Utredning och förslag rörande grunder och förfaringssätt för dyrortsgrupperingsarbetet ävensom rörande i samband därmed stående frågor

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

-\ STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1933:21 FINANSDEPARTEMENTET

UTREDNING OCH FÖRSLAG RÖRANDE GRUNDER OCH FÖRFARINGSSÄTT FÖR

DYRORTSGRUPPERINGSARBETET ÄVENSOM RÖRANDE I SAMBAND DÄRMED STÅENDE FRÅGOR AV

KUNGL. SOCIALSTYRELSEN I SAMRÅD MED SÄRSKILT TILLKALLADE SAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1933 Kronologisk förteckning 1. Lagberedningens förslag angående vissa internationella 10. Förslag med betänkande rörande det akademiska befordringsväsendet och prokanslersinstitutionen. Norrättsförhållanden. 4. Förslag till konvention mellan "stedt. 210 s. E . Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge angående konkurs, m. m. Norstedt. 88 s. J u . 11. Betänkande med förslag till organisation av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna 2. Betänkande med förslag angående åtgärder för ett bättre fångar. Marcus. 168 s. J u . utnyttjande av landets skogstillgångar. Beckman. 245 s. 12. Jordbruksutredningens betänkanden. 9. Betänkande Jo. angående produktions- och avsättningsförhållandena 3. Skatteutjämningsberedningen 2. 1. De kommunala förför slaktdjur samt kött och fläsk. Beckman. 251 s. J o . valtningsuppgifternas finansiering m. m. i vissa främ- 13. Betänkande angående statsinlösen av Ostkustbanan och mande länder. 2. Den nuvarande fördelningen mellan Uppsala—Gävle järnväg. Beckman, vj, 42 s. K. staten och kommunerna av utgifterna för de kommunala förvaltningsbestyren i Sverige. 3. De svenska kom- 14. Undersökning rörande behovet av en utvidgning av bostadssiatistiken jämte vissa därmed förbundna bomunalförbunden. Norstedt, vj, 88 s. F i . stadspolitiska frågor. Marcus. I l l s. F i . 4. Skatteutjämningsberedningen. 3. Principbetänkande med 15. Utredning och förslag angående importmonopol på förslag till skatteutjämnande åtgärder genom överflyttkaffe. Marcus. 50 s. F i . ning till staten eller till större kommunala utdebiteringsområden av kostnader för kommunala förvaltnings- 16. Automatisering av telefonnätet på Sveriges landsbygd. Göteborg, Eländer. 58 s. K. uppgifter. Norstedt. (2), 344 s. F i . över Statens spannmålsnämnds verksamhet 5. Utredning och förslag rörande åtgärder för beredande 17. Berättelse m. m. under år 1932. Marcus. 126 s. J o . av ökade möjligheter att indraga lärartjänster vid folk18. Betänkande med förslag angående ändrade bestämmelskoleväsendet. Norstedt. 19 s. E. ser om mjölkavgifters upptagande och användning. 6. Brott mot politiska rättigheter. Brott mot allmän ordMarcus, 62 s. J o . ning och frid. Förberedande utkast till strafflag. Speci- 19. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordella delen. 11. Av J. C. W. Thyrén. Lund, Berling. bruksfastighet å landsbygden enligt beredningsnämn297 s. ' J u . dernas förslag vid 1933 års allmänna fastighetstaxe7. Betänkande med förslag angående varningsmärken ocli ring. Hseggström. 66 s. F i . säkerhetsanordningar vid korsningar i samma plan mel- 20. Utredning rörande kostnaderna för vissa genom statens lan järnväg och väg m. m. Idun. 99 s. K. arbetslöshetskommission utförda arbeten i jämförelse 8. Betänkande beträffande vattenfallsstyrelsens taxor för med kostnaderna för motsvarande i annan ordning utelektrisk kraft till abonnenter på landsbygden. Idun. förda arbeten m. m. Norstedt. 50 s. S. • 148 s. K. 21. Utredning och förslag rörande grunder och förfaringssätt för dyrortsgrupperingsarbetet ävensom rörande i 9. Betänkande med förslag till lag om rätt att med mosamband därmed stående frågor. Hseggström. 165 s. F i . torfordon befara enskild väg m. m. Idun. 24 s. K.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet. J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1933: FINANSDEPARTEMENTET

21¶UTREDNING OCH FÖRSLAG RÖRANDE GRUNDER OCH FÖRFARINGSSÄTT FÖR

DYRORTSGRUPPERINGSARBETET ÄVENSOM RÖRANDE I SAMBAND DÄRMED STÅENDE FRÅGOR AV

KUNGIL. SOCIALSTYRELSEN I SAMRÅD MED SÄRSKILT TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1933 IVAR HÄGGSTRÖMS B O K T R Y C K E R I 830269

A. B .

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid. 5

I. I n l e d n i n g I I . D y r o r t s g r u p p e r i n g a r n a s prisstatistiska m a t e r i a l och dess b e a r b e t n i n g A. Priser å livsmedel, lyse och bränsle B. Bostadshyror C. Skatter ' D. Övriga utgiftsposter I I I . D y r o r t s g r u p p e r i n g a r n a s slutförande och i s a m b a n d e n d e frågor a v m e r a d m i n i s t r a t i v n a t u r

10 17 34 40 d ä r m e d stå-

A. Riksmedeldyrheten och dess beräknande B. Antalet ortsgrupper C. Fastställandet av gruppintervaller D. Inplacerandet i dyrortsgrupperingarna av vissa specialgrupper av orter

E. Grupperingarnas giltighetstid IV. Dyrortsgrupperingsarbetets

49 49 54 57 63 74

o m f a t t n i n g och a l l m ä n n a organisation

76 A. Det nuvarande tillvägagångssättet B. Förslag till ny organisation av dyrortsgrupperingsarbetet C. Utsträckning av prisnämndernas verksamhet till andra områden än dyrortsgrupperingarna D. Alternativt organisationsförslag

76 88 99 101

V. S a m m a n f a t t n i n g av socialstyrelsens ändrings- och kompletteringsförslag 104 A. Priser å livsmedel, lyse och bränsle B. Bostadshyror C. Skatter D. ö v r i g a utgiftsposter

104 104 105 105

E. Dyrortsgrupperingarnas slutförande och i samband därmed stående frågor av mer administrativ natur 106 F. Dyrortsgrupperingarnas omfattning och allmänna organisation . . . 107

4 Sid. VI. Sammanfattning av inkomna yttranden 1. Varupriserna 2. Bostadshyror 3. Skatter 4. ö v r i g a utgiftsposter 5. Riksmedeldyrheten 6. Antalet ortsgrupper 7. Gruppintervallerna 8. Vissa specialgrupper av orter 9. Grupperingens giltighetstid 10. Sekretessen 11. Dyrortsgrupperingsarbetets omfattning och allmänna organisation. V I I . Särskilda y t t r a n d e n

108 108 H2 117

H8 119 120 125 127 128 128 129 146

Bilagor: 1. Formulär för insamling av uppgifter angående vissa levnadskostnader (år 1929) 2. Exempel på beräkning av ortsindextal vid 1929 års dyrortsgruppering

160 162

I. Inledning. Genom beslut den 19 juni 1931 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen .att i s a m r å d med särskilt tillkallade sakkunniga verkställa utredning och avgiva förslag rörande de grunder och det förfaringssätt, som böra tilllämpas för dyrortsgrupperingsarbetet, ävensom rörande i samband därmed stående frågor. Utredningens innebörd och utförande, I sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid hemställan om ifrågavarande utredningsuppdrag angav dåvarande finansministern H a m r i n de riktlinjer, enligt vilka utredningen borde utföras, i följande ordalag. »Uppenbart torde vara, att dyrortsgrupperingarna utgöra ett snart sagt ofrånkomligt led i en efter tidens krav anpassad skatte- och lönepolitik. Av största vikt är för den skull, att de utföras på ett sådant sätt, att ett i möjligaste mån rättvisande resultat ernås. I detta avseende torde det hittillsvarande arbetet på området få anses motsvara vad som rimligen kan begäras. Att understundom vissa ojämnheter förekommit torde dock icke kunna förnekas och ligger för övrigt — i betraktande av det flertal ovissa och svårbestämbara faktorer, som i förevarande fall spela in — i sakens natur. I anledning av klagomål, som särskilt från tjänstemannahåll framkommo över senaste dyrortsgrupperingen, har socialstyrelsen i en till chefen för finansdepartementet ställd skrivelse av den 16 juni 1931 upptagit frågan om behovet av en revision av de hittills tillämpade grunderna för dyrortsgrupperingsarbetet. Socialstyrelsen har i denna skrivelse anfört, att — bortsett från klagomål över att vissa uppgifter icke utlämnats till allmänheten — den framkomna kritiken koncentrerat sig på dels urvalet av de primäruppgifter, som ingå i utredningarna, dels beskaffenheten och tillförlitligheten av dessa uppgifter, dels ock, ehuru i mindre mån, metoderna för materialets bearbetning. Vad särskilt angår frågan, huru en ur de berörda intressenas synpunkt förtroendegivande slutlig granskning av primärmaterialet skall kunna vinnas, innan detsamma blir föremål för bearbetning, framkastar styrelsen tanken på särskilda, för nämnda syfte inrättade förtroendeorgan, nämligen dels en nämnd för varje län, dels ock såsom sista instans en central nämnd för hela riket. Socialstyrelsens framställning utmynnar i en hemställan, att Kungl. Maj:t ville, på sätt som kan befinnas mest ändamålsenligt samt med anlitande av härför erforderliga sakkunniga och representanter för intresserade myndigheter och organisationer, föranstalta om en utredning rörande grunderna för dyrortsgrupperingsarbetet och i samband därmed stående frågor, åsyftande i främsta rummet en sådan omläggning av nämnda arbete, att dels såvitt möj-

6 ligt en förenkling därav måtte åvägabringas, dels starkare garantier skapas för allmänt förtroende till de erhållna resultaten. För egen del finner jag mig böra förorda, att en sådan utredning, som av socialstyrelsen ifrågasatts, kommer till stånd. Utan att nu taga ställning till de särskilda förslag, som av styrelsen framförts, vill jag uttala, att utredningen synes böra läggas sålunda, att spörsmålet om lämpligaste grunderna för och förfaringssättet vid dyrortsgrupperingarna erhåller en ingående och allsidig belysning, samt att strävandena böra gå ut på att utfinna ett system, vilket möjliggör ernåendet av ett i görligaste mån rättvisande och för olika parter förtroendegivande resultat. På sätt socialstyrelsen framhållit bör vid utredningen erforderlig uppmärksamhet ägnas åt sambandet med andra närliggande frågor, särskilt spörsmålen om socialstyrelsens fortlöpande pris- och levnadskostnadsstatistik och periodiskt återkommande budgetsundersökningar samt insamlingen av prisuppgifter för markegångssättningen och för rekvisitionslagens tillämpning m. m. Utredningen synes mig böra uppdragas åt socialstyrelsen, som därvid torde böra samråda med särskilda för ändamålet tillkallade sakkunniga. Bemyndigande torde böra lämnas chefen för finansdepartementet att, på förslag av socialstyrelsen, förordna sådana sakkunniga att vid utredningen av frågan eller vissa delar därav stå till styrelsens förfogande. Sakkunnig bör äga rätt att, om han därtill finner skäl, till socialstyrelsens utlåtande i anledning av utredningsuppdraget foga särskilt uttalande. Ersättning till de sakkunniga torde böra utgå enligt bestämmelserna i kommittékungörelsen. Under utredningsarbetets fortgång bör tillfälle beredas intresserade myndigheter samt personal- och andra organisationer att genom utsedda representanter vid sammanträde inför socialstyrelsen och de tillkallade sakkunniga eller i annan ordning framföra sina synpunkter på föreliggande frågor. Det torde böra ankomma på socialstyrelsen att, när tiden därtill kan anses vara inne, göra erforderlig framställning härom.» Genom skrivelse den 22 september 1931 anhöll socialstyrelsen hos Kungl. Maj:t om tillkallande av särskilda sakkunniga, varvid styrelsen anförde Bom sin avsikt att vid fullgörandet av ifrågavarande uppdrag, i den utsträckning i varje fall kunde anses erforderligt, tillkalla jämväl sociala rådet, där representanter funnes för såväl den ekonomiska vetenskapen som för arbetar- och tjänstemannaintressen samt arbetsgivarorganisationer. Till sakkunniga utsåg Kungl. Maj:t den 4 november 1931 följande å t t a personer: tillsyningsmannen vid tullkammaren i Norrköping C. O. Andersson, postkontrollören H. O. S. Ekdahl, järnvägskonduktören K. A Ekvall, regementsintendenten vid Norrlands trängkår, kaptenen R. Grandien, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren E. A. Gustafson i Vimmerby, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaien P . J . Gustafsson i Benestad, landskamreraren i Uppsala län F . A. I. Landevall samt lokomotivföraren N. O. V. Prior. F r å n sociala rådet ha tillkallats dels samtliga ordinarie ledamöter i sektionen för socialstatistik, nämligen professorn B. G. Ohlin, verkställande direktören i Sveriges textilindustriförbund E. W. Paues, dåvarande verk-

7 ställande direktören i Svenska j ä r n v ä g a r n a s arbetsgivareförening I. Hallberg (avgången ur sociala rådet 20A 1933), statistikföraren hos Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet K. F . Kumlander och statistikföraren hos Svenska metallindustriarbetareförbundet F . H j . Engström samt suppleanten, direktören för Stockholms stads statistiska kontor A. J. J. Guinchard, dels ledamöterna av sektionen för arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet, verkställande direktören i Svenska arbetsgivareföreningen G. Söderlund (från och med den 19 mars 1932 i hans egenskap av socialfullmäktig) och ordföranden i Svenska järnvägsmannaförbundet J. A^ Forslund. I s a m r å d med ovan angivna sakkunniga och ledamöter av sociala rådet — av vilka sistnämnda dock Hallberg ej deltagit i slutbehandlingen a v hithörande frågor — har socialstyrelsen verkställt utredning och uppgjort förslag i ämnet. Följande myndigheter och organisationer ha sedan beretts tillfälle att häröver avgiva yttrande. Statliga centrala myndigheter och nämnder. Arméförvaltningen, Marinförvaltningen, Flygstyrelsen, Försvarsväsendets lönenämnd, Riksvärderingsnämnden, Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, Medicinalstyrelsen, Generalpoststyrelsen, Telegrafstyrelsen, Järnvägsstyrelsen, Kommunikationsverkens lönenämnd, Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Vattenfallsstyrelsen, Kammarkollegium, Generaltullstyrelsen, Allmänna civilförvaltningens lönenämnd, Statens bostadsnämnd, Skolöverstyrelsen, Domänstyrelsen, Lantmäteristyrelsen, Lotsstyrelsen, Lönenämnden för riksdagens verk. Överståthållareämbetet och samtliga länsstyrelser. Kommunala och enskilda sammanslutningar. Sveriges statstjänstemannanämnd, Statstjänarnas centralorganisation, Svenska underofficersförbundet, Försvarsväsendets underbefälsförbund, Försvarsverkens civila personals förbund, Postmannaförbundet, Trafiktjänstemännens riksförbund, Svenska järnvägsmannaförbundet, Sveriges lokomotivmannaförbund, Telegraf- och telefonmannaförbundet, Sveriges allmänna folkskollärareförening, Lotsförbundet, Fyrpersonalens förening, Sveriges kronojägareförbund, Föreningen kvinnor i statens tjänst, Kvinnliga telegrafpersonalens förening, Kvinnliga postföreningen, Statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening, Kvinnliga telefontjänstemannaföreningarnas centralförening, Svenska landskommunernas förbund, Svenska städernas förhandlingsorganisation, Riksförbundet av kommunaltjänstemän i svenska städer, Kommunalarbetareförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening samt Landsorganisationen. — Därjämte ha följande personalsammanslutningar självmant (eller i samband med vederbörande länsstyrelses utlåtande) inkommit med yttranden: Tjänstemannaföreningar i Norrköping, Föreningen av statstjänstemän av högre grad inom Gotlands län, De högre statstjänstemännens skåneförbund, Statstjänstemännens organisationer i Karlstad, Personalsammanslutningar i Örebro, Personalföreningen vid statens vattenfallsverk samt Statens vattenfallsverks tjänstemannaförbund i Trollhättan. Av de hörda personalsammanslutningarna har Sveriges kronojägareförbund ej avgivit utlåtande.

8 Dyrortsgrupperingarnas nuvarande tillämpning och betydelse. Dyrortsgrupp e r i n g a r n a äga närmast ett tvåfaldigt syfte, vilket ursprungligen var dels att tjäna som grundval vid graderingen av de skattefria avdragen efter levnadskostnadernas höjd med avseende å den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten (den s. k. skattegrupperingen), dels att utgöra det erforderliga tekniska hjälpmedlet vid reglerandet av lönerna i förhållande till de å tjänstgöringsorterna rådande levnadskostnaderna för befattningshavare vid kommunikationsverken (lönegrupperingen). Under den tid av c:a 14 år som ifrågavarande grupperingar förekommit har emellertid deras betydelse väsentligt stegrats och syftet med desamma alltmer vidgats. Skattegrupperingen ligger sålunda numera till grund för de skattefria avdragen jämväl för alla slag av kommunala skatter, varjämte ersättningen för vårdkostnader vid meddelande av vård genom främmande fattigvårdssamhälle graderas med ledning av orternas placering i skattegrupperingen. Även lönegrupperingen har fått en avsevärt ökad användning, särskilt genom det för kommunikationsverken införda lönesystemets utvidgning till allt flera tjänstemannagrupper. Dessutom tillämpar det p r i v a t a näringslivet inom de flesta industriella och vissa andra fack en gradering av löneförmånerna efter ortsdyrheten, varvid resultaten av de statliga dyrortsutredningarna mer eller mindre direkt utöva inflytande vid avtalsförhandlingarna och löneuppgörelserna. Det må även erinras, att m a n ifrågasatt införandet av en gradering av pensionsbeloppen efter levnadskostnadernas höjd å de pensionerades hemorter. Allt som allt torde härav framgå dels att dyrortsgrupperingarnas betydelse ä r synnerligen omfattande, dels att det icke är enbart eller ens företrädesvis de priser statens befattningshavare betala för livsförnödenheter och bostäder, som skola efterfrågas vid ortsundersökningarna och läggas till grund för grupperingarna. Det är — och denna synpunkt är av största betydelse att fasthålla vid uppgörandet av grunderna för dyrortsgrupperingsarbetet — orternas allmänna dyrhet, som enligt statsmakternas beslut skall efterforskas och fastställas. H ä r u t i n n a n liksom ifråga om de principer och beräkningsmetoder, som vid ifrågavarande utredningsarbete skola komma till användning, ha givetvis alla samhällsmedlemmar visst intresse och ej blott statens befattningshavare. Sådana på dyrheten eller billigheten inverkande faktorer, som äro av mera individuell n a t u r eller endast träffa en viss kår o. s. v., och alltså icke h a en för ortens invånare mera allmän karaktär, måste man bortse från. Härtill liksom till klimatiska och tråkighetsförhållanden, i den m å n dessa ej medföra särskilda kostnader, t. ex. ökade bränsleutgifter, har man att taga hänsyn i annan ordning.

9¶IL Dyrortsgrupperingarnas prisstatistiska material och dess bearbetning. Det arbete, som i hittills bedriven form föregått grupperingsresultatet, må här till en början i sina huvuddrag antydas under erinran om att mera detaljerade uppgifter meddelas i det följande vid resp. redogörelser för arbetets olika moment. Först och främst ha för samtliga av den särskilda dyrortsundersökningen berörda orter införskaffats medelpriser å livsförnödenheter samt uppskattade hyresuppgifter, varjämte genom särskilda h y r e s r ä k n i n g a r erhållits bostadshyror från städer och en del stadsliknande samhällen. Vidare ha från tillgängliga källor i n h ä m t a t s uppgifter rörande skatterna. Därefter h a r med tillhjälp av budgetsiffror från senast utförda hushållskostnadsundersökning beräknats sammanlagda kostnaden för livsmedel, lyse och bränsle samt bostad och skatter för varje särskild ort, och till sist ha orterna för resp. skatte- och lönegrupperingen — vid den förra dock utan medtagande av skatteposten — grupperats omkring den s. k. riksmedeldyrheten, d. v. s. den för samtliga orter framräknade genomsnittskostnaden, vägd efter folkmängden och representerande de levnadskostnader, under vilka Sveriges befolkning till större delen lever. Då de undersökta orternas a n t a l vid senaste grupperingstillfället uppgick till c:a 4 000, förstår man omfattningen av detta arbete. A t t resultatet av ett sådant arbete skulle kunna till alla delar bliva fullt rättvisande ligger utom möjlighetens gräns, vilka metoder som än användas och vilken myndighet som än utför arbetet. Åtskilliga gränsfall komma alltid att finnas, där det kan disputeras om och v a r a en smaksak, huruvida vederbörande ort skall tillhöra den ena eller andra gruppen. Orternas dyrhet, icke i och för sig u t a n i förhållande till varandra, m ä t t med utgångspunkt från den s. k. riksmedeldyrheten, och de förändringar härutinnan, som konstateras ha i n t r ä t t sedan näst föregående gruppering, ha alltså hittills, i regel på enheten, vid varje ny gruppering varit den avgörande faktorn för en orts placering. För skipande av r ä t t v i s a orterna emellan måste det härvid självfallet v a r a ett oeftergivligt villkor, att de primäruppgifter, som ligga till grund för bestämmande av orternas dyrhetsgrad, inhämtas å samma tidpunkter och efter samma grunder å samtliga orter. Den omständigheten att en ort, efter det den gemensamma undersökningen verkställts, blivit eller förväntas bliva d y r a r e resp. billigare, t. ex. genom en ändring a v skattesatserna, kan sålunda icke tillm ä t a s någon betydelse för ifrågavarande beräkningar. Lika litet lärer något avseende kunna fästas vid bostadsbeståndets bättre eller sämre kvalitet å en ort i annan mån än så skett beträffande övriga orter o. s. v.

10 Vidare måste varupriserna å alla orterna avse såvitt möjligt samma kvaliteter, och den familjebudget, som kommer till användning för beräkning av kostnaderna, måste v a r a i stort sett en och samma samt avse en familjetyp, som är allmänt förekommande. E n avvikelse från kravet på en enhetlig familjebudget har dock ansetts böra ske såtillvida att, med hänsyn till vissa, mera betydande olikheter i konsumtionsbehov och konsumtionsvanor mellan olika delar av riket, budgeter med något skiljaktig sammansättning men dock representerande en likvärdig standard kommit till användning för resp. landsdelar. Med avseende å grunderna för primäruppgifternas inhämtande har man vid föregående dyrortsundersökningar, efter samråd med då tillkallade sakkunniga, varit ense om att h u r u önskvärt det än vore att i beräkninga r n a k u n n a medtaga samtliga de faktorer, som påverka de allmänna levnadskostnaderna, detta icke läte sig göra, u t a n att undersökningarna finge begränsas i huvudsak till kostnader för livsmedel, bränsle och lyse, bostad samt skatter. Vad speciellt bostadshyrorna beträffar, som bilda det måhända svåraste och i allt fall av tjänstemännen mest påtalade kapitlet i dyrortsundersökningarna, h a r m a n hittills även ansett sig böra avstå från tanken på ett sådant fastställande av medelhyresnivån, varigenom efter omprövning av varje lägenhet för sig en för alla orter enhetlig bostadss t a n d a r d kunde läggas till grund för beräkningarna, u t a n för varje ort beräknat dess typiska normalhyra med hänsyn tagen till ortens bostadsbestånd i dess helhet. Till n u påpekade betydelsefulla spörsmål och möjligheterna till metodiska förbättringar återkommer styrelsen i det följande.

A. Priser å livsmedel, lyse och bränsle. Insamling och varuslag. För insamlingen av priser å livsmedel, bränsle och lyse användes vid den senast verkställda dyrortsgrupperingen ett särskilt formulär (bil. 1), vari jämväl efterfrågades bostadshyror samt priser å såpa och skolagning. Antalet poster (med bortseende från de sistnämnda) uppgick till 40, representerande de viktigaste, i det stora flertalet hushåll förekommande a r t i k l a r n a av hithörande slag och tillsammans motsvarande omkring 80 % av livsmedels-, bränsle- och lysebudgeten i ett s. k. normalhushåll. Det ä r givetvis av betydelse att hålla varulistan så aktuell som möjligt och a t t följaktligen i mån av behov u t r a n g e r a varuslag, vilka visat sig v a r a av relativt mindre vikt, och tillfoga andra, som nu upptaga en mera avsevärd del a v budgeten än förut. K a n m a n härigenom på samma gång öka den ovan angivna procentsiffran av redovisade, i budgeten ingående varuslag, är det så mycket bättre. Eljest h a r m a n genom användande av

11 s. k. kompletteringstal, varom mera i det följande, möjlighet att fylla ut ifrågavarande lucka. F r å n varulistan torde m a n vid nästkommande ortsgruppering kunna utesluta posterna halvfet ost och antracit, av vilka båda varuslag förbrukningen n u m e r a endast undantagsvis synes v a r a av någon större betydelse. Däremot böra tilläggas n å g r a varuslag såsom representanter för charkuterivaror, frukt och grönsaker, och föreslås härtill följande: målet kött (eller fläskkorv), äpplen, apelsiner, bananer, katrinplommon, vitkål och morötter. Vidare kunna i förteckningen lämpligen upptagas några artiklar, representerande posterna maltdrycker och tobak. Slutligen torde man inom bränslegruppen böra införa kokgas (för orter, d ä r sådan förekommer). Genom dessa kompletteringar skulle det ovannämnda procenttalet stiga från c:a 80 till omkring 90. Vad beträffar de kvaliteter, som skulle noteras, har socialstyrelsen för avsikt att i enlighet med därom framförda önskemål söka i görligaste mån fullständiga varubeteckningar och anvisningar för ernående av ännu större klarhet ifråga om åsyftade varukvaliteter. Därjämte torde man, såsom av n å g r a bland de sakkunniga påyrkats, lämpligen böra i anvisn i n g a r n a införa en uppmaning till de uppgiftslämnande myndigheterna att vid inhämtandet av prisuppgifter söka i största möjliga utsträckning erhålla verifikationer av resp. försäljare å vederbörande varuslags kvalitet och pris. Till de å formuläret efterfrågade hyresuppgifterna jämte anvisningar blir tillfälle återkomma vid behandlingen av bostadsposten. Posterna såpa och skolagning torde lämpligen upptagas till granskning i samband med den viktiga frågan, huruvida och i så fall i vilken omfattning några andra poster utanför födoämnesbudgeten, t. ex. beträffande kläder och utgifter av »blandad» natur, böra införas å formuläret. I detta sammanhang ha med de sakkunniga endast diskuterats kvantitets- och kvalitetsbeteckn i n g a r n a samt anvisningarna rörande de till livsmedels-, bränsle- och lyseposterna hörande varuslagen, v a r v i d dock inga ändringsförslag av n ä m n v ä r d betydelse ifrågakommit. Styrelsen förbehåller sig emellertid givetvis att med avseende å hithörande frågor liksom beträffande alla tekniska detaljer få vidtaga de smärre ä n d r i n g a r och kompletteringar, som kunna befinnas nödiga eller lämpliga, varvid resultaten av den nu igångsatta hushållskostnadsundersökningen komma att särskilt beaktas. Såsom a v formuläret framgår, ha varupriser insamlats för två olika tidpunkter på året, vår och höst. Våruppgifterna skulle insändas i två exemplar, av vilka det ena återgick till vederbörande kommunala myndighet i behörig tid före höstinsamlingen. Dessförinnan hade ifrågavarande uppgifter h u n n i t granskas inom socialstyrelsen, och de återgående formulären ha i m å n g a fall varit försedda med frågor och anteckningar, varjämte dels

12 en icke obetydlig skriftväxling ägt r u m med kommunalmyndigheterna, dels genom tjänstemän i styrelsen och vissa av styrelsens ombud inspektion å ort och ställe kunnat förrättas i avsevärd omfattning. Denna metod har visat sig medföra betydande fördelar. E n mängd ojämnheter, som vidlådde vårmaterialet, ha sålunda kunnat bortarbetas och ofullständiga uppgifter kompletteras. Höstpriserna, som ensamt ingingo i den följande bearbetningen, erhöllo därför redan från början en ganska hög grad av tillförlitlighet, även om givetvis en del felaktigheter fortfarande kunde föreligga. I ett annat sammanhang har socialstyrelsen framställt förslag om en utvidgad organisation för hela dyrortsgrupperingsarbetet, varigenom bland annat särskilda länsprisnämnder skulle komma att, jämte styrelsen, granska de kommunala myndigheternas prisuppgifter. Erhålles i någon form en sådan skärpt granskning, torde det låta sig göra att minska nämnda myndigheters arbetsbörda genom atE inskränka insamlingen av prisnoteringar från förutvarande två till ett tillfälle. Eljest lärer det nog även i fortsättningen bliva nödvändigt att bibehålla det dubbla insamlingsförfarandet. Tidpunkterna för pTisinsamlingens företagande måste för övrigt bliva beroende av kraven på grupperingarnas färdigställande. Tänker m a n sig — vilket synes böra vara ett önskemål — att både skatte- och lönegrupper i n g a r n a skola v a r a färdigställda vid början av det år, då den förra skall t r ä d a i kraft, torde prismaterialet böra föreligga i komplett skick senast nästföregående vår. Under alla förhållanden får det anses önskvärt, att prisuppgifterna i n h ä m t a s ungefärligen vid de tidpunkter på året — endera eller bägge — då d e t t a hittills skett. Inom en betydande del av landet fyllas vinterförråden av lagerdugliga varor under hösten. Så länge dessa lager räcka, företagas endast ogärna prisförändringar. Under vintern komma därför dessa orter icke sällan efter i prisbildningen i jämförelse med trakter med bättre kommunikationer. Och under sommartiden är tillförseln särskilt av färskvaror mycket osäker och oregelbunden å mera lantliga orter, där man då i stor utsträckning får reda sig med den egna ortens avkastning. P å hösten åter, sedan årets skörd bärgats och det n y a konsumtionsåret tagit sin början, samt på våren, sedan sjöfarten öppnats åtminstone inom den övervägande delen av landet, synas de gynnsammaste tidpunkterna föreligga för insamlande av detaljprisuppgifter under såvitt möjligt likartade förhållanden inom hela landet. Det har visserligen från därav berörda platser erinrats, att bad- och brunnsorter o. d. med utpräglad sommarsäsong och till följd d ä r a v fluktuerande priser komme att framstå såsom alltför billiga, om prisinsamlingen uteslutande företoges utanför deras säsong. Det synes emellertid,

IS som om farhågorna för missvisande resultat i detta avseende vore överdrivna. Socialstyrelsens fortlöpande prisstatistik, som jämväl omfattar några hithörande orter (Varberg, Lysekil m. fl.), utvisar a t t ifråga om de i konsumtionen mera betydande varuslagen de särskilda säsongpåverkn i n g a r n a äro ringa eller alldeles obefintliga för dessa orter. Ifråga om sådana färska grönsaker, bär o. d., där ett motsatt förhållande är möjligt, lärer det v a r a uteslutet att införskaffa prisnoteringar för dyrortsgrupper i n g a r n a lika litet som för den fortlöpande statistiken. Vad slutligen beträffar rayonen för prisinsamlingen å resp. orter har från vederbörande befattningshavares sida ofta framhållits, att personalen å viss ort vore ifråga om livsförnödenheter helt och hållet eller till större delen hänvisad att köpa dessa å annan ort, varvid som fördyrande moment tillkomme fraktkostnader. K l a r t torde dock vara, a t t det i första hand är resp. orters egna, av de kommunala myndigheterna meddelade priser, som äro a t t taga i beräkning. Man lärer också i regel ha full rätt att förutsätta en skälig anpassning av levnadsvanorna efter de faktiska tillförselförhållandena å resp. orter och sålunda böra hålla sig till de å orten själv eller i dess närmaste omgivning förekommande priserna. Endast om något eller n å g r a a v de varuslag, som ingå i undersökningen, icke alls finnas att tillgå å en ort, kan man taga hänsyn till priserna å andra orter, vilket i så fall hittills också skett. Därest emellertid en kommunal myndighet finner sig nödsakad införskaffa prisuppgifter å vissa förnödenheter från annan ort, torde jämväl böra tydligt angivas, vilken denna ort är. Bearbetning. Sedan granskningen av höstuppgifterna ägt r u m inom socialstyrelsen — vilken granskning jämväl plägar föranleda besök å en del rapporterande orter men däremot ingen n ä m n v ä r d skriftväxling med uppgiftslämnarna — har den statistiska bearbetningen kunnat fullföljas. Denna har avsett att med hänsyn till den typiska hushållsförbrukningen och rådande priser åstadkomma en årskostnadssumma för varje ort. Själva beräkningssättet framgår av bifogade exempel på framräknandet av ortsindextalen vid 1929 års dyrortsgruppering (bil. 2). Principen är att för varje varuslag multipliceras det erhållna, efter granskning godtagna priset med den kvantitet, till vilken årsförbrukningen enligt verkställda hushållskostnadsundersökningar befunnits uppgå, varefter de sålunda erhållna produkttalen summeras. Hushållsbudgeten. Med avseende å den använda hushållsbudgetens sammansättning må framhållas följande. För åstadkommande av en rättvis jämförelse mellan levnadskostnaderna å olika orter är det oundgängligt, att vederbörande utgiftsposter var för sig tillmätas en vikt, som s v a r a r mot deras faktiska betydelse i hushåll av

14 den typ, som skola läggas till grund för undersökningen. Det är emellertid påtagligt, att rådande skiljaktigheter ifråga om klimatiska förhållanden, tillförselmöjligheter och sedvanor tillsammans förhindra uppkomsten av en fullt enhetlig konsumtion inom landets olika delar. Ifråga om bostäderna blir tillfälle a t t återkomma till detta betydelsefulla förhållande i det följande. Med avseende å bränsleposten ställer det sig givetvis så, att en mindre kvantitet inom de sydligare landsdelarna innebär samma behovstillfredsställelse som en större kvantitet längre norrut. Även näringsbehovet är högre i de nordliga landsdelarna, åtminstone inom de kallaste trakterna. Ej blott kostens mängd utan även dess sammansättning växlar för övrigt starkt från landsdel till landsdel. Varor som t. ex. h å r t bröd och färsk strömming, vilka i vissa landsdelar höra till den enklaste vardagskosten, äro i andra t r a k t e r av riket rent av svåra att uppbringa och betinga relativt mycket höga priser, men ersättas i dessa trakter av a n d r a bröd- och fisksorter, med vilka förhållandet är det omvända. Ägg, som visserligen alltid ä r en i förhållande till näringsvärdet dyr kost, men dock ej d y r a r e än att den i betydande omfattning ingår i matsedeln även i fattigare hem i södra Sverige, blir ju längre m a n kommer åt norr allt d y r a r e och därför jämväl en sällsyntare företeelse inom det enklare kosthållet. Till dylika förhållanden har man funnit oundgängligt a t t taga hänsyn vid fastställandet av den hushållsbudget, vilken ingår som ett av de viktigaste hjälpmedlen vid utförandet av dyrortsgrupperingarna. Skedde icke detta, förelåge stor sannolikhet, att de trakter av landet, där levnadssättet mest avviker från det för hela riket genomsnittliga, i och för sig skulle framstå som dyrorter. Kännedom om det faktiska levnadssättet inom olika delar av riket har erhållits från de stora hushållskostnadsundersökningar, byggda på hushållsbokföring, som senast utfördes år 1920 beträffande lantarbetarklassen samt 1922—24 beträffande städernas, de stadsliknande samhällenas samt lantliga industriorters arbetar- och lägre tjänstemannabefolkning ävensom medelklassen. Då emellertid resultaten av dessa undersökningar småningom föråldras och mista i värde, måste de med vissa större mellantider förnyas. Som bekant har också, med hänsyn bland annat till nästkommande dyrortsgruppering, en ny, allmän hushållskostnadsundersökning beslutats av statsmakterna. Det utomordentligt rikhaltiga material till belysande av levnadsvillkor och levnadsvanor inom samtliga ovann ä m n d a klasser i samhället — vid den n u beslutade omfattande även skogsarbetare och mindre jordbrukare — som vid ifrågavarande undersökningar sammanbringas, har för dyrortsgrupperingarna utnyttjats på sådant sätt, att m a n sammanfört hushållen inom de skilda samhällsklasserna landsdelsvis, varefter, med beaktande av att var och en av dessa klasser tillmättes sin vederbörliga betydelse, genomsnittssiffror uträknats, ut-

15 visande vilka kvantiteter av resp. varuslag faktiskt inköpts i medeltal per hushåll under loppet av bokföringsåret. Med avseende å sådana utgiftsposter, för vilka kvantiteter icke kunnat uppgivas, har man i stället undersökt det genomsnittliga utgiftsbeloppet per år. På grundval av de sålunda erhållna medeltalen ha sedan för de olika landsdelarna upprättats särskilda budgeter, som visserligen företedde väsentlig överensstämmelse men dock beaktade resp. områdens säregna förhållanden. Det har emellertid varken befunnits möjligt eller lämpligt att låta alla smärre lokala skiftningar i förbrukningen komma till uttryck i vederbörande hushållsbudgeter, utan har man begränsat sig till att urskilja fem landsdelar med i stort sett överensstämmande levnadsvanor inom varje landsdel för sig. Dessa landsdelar ha vid den senaste dyrortsgrupperingen varit: 1. Södra Götaland, omfattande Malmöhus, Kristianstads, Blekinge och Kronobergs län samt södra hälften av Kalmar och Hallands län; 2. Norra Götaland, omfattande återstoden av Götaland (alltså Gotlands län, norra hälften av Kalmar och Hallands län, Jönköpings, Östergötlands, Skaraborgs, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län); 3. Svealand, omfattande hela Svealand (alltså Stockholms stad, Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands, Örebro, Värmlands och Kopparbergs län) med undantag för de nordligaste trakterna av Värmlands län samt norra hälften av Kopparbergs län, varemot till denna landsdel även förts Gästrikland; 4. Nedre Nordsverige, omfattande ovannämnda delar av Värmlands och Kopparbergs län (med undantag för Särna och Idre), landskapet Hälsingland, Västernorrlands län utom Fjällsjö tingslag, de östra och mellersta delarna av landskapet Jämtland, kustlandet av Västerbottens län samt största delen av Norrbottens läns kustland; 5. övre Nordsverige, omfattande Särna och Idre, landskapet Härjedalen, de västra och norra delarna av landskapet Jämtland, hela Lappmarken samt av Norrbottens kustland Edefors och överkalix socknar ävensom Torneå domsaga. Principiellt har inom var och en av dessa landsdelar för sig tillämpats en enhetlig budget, men vissa undantag har man dock funnit sig böra göra. Sålunda har inom större delen av landsbygden, där tillgång på bagarbröd i allmänhet saknas, stadsbefolkningens inköp av en del mjukt bröd ersatts med motsvarande mjölkvantitet jämte ett tillägg för bakningskostnaden. Vidare ha färsk sill och strömming ansetts ingå i hushållningen med en gemensam kvantitet (olika för olika landsdelar), men för varje ort har vid beräkningarna tillämpats endast priset å den fisksort, som enligt erhållna uppgifter å orten var billigast. Kol och koks ha medräknats inom de trakter i södra och västra Sverige o. s. v., där dylikt bränsle är gängse, men utbytts mot ved till enahanda bränslevärde i de trakter, där det är sällsynt eller okänt. Vad beträffar lyse har räknats med kostnaden för elek-

16 triskt ljus (beräknat efter visst antal lampor eller kwt, beroende på betalningssättet) överallt d ä r dylik belysning är införd i mera nämnvärd omfattning, men eljest med en skälig kvantitet fotogen o. s. v. Slutligen har m a n med tillhjälp av särskilda kalorital (se Soc. Medd., årg. 1927, s. 129 ff.) beräknat de olika landsdelsbudgeternas totala näringsvärde och dess fördelning på vegetabiliska och animaliska livsmedel samt företagit en utjämning för att få resp. budgeter likställda i berörda hänseenden. H ä r v i d h a r dock livsmedelsbudgeten för Övre Nordsverige fått kvarstå vid sitt av de klimatiska förhållandena betingade högre näringsvärde. Vad själva landsdelsindelningen beträffar har det synts lämpligt att vid budgeternas fastställande överföra Gotland från Norra till Södra Götaland. Kompletteringstal. Sedan budgeterna blivit färdigställda, ha de underkastats en särskild prövning för a t t få konstaterat, huruvida de ifråga om de ingående varuslagens kvalitet kunde anses något så när likvärdiga. Såväl med hänsyn till vissa skiljaktigheter h ä r u t i n n a n som särskilt med avseende därå, att varulistan å frågeformuläret ingalunda upptagit alla de mångfaldiga, oftast v a r för sig smärre men tillsammans ej oväsentliga artiklar, som ingå i en födoämnesbudget, ha till resp. budgeters utgiftssummor gjorts vissa efter landsdelarna något växlande procentiska tilllägg. Med dessa s. k. kompletteringstal (se exemplet å beräkningssättet i det föregående) har sålunda avsetts att vid den slutliga sammanräkningen giva livsmedelsposten i en normal hushållsbudget hela sin relativa tyngd i jämförelse med t. ex. utgifterna för bostad och skatter, vilka ju i sin helhet kunna medräknas. Såsom redan förut påpekats, har man tänkt sig att hädanefter i varulistan införa en del nya artiklar såsom representanter för vissa, hittills ej medtagna varugrupper, varigenom hela antalet poster skulle komma att motsvara omkring 90 % av livsmedels-, lyse- och bränslebudgeten i ett s. k. normalhushåll i stället för tidigare c:a 80 %. Möjligen torde denna procentsiffra genom medtagande av ännu någon artikel, v a r a för orterna jämförb a r a priser stå att erhålla, kunna ytterligare något ökas. Med hänsyn dels till nu berörda förhållande, dels till svårigheten att något så när korrekt kunna jämföra landsdelsbudgeterna ur kvalitetssynpunkt (kostens sammansättning och därmed sammanhängande grad av omväxling) samt dels slutligen till den omständigheten, att skillnaderna i levnadsstandard på hithörande område landsdelarna emellan mer och mer utjämnas, har man ansett sig kunna föreslå, att ifrågavarande kompletteringstal, vilka för övrigt synas ha betraktats med ett visst misstroende från befattningsh a v a r n a s sida, vid blivande dyrortsutredningar icke komma till användning.

17 B.

Bostadshyror.

1.

Standardfrågan.

Allmänna erinringar. Vid fastställandet av hyresbeloppen för de olika orterna uppstår till en början den frågan, huruvida det låter sig göra att r ä k n a med en enhetlig bostadsstandard. Med avseende h ä r å må först och främst beaktas, att det påtagligen är omöjligt att å alla orter låta begreppet enhetlig bostadsstandard avse lägenheter av en och samma storlek och inredning, samma bekvämligheter o. s. v. E r i n r a s må bland a n n a t dels därom, att bostäderna på klimatiskt olika orter påfordra olika byggnadsmetoder vid uppförandet, vilket självfallet påverkar hyrespriserna och sålunda automatiskt kommer till synes vid jämförelsen mellan orterna, dels om de skiftande bostadsvanorna inom olika landsdelar o. s. v. Dessa och andra skiljaktigheter orterna emellan i nu berörda avseende göra en dylik likformighet till något som är overkligt och därför icke kan eftersträvas vid fastställandet av jämförande hyrespriser. Nödgas man emellertid för att erhålla samma standard uppställa olika k r a v på en bostad å olika orter, har m a n redan därigenom fått med en osäkerhetsfaktor av mycket stor räckvidd. Ännu viktigare är emellertid, att bostädernas klassificering i många avseenden blir beroende på en subjektiv uppskattning, som när den å olika orter utföres av olika personer måste utfalla synnerligen ojämnt. Principiellt lärer man därför bliva nödsakad att frånfalla kravet på en enhetlig bostadstyp, som å resp. orter skulle kunna representera en likvärdig standard, och nöja sig med att söka utröna den genomsnittliga hyresnivån för det bostadsbestånd, som faktiskt finnes å varje ort och till vilket dess befolkning är hänvisad. Det synes emellertid vara allt skäl att ytterligare understryka, att den stora olikhet ifråga om bostadsstandard skilda orter emellan, varom ofta talas, helt visst i praktiken är mindre framträdande än man vill göra gällande, låt v a r a att givetvis enstaka orter finnas, även sådana med relativt talrik befolkning, där bostadsstandarden är exceptionellt låg resp. hög. H a r bostadsbeståndet å en ort blivit föråldrat, har likväl detta förhållande för det mesta framkallat en relativt stor nybyggnads- och moderniseringsverksamhet, under det att å en a n n a n ort ett något bättre bestånd av äldre lägenheter längre tillfredsställer anspråken hos en mer betydande del av dess befolkning. Naturligtvis kan man, särskilt från orter med mindre folkmängd och framför allt med mindre s a m m a n t r ä n g d befolkning, påvisa a t t en del bekvämligheter saknas i lägenheterna, vilka å större orter äro, om icke praktiskt taget obligatoriska, så dock allmänt gängse. Å andra sidan kan det emellertid med stort skäl sägas, att ett mindre s a m m a n t r ä n g t bebyggelsesätt gör det vida lättare att undvara många av dessa bekvämligheter än vad fallet ä r i stor2

18 städernas hyreskaserner. Dessutom ha de mindre orternas lägenheter gemenligen en hel del bekvämligheter ifråga om utrymmen, trädgårdstäppor o. d., som saknas i de större städerna. E n fullt objektiv jämförelse av bostadsstandarden å de skilda orterna är därför å ena sidan på grund av därmed förknippade svårigheter i praktiken omöjlig, men synes å andra sidan mindre nödvändig än man vid första påseendet är benägen att föreställa sig. Det m å för övrigt också beaktas, att även om undermåliga lägenheter i viss m å n utövat inflytande på hyresmedeltalen, detta v a r i t fallet j ä m v ä l beträffande lägenheter, som otvivelaktigt varit att karakterisera som mer än medelgoda. Utsöndring av vissa lägenhetskategorier. Med hänsyn till nu anförda omständigheter har det befunnits nödvändigt att i stort sett grunda jämförelsen mellan orterna på hyresuppgifter u t a n föregången kvalitetsbedömning och efterforska priset å efter varje orts bostadsförhållanden medelgoda lägenheter. Denna allmänna förfaringsprincip utesluter emellertid icke, att m a n sökt så långt möjligt bortse från vissa relativt lätt urskiljbara kategorier av lägenheter, vilkas medtagande på ett olämpligt sätt påverk a r hyrespriserna och vilka i större eller mindre grad återfinnas åtminstone å alla orter med någon hyresmarknad. Härigenom har m a n i allt fall i någon m å n kunnat befrämja det i och för sig önskvärda syftet a t t få till stånd större likhet ifråga om det bostadsmaterial, v a r a hyresmedelpriserna för resp. orter skola beräknas. I f r å g a v a r a n d e lägenhetskategorier ha varit: 1) av ägaren själv begagnade och a n d r a lägenheter, för vilka blott ett uppskattat hyresvärde k a n erhållas; 2) av kommun ägda, till andra u t h y r d a lägenheter; 3) av stat, kommun eller enskilda arbetsgivare till egna befattningshavare eller arbet a r e upplåtna lägenheter; 4) lägenheter vid vilkas uthyrning ett understödsmoment är förknippat; 5) av hälsovårdsmyndighet utdömda lägenheter. Någon särskild motivering för uteslutande från medelhyresräkningen av lägenheter, tillhörande grupperna 4 och 5, torde v a r a obehövligt. Ifråga om grupp 1 ha olika meningar yppat sig med avseende å bostadsföreningslägenheterna, men har man, med hänsyn till de stora svårigheter och kostnader, som vore förknippade med en uppskattning av hyresvärdena för dylika lägenheter, kommit till samma resultat som förut, nämligen att de icke borde medtagas. E r i n r a s må dock, att denna undantagsbestämmelse givetvis icke gäller beträffande bostadsföreningslägenheter, som äro uth y r d a och för vilka faktiska hyresbelopp äro att tillgå. Vad beträffar grupp 2 är att beakta, att kommunerna, i gaturegleringseller liknande syften, ofta äga en del äldre skröpliga fastigheter, vilka äro avsedda att rivas men alltjämt kvarstå. Deras medräknande kan i sin mån bidraga till att nedpressa genomsnittet för både bostadsstandard och hyres-

nivå, låt vara att betydelsen härav vanligen överdrives. Även i de fall, då kommunens lägenheter icke i något avseende kunna anses undermåliga, torde de likväl mångenstädes åsättas relativt låga hyrespriser, och i allmänhet lärer man endast mera formellt kunna tala om, att de uthyras i den fria marknaden. Därest lägenheter inom grupp 3 medtoges, skulle det, även i de fall då hyror åsatts, som avsåge att överensstämma med dem å ortens fria marknad gällande, likväl inträffa, att å vissa orter dylika arbetsgivarlägenheter komme att utvisa lägre hyror än marknadens, under det att å andra orter motsatsen bleve fallet. Särskilt torde dylika skiljaktigheter kunna förväntas med avseende å den hyresverksamhet, som bedrives av statens verk. Ett försök att låta medelhyresberäkningen omfatta jämväl arbetsgivarlägenheter skulle därför med säkerhet få till följd ett stort antal klagomål, och det synes vanskligt att medgiva det berättigade i medtagandet av vissa sådana lägenheter utan att låta dem samtliga ingå. I överensstämmelse härmed har man även ansett sig böra avstyrka förslag om att de av statens kommunikationsverk uthyrda lägenheterna skulle medtagas vid medelhyresberäkningen. Att frånskiljandet av lägenheter inom ovan anförda grupper i åtskilliga fall kan vålla betänkligheter eller stöta på vanskligheter må dock ej undandöljas. I utpräglade villasamhällen kan sålunda uteslutandet av lägenheter, begagnade av ägaren själv, föranleda att ett fåtaligt och för orten icke alls eller föga typiskt bestånd av billiga hyreslägenheter blir bestämmande för bostadskostnaden å orten. Vidare torde uteslutandet av bostadsföreningslägenheter, bebodda av delägare i föreningarna, i vissa samhällen medföra den olägenheten, att en avsevärd del av ortens moderna lägenheter undantagas från medelhyresberäkningen. Det må även erinras, att gränsen mellan lägenheter, vilka arbetsgivaren i egenskap allenast av hyresvärd hyr ut till samma pris åt vare sig anställda eller andra, och sådana, till vilka de anställda äga företräde och där sålunda en hyresnivå under den å orten vanliga kan förutsättas, är i de enskilda fallen svår att draga. Samma är förhållandet, när det gäller att skilja på fritt uthyrande och understödsverksamhet ifråga om lägenheter, där hyresvärd och hyresgäst stå i släktskapsförhållande eller där hyresvärden är en stiftelse eller annan allmännyttig inrättning. Det har jämväl ifrågasatts, att vederbörande lokala granskningskommittéer skulle äga rätt att utmönstra undermåliga lägenheter utöver de av hälsovårdsmyndighet utdömda. Härmed vore man emellertid inne på oöverstigliga svårigheter. Kommittéerna komme givetvis vid denna gallring att gå efter olika linjer på olika orter, och subjektiva uppfattningar skulle beredas ett otillbörligt spelrum. Man har därför ansett sig böra bestämt taga avstånd från ett sådant förfaringssätt.

20 Vissa positiva åtgärder för åstadkommande av enhetligt bostadsmateräaL Man h a r emellertid åtminstone på ett par punkter sökt mera positivt verka för åstadkommandet enligt objektiva grunder av större homogenitet ostarna emellan ifråga om bostadsmaterialet. Sålunda har man med tillhjälp av en, visserligen mycket summarisk beräkningsmetod velat i görligaste mån eliminera den skillnad beträffande sedvanlig lägenhetstyp, som iör en bostad av h ä r avsedda slag kunnat iakttagas inom olika delar av riket. E t t liknande utjämningsförfarande har vid 1929 års dyrortsgruppering tillämpats med hänsyn till den olika förekomsten av bostadslägenheter med centraluppvärmning. E h u r u måhända närmast tillhörande frågan om bearbetningen av hyresräkningsmaterialet torde dock dessa spörsmål Lämpligen böra upptagas till behandling redan i detta sammanhang. För erhållande av medelhyresnivån å de hyresräknade orterna har utr ä k n a t s priset per eldstad för varje storlekskategori (ett r u m eller ett kök = 1 eldstad, ett rum och kök = 2 eldstäder, två rum och kök = 3 eldstäder o. s. v.), varefter tagits ett enkelt medeltal mellan de sålunda funna värdena. E n ä r större hyreslägenheter i allmänhet saknas eller äro ytterst fåtaligt representerade i mindre samhällen, har denna beräkning begränsats till lägenheter om högst tre r u m och kök. Vid den slutliga jämförelsen mellan orterna har såsom uttryck för hyresnivån använts den på ovan angivet sätt uträknade medel hyran per eldstad, multiplicerad med 3. Det härvid erhållna hyresbeloppet kommer givetvis närmast att motsvara kostnaden för två rum och kök, men hänsyn är tagen j ä m v ä l till hyreskostnaden per eldstad för smålägenheter av annan typ. P å grund av att inom de sydligare landsdelarna den eljes mest förekommande typen av arbetarbostad, nämligen ett" relativt stort rum och ett likaledes förhållandevis rymligt kök, oftast är ersatt av två, merendels mindre r u m jämte kök, h a r det ansetts befogat att för alla orter inom landsdelen Södra Götaland multiplicera eldstadshyran med 3.5 i stället för med 3. Av motsvarande skäl har inom landsdelen Övre Nordsverige, där ett stort enkelrum, utgörande på samma gång kök, är en relativt vanlig arbetarbostadstyp och d ä r rummen även i övrigt ofta äro större, tagits produkten av h y r a n per eldstad X 2.5. Genom nu anförda, låt vara r ä t t så grova beräkningssätt har m a n ansett sig ha v u n n i t åtminstone något för ernående av ett mera enhetligt hyresprismaterial. Det låter naturligtvis tänka sig att förbättra och utveckla den använda metoden, t. ex. genom representativa undersökningar å samtliga hyresräkningsorter rörande lägenheternas storlek, men tvivelaktigt synes vara, h u r u v i d a ett avsevärt riktigare resultat härigenom skulle åstadkommas och om m a n över huvud taget kan reflektera härpå med hänsyn till de med undersökningar av detta slag förknippade svårigheter och kostnader.

21¶Å andra sidan ha välgrundade anmärkningar kunnat framställas mot ifrågavarande utjämningsmetod. Dels måste ju avgränsningen av de tre landsdelar, inom vilka resp. bostadstyper äro förhärskande, alltid bliva godtycklig, dels lärer det ej kunna förnekas, att i samband med den livliga byggnadsverksamhet som pågått och alltjämt pågår samt den tendens till utjämning av levnadsvanorna, som icke minst genom kommunikationernas utveckling gjort sig gällande, likartade bostadstyper börjat mer och mer tränga igenom över hela landet och särskilt att två rum och kök-typen blivit allt vanligare som arbetarbostad även i andra landsdelar än Sydsverige. På grund härav har det synts lämpligt att vid kommande dyrortsgrupperingar låta beräkningen av hyrespriserna å resp. orter avse samma antal eldstäder för riket i dess helhet. Därjämte har man, vid fastställande av medelhyresnivån å de hyresräknade orterna, ansett sig hädanefter böra räkna boningsrum under sex kvadratmeter och kök under sex kvadratmeter eller därmed jämförlig kokvrå resp. = V* eldstad (jfr sid. 27). Så mycket större betydelse har man däremot ansett böra tillmätas förekomsten av lägenheter med centraluppvärmning såsom representerande en modern och ur kvalitetssynpunkt mera högvärdig bostadstyp. Härvid må till en början erinras, att dylika lägenheter vid 1924 års dyrortsgruppering helt uteslötos. Motiveringen härtill var, förutom tanken på ett så enhetligt undersökningsmaterial som möjligt, dels att lägenheter av detta slag då utgjorde endast ett relativt fåtal även å sådana orter, där de förekommo talrikast, och dels att frekvensen av dem var högst skiljaktig å olika orter. Till 1929 års gruppering hade emellertid antalet centralvärmelägenheter ungefär fördubblats och uppgingo vid denna tidpunkt till 10.4 % av de i fria marknaden uthyrda rena bostadslägenheterna mot endast 5.2 % år 1924. Med hänsyn härtill ansågs det icke längre försvarligt att utesluta dem från medelhyresberäkningen. Alltjämt befanns dock frekvensen av centralvärmelägenheter vara högst olika å olika orter; antalet kunde växla från 0 ända upp till 57 % av bostadsbeståndet i dess helhet. Då nu ifrågavarande lägenheter i regel tillhöra de bättre bostädernas klass, vilket också tager sig uttryck i relativt höga medelhyror, hade ett rätt och slätt medtagande av desamma vid hyresindexens beräknande medfört högst skiljaktiga procentuella förskjutningar å vissa orter. Särskilt i de större städerna, där centralvärmelägenheter förekommo talrikast, skulle hyresnivån ha kommit att utvisa en alltför stor höjd i jämförelse med förhållandet å mindre orter, där dylika lägenheter voro mera sparsamt företrädda. Så t. ex. utgjorde i Stockholm den beräknade hyreskostnaden för en lägenhet om 3 eldstäder 961 kr. år 1924. Motsvarande belopp skulle år 1929, om centralvärmelägenheterna utan någon reduktion medtagits, ha uppgått till 1 267 kr., innebärande en

22 stegring av n ä r a 32 %. Hyreskostnaden för enbart lägenheter utan cent r a l v ä r m e stannade vid 1030 kr. och utvisade i jämförelse med år 1924 en stegring av blott något över 7 %. I Skövde v a r hyreskostnaden 395 kr. år 1924 mot 451 kr. år 1928, om centralvärmelägenheterna medtagas, m e n eljest 433 kr., alltså i förra fallet en stegring av 14 %, i det senare 9.5 %. I syfte a t t ernå en utjämning av centralvärmelägenheternas inverkan på hyreskostnaden å olika orter har man därför vid 1929 års dyrortsgruppering tillämpat ett visst vägningsförfarande, fotat på mera objektiva grunder och alltså fritt från de subjektiva värderingsmoment, som en kvalitetsbedömning av hyresuppgifterna innebär. Principen för ifrågavarande utjämning har v a r i t följande. För orter, där centralvärmelägenheternas andel i bostadsbeståndet t. o. m. 3 r u m och kök uppgått till mellan 7 och 15 % eller alltså ungefärligen motsvarat det ovannämnda medeltalet 10.4 %, ha de ursprungliga hyresindextalen fått förbliva ojusterade. Å orter med mer än 15 % centralvärmelägenheter h a r en reduktion av hyresindextalen verkställts på så sätt att centralvärmelägenheterna ansetts uppgå till 15 % och övriga lägenheter till 85 % av bostadsbeståndet. I de fall där centralvärmelägenheternas relativa a n t a l icke uppgått till 7 % har däremot en höjning av hyreskostnaden företagits, i det centralvärmelägenheternas andel av beståndet ansetts utgöra 7 % och övriga lägenheters 93 %.1 1 Vid de ifrågavarande omräkningarna har det ur arbetssynpunkt befunnits lämpligast att för varje ort utgå från det på grundval av de faktiska medelhyrorna i varje lägenhetskategori framräknade jämförelsetalet för hyresnivån samt skillnaden i hyra å lägenheter med centraluppvärmning (nettohyran) och utan sådan anordning. Härigenom har även för varje ort erhållits ett direkt mått på storleken av den justering, som omräkningen medfört. Vad först beträffar de fall, då centralvärmelägenheternas inverkan reducerats, har den använda arbetsformeln erhållits på följande sätt. Benämnes den ursprungliga ovägda hyreskostnaden S, centralvärmelägenheternas procentuella andel av lägenheter t. o. m. 3 rum och kök p samt den procentuella merkostnaden för centralvärmelägenheter i jämförelse med övriga lägenheter V, under det att a och b betyda hyreskostnaden för en bostad om 3 eldstäder i lägenheter resp. utan och med centralvärme, erhålles uttrycket: a (100-p) + ph 100 Antages det sökta jämförelsetalet vara x, får man ekvationen 85 a + 15 b x ~ 100 Härav framgår att S _ a (100—p) + pb x 85 a + 15 b Men . 100 + V

b =

~iöö--a

Sättes detta värde på b in i ekvationen, får man efter reduktionen x =

100 +

^ • b

m

23 Av 342 vid senaste hyresräkningen undersökta orter hade 251 mindre än 7 % centralvärmelägenheter, 66 mellan 7 och 15 % samt 25 mer än 15 %. Bland sistnämnda orter m ä r k a s Stockholms stad, Djursholm, Lidingö, Sundbyberg m. fl. orter i Stockholms län, vidare Hälsingborg ävensom ett antal mindre orter huvudsakligen i Dalarne och Norrland. Orter med mellan 7 och 15 % centralvärmelägenheter utgjordes dels av vissa större städer, såsom Göteborg, Malmö, Borås, Örebro, Karlstad, Sundsvall o. s. v., dels av åtskilliga a n d r a städer och mindre samhällen, under det a t t gruppen med mindre än 7 % inbegrep, förutom en del större städer (Norrköping, Eskilstuna, Jönköping, Uppsala, Karlskrona, Västerås, Gävle m. fl.), flertalet mindre städer, köpingar, municipalsamhällen och särskilt undersökta småorter samt praktiskt taget alla landsbygdskommuner. Det torde u t a n vidare v a r a klart, a t t det procentiska antalet centralvärmelägenheter eller, vilket ä r ungefär detsamma, antalet ur kvalitativ synpunkt mera högvärdiga lägenheter, utrustade med moderna bekvämligheter, kommer att utvisa en högst väsentlig ökning från den senaste hyresräkningen 1928/29 till den räkning, som med hänsyn till nästkommande dyrortsgruppering synes böra äga r u m vid årsskiftet 1933/34. Den procentsiffra, 10.4 %, som vid 1929 å r s gruppering bildade utgångspunkten för utjämningsförfarandet, lärer alltså vid 1934 års gruppering ställa sig betydligt högre med därav följande konsekvenser för beräkningarna. Lämpligt synes vara, att socialstyrelsen vid det n ä r m a r e utformandet och fastställandet av det beräkningssätt, som med hänsyn till resultatet av vederbörande hyresräkning skall komma till användning vid varje särskild dyrortsgruppering, samråder med sakkunniga, däribland representanter för befattningshavarna. Annan kontroll å hyresprismaterialets enhetlighet. Slutligen må med avseende å frågan att åstadkomma bästa möjliga jämförbarhet mellan orterna beVad åter beträffar tillvägagångssättet vid förhöjning av centralvärmelägenheternas inverkan på hyreskostnaden må först beaktas, att då antalet centralvärmelägenheter å orter med mindre än 7 % dylika lägenheter i regel är alltför ringa för att man på basis därav skulle kunna erhålla ett tillförlitligt uttryck för den procentuella merkostnad en lägenhet med centralvärme betingar i jämförelse med en lägenhet utan centralvärme, har man efter företagna undersökningar generellt beräknat densamma till genomsnittligt 40 %. Enligt samma beräkningsgrunder som ovan anförts erhålles sedan den sökta hyreskostnaden

Å orter som helt sakna centralvärmelägenheter skulle således hyreskostnaden för 3 eldstäder höjas med 2.8 %. A andra sidan har för de orter, där frekvensen av centralvärmelägenheter är särskilt stor, exempelvis Stockholm, Lidingö, Djursholm, Sundbyberg m. fl., vägningsförfärandet medfört en avsevärd sänkning av de ursprungliga hyreskostnaderna. Den väsentligaste reduktionen har drabbat Stockholm, som fått sitt hyresbelopp nedsatt med 8.5 %. Motsvarande sänkning har för Lidingö varit 5.8 %, Sundbyberg 4.5 %, Djursholm 4.1 % o. s. v. För det stora flertalet orter inom denna grupp har emellertid sänkningen blivit helt obetydlig.

