beträffande trosartiklarna synes lämpligt att låta första trosartikeln få anknytning till Jesu förkunnelse om den himmelske Fadern i liknelserna och bergspredikan. Den andra artikeln kan lämpligen behandlas antingen såsom en sammanfattande avslutning på framställningen av Jesu liv och verksamhet i anslutning till ett synoptiskt evangelium eller till skildringarna av kristendomens grundläggningstid och dess tankar om den andliga frigörelsen genom Kristus. Den tredje artikeln genomgås i samband med berättelserna i apostlagärningarna om den äldsta kristna församlingens uppkomst och utveckling. 4. Vid undervisningen i den kristna tros- och livsåskådningen å gymnasiet böra till mer ingående behandling upptagas sådana frågor, som både från det religiösa tänkandets och den allmänna bildningens synpunkt äro av betydelse att få belysta. Till sådana frågor höra förhållandet mellan tro och troslära (dogm) eller religion och teologi, den evangeliska uppfattningen av bibeln och bekännelsen, den religiösa kunskapens art och uttrycksmedel, förhållandet mellan den religiösa tron och det vetenskapliga tänkandet, kristendomens ställning till andra världsåskådningar o. s. v. Även viktigare etiska frågor böra vid undervisningen fattas i sikte. Sålunda utredas vissa principiella frågor av allmän etisk karaktär, t. ex. frågan om det för etiskt handlande utmärkande, om förhållandet mellan moral och legalitet, om plikt och om samvete. Vidare meddelas drag ur etikens historia och klarläggas de olika etiska huvudståndpunkterna, varvid det för den kristna etiken utmärkande framhålles och religionens och etikens förhållande till varandra enligt den kristna åskådningen uppvisas. Särskild uppmärksamhet ägnas åt den sociala etiken och de problem av olika slag, som den moderna kulturutvecklingen fört med sig, såsom den med hänsyn till industrialismen aktuella arbetarfrågan, nykterhetsfrågan och den internationella rätten. Flera hithörande spörsmål lämpa sig särskilt väl att upptagas till behandling under diskussionens form eller i form av föredrag, som lärjungarna efter given litteraturanvisning utarbeta. d.

Religionshistorien.

Såväl i realskolan som i gymnasiet utgöres den religionshistoriska kursen av spridda drag ur den allmänna religionshistorien, meddelade i samband med de bibliska och kyrkohistoriska kursmomenten. 1. I realskolan skall — frånsett kursen i högsta klassen, som i stort sett sammanfaller med kursen i gymnasiets första ring — i anslutning till missionens historia lämnas korta meddelanden om de viktigare religioner, med vilka kristendomen kommit i beröring. Någon mer omfattande framställning kan det här enligt sakens natur icke bliva fråga om. Undervisningen bör samla

58 sig kring några religioner, vilka erbjuda ett särskilt intresse såväl från missionssynpunkt som från allmänbildningssynpunkt. Så t. ex. böra lärjungarna lära känna primitiv religion, ävensom dennas kvarlevande i vissa ännu gängse seder och bruk, Indiens och Kinas religioner, framför allt buddhismen och konfutianismen, samt huvuddragen av islam. På detta stadium inriktas undervisningen särskilt på att ge spridda konkreta drag, som på olika sätt belysa det karakteristiska i de religioner, som behandlas. — Denna del av undervisningen anknytes, så långt ske kan, till vad lärjungarna inhämtat i andra ämnen, särskilt i historia och geografi. 2. I gymnasiet fördjupas och utvidgas de religionshistoriska kunskaper, som redan i realskolan vunnits. Särskilt böra de religionsformer, som haft en större betydelse för kristendomens utveckling, såsom den officiella romerska religionen, de grekiska filosofiska systemen och de hellenistiska mysteriekulterna, eller de som i vår tid ådraga sig särskild uppmärksamhet, såsom indisk religion, kinesisk fromhetsuppfattning samt islam, bli föremål för behandling. Även för detta stadium gäller, att undervisningen i religionshistoria framför allt bör söka ge en inblick i de olika religionernas egenart. 3. På ett högre stadium är det önskvärt, att de spridda dragen ur religionshistorien samlas till en mer översiktlig framställning och att olika skeden i religionens utvecklingshistoria vinna beaktande. Här må uppmärksamhet ägnas också åt de etiska föreställningarnas utveckling i samband med de religiösa och jämförelse göras mellan religiösa och etiska föreställningar i olika religioner. Så t. ex. är av intresse att jämföra den kristna och buddhistiska etiken, särskilt det kärleksbegrepp, som möter i de båda nu nämnda religionerna, liksom överhuvud de centrala tankarna i kristendomen och buddhismen eller i kristendomen och de indiska religionerna i allmänhet. En sådan överblick och sammanfattning av det religionshistoriska stoffet synes lämpligen kunna göras i någon av gymnasiets två högsta ringar: antingen i anslutning till framställningen av missionen i näst högsta ringen eller vid den återblick på någon viktigare del av kursen i kristendomskunskap, som i högsta ringen, enligt kursplanens anvisning, må kunna göras. IV. Enskilt arbete. 1. Det enskilda arbete, som förelägges lärjungarna, kan utgöras dels av litteraturstudium inom något till ämnet hörande område, dels av mera självständiga arbetsuppgifter, varvid något ämne behandlas, som kan anses äga samband med kristendomskursen. Av vikt är emellertid, att ämnesvalet icke alltför snävt begränsas. Också ämnen, som tillhöra gränsområden, må kunna medtagas. Så t. ex. torde studiet av vissa filosofiska arbeten vara av värde för ett djupare inträngande i kristendomens historia samt dess världs- och livsåskådning. Någon av Platons mindre dialoger eller något arbete rörande filosofiens eller etikens historia torde det vara värdefullt att taga kännedom om, även för ett ingående studium av kristendomen. Likaså kunna historiska och litteraturhistoriska arbeten, i vilka även

59 kyrkohistoriska personligheter och företeelser blivit föremål för behandling, vara ägnade att fördjupa lärjungarnas kyrkohistoriska kunskaper. 2. Beträffande kontrollen av det enskilda arbete, lärjungarna fått sig förelagt, kan denna, när fråga är om läsning av litteratur, ske antingen genom muntlig tentamen eller skriftlig redogörelse för en större eller mindre del av vad det enskilda studiearbetet omfattat. Om ämnet kan anses föra djupare in i någon del av kursen eller eljest vara av särskilt intresse, kan det vara lämpligt, att lärjungen i klassen håller föredrag över detsamma. 3. Vad kristendomsämnets olika grenar angår, kunna de samtliga giva tillfälle till studium av lämplig litteratur. Däremot torde deras tjänlighet som material till mera självständigt arbete åt lärjungarna vara i avsevärd mån olika. Från ett direkt studium av b i b e l n torde endast i ringa utsträckning lämpligt stoff för mera självständiga arbetsuppgifter vara att hämta. Däremot kan säkerligen den l i t t e r a t u r , som behandlar bibeln, framför allt nya testamentet, erbjuda åtskilligt, som lämpar sig för enskilt arbete, t. ex. framställningar rörande synoptiska evangelierna, Johannesevangeliet, bergspredikan och Paulus. Såsom uppgifter för enskilt arbete, tillhörande detta område, må anföras: religiösa, sociala och politiska tankar hos profeterna, psaltaren och vår psalmbok, kvinnogestalter i evangelierna, de paulinska menigheterna i belysning av apostelns brev, lidandesproblemet i biblisk belysning. K y r k o h i s t o r i e n är givetvis den del av kristendomsämnet, som i första rummet kan lämna stoff till lärjungarnas enskilda arbete, både i fråga om studium av facklitteratur och i fråga om mera självständiga arbetsuppgifter. Varje period av kyrkohistorien erbjuder nämligen rikligt material för ett fördjupat studium av såväl enskilda personligheter som idéströmningar och fromhetsriktningar. Lämpliga för mera självständig behandling äro framför allt sådana dokument från skilda tider i kyrkans historia, som giva inblick i vissa religiösa personligheters livsutveckling och tankevärld. Särskilt intresse erbjuda de dokument, där personligheterna själva förmedla denna inblick. Till ifrågavarande litteratur höra t. ex. Augustinus' bekännelser (hans livsutveckling, hans teckning av modern), Rimberts Ansgars levnad, Birgittas Uppenbarelser, Erasmus' Förtroliga samtal, Luthers En kristen människas frihet eller någon annan av hans reformationsskrifter, Pascals Tankar om religionen, Sören Kierkegaards Dagbok (urval i svensk översättning), Pontus. Wikners Tankar och frågor, överhuvud synes religionspsykologisk litteratur vara lämplig, när fråga är om att utvidga och fördjupa lärjungarnas kunskaper i kristendomsämnet och på samma gång kräva mer själwerksamhet av dem. James' klassiska arbete i religionspsykologi Den religiösa erfarenheten och med detta besläktad litteratur utgöra sålunda lämpligt objekt för studium vid det enskilda arbetet. Till denna gren av ämnet höra också arbeten om t. ex. mystiken samt väckelserörelser i äldre och nyare tid. Stort intresse erbjuder även psalmdiktningen, som kan lämna stoff till ka-, rakteristiker av personer, fromhetsriktningar och tidsperioder. Ortodoxiens

60 eller pietismens fromhet i belysning av psalmdiktningen torde vara en lämplig uppgift för ett mer självständigt studium. Möjligen skulle även ämnen, som beröra platonska eller överhuvud filosofiska inslag i vår psalmbok, kunna vara av intresse för mera försigkomna lärjungar att behandla. Den nyaste tidens kyrkohistoria erbjuder givetvis det rikaste materialet. Här kan utgångspunkten i vissa fall tagas i hembygdens religiösa och kyrkliga förhållanden (studier över den religiösa verksamheten i en nutida församling, över det kyrkliga och frikyrkliga livet i en församling eller bygd, den kyrkliga ungdomsrörelsen, kyrkliga minnesmärken av olika slag, symboliken i någon äldre kyrka o. s. v.). M i s s i o n s h i s t o r i e n lämnar också rikt studiestoff för de lärjungar, som äga intresse för denna del av ämnet. Även frågor av mera principiell innebörd kunna i detta sammanhang upptagas till behandling. Likaså böra partier av den allmänna r e l i g i o n s h i s t o r i e n vara ägnade att väcka intresse för mer ingående studier. Arbeten rörande indiskt, kinesiskt eller muhammedanskt religiöst liv och tänkande eller utdrag ur nu nämnda religioners heliga skrifter och klassiska tänkare eller framställningar av primitiv religion kunna lämpa sig för studium vid det enskilda arbetet. Vad slutligen beträffar d e n k r i s t n a t r o s - o c h l i v s å s k å d n i n g e n , finnes inom detta område ett rikligt studiematerial för de lärjungar, som ha intresse för världs- och livsåskådningsfrågor, särskilt om hithörande studium sammanbindes med studiet av filosofiska arbeten. Här kan t. ex. bli föremål för studium litteratur, som behandlar speciella frågor, såsom tro och dogm, tro och vetenskap, den kristologiska frågan, odödlighetstron, eller mera praktiska spörsmål, såsom folkkyrka och frikyrka. Måhända kunde även något arbete, som ger en enhetlig framställning av den kristna trosåskådningen, helt eller delvis studeras. Särskilt intresse erbjuda de etiska frågorna. Lämpliga för det enskilda studiet synas vara sådana arbeten, som behandla etikens historia, förhållandet mellan filosofisk och kristen etik, de etiska grundproblemen eller någon speciell etisk fråga av individuell eller social natur.

61 Modersmålet. A.

Mål.

Undervisningen i modersmålet har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtas i folkskolan, göra lärjungarna förtrogna med svenskt språk och svensk litteratur. Den skall sålunda odla deras språkkänsla och lära dem att uttrycka sig korrekt och klart i tal och skrift samt att vårdat och uttrycksfullt läsa såväl vers som prosa, och den skall göra dem bekanta med den svenska litteraturen och dess utveckling. Därjämte avser den att giva dem någon kännedom om de nordiska frändefolkens språk och litteratur samt om särskilt betydelsefulla utomnordiska litteraturverk.

B. Kursfördelning. 1.

Realskolan,

a. Femårig

realskola.

Klass 1 (6 timmar). Läsning dels i klassen, dels på egen hand av stycken med lättfattligt och värdefullt innehåll samt klart och enkelt språk. Muntlig redogörelse för egna erfarenheter och återgivande av berättelser och skildringar; framsägning av inlärda stycken i bunden och obunden form. Form- och satslära med tillämpningsövningar; rättskrivningsövningar. Uppsatsövningar på lärorummet under lärarens ledning. Klass 2 (6 timmar). Läsning som i föregående klass. Fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Form- och satslära fortsatt, med tillämpningsövningar; rättskrivnings- och uppsatsövningar. Klass 3 (4 timmar). Läsning av valda stycken ur 1800- och 1900-talens svenska litteratur. Fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. Välläsningens allmänna grunder. Form- och satsläran avslutad, med tillämpningsövningar; rättskrivnings- och uppsatsövningar. Nio uppsatser. Klass 4 (3 timmar). Läsning av svenska litteraturprov, även utförligare, huvudsakligen från 1800- och 1900-talen; i anslutning därtill erforderliga litteraturhistoriska upplysningar samt anvisningar för litteraturläsning på egen hand. Fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. I samband med litteraturläsning och uppsatsgenomgång elementär behandling av frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Kort repetition av språkläran, med utvidgning på viktigare punkter. Nio uppsatser. Klass 5 (3 timmar). Litteraturläsning som i föregående klass; valda stycken ur dansk och norsk litteratur; prov ur isländsk sago- och eddadikt-

62 ning i översättning. Fortsatta övningar i språkets muntliga behandling, även i form av utförligare referat och diskussioner. Fortsatt behandling av frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter, övningar i att uppsätta enklare skrivelser av praktisk art. Sju uppsatser, av vilka någon kan utbytas mot en översättning. b. Fyraårig

realskola.

Klass 1 (6 timmar). Läsning dels i klassen, dels på egen hand av stycken med lättfattligt och värdefullt innehåll samt klart och enkelt språk. Muntlig redogörelse för egna erfarenheter och återgivande av berättelser och skildringar; framsägning av inlärda stycken i bunden och obunden form. Form- och satslära med tillämpningsövningar; rättskrivningsövningar. Uppsatsövningar på lärorummet under lärarens ledning. Klass 2 (4 timmar) = klass 3 5 . Klass 3 (3 timmar) = klass 4 5 . Klass 4 (3 timmar) = klass 5 5 .

2.

Gymnasiet.

a. Fyraårigt

gymnasium.

Ring I (2 timmar). Läsning: svenska litteraturprov, även utförligare, huvudsakligen från 1800- och 1900-talen samt prov ur isländsk sago- och eddadiktning i översättning; litteraturhistoriska upplysningar i anslutning därtill; dansk eller norsk eller annan utländsk litteratur, den sistnämnda i översättning, övningar i muntlig framställning: uppläsning, föredrag, diskussioner. Språklära: i samband med litteraturläsning och uppsatsgenomgång behandling av betydelsefullare grammatiska frågor och spörsmål rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter, övningar i att uppsätta enklare skrivelser av praktisk art. Nio uppsatser, av vilka någon kan utbytas mot en översättning. Ring II (3 timmar). Läsning: svensk litteratur fram till gustavianska tiden samt litteraturhistoria i anslutning därtill; nyare svensk litteratur, dansk eller norsk eller annan utländsk litteratur, den sistnämnda i översättning. Muntlig framställning samt språklära som i föregående ring; därjämte språkhistoriska meddelanden till belysning av svenska språkets utveckling. Åtta uppsatser. Ring III (4 timmar). Läsning: svensk litteratur fram till 1800-talets mitt samt litteraturhistoria i anslutning därtill; nyare svensk litteratur, dansk eller norsk eller annan utländsk litteratur, den sistnämnda i översättning. Muntlig framställning samt språklära som i föregående ringar. Åtta uppsatser. Ring IV (4 timmar). Läsning: svensk litteratur fram till våra dagar samt litteraturhistoria i anslutning därtill; dansk eller norsk eller annan utländsk litteratur, den sistnämnda i översättning. Muntlig framställning som i föregående ringar. Språklära: sammanfattning av förut behandlade grammatiska och stilistiska frågor; kort översikt av svenska språkets historia. Sex uppsatser.

63 b. Treårigt

gymnasium.

4 Ring I (3 timmar) = ring I I . Ring II (4 timmar) = ring I I I 4 . Ring III (4 timmar) = ring IV 4 . 3. Lyceet. Krets 1 (6 timmar) = klass l 4 . Krets 2 (4 timmar) = klass 24. Krets 3 (3 timmar). Fortsatt läsning av valda stycken ur 1800- och 1900talens litteratur; i anslutning därtill erforderliga litteraturhistoriska upplysningar samt anvisningar för litteraturläsning på egen hand; valda stycken ur dansk och norsk litteratur; prov ur isländsk sago- och eddadiktning i översättning. Fortsatta övningar i språkets muntliga behandling. I samband med litteraturläsning och uppsatsgenomgång elementär behandling av frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Kort repetition av språkläran. Övningar i att uppsätta enklare skrivelser av praktisk art. Nio uppsatser, av vilka någon kan utbytas mot en översättning. Krets 4 (3 timmar). Läsning, muntlig framställning och språklära som i ring I I 4 . Nio uppsatser. Krets 5 (4 timmar) = ring I I I 4 . Krets 6 (4 timmar) = ring IV 4 . Anm. Då i klasserna l 5 och l 4 samt i krets 1 antalet lärjungar i en avdelning överstiger 16, må efter skolöverstyrelsens medgivande avdelningen vid uppsatsövningarna under en veckotimme kunna uppdelas på två grupper.

O. Anvisningar. I. Allmänna synpunkter. 1. Undervisningen i modersmålet skall så bedrivas, att den väcker kärlek till svenskt språk och svensk litteratur samt intresse för bildande läsning i allmänhet. 2. Med hänsyn till ämnets skiftande innehåll och lärarnas skiljaktiga förutsättningar bör en viss frihet lämnas dem att ordna undervisningen. Dock få härvid de i målet för undervisningen angivna uppgifterna aldrig släppas ur sikte. De formella övningar, som falla inom ramen för arbetet, såsom rättskrivning, satslösning, grammatik och talteknik, få icke bli självändamål och bortskymma undervisningens djupare syfte utan användas såsom medel och i naturligt sammanhang. _ 3. En uppdelning av veckotimtalet för olika uppgifter bör snarare tjäna till att angiva den ungefärliga tidsproportionen för ämnets olika delar än till att binda arbetet inom respektive områden vid bestämda veckotimmar. Å ena sidan kan det vara till fördel att ägna en sammanhängande tid åt en del av ämnet, medan andra delar lämnas å sido, t, ex. vid läsning av större litteratur-

64 verk. Å andra sidan kan sysslandet med en del av ämnet ge naturliga och förmånliga tillfällen att främja studiet inom andra delar; så t. ex. bör rättstavningen sättas i samband med ordstudierna, och för uppsatsskrivningen böra iakttagelser göras och föredömen hämtas vid läsningen. 4. Även med andra ämnen böra sammanhang och samarbete eftersträvas, närmast med historia, kristendomskunskap och — för ämnets språkliga sida •— främmande språk, stundom också med musik (folkvisor, Bellman) och teckning (illustrationer till uppsatser). På gemensam ämneskonferens bör en viss arbetsfördelning fastställas, så att t. ex. psalmdiktningen lämnas åt kristendomskunskapen, historieskrivningen åt historien. 5. Vid undervisningen användes lämplig åskådningsmateriel. Särskilt må framhållas grammofonens och radions betydelse vid undervisningen i danska och norska samt i föredrags- och uppläsningskonst. Även filmframställningar av litterära verk kunna vara av värde. n.

Ämnets olika sidor. 1. Litteraturläsning. a.

Förkunskaper.

I samtliga folkskoleklasser läsas stycken med klart och enkelt språk, från och med tredje klassen dessutom sådana av »litterärt värde». Beträffande innehållet föreskrives, att detta i tredje och fjärde klasserna skall hämtas från svenska bygders natur och människoliv, i fjärde klassen även från vår äldre historia. I femte och sjätte klasserna läsas stycken med innehåll hämtat huvudsakligen från händelser och företeelser ur vår medeltids och nya tids historia samt sådant, som berör vårt lands natur och arbetsliv; härtill komma i sjätte klassen även läsestycken om de främsta bland de författare, som lästs i skolan. Att märka är vidare, att i historiekursen också ingår åtskilligt om svenska författare och deras verk. Från och med tredje klassen förekommer tyst läsning med redogörelse för det lästa. Inlärande och uppläsning av verser och prosastycken tager sin början redan i första klassen. Då inom ovan angivna gränser stor frihet i fråga om valet av läsestycken råder, bör läraren i realskolans första klass skaffa sig underrättelse om vad lärjungarna under närmast föregående år läst. Dels undvikes härigenom onödig omläsning, dels kunna vid den fortsatta läsningen hänvisningar till förut läst litteratur göras. Likaså bör läraren undersöka, i vad mån lärjungarna fått övning i att läsa böcker på egen hand och därvid möjligen lärt sig begagna skolans bibliotek. b.

Litteraturvalet.

Allmänna principer. 1. Vid valet av lektyr bör först och främst tillses, att det som läses är litterärt värdefullt samt begripligt och tilltalande för de unga. Sådant, som

65 endast har rent litteraturhistoriskt intresse, bör blott i begränsad omfattning komma i fråga. För begreppet litteratur må icke dragas alltför snäva gränser. Visserligen måste den egentliga skönlitteraturen komma i främsta rummet, men även prov på historisk framställning, reseskildring, brevskrivning, essaykonst m. m. böra ha sin plats i litteraturundervisningen. Till den svenska litteraturen bör också räknas den finlandssvenska. Hänsyn bör tagas till lärjungarnas åldersstadium, mogenhetsgrad och speciella intressen, lokala förhållanden (t. ex. i fråga om hembygdsskildringar) samt till lärjungarnas studier i andra ämnen (kristendomskunskap, historia, geografi, biologi, språk). Någon gång kan det visa sig lämpligt att taga upp ett stycke, som lästs tidigare, och behandla det ur nya synpunkter. Med hänsyn härtill och även till individuella uppgifters lösande böra lärjungarna bevara sina gamla läseböcker och andra texter, som de ålagts att skaffa. 2. Texter väljas av den enskilde läraren inom av ämneskonferensen uppgjort förslag. Här må endast några råd till vägledning givas.

Realskolan. 1. P å hela realskolestadiet bör litteratur med berättande innehåll i främsta rummet väljas. I de lägre klasserna passa bäst äventyr såväl ur fantasiens som ur verklighetens värld samt skildringar ur barnens liv och från naturen. Av dikter kunna läsas icke blott episka utan även lyriska, t. ex. sådana som besjunga fosterlandet, hemmet och naturen. Dock bör tillses, att diktens stämning är tillgänglig för det ifrågavarande åldersstadiet. Samtidigt som läsningen skall vara underhållande och njutbar, bör den vara fostrande, t. ex. genom att framställa ideal och manande exempel; dock måste stycken av utpräglat moraliserande karaktär väljas sparsamt och med urskillning. 2. För läsningen bör i regel användas en läsebok med ett litterärt värdefullt, intresseväckande och omväxlande innehåll. Efter hand utvidgas läsningen även till sådant, som icke ingår i läseboken, i det att våra främsta författare i deras mest betydande arbeten eller utförliga delar därav tagas upp till studium. Av poetiska verk, som på detta stadium kunna komma i fråga, må nämnas Runebergs Fänrik Ståls sägner och Julkvällen, Snoilskys Svenska bilder, Tegnérs Fritiofs saga och andra dikter, dikter av Geijer, Topelius, Rydberg, Heidenstam, Fröding, Karlfeldt, Österling, Dan Andersson, B. Sjöberg, Asplund, G. M. Silfverstolpe m. fl. Av prosaverk kunna anbefallas Almquists folklivsskildringar, Blanches Bilder ur verkligheten, Rydbergs Singoalla, Strindbergs sagor och skärgårdsskildringar, Ernst Ahlgrens folklivsberättelser, Heidenstams Karolinerna, Lagerlöfs En herrgårdssägen, Jerusalem och Drottningar i Kungahälla, Forsslunds Djur, Molins Ådalens poesi, Hj. Bergmans sagor, Siwertz' Mälarpirater. Vid läsningen behöver läraren icke vara bunden av läsebokens uppställning eller överhuvud av en på förhand i detalj fastställd plan. Tillfälliga händelser (en minnesfest, ett dödsfall, ett nyutkommet litterärt verk) eller årstidernas växlingar kunna föranleda, att en viss författare eller ett visst slag av stycken bli aktuella och därigenom få 5—321680

ett speciellt intresse för lärjungarna. I allmänhet bör koncentration eftersträvas, så att litteratur med likartat innehåll sammanföres till enhetlig behandling. 3. I kursplanen för realskolans avslutningsklass upptages läsning av dansk och norsk litteratur samt av prov ur isländsk sago- och eddadiktning. Med den begränsade tid, som står till buds, torde man här i regel få inskränka sig till några få valda stycken ur någon antologi. I varje fall torde man kunna medhinna t. ex. någon saga av Andersen, en berättelse av Björnson, danska och norska nationalsången, Laxdöla saga eller Gunnlaug Ormstungas saga, Trymskvida och Havamal. Om så finnes lämpligt, må någon del av detta kursmoment behandlas i föregående klass. Gymnasiet. 1. Även för litteraturläsningen på gymnasiet bör tjäna som stomme en lämplig antologi. Denna måste dock för de större verken kompletteras med textupplagor, vilka antingen anskaffas av lärjungarna själva eller i tillräckligt antal exemplar tillhandahållas av skolan. Kursplanen ger en tydlig anvisning om att huvudvikten i gymnasiets litteraturstudium skall läggas på Sveriges nyare litteratur och att stark begränsning måste iakttagas beträffande den äldre litteraturen. I ring I 4 få lärjungarna, liksom i realskolans avslutningsklass, någon kännedom om den isländska litteraturen. I ringarna I I 4 och I 3 börjar det historiska studiet av Sveriges litteratur och föres fram till den gustavianska tiden. Till den äldre svenska litteratur, varmed lärjungarna under alla förhållanden böra få stifta bekantskap, torde höra runinskrifterna, landskapslagarna, folkvisorna, Olavus Petri, Wivallius' och Lucidors visor, Stiernhielms Herkules, Dalins Argus, Sagan om hästen samt visor, Linnés resebeskrivningar samt Creutz' Atis och Camilla. Till kursen i ringarna I I I 4 och I I 3 hör den måhända viktigaste delen av det svenska litteraturstudiet: den gustavianska och den romantiska tidsålderns litteratur. Att hålla kulturtraditionen från dessa lysande epoker levande och bevara deras vittra arv synes vara en av de angelägnaste uppgifterna för svensk litteraturundervisning. Men även här är begränsning tillrådlig. E n fyllig och ingående behandling av författare sådana som Bellman, Kellgren, Lenngren, Wallin, Atterbom, Tegnér, Geijer, Almquist ävensom av F r . Bremer och Runeberg är betydligt värdefullare än ett mera ytligt studium av ett större antal författare från ifrågavarande perioder. Beträffande litteraturen efter 1800-talets mitt, som ingår i högsta ringens kurs, ligger tyngdpunkten helt naturligt på Rydberg, Strindberg, 90-talisterna samt representanter för 1900-talets litteratur. I fråga om de sistnämnda torde lärarens och även lärjungarnas personliga smak och intresse mer än eljest böra få göra sig gällande, men av vikt är, att denna del av vår litteratur på allvar tages upp i skolundervisningen, så att lärjungarna icke stå rådvilla inför den brokiga mångfalden i sin egen tids litteratur. 2. Till omväxling med det kronologiska litteraturstudiet läses emellanåt, i den mån tiden medgiver det, något modernt verk eller någon modern författare. Det kan vara lämpligt, men är naturligtvis icke nödvändigt, att denna läsning

67 står i något samband med den sammanhängande kursen eller i övrigt med ämnen, som för tillfället äro aktuella för lärjungarna. Så t. ex. passar det bra att läsa Strindbergs Mäster Olov samtidigt med att Olavus Petri behandlas i litteratur- eller kyrkohistorien, Heidenstams Karolinerna parallellt med studiet av Karl XII:s historia, Rydbergs Singoalla som illustration till medeltiden, Karlfeldts Lucidorbiografi tillsammans med Luciclors dikter, Tegnérs Minnessång 1836 som avslutning på studiet av den gustavianska tidens litteratur. 3. Läsningen av dansk och norsk litteratur bör åtminstone drivas i den omfattning, att en icke alltför knapp tid ägnas åt det ena språket i en, åt det andra språket i en annan ring. Den lektyr, som väljes, bör vara litterärt värdefull och representativ, så att den är ägnad att väcka lärjungarnas intresse för våra frändefolks litteratur. Men syftet är därjämte — och kanske huvudsakligen — att ge lärjungarna så mycken kännedom om de båda folkens språk, att de efter slutad skolgång utan alltför stor svårighet kunna läsa danska och norska böcker och tidningar. Endast där naturlig fallenhet eller förkunskaper finnas hos en lärjunge, torde man därjämte kunna eftersträva någon förmåga att använda danskt och norskt uttal vid högläsning. Tyngdpunkten vid undervisningen bör ligga på ordförrådet, men någon uppmärksamhet bör även ägnas åt karakteristiska företeelser i fråga om uttal och accent. 4. Läsning av utländsk litteratur i svensk översättning bör förekomma åtminstone i någon av gymnasiets ringar. I främsta rummet torde härvid den antika litteraturen komma i fråga (Homeros, ett grekiskt drama). Såsom lämplig litteratur kan vidare föreslås ett Shakespearedrama, en komedi av Moliére, Goethes Faust, en roman av Dickens, Anatole France eller Th. Mann. Lämpligt är även här, att parallellism åstadkommes med det som ungefär samtidigt läses av svensk litteratur (t. ex. Homeros i anslutning till Stiernhielm eller Runeberg; Faust i anslutning till Lycksalighetens ö; Konung Oidipus i anslutning till Kung Fjalar). E t t annat tillvägagångssätt är att t. ex. läsa Homeros samtidigt med att lärjungarna äro sysselsatta med den antika historien. c.

Litteraturens

behandling.

1. Det sätt, på vilket lärjungarna tillägna sig den behandlade litteraturen, måste bli olika allt efter stoffets beskaffenhet. Huvudsaken är, att lärjungarna uppmärksamma och förstå det som läses. I realskolans lägre klasser torde uppläsning i skolan vara den lämpligaste formen både i fråga om prosa och poesi, och även i de högre realskoleklasserna och på gymnasiet är uppläsning i många fall naturlig, i synnerhet då det är fråga om dikter av djupare tankeinnehåll eller egenartad stämning. Härvid är det dock av stor vikt, att läsningen skötes på ett sätt, som ger lärjungarna en levande uppfattning av det lästa. Detta främjas bäst genom en god, ostörd uppläsning, utförd antingen av läraren själv eller av någon lärjunge, som förberett sig på denna uppgift. Avbrott för förklaringar eller rättelser böra endast undantagsvis förekomma under själva uppläsningen. Dramatiska verk kunna ofta med fördel framföras i skolan med fördelade roller och med av läraren givna anvisningar rörande utförandet. 2. För förstående av den lästa texten behöves emellertid i många fall en

68 kommentar, bestående av ord- och sakförklaringar, rubricering av viktigare delar av ett stycke, påpekanden rörande komposition, språk och stil, litteraturhistoriska och biografiska upplysningar m. m. När det gäller något så personligt som uppfattning och tolkning av litteratur, måste helt naturligt stor frihet lämnas åt den enskilde läraren med hänsyn till hans kynne, studieriktning och intressen, vare sig dessa äro av företrädesvis språklig, litteraturhistorisk, historisk-biografisk eller estetisk-psykologisk art. Det må blott framhållas, att måtta och försiktighet böra iakttagas vid varje slag av kommentar. Alltför stor omständlighet kan verka förvirrande på uppfattningen och hämmande för intresset. Tolkningen av litteraturen har först och främst till uppgift att göra denna lättare tillgänglig för de unga och väcka deras intresse för god och värdefull litteratur. Uppmärksamheten fästes på de litterära verkens olika sidor (motiv, personer, idéer, miljö, konstnärliga uttrycksmedel, versmått o s. v.). Det bör dock ihågkommas, att värdefull litteratur ofta gör det starkaste intrycket utan analys av något slag; detta gäller särskilt om ömtålig centrallyrik. 3. Av synnerlig vikt är, att lärjungarnas självverksamhet tages i anspråk vid litteraturbehandlingen. De böra i möjligaste mån ledas till att under samtal och diskussion själva göra iakttagelser rörande språk, stil, karaktärsteckning, naturskildring o. s. v. P å sådant sätt bli de också i stånd att på egen hand läsa litteratur med omdöme och behållning. I realskolans högsta klasser ingår såsom kursmoment »anvisningar till litteraturläsning på egen hand», och av gymnasiets litteraturkurs måste en väsentlig del överlåtas till lärjungarnas självstudier, vare sig i form av tyst läsning på lärorummet eller som hemarbete. Men om dessa studier skola bli fruktbärande, kräves åtskillig vägledning från lärarens sida i form av på förhand meddelade ord- och sakförklaringar, anvisningar om sådant, varpå uppmärksamheten särskilt bör fästas vid läsningen o. s. v. Likaså är det nödvändigt, att läraren på lämpligt sätt, t. ex. genom arbetsuppgifter, kontrollerar, att studierna tagas på allvar. Självfallet är, att frivillig litteraturläsning på allt sätt uppmuntras. d.

Litteraturhistoria

och poetik.

1. Litteraturhistorien skall läsas i anslutning till och vara ett stöd för litteraturläsningen. Därav följer, att den huvudsakligen skall omfatta författare och verk, som ingå i skolundervisningen. P å realskolestadiet kan man nöja sig med litteraturhistoriska upplysningar rörande de lästa författarna; särskild lärobok är icke behövlig. I gymnasiet får litteraturhistorien en mer systematisk prägel i samband med den historiska orienteringen av litteraturstudiet. Här kräves en lärobok. Det måste emellertid noga framhållas, att litteraturverken och d e r a s b e h a n d l i n g äro huvudsak e n . Utländska författare och strömningar, som varit av epokgörande art, måste helt naturligt behandlas i samband med den litterära utvecklingen i vårt land. Vid framställningen av en litterär rörelse (t. ex. romantiken) torde det vara mest ändamålsenligt att utgå från ett konkret, representativt litteraturverk (t. ex. Lycksalighetens ö). Litteraturhistoriska jämförelser (t. ex.

69 ett motivs behandling hos olika författare) kunna ibland vara både fängslande ock instruktiva, men de böra icke användas till övermått, överhuvud bör iakttagas, att den litteraturhistoriska framställningen icke blir alltför lärd, detaljrik och invecklad. 2!. I samband med litteraturläsningen bibringas lärjungarna kännedom om det allra viktigaste av poetiken, särskilt diktarterna samt de viktigaste versoch strofformerna. Dessa frågor böra upptagas i den mån litteraturstudiet föranleder det. 2. Muntlig framställning, a. Förkunskaper. Folkskolans kursplan upptager för samtliga klasser övningar i muntlig framställning i form av samtal, redogörelser, berättelser och, i sjätte klassen, korta föredrag med innehåll anknytande till hemmet, hembygden eller till de i andra ämnen lästa kurserna. Likaså förekommer i alla klasser återgivande av berättelser och skildringar; femte och sjätte klassernas kursplan upptager även övning i att återgiva gången i en längre berättelse eller i en följd av berättelser. I samband med talövningarna få lärjungarna en inblick i skillnaden mellan talspråk och bokspråk samt anvisningar rörande talteknik. b. Den muntliga framställningens betydelse. 1. övningarna i muntlig framställning avse att utveckla lärjungarnas förmåga att i tal uttrycka sig tydligt, korrekt och klart, att öva dem i uttrycksfull uppläsning av vers och prosa samt att lära dem hålla föredrag och deltaga i diskussioner. Det är av så mycket större vikt, att uppmärksamhet ägnas åt denna sida av undervisningen, som de färdigheter, det här gäller, fått en ökad praktisk betydelse i vår tid. Dessa övningar ha för övrigt stort värde även därigenom, att de utgöra ett gott stöd för den skriftliga framställningen och för förståelsen av litteratur samt bilda en naturlig utgångspunkt för studiet av språket. 2. P å grund av den muntliga framställningskonstens betydelse bör vid betygens sättande tillbörlig hänsyn tagas även till lärjungarnas förmåga i detta avseende. Av samma skäl bör vid examina lärjungarnas förmåga av uppläsning prövas. E t t omsorgsfullt utarbetat föredrag må någon gång kunna ersätta en hemuppsats, varvid det dock lämpligen bör inlämnas i renskrift. c. Talteknik och välläsning. 1. Om undervisningen i muntlig framställning skall leda till gott resultat, erfordras på alla stadier och särskilt i de lägsta klasserna övningar i talteknik på den i folkskolan lagda grundvalen. Det gäller att inöva en ändamålsenlig andningsteknik, ett naturligt röstläge, en fri och klangfull tonbildning samt att bortarbeta störande talfel (t. ex. läspning, stamning, harskning). Vid behandlingen av sådana talfel, oriktigt uttal o. d. kan man efter förberedelse i klassen ge individuella hemuppgifter.

70 Med läraren i sång bör samarbete äga rum såväl vid bortarbetandet av individuella talfel som i fråga om anvisningar rörande röstorganets vård. 2. Särskild uppmärksamhet kräver behandlingen av störande dialektala inslag och andra egenheter i uttalet. Egendomligheter, som avvika från uttalet hos de bildade på respektive orter, böra redan på lågstadiet bortarbetas. Allt efter dialektinflytandets olika styrka på olika orter kräver detta kursmoment ett större eller mindre arbete av lärare och lärjungar. 3. Det gäller för läraren att också övervinna de svårigheter, som förorsakas av lärjungarnas blyghet och därmed sammanhängande motsträvighet eller liknöjdhet. Här krävas i hög grad tålamod, takt, varsamhet och uppmuntran, särskilt under målbrottstiden. Understundom kan med fördel användas körläsning, varigenom det är lättare att få med de inbundna, tystlåtna och röstsvaga lärjungarna. 4. Redan i realskolans första klass böra praktiska övningar i välläsning påbörjas; särskilt lägges vikt vid pausering och frasering, röstläge, betoning och tempo. Dessa övningar grundas dels på undervisningen i talteknik, dels på en riktig uppfattning av innehållet. I klasserna 3 5 och 2 4 gives sedan en framställning av välläsningens allmänna grunder i anslutning till konkreta exempel. Detta moment av undervisningen får icke heller i fortsättningen försummas; även på gymnasiet kräver det ständig uppmärksamhet. 5. Vid uppläsning av vers skall i första hand en god prosodisk betoning eftersträvas och skandering motarbetas. Men å andra sidan får ej versen förvandlas till prosa, utan dess rytmiska särprägel måste också komma till sin rätt. För att utveckla lärjungarnas rytmkänsla kan man anordna särskilda skanderingsövningar, »överklivning», betoning av slutrimmet o. d. böra särskilt uppmärksammas. 6. Beträffande uppträdandet vid den muntliga framställningen bör läraren också ge erforderliga anvisningar. Allt som kan inverka störande på åhörarna beivras. Framför allt skall naturlighet eftersträvas. Olater i form av tillgjort teatraliskt uppträdande, överdrivet gestikulerande o. d. måste bekämpas. Läraren bör emellertid i förekommande fall också uppmuntra lärjungarna att visa större livlighet vid framförandet. Även på åhörarnas hållning ställas vissa krav. Ingenting, som är ägnat att störa framförandet, bör få förekomma. d. Uppläsning och

memorering.

1. En god uppläsning bör visa, att uppläsaren satt sig väl in i textens innehåll, så att han kan förmedla detta till åhörarna. Den vårdade och uttrycksfulla uppläsningen kräver förberedelse. Det är lämpligt, att den oförberedda högläsningen i rätt stor utsträckning utbytes dels mot tyst läsning, dels mot förberedd uppläsning inför klassen; i sistnämnda fall böra åhörarna icke ha bok uppslagen och i denna följa uppläsningen. Å andra sidan måste förmågan att uppläsa okänd text upprätthållas och utvecklas och övningar av denna art, icke minst på de högre stadierna, icke för sällan förekomma. 2. Textvalet bör, vad både form och innehåll beträffar, göras med stor omsorg. Särskilt gäller detta i fråga om dikter och prosastycken, som skola

71 inläras; på lågstadiet böra dessa i regel först behandlas i klassen. I den mån lärjungarnas förmåga, smak och omdöme göra detta möjligt, lämnas större frihet vid val av text; dock skall alltid lärarens råd inhämtas. 3. Utanläsningen bör icke inskränkas till enstaka strofer av en dikt, utan lärjungarna böra lära sig hela, dock ej alltför långa dikter. Samverkan med sångläraren kan även på denna punkt ge ett gott resultat med hänsyn till valet av dikter. I mindre omfattning kan även memorering av prosatext förekomma. Korta, kärnfulla citat på vers eller prosa, ordspråk o. d. förtjäna att inläras, även med hänsyn till deras praktiska nytta. Det inlärda bör repeteras, så att de unga, när de sluta skolan, ha ett litet förråd av representativa dikter, som de kunna utantill. Dock bör hänsyn tagas till lärjungarnas olika läggning, minne, smak och intressen, så att övningarna icke kännas som motbjudande tvång. e.

Dramatiskt

framförande.

Då ett skådespel läses, är det lämpligt att låta några lärjungar efter förberedelse framföra detta eller, om det är långt, åtminstone delar därav inför klassen. Härvid behöver ingen större vikt läggas vid kostymering och andra yttre anordningar, ehuru dylika givetvis bidraga till att göra framställningen livligare. Särskilt i realskolans lägre klasser kan intresset för dramatiskt framförande vara stort, och läraren kan, om han så finner lämpligt, lätt få grupper av lärjungar att åtaga sig att såsom frivilligt arbete inlära ett skådespel efter lärarens anvisningar. Även på gymnasiet bör vid läsning av dramatiska verk rollfördelning ske; dock gäller även här som regel, att rollerna i förväg instuderas, naturligtvis utan krav på memorering. E t t särskilt intresse kunna dylika övningar få för lärjungarna, om de själva författa sitt skådespel. I de lägre klasserna av realskolan kan man t. ex. låta dem dramatisera en saga, en berättelse eller en händelse ur skollivet. f.

Redogörelser, reproduktioner

och föredrag.

1. Redan i realskolans första klass böra lärjungarna övas i sammanhängande muntlig framställning. Lämpliga uppgifter härför äro redogörelser (referat); dessa kunna avse något som förut behandlats (en del av läxan e. d.), innehållet i en berättelse eller egna erfarenheter. Till en början kan detta ske utan särskild förberedelse och utan att åhörarna utöva någon egentlig kritik; i den mån blyghet och rädsla övervinnas, ställas större krav på utformning och utförande. På mellanstadiet böra redogörelserna mera avse sakliga iakttagelser, innehållet i en längre berättelse eller en längre beskrivning o. d. 2. För reproduktion böra väljas stycken med enkelt språk, vars tillägnande icke erbjuder alltför stora svårigheter för de unga. En friare art av reproduktion består däri, att innehållet klädes i ny form, dels genom anpassning till lärjungarnas språk, dels genom någon förändring i synpunkt (t. ex. då efter läsningen av fabeln »Björnen och räven» en lärjunge får återge händelsen så, som om björnen berättat den, en annan så, som räven såg den).

72 3. De nämnda redogörelserna övergå så småningom till föredrag. Sådana kunna förekomma på alla skolstadier. De böra i regel icke kräva längre förberedelse av lärjungarna utan vara ganska korta, så att ett föredrag jämte erforderlig kritik ej upptager mer än en del av lärotimmen. Ämnena må väljas fritt av lärjungarna, eventuellt på förslag av läraren. Såväl i realskolan som på gymnasiet kunna de ligga inom området för lärjungarnas personliga upplevelser och erfarenheter, men även mera objektiva ämnen, litterära eller fackliga, kunna ifrågakomma. Är ämnet utpräglat fackmässigt, kan föredraget, om så anses lämpligt, förläggas till lektionstimme i vederbörande fackämne, varvid modersmålsläraren så vitt möjligt är tillstädes. Föredragen må i de högsta ringarna gärna sättas i samband med det enskilda arbetet, vare sig detta faller inom modersmålet eller inom annat ämne. Då ämnets natur så kräver, bör föredraget lämpligen illustreras med ljusbilder, ritningar, kartskisser, föremål o. s. v. För föredragets yttre utförande givas noggranna anvisningar. Lärjungarna böra tillrådas att i katedern endast medföra en lapp med huvudpunkterna upptecknade. Om koncept användes, måste noga tillses, att föredraget icke urartar till ren uppläsning. Lärjungarna skola tillsägas att icke »tala som en bok»; framställningen skall hållas i ett ledigt och otvunget men efter ämnets natur avpassat talspråk. För att icke uppmärksamheten skall avledas från föredragets innehåll och den föredragande störas i sitt arbete, bör kritiken sparas, tills föredraget är avslutat. Kritiken får ingalunda vara uteslutande negativ, utan lärjungarna böra vänjas vid att beakta föredragets förtjänster och värdera det arbete, som utförts. Granskningen bör i första hand inrikta sig på innehållsbehandlingen. Åhörarna skola vänja sig att uppfatta och fastställa, om framställningen är klar och tydlig och fyller sitt ändamål, om den skridit framåt lagom hastigt o. d. De skola läras att överblicka olika partier i framställningen, så att de efter föredraget kunna ge en sammanfattning därav. Men även föredragets form granskas, icke blott beträffande uttal, pausering o. d. utan även i fråga om föredragandens hållning och sätt att framträda i övrigt. Särskilt beivras allt frasmakeri, och lärjungarna, böra lära sig att icke av en vacker form förledas att glömma, att det sakliga innehållet är det väsentliga. 4. önskligt är, att varje lärjunge åtminstone någon gång under läsåret får tillfälle att framträda inför klassen med en redogörelse eller ett föredrag samt med en uppläsning eller deklamation. Med hänsyn till den korta tid, som disponeras i realskolans högsta klasser och på gymnasiet, låter sig detta dock knappast göra, om klassen är stor. Någon tid kan vinnas, om åtminstone en del föredrag anknyta till ämnets lärokurs. Skulle emellertid några lärjungar ej hinna med att hålla föredrag, bör tillses, att de vid diskussioner och föredragsbedömning yttra sig, samt att de i följande klass få tillfälle till nämnda övning. 5. Om möjligt bör åt övningarna givas en naturlig inramning. Man kan t. ex. anordna en klassfest med uppläsning, föredrag och skådespel på programmet. Enskilda lärjungar eller en grupp lärjungar kunna få till uppgift att åhöra

73 ett offentligt föredrag utanför skolan och sedan i sin tur redogöra för detta; härvid få lärjungarna också tillfälle att direkt studera det offentliga tålandets komst. En lämplig övning är också att låta lärjungarna i högtidssalen pröva sina rösttresurser, varvid med åhörarnas hjälp lätt kan konstateras, att ett tydligt u t t a l är viktigare än ökad röststyrka. g.

Diskussioner.

1. I anslutning till ett föredrag kunna några lärjungar få till uppgift att sätia sig in i det ämne, som därvid skall behandlas, och yttra sig efter föredragets slut. Genom en sådan anordning, som med fördel kan praktiseras redan i första klassen, möjliggöres en icke blott formell utan även saklig kritik av föredraget. Därjämte tillgodoses en annan sida av den muntliga framställningens konst, nämligen förmågan att deltaga i diskussioner. Redan tidigt kan man på detta sätt få sådana till stånd och vänja de unga att tala fritt utan formell förberedelse. Även i andra fall, t. ex. vid uppsatsgenomgång och litteraturläsning, kan diskussion uppstå; läraren bör tillvarataga alla dylika naturliga anledningar att få ett meningsutbyte till stånd. 2. Lägges undervisningen på detta sätt, kan man redan i realskolans lägre klasser anordna diskussionsövningar över ämnen, som intressera lärjungarna (något som rör skolan, de lokala förhållandena o. s. v.). På det högre stadiet böra diskussionerna under denna förutsättning kunna bli givande, särskilt om ett ämne delas upp på flera lärjungar, vilka få i uppdrag att ur olika synpunkter belysa detsamma. Även här hämtas ämnena i första hand från lärjungarnas egen erfarenhetskrets, men också andra lämpliga ämnen, någon gång kanske sammanhängande med det enskilda arbetet, kunna ifrågakomma. 3. Vid diskussionerna tillses, att lärjungarna i gemen och icke endast ett fåtal deltaga, att de uppträdande hålla sig till ämnet och att personliga utfall och kitsliga småanmärkningar undvikas. 3. Skriftlig framställning. a.

Förkunskaper.

övningar i skriftlig framställning taga i folkskolan sin början redan i andra klassen i form av fritt nedskrivande av enkla meningar om ämnen, i allmänhet hämtade från talövningarna. Dessa övningar övergå i fjärde klassen till fria skrivningar med enkla, klart begränsade ämnen, hämtade från talövningarna eller från andra områden, som intressera lärjungarna. Vid sidan härav förekomma språkbyggnadsövningar, omfattande bl. a. bildandet av satser och satsföreningar. I klasserna 5 och 6 utgöras uppsatsövningarna av enkla, korta berättelser, beskrivningar och redogörelser, varvid en under lärarens ledning uppsatt innehållsförteckning, där så behöves, tjänar som stöd. Likaså få lärjungarna i dessa klasser någon övning i att skilja på olika stilarter. I sammanhang härmed kan även förmågan att avfatta brev och praktiska skrivelser i någon mån uppövas.

74 b.

Uppsatsskrivningens

mål och

anordning.

1. Uppsatsskrivningen har till uppgift att öva lärjungarna att på klar och vårdad svenska behandla ämnen, som falla inom deras erfarenhets- och kunskapsområden eller äga samband med deras känslo- och fantasiliv. 2. Lärarens uppgift är icke blott att rätta och genomgå uppsatser utan även — och i främsta rummet — att handleda. Härvid bör noga ihågkommas, att utvecklingen av lärjungarnas språkliga uttrycksförmåga mycket nära sammanhänger med deras allmänna utveckling. Läraren måste därför genom systematiska övningar söka vidga lärjungarnas språkfärdighet, skärpa deras iakttagelse- och tankeförmåga samt ge näring åt deras fantasi. 3. De skriftliga framställningarna skola uppfattas såsom övningar, icke blott som prov. På de högre stadierna måste krävas nöjaktig förmåga av skriftlig framställning; påfallande svaghet i detta avseende beror i de flesta fall på allmän omogenhet, vilken merendels torde visa sig även i andra ämnen. P å det första stadiet böra däremot lärjungarnas arbeten bedömas mildare, betyg behöva ej nödvändigt utsättas, och även där sådana användas, böra de ej alltför mycket inverka på terminsbetyget. Erfarenheten visar nämligen, att somliga lärjungar på detta stadium ännu icke kunna övervinna de svårigheter, som miljö, kynne, långsam arbetstakt och dylikt lägga i deras väg, men att dessa hinder försvinna med ökad mognad hos lärjungarna. Det är också av stor vikt, att rättandet av fel sker på ett måttfullt sätt och avväges efter lärjungens utvecklingsgrad. Alltför detaljerad kritik kan verka förvirrande och nedslående. 4. En individuell läggning av arbetet är på här ifrågavarande område särskilt betydelsefull. Icke minst gäller detta om ämnesgivningen. Resultatet av en skrivning är i hög grad beroende av det stoff, som skall behandlas, och av det intresse, som detta kan väcka hos den som skriver. Viktigt är, att svårighetsgraden noga avväges efter lärjungarnas utvecklingsståndpunkt. Ämnen kunna visserligen ibland med fördel hämtas ur tillgängliga samlingar av uppsatsämnen eller ur facklärarnas förslag, men säkrast vinnes syftet att få ett passande ämnesval, om läraren står i god kontakt med sina lärjungar, så att han känner deras möjligheter och intressen. Deras tidigare uppsatser kunna ej sällan ge anvisning i detta avseende. Å andra sidan bör tillses, att ensidighet i fråga om ämnesval och därav betingad stilart undvikes. 5. För minskande av hemarbetet äro skrivningarna i regel förlagda till skolan, endast i mindre utsträckning till hemmet. Hemskrivningarna ha dock viktiga uppgifter att fylla. De ge lärjungarna tillfälle att utarbeta uppsatser på grundval av direkta iakttagelser och med hjälp av uppslagsböcker och andra källor. I de två högsta ringarna kunna hemuppsatserna med fördel anknytas till lärjungarnas enskilda arbete, vare sig detta är förlagt till modersmålet eller till andra ämnen; i sistnämnda fall är givetvis samarbete med vederbörande facklärare nödvändigt. En hemuppsats, som kräver mera omfattande studier och noggrannare utformning, må kunna ersätta två kortare hemuppsatser. Likaså bör det vara tillåtet för lärare, som så önskar, att med rektors medgivande utbyta en eller annan skolskrivning under läsåret mot hemskrivning;

75 härvid böra lärjungarna erhålla ledighet under den för skolskrivningen anslagna tiden. Även skolskrivningarna kunna, där förhållandena lämpa sig därför, ordnas på ett friare sätt, eventuellt som skrivningar i läs- eller biblioteksrummet. c.

Förberedande

övningar.

1. Såsom förberedelse till och stöd för uppsatsskrivningen böra då och då på olika stadier anordnas speciella övningar av olika art, vilka avse att inöva vissa för den skriftliga framställningen viktiga moment i fråga om t. ex. språkbeLandling, stilart och planläggning. Först gäller det att utvidga lärjungarnas aktiva ordförråd, vilket ofta är synnerligen torftigt. Med utgångspunkt från läsningen, undervisningen i övrigt och livet utanför skolan upptagas vissa ordkategorier till behandling. Till en början inriktas arbetet huvudsakligen på konkreta ord, t. ex. namn på olika föremål och deras delar, djurs och människors rörelser, benämningar på ljud och färger, ävensom med allt detta sammanhängande adjektiv och verb. Längre fram kan man t. ex. behandla olika yrkesmäns verktyg och sysselsättningar, gärna i anslutning till lämplig åskådningsmateriel. P å de högre stadierna träda småningom abstrakta begrepp i förgrunden. Av stort värde äro övningar i att utfinna synonymer och motsatsord, att upptäcka betydelseskiftningar och nyanser i likartade uttryck, att utbyta främmande ord mot inhemska, att sammanslå, uppdela och sammanknyta meningar. Olika stilarter böra metodiskt övas, t. ex. genom att en på normalprosa skriven framställning överflyttas till ledigt skriftspråk eller till talspråk, en tidningsnotis om en händelse förvandlas till en berättelse av en person, som varit med om händelsen. 2. Dessa övningar böra icke bedrivas isolerat utan i anslutning till och med material hämtat från såväl den muntliga och skriftliga framställningen som litteraturstudiet. Lämpligt är, att lärjungarna ha en särskild arbetsbok, där olika arter av övningar grupperas i olika avdelningar. Åtskilliga av dessa övningar kunna ordnas som hemuppgifter, antingen för hela klassen eller för grupper av denna, särskilt då det gäller att samla material eller göra direkta iakttagelser. d.

Uppsatsskrivning 5

under lärarens direkta

ledning.

1. I klasserna l , 2 och V äro särskilda skrivnings dagar icke anslagna åt uppsatsskrivning, utan denna förlägges till lektionstid och sker under lärarens direkta ledning. Å t dessa övningar bör anslås åtminstone en dubbeltimme varannan vecka, överstiger i klasserna l 5 och l 4 antalet lärjungar 16, må klassen efter skolöverstyrelsens medgivande delas i två avdelningar. 2. Som ämnen för uppsatsövningarna i de nämnda klasserna bör endast väljas sådant, som erbjuder särskilt intresse för den som skriver. Ofta torde lärjungarna själva kunna föreslå ämnen, som de önska behandla. De böra härvid lära sig inse, att icke blott det ovanliga och egendomliga utan även det vardagliga kan göras till föremål för behandling. I första hand komma i

76 fråga b e r ä t t e l s e r om egna upplevelser i hemmet eller utomhus, under terminen eller under ferierna, om lekar och andra nöjen, om andra personers sysselsättningar, om djur o. s. v. Småningom lägges mera vikt vid b e s k r i v n i n g a r , grundade på egna iakttagelser, t. ex. av föremål, djur, människor, händelser. F a n t a s i ä m n e n kunna även förekomma, men därvid bör ihågkommas, att många barn ha ett svagt utvecklat fantasiliv. Då förhållandena göra det lämpligt, må någon gång k u n s k a p s ä m n e n , hämtade från andra läroämnen, behandlas av därför särskilt intresserade lärjungar. Däremot torde r e p r o d u k t i o n e r mindre väl lämpa sig för uppsatsskrivningen, alldenstund de alltför mycket binda det språkliga uttryckssättet; särskilt gäller detta omskrivningar på prosa av dikter. 3. Då lärjungarna redan i folkskolan något sysslat med uppsatsskrivning, kan man omedelbart i första klassen låta dem nedskriva små uppsatser över enkla ämnen av ovan angivet slag. Ofta torde det dock vara lämpligare att börja med muntliga övningar såsom förberedelse till de skriftliga; härtill kan och behöver längre tid anslås i l 5 än i l 4 . Under höstterminens första veckor låter man lärjungarna t. ex. berätta om sina upplevelser under de gångna ferierna. Dessa redogörelser, vilka helt naturligt bli mycket korta, diskuteras av läraren och klassen gemensamt, varvid till en början mindre vikt fästes vid att den språkliga formen är korrekt än vid att framställningen är klar, åskådlig och om möjligt livfull. Redan från början skola lärjungarna vänja sig vid att sovra stoffet, att koncentrera sig på det väsentliga och att undvika torra uppräkningar. 4. Sedan lärjungarna på nu angivet sätt erhållit någon föreställning om vad de böra sträva efter i en framställning, få de till uppgift att skriftligen berätta något, t. ex. i brevform. Att på vanligt sätt rätta de första uppsatsförsöken torde icke vara nödvändigt, men om så sker, bör naturligtvis stor mildhet och måttfullhet iakttagas. Under alla förhållanden kan läraren utnyttja uppsatserna dels genom att särskilt behandla en del mera allmänt förekommande fel, dels genom att låta de lärjungar, som skrivit de bästa uppsatserna, läsa upp dessa för kamraterna. Härvid påvisas även förtjänsterna i framställningen. Det kan vara nyttigt att läsa upp kontrasterande uppsatser om samma ämne, t. ex. en, som är allmänt hållen, en annan, som innehåller konkreta, livfulla skildringar. Sedan en del uppsatser på detta sätt behandlats, är det lämpligt att låta lärjungarna omedelbart få skriva en uppsats antingen över samma ämne eller över ett nytt. Under de åt uppsatsövningar anslagna timmarna arbeta lärjungarna individuellt eller gruppvis på de olika uppgifter, som de fått sig förelagda. Läraren biträder dem härvid så långt möjligt är. När en uppsats är färdig, genomser läraren tillsammans med lärjungen uppsatsen eller en del därav, visar, vilka förbättringar som böra vidtagas, vad som behöver förtydligas, strykas, flyttas, omarbetas, förkortas, utvidgas o. s. v., påpekar enformighet i ordval och satsbyggnad, oriktig användning av ord och uttryck o. d. Dock bör uppsatsförsöket icke bedömas ur för många synpunkter på en gång; det är bättre, att läraren koncentrerar sig på några få företeelser och utreder dessa grund-

77 ligt. Lärjungarna själva utföra rättelserna, varefter läraren ånyo granskar arbetet och ger nya anvisningar, om så erfordras. 5. I fråga om uppsatsövningarnas yttre skick kan läraren vidtaga de anordningar, han i varje fall finner lämpliga. Dock behöver han icke alltid ålägga lärjungarna att renskriva den rättade kladden. Emellertid böra redan tidigt åtminstone några uppsatser, vilka genomgåtts grundligare, renskrivas. De lärjungar, som ej hinna med renskrivningen i skolan, kunna få utföra detta arbete hemma. Likaså bör läraren tillåta de lärjungar, som så önska, att ytterligare utarbeta sina uppsatser i hemmet. 6. Genom vissa yttre anordningar kan lärjungarnas intresse för skrivning stimuleras. Så t. ex. kunna deras bästa uppsatser sammanföras till en gemensam bok, vilken vid läsårets slut inbindes och under följande termin får cirkulera bland lärjungarna i klassen och även i deras hem; eller också kunna lärjungarna få utarbeta var sin bok. En gemensam ram kan skapas för en följd av små uppsatser; så t. ex. kan ämnet »Mina upplevelser» uppdelas på olika små uppsatser: Mina upplevelser i hemmet, i skolan, på landet o. s. v. Lärjungarna kunna också — gemensamt, gruppvis eller individuellt — få till uppgift att utarbeta en tidning. e.

Uppsatsskrivning

utan lärarens direkta 5

ledning.

1. Från och med klasserna 3 och 2 förekommer uppsatsskrivning på särskilda skrivdagar samt såsom hemskrivningar. De i nämnda klasser föreskrivna uppsatserna skola på ett naturligt sätt framgå ur de föregående klassernas övningar och så nära som möjligt anknytas till dessa. I fråga om ämnesvalet bör till en början ingen egentlig förändring ske. Berättelser och beskrivningar, hämtade ur lärjungarnas egen erfarenhet, samt fantasiämnen komma sålunda främst i fråga. Natur, djurliv, årstidernas växling, hembygd, kamratskap, olika former av mänskligt arbete, studier, idrott, resor o. s. v. erbjuda skiftande och för alla tillgängliga ämnen, önskvärt är, att de olika ämnesslagen förekomma i lämplig omväxling, så att alla lärjungar få öva sig i olika arter. I realskolans högre klasser böra lärjungarna i ökad utsträckning även försöka sig på s a k ä m n e n, dels sådana av mera allmän art, dels sådana, som hämtas från andra läroämnen (»fackämnen»). Härvid tillses dock noga, att tillräckligt stoff är aktuellt för lärjungarna. Likaså kan man redan på detta stadium någon gång ge ämnen, som fordra en r e s o n e r a n d e framställning. Här som eljest böra ämnenas formulering vara fullt klar, icke alltför snäv men icke heller alltför vittsvävande. I den mån lärjungarnas kunskaper, erfarenhet och andliga mognad ökas under gymnasieåren, vidgas också ämnessfären. Ända upp i högsta årsklassen kunna upplevelser och iakttagelser behandlas, ehuru med större krav än tidigare, ävensom ämnen, som vädja till lärjungarnas fantasi; de senare torde ofta lämpa sig särskilt för flickorna och kunna, om lärjungen har verkliga anlag därför, erhålla en novellistisk utformning. Men de resonerande och utredande ämnena böra jämte fackämnena få allt större plats på detta stadium.

78 Alltför abstrakta ämnen undvikas, likaså sådana, som genom sin formulering fresta till svammel eller omoget dömande. Vid formuleringen av ämnena bör så vitt möjligt tillses, att innehållet icke ger sig självt och att möjligheten att uttrycka detta icke inskränkes till lärobokens ord eller vissa vetenskapliga eller tekniska termer. Lärjungen skall bringas att i möjligaste mån själv söka sitt stoff, ordna och begränsa detta och kläda det i ord, som icke äro på förhand tillrättalagda. Särskilt måste detta iakttagas vid fackuppsatserna. Dessas värde ligger däri, att de dels kunna tillgodose individuella anlag hos lärjungarna, dels vänja dessa vid en objektiv stil, vilken för många av dem blir den i deras kommande verksamhet mest användbara. Särskilt i fråga om de naturvetenskapliga fackämnena bör dock noga iakttagas, att de erhålla en formulering, som nödvändiggör självständig eftertanke och en ej uteslutande fackmässig terminologi, och att de om möjligt anknyta till det praktiska livets företeelser (teknik, ekonomi o. s. v.). För de historiska ämnena kan det i vissa fall lämpa sig att tillhandahålla lärjungarna promemorior över behövliga data. och vid behandling av litterära ämnen kunna de diktverk, som den givna uppgiften berör, i lämplig utsträckning hållas tillgängliga vid skrivningen. Likaså är det synnerligen att rekommendera, att uppslagsböcker, där så ske kan, tillhandahållas; däremot torde tillgång till läroböcker snarast vara till hinder för självständigheten i författandet. I regel torde självständigheten bäst komma till sin rätt i de sakliga, mera allmänt formulerade ämnena, och sådana böra helst förekomma vid varje skrivning. Mycket lämpliga ämnen äro också referat av en längre framställning, t. ex. en bok, en broschyr, en tidskrifts- eller tidningsuppsats, ett föredrag. Dylika övningar ha stort praktiskt värde, då de vänja lärjungarna att i en framställning urskilja det väsentliga. Halvdagsskrivningarna i ring I 4 kräva i viss mån andra slag av ämnen än de övriga skrivningarna. Det gäller här att välja begränsade uppgifter, t. ex. en kortfattad redogörelse för något som lärjungarna sett, erfarit eller själva gjort, ett referat av en tidningsuppsats, ett föredrag eller en diskussion, en fingerad insändare i en tidning eller en inlaga av annat slag (jämför nedan sid. 80). 2. Redan från början skola lärjungarna vänja sig vid att gallra och planmässigt ordna stoffet. I fråga om berättelser ger sig gången av framställningen vanligen av sig själv, men lärjungarna böra även här läras att urskilja och rubricera huvudmomenten. Beskrivningar fordra mera omtanke vid planläggningen, fackämnen och resonerande ämnen ställa ännu större krav. På realskolestadiet torde man dock icke böra kräva en systematisk, uttömmande disposition utan kunna nöja sig med att de viktigaste momenten eller synpunkterna framträda. I samma mån som uppsatserna på det högre stadiet erhålla en mera komplicerad karaktär, blir en omsorgsfullare planläggning allt viktigare. Uppsatsteori måste nu tagas upp i undervisningen. Denna skall dock icke bestå i mekaniskt inlärande av bindande regier och föreskrifter (t. ex. om inledning, avhandling och avslutning), utan lärjungarna skola genom eget arbete och ge-

79 nom aktgivande på mönstergilla framställningar lära sig inse, att en framställnings värde ökas genom en ändamålsenlig plan och att planen skall avpassas efter ämnets speciella art. Det visar sig nog ofta välbehövligt att varna lärjungarna för vittsvävande eller intetsägande inledningar och avslutningar och för pedantisk strävan efter fullständighet. De skola lära sig att efter förnuftiga synpunkter indela uppsatsen i stycken, att någorlunda jämnt avväga proportionerna mellan uppsatsens olika delar och att iakttaga lämplig begränsning beträffande dess längd. En naturlig, enkel och överskådlig plan är vad som skall eftersträvas. I de högsta ringarna böra lärjungarna ha kommit så långt, att de på egen hand kunna planlägga även svårare uppsatser. Där så anses önskvärt, må läraren kunna ålägga lärjungarna att bifoga plan till uppsatsen. 3. Läraren bör söka vänja lärjungarna vid att skriva sina uppsatser med tanke på en bestämd läsare eller läsekrets och att avpassa framställningen i fråga om såväl innehåll som form efter densamma. Vid utarbetandet av uppsatserna skola lärjungarna vinnlägga sig om klarhet och konkretion samt om ett enkelt och naturligt men hyfsat och över allt vulgärt höjt uttryckssätt. Särskilt i fackuppsatserna böra de undvika anhopning av fakta och termer och noga se till, att inga för begripandet nödvändiga led i framställningen överhoppas eller endast antydas. Den i övergångsåldern ofta framträdande benägenheten för svulst och klumpiga vändningar bör motarbetas. Likaså beivras de rätt vanliga försöken att på ett osjälvständigt och tillgjort sätt efterhärma mer eller mindre vårdslös och övermodig kåseristil. överhuvud skola lärjungarna vänjas vid att särskilja olika stilarter och hålla den stil, som passar för det ämne de behandla. 4. Vid granskandet och rättandet av uppsatserna kunna olika metoder användas. Det gamla bruket är, att läraren själv gör rättelserna och vid genomgången upptager dessa till behandling. Metoden kan t. ex. kompletteras med att lärjungarna i sin arbetsbok införa rättelserna samt uppgiva, vari det anmärkta felet består. Det effektivaste sättet torde emellertid vara, att lärjungarna själva få rätta så mycket som möjligt av sina fel. Förfaringssättet kan t. ex. vara följande. Läraren rättar sådana fel, som han icke anser lärjungen i stånd att rätta. Vid fel, som denne själv bör kunna rätta, gör läraren i marginalen en anteckning, som visar, att en ändring bör företagas av lärjungen; sådana fel äro först och främst uppenbara slarvfel, formfel och skiljeteckensfel, men även felaktigheter av mer invecklat slag kunna lärjungarna på mera mogna åldersstadier själva söka avhjälpa. Läraren kan använda på förhand överenskomna tecken, som markera olika felkategorier, eller göra en hänvisning till den använda läroboken i grammatik eller stilistik. Då böckerna första gången återlämnas, få lärjungarna tillfälle att diskutera felen dels med varandra, dels med läraren. Sedan få de, om så behöves, göra rättelserna i hemmet. Läraren återfår därpå böckerna och kontrollerar rättelserna. Vid den slutliga genomgången kan han förbigå en del smärre fel, som lärjungarna rättat, och koncentrera sig på frågor av allmännare intresse och större betydelse. Vilken metod som än användes för granskning och genomgång av

80 uppsatser, torde en systematisk uppställning av de förekommande felaktigheterna vara behövlig. 5. Vid uppsatsernas rättande och bedömande bör klok måtta och välvilja vara vägledande. Lärjungens prestation skall få gälla vad den kan, och kraven få icke vara så stränga, att de verka förlamande på lärjungens bemödanden. Man måste vara på sin vakt, så att icke småsaker tillmätas en överdriven betydelse. I synnerhet bör tolerans iakttagas, då språkbruket är vacklande eller språkutvecklingen tydligt pekar i en annan riktning än det hävdvunna språket (predikatets numerus, bruket av passivum vid icke transitiva verb och uttryck o. s. v.). Vid stav- och interpunktionsfel må icke fästas för stort avseende, såvida de icke blotta genomgående svaghet, och icke heller böra enstaka sakliga detaljfel inverka för mycket på totalomdömet. Däremot är det av vikt att strängt beivra löslighet i uppfattningen av ämnet, oklarhet, svammel och överdrifter, felaktigheter i fråga om satsbyggnaden, ordvalet och ordens betydelse, pronomenfel, stilbrott o. s. v. Överhuvud bör iakttagas, att granskningen och bedömandet av de ungas prestationer icke blott blir en kritik. Det som är värdefullt bör också framhållas, och det är icke ur vägen, att goda uppsatser till vederbörande författares uppmuntran och de övrigas ledning läsas upp för klassen. f.

Skrivelser

av praktisk

art.

I samband med övningarna i skriftlig framställning böra lärjungarna någon gång få tillfälle att författa enklare ansökningar, telegram, annonser och notiser samt ifylla blanketter och formulär. I realskolans avslutningsklass och i ring I 4 sker en sammanfattning och komplettering av dessa övningar, så att lärjungarna vid avgången från nämnda klass (ring) fått åtminstone någon färdighet i att uppsätta sådana enklare skrivelser av praktisk u,rt, som mest förekomma i det allmänna livet, särskilt ansökningar, fullmakter, intyg, protokoll över sammanträden, promemorior, annonser, kvitton och mottagningsbevis. I sammanhang härmed bör läraren påpeka och utreda de omständigheter, som föranleda vissa egendomligheter i den affärsmässiga och officiella stilen. Dessa övningar böra huvudsakligen förläggas till lärotimmarna men kunna någon gång, då den förelagda uppgiften kräver längre tid, utföras t. ex. under en halvdags skrivning. De lämpa sig också väl till individuella uppgifter eller gruppuppgifter. g.

Översättningar.

1. I realskolans högsta klass och i ring I 4 kan någon gång, om så anses lämpligt, en uppsats utbytas mot en översättning från något främmande språk (tyska, engelska, norska eller danska). Övningens betydelse ligger i att den öppnar blicken för modersmålets särprägel och för vikten av noggrannhet i ordval och satsbyggnad. Värdefullt är, om läraren kan till jämförelse framvisa en mönsteröversättning, kanske också en mindre välgjord översättning. En variation av här ifrågavarande övningar är att låta lärjungarna översätta några korta provstycken ur en text, t. ex. en tidningsartikel, samt referera återstoden.

81 2. Innan en översättningsuppgift förelägges lärjungarna, böra dessa få noggranna anvisningar om vad som bör iakttagas och undvikas vid översättning från ett främmande språk. Som förberedelse för en längre översättningsuppgift kan tjäna översättning av belysande meningar, citat o. d. 4. Språklära. a.

Förkunskaper.

I folkskolans fyra lägsta klasser behandlas i form av språkbyggnadsövningar substantivens och verbens vanligaste böjningsformer, sammansatta ord, den enkla satsen och dess huvuddelar samt föreningar av två satser. Undervisningen i rättskrivning består i skrivning efter läst text, skrivning ur minnet av inlärda texter eller skrivning efter föresägning. I fjärde klassen genomgås särskilt j - , tj- och sj-ljuden. Någon övning i användning av skiljetecken förekommer också. Alfabetiskt ordnad ordlista användes. Femte och sjätte klassernas kurs omfattar de övriga ordklasserna samt ordens vanligaste böjningsformer, sammansatta och avledda ord, satser och satsföreningar samt det allmännaste om stilarter. Rättskrivningsläran avslutas. Övningar i användning av skiljetecken fortsättas. Undervisningen i språklära omfattar endast sådant, som är av omedelbart värde för modersmålet; termer och indelningar, som äro onödiga för modersmålsundervisningen på detta stadium, undvikas. Då många lärare tillmäta ifrågavarande kursmoment en ringa betydelse för folkskolans lärjungar, är det av vikt att i realskolans första klass genom lämpliga prov utröna lärjungarnas kunskaper. b.

Allmänna

principer.

1. Undervisningen i svenska språket har dels det praktiska syftet att utveckla lärjungarnas förmåga att korrekt och klart behandla sitt modersmål i tal och skrift, dels en mera teoretisk sida: den skall ge lärjungarna inblick i språkets väsen, dess liv och historia och därmed också väcka deras intresse och känsla av ansvar för dess vård. 2. Med hänsyn till båda dessa uppgifter får språkstudiet icke begränsas Ull att omfatta enbart grammatik med ljud-, form- och satslära samt rättskrivnings- och interpunktionslära. Stor uppmärksamhet kräva även såväl ordbildnings- och betydelselära som stillära och språkvård. Härtill kommer såsom ett värdefullt moment behandlingen av språkets liv och historia. Språkläran får icke drivas i den omfattning, att den inkräktar på ämnets övriga delar; den får icke göras till självändamål. Men å andra sidan gäller det att icke genom en alltför löslig behandling av språkläran försumma att lägga den fasta grund för språkkännedom och språkfärdighet, som skolan strävar att ge. 3. I regel bör till språklära anslås endast en del av lektionstimmen, mera undantagsvis hela lektioner, t. ex. då det gäller skriftliga arbetsuppgifter eller de tid efter annan erforderliga sammanfattande överblickarna. 4. Då i modersmålet språkmaterialet är lärjungarna på förhand bekant och 6—321680

82 lagarna för dess användning redan vid inträdet i skolan omedvetet av dem tillämpas, lämnar undervisningen i språklära de största möjligheter för ett heuristiskt tillvägagångssätt. Konkreta språkliga iakttagelser skola vara utgångspunkten och under lärjungarnas medverkan eventuellt leda till sammanfattande regler och grammatiska benämningar. Då åskådligt material och för olika utvecklingsstadier lämpliga uppgifter i rikt mått erbjuda sig, kan lärjungarnas självverksamhet med fördel här tagas i anspråk. Genom att anknyta till eller utgå från lärjungarnas vardagsspråk eller dialekt, från deras muntliga eller skriftliga framställning eller från läsningen främjar undervisningen icke blott språkfärdigheten utan även språkintresset. 5. Redan i första klassen är en lärobok nödvändig såsom hjälpmedel att fästa i minnet det muntligt genomgångna. Lärjungarna böra efter hand i denna strecka för det genomgångna, om det där finnes behandlat. Detta underlättar också vid eventuellt byte av lärare eller klass orienteringen i vad som genomgåtts. Undervisningen i stilistik må bedrivas med eller utan särskild lärobok. Detsamma gäller ock om den korta översikt i svenska språkets historia, som ingår i högsta ringens kurs. 6. Av särskild vikt är studiet av ordförrådet (se ovan sid. 75). Speciell uppmärksamhet kräva de främmande orden. Alltifrån första klassen behandlas vid undervisningen förekommande främmande ord med hänsyn till uttal, böjning, betydelse och stavning. Viktigt är, att detta kursmoment icke får karaktär av glosplugg, med huvudvikten fäst på ordens stavning och med mekaniskt inlärande av någon för lärjungarna kanske lika oförstådd svensk motsvarighet till det främmande ordet. Endast i mån av behov och på ett naturligt sätt böra lärjungarnas insikter i fråga om de främmande orden ökas, samtidigt som hithörande språkvårdsfrågor beröras. Lärjungarna böra vara försedda med en ordlista över främmande ord, vilken vid behov kan användas som uppslagsbok. c.

Grammatik.

1. Särskilt vid grammatikstudiet är det av vikt, att undervisningen anpassas efter lärjungarnas allmänna ståndpunkt samt allt ifrån början göres klar och åskådlig, så att en säker grund lägges. På lågstadiet är förmågan att förstå abstrakta begrepp och definitioner mycket begränsad. Genom enbart mekaniskt inlärande av regler och »lagar» eller uppräknande av form- och ordserier vinnes icke praktisk språkfärdighet. Det erforderliga grammatiska stoffet bör följaktligen behandlas i anslutning till de levande språkliga företeelser, som möta lärjungarna i tal och skrift. De så gjorda iakttagelserna och erfarenheterna samlas och ordnas tid efter annan, varvid läroboken kan bli till god hjälp. Den vunna kunskapen befästes och vidgas genom muntliga och skriftliga tillämpningsövningar, exempelvis s. k. språkbyggnadsövningar, samt genom påpekanden vid textläsningen. 2. Vid grammatikundervisningen bör hänsyn tagas till det i de främmande språken bedrivna grammatikstudiet. Då undervisningen i svenska språket även

83 i så måtto är betydelsefull, att den utgör grunden för all språkundervisning, är det av vikt, att modersmålsläraren bibringar lärjungarna en klar uppfattning om grammatiska kategorier och övriga språkliga företeelser. Vid val av stoff för grammatisk behandling bör därför till en viss grad de främmande språkens behov beaktas. Detta kan ske icke blott i fråga om ljud-, form- och satslära utan även i fråga om ordbildning och betydelselära. Jämförelser med de samtidigt studerade främmande språken böra göras, när sådana osökt erbjuda sig. Särskilt värdefullt är samarbetet mellan modersmålet och tyska på det första skolstadiet. Detta åstadkommes bäst genom att samme lärare undervisar i båda ämnena i samma klass. Där detta ej låter sig göra, bör i första hand tillses, att enahanda terminologi användes i bägge ämnena, varför läraren i det främmande språket bör taga kännedom om den vid läroverket använda svenska språkläran. När så erfordras, ha vederbörande ämneskonferenser att tillse, att den språkliga terminologien vid ett och samma läroverk är så långt möjligt enhetlig. Vidare torde genom samarbete mellan vederbörande lärare en viss samtidighet mellan de båda språken beträffande den grammatiska gången kunna åvägabringas. Av vikt är emellertid, att det svenska språkets säregna grammatiska förhållanden kraftigt betonas, så att olikheten klart framträder. 3. Ur modersmålets synpunkt kan det ofta vara likgiltigt, i vilken ordning de grammatiska företeelserna upptagas till behandling, varför utan större praktisk olägenhet vissa partier kunna förbigås för beredande av tid till en grundligare genomgång av andra. Uppmärksamheten ägnas i första hand åt sådana avvikelser från riksspråket i fråga om uttal, böjning, ordval o. d., som framträda hos lärjungarna. Då dessa avvikelser växla alltefter olika orter och miljöer, följer härav, att undervisningen måste anpassas efter de i varje fall föreliggande behoven. 4. Då lärjungarna i regel vid inträdet i realskolans första klass ha ganska ojämna förkunskaper, kan det anses påkallat att i korthet repetera och befästa det tidigare genomgångna. Mest fruktbärande torde vara, att detta sker från nya utgångspunkter, som giva språkföreteelserna ny belysning. Härvid kan man med fördel såväl i klass l 5 som i klass 1* börja med meningen eller satsen och därefter ta upp satsens huvuddelar till behandling och giva en översikt över de viktigaste ordklasserna. Av stor vikt är, att lärjungarna vid denna repetition genom konkret stoff och åskådlighet från början få intresse för denna del av ämnet. 5. Av det förut anförda framgår, att grammatikundervisningen i övrigt måste gestaltas olika allt efter förhållandena och att det därför icke är lämpligt att för varje klass föreskriva, vad som skall genomgås. Det må överlåtas åt ämneskonferensen att i detta avseende träffa avgörande. Såsom exempel på hur kursen i sina huvuddrag kan fördelas, må följande anföras: Klass Is. Satslära: enkla satser och satsföreningar; satsens huvuddelar och dessas viktigaste bestämningar; predikatets och subjektets kongruens; satston. Formlära: de viktigaste ordklasserna (repetition); substantivens och ver-

84 bens böjning. Betydelselära: synonymer och motsatsord. Ordbildning: enkla och sammansatta ord; några vanliga avledningstyper. Klass 25 och i 4 . Satslära: satser och satsföreningar; det viktigaste om bisatser; satsdelarna; rak och omvänd ordföljd; anföring. Formlära: ordklasserna (fortsättning); olika arter av substantiv; adjektivens böjning och komparation; pronominas böjning; de viktigaste p repositionernas och konjunktionernas användning och betydelse. Betydelselära: ords samhörighet. Ordbildning: några avledningstyper; omljud och avljud vid ordbildningen. Ordfamiljer. Klass 35 och 2 4 . Sats- och formläran avslutad; utförligare behandling av t. ex. tempus och modus, satsdelar, bisats och fogeord. Skiljeteckensläran avslutad. Betydelselära: betydelseförändringar; synonymer och homonymer; ordfamiljer. Klass 45 och 3 4 . Behandling av några viktigare partier av grammatiken, t. ex. översikt av främmande ords uttal, böjning och betydelse, förhållandet mellan huvudsats och bisats, satsförkortningar, ordföljd, kongruens, betoning. Tillämpningsövningar, ägnade att befästa och fördjupa lärjungarnas kunskaper. De grammatiska spörsmål, som i realskolans högsta klass och på gymnasiet mest påkalla uppmärksamhet, torde huvudsakligen vara sådana, som ha betydelse för och aktualiseras genom uppsatsskrivningen och den vidgade läsningen, särskilt av äldre litteratur. Sådana äro t. ex. uppdelning i meningar, förhållandet mellan huvudsats och bisats, ordföljden, subjektsregeln, symmetriregeln, användning av pronomina och undvikande av otydligt tankesubjekt. 6. Särskilt vid satsanalysen ligger den faran nära till hands, att den mekaniseras och frestar lärjungarna till gissning och tanklös eftersägning. De satsanalytiska övningarna måste därför röra sig med enkla, typiska satser med naturligt språk. De böra bedrivas energiskt men endast under någon del av lektionen, enär de äro mycket tröttande. Även i fråga om svårighetsgraden iakttages stor måttfullhet. Satsanalysen bör vidare kompletteras med övningar av syntetisk art, s. k. satsbyggnadsövningar. Dessa kunna t. ex. bestå i att lärjungarna bilda satser med ett predikatsverb som utgångspunkt eller utvidga satser genom tillägg av uttryck, som ange tid, plats o. d. Vid båda dessa förfaringssätt kan, särskilt på det lägre stadiet, grafisk framställning vara till värdefull hjälp såväl vid själva undervisningen som vid kontrollen av lärjungarnas insikter. Härigenom kunna också lärjungarnas självverksamhet och intresse befordras. Vid alla dessa språkövningar tillses, att lärjungarna ständigt ha klart för sig sambandet mellan de språkliga formerna och deras innebörd; det viktiga är studiet av tankeinnehållets uttryckande i ord och meningar. Språkiakttagelserna få icke isolerat inriktas på språkets yttre sida, på ljud och former. Den naturliga gången härvid är från sak eller tanke till ord. I samband med analysen bör uppmärksamhet ägnas åt sammanhanget mellan meningar och stycken.

85 d. Rättskrivning

och

interpunktion.

1. Det är av stor praktisk betydelse, att lärjungarna lära sig att rätt stava de ord, de använda. Detta motiverar emellertid icke, att i skolan en alltför stor del av den för modersmålet i de lägre klasserna anslagna. tiden användes till inpräglande av rättstavningsregler, till avskrivningar och diktat, så att därigenom andra delar av ämnet, som ha större bildningsvärde, försummas. I första hand gäller att tillse, att övningarna begränsas till att omfatta ett ordförråd, som för respektive åldersstadier är naturligt, så att man ej fordrar, att lärjungarna skola kunna stava en mängd ord, vilkas betydelse är dem främmande. I den mån lärjungarnas allmänna och därmed också deras språkliga utveckling fortskrider, förbättras deras förmåga att stava rätt så att säga av sig själv, utan regelplugg och orduppräkningar. Säkerhet i stavning vinnes dock ej utan trägen övning. Även om mekanisk drill här någon gång kan vara påkallad, så gäller dock som regel, att även rättstavningsundervisningen skall söka utveckla lärjungarnas tanke- och iakttagelseförmåga, övningarna skola erhålla en sådan form, att de få betydelse för lärjungarnas utveckling överhuvud. Detta sker lämpligen genom samverkan med andra delar av ämnet. Såsom exempel härpå må anföras följande. E t t riktigt uttal underlättar stavningen, varför erforderlig uppmärksamhet bör ägnas hithörande företeelser. Vid behandlingen av substantivens, adjektivens och verbens böjning kan man som exempel medtaga ord, vilkas stavning vållar svårighet; även språkbyggnadsövningarna kunna med fördel anordnas så, att de gagna stavningsundervisningen. Icke minst ordbildningsläran ger utmärkta tillfällen till övning i rättstavning. Lärjungarna kunna få till uppgift att bilda sammansättningar med ord som jord, gjord och hjord, hjälte, djur eller bilda substantiv och verb av adjektiv som bred, hög, lång. Studiet av ordens etymologi och betydelse ger också god ledning eller är en förutsättning för riktig stavning, t. ex. av blott-blått, såld-sold eller det stockholmska mäta-meta. Vid den sakundervisning, som bl. a. åsyftar att utöka lärjungarnas ordförråd, bör också ordens stavning uppmärksammas. Principen för denna undervisning är alltså, att stavningen icke får bli ett fristående moment utan inläres i samband med själva orden. 2. De egentliga diktaten kunna avsevärt begränsas, redan från och med klasserna 25 och l 4 . De böra huvudsakligen avse att inöva och befästa det, som genomgåtts; förekomma ord, vilkas stavning ännu ej behandlats, skall upplysning lämnas och ordet helst skrivas på tavlan, så att icke en felaktig skriftbild inövas. De valda texterna skola ha ett naturligt och enkelt språk och sålunda icke innehålla hopade svårigheter. Om möjligt böra stilistiskt värdefulla utdrag ur goda författares skrifter användas; härigenom få lärjungarna tillfälle att stifta närmare bekantskap med text, som kan tjäna som mönster för deras egen språkliga framställning. Vid rena övningar böra lärjungarna i regel få använda ordlista samt den förut omnämnda förteckningen över främmande ord. Härigenom förhindras felstavningar, som eljest lätt kunna inrota sig.

86 3. Vad beträffar interpunktion, bör i första hand bruket av de stora skiljetecknen inövas. I klass l 5 inläras i samband med satsstudiet och med tillhjälp av typiska exempel de enklaste reglerna för kommatering. Även i de följande klasserna bör, åtminstone så länge icke enhetlig kommatering genomförts vid läroverken, endast de viktigaste kommateringsreglernas tillämpning krävas, alltså huvudsakligen sådana fall, som förekomma vid lärjungarnas skriftliga framställning på olika stadier. Det väsentliga bör redan i realskolan vara inhämtat, t. ex. att komma användes för att skilja fullständiga satser inom meningen, angiva utelämnat bindeord och avskilja utropsord, appositioner o. d. Vare sig satskommatering eller pauskommatering användes, riktas lärjungarnas uppmärksamhet på att kommats egentliga uppgift är att åstadkomma större tydlighet och således underlätta läsningen och uppfattningen av den föreliggande texten. Det ankommer på vederbörande ämneskonferens att närmare utforma och fastställa de regler, som skola tillämpas vid kommateringen. e. Språkriktighet

och

stilistik.

1. Då i kursplanen för realskolans två högsta och gymnasiets samtliga årsklasser behandling av betydelsefullare spörsmål rörande språkriktighet och stilarter förekommer, så innebär detta icke, att dessa frågor skola bli fristående kursmoment, som genomgås under särskilda därtill anslagna lektioner. Med deras upptagande på kursplanen avses att betona vikten av att dessa frågor ständigt beaktas vid modersmålsundervisningen, särskilt i samband med litteraturläsningen och uppsatsgenomgången men även i anslutning till föredrag och diskussioner. Under den snabba och i flera avseenden mindre lyckliga utveckling, vari vårt språk för närvarande befinner sig, samt under den starka påverkan av främmande språk, för vilken det är utsatt, är det av synnerlig vikt, att åt språkliga och stilistiska problem ägnas stor uppmärksamhet, och att modersmålsundervisningen i sin mån söker bidraga till det svenska språkets rykt och ans och till motarbetandet av osköna och onaturliga utväxter. 2. Vid undervisningen i språkriktighet böra lärjungarna hänvisas att använda förefintliga ordböcker och stilistiska handböcker, vilka böra finnas tillgängliga i lärjungarnas referensbibliotek. Det bästa stödet kunna lärjungarna få genom att iakttaga erkänt goda författares språkbruk. Uppmärksamheten skall fästas på nödvändigheten och värdet av ett lexikaliskt riktigt, klart och tydligt, vårdat och koncist språk. Gängse fel och oskönheter skola till sin innebörd förklaras, och lärjungarna skola läras att vara på sin vakt mot dem; dit höra kontamination, bildblandning, onödig användning av främmande ord, tautologi, onödig ordrikedom, kanslisvenskans inkräktande på det enkla, naturliga språket, vulgarismer, slanguttryck o. s. v. Alltför långt drivna krav på språkriktighet må dock undvikas, och lärjungarna böra få uppmärksamheten riktad på den alltjämt pågående språkutvecklingen. 3. Av stor vikt är, att skillnaden mellan olika stilarter, mellan talspråk och skriftspråk, mellan riksspråk och dialekter klargöres. Stilistiska egendomligheter, som möta i litteraturen eller i talspråket (metafor, eufemism, hyperboL

87 klimax, antites o. s. v.), böra belysas. Lämpligt är, att lärjungarnas självständiga arbete ibland inriktas på stilistiska iakttagelser hos någon särskild författare eller i något enstaka litteraturverk. f.

Språkets

liv och historia.

1. Redan från början böra lärjungarna vänjas vid språkiakttagelse. Språkets brokiga liv erbjuder det rikaste stoff härför. Man kan t. ex. utgå från småbarnens språk, låta lärjungarna samla ihop erforderligt material och ordna detta i lämpliga grupper. Undersökningen av detta stoff för på ett naturligt och intresseväckande sätt lärjungarna in i viktiga delar av ljudlära, ordböjning och ordbildning, satsbildning och betydelselära. Olika yrkesspråk kunna göras till föremål för studium, varvid i regel lärjungarna själva få lämna bidrag. Eller också kan lärjungarnas dialekt, slangspråk eller vardagsspråk erbjuda material för undersökningar av liknande art. Man kan vidare göra egennamnen, t. ex. personnamn (för- och efternamn), till föremål för undersökning. Material samlas, t. ex. ur almanacka, skolkatalog eller telefonkatalog, och ordnas, studier ägnas åt uppsatser om namnskick och namngivningens historia, dekorativ stavning, bildande och antagande av familjenamn o. s. v. På samma sätt kunna socken-, gatu-, sjönamn o. d. studeras. Andra liknande frågor, som redan i realskolan kunna upptagas till behandling, äro t. ex. bilder i språket, lånord, ordlekar, ordfamiljer, tilltalsord, oregelbunden stavning. Värdefulla äro också andra ordstiadier, t. ex. av ord, som avslöja gångna tiders förhållanden och föreställningar, såsom åska, tordön, penna, bläckhorn; för dylik »kulturhistoria i språket» hysa lärjungarna i regel stort intresse. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt nybildningar av ord och därmed sammanhängande spörsmål. Genom detta studium kunna samtidigt viktiga och intressanta frågor rörande riksspråkets grammatik och stilistik erhålla ny belysning och lärjungarnas språkkänsla ytterligare utvecklas. 2. Redan i realskolan kan, t. ex. i samband med rättstavningen, vid behandlingen av ord med ålderdomlig böjning eller vid jämförelser med främmande språk, lärjungarnas blick för språkets historia öppnas. På gymnasiet erhåller den historiska synpunkten större utrymme. Särskilt under litteraturstudiet lämnas, då anledning därtill förekommer, meddelanden och påpekanden angående äldre språkformer och deras utveckling. Genom dylika konkreta iakttagelser förberedes den korta sammanfattning av vårt språks historia, som tillhör högsta ringens kurs. I fråga om undervisningen i språkhistoria måste rätt stor frihet lämnas åt den enskilde läraren med hänsyn till hans utbildning och intresseriktning samt till möjligheten att medhinna andra, viktigare delar av kursen. I varje fall måste stor begränsning iakttagas. Vad man bör kunna begära är, att lärjungarna få någon kännedom om det svenska språkets släktskapsförhållanden, perioderna i dess utveckling, uppkomsten av riksspråket samt det allra viktigaste av vårt ljudsystems utveckling och den fornsvenska böjningsläran; av den senare medtages så mycket, att lärjungarna förstå förekommande relikt-

88 former. Under litteraturstudiet påpekas ordförrådets utveckling och förändringar: inlåning av främmande ord och i samband därmed puristiska strävanden, ordens försvinnande, betydelseförändringar m. m. Iakttagelserna rörande språkutvecklingen böra gå parallellt med studiet av litteraturen. Den avslutande kursen i högsta ringen skall egentligen icke meddela något nytt utan ha karaktär av sammanfattning av det, som under årens lopp genomgåtts. Vid behandling av språkhistoriska problem kunna jämförelser med andra språk med fördel anställas, i samma mån som lärjungarnas språkkunskaper ökas. 3. Genom studiet av språkets liv och historia skola lärjungarna få en föreställning om att språket lever. Härigenom lära de sig förstå orsaken till det vacklande språkbruk, som på åtskilliga punkter förefinnes, samt att rätt värdera dialekter och andra särspråk. 5. Bokkunskap. 1. I enlighet med vad som säges i de allmänna anvisningarna avdelning I I (ovan sid. 22), bör i olika ämnen undervisning i bokkunskap förekomma. Den grundläggande undervisningen i bruket av böcker torde i allmänhet lämpligen förläggas till modersmålslektionerna. Här kan den utan svårighet anknytas till litteraturläsningen samt till övningarna i muntlig och skriftlig framställning och få praktisk användning vid utarbetandet av föredrag och hemuppsatser liksom även vid litteraturstudiet. 2. De moment, som böra ingå i denna förberedande undervisning, äro huvudsakligen följande: a) studium av boken: tryckning och bindning, format, titelblad med dess upplysningar om författare, upplaga, tryckår m. m. och den betydelse detta kan ha för bedömandet av innehållet, vidare förord, innehållsförteckning och register; b) orientering i biblioteket: katalogens användning, böckernas uppställning i biblioteket, bokvård, låntagares skyldigheter m. m.; c) tekniska övningar: alfabetisering, övningar att »slå» i kataloger, ordlistor, uppslagsböcker o. d., besvarande av frågor med hjälp av tillgänglig litteratur, övning i att citera och referera o. s. v. Å t de två första momenten torde i regel knappast behöva anslås mer än ett par lektionstimmar. De tekniska övningarna däremot kräva något längre tid. Det må ankomma på läraren att här träffa avgörande, varvid hänsyn bör tagas till den nytta för modersmålets övriga sidor, som kan utvinnas ur dessa övningar. 3. Redan i klass l 5 kunna de enklaste av dessa övningar påbörjas. E n mera sammanhängande genomgång bör ske i klasserna 25 och l 4 , varvid det, som lärjungarna eventuellt tidigare i klass l 5 eller i folkskolan genomgått, lägges till grund. Här behandlas i form av klassundervisning de i punkt 2 a) och b) omnämnda kurspartierna. Dessutom upptagas en del enklare tekniska övningar, såsom alfabetisering, användning av telefonkatalog, adresskalender och konversationslexikon, så att lärjungarna lära sig att hitta i dessa och vänjas att

89 rådfråga dem vid sitt arbete. Även dessa övningar bedrivas till en början bäst som klassundervisning. Men ganska snart kan man övergå till att ge lärjungarna individuella uppgifter, bestående i skriftligt besvarande av frågor med tillhjälp av en angiven bok. I klasserna 3 5 och 24 repeteras de viktigaste momenten i det tidigare genomgångna men med stegrade krav på lärjungarnas förmåga, så att de lära sig att samla och sammanställa uppgifter ur två eller flera uppgivna böcker och slutligen själva med hjälp av bokkatalogerna kunna uppsöka den litteratur, som behövs för att lösa den förelagda uppgiften. 4. Omfattningen och anordningen av undervisningen anpassas efter respektive läroverks resurser. Bäst är, om skolbiblioteket kan disponeras även vid de ovannämnda tekniska övningarna. Är detta ej möjligt, bör modermålsläraren med bibliotekariens hjälp göra ett lämpligt urval av bibliotekets böcker och använda detta som klassbibliotek under den tid övningarna pågå. Telefonkataloger, kommunikationstabeller o. d. böra anskaffas i så stort antal, att varje lärjunge i klassen har ett exemplar till sitt förfogande. Vidare är det önskligt, att av de vanligaste handböckerna flera exemplar finnas. 5. För att vid de individuella övningarna samtliga lärjungar utan dröjsmål skola erhålla sina uppgifter, är det nödvändigt, att dessa i förväg utarbetas och att den erforderliga litteraturen finnes tillgänglig. Det lämpligaste torde vara, att frågorna skrivas på s. k. frågekort, med uppgifter från skilda böcker, så att icke flera lärjungar samtidigt behöva använda samma bok. Allteftersom de bli färdiga med sina uppgifter, få de byta kort med varandra. I klasserna 25 och l 4 torde i regel uppgifterna böra begränsas till e n bok, vars titel angives på kortet. E t t sådant kort kan alltså innehålla följande: Lindroth, Våra ortnamn: * 1. Angiv några exempel på hur den fornnordiska religionen satt spår i ortnamnen. 2. Vilken betydelse har -ryd, -röd i ett ortnamn? 3. Vad betyda namnen Lödöse, V ing a, Askim, Bohus, Marstrand? Dylika kort kunna också utarbetas till de nämnda katalogerna och uppslagsböckerna. I följande klass kunna korten upptaga frågor, för vilkas besvarande mer än en bok erfordras. Uppgift på dessa böcker finnes på kortet. Slutligen få lärjungarna frågekort utan litteraturhänvisningar. 6. Förslag till uppgifter finnas i den pedagogiska litteraturen. Emellertid torde det i regel visa sig erforderligt för varje skola att, med hänsyn till förefintligt bokförråd, ny litteratur, nya upplagor o. d. och för en individuell anpassning av undervisningen, omarbeta uppgifterna eller utarbeta speciella frågekort. Önskligt är, att såväl bibliotekarien som lärarna i de olika ämnena medverka vid detta arbete. De utarbetade frågekorten böra sedan ordnas i grupper och förvaras i fack eller lådor för att lätt kunna tagas i bruk av olika lärare. 7. Vid besvarandet av frågorna bör på här nämnda stadium icke någon fullständighet krävas eller ens eftersträvas. Likaså bör det stå klart för lär-

90 jungarna, vilken form svaret skall ha: avskrift, referat, återgivande med egna ord. Huvudvikten lägges vid att lärjungarna lära sig hitta det sökta och rätt uppfatta böckernas innehåll. Granskningen bör således främst taga sikte härpå. Men givetvis bör läraren så långt möjligt rätta även språkliga fel i framställningen. HL

Enskilt arbete.

1. De uppgifter, som kunna komma i fråga vid det enskilda arbetet i modersmålet, torde huvudsakligen vara av två slag: litterära och språkliga. Därjämte kunna undantagsvis väljas ämnen från gränsområden samt någon gång översättningar från främmande språk. a. Litterära ämnen. Användbara, ehuru mindre givande, torde de uppgifter vara, som endast bestå i läsning av något enstaka litteraturhistoriskt arbete. Å andra sidan böra icke heller givas alltför omfattande, översiktliga ämnen (Naturskildring i svensk diktning, Svensk natur i modern svensk dikt, Havet i svensk litteratur före nyromantiken, Satiren i svensk 1700-talslitteratur, Svensk realism 1830— 1879), ty antingen ställa dylika ämnen alltför stora krav på litterär beläsenhet och förstudier, eller ock fresta de till osjälvständighet och ytlighet. Om den avsedda fördjupningen skall vinnas, bör i allmänhet ämnet rätt starkt begränsas, och uppgifterna böra helst vara av det slag, att de i främsta rummet tvinga till studium av litteratur och först i andra hand föranleda läsning av arbeten om litteratur. Uppgifter av jämförelsevis enkelt slag är läsning av ett eller ett par särskilda diktverk; härvid bör dock fordras icke blott referat av innehållet utan även iakttagelser rörande person- och naturskildringar o. d. Lämpligt kan emellanåt vara att välja verk av författare, som obetydligt eller icke alls äro företrädda i den ordinarie litteraturkursen men som i ett eller annat avseende kunna intressera lärjungarna. En svårare men mera givande uppgift torde vara specialisering på en särskild författare ur en viss synpunkt. I detta fall får lärjungen anvisning att läsa en viss del av vederbörande författares verk och i sammanhang därmed någon litteraturhistorisk eller litteraturpsykologisk framställning, som är ägnad att skänka belysning åt de lästa verken. Av dylika ämnen finnes ett outtömligt förråd (Lenngrens satirer; Kellgrens utveckling, sådan den framträder i hans diktning; Persongalleriet i Fredmans epistlar; Tegnérs patriotism; Fritiofsgestalten; Geijers götiska diktning; Politisk satir hos Atterbom; Almquist som folklivsskildrare; Finlands natur och folk i Runebergs diktning; Självbiografiska drag i Snoilskys diktning; Land och folk i Hemsöborna; Selma Lagerlöf och de isländska sagorna; Verkligheten bakom någon av Selma Lagerlöfs romaner; Hembygden i Frödings dikter; Årstiderna i Karlfeldts diktning; Det religiösa motivet i Dan Anderssons diktning; Det religiösa genombrottet hos Sven Lidman; Storstadsmotiv i Sten Selanders diktning). För särskilt försigkomna lärjungar kan det vara eggande att pröva sina krafter på jämförande ämnen, t. ex. liknande motivs be-

91 handling av olika författare (Helge, Fritiof och Kung Fjalar; Kung Fjalar. och Konung Oidipus; Manhem och Svea; Tegnér och Geijer inför reformationsminnet 1817; Karl X I I :s-motivet hos olika skalder) eller olika värdesättning av en författare hos olika litteraturhistoriker (Atterbom, Fryxell och Levertin om Bellman; olika omdömen om Strindberg). Uppenbart är, att den svenska litteraturen i främsta rummet bör komma i fråga vid valet av uppgifter. Men även ämnen ur främmande länders litteratur kunna väljas. Helst böra de i så fall vara ägnade att vidga lärjungarnas litterära beläsenhet, t. ex. genom läsning av en eller annan volym av den stora antologien Världslitteraturen. Om valet faller exempelvis på Homeros, Vergilius, Dante, Shakespeare, Racine, Schiller, Goethe, Victor Hugo, Dickens, Romain Rolland, Tolstoj, Dostojevski, Gottfried Keller, Sinclair Lewis, så är det lämpligt, att lärjungen också skaffar sig tillräcklig litteraturhistorisk orientering. Av utländsk litteratur bör främst våra nordiska frändefolks litteratur komma i åtanke (Oehlenschläger, Ingemann, Björnson, Ibsen, Hamsun, Undset. Gripenberg, Hemmer). Enskilt arbete i danska eller norska kan också bestå i förvärvandet av något grundligare kännedom om vederbörande språk. b.

Språkliga

ämnen.

Uppgifter av denna art kunna bestå i studium av något större eller några smärre språkvetenskapliga arbeten av värde. Lämpligt är också att, helst hos flera författare, studera viktiga språkfrågor (Språkets förändringar; Tilltalsordens historia; Tal- och skriftspråk; Puristiska strävanden; Våra vanligaste familjenamn eller förnamn; Ortnamn inom visst område; Stadsnamn; Gatunamn; Poetiskt språkbruk). Där möjlighet och intresse finnas, kan arbetet få karaktär av materialsamling, eventuellt i förening med bearbetning av materialet (runinskrifter, ordsamlingar från hembygdens dialekt, studier av t. ex. någon ordgrupp i Hellquists Etymologisk ordbok eller i Dalins synonymlexikon). En tacksam uppgift kan också vara att göra språkliga och stilistiska studier hos någon viss författare (Lucidors språk och stil; nybildningar hos Fröding eller Karlfeldt; Stockholmsuttryck hos Strindberg; dialektala inslag i en författares diktning). c.

Andra slag av ämnen.

Undantagsvis kunna även förekomma ämnen, som ligga på gränsområden till modersmålet, sådana som folkminnesforskning (Sägner från hembygden; Skrock i hembygden; Årsfester i hembygden), skolhistoria (Äldre tiders skolliv efter Ödmann, Bottiger, Hugo Hamilton, H. Rydin o. s. v.), konsthistoria (gärna med illustrationer), musikhistoria (Geijer som musiker, tonsättningar av Karlfeldts dikter). Det kan också tänkas, att en väl gjord översättning från ett främmande språk till svenska fyller ändamålet med det enskilda arbetet. Skulle verklig poetisk förmåga framträda hos en lärjunge, så må han givetvis vara berättigad att utföra sitt arbete i form av god poetisk prestation, vare sig som original eller som översättning.

92 2. Planläggningen av det enskilda arbetet bör vara mycket sorgfällig. Läraren skall på förhand ge de råd och anvisningar angående arbetet, som äro möjliga, och komplettera desamma, allteftersom lärjungen tillägnat sig materialet och står inför dess bearbetning. Synnerligen lämpligt är, att flera lärjungar i klassen slå sig tillsammans om en uppgift, som de behandla från olika synpunkter (t. ex. olika sidor hos en författare, uppdelning av en ordinsamling). 3. Då redovisningen sker genom muntligt förhör, är det angeläget att kontrollera, att lärjungen ordentligt tillägnat sig grundtankarna och det väsentliga innehållet i det lästa arbetet och icke rör sig med oförstådda eller halvförstådda termer och fraser. Föredrag i klassen kunna, i den mån tiden tillåter det, lämpligen förekomma i de fall, då ämnet ligger inom årskursen eller är av särskilt instruktiv art. Vanligast torde emellertid vara, att arbetet redovisas i skriftlig form. I modersmålet mera än i andra ämnen faller det sig naturligt att kombinera det enskilda arbetet med uppsatsskrivningen. Så kan det ifrågavarande enskilda arbetet ersätta någon hemuppsats. Ibland kan det måhända vara på sin plats att vid skolskrivning ge individuella ämnen, hämtade från området för en lärjunges enskilda arbete. Särskilt i modersmålet bör den skriftliga redogörelsen för det enskilda arbetet bedömas även med hänsyn till sin språkliga och stilistiska beskaffenhet.

93 Latin. A. Latingymnasiet. i.

Mål.

Undervisningen i latin har till uppgift att bibringa lärjungarna förmåga att förstå och på vårdad svenska återgiva lättare text ävensom att, i samband med läsning av valda stycken på prosa och vers, införa dem i den romerska litteraturen samt giva dem vidgad kännedom om den romerska kulturen överhuvud. 2. a.

Kursfördelning.

Fyraårigt

latin gymnasium.

Ring I (6 timmar). Läsövningar efter elementarbok; läsning av lättare prosa i urval eller lämplig bearbetning (10 sidor). Det viktigaste av formläran; behövliga delar av syntaxen. Tillämpningsövningar. Ring II (Q timmar). Läsning av latinsk prosa i urval eller lämplig bearbetning (30 sidor); 200 vers poesi. Repetition av formläran; det väsentligaste av syntaxen med tillämpningsövningar. Fem skriftliga översättningar från latin till svenska. Ring III (6 timmar). Läsning av latinsk prosa (35 sidor); 500 vers poesi. Kursivläsning. Grammatikkunskapen vidgad och fördjupad. Antikviteter. Nio skriftliga översättningar från latin till svenska. Ring IV (6 timmar). Läsning av latinsk prosa (35 sidor); 600 vers poesi. Kursivläsning. Repetition av valda delar av grammatiken. Sju skriftliga översättningar från latin till svenska. b.

Treårigt

latingymnasium.

Ring I (8 timmar). Läsövningar efter elementarbok; läsning av lättare prosa i urval eller lämplig bearbetning (25 sidor). Det viktigaste av formläran; behövliga delar av syntaxen. Tillämpningsövningar. Fem skriftliga •översättningar från latin till svenska. Ring II (7 timmar). Läsning av latinsk prosa med övergång efter hand till något svårare texter (40 sidor); 600 vers poesi. Kursivläsning. Repetition av formläran; det väsentligaste av syntaxen med tillämpningsövningar. Antikviteter. Nio skriftliga översättningar från latin till svenska. Ring III (7 timmar). Läsning av latinsk prosa (45 sidor); 700 vers poesi. Kursivläsning. Repetition av valda delar av grammatiken. Sju skriftliga översättningar från latin till svenska.

94 B. Latinlyceet. 1. Mål. Lika med latingymnasiet. 2.

Kur sför delning.

Krets 2 (Q timmar). Läsövningar efter elementarbok. Det viktigaste av formläran; syntaktiska upplysningar i samband med textläsningen. Tillämpningsövningar. Krets 3 (4 timmar). Läsning av lättare prosa i urval eller lämplig bearbetning (20 sidor); 200 vers poesi. Formläran grundligare genomgången; behövliga delar av syntaxen. Tillämpningsövningar. Krets 4 (4 timmar). Läsning av latinsk prosa (25 sidor); 100 vers poesi. Det väsent ligaste av syntaxen med tillämpningsövningar. Fem skriftliga översättningar från latin till svenska. Krets 5 (6 timmar) = ring L I I I 4 . Krets 6 (6 timmar) = r i n g L IV 4 .

C. Anvisningar. I. Allmänna synpunkter. 1. Undervisningen i latin har till sin huvuduppgift att bibringa lärjungarna förmåga att förstå och översätta lättare latinsk text. Meddelandet av de för denna förmåga erforderliga kunskaperna i det latinska språket blir alltså undervisningens första uppgift. Dessa kunskaper måste, då latinet ej är ett levande språk, som kan läras på praktisk väg, vinnas genom läsning av latinsk text hand i hand med studium av den latinska grammatiken. 2. Vid grammatikundervisningen bör framför allt tillses, att det grammatiska stoffet väl sovras och endast sådana språkformer och syntaktiska regler inläras, som äro nödvändiga för att förstå de i skolkursens texter förekommande språkföreteelserna. Ordformer, satskonstruktioner och stilistiska uttryck, som mera sporadiskt möta, bör läraren nöja sig med att påpeka och muntligen förklara. Den ledande principen bör vara: ej onödigt omfattande, men grundliga kunskaper — non multa, sed multum. Grammatiken bör användas ej blott som l ä r o b o k utan också som u p p s l a g s b o k , vilken flitigt rådfrågas. Det är en viktig uppgift för ämneskonferensen att efter noggrant övervägande bestämma, vilka partier i grammatiken som böra inläras såsom oundgängliga för språkstudiet. 3. Textläsningen har dels den med grammatikundervisningen gemensamma uppgiften att ge lärjungarna den erforderliga färdigheten i översättningens konst, dels den speciella uppgiften att genom det sakliga innehåll, den lämnar, utgöra grundvalen för deras kunskaper i den romerska litteraturen och kulturen. Valet av texter bör därför göras med omsorg och hänsyn härvid tagas till deras svårighetsgrad och kulturvärde.

95 På grund av det obetydliga omfånget av den text, som kan medhinnas på gymnasiet, torde i allmänhet ett lämpligt urval ur en författares skrifter vara att föredraga framför ett enda avsnitt (en hel bok) i ett större arbete. Omväxling av texter är att rekommendera, ej minst med tanke på läraren, som genom att år efter år läsa samma text lätt kan förfalla till en viss olust och slentrian. Till förebyggande av en för undervisningen skadlig splittring bör samtidig läsning av poesi och prosa i regel undvikas. 4. Översättningen är ett viktigt moment i den latinska textläsningen och skall systematiskt övas i alla ringar. Den bör vara korrekt och vårdad, så att den väl täcker grundtextens innehåll och på samma gång tillgodoser svenska språkets krav. Målet är: ren svenska, ej s. k. latinsvenska. 5. Vid textläsningen bör lärjungen göras väl förtrogen med den lästa textens innehåll. Då urval av författare eller brottstycken av ett större helt läsas, skall saksammanhanget noga klargöras. Upplysningar och meddelanden rörande antik historia (politisk, litteratur-, kultur- och konsthistoria) och geografi, mytologi, fornkunskap och metrik skola lämnas i den omfattning, texten ger anledning. II.

Ämnets olika delar, a.

Uttal.

Vid varje läroverk skall ett enhetligt uttal av de latinska ljuden tillämpas, och äger ämneskonferensen att fastställa normen härför. Då det gäller ett språk, som ej längre talas, är det onödigt att eftersträva ett uttal, som så exakt som möjligt motsvarar det en gång talade språkets. Huvudsaken i fråga om det latinska uttalet är, att det uttal, som kommer till användning, är för undervisningen mest praktiskt. Med tillämpning av denna princip kunna följande regler uppställas beträffande de ljud, vilkas uttal vid läroverken varit rätt varierande: ae och oe, som i äldre tid hade ett ljudvärde av verkliga diftonger, ung. = ai och oi, men i senlatinet övergingo till enkla vokaler, uttalas det förra som långt ä, det senare som långt e: Patriae, läs »patriä», foedus, läs »fédus»; C och g uttalas även framför len vokal som k och g, ej som s och j : Caesar, läs »Käsar»; genus, ej »jenus»; t uttalas över allt som t, även i förbindelsen ti + vokal: contio, ej »contsio»; ph uttalas som / : philosophus, läs »filosofus». Långt vokal- och konsonantljud bör, så långt möjligt, skiljas från motsvarande korta ljud: äger och äcer, corpus och virtus, cönsulo och contundo; sumus och summus, fere och ferre. Latinska egennamn behandlas vid uttalet i svenskan på samma sätt som från latinet upptagna kultur- och lånord och behålla följaktligen det uttal, som vunnit hävd i vårt språk. I den svenska översättningen blir alltså uttalet ofta ett annat än vid uppläsningen av den latinska texten. Ex. Caesar, Cicero: vid textuppläsning = Käsar, Kikero, vid översättning = Sesar, Sisero. — J f r uttalet i orden medicin, cirkel, scen.

96 I lämpligt sammanhang kunna bevisen för det verkliga uttalet av ovan behandlade ljud (ae, oe och c) meddelas och en kort redogörelse för uttalets förändring under tidernas lopp lämnas. b.

Grammatik. 4

1. Formläran skall i ringarna I och I 3 i sin helhet genomgås. Böjningen av nomina, pronomina och verb skall noggrant inläras, varvid sådana ordformer utelämnas, som äro att betrakta som mindre vanliga eller avvikande från det normala språkbruket. En viss »formexercis» är vid denna grundläggande undervisning oundgänglig. Men för att den ej skall bli alltför mekanisk, är det lämpligt att, i den mån lärostoffet därtill ger anledning, ställa de olika språkformerna i belysning av latinets viktigaste ljudlagar, såsom rhotacism, konsonantassimilation och vokalförändring inuti ord. Rätt och taktfullt bedriven kan en så lagd grammatikundervisning i hög grad väcka lärjungarnas intresse, samtidigt som den hjälper dem att sammanhålla till synes vitt skilda formbildningar (t. ex. infinitivslutet i vocare, esse, velie). Men självfallet får ljudläran ej utvidgas till ett nytt kursmoment. Den är på sin plats i de fall, där den i st. f. att belasta tvärtom avlastar minnet och bidrager till formernas säkra inlärande. Det sistnämnda är och förblir huvudsaken. Det grammatiska stoffet måste så innötas, att det blir en varaktig och fast egendom hos lärjungen. Denne bör redan i första ringen förvärva sig sådana kunskaper i språket, att han omedelbart kan igenkänna de olika ordformerna och därjämte — något som ej är mindre viktigt —• angiva det mot den latinska ordformen svarande svenska språkuttrycket. I ringarna I I 4 och I I 3 repeteras formläran grundligt, varvid sådant språkmaterial tillägges, som, i ring I förbigånget, nu erfordras för textläsningen (t. ex. böjningen av vanliga, i poesien förekommande grekiska ord). I de högsta ringarna tillkommer ej något nytt lärostoff, men de förut vunna kunskaperna böra alltjämt genom praktisk övning och kontroll hållas vid liv och fördjupas. En sådan fördjupning kan vinnas genom en mera ingående behandling av ljudlagarnas och analogiens roll vid språkets ord- och formbildningar, än den grundläggande grammatikundervisningen i första ringen medgivit. Men även här gäller det, att denna form för grammatikundervisningen måste vara ett medel, ej ett självändamål. 2. Av syntaxen läsas i I 4 följande partier: läran om subjekt, predikat och attribut; i kasusläran de vanligaste slagen av genitiv, dativ, ackusativ och ablativ samt orts- och tidsbestämningar; i verbalsyntaxen läran om futurum i bisats och konjunktivens användning i de vanligaste bisatserna (t. ex. i finala och konsekutiva bisatser och i temporala bisatser, inledda med cum historicum) samt de infinita verbalformerna. — I I 3 genomgås den för I 4 angivna kursen och dessutom några andra delar av antingen kasus- eller verbalsyntaxen. •— Återstoden av kasus-, tempus- och modusläran samt de särskilda satsernas syntax behandlas i I I 4 (huvudparten) och I I I 4 (det resterande) samt i I I 3 (fullständigt). Vid syntaxundervisningen bör i största möjliga utsträckning lärjungarnas

97 förut från svenskan och från de främmande levande språken inhämtade kunskaper i syntax komma till användning. Man bör ej underlåta att fästa uppmärksamheten på de punkter, där latinet och svenskan mer eller mindre överensstämma med varandra (t. ex. i användningen av genitivus qualitatis, ackusativ med infinitiv, fristående particip). Därigenom banas väg för en naturligare och mera omedelbar uppfattning av det latinska språket. Men givetvis måste särskild vikt fästas vid de språkföreteelser, där latinet och svenskan avvika från varandra, t. ex. latinets användning av opersonlig passiv, tempus i indikativa bisatser, reflexiv och konjunktiv i obliqua-satser. Med infinitiv- och participialkonstruktioner, med bruket av gerundium och gerundivum böra lärjungarna redan på ett tidigt stadium göras väl förtrogna; de måste noga instrueras om dessa formers användning i latin och de olika sätten för deras återgivande på svenska. E n repetition av syntaxen har helt naturligt att i främsta rummet tillgodose kravet på att återuppliva och förbättra lärjungarnas kunskaper inom vissa bestämda områden. Den bör därjämte, så långt möjligt, låta lärjungarna se det syntaktiska stoffet i ny belysning och bör därför med fördel anläggas så, att den från spridda håll samlar besläktat material och gör detta fruktbärande för översättning från latin till svenska. För att åskådliggöra denna metod kunna såsom exempel anföras följande frågor: Vad har latinet för medel att uttrycka svenskans prepositionsattribut, verbalsubstantiv, verbformerna »skall» och »skulle», modesta påståenden (eller frågor)? P å vilka olika sätt uttrycker latinet en avsikt, en svensk att-sats? Huru kunna de latinska, konjunktionerna ut, ubi, ne, quod översättas? Vid repetition och även eljest, när lämpligt tillfälle därtill gives, kunna och böra de inlärda och vid textanalysen praktiskt tillämpade reglerna i syntaxen i någon mån historiskt belysas och psykologiskt förklaras (t. ex. kontamination, paratax och hypotax). Lärjungen bör få någon föreställning om att det latinska språket — lika väl som andra språk — har sin historia, att latinet en gång varit ett levande språk, som verkligen talats och alltså varit, såsom de nu levande språken äro det, underkastat förändringar och haft en utveckling. Därjämte bör lärjungen få kännedom om någon av de i språkets liv verkande krafterna, t. ex. analogiens stora betydelse för nydaningen på syntaxens område. Sådana inblickar i språkets verkstad ha betydelse ej endast för latinet utan för språkstudiet överhuvud och bidraga i hög grad till att göra lektionerna mera omväxlande och intresseväckande. Det är en självklar sak, att vid textläsningen sådana grammatiska frågor upptagas till behandling, som behöva klargöras för textens fulla förstående. Men denna metod att i samband med textläsningen meddela undervisning i syntax gör icke ett fristående eller systematiskt syntaxstudium överflödigt. Enheten i undervisningen kräver, att de språkföreteelser, som höra samman, ej ryckas isär utan behandlas i ett sammanhang. Lärjungen kan också bättre tillgodogöra sig undervisningen, när han får varje särskilt parti klarlagt och belyst med åskådliga textprov. Dessutom finnes det i den latinska syntaxen kapitel, som på grund av sitt omfång och sin svårighetsgrad kräva så mycket 7—321680

98 av tid och arbete, att de ej lämpligen sammankopplas med textläsningen. Av alldeles samma skäl bör det systematiska syntaxstudiet erhålla särskilda, helt åt detta anslagna lektioner och ej utportioneras på samtliga lärotimmar. De i grammatiken efter »regeln» anförda språkproven från olika författare, de s. k. exemplen, böra — med undantag av ett fåtal korta meningar, som äro lätta att minnas — ej inläras på latin. En sådan fordran kunde vara berättigad på en tid, då det gällde att bibringa lärjungarna en viss färdighet i att översätta från svenska till latin, men är onaturlig och onödigt betungande, då undervisningens mål är att lära lärjungarna att översätta från latin till svenska. Språkproven med vidfogad svensk översättning ha till uppgift att ge lärjungarna belägg för de syntaktiska företeelser, som behandlas, och samtidigt ge dem anvisningar i översättningens teknik. Den naturliga gången vid en lektion i syntax är, att läraren utgår från de latinska språkproven, låter lärjungarna i ett eller flera av dessa understryka den latinska fras, det gäller, och dess motsvarighet i svenskan samt till sist övergår till den sammanfattande regeln. c.

Textläsning.

1. Det i kursplanen angivna antalet sidor och vers, som skall läsas i de olika ringarna, är att betrakta som ungefärligt. 2. Prosa. Början göres med läsning av en elementarbok, vars text bör vara så beskaffad, att den utgör ett lämpligt underlag för inövandet av språkformer och syntaktiska regler och erbjuder ett för den fortsatta textläsningen avpassat ordförråd och därjämte i någon mån belyser romerskt liv och romersk (antik) historia. Efter genomgången av elementarboken läsas i I 4 och I I 4 samt i I 3 och I I 3 (under första hälften av höstterminen) lättare prosatexter: valda stycken av Caesar (Bellum Gallicum och Bellum civile), några vitae av Cornelius Nepos eller annan prosatext i bearbetning (t. ex. Lhomond-Holzer, Urbis Romae Viri illustres). På det differentierade gymnasiet äro Livius och Cicero huvudförfattarna. Av Livius läses antingen ett urval ur första eller tredje dekaden eller också en bok i sammanhang (lämpligen ur tredje dekaden). Av Ciceros skrifter må såsom särskilt lämpliga för detta stadium nämnas: ett kortare tal (t. ex. ett av de catilinariska), ett filosofiskt arbete av mindre omfång (t. ex. Cato maior eller Laelius) eller ett urval av hans filosofiska skrifter (t. ex. De officiis, Tusculanae Disputationes), ett urval av Epistulae. Till omväxling med Livius kan genomgås något parti av Sallustius (Catilina eller Bellum Iugurtinum) eller Suetonius; Cicerolektyren kan delvis ersättas av valda stycken av Seneca, valda brev av Plinius eller valda stycken av Augustinus. 3. Poesien påbörjas normalt i ring I I av både det 4- och det 3-åriga gymnasiet; det torde dock ej vara uteslutet, att redan i I 3 i slutet av vårterminen några veckor kunna användas till läsning av poesi. Av skalderna läsas i främsta rummet Ovidius, urval ur Metamorfoserna eller Fasti ( I I 4 — I I I 4 och I I 3 ) , Catullus, urval ur de lyriska dikterna, och Horatius, urval ur Carmina samt någon satir (III 4 —IV 4 och I I 3 — I I I 3 ) . Vergilius, som ställer betydligt högre krav på lärjungarna och är mindre njutbar för skolstadiet, torde helt böra utgå på det 3-åriga gymnasiet. På det 4-åriga gymnasiet kan denne skald där-

99 emot, under förutsättning av ett gott lärjungematerial, försvara sin plats och representeras av några valda stycken ur Aeneiden. Ovidius kan delvis utbytas mot Phaedrus och Horatius mot Martialis. 4. Kursivläsning bör i de båda högsta ringarna bedrivas i så stor utsträckning som möjligt. Den tjänar ett dubbelt syftemål: den skall öka lärjungarnas ordförråd, befästa deras grammatiska kunskaper och överhuvud ge dem större färdighet att handskas med lättare latinsk text; därjämte avser den att lämna bidrag till kännedomen om antikens historia och kultur. Valet av texter för kur sivläsningen bör därför ej ske uteslutande med hänsyn till den första uppgiften (språkfärdigheten) utan också taga sikte på den andra uppgiften (kulturstudiet) . Med andra ord — vid kursivläsningen böra genomgås icke endast valda mindre stycken av olika författare (t. ex. de skriftliga uppgifterna i studentexamen) utan också något sammanhängande större parti av historiskt eller kulturhistoriskt innehåll (t, ex. ur Cicere, Caesar, Sallustius, Plinius). Såsom lämpligt material vid denna textläsning förtjänar vidare att framhållas ett mindre urval av latinska inskrifter, vilka både i språkligt och historisktkulturellt avseende erbjuda stort intresse. Det kan dessutom för många lärjungars framtida studier vara praktiskt värdefullt, att de redan på skolstadiet göra bekantskap med historiska urkunder eller andra texter på latin från senare tidsskeden, särskilt om de röra Norden. 5. Jämte goda kunskaper i grammatik är ett säkert ordförråd, steg för steg inhämtat under textläsningen, en nödvändig förutsättning för färdighet i översättning.^ P å det första stadiet bör särskilt förhör av vokabler anställas och i regel så ordnas, att läraren ger den latinska vokabeln och lärjungen den svenska översättningen. Med de vanligaste typerna av substantiv-, adjektiv- och verbbildning bör lärjungen från början göras förtrogen, då han härigenom vinner ett medel att ordna och sammanhålla det ständigt växande ordmaterialet. På det högre stadiet må någon plats beredas åt den viktiga betydelseläran, så att lärjungen får en inblick i den gradvis skeende utvecklingen från ordets grundbetydelse till den härledda betydelsens olika förgreningar. Även ett ords etymologi kan här i enstaka fall upptagas till behandling, för att släktskapen mellan latinet och svenskan må kunna åskådliggöras. I alla ringar fästes uppmärksamhet på det stora förråd av latinska ord, som införlivats med eller såsom lånord upptagits i vårt språk. Den rätta användningen av dessa ord, liksom också innebörden av latinska citat, sentenser och »bevingade» ord, som möta i svensk litteratur och även användas i tal, är förtjänt av särskilt beaktande. — En handledning i användandet av latinskt lexikon bör ingå i undervisningen. 6. Översättningen av latinsk text ställer stora krav på lärjungen. Dessa krav kunna sammanfattas i följande två punkter: a) Översättningen skall visa, att lärjungen riktigt uppfattat det sakliga innehållet (se nedan realia!). b) Översättningen skall visa, att lärjungen känner till latinets och svenskans olika uttrycksmedel och förstår att på rätt sätt tillämpa dem. Beträffande denna andra punkt (språkformen) böra följande krav upprätthallas. Översättningen skall kännetecknas av ett rätt ordval, en god fraseologi

100 och en riktig satsställning. Den skall klädas i ett språk, som är enkelt och vårdat, ej uppstyltat och onaturligt. Den får vidare ej vara en omskrivning eller förklarande bearbetning av grundtexten utan skall ansluta sig nära till denna och, så långt möjligt, återge dess stilistiska egendomligheter. Vid de första översättningsövningarna föreläser läraren själv texten: örat måste lika väl som ögat och talorganen vänjas vid de nya språkljuden. Först genomgås vokablerna och verifieras ordformerna. Sedan uppbygges (konstrueras) satsen: omkring predikatet som centrum grupperas de andra satsdelarna. Den ordagranna översättning, som först erhållits, omarbetas till en friare, som bättre tillgodoser svenska språkets fordringar. Enformighet i ordval och satsbyggnad undvikes. De latinska perioderna uppdelas efter behov i fristående meningar, varvid noga tillses, att det logiska sammanhanget i perioden ej förvanskas. Även på ett mera framskridet stadium kan — isynnerhet i fråga om längre, mindre överskådliga perioder — satskonstruktion bli nödvändig; den kan dock mången gång ersättas av en tydlig, efter innehållet väl nyanserad uppläsning av läraren. Huvudsaken vid dessa övningar i översättningsteknik är, att lärjungarnas självverksamhet tages i anspråk i största möjliga utsträckning. Lärjungarna skola i inbördes tävlan arbeta på att finna de lämpligaste orden och de bästa fraserna, så att översättningen i sin slutligt fixerade form framträder i en passande och tilltalande dräkt. Härigenom uppövas deras iakttagelseförmåga, skarpes deras logiska sinne och öppnas deras öra för språkets välljud och rytm. Lämpligt är att såsom avslutning på ett genomarbetat parti av en text låta lärjungarna uppläsa den latinska texten. En god och uttrycksfull uppläsning är det bästa kriteriet på att de verkligen förstått textens innehåll. Ävenledes må någon gång förekomma uppläsning av en god svensk översättning till någon behandlad text, företrädesvis av skaldeverk. d.

Realia.

1. Textläsningen kräver exeges eller saklig förklaring av innehållet. Härvid meddelas i första hand alla sådana sakupplysningar, vartill den lästa texten ger anledning, det må gälla personer och händelser, seder och bruk, litteratur och konst, stat och religion. Vidare måste sammanhanget i texten klargöras, ej blott så, att vid urval ur ett arbete behörig redogörelse lämnas för luckorna, utan också och framför allt så, att tankesammanhanget göres fullt klart för lärjungen. Så t. ex. bör vid läsning av historisk text det politiska läget både inåt och utåt klarläggas och i fråga om tal eller brev situationen vid deras avfattande utredas. När det gäller en text av filosofiskt eller resonerande innehåll, böra de bärande idéerna och de ledande grundtankarna tagas fram och ställas i sin rätta belysning. 2. Antikens politiska historia och kulturhistoria ingå som ett huvudsakligt moment i första ringens historiekurs. De här inhämtade kunskaperna utgöra den grundval, på vilken litteraturläsningen i latinet har att bygga. Genom denna läsning vinner historien liv och åskådlighet, på samma gång som

101 kunskaperna på flera områden bli väsentligen fördjupade. Lärjungen får göra bekantskap med personligheter, som haft en genomgripande betydelse för det romerska rikets utveckling, och lära känna skeden i dess historia, i vilka romerskt väsende på särskilt sätt manifesterat sig. 3. Företrädesvis på ett område äro de historiska kunskaperna i behov av en komplettering: det gäller de s. k. antikvit et erna. De strödda notiser rörande statsskicket och privatlivet, som kunna meddelas vid textläsningen, äro allt för knapphändiga och behöva samlas och ordnas. Det är därför önskligt, att en kort kurs häri medhinnes i näst högsta ringen i samband med läsningen av Livius, Sallustius eller Cicero. Denna kurs bör omfatta en koncentrerad redogörelse för den romerska statsorganismen och dess funktioner (folkförsamling, senat, ämbetsmän, statsförvaltning och religion) och ge några bilder ur det romerska familjelivet (bostad, klädedräkt, sysselsättningar o. d.). Kursen kan lämpligen anordnas i form av orienterande föredrag av läraren (ev. någon mera försigkommen lärjunge) på grundval av kortfattad handledning. 4. I samband med textläsningen lämnas också litteraturhistoriska notiser. De lästa författarna göras till föremål för korta levnadsteckningar, där deras liv och författarskap skildras i sina huvuddrag och i belysning av samtidens kulturliv. Särskild uppmärksamhet påkalla helt naturligt den romerska republikens sista tid och Augustus' tidevarv. Det är en lönande uppgift för undervisningen i romersk litteraturhistoria att låta denna tids stora författarpersonligheter framstå i sina karakteristiska särdrag samt att klargöra deras inflytande på samtid och eftervärld och deras betydelse för den västerländska kulturen. Anknytningar till svenska litterära verk och där förekommande uttryck kunna i detta sammanhang lämpligen göras. — Där tiden så medger, kan den litteraturhistoriska orienteringen kompletteras med en blick tillbaka på den äldre tiden liksom en blick framåt på kejsartiden, ev. i förening med litteraturprov i svensk översättning. 5. För läsning av latinsk vers äro kunskaper i metrik nödvändiga. Undervisningen häri bör inskränkas till de vanligaste versmåtten och de viktigaste i latinsk vers förekommande prosodiska och metriska egendomligheterna. Lärjungen bör kunna läsa hexameter och pentameter samt lyriska versmått hos Catullus och Horatius. Att känna namnen på de olika stroferna och de i dessa ingående versraderna är däremot av underordnad vikt. 6. Undervisningen bör stödjas av lämplig åskådningsmateriel: kartor, avbildningar av antika konstverk och andra framställningar av antikens liv. Förevisning av ljusbilder, åskådliggörande antika platser, byggnader och konstverk, är också ett lämpligt medel att göra undervisningen levande och väcka lärjungarnas intresse. Meddelanden om det gamla Roms topografi jämte en översikt över stadens utveckling lämnas bäst i form av föreläsningar i förening med ljusbilder. 7. Då den tid, som i den egentliga klassundervisningen kan ägnas åt »realia», är synnerligen knapp, blir det en huvudsaklig uppgift för det »enskilda arbetet» att utfylla luckorna och fördjupa kunskaperna på detta område. — I ring P , där 8 veckotimmar äro anslagna åt latinet, bör för vinnande av nödig

102 omväxling i arbetet hel lektion eller viss del av lektion allt emellanåt ägnas åt detta kursmoment. e.

Hemuppgifter.

1. Hemuppgifterna skola noggrant prepareras i skolan under de båda första läsåren, då nytt grammatiskt stoff alltjämt förekommer och lärjungarna äro i starkt behov av en insiktsfull handledning vid textläsningen. Men de stora svårigheter, som det latinska språket under hela skoltiden erbjuder, och den jämförelsevis korta tid, under vilken latinet läses i skolan, medföra, att preparation av hemuppgifterna ej gärna kan helt undvaras ens i högsta ringen. De poetiska texterna och den latinska konstprosan äro ett hårdarbetat material och överflöda på detaljer, som lärjungen ej på egen hand kan bemästra. Utan lärarens bistånd tillgriper han därför lätt hjälpmedel (t. ex. översättningar), som väl bringa en tillfällig lättnad i arbetet, men som, på orätt sätt använda, ha en skadlig inverkan på kunskapernas kvalitet. 2. För förhöret av hemuppgifterna (läxförhöret) må här några riktlinjer lämnas. Antag, att hemuppgiften består i att översätta ett stycke latinsk text! Först göras några återblickar på den gamla läxan: några vokabler och fraser förhöras, en och annan svårare mening översättes. Därefter följer ett kort förhör av vokabler, som finnas på läxans text (detta moment kan på ett högre stadium utgå). Sedan uppläses den latinska texten och översättes utan onödiga avbrott för förhör av grammatik och realia. Efter översättningen vidtager den sakliga exegesen och därefter den grammatiska analysen; ordningen kan vara den omvända, men de båda momenten böra hållas isär och ej sammanblandas med varandra. Sista delen av lektionen ägnas åt preparation av hemuppgifter till nästa lektion. Här bör mening efter mening analyseras och kommenteras, mer eller mindre grundligt — allt efter textens beskaffenhet och lärjungarnas behov. f. 4

3 Skrivningar.

1. I ringarna I , I I och I anordnas med lämpliga mellanrum skriftliga tillämpningsövningar, bestående dels av böjning av nomina och verb och dels av översättning av lättare meningar från svenska till latin. Härigenom vinnes också en kontroll över att ordformerna och de syntaktiska reglerna ordentligt inlärts. Dessa övningar utföras på lektionstimmarna. 2. Särskilda skrivningar enligt kursplanen, vilka falla utanför lektionstimmarna, börja på det 3-åriga gymnasiet redan i första ringen, på det 4-åriga först i andra. I I 3 böra samtliga dessa skrivningar förläggas till vårterminen, i I I 4 kunna de fördelas på båda terminerna. Såväl dessa skrivningar som samtliga skrivningar i de båda högsta ringarna skola bestå av översättningar från latin till svenska. Då ändamålet med dessa skrivningar är att stödja och främja färdigheten att till svenska översätta lättare latinsk text, böra samma synpunkter, som ovan anförts i fråga om översättningen och dess teknik, även beträffande skrivningarna helt och fullt beaktas och de där angivna kraven på översättningen även här upprätthållas.

103 Den skriftliga översättningen skall ge prov ej blott på lärjungens förmåga att använda lexikon och tillämpa grammatiken utan också på hans stilistiska färdighet, tankereda och sakkunskap. 3. Texterna för översättning böra väljas med omsorg och anpassas efter lärjungarnas kunskapsnivå. I regel äro historiska texter, med vilka lärjungarna äga större förtrogenhet, de lämpligaste. Dock torde även andra översättningsuppgifter, t. ex. ett brev eller en text med resonerande innehåll, vara på sin plats, när sådana texter behandlats vid litteraturläsningen under lektionstimmarna. Om möjligt bör en passande rubrik, gärna åtföljd av en kort översikt på svenska av det historiska läget (brevsituationen eller tankesammanhanget), ge lärjungen den nödiga orienteringen. 4. I de båda högsta ringarna må möjlighet beredas de lärjungar, som ej deltaga i undervisningen i matematik, att utföra extra skrivning i latin på tid, då andra lärjungar i ringen ha skrivning i matematik (jämför sid. 32). m.

Enskilt arbete.

Arbetsuppgifterna kunna sammanföras i två huvudgrupper, nämligen dels läsning av vald text, dels studium av romersk historia och övriga »realia». 1. Textläsning bör ej inskränkas till blott översättning av viss text utan kombineras med vissa specialuppgifter, där lärjungens initiativförmåga och självverksamhet mera komma till sin rätt. Den valda texten bör utgöra ett avgränsat och enhetligt parti av något prosa- eller skaldeverk och till omfånget ej vara större, än att lärjungen utan svårighet kan överblicka sammanhanget och samla och ordna sina gjorda iakttagelser. Uppgiften kan redovisas genom muntligt förhör, som dock bör så ordnas, att lärjungen icke blott har att översätta vissa stycken och besvara enklare frågor utan också — och framför allt — får tillfälle att i mera sammanhängande form redogöra för olika frågor rörande det sakliga innehållet samt grammatiska och stilistiska företeelser. En annan form för redovisningen är att låta lärjungen skriftligen översätta någon del av texten, t. ex. några kapitel prosa, en lyrisk dikt eller ett mindre avsnitt av en episk dikt, och förse denna översättning med en redogörelse för saksammanhanget eller några språkliga resp. metriska notiser. Slutligen kan en särskild uppgift förbindas med textläsningen: en språkligt-stilistisk undersökning med material hämtat ur den lästa texten eller en redogörelse för något historiskt ämne, som står i samband med denna. I sådant fall göres redovisningen lämpligen i form av en uppsats eller ett föredrag i klassen. Några exempel må här anföras för att belysa detta slag av enskilt arbete, vilket bäst torde motsvara det med ifrågavarande arbete avsedda syftemålet. a. Textläsning: Sallustius, Catilina (visst parti). S p r å k ä m n e n : Ålderdomliga former. Iakttagelser angående ordställningen (t. ex. placeringen av vissa adjektiv, av former av verbet esse) — Olika sätt att översätta vissa ord (t. ex. res, magnus).

