Betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan, anordnande av bostadsinspektion på landsbygden m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

: /\» STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 3 3 : 37 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG RÖKANDE

ÄNDRINGAR I YISSA DELAR AV HÄLSOVÅRDSSTADGAN, ANORDNANDE AV BOSTADSINSPEKTION PÅ LANDSBYGDEN M. M. AVGIVET DEN 15 DECEMBER 1933 AV

BOSTADSUTREDNINGEN FÖR LANDSBYGDEN

S T O C K H O L M 19 3 3

Statens offentliga utredningar 1933 Kronologisk Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden. 4. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge angående konkurs, m. m. Norstedt. 88 s. Ju. Betänkande med förslag angående åtgärder för ett bättre utnyttjande av landets skogstillgångar. Beckman. 245 s. Jo. Skatteutjämningsberedningcn 2. 1. De kommunala förvaltningsuppgifternas finansiering ra. m. i vissa främmande länder. 2. Den nuvarande fördelningen mellan staten och kommunerna av utgifterna för de kommunala förvaltningsbestyren i Sverige. 3. De svenska kommunalförbunden. Norstedt, vj, 88 s. Fi. Skatteutjämningsberedningen 3. Principbetänkande med förslag till skatteutjämnande åtgärder genom överflyttning till staten eller till större kommunala utdebiteringsområden av kostnader för kommunala förvaltningsuppgifter. Norstedt. (2), 344 s. Fi. Utredning och förslag rörande åtgärder för beredande av ökade möjligheter att indraga lärartjänster vid folkskoleväsendet. Norstedt. 19 s. K. Brott mot politiska rättigheter. Brott mot allmän ordning och frid. Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen. 11. Av J. C. AV. Thyrén. Lund, Berling. 298 s. Ju. Betänkande med förslag angående varningsmärken och säkerhetsanordningar vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg m. m. Idun. 99 s. K. Betänkande beträffande vattenfallsstyrelsens taxor för elektrisk kraft till abonnenter på landsbygden. Idun. 148 s. K. Betänkande med förslag till lag om rätt att med motorfordon befara enskild väg m. ni. Idun. 24 s. K. Betänkande och förslag rörande det akademiska befordringsväsendet och prokanslersinstitutionen. Norstedt. 210 s. E. Betänkande med förslag till organisation av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar. Marcus. 168 s. Ju. Jordbruksutredningens betänkanden. 9. Betänkande angående produktions- och avsättningsförhållandena för slaktdjur samt kött och fläsk. Beckman. 251 s. Jo. Betänkande angående statsinlösen av Ostkustbanan och Uppsala-Gävle järnväg. Beckman, vj, 42 s. K. Undersökning rörande behovet av en utvidgning av bostadsstatistiken jämte vissa därmed förbundna bo stadspolitiska frågor. Marcus. I l l s. Fi. Utredning och förslag angående importmonopol på kaffe. Marcus. 50 s. Fi. Automatisering av telefonnätet på Sveriges landsbygd. Göteborg. Eländer. 58 s. K. Berättelse över Statens spannmålsnämnds verksamhet m. m. under år 1932. Marcus. 126 s. Jo. Betänkande med förslag angående ändrade bestämmelser om mjölkavgifters upptagande och användning. Marcus. 62 s. Jo. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jord-

förteckningbruksfastighet å landsbygden enligt beredningsnämndernas förslag vid 1933 års allmänna fastighetstaxering. Hseggström. 66 s. Fi. 20. Utredning rörande kostnaderna för vissa genom statens arbetslöshetskommission utförda arbeten i jämförelse ' med kostnaderna för motsvarande i annan ordning utförda arbeten m. m. Norstedt. 50 s. S. 21. Utredning och förslag rörande grunder och förfaringssätt för dyrortsgrupperingsarbetet ävensom rörande i samband därmed stående frågor. Hrcggström. 165 s. Fi. 22. Förslag till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller av annan rubbning av själsverksamheten lidande personer. Marcns. 97 s. Ju. 23. Yttrande och forslag angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. Beckman. 95 s. S. 24. Betänkande angående gottgörelse åt statsverket och de sportelberättigade i händelse av inteckningsförnyelsernas avskaffande m. m. Marcus. 32 s. Ju. 25. Betänkande angående ordnandet av avsättningsförhållandena för inom riket tillverkad sprit m. m. Marcus. 323 s. Fi. 26. Betänkande om förbättrad utbildning i stadsplanekonst jämte vad därmed äger sammanhang. H*ggström. 62 s. E. 27. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående förbättrad deklarationskontroll och till förstärkt taxeringsorganisatiou m. m. Marcus. 287 s. Fi. 28. Förslag till vissa ändringar i kungl. byggnadsstyrelsens normalförslag till byggnadsordningar m.m. Marcus. 7 s. K. 29. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 1. Konjunkturspridningen. Av D. Hammarskjöld. Norstedt, viij, 266 s. S. 30. Utredning och förslag rörande rätt för sparbankerna och postsparbanken att anlita ombud m. m. Marcus. 108 s. Fi. 31. Utredning angående ordningen för stadsdomartjänsternas tillsättande och om allmänna bestämmelser rörande rådhusrätternas rekrytering. Norstedt. 40 s. Ju. 32. Betänkande rörande ändrade grunder för utarrendering av kronojord. Idun. iv, 176 s. Jo. 33. Sociala jordutredningens betänkande med förslag till åtgärder för att främja komplettering av ofullständiga jordbruk. Marcus. 57 s. Jo. 34. Betänkande med förslag rörande organisationen av högre lärarinneseminariet och därmed sammanhängande frågor. Hseggström. 137 s. E. 35. Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden. 5. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning, m . m . Norstedt. 116 s. Ju. 36. Utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskontiikter och därmed sammanhängande spörsmål. Av B. Bergendal. Marcus. 202 s. S. 37. Betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan, anordnande av bostadsinspektion på landsbygden m. m. Beckman. 209 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ar tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 3 3 : 37 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG RÖRANDE