24 träffande hyresposten framhållas ännu en sak. Såsom i det följande omnämnes, ha särskilda uppgifter plägat införskaffas rörande de hyror, som betalats av tjänstemännen å resp. orter. Dessa uppgifter ha bland annat a n v ä n t s som ett slags kontrollmaterial. Det har nämligen som regel befunnits, att tjänstemannahyrorna för lägenhetsgrupperna 1 r u m och kök, 2 r u m och kök samt 3 rum och kök ligga 10 a 20 % över den allmänna hyresräkningens medeltal. N ä r denna proportion konstaterats för en ort, har detta ansetts som ett visst kriterium på att det allmänna lägenhetsbeståndet å orten icke v a r i förhållande till a n d r a likartade orter av mera fram trädande undermålig karaktär. Vad åter beträffade sådana orter, där de genomsnittliga hyresbeloppen för ett ej alltför ringa antal tjänstemannabostäder visade sig avsevärt kraftigare överstiga den allmänna hyresnivån, har tagits under omprövning att höja det erhållna jämförelsetalet. Såsom material för bedömande av sådana fall ha även funnits att tillgå de, låt v a r a mera subjektiva och efter olika grunder verkställda anteckningar, som enligt anvisningarna för kontrollanter vid hyresräkningen skulle av dem göras rörande lägenheter, som u t a n att v a r a utdömda likväl ansetts undermåliga som människobostad. 2. Anskaffande

och bearbetning av

hyresmaterial.

Det allmänna formuläret. Å det för insamlande av »uppgifter angående vissa levnadskostnader» avsedda och till samtliga orter översända formuläret efterfrågas ej blott varupriser utan även hyrespriser. Sistnämnda prisuppgifter ha emellertid av naturliga skäl visat sig v a r a mycket ofullständiga såtillvida som frågorna icke alls kunnat besvaras å m å n g a lantliga orter, där hyreslägenheter helt och hållet saknas eller äro representerade endast av en och annan enstaka lägenhet. Därjämte ha svaren oförtydbart utvisat, att dels det subjektiva uppskattningsmomentet spelat en synnerligen skiftande roll å de olika orterna, dels att trots de å formuläret meddelade anvisningarna missförstånd om frågornas innebörd i alltför många fall gjort sig gällande. Framför allt har de lämnade hyresuppgifternas ojämnhet för orter av fullt likartad typ nogsamt ådagalagt, a t t meningarna varit i hög grad växlande rörande den kvalitet på bostäder, som vid noteringarna borde beaktas. Särskilt har anvisningen att uppgifter skulle meddelas å efter ortens förhållanden medelgod bostad tolkats så, att därmed avsåges fullgod lägenhet i allmänhet, och det blev med denna tolkning givetvis beroende på den uppgiftslämnande myndighetens subjektiva uppfattning, vilka k r a v skulle ställas på en bostad för a t t tillmäta den betyget »fullgod». Karakteriserande för arten av denna missuppfattning torde få anses v a r a det svar, som erhölls från en mindre stad, där drätselkammaren meddelade, att »några medelgoda lägenheter

25 icke finnas i staden», men att om de funnes, de beräknades skola kosta så och så mycket. Om alltså de i det allmänna formuläret inkomna hyresuppgifterna måste u p p t a g a s med den största försiktighet, äro de likväl u r vissa synpunkter till stor n y t t a vid hyresprisbedömandet. Särskilt spela de en viktig roll genom att dels i sin m å n lämna kontroll av uppgifterna från a n d r a källor, dels tillsammans med uppgifterna från hyrande tjänstemän och, för jämförelses skull, med uppgifterna från de mindre och mera lantliga av de i hyresräkningen deltagande orterna ligga till grund för utr ä k n a n d e av m e d e l h y r e s v ä r d e n för orter å rena landsbygden, inberäknat den allra minsta typen av samhällen. Det har även ansetts lämpligt att begära dessa uppgifter om den uppskattade hyresnivån från samtliga kommunalmyndigheter och alltså jämväl för de hyresräknade orterna, enär det ä r av betydelse för bedömandet av hyresnivån å andra orter a t t erhålla möjlighet till jämförelse mellan u t r ä k n a d och uppskattad hyresnivå å ett ej alltför ringa a n t a l orter. Å det allmänna formuläret efterfrågas hyrespriserna för alla lägenhetskategorier från och med 1 r u m (möblerat och omöblerat) eller 1 kök till och med 5 r u m och kök. Därest å orter med större befolkning avsev ä r d hyresskillnad skulle r å d a mellan ortens centrum och ytterområde, begäras särskilda uppgifter för v a r t d e r a av dessa områden. Å orter med högst 5 000 i n v å n a r e efterfrågas jämväl det ungefärliga antalet i fria marknaden u t h y r d a bostadslägenheter, detta för a t t b ä t t r e kunna bedöma värdet av de uppskattade genomsnittspriserna. Såsom förut påpekats, skall hyrespriset avse »enligt ortens förhållanden medelgod bostad». Denna formulering förtydligas ytterligare genom särskilda anvisningar, enligt vilka vid uppskattning av genomsnittshyrorna hänsyn bör tagas a) icke till sådana hyresvärden, som åsatts för taxering eller för fattigvårds- eller pensioneringssyften, utan till faktiskt utgående hyror; b) icke till särskilt goda eller särskilt dåliga lägenheter, u t a n till efter ortens bostadsförhållanden medelgoda; c) icke till bostäder u t h y r d a av kommunen, ej heller till bostäder, vilka av staten eller enskild arbetsgivare mot h y r a upplåtas till egna befattningshavare eller arbetare, u t a n endast till bostäder, som u t h y r a s i den fria marknaden; d) ej blott till sådana bostäder, som äro u t h y r d a till n y a hyresgäster eller för tillfället äro till u t h y r n i n g lediga, u t a n till hela beståndet av hyresbostäder å orten med behörigt beaktande a v bostäder, upplåtna genom gamla hyreskontrakt; e) icke till bostäder med större jordområde än tomt och t r ä d g å r d eller innehållande andra lokaler än bostad (såsom butik, verkstad o. d.), u t a n endast till lägenheter, som uteslutande äro avsedda till bostad; f) icke till hyror, i vilka ingår betalning för lyse, bränsle (central-

26 uppvärmning) och dylika förmåner, med mindre värdet av dessa förmåner frånräknats, ej heller till hyror för sommarnöjen. Hyresräkningarna. P å grund av de brister och ofullständigheter, som enligt vad förut påpekats vidlåda de enligt det allmänna formuläret införskaffade hyresprisuppgifterna, har m a n varit nödsakad anlita även a n d r a källor och härvid i främsta rummet allmänna hyresräkningar. I n n a n m a n ingår på frågan om dessa r ä k n i n g a r s omfattning och anordnande — de skola tjäna jämväl a n d r a ändamål än dyrortsgrupperingarna — må med n å g r a ord omnämnas de trenne grupper, i vilka, de av ortsgrupperingarna omfattade orterna ansetts böra uppdelas med avseende å bostadsförhållandena och möjligheterna att erhålla hyresuppgifter. a) Först har man orter med utpräglad hyresnivå. H i t h a r ä k n a t s orter, där antalet i den fria marknaden u t h y r d a lägenheter u p p g å r till åtminstone något hundratal. F ö r orter med mindre antal lägenheter riskerar man, att även obetydliga förändringar, exempelvis tillkomsten av något enstaka hyreshus, in- eller utflyttning av ett fåtal hushåll e. d., medföra en oproportionerlig förändring av medelhyresnivån. b) Såsom motsättning mot nyssnämnda orter med hyresmarknad står den rena landsbygden, inberäknat den allra minsta typen av samhällen. F r å n dylika orter kunna givetvis hyresuppgifter erhållas endast sporadiskt. c) Som ett mellanled mellan de bägge föregående grupperna äro att r ä k n a sådana mindre orter med annan än jordbruksbebyggelse (med mindre än ett h u n d r a t a l hyreslägenheter), där man å ena sidan vanligen måste förutsätta högre bostadskostnadsnivå än på rent lantliga orter, men å a n d r a sidan med hänsyn till det ringa antalet hyreslägenheter icke kan tala om en utpräglad hyresnivå. Vad hyresräkningarna beträffar ha de ansetts böra omfatta under den första gruppen ingående orter, där alltså antalet i den fria marknaden u t h y r d a bostadslägenheter uppgår till minst ett h u n d r a t a l . Å dessa orter borde hyresuppgifter insamlas och underkastas lokal granskning med avseende å samtliga fastigheter. A t t vid insamlandet av hyresprismaterialet använda någon representativ metod h a r nämligen icke synts tillrådligt. Avskiljandet av vissa stadsdelar bleve alltför godtyckligt, uttagandet av vissa fastigheter kunde alltför lätt ske på sådant sätt, a t t objektiviteten bleve lidande o. s. v. Den bearbetande myndigheten borde sålunda få till sitt förfogande hyresprismaterial för resp. orter i deras helhet. Däremot torde vid själva bearbetningen en representativ metod eventuellt kunna följas med avseende å de folkrikare orterna. F ö r underlättande h ä r a v ä r det av vikt, att primärmaterialet avlämnas med fastigheterna numrerade och placerade i någon officiellt vedertagen ordning.

27 P å den bearbetande myndigheten borde sedan ankomma a t t — i den mån medeltalen kunna förutsättas bliva tillräckligt noggranna, även om det statistiska underlaget för dem något minskas — efter rent matematiska grunder u t t a g a ett visst a n t a l fastigheter (resp. lägenheter) för vidare bearbetning, t. ex. v a r a n n a n , v a r tredje o. s. v. E n dylik avsiktlig begränsning a v underlaget torde dock icke böra ske för orter med mindre än 500 lägenheter. J u större folkmängd en ort har, desto starkare synes begränsningen k u n n a göras, och det ä r givetvis på bearbetningen av de få, mera folkrika städerna som den egentliga kostnadsbesparingen skulle kunna ske. Om en första sammanräkning på ett begränsat material visar sig giva ett mindre tillförlitligt resultat och därför behöver fullständigas, ä r det emellertid av betydelse a t t hyresräkningsuppgifter för vederbörande ort i dess helhet finnas i den bearbetande myndighetens hand. I förevarande sammanhang må även — ehuru man återkommer till saken längre fram vid redogörelsen för »ortsurval och ortsgränser» — beröras en anmärkning, som ofta framförts ifråga om hyresräkningens lokala omfattning, nämligen den att man hittills vid beräkningen av en stads hyresnivå medtagit även stadens utkanter, förorter, senare inkorporerade delar o. s. v., i den m å n de ligga inom det stadsplanelagda området. Detta förfaringssätt har dock, såsom en konsekvens av de uppställda grundprinciperna, i regel måst tillämpas lika för alla orter, givetvis beroende på omöjligheten att objektivt fastslå, för vilka orter och i vilken utsträckning undantag eljest borde ske. E n d a s t i n å g r a få fall, där en förort, ehuru tillhörande stadens administrativa område, befunnits ligga relativt långt skild från densamma genom ett glest befolkat, av landsbygdsa r t a d m a r k bestående bälte, h a r ifrågavarande förort ansetts böra grupperas särskilt för sig. Med avseende å det vid hyresräkningen a n v ä n d a formuläret har ifrågasatts att höja minimigränsen för vad som bör r ä k n a s till »boningsrum» från 5 till 10 kvadratmeter. Då emellertid genom en så väsentlig höjningåtskilliga boningsrum av mera modern och eljest högvärdig typ icke skulle komma att medtagas och då det å a n d r a sidan för en jämförelse mellan orterna, som det här gäller, ej k a n spela någon större roll, vilket minimimått man använder, torde visserligen en mindre höjning kunna motiveras, men synes denna i så fall böra begränsas till 6 kvadratmeter samt tilllämpas även ifråga om kök. Formuläret h a r vid h y r e s r ä k n i n g a r n a infordrats i två exemplar från samtliga fastighetsägare å resp. orter jämlikt en särskild kungl. kungörelse, i vilken bland a n n a t stadgas åliggande för vederbörande kommun att låta ombesörja granskning och komplettering av bostadsuppgifterna. I överensstämmelse härmed h a r även socialstyrelsen i sin missivskrivelse rörande hyresräkningen till vederbörande kommunala myndigheter fram-

28 hållit nödvändigheten av att detta granskningsarbete verkställdes genom ett antal med ortens befolknings- och bostadsförhållanden förtrogna personer, vilka åtminstone å större orter lämpligen borde organiseras som en särskild, av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet utsedd kommitté, v a r i plats borde beredas för såväl byggnadstekniskt och hygieniskt sakkunniga personer som även representanter för arbetare och a n d r a löntagare. Med hänsyn till dyrortsgrupperingen har särskilt betonats vikten av att de utsedda granskningskommittéerna erhölle en allsidig och auktoritativ sammansättning. Slutligen h a r även påpekats angelägenheten av att, med hänsyn till svårigheterna att erhålla frivillig arbetshjälp för granskningsarbetet, härför anlitade personer bereddes sådan ersättning, som i betraktande av arbetets art och omfattning samt ortens särskilda förhållanden kunde befinnas lämplig och skälig. Kontrollanterna (granskningskommittén) skulle äga att av vederbörande mantalsskrivningsförrättare övertaga de till honom avgivna bostadsuppgifterna samt att efter fullbordat granskningsarbete översända dem till socialstyrelsen. Till ledning för kontrollanternas granskningsarbete ha u t f ä r d a t s utförliga anvisningar. Av dessa torde särskilt observeras de under punkterna 2 och 3 meddelade. I punkt 2 lämnas bland a n n a t kompletterande upplysningar till de å hyresräkningsformulärets baksida givna definitionerna å boningsrum och kök. Under punkt 3 åläggas kontrollanterna att meddela fullt tydliga upplysningar i de fall, då något av följande förhållanden är rådande, nämligen a) om uppgift angående faktiskt betalad, kontant h y r a icke kunnat erhållas på grund av att lägenhet bebos av ägaren, ä r fritt upplåten eller av annan orsak; b) om lägenhet uthyres eller eljest upplåtes av kommunen; c) om lägenhet är a v offentlig myndighet eller eljest upplåten till egna befattningshavare eller arbetare; d) om vid uthyrning av lägenhet är förknippat ett understödsmoment, som i mera avsevärd grad kan anses ha inverkat på hyrespriset. Kontrollant borde därjämte anteckna, om en lägenhet (bebodd eller för tillfället obegagnad) vore av hälsovårdsmyndighet utdömd. Av skäl som redan i det föregående berörts h a r det också befunnits önskvärt, att kontrollant gjorde anteckning, därest en lägenhet, ehuru icke utdömd, likväl ansetts v a r a uppenbarligen undermålig som människobostad, v a r v i d alltid skälet för omdömet borde tydligt angivas (jfr sid. 24). Det h a r även satts ifråga, huruvida icke hyresmaterialet borde göras tillgängligt jämväl för allmänheten, men har det befunnits, a t t sådant offentliggörande icke kunde ske med hänsyn till föreskriften i tryckfrihetsförordningens § 2 mom. 4. Det har nämligen ej synts möjligt garantera, att icke ett dylikt tillhandahållande av ifrågavarande hyresuppgifter för vem som önskar taga del av desamma skulle kunna missbrukas till skada för de husägare, som avgivit uppgifterna. Med hänsyn till att all-

mänheten sålunda icke äger tillgång till berörda uppgifter är det, såsom socialstyrelsen framhållit i sitt förslag till Kungl. Maj:t angående 1929 års dyrortsgruppering, givetvis betydelsefullt, att granskningskommittéerna få en sådan sammansättning, att deras arbetsresultat kan tillvinna sig full auktoritet. För övrigt är ifråga om möjligheten att få del av hyresräkningsmaterialet att beakta ännu en sak. Uppgifterna skola enligt vad förut påpekats av hyresvärdarna överlämnas i två likalydande exemplar, varav endast det ena insändes till socialstyrelsen, medan det andra behålles av vederbörande lokala myndigheter. Socialstyrelsen har icke ansett sig äga någon som helst befogenhet att giva ifrågavarande myndigheter några föreskrifter rörande deras ställning till frågan om de i deras vård befintliga uppgifternas hemlighållande. Tryckfrihetsförordningens avfattning är uppenbarligen sådan, att beslutanderätten och ansvaret i berörda hänseende helt och hållet tillkommer den lokala myndigheten. För denna torde det också finnas möjlighet, på grund av dess kännedom om de lokala förhållandena, att taga under omprövning, huruvida framställningar om tillgång till hyresmaterialet må kunna, med hänsyn till de garantier mot missbruk som erbjudas av de ansökandes personligheter, i vissa särskilda fall bifallas. Av inkomna klagomål över dyrortsgrupperingarna framgår även, att i ett ej ringa antal fall hyresräkningens primäruppgifter ställts till de klagandes förfogande. Med avseende å bearbetningen av hyresprismaterialet ha redan förut i andra sammanhang berörts de viktigaste häri ingående momenten, såsom angående utsöndring av vissa lägenhetskategorier, representativt förfarande, framräkning av medelhyresnivån och härvid tagen hänsyn till förekomsten av olika typer av arbetarbostad inom olika landsdelar, tjänstemannahyrornas inflytande o. s. v. Slutligen är ifråga om hyresräkningsuppgifterna att beakta de önskemål, som gjort sig gällande, att dylika uppgifter skulle inhämtas ej blott från fastighetsägarna utan även av vederbörande hyresgäster. En sådan anordning med dubbla, varandra kontrollerande uppgifter skulle givetvis lämna en viss garanti för ett i detalj mera korrekt hyresprismaterial. Men å andra sidan kunna vägande skäl anföras häremot. Först och främst skulle ifrågavarande anordning medföra en högst betydande ökning av arbete och kostnader. Jämte det nuvarande formuläret för varje fastighet finge tryckas och utdelas ett särskilt formulär för varje bostadslägenhet, varvid må erinras att antalet redovisade uthyrda lägenheter å orter, som omfattades av 1929 års hyresräkning, uppgick till 382 907. Besväret för fastighetsägarna att distribuera dessa formulär, för hyresgästerna att ifylla dem och för de lokala granskningskommittéerna att kontrollera deras uppgifter mot fastighetsägareformulärens bleve helt naturligt högst

30 betydande. Förutom utgifterna för tryckning av formulären tillkomime särskilda kostnader för granskning och bearbetning. Det k a n för övrigt med skäl betvivlas, a t t m a n skulle för dyrortsgrupp e r i n g a r n a s del vinna någonting av egentlig betydelse genom h ä r berörda utvidgning av hyresräkningsförfarandet. Man m å komma ihåg, att det vid ifrågavarande grupperingsarbete endast gäller att erhålla m e d e l h y r e s p r i s för olika slag av lägenheter. Även om man genom inhämtande av uppgifter jämväl från hyresgästerna skulle kunna erhålla vissa korrigeringar av de genom fastighetsägarna meddelade hyrespriserna, l ä r a dessa korrigeringar, som ju kunna innebära såväl sänkning som höjning av priserna, i regel icke vara av beskaffenhet att n ä m n v ä r t påverka medelpriserna. E n vid 1924 års dyrortsgruppering företagen kontrollundersökning i Malmö har bland annat bekräftat detta förhållande, i det den gav som resultat en felberäkning av endast 2 a 3 %. Varken vid de statliga eller kommunala hyresräkningarna i v å r t land har m a n heller hittills funnit anledning använda sig av dubbla uppgifter för hyresprisernas beräknande, och det torde näppeligen v a r a möjligt att t. ex. förmå Stockholms stad till en kostsam utvidgning av sitt hyresräkningsförfarande enbart för dyrortsgrupperingarnas skull. Möjligen kunde man dock tänka sig, att vederbörande fastighetsägare skulle åläggas förete de å formuläret införda hyresuppgifterna för resp. hyresgäster, vilka skulle äga att med sina namnteckningar verifiera uppgifterna. Socialstyrelsen vill för sin del förorda, a t t detta uppslag närm a r e prövas och att en kontrollanordning av ifrågavarande m e r a förenklade slag eventuellt må komma till stånd. Men även om det skulle visa sig möjligt a t t erhålla vissa kontrolluppgifter från hyresgästerna och givetvis än mer om detta icke låter sig göra, h a r m a n all anledning att gå in för åstadkommandet av en mera effektiv lokal granskning av fastighetsägareformulären. Det torde sålunda böra åläggas socialstyrelsen dels att i god tid hos de kommunala myndigheterna efterlysa, huruvida i enlighet med därom lämnad anmaning i styrelsens cirkulärskrivelse rörande hyresräkningarna granskningskommittéer blivit utsedda å resp. orter, dels att, där så icke skett, verka för anordnandet snarast möjligt av dylika kommittéer, dels att kontrollera kommittéernas sammansättning och vid behov fästa vederbörandes förnyade uppmärksamhet på vikten av att i dessa kommittéer bereda plats såväl för byggnadstekniskt och hygieniskt sakkunniga personer som även för representanter för arbetare och andra löntagare, dels slutligen att genom en ytterligare precisering och komplettering av de tryckta anvisningarna för kommittéerna underlätta och befordra granskningsarbetet.

31 Tjänstemannahyror. Genom vederbörande ämbetsverk och under medv e r k a n a v de enskilda j ä r n v ä g a r n a s förvaltningar ha införskaffats särskilda uppgifter om de hyror, som betalats av resp. befattningshavare. Denna insamling, som givetvis endast k u n n a t omfatta ett i förhållande till den a l l m ä n n a hyresräkningen relativt litet material, h a r dock visat sig v a r a av v ä r d e dels därför, a t t den för de gemensamma orterna givit möjlighet till jämförelse mellan den allmänna hyresnivån och den vanligen något högre, som är u t m ä r k a n d e för de av tjänstemännen förhyrda lägenheterna, dels emedan m a n på denna väg kunnat erhålla ett låt v a r a begränsat hyresmaterial från ett stort antal orter, som icke ingått i den allmänna undersökningen, och dels slutligen u r viss kontrollsynpunkt. Beräkningen av bostadshyrorna å landsbygden. F ö r landsbygden torde för bestämmande av bostadskostnadsnivån som regel endast stå till buds do uppskattningssiffror, som från hithörande kommuner och orter lämnas av de kommunala myndigheterna å det allmänna formuläret, men vilka i m å n g a fall g r u n d a sig på de erlagda hyrorna för någon enda eller något ringa fåtal lägenheter. P å grundvalen av dessa siffror och de från hyr a n d e tjänstemän inhämtade uppgifterna lära så pass tillfredsställande m e d e l h y r e s v ä r d e n för landsbygden kunna uträknas som över huvud stå att få, varemot givetvis individuella medelvärden för de särskilda samhällena eller kommunerna icke kunna erhållas av sådan hållfasthet, a t t på dem n å g r a kalkyler k u n n a byggas. Att för landsbygdens del principiellt frångå den hittills använda metoden att räkna med en generell bostadskostnadsnivå å alla orter, med uppdelning allenast i orter med tämligen allenarådande jordbruksbygd och sådana av »blandad» eller mera industriellt betonad karaktär, synes svårligen k u n n a ifrågakomma. Möjligen kunde t ä n k a s någon modifikation för olika landsdelar. Vid den senaste ortsgrupperingen ha landskommunerna indelats i t r e n n e grupper, nämligen rena jordbrukskommuner, »blandade» kommuner och övriga kommuner. Indelningsgrunden har härvid i främsta rummet varit proportionen mellan taxeringsvärdet för jordbruksfastighet och a n n a n fastighet. Där den senare n å t t upp till 1/i a 1/B av hela fastighetsvärdet, h a r det ansetts att kommunen mist k a r a k t ä r e n av övervägande jordbruksbygd, och då värdet av annan fastighet överstiger 1/3, har kommunen i allmänhet hänförts till gruppen övriga kommuner. Dock h a r m a n icke låtit någon proportion v a r a obetingat normgivande u t a n i varje fall sökt taga behörig hänsyn även till ortens speciella förhållanden, varvid bland annat kommit tillanvändning en samling uppgifter angående industriella företags lokalisering och storlek, som av Stockholms högskola beredvilligt ställts till förfogande. Sålunda h a r exempelvis en kommun med läge tätt intill eller omslutande ett stadssamhälle gärna r ä k n a t s med till gruppen »blandade»,

32 även om värdet av annan fastighet varit förhållandevis lågt. I ett n u m e r a ej så ringa antal kommuner åter, där värdet av annan fastighet befunnits relativt högt, beroende uteslutande på förefintligheten av någon större kraftverksanläggning, har man, då en sådan anläggning givetvis endast i mycket oväsentlig grad påverkar yrkesförhållandena inom kommunen, hänfört en dylik kommun till jordbrukskommunerna. Såsom andra exempel på förhållandena, då en schematisk tillämpning av taxeringsvärdena icke skäligen ansetts böra äga rum, må nämnas jordbrukskommuner, inom vilka någon större slottsanläggning eller ett avsevärt antal under större delen av året obebodda sommarvillor äro belägna, och stenhuggarkommuner, där trots en hög grad av industrialisering värdet av annan fastighet ä r lågt. Slutligen må erinras, att den nu pågående folkräkningens resultat ifråga om yrkesförhållandena inom resp. kommuner — vilka resultat kunna förväntas till större delen ligga färdiga på våren 1934 — torde komma att lämna det bästa materialet för här ifrågavarande uppdelning av kommunerna. Av hela antalet landskommuner hänfördes vid 1929 års gruppering 1472 till jordbrukskommuner, 507 till blandade kommuner och 395 till övriga kommuner (industrikommuner). Vid uppskattningen av medelhyresnivån å landsbygden har man helt naturligt i främsta rummet företagit en medeltalsberäkning inom de olika grupperna av kommuner på grundvalen av från kommunalmyndigheterna erhållna uppskattningar av bostadskostnaderna. H ä r v i d ha uteslutits uppgifter, som påtagligen voro kalkylerade på förhållanden i någon närliggande stad eller hämtade från vanliga beräkningsgrunder vid meddelande av fattigvård eller pensionsunderstöd eller vid skattetaxeringen. Såsom jämförelsematerial har jämväl den uträknade medelhyran å de billigaste i hyresräkningen deltagande orterna ävensom de å landsbygden mera sporadiskt förekommande tjänstemannahyrorna kommit till användning. Med ledning av nu anförda siffror och övrig tillgänglig erfarenhet ha vid 1929 års gruppering jordbrukskommunerna åsatts en medelhyra 1 av 225 kr. samt blandade och övriga kommuner 275 kr., varvid emellertid för vissa »övriga» kommuner, på grund av särskilda förhållanden och tillgängligt, mera omfattande prismaterial, beräknats högre hyresbelopp. Samma metod, om ock eventuellt resulterande i andra medelhyresbelopp, lärer böra tillämpas även vid nästkommande dyrortsgruppering. E t t förslag h a r framställts, a t t hyresindexsiffrorna för lantliga orter borde underkastas jämkning med hänsyn till dessa orters allmänna dyrhet. De v u n n a erfarenheterna om de faktiska levnadskostnaderna på landsbygden synas dock ej giva tillräckligt stöd för ett sådant förfaringssätt. 1 Avseende samma lägenhetstyp, som legat till grund för beräkningen av medelhyresnivån å hyresräknade orter och sålunda närmast motsvarande kostnaden för 2 rum och kök (jfr sid. 20).

33¶Beräkning av bostadshyrorna för mindre orter med annan än jordbruksbebyggelse. Enligt vad förut framhållits har man att såsom ett mellanled mellan hyresräkningsorterna och landsbygdskommunerna speciellt beakta ett betydande antal småorter (förekommande särskilt inom industrikommunerna men även i viss mån inom blandade kommuner och i enstaka fall inom jordbrukskommuner), vilkas bebyggelse är sådan, att man å ena sidan måste förutsätta högre bostadskostnadsnivå än å landsbygden i allmänhet, men å andra sidan med hänsyn till det ringa antalet hyreslägenheter icke kan tala om en utpräglad hyresnivå. För dessa orter har det helt naturligt ställt sig vanskligast att få fram en tillfredsställande medelhyressiffra. Man har för ändamålet haft att tillgå dels de vanligen mycket fåtaliga tjänstemannahyrorna (statens och de enskilda järnvägarnas tjänstemän å dylika orter bo vanligen i statens resp. trafikförvaltningarnas tjänstebostäder), dels de alltid osäkra kommunaluppskattningarna och dels den funna hyresnivån å närmast liggande hyresräknade orter av likartad typ. Varje förbättring med avseende å kalkylerandet av hyresnivån för ifrågavarande orter är för visso i hög grad önskvärd. Härvid må emellertid från början avvisas en sådan omläggning av förfaringssättet, att hyresnivån jämväl beträffande dessa samhällen skulle beräknas för varje ort för sig på grundval av därstädes förrättad hyresräkning. Kedan den vid föregående grupperingar tillämpade gränsen, 100 hyreslägenheter, torde få anses vara den lägsta, som härvid bör komma ifråga. Bliva medelhyressiffrorna stödda på uppgifter frän ett ännu mindre antal lägenheter, kan det icke undvikas, att slumpen får ett alltför stort spelrum. I ett större samhälle med något så när kontinuerlig byggnadsverksamhet, vilken pågått under en längre tidsperiod, kan man i allmänhet räkna med att både goda och dåliga lägenheter finnas och sålunda få påverka medeltalen. Den genomsnittliga standarden å sådana orter (huvudsakligen städer och stadsliknande samhällen) torde bland annat av detta skäl visa mindre inbördes avvikelser än man vanligen är benägen att tro. För smärre orter däremot kan en dylik utjämning icke påräknas. En sådan ort, vars bebyggelse exempelvis helt eller delvis inträffat nyligen och några år senare än för en annan, i övrigt till läge och folkmängd likställd ort, får med all sannolikhet en avsevärt högre hyresnivå, men det behövdes å andra sidan å orter med äldre bebyggelse törhända endast att ett eller annat hus av modernare typ tillkomme, för att förhållandet skulle utjämnas eller omkastas. Den förändring i efterfrågan på bostäder, som även en ringa ineller utflyttning medför, kan också på smärre orter lätteligen åstadkomma starka förskjutningar i hyresnivån, för vilka större platser äro i betydligt mindre grad känsliga. Det lämpligaste förfaringssättet har därför synts vara att söka för olika 3

34 typer av ifrågavarande orter vinna kännedom om den faktiskt rådande bostadskostnadsnivån och sedan tillämpa de sålunda erhållna hyresraedeltalen på andra likartade orter. Detta torde närmast kunna ske på e;tdera av två sätt: antingen så att man verkställer hyresräkning å ett så pass stort antal av hithörande orter, att den för desamma typiska hyresnivån kan framkalkyleras, eller ock så att det beredes tillfälle för vederbörande tjänstemän att i samband med ortsgrupperingsarbetet i övrigt ooh de resor, som även för kontroll och komplettering av prismaterial kunna bliva erforderliga, besöka ett ej för ringa antal av dessa orter och därvic göra sig förtrogna med deras bostadsmarknad. Därest tillräckliga arbetskrafter stode till förfogande, vore onekligen den sistnämnda utvägen att föredraga, då densamma förutom kännedom om bostadskostnaderna skulle lereda den bearbetande myndigheten tillgång till en värdefull lokalkunskap inom olika delar av landet. I allt fall synes det böra tillkomma socialstyrelsen att i mån av disponibla arbetskrafter och medel använda den ena eller a n d r a metoden. C. Skaller. Hittillsvarande förfaringssätt. Skatteposten har medtagits vid hittills utförda lönegrupperingar men icke vid skattegrupperingarna. Vid uträkningen av skattebördans tyngd å resp. orter för lönegrupperingen har hänsyn tagits till alla former av direkt skatt för statliga och kommunala behov. Uppgifter om skattesatsernas höjd ha i allmänhet funnits att tillgå centralt och ha förnämligast erhållits genom samarbete med statistiska centralbyrån. Endast beträffande vägskatter och tingslagsmedel h a i vissa fall svårigheter förelegat att erhålla exakta upplysningar, varför sådana delvis måst införskaffas genom skriftväxling med vederbörande ortsmyndigheter. För de kommuner, där skattelindring åtnjutits genom statsmedel, har vederbörligt avdrag gjorts från den fastställda kommunalskattens bruttobelopp. Det erforderliga materialet härför har bekommits från finansdepartementet. Vid varje gruppering har r ä k n a t s med skatteförhållandena under det senaste år, för vilket uppgifter kunnat erhållas i tillräcklig tid, sålunda vid v a r och en av de tre hittills verkställda grupperingarna med de skatter, som förföllo till betalning under resp. åren 1919, 1924 och 1929. Såsom underlag för skatteberäkningarna har använts den årsinkomst, som för resp. år lagts till grund för beräkningen av skatteposten i levnadskostnadsindexen. P å grund av svårigheten a t t genomföra en graderad inkomstskala ha samma belopp tillämpats i alla kommuner. Detta förfaringssätt h a r ansetts böra medföra, att enhetliga avdrag för erlagda skatter samt enhetliga personliga avdrag tillämpats å alla orter.

35 Man har emellertid ifrågasatt vissa förändringar med avseende å skattepostens användning och beräkning vid dyrortsgrupperingarna, och skola hithörande spörsmål upptagas till närmare behandling i det följande. Frågan om skattepostens medtagande vid skattegrupperingarna. Den hittills

tillämpade bestämmelsen, att vid utförandet av skattegruppering hänsyn icke skall tagas till skattebördans storlek å resp. orter, tillkom genom Kungl. Maj:ts beslut i samband med färdigställandet av 1919 års skattegruppering. Vid denna tid förekommo skattefria avdrag, graderade efter levnadskostnaderna, endast beträffande den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten. Vid taxeringen till denna skatt gällde (och gäller fortfarande), att avdrag är medgivet för alla icke statliga skatter, som av den skattskyldige erlagts under beskattningsåret. Det kunde därför med skäl sägas, att medtagandet av skatteposten vid ifrågavarande ortsgruppering skulle medföra en viss dubbelräkning, nämligen i sådana fall, där just på grund av kommunalskattens storlek uppflyttning av ort komme att ske till högre dyrortsgrupp med ty åtföljande höjning av det skattefria avdraget. Sedermera ha emellertid de graderade skatteavdragen kommit i tillämpning jämväl ifråga om samtliga kommunala skatter (utom personliga avgifter). Ifråga om dessa finnes ingen avdragsrätt för erlagda skatter. Då beträffande de mindre inkomsterna i nästan alla kommuner den sammanlagda kommunala skattebördan (till primärkommun, landsting, väghållningsdistrikt o. s. v.) är avsevärt mer betungande än statsskatterna, torde därför den ovan anförda invändningen numera få anses betydligt mindre bärkraftig. Att föreskriften om skattepostens uteslutning vid skattegrupperingens verkställande likväl bibehållits — ehuru förslag i motsatt riktning framställts, bland annat från socialstyrelsen på initiativ av de för förberedande av 1924 års grupperingar tillkallade sakkunniga — har sin förklaringsgrund i överväganden av mera praktisk art. Om nämligen skatteposten medräknades, komme en tendens till uppflyttning i högre dyrortsgrupp av de mest skattetyngda kommunerna att göra sig gällande. Härigenom skulle i dessa kommuner de skattefria avdragen ökas och följaktligen den beskattningsbara totalsumman minskas. Med avseende på primärkommunernas beskattning lärer detta medföra, att det minskade antalet skattekronor måste kompenseras med högre skattesatser. Jämväl i sådana landstingsoch väghållningsdistrikt, där samtliga eller det övervägande antalet kommuner äro starkt skattetyngda, skulle samma påföljd göra sig gällande. Vad särskilt beträffar de skattetyngda primärkommunerna, erhålla ju dessa för närvarande i stor utsträckning skattelindringsbidrag från staten. En mera omfattande uppflyttning av dylika orter till högre ortsgrupp skulle sålunda få som slutföljd en ökning av det erforderliga beloppet av

36 skatteutjämningsmedel. Inför denna utsikt har man hittills funnit lämpligast bibehålla det n u v a r a n d e systemet. Ifråga om sådana kommuner, som icke kunna komma i åtnjutande av skattelindringsbidrag, bör vidare beaktas, att en uppflyttning till högre ortsgrupp visserligen skulle medföra en minskning av kommunalskatten för de lägst beskattade men tvärtom en höjning för de större skatteobjekten. Minskningen av den beskattningsbara inkomsten blir nämligen procentiskt störst för de minsta inkomsttagarna, men procenttalet sjunker med stigande inkomster, varemot stegringen av skattesatsen ju blir densamma för alla skattekronor, v a r e sig de ingå i en stor eller liten inkomst. J u flera skattekronor en person har, desto tyngre kommer därför en höjning av skattesatsen a t t verka och desto mindre betyder den genom uppflyttning till högre ortsgrupp åstadkomna minskningen i antalet skattekronor. Oaktat de betänkligheter mot inräknande av skatteposten vid skattegrupperingarna, som det ovan anförda obestridligen synes giva anledning till, torde emellertid övervägande skäl tala för genomförandet av en förändring i detta avseende. Vad först beträffar det senast gjorda påpekandet om den olika inverkan p å större och mindre skattdragare av att en kommun överföres till annan ortsgrupp, må framhållas, att inverkan av kommunalskattens förändringar icke bör betraktas isolerad för sig. Ifråga om skatterna till staten innebär givetvis en uppflyttning till högre ortsgrupp skattelindring för samtliga skattskyldiga å den uppflyttade orten. Med u n d a n t a g för de fall, då uppflyttning samtidigt genomföres för det övervägande antalet kommuner inom ett landstingsområde eller väghållningsdistrikt, blir följden densamma beträffande landstings- och vägskatter. För skatteposten som en helhet torde i det alldeles övervägande antalet tänkbara fall uppflyttning a v en ort till högre ortsgrupp för alla skattdragare å densamma medföra minskning av skattebördan. Det ovan förda resonemanget gäller med omvänt resultat vid nedflyttning av orter till lägre ortsgrupp. Ur det allmännas synpunkt blir det emellertid givetvis nödvändigt tillse, att icke genom en eventuell förändring av grunderna för skattegrupperingen en mera avsevärd förskjutning kommer a t t äga r u m av den del av befolkningen, som hänföres till var och en av ortsgrupperna. För vinnande av detta mål erfordras en avpassning av gruppgränserna, för vilken kräves särskild utredning, n ä r materialet för vederbörande gruppering föreligger. De undersökningar, som verkställts för vissa delar av landet med utgångspunkt från 1929 å r s ortsindextal, synas emellertid giva vid handen, att vid en skälig gruppindelning det icke ens för de mest skattetyngda kommunerna annat än undantagsvis kan komma ifråga uppflyttning med mer än en ortsgrupp och att för det alldeles övervägande antalet kommuner u t a n större svårighet synes kunna åstadkommas en skattegruppering

37 med medtagande av skatteposten u t a n förändring av placeringen i ortsgrupp. Uträknandet av den sammanlagda skattesumman. Principiellt lärer ingen meningsskiljaktighet råda om a t t alla former a v direkta skatter till staten och till olika slag av kommunala områden liksom hittills böra medtagas. Något avsteg från denna grundsats torde det icke få anses innebära, om av praktiska skäl förordas uteslutandet av dels de personliga skatterna, dels tingslagsmedel. De förra, vilka utgöras av mantalspenningar, sjukhusmedel och personlig kommunalskatt, u t g å endast i ett ringa fåtal kommuner med högre sammanlagt belopp än 2*io kr. för ett gift par. I numera ganska många kommuner har ifrågavarande kommunala avgift upphört a t t utgå. Någon n ä m n v ä r d roll för dyrortsplaceringen k u n n a dessa skatter uppenbarligen icke spela. Detsamma ä r förhållandet med tingslagsmedlen, som vanligen i de tingslag, där de uttagas, uppgå allenast till 5 å 10 öre per skattekrona. Fastställandet av skattebeloppet ä r emellertid förknippat med ganska mycket arbete, enär uttagandet av skatten ifråga sker efter olika grunder inom olika tingslag och t. o. m. inom skilda kommuner av samma tingslag. I allt högre grad börjar det numera bliva brukligt, att kommunen direkt likviderar hela beloppet tingslagsmedel, som påförts de skattdragande, och sedermera uppför detsamma som en utgiftspost i kommunens budget. I dessa fall komma sålunda tingslagsmedel icke att u t t a g a s av den enskilde u t a n få de ingå i kommunalskatten. F r å n allmänhetens sida ha yrkanden framställts, att u t r ä k n i n g av skatteposten skulle äga rum i medeltal för ett flertal år, t, ex. fem år. Man har som stöd härför anfört, att skattesatserna i m å n g a kommuner v ä x l a mycket kraftigt från det ena året till det andra. I dylika fall kan resultatet av en till ett å r begränsad skatteberäkning komma a t t giva alldeles missvisande resultat, för högt eller för lågt. Häremot torde emellertid kunna invändas, dels att dylika mera tillfälliga förskjutningar jämväl kunna inträffa beträffande andra poster inom hushållsbudgeten, för vilka någon korrigering genom motsvarande medeltalsräkning icke ifrågasatts och av kostnadsskäl över huvud icke torde kunna ifrågasättas, dels ock att inträffande förä n d r i n g a r i skattesatserna endast mera sällan torde v a r a slumpvisa, med hög skatt ena året, låg det nästa eller n å g r a följande och därefter kanske åter höjning, u t a n fastmera i de flesta fall äro utslag av en tendens, d. v. s. en fortgående höjning eller sänkning av kommunens skattekraft i förhållande till utgifterna. Vore en dylik tendens enhetlig och ungefär lika stark över hela riket, kunde m a n visserligen u t a n olägenhet r ä k n a tillbaka för ett antal år och skulle därigenom otvivelaktigt eliminera tillfälliga oregelbundenheter i skatteutvecklingen. Nu torde dock en dylik jämnhet endast mycket undantagsvis råda, varför i en del kommuner medeltalet för

38 de medtagna åren komme att avvika ganska starkt från de aktuella skatterna, medan a n d r a kommuner bleve tämligen oberörda. Resultatet av ett längre tillbakagripande i årsserien skulle sålunda i huvudsak bliva, att skatteförhållanden, som redan tillhöra ett förgånget skede, komme att påverka dyrortsplaceringen och detta allt kraftigare, ju flera å r som medtoges. P å sin höjd synes, på grund av de anförda skälen, fråga böra bliva om medeltalsräkning för de två senaste år, för vilka fullständiga uppgifter k u n n a erhållas. Möjligen skulle även vid dylikt tillvägagångssätt fördelarna mer än uppvägas av olägenheterna. Lämpligast torde därför v a r a att bibehålla den hittillsvarande metoden. Under alla förhållanden måste man givetvis ställa sig bestämt avvisande till de vid klagomål över grupperingsresultatet stundom framkomna yrkandena, a t t hänsyn skulle tagas till den skatteökning, som i n t r ä t t efter grupperingarnas slutförande. Det måste ju konsekvent medföra en eftersyn och eventuell omräkning av skatterna å alla orter, icke blott där skatteökning u t a n även där skattesänkning ägt rum. Även i ett annat avseende kan mot förfaringssättet vid beräkningen av skatteposten riktas viss erinran. Såsom redan förut påpekats, har man vid ifrågavarande beräkning utgått från ett och samma inkomstbelopp i alla kommuner, beroende på omöjligheten att erhålla ett invändningsfritt uttryck för inkomstnivån i resp. kommuner. Det har då ansetts bättre att r ä k n a visserligen summariskt men dock med ett approximativt riktigt resultat än att verkställa mera ingående kalkyler på osäker grund, om vilkas verklighetstrohet tvivelsmål alltid måste komma att uppstå. Vill man emellertid söka erhålla en gradering av inkomstnivån å de olika orterna såsom grundval för skattepostens beräkning, lärer man i varje fall få lov att hämta densamma från den officiella tillämpningen av löne- och skattegrupperingarna. Användes detta förfaringssätt, kan man dock ej undvika en viss cirkelgång. Den inkomst, på vilken skatten skall beräknas, fastställes på grundval av orternas hittillsvarande placering i lönegrupperingen, och det skattefria avdraget graderas efter placeringen i skattegrupp. Bägge dessa placeringar skola ju underkastas revision genom de grupperingar, för vilka beräkningarna utföras. Den å sid. 39 införda sammanställningen utvisar de siffermässiga resultaten a v ett dylikt beräkningsförfarande. Lönebeloppen äro de som i resp. ortsgrupper under budgetåret 1932—33 utgå för en statens befattningshavare i löneklass 10, vilken löneklass valts, emedan årsinkomsten genomsnittligt närmast överensstämmer med den, på vilken skattebeloppet för n ä r v a r a n d e kalkyleras vid indexberäkningarna. De beskattningsbara beloppen vid resp. stats- och kommunalbeskattning äro uträknade för de skattegrupper, där orter i var och en av lönegrupperna för närvarande torde v a r a placerade.

39 o co CT5

p-

o

o o 71

T-H

C-!

71 O

o

o ut

O (M

71 CO

> a.

oo

§< c -*»»> ©

CL

2i

"3 °

£

G ***

-o y • K »4

gä

Q

°

o

v»

"s fee te

I

Si

•na

o o.

CL

4» 45

i—t

"B

c

a

"a 44

M m

t«3 "*i •na 44 44

O

CL

/H

fl

w

O

-* T—1

<Ji

"M

GN

O to

T-H

o to

rH O!

OS CD TH

.

.

00 M

O

O

o

05 CD

O 71

L^

X

o

o

O 71

ki

B

O

O

to

i—i

co

B

fee

fl

*>4

eo

o o r~

t--

o

o

o

o

[>•

CO

te

c-

o CO

00 O

i—i i—i i—*

CO

"ä

c

60.2 B 2 B £-G

i*9

J2 B

0)

t—i

Ö

o o

CO

O

•o

o co ao

r^

<H

i—i

o if

to

o

fH

r»

o

-_ be

B :S

•o 44

c »o

•4-1

44 44

B

Ö "ii •9

-o 53

te «5

oj

o

""" 60 G

(M

9 •** > Ö ^S c3 v T-< : G ~"' •PH oo a . - O »3 CL-" 5

*l

OS

o ca o

o

IO

o

o

l O

c--

CO

co

o

o

O! CO

i O • *

CO

r-i

CO

co

co

OS

TI

o iS ao co

fl

B

C3 O ^)^j 00

o

bi

io*

»ti ^O, >B

CO

PH

Q.

O

13 -C

So

Q

Bi2

O

5 C

<

o &

u 03 rH

1—1

(B ^2

B 60 G

g

:C3

b

>H

OS

9 B ^2

-4 23 o p M h 3

'fi

M

CD

u fl

** co J3

B CL

00 XI

4H)

.

H

«M

B 00

t-

a-a o os

•-ITH

bi

G •03

CM

B ^S.

-a

cc

O

•O

c!

°^

i ft* c ,PN

'c

g 8 !

£ a o

x »rg B g

bo os u CL -*^* 2 " 0 -4J -*-> B flco

ÖO

s«i3

fee ,« «"9

*»4

fefi ^ &• "*t & oo "»o

6C OS

6 D

rH fi

3 o

B T3

t>t»

lap

•k»

:

G

ta-1

a a,

fl

O Jrf

•

.

•3 O

"04 C

o

** »

t.

3D

-2

49 O

J4

J3

fi-

3 6 ä c • ** •a O •5

o T-H o

o

1—1

>

o ^ ^3

o co o

o

1—1

>

m bo

ST

l> t»

s

oo

Q,

fee _K <a C «^i

O

CO

O

o

•H

•rl

ö w.

o

TH

»—i

M

00 T H

CO !>• «-"

o co

4J

ti

^3

o iT5

i—i i—i i—i

a fi

O G

•ii

o u9 o

GO rH

7 , ÖO _B co

•<, **>

o

o OJ

>

o

CQ

fl <M C CO O O) ^ rH

fl

l-H

T3

> "

40 I tablån angives vidare det inkomstbelopp, v a r a skatterna enligt hittillsvarande beräkningssätt komme att utgå, om en dyrortsgruppering n u skulle igångsättas, ävensom de beskattningsbara belopp, som skulle komma i tillämpning för alla orter. Vid intetdera alternativet h a r avdrag verkställts för erlagda skatter. Man finner, att det hittills praktiserade beräkningssättet i någon mån missgynnat dyrorterna, om m a n u t g å r från inkomstgraderingen för statens befattningshavare. (Det torde böra erinras, a t t den statliga graderingen medför avsevärt mindre löneskillnad de olika dyrortsgrupperna emellan än vad som tillämpas för de flesta andra kategorier av inkomsttagare.) Avvikelserna från medelbeloppen torde dock icke kunna anses som alltför stora. Vid sådant förhållande och med hänsyn till vad ovan anförts synes man böra avstå från tanken på den ifrågasatta inkomstgraderingen vid beräknandet av skatteposten. D. Övriga utgiftsposter. Hittillsvarande förfaringssätt. De utgiftsposter, som ingå under ovanstående r u b r i k och som bl. a. avse beklädnad, ha hittills i huvudsak varit utelämnade vid dyrortsgrupperingarna. Såsom skäl härför har framhållits, att det med avseende å dessa poster i de flesta fall finge betraktas såsom omöjligt a t t från det stora antal orter, som omfattades a v grupperingarna, erhålla ett något så när likvärdigt primärmaterial. E n stor svårighet låge dessutom däri, a t t hushållskostnadsundersökningarna visat sig i åtskilliga avseenden otillräckliga för a t t fastslå, med vilka kvantiteter resp. penningbelopp de särskilda detaljposterna inginge i budgeten å olika orter. Det måste nämligen anses ligga i sakens natur, att beträffande m å n g a av hithörande poster betydande skiljaktigheter r å d a mellan stadssamhällen å ena sidan och mera lantliga orter å den andra. Dessa skiljaktigheter vore med all sannolikhet i flertalet fall större än mellan olika landsdelar (ehuru jämväl i detta avseende materialet vore mindre överskådligt). Skulle posterna ifråga medtagas, kunde avvikelserna i livsföring olika ortstyper emellan så mycket mindre förbigås, som det av representanter för befolkningen å olika orter just åberopades de extra kostnader, som å deras orter vore förknippade med tillgodoseende av det ena eller a n d r a behovet. Endast beträffande ett par poster, nämligen skolagning samt såpa (såsom representant för rengöringsmedel), h a r det befunnits möjligt att erhålla tillfredsställande uppgifter, vilka jämväl ingått i de senast utförda grupperingarna. Med avseende å vissa andra poster hade det visserligen låtit sig göra att medräkna även dem, enär de finge anses ingå i budgeten med enhetliga belopp över hela riket. Såsom exempel på dylika poster kunna

41 bland beklädnadsartiklar nämnas galoscher och bland övriga utgifter medicin, böcker, vissa inventarier (velociped, symaskin, grammofon m. m.), radiolicens, telegram- och postporto o. s. v. Man har emellertid ansett sig böra utgå från a t t i en hushållsbudget, som avsåge att representera ungefär ensartad standard å samtliga orter, posterna beklädnad och övriga utgifter sammanlagt skola ingå med ungefär samma procenttal för resp. orter. Det vore därför mindre lämpligt att ur dessa poster utbryta n å g r a detaljartiklar av beskaffenhet att påverka budgetsumman i en ensidig riktning, såsom de nyssnämnda över hela riket ensartade finge förutsättas göra. Ifrågasatta förändringar. Det har, särskilt från tjänstemannahåll, framställts som önskvärt, att h ä r berörda poster måtte i så stor utsträckning som möjligt och helst fullständigt komma i beaktande vid dyrortsgrupperingarna. Då ifrågavarande poster enligt verkställda budgetsberäkningar i allmänhet kunna anslås till 30 a 35 % av utgifterna i arbetar- och därmed ekonomiskt jämställda hushåll — den n y a vid indexberäkningarna använda hushållsbudgeten, som representerar en något högre ekonomisk standard, utvisar enligt 1931 års priser ett genomsnitt av c :a 38 % — synas också dessa önskemål ha verkligt fog för sig. Svårigheter av olika slag kunna emellertid väntas uppstå, om beklädnads- och övriga utgifter i större omfattning skulle medtagas vid dyrortsgrupperingarna. Dessa svårigheter torde huvudsakligen kunna sammanfattas under följande punkter. 1. Åtskilliga poster ingå med avsevärt skiljaktiga belopp i budgeten inom orter av olika k a r a k t ä r . Hushållskostnadsundersökningarna giva väl upplysning om att så förhåller sig men äro icke tillfyllestgörande såsom ensam grundval för att fastslå de inbördes proportionerna. Att genomföra en uppdelning av orterna på olika ortstyper med skilda beräkningsmetoder för var och en a v dessa typer ä r förenat med de största vanskligheter och skulle otvivelaktigt giva upphov till *ritt skilda meningar om det riktiga förfaringssättet. Av den i det följande meddelade utredningen rörande möjligheterna att medtaga resp. poster torde k u n n a utläsas exempel härå. 2. Många av hithörande artiklar stå icke alls eller endast i mindre omfattning att erhålla å rena landsbygdsorter. I större eller mindre omfattning täcker landsbefolkningen sina huvudsakliga behov av desamma i städer eller andra handelscentra. Det synes därför v a r a med de faktiska förhållandena mest förenligt att för dylika varuslag låta närmaste stadssamhälles priser ingå i kostnadskalkylen för den kringliggande landsbygden. Svårigheter uppstå därvid att a v g r ä n s a de områden, inom vilka priserna i vart och ett av dessa samhällen skola anses gälla. 3. Kvalitetsskillnaderna äro för flertalet hithörande varuslag mycket stora. Erhållas icke prisuppgifter å ensartade kvaliteter, är det emellertid

42 icke möjligt att u t r ä k n a med v a r a n d r a likvärdiga kostnadssiffror för de skilda orterna. Socialstyrelsens erfarenheter från indexberäknirgarna giva kraftiga belägg för dessa svårigheters betydelse. Oaktat prismiterialet för indexberäkningarna insamlas allenast från ett mindre anta. orter (beklädnadspriser från samtliga ombudsorter, till antalet 49, samt pnser å inventarier m. m. från 10 utvalda ombudsorter) och fastän insamlingen sker av styrelsens i allmänhet tränade ombud med kortare mellantider (ett k v a r t a l eller i vissa fall t. o. m. en månad) samt ombuden äro försedda med noggranna kvalitetsanvisningar och ifråga om beklädnadsa:rtiklar m. m. med prover, har det icke befunnits möjligt att erhålla ett prismaterial, som genomgående kan anses fullt jämförbart för de olika orterna (vilket emellertid vid indexberäkningarna, där fråga endast är om jämförelse mellan olika tidpunkter, icke spelar någon n ä m n v ä r d roll). Vid dyrortsgrupperingarna har det också redan med hittills använda, mera begränsade varuförteckning visat sig nödvändigt att på det erhållna prismaterialet företaga icke obetydliga ändringar på grund av att uppenbart missförstånd ägt r u m beträffande de avsedda kvaliteterna. J u mera det&ljerad varulistan göres och desto flera de varuslag bliva, som erbjuda störie svårigheter vid noteringarna, i desto större utsträckning torde det bliva ofrånkomligt, att dylika av styrelsen företagna ä n d r i n g a r komma att påverka grupperingsresultatet, något som i och för sig måste anses mindre tillfredsställande. Den budget, som numera användes vid beräkningarna av levnadskostnadsindex, har beträffande beklädnads- och övriga utgifter nedan angivna sammansättning (vissa av posterna redovisas här i sammandrag). Denna budget avser som bekant levnadsförhållandena i främsta rummet irom städer och stadsliknande samhällen. I det följande skola diskuteras möjligheterna av att vid dyrortsgrupperingarna medtaga dessa poster v a r för sig. Beklädnad: Ylletyg 8 m Bomullstyg 25 » Ullgarn 1 kg I best. Vsl Kostym: j k o n f 2 / 3 j 1 st. Överrock, konf 1 » Hatt 2 » Skjorta 2 » Kalsonger 2 par f mans-, ylle- . . . . 4 » Strumpor: I dam-, konstsilke . 2 » | barn-, bomull . . . 5 » Arbetsblus 1 st. Smorläderkängor V2 P a r __, , , 1 mans- . . . . 1 » Boxkalvkängor: b a r n . , 4

Lågskor, dam1 par Galoscher 2 > Halvsulning och klackning . . 6 ggr Övriga

utgifter:

Inventarier 140 er. Rengöringsmedel och tvätt . 45 » Hygien 80 » Intellektuella ändamål . . . . 90 » Förenings- och försäkringsavgifter 170 » Nöjen och förströelser . . . . 60 » Resor 70 » Räntor 10 • » Telefon, post o. sknvmaterial 25 » Arbetshjälp i hemmet . . . . 30 > Övriga ej spec, utgifter . . 122 »

43 Beklädnad. Hela denna post torde böra behandlas i ett sammanhang. Med hänsyn till rådande prisbildning vore det nämligen mindre egentligt att bryta u t vissa noteringar men utesluta de övriga. Även om den vid hushållskostnadsundersökningarna funna normalbudgetens sammansättning i viss mån påverkas av att bokföringsmaterialet h ä r s t a m m a r från stadssamhällen, synes det dock möjligt att räkna med en enhetlig beklädnadsbudget för såväl land som stad. Med avseende på förhållandena i de olika landsdelarna h a r en fullt uttömmande undersökning a v förefintligt material i berörda avseende icke verkställts. Gjorda erfarenheter synas emellertid giva vid handen, att de klimatiska olikheterna i avsevärd utsträckning t a g a ut sin r ä t t på så sätt, att kraftigare kvaliteter saluföras i rikets nordliga delar än längre söderut, vilket förhållande sannolikt innebär, att skillnaden i antalet inköpta plagg o. s. v. är mindre än som vore fallet, om fullt enhetliga kvaliteter användes över hela riket. Om m a n sålunda ifråga om beklädnadskontot möjligen skulle kunna reda sig med en enhetlig budget för riket i dess helhet, blir det å andra sidan nödvändigt tillåta, a t t noteringarna inom de olika landsdelarna komma att avse något skiljaktiga kvaliteter. Ville man nämligen fasthålla vid absolut enhetliga kvaliteter, bleve det förmodligen omöjligt att -erhålla noteringar från vissa delar av landet. Att erhålla prisuppgifter från samtliga orter enligt här ovan intagna eller i huvudsak överensstämmande varulista låter sig säkerligen icke göra. Begränsas åter prisinsamlingen till sådana artiklar, som kunna erhållas överallt, såsom garner, tyger, vissa konfektionsunderkläder och skodon, allt av enklaste slag, bleve otvivelaktigt jämförelsen mellan orterna mindre tillfredsställande. Så gott som alla de fördyrande faktorer, vilka för de folkrikare orternas del ligga i deras högre arbets- och butikskostnader o. d., komme nämligen härigenom att elimineras. Anser man därför, att beklädnadspriser böra insamlas enligt en något så n ä r fullständig budget, sådan som den ovan angivna, torde det såsom redan a n t y t t s bliva nödvändigt att inskränka insamlingen till ett relativt begränsat a n t a l orter med något mera utvecklat affärsliv. P å förhand och oberoende av de från resp. orter erhållna noteringarna borde i så fall en uppdelning av den mellanliggande landsbygden företagas, så att det för varje ort vore fastslaget, till vilket av ifrågavarande »beklädnadsorters» distrikt den skulle anses höra. Givetvis vore denna indelning i distrikt ett synnerligen grannlaga värv, som måste k r ä v a en betydande ortskännedom. Lämpligast torde det böra anförtros åt de i annat sammanhang föreslagna länsprisnämnderna. Att överklagande av distriktsindelningen icke borde få ske, sedan prisinsamlingen verkställts, lärer ligga i öppen dag. De orter, från vilka beklädnadspriser enligt här skisserade system skulle