104 H i s t o r i s k a ä m n e n : Sallustius (liv och författarskap) >— Catilina och den s. k. catilinariska sammansvärjningen — Huru är Catilina (Cicero) tecknad av Sallustius? b. Textläsning: Ccesar, Bellum Gallicum, bok V I (visst parti). S p r å k ä m n e n : lika med a. — Dessutom: Iakttagelser rörande verbets plats i satsen eller satsställningen — Olika sätt att återge participialkonstruktioner. H i s t o r i s k a ä m n e n : Caesar — Caesar som statsman (författare) — Caesar och gallerna (germanerna) — Skildring av gallerna (germanerna). c. Textläsning: Horatius, Satir 1:9 eller 11:6. S p r å k ä m n e : översättning (skriftligen avfattad) med iakttagelser rörande språkformen (samtalsspråk m. m.). H i s t o r i s k a ämnen: Horatius som människa — Horatius' skaldskap — Horatius' satiriska diktning — Horatius och Maecenas — Sakliga anmärkningar till den lästa satiren. d. Textläsning: Ovidius, Metamorfoserna X : l — 7 7 (Orfeus-myten). S p r å k ä m n e : Skriftlig översättning med metriska iakttagelser. H i s t o r i s k a ä m n e n : Ovidius (liv och diktning) — Ovidius' dikt Metamorfoserna — Orfeus-myten. 2. Studiet av Roms historia och kultur är ett kursmoment, som får ett jämförelsevis trångt utrymme i klassundervisningen. De kunskaper i realia, som härunder kunna inhämtas, behöva därför synnerligen väl utvidgas och fördjupas. Det enskilda arbetet bereder osökt en möjlighet att avhjälpa bristerna och fylla luckorna, en möjlighet, som ej bör försummas. Huru historiska (politiska, litteratur- och kulturhistoriska) uppgifter kunna förenas med textläsningen, har under mom. 1. framhållits och belysts med några exempel. Men även mera fristående, d. v. s. utan anknytning till viss text, kunna och böra uppgifter av detta slag liksom uppgifter, som beröra realia överhuvud, ingå i det enskilda arbetet. En intresserad och vaken lärjunge bör ha stort utbyte av att studera Roms enastående utveckling från en obetydlig by till det hela Medelhavsvärlden omfattande Imperium romanum och lära känna de drivande krafterna och de agerande personerna. Framför andra böra de skeden i Roms historia, med vilka lärjungen kommer i beröring genom textläsningen i skolan, göras till föremål för ett mera ingående studium: de puniska krigens tid, den romerska republikens sista period (från bröderna Gracchus) och kejsar Augustus' tidevarv. Redovisningen för ett sådant, mera brett lagt, studium av historia eller antikviteter torde lämpligast göras genom förhör på den genomgångna kursen, uppdelad i större eller mindre partier. Även mera speciella uppgifter inom detta stora studieområde, antik historia och realia, kunna med fördel göras till föremål för det enskilda arbetet. Såsom exempel på arbetsuppgifter av hithörande slag må anföras: Hannibalskriget — Bröderna Gracchus — Marius och Sulla — Caesar — Kejsardömets uppkomst — Sociala rörelser under republikens sista skede •— Augustus' tidevarv.

105 Det republikanska statsskicket och statens olika organ (senaten, folkförsamlingen, ämbetsmännen) — Statsförvaltningen. Stånd och klasser i det antika Rom — Riddarståndet. Litteraturen (under en viss epok). Hantverk och industri — Slaveriet och slavarnas ställning. En romersk stad — Livet i staden — Familjelivet och familjemedlemmarnas inbördes ställning — Nöjen och förströelser — Skådespel och offentliga fester. Den romerska statsreligionen och dess yttringar — Det religiösa och sedliga tillståndet — Kristendomens ställning i det romerska riket. Uppgifterna redovisas genom förhör, uppsats eller föredrag i klassen.

106 Grekiska. A. Latingymnasiet. i.

Mål.

Undervisningen i grekiska har till uppgift att införa lärjungarna i grekiska språkets elementer, göra dem något bekanta med lättare författare inom den grekiska litteraturen och giva dem någon inblick i den grekiska kulturen i övrigt. 2.

Kurs.

a. Fyraårigt

gymnasium.

Ring III (6 timmar) och ring IV (7 timmar). Läsövningar efter elementarbok; läsning av lättare prosa i urval eller lämplig bearbetning (50 sidor); 600 vers poesi. Kursivläsning. Formläran genomgången och repeterad; viktigare delar av syntaxen. b. Treårigt Ring II (6 timmar) och ring III

gymnasium. (7 timmar) = ring I I I 4 och IV 4 .

B. Latinlyceet. 1. MålLika med latingymnasiet. 2. Kurs. Krets 5 (6 timmar) och krets 6 (7 timmar) = ring L I I I 4 och L IV 4 .

O. Anvisningar. I.

Allmänna synpunkter.

De för undervisningen i latin lämnade anvisningarna äga — mutatis dis — sin tillämpning även på undervisningen i grekiska. II.

mutan-

Ämnets olika delar. a.

Uttal.

Beträffande uttalet av de grekiska språkljuden ge grammatikens anvisningar nödig handledning. — En enhetlig praxis vid uttalet av grekiska egen-

107 namn i svenskan bör tillämpas. Lämpligast synes vara, att dessa få behålla sin grekiska språkform men erhålla latinsk accent, med undantag av sådana egennamn, som i sin latinska språkform kunna betraktas som rent svenska. Alltså: Homeros, Odysseus, Aiskylos, Périkles, Xénofon, Platon — men: Kristus, Alexander. b.

Grammatik.

1. Då de lärjungar, som läsa grekiska, förut inhämtat elementerna av det latinska språket och därigenom förberetts för grekiska språkstudier, bör undervisningen i grekisk ljud- och formlära i betydligt större utsträckning, än vad som är möjligt beträffande latinet, läggas språkhistoriskt. Det grekiska språket med sitt rikare och överskådligare formsystem och sina olika dialekter lämpar sig för en sådan undervisningsmetod långt bättre än det latinska. Den attiska dialektens ordformer i nominal-, pronominal- och verbalböjningen skola noga inläras, dock med utelämnande av de mindre brukliga dualisformerna, vilka endast vid förekommande fall tarva påpekande. De grekiska språkformerna böra analyseras, utvecklingen från ett äldre till ett yngre stadium uppvisas samt ljudlagarna, d. v. s. ljudförändringarna och de verkande krafterna (såsom accent, avljud, assimilation och analogi), i sina huvuddrag klarläggas. Så ofta tillfälle erbjuder sig, böra grekiska och latinska språkformer jämföras. Studiet av den homeriska dialekten nödvändiggör en översikt, om också helt summarisk, över de grekiska dialekterna (territoriella och litterära). Där läsning av nya testamentet förekommer, är en framställning av koiné ett supplement till grammatikkursen, som ur flera synpunkter är lärorikt och intresseväckande. 2. Inom syntaxen kunna de i latinet inhämtade kunskaperna i allmänhet tjäna som utgångs- och stödjepunkt för meddelandet av de grekiska språkföreteelserna: ett framhållande av de båda språkens likheter och olikheter ger här den bästa behållningen. — I näst högsta årsklassen meddelas behövliga delar av syntaxen i samband med textläsningen; i högsta klassen ges en översikt av syntaxens viktigaste delar, i främsta rummet tempus- och modussyntaxen. c.

Textläsning.

1. Elementarboken bör, så långt detta är möjligt, bestå av texter, som med passande ordförråd och väl avvägd fördelning av det vidlyftiga grammatiska stoffet förenar ett innehåll, ägnat att meddela kunskap om något område av grekisk historia och kultur. 2. Den prosatext, som brukar läsas efter genomgången av elementarboken, utgöres av Xenofons Anabasis (valda partier) och eventuellt i högsta årsklassen Platons Kriton. Att inskränka litteraturläsningen i prosan till enbart Xenofon måste betraktas som en nödfallsutväg; ett krav, som ej gärna bör släppas, är, att lärjungarna få stifta någon bekantskap med Platon. Härför lämpar sig synnerligen väl dialogen Kriton med hänsyn till omfång och

108 innehåll, men även ett urval av andra skrifter (t. ex. Faidon eller Apologien) försvarar väl sin plats. — För att bereda nödig omväxling i textläsningen är det i högsta grad önskligt, att även andra texter kunde komma till användning. Förslagsvis må här nämnas: Aisopiska fabler och i främsta rummet valda delar av Diodoros' historia (t. ex. ur bok X I grekernas kamp mot perserna), vilka i bearbetat skick erbjuda en ur språkets och innehållets synpunkt passande lektyr på ett tidigt stadium. 3. I poesi läses Homeros till ett omfång av 600 vers. 4. Kursivläsning bör förekomma i högsta årsklassen. Härvid genomgås antingen valda stycken ur samma författare, som användas vid textläsningen (Homeros, Xenofon, Platon), eller också delar ur nya testamentet (evangelierna eller apostlagärningarna), några papyri e. d. m.

Enskilt arbete.

1. Det enskilda arbetet kan i näst högsta årsklassen uteslutande befatta sig med rent historiska eller litteraturhistoriska uppgifter. En utvidgning och fördjupning av den i första ringen genomgångna kursen i grekisk (antik) historia är en för detta arbete väl lämpad uppgift. Detta historiska studium bör läggas så, att det på samma gång det ger en överblick över den grekiska historien i dess helhet, särskilt tar sikte på vissa epoker (t. ex. den homeriska tiden, perserkrigens och Perikles' tidevarv, den hellenistiska tiden) och meddelar kunskap såväl om kultur och privatliv som om statliga institutioner. För detta ändamål böra studeras ej blott de för skolbruk avsedda läroböckerna i grekisk (antik) historia utan också, och framför allt, vissa avsnitt i något modernt historiskt eller kulturhistoriskt arbete av större omfång. Som litteraturhistorisk uppgift kan lämpligen väljas studiet av något parti ur den grekiska litteraturen i svensk översättning, exempelvis ett urval lyriska dikter, någon tragedi eller några Plutarkos-biografier i förening med motsvarande avsnitt ur någon lämplig modern litteraturhistoria. 2. I högsta årsklassen tillkomma andra arbetsuppgifter. Här bör i främsta ledet ställas en utökad textläsning: varje tillskott till den obetydliga textkurs, som medhinnes under lektionstimmarna, är en värdefull vinst. Därmed följer fördjupad språkkunskap och i någon mån vidgad kännedom om grekisk litteratur och kultur. Vid valet av dessa arbetsuppgifter tages hänsyn till lärjungens individuella behov. De lärjungar, som ha för avsikt att efter avlagd studentexamen bedriva teologiska studier, ägna sitt arbete åt nya testamentet: de läsa ett av evangelierna (delvis) eller något parti av apostlagärningarna, ev. något av Pauli brev (t. ex. Filipperbrevet och brevet till Filemon), samt skaffa sig någon kännedom om koiné och den nytestamentliga textens historia. För de lärjungar, som ha särskilt intresse för de klassiska språken och antik kultur, är en fortsatt läsning av de författare, de redan gjort bekantskap med (Homeros, Platon, Xenofon, Diodoros), mest att rekommendera. I samband med denna textläsning eller mera fristående kunna andra studieuppgifter upptagas. Den språkligt

109 intresserade kan, för att förkovra sina språkkunskaper, studera något språkhistoriskt arbete av mindre omfång. Vad åter angår studiernas inriktande på den grekiska kulturen, inkl. litteraturen, hänvisas till vad ovan under mom. 1 blivit sagt. 3. Det enskilda arbetet redovisas genom muntligt förhör i vad det berör läst text och grammatik, i övrigt genom förhör eller uppsats resp. föredrag.

110 Tyska, engelska och franska. (Mål och kursfördelning för tyska sid. 123, engelska sid. 128, franska sid. 132.)

I. Gemensamma synpunkter. Undervisningen i främmande levande språk har i första hand till uppgift att bibringa lärjungarna praktisk språkfärdighet samt därjämte att meddela dem kännedom om det främmande folkets litteratur och kultur. a.

Uttal.

1. E t t gott uttal är en ovärderlig tillgång vid all kontakt med utlänningen. Vår tids livliga internationella förbindelser — radio, kongresser o. d. — ställa vida större krav på verkligt levande språkkunskaper än vad förr varit fallet. Med förmågan att uttala väl sammanhänger i hög grad förmågan att lätt höra och uppfatta. J u noggrannare, på övningens väg vunna artikulatorisk-akustiska föreställningar vi äga, desto säkrare förmå vi med hörseln urskilja de främmande fonemen i den inf öddes mun. 2. Att grundlägga ett gott uttal måste därför bli ett av undervisningens främsta mål. Uttalsundervisningen bör till en viss grad läggas på fonetisk grund. Under alla förhållanden är det nödvändigt, att läraren utom ett gott uttal äger nödig förtrogenhet med såväl modersmålets som det främmande språkets fonetik. Allt för mycket teoretiserande är ofruktbart, men det är en vinst, om lärjungen, samtidigt som han på efterhärmningens väg inövar de nya språkljuden, får sådana förklaringar av ljudens bildningssätt, som kunna givas genom påtaglig demonstration och genom hänvisning till en lätt kontrollerbar muskelkänsla. Skillnaden mellan närstående ljud i modersmålet och det främmande språket blir mera uppenbar och lättare att fasthålla, om olikheten i organställningarna påvisas samtidigt med olikheten i klang. Å andra sidan böra dialektala ljud i svenskan, som äro ägnade att underlätta inlärandet av vissa främmande ljud, framdragas till jämförelse, där lärjungarna kunna anses äga förutsättningar härför. I samband med inövandet av de enskilda ljuden är användandet av fonetiska tecken ett värdefullt hjälpmedel, vilket dock för tyskans vidkommande ej torde vara behövligt. Av vikt är, att samma fonetiska system användes för de olika språken, t. ex. det, som uppställts av V association phonétique internationale (i dess för svenskt skolbruk modifierade form). Efter en noggrann genomgång av de enskilda ljuden vidtager läsning av lättare text. Fonetisk text bör användas för den första tidens läsning, till dess

Ill att lärjungarna vunnit tillräcklig kunskap om tecknens ljudvärde för att kunna begagna ordlistor med fonetisk beteckning eller uttalsordböcker. Vid stavning av ord böra lärjungarna få använda det främmande språkets namn på bokstäverna. 3 . Då det är av synnerligen stor vikt, att lärjungarna så mycket som möjligt få höra ett gott uttal, får läraren icke förtröttas att under det första årets preparationer av läxan genom ständigt förnyade uppläsningar inprägla klangbilderna i deras öron. För atx alla lärjungar i en klass må få tillfälle till så mycken praktisk övning som möjligt, bör körläsning övas vid sidan av individuell läsning. Lärjungarna skola även vänjas vid det främmande uttalet från annan mun än lärarens, och för detta ändamål böra i lämplig utsträckning grammofonskivor användas vid undervisningen. Det är tydligt, att lärjungarnas efterläsning bör ifrågakomma, först när det främmande textinnehållet är vederbörligen förklarat och klart uppfattat samt skivan »dragits» upprepade gånger. Även i samband med denna uppläsning bör såväl individuell övning som gemensam läsning förekomma. 4. Det kan icke nog framhållas, att det goda uttalet icke blott består däri, att det främmande språkets enskilda ljud framföras med sin så vitt möjligt genuina klang. Minst lika viktigt är, att lärjungarna få sikte på och lära sig återgiva de för de olika språken karakteristiska allmändragen, däri inbegripet det mest påtagliga i det givna språkets melodiska och rytmiska egenart. I samband med systematiska läsövningar böra lärjungarna få skillnaden mellan ordaccent och satsaccent klarlagd. Kännedom om svenskans två typer, grav och akut accent, måste anses som en förutsättning för ett framgångsrikt studium av de främmande språkens accentförhållanden. På inga villkor får den grava accentens bibehållande i något av de främmande språken tolereras. Redan tidigt bör man bibringa lärjungarna en viss enkel schematisk kännedom om det främmande språkets vanliga melodiformer. Det är av vikt att även under »drillen» med paradigm och verbtema, grammatiska exempel m. m. upprätthålla kraven på noggrant uttal och riktig melodi. En god metod för bibringandet av ett ledigt föredrag torde vara att på ett någorlunda framskridet stadium underkasta en väl intalad grammofontext en noggrann analys ur alla här nämnda synpunkter och därefter ej alltför sällan återvända till samma »standard»-skiva, tills så många som möjligt förvärvat förmågan att återgiva den korrekt. 5. Det är av största vikt att från början grundlägga ett gott uttal. Det är däremot ytterst svårt att bortarbeta redan förvärvade ovanor. I hög grad betydelsefullt är, att kravet på ett gott uttal upprätthålles på alla stadier. Vid betygssättningen skall vederbörlig hänsyn tagas till lärjungarnas uttal. 6. Läraren bör beakta, att de olika lärjungarnas fonetiska begåvning kan växla högst betydligt. Å ena sidan får han därför ej ställa anspråken för högt, men å andra sidan torde erfarenheten visa, att en god ledning kan åstadkomma förvånande resultat utan att andra viktiga moment vid undervisningen åsidosättas. Där läraren upptäcker påtagliga anlag i detta avseende, må han därför ej försumma att grundligt odla dem.

112 b.

Textval.

1. Det främmande språkmaterialet inhämtas bäst genom läsning av väl valda, för de olika åldersstadierna avpassade texter. Textläsningen bör därför utgöra det centrala i språkundervisningen. Vid valet av texter måste naturligtvis de språkliga synpunkterna väl tillgodoses, så att lärjungarnas sinne för språklig korrekthet och god stil odlas. Men det får ej heller förbises, att texterna även ur innehållets synpunkt skola vara ägnade att väcka lärjungarnas intresse och främja deras allmänna utveckling. 2. Den första läseboken måste utformas under hänsynstagande därtill, att lärjungarna vid begynnandet av de olika språken befinna sig på olika åldersstadium och följaktligen äga olika mognadsgrad och olika grammatiska förutsättningar. Men då den grundläggande undervisningen i språken är tämligen ensartad, måste nybörjarboken i stort sett uppställas efter samma normer. Den måste sålunda i synnerligen enkla satser bjuda på ett konkret ordförråd ur det dagliga livets vanligaste förhållanden och ge lärjungen en första orientering i fråga om det land, vars språk han studerar: hem och skola, livet i staden och på landet, årstider och högtider och därmed sammanhängande bruk, något om naturen med dess djur- och växtvärld, något om landets geografi o. s. v. Lättare stycken på prosa böra omväxla med kända rim och kortare dikter, lämpade att läras utantill. Omfattningen av det nya o r d m a t e r i a l , som för varje nytt textstycke tillföres lärjungarna, måste avpassas efter det stadium, där språket i fråga inträder. Under alla förhållanden bör allt för stor anhopning av nya ord undvikas. Om det enklaste ordförrådet ständigt återkommer i läsestyckena, utökat med ett lämpligt antal nya ord, innötes detta utan alltför stor ansträngning, och den första läsebokens ordförråd blir den säkra grund, på vilken lärjungarna sedan bygga vidare. Det t e m p o , i vilket nya grammatiska kategorier införas, måste i någon mån växla med de olika språken, men den första läseboken bör i sin helhet för varje språk avse att bibringa lärjungarna kännedom om hela formläran och vissa väsentliga sidor av syntaxen. E t t antal av de första läsestyckena — 10 a 15, beroende på deras längd — böra förekomma i f o n e t i s k transskription, helst i en särskild avdelning före den med vanlig stil tryckta texten. Med hänsyn till tyskans jämförelsevis ljudenliga stavning torde dock fonetisk textavdelning för den första tyska läseboken kunna undvaras. I fråga om tyska texter bör tillses, att lärjungarna helst redan i den första läseboken göras bekanta med frakturstilen och att de sedan bevara färdigheten att flytande läsa denna stil. Däremot kan det knappast anses nödvändigt, att lärjungarna i våra skolor förvärva färdighet att läsa tysk handstil. 3. Efter den första läseboken kan som övergång till mera litterär text väljas en andra läsebok, avsedd att i större utsträckning än den första förmedla bekantskapen med den främmande miljön. Artiklar av biografiskt och historiskt innehåll, behandlande framstående personligheter i det främmande landet och deras livsgärning eller viktiga moment i landets historia och folkliv, kunna

113 bl. a. rekommenderas för en sådan bok. Emellertid torde man även omedelbart efter den första läseboken kunna övergå till lättfattlig litterär prosa i form av kortare noveller av skilda författare eller något större verk av en författare. Denna väg bör givetvis beträdas i fråga om franskan, då tiden svårligen medgiver inskjutandet av en andra läsebok mellan den första och den egentliga litteraturen. 4. För litteraturläsningen på det högre stadiet kan uppställas som ett allmänt önskemål, att lärjungarna få göra bekantskap med värdefull modern skönlitterär prosa, erhålla någon kännedom om den poetiska litteraturen, studera åtminstone ett i vidare mening klassiskt verk, eller någon del därav, samt att textläsningen icke enbart inskränkes till skönlitteraturen utan även omfattar uppsatser och artiklar av t. ex. historiskt, naturvetenskapligt eller tekniskt innehåll. För att lärjungarnas kännedom om ett språks litteratur ej må begränsas endast till några få författarnamn, är det önskvärt, att i någon av gymnasiets ringar en antologi bildar underlaget för textläsningen. Det bör vara ämneskonferensen angeläget att på ett så planmässigt sätt som möjligt ordna den successiva litteraturläsningen och tillse, att ovan framställda önskemål bli i största möjliga utsträckning förverkligade för de olika årgångarna av lärjungar. Vid val av texter bör även till en viss grad hänsyn tagas till klassindividualiteten. 5. Då en väl avvägd kommentar förhöjer textläsningens värde, böra kommenterade texter i första hand användas vid undervisningen. Dock böra ordlistor icke förekomma i fråga om tyska texter, som äro avsedda för realskolans avslutningsklass och gymnasiet, och beträffande engelska och franska ej i sådana, som äro avsedda för de tre resp. två högsta årsklasserna. Det är emellertid önskvärt, att lärjungen också bringas i mera omedelbar kontakt med den främmande bokvärlden genom att läsa en eller annan bok, direkt utgången från ett utländskt förlag. En sådan bok utan kommentar ägnar sig särskilt väl för kursivläsning. c.

Textbehandling.

1. P å det tidigaste stadiet betingas lärogång och textbehandling av den första läsebokens karaktär. Är läseboken uppställd efter grammatiska kategorier, så blir uppgiften att på grundval av läsebokens textmaterial efter hand genomgå det grammatiska lärostoffet. Härvid är det nödvändigt, att läraren ålägger sig nödig begränsning. Även om läseboken söker på ett uttömmande sätt återspegla en viss grammatisk företeelse, så följer icke därav, att allt, vad texten kunde ge anledning till, kommer under behandling eller att allt, som under en lektion beröres och förklaras, bör fordras vid läxförhör, överhuvud är det, icke minst under de första åren, av stor vikt, att det grammatiska lärostoffet inskränkes till det nödvändigaste och mest centrala, men att det sålunda reducerade stoffet ordentligt inläres. Under den fortsatta läsningen behandlas redan berörda kapitel av grammatiken utförligare, samtidigt med att nya moment tillkomma. Om nybörjarboken rör sig i friare former utan systematisk uppställning, är 8—321680

114 det likväl nödvändigt, att läraren tillser, att de grammatiska kategorierna efter hand klarläggas med hjälp av läsebokens texter. En läsebok av här berörd typ ger läraren fritt val att antingen följa en systematisk lärogång i anslutning till grammatikens olika kapitel eller att förfara efter en mera koncentrisk metod, med skilda delar av grammatiken i arbete samtidigt. Detta senare förfaringssätt måste vid all grundläggande språkundervisning till en viss grad tillgripas, då det måste anses uteslutet att helt uppskjuta behandlingen av vissa viktiga kategorier, tills andra fullständigt inhämtats. Huvudsaken är, att framåtskridandet sker metodiskt och att lärjungen får en så klar insikt som möjligt i det begränsade stoff, som förelägges honom till inlärande. Redan vid den första undervisningen bör läraren på olika vägar söka bibringa lärjungarna en så säker o r d k u n s k a p som möjligt. För uppnående av detta mål är det mycket betydelsefullt, att han icke låter lärjungarna släppa kontakten med redan inhämtade vanliga ord utan ständigt förvissar sig om att det viktigaste av det redan förvärvade lever kvar vid sidan av ett alltjämt växande nyförvärv. Även härvidlag är dock det säkra bemästrandet av ett begränsat och centralt ordförråd viktigare än en svävande bekantskap med ett större. En god metod är bl. a. att söka förena orden i grupper, sammanhållna av naturliga associationer. Lämpligt är också att, till en början i ringa utsträckning, sedermera i större omfattning, påvisa de främmande ordens släktskap med de svenska eller med motsvarande ord i andra främmande språk, vidare att överallt, där tillfälle erbjuder sig, uppspåra motsvarande lånord i svenskan. 2. P å ett mera framskridet stadium bör textbehandlingen i viss mån skifta karaktär. Naturligtvis står det klart, att texten alltjämt är underlaget för ett rent språkligt studium och att den därför i första hand skall utnyttjas ur grammatisk och lexikalisk-fraseologisk synpunkt. I sistnämnda avseende är det särskilt maktpåliggande, att det idiomatiska frasförråd, som redan i samband med den tidigare textläsningen inhämtats, alltjämt hålles aktuellt och ytterligare vidgas, och att språkhistoriska notiser, som texten ger anledning till, lämnas lärjungarna, Å andra sidan bör icke en litterär text enbart behandlas som tillämpad grammatik. De osökta tillfällen den kan ge till stilistiska erinringar, till exkurser över stilartsbegreppet, till analys av språkligt estetiska medel, av komposition och karaktärsteckning, till kultur- och litteraturhistoriska meddelanden böra icke lämnas obegagnade. På denna punkt bör emellertid åt den enskilde läraren lämnas stor frihet med hänsyn såväl till hans egen personliga läggning som till olika lärjungars växlande mottaglighet för här berörda sidor av undervisningen. 3. Till textbehandlingen hör också förklaring av de i texten förekommande s. k. realia. En sådan förklaring, om möjligt även med hjälp av belysande åskådningsmateriel, förlänar åt språkundervisningen både ökat bildningsvärde och större praktisk nytta. Då det synes helt naturligt, att denna sida av språkundervisningen i största möjliga utsträckning bedrives på det främmande språket och i fråga om kommenterade texter anknytes till kommentarens noter, bör det tillrådas, att noterna avfattas på textens språk. Detta gäller särskilt

115 texter för sådana stadier, där lärjungarna, kunna anses ha förutsättningar att utan allt för stor svårighet uppfatta innehållet. Påpekas bör dock i detta sammanhang, att enkelhet, konkretion och korthet äro dygder hos en kommentar, som icke nog kunna rekommenderas. 4. I fråga om översättning från det främmande språket till modersmålet bör kravet på idiomatiskt god svenska upprätthållas. Översättningsövningar, rätt bedrivna, äro ägnade att fördjupa inblicken i de skilda språkens olika egenart och uttrycksmedel och komma sålunda både modersmålet och det främmande språket till godo. Under de första åren torde vid preparation och förhör översättning av läst text knappast kunna undvaras, men då det är av vikt, att en lärjunge under sin sammanlagda skoltid får göra bekantskap med ett icke allt för ringa antal texter, kan den här åsyftade noggranna översättningen till modersmålet senare icke göras till regel vid de dagliga läxförhören i främmande språk. I stället bör läraren genom stickprov rörande svårare ord och fraser, genom efterlysning av synonymer och omskrivningar eller på annat sätt förvissa sig om att läxan blivit vederbörligen inlärd och texten riktigt förstådd. Då härvid det främmande språket på naturligt sätt kommer till användning, bidrager en sådan metod till att förverkliga det önskemål, som framför allt bör förbindas med undervisningen i främmande språk, nämligen att det ifrågavarande språket höres under så stor del av lektionen som möjligt. 5. Vid sidan av den i läxor uppdelade litteraturläsningen bör, så snart lärjungarnas ordförråd tillåter det, nödig tid anslås till kursivläsning. Denna form av läsning bör främst ha som mål att uppöva ett omedelbart förstående av främmande text utan översättning, varvid det mindre kommer an på att lära lärjungarna någonting nytt än att ge dem tillfälle att ytterligare befästa det redan inlärda. Där läraren anser det behövligt, kan han genom enstaka frågor eller, då det gäller rent berättande innehåll, genom att låta lärjungarna på det främmande språket återgiva det lästa förvissa sig om att textinnehållet blivit rätt uppfattat, Kursivläsningen kan också anordnas i syfte att öva lärjungarna i oförberedd översättning, skärpa deras fyndighet i ordval och uppodla deras förmåga av ledigt föredrag. Så anordnad bör även kursivläsningen kunna bidraga till att öka lärjungarnas ord- och frasförråd, i synnerhet om samtidigt nya ord och uttryck antecknas. 6. Som kontroll på lärjungarnas språkkunskaper kan kursivläsningen enstaka gånger utbytas mot skriftliga översättningar av förut ej läst text. Särskilt på det differentierade gymnasiet torde det vara lämpligt, att läraren mot slutet av varje termin låter lärjungarna göra dylika översättningar, varvid lexikon ej böra få användas, medan däremot ovanligare ord och uttryck på förhand förklaras. Sådana prov bli för läraren en värdefull hjälp vid betygssättningen, ty obestridligen utgör en lärjunges förmåga att utan hjälpmedel uppfatta läst text en mycket betydelsefull del av hans språkkunskaper. 7. Av vikt är, att lärjungen får vana vid och lust för läsning av litteratur på främmande språk, så att han under ferier och framför allt efter slutad skolgång gärna griper sig an med läsning av arbeten på främmande språk. I lämplig utsträckning böra därför, så snart intresse förefinnes, anvisningar

116 lämnas lärjungarna om litteraturläsning på egen hand. Härvid bör givetvis hänsyn tagas till att lärjungar på samma åldersstadium ofta förete högst väsentliga olikheter i fråga om mognad och intresse. d.

Hör- och

talövningar.

1. Den enklaste och tidigaste formen för hörövning bör bestå däri, att lärjungarna med hopslagna böcker översätta den memorerade läxan efter lärarens uppläsning av den främmande texten. Så tidigt som möjligt bör denna hörövning modifieras därhän, att läraren behandlar texten fritt med efter hand tilltagande avvikelser från bokens ordalydelse. Härvid inströs i sammanhanget så mycket som möjligt av ord och uttryck, som förekommit under föregående lektioner, i syfte att hålla det redan inhämtade friskt och levande vid sidan av nyförvärvet. 2. Vid talövningarna torde det till att börja med få anses till fyllest, om lärjungarna förstå att till svar på lärarens frågor använda de i boken förekommande meningarna i oförändrat skick. I den mån ordförrådet växer, kunna dessa övningar få en friare gestaltning. Sålunda torde klassrummet med dess utrustning, året och tidsindelningen, klockan, myntet m. m. redan tidigt kunna bilda ämnen för enklare samtal. I samband härmed kan lämpligen lärjungarnas ordförråd utökas med ord och uttryck, som icke förekomma i textboken; härvid böra nya ord skrivas på tavlan, så att hörselbilden genast stödes av synbilden. Så mycket som möjligt böra lärjungarna taga aktiv del i talövningarna, så att även frågorna må kunna utgå från skolbänken. Handlingar, som utföras av lärjungarna, kunna beskrivas av kamrater o. s. v. Längre fram kunna talövningar även anordnas med kartor, planscher och annan åskådningsmateriel som utgångspunkt. Slutligen kan talövningen direkt anknytas till hörövningen och reproduktionsövningen, därigenom att en av läraren uppläst anekdot eller en väl förberedd grammofonövning lägges till grund för densamma. Nya ord klargöras även härvid på förhand i nödig utsträckning. Viktigt är dock att ej stäcka lärjungarnas gissningslust genom att ge dem allt nytt till skänks. Lärjungarnas intuition bör vid hörövningar och talövningar — liksom vid kursivläsningen — så mycket som möjligt tagas i anspråk. 3. Det ligger i sakens natur, att den muntliga språkfärdighet, som talovningen avser att uppodla, blir ganska olikartad i vart och ett av de tre huvudspråken. För tyskans vidkommande lägger det svåra formsystemet betydande hinder i nybörjarens väg. Detta gör det nödvändigt att här relativt länge hålla sig till rent reproducerande talövningar. I gengäld torde likheten med svenskan i fråga om ord och ordbildning längre fram göra det lättare för lärjungarna att muntligt komma till rätta med tyskan än med de andra språken. — Engelskan är givetvis det språk, som på det tidigaste stadiet lämpar sig bäst för talövningar. Det ur formell synpunkt lätthanterliga språkmaterialet tillåter lärjungarna att med friskt mod gripa sig verket an. De få omedelbart en känsla av att gå framåt och stimuleras härav till allt större frimodighet. Tillvaratages alltjämt i fortsättningen det påtagliga intresset hos nybörjaren, bör det även på det högre stadiet vara möjligt att nå goda resultat. — I frän-

117 skan bereda såväl formrikedomen som ordförrådet avsevärda svårigheter, varför anspråken på talfärdighet här få ställas relativt lägre än i de andra språken. 4. Om talövningen i form av enkla frågor och svar i anslutning till berättande text eller bild närmast tillhör låg- och mellanstadiet, så måste det dock stå klart för läraren, att den färdighet, en lärjunge kan ha vunnit på ett tidigare stadium, i fortsättningen måste odlas på gymnasiet. Detta sker naturligast därigenom, att, på sätt förut framhållits, lektionen i största möjliga utsträckning föres på det främmande språket, varvid talövningen får tjäna som medel att bearbeta och intränga i den sakliga sidan av lektyren. Åtminstone i tyska och engelska kan det dessutom vara lämpligt, att t. ex. i näst högsta ringen anordna en serie systematiska talövningar om rent praktiska ämnen, dels för att förvissa sig om att lärjungarna ha nödig kännedom om vardagslivets ordförråd, dels därför att de på detta stadium äro mognare för jämförelser mellan idiomatiskt svenskt och tyskt resp. engelskt talspråk. 5. För att befordra ett raskare framåtskridande vid litteraturläsningen kan det på det differentierade gymnasiet ibland vara lämpligt, att vissa partier av lektyren behandlas under en kombinerad form av textläsning och muntligt referat. Så kan t. ex. åt alla lärjungarna givas ett större antal sidor till genomläsning (exempelvis dubbelt så många som vid en ordinär läxa), medan det ifrågavarande textmaterialet fördelas på två eller tre lärjungar till noggrant refererande. För flertalet lärjungar torde denna form av muntligt föredrag få anses tillfyllestgörande. 6. Till fristående föredrag böra speciellt duktiga och för ämnet intresserade lärjungar uppmuntras. Särskilt bör det vara läraren angeläget att låta sådana lärjungar, som valt sitt enskilda arbete inom något av språken, genom föredrag i klassen i lämplig utsträckning redovisa detta arbete. Överhuvud böra föredragen så mycket som möjligt ordnas som ett naturligt led i undervisningen och främst avse att öka såväl föredragshållarens som kamraternas kunskaper inom ifrågavarande språk. (Se även under modersmålet sid. 69 ff.). e. Grammatik. 1. Den tidigaste grammatikundervisningen är helt beroende av typen hos den första läseboken och måste anpassas efter det åldersstadium, då språket först uppträder på timplanen. Det är ämneskonferensens uppgift att med stöd av läseboken bestämma grammatikkurserna för de olika klasserna. Den ordning, i vilken de olika kapitlen böra inträda, liksom omfattningen av kurserna inom skolans klasser och ringar angivas förslagsvis under anvisningarna för varje särskilt språk. (Se även under modersmålet sid. 81 ff.). 2. Grammatikens uppgift är att vara medel och icke mål vid undervisningen. Texten bör överallt vara det primära. Den ger det språkliga stoff, som lärjungen har att tillägna sig, men för detta ändamål behöver han de grammatiska kategorierna som hjälp. E t t rent imitativt förfaringssätt är visserligen också möjligt, men det kräver en tid, som icke står till skolans förfogande, och förlänar dessutom svårligen den fasthet och reda i kunskapstillägnandet, som kan vinnas med en analyserande metod.

118 3. Lärjungarna böra tidigt vänjas att använda den grammatiska läroboken som uppslagsbok, där viktiga saker förstreckas under lektionerna. Lämpligt är, att endast kortfattade upplagor av grammatiken användas. En alltför stor lärobok verkar ofta förbryllande på lärjungarna, och det torde vara betydligt lättare att i samband med textläsningen genom nödiga anteckningar supplera vad grammatiken till äventyrs icke omnämner än att besluta sig för en sovring av stoffet i en vidlyftig lärobok. 4. Grammattikundervisningen bör vara klar och åskådlig och från början arbeta ej endast med lärjungarnas minne utan även med deras förstånd och medvetna associationsförmåga. Inga regler utan belysande exempel! För att bli fullt effektiv bör undervisningen i grammatik i regel meddelas på modersmålet. En dylik undervisning på det främmande språket drager nämligen lätt lärjungarnas uppmärksamhet från den grammatiska frågan till den språkliga formen. Om emellertid det främmande språket i detta sammanhang användes som undervisningsspråk, är det av utomordentlig vikt, att framställningen från lärarens sida göres synnerligen konkret, och att han ständigt kontrollerar, att lärjungarna verkligen tillägna sig den språkliga företeelsen i fråga och icke endast lära sig att i minnet fasthålla en ofullständigt uppfattad regel, låt vara i oklanderlig form. De första årens grammatikundervisning ägnas helt naturligt åt formläran, vilken bör ordentligt inläras. Redan tidigt inställer sig jämväl behovet avsyntaktiska förklaringar, vilka böra givas i den mån de kunna underlätta förståendet av texten. Undervisningen i syntaxen bör länge inskränka sig därtill, att läraren hand i hand med de iakttagelser, som göras under textläsningen, ger lärjungarna en första orientering i de viktigaste syntaktiska företeelserna (ordföljden, kasusläran m. m.). Först när på denna väg en allmän kännedom om syntaxen vunnits, bör en sammanfattning givas i form av läxläsning i den grammatiska läroboken. Denna senare, mera systematiska syntaxläsning bör i möjligaste mån begränsas. Så bör av realskolans lärjungar endast krävas det allra viktigaste av syntaxen. Överhuvud är det nödvändigt att noga skilja mellan vad som ovillkorligen bör fordras såsom minneskunskap av alla och omfånget av den fortlöpande grammatiska kommentar, som textläsningen under åren kan föranleda. 5. Redan tidigt böra avvikelserna mellan svenskt språkbruk och det främmande språkets uttryck påpekas. Likaledes bör varje tillfälle utnyttjas till att framhålla paralleller och olikheter i de skilda språk, som äro föremål för lärjungens studier. Vissa grammatiska frågor erbjuda härvid så påtagliga beröringspunkter, att de med stor fördel kunna upptagas samtidigt till ömsesidig belysning. Härigenom bringas de olika språken att stödja varandra, på samma gång som lärjungen får hjälp att på viktiga punkter hålla de skilda konstruktionerna isär. 6. Ehuru grammatiken, liksom den i skolan meddelade språkkunskapen i sin helhet, är avsedd att som medel tjäna vidare syften, synes dock på skolans högsta stadium språket i någon mån böra framträda som självändamål. Det är därför fullt i sin ordning, att vid sidan av rent praktiskt-grammatiska

119 frågor företeelser ur språkets liv och historia alltemellanåt upptagas till dryftande. På detta område ligger mycket av det, som utgör själva språkstudiets bildningsvärde. Hur sant det än må vara, att språkundervisningen i våra dagars skola skall tjäna det moderna livets praktiska krav, så är det dock tillbörligt, att även den nutida skolan i någon mån erinrar sig språkens gamla ställning som humanistisk disciplin. f.

Skrivning.

1. Skrivningen avser att förläna stadga och säkerhet åt språkkunskaperna. Den är sålunda ett metodiskt medel bland andra. Den skriftliga uppgiften kan under vissa förutsättningar tjäna som en lämplig k o n t r o l l på lärjungens ord- och frasförråd samt på hans grammatiska insikter. Läraren må dock vara på sin vakt, att skrivövningen icke enbart får en grammatisk inriktning. Ensidighet på detta område kan utmynna i en undervisning, som odlar skrivning för grammatikens skull och grammatik för skrivningens skull. Det bör också stå klart för alla lärare, att skrivningen icke får framhävas på bekostnad av andra viktiga sidor av språkundervisningen utan fastmer måste anpassas efter det språkliga studiets växlande behov och så noga som möjligt ansluta sig till språkundervisningens övriga moment. Det bör tillses, att språkundervisningen ej klyves i två hälfter, avseende att skapa två språkliga färdigheter, den skriftliga och den muntliga. Gammal erfarenhet lär, att vid sådan tudelning den skriftliga färdigheten lätt kommer att ställas i främsta rummet till skada för utvecklandet av mera allsidiga språkkunskaper. 2. Liksom den främmande språktexten är det centrum, från vilket hittills behandlade språkliga övningar utgå, så böra också skrivövningar av olika slag från början baseras på genomgången text. Givetvis bör dock skrivningen anstå, tills läsningen av enbart fonetisk text är avslutad. Omedelbart därefter vidtager nedskrivning av ord och ordformer, i mån som de inhämtas, för att på naturligt sätt komplettera fonemen med synbilder. När formkännedomen i någon mån ökats, kan man lämpligen låta sammanhängande meningar ur en föregående läxa tjäna som underlag för en diktamensövning, som lärjungarna få till uppgift att förbereda sig på. I samband med diktamensövningar kunna lärjungarna få rätta varandras skrivningar, vilket är ägnat att utveckla deras förmåga att bedöma och i minnet inprägla ordbilderna och konstruktionerna. 3. Så småningom böra skrivningarna ansluta sig till lättare former av talövningar över genomgången text, i det lärjungarna få till uppgift att skriftligen besvara lärarens frågor, sedan dessa först blivit muntligt besvarade. Till en början blir alltså en sådan övning närmast en skriftlig återöv er sättning av texten under lärarens ledning. Hand i hand med talövningens utveckling bör denna form av skrivning vinna en friare gestaltning. När på ett mera framskridet stadium försök göres med en uppgift av förut okänt innehåll men med bekant ordförråd, bör stycket först uppläsas av läraren, därpå göras till föremål för talövning, vidare återberättas av någon av lärjungarna för att till sist ännu en gång uppläsas av läraren. Var och en får sedan arbeta för sig, varvid

120 läraren får rådfrågas, om så erfordras. Vid alla här nämnda övningar böra ordböcker vara uteslutna. 4. Efter ovannämnda övningar äro lärjungarna mogna för fristående reproduktionsövningar. Reproduktionen är en naturlig form för skrivövning. Den har det företrädet framför övriga skrivnings former, att den i större omfattning ansluter sig till språkundervisningens olika moment och därför är ägnad att mera allsidigt främja aktiv språkkunskap. Den är hörövning och kräver som sådan hos lärjungen vana att uppfatta de främmande ljuden, en förmåga, som ofta står i proportion till den uppfattandes egen färdighet i språkets uttal. Den kräver vidare ett avsevärt ord- och frasförråd samt ställer dessutom krav på kunskap om former och konstruktioner. Även om reproduktionen i någon mån gynnar den akustiska minnestypen, torde det dock få anses obestridligt, att ljudminnet är en viktig sida av språkbegåvningen överhuvud. Reproduktionen kan emellertid anordnas så, att den å ena sidan utesluter tanklös upprepning och å andra sidan betager övningen den karaktär av nervös spänning, som eljest lätt medföljer en arbetsuppgift, där minne och koncentration i så hög grad tagas i anspråk. Före den första uppläsningen böra lärjungarna få upplysning om alla förekommande mindre vanliga ord och uttryck. Därjämte böra de — lämpligast efter första uppläsningen — erhålla ett tillräckligt antal karakteristiska stickord ur olika delar av texten, vilka tillsammans utgöra ett slags disposition för reproduktionen. Härigenom möjliggöres uppställandet av det kravet, att lärjungens skriptum skall innehålla allt väsentligt ur den föredragna texten. Slutligen bör vid den andra uppläsningen texten föredragas i en något ändrad form. Under här angivna förutsättningar må gärna längre reproduktionsuppgifter förekomma även på skolans högre stadier, varvid emellertid endast enspråkig ordbok eller ordbok från det främmande språket må begagnas, överhuvud böra alla reproduktionsuppgifter helst anordnas så, att ordbok från svenska till det främmande språket uteslutes. 5. Även i fråga om skriftlig översättning från modersmålet böra de första försöken utföras på lektionstimmarna under lärarens ledning. Dylik översättning bör i första hand användas som tillämpningsövning på genomgångna kapitel i grammatiken och tjäna som medel att befästa den grammatiska kunskap, varförutan vårdat bruk av ett språk ej är möjligt. Sådana övningar böra röra sig med ett för lärjungarna bekant ordförråd och därför i början grundas på genomgången text, vilken i omarbetad form förelägges till skriftlig översättning. Om på det högre stadiet det skriftliga arbetet skall utgöra ett kontrollmedel pä lärjungarnas språkkunskaper, bör det helst utarbetas utan hjälp av grammatisk lärobok, varemot enspråkigt eller främmande-svenskt lexikon må begagnas. För att emellertid även handleda lärjungarna i ett svenskt-främmande lexikons riktiga bruk och skaffa dem nödig teknik härutinnan är det lämpligt att också förelägga till översättning för lärjungarna obekant svensk text, där det mest kommer an på att visa gott omdöme och god smak i fråga om ordval och konstruktioner.

121 6. Skillnaden mellan reproduktioner och referat kan anses ligga däri, att referaten, vilka böra förbehållas ett mera moget stadium, avse ett återgivande i sammandragen form av innehållet i ett längre sammanhang, t. ex. återberättande av en i skolan läst novell, ett kapitel av en roman, en akt av ett skådespel, tidningsartiklar o. d. Väljes ett tidigare läst avsnitt av större omfattning, kan det vara lämpligt, att lärjungarna få använda den lästa texten, särskilt då det gäller att ge ett referat i starkt sammandragen form. I detta fall böra alla lexikala hjälpmedel uteslutas. Dylika referat kunna ge bättre utslag i fråga om lärjungarnas fönnåga av koncentration och sinne för det väsentliga än de vanliga översättningarna, Även i fråga om det rent språkliga ställer tillgången till främmande text stora krav på lärjungarnas urskillningsförmåga. Dylika längre referat kunna dock endast anordnas vid heldagsskrivningar. 7. Under rubriken uppsatser kan man sammanföra fria skriftliga övningar av skilda slag, vilka delvis närma sig här förut nämnda skrivningsformer. P å det tidigaste stadiet kunna således beskrivningar av klassrummet, av hemmet med dess olika rum och huvudsakliga inredning, av tidsindelningen, av landets mynt o. s. v. utformas till kortare uppsatser, sedan hithörande ord- och frasmaterial först ingått i läst text eller i talövning (jfr sid. 73 ff.). På mera framskridet stadium bör uppsatsen ävenledes så mycket som möjligt anknytas till vad som behandlas under textläsningen. Med anledning av någon under litteraturtimmarna läst novell kunna lärjungarna få veta, att vid nästa skrivning ämnen givas över författarens liv och verksamhet, hans miljöskildring, typer i novellen e. d. Även med anledning av i någon text behandlade samhällsförhållanden kunna lärjungarna med hänvisning till lämplig litteratur få meddelande om att uppsatsämnen nästa gång givas över liknande företeelser, t. ex. bostäder, skolor, universitetsförhållanden eller sport. Skrivningar av detta slag tjäna ej blott språkundervisningen utan främja även lärjungarnas kunskaper i litteratur och kultur samt verka därför mera allmänt utvecklinde på lärjungarna än enbart översättningar. Då emellertid uppsatser av här senast nämnd art blott kunna tänkas behandlace av försigkomna lärjungar med särskilt intresse för ämnet, böra dessa skrivningsformer endast förekomma på det differentierade gymnasiet under l.eldagsskrivningar och endast såsom alternativa uppgifter vid sidan av referat och översättning. 8. Även andra former för skriftliga övningar än här nämnda äro tänkbara och må gärna komma till användning, exempelvis en kombination av översät ning av främmande text till modersmålet utan hjälp av lexikon och av en under samma villkor utförd återöversättning till det främmande språket av en text med samma innehåll i omarbetad form. Överhuvud bör på detta o.nråde den största möjliga frihet lämnas åt den enskilde läraren att arbeta ned de övningsformer, varmed han anser sig kunna nå det bästa resultatet, c. v. s. bäst främja lärjungarnas allmänna språkkunskaper. I enlighet närmed ha också i kursplanerna för olika klasser och ringar endast de skriftliga uppgifternas antal, icke deras art angivits.

122 9. Vid bedömandet av de skriftliga arbetena, särskilt längre reproduktioner, referat och uppsatser, bör ej kravet på grammatikalisk korrekthet framträda som det enda eller ens primära. Den bedömningsmetod, som i första hand positivt uppskattar vad en lärjunge lyckats åstadkomma, torde verka mera eggande på hans intresse och arbetslust än den negativa metod, för vilken ett visst antal grammatiska »bockar» utgör ett avgörande hinder att uppskatta de verkliga förtjänster, som finnas. Likaledes må under inga omständigheter lärjungarnas allmänna kunskaper ensidigt betygsättas efter det resultat, de lyckats vinna under skrivningarna. g.

Enskilt

arbete.

1. Det enskilda arbetet i främmande språk bör i främsta rummet avse att vidga lärjungarnas språkkunskaper. För de flesta lärjungar torde det vara mest fruktbart, om de få en uppgift, som ökar deras ord- och frasförråd samt deras litteraturkännedom utöver vad som i dessa hänseenden kan vinnas vid skolans textläsning. Vid valet av litteratur för sådant syfte må emellertid största hänsyn tagas till lärjungarnas individuella håg och fallenhet liksom till deras praktiska behov. 2. Ges en sådan uppgift uteslutande som en utökning av lärjungens textläsning i skolan, så bör kontrollen innebära något mera än ett förhör av vissa partier av texten. Lärjungen bör antingen genom föredrag på det främmande språket inför kamraterna få referera innehållet av det lästa eller lämpliga delar därav eller under förhör inför läraren samtalsvis på textens språk referera vissa delar av boken och lämna erforderliga kommentarer. 3. Å t lärjungar med litterärt intresse kunna mindre, rent litterära uppgifter lämnas: att på grundval av den föreliggande texten ge en karakteristik av författarens framställningssätt och konstnärliga uttrycksmedel eller hans människoskildring, att göra en analys av ett dramas innehåll och klarlägga dess komposition. Det bör ankomma på klassens allmänna ställning till dylika ämnen, om uppgifter av detta slag skola ge anledning till föredrag för kamraterna eller endast redovisas för läraren. I senare fallet bör detta kunna ske antingen i form av muntligt referat eller en kortare uppsats. 4. Uppgifter rörande de olika ländernas sociala och politiska förhållanden, seder och bruk kunna ges åt härför intresserade lärjungar, varvid läraren bör lämna anvisningar på uppslagsböcker och annan lämplig litteratur. Redovisningen bör även här utnyttjas till fromma för undervisningen i klassen, i det vederbörande lärjunge får till uppgift att hålla föredrag på det främmande språket för kamraterna. 5. Slutligen kan också huvudvikten ligga på det rent språklig t-grammatiska området. Avses mycket modernt språkbruk, kunna lämpligen tidnings- och tidskriftsartiklar läggas till grund för undersökningen. Denna kan omfatta företeelser från grammatikens skilda kapitel och avse att väcka lärjungens eftertanke och skärpa hans iakttagelseförmåga. Uppgifter kunna också ges på betydelselärans och ordbildningens områden (synonymer, grupper av ord med samhörig betydelse, stamord och avledningar).

123 6. Av mera stilistisk art blir uppgiften, om det arbete, som lärjungen åtagit sig, har dialektisk färg (t. ex. en sydtysk eller amerikansk text) eller är avfattat på ålderdomligt språk (t. ex. ett klassiskt skådespel), varvid en redogörelse för de dialektala avvikelserna eller det arkaistiska språkbruket givetvis bör lämnas. 7. En både allmännyttig och ur olika språkliga synpunkter givande uppgift är att låta lärjungen kritiskt granska ett till svenska översatt litterärt arbete eller lämplig del därav. 8. H ä r nedan anföras några exempel på uppgifter för språkliga undersökningar: Grammatik: Bestämda artikeln i tyska, engelska och franska. Några iakttagelser angående genusregler i tyskan. Substantiverade adjektiv. Iakttagelser angående olikheter mellan tyska (engelska, franska) och svenska tempus. Participiella satsförkortningar. Jämförelse mellan bruket av should och sollte. Exempel på förekommande fall av någon eller några prepositioner och motsvarande svenska översättning. Iakttagelser angående ordföljden. Ordkunskap,

stilistik,

synonymik,

fraseologi o. d.:

Ordna förekommande substantiv i grupper och angiv genus och deklination! Anteckna i texten förekommande verbalsubstantiv och angiv det verb, med vilket de sammanhänga! Diminutiva företeelser hos substantiv, adjektiv och verb. Avledda adverb och deras grundord. Samla synonymer och homonymer! Slanguttryck. Cockney. Poetiska ord. Ålderdomligheter (t. ex. i någon av bibelns böcker). Terminologi inom något speciellt område (handel, teknik, sport, teater, musik o. d.).

II. De särskilda språken. Tyska. A. Realskolan. 1.

Mål.

Undervisningen i tyska i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text, en viss färdighet att uppfatta det talade språket och någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk. 2.

Kursfördelning.

a. Femårig

realskola.

Klass 1 (6 timmar). Uttals- och läsövningar. Läsning av lättare text, Höroch talövningar. Formläran påbörjad. Tillämpningsövningar. Klass 2 (6 timmar). Läsning av lättare text. Hör- och talövningar. Form-

124 läran fortsatt; syntax i anslutning till den lästa texten. Tillämpningsövningar. Klass 3 (4 timmar). Läsning av lättare text. Hör- och talövningar. Formläran avslutad; syntax i anslutning till den lästa texten. Tillämpningsövningar. F y r a skriftliga arbeten. Klass 4 (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis kursivt. Hör- och talövningar. Formläran repeterad; kort sammanfattning av syntaxen. Tilllämpningsövningar. Nio skriftliga arbeten. Klass 5 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis kursivt. Hör- och talövningar. Grammatik huvudsakligen i anslutning till skrivningarna. Tilllämpningsövningar. Åtta skriftliga arbeten. b. Fyraårig

realskola.

Klass 1 (7 timmar). Uttals- och läsövningar. Läsning av lättare text. Hör- och talövningar. Formläran påbörjad. Tillämpningsövningar. Klass 2 (5 timmar). Läsning av lättare text. Hör- och talövningar. Formläran fortsatt; syntax i anslutning till den lästa texten. Tillämpningsövningar. F y r a skriftliga arbeten. Klass 3 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis kursivt, Hör- och talövningar. Formläran avslutad och repeterad; kort sammanfattning av syntaxen. Tillämpningsövningar. Nio skriftliga arbeten. Klass 4 (4 timmar) = klass 5S.

B. Gymnasiet. i.

Mål.

Undervisningen i tyska på gymnasiet har till uppgift att, på grundval av det i realskolan inhämtade, vidare utveckla lärjungarnas förmåga att förstå tyskt tal- och skriftspråk och giva dem ökad färdighet i språkets muntliga och skriftliga bruk samt någon kännedom om tysk litteratur och kultur. 2.

Kursfördelning.

a. Fyraårigt

gymnasium.

Ring I (3 timmar). Läsning av tysk litteratur, delvis kursivt. Hör- och talövningar. Syntaxen utförligare behandlad. Tillämpningsövningar. Åtta skriftliga arbeten. Ring 7 / ( 3 timmar). Läsning av tysk litteratur, delvis kursivt. Hör- och talövningar. Syntaxen avslutad. Tillämpningsövningar. Nio skriftliga arbeten. Ring III (2 timmar) och ring IV (2 timmar). Läsning av tysk litteratur, delvis kursivt, i litteratur- och kulturhistorisk belysning. Talövningar och referat på tyska, Grammatiska, stilistiska och språkhistoriska frågor i anslutning till läst text.

125 b. Treårigt

gymnasium.

Ring I (3 timmar). Läsning av tysk litteratur, delvis kursivt. Hör- och talövningar. Syntaxen utförligare behandlad och avslutad. Tillämpningsövningar. Nio skriftliga arbeten. Ring II (2 timmar) och ring III (2 timmar) = ring I I I 4 och ring IV 4 .

O. Lyceet. i.

Mål.

Undervisningen i tyska i lyceet har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att förstå tyskt tal- och skriftspråk, en viss färdighet i språkets muntliga och skriftliga bruk samt någon kännedom om tysk litteratur och kultur. 2. Kursfördelning. Krets 1 (7 timmar) = klass l 4 . Krets 2 (6 timmar). Läsning av lättare text. Hör-och talövningar. Formläran avslutad; syntax i anslutning till den lästa texten. Tillämpningsövningar. Sju skriftliga arbeten. Krets 3 (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis kursivt. Hör- och talövningar. Formläran repeterad; syntaxen utförligare behandlad. Tillämpningsövningar. Nio skriftliga arbeten. Krets 4 (3 timmar). Läsning av tysk litteratur, delvis kursivt. Hör- och talövningar. Syntaxen avslutad. Tillämpningsövningar. Nio skriftliga arbeten. Krets 5 ( 2 timmar) och krets 6 (2 timmar) = ring I I I 4 och ring IV 4 . Anm. Då i klasserna l 5 och l 4 samt i krets 1 antalet lärjungar i en avdelning överstiger 16, må efter skolöverstyrelsens medgivande avdelningen under en veckotimme kunna uppdelas på två grupper.

D. Anvisningar. a. uttal. 1. Till grund för uttalet bör för vinnande av större likformighet läggas det tyska scenuttalet (Buhnenaussprache). Lärjungarna böra dock få veta, att cet i Tyskland, likaväl som i vårt land, finnes många olika dialekter, vilka påverka det bildade uttalet i respektive språkområden. 2. I fråga om några enskilda ljud iakttages följande: Tungspets-r och tungrots-r böra båda tillåtas inom gränserna för vad som kan anses som vårdat tyskt uttal. Hos lärjungar med tungspets-r måste dock noga tillses, att detta r i tyskan ej får sammansmälta med efterföljande dentdt ljud till supradental (rd, rt, rl, rn, rs, rsch). Alla för svenskar nya ljud böra i samband med inövandet, där så behöves, fonetiskt förklaras. Mycken möda bereda härvid ofta tonande s, ich-, ach-

126 och sc/i-ljuden. Ehuru det senare kanske icke sammanfaller med något av svenskans sje-ljud, torde dock främre sje-ljud med hjälp av läpprundning såsom för y vara fullt brukbart, Stöter läraren på alltför stora svårigheter hos någon lärjunge, då det t. ex. gäller att inöva tonande s eller ich-\j\xået, är det bäst att tills vidare lämna denne i fred och låta honom höra ljudet av kamraterna. Vid ett senare tillfälle lyckas han i allmänhet bättre. Då vokalerna genomgås, fästes lärjungarnas uppmärksamhet på den i förhållande till svenska uttalsvanor något förändrade ställningen hos tungan och läpparna och den därav betingade olikheten i klangfärg mellan för övrigt närstående vokaler i de båda språken. ( J f r tyskt u, ii, ö med svenskt o, y och ö!). I samband med vokalerna demonstreras tyskans Knacklaut ('arbeiten, be arbeiten). E t t alltför tidsödande arbete med detta ljud, som ofta är svårt att bibringa lärjungarna, synes dock knappt mödan värt, då i en stor del av det tyska språkområdet ljudet i fråga ej förekommer. Den för svenska ljudförhållanden ovanliga förbindelsen av kort vokal + kort konsonant i ord sådana som Kette, Masse, Schiffe bör påpekas och övas. Detsamma gäller förekomsten av läng ändelsevokal i egennamn (Anna, Otto) och många lånord. Uppmärksammas böra ock många enskildheter rörande ljudens kvantitet och tryckaccentens fördelning i ord, där svenskan är ägnad att vilseleda (Altar, Logik, Ozean, eigentlich, plötzlich, unmöglich o. s. v.). Då ljuden genomgås, böra lärjungarna även göras förtrogna med hur de återges i skrift, t. ex. olika sätt att teckna lång vokal. Å andra sidan böra de även övas i att snabbt kunna ge ljudvärdet för de olika bokstäverna och bokstavsförbindelserna. De böra alltså veta, att ss aldrig betecknar tonande s, hur ch och chs uttalas o. s. v. 3. En utredning av olikheten mellan svensk och tysk ordaccent är oundgängligen nödvändig. Den redan i det föregående uttalade varningen mot grav accentform bör särskilt understrykas här, enär likheten med svenskan i många fall lockar till falsk accentuering. Skillnaden mellan ordaccent och satsaccent bör i detta sammanhang klargöras för lärjungarna, varjämte vid all uppläsning den för tyskan karakteristiska rytmen och språkmelodien så noggrant som möjligt inövas. Här bör lärjungarnas uppmärksamhet påkallas för det staccato-tempo i det tyska talet, som åstadkommes genom Knacklaut-företeelsen och den därav betingade frånvaron av bindning. Vidare iakttages och påvisas det både ur melodisk och rytmisk synpunkt säregna slutfallet hos satsaccenten, varvid lärjungarna särskilt varnas för den i våra skolor så ofta uppträdande ovanan att betona hjälpverben. b. 1.

Förslag till kursfördelning

Grammatik. i realskolan:

Klass r . Artiklarna. Substantivets deklinationer. Adjektivets deklination och komparation. Räkneord. Personliga, förenade possessiva och demonstrativa pronomen. Verbet: indikativ av haben, sein och werden; aktiv

127 av svaga verb i indikativ och imperativ; presens och imperfektum indikativ av modala hjälpverb. I texten förekommande adverb, prepositioner och konjunktioner. Endast böjningsformer och de viktigaste reglerna inläras. Klass 25. Återstående pronomen. Starka verb påbörjas; passiv; oregelbundna verb; konjunktiv av hjälpverb och svaga verb; sammansatta och avledda verb. Adverb. Prepositioner. Klass 35. Verbet genomgås utförligare. Konjunktioner och i samband härmed satsbindningar och satsfogningar. Klass 4°. Formläran repeteras. Syntaxen, som hittills bedrivits endast i samband med textläsningen, sammanfattas systematiskt i sina huvuddrag. Klass 55. Företrädesvis i anslutning till skrivningarna upptagas till behandling sådana delar av grammatiken, som visa sig behöva en grundligare genomgång. Klass li. Artiklarna. Substantivets deklinationer. Adjektivets deklination och komparation. Räkneord. Personliga, possessiva och demonstrativa pronomen. Verbet: indikativ av haben, sein och werden; aktiv av svaga verb i indikativ och imperativ; presens och imperfektum indikativ av modala hjälpverb; starka verb påbörjas. Prepositioner med dativ, ackusativ, dativ eller ackusativ. I texten förekommande adverb och konjunktioner. Endast böjningsformer och de viktigaste reglerna inläras. Klass 2 4 . Återstående pronomen. Starka verb; passiv; oregelbundna verb; konjunktivens former; sammansatta och avledda verb. Adverb. Återstående prepositioner. Konjunktioner. Klass 3 4 . Formläran avslutas och repeteras. Syntaxen, som hittills bedrivits endast i samband med textläsningen, sammanfattas systematiskt i sina huvuddrag. Klass 4* = klass 5 5 . 2. S u b s t a n t i v e t s deklinationer inövas huvudsakligen i samband med textläsningen. Vid läxgenomgången bör på lågstadiet helst intet substantiv förbigås, utan att deklination, genus och om möjligt genusregel uppmärksammas. Lämpligen ges en kort, sammanfattande regel för pluralböjningen, t. ex. att de flesta maskuliner få ändeisen -e med omljud, de flesta femininer ändeisen -(e)n utan omljud och de flesta neutrer ändeisen -e utan omljud. Utanläsnmg av de substantiv, som upptagas under de olika deklinationerna, bör däremot ej fordras av lärjungarna. Av synnerlig vikt är, att lärjungarna ej endast mekaniskt inlära kasusböjningen utan få en klar föreställning om kasusbegreppet, varvid förhållandet mellan ändelse och funktion omsorgsfullt utredes. Vid behandlingen av de s t a r k a v e r b e n torde det vara lämpligt att ordna verben efter avljudsserier, då härigenom inlärandet av temaformerna underlättas. Läraren bör härvid gå långsamt fram och fördela studiet av de starka verben på en längre tid, under vilken även annan grammatikundervisning bedrives. Verbens betydelse inskärpes, och synonyma eller mera brukliga uttryck för samma sak anföras. Samtidigt belysas de perfektbildande

128 hjälpverben med talrika exempel, så att känslan för bruket av haben och sein blir levande. När de starka verben genomgås, böra lärjungarna även, i den utsträckning tiden medger, göras bekanta med samhörande verbalsubstantiv. Såsom under »Gemensamma anvisningar» påpekats, bör under de första åren studiet av s y n t a x e n bedrivas i anslutning till textläsningen. Om lärjungarna vänjas vid att ständigt ha uppmärksamheten riktad på avvikelser från svenskt språkbruk, kunna de, under nödig handledning av läraren, redan på ett relativt tidigt stadium förvärva värdefulla insikter i viktigare delar av syntaxen, t. ex. läran om ordföljden, kasus- och prepositionsläran. Då senare en systematisk behandling av syntaxen vidtager, är det av vikt, att endast det väsentliga fordras. Så t. ex. torde i fråga om attributiv genitiv realskolans lärjungar ej behöva skilja på de olika arternas karaktär. Viktigare är, att de få klart för sig, att svenskt prepositionsattribut i stor utsträckning motsvaras av tyskt genitivattribut. Reglerna för konjunktivens användning böra i möjligaste mån förenklas. Frånsett de få exemplen på presens konjunktiv i vissa önskesatser och i stående koncessiva uttryck kan konjunktiven sammanföras till tre grupper: 1) irreal konjunktiv, 2) modest konjunktiv, 3) konjunktiv vid indirekt anföring. Allt det skiftande uttrycksfulla, som modusvalet vid mer eller mindre tydlig indirekt anföring kan skänka åt innehållet, är emellertid alltför svårt, för att lärjungarna ens på det högsta stadiet skulle kunna bli fullt säkra i fråga om modusbehandlingen i bisatser. Av realskolans lärjungar bör endast fordras säkerhet rörande klara fall av bisatser, styrda av sägeverb. 3. För att den grundläggande grammatikundervisningen skall leda till bästa möjliga resultat är det, särskilt i realskolans första klass, av stor betydelse, att lärarna i modersmålet och tyska samarbeta. 4. Där enligt vederbörligt medgivande undervisning bedrives i delad klass, skall densamma avse en mera individuell handledning rörande uttal och grammatik, ävensom skriftliga tillämpningsövningar.

Engelska. A. Realskolan. i.

Mål.

Undervisningen i engelska i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att läsa och förstå lättare text, en viss färdighet att uppfatta det talade språket och någon övning i språkets muntliga och skriftliga bruk. 2.

Kursfördelning.

a. Femårig

realskola.

Klass 3 (4 timmar). Uttals- och läsövningar. Läsning av lättare text. Hör- och talövningar. Formläran påbörjad. Tillämpningsövningar.

129 Klasts 4 (4 timmar). Läsning av lättare text. Hör- och talövningar. Formläran avslutad och repeterad; syntax i anslutning till den lästa texten. Tilllämpningsövningar. Under vårterminen några skriftliga arbeten, utförda under ämnets lärotimmar. Klass 5 (5 timmar). Läsning av valda författare, delvis kursivt. Höroch talövningar. Kort sammanfattning av syntaxen; grammatik i övrigt i anslutning till skrivningarna. Tillämpningsövningar. Nio skriftliga arbeten. b. Fyraårig

realskola.

5 Klass 2 (4 timmar) = klass 3 . Klass 3 (4 timmar) = klass 4 5 . Klass 4 (5 timmar) = klass 5 5 .

B. Gymnasiet. 1.

Mål.

Undervisningen i engelska på gymnasiet har till uppgift att, på grundval av det i realskolan inhämtade, vidare utveckla lärjungarnas förmåga att förstå engelskt tal- och skriftspråk och giva dem ökad färdighet i språkets muntliga och skriftliga bruk samt någon kännedom om engelsk litteratur och kultur. 2.

Kursfördelning,

a. Fyraårigt

gymnasium.

Ring I (3 timmar). Läsning av engelsk litteratur, delvis kursivt. Höroch talövningar. Syntaxen utförligare behandlad. Tillämpningsövningar. Åtta skriftliga arbeten. Ring II (2 timmar). Läsning av engelsk litteratur, delvis kursivt. Höroch talövningar. Syntaxen fortsatt och i huvudsak avslutad. Tillämpningsövningar. Sju skriftliga arbeten. Ring III (3 timmar). Läsning av engelsk litteratur, delvis kursivt, i litteratur- och kulturhistorisk belysning. Talövningar och referat på engelska. Grammatik i anslutning till skrivningarna. Åtta skriftliga arbeten. Ring IV (3 timmar). Läsning av engelsk litteratur, talövningar och referat såsom i föregående ring. Översiktlig repetition av grammatiken. Sju skriftliga arbeten. b. Treårigt

gymnasium.

Ring I (2 timmar). Läsning av engelsk litteratur, delvis kursivt. Höroch talövningar. Syntaxen utförligare behandlad. Tillämpningsövningar. Sju skriftliga arbeten. Ring II (3 timmar). Läsning av engelsk litteratur, delvis kursivt, i litteratur- och kulturhistorisk belysning. Talövningar och referat på engelska. 9—32U80

130 Syntaxen avslutad; grammatik i övrigt i anslutning till skrivningarna, skriftliga arbeten. Ring III (3 timmar) = ring IV 4 .

C

Åtta

Lyceet. 1. Mål.

Undervisningen i engelska i lyceet har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att förstå engelskt tal- och skriftspråk, en viss färdighet i språkets muntliga och skriftliga bruk samt någon kännedom om engelsk litteratur och kultur. 2.

Kursfördelning.

a. Latinlyceum. Krets 3 (7 timmar). Uttals- och läsövningar. Läsning av lättare text. Hör- och talövningar. Formläran genomgången; syntax i anslutning till den lästa texten. Tillämpningsövningar. Krets 4 (4 timmar). Läsning av valda författare, delvis kursivt. Höroch talövningar. Formläran repeterad; viktigare delar av syntaxen. T i l lämpningsövningar. Nio skriftliga arbeten. Krets 5 (3 timmar). Läsning av engelsk litteratur, delvis kursivt, i litteratur- och kulturhistorisk belysning. Talövningar och referat på engelska. Syntaxen avslutad och repeterad. Åtta skriftliga arbeten. Krets 6 (3 timmar) = ring IV 4 . b. Reallyceum. Krets 2 (5 timmar). Uttals- och läsövningar. Läsning av lättare text. Hör- och talövningar. Det huvudsakliga av formläran. Tillämpningsövningar. Krets 3 (3 timmar). Läsning av lättare text, Hör- och talövningar. Formläran avslutad och repeterad; syntax i anslutning till den lästa texten. Tilllämpningsövningar. Fyra skriftliga arbeten. Krets 4 (3 timmar). Läsning av valda författare, delvis kursivt. Höroch talövningar. Viktigare delar av syntaxen. Tillämpningsövningar. Fem skriftliga arbeten. Krets 5 (3 timmar) = krets L 5. Krets 6 (3 timmar) = krets L 6.

D. Anvisningar. a.

Uttal.

1. Till grund för uttalet bör läggas den engelska, som talas av de bildade klasserna i London och södra England (Standard Pronunciation). 2. Med hänsyn till engelskans egenartade och svårlärda ljudsystem är det

131 givetvis av stor vikt att vid den första uttalsundervisningen noga tillse, att lärjungarna icke för de engelska ljuden substituera närmast motsvarande svenska ljud. Beträffande konsonanterna gäller detta exempelvis l, d, t och förbindelser sådana som rd, rt, rn, rs. Viktigt är, att lärjungarna lära sig säkert skilja på tonlösa och tonande konsonanter, särskilt [p] och [Ö], [s] och [z], ff] och [5] och att de tillhållas att artikulera fsf och [5] tydligt, i början gärna överdrivet, ävensom att icke uttala v som w och att ej uttala stumt r men att iakttaga bindning. Mycket arbete kräva vokalerna och de för det sydengelska uttalet karakteristiska diftongerna, Vid inlärandet av dessa torde det vara tillrådligt att inskränka de teoretiska förklaringarna till förmån för intensiv praktisk övning. Ljuden i fråga böra helst inövas genom uttal av ord, där de uppträda tillsammans med konsonanter, som äro ägnade att stödja och underlätta uttalet. Vokaler och diftonger, som av nybörjare gärna förväxlas, t. ex. [o:J, fou] och [au], övas systematiskt genom serier av ord, innehållande dessa ljud. Förbindelsen kort vokal + kort konsonant påkallar liksom i tyskan särskild uppmärksamhet. Av stor vikt är att framhålla sambandet mellan den skarpt markerade ordoch satsaccenten och tendensen att reducera vokalljudet i obetonade stavelser resp. obetonade småord samt att noga tillse, att denna vokalreduktion verkligen iakttages. Beträffande intonationen torde visserligen anspråken på genomsnittslärjungarna icke få ställas alltför högt, men de vanligaste företeelserna böra självfallet beaktas, t. ex. tonfallet i frågor, inledda med frågeord. 3. Även om lärjungarna under det första året bibringats ett särskilt i fråga om ljudbildningen gott uttal, kvarstår hela skolan igenom svårigheten med uttalet av de obekanta ord, som i engelskan ständigt möta i texterna. Det är därför för engelskans vidkommande av alldeles särskild vikt att även i de högre klasserna ägna uttalet ständig uppmärksamhet. För att icke lärjungarnas mod må nedslås av den skenbara nyckfullheten i uttalet, är det lämpligt att, så snart de förvärvat en någorlunda säker känsla för sambandet mellan stavning och uttal, demonstrera, hur en viss regelbundenhet i uttalet dock förefinnes, bl. a. i fråga om de betonade vokalernas uttal i öppen och sluten stavelse och beträffande accentens läge. P å skolans högsta stadium böra viktigare undantag genomgås gruppvis med, där så lämpligen kan ske, enkel historisk förklaring av avvikelserna, t, ex. inflytandet av r och w. På så sätt få lärjungarna engelskans ålderdomliga stavning något belyst, liksom även i någon mån förhållandet till de andra germanspråken och franskan. b. 1. Förslag till kursfördelning 5

4 Grammatik.

i realskolan:

Klass 3 och 2 . Artiklarna. Det viktigaste av substantivet, adjektivet och räkneorden. Personliga, förenade possessiva, demonstrativa och interrogativa

132 pronomen. Verbet: have och be; aktiv och passiv av regelbundna verb (med undantag av futurum och konditionalis); omskrivning med do; progressiv form; presens och imperfektum av modala hjälpverb. I texten förekommande oregelbundna verb, adverb, prepositioner och konjunktioner. Klass 45 och 3 4 . Formläran avslutas och repeteras. Det viktigaste av ordföljden. Några huvudfall av artikeln. Erforderliga upplysningar om adjektivets användning, ävensom om konstruktioner med infinitiv och presens particip. Klass 55 och 44. Kort sammanfattning av det viktigaste av syntaxen. Repetition av sådana delar av grammatiken, som i anslutning till skrivningarna visa sig behöva en grundligare genomgång. 2. Medan läsning av den fonetiska texten pågår, bör ingen egentlig grammatikundervisning ifrågakomma,* enär lärjungarnas intresse under den första tiden måste koncentreras på uttalet. Vid undervisningen i grammatik göras alla de påpekanden, som äro ägnade att underlätta förståendet och förenkla inlärandet, Så påvisas exempelvis, att beträffande användningen av -s, -es och -ies samma regler gälla för substantivens pluralbildning som för verbens presensform i tredje personen singularis, ävensom att principerna för konsonantfördubbling i adjektivens komparativformer och i verbens imperfekt- och particip-former äro desamma. På ett något högre stadium bör särskilt i fråga om ordföljden antalet regler i möjligaste mån reduceras genom beaktande av den rytmiska princip, enligt vilken mindre betonade ord placeras före verbet (typen here comes my aunt, here she comes). Då i 4r> och 3 4 den grammatiska läroboken börjar användas för syntaxstudiet, bör endast det viktigaste medtagas. Det tillkommer ämneskonferensen att bestämma, vilka delar av syntaxen som måste anses oumbärliga för realskolans lärjungar. På det odifferentierade gymnasiet genomgås syntaxen utförligare, men även här, liksom på skolstadiet överhuvud, bör sysslandet med syntaktiska spetsfundigheter undvikas. Under de två sista åren lägges huvudvikten vid rent fraseologiska och stilistiska företeelser, synonymik och ordval. Den i högsta ringen förekommande översiktliga repetitionen av grammatiken må icke göras så bred, att andra viktiga sidor av språkundervisningen därigenom åsidosättas.

Franska. A. Realskolan, i.

Mål.

Undervisningen i franska i realskolan har till uppgift att giva lärjungarna övning i franskt uttal samt bibringa dem någon förmåga att läsa och förstå lättare fransk text.

133 2. a.

Kursfördelning. Femårig

realskola.

Klass 4 (2 timmar). Uttals- och läsövningar. Läsning av lättare text. Hör- och talövningar. Formläran påbörjad. Tillämpningsövningar. Klass 5 (3 timmar). Läsning av lättare text. Hör- och talövningar. Formläran fortsatt; någon syntax i anslutning till den lästa texten. Tillämpningsövningar. b.

Fyraårig

realskola.

5 Klass 3 (2 timmar) = klass 4 . Klass 4 (3 timmar) = klass 5 5 .

B. Gymnasiet. 1. Mål. Undervisningen i franska på gymnasiet har till uppgift att, på grundval av det i realskolan inhämtade, bibringa lärjungarna ett gott uttal, vidare utveckla deras förmåga att förstå franskt tal- och skriftspråk och giva dem övning i språkets muntliga och skriftliga bruk samt någon kännedom om fransk litteratur och kultur. 2. a,

Kursfördelning.

Fyraårigt

gymnasium.

Ring I (3 timmar). Läsning av lättare text. Hör- och talövningar. Formläran utförligare behandlad; viktigare delar av syntaxen. Tillämpningsövningar. Ring II (4 timmar). Läsning av fransk litteratur. Hör- och talövningar. Formläran avslutad och repeterad; syntaxen utförligare behandlad. Tillämpningsövningar. Skriftliga övningar, utförda under ämnets lärotimmar. Ring III (3 timmar) och ring IV (3 timmar). Läsning av fransk litteratur, delvis kursivt, i litteratur- och kulturhistorisk belysning. Hör- och talövningar. Grammatik och stilistik i anslutning till läst text. b.

Treårigt

gymnasium.

4 Ring I (4 timmar) = ring II . Ring II (3 timmar) och ring III (3 timmar) = ring I I I 4 och ring IV 4 . Anm. De lärjungar i ringarna I I I 4 och IV 4 samt I I 3 och III 3 , som enligt läroverkstadgan § 9 mom. 2 valt franska till kärnämne skola i ringarna I I I 4 och I I 3 utföra åtta, i ringarna IV 4 och I I I 3 sju skriftliga arbeten i franska i stället för i engelska. Dessa lärjungar erhålla ytterligare en veckotimme för grammatik och stilgenomgång.

134 C. Lyceet. 1. Mål. Undervisningen i franska i lyceet har till uppgift att bibringa lärjungarna gott uttal, förmåga att förstå franskt tal- och skriftspråk, ävensom att giva dem övning i språkets muntliga och skriftliga bruk samt någon kännedom om fransk litteratur och kultur. 2.

Kursfördelning. a.

Latinlyceet.

Krets 4 (5 timmar). Uttals- och läsövningar. Läsning av lättare text. Höroch talövningar. Det huvudsakliga av formläran; syntax i anslutning till den lästa texten. Tillämpningsövningar. Krets 5 (b timmar). Läsning av fransk litteratur, delvis kursivt. Hör- och talövningar. Formläran avslutad och repeterad; syntaxen utförligare behandlad. Tillämpningsövningar. Krets 6 (4 timmar). Läsning av fransk litteratur, delvis kursivt, i litteratur- och kulturhistorisk belysning. Hör- och talövningar. Grammatik och stilistik i anslutning till läst text, b.

Reallyceet.

Krets 3 (4 timmar). Uttals- och läsövningar. Läsning av lättare text. Höroch talövningar. Det viktigaste av formläran; syntax i anslutning till den lästa texten. Tillämpningsövningar. Krets 4 (4 timmar). Läsning av lättare text. Hör- och talövningar. Formläran avslutad och repeterad; viktigare delar av syntaxen. Tillämpningsövningar. Krets 5 (3 timmar). Läsning av fransk litteratur, delvis kursivt. Hör- och talövningar. Syntaxen utförligare behandlad. Tillämpningsövningar. Krets 6 (3 timmar) =5= krets L 6. Anm. De lärjungar i kretsarna 5 och 6, som enligt läroverksstadgan § 9 mom. 2 valt franska till kärnämne, skola i krets 5 utföra åtta, i krets 6 sju skriftliga arbeten i franska i stället för i engelska. Dessa lärjungar erhålla ytterligare en veckotimme för grammatik och stilgenomgång. D.

Anvisningar, a.

Uttal.

1. Till grund för uttalet bör läggas den franska, som talas av de bildade klasserna i Paris och norra Frankrike (le bon usage). 2. I fråga om enskilda ljud iakttages följande: a) De oaspirerade explosivorna (p t k) inövas lättast genom hänvisning till

135 dessa ljuds förekomst i de svenska förbindelserna sp, st, sk samt intervokaliskt (jfr anljudande och inljudande konsonanter i pappa, titta, kaka); goda nyckelord äro: la capitate, un contemporain. b) Det franska sje-ljudet bildas med höjd tungspets och motsvarar nära det svenska palataliserade s i förbindelsen rs. Ett bakre sje-ljud, bildat med höjd tungrygg, får icke tolereras. c) Vid inövandet av palatalt ji (gagner, champagne) påvisas för lärjungarna, att tungspetsen icke får beröra övre tandraden (såsom för n), samt att ljudet är enhetligt (alltså icke består av n -\- j). Två praktiska anvisningar kunna lämnas: »försök att uttala n med tungan i i-ställning» eller »uttala n med tungspetsen mot nedre tandraden». Vållar inövandet av detta ljud för stor svårighet, får man nöja sig med n -+- j , om det blott tillses, att slutljudande -gne icke återgives med n + tonlöst j . d) Vad som säges rörande tungspets-r och tungrots-r för tyskans del gäller även för franskt uttal, ehuru tungrots-r äger företräde. Dock måste man bestämt avråda från tungspetskonsonantens ersättande med tungrots-r, där återgivandet av det senare vållar uppenbar svårighet och därför lätt resulterar i en karrikerande efterbildning. e) Vid inövandet av de franska nasalvokalerna bör man visserligen meddela lärjungarna, att den franska nasalvokalen är ett ljud och icke får återgivas med vokal -f- 7?, men man måste å andra sidan tillse, att uttalet icke får stanna vid en lätt nasal färgning av vokalen utan den om ^ påminnande resonans, som är det karakteristiska för den franska nasalvokalen. För att åstadkomma den riktiga och fulla klangfärgen är det mycket nyttigt att inöva de franska nasalvokalerna i korus. Vid efterbildandet av o-nasalen bör man till utgångspunkt välja ett slutet o-ljud (mot, beau), icke det franska (i någon mån ö-haltiga) öppna o-ljudet (homme, bonne). E t t gott nyckelord, innehållande alla de franska nasalvokalerna jämte p-t-k-ljuden, är det ovannämnda: un contemporain. 3. Till ovanstående detaljer må här ytterligare erinras om några allmänna karakteristiska drag i franskt uttal, vilka ständigt böra uppmärksammas vid läsningen: a) De franska slutljudande vokalerna äro i allmänhet korta, medan i regel de svenska betonade vokalerna i samma ställning äro långa. b) De franska tonande konsonanterna ha betydligt starkare klang än de motsvarande svenska; särskilt iakttages detta vid slutljudande -b, -d, -g (robe, sud, bague), vilka vid tydligt uttal ofta följas av ett vokaliskt glidljud d, medan i svenskan konsonanten i motsvarande ställning, särskilt efter kort vokal, slutar tonlöst. c) Även i längre franska ord utmejslas de enskilda stavelserna tydligt och särhållas genom distinkt och energisk artikulation; jfr det svenska uttalet av lånordet i n d i v i d u a l i t e t (med bitryck på första stavelsen och huvudtryck på den sista, medan de mellanliggande ofta bli ganska otydliga) och det franska individualité (med starkast tryck på den sista, och i övrigt jämn fördelning av trycket över de övriga).

136 d) Bindning och synkopering skifta i förhållande till stilarten. Den i samband med synkoperingen inträdande assimilationen bör vara ett ständigt återkommande moment vid hörövningarna. 4. För inövandet av det franska talets rytm och språkmelodier är det av stor vikt, att lärjungen redan tidigt får klar insikt i den språkliga taktens natur. Vid uppläsning av texterna bör lärjungen från början vänjas vid att sammanbinda samhöriga ord till rytmisk-melodiska enheter. Endast härigenom undvikes det stötande men ganska vanliga skoluttalet av franskan, enligt vilket snart sagt varje särskilt ord får utgöra en enhet för sig med starkt tryck och hög ton på sista stavelsen. I motsats härtill bör lärjungen flitigt övas i att inom de särskilda takterna framföra alla stavelser med jämn tryckfördelning och på samma tonhöjd utom i fråga om den sista stavelsen med dess karakteristiska tonhöjning för markering av det oavslutade och tonsänkning för markering av det avslutade, i båda fallen med en lätt ökning av trycket. Ifrån dessa första schematiska övningar bör man senare skrida till en rikare frasering och modulering med den särskilt i satsernas slut karakteristiska »rytmiska återverkan», varigenom en kommande tonhöjning resp. sänkning förberedes genom en motsvarande sänkning resp. höjning.

b.

Grammatik.

1. Förslag till kursfördelning inom formläran: Klass 45 och 3 4 . Artiklarna inklusive partitiva artikeln. Substantivets och adjektivets pluralbildning samt huvudregeln för adjektivets femininbildning. Räkneorden. Personliga och possessiva pronomen. Indikativ av avoir och étre samt aktiv av första konjugationen (med uteslutande av passé simple och passé antérieur); presens, imperfektum, futurum och konditionalis av några vanliga oregelbundna verb, t. ex. aller, venir, faire, devoir, pouvoir, vouloir. Negationens plats i samband med verbet. Klass 5 5 och 4*. Substantivets och adjektivets formlära avslutad. Adverbet. Återstående pronomen. Andra och tredje konjugationen; tempus fullständigare; passiv och konjunktiv; vidgad kännedom om oregelbundna verb. Ring I* = klass 55 och 4 4 . Ring II* och I3. Formläran avslutad och systematiskt repeterad i den grammatiska läroboken. 2. Vid inlärandet av formläran är det tillrådligt, att studiet i varje årsklass koncentreras kring något eller några kapitel, som genomgås särskilt grundligt, medan övriga för textläsningen behövliga partier endast behandlas i erforderlig utsträckning. Under första året genomgås i samband med textläsningen det viktigaste av substantivets och adjektivets formlära, varvid även i texten förekommande oregelbundna bildningar påpekas. Likaså måste vid läsningen de personliga objektspronominas plats i förhållande till verbet ävensom deras inbördes ställning utredas. På inlärandet av verbet i ovan angiven omfattning bör dock uppmärksamheten företrädesvis inriktas under detta år, så att lärjungarna fullt behärska de genomgångna formerna.

137 Under andra året vidtager en mera detaljerad behandling av substantivet och adjektivet. Här bör bl. a. den partitiva betydelsen med dess olika uttrycksformer utredas och inläras. Dessutom bör särskild vikt läggas vid hjälpverbens, de regelbundna verbens och de vanligaste oregelbundna verbens formlära. Under tredje året, då allt huvudsakligt redan genomgåtts i samband med läsebokens texter, inläres formläran i systematisk följd efter den grammatiska läroboken, varvid särskild uppmärksamhet lämpligen bör ägnas åt pronomina. På det högre stadiet är ett fullt behärskande av formläran ett oeftergivligt krav. 3. Av syntaxen inhämtas efter hand, redan från första året, vad som kan anses nödvändigt, för förstående av texten. Härvid användes den grammatiska läroboken som uppslagsbok, där de ur texten inhämtade företeelserna ytterligare exemplifieras. Det må ankomma på ämneskonferensen och läraren, om systematiskt sammanfattande syntaxläsning efter den grammatiska läroboken skall förekomma eller om den fortlöpande analysen av texten och orienteringen i läroboken skall anses till fyllest. Om på det differentierade gymnasiet skrivning i franska förekommer i stället för i engelska, är systematisk läsning av syntaxen efter lärobok givetvis erforderlig.

138 Historia med samhällslära. A. Realskolan, i.

Mål.

Undervisningen i historia med samhällslära i realskolan har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtas i folkskolan, bibringa lärjungarna en mera sammanhängande kännedom om vårt folks historia, företrädesvis under nya tiden, och lära dem känna viktigare personligheter och tidsföreteelser i den allmänna historien, allt under beaktande av vad som är av större betydelse för förstående av vår egen tids kultur och samhällsliv, ävensom att meddela dem en elementär kännedom om det nutida samhällets byggnad och verksamhet samt om medborgarnas förpliktelser och rättigheter. 2. a.

Kursfördelning. Femårig

realskola.

Klass 1 (3 timmar). Allmän historia: berättelser och bilder ur österlandets, Greklands och Roms mytologi, saga och historia samt ur den äldre medeltidens historia (till omkring 800). Svensk historia: kort återblick på tiden från omkr. 800 intill Engelbrekts uppträdande; återstoden av medeltiden i mera sammanhängande framställning. Klass 2 (3 timmar). Allmän historia: omkring 800 — omkring 1650. Svensk historia: 1520 — omkring 1650. Klass 3 (3 timmar). Allmän och svensk historia: omkring 1650—-1815. Klass 4 (3 timmar). Allmän och svensk historia: från 1815 till nuvarande tid. Klass 5 (2 timmar). Allmän och svensk historia: repetition av valda partier av nya tiden, med särskilt beaktande av den inre utvecklingen. Samhällslära: elementär kännedom om samhällets ekonomiska och sociala byggnad samt viktigare sociala rörelser; grunddragen av Sveriges statsförfattning, förvaltning och rättsväsen. b. Klass 1650. Klass Klass Klass

1 (3 timmar).

Fyraårig

realskola.

Allmän och svensk historia: omkring 800—omkring

2 (3 timmar) = klass 3 5 . 3 (3 timmar) = klass 4 5 . 4 (2 timmar) = klass 5 5 .

139 B. Gymnasiet, i. Mål. Undervisningen i historia med samhällslära på gymnasiet har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtas på de föregående skolstadierna, vidga och fördjupa lärjungarnas insikter i svensk och allmän historia, med särskilt beaktande av vad som är av större betydelse för förstående av vår egen tids kultur och samhällsliv, samt därvid söka ge dem en föreställning om historiskt betraktelsesätt, ävensom att meddela dem vidgad kännedom om det nutida samhällets byggnad och verksamhet och för dem klargöra innebörden av vår tids viktigaste sociala och ekonomiska problem. 2.

Kursfördelning.

a. Fyraårigt gymnasium. Ring I (2 timmar). Allmän historia: huvuddragen av forntidens och den äldre medeltidens historia (till omkring 1000) med betonande av utvecklingen och sammanhanget. Svensk historia: kort översikt av forntidens historia. Ring II (3 timmar). Allmän och svensk historia: omkring 1000—omkring 1720 såsom i föregående ring. Ring III (3 timmar). Allmän och svensk historia: omkring 1720—omkring 1850 såsom i föregående ring. Ring IV (4 timmar). Allmän och svensk historia: från omkring 1850 till nuvarande tid såsom i föregående ring. Repetition av viktigare partier av den allmänna och svenska historien under nya tiden. Samhällslära: det nutida samhällets sociala byggnad; social lagstiftning; viktigare sociala rörelser och organisationsformer; Sveriges statsförfattning, förvaltning och rättsväsen; några av det ekonomiska livets viktigaste företeelser. b. Treårigt latin gymnasium. Ring I (4 timmar). Allmän och svensk historia: huvuddragen av forntidens och medeltidens historia samt nya tidens historia till omkring 1610, med betonande av utvecklingen och sammanhanget. Ring II (3 timmar). Allmän och svensk historia: från omkring 1610 till 1815 såsom i föregående ring. Ring III (4 timmar). Allmän och svensk historia: från 1815 till nuvarande tid såsom i föregående ring. Repetition av viktigare partier av den allmänna och svenska historien under nya tiden. Samhällslära: det nutida samhällets sociala byggnad; social lagstiftning; viktigare sociala rörelser och organisationsformer; Sveriges statsförfattning, förvaltning och rättsväsen; några av det ekonomiska livets viktigaste företeelser. c. Treårigt real gymnasium. Ring I (2 timmar). Allmän och svensk historia: några viktigare partier av forntidens och medeltidens historia med betonande av utvecklingen och sammanhanget.

140 Ring II (4 timmar). Allmän och svensk historia: från nya tidens början till 1815 såsom i föregående ring. Ring III (4 timmar) = ring L I I I 3 .

O. Lyceet. 1. Mål. Undervisningen i historia med samhällslära i lyceet har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtas i folkskolan, vidga och fördjupa lärjungarnas insikter i svensk och allmän historia, med särskilt beaktande av vad som är av större betydelse för förstående av vår egen tids kultur och samhällsliv, samt därvid söka ge dem en föreställning om historiskt betraktelsesätt, ävensom att meddela dem kännedom om det nutida samhällets byggnad och verksamhet och för dem klargöra innebörden av vår tids viktigaste sociala och ekonomiska problem. 2.

Kursfördelning.

Krets 1 (3 timmar). Allmän och svensk historia: omkring 800—omkring 1650. Krets 2 (3 timmar). Allmän och svensk historia: omkring 1650—1815. Krets 3 (2 timmar). Allmän och svensk historia: 1815—omkring 1870. Krets 4 (2 timmar). Allmän och svensk historia: från omkring 1870 till nuvarande tid; några viktigare partier av forntidens och den äldre medeltidens historia (till omkring 1000) med betonande av utvecklingen och sammanhanget. Krets 5 (3 timmar). Allmän och svensk historia: omkring 1000—1789 såsom i föregående krets. Krets 6 (4 timmar). Allmän och svensk historia: från 1789 till nuvarande tid såsom i föregående krets. Samhällslära: det nutida samhällets sociala byggnad; social lagstiftning; viktigare sociala rörelser och organisationsformer; Sveriges statsförfattning, förvaltning och rättsväsen; några av det ekonomiska livets viktigaste företeelser.

D. Anvisningar. I.

Förkunskaper.

I folkskolans fjärde klass läsas berättelser och bilder från Sveriges äldsta tider, ur Nordens guda- och hjältesaga, ur vikingafärdernas, den första kristna tidens, folkungarnas och den första unionstidens historia (d. v. s. fram till Engelbrekts uppträdande). I den 5-åriga realskolans första klass kan sålunda den sammanhängande utförligare framställningen börja med Engelbrekt. För sammanhangets skull bör åt tiden från vikingatidens början ägnas en kortfattad repetition, varemot den förhistoriska tiden, som på detta stadium icke kan bli föremål för sammanhängande framställning, kan anses tillräckligt behandlad genom folkskolans berättelser och bilder.

141 I folkskolans femte och sjätte klasser fortsattes läsningen av berättelser och bilder ur Sveriges historia till och med början av det nya statsskickets tid, varjämte ges några få bilder från vårt nuvarande samhällsliv. I sjätte klassens kurs ingå dessutom en återblick på Sveriges historia samt till belysning härav några få valda stycken ur allmänna historien. Sistnämnda kursmoment omfattar under alla förhållanden ett fåtal valda bilder ur Österlandets, Greklands och Roms historia samt några bilder ur folkvandringarnas historia. Kursen i allmän historia i 4-åriga realskolans första klass kan alltså börja med medeltiden efter folkvandringarna (omkr. 800). Även Sveriges förhistoriska tid (till omkr. 800) kan av samma skäl, som nämnts beträffande den 5-åriga realskolan, anses slutbehandlad i folkskolan, och den mera sammanhängande framställningen kan här börja vid tiden omkr. 800 (vikingatidens början). II. Allmänna synpunkter. 1. Sedan i folkskolan meddelats berättelser och bilder ur den svenska historien, skall i realskolan ges en kronologisk, mera sammanhängande framställning av densamma, varvid hänsyn alltid skall tagas till att vissa partier redan i nyssnämnda form inhämtats i folkskolan. I den allmänna historien kan det på realskolans stadium icke avses att ge en sammanhängande framställning utan endast att bibringa kännedom om viktigare personligheter och tidsföreteelser. När det gäller antiken och medeltiden, torde framställningen huvudsakligen få karaktär av berättelser och bilder. I gymnasiet skarpes kravet på sammanhang och överblick, och stoffet grupperas kring de allmänna tidsföreteelser, som utmärka skilda perioder. Vid stoffets utväljande och behandling skall hänsyn tagas till vad som inhämtats i realskolan. Givetvis kräver sammanhanget, att partier, som behandlats i realskolan, emellanåt rekapituleras vid den förnyade genomgången av historien på gymnasiet, men härvid måste noga beaktas, att gymnasieundervisningen icke får karaktär av repetition av realskolans lärokurs. 2. På realskolans lägre stadier måste historieundervisningen ha en utpräglat episk karaktär och anknytas till märkligare personligheter och händelser; även de beskrivande momenten böra helst infogas i berättelsens ram. Historien skall på detta stadium vädja till och ge näring åt de ungas fantasi, väcka deras intresse för gångna tiders människor och samhällsförhållanden och söka för dem levandegöra det förflutna. 3. En viktig uppgift för historieundervisningen blir då också att väcka och underhålla den beundran för stora mänskliga personligheter och gärningar, som är naturlig för unga människor. P å detta sätt kan historien även få inflytande på de ungas karaktärsdaning. Här rör man sig dock på ett ömtåligt område, där mycken grannlagenhet och urskillning är av nöden. Historien får icke göras till en exempelsamling av moraliska lärdomar men icke heller övergå till ett ensidigt lovprisande av nyttan, framgången och den ekonomiska vinningen. Där historien visar exempel på energi och handlingskraft, mod och uthållighet, trohet och pliktuppfyllelse, vidsynthet och tolerans, där böra dessa

142 egenskaper på ett osökt och icke påträngande sätt framhållas som manande föredömen för de unga. Fosterlandskärlek, medborgaranda och humanitet äro egenskaper, som historieundervisningen i sin mån bör söka framkalla hos ungdomen. 4. I samma mån som lärjungarnas andliga utveckling fortskrider, skall historieundervisningen även söka främja deras förståndsverksamhet, lära dem förstå, sammanställa och pröva. Sammanhanget och utvecklingsmomentet införas i undervisningen. Allmänna tidsföreteelser, såsom feodalism, reformation, renässans, upplysning, nationalism, socialism, imperialism, klargöras och läggas till grund för framställningen. Genom sammanställningar och jämförelser mellan gångna tider och nutiden bidrager historieundervisningen till att skänka belysning åt och väcka förståelse för vår egen tid. Härigenom förberedes också den systematiska kurs i samhällslära, som bildar avslutningen på realskolans, gymnasiets och lyceets historieundervisning. III.

Allmän och svensk historia. a.

Lärostoffet.

1. Till grund för undervisningen skall ligga en för åldersstadiet avpassad lärobok. Därjämte är, särskilt på de lägre stadierna, en bredare lagd läsebok att rekommendera. Vid stoffets närmare utväljande må en viss frihet tillkomma den enskilde läraren, resp. ämneskonferensen. Så t. ex. är det rimligt, att en lärare med utbildning i och särskilt intresse för t. ex. arkeologi, etnologi, konsthistoria eller nationalekonomi ger till hans ämne hörande partier av historien ett något bredare utrymme än vanligen sker, och att han i motsvarande grad minskar andra delar av kursen. I det 3-åriga realgymnasiets första ring är gallring av stoffet alldeles särskilt nödvändig. Då det är omöjligt att här medhinna en någorlunda fyllig kurs i både antikens och medeltidens historia, måste undervisningen koncentreras på endera av dessa epoker. Härvid bör det stå läraren fritt att välja, men i regel torde antiken böra ha företrädet. Åt medeltidens allmänna samt forntidens och medeltidens svenska historia kan i så fall endast ägnas en mycket begränsad tid. I kursfördelningen för denna ring — liksom för lyceets högre kretsar — anges den ifrågavarande begränsningen genom uttrycket »några viktigare partier». Till dessa partier torde böra räknas, vad beträffar den allmänna historien: den germanska och arabiska folkvandringen, feodalväsendet och nationalstaternas uppkomst; vad beträffar den svenska historien: svenska rikets uppkomst, statsskickets utveckling, ståndsbildningen och unionen med Danmark. 2. Stoffurvalet måste helt naturligt avpassas efter de olika mål, som ställas för undervisningen på de lägre och de högre stadierna. Till realskolans lärostoff höra sålunda mera lättfattliga, berättande kursmoment, t. ex. den antika mytologien och hjältesagan, vikingatågen, korstågen, riddarväsendet, geografiska upptäcktsfärder, fältslag, revolutionshändelser, levnads- och kulturskildringar av olika slag. Däremot kräves uppenbarligen större mognad hos

143 lärjungarna för förståendet av så komplicerade företeelser som den grekiska filosofien, senantikens kultur- och samhällsutveckling, feodalismen, renässansen, upplysningen, kabinettspolitiken, l'ancien regime, moderna sociala och ekonomiska företeelser och rörelser. 3. Den begränsning av lärostoffet, som i alla ämnen är nödvändig, kommer för historiens vidkommande först och främst till uttryck i den perspektivistiska behandlingen, som ligger till grund för kursfördelningen. Framställningen skall göras fylligare, ju närmare den kommer vår egen tid. Detta innebär dock icke nödvändigt, att ett faktum får betydelse blott därför, att det tillhör en jämförelsevis sen tid. Perspektiven förskjutas undan för undan. Så t, ex. påkallar den svensk-norska unionen eller den slesvig-holsteinska frågan icke samma intresse och utförliga behandling i vår tid som för en eller annan mansålder sedan. 4. Till en förnuftig begränsning och koncentration av stoffet hör en synkronistisk behandling av allmänna och svenska historien; härvid förutsattes givetvis, att den förra läses före den senare. Genom en sådan anordning vinnes, dels att man vid genomgången av den svenska historien utan tidsödande utvikningar från ämnet kan hänvisa till förut behandlade företeelser i den allmänna historien, dels att sammanhanget mellan nationalhistorien och universalhistorien skarpare markeras. Synkronismen bör tillämpas icke blott inom en årskurs utan även för mindre perioder (efter Ludvig XIV:s tidevarv tages karolinska tiden, efter revolutionen och Napoleon Sveriges historia under samma epok o. s. v.). 5. Genomgående läsas de skandinaviska grannländernas historia och Finlands historia efter 1809 i samband med fäderneslandets samt inarbetas på lämpliga ställen i denna, Härvid ägnas uppmärksamhet icke blott åt sådana partier av dessa länders historia, som varit av betydelse för vårt land, utan även åt företeelser, som äro speciella för dem. Där så anses lämpligt, må en någorlunda fyllig behandling ägnas åt de syd- och västsvenska landskapens historia före den svenska tiden. 6. Som en allmän regel vid stoffurvalet kan gälla, att inga fakta tagas med blott och bart av den anledningen, att de av ålder ingått i det historiska lärostoffet. Detaljerna få icke bli självändamål. Detta gäller särskilt om namn och årtal. I allmänhet bör intet historiskt namn inläras, om vilket ingen närmare uppgift meddelas. Krångliga och svårlärda namn böra undvikas. I fråga om årtalen bör stor måttfullhet iakttagas, så att i regel inga andra årtal medtagas än sådana, som äro behövliga för att fixera huvudhändelsernas inbördes ställning i tiden och för att giva fasthet och reda åt lärjungarnas historiska kunskap. Vid kravet på inlärda årtal bör, liksom för övrigt alltid, hänsyn tagas till den olika arten och graden av minne ävensom till intresseinriktningen hos lärjungarna. 7. Urvalet av lärostoff med hänsyn till historiens olika grenar måste alltid bli en vansklig sak, då härvid den enskilde lärarens värdesättning och uppfattning om vad som är betydelsefullt i större eller mindre grad kan göra sig gällande. Att statshistorien måste bli ryggraden i den historiska framställ-

144 ningen, torde dock vara oundgängligt, då endast den kan skänka den genetiska åskådning, den objektiva uppfattning av historiens gång, som särskilt på det mognare åldersstadiet eftersträvas. Däremot har den förr dominerande historien om staternas yttre mellanhavanden (krig, freder, allianser, dynastiska förhållanden o. dyl.), ävensom de ofta detaljrika redogörelserna för vissa revolutioners förlopp i senare tid med rätta alltmer beskurits till förmån för andra sidor av historien: den inre samhällsutvecklingen samt den andliga och materiella kulturens historia. I samma mån som dessa sidor av historien ytterligare utforskas och klarläggas och deras betydelse allt starkare framträder, måste efter hand en fortsatt utskiftning av materialet äga rum. Härvid bör iakttagas, att stoffet avväges på ett sätt, som så vitt möjligt gör rättvisa åt de olika företeelsernas verkliga betydelse för samtid och eftervärld, och som även låter deras inbördes växelverkan och sammanhang komma till sin rätt. Så t, ex. kan den rika kulturella uppblomstringen i Aten på 400-talet icke rätt förstås utan kännedom om den stora frihetsstriden i århundradets början och grekernas inbördes kamp under dess senare del. Likaså kan den svenska stormaktstidens kultur- och samhällsutveckling icke isoleras från de krig, som gingo parallellt med densamma. Å andra sidan ha t. ex. många av 1700- och 1800-talens europeiska krig med hänsyn till sin betydelse reducerats till mycket blygsamma mått i jämförelse med sådana företeelser som upplysningen, industrialismen, de sociala rörelserna och den transoceana expansionen. De unga få icke undanhållas det faktum, att historiens gång och allt mänskligt liv till stor del betingas av motsatta krafters strid, och att kulturens framsteg ofta köpas med stora offer. Men de skola också få lära känna det fredliga odlingsarbetets segrar och resultat, och de skola av sina historiska studier hämta den lärdomen, att det främst är de positiva och uppbyggande krafterna, som fört mänskligheten framåt. Vid behandlingen av den moderna tidens historia bör ges en fyllig redogörelse för Nationernas förbund, dess tillkomst och verksamhet, och i samband därmed för strävandena att främja fredsviljan och samförståndet mellan folken. 8. För vinnande av önskvärd mångsidighet bör historien stå i kontakt med närstående kunskaps grenar, såsom religions-, kyrko- och litteraturhistoria. Vid gemensam konferens mellan lärarna i dessa ämnen bör överenskommelse träffas om sådan anordning av undervisningen, att de olika ämnena på ändamålsenligt sätt stödja varandra och onödig dubbelläsning undvikes. Vid en sådan uppdelning kunna exempelvis Buddha, Konfutse och Muhammed med fördel hänvisas till religionshistorien, klosterväsendet, striden mellan kejsare och påve, medeltidslegenderna och Birgitta, Luther, Olavus Petri, Kalvin, Loyola, Pascal och Schleiermacher till kyrkohistorien. Å andra sidan kan det lämpligen komma på historiens lott att behandla t. ex. svensk historieskrivning under olika tider. b.

Undervisningen.

1. På realskolans stadium är, såsom förut nämnts, det berättande momentet huvudsaken i undervisningen. Det är av största vikt, att undervisningen gö-

145 res levande och åskådlig. Schematiska översikter, abstrakta uttryck och klichéer äro icke blott värdelösa utan direkt skadliga, då de kunna vänja lärjungarna att fälla omdömen utan konkret underlag. Man bör sålunda icke nöja sig med uttryck sådana som »kulturellt uppsving», »reformer», »en bra regent», »härsklysten» eller »lättsinnig»; man bör icke blott säga, att någon »intresserade sig för handel och näringar», eller att han »gjorde allt för att rycka upp riket ur dess förfall». I stället bör läraren vinnlägga sig om att skänka framställningen den episka bredd, som omständigheterna medgiva. Detta sker t. ex. genom inflätande av konkreta smådrag och historiska anekdoter. I fråga om anekdoterna torde visserligen en viss måtta vara att anbefalla, men å andra sidan bör man icke skatta åt överdriven kriticism. Även om det t. ex. är historiskt bevisligt, att Gustav Vasas äventyr i Dalarna till största delen äro uppdiktade, bör det icke förmenas nutida ungdom att läsa eller höra om dessa spännande äventyr. Genom att tillägga ett »enligt sägnen», »det berättas» eller dylikt kan läraren i sådana fall freda sitt historiska samvete. Första gången en viss historisk företeelse —• ett fältslag, ett tornerspel, en kröning, en riksdag, en kongress, ett val o. s. v. — möter, bör den skildras tillräckligt utförligt och åskådligt för att i det följande icke vidare behöva förklaras. Där så ske kan, är det synnerligen lämpligt att vid undervisningen anknyta till hembygden, dess historiska minnen och minnesmärken, byggnader, vägar och broar, ortnamn och gatunamn, sagor, sägner, visor och traditioner. Åskådlighet och tidsfärg främjas jämväl genom uppläsning eller referat ur samtida källor (krönikor, brev, dagböcker, reseskildringar). Även historiska dikter och historiska romaner kunna tjäna samma ändamål. Vid lektionerna bör i regel en karta finnas till hands. I mån av läroverkets tillgångar och tekniska utrustning användes åskådningsmateriel av olika slag, såsom väggplanscher, reproduktioner av konstverk, fotografier, vykort, illustrerade böcker, mynt och medaljer. Teckningar, kartskisser m. m. på svarta tavlan äro också ägnade att skänka liv och åskådlighet åt undervisningen. Besök å museer och historiskt märkliga platser böra, där tillfälle gives, icke alltför sällan företagas. 2. På det högre stadiet måste undervisningssättet i väsentlig mån bli ett annat än på det lägre. Kravet på åskådlighet och konkretion får icke släppas, men på detta stadium blir uppgiften därjämte att utreda och klargöra, att uppvisa sammanhanget och utvecklingen, orsak, verkan och betydelse. Framställningen blir i enlighet därmed av mera resonerande och diskuterande art. Lärjungarna skola övas att använda sitt omdöme och att av föreliggande fakta draga slutsatser. Syftet blir att, i den mån det är möjligt, vidga lärjungarnas synkrets, skärpa iakttagelseförmågan, väcka eftertanken och fördjupa bildningen. Blicken för det historiska sammanhanget skarpes genom täta anknytningar framåt och tillbaka i tiden, genom historiska analogier och paralleller. Särskilt fruktbärande äro jämförelser med aktuella företeelser. Genom att låta det närvarande och det förflutna ömsesidigt belysa varandra bidrager hi10—321680

146 storieundervisningen till ökad förståelse både av gångna tider och av vår egen tid. Vid anläggandet av synpunkter och bedömandet av de historiska företeelserna böra ensidighet och schematisering undvikas. Sådana faktorer som arv och miljö, politiska konjunkturer, idéströmningar, geografiska, ekonomiska och sociala betingelser äro var för sig djupt berättigade men få icke ensidigt urgeras, så att fara för konstruktion föreligger. Personligheterna få icke försvinna eller endast göras till »typer», »representanter» för den ena eller andra »riktningen» eller »strömningen». Om historieundervisningen skall bli fruktbärande, måste läraren åt densamma ge en personlig prägel. Men samtidigt måste opartiskhet i framställningen och försiktighet i omdömen noga iakttagas. Panegyriker ock hårda domar, skönmålningar och svartmålningar böra i lika mån undvikas. Uttalanden och omdömen, som kunna vara ägnade att utså misstro och tvedräkt mellan folken, måste hållas borta. När det gäller omtvistade frågor, bör alltid påpekas, att olika uppfattningar gjort eller ännu göra sig gällande. I anslutning härtill kan det emellanåt lämpa sig att taga upp till behandling något historiskt problem för att därigenom skaffa lärjungarna någon kännedom om den historiska vetenskapens medel och arbetssätt, om användning och kritik av källor. Det kan bli tillfälle att visa, huru en historisk framställning kommer till, huru omdömet om en historisk personlighet eller företeelse bildas och växlar genom tiderna. Möjlighet till dylika exkurser ge exempelvis kapitlen om Erik den helige, Gustav Vasas äventyr i Dalarna, Karl X I I , Sveriges kris 1808—1809, Napoleon, Bismarcks fall, världskrigets utbrott. Såsom studiematerial böra härvid i främsta rummet användas tillgängliga källeditioner, av vilka ett tillräckligt antal exemplar bör finnas i läroverksbiblioteket. Men lärjungarna böra även — och icke alltför sällan — komma i beröring med modern historieskrivning. Några sidor ur framstående historiska författares verk kunna vara ägnade att genom målande tidsskildringar eller väckande tankeinnehåll ge lärjungarna, en föreställning om den historiska litteraturens rika skatter. 3. För lärare med speciellt kulturhistorisk inriktning kan det vara lämpligt att då och då, t. ex. under läxfria timmar, såväl i realskolan som på gymnasiet upptaga till sammanhängande framställning ett eller annat kapitel ur kulturhistorien (fiskets, jordbrukets, klädedräktens, bostädernas, samfärdsmedlens historia e. d.). c.

Kunskapskontrollen.

1. För att lärjungarnas arbetsbelastning i möjligaste mån skall minskas, måste deras hemuppgifter omsorgsfullt prepareras. Visserligen bör all undervisning i viss grad innebära en dylik förberedelse, men i de flesta fall torde en särskild preparation av läxans innehåll vara nödvändig. Detta gäller i främsta rummet om de lägre stadierna, men det torde icke heller vara ur vägen på de högre. Läxan kan prepareras på det sättet, att läraren muntligen berättar eller resonerar över läxans innehåll. P å det högre stadiet är väl en sådan form av

147 förberedelse icke nödvändig, men läraren bör under alla förhållanden ge anvisning om hur hemuppgiften skall skötas, vad som i lärobokens framställning är väsentligt o. s. v. Det är ingalunda nödvändigt och icke ens lämpligt, att läxor givas till varje lektion. Förutsatt att läxorna tillräckligt väl prepareras, torde det vara bäst att låta lektioner med något längre uppgifter omväxla med helt läxfria timmar, vilka ägnas åt fördjupning av ämnet eller arbete i friare former. Läraren bör icke ge längre uppgifter än han hinner genomgå under den eller de lektioner, som uppgiften avser. 2. Förhöret bör icke sönderstyckas i tätt duggande småfrågor, ej heller endast bestå i att lärjungen då och då fyller i en fråga eller inpassar ett namn eller årtal, utan lärjungarna skola få tillfälle att berätta eller redogöra för en sak i sammanhang. J u s t historieämnet är i särskild grad lämpat att ge de unga övning i muntlig framställning. Lärjungarna skola noga tillhållas att ge klara och distinkta svar och icke dölja bristfälliga kunskaper bakom allmänna, intetsägande fraser. P å de högre stadierna sker kunskapskontrollen i den mera resonerande och diskuterande form, som överensstämmer med gymnasieundervisningens allmänna läggning. Förhöret kan antingen koncentreras till viss del — vanligen början — av lektionen eller utsträckas till en större del av densamma, då lärostoffet ger anledning till utvikningar utanför lärobokens ram. Emellanåt kan det vara lämpligt, att läraren i föredragsform behandlar något parti av kursen, varvid lärjungarna göra anteckningar. 3. Till upplivandet och befästandet av lärjungarnas kunskaper äro repetitioner nödvändiga. I regel är det nog bäst, att dessa icke förläggas till läsårets slut och omfatta hela årskursen utan tagas i mindre portioner, sedan ett visst, i någon mån avslutat parti av kursen genomgåtts. Repetitionerna skola icke vara uppvisningar i detaljerad minneskunskap utan främst visa lärjungarnas förmåga av överblick och sammanfattning. Ibland kunna repetitionerna läggas så, att lärjungarna gruppvis få sig förelagda uppgifter, valda efter andra synpunkter än de kronologiska. Gäller repetitionen t. ex. grekernas historia under antiken, kan en grupp få specialisera sig på de olika statsformerna, en annan på Atens politiska historia, en tredje på dramat, en fjärde på vetenskapen o. s. v. Redovisningen bör ske i form av längre eller kortare muntliga redogörelser. Vid de i såväl realskolans som gymnasiets avslutningsklasser föreskrivna repetitionerna ligger det särskild vikt på att lärjungarna få större uppgifter, som de självständigt bearbeta (Frankrikes historia, engelska kolonialväldets uppkomst och utveckling, nationalitetsrörelserna, svenska stormaktsväldet, riksdagens historia, olika ekonomiska åskådningar o. s. v . ) . d.

Lärjungarnas

självverksamhet.

1. Den självverksamhet, till vilken lärjungarna skola fostras, kan beträffande historieämnet taga sig uttryck på flera sätt. Många lärjungar drivas av sitt intresse till självstudier (»bredvidläsning»). Detta bör uppmuntras och få komma till sin rätt under lektionerna, och läraren bör genom råd och anvis-

148 ningar angående litteratur söka göra dessa självstudier så fruktbärande som möjligt. Frivilligt arbete, t. ex. läsning av någon lämplig bok, kan också redovisas genom särskild tentamen. 2. Lärjungarnas självverksamhet kan också framträda i mera organiserad form genom särskilda arbetsuppgifter. Sådana kunna utföras antingen av hela klassen eller av en grupp eller av en enskild lärjunge. De kunna ansluta sig till något som berättats eller beskrivits i klassen, till en förevisning av bilder, till ett museibesök, till lärobokens framställning eller till någon eller några andra böcker, vilka läraren anvisar. Lärjungen eller lärjungarna få på egen hand bearbeta uppgiften under lektionerna eller i hemmet. Redovisningen kan ske antingen genom lärarens muntliga förhör eller i form av föredrag av lärjungen inför klassen eller genom en skriftlig framställning. I sistnämnda fall böra lärjungarna vara försedda med arbetsböcker. De skriftliga redogörelserna kunna emellanåt lämpligen illustreras genom teckningar, kartskisser, grafiska tabeller o. d. I regel torde emellertid den muntliga framställningen, det levande ordet, bäst lämpa sig inom historieämnet. 3. På högre stadier böra lärjungarnas självständiga arbete och personliga intresseinriktning någon gång kunna komma till uttryck i form av diskussioner, t. ex. när det gäller något omstritt historiskt problem. Läraren ger i föredragsform en orientering i problemet och nödiga litteraturanvisningar; ett par intresserade lärjungar sätta sig in i ämnet från olika synpunkter och hålla inledningsföredrag, varpå diskussion vidtager. IV.

Samhällslära.

1. Att väcka de ungas samhällskänsla, att lära dem känna och förstå det samhälle de tillhöra är en av historieundervisningens allra betydelsefullaste uppgifter. Det är av stor vikt, att lärjungarna vid historieundervisningen efter hand få för sig klargjorda vanliga politiska, sociala och ekonomiska begrepp (stat, samhälle, monarki, republik, aristokrati, demokrati, byråkrati, folkförsamling, folkrepresentation, parlamentarism, stånd, klass, parti, merkantilism, ekonomisk liberalism, socialism o. s. v.). Härigenom förberedes den särskilda, mera systematiska kurs i samhällslära, som skall meddelas i realskolans, gymnasiets och lyceets avslutningsklasser. Medan denna kurs i realskolan givetvis måste bli elementär, kan den i gymnasiet och lyceet föras upp på ett något högre plan. I båda fallen måste en stark begränsning inom det rika materialet iakttagas. En rätt stor frihet bör också lämnas de olika lärarna med hänsyn till deras speciella intressen och studier inom den ena eller andra grenen av ämnet. 2. Ämnet omfattar i huvudsak: dels sociala rörelser och organisationsformer samt social lagstiftning, dels Sveriges statsförfattning, svensk stats- och kommunalförvaltning samt svenskt rättsväsen, dels — på det högre stadiet — några viktigare ekonomiska företeelser. Bland de sociala rörelserna kommer arbetarfrågan i främsta rummet. I samhällsläran skola klargöras dess förutsättningar, uppkomst och framträdande i

149 det nutida samhällslivet (fackföreningsrörelsen, arbetsgivarsammanslutningar, sociala kampmedel, kollektivavtal m. m.) samt statens ställning till de sociala frågorna (socialförsäkring, medling i arbetstvister, arbetslöshetsfrågan m. m.). En fyllig framställning skall vidare ägnas åt de olika samhällsåskådningarna, såväl åt dem, som syfta till en ny samhällsorganisation (socialism, syndikalism, kommunism, anarkism), som åt dem, vilka bygga på det nuvarande samhällets grund (liberalism, konservatism). Tillräckligt utrymme bör även beredas åt andra sociala rörelser och organisationsformer, såsom kvinnorörelsen, nykterhetsrörelsen, kooperationen, försäkringsväsendet, folkbildningssträvandena. Vid behandlingen av Sveriges statsförfattning är det av stor vikt att icke uteslutande hålla sig till den skrivna författningen utan även — och framför allt — visa, hur vårt statsskick verkligen gestaltar sig. I fråga om förvaltningens olika grenar bör särskild omsorg ägnas åt behandlingen av skatteväsendet, socialförvaltningen, försvarsväsendet och undervisningsväsendet. Noga bör inskärpas den för vårt land utmärkande uppdelningen av förvaltningen mellan stat och kommun, och huvuddragen av kommunernas organisation och hushållning skola ordentligt inläras. Vid behandlingen av rättsväsendets organisation må, om tiden medgiver, lärjungarna erhålla någon kännedom om vissa punkter i civilrätten (arv, äktenskap, köp) och straffrätten (särskilt olika straffteorier). Av stort värde är helt naturligt, om lärjungarna kunna få en elementär insikt i några av den teoretiska nationalekonomiens problem, särskilt penningväsendet. Härvid måste dock hänsyn tagas till den omständigheten, att de flesta historielärare icke äga den utbildning på detta område, som är oundgänglig, om undervisningen rörande dessa invecklade spörsmål skall bli fruktbärande. Vad som under alla förhållanden bör kunna ges är en orientering dels i de ekonomiska åskådningarna, dels i vissa statistiska fakta (befolkning, näringar, nationalförmögenhet, inkomstfördelning); då en stor del av lärjungarna icke läsa geografi på det differentierade gymnasiet, är det så mycket mer angeläget, att sistnämnda kursmoment behandlas i samhällsläran. Synnerligen önskvärt är, att det, där förhållandena så medgiva, någon gång vid läroverket anordnas en föreläsningskurs i ekonomiska ämnen av särskilt tillkallad fackman. 3. I fråga om undervisningen i samhällslära måste kravet på saklighet och objektivitet med särskild styrka betonas. Torr detaljkunskap är till ringa nytta, än mindre allmänna talesätt. Undervisningen bör så mycket som möjligt anknyta till konkreta, aktuella, gärna lokala företeelser. Ämnet lämpar sig utmärkt för individuella arbetsuppgifter, t. ex. iakttagelser rörande en viss riksdagsfrågas behandling, tillsättning av ett visst ämbete, ett riksdagsmannaval, förhållandena på arbetsmarknaden under viss tid, växlingarna i handelsbalansen, i levnadskostnaderna, i riksstaten eller i kommunalskatten. I samband härmed ges rikliga tillfällen att vägleda lärjungarna i användandet av handböcker (grundlagarna, Svensk författningssamling), statistiskt tryck, tidningar, tidskrifter o. s. v. Finnes möjlighet att besöka ett riksdags- eller stads-

150 fullmäktigsammanträde, allmänna institutioner o. d., så bör tillfället icke försummas.

V. Enskilt arbete. 1. Uppgifterna jande olika slag:

för det enskilda arbetet kunna vara av huvudsakligen föl-

a) Läsning av något enstaka historiskt

arbete.

Om det lästa arbetets art medger det, är det lämpligt, att lärjungen inriktas på att ur detsamma sovra ut ett visst stoff eller att läsa det ur viss synpunkt (ur Herlitz' Grunddragen av det svenska statsskickets historia: svensk rättsskipning genom tiderna; ur W. Churchills Världskrisen 1914—1918: flottans insats under världskriget; ur Pepys dagbok: London under 1600-talet). b) Läsning av flera historiska

arbeten rörande samma

ämne.

Gärna böra de valda arbetena vara sådana, att de i någon mån belysa ämnet på olika sätt. I fråga om dylika ämnen bör noga tillses, att de icke genom sin vidlyftighet föranleda ytlighet och schematisering i lärjungarnas arbete. I allmänhet torde ämnen av mindre räckvidd vara att föredraga, då härigenom en verklig fördjupning och specialisering kan äga rum. Här kunna även väljas ämnen, som ligga utanför eller i periferien av den vanliga skolkursen. Uppgifter av denna art kunna röra personhistoria (Familjen Medici, Maria Stuart, Kristina efter tronavsägelsen, M. G. de la Gardie som mecenat, Peter Wieselgren), konsthistoria (Grekisk byggnadskonst, Det svenska måleriet under 1800-talet), speciell kulturhistoria (Det nordiska boningshuset, Häxeriväsendet, Svenskt allmogeliv i gamla tider), den egna släktens historia, lokalhistoria (fornlämningar i en viss ort, ett landskaps, en sockens, en gårds, en kyrkas, en skolas, en stads historia, seder och bruk, sägner och traditioner i en viss bygd), samhällslära (Kungamakt och riksdag enligt grundlagen och i verkligheten, Kooperationen, De höga lönernas ekonomi; jfr för övrigt ovan Samhällslära, punkt 3 ) . c) Studium

av något omstritt

historiskt

problem.

Uppgiften blir härvid att återgiva olika meningar och precisera problemet. Sådana ämnen äro: Stockholms blodbad, Erik XIV, Orsakerna till Gustav I I Adolfs ingripande i tyska kriget, Karl X Gustav inför polska kriget, Karl XII:s ryska fälttåg, Karl XII:s död, Olika omdömen om Gustav I I I (om Napoleon, om Bismarck), Gustav IV Adolfs utrikespolitik, Hans Järtas andel i 1809 års regeringsform, Orsakerna till franska revolutionen, Världskrigets orsaker. Av liknande art är en sammanställning av huru en person bedömes från inhemskt och från utländskt håll, t. ex. Gustav I I Adolf bedömd av protestanter och av katoliker, Kristian I I bedömd ur svensk och ur dansk synpunkt.

151 d) Ämnen,

som föranleda direkta

källstudier.

Dylika uppgifter torde i regel mera sällan kunna ifrågakomma och måste givetvis starkt begränsas till sin omfattning. En mogen lärjunge skulle t. ex. ur Gustav Vasas brev kunna få fram en bild av dennes förhållande till sina söner eller på grundval av Tegnérs brev, riksdagsuttalanden och dikter teckna Tegnérs politiska åskådning. Någon fullständighet eller över huvud taget några större anspråk kunna naturligtvis ej här komma i fråga. För modern historia och aktuella företeelser kunna tidningarna ge material (Svensk opinion vid världskrigets utbrott, Sockernoteringarna på världsmarknaden under viss tid, Den svenska valutans växlingar under viss tid, Nationernas förbunds verksamhet under ett visst å r ) . 2. Uppgifterna väljas med hänsyn till lärjungarnas intressen, kunskaper och mognad. I de flesta fall torde de bli individuella; ibland åter kunna flera lärjungar lämpligen behandla samma ämne; ett tredje sätt är, att de olika lärjungarna i en klass behandla uppgifter, som visserligen äro olika men valda ur samma ämnesområde (t. ex. ett flertal olika ämnen berörande Gustav I I Adolfs historia). 3. För redovisningen av arbetet är muntligt förhör i en del fall naturligast; särskilt gäller detta, då arbetet inskränker sig till studium av någon enstaka bok. Då ämnet kan förutsättas vara av allmännare intresse och instruktivt för de övriga lärjungarna i klassen, kan arbetet lämpligen redovisas genom ett eller flera föredrag i klassen, eventuellt i förening med förevisning av bilder o. d. Vid mera krävande och omfattande ämnen torde skriftlig redogörelse mest komma i fråga; ibland kan det måhända vara på sin plats, att något parti därav meddelas i föredragsform. Den skriftliga redogörelsen skall vara åtföljd av litteraturförteckning samt, då ämnets natur det föranleder, av källhänvisningar.

152 Geografi. A. Realskolan. 1. Mål. Undervisningen i geografi i realskolan har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtas i folkskolan, meddela kunskap om fäderneslandets och det övriga Europas samt de främmande världsdelarnas geografi, i syfte att giva lärjungarna en samlad och i möjligaste mån åskådlig bild av jordytan, dess natur, befolknings- och näringsförhållanden. 2. a.

Kursfördelning. Femårig

realskola.

Klass 1 (2 timmar). Jordens form och rörelse; världsdelar och världshav. Globen och dess avbildning genom kartan. Gradnätet. Europa utom Sverige (påbörjad kurs). Klass 2 (2 timmar). Europa utom Sverige (avslutad kurs jämte sammanfattande översikt). Klass 3 (2 timmar). De främmande världsdelarna (påbörjad kurs). Klass 4 (2 timmar). De främmande världsdelarna (avslutad kurs). Oceanerna. Klass 5 (2 timmar). Grunddragen av den allmänna geografien med särskild hänsyn till Sverige. Översikt av Sveriges geografi med huvudvikten lagd på naturtillgångar, befolkningsförhållanden och näringsliv. Något om kartprojektioner och olika slag av kartor. Exkursioner. b.

Fyraårig

realskola.

Klass 1 (2 timmar). Globen och dess avbildning genom kartan. Gradnätet, De främmande världsdelarna (påbörjad kurs). Klass 2 (2 timmar). De främmande världsdelarna (avslutad kurs). Oceanerna. Klass 3 (2 timmar). Europa utom Sverige. Klass 4 (2 timmar) = klass 5 5 .

B. Gymnasiet. 1. Mål. Undervisningen i geografi på gymnasiet har till uppgift att, på grundval av det i realskolan inhämtade och under utvecklande av lärjungarnas förmåga att uppfatta sambandet mellan natur och kultur, meddela en vidgad och för-

153 djupad kunskap om de stora natur- och kulturområdena på jorden och om de viktigare kulturländerna med huvudvikten lagd på naturtillgångar och näringsliv, särskilt inom vårt eget land. 2. a.

Kursfördelning.

Fyraårigt

gymnasium.

5 Ring I (2 timmar) = klass 5 . Ring II (1,5 timme). De ekonomiskt-politiskt ledande kulturländerna. Ring III (2 timmar). Jordens befolkning, bebyggelse och samhälleliga organisationer. Ring IV (1,5 timme). Jordens näringsgeografiska områden; världsproduktion och världssamfärdsel. Sveriges och dess grannländers ekonomiska geografi, sedd i samband med den övriga världens. b.

Treårigt

gymnasium.

4 Ring I (1,5 timme) = ring II . Ring II (2 timmar) = r i n g I I I 4 . Ring III (1,5 timme) = ring IV 4 .

G.

Lyceet. i.

Mål.

Undervisningen i geografi i lyceet har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtas i folkskolan, meddela kunskap om fäderneslandets och det övriga Europas samt de främmande världsdelarnas geografi ävensom att därutöver, under utvecklande av lärjungarnas förmåga att uppfatta sambandet mellan natur och kultur, giva dem en vidgad och fördjupad kännedom om de stora natur- och kulturområdena på jorden och om de viktigare kulturländerna med huvudvikten lagd på naturtillgångar och näringsliv, särskilt inom vårt eget land. 2.

Kursfördelning.

Latin- och Krets Krets Krets Krets Krets Krets

1 (2 timmar) = klass l . 2 (2 timmar) = klass 2 4 . 3 (1.5 timme) = klass 3 4 . 4 (2 timmar) = klass 4 4 . 5 (2 timmar) = ring I I I 4 . 6 (1,5 timme) = ring IV 4 .

reallyceum.

154 D. Anvisningar. a.

I. Förkunskaper. Folkskolans klasser 1—4.

Folkskolans geografiundervisning förberedes genom hembygdsstudiet, som åsyftar att göra lärjungarna bekanta med hembygdens yt- och vattenförhållanden, väderleksförhållanden, jordmån och arbetsliv. Redan vid denna undervisning i klass 3 kunna, om så finnes lämpligt, några svenska landskap genomgås. Kursen i geografi i klass 4 omfattar de olika landskapen, deras yt- och vattenförhållanden, naturtillgångar, klimat, växt- och djurvärld, arbetsliv och samfärdsel samt viktigare orter. Därjämte behandlas berg- och jordarter. b.

Folkskolans

klasser

5—6.

Kursen för folkskolans klass 5 omfattar Europa utom Sverige samt Afrika och Asien. I samband med den övriga kursen behandlas jordens verkliga form, globen och kartans förhållande till denna. I klass 6 läsas Amerika och Australien samt jorden som himlakropp. Därjämte meddelas en sammanfattande framställning av Sveriges geografi och i samband därmed en avslutande undervisning om hembygden under anknytning till förut behandlade främmande länder, med vilka vårt land står i livligare förbindelse. En god hembygdsundervisning är ägnad att göra lärjungarna förtrogna med många av de grundläggande geografiska begreppen. Det är därför av betydelse, att lärarna i realskolan taga kännedom om de hjälpmedel och arbetsmetoder, som komma till användning vid denna undervisning inom läroverksområdets folkskolor, så att de rätt kunna bedöma de förutsättningar, från vilka undervisningen har att utgå. Medan sålunda lärjungarna i den 5-åriga realskolan vid den tidigare undervisningen genomgått allenast Sveriges geografi landskapsvis, äro förhållandena inom den 4-åriga realskolan väsentligen annorlunda. Lärjungarna ha, såsom nyss framhållits, genomgått såväl Europa som de främmande världsdelarna, varvid dock undervisning rörande de senare meddelats endast i mera sammanträngd form. Därjämte ha behandlats grundläggande geografiska begrepp samt lämnats en sammanfattande framställning av fäderneslandets ekonomiska geografi. n.

Allmänna synpunkter.

1. Den huvudsynpunkt, som är bestämmande för folkskolans geografiundervisning, att de fysiskt-geografiska och de kulturgeografiska företeelserna skola framstå i sitt sammanhang och inbördes beroende, bör vara grundläggande även inom realskolans och gymnasiets undervisning. De unga måste läras att förstå nutidslivet, sådant det i skilda delar av världen utformats genom växelverkan mellan människan och naturen. I detta syfte inriktas undervisningen främst på att foga samman mängden av geografiskt verksamma

155 faktorer till helhetsbilder av de geografiska områdena, att visa, hur naturlandskapet uppstått och hur det ombildats genom människans arbete, samt att framställa de olika formerna av mänsklig odling i deras beroende av de naturliga förutsättningarna. 2. På realskolans stadium träda naturligt människan och hennes verk i förgrunden. Undervisningen har härvid att så konkret som möjligt och företrädesvis i beskrivande form klargöra, hur människan under växlande förutsättningar och inom skilda kulturkretsar utnyttjat de resurser, som naturen erbjuder. P å gymnasiet bör undervisningen därjämte inriktas på att väcka lärjungarnas intresse för de geografiska företeelsernas inbördes sammanhang på ett sätt, som främjar självverksamheten. Undervisningen koncentreras här i högre grad än tidigare på centrala moment, varvid den ekonomiska geografien träder i förgrunden. Här behandlas alltså förutsättningarna för näringslivet, huru dessa tillvaratagits och huru näringslivet gestaltat sig, dess framtidsmöjligheter och utsikter samt andra i samband därmed stående spörsmål. Om tiden det medgiver, kunna sociala frågor och andra nutidsproblem mycket väl inpassas i undervisningens allmänna ram. Av vikt är emellertid, att gränsen mellan geografi och samhällslära noggrant upprätthålles. Författnings- och förvaltningsförhållanden böra dock i största korthet beröras, för så vitt de icke naturligen erhålla sin belysning inom historien. Sin uppgift som etisk och medborgerlig bildnings faktor fyller geografien genom att frammana vördnad för naturen och arbetet, en sund känsla för det egna landets värde och utvecklingsmöjligheter samt en vidsynt uppskattning av andra folk. 3. Med hänsyn därtill, att geografien hämtar sitt stoff från flera olika kunskapsområden, är det av vikt, att läraren städse söker omsorgsfullt anknyta undervisningen till vad lärjungarna inhämtat inom skilda ämnen. Vad särskilt angår ämnena kemi och biologi, må framhållas nödvändigheten av att gemensam ämneskonferens bestämmer den lämpliga fördelningen av å ena sidan framställningen av mineral, berg- och jordarter, å andra sidan av växt- och djurvärldens geologiska utveckling. Lämpligast torde vara, att förstnämnda kursmoment hänföres till realskolans kemiundervisning, medan sistnämnda moment behandlas vid undervisningen i biologi. 4. E t t visst mått av pålitlig minneskunskap är ett av de resultat, som undervisningen bör eftersträva. A t t lärjungarna på ett tidigt stadium av skolan ha inhämtat en säker kännedom om namn och fakta är av grundläggande betydelse både för deras fortsatta studier och för deras allmänbildning. Men detta namnmaterial bör väljas med största urskillning, och läroböckernas innehåll får icke bli normerande för vad lärjungarna skola ha skyldighet att behålla i minnet. Genom lämpligt lagda återblickar och repetitioner sörjes för att de inhämtade kunskaperna befästas. 5. Värdefullare än minneskunskapen är emellertid förvärvandet av ett geografiskt omdöme, att träna förmågan av iakttagelse och kombination samt att uppfatta sammanhanget mellan de olika företeelserna på jordytan. För detta

156 ändamål kräves en fyllig behandling, där konkreta detaljer få skänka åskådlighet åt framställningen och det geografiska sammanhanget klart framlägges. Härvid är det nödvändigt att för en dylik fördjupad framställning utvälja e t t begränsat antal uppgifter och åt övriga partier ägna allenast en mera översiktlig behandling. Undervisningen bör sålunda mindre åsyfta att bibringa lärjungarna kunskap om enskildheter än att rikta deras uppmärksamhet på det genomgående och enhetliga i de geografiska företeelserna. De områden, som sålunda behandlas grundligare, kunna utgöras av intressanta geografiska regioner (t. ex. Grönland, Sahara, Nederländerna) eller viktiga företeelser av den allmänna geografien (t. ex. vulkanerna, det tropiska klimatet, jordbruks- och industrilandskap, bergoljan i nutidslivet). 6. Vad särskilt angår gymnasiestadiet, får undervisningen här företrädesvis en resonerande i stället för en beskrivande prägel, och geografiens olika hjälpmedel böra därvid utnyttjas. Lärjungarnas självverksamhet bör städse främjas. I detta syfte böra laborationer och exkursioner ingå såsom konstanta beståndsdelar i undervisningen. Däremot torde föredrag och annat tyngande hemarbete icke böra förekomma i större utsträckning. Särskilt i dfr båda högsta ringarna böra, då lärjungeantalet icke är alltför stort, laborationsövningar i detta ords vidsträcktaste betydelse regelbundet utgöra ett led i undervisningen. Härvid kunna förekomma mätningar av enkelt slag, förfärdigandet av kartskisser, diagram m. m., men även undersökningar på egen hand i anslutning till sådant, som muntligen genomgås, t. ex. en närmare undersökning av näringsgeografiska frågor eller kommunikationer, med ledning av kartor och lätt tillgängligt statistiskt material. Uppgifter avsedda att lösas genom utnyttjande av litterära källor äro ock tänkbara. Det bör emellertid sorgfälligt undvikas, att tid ägnas åt oväsentliga detaljer. 7. Vid stoffurvalet blir den grundläggande uppgiften att skapa goda geografiska enheter. Dessa böra icke vara så stora, att de komma att innesluta alltför heterogena områden. I många fall utgår man lämpligen från den politiska indelningen (t. ex. i fråga om stora delar av Europa), medan i andra fall den fysiskt-geografiska enhetligheten eller det likartade näringslivet inom en region motiverar dess behandling som en enhet. Den traditionella dispositionen av varje geografisk enhet i läge, gränser, ytbildning, klimat o. s. v. är ur logisk synpunkt lämplig i läroboken men kan vid undervisningen lätt bliva enformig och tröttande samt skymma blicken för den rika omväxlingen och särprägeln hos skilda områden. Sambandet mellan olika geografiska faktorer klargöres ofta lika bra eller bättre, om någon särskilt utmärkande faktor får träda i förgrunden. Av stort värde är, om läraren vid behandlingen av ett nytt område kan finna en lämplig utgångspunkt, som från början förmår inrikta lärjungarnas intresse på området i fråga. Sådana anknytningspunkter kunna vinnas genom skildring av något fängslande drag hos ett land eller ett folk, genom framhållande av någon företeelse i vårt dagliga liv, som har förbindelse med landet, eller i någon allmänt känd händelse, som gjort landet aktuellt för tillfället. Ofta kan det vara ändamålsenligt att låta de geografiska företeelserna framträda i belysning av ett speciellt

157 problem, varvid samtliga lärjungar eller en grupp av sådana kunna aktivt medverka genom insamling av nödvändiga fakta. Vid förhör användes med fördel en annan disposition än vid den tidigare genomgången. Vid repetitionen torde det vara lämpligt att undvika en snabb oanläsning av kursen i dess helhet. När ett geografiskt område blivit i sin belhet behandlat, göres i stället en återblick, som belyser ämnet ur någon ny synpunkt. De viktigaste namnen kunna repeteras genom ifyllning av kartblanketter eller skifferdukskartor. 8. Vid genomgången av ett nytt geografiskt område böra sådana fakta, som klarast åskådliggöras av kartan, också inhämtas genom kartan. Först sedan •denna i full utsträckning anlitats, böra kompletterande upplysningar meddelas rned ledning av läro- och läseböcker, statistiska tabeller, uppslagsböcker och reseskildringar eller förefintlig bildmateriel. Den av lärjungarna använda kartboken bör vara så innehållsrik, att den ej blott illustrerar lärobokens uppgifter utan även kan utnyttjas för mera självständiga studier. Lärjungarna böra lära sig att på kartan avläsa läge, gränser, terräng, olika slags orter o. d., ävensom att med ledning av densamma göra jämförelser mellan skilda områden. I detta syfte måste eftersträvas full förtrogenhet med skalor, gradnät och beteckningssätt. Då kartor över större områden anlitas, bör uppmärksammas, hur kartbilden vid olika projektioner förändras. V i d studiet av ett geografiskt område böra även atlasens specialkartor över klimat, växtliv, näringsliv o. d. komma till användning. Läraren bör sålunda icke inskränka sig till att meddela geografiska fakta utan i lika hög grad eftersträva att göra lärjungarna förtrogna med olika möjligheter att förvärva geografiska kunskaper och utveckla deras förmåga att själva använda geografiska hjälpmedel av skilda slag. 9. Därest vid arbetet på lärorummet lärjungarnas aktiva medverkan konsekvent tages i anspråk, torde geografistudiet till avsevärd del kunna förläggas till skolan. Endast de mest betydelsefulla fakta, av läraren omsorgsfullt utvalda ur föreliggande material, böra inläras såsom läxa. Undervisningen erbjuder ock goda möjligheter för individualisering och för arbete i olika lärjungegrupper. Härvid kunna skilda uppgifter tilldelas olika lärjungar eller grupper av sådana. Undervisningen i geografi har mycket att vinna, därest läraren för densamma tillgodogör sig lärjungarnas förmåga av eget initiativ. Lärjungarna böra därför uppmuntras att följa med i tidningar, tidskrifter och annan litteratur för att därvid insamla, vad som äger samband med det som genomgås i skolan. Redan på lågstadiet kan mycket aktuellt stoff på detta sätt tillföras undervisningen. På gymnasiet torde ett dylikt arbetssätt böra bli regel. Metoden att i arbetsböcker sammanställa det geografiska kunskapsmatexialet kan i realskolan anlitas. Undervisningen enligt dylik metod får emellertid icke bedrivas på sådant sätt, att lärjungarnas hemarbete därigenom ökas. Arbetsböckerna förutsättas alltså utarbetade och använda huvudsakligen under lektionstimmarna. 10. För att undervisningen i geografi skall kunna med framgång bedrivas,

158 kräves oundgängligen tillgång till ändamålsenliga lokaler och rikhaltig undervisningsmateriel. Vid större läroverk erfordras för undervisningen i ämnet en egen lärosal med tillhörande materielrum. Vid mindre läroverk kan samma lärosal begagnas för undervisningen i geografi och i fysik. Geografiundervisningens främsta hjälpmedel är kartan. Av kartor bör därför en rikhaltig och tidsenlig samling finnas tillgänglig. Den grundläggande kartan, som i första hand bör anskaffas, är den fysiska med inlagda politiska gränser. För politiskt mera söndersplittrade områden, t. ex. Europa, Afrika, Sydamerika, äro särskilda politiska kartor oumbärliga. Av stort värde äro specialkartor över ekonomiska förhållanden, samfärdsel, klimat o. d. E n samling av tillgängliga kartor över hemtrakten är ur många synpunkter till gagn. Förrådet av specialkartor kan under samarbete med undervisningen i teckning utökas, därigenom att lärjungarna i samband med det enskilda arbetet få framställa näringskartor för olika länder, samfärdselkartor o. d. Underlagskartor över större eller mindre områden, likaså skifferdukskartor äro till god hjälp såväl vid repetitioner som vid vissa jämförande studier. En jordglob av relativt stora dimensioner är oumbärlig. Den bör ej upptaga alltför många namn men klart visa de stora dragen av fördelningen av land och hav, landets fysiska huvudformer, havsströmmar o. d. E t t tellurium är också önskvärt. Den geografiska bilden spelar en huvudroll vid all undervisning. Lärobokens bildmaterial måste kompletteras i främsta rummet genom goda väggplanscher samt ljusbilder. Även filmen utgör ett värdefullt hjälpmedel, som bör utnyttjas i den mån förhållandena så medgiva. Av vikt är, att läroverket tillhandahåller lämplig geografisk litteratur, reseskildringar, statistisk årsbok samt andra uppslags- och handböcker. Geografiska samlingar äro av stort värde för möjliggörande av en åskådlig undervisning. Särskilt bör hembygdens natur och arbetsliv på detta sätt belysas. Samlingarna böra omfatta: berg- och jordarter, råvaror, industriella halv- och helfabrikat, kolonialvaror, etnografiska föremål. 11. Geografiska exkursioner utgöra ett viktigt hjälpmedel vid undervisningen och böra förekomma i samtliga klasser, men framför allt i realskolans högsta klass samt på gymnasiet. Åtskilliga kapitel av den fysiska geografien kunna med fördel genomgås i anslutning till lärjungarnas iakttagelser under exkursionerna. Så är förhållandet med större delen av den geologikurs, som ingår i den fysiska geografien. Även studiet av bebyggelsens och näringslivets geografi kan i viss utsträckning grundas på exkursioner. Orienteringsövningar under begagnande av kompass och karta äro också ur geografistudiets synpunkt av värde. Besök i museer och andra samlingar äro likaledes att anbefalla, i den mån de kunna sättas i omedelbart samband med skolundervisningen.