ÄNDRINGAR I VISSA DELAR AV HÄLSOVÅRDSSTADGAN, ANORDNANDE AV BOSTADSINSPEKTION PÅ LANDSBYGDEN M. M. AVGIVET DEN 15 DECEMBER 1933

BOSTADSUTREDNINGEN FÖR LANDSBYGDEN

STOCKHOLM 1933 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [2335 38]

*, Tar 3

Till Herr Statsrådet och Chefen for Kungl. Socialdepartementet Bostadsutredningeii för landsbygden får härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan, anordnande av bostadsinspektion på landsbygden m. m. Genom Kungl. Maj:ts remiss den 14 juli 1933 har till bostadsutredningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningens uppdrag överlämnats ett av medicinalstyrelsen i skrivelse den 4 maj 1933 framlagt förslag till nya författningsbestämmelser angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor m. m. Bostadsutredningen, som vid uppgörande av sitt nu ifrågavarande förslag beaktat innehållet i nämnda skrivelse, får härmed återställa remisshandlingarna. Av undertecknad Abel Andersson avgiven reservation är fogad vid betänkandet. Stockholm den 15 december 1933. IVAR ABEL ANDERSSON

ÖSTERSTRÖM

HARALD ANDERSSON

MARTIN SKOGLUND

BERTIL NYSTRÖM

NILS WRANNE

/Erik

Swartling

AVD. I.

Bostadsutredningens uppdrag och bakgrunden till detta. Kap. 1. Uppdraget. T anledning av en vid internationella arbetskonferensen år 1921 antagen rekommendation \ åsyftande förbättring av lantarbetarnas bostads- och sovplatsförhållanden i olika länder, uppdrog Kungl. Maj:t den 12 oktober 1923 åt socialstyrelsen att i samråd med lantbruksstyrelsen verkställa utredning i ämnet samt inkomma med det förslag, som därav kunde föranledas. Innan detta uppdrag slutligt fullgjorts, anhöll riksdagen i skrivelse den 13 maj 1930, nr 188, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om fortsatt undersökning rörande lantarbetarnas bostadsförhållanden samt om utredning, huruvida och på vad sätt genom åtgärder från det allmännas sida bristfälligheter på detta område skulle kunna avhjälpas och för framtiden i möjligaste mån förhindras att uppstå, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I skrivelsen anfördes, att utredningsarbetet på ifrågavarande område icke borde avslutas med den hos socialstyrelsen pågående undersökningen, även om därigenom omfattningen och arten av bristerna i fråga om lantarbetarnas bostäder och anledningen till desamma komme att bliva kända. Därest den ytterligare utredning, som alltså borde anordnas, gåve vid handen, att bristerna hos de bostäder, som upplätes åt stora grupper lantarbetare, vore av den art och omfattning, att särskilda åtgärder borde vidtagas för deras avhjälpande, borde därför undersökning ske, om och på vad sätt det allmänna skulle på annat sätt än nu gällande bestämmelser gjorde möjligt ingripa reglerande eller stödjande på området. Därvid syntes enligt riksdagens mening först böra prövas, huruvida icke inom gällande lagstiftnings ram förbättringar skulle kunna ernås, exempelvis genom en effektivare tillämpning av hälsovårdsstadgan och en fastare övervakning av denna stadgas tillämpning. Genom utvidgning av dispensärverksamheten syntes även förbättrade förhållanden kunna ernås. Hemkonsulentverksamheten syntes även kunna utvidgas och kraftigare ekonomiskt understödjas. Tillika borde uppmärksamhet riktas på anordnande av en särskild bostadsinspektion på landsbygden, varigenom sannolikt i ett icke obetydligt antal fall avhjälpande av förefintliga brister skulle kunna ske utan nämnvärda kostnader, samtidigt som en upplysningsverksamhet i bostadshygieniskt avseende av betydande värde borde kunna utövas. Vad angår nybyggnader eller större reparationsarbeten syntes det under nuva1

Se närmare härom sid. 8 o. f.