44 behöva insamlas, torde överslagsvis kunna angivas till 200 a 400, d. v. s. dubbelt a fyrdubbelt så många som antalet städer. Till de kommunala m y n digheterna i dessa orter borde utsändas ett särskilt formulär för insamlingen av hithörande priser (och eventuellt priser på andra förnödenheter, som lämpligen kunde inhämtas på likartat sätt). Formuläret borde vara försett med så noggranna kvalitetsanvisningar o. d. som möjligt, varjämte i viss utsträckning även prover skulle medsändas. Noter i n g a r n a torde böra inhämtas i enahanda ordning som prisuppgifterna å livsmedel m. m. och såvitt möjligt samtidigt med dessa. Det måste förutses, att granskningsarbetet beträffande detta material blir synnerligen omfattande och att betydliga korrigeringar bliva erforderliga. Slutligen m å med avseende på beklädnadsartiklarna erinras, att vid de bägge senaste grupperingarna priser inhämtats å »halvsulning och klackning av mansskodon» och att uppgift h ä r å begärts från samtliga orter. Ifråga om denna post har det också visat sig möjligt a t t erhålla avsedda uppgifter från n ä s t a n alla tillskrivna orter, även om materialet i åtskilliga fall företett ojämnheter. Oavsett huruvida en mera omfattande insamling av beklädnadspriser kommer till stånd, synes det i alla fall v a r a riktigast att beträffande denna post fullfölja det hittillsvarande förfaringssättet. Inventarier. I socialstyrelsens fortlöpande prisstatistik ingå noteringar å vissa slag av möbler, mattor, sängkläder, hushållslinne, kökssaker, redskap och verktyg. Skola jämväl hithörande artiklar medtagas vid dyrortsgrupperingarna, k a n det ovan förda resonemanget beträffande beklädnadsartiklar i huvudsak anses tillämpligt. Sannolikt torde dock beträffande inventarieposten variationen mellan levnadsvanorna inom olika delar av landet v a r a större än ifråga om beklädnadskontot; man lärer emellertid även h ä r nödgas reda sig med en enhetlig budget. Samma noteringsorter och handelsdistrikt som beträffande beklädnadsartiklarna torde kunna tillämpas. Rengöringsmedel och tvätt. Socialstyrelsen inhämtar under denna r u b r i k priser å tvål och såpa såsom representerande rengöringsmedlen samt uppgift å kostnad för t v ä t t av olika slag^utom hemmet. Prisnoteringar å tvål har socialstyrelsen inhämtat vid en föregående allmän dyrortsgruppering (1924). Det visade sig då, att de erhållna uppgifterna voro så olikformiga, att de icke kunde bearbetas. Att söka notera några a n d r a tvättmedel torde s t r a n d a på a t t det är svårt att finna något som är gängse över hela landet. Man lärer därför få nöja sig med såpa såsom representant för rengöringsmedlen. Beträffande tvätt synes bortlämning av sådan (alltså icke dess utförande inom hemmet) v a r a relativt sällsynt å landsbygden, d ä r hushållen själva oftast ha lättare tillgång till tvättmöjligheter än stadshushållen. H ä r torde sålunda budgetskillnad mellan städer och landsbygds-

45 orter få tagas under övervägande, varvid sannolikt stadsbudgeten bör tilllämpas allenast på något större orter. I varje fall har socialstyrelsen vid den fortlöpande prisstatistiken fått erfara, att hithörande noteringar ärö svåra att erhålla från vissa medtagna smärre städer. Hygien.. Under denna rubrik ingå kostnader för såväl hälsovård (t. ex. bad, rakning, klippning, m u n v a t t e n o. d.) som sjukvård (läkare och medicin m. m.). Med avseende å utgifterna för hälsovård torde priser kunna erhållas från så gott som alla orter, varvid dock i vissa fair noteringarna kunna h ä r s t a m m a från en grannort. Ifråga om sjukvårdsutgifterna äro medicinpriserna lika över hela landet och behöva sålunda icke noteras å de särskilda orterna. Vad beträffar läkarvården hör denna till de poster, vilkas medtagande oftast påyrkats, varvid särskilt anförts de extra kostnader för landsbygdens befolkning, som äro förknippade med hämtande av läkare från a n n a n ort eller resa till dennes (resp. tandläkares) bostadsort för sjukbesök. Merkostnaden utgöres sålunda i första hand av utgifter för resor (läkarens och patientens). Det är visserligen icke uteslutet att för sådana orter, där l ä k a r v å r d måste anskaffas å främmande plats, r ä k n a med ett lämpligen a v v ä g t a n t a l resor. Givetvis uppstår emellertid härvid en avsevärd svårighet att för varje undersökt ort fastställa, för vilken distans dessa reskostnader skola beräknas. F r å n många orter torde j ä m v ä l önskn i n g a r komma att framställas, a t t man beträffande viss l ä k a r v å r d (t. ex. specialister, tandläkare) skall r ä k n a med besök å a n n a n ort än ifråga om den allmänna läkarvården. Hushållskostnadsundersökningarna ha emellertid givit vid handen, a t t det härvid för hushåll, som äro bosatta å ort, där läkare finnes, icke kan v a r a fråga om något mera n ä m n v ä r t a n t a l dylika resor i genomsnitt per hushåll och år. Intellektuella ändamål. I den fortlöpande prisstatistiken inhämtas under denna rubrik uppgifter om priser å skolböcker, tidningar och l i t t e r a t u r ävensom å skolavgifter. Beträffande alla dessa poster torde likformighet olika orter emellan göra sig gällande, dock ifråga om tidningar med en viss modifikation för olika tidningars spridningsområden. Däremot har, med hänsyn till beskaffenheten av föreliggande budgetmaterial, i nämnda statistik icke kunnat upptagas kostnaderna att hålla barn i skola å främmande ort, en post beträffande vilken från landsbygden ständigt och givetvis med en viss r ä t t framhålles, att den ä r särdeles betungande, under det a t t stadsborna k ä n n a föga eller intet av densamma. Skulle denna post beaktas vid dyrortsgrupperingarna, bleve det emellertid nödvändigt att på a n n a n väg än genom hushållsböcker fastställa de verkliga merkostnaderna för skolbarns uppehåll å främmande ort. K u n n a barnen genom dagliga resor förflytta sig mellan hemmet och skolan, består

46 denna merkostnad tydligen till övervägande del av reskostnader. Måste barnen åter bo å skolorten, får som merkostnad räknas dels utgifter för inackordering resp. skolhushåll, dels resor mellan hemmet och skolan vid undervisningens början och slut, från vilka poster åter ett visst a v d r a g måste göras på grund av att barnen under skoltiden icke deltaga i hemmets förbrukning. Sedan summorna fastställts dels för barn som resa till och från skolan, dels för dem som bo å den främmande orten, har man att utreda, till vilka procentuella belopp dessa poster böra ingå i normalbudgeten. H ä r v i d måste hänsyn först tagas till att av den tid ett hushåll äger bestånd skolåren endast utgöra en relativt ringa bråkdel. Tänker man sig ett hushålls v a r a k t i g h e t till genomsnittligt 30 år och att härunder två b a r n skola hållas i skola å främmande ort i vartdera 6 år, komma sålunda av de trettio åren 12, d. v. s. 40 % att räknas som skolår för ett barn. Givetvis k a n m a n vidare icke u t g å från att alla barn verkligen besöka skola å främmande ort. Såsom utgångspunkt för en undersökning om den proportion, med vilken här skäligen bör räknas, torde kunna tagas förhållandena å de orter, där alla eller flertalet skolformer finnas. Den proportion, vari barnen i storstäderna besöka resp. folkskolor och högre utbildningsanstalter, som i allmänhet icke finnas på landsbygden, torde kunna anses som normgivande; i varje fall synas genom ett dylikt beräkningssätt hushållen på landsbygden bliva på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodosedda. Det torde emellertid v a r a uppenbart, att efter dessa nödvändiga reduktioner det årliga belopp, varmed skolgången å främmande ort genomsnittligt belastar landsbygdens hushåll, blir förhållandevis ringa. E n betydande svårighet uppstår även ifråga om denna utgiftspost att verkställa uppdelning av orterna å distrikt, inom vilka olika kostnadsbelopp skola tillämpas. U t g å r man från en stad, där högre skolundervisning kan beredas, torde m a n åtminstone i en del fall först komma till en eller a n n a n förort, från vilken barn kunna bevista nämnda undervisning u t a n särskilda rese- eller a n d r a liknande kostnader. Därefter kommer vanligen ett bälte på 10 a 20 k m : s bredd, från vilket dagliga resor företagas för skolgång. F r å n längre bort belägna orter torde inackordering eller skolhushåll v a r a det normala. I vissa fall, särskilt beträffande Norrlands vidsträckta kommuner, lärer m a n vid distriktsindelningen jämväl böra göra skillnad mellan olika kommundelar. Även här synes ifrågavarande distriktsindelning böra anförtros å t de föreslagna länsprisnämnderna. Förenings- och försäkringsavgifter. I den fortlöpande prisstatistiken inr ä k n a s här kostnader för medlemskap i fackföreningar och a n d r a föreningar samt sjukkassor ävensom premier för liv- och kapital försäkring. Med avseende å alla dessa poster torde man kunna utgå ifrån att kostnaden skäligen upptager en enhetlig procent av inkomsten, när fråga är om hus-

47 håll, vilka leva på ungefär samma standard. Posten synes därför u t a n någon som helst olägenhet kunna uteslutas vid dyrortsgrupperingarna. Däremot höra till denna post även utgifter för brandförsäkring. Som bekant är premien promille r ä k n a d mycket växlande för olika orter, varför det kunde sättas ifråga att t a g a hänsyn till denna utgiftspost. Vid en föregående gruppering, då undersökning härom företogs, befanns det dock, att premierna å m å n g a orter fastställdes efter så föga enhetliga grunder, att postens medtagande skulle medföra oproportionerligt stora svårigheter. Nöjen och förströelser. H i t äro att hänföra inträdesbiljetter till biograf, teater och idrottstävlingar m. m., radiolicens, leksaker, grammofon med tillbehör, sportartiklar, såsom velocipeder och annat, av vilka ett representativt u r v a l noteras i den fortlöpande prisstatistiken. Beträffande inträdesbiljetterna torde det v a r a möjligt att för varje ort erhålla uppgifter för den egna orten eller någon närbelägen grannort, åtminstone n ä r fråga är om biografföreställningar och idrottstävlingar. Givetvis komme en viss ojämnhet ifråga om de avsedda föreställningarnas kvalitet att vidlåda prismaterialet, men då posten ingår med ett r i n g a belopp lärer m a n k u n n a bortse härifrån. För a t t uppnå ensartad standard torde i varje fall böra räknas med samma antal bevistade föreställningar å alla orter. Ifråga om de här upptagna sport- och nöjesartiklarna o. d. torde priserna i huvudsak v a r a ensartade över hela landet, varför noteringar icke synas behöva införskaffas. Resor. F r å g a är h ä r såväl om lokala resor (med spårväg, buss o. d.) som om resor till andra orter (med j ä r n v ä g , båt, buss o. s. v.). Vid sidan av landsbygdsbefolkningens särskilda kostnader för resor till och från läkare och skola, vilka i det föregående behandlats, är det framför allt storstadsbefolkningens resekonto, för vilket särskilda beräkningar måste företagas. För en betydande del av denna befolkning äro ju dagliga resor till och från arbetsplatsen något oundgängligt med hänsyn till bostadens avlägsna belägenhet. Man torde också, med beaktande av dessa orters särskilda karaktär, böra t a g a hänsyn till behovet av ett visst sommaruppehåll utanför stadens tättbebyggda område. Möjligen k a n också med fog göras gällande, a t t för befolkningen på landsbygden föreligger något större resebehov än för invånarna i de medelstora och smärre stadssamhällena. Uppenbarligen måste ifråga om denna post såväl indelningen av orterna på olika grupper som fastställandet av kostnaderna å resp. orter bliva av ganska starkt subjektiv natur. Det synes därför v a r a önskvärt att, därest posten skall medtagas vid grupperingarna, de föreslagna länsprisnämndernas medverkan kan tagas i anspråk.

48 Räntor. Posten, som är av ringa betydelse, kan, om den anses böra, medtagas, beräknas centralt och enhetligt för hela riket. Telefon, post och skrivmaterial. Även denna post synes kunna be:äknas centralt och enhetligt för alla orter. Undantag härifrån gör emellertid utgift för telefonabonnemang. Det lärer dock knappast vara lämpligt att medtaga sistnämnda post med hänsyn till det alltjämt tämligen begrinsade a n t a l hushåll, som består sig med egen hemtelefon. Kostnadsberäkninga r n a bleve också, med beaktande av att på många håll abonnenterna själva få bekosta såväl expedition som ledningar, ganska invecklade. Arbetshjälp i hemmet. Möjlighet torde finnas att erhålla uppgift ä kostnaden för tillfällig dylik hjälp, t. ex. per dagsverke för skurhjälp, som erhåller kost av arbetsgivaren. Det synes dock v a r a ofrånkomligt, a:t m a n här stöter på vissa olikformigheter ifråga om gängse arbetsvillkor, arbetskraftens kvalitet o. d. Övriga ej specificerade utgifter. I denna post ingå mycket heterogena utgifter, de flesta av i medeltal för hushållen obetydlig storlek var för sig men sammanlagda icke oväsentliga. Bland andra torde kunna rämnas utgifter för blommor, begravningskostnader, lottsedlar, material till trädgårdstäppa o. d., för frakter och bud o. s. v. Möjligen skulle en och a n n a n a v dessa poster k u n n a medtagas vid dyrortsgrupperingarna, t. ex. lottsedlar, som givetvis kunna beräknas enhetligt för alla orter. Beträffande de flesta posterna torde dock kostnadsberäkningar medföra oproportionerliga svårigheter, när hänsyn tages till deras ringhet. Allmänna erinringar. Det vore självfallet önskvärt att vid dyrortsgrupper i n g a r n a kunna t a g a hänsyn till alla i ett normalhushåll förekommande slag av utgifter, alltså även de nu avhandlade. Såsom nogsamt torde framgå av den föregående redogörelsen, äro emellertid så stora vanskligheter förknippade härmed, att man, hittills åtminstone, icke ansett det möjligt eller försvarbart. Det föreligger även med avseende å ifrågavarande utgiftsposter så stor risk att erhålla ett för de olika orterna alldeles ojämförbart prismaterial, att ett medtagande av desamma snarare skulle kunna leda till ett sämre än ett bättre resultat av grupperingsarbetet. Vidare må beaktas den oproportionerligt stora ökning, som ett dylikt medtagande skulle vålla dels ifråga om besvär och arbete för de lokala uppgiftslämnarna, dels ifråga om den bearbetande myndighetens »justeringar» och dels med avseende å arbete samt därmed förenade kostnader för sistnämnda myndighet. Det bör jämväl ihågkommas, att för praktiskt taget alla orter k u n n a uppvisas vissa för levnadskostnaderna fördyrande moment, vilka

49 icke äro tillämpliga för en del a n d r a orter, men att å andra sidan även förbilligande förhållanden så gott som alltid k u n n a påvisas. Härigenom åstadkommes ju i viss mån en automatisk utjämning mellan orterna. Till sist m å erinras, att de hittills vid grupperingarna medtagna faktorerna, livsmedel och bränsle, bostad och skatter, i allt fall omfatta ej m i n d r e än c:a 70 a 65 % av en normalfamiljs budget. Det kan dock ej förnekas, a t t det gives sådana verkligt illa belägna orter (fyrplatser, ödemarksorter o. d.), som kunna bliva mera avsevärt lidande på den tillämpade beräkningsmetoden. E j heller med avseende å dessa torde det emellertid v a r a möjligt att u t a n stora svårigheter och fara för m e r a vittgående konsekvenser i n r ä k n a flera kostnadsfaktorer ä n som blivit fastställt för orterna i gemen. Men då dessa orter i regel äro bebodda allenast av statliga befattningshavare, tillhörande en eller på sin höjd ett par tjänstemannagrupper, bör det v a r a tänkbart och förekommer även i ganska stor utsträckning i praktiken, att befattningshavare å ifrågavarande orter genom enslighetstillägg, s. k. kallortstillägg, hjälp med underhåll och drift av båtar, bidrag till barnens skolgång o. s. v. hållas skadeslösa för dylika extrakostnader.

III. Dyrortsgrupperingarnas slutförande och i samband därmed stående frågor av mer administrativ natur. Det statistiska arbetet med dyrortsgrupperingarna k a n anses avslutat med att kostnadssummorna för resp. orter fastställts och förhållandet mellan kostnaderna å de särskilda orterna u t r ä k n a t s . Därefter återstå emellertid åtskilliga ärenden av mer administrativ natur, vilka dock äro av genomgripande betydelse vid grupperingarnas praktiska tillämpning. I det följande skola de viktigaste av dessa ärenden upptagas till behandling. A. Riksmedeldyrheten och dess beräknande. Hittillsvarande förfaringssätt. , Sedan summan av de vid grupperingarna medtagna utgiftsposterna u t r ä k n a t s för varje ort för sig, har ett v ä g t medeltal tagits av dessa summor. Detta medeltal är den s. k. riksmedeldyrheten. Tillvägagångssättet h a r varit följande. Samtliga stads- och landskommuner jämte särorter uppdelades vid den senaste grupperingen i fyra grupper, nämligen a) jordbrukskommuner; b) »blandade» kommuner; c) övriga landskommuner (d. v. s. kommuner av utpräglad industriell karaktär, med större förortsbebyggelse eller i övrigt med mer s a m m a n t r ä n g d befolkning); samt d) städer, köpingar och municipalsamhällen. F ö r v a r och en av dessa grupper uträknades länsvis ett 4

50 gruppmedeltal u t a n att därvid hänsyn togs till den större eller mindre folkmängden inom resp. kommuner och orter. E n särort och »kommunens övriga delar» ha exempelvis fått väga lika tungt inom vederbörande grupp, likaså större städer och smärre stadsliknande samhällen inom sin grupp. Därefter ha u t r ä k n a t s länsmedeltal, varvid ett vägningsförfarande tilllämpats. V a r och en av de fyra grupperna har nämligen fått inverka på länsmedeltalet i förhållande till den totala folkmängden inom de till gruppen hörande orterna. Slutligen har såsom ett genomsnitt av länsmedeltalen, v ä g d a med hänsyn till resp. läns folkmängd, u t r ä k n a t s ett riksmedeltal (»riksmedeldyrheten»). Mot själva detta förfaringssätt torde inga större a n m ä r k n i n g a r k u n n a riktas. Det kan visserligen vid första påseendet förefalla alltför summariskt att ej företaga en vägning redan vid uträknandet av gruppmedeltalen. Tages varje län för sig, är emellertid i regel variationen mellan orternas levnadskostnader inom v a r och en av grupperna icke så stor att genom denna underlåtenhet någon n ä m n v ä r d missvisning kan inträda. Å a n d r a sidan bleve h ä r ett vägningsförfarande dels vanskligt, enär säkra upplysn i n g a r om folkmängden saknas för ett stort antal särorter, dels ock mycket tidsödande. Det sedan tillämpade vägningsförfarandet åter synes nödvändigt för a t t icke det ojämförligt större antalet små billiga orter skall komma att alldeles t y n g a ner de relativt fåtaliga men folkrika dyrorterna. Därjämte skulle en medeltalsräkning u t a n något hänsynstagande till folkmängdsförhållandena medföra, att det i hög grad bleve beroende på antalet orter, som medtoges i grupperingen, vid vilken kostnadsnivå riksmedeldyrheten komme att ligga. Den strykning av c:a 2 000 i allmänhet billiga särorter, som ägde rum vid 1929 års gruppering, skulle sålunda u t a n ovann ä m n d a vägning vid slutberäkningen ha medfört en betydlig höjning a v riksmedeltalet. Med denna vägning torde den otvivelaktigt ha saknat varje betydelse i detta avseende. Om m a n sålunda i allmänhet torde v a r a ense om att en vägning av nu berörda slag är erforderlig för åstadkommande av ett korrekt uttryck för riksmedeldyrheten, har däremot viss kritik yppat sig mot tillämpningen av denna riksmedeldyrhet såsom utgångspunkt för beräkning av ortsindextalen. Det har nämligen framhållits, att ett sådant förfaringssätt mycket lätt kunde medföra, att indextalen för vissa orter komme att växla från den ena grupperingen till den andra, icke på grund av ändrade levnadskostnader inom dessa orter u t a n till följd av förändringar, som under mellantiden inträffat på a n d r a orter. Sålunda h a r man efter 1929 å r s gruppering från vissa håll velat göra gällande, att under tiden mellan insamlingen av prismaterialet för 1924 och 1929 års grupperingar såväl varupriser som hyreskostnader och skatter i huvudsak förblivit oförändrade

51 med u n d a n t a g av att hyrorna i vissa av de största städerna stigit avsevärt. Sistnämnda förhållande anses ha medfört en höjning av riksmedeldyrheten, vilken höjning i sin t u r åstadkommit en tendens till sänkning av indextalen för samtliga orter utom dem, där hyresstegringen ägt rum. I åtskilliga fall skulle det sålunda v a r a storstädernas höjda hyror, som medfört nedflyttning av andra orter till lägre ortsgrupp än enligt 1924 års gruppering. Givetvis lämnar denna framställning icke någon fullständig bild av den faktiska utvecklingen och därpå inverkande faktorer, men den är likväl ägnad att i sin mån belysa de problem, varom i detta sammanhang är fråga. Ifrågasatta ändringar. Att ortsindextalen med nu tillämpade beräkningsmetod kunna förändras från den ena grupperingen till den a n d r a u t a n att vederbörande orters prisnivå u n d e r g å t t någon egentlig förskjutning, är visserligen obestridligt. Den betydelse som bör tillmätas detta förhållande blir emellertid beroende av vad m a n åsyftar att vinna med dyrortsgrupperingen. Därest man härmed avser a t t få orterna placerade i grupper med hänsyn till de vid tiden för grupperingen rådande levnadskostnaderna inom landet i dess helhet, torde möjligheten att vissa orter vid en ny gruppering bliva flyttade till lägre resp. högre ortsgrupp u t a n eget »förvållande» få tagas som en visserligen icke önskvärd men dock oundviklig konsekvens. Emellertid uttalade redan 1918 års lönekommitté för kommunikationsverken, i samband med sitt förslag om införande av allmänna dyrortsgrupperingar såsom en av grundvalarna för ett nytt lönesystem, att förflyttning av orter borde ske allenast med utgångspunkt från förändringar av levnadskostnaderna å orten själv. Det h a r dock befunnits medföra stora svårigheter att omsätta detta önskemål i praktiska åtgärder; vid de hittills utförda grupperingarna ha som bekant heller inga försök därtill gjorts. Sålunda ha riksmedeltalen för varje gång u t r ä k n a t s på grundvalen av de aktuella förhållandena u t a n någon a n k n y t n i n g till föregående gruppering, och vid såväl 1924 års lönegruppering som de bägge senare skattegrupperingarna ha intervallerna för grupperna underkastats förändringar. Den senare frågan skall särskilt behandlas i det följande under avdelning C. Skulle man önska slå in på den av 1918 års lönekommitté anvisade vägen, vore till synes det enklaste förfaringssättet a t t låta det vid en viss dyrortsgruppering — helst en, som utförts i anslutning till en löneregler i n g — funna riksmedeltalet stå k v a r och bliva gällande såsom utgångspunkt för beräkning av ortsindextalen även vid följande grupperingar. Mot detta förfaringssätt kunna emellertid vissa invändningar resas. Till en början synes det svårligen kunna tillämpas, så länge ett lönesystem med rörliga dyrtidstillägg äger bestånd. Åtminstone skulle det bliva nödvändigt att även vid uträkningen av riksmedeldyrheten tillämpa de procentiska förändringar av levnadskostnaderna, vilka utrönts genom lev-

52 nadskostnadsindexen. Iakttoges icke detta, skulle nämligen befattningsh a v a r n a vid ett allmänt prisfall få sina löner förminskade i dubbel omfattning, nämligen dels fortlöpande genom minskning av dyrtidstillaggen, dels periodiskt genom den tendens till orternas förflyttning till allt lägre ortsgrupper, som komme att framträda vid varje ny gruppering. Inträdde åter en prisstegring, bleve givetvis förhållandet det motsatta. Anmärkas bör emellertid, att socialstyrelsens nuvarande levnadskostnadsindex ber ä k n a s med särskild hänsyn till levnadsvillkoren i städer och stadsliknande samhällen och icke utan reservation bör tillämpas med avseende på landsbygdsförhållanden. Om m a n emellertid förutsätter, att en återgång till fasta löner u t a n rörliga dyrtidstillägg kommer till stånd, skulle den ifrågasatta metoden med oföränderlig riksmedeldyrhet vid efter v a r a n d r a följande dyrortsgrupperingar självfallet verka därhän, a t t vid sjunkande pristendens orterna alltmer komme att samlas i de lägsta ortsgrupperna, under det att de högre grupperna bleve avfolkade; vid stigande pristendens bleve motsatsen fallet. Vore tendensen i endera riktningen tillräckligt stark, kunde principen för dyrortsgrupperingarna fullständigt råka u r funktion, i det a t t alla orterna samlades i en och samma ortsgrupp, resp. den lägsta eller den högsta. Givetvis förelåge dock möjlighet a t t undvika ett sådant result a t genom införandet av ett system med ett, allt efter uppstående behov föränderligt a n t a l ortsgrupper. Till denna fråga blir tillfälle a t t återkomma i det följande under avdelning B. Efter sådana linjer verkställda och tillämpade dyrortsgrupperingar komme att på lönebeloppen utöva en kombinerad inverkan, varigenom de skulle kunna ersätta icke blott hittillsvarande dyrortsgrupperingar utan även i viss mån systemet med glidande löneskala. Mot det ifrågasatta förfaringssättet k a n även en annan erinran göras. De beräknade kostnadssummorna utgöra resultat icke blott av de vid varje grupperingstillfälle rådande priserna utan även av den tillämpade hushållsbudgeten. Oföränderliga riksmedeltal förutsätta uppenbarligen en oföränderlig budget. Det synes dock v a r a ett avgjort önskemål, att budgeten hålles så rörlig som möjligt för a t t konstaterade förändringar av levnadssättet på behörigt sätt skola k u n n a påverka ortsgrupperingarna. Grupperingar, som verkställas på grundval av en föråldrad hushållsbudget, mista ofrånkomligt en stor del av sin verklighetstrohet. Önskar man åter principiellt fasthålla vid riksmedeldyrhetens oföränderlighet men med j ä m k n i n g a r av hänsyn till inträdda förändringar i budgetens sammansättning, torde beräkningarna bliva synnerligen komplicerade och svåröverskådliga. Dessutom lärer den faran v a r a blott alltför närliggande, att om man från början kan r ä k n a ut med huru många kronor kostnadssumman för

en ort behöver höjas eller sänkas för att uppflyttning resp. nedflyttning till annan grupp skall komma till stånd, de olika intressena komme att vid prisrapporternas avfattande göra sig gällande på ett för en opartisk utredning allvarligt, måhända ödesdigert sätt. Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att det nu avhandlade systemet strängt taget icke har behov att utgå från någon riksmedeldyrhetssiffra. Man kan med samma resultat nöja sig med de vid ett visst grupperingstillfälle uträknade kostnadssummorna för orterna och endast fastställa, vilka av dessa tal skola tjäna som gränstal vid orternas inplacering i resp. grupper. Den föregående framställningen torde ha givit vid handen, att en direkt anknytning av de olika dyrortsgrupperingarna vid varandra skulle, om den över huvud taget kan anses rationell, icke låta sig genomföra utan högst avsevärda olägenheter. Den av socialstyrelsen, med Kungl. Maj:ts godkännande, hittills tillämpade principen för ortsindextalens konstruerande lärer under sådana förhållanden få anses äga bestämda företräden oaktat de ovan antydda bristfälligheter, som vidlåda även denna metod. Det har emellertid uttalats önskemål om att vid sidan av indextalen jämväl skulle angivas de absoluta krontalen, enär allmänheten härigenom lättare skulle förstå innebörden av grupperingsmetoden. Något direkt hinder för tillmötesgående av detta önskemål synes ej föreligga. Dock bör med styrka betonas, att härigenom de olägenheter, vilka äro förenade med ett offentliggörande redan av indextalen (jfr sid. 86—87), komma att ytterligare göra sig gällande vid jämförelser mellan resultaten från olika grupperingstillfällen. Särskilt må framhållas, att ifrågavarande kronsummor, vilka ju endast omfatta de viktigaste i ett normalhushålls budget ingående utgifterna och närmast avse att tjäna som beräkningsgrund för orternas relativa, av indextalen angivna dyrhet, av allmänheten ofta tilläggas betydelse som mätare av den absoluta och fullständiga kostnadssumman för ett dylikt hushåll å resp. orter samt därför ofta missförstås och giva anledning till onödiga klagomål. Erfarenheten har även visat, att ändringar i resp. orters kostnadssummor, vilka sammanhänga med erforderliga, av utvecklingen påkallade ändringar i den vid hithörande beräkningar använda budgeten och sålunda äro av allmän, uteslutande teknisk karaktär, lätt kunna å den enskilda orten misstolkas såsom innebärande en verklig höjning resp. sänkning av dess dyrhetsgrad och i sin tur föranleda klagomål. Med hänsyn till nu anförda omständigheter torde det få anses mindre lämpligt att publicera de absoluta krontalen.

54 B. Antalet ortsgrupper. Vid de allmänna ortsgrupperingarna åren 1919, 1924 och 1929 ha tilllämpats de ursprungligen vid 1919 års lagtima riksdag a n t a g n a bestämmelserna, a t t vid skattegrupperingarna orterna skola indelas i fem grupper och vid lönegrupperingarna i sju. Vid olika tillfällen ha emellertid förslag framkommit om ändrat antal ortsgrupper. Ifråga om lönegrupperingarna ha såväl ökning som minskning ifrågasatts, beträffande skattegrupperingen egentligen blott minskning. U t g å r m a n från de slutligt fastställda kostnadssummorna eller ortsindextalen, borde det ur rent teknisk synpunkt v a r a likgiltigt, i h u r u många grupper indelningen sker. Tänker man sig orterna placerade i ordning efter ortsindextalens höjd med exempelvis femhundra enheter mellan det högsta och lägsta ortsindextalet, är det givetvis lika lätt att dela denna serie i tjugo eller flera delar som i sju eller fem. Ortsindextalen, som ju äro angivna på enheten, göra intryck av exaktitet, varför resultatet av en indelning i många grupper även borde giva intryck av att n ä r m a r e motsvara de faktiska förhållandena än en indelning i ett fåtal grupper. Vad som eljest kan anses tala för ett större antal ortsgrupper är förnämligast, a t t överflyttning av en ort från en grupp till en a n n a n i sådant fall kommer att medföra relativt mindre kännbara förändringar. Skall grupperingen fylla sitt ändamål att åstadkomma en så rationell gradering som möjligt av de ekonomiska prestationernas eller förmånernas storlek efter ortsdyrheten, måste givetvis hänsyn tagas till a t t skiljaktigheten mellan tvenne närliggande grupper blir allt större, ju färre grupper som ingå i en gruppering. Om talrika överflyttningar från en ortsgrupp till en annan icke kunna undvikas, är det sålunda fördelaktigt, om skiljaktigheterna bliva relativt små. De skäl åter, som kunna anföras för ett mindre antal ortsgrupper, samm a n h ä n g a förnämligast med det förhållandet, att ortsindextalens exaktitet är mera skenbar än verklig. Socialstyrelsen har tidigare vid upprepade tillfällen framhållit detta, och enahanda tankegång h a r kommit till uttryck i 1928 års lönekommittés betänkande. I nästföljande kapitel angående »dyrortsgrupperingsarbetets omfattning och allmänna organisation» betonas ytterligare sagda förhållande. Där framhålles också såsom nödvändigt för erhållande av tillfredsställande resultat av grupperingsarbetet, a t t icke blott det prisstatistiska materialet underkastas en noggrann granskning u t a n även att vid själva ingrupperingen i ortsgrupper ett mera generaliserande, på en sakkunnig skälighetsprövning grundat förfaringssätt tillämpas för att om möjligt undvika sådana olika grupperingsresultat med avseende å närliggande orter, som icke kunna anses v a r a tillräckligt motiverade av det från resp. kommuner erhållna siffermate-

rialet. Tillfälligheter med avseende på prisbildning och olika uppfattningar angående de riktiga medelpriserna hos de skilda kommunala myndigheter, vilka skola verkställa prisinsamling, angivas såsom tillräckliga skäl för en dylik skälighetsprövning i efterhand. Ju flera gruppgränser som inläggas, desto mera nödvändigt måste det givetvis under sådana förhållanden bliva att göra den slutliga revisionen av grupperingen ingående. Det synes emellertid vara ett önskemål, att ingripanden av ovan berörda natur bliva så sällsynta och så litet betydande som möjligt, och detta med hänsyn såväl till den av grupperingarnas resultat beroende allmänheten som till den myndighet, vilken har att verkställa grupperingsarbetet. Erfarenheterna från de hittills utförda grupperingarna giva tydligt vid handen, att under loppet av några år icke obetydliga förskjutningar i levnadskostnadernas höjd äga rum olika ortsgrupper och landsdelar emellan. Såsom längre fram under avdelning E närmare skall beröras, ha dylika förändringar medfört överflyttning av ett stort antal orter från en grupp till en annan. Det finnes ingen anledning antaga, att icke dylika förändringar, även sådana av mera genomgående natur, skola göra sig gällande jämväl i framtiden, utan måste man nog räkna med att det också vid följande grupperingar under alla förhållanden kommer att uppstå behov av att omplacera ett icke ringa antal orter. Det nuvarande relativt stora antalet ortsgrupper har emellertid medfört, att härutöver ett betydande antal orter kommit att förflyttas på grund av mera tillfälliga kostnadsfluktuationer, ofta därtill sådana av ganska ringa omfattning. En inskränkning av ortsgruppernas antal skulle otvivelaktigt starkt minska antalet överflyttningar åtminstone av denna senare kategori men givetvis också begränsa inverkningarna av de mera allmänna förskjutningarna. Av naturliga skäl är det ju framför allt omflyttningarna av orter mellan ortsgrupperna som utgöra irritationsmomenten vid grupperingarna, och en anordning, som kunde mera kännbart inskränka denna omflyttning, synes därför vara i hög grad önskvärd. Med den nuvarande anordningen av ortsgrupperingarna, särskilt av lönegrupperingen, kan det visserligen sägas, att placeringen av ett stort antal landsbygdsorter, framför allt i södra Sverige, i den lägsta ortsgruppen är en självfallen sak, liksom också Stockholms och några få andra orters tillhörighet till den högsta gruppen. Beträffande hela den övriga mängden av orter åter synes man icke kunna tala om en mera stabil placering i någon grupp, utan omplaceringar ligga ständigt inom möjlighetens gränser. Av landets nuvarande 114 städer exempelvis ha vid de tre allmänna lönegrupperingarna endast 47 kvarstått i samma grupp, under det att 64 tillhört två olika grupper och 3 till och med trenne grupper. Av de nyssnämnda 64 städerna ha rätt många från 1919 till 1924 års gruppering förskjutits ett steg uppåt eller nedåt och vid 1929 års gruppering tagit samma

56 steg tillbaka igen. Det torde få anses otvivelaktigt, a t t redan en begränsning av antalet ortsgrupper från sju till fem skulle medföra en mycket avsevärd minskning av dylika växlingar. Även för var och en av de tre mellangrupperna borde vid en femgruppsindelning ett i sina huvuddrag oförändrat ortsbestånd åstadkommas, vilket — ehuru givetvis endast i grova drag — skulle för den näst lägsta gruppen komma att bestå av landsbygdsorter med mera tättboende befolkning samt av mindre städer och samhällen, för den mellersta gruppen av flertalet medelstora städer och ett betydande antal förorter samt för den näst högsta gruppen av flertalet av de större städerna ävensom av en betydande del av Norrlands städer och större samhällen m. fl. Till den lägsta gruppen torde komma a t t höra så gott som hela jordbruksbygden och till den högsta liksom nu ett fåtal av de mest kvalificerade dyrorterna. Om sålunda s t a r k a skäl synas tala för en begränsning av antalet ortsgrupper särskilt ifråga om lönegrupperingen, kan det givetvis å a n d r a sidan icke förnekas, att det ovan anförda skälet mot en sådan å t g ä r d eller att intervallerna i löneavseende mellan ett förminskat antal grupper komme att ökas är beaktansvärt. Det förutsattes nämligen icke böra komma ifråga, att den procentuella skillnaden mellan lönebeloppet för en och samma befattning med stationeringsort i lägsta och högsta ortsgrupp minskas vid en inskränkning av antalet ortsgrupper. Spörsmålet om löneavvägningen torde emellertid icke tillhöra förevarande utredningsuppdrag. Beträffande skattegrupperingen, där för närvarande orterna äro indelade i fem ortsgrupper, ha yrkanden på ändring av gruppantalet i vida mindre omfattning förekommit. Det bör emellertid framhållas, att vid tilllämpningen av denna gruppering en viss svårighet till synes gjort sig gällande a t t fullt utnyttja även detta antal grupper för gradering av de skattefria avdragen. Beträffande de personliga avdragen gälla visserligen olika avdragsbelopp för samtliga de fem grupperna (vid statsbeskattningen resp. 1000, 920, 840, 760 och 680 kr., vid kommunalbeskattningen hälften), men familjeavdragen utgå med ett och samma belopp i de två lägsta grupperna samt i grupperna I I I och IV. Endast grupp V h a r särskilda belopp för familjeavdragen. I detta avseende gäller sålunda egentligen en tregruppsindelning. (Avdragen äro vid statsbeskattningen per person 400, 360 och 320 kr., vid kommunalbeskattningen hälften.) Vid skattegrupperingens användning för bestämmande av ersättningsbelopp vid lämnad fattigvård åt understödstagare från främmande fattigvårdssamhälle tillämpas en indelning i tre grupper, varjämte de största städerna kunna betraktas såsom en fjärde högsta grupp. F r a m f ö r allt om det skulle bliva möjligt att få en sammanslagning till stånd mellan de bägge ortsgrupperingarna, torde antalet grupper lämpligen k u n n a fastställas till

57 fem. E r i n r a s må dock, att man från de sakkunnigas sida i allmänhet ställt sig bestämt avvisande mot en minskning av antalet ortsgrupper ifråga om lönegrupperingen. Tvärtom har från vissa håll en ökning ansetts motiverad. Det bör jämväl betonas, att svårigheten att erhålla ett fullt tillfredsställande prismaterial såsom grundval för en gruppindelning avgjort starkast gör sig gällande beträffande de rena landsbygdsorterna. Vid den nuvarande lönegrupperingen h a r gränsen mellan de bägge lägsta ortsgrupperna dragits på sådant sätt, att nämnda orter kommit att fördelas på bägge grupperna. Detta torde få anses såsom en bestämd olägenhet, enär prismaterialet i de flesta fall icke synes giva tillräcklig ledning för en dylik uppdelning av detta slags orter. Sagda gruppgräns går nu mellan ortsindextalen 930 och 931. Först om densamma förflyttas uppåt till närheten av riksmedeltalet, skulle den påtalade olägenheten i huvudsak avlägsnas. Att en dylik förändring icke bör genomföras utan a t t konsekvenserna tillbörligen beaktas vid fastställandet av lönesatser för de inom resp. ortsgrupper stationerade befattningshavarna torde få anses påtagligt. Slutligen må erinras, att själva fördelningen av orterna på det för varje särskilt ändamål önskade antalet ortsgrupper är en relativt enkel uppgift, sedan ortsindextalen blivit efter vederbörlig granskning och justering fastställda. Det kan emellertid tänkas uppstå fråga om a t t u t a n införskaffande av nytt prismaterial ä n d r a antalet ortsgrupper eller på ann a t sätt lägga om gruppgränserna. I varje fall bör dock icke någon sådan nyindelning företagas u t a n att det samtidigt tillses, a t t icke genom de nya gruppgränserna orter komma att åtskiljas, vilka med hänsyn till belägenhet och naturliga förhållanden böra höra tillsammans. Härvid torde den i nästföljande kapitel föreslagna riksprisnämnden v a r a till stor nytta. C. Fastställandet av gruppintervaller. Hittillsvarande förfaringssätt. Vid den kommitté- och utskottsbehandling, som föregick besluten i skattefrågan vid 1919 års lagtima riksdag, utgick m a n från att vid den blivande skattegrupperingen ortsgrupperna skulle erhålla följande övergränser, nämligen grupp I 950, grupp I I 1050, grupp I I I 1150 och grupp I V 1250, allt i förhållande till riksmedeldyrheten 1 000. F ö r de tre mellangrupperna förutsattes sålunda intervallen 100; till den lägsta och högsta gruppen skulle föras alla orter med ortsindextal resp. lägre än 951 och högre än 1 250. Ifråga om lönegrupperingen utgick man på liknande sätt från antagandet, att gruppernas övergränser till en början skulle komma att ligga vid resp. indextal 950, 1000, 1050, 1100, 1150 och 1200, att sålunda de fem mellangrupperna skulle erhålla intervallen 50 enheter och att alla orter ne-

58 danför och ovanför de yttersta gruppgränserna skulle föras till resp. lägsta och högsta ortsgrupp. Beträffande bägge grupperingarna förbehölls emellertid det slutliga avgörandet åt Kungl. Maj:t. Sedan socialstyrelsen färdigställt beräkninga r n a för 1919 års grupperingar, först för skattegrupperingen och sedermera för lönegrupperingen, ingick styrelsen därför till Kungl. Maj:t med hemställan bland annat om beslut rörande gruppgränserna. Ifråga om skattegrupperingen rådde ingen tvekan angående de lämpliga gruppgränserna, u t a n de från början förutsatta blevo godtagna och tillämpade vid 1919 års gruppering. Mellangrupperna II—IV erhöllo sålunda vid denna gruppering intervallen 100, varemot för yttergrupperna I och V orterna omspände en avsevärt större intervall ä n 100. Liksom vid den förberedande handläggningen av frågan fann man sig emellertid k u n n a bortse från de extrema fallen och verkställde uppdelningen på grupper med hänsyn till den del av indexskalan, där orterna föllo tätt och inom vilken sålunda den övervägande delen av befolkningen hörde hemma. Med avseende på lönegrupperingen utgick socialstyrelsen, n ä r förslaget överlämnades till Kungl. Maj:t, likaledes från att de från början tänkta gruppgränserna skulle komma till användning, ehuru ett icke r i n g a antal orter därvid skulle komma att falla under den nedre gränsen för grupp A, om jämväl för denna grupp förutsattes en intervall av 50 enheter. Ovanför den på samma sätt konstruerade övre gränsen för grupp G skulle likaledes ett antal orter komma att falla, men endast sådana av utpräglat extrem k a r a k t ä r såsom malmfältsorterna i Lappland; Stockholm kom strax nedanför gränsen. Ärendet remitterades för y t t r a n d e av kommunikationsverkens iönenämnd. Inom nämnden, dit en tjänsteman från socialstyrelsen tillkallades såsom föredragande, diskuterades till en början såsom ett alternativ till socialstyrelsens förslag att utgå från det absolut högsta och absolut lägsta förekommande ortsindextalet och dela det siffermässiga avståndet mellan dessa bägge tal i sju lika delar. Eftersom dessa tal voro 1 311 (Kiruna) och 774 (två småkommuner i Sydsverige), var avståndet 537 enheter, och varje grupp skulle enligt denna metod ha erhållit en intervall av 76 a 77 enheter. Av den föredragande framhölls som betänkligheter gentemot denna metod, dels att det i allmänhet måste anses v a r a a t t fästa alltför stor vikt vid de rådande levnadskostnadsförhållandena å t v å enstaka orter — den högst och den lägst placerade — genom att låta dessa b.iva avgörande för gruppskalans avgränsning, dels ock att, särskilt med hänsyn till de billigaste orterna, de erhållna indextalen måste betraktas såsom i högsta grad approximativa och i betydlig m å n tillkomna på g r i n d av inom socialstyrelsen gjorda antaganden rörande de faktiska priserna å sådana förnödenheter, där antingen priser saknades i rapporten från

59 orten eller de angivna priserna voro uppenbart otillfredsställande. Mot en modifikation av förslaget att som yttergränser r ä k n a med högst och lägst placerade ort, där några befattningshavare funnes, för vilka grupperingen skulle komma i tillämpning, kunde ungefär samma invändningar resas. Nämnden frångick också denna tanke och stannade slutligen vid att förorda en gruppindelning med 60-talsintervaller, med 5 ortsgrupper ovanför och 2 nedanför riksmedeltalet 1000. Härigenom skulle en något större del av den indexskala, inom vilken orterna föllo tätt, bliva täckt av de sju grupperna än vid 50 enheters intervall. Kungl. Maj:t beslöt emellertid i överensstämmelse med socialstyrelsens förslag. Vid 1924 års grupperingar befunnos avstånden mellan dyraste och billigaste orter vid såväl skatte- som lönegrupperingarna ha ökats tämligen avsevärt. Socialstyrelsen framhöll detta faktum vid anmälandet av grupperingsförslagen hos Kungl. Maj:t. H ä r v i d erinrade styrelsen till en början, att de stora skiljaktigheterna mellan resultaten 1919 och 1924 väsentligen hade sin grund däri, att vid det förra tillfället ännu rådde utpräglade kristidsförhållanden, under det att vid det senare en återgång ägt r u m till mera lugna och normala ekonomiska villkor. De stora förändringa r n a finge alltså betraktas som en extraordinär företeelse. Styrelsen framställde ej själv något förslag rörande gruppintervallerna men fäste uppmärksamheten på att ett fullföljande av tillvägagångssättet vid intervallernas fastställande vid 1919 års grupperingar gjorde en omprövning rörande eventuella förändringar av gruppgränserna naturlig. Tillika framhöll styrelsen, a t t varken bibehållandet av de förutvarande gruppgränserna eller skalans utsträckning kunde anses medföra enbart fördelar. Bibehölles de gamla skalorna, vore en relativ »avfolkning» a t t motse inom mellangrupperna och en motsvarande anhopning inom de bägge yttergrupperna, varvid inom dessa senare skulle komma att förläggas orter med inbördes ganska starkt avvikande levnadskostnader. Utsträcktes åter skalorna, komme de ökade intervallerna a t t stå i en viss motsats till de graderingar av resp. skattefria avdrag och löner, som fastställts av statsmakterna med utgångspunkt från de vid tiden för besluten rådande mindre skiljaktigheterna i levnadskostnader mellan dyra och billiga orter. Kungl. Maj:t beslöt ifråga om bägge grupperingarna, att intervallerna skulle höjas, nämligen vid skattegrupperingen från 100 till 125 enheter och vid lönegrupperingen från 50 till 60 enheter. Vid den senare grupperingen blev gränsen mellan de bägge lägsta grupperna förlagd till 930. Vid 1929 års grupperingar hade ytterligare någon utökning av spännvidden mellan dyra och billiga orter ägt rum. Beträffande skattegrupperingen togs konsekvensen även denna gång genom beslut om intervallernas ytterligare höjning, nämligen till 140 enheter; a n m ä r k a s bör, att ifråga om de skattefria avdragen en omreglering skett kort innan den nya skatte-

60 grupperingen fastställts, varvid givetvis även de under senare å r rådande levnadskostnadsförhållandena kunnat beaktas. Vid fastställandet av ortsindextalen för lönegrupperingen hade det befunnits, att de billigaste orterna fortfarande kommo på ungefär samma avstånd nedanför riksmedeltalet som 1924, varemot de dyraste orterna i allmänhet fortsatt den förskjutning uppåt, som redan konstaterats 1924. Kungl. Maj:t beslöt emellertid bibehållandet av samma gruppgränser som vid den föregående grupperingen. Liksom vid denna innebar tillämpningen av detta beslut, att den till grupp A hörande del av indexskalan, där orter voro belägna mycket tätt, omfattade minst den dubbla intervallen mot ifråga om mellangrupperna. Beträffande g r u p p G åter hade intervallen ytterligare ökats, så att år 1929 Stockholm, som då liksom 1924 (med ett oväsentligt undantag) var dyraste ort, låg 119 enheter över gruppgränsen. Som bekant föranledde detta förhållande vid 1931 års riksdag införande med avseende på statens befattningshavares löner av en extra ortsgrupp »H». Kritik. Mot sättet för fastställande av gruppintervallerna har kritik rikt a t s i olika avseenden. Delvis har den berörts här ovan under avdelning A. E t t förslag till annat förfaringssätt än det faktiskt tillämpade har omn ä m n t s vid redogörelsen för kommunikationsverkens lönenämnds behandling av förslaget angående gruppintervaller vid 1919 års lönegruppering. Starkast har emellertid kritiken inriktats mot det av Kungl. Maj:t tilllämpade förfaringssättet att vid de olika grupperingarna besluta ä n d r a d e gruppintervaller. Häremot har anförts, att det på denna väg kunde bliva för Kungl. Maj:t möjligt att utan riksdagens hörande faktiskt verkställa förändringar i gällande lönereglementen (och skattelagar). Det synes icke kunna förnekas, att en viss sanning ligger häruti, även om hittills företagna ändringar i gruppintervaller och gruppgränser k u n n a anses relativt obetydliga i jämförelse med de timade förändringarna. Med avseende särskilt på 1924 års lönegruppering, beträffande vilken Kungl. Maj:ts åtgärder torde ha väckt den största misstämningen inom tjänstemannakretsar, synes det obestridligen förhålla sig så, att ett bibehållande av de gamla gruppgränserna skulle ha medfört mycket större förskjutn i n g a r i orternas placering än vad faktiskt blev fallet efter ökningen av gruppintervallerna. Ej heller ä r det stundom framförda påståendet riktigt, att förändringen enbart var till statens befattningshavares förfång: t v å gruppgränser förskötos nämligen nedåt, varigenom ett betydande antal av de billigare orterna kommo att placeras i högre ortsgrupp, en gruppg r ä n s blev oförändrad och tre höjdes, varigenom ett a n t a l dyrare orter (bland dem Göteborg) kommo i lägre grupp än om de gamla gruppgränserna tillämpats. Det ä r vanskligt att avgöra, huruvida upp- eller ned-

61 flyttningarna övervägde, om hänsyn tages till antalet befattningshavare. Till de ovannämnda billiga orterna hörde nämligen bland andra ett antal järnvägsorter med jämförelsevis talrik statspersonal. Det l ä r e r emellertid under alla omständigheter få anses tvivelaktigt, huruvida det hittillsvarande förfaringssättet kan anses lämpligt. Ökas den faktiska skillnaden i dyrhetsavseende mellan orterna inbördes, tillrättas detta förhållande icke genom a t t ortsintervallerna ökas; det enda följdriktiga med utgångspunkt från den tankegång, varmed hela systemet med dyrortsgrupperingar motiverats, måste bliva att öka den totala skillnaden mellan lönebeloppen i dyraste och billigaste ortsgrupp. Beträffande skattegrupperingarna gäller givetvis motsvarande ifråga om de skattefria avdragen. Minskas åter kostnadsmarginalen mellan orterna, bör avvägningen av löner och skattefria a v d r a g r ä t t a sig jämväl därefter. Förslag. Med hänsyn såväl till v a d h ä r senast anförts som till de ovan berörda farhågorna för administrativt godtycke synes det till en början v a r a önskvärt, att vid en n y lönereglering resp. skattelagstiftning jämväl intervallerna för ifrågakommande dyrortsgrupper fastställas. Gruppgränserna skulle sålunda därefter förbliva oförändrade, intill dess statsmakterna genom gemensamt beslut vidtaga ändringar. Den förnämsta följden av en dylik anordning torde bliva, a t t behovet av revision av lönereglementen och skattelagar starkare gör sig gällande, därest mera genomgripande förändringar i den inbördes ortsdyrheten komma till synes. Behovet av ändrade lagbestämmelser komme nämligen icke att undanskymmas av det palliativ, som förändringar ifråga om gruppintervallerna utgöra. Med avseende vidare på frågan, h u r u gruppgränserna skola fastställas i förhållande till riksmedeltalet, torde denna fråga k u n n a avgöras oberoende av om Kungl. Maj:ts r ä t t a t t från den ena grupperingen till den a n d r a verkställa ä n d r i n g a r av gruppgränserna bibehålles eller icke. Däremot lärer man i detta s a m m a n h a n g böra beakta det i avdelning A behandlade spörsmålet om fastställande a v riksmedeldyrheten. Bibehålles riksmedeldyrheten som utgångspunkt för gruppindelningen — vare sig den beräknas på det ena eller a n d r a sättet — torde tre olika metoder för fastställandet av gruppgränserna k u n n a tänkas. Den å r 1919 inom kommunikationsverkens lönenämnd väckta tanken att utgå från de bägge längst från v a r a n d r a belägna orterna och dela avståndet, r ä k n a t i indexenheter, mellan dem i så många lika delar som antalet grupper, h a r berörts här ovan, varvid även anförts de skäl, som synas göra denna metod mindre tillrådlig. Den i de hittills utförda grupperingarna tillämpade metoden utgår, såsom likaledes i det föregående omnämnts, från att ortsskalan beskäres med avseende på sådana orter av mindre betydelse, som fått de mest extrema

62 placeringarna, och att den därefter kvarstående delen av indexskalan uppdelas på sätt som förutsatts under föregående alternativ. Denna metod är givetvis lätt att tillämpa, när såsom för närvarande ä r fallet det högsta ortsindextalet vid lönegrupperingen tillerkänts ett par förorter i Stockholms omedelbara närhet, för vilka r ä k n a t s med hyror och varupriser i Stockholm men skatter i en förortskommun med avsevärt högre skattebörda ä n huvudstaden, samt närmast efter dessa bägge orter följer Stockholm. Svårare ä r tillämpningen med avseende på de billigaste orterna, när, nedifrån r ä k n a t på indexskalan, orterna successivt tillväxa i täthet. I sådant fall blir det givetvis i någon mån godtyckligt, huru den undre gränsen för den billigaste ortsgruppen bestämmes. Härtill kommer, att med hänsyn till grupperingarnas kontinuitet de av socialstyrelsen angivna beg r ä n s n i n g a r n a av den t ä t a r e belagda delen av indexskalan icke ansetts u t a n vidare kunna läggas till grund för Kungl. Maj:ts fastställande av gruppgränserna u t a n att, såsom framgår av det föregående, r ä t t väsentliga modifikationer ägt rum. Såsom ett tredje alternativ slutligen torde k u n n a tänkas, att man u t g å r från a t t fixera de gruppintervaller, som skola anses motsvara de enligt lönereglementen och skattelagar bestämda marginalerna mellan löner och skattefria avdrag ortsgrupperna emellan. Sedan så skett, borde bestämmas, h u r u skalan för löner resp. skattefria avdrag skall a n k n y t a s till indexskalan. Exempelvis k a n detta ske så, att det an gives, att vissa löner resp. skattefria avdrag skola tillämpas i den ortsgrupp, vars u n d r e gräns ä r riksmedeldyrheten. Antalet ortsgrupper bleve vid varje gruppering det med hänsyn till orternas faktiska spridning erforderliga. Åtskilliga av de invändningar, som riktats mot hittills tillämpade förfaringssätt, synas med ett dylikt tillvägagångssätt kunna undanröjas; man finge en viss grad av elasticitet, samtidigt med att farhågan för administrativt godtycke bortfölle. Det synes dock nödvändigt a t t även beträffande detta system göra några restriktioner med avseende å föränderligheten i gruppantalet. Tillskapandet av en ortsgrupp torde sålunda icke böra äga rum, därest icke den befolkning, som bor å orter, som skulle placeras inom den nya gruppen, vuxit till en viss kvotdel av hela befolkningen och dessutom ortsindextalen för åtminstone en avsevärd del av dessa orter kommit på ett visst angivet avstånd från yttergränsen för förutvarande högsta resp. lägsta ortsgrupp. Med hänsyn till bräckligheten i prismaterialet från de billigaste orterna torde särskild varsamhet v a r a tillrådlig i fråga om tillkomsten av lägre ortsgrupper. — Minskas kostnadsskillnaden mellan orterna, komme å a n d r a sidan indragning av ortsgrupper att ske automatiskt. Vid övervägande av de tre nu avhandlade förfaringssätten h a r det synts lämpligast att bibehålla den hittillsvarande metoden, här redovisad såsom alternativ 2.

63 D. Inplacerandet i dyrortsgrupperingarna av vissa specialgrupper av orter. I annat sammanhang ha upptagits till behandling några synpunkter rörande urvalet av de orter, som vid dyrortsgrupperingarna böra bliva föremål för undersökning angående levnadskostnadernas storlek och i anslutning därtill skola inplaceras i ortsgrupp. Denna fråga torde emellertid t a r v a en komplettering med avseende på vissa specialgrupper av orter. Såsom utgångspunkt för den följande framställningen må särskilt betonas, att det före insamlingen av prismaterial för en ny ortsgruppering bör ha blivit slutgiltigt fastställt (genom Kungl. Maj:t, eventuellt genom den föreslagna riksprisnämnden), vilka orter skola medtagas i undersökningen ävensom vilka regler skola tillämpas vid ingrupperingen i ortsgrupp av olika kategorier av orter. Landets administrativa indelning synes göra det oundgängligt, att kommunen utgör den lokala enheten för grupperingsarbetet. H ä r m e d avses givetvis såväl stads- och köpings- som landskommuner, varjämte hit räknas även köpingar, som icke bilda egen kommun, samt municipalsamhällen. Det har ifrågasatts att före den slutliga grupperingen sammanföra kommuner (särskilt landskommuner) distriktsvis till större eller m i n d r e kretsar, av vilka var och en såsom en enhet för sig skulle inplaceras i ortsgrupp. Då ifrågavarande uppslag n ä r m a r e avhandlas i ett a n n a t sammanhang, torde det h ä r kunna förbigås. D ä r inga speciella orter inom en kommun skola behandlas för sig u t a n grupperingen — skatte- och/eller lönegrupperingen — skall avse kommunens hela område, bör prismaterialet såvitt möjligt insamlas med tanke på a t t gälla för hela detta område och icke för någon särskild del därav. Av synnerlig vikt är denna fråga beträffande de ganska talrika städer, vilkas administrativa område består dels av en tättbebodd stadskärna, dels av ett mer eller mindre vidsträckt, ofta särdeles lantligt ytterområde. H a r det icke på förhand bestämts, a t t en uppdelning i och för grupperingen skall äga rum, synes det alltså v a r a nödvändigt, att pris- och hyresnoteringar avse hela det administrativa området, men givetvis i sådan proportion, att de olika delarna få göra sig gällande i någorlunda förhållande till folkmängden. I de flesta fall torde härvid, på grund av den relativt obetydliga folkmängden, ytterområdet få en mycket ringa betydelse för den slutliga placeringen. Efter dessa inledande a n m ä r k n i n g a r angående tillvägagångssättet vid materialinsamlingen i de kommuner, där någon u t b r y t n i n g till särorter icke anses böra förekomma, skola här behandlas v i s s a speciella f a l l , d å en s å d a n u t b r y t n i n g k a n ifrågasättas.