159 III.

Ämnets olika delar.

1. Ifråga om såväl realskolans som gymnasiets kurser förutsattes, att den närmare planläggningen verkställes av ämneskonferensen. 2. Det inledande kursmomentet om globen och dess avbildning genom kartan samt gradnätet är givetvis av mycket elementär natur och bör endast omfatta vad som är nödvändigt för att sätta lärjungarna i stånd att med behållning driva kartstudier. Till större eller mindre del kan framställningen med fördel anknytas till undervisningen om världsdelarna. 3. I den 5-åriga realskolan torde det befinnas mest ändamålsenligt att påbörja studiet av Europa med Sveriges grannländer. Såmedelst vinnes ock fördelen, att jämförande återblickar på fäderneslandets geografi kunna naturligt infogas i framställningen. Östeuropa ägnar sig väl att läsas i omedelbar anslutning till Norden, då detta område genom sina växt- och odlingsbälten klarlägger många geografiska sammanhang och visar en rätt enhetlig bild av ett stort jordbruksland med begynnande storindustri. Även Brittiska öarna, storindustriens moderland, utgör ett lämpligt område för studier på ett tidigt stadium. Anses den kulturella samhörigheten böra vara bestämmande, kan Mellan- och Västeuropa behandlas före öst- och Sydeuropa; även på detta sätt kan en god lärogång uppnås. I den 4-åriga realskolan, vars lärjungar redan i folkskolan genomgått Europas geografi i dess helhet, torde det vara mest lämpligt att begynna studiet med Syd- eller Östeuropa och sist läsa de nordiska länderna såsom en naturlig övergång till framställningen av Sverige i högsta klassen. 4. Den närmare ordningen för de främmande världsdelarnas behandling bestämmes av ämneskonferensen. Härvid kunna olika alternativ ifrågakomma. Genom fördelningen över skilda klimatbälten lämpar sig t. ex. Afrika väl att först behandlas. Med fördel kan härvid ekvatorialområdet tagas till utgångspunkt och framställningen fortskrida över de olika klimat- och vegetationsbältena åt norr och söder. Genom att låta kursen i klass l 4 begynna med polarländerna och därefter övergå till Afrika erhålles ett ypperligt tillfälle att jämföra arktisk och tropisk natur, varjämte de grundläggande fakta om globen och gradnätet osökt kunna infogas i de regionala studierna. Motsvarande synpunkter äga tillämpning i fråga om den 5-åriga realskolan. 5. Behandlingen av oceanerna bör omfatta ej blott världshavens och de viktigaste bihavens namn och storlek utan även det väsentligaste om havets djup, strömmar och tidvatten samt havets ekonomiska betydelse. 6. Den allmänna geografien i realskolans högsta klass och ring I 4 inledes med följande naturgeografiska kapitel: en kortfattad översikt av jordens geologiska historia; landformernas uppkomst genom yttre och inre krafter; de svenska jordarternas bildning; jordens klimat och växttäcke. Framställningen bör därvid i största möjliga utsträckning anknyta till förhållandena i vårt eget land och stödjas av iakttagelser under exkursioner. Den kulturgeografiska delen av kursen kan efter ämneskonferensens bestämmande erhålla större eller mindre utförlighet. I första hand böra följande

160 kapitel behandlas: jordens befolkning, dennas uppdelning i raser och olika täthet; de viktigaste produktionsområdena och deras bidrag till världshushållningen; världshandeln och världssamfärdseln. 7. Framställningen av Sveriges geografi på samma stadium kan lämpligen inledas med en kort översikt av landets naturliga huvudområden. Skulle tiden så medgiva, kan i samband därmed på kartan repeteras även de viktigaste orterna. Huvudvikten bör läggas på den ekonomiska geografien. Härvid måste all anhopning av detaljer omsorgsfullt undvikas och de geografiska orsakssammanhangen ständigt hållas i sikte. Till grund för framställningen lägges en översikt av landets naturtillgångar, berggrund, jordmån, klimat, vegetation, vattensystem. De olika huvudnäringarna skildras jämförelsevis utförligt och med särskild hänsyn till hembygdens förhållanden. Slutligen bör följa en framställning av arbetslivets resultat i form av in- och utrikeshandel, samfärdsel samt befolkningens fördelning å stads- och landsbygd av olika struktur. 8. Kursmomentet något om kartprojektioner och olika slag av kartor är avsett att i huvudsak meddelas genom demonstration av skolans kartsamling och atlasens kartmaterial. Därvid förutsattes, att särskild uppmärksamhet ägnas de viktigaste svenska kartverken. 9. Vid undervisningen å gymnasiet bör städse realskolans arbetsresultat tjäna som underlag och viktiga delar av realskolans kurs vid lämpliga tillfällen repeteras. Härvid bör dock i regel realskolans lärobok icke anlitas, utan repetitionen i största möjliga utsträckning anknyta till kartan. Summariska repetitionsöversikter, t. ex. av jordens största floder och sjöar eller de förnämsta kolonialväldena, kunna på så sätt göras och vara av värde, då ett visst namnmaterial alltid är nödvändigt även för undervisningen å ett högre stadium. 10. Behandlingen i ring I I 4 resp. I s av de ekonomiskt-politiskt ledande kidturländerna bör företrädesvis omfatta Brittiska riket, Frankrike, Tyskland, Italien, Nordamerikas förenta stater samt Japan med tillhörande kolonier. Framställningen bör helt behärskas av näringsgeografiska synpunkter. 11. Ifråga om läggningen av det differentierade gymnasiets undervisning bör förhållandevis stor frihet råda att anpassa kursen efter växlande förhållanden. Vägledande bör härvid vara, att nytt material och nya synpunkter tillgodogöras. I ring I I I 4 resp. I I 3 samlas undervisningen kring vad man skulle kunna rubricera såsom människans geografi. Den centrala uppgiften blir här att belysa befolkningens fördelning över jorden, folkökningen och de problem, som därmed sammanhänga, sambandet mellan folktäthet och näringsliv samt olika bebyggelsetyper. Vid sidan därav ägnas uppmärksamhet åt befolkningen och dess organisationsformer. I högsta ringen inriktas undervisningen på en allmänt hållen framställning av näringslivets geografi, jordbruksproduktionen, den mineraliska råvaruproduktionen, energitillgångarna och deras utnyttjande, industrialismen, handelns och samfärdselns geografi. Härvid böra, liksom vid behandlingen av kursen

161 i föregående ring, inverkande natur- och kulturfaktorer alltid framhållas, varigenom lärjungarnas förut inhämtade geografiska kunskaper bli på lämpligt sätt befästa och fördjupade. Såsom ett avslutande kapitel lämnas en översiktlig framställning av Sveriges och de närmaste grannländernas geografi, sedd i samband med den övriga världens. IV.

Enskilt arbete,

1. Uppgifterna böra ha lämplig omfattning och gärna väljas så, att samma ämne kan behandlas under båda de läsår, varunder enskilt arbete utföres. Med fördel kunna två eller flera lärjungar samarbeta om en och samma större uppgift och därvid behandla olika sidor av densamma. Då så låter sig göra, kunna uppgifterna erhålla en sådan läggning, att arbetet i väsentlig utsträckning kan utföras under sommarferierna. Alltefter olika lärjungars växlande intressen och de geografiska studiernas inriktning kunna ämnena erhålla olika karaktär. En grupp av uppgifter får sin prägel därav, att lärjungarnas egna iakttagelser och studier inom visst område lämna materialet för arbetet, t. ex. redogörelse för någon del av en trakts geologi på grundval av tillgängliga geologiska kartblad, iakttagelser och studier av hembygdens eller något annat områdes näringsliv, en mera ingående redogörelse för huvudnäringarna eller bebyggelsen i en trakt, undersökning av en stads utveckling med avseende på stadsplanen eller av näringslivet och folktätheten i dess olika delar, eventuellt med belysande illustrationsmaterial av kartor, fotografier och teckningar. En annan grupp av mera självständiga uppgifter utgör förfärdigandet av näringsgeografiska kartor, utvisande näringslivet i olika delar av jorden, produktion, konsumtion, intensitet, kommunikationer med ledning av tryckta kartor och andra källor. Lätt tillgänglig jordbruksstatistik möjliggör utarbetandet av utförliga sådana kartor över produktionen av olika jordbruksalster i vårt land. Andra givande ämnen för enskilt arbete erbjuder det statistiska material, på vilket närings- och befolkningsgeografien bygger. Så kan t. ex. en lärjunge anvisas att med ledning av Statistisk årsbok eller andra källor sammanställa och behandla export och import under en följd av år, förskjutningar i världskonsumtionen av vissa viktiga varor eller ställa i jämförande belysning produktionen före och efter världskriget. Vidlyftigare material av denna karaktär kan med fördel underkastas grafisk behandling, kompletterad med en upplysande kommentar. Slutligen kunna lärjungarna anvisas uppgifter bestående i studier av viss litteratur. Ämnet bör då i regel läggas så, att behandlingen förutsätter anlitande av mer än en källa, Härvid kunna ifrågakomma en mångfald problem inom skilda delar av geografien. Särskilt må erinras om lämpligheten av komparativa studier, såsom en jämförelse mellan några reseskildringar från en ort vid olika tider, av egna landsmän och av utlänningar. 11—321680

162 2. Beträffande sättet för redovisningen och kontrollen kunna, alltefter ämnets art och lärjungarnas förutsättningar, olika former väljas. I vissa fall ter det sig naturligt, att lärjungarna avfatta en skriftlig redogörelse. Detta gäller framförallt i fråga om hembygdsundersökningar samt uppgifter av statistisk art. I andra fall kunna även dylika arbeten lämpligen redovisas genom föredrag inför klassen, beledsagat av demonstration av utförda kartor eller grafiska sammanställningar. Vid uppgifter, som väsentligen inneburit litteraturstudier, kan sistnämnda redovisningsform åtminstone beträffande någon begränsad del av arbetet vara lämplig, då ej redovisning enbart genom samtal eller förhör befinnes ändamålsenligare. Sistnämnda form för redovisningen torde, såsom mindre arbetskrävande för lärjungen, böra komma till användning i så vidsträckt omfattning som möjligt.

163 Filosofi. A. Gymnasiet. i.

MåL

Undervisningen i filosofi har till uppgift att giva lärjungarna en efter deras ålder och utveckling lämpad orientering över själslivets företeelser, göra dem bekanta med de viktigaste lagarna för ett formellt riktigt tänkande, med tilllämpning på vetenskapliga forskningsmetoder, samt meddela dem någon kännedom om filosofiska tankeriktningar i olika tider. 2.

Kurs.

Ring III* och IP (2 timmar) samt ring IV* och IIP logi. Logik, översikt över filosofiens historia.

(1.5 timme): Psyko-

B. Lyceet. 1.

Mål.

Lika med gymnasiet. 2.

Kurs.

Krets 5 (2 timmar) och krets 6 (1.5 timme) = gymnasiets två högsta

ringar.

C. Anvisningar. I.

Förkunskaper.

1. Ehuru lärjungarna ej äga egentliga förkunskaper i ämnet, äro de dock genom sin erfarenhet och genom undervisningen i övriga skolämnen i besittning av ett kunskapsstoff, till vilket undervisningen i filosofi bör anknytas. I ring I 4 och realskolans högsta klass behandlas i ämnet biologi med hälsolära människokroppens byggnad och förrättningar så utförligt, att det torde få anses vara tillräckligt som grundval för framställningen av sinnespsykologien. Även den framställning av de enklaste ljud- och ljusfenomenen, som i ämnet fysik läses i realskolans näst högsta klass, torde vara tillräcklig för förståelsen av syn- och hörselförnimmelserna. Det är därför ej av nöden att vid undervisningen i psykologi ägna mycken tid åt dessa kapitel. Genom litteraturkursen bör lärjungarnas uppmärksamhet ha blivit fäst på olika företeelser i det mänskliga själslivet. I hög grad gäller detta också om historiens framställning av de stora personligheterna.

164 Från det allmänna språkbruket och skolans undervisning ha lärjungarna en terminologi för de själsliga företeelserna, som vid undervisningen i filosofi måste beaktas men även närmare klarläggas och korrigeras. 2. Också beträffande lagarna för det mänskliga tänkandet ha lärjungarna en del kunskaper, som böra tagas i anspråk vid undervisningen i logik. De ha i skolämnena lärt känna betydelsen av fixerade begrepp, av logisk division, innebörden i ett partikulärt omdöme, olika slags bevisföring m. m. 3. Litteraturläsningen och historien ha visat de filosofiska huvudströmningarna under olika tider. Särskilt gäller detta religions- och kyrkohistorien. Om undervisningen i kyrkohistoria är stadgat, att den skall taga hänsyn till den sociala och kulturella utvecklingen. Det är klart, att den då också måste dröja vid den filosofiska utvecklingen. Det vetande, som lärjungarna därigenom förvärvat, bör tillgodogöras vid undervisningen i filosofiens historia. II.

Allmänna synpunkter.

1. Undervisningen i filosofi bör, så långt ske kan, följa ett induktivt förfaringssätt. Genom att därvid företeelser icke blott från det dagliga livet utan även från det allmänna kulturlivet göras till föremål för iakttagelse och analys, böra lärjungarna lära sig att på de olika företeelser, som under växlande språkligt uttryck möta dem, tillämpa den vetenskapligt bestämda terminologien och därigenom erhålla ett medel att bringa enhet och sammanhang i sina kunskaper. 2. Då den kunskap, som i detta ämne åsyftas, skall framgå närmast som resultat av ett livligt samarbete mellan lärare och lärjungar, må stor frihet inrymmas åt läraren både i fråga om urval av läroinnehåll och rörande formen för undervisningens meddelande. I intet fall bör emellertid läraren göra urvalet eller lägga undervisningen så, att han åsyftar att bibringa lärjungarna en bestämd filosofisk livsåskådning. 3. Av vikt vid undervisningen i filosofi är, att lärjungarna tvingas att tänka över sitt själsliv och ej mekaniskt följa lärobokens framställning. Denna må, i synnerhet i psykologi och logik, mera tjäna som sammanfattning av deras kunskaper. Läraren bör därför fästa stor vikt vid preparationen av uppgifterna och vid denna vänja lärjungarna att tänka över de själsliga företeelserna. Med stor fördel kan hemarbetet läggas så, att lärjungarna erhålla arbetsuppgifter, som anknyta till de särskilda läxorna. 4. Undervisningen kan i enlighet med ämnets natur förhålla sig mera fritt till läroboken samt delvis göras oberoende av läxläsning och därmed förenade förhör. Då därtill den erforderliga metodiska behandlingen tager den åt ämnet anslagna tiden starkt i anspråk, kan det bli nödvändigt att delvis låta undervisningen röra sig i föredragets form och att till lärjungarnas självstudium hänvisa vissa därför lämpliga delar av kursen. I sistnämnda fall böra lärjungarna, om läroboken skulle vara alltför knapphändig och därigenom mindre lämpad för självstudium, erhålla anvisning på någon fylligare framställning av ifrågavarande kapitel. Sådana tillfällen till självstudium äro

165 viktiga även som medel att bibringa lärjungarna lust och förmåga att på\ egen hand läsa lättare filosofisk litteratur och lösa enklare uppgifter. Detta kan förberedas även därigenom, att lärjungarna utan begagnande av lärobok skriftligen få redogöra för sina tankar i en eller annan filosofisk fråga. Det är emellertid i senare fallet — liksom understundom även i andra fall — nödvändigt, att läraren ger särskilda anvisningar om hur uppgiften skall lösas. 5. Av ämnets båda huvuddelar, psykologi-logik och filosofiens historia, är den förra att betrakta såsom den grundläggande. I fråga om den ordning, i vilken de olika delarna av psykologi-logik skola inträda i undervisningen, äro olika tillvägagångssätt möjliga. Bäst överensstämmande med det inre sambandet mellan de olika delarna synes vara att upptaga logiken till behandling i samband med tankelivets psykologi och att därpå låta följa en framställning av känslo- och viljelivet. Ett annat sätt är att först genomgå psykologien i dess helhet och därefter upptaga logiken till behandling. Ämneskonferensen avgör, huruvida vid undervisningen huvudvikten skall läggas på psykologi-logik eller på den historiskt-filosofiska delen av ämnet, och uppgör i enlighet härmed kursfördelningen. Där konferensen beslutar, att huvudvikten vid undervisningen skall läggas på den psykologiska delen av ämnet, kan filosofiens historia inskränkas till en kort översikt över filosofiska tankeriktningar i olika tider och olika ståndpunkter beträffande filosofiska huvudfrågor, t. ex. kropp och själ. Beslutar åter konferensen, att huvudvikten skall läggas på den historiska delen av ämnet, böra redan vid undervisningen i psykologi och logik, där kursen i så fall avslutas under första året, historiska synpunkter anläggas, så snart detta är möjligt, varefter en något utförligare framställning av filosofiens historia läses i högsta ringen. 6. I fråga om behandlingen av ämnets olika delar bör samråd äga rum icke blott med lärarna i biologi och övriga naturvetenskapliga ämnen utan på grund av ämnets natur även med lärarna i kristendomskunskap, modersmålet och historia. 7. För väckande av filosofiskt intresse bland ungdomen och särskilt med tanke på det enskilda arbetets krav tillses, att lärjunge- och referensbiblioteken innehålla en ej alltför obetydlig samling filosofisk litteratur. Biblioteken böra innehålla icke blott arbeten av svenska filosofer utan även de stora utländska filosofernas arbeten, om möjligt i svensk översättning, filosofiska uppslags- och handböcker, filosofiens historia och populär filosofi. III.

Ämnets olika delar. a,

Psykologi.

1. Redan från början måste lärjungarna vänjas vid en fast terminologi för de själsliga företeelserna. Man bör ej lägga alltför stor vikt vid definitioner utan genom exempel och distinktioner eller karakteristik sörja för att lärjungen lär sig ej blott läxorna uttn även en riktig arbetsmetod. Exemplen böra väljas med omsorg — från

166 lärjungens egen erfarenhet, från litteraturen eller från historien. J u mera typiska och naturliga exempel läraren väljer, desto färre behöver han använda; en mångfald exempel verkar ofta förvirrande. Där så befinnes lämpligt, bör man ej försumma att rikta lärjungarnas uppmärksamhet på dispositionen av lärobokens olika kapitel, enär de därmed lära sig ej blott beakta olika dispositionsprinciper och deras tillämpning utan även inse, vilken betydelse en väl avvägd disposition har såväl för framställningens klarhet som för tillägnandet av ett kunskapsstoff och dettas bevarande i minnet. Där förhållandena medgiva, böra, till belysning av den moderna psykologiens arbetsmetoder, lärjungarna få lära känna och själva utföra en del psykologiska experiment, särskilt sådana som kunna utföras med enkla medel. För att förhindra tanklös utanläsning bör läraren, där så är möjligt, ställa lärjungarna inför arbetsuppgifter, ägnade att klarlägga det stoff, som föreligger i läroboken. 2. Den psykologiska kursen bör i det väsentliga hämtas från den empiriska psykologien. Efter en redogörelse för psykologiens objekt och den psykiska aktens allmänna karaktär och relationer till den fysiologiska bör följa en framställning av sinnespsykologien. Vid undervisningen bör man söka finna sammanfattande synpunkter, som låta den psykiska sidan framträda. Sådana äro t. ex. »gränserna för våra sinnen» eller en redogörelse för de forskningar, som bedrivits på sinnespsykologiens område. Därvid bör man fästa lärjungarnas uppmärksamhet på forskningsmetoden, de omständigheter, som lett till uppställandet av hypotesen, och arbetet fram till slutresultatet. Den psykologiska undervisningen bör koncentreras kring det högre själslivets psykologi och följaktligen behandla utom de mera elementära funktionerna av själslivet även mera komplicerade och från praktisk synpunkt viktigare, ävensom de på erfarenhetens väg funna lagarna för det psykiska livet. Djupare frågor, sådana som det undermedvetna själslivet, frågan om kropp och själ, viljans frihet, förläggas lämpligen till slutet av den psykologiska kursen eller behandlas i samband med filosofiens historia. 3. Såsom lämpliga arbetsuppgifter kunna nämnas: a) Experiment. Sinnespsykologien erbjuder åtskilliga tillfällen till experiment, men även beträffande minnes-, känslo- och viljelivet kunna belysande försök anställas. b) Referat. Läroböckernas framställning av sinnes analogierna, språket, drömmarna m. fl. frågor lämpar sig för referat eller mera självständiga föredrag. Läraren bör emellertid vid dylika arbetsuppgifter, då i allmänhet endast ett fåtal lärjungar kunna direkt sysselsättas, t. ex. genom diskussion förvissa sig om att alla förstått och tillgodogjort sig föredraget. c) Genomarbetandet av egen erfarenhet med stöd av lärobokens synpunkter. E t t utmärkt sätt att förmå lärjungarna att tillgodogöra sig lärobokens framställning är att låta dem med utgångspunkt i denna genomtänka en bestämd fråga, exempelvis: Hur går du till väga för att lära dig en läxa (i ett be-

167 stämt ämne eller i allmänhet) grundligt och så, att du minns den? Redogörelsen för tillvägagångssättet kan lämnas skriftligt eller muntligt. Därvid torde särskilt olika metoder att befästa associationerna i skilda ämnen böra beaktas. Även individuella metoder och egenheter, kroppsställning, antecknande av årtal, minnesord o. d., böra uppmärksammas. — Denna typ av arbetsuppgifter lämpar sig icke minst vid repetition, då det gäller att konstatera, huruvida lärjungarna tillägnat sig kursen. Det är vid denna form av arbetsuppgifter till en början nödvändigt, att läraren ger lärjungen anvisningar för den metodiska behandlingen. d) Genomarbetandet av egen erfarenhet utan stöd av läroboken. En typ av arbetsuppgifter, som brukar tilldraga sig stort intresse från lärjungarnas sida, är att låta dem utan stöd av läroboken besvara någon filosofisk fråga. Lämpliga uppgifter äro: Hur tänker jag mitt »jag»? — Vilken nytta har jag av min fantasi? — Vad kan jag göra för att utveckla min smak? Vid arbetsuppgifter av de båda senare slagen är det av vikt, att läraren observerar även den formella sidan av svaren och t. ex. påpekar vikten av fixerade begrepp, en noggrann disposition o. d. Vid de ovannämnda typerna av arbetsuppgifter har materialet hämtats dels från läroboken (eller annan filosofisk litteratur), dels från lärjungarnas erfarenhet i skolan och läxarbetet. Även deras erfarenhet utanför skolan ger goda exempel. Åskådandet av en idrottstävling erbjuder tillfällen att studera det psykiska livet från olika sidor: uppmärksamheten, känslornas inflytande på tänkandet, de felslut, som ha sin grund i bristande balans i känslan eller i alltför ensidiga känslor o. s. v. E t t rikt givande material för arbetsuppgifter föreligger i litteraturen och konsten. Det torde därvid vara av stor betydelse, att läraren väljer författare, som läsas av ungdomen — ej blott de klassiska. Sinnesanalogierna, fantasien och känslolivet kunna med fördel belysas genom litteraturen. — Exempel: Varför är skämtbilden så levande? Hur har tecknarens fantasi arbetat? — Hur förhåller sig Heidenstams teckning av karolinerna till verkligheten? — Känslans utveckling hos någon av personerna i Kung Fjalar eller i Kungarna på Salamis. Andra arbetsuppgifter kunna med fördel anknytas till historien, framför allt filosofiens historia. Detta bör ske i så stor utsträckning som möjligt, om ämneskonferensen bestämt, att huvudvikten vid undervisningen skall läggas på den historiska delen av kursen. Framför allt då det gäller viljelivet, ger kyrkohistorien med sina redogörelser för omvändelse goda exempel på viljeakter. Därvid kunna gärna de olika typerna observeras och analyseras: plötslig omvändelse i motsats till en långsamt skeende, mer teoretiskt betonad till skillnad från mer känslo- och viljebetonad. Läraren bör emellertid härvid ej inskränka sig till att erinra om dessa exempel utan analysera dem; särskilt då det gäller känslans och viljans psykologi, är detta av synnerligen stor uppfostrande betydelse. Arbetsuppgifterna kunna med fördel formuleras så, att de syfta till lärjungens självuppfostran. — Exempel: Vad gör skolan för att uppfostra sina lärjungar? — Vad kan lär-

168 jungen själv göra? — Vilka hinder ställa sig i vägen? — Även rent individuella metoder att framkalla en viljeakt böra upptagas till behandling. 4. Repetition av den psykologiska kursen bör ej förläggas endast till läsårets slut. Varje särskilt huvudkapitel må, då det avslutats, repeteras från någon sammanfattande synpunkt. Den repetition av hela kursen, som till sist företages, bör ske från någon synpunkt, som å ena sidan visar lärjungen enhetligheten i den psykologiska akten, å andra sidan möjliggör för läraren att bilda sig en föreställning om lärjungarnas kunskaper i ämnet. En sådan är t. ex. jämförelse mellan historiska personligheter, mellan olika psykologiska typer i historien, litteraturhistorien och kyrkohistorien. b. Logik. 1. Kursen i logik bör, även om den ej anslutes till framställningen om kunskapslivets psykologi, sättas i organiskt samband med denna. Särskilt är det av vikt, att psykologiens framställning av allmänföreställningen och associationsläran är aktuell för lärjungarna. 2. Undervisningen bör koncentrera sig kring sådana partier, som äro av betydelse för kunskapen om det nutida tänkandet, såväl det dagliga livets som den moderna vetenskapens med dess forskningsmetoder och noggranna kontroll av vunna resultat. Särskild vikt bör därför läggas på läran om logisk begreppsbildning samt på dispositionsprinciper ävensom på de olika forskningsmetoderna, och därvid bör uppmärksamhet fästas ej blott på metodernas användning i vetenskaplig forskning utan ock på motsvarande företeelser inom det dagliga livet, Av det sagda följer, att sådana partier av den äldre logiken, som med avseende på den nu angivna uppgiften äro av underordnad eller ingen betydelse, böra vid undervisningen förbigås eller på sin höjd i historiskt intresse omnämnas. Onödiga och numera mindre brukliga termer undvikas. 3. Läraren bör låta sig angeläget vara att tillse, att tanklös utanläsning icke förekommer. Logiken bör därför på varje punkt anknytas till livet. Då behörig utredning eller inövning av logikens regler icke kan ske utan användning av konkreta exempel, ligger vikt på att dessa väljas med omsorg och urskillning. De valda exemplen böra varken vara för triviala eller för formalistiska och artificiella utan så vitt möjligt ägnade att visa, att den ifrågavarande regelns iakttagande är till verkligt gagn liksom också dess förbiseende till skada. Exemplen böra genomgående hämtas från lärjungarnas egen erfarenhet i det praktiska livet, från de ämnen, med vilka de sysselsätta sig i skolan, och icke minst från modern ingenjörs- och läkarvetenskap, i den mån lärjungarna kunna tänkas ha någon kännedom om dessa. Man bör emellertid ge akt på att man i vanliga fall ej direkt från dessa vetenskaper kan hämta färdiga bevis utan måste anknyta till det tänkande, vartill lärjungarna genom undervisningen i de olika ämnena uppfordrats. 4. Arbetsuppgifterna i logik få i vanliga fall en annan karaktär än i psykologien. Alla skolämnen tjäna i viss mån logikstudiet, och undervisningen i logik kan därför med fördel begagna dem alla vid sina arbetsuppgifter. I

169 stället för att nöja sig t. ex. med logikens korta översikt över olika slags begreppsbestämningar kan man hänvisa lärjungarna till registren i de av dem använda läroböckerna och låta dem undersöka de olika slags begreppsbestämningar, som förekomma i olika ämnen. — Exempel: Varför begagnar ett visst ämne just definition i det eller det särskilda fallet, medan ett annat ämne begagnar annat slag av begreppsbestämning? — P å vilket sätt har begreppet i fråga bildats? — Undersök, om något annat slags begreppsbestämning med fördel skulle ha kunnat komma till användning! Medan arbetsuppgifter av nu nämnt slag avse begrepp, som föreligga färdiga i övriga ämnen, kan man å andra sidan tänka sig arbetsuppgifter, som analysera och på olika sätt bestämma vissa i politik, litteratur och talspråk förekommande begrepp, vilkas innebörd lärjungarna ej annars göra sig reda för. Sådana begrepp äro t. ex. stämning, realism, radikalism, lag i dess olika betydelser. Även beträffande dispositionsprinciper torde det vara lämpligt att låta lärjungarna genomgå och undersöka dispositionen i ett föredrag eller i ett kapitel i en lärobok. Uppgiften bör väljas så, att den ej blott visar prov på olika slags dispositionsprinciper utan även ådagalägger den betydelse, det har för det helas åskådlighet, att författaren följer annan indelningsprincip i underavdelningarna än i huvudavdelningen. Då det gäller slutledning, bevis och forskningsmetoder, äro exempel av stor betydelse som arbetsuppgifter. De kunna hämtas från den dagliga erfarenheten eller från något av de skolämnen, lärjungarna läsa, i det senare fallet eventuellt efter samråd med läraren i ämnet. Man bör emellertid ej inskränka arbetsuppgifter av detta slag till en flyktig redogörelse för det eller det bevisets sakliga innehåll i förhoppning, att lärjungarna på egen hand kunna fatta dess formella sida. Lärjungarnas uppmärksamhet måste fästas både på den logiska gången i beviset, frånvaron av hopp i tanken och det bindande i bevisföringen. Det är nämligen av stor betydelse att gent emot det ungdomliga tänkandet, som skyndar mot förhastade slutledningar och generaliserande formuleringar, bestämt påvisa, hur långt och i vad mån premisserna tillåta en slutsats. Det torde även vara av vikt att framhålla, där det är möjligt med exempel, hur känslan och viljan kunna förleda till falska slutsatser. Genom att på detta sätt i arbetsuppgifter undersöka en väl vald samling exempel lära sig lärjungarna förstå ej blott tankens lagar utan även forskningens olika metoder, frågeställning och bevisningssätt. c.

Översikt över filosofiens

historia.

1. Undervisningen i filosofiens historia åsyftar icke att meddela egentlig fackkunskap i ämnet utan att fördjupa den bild av kulturutvecklingen, som lärjungarna erhållit i övriga skolämnen, och därmed visa den mänskliga andens strävan att nå fram till en världsåskådning. Den bör vara avpassad efter ungdomens förmåga att fatta, varför alltför abstrakta frågor förbigås. Varje framsteg i den filosofiska utvecklingen bör ses mot bakgrunden av det allmänna kulturläget, översiktligt bör visas, huru detta tagit sig uttryck

170 t. ex. i politik, diktning, och religion. Här möta lärjungarna de frågor, som behandlats av tidevarvets tänkare. 2. På grund av den betydelse filosofiens historia har genom att sammanfatta stoff från olika ämnen, är det av vikt, att läraren i filosofi samråder med lärarna i kristendomskunskap, modersmålet och historia. Det torde nämligen ha stor betydelse, att läraren i filosofi känner till, huru t. ex. mystiken behandlas i kyrkohistorien eller upplysningen vid litteraturläsningen. Därjämte torde genom dylikt samarbete lärarna i dessa ämnen kunna, där så är önskvärt, anlägga sådana synpunkter, som kunna vara till gagn vid undervisningen i filosofi. På detta sätt kunna även de lärjungar, som ej valt filosofi, vid undervisningen i de ovan nämnda ämnena vinna någon kunskap om det mänskliga tänkandets historia. 3. Där konferensen bestämt, att huvudvikten vid undervisningen skall läggas på den historiska delen av kursen, bör en något utförligare framställning av filosofiens historia läsas. I denna skall, när så ske kan, hänsyn tagas till den psykologisk-logiska delen av kursen, varigenom lärjungarna erhålla en välbehövlig repetition. Den försokratiska filosofien bör på skolstadiet ej tillmätas alltför stor betydelse. Efter en teckning av grekernas rika materiella och andliga kultur å ena sidan och personlighetsmedvetandets uppvaknande å den andra bör undervisningen visa, hur de filosofiska frågorna växa fram: begreppsbildning och problemställning, substans, materia, ande, formgivande princip, enhet och mångfald m. fl. frågor. Däremot ha de olika skolorna föga betydelse på gymnasialstadiet med undantag av Demokritos och atomistiken, som kräver en utförligare framställning. Den sokratiska och platonska filosofien kan liksom den efterplatonska med fördel anknytas till religions- och kyrkohistoriens framställning av motsvarande kapitel. Här och var torde det vara av betydelse, att lärobokens framställning belyses med exempel från litteraturen. Särskilt åtskilliga av Platons mindre dialoger torde vara lämplig litteratur. Medeltidens tänkande må ej behandlas utförligare än att lärjungarna erhålla de synpunkter, kring vilka de kunna ordna det stoff, de inhämtat i kyrkohistorien. Renässansens och nya tidens filosofi är jämte antikens materialism och idealism att anse som kursens huvudinnehåll. Man bör därvid tillse, att lärjungarna erhålla någon kännedom även om svenskt filosofiskt tänkande. IV.

Enskilt arbete.

1. Det enskilda arbete, som under första året förelägges lärjungarna, kan utgöras av enklare arbetsuppgifter från psykologiens arbetsfält, t. ex. djurens själsliv; människans drömliv; varpå åskådligheten i en dikt (eller ett prosaarbete) beror; bestämmandet av känslorna hos en personlighet i ett diktverk eller hos en historisk personlighet; jämförelse mellan olika personligheters psykiska läggning. Vid uppgifter av detta slag må

171 läraren dels anvisa lämplig litteratur, som kan väcka den ungdomlige läsarens intresse för filosofiska frågor överhuvud, dels tillse, att lärjungen rätt fattat uppgiften och använder en metod, som kan leda till resultat. Arbetet redovisas genom uppsats eller genom förhör. Där ämnet är av mera allmänt intresse, må ock föredrag kunna förekomma. Vidare kan det enskilda arbetet bestå i läsning av ett filosofiskt arbete, valt så, att det ej överstiger ungdomens förmåga. Exempel på sådana arbeten äro några av Platons mindre dialoger, Jevons' logik eller andra moderna framställningar. 2. Under andra året torde något svårare uppgifter kunna givas lärjungarna. Ämnena kunna utgöras av psykologiska arbetsuppgifter, valda från litteraturen, t. ex. platonska (filosofiska) inslag i den wallinska psalmboken, nietzscheanska motiv i svensk litteratur. Även från biologien, historien och politiken kunna lämpliga ämnen hämtas. Vanligen torde emellertid lärjungarna även i denna ring välja att läsa ett filosofiskt arbete. Bland skrifter, som kunna komma i fråga, märkas Platons mindre dialoger, någon avdelning av Lange, Materialismens historia, eller av Nyblseus, Den filosofiska forskningen i Sverige. — Arbetet redovisas genom förhör eller föredrag.

172 Matematik. A. Realskolan. 1. Mål. Undervisningen i matematik i realskolan har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtas i folkskolan, bibringa lärjungarna insikt och färdighet i räkning, särskilt med tillämpning på uppgifter ur det praktiska livet, samt att göra dem förtrogna med geometriens elementära begrepp och metoder. 2.

Kursfördelning.

a. Femårig

realskola.

Klass 1 (5 timmar). Läran om bråk; tillämpningsuppgifter även på heltalsläran. Klass 2 (5,5 timmar, varav 1 timme laborationer under vårterminen). Läran om bråk avslutad och repeterad; tillämpningsuppgifter; lättare uppgifter tillhörande procent- och ränteräkning; enkla sifferekvationer av första graden med en obekant jämte tillämpningar på lättare aritmetiska uppgifter. Praktiska mätnings- och konstruktionsuppgifter. Klass 3 (4 timmar). Sifferekvationer av första graden med en obekant jämte tillämpningar på aritmetiska uppgifter; enkla algebraiska reduktioner. Konstruktioner och viktigare satser rörande räta linjer, vinklar, trianglar och parallellogrammer; några viktigare satser rörande cirkeln; lätta geometriska övningsuppgifter. Klass 4 (4 timmar). Ekvationer av första graden med en obekant; aritmetiska uppgifter, huvudsakligen hämtade ur det praktiska livet och delvis valda så, att de lämpa sig för ekvationsbehandling; algebraiska reduktioner till den omfattning, som är behövlig för realskolans matematikkurs i övrigt. Återstående viktigare satser rörande cirkeln samt viktigare satser rörande trianglars och parallellogrammers ytor; lätta geometriska övningssatser och planimetriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram. Enkla bokföringsuppgifter med avseende på det dagliga livets behov. Klass 5 (5 timmar). Aritmetiska uppgifter, valda med mera direkt hänsyn till det praktiska livets, särskilt affärslivets, fordringar; lättare ekvationssystem av första graden, huvudsakligen med två obekanta, jämte enkla

173 tillämpningar; kvadratrötter jämte enkla tillämpningar. Sammanfattande repetition av den föregående geometriska kursen; det viktigaste om likformig avbildning; geometriska övningssatser samt planimetriska och rymdgeometriska beräkningsuppgifter. Uppritning av enkla diagram. Fem skriftliga arbeten. b.

Fyraårig

realskola.

Klass 1 (5,5 timmar, varav 1 timme laborationer under vårterminen). Folkskolans kurs i aritmetik, särskilt bråkläran, fördjupad och utvidgad; tillämpningsuppgifter; enkla sifferekvationer av första graden med en obekant jämte tillämpningar på lättare aritmetiska uppgifter. Praktiska mätnings- och konstruktionsuppgifter i anslutning till folkskolans geometrikurs. Klass 2 ( 4 timmar) = klass 3 5 . Klass 3 (4 timmar) = klass 48. Klass 4 (5 timmar) = klass 55.

B. Gymnasiet. a. Fyraårigt latingymnasium. 1. Mål. Undervisningen i matematik på latingymnasiet har till uppgift att, på grundval av det i realskolan inhämtade, vidga och fördjupa lärjungarnas matematiska kunskaper. 2.

Kursför delning.

Ring I (2 timmar). Sammanfattning och utvidgning av det förut genomgångna i bokstavsräkning; ekvationer av första graden med en och flera obekanta jämte enkla tillämpningar. Uppritning av enkla diagram. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Ring II (3 timmar). Kvadratrötter samt begreppet irrationellt tal. Enkla planimetriska och rymdgeometriska beräkningsuppgifter. Teorem och konstruktioner rörande transverealer och trianglars likformighet. Ring III (4 timmar). Ekvationer av andra graden huvudsakligen med en obekant jämte tillämpningar, särskilt på planimetriska uppgifter; kortfattad genomgång av rötter och potenser; logaritmer med huvudvikten lagd på deras användning för numerisk räkning. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Likformighetsläran utvidgad och avslutad. Sju skriftliga arbeten. Ring IV (4 timmar). Seriebegreppet till den omfattning, som är behövlig för behandling av lättare uppgifter rörande sammansatt ränta. Enkla trigonometriska beräkningar rörande plana figurer. Sammanfattande repetition av viktigare delar av föregående årskurser. Fem skriftliga arbeten.

174 b. Fyraårigt realgymnasium. 1. Mål. Undervisningen i matematik på realgymnasiet har till uppgift att, på grundval av det i realskolan inhämtade, vidga och fördjupa lärjungarnas matematiska kunskaper samt göra lärjungarna förtrogna med matematiskt tänkande. 2. Kursfördelning. Ring I (6 timmar). Sammanfattning och utvidgning av det förut genomgångna i bokstavsräkning; kvadratrötter samt begreppet irrationellt tal; ekvationer av första graden med en och flera obekanta samt av andra graden med en obekant jämte tillämpningar, särskilt på planimetrien; enkla numeriska rotekvationer. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Geometrien repeterad och ytterligare tillämpad; teorem och konstruktioner rörande transversaler och trianglars likformighet. Nio skriftliga arbeten. Ring II (5 timmar). Första ringens kurs i ekvationslära utvidgad med enkla ekvationer och ekvationssystem av högre grad och ytterligare tillämpad, särskilt på planimetriska uppgifter; rötter och potenser; logaritmer med huvudvikten lagd på deras användning för numerisk räkning. Användning av rätvinkliga koordinater som i föregående ring. Likformighetsläran fortsatt och avslutad. Enkla trigonometriska beräkningar rörande plana figurer. Åtta skriftliga arbeten. . Ring III (6 timmar). Aritmetiska och geometriska serier med tillämpning företrädesvis på frågor rörande sammansatt ränta, Plan trigonometri fullständigare. Införande av begreppet derivata med tillämpning på enklare funktioner och deras kurvor. Analytisk-geometrisk behandling av räta linjen och cirkeln. Rymdgeometrien påbörjad. Åtta skriftliga arbeten. Ring IV (6 timmar). Fortsatt användning av begreppet derivata på enkla geometriska uppgifter. Rymdgeometrien avslutad. Analytisk-geometrisk behandling av de viktigaste egenskaperna hos andragradskurvor. Sammanfattande repetition av viktigare delar av föregående årskurser. Sex skriftliga arbeten. c. Treårigt latingymnasium. 1. Mål. Lika med det 4-åriga latingymnasiet. 2.

Kursfördelning.

Ring II (5 timmar). Sammanfattning och utvidgning av det förut genomgångna i bokstavsräkning samt ekvationer och ekvationssystem av första graden; ekvationer av andra graden huvudsakligen med en obekant jämte tillämpningar, särskilt på planimetriska uppgifter; kortfattad genomgång av rötter och potenser; logaritmer med huvudvikten lagd på deras användning för numerisk räk-

175 ning. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Likformighetsläran utvidgad och avslutad. Sju skriftliga arbeten. Ring III (4 timmar) = ring L IV 4 . d. Treårigt realgymnasium. 1. Mål. Lika med det 4-åriga realgymnasiet. 2.

Kursfördelning.

Ring I (6,5 timmar). Sammanfattning och utvidgning av det förut genomgångna i bokstavsräkning; kvadratrötter samt begreppet irrationellt tal; ekvationer av andra graden med en obekant samt enkla ekvationer och ekvationssystem av högre grad jämte tillämpningar, särskilt på planimetrien; enkla numeriska rot ekvationer; rötter och potenser; logaritmer med huvudvikten lagd på deras användning för numerisk räkning. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Likformighetsläran utvidgad och avslutad. Åtta skriftliga arbeten. Ring II (7 timmar). Aritmetiska och geometriska serier med tillämpning företrädesvis på frågor rörande sammansatt ränta. Plan trigonometri. Införande av begreppet derivata med tillämpning på enklare funktioner och deras kurvor. Analytisk-geometrisk behandling av räta linjen och cirkeln. Rymdgeometrien påbörjad. Åtta skriftliga arbeten. Ring III (6 timmar) = R IV 4 .

G. Lyceet. a. Latinlyceum. 1. Mål. Undervisningen i matematik på latinlyceet har till uppgift dels att, på grundval av vad som inhämtas i folkskolan, bibringa lärjungarna den insikt och färdighet, som realskolan avser att meddela, dels att därutöver vidga och fördjupa deras matematiska kunskaper. 2.

Kursfördelning.

Krets 1 (5 timmar). Folkskolans kurs i aritmetik, särskilt bråklära, fördjupad och utvidgad; tillämpningsuppgifter; enkla sifferekvationer av första graden med en obekant jämte tillämpningsövningar på aritmetiska uppgifter. Praktiska mätnings- och konstruktionsuppgifter i anslutning till folkskolans geometrikurs. Konstruktioner och viktigare satser rörande räta linjer, vinklar och trianglar; lätta geometriska övningsuppgifter. Krets 2 (4 timmar). Sifferekvationer av första graden med en obekant jämte tillämpningar på aritmetiska uppgifter; algebraiska reduktioner. Den geo-

176 metriska kursen i föregående krets fortsatt och utvidgad med konstruktioner och viktigare satser rörande parallellogrammer och cirklar; lätta geometriska övningssatser och planimetriska beräkningsuppgifter. Krets 3 (2 timmar). Aritmetiska uppgifter, huvudsakligen hämtade ur det praktiska livet och delvis valda så, att de lämpa sig för ekvationsbehandling; ekvationssystem av första graden jämte enkla tillämpningar. Satser om trianglars och parallellogrammers ytor. Uppritning av enkla diagram. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Enkla bokföringsuppgifter med avseende på det dagliga livets behov. Krets 4 (3 timmar). Utvidgning av det förut genomgångna i bokstavsräkning; kvadratrötter samt begreppet irrationellt tal. Läran om cirkeln avslutad; det viktigaste av teorem och konstruktioner rörande transversaler och trianglars likformighet. Enkla planimetriska och rymdgeometriska beräkningsuppgifter. Krets 5 (4 timmar) = ring L I I I 4 . Krets 6 (4 timmar) == ring L IV 4 . b. Reallyceum. 1. Mål. Undervisningen i matematik på reallyceet har till uppgift dels att, på grundval av vad som inhämtas i folkskolan, bibringa lärjungarna den insikt och färdighet, som realskolan avser att meddela, dels att därutöver vidga och fördjupa deras matematiska kunskaper samt göra dem förtrogna med matematiskt tänkande. 2. Kursfördelning. Krets i (5 timmar) = krets L 1. Krets 2 (4 timmar) = krets L 2. Krets 3 (5 timmar). Aritmetiska uppgifter, huvudsakligen hämtade ur det praktiska livet och delvis valda så, att de lämpa sig för ekvationsbehandling; utvidgning av det förut genomgångna i bokstavsräkning; kvadratrötter samt begreppet irrationellt tal; ekvationer av första graden med en och flera obekanta jämte enkla tillämpningar. Viktigare satser om trianglars och parallellogrammers ytor, läran om cirkeln avslutad; lätta geometriska övningssatser. Uppritning av enkla diagram. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Enkla bokföringsuppgifter med avseende på det dagliga livets behov. Åtta skriftliga arbeten. Krets 4 (5 timmar). Ekvationer av andra graden med en obekant samt enkla ekvationer och ekvationssystem av högre grad jämte tillämpningar, särskilt på planimetrien; enkla numeriska rotekvationer; rötter och potenser; logaritmer med huvudvikten lagd på deras användning för numerisk räkning. Användning av rätvinkliga koordinater som i föregående krets. Likformighetslära. Åtta skriftliga arbeten. Krets 5 (7 timmar) == ring R I I 3 . Krets 6 (Q timmar) = ring R I I I 3 .

177 D. Anvisningar. a.

L Förkunskaper. Folkskolans klasser 1—4.

Räkning: De fyra räknesätten med hela tal jämte tillämpningar, även omfattande enkla uppgifter med mera än ett räknesätt. Mått och vikter enligt decimalsystemet samt andra allmänt brukliga stycketalssorter och tidsmått. Någon färdighet i sortförvandling och huvudräkning. Geometri: mätning och beräkning av kvadraters och andra rektanglars ytor samt av kubens och andra rätvinkliga kroppars rymder. b. Folkskolans klasser 5—6. Räkning: De fyra räknesätten med hela tal jämte tillämpningar (fullständig kurs) samt behandling av decimalbråk och allmänna bråk; i fråga om allmänna bråk endast uppgifter, innehållande bråk med liten nämnare och med användning i det praktiska livet. Procenträkning, huvudsakligen omfattande beräkning av ränta, av vinst eller förlust vid inköp och försäljning, av rabatt och provision samt av olika ämnens sammansättning. Andra praktiska tilllämpningsuppgifter samt större färdighet i huvudräkning. Geometri: Kännedom om linjer, vinklar, trianglar och parallellogrammer, ävensom månghörningar och cirklar samt sådana kroppar, som ha förenämnda ytor till bas och mot basen vinkelräta sidor, huvudsakligen med avseende på de nämnda storheternas uppritning, beskrivning och mätning i förening med enkla praktiska beräkningar. II.

Allmänna synpunkter.

1. Med utgångspunkt från de i folkskolan inhämtade kunskaperna göras lärjungarna successivt bekanta med nya områden av matematiken. För att undervisningen därvid skall kunna nå sitt dubbla mål att verka förståndsutvecklande och tjäna praktiska syften måste lärjungarna ledas till att klart förstå de för varje område erforderliga tanke- och räkneoperationerna samt förvärva behövlig färdighet att självständigt behandla till området hörande uppgifter. Klarhet och reda måste eftersträvas i fråga om behandlingen av varje matematiskt område. Vid varje undervisningstillfälle böra därför såväl metod som förklaringar vara omsorgsfullt genomtänkta och noga anpassade efter lärjungarnas allmänna utvecklings ståndpunkt. Endast härigenom skapas möjlighet till framgång såväl för klassen i dess helhet som för de enskilda lärjungarna. Kravet på klarhet bör emellertid icke drivas därhän, att läraren anser sig nödvändigtvis böra ytterligare utreda eller bevisa sådant, vars riktighet lärjungarna omedelbart inse. Följden därav kan nämligen lätt bli motsatsen, d. v. s. oklarhet, ävensom att lärjungarna bli uttråkade och ouppmärksamma. 2. Inom de olika områdena bör kursen begränsas till det väsentliga, för 12—321680

178 att även lärjungar, som sakna mera utpräglade anlag för matematik, skola på ett fullt tillfredsställande sätt kunna tillgodogöra sig undervisningen, samt för att lärjungarna skola skyddas för överansträngning. Då så anses lämpligt, kunna särskilt begåvade och intresserade lärjungar få anvisning på uppgifter, som lämpa sig för arbete på egen hand såväl under lektionstiden som frivilligt i hemmet. De använda läroböckerna få icke vara bindande, endast vägledande för lärarens undervisning. Innehållet bör därför omsorgsfullt granskas och eventuellt sovras av såväl ämneskonferensen som den enskilde läraren, så att önskemålet i fråga om kursens begränsning kan förverkligas. I stället för lärobok kan i fråga om åtskilliga områden av lärokursen användas en exempelsamling, vilken ävenledes bör undergå sådan granskning, som ovan nämnts. 3. Stor omsorg bör ägnas valet av uppgifter, så att s v å r i g h e t s g r a d e n väl avväges med hänsyn till lärjungarnas allmänna förutsättningar. Svårighetsgraden bör, även då det gäller ett och samma område, undergå en långsam stegring, så att lärjungarnas intresse hålles vid makt. Alltför stora språng i detta avseende och överhuvud alltför svåra uppgifter böra undvikas, enär sådana kunna föranleda ett misslyckande även för icke obegåvade lärjungar och därför icke äro ägnade att befordra undervisningens syfte. Ett misslyckande i matematik blir nämligen i allmänhet mera påtagligt än i andra ämnen och kan därför, särskilt på ett tidigare stadium, alstra modlöshet och brist på självförtroende, olust och räddhåga, vilket i sin tur kan i fortsättningen hämma prestationsförmågan även hos mera begåvade lärjungar. Undervisningen bör därför läggas så, att om möjligt ingen lärjunge tycker sig stå inför oöverkomliga svårigheter. Med hänsyn därtill, att matematik för många lärjungar är ett svårt ämne, fordrar undervisningen av sina utövare i hög grad pedagogisk takt, tålamod och behärskning, om icke lärjungarnas intresse för ämnet skall slappna eller undervisningens resultat äventyras. Inom alla delar av matematikkursen böra k o n s t l a d e och alltför i nv e c k l a d e uppgifter undvikas. För vinnande av önskvärd klarhet och säkerhet äro dylika uppgifter obehövliga, vartill kommer, att de från undervisningen borttaga en tid, som kan användas på bättre sätt. 4. Inom varje område av lärokursen böra lärjungarna förvärva erforderlig säkerhet i fråga om såväl den mekaniska räknefärdigheten som förmågan att lösa enkla tillämpningsuppgifter. I motsatt fall kunna lätt svårigheter uppkomma vid studiet av nya områden. Innan nya moment införas, bör därför denna säkerhet vara uppnådd, och den bör sedan underhållas och ytterligare befästas' genom ett ändamålsenligt tillvaratagande av repetitionstillfällen i samband med behandlingen av nya delar av lärokursen. Genomarbetas lärokursen på detta sätt, bör den allmänna repetitionen i högsta ringen icke innebära ett genomgående sats för sats av föregående årskurser. P å realgymnasiet kan den, särskilt i fråga om vissa områden, göras mera översiktlig samt väsentligen åsyfta ett fördjupande av den tidigare vunna kunskapen. Lärokursens olika moment böra följa efter varandra i så långsam takt,

179 som tid och kursoinfång medgiva. Då det med hänsyn till lärjungarnas ståndpunkt i det hela eller den enskilde lärarens önskan rörande lärogången kan anses lämpligt, må ämneskonferensen kunna företaga mindre jämkningar mellan årsklasserna i fråga om den fastställda kursfördelningen. 5. Lärjungarna böra icke tillåtas att t a n k l ö s t lära utantill satser och regler och framför allt icke bevis, varför de vid demonstration på svarta tavlan av t. ex. en geometrisk sats gärna böra tillhållas att använda andra framställningar och beteckningar än lärobokens. Endast sådant, som är av betydelse för det inre sammanhanget eller har praktiskt värde, bör medtagas i undervisningen och inläras samt befästas genom repetitioner. 6. Lärjungarna böra — i den omfattning deras utveckling och kunskapsförvärv medgiva — vänjas att genom ett enkelt överslag eller medelst en ritning söka göra sig en föreställning om det sökta resultatet, då en sådan åtgärd över huvud taget är möjlig, ävensom att pröva riktigheten eller åtminstone rimligheten av ett erhållet resultat. Vidare böra de lära sig bedöma noggrannheten hos ett resultat, för den händelse avkortning eller approximation förekommit under beräkningen (s. k. avkortade räknemetoder behöva ej genomgås), samt att angiva resultatet med den grad av noggrannhet, som uppgiftens natur i varje särskilt fall kan kräva. Laborationsövningarna kunna erbjuda rikliga tillfällen att praktiskt tillämpa och ytterligare utveckla en förmåga av detta slag. 7. Huvudräkning bör övas på alla stadier och användas överallt, där det med fördel kan ske. I realskolan och framför allt i dess lägre klasser bör sådan övning förekomma helst under varje räknelektion men blott korta stunder varje gång. Särskilt när fråga är att för lärjungarna klargöra ett nytt räkneområde, är huvudräkning med enkla tal ett viktigt hjälpmedel. Över huvud taget bör det eftersträvas, att lärjungarna under sin skoltid förvärva så stor färdighet som möjligt i huvudräkning. 8. Om antalet lärjungar, som på det differentierade latingymnasiet tillvalt matematik, är jämförelsevis ringa, kan det vara önskligt att anordna samläsning i detta ämne mellan ringarna L I I I 4 och L II 3 , ehuru timtalet i matematik är olika för de båda ringarna, nämligen 4 resp. 5 veckotimmar. En lämplig anordning kan i sådant fall vara att ge lärjungarna i ring L I I P ledighet från de matematiska lektionerna omkring sex veckor, räknat från höstterminens början, varunder de i stället få ägna sig åt sitt enskilda arbete, och därefter låta dem under återstoden av läsåret samläsa med ring L II 3 , alltså med dennas timtal (5 veckotimmar). III.

Ämnets olika delar, a. Lärokurserna.

Aritmetik och algebra. Under höstterminens första veckor böra i realskolans första klass lärjungarnas förkunskaper fördjupas inom de tidigare genomgångna räkneområdena, varvid samtidigt vinnes, dels att ifrågavarande kunskaper bättre befästas,

180 dels att de från olika grundskolor nyintagna bli »samarbetade», innan några för alla lärjungar nya räkneområden genomgås. Härvid bör det bl. a. vara av särskild vikt, att lärjungarna redan från början få vänja sig vid en bestämd terminologi och ett bestämt sätt att skriftligt framställa förekommande räkneoperationer. Klass r . Övningarna i räkning böra i denna klass omfatta fullständig kurs i decimalbråk jämte tillämpningar; även exempel med användning av flera räknesätt i samma uppgift kunna ges, varvid lärjungarna samtidigt böra få en föreställning om begreppen term och faktor. Därefter genomgås allmänna bråk till och med addition och subtraktion jämte tillämpningar. I denna klass böra tillämpningarna huvudsakligen åsyfta att utveckla och komplettera lärjungarnas förkunskaper i fråga om olika mått enligt decimalsystemet samt övriga allmänt använda mått eller sorter. I samband härmed utföras under ämnets timmar såväl i läro rummet som ute på fältet (skolgården) i lämplig omfattning praktiska övningar, vilka avse att för lärjungarna närmare klargöra de olika måttens innebörd. Klasserna 2* och 1\ Läran om bråk avslutas och repeteras. Vid förvandling av allmänt bråk till decimalbråk, liksom även i fråga om andra uppgifter, bör, där så ä r lämpligt, resultatet av lärjungen angivas med på förhand uppgiven grad av noggrannhet. E t t mindre antal sifferexempel på bråkläran, innehållande de olika räknesätten blandade om varandra, bör även behandlas. Bland tillämpningsuppgifter böra bl. a. upptagas enkla praktiska exempel, där lärjungarna få lära sig metoden att reducera till enheten (regula de tri). E t t bestämt uppställningsschema för sådana exempel bör icke inläras. I stället vänjas lärjungarna att först noga genomtänka den förelagda uppgiften och göra klart för sig, vad som sökes och vad man enligt uppgiftens ordalydelse i detta avseende har sig bekant och således kan använda för att finna det sökta. Det kan vara klokt att till en början låta dem skriva upp hela tankegången, punkt efter punkt. Sedan lärjungarna blivit vana att ordna tankarna i en logisk serie, bör det vara tillräckligt, om de »teckna» de efter hand erhållna resultaten. Vid behandlingen av hithörande uppgifter böra lärjungarna göras uppmärksamma på att man på förhand kan inse, om den sökta storheten skall vara större eller mindre än den givna, och att man därför alltid bör studera det erhållna svaret ur denna synpunkt för att upptäcka eventuella fel. Tillämpningsuppgifter av ifrågavarande art kunna visserligen lösas bekvämt även med ekvationsmetoden, men för lärjungarnas övning i logiskt tänkande och för deras fortsatta studier i matematik är det av värde, om de fått omsorgsfullt genomarbeta ett antal uppgifter på nu beskrivet sätt. Sedan lärjungarna lärt sig reducera till enheten och fått veta, vad ordet procent betyder, böra de göras uppmärksamma på att man ofta kan behöva uttrycka olika bråk i hundra- eller tusendelar, varigenom såväl en jämförelse mellan bråkens storlek som ock åtskilliga uträkningar underlättas. De uppgifter i procenträkning, som behandlas utan användning av ekvationsbegrep-

181 pet, böra innehålla endast enkla sifferuppgifter och huvudsakligen omfatta exempel, där procenten är given. Av ränteuppgifter bör man av samma anledning till en början endast behandla sådana, där det är räntan, som efterfrågas, och denna bör beräknas utan användning av formel. Sedan lärjungarna, i den utsträckning tiden medgiver, fått göra bekantskap med ekvati&nsbeteckningen och genom användning av ett enkelt aritmetiskt betraktelsesätt lärt sig lösa enkla sifferekvationer av första graden, kunna andra slag av procent- och ränteuppgifter lämpligen behandlas såsom tillämpningsövningar på ekvationsmetoden. Här och var torde man emellertid med hänsyn till lärjungarnas allmänna ståndpunkt icke medhinna något om ekvationsmetoden; denna påbörjas då först i följande klass. Laborationema avse att lära lärjungarna klart uppfatta och säkert använda mått av olika slag och bereda dem tillfälle att praktiskt tillämpa den förvärvade räknefärdigheten. De utgöra också en förberedelse till de mera krävande fysikaliska laborationema i följande klasser. Under laborationema böra lärjungarna därför göra sig förtrogna med vanligare mätinstrument och mätmetoder. De särskilda övningarna böra huvudsakligen omfatta mätning av längder och ytor jämte andra övningar, som också kunna komma geometriundervisningen till godo, samt bestämning av fasta (regelbundna såväl som oregelbundna) och flytande kroppars volymer och specifika vikter. Genom upprepningar av samma försök (mätning, vägning o. s. v.) samt genom jämförelser med kamraters resultat (t. ex. uppställda i tabellform på svarta tavlan i laborationsrummet) böra lärjungarna bringas att inse mätmetodernas begränsade tillförlitlighet och försöka uppskatta storleken av felet hos resultatet samt bedöma graden av noggrannhet, varmed ett slutresultat bör kunna angivas. Då klassen på grund av sin storlek måste delas i två laborationsavdelningar, kan det vara praktiskt att på arbetsordningen upptaga 6 veckotimmar matematik. Under höstterminen användas samtliga timmar för klassundervisningen men under vårterminen endast 4; de återstående 2 timmarna anslås då till laborationer med 1 timme för varje laborationsavdelning. I fråga om laborationsövningarnas anordnande och utförande hänvisas till vad som härom säges rörande de fysikaliska laborationema (sid. 224 ff.). Klasserna 3 5 och 2\ De enkla sifferekvationerna böra även i denna klass till en början lösas genom ett aritmetiskt resonemang. Allteftersom ekvationerna bli något mera invecklade, böra lärjungarna emellertid införas i allmänna metoder för deras lösning. För lösning av enkla praktiska uppgifter användas fortfarande ekvationer, varvid tillsvidare särskilt avseende fästes vid uppgiftemas lämplighet för lärjungarnas införande i ekvationsmetoden. Därför får man dock icke försumma att vidmakthålla lärjungarnas kunskap i fråga om de rent aritmetiska metoderna och låta dem använda sådana metoder, då dessa äro enkla och naturliga. Läraren bör vara angelägen att för lärjungarna framhålla, att ekvationsläran icke är något självändamål utan endast ett nytt hjälpmedel vid sidan av andra förut bekanta, då det gäller att lösa räkneuppgifter. Man bör emellertid icke försumma att med några enkla exempel visa, att det även i det prak-

182 tiska livet kan förekomma fall, där man med en ekvation kommer väsentligt lättare och säkrare till målet än med ett aritmetiskt resonemang. Av den egentliga algebran bör i denna klass medtagas endast så mycket, som kan vara behövligt för klassens kurs i ekvationslösning (reduktion av termer, borttagning av parenteser, faktorers inflyttning, bortskaffande av enkla nämnare). Klasserna 4* och 3,\ F ö r valet av uppgifter, avsedda att lösas medelst ekvationsmetoden, bör i denna klass uppgiftemas eget värde vara avgörande. Dessa böra därför huvudsakligen vara sådana, som äga motsvarighet i det praktiska livet. Bland uppgifter lämpliga i denna klass — delvis redan i den föregående klassen — må nämnas sådana rörande ränta, handelsrabatt, växeldiskontering, beräkning av medelvärden, bolagsuppgifter, blandnings- och rörelseproblem o. s. v. Konstlade eller föråldrade uppgifter, såsom åldersproblem och klockproblem, vissa arbets- och blandningsproblem (»rörproblem», »legeringsproblem»), böra undvikas. Man bör icke alltför mycket uppehålla sig vid behandlingen av sådana uppgifter som talproblem och rörelseproblem. Ehuru från och med denna klass ekvationsmetoden inträder såsom huvudmetod för problemlösningen, böra rent aritmetiska metoder icke heller här försummas, då sådana äro att föredraga, I den egentliga algebran, där satserna införas såsom formulering av förut använda lagar, genomgås en kortfattad kurs, vars omfattning i första hand bör bestämmas av realskolans behov, särskilt med hänsyn till de planimetriska t i l lämpningarna, men även med beaktande därav, att genomgången realskola utgör grundval för det 3-åriga gymnasiet. Den sistnämnda omständigheten synes böra tillerkännas särskild vikt vid de läroanstalter, där en jämförelsevis stor del av lärjungarna kan antagas komma att fortsätta i 3-årigt gj/mnasium. Kursen bör lämpligen omfatta multiplikation och upplösning i faktorer av enkla polynom, i sammanhang härmed begreppet dignitet, samt räkning med algebraiska bråk av enkelt slag, dock även sådana, där nämnaren kan upplösas i två binomfaktorer enligt kvadrerings- eller konjugatregeln. Däremot uteslutes division av polynom med polynom samt upplösning i faktorer av komplicerade uttryck och bråkräkning med sådana. Därest tiden medgiver, må i denna klass kunna påbörjas räkning med kvadratrötter eller lösning av enkla ekvationssystem. Negativa tal införas i samband med ekvationslösningen. Undervisningen i bokföring, som upptagits såsom kursmoment för denna klass, har till ändamål att ge lärjungarna det mått av insikt rörande bokföring och därmed sammanhängande affärsförhållanden, som kan anses vara behövligt för varje medborgare. Kursen kan lämpligen omfatta bokföringens grundbegrepp och de viktigaste räkenskapsuttryckens betydelse samt förandet av en kassabok över inkomster och utgifter, ordnade efter något praktiskt kolumnsystem. Undervisningen bör läggas så, att den så litet som möjligt inkräktar på tiden för. matematikundervisningen, varför den lämpligen kan taga sin början redan i klass 25 resp. I 4 , fortsätta i klass 3 5 resp. 24 och avslutas i klass 4 5 resp. 3 4 , där lärjungarna böra få kännedom om balansextrakt eller bokslut, alltsammans'av. enklaste slag. I det lilla bokföringshäfte, som lärjungarna

183 böra vara försedda med, införas efter hand affärshändelser, genom vilka lärjungarna bl. a. kunna få praktiskt tillämpa sina successivt inhämtade kunskaper i fråga om procenträkning (vinst eller förlust), ränteräkning o. s. v. Affärshändelserna böra därjämte vara så nära som möjligt anknutna till lärjungarnas erfarenhetsrön av olika slag. Där förhållandena så medgiva, må kursen i bokföring kunna göras något utförligare. Klasserna 5 5 och 4*. De uppgifter av aritmetiskt innehåll, som ges i denna klass, skola huvudsakligen väljas med hänsyn till det praktiska livets, särskilt affärslivets, fordringar. Med sådana begrepp som växel, obligation, aktie, check o. s. v. göras lärjungarna bekanta; härvid kan det vara lämpligt att låta dem ifylla dithörande blanketter av olika slag. Även exempel på ränta på ränta böra ges, varvid lärjungarna få tillfälle använda räntetabeller. Det kan rekommenderas att låta lärjungarna göra bekantskap med det s. k. nioprovet såsom en praktisk kontrollmetod vid prövning av de vanliga räknesätten, särskilt multiplikationer och divisioner. Ekvationsläran utsträckes i denna klass till lösning av ekvationssystem av första graden. Härvid kan till en början med fördel användas en grafisk metod med rätvinkliga koordinater. För övrigt bör man icke driva arbetet härmed längre än till lösning av system med enkel sifferräkning och huvudsakligen med två obekanta. Tillämpningsuppgifterna begränsas till sådana, som äro lätta och av någon praktisk betydelse. Den algebraiska kursen repeteras och kompletteras med sådana moment, som icke medhunnits i föregående klass. I denna klass, eventuellt redan i den föregående klassen, bör, i samband med de planimetriska räkningarna, införas begreppet irrationellt tal, och särskilt böra lärjungarna vinna förtrogenhet med begreppet kvadratrot. Lärjungarna böra därvid själva på grafisk väg, helst genom konstruktion av ett diagram, få bestämma approximativa värden på kvadratrötter ur en följd av siffertal och på grund härav upprätta ett stycke av en kvadratrotstabell. Vid den fortsatta undervisningen användes en tryckt tabell av detta slag, liksom även en tabell över hela tals kvadrater. Den vanliga metoden för utdragning av kvadratrötter genomgås däremot icke, ej heller bevisen för räknelagarnas giltighet för irrationella tal. Proportionsläran bör icke ingå såsom ett särskilt moment i undervisningen. Begreppet förhållande kan emellertid införas på ett tidigt stadium. Redan i klass 25 resp. I 4 , t. ex. i samband med laborationsövningarna, kan man få anledning tala om förhållandet mellan storheter såsom kvoten mellan deras mätetal. Gymnasiet. Sedan det förut genomgångna i bokstavsräkning repeterats och fördjupats i den omfattning, som kan vara behövlig för olika ändamål och med hänsyn därtill, att första ringens lärjungar i allmänhet sammanförts från olika skolor och därför behöva »samarbetas», fortsattes studiet av ekvationsläran. Detta bör icke drivas längre än som behöves med hänsyn till de räkningar inom andra områden av matematiken, särskilt planimetrien och stereometrien, och i fysik, som förekomma inom respektive gymnasieformer. Bland tillämpningsövningar i ring I 4 böra även upptagas enkla sådana rörande växlar, aktier och

184 obligationer. Före behandlingen av ekvationssystem av första graden böra lärjungarna ha lärt sig förstå användningen av rätvinkliga koordinater, så att innebörden av ett enkelt ekvationssystem kan klargöras medelst grafisk framställning. Räknelagar böra endast bevisas, då de sträcka sig över lärjungarnas tidigare erfarenhet, och all onödig utförlighet bör vid förekommande bevisföring undvikas. A t t för irrationella tal bevisa giltigheten av olika slags räknelagar är obehövligt. Det är nog att framhålla, att man vid räkning utbyter de irrationella talen mot rationella närmevärden. Av läran om rötter och potenser bör medtagas huvudsakligen vad som är behövligt för säker insikt i läran om logaritmer. Exponentialekvationer och logaritmiska ekvationer kunna uteslutas ur såväl latingymnasiets som realgymnasiets kurser. Även i andra avseenden bör den algebraiska kursen kunna begränsas, t. ex. i fråga om kvadratrotutdragning ur polynom, rotekvationer samt ekvationer och ekvationssystem av högre grad. På latingymnasiet kunna rotekvationer helt utgå. Studiet av seriebegreppet bör likaledes inskränkas och vad latingymnasiet beträffar endast drivas därhän, att lärjungarna vinna förmåga att behandla lättare uppgifter rörande sammansatt ränta. Newtons binomialteorem behöver sålunda icke där behandlas. Diofantiska uppgifter samt satser angående tals delbarhet kunna helt uteslutas. Maximi- och minimiuppgifter böra på latingymnasiet begränsas till sådana, som leda till hela rationella funktioner av andra graden. Vid repetitionen i högsta ringen sammanfattas tidigare förvärvade insikter i allmän algebra. Härvid är det lämpligt att i realgymnasiet ge en översiktlig framställning av talsystemets successiva utveckling från hela positiva tal till brutna och irrationella tal samt vidare till negativa och imaginära. Funktionsbegreppet. I gymnasiets matematikundervisning bör funktionsbegreppet, som i någon mån behandlats redan i realskolan, erhålla en tämligen central ställning, såväl med hänsyn till dess allrnänbildande betydelse och dess förmåga att intressera lärjungarna som med hänsyn till förekommande tillämpningar på olika matematiska och naturvetenskapliga områden. P å den tillhörande grafiska framställningen bör läggas stor vikt, så att lärjungarna redan i första ringen få en uppfattning om funktionsbegreppets vidsträckta användning och den grafiska framställningens betydelse för studiet av praktiska frågor. Början gores med konstruktion med tillhjälp av rätvinkliga koordinater av enkla kurvor, belysande exempelvis en eller annan statistisk fråga, samt kurvor, som äro bestämda genom sin ekvation. Lärjungarna böra öva sig att med tillhjälp av den omsorgsfullt uppritade kurvan draga slutsatser rörande den fråga, som kurvan illustrerar, eller använda den för att finna såväl approximativa funktionsvärden, motsvarande givna x-värden, som även approximativa x-värden, motsvarande givna funktionsvärden. En annan nyttig övning är uppsökande

185 på grafisk väg av approximativa rotvärden till ekvationer med en och två obekanta under jämförelse med de exakta, genom räkning erhållna värdena. Studiet av funktionsbegreppet bör på latingymnasiet inskränkas till behandling av enkla hela rationella funktioner, varför exempelvis asymptotbegreppet icke bör medtagas. P å realgymnasiet åter göres studiet mera ingående. Förutom brutna rationella funktioner böra även enkla exponentialfunktioner, logaritmfunktioner och trigonometriska funktioner grafiskt framställas. I anslutning till den grafiska framställningen införes på realgymnasiet begreppet derivata, och lärjungarna göras förtrogna med dess geometriska betydelse samt dess användning i enkla fall för uppsökande av funktioners maximioch minimipunkter, ävensom för bestämning av tangenters och normalers ekvationer. För derivatans beräkning användes först dess analytiska definition och sedermera deriveringsregler omfattande derivering av en algebraisk summa, en produkt, en kvot och en funktion av en funktion. Även derivator av enkla implicita och trigonometriska funktioner böra beräknas. Med hjälp av andra derivatan böra lärjungarna få undersöka konkaviteten hos enkla rationella funktioner. Derivator av ännu högre ordning användas endast vid härledning av binomialteoremet för hel positiv exponent. Derivatbegreppet bör införas så tidigt, att studiet av den analytiska geometrien och rymdgeometrien kan draga nytta därav, varigenom även lärjungarnas kunskap i derivatkalkyl bättre befästes. Såsom avslutning på funktionsläran kan det vara lämpligt att i högsta ringen av realgymnasiet låta lärjungarna bestämma funktioner, vilkas derivator äro kända. Man bör emellertid begränsa undersökningarna till de fall, då den givna funktionen är hel och rationell. Till dessa undersökningar kunna tillämpningar på yt- och volymberäkningar anknytas. Särskilt för den följande behandlingen av rymdgeometrien är det av stor vikt, att lärjungarna på detta sätt erhålla en enkel metod för härledning av nödvändiga formler. Syntetisk

geometri.

1. Den egentliga geometriundervisningen, som tager sin början i klass 3 S resp. 24, förberedes genom de för närmast föregående klass föreskrivna praktiska mätnings- och konstruktionsuppgifterna. Dessa böra vara av sådan beskaffenhet, att lärjungarna omedelbart utan bevis inse deras riktighet. De böra utföras med noggrannhet, i regel efter uppgivna mått, och med användning av linjal med millimetermått, passare, vinkelhake och gradskiva. Genom sådana övningar, sålunda genom eget arbete, vinna lärjungarna förtrogenhet med de geometriska fundamentalbegreppen (såsom räta linjen och planet, olika slag av vinklar, trianglar och parallellogrammer, cirklar, cirkelsektorer). I sammanhang med uppmätning av t. ex. klassrummet eller skolgården jämte kartläggning därav i given skala kunna lärjungarna även få en föreställning om storheters förhållande till varandra samt likformighet. Även om de enklaste rymdgeometriska figurerna, särskilt sådana, som lärjungarna känna från det dagliga livet, såsom parallellepipeden, cylindern, pyramiden, könen och klotet, böra lärjungarna redan i denna klass erhålla en genom åskådning (even-

186 tuellt genom egen tillverkning av pappmodeller) och mätning vunnen kunskap. Sistnämnda övningar kunna i viss omfattning utföras i samband med de för klassen föreskrivna laborationsövningarna. Då man sedan i följande klass övergår till den egentliga geometrien, äro de flesta definitioner överflödiga, och de få, som likväl behöva uppställas, bli för lärjungarna lättare att fatta. Den genom de förberedande övningarna vunna erfarenhetskunskapen bör också användas till att öka antalet s. k. axiom, vilka på nybörjarstadiet icke böra vara annat än formuleringar av satser, som kunna anses genom åskådningen omedelbart givna. Härigenom vinner den följande bevisföringen i enkelhet och kan inskränkas till sådana satser, i fråga om vilka lärjungen kan känna behov av bevis. 2. Den genom de förberedande övningarna vunna erfarenhetskunskapen medför den fördelen, att bevisföringen i de följande klasserna kan göras enkel och i många fall ersättas av åskådning jämte praktisk tillämpning. Genom ämneskonferensens försorg böra satser och andra uppgifter, som utan olägenhet för ett fortsatt geometristudium kunna undvaras, omsorgsfullt utgallras ur de använda läroböckerna. Ämneskonferensen bör likaledes sörja för att sådana satser, som icke kunna förbigås men äro mindre lämpade för klar bevisföring på realskolans stadium, inläras genom åskådning jämte tillämpning eller ock uppskjutas till ett högre stadium. 3. Då bevisföring förekommer, skall den vara klar, redig och fullständig. Endast så kan den tjäna det dubbla syftet att bibringa lärjungarna en uppfattning av det logiska sammanhanget i den geometriska lärobyggnaden samt ordning och disciplin i tankar och tal. Den geometriska figuren till bevisföringen bör ge en så trogen föreställning om den förevarande uppgiften som möjligt. De vid en skriftlig framställning av en bevisföring nödvändiga bokstavsbeteckningarna för sidor, vinklar o. s. v. äro i allmänhet, särskilt på realskolestadiet, överflödiga vid en muntlig framställning. 4. Till en början bör huvudvikten läggas på konstruktionsuppgifter såsom de mest konkreta och för lärjungarna mest lättfattliga. Därefter införas så småningom geometriska teorem. Bevisföringen bör till en början ske enligt rent geometrisk metod men kan längre fram, sedan sträckors mätetal blivit införda såsom mått på sträckorna, ske antingen geometriskt eller algebraiskt, allteftersom den ena eller den andra metoden är enklare. 5. För att öka intresset för och utbytet av undervisningen bör man redan på ett tidigt stadium låta lärjungarna få pröva sina krafter på lösningen av mycket lätta geometriska problem. De geometriska satserna bli nämligen genom dylika övningar lättare begripliga och få för de unga en reell innebörd, utan vilken geometristudiet över huvud taget lätt kan te sig meningslöst för dem. I en klassavdelning torde därjämte alltid finnas ett antal lärjungar med särskild läggning för uppgifter av detta slag; sådana äro därför ägnade att väcka dessa lärjungars håg för själwerksamhet. En geometrilektion i realskolan bör i allmänhet disponeras så, att tiden räcker till icke blott för förhör och genomgång av en eller annan geometrisk sats utan även för lösning av

187 geometriska problem. Även i gymnasiet, med undantag av de båda högsta ringarna, bör ett mindre antal geometriska problem behandlas, delvis såsom repetition av realskolans kurs, men man bör icke härmed åsyfta en speciell färdighet hos lärjungarna, enär värdet av en sådan icke kan anses motsvara uppoffringen i tid och arbete. 6. Samtidigt med den av läraren i matematik meddelade geometriundervisningen bör teckningsläraren leda sådana praktiska tillämpningsövningar, som i själva utförandet fordra noggrannhet och precision, såsom konstruktion på rutat papper av lämpliga diagram samt ritningar i projektion och parallellperspektiv. Dessa övningar, vilka tillika främja lärjungarnas utbildning i teckning, förläggas till linearritningen och bestämmas till sin omfattning på gemensam konferens mellan lärarna i matematik och teckning. Härvid bör även överenskommelse träffas i fråga om den konstruktionsmetod, som i varje särskilt fall skall användas, så att icke läraren i teckning använder en metod, läraren i matematik en annan. Hithörande övningar böra därför först genomgås av läraren i matematik och därefter inpassas i teckningsundervisningen. Då i allmänhet någon tid förflutit mellan de båda tillfällen, då matematikläraren genomgått en viss geometrisk uppgift och teckningsläraren får anledning behandla den, bör den senare vid varje tillfälle repetitionsvis och med ritning på svarta tavlan erinra lärjungarna om uppgiftens innehåll, varigenom den förevarande satsen bättre kvarhålles i minnet. 7. Med avseende på de särskilda klassernas kurser bör ämneskonferensen med ledning av kursplanens bestämmelser och under hänsynstagande till i det föregående lämnade anvisningar och till de införda läroböckerna fördela lärostoffet dels mellan realskolan och gymnasiet, dels mellan de särskilda klasserna. Särskilt bör ämneskonferensen undersöka, huruvida vissa satser, som upptagas i en lärobok för realskolan, möjligen kunna uppskjutas eller förbigås eller behandlas på ett enklare sätt, än läroboken angiver. I realskolans högsta klass bör genomgås så mycket av läran om likformighet, som är behövligt för lösning av uppgifter rörande likformig avbildning. Bland de planimetriska uppgifterna i denna klass böra förekomma enkla och typiska sådana rörande plana skärningar av rymdgeometriska figurer (prisma, pyramid, cylinder, kon, klot), så valda, att de innebära en uppövning av lärjungarnas förmåga att fatta rumsförhållanden. I den mån det kan befinnas önskligt för undervisningen i linearritning samt möjligt med hänsyn till tiden, må delar av denna kurs kunna genomgås redan i föregående klass. . Lämpliga delar av realskolans kurs böra repeteras på gymnasiet såsom inledning till eller i samband med studiet av likformighetsläran, varvid lösning av enklare geometriska problem med fördel kan användas. Likformighetsläran behandlas resp. kompletteras så tidigt, att lärjungarnas kunskaper på detta område kunna komma även fysikstudiet till godo. Lärarna i matematik och fysik böra därför i detta avseende samråda. Det viktigaste av planimetrien kan inläggas i geometrikursen på lämpliga ställen, allt efter som lärjungarna förvärvat erforderliga kunskaper i ekva-

188 tionsläran. Då så anses önskvärt, kan även det planimetriska lärostoffet genomgås mera i ett sammanhang, sedan geometrikursen avslutats. Den rymdgeometriska kursen bör på latingymnasiet omfatta ungefär detsamma som i realskolans högsta klass. Sedan lärjungarna lärt sig beräkna sif f eruttryck med logaritmer, är det lämpligt att låta dem behandla några enkla rymdgeometriska beräkningsuppgifter såsom en repetition av de i realskolan inlärda yt- och volymformlerna. På realgymnasiet åter göres kursen mera omfattande, så att lärjungarna förvärva säker kännedom om egenskaperna hos de vanliga kropparna. De inledande satserna rörande räta linjer och plan genomgås, men några bevis böra icke inläras. Av kursen kunna vissa delar utbrytas och tagas tidigare, ifall ämneskonferensen finner detta ändamålsenligt» Särskilt avses härmed en framställning av de första principerna för stereometrisk ritning. Planläggningen av denna framställning bör ske i samråd med teckningsläraren. För undervisningen i rymdgeometri är det därjämte av särskild vikt, att lärjungarna lära sig att även på fri hand utföra enkla och tydliga figurer. Trigonometri. 1. Kursen i trigonometri bör på latingymnasiet omfatta definitioner på de trigonometriska talen för vinklar intill 180° samt beräkning i enkla fall av trianglar och figurer, som kunna hänföras till trianglar. Uppgifterna böra väljas så, att sifferräkningen ställer sig enkel. För lösningen av hithörande uppgifter bör icke förutsättas kännedom om tangent-teoremet. 2. På realgymnasiet införas först definitioner på de trigonometriska talen för vinklar intill 180°, men sedermera böra definitionerna även givas under allmän form. Lärjungarna böra vinna förtrogenhet icke blott med sådana räkningar, som nämnts i fråga om latingymnasiets kurs, utan även med vanligare reduktionsformler samt med lösandet av enklare trigonometriska ekvationer. 3. De trigonometriska problemen böra, då så är möjligt, anknyta till praktiska fältmätningsövningar under användning av teodolit. Dylika övningar kunna lämpligen utföras även under friluftsdagar. Analytisk

geometri.

Sedan funktionsbegreppet erhållit en framskjuten plats i gymnasiets undervisning, kan den analytiska geometrien behandlas såsom en organisk del av kursen i dess helhet. Studiet av andragradskurvorna kommer sålunda icke att framstå såsom den analytiska, geometriens egentliga uppgift. Sistnämnda kurvor böra studeras endast med hänsyn till deras viktigaste egenskaper. Mindre viktiga detaljer, såsom radikalaxel, tangentkordor, supplementarkordor, kunna förbigås. Teorien för poler och polarer samt diskussionen av den generella andragradsekvationen medtagas icke. För att lärjungarna skola få en riktig uppfattning av det analytisk-geometriska behandlingssättet och förvärva färdighet i användandet av det stora antalet formler, är det nödvändigt, att de genomräkna ett stort antal exempel. Vid genomgången av kapitlen om räta linjen och cirkeln bör såsom tillämp-

189 ningsuppgifter behandlas ett ej alltför ringa antal sifferexempel. Siffervärdena böra vara lämpligt valda, så att räkningen ställer sig enkel. Vid genomgången av kapitlen om andragradskurvorna, där likartade uppgifter förekomma för varje kurva, bör man nöja sig med ett fåtal sifferexempel och i stället såsom övning behandla enkla problem av mera allmän karaktär, vilka samtidigt ge geometrisk kunskap. Uppgifter om geometriska orter ge lärjungarna en god inblick i det funktionsteoretiska betraktelsesättet. Invecklade ortproblem böra emellertid undvikas. Måste vid lösningen av ett ortproblem hjälpvariabler införas, bör eliminationen av dessa kunna ske på ett enkelt och naturligt sätt. b. Räknetab eller och övriga hjälpmedel. 1. Räkningar med logaritmer böra vid undervisningen i matematik, ävensom vid de matematiska, skrivningarna, utföras med fyrställiga tabeller. Därjämte bör vid skrivningarna räknesticka få medtagas och användas för kontrollräkning. De vid undervisningen i fysik förekommande räkningarna torde däremot ofta med erforderlig noggrannhet kunna utföras med räknesticka. Sedan på realgymnasiet logaritmerna blivit behandlade, bör därför räknestickans teori och användning genomgås. Om läraren anser det lämpligt, kunna lärjungarna även tidigare få anvisningar härutinnan. De lärjungar, som ha för avsikt att i de båda högsta ringarna tillvälja ämnet fysik, böra tillrådas att skaffa sig säker färdighet i användandet av detta hjälpmedel. 2. Vid undervisningen böra därjämte komma till användning räknetabeller a v olika slag, såsom tabeller över kvadrater och kvadratrötter, inverterade värden, ett kapitals slutvärde efter olika tid och räntefot, trigonometriska tal. 3. Vid trigonometriska räkningar användas lämpligen till en början tabeller över de trigonometriska talen själva, enär lärjungarna sålunda lättare vinna förtrogenhet med dessa tals betydelse och storhetsordning. Senare användas även tabeller över talens logaritmer. 4. För att lärjungarna skola kunna på ett naturligt sätt inlära det behövliga förrådet av matematiska formler, kan det tillrådas, att de få förse sig med ett häfte, i vilket de införa formler, efter hand som de lärt sig begripa och använda dem. Dessa häften böra lärjungarna få göra flitigt bruk av under arbetet på egen hand, varigenom de formler, som skola läggas på minnet, kunna så småningom innötas. Vid lämpliga tillfällen kunna de därjämte få lösa uppgifter utan tillgång till sina formelhäften, om detta skulle anses ändamålsenligt. c. Undervisningen. Utöver vad som tidigare blivit nämnt i fråga om undervisningen må följande anföras. 1. Att säkert och snabbt kunna lösa i det praktiska livet förekommande räkneuppgifter är huvudsyftet med räkneunder visning en i realskolan. Lärjungarna skola fördenskull lära sig fullt förstå och såväl skriftligt som en-

190 bart genom huvudräkning begagna sig av läran om hela tal och bråk jämte tillämpningar samt förvärva säker kännedom om allmänt använda sorter och förmåga att använda ekvationsmetoden, så snart denna vid behandling av en räkneuppgift erbjuder en lättare framkomlig väg. Då det nämnda kunskapsstoffet torde utgöra det matematiska vetande, varav det stora flertalet medborgare, även i framskjuten ställning och på ansvarsfulla poster, kunna sägas ha dagligt behov, bör läraren noga genomtänka den undervisningsmetod, han här använder. Han bör flitigt utnyttja alla de hjälpmedel — i allmänhet erfordras endast sådana av enkelt slag — som kunna stå till buds, fyndiga förklaringar samt klarläggande ritningar och demonstrationer i största möjliga utsträckning. Arbetstakten bör i det hela vara långsam och lugn, så att alla lärjungar må kunna ordentligt tillägna sig detta lärostoff, som icke blott är det viktigaste för det dagliga livets behov utan även av grundläggande betydelse för det fortsatta matematikstudiet. Även åt det metodiska vid undervisningen inom högre områden bör stor omsorg ägnas, om denna undervisning skall, såsom den avser, kunna befordra en utveckling av samtliga lärjungars tanke- och slutledningsförmåga och icke blott bibringa några av dem vissa förutsättningar för vetenskapliga eller tekniska studier. 2. Uppgifterna för tillämpningsövningarna böra väljas så, att lärjungarna i så stor utsträckning som möjligt få kännedom om de olika förhållandena i livet, där beräkningar äro erforderliga, och vara så beskaffade, att de så mycket, som möjligt närma sig verkligheten. Härav följer, att vissa konstlade och uppkonstruerade uppgifter, som av ålder brukat förekomma i läroböcker, skola undvikas, och att uppgifterna i regel böra leda till enkla sifferräkningar. Man får likväl icke helt förbise, att just de i praktiska livet förekommande uppgifterna i regel leda till ojämna sifferräkningar; de äro icke på förhand bearbetade, så att de passa för förkortning m. m. Uppgifter, som äro komplicerade med avseende på innehåll eller siffror, böra emellertid i regel undvikas. 3. Sedan huvudräkning med enkla tal förberett uppfattningen av ett nytt område, övergår man till uppgifter med större tal, som kräva skriftlig behandling. Härvid bör det mindre komma an på att genomgå många uppgifter. Större avseende måste fästas vid det sätt, varpå genomgåendet sker. Läraren bör samtalsvis klargöra meningen med den förelagda uppgiften och leda lärjungarna att själva föreslå något sätt att lösa den. Sedan ett behövligt antal uppgifter sålunda behandlats, få lärjungarna på egen hand pröva sina krafter på liknande uppgifter. I regel bör man för sådant arbete anslå någon del av varje lektion, åtminstone i realskolan, men även vid lämpliga tillfällen i gymnasiet. De matematiska undervisningstimmarna bli därigenom för lärjungarna verkliga arbetstimmar, som äro ägnade att öka deras intresse för ämnet. Det förutsattes naturligtvis härvid, att läraren omsorgsfullt följer lärjungarnas arbete, att lärjungarna blivit invanda att självmant vända sig till läraren, då något tar emot, och att läraren icke förtröttas att gång på gång besvara samma fråga eller ge samma anvisning. Även vid geometri-

191 undervisningen böra lärjungarna få disponera någon del av lektionen till att under lärarens uppsikt på egen hand inlära det genomgångna och inöva detsamma genom lösning av enkla problem. Särskilt då klassen icke är alltför stor, bör en på detta vis tillrättalagd undervisning kunna medföra en väsentlig inskränkning av lärjungarnas hemarbete. De matematiska hemuppgifter, som tilldelas lärjungar i realskolan, böra avse förut genomgångna områden samt vara till sin omfattning noggrant avvägda och så pass enkla, att lärjungarna kunna förutsättas utan hjälp gå i land med dem. Dylika hemuppgifter äro ävenledes ägnade att befordra lärjungarnas självverksamhet och utgöra en träning av deras förmåga att räkna snabbt och säkert. P å gymnasiet, där lärjungarna äga större mogenhet, böra de givetvis också få arbeta med mera krävande hemuppgifter. 4. Vid varje lektion bör såvitt möjligt lämplig anknytning sökas till det förut genomgångna, varjämte omfattningen av det »nya» bör anpassas efter klassens förmåga och allmänna ståndpunkt. Stort avseende måste fästas därvid, att lärjungarna under varje lektion få anledning till någon individuell verksamhet. Då läraren antingen själv eller med tillhjälp av någon lärjunge vid tavlan genomgår en ny uppgift, böra de andra lärjungarna i den utsträckning det är möjligt aktivt deltaga i utredningen. Att låta dem samtidigt räkna i sina egna häften torde vara mindre ändamålsenligt. Detta sparas, tills utredningen är klar, då de kunna fortsätta på egen hand med den påbörjade uppgiften eller med någon liknande. 5. Vid inövning av en ny räknemetod eller regel böra lärjungarna få behandla så många likartade uppgifter, att säkerhet vinnes. Tillämpningsuppgifterna böra likaledes vara många men därjämte av skiftande innehåll, så att den förvärvade kunskapen befästes och lärjungarnas förmåga att på egen hand lösa uppgifter utvecklas. I detta sammanhang må varnas för en överdriven gruppering av tillämpningsuppgifterna såsom rörelseproblem, blandningsproblem o. s. v., för vilkas behandling särskilda metoder blivit inövade. De räkneuppgifter, som möta ute i det praktiska livet, torde sällan tillhöra någon sådan inövad grupp, varför på detta vis tränade lärjungar kunna stå handfallna inför en i och för sig enkel uppgift, blott därför att den framträder i en för dem ovanlig form. Huvudvikten bör i stället läggas därpå, att lärjungarna vänja sig vid att o r d e n t l i g t s t u d e r a u p p g i f t e n s t e x t o c h g ö r a k l a r t f ö r sig, v a d som e f t e r f r å g a s och v a d m a n h a r a t t utgå ifrån såsom bekant, 6. I samband med undervisningen i bokföring får läraren ofta osökt tillfälle att göra lärjungarna uppmärksamma på betydelsen av att bokföring, av vad slag den vara må, fordrar ordentlighet och samvetsgrannhet av den, som sköter densamma, att vårdslöshet och oärlighet härvidlag, då bokföringen avser affärsverksamhet eller handhavande av andras medel, enskilda personers såväl som offentliga institutioners, förr eller senare avslöjas, åsamkar den skyldige straff och föröder framtiden för honom, ofta nog även för de av honom beroende anhöriga. Man får icke försumma att vid lämpliga tillfällen — i samband med under-

192 visningen i bokföring eller då fråga är om ett kapitals slutvärde •— för lärjungarna framhålla betydelsen av ett systematiskt sparande för såväl den enskilde individen som för hela vårt folk. I detta sammanhang kan läraren lämpligen, t. ex. i avgångsklasserna, göra lärjungarna uppmärksamma på att kostnaderna för en utbildning, av vad slag som helst, även är en form för sparande, för kapitalbildning, under förutsättning att en tillfredsställande förräntning av de nedlagda kostnaderna framdeles kan påräknas. Det faller sig då naturligt, att lärjungarna få försöka beräkna, vad de kosta sina föräldrar om året, kostnaderna för ett studielån med ränta på ränta till dess det är slutbetalt, vad det kostar att efter slutad skolgång utbilda sig för någon viss levnadsbana o. s. v. Härvid faller det sig ävenledes naturligt, att de med lärarens hjälp och med användning av tillgänglig litteratur i ämnet försöka taga reda på utsikterna i fråga om framtida anställning och huruvida en utkomst motsvarande de nedlagda kostnaderna i varje särskilt fall kan vara att påräkna. Lärjungarna böra därjämte få lära känna någon enkel form för uppställning av en årsbudget, t. ex. för en enskild person eller för ett hem, samt försöka uppgöra förslag till en ändamålsenlig fördelning av en fingerad inkomst på olika slag av utgiftsposter. En del av de anförda spörsmålen kunna behandlas samtalsvis eller möjligen såsom föredrag av enskilda lärjungar eller — om tillfälle därtill kan beredas — av någon yrkesman. Även åtskilliga andra ekonomiska ämnen kan det vara lämpligt att föredragsvis behandla inför de mera mogna lärjungarna. Såsom exempel härpå kunna anföras: olika försäkringstyper och deras betydelse för den enskilde och för hemmet, olika slag av penningplacering och former för upptagande av lån, skatteformerna i vårt land. 7. Historiska notiser rörande det matematiska vetandets utveckling äro intresseväckande och böra fördenskull vid olika tillfällen meddelas. d. Lärjungarnas självverksamhet och kunskapskontrollen. 1. Om de matematiska studierna skola bli verkligt givande, måste lärjungarna i stor omfattning få sysselsätta sig med ämnet på egen hand. I det föregående har framhållits vikten av att lärjungarna någon stund under varje lektion samt i väl avvägd omfattning även i hemmet få självständigt syssla med tillämpningar av det tidigare genomgångna. En förutsättning för att arbete på egen hand skall ge gott resultat är, att lärjungarna intressera sig för den förelagda uppgiften, och det göra de vanligen, om de ordentligt begripa den och om de överhuvud äga vilja att lära. P å det högre stadiet kunna lärjungarna på egen hand även få syssla med uppgifter, som icke medhunnits i skolan eller som några av dem av någon anledning icke fått vara med om där. En lucka i den matematiska lärogången kan nämligen ha en ödesdiger verkan i fortsättningen och bör därför icke få kvarstå. 2. Tid efter annan böra lärjungarna få disponera en hel lektion eller dubbellektion för att pröva sina krafter på uppgifter, hämtade från ett nyligen ge-

193 nomgånget område. Läraren kan också på detta sätt undersöka, huruvida lärjungarna förvärvat erforderlig säkerhet i fråga om det behandlade lärostoffet. Dylika kortare arbeten — övningsräkningar, provräkningar — kunna bli väl så givande söm de mera tidskrävande matematiska skolskrivningarna, enär de förra kunna bättre inpassas i direkt anslutning till smärre partier av kursen, allt efter som dessa behandlats under lektionerna. På de matematiska skrivningarna böra kraven ställas högre än på övningsräkningarna i fråga om den formella behandlingen (språkform och följdriktighet i framställningen) samt den yttre snyggheten (handstil och uppställning i övrigt). Skolan bör även anse som sin uppgift att lära lärjungarna iakttaga räknesnygghet, som för de flesta kan ha stor praktisk betydelse. Uppgifterna för de matematiska skolskrivningarna böra göras intresseväckande genom att i största möjliga utsträckning anknyta till verkligheten, till praktiska förhållanden, som lärjungarna ha sig bekanta, samt med avseende på svårighetsgraden noga avpassas efter lärjungarnas genomsnittliga förmåga; för de kunnigare lärjungarna ges en eller annan svårare uppgift. Beträffande skrivningarna i realskolans högsta klass må framhållas, att uppgifterna huvudsakligen böra hämtas ur kursen för denna klass. I fråga om uppgifterna för skrivningarna på realgymnasiet framgår av de lämnade anvisningarna angående lärokurserna (sid. 186 f.), att geometriska problem icke böra förekomma i de båda högsta ringarna. Det torde vidare framgå, att beträffande vissa andra områden uppgifter av s v å r a r e beskaffenhet skola undvikas, t. ex. i fråga om ekvationer och ekvationssystem av högre grad, rotekvationer, trigonometriska ekvationer och analytisk geometri. På latingymnasiet må geometriska problem icke förekomma. För övrigt böra uppgifterna där vara av enklare beskaffenhet än på realgymnasiet. Särskilt gäller detta i fråga om vissa områden av kursen, t. ex. serier och planimetri. 3. Vad beträffar sådana hemarbeten, som icke redovisas skriftligt, är ett kortare muntligt förhör den naturliga kontrollmetoden. Till omväxling kan det emellertid vara lämpligt, att lärjungarna en eller annan gång få i skolan skriftligen redogöra för hemuppgiften eller någon del av densamma, t. ex. ett geometriskt teorem. Därigenom torde också den logiska, tankegången bättre inskärpas. Lärjungarna böra emellertid icke i förväg underrättas om att en skriftlig redogörelse skall förekomma. IV. Enskilt arbete. 1. Man bör kunna förutsätta, att de lärjungar, som välja ämnet matematik för sitt enskilda arbete, göra detta antingen därför, att de äga särskilt intresse och särskilda förutsättningar för ämnet, eller därför, att de behöva kunskaper utöver gymnasiekursen för sin blivande levnadsbana, eller möjligen av båda dessa anledningar. Uppgifterna för det enskilda arbetet böra därför, i den mån så kan ske, lämnas med hänsyn härtill. En lärjunge på latingymnasiet, som t. ex. framdeles ämnar undergå fyllnadsprövning enligt fordringarna på realgymnasiet, bör till uppgift för sitt enskil13—321680

194 da arbete kunna få någon eller några delar av realgymnasiets kurs, t. ex. geometrisk problemlösning, den större trigonometriska kursen jämte övningsexempel, kursen i rymdgeometri jämte övningsexempel, begreppet derivata med tillämpningar på enklare funktioner och deras kurvor, analytisk-geometrisk behandling av räta linjen. Lärjungar på realgymnasiet kunna tilldelas såväl uppgifter, vilka innebära en utvidgning av någon del av den lästa kursen, som sådana, vilka för dem representera helt nya områden av matematiken. Följande exempel på speciella uppgifter må anföras: De första elementen av nyare geometri; om cirklars potenslinje och likställighetsaxlar (lösning av apolloniska beröringsproblemet); läran om inversion; lösning av geometriska problem enbart med passare; grunderna av geometrografien jämte tillämpningar; elementen av determinantteorien med tilllämpning på lineära ekvationssystem; om pythagoreiska och heroniska tal; komplexa tal och lösning av den allmänna tredjegradsekvationen; summering av ett antal aritmetiska serier av högre ordning; livförsäkringsteknikens grunder; sannolikhetskalkyl; utvidgad kurs i trigonometriska solveringar av plana figurer; sfärisk trigonometri med tillämpning på astronomi; historisk översikt av problemet om cirkelns kvadratur. Dessutom kunna i realgymnasiets högsta ring förekomma t. ex. följande uppgifter: De första elementen av integralkalkylen jämte tillämpningar; beräkning av kroppars volymer medelst Newton-Simpsons regel; den generella andragradsekvationens geometriska betydelse; beräkning av kägelsnittens krökning; analytisk-geometrisk behandling av några kurvor av högre ordning; de första elementen av den analytiska rymdgeometrien; problemet om vinkelns tredelning; problemet om kubens fördubbling; de första grunderna av den projektiva geometrien; grunderna av den moderna axiomatiken. 2. Redovisningen av de utförda arbetena kan ske genom skriftlig redogörelse eller genom förhör eller genom skriftlig redogörelse i förening med förhör. Om läraren anser lämpligt, kan redovisningen även lämnas i form av föredrag.

195 Biologi med hälsolära. A. Realskolan. 1.

Mål.

Undervisningen i biologi med hälsolära i realskolan har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtas i folkskolan, bibringa lärjungarna en så vitt möjligt på egna iakttagelser grundad kunskap om de levande varelsernas viktigare former, om människans och övriga levande varelsers byggnad och livsyttringar samt om de olika organismernas samliv och beroende av varandra, ävensom att lämna vägledning för ett sunt levnadssätt. 2. a.

Kursfördelning. Femårig

realskola.

Klass 1 (2 timmar). Däggdjurens byggnad och viktigare former. Undersökning av levande växter och i samband därmed något om växternas yttre organ; någon övning i växtbestämning efter flora; undervisning om växters insamling och preparering; växtinsamling. Exkursioner. Klass 2 (2 timmar). Fåglarnas, kräldjurens, groddjurens och fiskarnas byggnad och viktigare former. Kortfattad översikt av de högre växternas yttre organ i samband med växtundersökning och växtbestämning; växtinsamling. Exkursioner. Klass 3 (2 timmar). De ryggradslösa djurens byggnad och viktigare former; valda grupper inom djurriket, vilka med hänsyn till levnadsförhållanden och betydelse för människan äro av särskilt intresse. Fortsatt växtundersökning och växtbestämning; växtinsamling. Exkursioner. Klass 4 (2 timmar). Sammanfattande översikt av djurriket. Några av växtrikets viktigaste familjer; gagnväxter; typer för kryptogamernas huvudgrupper; våra viktigaste svenska växtsamhällen på grundval av växtinsamling och exkursioner. Klass 5 (2.5 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Cellen och dess viktigaste livsföreteelser; människokroppens byggnad och förrättningar; i anslutning härtill hälsolära, även innefattande mikroorganismerna, de rusgivande ämnena, särskilt de alkoholhaltiga dryckerna, samt tobaken och kaffet, deras natur och verkningar. Kort framställning av växternas livsföreteelser. b.

Fyraårig

realskola.

Klass 1 (2 timmar). De ryggradslösa djurens byggnad och viktigare former. Kortfattad översikt av de högre växternas yttre organ i samband med växtundersökning och växtbestämning efter flora; växtinsamling. Exkursioner.

196 Klass 2 (2 timmar). Ryggradsdjurens byggnad och viktigare former. Fortsatt växtundersökning och växtbestämning; växtinsamling. Exkursioner. Klass 3 (2 timmar). Valda grupper inom djurriket, vilka med hänsyn till levnadsförhållanden och betydelse för människan äro av särskilt intresse. Några av växtrikets viktigaste familjer; gagnväxter; typer för kryptogamernas huvudgrupper; våra viktigaste svenska växtsamhällen på grundval av växtinsamling och exkursioner. Klass 4 (2.5 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka) = klass 5 5 .

B. Gymnasiet. 1. Mål. Undervisningen i biologi med hälsolära på gymnasiet avser att, på grundval av det i realskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en i möjligaste mån på egna iakttagelser grundad kunskap om de levande varelsernas organisation och livsyttringar, med särskilt beaktande av sådana kunskapselement, som äro ägnade att giva inblick i utvecklingsläran och ärftlighetsläran eller som för människan äro av större praktisk betydelse, ävensom att lämna vägledning för ett sunt levnadssätt. 2. a.

Kursfördelning.

Fyraårigt

gymnasium.

Ring I (2 timmar). Cellen och dess viktigaste livsföreteelser; människokroppens byggnad och förrättningar; i anslutning härtill hälsolära, även innefattande mikroorganismerna, de rusgivande ämnena, särskilt de alkoholhaltiga dryckerna, samt tobaken och kaffet, deras natur och verkningar. Ring II (1.5 timme). Kort historisk framställning av utvecklingsläran och dess förutsättningar; huvuddragen av ärftlighetsläran. Växternas fysiologi och det viktigaste om deras inre byggnad. Ring III (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Huvuddragen av djurens, förnämligast ryggradsdjurens, jämförande anatomi; i anslutning härtill de viktigaste organsystemens embryonala utveckling samt de viktigaste paleontologiska typerna; Sveriges växt- och djurgeografi i översiktlig framställning och i samband därmed växt- och djurvärldens invandringshistoria. Ring IV (2 timmar, varav 1 timme laborationer under höstterminen). Valda delar av människans fysiologi, särskilt ämnesomsättningen samt nerv- och sinnesfysiologien, i utförligare framställning. De viktigaste kryptogama typerna. b. Treårigt gymnasium. Ring 7 (1.5 timme) = ring II 4 . Ring II (3 timmar, varav 1 timme laborationer) = ring III 4 . Ring III (2 timmar, varav 1 timme laborationer under höstterminen) ring IV 4 .

=

197 O. Lyceet. 1. Mål. Undervisningen i biologi med hälsolära i lyceet har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtas i folkskolan, bibringa lärjungarna en i möjligaste mån på egna iakttagelser grundad kunskap om de levande varelsernas viktigare former, deras organisation och livsyttringar, med särskilt beaktande av sådana kunskapselement, som äro ägnade att giva inblick i utvecklingsläran och ärftlighetsläran eller som för människan äro av större praktisk betydelse, ävensom att lämna vägledning för ett sunt levnadssätt. 2.

Kursfördelning.

Krets 1 (2 timmar). De ryggradslösa djurens samt fiskarnas, groddjurens och kräldjurens byggnad och viktigare former. Kortfattad översikt av de högre växternas yttre organ i samband med växtundersökning och växtbestämning efter flora; växtinsamling. Exkursioner. Krets 2 (2 timmar). Fåglarnas och däggdjurens byggnad och viktigare former. Några av växtrikets viktigaste familjer; fortsatt växtundersökning; växtinsamling. Exkursioner. Krets 3 (1.5 timme). Typer för kryptogamernas huvudgrupper; gagnväxter; våra viktigaste svenska växtsamhällen på grundval av växtinsamling och exkursioner; växternas fysiologi och det viktigaste om deras inre byggnad. Krets 4 (2 timmar). Cellen och dess viktigaste livsföreteelser; människokroppens byggnad och förrättningar; i anslutning härtill hälsolära, även innefattande mikroorganismerna, de rusgivande ämnena, särskilt de alkoholhaltiga dryckerna, samt tobaken och kaffet, deras natur och verkningar. Kort historisk framställning av utvecklingsläran och dess förutsättningar; huvuddragen av ärftlighetsläran. Krets 5 (3 timmar, varav 1 timme laborationer) = ring n i 4 . Krets 6 (2 timmar, varav 1 timme laborationer under höstterminen) = r i n g

D. Anvisningar. I.

Förkunskaper.

Enligt gällande undervisningsplan skall i den sexklassiga folkskolans huvudformer vid de tre första skolårens hembygdsundervisning lämnas en enkel framställning av människokroppen samt en grundläggande undervisning om hembygdens natur, framförallt dess djur och växter. I fråga om ämnet naturkunnighet gäller beträffande kursens z o o l o g i s k a moment, att i klass 4 behandlas viktigare svenska djur, med särskilt avseende fast, där så lämpligen kan ske, vid vad som därutinnan är kännetecknande för olika delar av landet. I klasserna 5 och 6 behandlas viktigare djurformer, som äro kännetecknande för det övriga Europa och de främmande världsdelarna. I

198 samma klasser lämnas därjämte en framställning av djurrikets förnämsta huvudgrupper samt en återblick på djur, som tidigare förekommit vid undervisningen. Som ett betydelsefullt kursmoment ingår i dessa klasser en framställning av människokroppens byggnad och livsförrättningar och i samband därmed hälsolära, upptagande det viktigaste om renlighet i allmänhet, hudens och munhålans vård, kläder, ljus, frisk luft, föda, kroppsrörelse, arbete, vila och sömn, om bostadens lämpliga beskaffenhet, utrymme och vård, om smitta med särskild hänsyn till tuberkulosen och andra vanliga smittosamma sjukdomar jämte skyddsåtgärder mot smitta, om njutningsmedlens faror för hälsan samt om den första hjälpen vid olycksfall. Slutligen beaktas i de nämnda klasserna de i ekonomiskt hänseende mest betydelsefulla husdjurens viktigaste organ och livsvillkor. Av b o t a n i s k a kursmoment skola enligt planen de för olika områden karakteristiska, viktigare växterna behandlas på sätt ovan framhållits i fråga om djuren. En mera systematiserad framställning lämnas i klass 5, i det att i samband med en återblick på växter, som tidigare förekommit vid undervisningen, en och annan av de förnämsta växtfamiljerna behandlas. I klass 4 genomgås växternas blomning, deras frukter och frön samt deras förökning på annat sätt än genom frön. I klass 5 ägnas ock uppmärksamhet åt det viktigaste om växternas liv med särskild hänsyn till rotens och bladets förrättningar samt till groningen och med tillämpning på de odlade växterna och skogsträden. P å grund av de skilda kunskapsförutsättningarna hos lärjungarna i den 5åriga och den 4-åriga realskolan måste uppenbarligen sättet för kursernas uppläggning och behandling inom dessa skolformer bli väsentligen olika. Vid inträdet i klass l 5 ha lärjungarna förvärvat allenast mera begränsad kännedom om olika djurformer och därvid endast om sådana, som tillhöra vårt lands fauna. Vad kunskaperna i botanik beträffar, är man berättigad utgå ifrån att lärjungarna i folkskolans klasser 1—4 inhämtat vissa elementer av organografien samt därutöver någon kännedom om vårt lands växtvärld i övrigt. Vid inträdet i klass l 4 äro, såsom ovan framhållits, lärjungarnas kunskaper i både zoologi och botanik till såväl omfattning som grundlighet icke oväsentligt större. Sålunda har djurriket i dess helhet vid undervisningen behandlats och även systematiskt sammanfattats. Grunddragen av människokroppen och hälsoläran ha också genomgåtts. Lärjungarna ha vidare erhållit en kortfattad samlad framställning av växtvärlden samt lärt känna vissa växtfamiljer. Vidare har meddelats en kortfattad undervisning om växtens viktigaste livsyttringar, delvis på grundvalen av enkla försök. »

n.

Allmänna synpunkter.

1. Undervisningen i biologi med hälsolära bör städse på alla stadier bedrivas med aktgivande på att ämnet avser att göra lärjungarna förtrogna med den omgivande naturen och dess olika varelser, deras byggnad och livsyttrin-

199 gar samt med människokroppens byggnad och hälsolärans ur individens och samhällets synpunkt viktigaste delar. I så stor utsträckning som möjligt böra med hänsyn härtill lärjungarna sättas i tillfälle att i naturen, på naturföremål och genom experiment göra iakttagelser och undersökningar. Stor omsorg bör nedläggas på valet av material samt på undersökningens noggrannhet och experimentens ändamålsenliga och möjligast enkla anordning. Det måste ock tillses, att de gjorda iakttagelserna sorgfälligt analyseras, så att kunskapsmaterialet på ett för lärjungens utveckling fruktbringande sätt av honom tillägnas. Genom längre och kortare exkursioner samt lektionernas förläggning till naturen kan åt undervisningen givas en karaktär av omedelbart naturstudium, som är ägnad att främja det allmänna målet för skolans biologiundervisning. Vid arbetet på lärorummet måste tillses, att tillgängliga samlingar av djur och växter, av mikroskopiska preparat och organpreparat, fantom och planscher konsekvent anlitas. Då möjlighet därtill yppar sig, böra även ljusbilder samt film komma till användning. Likaledes bör lärarens muntliga framställning i görligaste mån stödjas av schematiska teckningar, utförda på svarta tavlan. Lärjungarna böra även uppmanas att medelst skisser och enkla teckningar redovisa sina iakttagelser. Vad här sagts om vikten av undervisningens åskådlighet bör ha tillämpning även vid återblickar och repetitioner. 2. Ur nu angivna synpunkt är det av synnerlig betydelse, att läroverket förfogar över lämpligt inredda lokaler samt tillfredsställande samlingar av naturföremål, mikroskop och andra apparater, ävensom annan för undervisningen erforderlig materiel. I fråga om z o o l o g i s k materiel må framhållas vikten av att det finnes tillgång på skallar och tänder samt anatomiska och utvecklingshistoriska preparat, t. ex. blodkärlssystem och nervsystem av typer för olika ryggradsdjur, ögats byggnad, utvecklingsserier av olika insekter, benfisk, groda, fågel och däggdjur. För att bereda lärjungarna tillfälle till studier å levande djur även vid klassundervisningen böra anordnas akvarier och terrarier, där de själva kunna iakttaga olika djurformer och deras levnadsvanor. Av b o t a n i s k materiel bör skolans samling, jämte goda väggtavlor och andra avbildningar av svenska växter och utländska kulturväxter, innehålla konserverade växter och växtdelar. Särskilt må framhållas vikten av att läroverket disponerar ett representativt herbarium, omfattande tillräckligt antal exemplar av de arter, som vid undervisningen behandlas ur systematisk, ekologisk eller växtgeografisk synpunkt. Önskvärt är tillika, att de mera betydelsefulla gagnväxterna äro företrädda genom seriepreparat, som utvisa råprodukternas successiva förädling. För undervisningen i växtanatomi och växtfysiologi är det till stor fördel, om i anslutning till undervisningslokalerna finnes ett mindre växtodlingsrum, där växter kunna odlas och försök utföras. För laborationema liksom för undervisningen i övrigt bör läroverket förfoga över tillräckligt antal enkla mikroskop samt färdiga preparat.

200 Slutligen måste tillses, att så riklig bildmateriel som möjligt står till förfogande, omfattande såväl fotografier och ljusbilder som kartor och planscher. Lämpligt är att under samarbete med undervisningen i teckning låta mera försigkomna lärjungar medverka vid framställandet av planscher och kartor, avsedda att belysa nåjjot särskilt problem. 3. I fråga om stoffurvalet må som en grandläggande regel betonas, att såsom huvudmål för undervisningen icke får sättas en systematiskt fullständig framställning. Endast sådant bör medtagas, som, på samma gång det motsvarar lärjungarnas utvecklingsståndpunkt, kan anses äga verkligt värde vare sig på grund av sin betydelse i naturen eller för det praktiska livet eller emedan det är i särskild grad ägnat att främja lärjungarnas allmänna utveckling och väcka deras intresse för naturen. Angeläget är, att företeelser, som kunna belysa sambandet mellan organismernas byggnad och levnadssätt, så mycket som möjligt uppmärksammas. Det ligger i sakens natur, att i första hand förhållandena i vårt eget land skola beaktas. Därjämte bör urvalet bestämmas med hänsyn till betydelsen för människan och den mänskliga kulturen. Sorgfälligt bör undvikas, att lärjungarna belastas med för mycken minneskunskap. Särskilt måste städse iakttagas en måttfull begränsning i avseende på systematiseringar och indelningar. Den kunskap i ämnets terminologi, som av lärjungarna kräves, bör inskränkas till det minsta möjliga och fast inläras genom undersökning av rikhaltigt material och därpå följande återblick. Hemuppgifterna böra få karaktär av en sammanfattande framställning av det vid undervisningen genomgångna. Lämpliga sådana uppgifter utgöra jämväl ritningar eller verkställandet och antecknandet av vissa iakttagelser, varvid det i många fall kan vara till fördel, att en mindre grupp lärjungar anvisas att samarbeta. 4. I den utsträckning "som kan finnas möjligt, grundas undervisningen på utförda försök och verkställda undersökningar. Där enligt timplanen särskild tid är anslagen för laborationer, bör denna i första hand tagas i anspråk härför. Med det undervisningssätt, som förutsattes normalt förekomma, kan emellertid härutinnan någon skarpt framträdande skillnad mellan laborationer och annan undervisning icke upprätthållas. Även under lektionstimmarna böra lärjungarna så mycket som möjligt sysselsättas med iakttagelser och försök. Alldeles särskilt gäller detta om det differentierade stadiet, där undervisningsavdelningens i regel mera begränsade storlek medgiver ett konsekvent genomfört laborativt arbetssätt, Försöken böra vara så valda, att de för lärjungarna tydligt och påtagligt framställa den företeelse, de äro avsedda att klargöra, och att de för sitt utförande kräva möjligast enkla medel samt ringa tidsutdräkt. Vid laborationema fördelas lärjungarna i grupper om i regel högst 3. Laborationsuppgifterna böra för lärjungarna tillrättaläggas på ett sådant sätt, att dessa erhålla en klar uppfattning om vad undersökningen eller experimentet avser. För kontroll över arbetsresultatet synes det lämpligt, att lärjungarna få avfatta korta och, i den mån så kan ske, genom enkla teckningar belysta redogörelser för sina iakttagelser och rön.

201 Laborationema böra ställas i omedelbart sammanhang med vad som vid klassundervisningen samtidigt behandlas. Lämpiiga uppgifter härför utgöra dissektioner av företrädesvis ryggradsdjur samt undersökning av viktigare organ av större däggdjur, t. ex. hjärta och hjärna; iakttagelser å mikroskopiska preparat; försök inom såväl växt- som djurfysiologien, de senare avsedda att belysa människokroppens verksamhet. Med fördel kunna lärjungarna även anvisas att undersöka det mikroskopiska djur- och växtlivet i havet, en insjö eller annan sötvattenssamling. 5. Såsom redan framhållits, bör undervisningen å såväl realskolans som gymnasiets stadium eftersträva att föra lärjungarna i omedelbar beröring med naturen samt ge dem tillfälle att under lärarens ledning göra iakttagelser och insamla naturföremål. Detta sker genom anordnande av exkursioner så ofta sig göra låter, och därtill böra såväl friluftsdagar som lektionstimmar utnyttjas. Förutom de detaljstudier inom växt- och djurvärlden, som vid dessa exkursioner förekomma i anslutning till de olika årsklassernas kurser, skall städse åt naturskyddssträvandena och vad därmed äger sammanhang ägnas särskild uppmärksamhet. Vid vandring med de unga i skog och mark erbjuda sig för läraren osökta tillfällen att inskärpa betydelsen av att naturen och dess levande varelser icke bli föremål för tanklös åverkan eller skadegörelse från människans sida. Därjämte kan i lämpligt samband erinras om innebörden av de skyddsföreskrifter, som i vårt land utfärdats till förhindrande av skadegörelse inom växt- och djurvärlden. Ändamålsenligt är jämväl, att vid varje läroverk såvitt möjligt en skolträdgård anordnas, i vilken såväl typer för viktigare växtfamiljer som valda gagnväxter kunna odlas och där tillika försök kunna företagas. P å så sätt kan även bekväm tillgång till material för växtundersökningarna beredas. För övrigt väljas till odling i skolträdgården sådana växter, som genom levnadssätt eller byggnad äro av särskilt intresse. 6. I avseende på växtinsamling en måste noga uppmärksammas, att denna icke får erhålla karaktär av självändamål. Det bör tvärtom klart fasthållas, att densamma allenast utgör ett medel för vinnande av en säkrare, på egna studier vilande kännedom om naturen och de i vårt land allmännare förekommande växterna. För att detta syfte skall kunna nås, är det av vikt, att insamlingen närmare planlägges under lärarens ledning; lämpligen försiggår insamlingen i största möjliga utsträckning under de exkursioner, som klassvis företagas. Å ena sidan kunna lärjungarna under samarbete insamla material ur olika växtsamhällen. En sådan planläggning möjliggör även ett rationellt förberedande av studiet av växtsamhällena, Å andra sidan kan växtinsamlingen inriktas på att följa olika arters utveckling genom konservering av skilda stadier. I detta sammanhang må ock erinras om värdet av att särskilt undervisningen rörande viktigare växtfamiljer omedelbart anknytes till lärjungarnas herbariematerial, varigenom framställningen jämväl i dessa avseenden, så långt möjligt, tillgodogör sig det insamlade. Lärjungarna böra givetvi s ha frihet att själva välja, vilka arter de önska insamla inom den förelagda uppgiftens ram, men böra uppmanas att fram-

202 förallt uppmärksamma vanliga träd och buskar samt de viktigaste hos oss odlade växterna, t. ex. sädesslagen och betydelsefullare foderväxter, ävensom vanligare ogräs. Växtinsamlingens omfattning vid läroverket bestämmes av vederbörande ämneskonferens. Dock må kraven i detta avseende icke sättas högre än att lärjungarna i realskolans näst högsta klass insamlat 100 växter. Anskaffandet och valet av levande växter till undersökningsmaterial förutsätter stor omsorg av läraren. I viss utsträckning kan, såsom redan nämnts, skolträdgården i detta syfte anlitas. Även de gemensamma exkursionerna erbjuda goda tillfällen till vägledning härutinnan. III.

Ämnets olika delar.

1. I fråga om kursmomentet djurens byggnad och viktigare former måste uppmärksammas, att lärogången i den 4-åriga realskolan avviker från den 5-åriga realskolans i det avseendet, att i den förstnämnda skolformen behandlingen av djurriket fortskrider från lägre till högre former, medan i den senare det motsatta framställningssättet tillämpas. Därtill kommer, att i klass 4b, närmast såsom en konsekvens av lärogången, en sammanfattande översikt av djurriket skall lämnas, vilken saknar motsvarighet i den 4-åriga skolan. Såsom redan framhållits, bör den nämnda olikheten föranleda skiljaktigheter även i sättet för undervisningens allmänna planläggning och lärostoffets utväljande, betingade av lärjungarnas olika förkunskaper. I den 5-åriga realskolan bör undervisningen inriktas på att ge en föreställning om de viktigaste yttre och inre byggnadsdragen inom djurrikets större avdelningar. Kursen kan lämpligen inledas med en kort framställning av människokroppens byggnad, begränsad till skelett, hud och muskler. Särskild uppmärksamhet ägnas däggdjurens byggnad i anslutning till närmare undersökning av kanin eller katt. Även övriga djurklassers byggnad behandlas med utgångspunkt från något typdjur, som mera utförligt genomgås. E t t annat huvudföremål vid undervisningen utgöra de ur allmän-biologisk synpunkt mera intresseväckande formerna, t. ex. samhällsbildande djur och parasiter. Även utvecklingsförhållandena böra beaktas i anslutning till belysande exempel, i. ex. grodan, laxen, biet. Vid urvalet av former, som vid undervisningen behandlas, bör i övrigt eftersträvas att i lämplig utsträckning uppnå anpassning efter hembygdens förhållanden. I den 4-åriga realskolan tager framställningen främst sikte på att vidga och fördjupa lärjungarnas i folkskolan inhämtade kunskaper. Sådana byggnadsdrag och former, som redan äro lärjungarna bekanta, måste skjutas åt sidan till förmån för en grundligare behandling av nya moment, Beaktas detta, kan lämpligen ägnas större uppmärksamhet, än som i den 5-åriga skolan är möjligt, åt djurens inre byggnad och utvecklingsförhållandena, liksom åt biologiska företeelser av större och allmännare intresse, varvid lärjungarnas iakttagelser i naturen böra utnyttjas. Särskilt önskvärt är, att tillräckligt utrymme beredes åt dissektioner och annan undersökning av friskt eller konserverat material, ävensom åt demonstration av dissektions- och injektionspreparat. Vid den tidigare undervisningen ha helt naturligt på grund av mera anspråks-

203 lösa resurser och bristande tid tillfällena till egna iakttagelser i dessa avseenden varit begränsade. Vid undervisningen i såväl den 5-åriga som den 4-åriga realskolan böra beaktas de möjligheter till belysande av lagbundenhet och orsakssammanhang, som skildringen av olika djurformers livsvillkor erbjuder. Den sammanfattande översikten av djurriket bör erhålla en summarisk prägel och ej anläggas som en repetition i vanlig mening. Den bör i stället avse att i korthet belysa överensstämmelser och skiljaktigheter olika huvudgrupper emellan och samtidigt ge lärjungarna någon uppfattning om systemets innebörd. Härvid torde lämpligen ryggradsdjuren böra träda i förgrunden. I syfte att nya synpunkter må kunna framkomma, fortskrider framställningen med fördel från lägre till högre fomier. I den 4-åriga realskolan kan utvecklingssynpunkten bli vägledande vid lärostoffets behandling i allmänhet. Vad här sagts om den 4-åriga realskolan har sin tillämpning även i avseende på lyceet. Med hänsyn till den mera begränsade tid, som här står till förfogande, är det emellertid oundgängligt att i någon mån beskära lärokurserna och begränsa framställningen till de viktigaste av de delar, som genomgås å motsvarande stadium av realskolan. Härvid är det emellertid av stor vikt, att begränsningen genomföres på ett sådant sätt, att det som genomgås präglas av nödig konkretion. Det bör sålunda omsorgsfullt undvikas, att framställningen får karaktär av en mera f l y k t i g b e h a n d l i n g av a l l t vad som i realskolan genomgås. 2. Kursmomentet valda grupper inom djurriket etc, ingående i realskolans klasser 3 5 och 3 4 , lämnar stor frihet åt läraren vid den detaljerade planläggningen. Härvid bör uppmärksammas djurens liv i skog och mark, i sjöar och floder, deras levnadsförhållanden och inbördes beroende av varandra samt deras betydelse i människans hushållning. E t t värdefullare resultat uppnås genom ett mera grundligt studium av ett färre antal företeelser än genom mera ytlig behandling av ett större antal hithörande frågor. I den mån framställningen anknyter till förhållandena i vårt land, utnyttjas med fördel exkursioner för fältiakttagelser och insamling av material. Vid anlitande av sådan metod beredes möjlighet att uppöva lärjungarnas förmåga av omedelbart naturstudium och rikta deras upmärksamhet på sambandet mellan människan och naturen samt på de olika organismernas beroende av varandra. Såsom exempel på lämpliga arbetsuppgifter må anföras: skärgårdens däggdjur och fåglar, flyttfågelproblemet, djurlivet i sötvattnet och i havet, ekonomiskt betydelsefulla havsfiskars liv, bi- och myrsamhällen, insektlivet i trädgården. Med fördel kunna lärjungarna stundom anvisas att i det enkla föredragets form redogöra för iakttagelser och studier inom området i fråga. 3. Såsom inledning till och grund för framställningen av människokroppens byggnad och förrättningar behandlas cellen och dess viktigaste livsföreteelser; på samma sätt utgör studiet av mikroorganismerna den naturliga grundvalen för hälsoläran.

204 Vid genomgång av celläran beaktas lämpligen såväl djur- som växtcellens förhållanden. Avsikten är, att lärjungarnas iakttagelser å levande celler och organismer samt studier av preparat, ävensom, i så stor utsträckning som möjligt, försök skola bilda underlaget för lärarens framställning. Uppmärksamhet bör ägnas jämväl befruktningsförloppet, i vilket sammanhang även äggets tidigaste utveckling i korthet avhandlas. I anknytning härtill kunna tillika olika vävnadstyper samt de viktigaste principerna för organens byggnad genomgås. Sedan lärjungarna på detta sätt inhämtat cellärans huvuddrag, kunna med fördel de encelliga organismerna, främst bakterierna och andra sjukdomsalstrare, behandlas. Av stor vikt är, att den ifrågavarande undervisningen utgår ifrån försök och dissektioner. Försöken böra företrädesvis avse de encelliga organismerna samt andnings-, blodomlopps-, matsmältnings- och sinnesorganens viktigaste funktioner. Behandlingen av hälsoläran kan ske antingen i lämplig anslutning till de olika organen eller hellre såsom en samlad framställning i omedelbar följd efter den anatomisk-fysiologiska kursen. Uppenbarligen är det nödvändigt att koncentrera framställningen av hälsoläran till vissa viktiga kapitel, bland vilka — frånsett alkoholspörsmålet, som avhandlas i det följande — särskilt må nämnas: vår föda, bostadens hygien, de för individen och ur social synpunkt viktigaste sjukdomarna samt medlen för deras bekämpande. I detta sammanhang ägnas uppmärksamhet åt s e x u e l l h y g i e n , innefattande jämväl en kortfattad framställning av de smittosamma könssjukdomarna, Därest så finnes ändamålsenligare, kan enligt bestämmande av rektor ifrågavarande moment i stället genomgås i föredragsform med anlitande av skolläkaren eller, där hinder härför möter, av annan lämplig läkare eller lärare. Vid undervisningen i människokroppens fysiologi, liksom vid behandlingen av de rusgivande ämnena, bör anknytning sökas till vad lärjungarna inhämtat om den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper under kemiundervisningen. I anslutning härtill avhandlas a l k o h o l e n s inflytande på de olika organen och deras funktioner, på kroppstemperaturen och våra subjektiva värmeförnimmelser, ävensom alkoholförbrukningens sammanhang med dödlighet, brottslighet och olycksfall samt alkoholmissbrukets följder för individen och släktet. Rörande den närmare behandlingen av detta kapitel samt tobakens och kaffets natur och verkningar må hänvisas till de av skolöverstyrelsen utgivna Handbok i alkoholfrågan samt Handledning för lärare vid nykterhetsundervisningen. Behandlingen av nu angivna kursmoment bör ske enligt i huvudsak samma plan i realskolans högsta klass, i ring I 4 och i krets 4. På det differentierade gymnasiet erhålla lärjungarna tillfälle att fördjupa och utvidga kunskaperna på betydelsefulla områden av experimental-biologisk forskning genom upptagande å kursplanen av momentet valda delar av människans fysiologi. Särskilt erbjuder ämnesomsättningen samt nervoch sinnesfysiologien goda möjligheter att, efter den enskilde lärarens läggning och omdöme, göra lärjungarna bekanta med vetenskapliga arbetsmeto-

205 der och resultat. Med fördel kunna samtidigt genomgås viktiga kapitel inom området för den egentliga hälsoläran. 4. Framställningen av den jämförande anatomien måste med hänsyn till den begränsade tid, över vilken undervisningen förfogar, till huvudföremål ha ryggradsdjuren. De ryggradslösa djuren beaktas i detta sammanhang endast i den mån det befinnes önskvärt eller nödvändigt för förståelsen av ryggradsdjurens organisationsförhållanden. Någon sammanhängande eller systematisk framställning av evertebratanatomien bör sålunda icke ifrågakomma. Behandlingen av ryggradsdjuren bör ske med utgångspunkt från de olika organsystemen. Härvid måste noga beaktas, att icke alla olika organsystem vid undervisningen behandlas med samma utförlighet, utan uppmärksamheten bör framförallt inriktas på sådana byggnadsdrag, som låta den jämförande anatomiens metoder och resultat framträda med särskild tydlighet. I sådant avseende kunna lämpligen ifrågakomma: skelett, andnings- och cirkulationsorgan i deras inbördes sammanhang, nervsystemet och sinnesorganen. Framställningen bör grundas på lärjungarnas iakttagelser under dissektioner av hela djur eller organ samt på tillgängliga preparat. Lämpligen göras inledningsvis olika typdjur till föremål för undersökning. Därefter genomgås, med utnyttjande av förefintliga skelett- och organpreparat, byggnadsdragen under framhållande av vad som är gemensamt och vad som skiljer. Med fördel behandlas de viktigaste organsystemens embryonala utveckling parallellt med den jämförande anatomiska framställningen. Härvid bör tillgodogöras, vad lärjungarna förut inhämtat rörande äggets tidigare utveckling. Särskilt må inskärpas, att anhopning av detaljer — de må i och för sig te sig än så betydelsefulla — omsorgsfullt undvikes. Vägledande måste vara att genom ett mindre antal väl valda exempel belysa de för individens utveckling bestämmande principerna. Härtill lämpa sig särskilt kapitlen om skelettets, blodkärlssystemets, det centrala nervsystemets samt ögats utveckling. En redogörelse för de viktigaste paleontologiska typerna kan lämnas antingen i omedelbar anslutning till den komparativt anatomiska kursen eller såsom en samlad, mera fristående exposé, varvid dock måste bestämt fasthållas den uppgift, som detta kursmoment har, att fullständiga bilden av de nu levande ryggradsdjurens organisationsförhållanden. Vid undervisningen tillgodogöras sådana fakta och synpunkter, som tidigare framkommit vid genomgången av utvecklingsläran. I den mån en kortfattad översikt av växtoch djurrikets utveckling under de geologiska tidsskedena icke meddelats i nämnda sammanhang, har den här sin lämpliga plats. 5. Vad ovan sagts om nödvändigheten av skiljaktig lärogång och planmässigt stoffurval med hänsyn till lärjungarnas växlande förutsättningar inom de båda realskoleformerna, äger sin tillämpning även i fråga om de delar av den botaniska lärokursen, som avse växtundersökning och organografi. I klass l 5 genomgås under höst och vår några få typväxter; på grundval därav behandlas i korthet, med tillgodogörande av det i folkskolan tidigare inhämtade, växternas yttre organ, varjämte under våren meddelas anvisningar dels rörande florans användning för bestämning, dels om växters insamling och

206 konservering. Under exkursionerna uppmärksammas karakteristiska företeelser inom ortens växtvärld, t. ex. pollination och fröspridning, lövfällning, övervintring. I anslutning till vad som meddelats vid denna grundläggande undervisning fullföljes undersökningen av levande växter i klasserna 25 och 3 5 . Därvid sammanfattas och ordnas iakttagelserna så, att lärjungarna erhålla en kortfattad översikt av växtens yttre organ. Samma kursmoment behandlas på enahanda sätt i klasserna l 4 och 24 med tillgodogörande av det i folkskolan inhämtade. Växtbestämningen bör i regel föregås av behövlig analys av de behandlade arterna och så mycket som möjligt anlitas för att bibringa lärjungarna erforderlig växtkännedom. Understundom böra lärjungarna med ledning av för varje fall lämnade anvisningar lösa en bestämningsuppgift på egen hand. De fortsatta exkursionerna böra utnyttjas i syfte att lärjungarna må lära känna allmänt förekommande, vilda och odlade örter, träd och buskar samt viktigare gagnväxter i övrigt inom bygden. 6. Framställningen av några av växtrikets viktigaste familjer bör ha till huvuduppgift att bibringa lärjungarna kännedom om de systematiska huvudgrupperna samt några av de viktigaste familjerna. Lämpligen kan studiet begränsas till följande familjer: Compositae, Labiatae, Scrophulariaceae, Solanaceae, Bicomes, Ranunculaceae, Cruciferae, Rosaceae, Leguminosae, Umbelliferae, Amentaceae, Orchidaceae, Liliaceae, Gramineae, Palmae och Coniferae. Med hänsyn till den begränsade tid, som inom lyceet står till förfogande för behandlingen bl. a. av detta kursmoment, måste där urvalet av behandlade familjer inskränkas. Kryptogamerna behandlas i realskolans näst högsta klass och gymnasiets högsta ring samt i lyceet i kretsarna 3 och 6. Uppenbarligen måste framställningen erhålla en väsentligen olikartad läggning å realskolans och gymnasiets stadium. Såsom av kursfördelningen framgår, skola i klasserna 45 och 3 4 behandlas allenast typer för huvudgrupperna, varvid uppmärksamhet ägnas blott åt huvudsakliga drag av byggnaden och livsföreteelserna. Kursen begränsas lämpligen till någon ormbunke, fräken och lummer, ett par bladmossor (t. ex. vitmossa samt björnmossa eller väggmossa), någon alg, lav, hattsvamp och rostsvamp, vilka lärjungarna såvitt möjligt insamla i naturen och därefter undersöka. Jästsvampar och bakterier omnämnas endast i största korthet och behandlas utförligare i följande klass. Då i högsta ringen resp. kretsen de viktigaste kryptogama typerna behandlas, bör detta likaledes ske med anlitande av material, som insamlats under exkursioner och som under laborationema göres till föremål för närmare undersökning. P å detta stadium bör emellertid meddelas en mera sammanhängande framställning, vilken främst tager sikte på de ur allmän synpunkt betydelsefulla byggnads- och livsföreteelserna inom olika grupper, men som givetvis icke kan erhålla prägel av systematisk fullständighet. Särskilt böra

207 fortplantningsförhållandena hos olika högre kryptogamgrupper sättas i samband med varandra och jämförande belysas. För människan betydelsefulla former bland svamparna böra uppmärksammas. Likaledes ges nödigt utrymme åt lavarnas biologi. Studiet av plankton floran kan med fördel bilda utgångspunkten för en kort framställning av ämnesomsättningsprocesserna i våra sötvatten och i havet. 7. Gagnväxternas behandling vid undervisningen förutsattes ske ur synpunkten av deras betydelse i olika avseenden för människan och sålunda icke efter den systematiska ställningen. Materialet grupperas i anslutning härtill i spånadsväxter, oljeväxter, foderväxter o. s. v. 8. Undervisningen rörande våra viktigaste växtsamhällen meddelas i görligaste mån under exkursioner. Lärjungarnas herbarier böra därjämte, då så är möjligt, utnyttjas såsom materialsamlingar. Man bör icke eftersträva någon i strängare mening systematisk framställning utan endast en kortfattad överblick av de allra viktigaste samhällena och deras livsbetingelser. Huvudvikten lägges på våra skogar, deras sammansättning och utbredning inom landet. I detta, sammanhang ägnas naturskyddssträvandena vederbörlig uppmärksamhet. 9. Den kortfattade framställning av växternas livsföreteelser, som meddelas i realskolans högsta klass, bör lämpligen förläggas till vårterminen, varvid dock växtcellen förutsattes åtminstone delvis behandlad i samband med celläran i övrigt. Kursen bygger på utförda försök, avseende företrädesvis följande områden: kolsyreassimilationen, andningen, närings- och vattentransporten, de olika näringsämnenas betydelse (i samband därmed uppmärksammas principerna för jordens gödsling), tillväxten. Ytterligare genomgås könlig och könlös fortplantning. I omedelbar anslutning till livsföreteelserna avhandlas på grundval av mikroskopiska iakttagelser huvuddragen av växtens inre byggnad. Den begränsning av stoffet, som härvid är nödvändig, bör genomföras med tanke på vad som kan sägas vara oundgängligt för förståelsen av livsföreteelserna. Planläggningen av den i ringarna I I 4 och I" ingående undervisningen rörande växternas byggnad och liv måste ske med hänsyn till lärjungarnas växlande förkunskaper. Sådana företeelser, som redan avhandlats i samband med cellens byggnad och livsförrättningar, torde blott behöva hastigt repeteras. I ring I 3 böra sådana kursmoment, som i realskolans högsta klass varit föremål för utförligare behandling, endast flyktigt beröras. Huvudvikten bör läggas på fysiologien, och åt anatomiska moment ägnas uppmärksamhet företrädesvis i den mån de utgöra förutsättningar för klarläggandet av livsföreteelsemas natur och sammanhang. Därutöver böra viktiga ekologiska företeelser komma till behandling. Likaledes uppmärksammas sådana förhållanden, som ur praktisk synpunkt äro av betydelse för jordbruket eller skogsbruket. 10. Framställningen av Sveriges växt- och djurgeografi kan lämpligen inledas med en sammanfattande återblick på vad lärjungarna i olika sammanhang inhämtat vid geografi- och biologistudiet rörande djurens och växternas

208 fördelning på jorden. Likaledes kan erinras om ett eller annat allmänt problem av principiell innebörd (t. ex. isoleringens inverkan, relikter), som närmare belysts i samband med framställningen av utvecklingsläran, detta i syfte att ge lärjungarna en föreställning om de metoder, med vilka växt- och djurgeografien arbetar. Sveriges nuvarande växtgeografiska förhållanden tagas därefter till översiktlig behandling, och i anslutning till desamma framställes lämpligen djurvärldens utbredning, varvid huvudvikten måste läggas på de högre landdjuren. Då kännedomen om växt- och djurvärldens nuvarande utbredning förutsätter närmare kunskap om den postglaciala utvecklingen, ägnas uppmärksamhet åt växt- och djurlivets invandring under olika skeden. Härvid yppa sig goda tillfällen att genom konkret belysning av ett eller annat problem närmare åskådliggöra, på vilka vägar forskningen vunnit sina resultat. 11. Åt framställningen av utvecklingsläran bör ges en objektivt refererande prägel under anläggande av historiska synpunkter. Undervisningen skall främst åsyfta att lämna en orienterande redogörelse för sådana lämpligt valda och väl sovrade fakta, hämtade från skilda områden (paleontologi, systematik, anatomi och embryologi samt växt- och djurgeografi), vilka ådagalägga, att en utveckling verkligen försiggått. I den mån dylika exempel redan äro lärjungarna bekanta från den tidigare undervisningen, böra de givetvis utnyttjas. Framställningen bör emellertid icke erhålla karaktär av en kompendieartad anhopning av fakta, utan i stället, genom anförande av ett mindre antal särskilt belysande exempel, inriktas på att skänka en mera konkret föreställning om de metoder, med vilkas hjälp forskningsresultaten vunnits. Utöver vad nu sagts, böra i korthet behandlas de viktigaste av de åskådningar, som framträtt till förklarande av utvecklingsförloppet, Icke minst i fråga om denna del av kursen är det av synnerlig vikt att hålla i sär å ena sidan företeelserna såsom sådana, å den andra de hypoteser eller teorier, som framställts för deras tolkning. Såsom ett avslutande kapitel bör lämnas en översiktlig redogörelse för vår kännedom om människosläktets utveckling. Behandlingen av ärftlighetsläran begränsas till de viktigaste grundläggande lagarna, med undvikande av för många detaljer. Erforderlig uppmärksamhet ägnas åt de vunna resultatens praktiska tillämpning inom växt- och djurföiädlingen samt på människans ärftlighetsförhållanden. I den mån omständigheterna så medgiva, böra empiriskt påvisbara företeelser åskådliggöras genom demonstration av lämpliga preparat. IV". Enskilt arbete. 1. Vid valet av uppgifter föreligga, flera olika möjligheter, ehuru gemensamt bör vara, att uppgifterna anknyta till något område av'lärokurserna och på detta bereda lärjungarna tillfälle att vidga och fördjupa sina kunskaper, samtidigt som de i någon mån få göra bekantskap med de metoder, som anlitas vid biologiskt forskningsarbete.