G rande, för jordbruket tryckta förhållanden icke kunna ifrågasättas, att det skulle åläggas lantarbetsgivarna att för tillskapande av bostäder åt sina arbetare ikläda sig nya kostnader av sådan omfattning, att dessa komme att kännbart öka jordbruksnäringens ekonomiska svårigheter. E n mycket viktig del av den blivande utredningen borde därför avse frågan, i vilken utsträckning och på vad sätt det allmänna i dylika fall borde träda hjälpande emellan. I anledning av denna riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Maj:t genom beslut den 11 oktober 1930 socialstyrelsen att i samband med avgivande av berättelse rörande den styrelsen genom omförmälda beslut den 12 oktober 1923 anbefallda utredningen inkomma med yttrande, huruvida med hänsyn till resultatet av nämnda utredning ävensom vid sidan därav inom styrelsen verkställda undersökningar sådan ytterligare utredning rörande åtgärder för förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden, som i riksdagsskrivelsen ifrågasatts, borde åvägabringas ävensom att, därest så befunnes böra bliva fallet, framlägga förslag till plan för en dylik utredning. Med skrivelse den 5 januari 1931 överlämnade härefter socialstyrelsen en omfattande utredning i förevarande hänseende. Utredningen behandlas närmare i annat sammanhang i detta betänkande. Dessutom framlade socialstyrelsen i nämnda skrivelse efter samråd med lantbruksstyrelsen förslag till ytterligare utredning, vilken borde utföras av särskilda utredningsmän med tillgång till erforderlig sakkunskap på området. Enligt det sålunda framlagda förslaget borde i främsta rummet utredas följande fyra frågor: 1) huruvida och i vad mån hälsovårdsstadgans nuvarande bostadsbestämmelser borde förtydligas, konkretiseras och kompletteras samt huruvida det kunde vara lämpligt att utfärda byggnadsbestämmelser i en efter förhållandena avpassad form även för den rena landsbygden; 2) huruvida periodiska besiktningar av byggnader och bostäder lämpligen kunde göras till ett åliggande jämväl för landsbygdens hälsovårdsmyndigheter samt huruvida det vore lämpligt att vid sidan av och över en dylik kommunal bostadsinspektion anordna en sådan inspektion för större distrikt, exempelvis landstingsområden; 3) huruvida tryggare ställning borde beredas lantarbetarna i avseende på åt dem upplåtna lönebostäder; samt 4) huruvida såsom komplettering till de ifrågasatta lagstiftnings- och inspektionsåtgärderna anordningar av positivt hjälpande natur borde åstadkommas. Vad angår de under 1) och 2) här ovan upptagna spörsmålen framhöll socialstyrelsen, att syftemålet mindre borde vara att skapa stränga bestämmelser och kontroll med karaktär av uppsikt från myndigheternas sida än att för landsbygdens del åstadkomma former och organ för rationell vägledning och upplysningsverksamhet rörande bostadsförhållandena. En dylik vägledning och upplysning, som särskilt på senare tid med framgång utövats av ett flertal olika befattningshavargrupper i statens, landstingens, hushåll-

7 ningssällskapens och kommunernas tjänst, borde avse dels det ur hygieniska och ekonomiska synpunkter lämpligaste sättet för ny- och ombyggnad av boningshus och dels metoder för husägarna att med minsta möjliga omkostnader hålla lägenheterna i tillfredsställande och trivsamt skick, varjämte upplysning borde meddelas husmödrarna beträffande bostadsvårdens grunder. Vid 1931 års riksdag väcktes flera motioner (I: 145 och II: 60, I: 146 och I I : 224, II: 293 samt I: 132 och II: 199), vilka hade avseende å lantarbetarbostäderna eller landsbygdens bostäder över huvud taget. Även de förslag, som i dessa motioner framlades, låta sig i stort sett inordna under de fyra ovannämnda utredningspunkterna. Den 6 februari 1931 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla högst sex utredningsmän för att inom departementet biträda med utredning rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden och därmed sammanhängande ämnen. Enligt dåvarande departementschefens diktamen till statsrådsprotokollet samma dag borde vid utredningen samtliga i riksdagsskrivelsen och socialstyrelsens skrivelse påpekade moment upptagas till skärskådande. Tillika borde beaktas de i riksdagsmotionerna framställda kraven, i den mån dessa icke bleve föremål för omprövning i annan ordning. Utredningen borde emellertid begränsas till undersökning rörande sådana åtgärder, som i nuvarande läge och utan längre uppskov kunde vara praktiskt genomförbara. Närmare precisering av utredningsuppdraget varken kunde eller borde ske. De med stöd av det sålunda givna bemyndigandet tillkallade utredningsmännen ha antagit benämningen »Bostadsutredningen för landsbygden». Bostadsutredningen kommer i detta betänkande att framlägga förslag till ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan, anordnande av bostadsinspektion på landsbygden m. m. Härigenom torde för bostadsutredningens vidkommande de båda första av socialstyrelsen ifrågasatta utredningspunkterna och vad därmed äger sammanhang få anses slutbehandlade. Vad angår frågan om tryggare ställning för lantarbetarna i avseende på åt dem upplåtna lönebostäder må erinras, att jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 juni 1931 särskilda utredningsmän tillkallats med uppdrag att verkställa utredning och utarbeta förslag rörande frågan om rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal och vad därmed äger samband (kommittén angående privatanställda). Jämväl under nämnda kommittés uppdrag torde — åtminstone till en del — nu ifrågavarande spörsmål få anses falla och enligt vad bostadsutredningen inhämtat har inom kommittén viss preliminär utredning verkställts i ämnet. Det är härvid att märka, att kommitténs uppdrag på förevarande område är antingen — om kommittén skulle anse uppdraget omfatta även lantarbetargruppen — mera vidsträckt än bostadsutredningens, då det omfattar jämväl andra anställda än lantarbetarna, eller också så att säga sidoordnat med bostadsutredningens, om nämligen kommittén skulle anse sig böra begränsa uppdraget så, att lantarbetarna icke falla därunder. Även i det sista fallet är angeläget, att kommitténs och bostadsutredningens riktlinjer sammanfalla. I viss mån

8 kommer detta kanske likväl att visa sig ogörligt, ty man bör icke förbise, att även om teoretiskt sett spörsmålet icke ställer sig annorlunda, så uppkomma dock i själva verket alldeles speciella svårigheter för frågans rationella lösning beträffande lantarbetarnas lönebostäder. Bostadsutredningens avsikt är att inom den närmaste tiden under uppehållande av nära samverkan med nämnda kommitté upptaga ifrågavarande spörsmål till närmare övervägande. Vidkommande slutligen anordningar av positivt stödjande natur, får bostadsutredningen påpeka, att dylika — huvudsakligen i enlighet med av bostadsutredningen framlagt förslag — redan blivit vidtagna i betydande utsträckning. Bostadsutredningen syftar då på de förbättringsbidrag och nybyggnadslån till främjande av byggnadsverksamhet på landet, som för närvarande kunna beviljas. Nämnda verksamhet har enligt hittills kända siffror vunnit en utomordentligt stor anslutning, och det är bostadsutredningens uppfattning, att, såsom också riksdagen synes ha förutsatt, densamma bör bedrivas åtminstone under ytterligare ett år. Emellertid låter sig ännu ej utfallet av verksamheten närmare bedöma, och det lärer därför icke vara möjligt att redan nu taga ståndpunkt till frågan, i vad mån ytterligare ekonomiska stödåtgärder äro erforderliga, särskilt då beträffande lantarbetarnas lönebostäder. Bostadsutredningen ämnar snarast möjligt upptaga denna fråga till närmare prövning. Innan bostadsutredningen övergår till de förslag, som i detta betänkande komma att framläggas, lämnas i de två nästföljande kapitlen dels en internationell översikt och dels en redogörelse för bostadsförhållandena på landsbygden i Sverige, sådana dessa gestalta sig enligt statistiska och andra undersökningar.