64 Med avseende på landskommunerna betingas frånskiljandet av särorter huvudsakligen därav, att inom en för övrigt relativt enhetlig kommun förekomma en eller flera orter, vilka anses u t m ä r k t a av högre levnadskostnader än kommunen i övrigt. Rörande villkoren och formerna för dylika orters behandling som särorter hänvisas till härom lämnad framställning under redogörelsen för dyrortsgrupperingsarbetets omfattning och allmänna organisation (sid. 76—77 och 93—95). F r å g a h a r emellertid väckts, huruvida icke beträffande de u t b r u t n a orterna socialstyrelsen genom samarbete med länsstyrelserna borde åstadkomma en tydlig lokal avgränsning, så att det — vid behov eller redan i dyrortskungörelserna — skulle kunna meddelas, vilket område ansåges tillhöra varje dylik ort. Med avseende på de vid skattegrupperingarna utbrutna orterna är ju denna anordning nödvändig och även genomförd ända sedan 1919 års skattegruppering. Vad åter angår lönegrupperingarna, ha motsvarande åtgärder icke vidtagits, u t a n socialstyrelsen har ansett tillräckligt att vid förfrågningar meddela, att icke blott marken, å vilken vederbörande institution eller anläggning, som motiverat ortens medtagande i grupperingen, är belägen, utan även det i omedelbart sammanhang därmed liggande området har ansetts böra tillhöra den särskilt undersökta orten. Exempelvis har styrelsen förklarat, att med en »järnvägsstation» avsåges icke blott järnvägens eget markområde utan även den därtill omedelbart anslutna bebyggelsen, varigenom bland annat i samma grupp som en järnvägsstation kunnat medtagas ett därintill liggande postkontor, en telefonstation, en läroanstalt eller ett fabriksområde o. s. v. Å andra sidan har styrelsen givetvis avvisat tanken, att till en stations särskilda ortsgrupp skulle räknas hela den landsbygd, från vilken inköp vanligen göras i de vid stationsområdet belägna affärerna (varom någon gång fråga uppstått). A t t för varje för lönegrupperingen utbruten ort uppdraga exakta gränser har emellertid ansetts förknippat med åtskilliga vanskligheter. Därest stadsplan är upprättad, förekommer det som bekant ofta nog, att denna icke innesluter ortens hela bebyggda område, varjämte under en grupperings giltighetstid ny bebyggelse ej sällan tillkommer, som lämpligast borde successivt och utan särskild administrativ omgång k u n n a r ä k n a s till särorten. — Ifråga om städer, köpingar och municipalsamhällen, där ju de administrativa gränserna måste följas, har det också i m å n g a fall visat sig nödvändigt att i grupperingskungörelserna så att säga komplettera samhället med någon utanför detsamma belägen bebyggelse, t. ex. flera av Norrlands municipalsamhällen med en i vederbörande område ej inräknad men omedelbart ansluten järnvägsstation. — Beträffande de orter, där stadsplan icke förekommer, torde det i ganska talrika fall v a r a svårt att u t a n särskilda undersökningar på ort och ställe avgöra, vilken omfattning

65 orten skall anses äga. Det lärer emellertid begränsa sig till undantagsfall, att denna fråga verkligen blir aktuell och ställd på sin spets. Det synes under sådana förhållanden med fog k u n n a ifrågasättas, om icke det hittillsvarande visserligen stundom något osäkra men dock avsev ä r t arbetsbesparande tillvägagångssättet bör i n u berörda avseende bibehållas. E r i n r a s må emellertid, att nyssnämnda osäkerhet ifråga om vissa orters avgränsning även innefattar spörsmålet, huruvida till en ort skall r ä k n a s områden inom mer än en kommun. Socialstyrelsen, som inhämtar prismaterialet från en kommunal myndighet, nämligen inom den kommun, d ä r antingen ortens huvuddel resp. den institution eller anläggning, som föranlett ortens medtagande, ä r belägen, k a n för n ä r v a r a n d e icke förutsättas alltid hava kännedom om huruvida orten sträcker sig in på annan kommuns område. E t t typiskt exempel på en dylik ort är Hovslätts järnvägsstation och fabrikssamhälle, som till sin huvuddel ligger inom Jönköpings stads administrativa område, c:a 6 km från stadens centrum, men därjämte innesluter områden inom Barnarps och Sandseryds socknar. Ifråga om detta samhälle råder icke på orten enighet om vilka bebyggelsedelar skola anses tillhöra detsamma. Om sålunda medtagandet av särorter inom landsbygdskommunerna plägar bero på förefintligheten av högre levnadskostnader än de för kommunen i allmänhet typiska, k a n å andra sidan uppstå fråga om utbrytning av orter och områden intill stadsbebyggda platser huvudsakligen på grund av förekomsten av lägre levnadskostnader. Detta är särskilt fallet beträffande vissa förorter eller ytterområden, belägna inom ett stadssamhälles administrativa område, vilka anses böra frånskiljas den egentliga, mera tättbebyggda staden. Man har även att t a g a ståndpunkt till frågan, h u r u förfaras skall i förevarande avseende rörande dels sådana tättbebyggda orter, som ligga utanför en stads administrativa område men i n ä r a anslutning till centralorten, dels särskilda institutioner och tjänsteställen inom stadssamhällenas närmaste omgivning (militärförläggningar, sjukhus, fängelser, järnvägsverkstäder o. d. samt fyrplatser). Med avseende på stadssamhällenas eget administrativa område har vid hittillsvarande grupperingar föreskrift lämnats, att uppdelning inom ett område med sammanhängande tätare bebyggelse icke finge ske. Exempelvis ha tidigare Falköpings gamla stad och Falköping-Rantens samhälle ansetts och behandlats som två särskilda orter liksom också Linköpings stad och Tannefors. Sedan emellertid t ä t a r e bebyggelse uppstått i oavbruten följd mellan dessa städer och resp. förorter, har någon dylik uppdelning icke längre förekommit. I de fall åter, där en stad är omgiven av ett mera avsevärt lantligt betonat ytterområde, har ett frånskiljande av det5

66 samma eller orter belägna därinom i vissa fall ansetts påkallat. E n d a s t rent undantagsvis har härvid varit fråga om att placera det billigare ytterområdet i en lägre avdragsgrupp vid skattegrupperingen, u t a n den aktuella frågan har varit, huruvida en inom detsamma belägen tjänstgöringsort i lönegrupperingarna borde placeras i lägre ortsgrupp än själva staden. Problemets aktualisering torde åskådliggöras av det fall, då en järnväg, som utgår från en stad, har sin första station inom stadens administrativa område men på relativt långt avstånd från själva staden och inom en trakt med oblandat lantlig befolkning och sin andra station utom stadens område i en landskommun av noggrant samma typ som stadens ytterområde. Tänker man sig i ett sådant fall staden exempelvis placerad i grupp C och sistnämnda station i grupp A, synes det som regel icke kunna finnas tillfyllestgörande skäl för mellanstationens placering i stadens nyssnämnda grupp, knappast ens i grupp B. F ö r kommande grupperingar lära mera noggrant utformade regler för behandlingen av de administrativt inkorporerade ytterområdena v a r a önskvärda. Inledningsvis har redan anförts, att endast i det fallet, att ett ytterområdes dyrhetsförhållanden göras till föremål för särskild undersökning, det icke bör öva inflytande på själva samhällets placering. Yrkanden med motsatt innebörd ha emellertid stundom gjort sig gällande, nämligen att en stads hela administrativa område visserligen borde räknas till samma ortsgrupp som staden men att ytterområdet icke borde få öva något inflytande på placeringen. I ett fall har man härvid till och med gått så långt, att yrkandet avsåg, att stadsdelar, som omfattade i det närmaste stadens halva befolkning, borde på sådant sätt uteslutas. Därest mera allmängiltiga föreskrifter rörande förfaringssättet anses erforderliga, synas i första hand två alternativ kunna komma ifråga, nämligen antingen att någon uppdelning av stads administrativa område över huvud icke får äga rum, eller att vid förekomsten av ett ytterområde av den betydelse, att det anses böra frånskiljas, särundersökningen bör omfatta hela detta område och icke särskilda orter (tjänstgöringsorter o. d.) inom detsamma. F ö r det förra alternativet talar uppenbarligen önskvärdheten av förenklingar. Saknas r ä t t e n att uppdela det administrativa stadsområdet, få givetvis de ojämnheter, som kunna bliva en följd därav, t a g a s såsom en ofrånkomlig konsekvens. Att sådana ojämnheter måste uppkomma och av vilken n a t u r de i allmänhet äro, visar emellertid det nyss anförda exemplet med den från en stad utgående järnvägslinjen. Detta exempel kunde med vissa variationer upprepas i en mängd fall. Anses däremot ovannämnda ojämnheter såvitt möjligt böra bortarbetas, synes det v a r a oundgängligt, att det blir ytterområdena i deras helhet och icke såsom i allmänhet hittills varit fallet endast speciellt u t t a g n a orter

67 inom desamma, som göras till föremål för utbrytning. E t t konkret exempel torde belysa även detta förhållande. P å n å g r a kilometers avstånd från en större stad men inom dess administrativa område ligger en järnvägsstation, som ansetts böra placeras en ortsgrupp lägre än själva staden. Förortsområdet sträcker sig emellertid mer än 15 km fågelvägen från stadscentrum, och i dess yttre delar, där givetvis stadens fördyrande inverkan är högst obetydlig, ha befattningshavare placerats, vilka erhållit avlöning enligt stadens ortsgrupp (F eller E) liksom också det skattefria avdraget utgått enligt den för staden gällande gruppen. De närmast liggande och i alla avseenden likställda landskommunerna ha tillhört ortsgrupperna A eller B och i allmänhet lägsta gruppen vid skattegrupperingen. Vill man välja alternativet att frånskilja de mer omfattande ytterområdena, torde det till en början v a r a nödvändigt, för undvikande av onödiga besvär, att verkligen s t r ä n g t begränsa sig till sådana fall, då sagda ytterområden dels kunna tänkas hava någon n ä m n v ä r d betydelse för huvudortens placering, dels själva kunna v a r a av intresse åtminstone vid endera av skatte- eller lönegrupperingarna. Är ytterområdet av obetydlig storlek, torde levnadskostnaderna inom detsamma föga skilja sig från huvudorten och skiljaktigheterna bliva allt mindre, i den mån de yttre delarna bliva tätare befolkade. Är åter ytterområdet vidsträckt men mycket glest befolkat, till äventyrs endast med en jordbrukande befolkning, torde föga skada v a r a skedd, om man sammanför det med den övriga staden. Den svårighet, som framför allt yppar sig vid frånskiljandet av ytterområdena, är givetvis gränsdragningen mot den inre orten, särskilt i de talrika fall, då stadsbebyggelsen gradvis övergår till mer och mer lantliga förhållanden. I enkelhetens intresse bör det givetvis också undvikas a t t göra alltför ingående uppdelningar. Uppenbarligen skulle det dock i en del fall kunna medföra orättvisor, om m a n först frånskilde ytterområdet i dess helhet och förlade det till en lägre ortsgrupp än huvudorten och därefter undveke att taga hänsyn till de skiftningar i levnadskostnaderna inom detta område, som kunna förekomma. Ligger exempelvis inom ytterområdet en fullt stadsmässigt bebyggd förstad eller dylikt (ehuru skild från den egentliga staden), kan det mycket väl tänkas, att densamma bör hänföras till stadens ortsgrupp. Förfaringssättet beträffande militärförläggningar med flera institutioner, som kunna finnas inom förortsområdena, behandlas i ett sammanhang för sig i det följande. Stadssamhällenas ytterområden sträcka sig ej blott inom vad som är administrativt inkorporerat utan i m å n g a fall även till landskommunerna därutanför. Med avseende på denna yttre rayon av förorter blir ett avskiljande av särorter med tätare bebyggelse från de kommuner, inom vilka

68 de äro belägna, ofta påkallat. Att i sådana fall föreskriva, a t t en förortskommuns område icke får delas, synes icke kunna ifrågasättas, så länge andra särorter bliva föremål för särskild behandling. Bland förortskommunerna kunna urskiljas tvenne slag, nämligen dels sådana, där den stadsliknan.de bebyggelsen omfattar större delen av kommunen och det sålunda närmast blir de lantliga delarna som komma att u t g ö r a särorterna, dels en a n n a n grupp av övervägande lantlig k a r a k t ä r men med en eller annan insprängd förstadsbildning. I bägge fallen synes det v a r a nödvändigt betona, att uppdelning av kommuns område endast bör företagas, n ä r den del, som enligt vad ovan sagts utgör undantaget, är av något mer avsevärd betydelse. Där förortsbildningar ligga vid sidan av v a r a n d r a men inom olika kommuner, torde det också v a r a ett önskemål, att de såvitt möjligt behandlas som ett gemensamt helt och sålunda komma att föras till en och samma ortsgrupp. N ä r fråga är om mindre utvecklade förortssamhällen, i synnerhet sådana på korta avstånd från centralorten, ä r det oftast nödvändigt att vid undersökningen av levnadskostnaderna skaffa det huvudsakliga om icke hela prismaterialet från denna, emedan någon självständig varuhandel icke förekommer i samhällena själva. Till åstadkommande av nödig förenkling synes det v a r a önskvärt, om i liknande fall detta tillvägagångssätt överallt gjordes till regel. Även om det stundom kan hända, att n å g r a varor äro dyrare i förorterna än i den inre staden, plägar detta dels röra sig om mindre väsentliga avvikelser, dels motvägas av att vissa andra varor med lättare tillförsel från den omgivande landsbygden äro billigare. Beträffande sådana i omedelbar anslutning till ett stadssamhälle belägna institutioner som militärförläggningar, sjukvårdsanstalter, fängelser o. d. har vid de bägge senaste allmänna dyrortsgrupperingarna i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelad föreskrift tillämpats en häremot svarande regel. F ö r dessa institutioner, vilkas områden upptagits i ortsförteckningen såsom särskilda orter, ha räknats med varupriserna och h y r o r n a i det angränsande stadssamhället men med skatteposten i den kommun, där institutionen är belägen. Någon fri hyresmarknad finnes givetvis icke inom dessa institutioners områden, och i den m å n befattningshavarna inom desamma erbjudas bostäder i kronans hus torde hyresersättningarna beräknas med utgångspunkt från stadssamhällets hyresnivå. I allmänhet synes därför ingen erinran v a r a att göra mot det tillämpade förfaringssättet. Inom vissa institutioner av här ifrågavarande slag erbjudas emellertid befattningshavarna icke alls eller endast till en mindre del att bo å arbetsplatsen. I dessa fall nödgas de vanligen söka sig bostäder i den angränsande staden, och framställningar ha då inkommit, a t t de även i dyrortshänseende skulle hänföras till stadens ortsgrupp. E t t typiskt exem-

69 pel h ä r å erbjuder personalen vid centralfängelset i Mariestad. Detta ä r beläget omedelbart intill stadsgränsen men inom en landskommun, vilken regelbundet haft betydligt lägre skatter än staden. När numera en avsevärd del av fängelsepersonalen är bosatt i själva Mariestad, har framställning gjorts om fängelsets förande till samma ortsgrupp som staden. Socialstyrelsen, som y t t r a t sig över detta och likartade fall, har därvid framhållit, att det syntes styrelsen nödvändigt vidhålla regeln, att det vore den ortsgrupp, till vilken befattningshavares arbetsplats vore hänförd, som borde v a r a normerande för hans dyrortstillägg. Valde han av egen fri vilja att bo på a n n a n ort än den, där han hade sitt arbete, borde detta icke få påverka hans avlöningsförhållanden. Vore han åter av bristande tillgång på lämpliga bostäder nödgad a t t bo på annan ort, syntes det icke böra tillkomma socialstyrelsen att ompröva, huruvida ett tvångsläge verkligen vore för handen; styrelsen ansåge det emellertid v a r a i full överensstämmelse med tankegången i dyrortsgrupperingarna, om, sedan nödtvång styrkts av vederbörande ämbetsverk eller annan statsmyndighet, de som vore underkastade s å d a n t personligen erhölle det ortstillägg, som vore bestämt för bostadsorten. Beslut i överensstämmelse härmed ha också fattats i åtskilliga fall. I a n d r a fall åter, av vilka det mest anmärkningsvärda gäller lokomotivstationen Hagalunds övre jämte angränsande järnvägsområde, där den övervägande delen a v personalen faktiskt är bosatt inom Stockholm, h a r för området i dess helhet beviljats samma provisoriska dyrortstillägg som för den närliggande staden. Detta förfaringssätt ä r otvivelaktigt praktiskt och torde åtminstone vad Hagalund beträffar n ä r a nog få anses som det enda möjliga. Då emellertid de verkställda dyrortsutredningarna tydligt giva vid handen, a t t de n ä r m a s t järnvägsområdet belägna förorterna till Stockholm speciellt i hyreshänseende äro icke obetydligt billigare än huvudstaden själv, lär det svårligen kunna undvikas, att det för befattningshavare, stationerade i a n d r a förortssamhällen än Hagalund, kan kännas omotiverat, a t t de j ä r n v ä g s m ä n (och a n d r a befattningshavare) från Hagalund, som dock till relativt stort antal äro bosatta även å dessa orter, erhålla högre avlöning än de själva. Vill man undvika denna inadvertens men likväl bibehålla nu r å d a n d e ordning ifråga om Hagalund, torde den enda möjligheten v a r a att sammanslå hela det närmast Stockholm belägna förortsområdet och för detsamma fastställa ortsgrupp gemensamt med staden. E n specialgrupp av tjänstgöringsorter, som torde böra behandlas i detta sammanhang, är fyrplatserna. Beträffande dessa har under de bägge senaste g r u p p e r i n g a r n a tillämpats regeln, att m a n för dem räknade med varupriserna å den ort, med vilken regelbunden landförbindelse ä r anordnad, bostadskostnader med det belopp, vartill desamma uppskattats å sådana

70 mindre tätt bebyggda orter, vilka icke äro att anse som jordbruksbygd, samt skatter sådana de utginge i fyrplatsens hemortskommun. Denna regel h a r tillämpats överallt, där fyrplatserna ha ett ensligt läge, vare sig detta är till finnandes inom en stads administrativa område eller inom landsbygdskommuner. F r å n fyrpersonalen har vid upprepade tillfällen framhållits som något olämpligt, a t t vid dyrortsgrupperingarna icke beaktades kostnaderna för transport av varor från inköpsorten till bostaden och a n d r a nödvändiga frakt- och transportkostnader. Därest dylika kostnader för framtiden skulle komma att medräknas beträffande övriga orter, böra de givetvis även beaktas ifråga om fyrplatserna, men det måste därvid också tagas hänsyn till, att såväl för en del av dessa kostnader som för a n d r a med levnadssättet ifråga följande olägenheter lämnas ersättningar i mer eller mindre direkt samband med avlöningsförmånerna; dessa ersättningar få givetvis icke dubbelräknas. Samtliga de hittills behandlade ortskategorierna hava det gemensamt, att varje dithörande ort är upptagen i de förteckningar, som numera före grupperingsarbetet fastställas av Kungl. Maj:t. Alla dessa orter måste sålunda för a t t kunna bliva föremål för undersökning v a r a bekanta, innan grupperingen påbörjas. Beträffande de orter åter, som icke återfinnas i ortsförteckningarna, gäller att de skola anses tillhöra samma ortsgrupp som hemortskommunens icke särskilt nämnda delar. Undantag härifrån har gjorts allenast ifråga om banvakter och med dem närmast jämställda befattningshavare, som hava sina tjänstgöringsplatser utefter statsjärnvägarnas linje. Beträffande denna personal beslöts redan i samband med 1919 års dyrortsgruppering, att hithörande befattningshavare skulle tillhöra s a m m a dyrortsgrupp, som gällde för den närmast deras bostadsort belägna statsbanestationen. I samband med fastställandet av 1924 års lönegruppering beslöt K u n g l . Maj:t, att nyssnämnda regel tills vidare skulle hava giltighet men anbefallde samtidigt järnvägsstyrelsen och socialstyrelsen att »gemensamt efter verkställd utredning inkomma med förslag till placering i dyrortsgrupp av sådana vid statens j ä r n v ä g a r s linjer belägna i kungörelsen den 16 oktober 1925 icke för sig angivna orter, vilka på grund av särskilda skäl prövas böra hänföras till annan ortsgrupp än de kommuner tillhöra, inom vilka orterna äro belägna». Inom de bägge styrelserna verkställdes den anbefallda utredningen, men innan förslag hunnit avgivas, kom frågan i viss mån i ändrat läge därigenom att vid den följande ortsgrupperingen socialstyrelsen anbefalldes att u n d a n t a g a ett betydande antal av de smärre järnvägsstationerna vid statens j ä r n v ä g a r från särskild utredning. Med hänsyn härtill befanns det

71 riktigast att uppskjuta ärendets slutliga behandling inom styrelserna till dess förslaget till den nya ortsgrupperingen förelåge, och då jämväl upptaga frågan om förfaringssättet beträffande de stationer vid statens järnvägar, som tidigare varit föremål för särskild omprövning vid dyrortsgrupperingar men numera uteslutits från dylik. I överensstämmelse med förslag, som av bägge styrelserna gemensamt avgavs den 17 april 1931, föreskrev Kungl. Maj:t därefter den 24 i samma månad, a t t järnvägsstation, som icke vore upptagen i dyrortsgrupperingens ortsförteckning, skulle tills vidare anses placerad i samma grupp som den kommun, inom vilken den är belägen, samt a t t tjänsteställe vid linjen mellan t v å stationer eller trafikplatser skulle tills vidare anses tillhöra den ortsgrupp, till vilken närmaste station eller i kungörelsen upptagen trafikplats vore hänförd. Med avseende på banvakterna innebar denna föreskrift sålunda icke direkt någon ändring. Indirekt blev betydelsen emellertid avsevärd därigenom, att trafikplatser, som icke voro medtagna i ortsförteckningen, fingo r ä t t a sig efter närmaste station vid bestämmandet av ortsgrupp. Då förutvarande stationer till stort antal nedflyttats till trafikplatser, blev följden, att stundom på sträckor av flera mil alla trafikplatser och till följd d ä r a v även banvaktsstugor skulle komma att tillhöra samma ortsgrupp som någon relativt avlägsen station, ej sällan en stad eller ett stadsliknande samhälle i en hög ortsgrupp. Det befanns också omedelbart olämpligt att tillämpa den givna föreskriften, och på järnvägsstyrelsens förslag ändrade Kungl. Maj:t jämväl sitt beslut därhän (den 18 december 1931), att icke blott stationer u t a n även trafikplatser, som icke voro u p p t a g n a i ortsförteckningarna, skulle anses tillhöra den ortsgrupp, d ä r deras hemortskommun vore placerad. Härigenom hade de sedan 1919 gällande bestämmelserna för banvakterna åter kommit i tillämpning. Denna hittills i huvudsak gällande regel för placering i dyrortsgrupp av banvakter med flera är givetvis tilltalande genom sin enkelhet. Det kan emellertid icke bestridas, att den i praktiken delvis verkat synnerligen ojämnt. Om exempelvis av tvenne v a r a n d r a närliggande järnvägsstationer den ena är ett stadssamhälle, den andra en på rena landsbygden belägen ort, är ofta bostadskostnaden den huvudsakliga vid dyrortsgrupperingarna hittills medräknade faktor, som åstadkommer nämnvärd skillnad i de bägge orternas samlade levnadskostnader, men denna enda faktor kan mycket väl medföra en skiljaktighet i stadssamhällets och den lantliga grannstationens placering med t v å å tre eller t. o. m. fyra grupper. Det måste synas oegentligt, om en banvakt, som är bosatt på landsbygden utanför staden, föres till stadens ortsgrupp, ehuru han alls icke har någon känning av de högre bostadskostnaderna inne i staden, allenast därför att hans stationeringsort r å k a t ligga på kortare avstånd från stadens järn-

72 vägsstation än från grannstationen. Särskilt framträder denna ojämnhet i sådana fall, då även på den hälft av bansträckan, som ligger närmare den sistnämnda stationen, finnes någon banvakt, vilken då påtagligen faktiskt lever under snarlika förhållanden som sin nyssnämnda granne men kan vara placerad flera ortsgrupper lägre än denne. Det är visserligen sant, att just för hithörande befattningshavare den högre placeringen i viss mån utjämnas därigenom, att hyran för den av staten tillhandahållna bostaden beräknas högre, n ä r denna är belägen inom dyrare ortsgrupp. Gentemot andra befattningshavare, vilka eventuellt äro bosatta inom samma trakter som banvakterna ifråga, måste dock dessas högre placering framstå såsom obefogad. I andra fall åter förekommer det, att en befattningshavare av här berörda slag, som är bosatt inom kommun, som på grund av sina höga skatter erhållit en högre placering, likväl kommit att räknas till en lägre ortsgrupp, enär den närmast liggande järnvägsstationen är belägen i en kommun med lägre skatter och därför tillhör en lägre ortsgrupp. Allteftersom antalet på landsbygden bosatta befattningshavare, på vilkas avlöning dyrortsgrupperingen inverkar, ökats å mera lantliga orter, ha nyssnämnda förhållanden blivit mera betänkliga. Tendenser att med åberopande av den särskilda behandling, av vilken banvakterna i åtskilliga fall kunnat d r a g a fördel, söka vinna uppflyttning till högre ortsgrupp än den för vederbörandes tjänstgöringsort fastställda, ha också i flera fall förmärkts. Därest man vill söka åstadkomma en ny ordning ifråga om banvakternas inplacering i ortsgrupperingen, gäller det uppenbarligen att med beaktande av banvakternas särskilda levnadsförhållanden så litet som möjligt avvika från de bestämmelser, som tillämpas för andra befattningshavare. Enligt dessa riktlinjer har nedan angivna förslag upprättats. Med avseende å de orter, där banvakter äro placerade, torde m a n liksom hittills få betrakta banvaktsstugan såsom deras placeringsort (tjänsteställe), och det synes icke böra ifrågasättas att företaga en självständig, individuell prövning av dyrhetsförhållandena å samtliga dessa tjänsteställen, utan böra levnadskostnaderna å dem mera summariskt fastställas i relation till de levnadskostnader, som vid den allmänna dyrortsgrupperingen befinnes r å d a å andra närliggande orter. Förutom till den kommun, inom vilken de äro belägna, lärer härvid liksom hittills viss hänsyn böra tagas även till närmast belägna järnvägsstation. Vad först v a r u p r i s e r n a beträffar, torde det kunna antagas, att en banvakt, i den mån han icke förmår täcka sina hushållsbehov genom egen produktion, till alldeles övervägande del anlitar samma inköpskällor, som komma ifråga för närmast liggande järnvägsstation. De för dyrortsgrupperingen tillämpade prissiffrorna för denna station böra sålunda komma till användning även för banvakterna ifråga.

73 Med hänsyn till betydenheten av den av m å n g a banvakter bedrivna egna produktionen och d ä r a v åstadkomna besparingar lärer i allmänhet det föreslagna beräkningssättet få anses för banvakterna fördelaktigt. Påpekas bör å a n d r a sidan, a t t icke i n å g r a fall vid dyrortsgrupperingen hittills hänsyn ansetts k u n n a tagas till kostnader eller besvär för varornas hemforslande från inköpsstället till hemmet. Beträffande b o s t a d s k o s t n a d e n torde man ifråga om banvaktspersonalen böra utgå från förhållandena å den ort, där banvaktsstugan ä r belägen. Ä r denna kostnad befunnen högre vid en närliggande station — stadsliknande samhälle e. d. — finnes det i regel ingen anledning a t t tillämpa dylika högre siffror för de i allmänhet rent lantliga orter, som banvaktsstugorna tillhöra. Enligt den hittillsvarande principen för ingrupperingen a v banvakterna i ortsgrupper har man emellertid i nämnda hänseende förfarit på motsatt sätt, och det är just härigenom som banvakterna erhållit en särställning i avseende å gruppering i dyrortsavseende. Nu föreslås i stället, att de för resp. kommuner, där banvaktsstugorna äro belägna, beräknade genomsnittliga bostadskostnaderna komma i tilllämpning. Om högre bostadskostnader måste förutsättas r å d a vid inom kommunen belägna stationer eller andra orter med mera s a m m a n t r ä n g d befolkning än inom övriga delar av kommunen och banvaktsstugorna äro förlagda avskilt från nämnda dyrare orter, bör bostadsposten beräknas såsom för kommunens övriga delar. Med avseende å s k a t t e r n a bör givetvis r ä k n a s med skattesatserna i den kommun, dit banvaktsstugan hör; någon särskild motivering härför synes icke erforderlig. Resultatet av vad förut är sagt skulle sålunda bliva, att banvakterna böra placeras i ortsgrupp med hänsyn till a) varupriserna å den n ä r m a s t stugan liggande station eller trafikplats, för vilken ortsgrupp är av Kungl. Maj:t fastställd, samt b) bostadskostnaderna och skatterna inom resp. kommuner eller ifråga om bostadskostnaderna delar av kommuner, där de äro belägna. Till förebyggande av ojämnheter synes det emellertid lämpligt, att banvakts- och andra h ä r ifrågavarande bostäder, som äro belägna inom närmaste omnejd kring en station, icke ifråga om ortsgrupp skiljas från denna. I analogi med gällande bestämmelser vid de enskilda j ä r n v ä g a r n a föreslås därför, att till stationens ortsgrupp alltid bör räknas den personal, som har sin tjänstebostad inom 500 meter från stationens yttersta växel, resp. inom eller på högst 500 meters avstånd från den orts stadsplanelagda område, inom eller invid vilken stationen är belägen. I överensstämmelse härmed torde alla avstånd från orter på linjen till station i h ä r förevarande avseende böra räknas till yttersta växeln resp. gränsen av stadsplanelagt område.

74 Såsom framgår av det föregående, böra vissa allmänna regler fastställas för den ifrågavarande personalens placering i dyrortshänseende. Den individuella tillämpningen av dessa regler torde det böra tillkomma socialstyrelsen a t t i samråd med järnvägsstyrelsen verkställa. Härvid lärer det icke kunna undvikas, att en rigorös tillämpning av reglerna skulle kunna komma att medföra en del missförhållanden, som på förhand äro omöjliga att förutse, och synes det alltså lämpligt, att de bägge styrelserna tillerkännas befogenhet att verkställa de smärre jämkningar, som må befinnas erforderliga. Slutligen torde böra tagas i beaktande de förhållanden ifråga om dyrortsgrupperingen, som kunna uppkomma vid förändringar i den administrativa indelningen under loppet av en ortsgrupperings giltighetstid. Avser en dylik förändring sammanslagning av kommuner eller uppdelning av ett förutvarande enhetligt kommunalt område på två eller flera (klyvning av en kommun, bildandet av n y a municipalsamhällen o. d.), torde det i allmänhet icke möta några olägenheter, om den fastställda placeringen i ortsgrupper bibehålles till periodens slut. Däremot kan tvekan uppstå, huru förfaras skall i berörda avseende, när fråga blir om i n k o r p o r e r i n g a r . Bortsett från eventuella olikheter rörande skatteposten torde väl en inkorporering icke medföra n ä m n v ä r d a olikheter ifråga om levnadskostnaderna. H ä r a v lärer följa som det naturliga, att i de flesta fall inkorporering icke borde medföra förändring av ortsgrupp för det inkorporerade området. Å a n d r a sidan synes det dock vara ett sedvanligt betraktelsesätt, att mellan områden, som efter en inkorporering äro att anse såsom sammanhörande delar av samma stadssamhälle, likformighet i berörda hänseende bör råda. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde det få anses lämpligt, att Kungl. Maj:t, då förändringar påkallas i den administrativa indelningen under en ortsgrupperings giltighetstid, redan i samband med fastställande av dylik förändring upptager till prövning och avgörande frågan om d ä r a v berörda områdens placering i ortsgrupp — eventuellt hänskjuter sådan fråga till den föreslagna riksprisnämnden — varvid dock alltid socialstyrelsens yttrande i ämnet synes böra inhämtas. E. Grupperingarnas giltighetstid. Giltighetstiden är för närvarande för skattegrupperingarna fem år. Ny gruppering skall föreligga färdig att tagas i bruk vid taxeringsarbetets påbörjande omedelbart efter den 15 februari varje år, som s l u t a r på 5 och 0. Med avseende på löne gruppering ar na finnes i lönereglementena stadgande om att Kungl. Majtt bestämmer, när dessa grupperingar skola

förnyas. Som bekant har emellertid hittills utredningen för de bägge grupperingarna sammanslagits, och ny lönegruppering har utfärdats, så snart densamma efter skattegrupperingens ikraftträdande medhunnits. Under tiden för en grupperings giltighet ha i allmänhet inga andra ändringar medgivits än sådana, som föranletts av att det vid den senast utförda grupperingen använda materialet visats ha varit i något mer betydelsefullt avseende felaktigt. Även dessa ändringar ha varit mycket fåtaliga. Beträffande ändringar, om vilka framställning gjorts med motiv, att dyrhetsförhållandena å vederbörande ort förskjutits under tiden efter gällande grupperings ikraftträdande, har socialstyrelsen intagit den ståndpunkten, att ändringar av sådan anledning icke borde medgivas, därest icke levnadskostnaderna å orten kunde visas ha genomgått en synnerligen genomgripande omgestaltning, exempelvis genom tillkomsten av nya kommunikationer eller en allmän omläggning av näringslivet. Kungl. Majrts beslut ha fattats i överensstämmelse härmed. Vare sig för framtiden skatte- och lönegrupperingarna komma att utarbetas på grundval av ett och samma fullt enhetliga material eller icke, synes det önskvärt, att bestämmelserna om de bägge grupperingarnas giltighetstid bliva överensstämmande. Det torde nämligen icke ur någon synpunkt kunna motiveras, att en förändring av grupperingen måste anses behövlig på grund av ändrade levnadskostnadsförhållanden för det ena av två officiella syften men icke för det andra. Med hänsyn till det vidlyftiga förarbetet för en ny gruppering är det vidare av vikt, att en bestämd giltighetstid finnes stadgad. Huru lång densamma bör bliva, beror av åtskilliga omständigheter. Vid de hittills utförda grupperingarna ha förändringarna såväl 1924 som 1929 varit mycket betydande. Även om orterna vid lönegrupperingarna skulle ha indelats i endast fem grupper, torde framför allt vid 1924 års gruppering omflyttningarna ha blivit mycket omfattande. Detta förhållande talar för att grupperingsperioden icke bör utsträckas över längre tid än för närvarande. Å andra sidan må erinras, att tioårsperioden 1919—1929 haft att uppvisa utomordentligt kraftiga omvälvningar på det ekonomiska området (ifråga om dyrortsgrupperingarna är särskilt att framhålla hyresnivåns oerhört kraftiga stegring.) Vid lugnare förhållanden lära förändringarna i orternas placering under en femårsperiod bliva relativt obetydliga, åtminstone om icke antalet grupper göres alltför stort. övervägande skäl torde dock föreligga för fastställande av en giltighetstid för bägge grupperingarna icke överstigande fem år. Bliva förändringarna vid en ny gruppering mindre betydande, är skadan i själva verket ganska ringa, och det synes åtminstone för närvarande vara tillrådligt att icke under en nu överskådlig framtid räkna med någon särskilt lugn ekonomisk utveckling. Blir giltighetstiden alltför lång, lära också påtryck-

76 ningarna för vinnande av ändringar u n d e r giltighetsperioden bliva t a l rika och kraftiga. Då sådana partiella förändringar äro föga önskvärda, såväl därför att de alltid måste g r u n d a s på ett osäkert material som d ä r för a t t de icke kunna undgå att väcka oro hos andra intresserade, torde de i möjligaste mån böra undvikas. Med hänsyn till nu anförda omständighet vill det synas lämpligast, a t t för såväl skatte- som lönegrupperingarna fastställes en femårig giltighetsperiod med bibehållande av de hittills tillämpade reglerna för partiella förändringar under tiden mellan grupperingarna.

IV. Dyrortsgrupperingsarbetets omfattning och allmänna organisation. A. Det nuvarande tillvägagångssättet. Såsom bakgrund för de i det följande framställda förslagen ifråga om dyrortsgrupperingsarbetets omfattning och allmänna organisation må till en början l ä m n a s en sammanfattande redogörelse för det n u v a r a n d e tillvägagångssättet i berörda avseende vid grupperingarnas utarbetande. Ortsurvalet. Före var och en av de hittills utförda t r e allmänna grupper i n g a r n a (i det följande efter året för den huvudsakliga materialinsamlingen benämnda 1919, 1924 och 1929 års grupperingar) h a r socialstyrelsen h ä n v ä n t sig dels till länsstyrelserna med förfrågan, huruvida och i vilka fall det ansåges erforderligt att med hänsyn till den blivande skatte gruppering en utskilja n å g r a orter inom länet från deras kommuner; dels ock till samtliga myndigheter, som kunde a n t a g a s bliva d ä r a v berörda ävensom till organisationer av tjänstemän samt av arbetsgivare och arbetare inom det enskilda näringslivet, med anmodan a t t l ä m n a uppgift å samtliga de orter, vilka man, på grund av att löntagare där vore placerade, ansåge böra ingå i lönegrupperingen. Vid 1919 och 1924 års grupperingar medtogos såsom särorter samtliga de från något håll föreslagna orterna u t a n någon kritisk granskning från socialstyrelsens sida. Vid 1929 års gruppering däremot verkställdes en viss sovring i avsikt att minska arbetets omfattning. Skälet för denna å t g ä r d var, a t t de kommunala myndigheterna — speciellt vid 1924 å r s gruppering, då förutom n ä r a 3 000 stads-, köpings- och landskommuner samt municipalsamhällen c:a 3 000 särorter inom kommunerna blevo föremål för undersökning — i ett mycket stort a n t a l fall ansågo onödigt att lämna n å g r a prisuppgifter för särorterna u t a n allenast angåvo, att någon skillnad i levnadskostnadshänseende mellan veder-

77 börande särort och kommunen i övrigt icke förelåg. Det syntes därför möjligt a t t genomföra en kraftig reduktion av antalet särorter. Vid verkställandet h ä r a v v a r tillvägagångssättet i huvudsak följande. Ingen inskränkning gjordes ifråga om inhämtande och bearbetande av särskilda uppgifter för varje stad, köping, landskommun och municipalsamhälle i riket. Över de särorter inom kommunerna, som ansågos böra bliva föremål för särskild undersökning, upprättades inom socialstyrelsen en förteckning. I densamma upptogos dels samtliga i 1924 års gruppering ingående särorter, som då hänfördes till a n n a n ortsgrupp än kommunen i övrigt, dels därutöver i allmänhet orter med en befolkning av minst c:a 300 personer. Med avseende på de förortsbebyggda områdena ansåg styrelsen angeläget a t t medtaga ett tillräckligt antal orter för att erhålla tillfredsställande belysning av levnadskostnaderna i dessa övergångszoner mellan stadssamhällen och landsbygd. Likaledes ansågs det riktigt a t t icke u t a n särskilda skäl utesluta förut undersökta orter inom vidsträckta ödemarkskommuner. Nya orter, vilka ej ingått i 1924 års grupperingar, fann man däremot icke nödvändigt att medtaga annat än i enstaka fall. Den upprättade ortslistan trycktes och utsändes av Kungl. Maj:t för yttrande av myndigheter och organisationer. Dessa föreslogo varjehanda såväl strykningar som tillägg, vilka dock i det hela voro av mindre omfattning. Efter att jämväl socialstyrelsens yttrande häröver inhämtats, fastställdes ortsförteckningen av Kungl. Maj:t att lända till efterrättelse vid den nya grupperingens utförande. Endast med Kungl. Maj:ts särskilda medgivande fingo sedan n å g r a förändringar vidtagas. F r a m s t ä l l n i n g a r om medtagande inkommo under tiden för grupperingens utarbetande från ett ringa fåtal orter, vilka framställningar i allmänhet vunno bifall. Några n ä m n v ä r d a erinringar mot det sålunda följda förfaringssättet ha icke förekommit. Anskaffande av prisstatistiskt material. Vad först beträffar varupriserna infordrades uppgifter härom vid 1924 och 1929 års grupperingar från kommunalmyndigheterna i enlighet med en kungl. kungörelse av följande lydelse: »Efter anmodan av socialstyrelsen åligger det i landskommun och i köping, som utgör egen kommun, kommunalnämnden, i municipalsamhälle och i köping, som ej utgör egen kommun, municipalnämnden eller köpingsnämnden samt i stad drätselkammaren att vid av styrelsen angiven tidpunkt på sätt och i de avseenden, som styrelsen bestämt, inhämta uppgifter om levnadskostnaderna i orten. Sedan de inhämtade uppgifterna hållits tillgängliga för allmänheten å förut kungjord plats under minst 14 dagar, har nämnden eller drätselkammaren att efter prövning av de inhämtade uppgifterna och de erinringar, som kunna hava framställts beträffande desamma, till socialstyrelsen, inom av styrelsen

78 angiven tid, avgiva yttrande angående vad som kan anses vara levnadskostnadernas storlek i orten vid den tidpunkt och i de avseenden, varom är fråga.» Uppgifterna infordrades å särskilt formulär, v a r a skulle införas uppgifter om priserna i orten vid två angivna tillfällen. Efter uppgiftsinsamlingen vid det första tillfället och den därpå enligt kungörelsen följande granskningen å orten insändes det ifyllda formuläret i två exemplar till socialstyrelsen. Inom styrelsen verkställdes granskning av materialet, vilken föranledde en ganska omfattande korrespondens med de uppgiftslämnande myndigheterna ävensom inspektion å ort och ställe dels genom tjänstemän inom styrelsen, dels genom n å g r a av styrelsens ombud i orterna. I n n a n det ena formulärexemplaret återsändes till vederbörande uppgiftslämnande myndighet, infördes å detsamma de ändringar, till vilka styrelsens kontroll befanns giva anledning, ävensom vissa kortfattade frågor och erinringar med avseende på de meddelade prisuppgifterna till ledning vid den följande rapporteringen. Efter den a n d r a prisinsamlingen verkställdes även en granskning, som dock på grund av den till buds stående tidens knapphet måste bliva mera summarisk. F r å n de kommunala myndigheterna infordrades en särskild uppgift för varje inom kommunen belägen särort och en uppgift för kommunen i övrigt eller, därest inga särorter skulle undersökas inom kommunen, en uppgift för kommunen i dess helhet. Socialstyrelsen övervakade omsorgsfullt, a t t de givna föreskrifterna till skyddande av allmänhetens granskningsrätt iakttogos. Såsom ett allmänt omdöme om denna del av rapporteringen måste, särskilt vad beträffar 1929 å r s gruppering, framhållas a t t de kommunala myndigheterna i allmänhet fullgjorde sina åligganden på ett tillfredsställande sätt. Detta omdöme hindrar givetvis icke, att ifråga om det stora flertalet orter de inkomna svaren måste underkastas såväl kompletteringar som rättelser före den följande bearbetningen. Sålunda saknades i ett mycket stort antal fall uppgift om priser på åtminstone n å g r a varuslag. Å dessa varuslag måste inom socialstyrelsen införas priser med ledning a v rapporterna från angränsande orter. Framför allt rådde givetvis en viss ofullständighet ifråga om landsbygdsorterna. Vidare var det i många fall otvetydigt och ännu oftare i hög grad sannolikt, att missförstånd ifråga om de avsedda kvaliteterna föranlett felaktiga noteringar. Andra felaktigheter ha varit, att partipriser uppgivits i stället för detaljpriser o. s. v. Alla dessa förhållanden äro sådana, som måste tagas med i räkningen vid varje mera omfattande inhämtande av prisnoteringar även i sådana fall, där uppgiftsinsamlingen sker genom mera rutinerade organ än kommunalmyndigheterna i regel kunna vara. Men det torde lätt inses, att ifrågavarande felaktigheters relativt talrika förekomst nödvändiggör för den bearbetande centralmyndigheten att själv i regel t a g a ansvaret

för deras avlägsnande. Skulle det för genomförande av ändringar uppställas fordran, att enighet förelåge om deras berättigande med den uppgiftslämnande myndigheten, komme detta helt visst att leda till orimliga konsekvenser, även oavsett att tidsutdräkten bleve så stor, att prismaterialet måste infordras åratal före en grupperings avsedda ikraftträdande. Det måste vidare uppmärksammas, att i vissa fall de lämnade uppgifterna påverkats av intressen, som borde vara uteslutna, då det gäller att få fram ett orterna emellan jämförbart prismaterial. Så t. ex. har det, särskilt inom rena lantbrukskommuner, från kommunalnämndens sida kunnat befinnas önskvärt, att de skattefria avdragen vid kommunaltaxeringen bleve så små som möjligt för erhållande av ett större skatteunderlag och därmed en lägre skattesats för kommunalskatten. Detta önskemål torde stundom ha tillgodosetts genom att å formuläret upptaga priser, som uppenbarligen varit alltför låga i förhållande till de efterfrågade kvaliteterna. I en del städer och andra större orter har ett inom kommunalmyndigheten förhärskande arbetsgivarintresse eller önskemålet att befrämja inflyttningen till orten av industriföretag o. s. v. föranlett liknande resultat. Även köpmännen synas å vissa orter ansett med sitt intresse förenligt att mildra intrycket av en faktiskt å orten rådande, hög prisnivå. Otvivelaktigt har dock i vida talrikare och viktigare fall än dessa ett löntagarintresse förmått påverka uppgiftslämnandet i förhöjande riktning. Såsom mera enastående torde betecknas, när en av lantmän bestående kommunalnämnd ansåg sig icke böra i formuläret insätta de priser, som verkligen gällde, utan i stället dem, vilka lantbrukarna å orten ansågos böra erhålla för att bliva tillfredsställda. De sistnämnda priserna voro avsevärt högre. Åtminstone i många likartade fall har någon opposition mot felaktigt avlämnade priser från allmänhetens sida icke förekommit, varvid drivfjädern till kritikens innehållande ofta nog torde varit önskan att undvika osämja inom orten. I och med att dyrortsgrupperingarnas stora ekonomiska betydelse mera allmänt inses, måste man befara, att de i vissa intressens tjänst uppåt eller nedåt justerade prisuppgifterna komma att ökas i antal. Att medverkan från ortsmyndighetens sida till ändring av prisuppgifter, vilka tillkommit i ett speciellt syfte, skall vara särskilt svår att uppnå, ligger i sakens natur. Ifråga om bostadskostnaderna erinras, att å samma formulär, som användes för insamlingen av varupriser, även begärdes en uppskattning av den genomsnittliga hyresnivån å orten. Vid de bägge senaste grupperingarna ha emellertid dessa uppgifter ej kommit till någon egentlig användning beträffande flertalet mera folkrika orter. För dem ha anordnats hyresräkningar, och de därvid erhållna medelhyrestalen ha lagts till grund för bestämmandet av hyresnivån å dessa orter. Metoden för hyresräkningarna och de erhållna resultaten ha visserligen,

80 såsom förut framhållits, blivit föremål för stark kritik; i enlighet med den mening socialstyrelsen gjort gällande har emellertid Kungl. Maj:t på grund a v inkomna klagomål i allmänhet endast vidtagit smärre jämkningar ifråga om de p å denna väg erhållna medelhyrorna. Vad åter beträffar de genom kommunalmyndigheterna verkställda u p p s k a t t n i n g a r n a av bostadskostnaderna, vilka för det stora flertalet smärTe orter v a r i t det enda tillgängliga siffermaterialet i berörda hänseende, h a dessa uppskattningar i största utsträckning befunnits antingen verkställda efter rent subjektiva grunder eller avgivna med utgångspunkt från ett alltför ringa material, ofta en enda eller n å g r a få uthyrda lägenheter. Uppgifterna för dylika orter förete därför en växling i höjd, som ingalunda k a n anses motsvaras av verkliga skiljaktigheter ifråga om befolkningens bostadskostnader. För den stora mängden av kommuner och orter, där en verklig hyresmarknad saknas, har socialstyrelsen också, enligt vad redan i det föregående påpekats, använt sig av generellt beräknade medelhyressiffror. Vid 1929 å r s gruppering tillämpades sålunda för rena jordbruksbygder över hela landet en hyresnivå, som uttrycktes med jämförelsetalet 225. Detta innebar, a t t med avseende på mindre lägenheter, vilka ensamt kommo i beaktande vid hyresnivåns fastställande, medelhyran för år per eldstad — r u m eller kök — antogs v a r a 75 kr. för en »efter ortens förhållanden medelgod bostad». För kommuner och smärre orter med en större del av befolkningen tillhörande andra yrken än jordbruket men u t a n n ä m n v ä r d hyresmarknad räknades på samma sätt med jämförelsetalet (hyresindextalet) 275. För orter med något större befolkning, vilka dock icke blivit föremål för hyresräkning, åsattes på grundval av det föreliggande — i de flesta fall svaga — materialet jämförelsetal, som stego från 275 till högre siffror. Även för de hyresräknade orterna angavs hyresnivån, där i något enstaka fall den p å hyresmaterialet u t r ä k n a d e siffran blev en obetydlighet lägre än 275, till minst sistnämnda tal. Styrelsen saknar anledning att i detta sammanhang ytterligare beröra den i ett föregående kapitel utförligt avhandlade frågan om beräknandet av jämförelsetal för bostadskostnaden å olika orter. Även om vid framtida grupperingar det skulle låta sig göra att tillämpa en bättre och säkrare metod ä n den hittills använda, lärer det dock ej bliva möjligt att annat än ifråga om de folkrikaste orterna, med ett par tusen invånare och därutöver, företaga en verklig, för orten individuell hyresberäkning. Beträffande hela den stora mängden av såväl landskommuner som småorter och smärre samhällen av stadstyp förutsätter styrelsen, att alltjämt en mer eller mindre generaliserad uppskattning på detta område är ofrånkomlig. Liksom hittills måste det också under nyss angivna förutsättning vara den bearbetande myndigheten, som ifråga om dessa orter tager huvudan-

81 svaret för fastställandet av bostadskostnadsnivån; de från orterna själva eventuellt lämnade hyres- eller a n d r a uppgifter med avseende på bostadskostnaderna få härvid i regeln tjänstgöra endast såsom ett, om ock i vissa fall ingalunda betydelselöst hjälpmaterial. Med avseende på skatteposten har socialstyrelsen genomgående haft tillgång till officiellt föreliggande uppgifter. Bortser m a n från vissa frågor i samband med bearbetningen av dessa uppgifter — vilka frågor redan avhandlats i ett föregående kapitel — torde några moment av organisatorisk a r t beträffande skatteposten icke föreligga. Sedan bearbetningsmetoden blivit fastställd, lärer ett exakt resultat kunna erhållas för varje kommun eller annat beskattningsområde. Framräkning av ortsindextal. P å grundvalen av de inhämtade uppgifterna ha u t r ä k n a t s årskostnadssummor för de olika v a r u g r u p p e r n a v a r för sig, för bostadskostnader och för skatter. De speciella kostnadstalen ha därefter sammanförts till en totalsumma för varje ort, och enligt det sålunda erhållna resultatet ha grupperingarna verkställts. Som förut nämnts ha emellertid för överskådlighetens skull slutsummorna omräknats till »ortsindextal» med utgångspunkt från medelkostnaden för samtliga orter (»riksmedeldyrheten»), vilken satts = 1000. Ortsindextalen för de skilda orterna stå givetvis i exakt samma proportion till v a r a n d r a som kostnadssummorna. Med avseende på beräknandet av kostnadssummor och ortsindextal föreligger ju den skillnaden mellan löne- och skattegrupperingarna, att vid den förra samtliga de undersökta utgiftsposterna ingå, under det att vid den senare skatteposten ä r utesluten. Två helt olika ortsindextal framräknas därför för varje ort; det föreligger ofta en avsevärd skillnad mellan de bägge talen. Eftersom skattepostens medtagande i stort sett verkar i utjämnande riktning p å grund av a t t det i allmänhet ä r de i övrigt billiga landsbygdsorterna, som ha de högsta skatterna, under det att de större städerna och a n d r a såsom dyrorter kända platser ofta ha relativt låga skatter, kommer skillnaden mellan de högsta och lägsta ortsindextalen a t t vara betydligt större vid skattegrupperingen än vid lönegrupperingen. Fastställande av gruppgränser. Sedan ortsindextalen preliminärt fastställts av socialstyrelsen, h a r styrelsen i underdåniga skrivelser anmält, a t t resp. grupperingar varit i huvudsak avslutade, och hemställt, a t t Kungl. Maj:t ville bestämma, h u r u gränserna för de skilda ortsgrupperna skulle dragas på ortsindexskalan. Enligt Kungl. Maj:ts beslut h a vid de hittills utförda grupperingarna ortsgrupperna avgränsats på följande sätt.

82 Skattegrupperingen. År 1919 År 1924 Grupp I t. o. m. 950 t. o. m. 925 » II 951—1 050 926—1 050 » III 1051—1150 1051—1175 » IV 1151—1250 1176—1300 > V f r . o . m . 1251 fr.o.m. 1301 Lönegrupperingen. År 1919 Grupp A t. o. m. 950 > B 951—1000 » C 1001—1050 » D 1051—1100 » E 1 101—1 150 » F 1 151—1 200 » G fr.o.m. 1 201

År 1929 t. o. m. 930 931—1 070 1071—1210 1211 — 1350 fr.o.m. 1351

Åren 1924 och 1929 t. o. m. 930 931— 990 991 — 1050 1051—1110 1 111—1 170 1 171—1 230 fr.o.m. 1 231

När den första allmänna grupperingen av år 1919 skulle utföras, erhöll socialstyrelsen uppdraget så sent, nämligen först i j u n i 1919, att verkställandet av skattegrupperingen, vilken vid dåvarande deklarationstermin måste föreligga färdig vid månadsskiftet februari/mars 1920, jämnt och nätt medhanns. Det slutgiltiga förslaget rörande lönegrupperingen måste uppskjutas till v å r m å n a d e r n a 1920. Bestämmandet av gruppgränserna för skattegrupperingen måste därför äga rum, innan det nödvändiga materialet för fattande av likartat beslut beträffande lönegrupperingen förelåg. Denna ordning h a r bibehållits vid de följande grupperingarna, och huvudskälet härtill har varit önskan a t t insamla det prisstatistiska materialet så sent som möjligt före g r u p p e r i n g a r n a s ikraftträdande. I a n n a t sammanhang skola n ä r m a r e utvecklas de skäl, som föranlett att materialet ifråga öm varupriserna i n h ä m t a t s under vår- och höstmånader. Skulle prisuppgifterna för hösten komma till användning, kunde emellertid lönegrupperingen icke föreligga färdig r e d a n på följande nyår, u t a n ett fastställande vid olika tidpunkter av de bägge grupperingarna bleve nödvändigt. Socialstyrelsens granskning och justering av ortsindextalen för resp. grupperingar. Sedan Kungl. Maj:t beslutat angående g r u p p g r ä n s e r n a för skattegrupperingen, verkställdes inom styrelsen granskning och justering av hithörande ortsindextal. H ä r v i d har förfarits så, a t t för varje h ä r a d (i norra Sverige tingslag) ifråga om landskommunerna och de särorter, som beträffande denna gruppering av länsstyrelserna föreslagits till utbrytning från kommunerna, u t r ä k n a t s en genomsnittlig indexsiffra. Såsom regel har denna siffra blivit normgivande för häradets (tingslagets) place-

ring. Kommuner eller orter, vilkas indextal avveko från medeltalet med ett visst antal enheter (med hänsyn till orternas spridning har detta tal fastställts olika vid de olika grupperingarna), fingo emellertid följa sitt individuella indextal. Av detta tillvängagångssätt har blivit en följd, att för övervägande delar av landsbygden uppnåtts en betydande grad av enhetlighet vid orternas inplacering i ortsgrupper vid skattegruppering'en. Endast i de fall, då prisbildningen å någon särskild ort uppenbarligen gick i en från omnejdens avvikande riktning, har placering i annan ortsgrupp kommit ifråga. Fördelen med detta utjämnande förfaringssätt har i synnerhet varit framträdande, när de individuella ortsindextalen kommit att, utan stor avvikelse mellan dem sinsemellan, fluktuera på ömse sidor om en gruppgräns. I ett dylikt fall kunde det mycket väl ha inträffat, att av t. ex. tio kommuner med i själva verket fullt enhetlig struktur och prisbildning fem kommit att placeras i en ortsgrupp och de återstående fem i en annan, under det att tillämpningen av genomsnittssiffran för hela häradet fört samtliga de tio socknarna till en och samma ortsgrupp, den högre eller den lägre av de ifrågakommande, allteftersom medeltalet utfallit. Även med avseende på härads-(tingslags-)områdena inbördes har emellertid en viss utjämning företagits, så att icke slumpen i alltför hög grad fått inverka till en olikformig placering. Särskilt inom södra Sveriges slättbygder utgöra nämligen även häraderna ofta så små områden med inbördes mycket likartad karaktär, att en dylik utjämning har synts styrelsen fullt naturlig och ändamålsenlig. Beträffande åtskilliga härads- och tingslagsområden, i synnerhet sådana som innefatta förortsområden till större städer eller äro i högre grad industrialiserade ävensom Nordsveriges ofta jättestora områden, ha medeltalen stundom befunnits vara en alltför osäker grund att bygga ortsgrupperingen på. Om t. ex. till samma härad hört några industri- eller förortskommuner och några relativt oblandade jordbrukskommuner, har det mycket väl kunnat inträffa, att ortsindextalen för de enskilda kommunerna eller orterna icke i något enda fall befunnit sig i närheten av det uträknade medeltalet för hela området. I sådana fall har det varit naturligt, att de speciella ortsindextalen fått gälla, och så har även skett. Häradet har vid grupperingen »upplösts» i sina beståndsdelar. Givetvis ha i dessa fall de särskilda orternas indextal blivit föremål för granskning och revision i syfte att vinna den grad av enhetlighet i placeringen, som kunde anses skälig. Med avseende å städer och stadsliknande samhällen, vilka undantagits vid beräkningen av häradsmedeltalen, har även en viss eftergranskning och revision företagits i syfte att undvika onaturliga variationer mellan orterna i placeringshänseende. Härvid har emellertid en bestämd skillnad gjorts mellan å ena sidan de smärre orterna med uppskattade bostads-

kostnader samt även ifråga om varupriserna ofta nog ofullständigt och osäkert material och å den andra de större hyresräknade orterna, för vilka prismaterialet i allmänhet måste anses fullt tillförlitligt. För de senare är det sålunda endast i rena undantagsfall som några justeringar av de uträknade ortsindextalen verkställts. Såsom något egentligen självfallet må emellertid framhållas, att den här omtalade eftergranskningen uteslutande haft till syfte att verkställa en behörig utjämning utan någon tendens varken i höjande eller sänkande riktning. Sedan eftergranskningen avslutats, har socialstyrelsen enligt för varje gång erhållet bemyndigande utfärdat kungörelse angående skattegrupperingen. Denna har införts i svensk författningssamling. Klagomål över orternas placering i skattegrupperingarna ha förekommit endast i mycket ringa omfattning och ha ej i något fall föranlett ändring av grupperingen. Även ifråga om lönegrupperingen har man, sedan gruppintervallerna fastställts av Kungl. Maj:t på grundval av det preliminärt föreliggande materialet, verkställt vederbörlig eftergranskning och revision av orternas placering. Enär arbetet härmed kunnat igångsättas först efter det skattegrupperingen redan kungjorts, har styrelsen givetvis varit i viss mån bunden genom de för sistnämnda gruppering fastställda siffrorna. Vid utförandet av denna revision har styrelsen icke utgått från häradsmedeltal eller liknande genomsnittssiffror. Orsaken härtill har förnämligast varit, att medtagandet av skatteposten vid här ifrågavarande gruppering kommit ortsindextalen för de särskilda kommunerna och orterna inom en och samma bygd att avvika mera från varandra än vad fallet i allmänhet varit vid skattegrupperingen. (Denna omständighet står för övrigt väl tillsammans med det tidigare gjorda påpekandet, att inom hela riket skillnaden mellan ortsindextalen för dyra och billiga orter är större vid skattegrupperingen än vid lönegrupperingen.) Den mindre spännvidden för de olika ortsgrupperna har också gjort en utjämning svårare än ifråga om skattegrupperingen. I samma riktning har slutligen även verkat medtagandet vid lönegrupperingen av det stora antalet särorter, för vilka från kommunerna avvikande placering kunde ifrågakomma. Det har emellertid även beträffande lönegrupperingen ansetts nödvändigt tillse, att nära varandra liggande orter icke utan mera framträdande skäl placerats i olika ortsgrupper. När det sålunda t. ex. vid granskningen befunnits, att järnvägsstationerna utefter en banlinje, vilka samtliga äro belägna i rent lantliga omgivningar, kommit att placeras varannan i en högre, varannan i en lägre grupp, har man närmare undersökt, på vilka grunder så blivit förhållandet. Har det då visat sig, att olikheterna betingats av exempelvis mera betydande skiljaktigheter i skattebördan mel-

lan de olika av järnvägen berörda kommunerna eller andra liknande objektivt fastställbara orsaker, ha ändringar undvikits. Skiljaktigheter åter av mindre omfattning och föranledda av ojämnheter i prismaterialet, vilka med stor sannolikhet kunna återföras på antingen tillfälligheter ifråga om prisbildningen å de olika orterna eller divergenser ifråga om uppfattningen av de rätta medelpriserna mellan olika kommunala myndigheter, ha i allmänhet föranlett ett utjämningsförfarande. Huruvida detta gått i riktning mot höjning eller sänkning har berott på placeringen av orter inom den närmaste omnejden o. d. Klagomål över grupperingarna. Sedan revisionen av ortsplaceringen avslutats, har socialstyrelsen till Kungl. Maj:t avlämnat förslag till orternas placering i ortsgrupper. Innan det slutliga fastställandet av grupperingen skett, har Kungl. Maj:t lämnat tid för intresserade parter att framkomma med erinringar och klagomål mot socialstyrelsens förslag. Det torde vara obehövligt att här ingå på någon närmare redogörelse för innehållet och syftningen med dessa framställningar, utan må endast framhållas, att de praktiskt taget uteslutande framkommit från löntagarhåll och åsyftat uppflyttning av vederbörande orter till högre ortsgrupp. Genom att klagomålen på detta sätt varit ensidiga har det intrycket uppkommit, att de ofrånkomliga felaktigheter, som kunnat konstateras i socialstyrelsens bearbetning av det föreliggande materialet, uteslutande inverkat i för löntagarna ogynnsam riktning. Sedan klagomålen efter socialstyrelsens hörande avgjorts av Kungl. Maj:t och kungörelse om ny gruppering av Kungl. Maj:t utfärdats, ha särskilt vid 1924 och 1929 års grupperingar även efteråt en del klagomål förekommit. Därest i dessa kunnat uppvisas förut ej beaktade felaktigheter i det vid grupperingen använda materialet, har det i något enstaka fall inträffat, att ändring i grupperingen av Kungl. Maj:t beslutats (sedan dylik av socialstyrelsen tillstyrkts). I de relativt talrika fall åter, där framställningarna om ändring motiverats med förändringar i dyrhetsförhållandena, vilka inträtt under tiden efter grupperingsarbetets verkställande, ha framställningarna genomgående avslagits. Socialstyrelsen har intagit den ståndpunkten, att dylika framställningar borde vinna beaktande endast där det kunde uppvisas, att förändringen i ortens levnadskostnadsvillkor varit avsevärd och betingats av att näringslivet å orten undergått väsentliga förskjutningar (»fallet Boliden»). Framställningar från orter, som undergått dylika förändringar, ha emellertid icke inkommit under mellantiderna mellan de hittills utförda grupperingarna. Sekretessen. Med avseende å den särskilt från tjänstemannahåll påtalade sekretessen vid dyrortsgrupperingarna må till en början framhållas, att för-

faringssättet vid grupperingarnas verkställande och principerna härför i detalj diskuterats med särskilda sakkunniga, däribland representanter för tjänstemännen själva, vidare att i anslutning härtill ett synnerligen utförligt förslag i ämnet utarbetats av socialstyrelsen och godkänts av Kuingl. Maj:t samt att detsamma finnes tryckt (jämte en redogörelse för 1924 års gruppering) i »Sociala Meddelanden» (häfte 10, år 1928). Ifråga om primärmaterialet märkes, att uppgifterna rörande livsmedel å resp. orter hållits för allmänheten tillgängliga under minst 14 dagar och att därefter avskrifter av dem på begäran tillhandahållas av socialstyrelsen. Skatteuppgifterna äro helt naturligt officiella. Vad slutligen beträffar hyrespriserna, gäller beträffande de av kommunalmyndigheterna avgivna uppgifterna detsamma som ovan sagts om livsmedelspriserna. Uppgifterna rörande tjänstemannahyrorna lära också vara tillgängliga för allmänheten, därest hinder härför ej skulle möta från de uppgiftslämnande tjänstemännens egen sida. Endast ifråga om hyresräkningsuppgifterna råder en viss sekretess. Dock bör märkas, att ej heller dessa uppgifter äro alldeles undandragna offentligheten. De å resp. orter tillsatta granskningskommittéerna, i vilka väl i regel ingått eller — om socialstyrelsens tryckta anvisningar följts — åtminstone bort ingå representanter för befattningshavarna och i allt fall för hyresgästintresset, ha haft fri tillgång till hela hyresräkningsmaterialet och möjlighet att göra vilka undersökningar de velat samt tillräcklig tid för detta. Med andra ord, allmänhetens granskning har här ersatts med en kommittégranskning, vilket synts ofrånkomligt dels på grund av tryckfrihetsförordningens bestämmelser i § 2 mom. 4 om att statistiskt material, vars offentliggörande kan vara till ogagn för enskilda, ej får offentliggöras de första fem åren, dels av praktiska skäl, enär ett offentliggörande av de exakta hyrorna i varje enskilt fall skulle kunna medföra obehag för hyresvärdarna. Det må jämväl erinras, att de uträknade medeltalen för hyrespriserna å varje särskild ort finnas tryckta i »Sociala Meddelanden», och att om någon så önskar han även kan få taga del av de s. k. spridningstabellerna, i vilka angives huru de uthyrda lägenheterna fördela sig inom olika hyreslägen. Det är alltså ett ganska ingående material rörande hyrespriserna, som står tillgängligt för allmänheten. För övrigt erinras om den ytterligare möjlighet att få taga del av hyresräkningsuppgifterna, som berörts i det föregående under redogörelsen för anskaffande av hyresmaterial. Den egentliga och i allt fall mest påtalade sekretessen har emellertid avsett hemlighållandet av socialstyrelsens för varje särskild ort uträknade indexsiffror. Att styrelsen, utan erinran från Kungl. Maj:t, för sin del hållit på denna sekretess är givetvis varken att tillskriva någon rädsla från styrelsens sida för dessa siffrors offentliggörande eller någon lust för

87 hemlighetsmakeri, u t a n h a r sin grund uteslutande i mera praktiska hänsyn. Det har — helt n a t u r l i g t för övrigt — icke visat sig möjligt a t t på grundvalen av det förhandenvarande primärmaterialet göra så fina beräkningar, att orterna skulle i dyrhetshänseende kunna placeras i absolut riktig följd efter v a r a n d r a . A t t med någon som helst säkerhet kunna säga, att den eller den orten ligger vid precis det eller det indextalet låter sig sålunda icke göra, men däremot kan man, om indextalen äro sammanförda i grupper med tillräckligt stora intervaller mellan grupperna, i allmänhet med ganska stor säkerhet avgöra, vilken grupp en ort rätteligen bör tillhöra. Indextalen för de särskilda orterna ha därför synts socialstyrelsen icke böra publiceras redan av den anledningen, att de komme att ge sig u t för mera än de egentligen betyda och av en okritisk allmänhet — man må komma ihåg att dyrortsundersökningarna beröra även andra än statens befattningshavare — användas på ett olämpligt sätt. För socialstyrelsen utgöra dessa, å en arbetstabell uppförda siffror endast en beräkningsgrund för avgörande av inom vilka grupper resp. orter skola placeras. Svårigheten bilda här, ifråga om de mindre orterna med relativt sämre uppgifter, de s. k. gränsfallen. Vissa justeringar, såväl uppåt som nedåt, med avvikande från det matematiska läget kunna i sådana fall visa sig så gott som självklara och för övrigt praktiskt nödvändiga för undvikande av det stötande och oegentliga förhållandet, att orter komma i olika dyrortsgrupper huller om buller i samma trakt. E t t offentliggörande av siffervärdena för varje särskild ort skulle emellertid i hög grad försvåra en dylik justering, då den visserligen icke skulle stöta på hinder, när den skedde i uppåtgående riktning, men eljest möta så mycket starkare motstånd. Även ur en a n n a n synpunkt har det synts lämpligt att icke offentliggöra de särskilda orternas indextal. Å alla orter, som befunne sig n ä r a gränsen att bliva uppflyttade — men givetvis ej å sådana som vore nära en nedflyttning — skulle vederbörande löntagare självfallet av detta förhållande känna sig manade att klaga samt med ljus och lykta söka efter n å g r a priser i primäruppgifterna, som kunde tänkas v a r a för låga — men givetvis inga om vilka motsatsen gällde — och genom vilkas höjande orten skulle komma över gränsen till högre grupp. Det säger sig emellertid självt, att dessa ensidiga och av den relativa lättheten att vinna sitt syfte föranledda klagomål icke böra onödigtvis uppmuntras. Å a n d r a sidan ha vägande skäl även kunnat anföras för avskaffande av sekretessen ifråga om indextalen. F r a m f ö r allt har man ansett, a t t en sådan åtgärd, särskilt om ej blott indextalen u t a n även de absoluta kostnadssummorna för varje ort finge publiceras, skulle v a r a ägnad att i hög grad skingra det misstroende mot grupperingsarbetet, som givit sig till känna från åtskilliga håll, speciellt inom tjänstemannakretsar. Sedan också

från finansdepartementets sida (genom dåvarande finansministern Hamrin) under hand riktats en anmodan till socialstyrelsen att inlämna en offentlig förteckning å samtliga senast grupperade orter med angivande för varje ort av dess indextal, lärer man få utgå från att även i fortsättningen dylikt offentliggörande kommer att äga rum.