209 En grupp av uppgifter anknyta omedelbart till d j u r - o c h v ä x t l i v e t i n o m e t t b e s t ä m t b e g r ä n s a t l o k a l o m r å d e . Arbetet erhåller i detta fall en systematisk och biologisk huvudkaraktär. Lämpligt är sålunda, att lärjungar med intresse för studier och iakttagelser i naturen uppmanas att, ensamma eller under samarbete i grupper om 2 eller 3, göra sådana iakttagelser samt under utnyttjande av tillgängliga museisamlingar och med samtidigt beaktande av anvisade litterära källor lämna redogörelse för ett fauna- eller floraområde. Studierna kunna inriktas på någon bestämd grupp av ryggradsdjur eller ryggradslösa djur, av fanerogama eller kryptogama växter. Men uppgiften kan också innefatta t. ex. en undersökning av djur- eller växtlivet i en sjö, skogens skadeinsekter, trädgårdens eller åkerns parasitsvampar, en analys av något eller några växtsamhällen. Besläktade med de arbetsuppgifter, som nu angivits, äro de, s o m v i d s i d a n av l i t t e r a t u r s t u d i e r f ö r u t s ä t t a i a k t t a g e l s e r av biol o g i s k - e k o l o g i s k a r t . Såsom exempel på sådana må anföras: växternas övervintring, frukt- och fröspridning. En annan grupp ämnen för det enskilda arbetet har förbindelse med l ä r o k u r s e n s a n a t o m i s k a d e l a r . Härvid erbjuda sig osökt inom zoologien olika dissektionsuppgifter, avseende antingen jämförande studier av något^ organsystems byggnad, t. ex. nervsystemet, blodkärlssystemet, eller mera ingående undersökning av något ryggradsdjur. Ävenledes kan det befinnas lämpligt att låta lärjungen bedriva mikroskopiska studier å färdigställda preparat, varvid uppgiften någon gång kan utvidgas genom att han i någon utsträckning får själv förfärdiga sådana. Enahanda läggning kan ges åt arbeten avseende växternas anatomi. D e f y s i o l o g i s k a d e l a r n a a v l ä r o k u r s e n erbjuda även goda utgångspunkter för specialstudier. Matsmältningens kemiska sida göres sålunda med fördel till föremål för skilda laborationsuppgifter. E t t tacksamt område för i metodiskt avseende jämförelsevis? enkla försök föreligger inom sinnesorganens fysiologi, t. ex. hudsinnet hos människan, färgsinnets utveckling. Lämpliga uppgifter stå vidare till buds inom e m b r y o 1 o g i e n, där t. ex. hönsembryots tidigare utveckling lämnar ett lätt tillgängligt material för iakttagelser, vilka kunna tjäna såsom grundval för kompletterande studier av någon ej alltför vidlyftig framställning. Även d e e n c e l l i g a o r g a n i s m e r n a och deras livsvillkor ägna sig vid lämpligt val av material för omedelbara iakttagelser, gärna under samtidig tillämpning på frågor av praktisk-hygienisk natur, t. ex. bestämning enligt gängse metoder av vattnets eller mjölkens bakteriehalt. Slutligen kunna ifrågakomma uppgifter, som avse s t u d i e r a v a n v i s a d l i t t e r a t u r . Härvid bör så långt möjligt tillses, att det valda ämnet inrymmer något moment av självständig verksamhet och att arbetet sålunda icke uteslutande har refererande karaktär. Åt uppgifter av denna typ kan uppenbarligen ges mycket olikartad läggning. Sålunda kunna väljas ämnen av historisk natur, där lärjungarna sättas i 14— 321680

210 tillfälle att med ledning av olika källor följa något bestämt problems utveckling under ett tidsskede. Likaledes synes det lämpligt att låta lärjungarna ägna sig åt något begränsat område inom paleontologien, djur- eller växtgeografien. Ärftlighetsforskningen med dess olika praktiska tillämpningar utgör vidare ett fält, som erbjuder mycket goda möjligheter för val av ämnen. Slutligen må erinras, att kampen mot socialt betydelsefulla, sjukdomar och andra problem, som beröra folkhälsan, väl lämpa sig för studieuppgifter av den allmänna inriktning, som här avses. 2. Beträffande sättet för redovisningen och kontrollen yppa sig olika utvägar, alltefter ämnets natur och lärjungens förutsättningar. I vissa fall kan det vara lämpligt, att lärjungen avfattar en skriftlig redogörelse. Denna utväg erbjuder sig såsom naturlig i fråga om experimentella samt mikroskopiska undersöknings- eller dissektionsuppgifter. Redogörelsen bör, så långt detta befinnes lämpligt och möjligt, belysas av enkla skissteckningar. Såväl ämnen av nu nämnd karaktär som faunistiska, floristiska och ekologiska arbetsuppgifter torde i andra fall kunna redovisas genom föredrag inför klassen, beledsagat av demonstration av gjorda samlingar och utförda planscher eller teckningar. Slutligen må erinras, att åtskilliga uppgifter, såväl av den senast avhandlade arten som andra, med hänsyn till sin beskaffenhet lämpligast redovisas genom muntligt förhör, förbundet, där så av uppgiftens natur finnes påkallat, med demonstration av samlingar eller preparat.

211 Fysik. A. Realskolan. i.

Mål.

Undervisningen i fysik i realskolan har till uppgift att, på grundval av vad som tidigare inhämtats, bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad, väsentligen genom induktivt förfarande vunnen kunskap om de viktigaste fysiska företeelserna och lagarna och därmed sammanhörande praktiska tillämpningar. 2.

Kursfördelning.

a. Femårig

realskola.

Klass 3 (3 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). De viktigaste fysiska egenskaperna hos kroppar i olika aggregationsformer. Det allmännaste om värmet. De enklaste magnetiska och elektriska fenomenen (påbörjad kurs). Klass 4 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). De enklaste elektriska fenomenen (avslutad kurs). De enklaste ljud- och ljusfenomenen. Klass 5 (2 timmar, varav 1 timme laborationer under höstterminen). Några av mekanikens grundbegrepp jämte praktiska tillämpningar. Någon utvidgning av kursen i värmelära, särskilt med avseende på begreppet värmemängd och dess samband med arbete, samt några grunddrag av meteorologien. Det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt. b. Fyraårig

realskola.

Klass 2 (3 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka) = klass 3 5 . Klass 3 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka) = klass 4 5 . Klass 4 (2 timmar, varav 1 timme laborationer under höstterminen) = klass 55.

B. Gymnasiet. a. Fyraårigt latingymnasium. 1.

Mål.

Undervisningen i fysik på latingymnasiet har till uppgift att, på grundval av det i realskolan inhämtade, göra lärjungarna närmare bekanta med viktigare företeelser, erfarenhetslagar och teorier inom fysikens mera betydelsefulla om-

212 råden, jämte praktiska tillämpningar av allmännare betydelse, och på samma gång bibringa dem någon förtrogenhet med experimentell undersökningsmetod. 2.

Kurs fördelning.

Ring I (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka) = klass 5 5 . Ring III (4 timmar, varav 1 timme laborationer). Valda delar av statik och värmelära jämte komplettering av meteorologien. Magnetism. Elektricitetslära, Ring IV (3 timmar, varav 1 timme laborationer under höstterminen). Vågrörelselära. Akustik. Optik. Strålningar av olika slag. b. Fyraårigt realgymnasium. 1. Mål. Undervisningen i fysik på realgymnasiet har till uppgift att, på grundval av det i realskolan inhämtade, bibringa lärjungarna sammanhängande kännedom om de viktigaste företeelserna, erfarenhetslagarna och teorierna inom fysikens olika områden, jämte praktiska tillämpningar av allmännare betydelse, och på samma gång göra dem förtrogna med experimentell undersökningsmetod. 2.

Kursfördelning.

Ring I (2 timmar). Valda delar av statiken. Värmeläran påbörjad. Det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt. Ring II (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Värmeläran avslutad; grunddragen av meteorologien. Magnetism. Elektricitetsläran påbörjad. ' Ring III (4 timmar, varav 1 timme laborationer). Elektricitetsläran avslutad. Vågrörelselära. Akustik. Optik (större delen). Sju skriftliga arbeten. Ring IV (4.5 timmar, varav 1 timme laborationer under höstterminen). Optik (avslutad kurs). Strålningar av olika slag. Mekanik. Repetition. Fem skriftliga arbeten. c. Treårigt latingymnasium. 1. Mål. Lika med det 4-åriga latingymnasiet. 2.

Kursfördelning.

Ring II (4 timmar, varav 1 timme laborationer) = ring L I I I 4 . Ring III (3 timmar, varav 1 timme laborationer under höstterminen) — ring L IV 4 .

213 d. Treårigt realgymnasium. 1. Mål. Lika med det 4-åriga realgymnasiet. 2. Kursfördelning. Ring I (2.5 timmar). Valda delar av statiken. Värmelära jämte komplettering av meteorologien. Ring II (5 timmar, varav 1 timme laborationer). Magnetism. Elektricitetslära. Vågrörelselära. Akustik. Optik (påbörjad kurs). Sju skriftliga arbeten. Ring III (5 timmar, varav 1 timme laborationer under höstterminen). Optik (avslutad kurs). Strålningar av olika slag. Mekanik. Repetition. Fem skriftliga arbeten.

O. Lyceet. a. Latinlyceum. 1. Mål. Undervisningen i fysik på latinlyceet har till uppgift att, på grundval av vad som tidigare inhämtats, göra lärjungarna närmare bekanta med viktigare företeelser, erfarenhetslagar och teorier inom fysikens mera betydelsefulla områden, jämte praktiska tillämpningar av allmännare betydelse, och på samma gång bibringa dem någon förtrogenhet med experimentell undersökningsmetod. 2. Kursfördelning. Krets 1 (3 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka) = klass 3 5 . Krets 2 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka) = klass 4 5 . Krets 3 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka) — klass 5 5 . Krets 5 (4 timmar, varav 1 timme laborationer) = ring L I I I 4 . Krets 6 (3 timmar, varav 1 timme laborationer under höstterminen) = ring LIV4. b. Reallyceum. 1. Mål. Undervisningen i fysik på reallyceet har till uppgift att, på grundval av vad som tidigare inhämtats, bibringa lärjungarna sammanhängande kännedom om de viktigaste företeelserna, erfarenhetslagarna och teorierna inom fysikens olika områden, jämte praktiska tillämpningar av allmännare betydelse, och på samma gång göra dem förtrogna med experimentell undersökningsmetod. 2. Kursfördelning. Krets 1 (3 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka) = klass 3 5 . Krets 2 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka) = klass 4 5 . Krets 3 (3 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Valda de-

214 lar av statiken. Värmeläran jämte grunddragen av meteorologien. Det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt. Krets 4 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Magnetism. Elektricitetsläran påbörjad. Krets 5 (4 timmar, varav 1 timme laborationer) = ring R I I I 4 . Krets 6 (4 timmar) c= ring R IV 4 .

D. Anvisningar. I.

Förkunskaper.

Lärjungarnas förkunskaper kunna i den 5-åriga realskolan endast vara obetydliga och inskränka sig till några meteorologiska och astronomiska iakttagelser i samband med hembygdsundervisningen. Den 4-åriga realskolans och lyceets lärjungar kunna förutsättas från folkskolan äga någon kännedom om det enklaste av vätskors och gasers egenskaper, av kroppars utvidgning genom värme, av smältning och stelning, kokning, avdunstning och förtätning, av värmets ledning och strålning samt av vattnets kretslopp, allt grundat på enkla försök, ävensom om ljudet och ljuset. Därjämte är att uppmärksamma, att samtliga lärjungar i realskolan under de matematiska laborationema vunnit någon kunskap om fysikaliska mätningar. II.

Allmänna synpunkter.

1. Undervisningen i realskolan har till syfte dels att rikta lärjungarnas uppmärksamhet på de fysiska företeelser av olika slag, som möta dem i det dagliga livet, såväl i naturen som i tekniska tillämpningar, dels att hos dem söka utveckla någon förmåga att självständigt övertänka och förklara, vad de sålunda iakttagit. För detta ändamåls vinnande böra lärjungarna redan på detta stadium få göra bekantskap med vissa erfarenhetslagar och teorier inom fysikens mera betydelsefulla områden. P å gymnasiet åsyftar undervisningen att ytterligare utveckla nyssnämnda förmåga hos lärjungarna, fördjupa och i viss grad även utvidga deras kännedom om lagar och teorier till en systematisk och i någon mån fullständig kunskap om hela områden inom fysiken samt därjämte, särskilt på realgymnasiet, göra dem förtrogna med den fysikaliska forskningens arbetsmetoder. 2. I fråga om undervisningens omfång bör man i realskolan icke eftersträva en lika utförlig genomgång av alla områden, då en sådan på grund av tidens knapphet måste bli alltför flyktig. För de lärjungar, som avsluta sin skolgång med realskolan, bör fysikundervisningen medföra en mera värdefull behållning, om man grundligare behandlar sådana partier, som antingen äro särskilt viktiga för en riktig uppfattning av vanliga naturföreteelser eller särskilt aktuella med hänsyn till våra dagars tekniska tillämpningar, medan andra partier behandlas mera översiktligt. En sålunda lagd undervisning i realskolan bör även bli ett gott underlag för det fortsatta fysikstudiet på gymnasiet. De områden, som blivit föremål för en grundligare behandling i real-

215 skolan, kunna nämligen på gymnasiet antingen förbigås eller endast i korthet repeteras, varigenom mera tid vinnes för tillgodoseende av gymnasieundervisningens ovannämnda syfte. 3. Det rikhaltiga och alltjämt växande lärostoffet måste begränsas under hänsynstagande till de för undervisningen på skolans olika stadier uppställda målen. Föråldrade apparater, som icke äro nödvändiga för vissa förklaringar, omoderna mätinstrument samt kursdetaljer, som sakna aktualitet eller äro utan betydelse för sammanhanget i det hela, böra uteslutas från undervisningen. I samband med ämneskonferensens granskning av läroböckerna tillses, att nya och aktuella kursmoment icke försummas, även om de icke äro upptagna i den vid undervisningen använda läroboken. Det för behandling avsedda lärostoffet bör icke vara kvantitativt större, än att läraren lugnt och utan jäkt kan hinna med detsamma på den därför anslagna tiden. 4. Läraren får vid undervisningen ej uraktlåta att vid lämpliga tillfällen anknyta till lärjungarnas erfarenheter och iakttagelser av olika slag samt till deras kunskapsförvärv i andra ämnen. Undervisningen i matematik bör planläggas med hänsyn jämväl till fysikundervisningens behov, och detta går lättast för sig, om undervisningen, såsom naturligt är, handhaves av samme lärare. Studiet av fysik förutsätter i flera fall kunskaper i kemi och tvärtom, och vissa kursmoment, såsom elektrolys och radioaktivitet, äro gemensamma för dessa båda ämnen. Undervisningen i det ena ämnet bör därför planläggas så, att den kan draga nytta av och vara ett stöd för undervisningen i det andra och tvärtom samt — för den händelse ämnena ha skilda undervisare — att ett för de båda ämnena gemensamt område genomgås endast i samband med ettdera ämnet. Även kurserna i geografi och biologi innehålla ett stort antal moment, som också ingå i fysikkursen eller förutsätta kunskaper inom vissa fysikaliska områden. Vid undervisningen i teckning kunna lärjungarna bl. a. få till uppgift att avrita fysikaliska instrument, maskiner, diagram eller experimentanordningar. Vid undervisningen i slöjd för gossar kan tillfälle beredas lärjungarna att för egen räkning eller för skolans behov färdigställa fysikaliska apparater, enkla maskiner eller maskindelar. Huvudvikten bör härvid fästas vid de pedagogiska och uppfostrande moment, som kunna utvinnas genom arbeten av denna art. Lärarna i samtliga här angivna ämnen böra samråda — eventuellt vid gemensamma ämneskonferenser — angående undervisningsarbetets planläggning, för att den åsyftade samverkan mellan ämnena må bli så effektiv som möjligt, in.

Ämnets olika delar. a.

Lärokurserna.

BealsJcolan (med kursiv stil äro angivna sådana delar av de olika kursmomenten, som böra såväl teoretiskt som experimentellt grundligare behandlas): Klasserna 3 5 och 2*. Statik: tyngdpunkten och olika slag av jämvikt;

216 hävstån g slag en och dess användning på vågar; specifik vikt (försöken i huvudsak utförda i föregående klass under de matematiska laborationema); vätskors tryck och kommunicerande kärl; Arkimedes' princip (för vätskor och gaser); kapillaritetsfenomen; lufttrycket, barometern, gasers tryck och manometern; praktiska användningar av vattenkraften (turbiner) och lufttrycket (pumpar). Värmelära: kroppars utvidgning vid uppvärmning; termometern; värmets ledning och strömning; kaloribegreppet; specifikt värme, smältvärme och ångbildningsvärme; fryspunkt, smältpunkt, kokpunkt; ångturbinen, ångmaskinen, förbränningsmotorn (fyrtakts-). Magnetism och elektricitet: det enklaste om magneter; kraftlinjer och influens; kompassen; enkla elektrostatiska försök; elektroskopet; elektrisk influens, potential och kapacitet; kondensatorer; åskfenomenet; något galvaniskt element, strömmens magnetiska verkningar, tumregeln, telegrafen och ringklockan. Klasserna 4 5 och 3 4 . Elektricitet: ackumulatorn; ledningsmotstånd, spänning, strömstyrka, Ohms lag; enheter för strömstyrka, ledningsmotstånd och spänning; volt- och ampéremetrar; strömmens värme- och ljusverkningar; induktionsströmmar, transformator, mikrofon och telefon; generator och motor för likström. Akustik: ljudets uppkomst och fortplantning; olika slag av ljud; tonskalan; pianot, fiolen, orgeln; grammofonen. Optik: ljuskällor, ljusstyrka och belysning; ljusets reflexion och brytning; prismor (ljusets färgspridning) och linser; projektionsapparat, kamera, kinematograf; lupp, kikare, mikroskop; något om strålning (se sid. 219 f.), radio. Klasserna 55 och 4 4 . Fallrörelsen och rörelsers sammansättning; kraft, friktion; kraftparallellogrammen, lutande planet, blocket; något om centralrörelse; arbete, verkningsgrad, energi, effekt, energiprincipen; olika slag av energi; några i det dagliga livet använda enheter för effekt och energi; arbetsmaskiner i industri, samfärdsel och hushåll; något om energiöverföring (kraftverk). Astronomi och meteorologi: se sid. 218 f. Under laborationema i denna klass behandlas lämpligen bl. a, några kalorimetriska uppgifter, vilka böra utföras mera noggrant än liknande uppgifter i klasserna 3 5 och 24. Gymnasiet. De delar av statik och värmelära, som grundligare behandlats i realskolan, repeteras i den utsträckning, som med hänsyn till lärjungarnas allmänna ståndpunkt kan visa sig erforderlig, huvudsakligen genom matematisk behandling av de förut kända och experimentellt genomgångna lagarna. För övrigt kompletteras dessa liksom övriga inom realskolan förekommande kursområden med såväl experimentell som matematisk behandling av sådana viktigare delar, som antingen förbigåtts eller tagits mera översiktligt i realskolan. I det följande lämnas en översikt av de kursdelar, som lämpligen böra tillhöra gymnasiets kurs. Statik och värmelära: I ringarna L I I I 4 och L I I 3 behandlas förslagsvis hydrostatiskt tryck, Arkimedes' princip, lufttrycket, gasers tryck; gasers ut-

217 vidgning, kalorimetri, ångor och gasers kondensation. — I ring R I 4 behandlas kraftbegreppet, kraftparallellogrammen och enkla fall av statiska moment (endast experimentellt); friktion, arbete och effekt; hydrostatiskt tryck och Arkimedes' princip; lufttrycket och gasers tryck; kroppars utvidgning, allmänna gaslagen och kalorimetri. — I ring R II 4 avslutas värmeläran: mättade och omättade ångor, kritisk temperatur, gasers kondensation, låga temperaturer, värme och arbete, värmets natur, ångmaskinen, förbränningsmotorer och turbiner. — I ring R I 3 behandlas ungefär detsamma som i ringarna R I 4 och R I I 4 med undantag av sådana delar, i fråga om vilka lärjungarna kunna förutsättas äga tillräckliga kunskaper från realskolan. Astronomi och meteorologi: se sid. 218 f. Magnetism: de grundläggande fenomenen, begreppet magnetisk fältstyrka samt jordmagnetismen. Elektrostatik: de grundläggande fenomenen och något om deras förklaring ur elektronteoretisk synpunkt; elektroskopet; elektrisk fördelning; begreppen elektrisk fältstyrka, potential och kapacitet; kondensatorer. Elektrodynamik: elektrokemi: polarisation, något galvaniskt element, ackumulatorer; elektromagnetism (bl. a. Biot-Savarts l a g ) ; ledningsmotstånd, Ohms lagar; värme- och ljusverkningar, ljusbågen; mätinstrument; induktion; generatorer och motorer för likström (utan större avseende vid tekniska detaljer); transformatorer, telefon och induktorium; termoströmmar; växelströmmar (se sid. 219); urladdning i gaser. Vågrörelselära: fortskridande vågrörelse, vågors interferens, stående vågor samt resonansfenomenet. Dessa moment kunna behandlas antingen fristående eller i samband med tillämpningarna inom olika fysikaliska områden. Akustik: ljudets natur och utbredning samt resonans och interferens; svävningar; tonskalor, sträng- och blåsinstrument; klangfärg och klanganalys; grammofonen. Räkneuppgifter rörande tonskalor och musikinstrument böra endast behandlas i den omfattning, som erfordras för att klargöra grundbegreppen. Större uppmärksamhet bör däremot ägnas åt sådana uppgifter, som anknyta till någon praktisk mätmetod (t. ex. Kundts rör). Optik: ljusets hastighet (tillräckligt att noggrant behandla en metod); fotometri (även belysningens beroende av infallsvinkeln bör medtagas); ljusets reflexion och brytning i plana och sfäriska begränsningsytor med tillämpningar på speglar och linser; optiska instrument (begreppet förstoring bör särskilt klarläggas); ljusets interferens (Newtons färgringar eller något annat därmed jämförligt enkelt fenomen; böjning vid en spalt och ett gitter; gittrets användning för bestämning av ljusets våglängd); ljusets polarisation vid reflexion och dubbelbrytning (Nicols prisma); olika slag av spektra; Dopplers princip (våglängdsförskjutning i spektrum). Strålningslära: se sid. 219 f. Mekanik: hastighet, acceleration och kraft; likformigt accelererad rörelse; tröghetslagen och kraftekvationen; rörelsers sammansättning; friktion, arbete, energi och verkningsgrad; det fria fallet, kaströrelsen, rörelse utmed ett lutande plan och centralrörelse; matematisk (konisk och plan) pendel (härled-

218 ning av formeln för den plana pendeln bör ske endast experimentellt genom jämförelse med konisk pendel); Newtons gravitationslag och i samband härmed Kepplers lagar; järn vikts villkor för fasta kroppar. Av elektricitetsläran bör kursen till och med Ohms lag I om möjligt medhinnas i ring R I I 4 . En nödvändig förutsättning för att de för denna ring samt för ring R I 3 föreslagna kursdelarna skola kunna medhinnas är emellertid, att läraren förståndigt utnyttjar lärjungarnas förkunskaper från realskolan och omsorgsfullt planlägger undervisningen i dess helhet. Större delen av optiken, till och med optiska instrument enligt ovanstående förteckning, bör kunna medhinnas i ring R I I I 4 , medan i ring R I I 3 knappast torde kunna medhinnas mera än till och med ljusets reflexion. De angivna kursdelarna i fråga om elektricitetslära, vågrörelselära, akustik och optik kunna genomgås såväl på latin- som realgymnasiet, ehuru på latingymnasiet mera elementärt och med mindre vikt lagd på den matematiska behandlingen. Sådana kursdelar, som fysikaliskt sett äro av svårare beskaffenhet eller kräva en mera ingående matematisk behandling, böra därför på latingymnasiet inskränkas eller förbigås. Hit höra t. ex. fältstyrke- och potentialbegreppen, Biot-Savarts lag och Dopplers princip. b.

Några särskilda

kursmoment. 5

Meteorologi. Sedan lärjungarna i klass 3 och 24 blivit förtrogna med barometer och termometer, böra de utföra systematiska väderleksiakttagelser under en sammanhängande tid, förslagsvis omkring en månad, och upprita enkla diagram, byggda på dessa iakttagelser, så att de komma till insikt om väderlekens beroende av förändringar i lufttryck och lufttemperatur. De nämnda iakttagelserna böra organiseras såsom ett för klassen i dess helhet gemensamt arbete, dock sålunda, att varje lärjunge även får självständigt ansvara för någon del därav. I högsta realskoleklassen och ring L I 4 böra lärjungarna få kännedom om förutsättningarna för våra dagars s. k. väderlekstjänst samt själva med ledning av tidningarnas väderleksrapporter, exempelvis i samband med en typisk ovädersdag, upprita en synoptisk karta. På realgymnasiet och det differentierade latingymnasiet bör kursen i meteorologi, som lämpligen genomgås efter det värmeläran blivit slutbehandlad, kompletteras med bl. a. begreppen relativ och absolut fuktighet samt daggpunkt, varjämte lärjungarna böra erhålla någon kunskap om de viktigaste molnformerna samt någon kännedom om de enklaste meteorologiska instrumenten. Vissa delar av meteorologien kunna behandlas i samband med klimatläran i den allmänna geografien, såsom vind-, temperatur- och nederbördsförhållandena på vår jord. Astronomi. En del av den åt fysiken i realskolans högsta klass samt i ring I 4 anslagna tiden (omkring åtta veckor) ägnas åt en kortfattad kurs i astronomi. För denna kan exempelvis uppställas följande läroplan: de allmännaste företeelserna på himlavalvet, sådana de visa sig för en iakttagare

219 på jorden (de viktigaste stjärngrupperna; himlavalvets skenbara dagliga rörelse; solens, månens och planeternas skenbara rörelser); bestämning av tid och ort; den heliocentriska uppfattningen av solsystemet; i sammanhang härmed fenomen, som bero av jordens vridning kring sin axel; förmörkelser, himlakropparnas naturbeskaffenhet. På gymnasiet kunna lämpliga delar av kursen, såsom himlakropparnas naturbeskaffenhet (astrofysiken) och allmänna gravitationen, vilka förutsätta kunskaper i spektralanalys resp. dynamik, uppskjutas, tills lärjungarna förvärvat erforderlig insikt inom dessa områden. Vid undervisningen i astronomi bör det grundläggande vara den direkta iakttagelsen av företeelserna på himlavalvet. Vid lämpliga tillfällen utföras därför dels av lärare och lärjungar gemensamt, dels av de senare var för sig eller gruppvis planmässiga iakttagelser, varjämte åskådningsmateriel, såsom stjärnkartor och glober, bör flitigt användas. Sedan lärjungarna på detta sätt förvärvat ett tillräckligt mått av erfarenhetskunskap, är det lämpligt att övergå till företeelsernas förklaring från heliocentrisk uppfattning. Den nu skildrade gången vid undervisningen torde vara den lämpligaste. Den enskilde läraren bör emellertid avgöra, huruvida icke redan från början de direkta iakttagelserna böra förknippas med deras förklaring från heliocentrisk uppfattning. Särskilt torde detta förfaringssätt vara att rekommendera i sådana fall, då läraren för behandlingen av astronomikursen har en jämförelsevis kort tid till sitt förfogande eller då väderleken på orten kan sägas i regel vara mindre gynnsam för systematiska iakttagelser. Växelströmslära. På grund av växelströmmarnas allt större praktiska betydelse och användning bör erforderlig uppmärksamhet ägnas åt detta område. I realskolan kunna lärjungarna endast förvärva obetydlig kunskap om växelströmmar, t. ex. vid studiet av induktionsströmmar och transformatorn. På latingymnasiet torde man utöver realskolans kurs endast medhinna att något grundligare, huvudsakligen experimentellt, klargöra skillnaden mellan en växelström och en likström samt genomgå enfas-växelströmsgenerator. På realgymnasiet kan man däremot medhinna åtskilligt mera. Genom experiment bör man bland annat påvisa växelströmmens periodicitet samt fasförskjutning. Begreppen effektiv strömstyrka och spänning samt effektlagen klargöras huvudsakligen genom matematisk behandling. Slutligen behandlas i korthet trefasströmmar, varvid huvudvikten lägges på deras stora praktiska betydelse, likaså principen för trefasgeneratorn och -motorn, dock utan alltför stort avseende vid tekniska detaljer. Strålningslära. Redan i realskolan kunna lärjungarna bibringas någon föreställning om vissa slag av strålning, såsom röntgenstrålar samt elektromagnetisk strålning vid studiet av radioapparat. De viktiga tekniska tillämpningarna av strålningsläran medföra, att vid undervisningen på gymnasiet stor uppmärksamhet ägnas åt detta område. P å realgymnasiet kunna lämpligen behandlas följande moment: katod- och kanalstrålar; elektromagnetisk strålning (hertzska vågor, värmestrålning, synligt ljus, ultravioletta strålar, röntgenstrålar, gammastrålar); tillämpningar: elektronröret och dess

220 egenskaper samt något om trådlös telegrafi och telefoni. Därjämte kunna lärjungarna, t. ex. genom föredrag, erhålla någon kännedom om uppfattningarna angående materiens struktur och därmed sammanhängande spörsmål. Enär behandlingen av de olika strålningsformerna och deras praktiska tilllämpningar bör vara experimentell i så stor utsträckning som möjligt, kan det angivna kursinnehållet i huvudsak genomgås även på latingymnasiet, för så vitt tiden medger detta, På realgymnasiet kan man även, i mån av tid, behandla speciella egenskaper hos vissa strålningsformer, såsom röntgenstrålars interferens och andra nyare fysiska rön på hithörande område. c.

Undervisningen.

Utöver vad i det föregående anförts i fråga om undervisningen, må följande framhållas. 1. Vid undervisningen i fysik bör man i regel, i synnerhet då det gäller för lärjungarna nya områden, i första hand söka locka fram och draga nytta av lärjungarnas erfarenheter av fysiska företeelser, grundade på egna iakttagelser och upplevelser i det dagliga livet. F ö r s ö k e t j ä m t e d e s s a n a l y s måste sålunda vara det centrala i undervisningen. Särskilt i fråga om områden av fundamental art böra försöken behandlas med nöjaktig bredd och på gymnasiet, så snart sådant är möjligt, erhålla karaktär av undersökning. 2. E t t försök, som skall utföras inför klassen — demonstrationsförsök —, bör i allmänhet icke improviseras utan vara p å f ö r h a n d n o g a förb e r e t t . Bristande förberedelse medför i många fall ett misslyckande, som kunnat undvikas, och innebär då för undervisningen en förlust av tid. 3. E t t demonstrationsförsök bör, så ofta det är möjligt, utföras med enkla men likväl ändamålsenliga apparater. Det är värdefullt, om lärjungar kunna medverka till färdigställandet av en behövlig apparat, vilket även i någon mån medför deras deltagande i lektionens förberedelse. För sök sanordning ar na böra likaledes vara enkla och så överskådliga som möjligt och böra liksom apparaterna, då så är behövligt och lämpligt, närmare förklaras genom planscher eller ritningar på svarta tavlan. Vidare böra anordningarna helst vidtagas, medan lärjungarna se på, och dessa skola därför vara placerade i lärosalen så, att var och en av dem kan från sin plats iakttaga såväl anordningarnas som försökets samtliga detaljer, sålunda även såvitt möjligt avläsningarna, om sådana ingå i försöket, E t t demonstrationsförsök — vare sig ett rent kvalitativt sådant eller en kvantitativ härledning av någon lag — utföres bäst av läraren själv under medverkan av lärjungar, då så anses lämpligt eller behövligt. A t t låta lärjungar utföra sådana försök kan rekommenderas, under förutsättning att de lärjungar, som härtill utväljas, äro särskilt lämpliga, intresserade och kunniga samt att de för varje gång omsorgsfullt förberett sig under lärarens ledning. I annat fall torde en dylik anordning knappast vara till gagn för klassundervisningen, enär försöket därigenom kan bli mera tidsödande än nödigt är eller lämna sämre behållning

!

221 för klassen i dess helhet. De i kursplanen föreskrivna laborationema ge däremot lärjungarna rikliga tillfällen till självständigt framträdande. Under försökets anordnande och utförande bör läraren genom utfrågning eller samtalsvis förvissa sig om att lärjungarna fattat meningen med anordningarna och förstå försöksresultatet. Vid vissa försök kan det givetvis vara förmånligare att utan förberedande samtal ställa lärjungarna inför ett resultat, ett fullbordat faktum, enär de förberedande förklaringarna ibland kunna vara ägnade att minska lärjungarnas intresse för försöksresultatet och därigenom förringa den beviskraft, som man vill tillägga försöket. Det är emellertid klart, att det bör vara lärarens sak att välja mellan dessa båda eller andra metoder för utförande av demonstrationsförsök. Det bör vara till undervisningens gagn och ägnat att underlätta förberedelsearbetet för läraren, särskilt en nyanställd, om på varje fysikinstitution finnes en förteckning över de demonstrations försök, som med den förefintliga apparatutrustningen lämpligen kunna utföras vid behandlingen av ämnets olika delar i realskolan resp. gymnasiet. Än mera värdefull kan en sådan förteckning bli, om den kompletteras med en kort beskrivning eller skiss över den försöksanordning, som erfarenheten i varje särskilt fall visat vara den förmånligaste. 4. De teoretiska förklaringar, som äro behövliga, för att lärjungarna skola förstå sammanhanget mellan fenomenen, böra i största möjliga utsträckning anknyta sig till verkligen utförda försök och till en början vara av enklaste slag. Den genom iakttagelse och försök vunna kunskapen bör sedan efter hand, allt efter lärjungarnas utvecklingsståndpunkt, användas till att härleda allmänna begrepp och satser. Även om sålunda det utförda försöket i regel bör vara grundläggande vid behandlingen av fysikaliska teorier, kan det ibland vara lämpligare — särskilt på gymnasiet — att låta försöket utgöra bekräftelse på en genom ett teoretiskt betraktelsesätt funnen lag. Vissa kursmoment slutligen lämpa sig bättre för en rent deduktiv framställning. Detta gäller särskilt kursen i mekanik i realgymnasiets högsta ring. Åt sådana mera teoretiska delar av kursen bör ägnas icke mindre omsorg än åt försöken. Endast sålunda kan vinnas klarhet och sammanhang i kunskapen, och det är en viktig uppgift för skolans undervisning att småningom uppfostra till abstrakt tänkande. Läraren bör emellertid noga aktgiva på att abstraktionerna icke komma för tidigt, innan lärjungarna ännu inhämtat ett tillräckligt mått av erfarenhetskunskap och vunnit erforderlig mogenhet. 5. Vid planläggningen av kursens olika delar bör läraren tillse, att lärjungarna i c k e b e l a s t a s m e d e t t a l l t f ö r s t o r t m å t t a v d e t a l j k u n s k a p e r , s ä r s k i l t m i n n e s k u n s k a p e r — mindre viktiga eller rent av onödiga, såsom härledning av svårare formler, undvikas. Repetitionen i realgymnasiets högsta ring bör vara översiktlig och huvudvikten läggas på kunskapsstoffets samlande och ordnande, ej på kursens detaljer. Såsom exempel på dylika översiktliga uppgifter må nämnas: energiformerna, optiska mätningsmetoder, elektriska mätinstrument, elektriska en-

222 heter, olika verkningar av den elektriska strömmen. I samband med repetitionen genomgås även de viktigaste C. G. S.-enheterna. 6. Den praktiska tillämpningen av den fysikaliska vetenskapens rön — tekniken — får icke förbises vid undervisningen. Det teoretiska bör förbindas med det praktiskt nyttiga. Det är visserligen ej skolans uppgift att i vanlig mening undervisa i teknik — detta skulle innebära en betydande utökning av ett redan alltför rikt lärostoff och för övrigt överstiga skolans möjligheter — men skolan bör kunna bibringa lärjungarna, vad varje medborgare i hithörande avseende har behov av, nämligen någon förmåga att förstå mera allmänt förekommande tekniska hjälpmedel och de fysikaliska uppfattningar, varpå de grunda sig. Då ett visst fysikaliskt område genomgås, böra dithörande viktigare tekniska tillämpningar även uppmärksammas, utan ingående på detaljer. Läraren bör bemöda sig om att i varje särskilt fall behandla endast sådant, som alltjämt är aktuellt, och tillhandahålla lärjungarna bilder, siffror m. m., som innebära de nyaste uppgifterna i fråga om teknikens ståndpunkt; bilder eller beskrivningar av föråldrade maskiner och modeller samt föråldrade sifferuppgifter medtagas endast om de äro av historiskt värde. Särskild uppmärksamhet bör av denna anledning ägnas läroböckerna, enär dessa i fråga om de tekniska uppgifterna snart bli omoderna, De tekniska tillämpningarna utgöra i allmänhet för ungdomen ett mycket intressant kapitel och kunna därför av fysikläraren användas som ett verksamt hjälpmedel att intressera lärjungarna för ämnet i dess helhet. De elektrotekniska tillämpningarna torde på grund av sin betydelse för det dagliga livet, hemma och ute, draga till sig huvudparten av lärjungarnas intresse. Det må då erinras om att lärjungarna, så snart de äga förutsättningar därför, böra erhålla särskild undervisning om de vådor av olika slag, som kunna uppkomma genom söndriga elektrotekniska apparater eller över huvud taget genom ett oriktigt eller vårdslöst handhavan de av elektrisk ström. 7. Studiebesök vid fabriker, industriella anläggningar, kraftverk m. m. kunna rekommenderas, emedan sådana besök äro ägnade att hos lärjungarna väcka sinne för teknik och klargöra för dem, att en fysikali.sk teori har sitt praktiska och ekonomiska värde, då den kan tekniskt tillämpas. Bäst lämpa sig måhända besök vid anläggningar av mindre omfattning, enär dylika kunna lättare överskådas; stora anläggningar kunna genom sin rikedom på detaljer ofta förvirra. Före studiebesöket böra lärjungarna om möjligt erhålla en förberedande orientering. 8. E t t historiskt betraktelsesätt kan med fördel användas i fråga om vissa moment i lärokursen, vilka därigenom kunna framstå i klarare b e t n i n g , än på annat sätt kan åstadkommas. I många fall är ett dylikt betraktelsesätt därjämte ägnat att bibringa lärjungarna en god uppfattning om forskningens arbetsmetoder: huru ett målmedvetet sökande mötes av svårigheter, som måste övervinnas; huru ett misslyckande i en viss riktning kan leda till positivt resultat på en annan väg; huru ett logiskt resonemang kan ge lösningen på ett problem; huru en vaken och begåvad iakttagare ur en observerad obetydlig avvikelse från det normala i fråga om en bekant företeelse kan draga

223 slutsatser, som i sin tur kunna leda till nya viktiga upptäckter; huru nya problem inställa sig, där man trott sig äga full klarhet o. s. v. Då lärjungarna under sina laborationer försöka att själva upptäcka ett sedan länge bekant fysikaliskt faktum, kan det vid flera tillfällen vara lämpligt, att läraren i korthet omtalar, huru man kommit fram till detta. d.

Problemlösningen.

1. P å olika områden av den fysikaliska lärokursen böra givas lämpliga övningsexempel. De skola ha till ändamål att från skilda synpunkter belysa en eller annan lag, ge övning i lagens användning eller utvidga kunskaperna i ett eller annat avseende. övningsexempel böra endast givas i fråga om områden, som lärjungarna tillräckligt behärska, och icke innebära någon konstlad användning av en fysikalisk lag eller formel eller utgöras av sådana invecklade uppgifter, vilkas lösning snarare kräver färdighet i matematisk behandling av ekvationer än fysikalisk insikt. Att göra problemlösningen till det egentligen kunskapsgivande momentet i undervisningen är en förkastlig metod. Läraren måste ständigt hålla i sikte, att det experimentella studiet är det centrala i fysikundervisningen, som icke får förryckas genom ett överdrivet sysslande med lösning av problem. Laborationema bereda för övrigt lärjungarna talrika tillfällen att behandla fysikaliska räkneuppgifter, varför man av denna anledning bör kunna något inskränka den egentliga problemlösningen. 2. Redan i realskolan böra givas enkla räkneexempel, särskilt på sådana områden, som skola göras till föremål för en grundligare behandling, t, ex. specifik vikt, Arkimedes' princip, längdutvidgning, kalorimetri, Ohms lag. Härigenom kunna lärjungarna redan på detta stadium erhålla en i flera avseenden fast kunskap i stället för ofta nog oklara begrepp. På latingymnasiet inskränkes exempelräkningen till enkla belysande användningar av de viktigaste lagarna. Man bör därvid fästa särskilt avseende vid praktiska uppgifter, som äga samband med användningen av fysikaliska lagar i tekniken, i samfärdseln och i hemmet, i det dagliga livet överhuvud. Uppgifter av detta slag, vilka i någon mån kunna förekomma redan i realskolan, torde därjämte vara särskilt ägnade att väcka lärjungarnas intresse, emedan de anknyta till deras egen erfarenhet och klargöra för dem de tekniska tillämpningarnas ekonomiska betydelse. Även på realgymnasiet bör man, särskilt under lektionerna, undvika exempel av komplicerad beskaffenhet, med avseende på såväl det fysikaliska som det matematiska innehållet. Till uppgifter av denna art kunna bl. a. räknas svårare problem angående kroppars utvidgning, vilkas betydelse och kunskapsvärde icke kunna anses motsvara det tidsödande arbete, som kräves av lärjungarna, för att de skola kunna förvärva erforderlig färdighet i deras lösning. Mera komplicerade uppgifter kunna lämpligen givas åt försigkomna och intresserade lärjungar för arbete på egen hand eller tillsammans med en eller flera kamrater. 3. Vid de fysikaliska skrivningarna på realgymnasiet kan en eller annan gång utom räkneuppgifter även givas exempel av annan art, såsom redogörelse

224 för något visst moment i lärokursen eller för utförda försök. Uppgifterna göras intresseväckande genom att anknytas till praktiska eller tekniska förhållanden, som lärjungarna ha sig bekanta, samt i fråga om svårighetsgraden noga avvägas med hänsyn till lärjungarnas genomsnittliga förmåga — för de kunnigare lärjungarna bör därjämte givas en eller annan svårare uppgift. Problem, som leda till invecklade räkneoperationer, böra emellertid undvikas, likaså svårare uppgifter rörande vissa kursområden, såsom kroppars utvidgning, elektrokemi och buktiga speglar. Vidare må framhållas, att problem ej böra ges på sådana områden som elektrostatik, växelströmslära, strålningslära, tonskalor och musikinstrument (uppgifter på akustisk resonans och interferens kunna dock givas), kapillaritet och astronomi. De lärjungar, som i studentexamen ämna undergå skriftlig prövning i fysik, böra vid repetitionen i gymnasiets högsta ring icke av denna anledning överbelastas med övningsexempel. I händelse den föregående undervisningen varit väl planlagd och effektiv samt nödig säkerhet i lösning av enkla exempel tidigare av lärjungarna förvärvats i fråga om de olika områdena av föregående ringars kurser, bör detta kunna undvikas. 4. Vid behandlingen av fysikaliska räkneuppgifter böra lärjungarna redan tidigt vänjas vid att, då så är möjligt, försöka göra sig en föreställning om det sökta resultatets storleksordning och ur denna synpunkt kritisera ett erhållet värde, så att uppenbara orimligheter såvitt möjligt i tid upptäckas. Vidare böra de tillhållas att göra klart för sig den grad av noggrannhet, som med hänsyn till uppgiftens art och de givna siffervärdena kan av svaret erfordras. Dessa synpunkter böra naturligtvis särskilt beaktas vid beräkning av resultat, som framgå ur demonstrationsförsök eller laborationsövningar. Då räkning med logaritmer är erforderlig, böra fyrställiga tabeller användas. Vid laborationema kunna i allmänhet resultaten uträknas med erforderlig noggrannhet medelst räknesticka. Vid skrivningarna kan förekomma uträkning med såväl logaritmtabell som räknesticka, Lärjungarna skola dock redan från början vänjas att angiva svaret till en behandlad uppgift med den noggrannhetsgrad, som uppgiftens natur fordrar, varför de i varje fall böra uppgiva, vilket hjälpmedel som kommit till användning. 5. Den fysikaliska problemlösningen förutsätter kännedom om ett antal formler av såväl fysikaliskt som matematiskt innehåll. För att lärjungarna skola på ett naturligt sätt kunna inlära det behövliga förrådet av fysikaliska formler kan det vara lämpligt, att de efter lärarens anvisning få färdigställa och använda ett formelhäfte (jfr sid. 189). e. Laborationerna. 1. Laborationerna böra i realskolan i största möjliga utsträckning sättas i sammanhang med undervisningen i övrigt, för vilken de i väsentliga delar komma att utgöra underlaget. Som regel bör gälla, att en laborationsövning skall f ö r e g å lektionen rörande samma område. På gymnasiet, där laborationerna i huvudsak avse ett fördjupande av lärjungarnas kunskaper inom vissa områden, kunna de däremot mera sidoordnas undervisningen i övrigt.

225 2. I realskolan torde i allmänhet en undervisningstimme vara tillräcklig för utförandet av en laborationsuppgift, men läraren bör äga möjlighet att härtill använda en dubbeltimme, då detta med hänsyn till uppgiftens art kan vara erforderligt. På gymnasiet torde däremot i regel en anordning med dubbeltimmar vara lämpligast. E t t hänsynstagande till de nu anförda omständigheterna medför naturligtvis, i synnerhet vid stora läroverk, vissa svårigheter vid uppgörandet av arbetsordningen, särskilt då en klass på grund av sin storlek måste delas i två laborationsavdelningar. En anordning med en laborationstimme omedelbart före eller efter den vanliga dagliga undervisningstiden kan vara ägnad att minska nämnda svårigheter. En dylik ordning, som endast i undantagsfall bör tillgripas, medför naturligtvis för lärjungarna vissa olägenheter, men dessa bli mindre kännbara, om de båda laborationsavdelningarna få turas om att arbeta på sådana extratider. I kursfördelningen har för vissa klasser angivits ett bestämt antal laborationstimmar, medan för andra klasser någon dylik bestämmelse icke finnes. Detta innebär, att i fråga om de förstnämnda klasserna laborationer skola förekomma i minst den angivna utsträckningen. Även i klasser, där laborationsövningar icke äro föreskrivna, må likväl, då det med hänsyn till arbetsordningen i övrigt är möjligt, sådana övningar kunna förekomma i mindre omfattning. En på arbetsordningen angiven lektionstimme i fysik kan sålunda disponeras såsom laborationstimme och tvärtom, allteftersom det kan visa sig lämpligt med hänsyn till undervisningens gång i det hela samt möjligt med hänsyn till förefintliga undervisningslokaler. 3. Antalet lärjungar i en laborationsavdelning bör i allmänhet icke överstiga 16, varför klassen vid större lärjungeantal delas i två avdelningar. Kvarsittare böra i regel, särskilt då klassen är fulltalig, frikallas från sådana för avdelningen gemensamma laborationsövningar, som de redan under föregående läsår utfört, och sysselsättas med andra arbetsuppgifter. Laboranterna indelas lämpligen i grupper på så vis, att lärjungarna få samarbeta två och två. Vid gruppindelningen bör skälig hänsyn tagas till lärjungarnas egna önskningar i fråga om arbetskamrat, men läraren bör tillse, att de båda arbetskamraterna komma att turas om med uppgifterna, så att icke den mera aktive av dem hela tiden tar ledningen, medan den andre får vara åskådare. Varje grupp kan lämpligen erhålla sitt nummer och anvisas en bestämd arbetsplats. 4. övningarna bedrivas bäst på gemensam front, d. v. s. alla grupper utföra samtidigt en och samma uppgift. Eftersom en laborationstimme avser att bereda lärjungarna tillfälle till egna undersökningar, böra förberedelserna taga i anspråk så liten tid som möjligt. Vissa förberedande åtgärder kunna lämpligen vara vidtagna redan före timmens början, i synnerhet då övningarna skola bedrivas på gemensam front: särskilt utsedda lärjungar ha på förhand under lärarens tillsyn framsatt på arbetsplatserna alla för försöket behövliga apparater; läraren har på svarta tavlan skrivit upp försökets huvudpunkter och uppritat en tabell för mätningarna, 15—321680

226 eller också meddelar han på annat sätt, sedan lärjungarna samlats, för arbetet erforderliga anvisningar och upplysningar. Lärjungarna få därefter arbeta på egen hand, medan läraren ser till de olika grupperna, besvarar frågor och hjälper till rätta, då så erfordras. Då samtliga grupper slutfört sitt arbete, sammanställas försöksresultaten — omedelbart, om detta är möjligt, i annat fall vid nästa lektion; försöket och försöksresultatets grad av noggrannhet diskuteras: alltför missvisande resultat utskiljas och felkällorna uppsökas, medelvärdet för samtliga acceptabla resultat beräknas, diagram uppritas o. s. v. 5. Under laborationsövningarna böra lärjungarna i medförda koncepthäften göra behövliga anteckningar och skisser, som de kunna ha till ledning vid utarbetandet av en kort skriftlig redogörelse för det utförda försöket. Läraren bör tillse, att arbetet i laborationsböckema göres ordentligt och snyggt, men i övrigt därvid låta lärjungeindividualiteten komma till uttryck. Man bör emellertid icke ställa alltför stora krav på dessa redogörelser; arbetet kan exempelvis, särskilt i realskolan, utföras med blyerts. Vid kunskapsbetygets avgivande bör skälig hänsyn även tagas till lärjungarnas sätt att utföra sina laborationer och laborationsredogörelser. f.

Kunskapskontrollen

och lärjungarnas

självverksamhet.

1. Den experimentella undervisningsmetoden kan i väsentlig mån minska behovet av läxor i vanlig mening och gör i många fall, då läxor givits, ett utförligare förhör överflödigt. Det kan i regel vara till fyllest, särskilt i realskolan, om läraren — vare sig läxa givits eller icke — vid början av lektionen genom ett kortare förhör eller samtal erinrar lärjungarna om det, som behandlats vid föregående lektion, samt förvissar sig om att lärjungarna fått en riktig uppfattning därav, innan han övergår till ett nytt moment. 2. På gymnasiet kan kunskapskontrollen bättre utövas på så sätt, att en eller annan lärjunge får lämna en sammanfattande skildring, eventuellt i samband med ritning på tavlan, av det under föregående lektion genomgångna. Har hemarbetet bestått i lösning av några räkneexempel, bör behandlingen av dessa genomgås. Då lärjungarna haft till hemarbete en sammanfattning av ett visst kursområde, bör naturligtvis det muntliga förhöret göras grundligare, eller också kan man en e l l e r a n n a n g å n g , såväl i realskolan som i gymnasiet, ersätta detta med en kort skriftlig redogörelse för någon del av ifrågavarande område; i sistnämnda fall böra lärjungarna icke i förväg underrättas om att skriftlig redogörelse skall förekomma. Det huvudsakliga arbetet med lärokursens inhämtande torde emellertid kunna utföras i skolan under lektionerna och laborationerna, då alla för lärjungarna nya kursmoment genomgås. Lärjungarnas arbetsböcker (anteckningar vid lektioner och laborationer) skola jämte läroboken vara dem till hjälp, då de på egen hand ha att utföra något hemarbete. 3. Om undervisningen i fysik rätt bedrives, är den särskilt ägnad att väcka lärjungarnas intresse och lockar dem ofta nog att syssla med fysikaliska spörsmål på egen hand. Några lärjungar med matematisk läggning vilja kanske ägna sig åt lösning av svårare räkneuppgifter, andra — väl de flesta — före-

227 draga däremot praktiska uppgifter. I senare fallet finna de nog snart, att de härvidlag mera än i fråga om andra ämnen äro i behov av lärarens råd och hjälp. Läraren får härigenom ofta ett extraarbete, som väl i allmänhet — även om det i någon mån inkräktar på hans fritid — kännes som en tacksam uppgift. Ä r läraren i tillfälle att lämna lärjungarna erforderlig ledning i förevarande avseende, torde emellertid denna form för lärjungarnas självverksamhet kunna bli mycket värdefull för undervisningen i dess helhet. 4. Där förhållandena så medgiva, må lärjungar under laborationstimmar någon gång sysselsättas med tillverkning av enkla' fysikaliska apparater, framför allt sådana, som kunna användas vid lärjungarnas egna laborationsförsök. Särskilt lämpa sig dylika uppgifter i realskolan, där lärjungarna befinna sig i en ålder, då byggandet av maskiner eller apparater ännu för de flesta innebär en stor lockelse. För lärjungar med praktisk läggning kan framställningen av en laborationsapparat utgöra ett lämpligt problem att pröva sina krafter på. Sådana uppgifter äro därjämte synnerligen värdefulla för deras allmänna utveckling och klargöra för dem fysikens betydelse för det dagliga livet och tekniken. Dessa arbeten böra dock icke för mycket få inkräkta på undervisningstiden till förfång för den vanliga lärogången i fysik. De kunna även med fördel utföras såsom frivilliga arbeten i hemmet eller under slöjdtimmar i skolan. Materialet, som användes till apparater av detta slag, bör i regel vara billigt — det kan ofta nog utgöras av kasserade delar av gamla maskiner o. s. v., som lärjungarna själva kunna hjälpa till att hopbringa. Någon likhet med tillsaluhållna apparater kan sålunda i allmänhet icke uppnås på detta sätt och bör ej heller vara huvudsaken. Särskild vikt bör i stället läggas därpå, att apparaterna kunna tjäna syftet att på ett enkelt och praktiskt sätt åskådliggöra en fysisk företeelse. Man bör därför lämna lärjungarna full frihet att använda och utveckla sin initiativförmåga. Goda uppslag och praktiska apparater kunna fås som1 resultat av en sådan verksamhet. Lärjungarna böra även tillåtas att under undervisningstimmar av den art, som ovan nämnts, tillverka maskiner för experiment på egen hand och därvid erhålla den hjälp, som möjligen kan lämnas. För att lärjungarna under slöjdtimmar skola kunna utföra dylika arbeten och därvid få erforderlig ledning förutsattes, att läraren i fysik tillhandagår med råd och anvisningar. Då fysikläraren äger förutsättningar därför, bör han därjämte kunna övertaga undervisningen i en eller annan slöjdavdelning, om detta anses ändamålsenligt. 5. På gymnasiet men även i någon mån i realskolan böra lärjungarna få tillfälle att såsom frivilligt hemarbete skriva en kortare eller mera utförlig uppsats rörande ett i skolan utfört försök eller laborationsarbete eller något arbete tillhörande fysiken, som de utfört på egen hand eller gjort till föremål för egna studier. Ämnen tillhörande fysikens område ägna sig därjämte ofta för föredrag. E t t dylikt föredrag bör, då så är lämpligt och möjligt, illustreras med ljusbilder eller av föredragshållaren utförda ritningar, grafiska framställningar o. s. v. För föredragsformen torde särskilt kunna

228 väljas ämnen berörande tekniska tillämpningar, såsom moderna maskiner i det dagliga livet, i trafikväsendet, i hushållet o. s. v., varvid bl. a. deras ekonomiska betydelse samt deras drifts- och slitagekostnader beaktas. Vid dylika föredragstillfällen kan även en eller annan av de övriga lärjungarna ha till uppgift att sätta sig in i det för föredraget avsedda ämnet. IV. Undervisningslokaler och apparatsamlingar. 1. Den experimentella undervisningsmetoden förutsätter, att skolan äger därför lämpade undervisningslokaler med en tillfredsställande utrustning i fråga om inredning och apparater. Saknas nöjaktiga anordningar i dessa avseenden, och lärare och lärjungar för den skull få använda åtskillig tid på att vid varje undervisningstillfälle vidtaga arrangemang, som med en mera ändamålsenlig utrustning kunnat undvikas, går följaktligen tid förlorad för undervisningen i det hela, oöh dess resultat försämras. För undervisningen i de naturvetenskapliga ämnena bör även ett mindre läroverk vara utrustat med ett lärorum och ett laborationsrum jämte behövlig plats för förvaring av apparater och övriga utensilier. Redan vid medelstora läroverk böra nämnda utrymmen till antalet fördubblas. Eventuellt kan fysiken dela lokaler med ett annat ämne, t. ex. geografi — delning med kemien är däremot mindre lämplig. Vid ett större högre läroverk eller vid en realskola av den största typen bör kravet i fråga om lokalutrymmet ställas högre: en fysikinstitution, innehållande minst lärorum, laborationsrum och rum för samlingar samt helst även verkstadsrum. Där lokalerna med hänsyn till lärjungeantalet vid skolan måste kunna ge utrymme åt klassavdelningar av maximistorlek, bör lärorummet äga en golvyta av omkring 60 m 2 ; för laborationsrummet bör man under alla förhållanden räkna med en golvyta av 60—70 m2, så att laborationsgrupperna kunna beredas tillräckligt rymliga arbetsplatser. Båda rummen skola äga en praktisk inredning med ledningar för vatten och avlopp, elektricitet och om möjligt gas. Utmed en fönstervägg eller annan väl belyst Vägg i laborationsrummet kan lämpligen anordnas en fast uppställning för laborationsvågar. I stället för denna anordning kan också användas ett särskilt vågrum. 2. För den för demonstrations försök avsedda apparatsamlingen skall finnas ett tillräckligt utrymme, som medger en ändamålsenlig uppställning av apparaterna i skåp med glasdörrar eller i glasmontrer. Mindre föremål förvaras i lätta träaskar, försedda med etiketter, angivande innehållet. Den för laborationerna avsedda apparatsamlingen bör förvaras skild från den övriga apparatutrustningen, helst i skåp i laborationsrummet eller i dess omedelbara närhet. Då en laborationsavdelning i regel består av åtta lärjungegrupper, bör det finnas åtta uppsättningar apparater för de försök, som äro avsedda att utföras på gemensam front. De viktigaste till respektive grupper hörande apparaterna böra helst förses med gruppens nummer. Man kan naturligtvis också tillämpa andra sätt i fråga om samlingarnas uppställande. Huvudsaken är, att en ordning åstadkommes, som kan bibehål-

229 las, även då skolan har flera undervisare i ämnet. För ordningen inom fysiksamlingarna är huvudläraren i ämnet i första hand ansvarig, och denne skall även ombesörja, att på institutionen finnes tillgänglig en fortlöpande förteckning över samlingarnas innehåll, t. ex. efter något kortsystem. Det kan rekommenderas, att, med angivande av antalet grupper i varje särskilt fall, en förteckning även föres över de försök på gemensam front och övriga försök, som laborationsutrustningen ger möjlighet till. De nämnda förteckningarna avse dels att i sin mån bidraga till ordningens vidmakthållande, dels att vara till särskild tjänst för nykomna lärare. V. Enskilt arbete. 1. För det enskilda arbetet torde fysiken vara ett mycket givande läroämne. Lärjungarna ha nämligen redan på ett ganska tidigt stadium förvärvat någon erfarenhet i fråga om arbetssättet på det fysikaliska området och fått en viss vana att arbeta på egen hand med fysikaliska uppgifter, vartill kommer den egenartade dragningskraft, som ett sysslande med naturlagarna utövar på unga sinnen, särskilt gossarnas. E t t enskilt arbete innebär i detta fall för dem att arbeta på egen hand i något större skala, att få fram ett mera självständigt arbetsresultat. Där tillströmningen till enskilt arbete i fysik blir så stor, att skolans fysiklokaler icke kunna lämna erforderligt utrymme för alla därtill anmälda lärjungar eller tillgången på lärarkraft blir otillräcklig, må rektor i samråd med vederbörande lärare kunna i någon mån begränsa lärjungarnas möjligheter till fritt val. Företräde lämnas under sådana förhållanden åt de lärjungar, som genom visat intresse och ådagalagda kunskaper inom fj^sikens olika delar och även i matematik kunna anses äga de största förutsättningarna för ett framgångsrikt arbete, 2. Den fysiska institutionen bör emellertid äga så god utrustning i fråga om lokaler och apparater, att den i största möjliga utsträckning kan tillgodose lärjungarnas önskningar i fråga om de enskilda arbetsuppgifterna. Även om lärjungarna i huvudsak skola utföra det till ett enskilt arbete hörande institutionsarbetet på egen hand, bör likväl lärare vara under arbetstiden närvarande för att ge råd och upplysningar samt övervaka ordningen och tillse, att icke skolans apparater genom vårdslös eller oriktig användning skadas. Samtidigt med pågående laborationsövningar torde för övrigt vid många tillfällen plats kunna beredas i laborationsrummet även för några få lärjungar, som syssla med enskilt arbete, varvid tillsynen kan utövas av den lärare, som leder laborationsövningarna. 3. Skolans bibliotek bör äga god tillgång på lämplig och omväxlande fysikalisk och teknisk litteratur, där lärjungarna kunna närmare studera de uppgifter, som de få sig förelagda såsom enskilt arbete. E t t eller annat lämpligt uppslagsverk bör dessutom finnas till hands i laborationsrummet. 4. Vad beträffar valet av uppgifter bör i varje särskilt fall tagas hänsyn därtill, att den lärjungen tilldelade uppgiften även är anpassad efter hans matematiska kunskapsståndpunkt, för att icke uppgiften skall överstiga hans krafter.

230 Lärjungar på latingymnasiet, vilka med hänsyn till en tillämnad levnadsbana framdeles ha för avsikt att undergå fyllnadsprövning i fysik enligt fordringarna på realgymnasiet, kunna lämpligen erhålla en större eller mindre del av realgymnasiets kurs till enskilt arbete, t. ex. problemlösning tillhörande vissa kursområden. Även andra uppgifter, både teoretiska och praktiska, ehuru mindre omfattande än på realgymnasiet, kunna naturligtvis givas dem. På realgymnasiet bör en eller annan kunnig och för ändamålet lämplig lärjunge kunna få tjänstgöra såsom lärarens biträde vid förberedelse till lektioner och laborationer och få denna tjänstgöring sig tillgodoräknad såsom ett utfört enskilt arbete, eventuellt tillsammans med någon annan uppgift. Härför torde särskilt lämpa sig sådana lärjungar, som ha för avsikt att efter avlagd studentexamen bedriva studier i fysik. De lärjungar, vilkas enskilda arbete består i tillverkning av fysikaliska apparater av olika slag, kunna erhålla god ledning genom att deltaga i skolans slöjdundervisning. Denna anordning förutsätter emellertid, att slöjdläraren äger kompetens att utöva, dylik ledning eller att läraren i fysik kan lämna erforderlig hjälp och anvisning eller, om den senare erhållit någon utbildning i verkstadsarbete eller, metall- och fysikslöjd, att han kan övertaga en eller annan undervisningstimme i slöjd. 5. Såsom särskilda exempel på arbetsuppgifter må anföras följande: Elektncitetslära. Praktiska uppgifter: Tillverkning av någon apparat (generator, likströmsmotor, telefonapparat, induktionsapparat, transformator, mätinstrument av olika slag, proppreostat eller förkopplingsmotstånd till voltmeter, shuntar till ampéremetrar); ledningsförmågan hos elektrolyter; elektrolytisk polarisation; galvanoplastik och galvanostegi; undersökning och jämförelse av en blyackumulator och en Nife-ackumulator; motståndet hos en tråd och dess beroende av temperaturen; den elektriska ljusbågen; verkningsgraden samt koppar- och friktionsförluster hos motorer; elektromotorisk kraft hos termoelement. Teoretiska uppgifter: Användning av den elektriska strömmens värmealstring; elektrolysens användning; elektriska mätningsinstrument; en elektrisk kraftstation; användning av elektriska motorer; långdistanstelefonering; elektrisk järnvägs- och spårvägsdrift; lösning av elektrotekniska räkneuppgifter. Strålningslära. Praktiska uppgifter: Tillverkning eller hopsättning av någon apparat (radioapparat — sändare och mottagare —, teslaapparat); experimentell undersökning av elektronrör (anodströmmens beroende av gallerspänning och anodspänning); fotocell; undersökning av elektriska urladdningar i gaser; diagram över en glödlampas strålning. Teoretiska uppgifter: Radioteknik (någon detalj); atomteori; radium och radioaktiva processer; trådlös telegrafi; trådlös telefoni; television; värmestrålning; röntgenspektroskopi.

231 Optik. Praktiska uppgifter: Tillverkning av någon apparat (fotografisk förstoringsapparat, kamera jämte fotografering av himlakroppar, fotometer och dess användning för mätningar, t. ex. för att utröna sambandet mellan en glödlampas polspänning och ljusstyrka); olika elektriska lampors ekonomi; olika metoder att bestämma brytningsindex; brännviddsbestämning för olika linser; olika grundämnens spektra, spektralanalys; interferensfenomen med mätning av ljusets våglängd; bestämning av våglängden för vissa ljussorter (spektroskop eller gitter); undersökning av kikare och mikroskop; viktigaste avbildningsfel vid linser (sfärisk och kromatisk aberration, astigmatism). Teoretiska uppgifter: Kameraobjektivens utveckling; färgfotografi; stereoskopet och dess användning; ultramikroskopet; ljusets böjning och interferens (utvidgad kurs). Värmelära. Praktiska uppgifter: Specifika värmet hos legeringar och lösningar; vattnets utvidgning och täthetsmaximum; utvidgningskoefficienten för vätskor och gaser; vattenångas maximumtryck över vatten och saltlösningar; ångors maximumtryck vid olika temperatur; lösningsvärme; förbränningsvärme; termoelektrisk temperaturmätning; kokpunktens beroende av en saltlösnings koncentration. Teoretiska uppgifter: Automobilmotoms konstruktion och verkningssätt; ångturbiner; Dalens uppfinningar; kylteknik; kinetisk gasteori; väderleken på en ort i belysning av väderlekstjänstens förutsägelser. Diverse områden. Praktiska uppgifter: Kapillaritetsundersökningar; ytspänningsfenomen; metalltrådars elastiska egenskaper; inre friktionen i vätskor; ljudets hastighet i olika gaser (Kundts r ö r ) ; bestämning av jordmagnetismens horisontalkomposant; ett antal astronomiska observationer; bestämning av ortens longitud och latitud; fältmätningsuppgifter med teodolit; övningar i fysikaliskt verkstadsarbete (fysikslöjd). Teoretiska uppgifter: Flygmaskin och luftskepp; telegrafin genom tiderna; belysningens historia; lösning av ett antal fysikaliska problem av svårare beskaffenhet (för lärjungar på realgymnasiet) eller problem givna i skriftlig studentexamen (för lärjungar på latingymnasiet). 6. Då det enskilda arbetet utgjorts av tillverkning av en eller annan fysikalisk apparat (verkstadsarbete), bör arbetsresultatet lämpligen kunna redovisas på sådant sätt, att lärjungen inför klassen får demonstrera och praktiskt använda ifrågavarande apparat. Även i andra fall, så ofta det kan anses lämpligt och möjligt, böra lärjungarna få demonstrera sitt arbetsresultat inför kamraterna, eventuellt i förening med föredrag. För den händelse redovisningen sker genom föredrag, kan det vara lämpligt, att en eller annan av de övriga lärjungarna på förhand preparerat sig på den förekommande uppgiften, så att eventuella anmärkningar kunna framställas och föranleda diskussion. I andra fall kan redogörelsen lämnas skriftligt med eller utan muntligt förhör.

232 Kemi. A. Realskolan. 1. Mål. Undervisningen i kemi i realskolan har till uppgift att bibringa lärjungarna en på egen åskådning grundad, väsentligen genom induktivt förfarande vunnen kunskap om de viktigaste kemiska företeelserna och med dem sammanhörande praktiska tillämpningar. 2.

Kursfördelning.

a. Femårig

realskola.

Klass 4 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Den oorganiska kemiens viktigaste företeelser. De viktigaste mineralen och bergarterna. Klass 5 (1.5 timme, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper. Några viktigare kapitel av tekniskt tillämpad kemi. b.

Fyraårig

realskola.

Klass 3 (3 timmar, varav 1 timme laborationer) = klass 4 5 . Klass 4 (1.5 timme, varav 1 timme laborationer varannan vecka) = klass 5 5 .

B. Gymnasiet. i.

Mål.

Undervisningen i kemi på gymnasiet har till uppgift att, på grundval av det i realskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en sammanhängande och, i den mån det är möjligt, på experiment grundad kännedom om de viktigaste kemiska företeelserna, lagarna och teorierna jämte praktiska tillämpningar av allmännare betydelse. 2.

Kursfördelning,

a. Fyraårigt gymnasium. Latin

gymnasiet.

Ring III (2 timmar). Metalloiderna. Kemiska lagar och teorier, i den mån behovet av en närmare kännedom om dem gör sig gällande vid undervisningen. Tekniska tillämpningar.

233 Ring IV (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Metallerna. Lagar och teorier som i föregående ring. Mineral i samband med kursen i övrigt. Tekniska tillämpningar. Anm. Kursen inhämtas under samläsning med ring R I 3 resp. R II 3 , då så med hänsyn till lärjungarnas antal är möjligt. Realgymnasiet. Ring I (2 timmar). Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper. Metalloiderna (påbörjad kurs). Kemiska lagar och teorier, i den mån behovet av en närmare kännedom om dem gör sig gällande vid undervisningen. Tekniska tillämpningar. Ring II (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Metalloiderna (avslutad kurs). Metallerna (påbörjad kurs). Lagar och teorier som i föregående ring. Mineral i samband med kursen i övrigt. Tekniska tillämpningar. Ring III (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Metallerna (avslutad k u r s ) . Lagar och teorier samt mineral som i föregående ring. Tekniska tillämpningar. Ring IV (3 timmar, varav 1 timme laborationer under höstterminen). Organisk kemi. Radioaktivitet. Atomlära. Återblick på den genomgångna kursen i oorganisk kemi jämte lagar och teorier. b. Treårigt gymnasium. Latingymnasiet. Ring II (2 timmar) = L I I I 4 . Ring III (3 timmar, varav 1 timme laborationer) = L IV*. Anm. Kursen inhämtas under samläsning med ring R I 3 resp. R II 3 , då så med hänsyn till lärjungarnas antal är möjligt. Realgymnasiet. Ring 7 (2 timmar). Metalloiderna. Kemiska lagar och teorier, i den mån behovet av en närmare kännedom om dem gör sig gällande vid undervisningen. Tekniska tillämpningar. Ring II (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Metallerna. Lagar och teorier som i föregående ring. Mineral i samband med kursen i övrigt. Tekniska tillämpningar. Ring III (3 timmar, varav 1 timme laborationer under höstterminen) = ring R IV 4 .

O. Lyceet. 1.

Mål.

Lika med gymnasiet.

234 2. Kursfördelning. a. Latinlyceum. Krets 3 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Den oorganiska kemiens viktigaste företeelser. De viktigaste mineralen och bergarterna. Några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper. Några viktigare kapitel av tekniskt tillämpad kemi. Krets 5 ( 2 timmar) = ring L I I I 4 . Krets 6 (3 timmar, varav 1 timme laborationer) = ring L IV 4 . b. Reallyceum. Krets 3 (3 timmar, varav 1 timme laborationer). Metalloiderna (påbörjad kurs). Kemiska lagar och teorier, i den mån behovet av en närmare kännedom om dem gör sig gällande vid undervisningen. Tekniska tillämpningar. Krets 4 (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Metalloiderna (avslutad kurs). Metallerna (påbörjad kurs). Lagar och teorier som i föregående krets. Mineral och bergarter i samband med kursen i övrigt. Tekniska tillämpningar. Krets 5 (3 timmar, varav 1 timme laborationer var eller varannan vecka). Metallerna (avslutad kurs). Lagar och teorier samt mineral och bergarter som i föregående krets. Tekniska tillämpningar. Krets 6 (3 timmar, varav 1 timme laborationer under höstterminen) = ring R IV 4 .

D. Anvisningar. I:

Förkunskaper.

Lärjungarna i den 5-åriga realskolan ha icke i folkskolan inhämtat något av betydelse rörande kemiska företeelser. I folkskolans klasser 5—6 behandlas enligt planen följande moment: det enklaste om lösning, om kemisk förening och sönderdelning, om luftens och vattnets beståndsdelar samt om förbränning, allt grundat på enkla försök. Den nämnda undervisningen är emellertid av så elementär beskaffenhet, att den icke kan utöva någon inverkan på planläggningen av den 4-åriga realskolans kurs eller föranleda någon nämnvärd olikhet i behandlingen av den kemiska kursen i de båda realskoleformerna. II.

Allmänna synpunkter.

1. Det centrala vid undervisningen i kemi bör såväl i realskolan som på gymnasiet vara experimentet med dess analys, varvid syftet i regel bör vara att belysa ett bestämt problem av beskaffenhet att fånga lärjungarnas intresse. Endast på denna väg kunna lärjungarna förvärva de fast grundade kunskaper, som vid undervisningen böra eftersträvas. För att kunskapsmaterialet må erhålla nödig klarhet och fasthet, måste emellertid stor vikt lägeas nå en ändamålsenlig anordning av experimentet.

235 2. De delar av ämnet, som genomgås vid undervisningen, böra icke bestämmas med tanke på systematisk fullständighet, och läraren bör noga undvika att belasta lärjungarnas minne med för stort mått av detaljkunskaper. Sammanfattningar och slutsatser i anslutning till experimenten böra i så stor utsträckning som möjligt förutsätta självverksamhet från lärjungarnas sida. Lärjungarna böra alltså i allmänhet sättas i tillfälle att under lärarens ledning med hjälp av kända fakta söka finna lösningar till framlagda problem. 3. Vid planläggningen av lärokursen skall eftersträvas, att den, på samma gång den fyller sin huvuduppgift att ge lärjungarna elementära kunskaper i ämnet, blir grundläggande för studiet av vissa delar av fysiken (elektrokemien) samt av biologien (växternas och djurens andnings- och näringsprocesser, hälsoläran o. s. v.). 4. Med hänsyn till de gemensamma uppgifter, som sålunda föreligga för undervisningen i kemi, fysik och biologi, är det av stor vikt, att ett effektivt samarbete mellan lärarna i dessa ämnen åvägabringas. Likaledes måste det anses vara till avgjord fördel, om en och samme lärare undervisar klassen i två av dessa ämnen, och såmedelst möjligheter skapas jämväl för en ändamålsenlig koncentrationsläsning. 5. Terminologien bör i regel vara den inom vetenskapen vanliga. 6. I största möjliga utsträckning bör vid undervisningen åskådning smateriel av olika slag komma till användning, t. ex. stuffer av vanliga mineral och bergarter, som böra finnas i flera exemplar, kartor, planscher och annan bildmateriel. 7. Kemiska räkneuppgifter av enkelt slag böra i någon utsträckning förekomma redan vid undervisningen i realskolan till belysning av genomgångna kemiska lagar. Å gymnasiet kunna sådana uppgifter erhålla ett något större utrymme, framför allt å realgymnasiet. Härvid måste dock tillses, att de icke förekomma i sådan utsträckning, att det empiriska kunskapsinhämtandet därigenom undanskjutes. Endast i den mån räkneuppgifterna äro av väsentlig betydelse för förståelsen av en behandlad företeelse, kunna de vara berättigade. Härav följer, att mera speciella tillämpningar böra undvikas. Likaledes är det uppenbart, att de lärjungarna förelagda uppgifterna böra vara enkla, om möjligt anknytas till de vid undervisningen utförda demonstrations- eller lärjungeförsöken och icke ur synpunkten av den matematiska behandlingen bereda svårigheter. Lämpligen böra räkneuppgifter endast sparsamt givas lärjungarna till lösning i hemmet, och, då detta förekommer, måste det ifrågavarande området vara grundligt genomarbetat i skolan. Därjämte skola nödiga anvisningar lämnas rörande vad som kan vara att särskilt iakttaga vid behandlingen av förelagd uppgift. m . ' Laborationer. 1. Såsom redan framhållits, förutsättas de iakttagelser och erfarenheter, som av lärjungarna gjorts vid laborationer eller vid av läraren utförda försök, bilda grundvalen för såväl realskolans som gymnasiets undervisning. Ound-

236 gängligt är med hänsyn härtill, att för undervisningen disponeras erforderliga lokaler, omfattande såväl lärosal med ändamålsenliga anordningar för utförande av olika demonstrationsförsök som ett laboratorium med tillräckligt utrymme för lärjungarna i en laborationsavdelning. Vid laborationerna samarbeta lärjungarna lämpligen i grupper om två, ehuru vid små avdelningar arbetet även med fördel kan försiggå individuellt. I fråga om fördelningen av de åt ämnet anslagna lärotimmarna gäller, att med det undervisningssätt, som förutsattes normalt förekomma, någon skarpt framträdande skillnad mellan laborationer och annan undervisning icke kan upprätthållas. Alldeles särskilt äger detta sin tillämpning på det differentierade gymnasiet, där undervisningsavdelningens i regel mera begränsade lärjungeantal underlättar ett konsekvent genomfört laborativt arbetssätt. Å andra sidan måste uppmärksammas, att den på timplanen upptagna tiden för laborationer är att uppfatta såsom en minimitid, vilken icke får underskridas. 2. Samtliga lärjungar böra experimentellt genomarbeta de delar av ett grundämnes kemi, som ägna sig för behandling under laborationerna. Härvid böra lärjungarna erhålla sådana uppgifter, som utveckla deras tankeverksamhet och uppslagsrikedom och där aktuellt material skapas för deras iakttagande av samband mellan olika företeelser. Laboratoriet bör vara lärjungarnas förnämsta källa till kunskap, där de så vitt möjligt få göra egna upptäckter. 3. Arbetsuppgifterna på laboratoriet kunna vara avsedda dels för en större grupp, dels för ett par samarbetande lärjungar, dels för enskild lärjunge. Läraren bör tillse, att lärjungarna härvid arbeta med noggrannhet, snygghet och ordning samt att de ekonomisera med förbrukningsmaterial och tid. Ehuru de bästa kunskapsresultaten torde nås, då lärjungarna arbeta individuellt och med ett minimum av skriftlig eller muntlig handledning, utgöra svårigheten för läraren att i detalj övervaka sådant arbete samt de ökade anspråken i fråga om materiel och utrymme ett hinder för denna metods mera allmänna användning. Vid laborationskursens början är det nödvändigt, att lärjungarna arbeta på gemensam front och under lärarens noggranna uppsikt, men efter hand böra de få arbeta med olika hastighet, alltefter vars och ens förmåga, och om möjligt efter eget initiativ. 4. För gymnasiets laborationer kräves tillgång till uppslags- och handböcker, för att lärjungarna må kunna komplettera sitt vetande och samtidigt förvärva vana att rätt använda sådan litteratur. 5. Laborationsuppgij'terna böra huvudsakligen avse framställning av preparat och studium av dessas karakteristiska egenskaper samt analysövningar och mätningar. För tids vinnande böra företeelser, som med lika god behållning kunna demonstreras av läraren inför klassen under lektionerna, i regel icke göras till föremål för laborationsövningar. Med utnyttjande av lärjungarnas under laborationerna förvärvade kunskaper genomgås under närmast följande lektioner de ifrågavarande grundämnena, varvid den fortskridande lärokursen först behandlar metalloidernas och sedermera metallernas kemi. Lärjungarna, som i realskolan arbeta med blandade

237 uppgifter i anslutning till lärokursen, få under det första laborationsåret på gymnasiet lämpligen en kurs i framställning av oorganiska preparat samt en kurs i kvalitativ analys av enkla salter, vilken senare eventuellt kan utsträckas till en mindre del av andra laborationsåret. Under de fortsatta laborationerna utföras några kvantitativa analyser och andra mätningar, ävensom några enklare fysikalisk-kemiska undersökningar, samt framställas och studeras några organiska substanser. Lärjungar, som arbeta snabbare än kamraterna, kunna erhålla tilläggsuppgifter utöver de gemensamma. Uppenbarligen bör sättet för en lärjunges fullgörande av det laborativa arbetet utöva inverkan på värdesättningen av hans studieresultat i det hela. 6. Studiebesök vid någon ur kemisk synpunkt intressant industriell anläggning eller ur mineralogisk synpunkt lämplig plats böra om möjligt anordnas, antingen i samband med friluftsverksamheten eller på den för laborationer anslagna tiden. Härvid bör emellertid läraren först själv orientera sig, så att han kan lämna lärjungarna erforderlig handledning. I den mån så är möjligt, böra lärjungarna få bestämda uppgifter att utreda. 7. De redogörelser, som lärjungarna avfatta över de utförda försöken, böra begränsas till det väsentliga. Vid försök med mera invecklad apparatur synes en enkel skissteckning kunna ersätta en utförligare beskrivning, och vid enklare reaktionsförlopp kan det anses tillfyllest, om lärjungarna medelst formler åskådliggöra försökets gång och resultat. Dock bör ständigt krävas noggrannhet ifråga om anordnandet, tabellerandet och nedskrivandet av data, liksom vid beräkningars utförande. Redogörelserna kunna antingen införas i lärjungarnas härför avsedda anteckningsböcker eller utarbetas i form av tryckta eller duplicerade blad, innehållande behövlig ledning för experimentens utförande samt formulerade frågor, som lärjungarna under arbetets gång besvara. I båda fallen böra redogörelserna vid närmast följande lektion diskuteras under lärarens ledning, varvid lärjungarna eventuellt kunna införa de rättelser och tillägg, som visa sig behövliga. 8. Med hänsyn till de risker, som äro oundvikliga vid arbete på laboratoriet, måste det vara en oavvislig plikt för läraren att för lärjungarna klargöra vådan av bristande omtanke och noggrannhet vid försökens utförande. Anvisningarna härutinnan böra lämpligen anknytas till konkreta exempel och även avse åtgärder vid inträffande olycksfall av mera allmän eller typisk art. IV.

Ämnets olika delar. Realskolan.

1. I realskolan behandlas ett begränsat urval av kemiska företeelser, som kunna experimentellt belysas, i syfte att göra lärjungarna bekanta med de allmänna kemiska begreppen och ge dem någon kunskap om viktiga grundämnen och föreningar. Därjämte bör stoffurvalet bestämmas med hänsyn till vad som ur det dagliga livets synpunkt kan vara av särskilt intresse. Likaledes uppmärksammas viktigare tekniska tillämpningar av kemien.

238 2. Såsom allmänt resultat av realskolans undervisning i oorganisk kemi bör krävas en klar uppfattning av begreppen grundämne, kemisk förening, blandning, oxid, syra, bas och salt ävensom någon praktisk kännedom om ifrågavarande ämnen. Lärjungarna böra genom kvantitativa försök samt enkla räkneexempel i anslutning till dessa göras förtrogna med att de kemiska föreningarnas beståndsdelar förekomma i bestämda viktsproportioner samt att lagen om multipla proportioner äger allmän giltighet. I sammanhang härmed böra lärjungarna erhålla någon föreställning om atombegreppet, och formler införas för de allmännaste av de föreningar och reaktioner, som förekomma vid undervisningen. Emellertid må härvid särskilt betonas, att formelskrivningen på detta stadium icke får utgöra något mera väsentligt moment utan allenast ett medel att uppnå ett förkortat beteckningssätt. Huvudsaken måste vara förvärvandet av den erfarenhetskunskap, för vilken formler i vissa fall kunna anlitas som ett lämpligt uttryck. Genom enkla försök åskådliggöres förloppet vid elektrolys av syror, baser och salter i lösning. I anslutning härtill lämnas en elementär vägledning rörande jonbegreppet samt påvisas analytiska kännetecken hos några vanliga joner. I naturen förekommande viktiga kemiska processer upptagas till behandling i samband med de olika grundämnena. Åkerjorden och dess gödning avhandlas exempelvis i anslutning till kvävet, uppkomsten av saltgruvor i sammanhang med natriums och kaliums halogenföreningar, kalkstenens bildning och vittring i sammanhang med kalciumkarbonatet, de bergartsbildande silikatens vittring i sammanhang med aluminiumsilikatet. Bland t e k n i s k a t i l l ä m p n i n g a r kunna i detta sammanhang nämnas järnets framställning och förädling samt glastillverkningen. 3. Vid undervisningen i organisk kemi beaktas i första hand det dagliga livets, icke minst hushållets, förhållanden. Lärjungarna böra göras förtrogna med sammansättning och huvudegenskaper hos kolväten, kolhydrater, fetter och äggviteämnen, detta jämväl med hänsyn till dessa kunskapers betydelse för förståelsen av livsprocesserna. I avseende på de olika föreningarnas strukturformler är stark begränsning att anbefalla: det bör vara tillfyllest, om lärjungarna äga någon uppfattning om karakteristiken av de stora huvudgrupperna av organiska föreningar. Även inom den organiska kemien böra uppmärksammas t e k n i s k a t i 111 ä m p n i n g a r, t. ex. sprängämnesframställning, jäsnings- och fettindustrierna, bergoljeindustrien, torr destination och förbränning. 4. I fråga om mineral oeh bergarter måste kursen begränsas till det väsentligaste av sådana mineral och bergarter, som ha större betydelse för vårt eget land. Lärjungarna böra lära känna det viktigaste rörande dessas egenskaper och användning. Mineralen behandlas i samband med kursen i övrigt, medan bergarterna kunna göras till föremål för en kortfattad samlad framställning. Gymnasiet. 1. Undervisningen på gymnasiet måste städse anknyta till de kunskaper,, som lärjungarna redan inhämtat i realskolan.

239 Med avseende på latingymnasiets kurs gäller i huvudsak, vad här nedan säges om det 3-åriga realgymnasiets ringar I och I I . 2. Framställningen koncentreras kring sådana grundämnen och föreningar, som äga större betydelse. Mindre viktiga omnämnas i korthet, i den mån de i ett eller annat avseende äro av intresse. Ännu en gång erinras om angelägenheten av att lärjungarna icke belastas med för stort mått av detaljkunskaper. Huvudvikten lägges på vad som vid undervisningen inhämtas genom av läraren och lärjungen utförda försök eller av lärjungen i övrigt gjorda iakttagelser. Särskilt beaktande förtjäna sådana delar av kemien, som äga tillämpning inom livsföringen och den nutida kulturen, under uppmärksammande, där så anses lämpligt, av den historiska bakgrunden. 3. Inom den oorganiska kemien är det undervisningens uppgift att meddela en mera systematisk framställning av metalloidernas och metallernas kemi. Härvid böra dock lärjungarna göras förtrogna med kemiska processer av typisk art, såsom de vanligaste framställningsmetoderna för grundämnen, deras oxider och sulfider, baser, syror och salter, ävensom med de vanligare jonernas karakteristiska egenskaper. Enkla fall av katalytiska verkningar böra vid lämpliga tillfällen uppmärksammas. T e k n i s k a p r o c e s s e r , som i ett eller annat hänseende äro av större vikt, behandlas i omedelbar anslutning till kursen i övrigt. Endast åt särskilt betydelsefulla processer, exempelvis kväveindustrien och lerindustrien samt järnets framställning och förädling, ägnas mera ingående uppmärksamhet. I naturen förekommande viktiga kemiska processer upptagas till behandling i sammanhang med de olika grundämnena. Vid den återblick på den genomgångna kursen i oorganisk kemi, som skall förekomma i realgymnasiets högsta ring, torde de under den föregående undervisningen behandlade fakta lämpligen kunna sammanfattas ur synpunkten av en kort framställning av vårt lands kemiska industri. I ring I 3 böra metalloiderna helt eller åtminstone till större delen genomgås. På det 4-åriga gymnasiet, där kursen i ring I omfattar jämväl vissa huvuddrag av organisk kemi, torde en förhållandevis stor del av metalloiderna kunna uppskjutas till ring I I . I ring I I 3 bör behandlingen av metallerna avslutas, medan i ring I I 4 detta parti av kursen endast delvis genomgås för att avslutas i ring I I I 4 . De reaktioner och processer, som avhandlas vid undervisningen, åskådliggöras genom formler. Lärjungarna måste göras förtrogna med härledningen ur givna förutsättningar av typiska reaktionsformler, varvid det kan vara lämpligt att vid vissa oxidations- och reduktionsförlopp, t. ex. lösning av koppar i salpetersyra samt permanganaternas verkan, använda elektronbegreppet eller anlita oxidformler (binära). Elektrolytiska processer belysas genom formelbeteckning för joniseringen. 4. Behandlingen av mineral på gymnasiestadiet bör i princip bestämmas av samma synpunkter, som förut angivits för realskolans undervisning. I lämpligt sammanhang böra de viktigaste mineralen, särskilt de svenska, genomgås med hänsyn till sammansättning och användning.

240 Vid den återblick, som upptagits i realgymnasiets högsta ring, kan det vara ändamålsenligt att i ett sammanhang översiktligt genomgå de viktigaste mineralen och malmerna samt metallurgien. Därvid kan jämväl anknytning sökas till tekniska tillämpningar, som under den föregående undervisningen behandlats. 5. Vid behandlingen i ring I 4 av kursmomentet några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper kan i huvudsak äga tillämpning vad som redan sagts om realskolans motsvarande kurs. Av hänsyn till undervisningen i biologi bör momentet i fråga behandlas under höstterminens förra del. Under tillgodogörande av det tidigare inhämtade lämnas i realgymnasiets högsta ring en mera systematisk framställning av den organiska kemiens viktigaste delar. Kursen åsyftar givetvis icke att ge någon fullständig översikt av området utan måste begränsas till att omfatta ett mindre antal typiska ämnesgrupper och föreningar, valda med hänsyn till deras betydelse särskilt i tekniskt och biologiskt avseende. I den mån så är möjligt, bör undervisningen även i denna del av ämnet meddelas på grundvalen av försök. En lämplig avvägning av kursen synes kunna uppnås, om den innehåller följande: några mättade kolväten och deras viktigaste derivat, särskilt alkoholer, syror och estrar; några enstaka icke mättade kolväten, såsom etylen, acetylen; de vanligaste kolhydraten, fettarterna och äggviteämnena; bensol jämte exempel på några av de viktigaste bensolderivaten. I sammanhang med de olika ämnesgrupperna uppmärksammas viktigare industrier, såsom bergoljeindustrien, tillverkningen av ljus, tvål och sprängämnen, socker- och alkoholfabrikationen, cellulosa- och anilinindustrierna. Strukturformler för föreningar med enkel molekylbyggnad böra i lämpliga fall meddelas, varigenom lärjungarna vinna kännedom om de föreställningar rörande molekylernas konstitution och föreningarnas därav betingade egenskaper, vilka varit för forskningens utveckling i hög grad fruktbärande. 6. Åt lagar och teorier kan och bör på gymnasiet — särskilt realgymnasiet — ges ett vida större utrymme än i realskolan. Synnerlig omsorg måste på detta stadium ägnas åt behandlingen av hithörande frågor, under utnyttjande av den grundläggande erfarenhetskunskap, som lärjungarna förvärvat. Sedan en teori införts i undervisningen, bör hänvisning till densamma ske, så ofta tillfälle därtill erbjuder sig. Endast på denna väg kan den göras till lärjungarnas egendom. Härav följer, att lagar och teorier böra införas i undervisningen successivt i en ordning, som bestämmes dels av lämplig anpassning till kursen i övrigt, dels av hänsynen till lärjungarnas uppnådda mogenhetsgrad. Av synnerlig vikt är ett noggrant särhållande av det faktiska och det hypotetiska. I den mån undervisningen i kemi lyckas att, samtidigt med bibringande av säkra kunskaper om fakta, ge lärjungarna en uppfattning av hypotesernas betydelse såsom en hävstång för vetenskapens utveckling, lämnar den ett värdefullt bidrag till deras formella bildning. Historiska återblickar äro i många fall av stort värde. Även i fråga om lagar och teorier bör läraren undvika att medtaga allt för

241 mycket. En begränsning måste ske till sådant, som för kursen äger mera omedelbar betydelse. På det odifferentierade gymnasiet böra i främsta rummet grundläggande erfarenhetslagar komma till behandling. Av sådana må nämnas de stökiometriska lagarna, enkla erfarenhetssatser rörande kemisk jämvikt, värmetoning, elektrolys av syror, baser och salter i lösning, osmotiskt tryck, lösningars frys- och kokpunkter, kolloida lösningar, ävensom gaslagarna. Redan på ett tidigt stadium och innan begreppet kemisk jämvikt behandlats, kunna lämpligen de s. k. flyktighets- och olöslighetslagarna införas i undervisningen samt vinna användning vid reaktioners förklaring. Framställningen av allmänna lagar bör, i likhet med behandlingen av konkreta kemiska företeelser, i regel grundas på försök och icke endast på härledning från teoretiska förutsättningar. Av teorier, som böra behandlas, må nämnas Avogadros hypotes, atomteorien, de första elementen av den elektrolytiska dissociationsteorien. Den senare införes lämpligen på ett mera framskridet stadium. Tidigare må dock jonbegreppet komma till användning, nämligen såsom betecknande de delar av syror, baser och salter, vilka vid elektrolys vandra åt olika håll och vid sagda föreningars reaktioner äro företrädesvis verksamma. Även det mest elementära av elektronteorien kan på ett jämförelsevis tidigt stadium införas. I tillräcklig utsträckning böra lagar och teorier, såsom redan framhållits, tillämpas på räkneuppgifter, vilka så mycket som möjligt böra avse fall, som ansluta sig till verkligheten. Grundämnenas periodiska system, som bör intaga en central ställning vid undervisningen, genomgås i sina huvuddrag på lämplig plats i kursen, sedan tillräckligt mått av kunskaper inhämtats rörande de särskilda grundämnena och deras föreningar. Förhållandena torde i allmänhet icke medgiva annat än en mera flyktig behandling av radioaktiviteten och därmed sammanhängande delar av atomläran. Med hänsyn till den genomgripande betydelse, som detta forskningsområde har för den moderna kemien, måste det dock anses nödvändigt, att realgymnasiets lärjungar erhålla någon orientering — gärna mot historisk bakgrund — beträffande de viktigaste upptäckterna i avseende på de radioaktiva ämnena, deras natur och egenskaper. I anslutning härtill böra jämväl genomgås de viktigaste av atomforskningens resultat, däribland elektronteorien. Det nära sambandet mellan den teoretiska kemien och fysiken motiverar ett ingående samråd mellan vederbörande ämneskonferenser rörande undervisningens detaljerade planläggning. V.

Enskilt arbete.

1. I anslutning till de allmänna grundsatser för det enskilda arbetets anordning, som ovan (sid. 35 ff.) angivits, erbjuda sig inom nu förevarande ämnesområde en mångfald olika uppgifter, som lämpa sig att, alltefter de enskilda lärjungarnas intresseläggning och förutsättningar, göras till föremål för specialstudier. 16—321680

242 Härvid torde i främsta rummet böra uppmärksammas e x p e r i m e n t e l l a a r b e t s u p p g i f t e r . Av sådana må inom den oorganiska kemien nämnas en utvidgad kurs i kvalitativ analys, några kvantitativa analyser, även omfattande titreringar, samt elektrolytiska utfällningar. Vidare lämpa sig, särskilt i högsta ringen, vissa ej alltför omfattande eller tekniskt svåra synteser inom den organiska kemien, t. ex. framställning och studium av bensolderivat. Av fysikalisk-kemiska arbeten må såsom lämpliga framhållas olika mätningsserier, t. ex. molekylviktsbestämningar enligt olika metoder, samt undersökning av vissa egenskaper hos kolloida lösningar. I vissa fall kan såsom uppgift för enskilt arbete ifrågakomma studium av någon f a b r i k s v e r k s a m h e t eller annan teknisk tillämpning av kemien, t. ex. gasverk, vattenreningsverk, kemisk-teknisk fabrik, färgeri, kemisk tvättinrättning. Förutsättningen är givetvis, att tillstånd kan utverkas för lärjungar att bedriva studier inom anläggningen i fråga. Eventuellt kan uppgiften kombineras med ett arbete inom den tillämpade kemien, såsom framställning av färgämnen, färgning av olika vävnadsmaterial med och utan betmedel, utarbetande av metoder att borttaga fläckar från tyger, vattenanalys, undersökning av toalettmedel. Andra lämpliga arbeten av liknande art kunna ock tänkas. Så anknytes t. ex. med fördel ett studium av pappersindustrien till grundläggande experimentella iakttagelser rörande cellulosa. Sockerindustrien kan studeras jämsides med laboratoriemässig framställning av socker ur betor, svavelsyrans tekniska och laboratoriemässiga framställning i förening med bestämning av lösningars halt av sulfatjon. Vidare må erinras, att b i o k e m i e n torde kunna erbjuda goda tillfällen till enskilt arbete, när det gäller lärjungar med intressen i denna riktning. En annan grupp utgöra sådana uppgifter, som inriktas på ett fördjupat studium, i anslutning till laboratoriearbete, av något visst grundämne, t, ex. järn, koppar, krom. Därvid kunna lärjungarna anvisas att, alltefter ämnets natur, tillika uppmärksamma tekniska problem eller mineralogiska förhållanden. Slutligen kunna i kemi, liksom inom andra ämnesområden, ifrågakomma arbeten innebärande väsentligen l i t t e r a t u r s t u d i e r . I detta avseende må framhållas de möjligheter, som den tekniska kemien erbjuder, t. ex. kväveindustrien, järnets metallurgi, katalysen och dess betydelse för den kemiska industrien, cellulosa- och anilinfärgsindustrierna. När det gäller mera försigkomna lärjungar, torde även radioaktiviteten och atomläran innesluta tacksamma studieuppgifter. Enahanda är förhållandet med vissa biokemiska problem. — Även sammanfattande uppgifter kunna ges, såsom att framlägga en utredning av kemiens tillämpning inom olika områden av nutidslivet, t. ex. för hälsa och sjukdom, för lantbruket, för hemmet. Däremot bör bestämt avrådas från att anvisa lärjungarna uteslutande problemlösning såsom uppgift för enskilt arbete. En sådan inriktning av detsamma kan svårligen bringas i överensstämmelse med det mål, som uppställte för gymnasiets undervisning i ämnet,

243 2. Den handledning från lärarens sida, som lärjungen har rätt att påkalla, måste noga avpassas efter arbetets karaktär och lärjungens förutsättningar. Vissa av de anförda exemplen på uppgifter äro av beskaffenhet att göra en fortlöpande och ganska ingående tillsyn nödvändig, andra äro till sin natur sådana, att allmänna anvisningar vid arbetets igångsättande äro att anse såsom tillfyllest. Då det rör sig om en uppgift, som innefattar såväl litteraturstudier som laborationsarbete, synes handledningen böra åsyfta att genom anvisning på lämplig litteratur bereda lärjungen möjlighet att göra sig närmare förtrogen med uppgiften. Först sedan detta skett, planlägges den experimentella delen av arbetet. Under dettas fortgång är det uppenbarligen nödvändigt, att läraren bereder sig tillfälle att följa detsamma och därvid lämnar andra erforderliga anvisningar. Vid förhållandevis mera krävande laborationsarbeten torde det få anses välbetänkt, att lärjungarna förena sig om en och samma uppgift i grupper om två eller tre lärjungar. 3. Formerna för redovisningen av det enskilda arbetet måste växla efter uppgifternas olika art. Analytiska, syntetiska och vissa fysikalisk-kemiska arbeten kontrolleras lämpligen genom förhör och prövning av uppnådda resultat. Stundom kan ett föredrag inför klassen med demonstration av den använda metoden eller de erhållna produkterna visa sig lämpligt. I andra fall kan kravet på en skriftlig redogörelse, omfattande försöksanordningar, protokoll och resultat, framstå såsom naturligt. Härvid bör läraren emellertid betona önskvärdheten av att framställningen göres så kortfattad som möjligt. En skissteckning av den använda apparaturen bör t. ex. kunna ersätta en utförlig beskrivning. Vad angår uppgifter, där lärjunge anvisats att studera ett visst grundämne, ett område av teknisk kemi eller någon del av atomläran, bör förhör eller samtal utgöra den normala formen för redovisningen. Vid sidan därav kan jämväl ifrågakomma föredrag inför klassen eller i någon lärjungeförening. Detta sistnämnda sätt för redovisningen torde dock böra väljas endast, då det gäller mera försigkomna lärjungar.

244 Välskrivning. Realskolan. A. MåL Undervisningen i välskrivning har till uppgift att, på grundval av tidigare förvärvad färdighet i ämnet, vidare utveckla lärjungarnas handstil. B.

Kursfördelning.

Femårig

realskola.

Klass 1 (1 timme). Skrivning av större och mindre stil. Klass 2 (1 timme). Fortsatt skrivning av större och mindre stil samt rubrikstil. Anm. För lärjungar i klass l 4 och i krets 1, vilka befinnas i behov av särskild undervisning i välskrivning, anordnas, i den mån anslagna medel så medgiva, genom rektors försorg sådan undervisning under 1 veckotimme utom timplanen. Då så anses behövligt och förhållandena det medgiva, må även lärjungar i såväl den 5-åriga som den 4-åriga realskolans övriga klasser samt i lyceets kretsar 2—4 av rektor kunna hänvisas till redan förefintlig välskrivningsgrupp. C.

Anvisningar.

1. Undervisningen avser att medelst en lättfattlig metod för bildande av bokstäverna, siffrorna och övriga allmänt förekommande skrivtecken möjliggöra förvärvandet av en vårdad, lättläst och flytande handstil. 2. Med hänsyn därtill, att lärjungarna redan före inträdet i läroverket begagnat skilda kalligrafiska förebilder och befinna sig i den ålder, då den personliga handstilen börjar göra sig gällande, böra individuella anlag hos lärjungarna icke förkvävas genom alltför långt driven fordran på metodisk likformighet. Förnyat användande av förebilder bör icke förekomma annat än i undantagsfall; då så sker, skola lärjungarna erhålla samma art av förskrift, som de tidigare använt. 3. Texterna för skrivövningar böra till sitt innehåll vara lämpliga och ifråga om stavning och interpunktion korrekta. Möjlighet bör vid tillfälle beredas lärjungarna att öva sig med sådana skriftliga uppgifter, som ligga inom ramen för andra ämnen, t. ex. uppställning av räkneuppgifter,^ anordning av rubriker o. d. Därjämte böra i samband med tabellskrivning anordnas särskilda övningar i linjering.

245 Av vikt är, att lärjungarna i så stor utsträckning som möjligt få tillfälle att skriva på svarta tavlan. 4. Skrivövningarna böra omväxla med skrivgymnastiska övningar, varigenom arm- och fingerrörelserna särskilt inläras. För undvikande av överansträngning av handens muskler göres vid mitten av varje undervisningstimme ett kort uppehåll (omkr. 5 min.), som lämpligen kan användas till demonstration av skilda slag av skrift, såsom hieroglyfer, kilskrift, knutskrift, runskrift m. m., varigenom lärjungarna få någon inblick i skrivkonstens historia. 5. Vid undervisningen bör noga tillses, att lärjungarna intaga en för skrivandet riktig kroppsställning, att pennhållningen befordrar ett ledigt skrivsätt samt att övningshäftena hållas i ordentligt skick. 6. Det är för främjandet av lärjungarnas handstil av synnerlig vikt, att inom alla läroämnen, i vilka skriftliga arbeten förekomma, dessa utföras med största möjliga ordning och omsorg.

246 Teckning. A.

Mål.

Undervisningen i teckning har till uppgift att, på grundval av folkskolans undervisning i ämnet, bibringa lärjungarna fördjupade kunskaper och ökade färdigheter i frihandsteckning, målning och geometrisk ritning, ävensom att utveckla deras form-, färg- och skönhetssinne samt väcka deras intresse och förståelse för konst och konsthantverk. B.

Kursfördelning. 1. Realskolan.

a.

Femårig

realskola.

Klass 1 (2 timmar). Frihandsteckning: enkel formframställning; färgoch valörstudier; enkel textning. Klass 2 (2 timmar). Frihandsteckning: formframställning; färg- och valörstudier; textning. Klass 3 (2 timmar), Frihandsteckning: formstudier: perspektivlära, enkel komposition och mönsterteckning; färg- och valörstudier: färgiakttagelser med avseende på belysningsföreteelser. Linearritning; plana geometriska konstruktioner i anslutning till undervisningen i geometri; projektionsritning i två plan. Klass 4 (gossar 2 timmar, flickor 1 timme). Frihandsteckning: formstudier: perspektivlära, snabbskissering i perspektiv; kompositionsövningar; färg- och valörstudier: fortsatta färgiakttagelser med avseende på belysningsföreteelser. Linearritning: projektionsritning i två eller tre plan; enkel krokiteckning jämte utförande av några arbetsritningar. Klass 5 (2 timmar). Frihandsteckning: form- och färgstudier: perspektivteckning och målning; stilhistorisk teckning. Linearritning: projektionsritning: linjers och ytors verkliga storlek, geometriska kroppars ytutbredningar; krokiteckning jämte utförande av arbetsritningar. b. Klass Klass Klass Klass

Fyraårig 5

realskola.

1 (2 timmar) = klass 2 . 2 (2 timmar) = klass 3 5 . 3 (gossar 2 timmar, flickor 1 timme) = klass 4 a . 4 (2 timmar) = klass 5 5 .

247 2.

Gymnasiet.

a. Fyraårigt

latingymnasium.

Ring I (2 timmar). Frihandsteckning: form- och färgstudier: perspektivteckning och målning; stilhistorisk teckning. Linearritning: projektionsritning: linjers och ytors verkliga storlek, geometriska kroppars ytutbredningar; krokiteckning. Ring II (2 timmar). Frihandsteckning: form- och färgstudier: snabbteckning och målning med skilda material och olika utföranden; stilhistorisk teckning. Linearritning: projektionsritning: exempel på geometriska kroppars skärningar. b.

Fyraårigt

real gymnasium.

4 Ring 7 ( 2 timmar) = ring L I . Ring II (2 timmar). Frihandsteckning: form- och färgstudier: teckning av föremål med olika material och utförande; textning; stilhistorisk teckning. Linearritning: projektionsritning: geometriska kroppars skärningar; konstruktionsperspektivets indirekta metod. Ring III (1 timme). Frihandsteckning: form- och färgstudier: snabbskissering i olika material, figurskissering; stilhistorisk teckning. Linearritning: projektionsritning: geometriska kroppars skärningar jämte skugglärans grunder. Ring IV (1 timme). Frihandsteckning: kompositioner och dekorativ målning i skilda stilar; stilhistorisk teckning. Linearritning: projektionsritning: repetitionsuppgifter; grunderna för konstruktionsperspektivets direkta metod. c. Treårigt latin gymnasium. Ring I (2 timmar) = ring L I I 4 . d. Treårigt real gymnasium. Ring I (2 timmar) = r i n g R I I 4 . Ring II (1 timme) = ring R I I I 4 . Ring III (1 timme) = ring R IV 4 .

3. Lyceet. a.

Latinlyceum.

Krets 1 (2 timmar). Frihandsteckning: formstudier; dekorativ och illustrativ fantasiteckning; färg- och valörstudier; textning. Linearritning: plana geometriska konstruktioner i anslutning till undervisningen i geometri. Krets 2 (2 timmar). Frihandsteckning: formstudier: perspektivlära; enkel komposition och mönsterteckning; färg- och valörstudier: färgiakttagelser med avseende på belysningsföreteelser. Linearritning: projektionsteckning i två eller tre plan; enkel krokiteckning jämte utförande av någon arbetsritning.

248 Krets 3 (2 timmar). Frihandsteckning: formstudier: perspektivlära, snabbskissering i perspektiv; färg- och valörstudier: fortsatta färgiakttagelser med avseende på belysningsföreteelser; stilhistorisk teckning. Linearritning: projektionsritning: linjers och ytors verkliga storlek, geometriska kroppars ytutbredningar; krokiteckning jämte utförande av någon arbetsritning. Krets 4 (2 timmar) = ring L II 4 . b. Krets Krets Krets Krets

Reallyceum.

1—3 (2 timmar i varje krets) = krets L 1—L 3. 4 (2 timmar) = ring R I I 4 . 5 (1 timme) = ring R III*. 6 (1 timme) = ring R IV 4 .

T

Anm. Undervisning i frivillig teckning anordnas å tid utom timplanen i den utsträckning därtill anslagna medel medgiva. C.

Anvisningar.

I.

Förkunskaper.

Vid arbetsövningarna i folkskolans klasser 1—3 och teckningsundervisningen i klass 4 ha lärjungarna förvärvat viss färdighet i teckning, omfattande bland annat avbildningar i kontur av industriella föremål samt av enkla blad- och djurformer jämte kritfärgläggning. I klasserna 5 och 6 ha lärjungarna erhållit fortsatt övning i kontur- och profilteckning och därjämte någon övning i perspektivframställning samt projektion av några enklare geometriska kroppar. Lärjungarna kunna även förutsättas ha kännedom om grundfärger samt om beteckningarna på de vanligaste färgerna och i allmänhet äga någon vana vid målning med färgkritor och vattenfärger. II.

Allmänna synpunkter.

1. Undervisningen i teckning avser att uppöva snabbhet och korrekthet vid avbildning, att utveckla fantasi, intuition och minne genom självständig bildframställning samt att väcka och odla lärjungarnas konstsinne. 2. De arbetssätt, som tjäna ovannämnda mål, kunna lämpligen fördelas enligt följande plan: Frihandsteckning och målning böra i så stor utsträckning som möjligt förläggas till läsårets ljusare årstider. Linearritning må i allmänhet endast bedrivas under en tredjedel av den i respektive årsklasser åt teckning anslagna tiden; dock må undantag göras i avslutningsklasserna för de lärjungar, som ämna välja levnadsbana, där djupare insikt i linearritning kräves. Stilhistorisk teckning torde kunna försiggå under omkring en fjärdedel av den åt teckningsundervisningen i respektive årsklasser anslagna tiden.

249 3. I samtliga årsklasser bör, i nära anslutning till den övriga undervisningen, emellanåt förekomma åskådande och analys av reproduktioner av bildande konst (konstbetraktande). Härmed åsyftas att uppöva lärjungarnas sinne för konst och ge dem någon inblick i konsthistoria. Medan på de lägre stadierna företrädesvis konstverkens motiv och litterära innehåll böra vara föremål för iakttagelse och beskrivning, kan studiet på de högre stadierna ägnas åt t. ex. konstverkens konstnärliga element, såsom linjeoch rumskomposition, färgskala och färgperspektiv, tidsstil och mästarens personliga stil. 4. Då årstiden så medger, må, särskilt i de högre årsklasserna, teckning i det fria förekomma i lämplig omfattning. Teckningslektioner må också i konstuppfostrande syfte användas för besök på museum eller konstutställning. 5. Vid frihandsteckning och målning tillses, att arbetet försiggår i följande ordning: placeringsskiss, skissering av enskilda större delar, teckning av detaljer, skissering i färg och färdigmålning. 6. Vid linearritningen kunna lärjungarna lämpligen efter lärarens anvisningar göra anteckningar i därför särskilt avsedda böcker eller block. För tids vinnande må övningsritningarna jämväl kunna utföras i dessa. S. k. tuschning av arbeten i linearritning må ifrågakomma allenast å realgymnasiet och även här endast undantagsvis. Krokiteckningar och arbetsritningar i övrigt böra utföras i så nära anslutning som möjligt till Sveriges Maskinindustriförenings Standardkommissions (SMS) standard för ritningars utförande. 7. Under den frivilliga teckningen må lärjunge äga valfrihet att ägna sig antingen åt övningar, som ligga inom ramen för klassens kurs, eller åt arbetsuppgifter, som i tekniskt avseende avvika från de i kursplanen upptagna. I högre grad än som är möjligt vid de obligatoriska lektionerna bör härvid hänsyn tagas till lärjungarnas anlag och önskningar. Vid högre läroverk bör undervisning i frivillig teckning i första hand beredas åt lärjungar på gymnasiets differentierade stadium. 8. Färdiga arbeten omhändertagas och ordnas av läraren samt förvaras till läsårets slut, då uppvisning anordnas av teckningar, valda så, att de ge en helhetsbild av undervisningen, sådan den gestaltat sig i samtliga årsklasser. 9. Modellmateriel och litteraturförråd skola hållas i välvårdat skick och vara lätt tillgängliga, 10. önskligt är, att samarbete med övriga ämnen åvägabringas, särskilt med modersmålet, historia, matematik, biologi, fysik och slöjd.

III.

Ämnets olika delar, a. Frihandsteckning. Realskolan.

1. Undervisningen i frihandsteckning i realskolan avser att göra lärjungarna förtrogna med utförandet av bilder i profil och perspektiv, att genom dessa

250 och s. k. fria uppgifter meddela grunderna i form- och färglära samt i stilkännedom. 2. Formframställningen i klass l5 bör innesluta följande moment: profilteckning (teckning av profilformer efter direkt iakttagelse och ur minnet efter uppvisad modell), dekorativ fantasiteckning (teckning av såväl profilformer som deras ornamentala utsmyckning ur fantasien) och illustrativ fantasiteckning (teckning efter minnes- och fantasibilder av växter, djur, människor, händelser m. m.). Uppgifterna för profilteckningen böra företrädesvis omfatta sådana föremål, som äro av särskilt intresse för lärjungarna. Av vikt är, att modellen kan iakttagas samtidigt av hela klassen, under det att läraren med lärjungarna diskuterar dess form och proportioner. Kravet på korrekt återgivande bör icke ställas alltför högt. Dekorativ fantasiteckning anslutes i så stor utsträckning som möjligt direkt till profilteckningen, varvid såväl formframställning som ornamental utsmyckning utföres huvudsakligen efter lärjungarnas egna uppslag. Den kan därjämte komma till användning vid uppgörande av dekorationsförslag till lärjungarnas olika slöjdarbeten. Där förhållandena så medgiva, må även själva dekoreringen utföras under teckningslektionerna. Uppgifterna för illustrativ fantasiteckning kunna hämtas från geografi- och historieundervisningen, ur sagans och fantasiens, lekens och idrottens samt dagshändelsernas värld. Färg- och valörstudierna i denna klass böra inskränkas till inlärandet av de enklaste färgbeteckningarna: grundfärgerna och deras blandningsfärger samt namnen på de färger, lärjungarna i allmänhet förfoga över. övningarna i färgbehandling böra endast omfatta sätten för ytmålning, d. v. s. målning av jämn bottenton och med skilda färger vått i vått. I allmänhet böra lärjungarna, samtidigt som deras tekniska färdighet genom ovan beskrivna eller liknande övningar stegras, erhålla så stor frihet, att deras personliga uttryckssätt får göra sig gällande och utveckla sig. övningarna i textning böra begränsas till stenstilens versaler och kunna utföras på vanliga block med förteckning i blyerts eller direkt med grov s. k. redispenna och tjockflytande vattenfärg. 3. Formframställningen i klasserna 2 5 och l4 bör i sina skilda moment bedrivas liksom i klass l 5 ; dock må vid profilteckningen redan i början individuella uppgifter ges och kravet på korrekt återgivande något skärpas. Särskilt studium ägnas grundformerna. På grund av lärjungarnas växande självkritik torde den illustrativa formen för fantasiteckning redan i dessa klasser kunna i någon mån inskränkas till förmån för den dekorativa och ornamentala, Färg- och valörstudierna böra omfatta klarläggande av begreppen varma, kalla och indifferenta färger, varjämte lärjungarna böra övas i att göra enkla och grundläggande färgiakttagelser. Sätten för färgförtoning och färgfördrivning må vid behov inövas. Textningen bör i dessa klasser omfatta fortsatta övningar i stenstilens ver-

251 saler. Bokstäverna kunna härvid utföras på rutat papper (5—10 mm), varigenom inlärandet av deras proportioner underlättas. I någon mån må även övas siffror och textning i skilda stilhöjder. Utförandet sker helst med redispennor av skilda nummer, direkt eller efter förteckning, med tusch, bläck eller tjockflytande vattenfärg. 4. I klasserna 3 5 och 2* fortsattes formframställningen. En kort förklaring ges över perspektivbildens natur jämte de viktigaste reglerna och vanligaste termerna i fråga om perspektivteckning. Undervisningen bedrives till en början med fördel som klassundervisning, varvid lärjungarna få utföra några enkla, schematiska teckningar för att bli förtrogna med perspektiviskt uttryckssätt. Först därefter vidtager individuell undervisning med anlitande av skilda modeller. Formminnet och formfantasien tillgodoses genom övningar, lämpade jämväl för uppövandet av rymdseendet. Färg- och valörstudierna böra avse att klargöra komplement-, kontrast- och syskonfärger (färgtoner med ytterst liten nyansskillnad). Färgiakttagelser kunna göras med avseende på motivets olika belysning och avstånd från ögat samt olika materials förmåga att reflektera ljus. I anslutning till färg- och valörstudierna bedrivas erforderliga färgbehandlings- och färgblandningsövningar. Då den dekorativa och ornamentala fantasiteckningen är avsedd att utgöra en förberedelse till mönsterteckning, böra särskilt ytmönsters olika karaktär och vissa linjers och formers uttrycksvärden klarläggas. Lärjungarna få därefter uppgöra förslag till olika slöjdalster, ävensom till dekorering av sådana. 5. Formframställning och rymdseende övas ytterligare i klasserna 45 och 3 4 genom fortsatta studier efter enkla modeller. Snabbskissering, avseende att återge det väsentliga och karakteristiska, bör omväxla med noggrannare avbildning. Uppgifter för övandet av formminnet och formfantasien må även givas. I den mån det är möjligt, utföras några enkla stilhistoriska teckningar (se Stilhistorisk teckning sid. 252 f.). Färg- och valörstudierna omfatta det vita ljusets sönderdelning och additiv färgblandning. Färgiakttagelser med avseende på belysningen övas ytterligare, övningar i färgblandning och färgbehandling böra anordnas i anslutning till dessa studier. Mönsterteckningen fortsattes med enkla kompositioner till slöjdarbeten och konsthantverkliga eller konstindustriella föremål. Stilkunskap förberedes genom betraktande av prov på stilar, vilkas särdrag äro lätta att påvisa, t. ex. rokoko och empire, jugend och funktionalism. I klassavdelning med flickor tillses, att dessa, som endast under 1 veckotimme deltaga i undervisningen, få tillfälle att inhämta det väsentligaste av klassens kurs. 6. Arbetena i klasserna 55 och 4* bedrivas i huvudsak som i föregående klass, men uppgifterna individualiseras ytterligare både med avseende på motivval och teknik. 7. Studier efter enkla växt- och djurformer bedrivas lämpligen i samband med formframställningen i klasserna l 5 , 2 5 och l 4 . Penselteckning eller annan

252 teknik må vid dessa studiers utförande komma till användning, varvid, skissartat, karakteristiskt återgivande må vara tillräckligt. 8. Material och teknik böra växla så mycket som möjligt: hård och mjuk blyerts på glatt och skrovligt papper, svartkrita och kol på vit och grå grund, täckande vattenfärg och akvarell, penselteckning, lavering o. s. v. 9. Skissering bör föregå all formframställning på fri hand; syftning, mätning samt måttagning må endast förekomma såsom kontroll vid arbetet. 10. Rent tekniska övningar må förekomma sparsamt och endast i den mån, det visar sig nödvändigt. 11. Redan från början tillses, att tecknandet sker med lös handlov, och att hela armen deltager i rörelserna, särskilt vid framställandet av större sammanhängande linjer. 12. Erforderliga rättelser må endast undantagsvis utföras direkt på lärjungarnas ritningar. Gymnasiet. 1. Undervisningen i frihandsteckning på gymnasiet har till uppgift att utvidga och fördjupa de i realskolan inhämtade kunskaperna i teckning och målning samt att genom övningar i snabbskissering och fortsatt korrekt återgivande öka lärjungarnas förmåga att fackmässigt, noggrant och i viss mån konstnärligt uttrycka sig i skilda material. 2. I ring I* fortsättas form- och färgstudierna efter äldre och nyare konsthantverkliga och konstindustriella föremål m. m., enstaka och i grupper (stilleben). Personlig uppfattning bör få göra sig gällande, och teckningen bör härvid endast utgöra stöd för målningen, som kan bedrivas på skilda sätt. I övrigt bringas undervisningen i så nära anslutning som möjligt till kursen i stilhistorisk teckning. 3. I ringarna IP och P fortsättas studierna särskilt med biologisk och fysikalisk modellmateriel. Lärjungarna böra också göras förtrogna med olika framställningssätt för skilda ändamål: schematiskt, mera detaljtroget eller konstnärligt utförande. I detta kursmoment kunna även ingå studier genom mikroskop. Hithörande teckningar böra i största utsträckning utföras efter verkliga modeller, dock må även fotografiskt och litografiskt väl valda och utförda förebilder användas. Härvid förutsattes erforderligt samarbete med undervisningen i biologi och fysik. Textning i realgymnasiet bör avse stenstilens majuskler, varjämte uppgifter ges, avseende anordning av text i skilda stilhöjder på begränsat utrymme. Förklaring bör lämnas på sådana begrepp som kursiv och spärrad stil o. s. v., varjämte lärjungarna böra få någon inblick i de historiska bokstavsstilarna. I samband med textningen må, när tiden så medger, smärre kompositioner utföras, omfattande t. ex. monogram, exlibris och annonsklichéer. I latingymnasiet utbytes textning mot övningar i målning på sätt som anges i följande punkt. 4. I ringarna R IIP och R IP övas särskilt snabbteckning och målning direkt med skilda material och i olika slags teknik. Målningar kunna jämväl

253 utföras i syfte att belysa skilda konstteoretiska begrepp, såsom plastisk, målerisk, klassisk, romantisk och koloristisk. Motiven för uppgifterna utgöras lämpligen av stilleben, interiörer, landskaps- och stadsbilder samt jämväl av modellmateriel från kursen i stilhistorisk teckning. Om tiden medger, må dessutom någon skissteckning av figurer bedrivas. 5. Komposition och dekorativ målning i ringarna R IV* och R IIP må alltefter lärjungarnas individuella förutsättningar kunna omfatta förslag i växlande stil och teknik till teaterdekorationer, dräkter, konsthantverkliga och konstindustriella föremål, affischer, adresser e. d. I mån av tid kunna målningar i syfte att belysa vissa företeelser inom konsten utföras av härför särskilt intresserade lärjungar. I övrigt anknytes undervisningen så nära som möjligt till stilhistorisk teckning och konstbetraktande. b. Stilhistorisk teckning. 1. Den stilhistoriska undervisningen ansluter sig till de föreskrivna formstudierna i frihandsteckningen och avser att, genom kopiering och skissering av stilhistoriska föremål, ornament, arkitekturformer m. m., bibringa lärjungarna — särskilt på gymnasiet — en elementär kunskap om de historiska konststilarna och någon förståelse för konsthantverk och konstindustri samt att väcka deras känsla för stil och god smak. 2. Undervisningen kan med fördel påbörjas redan i realskolans näst högsta klass med kopiering i jämförelsevis stor skala av stilbilder från Nordens forntid och antiken samt teckningar, åskådliggörande vissa arkitektur- och möbelformers utveckling. I gymnasiet synes undervisningen lämpligen kunna fortskrida efter plan, som närmare utformas i samband med ämneskonferensen i historia. Uppgifterna böra avse stilhistoriska studier, belysande stilformerna under skilda perioder, t. ex. antiken, gotiken, barocken, rokokon, empiren och modern stil. Undervisningen kan även inriktas på att följa utvecklingen av vissa arkitektur- och inredningsdetaljer: kyrkoprofiler, portaler, stolar, armatur o. d. Förebilderna böra helst tjäna såsom huvudsaklig ledning för ett mera självständigt utförande av teckningarna, som böra erhålla en enkel men stiltypisk utformning. Teckningarna utföras i allmänhet såsom snabbskisser (t. ex. med hård eller mjuk blyerts) och böra uppgå till ett antal av 8—10 stycken under ett läsår. 3. Det är önskvärt, att förebilderna för kopiering och studium (planschverk, fotografier, illustrationer ur bokverk, tidskrifter, museikataloger o. s. v.) finnas tillgängliga i så stort antal, att varje lärjunge kan få sin särskilda uppgift. Skolans samling av stilbilder bör vara överskådligt ordnad. Om tillfälle därtill ges, böra lärjungarna få teckna efter verkliga stilföremål, t. ex. museiföremål och stilhistorisk arkitektur. 4. Lärjungarna böra uppmanas att på egen hand göra klipp av stilhistoriska reproduktioner ur tidningar och tidskrifter samt av dem upplägga samlingar av stilhistoriska teckningar. Dessa samlingar böra ordnas kronologiskt.

254 c. Linearritning. 1. Undervisningen avser i realskolan att stödja den första undervisningen i geometri, att hos lärjungarna utveckla rumsuppfattningen samt att bibringa dem förmåga att utföra enkla krokier och standardbundna arbetsritningar. I gymnasiet koncentreras undervisningen på uppgifter rörande projektionsritning och konstruktionsperspektiv. 2. I klasserna 3 5 och 2* påbörjas linearritningen med en allmän redogörelse för de erforderliga ritinstrumentens namn och praktiska användning. De första övningarna ägnas åt framställningen av geometriska grundformer i två projektioner. De plana geometriska konstruktionerna böra begränsas till sådana, som lärjungarna nödvändigt måste äga kännedom om för undervisningen i projektionsritning och geometri. Då det är av särskild vikt, att lärjungarna få en klar insikt i principerna för parallellprojektion, bör undervisningen häri göras så åskådlig som möjligt. Lärjungarna böra därefter få tillfälle att lösa enkla uppgifter på egen hand. I klasserna 45 och 3 4 införes vid projektionsritningen tredje planet. Krokiteckning på fri hand bedrives med användning av skala jämte måttgivning samt utförande av enkla standardbundna arbetsritningar till slöjd- och konsthantverkliga föremål efter såväl modell som egna formförslag. 3. Projektions ritningen i realskolans högsta klasS samt i ringarna P, II* och P bör omfatta studiet av linjers och ytors verkliga storlek jämte geometriska kroppars ytutbredningar. Krokiteckningen fortsattes exempelvis med enkla förslag till bostads- och villaplaner samt möbler. På gymnasiestadiet upptages studiet av geometriska kroppars skärningar. Några uppgifter av denna art kunna, i mån av tid, utföras även i realskolans högsta klass. I ring R I 4 böra jämväl utföras några enkla arbetsritningar. Grunderna till konstruktionsperspektivets indirekta metod klargöras. I realgymnasiets båda högsta ringar fortsattes studiet av geometriska kroppars skärningar, varjämte den geometriska skuggläran genomgås. Konstruktionsperspektivet fortsattes och avslutas med förklaring av den direkta metoden jämte övningar. De uppgifter, som föreläggas lärjungarna för lösning på egen hand, böra vara mycket enkla. 4. I den mån matematikkonferensen anser sned parallellprojektion önskvärd med hänsyn till undervisningen i matematik (stereometri), må däri övningar förekomma, vilka i allmänhet kunna utföras på fri hand med ungefärliga mått och vinklar. Av vikt är, att skillnaden mellan rät och sned parallellprojektion samt centralprojektion (perspektiv) klargöres. I fråga om samarbetet med matematikundervisningen i övrigt hänvisas till vad därom säges i anvisningarna för matematik (sid. 187 f.). IV.

Enskilt arbete.

1. För det enskilda arbetet böra väljas uppgifter av praktisk eller estetisk art. Arbetet kan illustreras med teckningar, målningar, grafiska bilder,

255 klipp ur tidningar och tidskrifter, fotografier etc, allt ordnat på ett tilltalande sätt. 2. Såsom lämpliga uppgifter för enskilt arbete må anföras följande: akantusbladet i konsten, kaktusväxternas former, lejonet som dekorativ figur, nutida svenska illustrations- och karikatyrtecknare; olika slag av teckningsteknik, färgernas värde för trevnad i hemmet, färgernas namn inom skilda yrken, frimärkenas färgvärld, olika slag av grafisk teknik, reproduceringsmetoder; dräktens utveckling under viss tidrymd, primitiva vapen, primitiva möbler, sittmöbelns utveckling, hemmets möbler, lampformer genom tiderna, prydnadssaker förr och nu, fortskaffningsmedlens formutveckling genom tiderna, bilens formstadier; en hamn, broformer, en gatas eller stadsdels arkitektur, ritning till villa jämte tomtplanering, viss byggnads yttre eller inre arkitektur; en affärsgatas reklam, stadens skyltar och affischer, vara- och firmamärken, exlibris, skilda sätt för framställning av grafiska tabeller, utförande av grafiska tabeller till belysning av viss statistisk uppgift. 3. Det enskilda arbetet redovisas i regel i form av en uppsats, eventuellt i förening med en utställning, föredrag i klassen eller förhör. V.

Teckningssal och undervisningsmateriel.

1. Teckningssalen bör helst vara förlagd till läroverkshusets högsta våning och utrustad med sådana fönster, att största möjliga mängd dagsljus kan tillgodogöras undervisningen. Salen bör ligga åt norr eller öster, så att solljuset ej blir besvärande. Den artificiella belysningen bör vara så anordnad, att ungefär samma belysnings vinkel erhålles som vid dagsljus. 2. Inredningen bör vara enkel och ändamålsenlig. Sålunda bör icke endast salens fond utan också någon av sidoväggarna vara försedd med svart tavla, så att förklarande teckningar kunna stå kvar, så länge de ha någon uppgift att fylla. Teckningssalen bör vidare vara försedd med ett tillräckligt antal fristående arbetsbord av sådan konstruktion, att bordsskivan kan ändras från horisontal ställning i flera lägen till 60° lutningsvinkel. Varje bord bör vara försett med höjbar och löstagbar hylla för modellens placering. De för förvaring av modeller, litteratur o. d. avsedda skåpen böra vara rymliga samt försedda med hyllor och goda låsanordningar. Helst bör finnas ett särskilt skåp med stora låsbara lådor för lärjungarnas materialier (färger m. m.), där varje avdelning äger tillgång till sin egen förvaringslåda. Salen måste dessutom vara försedd med ledningar för vatten och avlopp och med minst en större vattenho för sköljning av färgkoppar o. d. 3. För undervisningen i frihandsteckning erfordras en rikhaltig, ur form- och färgsynpunkt väl vald och omväxlande modellsamling, beståen av vaser, urnor, krus, kannor, flaskor, skilda slag av kulturföremål, konsthantverkliga och konstindustriella alster i varierande material av såväl äldre som yngre datum. Dessutom bör finnas tillgång till lämpliga

256 naturföremål, såsom insekter, snäckor, fiskar, fåglar, fjädrar och kranier, ävensom goda biologiska planscher. För frihandsteckningens behov bör även tillhandahållas litteratur i sådana ämnen, till vilka undervisningen allt som oftast anknyter sig, såsom heminredning, heraldik, reklam, exlibris och konsthantverk. 4. För linearritningen bör finnas ett antal plana och runda geometriska kroppar, utförda i trä eller annat material, skilda slag av verktyg, hela och genomsågade maskindelar, slöjdföremål och enstaka mindre möbler, ävensom tillgång till läroböcker i projektionsritning, möbelritning, maskin- och byggnadsritning, olika slag av konstruktionsperspektiv samt av SMS:s föreskrifter. 5. Undervisningen i stilhistorisk teckning kräver en samling stilornament, utförda i gips, trä, metall eller annat material, som kompletteras med stilhistorisk litteratur, främst uppslagsböcker och planschverk (lösa planscher). 6. De för konstbetraktande erforderliga reproduktionerna böra omfatta typiska alster av äldre och nyare konst från såväl den svenska som den allmänna konsthistorien och helst vara utförda i färger och i så stort format, att alla lärjungarna i en avdelning kunna taga reproduktionerna i betraktande samtidigt. Dessutom böra någon svensk och allmän konsthistoria samt konstlexikon finnas tillgängliga i teckningssalen.

257 Musik. A.

Mål.

Undervisningen i musik har till uppgift att, på grundval av folkskolans undervisning i ämnet, bibringa samtliga lärjungar en elementär musikteoretisk allmänbildning, att tillvarataga och utveckla deras förmåga att rätt behandla rösten, att hos lärjungar med därför erforderliga förutsättningar utbilda gehör och sångteknik och med dem inöva ett antal värdefulla sånger samt att bibringa dem, som så önska, någon färdighet i instrumentalmusik. B.

Kursfördelning. 1. Realskolan.

a,

Femårig

realskola.

Klass 1 (2 timmar). Inledande repetition, omfattande det huvudsakliga av folkskolans kurs. Tonbildningsövningar på talteknisk grand. C-dur och amoll, G-dur och e-moll, F-dur och d-moll. Intervallära. Dur- och molltreklang. Tonträffningsövningar och rytmiska övningar i förening med taktering samt gehörsövningar. Tempobeteckningar och dynamiska tecken. Tilllämpningsövningar. Unison sång. Koralsång. Förberedande övningar i stämsång. Kanons. Klass 2 och 3 (2 timmar i varje klass), klass 4 (flickor 1 timme). Fortsatta tonbildningsövningar. Tonarter intill tre förtecken eller därutöver. Rytmiska övningar. Takterings- och gehörsövningar. Unison sång. Koralsång. Preparation för körsång. Körsång. Klass 5 (1 timme). Röstorganets funktioner och vård. Intervalläran fullständigare. Huvudgrunderna av ackordläran. Rytmiska övningar samt musikdiktat. Någon inblick i de musikaliska formerna. Kortfattad framställning av musikens historia jämte belysande föredrag av berömda tonverk. b.

Fyraårig

realskola.

Klass 1 (2 timmar). Inledande repetition, omfattande det huvudsakliga av folkskolans kurs. Tonbildningsövningar på talteknisk grand. Dur- och mollskalor intill tre förtecken. Intervallära. Dur- och molltreklang. Tonträffningsövningar och rytmiska övningar i förening med taktering samt gehörsövningar. Tempobeteckningar och dynamiska tecken. Tillämpningsövningar. Unison sång. Koralsång. Förberedande övningar i stämsång. Kanons. Klass 2 (2 timmar) och klass 3 (flickor 1 timme) = klasserna 2B—45 resp. Klass 4 (1 timme) = klass 5 5 . 17—321680

a.

2. Gymnasiet. Fyraårigt gymnasium.

Ring I (l timme) = klass 5 5 . Jling ii—lY (2 timmar i varje ring). Fortsatta anvisningar i tonbildning och talteknik. Huvudgrunderna av ackordläran. Fortsatta övningar med hänsyn till tonträffning, även med alteration och modulation, rytm och taktering samt gehörsutbildning. Unison sång. Koralsång. Stamövningar. Körsång. b. Ring I—III

Treårigt

gymnasium.

(2 timmar i varje ring) =

ring II 4 —IV 4 .

3. Lyceet. Krets Krets Krets Krets

1 (2 timmar) = klass l 4 . 2 (2 timmar) = klass 2 4 . 3 (1 timme) = klass 4 4 . 5 och 6 (2 timmar i varje krets) = ring II 4 —IV 4 .

Instrumentalmusik: Individuell elementär undervisning, företrädesvis i violin- (eventuellt violoncell-), piano-, harmonium- och orgelspelning; samspelning av olika instrument. C. Anvisningar. I.

Förkunskaper.

Enligt undervisningsplanen skola i folkskolan förekomma enkla tonbildningsövningar, rytmiska övningar, tonträffningsövningar och inlärande av noter med olika tidsvärde. Vidare sjungas sånger, lämpade efter barnens ålder, särskilt sådana, som beröra hemmet, hembygden och fosterlandet, ävensom psalmer, företrädesvis sådana, som lämpa sig för morgon- och aftonbönen i skolan eller ingå i kursen för kristendomskunskap. I klasserna 5—6 omfattar sången därjämte folkvisor och valda delar av musiken till svenska mässan. II.

Allmänna synpunkter.

1. Lärjungarna fördelas i undervisningsavdelningar med tillämpning, så långt omständigheterna medgiva och påkalla, av i huvudsak följande grunder. I realskolans klass 1 och lyceets krets 1 sammanfaller undervisningsavdelning med klass avdelning. Varje sådan avdelning undervisas under 2 veckotimmar. I denna undervisning deltaga alla lärjungar; de, som sakna förutsättningar att tillgodogöra sig sångundervisning, dock blott under första terminen. I klasserna 5 5 och 4*, ring P och krets 3 sammanfaller jämväl undervisningsavdelning med klassavdelning, för så vitt icke lärjungarnas antal är så ringa, att en sammanslagning av klassavdelningar kan ske. Varje sådan avdelning

259 undervisas under 1 veckotimme. I denna undervisning deltaga alla lärjungar. Lärjunge, som lämpligen kan deltaga i den för övriga avdelningar gemensamma körsången, kan av musikläraren hänvisas dit och erhålla befrielse från undervisningen i egen avdelning. Övriga årsklasser bilda tillsammans en köravdelning. I denna undervisning deltaga de lärjungar, som äga förutsättningar att tillgodogöra sig sångundervisningen och icke befinna sig i målbrottet. Avdelningen åtnjuter 1 timme i veckan gemensam undervisning i körsång. Dessutom uppdelas avdelningen i mindre avdelningar för stämövning och teoretisk undervisning. Sådana avdelningar böra i regel förekomma vid högre allmänna läroverk till ett antal av minst fyra: sopran, alt, tenor och bas; vid realskola med större lärjungeantal minst tre: l:sta och 2:dra sopran samt alt; vid annan realskola till ett antal av två: sopran och alt. Varje avdelning undervisas 1 veckotimme. Varje lärjunge erhåller sålunda sammanlagt 2 timmars undervisning i veckan — med undantag för klass 45 resp. 3 4 . I sådana fall, då rektor finner det lämpligt och möjligt, kan han föreskriva, att lärjunge, som deltager i den gemensamma körsången, skall infinna sig även till lektion i körsång, vilken infaller efter timmar, som anslagits till skolskrivning eller friluftsverksamhet. 2. Musikundervisningen är icke enbart avsedd för lärjungar med sångröst. De, som icke ha sådan, behöva ej alldeles sakna den för tillgodogörandet av musikundervisningen nödvändiga begåvningen. Liksom god sångröst icke alltid är förenad med gott gehör, kan även den minst röstbegåvade vara i besittning av utmärkt gehör. Det är en försvinnande del av lärjungarna i en skola, som samtidigt sakna både sångröst och gehör. 3. Läraren måste ständigt vara uppmärksam på fortgående förändringar i lärjungarnas röstläge. I början av varje termin skola samtliga lärjungar undergå sångprövning, varvid läraren bör göra sig noga underrättad om varje lärjunges röstomfång, eventuella egendomligheter hos rösten samt förändringar i rösten från ett prövningstillfälle till ett annat. Det är därför lämpligt, att läraren vid sångprövningarna antecknar sina iakttagelser i fråga om varje lärjunge. 4. Varje musiklektion bör uppdelas i övningsmoment, vilka genomföras i en viss ordning. En dylik planmässighet befordrar ett gott undervisningsresultat och bidrager dessutom att öka lärjungarnas intresse för ämnet. En lektion kan uppdelas exempelvis på följande sätt: • 1) tonbildning, 2) inlärande av notvärden, 3) rytmiska övningar och taktering, 4) rytmiska skalor, 5) gehörsövning, 6) tonträffning, 7) sånger. m.