Kap. 2. Internationell översikt. Spörsmålet om lantarbetarnas bostäder och medlen att förbättra desamma utgör en del av den större frågan angående bostadsvillkoren på landsbygden i allmänhet. I länder sådana som vårt eget, där det finnes en talrik klass av småbönder och småbrukare, som intaga en viss mellanställning mellan arbetsgivare och arbetstagare, är man benägen att betona detta större sammanhang, medan i länder med en talrik och väl avgränsad lantarbetarklass dennas bostadsvillkor skjutas i förgrunden. Nästan överallt företer dock lantarbetarnas bostadsfråga vissa särdrag, vilka betingas därav att för stora grupper av jordbruksarbetare nyttjanderätten till en bostad utgör en del av arbetslönen samt att lägenhetens upplåtelseform och bostadens beskaffenhet står i samband med det individuella eller kollektiva arbetsavtalet. Denna lantarbetarnas speciella bostadsfråga har under senare tid i olika länder varit föremål för ökad uppmärksamhet såväl från lantarbetsgivar- och lantarbetarorganisationer samt andra för landsbygdens förhållanden intresserade sammanslutningar som från vederbörande regeringar och parlament. Frågan gjordes, såsom redan antytts, till föremål för internationell handläggning vid internationella arbetslconferensens tredje sammanträde i Geneve år 1921, då man, i samband med ett antal andra sociala jordbruksfrågor,

9 även upptog till behandling lantarbetarnas bostadsfråga. Rörande denna punkt hade internationella arbetsbyrån på grundval av från olika länder inhämtade upplysningar framlagt ett förslag till rekommendation, upptagande vissa normer för reglering av förhållandena i bostäder, upplåtna till jordbruksarbetare genom arbetsgivarens försorg. Inom det utskott, till vilket detta förslag hänvisades, rådde delade meningar. Å ena sidan föreslogs, att man borde giva detta betydelsefulla förslag den mera förpliktande formen av en konvention, men detta avslogs av utskottet. Å andra sidan framträdde den uppfattningen, att specialföreskrifter vore omöjliga att uppställa på grund av de vitt skiftande och ej sällan primitiva förhållanden, under vilka jordbruksarbetare leva. Denna mening vann majoritet, och i utskottets förslag ersattes därför de av arbetsbyrån föreslagna specialbestämmelserna med ett allmänt uttalande, att regleringen av bostadsförhållandena borde motsvara moralens och hygienens krav. Å andra sidan infördes en passus om skydd även för lantarbetarnas familjer och fastslogs, att regleringen skulle äga tilllämpning, vare sig bostäderna upplätes mot hyra eller hyresfritt. Under frågans behandling inför konferensen framfördes emellertid ett från tyskt håll uppgjort ändringsförslag, åsyftande återinförande och delvis skärpning av de ursprungliga av arbetsbyrån föreslagna detaljbestämmelserna angående arbetarbostädernas beskaffenhet. Detta förslag godkändes av konferensen, som — med 74 röster (däribland de svenska ombudens) mot 12 — antog följande rekommendation angående lantarbetarnas bostadsoch sovplatsförhållanden : Internationella arbetsorganisationens generalkonferens hemställer: I. Att varje medlem av internationella arbetsorganisationen måtte, såvida icke redan så skett, på lagstiftningens väg eller annorledes, under beaktande av de särskilda förhållanden, klimatiska eller andra, som öva inflytande på landets jordbruk, och i samråd med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där dylika finnas, reglera lantarbetarnas bostads- och sovplatsförhållanden. II. Att dylik reglering måtte tillämpas på alla de lokaler, som av arbetsgivarna tillhandahållas arbetarna, vare sig dessa härbärgeras var för sig eller gruppvis eller jämte sina familjer, och vare sig de härbärgeras i arbetsgivarnas hus eller i byggnader, som av arbetsgivarna ställts till arbetarnas förfogande. III. Att dylik reglering måtte innefatta följande bestämmelser: a) Såvida ej de klimatiska förhållandena göra uppvärmning onödig, böra bostäder, avsedda för arbetarfamiljer, grupper av arbetare eller enstaka sådana, innehålla rum, som kunna uppvärmas. b) Lokaler, avsedda för härbärgerande av grupper av arbetare, skola vara försedda med en säng för varje arbetare samt så inrättade och belägna, att de medgiva arbetarna att tillgodose snygghetens krav. Skilda lokaler skola tillhandahållas personer av olika kön. 1 familjebostäder skola lämpliga anordningar vidtagas för barnen. c) Stall, ladugårdar eller öppna skjul må ej användas till beredande av sovplats åt arbetarna. IV. Att varje medlem av internationella arbetsorganisationen måtte vidtaga åtgärder för att trygga tillämpningen av här åsyftade reglering. Intill år 1933 hade tolv stater (däribland Sverige) meddelat Nationernas förbunds sekretariat, att vissa åtgärder vidtagits i anledning av denna re-