B. Förslag till ny organisation av dyrortsgrupperingsarbetet. 1. Allmänna synpunkter. De hittillsvarande dyrortsgrupperingarna ha i stort sett utförts på socialstyrelsens auktoritet enligt de av statsmakterna gemensamt fastställda grunderna och efter de riktlinjer, som för varje gruppering för sig godkänts av Kungl. Maj:t. Ifråga om skattegrupperingarna ha socialstyrelsens beslut blivit gällande utan några som helst ändringar, beträffande lönegrupperingarna ha de av Kungl. Maj:t beslutade omplaceringar, vilka företagits mot socialstyrelsens avstyrkande, varit fåtaliga och i regeln berört mindre betydande orter. Den misstro som kommit till synes mot det hittills bedrivna grupperingsarbetet synes göra det önskvärt, att antingen principerna för den inom socialstyrelsen verkställda justeringen av prismaterial och grupperingsresultat ändras eller ock en anordning skapas, varigenom socialstyrelsens beslut i nämnda avseenden bliva underkastade en så långt möjligt auktoritativ granskning. Det torde med andra ord för undanröjande av berörda misstro icke vara tillräckligt att endast åstadkomma ändringar i vissa detaljer av grupperingsarbetet men bibehålla grunderna för dess slutförande orubbade. Vid grupperingsarbetet har styrelsen följt principen att visserligen bygga på den av föreliggande prisstatistiska material beredda grundvalen men att först göra detta material till föremål för en ingående kritik och att sedermera företaga de korrigeringar i det statistiska resultatet, som motiverades dels av berörda materials svagheter i vissa speciella fall, dels ock ur mer allmänna synpunkter. Att uppenbara oriktigheter böra rättas i de från resp. orter inkommande prisstatistiska uppgifterna är visserligen i och för sig en självklar sak. Så snart emellertid fråga uppstår, huru ändringarna skola företagas, framträda olika meningar. Å resp. orter torde man i allmänhet uppställa fordran på att de meddelade uppgifterna skola tillämpas i oförändrat skick, intill dess det blivit fullt otvetydigt konstaterat, att felaktigheter föreligga. I det föregående har man sökt uppvisa, att godtagandet av en dylik till synes fullt naturlig ståndpunkt dock skulle föranleda en så väsentlig ökning av grupperingsarbetet, att såväl tidsutdräkten som kostnaderna

komme att stegras över hövan. Ett mera summariskt tillvägagångssätt måste därför godtagas, vilket också hittills skett. Såsom en följd härav lärer man dock nödgas uppställa det principiella kravet, att verkställda korrigeringar icke sedermera kunna få göras till motiv för ändringsyrkanden. Om det icke är möjligt att erhålla i allo tillfredsställande uppgifter rörande de vid rapporteringstillfället gällande priserna från c:a 4 000 orter eller att verkställa en detaljerad kontroll över dessa priser omedelbart efter deras insamlande, är det givetvis ännu vanskligare att på grund av senare inkomna klagomål och härvid anförda nya uppgifter bilda sig en tillförlitlig uppfattning om de priser, som rådde på orten vid det ursprungliga rapporteringstillfället, vilken tidpunkt samtliga prisuppgifter måste avse. Att härvid lita på intyg från affärsmän eller på andra likartade vitsord, som pläga stödja klagomålen, synes vara en alltför bräcklig grund. Det torde nämligen dels vara ganska sällsynt, att de sålunda framkomna priserna verkligen motsvara de avsedda kvaliteterna, dels i regel få anses mycket osäkert, huruvida de intygslämnande affärsmännen resp. hyresvärdarna verkligen äro utvalda på sådant sätt, att deras uppgifter kunna antagas återspegla medelpriserna å orten. Man måste nog därför, som ovan framhållits, uppställa såsom ett bestämt önskemål, att den revision, som verkställes på det inkommande prismaterialet, skall tillerkännas auktoritet, så att efterföljande ändringar i möjligaste mån kunna undvikas. Det får emellertid anses ganska naturligt, om den hittillsvarande ordningen i berörda avseende icke ansetts fullt tillfredsställande. En i detalj gående prisrevision, som för hela landet verkställes centralt i Stockholm, måste ju alltid arbeta med en viss felmarginal. En möjlighet att åstadkomma en bättre anordning härutinnan, som i allt fall kunde väcka större förtroende hos de intresserade parterna, synes vara att inskjuta en granskning genom lokala förtroendeorgan, vilkas domslut sedermera icke finge ändras annat än genom ett för hela riket centralt förtroendeorgan av samma art. Enligt socialstyrelsens uppfattning, som jämväl kommit till uttryck i det hittills utförda grupperingsarbetet, är det emellertid icke tillräckligt att endast verkställa sådan kontroll av materialet som i det föregående berörts. Det synes också vara nödvändigt att taga tillbörlig hänsyn till den bräcklighet, som vidlåder varje prisstatistiskt material särskilt från landsbygden och smärre orter. De uppgifter, som erhållas från folkrikare stadssamhällen, återgiva ifråga om varupriserna de detaljhandelspriser, som måste betalas av praktiskt taget samhällets hela befolkning, och hyresnivån är likaledes en viktig faktor i så gott som hela befolkningens levnadskostnader. På grund av såväl varuhandelns som hyresmarknadens omfattning äro häftigare omkastningar sällsynta, såvida de icke betingas av orsaker, som gälla för hela riket. Erfarenheten visar också, att av mot-

90 svarande skäl skattebördan å dylika orter, åtminstone under mera normala tider, är relativt konstant. P å landsbygden och i mindre orter äro förhållandena annorlunda. V a r u p r i s e r n a bestämmas ej sällan av en enda eller ett fåtal med v a r a n d r a samverkande affärsmän, och tillkomsten eller avgången av en konkurrent k a n föranleda betydande prissvängningar. E n större eller mindre del av befolkningen — å de rent lantliga orterna nästan hela befolkningen — ä r vidare för sina levnadskostnader i högre eller lägre grad faktiskt oberoende av de noterade detaljhandelspriserna. Med avseende på bostadskostnaden är olikheten än mer framträdande mellan större städer och lantliga orter. Även för de förra k a n visserligen standarden på de u t h y r d a lägenheterna växla såväl mellan orterna inbördes som från tid till annan, men å smärre orter med ett ringa hyresbestånd — på landsbygden ofta en eller annan enstaka lägenhet — bliva olikheterna väsentliga. Då de h y r a n d e ju därtill äro fåtaliga, blir den övriga befolkningen i stort sett oberoende av dessa på statistisk väg konstaterade fluktuationer. Även skattesatserna variera merendels mycket starkare från år till år i de m i n d r e kommunerna än i de folkrikare. Av de anförda skälen vill det synas synnerligen önskvärt, om man kunde få officiellt fastslaget, att vid dyrortsgrupperingarna ett mera generaliserande förfarande än det åtminstone i huvudsak hittills använda bör komm a till användning beträffande landsbygden och småorterna. E t t sådant system förutsätter, a t t man vid grupperingens verkställande icke uteslutande fäster sig vid det för varje ort meddelade primärmaterialet, u t a n verkställer en viss utjämning mellan orterna. Av den lämnade redogörelsen framgår, att redan vid de föregående grupperingarna ett sådant förfaringssätt i viss utsträckning tillämpats. Detta är framför allt fallet beträffande bostadskostnaden, i det att för landsbygdsorterna de lokala hyresuppgifterna endast i r i n g a mån fått inverka, u t a n uppskattade medelsiffror kommit till användning över hela landet. Ifråga om småorter med viss tätboende befolkning har man, såsom också framgår av det föregående, begagnat en medelväg mellan generalisering för hela riket och fastställande av hyresnivån enbart på grund av förhållandena inom den egna orten. Med avseende å övriga utgiftsposter åter har ett organiserat utjämningsförfarande egentligen endast kommit till u t t r y c k genom användande av härads- och tingslagsmedeltal vid skattegrupperingarna. Eii utvidgning av detta förfarande synes emellertid böra äga rum, och iven härför lära lokala förtroendeorgan v a r a en förutsättning. Den förtrogenhet med de lokala förhållandena i olika trakter, som får anses erforderlig för ett rationellt utjämningsförfarande efter mer allmänna grunde:, är givetvis i högre grad till finnandes hos en lokal myndighet inom Tarje t r a k t (t. ex. varje län) än hos en för hela riket gemensam myndighet i Stockholm.

91 Beträffande ifrågavarande utjämning kunna olika förfaringssätt tänkas komma till användning. Antingen kan man sålunda arbeta med enhetliga genomsnittssiffror inom ett större eller mindre område för särskilda utgiftsposter eller grupper av utgifter, eller ock kan man inrikta sig på en utjämning av de individuellt för olika orter beräknade kostnadssummorna och ortsindextalen. Särskilt vad bostadskostnaderna beträffar torde det förra förfaringssättet vara ofrånkomligt, när det gäller smärre orter, men det synes i vissa fall icke heller möjligt att avstå från det senare förfaringssättet. Tänker man sig exempelvis en gruppering, där, beträffande en enhetlig bygd, visserligen bostadsposten är utjämnad och kanske även varukostnaderna men där man för varje kommun och ort räknar med den för orten faktiska skattesumman, kan det givetvis mycket lätt inträffa, att indextalen för orter (kommuner), även om de utvisa endast små variationer, likväl komma att falla på ömse sidor om en gruppgräns, så att en till synes regellös fördelning av orterna på en högre och en lägre ortsgrupp blir följden. Det torde icke behöva närmare motiveras, att dylika grupperingar äro olämpliga och böra undvikas. Beträffande de lokala förtroendeorganen har det synts lämpligt, att dessa anordnas och tillsättas efter mönster av markegångsdeputerade, sålunda en nämnd för varje län eller, där län är delat på två landstingsområden, en för varje sådant område. Nämnden borde väljas av landstinget och sammansättas så, att företrädare för företagar- och befattningshavarsynpunkter ingå till lika antal. I det följande skall närmare utvecklas frågan om nämndernas sammansättning och verksamhet, varvid även kommer att diskuteras möjligheten att anförtro nämnderna jämväl andra uppdrag än dem, som stå i samband med dyrortsgrupperingarna. Vad åter angår det föreslagna riksorganet, som skulle behandla dyrortsfrågor i sista instans, torde detta böra, likaledes efter paritetiska grunder, utses av Kungl. Maj:t. Det kan givetvis ifrågasättas, att liksom hittills beslutanderätten rörande dyrortsgrupperingarna i sista hand förbehålles Kungl. Maj:t. Med hänsyn till den omfattning dessa frågor erhållit och till det förut berörda önskemålet, att en del av socialstyrelsens hittillsvarande beslutanderätt överflyttas till ett annat organ, har det emellertid synts önskvärt, att Kungl. Maj:t befriades från den icke ringa arbetsbörda, som ifrågavarande ärenden redan utgöra och ännu mer kunna förväntas bliva. Paralleller till en dylik anordning föreligga redan, exempelvis med avseende på behandlingen av värderingsärenden i sista instans inom riksvärderingsnämnden samt av ärenden rörande hyresersättning för tjänstebostäder åt statens befattningshavare likaledes i sista instans inom statens bostadsnämnd. Till frågan om det föreslagna riksorganets närmare sammansättning och befogenheter återkommer man i det följande.

92 2.

Grunddragen till en ny

organisation.

En eller två grupperingar. Det vore önskvärt, om sådana ä n d r i n g a r vidtoges i de hittills gällande föreskrifterna rörande skatte- och lönegrupperingarna, a t t dessa kunde sammanslås till en enda. Även om detta skulle befinnas olämpligt, vilken fråga icke här skall upptagas till behandling, borde en föreskrift om samma giltighetstid för bägge dessa g r u p p e r i n g a r komma till stånd. Under det att hittills giltighetstiden för skattegrupper i n g a r n a som bekant varit 5 år, h a r det stått K u n g l . Maj:t fritt att bestämma giltighetstiden för lönegrupperingarna. Då praxis likväl v a r i t , att de bägge g r u p p e r i n g a r n a utförts samtidigt och med utgångspunkt från samma prisstatistiska material, synes det lämpligt, att denna praxis lagfästes. Det k a n icke v a r a rationellt, att av två officiella g r u p p e r i n g a r en förnyas men en annan, utförd på grundval av ett föråldrat material, blir bestående. Föreskrives samma giltighetstid för bägge g r u p p e r i n g a r n a , lärer m a n böra u t g å ifrån a t t socialstyrelsen vid varje grupperingstillfälle skall hava förslagen till de bägge grupperingarna, därest dessa även för framtiden bliva behövliga, färdiga samtidigt. Bearbetningsperiod. Enligt n u v a r a n d e skattelagstiftning skall en ny skattegruppering v a r a färdig a t t tagas i bruk den 15 februari v a r t femte år, nämligen under de årtal, som sluta på 5 och 0. Därest j ä m v ä l en ny lönegruppering skall föreligga vid samma tid, måste det förutsättas, att det prisstatistiska materialet icke insamlas senare än under v å r e n n ä r m a s t föregående år. Förberedelserna för en ny gruppering måste under sådana förhållanden t a g a sin början under det senare halvåret av de år, vilkas tal sluta på 3 och 8, alltså åren 1933, 1938 o. s. v. Länsprisnämnder och riksprisnämnd. P å hösten sistnämnda å r böra de ordinarie landstingen utse länsprisnämnder. Med hänsyn till a t t dessa nämnder komma att utföra ett arbete av likartad n a t u r med markegångsdeputerades men förutsättande ä n n u större kännedom om förhållandena inom resp. läns olika delar, vill det synas lämpligt, å ena sidan a t t nämndernas k ä r n a består av de fyra markegångsdeputerade och å a n d r a sidan att denna k ä r n a v a r t femte å r utökas med ytterligare ett a n t a l personer (exempelvis 4 eller, för vissa större län, eventuellt flera), representerande såväl företagar- som löntagarintressen. I län, där städer äro belägna, vilka icke deltaga i landsting, inträda i nämnden för varje sådan stad två medlemmar, paritetiskt utsedda av stadsfullmäktige i staden. Stockholms stad utser två ledamöter, vilka inträda i nämnden för Stockholms län. N ä m n d sammanträder inför landshövdingen eller hans ställföreträdare, vilken tjänstgör såsom ordförande med y t t r a n d e r ä t t och utslagsröst, därest

93 meningarna i någon fråga fördela sig lika, men i övrigt u t a n rösträtt. Föredragande inför nämnden ä r befattningshavare inom länsstyrelsen, som av denna därtill utses. Föredraganden äger att före länsprisnämnds sammanträde genomgå grupperingsmaterialet och härvid, i mån av behov, kunna erhålla biträde från socialstyrelsen. Länsprisnämnd sammanträder på dag, som av landshövdingen efter samråd med socialstyrelsen bestämmes, första gången i allmänhet under november månad det år, då valet skett. Valperiod är tiden intill dess den eller de grupperingar, för vilka nämnden valts, t r ä t t i kraft. Riksprisnämnden består av ordförande och nio ledamöter, av vilka tre skola företräda förvaltningssynpunkter, tre företagar- och tre befattningshavarintressen. Såväl ordföranden som ledamöterna och suppleanter för dem utses a v Kungl. Maj:t. Föredragande inför nämnden är tjänsteman inom socialstyrelsen, som därtill förordnas av styrelsen. Riksprisnämnd utses för varje gång för samma period som länsprisnämnderna. Därest jämväl andra uppdrag än de med dyrortsgrupperingarna sammanhängande komma att anförtros åt nämnderna, torde de ovan föreslagna bestämmelserna behöva i vissa avseenden undergå förändringar. Ortsurvalet. När nya grupperingar skola verkställas, skall socialstyrelsen i samma ordning som skedde vid föregående grupperingar (se sid. 76) från vederbörliga myndigheter och organisationer inhämta förslag på de orter, från vilka prisuppgifter böra införskaffas. Självfallet skola dylika uppgifter liksom hittills infordras från samtliga städer, köpingar, landskommuner och municipalsamhällen. Till länsprisnämnderna skall från socialstyrelsen översändas en fullständig förteckning på de orter inom nämndens arbetsområde, från vilka uppgifter böra inhämtas. Till denna förteckning böra jämväl fogas namnen på de orter, som från något håll föreslagits till medtagande, men vilka socialstyrelsen ansett kunna uteslutas jämte skälen härför. Vidare skall socialstyrelsen underställa nämnderna förslag till sammanförande av vissa kommuner och orter för gemensam behandling. Beträffande de områden, som sålunda bildas, avser styrelsen, a t t prisuppgifter visserligen skola inhämtas och bearbetas för samtliga inom desamma belägna orterna och kommunerna enligt nyssnämnda förteckning, men att ortsindextalen för alla dessa orter skola sammanföras till ett medeltal, vilket vid grupperingarna skall tillämpas för dem alla. Områdena böra icke överskrida länsprisnämndernas verksamhetsdistrikt. Med hänsyn till osäkerheten beträffande föreskrifterna om antalet grupper, gruppgränser o. d. för framtiden är det vanskligt att u p p d r a g a n å g r a

94 n ä r m a r e riktlinjer, efter vilka förslagen till »områden» böra u p p r ä t t a s . Såsom allmän regel lärer m a n emellertid kunna kräva, a t t till ett och samma område endast föras orter och kommuner med ett något så n ä r enhetligt näringsliv och d ä r a v följande, genom föregående d y r o r t s g r u p p e r i n g a r belyst likformighet ifråga om prisbildningen. I betraktande av häradenas och andra större administrativa områdens ofta nog framträdande olikformighet synes det icke styrelsen lämpligt att binda områdesuppdelningen vid deras gränser, även om givetvis dessa i möjligaste m å n böra följas. Att orter med större, s a m m a n t r ä n g d befolkning, som äro belägna inom ett dylikt område, måste u n d a n t a g a s torde falla av sig självt. När fråga är om en gruppering med så stor spännvidd inom grupperna som för närvarande är fallet beträffande skattegrupperingen, lärer m a n beträffande de sydsvenska länen med deras övervägande k a r a k t ä r av jordbruksbygd kunna r ä k n a med områden, som bestå av en hel domsaga eller ett fögderi eller i vissa fall erhålla ännu större omfattning. Med en så stark uppdelning på ortsgrupper och med en så liten spännvidd för dessa, som för närvarande råder beträffande lönegrupperingen, får m a n däremot r ä k n a med mindre områden. Socialstyrelsens förslag till länsprisnämnderna böra v a r a åtföljda av belysande prisstatistiskt material från åtminstone närmast föregående gruppering jämte de n ä r m a r e motiveringar, som styrelsen önskar framföra. Länsprisnämnd bör ha befogenhet att icke blott bifalla eller avslå socialstyrelsens förslag u t a n även att verkställa ä n d r i n g a r i desamma, socialstyrelsen obetaget att hos riksprisnämnden överklaga länsprisnämnds beslut. Samma r ä t t bör även tillkomma enskild intressent. Av riksprisnämnden slutgiltigt fastställda ortsurval och områdesindelning böra principiellt tillämpas i oförändrat skick vid den efterföljande grupperingen. Det torde emellertid v a r a nödvändigt att äga tillgång till några »säkerhetsventiler» med hänsyn särskilt till att förändringar i prisförhållandena kunna ha i n t r ä t t sedan närmast föregående gruppering, vilka icke behörigen beaktats vid det förberedande arbetet. Med avseende på ortsurvalet skedde ju så vid 1929 års grupperingar (se sid. 77), och ifråga om behandlingen av de gemensamma områdena synes en viss vägledning v a r a a t t hämta från styrelsens handläggning av frågan om häradernas och tingslagens placering i skattegrupperingen. Med hänsyn till bräckligheten hos prismaterialet särskilt från landsbygdsorterna kan det däremot icke anses tillrådligt a t t föreskriva ovillkorlig r ä t t till u t b r y t n i n g av orter från områdesgemenskapen vid en viss numerisk avvikelse, uppåt eller nedåt, mellan det för området gemensamma och det för orten individuella ortsindextalet. H ä r synes i varje fall en omprövning böra ske, även om m a n inriktar sig på att u t b r y t n i n g bör äga rum, när en viss avvikelse konstaterats.

95 Alla frågor om ortsurval och områdesindelning böra för vinnande av behörig enhetlighet underställas riksprisnämnden. Infordrandet av prisstatistiskt material. Erfarenheten har enligt socialstyrelsens förmenande till fullo bestyrkt, att med utförandet av en allmän ortsgruppering måste förenas en omfattande hyresräkning — vare sig nu denna för framtiden kommer till utförande på ungefärligen samma sätt som hittills eller efter de förändrade grunder, vilka kunna framgå såsom resultat av förevarande utredning. — Med de förut angivna förutsättninga r n a för grupperingarnas ikraftträdande måste förarbetet för hyresräkn i n g a r n a v a r a utfört redan innan läns- och riksprisnämnderna träda i verksamhet. Detta synes dock icke behöva betyda synnerligen mycket, då urvalet av orter, där r ä k n i n g skall företagas, i huvudsak torde bero på erfarenheterna från föregående grupperingar. Med avseende på insamlingen av varupriser, verkställandet av hyresuppskattningar o. d. har socialstyrelsen icke funnit anledning föreslå n å g r a förändringar i det hittillsvarande förfaringssättet, vad beträffar uppdragets lämnande åt kommunal-, municipal- och köpingsnämnder samt drätselkamrar. Allmänhetens granskningsrätt synes också styrelsen v a r a på lämpligt sätt tillvaratagen; dock torde uttryckligen böra föreskrivas, att framställningar, som inkommit till den kommunala myndigheten rörande prisrapporten, skola åtfölja denna, när den insändes till socialstyrelsen. I n r ä t t a n d e t av särskilda länsprisnämnder torde möjliggöra indragandet av det ena rapporttillfället. F ö r de kommunala myndigheterna borde alltså den lättnaden kunna genomföras, att priser o. s. v. skulle behöva inhämtas endast vid ett tillfälle, vilket under förut gjorda antaganden kunde förläggas till februari eller mars året i n n a n grupperingarna skola v a r a färdigställda. Bearbetningen av materialet inom socialstyrelsen. Föreligger materialet insamlat under loppet av m a r s månad, lärer det för socialstyrelsen bliva möjligt att hava detsamma bearbetat i så god tid, att de förslag, som av styrelsen skola underställas länsprisnämnderna för behandling på deras sammanträden under november månad, k u n n a offentliggöras senast en månad före dessa sammanträden, vilket j ä m v ä l synes v a r a nödvändigt för tillvaratagande av allmänhetens besvärsrätt. Svårigheter att medhinna arbetet torde dock möta, om under denna tid föreskrift skall inhämtas hos Kungl. Maj:t angående g r u p p g r ä n s e r n a s förläggning. Det må i detta s a m m a n h a n g framhållas, att om grupp gränserna i fortsättningen skola behållas rörliga på samma sätt som hittills, rätten att fastställa dem bör förbehållas Kungl. Maj:t och ej hänskjutas till riksprisnämnden, enär ifrågavarande avgöranden kunna erhålla kännbar ekono-

96 misk betydelse för såväl stat och kommuner som enskilda. Det synes emellertid givet, att riksprisnämnden bör höras före fattandet av beslut i denna fråga. Länsprisnämndernas granskning och beslut. Till ledning för sitt arbete bör länsprisnämnd från socialstyrelsen erhålla en tablå, innehållande för varje ort inom nämndens verksamhetsområde uppgift om 1) de från kommunalmyndigheten inkomna prisnoteringarna och hyresuppskattningarna; 2) mot dessa uppgifter från allmänheten mottagna erinringar; samt 3) de av socialstyrelsen korrigerade siffror, vilka ligga till grund för de följande beräkningarna. Vidare skall tablån för resp. orter innehålla dels uppgifter om resultatet av eventuellt företagen hyresräkning samt andra uppgifter till belysande av bostadskostnaderna, dels de av styrelsen beräknade kostnadssummorna för de olika huvudgrupperna av förnödenheter och dels slutligen de u t r ä k n a d e ortsindextalen. För de sammanförda områdena skola likaledes angivas genomsnittliga ortsindextal. Till tablån skall fogas en skrivelse, i vilken bland a n n a t skola angivas de fall, där socialstyrelsen ansett ortsindextalen för orterna inom området böra frångås vid grupperingarnas fastställande ävensom de huvudsakliga skälen härtill. Tabellen och skrivelsen böra offentliggöras senast en månad före länsprisnämnds sammanträde. Den som hos länsprisnämnd önskar anföra klagomål över prismaterial eller grupperingsförslag skall h a v a därmed inkommit till vederbörande länsstyrelse senast en vecka före den dag, då nämnden enligt kungörelse skall s a m m a n t r ä d a . — Av det följande framgår, att enligt förslaget ärende i vissa fall skall ha varit hänskjutet till länsprisnämnd för att k u n n a underkastas riksprisnämndens prövning. Länsprisnämnd har skyldighet upptaga till behandling prisuppgifter och förslag till gruppering rörande samtliga orter inom verksamhetsområdet. Nämndens beslut sammanföras i dess protokoll, vilket genom ordförandens försorg skall föreligga utskrivet senast en vecka efter avslutandet av nämndens sammanträden och jämväl innehålla kortfattade motiver i n g a r såväl i de fall, då nämndens beslut avvika från socialstyrelsens, som då de avse framställningar från allmänheten. Riksprisnämndens fastställande av grupperingarna. Mot länsprisnämnds beslut k a n klagomål anföras hos riksprisnämnden inom fyra veckor från det protokollet offentliggjorts. Överklaganden böra endast k u n n a avse följande tre kategorier av orter, nämligen 1) orter, med avseende på vilka socialstyrelsens förslag av länsprisnämnd ändrats;

97 2) orter, rörande vilka klagomål anförts hos länsprisnämnd; samt 3) orter, vilka ligga i omedelbar närhet till eller eljest i direkt förbindelse med orter, ifråga om vilka länsprisnämnd företagit ändring. Nyssnämnda ändringar kunna avse antingen vissa prisuppgifter eller ortens föreslagna placering. Klagomålen insändas till socialstyrelsen, som j ä m t e eget yttrande överlämnar dem till riksprisnämnden. över länsprisnämnds beslut bör j ä m v ä l socialstyrelsen kunna anföra klagomål hos riksprisnämnden. Riksprisnämnd skall sammanträda för att besluta över inkomna ärenden och slutgiltigt fastställa såväl skatte- som lönegruppering (därest de fortfarande komma att hållas åtskilda) senast före utgången av j a n u a r i månad det år, då de nya grupperingarna skola t r ä d a i kraft. Modifikationer i förslaget. I tvenne avseenden kan man tänka sig modifikationer i ovan angivna organisationsförslag. Den ena, som egentligen är av mera formell natur, går ut på att låta socialstyrelsens grupperingsresultat, vilket skall underställas länsprisnämnderna, få karaktären av beslut, över vilket endast yttrande infördras från nämnderna. Man har härmed velat undvika vad som kunde anses som en administrativ oformlighet, nämligen att ett arbete, som utförts inom ett centralt ämbetsverk, göres till föremål för beslut inom lokala nämnder. Även om länsprisnämndernas uppgift modifieras på ovannämnda sätt, synas förslagets detaljer i övrigt kunna k v a r s t å i huvudsak orubbade med avseende på klagorätt m. m. Den andra till sina konsekvenser mera genomgripande modifikationen avser, att länsprisnämndernas uppgift skulle begränsas till en granskning av det infordrade och inom socialstyrelsen bearbetade varupris- och hyresmaterialet (alltså icke av själva grupperingsresultatet). Med denna modifikation torde det emellertid bliva nödvändigt, att länsprisnämndernas behandling a v prismaterialet äger rum väsentligt tidigare än i november, så att socialstyrelsens d ä r p å följande slutförande av grupperingsarbetet genom uträknande av kostnadssiffror och ortsindextal medhinnes i vederbörlig tid. Hela omprövningen av erforderliga ä n d r i n g a r i orternas gruppering på grund av mera allmänna, i prismaterialet icke direkt grundade motiv skulle sålunda komma att åvila riksprisnämnden. Socialstyrelsen måste då v a r a färdig med sitt grupperingsförslag i så god tid, a t t alla klagomål häröver jämte styrelsens yttranden kunna föreligga, innan riksprisnämndens sammanträde (i januari) äger rum. J ä m t e dessa ärenden komme riksprisnämnden givetvis även i detta fall att få mottaga överklaganden av länsprisnämndernas beslut (eller yttranden) över prisfrågor. 7

98 Verkningar av den nya organisationen. Det är givetvis vanskligt a t t u t t a l a sig om h u r u en organisation sådan som den i det föregående skisserade i praktiken skulle komma att verka. Vad först beträffar arbetets k v a n t i t e t komme den att för kommunalmyndigheterna något minskas, för den händelse det anses tillrådligt att insamla prisnoteringar vid ett tillfälle i stället för hittills vid två. Dock torde denna minskning icke motsvara en halvering av arbetet, eftersom otvivelaktigt erfarenheterna från den första insamlingen i ej ringa grad underlätta verkställandet av den senare. Beträffande socialstyrelsens arbete k a n något liknande sägas. I n s k r ä n k n i n g e n till ett insamlingstillfälle lärer visserligen medföra ökad korrespondens vid detta tillfälle, men lättnaden beträffande granskningen av p r i m ä r m a t e rialet måste likväl bliva betydande. Sammanförandet a v ett stort a n t a l landsbygdsorter inom gemensamma områden komme säkerligen också att medföra en lättnad, då granskningsarbetet ifråga om dessa orter borde kunna göras mindre ingående än hittills. Det arbete, som skulle förorsakas styrelsen genom inrättandet av läns- och riksprisnämnder, motsvaras i huvudsak av skattegrupperingens slutförande, framläggandet av slutgiltigt förslag till lönegruppering för Kungl. Maj:t, behandlingen av remitterade klagoskrivelser samt föredragningen av hithörande ärenden i finansdepartementet. Nytt torde i huvudsak bliva det otvivelaktigt tidsödande iordningställandet av tabeller och skrivelser till grundval för länsprisnämndernas arbete. Även för socialstyrelsen borde dock totalresultatet bliva en viss arbetsminskning. Tillskottet av arbete genom prisnämndernas inrättande lärer under sådana omständigheter i och för sig icke komma att v ä g a alltför tungt. E n annan fråga ä r i vad m å n ett alltför betungande arbete skulle komma a t t åvila länsprisnämnder och länsstyrelser. H ä r v i d må först och främst erinras, att ifrågavarande arbete skulle återkomma endast v a r t femte år. Då vidare hela det förberedande arbetet utföres inom socialstyrelsen, komme nämndernas uppgift huvudsakligen att inskränka sig till a t t bedöma de tvistiga fallen. Den omständigheten att enligt förslaget landsbygdens orter i regel skulle, vid beräkning av levnadskostnadernas storlek, sammanföras till större enheter (härader, fögderier o. s. v.), lärer också v a r a ägnad att väsentligt underlätta hithörande arbete. Det må j ä m v ä l beaktas, att markegångsdeputerade, vilka äro avsedda att bilda k ä r n a n i nämnderna, äro på förhand förtrogna med arbete av liknande art och även utgöra borgen för en viss kontinuitet i detsamma samt a t t ledamöterna, var och en i sin stad, sitta inne med sakkunskap i ämnet för olika delar av resp. län. Slutligen är att t a g a i betraktande, att de föreslagna länsprisnämndernas arbete, såsom i det följande framhålles, torde k u n n a bliva av betydelse även för andra ändamål än dyrortsgrupperingarna. Vad särskilt beträffar länsstyrelsernas befattning med nu berörda arbete

99 bör påpekas, att socialstyrelsen skulle, i m å n av behov, ställa tjänstemän till förfogande för att, innan länsprisnämnderna sammanträda, tillsammans med de av resp. länsstyrelser förordnade föredragandena genomgå de tvistiga fallen samt eventuellt även kunna, d ä r särskilda omständigheter så påfordrade, v a r a n ä r v a r a n d e vid själva föredragningen inom nämnderna. Den vinst, som genom den n y a organisationen vore att påräkna, ä r framför allt att söka i det större förtroende, som en på detta sätt tillkommen gruppering torde kunna tillvinna sig. Den lokala sakkunskapen komme att erhålla ett starkt inflytande, men den nödvändiga enhetligheten bleve jämväl tillgodosedd genom riksprisnämndens inrättande. Den jämkning i orternas placering efter a n d r a grunder än dem, som direkt framgå av de erhållna prisuppgifterna, kan visserligen utföras även av socialstyrelsen, såsom hittillsvarande erfarenhet utvisar, men framför allt på denna punkt borde den föreslagna organisationen v a r a ägnad att skapa större fasthet och tillit.

C. Utssräckning av prisnämndernas verksamhet till andra områden än dyrortsgrupperingarna. Överblickar m a n området för de genom det offentligas försorg verkställda prisnoteringarna av skilda slag, synes redan nu en viss brist på enhetlig organisation föreligga, en brist som givetvis kommer att ytterligare framträda, därest n y a från de hittillsvarande fristående organ skulle inrättas för ett hithörande syftemål. I sitt underdåniga y t t r a n d e rörande markegången, avgivet den 14 mars 1930, vilket bilägges i s ä r t r y c k ur Sociala Meddelanden, har socialstyrelsen n ä r m a r e avhandlat denna sak och torde därför under hänvisning till n ä m n d a yttrande här k u n n a inskränka sig till att i korthet beröra dess huvudpunkter. Markegångssäitningen. Fastställandet av markegångstaxorna är ett arbete av likartad beskaffenhet med det, som skulle komma att åligga länsprisnämnderna. Enligt det förut skisserade organisationsförslaget skulle även markegångsdeputerade bilda k ä r n a n i länsprisnämnderna. Det vill då synas helt naturligt, att länsprisnämnderna de år, då sammanträden av dem äger rum, j ä m v ä l ombesörja markegångssättningen. Särskilt om en moderniserad markegång kommer till stånd, kunde länsprisnämndernas medverkan bliva till stor nytta. Värdering jämlikt lagen om rekvisitioner för krigsmaktens behov. Enligt rekvisitionslagens nuvarande lydelse skall för varje landstingsområde och för varje stad, som ej deltager i landsting, finnas en lokal värderingsnämnd

100 och för hela riket en riksvärderingsnämnd. Nämnderna skola sammanträda varje höst för åsättande av priser enligt upprättade taxor. Emellertid har det under de senare åren befunnits möjligt att upprepade gånger inhibera nämndernas arbete och låta de gällande taxorna förlängas för ett år i taget. Det vore naturligt, om hithörande arbete förlades till samma organ, som befinnas erforderliga för dyrortsgrupperingarna. Då i de lokala värderingsnämnderna ingår en intendenturofficer eller annan person, som utses av arméfördelningschefen, synes det vara lämpligt, att vid länsprisnämnds behandling av här ifrågavarande ärenden en dylik person adjungeras. I vad mån en förändrad sammansättning av riksprisnämnden kan anses erforderlig för fullgörande av ifrågavarande uppdrag torde böra tagas under omprövning. Erinras må, att värderingsnämndernas arbete visserligen under fredliga tider är av ringa betydelse, eftersom rekvisitionslagen då icke kommer i tillämpning, men att, såsom erfarenheten från ransoneringstiden under världskrigsåren visar, särskilt riksvärderingsnämnden under sådana tider (och icke blott under krigsförhållanden) kan komma att erhålla en utomordentlig betydelse. Ur försvarsberedskapssynpunkt lära emellertid komma att ifrågasättas vissa förändringar i rekvisitionslagstiftningen, varför någon slutgiltig lösning av värderingsnämndernas organisation icke för närvarande torde vara möjlig. Värderingar för taxeringsmyndigheternas behov.

Önskvärdheten

att

som

grundval för taxeringsnämndernas arbete erhålla enhetliga värderingar av naturaförmåner m. m. har gjort, att i många län länsstyrelserna upprätta särskilda taxor häröver, vilka sedermera i allmänhet underställts granskning av ett sammanträde med taxeringsnämndsordförande och kronoombud. Erfarenheten synes emellertid ha visat, att vissa svårigheter uppstå för länsstyrelserna att erhålla tillförlitligt material; nyssnämnda sammanträden, vilka i allmänhet pågå en enda dag, kunna icke heller gärna vara i stånd att ägna förslagen en tillfyllestgörande granskning. I vissa län har man därför anlitat länets prövningsnämnd för upprättande av taxorna, men detta förfaringssätt har ansetts så tillvida mindre lyckligt som prövningsnämnderna sammanträda redan på förhösten. Det vill därför synas som en naturlig åtgärd att åt länsprisnämnden uppdraga upprättandet av den taxa, som för länet kan befinnas erforderlig. Det torde emellertid härvid böra fasthållas vid att inom varje län den praxis, som utbildat sig och befunnits ändamålsenlig, bör bibehållas, så att det bör ankomma på taxeringsmyndigheternas och i sista hand länsstyrelsens omprövning, på vilket sätt och i vad mån medverkan skall påkallas av länsprisnämnden.

101 Betonas bör också, att taxorna ju endast tjäna till vägledning för taxeringsmyndigheterna, men att deras tillämpning icke kan vara obligatorisk. • Sammanförandet av de sålunda berörda olika men dock väsentligen ensartade arbetsuppgifterna till handläggning a v samma organ lärer böra medföra, att dessa bliva bättre skickade a t t fullgöra sina olika funktioner. F ö r det allmänna borde därför, ifråga om de prissättningar, som redan n u ä g a rum, kunna vinnas å ena sidan minskat besvär och kostnader, eftersom för de olika funktionerna särskilda sammanträden i regel icke skulle behöva påkallas, å den andra sidan ökad effektivitet vid uppdragens fullgörande, eftersom det för nämnderna blir nödvändigt att skaffa sig en mera allsidig syn på prisproblemen och större sakkunskap vid deras handläggning. I den mån nya uppgifter på ifrågavarande områden tillkomma, borde m a n också hos dessa nämnder kunna finna den för lösande av jämväl dessa uppgifter erforderliga sakkunskapen.

D. Alternativt organisationsförslag. Det av socialstyrelsen i det föregående framlagda organisationsförslaget är av den omfattning och innebörd, att dess eventuella realiserande kräver n ä r m a r e utredning. Det h a r ej heller varit styrelsen möjligt att mera i detalj utforma förslaget. Därest detsamma, såsom styrelsen håller före, bör utvidgas till att avse även a n d r a uppgifter för länsprisnämnderna än medverkan vid dyrortsgrupperingarna, måste ytterligare utredning jämväl h ä r u t i n n a n komma till stånd, varvid d ä r a v berörda myndigheter och intressen böra v a r a representerade. Allt som allt anser sig styrelsen böra för sin del förorda, att med utgångspunkt från h ä r skisserade förslag frågan om en rationell och mera centraliserad anordning for inhämtande av de pris- och levnadskostnadsuppgifter, som behövas för olika syften, göras till föremål för en särskild utredning, varigenom en definitiv lösning av denna fråga k a n utvinnas. Då emellertid resultatet av en sådan utredning ej lärer kunna föreligga i så god tid, att detsamma k a n komma till användning vid nästinstundande dyrortsgruppering, h a r socialstyrelsen velat framföra även ett alternativt organisationsförslag av väsentligt enklare konstruktion och åsyftande endast att g a r a n t e r a större trygghet för korrekta uppgifter och d ä r p å fotade indextal vid dyrortsgrupperingarna. Styrelsen h a r härvid t y v ä r r nödgats släppa tanken på den lokala kontroll och medverkan, som vid grupperingsarbetet skulle lämnas av länsprisnämnderna och som egentligen utgör k ä r n a n i det föregående, mera omfattande förslaget. Där-

102 emot har styrelsen ansett sig redan nu kunna föreslå anordnandet av en riksprisnämnd. Styrelsens alternativa förslag går ut på följande. Vad beträffar ortsurvalet tillämpas samma förfaringssätt som hittills. Ifråga om sammanslagning av landsbygdsorter till större enheter samt fastställande i vissa fall av ortsgränser beslutar socialstyrelsen efter samråd med resp. länsstyrelser, varefter dessa beslut samtidigt med den upprättade ortsförteckningen överlämnas till Kungl. Maj:t för prövning och fastställelse. Insamlingen av prisuppgifter verkställes i huvudsak på samma sätt som förut. Då ingen lokal kontroll skall äga rum genom länsprisnämnder, blir det nödvändigt att bibehålla den skärpta kontroll från styrelsens egen sida, som ligger i det dubbla insamlingsförfarandet, d. v. s. att uppgifter inhämtas vid två tillfällen å olika tider av året. Prisuppgifterna skola liksom hittills vara tillgängliga för allmänheten under 14 dagar. Det må särskilt betonas, att just denna förhandsgranskning är den för allmänheten viktigaste och tillåter den säkraste kontrollen från dess sida, eftersom den sker vid den tidpunkt uppgifterna avse. En flera månader efteråt framkommen kritik kan givetvis ej tillmätas samma betydelse. Det säger sig självt, att de av vederbörande kommunala myndigheter på eget ansvar avgivna prisuppgifterna böra vara prövade och godkända vid sammanträde in pleno. Då det emellertid är av vikt, att även allmänhetens anmärkningar mot desamma komma till socialstyrelsens kännedom, bör det hädanefter uttryckligen föreskrivas — vilket förut icke skett — att ifrågavarande anmärkningar skola framställas skriftligen och helst motiverade till den kommunala myndigheten samt av denna jämte eget yttrande översändas till socialstyrelsen samtidigt med prismaterialet i dess helhet. De av socialstyrelsen vidtagna korrigeringarna av prisuppgifterna ävensom den beräknade medelhyran och den härvid tillämpade beräkningsmetoden skola av styrelsen tillställas de kommunala myndigheterna, vilka äga att under 14 dagar låta allmänheten taga del därav och att sedan översända härvid framkomna erinringar jämte eget yttrande till styrelsen. På grundvalen av de av socialstyrelsen slutgiltigt godtagna prisuppgifterna uträknas för resp. orter kostnadssummor och indextal, varefter inplacering sker i de av Kungl. Maj:t fastställda grupperna. Härvid äger i viss omfattning en skälighetsprövning rum av den art, som omförmälts i det föregående under redogörelsen för hittills tillämpat förfaringssätt, och avseende att kunna hänföra ort till annan grupp (högre eller lägre) än den för vilken indextalet givit utslag. Socialstyrelsens grupperingsresultat jämte kostnadssummor och indextal, för resp. orter med angivande tillika av de fall, där på grund av skälig-

hetsprövning ort tillförts annan grupp än som bort ske enligt indextalet, samt motiveringen härför hållas för allmänheten tillgängliga av styrelsen under 30 dagar. Inom denna tid böra eventuella klagomål, ställda till riksprisnämnden, vara insända till styrelsen vid äventyr att senare inkomna klagomål ej upptagas till behandling. Klagomålen översändas av socialstyrelsen med eget yttrande till riksprisnämnden. För prövning och slutgiltigt avgörande av klagomål rörande dyrortsgrupperingarna inrättas en riksprisnämnd. Angående dess sammansättning, föredragande och sammanträdestid hänvisas till det föregående organisationsförslaget. Kostnaderna för riksprisnämnden torde i huvudsak kunna inskränkas till arvoden (dagtraktamenten och resekostnadsersättningar) för sammanträdesdagarna, vilka synas kunna anslås till 8 å 14 dagar vart femte år. Därutöver torde böra utgå något mindre belopp till ordföranden, med skyldighet för honom att några dagar före nämndens sammanträde med biträde av den av socialstyrelsen förordnade föredraganden sätta sig in i ärendena. Det säger sig självt, att arbetet blir långvarigast och mest besvärligt första gången riksprisnämnden träder i funktion, men att vid följande dyrortsgrupperingar, sedan vissa principfrågor blivit klarlagda och vissa arbetsnormer blivit fastställda, det hela kommer att förlöpa väsentligt enklare och lättare. — Sammanträdena avhållas lämpligast i socialstyrelsens lokaler, där allt erforderligt material står till förfogande. Såsom ovan antytts skulle riksprisnämnden slutgiltigt avgöra klagomålen. Härigenom skulle onekligen större kontinuitet ifråga om principerna för dyrortsgrupperingarna kunna ernås än som hittills varit fallet, då hithörande ärenden i sista hand tillkommit Kungl. Maj:t och härvid de facto vid de olika dyrortsgrupperingarna avgjorts av olika finansministrar. Det må även erinras, att Kungl. Maj:t härigenom skulle befrias från en rätt besvärlig arbetsbörda, vilket förhållande är av viss betydelse jämväl ur kostnadssynpunkt. Slutligen lärer det måhända också bliva nödigt att med hänsyn till det ökade arbete, som skulle åsamkas socialstyrelsen genom ovan angivna organisatoriska nyheter (särskilt den väsentligt ökade kommunikationen med de kommunala myndigheterna), ställa något mindre belopp, utöver det eljest för ändamålet erforderliga, till styrelsens förfogande de år dyrortsgrupperingarna skola verkställas.

104 •

V. Sammanfattning av socialstyrelsens ändrings- och kompletteringsförslag. För erhållande av en klarare uppfattning av de ändringar och kompletteringar ifråga om hittills tillämpade metoder för dyrortsgrupperingsarbetet, vilka socialstyrelsen tänkt sig lämpligen kunna vidtagas och varom förslag framställts vid de i det föregående behandlade olika momenten av berörda grupperingsarbete, h a r m a n ansett ändamålsenligt att till sist lämna en sammanfattande exposé av dessa förslag. Beträffande motiveringen till desamma och även i viss utsträckning deras innehåll, särskilt detaljerna, har det emellertid befunnits tillräckligt med sidhänvisningar till resp. kapitel i det föregående. A. Priser å livsmedel, lyse och bränsle. 1. F r å n varulistan uteslutas posterna halvfet ost och antracit, men tillläggas dels några varuslag såsom representanter för charkuterivaror (målet kött eller fläskkorv), frukt och grönsaker (äpplen, apelsiner, bananer, katrinplommon, vitkål och morötter) samt för maltdrycker och tobak, dels även kokgas (sid. 11). 2. Varubeteckningar och anvisningar fullständigas för ernående av ännu större klarhet ifråga om åsyftade varukvaliteter (sid. 11). 3. De uppgiftslämnande kommunala myndigheterna åläggas att i största möjliga utsträckning söka erhålla verifikationer av resp. försäljare å vederbörande varuslags kvalitet och pris (sid. 11). 4. Därest uppgiftslämnande myndighet måste inhämta prisuppgifter å något eller n å g r a varuslag från annan, n ä r g r ä n s a n d e ort, bör tydligt angivas, vilken denna ort är (sid. 13). 5. Med avseende å den indelning i landsdelar, som tillämpas vid fastställandet av särskilda livsmedelsbudgeter för olika delar av riket, göres den ändringen att Gotland överföres från N o r r a till Södra Götaland (sid. 16). 6. De s. k. kompletteringstalen användas icke vid beräkningen av livsmedelsposternas utgiftssummor (sid. 16). B. Bostadshyror. 1. Den förut tillämpade metoden att r ä k n a med lägenhetstyper av olika storlek för olika delar av riket (södra, mellersta och nordligaste Sverige)

105 användes icke längre, utan skall beräkningen av hyrespriserna å resp. orter avse samma antal eldstäder för riket i dess helhet (sid. 20—21). 2. Den vid näst föregående dyrortsgruppering tillämpade metoden att söka åstadkomma viss utjämning mellan orterna med hänsyn till den olika förekomsten av mera hög värdiga lägenheter, varvid man som måttstock a n v ä n t den procentuella andelen lägenheter med centraluppvärmning, utvecklas vidare med beaktande av blivande hyresräkningsresultat och i samråd med sakkunniga, däribland representanter för befattningshavarna (sid. 21—23). 3. Den hittills tillämpade minimigränsen för vad som bör r ä k n a s till »boningsrum» resp. kök höjes eventuellt från 5 till 6 kvadratmeter (sid. 27). 4. Möjligheterna att genomföra en individuell kontroll från hyresgästernas sida av fastighetsägarnas uppgifter till hyresräkningarna upptagas till n ä r m a r e prövning (sid. 29—30). 5. Vid fastställandet av medelhyresnivån å de hyresräknade orterna r ä k n a s boningsrum under 6 kvadratmeter och kök under sex kvadratmeter eller därmed jämförlig kokvrå resp. = % eldstad (sid. 21) / 6. Vissa åtgärder vidtagas för åstadkommandet av en mera effektiv lokal granskning av fastighetsägareformulärens uppgifter till hyresräkn i n g a r n a (sid. 30). 7. Den för landsbygdens del hittills tillämpade metoden att r ä k n a med en generell bostadskostnadsnivå å alla orter, med uppdelning endast i orter med tämligen allenarådande jordbruksbygd och sådana av »blandad» eller mera industriellt betonad k a r a k t ä r , bibehålles fortfarande men modifieras eventuellt med hänsyn till hyresnivåerna inom olika landsdelar (sid. 31). 8. Vid uppdelning av landsbygdskommunerna i jordbruks-, »blandade» och övriga kommuner utnyttjas den nu pågående folkräkningens resultat ifråga om yrkesförhållandena — vilka resultat anses ligga färdiga på våren 1934 (sid. 32). C. Skatter. 1. Skatteposten medräknas hädanefter även vid skattegrupperingen (sid. 36—37). 2. Av praktiska skäl införskaffas ej vidare uppgifter om personliga skatter och tingslagsmedel (sid. 37). D. Övriga utgiftsposter. 1. Medtagandet vid dyrortsberäkningarna av n å g r a poster utöver de i dessa beräkningar hittills ingående synes i allmänhet icke möjligt eller ens försvarbart (sid. 41 och 48). I de fall där det läte sig göra med hänsyn till att vederbörande poster ingå i budgeten med enhetliga belopp över hela 1 Detta moment har införts efter det yttrandena från myndigheter och organisationer inkommit.

106 riket (t. ex. galoscher, medicin, böcker, vissa inventarier, radiolicens, telegram- och postporto o. s. v.), h a r man dock särskild anledning att ej heller medtaga dessa, på budgetsumman i en ensidig riktning inverkande poster (sid. 40—41). 2. Beträffande sådana verkligt illa belägna orter (fyrplatser, ödemarksorter o. dyl.), som kunna bliva mera avsevärt lidande på uteslutandet av vissa kostnadsfaktorer, bör det vara tänkbart (och förekommer redan nu i ganska stor utsträckning i praktiken), att därstädes bosatta befattningshavare genom särskilda anordningar, vilka icke beröra dyrortsgrupperingen, hållas skadeslösa härför (sid. 49). E. Dyrortsgrupperingarnas slutförande och i samband därmed stående frågor av mer administrativ natur. 1. Övervägande skäl tala för ett offentliggörande av indextalen för resp. orter, om ock vissa olägenheter härav skulle göra sig gällande (sid. 86—88). Mindre lämpligt synes däremot v a r a att publicera jämväl de absoluta krontalen (sid. 53).1 2. Antalet ortsgrupper, som för n ä r v a r a n d e vid skattegrupperingen utgör fem och vid lönegrupperingen sju — jämte en åttonde år 1931 tillkommen extra g r u p p — torde lämpligen, framför allt om det skulle bliva möjligt att få en sammanslagning till stånd mellan de bägge ortsgrupperingarna, böra för dem båda fastställas till fem (sid. 57 och föregående); dock a t t ingen ändring av nuvarande a n t a l grupper vid lönegrupperingen bör vidtagas annat än i samband med lönereglering. 2 3. Vid varje ny lönereglering resp. skattelagstiftning böra j ä m v ä l intervallerna för ifrågakommande dyrortsgrupper fastställas och sedan förbliva oförändrade intill dess statsmakterna genom gemensamt beslut vidtaga ändringar (sid. 61). Så länge nuvarande lönereglering resp. skattelagstiftning bibehållas, böra de vid senast verkställda skatte- och lönegruppering tillämpade intervallerna äga bestånd, dock givetvis med de ändringar, som kunna betingas d ä r a v att skatterna medräknas även vid skattegrupperingen. 3 4. F ö r kommande dyrortsgrupperingar äro m e r a noggrant utformade regler för behandlingen av stadssamhällenas administrativt inkorporerade ytterområden önskvärda (sid. 66). 5. Särskilda, mera allmänna regler (sid. 72—73) fastställas för banvakternas placering i dyrortshänseende, med överlämnande åt socialstyrelsen att i s a m r å d med järnvägsstyrelsen verkställa den individuella tillämpningen av dessa regler (sid. 74). 1 Detta moment har i sin nuvarande nya formulering tillkommit efter det yttrandena från myndigheter och organisationer inkommit. 2 Det sista stycket har införts efter det yttrandena från myndigheter och organisationer inkommit. 3 Den sista punkten har införts efter det yttrandena från myndigheter och organisationer inkommit.

107 6. För såväl skatte- som lönegrupperingen bör fastställas en giltighetsperiod av fem å r med bibehållande av de hittills tillämpade reglerna för partiella förändringar under tiden mellan grupperingarna (sid. 75—76 och sid. 92). 7. Lämpligt synes vara, att Kungl. Maj:t, då förändringar påkallas i den administrativa indelningen under en ortsgrupperings giltighetstid, redan i samband med fastställande av dylik förändring upptager till prövning och avgörande frågan om d ä r a v berörda områdens placering i ortsgrupp — eventuellt hänskjuter sådan fråga till den föreslagna riksprisnämnden — varvid dock alltid socialstyrelsens y t t r a n d e i ämnet synes böra inhämtas. 1 F. Dyrortsgrupperingarnas omfattning och allmänna organisation. 1. Indextalen för resp. orter och eventuellt även de absoluta kostnadssummorna lära, trots härmed förenade olägenheter, komma att även ifråga om följande grupperingar offentliggöras (sid. 87—88). 2. Vid dyrortsgrupperingarna bör ett mera generaliserande förfarande än det i huvudsak hittills använda komma till användning beträffande landsbygden och småorterna (sid. 90). 3. För erhållande av en mera auktoritativ kontroll och revision a v uppgifterna till dyrortsgrupperingarna och därigenom även av en anordning som i allt fall kunde väcka större förtroende hos de intresserade parterna, synes önskvärt att inskjuta en granskning genom lokala förtroendeorgan (länsprisnämnder), vilkas domslut sedermera icke finge ändras a n n a t än genom ett för hela riket centralt förtroendeorgan av samma art (riksprisnämnd). Grunddragen till denna nya organisation angivas å sid. 92—99, varjämte å sid. 99—101 redogöres för ifrågasatt utsträckning av de föreslagna prisnämndernas verksamhet till andra områden än dyrortsgrupperingarna. Anförda organisationsförslag är emellertid av den omfattning och innebörd, att dess eventuella realiserande kräver n ä r m a r e utredning under medverkan av d ä r a v berörda myndigheter och intressen. E n sådan utredning bör komma till stånd (sid. 101). 4. I avvaktan h ä r p å underställes Kungl. Maj:t ett organisationsförslag av väsentligt enklare konstruktion och åsyftande endast a t t g a r a n t e r a större trygghet för korrekta uppgifter och d ä r p å fotade indextal vid dyrortsgrupperingarna. De i detta förslag förekommande bestämmelserna, vilka vore avsedda att komma till a n v ä n d n i n g vid nästinstundande dyrortsgruppering, återfinnas å sid. 101—103. 1 Detta moment har införts efter det yttrandena från myndigheter och organisationer inkommit.

108 VI. Sammanfattning av inkomna yttranden. Såsom i inledningen (sid. 7) meddelats, har tillfälle beretts intresserade myndigheter samt personal- och a n d r a organisationer att avgiva utlåtande över förevarande förslag rörande dyrortsgrupperingsarbetet. Förutom överståthållareämbetet och samtliga länsstyrelser ha 22 statliga centrala myndigheter och nämnder samt 23 kommunala och enskilda sammanslutningar inkommit till socialstyrelsen med y t t r a n d e i ämnet, alltså tillsammans 70 yttranden. I det följande skola under vissa huvudrubriker lämnas dels en kort översikt av dessa yttranden, dels utdrag av det väsentliga innehållet i varje yttrande. 1.

Varupriserna.

Hithörande frågor beröras i 15 yttranden. I n å g r a av dessa vitsordas behovet av att varulistan fullständigas till att omfatta så många av de i hushållsbudgeten ingående artiklarna som möjligt och förordas i sådant avseende de i förslaget ifrågasatta åtgärderna. I andra yttranden åter, d ä r a v särskilt de från allmänna civilförvaltningens lönenämnd och kommunikationsverkens lönenämnd inkomna, u t t a l a r man sig för en begränsning av antalet varuslag, v a r a uppgifter skola inhämtas. Under förutsättning av länsprisnämnders inrättande anser länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att uppgiftsinsamlingen må kunna inskränkas från två tillfällen till ett, men bör då i stället undersökningstiden utsträckas från en vecka till förslagsvis en månad eller längre. Även svenska underofficersförbundet förordar ett insamlingstillfälle, men vill förlägga detta till augusti månad. Å andra sidan understrykes i vissa yttranden vikten av två insamlingstillfällen. Av en personalförening föreslås, att prismaterialet införskaffas under tvenne veckor av året med en a två veckors mellanrum. Förslaget att prisuppgifterna skola i största möjliga utsträckning verifieras önskar man i ett par yttranden skärpt för åstadkommande av ännu bättre kontroll. F r å n lotsverkets och fyrpersonalens sida framhålles nödvändigheten av att taga vederbörlig hänsyn till transportkostnaderna vid prissättningen.