Ämnets olika delar. a.

Tonbildning.

1. Tonbildningsövningarna avse att bortarbeta en hos lärjungarna ofta framträdande felaktig behandling av röstorganet vid bildandet av tal- och sångtoner. Dylika övningar skola bedrivas på talteknisk grand, d. v. s. sången skall göras till något för lärjungarna naturligt, ej något svårt och konstlat.

260 2. På det lägre stadiet torde anatomiska utredningar angående röstorganet och dess behandling böra undvikas, övningarna inriktas i främsta rummet på att bibringa lärjungarna ett riktigt sätt för vokalernas bildande. Sedan detta syfte uppnåtts, är det en jämförelsevis enkel uppgift att lära dem en riktig konsonantbehandling. 3. De första tonbildningsövningarna böra företagas på vokalerna å-o-u-a, för att lärjungarna skola lära känna det öppna svalgets klang, huvudklangen. Dessa övningar skola utföras på en efter lärjungarnas ålder lämpad, relativt hög tonhöjd. De lägre tonerna äro nämligen vida svårare att frambringa, därför att lärjungarna därvid vilja begagna ett på längden helt stämbandsarbete. De bruka då gärna »spänna i halsen», emedan de ännu ej ha förmåga att tillgodogöra sig de för detta stämbandsarbete lämpligaste resonansmöjligheterna. Då lärjungarna kunna frambringa en ren, klar ton på omkring gx—c2, böra de sjunga skalor nedåt på nyssnämnda vokaler, varvid tillses, att de även vid de lägre tonerna bibehålla svalget öppet, d. v. s. få fram huvudklangen. De sjungna vokalerna böra därefter kombineras med sådana konsonanter, som ej oroa tonbildningen, nämligen de mjuka gommen lyftande konsonanterna b, p, d, t samt även g och k. 4. I samband med tonbildningsövningarna böra lärjungarna inöva ett rätt andningssätt. Man låter dem t. ex. sjunga en ton först uthållen och jämn, därefter avdelad genom andningsuppehåll i korta och jämna toner. Dessa andningsuppehåll, vilka utföras på samma sätt som då man »håller andan», bibringa lärjungarna kännedom om bukmuskulaturens roll vid andningen, utan att läraren behöver anlita speciella andningsövningar. 5. Vid uppövandet av huvudklangen med tillhjälp av vokalerna å-o-u-a är det av vikt, att lärjungarna ej få sjunga lågt. Det kan rekommenderas att låta dem sjunga som vokaliser på en av nyssnämnda vokaler några för ändamålet lämpliga melodier. Sången bör därvid successivt transponeras upp, så att den slutligen sjunges en kvart eller kvint högre än sångboken anger. Det kan exempelvis anföras, att gossar utan svårighet kunna sjunga tvåstrukna b, om de övat på riktigt sätt. 6. När lärjungarna på ett tillfredsställande sätt kunna sjunga vokalerna å-o-u-a, skola de inöva vokalgruppen y-i-e, varvid de uppmanas att försöka bibehålla huvudklangen på samma sätt, som då de sjunga t. ex. vokalen å. Läraren måste vid dessa övningar vara uppmärksam på att lärjungarna icke begå det vanliga felet att draga tungan tillbaka och därigenom förstöra den vid de föregående övningarna förvärvade huvudklangen. De skola försöka bibehålla den öppna svalgställningen vid vokalen å och härtill foga den framklang, som alstras genom någon av vokalerna y, i eller e. P å detta sätt tillgodogöra de sig mjuka gommens resonansmöjligheter och erhålla på alla vokaler ett naturligt stämbandsarbete. övningarna med mjuka gommen utvidgas därpå genom att de sjungna vokalerna kombineras med m, n eller ng, t. ex. må-y, må-e, må-i. Det är alltid en nyttig övning att låta lärjungarna sjunga mycket svagt och med tydligt artikulerade konsonanter.

261 b.

Inlärandet

av

notvärden.

1. Vid inlärandet av olika notvärden är det synnerligen viktigt, att lärjungarna först få övning i att uppfatta »pulsen» i ett spelat eller sjunget stycke. Därefter få de lägga märke till huru läraren, genom att betona »pulsslagen» olika, kan åstadkomma en uppdelning av pulsen i t. ex. två, tre eller fyra delar. I sammanhang härmed genomgås takt och taktart, varvid taktartens benämning hänför sig till antalet pulsslag i en takt. 2. Innan lärjungarna få på tavlan se ett notvärde, böra de vara förtrogna med dess användning. De olika notvärdena inövas därefter successivt, lämpligen på så sätt, att lärjungarna få på en och samma ton sjunga t. ex. stavelsen la, medan läraren markerar takten med pekpinnen mot något hårt föremål. En halvnot t. ex. sjunges sålunda under två taktslag (pulsslag). 3. Vid varje lektion bör något övningsexempel på notvärden behandlas, varjämte läraren vid olika tillfällen genom diktat undersöker, huruvida lärjungarna blivit förtrogna med olika förekommande notvärden. c.

Rytmiska

övningar och

taktering.

1. _ För att lärjungarna skola lära sig skilja mellan rytm och takt, böra de rytmiska övningarna icke sammanföras med det matematiska inlärandet av notvärdena. Lärjungarna böra bibringas insikt om att rytmen, som kan sägas vara en plastisk utformning av notvärdena, framträder t. ex. vid utförandet av en sång genom ändringar i pulshastighet, styrkegrad eller textbetoning. 2. Vid undervisningen är det lämpligt att utgå ifrån små marschartade melodier i tvåtakt, varvid tvåtaktens taktering demonstreras under betoning av nedslaget. Därefter få lärjungarna själva taktera till dessa melodier, vilka till en början spelas i sträng takt. Sedan ökas eller minskas tempot, varunder lärjungarna få vänja sig att omedelbart iakttaga förändringarna och smidigt följa med i takteringen. P å liknande sätt inövas taktering av tretakt, fyrtakt och sextakt. 3. Då melodier spelas med olika nyansering, markeras forte med stora slag och piano med små slag, korta spelade toner med korta slag o. s. v. Lärjungarna skola m. a. o. övas att med sina rörelser illustrera så mycket som möjligt av det spelade. Svårighetsgraden i fråga om tempo och nyansering ökas så småningom, och lärjungarna få slutligen försöka att själva dirigera sånger. d.

Rytmiska

skalor.

Jämte de svenska notnamnen på skalans toner kunna även införas de italienska^ Skalan sjunges under användning av med pauser inlagda olika taktexempel i samband med taktering. Skalorna böra sjungas från do till do och avslutas med grundtonen, för att lärjungarna skola kunna vänja sig att uppfatta tonarten hos ett sångstycke. Dur- och mollskalans tonstegsförhållanden genomgås i samband med inövandet av de olika skalorna.

262 e.

Gehörsövning.

1. Ett av de viktigaste momenten i sångundervisningen är uppövandet av lärjungarnas gehör för en viss tonhöjd (tonhöjdsgehör), för intervaller (intervallgehör) och för klanger (klanggehör). 2. Vid uppövandet av tonhöjdsgehör böra åtminstone i början intervaller undvikas, varför de toner, som förespelas och av lärjungarna eftersjungas, icke böra ha melodiskt intervallsammanhang. Sedan lärjungarna hunnit så långt, att de kunna sjunga vilken ton som än spelas inom deras röstomfång, skola de lära sig igenkänna olika tonhöjder. En viss ton spelas och jämföres med andra toner, och detta upprepas, tills lärjungarna utan tonal hjälp kunna återgiva ifrågavarande ton med riktig tonhöjd. Inövandet kan exempelvis försiggå på så sätt, att lärjungarna upprepade gånger få återge en spelad ton och mellan varje sådan ton utan hjälp av instrument sjunga den för inövning avsedda tonen, t. ex. sol. För att ytterligare befästa denna tonhöjd i deras medvetande spelas ett ackord eller en melodi, varefter lärjungarna ånyo sjunga sitt sol. På detta sätt preciseras så småningom några av skalans toner, t. ex. do, re, sol, si. 3. Intervallgehöret övas först med hela och halva tonsteg; därefter inövas ters-, kvart- och kvintintervall samt treklang, ackordsupplösningar m. m. 4. Utbildningen av klanggehöret avser att utveckla lärjungarnas förmåga att bedöma sångtonens kvalitet och bedrives i nära samband med tonbildningsövningarna. Målet är, att lärjungarna lära sig skilja mellan vacker och ful ton. i.

Tonträffning.

1. Vid övningar i tonträffning är det lämpligt att använda en skaltabell, som exempelvis kan vara målad på svarta tavlan. Allteftersom lärjungarna inöva tonerna i skalan, få de tillämpa den förvärvade färdigheten på notsystemet. Härvid kan det rekommenderas, att läraren använder en s. k. vandrande not (utskuren ur t. ex. papp och fastsatt vid en pinne), vilken successivt placeras på de notplatser, som äro föremål för inövning. Användningen av en dylik not innebär en icke obetydlig tidsvinst, därigenom att de olika övningsexemplen i regel icke behöva uppskrivas. 2. Vid all tonträffning måste tonartskänslan bibehållas, särskilt då lärjungarna börja med andra tonarter än C-dur. Alla skalor skola inläras rent gehörsmässigt, och lärjungarna måste övas att uppfatta skillnaden mellan de olika tonarterna. g.

Sånger.

1. De elementära övningarna böra vid varje undervisningstillfälle upptaga högst en halv lektionstimme. Återstoden av lektionen användes för inövande av sånger. 2. I de lägre klasserna göres härvid början med lättare unisona sånger, lämpade för lärjungarnas röstomfång och allmänna utvecklingsståndpunkt. Därefter övas- kanons såsom förberedelse för stämsången. Den sistnämnda bör vid

263 realskola endast förekomma såsom tvåstämmig sång, försåvitt icke lärjungeantalet är så stort, att en uppdelning i tre stämmor kan anses lämplig. Vid de högre läroverken utvecklas stämsången till fyra stämmor. 3. Vid all sång måste särskild uppmärksamhet ägnas åt behandlingen av sångtexten. 4. Bland övningssångerna skola ingå koraler, vilka böra väljas i samråd med lärare, som leda läroverkets morgonandakt. Valet av övningssånger kan därjämte i viss utsträckning göras med hänsyn till undervisningen i andra ämnen. Sålunda kan det vara lämpligt att öva några sånger av Bellman, Geijer, Wennerberg eller Birger Sjöberg, då lärjungarna vid undervisningen i modersmålet sysselsätta sig med dessa skalder. Likaledes kan det vara lämpligt att i samband med studiet av sådana skalder, vilkas dikter gjorts till föremål för värdefull musikalisk komposition (dikter av Runeberg, Topelius, Fröding, Karlfeldt o. s. v.), låta lärjungarna inöva några dithörande mera allmänt kända sånger. I anknytning till lärjungarnas studier av grannländernas och andra främmande levande språk kunna lämpligen inövas några mera bekanta sånger med norsk, dansk, tysk, engelsk eller fransk text, t. ex. respektive länders folksånger, varvid förutsattes, att vederbörande ämneslärare dessförinnan med lärjungarna genomgått den främmande texten. h.

Undervisningen

i klasserna 55 och 4* samt i ring P.

1. Lärjungarna i realskolans avslutningsklass och ring I 4 befinna sig i allmänhet i målbrottet, varför sång här icke bör förekomma. 2. Då röstorganets funktioner och vård genomgås, böra taltekniska fel hos lärjungarna påpekas och bortarbetas, i den mån omständigheterna medge detta. 3. Den tidigare förvärvade kännedomen om intervaller och tonskalor användes för att klargöra huvudgrunderna av ackordläran, varvid även lärjungarnas under fysikundervisningen i föregående klass förvärvade kunskap i akustik bör utnyttjas. 4. Lärjungarna böra även bibringas någon uppfattning om de allmänt förekommande musikaliska formerna: opera, oratorium, symfoni, sonat, romans o. s. v. Vidare böra de erhålla någon kännedom om sammansättningen hos orkestrar och körer i fråga om instrument och stämmor samt eventuellt även olika instruments utseende och egenart. 5. Det är givetvis önskvärt, att lärjungarna i samband med inövandet av sång- och musikstycken vid lämpliga tillfällen på alla stadier erhålla några upplysningar om styckets kompositör och musikaliska beskaffenhet samt eventuellt om de historiska eller litterära förutsättningarna för dess tillblivelse. I förevarande årsklasser böra lärjungarna erhålla en kort framställning av musikens historia. Härvid lämnas korta skildringar av t. ex. musiken hos gamla tidens kulturfolk, skalans och notsj^stemets uppkomst, koralen genom tiderna, uppkomsten och utvecklingen av våra dagars vanliga musikinstrument och musikaliska former, framstående svenska och utländska kompositörer samt de mest betydande av deras verk.

264 I den utsträckning omständigheterna medge, böra de musikhistoriska skildringarna belysas med planschverk samt med framförande av sådana kortare eller mera omfattande musikverk, som kunna vara särskilt ägnade att ge lärjungarna en föreställning om musikens beskaffenhet under olika tider, det karakteristiska hos några av de största kompositörerna, det artskiljande hos de vanliga musikaliska formerna o. s. v. 6. Om möjlighet finnes, bör musikläraren försöka ordna så, att lärjungarna i studiesyfte få besöka en eller annan konsert, där musik eller sång av religiös eller profan prägel framföres. i.

Instrumentalmusik.

1. Med hänsyn till läroverkens begränsade möjligheter att bereda lärjungarna undervisning i instrumentalmusik böra endast sådana lärjungar, som äga större musikaliska förutsättningar, bli delaktiga av denna undervisning. Läraren måste därför, särskilt vid läroverk med större lärjungeantal, omsorgsfullt pröva de till instrumentalmusik anmälda lärjungarna, innan urvalet göres. 2. Var och en av här if rågakommande lärjungar bör åtnjuta minst 15 minuters enskild undervisning per vecka. De läroverket tilldelade veckotimmarna för instrumentalmusik böra fördelas på olika veckodagar. Då möjlighet finnes, bör en eller annan av dessa timmar användas för övningar i samspel, såsom kammarmusik, orkesterspel, eventuellt även i förening med körsång. 3. Undervisningen bör främst omfatta violinspel, vidare pianospel samt violoncell- och altviolinspelning, enär dessa instrument tillsammans med violin ge lärjungarna tillfälle att idka kammarmusik, särskilt stråkkvartett. Dessutom äro de nämnda instrumenten givna grundelement vid det samspel, som en gång varje vecka bör anordnas. I orgelspel bör undervisning ej förekomma i större utsträckning, än att behovet av organist vid skolans morgonandakt täckes. IV. Enskilt arbete. 1. Lärjungar med framträdande musikalisk läggning kunna få utföra enskilt arbete i musik. Såsom lämpliga uppgifter må anföras följande: grundligare studium av någon kompositör och hans verk; inövande av ett eller annat större musikverk; egna kompositioner; musikhistoria utförligare. 2. Redovisningen kan i många fall lämnas på så sätt, att lärjungen får utföra de inövade verken eller den egna kompositionen inför läraren, vid en skolfest, konsert eller musikuppvisning. Har uppgiften varit av mera teoretisk natur, bör redovisningen ske i form av förhör eller uppsats, eventuellt i förening med någon musikalisk prestation.

265 Gymnastik med lek och idrott. A.

Mål.

Undervisningen i gymnastik med lek och idrott har till uppgift att genom övningar, lämpade efter lärjungarnas ålder och kön, främja god hållning och allsidig utveckling av deras kroppsliga anlag, att genom härdning öka deras motståndskraft samt att, med tillvaratagande av övningarnas uppfostrande värde, frammana goda karaktärsegenskaper. B.

Kursfördelning.

1. Femårig realskola. a.

Manliga

lärjungar.

Klass 1—3 (4 timmar i varje klass). Gymnastik: gymnastikövningar. Lek: spring-, boll-, kamp- och sånglekar. Idrott: löpning, höjd- och längdhopp, bollövningar, simövningar, skridsko- och skidlöpning. Klass 4 (4 timmar). Gymnastik, lek och idrott som i föregående klasser; dessutom undervisning i första hjälpen vid olycksfall. Klass 5 (3 timmar). Gymnastik, lek och idrott som i föregående klasser; dessutom livräddningsövningar i samband med simundervisningen. b.

Kvinnliga

lärjungar.

Klass 1 och 2 (4 timmar i vardera klassen). Gymnastik: gymnastikövningar. Lek: spring-, boll-, kamp- och sånglekar. Idrott: löpning, höjdoch längdhopp, bollövningar, simövningar, skridsko- och skidlöpning. Klass 3 (4 timmar). Gymnastik, lek och idrott som i föregående klasser; dessutom enkla folkdanser. Klass 4 (3 timmar). Gymnastik, lek och idrott som i föregående klasser; dessutom folkvise- och folkdanser; undervisning i första hjälpen vid olycksfall. Klass 5 (3 timmar). Gymnastik, lek och idrott som i föregående klasser, dessutom livräddningsövningar i samband med simundervisningen. 2. Fyraårig realskola. a.

Manliga

lärjungar.

Klass 1 och 2 (4 timmar i vardera klassen) = klass l 5 —3'\ Klass 3 (4 timmar) = klass 4 5 . Klass 4 (3 timmar) — klass 5 5 .

266 Klass Klass Klass Klass

1 (4 timmar) 2 (4 timmar) 3 (3 timmar) 4 (3 timmar)

b. Kvinnliga lärjungar. klass l 5 och 2 5 . klass 3 5 . klass 4 5 . klass 5 5 . 3. Fyraårigt gymnasium. a. Manliga

lärjungar.

Ring I—III (4 timmar i varje ring) och ring IV (3 timmar). Gymnastik: gymnastikövningar. Lek och idrott: idrottsliga lekar, fri idrott, simning och livräddning, skridsko- och skidlöpning, rodd, fäktning; utbildning av biträdande lek- och idrottsledare. b. Kvinnliga

lärjungar.

Ring I—III (4 timmar i varje ring) och ring IV (3 timmar). Gymnastik: gymnastikövningar. Lek och idrott: idrottsliga lekar, folkvise- och folkdanser, fri idrott, simning och livräddning, skridsko- och skidlöpning; utbildning av biträdande lek- och idrottsledare. 4. Treårigt gymnasium. Manliga och kvinnliga Ring I—II II 4 —IV 4 .

lärjungar.

(4 timmar i vardera ringen) och ring III (3 timmar) = r i n g 5. Lyceum.

Krets 1—5 (4 timmar i varje krets) och krets 6 (3 timmar). I tillämpliga delar gälla kursplanerna för 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium. Anm. 1. Lek och idrott bedrivas dessutom under friluftsdagarna. Anm. 2. Anvisningar rörande den personliga hygienen samt upplysningar om den fysiska fostrans mål och medel lämnas vid lämpliga tillfällen.

C.

Anvisningar.

I.

Förkunskaper.

I folkskolans klasser 1—4 ha lärjungarna övat enkel fristående gymnastik, lätta rörelser på bom, ribbstol och i stege, några enkla fria och bundna hopp samt gymnastiska lekrörelser, vanlig gång och löpning samt andra lätta gångarter, enkla spring-, kamp-, kast- och sånglekar samt enkla former av idrott. I klasserna 5—6 torde i allmänhet ha genomgåtts likartade övningar i gymnastik, lek och idrott men med ökade krav på rörelsernas sammansättning

267 och svårighet snabbhet.

samt på

lärjungarnas färdighet och kraft, uthållighet och n.

Allmänna synpunkter.

1. Undervisningen i gymnastik med lek och idrott skall så planläggas och meddelas, att den skänker lärjungarna känsla av välbefinnande och livsglädje. För uppnående av detta mål är det av vikt, att övningarna anpassas efter lärjungarnas utveckling och förmåga samt att undervisningen göres medryckande. 2. Gymnastiken jämte leken och idrotten skall söka åstadkomma god hållning och allsidig kroppsutveckling samt en god samverkan mellan kroppens olika rörelsefunktioner. Allsidig heten i den fysiska utbildningen bör i första hand tillgodoses genom gymnastiken; även idrotten kan i hög grad medverka härtill, under förutsättning att de olika övningarna på ett ändamålsenligt sätt komplettera varandra. 3. övningarna skola vara karaktärsdanande och disciplinerande. De åsyfta alltså att bibringa lärjungarna god kamratanda och känsla av ansvar gentemot skola, kamrater och sig själva, att lära dem beslutsamhet, självbehärskning och ridderligt uppträdande samt att fostra dem till självverksamhet och förmåga att leda och organisera. 4. Lärjungarnas vana vid och behov av renlighet skall främjas, övningarna avslutas helst med dusch. E n gång i veckan bör renlighetsdusch eller bad förekomma. Lärjungarna böra även ha möjlighet till fotbad. Där tillfälle till bassäng- eller friluftsbad finnes, bör särskild simundervisning meddelas. Det är önskvärt, att ingen lärjunge lämnar läroverket utan att vara simkunnig. Under alla omständigheter böra torrsimningsövningar i lämplig utsträckning bedrivas. 5. Klädseln under övningarna är av stor betydelse med hänsyn till den personliga hygienen, kroppens härdning m. m. Den skall endast bestå av tröja, gymnastik- eller idrottsbyxor samt lämplig fotbeklädnad. Vid gymnastik inomhus kunna övningarna, där förhållandena så medgiva, lämpligen bedrivas utan fotbeklädnad och med bar överkropp. Nakenheten främjar behovet av renlighet; den ger läraren möjlighet att upptäcka fel i kroppsbyggnad och hållning och underlättar kontrollen av rörelsernas utförande; dessutom ä r den av betydelse ur härdningssynpunkt. 6. Läraren bör, efter samråd med skolläkaren och så vitt möjligt i samarbete med hemmen, söka uppfostra lärjungarna till regelbundna, goda vanor i fråga om vila och arbete, befordra deras lust för ett sunt friluftsliv och över huvud taget väcka deras förståelse för betydelsen av en sund livsföring. Detta mål är viktigare, än att lärjungarna vid slutad skolgång äga god färdighet i vissa övningar. 7. Undervisningen bör i såväl gymnastik som lek och idrott bedrivas efter planmässigt ordnade arbetsprogram. Vid övningarna tillses, att långa uppehåll med overksamhet för ett större eller mindre antal lärjungar så vitt möjligt undvikas. Då en ny övning skall inläras, bör läraren med en kortfattad anvisning om dess utförande och innebörd förevisa rörelsen.

268 8. Under hösten och våren, när väderleken så tillåter, utbytas gymnastiklektionerna mot lek och idrott utomhus, helst med ett kort gymnastikprogram som inledning. Under inomhussäsongen användes 1 veckotimme helt eller delvis till idrottsövningar eller idrottslig lek: förövningar till fri idrott, simning och livräddning, fäktning, inomhusidrott, korgboll och handboll. 9. Vid undervisningen indelas lärjungarna efter ålder och kön i gymnastikavdelningar, varvid antalet samtidigt undervisade bör begränsas till 60 a 70. Manliga och kvinnliga lärjungar böra i största möjliga utsträckning undervisas i skilda avdelningar. Om samundervisning på det lägsta stadiet måste förekomma, skola gossar och flickor ha skilda omklädningsrum. Lärjungarna i klasserna I s och l 4 böra så vitt möjligt undervisas för sig. Även övriga lärjungar böra, då. detta låter sig göra, undervisas klassvis. I regel torde det dock bli nödvändigt att indela lärjungarna i gymnastikavdelningar genom sammanslagning av flera årsklasser. Härvid måste hänsyn tagas dels till det totala lärjungeantalet och proportionen mellan antalet gossar och antalet flickor, dels till antalet disponibla gymnastiklärartimmar. Såsom exempel på lämplig indelning i gymnastikavdelningar vid samläroverk av några vanligen förekommande storleksordningar kan anföras följande (förutsättning: flickornas antal i realskolan är ungefär lika med gossarnas, i gymnasiet blott omkring hälften av gossarnas eller därunder): a) samrealskolor med omkring 100 lärjungar: Ex. 1: Avd. 1: samtliga gossar Ex. £//Avd. 1: klass l 5 , ev. I 4 » 2: » flickor » 2: övriga gossar » 3: » flickor b) större 4-åriga samrealskolor: Ex. 3: Avd. 1: klass l 4 gossar » 2: » l 4 flickor » 3 och 4: övriga gossar (kunna ev. sammanslås) > 5 övriga flickor. c) 5- och 4-åriga samrealskolor med omkring 150 lärjungar: Ex. 4: Avd. 1: klass l 5 Ex. 5: Avd. 1: klass l 5 o. I 4 gossar > 2: övriga gossar » 2: » » flickor » 3: > flickor > 3: övriga gossar » 4: » flickor d) 5- och 4-åriga samrealskolor med omkring 200 lärjungar: Ex. 6: Avd. 1: klass l 5 Ex. 7: Avd. 1: klass l 5 , 2 5 och l 4 gossar 5 4 » 2: » 2 och l gossar » 2: > » flickor » 3: > > flickor » 3: Övriga gossar » 4: övriga gossar » 4: » flickor » 5: » flickor e) högre samläroverk med realskola av samma storlek som under d) och gymnasium med omkring 100 lärjungar: samma indelning som i ex. 6 eller ex. 7 med tillägg av 1 avdelning gos-

269 sar och 1 avdelning flickor i gymnasiet. Då i gymnasium med högre lärjungeantal ytterligare uppdelning i avdelningar måste företagas, böra gossarna i de båda högsta ringarna bilda särskild avdelning. 10. Gymnastiksalen skall vara ljus samt för-cdd med goda ventilationsanordningar. Den bör innehålla åtminstone följande redskap: bommar, ribbstolar, långbänkar, lodlinor, plint och bock, helst även stege och båglina. Golvet skall vara preparerat på sådant sätt, att det kan lätt och effektivt rengöras. Före varje termins början och vid dess mitt skall en grundlig rengöring företagas. Minst en gång i månaden torkas väggar, redskap m. m. med fuktig och torr trasa och rengöres golvet mera noggrant. Varje dag torkas fönsterplattor, ribbstolar och golv med fuktig trasa; golvet kan i stället rengöras med dammbindande medel, t. ex. flurit. Efter varje lektion skall salen genomvädras. Temperaturen bör vara cirka 15°. Omklädningsrummen böra vara väl försedda med ventilationsfönster och ha direkt ingång till gymnastiksalen. I rummen böra finnas väggfasta bänkar. Temperaturen skall vara omkring 18°. Klädskåpen med tillhörande skofack skola vara av lämplig höjd och försedda med krokar för övnings dräkter och handdukar samt med någon anordning för ventilation. Därjämte torde en torkningsanordning för handdukar vara behövlig. — Före varje termins början och vid terminens mitt skuras skofack och klädskåp samt golv och väggar; golven böra dessutom skuras var fjortonde dag. I anslutning till gymnastiklokalerna bör finnas duschinrättning, helst s. k. vandringsdusch. 11. Av lika stor vikt som gymnastiklokalerna är en lek- och idrottsplan i skolans omedelbara närhet. En dylik plan är nödvändig för ett effektivt utnyttjande av lektionerna, men anordningarna för idrotten kunna vara av enklaste slag, t. ex. en eller flera kastringar och hoppgropar. Användes skolgården som lekplan, bör beläggning med asfalt föredragas framför grus. Varje skolplan bör äga en hoppgrop. För tids vinnande är det önskvärt, att alltefter planens storlek ett eller flera fält för de större bollspelen (korgboll, handboll) under höst och vår ständigt äro uppritade. 12. Den teoretiska undervisningen omfattar i realskolans lägre klasser anvisningar rörande den personliga hygienen med avseende på renlighet, klädedräkt, frisk luft, sol, härdning o. s. v. Dessa anvisningars efterlevnad bör i lämplig utsträckning övervakas under samverkan med hemmen. I realskolans näst högsta klass skall vidare meddelas teoretisk och praktisk undervisning om första hjälpen vid olycksfall. Denna undervisning lämnas antingen av skolläkaren i samband med hans i läroverksstadgan föreskrivna bevistande av gymnastikövningarna eller ock av gymnastikläraren efter samråd med skolläkaren. Den kan i huvudsak omfatta följande moment: första förband, stödförband vid vrickning och brott, tryckförband vid pulsåderblödningar, åtgärder vid medvetslöshet och förfrysning, transport av sårad eller skadad, konstgjord andning (vid drunkning, gasförgiftning eller skada genom elektrisk ström). Även på gymnasiet böra allmänna hygieniska råd och anvisningar meddelas,

270 avpassade efter lärjungarnas ålder och utveckling. Slutligen bör även lämnas en kortfattad framställning av den fysiska fostrans mål och medel. 13. Lärjungarna i gymnasiet och realskolans högsta klass böra i lämplig utsträckning utbildas till biträdande lek- och idrottsledare. Härigenom kunna de bli till hjälp vid lek- och idrottslektionerna samt tjänstgöra såsom biträdande ledare vid de yngre lärjungarnas övningar under friluftsdagarna. 14. Vid alla övningar såväl i gymnastik som i lek och idrott är det av största vikt, att läraren vidtager erforderliga försiktighetsåtgärder, så att olycksoch sjukdomsfall undvikas. I all synnerhet gäller detta vid inövandet av nya rörelser och idrottsgrenar, där risk kan anses föreligga, vid undervisningen i simning och skidlöpning samt vid allt hanterande av gymnastik-, lek- och idrottsredskap. Samtliga redskap böra överses minst en gång årligen. 15. Uppmärksammas måste, att de kvinnliga lärjungarnas menstruation icke normalt bör anses utgöra hinder för deltagande i övningarna. III.

Ämnets olika delar, a. Gymnastik.

1. Grundläggande för undervisningen är den formbestämda gymnastiken, som avser att allsidigt utveckla kroppen, bibringa lärjungarna god hållning och naturligt rörelsesätt samt uppöva deras förmåga av rörelsekoordination. Till de formbestämda rörelserna anknytas gymnastiska lekformer och lämpliga färdighetsövningar. 2. Läraren bör vara klart medveten om syftet med varje rörelse; härpå beror sättet för rörelsens utförande och felens rättande. Likaså bör han beakta vikten av omväxling i fråga om övningar; automatiserade rörelser förlora lätt i uppfostrande värde. 3. Då lärjungarna i samma gymnastikavdelning ofta förete betydande olikheter i ålder och kroppsutveckling, ställas stora krav på läraren i fråga om dagövningarnas sammansättning och utförande. Härjämte måste noggrann uppmärksamhet ägnas åt pubertetstidens särskilda förhållanden, t. ex. faran för fysisk överansträngning, lärjungarnas bristande förmåga av rörelsekoordination samt deras mera labila sinnesjämvikt. 4. I åldern 10—13 år (klasserna l 5 , 25 och l 4 ) är lärjungarnas intresse för gymnastik särskilt livligt. Vid övningarnas utförande lägges stor vikt vid omväxling, fart och precision, mindre vid uthållighet, varför övningarna böra utföras med ringa tidsutdräkt. Den formbestämda gymnastiken bör vara enkel; på grund av denna ålders bristande isoleringsförmåga skola utgångsställningarna vara noga bestämda. Koordinationsförmågan uppövas planmässigt med så småningom stegrade krav. Genom särskilda kontrollrörelser underlättas inövandet av form, riktning, frigjordhet o. d. Å t gymnastiska lekar samt färdighetsövningar, såsom hopp, hjulning, överslag över kamrats rygg, hävrörelser, bör ett ganska stort utrymme ges. Särskilt viktigt är också, att redan från allra första början synnerlig uppmärksamhet ägnas åt ordning och disciplin under övningarna.

271 5. I de närmast följande klasserna, åldern 14—15 år, stegras, i den mån lärjungarnas krafter ökas, kraven på övningarnas sammansättning och lärjungarnas färdighet, precision och uthållighet. Rörelserna skola vara livliga och ge rik omväxling. I flickornas gymnastik inträder här så småningom en olikhet, i det att gångarter, sånglekar och folkvisedanser med estetiska krav samt lätta, livliga folkdanser inläggas i programmet. 6. I realskolans högsta klass och gymnasiets första ringar, åldern 16—17 år, märkes ofta i samband med puberteten en tillbakagång i lärjungarnas gymnastiska färdighet; genom val av lätta, till en början icke alltför sammansatta rörelser upphjälpes den sviktande koordinationsförmågan. Härjämte måste särskild uppmärksamhet ägnas åt isoleringsförmågans uppövande. För de manliga lärjungarna tillkomma här mera fordrande rörelser, varvid dock tillses, att ej för stora krav ställas på hjärtat. I fråga om de kvinnliga lärjungarnas gymnastik måste beaktas, att, särskilt under pubertetstiden, svåra hopp och tunga hävrörelser undvikas och i stället jämviktsövningar och gångarter av olika slag förekomma. 7. I de högsta ringarna, åldern 18 år och därutöver, ställas större krav på lärjungarnas gymnastiska färdighet. Här kan en genomförd muskelträning äga rum. Precision och fordran på formbestämdhet skärpas. Färdighetsövningarna (hopp, balans- och hävrörelser) stegras på sådant sätt, att självförtroende, beslutsamhet och sinnesnärvaro uppammas. Under det att de manliga lärjungarnas övningar här lämpligen erhålla en idrottslig prägel, böra i flickornas gymnastik rytmiska och smidiggörande moment särskilt betonas. 8. Lärjungar med sådana hållningsfel, vilka enligt skolläkarens bedömande äro i behov av särskilt för dem anpassad gymnastik, hänvisas till särskilda avdelningar för hållning srättande gymnastik. Dessa övningar böra stå under kontinuerlig kontroll av läkaren. Så snart ske kan, återgå lärjungarna successivt till den ordinarie gymnastiken. I denna kunna de även under den tid, de tillhöra avdelning för hållningsrättande gymnastik, deltaga de dagar, då hållningsrättande gymnastik ej förekommer. Lektionerna skola omfatta sådana övningar, som avse att korrigera lärjungarnas olika hållningsfel. Då dessa kunna vara av ganska olika art och behandlingen därför måste ha en mera individuell karaktär än som är möjligt i den vanliga gymnastiken och dessutom åldersväxlingarna äro större än i denna, bör antalet deltagare i varje avdelning ej överstiga 15. Lärjungarna skola arbeta med naken överkropp. Handduk medföres för liggövningarna på golvet, som bör vara fernissat eller belagt med linoleummatta samt väl rengjort före varje lektion. Därest särskild lokal för ändamålet disponeras, belägges golvet lämpligen med linoleummatta. önskvärt är, att vinkelspegel finnes i lokalen. Under alla omständigheter bör temperaturen i salen hållas något högre än vid den vanliga gymnastikundervisningen. Den hållningsrättande gymnastiken kan organiseras så, att den förlägges «

272 till början av varje termin (exempelvis 6 veckor) eller anordnas som korta lektioner (15 minuter) under så många veckodagar, som den disponibla tiden medgiver. b. Lek. 1. Leken bör ordnas så, att lärjungarnas inneboende livsglädje får komma till uttryck utan att därför ordning och disciplin eftersättas. 2. Läraren skall tillse, att samtliga lärjungar efter måttet av sin förmåga deltaga i lekarna. Vid valet av lekar och dessas utförande skall noggrann hänsyn tagas såväl till redskapens storlek, lekplanens mått och lagens indelning som till deltagarnas förutsättningar, lämplig stegring av lekarnas svårighetsgrad, väderleken o. d. 3. Sånglekar, folkvise- och folkdanser utgöra ett värdefullt inslag i undervisningen, särskilt för de kvinnliga lärjungarna. Genom deras rytm, fantasi och växlande innehåll tillfredsställas kraven på estetiska och motionsgivande rörelseformer. 4. Förutom gymnastiska lekar kunna även bollspel, t. ex. handboll och korgboll, förekomma inomhus under den åt gymnastik anslagna tiden. Härvid böra lärjungarna, särskilt då fråga är om stora gymnastikavdelningar, uppdelas i flera lag, vilka spela två och två i tur och ordning. Under spelet erhålla lärjungarna härigenom ökat utrymme; detta ger dem tillfälle att utveckla större snabbhet och uppöva teknik och taktik, varjämte spelet blir mindre hårt. Efter en kort stunds intensivt spel få de, medan övriga lag spela, tid till erforderlig vila, varunder de kunna studera kamraternas spel. Lagindelningen kan ofta med fördel bibehållas hela terminen eller läsåret. 5. Det är lämpligt, att några av de vanligaste lekarna inövas så, att verklig skicklighet uppnås. Bollteknik, samspel och markering uppövas genom särskilda övningar. Detta får emellertid under inga förhållanden leda till ensidigt bedrivande av ett enda spel. Lämpliga lekar, ordnade efter svårighetsgrad, äro i de l ä g r e k l a s s e r n a : springlekar, såsom tafatt, en slår den andre (tredje), kappas om rummet, nummerkapplöpning, treslagslöpning och frilöpning; bollekar som jakt-, bränn-, rund-, tunnel- och fästningsboll; kamplekar som kämpande ring, gränsleken, drag- och skjutkamp av olika slag samt sånglekar; i r e a l s k o l a n s h ö g s t a k l a s s e r o c h g y m n a s i e t : huvudsakligen olika slag av stafettlöpningar, lång-, hand- och korgboll, för manliga lärjungar dessutom fotboll, för kvinnliga sånglekar, folk- och folkvisedanser. Beträffande terränglekar hänvisas till avdelningen Friluftsövningar. 6. Lärjungarna böra, särskilt i gymnasiet, erhålla tillfälle att tjänstgöra som biträdande ledare. c. Idrott. 1. Syfte och organisation. 1. Skolidrotten får ej leda till specialisering, utan utbildningen skall vara så mångsidig som möjligt. I gymnasiet kan dock skälig hänsyn tagas till

273 lärjungarnas individuella intressen. Vid all idrottsövning bör noga beaktas, att målet är lärjungens fysiska och psykiska utveckling, ej idrottsprestationen i och för sig. 2. Idrottsövningarna kunna med fördel organiseras med fast gruppindelning och med lärjungar som gruppledare. Läraren får därigenom tillfälle att i tur och ordning ägna sin uppmärksamhet åt olika idrottsgrenar eller idrottsgrupper, kontrollera prov o. d. 3. I samband med idrottsövningarna anordnas tävlingar. Dessa få emellertid ej bli det väsentliga i skolans idrottsliv, utan det måste göras klart för lärjungarna, att träningen är det centrala inom all idrott och en nödvändig förutsättning för tävling. Vidare måste tillses, att tävlingarna anordnas på ett sådant sätt, att överansträngning icke följer. Endast i friskgymnastiken deltagande lärjungar böra få deltaga i tävlingar. Rätt brukade kunna tävlingar vara ett gott medel för ungdomens fostran till beslutsamhet, koncentration, målmedveten energi samt solidaritet gentemot kamrater och skola. De verka upplivande, samtidigt som deras natur av tävlan stärker viljekraften. Uppfostrande betydelse kan tävlingsidrotten få, om lärjungarna vänjas att omutligt följa gällande bestämmelser och föreskrifter och att under alla förhållanden kräva »rent spel» av sig själva och andra. En särskilt lämplig form för tävlingar äro lagtävlingar; genom dem skapas samhörighetskänsla samt god klass- och skolanda. För lärjungarna bör starkt framhävas, att seger icke är allt, utan att god kultur i tävlan och spel är minst lika viktig. Det är en värdefull egenskap att kunna rätt bära ett nederlag. 4. I samtliga klasser kunna prov för idrottsmärke anordnas, lämpligen i samband med friluftsdagarna, 2.

Fri

idrott.

Fri idrott utgöres av olika slags löpningar, hopp och kast. Viktigt är, att övningsprogrammet utformas under noggrant beaktande av övningarnas svårighetsgrad och med väl avvägd stegringsföljd. Till ledning härvid kan tjäna följande exempel på kursfördelning. Realskolan. 5

Klass P, 2 och P: Kurirstafett, löpning högst 60 m. Höjdhopp med anlopp (utan fordran på teknik), längdhopp utan och med anlopp (kort anlopp, någon fordran på teknik). Kast med liten och stor boll. Slungkast utan och med ansats (bollens vikt 0.7 k g ) . Klass 3 5 och 2é: Kurirstafett, startövningar, löpning 60 m. Längd- och höjdhopp med anlopp. Kast med liten och stor boll, målkast med liten boll, slungkast (bollens vikt 1 kg. för gossar och 0.7 kg för flickor). Klass 45 och 3 4 ; Som i föregående klass. Dessutom: stafettlöpning samt för manliga lärjungar förövningar till häcklöpning (häckhöjd 0.60 m ) . 18—321680

274 Klass o5 och 44: Löpning, hopp och kast som i föregående klass, men med ökad fordran på stil. Manliga lärjungar dessutom löpning 100 m, häcklöpning (häckhöjd 0.60 eller 0.75 m), kulstötning utan och med ansats (kulans vikt först 2.5 kg, senare 3.6 kg) och spjutkastning (spjutets vikt 600 g r ) . Gymnasiet. Manliga lärjungar. 4 Ring p = klass 5 och 4 . Ring IP och P: Löpning 60 och 100 m, stafettlöpning, häcklöpning. Längd-, höjd- och stavhopp. Kulstötning (kulans vikt 5.5 kg), diskuskastning utan och med ansats (diskusens vikt 1.5 k g ) , spjutkastning (spjutets vikt 600 g r ) . Ring IIP, IV4, IP och IIP: Som i föregående ringar. Dessutom: löpning upp till 1,500 m, häcklöpning med 0.90 m häckar, kast med seniorredskap utom i kulstötning. Kvinnliga lärjungar. Ring P, IP och P: Löpning 60 m. Stafettlöpning, höjdhopp med anlopp, längdhopp utan och med anlopp, kast med liten och stor boll, slungkast (bollens vikt 0.7 k g ) . Ring IIP, 1V\ IP och IIP: Som i föregående ringar. Dessutom: löpning 80 m och uthållighetslöpning upp till 800 m. Slungkast (bollens vikt 1 kg) och ev. diskuskastning (diskusens vikt 1 k g ) . 5

3. Simning och livräddning. Sedan lärjungarna genom lämpliga övningar erhållit vana att vistas i vatten, tager den egentliga simundervisningen sin början, varvid det i regel torde vara lämpligt att börja med bröstsim och ryggsim, som om möjligt böra inläras av alla lärjungar. Härvid kan torrsimning bli till god hjälp, särskilt då flera lärjungar samtidigt undervisas. Därjämte kunna jämväl övas crawl, dykning, vattentrampning och flytning samt hopp från trampolin. Där förhållandena så medgiva, bör uppmärksamhet ägnas åt övningar i livräddning, vartill bl. a. hör förmåga att simma med kläderna på, dyka efter föremål, använda olika lösgöringsgrepp, föra en drunknande i land och företaga återupplivningsförsök. Likaså bör instruktion rörande livräddning på is förekomma. Simkunnighetsprov böra om möjligt anordnas varje läsår. 4. Skridskoidrott. Nybörjare böra i första hand erhålla undervisning i elementär löpning på skridskor. Efter hand kunna lärjungarna få utföra konståkningens förberedande övningar såsom ytter- och innerskärsbågar. Särskilt bland de kvinnliga lärjungarna böra de mera försigkomna sättas i tillfälle att inlära skolåkningens obligatoriska figurer samt möjligen även några av den fria åkningens vanligaste övningar.

275 Omväxlande med denna åkning böra skridskolekar förekomma. Av dylika kunna övas t. ex. tafatt, stafettlöpning, engelska leken, mala salt, jägareboll samt rymmare och fasttagare. Jämsides med konståkningen böra dessutom särskilt de manliga lärjungarna få ägna sig åt de idrottsliga lekarna bandy och ishockey. Spel lag mot lag bör föregås av instruktion och förberedande övningar, t. ex. i fråga om klubbföring, bollbehandling, samspel, dribbling, start och bromsning. 5.

S kididro

11.

1. Skidutbildningen skall börja med lättare övningar. Viktigt är, att undervisningen göres omväxlande, varför övergång till ny övning bör ske, även om en föregående är ofullständigt inlärd. Men samtidigt bör erforderlig tid ägnas åt repetitioner av viktigare moment, I lämplig anslutning till de egentliga skolövningarna anordnas kortare eller längre utfärder, tävlingar m. m. Undervisningen skall göras åskådlig. Läraren bör så vitt möjligt först själv demonstrera den övning, som skall inläras, och sedan låta lärjungarna utföra densamma. Läraren bör noga tillse, att lärjungarna under pågående övning icke stå stilla och frysa. Med hänsyn härtill böra individuella övningar omväxla med för hela gruppen gemensamma. 2. S. k. skidgymnastik bör i regel inskränkas till inövande av ställningar och rörelser, som komma till användning vid de skidtekniska övningarna. 3. övningsterrängen bör av ledaren i förväg rekognosceras. Den bör omfatta lämplig mark för slätlöpning och backåkning, ävensom för tillämpningsövningar. E t t svagt sluttande fält är lämpligast för slätlöpningen. Här inläras de olika löpsätten samt vändningar m. m. I övningsbacken, som om möjligt bör vara jämn, öppen och rymlig, övas olika slag av utförslöpning, förflyttning uppför, bromsning, svängar och hopp (även hopp över stup). Svängtekniken är blott ett medel och får ej göras till självändamål. Det inlärda skall under utflykter i kuperad terräng tillämpas, och lärjungarna skola läras att om möjligt behärska skidorna även i brant och svår terräng. Till omväxling med skol- och tillämpningsövningar böra skidlekar inläggas, särskilt på realskolestadiet. 4. Läraren bör ägna uppmärksamhet åt lärjungarnas utrustning och i detta avseende ge dem råd och anvisningar. Dessa böra även avse skidornas vanning och vård. 5. Vid längdtävlingar på skidor skola sträckorna noga avpassas efter lärjungarnas förmåga. Där förhållandena så medge, böra tävlingar i utförslöpning anordnas. 6.

Fäktning.

Läraren bör samtidigt kunna undervisa upp till 40 a 50 lärjungar. Härvid kan dock lämpligen en uppdelning ske i avdelningar med rotmästare, vilka före varje lektion särskilt instrueras om de förestående övningarna, Till förhindrande av olyckshändelser skola lärjungarna vara ändamålsenligt utrustade och i övrigt erforderliga försiktighetsåtgärder vidtagas.

276 Undervisningen begränsas till florettfäktning och bör huvudsakligen avse fäktning man emot man. I den mån det är möjligt, bör undervisningen alltså anordnas såsom fri fäktning med strävan att touchera, dock av läraren begränsad till vissa övningar, vilka lämpligen kunna omfatta anfall i en och två vapenrörelser och dessas parerande. IV. Friluftsövningar. 1. Fri idrott, simning m. m. I fråga om övningar i fri idrott, simning och livräddning samt skridsko- och skididrott, hänvisas till vad härom säges på sid. 272 ff. 2. Orientering. Orientering är en idrottsgren, som synnerligen väl lämpar sig för friluftsdagarna, Övningarna skola anpassas efter lärjungarnas olika åldersstadier. Lämpligt är, att de anordnas ej blott i form av vandringar och tävlingar utan även såsom lek. Nybörjare i orientering böra först få lära sig att läsa kartan. Detta kan även med fördel ske under en eller annan gymnastiktimme. Med tillhjälp av kartan beskrives en väg- eller terrängsträcka, Vid övning i det fria böra lärjungarna på lämplig plats få inrikta kartbladen, t. ex. med ledning av en landsväg, samt på kartan utpeka gårdar, vägar, skogsdungar o. d., som ligga inom synfältet. Kunskap i avståndsbedömning och förmåga att stega upp vissa avstånd äro behövliga. Redan efter en dylik förberedelse kunna enkla orienteringsövningar till fots eller på cykel anordnas. Banorna skola då följa vägar och stigar. I stället för kontrollanter kunna även brevpiltecken o. d. användas. Det är lämpligt, att lärjungarna uppdelas i grupper med två eller tre i varje, så att de få tillfälle att hjälpa varandra med orienteringen. Under vandring i terrängen fästes lärjungarnas uppmärksamhet på hur man utan kompass kan bestämma väderstrecken med hjälp av solen och klockan, kyrkor, ensamstående träd, myrstackar m. m. Om kompassen och dess användning meddelas undervisning, vilken lämpligen förlägges inomhus. Härefter företagas övningar i terräng, t. ex. vandring med hjälp av kompass efter angivet gradtal, »rullande kedja» eller precisionsmarsch. När lärjungarna medelst karta och kompass kunna bestämma marschriktningen, böra de få pröva sin förmåga på lätta orienteringsbanor med kontrollstationer. Ledaren bör dessförinnan själv ha undersökt terrängen, där banan skall gå fram. Den får ej läggas i allt för svår eller sumpig terräng, ej heller så, att lärjungarna frestas beträda tomtområden eller nysådd mark. En bana för mindre försigkomna bör bestå av korta sträckor; mål och kontrollstationer skola vara lätta att upptäcka. Vid orienteringsövning är det av vikt, att lärjungarna i god tid få meddelande om tidpunkten och platsen för samlingen, om klädseln, packningen m. m.

277 Före starten meddelas målets läge, banans längd, kontrollstationernas antal, tiden för deras indragande, nödsignal m. m. Alla erforderliga försiktighetsåtgärder iakttagas. 3.

Vandringar,

cykelturer,

skidfärder

och andra

utflykter.

Friluftsdagarnas utflykter planläggas och ledas så, att de bli omväxlande och lärorika. Vid bestämmandet av färdens längd, val av terräng m. m. bör hänsyn tagas till gruppens storlek, deltagarnas ålder och kroppskrafter. I god tid utfärdas bestämmelser angående utrustningen, såsom klädedräkt, reservplagg, matsäck och vad som i övrigt bör medföras i ryggsäcken. Genom ledarens försorg medtagas reparationsmateriel, förbandsartiklar, karta, kompass och tändstickor. I den mån det kan anses påkallat, kontrollerar ledaren utrustningen före avfärden. Vid starten meddelas bestämmelser bland annat angående förtäring av den medförda provianten. De svagaste deltagarna placeras i täten närmast efter ledaren. En biträdande ledare färdas sist i truppen och tillser, att ingen lämnas efter. För lärjungarna bör framhållas betydelsen av god ordning och sammanhållning under utflykter; särskilt gäller detta vintertid. Under förflyttningen övas repetering inom kolonnen från täten till kön och tvärtom. Rastplats väljes med hänsyn till vind och väderlek. Vid värme och solsken uppsökes en skuggig plats, om möjligt vid sjö eller vattendrag; vid blåst placeras deltagarna i lä eller med ryggen mot vinden och tätt intill varandra. För att lärjungarna skola få vila under rast, även då marken är kall, fuktig eller snötäckt, böra medhavda tidningar, ryggsäckar, ris o. d. användas till underlag. Ledaren bör under rast efterhöra lärjungarnas hälsotillstånd och kontrollera, att reservplaggen vid behov tagas på, Under dagens längsta rast kan det vara lämpligt att uppgöra eld. Platsen för denna väljes med hänsyn till vindriktning, markbeskaffenhet samt närstående träd och buskar. Markägarens tillstånd inhämtas. Innan utflykten fortsattes, skall elden vara fullständigt släckt. Alla rastplatser skola lämnas i lika gott skick, som de hade vid gruppens ankomst. Lärjungarna böra tillhållas att under vandring akta träd, buskar och örter, besådd mark, gärdesgårdar o. d. Deras intresse för naturföreteelser (djur och växter, spår och läten m. m.) bör väckas och underhållas. Under färden och efter hemkomsten bör ledaren ha sin uppmärksamhet riktad på deltagarnas kondition. En utflykt får ej ha sådan längd och svårighetsgrad, att lärjungarna komma hem uttröttade och oförmögna till vidare arbete. 4.

Terränglekéy.

Under vår- och höstmånaderna böra terräiiglekar ingå bland friluftsövningarna, särskilt i realskolan. Dessa lekar erbjuda möjlighet till uppfostrande och roande vistelse i skog och mark och bereda lärjungarna rekreation utan fara för överansträngning. Lämpliga lekar äro exempelvis följande: Tafattlekar: den ena parten skall »kulla» eller fasttaga motståndarna, den

278 andra parten söka undfly förföljarna och uppnå de mål eller fullgöra de uppdrag, som ledaren föreskriver. Exempel: kurragömma; rymmare och fasttagare; indianer och vita; flaggleken. Schnitzel jakter, stig- och spår finnarövning ar: lärjungarna skola här följa en stig eller bana i terrängen, som ledaren utmärkt med tecken av olika slag, givit anvisningar om genom muntliga eller skriftliga meddelanden m. m. Exempel: jaga räven; fånga tjuven; följa en stig; följa ett spår i terrängen. Smyg- och spejarlekar: det gäller här att speja efter motståndarna och söka igenkänna dem. Exempel: påven bannlyser; smygjakten; björnjakten; gränsleken. 5. Lägerliv. I regel torde det vara lämpligt att begränsa övningarna till åstadkommande av s. k. dagsläger. Såsom förberedelse böra lärjungarna vid vandringar och utfärder övas att utföra vissa lägerarbeten, såsom kokanordningar, torkställ, vindskydd, riskåtor, tältslagning och uppgörande av eld. Dessa arbeten utföras patrull- eller avdelnings vis. Instruktion om utrustning med avseende på klädsel, proviant, packning m, m. hör även till förberedelserna för lägret. För ett dagsläger utse ledaren och hans medhjälpare i god tid en lämplig plats, om möjligt vid sjö eller rinnande vatten och så nära, att ej för lång tid åtgår för dit- och hemfärd. Dricksvatten skall finnas i närheten. Markägarens tillstånd inhämtas. Deltagarna indelas i patruller, mellan vilka ledaren fördelar uppgifterna, t. ex. iordningställande av spis, avfallsgrop, torkställ, latrin, brännugn, riskåta, papperskorg och tältsäng, tältslagning med tältinredning, eventuellt matlagning. Exempel på dagordning för ett dagsläger: 9.30. Ankomst till lägerplatsen. Ledarens order för dagen. 10—12. Lägerarbeten. 12. Måltid. 12.45. Genomgång av samtliga patrulluppgifter med råd och anvisningar. 1. Lek och idrott. 2. Uppbrott, packning och hemfärd. Lägerplatsen skall lämnas i ett sådant skick, att det icke finnes anledning till någon anmärkning. Om skolan för längre tid förfogar över en lägerplats, kan det vara lämpligt, att de vidtagna anordningarna stå kvar och under följande friluftsdagar fullständigas. 6. Praktiskt friluftsarbete. Det är önskvärt, att tillfälle beredes lärjungarna att under sakkunnig ledning planlägga och utföra något praktiskt arbete för skolans räkning. Så t. ex. kunna de iordningställa ett i skolans närhet liggande område till lekooh idrottsplats med enkla anordningar för idrottsliga lekar, för hopp, kast och löpning samt ombesörja dess skötsel. Likaså torde särskilt de för tennisspel intresserade lärjungarna kunna medverka vid anläggning av en tennis-

279 plan för skolan. Stor glädje och nytta kan ett läroverk ha av en i lämplig terräng belägen sportstuga, Praktiskt friluftsarbete i form av trädgårds-, jordbruks- och skogsvårdsarbeten torde i samband därmed lämpligen kunna anordnas. 7. Reservprogram. För varje friluftsdag bör ett reservprogram uppgöras för varje klass, för den händelse att olämplig väderlek lägger hinder i vägen för friluftsliv. Dessa inomhusövningar böra upptaga en tid av minst 60 minuter. Exempel på reservövningar inomhus: 1. a) inomhusidrott, b) lek, c) folkdanser, 2. vallning och lagning av skidor ur skolans skidpark, 3. förfärdigande av enklare idrottsmateriel, såsom markeringsflaggor, iordningställande av bollar, lagning av band, förfärdigande av tävlingsnummer, 4. a) inlärande av karttecknen, b) ritning eller modellering av olika karttecken, c) orientering av karta med och utan kompass, 5.1 a) första hjälpen vid olycksfall, b) stödförband vid brott, vrickning, tryckförband vid pulsåderblödning, c) åtgärder vid medvetslöshet och förfrysning, konstgjord andning, 6. besök i museer, kyrkor e. d., 7. besök i trj-ckeri, fabrik e. d. V.

Enskilt arbete.

1. Lärjungar med anlag och intresse för kroppsövningar kunna få utföra enskilt arbete inom här ifrågavarande ämne. Arbetsuppgifterna kunna dels vara av övervägande praktisk art, t. ex. självständigt organiserande och ledande av gymnastik-, lek- och idrottsövningar inom skolan, dels utgöras av undersökning eller utredning av till ämnet hörande spörsmål. Såsom exempel på lämpliga arbetsuppgifter av detta senare slag må anföras följande: kroppsövningarnas inflytande på organismen (ämnesomsättning, cirkulation m. m . ) ; muskelarbete och muskeltrötthet; ledernas byggnad ur mekanisk synpunkt; kroppsövningar, lämpade för kvinnlig ungdom; kroppsövningarnas betydelse för folkhälsans höjande; idrotten som folkrörelse; lekens och idrottens uppfostrande betydelse; rationell träning; tävlingar, deras värde och faror; kroppsövningarnas inverkan på själslivet; rytmen och dess betydelse vid kroppsövningarnas bedrivande; laglekarna och deras betydelse; kroppsövningarna under antiken (medeltiden, nya tiden); Sverige som idrottsland ; P. H. Ling och den svenska gymnastiken; gymnastik som uppfostringsmedel; valda delar av den svenska gymnastikens metodik; gymnastikens betydelse för de idrottsliga prestationerna. 2. De praktiska arbetsuppgifterna redovisas genom uppvisning eller demonstration, i förening med en kortare skriftlig redogörelse, de teoretiska genom förhör, uppsats eller föredrag.

280 Slöjd för gossar. Realskolan. A.

Mål.

Undervisningen i slöjd för gossar har till uppgift att, på grundval av folkskolans undervisning i ämnet, bibringa lärjungarna förmåga att självständigt förfärdiga enklare föremål av olika material, ävensom att i samband därmed hos dem utbilda händighet, praktiskt omdöme och god smak samt väcka aktning och håg för kroppsligt arbete.

B. a.

Kursfördelning. Femårig

realskola.

Klass 1 (2 timmar). Träslöjd: enklare föremål utan sammansättningar eller med lättare sådana, såsom spikning, skruvning, lättare tappning, vanlig sinkning och gradning. Ytbehandling medelst betsning och boning. Klass 2 (2 timmar). Träslöjd: enklare föremål med sammansättningar av olika slag, såsom tappning och sinkning; fria formarbeten. Ytbehandling såsom i föregående klass; dessutom lasering med oljefärg. — Metallslöjd: enklare beslag till i träslöjden förfärdigade föremål. Klass 3 (2 timmar). Träslöjd: föremål med förut inlärda eller nya sammansättningsövningar; fria formarbeten. Ytbehandling som i föregående klasser; dessutom målning med oljefärg. — Metallslöjd: förfärdigande av enklare föremål medelst klippning av plåt, mejsling, filning, borrning, lättare smide, nitning, anlöpning. Klass 4 (3 timmar). Träslöjd: fortsättning av förut inövade arbetsmoment vid tillverkning av föremål för hemmets eller skolans behov; kollektivarbeten för klassen eller skolan. Ytbehandling som i föregående klasser. Reparation av egna eller skolans verktyg. — Metallslöjd: förfärdigande av föremål med användande av förut inlärda övningar eller nya, såsom falsning och bockning av plåt, drivning, lödning, eventuellt svarvning och något svårare smide. — Fysikslöjd: tillverkning av apparater för fysikaliska och kemiska laborationer samt av enklare maskiner. — Bokbinderi: förberedelse genom en kurs i pappslöjd, varvid förfärdigas några enklare föremål; grundläggande övningar i bokbinderi, såsom fastsättning av lösa planscher, uppklistring av kartor, häftning; inbindning av någon bok i klotband.

281 b. Fyraårig Klass 1 (2 timmar) = klass 2 5 . Klass 2 (2 timmar) — klass 3 5 . Klass 3 (3 timmar) = klass 4 5 .

realskola.

Anm. 1. Kännedom om materialierna samt om verktygens riktiga användning och vård bibringas lärjungarna i samtliga klasser. Anm. 2. Dekoration av härför lämpade arbeten ingår som ett led i slöjdundervisningen i samtliga klasser. Anm. 3. Rörande fördelningen av slöjdarterna i klasserna 3 5 , 4 5 , 2 4 och 3 4 , se anvisningarna sid. 282. Anm. 4. De lärjungar i realskolans högsta klass och i gymnasiet, som så önska, må, om förhållandena det medge, kunna hänvisas att deltaga i den obligatoriska slöjdundervisningen. Dessutom anordnas å tid utom timplanen frivillig undervisning i slöjd i den utsträckning därtill anslagna medel tillåta. C.

Anvisningar.

I. Förkunskaper. För så vitt slöjdundervisning i folkskolan bedrivits i överensstämmelse med gällande undervisningsplan, ha i klass 4 förekommit enkla övningar i pappslöjd eller träslöjd. Därjämte ha lärjungarna fått någon kännedom om de förekommande verktygens riktiga användning och vård. Det är emellertid att märka, att man i åtskilliga folkskolor ännu icke infört slöjd i fjärde klassen. I folkskolans klass 5 skall förekomma träslöjd, bestående i förfärdigande av enkla föremål, huvudsakligen medelst sågning, hyvling, täljning, borrning, stickning med stämjärn, huggning, formning med spåckskiva, urholkning och spikning. Träslöjden i klass 6 omfattar förfärdigande av enkla föremål med vanligast förekommande sammansättningar. Alternativt kan i denna klass ha förekommit enkla övningar i metallslöjd. Då förkunskaperna från folkskolan torde vara ganska varierande, är det lämpligt, att de första lektionerna i klasserna l 5 och l 4 användas till utrönande av lärjungarnas färdighet i ämnet och förmåga att handhava verktygen. Såsom prov kan utföras en enklare uppgift, vari böra ingå några av de vanligaste övningarna. II. Allmänna synpunkter. 1. Undervisningen åsyftar dels att bibringa lärjungarna praktiskt handlag, dels att i någon mån förbereda för praktiska yrken. Rätt handhavd förmår slöjden fånga lärjungarnas intresse och på ett naturligt sätt utlösa deras behov av manuellt arbete. 2. Slöjdundervisningen bör bedrivas så, att den främjar samverkan mellan skola och hem. Å ena sidan kunna de föremål, lärjungen under slöjdlektionerna tillverkar, komma till användning i hans hem eller för hans personliga behov, t, ex. vid idrotts- och laborationsövningar. Å andra sidan kan lärjungen

282 från hemmet få uppslag till sitt arbete. Anknytning till gammal hemslöjd kan också vara ägnad att ge ett ökat värde och intresse åt lärjungarnas arbete. Tillika bör undervisningen inriktas på att hos lärjungarna skapa aktning för och kärlek till kroppsarbete och samtidigt motverka överdriven uppskattning av maskinellt arbete. 3. Vid kursfördelningens bestämmande har den grundsatsen varit vägledande, att till en början samtliga lärjungar erhålla undervisning i träslöjd jämte vissa enklare övningar i metallslöjd. Där förutsättningar i fråga om lokaler och lärare förefinnas, skall tillfälle beredas de lärjungar i klasserna 3 5 och 4 5 , resp. 24 och 3 4 , som så önska, att utbyta träslöjd mot metallslöjd. Detsamma gäller i klasserna 45 och 3 4 beträffande bokbinderi. Undervisningen i fysikslöjd i sistnämnda klasser avser däremot att vara för alla lärjungar obligatorisk. 4. Inom slöjdavdelningen bör undervisningen så ordnas, att varje lärjunge kan fortskrida i sitt arbete oberoende av de övriga och av den för årsklassen bestämda kursen. I vissa fall, t. ex. då det är fråga om ytbehandling eller om verktygens användning och vård, är det dock lämpligt, att hela avdelningen eller grupp av densamma undervisas gemensamt. 5. Lärjungarna böra, med tillhjälp av förefintliga exempelsamlingar (uppslagsböcker, fotografier o. d.) eller efter ritningar, uppgjorda av dem själva och godkända av läraren, utföra progressivt ordnade arbeten. Arbetet väljes så, att det kan av lärjungen utföras på ett tillfredsställande sätt, få ett tilltalande utseende och vara praktiskt användbart. 6. Läraren bör noga övervaka, att lärjungen på rätt sätt använder verktyg och redskap samt under arbetet ständigt iakttager en god kroppshållning. Snygghet och ordning skola vara rådande i slöjdsal, virkesrum och andra till slöjdundervisningen hörande lokaler. 7. Största sparsamhet skall iakttagas med materialierna. Dessa bekostas av skolan i den utsträckning rektor bestämmer. 8. I den mån så befinnes lämpligt, bör slöjdundervisningen sättas i förbindelse med undervisningen i teckning och fysik. Så t. ex. kunna dekorationsförslag utarbetas och i viss utsträckning dekorering utföras under teckningslektionerna. Angående samarbete med fysikundervisningen se anvisningarna i detta ämne sid. 215, 227 och 230. 9. Vid den frivilliga undervisningen, i vilken vid samläroverk även kvinnliga lärjungar kunna deltaga, må lärjungarnas önskemål i fråga om arbetsuppgifter i största möjliga utsträckning tillgodoses. Sålunda kan det vara lämpligt, att en eller annan grupp sysselsattes med maskinskrivning, där förhållandena medge anordnandet av en dylik undervisning. III. Slöjdlokal och materiel. 1. Lokaler för undervisningen i slöjd anordnas lämpligen i källarvåningen eller på vinden, med så avskilt läge, att arbetet därstädes icke stör den övriga undervisningen. Lägges slöjdsal omedelbart över ett lärorum, bör ljuddämpande golvfyllning användas.

283 Slöjdsalen bör äga en golvstorlek av omkring 13 X 6.5 meter, så att tillräckligt utrymme vinnes för 16 fristående hyvelbänkar och övrig erforderlig materiel. Det är av särskild vikt, att slöjdsalen erbjuder goda och ur arbetssynpunkt lämpliga och naturliga belysningsförhållanden. Den artificiella belysningen bör helst anordnas som halvindirekt belysning från få men kraftiga ljuspunkter. Hyvelbänkarna böra medelst starka skruvar fästas vid golvet. Slöjdsalen bör vara försedd med svart tavla samt med planscher, handböcker och uppslagsböcker, som beröra slöjdarbetet. Likaså bör för förvaring av lärjungarnas påbörjade arbeten finnas skåp, avdelade i fack för varje slöjdavdelning. I omedelbar förbindelse med slöjdlokalen bör finnas ett mindre rum för virkesförråd och för lärjungarnas färdiga arbeten. 2. Slöjdverktygen förvaras på hyllor eller i skåp. Genom numrering eller annan lämplig märkning av verktygen sörjes för att olika lärjungars verkiygsuppsättningar icke förväxlas.

384 Slöjd för flickor. Realskolan. A. Mål. Undervisningen i slöjd för flickor har till uppgift att, på grundval av folkskolans undervisning i ämnet, bibringa lärjungarna förmåga att förfärdiga och underhålla föremål, som höra till den enkla klädedräkten eller i övrigt äga betydelse för hemmet, ävensom att i samband därmed utveckla smaken samt väcka aktning och håg för praktiskt arbete. B. a,

Kursfördelning. Femårig

realskola.

Klass 1 (2 timmar). Sömnad: övningar i slätsöm för hand och enklare prydnadssöm. Klass 2 (2 timmar). Stickning: rätt och avigt, med fem stickor. Strumpstoppning, Maskinsömnad på kulört bomullstyg. Tilläggsarbete: någon enkel prydnadssöm, knyppling eller mönsterstickning. Klass 3 (2 timmar). Maskinsömnad: måttagning, tillklippning och sömnad av skolköksutstyrsel eller underkläder. Lappning och lagning. Tilläggsarbete: en bomullsklänning eller någon enkel prydnadssöm. b. Fyraårig

realskola.

Klass 1 (2 timmar). Någon repetition av slätsöm för hand. Knapphålssöm'. Strumpstoppning. Lappning och lagning. Maskinsömnad på kulört bomullstyg. Tilläggsarbete: någon enkel prydnadssöm, knyppling eller mönsterstickning. Klass 2 (2 timmar). Maskinsömnad: måttagning, tillklippning och sömnad av skolköksutstyrsel eller underkläder. Tilläggsarbete: en bomullsklänning eller någon enkel prydnadssöm. Anm. 1. Material- och kostnadsberäkning bör förekomma i samtliga klasser. Anm. 2. De lärjungar i realskolans högsta klass och i gymnasiet, som så önska, må, om förhållandena det medge, kunna hänvisas att deltaga i den obligatoriska slöjdundervisningen. Dessutom anordnas å tid utom timplanen frivillig undervisning i slöjd i den utsträckning därtill anslagna medel tillåta.

285 C. Anvisningar. I. Förkunskaper. Vid undervisningen i folkskolans klasser 1—4 ha lärjungarna hunnit förvärva färdighet i grov virkning, stickning med två stickor och övning i sömnad av de vanligaste stygnsorterna: förstygn, fållstygn, efterstygn och kaststygn. I klasserna 5 och 6 har dessutom i regel förekommit: stickning med fem stickor, strumpstoppning, lappning och lagning, knapphålssöm, övningar i maskinsöm samt något slag av prydnadsarbete. II. Allmänna synpunkter. 1. Huvudvikten vid undervisningen lägges på att bibringa lärjungarna kunnighet i sådant arbete, som äger praktisk betydelse för hemmet (»nyttighetsslöjd»). Därjämte bör, så långt tiden medgiver, undervisning meddelas i prydnadsslöjd, vilken lämpligen anknytes till de olika orternas traditioner men anpassas efter nutidens behov. 2. Den kvinnliga slöjden är ett bildnings- och uppfostringsmedel, i samma mån den förmår att utveckla lärjungarnas smak och att fostra dem till ordning och noggrannhet, arbetsamhet och ihärdighet. 3. Lärjungarna skola tillhållas att städse iakttaga sparsamhet med materialet. Särskilt vid tillklippningen bör detta inskärpas. Så långt möjligt är, böra lärjungarna vänja sig att till varje arbete göra material- och kostnadsberäkningar. Härigenom kunna de även vinna förståelse för vad det egna arbetet kan inbespara. Ävenså beaktas, att sådana mönster och modeller användas, att de tillverkade föremålen kunna komma till praktiskt bruk. 4. Undervisningen bör läggas så, att den utvecklar lärjungarnas självständighet i fråga om arbetets planläggning och utförande samt främjar hågen för fortsatt eget arbete. Alltför svåra och tidsödande uppgifter undvikas. 5. Lämpligt är, att lärjungarna under arbetets gång göra anteckningar om de olika momenten i utförandet. Härigenom vinna de större säkerhet i arbetssättet och kunna lättare på egen hand gripa sig an uppgifter av samma eller liknande art. 6. Av vikt är, att vid mönsterritningen samarbete med teckningsundervisningen kommer till stånd, och att möjlighet till mönsterstudier beredes t. ex. genom tillhandahållande av särskilt anskaffade modeller och genom museibesök. Dessa studier böra därjämte inriktas på att bibringa lärjungarna ökad kännedom om och aktning för hemortens eller landskapets hemslöjd. III. Ämnets olika sidor. 1. Arbeten i stickning få ej utföras i för fint garn och med för fina stickor. Lämpliga äro sådana arbeten, som lärjungarna kunna använda till sin egen utrustning: vantar, mössor, halsdukar, raggsockor, tröjor m. m.

286 2. Strumpstoppning bör utföras direkt på strumpor, vantar eller annat som behöver lagas, ej på små lappar. Varje lärjunge bör utföra flera stoppar, så att tillräcklig vana vid arbetet vinnes. — Maskstoppen torde vara för arbetsam för att ingå i skolkursen. 3. På det lägre stadiet utföres sömnad för hand med fördel på kulört bomullstyg, då det är svårare att åstadkomma vacker söm på vitt tyg. Tyget bör vara för uppgiften lämpligt och sålunda varken för löst eller för hårt, Vid modellvalet iakttages, att själva utförandet ej erbjuder för stora svårigheter eller kräver för lång tid. Vid handsömnaden böra lärjungarnas arbetssätt och arbetsställning noga övervakas. 4. övningarna i lagning böra, för att motsvara sin uppgift att uppfostra till ordentlighet och sparsamhet, utföras på söndriga föremål, icke på större eller mindre lappar. I lagning ingår såväl lappning som stoppning av hål och revor. 5. övningarna i maskinsöm omfatta dels linnesöm, dels klädsöm. Vid l i n n e s ö m böra såväl vanliga tyger som trikåliknande vävnader komma till användning. Modellerna böra. vara enkla men vackra och måttfullt anpassade efter tidens smak. I fråga om utsmyckningen böra lärjungarna få lära sig, att en enkel, smal, handgjord ornering gör plagget värdefullare än ett köpt, maskingjort garnityr. — Som första arbete i k l ä d s ö m n a d är en enkel bomullsklänning lämplig. 6. Grundläggande för prydnadsslöjden bör vara s ö m n a d ö v e r r ä k n a d e t r å d a r . På lågstadiet är det lämpligt att börja med vingåkerssöm och korsstygn, först på grövre tyg, sedan på finare. Svårare sömnadsarter, såsom hopdragssöm och svartstickssöm, böra endast i mån av tid ifrågakomma. Lärjungarna böra redan på nybörjarstadiet öva sig att sammansätta mönstren. Av de två slagen h å 1 s ö m, stopphålsöm och tränsad hålsöm, är det förstnämnda lämpligt som begynnelsearbete, varvid ganska grovt material bör användas. P r y d n a d s s ö m e f t e r r i t a d e m ö n s t e r bör införas först sedan lärjungarna förvärvat större färdighet i teckning. Härvid väljes för orten karakteristisk sömnadsart. Om k n y p p l i n g av spetsar förekommer vid undervisningen, böra lärjungarna i främsta rummet inlära det egna landskapets typer. Av de olika slagen knypplade spetsar, vadstena-, skåne-, dalaspetsar m. fl., äro de förstnämnda lättast att utföra. Någon kunskap i knyppling sätter lärjungarna i stånd att bedöma, om en spets är äkta eller oäkta. 7. Mönsterritning bör om möjligt av lärjungarna själva utföras vid all prydnadsslöjd. Härvid bör dock ej krävas, att lärjungarna självständigt komponera sina mönster, då detta är både för svårt och för tidskrävande, utan huvudsaken är, att de öva sig att söka ut och sammansätta vackra motiv. Denna mönsterritning underlättar arbetets utförande genom att lärjungarna från början få tänka sig in i mönstret; den uppfostrar lärjungarna till att förstå, vad som ger ett arbete värde, och den skänker dem därjämte en känsla av tillfredsställelse över att ha utfört ett arbete, som är deras eget.

287 8. Den frivilliga undervisningen bör främst åsyfta att bereda lärjungarna tillfälle att förfärdiga något plagg i finare linnesöm, ävensom att utföra någon prydnadssöm. IV. Arbetslokal och undervisningsmateriel. 1. Vid mindre läroverk, där särskild lokal för kvinnlig slöjd ej kan ifrågasättas, må lärosal eller annan förefintlig arbetslokal utnyttjas för undervisningen. Härvid tillses, att belysningen är tillfredsställande. Vid större läroverk torde i regel antalet undervisningstimmar kräva ett särskilt handarbetsrum. Detta bör vara ljust och rymligt, beläget högt upp och försett med fönster i vanlig höjd, helst åt söder och öster (ej takljus). Den artificiella belysningen bör helst vara indirekt. En av väggarna bör vara försedd med linoleumtavla för kritteckning. I handarbetsrummet bör finnas: 8 arbetsbord (längd 140, bredd 65—80, höjd 75 cm), beklädda med linoleum, vartdera med plats för två lärjungar; 16 stolar; 6 symaskiner (därav en elektrisk) med symaskinslampa; 1 eller 2 större omålade tillklippningsbord; 3 lösa linoleumskivor (50 X 70 cm) med 1.5 cm stora rutor, för mönsterritning; 2 strykbräden, infällda i väggen, med isoleringsplatta; 2 ärmstrykbräden; 2 elektriska strykjärn; provdocka; våg; förvaringsskåp; monter för modeller. Med ingång direkt från handarbetsrummet bör finnas ett mindre rum, inrett med hyllor och skåp för undervisningsmateriel, arbetsmaterial och färdiga arbeten. På lämplig plats utanför handarbetsrummet böra finnas några tvättställ. 2. För att tiden i största möjliga mån skall kunna tillvaratagas, kräves tillräcklig undervisningsmateriel, såsom textila bildverk, framför allt över det egna landskapets allmogemönster, modejournaler och en samling modeller av lämpliga arbeten, vilken årligen förnyas och ändras. För undervisningen i knyppling böra finnas knyppeldynor och en samling spetsprov, uppsatta på kartong.

288 Hushållsgöromål. Realskolan. A. Mål. Undervisningen i hushållsgöromål har till uppgift att bibringa lärjungarna grundläggande kunskaper och någon färdighet i de inom ett hem vanligen förekommande hushållsgöromålen, att därvid, genom uppövande av deras ordningssinne, händighet, raskhet och rådighet i arbetet, utveckla deras praktiska begåvning samt väcka aktning och håg för husligt arbete. B. Kurs. 5

4 Klass 4 och 3 (4 timmar). Matlagning m,. m.: tillagning av enklare maträtter; konservering och bakning; dukning och uppassning m. m.; rengöringsarbeten. Närings- och födoämneslära: ämnesomsättningen, våra näringsämnen och de viktigaste födoämnena, deras sammansättning och näringsvärde samt kännetecknen på god och dålig vara, Hemvård: köksinventarierna och deras vård; bränsle och bränslebesparing; de dagliga sysslorna i köket. Hushållsekonomi: beräkning av måltidskostnaden och andra enkla beräkningar; de viktigaste utgiftsposterna i ett hem. C.

Anvisningar.

I. Allmänna synpunkter. 1. Då lärjungarna i regel ej förut erhållit någon ordnad undervisning i hushållsgöromål, är denna kurs av grundläggande natur och bör noga anpassas efter lärjungarnas ålder och förutsättningar. 2. Den teoretiska undervisningen bör i största möjliga utsträckning anknytas till vad lärjungarna förut inhämtat såväl i folkskolan som i realskolans första klasser samt stödjas av undervisningen i ämnena fysik, kemi, biologi och matematik. På så sätt anordnad erbjuder undervisningen i hushållsgöromål möjligheter att utveckla lärjungarnas eftertanke och omdömesförmåga. 3. Det praktiska arbetet utgör en motvikt mot stillasittandet och tillfredsställer på ett sunt och naturligt sätt den verksamhetslust, som särskilt på detta åldersstadium kännetecknar lärjungarna. Samtidigt är det ägnat att uppöva lärjungarnas händighet, utveckla deras sinne för ordning och snygghet samt göra dem bättre rustade för deras uppgifter i hemmet. 4. Vid undervisningen i hushållsgöromål bör den uppfostrande synpunkten komma i första rummet. Lärjungarna böra vänjas att med renlighet, ordning och noggrannhet utföra sitt arbete, att vara aktsamma och sparsamma vid hantering av redskap och material samt att beredvilligt, raskt och händigt fullgöra alla dem ålagda uppgifter.

289 5i I den mån tillfälle därtill kan beredas, är det önskvärt, att lärjungarna erhålla någon praktisk övning i inköp av livsmedel och vad därmed äger sammanhang. 6. Vid samläroverk må även gossar i samma årsklass kunna utbyta undervisningen i slöjd mot undervisning i hushållsgöromål. II. Ämnets olika sidor. a.

Arbetsplan.

1. E n noggrant utarbetad arbetsplan är av särskild vikt för undervisningens rationella bedrivande. Varje arbetsdag inledes med en teoretisk lektion i födoämneslära, begränsad till 20—25 minuter. Härefter följa kortfattade anvisningar rörande dagens arbete (receptgenomgång). Slutligen uträknas gemensamt priset för måltiden. Receptgenomgång och uträkning böra tillsammans ej taga längre tid än 20 minuter. 2. Arbetet lärjungarna emellan ordnas gruppvis. Varje grupp består lämpligen av 4; arbetet inom gruppen kan t. ex. fördelas så, att en lärjunge lagar till förrätt för gruppen, den andra tillreder soppa eller efterrätt, den tredje bakar (eller konserverar) och den fjärde sysselsattes med dukning' servering, bakning eller tillagning av någon enkel maträtt för hemmet. Härvid tillses, att varje lärjunge får utföra samtliga sysslor, ävensom förekommande rengöringsarbeten, så att var och en vid kursens slut fått utföra alla de grundläggande arbetena, vid matlagningen och inhämtat de viktigaste principerna för matlagningsarbetet. 3. Då ett stort antal lärjungar äro ovana vid hushållsarbete och i fråga om matlagning sakna övning i till och med ganska enkla handgrepp, är det nödvändigt att börja med lättare arbeten och först småningom övergå till svårare. Vid inlärandet av nya övningar och handgrepp bör gruppen resp. avdelningen undervisas gemensamt. b.

Praktiska

övningar.

1. De praktiska övningarna skola omfatta endast enkel matlagning, bakning och konservering samt därmed samhörande arbeten. Urvalet av maträtter, bakverk m. m. bör ske med stor omsorg; även bör hänsyn tagas till de under olika årstider växlande varupriserna. De olika rätterna böra vara typiska för de viktigaste tillagningssätten; bakningen bör avse beredning av några olika slag av jäst bröd samt av jästpulverbröd och enkelt småbröd; konserveringen begränsas till beredning av sylt, saft och fruktmos. I kursen ingår undervisning om dukning och servering, ävensom anvisningar om gott bordskick. 2. Efter den gemensamma måltiden vidtager kökets iordningställande, varvid arbetet fördelas på alla lärjungarna så, att var och en i tur och ordning får utföra alla de olika sysslorna. Också vid denna del av undervisningen böra lärjungarna vänjas att ordentligt och noggrant, raskt och händigt utföra sitt arbete. 19—321680

290 3. Icke endast ifråga om matlagningen utan lika mycket beträffande de olika rengöringsarbetena i skolköket måste arbetet noga övervakas, så att lärjungarna bibringas ett hygieniskt arbetssätt och rationella arbetsmetoder. 4. Om förhållandena göra det lämpligt, böra — om än i ringa utsträckning — även tvätt, mangling och strykning förekomma. Därest från utomstående beställningar mottagas, skall tillses, att utförandet därav icke inverkar störande på undervisningen. c.

Teoretisk

undervisning.

1. Den teoretiska undervisningen omfattar närings- och födoämneslära, hemvård och hushållsekonomi. Vid undervisningen i närings- och födoämneslära framhålles betydelsen av en sund kost för motarbetande av kaffe- och alkoholmissbruk. Undervisningen i hemvård avser att meddela kunskaper om det material, de redskap och metoder, som användas vid hushållsarbetet, och bör ställas i närmaste samband med den praktiska undervisningen för att på lämpligt sätt stödja denna. Undervisningen i hushållsekonomi bör huvudsakligen avse att ge lärjungarna övning i utförandet av enkla hushållsberäkningar, avseende middagskostnaden, uppgörande av förslag till matsedlar för en vecka med prisberäkningar, fördelning av en viss årsinkomst på de viktigaste utgiftsposterna i ett hem m. m. De ekonomiska synpunkterna höra till de viktigaste vid den teoretiska undervisningen och böra beaktas såväl i födoämneslära som i hushållsekonomi, särskilt vid den gemensamma kostnadsberäkningen av måltiden i skolköket. Denna beräkning har betydelse icke endast genom att påvisa kostnaderna för den i skolköket tillagade måltiden, utan även genom att giva övning i snabb huvudräkning. Av vikt är också att vid denna kostnadsberäkning utgå från gällande dagspriser samt från i handeln förekommande mått och vikter. 2. Vid undervisningen ges tillfälle att bibringa lärjungarna förståelse för sammanhanget mellan de enskilda hemmens och landets ekonomi samt intresse för att söka medverka till att det allmänna välståndet förbättras. Härvid kan t. ex. påvisas vikten av att göra förståndiga inköp och att föredraga inhemsk vara framför utländsk. III. Skolkök och undervisningsmateriel. 1. Skolköket bör ha ett sunt läge och vara så stort, att 16 lärjungar där samtidigt kunna arbeta. Önskligt är, att skolköksavdelningen även omfattar ett matrum. Vid mindre eller medelstora läroverk torde folkskolans eller flickskolans lokaler kunna disponeras för skolköksundervisningen. 2. Skolköket bör vara praktiskt inrett. Förutom köksinventarier erfordras rikligt med åskådningsmateriel av skilda slag (planscher m. m.). Ej blott vid själva lektionerna utan även vid receptgenomgången bör denna materiel komma till användning, varigenom mången gång långa förklaringar kunna undvikas.

291 KAP. II. Förslag till ändringar i stadgan för rikets allmänna läroverk den 24 september 1928. § 5. I de allmänna läroverken meddelas på det sätt och i den omfattning, som gällande undervisningsplaner angiva, undervisning i följande ämnen: i realskolan: läroämnen: kristendomskunskap, modersmålet, tyska, engelska, franska, historia med samhällslära, geografi, matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi; övningsämnen: välskrivning, teckning, musik, gymnastik med lek och idrott, slöjd för gossar, slöjd för flickor samt hushållsgöromål; å latingymnasium och latinlyceum: läroämnen: kristendomskunskap, modersmålet, latin, grekiska, tyska, engelska, franska, historia med samhällslära, geografi, filosofi, matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi; övningsämnen: teckning, musik, gymnastik med lek och idrott samt å lyceet därjämte välskrivning; å realgymnasium, really ceum och ny språklig t lyceum: läroämnen: kristendomskunskap, modersmålet, tyska, engelska, franska, historia med samhällslära, geografi, filosofi, matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi samt å nyspråkliga lyceet dessutom latin, ryska och spanska; övningsämnen: teckning, musik, gymnastik med lek och idrott samt å lyceet därjämte välskrivning. § 7. Lärjunge i de två högsta klasserna av realskolan äger rätt att, efter av målsman hos rektor gjord skriftlig anmälan, bliva frikallad från undervisningen i matematik. Utan hinder härav må lärjunge kunna uppflyttas till högre klass samt jämväl undergå realexamen i enlighet med vad härom är föreskrivet; dock äger lärjunge endast efter särskild prövning i ämnet och under de villkor i övrigt, som stadgas i § 37, vinna inträde på gymnasiet. § 9. 1. Lärjunge i gymnasiets två högsta ringar eller lyceets två högsta kretsar skall, på sätt i denna paragraf sägs och med de i §§ 10 och 11 angivna in-

292 skränkningarna, dels deltaga i undervisningen i vissa för de olika gymnasieoch lyceiformerna bestämda läroämnen, kärnämnen, i vissa tillvalda läroämnen, tillvalsämnen, och i vissa övningsämnen, dels ock utföra visst enskilt arbete. Samtliga kärnämnen och tillvalsämnen, i vilka lärjunge åtnjuter undervisning, utgöra hans ämnesgrupp. 2. Kärnämnen äro: å latingymnasium och latinlyceum: kristendomskunskap, modersmålet, latin, engelska samt historia med samhällslära; å realgymnasium och reallyceum: kristendomskunskap, modersmålet, engelska, historia med samhällslära samt matematik; å nyspråkligt lyceum: kristendomskunskap, modersmålet, engelska, franska samt historia med samhällslära. A latingymnasium och latinlyceum ävensom realgymnasium och reallyceum må franska kunna upptagas som kärnämne i stället för engelska, såvida minst fem lärjungar, på sätt i mom. 6 sägs, önska detta språk som kärnämne. 3. Utom i kärnämnena är lärjunge skyldig deltaga i undervisningen i tre respektive två tillvalsämnen, varvid han äger välja en bland nedanstående ämneskombinationer: å latin- och realgymnasium samt latin- och reallyceum: 1) tyska, franska och geografi, 2) tyska, franska och filosofi, 3) tyska, geografi och biologi med hälsolära, 4) franska, geografi och biologi med hälsolära; å latingymnasium och latinlyceum: 5) grekiska och tyska, 6) grekiska och franska, 7) grekiska och filosofi, 8) tyska, franska och matematik, 9) tyska, matematik och fysik, 10) franska, matematik och fysik, 11) matematik, fysik och kemi; å realgymnasium och reallyceum: 12) tyska, franska och fysik, 13) tyska, fysik och kemi, 14) franska, fysik och kemi, 15) biologi med hälsolära, fysik och kemi. Därest enligt mom. 2 franska inträder såsom kärnämne, skall i ovanstående ämneskombinationer franska utbytas mot engelska, Undervisning i tillvalsämne skall anordnas i näst högsta ringen eller kretsen, om minst fem lärjungar, beträffande grekiska å latingymnasium och latinlyceum samt fysik och kemi å realgymnasium och reallyceum minst fyra lärjungar, anmält sig skola deltaga i denna undervisning, och skall sådan undervisning jämväl i fortsättningen meddelas, även om antalet av de inom ringen eller kretsen däri deltagande lärjungar skulle under fortgången av deras undervisning komma att understiga det föreskrivna antalet.

293 Skulle med hänsyn till arbetsordningen vid läroverket eller eljest större svårigheter yppa sig för anordnande av undervisning i visst eller vissa ifrågasatta tillvalsämnen, skall rektor därom göra anmälan hos skolöverstyrelsen, som har att besluta i ärendet. 4. Där rektor och klasskonferens med hänsyn till lärjunges studieförutsättningar och blivande yrkesval samt till omfattningen och beskaffenheten av honom åliggande arbete, ävensom till undervisningens anordning i övrigt finna sådant lämpligen kunna ske, må lärjunge deltaga i undervisningen, utom i de i hans ämnesgrupp ingående ämnena, i ytterligare ett ämne, tilläggsämne, fritt valt bland de på timplanen för gymnasiets två högsta ringar och lyceets två högsta kretsar upptagna ämnen, i vilka undervisning enligt den för läsåret gällande arbetsordningen är anordnad vid läroverket. 5. önskar lärjunge vid flyttning till högsta årsklassen ändring i fråga om ämnesgrupp eller tilläggsämne, skola härvid iakttagas ovan givna bestämmelser, och skall han i förekommande fall vid särskilt anställd prövning visa sig äga för deltagande i undervisningen erforderliga kunskaper. 6. Lärjunge skall före den 1 april det år, då han uppflyttas till gymnasiets eller lyceets näst högsta årsklass, till rektor inlämna av målsman godkänd skriftlig uppgift om den kombination av tillvalsämnen, i vilken han önskar åtnjuta undervisning under påföljande läsår, ävensom om han såsom kärnämne önskar utbyta engelska mot franska. Sådan anmälan åligger jämväl lärjunge, som vid flyttning till högsta ringen eller kretsen önskar ändring i avseende på tillvalsämne. Anmälan i fråga om tilläggsämne sker på tid, som av rektor bestämmes. 7. Det åligger rektor att, med ledning av närmare riktlinjer, som meddelas av skolöverstyrelsen, lämna lärjungarna erforderliga anvisningar och råd med avseende på deras val av ämnen. 8. Lärjunge skall, med i § 11 angiven inskränkning, deltaga i undervisningen i följande övningsämnen, nämligen teckning å realgymnasium och reallyceum samt musik och gymnastik med lek och idrott på samtliga bildningslinjer. 9. I var och en av gymnasiets och lyceets båda högsta årsklasser skall lärjunge vid sidan av den undervisning, som avser hel klassavdelning, och de hemuppgifter, som i samband därmed kunna förekomma, utföra enskilt arbete i ett av de ämnen, i vilka han erhåller undervisning. Uppgift för dylikt arbete må lärjunge välja efter samråd med vederbörande lärare; skolande vid bestämmandet av dess omfattning hänsyn tagas dels till lärjunges studiebegåvning och övriga individuella förutsättningar, dels till det mått av arbete, som i övrigt åligger honom. Där sjukdom eller annat giltigt skäl föreligger, må rektor efter klasskonferensens hörande helt eller delvis befria lärjunge från honom åliggande enskilt arbete. Lärjunge skall senast fjorton dagar efter höstterminens början hos klassföreståndaren anmäla, i vilket ämne han under läsåret har för avsikt att utföra enskilt arbete.

294 § 11. Från undervisningen i teckning, musik, gymnastik med lek och idrott, slöjd för gossar, slöjd för flickor samt hushållsgöromål ävensom från deltagande i den friluftsverksamhet, som omförmäles i § 20, må rektor, på grund av läkares intyg eller då lärjunge eljest åliggande arbete eller andra giltiga skäl därtill föranleda, kunna efter skriftlig framställning av lärjunges målsman medgiva befrielse under längre, sammanhängande tid. § 15. 1. I överensstämmelse med stadgade timplaner samt med iakttagande av övriga hithörande bestämmelser skall rektor, efter samråd med vederbörande lärare, för varje läsår eller, om så prövas lämpligt, för viss del därav uppgöra och bestämma: a) plan för arbetets fördelning mellan läroverkets lärare, upptagande såväl deras tjänstgöring på lärorummet som ock deras huvudsakliga åligganden i övrigt; b) arbetsordning med uppgift om arbetet för varje klass, ring, krets eller avdelning under varje undervisningstimme i veckan samt om vederbörande lärares namn; c) plan för lärjungarnas regelbundet återkommande skriftliga arbeten pa lärorummet och i hemmet samt för den i § 20 omförmälda friluftsverksamheten; skolande därvid tillses att, så vitt möjligt är, de olika ämnena drabbas likformigt av den tidsförlust, som av olika anledningar uppkommer. 2. Förslag till arbetsfördelning för det närmast följande läsåret bör, så vitt möjligt, vara för lärarna tillgängligt före vårterminens slut. 3. Vid arbetsordningens uppgörande tillses, att undervisningstimmarna i samma ämne på lämpligt sätt sammanhållas, så att en för undervisningen menlig splittring undvikes. För att åt de särskilda ämnena bereda ett större mått av samlad tid, skall, där så prövas lämpligt, anordnas periodläsning, varvid olika ämnen växelvis under viss eller vissa delar av läsåret erhålla ett större timantal och under andra tider läsas under ett mindre antal timmar eller helt nedläggas. Sådan periodläsning skall, där förhållandena så medgiva, anordnas, da loj något läroämne på timplanen finnes upptaget ett timtal, som understiger två timmar i veckan, ävensom då för årsklass (klass, ring, krets) antalet obligatoriska läroämnen överstiger nio, i vilket fall genom periodläsning antalet samtidigt lästa läroämnen bör nedbringas till högst nio. 4. Antalet lektioner i veckan för varje undervisningsämne angives genom de stadgade timplanerna. De på dessa upptagna timtalen för de särskilda undervisningsämnena äro icke bindande i fråga om lektionernas fördelning pa varje särskild vecka men skola lända till efterrättelse vid beräkning av den sammanlagda tid, som under läsåret skall tillkomma varje särskilt ämne, varvid det på timplanen för varje klass avdelning angivna sammanlagda antalet timmar i veckan i regel icke må över- eller underskridas.

295 5. Undervisningen skall, med hänsyn till ämnenas olika beskaffenhet, i möjligaste mån så anordnas, att till måndagen lärjungarnas hemarbete inskränkes och att hemarbetet i övrigt jämnt fördelas på veckans återstående arbetsdagar. 6. Arbetsordning skall vara i varje lärorum anslagen. § 17. Lärjunge, som sådant önskar, må av vederbörande lärare erhålla anvisning på uppgifter lämpliga för självstudier under sommaren och äger rätt att efter höstterminens början ådagalägga resultatet av sitt arbete. Dessa uppgifter böra, där så lämpligen kan ske, beträffande lärjungar i gymnasiet och lyceet ställas i samband med det dem åliggande enskilda arbetet. § 18. 1. Läsåret, som till skolöverstyrelsen. 2. Läsåret skall trettioåtta veckor. 3. I läsåret inräknas den ledighet, som vid slutet av varje termin oundgängligen erfordras för skolarbetets avslutande, ävensom den ledighet, som från och med torsdagen före påsk till och med nästföljande onsdag samt från och med lördagen före pingst till och med nästföljande tisdag lämnas lärjungarna. Därest i något särskilt fall, för vinnande av lämpligare fördelning av lärjungarnas ledighet under vårterminen, en sådan åtgärd skulle befinnas ändamålsenlig, må efter läroverkskollegiets beprövande ledigheten under söckendagarna före och efter påsk och söckendagarna vid pingst kunna helt eller delvis utbytas mot annan ledighet av motsvarande längd under loppet av samma termin, varvid emellertid iakttages, att påsklovet skall omfatta minst sju dagars sammanhängande ledighet. Avslutas läsåret före pingstdagen, må i stället för den sedvanliga ledigheten vid pingst kunna lämnas ledighet två dagar under vårterminens lopp. 4. För hela läroverket gemensam ledighet från undervisningen skall av rektor dessutom lämnas sammanlagt minst fyra, högst sex dagar under läsåret. 5. Under den övriga delen av året äro allmänna ferier, därav omkring tre veckor vid julhelgen och den återstående tiden under sommaren. Lärares och lärjunges vistelseorter under ferierna skola för rektor uppgivas. §19. 1. Undervisningstiden fördelas på veckans sex arbetsdagar och indelas i lektioner om 45 eller 40 minuter, så fördelade, att de två första morgonlektionerna och de två första lektionerna efter den i mom. 3 angivna måltidsrasten omfatta 45 minuter, övriga lektioner 40 minuter. 2. Under en och samma dag må icke någon lärjunge åläggas att deltaga i mer än sju lektioner. Därvid iakttages, att, på samtliga stadier utom i gymnasiets och lyceets två högsta årsklasser, av fyra lektioner i följd minst en

296 skall anslås till undervisning i övningsämne, laborationsövning eller liknande arbete. 3. I det dagliga arbetet skall, där undervisningens art icke lägger hinder i vägen därför, efter tredje eller fjärde lektionen göras ett uppehåll av minst en och en kvarts timme (måltidsrast). 4. Mellan två lektioner skall lämnas en rast på tio minuter. Infaller måltidsrasten först efter fjärde lektionen, må rasten mellan andra och tredje lektionen utsträckas till femton minuter. Där undervisningens art så kräver, må dock rektor för särskilt fall bestämma om annan fördelning av lektioner och raster. 5. Förläggningen av den dagliga undervisningstiden skall, på förslag av rektor och efter samråd med övriga läroanstalter på orten, bestämmas av läroverkets lokalstyrelse. Så långt möjligt skall därvid iakttagas, att skolarbetets förläggning så ordnas, att måltidsrasten inträder på tid, då flertalet samhällsmedlemmar på den ort, där läroverket är beläget, har ledighet för måltid i hemmet, samt att lärjungarna få den senare eftermiddagens och aftonens timmar lediga från arbete i läroverket. 6. Skolöverstyrelsen äger, då särskild anledning anses föreligga, på därom av lokalstyrelsen gjord framställning, medgiva avvikelse från bestämmelserna i mom. 2 och 3. § 20.

1. Under en tid, motsvarande minst tio, högst tolv dagar, skall det vanliga skolarbetet ersättas av friluftsverksamhet, bestående av dels vandringar, idrottsövningar och kroppsarbete i det fria, dels exkursioner och andra studie; utflykter. De lärjungar, som bereda sig till avläggande av real- eller studentexamen, må av rektor under vårterminen kunna helt eller delvis frikallas från deltagande i friluftsverksamheten samt under motsvarande tid åtnjuta ledighet. 2. Friluftsverksamheten förlägges antingen till fast friluftsdag, varvid för densamma på arbetsordningen upptages viss regelbundet återkommande tid, eller till rörliga friluftsdagar, så långt möjligt jämnt fördelade över läsåret, varvid disponeras för varje tillfälle anvisad tid, eller ock till fasta och rörliga friluftsdagar i förening. 3. Efter kollegiets hörande bestämmer rektor angående sättet för friluftsverksamhetens ändamålsenliga inordnande i skolarbetet. Rektor åligger ock att efter samråd med vederbörande lärare fastställa plan för verksamhetens bedrivande. 4. Därest friluftsverksamheten förlägges till fast dag, skall rektor efter kollegiets hörande uppgöra förslag till erforderliga jämkningar i de fastställda timplanerna samt underställa detsamma skolöverstyrelsens prövning. 5. Vid friluftsverksamhetens planläggning och utförande skola i övrigt tjäna till huvudsaklig ledning de anvisningar, som meddelas i de fastställda undervisningsplanema.

297 § 21. 1. Då enligt den av rektor jämlikt § 15 uppgjorda planen för lärjungarnas skriftliga arbeten på lärorummet dylikt arbete är avsett att utföras å heldag, skola lärjungarna i regel åtnjuta fullständig ledighet från det övriga skolarbetet. I samband med sådant skriftligt arbete, som enligt nämnda plan är avsett att försiggå å halvdag, skola lärjungarna vara lediga från det övriga skolarbetet under så lång tid, som rektor finner erforderligt. 2. Lärjunge, som icke deltager i en för klassavdelningen anordnad skrivning, åtnjuter motsvarande ledighet, därest rektor icke annorlunda bestämmer. § 22. 1. De lärjungar, som bereda sig till förestående real- eller studentexamen, må rektor kunna bevilja högst tre dagars ledighet före den skriftliga och högst två dagars ledighet före den muntliga prövningen, varjämte ledighet skall lämnas de dagar, som infalla mellan skrivningsdagarna. Efter samråd med vederbörande lärare må rektor dessutom kunna frikalla nämnda lärjungar från vissa lektioner under de veckor, som närmast föregå den muntliga prövningen. 2. Å t de lärjungar, som hava att utföra i § 9 omförmält enskilt arbete, må rektor efter samråd med vederbörande lärare kunna lämna erforderlig ledighet. 3. Behöver lärjunge tillfällig ledighet från skolarbetet för någon sin enskilda angelägenhet, begäre han sådan ledighet hos rektor. § 23. Till högtidlighållande av något fosterländskt minne eller någon betydelsefull tilldragelse må rektor kunna samla läroverkets ungdom och i sammanhang därmed lämna den ledighet från skolarbetet, som anses skälig. I den mån så finnes lämpligt, må för sådant högtidlighållande lärares medverkan anlitas. §24. 1. För läroverket gemensam morgonandakt, som ej må utsträckas utöver en kvarts timme, förrättas varje arbetsdag så tidigt, att därigenom icke någon del av följande lektion upptages. Morgonandakten ledes i den ordning, rektor bestämmer, av lärare i kristendomskunskap, annan därtill villig lärare eller annan lämplig person. 2. Befrielse från deltagande i morgonandakten meddelas av rektor. §26. 1. Vid läsårets slut förrättas, i närvaro av eforus eller inspektor samt av lokalstyrelsen, offentlig årsavslutning. Att övervara densamma inbjudas av rektor lärjungarnas föräldrar och målsmän ävensom andra för läroverkets verksamhet intresserade personer. I samband med årsavslutningen anordnas enligt rektors bestämmande med samtliga de årsklasser, i vilka avgångsexamen ej anställes, lektioner och upp-

298 visningar under former, som äro ägnade att giva allmänheten inblick i skolarbetet. Prov på lärjungarnas under året utförda arbeten i teckning och slöjd böra jämväl vid årsavslutningen företes. Uppvisning i övningsämne må kunna förläggas till tid före läsårets slut, skolande det oaktat undervisningen i ämnet i vanlig ordning fortgå till läsårets slut. Därest, på sätt i § 144 sägs, föräldrar och målsmän beretts tillfälle att under läsåret följa undervisningen, må lektionerna i samband med årsavslutningen inställas. 2. Tid för årsavslutningen och uppvisningarna bestämmes efter rektors förslag av eforus, som varje år före den 1 april därom lämnar underrättelse till skolöverstyrelsen. 3. Vid avslutningen och sång. §27. 1. Intagning av lärjungar i realskolans första klass och lyceets första krets avseende början av läsår skall verkställas före utgången av juni månad, dock att, om det vid början av höstterminen skulle visa sig, att vid läroverket finnes utrymme för flera lärjungar än för dem, som redan intagits, rektor har att bland dem, som befinnas behöriga till inträde, till lärjungar antaga så många, som ytterligare kunna mottagas. Intagning i läroverk i övrigt samt övergång till läroverk från annat läroverk eller kommunal mellanskola må ej ske på annan tid än vid termins början, med undantag dock för inträdessökande, som på grund av bestämmelserna i § 44 icke kunnat vid sådan läroanstalt intagas och ofördröjligen vid läroverket söker inträde eller som eljest kan styrka sådant förfall, att rektor finner undantag från detta stadgande böra äga rum. 2. I fråga är stadgat. § 28. 1. Inträdessökande skall vid anmälan förete dels intyg av vederbörande pastorsämbete, innehållande uppgift om föräldrar, födelseort och ålder samt anteckning därom, att han undergått skyddskoppympning eller blivit därifrån lagligen undantagen, dels intyg av läkare, att han icke lider av sådan sjukdom eller sådant lyte, som gör honom olämplig för skolarbetet eller kan menligt inverka på medlärjungar. 2. Inträdessökande från lägst fjärde klassen i någon av folkskolans Aeller B-former skall dessutom förete betyg enligt av skolöverstyrelsen fastställt formulär för den sista termin, han tillhört folkskolan, dock att i fråga om inträdessökande från folkskola, där läsåret avslutas först efter utgången av anmälningstiden för inträde i läroverket, sista terminens betyg må vid anmälningen kunna ersättas av terminsbetyget för närmast föregående hösttermin, därest den sökande då tillhört folkskolan och därvid erhållit betyg, samt intyg av vederbörande lärare, att den sökande allt fortfarande åtnju-

299 ter undervisning i folkskolan; skolande dock i sistnämnda fall, så snart ske kan och innan beslut om intagning av lärjunge fattas, betyg från folkskolan för sista terminen avlämnas. 3. H a r inträdessökande förut varit i annat allmänt läroverk eller i kommunal mellanskola intagen, skall han förete, förutom i mom. 1 omnämnt intyg av vederbörande pastorsämbete, avgångsbetyg från den läroanstalt, han senast tillhört, och, om han varit mer än ett halvt år från läroanstalten frånvarande, nytt intyg av läkare samt, därest han övergår till annat läroverk under terminens lopp, intyg från rektor, att den inträdessökande fullgjort honom åliggande skyldigheter beträffande terminsavgifterna. 4. Inträdessökande från övriga undervisningsanstalter, som stå under skolöverstyrelsens inseende, skola förete, förutom i mom. 1 nämnda intyg, senast erhållna betyg. 5. Lärjunge, som blivit, på sätt i §§ 53 och 54 sägs, förvisad från annat allmänt läroverk eller som förvisats från annan under skolöverstyrelsens inseende stående läroanstalt, må icke under förvisningstiden som lärjunge mottagas vid allmänt läroverk samt efter densamma endast om han kan förete tillförlitligt intyg därom, att han ådagalagt gott uppförande under den tid han varit från läroanstalten skild. 6. De i mom. 1—5 föreskrivna intygen skola av rektor granskas samt, ifall den sökande intages, till sitt huvudsakliga innehåll i matrikeln antecknas och vid läroverket förvaras. § 29. 1. Inträdessökande till första klassen av femårig realskola, som med vitsord om minst godkända insikter i ämnena kristendomskunskap, modersmålet, räkning och geometri, geografi, naturkunnighet samt historia genomgått lägst fjärde klassen av folkskola, anordnad enligt någon av denna skolas A- eller B-former, skall för intagning i sagda klass av realskola undergå prövning i modersmålet samt räkning och geometri, avseende det kunskapsmått, som folkskolans fjärde klass har att bibringa. 2. Inträdessökande till första klassen av fyraårig realskola eller första kretsen av lyceum, som med vitsord om minst godkända insikter i samtliga i nästföregående moment angivna ämnen genomgått sjätte klassen av sexeller sjuårig folkskola, anordnad enligt någon av denna skolas A- eller Bformer, skall för intagning i sagda årsklass av realskola eller lyceum undergå prövning i modersmålet samt räkning och geometri, avseende det kunskapsmått, som dylik skolform har att bibringa. 3. Andra inträdessökande än de, som i mom. 1 och 2 omförmälas, skola för intagning i första klassen av femårig realskola undergå prövning i ämnena kristendomskunskap, modersmålet, räkning och geometri, geografi, naturkunnighet samt historia, avseende det i mom. 1 nämnda kunskapsmåttet, och för intagning i första klassen av fyraårig realskola eller första kretsen av lyceum prövning i nu angivna ämnen, avseende det i mom. 2 nämnda kunskapsmåttet.

300 4. Inträdessökande, som tillhör främmande trosbekännelse, skall efter anmälan vara frikallad från prövning i kristendomskunskap. 5. Sådana vitsord från folkskola, som i mom. 1 och 2 avses, må icke vara förvärvade tidigare än under kalenderåret näst före det, under vilket inträde sökes. 6. Inträdesprövning anställes av lärarna i den ordning, rektor bestämmer. 1 varje ämne vitsordas den inträdessökandes insikter med användande av de i § 35 mom. 1 angivna uttrycken. De sålunda avgivna vitsorden införas i betygskatalog enligt fastställt formulär. 7. Inträdesprövning, som avser lärjunges intagning i första årsklassen av realskola eller lyceum vid början av läsår, skall anställas omedelbart efter närmast föregående vårtermins slut, med rätt för skolöverstyrelsen att, där så finnes ändamålsenligt, medgiva, att prövningen äger rum före vårterminens slut. Därest ytterligare utrymme skulle finnas, må sådan prövning anordnas även vid höstterminens början. 8. Prövningen skall omfatta dels skriftliga prov, dels på lämpligt sätt anordnade förhör och samtal med de inträdessökande i syfte att utröna dessas förståndsutveckling och läggning; nämligen a) i modersmålet: till första klassen av femårig realskola: rättskrivningsprov samt muntlig prövning, avseende innanläsning och förmåga att uppfatta och redogöra för innehållet i det lästa; till första klassen av fyraårig realskola och till första kretsen av lyceum: uppsatsprov, bestående i återgivande av en uppläst text eller i behandling av ett bland flera uppgivna ämnen; rättskrivningsprov; muntlig och, om så anses ändamålsenligt, skriftlig prövning i språklära; muntlig prövning, avseende innanläsning och förmåga att uppfatta och redogöra för innehållet i det lästa; b) i räkning och geometri: provräkning samt muntlig prövning; c) i övriga ämnen: muntlig prövning. Uppgifterna för de skriftliga proven skola utarbetas i huvudsaklig anslutning till de i undervisningsplanerna givna anvisningarna och under iakttagande i övrigt av de föreskrifter rörande uppgifternas omfattning, svårighetsgrad och dylikt, vilka av skolöverstyrelsen utfärdas. 9. Angående intagning i första årsklassen av realskola och lyceum vid början av ett läsår skall iakttagas: a) Samverkan mellan läroverkets lärare och lärarna vid de läroanstalter, i vilka de inträdessökande senast åtnjutit undervisning, skall anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med de i undervisningsplanerna givna anvisningarna och under iakttagande i övrigt av de föreskrifter, som skolöverstyrelsen äger att utfärda, samt på sätt rektor i varje särskilt fall bestämmer. b) Inträdessökande skall godkännas för intagning, om han erhållit lägst vitsordet Godkänd i samtliga ämnen, i vilka han undergått prövning. Dock må bristande insikter i ett ämne icke utgöra hinder för godkännande till in-

301 tagning, såvida inträdessökande blivit godkänd i modersmålet och de prövande lärarna funnit honom äga tillräckliga förutsättningar att följa skolarbetet; äro härvid meningarna bland de prövande lärarna delade, ävgöres frågan av rektor. c) För intagning i första kretsen av lyceum enligt mom. 2 eller 3 fordras dessutom, att den inträdessökande kan antagas äga den studiebegåvning och de fysiska förutsättningar, som erfordras för att följa undervisningen i lyceet; fråga härom avgöres av rektor i samråd med de prövande lärarna, § 30. 1. För inträde vid vårterminens början i första årsklassen av realskola eller lyceum skall inträdessökande undergå prövning, avseende såväl det i § 29 föreskrivna kunskapsmåttet som ock de lärokurser, vilka under höstterminen genomgåtts i ifrågavarande årsklass. Inträdessökande till varje annan årsklass skall, med de undantag som i mom. 2—4 sägas, undergå prövning, avseende samtliga de lärokurser, som för de föregående årsklasserna äro stadgade, samt, därest inträde sökes vid vårterminens början, jämväl de lärokurser, som under höstterminen blivit genomgångna i den årsklass, där inträde sökes. 2. Lärjunge, som söker inträde i realskolans högsta klass eller vid vårterminens början i dess näst högsta klass, äger rätt till befrielse från prövning i matematik, motsvarande den rätt till befrielse, som omförmäles i § 7; skolande han dock vid inträdet ådagalägga, att han i ämnet äger för flyttning till näst högsta klassen erforderliga kunskaper. 3. Den, som söker inträde i gymnasiets eller lyceets högsta årsklass, äger rätt till befrielse från prövning i de å vederbörande gymnasie- eller lyceilinje förekommande läroämnen, i vilka han ej i denna klass skall åtnjuta undervisning; skolande han dock vid inträdet ådagalägga, att han i vart och ett av dessa ämnen äger för flyttning till näst högsta årsklassen erforderliga kunskaper. Enahanda bestämmelse gäller även i fråga om den, som vid vårtermins början söker inträde i näst högsta årsklassen av gymnasiet eller lyceet. 4. Inträdessökande, som tillhör främmande trosbekännelse, skall efter anmälan vara frikallad från prövning i kristendomskunskap. 5. Inträdesprövning anställes av lärarna i den ordning, rektor bestämmer. I varje ämne vitsordas den inträdessökandes insikter med användande av de i § 35 miom. 1 angivna uttrycken. De sålunda avgivna vitsorden införas i betygskatalog enligt fastställt formulär. 6. Prövning, som i denna paragraf avses, skall anställas vid början av den termin, då inträde sökes, där ej rektor finner skäl anordna sådan prövning även vid slutet av närmast föregående termin, samt omfatta skriftliga prov och muntliga förhör i anslutning till den undervisningsplan, som är för vederbörande årsklass fastställd. 7. I fråga om intagning av lärjunge i någon av de i mom. 1 avsedda års-

302 klasser skola, bortsett från fordran på fullgjort enskilt arbete, de för flyttning i § 36 mom. 2—6 meddelade föreskrifter äga motsvarande tillämpning; dock att, därest meningarna bland de prövande lärarna äro delade, om och till vilken årsklass den sökande må godkännas, frågan härom avgöres av rektor. Beträffande intagning i lyceet iakttages dessutom vad i § 29 mom. 9 c) sägs. § 32. 1. Den rätt att tillhöra viss klass, ring eller krets, som tillkommer lärjunge vid ett allmänt läroverk, äger han, så vitt stadgandena i §§ 44 och 45 icke utgöra hinder därför och med de undantag, som i mom. 2 omförmälas, att utan förnyad prövning åtnjuta jämväl vid varje annat allmänt läroverk eller kommunal mellanskola, dit han efter anmälan i vederbörlig ordning övergår, eller där han, såvida han på grund av nämnda stadganden vid annat läroverk icke kunnat mottagas, söker inträde. Härvid skola i fråga om fyraårig realskola och kommunal mellanskola klasserna 1, 2, 3 och 4 i nu nämnd ordning anses motsvara klasserna 2, 3, 4 och 5 av femårig realskola samt första och andra ringarna, av treårigt gymnasium på enahanda sätt anses motsvara andra och tredje ringarna av fyraårigt gymnasium. Enahanda rätt, som tillkommer lärjunge i fyraårig realskola, skall gälla jämväl i fråga om lärjunge vid kommunal mellanskola. 2. Vid övergång till högsta ringen eller högsta kretsen ävensom vid övergång från högre allmänt läroverk, realskola eller kommunal mellanskola till lyceum eller tvärtom, är lärjunge skyldig att undergå inträdesprövning i den utsträckning, som vederbörande lärare finna erforderlig. I fråga om sådan övergång till lyceum bör jämväl tillses, att lärjunge äger de särskilda förutsättningar, som omförmälas i § 29 mom. 9 c). 3. Lärjunge, som undergått inträdes- eller flyttningsprövning vid allmänt läroverk eller kommunal mellanskola och därvid icke blivit godkänd, må under samma termin icke undergå förnyad prövning av samma slag vid annan sådan läroanstalt. § 35. 1. Vid slutet av varje termin vitsordas av kollegiet efter förslag av vederbörande klasskonferens lärjunges uppförande med något av uttrycken Mycket gott ( A ) , Gott (B), Mindre gott (C) och Klandervärt (D). Därjämte skall lärjunges ordning vitsordas av klasskonferensen, varvid användas uttrycken Mycket god ( A ) , God (B) och Mindre god (C). Likaledes skola vid slutet av varje termin för samtliga lärjungar — utom för dem, som under terminen avlägga real- eller studentexamen — av vederbörande lärare vitsordas deras insikter och färdigheter i läro- och övningsämnen, varvid användas uttrycken Berömlig (A = 3), Med utmärkt beröm godkänd (a = 21l2), Med beröm godkänd (AB = 2), Icke utan beröm godkänd (Ba = l a / 2 ) 5 Godkänd ( B = l ) , Icke fullt godkänd (BC = 0), Otillräcklig (C = 0). Lärjunge i realskolan samt i lyceets fyra lägsta kretsar, som icke åtnjuter undervisning i välskrivning, erhåller jämväl vitsord för handstil, avgivet av lärare, som rektor därom anmodar, och användas därvid uttryc-

303 ken Mycket väl vårdad ( A ) , Väl vårdad ( A B ) , Vårdad (B), Mindre vårdad ( C ) . I fråga om ämnet modersmålet skola i realskolans två högsta klasser, gymnasiets samtliga ringar och lyceets fyra högsta kretsar vitsord givas dels för svensk skrivning, dels för insikter i svenska språket och litteraturen. Därest i visst ämne ingår i § 9 mom. 9 omförmält enskilt arbete, skall vid bestämmandet av vitsord över lärjunges insikter i ämnet hänsyn tagas till detta arbete. 2. Lärjunge tilldelade vitsord införas i betygskatalog enligt fastställt formulär, varjämte lärjunge erhåller ett av klassföreståndaren undertecknat terminsbetyg, upprättat enligt fastställt formulär. Detta betyg skall lärjunge, då han följande termin återkommer till läroverket, medföra, påtecknat av målsman, och uppvisa för klassföreståndaren. 3. E t t exemplar — till skolöverstyrelsen. § 36. 1. Vid läsårets slut anställer kollegiet efter förslag av vederbörande klasskonferens allmän flyttning. 2. För flyttning från realskolans näst högsta klass till den högsta klassen skola följande bestämmelser gälla: a) Lärjunge, som erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning och i samtliga på timplanen upptagna läroämnen, ämnet franska oberäknat, skall flyttas. Lärjunge, som enligt § 7 varit frikallad från undervisningen i matematik, skall under enahanda förutsättningar i övrigt flyttas, därest han i läroämnena, däri inbegripna svensk skrivning och franska, äger en kompensation i vitsord över Godkänd, uppgående till sammanlagt minst en och en halv betygsenhet. b) Lärjunge, som erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning samt lägre vitsord än Godkänd i ett av de på timplanen upptagna läroämnena, ämnet franska oberäknat, må kunna flyttas, under förutsättning att han i läroämnena, däri inbegripna svensk skrivning och franska, äger en kompensation i vitsord över Godkänd, uppgående till sammanlagt minst en och en halv betygsenhet. c) Med iakttagande i övrigt av de ovan givna bestämmelserna må lärjunge, som icke uppnått föreskriven kompensation i läroämnena, det oaktat kunna flyttas, därest han erhållit vitsordet Berömlig i något av de på timplanen för realskolans näst högsta klass upptagna, övningsämnena. 3. För flyttning inom realskolan i övrigt skall gälla, att till högre klass uppflyttas lärjunge, som i samtliga på timplanen upptagna läroämnen erhållit lägst vitsordet Godkänd. Dock må bristande insikter i ett läroämne icke utgöra hinder för flyttning, såvida lärjunge blivit godkänd i modersmålet och på grund av insikter i läroämnena anses böra flyttas. Lärjunge, som erhållit lägre vitsord än Godkänd i modersmålet eller i två andra läroämnen, må kunna erhålla flyttning, när särskilda omständigheter föreligga och minst två tredjedelar av kollegiets ledamöter anse flyttning böra honom medgivas.

304 4. För flyttning från gymnasiets och lyceets näst högsta årsklass till den högsta årsklassen skola följande bestämmelser gälla: a) Lärjunge, som fullgjort honom åliggande enskilt arbete samt erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning och i samtliga i hans ämnesgrupp ingående läroämnen, skall flyttas. b) Lärjunge, som fullgjort honom åliggande enskilt arbete samt erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning och i samtliga i hans ämnesgrupp ingående ämnen utom ett, må kunna flyttas, under förutsättning att han i läroämnena, däri inbegripna svensk skrivning och tilläggsämne, äger en kompensation i vitsord över Godkänd, uppgående till sammanlagt minst två betygsenheter, varav lägst vitsordet Med beröm godkänd i ett ämne; dock att lärjunge, som åtnjuter undervisning i endast ett främmande levande språk och i detta erhållit lägre vitsord än Godkänd, må flyttas, allenast när detta med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter prövas skäligt. 5. För flyttning inom gymnasiet och lyceet i övrigt skall gälla, att bristande insikter i ett läroämne icke må utgöra hinder för flyttning, såvida lärjunge erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning eller, vad beträffar lyceets två lägsta kretsar, i modersmålet, och på grund av insikter i läroämnena anses böra flyttas. 6. I fråga om lärjunge, som på grund av frikallelse enligt § 10 från undervisningen i kristendomskunskap saknar vitsord i detta ämne, skola i övrigt för flyttning gälla enahanda villkor, som ovan sagts. 7. Lärjunge, som vid vårterminens slut icke blivit uppflyttad till högre årsklass, äger, därest han så önskar, vid höstterminens början anmäla sig till flyttning. Prövning anställes med honom enligt av rektor uppgjord ordning i det eller de ämnen, i vilka han vid vårterminens slut erhållit lägre vitsord än Godkänd. Efter slutförd prövning anställes flyttning i enlighet med ovan meddelade bestämmelser. 8. Lärjunge, som vid vårterminens slut flyttats från näst högsta klassen eller uppflyttats till näst högsta ringen eller kretsen, äger, därest han så önskar, vid höstterminens början undergå prövning i ämne, vari han erhållit lägre vitsord än Godkänd. § 37. För intagning på gymnasium skola följande bestämmelser gälla: a) För intagning i det fyraåriga gymnasiets första ring fordras, att lärjunge vid flyttning från realskolans eller kommunala mellanskolans näst högsta klass eller vid motsvarande prövning erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning och i samtliga på timplanen för näst högsta klassen upptagna läroämnen, däri inbegripet franska; dock att lärjunge, som erhållit lägre vitsord än Godkänd i ett av sagda ämnen, må av vederbörande kollegium förklaras berättigad till inträde, därest han i läroämnena, däri inbegripna svensk skrivning och franska, äger en kompensation i vitsord över Godkänd, uppgående till sammanlagt minst två betygsenheter.

305 b) För intagning i det treåriga gymnasiets första ring fordras, att lärjunge i realexamen eller vid motsvarande prövning erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning och i samtliga på timplanen för realskolans högsta klass upptagna läroämnen, däri inbegripet franska; dock att lärjunge, som erhållit lägre vitsord än Godkänd i ett av sagda ämnen, må av vederbörande kollegium förklaras berättigad till inträde, därest han i läroämnena, däri inbegripna svensk skrivning och franska, äger en kompensation i vitsord över Godkänd, uppgående till sammanlagt minst två betygsenheter. Realexamensbetyg, som åberopas för inträde i sagda ring, äger giltighet endast för så vitt icke mer än fyra terminer förflutit efter examens avläggande. c) För lärjunge, som efter avlagd realexamen söker inträde i andra ringen av det fyraåriga gymnasiet, gäller i tillämpliga delar vad ovan under punkten b) är stadgat; dock att sådan lärjunge skall på latingymnasium i ämnena latin och historia med samhällslära samt på realgymnasium i ämnena historia med samhällslära, matematik, fysik och kemi undergå särskild prövning, som avser de i sagda ämnen i första ringen inhämtade kunskaperna. § 38. Lärjunge, som önskar bliva uppflyttad till högre årsklass eller övergå från realskola till gymnasium i annan ordning än den i §§ 36 och 37 angivna, ävensom lärjunge, vilken med målsmans bifall vill övergå från en bildningslinje till en annan, skall, där så prövas nödigt, i vanlig ordning ådagalägga, att han äger de insikter, varom i § 30 mom. 1—4 och § 37 stadgas. Sådan uppflyttning eller övergång må dock med det i § 39 angivna undantaget ske endast vid termins början. Vad nu sagts gäller även lärjunge, som vid vårtermins början önskar övergå från det fyraåriga gymnasiets första ring till realskolans högsta klass. § 40. Lärjunge i realskolans näst högsta klass skall, inom av rektor föreskriven tid, med företeende av målsmans skriftliga intyg anmäla, huruvida han önskar fortsätta i realskolans högsta klass eller övergå till gymnasium. § 41. 1. Lärjunge, som tillbragt två år i en och samma klass, ring eller krets eller sammanlagt två år i två varandra enligt § 32 motsvarande årsklasser vid samma eller annan offentlig läroanstalt, men likväl vid sådan flyttning, som i § 36 sägs, ej befunnits äga de kunskaper, som för uppflyttning till högre årsklass erfordras, skall, såvida icke kollegiet prövar sjuklighet eller andra giltiga skäl böra föranleda undantag, med vederbörligt betyg skiljas från läroverket och må icke mottagas i samma eller motsvarande årsklass vid annat allmänt läroverk. P å enahanda sätt förfares med lärjunge, som tillbragt två år i realskolans, gymnasiets eller lyceets högsta årsklass. 2. Lärjunge, som icke inställt sig vid läroverket och icke inom tre dagar 20—321680

306 efter uppropets förrättande hos rektor anmält giltigt förfall, må anses hava avgått från läroverket. § 42. Åstundar lärjunge att utan undergående av realexamen eller studentexamen avgå från läroverket, skall han hos rektor anmäla sin önskan och därvid uppvisa målsmans skriftliga samtycke. Rektor äger att för honom utfärda avgångsbetyg i enlighet med fastställt formulär och med upptagande av de vitsord, som lärjungen i terminsbetyg eller vid sådan prövning, som i § 36 mom. 7 och 8 sägs, senast erhållit. Förefinnes skäl till ändring i det lärjunge senast tilldelade vitsord för uppförande, må dock avgångsbetyg icke meddelas, förrän kollegiet fattat nytt beslut angående sagda vitsord. § 44. 1. Lärjungar, som anmälda lärjungar. 2. Vid jämförelse mellan lärjungar inom var och en av grupperna I B, I C, I I B och I I I B skall företräde bestämmas efter kunskaper, ådagalagda på sätt i §§ 29—30, § 32 mom. 2 samt §§ 35—38 sägs, samt därjämte beträffande realskolan vid läroverk, som enligt § 45 hava gemensamt lärjungeområde, med hänsyn till lärjungarnas boningsorter på längre eller kortare avstånd från de olika läroverken. 3. I varje annorlunda bestämmer. 4. Med avseende i klassavdelning. §46. Undervisningen skall så anordnas och ledas, att den blir av uppfostrande betydelse, särskilt i den mening, att den främjar arbetsamhet, ordning och pliktuppfyllelse samt känslan av samhörighet mellan lärare och lärjungar och mellan de senare inbördes. All undervisning skall åsyfta att hos lärjungarna väcka och underhålla kärlek till fosterlandet, dess natur och kultur samt utveckla deras förmåga att på ett vårdat sätt braka modersmålet. §47. 1. Arbetet i skolan skall avse en harmonisk utveckling av lärjungarnas anlag och förmögenheter samt noga anpassas efter deras ålder, kön och utvecklingsstadium. 2. Lärostoffet skall begränsas till väsentliga partier av varje ämne. Därför skall tid efter annan vederbörande ämneskonferens underkasta lärokursernas innehåll en revision, som tager hänsyn till vetenskapens fortgående utveckling och åsyftar att förebygga en anhopning av äldre och nyare lärostoff. Denna begränsning och utskiftning av läroinnehållet skall också tilllämpas i de vid undervisningen använda läroböckerna. 3. Undervisningen skall vara konkret och åskådlig samt avse säkra och bestämda kunskaper hos lärjungarna. 4. Undervisningen skall åsyfta att väcka lärjungarnas arbetshåg och ut-

307 veckla deras förmåga av självverksamhet, och hänsyn skall därvid tagas till deras olika anlag och intressen. Läraren skall i sin undervisning använda metoder, som bäst främja detta syfte, på samma gång som de lämpa sig för hans egen läggning och de olika ämnenas beskaffenhet. 5. Undervisningen skall, särskilt på det lägre stadiet, bedrivas så, att största möjliga del av lärjungarnas arbete i de olika ämnena förlägges till skolan. De hemuppgifter, som givas, skola förberedas på ett sätt, som är anpassat efter uppgifternas art och lärjungarnas utveckling. 6. Uppgifterna för det enskilda arbete, som enligt § 9 åligger lärjungarna i gymnasiets och lyceets två högsta årsklasser, skola väljas så, att de utveckla lärjungens förmåga att på egen hand planlägga och bedriva ett arbete under utnyttjande av de kunskapskällor, som kunna stå honom till buds. Då uppgifterna föreläggas lärjungen till val, skall läraren lämna anvisningar om litteratur och andra hjälpmedel samt giva råd med avseende på arbetets planläggning och utförande, och han skall under dess fortgång följa detsamma med uppmärksamhet. Det slutliga redovisandet av uppgiften må ske på det sätt läraren i varje särskilt fall bestämmer. 7. Till underlättande av lärjungarnas uppfattning skall åskådningsmateriel i lämplig utsträckning användas. För fullgörandet av sina uppgifter skola lärjungarna hänvisas till litteratur i skolans bibliotek. I samband därmed skall tillses, att de erhålla övning i att använda uppslagsböcker av olika slag. 8. De skriftliga arbetena skola sättas i närmaste samband med den muntliga undervisningen och i första hand åsyfta att utveckla lärjungarnas förmåga att behärska och använda den vunna kunskapen. §48. Vid undervisning i övningsämne skall nödig varsamhet iakttagas, så att läraren genom att anpassa undervisningen efter lärjungens ålder, krafter och framsteg främjar den utveckling, denna undervisning avser att befordra. § 55. 1. Arbetet vid inverkande omständigheter. 2. Vid uppgörandet av arbetsordningen skall tillses, att erforderlig omväxling åstadkommes mellan arbetsuppgifter av mindre och av mera krävande slag samt mellan arbete, vila och ordnade kroppsövningar. 3. Med hänsyn till den betydelse, en ändamålsenligt anordnad och bedriven gymnastik med lek och idrott bör hava icke blott för lärjungarnas kroppsliga utveckling utan jämväl från allmän uppfostringssynpunkt, skall noggrant tillses, att den härför anslagna tiden på ändamålsenligt sätt fördelas och att lämplig hänsyn därvid tages till manliga och kvinnliga lärjungars samt olika åldersklassers och olika individers olika behov och förutsättningar. Vid förfogandet över den tid, som jämlikt § 20 skall anslås till friluftsverksamhet, skall rektor tillse, att de anordningar, som träffas, må tjäna det därmed avsedda syftet att fysiskt och etiskt fostra lärjungarna samt erbjuda en motvikt mot det ansträngande och bundna i skolarbetet.

308 §58. 1. Inom läroverkshuset eller i dess omedelbara närhet skall finnas särskild gymnastiksal med omklädningsrum ävensom inrättning för dusch eller bad; intill dess sådan inrättning kommer till stånd, skall, där så ske kan, tillfälle till billiga bad beredas lärjungarna. Där omständigheterna sådant medgiva, skall tillfälle beredas lärjungarna att inhämta färdighet i simning. Skulle detta icke låta sig göra under läsårets lopp, bör undervisning i simning under sommaren ordnas för de lärjungar, som då kvarstanna i läroverkssamhället. 2. För lärjungarnas idrottsövningar och friluftslekar skall lämplig plats anvisas och erforderlig materiel anskaffas. § 65. 1. På sätt och i den ordning, som i undervisningsplanerna närmare angives, skall lärjungarnas uppmärksamhet fästas på hälsolärans viktigare lärdomar samt kunskap meddelas dem om de rusgivande ämnena, särskilt de alkoholhaltiga dryckerna, tobaken och kaffet, deras natur och verkningar. 2. I lämpligt samband med undervisningen i övrigt fästes lärjungarnas uppmärksamhet särskilt vid de andligen och kroppsligen nedbrytande verkningar, som kunna uppkomma till följd av ett missriktat nöjesliv, i synnerhet om detta förlägges till en tid, som bör vara ägnad åt nattvilan. § 68. 1. I realexamen dels muntlig. 2. Den skriftliga prövningen, som skall försiggå i början av maj, anställes samtidigt vid alla läroverk på tid, som av skolöverstyrelsen bestämmes. Uppgifter för de arbeten, som tillhöra denna prövning, bestämmas av skolöverstyrelsen, sedan av överstyrelsen bland läroverkens och de kommunala mellanskolornas lärare utsedda sakkunniga uppgjort förslag. 3. Den muntliga lokalstyrelsen närvara. 4. Vid realexamen överstyrelsen anvisas. §69. 1. Skriftlig prövning anordnas i modersmålet, tyska, engelska och matematik, och skall prövningen i varje ämne försiggå på särskild, för densamma bestämd dag. Proven skola utgöras av: i modersmålet: en uppsats över ett bland flera uppgivna ämnen; i tyska: en översättning från svenska till tyska eller, om lärjunge så önskar, reproduktion av en tysk text; i engelska: en översättning från svenska till engelska eller, om lärjunge så önskar, reproduktion av en engelsk text; samt i matematik: en provräkning. 2. Lärjunge är skyldig deltaga i provet i modersmålet samt i tva av de övriga proven. 3. De närmare av skolöverstyrelsen.

309 § 71. 1. För den åt lärjungarna. 2. Ä r arbetet vid den föreskrivna tidens utgång icke avslutat, må det ändock kunna godkännas, om det i sitt ofullbordade skick anses därav förtjänt; börande dock, för att kunna godkännas, provräkningen nöjaktigt behandla minst tre av de förelagda uppgifterna. §72. 1. Den svenska uppsatsen granskas och rättas av vederbörande lärare samt prövas och bedömes därefter samfällt av sagde lärare och en lärare, som kollegiet vid slutet av föregående läsår inom sig utsett till medbedömare. P å grund av lärjungens dels genom nämnda skriftliga prov, dels genom under läsåret i modersmålet utförda skriftliga arbeten ådagalagda förmåga att redigt och språkriktigt behandla ett förelagt ämne, skall av läraren i modersmålet jämte medbedömaren avgivas ett sammanfattande vitsord för svensk skrivning. Vart och till medbedömare. Uppstå vid tillkallade biträder. 2. över bedömandet deltagande lärarna. 3. Såsom vitsord användas uttrycken Berömlig (A = 3), Med utmärkt beröm godkänd (a = 27 2 ), Med beröm godkänd ( A B = 2), Icke utan beröm godkänd (Ba = lV 2 ), Godkänd ( B = l ) och Icke godkänd (C = 0 ) . § 73. 1. Lärjunge, som erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning och för två andra skriftliga prov, äger undergå muntlig prövning på därför bestämd tid. 2. Lärjunge, som erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning och för endast ett annat skriftligt prov, må kunna undergå muntlig prövning, därest minst två tredjedelar av de lärare, som under terminen undervisat honom i läroämnena, anse sådant böra honom medgivas. I dylikt fall skall anledningen till beslutet antecknas till examensprotokollet. §74. 1. Den muntliga — • eller grupper. 2. Ordning för •— fyra timmar. 3. Lärarna i — • lokalstyrelsen bestämmas. 4. Är ledamot skall omfatta. 5. Vid prövningen skola framläggas lärjungarnas skriftliga examensprov ävensom deras under senaste läsåret utförda skriftliga arbeten och laborationsredogörelser samt arbeten i teckning. 6. Lärjunge, som enligt § 10 varit frikallad från undervisningen i kristendomskunskap, skall vara befriad från prövning i detta ämne men vara skyldig att före den muntliga prövningens början till rektor avlämna skriftlig redo-

310 görelse för den undervisning, han åtnjutit i religionskunskap, samt intyg över sina insikter i detta ämne. §75. 1. Sedan den muntliga prövningen förrättats, avgiva vederbörande lärare vitsord över lärjungens insikter i samtliga de på timplanen för realskolans högsta klass upptagna läroämnena med det undantag, som må föranledas av bestämmelserna i § 6 mom. 2, § 7 och § 74 mom. 6; skolande därvid vitsord i modersmålet avse svenska språket och litteraturen. Vid avgivandet av dessa vitsord skall hänsyn företrädesvis tagas till lärjungens under det sista läsåret muntligt och skriftligt ådagalagda kunskaper ävensom till de skriftliga prov i tyska, engelska och matematik, i vilka han deltagit. 2. Såsom vitsord användas de uttryck, som föreskrivas i § 72 mom. 3. § 76. 1. Lärjunge, som i den muntliga prövningen erhållit lägst vitsordet Godkänd i samtliga på timplanen för realskolans högsta klass upptagna läroämnen, ämnet franska oberäknat, skall i examen godkännas. Lärjunge, som enligt § 7 varit frikallad från undervisningen i matematik, skall, under enahanda förutsättningar i övrigt, i examen godkännas, därest han i läroämnena, däri inbegripna svensk skrivning och franska, äger en kompensation i vitsord över Godkänd, uppgående till sammanlagt minst en och en halv betygsenhet. . 2. Lärjunge, som i den muntliga prövningen erhållit vitsordet Icke godkänd i ett av de på timplanen för realskolans högsta klass upptagna läroämnena, ämnet franska oberäknat, må i examen kunna godkännas, under förutsättning dels att han i läroämnena, däri inbegripna svensk skrivning och franska, äger en kompensation i vitsord över Godkänd, uppgående till sammanlagt minst en och en halv betygsenhet, dels ock att minst två tredjedelar av de lä' rare, som under terminen undervisat honom i läroämnena, finna honom på grund av hans allmänna ståndpunkt böra godkännas. 3. Med iakttagande i övrigt av de ovan givna bestämmelserna må lärjunge, som icke uppnått föreskriven kompensation i läroämnena, det oaktat kunna i examen godkännas, därest han erhållit vitsordet Berömlig i något av de på timplanen för realskolans högsta klass upptagna övningsämnena. 4. I fråga om lärjunge, som på grund av frikallelse enligt § 10 från undervisningen i kristendomskunskap saknar vitsord i detta ämne, skola i övrigt för examens godkännande gälla enahanda villkor, som ovan sagts. §77. 1. över den avlagda examen skall rektor enligt fastställt formulär upprätta examenskatalog, och skola i densamma upptagas: a) de enligt § 72 vid den skriftliga prövningen och enligt § 75 vid den muntliga prövningen avgivna vitsorden; b) vitsord för handstil, avgivet på sätt i § 35 mom. 1 sägs;

311 c) av vederbörande lärare avgivna vitsord i övningsämnen; skolande härvid användas de i § 72 mom. 3 föreskrivna uttrycken; d) vitsord, som lärjunge vid flyttning till högsta eller, i förekommande fall, näst högsta klassen eller vid motsvarande prövning erhållit i läro- eller övningsämne, i vilket han icke åtnjutit undervisning i högsta klassen; e) av kollegiet avgivna vitsord för uppförande och ordning, företrädesvis avseende det sista läsåret; skolande härvid användas de i § 35 mom. 1 föreskrivna uttrycken. 2. Den i — •—• — till skolöverstyrelsen. 3. För lärjunge fastställt formulär. §82. 1. Lärjunge, som åtnjutit enskild undervisning och önskar avlägga realexamen, skall inom tid, som i § 67 mom. 1 eller § 78 mom. 1 stadgas, därom göra skriftlig anmälan hos rektor vid det allmänna läroverk eller den kommunala mellanskola, där han önskar undergå den skriftliga prövningen, med uppgift huruvida han önskar deltaga i prövning i franska samt huruvida han med hänsyn till bestämmelserna i §§ 7, 69 och 74 mom. 6 önskar bliva fritagen från viss prövning. Till anmälan skall han foga uppgift om bostad, föregående undervisning, genomgångna kurser och använda läroböcker, vederbörligt åldersbetyg samt, därest han inom de två sista åren åtnjutit undervisning vid offentlig läroanstalt, vederbörligt avgångsbetyg därifrån. Har anmälan fall föreskrivet. 2. Den, som önskar bliva befriad från muntlig prövning i matematik, skall antingen genom betyg från femårig realskolas tredje klass eller från fyraårig realskolas andra klass eller ock genom intyg av vederbörande ordinarie lärare vid allmänt läroverk styrka, att han inom de tre sista åren blivit i detta ämne prövad och godkänd enligt fordringarna för flyttning till realskolans näst högsta klass. 3. I mom. 1 — • kunna befrias. 4. Uppgift å • muntlig prövning. 5. Vad i mom. 2—4 sägs om allmänt läroverk eller fyraårig realskola, skall äga motsvarande tillämpning jämväl i fråga om kommunal mellanskola. §85. 1. Examinand, som erhållit lägst vitsordet Godkänd för den svenska uppsatsen och för två andra skriftliga prov, äger undergå muntlig prövning på därför bestämd tid. 2. Examinand, som erhållit lägst vitsordet Godkänd för den svenska uppsatsen och för endast ett annat skriftligt prov, må kunna undergå muntlig prövning, därest minst två tredjedelar av de lärare, som deltagit i bedömandet av de skriftliga arbetena, anse sådant böra honom medgivas. I dylikt fall skall anledningen till beslutet antecknas till examensprotokollet. 3. Efter det att de skriftliga arbetena blivit bedömda, skall rektor vid det

312 läroverk, där detta skett, underrätta examinand om utgången av den skriftliga prövningen samt om tiden för den muntliga prövningen. § 86. 1. Vid bestämmandet examinator bestämmes. 2. Förhör skall fastställda lärokurserna. 3. Förhören förrättas av lärarna i realskolans högsta klass eller, om flera avdelningar av denna klass finnas, av dem bland nämnda lärare, som rektor bestämmer. 4. Examinand skall examen hänvisas. 5. Vitsord för därom anmodar. 6. I protokollet över den muntliga prövningen upptagas: vitsord över den skriftliga och muntliga prövningen, det i § 82 mom. 2 omförmälda vitsordet ävensom vitsord i teckning och för handstil. §89. Fyllnadsprövning skall, efter anmälan hos rektor vid allmänt läroverk eller kommunal mellanskola, äga rum vid den läroanstalt, där anmälan skett. Prövningen förrättas av lärare, som rektor därom anmodar, och skall, då densamma avser läroämne, försiggå i närvaro av annan av rektor utsedd lärare. Tid och ordning för prövningen bestämmes av rektor i samråd med ifrågavarande lärare. Ingår i prövningen även skriftligt prov, skall detta, sedan det rättats och bedömts av den prövande läraren, vid läroverket förvaras. Vitsord över fyllnadsprövning skall antecknas i särskild liggare och betyg enligt fastställt formulär meddelas examinanden. Den vid prövningen närvarande läraren äger att beträffande prövningen i dess helhet och bedömandet av densamma framställa de erinringar, vartill han kan finna anledning, och skall i sådant fall anteckning därom av rektor göras i liggaren. § 90. Den, som anmäler sig till fyllnadsprövning, skall därvid erlägga dels fem kronor, som tillfalla rektor, dels för varje ämne, i vilket han önskar undergå sådan prövning, sju kronor samt ytterligare fem kronor, därest skriftligt prov avlägges, skolande dessa båda avgifter tilldelas vederbörande lärare, dels slutligen fem kronor för varje läroämne, att tilldelas den vid prövningen enligt § 89 närvarande läraren. ' § 93. 1. Anmälan till studentexamen skall före den 1 februari skriftligen göras hos läroverkets rektor. Därvid skall lärjunge lämna uppgift på sin ämnesgrupp samt i förekommande fall tilläggsämne, ävensom anmäla, huruvida han önskar avlägga skriftligt prov jämväl i annat ämne än de i § 95 mom. 2 föreskrivna och i den muntliga prövningen undergå förhör i kristendomskunskap. Rektor åligger att före den 15 februari till skolöverstyrelsen insända efter fastställt formulär upprättad förteckning på de anmälda. Har anmälan i examen.