10 kommendation. Från nio andra länder hade meddelats, att rekommendationen remitterats till vederbörande myndighet. Hitintills synes det emellertid knappast varit i något annat land än Frankrike \ där av arbetskonferensen rekommenderade åtgärder direkt införlivats med den nationella lagstiftningen på området. Internationella arbetsbyrån har emellertid genom sin jordbruksavdelning ägnat fortsatt uppmärksamhet åt lantarbetarnas bostadsfråga. Så har även förhållandet varit med internationella lantbruksinstitutet i Rom. Genom tillsättande av en gemensam »blandad kommission» (Commission consultative mixte agricole) sökte man trygga nödigt samarbete mellan de båda institutionerna på de sociala jordbruksfrågornas område. I fråga om lantarbetarnas bostadsfråga gjorde kommissionen vid sin femte session (9 och 10 december 1930) ett särskilt uttalande. Häri framhölls, att särskilt på grund av det nära samband, som råder mellan utvandringen från landsbygden och bostadsvillkoren därstädes, denna fråga vore av alldeles särskilt intresse för internationella lantbruksinstitutet. Institutet, som tidigare gjort undersökningar på detta område i aderton länder, hade för avsikt att, i den mån tillfälle erbjödes, fortsätta sina studier rörande bostadsvillkoren på landsbygden och vidtaga åtgärder i syfte att förbättra desamma. Ä andra sidan skulle internationella arbetsbyrån, som borde intressera sig för alla frågor rörande arbetarnas välfärd, fullfölja sina undersökningar rörande lantarbetarnas bostadsförhållanden i enlighet med arbetskonferensens år 1921 antagna rekommendation och arbetsbyråns program för utredning rörande arbetarklassens bostadsfrågor i allmänhet. 2 Såsom ett led i detta utredningsarbete kan betraktas den rapport rörande lantarbetarnas bostadsförhållanden, vilken arbetsbyrån utarbetade i och för den europeiska konferens rörande landsbygdens sundhetsväsen (European Conferense on Rural Hygiene), som på kallelse av Nationernas förbunds råd och under ledning av dess hälsovårdssektion sammanträdde i Geneve under tiden 29 juni—7 juli 1931, varvid såsom svensk representant deltog bostadsutredningens ledamot Wranne. Denna konferens, vilken förberetts genom möten och utredningar av särskilda experter, hade ett brett lagt allmänhygieniskt program, och frågan om bostädernas förbättring utgjorde blott en detalj i ett vidlyftigt förslag angående organisationen av hälsovårdsarbetet på landsbygden samt metoderna för dennas sanering. Konferensens arbete utmynnade i antagandet av ett antal resolutioner, vilka äro av betydelse vid uppdragande av allmänna riktlinjer och fastställande av minimifordringar för hälsovårdsarbetet på landsbygden i olika länder. Härvid lades huvudvikten på åstadkommande distriktsvis av »hälsovårdscentra» av högre och lägre ordning, i proportion till arbetets omfattning utrustade med tjänste1 2

Se härom närmare sid. 199. I detta samband kan erinras om att internationella arbetskonferensen vid sitt sjätte sammanträde (1924) antog en rekommendation angående utnyttjande av arbetarnas ledighet, vari bland annat hemställdes, att, i syfte att befordra en harmonisk utveckling av arbetarnas familjeliv och giva dem tillgång till ett gott hem, åtgärder måtte vidtagas för ökning av antalet hälsosamma och billiga bostäder, uppfyllande rimliga krav på sundhet och bekvämlighet. Internationella arbetsorganisationen III, sid. 238.

11 l ä k a r e , s a n i t e t s i n g e n j ö r e r och för ä n d a m å l e t skolade sköterskor, v a r j ä m t e även b e a k t a d e s m ö j l i g h e t e r n a a t t f ö r b ä t t r a vatten- och a v l o p p s f ö r h å l l a n d e n a på landet. I fråga o m b o s t a d s f ö r h å l l a n d e n a p å l a n d s b y g d e n r e k o m m e n d e r a d e konfer e n s e n f o r t s a t t a s t u d i e r av d e t t a invecklade p r o b l e m och gjorde i s a m b a n d d ä r m e d följande u t t a l a n d e : 1. Trängande behov föreligger att åstadkomma förbättring av bostadsförhållandena på landsbygden. Strävandena härför hindras genom brist på billig kredit och av det förhållandet, att upplysningen i hälsovårdsfrågor ännu icke n å t t tillräckligt hög ståndpunkt bland lantbefolkningen. Bostadsbristen i städerna har i de flesta länder medfört, att bostadsproblemet huvudsakligen betraktats såsom en fråga för industriområdena, medan landsbygdens behov i detta avseende icke alltid ägnats den uppmärksamhet de förtjäna. Goda bostadsförhållanden äro en grundförutsättning för god hälsovård på landsbygden. Bostadsvillkoren röna inverkan av rådande sociala och ekonomiska förhållanden och utöva i sin ordning ett starkt inflytande på dessa, resulterande i bättre folkhälsa och allmän höjning av levnadsstandarden. 2. De huvudsakliga brister, som ur hygienisk synpunkt vidlåda bostadsförhållandena på landsbygden äro: a) Överbefolkning. Goda bostäder finnas i alltför ringa antal. För få sovrum äro inredda i de förefintliga bostäderna. Lägenheten kan vara för liten, eller också har man vid planlösningen icke tillräckligt utnyttjat förefintligt utrymme. Frånsett betydelsen av nödig luftkub bör tillses, att bostaden erhåller erforderlig takhöjd. b) Avträdes- och övriga sanitära förhållanden äro otillfredsställande eller otillräckliga. c) Boningsrummen äro icke tillräckligt avskilda från stall och ladugård. d) Gödsel och andra källor till förorening och dålig lukt finnas i alltför nära grannskap. e) Huset är så beläget eller konstruerat, att det är fuktigt. f) Brister föreligga i fråga om god ventilation samt tillfredsställande belysning och uppvärmning. g) Otillräckligt skydd förefinnes mot flugor, moskiter och damm. h) Avsaknad av soligt läge. 3. Medel för förbättring av bostadsförhållandena på landsbygden ä r o : a) upplysning och uppfostran; b) billiga lån och förbättring av jordbrukarnas ekonomiska läge; c) bostadskooperation; d) stiftande av lagar och utfärdande av hälsovårdsföreskrifter samt effektiv kontroll över dessas efterlevnad. Det stundom praktiserade systemet att göra offentliga byggnader till mönster i fråga om hygieniska och sanitära anordningar är mycket att rekommendera. Uppförande av »mönsterhus» på ett större antal »strategiska punkter» bör uppm u n t r a till efterföljd. Goda bostäder komma lättare att slå an på landsbefolkningen, om de planläggas med beaktande av bygdens bostadsvanor samt sociala och ekonomiska förhållanden i syfte att bevara för trakten karakteristiska särdrag. — Lån till låg ränta och byggnadsbidrag liksom ock skattefrihet k u n n a föreskrivas genom lagstiftning och utgöra kraftiga medel till förbättring av landsbygdens bostäder. Tillerkännande av premier för god och omsorgsfull byggnadskonstruktion kan lämna stor avkastning på de ringa belopp, som behöva nedläggas för ändamålet. — Det bör finnas en byggnadsstadga, som föreskriver minimifordringar i fråga om tomt, läge, belysning, ventilation etc. För att göra dessa föreskrifter effektiva erfordras inspektion och kontroll ur teknisk s y n p u n k t liksom även efter förhållandena avpassade upplysningsåtgärder. Dylikt övervakande bör ej lämnas helt åt de lokala myndigheterna. Hälsovårdsmyndigheten