109 Särskilt från personalföreningen vid statens vattenfallsverk och statstjänstemännens organisationer i Karlstad ha framförts vissa detaljanmärkningar, vilka återfinnas i de nedan anförda utdragen av vederbörande yttranden. Lotsstyrelsen. »Väsentligt större rättvisa skulle ernås, därest jämväl transportkostnaderna beaktades vid dyrortsgrupperingarna. Härigenom skulle den för lotsverkets vidkommande mest bärande invändningen mot det nuvarande systemet undanröjas. Erinras må att vad som anförts ifråga om fyrplatserna å sid. 69 i förslaget måste äga tillämplighet även beträffande sådana orter, där både fyr- och lotsplatser äro belägna. Såsom i förslaget framhålles, är fyrpersonalen redan nu kompenserad för en del av transportkostnaderna. Sålunda betalas kostnaderna för transport av bränsle och lysemedel i vissa fall av lotsverket. Kostnaderna för uppehållande av förbindelse med land bestridas av lotsverket antingen genom att båtar ställts till vederbörandes förfogande eller ock genom kontanta bidrag. Omnämnas må vidare, att Kungl. Maj:t i ett flertal fall medgivit ersättning för den merkostnad, som till följd av tjänstgöringsplatsens avlägsna belägenhet drabbat tjänsteman vid eget eller familjemedlems sjukdomsfall. Därest transportkostnaderna skulle medräknas vid kommande dyrortsgrupperingar, böra givetvis, såsom också framhållits i förslaget, sådana ersättningar, varom här är fråga, icke dubbelräknas. Vad här ovan anförts om nu utgående ersättningar till fyrpersonalen för vissa transportkostnader gäller emellertid icke landfasta avlägset belägna fyrplatser. Skulle vid ortsgrupperingen hänsyn icke tagas till transportkostnaderna, bör sålunda lotsstyrelsen kunna få för sistnämnda fyrplatsers del utbetala bidrag, motsvarande ersättning för uppehållande av förbindelse med land.» Allmänna civilförvaltningens lönenämnd uttalar sig för en begränsning av antalet varuslag. »Sålunda synes utan olägenhet en del varuslag kunna ur levnadskostnadsuppgifterna uteslutas, som icke eller endast obetydligt växla i pris och som komma till relativt liten användning och därför äga föga betydelse för en hushållsbudget av det slag, som ligger till grund för indexberäkningarna.» Härigenom skulle arbetet med uppgifternas bearbetande m. m. underlättas och förenklas. Kommunikationsverkens lönenämnd avstyrker en utökning av antalet varuposter. »Redan vissa av de förnödenhetsartiklar, som hittills legat till grund för prisinsamlingen, torde förete så ringa prisförskjutningar å olika orter, att ett eliminerande av dem ur prisförteckningen sannolikt icke skulle öva någon egentlig inverkan på indexberäkningarna, och detsamma torde kunna sägas om åtskilliga i hushållsbudgeten för ett s. k. normalhushåll ingående förbrukningsartiklar, som hittills icke medtagits vid prisinsamlingen. Härtill kommer, att en varas prisförändringar få större eller mindre betydelse för hushållsbudgeten, allteftersom förbrukningskvantiteten växlar. Vid en ökning av antalet varuslag å prisförteckningen utöver ovannämnda procenttal av 80 % torde det merendels bliva fråga om förnödenhetsartiklar, som var för sig endast i relativt ringa omfattning ingå i ett normalhushålls förbrukning. Det kan därför enligt nämndens mening ifrågasättas, om ej utvecklingen skulle utan egentligt förfång för dyrortsgrupperingens praktiska utförande

110 snarare kunna gå mot en minskning i stället för mot en ökning av antalet varuposter vid prisinsamlingen.» Svenska underofficersförbundet. 1) Lämpligt begränsa varuprisuppgiften till endast en och att tidpunkten för uppgiftens insamling samtidigt fastställes till augusti månad, vilken månad synes på ett bättre sätt giva uttryck för det verkliga prisläget under året, icke endast för platser som hava större eller mindre karaktär av bad- och sommarorter, utan även för landet i sin helhet; under juli—augusti kunna mera enhetliga priser på åtminstone lantmannaprodukter påräknas över landet som helhet betraktat än eljest. — 2) Önskvärt att formuläret för uppgifternas insamlande upptager de i allmänna handeln förekommande varuslagen under gängse benämning. »Varuslagen obränt santoskaffe och amerikanskt fläsk må anföras som belägg för svårigheten att inom vidsträckta delar av landet korrekt kunna ifylla formuläret.» — 3) Prisuppgiften å ägg bör avse kg, ej tjog. Trafiktjänstemännens riksförbund tillstyrker komplettering av varulistan samt att de uppgiftslämnande myndigheterna åläggas i största möjliga utsträckning verifiera sina uppgifter. Fyrpersonalens förening. Föreningens gamla yrkande om beräknandet av transportkostnader såsom en fördyrande faktor för livsmedel m. m. kan numera, sedan staten håller motorbåtar eller i stället vid en del platser lämnar en ersättning, om än ringa, för uppehållande av förbindelse med land, icke rättvisligen i samma grad som tillförne begäras för andra fyrplatser än de som äro belägna på fastlandet, å Öland eller Gotland, och ha milslånga och svåra vägar att färdas för att anskaffa sina förnödenheter. Vid dessa måste ovillkorligen livsmedel m. m. väsentligt fördyras genom att hålla transportmedel, såsom häst, automobil eller cykel. Som staten icke sörjt för att personalen vid sådana platser erhåller något vederlag, så måste det vara billigt och rättvist att hänsyn tages härtill vid dyrortsgrupperingen. Kvinnliga tjänstemannaföreningar (gemensamt). Budgeten bör moderniseras och omfatta så många av de verkliga utgifterna som möjligt. Svenska arbetsgivareföreningen. Ingen anledning till erinran mot de i socialstyrelsens förslag upptagna ändringarna angående urvalet av primäruppgifter för dyrortsgrupperingen eller metoderna för uppgiftsmaterialets bearbetning. Personalsammanslutningar i Örebro (genom utsedda kommitterade) anse det vara en icke oväsentlig förbättring, att de kommunala myndigheterna åläggas »i största möjliga utsträckning erhålla verifikationer av resp. försäljare å vederbörande varuslags kvalitet och pris», men hemställa att man tar steget ut och kräver att prisuppgifterna skola »helt och fullt» verifieras. Statstjänstemännens organisationer i Karlstad. 1) Koks bör ej rubriceras som gasverkskoks utan som kammarugnskoks. De större städernas gasverkskoks är av denna senare kvalitet, de mindre städernas däremot av en vida sämre. Den med gasverkskoks från kammarugnar jämförbara kvaliteten benämnes gjuterikoks och betingar ett betydligt högre pris än den porösa och fortbrinnande retortkoksen. — 2) Som värmeledningsbostäder nu förekomma i betydligt större utsträckning än förr (ofta med mindre system och värmeledningspanna i varje lägenhet, s. k. våningsvärme), bör

Ill en mot frekvensen av värmeledningsbostäder svarande del av bränsleposten beräknas som koks. Denna del kan bestämmas för varje stad och större ort, där statistik över bostadsbeståndet finns. Statens vattenfallsverks tjänstemannaförbund påpekar vikten av att »i största utsträckning taga hänsyn till variationer i priser inom samma kommun», så att t. ex. den omständigheten beaktas, att tjänstemän och industriarbetare, som bo inom en landskommun men i gränstrakten till ett samhälle med högre priser, äro hänvisade att göra sina uppköp i sistnämnda, dyrare samhälle. Personalföreningen vid statens vattenfallsverk. 1) Prisuppgifter å målet kött böra angivas särskilt för nöt-, kalv- och svinkött; — 2) prisuppgifter på elektrisk energi, försåld enligt hushållstaxor, böra medtagas, åtminstone på de orter, där kokgas icke förekommer; — 3) priset å potatis bör angivas per 5 lit. eller 5 kg, icke såsom nu per 5 lit. eller 1 kg; — 4) bestämmelsen att på varje kg hårt rågbröd skall gå högst 6 kakor bör utbytas mot högst 10 kakor; — 5) i posten ved bör angivas »vid köp om 2 kbm», d. v. s. ett normalt enbetslass i stället för »vid köp lassvis»; — 6) priset å kol och koks bör avse 5 hl, ej såsom nu 1 hl; — 7) vid posten kokgas bör angivas gasens värmevärde; därjämte bör, liksom vid posten elektrisk ström, angivas kostnaden för hyra av mätare. Förslaget om verifikationer av prisuppgifterna tillstyrkes. »För att minska arbetsbördan för de kommunala uppgiftslämnarna samt för att få verifikationerna enhetligt formulerade böra lämpliga blanketter tillhandahållas av socialstyrelsen.» Prismaterialet bör införskaffas under tvenne veckor av året med 1 å 2 veckors mellanrum, varjämte — då en del ovidkommande faktorer ofta kunna inverka på torgpriserna — särskilt avseende bör fästas vid de butikspriser, som samtidigt införskaffas. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län åberopar ett yttrande av chefen för Göteborgs stads statistiska kontor. Enligt detta vore, under förutsättning av länsprisnämnders inrättande, mot förslaget att inskränka insamlingen av uppgifter från två till ett tillfälle intet att erinra, därest undersökningstiden utsträckes från en vecka till förslagsvis en månad eller längre. Eljest lämnades alltför stort utrymme åt tillfälligheterna. En del av de anmärkningar, som riktats mot de i Göteborg på officiell väg införskaffade noteringarna, ha även visat sig bero på tillfälliga prisförändringar, som sannolikt skulle utjämnas, om undersökningstiden utsträcktes. En annan olägenhet med en kort tilltagen undersökningstid är, att det insamlande organet å en större ort icke hinner att utöva en enhetligt genomförd noggrann kontroll av noteringarna från olika delar av området, särskilt förorterna. Länsstyrelsen i Örebro län förordar två insamlingstillfällen såsom givande »säkrare och i alla avseenden mera tillförlitliga resultat». Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Undersökningarna böra så långt möjligt begränsas till att omfatta icke alltför många olika varuslag och helst till sådana, där tveksamhet om kvalitet och dylika påverkande orsaker i görligaste mån skulle vara utesluten.

2.

Bostadshyror.

Ett tjugotal myndigheter och personalsammanslutningar ha uttalat sig, mer eller mindre utförligt, i frågor som beröra denna del av dyrortsgrupperingsarbetet. Även om man säger sig erkänna omöjligheten av att få fram en enhetlig standardtyp såsom representant för de olika orternas bostadsbestånd, anser man dock i några yttranden, särskilt från vissa personalsammanslutningar, att vid jämförelser orterna emellan större hänsyn borde tagas till bostadsbeståndets kvalitet än som skett i socialstyrelsens förslag och att undermåliga lägenheter borde i större utsträckning än förut kunna utmönstras. Å andra sidan framhålles (av kvinnliga tjänstemannaföreningar) såsom orättvist det av socialstyrelsen i utjämnande syfte tillämpade förfaringssättet att å orter med mer än en viss procent centralvärmelägenheter reducera hyresindextalet, För vinnande av större jämförbarhet mellan orternas bostadshyror ha för övrigt framförts en del uppslag, såsom att man skulle räkna med tre bostadstyper: moderna, halvmoderna och omoderna lägenheter, att man endast skulle utgå från lägenhetstypen två rum och kök och bortse från andra lägenhetskategorier, i varje fall från typen enkelrum, enkelkök, att tjänstemannahyrorna skulle komma till större användning i kontrollerande syfte, att eventuellt en besiktning å ort och ställe av lägenhetsbeståndet å de större orterna skulle äga rum genom tjänstemän från socialstyrelsen o. s. v. Från sydsvenskt håll (de högre statstjänstemännens skåneförbund) motsätter man sig förslaget att ej längre taga hänsyn till skiljaktigheten mellan norra och södra Sverige beträffande förhärskande bostadstyper utan räkna med en och samma storlekstyp för hela riket. Även länsstyrelsen i Blekinge län och lönenämnden för riksdagens verk uttala sig i samma riktning, men anse dock förslaget antagligt, om man höjer minimigränsen för vad som bör räknas som »boningsrum» till 6 kvm (länsstyrelsen) eller minst 7 kvm (lönenämnden). I några andra yttranden föreslås nämnda gräns till 9 kvm, och i ett par fall anser man, att jämväl en minsta rymdsiffra (i kbm) bör fastställas. Den ifrågasatta kontrollen av fastighetsägarnas uppgifter genom hyresgästerna förordas i en del yttranden, varvid även förslag framställts i förenklande syfte. I hyresformuläret påkallas från en personalsammanslutning den ändringen, att kostnadsbeloppen för hyra, vatten, lyse, bränsle och sotning m. m. redovisas var för sig. Beträffande hyresberäkningen för fyrplatserna framlägger fyrpersonalens förening ett särskilt förslag. Från Sveriges allmänna folkskollärar-

113 förening föreligger jämväl ett särskilt uttalande i frågan med h ä n s y n till hyresberäkningen för lärarna. Slutligen m å erinras om de speciella synpunkter, som statens bostadsnämnd framfört och vilka, liksom övriga viktigare utlåtanden i ämnet, n ä r m a r e framgå av nedan återgivna u t d r a g . Styresmannen för Åkers krutbruk (bil. till arméförvaltningens yttrande). 1) Hyrorna på landet borde beräknas för flera rum än i en stad. — 2) Att generalisera hyreskostnaderna på landet är ej riktigt. Marinförvaltningen. Hänsyn bör tagas ej blott till förekomsten av centralvärme m. m. utan även till avsaknaden av vissa andra bekvämligheter, som förorsaka utgifter, såsom, för vattenbärning o. s. v. Skolöverstyrelsen. 1) Lämpligt vore, att även en minsta rymdsiffra för boningsrum angåves. — 2) Ifråga om individuell kontroll å fastighetsägarnas uppgifter torde ett enklare, men dock tillräckligt effektivt förfaringssätt (än att varje hyresgäst skall utöva kontroll) vara att å uppgiftsformuläret tecknades bestyrkan av två personer, att hyresuppgifterna jämförts med vederbörande hyreskontrakt samt befunnits överensstämma med desamma. Statens bostadsnämnd. Nämnden har funnit de vid hyresräkningarna framkomna medelhyrorna i många fall anmärkningsvärt låga, synbarligen beroende på att å berörda orter flertalet hyreslägenheter varit jämförelsevis gamla och att därför ett stort antal av dem icke på långt när kunna sägas fylla nutidens krav på en tillfredsställande bostad. Nämnden har därför icke kunnat giva dessa medelhyror något obetingat vitsord såsom vägledning för hyresregleringen vid statens verk. Däremot har nämnden funnit de hyror, som betalas av tjänstemännen i den fria hyresmarknaden å resp. orter vara en värdefull ledning vid förekommande hyresregleringar. Nämnden vill därför särskilt understryka angelägenheten av att dessa tjänstemannahyror i största möjliga utsträckning utnyttjas för kontroll av det föreliggande hyresprismaterialets användbarhet för bestämmande av dyrort för tjänstemännen. Vad beräkningen av bostadshyrorna å landsbygden beträffar, har nämnden intet väsentligt att erinra mot den hittills använda metoden att räkna med en generell bostadskostnadsnivå å alla orter. Dock vill nämnden framhålla önskvärdheten av att, i den mån så låter sig göra, den beräknade bostadskostnaden modifieras med hänsyn till hyresnivån inom olika landsdelar och tjänstemannabostädernas avsevärt högre standard. Även torde uppdelningen av kommuner med tämligen allenarådande jordbruksbygd och sådana av blandad eller mera industriellt betonad karaktär böra modifieras. Hittills tillämpade grunder ha nämligen medfört ojämnheter, som givit anledning till irritation och klagomål. I stora kommuner, exempelvis de stora norrlandssocknarna, har förekommande industri inom ett mindre begränsat område medfört, att den vidsträckta socknen i övrigt, som icke haft någon egentlig förbindelse med ifrågavarande industriområde utan helt och hållet varit att anse såsom jordbruksbygd, räknats som bygd med mera industriellt betonad karaktär. Nämnden ifrågasätter, huruvida icke i angivna fall sådan uppdelning av vederbörande socken kunde verkställas, att industriområdet avskildes från socknen i övrigt. Nämnden framhåller även, att enligt praxis, som numera börjat tillämpas, ersättning för tjänstebostäder å orter utan hyresmarknad fastställes med hänsyn tagen till den hyresindex, som för orten beräknats i samband med dyr8

114 ortsgrupperingen. Denna praxis har godtagits av 1928 års lönekommitté, vars förslag till lönereglemente bl. a. innehåller följande: »Är tjänstebostad belägen å ort, där hyresmarknad, som kan tjäna till ledning vid ersättningens bestämmande, saknas, må i stället skälig hänsyn tagas till den hyresindex, som för orten beräknats i samband med dyrortsgrupperingen.» Den hyresindex, som fastställes för den rena landsbygden, har härigenom fått en särskild betydelse för de befattningshavare, som tilldelats tjänstebostäder, och torde därför framdeles i större utsträckning än hittills bliva föremål för befattningshavarnas speciella intresse. Lönenämnden för riksdagens verk. Då det enligt förslaget är meningen att frångå den hittills tillämpade metoden att för alla orter inom södra Götaland multiplicera medelpriset per eldstad med 3.5 ifråga om två rum och kök, kommer detta att verka oförmånligt för en del orter, där förekomsten av äldre skröpliga fastigheter, innehållande lägenheter med mindre rum, är vanlig och där ofta bostadsutrymmen om 15—20 kvm delas i 2 rum. Nämnden håller därför före, att minimigränsen för vad som bör räknas till boningsrum höjes till minst 7 kvm, då utan en dylik höjning medelhyran i flera städer i de sydligare delarna av landet kommer att sjunka till en nivå, som ej står i överensstämmelse med verkliga förhållandet. Vidare bör ställas den fordran på »boningsrum», att det skall ha en bredd av minst 2 m samt ett kubikinnehåll av minst 13.5 kbm ävensom att därtill hörer en tambur med ett minimimått av minst 2 kvm. Svenska underofficersförbundet. »En större rättvisa ifråga om graderingen av bostäderna med hänsyn till deras verkliga värde synes kunna vinnas genom användandet av samma princip, som nu användes för utfinnandet av medeltalet för hyrespriset mellan de olika landsdelarna, d. v. s. en multiplicering i utsträckt omfattning av medelpriset med olika koefficienter, allt efter ortens bostadsbestånd. Det blir därigenom ieke enbart befintligheten av en eller annan med värmeledning försedd lägenhet, som kommer att bliva utslagsgivande för en orts bostadsbestånd, utan även andra inverkande faktorer. Det finnes exempelvis tjänstemannasamhällen, som sakna en sådan bekvämlighet i sina bostäder som vattenledning.» Trafiktjänstemännens riksförbund. Ett mera likvärdigt bedömningsmaterial skulle erhållas, om man räknade med tre bostadstyper: moderna, halvmoderna och omoderna lägenheter. Rörande vad som vore att hänföra till olika lägenhetstyper skulle givetvis utfärdas noggranna anvisningar. Genom användande av ett vägningsförfarande liknande det som vid 1929 års dyrortsgruppering kommit till användning för utjämning av centralvärmelägenheternas inverkan på hyresnivån, synes man kunna ernå, att materialet för bedömandet av bostadskostnaden å de olika orterna blir mera likvärdigt än för närvarande. — I samma syfte förordas en strängare bortgallring av mindervärdiga lägenheter. Förslaget att beträffande de större orterna använda en representativ metod vid bearbetningen av hyresmaterialet avstyrkes såsom ägnat att minska förtroendet för utredningens tillförlitlighet. Minimigränsen för vad som skall räknas för »boningsrum» bör sättas till 9 kvm golvyta. Kontrollen från hyresgästernas sida, vilken tillstyrkes, skulle lämpligen kunna ordnas på så sätt, att hyresuppgifterna avgåvos av vederbörande hyres-

115 gäster själva till fastighetsägarna i samband med mantalsskrivningsuppgifterna. — I de lokala granskningskonimittéerna böra å orter, där statstjänstemän äro placerade, desamma vara representerade. Sveriges lokomotivmannaförbund. »Att få fram fullt likvärdiga lägenhetstyper för alla orter är givetvis en omöjlighet, men mycket kan likväl ernås genom utgallring av 'de mindervärdiga med avseende å såväl tillståndet i allmänhet som ock speciellt storleksgraden. I sistnämnda avseende kunna vi dock icke finna minimimåttet av sex kvm å vad som skall räknas såsom 'boningsrum' tillräckligt, då som praxis å flera orter gäller, att utrymmen understigande nio kvm ej räknas som boningsrum.» Fyrpersonalens förening. 1) Å de allra flesta platser är fyrpersonalen skyldig utföra diverse underhållsarbeten, såväl in- som utvändigt, å bostäderna. Att uppskatta värdet härav låter sig ej göra annat än för varje plats för sig under viss tidrymd, men givetvis måste man anse hyresbeloppet bliva höjt väsentligt härigenom, om än vederbörande verksstyrelse beräknar det till endast 11 %. — 2) Fyrpersonalen är också skyldig ombesörja sotning, och som är föreskrivet att rensning av kakelugnar ej får ske annat än av fackman, har mången fyrman känning av vad det kostar att få ut en sådan från land. — 3) Å de flesta fyrplatser saknas alla sorters bekvämligheter; trädgårdstäpporna, där sådana finnas, fordra mycket arbete och innehavas icke hyresfritt. — 4) Det enda sättet att komma rättvisan så nära som möjligt är att hyresberäkningen för fyrplatserna sker enligt medelpriset å två rum och kök i den närmast till fyrplatsen belägna staden eller stadsliknande samhället. Sveriges allmänna folkskollär ar förening. »Det förefaller knappast tillförlitligt att av de på skilda håll i landet förekommande bostadstyperna konstruera en matematisk typ, särskilt i vad det gäller lärarna, som enligt boställsordningen ha tjänstebostäder av fastställd storlek och beskaffenhet. Det synes, att en genomsnittlig tvårumslägenhet av omkring 60 kvm golvyta borde tjäna som allmän grundval för hyreskostnadsberäkningen i hela landet. I orter, där kontant ersättning utgår till lärarna — i regel städer och andra större samhällen — synes en kvalificerad hyresuppskattning vara av nöden.» — Härvid böra hyresgästerna sättas i tillfälle att lämna uppgifter, så att dessa ej grunda sig uteslutande på fastighetsägarnas och värdarnas deklarationer. Ifråga om bostädernas beskaffenhet och därav betingade hyror kan man lika litet fastslå, att exempelvis alla centralvärmelägenheter äro »högvärdiga», som fälla det generella omdömet att hus med andra uppvärmningsanordningar alltid stå i lägre klass eller äro billigare. Anförda m. fl. omständigheter motivera, att en allmän och exakt värdering av bostadshyrorna är av nöden. Kvinnliga tjänstemannaföreningar (gemensamt). »Socialstyrelsens förslag att fortfarande tillämpa 1929 års vägningsförfarande för att ernå en utjämning av centralvärmelägenheternas inverkan på hyresnivån kunna vi icke finna vara motiverat utan anse, att de verkliga hyresvärdena böra ligga till grund för jämförelsen. En modern stadslägenhet, som ifråga om bekvämligheter erbjuder största möjliga komfort, har samtidigt på grund av sitt ringa ytinnehåll nackdelar, som icke vidlåda de moderna lägenheterna på landsbygden och i de mindre städerna. P å dessa platser hör till bostaden vanligen en gård, där barnen hava lekmöjligheter utan särskild tillsyn, samt stundom ävenledes trädgårdstäppa. Storstadens bostadsförhållanden medföra även med

116 nödvändighet kostnader för barnens sommarvistelse, vilka kostnader helt bortfalla på landsbygden och i mindre städer. Med hänsyn till dessa förhållanden kan det icke anses rättvist, att i orter med mer än viss procent (år 1929 15 %) centralvärmelägenheter reducera hyresindextalet, såsom socialstyrelsen föreslår. Svårigheten att i de större städerna erhålla bostäder av enklare typ, varigenom invånarna i större utsträckning än annorstädes äro hänvisade till de dyrare lägenheterna, bör få komma till uttryck genom användning av de verkliga hyresindextalen för dessa orter.» I de lokala granskningskommittéerna bör plats beredas för statens löntagare. Personalsammanslutningar i Örebro (genom utsedda kommitterade). 1) Hyresformulären böra vara så uppställda, att uppgifter för hyra, vatten, lyse, bränsle, sotning m. m. upptagas var för sig på särskild rad eller i särskild kolumn och sedan hopsummeras. — 2) Hemställes att minimigränsen för vad som bör räknas till »boningsrum» höjes till 10 eller lägst 9 kvm. Tjänstemannaföreningarna i Norrköping. »Även om man måste gå med på styrelsens uppfattning, att det i praktiken möter nära nog oöverkomliga svårigheter att uppställa en enhetlig bestämd typ såsom representant för de olika orternas bostadsbestånd, måste man dock hålla före, att förbättringar i nuvarande system skulle kunna åstadkommas.» En svaghet i förslaget är uteslutandet av bostadsföreningslägenheterna, vilka på många orter representera en avsevärd del av det bättre bostadsbeståndet. Enligt nuvarande beräkningssätt anger enkelrummets prisläge den siffra, som mest påverkar bostadspostens storlek. »En höjning av medelhyran på enkelrummet med 16 kr. medför att bostadsposten stiger med 12 kr. Samma höjning av medelhyran på ett rum och kök kommer bostadsposten att stiga med 6 kr. och på två rum och kök med 4 kr. etc. Är medelpriset per enkelrum lägre än medelpriset per eldstad å övriga lägenheter, sänker detta den faktiska medelhyran å dessa När nu några få enheter bli avgörande för en orts placering i skatte- och dyrortsgrupp, kommer denna placering fortfarande att i verkligheten bli beroende av enkelrummets medelprisnivå. Det ligger i sakens natur att samhällen med låg bostadsstandard intaga en synnerligen ogynnsam ställning enligt nuvarande system, särskilt som de sämre lägenheterna äro att finna i bostadstyperna enkelrum, enkelkök och ett rum och kök. Med vår erfarenhet av bostadsbeståndet i Norrköping må här framhållas, att flertalet enkelrum och enkelkök utgöra s. k. vindsrum och för övrigt äro av så låg standard, att de egentligen ej borde betraktas som familjebostad.» Det föreslås därför, att lägenhetstypen enkelrum, enkelkök »utelämnas i beräkningarna och att under övervägande tages, huruvida ej det riktigaste vore att endast utgå från medelhyran på två rum och kök såsom uttryck för bostadsposten, varigenom något uppkonstruerat medeltal ej behövde tillgripas». De högre statstjänstemännens skåneförbund. Kravet på bostadsmaterialets kvalitetsbedömning har ej genom socialstyrelsens förslag blivit fört närmare sin lösning än förut. Såsom särskilt betydelsefullt framhålles, »att en tillförlitlig metod för utjämning mellan de olika lägenhetskategoriernas inverkan vid medeltalsberäkningen må komma till stånd. Därest så icke kan ske genom undersökning medelst en tillräckligt fyllig representativ metod, synes det

117 kunna ifrågasättas, att socialstyrelsen genom utsända tjänstemän, vilka alltså vore frigjorda från subjektiva synpunkter, kunde företaga besiktning å ort och ställe av lägenhetsbeståndet å de större orterna.» Socialstyrelsens förslag innebär i ett avseende en försämring ifråga om möjligheterna att ernå det mest rättvisande uttryck för medelhyresnivån inom de olika landsdelarna, nämligen genom att ej längre taga hänsyn till skiljaktigheten mellan norra och södra Sverige beträffande förhärskande bostadstyper utan låta beräkningen av hyrespriserna å resp. orter avse samma antal eldstäder för riket i dess helhet. Det hemställes, »att innan det hittills använda beräkningssättet blir utdömt en sakkunnig utredning blir verkställd över huruvida en sådan omkastning i boendeförhållandena verkligen inträffat som ett slopande av den gällande reduktionsfaktorn förutsätter». Ifråga om minimigränsen för vad som bör räknas såsom »boningsrum» hemställes, att denna måtte höjas till åtminstone 7 kvm golvyta, alternativt att hyresräkningsformuläret må upptaga skilda kolumner dels för sådana boningsrum och dels för »kammare», varmed betecknas boningsutrymmen understigande de fastställda 7 eller 8 kvm. Ifråga om önskemålet att vinna kontroll över hyresvärdarnas uppgifter ifrågasattes som lämpligt, att hyresvärdarna, innan deras uppgifter överlämnas till insamlingsmyndigheten, skola ha skyldighet att hålla desamma under visst antal dagar tillgängliga för granskning av hyresgästerna. Personalföreningen vid statens vattenfallsverk. Hyresformuläret bör upptaga uppgifter om olika slag av bekvämligheter m. m. samt huruvida extra avgifter utöver hyran erläggas för exempelvis varmvatten, garage etc. Förslag till hyresformulär bifogas. Länsstyrelsen i Gotlands län förordar, i anslutning till bilagt yttrande från föreningen av statstjänstemän av högre grad inom Gotlands län, att undermåliga lägenheter — utöver de av hälsovårdsmyndighet utdömda — skulle kunna utmönstras. Länsstyrelsen i Blekinge län anser den förut tillämpade metoden att räkna med lägenhetstyper av olika storlek för olika delar av riket böra fortfarande komma till användning. I händelse socialstyrelsens förslag om höjning av minimigränsen för vad som bör räknas till boningsrum från 5 till 6 kvm kommer att genomföras, anser sig dock länsstyrelsen icke ha anledning till erinran mot socialstyrelsens ändringsförslag i berörda avseende. Länsstyrelsen i Västerbottens län. Riktigheten av fastighetsägarnas uppgifter bör vitsordas av hyresgästerna.

3.

Skatter.

Nedanstående fem myndigheter och organisationer ha gjort särskilda uttalanden beträffande skatteposten. Länsstyrelsen i Uppsala län. »Det hittills tillämpade förfarandet att vid skattegrupperingen icke taga hänsyn till skattepostens storlek å resp. orter torde vara det principiellt r i k t i g a . . . Om emellertid det skulle befinnas, att ett medtagande av skatteposten vid skattegrupperingen, varigenom denna komme att sammanfalla med lönegrupperingen, icke skulle medföra några u r praktisk

118 synpunkt väsentliga avvikelser från den placering i dyrortsgrupper, som skulle inträffa vid en gruppering, vid vilken skatteposten icke medtages, kan ett avsteg från vad som måste anses principiellt riktigt låta sig försvara av arbets- och kostnadshänsyn. Länsstyrelsen är icke i tillfälle att bedöma, huru härmed i allmänhet förhåller sig, men håller för sannolikt, att i Uppsala län, där högt skattetryck förefinnes endast i kommuner med låga levnadskostnader, förskjutningarna i dyrortsgrupperingen skulle bliva mycket små, om ens sådana över huvud skulle inträffa.» Länsstyrelsen i Norrbottens län. »Särskilt finner länsstyrelsen förslaget om att skatteposten hädanefter skall medräknas även vid skattegrupperingen vara värt beaktande.» Flygstyrelsen (4:e flygkåren). 1) Skatterna böra uträknas för i medeltal fem år. — 2) Skatteposten bör medtagas vid skattegrupperingen. Sveriges statstjänstemannanämnd har särskilt med tillfredsställelse konstaterat, att skatteposten skulle komma att hädanefter medräknas även vid skattegrupperingen. Trafiktjänstemännens riksförbund. Skatteposten bör rättvisligen beräknas efter ett graderat inkomstbelopp, ej efter samma inkomstbelopp i alla kommuner. 4.

Övriga utgiftsposter.

H ä r o m föreligga y t t r a n d e n från å t t a myndigheter och organisationer, vilka y t t r a n d e n huvudsakligen gå ut p å önskvärdheten av att i beräkn i n g a r n a m å t t e medtagas n å g r a flera poster än hittills varit fallet. H ä r nedan följa u t d r a g av dessa yttranden. Överståthållareämbetet (Stockholms stads statistiska kontor). Vissa utgifter, utmärkande för en storstad av Stockholms omfattning och karaktär (huvudstad), såsom utgifter för resor inom staden samt för måltider utom hemmet, utgifter för legitima kulturella ändamål (föreläsningar och studiebesök, andra bildande offentliga föreställningar eller anordningar o. d.) samt för vissa andra av storstadsförhållandena betingade behov, böra få på ett eller annat sätt göra sig gällande vid beräkning av indextalet för Stockholm. Länsstyrelsen i Gotlands län förordar, i anslutning till bilagt yttrande från föreningen av statstjänstemän av högre grad inom Gotlands län, att grunderna för dyrortsgrupperingen skäligen borde få en sådan allmännare räckvidd, att exempelvis sådana fördyringar, vilka sammanhänga med det insulära läget, skulle bliva tillbörligen beaktade. Styresmannen för Åkers krutbruk (bil. till arméförvaltningens yttrande). Böra medtagas i större utsträckning än nu; den största orättvisan i grupperingen ligger just i bortovaron av dessa utgifter. Svenska underofficersförbundet. 1) Önskvärt att de till antalet mycket begränsade poster, som enligt förslaget tillåtas ingå, beräknas efter grunder, som ligga verkligheten närmare. Så t. ex. kan beräkningsgrunden för skolagning möjligen motsvara verkligheten inom större städer, men å landsorten måste för familjer, med den sammansättning förslaget utgår ifrån vid sina

119 beräkningar, 12 par halvsulningar anses normalt. »Äro de övriga detaljpriserna under 'övriga utgiftsposter' beräknade efter samma grunder som skolagningen, kan slutresultatet icke bli rättvisande.» — 2) Brandförsäkringsavgifter, vilka för hushållsbudgeten i landsorten ingalunda äro oväsentliga utgifter, borde upptagas och inräknas bland övriga utgiftsposter. — 3) Därest en mot allmänna rättsmedvetandet icke alltför avvikande princip skall tilllämpas vid dyrortsgrupperingen, synes det bl. a. även nödvändigt att inräkna kostnaderna för barns hållande i skola å främmande ort. De skäl häremot, som anföras i förslaget, borde icke få avskräcka. Trafiktjänstemännens riksförbund. Önskvärt att en större del av dessa utgiftsposter och särskilt utgifterna för barns skolgång kunde medtagas vid beräkningarna. »Den i betänkandet framlagda redogörelsen synes emellertid giva vid handen, att möjligheterna härutinnan äro synnerligen begränsade.» Fyr per sonalens förening. Särskilt ifråga om lakar- och sjukvård samt barnens skolgång äro fyrplatserna på grund av sin belägenhet försatta i en väsentligt sämre ställning än andra orter och borde med hänsyn härtill behandlas som verkliga dyrorter. Kvinnliga tjänstemannaföreningar (gemensamt). Enligt den å sid. 42 intagna budgeten har alltför liten hänsyn tagits till beklädnadsutgifter för hustru och barn. — Det torde finnas möjlighet att i likhet med vad fallet varit beträffande skolagning medtaga arbetslönen för tillverkning av kläder för såväl män som kvinnor. Dessa arbetslöner variera högst betydligt å olika orter. Statstjänstemännens organisationer i Karlstad. »Varor som kläder, husgeråd och andra inventarier m. fl. ingå dels i växlande mängder i hushållsbudgeten på skilda orter och i olika landsdelar och förekomma även i så många olika och svårt definierbara kvaliteter, att socialstyrelsens tvekan att taga med sådana utgiftsposter är väl förklarlig. I en del fall torde det dock vara görligt att räkna med poster av detta slag.» Det föreslås i sådant avseende att i beräkningarna medtagas 1) ifråga om beklädnadsvaror åtminstone manskostymer av något känt konfektionsmärke, t. ex. Kabom eller Collijn; 2) prenumerationspriset per år för någon i orten vanlig tidning; 3) en genomsnittlig summa för sjuk- och livförsäkring; 4) ett antal biografbiljetter till det i orten vanliga priset för dylika föreställningar. Det framhålles f. ö. med styrka, »att det enda skälet till uteslutning av utgiftsposter från dyrortsgrupperingsberäkningarna är, att dels varans kvalitet ej kan definieras, dels att konsumtionen av varan växlar i så hög grad från ort till ort och i skilda landsdelar, att resultatet blir osäkrare, när varan tages med än om den uteslutes».

5.

Riksmedeldyrheten.

F r å g a n om riksmedeldyrheten och dess beräknande har endast berörts i följande tre yttranden. Länsstyrelsen i Stockholms län. Det nuvarande systemet, som bygger på orternas relativa dyrhet, är ägnat att ofta framkalla missvisande och rent av oriktiga resultat. De av socialstyrelsen påvisade svårigheterna med något

120 annat system torde ej kunna anses mera betydande än nu rådande, ofta påtalade missförhållanden beträffande gruppförflyttningarna. Statstjänstemännens organisationer i Karlstad. Vad beträffar den omständigheten att en ort kan få sitt indextal ändrat, även om den absoluta dyrheten på orten ej undergått förändring, därigenom att riksmedeldyrheten ökat eller minskat, alltså på grund av förändringar i övriga orters dyrhet, så synes det enda och riktiga sättet att komma från denna mindre önskvärda konsekvens vara, »att varje ny dyrortsgruppering, som liksom skattegrupperingen bör äga rum vart femte år, åtföljes av en samtidig lönereglering. Därvid skall lönesatsen i den dyrortsgrupp, som motsvarar riksmedeldyrheten, ändras i direkt proportion till denna. Lönesatserna i de övriga dyrortsgrupperna böra sedan bestämmas i direkt proportion till de indextal, som gälla för dessa grupper. I tider av stabiliserade dyrhetsförhållanden komma givetvis löneskalorna och dyrortsindex att bli i det allra närmaste fasta.» Personalföreningen vid statens vattenfallsverk. En stor olägenhet vidlåder det nuvarande systemet, nämligen att orter, trots oförändrade dyrhetsförhållanden, kunna flyttas ned, beroende på att andra orter till följd av prisförhöjningar kommit högre upp på ortsindexskalan, varigenom riksmedeltalet höjts. »Om lönereglering vidtages i samband med omgrupperingen, kunna dylika oegentligheter undvikas, och även torde en dylik anordning medföra, att antalet förflyttningar av orter från en ortsgrupp till en annan minskas.»

6.

Antalet ortsgrupper.

Rörande denna fråga ha trettio myndigheter och organisationer uttalat sig. Av dessa h a fjorton bestämt förordat eller ansett sig kunna gå med på en reducering av antalet ortsgrupper från n u v a r a n d e sju eller — om extragrupp H medräknas — å t t a till fem, i allmänhet dock endast under uttryckligt förbehåll a t t någon ä n d r i n g ej vidtages a n n a t än i samband med lönereglering. Däremot ha likaledes fjorton myndigheter och organisationer bestämt avstyrkt en sådan reducering och förordat samma antal grupper som hittills eller, i fyra fall, ansett en utökning (exempelvis till tio) v a r a önskvärd. I ett p a r yttranden framhålles mera allmänt, a t t en ändring ej bör ske u t a n verkliga skäl. I det följande återgivas u t d r a g av vederbörande y t t r a n d e n och däri anförda motiveringar. Marinförvaltningen. Bör ej ändras förrän i samband med ikraftträdandet av de nya avlöningsreglementen, däri ortsgruppernas antal upptagits till det nu föreslagna (5). Försvarsväsendets lönenämnd. Nuvarande antal bör ej ändras annat än i samband med en realprövning av lönefrågan i andra avseenden. Generalpoststyrelsen har tidigare (i yttrande över 1928 års lönekommittés förslag) uttalat sig för ett system med fem ortsgrupper. »Då emellertid ett sådant system ansågs verka orättvist inom den lägsta dyrortsgruppen, instämde generalpoststyrelsen därvid i ett från annat håll framkommet förslag

121 om att avlöningarna inom denna grupp fastställdes med utgång från avlöningarna inom den nuvarande B-gruppen.» Telegrafstyrelsen understryker särskilt, »att en så genomgripande ändring av löneplanens allmänna struktur som en minskning av antalet ortsgrupper till fem icke rimligtvis bör eller kan komma till stånd utom i samband med en verklig lönereglering. En omläggning inom den nuvarande löneplanens ram skulle eljest leda till att ett stort antal tjänstemän, tillhörande mellangrupperna i löneplanen, skulle komma att drabbas av en opåkallad löneminskning på grund av ortens nedflyttning i dyrortshänseende.» Kommunikationsverkens lönenämnd. De anförda skälen för en reducering av antalet ortsgrupper till fem torde visserligen icke kunna frånkännas betydelse. Men »tydligt är att — under förutsättning av ungefär samma spännvidd mellan dyraste och billigaste ort som för närvarande — löneskillnaden mellan en ortsgrupp och en annan blir större i samma mån som antalet ortsgrupper minskas. Om det sålunda å ena sidan kan antagas att upp- och nedflyttningarna bliva relativt få, kan man å andra sidan förutse, att för befattningshavarna å de orter, som i allt fall skulle komma att rubbas i sin ortsplacering vid en allmän omgruppering, förändringarna i lönebeloppen gjorde sig desto mera märkbara. Lönenämnden befarar, att det samlade missnöjet från deras sida, som under nu angivna förutsättning bleve föremål för en nedflyttning i dyrortsgrupp, skulle bliva minst lika stort om icke större än under nuvarande förhållanden. Givet är, att ju flera de grupper äro, på vilka fördelningen av orterna sker, ju större bliva möjligheterna att anpassa lönerna på de olika orterna efter de på varje särskild ort rådande levnadskostnadsförhållandena. En begränsning i gruppernas antal lärer nämligen knappast kunna antagas bliva förenad med någon allmän ökning av den procentuella skillnaden i lönebeloppen mellan billigaste och dyraste ort. Lönenämnden hyser sålunda för sin del den uppfattningen, att införande av ett system med färre antal ortsgrupper än för närvarande icke skulle ur de synpunkter, nämnden har att anlägga på frågan, medföra sådana fördelar, att de uppvägde de därmed förenade olägenheterna. Nämnden vill därför uttala sig för bibehållande av nuvarande antal ortsgrupper vid lönegrupperingen.» Särskilt yttrande av herr G. W o 1 d, som framfört tanken, att »därest allmänna omgrupperingar måste företagas mellan löneregleringarna, omflyttning av orterna därvid bör äga rum endast i den mån dessas indextal med mera än 10 enheter över- resp. understiga gränstalen för den grupp de tillhöra. Den önskade inskränkningen av antalet gränsfall skulle härigenom vinnas, mera tillfälliga rubbningar i orternas inbördes dyrhetsförhållanden neutraliseras och ökad stabilisering i ortsgrupperingen ernås.» Vattenfallsstyrelsen. Den föreslagna minskningen av ortsgruppernas antal synes mindre lämplig, »då ortsindexskalans spännvidd ökats, sedan nu gällande löneplan fastställdes, och då förslaget innebär en ökad löneskillnad mellan sådana orter, vilka ligga nära intill men på ömse sidor om en gruppgräns. Det är visserligen sant, att ett mindre antal ortsgrupper medför ett mindre behov av förflyttningar av orter mellan ortsgrupperna, men det förefaller dock, som om ett något större antal dylika förflyttningar med mindre löne-

122 skillnader vore att föredraga framför ett något mindre antal förflyttningar med större löneskillnader.» Det är emellertid att märka, att efter en övergång till det av vattenfallsstyrelsen förordade systemet med successiv anpassning av löneplanen efter ortsindexskalan någon förflyttning av en ort från en ortsgrupp till en annan icke torde behöva förekomma av andra skäl än ändrade dyrhetsförhållanden beträffande orten själv. Nämnda anordning borde därför i och för sig medföra en minskning av antalet förflyttningar i förhållande till vad som varit fallet vid de båda senaste ortsgrupperingarna, då även andra omständigheter medverkat till att åstadkomma förflyttningar av orter mellan ortsgrupperna. Allmänna civilförvaltning ens lönenämnd. En dyrortsgruppering på fem ortsgrupper skulle medföra bestämda fördelar såväl med hänsyn till det minskade arbetet vid skatte- och lönegrupperingarnas tekniska utförande som ock i avseende å den praktiska tillämpningen. Nämnden förutsätter emellertid, att den ifrågasatta övergången till ändrat antal ortsgrupper sker först i samband med en blivande lönereglering. En reservant, J. A. R e i n w a l l , anser det vara av stor vikt att antalet ortsgrupper bibehålles vid det, som nu provisoriskt är fastställt ifråga om lönegrupperingen. Måhända kunde dock en reducering av antalet ortsgrupper vara påkallad för de högre avlönade tjänstemännen. Lantmäteristyrelsen förordar att antalet grupper för såväl löne- som skattegrupperingen sättes till fem. Lönenämnden för riksdagens verk. Antalet ortsgrupper torde lämpligen böra ökas till tio. Därvid skulle varje grupp erhålla intervallen 50 utom grupp A, till vilken samtliga orter med ett högsta indextal av 950 skulle hänföras. För en sådan gruppering talar i främsta rummet statsfinansiella skäl. Ett genomförande av förslaget med 5 ortsgrupper skulle nämligen medföra, att ett stort antal tjänstemän skulle komma att uppflyttas i lönehänseende. Därvid skulle sålunda vid en sammanslagning av A- och B-grupperna till grupp I, C- och D-grupperna till grupp I I etc, A-gruppen i lönehänseende likställas med Bgruppen och C-gruppen med D-gruppen. En förskjutning uppåt blir alltså oundviklig. Dessa olägenheter skulle undvikas genom att orterna indelades i 10 grupper, varjämte i så fall den fördelen skulle vinnas, att vid en eventuell överflyttning till en lägre grupp verkningarna därav bli mindre kännbara. Sveriges statstjänstemannanämnd. Under inga förhållanden bör en omläggning från sju (eller åtta) ortsgrupper till fem äga rum »utan samband med en verklig lönereglering, då resultatet eljest skulle bli en direkt och omotiverad löneminskning för de tjänstemän, som på grund av omgrupperingen bleve hänförda till en lägre ortsgrupp än de vid bibehållande av nuvarande löneplan skulle ha kommit att tillhöra». Statstjänarnas centralorganisation motsätter sig på det bestämdaste all tanke på en reducering av antalet ortsgrupper; det bör fastställas till åtta. Svenska underofficers förbundet. En begränsning av ortsgruppernas antal förutsätter en omarbetning av de nuvarande löneskalorna och torde alltså knappast kunna äga rum annat än i samband med en lönereglering. Försvarsverkens civila personals förbund. J u större marginalen blir orterna emellan, ju större förutsättningar finnas för en orättvis lönegruppering. Bli

123 grupperna flera ooh marginalen mindre, komma lönerna att bättre ansluta sig till levnadskostnaderna å resp. orter. Förordar därför åtta ortsgrupper. Trafiktjänstemännens riksförbund. Förslaget med fem ortsgrupper synes ej kunna eller böra realiseras utan i samband med en lönereglering. Sveriges lokomotivmann\aförbund avråder bestämt från minskning av antalet ortsgrupper till fem. »Över huvud taget anser förbundsstyrelsen att ett mindre antal ortsgrupper är detsamma som minskning i möjligheterna att åstadkomma nödig smidighet ooh rättvisa de olika orternas tjänstemän emellan.» En förändring härutinnan »måste därtill under alla förhållanden anstå till i samband med en blivande lönereglering av så pass omfattning att en lönereduktion för en del orters tjänstemän undvikes>. Fyrpersonalens förening. Antalet ortsgrupper bör bibehållas vid sju, med en extragrupp H för huvudstadens tjänstemän, om det i fortsättningen anses nödvändigt. Sveriges allmänna folkskollärarförening. »Huru minskningen av ortsgruppernas antal och ökningen av intervallernas storlek komme att verka för speciellt lärarnas placering på löneskalan är svårt att precisera. Centralstyrelsen önskar dock framhålla nödvändigheten av att indelningen i dyrorter sker på ett sådant sätt, att full kompensation enligt beräknad levnadskostnadsindex verkligen bjudes befattningshavarna i dyrorterna.» Kvinnliga tjänstemannaföreningar (gemensamt). Frågan om antalet ortsgrupper sammanhänger med lönereglering. Svenska städernas förhandlingsorganisation. »Det enda sammanhang, i vilket en ändrad gruppering kan komma att influera på förhandlingsorganisationens arbetsförhållanden är ifråga om den kommunala lönestatistiken och de återverkningar, som ändringar i grupperingen kunna få beträffande möjligheterna till jämförelser med de av socialstyrelsen publicerade uppgifterna rörande löneförhållandena inom andra arbetsområden. Ur lönestatistisk synpunkt är större differentiering av jämförelsematerialet att föredraga framför mera summariska uppgifter. Det vill därför förefalla, som om en minskad differentiering skulle medföra ett minskat värde hos det jämförelsematerial, som framdeles komme att stå till buds. Ur denna synpunkt kan det ifrågasättas, om icke en minskning av antalet dyrortsgrupper skulle kunna vålla vissa olägenheter.» Landsorganisationen (med gemensamt yttrande av s v e n s k a j ä r n v ä g s m a n n a f ö r b u n d e t , k o m m u n a l a r b e t a r e f ö r b u n d e t , p o s t mann a f ö r b u n d e t samt t e l e g r a f - o c h t e l e f o n m a n n a f ö r b u n d e t ) avstyrker förslaget om reducering av antalet ortsgrupper »med hänsyn till det förhållandet att en sammanträngning av nuvarande dyrortsgrupperingsskala skulle i lönehänseende medföra betydande nackdelar, särskilt för de vid statsverken anställda befattningshavarna». Personalsammanslutningar i Örebro (genom utsedda kommitterade) vädja enträget, att någon minskning av antalet ortsgrupper icke må komma till stånd utan tvärtom en ökning, såsom syftande till större rättvisa. De högre statstjänstemännens skåneförbund. Varje övergivande av den 50poängskala, på vilken det gällande lönesystemet är byggt, måste betecknas som ett orättmätigt rubbande av de en gång av riksdagen lagda grundvalarna för detta lönesystem.

124 »Ur synpunkten att dyrortsgrupperingen må kunna på bästa sätt fylla sin uppgift, nämligen att åstadkomma mesta möjliga utjämning beträffande de allmänna bostadskostnaderna för tjänstemän å olika orter, måste givetvis en dyrortsskala med ett relativt stort antal intervaller vara eftersträvansvärd för såväl statsverket som tjänstemännen.» Det anförda skälet för en reducering av ortsgruppernas antal, nämligen att ortsindextalens approximativa karaktär icke tillåter en alltför ingående klassificering av orterna med avseende å deras relativa dyrhet, »innebär ett enligt förbundets uppfattning alltför starkt underkännande av de tidigare dyrortsgrupperingarna. Att mycket brustit i desamma har nogsamt blivit konstaterat, men sedan den fungerande dyrortsapparaten under de föregående grupperingarnas skarpa officiella skärseld blivit belyst i alla detaljer och erforderliga förbättringar så småningom blivit genomförda, torde det med fog kunna påstås, att det gällande systemet för dyrortsgrupperingen i stort sett ingiver allmänt förtroende och är väl ägnat att tjänstgöra som stomme för en uppdelning i förslagsvis tio stycken ortsgrupper.» Statstjänstemännens organisationer i Karlstad avstyrker förslaget om fem dyrortsgrupper och uttalar sig för bibehållande av nuvarande åtta grupper. Personalföreningen vid statens vattenfallsverk. Den föreslagna inskränkningen i antalet ortsgrupper från åtta till fem kan ej tillstyrkas. Det vore avsevärt bättre, om ortsgruppernas antal vore större än nu. — Emellertid bör man ej i förväg fastställa antalet ortsgrupper. »Detta bör nämligen göras beroende av ortsindexskalans spännvidd, så att man vid ringa spännvidd har ett jämförelsevis litet antal ortsgrupper och vid större spännvidd ett jämförelsevis stort antal dylika grupper. Om man förutsätter, att löneskalans och ortsindexskalans spännvidd bör stå i en ej alltför orimlig proportion till varandra, följer härav att en lönereglering kan bli erforderlig vid varje ny ortsgruppering. En dylik anordning vill föreningen på det livligaste förorda, ty endast genom samtidig lönereglering och ortsgruppering kan rättvisa ske ifråga om avvägningen av tjänstemännens löner å de skilda orterna i landet.» Länsstyrelsen i Stockholms län kan ej tillstyrka inskränkning av antalet ortsgrupper annat än i samband med lönereglering. Länsstyrelsen i Södermanlands län. Antalet grupper bör hållas tämligen lågt. Länsstyrelsen i Blekinge län. Förändring i nuvarande antalet ortsgrupper bör ej vidtagas utan tvingande skäl och enbart för vinnande av likställighet med skattegrupperingen. Länsstyrelsen i Hallands län. I ett lönesystem med ett fåtal dyrortsgrupper blir steget mellan de olika grupperna större, och härigenom kunna avlöningsförhållanden mellan tjänstemän, bosatta å orter med obetydlig dyrhetsskillnad, bliva avsevärd. Därför skulle »större rättvisa vederfaras löntagarna genom uppställande av flera dyrortsgrupper med mindre intervaller mellan indextalen». Tillstyrker systemet med sju ortsgrupper. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Samma antal grupper förordas för skatte- och lönegrupperingen, nämligen fem. Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar fem grupper, »då en sådan minskning av dessa ortsgrupper säkerligen kommer att bidraga till en välbehövlig förenkling av det tidsödande arbetet utan att i någon betydande grad äventyra rättvisan de olika befattningshavarna emellan».

7.

Gruppintervallerna.

F r å g a n om gruppintervallerna och deras fastställande beröres i femton yttranden, av vilka det stora flertalet u t t a l a r sig för socialstyrelsens förslag att gruppintervallerna böra fastställas vid varje n y lönereglering resp. skattelagstiftning och sedan förbliva oförändrade, intill dess statsmakterna genom gemensamt beslut vidtaga ändringar. I ett par y t t r a n den framhålles dock önskvärdheten av att under mellanperioderna en viss översyn eller justering a v löneskalan m å kunna verkställas av Kungl. Maj:t genom tillskapande, där behovet så krävde, av en ny dyrortsgrupp, uppåt eller nedåt, på sätt som skedde å r 1931, då extragruppen H kom till. Med avseende å frågan h u r u g r u p p g r ä n s e r n a skola fastställas i förhållande till riksmedeltalet föreligga endast några få uttalanden, vilka tillstyrka det i socialstyrelsens förslag förordade alternativ 2. U t d r a g av vederbörande y t t r a n d e n i hithörande spörsmål följa nedan.

här

Arméförvaltningen påyrkar fixering i vederbörliga författningar av intervallerna för de olika dyrortsgrupperna. Flygstyrelsen (l:a flygkåren). Intervallerna böra fastslås och ej kunna av Kungl. Maj:t ruckas utan riksdagens hörande. Generalpoststyrelsen. Fastställandet av gruppintervallerna bör äga rum i samband med ny lönereglering. Vattenfallsstyrelsen. Nuvarande bristande överensstämmelse mellan den fixa löneplanen och den föränderliga ortsindexskalan synes ej kunna avhjälpas genom socialstyrelsens förslag. »Det enda rationella sättet att komma till rätta med berörda missförhållanden är, att statsmakterna verkligen besluta sig för att varje generell omgruppering av orterna i lönehänseende skall vara förenad med en omreglering av vederbörande löneplaner, såsom förordats av såväl 1918 års lönekommitté för kommunikationsverken som 1928 års lönekommitté. — Givetvis bör dock en dylik omreglering av löneplanerna endast företagas, därest så finnes påkallat av inträdda förändringar med avseende å ortsindexskalan eller av förhållandena å den allmänna lönemarknaden. Därvid böra såväl lönebeloppen för de olika ortsgrupperna kunna ändras som även antalet ortsgrupper kunna anpassas efter det föreliggande behovet.» Skolöverstyrelsen. Med hänsyn till den avsevärda tid som — enligt vad erfarenheten visat — åtgår från det behov av lönereglering ansetts föreligga ooh tills reglering genomförts, synes man kunna ifrågasätta lämpligheten av att vid varje ny lönereglering resp. skattelagstiftning intervallerna för dyrortsgrupperna borde fastställas och sedan bli oförändrade tills ändringar vidtoges av statsmakterna. Men även lämpligheten av att på administrativ väg föreskriva olika intervaller synes av de skäl socialstyrelsen anfört tvivelaktig. »Med utgångspunkt från det förfarande som i sak iakttagits genom beslutet om särskilt dyrortstillägg för en del orter, vars indextal betydligt överstigit det, som reguljärt bort gälla för ortsgrupp G, skulle ett sådant system

126 kunna befinnas lämpligt, varigenom dyrortsgruppernas intervall visserligen fastställdes i samband med lönereglering, men Kungl. Maj:t dock tillerkändes rätt att medgiva inrättandet av ny dyrortsgrupp, när en dyrortsgrupp — antingen den övre eller den nedre i förhållande till riksmedeltalet — omfattade ett visst antal dyrorter, som i dyrhetsgrad låge minst 50 % över den övre resp. lägre gränsen för gruppen ifråga, om samma intervall skulle gällt som för övriga dyrortsgrupper.» Lönenämnden för riksdagens verk. Det bör tagas under övervägande att återgå från nu tillämpade system med 60-talsintervaller till 50-talsintervaller. Då beslut fattades om införande av förstnämnda system utan samtidig höjning av ortstilläggen, innebar detta en lönesänkning för befattningshavare å orter, som därigenom blevo nedflyttade till en lägre ortsgrupp. En åtgärd i sådan riktning måste under sådana förhållanden anses som skälig. Sveriges statstjänstemannanämnd. »Tveksamt om det kan vara riktigt att vid varje ny lönereglering fastställa intervallerna för ifrågakommande dyrortsgrupper och sedan låta gruppgränserna förbliva oförändrade, intill dess statsmakterna genom gemensamt beslut vidtaga ändringar, då man samtidigt förutsätter, att ny dyrortsgruppering skall äga rum vart femte år. För sin del är styrelsen för Sveriges statstjänstemannanämnd närmast böjd för att föreslå, att ingen mera genomgripande omflyttning av orter på dyrortsskalan bör komma till stånd utan samband med en översyn av löneskalan. Denna översyn behöver icke innebära någon 'lönereglering' i vedertagen bemärkelse med vidlyftiga författningsändringar ooh utfärdande av nya reglementen utan endast en anpassning av löneplanen efter resultatet av levnadskostnadsundersökningen å olika orter inom landet. En dylik justering av löneskalan ägde rum år 1931, då provisoriskt dyrortstillägg beviljades vissa befattningshavare å de mest utpräglade dyrorterna i riket. Om man, såsom i den föreliggande utredningen ifrågasattes, skulle för framtiden publicera ej blott indextalen utan även de absoluta kostnadssummorna för varje ort, skulle man enligt styrelsens mening ej blott skingra en del av det misstroende mot grupperingsarbetet, som givit sig till känna från åtskilliga håll, utan sannolikt även bidraga till att förhindra omgruppering av orter, vilkas absoluta dyrhet undergått ingen eller obetydlig förändring, ehuru ortens relativa dyrhet i förhållande till riksmedeldyrheten undergått en förskjutning, som kunnat föranleda ortens hänförande till annan dyrortsgrupp.» Trafiktjänstemännens riksförbund. »Principen att intervallerna för ortsgrupperna skola fastställas i samband med beslut om lönereglering resp. skattelagstiftning har alltid av riksförbundet förfäktats.» Sveriges lokomotivmannaförbunid. Ändringar ifråga om intervallerna mellan dyrorterna böra ej få förekomma annat än i samband med lönereglering. Sveriges allmänna folkskollärarförening. En fördel att ortsgruppintervallernas bestämmande ej, såsom hittills skett, anförtros åt administrativ myndighet. Kvinnliga tjänstemannaföreningar (gemensamt). Intervallerna böra förbli oförändrade, intill dess statsmakterna genom gemensamt beslut vidtaga ändringar. De högre statstjänstemännens skåneförbund ansluter sig beträffande indelningen av dyrortsskalan i intervaller till det av socialstyrelsen i dess förslag förordade alternativ 2, vilket dock enligt förbundets mening logiskt förutsätter

127 en utbyggnad av skalan till det antal intervaller som betingas av de undersökta orternas hela spridningstal, även om detta skulle komma att uppgå till exempelvis tio. Statstjänstemännens organisationer i Karlstad uttalar sig för lönegrupper, omfattande 70 indexenheter i stället för nuvarande 60. Härigenom skulle lönegrupperingen komma i direkt samband med skattegrupperingen (140 indexenheter), i det att var och en av skattegrupperna II, I I I ooh IV skulle vid lönegrupperingen delas upp på två grupper. Som villkor för en dylik uttänjning av lönegruppgränserna måste emellertid uppställas »fordran på en lönereglering, varvid lönesatserna i de föreslagna 8 grupperna fastställas så att skillnaden mellan lägsta och högsta lönegrupp blir mer än nu gällande 25 %, exempelvis 30 %». Svenska arbetsgivareföreningen. Rörande den ifrågasatta minskningen av antalet ortsgrupper för statens lönegruppering från sju till fem, finner arbetsgivareföreningen icke anledning att uttala sig. Hittillsvarande sjugruppsindelning av orterna har icke varit normerande för lönesättningen inom det enskilda näringslivet; denna oavhängighet måste i enlighet med vad som i det föregående anförts även i fortsättningen uppehållas. Härvidlag är det av betydelse, att orternas indextal komma att offentliggöras och att sålunda de intresserade enskilda med förbigående av statens lönegruppering i fortsättningen kunna gå direkt på indexsiffran för varje ort. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Fastställandet av gruppintervallerna »bör verkställas av Kungl. Maj:t och riksdag gemensamt. — Härmed vore den möjligheten utesluten, som i kritiken framhålles, att Kungl. Maj:t skulle på denna väg utan riksdagens medverkan kunna vidtaga förändringar i löne- och skatteförhållanden.» Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar i likhet med socialstyrelsen den med alternativ 2 i styrelsens förslag betecknade metoden.

8.

Vissa specialgrupper av orter.

Hithörande spörsmål i förslaget ha endast berörts i tvenne yttranden, av vilka u t d r a g lämnas h ä r nedan. Järnvägsstyrelsen har intet att erinra mot de föreslagna nya reglerna för inplaceringen i dyrortsgrupperingen av banvakterna. Ifråga om förslaget att sammanslå hela förortsområdet kring Stockholm till en med staden gemensam dyrortsgrupp har styrelsen endast i så måtto biträtt nuvarande ordning, att styrelsen funnit densamma befogad för personal, som är hänvisad att bo inom ort, för vilken det särskilda ortstillägget gäller. Sveriges allmänna folkskollärarförening. »En omständighet, som kan ha betydelse vid fastställande av dyrortsindex är, att det stora antal lärare, som ha sin bostadsort i kommunernas periferi, men som nödgas anskaffa sina förnödenheter från närmaste stad eller större samhälle, får samtliga levnadskostnader upptagna och exakt beräknade vid risk att eljest bli hänförda till för låg ortsgrupp.»

128 9. Rörande denna fråga yttranden.