313 2. 3.

Den, som Examinand, som

till statskontoret. erlagd avgift. § 94.

1. I studentexamen dels muntlig. 2. Den skriftliga prövningen anställes samtidigt vid alla högre allmänna läroverk och lyceer på tid, som av skoloverstyrelsenjbestämmes. Uppgifter för de skriftliga proven bestämmas av skolöverstyrelsen, sedan av överstyrelsen bland censorerna och läroverkens lärare utsedda sakkunniga uppgjort förslag. Uppsikten vid provens utförande utövas av lärarna i den ordning rektor bestämmer. 3. Den muntliga den tredje. 4. Vid studentexamen överstyrelsen anvisas. § 95. 1. Skriftlig prövning anordnas på latingj^mnasiet och latinlyceet i modersmålet, latin, engelska, franska och matematik; på realgymnasiet och reallyceet i modersmålet, engelska, franska, matematik och fysik; på det nyspråkliga lyceet i modersmålet, engelska, franska och matematik. Prövningen skall i varje ämne försiggå på särskild, för densamma bestämd dag, dock att i fråga om gymnasiet samt latin- och reallyceet proven i engelska och franska skola samtidigt anordnas. Proven skola utgöras av: i modersmålet: en uppsats över ett bland flera uppgivna ämnen; i latin: en översättning från latin till svenska; i engelska: en översättning från svenska till engelska eller, om lärjunge så önskar, en på engelska författad uppsats över ett bland flera uppgivna ämnen; i franska: en översättning från svenska till franska; i matematik: ett matematiskt arbete; samt i fysik: ett fysikaliskt arbete. 2. Lärjunge är skyldig att deltaga i tre skriftliga prov, nämligen på latingymnasiet och latinlyceet i modersmålet, latin samt ett av ämnena engelska eller franska; på realgymnasiet och reallyceet i modersmålet, matematik samt ett av ämnena engelska eller franska; på det nyspråkliga lyceet i modersmålet, engelska och franska. § 96. 1. För den svenska uppsatsen må sådana hjälpmedel begagnas, som skolöverstyrelsen med hänsyn till ämnenas beskaffenhet finner lämpligt förordna. För översättningen från latin till svenska och för proven i främmande levande språk må användas av skolöverstyrelsen godkända ordböcker samt för de ma-

314 tematiska och fysikaliska arbetena av överstyrelsen godkända lingar och logaritmiska tabeller ävensom räknesticka. De närmare •— av skolöverstyrelsen. 2. Lärjunge, som prövningens början.

formelsam-

§ 97. 1. För vartdera av proven i modersmålet, latin, matematik och fysik medgives en tid av sex timmar, för vartdera av proven i engelska och franska fyra timmar, häri dock ej inräknad den tid, som åtgår till uppgifternas delgivande åt lärjungarna. 2. Är arbetet vid den föreskrivna tidens utgång icke avslutat, må det ändock kunna godkännas, om det i sitt ofullbordade skick anses därav förtjänt; börande dock, för att kunna godkännas, såväl det matematiska som det fysikaliska arbetet nöjaktigt behandla minst tre av de förelagda uppgifterna. § 98. 1. Den svenska uppsatsen granskas och rättas av vederbörande lärare samt prövas och bedömes därefter samfällt av sagde lärare och en lärare, som kollegiet vid slutet av föregående läsår inom sig utsett till medbedömare. P å grund av lärjungens dels genom nämnda skriftliga prov, dels genom under läsåret i modersmålet utförda skriftliga arbeten, däri inbegripet enskilt arbete, ådagalagda förmåga att klart och språkriktigt samt med en viss grad av självständighet behandla ett förelagt ämne, skall av läraren i modersmålet jämte medbedömaren avgivas ett sammanfattande vitsord för svensk skrivning. Vart och till medbedömare. Uppstå olika meningar vid bedömandet av något bland de skriftliga arbetena eller vid avgivandet av vitsord för svensk skrivning, tillkallas rektor eller, om han redan deltagit i prövningen, en annan av kollegiet utsedd lärare, och gäller den mening, som den sålunda tillkallade biträder. 2. över bedömandet av de skriftliga arbetena skall rektor föra protokoll, vilket undertecknas av honom och av de i bedömandet deltagande lärarna. 3. Såsom vitsord användas de uttryck, som föreskrivas i § 72 mom. 3. § 99. 1. Lärjunge, som erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning och för två andra skriftliga prov, äger undergå muntlig prövning på därför bestämd tid. 2. Lärjunge, som erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning och för endast ett annat skriftligt prov, må kunna förklaras berättigad att undergå muntlig prövning, såvida sistnämnda prov blivit avlagt i något av de till hans ämnesgrupp hörande kärnämnena och minst två tredjedelar av de lärare, som under terminen undervisat honom i läroämnena, anse sådant

315 böra honom medgivas. I dylikt fall skall anledningen till beslutet antecknas till examensprotokollet. § 100. Inom två veckor efter det att den skriftliga prövningen avslutats, skola de till densamma hörande arbetena av rektor insändas till skolöverstyrelsen. Tilllika insändas: det vid de skriftliga arbetenas bedömande förda protokollet; uppgift enligt fastställt formulär på de vitsord, som under de tre näst föregående terminerna tilldelats lärjungarna; uppgift på de lärare, vilka i de olika ämnena skola verkställa förhör; samt de i § 103 mom. 1 omförmälda uppgifterna beträffande genomgångna lärokurser. De skriftliga arbetena jämte ovannämnda handlingar skola av skolöverstyrelsen hållas vederbörande censorer till hända. § 101. 1. I den detta ämne. 2. Lärjunge, som enligt § 10 varit frikallad från undervisningen i kristendomskunskap, är skyldig att före den muntliga prövningens början till rektor avlämna skriftlig redogörelse för den undervisning, han åtnjutit i religionskunskap, samt intyg över sina insikter i detta ämne. § 102. Vid den muntliga prövningen skola till censorernas kännedom tillhandahållas lärjungarnas skriftligen avfattade enskilda arbeten ävensom deras under senaste läsåret utförda skriftliga arbeten, laborationsredogörelser och arbeten i teckning. § 103. 1. Censorerna bestämma, i vilka läroämnen varje lärjunge skall undergå förhör, och skall detta avse fyra, högst fem av de i hans examen ingående läroämnena. Förhöret skall huvudsakligen omfatta de på gymnasiets eller lyceets undervisningsplaner upptagna kursmoment, vilka enligt uppgift av vederbörande lärare gjorts till föremål för särskild behandling under de senaste två läsåren. Censorerna skola, så vitt hinder därför icke möter, en vecka före den muntliga prövningen meddela vederbörande rektor de ämnen, i vilka förhör skall anställas med de olika lärjungarna, och åligger det rektor att omedelbart underrätta lärjungarna härom. 2. Ordning för sex timmar. 3. Lärarna i gymnasiets och lyceets högsta årsklass skola, envar i sitt läroämne, verkställa förhöret under den för ämnet enligt examensordningen anslagna tiden. Censor äger, därest han så finner lämpligt, övertaga förhöret; dock att, därest censor begagnar sig av sagda rätt, han skall, oavsett

316 om han övertagit förhöret från dess början eller låtit vederbörande lärare påbörja detsamma, därmed fortsätta, till dess förhöret i ämnet blivit avslutat i fråga om enskild lärjunge eller viss examensgrupp. 4. Censorerna bestämma uppgifter för förhören, och skola vid prövningen i främmande levande språk ävensom i latin jämväl till extemporerad översättning föreläggas av skolöverstyrelsen för ändamålet bestämda texter. Vederbörande examinator skall i god tid, minst en timme före förhörets början, erhålla meddelande om de bestämda uppgifterna. Examinator, som erhållit sådant meddelande, må under inga omständigheter till någon, vem det vara må, före förhörets början yppa något därom. § 104. 1. Sedan den muntliga prövningen blivit förrättad, avgiva vederbörande lärare vitsord över lärjungens insikter i samtliga i hans ämnesgrupp enligt § 9 ingående ämnen och i tilläggsämne, därest sådant anmälts; skolande därvid vitsord i modersmålet avse svenska språket och litteraturen. Vid avgivandet av dessa vitsord skall hänsyn företrädesvis tagas till lärjungens under de båda sista läsåren muntligt och skriftligt ådagalagda kunskaper ävensom till de skriftliga prov i latin, engelska, franska, matematik och fysik, i vilka han deltagit. 2. Såsom vitsord användas de uttryck, som föreskrivas i § 72 mom. 3. § 105. 1. Lärjunge, som i den muntliga prövningen erhållit lägst vitsordet Godkänd i samtliga i hans ämnesgrupp ingående ämnen, skall i examen godkännas, såvida mer än halva antalet censorer finner honom böra godkännas. 2. Lärjunge, som i den muntliga prövningen erhållit lägst vitsordet Godkänd i samtliga i hans ämnesgrupp ingående ämnen utom ett, må kunna i examen godkännas, under förutsättning dels att han i läroämnena, däri inbegripna svensk skrivning och tilläggsämne, äger en kompensation i vitsord över Godkänd, uppgående till sammanlagt minst två betygsenheter, varav lägst vitsordet Med beröm godkänd i ett ämne, dels ock att minst två tredjedelar av de lärare, som under terminen undervisat honom i läroämnena, och mer än halva antalet censorer finna honom på grund av hans allmänna ståndpunkt böra godkännas; dock att lärjunge, som till examen anmält endast ett främmande levande språk och i detta erhållit vitsordet Icke godkänd, må i examen godkännas, allenast då detta med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter prövas skäligt. 3. H a r lärjunge i examensprotokollet. § 106. 1. över den avlagda examen skall rektor enligt fastställt formulär upprätta examenskatalog, och skola i densamma upptagas: a) de enligt § 98 vid den skriftliga prövningen och enligt § 104 vid den muntliga prövningen avgivna vitsorden;

317 b) av vederbörande lärare avgivna vitsord i övningsämnen; skolande härvid användas de i § 72 mom. 3 föreskrivna uttrycken; c) vitsord, som lärjunge vid flyttning till näst högsta årsklassen eller vid motsvarande prövning erhållit i ämne, i vilket han icke åtnjutit undervisning i högsta årsklassen; d) av kollegiet avgivna vitsord för uppförande och ordning, företrädesvis avseende de två sista läsåren; skolande härvid användas de i § 35 mom. 1 föreskrivna uttrycken. 2. Den i till skolöverstyrelsen. 3. För lärjunge — — — fastställt formulär. § 107. 1. Lärjunge, som varit berättigad att anmäla sig till undergående av studentexamen på den enligt § 93 mom. 1 utsatta tiden men under vårterminen icke undergått sådan examen eller icke blivit i densamma godkänd, må, i händelse han önskar att under nästföljande hösttermin avlägga denna examen, före den 10 september hos vederbörande rektor därom göra anmälan och erlägga avgift, på sätt i § 93 är stadgat; och åligger det rektor att före den 25 september till skolöverstyrelsen insända förteckning på dem, som sålunda anmält sig, jämte uppgift på deras examensämnen. Har anmälan inkommit till rektor senare än nu är sagt, bestämmer överstyrelsen, huruvida sålunda anmäld lärjunge må tillåtas deltaga i examen. 2. Den skriftliga prövningen skall försiggå vid det läroverk, lärjungen tillhör, och anställas i november, varvid i avseende på sådan prövning de i §§ 94—99 meddelade föreskrifter skola tjäna till efterrättelse; dock att vid avgivandet av vitsord för svensk skrivning hänsyn skall tagas jämväl till lärjungens under föregående vårtermin utförda skriftliga arbeten. Inom två veckor efter det att den skriftliga prövningen avslutats, skola till överstyrelsen insändas för att hållas vederbörande examensnämnd till hända: de skriftliga arbetena, det vid dessas bedömande förda protokollet samt uppgift enligt fastställt formulär på de vitsord, som under de tre näst föregående terminerna tilldelats lärjungarna. 3. Den muntliga prövningen skall äga rum inför någon av de särskilda examensnämnder, som utses för prövning i studentexamen av lärjungar från enskild undervisning. 4. I fråga om lärjunge, som under vårterminen av sjukdom eller annat giltigt skäl varit hindrad att undergå studentexamen, skola bestämmelserna i §§ 101—106 tjäna till efterrättelse; skolande för lärjunge, vilkens examen blivit godkänd, betyg över avlagd studentexamen utfärdas av examensnämndens ordförande i enlighet med formulär för betyg åt läroverkets egna lärjungar. I detta betyg skola upptagas: a) av vederbörande examinatorer avgivna vitsord i läroämnen, i vilka lärjungen undergått förhör; b) från vederbörande läroverk insända vitsord i läroämnen, i vilka lärjungen icke undergått förhör, vitsord, som lärjungen vid flyttning till näst högsta årsklassen eller vid motsvarande prövning erhållit i ämnen, i vilka han icke

318 åtnjutit undervisning i högsta årsklassen, ävensom vitsord i övningsämnen samt för uppförande och ordning. 5. I fråga om lärjunge, som under vårterminen undergått studentexamen men icke blivit i densamma godkänd, skola bestämmelserna i §§ 113—115 i vad de avse odelad muntlig prövning tjäna till efterrättelse; skolande för lärjunge, vilkens examen blivit godkänd, betyg över avlagd studentexamen utfärdas av examensnämndens ordförande i enlighet med formulär för betyg åt läroverkets egna lärjungar. I detta betyg skola upptagas: a) av vederbörande examinatorer avgivna vitsord; b) från vederbörande läroverk insända vitsord, som lärjungen vid flyttning till näst högsta årsklassen eller vid motsvarande prövning erhållit i ämnen, i vilka han icke åtnjutit undervisning i högsta årsklassen, ävensom vitsord i övningsämnen samt för uppförande och ordning. 6. Lärjunge, som på grund av avlagda skriftliga prov varit berättigad att undergå muntlig prövning för studentexamen men icke undergått sådan prövning eller icke blivit i densamma godkänd, må, i händelse han önskar under nästföljande termin avlägga examen, därvid fritagas från undergående av ny skriftlig prövning och i dess ställe tillgodoräkna sig de vitsord, han i nästföregående examen erhållit för svensk skrivning samt för de av honom då avlagda skriftliga proven i övriga ämnen.

§ no. 1. Lärjunge, som åtnjutit enskild undervisning och önskar avlägga studentexamen, skall inom tid, som i § 93 mom. 1 eller § 107 mom. 1 stadgas,, därom göra skriftlig anmälan hos rektor vid högre allmänt läroverk eller lyceum samt därvid lämna uppgift om de ämnen, i vilka han, med hänsyn till bestämmelserna i §§ 9, 93, 95, 101, 105 och 112, önskar bliva prövad i den skriftliga och muntliga examen. Vid denna anmälan skall examinanden med hänsyn till bestämmelsen i § 114 mom. 1 uppgiva, huruvida han önskar undergå odelad eller delad muntlig prövning, och därvid lämna uppgift om de ämnen, i vilka han under den pågående terminen vill bliva prövad, redogörelse för sina studier i dessa ämnen under de fyra sista åren och den undervisning, han därvid begagnat, samt uppgift om de kurser, han inhämtat i de särskilda ämnena. Därjämte skall han vid sin anmälan foga vederbörligt åldersbetyg, uppgift om bostad ävensom, därest han inom de två sista åren åtnjutit undervisning vid offentlig läroanstalt, vederbörligt avgångsbetyg därifrån. Vid anmälan fall föreskrivet. 2. Den, som undergå examen. 3. Den i examinerade meddelas. Examinand skall vid anmälan till sådan prövning erlägga dels fem kronor, som tillfalla rektor, dels för varje ämne, i vilket han önskar undergå prövning, sju kronor samt ytterligare fem kronor, därest skriftligt prov avlägges, skolande dessa båda avgifter tilldelas vederbörande lärare. 4. Den, som •— meddela befrielse. 5. Uppgift å föreskrivna förteckningen.

319 § 112. 1. Examinand, som erhållit lägst vitsordet Godkänd för den svenska uppsatsen och för två andra skriftliga prov, äger undergå muntlig prövning på därför bestämd tid„ 2. Examinand, som erhållit lägst vitsordet Godkänd för den svenska uppsatsen och för endast ett annat skriftligt prov, må kunna förklaras berättigad att undergå muntlig prövning, såvida sistnämnda prov blivit avlagt i något av de till hans ämnesgrupp hörande kärnämnena och minst två tredjedelar av de lärare, som deltagit i bedömandet av hans skriftliga arbeten, anse sådant böra honom medgivas. I dylikt fall skall anledningen till beslutet antecknas till examensprotokollet. § 114. 1. Den muntliga vara odelad. Odelad prövning skall omfatta samtliga de ämnen, i vilka examinand anmält sig önska bliva prövad. Vid delad prövning skall den första examensavdelningen omfatta de kärnämnen, i vilka de skriftliga proven avlagts, samt dessutom efter examinandens eget val ytterligare ett ämne, så att sammanlagda antalet ämnen i första avdelningen uppgår till fyra. I den andra examensavdelningen förrättas prövning i de återstående ämnena. I andra första examensavdelningen. 2. Vid bestämmandet ordförande bestämmes. 3. Prövningen skall äger rum. 4. Om censor •— till protokollet. 5. Lärjunge från •— och idrott. 6. I protokollet och idrott. § 116. Den, som avlagt godkänd studentexamen, äger rätt dels att undergå prövning, enligt fordringarna för studentexamen, i ämne, som icke förekommit i hans examen, dels ock att undergå förnyad prövning i ämne, som ingått i hans examen; dock att, när prövningen i sistnämnda fall gäller ämne på samma bildningslinje, på vilken studentexamen avlagts, sådan prövning icke må äga rum samma termin som examen avlagts. Fyllnadsprövning i modersmålet skall omfatta dels en svensk uppsats, dels ock muntlig prövning i svenska språket och litteraturen. Fyllnadsprövning i annat ämne, i vilket skriftligt prov kan på vederbörande bildningslinje förekomma i studentexamen, skall omfatta även skriftlig prövning i ämnet; dock att beträffande ämnena engelska och franska skriftlig prövning erfordras endast i det fall, att ämnet i studentexamen ingått som kärnämne. § 117. Anmälan till fyllnadsprövning skall göras hos rektor vid högre allmänt läroverk eller lyceum, vilken det åligger att inom två veckor till skolöverstyrelsen insända anmälningshandlingarna. Prövningen skall ske vid det läro-

320 verk, som överstyrelsen för varje examinand anvisar, samt äga rum före utgången av kalenderåret näst efter det, varunder anvisning av överstyrelsen meddelats. Prövningen förrättas av lärare, som rektor därom anmodar, och skall, då densamma avser läroämne, försiggå i närvaro av annan av rektor utsedd lärare. Tid och ordning för prövning bestämmes av rektor i samråd med ifrågavarande lärare. Ingår i prövningen även skriftligt prov, skall detta, sedan det rättats och bedömts av den prövande läraren, vid läroverket förvaras. Vitsord över fyllnadsprövning skall antecknas i särskild liggare och betyg enligt fastställt formulär meddelas examinanden. Den vid prövningen närvarande läraren äger att beträffande prövningen i dess helhet och bedömandet av densamma framställa de erinringar, vartill han kan finna anledning, och skall i sådant fall anteckning därom av rektor göras i liggaren. § 118. 1. Den, som anmäler sig till fyllnadsprövning, skall därvid erlägga dels fem kronor, som tillfalla rektor, dels för varje ämne, i vilket han önskar undergå sådan prövning, sju kronor samt ytterligare fem kronor, därest skriftligt prov avlägges, skolande dessa båda avgifter tilldelas vederbörande lärare, dels slutligen fem kronor för varje läroämne, att tilldelas den vid prövningen enligt § 117 närvarande läraren. 2. Examinand, som icke inom den i § 117 angivna tid undergår fyllnadsprövning, äger efter hos rektor inom samma tid gjord anmälan återbekomma vederbörande lärare eljest tillkommande avgifter. § 130. Lärare aktgive sorgfälligt på sitt kalls förpliktelser, vinnlägge sig om ett gott samarbete med rektor, medlärare och lärjungarnas hem samt ställe sig till noggrann efterrättelse vad honom åligger enligt denna stadga och vad eljest föreskrives honom i tjänsten. § 133. 1. Utöver rektorsgöromålen '• i veckan. 2. Lektor, som • i veckan. 3. I fråga — särskilt stadgat. 4. Vikarierande och motsvarande tjänstgöring. 5. I den undervisningsskyldighet, som åligger lärare, ingå även vissa särskilda åligganden, såsom granskning av lärjungarnas skriftliga arbeten, laborationsredogörelser och herbarier, handledning av lärjungarna i deras i § 9 föreskrivna enskilda arbete och medverkan vid ledning av lärjungarnas i § 20 omförmälda friluftsverksamhet ävensom förrättande av morgonandakt och vård av undervisningsmateriel. 6. Inom de särskilda åliggandena. 7. Förutom i — | över lärjungarna. 8. För rektor i veckan.

321 9. För lärare i veckan. Vid beräkning av tjänstgöringen för den lärare, som av rektor utses att såsom överledare planlägga och ordna lärjungarnas friluftsverksamhet, må sådant uppdrag kunna anses likvärdigt med en undervisningstimme i veckan. 10. Med undervisningstimme förstås i denna paragraf en undervisningstid av 45 minuter med den i § 19 angivna inskränkningen. § 135. 1. Lärare skall • •— är beläget. 2. Till å — eller annorstädes. 3. Utan rektors tillkommer honom. 4. Lärare må betyg vitsorda. 5. Lärare vare skyldig att närvara vid de i § 144 omförmälda föräldramötena, ävensom att varje vecka under läsåret på bestämd, i katalogen angiven mottagningstid lämna lärjungarnas målsmän tillfälle att med honom rådgöra om angelägenheter, som angå skolan. § 136. 1. Lärare, som av rektor erhåller uppdrag att såsom klassföreståndare hava närmaste uppsikten över lärjungarna i viss klassavdelning, åligger i denna egenskap: a) att söka genom en mera personlig beröring med lärjungarna vinna närmare kännedom såväl om deras individuella läggning och enskilda förhållanden som även om deras flit och framsteg i studier samt deras uppförande och ordning; b) att i sådant syfte på lämpligt sätt träda i förbindelse med lärjungarnas hem samt, då omständigheterna sådant påkalla, besöka dem i deras bostäder; c) att utöva uppsikt över ordningen inom sin avdelning samt därvid särskilt tillse, att det åt lärjungarna upplåtna lärorummet med där befintliga läroverkets och lärjungarnas tillhörigheter hålles i vederbörligt skick; d) att på anmodan av rektor leda den i § 168 föreskrivna klasskonferensen; e) att övervaka, att den klassliggare, som skall finnas i varje lärorum, på föreskrivet sätt föres, att utöva nödig kontroll över lärjunges frånvaro och därom göra vederbörlig anteckning samt att för varje vecka taga kännedom om i liggaren gjorda anteckningar och anmärkningar, ävensom att i sådant avseende till lärjunges hem lämna erforderliga meddelanden; f) att övervaka, att i den liggare, som skall föras över enskilt arbete i de båda högsta årsklasserna av gymnasiet och lyceet, vederbörliga uppgifter införas ; g) att, därest utöver den fastställda planen skriftliga prov anordnas, tillse, att dessa icke erhålla sådan omfattning eller utsättas till sådan tid, att lärjungarna därigenom otillbörligt betungas; h) att i kollegiet föredraga frågor rörande flyttning, uppförande, belöningar och understöd för avdelningens lärjungar; i) att enligt fastställt formulär uppgöra betygskatalog i två exemplar samt utfärda terminsbetyg för lärjungarna i avdelningen; 2 1 — 321680

322 j) att, på sätt därom särskilt är stadgat, deltaga i lokalstyrelsens förhandlingar; samt k) att i övrigt i allt, vad till avdelningens angelägenheter hör, gå rektor till hända. 2. Inträder förfall — hans åligganden. 3. Där tillsyningslärare — expeditionsgöromålens fullgörande. § 143. 1. över lärjungarnas flit och framsteg i studier samt över deras uppförande och ordning såväl inom läroverket som ock, i den mån ske kan, utom detsamma skall rektor, med biträde av vederbörande klassföreståndare och övriga lärare, öva uppsikt, och bör denna uppsikt vara noggrannare, i den mån lärjungarna under vistelsen vid läroverket sakna nödig vård och tillsyn av föräldrar och målsmän. 2. Rektor bör bland lärjungarna. 3. Med biträde arbete överansträngas. § 144. Rektor late sig angeläget vara att befordra samarbete och samförstånd mellan läroverket och dess överordnade myndigheter, mellan lärarna inbördes samt mellan skolan och lärjungarnas hem. I sistnämnda avseende skall han sörja för att lämpligt tillfälle beredes lärjungarnas föräldrar och målsmän att sammanträffa och rådslå med läroverkets lärare (föräldramöten). Då rektor så prövar lämpligt, må han kunna inbjuda föräldrar och målsmän att följa det dagliga skolarbetet under viss angiven tid (åhörardagar). Dessutom skall han, där så utan olägenhet kan ske, lämna tillträde till undervisningen åt dem, som önska taga kännedom om arbetet vid läroverket. § 163. 1. Rektor skall sammankalla kollegiet och, såvida icke eforus eller inspektor är närvarande och önskar leda förhandlingarna, vara ordförande vid dess sammanträden. 2. Vid omröstning ordföranden utslagsröst. 3. Vid samtliga behöriga utredning. 4. Det vid kollegiets sammanträde förda protokollet justeras vid nästa sammanträde, såvida icke två medlemmar av kollegiet utses att verkställa justeringen. 5. Det åligger rektor att övervaka, att de av kollegiet beslutade åtgärderna verkställas; dock att rektor, därest han anser sig ej kunna biträda kollegiets beslut, må kunna underställa detsamma skolöverstyrelsens prövning. §165. 1. Lärare, vilka undervisa i samma ämne, skola på kallelse av rektor inom de tre första veckorna av läsåret ävensom eljest, då så befinnes önskvärt, sammanträda till ämneskonferens.

323 2. Ämneskonferens ledes av rektor eller på rektors anmodan av vederbörande huvudlärare. Vid högre allmänt läroverk och lyceum är lektor huvudlärare i de ämnen, som äro förenade med hans tjänst. Finnas vid ett och samma läroverk flera lektorer i samma ämne, fördelar rektor dem emellan deras åligganden i nämnda hänseende. Där lektor i något ämne icke finnes, skall rektor eller den lärare, som rektor därom anmodar, tjänstgöra som huvudlärare. Vid realskola, som ej är förenad med gymnasium, anses rektor eller de lärare, som rektor därom anmodar, som huvudlärare. 3. Det åligger huvudläraren att vid ämneskonferens föra protokoll, som jämte avskrift inom två veckor inlämnas till rektor. Nämnda avskrift skall av rektor till skolöverstyrelsen insändas inom en månad efter konferensens hållande. 4. Därest vid ett läroverk all undervisning i ett ämne bestrides av allenast en lärare, skall om denne i tillämpliga delar gälla vad om ämneskonferens är stadgat. § 166. Ämneskonferens tillkommer: a) att, med huvudsaklig ledning av den i de stadgade undervisningsplanerna angivna kursfördelningen, närmare bestämma lärokurser för varje klass, ring eller krets och i anslutning härtill granska lärostoffet i de vid undervisningen använda läroböckerna; b) att, med beaktande av anvisningarna i gällande undervisningsplaner, uppgöra plan för ämnets metodiska behandling på läroverkets olika stadier ävensom överlägga om åtgärder, vilka kunna vara ägnade att på lämpligt sätt bringa i tillämpning de allmänna grunder angående undervisningens anordnande och bedrivande, vilka innehållas i §§ 46—48 av denna stadga och i ovannämnda anvisningar närmare utformats; c) att taga kännedom om samt göra till föremål för överläggning de uppgifter för enskilt arbete, som jämlikt § 9 blivit under närmast föregående läsår av lärjungarna behandlade; d) att avgiva förslag till biblioteksnämnden i fråga om inköp av böcker och till rektor i fråga om annan undervisningsmateriel; e) att pröva behovet av nya läroböcker samt i sådant avseende, där fråga är om texter, som äro avsedda att användas vid studiet av de främmande språken, och sådana skolupplagor av litterära verk, som skola användas vid modersmålsundervisningen, fatta beslut och att i övriga fall avgiva förslag, som genom rektor till skolöverstyrelsen insändes; börande vid fattandet av sådant beslut och vid dylikt förslags avgivande jämväl beaktas de olägenheter, som allt för täta ombyten av läroböcker kunna medföra såväl i fråga om undervisningsarbetets jämna fortgång som ock i ekonomiskt avseende; f) att i övrigt, med anledning av i ämnet nyutkommen litteratur eller andra omständigheter, vilka kunna vara av betydelse för ämnets behandling, överlägga och i förekommande fall besluta; samt g) att avgiva de yttranden, som kunna komma att infordras.

324 § 167. Lärare i ämnen, som äga närmare samband med varandra eller eljest påkalla gemensam överläggning, böra, när så erfordras, på kallelse av rektor och under ledning av honom eller, vid förfall för rektor, av den bland lärarna, som han därom anmodar, sammanträda och rådgöra om lämpligaste sättet att behandla dessa ämnen; skolande därvid i främsta rummet uppmärksammas vikten av att, då undervisningen inom de olika ämnena gäller besläktade eller för ämnena gemensamma partier, anordning träffas för ändamålsenlig behandling av samma lärostoff samt att i allmänhet de olika ämnena komma att på lämpligt sätt komplettera och stödja varandra. Vid sådant sammanträde, som nu är i fråga, böra jämväl avhandlas spörsmål, som avse periodläsning inom de olika ämnena. Över förhandlingarna vid sammanträdet skall föras protokoll av lärare, som därtill utses. § 168. 1. Lärare, vilka till klasskonferens. 2. Klasskonferens ledes av rektor eller på rektors anmodan av vederbörande klassföreståndare. Över förhandlingarna skall klassföreståndaren föra protokoll. § 169. Klasskonferens tillkommer i fråga om den klassavdelning, som den avser: a) att bereda lärarna tillfälle att utbyta erfarenheter och åsikter i fråga om lärjungarnas individuella läggning och enskilda förhållanden samt att vidtaga därav betingade mått och steg i fråga om behandlingen av de särskilda lärjungarna; b) att överlägga beträffande lärjungarnas flit och framsteg i studier, deras uppförande och ordning samt, där så finnes lämpligt, besluta om meddelande av anmärkningar i dessa avseenden; c) att anställa undersökning beträffande fördelningen och omfattningen av lärjungarnas hemarbete samt, därest det därvid skulle visa sig, att detta arbete icke är fördelat efter de i § 15 mom. 5 angivna grunderna eller i något ämne ålägges lärjungarna till ett mått, som kan betaga dem nödig vila och förströelse eller hindra förberedelse i andra ämnen, föreslå åtgärder till rättelse i detta avseende; d) att, därest anledning förefinnes till anmärkning beträffande det åt klassavdelningen upplåtna lärorummet eller ordningen inom detsamma, därutinnan söka ändring; e) att vid slutet av varje termin för varje lärjunge i klassavdelningen, på sätt i § 35 mom. 1 sägs, vitsorda ordning ävensom till kollegiet avgiva förslag rörande vitsord för uppförande samt belöningar och understöd: f) att vid vårterminens slut till kollegiet avgiva förslag rörande flyttning av klassavdelningens lärjungar; samt

325 g) att i övrigt överlägga och yttra sig om alla sådana frågor rörande klassavdelningen, som av rektor, kollegium eller klassföreståndare kunna föreläggas konferensen. § 170. 1. Vid ämnes- eller rektors godkännande. 2. Det åligger — några anordningar. 3. De vid ämnes- och klasskonferenser förda protokollen skola förvaras i läroverkets arkiv. §207. Vid varje allmänt läroverk skall finnas en lokalstyrelse, bestående av läroverkets rektor såsom självskriven ledamot samt av följande för en tid av fyra år utsedda ledamöter, nämligen en ledamot, utsedd av vederbörande länsstyrelse, i Stockholm av överståthållarämbetet, en ledamot, som kollegiet inom sig utser, och två ledamöter, utsedda av vederbörande kommunalstyrelse. För var och en av de särskilt utsedda ledamöterna utses jämväl suppleant, likaledes för en tid av fyra år, vilken vid förfall för den ordinarie ledamoten inträder i dennes ställe. Det skall ankomma på rektor att vid uppkommande ledighet därom göra anmälan hos vederbörande länsstyrelse och kommunalstyrelse. Såsom ledamöter av lokalstyrelsen skola dessutom i vissa fall inträda: a) kvinnlig tillsyningslärare, kvinnlig sakkunnig eller manlig tillsyningslärare vid frågor, som särskilt angå kvinnliga respektive manliga lärjungar; b) skolläkaren vid frågor, som angå hygieniska förhållanden; c) vederbörande klassföreståndare vid bestämmande jämlikt § 220 mom. 1 av befrielse från eller nedsättning i terminsavgifter. § 220. 1. Befrielse från — •—• — av lokalstyrelsen. % 2. Då befrielse — • läsårets terminer. 3. I avseende på bestämmelser gälla: a) Såsom villkor för befrielse eller nedsättning erfordras fallenhet för studier samt gott uppförande och god ordning. Vid tillämpningen av denna föreskrift iakttages: att lärjunge, som, på grund av bristande fallenhet för studier, vid allmänt läroverk tillbragt mer än två terminer i den årsklass, varom fråga är, eller som nästföregående termin vid allmänt läroverk för uppförande erhållit lägre vitsord än Gott eller för ordning lägre vitsord än God, icke må erhålla befrielse eller nedsättning; samt att i fråga om lärjunge, som under nästföregående termin ej tillhört allmänt läroverk, må med avseende på bedömandet av fallenhet för studier, uppförande och ordning, på sätt lämpligen ske kan, förfaras efter i huvudsak enahanda grunder, som för annan lärjunge angivits. b) Vid bestämmandet •— ekonomiska ställning.

326 c) Från avgift —• verkligt behov. Nedsättning till hälften i eller befrielse från terminsavgift till statsverket må meddelas lärjunge utan hinder därav, att han erlägger full avgift till läroverkets kassor. Med beaktande åtnjuta ersättning. 4. Lokalstyrelses sammanträden sätt utspridas. 5. Har lärjunge indrivning uttagas. 6. Protokoll angående i övrigt. 7. över lokalstyrelses — — — ej anföras.

Övergångsbestämmelser. 1. 2.

Med de gällande stadganden. Tills vidare skall lända till efterrättelse den i kungörelsen den 1933 (nr 00) angående undervisningsplaner för rikets allmänna läroverk och de kommunala mellanskolorna upptagna bestämmelsen, att beträffande ämnena musik, slöjd för gossar och hushållsgöromål de fastställda planerna icke skola följas, förrän särskild föreskrift därom framdeles lämnats, samt att intill dess i fråga om undervisningen i musik och slöjd för gossar i tillämpliga delar skall gälla vad för närvarande är stadgat angående musik och slöjd. 3. I fråga om inträde i samt flyttning och övergång till klasser, anordnade enligt den förut tillämpade organisationen, ävensom i fråga om skyldighet för lärjungarna att deltaga i undervisningen i de i de olika årsklasserna av densamma förekommande ämnena skall gälla vad i dessa avseenden är föreskrivet i stadgan för rikets allmänna läroverk den 18 februari 1905. 4. De i denna stadga meddelade bestämmelserna rörande flyttning till realskolans, gymnasiets och lyceets högsta årsklass skola äga tillämpning från och med vårterminen 1935, och skola intill dess tillämpas de hittills härutinnan gällande bestämmelserna. 5. Vad i § 20 och § 55 mom. 3 av denna stadga är förordnat angående lärjungarnas friluftsverksamhet skall gälla även i fråga om årsklasser, som äro anordnade enligt den förut tillämpade organisationen. 6. Vad i om realskolexamen. 7. Realexamen och studentexamen skola anordnas enligt de i denna stadga givna bestämmelserna från och med vårterminen 1935, och skola intill dess i fråga om sagda examina hittills gällande föreskrifter äga tillämpning. 8. Fyllnadsprövning efter avlagd studentexamen enligt anvisning, som av skolöverstyrelsen meddelats före den 1 juli 1932, skall äga rum före utgången av år 1933. I övrigt skola i fråga om fyllnadsprövning efter avlagd real- (realskol-) och studentexamen, till vilken ansökan ingivits före den 1 juli 1933, hittills gällande föreskrifter äga tillämpning. 9. Flickor må tillämpade organisationen. 10. Vid envar skall indragas. I allt, första lärarinna.

327 11. Bestämmelserna i som undervisningsämne. 12. Genom stadgandena 1 november 1928. 13. Genom stadgandena 1 juli 1926. 14. De till stadgan för rikets allmänna läroverk den 18 februari 1905 fogade formulären skola upphöra att gälla, i den mån den nya organisationen tillämpas. Likaledes skola de till stadgan för rikets allmänna läroverk den 24 september 1928 fogade formulären ersättas av de vid denna kungörelse fogade, i den mån de nu meddelade bestämmelserna träda i tillämpning. 15. I övrigt skola alla sådana bestämmelser, vilkas tillämpning är beroende av den fortskridande ombildningen av läroverken, träda i kraft endast i den mån samma ombildning sådant medgiver.

328 KAP. III. Ändringarna i under visningsplanerna j ä m t e motivering*. I. Allmän översikt. Det åt de sakkunniga lämnade uppdraget, omfattar bl. a. att beträffande undervisning splanerna vidtaga sådana ändringar eller jämkningar, som kunna anses erforderliga med hänsyn till arbetsbelastningen på de olika skolstadierna och en mera ändamålsenlig anordning av lärokurserna, ävensom att överväga möjligheten att begränsa lektionsantalet på det differentierade gymnasiet och lyceet. Dessa direktiv innebära enligt vår mening först och främst, att en reduktion av timtalet i dess helhet måste äga rum. Detta utesluter visserligen icke, att ett ämnes timsumma kan ökas, men ökningen måste i så fall neutraliseras av en häremot svarande minskning av timtalet i annat ämne. De oss givna direktiven innehålla tillika, att de olika ämnenas anspråk på timplanerna så noggrant som möjligt avvägas mot varandra, så att icke det ena ämnet erhåller ökat utrymme på det andras bekostnad. På grund härav ha vi ansett oss — utom i ett fall, för vilket närmare redogöres sid. 333 — förhindrade att tillmötesgå av vissa ämneskonferenser eller sammanslutningar av ämnesrepresentanter framförda önskemål om en förmånligare ställning på timplanen för resp. ämnen. Vad angår de olika ämnenas kursplaner med tillhörande mål, ha vi i motiveringarna för varje särskilt ämne i allmänhet till behandling upptagit endast ändringar av saklig innebörd med anförande av de skäl, varpå vi stödja våra förslag. Däremot ha vi icke ansett det behövligt att omnämna eller motivera ändringar av övervägande formell natur. A.

Realskolan.

a.

Läroämnen.

1. En reduktion i antalet undervisningstimmar föreslås i följande klasser och ämnen, nämligen i klass 3 5 för engelska i » 4° » matematik i » 44 » tyska, Timtalet, som för resp. ämne och klass utgör 5, har nedsatts till 4.

329 Undervisning i e n g e l s k a meddelas i såväl den 5-åriga som den 4-åriga realskolan i de tre högsta årsklasserna. De båda kursplanerna äro genomgående fullt identiska. I timplanerna åter finnes den olikheten, att klass 3 5 fått sig tilldelad en timme mer än klass 2 4 : timplanen för den 5-åriga realskolan upptager 5 + 4 + 5 timmar, för den 4-åriga 4 + 4 + 5. Då vi icke kunnat finna något bärande skäl för denna inkongruens, ha vi för klass 3 5 , liksom för klass 24, föreslagit 4 timmar. Av liknande skäl har föreslagits en timmes minskning för m a t e m a t i k i klass 4 5 . Då de av oss föreslagna kurserna i ämnet för klasserna 4 5 och 3 4 fullständigt sammanfalla — något som är förhållandet även i nu gällande kursplaner — föreligger enligt vår mening icke något skäl för längre undervisningstid i klass 4 5 . De för t y s k a gällande timplanerna äro: i den 5-åriga realskolan 6 + 6 + 4 + 3 + 4, » » 4-åriga -t 7 + 5 + 4 + 5. Vi ha ansett oss böra föreslå en timmes minskning i klass 44, varigenom timtalen bli lika i båda realskoleformernas avslutningsklasser. Skälet för den vidtagna reduktionen är främst att söka i kravet på att nedbringa arbetsbelastningen i denna klass. Härtill kommer, att samläsning mellan de båda avslutningsklasserna 55 och 44 ej sällan måste anordnas och av riksdagen förutsatts generellt kunna ske, varför det är önskvärt, att i detta ämne, liksom i alla de övriga, full överensstämmelse råder i fråga om timtalen. Jämväl med hänsyn till den för ämnet föreslagna kursfördelningen torde en sådan minskning i timtalet för 44 vara försvarlig. Såsom av kursplanerna framgår, är lärogången i de båda realskoleformerna så lagd, att omfånget av de olika kursmomenten (grammatik, textläsning, skrivningar), som höra till den 4-åriga realskolans klasser 1—3, i huvudsak svarar mot kursinnehållet för klasserna 1—4 av den 5-åriga realskolan, varför också kursplanerna för klasserna 5 5 och 4 4 äro identiska. Erfarenheter från kommunala mellanskolor med denna timplan bestyrka, att det av oss föreslagna timtalet är tillfyllest. 2. Utom ovan angivna nedskärning av antalet timmar föreslå vi en omflyttning av timtalen för historia och frivillig franska i de båda högsta årsklasserna på så sätt, att i näst högsta årsklassen undervisning meddelas i historia 3 timmar och i franska 2 timmar (nu: historia 2, franska 3) samt i avslutningsklassen i historia 2 timmar och i franska 3 timmar (nu: historia 3, franska 2). Den föreslagna ändringen är i främsta rummet betingad av en ändamålsenligare anordning av undervisningen i historia (se motiveringen under ämnet historia). Dessutom medför ifrågavarande omflyttning den fördelen, att lärjungar från olika skolformer erhålla lika lång undervisningstid i franska. Vare sig en lärjunge efter avlagd realexamen fortsätter på det 3-åriga gymnasiet eller efter genomgång av klass 45 övergår till det 4-åriga gymnasiet och där flyttas till ring I I , har han läst franska i två årsklasser med sammanlagt 5 veckotimmar (2 + 3). Härigenom möjliggöres samläsning i ämnet av lärjungar, tillhörande båda gymnasieformerna.

330 b.

övningsämnen.

1. I övningsämnenas timplaner för klasserna l 5 — 3 5 och l 4 —2* föreslå vi ingen ändring. Däremot har i den näst högsta årsklassen en större och i den högsta årsklassen en mindre reduktion företagits. Ingen avdelning inom läroverket, vare sig i realskolan eller på gymnasiet, har att uppvisa så höga slutsiffror för timplanerna som klasserna 45 och 3 4 . En nedskärning av ifrågavarande timplaner har därför framstått som en tvingande nödvändighet. Då vi emellertid icke utan olägenhet ansett oss kunna, utöver vad som ovan under a. angivits, reducera timtalen för läroämnena, har den nödiga reduktionen måst drabba övningsämnena. I klasserna 5 5 och 44 äro visserligen timplanemas slutsummor ej så skrämmande, men arbetstrycket gör sig alltid på särskilt sätt kännbart i en avslutningsklass, varför en inskränkning av arbetsbördan måste betraktas som synnerligen önskvärd. Omfattningen av timplanemas reduktion kommer bäst till synes genom följande jämförelse: Nuvarande timplaner.

Övningsämnen

. . . .

4s

3*

4*

28 + (3) 11-5

28 + (3) 11-5

30 + (2) 7

31 + (2) 7

39-5 -t- (3)

39-5 -1- (3)

37 + (2)

3 8 + (2)

Föreslagna timplaner.

Läroämnen Övningsämnen

. . . .

28 + (2) 9

29 + (2) 9

29 + (3) 6

29 + (3) 6

37 + (2)

38 + (2)

35 + (3)

35 + (3)

2. Reduktionen i övningsämnenas timtal har vunnits på följande sätt. I klasserna 45 och 3 4 ha 2 timmar musik för gossar strukits på timplanen. Då flertalet gossar på detta åldersstadium befinna sig i målbrottet och av denna anledning ej deltaga i musikundervisningen, kan den föreslagna åtgärden närmast betraktas som ett fixerande av en redan förefintlig praxis. Enligt från skolöverstyrelsens statistiska avdelning inhämtade uppgifter för ht. 1929 och ht. 1930 rörande den 6-åriga realskolans båda högsta klasser — alltså de åldersgrupper, som motsvara här ifrågavarande klasser — var antalet gossar, som icke deltogo i musikundervisningen, högst betydande, nämligen i klass 5 vid h. allm. läroverk 86'6 resp. 88'0 %, » » » realskolor 83'7 resp. 85'9 %

331 klass 6 vid h. allm. läroverk 88'0 resp. 88'5 %, » » » realskolor 91'1 resp. 91'0 %. Flickorna åter erhålla i dessa klasser undervisning i musik, men endast en veckotimme, och få vederbörlig kompensation därigenom, att de endast en timme deltaga i teckningsundervisningen. — Vidare har tiden för undervisning i slöjd för gossar ävensom för flickornas hushållsgöromål minskats med 0.5 timme och utgör alltså 3 resp. 4 timmar. För att flickornas lektionstid icke skall överstiga gossarnas, har olikheten i fråga om antalet veckotimmar i gymnastik (3 resp. 4 timmar) bibehållits. För klasserna 5 5 och 4* föreslå vi, att samtliga lärjungar, såväl gossar som flickor, skola åtnjuta undervisning i gymnastik endast 3 veckotimmar. Det har synts skäligt, att detta ämne får vidkännas en mindre reduktion med hänsyn till den förbättrade ställning, som det erhållit genom införandet av friluftsdagarna. Slutligen förtjänar påpekas, att flickorna i dessa klasser erhålla 2 timmars undervisning i teckning, varemot deltagandet i undervisningen i slöjd för flickor (1 veckotimme), som enligt nuvarande undervisningsplan är obligatoriskt, gjorts frivilligt. B.

Gymnasiet.

a.

Läroämnen.

I de i statsrådsprotokollet lämnade direktiven erinras beträffande under- Allmänna visningen på gymnasiet och lyceet därom, »att 1927 års riksdag betonat vik- synpunkter. ten av att en förändrad anordning av studierna å detta skolstadium ej leder till ökad arbetsbelastning för lärjungarna», och framhålles särskilt i fråga om undervisningen på det differentierade gymnasiet riksdagens uttalade mening, »att det av riksdagen antagna organisationsförslagets syfte ej vore att åstadkomma en stegring av fordringarna eller en utökning av kurserna utan att förslaget hade en kvalitativ snarare än en kvantitativ syftning.» Efter att ha gjort dessa påpekanden fortsätter departementschefen: »Mot de timplaner, som för närvarande äga tillämpning, synas mig ur nu angivna synpunkt vissa erinringar kunna framställas. Det har därför för mig framstått i hög grad önskvärt, att ett övervägande måtte komma till stånd i syfte att om möjligt begränsa det lektionsantal, som undervisningsplanen ålägger lärjungarna, och såmedelst bereda ökat utrymme för ett mera självständigt studiesätt i enlighet med de grundsatser, som varit bestämmande vid utformandet av den nya läroverksorganisationen.» Det mål, som i de ovan angivna direktiven utstakats för undervisningen på gymnasiet, kan sammanfattas i följande två punkter: arbetsbelastningen får ej ökas och arbetet bör, så långt det är möjligt, jämnt fördelas på de olika ringarna. Påtagligt är, att mellan dessa båda krav finnes ett nära samband: en för stor arbetsbörda i viss ring kan minskas genom överflyttning av någon del av arbetet i denna ring till en annan, som har mindre arbetsbelastning. Och även om arbetsbördan i skolan icke uteslutande bör mätas efter antalet

332 undervisningstimmar, kan dock ej bestridas, att den dagliga lektionstiden i skolan utgör en viktig del av arbetsbelastningen i dess helhet. Det har därför synts oss som en angelägenhet av största vikt att tillse, att för antalet undervisningstimmar i läroämnena sättes en viss gräns, som icke utan tvingande skäl får överskridas. Enligt vår mening bör på gymnasiet antalet undervisningstimmar i läroämnena ej överstiga 30 och på det differentierade stadiet om möjligt understiga denna siffra. En granskning av nuvarande timplaner för gymnasiet visar, att totalsumman undervisningstimmar icke obetydligt varierar inom de olika ringarna, I de båda lägsta ringarna äro slutsummorna följande: L I 4 27, R I 4 28, L I 3 29, L I I * . R I I * och R I 3 30. På det differentierade gymnasiet måste slutsummorna bli ganska olika, beroende på valet av det fasta språket och de olika tillvalsämnena. På det 4-åriga gymnasiet är det lägsta antalet undervisningstimmar 25 och det högsta 30, på det 3-åriga gymnasiet varierar antalet undervisningstimmar mellan 26 och 34. Ojämnheten i arbetsbelastning, som kännetecknar detta stadium, måste betraktas som mindre tillfredsställande. Lika olämpligt som det är, att vissa lärjungar betungas med ett alltför drygt arbete, lika olämpligt måste det vara, att andra, med begagnande av den möjlighet, som står dem öppen, komma undan med ett minimum av arbete. En minskning av denna ojämnhet är önskvärd; en sådan kan också åstadkommas genom en inskränkning av den obegränsade valfriheten, varför vi också på denna punkt föreslagit en ny anordning av det differentierade gymnasiet, för vilken en redogörelse lämnas sid. 334 ff. Bortsett från dessa ändringsförslag, som endast ha avseende på det differentierade gymnasiet, ha av oss föreslagits en del ändringar i nuvarande timplaner, som beröra såväl det lägre som det högre gymnasialstadiet. Härvid ha vi beaktat icke blott önskemål om en jämnare fördelning av arbetet utan också fordran på en mera rationell anordning av undervisningen i vissa ämnen. Slutligen har vid timplanernas uppgörande nödig hänsyn tagits till behovet av överensstämmelse mellan det 4- och 3-åriga gymnasiets timplaner på det differentierade stadiet, Här sönderslås nämligen till stor del den förut bestående klassindelningen och ersattes med en uppdelning av lärjungarna efter ämne. För att samläsning i så stor utsträckning som möjligt skall kunna komma till stånd, ha redan på det föregående stadiet kurs- och timplaner anordnats så, att de tidigare genomgångna kurserna i stort sett sammanfalla. Föreslagna I motiveringen för de särskilda ämnenas undervisningsplaner framläggas itim-ar skälen för de för varje ämne föreslagna ändringarna i kursplanerna. I detta planerna, sammanhang torde en kort översikt böra ges över ändringsförslagen, för så vitt dessa medfört en ändring av timplanerna. I ämnena kristendomskunskap samt på latingymnasiet latin har ingen ändring i timplanen föreslagits. I modersmålets timplan föreslås den ändringen, att timtalet i I 4 sänkes till 2 timmar men däremot i IV* höjes till 4 timmar. Närmare motivering lämnas under ämnet modersmålet.

333 Grekiska upptager nu 7 timmar i vardera årsklassen på det differentierade latingymnasiet. Då det befunnits önskvärt att något minska det höga timtalet för ämnet men en timmes minskning i båda årsklasserna icke ansetts tillrådlig i fråga om ett ämne, som kräver mycken tid och läses endast under två år, föreslås, att ämnets timtal reduceras med 1 timme i näst högsta årsklassen, där en sådan reduktion synts medföra mindre ölägenheter än i den högsta årsklassen. I engelska har timtalet i ring I I 3 reducerats med 1 timme för att full överensstämmelse med ring III* skall ernås (se nedan sid. 335). Historia med samhällslära. På det 4 - å r i g a g y m n a s i e t ha 2 timmar tilldelats ring I, där ämnet enligt nuvarande ordning icke läses; i stället har timtalet för ringarna I I och I I I minskats med en timme i vardera ringen. Den föreslagna omflyttningen betingas bl. a. av den förut omnämnda strävan att jämnare fördela arbetet inom de olika ringarna. Summan undervisningstimmar i ämnet blir för detta gymnasium oförändrad. P å det 3 - å r i g a g y m n a s i e t har timsumman för latingymnasiet ökats med 1 timme, som förlagts till ring I, där den totala timsumman hittills varit jämförelsevis låg. Härmed har avsetts att åt detta gymnasiums lärjungar bereda tillfälle till en mera grundlig undervisning i antikens historia. Även i ett annat avseende förete timplanerna på latin- och realgymnasiet en olikhet: på realgymnasiet har 1 timme överflyttats från ring I till ring I I , en åtgärd, som motiveras av kravet att i ring I sänka totalsumman undervisningstimmar, vilken eljest skulle komma att stiga till 31 timmar. Den föreslagna anordningen omöjliggör visserligen vid de läroverk, som äro försedda med 3-årigt såväl latin- som realgymnasium, en samläsning i ämnet mellan de båda gymnasierna, men en sådan torde, när det gäller ett kärnämne, i de flesta fall få anses utesluten på grund av lärjungeantalet i de båda nämnda ringarna. Under läsåret 1931—32 skulle i ring I samläsning kunnat anordnas endast vid 3 av de 18 läroverken av denna typ. Under läsåret 1932—33 är samläsning i sagda ring utesluten vid samtliga läroverk. — I övrigt hänvisas till motiveringen under ämnet historia. Geografi, som först i 1928 års undervisningsplaner upptagits som ämne på gymnasiets högsta stadium, och filosofi, vari under den gamla skolorganisationen undervisning meddelats endast 1 veckotimme i vardera av de båda högsta ringarna, ha för närvarande båda 2 veckotimmar i vardera årsklassen. Enär vi hålla före, att något kortare undervisningstid är tillräcklig för inhämtandet av de kurser, som lämpligen böra genomgås i dessa ämnen, föreslås, att timtalet sänkes till 1.5 för båda ämnena i högsta årsklassen. Matematik. P å l a t i n g y m n a s i e t har ingen annan ändring föreslagits än en omflyttning av de nuvarande timtalen i ringarna I* och II*, en åtgärd, som motiveras redan av önskemålet om en jämnare arbetsfördelning i de båda ringarna. I övrigt hänvisas till motiveringen under ämnena matematik och fysik. — På det 4-åriga r e a l g y m n a s i e t , där ämnets timtal i varje ring uppgår till 6 veckotimmar, ha vi ansett en mindre reduktion önskvärd och efter prövning funnit, att en sådan bäst kan göras i II*, som fått undervisningstiden minskad med 1 veckotimme. Det har synts skäligt, att detta ämne, som

334 i den 5-åriga realskolan uppvisar det högsta timtalet och i den 4-åriga det näst högsta och som på det 4-åriga realgymnasiet intager en privilegierad ställning, bör kunna tåla en så obetydlig nedskärning av arbetstiden som den föreslagna. A t t — såsom ej sällan sker — jämnställa matematik på realgymnasium med latin på latingymnasium och på denna grund fordra för båda ämnena alldeles samma timtal är enligt vår uppfattning ej befogat: jämförelsen är så till vida riktig, som matematik på realgymnasiet intar en ställning, svarande mot latinets på latingymnasiet, men den förbiser det sakförhållandet, att latinet inträder som läroämne först på gymnasiet, under det att i matematik undervisning meddelas i realskolans samtliga klasser. — Beträffande det 3-åriga realgymnasiets timplan innebär vårt förslag en minskning i totalsumman undervisningstimmar med 0.5 veckotimme: i I 3 har timtalet ökats med 0.5 och i I I I 3 minskats med 1 veckotimme. Vi ha även övervägt att ytterligare begränsa timtalet och, som förutsättning härför, kursen i det differentierade realgymnasiet. De många svåra kursmomenten på detta stadium öka nämligen i hög grad arbetsbelastningen, särskilt genom det intensiva träningsarbetet före skrivningarna, utan att vara behövliga för andra lärjungar än dem — högst 30 % — som ämna bedriva högre tekniska studier. Enligt denna plan skulle endast en del av kursen vara obligatorisk för samtliga lärjungar, medan vissa delar såsom tilläggskurs skulle läsas av nyssnämnda kategori på särskild tid. Då emellertid en sådan anordning på sakkunnigt håll ansetts medföra stora praktiska svårigheter, ha vi nödgats avstå från att föreslå densamma. I biologi med hälsolära föreslås timtalet reducerat med 1 veckotimme i högsta årsklassen samt i kemi likaledes med 1 veckotimme i näst högsta årsklassen på latingymnasiet och på det 4-åriga realgymnasiet. Motivering lämnas under respektive ämnen. Fysik. Den föreslagna omläggningen av undervisningen i fysik på l a t i n g y m n a s i e t , vilken utförligt behandlas i motiveringen för ämnets kursplaner, har medfört förändring av timplanen på det 4-åriga gymnasiet till 2 + 0 + 4 + 3 och på det 3-åriga till 0 + 4 + 3. P å det 3-åriga r e a l g y m n a s i e t s timplan föreslås en reduktion med 0.5 timme i I 3 , för att totalsumman undervisningstimmar i ringen, som erhållit motsvarande ökning i matematik, skall bibehållas oförändrad. Det diffeI fråga om det differentierade gymnasiet föreslå vi två ändringar av gerentierade n 0 mgripande betydelse. Den ena gäller de främmande levande språkens ställqymnasiet. : _ -, ,.« , „.. i • ning, den andra tillvalsrattens reglering. a) Språkfrågan. Enligt nuvarande ordning äga alla lärjungar vid övergång till det differentierade gymnasiet att själva välja ett av språken tyska, engelska eller franska till fast ämne, i vilket skrivningar äro obligatoriska. Dessutom har den läroverksstadgan bifogade planen för de skriftliga arbetena enligt gängse tolkning ansetts ge vid handen, att de lärjungar, som tillvalt ett språk, skola utföra skrivningar även i detta samt att för de lärjungar, som tillvalt två språk, skrivning i ettdera av dessa är obligatorisk. I vårt förslag har den fria valrätten begränsats och ett språk gjorts till fast ämne (kärnämne),

335 nämligen engelska, under viss förutsättning franska. Endast i det fasta språket skola skrivningar förekomma. Då färdigheten i skrivning fordrar särskild grammatisk skolning, måste ett språk med skrivning få sig tilldelad något större undervisningstid än som kan anses nödig för samma språk utan skrivning. Den erforderliga, ökningen för tillgodoseendet av skrivningarna har av oss anslagits till 1 veckotimme. På grundval härav och med hänsyn tagen till den i realskolan åt varje språk tillmätta undervisningstiden ha för de tre språken följande timplaner för gymnasiet uppgjorts (inom parentes anföras de nuvarande timtalen, där olikhet föreligger) :

Tyska

I4

II 4

3 (2) 2 (3) 2 (3) 2 3 3 4 (3) 3 1 (4) 3 1 (4)

3 3

III 4

IV 4

I»

II s

III s

3 (2) 2 ( 3 ) 2 ( 3 ) 2 3(4) 3 4 3 1 (4) 3* (4)

Såsom av denna tablå framgår, har på det differentierade gymnasiet undervisningstiden för tyska och franska minskats med en timme för vartdera språket och vardera ringen. Engelskan däremot har, i sin egenskap av kärnämne och alltså skrivspråk, fått behålla sitt nuvarande timtal oförändrat på det 4-åriga gymnasiet, medan den på det 3-åriga fått vidkännas reduktion av 1 timme i ring I I . Lärjungarna på det 3-åriga gymnasiet ha emellertid i klass 55 resp. 4* erhållit undervisning i engelska 5 veckotimmar, medan lärjungarna i ring I* endast haft 3 timmar. — Endast i det fall att franskan inträder som kärnämne och skrivspråk, erhåller detta ämne ytterligare 1 veckotimme i vardera årsklassen, avsedd särskilt för grammatikundervisning och stilgenomgång. Det förtjänar att påpekas, att tyska i II 4 och I 3 fått sin ställning förbättrad, då ämnet här läses 3 veckotimmar i st. f. 2, ävensom att franska i II* fått 4 veckotimmar i st. f. 3. För borttagandet av lärjungarnas fria val av fast språk har i främsta rummet den synpunkten varit avgörande, att härigenom en alltför ensidig språkutbildning förebygges. En viss ensidighet kan nämligen icke helt undvikas, om lärjungarna själva ha rätt att välja vilket som helst av de tre språken till kärnämne. Då det kan förutses, att ett ganska stort antal lärjungar kommer att tillvälja ämneskombinationer utan språk och sålunda i de båda högsta årsklasserna endast läsa e t t språk, är den möjligheten icke utesluten, att detta språk blir tyska. De goda kunskaper i e t t språk, som på detta sätt böra vinnas, kunna dock icke uppväga saknaden av en mera omfattande språkbildning. Om däremot — såsom av oss föreslagits — ett annat språk än tyska gores till kärnämne med obligatoriska skrivningar, måste varje lärjunge, som avlägger studentexamen, erhålla en jämförelsevis god utbildning i t v å språk, nämligen i tyska och engelska, alternativt i tyska och franska. Det torde ej heller med fog kunna bestridas, att en lärjunge, som från realskolans första klass fram till det differentierade gymnasiet under 6 resp. 5 år läst tyska med 1

För lärjungar med franska som kärnämne ytterligare 1 veckotimme.

336 en samlad undervisningstid av 22—26 veckotimmar, härunder har erhållit kunskaper i ämnet, som kunna anses erforderliga för hans framtida verksamhet eller fortsatta utbildning. Den lärjunge åter, som på det differentierade gymnasiet tillväljer tyska, måste visserligen avstå från skrivningar i ämnet men blir dock i tillfälle att öka sina kunskaper inom andra områden av språket (textläsning, talövningar, stilistik och språkhistoria). Sedan vi sålunda utmönstrat tyskan som kärnämne, ha vi haft att besvara den frågan, vilket av de båda andra språken, engelska eller franska, som bör göras till kärnämne. Efter noggrant övervägande ha vi beslutat härtill föreslå engelska och vilja som stöd härför anföra följande. Det franska språket erbjuder lärjungarna genom sitt jämförelsevis rika formsystem och framför allt genom sin svåra och därför mera tid krävande syntax betydligt större svårigheter än engelskan, och dessa svårigheter göra sig just i fråga om skrivningen i särskild grad gällande. Om därför nödig färdighet i fransk skrivning skall kunna vinnas under de två år, som stå till förfogande härför, måste undervisningen läggas så, att den grammatiska träning, som bleve ofrånkomlig för att önskat resultat skall kunna nås, komme att menligt inverka på andra och lika viktiga kursmoment. Vidare talar den ordningsföljd, vari språken inträda i undervisningen vid läroverken till förmån för engelska som fast språk. Vid inträdet på det differentierade gymnasiet ha lärjungarna åtnjutit undervisning i franska under tre år med sammanlagt 9 veckotimmar och ha, om man bortser från skriftliga övningar under lektionstimmarna, icke förut haft några egentliga skrivningar i ämnet; i engelska åter omfattar den föregående undervisningstiden fyra år med sammanlagt 13'—15 veckotimmar och med skrivningar under de sista två åren. Lärjungarna äro därför väsentligen bättre rustade att i engelska prestera de skrivningar, som tillkomma ämnet som fast språk. Slutligen ger lärjungarnas eget val tydlig anvisning om att, i valet mellan engelska och franska, engelska bör intaga platsen som kärnämne. Under läsåret 1931—1932 uppgick antalet lärjungar i statsläroverkens ringar III* och I I 3 till 2,021: av dessa ha 1,116 valt tyska, 892 engelska och 13 franska som fast språk. (Anmärkas bör, att av dessa 13 lärjungar 6 tillhöra Nya elementarskolan i Stockholm, där franskan inträtt som andra språk). Av de lärjungar, som vårterminen 1932 uttryckt sina önskemål beträffande det fasta språket för läsåret 1932 —1933, ha 1,215 valt tyska, 997 engelska och 22 franska, de senare fördelade på 14 olika läroverk. Man må finna detta läge för franskan beklagligt — kvar står dock det faktum, att på den ungdom, som f. n. frekventerar läroverken, franskan icke äger samma dragningskraft som de båda andra språken. Trots ovan anförda, tungt vägande skäl mot franska språkets upptagande som kärnämne ha vi dock ansett oss böra föreslå, att viss möjlighet alltjämt beredes för franskans bibehållande som kärnämne. Som förutsättning härför har dock synts böra uppställas samma krav, som regelmässigt uppställes för tillval av ämne, nämligen att minst 5 lärjungar på föreskrivet sätt anmält sig önska som kärnämne utbyta engelska mot franska. Dessa lärjungar

337 ha — såsom förut omnämnts sid. 335 — fått sig tilldelad en extra timme i båda årsklasserna utöver de 3 för samtliga lärjungar gemensamma undervisningstimmarna i franska, dels för att deras behov av ökad undervisning i ämnet skall tillgodoses, dels ock för att från den gemensamma undervisningen må kunna avlastas sådant, som har mindre värde för de lärjungar, vilka ha franska endast som tillvalsämne. Ännu en sak förtjänar att i detta sammanhang omnämnas. Helt naturligt är, att vid val av ämnen totalsumman för tillvalsämnenas veckotimmar spelar en viss roll, isynnerhet när det gäller lärjungar, som ännu icke visat utpräglade anlag eller gjort sitt val av levnadsbana. Den här skisserade anordningen av språkundervisningen på det differentierade gymnasiet med dess minskade timtal för språken tyska och franska bör helt säkert medföra, att ämneskombinationer med dessa båda språk eller med ettdera av dem bli mera lockande och lättare stå sig i konkurrensen. Vad särskilt franska vidkommer, synes det uppenbart, att den föreslagna åtgärden är det bästa medlet att åt detta ämne trygga en säkrare ställning än den, som det f. n. intager, och sålunda möjliggöra för ett större antal lärjungar att förvärva sig ökade insikter i detta språk. De nu föreslagna åtgärderna äro också, såsom redan framhållits, ägnade att i organisationen skapa garantier för att varje lärjunge efter genomgång av gymnasiet besitter tillfredsställande kunskaper i minst två språk. I syfte att vinna betryggande säkerhet för att detta naturliga krav icke i tillämpningen skall åsidosättas, ha vi tillika ansett oss böra föreslå, att såsom uttryckligt villkor för studentexamens godkännande i de fall — dessa kunna förväntas i framtiden bli sällsynta — då lärjunge i sin studentexamen medtager allenast ett främmande levande språk, skall såsom regel fordras lägst godkänt vitsord i detta språk. Vid lägre vitsord i språkämnet skall nämligen examinand enligt den föreslagna lydelsen av § 105 kunna godkännas, »allenast då detta med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter prövas skäligt». Enahanda villkor föreslås jämväl för flyttning till högsta årsklassen. Och med detta uttryck avse vi, såsom i specialmotiveringen (sid. 433) och anvisningarna till undervisningsplanerna (sid. 29) understrykes, att den förefintliga kompensationen är kvalificerad, ävensom att vitsorden i övriga levande språk vid övergången till det differentierade gymnasiet äro tillfredsställande. Då man vidare betänker, att enligt § 36 mom. 8 i vårt förslag även en till näst högsta årsklassen flyttad lärjunge skulle äga rätt till prövning i ämne, vari han icke erhållit godkänt vitsord, kan med ganska stor visshet förutses, att framdeles endast rent undantagsvis lärjungar skola uppvisa icke godkända vitsord i det eller de främmande levande språk, som icke ingå i studentexamen. Vid beaktande av samtliga nu anförda omständigheter torde det få anses ostridigt, att de yppade farhågorna för att studentexamen icke skall garantera erforderlig språkkunskap måste betraktas såsom mindre väl grundade. b) Tillvalsrätten. Läroverksstadgans § 9 föreskriver, att varje lärjunge skall deltaga i undervisningen, utom i de 5 fasta ämnena, i 3 läroämnen — lärjunge, som tillvalt grekiska, dock endast i 2 läroämnen — valda bland de på 22—321680

338 timplanen för de båda högsta ringarna å den linje han tillhör upptagna ämnena. Denna fria tillvalsrätt är dock begränsad därigenom, att undervisning i tillvalsämne i näst högsta ringen endast får anordnas, om minst 5 lärjungar i ringen anmält sig önska deltaga i denna undervisning, såvida icke skolöverstyrelsen på grand av särskilda omständigheter härifrån medger undantag. Vidare måste ämnesvalet hålla sig inom de ämnen, som äro upptagna på timplanen för den gymnasielinje lärjungen tillhör, en bestämmelse, som — teoretiskt sett — icke medför annan inskränkning än den, att en lärjunge på realgymnasiet är förhindrad att tillvälja grekiska. Lärjunge på detta gymnasium äger nämligen rätt att tillvälja latin, ävensom lärjunge på latingymnasiet kemi. Dessa bestämmelser ha, under den korta tid de tillämpats, i praktiken visat sig medföra vissa mindre lyckliga konsekvenser. I sina åt de sakkunniga givna direktiv framhåller också departementschefen, att frågan rörande tillvalsrättens tillämpning bör göras till föremål för förnyad undersökning. Efter att ha uttalat sig om gymnasiets timplaner fortsätter han: »I nära sammanhang med nu berörda spörsmål står ock frågan om tillämpningen av bestämmelserna om lärjungarnas rätt att tillvälja vissa ämnen å gymnasiet. Enligt föreliggande erfarenhet har den nu stadgade begränsningen av tillvalsrätten visat sig medföra ogynnsamma följder för vissa ämnen, bland andra grekiska, vars studium genom nämnda bestämmelser inskränkts på ett sätt, som icke är utan vådor för vår högre skolbildning och för det mål densamma är avsedd att sträva till. Det synes mig därför påkallat, att en undersökning kommer till stånd, i vad mån åtgärder för hindrande av en icke önskvärd utveckling på detta område kunna och böra vidtagas.» Med ledning av dessa direktiv ha vi underkastat de nuvarande bestämmelserna om tillvalsrätten en ingående prövning, vilken föranlett framläggandet av vissa ändringsförslag. De anmärkningar, som framställts mot tillvalsrätten i dess nuvarande form, gå i två till synes motsatta riktningar. Ä ena sidan framhålles, att valfriheten är för stor: lärjungarna lockas att välja ämnen med lägre timtal och överhuvud »lättare» ämnen eller också att välja lärare i stället för ämne. A andra sidan betonas, att valfriheten i stor utsträckning blir illusorisk, då den är bunden av kamraternas ämnesval: ett ämne, som ej samlar 5 lärjungar, har nämligen inga eller små utsikter att komma med på undervisningsschemat. Båda dessa anmärkningar mot tillvalsrätten ha kommit klart till uttryck i de uttalanden, som gjorts av kollegierna vid de högre läroverken, med anledning av vår cirkulärskrivelse den 3 november 1931. Av de 19 läroverkskollegier, som yttrat sig om tillvalsrätten, ha 16 uttalat en bestämd önskan, att denna rätt begränsas eller regleras därigenom, att i stället för val av ämne införes val av vissa fasta ämneskombinationer (tillvalsgrupper). I synnerhet vid läroverk med litet lärjungeantal på gymnasiet äro, framhålles det, olägenheterna med den nuvarande ordningen kännbara. Så skriver läroverkskollegiet i Gävle: »Alldenstund bestämmelserna angående ämnesdifferentieringen i gymnasiets två högsta ringar visat sig medföra avsevärda svårigheter för lärjungar-

339 na vid ämnesvalet inom ringar med litet elevantal, synes det kollegiet nödvändigt, att organisationen ändras på så sätt, att dessa olägenheter avhjälpas och lärjungarna även i små gymnasieringar må kunna få undervisning i de ämnen, som de behöva för sitt framtida levnadskall.» Och läroverkskollegiet i Landskrona gör, efter att ha förordat införandet av fasta tillvalsgrupper, följande tilllägg: »Därvid bör tillses, att även de ämnen, vilka locka endast få elever och på grund därav särskilt vid mindre läroverk lätt bli missgynnade, bli representerade i tillräckligt antal grupper. För vissa ämnen torde dessutom en nedsättning av minimiantalet elever bli nödvändig.» Än längre i begränsningen av tillvalsrätten går kollegiet vid Göteborgs flickläroverk, som föreslår »ett antal relativt fasta bildningslinjer» och härvid särskilt betonar angelägenheten av att en »nyspråklig linje» kommer till stånd. Läroverkskollegiet i Hudiksvall önskar i första hand ett »fast system med successiv avskrivning av vissa ämnen» i överensstämmelse med av kollegiet uppgjort förslag. I samband med inskränkning av valfriheten uttalar sig kollegiet i Karlskrona för avskaffandet av bestämmelsen om ett visst minimiantal lärjungar, under det att kollegierna i Gävle och Landskrona gett sina önskemål på denna punkt en mera moderat form (se ovan). När det gällt att taga ställning till ovan anförda, av kollegierna uttalade önskemål beträffande tillvalsrätten, ha vi icke ansett oss kunna tillmötesgå kravet på inrättandet av fasta bildningslinjer, om nämligen härmed avses en uppdelning av de båda gymnasierna, latin- och realgymnasiet, på ett fåtal linjer med fasta ämnen, som skulle vara gemensamma för alla till resp. linjer hörande lärjungar, exempelvis på så sätt, att latingymnasiet uppdelades i en helklassisk linje (med grekiska), en halvklassisk (utan grekiska) samt en nyspråklig (med större timtal för de moderna språken), och realgymnasiet uppdelades i en matematisk och en naturvetenskaplig linje. Vi hålla före, att en sådan uppdelning skulle sönderbryta den nuvarande organisationen och därmed även omintetgöra den rätt till specialisering, som kan betraktas som en av huvudpunkterna i denna organisation. Enligt vår mening kan syftemålet med en sådan linjeuppdelning realiseras inom ramen av den nuvarande organisationen, dock under förutsättning att denna organisation får en fastare utformning. Vad som erfordras för att råda bot på bristema i den nuvarande ordningen är icke främst att nedbringa antalet utbildningslinjer till ett minimum utan att reglera lärjungarnas tillvalsrätt och såmedelst förhindra, att ämnesvalet göres planlöst och efter mindre goda bevekelsegrander. Med andra ord — lärjungarna skola välja ämneskombinationer, icke ämnen. Den jämkning, som i detta avseende synes oss böra vidtagas, åsyftar sålunda att i viss mån »standardisera» ämnesvalet på grundval av de krav, som uppställas för tillträdet till högre fackutbildningsanstalter. Med ledning av skolöverstyrelsens »Uppgifter angående fordringar för inträde vid vissa undervisningsanstalter . . . » samt med stöd av inhämtade upplysningar och i övrigt gjorda iakttagelser ha vi i läroverksstadgan § 9 upptagit 15 olika ämneskombinationer, nämligen:

340 å latin- och realgymnasium

samt latin- och reallyceum:

1) tyska, franska och geografi, 2) tyska, franska och filosofi, 3) tyska, geografi och biologi med hälsolära, 4) franska, geografi och biologi med hälsolära; å latingymnasium

och

latinlyceum:

och

reallyceum:

5) grekiska och tyska, 6) grekiska och franska, 7) grekiska och filosofi, 8) tyska, franska och matematik, 9) tyska, matematik och fysik, 10) franska, matematik och fysik, 11) matematik, fysik och kemi; å realgymnasium

12) tyska, franska och fysik, 13) tyska, fysik och kemi, 14) franska, fysik och kemi, 15) biologi med hälsolära, fysik och kemi. Därest franska inträder som kärnämne, skall i ovanstående ämneskombinationer franska utbytas mot engelska, Med hänsyn till lärjungarnas blivande utbildning och yrkesval kan valet av dessa ämneskombinationer göras i huvudsak på följande sätt: 1) handelshögskola, handelsgymnasium, marinintendentskurs, järnväg, post, riksbanken (realgymnasium); 2) juridisk fakultet, filosofisk fakultet (humanister, matematiker); 3) och 4) filosofisk fakultet (geografer, biologer), folkskoleseminarium; 5)—7) teologisk fakultet, filosofisk fakultet (humanister); 8) infanteri, kavalleri, träng, riksbanken; 9)—11) filosofisk fakultet (matematiker, fysiker), medicinsk fakultet (med erforderlig fyllnadsprövning), folkskoleseminarium; 12) filosofisk fakultet (matematiker, fysiker), infanteri, kavalleri, träng, flottan ; 13) filosofisk fakultet (matematiker, fysiker), teknisk högskola, artilleri, telegraf, tull; 14) filosofisk fakultet (matematiker, fysiker), teknisk högskola, artilleri och fortifikation, kustartilleri, telegraf; 15) medicinsk fakultet, filosofisk fakultet (biologer), folkskoleseminarium, tandläkareinstitutet, farmaceutiska institutet, skogshögskolan, veterinärhögskolan, lantbrukshögskolan, gymnastiska centralinstitutet. Genom ett rationellt ordnat tillval, som ovan föreslagits, böra de påtalade bristerna i tillvalsrätten kunna, om icke helt avhjälpas, dock i största möjliga

341. utsträckning mildras. Tillvalet kommer att bli mera p l a n m ä s s i g t , då lärjungarna måste välja sådana ämnen, som de verkligen behöva för sin,framtida livsuppgift, eller, därest de icke ännu bestämt sitt blivande »vitae genus», hänvisas att välja ämnen, som höra samman och icke stå isolerade. Så t. ex. upptages för latingymnasiet icke någon tillvalsgrupp innehållande fysik utom i förening med matematik. Vidare ökas genom den föreslagna regleringen utsikterna för lärjungarna att kunna erhålla undervisning i de ämnen de önska, eftersom samma ämne ingår i flera kombinationer. Detta förhållande bidrager i- icke oväsentlig mån till att minska den olägenhet, som följer med det nuvarande systemet, nämligen att lärjungarna efter studentexamen nödgas för sin fortsatta utbildning undergå fyllnadsprövning i ämne, som de av någon anledning ej önskat eller på grund av det stadgade minimiantalet lärjungar ej kunnat medtaga bland de tillvalda ämnena. Den ordnade tillvalsrätten gör det också lättare för en lärjunge att välja ett t i l l ä g g s ä m n e , som på ett naturligt sätt anknyter till eller kompletterar den av honom valda ämneskombinationen. Om t. ex. en lärjunge på latingymnasiet bestämt sig för medicinska studier, bör han välja kombinationen 11) matematik, fysik och kemi och såsom tilläggsämne biologi. En lärjunge på realgymnasiet, som valt kombinationen 15) biologi, fysik och kemi, men samtidigt önskar förvärva sig bättre språkutrustning, bör som tilläggsämne välja ett av språken tyska eller franska. En god språkutbildning ger ämnesgrupp 5) grekiska och tyska eller grupp 6) grekiska och franska i kombination med ett tredje språk som tilläggsämne, franska resp. tyska. Utom språken må särskilt ämnena geografi och filosofi på grund av sitt låga timtal och sin allmänbildande karaktär framhållas som lämpliga tilläggsämnen. — Enligt stadgan åligger det rektor och klasskonferens att övervaka valet av tilläggsämne. A ena sidan bör en lärjunge med goda studieförutsättningar erhålla de möjligheter, som förefinnas, att i ytterligare ett ämne förkovra sina kunskaper; men å andra sidan bör noga tillses, att en lärjunge, för vilken redan de ämnen, som ingå i hans ämnesgrupp, ge tillräckligt arbete, icke genom upptagandet av tilläggsämne pressas av en alltför tung arbetsbörda och utsattes för risken av överansträngning. Givetvis äger en lärjunge, som erhållit vederbörligt tillstånd att medtaga tilläggsämne men som efter någon tid finner sig böra nedlägga detta ämne, rätt att efter anmälan hos rektor befrias från deltagandet i undervisningen i detsamma. Slutligen medför regleringen av tillvalsrätten en jämnare fördelning av lärjungarnas a r b e t s b e l a s t n i n g . På sid. 332 har framhållits det mindre tillfredsställande i den obegränsade valfriheten i så måtto, att den ej kan förhindra, att lärjungar genom sitt ämnesval skaffa sig väl lindrigt arbete. Att häri åstadkomma full rättvisa är även med den föreslagna anordningen en omöjlighet, eftersom vissa kombinationer på grund av ämnenas timtal och natur måste bli lättare än andra. Men ojämnheten i arbetsbelastningen, sådan denna tar sig uttryck i ämnenas timsummor, har i någon mån minskats genom införandet av fasta tillvalsgrupper. På det 4 - å r i g a g y m n a s i e t uppgår summan av kärnämnenas timtal på såväl latin- som realgymnasiet i ring

342 I I I till 18 och i ring I V till 19 timmar; ämneskombinationernas timtal växla mellan lägst 7 timmar i ring I I I , 5-5 timmar i ring I V och högst 11 timmar i L I I I , 9 i R I I I , 10 i L I V och 105 i R IV. Alltså bli slutsummorna för alla läroämnenas timtal i L I I I lägst 25 veckotimmar, högst 29 veckotimmar R III » 25 » » 2 7 L IV » 24*5 » > 29 » R IV » 245 > » 29'5 » På det 3 - å r i g a g y m n a s i e t utgör summan av kärnämnenas timtal i ring I I på latingymnasiet 19 och på realgymnasiet 20 timmar, i ring I I I på latingymnasiet 20 och på realgymnasiet 19 timmar; i ämneskombinationerna är den lägsta timsumman 7 timmar i ring I I och 5'5 timmar i ring I I I , den högsta i L I I 12", i R I I 11, i L I I I 10 och i R I I I 11 timmar. Totalsumman för samtliga läroämnenas timtal utgör alltså i L I I lägst 26 veckotimmar, högst 31 veckotimmar R II » 27 » , > 31 L III » 25'5 » » 30 » R III » 245 » » 3 0 » Sammanfattning. Samtliga lärjungar på det 4 - å r i g a g y m n a s i e t få i läroämnena en samlad undervisningstid, som understiger 30 veckotimmar. På det 3 - å r i g a g y m n a s i e t uppgår den totala timsumman för alla lärjungar i ring I I I till högst 30. Även för flertalet lärjungar i ring I I utgör 30 maximitalet; endast de lärjungar på latingymnasiet, som tillvälja ämneskombinationen 10), samt de lärjungar på realgymnasiet, som tillvälja ämneskombinationerna 14) och 15), erhålla en samlad undervisningstid, uppgående till 31 veckotimmar. För närmare detaljer hänvisas till vidstående tablå. c) Vissa ämnens upptagande på timplanen. Vid uppgörandet av de fasta ämneskombinationerna ha vi även haft att taga ställning till frågan, vilka läroämnen som böra förekomma på de båda gymnasieformernas timplaner. Enligt vår mening bör icke någon ökning av läroämnenas antal ifrågakomma. Vi anse oss därför icke kunna biträda önskemål om upptagande av italienska och spanska språken som läroämnen vid de högre allmänna läroverken, om nämligen härmed avses, att dessa språk skulle intaga samma ställning som övriga tillvalsämnen. Bortsett från svårigheten att erhålla tillräckligt kvalificerade lärarkrafter, utgör den redan nu stora ämnesträngseln ett bestämt hinder härför. Vidare skulle konkurrensen mellan språken, som bleve en nödvändig följd av en sådan anordning, endast medföra en försämrad ställning för de båda andra språken, i all synnerhet för franskan. Det synes oss dessutom mindre lämpligt att vid läroverken introducera ämnen, vilkas studium antingen hör hemma i fackskolorna eller bör överlåtas åt den enskilde. Däremot torde icke hinder möta, att — efter på vederbörligt sätt erhållet tillstånd — undervisning finge försöksvis meddelas i ett av ovannämnda ämnen vid läroverk, där förutsättningar för sådan undervisning föreligga.

ä43

Tablå över antalet timmar i läroämnena på det differentierade gymnasiet. A. Latingymnasium. L III 4 Summa L IV 4 Summa

Ämnesgrupper

L II s

Summa L ni

3 Summa

—

—

—

—

Tillvalsämnen: I. Tyska, franska, geografi .

6'5

25-5

» ,

, filosofi .

6-5

26 26

6-5

2.

6-5

26-5 265

3.

>

, geografi, biologi .

25 26

5-5 6-5

24-5

5-5

25-5

6-5

255 28

265 29

>

4. Franska, > , 5. Grekiska, tyska

> . . . .

8 8

6.

»

, franska

. . .

7.

»

, filosofi . . . .

8-5

27-5

28 27

10 8-5

8. Tyska, franska, matematik

28-5 29

9.

.

11. Matematik, fysik, kemi .

> , matematik, fysik .

10. Franska,

>

,

>

30 B. Realgymnasium. R III 4 Summa R IV 4 Summa

Ämnesgrupper

R II 3 Summa R III 3 Summa

—

—

—

—

25 25

6-5 6-5

25-5

7 7

27 27

6-5 6-6

25-5

5-5

6-5

7 8

25 26

25-5 245 25-5

6-5

24 5 25-5

12. Tyska, franska, fysik . .

28-6

13.

9 9

28-5 295

9-5 10-5

28-5

29 Tillvalsämnen: 1. Tyska, franska, geografi .

2.

> ,

3.

> , geografi, biologi . !

4. Franska,

> »

, filosofi . ,

»

> , fysik, kemi . . .

14. Franska,

> ,

>

. . .

15. Biologi,

>,

»

. . .

25-5

344 Nuvarande timplaner för det differentierade gymnasiet upptaga som tillvalsämnen även latin på realgymnasiet och kemi på latingymnasiet. De båda ämnena ha, under de två år som de nya undervisningsplanerna tillämpats, visat sig äga en i hög grad olika dragningskraft på lärjungarna. Latin har förekommit endast i 3 realgymnasier: högre realläroverket å Norrmalm och högre allmänna läroverket å Östermalm i Stockholm samt högre realläroverket i Göteborg. Läsåret 1930—1931 deltogo i näst högsta årsklassen 20 lärjungar i denna undervisning, fördelade på alla tre läroverken (resp. 12, 3 och 5 ) ; läsåret 1931—1932 ha i samma årsklass endast 7 lärjungar (vid högre realläroverket å Norrmalm) ånjutit undervisning i ämnet. För läsåret 1932—1933 ha 20 lärjungar, 13 i ring I 3 och 7 i ring II 4 , anmält sig önska latin som tillvalsämne. Emellertid är detta antal splittrat på 7 olika läroverk och når endast vid högre allmänna läroverket i Gävle upp till den stadgade minimisiffran. (Fördelningen är följande: Gävle 7, Göteborgs realläroverk 1, Malmö läroverk för gossar 4, Östermalms läroverk 2, realläroverket å Norrmalm 2, Nya elementarskolan 2, Vänersborgs läroverk 2). På grund av den ringa lärjungefrekvensen ha vi icke ansett det av behovet påkallat att bibehålla denna undervisning utan föreslå latinets slopande på realgymnasiets timplan. Helt annat är förhållandet med kemi på latingymnasiet. Läsåret 1931— 1932 meddelades undervisning i kemi vid 22 läroverk åt 341 lärjungar, varav 159 i ringarna IV 4 och I I I s samt 182 i ringarna I I I 4 och I I 3 . Det torde ej vara oriktigt att antaga, att flertalet lärjungar utgöres av sådana, som efter avlagd studentexamen ämna bedriva medicinska studier. Den tvååriga kursen i ämnet sätter dem i stånd att på en jämförelsevis kort tid inhämta de kunskaper, som ytterligare erfordras för att de skola erhålla vitsordet Godkänd enligt fordringarna i denna examen på realgymnasiet. Med hänsyn härtill anse vi, att kemi alltjämt försvarar sin plats som tillvalsämne på latingymnasiet. Genom en mindre jämkning av kursfördelningen har möjlighet beretts att utan nämnvärd merkostnad för statsverket (samläsning mellan ovannämnda ringar och ringarna R I 3 och R II 3 ) upprätthålla anordningen i fråga. d) Nedsatt minimiantal lärjungar i vissa ämnen. För att ett ämne skall upptagas på det differentierade gymnasiets timplan, kräves nu, att minst 5 lärjungar anmäla sig önska undervisning i ämnet i näst högsta ringen. E n sådan inskränkning i tillvalsrätten står också i full överensstämmelse med riksdagens uttalade mening. Visserligen har riksdagen icke fastslagit en bestämd siffra för minimiantalet lärjungar utan endast påkallat, att »det uttryckligen stadgas, att tillval av ämne ej må ske, om därigenom särskild undervisning skulle komma att anordnas för ett allt för ringa antal lärjungar». E t t upphävande av nuvarande bestämmelse, som förordas av några läroverk, vore givetvis det effektivaste skyddet för svagare ställda ämnen, men då en sådan åtgärd står i uppenbar strid med det syftemål, som ligger till grund för nuvarande bestämmelse, ha vi ansett oss förhindrade att framlägga förslag härom, för så vitt det skulle omfatta samtliga tillvalsämnen. Däremot synes oss hinder icke finnas för att i fråga om enstaka ämnen det stadgade minimiantalet

345 finge nedsättas. Det är tydligen en sådan begränsad nedsättning, som departementschefen åsyftar, då han på tal om den nu föreskrivna begränsningen av tillvalsrätten särskilt framhåller de ogynnsamma följder, denna medför »för vissa ämnen, bland andra grekiska». Vad grekiskan angår, vitsordas på ett övertygande sätt av statistiken, att detta ämne efter den nya organisationens genomförande lidit ett avsevärt avbräck, vilket, om också icke uteslutande, dock till stor del måste tillskrivas ifrågavarande bestämmelse. Antalet »greker», under läsåren 1925—1930 tämligen stabilt, visar från och med höstterminen 1930 en påtaglig minskning, såsom framgår av nedanstående tablå: Antalet greker i Höstterminen

1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 >

näst högsta högsta ringen ringen 267 304 259 251 268 149 171 149 *

219 264 294 244 242 279 135 —

1 Till belysning av de anförda siffrorna må några erinringar göras. visning i grekiska meddelades i näst högsta ringen

Under-

höstterminen 1925 och 1926 vid 32 statsläroverk, » 1927 och 1929 vid 31 » » 1928 vid 33 » av vilka ett större eller mindre antal varje läsår i näst högsta ringen hade grekavdelningar, som ej nådde upp till det nu stadgade minimiantalet, nämligen höstterminen » » »

1925 11 avdelningar, 1926 5 » 1927 12 » 1928 10 » och 1929 8

I dessa 46 avdelningar varierade lärjungeantalet på så sätt, att i 7 avdelningar undervisades endast 1 lärjunge, i 8 avdelningar 2, i 9 avdelningar 3 och i 22 avdelningar 4 lärjungar. Från höstterminen 1930 inträder en märkbar skillnad icke blott i fråga om totalsumman lärjungar utan även i andra avseenden. Vid de 42 läroverk, som från denna termin äro försedda med latingymnasium, gavs i näst högsta ringen undervisning i grekiska höstterminen 1

Enligt i april 1932 gjorda anmälningar.

346 1930 vid 24 och höstterminen 1931 vid 25 läroverk. visar lärjungeantalet i de olika avdelningarna:

Nedanstående tablå ut-

Antal avdelningar med 5 lärj. eller däröver

4 lärj.

3 lärj.

2 lärj.

1 lärj.

—

—

Ht. 1930

>

1931 Att antalet avdelningar med 4 lärjungar är så stort beror dels (i några JEå fall) på erhållen dispens från bestämmelsen om minimiantalet, dels (i flertalet fall) därpå, att av 5 till undervisning i grekiska anmälda lärjungar 1 icke flyttats eller avgått från läroverket. Beträffande de 3 avdelningarna med endast 3 lärjungar torde dispens föreligga. Slutligen må erinras därom, att från några läroverk, där undervisning i grekiska icke förekommit, uppgift meddelats, att antalet anmälda varit för litet för anordnande av denna undervisning eller att undervisning icke beviljats. Ovan lämnade redogörelse ger tydligt vid handen, att grekiskans ställning efter läroverkens omorganisation ej obetydligt försämrats. Om en ändring till det bättre skall åstadkommas, måste därför en lindring i nuvarande bestämmelse om minimiantalet betraktas som ofrånkomlig. Förutsättningen härför är givetvis, dels att grekiskan intar en sådan ställning på latingymnasiets timplan, att den försvarar en dylik undantagsbestämmelse, dels att ämnet på denna gymnasielinje äger ett sådant bildningsvärde, att den inskränkning av grekiskans studium, som ägt ram, medför »vådor för vår högre skolbildning och för det mål, densamma är avsedd att sträva till». Enligt vår mening äro båda dessa förutsättningar tillfinnandes. Att grekiskan intar en särställning bland läroämnena på gymnasiet, framgår redan av det förhållandet, att detta ämne, jämte filosofi, inträder först på det differentierade gymnasiet. Båda ämnena ha vidare det gemensamt, att de äro tillvalsämnen och att följaktligen deras existens är helt beroende av det för varje år växlande och oberäkneliga antal lärjungar, som önska undervisning i ämnena. Men för grekiska är ställningen ogynnsammare i så måtto, att den hämtar sitt lärjungematerial endast från latingymnasiet, då däremot filosofi, i likhet med de flesta andra tillvalsämnena, kan erhålla det stadgade minimiantalet genom sammanslagning av undertaliga grupper från både latin- och realgymnasiet. Grekiskans särställning framhäves ytterligare genom dess höga timtal, varför också redan nu läroverksstadgan medger de lärjungar, som tillvälja grekiska, rätt att inskränka antalet tillvalsämnen till två. Vi ha t. o. m. ansett oss böra föreslå, att denna rätt mister karaktären av undantag genom att göra ämneskombinationer, bestående av grekiska och ett ämne, fullt likställda med övriga ämneskombinationer, som omfatta tre ämnen. Visserligen finnes för lärjungar, som icke under skoltiden kunnat erhålla, önskad undervisning i grekiska, möjlighet att genom studier på privat väg

347 eller genom deltagande i kompletteringskurser vid högskolorna förvärva sig erforderliga kunskaper i ämnet, men detta betyder avsevärt förlängd studietid och alltså ökade studiekostnader. Härtill kommer, att de elementära kunskaper i grekiska, som på denna väg inhämtas, äro av betydligt mindre värde än de, som vinnas genom två års undervisning på gymnasiet. Det torde ej heller vara för djärvt att påstå, att antalet av dem, som efter avlagd studentexamen gripa sig an med det mödosamma tillägnandet av elementerna i det grekiska språket, alltid kommer att bli litet. Vad sedan angår grekiskans bildningsvärde, inskränka vi oss till att framhålla, att kunskaper i det grekiska språket självklart äro oundgängliga för teologiska studier och fackstudier i grekiska. De erfordras därjämte för ett grundligare studium av latin och antikens historia samt för jämförande indoeuropeisk språkforskning och äro i hög grad önskvärda för mera djupgående studier i religionshistoria, filosofi och de främmande levande språken samt för humanistisk bildning överhuvud. Särskilt förtjänar framhållas, att saknaden av kunskaper i grekiska med nödvändighet måste menligt återverka på studiet av och undervisningen i latin. Med hänsyn till den grundläggande betydelse, som kännedom om grekiskt språk och grekisk kultur har för latinstudiet, är det ett önskemål, att läraren i latin äger god underbyggnad i grekiska. Men det är fara värt, att en sådan blir allt mera sällsynt, om grekiskan är på väg att försvinna från gymnasiets schema. Då förr läraretjänster i latin och grekiska voro det normala vid flertalet latingymnasier, kommer sannolikt denna lämpliga ämneskombination att allt oftare ersättas av andra kombinationer, omfattande latin och annat ämne, t. ex. modersmålet eller något främmande levande språk. Den naturliga konsekvensen härav blir, att de, som vid universiteten utbilda sig till lärare i latin, avstå från att studera grekiska och i stället välja andra ämnen, som bättre harmoniera med läraretjänsterna. Vad detta har att betyda för latinundervisningen vid läroverken, bör av vad som ovan sagts vaia fullt klart. De av oss framförda synpunkterna ha — med särskilt betonande av grekiskans grundläggande betydelse för all humanistisk bildning och det försvagande av den klassiska bildningen, som grekiskans försämrade ställning medför — kommit till uttryck i olika hos skolöverstyrelsen gjorda framställningar, utmynnande i hemställan om att ökade möjligheter måtte beredas latingymnasiets lärjungar att erhålla undervisning i grekiska. Sådana framställningar ha inkommit från: 1) Sektionen för klassiska språk vid tjugufemte svenska läroverkslärarmötet i Göteborg 1929; 2) Akademiska lärare i Uppsala (framställningen undertecknad av 21 professorer vid Filosofiska fakultetens humanistiska sektion); 3) Nuvarande och förutvarande lärare i teologiska och humanistiska vetenskaper vid Lunds universitet (29 namnunderskrifter); 4) Allmänna svenska prästföreningen; 5) Föreningen för klassisk filologi vid Uppsala universitet (med bilaga: »De

348 klassiska språken vid våra läroverk. En enquéte bland Uppsala universitetslärare») ; 6) Filologiska föreningens i Lund klassiska sektion; 7) Föreningen för klassisk filologi vid Göteborgs högskola samt 8) Svenska humanistiska förbundet. Genom beslut av den 22 augusti 1930 hade Kungl. Maj:t anbefallt skolöverstyrelsen att verkställa utredning, huruvida särskilda bestämmelser — vid sidan av de föreskrifter, som lämnas i § 9 B tredje stycket av gällande läroverksstadga — kunde anses påkallade i fråga om undervisningen i grekiska språket vid rikets högre allmänna läroverk. Med anledning härav utfärdade skolöverstyrelsen en cirkulärskrivelse den 15 september s. å. till samtliga läroverk med latingymnasium och infordrade kollegiernas och rektorernas yttrande i frågan. I de till skolöverstyrelsen avgivna svaren har det övervägande antalet kollegier för grekiskan påyrkat en ändring av nuvarande bestämmelse om minimiantalet lärjungar. Endast 1 kollegium (Kristianstad) uttalar, att några särskilda bestämmelser för grekiskan icke kunna anses påkallade. 3 kollegier (Eksjö, Malmö och Kungsholmen) hänvisa till den i läroverksstadgan § 9 B åt skolöverstyrelsen givna befogenheten att på grund av särskilda förhållanden anordna undervisning i tillvalsämne även för ett lägre antal lärjungar. Av 2 kollegier (Södermalm och Östermalm) önskas en lindring i nuvarande bestämmelse för greker, utan att arten därav angives. Ej mindre än 20 kollegier ha bestämt uttalat sig för upphävandet av stadgans minimibestämmelse för grekiskans vidkommande, d. v. s. yrkat, att undervisning i grekiska skall anordnas, så snart någon lärjunge anmält sig önska sådan undervisning. Två av dessa kollegier ha härvid såsom villkor fogat, att i undertaliga avdelningar vederbörande lärjungar böra ha visat intresse och fallenhet för humanistiska studier, särskilt för latin. Ytterligare 6 kollegier anse anordnandet av undervisning i grekiska oberoende av antalet anmälda lärjungar önskvärt, om icke generellt, så dock för vissa läroverk: »åtminstone vid ett visst antal läroverk» ( F a l u n ) ; »åtminstone vid stiftsläroverken och de större läroverken» (Karlstad); »i främsta rummet vid våra gamla stiftsläroverk och ett eller annat läroverk i våra största städer samt, på grund av de stora avstånden, i största möjliga utsträckning vid norrlandsläroverken» (Linköping); »grekiskans studium bör gynnas vid ett mindre, men ej för litet, antal läroverk, fördelade på olika landsändar, exempelvis stiftsstäderna och de större latingymnasierna. Under alla förhållanden böra de provårsläroverk, där latin läses, uppehålla undervisning i grekiska, även om antalet elever i ämnet understiger 5» ( L u n d ) ; »vid latinläroverk, där provårskurser äro anordnade, samt dessutom vid läroverken i stiftsstäderna» (Uppsala); »vid stiftsläroverken» (Västerås). — En annan väg att ge grekiskan en bättre ställning har beträtts av 10 kollegier, som föreslå nedflyttning av den stadgade minimigränsen till: 4 lärjungar (Nyköping), 4 ev. 3 lärjungar (Umeå), i båda fallen med det tillägget, att vid lägre antal anmälda särskilt tillstånd skall givas av skolöverstyrelsen; 3 lärjungar (6 kollegier samt dessutom 5 rek-

349 torer); 2 lärjungar (Strängnäs och alternativt Norrköping samt dessutom 2 rektorer). Den 26 november 1930 avgav skolöverstyrelsen till Kungl. Maj:t utlåtande med utredning i ärendet. Efter att ha lämnat redogörelse för inkomna yttranden från kollegier och rektorer vid de högre allmänna läroverken — en redogörelse, som i det hela överensstämmer med den av oss ovan gjorda översikten — anför överstyrelsen i huvudsak följande: Med stöd av bestämmelserna i läroverksstadgan § 9 B ägde överstyrelsen rätt att medgiva anordnande av undervisning i tillvalsämne, även om mindre än 5 lärjungar anmält sig att deltaga däri; ett sådant medgivande kunde dock lämnas endast i den mån därtill erforderliga medel funnes tillgängliga, varjämte måste beaktas önskvärdheten av att statsverket icke förorsakades oskäligt stora kostnader. Med hänsyn härtill hade överstyrelsen icke ansett sig för läsåret 1930—1931 böra medgiva anordnandet av undervisning i grekiska vid något läroverk, där icke minst 5 lärjungar anmält sig önska deltaga i sådan undervisning. Sedan Kungl. Maj:t med anledning av särskilda framställningar från rektorerna vid fyra läroverk medgivit undervisning i ämnet åt undertaliga avdelningar, ansåg sig överstyrelsen tills vidare kunna i begränsad utsträckning och efter vederbörlig prövning begagna sin stadgeenliga rätt att anordna sådan undervisning i grekiska vid ett icke alltför begränsat antal läroverk och fann det icke lämpligt, att någon ändring vidtoges i läroverksstadgans ifrågavarande bestämmelser, innan större erfarenhet vunnits om deras verkningar. Vidare hade överstyrelsen för avsikt att framdeles göra bruk av sin rätt att i vissa fall begränsa lärjungarnas fria tillvalsrätt genom att ordna tillvalsämnen i grupper, varvid det icke vore uteslutet, att ett så stort antal lärjungar komme att välja en tillvalsgrupp med grekiska, att undervisning i detta ämne kunde anordnas utan särskilt tillstånd. P å grund härav hemställde överstyrelsen, att för närvarande inga nya bestämmelser ifråga om undervisningen i grekiska språket vid rikets högre allmänna läroverk måtte utfärdas. För den ändring av gällande bestämmelser, som vi — i likhet med gjorda framställningar och yttranden — för grekiskan anse erforderlig på grund av ämnets särställning och bildningsvärde, synas oss tre vägar stå öppna: Läroverksstadgans bestämmelse om minimiantalet lärjungar för grekiskans vidkommande 1. upphäves g e n e r e l l t , d. v. s. för samtliga läroverk, 2. upphäves p a r t i e l l t , d. v. s. för vissa läroverk, 3. ändras genom s ä n k n i n g av det stadgade minimiantalet. E t t generellt upphävande kunna vi icke förorda. Även om det är sant, att statsekonomiska synpunkter ej böra för starkt urgeras, när det gäller en kulturell angelägenhet av ej ringa betydelse, inger dock en återgång till ställningen före 1927 års omorganisation av läroverken vissa betänkligheter, varför vi finna det klokt, att andra utvägar först prövas. E t t partiellt upphävande av stadgebestämmelsen, som ifrågasatts av några kollegier, är enligt vår mening den sämsta utvägen. En sådan åtgärd skulle

350 väcka ett berättigat missnöje hos de läroverk, som ej komme i åtnjutande av den åt andra läroverk beviljade förmånen. Dessutom är det en vansklig sak att på rättvist sätt uppdela läroverken i de båda kategorierna. Verkligt bärande skäl för en privilegierad ställning ha anförts beträffande provårsläroverken: att åt lärarekandidater i grekiska bereda möjlighet till undervisning i ämnet. Gammal tradition kan med en viss rätt åberopas till förmån för läroverken i stiftsstäderna. Men varför skulle de större läroverken få något företräde framför de mindre? Just med tanke på den större lätthet, som dessa större läroverk borde ha att uppbringa det erforderliga minimiantalet, vore en motsatt ståndpunkt snarare den mest naturliga. Återstår alltså den tredje utvägen: en sänkning av minimiantalet. På samma gång denna i någon mån tillgodoser de statsekonomiska synpunkterna, är den ett effektivt medel att bereda ett större antal lärjungar möjlighet till undervisning i grekiska. En blick på tabellerna sid. 345 f. visar, att en sänkning av minimigränsen från 5 till 4 skulle medföra en avsevärd ökning i antalet greker, då däremot det tillskott, som ytterligare skulle vinnas genom sänkning av minimigränsen till 3 eller 2, vore alltför litet för att motivera en sådan. På grund härav ha vi ansett oss böra föreslå, att undervisning i grekiska anordnas i näst högsta ringen, om minst 4 lärjungar anmält sig önska sådan undervisning. I detta sammanhang ha vi tagit under övervägande, huruvida beträffande andra ämnen samma principiella skäl kunna anföras för den lindring i fråga om minimiantalet, som föreslagits för grekiskan. Även om icke något annat ämne vare sig på latin- eller realgymnasiet intager en med grekiskan jämförlig särställning, finnes dock en motsvarighet mellan grekiskan på latingymnasiet och fysik och kemi på realgymnasiet. Båda dessa ämnens existens är helt beroende av det antal lärjungar, som inom realgymnasiet tillvälja ämnena, varför risk föreligger, att vid läroverk med litet lärjungeantal det stadgade antalet av 5 lärjungar icke allestädes skall kunna uppbringas. Då emellertid båda ämnena på alldeles särskilt sätt äro konstitutiva för realgymnasiet, måste inställandet av undervisningen i dessa ämnen vara ägnat att medföra svåra olägenheter för lärjungarna och därför så långt möjligt förebyggas. Med hänsyn härtill ha vi jämväl ansett lämpligt föreslå, att undervisning i fysik och kemi på realgymnasiet skall anordnas, därest minst 4 lärjungar anmält sig önska deltaga i denna undervisning. b.

Övningsämnen.

Teckning. I timplanen för ringarna I 4 , IT4 och I 3 påkalla vi icke någon ändring. Däremot ha vi ansett oss böra föreslå en väsentlig reduktion på det differentierade gymnasiet. Ämnet har under hela den föregående skoltiden, 6 resp. 5 årsklasser, en undervisningstid av 2 veckotimmar i varje årsklass, med det undantaget att flickorna i realskolans näst högsta klass (4 5 och 34) endast en timme deltaga i denna undervisning. Den färdighet, som härunder bör kunna ernås, torde för det stora flertalet lärjungar på latingymnasiet vara fullt tillräcklig. För

351 lärjungar på realgymnasiet är ökad färdighet och alltså fortsatt undervisning ett behov, som bör tillgodoses, men tiden för den erforderliga undervisningen torde utan olägenhet kunna minskas till 1 veckotimme. De lärjungar på såväl latin- som realgymnasiet, vilka möjligen skulle önska vidare utbilda sig i teckning, äga tillfälle därtill genom att deltaga i den frivilliga teckningen, som finnes anordnad vid läroverken. Vi ha också i anvisningarna till ämnet teckning (sid. 248) framhållit, att dessa lärjungar i främsta rummet böra komma i åtnjutande av undervisningen i fråga. Vårt förslag till ordnandet av teckningsundervisningen på detta stadium synes oss också stå i god överensstämmelse med ämnets ställning enligt 1905 års stadga, då lärjungarna i de två högsta ringarna ägde rätt att bortvälja ett å timplanen förekommande läroämne eller teckning eller ock två av dessa ämnen, såvida de i högsta ringen tillsammans icke upptogo mera än 6 veckotimmar. Under det att bortval av läroämne hörde till undantagen, var bortval av teckning, framför allt på latingymnasiet, synnerligen vanligt, låt vara att detta bortval förekom i mycket växlande utsträckning vid skilda läroverk och även i olika årgångar vid sam-na läroverk. Nedanstående tabell utvisar bortval av teckning i läroverkens två högsta ringar under läsåren 1925—30 i % (grekerna ej medräknade) : Latingymnasiet

Realgymnasiet

L ä s å r ring III

ring IV

ring III

ring IV

1925—26

45'9 2

54-17

22-30

31'17

1926-27

47-34

22-57

27-41

1927—28

43-00 43-24

16-77

31-14

54-84

18-12

21*88

55-70

10-42

26-22

1928—29 1929—30

40-62

Slutligen ha de schematekniska svårigheterna medfört, att den obligatoriska teckningsundervisningen på det differentierade gymnasiet i viss grad blir illusorisk. Den samlade undervisningens stora timtal på detta stadium har vid de större och medelstora läroverken ställt rektorerna inför valet att antingen förlägga en del lektioner till senare aftontimmar eller att anordna samtidig undervisning i två eller flera ämnen i klassen. Det förra alternativet nödvändiggör undervisningstidens utsträckning till 8 timmar per dag eller därutöver, ett förhållande, som måste betraktas som i hög grad olämpligt, icke minst med hänsyn till lärjungarnas hemarbete. Anlitas åter den senare utvägen, bör undervisningen så ordnas, att lärjungarna i största möjliga utsträckning erhålla sådan i de läroämnen, som de behöva för sin framtida utbildning och vari de önska deltaga. Under dessa förhållanden finnes ingen annan utväg än att placera en och annan övningslektion på timme, som upptages av läroämne. De åt gymnastik anslagna timmarna böra för sådant ändamål i sista hand komma i fråga, då ju detta ämne är avsett att utgöra en motvikt mot det

352 ensidiga stillasittandet under lektionstimmarna i övrigt. I de obligatoriska musiklektionerna, d. v. s. sångövningarna, deltaga i regel så få lärjungar, att deras närvaro kräves, för att icke denna undervisning, som i hög grad vilar på samarbete av hela undervisningsavdelningen, skall äventyras. Däremot är undervisningen i teckning till hela sin läggning individualiserande och behöver därför icke i samma utsträckning som musikundervisningen bli lidanda därpå, att en eller annan lärjunge i avdelningen saknas vid lektionstimmarna. Är detta resonemang riktigt, följer härav, att teckning i högre grad än de båda andra övningsämnena måste tåla, att lärjungarna befrias från deltagande i ämnets undervisning. Men härigenom har teckning i realiteten förlorat sin obligatoriska karaktär. På grand av vad ovan anförts anse vi giltiga skäl finnas för att helt utesluta undervisningen i teckning på det differentierade latingymnasiet och inskränka densamma till en veckotimme i vardera ringen på det differentierade realgymnasiet. Musik. Ingen ändring i vare sig tim- eller kursplan har av oss föreslagits. Gymnastik med lek och idrott. I likhet med vad vi föreslagit för realskolans avslutningsklass och på därvid anförda skäl föreslå vi, att i högsta ringen (IV 4 och I I I 3 ) timtalet minskas från 4 till 3 veckotimmar. C.

Lyceet.

Allmänna Uppgiften att verkställa en revision av lyceets nu gällande undervisningsplan tynpun er. » r förbunden med avsevärda svårigheter på grund av den starkt begränsade erfarenheten rörande ifrågavarande skolform. Reallyceet och nyspråkliga lyceet ha överhuvud ännu icke trätt i verksamhet, och av latinlyceet ha under läsåret 1931—32 funnits upprättade allenast kretsarna 1—4 vid ett enda läroverk (gossläroverket i Malmö). Enligt vår mening kunna mot den allmänna läggningen av latin- och reallyceets undervisningsplaner några principiella erinringar icke framställas. Vad däremot angår det nyspråkliga lyceet, nödgas vi framhålla, att detsamma i sin nuvarande utformning knappast kan anses lyckligt konstruerat. Särskilt har det synts oss uppenbart, att latinstudiet, därest man genom detsamma önskar skapa en fast grundval för det moderna språkstudium, som inom denna skolform skulle speciellt tillgodoses, bör förläggas till ett annat stadium än de tre högsta kretsarna. Jämväl i övrigt kunna med fog riktas vägande invändningar gentemot såväl ämnesfördelningen som timplanerna. Vi ha ock haft för avsikt att framlägga förslag till ändrad undervisningsplan för den ifrågavarande lyceilinjen under beaktande av de synpunkter, som därvid enligt vår mening böra bli bestämmande. Då emellertid nyspråkligt lyceum enligt den av 1927 års riksdag fastställda organisationsplanen finnes representerat allenast vid Statens provskola nya elementarskolan i Stockholm och denna läroanstalt jämlikt beslut av 1932 års riksdag skall successivt nedläggas i samband med upprättandet inom Bromma församling i Stockholm av ett nytt högre

353 samläroverk, ha vi icke ansett det påkallat att fullfölja revisionsuppgiften i denna del. Skulle emellertid genom Stockholms stads avböjande att under av riksdagen angivna villkor medverka till det beslutade läroverkets upprättande Nya elementarskolan komma att fortsättningsvis bestå, torde det, om och i den mån nyspråkligt lyceum därstädes kommer att anordnas, vara önskvärt, att efter ytterligare prövning särskild undervisningsplan utarbetas för att till en början allenast försöksvis äga tillämpning. Vad angår latin- och reallyceet, ha vi, med hänsyn till föreliggande starkt begränsade erfarenhet, funnit mest välbetänkt att i det hela inskränka revisionen till att bringa undervisningsplanerna i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits för den 4-åriga realskolan och det 3-åriga gymnasiet, givetvis under vederbörligt beaktande av den för lyceet karakteristiska organisationen. I den mån kursmoment och lärostoff ansetts kunna utgå på de förstnämnda undervisningsstadierna, har sålunda motsvarande jämkning föreslagits för lyceets del. Och på samma sätt ha omläggningarna särskilt beträffande språkens ställning å det differentierade gymnasiet föranlett enahanda förändring i fråga om lyceet. Likaledes gäller, att det fria ämnesvalets ersättande med val av bestämda ämneskombinationer skulle äga tillämpning jämväl i sistberörda skolform. Vad timplanerna beträffar, ha vi låtit oss angeläget vara att föreslå de reduktioner, som synts möjliga, även dessa i väsentlig anslutning till vad som förordats för de nämnda skolformerna. Med hänsyn till den grundläggande betydelse, som tillerkänts laborationerna inom de naturvetenskapliga ämnena, ha vi icke kunnat underlåta att föreslå något utökad tid för dylik undervisning i lyceet. Slutligen må framhållas, att vissa jämkningar i den hittills stadgade timfördelningen för de olika ämnena befunnits nödvändiga, till undvikande av en alltför stark arbetsbelastning i de skilda kretsarna. Vidkommande avfattningen av de metodiska anvisningarna ha vi särskilt beaktat lyceets förhållanden endast i den mån dessa synts oss påkalla speciell uppmärksamhet. I övrigt har det tett sig självfallet, att behandlingen av kursmoment, som måste anses till innehållet i huvudsak gemensamma med motsvarande inom realskola och gymnasium, kan följa de normer, som angivas för de nämnda stadierna, utan att detta för varje gång uttryckligen framhäves. I fråga om läroämnena ha för kristendomskunskap, modersmålet och histo- Timplanen. ria med samhällslära på båda linjerna de nu gällande timplanerna lämnats helt oförändrade. Samma är förhållandet med matematik på reallyceet. Beträffande engelska på latinlyceet och fysik på reallyceet har det totala timtalet bibehållits oförändrat men en omflyttning mellan kretsarna av 1 timme föreslagits. För såväl latin- som reallyceet ha timtalen för tyska, franska, biologi med hälsolära och kemi reducerats med 1 samt för geografi och filosofi med 0-5 veckotimme för varje ämne. Dessutom har 1 timmes reduktion föreslagits på latinlyceet för ämnena latin, grekiska och matematik samt på reallyceet för engelska. Samtliga de nämnda reduktionerna, vilka, bortsett från ämnet matematik, drabbat det differentierade stadiet, korrespondera med de för motsvarande gymnasiestadium vidtagna jämkningarna. Endast för fysik på latin23—321680

354 lyceet har en utökning med 1 timme, förlagd till krets 1, ansetts oundgänglig i syfte att möjliggöra laborationer vid den grundläggande undervisningen. De nämnda förändringarna ha, såsom redan erinrats, föranlett vissa omflyttningar av timtalen mellan de skilda kretsarna, och må beträffande dessa hänvisas till det framlagda förslaget till timplaner (sid. 7). Vidkommande därefter övningsämnena ha vi på lyceet tillämpat samma grundsatser som i realskolan och på gymnasiet. Sålunda ha vi reducerat timtalen för teckning med 4 veckotimmar på latinlyceet och med 2 veckotimmar på reallyceet. Ämnet skall alltså på den förra linjen utgå i kretsarna 5 och 6, på den senare linjen erhålla 1 veckotimme i var och en av de nämnda kretsarna. I fråga om musik upptager förslaget för krets 3 allenast 1 timme, motsvarande den för teoretisk undervisning i realskolans avslutningsklass och ring I 4 anslagna timmen. Däremot utgår ämnet helt ur krets 4. Beträffande slutligen gymnastik med lek och idrott har timtalet i krets 6, i likhet med vad som skett i fråga om högsta gymnasieringen, föreslagits till 3 mot nuvarande 4. De föreslagna jämkningarna i timfördelningen för läroämnena medföra, att veckotimtalen i krets 1 av såväl latin- som reallyceet ökas med 1 timme, i krets 2 samt i reallyceets krets 3 bibehållas oförändrade, men i envar av kretsarna 3 och 4 av latinlyceet samt krets 4 av reallyceet minskas med 1 timme. Såmedelst uppnås, att läroämnena icke i någon av nämnda kretsar komma att upptaga mera än 30 veckotimmar. Då därjämte föreslagits reduktion av övningsämnenas timtal i kretsarna 3, 4, 5 och 6, innebär förslaget visserligen en total ökning med 1 timme i krets 1, men i kretsarna 3 och 4 en minskning med sammanlagt för latinlyceet 2 timmar i vardera kretsen, för reallyceet 1 timme i krets 3 och 2 timmar i krets 4. Vad angår kretsarna 5 och 6 gäller, att därstädes åvägabragts en avlastning av växlande omfattning, beroende av ämneskombinationerna .

D.

Skrivningar.

För vinnande av ökad effektiv lästid för de olika ämnena har en beskäming av skrivningamas antal ansetts nödvändig. Högsta antalet skrivningar för ämne och årsklass har bestämts till 9 mot nuvarande högsta antal 11. Beträffande skrivningarnas fördelning på de olika klasserna må anföras följande. a.

Realskolan.

Klasserna P och P. För dessa klasser ha inga skrivningar upptagits på skrivplanen. Såväl svenska uppsatsövningar som tyska skrivövningar anordnas här under ämnets lärotimmar, med delad klass, om antalet lärjungar överstiger 16. Dessa övningar, åt vilka anslås en dubbeltimme varannan vecka och vilka äga rum under lärarens omedelbara ledning, avse att möjliggöra en mera individuell handledning från lärarens sida, vilket ansetts vara av särskild betydelse i nybörjarklasser. Klass 25. Ej heller här ha särskilda skrivningar upptagits på skrivplanen.

355 De i nuvarande plan upptagna 9 halvdagsskrivningarna i modersmålet ha synts kunna utgå och ersättas av övningar, förlagda här liksom i klass l 5 och l 4 till ämnets lärotimmar (se vidare motiveringen under ämnet modersmålet). I tyska förutsattes, att de skriftliga övningarna bedrivas som hittills utan anlitande av särskild skrivdag. Klasserna 3 5 och 2*. Från och med dessa klasser har för de båda realskoleformerna full likformighet i fråga om antalet skrivningar i de olika ämnena genomförts. Modersmålet har här fått miaximiantalet 9 mot tidigare 11. Dessa skrivningar ha fördelats på 2 heldags- och 7 halvdagsskrivningar mot tidigare 5 heldags- och 6 halvdagsskrivningar. Från många håll har nämligen framhållits, att lärjungarna på detta stadium ännu icke förstå att tillgodogöra sig en heldag för uppsatsskrivningen, utan att halvdagsskrivningar kunna anses tillfyllest. Vi anse dock goda skäl föreligga för att bibehålla 1 heldagsskrivning i slutet av varje termin. Beträffande tyskan torde övningar på samma sätt som i klass 25 böra förekomma under höstterminen, medan de på skrivplanen upptagna 4 halvdagsskrivningarna lämpligen förläggas till vårterminen. Enligt den nuvarande planen har klass 3 5 10 skrivningar, under det att inga sådana upptagas för klass 2*. Sammanlagda antalet skrivningar i var och en av dessa klasser utgör enligt förslaget 13 m(ot tidigare 21 i 3 5 och 11 i 2*. Klasserna 45 och 3*. För dessa klasser har maximiantalet 9 anslagits åt såväl modersmålet som tyskan. Det förra ämnets skrivningar ha minskats med 1 heldagsskrivning, det senare ämnets med 1 halvdagsskrivning. Sammanlagda antalet skrivningar utgör 18 mot tidigare 20. Klasserna 5 5 och 4*. Antalet modersmålsskrivningar har här minskats med 1 hemskrivning, medan de 6 heldagsskrivningama bibehållits. I fråga om tyska, engelska och matematik har för varje ämne 1 halvdagsskrivning borttagits. Sammanlagda antalet skrivningar utgör 29 mot tidigare 33. Tablå över föreslaget antal skrivningar

i realskolan: 3 6 , 24

45, 3 4 5 5 , 44

Modersmålet

7 Tyska

8 Engelska

—

—

9 Matematik

—

—

5 Modersmålet har alltså i realskolan fått 25 skrivningar: 12 på heldag, 10 på halvdag och 3 hemskrivningar, mot tidigare 38: 16 på heldag, 18 på halvdag och 4 hemskrivningar. Genom den ovannämnda metodiska handledningen under det första årets uppsatsövningar torde dock ett lika gott resultat kunna uppnås, medan på detta sätt 8 läsdagar sparas åt annat skolarbete. Beträffande tyskan har för båda realskoleformerna föreslagits 21 skrivningar mot tidigare 29 för den 5-åriga och 19 för den 4-åriga realskolan. Det har synts skäligt, att den 4-åriga realskolan här liksom i andra ämnen får samma antal skrivningar som den 5-åriga realskolan. Samtliga skrivningar

356 äro på sätt hittills varit fallet anordnade som) halvdagsskrivningar. Genom den för den 5-åriga realskolan föreslagna reduceringen ha 4 läsdagar vunnits. I fråga om engelska och matematik, som ha skrivningar endast i realskolans högsta klass, har minsta möjliga reduktion företagits, nämligen 1 halvdag för vartdera ämnet. Genom den föreslagna nedskärningen av skrivningarnas antal ha alltså för den 5-åriga realskolan vunnits sammanlagt 13, för den 4-åriga 8 läsdagar. b.

Gymnasiet.

I enlighet med uttalade önskemål från flera ämneskonferenser har hemskrivningarnas antal rätt väsentligt minskats. Detta gäller framför allt ämnena matematik och fysik. 1.

Latingymnasiet.

Ring P. Antalet skrivningar i modersmålet har minskats med 1 halvdagsskrivning, i tyska och engelska med 2 halvdagsskrivningar för vartdera ämnet. Vi ha ansett oss böra tillämpa samma norm för skrivningarna i dessa ämnen som i ring R I 4 , där med hänsyn till skrivningarna i matematik ett högre antal synes oss uteslutet. Sammanlagda antalet skrivningar utgör 25 mot tidigare 30, med en besparing av 2.5 läsdagar. Ringarna IP och P. I modersmålet har antalet skrivningar reducerats med 2 halvdagsskrivningar; värdet av korta skrivningar på detta stadium har av åtskilliga konferenser starkt ifrågasatts. I latin innebär reduktionen en minskning av 1 heldagsskrivning för ring II 4 , genom vilken åtgärd full överensstämmelse åstadkommits mellan I I 4 och I 3 . Då skrivningarna i tyska avslutas i dessa ringar, ha vi i detta förhållande funnit vägande skäl för att icke ifrågasätta någon reduktion i det nuvarande antalet, nämligen 9. Däremot ha skrivningarna i engelska ansetts kunna minskas med 2 halvdagsskrivningar. Hemskrivningarnas antal är oförändrat. Sammanlagda antalet skrivningar utgör 29 mot tidigare 34 i I I 4 och 33 i I 3 , med en besparing av 3 resp. 2 läsdagar. Ringarna IIP och IP. Skrivningarna i modersmålet och latin ha minskats med 1 hemskrivning. Då lärjungarna dessutom från och med dessa ringar utföra skrivningar i endast ett främmande levande språk, engelska eller franska, ha de för tyskan anslagna skrivningarna bortfallit, varigenom 4. läsdagar vunnits för det övriga skolarbetet. I matematik har 1 hemskrivning utbytts mot 1 halvdagsskrivning och den andra hemskrivningen strukits. Sammanlagda antalet skrivningar utgör 32 mot tidigare 45, med en besparing av 4 läsdagar. Ringarna IV4 och IIP. Skrivningarna i modersmålet och latin ha minskats med 1 hemskrivning för vartdera ämnet. För engelska, som i I I 4 resp. I s fått vidkännas en minskning av 2 halvdagsskrivningar för att möjliggöra ett större antal skrivningar i tyska, har här ingen reduktion av det nuvarande antalet föreslagits. Matematiken har erhållit 5 heldagsskrivningar mot nuvarande 3 heldagsskrivningar, 2 halvdagsskrivningar och 2 hemskrivnin-

357 gar. Sammanlagda antalet skrivningar utgör 25 mot tidigare 36, med en besparing av 3 läsdagar. För det 4-åriga latingymnasiet innebär den företagna reduktionen en vinst av 12.5 läsdagar, för det 3-åriga en vinst av 9 läsdagar. 2.

Realgymnasiet.

Då skrivningarna i modersmålet, tyska och engelska sammanfalla för latinoch realgymnasiet, hänvisas beträffande dessa till vad ovan sagts om latingymnasiets skrivningar. Ring P. Skrivningarnas antal har för matematiken minskats med 1, vilket dock innebär en förbättring för ämnet, då skrivningarna fördelats på 2 heldags-, 5 halvdags- och 2 hemskrivningar mot tidigare 8 halvdags- och 2 hemskrivningar. Införandet av de 2 heldagsskrivningarna åsyftar att möjliggöra ett längre prov mot slutet av varje termin. Sammanlagda antalet skrivningar utgör 34 mot tidigare 40, med en besparing av 2 läsdagar. Ringarna IP och P. Liksom på latingymnasiet har på realgymnasiet full överensstämmelse åvägabragts mellan det 4-åriga och det 3-åriga gymnasiet från och med dessa ringar. Då vi ansett, att det nuvarande antalet skrivningar i matematik i ring I I 4 ej kunnat minskas, innebär förslaget endast en reduktion av 1 heldagsskrivning för ring I 3 . Skrivningarna äro alltså för båda ringarna fördelade på 3 heldagsskrivningar, 4 halvdagsskrivningar och 1 hemskrivning. Sammanlagda antalet skrivningar utgör 32 mot tidigare 36 för II 4 och 37 för I 3 , med en besparing av 2 resp. 3 läsdagar. Ringarna IIP och IP. För matematiken äro skolskrivningarnas antal och ordning orubbade, medan båda hemskrivningarna strukits i enlighet med flera konferensers önskan. För fysiken har 1 hemskrivning utbytts mot 1 halvdagsskrivning, medan antalet skrivningar förblivit oförändrat. Sammanlagda antalet skrivningar utgör 31 mot tidigare 44, med en besparing av 4 läsdagar. Ringarna IV4 och IIP. De båda matematiska hemskrivningarna ha i dessa ringar likaledes strukits, varigenom skrivningarnas antal för matematiken nedbringats till 6. Antalet skrivningar i fysik har bestämts till 5, alla på heldagar, då halvdagsskrivningar och hemskrivningar ansetts mindre lämpliga för detta ämne. Förslaget innebär en reell vinst av 1 halvdag i fråga om tid. Sammanlagda antalet skrivningar utgör 24 mot tidigare 35, med en besparing av 3 läsdagar. Ä t det 4-åriga realgymnasiet har genom den företagna reduktionen vunnits 11, åt det 3-åriga 10 läsdagar. En jämförelse mellan latin- och realgymnasiet ger vid handen, att antalet skrivningar i ring I 4 och I I 4 resp. I 3 liksom hittills är större på realgymnasiet än på latingymnasiet, enär latinet i dessa ringar endast kan tillgodogöra sig ett fåtal skrivningar, medan matematiken redan här har behov av ett större antal. På det differentierade gymnasiet överstiger däremot antalet latinskrivningar de mot dessa svarande matematiska arbetena med 1 i vardera ringen, vilka dock utgöras av hemskrivningar. Antalet hel- och halvdagsskrivningar

358 i latin och matematik svara mot varandra i båda ringarna, vilket möjliggör anordnandet av gemensamma skrivningsdagar för samtliga gymnasieformer i fråga om kärnämnena. c.

Lyceet.

Jämväl för lyceet ha vi eftersträvat en reduktion av skrivningarnas antal. Nu gällande ordning stadgar skrivningar i samtliga latin- och reallyceets kretsar. Vad angår krets 1, ha vi ansett oss böra föreslå, att de skriftliga arbetena i modersmålet utföras på sätt i realskolan skulle bli fallet, och följaktligen icke upptagit särskilda skrivningsdagar. Härigenom vinnas för undervisningen i övrigt 4-5 dagar under året. Med hänsyn till de främmande levande språkens förändrade ställning har det synts oundgängligt att redan till krets 2 förlägga skrivningar i tyska. Förslaget upptager av sådana i såväl latin- som reallyceet 7 under året, samtliga förlagda till halvdagar. Då emellertid samtidigt modersmålsskrivningarna enligt planen minskas från 11 till 9, begränsas utökningen i tid till 1 dag. Beträffande latinlyceets övriga kretsar upptager den nu gällande planen resp. 20, 31, 45 och 36 skrivningar. Enligt det av oss framställda förslaget skulle antalet utgöra resp. 18, 32, 32 och 25. Ökning med 1 skrivning har inträtt i krets 4. I de bägge högsta kretsarna är reduktionen avsevärd och belöper sig till 4 resp. 3 dagar. I fråga om reallyceet gäller för närvarande, att antalet skrivningar i kretsarna 3—6 utgör resp. 30, 38, 44 och 35. Mot dessa siffror svara enligt den av oss föreslagna planen resp. 30, 31, 31 och 24, sålunda för krets 3 oförändrat, men i övrigt lägre antal. I de tre högsta kretsarna är minskningen betydande och utgör resp. 3, 4 och 3 dagar.

E.

Friluftsverksamheten.

Av de nya uppslagen i 1927 års läroverksorganisation har icke minst friluftsverksamheten blivit föremål för kritik från skilda håll. Säkerligen har åtskilligt i denna kritik varit förhastat och förorsakats av för ringa erfarenhet eller påverkats av de vanskligheter, som bruka åtfölja en nyanordnings första tillämpning. Men även efter det att skolöverstyrelsen, med ledning av de under läsåret 1928—29 vid läroverken gjorda erfarenheterna och efter förslag av särskilt tillkallade sakkunniga, utfärdat närmare anvisningar för nämnda verksamhet,, har missnöje med de i stadgan givna föreskrifterna för friluftsverksamheten gång efter annan yppat sig. Så t. ex. framfördes vid rektorsmötet 1931 åtskilliga anmärkningar och önskemål i här berörda fråga. För att erhålla en översikt över de erfarenheter, som under de senaste åren gjorts vid läroverken, och få del av de önskemål, som därav kunde föranledas — detta så mycket mer som de ovan nämnda anvisningarna grundade sig endast på det första årets erfarenheter — ha vi genom en cirkulärskrivelse den 22 september 1931 anmodat rektorerna vid de allmänna läroverken att

359 efter samråd med de lärare, som närmast deltagit i ledningen av friluftsverksamheten, genom besvarande av vissa framställda frågor lämna de upplysningar i nämnda avseende, som kunde vara av värde för våra överväganden på denna punkt. I samband med motiveringen av förslaget till anvisningar för friluftsverksamheten lämnas här nedan en kortfattad översikt över de inkomna svaren. Såsom belysande för den allmänna inställningen må till en början erinras därom, att endast 5 av de 117 läroverk, från vilka yttranden föreligga, ansett nu gällande bestämmelser angående friluftsverksamheten tillfredsställande, medan 105 funnit dem otillfredsställande; övriga begagna uttryck som »ej fullt tillfredsställande», »i det stora hela tillfredsställande». Däremot råder i stort sett enighet därom, att friluftsverksamheten haft ett välgörande inflytande på lärjungarna, varför man icke önskar den avskaffad, även om den ganska allmänt anses inverka störande på själva studierna. Vad friluftsverksamhetens syfte beträffar, betona flera rektorer kraftigt, att härvid rekreationsmomentet bör träda i förgrunden. »Den hygieniska synpunkten bör gå före den idrottsliga.» Denna uppfattning, som f. ö. motiverat friluftsverksamhetens tillkomst och erhållit ett uttryck jämväl i Kungl. Maj:ts proposition i skolfrågan vid 1927 års riksdag, har också varit vägledande för oss vid utarbetandet av vårt förslag. Men därjämte ha vi varit angelägna att framhäva, att särskilt friluftsverksamheten, rätt lagd och ledd, är i hög grad ägnad att främja skolans allmänt fostrande uppgift. Denna uppfattning har i vårt förslag framträtt bl. a. däri, att vi inrymt åt läroverken stor frihet i fråga om friluftsverksamhetens organisation. Vidare kommer den till synes i de lämnade anvisningarna beträffande lämpliga program samt i föreskrifterna rörande lärjungarnas deltagande. Under sådana omständigheter ha vi ansett det självfallet, att särskild tid alltjämt anslås för nämnda verksamhet; vår uppgift har då blivit att söka undanröja de svårigheter, som mött dess genomförande och ändamålsenliga utformning. I fråga om friluftsverksamhetens omfattning har alltsedan tillkomsten av de 15 s. k. friluftsdagarna krav rests dels på en minskning av dagarnas antal, dels på införande av en viss latitud i fråga om detta antal. Vid rektorsmötet 1931 röstade endast 2 av de högre läroverkens rektorer för bibehållande av det nu föreskrivna antalet dagar. Svaren på cirkulärskrivelsen till rektorsämbetena visa också, att meningarna rörande det lämpliga antalet starkt gå isär. För 15 dagar uttala sig 15 läroverk; 12—15 dagar föreslås av 6 läroverk, under det att 26 önska en ännu större latitud, från lägst 9 ä 10 till högst 12 a 15. De flesta skolorna anse »omkring 10» dagar vara lämpligast; mindre än 9 dagar vilja 12 skolor ha. Då vi ansett det av särskild vikt, att i denna betydelsefulla punkt den förhärskande uppfattningen får bli avgörande, ha vi funnit oss böra fastslå antalet friluftsdagar till lägst 10, högst 12. Samtidigt ha vi emellertid påkallat ett återinförande av den i 1905 års stadga förekommande bestämmelsen, att rektor skall meddela för hela läroverket gemensam ledighet lägst 4, högst 6 dagar under året. Mot

360 nuvarande 20 dagar skulle alltså svara lägst 14, högst 18 dagar för ändamål, som här avses. En fråga av central betydelse har gällt sättet för friluftsverksamhetens inordnande i det övriga skolarbetet. Skolkommissionen föreslog på sin tid, att för idrott och friluftsliv skulle anslås en halv dags ledighet varje vecka, förlagd till bestämd veckodag, i regel lördag efter frukostrasten. I enlighet med Kungl. Maj:ts proposition vid 1927 års riksdag beslöts emellertid en anordning med rörlig idrottsledighet; i överensstämmelse härmed är nuvarande läroverksstadgas föreskrift avfattad. Endast i enstaka fall har därför systemet med på arbetsordningen fast inlagd friluftsverksamhet praktiserats. Av svaren på vår rundfråga framgår emellertid, att på åtskilliga håll detta system i en eller annan form anses fördelaktigare än den nu gängse anordningen. Icke mindre än 22 läroverk önska nämligen antingen enbart fasta idrottsdagar eller en kombination av fasta och rörliga dagar. Dessutom framlägga i särskilda yttranden några rektorer, ämneslärare och gymnastiklärare mer eller mindre i detalj utformade förslag till en dylik anordning. I samband härmed framföres från ett flertal läroverk önskemålet om största möjliga frihet i fråga om anordnandet av friluftsverksamheten. »Friluftsdagarna få ej klavbindas, vare sig till tid eller form»; »smidig organisation med möjlighet till anpassning efter skiftande förhållanden»; »så mycken rörelsefrihet för rektor som möjligt». För vår del ha vi ansett det vara ett fullt berättigat krav, att olika möjligheter skola stå öppna för läroverken att ordna här ifrågavarande verksamhet så, som det bäst passar varje skola med hänsyn till de lokala förhållandena, t. ex. i fråga om klimat, tillgång till övningsplatser och övningsterräng, antalet lämpliga lärare, skolans storlek, lokala traditioner. Frågan om friluftsverksamhetens omläggning berördes av föredragande departementschefen i statsverkspropositionen till 1932 års riksdag, åttonde huvudtiteln (sid. 315 f.). Departementschefen anför här, att olika alternativ kunna tänkas för nämnda verksamhets ordnande, antingen så, att den nuvarande ordningen med rörliga dagar och någon begränsning i antalet bibehålles, eller så, att en anordning med på läsordningen fast inlagd friluftsverksamhet införes. Det torde, heter det vidare, ankomma på Kungl. Maj:t att i detta avseende utfärda de föreskrifter, som kunna vid närmare prövning befinnas mest ändamålsenliga. Då riksdagen ej haft något att erinra mot det av departementschefen gjorda uttalandet, föreligga i detta avseende inga hinder för en jämkning i nu gällande föreskrifter. Vi föreslå därför beträffande sättet för verksamhetens inordnande i skolarbetet, att det må ankomma på rektor att efter kollegiets hörande träffa avgörande härutinnan. Emellertid anse vi oss böra framhålla som ett önskemål, att anordningen med fast dag för friluftsverksamheten må anlitas i så stor utsträckning som möjligt. Där de lokala förhållandena i övrigt icke lägga hinder i vägen, erbjuder detta system avgjorda fördelar för såväl lärjungar som lärare. Hela arbetet vid läroanstalten erhåller ökad fasthet och stadga. Möjligheten att anlita för ledarskap lämpade och intresserade lärare är avse-

361 värt större. Och därtill kommer som en mycket betydelsefull omständighet, att en dylik anordning av friluftsverksamheten ur statsfinansiell synpunkt ställer sig fördelaktigare än ett system med rörliga friluftsdagar. Till denna senare sida av den föreliggande frågan få vi anledning återkomma i det följande (kap. V I ) . Vid tillämpning av system med fast dag förutsattes givetvis, att timplanen i motsvarande omfattning reduceras; föreskrift härom har införts i § 20 i läroverksstadgan, och närmare motivering återfinnes under nämnda paragraf. En dylik reduktion kan exempelvis företagas i enlighet med vad nedanstående tabell utvisar. Reduktion: 2 veckotimmar per klass Realskolan

Ämnen

5-årig 4-årig Kristendomskunskap

.

Vi 1

72 1

— —

— —

1 Franska .

— —

— —

Historia .