bör äga bestämmanderätt i fråga om alla sanitära förhållanden beträffande byggnader. Utarbetande och utdelning av standardritningar till byggnader, som tillfredsställa hälsovårdens krav och olika orters behov, ha givit goda resultat och böra uppmuntras. Sådana byggnader böra ha en enkel planläggning och vara konstruerade på ett ekonomiskt sätt. 4. Förbättring av bostadsförhållandena för lantarbetare erbjuder svårigheter, som icke kunna lösas.allenast genom upplysning och övertygelse. Lantarbetaren befinner sig i bostadsavseende i en särskilt svag ställning, och lämplig lagstiftning jämte erforderlig kontroll liksom ock ekonomiskt understöd från det allmännas sida synas erfordras för att bemästra detta problem. Dåliga bostadsförhållanden för lantarbetarklassen påskynda utflyttning av de bästa arbetarna till städerna, varest i många fall större uppmärksamhet ägnats arbetarnas bostadsförhållanden, och denna utvandring måste i sin ordning sänka den allmänna standarden och hindra framsteg i hälsovårdsavseende på landsbygden. — Önskvärt är att i olika länder anordnas en särskild inspektion rörande lantarbetarnas bostäder. En dylik inspektion bör äga tillräcklig befogenhet att tillförsäkra lantarbetarna tillfredsställande bostadsvillkor och att genomföra för ändamålet nödiga bestämmelser. — 1 detta samband fäster konferensen uppmärksamheten på den rekommendation i detta ämne, som år 1921 antogs av internationella arbetskonferensen. 5. Bostäderna å landsbygden kunna även förbättras genom ändamålsenlig reparation eller ombyggnad av redan befintliga hus. Rätt ledd och övervakad kan dylik upprustning stundom ge utmärkta resultat för jämförelsevis ringa kostnad. — Anordnande av mönsteranläggningar i form av byar och jordbrukskolonier är av särskilt intresse och betydelse för främjande av landsbygdens bostadsförhållanden. Tendensen att förlägga industriella företag på landet bör uppmuntras, enär sådana nyanläggningar erbjuda lämpliga tillfällen för anordnande av mönstersamhällen, utrustade med alla moderna sanitära anordningar. Vid planläggningen av dylika byar eller kolonier böra hälsovårdsmyndigheterna äga bestämmanderätt i allt vad. som rör hygieniska och sanitära förhållanden. Ungefär samtidigt med att konferensen för landsbygdshygien sammanträdde i Geneve, mötte i Stockholm internationella lantarbetar•federationen till sin sjätte kongress (7—9 juli 1931). Denna sammanslutning av lantarbetariörbunden i ett tiotal olika länder med tillhopa c:a 350 000 medlemmar behandlade även bostadsfrågan, varvid gjordes följande uttalande: Kongressen förklarar, att lantarbetarnas bostadsförhållanden äro undermåliga i alla länder och att det föreligger ett trängande behov att uppföra bostadshus, som lämpa sig för familjernas behov och tillfredsställa moderna krav på hygien. Kongressen förklarar vidare, att systemet att inhysa lantarbetare i arbetsgivaren tillhöriga bostäder är en av de väsentliga orsakerna till bostädernas försummade tillstånd, och att detta system hindrar lantarbetarna från att få del av de förbättringar, som tillförsäkrats andra arbetare genom lagstiftning rörande bostadsförhållandena och allmänna hygieniska anordningar, emedan det ger lantarbetaren en beroende ställning. Kongressen kräver därför, att lantarbetare i samma utsträckning som andra arbetare skola få njuta av fördelarna av en förbättrad bostadsstandard, och förklarar, att detta kan åstadkommas endast genom att staten och lokala myndigheter låta bygga lantarbetarbostäder, som arbetarna kunna förhyra och inneha oberoende av arbetsgivaren. Av denna redogörelse framgår, att frågan om bostadsförhållandena på landsbygden och särskilt det mera begränsade spörsmålet angående lantarbetarnas bostadsvillkor underkastats grundlig behandling ur sociala och hygieniska synpunkter av åtskilliga internationella institutioner. Härvid ha