Grupperingens giltighetstid. förekomma uttalanden i fem nedan angivna

Flygstyrelsen (l:a flygkåren). Giltighetstiden bör vara fastställd i lag. Vattenfallsstyrelsen. I avlöningsförfattningarna böra intagas föreskrifter därom, att vart femte år skola företagas såväl en ny ortsgruppering som, under förutsättning av inträdda förändringar med avseende å ortsindexskalan eller av förhållandena å den allmänna lönemarknaden, en omreglering av vederbörande löneplaner. — Lämpligt vore, att nästkommande ortsgruppering i lönehänseende och därmed sammanhängande omreglering av löneplanerna finge träda i kraft den 1 juli 1935. »Det vore givetvis önskligt, att denna lönereglering kunde förbindas med ett inarbetande av dyrtidstilläggen i de fasta lönerna.» Lantmäteristyrelsen. Samma giltighetstid för skatte- och lönegruppering förordas. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Samma giltighetstid för skatteoch lönegruppering förordas, förslagsvis 5 år. Kvinnliga tjänstemannaföreningar (gemensamt) ansluta sig till förslaget om en giltighetstid av fem år, under betonande av att en längre giltighetstid icke under några omständigheter bör ifrågakomma. 10.

Sekretessen.

I sju yttranden, v a r a v utdrag lämnas i det följande, beröres denna fråga. Samtliga dessa yttranden gå ut på tillstyrkande av större offentlighet än hittills åt dyrortsgrupperingsresultaten. Arméförvaltningen påyrkar införande av offentlighet vid dyrortsgrupperingsärendenas handläggning. Sveriges statstjänstemannanämnd förordar publicering av såväl indextalen som de absoluta kostnadssummorna för varje ort. Försvarsverkens civila personats förbund. Full offentlighet bör givas åt alla uppgifter och beräkningar. Trafiktjänstemännens riksförbund tillstyrker på det livligaste, att icke blott indextalen utan även de absoluta kostnadssummorna för resp. orter offentliggöras. Svenska arbetsgivareföreningen. Förslag om offentliggörande av de olika orternas indextal och de till grund för dessa liggande absoluta krontalen »finner föreningen tillfredsställande, då härigenom parterna å den enskilda arbetsmarknaden beredas närmare kännedom om orternas inbördes dyrhetsläge än hittills varit fallet». Länsstyrelsen i Stockholms län. Ingen erinran mot offentliggörande av indextalen för resp. orter och eventuellt även av de absoluta kostnadssummorna. Länsstyrelsen i Västerbottens län. Såväl indextalen för resp. orter som de absoluta kostnadssummorna böra offentliggöras.

129 11.

Dyrortsgrupperingsarbetets omfattning och allmänna organisation.

Med avseende å hithörande spörsmål har det stora flertalet (eller 64) av de hörda myndigheterna och organisationerna y t t r a t sig. Av dessa u t t a l a r sig omkring hälften i mer eller mindre tillstyrkande riktning för organisationsförslaget med länsprisnämnder och riksprisnämnd. I ett tiotal yttranden förordas utredning i ämnet och i ett femtal avstyrkes inrättandet av länsprisnämnder men tillstyrkes en riksprisnämnd. I åtskilliga fall u t t a l a r m a n sig även för socialstyrelsens alternativa förslag (med enbart en riksprisnämnd) i avbidan på en utredning rörande huvudförslaget. Omkring sjutton yttranden gå på den avstyrkande linjen, därav sex från länsstyrelser samt ett tiotal från statliga centrala myndigheter och nämnder ävensom ett från en personalorganisation (Sveriges statstjänstemannanämnd). Såsom motiv anföres huvudsakligen, att den föreslagna organisationsapparaten syntes bliva alltför invecklad och kostsam i förhållande till den nytta, som därav stode att vinna, samt att det nuvarande systemet, efter vidtagande av föreslagna ändringar och modifikationer, borde kunna fungera till belåtenhet. F r å n vissa personalsammanslutningar h a r man visserligen uttalat sin anslutning till socialstyrelsens organisationsförslag, men samtidigt betonat, att det bör kompletteras med lokala prisnämnder, en för varje kommun. Ifråga om länsprisnämndernas sammansättning har man i en del yttranden funnit lämpligt, att markegångsdeputerade skulle bilda k ä r n a n i nämnderna, under det att man från a n d r a håll motsätter sig denna anordning och påyrkar, att prisnämnderna skulle utses enbart för dyrortsgrupperingsarbetet. A v n å g r a länsstyrelser föreslås, att halva antalet ledamöter skulle utses av landstinget och andra hälften av länsstyrelsen för garanterande av att sakkunskap och olika intressen bliva representerade i nämnden. Särskilt från personalorganisationernas sida framhålles även vikten av att vederbörande tjänstemän bliva företrädda både i länsprisnämnderna och i riksprisnämnden. Tanken på att genom inrättandet av länsprisnämnderna få till stånd ett mera enhetligt och rationellt förfarande med avseende å insamlandet av prisuppgifter för olika ändamål har i allmänhet ansetts beaktansvärd. Vad beträffar förslaget om utsträckning av prisnämndernas verksamhet till a n d r a områden ä n dyrortsgrupperingen är det särskilt länsstyrelserna som haft anledning y t t r a sig härom. Flertalet av dem ha emellertid ej gjort något uttalande i frågan. Länsprisnämndernas övertagande av markegångssättningen tillstyrkes, förutom av kammarkollegium, av fem länsstyrelser (därav n å g r a dock endast under förutsättning att markegångssättningen moderniseras enligt tidens krav), men anses olämpligt av t v å och tveksamt av några. P r i s n ä m n d e r n a s befattning med värderingar jäm9

130 likt rekvisitionslagen har befunnits olämplig av arméförvaltningen och riksvärderingsnämnden samt ett p a r länsstyrelser, varemot marinförvaltningen och rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap (för förhållandena under fred) samt fyra länsstyrelser y t t r a t sig i motsatt riktning. Ifråga slutligen om v ä r d e r i n g a r för taxeringsmyndigheternas behov ha tre länsstyrelser uttalat sig för och sex emot länsprisnämndernas medv e r k a n härutinnan, men torde vederbörande länsstyrelser h ä r ej alltid ha beaktat, a t t de av nämnderna uppgjorda taxorna endast avsetts skola tjäna till ledning för taxeringsmyndigheterna och att deras tillämpning givetvis icke skulle v a r a obligatorisk. I n å g r a yttranden framhålles det olämpliga och oformliga i att länsprisn ä m n d e r n a skulle k u n n a besluta över socialstyrelsens grupperingsresultat och tillstyrkes styrelsens modifikationsförslag i berörda avseende. Likaledes u t t a l a r m a n sig i tre yttranden mot förslaget att riksprisnämnden skulle äga befogenhet a t t slutgiltigt avgöra klagomål och anser att Kungl. Maj:t alltjämt bör v a r a högsta instans i dessa ärenden. E n sammanslagning av skatte- och lönegrupperingen förordas i åtskilliga yttranden. Det mera generaliserande förfarande, som föreslås vid ber ä k n i n g av dyrortsindex för orter å landsbygden, anses som betänkligt i ett p a r yttranden, men vinner bifall i ett utlåtande. I det följande meddelas utdrag, delvis in extenso, av samtliga yttranden i h ä r berörda frågor. Arméförvaltningen. 1) Oformligt om socialstyrelsens utredningsarbete skulle bli föremål för beslut av lokala nämnder, vilkas beslut sedan skola av styrelsen kunna överklagas. — 2) Hela anordningen onödig, om länsprisnämnderna endast skulle ha att yttra sig över socialstyrelsens beslut eller deras befogenhet inskränkes till allenast granskning av prisuppgifterna. — 3) Länsprisnämnderna skulle ej heller erhålla en tillfredsställande sammansättning; ej uteslutet att vid medlemmarnas utseende ovidkommande synpunkter skulle göra sig gällande. — 4) Ej lämpligt att riksprisnämnden övertager riksvärderingsnämndens prissättningar, vilka även omfatta varor och förnödenheter, som ej kunna falla inom de ifrågasatta nämndernas verksamhetsområde. — 5) Då ärendet föreslås till ytterligare utredning, synes ej heller någon riksprisnämnd f. n. erforderlig. Ämbetsverket framställer förslagsvis, att en undersökning bör komma till stånd, huruvida ej de olägenheter, som ansetts vidlåda hittills tillämpade system, må — utan rubbning i mera väsentligt avseende av nuvarande organisation — kunna bortelimineras genom införande av offentlighet vid ifrågavarande ärendens handläggning samt genom en fixering i vederbörliga författningar av intervallerna för de olika dyrortsgrupperna. Marinförvaltningen. 1) Intet att erinra mot länsprisnämnder och riksprisnämnd. — 2) Utsträckandet av dessa organs verksamhet att omfatta även värdering enligt rekvisitionslagen »synnerligen lämpligt». Fly g styrelsen. Intet att erinra. — l:a flygkåren. Organisationsförslaget

131 lyckligt, största vinsten av utredningen. Härigenom skulle »så långt sig göra låter den envåldsmakt som socialstyrelsen hittills besuttit och som kanske varit den förnämsta källan till missnöje inom tjänstemannakretsar, vara avskaffad». — 2:a flygkåren. Föreskrift bör utfärdas om skyldighet för kommunala myndigheter att bereda representant för befattningshavarna tillfälle att närvara vid insamlandet av prisuppgifter. — i:e flygkåren. Intet att erinra. Riksyärderingsnämnden ställer sig synnerligen betänksam till förslaget, att länsprisnämnderna och riksprisnämnden skulle övertaga de lokala värderingsnämndernas och riksvärderingsnämndens uppgifter, emedan a) de föreslagna nämnderna ha en jämförelsevis mera begränsad, endast periodvis återkommande uppgift; b) riksvärderingsnämndens och de lokala värderingsnämndernas taxor upptaga en mängd prissättningar, med vilka prisnämnderna ej ha anledning syssla; c) de skilda ändamål, vilka de båda slagen av prissättningar avse att tillgodose, betinga i viss mån olika grunder för prissättningen, i det att det i ena fallet gäller en likformigt avvägd prissättning av skilda varuslag, i det andra att bestämma det belopp, mot vilket den enskilde är pliktig att avstå vara eller tjänstbarhet. Då förslaget ej synes avse att fråntaga riksvärderingsnämnden och de lokala värderingsnämnderna deras uppgifter vid mobilisering och dylika tillfällen, synes ej tillrådligt beröva dessa nämnder den möjlighet att samla erfarenhet på området, som innefattas i den dem nu påvilande prissättningsskyldighet. Emellertid bör dubbelarbete på prissättningsområdet undvikas och möjligheten härtill undersökas. Ett uppslag vore att stadga, att länsprisnämnds resp. riksprisnämnds prissättningar skola lända till efterrättelse jämväl vid tilllämpning av rekvisitionslagen, till dess de ändras av riksvärderingsnämnden. Vid sådant förhållande kunde de lokala värderingsnämndernas prissättningar inställas och riksvärderingsnämndens verksamhet härutinnan inskränkas att omfatta endast sådant, som ej prissatts av nämnd. Rikskom,missionen för ekonomisk försvarsberedskap. Sammanfattningsvis vill kommissionen uttala, a) att de organisationsförslag, vilka av socialstyrelsen framlagts, vare sig det ena eller andra alternativet kommer att följas, synas kunna med fördel kombineras med det system för taxesättning i och för rekvisitioner för krigsmaktens behov, som under fred kan behövas; b) att emellertid fortsatta utredningar krävas för klarläggande av huru fredsorganisationen av det offentliga prissättningsväsendet lämpligen må kunna anslutas till en krigsorganisation på hithörande område; samt c) att kommissionen finner det vara av stor betydelse jämväl för de intressen kommissionen har att bevaka, att den av socialstyrelsen tidigare begärda allsidiga undersökningen angående åstadkommande av en rationell och enhetlig anordning av den officiella prissättningen över huvud måtte snarast möjligt komma till stånd. Medicinalstyrelsen. Intet behov av ny organisation. En fördelning av bestämmanderätten i hithörande frågor på olika länsprisnämnder torde öka antalet friktionspunkter och kan därjämte föranleda till en ojämn praxis. Såvitt medicinalstyrelsen kunnat bedöma, har den nuvarande ordningen i avseende å dyrortsgrupperingen fungerat tillfredsställande ooh inneburit fullt lika stor garanti för ett rättvist och opartiskt bedömande av dessa frågor som den ifrågasatta nya ordningen. Generalpost styrelsen. Skatte- och lönegrupperingarnas sammanslående till en grupp anses önskvärt.

»Visserligen hava hittills alltemellan försports missnöje med eller misstro mot det resultat, till vilket dyrortsgrupperingen kan ha lett, men generalpoststyrelsen har dock varit av den åsikten, att det hittills tillämpade förfaringssättet vid grupperingen varit så tillfredsställande, som över huvud kan begäras, samt att sådant för ett eller annat visst fall framkommet missnöje knappast varit att taga såsom tecken till någon allmännare misstro mot det nuvarande förfaringssättet. Vid sådant förhållande är generalpoststyrelsen böjd för att betrakta det nu föreslagna tillvägagångssättet såsom innebärande en j mer genomgripande förändring än som av förhållandena verkligen påkallats. Generalpoststyrelsen vill alltså helst ansluta sig till en lösning i enlighet med det å sid. 100 framlagda alternativet med allenast riksprisnämnd.» Telegrafstyrelsen. Styrelsen finner visserligen förslaget om inrättandet av särskilda länsprisnämnder och en riksprisnämnd »ägnat att inge vissa betänkligheter med hänsyn till de kostnader och den omgång, en på dylikt sätt anordnad ny förvaltningsapparat kan befaras medföra». Med hänsyn till angelägenheten av att dyrortsgrupperingen verkställes på sådant sätt att den kan tillvinna sig största möjliga förtroende från personalhåll och då vissa eftergifter från det allmännas sida för nående av detta mål torde vara ofrånkomliga, har styrelsen emellertid icke velat motsätta sig den föreslagna utbyggnaden av organisationen. Styrelsen förutsätter dock härvid, att länsprisnämndernas verksamhet kan »utsträckas jämväl till andra områden än dyrortsgrupperingen och en i möjligaste mån enhetlig organisation sålunda komma till stånd för ombesörjande av markegångssättning, värdering jämlikt lagen om rekvisitioner för krigsmaktens behov, värderingar för taxeringsmyndigheternas behov samt här närmast avsedda dyrorts- och skattegrupperingar». I avvaktan på en närmare utredning rörande detta mera omfattande organisationsförslag har styrelsen »intet att erinra mot ett genomförande av den mindre omfattande omorganisation, som i betänkandet förordas som ett provisorium och enligt vilken länsprisnämnderna tills vidare uteslutas och endast ; en riksprisnämnd inrättas». Järnvägsstyrelsen. Intet behov av ändring i nu rådande system. Vid sådant förhållande och då den föreslagna organisationen med länsprisnämnder och riksprisnämnd såsom bestämmande instanser knappast synes vara ur synpunkten av statens intresse lika betryggande som nuvarande ordning, nödgas styrelsen ställa sig i viss mån tveksam till förslaget i denna del, ehuru styrelsen ej är blind för angelägenheten av att organisationen erhåller en sådan utformning, att densamma omfattas med befattningshavarnas förtroende. Särskilt gälla styrelsens betänkligheter länsprisnämnderna. Då emellertid frågorna om dem föreslås till närmare utredning, saknar styrelsen anledning taga slutgiltig ställning till desamma. Kommunikationsverkens lönenämnd. Den ifrågasatta förvaltningsapparaten anses utgöra »en med hänsyn till sina uppgifter alltför invecklad och omfångsrik organisation». Lönenämnden håller före, att det avsedda syftemålet »skulle i huvudsak kunna vinnas genom att såväl vid de lokala insamlingsorganens som vid socialstyrelsens sida ställdes av intresserade arbetstagarsammanslutningar utsedda förtroendemän, vilka — eventuellt jämte tillkallad sakkunnig ledamot av sociala rådet — ägde att granska prismaterialet och kontrollera detta materials bearbetande och slutliga användning vid grupperingarnas verkställande, varigenom även full offentlighet skulle givas åt dyrortsgrup-

133 peringsarbetet. En dylik anordning skulle utan tvivel föranleda mindre omgång i det administrativa arbetet och ställa sig billigare för statsverket än vad fallet skulle bliva, om en organisation på området utbyggdes av den om| fattning, som i förslaget angives.» Reservation av herrar G. M a t t e l i n och E r n s t E r i k s s o n , vilka förorda inrättandet av länsprisnämnder och riksprisnämnd, såsom utgörande »ett väsentligt framsteg vid en jämförelse med det hittills tillämpade tillvägagångssättet», men tillika anse, att den föreslagna anordningen bör »utbyggas med inom varje kommun tillsatta prisuppgiftsnämnder», vilka under den kommunala myndighetens ansvar och kontroll skulle handhava prisinsamlingen och i vilka de olika intressen, som äro förbundna med dyrortsgrupperingsarbetet, skulle få möjlighet att utöva inflytande på nämndens arbete. Reservation av herr G. W o 1 d, som förordar organisationen med riksprisnämnd och länsprisnämnder och i varje fall anser den böra föredragas framför den av lönenämndens majoritet föreslagna. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Det synes styrelsen som om socialstyrelsens under de föregående utredningarna inhämtade erfarenhet på området borgar för att en såvitt möjligt rättvis dyrortsgruppering genom det föreslagna sättet för utredningens verkställande skall kunna ernås. Kammarkollegium. Intet att erinra mot att markegångsdeputerade bilda kärnan i länsprisnämnderna. Markegångsdeputerade ha förvärvat en viss erfarenhet ifråga om prissättningsfrågor, som kan komma till nytta för länsprisnämnderna. Emellertid bör ej förbises, att markegångsdeputerades prissättning är artskild från den länsprisnämnderna skulle omhänderha. Bortsett från att artiklarna blott i ett jämförelsevis ringa antal äro gemensamma, är det väsentligen olika priser, det rör sig om, nämligen i ena fallet partipriset hos producenten, i det senare detaljpriset i öppna marknaden. Denna grundväsentliga skillnad i förfaringssättet vid prisbedömandet lärer emellertid icke i och för sig kunna utgöra hinder för markegångsdeputerades medverkan i länsprisnämnderna. Till förslaget att länsprisnämnderna skulle de år, då sammanträden av dem äger rum, jämväl ombesörja markegångssättningen, ställer sig kollegium bestämt avvisande. Härigenom skulle den kontinuitet, som eljest plägar utmärka markegångssättningen, brytas på ett sätt som icke i någon mån motsvarar vad genom den föreslagna ordningen må vara att beträffande markegångssättningen vinna. Generaltullstyrelsen. verksamhetsområde.

Intet att erinra mot förslaget, i vad det rör styrelsens

Lotsstyrelsen. Ej något att i huvudsak erinra mot förslaget i de delar detsamma berör lotsstyrelsens verksamhetsområde. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Den föreslagna organisationsapparaten har synts nämnden »mera omfattande och invecklad än som med hänsyn till ändamålet kan anses önskvärd och nödig. En organisation av det angivna slaget torde därjämte komma att förorsaka statsverket icke oväsentliga kostnader. Därest det anses erforderligt att vidtaga särskilda åtgärder för att stärka förtroendet till de lokala myndigheternas ävensom socialstyrelsens arbete i avseende å dyrortsgrupperingen, synes detta kunna med i huvudsak samma resultat men med mindre omgång i det administrativa arbetet och med

134 mindre kostnad för statsverket ernås, om vid de lokala prisinsamlingsorganens ävensom vid socialstyrelsens sida ställdes särskilda, av intresserade arbetstagarsammanslutningar utsedda förtroendemän, vilka ägde att granska prismaterialet och kontrollera detta materials vidare bearbetning och därvid göra sina meningar gällande.» En reservant, J. A. R e i n w a 11, föreslår, som ett komplement till länsprisnämnderna och riksprisnämnden, vilkas inrättande han tillstyrker, jämväl inrättande av »särskilda prisuppgiftsnämnder, vilka, under de kommunala myndigheternas ledning och kontroll, skulle ha till uppgift att insamla de erforderliga uppgifterna». Två reservanter, J. A. R e i n w a l l och B e r t a K o é r s n e r , avstyrka det föreslagna sammanförandet av vissa orter och kommuner för beräkning av gemensamma medelindextal. Skolöverstyrelsen. Lämpligheten av nya, utgiftskrävande organ synes kunna starkt ifrågasättas, särskilt under nu rådande statsfinansiella läge. Redan genom det förslag till organisation, som av socialstyrelsen föreslagits för nästa dyrortsgruppering, torde — även om inrättandet av en riksprisnämnd uteslutes — tillräckliga garantier ha vunnits för avlägsnande av de klagomål, som lära ha framkommit mot detaljer i arbetsplanen. I varje fall synes resultatet av det enklare, nu förordade förfarandet vid stundande dyrortsgruppering böra avvaktas, innan den utredning, som av socialstyrelsen ifrågasattes för en mer omfattande omorganisation av förfarandet, igångsattes. Domänstyrelsen. Intet att erinra. Lantmäteristyrelsen. Förslaget om länsprisnämnder är av den omfattning och kostnad att det ej synes böra komma till genomförande. Däremot förordas det alternativa förslaget (med riksprisnämnd). Även sammanslagning av skatte- och lönegrupperingarna .förordas samt att samma giltighetstid föreskrives för båda dessa grupperingar. Lönenämnden för riksdagens verk. Tveksamt, huruvida ett hänskjutande av beslutanderätten över dyrortsgrupperingen skulle komma att innebära någon förbättring, enär landsorten blott undantagsvis torde äga tillgång till den sakkunskap, som finnes representerad hos socialstyrelsen. De av olika prisnämnder fattade besluten måste helt visst bli mera ojämna än om samma myndighet, såsom nu är fallet, skulle behandla materialet från hela riket. Det synes också fara värt, att i en länsprisnämnd dragkamp mellan representanter för stad ooh landsbygd skulle kunna uppkomma till men för ett objektivt resultat. Därjämte föreligger den risken, att länsprisnämnden utan att fullgöra något verkligt granskningsarbete fastställer det grupperingsresultat, som underställes nämnden för beslut. Bleve detta förhållandet, skulle i stället för det förtroende, man velat skapa, missnöje lätt kunna framkallas. Av största vikt är, att till ledamöter i länsprisnämnderna — om sådana komma att inrättas — utses personer, som äga förmåga att sakkunnigt och vederhäftigt fullgöra den avsedda uppgiften. Tveksamt om lämpligheten att låta markegångsdeputerade, som äro utsedda för helt andra ändamål, bilda kärnan i länsprisnämnderna. Dessa nämnder böra i sin helhet utses direkt för dyrortsundersökningen. önskvärt att åstadkomma samgående ifråga om skatte- och lönegrupperingen. Överståthållareämbetet (Stockholms stads statistiska kontor). Icke minst den omständigheten att levnadsförhållandena i Stockholm i så många avseenden

135 avvika från dem i landsorten eller landet i allmänhet och således även från dem i Stockholms län, motiverar att Stockholm får sin särskilda prisnämnd. Stadskollegiets levnadskostnadsdelegerade kunde eventuellt inlänkas som en slags prisnämnd för Stockholm. Länsstyrelsen i Stockholms län. övervägande skäl tala för förslaget att genomföra ett mera generaliserande förfarande än det i huvudsak hittills använda ifråga om landsbygden och småorterna. Förslaget om länsprisnämnder är ägnat väcka betänkligheter. De ökade arbetsuppgifter, som härigenom skulle åläggas länsstyrelserna, kunna ej bagatelliseras. Vidare måste arbetet förläggas till en tidpunkt, då länsstyrelsens arbetskrafter äro hårt ansträngda av prövningsnämnds- eller kronouppbördsarbete, vilket förhållande givetvis i hög grad berör kostnadsfrågan. Icke minst med avseende å angelägenheten att bespara statsverket utgifter synes socialstyrelsens alternativa organisationsförslag vara att föredraga. Den föreslagna sammankopplingen av länsprisnämnd och markegångsdeputerade är »knappast lämplig». Så länge den tidigare i utsikt ställda utgallringen av persedlar ur markegångstaxorna ej blivit genomförd, synes arbetet med markegångstaxorna böra fortgå i sin historiskt givna form. Däremot synes det lämpligt, att spörsmålet upptages till behandling, då frågan om en allsidig revision av markegångsväsendet — måhända i samband med skattefrälseräntornas slutliga tvångsinlösen — slutligen mognat. I avbidan härå vore det emellertid synnerligen önskvärt, att de för ortsgrupperingen använda och godkända priserna å vissa så att säga standardpersedlar i markegångstaxorna ställas till förfogande vid markegångssättningen. Bland de fördelar, som härigenom skulle vinnas, må särskilt framhållas ökad jämnhet i prissättningen länen emellan. Länsstyrelsens sistnämnda förslag synes utan större svårighet kunna anpassas till socialstyrelsens alternativa organisationsförslag. Att socialstyrelsens prissättningar kunna och böra komma till användning vid taxeringsarbetet vill länsstyrelsen vitsorda. Även om länsprisnämnder icke inrättas, torde emellertid erforderliga uppgifter å naturaförmåners värde inom de olika ortsgrupperna kunna få motses för ifrågavarande ändamål. Länsstyrelsen i Uppsala län. Ifråga om lämpligheten av inrättande av länsprisnämnder ställer sig länsstyrelsen tveksam, men anser sig ej kunna intaga någon bestämd ståndpunkt till förslaget, innan detta närmare utformats. Det alternativa organisationsförslaget torde tillgodose de syften för vilka det framkommit. Länsstyrelsen i Södermanlands län. En organisation, i huvudsak anordnad enligt förslaget med en mellaninstans (länsprisnämnd) och en högsta instans (riksprisnämnd), synes lämpligen kunna inrättas för prissättnings- och grupperingsarbetet. Markegångsdeputerades betydelse som kärna i länsprisnämnderna förefaller vara av socialstyrelsen överskattad. Det nuvarande markegångsinstitutet bör avvecklas och i allt fall ej nya uppgifter tilläggas detsamma. För på senare tider uppkomna behov av auktoritativ prissättning böra i stället anordnas andra organ, vilkas tillkomst kan borga för mera pålitligt resultat. Huruvida dessa nya organ lämpligen skulle kunna övertaga jämväl markegångssättningen för dess gamla ändamål synes ovisst, men kan ej utan vidare sägas vara uteslutet. Avvikelser för små områden böra i största möjliga mån undvikas.

136 Ej behov äv någon särskild utomstående organisation för upprättande av taxa till ledning för taxering av vissa naturaförmåners värde. Med hänsyn till vikten av att dyrortsgruppernas fastställande sker på så förtroendeväckande sätt som möjligt förordas förslaget om närmare utredning. Länsstyrelsen är tveksam, om dessförinnan och redan för kommande gruppering en riksprisnämnd bör anordnas. Länsstyrelsen i Östergötlands län. 1) Förordar styrelsens hemställan om utredning ifråga om huvudförslaget till ny organisation, vars genomförande vore bl. a. beroende på huru markegångsförfarandet blir slutgiltigt anordnat. — 2) Ej någon erinran mot det alternativa organisationsförslaget. Länsstyrelsen i Jönköpings län. Ej lämpligt överflytta beslutanderätten i hithörande frågor till lokala organ — länsprisnämnder. Dessa skulle ej komma att mötas med det förtroende socialstyrelsen förväntar. Inom ett landstingsområde skulle ej kunna uppdrivas ett antal lekmän, kompetenta att sitta till doms över socialstyrelsens arbete. De lokala organens beslut bleve endast en stämpel, som åsattes socialstyrelsens förslag, varigenom ansvaret för detsamma överflyttades på den lokala myndigheten, ett ansvar som denna icke hade förutsättningarna att taga. Om de lokala synpunkterna böra beredas ökat utrymme — vilken uppfattning länsstyrelsen för sin del vill biträda. — torde detta kunna ske på så sätt, att socialstyrelsen i de frågor av större vikt, i vilka styrelsen anser sig böra förskaffa sig närmare kännedom, uppdrager åt vederbörande länsstyrelse att införskaffa erforderlig utredning. Skulle det dock anses önskvärt inrätta särskilda lokala organ att medverka i frågor rörande prissättning, torde denna medverkan kunna givas den formen att dessas yttrande inhämtades. Någon större fordel för taxeringsarbetet torde ej vinnas genom anordnande av länsprisnämnderna. — Arbetet med markegångssättningen är av relativt enkel natur och kan ej anses ha kvalificerat de däri deltagande för det arbete med dyrortsgrupperingen förslaget vill pålägga dem. Länsstyrelsen i Kronobergs län förordar huvudförslaget till organisation. Särskilt genom att lokala myndigheter, länsprisnämnder, finge deltaga i arbetet, skulle ett värdefullt moment införas till stärkande av allmänhetens förtroende för dyrortsgrupperingarnas lyckliga verkställande. Länsprisnämnds uppgift bör ej begränsas till endast en granskning av varu- och hyrespriser utan sträcka sig även till själva grupperingsresultatet. För ett sammanförande av dyrortsgrupperingarna och markegångssättningen är en förutsättning, att markegångssättningen moderniseras enligt tidens krav. — Länsstyrelsen biträder socialstyrelsens mening ifråga om möjligheten att överlämna värdering jämlikt rekvisitionslagen till de föreslagna nämnderna, resp. riksprisnämnden. — Bestyret med värderingar för taxeringsmyndigheternas behov borde med fördel kunna överlåtas åt länsprisnämnderna, därvid dock synes önskvärt att representanter för länets beskattningsmyndigheter, förslagsvis landskamreraren och något mindre antal av prövningsnämnden utsedda, i praktiska taxeringsärenden förfarna personer finge deltaga i upprättandet av dylik taxa. Länsstyrelsen

i Kalmar län. Ingen anledning till uttalande.

Länsstyrelsen i Gotlands län förordar förslaget om länsprisnämnder m. m., ehuru länsstyrelsen vore medveten om den icke ringa arbetsbörda, som genom

137 den föreslagna institutionen skulle påläggas länsstyrelserna, och uttalar önskvärdheten av att sagda institution måtte komma till stånd utan större tidsutdräkt. Ej oväsentliga fördelar kunde nämligen härigenom vinnas i avseende å ernående av så tillfredsställande prisuppgifter som möjligt, och borde särskilt dylika nämnder därutinnan få en avsevärd betydelse, att genom deras sammansättning och verksamhetsformer det kunde förväntas, att de från de olika delarna av riket framhållna särskilda synpunkter, som kunde vara av betydelse för ett rättvist avvägande av relationen mellan orterna, borde kunna tillförsäkras ett mera auktoritativt framförande hos de centrala myndigheterna än med nuvarande förfaringssätt bliver möjligt. Länsstyrelsen

i Blekinge län. Ej något att erinra.

Länsstyrelsen i Kristianstads län avstyrker förslaget, enär länsstyrelsen finge taga befattning med ärenden på ett område, där länsstyrelsen har mycket ringa erfarenhet, samt det skulle medföra dubbelarbete, i det den befattningshavare inom länsstyrelsen, som förordnades att vara föredragande inför länsprisnämnden, måste sätta sig in i det arbete, som redan utförts inom socialstyrelsen. Särskilt oformligt vore, att arbete, som utförts inom ett centralt ämbetsverk, skulle göras till föremål för beslut av lokala nämnder. Därest den föreslagna organisationen anses böra komma till stånd, böra länsprisnämnderna göras till en självständig institution utan något som helst samband med markegångsdeputerade. Halva antalet ledamöter bör utses av landstinget och andra hälften av länsstyrelsen, varigenom garantier skapas för att sakkunskap och olika intressen bliva representerade i nämnden. Mindre lämpligt att länsprisnämnderna skulle för taxeringsnämndernas arbete verkställa enhetliga värderingar av naturaförmåner m. m., enär man icke kan förvänta, att ledamöterna i en länsprisnämnd skola känna till de grunder, som härför bruka tillämpas av taxeringsmyndigheterna, och länsprisnämnderna för övrigt endast skulle sammanträda vart femte år. Ingen erinran mot socialstyrelsens provisoriska organisationsförslag. Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar livligt skatte- och lönegruppernas samgående i ett, både beträffande giltighetstiden och grunderna för dyrortsgruppernas utfinnande. Sympatiserar med förslaget om lokala organ — länsprisnämnder — ur den synpunkten, att förekomsten av dylika organ skulle vid arbetet med dyrortsgrupperingen skänka de intresserade parterna en känsla av tillit och förtroende. Men tveksam, om dessa nämnder skola kunna bli i stånd att på ett fullt sakkunnigt och vederhäftigt sätt fylla sina uppgifter. Det kunde också vara fara värt, att dessa organ i praktiken endast komme att se sin uppgift vara att utan vidare fastställa de siffror och grupperingsresultat, som förelades dem. I så fall ej mycket vunnet, utan tvärtom endast en ökning av vår redan starkt utvecklade organisationsapparat. Därför angeläget att om förtroendenämnder skola skapas deras sammansättning blir så sakkunnig som möjligt. Ej lämpligt, att kärnan i nämnderna utgöres av markegångsdeputerade, om nämligen gällande bestämmelser för markegångsdeputerades utseende skola fortfara. Två av markegångsdeputerade skola ju tagas ur gruppen avgäldsgivare och två ur gruppen avgäldstagare. I själva verket förekomma numera enskilda avgäldstagare i mycket ringa omfattning, men enligt bestämmelserna har man ansett sig böra såsom representanter för avgäldstagare utse innehavare av prästerliga befattningar — ännu finnas nämligen på en del håll

138 avgälder, som i form av landgillen o. d. utgå till innehavare av prästerliga tjänster. Uppenbart att sakkunskapen, även med utökning av antalet ledamöter, svårligen blir vid sådant förhållande tillfredsställande representerad. Ledamöterna i länsprisnämnd böra därför utses helt fristående och vid sidan av markegångsdeputerade, men bör hinder givetvis ej möta för att samma person utses till både markegångsdeputerad och ledamot i länsprisnämnd. Halva antalet ledamöter i länsprisnämnderna bör utses av landstinget — eller i städer, som ej deltaga i landsting, av stadsfullmäktige — och andra hälften av länsstyrelsen, som då blir i tillfälle att på ett tillfredsställande sätt komplettera nämndens sammansättning med sådant sakkunnigt personalinslag, som man möjligen vid landstingets val råkat bortse från. Länsprisnämnderna skulle »bli synnerligen skickade att övertaga de uppgifter, som de lokala värderingsnämnderna hava att jämlikt lagen om rekvisitioner för krigsmaktens behov utföra». Däremot ej lämpade att vara till hjälp åt taxeringsmyndigheterna vid värderingar av naturaförmåner m. m. Dessa värden skifta nämligen i så hög grad från ort till ort, att någon standardbedömning därvid ej kan få förekomma. Det vore »rent olyckligt, om taxeringsmyndigheterna skulle följa dylika schablonmässiga grunder». Länsstyrelsen i Hallands län. 1) Tillstyrker inrättandet av länsprisnämnder och riksprisnämnd, men avstyrker på samma grunder som länsstyrelsen i Malmöhus län, att markegångsdeputerade skola vara självskrivna ledamöter i länsprisnämnd. — 2) Då för övrigt enligt länsstyrelsens mening nuvarande anordning för markegångssättningen kan anses föråldrad, föreslås »att markegångssättningen övertages av den föreslagna länsprisnämnden, som i anledning härav torde böra utses för en femårsperiod och genom någon delegation sammanträda de år, då endast markegångssättning förekommer». Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. »Det synes ej blott medföra arbetsoch därmed kostnadsbesparing utan även från saklig synpunkt vara synnerligen lyckligt, om sådana ändringar vidtagas i gällande föreskrifter rörande skatte- och lönegrupperingarna, att dessa sammanslås till en enda.» — »I och för sig synes icke något vara att erinra mot den föreslagna organisationen. Genom att till den kärna, som skulle bildas av nuvarande markegångsdeputerade, tillföra den blivande länsprisnämnden ytterligare sakkunskap genom inväljandet dit av lämpligt antal på området kunnige och erfarne personer ävensom i län med städer, som ej tillhöra landsting, ett par ledamöter för sådan stad, skulle säkerligen skapas en institution, väl skickad att — med utlovat biträde från socialstyrelsen — kunna fullgöra sitt uppdrag enligt förslaget och tillvinna sig önskvärd auktoritet.» Med hänsyn till att de allmänna fastighetstaxeringarna äga rum under åren 1933, 1938 o. s. v. och länsstyrelsernas arbete härigenom utvidgas högst väsentligt vid dessa tidpunkter, ifrågasattes om ej perioderna för dyrortsgrupperingarnas utförande borde bestämmas till 1936—40, 1941—45 etc. med början av arbetet åren 1934, 1939 o. s. v. Ej lämpligt utsträcka prisnämndernas verksamhet till markegångssättning och värdering jämlikt rekvisitionslagen, ty dels gäller det här andra persedlar och förnödenheter än vid värderingen för ortsgruppsindelningen, dels avser värderingen andra ändamål ooh måste — åtminstone vad markegångssättningen angår — vara årlig. — »Däremot skulle utan tvivel de värden, som framgå av ortsgrupperingsarbetet, bliva av mycket stor nytta såsom en fast grund vid utarbetande av riktlinjer för taxeringsnämnderna vid uppskattning

139 av livsförnödenheter, hyror och andra nyttigheter, som in natura ingå i skattskyldiges avlöningsförmåner.» Länsstyrelsen i Älvsborgs län avstyrker /mvwdförslaget, men tillstyrker det alternativa organisationsförslaget. Skulle likväl länsprisnämnder anses böra komma till stånd, böra de vara sammansatta »uteslutande ur synpunkten av sakkunskap och opartiskhet i förening med möjligast omfattande ortskännedom» — för vilket tarvas minst 15 med särskild omsorg utvalda representanter — och bör det därför anförtros åt länsstyrelsen att utse ledamöterna. Ifråga om lämpligheten av länsprisnämnds övertagande av markegångssättningen anses ej möjligt uttala sig förrän ett resultat föreligger av den länge väntade reduktionen av antalet persedlar i länens markegångstaxor; först då möjligt bedöma, om en enklare eller vidlyftigare procedur erfordras för markegångsprisens fastställande. — F. n. kunna de uppgifter, som erfordras för upprättande av värderingsnormer för taxeringen (genom länsstyrelsernas prövning), erhållas på vida bekvämare och mindre kostsamt sätt än genom inkallande av en värderingsnämnd. — En utökning av antalet ledamöter i den lokala värderingsnämnden enligt rekvisitionslagen är åtminstone icke f. n. påkallad. Länsstyrelsen i Skaraborgs län. 1) Önskvärt med en förenkling och koncentrering av nu för olika ändamål förekommande prissättningsarbete, varigenom dels dubbelarbete skulle undvikas, dels prissättningarna tillförsäkras ökad auktoritet. — 2) Vid en blivande utredning i ämnet bör särskilt beaktas, hur intimt taxeringsmyndigheternas arbete berör prisbestämningarna och den därav beroende dyrortsgrupperingen. — 3) I avbidan på en blivande utredning är intet att erinra mot det alternativa organisationsförslaget. Länsstyrelsen i Värmlands län. 1) Förutom den tablå med vissa uppgifter för varje ort inom nämndens område, som länsprisnämnd skulle erhålla från socialstyrelsen, synes erforderligt — för åstadkommande av största möjliga jämnhet mellan de olika länen — att envar prisnämnd även erhåller kännedom om prisnoteringar m. m. från orter gränsande intill nämndens verksamhetsområde. — 2) På samma grunder som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anses ortsgrupperingsarbetet lämpligen böra förläggas till andra år än 1933, 1938 o. s. v. — 3) I övrigt intet att erinra mot förslaget. Länsstyrelsen i Örebro län anser, »att verkligt grundad anledning icke lärer kunna anses hava förelegat till sådan misstro mot de hittills tillämpade grunderna för dyrortsgrupperingarna» och att det »med fog kan ifrågasättas, om det över huvud taget är möjligt att erhålla bättre avvägda dyrortsgrupperingar än dem som framkommit enligt hittills gällande grunder». Dock av vikt att sådana åtgärder vidtagas, som kunna bidraga till undanröjande av det bristande förtroende, som inom vissa kretsar må föreligga. »Utan en grundlig reformering av markegångstaxorna med uteslutande ur dem av en hel del sällan eller aldrig förekommande persedlar och måhända upptagandet av nya lärer någon sammankoppling av markegångssättningen och dyrortsgrupperingarna icke kunna komma ifråga. Därtill kommer, att markegångsdeputerade såväl som markegångsnämnderna hava en med hänsyn till arbetet för dyrortsgrupperingarna mindre lämplig sammansättning.» Förordar att bestämmelserna för den nya organisation, som kan anses erforderlig, utformas enligt socialstyrelsens huvudförslag men med den modifikationen, att socialstyrelsens grupperingsresultat, vilket skall underställas

140 länsprisnämnderna, få karaktären av beslut, över vilket endast yttrande infordras från nämnderna. »En organisation i överensstämmelse härmed skulle enligt länsstyrelsens mening erbjuda många fördelar. De rika erfarenheter på hithörande område, som finnas inom socialstyrelsen, skulle bättre komma till sin rätt, på samma gång som primäruppgifterna erhölle en i görligaste måu ur lokal synpunkt sakkunnig och objektiv granskning, innan de inginge i den centrala grupperingen. Härjämte skulle vid detta system undvikas, vad som ur administrativ synpunkt måste anses icke blott såsom oformligt utan såsom principiellt oriktigt, nämligen att ett arbete, som utförts inom ett centralt ämbetsverk, göres till föremål för beslut inom lokala nämnder.» Det sålunda förordade systemet »synes länsstyrelsen erbjuda de största garantier för en riktig prissättning ävensom vara ägnat att undanröja de anledningar till misstro mot dyrortsgrupperingarna, vartill fog möjligen kunna föreligga». Länsstyrelsen i Västmanlands län. Bästa sättet att vinna allmänhetens förtroende för grupperingsarbetet »torde vara den väg socialstyrelsen skisserat, nämligen att låta granskning och prövning ske i lokala nämnder och sedermera av en för riket gemensam nämnd. Enligt förslaget skulle representanterna för såväl företagare som löntagare utses av landstingen. Befallningshavanden hyser ingen tvekan om att icke landstingen skola tillfredsställande bevaka de senares intressen. Landstingen, som äro valda efter politiska grunder, synas emellertid knappast ägnade att i motsvarande grad företräda företagarna. Befallningshavanden föreslår därför, att representanter för företagarna utses på det sätt, att befallningshavanden det år, val skall ske, anmodar sammanslutningar av företagare att inkomma med förslag å lämpliga personer att förordnas till ombud. Bland dessa utser befallningshavanden föreskrivet antal representanter för företagarna.» Mindre lämpligt låta länsprisnämnd fastställa värdena för taxeringen, enär dessa nämnder endast skulle sammanträda vart femte år, under det värdesättningen bör ske varje år. Länsstyrelsen i Kopparbergs län. 1) Intet att erinra mot socialstyrelsens förslag om länsprisnämnder och riksprisnämnd. — 2) Intet att erinra mot styrelsens interimsförslag. 3) Ifråga om länsprisnämnds ianspråktagande för markegångssättning, värdering enligt rekvisitionslagen och taxering anser sig länsstyrelsen f. n. ej kunna göra något bestämt uttalande. Länsstyrelsen i Gävleborgs län. »Ehuru länsstyrelsen befarar, att den medverkan, som för den föreslagna länsprisnämndens arbete föreslagits skola ske av länsstyrelsen, kommer att medföra en avsevärd ökning i länsstyrelsens redan stora arbetsbörda, vill länsstyrelsen dock förorda förslaget, då detsamma torde innebära fördelar ur praktisk och rättssäkerhetssynpunkt. Särskilt vill länsstyrelsen därvid understryka det lämpliga och ändamålsenliga däruti, att de prissättningar, som nu för olika syften göras av olika nämnder och myndigheter, såvitt möjligt uppdragas åt en och samma myndighet eller åtminstone åt delvis samma personer, varvid kärnan torde böra utgöras av markegångsdeputerade. Fördelen av att låta dessa personer, som handhaft arbetet med de årliga prissättningarna, jämväl medverka vid den vart femte år återkommande skatte- och lönegrupperingen torde vara uppenbar. En förutsättning för åstadkommande av bästa möjliga resultat av detta samarbete är emellertid, att ur markegångstaxan utmönstras sådana artiklar,

141 som numera sakna aktualitet och vilkas prissättning såväl av denna grund som på grund av den därav föranledda svårigheten att få enhetliga priser saknar all betydelse. Med ett moderniserat markegångsförfarande skulle emellertid det tänkta samarbetet kunna förväntas giva gott utbyte.» Länsstyrelsen i Västernorrlands län. »Att en granskning av det prisstatistiska materialet genom lokala förtroendeorgan, vilkas domslut sedermera icke finge ändras annat än genom ett för hela riket centralt förtroendeorgan av samma art, vore ägnad att åstadkomma större förtroende för grupperingsarbetet hos de intresserade parterna synes vara ställt utom allt tvivel. — Det framlagda organisationsförslaget synes icke heller kunna giva anledning till några väsentliga erinringar emot detsamma.» Tillstyrker att med utgångspunkt från det av socialstyrelsen utarbetade förslaget frågan om en rationell och mera centraliserad anordning för inhämtande av de pris- och levnadskostnadsuppgifter, som behövas för olika syften, göras till föremål för en särskild utredning, varigenom en definitiv lösning av denna fråga kan utvinnas. — Tillstyrker i avvaktan på en sådan utredning socialstyrelsens alternativa organisationsförslag. Länsstyrelsen i Jämtlands län. Ehuru tveksam inför förslaget att inrätta organ av så vidlyftig beskaffenhet, som avses i förslaget, anser dock länsstyrelsen en anordning i den riktning förslaget angiver vara nödvändig för vinnande av ökat förtroende för grupperingsarbetet hos de därav intresserade parterna. Emellertid sätter länsstyrelsen ifråga att tills vidare släppa tanken på länsprisnämnderna för att framdeles efter vunnen erfarenhet av riksprisnämndens arbete taga frågan härom i förnyat övervägande. Förordar en modifikation av förslaget i denna riktning. Markegångssättning och värdering enligt rekvisitionslagen kunna med fördel ske med länsprisnämndernas medverkan. Däremot ej värderingar för taxeringsmyndigheternas behov. »Med fog kan nämligen dragas i tvivelsmål, huruvida det i princip är lämpligt att vid inkomsttaxeringen fastställa några som helst taxor över värdet av naturaförmåner m. m., då ju vid denna taxering värdet av förmåner i regel skall bedömas från fall till fall och även obetydliga värdeskillnader å produkter de olika orterna emellan måste noga uppmärksammas.» Länsstyrelsen i Västerbottens län. 1) Kan i stort sett ansluta sig till förslaget om ny organisation med prisnämnder. — 2) Ifrågasätter lämpligheten av att nämnderna »göras socialstyrelsen på området överordnade». — 3) Halva antalet ledamöter i nämnderna torde böra utses av länsstyrelserna. »Prövningsnämndernas ledamöter utses ju samtliga av länsstyrelserna, och i de lokala värderingsnämnderna insätter länsstyrelsen en ledamot.» Särskilt om andra värderingsfrågor komma att hänskjutas till nämnderna, blir länsstyrelsernas inverkan på nämndernas sammansättning i högre grad påkallad. — 4) I riksprisnämnden böra insättas representanter från olika landsdelar. — 5) Ingen erinran mot det alternativa organisationsförslaget. — G) Skatteoch lönegrupperingarna böra utföras samtidigt och med utgångspunkt från samma prisstatistiska material. Länsstyrelsen i Norrbottens län. Den föreslagna utvidgningen av organisationen torde ej få anses vara »av något verkligt behov påkallad». Länsstyrelsen betvivlar, »att missnöjet skulle bli mindre efter tillkomsten av den föreslagna nya organisationen, som ej kan förväntas besitta samma grad av sak-

142 kunskap och ej heller, åtminstone vad länsprisnämnderna beträffar, av opartiskhet som socialstyrelsen». Sveriges statstjänstemannanämnd ifrågasätter om man ej »är på god väg att överorganisera hela dyrortsgrupperingsarbetet utan att fördenskull den beräknade vinsten i form av ökat förtroende för dyrortsgrupperingsarbetet torde bli stor nog att motväga olägenheterna av den nya förvaltningspåbyggnaden. Sålunda torde införandet av ytterligare klagoinstanser med all sannolikhet öka antalet besvärsskrivelser i dyrortsgrupperingsfrågor och därmed även oron inom de personalgrupper, som direkt beröras av grupperingsresultatet . . . Det låter också tänka sig, att de nya prisnämnderna skulle stundom kunna anlägga andra än rent objektiva synpunkter på förekommande frågor.» — Ej lämpligt, att länsprisnämnderna skulle fatta beslut över socialstyrelsens grupperingsförslag. Statstjänarnas centralorganisation. Förslaget om länsprisnämnder och riksprisnämnd betecknar »ett betydelsefullt framsteg», men bör kompletteras med »prisuppgiftsnämnder inom samtliga kommuner, vilka nämnder skulle ha till uppgift att, under de kommunala myndigheternas ledning och kontroll, insamla de prisuppgifter, vilka skola ligga till grund för dyrortsgrupperingen». Betänkligt med sammanförandet av vissa orter och kommuner för beräkning av gemensamma medelindextal; om ett dylikt förfaringssätt skall tilllämpas, synes åtminstone stor varsamhet böra iakttagas, så att icke berättigade befattningshavarintressen på någon ort därigenom undertryckas. Svenska underofficersförbundet. Antalet ledamöter i länsprisnämnderna bör fastställas till sex i de län, varest de städer ingå, för vilka tvenne platser i nämnden avses. Rätten till »korrigeringar» av primäruppgifterna bör tillämpas med stor varsamhet och urskillning för att icke förtroendet till en på verkliga förhållandet vilande dyrortsgruppering skall bliva lidande. — De metoder för uppgifternas komplettering, som ifrågasättas skola komma till användning även i fortsättningen, torde ej äga motsvarighet på något annat håll inom statsförvaltningen. I stället synes även här det förfaringssätt, som är det allmänt vedertagna, böra komma till användning, nämligen att rättelse i de fall, där uppgifterna äro felaktiga eller ofullständiga, sker genom samarbete med resp. uppgiftspliktiga myndigheter. Ett sådant samarbete blir särskilt nödvändigt för att de i förslaget ifrågasatta länsprisnämnderna skola kunna fylla sin avsedda uppgift såsom skiljedomare i förekommande fall av meningsskiljaktigheter. Försvarsväsendets underbefälsförbund har ej funnit skäl att några erinringar mot det föreliggande förslaget.

framställa

Försvarsverkens civila personals förbund anser ofrånkomligt, att införskaffandet av primäruppgifterna verkställes genom en lokal nämnd, i vilken företagare och befattningshavare bliva på lämpligt sätt representerade. En nämnd för varje län torde möjligen kunna vara av intresse, men dess granskning av primäruppgifterna kan knappast bliva av större betydelse. Trafiktjänstemännens riksförbund. Uppslaget med särskilda läns- och riksprisnämnder synes värt beaktande. Dock ej lämpligt, att markegångsdeputerade bilda kärnan i länsprisnämnderna. Dessa nämnder synas böra i sin helhet utses direkt för dyrortsgrupperingen. Tjänstemännen böra där bliva i

143 skälig mån representerade. — Riksprisnämnden bör ej äga befogenhet att slutligt avgöra klagomål. I varje fall välbetänkt att till en början endast giva den rådgivande befogenhet och förbehålla åt regeringen att träffa det slutliga avgörandet. Sveriges lokomotivmannaförbund. Förslaget med läns- och riksprisnämnder »är värt beaktande, försåvitt det samtidigt sörjes för att organisationsapparaten icke därmed blir alltför invecklad och sålunda kommer att stå i strid med den i statsrådsprotokollet uttalade önskan från vederbörande statsråds sida och som förvisso även varit ett allmänt önskemål, att förenkling såvitt möjligt borde åvägabringas». Länsprisnämnderna böra ej kombineras med markegångsdeputerade utan utses enkom för dyrortsgrupperingarna. Av stor vikt är, att till ledamöter i såväl läns- som riksprisnämnder utses sakkunniga och intresserade personer samt att tjänstemännen bliva i skälig mån representerade. Då länsprisnämnderna endast skulle fungera vart femte år, synes olämpligt att ålägga dem en del andra uppdrag. Riksprisnämndens befogenhet bör, åtminstone till en början, »endast vara av rådgivande karaktär och avgörandet förbehållas socialstyrelsen och statsmakterna». Lotsförbundet. Mot de i detta förslag anförda grunderna för beräknande av orters dyrhet m. m. har lotsförbundet intet att erinra. Fyrpersonalens förening. Förslaget om en organisation med läns- och riksprisnämnd vill föreningen livligt understödja. Prisnämndsinstitutionerna »böra vara ägnade att skingra det misstroende, befogat eller icke, som från statstjänarnas sida här och var i landet alltsedan dyrortsgrupperingens begynnelse tagit sig uttryck mot kungl. styrelsen för oriktiga beräkningar i sitt otacksamma, maktpåliggande och komplicerade dyrortsgrupperingssystem». Sveriges allmänna folkskollärarförening förordar livligt ett lagfästande av praxis ifråga om samtidig och enhetlig bearbetning av primärmaterialet för såväl skattegruppering som lönegruppering. Kvinnliga tjänstemannaföreningar (gemensamt). Förslaget om länsprisnämnder och om riksprisnämnd beaktansvärt, men Kungl. Maj:t bör alltjämt vara högsta instans för avgörande av hithörande ärenden. Svenska landskommunernas förbund anser socialstyrelsens organisationsförslag vara till nytta för dyrortsgrupperingsarbetet och förordar närmare utredning i ämnet. »För de kommunala organ, som tas i anspråk för dyrortsgrupperingsarbetet — på landet kommunalnämnden — torde bördan icke bli särdeles mycket ökad i jämförelse med nu.»... »Då det emellertid är angeläget att resultatet av dyrortsgrupperingsarbetet blir så tillfredsställande som möjligt och de föreslagna anordningarna utan tvivel äro ägnade att främja detta syfte, så få väl vederbörande kommunalmyndigheter finna sig i det något ökade besväret. Att överlämna ifrågavarande arbete åt något annat organ på landet än kommunalnämnden lär inte kunna ifrågasättas.» Riksförbundet av kommunaltjänstemän i svenska städer. Beträffande sammansättningen av länsprisnämnderna synas städernas intressen ha alltför litet tillgodosetts. Åtminstone för de större städerna borde tillsättas särskilda prisnämnder. För litet med endast två representanter för Stockholms stad.

144 Svenska arbetsgivareföreningen. 1) Tillgången till uppgifter om olika orters relativa dyrhetsläge är »av stort värde jämväl för löneregleringen å den enskilda arbetsmarknaden, även om lönesättningen härvidlag helt naturligt måste ske alldeles oberoende av de normer, som staten fastställer för statstjänstemännen». — 2) Ansluter sig till tanken på en närmare utredning av socialstyrelsens organisationsförslag, under medverkan av därav berörda myndigheter och intressen. — 3) »Mot förslaget att under tiden den ifrågavarande anordningen delvis och på försök kommer i användning vid nästinstundande dyrortsgruppering, har föreningen ingen erinran.» Landsorganisationen tillstyrker förslaget (i dess helhet) under hänvisning till bifogat särskilt yttrande av de av frågan mera direkt berörda förbunden, nämligen svenska järnvägsmannaförbundet, kommunalarbetareförbundet, postmannaförbundet samt telegraf- och telefonmannaförbundet. Dessa förbund anse socialstyrelsens organisationsförslag innebära »ett betydande framsteg i jämförelse med den hittillsvarande ordningen för fastställande av resp. orters inplacering i dyrortsgrupperingen». Tillkomsten av länsprisnämnder och riksprisnämnd är »helt säkert ägnad att hälsas med tillfredsställelse för därav berörda arbetargrupper, för vilka den statliga dyrortsgrupperingen är tillämplig». Den sålunda föreslagna organisationen borde emellertid ytterligare utbyggas genom tillsättande i resp. kommuner av särskilda prisuppgiftsnämnder, som under den kommunala myndighetens ansvar och kontroll skulle handhava insamlingen av de uppgifter, vilka skola ligga till grund för en blivande dyrortsgruppering. Dessa nämnder kunde sammansättas efter enahanda grunder, som i kungl. förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, 2 kap. 25 §, är stadgat om tillsättandet av taxeringsnämnder, varigenom i erforderlig och lämplig utsträckning skulle beredas möjlighet för de olika intressen, som äro förbundna med dyrortsgrupperingsarbetet, att utöva inflytande på nämndens arbeten. »Då de insamlade prisuppgifterna bilda grundvalen för den ena eller andra ortens rätta placering i dyrortsskalan, måste det för alla av frågan berörda parter vara av det största intresse, att undersökningen sker opartiskt och objektivt, och vi hysa den uppfattningen, att tillsättandet av dylika nämnder skulle i hög grad bidraga till att de lokala undersökningarna av dyrhetsförhållandena skulle kunna icke blott fylla dessa förutsättningar i högre grad än vad nu är fallet utan jämväl i möjligaste mån avlägsna förefintliga missnöjesyttringar mot det sätt, varpå primäruppgifterna insamlas, och därigenom också i väsentlig grad borteliminera klagomål ifråga om dyrortsplaceringen.» Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening. Då dyrortsgrupperingen göres till föremål för avtal mellan föreningen och vederbörande personalorganisationer, anser sig föreningen icke hava anledning göra några erinringar med avseende å socialstyrelsens förslag. Personalsammanslutningar i Örebro (genom utsedda kommitterade). Med erkännande av det goda i socialstyrelsens organisationsförslag hemställes om inrättande av en särskild lokalprisnämnd för granskning av livsmedelspriserna, vilken nämnd eventuellt även kunde ombesörja hyresgranskningen. »En sådan nämnd vore av särskilt värde, om man nämligen betänker det omfattande arbete, som granskningen av städernas och de större samhällenas uppgifter tvivelsutan komme att förorsaka.»... »Skulle det emellertid anses, att systemet bleve tungt och överorganiserat genom dessa trenne nämnder, gå

145 vi så långt, att vi bestämt föredraga lokalprisnämnderna framför riksprhsnämnden, då denna nog i stort sett bleve ett återsken av socialstyrelsen.» Statstjänstemännens organisationer i Karlstad uttala sin fulla anslutning till förslaget om länsprisnämnder och riksprisnämnd. I länsprisnämnderna böra löntagarna vara representerade av minst en person från varje stad och större ort inom länet. Länsprisnämnderna böra tilldelas den vidsträcktare befogenhet socialstyrelsen föreslår, d. v. s. även rätt att fastställa grupperingsresultatet (som sedan underställes riksnämndens prövning). Länsprisnämndernas betydelse för dyrortsgrupperingsarbetet är av den vikt, att redan i höst dylika nämnder böra utses av landstingen för den förestående dyrortsgrupperingen. Statens vattenfallsverks tjänstemannaförbund. De föreslagna läns- och riksprisnämnderna synas »vara goda organ för att få fram så verkliga och tillförlitliga uppgifter som möjligt». Personalföreningen vid statens vattenfallsverk. Önskvärt om länsprisnämnder kunde vara organiserade i så god tid, att de kunna avge yttrande över socialstyrelsens nästkommande grupperingsförslag.

146 VII. Särskilda yttranden.

Av hrr A n d e r s s o n , E k d a h l och P r i o r rörande p u n k t e r n a 2 I och 4 under avd. B. Bostadshyror (sid. 104): 2. I anslutning till vad socialstyrelsen föreslagit (sid. 21—23) och med in- 1 stämmande i vad statens bostadsnämnd framhållit under denna punkt (sid. j 113—114) få vi anföra följande. Den kritik, som riktats mot föregående dyrortsgrupperingar, har väsent- j ligen rört bostadsposten. Framför allt hava anmärkningarna gällt det förhållandet, att till grund för jämförelsen mellan bostadskostnaderna å de olika orterna lagts det uppskattade priset å efter varje orts bostadsförhållanden medelgoda lägenheter. Det torde vara ovedersägligt, att en beräkning efter denna metod icke verkar fullt rättvist. Särskilt missgynnade bliva givetvis de orter, där ett större antal lågvärdiga lägenheter ingå i bostadsbeståndet. Tjänstemän å sådana orter äro ofta hänvisade till att förhyra lägenheter, som kvalitativt och därför också ifråga om hyresbelopp ligga avsevärt över medeltalet för orten, sådant detta framkommer vid dyrortsgrupperingarna, utan att de därför kunna sägas hava någon hög bostadsstandard i förhållande till jämställda befattningshavare å i bostadshänseende mera gynnade orter. De å orter med dåliga bostadsförhållanden placerade tjänstemännen bliva på grund härav sämre ställda i lönehänseende, än vad de skulle blivit, därest man vid dyrortsgrupperingarna kunnat beräkna hyresposten på grundval av en för hela landet någorlunda enhetlig bostadsstandard. Man håller före, att, liksom man beträffande livsmedel å alla orter efterforskar priset å en vara utav samma kvalitet (t. ex. mjölk; oskummad, okontrollerad (morgon-), ej hemburen), man bör sträva efter att få fram ett hyrespris för de olika orterna, som är så jämförbart som möjligt. I föreliggande betänkande har socialstyrelsen upptagit standardfrågan till närmare behandling och därvid ansett sig kunna konstatera omöjligheten av att till grund för beräkningen av hyresposten lägga en enhetlig bostadsstandard. Enligt vår mening är det emellertid synnerligen angeläget, att större likformighet än för närvarande åstadkommes beträffande det material, som skall läggas till grund för beräknandet av bostadsposten. Därest det icke är möjligt att räkna med en för hela riket enhetlig bostadsstandard, synas andra utvägar böra sökas. Nedanstående förslag till höjande av minimigränsen för boningsrum torde bidraga till att i någon mån borteliminera de nu rådande största olikformigheterna. 4. Även efter den av socialstyrelsen föreslagna ökningen från 5 till 6 kvadratmeter anse vi minimigränsen för vad som skall räknas såsom boningsrum alltför snäv. Vi tillåta oss i detta sammanhang erinra om att enligt Stock-

147 holms stads byggnadsnämnds normalbestämmelser räknas såsom boningsrum utrymme om minst 9 m2. I undantagsfall godkänner byggnadsnämnden såsom jungfrukammare eller gästrum på vinden i villafastigheter rum om 6 m2. Vi föreslå därför, att för boningsrum och kök resp. kokvrå måtte fastställas följande gränser: i boningsrum om 9 m2 och större räknas såsom en eldstad » » mer än 5 m2 men mindre än 9 m2 såsom en halv eldstad kök om 6 m2 eller större räknas som en eldstad och » (kokvrå) om mer än 3 m2 men mindre än 6 m2 räknas som en halv eldstad. Boningsrum och kök (kokvrå) med mindre ytinnehåll än ovan angivits böra icke medräknas vid bestämmande av antalet eldstäder i resp. lägenhetskategorier, utan bör en sådan bostad anses tillhöra närmast lägre lägenhetskategori. Av h r r E k v a 11 och

Grandien:

Instämma i det av hrr Andersson, Ekdahl och Prior avgivna yttrandet i vad rör beräkningsgrunderna för boningsrum och kök (kokvrå). Av h r r A n d e r s s o n

och

Ekdahl:

Utöver vad av hr Prior och oss i gemensamt yttrande föreslagits beträffande höjandet av minimigränsen för boningsrum m. m. ha vi, på däri anförda skäl, ansett oss böra föreslå att man, för erhållandet av ett mera likvärdigt bedömningsmaterial rörande bostadsposten, skulle vid insamlandet av hyresprisuppgifter räkna med tre bostadstyper: moderna, halvmoderna och omoderna lägenheter. Rörande vad som vore att hänföra till olika lägenhetstyper skulle givetvis utfärdas noggranna anvisningar. Genom användande av ett vägningsförfarande liknande det som vid 1929 års dyrortsgruppering kommit till användning för utjämning av centralvärmelägenheternas inverkan på hyresnivån, synes man kunna ernå, att materialet för bedömandet av bostadskostnaden å de olika orterna blir mera likvärdigt än för närvarande. I samma syfte bör en strängare bortgallring av mindervärdiga lägenheter äga rum än vad hittills varit förhållandet. Av h r P r i o r , C. E k v a l l :

med instämmande av h r r

C.