72 Geografi .

v«

72 Modersmålet Latin . . . Grekiska Tyska . Engelska

Gym aasiet 4-årigt

1 Reduktion: 3 veckotimmar pei klass Gymnasiet1

Realskolan

3-årigt

5-årig 4-årig

4-årigt

3-årigt

latin 1 real

latin 1 real

latin

real latin

real

72 1

7*

72 1

V/2

i

— —

— —

Vs

—

72 Vt

2 1

(l) 2 1

— —

— —

— —

(l) 2

72 1

72 1

V*

—

—

1 Vi 1

— —

— —

— —

v»

— —

1 Vi

—

—

— —

— —

— —

— —

(I) 2

(l) 2 72

(l) 2 72

— 72 72 1

Filosofi .

—

—

Matematik

(I)

(I)

1 Biologi .

7* 7*

—

—

(I) 2 72

Vi

72 72 1

— — -..-

— — — — —.

72 1

— —

—

— — — 1 — — — —

Kemi . .

V»

Teckning

i

72 72 72

Musik . .

—

—

— — — — —

Gymnastik

l

lVi

—

—

—

—

Vi

—

—

—

—

9 Fysik . .

I för gossar 1

Slöjd {

I

[ for flickor ) Summa timmar

—

v»

1 Vid fördelningen av reduktionen på de olika ringarna tillses, att reduktionen på det differentierade stadiet så långt möjligt drabbar ämnen, i vilka samtliga lärjungar deltaga. 2 Grekiska och matematik korrespondera med varandra, varför reduktionen måste förläggas till det differentierade gymnasiet.

Även beträffande verksamhetens ledning och tillsyn ha vi sökt tillgodose kravet på största möjliga frihet och anpassning efter de lokala förhållandena. Av uttalandena synes framgå, att vid det långt övervägande antalet läroverk friluftsverksamheten letts på ett tillfredsställande sätt; vid 25 skolor har led-

362 ningen dock fungerat mindre tillfredsställande och vid 1 skola otillfredsställande. I samband härmed kan nämnas, att vid 44 läroverk gymnastikläraren utövat ett verkligt huvudledarskap vid nämnda verksamhet, vid 65 skolor däremot icke; i de allra flesta fall har han dock, åtminstone i proportion till sina veckotimmar, fått åtaga sig en större del av arbetet än övriga lärare. Somliga rektorer framhålla såsom ett önskemål, att gymnastikläraren är huvudledare och har ansvaret för friluftsverksamheten, andra däremot hysa en motsatt uppfattning. Lokala förhållanden och personliga kvalifikationer äro tydligen alltför olikartade för att tillåta fullt enhetliga bestämmelser rörande organisationsformen. Vi ha i vårt förslag sökt att i möjligaste mån tillgodose de skilda önskemålen: anvisningarna ange olika utvägar att anpassa organisationen efter förhållandena vid olika läroverk; ansvaret för verksamhetens planläggning måste dock alltid i sista hand åvila rektor. Särskilt ha vi velat framhålla vikten av att anlita lärjungarnas medverkan såväl vid uppgörandet av förslag till program som vid dettas genomförande, ett önskemål som även framförts i några yttranden. Utbildandet av lärjungar till gruppledare har betydelse ej blott för själva friluftsverksamheten utan även för ungdomens fostran till självverksamhet. Det synes oss därför väl motiverat, att arbete nedlägges på en dylik utbildning, vilken i regel torde kunna anförtros åt gymnastikläraren. Allmänt framhålles i de inkomna yttrandena — ehuru någon förfrågan i detta avseende ej framställts — att åtgärder måste vidtagas för att utbilda lärarna för den nya uppgift de erhållit. Kostnadsfria kurser påyrkas; redan vid universitetet borde denna utbildning börja; särskild uppmärksamhet borde ägnas häråt under provåret. De så framförda kraven synas oss fullt berättigade; det måste anses som självfallet, att i detta avseende åtgärder snarast vidtagas. Emellertid ha vi icke ansett det höra till vårt uppdrag att framkomma med något förslag i här berörda fråga. Däremot ha vi beaktat det framförda kravet på att läroverken skola ha tillgång till lämpliga övningsplatser, såtillvida att vi i § 58 föreslagit en härtill syftande bestämmelse. I fråga om lärarnas skyldighet att medverka vid friluftsverksamheten, särskilt såsom idrottsledare, har från ett flertal läroverk påkallats uttryckliga bestämmelser i stadgan, att lärare skall kunna befrias från dylik tjänstgöring. Likaså yrkas på kompensation, så att den här berörda tjänstgöringen helt eller delvis inräknas i undervisningsskyldigheten. Vid några skolor ha de lärare, som i större utsträckning deltagit i ledningen av friluftsverksamheten, erhållit 1 a 2 timmars kompensation per vecka. Vid 32 läroverk ha rektorerna sökt bereda dessa lärare någon kompensation genom minskning av deras vakttjänstgöring; flera rektorer uppge dock, att sagda reduktion varit obetydlig. Vid flertalet skolor ha de lärare, som av en eller annan anledning icke kunnat deltaga i nämnda verksamhet, fått ökad vakttjänstgöring, i ett par fall utsträckt undervisningsskyldighet. De framförda synpunkterna synas i det hela värda beaktande. Det kan icke vara ägnat att befordra friluftsverksamhetens syfte, om lärare åläggas att fungera såsom ledare, då de sakna nödiga förutsättningar härför. E t t dy-

363 likt förfarande måste tvärtom anses vara av ondo. Vi ha därför i anvisningarna föreslagit en fördelning av det »extra» arbete, som åligger lärarna. Vi ha vidare ansett starka skäl tala för att skälig kompensation i form av lindring i den föreskrivna undervisningsskyldigheten lämnas lärare, som anlitas såsom överledare. I § 133 ha vi föreslagit en bestämmelse härom. I § 20 av nu gällande stadga föreskrives, att friluftsverksamheten skall stå »under läroverkets ledning och tillsyn». Mot denna bestämmelse uttala sig åtskilliga rektorer och lärare: den »måste tolkas i den mest liberala anda eller eljest strykas ur stadgan»; »skolan bör ha överledningen men ej i varje särskilt fall direkt ledning» etc. Uppenbarligen ligger det i friluftsverksamhetens natur av obligatoriskt skolarbete, att den på samma sätt som varje annat skolarbete måste bedrivas under skolans ledning och tillsyn: just med hänsyn härtill torde det saknas anledning att särskilt framhäva detta förhållande. Erfarenheten ger ock vid handen, att bestämmelsen i fråga missuppfattats och på sina håll föranlett minutiösa kontrollanordningar, som varit ägnade att väcka kritik. I anvisningarna har framhållits vikten av att deltagandet i friluftsverksamheten blir verkligt effektivt samt, framför allt, att ingenting får eftersättas i fråga om lärjungarnas trygghet och säkerhet. Med nu berörda spörsmål sammanhänger också frågan om själva deltagandet i övningarna. Från somliga håll har det klagats över att lärjungarna under de 15 dagarna alltför starkt tas i anspråk med ansträngande idrottsövningar, under det att andra som skäl mot denna form av »lov» anföra, att dessa dagar ofta icke alls utnyttjas i avsett syfte. I yttrandena från läroverken kommer en dylik kritik också till synes. I regel yrkas härvid på större frihet, så att rektor skall kunna utbyta några »idrottsdagar» mot fullständigt lov. I vårt förslag till friluftsverksamhetens ordnande ha vi sökt tillgodose de nämnda önskemålen så långt möjligt. A ena sidan måste fastslås, att det idrottsliga momentet i denna verksamhet måste betraktas som dominerande. Vi ha därför ansett, att flertalet friluftsdagar skall ägnas åt av skolan organiserad och ledd idrott, i vilken lärjungarna i regel ha att obligatoriskt deltaga, så att de under skoltiden få göra bekantskap med olika slag av idrott. Men å andra sidan bör såväl rekreationssynpunkten som lärjungarnas speciella intressen kunna på så sätt tillgodoses, att vissa dagar anslås — förutom till exkursioner, museibesök o. d. — till övningar efter ett mera fritt program, då lärjungarna få välja den form av friluftsliv de själva önska. Härvid bör stor frihet medgivas, så att t. ex. lärjungar, som bo på landet, kunna få tilllåtelse att resa hem och där syssla med utearbete. På detta sätt erhålla lärjungarna större frihet, samtidigt som skolan befrias från en del av sin direkt kontrollerande verksamhet. Många läroverk ha uttryckt det önskemålet, att friluftsverksamheten icke skulle behöva fördelas över läsårets olika delar. En ändring i denna riktning ha vi icke ansett oss kunna tillstyrka, då såmedelst verksamhetens huvudsyfte att utgöra ett mera regelbundet rekreationsmoment i studiearbetet skulle löpa fara att förfelas. Den till förmån för en förändring på denna punkt gjorda

364 hänvisningen till otjänlig väderlek kunna vi icke finna övertygande. I anvisningarna (sid. 278) ha lämnats närmare riktlinjer för dispositionen av sådana friluftsdagar, som icke lämpa sig för övningar i det fria; härtill kommer, att även regniga dagar kunna i viss utsträckning utnyttjas för vandringar o. d., därest utrustningen är lämplig. Till sist må nämnas, att hela denna form av skolarbete erhållit beteckningen friluftsverksamhet, oaktat den, såsom nämnts, icke alltid kan komma till utförande i det fria.

365 II. De olika ä m n e n a . Kristendomskunskap. Femårig realskola. Klass 1 och 2. Som en principiell anmärkning mot realskolans nu gäl- Ämneskonlande kursplan i kristendomskunskap har av vederbörande ämneskonferenser Jei framhållits, att bibelstudiet i alltför hög grad skjutits åt sidan till förmån för det kyrkohistoriska kursmomentet. Denna anmärkning har gällt ej minst nu förevarande klasser. Erfarenheten visar — heter det — att barnens i folkskolan förvärvade bibelkunskap ofta är mycket bristfällig. Särskilt beklaglig är den nu rådande stora okunnigheten i gamla testamentet. För en rätt förståelse av kristendomens uppkomst och tidigare utveckling kräves med nödvändighet en större kännedom om de religiösa förhållandena i Israel. Det kan därför ej anses lämpligt att låta realskolans lärokurs börja med en sammanfattande framställning av Jesu liv och verksamhet. Än mindre lämpligt säges det vara att låta kursen i de båda begynnelseklasserna avslutas med tids- och livsbilder ur den kristna religionens och kyrkans historia under gamla tiden, då det ju starkt kan sättas i fråga, om lärjungarna på detta åldersstadium förmå tillgodogöra sig det väsentliga i ett dylikt kursmoment. Som botemedel mot nämnda missförhållande har av flertalet ämneskonferenser föreslagits, att den kyrkohistoriska kursen uppskjutes till högre klass och den härigenom vunna tiden helt ägnas åt ökat bibelstudium. Då det därjämte säges ha visat sig, att barnen vid övergången från folkskolan till realskolan i allmänhet äga bättre kännedom om Jesu liv och verksamhet än om den gammaltestamentliga religionen och Israels historia, har det på åtskilliga håll ansetts lämpligt, att den åt bibelstudiet vunna tiden anslås åt »en kortfattad, kring de stora gammaltestamentliga gestalterna och de senjudiska partierna koncentrerad kurs i Israels historia». Den kritik, som i berörda hänseende från kristendomslärarnas sida riktats mot 1928 års kursplan, låter sig ej utan vidare avvisas. Lärjungarnas vid inträdet i den 5-åriga realskolan svaga bibelkunskap, särskilt i det gamla testamentet, torde nog vara ganska allmänt erkänd. Förklaringen till det påtalade missförhållandet är ej heller svår att finna. Vid en närmare granskning av nämnda skolforms anknytning till folkskolan, vad kursplanen i kristendomskunskap angår, visar det sig nämligen, att en betänklig lucka i själva lärogången föreligger. Till det gammaltestamentliga lärostoff, som av den 4-åriga realskolans lärjungar inhämtats i folkskolans sjätte klass, före-

^ ^ ^

366 finnes i kursplanen för den 5-åriga realskolans båda begynnelseklasser ingen som helst motsvarighet. Inom sistnämnda skolform, som är uppbyggd på folkskolans fjärde klass, äga lärjungarna vid inträdet i första klassen knappast någon annan kännedom om ifrågavarande kursmoment, än vad de inhämtat i folkskolans tredje klass, där enligt gällande undervisningsplan bl. a. läses »ett urval av för barnen lämpliga stycken ur gamla testamentet, huvudsakligen innehållande berättelser». Som dessa »berättelser» i allmänhet äro så valda, att de i främsta rummet äro ägnade att belysa de yttre konturerna av Israels historia och endast i mindre grad den inre utvecklingen, torde lärjungarna på förevarande skolstadium vara i så gott som fullständig avsaknad av en närmare kännedom om den sedligt-religiösa bakgrund, mot vilken Jesu bergspredikans tankar måste ses för att kunna rätt uppfattas och förstås. Den kursplan, som nu föreslås, avser närmast att råda bot för här anmärkta missförhållanden. Genom det nyinförda kursmomentet: »Berättelser och texter ur gamla testamentet» beredes nämligen möjlighet även för den 5-åriga realskolans lärjungar att erhålla en efter deras ålder avpassad inblick i israelitiskt fromhetsliv, varigenom allenast en fast grand kan läggas för vidare inträngande i nya testamentets tankevärld. En nödig förutsättning för vinnandet av nämnda syfte torde emellertid vara, att det gammaltestamentliga lärostoff, som i folkskolans tredje klass inhämtats, nu läses endast i form av en kort, orienterande återblick och att tyngdpunkten i stället lägges vid de stora profeternas liv och verksamhet samt tiden efter den babyloniska fångenskapen. En given följd av kursens utökning i antydd riktning blir, att det kyrkohistoriska studiet uppskjutes till högre klass. E t t dylikt uppskjutande motiveras dock ej enbart av hänsyn till gällande timplan. Jämväl ur pedagogisk synpunkt torde uppskovet vara att betrakta som en fördel, då ju erfarenheten visat, att gamla tidens kyrkohistoria, även då den såsom här läses i form av tids- och livsbilder, hör till de för lärjungarna mera svårtillgängliga partierna av realskolans kristendomskurs. Klass 3. Då den kyrkohistoriska kursen i denna klass blivit tillökad med tids- och livsbilder ur kristendomens historia under gamla tiden, kunde det ju tyckas, som om en motsvarande avkortning av kursen lämpligen bort göras på annat håll, omfattande exempelvis hela nya tiden intill slutet av 1600talet. Med hänsyn till det fåtal moment ur den äldre kyrkohistorien, som lämpar sig för en utförligare genomgång å detta skolstadium, torde det emellertid få anses tillräckligt, om ifrågavarande kursförkortning inskränkes till att omfatta endast 1600-talet. Klass 4. Bland de ändringar, som i kursplanen för denna klass föreslås, torde den viktigaste vara den, som berör studiet av Israels historia. Även på denna punkt har kritik riktats mot gällande kursplan. Sålunda har kristendomskonferensen vid Linköpings h. a. läroverk framhållit, att även i första ringen av det 4-åriga gymnasiet en delvis liknande kurs föreskrives. »Vid flyttning» — heter det här vidare — »från tredje klassen av den fyraåriga realskolan och fjärde klassen av den femåriga till det fyraåriga gymnasiets första ring skola alltså lärjungarna på vårterminen läsa Israels historia och

367 sedan på höstterminen i gymnasiet samma eller snarliknande kurs, vilket torde få anses såsom en onödig och olämplig upprepning». — Vad här anförts rörande den nära samhörigheten mellan de gammaltestamentliga kursmoment, som upptagits i planen för ifrågavarande årsklasser, gäller i än högre grad de religionshistoriska moment, som däri ingå. En liknande, till synes onödig splittring av med vartannat besläktat lärostoff framträder för övrigt även vid en jämförande granskning av kursplanerna för realskolans två högsta klasser och det ej blott i fråga om de gammaltestamentliga kursmomenten utan ock beträffande de kyrkohistoriska. Då det i själva verket ej torde vara möjligt att utan tidsödande och tröttande upprepningar i två på varandra följande årsklasser tillfredsställande genomgå så nära sammanhängande kursmoment som å ena sidan huvuddragen av Israels historia under hänsynstagande till de Israel omgivande folkens religioner (klass 4 5 ), å andra sidan den israelitiska profetismen (klass 55 och ring I 4 ) och i samband därmed främre österlandets och den klassiska forntidens religioner (ring I 4 ) samt den gammaltestamentliga litteraturen (ring I 4 ) och dess historia (klass 5 5 och ring I 4 ) , synes i koncentrationens intresse studiet av nu nämnda kursmoment böra på lämpligt sätt sammanföras och förläggas till en och samma årsklass. Vilken klass resp. ring som härvid närmast bör komma i fråga, kan knappast vara tvivel underkastat. Då en så omfattande och i viss mån tungläst kurs ej skulle kunna medhinnas i klass 45 vid sidan av övriga här föreskrivna viktiga och tidskrävande kursmoment, och då den därjämte av pedagogiska skäl torde böra uppskjutas så långt som möjligt, synes det oss i alla avseenden lämpligast att förlägga den till realskolans avslutningsklass och ring I 4 . Den tid, som genom ett dylikt uppskjutande av det gammaltestamentliga kursmomentet vinnes i här förevarande klass, torde helt böra ägnas åt studiet av kristendomens senare historia under särskilt beaktande av svenska förhållanden och den svenska kyrkans nuvarande tillstånd och organisation, vilket sistnämnda kursmoment hittills varit förlagt till realskolans avslutningsklass i anslutning till en där föreskriven återblick på huvudmomenten i den kyrkohistoriska utvecklingen. Genom den av oss föreslagna kursplanen ernås ej blott en större koncentration i studiet av ämnets olika grenar, varigenom såväl i realskolans avslutningsklass som i ring I 4 »en onödig och olämplig upprepning» av nyss inhämtat lärostoff undvikes. I fråga om sistnämnda rings anknytning till realskolan vinnes genom föreliggande kursplan även en annan fördel. Med nuvarande anordning få de lärjungar, som från realskolans näst högsta klass vunnit inträde i ring I 4 , först i ring I I I 4 stifta någon bekantskap med det ytterst betydelsefulla kursmoment i fråga om svensk kyrkohistoria, som nu är föreskrivet till genomgång i realskolans avslutningsklass och som alltså av det 3-åriga gymnasiets lärjungar inhämtats redan där. Särskilt i händelse av samläsning torde en dylik olikhet i fråga om kyrkohistoriska förkunskaper hos lärjungarna å de olika linjerna komma att visa sig för undervisningen i hög grad menlig. Det påtalade missförhållandet synes emellertid helt kunna avhjälpas, om —

368 såsom här föreslås — ifrågavarande kursmoment nedflyttas från 55 till 45 och alltså redan i sistnämnda klass kursen i svensk kyrkohistoria föres fram ända till våra dagar. Klass 5. Kursen i denna klass kan synas något drygt tilltagen. Den torde dock icke kunna anses större än den nuvarande, då de föreslagna ändringarna endast innebära, att det tidsödande kyrkohistoriska kursmomentet fått vika för en förstärkning av det gammaltestamentliga, vilket sistnämnda moment med hänsyn till de i klass l 5 inlagda berättelserna och texterna ur gamla testamentet nu torde kunna tagas åtskilligt kortare. Beträffande kursen i den kristna tros- och livsåskådningen, som enligt gällande undervisningsplan skall läsas i anslutning ej blott till en fördjupad framställning av Jesu förkunnelse utan ock till en återblick på profetismen — det sistnämnda i trots av att lärjungarna ej förut inhämtat något väsentligt härom — föreslå vi, att densamma läses enbart i anslutning till förstnämnda kursmoment. Vad slutligen huvuddragen av den bibliska litteraturens historia angår, torde sagda kursmoment lämpligen böra bringas i närmare överensstämmelse med motsvarande moment i kursplanen för ring I 4 och alltså ges en sådan avfattning, att det tydligt framgår, att ifrågavarande studium är avsett att omfatta även den bibliska litteraturens innehåll, ej blott dess historia. Fyraårig realskola. Klass 1. Från åtskilliga håll har föreslagits, att undervisningen även i den 4-åriga realskolan påbörjas med en kortfattad kurs i Israels historia. Då emellertid en dylik kurs till väsentliga delar kan sägas ingå i planen för folkskolans tredje och sjätte klass och det knappast kan anses lämpligt att vid övergång från en skolform till en annan börja studierna med en repetition av en nyss läst lärokurs, torde ifrågavarande kursmoment — i likhet med Jesu förkunnelse — få anses inhämtat i folkskolan, varför bibelstudiet i klass l 4 alltså synes oss kunna börja med en sammanfattande återblick på Jesu liv och verksamhet i huvudsaklig anslutning till ett av de synoptiska evangelierna. En annan önskan, som beträffande kursen i denna klass framställts, är, att den i någon mån måtte förkortas, då den, särskilt i jämförelse med kursen i klass 24, synes oproportionerligt stor. Det uttalade önskemålet torde lämpligast kunna uppfyllas därigenom, att det kyrkohistoriska kursmomentet överflyttas till nästföljande klass, varigenom också möjligheten till samläsning med motsvarande klass i den 5-åriga realskolan bibehålles. De övriga klassenia. De här föreslagna ändringarna motiveras på i huvudsak samma sätt som resp. ändringsförslag i kursplanen för den 5-åriga realskolan. Fyraårigt gymnasium. Ring I. Då enligt vårt förslag det i kursplanen för klass 45 resp. 3 4 ingående momentet »Huvuddragen av Israels historia» uppflyttats till realskolans avslutningsklass och ring I 4 , böra de gammaltestamentliga kursmomenten i

369 planen för här förevarande ring erhålla följande sammanfattande lydelse: »Huvuddragen av Israels historia under särskilt beaktande av profetismen». De övriga ringarna. De här föreslagna ändringarna äro uteslutande av formell art och avse dels kursplanen för ring I I , där det alltför abstrakta uttrycket »den hellenistiska religionssynkretismen» utbytts mot det mera konkreta »de hellenistiska frälsningsreligionerna», dels ock planen för ring IV, beträffande vilken de olika repetitionsalternativen erhållit en kortare, mera sammanfattande formulering. Treårigt gymnasium. De föreslagna ändringarna i kursplanen för ringarna I och I I I motiveras på enahanda sätt som motsvarande ändringsförslag i kursplanen för ringarna I I 4

och IV 4 .

Modersmålet. Några mera genomgripande förändringar i kursplanen för modersmålet ha Ämneskonämneskonferenserna icke påyrkat. Deras förslag ha i allmänhet gått ut på bortferensernatagande eller närmare precisering av enstaka kursmoment. Några konferenser ha t. ex. förordat, att läsningen av danska och norska i realskolans avslutningsklass slopas eller åtminstone icke göres obligatorisk. Andra ha föreslagit, att övningarna i uppsättandet av praktiska skrivelser utgå ur realskolans avslutningsklass. Andra förslag åter avse: borttagandet eller förkortandet av den språkhistoriska kursen i gymnasiets avslutningsklass, avskaffandet av uppsatser på särskild skrivtid i klass l 4 och minskning av deras antal i klass 25, ökning av heldagsskrivningamas antal på bekostnad av halvdagsskrivningarna, avskaffandet av hemskrivningar i realskolan och ring I, ökning av hemskrivningarnas antal på gymnasiet o. s. v. I fråga om litteraturläsningen på gymnasiet ha meningarna gått i sär, i det att vissa konferenser betonat den moderna litteraturens företrädesrätt, medan andra vilja ha den äldre litteraturen bättre tillgodosedd. En ämneskonferens (Nya elementarskolan) har föreslagit en omläggning av timplanen i det 4-åriga gymnasiet till 2 + 3 + 4 + 4. Därjämte har ett rätt stort antal konferenser påyrkat ökat timtal i gymnasiet, såväl det 4-åriga som det 3-åriga. Sistnämnda krav ha vi icke ansett oss kunna tillmötesgå. Visserligen har modersmålet både i förhållande till sin centrala ställning bland skolans ämnen och i jämförelse med förhållandet i åtskilliga andra länder fortfarande en rätt blygsam plats på skolschemat, men dess ställning har dock genom de senaste skolreformerna avsevärt förbättrats, och någon ökning av timtalet ha vi icke ansett oss kunna ifrågasätta. Några av konferensernas önskemål, t. ex. om slopandet av danskan och norskan samt av övningar i praktiska skrivelsers uppsättande i realskolans avslutningsklass, ha vi icke funnit tillräckligt grundade för att föreslå en ändring. I de flesta fall ha vi däremot kunnat tillmötesgå konferensernas önskemål. De 24—321680

De sakkunniga.

370 förändringar i kursplanen, som nu föreslås, gälla huvudsakligen detaljer; endast i ett fall kan det sägas vara fråga om en sak av större räckvidd. Klasserna l5 och l4. Anordningen med delad klass i de fall, då antalet lärjungar överstiger 16, har till syfte att möjliggöra en mera individuell handledning från lärarens sida, en handledning, som är särskilt betydelsefull i en nybörjarklass med lärjungar från olika håll och som, där denna anordning prövats, visat sig leda till goda resultat. Klasserna 25 och l4 . Enligt vårt förslag skola de i 1928 års kursplan föreskrivna uppsatserna på särskilda skrivningsdagar avskaffas. Erfarenheten har nämligen visat och flera ämneskonferenser ha uttryckligen framhållit, att lärjungarna på detta stadium icke äro mogna att på egen hand skriva uppsatser. I stället bör mera tid och uppmärksamhet ägnas åt de på undervisningstimmarna och under lärarens omedelbara ledning bedrivna uppsatsövningarna. Klasserna 35 och 24. »Nyare svensk litteratur» är för undvikande av missförstånd ändrat till »1800- och 1900-talens svenska litteratur». Repetitionen av form- och satsläran är uppskjuten till följande klass. Syftet är att inskärpa, att grammatikläsningen icke skall upphöra i klasserna 3 5 och 2 \ »övningar i användning av uppslagsböcker m. m.» böra icke inskränkas till denna klass utan kunna börja redan i klass 1 och därefter fortsättas i samtliga årsklasser. Kursmomentet i fråga behandlas utförligt i anvisningarna. Klasserna 45 och 34. Om kursmomentet »främmande ord i svenskan» gäller detsamma som i fråga om övningar i användning av uppslagsböcker. Dess placering i en särskild klass har visat sig kunna föranleda alltför energisk behandling. »övningar till befästande av de grammatiska kunskaperna» har ersatts av »kort repetition av språkläran med utvidgning på viktigare punkter». Detta innebär, att grammatikkunskaperna icke blott skola hållas vid liv utan också fördjupas på viktigare punkter. Klasserna 55 och 44. Orden »i sammanhang därmed en isländsk saga och någon eddadikt» utbytas mot »prov ur isländsk sago- och eddadiktning», dels emedan det icke är nödvändigt, att denna läsning sättes »i sammanhang med» läsning av dansk och norsk litteratur, dels emedan nuvarande formulering synes innebära en väl snäv begränsning av ifrågavarande kursmoment. Orden »av vilka en eller annan kan utbytas mot en översättning från tyska eller engelska» ersättas med »av vilka någon kan utbytas mot en översättning». Det synes nämligen rimligt, att översättning tillätes även från andra språk, som lärjungarna på detta stadium något lärt känna (danska, norska). I betraktande av det reducerade antalet skrivningar torde det icke vara rådligt, att mer än en uppsats utbytes mot översättning. »Kort sammanfattning av förut behandlade anvisningar rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter» har utbytts mot »fortsatt behandling av frågor rörande etc», alldenstund den »korta sammanfattningen» befarats kunna bli ett alltför tyngande kursmoment.

371 Ring P. Den föreslagna kursen sammanfaller i stort sett med den, vi förordat för realskolans avslutningsklass; sålunda ha även här upptagits kursmomenten »prov ur isländsk sago- och eddadiktning» och »övningar i att uppsätta enklare skrivelser av praktisk art». En lättnad för ring I* är, att danskan och norskan läsas alternativt, under det att båda dessa språk ingå i kursen för klass 55 resp. 4*. Ä andra sidan ha vi bilbehållit »utländsk litteratur i översättning» såsom — visserligen icke obligatoriskt — kursmoment; vi ha härvid särskilt tänkt på lämpligheten av att några timmar ägnas åt läsning av prov ur den antika litteraturen (t. ex. Homeros) i samband med studiet av den antika historien, som föreslagits skola ingå i den historiska kursen i denna ring. Det kan visserligen synas i viss mån inkonsekvent, att för en i stort sett sammanfallande kurs klasserna 55 och 44 ha till sitt förfogande 3 timmar, medan ring I 4 enligt vårt förslag endast disponerar 2 timmar. Denna olikhet kan dock anses motiverad av att i ring I 4 , som är första årsklassen i en skolform, vida större frihet kan tillåtas beträffande behandlingen av de olika kursmomenten (eventuellt uteslutning av ett eller annat av dem, om bristande tid föranleder detta) än i realskolans avslutningsklass, som åtminstone i viss mån arbetar under trycket av den förestående examen. Huvudsyftet med timtalets nedsättning i ring I* har emellertid varit att i stället kunna öka timtalet i ring IV 4 till 4 timmar. Härigenom har vunnits den stora fördelen, att timtalen i det 4-åriga gymnasiets tre högsta ringar och i det 3-åriga gymnasiets tre ringar blivit alldeles lika (3 + 4 + 4) och att kurserna i motsvarande avdelningar helt sammanfalla. Enligt vår mening utgör den föreslagna anordningen det bästa sättet att bereda modersmålet tillräcklig tid på gymnasiet utan ökning av ämnets totala timsumma. Ringarna IP och P. Läsningen av svensk litteratur har, sedan de isländska litteraturproven behandlats i ring I 4 och realskolans avslutningsklass, kunnat föras ett stycke längre fram än enligt nuvarande kursplan: medan denna lät litteraturstudiet stanna vid frihetstidens början, skall detsamma enligt vårt förslag utsträckas till gustavianska tidens början. Med hänsyn till reduceringen av antalet uppsatser har den i ring I 3 (men icke i ring II 4 ) tillåtna översättningen från främmande språk ansetts böra bortfalla. Ringarna IIP och IP. Litteraturstudiets utsträckning »till 1800-talets mitt» är en konsekvens av den för föregående ringar föreslagna kursen. Ringarna IV* och IIP. I stället för »utförligare framställning av lämpliga kapitel ur vårt språks historia» föreslås »kort översikt av svenska språkets historia». Den tidigare formuleringen har synts innebära risk för att alltför stort utrymme skall tillmätas detta kursmoment. Huvudvikten i vårt förslag ligger vid »kort»; att översikten därjämte måste begränsas till vissa kapitel av det rika ämnet är självklart och framhålles i anvisningarna. Anmärkningarna till realskolans, gymnasiets och lyceets kursplaner ha synts kunna utgå, då det som de innehålla, utförligare behandlas i anvisningarna. Skrivningarnas antal har genomgående reducerats i överensstämmelse med den av oss framlagda allmänna planen för skrivningarna. Halvdagsskrivningarna

372 ha försvunnit i ringarna I I 4 och I 3 , vilket motsvarar en från åtskilliga ämneskonferenser uttalad önskan. Slutligen har beträffande målet för undervisningen den förändringen vidtagits, att samtliga skolformer erhållit samma mål, vilken åtgärd föranlett vissa jämkningar av huvudsakligen formell art.

Latin. I gällande timplan har ingen ändring föreslagits. I kursplanen ha uppgifterna å de särskilda författare, som skola läsas i II 4 , III* och II 3 , utelämnats. Det har synts oss lämpligare att för dessa ringar, liksom för övriga (I, IV 4 och I I I 3 ) och i överensstämmelse med tillämpad praxis i kursplanerna för de moderna språken, endast ange antalet sidor för prosa och antalet vers för poesi samt till anvisningarna överflytta uppgiften på den för varje ring lämpliga lektyren. — Vid dessa uppgifter om antalet sidor och vers namnes blott en siffra, som betecknar det ungefärliga antalet sidor och vers, som skall läsas. Vad omfånget av den lästa texten beträffar, ha vi — i överensstämmelse med uttalanden från ett flertal konferenser — ansett önskligt, att textkursen något reduceras, och därför föreslagit: a. på det 4-åriga

gymnasiet

i ring II: 200 vers poesi (i st. f. 300), med hänsyn till den omfattande kurs i syntax, som skall genomgås i denna ring; i ring III: 35 sidor prosa och 500 vers poesi (i st. f. resp. 40 och 600), varigenom något mera tid kan ägnas åt kursivläsningen och en för såväl textläsningen som skrivningarna välbehövlig kort kurs i antikviteter kan medhinnas; i ring IV: 35 sidor prosa (i st. f. 40—50), för att tid skall kunna vinnas för kursivläsning. b. på det 3-åriga

gymnasiet

i ring II: 40 sidor prosa och 600 vers poesi (i st. f. resp. 45 och 700) på de för I I I 4 anförda skälen; i ring III: 45 sidor prosa (i st. f. 50—60) på det för IV 4 anförda skälet. Sektionen för klassiska språk vid läroverkslärarmötet i Göteborg år 1929 har framfört önskemålet, att i ringarna I I I 4 och I I 3 på latingymnasiet skulle utöver den för alla bildningslinjer gemensamma historiekursen anslås en veckotimme till antikens historia. I detta önskemål har flertalet ämneskonferenser instämt. Huru behjärtansvärt det än vore, att lärjungarna på detta gymnasium erhölle möjlighet till ett »fördjupat studium av den grekisk-romerska forntidens historia», ha vi icke ansett oss kunna tillmötesgå önskemålet i fråga: totalsumman undervisningstimmar i dessa ringar tillåter icke någon ökning av tim-

373 talet; ej heller är det möjligt att utan olägenhet för själva latinstudiet förlägga denna historiekurs till de åt latinet anslagna 6 resp. 7 veckotimmarna. Slutligen ha vi föreslagit en mindre reduktion av skrivningarnas antal, en reduktion, som ingår som ett led i den av oss föreslagna reduktionen av skrivningarna överhuvud. Enligt gällande kursplan uppgår antalet skrivningar i latin å det 4-åriga gymnasiet till 0 + 6 + 1 0 + 8 och å det 3-åriga till 5 + 10 + 8. Förslaget upptager resp. 0 + 5 + 9 + 7 och 5 + 9 + 7. — Med hänsyn såväl till denna av oss föreslagna mindre reduktion som, till den i 1928 års undervisningsplan gjorda nedskärningen av latinskrivningarnas antal ha vi ansett det nödvändigt, att samtliga skrivningar, även de i I I 4 och I 3 , skola bestå av översättningar från latin till svenska.

Grekiska. I gällande timplan har den ändringen föreslagits, att näst högsta årsklassen erhåller 6 veckotimmar i stället för 7. Denna minskning är uteslutande dikterad av önskemålet att på det differentierade gymnasiet kunna nedbringa det höga timtalet för de lärjungar, som tillvalt grekiska. Beträffande kursplanen har den förändringen vidtagits, att den sammanslagits för båda årsklasserna, i syfte att åt de lärare, som så önska, bereda möjlighet att vid undervisningen börja med Homeros utan att härför behöva anhålla om vederbörligt tillstånd. Enligt nu gällande kursplan är nämligen läsningen av Homeros förbehållen den högsta årsklassen. I likhet med vad som föreslagits beträffande kursplanen i latin och på där anförda grunder ha uppgifter på författare, som skola ingå i kursen, icke medtagits i själva kursplanen utan överförts till anvisningarna. Tyska. I fråga om timplanen begär en konferens, att 1 timme flyttas från klass l 5 Ämneskontill högre klass, en annan att 1 timme flyttas från 2 5 till 45, en tredje vill ha feren8erna 5 4 4 5 timmar i klass 3 , en fjärde 5 timmar i 3 och 4 i 4 . Konferensernas uttalanden beträffande kursplanen för realskolan avse i allmänhet de skriftliga uppgifterna. Några föreslå mera grammatikläsning, om fordringarna i skriftlig behandling av språket skola kunna upprätthållas, medan de flesta förslag utmynna i kravet på lättare, mindre »grammatiskt laddade» översättningsprov och kortare reproduktioner, för att viktigare, mera levande språkkunskaper må kunna göras till mål för undervisningen, översättningsproven i realexamen böra röra sig med ett för lärjungarna bekant ordförråd, ej innehålla mer än 120—130 ord och ej utgöra en provkarta på periferiska grammatiska kursmoment. Flera konferenser påyrka större frihet i fråga om arten av skrivningar; några föreslå, att reproduktioner ej skola förekomma förr än i högsta realskoleklassen, andra, att de i realexamen göras något svårare, genom att andra läsningen får en något olika form. Betydelsen

374 av talövningar och kursivläsning framhålles i detta sammanhang. Vidare föreligga förslag, att scenuttalat göres till norm för det tyska uttalet i våra skolor samt att läsning av tysk handstil slopas, medan en konferens fordrar dess förläggande till klass 45 resp. 3 4 , för att även gymnasiets lärjungar må bli delaktiga av densamma. I fråga om problemet skrivningar eller icke på det differentierade gymnasiet föreligga olika uttalanden: Tyskan avslutas i ring I I I 4 resp. I I 3 med skriftlig och muntlig studentexamen; skrivningarna i tyska upphöra i ring I I 4 resp. I 3 , varefter ämnet bör kunna tillväljas på det differentierade gymnasiet; skrivning bör endast förekomma i ett språk; några vilja bibehålla den nuvarande valfriheten; andra föreslå fritt val mellan engelska och franska; en konferens fordrar skrivning i alla tre språken. Olika förslag ha också framkommit beträffande arten av skrivningarna på gymnasiet, t. ex. först en översättning till svenska av en främmande text, sedan i form av fortsättning eller omarbetning av samma innehåll en översättning till det främmande språket, båda utan hjälpmedel. Några föreslå, att uppsatserna avskaffas. Från ett håll påyrkas, att talövningarna på gymnasiet förläggas till vissa lektioner och att föredragen begränsas till redovisningen för det enskilda arbetet. Realskolan. För den 5-åriga realskolan ifrågasätta vi ingen ändring i nuvarande timplan. För den 4-åriga föreslås, att 1 veckotimme borttages i klass 44, varigenom en välbehövlig lättnad i lärjungarnas arbetsbörda vinnes och samläsning med klass 55 möjliggöres, här liksom i andra ämnen. I fråga om kursplanen har — utöver smärre ändringar i formuleringen — endast föreslagits, att läsning av tysk handstil slopas. Vi anse nämligen, att de lärjungar, som efter slutad skolgång eventuellt komma att få behov av färdighet häri, senare lätt tillägna sig denna. För flertalet lärjungar föreligger däremot ej ett dylikt behov, då inom den tyska affärsvärlden nu för tiden i regel alla brev maskinskrivas. Gynvnasiet. Enligt nuvarande timplan har tyskan på det 4-åriga gymnasiet 11 veckotimmar med fördelningen 3 + 2 + 3 + 3 på respektive ringar, enligt den av oss föreslagna 10 timmar med fördelningen 3 + 3 + 2 + 2. På det 3åriga gymnasiet har tyskan enligt nuvarande timplan 8 veckotimmar med fördelningen 2 + 3 + 3 på respektive ringar, enligt den av oss föreslagna 7 timmar med fördelningen 3 + 2 + 2. P å det 4-åriga såväl som på det 3-åriga gymnasiet innebär förslaget alltså en reduktion av 1 veckotimme, vilket motiveras här nedan. Då enligt den allmänna planen engelskan gjorts till fast språk på det differentierade gymnasiet och endast det fasta språket här har skrivningar, ha vi ansett, att tyskan som tillvalsämne utan skrivningar kan nöja sig med 2 veckotimmar på detta stadium. Däremot innebär det enligt vår mening en förbättring för ämnet, att dess timtal utökats till 3 veckotimmar i ring I I 4

375 resp. I 3 , där alla lärjungar deltaga i undervisningen och utföra skrivningar i ämnet (se sid. 356 ff.). Vidare har på det differentierade gymnasiet kursplanen erhållit följande för båda ringarna gemensamma formulering: »Läsning av tysk litteratur, delvis kursivt, i litteratur- och kulturhistorisk belysning. Talövningar och referat på tyska. Grammatiska, stilistiska och språkhistoriska frågor i anslutning till läst text.» Härmed ha vi velat betona, att en fördjupning såväl i litterärt och kulturellt som språkligt hänsende bör vinnas, då den grammatiska ensidighet, som stilskrivningen ofta har till följd, får lämna rum för ett allsidigare språkstudium. Beträffande reduktionen av antalet skrivningar hänvisas till avd. I D sid. 354 ff. För att bereda den enskilde läraren större frihet i fråga om skrivningarnas art har uttrycket »reproduktioner eller översättningar till tyska» utbytts mot »skriftliga arbeten».

Engelska. I fråga om timplanen begär en konferens 5 timmar i klass 24 i överens- Ämneskonstämmelse med nuvarande timplan för klass 3 5 , en annan föreslår fördel- ferensema. ningen 5 + 5 + 4 för realskolans tre högsta klasser, en tredje fördelningen 4 + 5 + 5. Vidare kräver en konferens för ringarna I I 4 resp. I 3 3 veckotimmar, anförande som skäl, att intet levande språk bör ha lägre timtal än 3. Vad kursplanen beträffar, gå uttalandena i allmänhet i samma riktning som för tyskan: lättare skriftliga prov i real- och studentexamen, framför allt i fråga om ordval och syntax. Blir detta önskemål uppfyllt, kan i gengäld mera tid vinnas för talövningar och kursivläsning, vilket kommer att ha bättre uttal och textuppfattning till resultat. Bibehålles däremot de nuvarande skriftliga arbetenas svårighetsgrad, fordras mera grammatikläsning för skrivningens skull och ett större antal skrivningar; så t. ex. föreslår en konferens en höjning av skrivningarnas antal i högsta realskoleklassen till 15! En konferens fordrar detaljerade bestämmelser för de skriftliga provens bedömande vid avgångsexamina. Då huvudvikten hittills måst läggas vid skrivningarna och alltså jämförelsevis ringa tid kan ägnas åt textläsning, anse några konferenser, att texterna i den muntliga studentexamen äro för svåra. E t t par konferenser framhålla, att den anbefallda planläggningen av litteraturläsningen för hela gymnasiet numera ej är att tillråda. I fråga om timplanen och engelskans ställning som kärnämne hänvisas till De sakkunniga. sid. 334 ff. I kursplanen för gymnasiet har en viss ändring av grammatikstudiets fördelning på de olika ringarna vidtagits. Då i regel alla lärjungar komma att utföra skrivningar i engelska, ha vi ansett det nödvändigt, att en översiktlig repetition av grammatiken företages i högsta ringen.

376 Franska. ÄmneskonBeträffande timplanen föreslå två konferenser, att klasserna 55 och 44 få jerensema. s a r a m a timtal som ring I 4 ; andra uttala en önskan, att timtalet göres högre på det odifferentierade gymnasiet, då lärjungarna med bättre kunskaper få större lust att tillvälja ämnet. I fråga om kursplanerna framhålles från flera håll, att skrivningarna böra slopas på hela gymnasiet, i vilket fall franskan säkert skulle komma att tillväljas i större utsträckning. »Flykten från franskan kan botas, om skrivningarna borttagas.» Bibehålles däremot studentstilen i franska, bör den göras lättare, så att den ej avskräcker lärjungarna från att tillvälja ämnet. Litteraturläsning och allmänna språkövningar böra förekomma på det differentierade gymnasiet, ej grammatikdrill. Uttalanden för och emot talövningar ha även gjorts, medan hörövningar förordas. Vidare föreslås, att uttrycket »frivillig franska» för realskolans kurs må utgå, då lärjungarna uppfatta arbetet i franska som frivilligt även för dem, som valt ämnet. De sakBeträffande timplanen ha vi föreslagit omflyttning av timtalen mellan kunmga. klasserna 45 resp. 3 4 och 55 resp. 4 4 . Härigenom få lärjungarna i klass 55, 44 samma timtal som i ring I 4 , d. v. s. franskans timtal blir detsamma, vare sig lärjungarna välja det 4-åriga eller det 3-åriga gymnasiet. Ovan uttalade önskemål om högre timtal på det odifferentierade gymnasiet, där alla lärjungarna ännu deltaga i ämnet, har tillgodosetts genom timtalet 4 i ringarna I I 4 resp. I 3 . Såsom tillvalsämne på det differentierade gymnasiet har franskan fått timfördelningen 3 + 3; som kärnämne åter har franskan fått behålla timtalet 4 + 4 (se sid. 334 ff.). Smärre jämkningar i formuleringen av kursfördelningen i realskolan och på det odifferentierade gymnasiet ha vidtagits, vilka dock på det hela taget ej innebära någon saklig ändring. För att betona litteraturstudiets centrala ställning på det differentierade gymnasiet, ha vi givit kursfördelningen följande formulering: »Läsning av fransk litteratur, delvis kursivt, i litteraturoch kulturhistorisk belysning. Hör- och talövningar. Grammatik och stilistik i anslutning till läst text.»

Historia med samhällslära. ÄmneskonKursplanen i historia med samhällslära har blivit föremål för skarp kritik Jerensema. ^ inlagor till Kungl. Maj:t och till skolöverstyrelsen samt i ämneskonferensernas uttalanden. De viktigaste anmärkningar, som framställts, gälla kursen i klass l 5 och slopandet av ämnet i ring I 4 ; klagomål ha även av några konferenser framförts över den alltför dryga kursen i klass l 4 , och andra ha yrkat på en annan fördelning av kursen mellan klasserna 45 och 55 resp. 3 4 och 4 4 . Därjämte ha åtskilliga konferenser påyrkat ökning av timtalet i realskolan eller på gymnasiet eller i båda; yrkandet motiveras vad realskolan angår med den starka

377 reduktion ämnet fått vidkännas i den nu gällande kursplanen, vad gymnasiet beträffar med den utvidgning av lärostoffet, som samhällsläran i sin nya form medfört. I en till oss den 21 juni 1932 remitterad skrivelse har ett stort antal lärare i historia vid allmänna och enskilda läroverk samt professorer i historia och statskunskap vid rikets universitet och högskolor hemställt, att historien på såväl det 4-åriga som det 3-åriga gymnasiet måtte få sitt timtal ökat med 1 veckotimme. Motiveringen är delvis densamma som i ämneskonferensernas yrkanden; särskilt ha petitionärerna framhållit den ogynnsamma behandling historien fick vid den nu gällande undervisningsplanens uppgörande. Kravet på en ökning av timtalet i det 4-åriga gymnasiet ha vi icke ansett De sakoss kunna tillmötesgå. Det timtal denna skolform har att förfoga över är ktmmga. detsamma enligt den nuvarande som enligt den förut gällande undervisningsplanen. Visserligen har »samhällslära» blivit ett viktigare kursmoment, än »statskunskap» var i den äldre kursplanen, men det är att märka, att 1927 års riksdag, på samma gång som den uttalade sig för en sådan omläggning av ämnet, starkt betonade, att den nya gymnasieorganisationens syfte ej skulle vara att åstadkomma en stegring av fordringarna eller en utökning av kurserna. För övrigt anse vi, att ställningen som kärnämne i och för sig är en förmån, och att en jämförelse mellan ett kärnämnes och ett tillvalsämnes tidigare och nuvarande timtal är missvisande, då endast åt det förra är garanterat fyra års studium på gymnasiet. För det 3-åriga gymnasiets vidkommande ligger saken enligt vår mening något annorlunda till. Väl kan en jämförelse mellan förr och nu här icke göras, alldenstund denna gymnasieform icke existerade vid statsläroverken före 1928, men det synes oss uppenbart, att ett behov av timökning här föreligger, särskilt med hänsyn till den antika historien, om vilken det 3-åriga gymnasiets lärjungar tidigare i regel fått en rätt flyktig kännedom. Vi ha också sökt finna möjlighet till 1 veckotimmes ökning men nödgats stanna vid att föreslå en sådan för latingymnasiets vidkommande. Denna timme ha vi med hänsyn till arbetsbelastningens utjämnande förlagt till ring L I 3 , som alltså får 4 timmar i stället för nuvarande 3. Beträffande det starkt arbetstyngda 3-åriga realgymnasiet har det däremot visat sig omöjligt att tillmötesgå kravet på ökning. Enligt vårt förslag kommer sålunda det 3-åriga latingymnasiet att förfoga över 1 timme mera än det 3-åriga realgymnasiet. Därjämte har timfördelningen i det sistnämnda, särskilt med hänsyn till timtalen för tyskan, blivit en annan än hittills (2 + 4 + 4 ) . Detta har till följd, att kursen i ring R I 3 måste begränsas på ett sätt, som nedan sid. 380 samt i anvisningarna närmare utföres. De svårigheter att medhinna kurserna, varöver såväl petitionärerna som en del ämneskonferenser klagat, ha vi sökt avhjälpa eller i varje fall så mycket som möjligt begränsa dels genom närmare anvisningar rörande lärostoffets sovrande, dels genom vissa omläggningar i kursplanen, som vi, väsentligen i överensstämmelse med uttalade önskemål, föreslagit och för vilka här nedan redogöres.

378 Klass P. Kursen i denna klass omfattar enligt 1928 års undervisningsplan: »Berättelser och bilder ur vårt folks historia under medeltidens sista århundrade samt under nya tidens olika tidevarv». Kursen motsvarar ungefär det som läses i folkskolans femte och sjätte klasser men har hittills icke förekommit i realskolans begynnelseklass; den var icke föreslagen i vare sig skolkommissionens, 1924 års skolsakkunnigas eller skolöverstyrelsens kursplaner utan insattes i de 1928 fastställda undervisningsplanerna. Syftet med anordningen var tydligen att genom uppskjutandet av den sammanhängande genomgången av historien till klass 2 5 möjliggöra samläsning mellan klasserna 25 och l 4 . Dessa organisatoriska fördelar äro visserligen värda beaktande men motvägas av uppenbara pedagogiska svagheter. Den kritik, som från historielärarnas sida riktats mot 1928 års kursplaner, har alldeles särskilt gällt kursen i l 5 . Kursen har framför allt det pedagogiska felet, att den i form av »berättelser och bilder» så att säga tager ut i förskott det ofta intressantaste eller mest roande av den svenska historien och lämnar det tyngre stoffet kvar till de följande årens läsning. Det kan ej heller anses pedagogiskt lämpligt, att, sedan man i l 5 — låt vara hastigt och glimtvis — gått igenom svenska historiens olika skeden, nästa år börja en ny vandring genom samma historia. Det kan ej undvikas, att det ofta blir upprepningar och repetition av vad som nyligen lästs, med ty åtföljande minskning av intresset. Sedan första året använts på detta sätt, återstår för den mera sammanhängande framställningen av historien fyra år med 11 timmar (förr sex år med 18 timmar). Den fördel, som den 5åriga realskolan skulle ha i en lugnare studiegång, blir på detta sätt illusorisk. Som botemedel mot det överklagade missförhållandet har från många ämneskonferenser föreslagits, att den nuvarande kursen i l 5 slopas och att den sammanhängande kursen börjar redan i denna klass, åtminstone vid de läroverk, där s. k. förenad linje icke är införd eller i varje fall där enbart 5-årig realskola förekommer. Genom den kursplan, som vi föreslå, få lärjungarna i klass l 5 en efter deras ålder avpassad inblick i de antika folkens mytologi, saga och historia. Den sammanhängande framställningen av Sveriges historia börjar med Engelbrekts uppträdande, sedan den föregående historien lästs i folkskolans klass 4 i form av »berättelser och bilder». Tiden från omkring 800 bör dock för sammanhangets skull repeteras. Klass l4. Här utgår det rätt omfattande partiet antikens och den äldre medeltidens historia, vilket kan anses motiverat med att alla de folkskoletyper, som ligga till grund för realskolan, i sin kursplan för klasserna 5—6 upptaga åtminstone några »bilder ur österlandets, Greklands och Roms historia samt ur folkvandringens historia». Visserligen torde den kännedom om antiken och den äldre medeltiden, som härigenom bibringas lärjungarna, vara mindre fyllig än den, som i klass l 5 meddelas, men den torde kunna anses tillräcklig. Då det överhuvud icke är lämpligt, att i en ny klass, än mindre i en ny skola börja studierna med repetition av vad som nyss förut lästs, torde antiken och folkvandringstiden kunna anses behandlade i folkskolan och kursen i allmän historia i klass l 4 kunna börja med medeltiden efter folkvandringstidens slut och full-

379 följas ett stycke in på nya tiden. I den svenska historien kan av samma skäl den sammanhängande kursen börja med vikingatiden (omkr. 800), sedan den förhistoriska tiden tillräckligt behandlats i folkskolans fjärde och sjätte klasser. Genom att antikens, den äldre medeltidens och den svenska forntidens historia på detta sätt avlastas från den 4-åriga realskolans kurs, vinnes bättre tid för den övriga delen av historien. Det bör också observeras, att lärjungarna i folkskolans sista klasser stiftat bekantskap med Sveriges historia in på 1800talet i form av berättelser och bilder. Klasserna 45 och 34, 55 och 44. I realskolans båda högsta klasser ha timtalen omkastats, så att klasserna 45 och 3 4 få 3 timmar, medan klasserna 5 5 och 4 4 endast få 2. I enlighet härmed har kursen i förstnämnda klass såväl i allmän som svensk historia förts fram till nutiden, under det att kursen i avslutningsklassen inskränkts till att omfatta dels översiktlig repetition av viktigare delar av nya tidens historia, särskilt den inre utvecklingen, dels samhällslära. Skälet till denna omläggning är det av flera ämneskonferenser påpekade missförhållandet i 1928 års kursplan, att de lärjungar, som från klass 4 5 eller 3 4 gå över till det 4-åriga gymnasiet, först i ring I V få stifta bekantskap med den senaste tidens historia (efter 1850), ett förhållande, som givetvis måste menligt inverka på hela gymnasieundervisningen, särskilt genom att förhindra eller i varje fall försvåra de på detta stadium så fruktbärande jämförelserna mellan vår egen tid och gångna tider. Ring P. Slopandet av historien i ring I 4 är en anordning, som härstammar från 1924 års skolsakkunniga, vilka helt kort motiverade densamma med att på detta sätt »studiet koncentreras till det mognare åldersstadiet». Den kan ju också sägas vara en gärd åt koncentrationsläsningen. I motiveringen till skolöverstyrelsens kursplan, som accepterade nämnda arrangemang, anföras skäl för detsamma dels ur schemateknisk synpunkt, dels ur ämnets egen synpunkt. Det går, säges det bland annat, en naturlig gräns mellan realskolans historiekurs och gymnasiets: den förra skall i första hand tillgodose fantasien, i den senare börjar man spana efter sammanhanget. Om nu ämnet nedlägges för ett år, kunde avbrottet betyda »en vila till nya tag», till »större mognad för det mera koncentrerade historiestudiet i de högre ringarna». A t t förslaget upptogs i 1928 års undervisningsplan berodde väl mindre på schematekniska hänsyn, eftersom ring I 4 hör till de relativt minst arbetsbelastade klasserna i skolan, än på organisatoriska: möjligheten till samläsning mellan ringarna I I 4 och I 3 . Även på denna punkt har kritiken varit rätt skarp, om också icke så enhällig som beträffande kursen i klass l 5 . Redan skolöverstyrelsen anförde i sin motivering rätt starka betänkligheter mot projektet. Ur pedagogisk synpunkt kan det anses diskutabelt, om det är lämpligt att under ett helt år nedlägga studiet av ett i fortsättningen obligatoriskt ämne. Det förut inlärda stoffet kan lätt glömmas bort; ämnet tränges liksom ut ur de ungas intresse, ty det är många ämnen och färdigheter, som just under dessa år tävla om lärjungarnas uppmärksamhet. Modersmålslärarna klaga över att de under ett

380 år icke kunna ge historiska ämnen vid uppsatsskrivningarna. Den önskvärda parallellismen mellan historia och litteraturläsning kan ej åstadkommas, ty medan man inom den senare sysslar med medeltiden samt 1500- och 1600-talen, uppehåller man sig i historien vid antiken o. s. v. Det synes sålunda, som om ganska starka skäl tala för en ändring av kursplanen i den riktningen, att historien återinföres i ring I 4 . Som förut nämnts, möter detta intet hinder ur schemasynpunkt. Om man sålunda inlägger 2 timmar historia i ring I 4 , så måste detta — med sammanlagda timtalet för hela gymnasiet bibehållet — medföra en reduktion i någon eller några av de övriga ringarna; vi föreslå, att timtalet i såväl ring I I 4 som ring I I I 4 sänkes från 4 till 3. Kursen i ring I 4 skall ha sin tyngdpunkt på antikens historia — den ringa del av medeltidens allmänna historia och de huvuddrag av forntidens svenska historia, som också förekomma, torde kräva ett jämförelsevis litet antal timmar. Ät antiken skulle kunna anslås hela höstterminen och en del av vårterminen. Härigenom skulle, så långt sig göra låter, den antika historien bättre tillgodoses, ett krav, som med styrka framförts av den klassiska bildningens vänner inom skilda kretsar. Ring P. Ring L I 3 har enligt vårt förslag samma kurs som i nu gällande kursplan, men då timtalet ökats, blir svårigheten att medhinna kursen mindre. Svårare är det att tillfredsställande ordna kursfördelningen i det 3-åriga realgymnasiet. Såsom förut nämnts, har någon ökning av timtalet här icke varit möjlig, och timplanen har för vinnande av jämnare arbetsbelastning — särskilt med hänsyn till tyskan, som fått 3 timmar i ring I 3 i stället för förut 2 timmar — ändrats från 3 + 3 + 4 till 2 + 4 + 4. Att sätta kursen i R I 3 lika med den i I 4 låter sig icke göra. För att icke kurserna i ringarna R I I s och R I I I 3 skola bli drygare än de redan äro, måste nämligen såväl antiken som medeltiden medhinnas i R I 3 . Men om en så omfattande kurs icke skall urarta till en meningslös snabbkurs, måste en koncentration göras till endera av de båda epokerna: antiken eller medeltiden. Då antiken måste sägas vara av större betydelse, bör den ha företräde. Därför talar också den omständigheten, att det 3-åriga gymnasiets lärjungar i regel icke ha stiftat annan bekantskap med antiken än den, som skett i folkskolan många år tidigare; vissa sidor av medeltidens historia ha de däremot kommit i beröring med i kyrkohistorien. Ät medeltidens allmänna historia ävensom åt forntidens och medeltidens svenska historia kan sålunda icke bestås mer än en kort överblick. Ringarna IP och IIP. Kursen i ring R I I 3 är mycket dryg, även med 4 timmar i veckan, men kan svårligen förkortas. Kursen i ring I I I 3 är lika för latin- och realgymnasiet men spänner över ett något större område än kursen i ring IV 4 (»från 1815» mot »från omkring 1850»); detta kan emellertid motiveras med att det 3-åriga gymnasiets lärjungar i realskolans avslutningsklass läst samhällslära samt repeterat viktigare delar av nya tidens historia, vilket bör underlätta arbetet i gymnasiets avslutningsklass. Lyceet. De jämkningar i kursplanen, som föreslagits, äro betingade av motsvarande förändringar i realskolans och gymnasiets kursplaner. Genom att

381 den allmänna och svenska historien till omkring 800 bortfallit, i enlighet med vad som föreslagits för klass l 4 , har det blivit möjligt att börja den förnyade genomgången av historien redan i krets 4.

Geografi. I fråga om gymnasiets timplan har av ett ej ringa antal konferenser påyr- Ämneskonkats en utökning av tiden i II 4 resp. I 3 till 2 veckotimmar. ferenserna. Vad angår kursfördelningen, är att uppmärksamma, att ett stort antal konferenser betonat den alltför stora omfattningen av kursen i klass l 4 . Till avhjälpande av denna brist ha olika förslag framställts, åsyftande dels en överflyttning av vissa delar av Europas geografi till följande klass, dels en omläggning av lärogången, varigenom de främmande världsdelarna skulle komma att behandlas före Europa. Beträffande gymnasiets kurs ha önskemål framkommit om införande av praktiska övningar, motsvarande de naturvetenskapliga ämnenas laborationer. Därjämte ha anmärkningar riktats mot den nu gällande planläggningen av det differentierade gymnasiets undervisning, innebärande framför allt att den koncentriska behandlingen av lärostoffet måtte undvikas. D å vi gått att överväga geografiens ställning i realskolan, ha vi funnit anledning saknas att ifrågasätta förändringar i de nuvarande timplanerna för de olika skolformerna. Vad däremot beträffar kursfördelningen, ha vi med hänsyn såväl till de från ämneskonferenserna framställda önskemålen som till de direktiv, vilka av departementschefen meddelats för vårt arbete, övervägt, huruvida icke på grund av de olika kunskapsförutsättningarna hos lärjungarna i den 4-åriga och den 5-åriga realskolan en skiljaktig lärogång må anses önskvärd och naturlig. Vid ståndpunktstagandet till denna fråga måste beaktas, att lärjungarna vid inträdet i den 4-åriga realskolan redan i folkskolan erhållit en sammanhängande elementär framställning av i stort sett hela den kurs, som sedermera i realskolan genomgås. Vid inträdet i den 5-åriga realskolan åter ha lärjungarna läst allenast Sverige. Under dessa omständigheter har det synts ostridigt, att den pedagogiskt sett ändamålsenligaste lärogången för den senare realskolformen är den nu fastslagna, vadan i detta avseende någon förändring icke kan anses påkallad. Beträffande åter den 4-åriga realskolan har det tett sig föga lämpligt, att lärjungarna där under det första skolåret nödgas åter genomgå den del av folkskolans kurs, som de tidigare inhämtat i den bredaste framställningen, medan de främmande världsdelarna, vilkas geografi i folkskolan behandlats väsentligen mindre ingående, uppskjutas till andra och tredje klasserna. Vägande skäl kunna för visso anföras för att den 4-åriga realskolans geografikurs upplägges på det sättet, att i klasserna 1 och 2 behandlas de främmande världsdelarna och oceanerna, i klass 3 Europa utom Sverige samt i klass 4 i princip

De sak-

382 den hittills föreskrivna kursen. Den här förordade lärogången upptogs i såväl skolkommissionens som 1924 års skolsakkunnigas förslag, och jämväl skolöverstyrelsen påyrkade enahanda anordning. Samma yrkande har, såsom redan erinrats, framkommit från vissa ämneskonferenser och vunnit mycket bestämt understöd av de experter, med vilka vi haft att samråda. Vi ha alltså ansett oss böra föreslå en omläggning av kurserna i klasserna l 4 —3 4 , i syfte att de främmande världsdelarna behandlas i de två lägsta klasserna och Europa (utom Sverige) i klass 3*. Härigenom uppnås ytterligare den fördelen, att uppskovet med det förnyade studiet av Europas geografi öppnar möjlighet att till fromma för lärjungarnas allmänt medborgerliga utbildning upptaga till behandling mera aktuella geografiska frågor, något som på grund av lärjungarnas utveckling icke lämpligen kan tänkas försiggå i klass l 4 . Slutligen bör uppmärksammas, att den föreslagna lärogången är ägnad att undanröja de svårigheter, som ganska allmänt funnits föreligga, att på ett tillfredsställande sätt medhinna Europas geografi. I övrigt må framhållas, att vi funnit önskvärt, att kursmomenten »globen och dess avbildning genom kartan» samt »gradnätet» upptagas som en inledning till geografistudiet i klass l 4 . Såmedelst beredes tillfälle att i korthet repetera vad som i folkskolan inhämtas i dessa grundläggande stycken. Vad angår kursen i klasserna 5 5 resp. 4 4 , har i koncentrationens intresse vidtagits en mindre jämkning av övervägande formell innebörd. Vidkommande därefter frågan om geografiundervisningen på gymnasiet, må inledningsvis erinras, att vi i annat sammanhang föreslagit en begränsning av timtalet i en var av ringarna IV 4 och I I I 3 till 1.5 mot nuvarande 2. I fråga om kursfördelningen ha för samtliga ringar vidtagits vissa jämkningar. Härvid har åsyftats främst att undanröja de olägenheter, som funnits vidlåda den nuvarande lärogången genom omläsning i de båda högsta ringarna av vissa moment, som redan tidigare behandlats. Därjämte ha vi funnit nödvändigt att åvägabringa en begränsning av materialet till vad som med hänsyn till gymnasiets allmänna uppgifter kan betraktas såsom önskvärt. Sålunda har framställningen av den allmänna geografien i ring I 4 ansetts särskilt böra taga hänsyn till Sverige. Till ring I I 4 resp. I 3 har förlagts studiet av de ekonomiskt-politiskt ledande kulturländerna. Härvid avses, att samtliga lärjungar skola inhämta närmare kännedom om Brittiska riket, Frankrike, Tyskland, Italien, Nordamerikas förenta stater och Japan jämte tillhörande kolonier. Med en dylik kursfördelning inom det odifferentierade gymnasiet erhålles efter vår mening en god och givande lärokurs för de differentierade ringarna, om därvid — vid sidan av en återblick på Sveriges ekonomiska geografi •— framställningen koncentreras kring »människans och näringslivets geografi». Med utgångspunkt från denna uppfattning har kursfördelningen för ringarna I I I 4 och IV 4 resp. I I 3 och I I I 3 reviderats. Genom anvisningarnas avfattning har önskemålet om praktiska övningars infogande såsom ett normalt led i undervisningen vunnit beaktande.

383 Matematik. Några ämneskonferenser föreslå i fråga om timplanen en ökning av timtalen Ämneskoni klasserna 2 4 och 3 4 samt i ringarna L I I 4 och R I 3 , för att de föreskrivna ferensernakurserna skola kunna ordentligt medhinnas. Bland konferensernas önskemål beträffande kursplanerna må följande framhållas : åt det matematiska studiet i realskolan bör ägnas större uppmärksamhet, så att undervisningen i gymnasiet kan bygga därpå; svårighetsgraden i realexamens provräkning bör därför göras något större (ett par konferensers uttalanden gå dock i motsatt riktning); bokstavsräkning bör i realskolan bedrivas till en omfattning, som motsvarar gymnasiets behov, och repeteras i högsta klassen (ett par konferenser önska dock, att bokstavsräkningen borttages eller inskränkes i realskolan); kvadratrötter eller ekvationssystem böra påbörjas i klass 4 5 (3 4 ); den algebraiska problemlösningen bör inskränkas med avseende på såväl problemtyper som antal genomgångna problem; laborationerna i klass 2 5 ( l 4 ) böra kunna fördelas på varannan vecka under hela läsåret; geometristudiet i realskolan bör ej drivas längre än som behöves för lösning av planimetriska och stereometriska uppgifter; geometrisk problemlösning och sannolikhetsberäkning böra slopas i gymnasiekursen och de enklaste elementen av integralräkning i stället införas i realgymnasiets högsta ring; användning av rätvinkliga koordinater bör införas redan i ring L I 4 ; kursmomentet »geometrien repeterad och ytterligare tillämpad» bör upptagas redan i ring R I 4 och den syntetiska geometrien avslutas i ring R I I 4 ; kursen i bokföring bör slopas i högsta realskoleklassen, emedan tiden ej räcker till (ett par konferenser önska mera tid åt bokföringen på bekostnad av andra, mindre viktiga kursdelar; en konferens önskar kursen i bokföring på ett tidigare stadium); anvisningar böra lämnas rörande vilka kursdelar som skola behandlas noggrant resp. mera översiktligt. Beträffande skrivningarna framträder i konferensernas uttalanden en önskan att införa sådana i klass 4 5 (3 4 ) samt ringarna L I 4 och L II 4 , att slopa hemskrivningar och att ersätta halvdagsskrivningar med heldagsskrivningar. Vidare framföres den uppfattningen, att svårighetsgraden i de skriftliga proven i studentexamen måste sänkas, om lättnad över huvud taget skall kunna vinnas i det matematiska skolarbetet. Till en början föreslå vi ett par förändringar beträffande undervisningens De sakmål i gymnasiet (lyceet). Kursens omfattning och den för undervisningen kunniga. anslagna tiden medge enligt vår mening knappast, att lärjungarna i latingymnasiet (-lyceet) bibringas »någon förtrogenhet med den art av tänkande, som är utmärkande för den matematiska vetenskapen». Latingymnasiets mål har därför i vårt förslag ändrats i överensstämmelse med denna uppfattning. Enligt målet för realgymnasiet (-lyceet) skola lärjungarna bibringas »matematisk insikt och färdighet till en omfattning motsvarande realgymnasiets allmänna bildningsmål». Då uttrycket synes oss sakna nödig klarhet, bör det enligt vår uppfattning icke användas i detta sammanhang, varför vi i över-

384 ensstämmelse härmed ändrat målet för realgymnasiet. På samma gång de nämnda förändringarna vidtagits ha de båda målen i förtydligande syfte underkastats en viss omformulering utan saklig innebörd. I fråga om timplanen föreslå vi följande förändringar. Timtalen minskas i klass 45 från 5 till 4 veckotimmar, i ring R I I 4 från 6 till 5 och i ring R I I I 3 från 7 till 6 veckotimmar, ökas i ring R I 8 från 6 till 6.5 veckotimmar och omflyttas i ringarna L I 4 och L I I 4 från 3 resp. 2 till 2 resp. 3 veckotimmar. Genom minskningen av timtalet i klass 45 åstadkommes full överensstämmelse med klass 3 4 . Att sistnämnda klass enligt nuvarande undervisningsplan tilldelats endast 4 veckotimmar mot 5 i klass 45 torde ha betingats av en önskan att uppnå samma totala timsumma för dessa båda klasser. Det nämnda förhållandet kan nämligen icke ha föranletts av olikheter i de för klasserna föreskrivna kurserna, vilka äro identiskt lika. Den föreslagna åtgärden medför icke någon ändring i fråga om kursfördelningen. Den för klasserna 4° och 3 4 gemensamma kursen bör utan svårighet kunna medhinnas på 4 veckotimmar, om i kursinnehållet genomföras vissa inskränkningar, för vilka närmare redogöras i det följande. Minskningen av timtalen för ringarna R I I 4 och R I I I 3 utgör ett led i vår strävan att nedbringa de totala timsummorna för gymnasiet. Åtgärden medför en mindre ändring i kursfördelningen. Omflyttningen av timtalen i ringarna L I 4 och L I I 4 äger samband med vårt förslag att till ring L I 4 förlägga en avslutningskurs i fysik, vilket ämne i stället slopas i ring L I I 4 . Den har vidtagits i syfte att jämnare fördela arbetet i de nämnda ringarna och motsvarar även ett av några konferenser framfört önskemål. Ökningen av timtalet i ring R I 3 är ett försök att tillmötesgå flera ämneskonferensers förslag att tilldela denna ring 7 veckotimmar i stället för 6 och ring R I I I 3 6 veckotimmar i stället för 7. Med hänsyn till det totala timtalet i läroämnena i ring R I 3 har emellertid detta enligt vår mening välbetänkta förslag icke kunnat fullständigt genomföras: timtalen föreslås till 6.5 i ring R I 3 och 6 i ring R I I I 3 . Att i timplanen införa halva veckotimmar kan medföra vissa olägenheter för schemat, vilka emellertid i detta fall motverkas därav, att vi för ring R I 3 föreslå en minskning av timtalet i fysik från 3 till 2.5 veckotimmar. Vad beträffar kursernas omfång i realskolan anse vi, att en inskränkning bör kunna göras i ett par avseenden. Några ämneskonferenser ha även gjort uttalanden i samma riktning. I främsta rummet gäller detta kursen i g e o m e t r i . Under de senare decennierna har en successiv utgallring av geometriska satser förekommit i de för realskolan avsedda läroböckerna i ämnet. Enligt vår mening bör ännu något steg kunna tagas i samma riktning. Ytterligare en del för det fortsatta geometristudiet icke alldeles nödvändiga eller för klar bevisföring på realskolans stadium mindre lämpade satser torde nämligen kunna antingen helt utgå eller inläras blott genom åskådning jämte praktisk tillämpning. Detta synes exempelvis kunna gälla vissa satser rörande läran om cirkeln. Då en dylik fortsatt utgallring är önskvärd och innebär en minskning av realskolans kurs i geometri,

385 ha vi på några ställen i kursplanen infört ordet »viktigare» i fråga om satser, som böra behandlas. Genom inskränkning av geometrikursen kommer också mer tid, än som nu i allmänhet torde vara fallet, att stå till förfogande för uppövande av aritmetisk och algebraisk räknefärdighet. Vidare kan enligt vår mening en viss inskränkning göras i fråga om de p r o b l e m t y p e r , vilka behandlas såsom tillämpningar på aritmetiska eller algebraiska räknemetoder. Vissa typer, som bruka upptagas i läroböcker eller exempelsamlingar, kunna förbigås, andra kunna behandlas i väsentligt mindre utsträckning, än vad tidigare varit vanligt. I anvisningarna lämnas därför närmare vägledning för ämneskonferensernas granskning av läroböckernas och exempelsamlingarnas innehåll. Några konferenser ha, såsom ovan anförts, föreslagit, att b o k s t a v s r ä k n i n g e n slopas i realskolan, andra åter, att ökad uppmärksamhet ägnas åt denna del av matematikkursen. Då realskolans undervisning skall bilda ett gott underlag för matematikstudiet på gymnasiet, bör enligt vår mening även det mest elementära av bokstavsräkningen genomgås i realskolan. Särskilt stor vikt bör denna synpunkt tillerkännas i fråga om det 3-åriga gymnasiet, där den matematiska kursen svårligen kan medhinnas, om den icke kan bygga på ett tidigare, säkert inhämtat och tillräckligt omfattande kunskapsförråd. Kursen i b o k f ö r i n g i realskolans högsta klass infördes genom 1906 års undervisningsplan för realskolan och har under den tid, som den förekommit, successivt förenklats. En utförligare kurs i bokföring, t. ex. »dubbel italiensk», kan naturligtvis icke få något större värde, då den skall medhinnas på den jämförelsevis korta tid, som under lärjungarnas förberedelse till realskolans avslutningsexamen kan för ändamålet tagas från undervisningen i matematik. Det torde också vara många lärares erfarenhet, att kursen i bokföring blott inkräktat på tiden för undervisningen i matematik och försämrat dess resultat utan att ha givit skälig ersättning i form av annan nyttig kunskap. Härför skulle nämligen ha erfordrats, att en ganska väsentlig del av matematiklektionerna kunnat anslås åt bokföringskursen, vilket med nuvarande timtal icke låter sig göra. Att för detta ändamåls vinnande föreslå ett ökat timtal ha vi icke ansett tillrådligt. Under sådana omständigheter kunde det förefalla naturligt, att bokföringen borttoges ur realskolans undervisning, såsom föreslagits av några ämneskonferenser. Då vi emellertid anse, att det praktiska inslaget i realskolans undervisning icke bör reduceras utan snarare utökas, föreslå vi i stället en viss omläggning av undervisningen i ifrågavarande kursmoment. Att låta bokföringskursen alltjämt vara förlagd till realskolans avslutningsklass synes på grund av det nyss anförda vara olämpligt. Med hänsyn till gymnasiets lärjungar är det därjämte oformligt: lärjungarna i det 3-åriga gymnasiet ha fått genomgå en kurs i bokföring, vartill för lärjungarna i det 4-åriga saknas motsvarighet. P å grund av vad som anförts, föreslå vi, dels att undervisningen i bokföring inskränkes till behandling av de vanligaste bokföringstermerna samt någon övning att föra en enkel kassabok enligt kolumnsystem över inkomster och utgifter, dels att undervisningen börjar redan i klass 25 resp. I 4 , fortsattes 25—321680

386 i klass 3 5 resp. 24 och avslutas i klass 4 5 resp. 3 4 , där bokföringen upptagits som ett särskilt kursmoment: »enkla bokföringsuppgifter med avseende på det dagliga livets behov». Genom denna anordning vinnes, dels att undervisningen i bokföring mindre inkräktar på tiden för matematikundervisningen, dels att samtliga lärjungar — även de, som fortsätta i det 4-åriga gymnasiet — få del av densamma. I realskolans kursplan ha dessutom vidtagits smärre ändringar, som antingen äro av rent formell natur eller ha föranletts därav, att de meddelade anvisningarna lämna nödig ledning. Beträffande gymnasiets kursplan föreslås följande ändringar. P å grund av utbytet av timtalen i ringarna L I 4 och L I I 4 har kursmomentet »kvadratrötter samt begreppet irrationellt tal» flyttats från ring L I 4 till ring L II 4 , medan »användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner» flyttats i motsatt riktning. A t t — såsom även några konferenser föreslagit — det sistnämnda kursmomentet genomgås före behandlingen av ekvationer med flera obekanta, är enligt vår uppfattning en fördel. P å grund av minskningen av timtalet för ring R I I 4 har kursmomentet »geometrien repeterad och ytterligare tillämpad» flyttats från denna ring till ring R I 4 , en åtgärd, som ävenledes motsvarar en av flera konferenser uttalad önskan; därjämte har studiet av logaritmer i ring R I I 4 inskränkts till att huvudsakligen avse deras användning för numerisk räkning. Samma inskränkning föreslås även i fråga om ring R P , där likformighetsläran på grund av ökningen i timtalet upptagits såsom avslutad i stället för i ring R I I 3 . På grund av minskningen av timtalet i ring R I I I 3 föreslås, att studiet av rymdgeometrien fördelas på ringarna R I I 3 och R I I I 3 i stället för att läsas endast i den sistnämnda. Härigenom komma kurserna i ringarna R I I I 3 och R I V att sammanfalla. Vidare föreslå vi, att kursmomentet »enkla exempel på sannolikhetsberäkning» skall utgå ur kursplanen för samtliga ringar, där det nu är upptaget. Enligt vår mening synes ifrågavarande kursmoment, åtminstone för närvarande, knappast lämpligen böra förekomma i läroverkens undervisning. Uppfattningarna bland fackmännen synas nämligen vara synnerligen skiftande i fråga om de sannolikhetsbegrepp, som böra läggas till grund för en elementär undervisning, såsom närmare utredes i en till oss inlämnad skrift från chefen för skolöverstyrelsens statistiska avdelning, byråchefen E . Göransson. Vi ha oss också bekant, att lärarna i allmänhet anse sig sakna erforderlig utbildning för undervisning inom detta område av matematiken. Slutligen har även ett stort antal konferenser hemställt, att sannolikhetsberäkningen måtte utgå såsom del av matematikkursen. Däremot synes oss hinder icke böra möta att området i fråga göres till föremål för enskilt arbete, där förhållandena så medgiva. Ytterligare ha vi ansett, att studiet av seriebegreppet bör inskränkas och i fråga om latingymnasiet icke göras utförligare, än som är behövligt för behandling av lättare uppgifter rörande sammansatt ränta. I detta syfte föreslås en omformulering av motsvarande kursmoment för latingymnasiets högsta ring.

387 Vårt förslag inbegriper också någon reduktion av antalet skrivningar. En ersättning kan beredas därigenom, att lärjungarna på de åt undervisningen i matematik anslagna timmarna emellanåt få utföra korta skriftliga arbeten. I anvisningarna sid. 193 ha föreslagits vissa inskränkningar rörande de kursområden, varifrån uppgifterna för de matematiska skolskrivningarna lämpligen böra hämtas, ävensom vissa föreskrifter rörande uppgifternas beskaffenhet. På sid. 189 ha därjämte föreslagits vissa bestämmelser angående användning av hjälpmedel vid uträkningar. Samma grundsatser böra enligt vår mening vara bestämmande i fråga om de skriftliga examensproven i matematik. Beträffande ändringarna i fråga om lyceet hänvisas till sid. 353.

Biologi med hälsolära. Från ämneskonferensernas sida ha åtskilliga brister i den nu gällande kurs- Realskolan. fördelningen anmärkts och förslag till avhjälpande av desamma ha framställts. ÄmneskonVad realskolan angår, ha anmärkningarna bl. a. inneburit, att kursen för klass ferenserna4 l vore alltför omfattande för att där lämpligen kunna medhinnas. En kortfattad framställning av människokroppen har påyrkats inlagd i kursen för klass l 5 . Den botaniska lärokursen har ansetts böra i vissa hänseenden omläggas, varjämte önskemål framkommit om en allmän begränsning av de växtsystematiska kursmomenten. Slutligen må erinras, att flera konferenser ansett den obligatoriska växtinsamlingen kunna upphöra. I avseende på lärogången torde böra framhållas, att ett par ämneskonferenser uttalat, att större omväxling och en riktigare uppfattning av det genetiska sambandet mellan djurformerna skulle vinnas, därest studiet av djurvärlden i den 4-åriga realskolan påbörjades med de lägst organiserade formerna. Vad till en början angår fördelningen av lärostoffet mellan zoologi och botanik, bör enligt vår mening en mindre omläggning, i syfte att uppnå ökad koncentration, kunna vidtagas i så måtto, att i realskolans näst högsta klass huvuddelen av kursen kommer att falla inom botaniken. Detta kan vinnas därigenom, att studiet av växtfamiljerna helt förlägges till sagda klass, och i stället de nu i kursen för klass 45 ingående zoologiska momenten väsentligen hänföras till klass 3 5 . Den obligatoriska växtinsamlingen ha vi funnit oss alltjämt böra bibehålla, ehuru denna ståndpunkt intagits efter åtskillig tvekan med hänsyn till den mening, vilken åtskilliga ämneskonferenser uttalat och som vunnit bestämt stöd även av den ämnesrepresentant, med vilken vi haft att rådföra oss. I betraktande av de på fackmannahåll delade åsikterna i denna punkt ha vi emellertid ansett välbetänkt att i anvisningarna klart ange, dels att växtinsamlingen icke får erhålla större omfattning än 100 arter, dels att vederbörande ämneskonferens skall äga att inom denna gräns närmare fixera omfattningen av det arbete, som i nu berörda avseende må åläggas lärjungarna. Genom en dylik anordning torde det bli möjligt att vid skilda läroverk anpassa

De sakun mga-

388 kraven efter den växlande läggning man önskar ge åt de botaniska studierna. Där växtinsamlingen anses mindre behövlig för åvägabringande av erforderligt material, kunna fordringarna starkt inskränkas, medan å andra sidan de ämneskonferenser, som finna den hittills tillämpade ordningen önskvärd och lämplig, äro oförhindrade att i fortsättningen fasthålla vid kravet i fråga. I avseende på lärogången i den 5-åriga realskolan ha vi saknat skäl att ifrågasätta någon principiell förändring. Det har emellertid synts rimligt, att i samband med behandlingen av däggdjuren i klass l 5 någon uppmärksamhet ägnas jämväl åt människokroppen. Detta önskemål, vilket föranlett 1924 års skolsakkunniga att för denna klass upptaga ett särskilt kursmoment: »det allmännaste av läran om människokroppens byggnad jämte enkla råd om hälsans vård», har funnits lämpligen kunna tillgodoses på så sätt, att i anslutning till framställningen av däggdjurens byggnad en kortfattad orientering lämnas rörande människokroppen, framför allt avseende hud, skelett och muskulatur. Av förut nämnd anledning torde momentet »valda grupper inom djurriket» böra hänföras till klass 3 5 såsom ersättning för det från denna till följande klass flyttade momentet »några av växtrikets viktigaste familjer». Ytterligare ha vi ansett motiverat, att en första handledning i bruket av flora lämnas lärjungarna redan under vårterminen i klass l 5 , på sätt nuvarande kursplaner förutsätta för klass 1*. Vi ha nämligen svårt att föreställa oss, att den föreskrivna växtinsamlingen med fördel bedrives utan åtminstone en elementär kännedom om florans användning för bestämning av de insamlade växterna. Kursmomentet kan uppenbarligen på detta stadium icke erhålla något större utrymme — därtill äro otvivelaktigt de inhämtade kunskaperna rörande växternas yttre organ alltför fragmentariska — utan övningen måste begränsas till att avse en första elementär orientering rörande florans uppställning och användning. Anmärkas må, att i det av skolöverstyrelsen avgivna förslaget till undervisningsplan kursmomentet i fråga upptagits för sagda klass. I kurserna för klasserna 4 5 och 3 4 har den ändringen vidtagits, att framställningen av våra viktigaste svenska växtsamhällen angivits böra meddelas på grundval av exkursioner och växtinsamling. P å sätt vi i det avgivna förslaget till metodiska anvisningar velat inskärpa, bör det ifrågavarande kursmomentet i största möjliga utsträckning genomgås i anslutning till de iakttagelser, som lärjungarna gjort dels under lärarens ledning vid exkursioner i läroverkssamhällets omnejd, dels vid växtinsamlingen på skilda orter. Såmedelst kan åt denna framställning ges en väsentligen mera åskådlig och levande prägel, än om studiet av växtsamhällena övervägande bedrives med ledning av en lärobok. Beträffande därefter lärogången i den 4-åriga realskolan kunna samma principiella skäl, som föranlett oss att påyrka skild lärogång för de olika realskoleformerna i geografi samt i kristendomskunskap, åberopas för en motsvarande anordning av kursen i biologi med hälsolära. Lärjungarna i klass 1* inneha nämligen helt andra kunskapsförutsättningar än lärjungarna i klass l 5 . De lärjungar, som genomgått folkskolans klass 6, ha sålunda inhämtat en för-

389 hållandevis utförlig kännedom om ryggradsdjuren men erhållit endast en helt fragmentarisk framställning av de ryggradslösa djuren. Under dessa omständigheter och med fästat avseende vid de direktiv, som i statsrådsprotokollet angivits för de sakkunnigas revision av undervisningsplanema, har det synts mest ändamålsenligt, att den 4-åriga realskolans kurs i zoologi begynner med de i organisationshänseende lägsta formerna. Härigenom vinnes tillika den betydande förmånen, att den utvecklingshistoriska synpunkten kan komma fullt till sin rätt och den eljest oundgängliga sammanfattande översikten av djurriket bortfalla. Ytterligare synes den föreslagna anordningen kunna råda bot på de av ämneskonferenserna yppade betänkligheterna i fråga om möjligheterna att ordentligt medhinna den nu för klass l 4 föreskrivna zoologikursen. Vår ståndpunkt överensstämmer för övrigt fullständigt med den, som kommit till uttryck i det av skolöverstyrelsen avgivna förslaget till undervisningsplan för realskolan och i de uttalanden från vissa ämneskonferenser, som ovan omnämnts. Slutligen ha vi jämkat kursen i högsta realskoleklassen i så måtto, att momentet »det befruktade äggets tidigare utveckling» fått utgå. Sedan i anvisningarna betonats, att vid framställningen av cellen och dess viktigaste livsföreteelser givetvis skall beaktas även befruktningsförloppet och att i samband därmed lämpligen kan i korthet avhandlas även det befraktade äggets tidigare utveckling, har det ansetts överflödigt att i kursplanen särskilt ange ett så begränsat moment. I fråga om såväl timplanen som kursfördelningen för gymnasiet ha ämnes- Gymnasiet konferenserna gjort gällande en mångfald skilda önskemål, vilka delvis äro av och lyoeet beskaffenhet att icke kunna tillmötesgås utan rubbning av gymnasiets arbets- f™™skon~ belastning och allmänna inriktning. Erinras må sålunda, att krav från många håll framkommit på en utökning av tiden för ämnet i envar av ringarna I 4 , II 4 och I 3 med 1j2 veckotimme. Ä andra sidan har från ett par håll ansetts görligt att genom viss jämkning av kurserna i högsta ringen reducera timtalet därstädes med 1 veckotimme. Bland önskemålen i fråga om kurserna må erinras om följande: den jämförande anatomien borde begränsas, i samband varmed de ryggradslösa djuren läsas mycket översiktligt; kryptogamkursen samt växt- och djurgeografien borde minskas. Vidare har påyrkats den omläggningen, att i ring I 4 läsas djur- och växtgeografi, utvecklingslära och växtfysiologi samt i ring I I 4 människokroppen och ärftlighetslära. Slutligen må framhållas, att från vissa håll betonats önskvärdheten av att fördelningen av lektioner och laborationer måtte bli friare än enligt nuvarande ordning. De framkomna kraven på utökning av den åt ämnet å det odifferentierade gymnasiet anslagna tiden ha vi icke kunnat tillmötesgå. Och vi äro icke heller övertygade om att behovet av ökad tid är oavvisligt, därest kurserna hållas inom rimliga gränser. Vad beträffar det differentierade gymnasiet, har redan framhållits, att vi på grund av de meddelade direktiven låtit oss angeläget vara att för de olika ämnena söka begränsa de nu alltför höga timsum-

De sakkunni a 9-

390 niorna. Härvid har det visat sig möjligt att genom en i och för sig önskvärd jämkning i koncentrationssyfte av högsta ringens lärokurs sänka timtalet från 3 till 2. I avseende på fördelningen av den anslagna lärotiden mellan egentliga lektioner och laborationer ha vi i de föreslagna anvisningarna uttalat, att någon bestämd skillnad i de yttre anordningarna icke låter sig upprätthålla, utan föreskrifterna böra i berörda hänseende allenast ha den innebörden, att laborationsövningar skola förekomma minst i den omfattning, som timplanen angiver. Vad därefter frågan om kursfördelningen inom det odifferentierade gymnasiet beträffar, anse vi oss böra framhålla, att tungt vägande skäl för visso anförts för den ovan antydda förändringen i lärostoffets utskiftning mellan ringarna I 4 och II 4 . Därest denna kursfördelningsfråga kunnat bedömas uteslutande med hänsyn till vad som ur det 4- åriga gymnasiets synpunkt ter sig pedagogiskt mest fördelaktigt, skulle vi icke tvekat att föreslå ett uppskjutande av studiet av människokroppen och hälsoläran till ring I I 4 . Emellertid medför en dylik kurs fördelning den konsekvensen, att lärjungar, som efter avlagd realexamen övergå till ring I I av 4-årigt gymnasium, på grand av olikformigheten i kurserna för realskolans högsta klass och ring I 4 skulle bli nödsakade att underkasta sig särskild prövning jämväl i biologi med hälsolära. Uppenbarligen är en dylik ordning ägnad att medföra en avsevärd olägenhet för ett icke ringa antal lärjungar. Och då därtill kommer, att samtidigt alla samläsningsmöjligheter mellan ringarna I I 4 och I 3 skulle bortfalla, ha vi måst avstå från att ifrågasätta en eljest ur allmänt pedagogisk synpunkt välmotiverad omläggning av de nämnda ringarnas kurser. Under dessa omständigheter har kursfördelningen för ringarna I 4 , I I 4 och I 3 föreslagits oförändrad, bortsett från motsvarande formella jämkning, som ovan angivits för högsta realskoleklassens del. Vad däremot beträffar det differentierade gymnasiet, ha vi, i anledning av vad konferenserna anfört samt på grand av vår allmänna syn på den anbefallda revisionens uppgifter, funnit oss böra föreslå vissa omläggningar. I fråga om kursen i ring I I I 4 resp. I I 3 synes momentet »kort översikt över växt- och djurrikets utveckling under de geologiska tidsskedena» kunna utgå. Det har nämligen ansetts uppenbart, att hithörande kunskapsstoff meddelas vid behandlingen av utvecklingsläran i den omfattning, som kan anses nödvändig. Därjämte har det funnits ändamålsenligt att, på sätt skolöverstyrelsen tidigare föreslagit, låta den växt- och djurgeografiska kursen inträda i näst högsta ringen, ehuru beskuren till vad som måste anses vara dess centrala del, Sveriges växt- och djurgeografi. Såmedelst uppnås den fördelen, att i högsta ringen utrymme kan beredas för den ur både allmän och praktisk synpunkt betydelsefulla framställningen av kryptogamerna och att höstens laborationer kunna disponeras för detta ändamål. Därjämte skola i denna ring läsas valda delar av människans fysiologi, i huvudsak enligt nu gällande ordning. Däremot ha vi icke ansett oss böra såsom särskilt kursmoment upptaga »valda delar av gymnasiets övriga kurser mera utförligt behandlade». Bortsett från det konturlösa och obestämda i en dylik formulering, måste det betraktas såsom

391 självfallet, att i en eller annan form det tidigare genomgångna göres till föremål för en återblick, utan att detta erhåller ett formligt uttryck i kursplanen. Slutligen ha vi i fråga om lyceet begränsat revisionen av kursplanerna till att i görligaste mån söka åstadkomma likformighet med motsvarande stadier av realskola och gymnasium. I detta syfte har dels den elementära zoologikursen planlagts i enlighet med vad som föreslagits för 4-årig realskola, dels enahanda omläggning vidtagits i fråga om kretsarna 2 och 3, som skett i fråga om klasserna 24 och 3 4 . Med hänsyn till den begränsade lärotiden på realskolestadiet har det ansetts oundgängligt att åtminstone i någon mån reducera även kurserna, utan att därigenom kunskapsnivån i det hela sänkes. I detta syfte ha vi sålunda funnit kursmomentet »valda grupper inom djurriket etc.» kunna utgå såsom självständigt moment och beaktas allenast i samband med djurrikets behandling i övrigt. Fysik. Några ämneskonferenser framföra i fråga om timplanen bland annat följan- Ämneskon de önskemål: det 4-åriga realgymnasiet bör erhålla ytterligare 1 timme i ring I Jerensernaeller ring I I I ; i ring L I 4 bör undervisas i fysik 1 timme för astronomiens skull; ring L I I 4 bör erhålla ytterligare 1 timme; fysiken bör slopas i ring L Is. Bland konferensernas önskemål beträffande kursplanerna, i vissa avseenden även anvisningarna, må följande framhållas. Gymnasiets undervisning bör bygga mer än hittills på realskolans kurs; i realskolan bör läggas mer vikt vid den experimentella undervisningen; en detaljerad förteckning bör lämnas på minimiantalet grundläggande fysiska företeelser, som redan i realskolan skola vara experimentellt behandlade, så att lärjungarna från olika realskolor äro lika förberedda vid inträdet i gymnasiet, där de nämnda experimenten icke skulle upprepas, och där i stället mera tid kunde ägnas åt den matematiska behandlingen; de svällande kurserna äventyra den normala, sunda arbetstakten, varför de måste beskäras i såväl realskolan som gymnasiet; de vanliga läroböckerna för realskolan böra förenklas: de efterlikna för mycket gymnasiets, innehålla för rikligt lärostoff, för fullständig framställning; kursen i klasserna 4 5 och 3 4 är för dryg: en del av elektrodynamiken bör flyttas till föregående klass; elektrostatik bör ej studeras mer än som är alldeles nödvändigt; lärjungarna böra — främst genom praktiskt lagda laborationer — göras särskilt förtrogna med sådana fysiska (elektriska) företeelser, som de själva möta i det dagliga livet; de delar av statik och värmelära, som skola behandlas på gymnasiet, böra preciseras; kursen på latingymnasiet är olämpligt uppdelad; ring L I I 4 bör ha samma kurs som klass 5 5 ; föreskrifter böra lämnas rörande de nya kursmomenten växelströmslära, fysikalisk optik och strålningslära; i latingymnasiets högsta ring bör fördjupning på någon del av kursen förekomma, endast om förhållandena det medgiva; anvisning bör lämnas om vilka delar av ämnet som kunna förbigås och vilka som kunna behandlas mera översiktligt; laborationsredogörelserna böra göras obligato-

392 riska; problemlösning bör ej förekomma på nya områden (växelströmslära och strålningslära); mer tid bör ägnas åt ett grundligare experimentellt studium, mindre tid åt problemlösningen, varför uppgifterna i studentexamen böra göras lättare, men med krav på tre i stället för två nöjaktigt behandlade uppgifter för betyget godkänd; även i realskolan böra enkla räkneexempel behandlas. De sakTimplanen. I vårt förslag förutsattes timplanen för realskolan oförändrad. tunniga. YOT gymnasiets del föreslås däremot följande ändringar, nämligen dels för det 4-åriga latingymnasiet från nuvarande timtal i respektive ringar 0 + 3 + 3 + 3 till 2 + 0 + 4 + 3 och för det 3-åriga latingymnasiet från nuvarande 2 + 3 + 3 till 0 + 4 + 3, dels för det 3-åriga realgymnasiet en inskränkning i timtalet för ring I från 3 till 2.5 timmar. Genom omläggningen av timplanen för det 4-åriga l a t i n g y m n a s i e t blir visserligen den totala timsumman oförändrad, men möjlighet vinnes att bättre anpassa kursfördelningen efter lärjungarnas olika studiemål. Det har nämligen visat sig, att det stora flertalet lärjungar avsluta studiet av fysik vid inträdet i det differentierade gymnasiet, där endast ett fåtal tillvälja ämnet, nämligen, enligt uppgift från skolöverstyrelsens statistiska avdelning avseende läsåret 1931—1932, 26 % i ringarna L IV 4 och L I I P samt 17.1 % i ringarna L I I I 4 och L II 3 . Vidare ha, enligt till oss insända uppgifter från rektorerna vid de högre allmänna läroverken, under vårterminen 1932 17.3 % av lärjungarna i ringarna L II 4 och L I 3 anmält, att de ämna taga fysik som tillvalsämne under läsåret 1932—1933. Under sådana omständigheter har det synts oss önskvärt, att det för latingymnasiet kunde uppgöras en undervisningsplan, som bättre än den nuvarande tillgodoser lärjungarnas olika behov: för dem, som i förtid avsluta fysikstudiet, en lämplig komplettering av realskolans kurs och för de övriga, som med tanke på sin framtida levnadsbana tillvälja fysik i de differentierade ringarna, en samlad och på samma gång något fylligare kurs inom ämnets viktigaste områden. I enlighet härmed föreslå vi, att i ring L I 4 anordnas en avslutningskurs med samma timtal och kursinnehåll som i realskolans högsta klass, att fysiken utgår i ring L I P och erhåller en förstärkt ställning i ring L I I I 4 genom ökning av timtalet från 3 till 4. Motsvarande omläggning föreslås även i fråga om det 3-åriga latingymnasiet: ämnet utgår i ring L I 3 och erhåller i ring L I I 3 4 i stället för 3 timmar, vilket i sin helhet innebär en minskning med 1 timme. Genom de föreslagna ändringarna får fysiken alldeles samma ställning på det 4-åriga och det 3-åriga latingymnasiet. Minskningen av timtalet i det 3-åriga r e a l g y m n a s i e t s ring I från 3 till 2.5 timmar kan enligt vår uppfattning utan olägenhet vidtagas. Det bör nämligen, på sätt som närmare utformas i anvisningarna, bli möjligt att mer än förut bygga fysikundervisningen i gymnasiet på det i realskolan genomgångna. Vidare får ämnet i realskolans högsta klass och det 3-åriga realgymnasiet, trots den föreslagna minskningen, en större sammanlagd timsumma än i det 4-åriga realgymnasiet, nämligen 14.5 timmar mot det senares 13.5 timmar.

393 Kurs fördelning en. Kursfördelningen för realskolan, som i vårt förslag liksom i den nuvarande undervisningsplanen är alldeles lika för båda realskoleformerna, föreslås i stort sett oförändrad. Kursen i klasserna 4 5 och 3 4 kan emellertid anses väl dryg, varför vi i likhet med ett antal konferenser föreslå, att en del av de enklaste elektrodynamiska fenomenen genomgås redan i föregående klass. I kursplanen för klasserna 3 5 och 24 har därför uttrycket »elektrostatiska fenomenen» ersatts av »elektriska fenomenen (påbörjad kurs)». Vidare föreslå vi för högsta klassen dels viss omformulering av kursinnehållet, dels ett tillägg: »några grunddrag av meteorologien». Den nuvarande undervisningsplanen för realskolan innehåller ingenting angående sistnämnda kursmoment. Måhända har man utgått ifrån, att detta det oaktat skulle erhålla någon behandling i samband med värmeläran. På grund av meteorologiens växande praktiska betydelse ha vi emellertid ansett oss böra föreslå dess upptagande såsom särskilt kursmoment även i realskolan och förlagt detta till högsta klassen, ehuru vissa delar därav böra studeras redan i klasserna 3 5 och 24, såsom närmare utformas i anvisningarna. Vad beträffar kursfördelningen inom gymnasiet, har redogörelse redan lämnats för den föreslagna omläggningen av ämnet inom latingymnasiet, ett förslag, som även avser att tillgodose konferensernas olika önskemål i detta hänseende. Vidare ha på grund av den föreslagna ökningen av timtalet i ring I I I 4 de olika kursmomenten fördelats mellan de båda högsta ringarna på ett sätt, som ganska avsevärt avviker från den nuvarande kursplanen. Sålunda upptagas för ringarna I I I 4 och I I 3 »Valda delar av statik och värmelära jämte komplettering av meteorologien», vilket moment nu är fördelat mellan ringarna I I 4 och I I I 4 samt delvis tillhör kursen för ring I 3 . Vidare upptagas för samma ringar momenten magnetism och elektricitetslära, vilka i nuvarande kursplan motsvaras av »Någon utvidgning av den i realskolan genomgångna kursen i elektricitetslära» för ring I I 4 och av »Magnetism och elektricitet» för ring I 3 . Astronomikursen i ring I I 4 ingår enligt vårt förslag i kursen för ring I 4 . Vågrörelselära och akustik, som nu tillhöra ringarna I I I 4 och II 3 , samt optik, som nu är delad mellan de båda högsta ringarna, ha förlagts till högsta ringen. Det i nuvarande kursplan för sistnämnda ring upptagna momentet »Fördjupning på något område inom kursen efter lärarens eget val, till exempel det enklaste om växelströmsläran eller ljusets böjning» har borttagits, då vi anse, att den för ämnet anslagna tiden knappast medger en dylik fördjupning och att ifrågavarande moment bättre lämpar sig såsom uppgift för lärjungarnas enskilda arbete. För realgymnasiets vidkommande äro de föreslagna ändringarna huvudsakligen av rent formell natur eller ha föranletts därav, att de meddelade anvisningarna lämna nödig ledning. Sålunda ha »Geometrisk optik», »Spektralanalys» och »Grunddragen av läran om ljusets interferens, böjning och polarisation» sammanförts under begreppet »Optik»; »Växelströmslära» har inbegripits i »Elektricitetsläran»; »Geodynamik» har ersatts av »Mekanik» såsom ett lämpligare uttryck för det därmed avsedda kursinnehållet; »Olika slag av strålning och i samband härmed något om materiens struktur» har

394 ersatts med »Strålningar av olika slag», enär i anvisningarna föreslås, att lärjungarna t. ex. genom föredrag kunna erhålla någon kännedom om uppfattningarna angående materiens struktur och därmed sammanhängande spörsmål. I fråga om laborationerna föreslås endast den förändringen, att sådana skola förekomma i realskolans högsta klass varje vecka under höstterminen i stället för varannan vecka under läsåret. I högsta realskoleklassen torde nämligen fysiktimmarna under större delen av vårterminen vara behövliga för slutbehandling av kursen i astronomi, vilken icke i samma utsträckning som övriga kursdelar lämpar sig för laborationer i vanlig mening, samt för en sammanfattande repetition av det under året genomgångna. Härtill kommer, att lärjungarna inför den förestående examen icke böra splittra sina krafter på nya uppgifter, vilket givetvis laborationerna i viss mån komme att innebära, utan mera samla sig kring det förut genomgångna och genomarbetade. Vad skrivningarna beträffar, föreslås huvudsakligen inskränkning av antalet hemskrivningar. I anvisningarna sid. 223 f. ha vi föreslagit vissa inskränkningar rörande de kursområden, varifrån uppgifterna för de fysikaliska skrivningarna lämpligen böra hämtas, ävensom vissa föreskrifter rörande uppgifternas beskaffenhet. P å sid. 224 ha därjämte föreslagits vissa bestämmelser angående användning av hjälpmedel vid uträkningar. Samma grundsatser böra enligt vår mening äga tillämpning i fråga om det skriftliga fysikprovet i studentexamen. Beträffande ändringarna i fråga om lyceet hänvisas till sid. 353.

Kemi. Ämneskon- I fråga om realskolans kurser ha inga särskilda önskemål av betydelse ferensema. f r a m kommit från ämneskonferenserna. Förhållandet är beträffande gymnasiet ett annat. Särskilt må erinras därom, att det med ganska stor enstämmighet påyrkats, att den nuvarande anordningen av kemiundervisningen på det 4åriga realgymnasiet med i viss mån koncentriska kurser måtte försvinna för att lämna rum för en kursfördelning, som leder rakt mot målet. E t t tillmötesgående av detta krav medför uppenbarligen, att kursen i ring I I I 4 måste väsentligt omläggas. Från vissa håll har därjämte påkallats ett tillrättaläggande av kurserna på det 4-åriga realgymnasiet. Den nu rådande olikheten i fråga om slutmålet har ansetts böra undanröjas, eventuellt genom utökning av tiden på det 3-åriga realgymnasiet. Därjämte ha beträffande olika detaljer i kursen vissa jämkningar ifrågasatts, vilka så långt möjligt beaktats i samband med anvisningarnas avfattande. De sakkunniga.

Beträffande tim- och kursplanerna för realskolan har anledning saknats att påkalla någon förändring. Genom 1928 års undervisningsplaner och stadga öppnades som bekant möjligheter för latingymnasiets lärjungar att i de båda högsta ringarna tillvälja ämnet kemi. Med hänsyn till det villkor, som i riksdagens skrivelse upp-

395 ställts för sagda anordnings tillämpande, ha vi haft under övervägande att återgå till tidigare ordning, enligt vilken ämnet icke tillhörde latingymnasiets ämneskrets. En undersökning har emellertid ådagalagt, att ett icke ringa antal lärjungar begagnat den nu förefintliga möjligheten att i latingymnasiets båda högsta ringar erhålla en grundläggande undervisning i kemi. Vid sådant förhållande ha vi icke ansett tillrådligt att härutinnan föreslå någon principiell ändring. I syfte att i görligaste mån begränsa kostnaderna för den ifrågavarande undervisningen anse vi oss emellertid böra förorda den jämkningen i gällande ordning, att såväl timplan som kursfördelning göras helt sammanfallande med den för det 3-åriga realgymnasiets ringar I och I I föreslagna. Därigenom beredes möjlighet för de vid varje särskilt läroverk förhållandevis fåtaliga lärjungar i de differentierade ringarna av latingymnasiet, som önska tillvälja ämnet, att samläsa med ringarna R I 3 och R I I 3 . Då denna ordning torde kunna tillämpas vid det stora flertalet läroverk, begränsas alltså kostnaderna för undervisningen i fråga väsentligt. Ur saklig synpunkt innebär förslaget endast en mindre förändring. Kursmomentet »några av den organiska kemiens viktigaste ämnesgrupper» torde nämligen med den ifrågasatta anordningen icke kunna beredas utrymme. För lärjungarna på det 4-åriga gymnasiet är detta tvivelsutan ägnat att medföra en viss olägenhet. Men å andra sidan bör uppmärksammas, att i samband med biologiundervisningen vissa grundläggande kunskaper på området meddelas. Och då det torde få anses innebära obestridlig fördel, att latingymnasiets lärjungar erhålla vitsord för en bestämd del av realgymnasiets kurs och såmedelst kunna begränsa en eventuellt behövlig fyllnadsprövning till att avse kursen för ring R I I I 3 , har den anmärkta relativt ringa olägenheten icke synts böra utgöra hinder för den föreslagna anordningen. I fråga om det 3-åriga realgymnasiets kursfördelning ha vi ansett oss böra föreslå allenast vissa, huvudsakligen formella jämkningar beträffande högsta ringen, till vilka vi återkomma i det följande. Med hänsyn till den förändring i tim- och kursplanen för det 4-åriga gymnasiet, som föreslås i syfte att uppnå praktisk överensstämmelse med det 3-åriga, har anledning icke förelegat att i detta, avseende påkalla rubbning i den för sistnämnda gymnasium föreslagna ordningen. De erinringar, som från ämneskonferensernas sida framställts mot den nu gällande kursfördelningen för ringarna I 4 —III 4 , ha synts tungt vägande. Det torde icke kunna råda något tvivel därom, att det ur undervisningssynpunkt utgör en mindre tillfredsställande ordning att nödgas genomgå samma kunskapsmaterial tre gånger under gymnasiets fyra år. Detta förhållande inträder dock för de lärjungar i realgymnasiet, vilka tillvälja kemi. Då erfarenheten ådagalägger, att detta är fallet med det övervägande antalet lärjungar, synes det icke kunna ifrågakomma att uteslutande av hänsyn till det relativa fåtal, som med ring I I 4 avslutar ämnet, upprätthålla kravet på en avrundad kurs. För denna ståndpunkt talar jämväl, att gällande undervisningsplan för fysik på realgymnasiet tillämpat grundsatsen om en fortlöpande kurs, ehuru förhållandena i berörda avseende äro ganska likartade med dem, som föreligga för kemien.

396 Med bibehållande av timtalen i ringarna I 4 och II 4 ha vi ansett oss böra föreslå, att kursplanen här upptager — förutom samma kurs i organisk kemi som genomgås i realskolans högsta klass — metalloiderna samt metallerna (påbörjad kurs). I anslutning härtill böra, i huvudsak på sätt nu gäller, genomgås kemiska lagar och teorier samt mineral och tekniska tillämpningar. I ring I I I 4 fortsattes och avslutas metallernas kemi. Genom denna lärogång torde behov icke föreligga att för undervisningen taga i anspråk synnerligen mycket längre tid än på det 3-åriga gymnasiet. Vi föreslå med hänsyn härtill, att timtalet i ring I I I 4 minskas med 1 timme. Trots denna reduktion skulle på det 4-åriga gymnasiet sammanlagt disponeras 1 timme mera tid än på det 3-åriga för en kurs, som endast genom den inledande framställningen av den organiska kemien avviker från den för det sistnämnda gymnasiet föreslagna. I samband med nu berörda omläggning har den tidigare till ring III 4 förlagda laborationstimmen uppdelats mellan ringarna II 4 och I I I 4 . Vad slutligen angår högsta ringen, har den förändringen vidtagits, att momentet »översikt av Sveriges kemiska industri» uteslutits, sedan i anvisningarna framhållits, att repetitionen av den tekniska kemien lämpligen kan ske genom sammanfattande -framställning av vårt lands kemiska industri. I fråga om kursmomentet »något om de radioaktiva ämnena och atomforskningen» innebär förslaget en formell jämkning utan större saklig betydelse. Till förekommande av att den teoretiska kemien erhåller alltför stort utrymme på bekostnad av andra ämnesdelar har slutligen kursmomentet »sammanfattande översikt av den allmänna kemiens viktigaste satser» ansetts lämpligen kunna ersättas av en återblick på kursen i oorganisk kemi med tillhörande lagar och teorier. Vidkommande därefter spörsmålet om kursfördelningen i lyceet ha vi funnit samma principiella skäl, som föranlett ovan angivna omläggning av det 4-åriga realgymnasiets kursfördelning, motivera uppläggandet av en fortlöpande kurs för reallyceets kretsar 3—6. Otvivelaktigt bör med en dylik kursfördelning, trots rikligare utmätt tid för laborationer, någon reduktion av den hittills anslagna tiden kunna vidtagas, förslagsvis med 1 veckotimme i krets 4.

Teckning. Ämneskon-

Endast ett fåtal konferenser ha framfört önskemål. Dessa avse: 1) kursplanerna: dessa böra vara fylligare och omarbetas med tanke på den konst- och stilhistoriska teckningen; läraren bör i fråga om jämkningar mellan olika kursmoment äga att avgöra, åt vilket moment företräde skall ges; tidsfördelning uppgöras mellan frihandsteckning, linearritning och textning; projektions- och linearritningen uppskjutes till klasserna 3 5 och 2 4 och perspektivteckningen till klasserna 4 5 och 3 4 ; 2) undervisningens anordnande: teckningens samband med andra ämnen framhålles; lektionerna böra ej förläggas till eftermiddagen, då en sådan anordning medför, dels att de i stor utsträckning måste försiggå under artificiell belysning, dels att ett antal lärjungar ej kunna deltaga i undervisningen; för

397 att friluftsdagarna skola kunna användas till museibesök och teckningsstudier i naturen, böra dessa dagar helst vara heldagar; 3) andra frågor: särskilda betyg böra införas för frihandsteckning och linearritning; vid flyttning bör vederbörlig hänsyn tagas till teckningsbetyget; en inspekterande och rådgivande teckningsinspektör bör anställas. Dessutom har en konferens (högre latinläroverket å Norrmalm) framlagt detaljerade kursplaner för linearritning och frihandsteckning. Mål. Med hänsyn till den enhetliga karaktär, som undervisningen i teckning De saknar på läroverkets olika stadier, saknas enligt vår mening skäl att bibehålla «wnwi#a formellt skilda mål för realskolan, gymnasiet och lyceet. Genom en mindre jämkning utan saklig innebörd har detta önskemål kunnat tillgodoses. Timplan. I nuvarande timplan föreslås två ändringar, nämligen dels att i realskolan undervisning i teckning för flickor meddelas 1 veckotimme i näst högsta klassen och 2 timmar i avslutningsklassen, dels att på det differentierade gymnasiet teckningsundervisningen helt slopas på latingymnasiet och inskränkes till 1 veckotimme i vardera årsklassen på realgymnasiet. För de föreslagna ändringarna har motivering givits sid. 331 och 350 ff. Kurs för delning. Vid en jämförelse med nuvarande kursplaner framgår, att terminologien beträffande de olika kursmomenten delvis är en annan; avsikten härmed är att införa ett mera fackligt språk. I realskolans kursplan användes t. ex. »ytmålning» och »färgläggning» såsom fristående kursmoment under frihandsteckning. Ytmålning är dock endast ett mindre moment av vad här kallas »färg- och valörstudier», och färgläggning är ett alltför allmänt uttryck för att beteckna en viss del av kursen eller en bestämd "Leknik. I vårt förslag användas benämningarna »formframställning» i de lägsta klasserna, »formstudier» i realskolans mellanklasser samt »form- och färgstudier» i realskolans avslutningsklass och på gymnasiet. Detta kan synas inkonsekvent, då det gäller övningar, som i realiteten — utom i fråga om färgstudierna — äro av samma karaktär. Rubriken »formframställning» avser emellertid att framhålla, att det endast är fråga om ett ungefärligt återgivande av föremålen; rubriken »formstudier» åter vill markera, att återgivandet skall ha karaktären av ett verkligt studium av föremålets både form och rymd. Slutligen ha vi med rubriken »form- och färgstudier» velat framhålla färgstudiets betydelse i samband med formstudiet, i synnerhet sedan färg- och valörstudiet i tidigare klasser avslutats. E t t nytt moment i kursplanen är »stilhistorisk teckning», vilket under frihandsteckning upptages i realskolans avslutningsklass och på gymnasiet. Innebörden och betydelsen av detta kursmoment framgår med tillräcklig tydlighet av vad som meddelas i anvisningarna sid. 252 f. Enligt samma anvisningar sid. 248 och 255 böra lärjungarna i samband med teckningsundervisningen erhålla en orientering i konsthistoria, huvudsakligen meddelad genom förevisande av lämplig åskådningsmateriel (»konstbetraktande»). Tidsfördelningen mellan de båda kursmomenten »frihandsteckning» och

398 »linearritning» finnes angiven i anvisningarna sid. 248, där det framhålles, att — med visst undantag — linearritning endast må bedrivas under en tredjedel av den i respektive årsklasser åt teckning anslagna tiden. Enligt kursplanen av år 1909 skulle på gymnasiet tiden fördelas lika mellan båda slagen av teckning. Av den åt linearritning anslagna tiden användes emellertid drygt en tredjedel till teckningarnas renritande med tusch och rött bläck, lavering m. m. Inlärandet av tuschning kan emellertid anses vara bortkastat arbete numera, då tuschen så gott som försvunnit från ritborden i det praktiska livet och ersatts med blå- och vitkopior direkt från blyertsritningar. Den tid, som vinnes genom slopandet av tuschningen, kan ställas till förfogande åt den stilhistoriska teckningen. Anmärkningen till kursfördelningen för båda realskoleformerna har strukits, emedan den blivit överflödig genom de lämnade anvisningarna (sid. 251). Musik. önskemål rörande musikundervisningen ha icke framförts från något läroverk. Mål. Av samma skäl, som anförts i fråga om teckning, har ett för samtliga skolformer gemensamt mål uppställts, vilket gjort vissa smärre formella jämkningar erforderliga. Timplan. Beträffande timplanen föreslås två ändringar, nämligen dels att i realskolans näst högsta klass sångundervisningen för gossarna utgår och för flickorna inskränkes till 1 veckotimme, dels att densamma utgår i lyceets krets 4 och i krets 3 inskränkes till 1 veckotimme. För de föreslagna ändringarna har motivering lämnats sid. 330 f. och 354. K urs för delning. I fråga om kursfördelningen föreslås några mindre ändringar, huvudsakligen av formell natur. Sålunda har momentet »Taltekniska anvisningar: sambandet mellan språklig och musikalisk rytm» utbytts mot »Tonbildningsövningar på talteknisk grund», emedan det här mindre är fråga om teoretiska anvisningar än om praktiska övningar under lärarens kontroll och ledning. Sambandet mellan språklig och musikalisk rytm bör påvisas dels genom särskilda textövningar, dels vid inövandet av sånger. Vad beträffar inövandet av tonarterna, ha vi ansett lämpligt, att i fråga om klass l 5 det nuvarande kursmomentet »dur- och mollskalor intill tre förtecken» ersattes med »C-dur och a-moll, G-dur och e-moll, F-dur och d-moll». Förslaget innebär alltså en viss inskränkning, föranledd därav, att erfarenheten givit vid handen, att det större momentet icke kunnat medhinnas, emedan lärjungarnas förkunskaper varit otillräckliga. I de närmast följande årsklasserna kunna däremot de olika tonarterna genomgås tillräckligt utförligt, varför motsvarande moment fått utgå ur kursen för ringarna II 4 —IV 4 resp. I 3 — I I I 3 samt kretsarna 5 och 6. För realskolans högsta klass, ring I 4 och krets 3 föreslå vi, att beträffande musikhistorien inskränkningen »i den mån tiden det medgiver» borttages, enär ifrågavarande kursmoment synts oss vara av särskild vikt för

399 lärjungarnas allmänbildning och den avsedda kortfattade framställningen utan svårighet bör kunna medhinnas på den åt musikundervisningen i denna årsklass anslagna tiden. Anmärkningarna till kursfördelningen för det 4-åriga gymnasiet ha slopats, emedan de lämnade anvisningarna gjort dem överflödiga.

Gymnastik med lek och idrott. Endast ett fåtal ämneskonferenser ha framfört önskemål beträffande un- Ämneskondervisningsplanerna i gymnastik med lek och idrott. Dessa önskemål avse huvudsakligen införande av flera former av idrott samt anordnande av övningar i hållningsrättande gymnastik och speciell gymnastik för fysiskt klena lärjungar. Gymnastikläraren vid Gävle h. a. läroverk Martin Uhlin har ingivit en särskild skrivelse, i vilken bl. a. yrkas på större utrymme för den lingpedagogiska gymnastiken samt avdelningarnas begränsning till högst 40 lärjungar. Vad målet beträffar, har en likartad ändring företagits som för teckning och musik och av samma skäl, som anförts i fråga om dessa ämnen. I fråga om timplanen har i realskolans, gymnasiets och lyceets högsta årsklasser antalet gymnastiktimmar minskats från 4 till 3 av skäl, som framgår av motiveringen sid. 331, 352 och 354. Med hänsyn till att friluftsdagarna, rätt utnyttjade, ge lärjungarna ökade möjligheter till kroppsövning och rekreation, ha även de medicinska sakkunniga, med vilka vi haft att samråda, ansett sig kunna tillstyrka en reduktion med 1 timme i realskolan och 1 timme på gymnasiet. I kursplanen har den ändringen vidtagits, att en mängd detaljer och föreskrifter av metodisk innebörd utmönstrats och överförts till anvisningarna. Undervisningen i första hjälpen vid olycksfall har flyttats från högsta till näst högsta realskoleklassen, för att även de lärjungar, som från sistnämnda klass övergå till gymnasiet, skola få del av denna undervisning. Anvisningarna rörande den personliga hygienen ha tidigare upptagits som särskilt kursmoment i samtliga klasser; i en anmärkning angives i vårt förslag, att dylika anvisningar skola lämnas vid lämpliga tillfällen. I fråga om övningsförrådet, särskilt olika slag av idrott, ha avsevärda utökningar och ändringar gjorts i anslutning till utvecklingen på detta område. Från många håll har kraftigt påyrkats, att gymnastikavdelningarna skola göras mindre. Ehuru dessa krav synas oss synnerligen behjärtansvärda, ha vi, med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna, ansett oss endast så långt kunna tillmötesgå nämnda krav, att vi föreslå, att antalet lärjungar i en gymnastikavdelning begränsas till 60 a 70. För lärjungar med hållningsfel föreslå vi särskilda avdelningar för hållningsrättande gymnastik. Under rubriken gymnastik med lek och idrott ha även upptagits sådana idrottsgrenar, som helt eller åtminstone huvudsakligen förekomma under friluftsdagarna.

De sakkunniga.

400 Slöjd för gossar. Amneskon- Några få ämneskonferenser ha framfört önskemål rörande gosslöjdens ställ' ning och anordning. Sålunda uttalas bland annat: slöjden bör vara obligatoriskt undervisningsämne i realskolans klasser utom den högsta, där den bör vara frivillig; alltför många slöjdarter eller former av praktiskt arbete böra icke förekomma; lärjungarna böra förvärva viss säkerhet i en slöjdart, innan de få övergå till en annan; endast lärjunge, som visar sig nöjaktigt kunna behärska snickeriverktygen, bör i klass 3 5 resp. 2 4 få deltaga i metallslöjd; bokbinderi och fysikslöjd böra upptagas som praktiskt arbete. Slutligen har från olika håll påyrkats, att slöjdlärarna böra erhålla fastare anställning med tjänsteårsberäkning och pensionsrätt. De sakmiga.

Enligt vår mening är det önskvärt, att ämnet slöjd för gossar beredes f astare ställning vid läroverken. Det är nämligen ett betydelsefullt önskemål, att gossarna förvärva sig viss förtrogenhet med de vanligaste verktygen och färdighet att utföra enklare praktiska arbeten. Hos den manliga ungdomen i övergångsåren torde också i regel finnas ett intresse för manuellt arbete, som slöjden avser att i sin mån tillgodose. Gosslöjden synes lämpligen kunna vara obligatoriskt undervisningsämne i realskolans klasser utom den högsta, där den bör beredas ställning såsom frivilligt ämne, liksom också i gymnasiet. Då så är lämpligt och möjligt, böra även kvinnliga lärjungar få tillfälle att deltaga i gossarnas frivilliga slöjdundervisning. I detta sammanhang anse vi oss icke kunna underlåta att framhålla, att den föreslagna anordningen förutsätter, att frågan om slöjdlärarnas utbildnings- och anställningsförhållanden snarast erhåller en tillfredsställande lösning. Timplan. Den nuvarande timplanen synes vara väl avvägd, men med hänsyn till nödvändigheten att minska arbetsbelastningen i realskolans näst högsta klass ha vi föreslagit, att timtalet där nedsättes från 3.5 till 3 timmar. Kursfördelningen har i vårt förslag blivit närmare utformad med hänsyn till såväl de olika årsklasserna som de förekommande slöjdformerna. Förslaget avser emellertid endast att vara till huvudsaklig ledning för undervisningens bedrivande. Slöjdundervisningen måste som hittills i stort sett vara individuell, varför lärjungarna i en undervisningsavdelning böra få fortskrida i sitt arbete var och en för sig oberoende av de övriga och även av klassens kurs. För klass l 5 har upptagits uteslutande träslöjd, då lärjungarna i denna årsklass i allmänhet sakna förutsättningar att syssla med metallslöjd. För klasserna 25 och l 4 ha jämte träslöjd för samtliga lärjungar upptagits några enklare övningar i metallslöjd. I envar av klasserna 3 5 och 24 samt 45 och 3 4 kan lärjunge välja mellan träslöjd och metallslöjd, i de sistnämnda klasserna även mellan träslöjd och bokbinderi, allteftersom skolan äger möjlighet att anordna dylik undervisning. För klasserna 4 5 och 3 4 har dessutom såsom lämpligt praktiskt arbete upptagits fysikslöjd, en slöjdform, som på ett naturligt sätt anknyter till lärjungarnas kunskapsförvärv i trä- och metallslöjd samt i fysik. Utom de vanliga slöjdformerna, trä- och metallslöjd, ha vi sålunda såsom en

401 praktiskt arbete endast upptagit fysikslöjd och bokbinderi. Trädgårdsarbete ha vi däremot icke medtagit i detta sammanhang utan ansett det lämpligare, att dylikt arbete anordnas i samband med friluftsverksamheten (sid. 278). Som följd härav har i den nuvarande kursfördelningen borttagits det stycke, som börjar med »Kroppsarbete av olika art såsom tillämpningsövningar till den egentliga slöjdundervisningen — — —». Den därefter följande anmärkningen har likaledes strukits, då den blivit obehövlig genom den föreslagna kursfördelningen jämte anvisningarna. Vi ha därjämte i anvisningarna framhållit lämpligheten av att, där förhållandena det medge, en eller annan lärjungegrupp får öva maskinskrivning på tid, som är anslagen åt undervisning i f r i v i l l i g slöjd. Med hänsyn till den nu förordade begränsningen av undervisningens omfattning ha vi slutligen föreslagit, att ämnets nuvarande obekväma benämning »slöjd och annat praktiskt arbete för gossar» utbytes mot »slöjd för gossar».

Slöjd för flickor. Beträffande timplanen föreslår en konferens införandet av 1 veckotimme även Ämneskoni klass 3 4 och framhåller såsom ändamålsenligt, att undervisningen i klass 44 ferenserna bedrives under 1 timme i veckan i stället för under en dubbeltimme varannan vecka, då lovdagar, friluftsledigheter och skrivningar eljest ofta åstadkomma olämpligt långa avbrott i arbetet. En annan konferens önskar, att undervisningen i slöjd i klass 4 4 göres frivillig för dem, som läsa franska. I fråga om kursfördelningen framhåller en konferens, att ej blott i klass l 4 utan även i klass l 5 nödig hänsyn bör tagas till lärjungarnas i folkskolan inhämtade färdigheter. Svårare uppgifter böra kunna givas i båda dessa klasser, varigenom en förskjutning nedåt av de olika arbetsuppgifterna är möjlig. Så kan t. ex. »grundläggande grov stickning med 2 stickor» utgå i klass l 5 , då lärjungarna lära sig denna stickning i folkskolans klass 4. Vad timplanen beträffar, har ingen annan ändring föreslagits, än att vi, med hänsyn till arbetsbelastningen i högsta realskoleklassen, gjort slöjd för flickor frivillig i nämnda klass i likhet med slöjd för gossar. Undervisning i slöjd anordnas här å tid utom timplanen i den utsträckning därtill anslagna medel medge. I kursfördelningen för den 5-åriga realskolan har, med hänsyn till lärjungarnas redan vunna färdighet, för klass l 5 uteslutits »grov virkning och stickning med 2 stickor och grovt garn», då undervisning häri meddelas i folkskolans klass 4. Härigenom vinnes mera tid för olika slags handsömnad. För klass 2 5 har ingen annan saklig ändring föreslagits, än att som tilläggsarbete prydnadssöm kan utbytas mot knyppling eller mönsterstickning. I fråga om knyppling ha vi särskilt tänkt på sådana orter, där denna fortlever som tradition. I klass 3 5 , där hittills endast linnesömnad förekommit på kursplanen som maskinsömnadsarbete, kunna lärjungarna nu välja mellan linnesömnad med tillhörande enkel prydnadssöm som egentligt arbete och en bomullsklänning som 26 -321680

De sakkunniga.

402 tilläggsarbete eller förfärdigandet av skolköksutstyrsel, avsedd att användas vid följande års hushållsgöromål, som egentligt arbete och någon enkel prydnadssöm som tilläggsarbete. För de lärjungar, som i högsta realskoleklassen ej deltaga i slöjden, erbjudes härigenom möjlighet att i klass 3 5 utföra den klädsömnad, som nu finnes upptagen i kursplanen för klass 5 5 . I kursfördelningen för den 4-åriga realskolan har med hänsyn till de i folkskolans klasser 5—6 förvärvade färdigheterna en erforderlig jämkning av arbetsuppgifterna vidtagits. Så har t. ex. i klass l 4 »stickning: rätt och avigt med 5 stickor» uteslutits, varemot mönsterstickning föreslagits som tilläggsarbete alternativt med enkel prydnadssöm eller knyppling. I stället ha knapphålssöm samt lappning och lagning upptagits som kursmoment redan i denna klass. I fråga om kursfördelningen för klass 24 gäller vad som ovan anförts för klass 3 5 . För att utveckla lärjungarnas praktiska och ekonomiska sinne föreslås, att material- och kostnadsberäkning bör förekomma i samtliga klasser; denna sida av undervisningen har hittills varit förbehållen högsta realskoleklassen. Då arbetsresultaten i slöjd äro i hög grad beroende av lärjungarnas individuella håg och fallenhet, kunna intresserade lärjungar givetvis medhinna större eller flera arbeten. Det i kursfördelningen upptagna är därför att anse som minimikurser.

Hushållsgöromål. Några ämneskonferenser ha framfört önskemål beträffande undervisningen i hushållsgöromål och föreslagit, att denna undervisning flyttas från klasserna 4 5 och 3 4 till klasserna 3 5 och 24, där läsämnena äro färre och hemarbetet mindre. Ovan anförda förslag har av oss upptagits till prövning. Vi ha dock ansett det lämpligare, att undervisningen i hushållsgöromål liksom hittills meddelas i klasserna 4 5 och 3 4 , då lärjungarna på detta åldersstadium äro i behov av rörligt praktiskt arbete och dessutom bättre i stånd att tillgodogöra sig undervisningen i fråga, vilket också gäller om det mot flickornas hushållsgöromål svarande ämnet slöjd för gossar. Hushållsgöromål bör enligt vår mening göras obligatoriskt för flickorna. Vid samrealskolor, där utan extra kostnad så ske kan, må gossar kunna utbyta slöjd mot hushållsgöromål. Beträffande timplanen har hushållsgöromål lika väl som de flesta andra ämnen fått vidkännas en mindre reduktion. Då gossarna i klass 4 5 och 3 4 ha 3 timmar slöjd och 4 timmar gymnastik, få flickorna nu 4 timmar hushållsgöromål och 3 timmar gymnastik, varför dessa ämnens timtal på schemat kunna bringas i överensstämmelse med varandra. I fråga om kursplanen har ingen egentlig ändring föreslagits. Momentet »Njutningsmedlen: betydelsen av en sund kost för motarbetande av kaffe- och alkoholmissbruk» har uteslutits från kursplanen och ersatts med en motsvarande anvisning för undervisningen.

403 KAP. IV. Specialmotivering till de föreslagna ändringarna i läroverksstadgan. §5. Angående benämningen »slöjd för gossar» i st. f. »slöjd och annat praktiskt arbete för gossar» se motiveringen under nämnda ämne. På skäl, som anförts sid. 344, ha vi föreslagit, att ämnet latin skall utgå på realgymnasiets och reallyceets timplaner och i detta avseende vidtagit erforderlig ändring.

§7. Den rätt, som enligt nuvarande stadga tillkommer lärjunge i realskolans två högsta klasser, att »frikallas från undervisningen i ett av ämnena tyska, engelska och matematik», ha vi ansett böra inskränkas till att avse enbart matematik. Bortval av ettdera av språken skulle enligt vår mening på ett betänkligt sätt minska värdet av realexamen, enär de språkkunskaper, som inhämtas i en treårig resp. tvåårig kurs i tyska och — framför allt — i en ettårig kurs i engelska, icke kunna anses vara tillräckliga för att nå det bildningsmål, som avses med denna examen. Beträffande matematiken ha vi ansett oss böra taga hänsyn till den svårighet, som detta ämne erbjuder särskilt kvinnliga lärjungar, och därför ej vidtagit någon ändring i fråga om själva bortvalsrätten av matematik. Däremot har den möjlighet, som nu förefinnes för en lärjunge, att »helt eller delvis» frikallas från undervisningen i matematik, synts oss medföra stora olägenheter i fråga om bedömandet av realexamen och flyttning till högsta klassen. Vi ha därför föreslagit slopande av den partiella bortvalsrätten, vilken i praktiken synes ha varit av mycket underordnad betydelse. Motsvarande jämkning har vidtagits i § 28 mom. 8, vilken bestämmelse i förslaget återfinnes i § 30 mom. 2. § 9. För motiveringen till de i denna paragraf föreslagna ändringarna i fråga om det fasta språket, tillvalsämnen och minimiantalet lärjungar för ett tillvalsämnes upptagande på schemat hänvisas till utredningen sid. 334 ff. Här må endast några mindre ändringsförslag, som på ovan angivna ställe ej berörts, i korthet omnämnas och motiveras. Enligt nuvarande bestämmelse skall lärjunge »före den 15 april» det år, då han uppflyttas till gymnasiets eller

404 lyceets näst högsta årsklass, till rektor inlämna uppgift på det språk, han önskar som kärnämne, samt på de tillvalsämnen, i vilka han önskar åtnjuta undervisning under påföljande läsår. Tidpunkten för dessa uppgifters inlämnande ha vi föreslagit ändrad till »före den 1 april». Det har nämligen visat sig, framför allt vid större läroverk, vara förenat med stora svårigheter för rektor att på den korta tiden av en halv månad hinna bearbeta samtliga dessa uppgifter och med stöd härav uppgöra arbetsfördelningen för det differentierade gymnasiet i sina huvuddrag, ett arbete, som med nödvändighet kräves, för att han skall kunna till skolöverstyrelsen inlämna föreskrivna uppgifter om det för läroverket erforderliga antalet lärare m. m. Då vidare föreskrift saknas om tid, då lärjunge senast har att lämna uppgift om det ämne, i vilket han önskar utföra enskilt arbete, ha vi i mom. 9 insatt bestämmelsen »senast fjorton dagar efter höstterminens början». Även om lärjungarna redan vid föregående vårtermins slut givetvis både kunna och böra samråda med lärarna om ämne för sitt enskilda arbete, måste dock anmälan om detta arbete göras, ävensom tid för sådan anmälan finnas i stadgan föreskriven. Denna tidpunkt kan lämpligen sättas till höstterminens början, då andra för terminskatalogen erforderliga uppgifter skola lämnas. Det ligger då också nära till hands att åt vederbörande klassföreståndare, som väl i regel handhar uppgörandet av katalogen över klassens lärjungar, överlåta jämväl upptagandet av ifrågavarande uppgifter. Tillägget »var och en av» i början av mom. 9 innebär ett förtydligande, varigenom betonas, att enskilt arbete skall utföras i båda de högsta årsklasserna. Beträffande det enskilda arbetet har ännu ett tilläggsförslag gjorts, avseende viss befrielse för lärjunge från fullgörandet av detta arbete. Såsom skäl för sådan befrielse har angivits »sjukdom eller annat giltigt skäl». Prövningen härav skall tillkomma rektor och klasskonferens. Däremot hava vi icke funnit oss kunna biträda den uppfattning, som kommit till uttryck från ett och annat håll, att bristande studieförutsättningar må kunna utgöra skäl för sådan befrielse. Efter vår bestämda mening måste en lärjunge på gymnasiet alltid kunna förutsättas äga sådan studiebegåvning, att han förmår i något ämne på egen hand lösa en uppgift, avpassad efter hans intressen och läggning. §11. Fordran på »skriftlig framställning av lärjunges målsman» för befrielse från undervisningen i övningsämne, vilken enligt nuvarande bestämmelse inskränkes till de fall, »då dylik befrielse avser längre tid än en termin», har i vårt ändringsförslag utsträckts till varje anhållan om befrielse, som avser »längre, sammanhängande tid», t. ex. till terminens slut. Den föreslagna skärpningen möjliggör dels en bättre kontroll över de gjorda framställningarna, dels ock en större enhetlighet i handläggandet av desamma. Uppenbarligen kan denna föreskrift angående målsman, liksom analoga bestämmelser i andra paragrafer, endast äga tillämpning i fråga om omyndig lärjunge.

405 § 15. De erinringar eller förslag, som läroverkskollegierna framställt, avse huvudsakligen periodläsningen. Sålunda framhålles, att bestämmelserna i fråga om dylik läsning böra väsentligt uppmjukas, emedan de i många fall visat sig vara till stor olägenhet för undervisningen. Betänkligheter framföras ock gentemot ett alltför flitigt bruk av koncentrationsundervisning, som anses vålla besvär i flera avseenden, bl. a. vid lärjungars flyttning från ett läroverk till ett annat. De gjorda erinringarna ha icke föranlett något förslag från vår sida att i sak ändra nu gällande bestämmelser för periodläsning. Vad som i detta avseende stadgas, förekommer dels i punkt 2 av promulgationsbestämmelserna till K. kungörelsen den 29 juni 1928 (nr 252), dels i § 15 och i § 19 mom. 2 av läroverksstadgan. Samtliga dessa bestämmelser ha av oss sammanförts i § 15 mom. 3 och 4. I § 19 mom. 6 lämnas viss föreskrift angående antalet hemläxor till olika veckodagar. Enligt vår mening hör denna bestämmelse närmast samman med innehållet i § 15, varför vi där upptagit den såsom moment 5. Näst sista stycket har såsom överflödigt borttagits, emedan de av oss föreslagna anvisningarna till undervisningsplanerna i fråga om det enskilda arbetets anordning lämna erforderlig ledning. På samma gång som berörda paragraf fått ett delvis nytt innehåll, har den underkastats viss formell överarbetning. § 17. Sista meningen, angående tryckning i årsredogörelsen av uppgifter för frivilligt feriearbete, har borttagits i vårt förslag. Erfarenheten har nämligen visat, att dylikt feriearbete endast i sällsynta fall verkligen utföres. Det synes därför vara obehövligt att utarbeta och befordra till trycket förteckningar över lämpliga ferieuppgifter avseende olika ämnen och klasser. §§ 18 och 19. En del av läroverkskollegiernas förslag till ändrade bestämmelser ha icke föranlett någon åtgärd från vår sida. Sålunda ha vi icke funnit lämpligt borttaga bestämmelsen om att lärjunges vistelseort under ferierna skall för rektor uppgivas, eller bestämmelsen om att av fyra lektioner i följd minst en skall anslås till undervisning i övningsämne, laborationsövning eller liknande arbete. Såsom skäl för den sistnämnda bestämmelsens borttagande har anförts, att dylika lektioner näppeligen äro mindre ansträngande än exempelvis en läxfri timme i ett läroämne. Enligt vår mening är dock ifrågavarande bestämmelse av betydelse, därför att den i någon mån säkerställer en för lärjungarna välbehövlig omväxling i det dagliga undervisningsarbetet. Ej heller ha vi ansett oss kunna framlägga förslag till bestämt antal hemläxor per vecka för varje klass och läroämne eller föreslå, att lokalstyrelsens befattning med den dagliga undervisningstidens förläggning skulle upphöra.

406 Vissa andra yrkanden ha däremot föranlett oss att framlägga förslag till ändringar. Som följd av den av oss föreslagna omredigeringen av § 20 ha vi i mom. 3 av § 18 infört en bestämmelse, att i läsåret skall inräknas den ledighet, som vid slutet av varje termin oundgängligen erfordras för skolarbetets avslutande. Någon motsvarande bestämmelse om ledighet vid termins början ha vi icke ansett behövlig. Den för inträdes- och flyttningsprövningar anslagna tiden av en vecka, vilken väl i allmänhet uttages för prövningar vid höstterminens början och efter vårterminens slut, torde även räcka till för övriga uppgifter, som äga samband med skolarbetets igångsättande. Vid vårterminens början torde icke någon särskild ledighet vara behövlig. Inträdesprövningar förekomma nämligen då endast i mycket ringa omfattning, varför de kunna företagas utan att den ordinarie undervisningen inställes. Nuvarande mom. 4 av § 18 har i förslaget blivit mom. 5. I ett nytt mom. 4 ha vi föreslagit en bestämmelse rörande för hela läroverket gemensam ledighet från undervisningen av högst sex dagar under läsåret. Föreskriften i denna punkt sammanhänger för övrigt även med vårt förslag till omredigering av § 20. Antalet dagar med allmänt lov ha vi ansett böra kunna ökas till sex, sedan vi föreslagit en inskränkning av friluftsdagarnas antal från 15 till 10 a 12. Såsom redan blivit nämnt, ha mom. 2 och 6 av § 19 i vårt förslag flyttats till § 15. Med den av oss föreslagna reduktionen av veckotimtalen för de olika klasserna blir det möjligt att över lag begränsa den dagliga undervisningstiden till högst sju timmar, varför vi inryckt en generell bestämmelse härom. övriga föreslagna förändringar ha till syfte att bereda läroverket ökad möjlighet att förlägga måltidsrasten så, att den kan sammanfalla med den tid, då flertalet samhällsmedlemmar har ledighet för måltid i hemmet. Den vanligaste anordningen av den dagliga undervisningstiden torde f. n. vara kl. 8—10-35 och kl. 12—3-30, alltså högst tre lektioner före och fyra efter måltidsrasten. Denna infaller sålunda under tiden kl. 10-35—12, en tid som mera sällan torde sammanfalla med övriga samhällsmedlemmars måltidsledighet. Med den i nuvarande mom. 5 föreskrivna anordningen av lektionerna synes det vara så gott som omöjligt att få till stånd ett bättre förhållande i detta avseende, om man icke vill framflytta läsningens början till kl. 9 f. m. En dylik åtgärd skulle emellertid ha till följd, att läsningen kunde avslutas först kl. 4-30 e. m., och är därför föga tilltalande. Det kan icke bestridas, att hemmet skulle erfara lättnad i arbete och minskade utgifter, om måltiden mitt på dagen kunde vara gemensam för samtliga familjemedlemmar. Frågan är ej heller oviktig ur nationalekonomisk synpunkt. = Med hänsyn härtill ha vi undersökt möjligheten att uppmjuka bestämmelserna rörande den dagliga undervisningstidens uppdelning, så att måltidsrasten kunde anpassas efter förhållandena på olika läroverksorter. Härvid ha vi stannat vid att, jämte den nuvarande anordningen 3 + 4 lektioner, föreslå en anordning med 4 + 3 lektioner, alltså högst fyra lektioner före och tre efter

407 måltidsrasten. Gentemot ett dylikt förslag kan invändas följande. Lärjungarna sakna i allmänhet förmåga att tidigt på morgonen, en stund efter uppstigandet, intaga annat än en mycket lätt måltid. Uppehållet mellan detta mål och ett kraftigare mål omkring kl. 12 på dagen är för långt och kan därför med tiden ha en skadlig inverkan på lärjungarnas välbefinnande. De medicinska sakkunniga, med vilka vi haft att samråda beträffande skolhygieniska frågor, ha emellertid uttalat, att det ur hälsosynpunkt icke kan vara ägnat att framkalla några betänkligheter, om lärjungarna få fyra i st. f. tre lektioner på morgonen före måltidsrasten, under förutsättning att de på morgonen, innan de lämna hemmet, erhålla tillräcklig föda. Uppehållet mellan måltiderna är i det ena fallet så obetydligt längre än i det andra, att olikheten är betydelselös ur fysiologisk synpunkt. Även om man till en början kan förnimma ett visst obehag, då uppehållet förlänges, försvinner denna känsla snart. Det rör sig härvidlag m. a. o. om en vanesak. P å grund av detta uttalande ha vi icke tvekat att alternativt föreslå den nämnda anordningen med 4 + 3 lektioner. För att i någon mån motverka den trötthet, som redan efter ett par lektioner i följd lätt inställer sig hos lärjungarna, föreslå vi, att av flera på varandra följande lektioner endast de två första skola omfatta 45 minuter, de övriga 40 minuter. Samma syfte har vårt förslag med en rast om 15 minuter mellan andra och tredje morgonlektionen. De lärjungar, som så önska, kunna härunder få tillfälle att förtära en medförd smörgås. Nedan anföras exempel på uppdelning av den dagliga undervisningstiden: Nuvarande

ordning

kl. 8 — 845 45 min. , 8'55— 9'40 45 » » 950—10*35 45 > måltidsrast 1 t. 25 min. kl. 12 - 1 2 4 5 45 min. » 1255— 140 45 > » 1'50— 235 45 » » 2'45— 3'30 45 >

Föreslagen Alternativ T kl. 8 — 845 45 min. » 855— 940 45 » » 9'55—1035 40 > » 1045—1125 40 > måltidsrast 1 t. 35 min. » l _ i'45 45 > » 1-55— 2'40 45 » > 250— 330 40 >

ordning Alternativ II kl. 8 — 8*45 45 min » 8'55— 9'40 45 > » 950—10'30 40 > måltidsrast 1 t. 30 min. kl. 12 —1245 45 min. » 1255— 1-40 45 » > 150— 2'30 40 » , 2*40— 320 40 »

Om måltidsrasten enligt alternativ I avkortas till 1 tim. 25 min., kan arbetet för dagen sluta kl. 3'20. önskar man, att arbetet skall börja % tim. senare på morgonen eller kl. '8-30, infaller måltidsrasten enligt alternativ I kl. 11*55—1-30 och läsningen slutar kl. 4 eller, med anlitande av den kortare måltidsrasten, kl. 3'50. På orter, där den kortaste rasten om en och en kvarts timme anses tillfredsställande, kan undervisningen, även om den börjat först kl. 8-30, avslutas kl. 3*40 e. m. Övriga av oss föreslagna ändringar i denna paragraf äro huvudsakligen av formell natur.