13 givetvis framkommit uppslag och riktlinjer av värde jämväl för frågans behandling i de särskilda länderna. I stort sett har man emellertid inom dessa, med hänsyn till de vitt skiftande jordbruks-, befolknings- och bostadsförhållandena i olika länder, gått fram efter rätt skilda linjer. I syfte att närmare belysa dessa har bostadsutredningen utarbetat en redogörelse för åtgärder till förbättring av bostadsförhållandena på landsbygden i vissa främmande länder. Redogörelsen är såsom bilaga (bil. H) fogad vid detta betänkande.

Kap. 3. Bostadsförhållandena på landsbygden i Sverige. Vid en utredning rörande åtgärder till förbättring av bostadsförhållandena för lantarbetare och med dem jämställda samhällsgrupper utgör det en viktig förutsättning att äga tillgång till möjligast noggranna och ingående kunskap om, huru bostadsvillkoren för närvarande gestalta sig ute på den vidsträckta landsbygden. Antalet bostäder på landsbygden i Sverige kan på grundval av den officiella befolkningsstatistiken samt tillgänglig bostadsstatistik uppskattas till c:a 983 000, varav c:a 601 000 komma på jordbruksbefolkningen. Av dessa bostäder torde emellertid omkring */, utgöras av lägenheter om tre eller flera rum och kök, varför de egentliga småbostäderna om ett eller två rum och kök kunna beräknas uppgå till c:a 650 000, varav c:a 400 000 komma på jordbruksbefolkningen. Av dessa sistnämnda torde 70 000 a 80 000 utgöra av arbetsgivaren tillhandahållna familjebostäder för statare o. dyl. lantarbetare, och siffran ökas till c:a 100 000, om hänsyn tages även till de torp och lägenheter, som faktiskt äro lantarbetarbostäder. De uppgifter om bostadsförhållandena på landsbygden, som föreligga i statistiska och andra undersökningar, äro visserligen långt ifrån fullständiga, men de synas likväl i stort sett giva en för bostadsutredningens syften tillräckligt klar bild av omfattningen och arten av de brister, vilka otvivelaktigt ofta vidlåda landsbygdens bostäder. Som bostadsutredningens uppdrag jämväl begränsats till sådana åtgärder, som i nuvarande läge och utan längre uppskov äro praktiskt genomförbara, ha utredningsmännen icke ansett sig böra anordna statistiska undersökningar av mera vittutseende natur utan sökt i första hand anlita redan tillgängliga kunskapskällor och komplettera dessa genom särskilda undersökningar, i den mån detta befunnits erforderligt. Kännedom om bostadsförhållandenas grunddrag, såsom antalet boningshus, lägenheter och rum samt däri boende personer, erhålles i utlandet i allmänhet förmedelst de i regel vart tionde år återkommande, genom särskilda räknare verkställda allmänna folkräkningarna. De svenska folkräkningarna, vilka närmast äro att anse såsom periodiska bokslut i en ständigt fortgående folkbokföring, meddela inga bostadsstatistiska upplysningar, men dylika ha däremot understundom inhämtats i samband med de årliga mantalsskrivningarna. Så har förhållandet särskilt varit i Stockholm och Göte-

14 borg, varest på sådant material uppbyggts en ganska högt utvecklad periodisk bostadsstatistik. Bostads•912—ni9i4

I samband med mantalsskrivningarna för åren 1913 och 1914 anordnades, Kungl. M a J : t s uppdrag och på föranstaltande av statens bostadskommission, av socialstyrelsen den första riksbostadsundersökningen, vilken omfattade 230 orter, därav 108 landskommuner efter representativa grunder fördelade över hela riket och inrymmande omkring Vio a v landsbygdens hela befolkning. I syfte att åtminstone med avseende på vissa delar av undersökningsområdet kunna lämna mera detaljerade uppgifter utarbetades särskilda lokalmonografier beträffande fem, olika socialekonomiska ortstyper representerande landskommuner, nämligen den sörmländska herrgårds socknen Björkvik, smålandsssocknen Uråsa, där jordfördelningen helt förändrats under inflytande av egnahemsrörelsen, samt industrisocknarna Älvkarleby (Uppsala län), Stora Tuna med Domnarvet (Kopparbergs län) och Ljusdal (Gävleborgs län). Ur redogörelsen för ifrågavarande bostadsräkning framstå huvuddragen av landsbygdens bostadsförhållanden, i den mån dessa äro statistiskt gripbara. I klarare belysning framträder bostadsfrågans särskilda gestaltning ute på landet genom den på medeltalsberäkningar grundade jämförelse med bostadsvillkoren i städer och stadsliknande samhällen, som bostadsräkningen möjliggör.