Andersson

och

Samtidigt vi konstatera att genom samarbetet med socialstyrelsen ernåtts flera viktiga förändringar för att ett mera rättvisande resultat vid utförandet av dyrortsgrupperingarna skall kunna åstadkommas, få vi dock anmäla en bestämt avvikande uppfattning angående antalet ortsgrupper (punkt 2 under avd. E. Dyrortsgrupperingarnas slutförande etc. sid. 106). Enligt vår uppfattning bör under inga förhållanden ett lägre antal grupper fastställas för lönegrupperingen än. vad som nu förefinnes — oavsett om lönereglering kommer att företagas eller icke. Anförda motiveringen, att det bör vara samma antal ortsgrupper i båda grupperingarna, anse vi ej hava någon avgörande betydelse för att frångå de en gång fastställda skillnaderna mellan tvenne närliggande ortsgrupper i lönegrupperingen. Allt sedan dyrortsgrupperingarnas början ha olika gruppgränser tillämpats för resp. skatte- och lönegrupperingarna, utan att däremot

148 anförts några vägande erinringar. Befintlig statistik visar att skillnaden å levnadskostnaderna mellan dyraste och billigaste ort ökat såväl emellan 1919—1924 års som emellan 1924—1929 års grupperingar. Detta tyder på att gruppernas antal i lönegrupperingen borde ökas i stället för minskas — för att samma köpkraft och därmed rättvisa skall kunna tillerkännas de å do olika orterna placerade befattningshavarna i statens tjänst.

Därest den föreslagna utredningen angående länsprisnämnder kommer till j stånd, få vi uttala önskvärdheten av att utredningen jämväl måtte innefatta j det från flera håll framställda kravet på en mera representativ form för det I lokala insamlingsförfarandet och vad därmed är förknippat. Till sist få vi än ytterligare poängtera vår anslutning till det alternativa organisationsförslaget. Vi förmena att därigenom kommer att ernås en demokratisk utveckling av dyrortsgrupperingsförfarandet. A v hr E k d a h l : Mot socialstyrelsens alt. organisationsförslag har jag icke något annat att erinra än att jag icke kan biträda förslaget i vad det rör den ifrågasatta riksprisnämndens befogenhet att slutligt avgöra klagomål och bestämma om orters placering i dyrortshänseende. Åtminstone innan resultatet av den utav socialstyrelsen förordade särskilda utredningen, mot vilken jag icke har något att invända, är känt, synes det mig vara olämpligt att beröva dem, som beröras av dyrortsgrupperingarna, rätten att få sin sak prövad av Kungl. Maj:t. J a g anser därför, att — därest en riksprisnämnd kommer att inrättas vid nästa grupperingstillfälle — denna nämnd bör vara endast rådgivande samt att Kungl. Maj :t tills vidare alltjämt bör vara högsta instans i dyrortsgrupperingsärenden.

A v hr E k v a l l : Hen otvivelaktigt mest brännande frågan i dyrortsgrupperingsproblemet är hyrespostens beräkning, och då denna för närvarande lämnar rum för olika tolkningar och uppenbara orättvisor orterna emellan, synes en förändring i nuvarande grunder för hyrespostens framräknande motiverad. Den allmänna känslan av osäkerhet inför dessa genomsnittsberäkningar framträder med särskild styrka när det gäller bostäder och hyror, ty på detta område har under de senaste åren en stark utveckling (särskilt i städerna) ägt rum för höjandet av den allmänna standarden. Med detta vill jag framför allt påvisa, att de av socialstyrelsen tillämpade beräkningsgrunderna för hyrespriser icke stå i överensstämmelse med vad som kan anses vara rätt och billigt. Genom hyresberäkningen avses att söka utröna medelhyran för lägenheter, som enligt ortens faktiska bostadsförhållanden äro att beteckna som medelgoda. Det kan aldrig vara riktigt att såsom skett draga medelpriset på alla i ett samhälle befintliga exempelvis enrumslägenheter, utan hänsyn till huruvida ett större eller mindre antal av dessa kunna vara att betrakta såsom mindervärdiga eller rent av förkastliga som människoboningar. Likaväl som specerierna och övriga poster i hushållsbudgeten vilka skola göras till föremål för undersökning skola vara jämförbara och jämngoda med å andra orter befintliga, skola även bostäderna vara jämförbara orter emellan, och på basis av priset å dessa standardvaror och dessa standardbostäder bör ortsgruppe- |

149 ringen ske; vill konsumenten, eller tvingas han att åtnöja sig med sämre varor, eller sämre bostad så bör prisskillnaden vara hans och icke säljarens eller samhällets. Likaväl som livsmedlen skola vara av prima och enhetlig beskaffenhet, böra bostäderna beräknas efter samma norm. Någon större svårighet att precisera begreppet standardbostad torde i verkligheten ej förefinnas. Med en medelgod bostad torde få anses bostad tidsenligt inredd med centralvärme, vatten och avlopp, elektriskt ljus, w.c, egen tambur, garderober, skafferi, källare, del i tvättstuga och torkvind. På rena landsbygden och även i många samhällen saknas åberopade förmåner, men på samma sätt som socialstyrelsen gör ett tillägg till lägenheter utan värme kunde nog göras lämpliga tillägg till lägenheter som sakna nutida bekvämligheter i övrigt. Vid uppskattningen av medelhyresnivån å landsbygden har vid 1929 års gruppering jordbrukskommunerna åsatts en medelhyra av 225 kr. samt blandade och övriga kommuner 275 kr. Om man förutsätter att även i landsbygdens fastigheter nedlagt kapital skall förräntas få byggnadskostnaderna i medeltal ej överstiga 2250 kr. efter ovan beräknade hyresbelopp. Då bostad, tomt och stängsel m. m. samt den av sekr. Heyman ofta framhållna trädgårdstäppan, som en värdefull förmån för landsortsbon, skall anskaffas för nämnda summa kan man lätt bedöma dess sociala värde. Man måste finna en ny form för hyrespostens beräkning. En sådan metod som socialstyrelsen i detta fall tillämpar måste på det kraftigaste utdömas. Skall dyrortsgrupperingen ske på en sådan grundval, och lönesättningarna bestämmas därefter, innebär detta, att den faktiska levnadsstandarden icke kommer till sitt rätta uttryck genom socialstyrelsens undersökningar. Det kan dessutom ifrågasättas om icke den bostadsstandard, som under de senaste åren utvecklats, hämmas, åtminstone på vissa platser i landet, genom medtagande i genomsnittsberäkningarna av lägenheter, vilka icke motsvara de bostadshygieniska och bostadssociala krav, som numera läggas till grund vid uppförandet av nya bostäder. Detta här yppade förhållande ger sig särskilt till känna å de lägre dyrorterna. Givet är att den enskilde icke placerar kapital i bostadsbyggen med nutida bekvämligheter å orter där förutsättningarna för hyresgästen saknas för att kunna erlägga den hyressumma som motsvarar det för bostadens uppförande nedlagda kapitalet. I framåtgående samhällen förekommer givetvis stor utökning av bostadsbeståndet och då numera, särskilt i städerna, i regel bostäder med nutida bekvämligheter uppföras t. o. m. med varmvatten och badrum, som givetvis höjer hyrespriset. Detta inverkar vidgande av den sociala klyftan orter emellan, vilken utveckling det icke kan vara staten värdigt att bidraga till. Man må ha vilken uppfattning som helst om givna föreskrifter, rättvisa blir det icke. Då verkningarna måste bli de av mig angivna, kan det icke sägas att dessa föreskrifter vila på någon rättsgrund. Då lägenhetstypen två rum och kök otvivelaktigt användes av flertalet tjänstemän som familjebostad får jag, med instämmande i vad tjänstemannaföreningar i Norrköping framhållit under denna punkt (sid. 116) föreslå att under övervägande tages, huruvida ej det mest rättvisande, orter emellan, vore att endast utgå från medelhyran på två rum och kök, av standard som jag sökt precisera, som uttryck för bostadsposten.

150 Genom ortsgrupperingens inverkan i skatteavseende blir landsortsbon missgynnad. Detta, då i betraktande tages det lägre ortsavdraget, vägskatten och landstingsskatten, från vilken senare åtminstone vissa större städer äro befria- i de. För exempelvis en årlig inkomst av 3000 kr. för befattningshavare med hustru och två barn blir skatten till staten för den å billigaste ort boende kr. I 29:58 och för den å dyraste ort boende kr. 17:40. Den senare är befriad från | vägskatt och i vissa fall även från landstingsskatt, då därtill även det kommu- | nala skattetrycket i regel är hårdare å landsorten, dels på grund av det lägre j skattefria avdraget, så synes jämväl mot dessa befogade erinringar kunna j göras. Efter nuvarande beräkningsgrunder får landsortsbon vidkännas pro- j centuellt större skatteutgifter, men ingen som helst hänsyn tages till den j mindre köpkraften hos den av landsortsbon erlagda skatten. Motivet för nu- 1 varande skattegrupperingssystem torde vara bl. a. att ge såväl kommuner j som staten möjlighet utkräva skatt även från de små inkomsttagarna, som j framför allt förekomma på landsbygden. Detta, enligt min mening synnerligen orättvisa system, bör särskilt vad det gäller skatten till det gemen- I samma, »staten», utgå efter samma grunder för hela landet. Som stöd för min uppfattning att landsortsbon blir missgynnad i förhållande till stadsbon på grund av dyrortsgrupperingens verkningar må följande framhållas. De poster som icke medtagas och alltså icke komma i beaktande vid dyrortsgrupperingarna anslås, enligt socialstyrelsens verkställda budgetberäkningar, till 30 å 35 % av utgifterna i arbetar- och därmed ekonomiskt jämställda hushåll. Lönebelopp i 10:e löneklassen med 10 % dyrtidstillägg och tilllägg för hustru och två barn är för tjänsteman boende på A-ort kr. 2920 och > » » » H-ort » 3850. För täckande av utgifterna för de poster som ej ingå i socialstyrelsens beräkningar återstår av lönen för befattningshavare på A-ort 30 % av 2920 = kr. 876. » » » » Hört » » 3 8 5 0 = » 1155. Om man anser sig böra utgå från att flertalet här åsyftade poster ingå med ungefär samma procenttal för samtliga orter måste man dock konstatera avvikelse från denna regel, till nackdel för landsortsbon, då det gäller läkarvård, lasarettsvård, skolgång i läroverk, seminarier, resor och tidsspillan m. m. Enbart skolgång på annan ort kan betinga en extra utgift av c:a 500 kr. pr barn och läsår. Antingen så, att barnet bor hemma då resor och fördyrat kosthåll tillkommer, eller också så att direkt inackordering i stad måste äga rum. Ett läkarbesök på landsbygden ställer sig betydligt dyrare än i stad eller samhälle där läkare finnes på platsen. Även lasarettsvård ställer sig dyrare för landsortsbon, åtminstone före intagningen, vilken i regel föregås av ett eller flera läkarbesök, vartill kommer den dyrare transporten till lasarettet. Kostnaden för medicin vid transport i låda medför 10 % fördyring å apotek. Brevbäringen två a tre gånger dagligen i städerna. Landsortsbon får själv avhämta sin post, ofta flera km till närmaste postanstalt. Telefonen, vanligen frikrets inom hela staden. Landsortsbon får själv bekosta ledningar utom ett visst område och om abonnenterna ej uppgå till femtio, själv avlöna personal. De publika institutionerna, sjukhus med personal och utrustning, barnbördshus med dito, läroverk och seminarier och lärare, till allt får landsbyg-

151 den bidraga antingen genom landstingsskatt eller direkt stadsskatt, men ett ringa fåtal av landsbygdens folk kunna begagna sig av dem. Det finnes i övrigt nödvändiga utgifter på landsbygden som icke finnas i stad. Hit höra resor och tidsspillan för inköp av nödvändighetsvaror, för bad, rakning och klippning m. m. Av det anförda framgår att de poster som ej ingå i socialstyrelsens beräkningar ställa sig dyrare för landsortsbon än stadsbon men köpkraften är mindre hos den förre än den senare. Är det verkligen meningen att landsbygdens tjänstemän skola hållas vid samma levnadsstandard som samma tjänstemän i stad så böra icke allenast landsbygdens fördelar, utan även dess nackdelar värderas. Ifråga om insamlingen av det prisstatistiska materialet, så har ju detta skett med de kommunala myndigheternas medverkan. Detta skulle så att säga utgöra en borgen för primärmaterialets tillförlitlighet. Erfarenheten har emellertid visat att de kommunala myndigheterna, ensidigt sammansatta som de ofta äro, tagit denna uppgift synnerligen lätt, i det uppdraget i vissa fall lämnats åt enskild person som så gott som okontrollerat fått insamla uppgifterna. För att råda bot mot dylika godtyckligheter föreskrevs att uppgifterna under viss tid skulle hållas tillgängliga för erinringar och skulle därefter kommunalnämnd resp. drätselkammare avgöra vad som kunde anses vara levnadskostnadernas storlek å orten. Dessa föreskrifter till trots har det visat sig att om än erinringar inkommit, dessa i allmänhet icke föranlett ändring från de kommunala myndigheternas sida, utan fastställt i regel de ursprungliga uppgifterna såsom varande för orten riktiga. Det anses nämligen att inkomna erinringar icke äro fotade på någon ingående undersökning, utan mera att betrakta som lösa antaganden. Klart är ju också att uppgifter insamlade av intressenter icke kunna betraktas som fullt objektiva. För att få fram fullt korrekta uppgifter från de kommunala myndigheterna erfordras lokala undersökningsnämnder, sammansatta av olika intressenter, såsom husägare och hyresgäster, affärsmän och konsumenter, stadsanställda o. s. v. Av sålunda insamlade uppgifter skulle ett medeltal dragas. Endast på så sätt kunna fullt tillförlitliga uppgifter åstadkommas. Förslag: att insamlingen av primäruppgifterna sker genom allsidigt sammansatta kommunala nämnder. Av h r G r a n d i e n: Redan före utarbetandet av nu föreliggande utredning har av Kungl. Socialstyrelsen framkastats tanken på inrättandet av vissa förtroendeorgan, som skulle granska primärmaterialet för dyrortsgrupperingsarbetet, nämligen dels en nämnd för varje län, dels ock en centralnämnd för hela riket, vilken senare ävenledes skulle utgöra sista instans i hithörande frågor. Ehuru här icke slutligt upptages frågan om inrättandet av samtliga dessa nämnder utan endast den senare (riksprisnämnden) torde det ändock vara nödvändigt att även beröra frågan om de förra (länsprisnämnderna). Grunden för inrättandet av dessa nämnder skulle vara att söka åstadkomma större auktoritet åt primärmaterialet och därigenom således söka undvika misstro och klagomål. Vad beträffar sammansättningen torde icke garantier kunna ställas för att sakkunskapen bleve större än under nuvarande förhållanden, enär nämn-

derna icke alltid torde besitta tillräcklig kunskap om de inom länet varande särförhållanden, som erfordras för bedömandet av frågor rörande dyrortsgrupperingsarbetet. Vad åter rör länsprisnämndernas befogenhet torde såsom av betänkandet framgår redan på ett tidigt stadium betänkligheter hava uppstått, huruvida möjlighet verkligen föreligger att låta dylika nämnder sätta sig till doms över ett ämbetsverks beslut. Resultatet bleve lätt det motsatta mot vad man 1 väntat, nämligen att auktoriteten hos den bearbetande myndigheten sjönke. I betänkandet har slutligen förslaget om länsprisnämnderna frångåtts så- 1 tillvida att huvudförslaget modifierats med ett alternativt organisationsför- 1 slag, varvid man gått in för inrättandet av enbart riksprisnämnd. Skälet här- I till vore, att närmare utredning erfordrades. Är nu detta förhållandet beträf- I fande länsprisnämnderna, så torde samma synpunkter med lika stora skäl I kunna tillämpas rörande riksprisnämnd. Frågan i sin helhet med inskjutande av nämnder för granskning av materialet och med bestämmanderätt i sista instans i dyrortsgrupperingsfrågor är således icke utredd. Man torde icke heller kunna säga att tillräckliga skäl förebragts, att därav skulle framgå nödvändigheten av att inrätta riksprisnämnd. En dylik utvidgning av organisationen utan att garantier finnas för en motsvarande väsentlig vinst kan icke tillrådas. Innan därför fullständig utredning i frågan föreligger, böra icke delar av förslaget tillämpas. I enlighet med vad jag framhållit, anser jag mig således icke kunna biträda det i betänkandet under IV D framlagda »alternativa organisationsförslag» utan föreslår att hela frågan rörande inrättandet av nämnder i olika instanser göres till föremål för förnyad utredning. För den närmast kommande dyrortsgrupperingen torde hittills tillämpade metoder med de smärre ändringar, som i betänkandet framkommit, vara tillfyllest. Av hr E m i l G u s t a f s o n , med instämmande av hr P e r son:

Gustafs-

Socialstyrelsens förslag — att varulistan skall tilläggas dels några varuslag såsom representanter för charkuterivaror (målet kött eller fläskkorv), frukt och grönsaker (äpplen, apelsiner, bananer, katrinplommon, vitkål och morötter) samt för maltdrycker och tobak — kan jag icke biträda. Ifrågavarande varuslag äro, dels på grund av deras mycket skiftande kvaliteter och dels på grund av de olika sätt varpå de försäljas — kg, liter, knippa o. s. v. — föga lämpade för erhållande av en någorlunda tillförlitlig prisbestämning. Vad särskilt angår maltdrycker och tobak, böra dessa — i högsta grad umbärliga varor — ej göras till föremål för insamling av prisuppgifter. Ifråga om bostadshyran anser jag mig böra göra en erinran mot den vid nästföregående dyrortsgruppering tillämpade metoden att söka åstadkomma viss utjämning mellan orterna med hänsyn till den olika förekomsten av mera högvärdiga lägenheter. J a g anser mig hava så mycket större skäl därtill, enär socialstyrelsen uttalar såsom sin avsikt att vidare utveckla denna metod. Härom må anföras följande: Sedan år 1914 har tillkommit en helt ny bostadstyp (centraluppvärmda lägenheter), förutom centralvärme upptaga dessa lägenheter även andra moderna bekvämligheter — badrum, tillgång till varmvatten m. m. — vilkas anordnande kräver avsevärda anläggnings- och driftkostnader. Det är uppen-

153 bart, att dessa bostäder måste betinga en väsentligt högre årshyra än det bostadsbestånd, som man tidigare haft att räkna med. Därigenom att dessa bostäder — i viss omfattning — medräknas vid fastställande av hyresprisnivån, följer att man i hyreskostnadsökningen icke endast inkluderar den faktiska hyresökningen — utan jämväl kostnaden för en högre bostadsstandard. Den omständigheten, att man i orter, där centralvärmelägenheterna ej alls förefinnas och i varje fall ej uppgå till 7 %, verkställer en höjning av hyreskostnaden — i utjämningssyfte — måste också betecknas såsom oriktig. Syftet, eller i varje fall resultatet med en sådan metod måste innebära att för vissa orter redovisas en högre hyresprisnivå än den som i verkligheten förefinnes. Socialstyrelsens förslag, att minimigränsen för vad som bör räknas till »boningsrum» höjes från 5 till 6 kvadratmeter, har jag biträtt. Däremot anser jag mig icke kunna biträda förslaget att kök eller kokvrå understigande 6 kvadratmeter skall räknas endast som K eldstad. Min ståndpunkt i denna sak grundar jag på det förhållandet, att en strävan från hyresgästernas sida tycks göra sig gällande att utbyta bostadstypen rum och kök mot rum med kokvrå. Den moderna kokvrån, med sin dyrbara och praktiska utrustning, ställer sig säkerligen dyrare än ett kök i allmänhet gör, och dess — jämfört med det tidigare köket — högre komfort lämnar säkerligen ersättning för det mindre utrymmet. Dessa skäl böra — enligt min mening — föranleda att moderna kök och kokvrår räknas som hel eldstad. Härtill må anföras, att med detta förslag icke avses mer eller mindre provisorisk kokvrå som anordnats i rum, utan att genom permanent Vägg vara skild från övriga lokaliteter i lägenheten. Ifråga om socialstyrelsens förord för endast fem ortsgrupper, kunna ju vissa skäl anföras för denna ståndpunkt — framför allt ur ortsgrupperingsarbetets egen synpunkt — men förslagets genomförande torde dock, för statsverkets vidkommande, medföra vissa ekonomiska konsekvenser, som icke under detta utredningsarbete kunnat överblickas. Lönepolitiska konsekvenser torde ej heller utebli. Härtill kommer att frågan om antalet ortsgrupper ej torde ligga inom ramen för det utredningsarbete som nu fullgjorts. På dessa skäl har jag ej kunnat biträda förslaget i denna del. I samband därmed må framhållas, att övervägande skäl synas föreligga att liksom hittills förbehålla åt Kungl. Maj:t att med hänsyn till de funna ortsindextalen fastställa gränserna mellan dyrortsgrupperna. Förslaget rörande ytterligare utredning, syftande till en delvis ny organisation för dyrortsgrupperingarnas verkställande genom inrättandet av länsprisnämnder och riksprisnämnder, kan jag ej heller biträda. En sådan organisation måste föra med sig ökade kostnader, utan att några mera påtagliga fördelar kunde utvinnas av densammas arbete. Framför allt måste jag ställa mig avvisande till tanken, att Kungl. Maj:ts slutliga fastställande av dyrortsgrupperingen skulle överflyttas på riksprisnämnden. Vanskligheterna att kunna få en sådan sammansättning på riksprisnämnden, att den skulle kunna handlägga detta arbete lika objektivt som Kungl. Maj:t, synas mig så stora att förslaget ej kan förordas till vidare utredning. Härav följer också att jag icke kan ansluta mig till förslaget om ett omedelbart inrättande av en riksprisnämnd i enlighet med det alternativa organisationsförslaget.

154 Av hr L u n d e v a l l : Skattepostens medtagande vid lönegrupperingen finner jag icke utan vidare självklart. Det kan nämligen ingalunda anses ligga i sakens natur, att, under lika förhållanden i övrigt, avlöningen bör vara större i en kommun med högt skattetryck än i en kommun med lägre skattetryck. Detta skulle nämligen innebära, att avlöningen, åtminstone till viss del, i den förra kommunen övervältras från befattningshavaren på arbetsgivaren, beträffande statens befattningshavare alltså på staten. Detta strider emellertid mot inkomstskattens princip, att skatten bör bäras av den, som betalar den, således utan övervältring å annan. Att jag likväl icke framställer yrkande om skattepostens uteslutande vid lönegrupperingen beror — förutom på att förfaringssättet vunnit hävd vid såväl tidigare lönegrupperingar som de beräkningar rörande levnadskostnadernas förändringar, som ligga till grund för, bland annat, dyrtidstilläggens bestämmande — därpå, att det för tjänstemännen måste anses vara en förmån att vid förflyttning från en ort till en annan med högre skattetryck erhålla någon kompensation för den ökade skatteutgift, förflyttningen kan komma att medföra. Ett borttagande av denna förmån utan samband med en lönereglering synes mig icke riktigt. Beträffande skattegrupperingen måste skattepostens medtagande anses principiellt oriktigt. Vid frågans bedömande bör skillnad göras mellan dels den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten och de till densamma anknutna skatterna kommunal progressivskatt och utjämningsskatt, dels den kommunala inkomstskatten till primärkommunen, dels ock inkomstskatten till sekundärkommuner (landstingsskatt, vägskatt och tingshusmedel). Den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten jämte den kommunala progressivskatten och utjämningsskatten har ansetts böra avvägas individuellt under hänsyntagande till de allmänna skatter, den skattskyldige erlagt under beskattningsåret. I sådant syfte medges vid taxeringen till dessa skatter avdrag för erlagda allmänna skatter med undantag av kronoutskylder. Att avdrag icke medges för kronoutskylder lärer icke få uppfattas såsom ett av principiella skäl föranlett avsteg från grundsatsen om skatteavvägning med hänsyntagande till den skattskyldiges skatteutgifter under beskattningsåret utan är beroende väsentligen därpå, att, om sådant avdrag medgåves, skattesatsen finge i motsvarande mån höjas, varigenom i stort sett samma skattebelopp skulle framkomma som om avdraget icke medgivits. En sådan omgång har ansetts böra undvikas. Den skattegradering, som genom det medgivna avdraget åstadkommes, är såsom gällande individuellt mera differentierad och därför effektivare än den, som förmedelst ortsavdragen skulle åvägabringas, därest skatteposten medräknades vid skattegrupperingen. En på det senare sättet genomförd gradering skulle nämligen taga hänsyn allenast till skiljaktighet i skattetryck olika kommuner emellan men icke, såsom vid det förstnämnda tillvägagångssättet, till jämväl individuella skiljaktigheter. Att använda båda metoderna vid sidan av varandra innebär en dubbelräkning, som icke kan anses riktig. Framhållas må även, att den vid lönegrupperingen använda metoden att medräkna den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten med ett för alla kommuner lika belopp icke är ägnad att åstadkomma någon gradering mellan olika kommuner utan har betydelse endast för komplettering av de vid indexberäkningen medtagna utgiftsposterna och alltså verkar i utjämnande i stället för i differentierande riktning.

155 Vad angår den kommunala inkomstskatten till primärkommunen är frågeställningen en annan. Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt medgives icke avdrag för erlagda allmänna skatter och en skattegradering efter den individuella skattebelastningen förekommer alltså ej. Anledningen härtill är uppenbarligen den, att då skattetrycket, mätt i förhållande till det beskattningsbara beloppet, praktiskt taget undantagslöst är lika inom hela kommunen, något behov av skattegradering med hänsyn till det individuella skattetrycket icke föreligger. Det kan då synas obehövligt att söka åvägabringa en sådan gradering genom skattepostens medräknande vid skattegrupperingen. Det må vidare framhållas, att, därest skattepostens medräknande skulle medföra, att kommunen uppflyttas i högre ortsgrupp och i följd härav att ett större ortsavdrag bleve gällande inom kommunen, en minskning av skatteunderlaget skulle inträda, vilken måste öka skattetrycket inom kommunen. Detta ökade skattetryck skulle kunna tänkas föranleda kommunens uppflyttning i en ännu högre skattegrupp med ytterligare skärpning av skattetrycket och så vidare såsom en ändlös skruv. En sådan utveckling, som innebure en ökad belastning av redan hårt tyngda skattskyldiga till förmån för mindre hårt belastade skattdragande, måste betecknas såsom icke önskvärd och kan icke anses påkallad av hänsyn till de minsta inkomsttagarna. I stället måste, när utdebiteringsbehovet är stort i förhållande till skatteunderlaget, anses angeläget att förhindra minskning av skatteunderlaget; helst borde ansträngningarna inriktas på att göra skatteunderlaget bredare. Vad nu anförts om skatten till primärkommunen kan i viss mån anses tilllämpligt jämväl beträffande skatterna till sekundärkommunerna (landstingsskatt, vägskatt och tingshusmedel), eftersom dessa skatter bygga på taxeringen till kommunal inkomstskatt. Dock föreligger här den skillnaden, att om alla skatter medräknas, det totala skattetrycket kan växla inom olika delar av sekundärkommunen till följd av olika hög kommunalskatt i de olika primärkommuner, som tillhopa utgöra sekundärkommunens område. Då denna ojämnhet i skattetrycket inom sekundärkommunen kan vara avsevärd, skulle en gradering av skatten med hänsyn till berörda ojämnhet möjligen kunna anses befogad i den form att i de mera skattetyngda delarna medgåves större ortsavdrag än i de mindre skattetyngda. Att genomföra en särskild skattegruppering enbart för skatterna till sekundärkommunerna lärer dock svårligen kunna sättas ifråga, i varje fall icke så länge dessa skatter bygga på taxeringen till kommunal inkomstskatt. Om således av anförda skäl principiella betänkligheter måste resas mot skattepostens medtagande vid skattegrupperingen, kan det dock tänkas, att ett sådant förfaringssätt ändock bör godtagas av arbets- och kostnadshänsyn. J a g finner det nämligen icke uteslutet utan till och med ganska sannolikt — inom socialstyrelsen verkställd undersökning synes giva stöd för en sådan uppfattning — att skattepostens medtagande vid skattegrupperingen i allmänhet icke skall medföra någon starkare omkastning i en gruppering, vid vilken skatteposten utlämnades, och alltså icke heller vålla någon större ändring av skattebördans fördelning, 1 åtminstone om gruppgränserna läggas med tanke på att dylik ändring i möjligaste mån bör undvikas. Bleve detta möjligt, skulle frågan reduceras till att gälla huruvida de principiella synpunk1 Att i en eller annan kommun skattetrycket kommer att stiga i händelse kommunen nyttas till en högre ortsgrupp är dock ofrånkomligt; såsom exempel tror jag mig kunna utpeka Torhamns och Sturkö kommuner i Blekinge län.

156 terna kunna underordnas praktiska hänsyn. Det har under överläggningarna framhållits, att ett enhetligt förfaringssätt vid de båda grupperingarna skulle avsevärt minska arbetet vid grupperingarnas verkställande, särskilt vid indextalens uträknande, och även i andra hänseenden medföra fördelar av praktisk natur. Riktigheten härav vill jag icke betvivla, även om jag icke finner det alldeles klart, att enhetligheten bör drivas ända därhän, att gruppgränserna sammanfalla vid de båda grupperingarna. Mot en sådan överensstämmelse talar nämligen dels att antalet ortsgrupper för närvarande är större vid lönegrupperingen än vid skattegrupperingen dels ock att gränsen mellan de två lägsta ortsgrupperna synes hava dragits något högre å indexskalan vid skattegrupperingen än vid lönegrupperingen. En ändring härutinnan kan måhända befinnas medföra konsekvenser beträffande såväl ortsavdragens storlek som lönebeloppen i de lägsta ortsgrupperna. Dessa invändningar behöva dock icke förhindra, att indextalen uträknas likformigt för båda grupperingarna; gruppindelningen kan, om så befinnes lämpligt, likväl göras olika för de båda grupperingarna. På grund av det nu anförda vill jag, trots principiella betänkligheter, icke avstyrka skattepostens medräknande jämväl vid skattegrupperingen. Även om de skäl, som från socialstyrelsens sida anförts för övergång till ett färre antal ortsgrupper vid lönegrupperingen än det hittills gällande, må anses beaktansvärda, finner jag mig dock icke böra i detta sammanhang uttala mig för ändring i gällande bestämmelser härutinnan, då ett sådant uttalande synes mig ligga utanför de sakkunnigas uppdrag, och frågan för övrigt icke lärer hava aktualitet vid nu förestående dyrortsgrupperingar. Av h r P a u e s: Sedan Kungl. Socialstyrelsen numera slutligt fastställt sitt ändrings- och kompletteringsförslag ifråga om hittills tillämpade metoder för dyrortsgrupperingsarbetet, vilket förslag i vissa avseenden avviker från det, varöver bl. a. Svenska Arbetsgivareföreningen med skrivelse av den 27 mars 1933 yttrat sig, får jag under hänvisning till nämnda yttrande framhålla, att jag instämmer i Svenska Arbetsgivareföreningens däri gjorda uttalanden. J a g anser det sålunda alltjämt vara av viss betydelse, att de absoluta krontalen angivas vid sidan av indextalen för resp. orter. Vidkommande antalet ortsgrupper finner även jag icke anledning att uttala mig vid det förhållandet, att orternas indextal offentliggöras och frågan om antalet ortsgrupper under sådana förhållanden till övervägande del blir en statlig löneregleringsfråga, som jag i detta sammanhang ej anser mig böra upptaga till bedömande. Ur samma synpunkter måste jag avböja att taga ställning till dyrortsgrupperingens inverkan över huvud taget på det statliga lönesystemet, då dessa frågor synas mig ligga vid sidan av det förevarande utredningsarbetet, vilket enligt min mening huvudsakligen syftat till att undersöka tillförlitligheten av de statistiska arbetsmetoder, på grund av vilka orternas inbördes läge i dyrortshänseende skola fastställas. Av hr F o r s l u n d : Instämmer i det av landsorganisationen gemensamt med svenska järnvägsmannaförbundet, kommunalarbetareförbundet, postmannaförbundet och telefonmannaförbundet avgivna yttrandet (sid. 123 och 144).

157 A v hr G u i n c h a r d: Det föreslås från socialstyrelsens sida, att den hittills tillämpade minimigränsen för vad som bör räknas till »boningsrum» resp. kök höjes från 5 till 6 kvm. Såsom minimigräns för boningsrum har av byggnadsnämnden i Stockholm, enligt meddelande av stadsarkitekten, såsom huvudregel tillämpats 9 kvm:s golvyta; (endast i undantagsfall för jungfrukammare, ävensom för vindsrum l»gästrum»] i egnahemsvillor 6 kvm). Gränsen mellan kök och kokvrå har av hälsovårdsnämnden (bostadsinspektionen), i samråd med byggnadsnämnden, sedan länge formellt varit dragen vid 6 kvm. Dessa måttbestämmelser tillämpas således i de av byggnadsnämnden månadsvis lämnade uppgifter, som ligga till grund för Stockholms stads statistiska kontors statistik över byggnadsverksamheten i Stockholm. De återfinnas även i huvudsak intagna i anvisningarna till överståthållarämbetets formulär till de huvudförteckningar med lägenhetsuppgift, som av fastighetsägarna skola avlämnas vid mantalsskrivningarna och som användas såsom primärmaterial för stadens hyresstatistik, bostadsräkningar m. m. (jfr överståthållarämbetets kungörelse nr 97, år 1932). Det torde icke vara möjligt eller ens lämpligt för statistiska kontoret att härutinnan vidtaga eller föranleda ändringar för Stockholms stads bostadsstatistiks vidkommande. Det föreslås, att vid fastställandet av medelhyresnivån å de hyresräknade orterna boningsrum under 6 kvm och kök under 6 kvm eller därmed jämförlig kokvrå resp. räknas = V? eldstad. P å grund av vad som under punkt 4 sagts om minimigränsen i Stockholm för »boningsrum» har detta förslag för Stockholms vidkommande praktisk betydelse i allmänhet endast ifråga om kokvrå. Man kan starkt ifrågasätta lämpligheten av att betrakta kokvrå såsom »eldstad» eller en bråkdel därav (i detta fall K eldstad). Detta bl. a. av den anledningen, att kokvråarna kunna vara av mycket växlande storlek och beskaffenhet — från synnerligen primitiva »krypin» med en kokgasapparat etc, erbjudande nära nog allenast armbågsrum, till sådana mycket rymliga med fönster och dörr samt f. ö. med de mest moderna tillbehör försedda utrymmen, stående på gränsen till verkliga kök. Det är emellertid att beakta, att det finnes även andra utrymmen i en modern bostad av sådan beskaffenhet, att de med minst lika stora, om ej större skäl, torde kunna räknas såsom eldstad eller del därav (t. ex. hall, s. k. matvrå o. d.). Med ett ord begreppet kokvrå är synnerligen svävande, allra helst då intet minimimått angives. Statistiska kontoret har hittills ej ansett sig böra räkna kokvrå såsom eldstad eller del därav, vare sig vid beräkning av medelhyror eller boendetäthet m. m. En plan i denna riktning har visserligen övervägts, men fullföljdes ej på grund av de konsekvenser det skulle medföra. Statistiska kontoret föll i stället, efter ingående övervägande av saken, tillbaka på den praxis, som hittills tillämpats både i kontorets och socialstyrelsens bostadsstatistik. Förefintligheten av denna anordning har i stället i den stockholmska bostadsstatistiken givit anledning till införande av en särskild lägenhets grupp, företrädesvis inom lägenhetskategorierna enkelrum och dubbletter, nämligen »lägenheter med kokvrå».

158 Beträffande förekomsten av kokvrå i Stockholm (inre staden) kan nämnas, att vid senaste hyresräkningen, 1932/33, voro av de uthyrda enkelrummen c:a 12700 eller % (67 %) och av de uthyrda dubbletterna c:a 3000 eller % (76 %) försedda med kokvrå. Bland enbart centralvärmelägenheter inom dessa kategorier voro dessa procenttal betydligt högre: resp. 90 och 85 %. Av hela antalet hyreslägenheter i inre staden utgjorde med kokvrå försedda enkelrum och dubbletter tillsammans c:a 14 % och särskilt bland centralvärmelägenheterna c:a 25 %. Den relativt stora frekvensen av anordningen ifråga gör, att en omläggning av metoden, i den riktning att kokvrå räknas = lA eldstad, inverkar avsevärt på medelhyran pr eldstad, t. o. m. om man räknar på hela lägenhetsbeståndet. En preliminär undersökning för Stockholm (inre staden) visar, att medelhyran pr eldstad i samtliga centralvärmelägenheter år 1932/33 blir 594 kronor, om kokvrå räknas såsom V? eldstad, mot 621 kronor enligt hittillsvarande beräkningssätt. Detta innebär en sänkning av sistnämnda medelhyresnivå med ej mindre än 4.3 %. Det skulle alltså härigenom uppstå en sådan brist i kontinuitet och jämförbarhet i Stockholms stads bostadsstatistiska redovisningsserie, att en dylik omläggning näppeligen synes vara att förorda för Stockholms vidkommande. Även vid socialstyrelsens fastställande av medelhyresnivån på olika orter torde en dylik omläggning av metoden medföra likartade olägenheter. Dessa beräkningar hänföra sig, beträffande dyrortsgrupperingen, endast till lägenheter om högst 3 rum och kök. Av samtliga dessa lägenheter utgjorde i Stockholm (inre staden) vid årsskiftet 1932/33 enkelrum med kokvrå 13 %. Bland motsvarande centralvärmelägenheter var detta procenttal 24 %. Det är uppenbart, att en ändring i beräkningsgrunden för en så stor del av smålägenhetsbeståndet, varigenom exempelvis hyran pr eldstad i enkelrum med kokvrå sänkes med Yi, måste medföra en avsevärd sänkning i den beräknade genomsnittliga hyresnivån »pr eldstad räknat» för nämnda smålägenheter. Detta medför först och främst en bristande jämförbarhet med de föregående åren, särskilt för Stockholms vidkommande och dess hithörande sifferserier. Men även jämförbarheten mellan Stockholm och övriga städer försvåras på grund av den relativt vanligare förekomsten av kokvrålägenheter i Stockholm. Detta har, såsom redan antytts, även till följd, att ändringen i beräkningsmetoden får större dyrortsgrupperingsverkningar för Stockholm än för andra orter i riket, där kokvrålägenheter t. v. ej torde vara relativt så talrika som i huvudstaden. Det kan därför sättas ifråga, om vid jämförelser mellan Stockholm och övriga orter, och till äventyrs mellan orter i allmänhet, man icke borde begränsa sig till »normala typer» d. v. s. lägenheter med rum och kök. Under alla förhållanden torde denna fråga, när materialet sedermera inkommer och skall bearbetas inom socialstyrelsen, uppenbarligen böra göras till föremål för alldeles särskilda överväganden. I P. M. den 14 mars d. å. till överståthållarämbetet, efter remiss från nämnda myndighet, har statistiska kontoret ifråga om dyrortsgrupperingarnas allmänna organisation och det i samband därmed framlagda förslaget om införande av lokala förtroendeorgan (länsprisnämnder) bl. a. framhållit följande. Icke minst den omständigheten, att levnadsförhållandena i Stockholm i så många avseenden avvika från dem i landsorten eller landet i allmänhet

159 och således även från dem i Stockholms län, motiverar, att Stockholm får sin särskilda prisnämnd. Att låta Stockholms hithörande särställning få göra sig gällande allenast därigenom, att länsprisnämnden för Stockholms län erhåller två representanter för Stockholms stad, förefaller föga tillfredsställande. J a g begagnar tillfället att ännu en gång understryka detta. I övrigt hänvisas till den nämnda promemorian i dess helhet, vilken överståthållarämbetet, efter vad jag inhämtat, sedermera har i huvudsak åberopat och översänt till socialstyrelsen.

160 Delano. I,

K. SOCIALSTYRELSEN

Obs..' GcnoYnläs noga P. JU. A andra sidan, innan Hi ifyller formuläret.

DYRORTSGRUPPERINGEN Telefon 14078

Uppgifter angående vissa levnadskostnader kommun, A)

län

V a r u p r i s e r i d e t a l j h a n d e l n å r 1 9 2 9 (se P. M. å andra sidan). Kvantitet

V a r u s l a g

•

14—20 »pril

14—20 o s t

1 liter

Mjölks oskummad, okontrollerad (morgon-), ej hemburen separerad

Medelpris (öre) under

>

»

1 kg.

Bmflr: boTde- (mejeri-) mat- (lands-) Ost: helfet, okryddad, småpipig (högst c:e 4 min. lagring, ej delikateasort) . halvfet, » » (ej kvarUfet eller trekvartafet oit) Växtmargarin: bästa sort, ej smörblandat Agg: svenska färska (pr 1 tjog el.pr 1 kg.o. a. v. ;angiv kvantiteteni kolumnen har bredvid) Potatis (pr 6 liter eller pr 1 kg.; angiv kvantiteten i kolumnen här bredvid) .

1 kg.

Arter, gula Vetemjöl: kära- eller patent- (den lägre kvaliteten), lös vikt Bagmjöl: sammalet (eller toppat), svenskt B&gijktmjöl: svenskt, märket 000 Havregryn: ångpreparerade, lös vikt Hågbröd: hart (spis-), grovt (högst 6 kakor pr kg.) mjukt, av rågsikt ooh vetemjöl (aötlimps, eiktbröd eller dyl.) . . . . > av huvudsakligen sammalet rågmjöl (grovbröd, surlimpa, grov halkaka eller dyl.) Vetebröd: mjukt matbröd (ej kaffebröd), billigaste sort, hakat med vatten . >

>

j

»

»

»

»

>

mjölk. .

Nötkött, färskt: stek, ej benfri — icke bringa soppkött, ide hals eller lägg Gödkalvttek (av fullgödd kalv): ej benfri — icke bringa Spådkalvetek (högst 14 dagars kalv): ej benfri — icke bringa Flask, färskt: sidfläsk (stekfläsk) salt, svenskt: sidfläsk (stekfläsk) » amerikanskt: » » Fisk, färsk: gädda . >

sill strömming

» torsk salt: sill, prima isländsk Kaffo: Santos-, prima obtänt Sooker: bit-, lös vikt (ej Sv. Sockerfabrik» A.-B.:s märke E) Ved: björk-, osågad (grov, kluven), hemkörd (vid köp lasavia) barr-, > > » » » Kol: antracit- (»valnöts»-krossning), hemkörd engelska hushålls- (fyr-) kol, > Koks: gasverks-, krossad (ej smikrossad), • Fotogen: Water White Elektrisk ström för belysningsändamål *"fc)

•

»

t) t) 1 hl.

1 liter

Såpa: l:a kvalitet (kristallsåpa) 1 kg. Halvsulning o. klacknlng av manskängor (ej smorlädersskodon), material o. arbete pr par *f) Angiv här det använda vedmåttets storlek: Längd m., bredd m., höjd m. — hbm. •fc) Om bröd säljes pr atyck, bör genom vägning medelpriaet pr kg. utrönas. — Styckepria lämna ingen upplysning, om icke vikten angivesl •jt it) Om svårighet möter att enligt någondera ar ovan angivna beräkningsgrunder meddela exakta utgiften för elektrisk belysningsatröm, emedan avgiften delvis utgår pr andel i diatributionsförening med grundavgift pr rum, mätaravgift förekommer el. dyl., torde dessa avgifter redovisas häx nedan: U. Därest abonnemangsavgift erlägges -pr år ooh. lampa, tillI. Därest avgiften betalas pr kilowattimme, utgår därutöver komma därutöver andra avgifter och i si fall mätarhyra? kr. pr år efter vilka grunder? avgift pr andel i distributionaförening? . > » > med huru stort belopp pr år? kr annan avgift? » » » Beräknad medelkostnad pr år och lampa för mindre huthålUBeräknad medelkostnad pr kilowattimme (for mindre hushållsförbrukare kr ........ förbrukare) kr Plats för anmärkningar o, bakeldan! S. 8. nr 808, "/• 1939, ii 000 ex.

B) Hyrespriser april 1929. 1) U p p s k a t t a d g e n o m s n i t t l i g å r s h y r a för e n l i g t ortens förhållanden m e d e l g o d bostad, b e s t å e n d e a v : 1 rum (at,n Mk)

m

I ° b l e r a t Kr. pr år i omöblerat i

i

•

1 kök utan rum

.

»

>

•

1 rum och kök .

.

»

•

»

2 rum och kök .

.

>

>

>

> •

>

3 rum och kök .

a) icke till sådana hyresvärden, som åsatt9 för taxering eller för fattigvårds- eller pensioneringssyften, utan till faktiskt utgående hyror; b) icke till särskilt goda eller särskilt dåliga, utan till efter ortens förhållanden medelgoda bostäder; c) icke till bostäder, uthyrda av kommunen, ej heller till bostäder, vilka av staten eller enskild arbetsgivare | mot hyra upplåta» till egna befattningshavare eller ar'. hetare, utan endast till bostäder, som uthyras i den fria i hyresmarknaden;

d) icke blott till sådana bostäder, som äro uthyrda rum och kök . . > > > till nya hyresgäster eller för tillfället äro till uthyrning 5 rum och kök » * • ' lediga, utan till hela beståndet av hyresbostäder k orten (Darrat å orter med etörro befolkning avsevärd hyrosskiilnad rådet med behörigt beaktande av bostäder, upplåtna genom mellan ortens centram och ytterområde, torde hyrespriser angivas för gamla hyreskontrakt; vartdera av dessa områden.) i

b o s t ä d e r till e t t ungefärligt a n t a l av st. (Punkt i behove; ej besvaras för orter med mer ao 5 000 invånare.)

e) icke till bostäder med större jordområde äa tomt och trädgård eller innehållande andra lokaler än bostad (såsom butik, verkstad o. d.), utan endast till lägenheter, som uteslutande tiro avsedda till bostad;

Oba.l Avsikten är att erhålla upplysning om den för orten genomsnittliga hyreskostnaden i den fria hyresmarknaden för en bostad med det angivna rumsantalet. D e t bör därför iakttagas, att vid uppskattning av genomsnittahyrorna hänsyn tages

0 icke till hyror, i vilka ingår betalning för lyse, bränsle (centraluppvärmning) o. dyl. förmåner, med mindre värdet av dessa förmåner frånräknats, ej heller till hyror för sommarnöjen.

2)

Å

orten

finnas

(i den fria m a r k n a d e n )

uthyrda

Att de för april 1929 inhämtade varu- och hyrespriserna hållits for allmänheten tillgängliga å från den

/

Att de för oktober 1929 inhämtade varupriserna hållits för allmänheten tillgängliga å

till den

frånden

(lokalens namn)

/

/

tillden

(lokalens namn)

1929 samt därefter äro av

/

1929 samt därefter äro av

(drätselkammaren,

(drätselkammaren,

vid sammanträde den

vid sammanträde

köpings-, municipal-, kommunalnämnden)

köpings-, municipal-, kommunalnämnden)

/ 1929 granskade och i ovanstående skick godkända, intygas.

den / 1929 granskade och i ovanstående skick godkända, intygas.

P. M. Angående avgivande till socialstyrelsen av uppgifter rörande levnadskostnader har Kungl. Maj:t i kungörelse den 22 februari 1 9 2 4 , vilken fortfarande äger giltighet, föreskrivit: >£fter anmodan av socialstyrelsen åligger det i landskommun och i köping, som atgSr egen kommun, kommunalnämnden, 1 municipals&mhålle och i köping, som ej utgör egeu kommun, municipalnåmnden eller köplDgsnåmnden samt i stad drätselkammaren att vid av styrelsen angiven tidpunkt p& sått och i de avseenden, som styrelsen bestämt, inhämta uppgifter om levnadskostnaderna i orten. Sedan de inhämtade uppgifterna hållits tillgängliga för allmänheten & förut kungjord plats under minst fjorton dagar, har nämnden eller drätselkammaren att efter prövning av de inhämtade uppgifterna och de erinringar, som kunna hava framställts beträfr fande desamma, till socialstyrelsen, inom av styrelsen angiven tid, avgiva yttrande angående vad som kan anses vara levnadskostnadareej storlek i orten vid den tidpunkt och i de avseenden, varom ar fråga.» (Svensk författningssamling 1924, n:r 27.) I enlighet härmed har socialstyrelsen beslutat, att insamling av prisuppgifter under år 1929 eksll äga rum vid två tillfällen, dels den 14—20 april och dels den 14—20 oktober. Samma formulärblanketter användas vid båda tillfällena. Så snart apriluppgiftema (varu- och hyrespriser), efter att ha hållits för allmänheten tillgängliga, blivit av den kommunala myndigheten granskade och godkända, skola de i två exemplar skyndsamt och ser.ast måndagen den 13 maj 1929 insändas till socialstyrelsen. Efter verkställd granskning återsänder socialstyrelsen det ena exemplaret till den kommunala myndigheten i behörig tid för att oktoberuppgiftoma (endast varupriser) skola kunna ifyllas, varvid av styrelsen eventuellt gjorda anmärkningar i fråga om apriluppgiftema kunna tjäna till ledning. Sedan jämväl oktoberuppgiftema hållita för allmänheten tillgängliga samt av den kommunala myndigheten granskata och godkänts, skola de skyndsamt och senast måndagen den 11 november 1929 insändas till socialstyrelsen. Botraffande insamlandet av prismaterialet bör följande iakttagas: titet,

1) Varupriserna skola avse d e t a l j p r i s e r , d. v. s. vid köp för hushållsförbrulcning betalade priser för den kvansom för varje vara å formuläret angives, och icko för större partier;

2) varupriserna skola avse de angivna t i d p u n k t e r n a , resp. 1 4 — 2 0 april och 1 4 — 2 0 oktober 1 9 2 9 , men inga andra tidpunkter, vidare den å formuläret angivna orton eller, om vissa priser iake skulle stå att erhålla därifrån, motsvarande priser å närliggande platser, men i så fall utan tillägg av transportkostnader från försäljningsstället (i bränslepriserna skall dock kostnaden för hemkörning ingå); 3) varupriserna skolo avse m e d e l p r i s e r , d. v. s. vid angivna tidpunkter å orten vanligast förekommande priser vid detaljköp (kontant), oeb bör hänsyn i främsta rummet tagas till de av förbrukarna mest anlitade inköpskällorna, såväl detaljhandelsaffärei (privata och kooperativa) som direkta inköp från traktens producenter (jordbrukare, fiskare o. 8. v.); däremot få särskilt rabatterade priser, som gallo allenast för vissa grupper av förbrukare (t. ex. för arbetare vid köp från hans arbetsgivare), icke medtagas vid fastställandet av medelpriserna; 4) om å formuläret för viss vara ingen särskild kvalitet angives, börs prisuppgifterna avse m e d e l g o d (ordinär) sort; 5) om priset på några varor angives efter andra mått än de å formuläret upptagna, bär d e t a n v ä n d a noggrant angivas; G) uppskattning av årshyra 1928 hyresräknade orterna Anmärkninjrar

för

enligt

ortens

förhållande

medelgod bostad

bör

göras

även

måttet

för de under är

162 Bilaga

2.

E x e m p e l på beräkning av ortsindextal vid 1929 års dyrortsgruppering. I.

UTRÄKNING AV KOSTNADSSUMMOR FÖR VARJE ORT.

A. Livsmedel. Mjölk: oskummad separerad Smör: bordsmatOst: helfet I halvfet) Växtmargarin Ägg Potatis Gula ärter Vetemjöl Rågmjöl Rågsiktmjöl Havregryn Rågbröd: h å r t mjukt (sötlimpa) Vetebröd: mjukt matbröd, bakat m. vatten » mjukt matbröd, bakat m. mjölk Nötkött, färskt: stek soppköttj Gödkalvstek I Spädkalvstek J' Fläsk, färskt salt Fisk, färsk: gädda » sill el. strömming . . » torsk salt: sill Kaffe Socker

Medelpris (öre) Årsförbrukunder 14-20 okt. ning 1929 (Svealand) 18 1 000 liter 6 75 » 345

33 kg 12 » 29 26 450 10 180 40 95 32 45 25

» tjog kg » » » » » » »

30 »

40 » 17 » 45 12 8 20 5 30 22 105

» » » » » » » »

3 0 0 'I '322 s 230 1 166 198 136 1 280 1 8 311 40 31 40 411 57 57

Årskostnad kr. 180: — 4: 50

107: 25 24: — 39: 15 72: 80 36: 00 3: 00 72: 00 12:40 38: 00 12: 80 25: 65 14: 25

80 88 1 95 190 1 155 173 210 1 110 160 210 1 210 1 200 1 60 1 150 1 60 1 295 1 49 Summa 1 055: 55

Livsmedelsposten kompletterad med 22% 1

(1055:55X1.22) 1288:00

Priserna vid uträkningen avrundade till närmast jämna 5- eller 10-tal öre.

163 R RrSnJ. B. Bränsle. Björkved Barrved

irsförbruk«;«» ning 5.5 kbm 9.0 »

Medel ris P ( öre ) under 14-20 okt.

ÅrskoRtnarl Ar8k08tnad

kr

1 000 1 600*

55: 00 54: 00 Summa 1 0 9 : 0 0

C. L y s e .

90 kilowatt mätarhyra

33 300 per år

29: 70 3: 00

Summa

32:70

D . Övriga varuslag. Halvsulning Såpa

7 par 35 kg

500 51

35: 00 17: 50 Summa

Medelhyra 1928/1929 kr. E.

52:50

Hyra per eldstad kr.

Bostad. 1 kök 1 omöblerat rum 1 rum och kök 2 » » » 3 » » »

100 130 280 450 600

j J

^^ : 2 = 140 : 3 = 150 : 4 = 150 555 kr.

Medelhyra per eldstad blir således 555 : 4 = 138: 75 kr. Då i detta fall (Svealand) räknades med årshyran för 3 eldstäder (2 rum och kök), blir bostadsposten 3 X 138: 75 = 4 1 6 : 2 5 kr. F.

Skatter. Skatteposten avsåg samtliga under år 1929 till betalning förfallande skatter och uträknades för en inkomsttagare med h u s t r u och två minderåriga barn, som åren 1927 och 1928 haft en årsinkomst av 4 300 kr. Statligt och k o m m u n a l t ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag) enligt gällande bestämmelser beräknades för alla orter för ortsgrupp III. Statlig inkomstskatt beräknades å belopp, som återstår, sedan avdrag gjorts jämväl för föregående års kommunala skatter med 280 kr. Den uträknade skattesumman minskades eventuellt med av statsmedel erhållen skattelindring. Statlig inkomstskatt (3X1.45 ==) 4.35 % Mantalspengar Sjukvårdsavgift Landstingsskatt å 1: 70 Kommunalskatt å 4: 00 1

å 1 140 kr. å 2 860 2 » å 2 950 2 »

Priserna vid uträkningen avrundade till närmast jämna 50- eller 100-tal öre. Beloppen olika till följd av ändring av skattelagarna år 1928.

Kr. 49: 59 0: 60 0: 75 4 8 : 62 118: 00

164 Kr. :

Municipalskatt Prästskatt Personlig avgift till kommunen Tingslagsmedel å 0: 06 kr Vägskatt å 0: 16 kr. per vägfyrk

:

å 2 950 kr. å 196 vägfyrkar

0: 75 1: 77 3 1 : 36

Summa 251: 44 Avgår skattelindring (i förekommande fall) . . .

•— :

G. S u m m a utgifter för orten. (Avrundning till hela krontal) a) Livsmedel b) Bränsle c) Lyse d) Övriga varuslag e) Hyra f) Skatter

Kr. 1 288 109 33 53 416 251 Summa 2 1 5 0 :

II.

UTRÄKNING AV RIKSMEDELTALET.

. . A. L i v s m e d e l . /. Jordbrukskommuner.

Antal ort8r

S:a utgifter

Medeltal, kr.

72 801

2 104 269

Folkmängd

Produkt (tusental)

(länsvis) Södermanlands län

.

Samtliga län

56 218

1 6 2 8 571 2 082 643

(vägt medeltal)

2.

3.

4.

B.

Blandade (länsvis)

kommuner.

Industrikommuner. (länsvis) Städer, köpingar, (länsvis)

Bränsle. 1. Jordbrukskommuner.

municipalsamhällen.

165 C.

Lyse. 1.

Jordbrukskommuner.

D. Övriga varuslag. 1.

Jordbrukskommuner.

E.

Bostad.

F.

Skatter.

G. Samtliga p o s t e r . . . III.

S:a av produkterna (se ~ „ „ ^ tx~ ~i:i „ i „™ ovan) ror olika kommungrupper och budgetposter (1) 14 160 700 000

T,., . , „ Rikets folk. m n 8 (2) 6 107 692

„., , , Riksmedel. a

(1):(2) 2 319

UTRÄKNING AV ORTSINDEXTALET.

Det ovan framräknade riksmedeltalet för samtliga i levnadskostnadsberäkningarna medtagna poster, 2 319 kr., sattes = 1 000. Kronsumman för orten, i ovanstående exempel 2 150 kr., multiplicerades med 1 000 och dividerades med riksmedeltalet uttryckt i kronor: 2 150 X 1 000 åkmm = 927 2 319 Det erhållna ortsindextalet anger ortens placering vid lönegrupperingen i förhållande till de av Kungl. Maj:t fastställda gränserna för de olika dyrortsgrupperna (se sid. 81—82). För skattegrupperingen, vid vilken skatteposten ej medräknades, var motsvarande riksmedeltal 1 946 kr., vilket på samma sätt betecknades med talet 1 000 och bildade utgångspunkt för en annan serie av ortsindextal.

Stockholm 1933, Ivar Hteggströms Boktryckeri A. B 330309

Statens offentliga utredningar 1933 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

V a t t e n v ä s e n . Skogsbruk. Bergsbruk. Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förberedande utkast till strafflag. Brott mot politiska Betänkande med förslag ang. åtgärder för ett bättre utnyttjande av landets skogstillgångar. [2] rättigheter. Brott mot allmän ordning och frid. [6] Betänkande med förslag till organisation av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar. [11] Industri. Statsförfattning.

Allmän statsförvaltning.

Utredning och förslag rörande grunder och förfaringssätt för dyrortsgrupperingsarbetet ävensom rörande i samband därmed stående frågor [21] Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Kommunikationsväsen. Statens och kommunernas tinansväsen. Betänkande med förslag ang. varningsmärken och säkerSkatteutjämningsberedningen 2. [3] hetsanordningar vid korsningar i samma plan mellan Skatteutjämningsberedningen 3. [4] järnväg och väg m. m. [7] Utredning och förslag ang. importmonopol på kaffe. [15] Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruks- Betänkande med förslag till lag om rätt att med motorfordon befara enskild väg m. m. [9] fastighet å landsbygden enligt beredningsnämndernas Betänkande ang. statsinlösen av Ostkustbanan och Uppförslag vid 1933 års allmänna fastighetstaxering. [19] sala—Gävle järnväg. [13]. Automatisering av telefonnätet på Sveriges landsbygd. [16] Politi. Bank-, kredit- och p e n n i n g v ä s e n . Socialpolitik. Undersökning rörande behovet av en utvidgning av bostadsstatistiken jämte vissa därmed förbundna bostadspolitiska frågor. [14] Utredning rörande kostnaderna för vissa genom statens arbetslöshetskommission utförda arbeten i jämförelse med kostnaderna för motsvarande i annan ordning utförda arbeten rn. m. [20]

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen.

Hals o- och sjukvård.

Allmänt n ä r i n g s v ä s e n . Betänkande beträffande vattenfallsstyrelsens taxor för elektrisk kraft till abonnenter på landsbygden. [8]

U n d e r v i s n i n g s v ä s e n . Andlig odling i övrigt. Utredning och förslag rörande åtgärder för beredande av ökade möjligheter att indraga lärartjänster vid folkskoleväsendet. [5] Förslag med betänkande rörande det akademiska befordringsväsendet och prokanslersinstitutionen. [10]

Försvarsväsen. Fast e g e n d o m . Jordbruk med binäringar. Jordbruksutredningens betänkanden. 9. Betänkande ang. produktions- och avsättningsförhållandena för slaktdjur samt kött och fläsk. [12] Utrikes ärenden. Internationell rätt. Berättelse över Statens spannmålsnämnds verksamhet m. m. Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rättsunder år 1932. [17] förhållanden. 4. Förslag till konvention mellan Sverige, Betänkande med förslag ang. ändrade bestämmelser om Danmark, Finland, Island och Norge ang. konkurs m. m. [1] mjölkavgifters upptagande och användning. [18]

Stockholm 1933, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B . 330269