408 §20. De allmänna synpunkter, som av oss anlagts på friluftsverksamheten och sättet för dess anordnande, ha nödvändiggjort en fullständig omarbetning av stadgans § 20. I första hand ha vi ansett oegentligt, att den för nämnda syfte disponerade tiden rubriceras såsom »ledighet». Tvärtom har det ansetts i sin ordning, att verksamheten i fråga — vilken lämpligen funnits böra betecknas med ordet friluftsverksamhet — inordnas såsom en betydelsefull och normal beståndsdel i skolans övriga arbete. Detta har kommit till uttryck vid formuleringen av mom. 1. Med denna uppläggning har det icke kunnat ifrågakomma att i samma paragraf meddela bestämmelser angående ledighet vid skolskrivning och för enskilt arbete. Hithörande föreskrifter ha i stället hänförts till §§ 21 och 22. Av samma skäl har bestämmelsen om allmänt lov utbrutits och infogats i § 18. Vad angår frågan om friluftsverksamhetens omfattning, har, såsom i annat sammanhang framhålles, mycket delade meningar kommit till synes vid besvarandet av den rundfråga, som utgått till rektorsämbetena. Från åtskilliga läroverk har påyrkats bibehållande av det nu stadgade antalet, medan från andra håll krav gjorts gällande på en reduktion av antalet till 9 eller därunder. Det stora flertalet läroverk har dock funnit ett antal av »omkring 10» vara det lämpliga. Jämväl 1931 års rektorsmöte har påkallat en reduktion av antalet friluftsdagar. Efter ingående överväganden ha vi ansett oss böra stanna för en bestämmelse innebärande »minst 10, högst 12 dagar». Avgörande har härvid varit, att den författningsmässiga fixeringen skulle inrymma möjligheter för en rationell anordning av friluftsverksamheten genom anlitande av huvudsakligen fast dag, samtidigt som åtminstone en dag varje termin står till förfogande för särskilt ändamål inom den angivna ramen. I mom. 2—5 lämnas närmare föreskrifter rörande friluftsverksamhetens allmänna anordning och bedrivande. I första hand har bestämmelse ansetts böra meddelas rörande de olika huvudtyper, som kunna ifrågakomma vid verksamhetens inordnande i skolarbetet. Liksom det funnits uppenbart, att »typen» bör bestämmas av rektor efter kollegiets hörande, har fastställandet av planen för de olika dagarnas verksamhet lagts i händerna på rektor efter samråd med de lärare, vilka tjänstgöra såsom ledare. Hänvisning till undervisningsplanens anvisningar har gjort detaljbestämmelser för verksamhetens planläggning och utförande överflödiga. Särskild föreskrift är nödvändig rörande fastställandet av reducerad timplan för läroverkets olika klasser vid alternativ med fast dag. Härvid bör förfaras så, att kollegiet får tillfälle att dryfta frågan, varefter rektor med ledning av de sålunda förekomna övervägandena uppgör förslag till erforderliga jämkningar. Fastställandet av desamma torde böra ankomma på skolöverstyrelsen. Praxis lär förhållandevis snart stadga sig rörande den lämpliga förläggningen till klasser och ämnen av den reduktion med exempelvis 2 timmar i veckan, som utgör förutsättningen för realiserande av det i anvisningarna upptagna alternativet med fast halvdag. Med hänsyn härtill torde det

409 icke kunna anses påkallat, att hithörande ärenden göras till föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Slutligen må erinras, att i de delar av förevarande paragraf, som ingått i 1928 års stadga, vidtagits vissa rent formella jämkningar i förenklingssyfte, vilka icke lära erfordra särskilt omnämnande. § 21. Samtliga bestämmelser rörande ledighet i samband med skolskrivningar ha förts till denna paragraf. Sålunda har mom. 2 av § 20 flyttats hit såsom mom. 1. Vidare har såsom mom. 2 i vårt förslag tillkommit en bestämmelse angående ledighet för lärjungar, som på grund av sitt ämnesval icke deltaga i en för klassavdelningen anordnad skrivning. Det har i detta avseende rått oklarhet, och olika praxis har följts vid olika läroverk, varför uttrycklig föreskrift ansetts erforderlig. § 22. Till denna paragraf ha förts bestämmelserna i § 21 rörande lärjungars ledighet i samband med real- eller studentexamen samt i § 20 mom. 3 angående ledighet för utförande av enskilt arbete. Förslaget åsyftar att åstadkomma önskvärd överskådlighet. §23. Den föreslagna omformuleringen är en följd av vårt förslag till ändring av § 20. Om friluftsdagarna enligt det sistnämnda förslaget till antalet väsentligt reduceras, böra de återstående icke i större utsträckning än skolans övriga undervisning drabbas av den förlust i tid, som användningen av en läsdag eller del därav för någon skolans högtidlighet måste medföra för undervisningen. §24. Utbytet i mom. 1 av orden »bön med sång och bibelläsning eller lämplig betraktelse» mot »morgonandakt» sammanhänger därmed, att i anvisningarna för ämnet kristendomskunskap även andra former av andakt föreslås såsom lämpliga vid dessa tillfällen. Mom. 2 är tillagt för att författningsenligt fastslå en i rätt stor utsträckning förekommande praxis, att rektor för längre eller kortare tid kan från morgonbönen befria dels lärjungar, som tillhöra främmande trosbekännelse och enligt § 10 kunna frikallas från undervisningen i kristendomskunskap, dels lärjungar, som ha sin bostad på längre avstånd från läroverket. §26. Förutom en omgruppering av paragrafens olika delar har här gjorts ett tilllägg, nämligen mom. 1, fjärde stycket: »Därest, på sätt i § 144 sägs, föräldrar och målsmän beretts tillfälle att under läsåret följa undervisningen, må lektionerna i samband med årsavslutningen inställas.»

410 Då vi föreslagit denna bestämmelse, ha vi tagit hänsyn till den inom lärarkretsar rätt starka opinion, som finner de av gammalt förekommande lektionerna vid årsavslutningen otidsenliga och mindre ändamålsenliga. Dessa lektioner betraktas — har man sagt — av såväl lärare som lärjungar med likgiltighet eller rentav ovilja, och icke heller föräldrar, målsmän eller den stora allmänheten i övrigt visa dem längre samma intresse som fordom. De få gärna något konstlat över sig och ge icke utomstående den inblick i skolans dagliga liv och naturliga arbetssätt, som borde vara meningen. De i § 144 omtalade åhörardagarna ge enligt mångas åsikt i sistnämnda hänseende vida större utbyte; sådana ha sedan gammalt förekommit vid många privatskolor och på senare tid även vid ett och annat statsläroverk. Då vi finna de nämnda anmärkningarna och synpunkterna i mångt och mycket berättigade, ha vi övervägt, huruvida det icke vore lämpligast att helt avskaffa den gamla anordningen med lektioner i samband med årsavslutningen och ersätta den med åhörardagar. Vi ha emellertid icke velat gå så långt, dels därför att också åhörardagarna ha sina motståndare, dels därför att även åt lektionerna och uppvisningarna i samband med årsavslutningen kunna ges »former, som äro ägnade att giva allmänheten inblick i skolarbetet»; vårt förslag upptager jämväl en därhän syftande generell föreskrift för det fall, då den gamla anordningen bibehålies, varav följer, att uttrycket »efter medgivande av eforus» såsom onödigt bortfallit. Genom att medgiva dessa olika möjligheter för allmänheten att skaffa sig kännedom om skolans arbete har vårt förslag sökt tillmötesgå olika önskemål, som kunna finnas såväl inom lärarkretsar som hos allmänheten. Bestämmelsen i mom. 2, att lärjungarnas skriftliga arbeten vid avslutningen böra företes, har i vårt förslag utgått, då erfarenheten visat, att denna uppvisning saknar all betydelse. Däremot har bestämmelsen om att prov på lärjungarnas arbeten i teckning och slöjd skola företes, bibehållits men flyttats till mom. 1. §27. Förslaget innebär — bortsett från en mindre, formell jämkning — endast den förändringen, att i konsekvens med den likställighet med den fyraåriga realskolan, som vi ansett generellt böra tillerkännas den kommunala mellanskolan, andra stycket av mom. 1 underkastats erforderlig omarbetning. §§ 28—30. De nu gällande föreskrifterna rörande inträdesprövningar och intagning vid läroverk (§§ 28—30) torde onekligen få anses behäftade med åtskilliga brister. I formellt avseende gäller sålunda, att dispositionen knappast kan sägas tillgodose kraven på överskådlighet, och sakligt kan konstateras frånvaron av närmare bestämmelser rörande formerna för inträdesprövningens anordnande och bedömande i fråga om andra klasser än den första. Det har synts oss uppenbart, att fullt otvetydiga och klart disponerade bestämmelser på detta område äro särskilt av behovet påkallade. Vi ha därför

411 sett oss nödsakade att föreslå en formellt ganska genomgripande omläggning av hithörande föreskrifter och i sammanhang därmed velat ifrågasätta vissa jämkningar i sak, vilka i det följande skola närmare motiveras. För tillgodoseende av kravet på reda och klarhet ha vi som § 28 upptagit i huvudsak nuvarande § 29. Ingen tvekan synes nämligen kunna råda därom, att i första hand böra meddelas bestämmelser rörande de handlingar, som inträdessökande har att förete vid anmälan om inträde. Hithörande föreskrifter äro ock till stor del gemensamma, vare sig ansökan avser första årsklassen eller övriga klasser. I § 29 ha vi samlat alla föreskrifter för prövning till och intagning i första årsklassen vid läsårs början, vilka för närvarande äro splittrade på §§ 28 och 30. I konsekvens därmed ha vi låtit den nya § 30 uteslutande avse prövning och intagning i övrigt, vilka bestämmelser i den nu gällande stadgan återfinnas i § 28, delvis även i § 30. Vad angår förslagets § 28, avviker denna endast i detaljer från nuvarande § 29. Det har sålunda ansetts önskvärt att uttryckligen angiva, att de stadgade handlingarna skola företes vid anmälan om inträde. Jämväl har i anslutning till K. kungörelsen den 30 maj 1930 (nr 177) med bestämmelser rörande intyg och betyg för vissa inträdessökande till allmänna läroverk inarbetats bestämmelsen, att betyg från folkskolan för den sista termin, som lärjunge där åtnjutit undervisning, skall utfärdas enligt fastställt formulär. Slutligen må erinras, att mom. 3 ansetts böra utvidgas till att avse ej blott läroverk utan även kommunal mellanskola. Därvid förutsattes, att en motsvarande bestämmelse rörande läkarintygs avlämnande inflyter i stadgan för kommunala mellanskolor. Beträffande föreskrifterna i förslagets § 29 anse vi oss till en början böra framhålla, att från kollegiehåll påkallats övervägande, huruvida icke intagningen i första årsklassen av lärjungar från folkskolan kunde ske utan prövning och sålunda uteslutande på grundval av de i folkskolan avgivna betygen. Åtskilliga vägande skäl kunna förvisso anföras för ett slopande av inträdesprövningen för nämnda lärjungekategori vid sådana läroverk, där utrymmet medgiver intagning av samtliga godkända inträdessökande. Annorlunda gestalta sig emellertid förhållandena, då ett urval måste ske bland de godkända. I detta fall lär prövning icke kunna undvaras för ett rättvist bedömande av olika lärjungekategorier. Enär den nuvarande ordningen utformats i omedelbar anslutning till den ståndpunkt, som 1927 års riksdag intagit i den föreliggande principfrågan, och en ändrad ordning sålunda icke torde kunna komma till stånd utan riksdagens medverkan, och då någon ytterligare erfarenhet torde få anses önskvärd, innan bestämd ställning intages, ha vi emellertid ansett oss böra avstå från att nu påkalla åtgärder för en förändring i berörda avseende. Samma skäl, som föranlett detta vårt ställningstagande, ha ock funnits tala för att den i gällande stadga fastslagna ordningen för inträdesprövningen lämnas principiellt orubbad. De föreslagna bestämmelserna avvika endast i två avseenden från de nu gällande. Nuvarande § 28 mom. 3 stadgar för andra inträdessökande än dem, som komma från folkskolan, och för dem, som i folk-

412 skolan icke erhållit godkänt vitsord i samtliga läroämnen, prövning bl. a. i »räkning och geometri». Däremot skola, enligt mom. 1 och 2 av samma paragraf, från folkskolan kommande sökande med godkända vitsord prövas i »räkning». För denna inadvertens ha vi icke kunnat finna tillräckliga skäl, utan synas vid prövningen ämnena för samtliga prövande böra enhetligt rubriceras, varvid terminologien från folkskolans undervisningsplan torde böra följas. Ändringen har givetvis ingen saklig innebörd utan har uteslutande föreslagits för åstadkommande av önskvärd formell enhetlighet. Något annorlunda gestalta sig förhållandena i fråga om den föreslagna lydelsen av § 29 mom. 8 a ) . Där har det i motsvarande författningsrum nu använda uttrycket »muntlig prövning i språklära» ersatts av uttrycket »muntlig och, om så anses ändamålsenligt, skriftlig prövning i språklära». Anledningen till denna förändring är alls icke den, att vi önskat skärpa kraven. Att så icke är fallet, torde för övrigt klart framgå av de anvisningar, som upptagas i förslaget (sid. 26), där vi bestämt anbefallt, att fordringarna i språklära skola vara måttfulla. Vid större läroverk och framför allt på orter, där prövningarna anställas samtidigt och med samma uppgifter för samtliga läroverk och den kommunala mellanskolan — en anordning, som vi finna mycket önskvärd — måste ett oavvisligt behov av ett fullt enhetligt bedömande anses föreligga. För främjande av detta syfte är ett gemensamt skriftligt prov värdefullt. Vi ha oss också bekant, att vid storstädernas kommunala mellanskolor, där prövningarna omfatta hundratals lärjungar, enkla skriftliga prov redan förekommit — stadgan för dessa läroanstalter lägger nämligen inga hinder i vägen för en dylik ordning. I sådana fall åter, då vägande skäl av sagda art icke kunna anföras, föreligger icke anledning att öka den skriftliga inträdesprövningens omfattning. Vi ha med hänsyn härtill bibehållit den muntliga prövningen såsom obligatorisk och i första hand förekommande och upptagit skriftlig prövning i språklära allenast villkorligt — »om så finnes ändamålsenligt» — såsom kompletterande prövningsform. Vidare ha yi påkallat uttrycklig föreskrift därom, att uppgifterna för de skriftliga proven skola utarbetas i anslutning till folkskolans lärokurser och infogat en därhän syftande bestämmelse. Tillika föreslås ett stadgande, att för provens utarbetande närmare föreskrifter rörande uppgifternas omfattning, svårighetsgrad o. d. skola utfärdas av skolöverstyrelsen. I förslaget till anvisningar ha för övrigt lämnats detaljerade direktiv för den betydelsefulla samverkan, som vid intagningen skall äga rum mellan läroverkets och de avlämnande skolornas lärare. En hänvisning till desamma har ansetts böra kvarstå i författningstexten, kompletterad av en bestämmelse om iakttagande i övrigt av de föreskrifter, som skolöverstyrelsen äger att utfärda. I detta sammanhang må ytterligare framhållas, att det intyg, som enligt den föreslagna § 28 mom. 2 skall i visst fall åtfölja ansökan om inträde, lämpligen kan meddela, utöver uppgift rörande skolformen m. m., upplysning rörande den sökandes ställning i det hela i förhållande till övriga lärjungar i klassen samt huruvida han vid läsårets slut i något ämne kommer att er-

413 hålla lägre vitsord än Godkänd. Formulär för sådant intyg bör fastställas av skolöverstyrelsen. Förslagsvis torde sagda intyg kunna avfattas enligt följande formulär.

Insändes från vederbörande folkskola till den läroanstalt, vari inträde sökes.

direkt

Intyg från folkskola för inträdessökande till första årsklassen vid allmänt läroverk eller kommunal mellanskola. Härmed intygas, att lärjungen termin åtnjuter undervisning i folkskola, anordnad enligt att ,

innevarande klassen av formen;

med hänsyn till sina kunskaper i läroämnen kan i förhållande

till klassens övriga lärjungar tilldelas en ungefärlig plats av — l ; att . kan förutsättas vid slutet av terminen erhålla lägst vitsordet 6 hon Godkänd i samtliga läroämnen med undantag av Beträffande ifrågavarande lärjunge vill undertecknad dessutom meddela följande upplysningar: 2

den

19.

Klasslärare

Adress: Telefon: 5 Platsen nttryckes genom ett bråk, t. ex. ÖQ > vilket anger, att lärjungen i kunskapshänseende är nr 5 bland klassens 28 lärjungar. 2 Exempelvis ett omdöme beträffande den sökandes flit och uppmärksamhet, ordning och uppförande, anlag och studieförutsättningar, arbetsförmåga och arbetstakt, lyten såsom stamning, svag hörsel o. d. 1

414 Enligt nu tillämpad ordning måste prövningens omfattning i regel bestämmas med ledning av höstterminens folkskolebetyg. Härigenom kan lätt nog inträffa, att en sökande på grund av underkänt vitsord i något ämne nödgas genomgå fullständig prövning, oaktat vårterminsbetyget, när det föreligger, uppvisar fulla vitsord i samtliga läroämnen. Genom den vidtagna ändringen har avsetts att skapa säkrare hållpunkter för nu ifrågavarande bedömande. Visserligen torde teoretiskt icke kunna helt uteslutas, att även enligt den föreslagna ordningen viss diskrepans skall kunna föreligga mellan intygets prognos och det definitiva betyget. Men uppenbarligen minskas riskerna härför väsentligen, därigenom att så kort tid förflyter mellan intygets och det slutliga betygets avgivande. Därest en sökande på grund av intyget anvisas att genomgå fullständig prövning men sedermera genom företett betyg styrker sig ha godkänt vitsord i samtliga ämnen, måste givetvis prövnings resultatet i kristendomskunskap, geografi, naturkunnighet och historia vid det slutliga bedömandet lämnas å sido. Den enda principiella avvikelse, som de nya bestämmelserna i nu berörda hänseende uppvisa, avser prövningens bedömande. Föreliggande erfarenheter av den hittills gällande ordningen för intagning ha varit ägnade att inskärpa, att det måste anses vara ett alltför strängt och därför ofta obilligt krav att för intagning i läroverkets första klass ovillkorligen kräva lägst godkänt vitsord i samtliga de ämnen, som prövningen omfattat. Det torde icke behöva särskilt framhållas, att den nämnda fordran icke har någon motsvarighet vid andra, likartade bedömanden inom skolans värld. Eljest har man varit angelägen att lämna ett mer eller mindre begränsat utrymme för en diskretionär prövning av föreliggande omständigheter. Ensamt vid inträdesprövningen till den nämnda årsklassen är fordran på godkända insikter i samtliga ämnen ovillkorlig. Rimligheten av att härutinnan företaga en uppmjukning av bestämmelserna torde icke kunna bestridas. En ändring synes böra öppna möjlighet för intagning av lärjunge, även om han i ett ämne — dock icke i modersmålet — underkänts vid prövningen, därest han befinnes äga tillräckliga förutsättningar att följa skolarbetet. Avgörandet, huruvida sistnämnda villkor kan anses fyllt, bör i första hand tillkomma de prövande lärarna. Vid delade meningar mellan dessa måste rektor förbehållas bestämmanderätten, detta i principiell överensstämmelse med vad redan i likartade fall gäller. Vi ha icke förbisett, att som en konsekvens av den ifrågavarande förändringen kan ur strängt logisk synpunkt motiveras en omläggning jämväl av det konstitutiva prövningsförfarandet överhuvud såtillvida, att lärjunge, som i folkskolan underkänts i ett ämne, icke skulle nödgas pröva i samtliga ämnen. Otvivelaktigt kunna ock skäl anföras för att ifrågavarande lärjungekategori prövas allenast i det eller de ämnen, vari vitsordet från folkskolan icke når upp till Godkänd, samt i modersmålet och räkning, oavsett de vitsord, han i dessa båda ämnen kan uppvisa. En dylik ordning torde för övrigt närmare överensstämma med den av riksdagen godtagna än den nu föreskrivna. Av skäl, som förut andragits, ha vi emellertid icke velat i angivna

415 avseende nu påkalla en förändring, och detta så mycket mindre, som saken ur praktisk synpunkt måste anses vara av mycket ringa vikt. I avseende på innehållet i § 30 må erinras, att vi funnit oss böra föreslå, att rektor äger avgöra, huruvida prövningen vid terminens början i stället må förläggas till närmast föregående termins slut. Härigenom blir det också formellt möjligt att låta inträdessökande undergå prövning i samband med att han följer undervisningen i klassen vid slutet av en termin. § 32.

I denna paragraf har vidtagits den förändringen, att kommunal mellanskola i berörda avseende jämställts med fyraårig realskola. § 35. Tillägget i mom. 1 »efter förslag av vederbörande klasskonferens» motiveras under § 169. Enligt den av oss föreslagna lydelsen av mom. 1 första stycket skall särskilt vitsord för flit icke avgivas. Förslaget i denna del står i överensstämmelse med yrkanden och önskemål, som sedan länge gjort sig gällande på olika håll, senast i skolöverstyrelsens motivering för dess förslag till läroverksstadga 1928, i uttalande av rektorsmötet 1931 samt i flera kollegiers yttranden. Erfarenheten har visat, att vitsordet för flit ofta är missvisande, alldenstund läraren lätt förledes att bedöma en lärjunges flit efter de kunskaper, denne ådagalagt i hans ämne. Ofta betraktas såsom bristande flit det som i verkligheten är bristande förmåga. Där bristfällig flit verkligen föreligger, kommer detta vanligen till synes i kunskapsbetyget. Det har också påpekats, att flitbetygets borttagande icke medfört några olägenheter vid de enskilda skolor, där ifrågavarande förändring redan genomförts. En annan förändring, som vi föreslagit, är införandet av graderade vitsord för ordning. Ändringen står i överensstämmelse med av 1931 års rektorsmöte och av åtskilliga läroverkskollegier gjorda uttalanden ävensom med den nya formulering, som § 220 mom. 3 a) erhållit i K. kung. den 30 juni 1932 (nr 312), där såsom hinder för befrielse från eller nedsättning i terminsavgifter bl. a. gäller, »att lärjunge i svårare grad brustit i flit och ordning». Det måste för lokalstyrelsen, som har att besluta om terminsavgifterna, vara en stor fördel att härvid kunna vägleda sig av graderade vitsord. De av oss gjorda förslagen beträffande vitsord för flit och ordning medföra i § 136 mom. 1, § 143 mom. 1, § 169 och § 220 mom. 3 vissa ändringar, vilka framgå av formuleringen i resp. paragrafer. I mom. 1 andra stycket föreslå vi beträffande ämnet modersmålet, att särskilda vitsord avgivas för »svensk skrivning» — detta uttryck föreslås ersätta det svårhanterliga »förmåga att skriftligen behandla modersmålet» — och för »svenska språket och litteraturen» i realskolans två högsta klasser, gymnasiets samtliga ringar och lyceets fyra högsta kretsar. Vårt förslag är en naturlig följd av den i § 36 för flyttning till högsta.klassen, ringen och kretsen föreslagna uttryckliga bestämmelsen om godkänt vitsord för svensk skrivning

416 — en ordning, som för övrigt även enligt nuvarande stadga måste tillämpas vid ifrågavarande flyttningar. Denna bestämmelse förutsätter nämligen en uppdelning av ämnet modersmålet i två grenar, vilka var för sig skola vitsordas. Då nu en sådan uppdelning av modersmålet måste företagas i de två högsta årsklasserna av realskolan och gymnasiet, har det synts oss följdriktigt, att den göres även i mellanliggande årsklasser, d. v. s. på gymnasiet i ringarna I 4 , I I 4 och I s . Denna anordning har i sin tur medfört, att även i lyceet motsvarande uppdelning inträder ej blott i kretsarna 5 och 6 utan även i kretsarna 3 och 4. Likaså har med hänsyn till bestämmelsen i § 81 mom. 2 ansetts lämpligt, att vitsord för handstil meddelas lärjungarna även i krets 4. Därjämte har beträffande terminsbetyget vidtagits en jämkning i syfte att uppnå överensstämmelse med motsvarande stadgande i §§ 100 och 107. Från något håll har föreslagits, att särskilt vitsord skall ges över enskilt arbete. Vi ha ej ansett oss böra upptaga detta förslag utan ha lämnat läroverksstadgan i denna del i sak oförändrad. I undervisningsplanernas allmänna anvisningar ha vi föreslagit riktlinjer för bedömandet av detta arbete. § 36. Mom. 1 har i vårt förslag erhållit följande lydelse: »Vid läsårets slut anställer kollegiet efter förslag av vederbörande klasskonferens allmän flyttning.» Förslaget innebär först och främst, att kollegiet äger att besluta om flyttning till samtliga klasser, ringar och kretsar. Enligt nuvarande bestämmelser har vid flyttning till högsta årsklassen i såväl realskola som gymnasium och lyceum denna rätt i realiteten berövats kollegiet och i stället överflyttats på ämneslärarna. Det synes oss mindre välbetänkt, att denna i synnerlig grad viktiga flyttning undandrages kollegiets prövning och överlåtes åt ett fåtal lärares avgörande. Med nuvarande ordning föreligger också vid större läroverk med parallellavdelningar av samma årsklass den risken, att enhetligheten i flyttningen äventyras, då ju de av ämneslärarna tillämpade principerna i fråga om flyttning, även om de regleras av de för real- resp. studentexamen stadgade bestämmelserna, dock lämna möjlighet till mildare eller strängare förfarande. Enligt vårt förslag blir flyttningsproceduren fullt enhetlig vid läroverket i dess helhet. För det andra har i förslaget införts en förberedande instans: vederbörande klasskonferens. Denna, som äger de bästa förutsättningarna att bedöma lärjungens kvalifikationer, har i de fall, där omröstning om en lärjunges flyttning är i stadgan föreskriven, att till kollegiet avge förslag, huruvida lärjungen bör flyttas eller icke. Flyttningsproceduren har alltså att genomgå två stadier: ett förberedande, då klasskonferensen med hänsyn till det åt lärjungen givna underbetyget resp. underbetygen undersöker lärjungens allmänna ståndpunkt och kompensationens beskaffenhet och på grund härav avger sitt förslag till flyttning eller kvarsittning, samt ett slutgiltigt, då kollegiet efter erhållen kännedom om föreliggande fakta fattar sitt beslut. Kollegiet erhåller på detta sätt ett reglerande inflytande på flyttningarna. Såväl klasskonferensens förslag som kollegiets beslut avgöres medelst enkel majo-

417 ritet. Endast i fråga om det i § 36 mom. 3 sista punkten angivna fall, där krav på varsamhet särskilt gör sig gällande, fordras för lärjunges flyttning kvalificerad majoritet i kollegiet. De i § 36 mom. 2—5 föreslagna formerna för flyttning kunna sammanfattas i följande punkter: 1. Automatisk flyttning äger rum inom hela läroverket, om lärjunge har lägst vitsordet Godkänd i samtliga läroämnen. 2. Automatisk kvarsittning äger rum, om lärjunge i realskolans näst högsta årsklass (klasserna 4 5 och 34) samt i gymnasiet och lyceet underkänts antingen i svensk skrivning resp. modersmålet eller också i två eller flera läroämnen, ävensom om lärjunge i realskolans övriga klasser underkänts i tre eller flera läroämnen. 3. Flyttning efter prövning av kollegiet förekommer i följande fall: a) om lärjunge i realskolan, gymnasiet och lyceet underkänts i ett läroämne (för flyttning fordras, att mer än halva antalet av kollegiets medlemmar röstar för flyttning), samt b) om lärjunge i realskolans klasser utom den näst högsta (klasserna l 5 — 5 3 och l 4 —2 4 ) underkänts i modersmålet eller två andra läroämnen (för flyttning fordras, att minst två tredjedelar av kollegiets medlemmar rösta för flyttning). Enligt nuvarande bestämmelse skall för flyttning till högsta klassen, ringen och kretsen »i tillämpliga delar» gälla vad som är stadgat angående godkännandet av real- och studentexamen. E t t flertal läroverkskollegier har önskat förtydligande av uttrycket »i tillämpliga delar». Då vi hålla före, att fullt otvetydiga flyttningsbestämmelser äro att föredraga, ha vi jämväl för ifrågavarande flyttningar föreslagit särskilda föreskrifter; dessa ha avfattats i nära anslutning till de föreslagna bestämmelserna för godkännandet av real- och studentexamen. Beträffande mom. 2 c) hänvisas till motiveringen under § 76. De »särskilda omständigheter», som i mom. 3 i vårt förslag åberopas för flyttning av lärjunge i realskolans klasser, vilken underkänts i modersmålet eller två andra läroämnen, finnas anförda i anvisningarna sid. 28 f. Tillägget i mom. 4 a) och b) rörande enskilt arbete har gjorts för att undanröja tveksamhet i detta avseende. Skärpta flyttningsvillkor ha förordats av några kollegier, såsom fordran på vissa kvalificerade betyg, vägrad flyttning för lärjunge, som två på varandra följande år erhållit underbetyg i samma ämne, samt slopandet av rätt för lärjunge med ett visst antal underbetyg att vid höstterminens början undergå flyttningsprövning. Av dessa yrkanden ha vi i viss utsträckning upptagit fordran på kvalificerade betyg men funnit övriga förslag mindre tjänliga. I överensstämmelse härmed ha vi också ansett oss böra föreslå uteslutandet av undantagsbestämmelsen i nuvarande mom. 4: »Dock äger kollegiet — — —• anteckning skall göras å terminsbetyget.» I ett nytt moment (mom. 8) föreslå vi ett supplement till nuvarande bestämmelser, avseende rätt för vissa lärjungar att, oaktat de flyttats, få vid 27—321680

418 höstterminens början undergå prövning i ämne, vari de underkänts. Sådan rätt borde enligt vår mening tillkomma lärjungar, som flyttats från realskolans näst högsta klass eller uppflyttats till näst högsta ringen eller kretsen. Med hänsyn till den ofta skarpa konkurrensen vid intagning i ring I 4 har det synts oss billigt och rättvist, att lärjungar med ett underbetyg men i övrigt så pass goda vitsord, att de vid vårterminens slut kunnat flyttas, ej bli sämre ställda än de lärjungar, som på grund av svagare betyg då ej kunnat erhålla flyttning: den möjlighet, som finnes för de senare att vid höstterminens början få sina betyg förbättrade, bör stå öppen även för de förra, så att de vid ansökan om inträde på gymnasiet ej löpa risk att stå tillbaka för andra, kanske i det hela mindre förtjänta medsökande. Vad åter angår lärjungar, som flyttats till näst högsta ringen eller kretsen, har den omständigheten, att de vid denna flyttning givna vitsorden skola — försåvitt de avse ämne, som ej ingår i lärjungens ämnesgrupp eller icke utgör tilläggsämne — upptagas på studentbetyget, ansetts böra föranleda, att lärjungarna beredas möjlighet att få ett underbetyg ersatt med godkänt vitsord. § 37. Ät paragrafen ha vi sökt ge en enklare avfattning i anslutning till § 36. Komplettering ifrågasattes endast därutinnan, att i punkt a) införts även kommunal mellanskola, i konsekvens med den uppfattning, som vi i förslaget generellt hävdat. Yrkande har framförts på kvalificerad realexamen för de lärjungar, som önska inträde i ring I 3 ; men även om otvivelaktigt mindre goda förutsättningar för gymnasialstudier kunnat konstateras hos flera av de i denna ring intagna lärjungarna, äro dock de vunna erfarenheterna ännu för sparsamma för att av dem någon generell slutsats kan dragas, och dessutom synas dessa mindre goda erfarenheter till en del kunna förklaras därav, att i större samhällen, där tillgång finnes till både fyra- och treåriga gymnasier, de bättre lärjungarna i regel söka inträde på det fyraåriga och de, som ej kunnat placeras i ring I 4 , i stället avlägga realexamen och därefter söka inträde i ring I 3 . E t t kollegium önskar i båda dessa punkter ett tillägg, vari skall angivas, att det är kollegiet vid det avlämnande läroverket, som har att förklara en lärjunge berättigad till inträde i ring I 4 resp. I 3 och föreslår följande formulering: »dock att lärjunge må kunna av kollegiet v i d d e t läroverk, där f l y t t n i n g s b e t y g e t (resp. examensbetyg e t ) u t f ä r d a t s , förklaras berättigad till inträde.» Tillägget avser att förebygga, att kollegiet vid det mottagande läroverket avger en sådan förklaring utan att därtill äga befogenhet. Den föreslagna tilläggsbestämmelsen äger visserligen tillämpning på det stora flertalet lärjungar, nämligen alla dem, som avgått från realskola eller kommunal mellanskola och vid det läroverk, i vars gymnasium de söka inträde, icke undergått prövning i något ämne, men kan ej tillämpas på de lärjungar, som vid det läroverk, där de sökt inträde, undergått prövning i ämne, vari de vid realskola eller kommunal mel-

419 lanskola underkänts. I sådant fall måste givetvis kollegiet vid det mottagande läroverket äga att avgöra, om lärjungarna äro berättigade till inträde eller ej. Detsamma gäller självfallet alla examinander från enskild undervisning. Vi ha därför föreslagit, att stadgans uttryck »av kollegiet» utbytes mot »av vederbörande kollegium». I punkten c) har bland ämnen, i vilka prövning erfordras för lärjungar, som efter avlagd realexamen söka inträde i ring II 4 , också upptagits historia med samhällslära. Skälet härtill är, att detta ämne enligt vårt förslag fått plats på timplanen för ring I 4 , där det enligt nuvarande ordning ej förekommer. § 38. I denna paragraf har ingen saklig ändring företagits; på grund av den ovan under §§ 28—30 anförda omredigeringen har »§ 28 mom. 7—10» utbytts mot »§ 30 mom. 1—4». § 40. Omformuleringen av denna paragraf avser att bringa stadgans föreskrift till överensstämmelse med gängse praxis. Av lärjunge i realskolans näst högsta klass gjord anmälan, huruvida han önskar fortsätta i realskolans högsta klass eller övergå till gymnasium, kan nämligen ej uppskjutas till den i stadgan angivna tiden, då lärjunge »erhållit flyttning från näst högsta klassen», d. v. s. göras först efter läsårets slut. Dylik anmälan måste redan under vårterminen senast i april komma rektor tillhanda, för att denne med ledning av gjorda anmälningar skall kunna beräkna det ungefärliga antalet lärjungar i realskolans högsta klass och gymnasiets första ring samt på grundval härav till skolöverstyrelsen göra föreskrivna framställningar om erforderliga lärarkrafter, laborations avdelningar m. m. § 41. Genom tillägget i mom. 1 undanröjes en påtaglig inkonsekvens i nu gällande bestämmelser. Då en lärjunge icke får tillbringa mer än två år i övriga årsklasser, finns det icke den minsta anledning, att sådant skall vara möjligt beträffande realskolans, gymnasiets och lyceets avgångsklass. Det kan icke vara förenligt med skolans vård om de unga att låta t. ex. en lärjunge, som gång på gång underkänts i avgångsexamen, år efter år sitta kvar i klassen och förnöta tiden på kanske hopplösa försök att nå målet. Ändringen »olika läroverk» till »annan offentlig läroanstalt» har avseende på jämställdheten mellan läroverk och kommunal mellanskola. Av en rektor har framhållits önskvärdheten av att den i mom. 2 i stadgan föreskrivna tiden »inom en vecka» inskränkes. Det kan ej bestridas, att rätt stora olägenheter följa av lärjungarnas försummelse att i tid anmäla sin avgång från läroverket. Dessa olägenheter framträda särskilt vid större läroverk och i synnerhet i fråga om realskolans mellanklasser och det fyraåriga gymnasiets första ring. Antalet lärjungar överskrider här ej sällan, omedelbart efter verkställda flyttningar vid höstterminens början, det stadgade mi-

420 nimiantalet. I själva verket är dock antalet ofta lägre, eftersom en och annan lärjunge, mestadels kvarsittare, ej ämnar fortsätta studierna vid läroverket, fastän han icke anmält sin avgång. Enligt nuvarande bestämmelse kan först efter en veckas förlopp sådan lärjunge anses avgången. De nya lärjungar, som sökt inträde och äro berättigade att intagas, kunna följaktligen •ej förr, än en vecka förflutit från läsårets början, intaga sin plats i klassen. Påtagligt är, att det osäkerhetstillstånd, som härigenom uppstår, vållar olägenheter ej blott för nämnda lärjungar utan även för undervisningen. På grund härav ha vi ansett det av behovet påkallat, att nu gällande respittid förkortas, och föreslagit ändring på denna punkt. Härvid har det emellertid ansetts önskligt att möjliggöra en diskretionär prövning, och i detta syfte har »skall» utbytts mot »må». § 42. Ändringen av »§ 36 mom. 4» till »§ 36 mom. 7 och 8» betingas av omredigeringen av sagda paragraf. §§ 4 6 - 4 8 . I fråga om dessa paragrafer ha vi föreslagit en annan ordning än den nuvarande, i det att vi placerat § 48, som handlar om karaktärsfostran, först (såsom § 46) och §§ 46 och 47, som avse undervisningen, efteråt (såsom §§ 47 och 48). Detta överensstämmer med den ordning vi i de allmänna anvisningarna tillämpat mellan dessa två kapitel. De föreslagna ändringarna i §§ 47 och 48 (46 och 48 i vårt förslag) äro huvudsakligen av formell art. I § 48 (46 i vårt förslag) ha vi uteslutit stycket »Då lämpligt tillfälle iakttager sparsamhet», emedan innehållet synts oss väl mycket sticka av mot den ideella prägel, som i övrigt ligger över denna paragraf, och mera synes oss passa som en anvisning för undervisningen i vissa ämnen; ifrågavarande synpunkter ha också kommit till sin rätt i våra anvisningar under ämnena matematik, slöjd och hushållsgöromål. § 46 (47 i vårt förslag) har däremot helt omarbetats. Nämnda paragraf i nu gällande läroverksstadga innehåller, kan man säga, metodiska anvisningar in nuce. Då detaljerade sådana anvisningar nu utarbetats, ha vi icke ansett det lämpligt, att § 46 kvarstår i sin nuvarande utförlighet; den bör i stället begränsas till kortfattade satser, som återge det väsentliga innehållet. Detaljerna och exemplen ha, delvis ordagrant, inarbetats i de allmänna anvisningarnas olika kapitel. Paragrafen har på detta sätt erhållit en mera författningsmässig prägel, än den i sitt hittillsvarande skick erbjudit. §§ 49—54. I dessa paragrafer ha vi icke påkallat några ändringar. Det må emellertid nämnas, att flera läroverkskollegier ansett förbudet i § 53 mom. 2 mot kroppslig bestraffning olämpligt och påyrkat dess avskaffande eller uppmjukande. Oavsett den ståndpunkt man ur principiella och praktiska synpunkter intager i detta ömtåliga och omdiskuterade spörsmål, ha vi ansett det olämpligt att,

421 innan tillräcklig erfarenhet om det ifrågavarande förbudets verkningar hunnit samlas, ifrågasätta en förändring på denna punkt. Då ett kollegium hemställt till oss att söka utfinna »något mera positivt disciplinmedel» än vad som nu står till buds, vilja vi hänvisa till ett uppslag, som förekommer i Allmänna anvisningar, sid. 17. §55. I samband med viss formell ändring i mom. 3 har sista meningen av mom. 2 utelämnats, enär dess innehåll redan förekommer i § 15 mom. 2. §58. Med hänsyn till den stora betydelse, som duschinrättning måste äga ur den fysiska fostrans synpunkt, har det ansetts ofrånkomligt att bestämt fastslå, att sådan inrättning skall finnas tillgänglig. Då det emellertid torde möta svårigheter och ofta förorsaka avsevärda kostnader för vederbörande läroverkssamhälle att omedelbart vidtaga åtgärder i sådant syfte, ha vi såsom provisorium ansett oss böra inrymma utvägen, att, där så ske kan, genom läroverkets försorg tillfälle till billiga bad skall beredas lärjungarna. I övrigt har paragrafen i vårt förslag underkastats viss omarbetning, främst i syfte att klargöra, att hithörande åtgärder böra ankomma icke enbart på rektor utan på läroverket såsom sådant, under medverkan, i den mån så finnes påkallat, av vederbörande lokalstyrelse. Med hänsyn därtill, att lek och idrott dels utgöra ett betydelsefullt kursmoment i ämnet »gymnastik med lek och idrott» dels ingå såsom en väsentlig del i friluftsverksamheten, ha vi ansett ofrånkomligt, att vederbörande kommuner ställa övningsplatser till läroverkens förfogande för nämnda övningar. Från åtskilliga skolor ha, såsom ovan sid. 362 nämnts, krav härpå framförts. §65. Sedan i undervisningsplanens anvisningar ägnats utförlig uppmärksamhet åt de angelägenheter, som i denna paragraf avhandlas, och därjämte åt ämneskonferenserna inrymts närmare preciserade befogenheter vid kursernas detaljerade planläggning, har mom. 1 ansetts böra göras till föremål för en häremot svarande omredigering. §§ 66—87: Realexamen. Vissa av de förslag till ändrade bestämmelser rörande realexamen, som läroverkskollegierna framställt, ha icke föranlett någon åtgärd från vår sida. Sålunda ha vi icke funnit tillräckliga skäl föreligga för en så genomgripande förändring som realexamens avskaffande och ersättande med avgångsbetyg efter genomgången högsta klass. Ej heller ha vi ansett oss böra tillstyrka ett förslag, att examinator bör av privatister erhålla »skälig ersättning» för särskilt förhör före den muntliga prövningen, eller ett projekt, att medbedömare vid de skriftliga proven helst böra tagas från annan undervisningsanstalt

422 och utses av skolöverstyrelsen. I andra fall ha vi däremot beaktat kollegiernas yrkanden. §68. Tillägget i mom. 2, att de sakkunniga skola utses »bland läroverkens och de kommunala mellanskolornas lärare», avser att fastslå en redan förut tillämpad praxis. Ytterligare motivering lämnas under § 94. §69. Ordet »lättare» i fråga om svenska uppsatsämnen samt tysk och engelsk text har föreslagits skola utgå, då det förefaller självklart och även framgår av anvisningarna, att ämnena och texterna på detta stadium skola vara av lättare art. §71. Paragrafen har bragts i överensstämmelse med § 97 genom tillfogande av bestämmelse om att minst tre uppgifter skola nöjaktigt behandlas i provräkningen. §72. Beträffande motiveringen till i mom. 1 föreslagen ändring hänvisas till vad som säges under § 98. Grade ring av betygen för samtliga skrivningar är i mom. 3 föreslagen i enlighet med från flera kollegier framställda yrkanden. Enligt vår mening är också graderingen en naturlig följd av föreskriften i § 75, att vid avgivandet av vitsord i den muntliga prövningen hänsyn skall tagas jämväl till den skriftliga prövningen i ämne, där sådan förekommit. Den synes oss så mycket mera befogad, som vi föreslå, att de särskilda vitsorden för de skriftliga proven, med undantag av det sammanfattande vitsordet för svensk skrivning, icke skola upptagas på realexamensbetyget. §73. Ändringen i mom. 2 avser vinnandet av större klarhet. Till »de lärare, som under terminen undervisat honom i läroämnena», hör även i förekommande fall läraren i franska, vilken alltså äger rösträtt vid den ifrågavarande omröstningen. Tillägget om anteckning till examensprotokollet om anledningen till godkännandet är gjort för ernående av överensstämmelse med § 99 mom. 2; dylik anteckning synes oss lika motiverad i det ena som i det andra fallet. §74. Orden i mom. 5 »och, i förekommande fall, i slöjd för flickor» utgå, emedan detta ämne enligt vårt förslag icke skall obligatoriskt förekomma i realskolans avslutningsklass. Däremot är ordet »laborationsredogörelser» tillagt, vilket

423 synes oss särskilt motiverat därav, att dylika redogörelser enligt de av oss föreslagna anvisningarna skola vara obligatoriska. § 75. Den andra meningen i mom. 1 är ändrad till överensstämmelse med § 104 och på skäl, som där anföras. Övriga ändringar äro av formell art. § 76. I denna paragraf ha rätt stora förändringar föreslagits, huvudsakligen i syfte att få till stånd fastare kompensationsbestämmelser i det fall, att en lärjunge underkänts i något ämne — ett önskemål, som åtskilliga läroverkskollegier uttalat. Beträffande franska innebär vår formulering, att ämnet icke medräknas, då fråga är om underbetyg, men att däremot högre vitsord än godkänd i detsamma räknas som kompensation samt att läraren i ämnet äger rösträtt vid den i mom. 2 omtalade omröstningen. Vi ha också föreslagit, att högre vitsord än godkänd för svensk skrivning räknas som kompensation, då vi anse, att dylikt vitsord äger minst lika stor betydelse som överbetyg i övriga läroämnen. För lärjunge, som enligt § 7 bortvalt matematik, ha vi ansett kompensation av samma omfattning som vid underkänt vitsord erforderlig; däremot bör enligt vår mening omröstning i detta fall icke äga rum, ty medgivandet av bortval måste i och för sig innebära en garanti för möjligheten av godkännande även utan omröstning. I fråga om lärjunge, som erhållit lägre vitsord än godkänd i något ämne, ha vi först och främst föreslagit den förändringen, att underkänt vitsord endast får förekomma i e t t ämne — icke två, såsom enligt nuvarande bestämmelse kan ifrågakomma. Den skärpning, som detta innebär, står i överensstämmelse med vad såväl skolkommissionen och 1924 års skolsakkunniga som skolöverstyrelsen på sin tid föreslagit, och tillmötesgår ett från många håll framställt krav på höjandet av realexamens värde. Den kompensation vi beslutat föreslå belöper sig till minst en och en halv betygsenhet; en lägre siffra kan näppeligen komma i fråga, då en liknande eller större kompensation, enligt vad vi inhämtat, ganska allmänt fordras redan vid flyttning inom realskolans lägre klasser. Den nuvarande bestämmelsen, att anledningen till godkännande skall antecknas till examensprotokollet, anse vi onödig, sedan uttryckliga kompensationsbestämmelser införts. Från den stipulerade kompensationen ha vi, såsom framgår av mom. 3, ansett undantag böra kunna beviljas i det fall, att en lärjunge erhållit vitsordet Berömlig i något övningsämne. Möjligheten att avlägga realexamen bör nämligen enligt vårt förmenande beredas en lärjunge, som visat synnerligen stor fallenhet för ett övningsämne — i främsta rummet ha vi tänkt på teckning eller musik — men som har mindre anlag eller intresse för de teoretiska ämnena. Såsom av anvisningarna framgår, bör bestämmelsen dock endast gälla rena undantagsfall.

424 § 77. Genom borttagandet i mom. 1 c) av satsen »i vilka lärjunge i högsta klassen åtnjutit undervisning» säges uttryckligen ifrån, att lärjunge, som t. ex. under någon del av vårterminen enligt § 11 varit befriad från undervisningen i teckning eller musik eller gymnastik med lek och idrott, ändock skall kunna erhålla vitsord i vanlig ordning. Mom. 1 d) har ändrats till »högsta eller, i förekommande fall, näst högsta klassen». Det sistnämnda uttrycket (»näst högsta klassen») avser de lärjungar, som enligt § 7 äro frikallade från undervisningen i matematik i b å d a de sista årsklasserna av realskolan. Uttrycket »högsta årsklassen» avser dels övningsämnena slöjd och hushållsgöromål, vilka icke äro upptagna på högsta realskoleklassens timplan, dels sådana fall, då lärjunge endast under det sista året bortvalt matematik eller under detta år upphört att deltaga i undervisningen i franska. Vi anse det nämligen riktigast, att det vitsord, som upptages i realexamensbetyget, skall vara det för ett a v s l u t a t läsår s e n a s t erhållna. Däremot finna vi det icke lämpligt, att ett vitsord, som endast avser e n d e l av högsta realskoleklassens kurs, upptages i realexamensbetyget. Tillägget i mom. 1 d) »eller vid motsvarande prövning» har gjorts för ernående av överensstämmelse med § 106 mom. l e ) . I båda fallen avses dels lärjungar, som undergått prövning enligt § 36 mom. 8, dels lärjungar, som komma från enskild undervisning och pröva in i realskolans, resp. gymnasiets eller lyceets näst högsta årsklass. Ändringen i mom. 1 e) rörande avgivande av vitsord för ordning innebär intet nytt i sak, och bortfallandet av vitsordet för flit är en konsekvens av den föreslagna ändringen i § 35 mom. 1. I det i mom. 1 och 3 omtalade formuläret till examenskatalog resp. realexamensbetyg ha vi föreslagit den viktiga förändringen, att särskilda vitsord för de skriftliga proven visserligen skola avgivas till protokollet men icke upptagas på realexamensbetyget. Endast det sammanfattande vitsordet för svensk skrivning utsattes på betyget. Som skäl för detta förslag vilja vi anföra följande. Beträffande modersmålet hålla vi före, att en åtskillnad mellan skriftligt och muntligt är fullt befogad, ty här gäller det så pass olika områden, att en lärjunges fallenhet och kunskaper kunna tänkas vara ganska olika på det ena och på det andra området och att ett gemensamt vitsord sålunda icke alltid gör rättvisa åt de olika sidorna av ämnet. Helt annorlunda förhåller det sig med de främmande språken och matematik. I regel torde det vara så, att en lärjunges förmåga i ämnets skriftliga del också kommer till uttryck i den muntliga delen och tvärtom. E t t särskilt vitsord för det skriftliga provet blir endast en dubblering av vitsordet i den muntliga examen, såvida icke ett tillfälligt misslyckande i det skriftliga provet föreligger, i vilket fall det särskilda skrivningsbetyget blir missvisande. Om, såsom i § 75 sägs, vid avgivandet av vitsord vid den muntliga prövningen, vederbörlig hänsyn tages till det skriftliga provet, så synes ett särskilt vitsord för det senare på examensbetyget onödigt.

425 §§ 82—84. Uttrycken »viss prövning» i § 82 mom. 1 och »muntlig prövning» i mom. 2 äro betingade av det av oss föreslagna nya innehållet i § 7. De ifrågavarande paragraferna ha dessutom jämkats i syfte att möjliggöra för examinand från enskild undervisning att avlägga realexamen vid kommunal mellanskola. Vi ha ansett detta som en konsekvens av den likställdhet med allmänt läroverk, som tillerkänts kommunal mellanskola såväl i § 32 enligt vårt förslag som redan i § 89 av nu gällande stadga. § 86. Ändringen i mom. 6 (»vitsordet» i st. f. »vitsorden») är en följd av de förändringar, som gjorts i § 7 och § 82 mom. 2. §§ 89 och 90. Den nya formuleringen överensstämmer med den vi föreslagit för §§ 117 och 118, under vilka motivering är anförd.

§§ 91—118: Studentexamen. Rörande studentexamen ha många och skiftande önskemål framförts från kollegiernas sida, varjämte en livlig diskussion om denna fråga uppstått, särskilt i anledning av de erfarenheter, som den nya studentexamen vid sin första tillämpning lämnat. Tills vidare anföra vi här endast önskemål av allmännare art, under det att mera speciella yrkanden refereras i samband med de särskilda paragraferna. Flera kollegier betona nödvändigheten av kursernas och fordringarnas minskande, bl. a. med hänsyn till att »de alltför betungande repetitionerna i högsta ringen åtminstone i någon mån kunna inskränkas». Många kollegier och ämneskonferenser uttala, att fordringarna särskilt på de skriftliga proven för (real- och) studentexamen i de olika främmande språken samt matematik och fysik måste sänkas. Några yrkanden gälla censorsinstitutionen: man vill, att densamma skall avskaffas och ersättas av en rådgivande fackinspektion eller att läroverkslärare i större utsträckning än hittills medverka vid uppgörande av skrivningsuppgifterna och såsom censorer. Kraven på kursernas begränsning och skrivningsuppgifternas förenkling stå i full överensstämmelse med de direktiv, som lämnats oss, och vi ha låtit oss angeläget vara att såväl genom ändringar i kursplanerna som framför allt genom de utarbetade anvisningarna så mycket som möjligt tillmötesgå önskemålen i detta avseende. Vad censorsinstitutionen angår, ha vi ansett det ligga utanför vårt uppdrag att föreslå några mera genomgripande förändringar i densamma, men vi kunna icke underlåta att påpeka vissa svagheter däri, vilka framträtt icke minst vid de nya examensbestämmelsernas tillämpning. Då antalet ämnen,

426 vari muntlig prövning anställes, inskränkts till i regel fyra, har det ej sällan visat sig omöjligt att ordna det så, att alla tre censorerna i en grupp blivit i tillfälle att höra alla examinandgrupper, som falla under deras bedömande; det har sålunda hänt, att en censor vid avgivande av sitt votum rörande godkännande av en examinand uteslutande måst stödja sig på skrivningar och tidigare betyg samt på sina medcensorers omdöme, under det att den betydelsefulla personliga konfrontationen med examinanden saknats. E t t annat missförhållande är följande, ö m en censorsgrupp hänvisas till ett latinläroverk eller får sin verksamhet förlagd till en latinavdelning, så blir den censor, som representerar de matematiska och naturvetenskapliga ämnena, icke tillräckligt sysselsatt av examinationen i dessa ämnen utan blir i större eller mindre grad hänvisad till att åhöra examen i de humanistiska ämnena. Så t. ex. inträffade vårterminen 1932 vid ett större läroverk, att en examinator i modersmålet och historia fick förrätta åtta av sina tolv examinationer under kontroll av »matematikcensorn». Det lär näppeligen kunna påstås, att censorsinstitutionen i sådana fall representerar den avsedda sakkunskapen. Vi ha velat fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden utan att, såsom förut sagts, direkt föreslå några ändrade bestämmelser. Beträffande de skriftliga proven ha vi däremot under § 94 föreslagit en nyhet, som i viss mån sammanhänger med nu vidrörda spörsmål.

§ 93. Ändringen är betingad av de föreslagna nya bestämmelserna angående de skriftliga proven i § 95 mom. 1.

§ 94. Den i mom. 2 införda uttryckliga föreskriften, att »av överstyrelsen bland censorerna och läroverkens lärare utsedda sakkunniga» skola — jämte överstyrelsen — utarbeta uppgifter för de skriftliga proven, är tillkommen som garanti för att intim kännedom om läroverkens arbete skall vara representerad inom den krets, som har att utarbeta de skriftliga uppgifterna. Enligt vårt förmenande bör en sådan anordning i sin mån kunna förhindra, att nämnda uppgifter bli onödigt komplicerade, och därigenom underlätta de av oss livligt behjärtade och i anvisningarna starkt understrukna önskemålen att sätta skrivningarna i ett naturligt sammanhang med den övriga undervisningen. Lämpligen synes för varje prov kunna tillkallas två representanter för censorerna och två representanter för lärarna att tillsammans med vederbörande ämnesrepresentant inom överstyrelsen utarbeta slutligt förslag till uppgifter. Fastställandet av desamma skulle, på sätt hittills skett, tillkomma överstyrelsen.

427 § 95. De föreslagna ändringarna äro föranledda av de i § 9 intagna nya bestämmelserna om det differentierade gymnasiet och lyceet samt av den nya plan för skrivningarna, som vi utarbetat. Skrivning skall sålunda — med undantag för det nyspråkliga lyceet — endast förekomma i ett främmande levande språk, engelska eller i vissa fall franska. Obligatoriska äro endast tre skrivningar, samtliga i kärnämnen, men därjämte kan lärjunge avlägga skriftligt prov i tillvalsämne: å latingymnasiet, latinlyceet och nyspråkliga lyceet i matematik, å realgymnasiet och reallyceet i fysik. § 96. Omformuleringen av första meningen i mom. 1 tjänar att framhäva, att användandet av hjälpmedel vid det svenska uppsatsprovet icke skall, såsom i den tidigare formuleringen, betraktas som ett undantag utan såsom något normalt; vi ha härvid särskilt tänkt på tillgången till texter vid avfattandet av litterära och litteraturhistoriska uppsatser. Upptagandet av formelsamlingar bland de för de matematiska och fysikaliska arbetena tillåtna hjälpmedlen har till syfte att motverka ett överdrivet inlärande av formler. § 97. Tiden för det fysikaliska provet har på åtskilliga ämneskonferensers yrkande ökats till sex timmar och kravet på vitsordet Godkänd höjts till tre uppgifter. Härvid förutsattes dock, att uppgifterna genomsnittligt bli av något enklare beskaffenhet än hittills varit vanligt samt att de givna uppgifterna ökas till nio, d. v. s. samma antal som för det matematiska provet. § 98. Den nu gällande bestämmelsen i mom. 1 rörande modersmålets skriftliga behandling har vid sin första tillämpning föranlett rätt mycken osäkerhet och framkallat önskemål om ändring eller åtminstone förtydligande. Flera av läroverkskollegierna och ämneskonferenserna ha berört saken, och på rektorsmötet 1931 ävensom i samband med de skriftliga proven i studentexamen vårterminen 1932 har den givit anledning till mycken diskussion. Diskussionen har egentligen rört sig om två spörsmål: 1) Vilket inflytande skall medbedömaren ha vid avgivandet av det sammanfattande vitsordet? 2) Vilken betydelse skall tillmätas den svenska uppsatsen i studentexamen i förhållande till en lärjunges förut under läsåret utförda prestationer i ämnet? Därjämte har tvekan yppats om innebörden av stadgans uttryck »lärjungens u n d e r d e t l ö p a n d e l ä s å r e t i ö v r i g t ådagalagda f ö r m å g a att klart och språkriktigt» etc. Vad först beträffar frågan om medbedömarens roll, har man framhållit

428 svårigheten för denne att avgiva ett sammanfattande vitsord, så vida han icke tagit kännedom om och deltagit i bedömandet av samtliga uppsatser under läsåret. Om så sker, uppstå emellertid betänkliga konsekvenser: dels blir ett sådant arbete betungande för medbedömaren, i synnerhet vid läroverk med stora avdelningar; dels kunna meningsskiljaktigheter uppstå, vilka kanske ofta föranleda hänskjutande till rektors skiljedom — med därav följande svårigheter, ökad arbetsbelastning även för rektor samt osäkerhet för lärjungarna. Inför dylika perspektiv har från vissa håll påyrkats, antingen att medbedömarens befattning med saken skall inskränkas till att endast gälla själva studentprovet och att det sammanfattande vitsordet skall avgivas^ av klassens lärare ensam, eller att jämte studentprovet endast de under läsåret skrivna uppsatser, som underkänts eller med tvekan godkänts av den i klassen undervisande läraren, skola betygsättas gemensamt av läraren och medbedömaren. Den andra frågan, förhållandet mellan provet och de tidigare uppsatserna, är den, som vållat de största svårigheterna och den största osäkerheten vid tillämpningen. Man har påkallat en bestämd norm, och man har till och med satt i fråga en rent siffermässig beräkning (t. ex. att studentprovet skall gälla lika med två eller tre andra uppsatser). Man har påpekat det oegentliga eller egendomliga i att en lärjunge, vilkens prov godkänts, skall kunna underkännas i det sammanfattande vitsordet på grund av sina föregående undermåliga prestationer. Man har sålunda påyrkat en återgång till den gamla bestämmelsen, d. v. s. att vitsordet uteslutande sättes på själva provet, dock med det tillägget, att om ett misslyckande i provet kan anses vara en ren tillfällighet, lärjungen skall kunna admitteras till den muntliga examen, om två tredjedelar av de lärare, av vilka lärjungen under terminen åtnjutit undervisning, uttalat sig härför. Vad slutligen angår tolkningen av uttrycket: »lärjungens i övrigt under det löpande läsåret ådagalagda förmåga» e t c , har det sagts, att stadgans uttryck är dunkelt. Det är enligt stadgans ord icke nödvändigt, att denna »förmåga» kommer till uttryck endast i de skriftliga arbetena i modersmålet, som höra till skolarbetet, utan dit kunna möjligen även räknas andra skriftliga prestationer (t. ex. inom föreningar, i tidningar) eller föredrag, som lärjungen hållit efter skriftligen utfört koncept. Då vi angiva den ståndpunkt i denna fråga, vartill vi efter noggrant övervägande kommit, tillåta vi oss att först i korthet redogöra för huru den nuvarande bestämmelsen tillkommit. Det ursprungliga motivet var utan allt tvivel önskan att mjuka upp den gamla, rigorösa bestämmelsen, varigenom ett tillfälligt misslyckande i det skriftliga provet i modersmålet kunde för en eljest i ämnet förtjänt eller i varje fall approbabel lärjunge omintetgöra hela examen. Det var dessa synpunkter, som gång efter annan framfördes från modersmålslärares sida, Skolkommissionen föreslog, att från den allmänna regeln, att underbetyg för den skriftliga prövningen i svenska skall utgöra hinder för admittering till muntlig examen, undantag skall medgivas i det fall, »att lärjunge blivit underkänd till följd av uppenbar missuppfattning av äm-

429 net eller a t t hans arbetsresultat beträffande svensk skrivning under läsåret giver vid handen, att provet tydligen är missvisande för hans allmänna ståndpunkt härutinnan»; i sådant fall borde rätt att undergå muntlig examen medgivas honom, om två tredjedelar av de lärare, av vilka han under läsåret åtnjutit undervisning, uttalade sig härför. 1924 års skolsakkunniga förordade en liknande undantagsklausul, men med tillägg, att lärjungen skall ha »erhållit minst vitsordet Godkänd för alla prov utom för den svenska uppsatsen». Då dessa yrkanden och förslag omsattes i en ny bestämmelse i 1928 års läroverksstadga, hade emellertid problemet vidgats och fördjupats. Från att i de framlagda förslagen endast ha avsett ett tillfälligt m i s s l y c k a n d e i provet åsyftade den nya bestämmelsen ett g e n e r e l l t hänsynstagande till tidigare uppsatser under läsåret. Lika litet som ett tillfälligt misslyckande skall kunna fälla, skall ett rent tillfälligt bättre resultat i provet kunna rädda. Enligt vår mening är detta principiellt sett fullt riktigt. Genoin en sådan anordning undanröjes den sista resten av examen rigorosum, den sista risken för slumpens välde i studentexamen. Detta står också i överensstämmelse med den moderna uppfattningen av examen, framträdande t. ex. i vad som rörande bedömandet av den muntliga examen är stadgat i § 104. Sådana extrema fall, som att en lärjunge trots godkänt prov underkännes på grund av föregående undermåliga prestationer, böra rimligtvis bli mycket sällsynta, om fordringarna hållas ordentligt uppe vid flyttningen till högsta ringen; det torde i så fall höra till undantagen, att en lärjunge, som vid flyttning godkänts, under det följande läsåret icke kan prestera så många godkända skrivningar, att dessa kunna räknas honom till godo, om han godkännes i studentskrivningen. Det är för övrigt här icke blott fråga om fall, då valet står mellan godkännande och underkännande, utan även om g r a d e r i n g av betyget. ^Det var förr icke så ovanligt, att en lärjunge, som i regel visat god förmåga eller t. o. m. skicklighet i modersmålets skriftliga behandling, av en eller annan anledning lyckades mindre väl i studentprovet och icke kom upp till mer än ett slätstruket eller rentav med tvekan avgivet Godkänd. Det måste anses minst sagt missvisande, att detta betyg sedan i all framtid skall på studentbetyget stå såsom vittnesbörd om examinandens ståndpunkt. Enligt vår mening är det en stor förtjänst hos den nuvarande bestämmelsen, att den genom det sammanfattande vitsordet möjliggör en korrigering i dylika fall. Å andra sidan förbise vi icke, att svårigheter kunna uppstå, då det gäller att bestämma ett sammanfattande vitsord med ledning av så olika prestationer som dels det för alla examinander i riket gemensamma provet, dels skrivningarna under läsåret med deras helt naturligt både till art och svårighetsgrad mycket varierande ämnen. Men enligt vårt förmenande äro dessa svårigheter icke större än att de kunna övervinnas. Vilken betydelse man skall tillmäta den ena och den andra prestationen, är emellertid en sak, som icke kan generellt och rent siffermässigt fixeras utan måste — liksom all betygssättning, icke minst i modersmålet — avgöras efter de särskilda fallen. I de allmänna

anvisningarna ha vi givit några riktlinjer för bedömandet, vilka, om de följas, böra i väsentlig mån kunna minska svårigheterna. Vi ha icke heller varit blinda för de besvärligheter, som kunna vara förknippade med medbedömarskapet enligt nuvarande bestämmelser. Men även härvidlag hålla vi före, att svårigheterna med god vilja kunna övervinnas, och vi äro övertygade om att erfarenheten snart nog skall utforma en förnuftig praxis. Vi ha även rörande denna sak i de allmänna anvisningarna givit några råd, och vi ha oss bekant, att ungefär det tillvägagångssätt, som där rekommenderas, med framgång praktiserats vid ett flertal läroverk. A t t medbedömarskapet måste öka medbedömarens arbetsbelastning, är oundvikligt, och därför bör vid uppgörandet av arbetsfördelningen skälig hänsyn tagas härtill. Detta är också anledningen till att vi föreslagit, att medbedömaren utses redan vid slutet av föregående läsår. För övrigt måste det samarbete mellan två lärare, som medbedömarskapet förutsätter, vara till båtnad för lärarna själva, som på detta sätt få anledning att utbyta åsikter och kollationera sitt eget sätt att rätta och bedöma uppsatser med andras. Om vi sålunda anse den ifrågavarande bestämmelsen principiellt riktig och innebära ett avgjort framsteg framför tidigare gällande, så finna vi däremot en klarare utformning av densamma i visst hänseende påkallad. För att ingen ovisshet skall råda om vad som — jämte studentprovet — skall ligga till grund för det sammanfattande vitsordet, ha vi föreslagit följande lydelse: »På grund av lärjungens dels genom nämnda skriftliga prov, dels genom under läsåret i modersmålet utförda skriftliga arbeten, däri inbegripet enskilt arbete, ådagalagda förmåga att klart och språkriktigt» etc. I det som skall ligga till grund för bedömandet har även inräknats enskilt arbete i modersmålet, som utförts skriftligt under det sista läsåret; sådant arbete bör nämligen i särskilt hög grad vara ägnat att ådagalägga lärjungens förmåga av klar, språkriktig och någorlunda självständig behandling av ett ämne. Åt mom. 2 har givits en med § 72 mom. 2 överensstämmande lydelse. Motivering till ändringen i mom. 3 är anförd under § 77. § 99. Satsen »av vilka minst ett i ämne tillhörande de i hans ämnesgrupp ingående fasta ämnena» föreslås skola utgå, då den efter den planerade omläggningen av det fasta språket blir överflödig. Uttrycket »de lärare, som under sista terminen undervisat honom i de ämnen, i vilka han anmält sig önska undergå examen» är för tydlighetens skull ändrat till »de lärare, som under terminen undervisat honom i läroämnena». Härigenom undanröjes nämligen den eventuella missuppfattningen, att rösträtt icke skulle tillkomma lärare i kristendomskunskap och i tilläggsämne. §100. Tillägget »samt de i § 103 mom. 1 omnämnda uppgifterna beträffande genomgångna lärokurser» motiveras av det i sistnämnda paragraf gjorda ändringsförslaget. Övriga ändringar äro av formell art.

431 §101. E t t kollegium har föreslagit det tillägg i mom. 1, att lärjunge icke bör vara skyldig att i den muntliga examen underkasta sig förhör i modersmålet, vilket ämne alltså skulle erhålla samma undantagsställning som kristendomskunskap. Liknande yrkanden ha även för övrigt någon gång framkommit i den allmänna diskussionen, varvid som motiv vanligen anförts, att den muntliga studentexamen verkar förryckande på litteraturstudiet i hela gymnasiet genom att tvinga till »inpluggande av minimikurser i litteraturhistoria» (Förhandlingar vid rektorsmötet 1931, sid. 78). Vid övervägandet av denna fråga ha vi emellertid icke funnit oss föranlåtna att påkalla en förändring av antydd art. Redan det nu gällande undantaget för kristendomskunskap är enligt vårt förmenande knappast sakligt motiverat utan är att anse som en kompromiss i anledning av 1927 års riksdagsbeslut; av sistnämnda skäl ha vi icke velat föreslå någon förändring på denna punkt. Men att utsträcka undantaget till ytterligare ett ämne anse vi icke rådligt. Risk för att skolarbetet skall förryckas genom trycket av den förestående studentexamen förefinnes icke blott i modersmålet utan även i andra ämnen, men vi ha strävat efter att göra denna risk så liten som möjligt, dels genom de anvisningar vi gett rörande skolarbetets inriktning såväl generellt som i de särskilda ämnena, dels genom den i § 103 föreslagna bestämmelsen om vilka kursmoment som skola behandlas i det muntliga förhöret i studentexamen. §102. Bland de arbeten, som skola tillhandahållas vid den muntliga prövningen, ha vi även upptagit lärjungarnas »skriftligen avfattade enskilda arbeten», emedan dessa måste anses vara minst lika vittnesgilla beträffande lärjungarnas allmänna mognad som deras övriga skriftliga arbeten. Liksom i § 74 mom. 5 ha även här »laborationsredogörelser» upptagits.

§ 103. Den i mom. 1 föreslagna ändringen: »Förhöret skall huvudsakligen omfatta de på gymnasiets eller lyceets undervisningsplaner upptagna kursmoment, vilka enligt uppgift av vederbörande lärare gjorts till föremål för särskild behandling under de senaste två läsåren», är avsedd att möjliggöra en specialisering med åtföljande fördjupning inom lärokurserna samt förebygga, att studentexamen blott blir en uppvisning av minneskunskap och en redovisning för minimikurser i de olika ämnena. E t t yrkande, att det muntliga förhöret skall upptaga fyra ämnen, icke såsom i nu gällande bestämmelse »fyra, högst fem», ha vi icke ansett oss böra tillmötesgå. F y r a ämnen böra visserligen enligt vår mening vara det normala, men möjlighet bör finnas att låta examinand, som under de tre sista terminerna varit underkänd i mer än fyra ämnen, undergå examen i fem ämnen (dock icke flera).

432 §104. En ämneskonferens i modersmålet har fäst uppmärksamhet på bestämmelsen, att, vid avgivande av vitsord efter den muntliga prövningen, beträffande »samtliga ämnen», vari skrivning ingår, hänsyn skall tagas även till den skriftliga prövningen; detta gäller sålunda även modersmålet, oaktat särskilt betyg för »svensk skrivning» enligt § 98 avgives. Särskilt med hänsyn till vad ovan sagts beträffande § 77 mom. 3, måste vi tillerkänna nämnda anmärkning berättigande, och vi ha på denna punkt föreslagit en ändring, varigenom den anmärkta oegentligheten bortfaller. Orden »förut och huvudsakligen» ha vi borttagit, emedan den nuvarande lydelsen, med dess hopning av ord, synes alltför starkt framhäva, att tidigare ådagalagda kunskaper skola vara bestämmande för vitsordet i examen. Helt visst innebär detta en synnerligen nyttig reaktion mot en äldre betygssättning, som huvudsakligen tog hänsyn till resultatet av det muntliga förhöret. Men å andra sidan bör det också framhållas, att en lärjunges arbete under sista terminen, vilket icke värdesatts i något terminsbetyg, är av stor betydelse för bedömandet av hans ståndpunkt vid examens avläggande, särskilt med tanke på de repetitioner och återblickar, som under den sista terminen förekomma i de olika ämnena. Den föreslagna formuleringen synes möjliggöra, att hänsyn tages till alla nu berörda omständigheter. § 105. E t t kollegium har yrkat, att examinand, som i den muntliga prövningen godkänts av samtliga examinatorer, bör förklaras godkänd i examen, även om han underkännes av samtliga censorer. Såsom förut framhållits, ha vi ansett det falla utanför vårt uppdrag att föreslå några principiella förändringar beträffande censorsinstitutionens befogenhet. Vi ha fördenskull lämnat mom. 1 i denna del orubbat. Införandet i mom. 2 av orden »samtliga i hans ämnesgrupp ingående ämnen» är avsett att undanröja eventuellt missförstånd rörande ämnet kristendomskunskap och tilläggsämne. Då enligt definitionen på »ämnesgrupp» i § 9 en lärjunges ämnesgrupp innefattar kristendomskunskap men icke tillläggsämne, blir det genom den av oss föreslagna formuleringen klart, att kristendomskunskap i fråga om lägre vitsord än Godkänd är likställt med övriga kärnämnen och med tillvalsämnen, under det att tilläggsämne i nämnda avseende icke räknas med. Då det åter gäller kompensation och rösträtt vid den i detta moment omtalade omröstningen, har icke blott kristendomskunskap och lärare i detta ämne utan även tilläggsämne och lärare i detsamma samma ställning som kärnämnen och tillvalsämnen och de lärare, som undervisa i dessa. Detta ha vi velat framhäva genom att i detta sammanhang använda uttrycken »läroämnena» och »de lärare, som under terminen undervisat honom i läroämnena». Vi anse nämligen, att kristendomskunskap, som är ett obligatoriskt ämne, bör med hänsyn till alla förhållanden, som inverka på en lärjunges godkännande, intaga alldeles samma ställning som övriga till lärjun-

433 gens ämnesgrupp hörande ämnen. Vad beträffar tilläggsämne, ha vi gjort dess ställning alldeles lika med den, som tillkommer franska i realexamen: underbetyg skall icke utgöra hinder för examen, men överbetyg räknas som kompensation, och lärare i ämnet har rätt att deltaga i omröstning angående godkännande. I praktiken torde dessa bestämmelser angående tilläggsämne icke få någon större betydelse, då rätt att medtaga tilläggsämne, om bestämmelserna i § 9 noga följas, endast lär beviljas lärjunge, för vilken risk att bli underkänd i något ämne icke föreligger. De i mom. 2 fastställda villkoren för godkännande i studentexamen med underkänt vitsord i ett ämne ha varit föremål för åtskillig diskussion i sammanhang med de nya bestämmelsernas första tillämpning. Särskilt har uppmärksamheten fästs vid det förhållandet, att en examinand, som endast har ett främmande levande språk i sin examen och blivit underkänd i detta språk, ändå kan bliva godkänd i examen, förutsatt att han fyller kravet på kompensation. Man har framhållit det orimliga i att studentexamen på så sätt icke innebär garanti för godkända studentkunskaper ens i ett främmande levande språk; man har påpekat den fara, som detta förhållande innebär för vår språkbildning, och den värdeminskning, för vilken hela studentexamen därigenom utsattes. Det har föreslagits, att vitsordet Godkänd i minst ett av de främmande levande språken skall uppställas som normal fordran för godkänd studentexamen; dock borde enligt samma förslag examinand, som icke uppfyller detta villkor, kunna godkännas, om samtliga vederbörande lärare och samtliga censorer anse honom på grund av exceptionellt stark kompensation i andra ämnen böra godkännas. Samma fordran som beträffande det enda främmande levande språket — och med enahanda undantag — har också ifrågasatts beträffande latinet på latingymnasiet och matematiken på realgymnasiet. Enligt vår mening måste sagda resonemang anses i huvudsak bindande. Det kan visserligen invändas, att engelskan, som vi föreslagit som det normala fasta språket, genom en skärpning av ovannämnda art skulle komma i ett gynnat läge framför alla andra i den muntliga examen ingående ämnen; men å andra sidan får denna invändning minskad betydelse genom att vi möjliggjort franskans upptagande som fast språk i vissa fall. Det kan också sägas, att engelskan resp. franskan står som representant för en grupp av ämnen, de främmande språken, och i detta avseende på visst sätt intager en undantagsställning. Vid sakens övervägande ha vi icke kunnat underlåta att finna de nuvarande bestämmelserna ohållbara på grund av den risk för språkbildningen i vårt land, som de måste sägas innebära. Vi ha med hänsyn härtill ansett oss böra föreslå en ändring, varigenom godkänt vitsord i minst ett främmande levande språk skulle komma att fordras för godkänd studentexamen, såvida icke »särskilda omständigheter» föreligga. Vid övervägandet, om detta villkor är fyllt, synas böra beaktas dels den föreliggande kompensationens beskaffenhet, dels ock lärjunges vitsord vid flyttning till näst högsta ringen i de främmande levande språk, som icke ingå i hans examen. Beträffande förslaget om liknande bestämmelser för latin å latingymnasiet och latinlyceet och för matematik å realgymnasiet och reallyceet ha vi icke 28—321680

434 ansett någon bestämmelse i stadgan erforderlig utan hänvisa till vad som därom säges i de allmänna anvisningarna. § 106. Ändringarna motiveras under § 77. §107. Ehuru denna paragraf i sin nuvarande formulering ännu hunnit tillämpas i mycket begränsad omfattning, ha vi ansett oss böra föreslå vissa ändringar, som avse dels att undanröja eventuellt uppkommande missförstånd eller ovisshet i fråga om tillämpningen, dels att införa nya distinktioner på en speciell punkt. I und. skrivelse den 11 december 1922 har skolöverstyrelsen klargjort de brister och olägenheter, som äro förenade med anordnandet av studentexamen med läroverkets egna lärjungar under höstterminen, och vi kunna helt ansluta oss till de synpunkter, som överstyrelsen i detta avseende framfört. Vi utgå sålunda ifrån, att det icke är önskvärt, att en lärjunge, som underkänts vid vårterminens examen, redan påföljande höst söker avlägga densamma, och att det icke finns något skäl att från läroverkets sida uppmuntra och understödja ett dylikt försök. Vill en lärjunge våga försöket, så må han göra det på eget ansvar, väsentligen under de villkor, som gälla för examinander från enskild undervisning. Det finns emellertid en annan kategori av lärjungar, som här kan komma i fråga, nämligen de som på grund av sjukdom eller annat giltigt skäl förhindrats att under vårterminen undergå examen. Mot sådana lärjungar bör enligt vårt förmenande större hänsyn visas, och de böra få möjlighet att, så långt de praktiska förhållandena medge detta, avlägga examen på samma villkor som vårterminsabiturienterna vid läroverket. Visserligen kvarstå även för dessa lärjungars vidkommande i viss mån de olägenheter, som överhuvud äro förenade med studentexamen under höstterminen, men härvid må dock framhållas, dels att den ifrågavarande kategorien är synnerligen fåtalig i jämförelse med den förut omtalade, dels att densamma kan inrymma kunniga och begåvade lärjungar, vilka äro kapabla till de självstudier, som till stor del äro nödvändiga för avläggande av examen under höstterminen. I enlighet med dessa synpunkter ha vi föreslagit en i viss mån olika anordning för lärjungar, som av sjukdom eller annat giltigt skäl hindrats att under vårterminen avlägga examen, och för dem, som vid samma tillfälle underkänts i examen. Beträffande anmälan, den skriftliga prövningen och studentexamensbetygets utfärdande göres ingen skillnad, och beträffande den muntliga examen ha vi också i båda fallen bibehållit den nuvarande bestämmelsen, att densamma skall äga rum inför någon av de examensnämnder, som utses för prövning av examinander från enskild undervisning. Olikheten gäller själva tillvägagångssättet vid den muntliga examen. Lärjungar, tillhörande den för-

435 sta av de ovannämnda kategorierna — d. v. s. de av sjukdom eller annat giltigt skäl förhindrade — skola enligt § 101 mom. 1 och § 103 mom. 1 undergå förhör i fyra, högst fem ämnen; förhöret skall, enligt vårt förslag till lydelse av sistnämnda moment, »huvudsakligen omfatta de på gymnasiets eller lyceets undervisningsplaner upptagna kursmoment, vilka enligt uppgift av vederbörande lärare gjorts till föremål för särskild behandling under de senaste två läsåren», och förslag till betyg i samtliga läroämnen skola från läroverket insändas, varvid dock examinatorerna givetvis äro oförhindrade att ge andra vitsord i de ämnen, i vilka förhör förekommit. Lärjungar av den andra kategorien — d. v. s. de som underkänts vid vårterminens examen — få däremot avlägga muntlig examen enligt vid odelad muntlig prövning för privatister gällande bestämmelser: förhör anställas i alla läroämnen, som ingå i vederbörande examinands ämnesgrupp eller utgör tilläggsämne; prövningen avser de för gymnasiet eller för lyceets högsta kretsar bestämda lärokurserna, och inga förslag till betyg sändas från läroverket, utan vitsord ges i alla läroämnen av examinatorerna. Jämte nu nämnda kategoriklyvning ha vi föreslagit borttagandet av andra stycket i nuvarande mom. 3. Den här förekommande bestämmelsen, som ger skolöverstyrelsen rätt att i undantagsfall anordna muntlig studentexamen vid ett läroverk under höstterminen, skulle visserligen kunna tillämpas i det fall, överstyrelsen i sin ovannämnda skrivelse den 11 december 1922 anför, nämligen då en epidemi hindrat ett större antal lärjungar att på våren avlägga sin examen, men dylika fall måste anses så sällsynta, att de kunna hänvisas till dispensförfarande. Då därtill kommer, att punkten i sin nuvarande lydelse kan vara ägnad att framkalla missförstånd eller väcka obefogade förhoppningar hos underkända examinander, ha vi föreslagit dess borttagande. Tillägget i mom. 2 är betingat av den ändrade formuleringen av § 98 mom. 1. §§ 110, 112 och 114. I dessa paragrafer ha vissa formella ändringar vidtagits till ernående av överensstämmelse med annorstädes vidtagna jämkningar. Vad angår ersättning för i § 110 mom. 2 och 3 omnämnd prövning, ha vi, med hänsyn till att »medbedömare» icke härvid funnits erforderlig, vidtagit ändring av mom. 3. Ersättningsbeloppet har föreslagits i anslutning till vad i § 118 angivits. § 116. Tillägget »enligt fordringarna för studentexamen» avser att förebygga, att den som avlagt studentexamen undergår fyllnadsprövning enligt lägre fordringar än i studentexamen i ämne, som han icke studerat i det differentierade gymnasiet, ett förhållande, som skulle kunna leda till en icke önskvärd utsträckning av det i och för sig ganska litet tillfredsställande systemet med fyllnadsprövningar.

436 Tillägget »dock att beträffande ämnena engelska och franska skriftlig prövning erfordras endast i det fall, att ämnet i studentexamen ingått som kärnämne» är en konsekvens av den föreslagna omläggningen av skrivningarna i främmande språk på det differentierade stadiet och i studentexamen. Vid fyllnadsprövning i matematik enligt latingymnasiets fordringar och i fysik enligt realgymnasiets fordringar skall skriftlig prövning däremot fordras.

§§ 117 och 118. De gällande bestämmelserna för fyllnadsprövning ha av flera kollegier betecknats som otillfredsställande, och skärpta bestämmelser ha påyrkats. Några kollegier anse, att avgifterna för fyllnadsprövning böra höjas; andra föreslå, att ifrågavarande prövning endast skall förekomma i samband med studentexamen och vid terminens början. Kollegiet vid högre allmänna läroverket å Östermalm har i en särskild inlaga framlagt ett detaljerat förslag, enligt vilket fyllnadsprövning skall ske i närvaro av en censor. Sistnämnda förslag har fått instämmande från Medicinska fakulteten i Uppsala i en till oss ingigen skrivelse. Den kritik, som här i korthet återgivits, låter sig enligt vår mening icke utan vidare avvisas. Det synes oss uppenbart, att fyllnadsprövningarna i sin nuvarande form icke lämna tillräcklig garanti för de vid desamma utdelade betygens likvärdighet med betyg i själva studentexamen. Det har också visat sig, att en del högskolor vid intagning av elever icke tillmäta de förstnämnda betygen samma värde som de sistnämnda men å andra sidan känna sig ovissa om den rätta relationen mellan de båda betygskategorierna. En ändring av det nuvarande systemet anse vi alltså av behovet påkallad. Den säkraste kontrollen skulle otvivelaktigt åstadkommas, om fyllnadsprövning avlades under enahanda förhållanden som studentexamen, d. v. s. med uppgifter för skrivningarna utsända från skolöverstyrelsen och med den muntliga examen i närvaro av en censor. En dylik anordning skulle emellertid förutsätta en vidlyftig apparat och medföra avsevärt ökade kostnader för examinanderna, varför vi hyst betänkligheter mot att föreslå en sådan. En måttlig ökning av avgifterna anse vi visserligen rimlig, och vi ha i § 118 gjort förslag härom; däremot ha vi trott, att behovet av ökad kontroll åtminstone i väsentlig mån skall kunna tillgodoses genom att, jämte examinator, annan av rektor utsedd lärare är närvarande vid fyllnadsprövningen i läroämnen och har rätt att framställa de erinringar, vartill han kan finna anledning. En sådan bestämmelse ha vi också föreslagit i § 117. Vid fyllnadsprövning i övningsämne har dock ifrågavarande anordning, bl. a. av praktiska skäl, icke ansetts böra ifrågakomma. § 130. I paragrafen föreslås tillägget: »(lärare) vinnlägge sig om ett gott samarbete med rektor, medlärare och lärjungarnas hem». Då i § 144 rektors skyldighet i fråga om främjandet av ett gott samarbete särskilt framhålles, bör

437 ävenledes en häremot svarande skyldighet för läraren i stadgan komma till uttryck. § 133. I mom. 5 har bland de särskilda åligganden, som ingå i lärares undervisningsskyldighet, även upptagits granskning av lärjungarnas laborationsredogörelser, eftersom enligt hävdvunnen terminologi dessa ej torde innefattas i »skriftliga arbeten». Till mom. 9 har fogats ett nytt stycke, där vi föreslå, att lärare, vilken fungerar som överledare, vid friluftsövningarna, skall äga rätt att tillgodoräkna sig hithörande arbete, på samma sätt som en ämneslärare, vilken fått sig ålagt ett drygare arbete utom den egentliga undervisningstiden, är berättigad att erhålla någon minskning i antalet undervisningstimmar. Planläggandet och ordnandet av friluftsdagarna, som åligger överledaren, är ett arbete, som fordrar mycken tid och omtanke. Detta gäller de större läroverken i allmänhet och i alldeles särskild grad läroverken i storstäderna, där övningarnas förläggning, bl. a. på grund av bristande tillgång på idrottsplatser, kräver ett förberedande arbete av stor omfattning. Vi ha därför ansett skäligt, att sådan överledare må kunna erhålla minskning i undervisningstiden med en veckotimme. Övriga ändringsförslag, vilka gälla ledningen av friluftsverksamheten samt lektionernas längd, äro en konsekvens av vidtagna ändringar i §§ 20 och 19. § 135. E t t nytt moment (5) föreslås av innehåll, att lärare är skyldig närvara vid i § 144 föreskrivna föräldramöten ävensom att hålla särskild mottagningstid. § 136. I mom. 1, som innehåller en förteckning på klassföreståndarens åligganden, ha vi föreslagit tillägg av tre nya uppgifter: den första avser skyldighet för klassföreståndaren i de två högsta årsklasserna i gymnasiet och lyceet att övervaka liggaren för det enskilda arbetet, den andra skyldighet för samtliga klassföreståndare att i kollegiet föredraga frågor rörande flyttning, uppförandebetyg, belöningar och understöd åt klassens lärjungar samt den tredje skyldighet att övervaka utöver planen ev. förekommande skriftliga prov. Tilläggen motiveras av förslag, som i dessa delar gjorts i § 9 mom. 9 angående det enskilda arbetet samt i § 169 angående klasskonferensens uppgifter. Därjämte ha de olika punkterna i detta moment för överskådlighetens skull försetts med bokstavsbeteckning a ) — k ) . § 144. En nyhet i paragrafen är införandet av termerna »föräldramöten» och »åhörardagar». Bestämmelsen om »åhörardagar» ha vi tillagt med den motivering, som är angiven under § 26. övriga ändringar äro av formell art. 28f—321680

438 § 163. Bestämmelsen i mom. 1, att rektor skall vara föredragande vid kollegiets sammanträden, har fått utgå, då rektor, t. ex. vid betygskollegier, bör kunna uppdraga åt klassföreståndare att vara föredragande, medan rektor är ordförande. E t t kollegium föreslår införandet av ett nytt moment rörande rektors skyldighet att ansvara för verkställandet av kollegiets beslut, vilket av oss upptagits såsom mom. 5. Som följd härav har nuvarande mom. 4 fått sin plats i samma moment som det nya mom. 5, medan nuvarande mom. 5 placerats som mom. 4. § 165. I överensstämmelse med förslag av ett par kollegier har i mom. 1 uttrycket »inom de tre första veckorna av varje termin» ändrats till »inom de tre första veckorna av läsåret», då obligatorisk ämneskonferens i början av vårterminen i allmänhet ej kan anses behövlig. E t t par konferensers yrkanden, att endast höstterminens ämneskonferensprotokoll insändes till skolöverstyrelsen eller att protokollet endast insändes, då rektor och kollegium finna detta behövligt, ha vi med hänsyn till ovan nämnda ändringsförslag ej funnit skäl att upptaga. En omplacering av innehållet i momenten 2 och 3 har vidtagits i syfte att göra paragrafen mera överskådlig. Mom. 2 behandlar i sin omredigerade form ämneskonferensens ledning och begreppet huvudlärare, medan mom. 3 upptager huvudlärarens skyldighet att föra protokoll, ävensom bestämmelser angående tiden för protokollets inlämnande till rektor och vidarebefordran till skolöverstyrelsen. Som ett nytt mom. 4 har sista stycket av nuvarande mom. 3 upptagits. § 166. I fråga om ämneskonferensens åligganden ha för vinnande av större överskådlighet de olika styckena försetts med bokstavsbeteckningar. Till punkten a) har fogats den bestämmelsen, att det ävenledes tillkommer ämneskonferensen att granska lärostoffet i de vid undervisningen använda läroböckerna. En sovring av lärostoffet i allt för brett lagda läroböcker ävensom vissa ändringar och kompletteringar i andra läroböcker är givetvis tid efter annan av nöden och bör i sin mån kunna bidraga till att göra undervisningen i de olika klassavdelningarna mera enhetlig. Jämkningarna i punkten b) ha föranletts av utarbetandet av de till kursplanerna fogade anvisningarna. I punkten c) har uttrycket »under närmast föregående termin» utbytts mot »under närmast föregående läsår». Ifrågavarande ändring har föranletts av att tiden för redovisandet av det enskilda arbetet i näst högsta ringen eller kretsen förlagts till »senast i april månad» men för den högsta »före höstterminens slut». Då obligatorisk ämneskonferens enligt vårt förslag icke skall hållas vid vårterminens början, kommer väl i regel överläggningen med anledning av lärjungarnas enskilda arbeten att anstå till följande läsår.

439 § 169. Beträffande slopandet av lärjungarnas flitbetyg hänvisas till motiveringen för § 35. Ehuru lärjungarna alltså enligt vårt förslag ej längre erhålla särskilt flitbetyg, bör dock deras flit givetvis kunna diskuteras i samband med bedömandet av deras framsteg i kunskaper. Vi ha därför givit punkten b) följande lydelse: »att överlägga beträffande lärjungarnas flit och framsteg i studier, deras uppförande och ordning, » I överensstämmelse härmed utgår i punkten e) ordet »flit». Ändringen i punkt c) gäller endast hänvisningen till den i densamma omnämnda paragrafen. I punkten e) har inryckts en bestämmelse om att klasskonferensen skall till kollegiet avgiva förslag rörande vitsord för uppförande. Vi hålla före, att den trängre krets av lärare, som känna lärjungarna personligen, böra förbereda detta ärende, varefter kollegiet fastställer uppförandebetygen. För stora läroverks vidkommande bör detta tillvägagångssätt dessutom innebära en väsentlig förenkling. Som ett förtydligande beträffande rätten att föreslå flyttning för lärjungarna har punkt f) fogats till denna paragraf, där det stadgas, att klasskonferensen vid vårterminens slut skall till kollegiet avgiva förslag rörande flyttning av klassavdelningens lärjungar. § 170. Till denna paragraf har fogats ett moment 3: »De vid ämnes- och klasskonferenser förda protokollen skola förvaras i läroverkets arkiv.» Med anledning av denna generella bestämmelse har motsvarande bestämmelse i §§ 167 och 168 utgått. § 207. Några kollegier ha påyrkat, att en av kollegiet utsedd representant under alla förhållanden skall äga säte och stämma i lokalstyrelsen och icke enbart i sådant fall, då tillsyningslärare icke finnes förordnad vid läroverket. Däremot bör, då exempelvis kvinnlig tillsyningslärare är förordnad, denna inträda i lokalstyrelsen vid behandling av frågor, som särskilt angå de kvinnliga lärjungarna. Detta krav måste enligt vår uppfattning anses synnerligen berättigat. Kollegiet kan icke alltid sägas vara på ett tillfredsställande sätt representerat mom lokalstyrelsen, därför att tillsyningsläraren äger säte och stämma där. En tillsyningslärare måste nämligen, vare sig fråga är om kvinnlig eller manlig lärare, i allmänhet utses ur en mycket begränsad krets bland lärarna, varför dessa icke äga någon garanti för att de i lokalstyrelsen ha en representant, som kan anses vara skickad för ett dylikt uppdrag. Däremot synes det oss naturligt, att tillsyningsläraren inträder i lokalstyrelsen vid behandling av frågor, som särskilt angå kvinnliga resp. manliga lärjungar. Den uppgift, som sålunda enligt vårt förslag skulle åligga kvinnlig tillsynings-

440 lärare, bör även tillkomma kvinnlig sakkunnig vid allmänt läroverk, som består av realskola för gossar och samgymnasium. Vidare ha vi ansett oss böra föreslå ett tillägg rörande val av suppleanter för de särskilt utsedda styrelseledamöterna. Ehuru bestämmelse därom för närvarande saknas, ha, efter vad vi ha oss bekant, vederbörande myndigheter i några fall utsett suppleanter för sina representanter i lokalstyrelsen, medan i andra fall myndigheterna ansett sig sakna befogenhet att vidtaga en dylik åtgärd. Att tillvägagåendet härvidlag bör vara likformigt, synes oss uppenbart. Erfarenheten har därjämte visat, att ett behov av suppleanter föreligger, särskilt i sådana fall, då lokalstyrelsen har att närvara vid realexamen (§ 68 mom. 3) och vid årsavslutning (§ 26 mom. 1). Att, såsom icke så sällan inträffat, de utanför skolans krets stående styrelseledamöterna varit förhindrade att närvara vid realexamen är givetvis en omständighet, som, särskilt i examinandernas ögon, är ägnad att förtaga intrycket av examen och högtid. Ifrågavarande olägenhet kunde visserligen undanröjas, om lokalstyrelsen finge befogenhet att utse särskilda examensvittnen, såsom också ett kollegium påyrkat. I valet mellan denna utväg och en bestämmelse om suppleanter för lokalstyrelsens utsedda ledamöter ha vi emellertid stannat vid det senare alternativet. Vi ha därför föreslagit följande bestämmelse: »För var och en av de särskilt utsedda ledamöterna utses jämväl suppleant, likaledes för en tid av fyra år, vilken vid förfall för den ordinarie ledamoten inträder i dennes ställe.» Det har förefallit oss mest lämpligt att låta sagda bestämmelse avse personliga suppleanter för ifrågavarande ledamöter, enär dessa representera olika myndigheter, som beträffande lokalstyrelsens angelägenheter kunna ha skilda intressen att tillvarataga. De två av vederbörande kommunalstyrelse utsedda suppleanterna böra dock kunna ersätta varandra utan att detta uttryckligen stadgas. Vidare har det synts oss angeläget, att lokalstyrelsen, då den är fulltaligt samlad, genom införandet av suppleanter icke erhåller större numerär än vad f. n. är fallet, varför förslaget avser, att suppleant inträder endast vid förfall för ordinarie ledamot. Huruvida suppleanterna regelbundet skola kallas att närvara vid lokalstyrelsens sammanträden, torde böra tillkomma styrelsen att avgöra. På samma gång vi givit paragrafen ovannämnda nya innehåll, ha vi även underkastat den vissa förändringar av formell beskaffenhet. § 220. Ändringsförslagen i mom. 3 motiveras av de i § 35 mom. 1 föreslagna ändringarna beträffande vitsorden för flit och ordning. I samband härmed har ett förtydligande i punkt c) beträffande nedsättningen i avgiften till statsverket vidtagits. Övergångsbestämmelser. Vid avfattandet av övergångsbestämmelserna ha vi ansett oss böra förutsätta, att såväl de reviderade undervisningsplanerna som ändringarna i läroverksstadgan träda i kraft den 1 juli 1933.

441 Med denna utgångspunkt och i konsekvens med vad som föreslagits i fråga om undervisningsplanernas tillämpning skulle real- och studentexamen enligt den modifierade ordningen kunna äga rum första gången våren 1935. Från samma tidpunkt torde ock de jämkade flyttningsbestämmelserna till högsta årsklassen böra träda i tillämpning. Det har nämligen synts mindre lämpligt att redan våren 1934 bringa i verkställighet de skärpta föreskrifterna härutinnan, då uppflyttning till näst högsta årsklassen våren 1933 försiggått enligt ett mindre strängt bedömande, och det måste anses obilligt att vid Övergången till högsta årsklassen ställa lärjungarna inför nya krav. Vad fyllnadsprövningarna angår, har det tett sig naturligt, att i fråga om alla enligt tidigare bestämmelser gjorda hänvisningar den hittills gällande ordningen skall äga tillämpning. Samma blir förhållandet, när det gäller fyllnadsprövning, till vilken ansökan ingivits före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, bl. a. på grund av den ändring i fråga om avgifterna, som skulle inträda. I enlighet med denna uppfattning ha övergångsbestämmelserna avfattats. I de tidigare, senast genom K. kungörelsen den 22 juni 1932 (nr 312) meddelade övergångsbestämmelserna ha vi uteslutit sådana punkter, som numera eller i varje fall den 1 juli 1933 icke längre äro erforderliga. Detta gäller i fråga om nuvarande punkt 15. Vad angår punkt 10, har i denna uteslutits första och tredje styckena, vilka avse förhållanden, som ej längre föreligga. I nuvarande punkt 16 — förslagets punkt 15 — har vidtagits en mindre jämkning, närmast föranledd av de fullständiga undervisningsplanernas utfärdande. I fråga om formulär kan det ej undgås, att under de närmaste åren en viss oenhetlighet kommer att förefinnas. Vad angår den tidigare organisationen, skola de till 1905 års stadga hörande formulären givetvis fortfarande anlitas. I den mån vederbörliga bestämmelser i 1928 års läroverksstadga alltjämt tilllämpas, måste det också anses naturligt, att de till densamma hörande formulären fortfarande begagnas. Vidkommande åter alla sådana förhållanden, som skulle regleras av nu föreslagna ändrade bestämmelser, måste det också vara i sin ordning, att de formulär, som ansluta sig till desamma, komma till användning. Genom de föreslagna övergångsbestämmelserna skulle man emellertid förhållandevis hastigt komma ifrån det i och för sig otillfredsställande tillståndet med flera »skikt» dylika formulär. 1928 års ursprungliga ordning skulle efter utgången av 1934 vara ersatt av de nu föreslagna bestämmelserna — bortsett från ett par kretsar av lyceet •—•, och redan under senare halvåret 1933 skulle flertalet av dessa träda i praktisk tillämpning. Med läsåret 1934—35 är för övrigt den tidigare läroverksorganisationen i alla delar avvecklad, vadan efter nämnda tidpunkt endast de nu föreslagna formulären skulle gälla.

442 KAP. V. De reviderade undervisningsplanernas tillämpning. Vid fastställandet av nya undervisningsplaner för de allmänna läroverken har Kungl. Maj:t tidigare i allmänhet föreskrivit, att desamma skola successivt tillämpas inom realskola och gymnasium. Sålunda stadgades i promulgationsbestämmelserna till K. kungörelsen den 29 juni 1928 såsom allmän regel, att kungörelsen i fråga skulle från och med läsåret 1928—1929 äga tillämpning för realskolans första klass, gymnasiets första ring och lyceets första krets för att därefter vidare tillämpas allt efter som omorganisationen genomfördes. Särskilda bestämmelser meddelades dock dels beträffande ämnet franska, dels ock beträffande ämnena musik, gymnastik med lek och idrott, slöjd och annat praktiskt arbete ävensom hushållsgöromål, i fråga om vilka ämnen föreskrevs, att de fastställda planerna icke skulle följas, förrän särskild föreskrift därom framdeles lämnats, samt att intill dess skulle i tillämpliga delar gälla vad som för det dåvarande vore stadgat i fråga om undervisningen i musik, gymnastik och vapenövning samt slöjd och handarbete. Enahanda föreskrift återfinnes jämväl i övergångsbestämmelserna till stadgan för rikets allmänna läroverk den 24 september 1928. Förstberörda undantag saknar numera betydelse. Beträffande åter undantaget i fråga om vissa övningsämnen må framhållas, att generella bestämmelser ännu icke av Kungl. Maj:t fastställts. Dock torde böra erinras därom, att, jämlikt av riksdagen lämnat medgivande, undervisning försöksvis under läsåren 1930— 31 och 1931—32 vid flera läroverk meddelats i hushållsgöromål, samt att riksdagen genom anvisande av ökade anslag för ändamålet möjliggjort, att timplanen för ämnet musik kunnat successivt anpassas efter den i undervisningsplanerna fastställda. Slutligen må framhållas, att Kungl. Maj:t genom beslut den 7 oktober 1932 föreskrivit, att de fastställda undervisningsplanerna beträffande ämnet slöjd för flickor skola tillämpas från och med läsåret 1933—34. Uppenbarligen befinner sig frågan i ett väsentligen annat läge, då det rör sig icke om en omorganisation med helt nya undervisningsplaner utan allenast om en revision beträffande vissa delar av gällande timplaner och kursfördelning. Härvid torde förhållandena anvisa såsom den naturliga utvägen, att de reviderade planerna snarast möjligt bringas i full tillämpning. Då emellertid i fråga om vissa ämnen såväl timplaner som kursfördelning föreslagits förändrade för två eller flera klasser i följd och i ett viktigt avseende det differentierade gymnasiets anordning modifierats, kan det av oss

443 avgivna förslaget icke omedelbart inträda såsom ersättning för nu gällande undervisningsplaner beträffande läroverkets samtliga klasser. Vi ha fördenskull gått att överväga, i vilken utsträckning de framlagda reviderade planerna låta sig omedelbarligen tillämpa, d. v. s. från och med läsåret 1933—34. I fråga om realskolans timplaner för läroämnena begränsa sig ändringarna till följande. I den 5-åriga realskolan minskas timtalet i engelska i klass 3 från 5 till 4, i franska omkastas timtalen i klasserna 4 och 5 och utgöra 2 resp. 3, i historia har en reciprok ändring vidtagits beträffande samma klasser, därvid timtalen föreslagits till 3 resp. 2 timmar; slutligen har timtalet för matematik i klass 4 reducerats från 5 till 4. Samtliga de nämnda ändringarna synas oss vara av beskaffenhet att kunna omedelbart tillämpas med undantag av dem som avse ämnena franska och historia i högsta klassen. Dessa senare kunna uppenbarligen inträda först läsåret 1934—35 i anslutning till vidtagna förändringar i klass 45 under läsåret 1933—34. Vad angår timplanerna för läroämnena i den 4-åriga realskolan, ha ändringar av oss föreslagits i fråga om timtalet för tyska i klass 4 4 , vilket minskats från 5 till 4, samt i klasserna 3 4 och 4 4 för franska och historia motsvarande ändringar, som påkallats för klasserna 45 och 5 5 . Förstberörda jämkning torde i och för sig utan större olägenhet kunna omedelbart tillämpas, men då med tillämpningen av övriga ändringar i högsta klassen måste anstå till läsåret 1934—35, ha vi ansett mest ändamålsenligt, att de nu föreslagna timplanerna följas i klasserna l 4 — 3 4 från och med läsåret 1933—34 och i klass 4 4 från och med läsåret 1934—35. Vad beträffar realskolans övningsämnen, torde i fråga om välskrivning, teckning, gymnastik samt slöjd för flickor de föreslagna timplanerna kunna omedelbart tillämpas för samtliga klasser. En successiv tillämpning av nämnda timplaner i övrigt förutsätter, att erforderliga medel av 1933 års riksdag anvisas för utvidgning av redan meddelad undervisning i musik och anordnande av sådan i slöjd för gossar samt hushållsgöromål. Därest så icke blir fallet, lär det vara nödvändigt att i fråga om de nämnda ämnena fortsättningsvis stadga, att de nu föreslagna timplanerna icke skola följas, förrän särskild föreskrift därom framdeles lämnats. Vidkommande kursfördelningen synes lämpligen kunna för läroämnena generellt stadgas, att denna skall äga successiv tillämpning. Då emellertid beträffande flertalet ämnen och klasser förändringarna begränsas till mindre jämkningar i den nu gällande kursfördelningen, lär det få anses vara till fördel för arbetet vid läroverken, om de definitiva kursplanerna snarast möjligt komma att tillämpas. Vederbörande ämneskonferenser böra fördenskull anbefallas att under övergångstiden i sådant syfte vidtaga alla de jämkningar i kursfördelningen för de olika ämnena, som befinnas möjliga. Vad särskilt angår övningsämnena musik, gymnastik med lek och idrott samt slöjd för flickor, torde den fastställda kursfördelningen kunna omedelbart träda i tillämpning.

444 I fråga om gymnasiets timplaner gäller, såsom redan i det föregående framhållits, att förändringar föreslagits för flertalet läroämnen. Vad det odifferentierade 4-åriga gymnasiet angår, lär den nya timplanen för läroämnena böra tillämpas i ring I 4 från och med läsåret 1933—34 och för ring I I 4 från och med läsåret 1934—35. Med hänsyn till önskvärdheten av samtidighet vid den fortsatta tillämpningen, synes i ring I 3 den nuvarande timplanen böra ligga till grund för undervisningen även under förstnämnda läsår och den nya sålunda inträda först från och med läsåret 1934—35. Närmast till hands låge onekligen att i övrigt låta de nya timplanerna därefter successivt inträda å det differentierade gymnasiet. Emellertid ha vi av föreliggande uttalanden liksom av de överväganden, som vi ägnat hithörande spörsmål, kommit till den bestämda uppfattningen, att det skulle vara synnerligen önskvärt, om de obestridligen förefintliga olägenheterna av det differentierade gymnasiestadiets organisation utan dröjsmål bringades ur världen. Icke minst göra sig dessa olägenheter gällande i fråga om språkens ställning. Men även ur arbetsbelastningens synpunkt i allmänhet är detta önskemål att anse såsom i hög grad angeläget. En närmare undersökning ger ock vid handen, att beträffande flertalet läroämnen inga svårigheter möta för att de föreslagna jämkningarna må kunna tillämpas i ringarna I I I 4 och I I 3 läsåret 1933—34 och i ringarna IV 4 och I I P läsåret 1934—35. Utan vidare är en dylik ordning möjlig i fråga om ämnena geografi, filosofi samt biologi med hälsolära å båda linjerna, ävensom i fråga om grekiska, fysik och kemi å latingymnasiet. Ej heller synas hinder härutinnan kunna möta i fråga om kemi å realgymnasiet. Vad angår ämnena tyska och franska äro förhållandena ej fullt lika enkla. Den föreslagna reduktionen av timtalen i de båda högsta ringarna korresponderar, såsom redan framhållits, med en ökning för tyska i ring I I 4 resp. ring I 3 och för franska i realskolans högsta klass. Enär sagda ökning icke lämpligen kan inträda förrän läsåret 1934-—35, skulle sålunda vid en omedelbar tillämpning av timplanen i vad den avser ringarna I I I 4 och I I 3 lärjungarna under tvenne läsår komma att avlägga studentexamen efter en undervisning i de nämnda ämnena, som tillsammans med 1 timme understiger vad som i framtiden skulle bli fallet. Emellertid ha vi icke kunnat tillmäta denna omständighet så stor betydelse, att vi fördenskull anse oss böra tillråda ett uppskov med den nya ordningens tillämpning. Det måste nämligen uppmärksammas, att för de lärjungar, vilka tillvälja de nämnda ämnena, examensskrivningarna skulle bortfalla, och vid sådant förhållande gör sig otvivelaktigt olägenheten av ett något reducerat timtal icke så starkt gällande. Och de lärjungar, vilka avsluta tyska eller franska med ring I I 4 resp. I 3 , komma uppenbarligen att erhålla samma undervisningstid som hittills; detsamma gäller i fråga om dem, vilka välja franska såsom kärnämne. Beträffande engelska, där jämkning föreslagits allenast för det 3-åriga gymnasiet, torde jämväl tillräcklig anledning saknas att uppskjuta tillämpningen av den nya timplanen. Återstå så modersmålet, där för ring IV 4 föreslagits en ökning från 3 till 4 veckotimmar, historia med samhällslära, där timplanen jämkats på det

445 4-åriga gymnasiet från 0 + 4 + 4 + 4 till 2 + 3 + 3 + 4 och på det 3åriga gymnasiet från 3 + 3 + 4 till på latingymnasiet 4 + 3 + 4 och på realgymnasiet 2 + 4 + 4 i resp. ringar, samt matematik, där i ring R I I I 3 timtalet ändrats från 7 till 6. Oöverkomliga svårigheter föreligga efter vår mening att låta den nu föreslagna timplanen i historia med samhällslära omedelbart inträda inom det differentierade 4-åriga gymnasiet. Vid en sådan ordning skulle nämligen undervisningen där under två övergångsår komma att disponera 1 veckotimme mindre än det i och för sig knappa veckotimtal planen upptager. Emellertid kan denna svårighet undanröjas därigenom, att under läsåren 1934—35 och 1935 —36 ämnet får taga i anspråk en av de i den nya timplanen för modersmålet upptagna timmarna i ring IV. Under nämnda båda övergångsår skulle alltså å det 4-åriga gymnasiet timtalen för modersmålet och historia i de båda högsta ringarna utgöra: modersmålet 4 + 3, historia med samhällslära 3 + 5. Vad det 3-åriga gymnasiet beträffar, innebär den nya timplanen för ämnet, såsom redan nämnts, en utökning med 1 timme å det differentierade realgymnasiet. Det lär vid sådant förhållande icke vara anledning till erinran, om förslaget bringas i omedelbar tillämpning på detta stadium. Den mindre förskjutning av historiens kursinnehåll, som nödvändiggöres av denna anordning, torde det böra ankomma på vederbörande ämneskonferens att fastställa. Genom anlitande av den nämnda utvägen undgås sålunda en utökning av kärnämnenas timtal under övergångstiden. Vidkommande slutligen den föreliggande skiljaktigheten i timplanen för ämnet matematik å det 3-åriga gymnasiet, begränsas denna till 1 veckotimme i ring R I I I 3 . Enligt vår mening böra de vanskligheter, som därav föranledas, icke kunna bli större än att de genom en ändamålsenlig planläggning av undervisningen —• och denna torde kunna förberedas redan i I I 3 — kunna väsentligen övervinnas. Vi ha med hänsyn härtill icke funnit tillräcklig anledning att ifrågasätta vare sig uppskov med tillämpningen av den nya timplanen eller meddelande av särskilda övergångsföreskrifter för nu berörda fall. I fråga om övningsämnena; torde, på sätt i princip föreslagits beträffande realskolan, de reviderade timplanerna böra omedelbart träda i tillämpning å hela gymnasiet. Vad så kurs fördelning en angår, äro de föreslagna jämkningarna härutinnan i regel föga genomgripande. Normalt torde de reviderade kurserna böra successivt inträda, med början i ringarna I 4 , I I I 4 och I I 3 läsåret 1933—34 och i övriga ringar läsåret 1934—35. Men i likhet med vad ovan förordats för realskolan, torde även för gymnasiet böra gälla, att ämneskonferenserna skola ha att under övergångsåren vidtaga alla de jämkningar i kursfördelningen för de olika ämnena, som befinnas möjliga, i syfte att de definitiva kursplanerna snarast må bli vägledande vid undervisningen. I avseende på lyceet äro de föreslagna jämkningarna, vad läroämnena an-

446 går, i fråga om kretsarna 1—4 förhållandevis oväsentliga. Vad beträffar kretsarna 5 och 6, ha vi, såsom i det föregående framhållits, sökt uppnå så stor överensstämmelse som möjligt med gymnasiet. Mest välbetänkt torde vara att låta tillämpningen av den reviderade undervisningsplanen, i vad den avser läroämnen, ske successivt med början läsåret 1933—34 i kretsarna 1 och 5. Såmedelst vinnes, att studentexamen, jämväl i lyceet, från och med våren 1935 allestädes kan försiggå enligt enhetliga bestämmelser. Beträffande övningsämnena gäller uppenbarligen, att hithörande timplaner kunna omedelbart vinna tillämpning vid lyceet i dess helhet. I fråga slutligen om jämkningar av nu föreskriven kursfördelning under övergångsåren böra ämneskonferenserna ha samma åliggande, som ovan angivits för realskolan och gymnasiet. I anslutning till de överväganden, för vilka vi nu redogjort, ha vi åt bestämmelserna rörande de reviderade undervisningsplanernas ikraftträdande givit den ovan sid. 1 och 2 anförda avfattningen.

447 KAP. VI. Kostnadsberäkningar. Det ligger i sakens natur, att en beräkning rörande statens kostnader för genomförandet av vårt förslag — vare sig det gäller ökning eller minskning av nu utgående anslag — skall stöta på betydande svårigheter på grund av många läroverks i vissa avseenden år från år skiftande utseende. Antalet avdelningar av de särskilda klasserna och ringarna kan växla och sålunda också det totala antalet klassavdelningar vid varje läroverk. Vidare är totalantalet lärjungar och proportionen mellan antalet gossar och antalet flickor givetvis av variabel natur, varför exempelvis beräkningen av besparingen vid genomförandet av den föreslagna omläggningen av friluftsverksamheten ter sig särskilt vansklig och osäker. Slutligen är antalet undervisningsavdelningar i olika ämnen på det differentierade gymnasialstadiet beroende av lärjungarnas val av ämneskombinationer. För att emellertid få en någorlunda tillförlitlig grund för våra beräkningar ha vi med avseende på antalet klass- och undervisningsavdelningar samt antalet lärjungar (gossar och flickor) utgått från förhållandena under läsåret 1932—33. Då realskolans ombildning enligt 1928 års plan för nyorganisation av de allmänna läroverken i många fall ännu icke är till fullo genomförd, ha vi för realskolans del försökt följa verkningarna av omorganisationens fortskridande under läsåren 1933—35 och sålunda utgått från att antalet avdelningar under innevarande läsår av exempelvis klass 25 under läsåret 1933—34 motsvarar antalet avdelningar av klass 3 5 och under läsåret 1934— 35 antalet avdelningar av klass 4 5 . Vidkommande åter gymnasiet, där omorganisationen i stort sett redan är slutförd, ha vi för läsåren 1933—35 med avseende på antalet undervisningsavdelningar i de olika ringarna räknat med samma antal som under innevarande läsår. För såväl realskolan som gymnasiet har antalet lärjungar (gossar och flickor) i de olika årsklasserna under innevarande läsår förutsatts oförändrat under de två närmast följande läsåren. Större delen av det för våra beräkningar i nu nämnda avseenden erforderliga statistiska materialet har tillhandahållits av skolöverstyrelsens statistiska avdelning. Vidare ha vi vid beräkningen av kostnaderna för undervisningstimmar i läroämnen, där ej annat angives, räknat med manlig timlärare behörig till

448 ordinarie tjänst (för veckotimme 140 kronor) och för undervisningstimmar i övningsämnen med ersättningen åt manlig ordinarie övningslärare i andra lönegraden (för veckotimme 135 kronor). Härtill kommer i båda fallen dels en efter ortsgrupp utgående tillfällig löneförbättring, varvid såsom lämpligt medelvärde bör kunna räknas med belopp å D-ort, nämligen för timlärartimme 22 # (30-80 kronor) och för extratimme i övningsämne 27 kronor, dels dyrtidstillägg efter nu gällande grunder. I det följande framläggas våra beräkningar angående de ekonomiska konsekvenserna för statsverket vid tillämpningen av vårt förslag till timplaner samt till anordning av friluftsverksamheten. Av vad som anförts i fråga om grunderna för dessa beräkningar framgår, att resultaten med sin starkt approximativa natur endast kunna tjäna såsom grundval för ett bedömande av storleksordningen hos de olika i beräkningarna ingående beloppen. 1. Timplanernas genomförande. Under läsåret 1933—34 skulle de föreslagna timplanerna i fråga om läroämnena äga tillämpning på samtliga årsklasser med undantag av klasserna 5* och 4 4 samt ringarna II 4 , I 3 , IV 4 och III 3 , medan timplanerna för övningsämnena teckning, gymnastik med lek och idrott samt slöjd för flickor skulle äga tillämpning på samtliga årsklasser. Realskolan. Antalet veckotimmar i de obligatoriska läroämnena minskas med 1 veckotimme i klass 3 5 . Enligt förut angivna beräkningsgrunder utgör antalet avdelningar av denna klass 140, s. k. förenad linje inräknad. Vidare minskas antalet veckotimmar i frivillig franska i näst högsta årsklassen med 1 veckotimme. Antalet undervisningsavdelningar i franska i denna årsklass (5 6 + 45 + 34) uppgår innevarande läsår till 235 och förutsattes bli oförändrat under nästkommande läsår. Minskningen i läroämnenas timtal uppgår sålunda till 140 + 235 = 3 7 5 veckotimmar. En ökning, som mer än uppväger denna minskning, inträder emellertid på två andra punkter. Enligt vårt förslag skall nämligen första årsklassen, då lärjungeantalet överstiger 16, efter skolöverstyrelsens medgivande kunna uppdelas i två undervisningsavdelningar under 1 veckotimme i vartdera av ämnena modersmålet och tyska. Enligt verkställd undersökning beträffande varje särskilt läroverk skulle under innevarande läsår en dylik uppdelning lämpligen ha kunnat medgivas för omkring 270 klassavdelningar, vilket antal förutsattes oförändrat under nästkommande läsår. Ökningen i timlärartimmar av denna anledning skulle sålunda uppgå till 2 X 2 7 0 = 5 4 0 veckotimmar. Vidare inträder en ökning med 1 veckotimme i klass 3 4 , vilken klass enligt samma beräkningsgrunder som ovan i fråga om klass 3 5 under nästkommande läsår kan beräknas utgöra omkring 150 klassavdelningar. Ökningen av denna anledning utgör alltså 150 veckotimmar och hela ökningen 540 + 150 = 690 veckotimmar. För statsverket inträder sålunda i fråga om läroämnena en utgiftsökning, motsvarande kostnaden för 690 — 375 = 315 timlärartimmar eller 44100 kronor (315 X v 140).

449 Beträffande övningsämnena innebär vårt förslag till en början, att timtalet i högsta årsklassen för gymnastik med lek och idrott minskas med 1 veckotimme. Denna minskning kan emellertid endast undantagsvis medföra en besparing i antalet undervisningstimmar för detta ämne, nämligen vid sådana läroverk, där högsta årsklassen räknar tillräckligt många lärjungar för att dessa lämpligen skola kunna bilda egen gymnastikavdelning. Detta kan anses inträffa vid de största läroverken med Tealskola för gossar samt vid flickläroverken eller vid inalles omkring 20 läroverk. Besparingen i undervisningstimmar för gymnastik uppgår sålunda till omkring 20 veckotimmar eller 2 700 kronor (20 X 135). I näst högsta årsklassen skola flickorna enligt förslaget undervisas 1 veckotimme i teckning i stället för 2 veckotimmar, ett förslag, som endast vid de 5 flickläroverken kan med säkerhet beräknas medföra en minskning. Denna torde emellertid uppvägas därav, att flickorna i högsta årsklassen skola undervisas 2 veckotimmar i teckning i st. f. 1 veckotimme. Vårt förslag innebär vidare, att slöjd för flickor utgår i de båda högsta årsklasserna. Beträffande indragningen av flickslöjden i näst högsta årsklassen, har denna i skolöverstyrelsens framställning den 30 september 1932 vid beräkning av anslagsbehovet för extra arvoden åt lärare i övningsämnen under budgetåret 1933—34 angivits medföra en besparing av omkring 13 000 kronor. Om indragningen i högsta årsklassen beräknas medföra en besparing av något mindre än hälften av detta belopp eller omkring 6 000 kronor, uppgår alltså besparingen på vederbörande anslagspost till 13 000 + 6 000 = 19 000 kronor. För realskolan i dess helhet skulle alltså inträda en utgiftsökning, uppgående till omkring 44 100 — (2 700 + 19 000) = 22 400 kronor. Gymnasiet. I ring L I 4 ökas timtalet i läroämnena med 2 veckotimmar (ökning = 49 X 2 = 98 timmar) och i ring R I 4 med 1 veckotimme (ökning = 18 timmar). För det odifferentierade stadiet blir alltså resultatet en ökning av omkring 120 veckotimmar. För näst högsta ringen ställer sig beräkningen mera vansklig, eftersom antalet timmar delvis är beroende av lärjungarnas val av ämneskombinationer. Enda möjligheten att bilda sig en föreställning om de nya timplanernas inverkan på det differentierade stadiet synes vara att till grund för beräkningen lägga samma antal undervisningsavdelningar, som under innevarande läsår förekomma i de olika läroämnena. Med denna beräkningsgrund skulle enligt verkställd detaljgranskning vårt förslag medföra en besparing av omkring 250 timlärartimmar. Om detta antal minskas med den förutnämnda ökningen för det odifferentierade stadiet, omkring 120 timmar, blir alltså resultatet en besparing av omkring 130 timlärartimmar eller 18 200 kronor (130 X 140). Teckningens slopande i latingymnasiets två högsta ringar och inskränkning från 2 veckotimmar till 1 veckotimme i realgymnasiets två högsta ringar kan beräknas medföra en besparing av omkring 280 veckotimmar. Gymnastikens inskränkning från 4 till 3 veckotimmar i högsta ringen kan på samma skäl,

450 som ovan anförts i fråga om inskränkningen av gymnastiken i realskolans högsta klass, förutsättas medföra endast en mindre besparing, nämligen omkring 20 veckotimmar. Den sammanlagda besparingen i övningsämnena uppgår sålunda till omkring 300 timmar eller 40 500 kronor (300 X 135). För gymnasiet i dess helhet uppkommer sålunda en besparing av omkring 18 200 + 40 500 = 58 700 kronor. Då timplanen för realskolan beräknats medföra en utgiftsökning av 22 400 kronor, uppkommer för läsåret 1933—34 en besparing av omkring 58 700 — 22 400 kronor eller avrundat 36 000 kronor, oberäknat tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg. Efter approximativ beräkning kan beloppet av tillfällig löneförbättring uppskattas till omkring 7 000 kronor och av dyrtidstillägg till omkring 12 000 kronor. Den sammanlagda kostnadsminskningen skulle således, försiktigt beräknad, kunna angivas till omkring 55 000 kronor. Under läsåret 1934—35 skulle den föreslagna timplanen med ett mindre undantag, som i detta sammanhang saknar intresse, äga tillämpning på läroverket i dess helhet. Realskolan. I de obligatoriska läroämnena inträder i klass 5 5 en minskning med 1 veckotimme och i klass 4 4 en minskning med 2 veckotimmar. Svårigheter föreligga att föratbedöma antalet avgångsklasser under nu förevarande läsår. Då emellertid antalet avdelningar av klass 3 5 under innevarande läsår utgör 124 och av klass 2 4 143, torde man vid en försiktig beräkning kunna för läsåret 1934—35 förutsätta 180 avdelningar av avgångsklasserna, fördelade på 80 av klass 5 5 och 100 av klass 4 4 eller samläsande avdelningar av nämnda båda klasser. Med denna förutsättning kan en besparing beräknas inträda av omkring 280 veckotimmar, vilken emellertid delvis kompenseras av ökningen med 1 veckotimme för frivillig franska i samma klasser. Med hänsyn tagen till möjligheten av samläsning mellan lärjungar i olika avdelningar torde för detta ändamål krävas en ökning av omkring 160 veckotimmar. Besparingen i kostnaderna för undervisningen i läroämnena blir sålunda omkring 280 — 1 6 0 = 120 timlärartimmar eller 16 800 kronor (120 X 140). Gymnasiet. I ring L I I 4 minskas timtalet med 1 veckotimme (minskning = 50 timmar). I ring IV 4 inträder en ökning för ämnet historia med 1 veckotimme; övriga föreslagna förändringar innebära däremot samtliga en minskning. Den besparing, som härigenom uppkommer, kan under samma förutsättning, som ovan tillämpats på näst högsta ringen, beräknas uppgå till omkring 200 timmar. Den sammanlagda besparingen uppgår alltså till 250 timlärartimmar eller 35 000 kronor (250 X 140). För läsåret 1934—35 kan sålunda beräknas uppkomma en besparing, som med 16 800 + 35 000 = 51800 kronor överstiger besparingen för läsåret 1933 —34, alltså omkring 88 000 kronor, tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg oberäknade. Kostnaderna för tillfällig löneförbättring kunna angivas till omkring 19 000 kronor. Dyrtidstillägg skulle utgå med omkring 30 000 kronor. Den totala kostnadsminskningen utgör sålunda omkring 137 000 kronor.

451 2.

Friluftsverksamheten.

Jämväl bedömandet av de ekonomiska konsekvenserna av de olika huvudtyperna för friluftsverksamhetens anordning möter betydande svårigheter. Utan vidare torde det emellertid få anses uppenbart, att systemet med rörliga friluftsdagar medför väsentligen större kostnader än systemet med fast dag i en eller annan form. Detta följer redan därav, att vid den förra anordningen lärare måste disponeras för v a r j e klassavdelning och lektion, medan den senare anordningen förutsätter, att särskilda lärare omhänderha friluftsverksamhetens ledning och att lärjungarna därvid sammanföras i grupper om 60 ä 70 (två eller flera klassavdelningar). Förslaget innebär emellertid tillika, att de olika läroverken skulle äga att avgöra sättet för friluftsverksamhetens inordnande i skolarbetet enligt något av angivna system. Då det icke låter sig på förhand bedöma, i vilken utsträckning fast friluftsdag kan komma att anlitas, saknas erforderliga hållpunkter för en mera säker uppskattning av den kostnadsbesparing, som skulle bli en följd av den ifrågasatta omläggningen. Vi ha dock ansett oss böra bidraga till att belysa jämväl denna sida av den föreliggande frågan genom vissa undersökningar och överväganden. Härvid har till en början förutsatts, att systemet fast halvdag varannan vecka vinner allmän tillämpning. Med ledning av antalet manliga och kvinnliga lärjungar vid samtliga läroverk läsåret 1932—33 (beträffande under ombildning varande kommunala mellanskolor har räknats med resp. läroanstalters hela lärjungeantal) ha vi sökt fastställa det antal grupper, som med tillämpning av det angivna antalet, 60 a 70 lärjungar i en grupp, skulle varit erforderligt vid varje läroverk. Anmärkas må, att det knappast låter sig tänka, att här berörda förutsättning kan komma att helt realiseras i verkligheten. Åtminstone för de största läroverken torde svårigheter kunna möta för den ifrågavarande anordningen, och jämväl i andra fall kunna givetvis skäl förefinnas, som motivera bibehållandet av rörliga dagar. Med utgångspunkt från de nämnda beräkningarna ha vi på grundvalen av skolöverstyrelsens uppgifter rörande lärarbehovet vid framläggandet av anslagsäskanden, avseende 1933 års riksdag, undersökt kostnadsminskningen för läsåret 1933—34. Uppenbarligen kunna siffrorna emellertid erhålla allenast approximativ giltighet. Oavsett den reservation, vi ovan sett oss nödsakade att anföra, gäller nämligen, att det icke på förhand kan fullt säkert avgöras, huru inbesparade timmar fördela sig på läroämnen och på övningsämnen. Icke heller kan förutses, i vilken utsträckning ämneslärare och övningslärare eller manliga och kvinnliga lärare kunna komma att tagas i anspråk för friluftsverksamhetens ledning. Och slutligen måste uppmärksammas, att ersättningen för veckotimme delvis är avvägd med hänsyn till ortsgrupp. Det må emellertid erinras, att den av den fasta friluftsdagen föranledda begränsningen i lärarbehovet i verkligheten torde komma att gälla dels timlärartimmar i läro- och övningsämnen, dels ordinarie övningslärares extra-timmar. P å enahanda sätt torde böra beräknas kostnaderna för de lärarkrafter, vilka skulle tjänstgöra som ledare. I båda fallen synes böra generellt räknas med

452 2

/3 manliga och 1jz kvinnliga lärare. Vad angår fördelningen på ämnes- och övningslärare, torde de angivna exemplen på reducerade timplaner få anses motivera, att 3/4 av de inbesparade timmarna räknas såsom avseende läroämnen och 1ji övningsämnen. I fråga om de för ledningen disponerade lärarkrafterna synes, med hänsyn till det stora antalet mindre läroanstalter, hälften böra beräknas komma att utgöras av ämneslärare, hälften av övningslärare, företrädesvis gymnastiklärare. På grund av ovan angivna förutsättning, att varje ledare omhänderhar 60 ä 70 lärjungar, kan generellt antagas, att antalet erforderliga ledare kommer att vid de olika läroanstalterna motsvara halva antalet klassavdelningar. En detaljerad granskning ådagalägger ock, att genomsnittligt så är förhållandet beträffande gossrealskolor och samrealskolor. Vid de högre läroverken åter kommer antalet grupper vid friluftsverksamheten att understiga sagda antal. Vid de högre gossläroverken skulle sålunda innevarande läsår erfordras 126 friluftsavdelningar på 272 klassavdelningar, vid gossläroverk med samgymnasium utgöra siffrorna 87 och 212, vid de högre samläroverken 218 och 530, vid flickläroverken 25 och 57. För läsåret 1933—34 beräknar skolöverstyrelsen följande antal klassavdelningar: vid högre gossläroverk > > » med samgymnasium » » samläroverk » » flickläroverk » gossrealskolor » samrealskolor

269 klassavdelningar .211 » 512 » 64 » 89 » 480 1 t

Med utgångspunkt från de föreliggande förhållandena i avseende på den förutsatta uppdelningen i grupper under innevarande läsår kan följande beräkning göras av antalet, genom reduktion av timplanen med 2 veckotimmar för klassavdelning (sid. 361), vunna lärartimmar och behovet av lärartimmar för ledning av friluftsverksamheten. A Klassavdelningar 269 •

med

t

a

l

Frilufts- 1 Genom reduk- Lärartimmar Besparade avdeltionen vunna för friluftslärarningar lärartimmar verksamheten timmar 120

sam-

äroverk lor

Summa 1

n

Här ej inräknade avdelningar av

|

3 250

kommunala mellanskola.

453 En approximativ beräkning enligt i det föregående angivna grunder av kostnadsminskningen för de 3 250 genom reduktion vunna lärartimmarna ger följande resultat: 3 ämneslärartimmar . . . -• 3 250 = 2 437; därav manliga 1 625, kvinnliga 812, övningslärartimmar. . j - 3 250—

813;

»

»

542,

»

271.

Härav föranledes en utgiftsminskning: för ämneslärare (beräknad efter 140 resp. 130 kronor för veckotimme) 227 500 kronor + 105 560 kronor = 333 060 kronor, för övningslärare (beräknad efter 135 resp. 117 kronor för veckotimme) 73 170 kronor + 31 707 kronor = 104 877 kronor, eller sammanlagt 437 937 kronor. En motsvarande beräkning av kostnaderna för friluftsverksamhetens ledning, likaledes enligt i det föregående angivna grunder, lämnar följande resultat: 1470 ämneslärartimmar = 735; därav manliga 490, kvinnliga 245, 25

1470 övningslärartimmar . . . . = 735; » » 490, » 245. z För sagda lärartimmar utgör kostnaden: ämneslärare 68 600 kronor + 31 850 kronor = 100 450 kronor, övningslärare 66150 > + 28 665 > = 94 815 > , eller sammanlagt 195 265 kronor. Om från ovanstående belopp 437 937 kronor dragés nyssnämnda belopp 195 265 kronor, återstå 242 672 kronor, vilka utgöra beloppet för kostnadsbesparingen under här angivna förutsättningar. Emellertid är ytterligare att märka, att å förevarande arvoden utgå tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg. Beloppet av besparingen å den tillfälliga löneförbättringen uppgår för ämneslärare till omkring 51 000 kronor; för övningslärare skulle på samma sätt komma att besparas omkring 2 000 kronor, eller sammanlagt omkring 53 000 kronor. Besparingen å dyrtidstillägg kan beräknas utgöra omkring 82 000 kronor. Den samlade årliga besparingen i kostnaderna för de allmänna läroverken skulle alltså vid generell tillämpning av anordningen med fast idrottsdag varannan vecka belöpa sig till omkring 378 000 kronor. Såsom redan betonats, avses med anförandet av dessa siffror endast att uppvisa storleksordningen av den kostnadsminskning för statsverket, som sagda anordning är ägnad att medföra. Därigenom torde de ekonomiska skälen för densammas fakultativa införande komma till sin rätt. Av större omedelbart intresse är dock att söka skaffa hållpunkter för beräknande av den kostnadsminskning, som inträder under budgetåret 1933—34, därest, på sätt förslaget innebär, den ifrågavarande anordningen av friluftsverksamheten kommer att kunna tillämpas under läsåret 1933—34. Med iakttagande av all den varsamhet, som härvid måste anses vara av omständigheterna

454 påkallad, torde det få anses rimligt att förutsätta, att fast friluftsdag kan komma att införas vid halva antalet av samrealskolorna, detta med hänsyn särskilt därtill att i allmänhet lärjungeantalet vid desamma är förhållandevis begränsat. Därjämte synes man vara berättigad antaga, att åtminstone en tredjedel av de högre samläroverken och flickläroverken samt en fjärdedel av övriga läroverk anlita en sådan utväg för lösande av friluftsverksamhetens allmänt organisatoriska problem. Enligt de ovan anförda beräkningarna skulle under förut angivna förutsättningar vid sagda läroanstalter genom reduktionen av timplanerna vinnas följande antal timmar: vid samrealskolorna 480, » högre samläroverk 1 „». » ? flickläroverk! ' » » gossläroverk \ » » » med samgymnasium\ 284, tillsammans 1148 timmar » gossrealskolor J I anslutning till de anförda beräkningsgrunderna skulle dessa timmar fördela sig med 861 på läroämnen och 287 på övningsämnen. För ledning skulle tagas i anspråk: vid samrealskolorna 240 timmar, » högre samläroverk och flickläroverk . 153 » , » övriga läroverk 132 » , tillsammans 525 timmar. Av dessa förutsättas 263 komma på läroämnen och 262 på övningsämnen. En besparing inträder sålunda med omkring 600 timlärartimmar i läroämnen och 25 timmar i övningsämnen. Av de förra kunna 400 förutsättas utgöra manliga, 200 kvinnliga timmar, av de senare 17 manliga och 8 kvinnliga timmar. Kostnaderna utgöra: för manliga timlärare i läroämnen (400 X 140) 56 000 kronor, * kvinnliga » i » (200 X 130) 26 000 » eller tillsammans 82 000 kronor, för manliga övningslärare (17 x 135) 2 295 kronor, » kvinnliga > ( 8 X 117) 936 » , eller tillsammans omkring 3 200 kronor. Den sammanlagda kostnadsminskningen skulle alltså utgöra i avrundat belopp 85 000 kronor. Härtill kommer tillfällig löneförbättring med omkring 18 000 kronor och dyrtidstillägg med omkring 28 000 kronor. Vid anlitande av fast friluftsdag varannan vecka i ovan förutsatta utsträckning skulle alltså för budgetåret 1933—34 inträda en sammanlagd utgiftsminskning av omkring 130 000 kronor. Vad slutligen vidkommer övriga system med fast friluftsdag, gäller, att besparingen kan beräknas bli lägre än under här antagna förutsättningar. I dessa fall omväxla nämligen friluftsdagarna med skrivningsdagar, under det att skrivningarna i ovan avhandlade fall förläggas till den ordinarie lästiden, till större förfång för undervisningen.

Statens offentliga utredningar 1932 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

A l l m ä n lagstiftning. Rättsskipning.

Fångvård.

Betänkande rörande erkännande och verkställighet av utländsk civildom. [2] Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. 4. Förslag till lag om boutredning och arvskifte m. m. [16] Promemoria ang. lagstiftning om vissa straffprocessuella tvångsmedel. [29] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. 1930 års pensionssakknnniga. Betänkande med förslag till reglemente ang. tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen, m. m. [19] 1930 års pensionssakknnniga. Betänkande med förslag till reglemente ang. tjänstepension för arbetare i statens tjänst m. m. [22] Statens organisationsnämnd. Betänkande med plan för statens byggnadsverksamhet nnder närmast kommande tioårsperiod. [25] Betänkande ang. reformering av 'vikariatssystemet vid häradsrätterna. [27] Lantmätarelönesakknnnigas utredning och förslag beträffande lantmäterikontorens organisation. [28] K o in m un iil f ö r v a l t n i n g . Normalförslag till byggnadsordningar ni. m. 1. Byggnadsordning för stad, köping och större municipalsamhälle. [6] 2. Byggnadsordning för mindre municipalsamhälle. [7] 3. Byggnadsordningar och utomp lansbestämmelser för landsbygden. [8] 4. Bilagor till normalbyggnadsordningar för städer och för landsbygden. [9] Normalförslag till provisoriska byggnadsföreskrifter. [11] Statens o c h kommunernas flnansväsen. Skatteutjämningsberedningen 1. Statistisk utredning ang. det kommunala skattetrycket. [13]

Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Uppskattning av Sveriges skogstillgångar, verkställd åren 1923—1929. [26]

Industri. Cement- och betongbestämmelser (fjärde upplagan) jämte tillläggsbestämmelser (tredje upplagan). [24]

Handel o c h sjöfart. De ekonomiska verkningarna för sjöfarten av 1928 års lotsförfattningssakkunnigas förslag till lotsavgifter. [16]

Kommunikations väsen. Betänkande rörande frivilliga sammanslutningar mellan enskilda järnvägar i Skåne m. m. [5] Utredning rörande motorfordonsbeståndet i Sverige. [18] Betänkande med förslag till lag om allmänna vägar och lag om vägdistrikt m. m. [21]

Bank-, kredit- och penningväsen. 1932 års banksakknnniga. Betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse m. m. [30]

Försäkringsväsen. Dödlighetsantaganden för livränteförsäkring. [4] Politi. Betänkande med förslag till förordning ang. handel med farmacevtiska specialiteter. [20] Socialpolitik.

Hälso- o c h sjukvård. Utredning och förslag ang. de civila tjänsteläkarnas ställning i städer och stadsliknande samhällen. [23] Allmänt näringsväsen.

Fast egendom.

Jordbruk med binäringar.

Sociala jordntredningens betänkande med förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen. [1] Jordbruksutredningens betänkanden. 6. Promemoria rörande inkomstutvecklingen inom Sveriges jordbruk i jämförelse med i andra näringsgrenar och dess sammanhang med lönepolitiken. [10] 7. Betänkande ang. åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter. [12] 8. Arbetarfrågan inom det svenska jordbruket. [14]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande frågor. [17] Läroverkssakkunniga. Betänkande med förslag till vmdervisningsplaner för rikets allmänna läroverk och de kommunala mellanskolorna m. ni. [31]

Förs vars väsen. Lnftförsvarsutredningens betänkande. Utredning beträffande hemortens och civilbefolkningens skyddande vid luftanfall mot Sverige. [3]

Utrikes ärenden.

Stockholm 1932. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner

321680 Internationell rätt.