e{ter

En- och flerfamiljshus. Vid en dylik jämförelse finner man, att vid tiden för undersökningen i runt tal 2/s a v landsbygdens bostäder voro belägna i enfamiljshus, medan så var fallet med blott omkring Vio a v bostadslägenheterna i stadssamhällen. Såväl i städerna som på landsbygden förekommo dock talrika avvikelser såväl uppåt som nedåt från angivna medeltal. Medan det fanns landskommuner, som praktiskt taget ej hade andra hus än enfamiljshus, utgjorde dessas antal i vissa industri- och förstadssocknar blott 1 /i a V5 a v samtliga bostäder. Rumsantal. I fråga om antalet rum i de särskilda lägenheterna voro skiljaktigheterna mellan land och stad mindre stora. Bland de av bostadsräkningen berörda orterna hade visserligen landskommunerna något flera av de större och färre av de allra minsta bostadslägenheterna (enkelkök, enkelrum etc.) än stadssamhällena, men i fråga om de för befolkningens huvudmassa utslagsgivande bostadstyperna, bostäder om ett eller 2 rum och kök, rådde nästan fullständig överensstämmelse mellan landsbygd och städer. Omkring 2/3 av bostäderna utgjordes nämligen såväl i landskommunerna som i stadssamhällena av lägenheter om ett rum och kök och omkring l/i av lägenheter om 2 rum och kök. Visserligen förekommo i olika bygder talrika avvikelser från dessa allmänna genomsnittstal. I östra, västra och norra Sverige dominerade sålunda bostäderna om ett rum och kök såväl på landet som i stadssamhällena, medan i de sydligare delarna av vårt land lägenheterna om 2 rum och kök merendels spelade en mera framträdande roll.

15 Luftrymd. Även i fråga om rummens och lägenheternas dimensioner synas inom de särskilda landsdelarna skiljaktigheterna mellan stad och land ej vara alltför framträdande, om man vågar döma av de visserligen rätt sparsamma måttsiffror, som meddelas i samband med bostadsräkningen. P å mellersta Sveriges landsbygd (Björkvik) skulle enligt gjorda mätningar en lagenhet om ett rum och kök i genomsnitt innehålla c:a 75 kbm. (netto) i enfamiljshus och 80 kbm. i flerfamiljshus. Vid uppmätningar i mellansvenska^ städer hade bostäder om ett rum och kök i medeltal befunnits innehålla 65—80 kbm. Rummen föreföllo vara betydligt större i norra Sverige och mindre i södra Sverige, där de nyss angivna måtten närmast synas passa in på lägenheter om 2 rum och kök. Boendetäthet. Ställes antalet boende — av vilka på landsbygden 34 % utgjordes av barn under 15 år och 4 % av tjänstfolk o. dyl. — i relation till det antal rum (boningsrum och kök), varöver de förfogade, befinnes trångboddheten vara icke oväsentligt större på landet än i städerna. Anser man såsom överbefolkad en lägenhet, vari bo mer än två personer per rum (eller kök), var nära >/, (29'7 %) av de mindre bostäderna (till och med 3 rum och kök) på landsbygden överbefolkad, medan motsvarande siffror utgjorde c:a 7 6 (18'8 %) för Stockholm och »/, (21'2 %) för övriga undersökta stadssamhällen. I dylika tätbefolkade lägenheter bodde respektive 47, 30 och 35 % av befolkningen. Medan i genomsnitt i de undersökta landskommunerna 150 och i där belägna industrisamhällen och andra tätbebyggda orter 193 boende kommo på 100 rum, var motsvarande jämförelsetal 122 för Stockholm, 146 för Göteborg och 132 för övriga stadssamhällen. Angivna åtskillnad till landsbygdens nackdel kan visserligen i någon mån vara grundad på den lantliga bostadens egenart och svåranpasslighet efter bostadsstatistikens rubriker, men den består, även om man blott tager hänsyn till vissa särskilda bostadskategorier. Ser man sålunda enbart på de smålägenheter till och med 2 rum och kök, vilka utgöra bostäder för befolkningens mindre bemedlade huvudmassa, bliva de relativa boendetalen för landsbygden respektive 187 (landskommunerna) och 216 (tättbebyggda orter på landsbygden) samt för stadssamhällena respektive 162 (Stockholm), 183 (Göteborg) och 163 (övriga stadssamhällen). Vill man ytterligare eliminera den störande verkan av bostadsbeståndets ortsvis växlande sammansättning och riktas för den skull uppmärksamheten på vårt lands huvudtyp av småfolksbostäder, lägenheten om ett rum och kök, erhållas för landsbygden siffergrupperna 211 (landskommunerna) och 227 (tättbebyggda orter på landsbygden) samt för stadssamhällena 181 (Stockholm), 204 (Göteborg) och 187 (övriga stadssamhällen), vilka siffror visserligen ligga på ett högre plan än de föregående men likväl bevarat angivna särdrag för land och stad. Utsträcker man undersökningen till att avse särskilda större landsdelar, befinnes trångboddheten överallt vara större på landsbygden än i städerna, låt vara att densamma, särskilt på grund av bostädernas högre genomsnittliga rumsantal, företer lägre siffror i södra Sverige än i övriga landsdelar för såväl stadssamhällen som landskommuner. E n huvuduppgift för 1912-1914 års bostadsräkning var att utreda rådande

10 bostadsvillkor icke blott för befolkningen i allmänhet utan även särskilt för den del av densamma, som tillhörde de mindre bemedlade klasserna. Av förhållandena inom smålägenheterna, vari den stora huvudmassan av de mindre bemedlade bodde, kunde väl vissa slutsatser dragas angående dessas allmänna bostadsstandard i vårt land. I syfte att erhålla direkta uppgifter i detta avseende uppdelades emellertid befolkningen, i huvudsak med användande av viss, efter dyrortsförhållandena skiftande inkomstgräns (1,500— 2,000 kronor per familj och år), i ett övre och ett nedre skikt, varefter inom detta senare utskildes fyra huvudgrupper av yrken, nämligen arbetare, lägre tjänstemän, självständiga mindre näringsidkare samt pensionärer och understödstagare. Vill man undersöka boendetätheten inom de så bildade socialgrupperna av mindre bemedlade, bör vid jämförelse mellan land och stad iakttagas viss försiktighet, särskilt med anledning av jordbrukets dominerande ställning på landsbygden. Men även med hänsyn tagen härtill befunnos större avvikelser merendels förefinnas mellan de olika socialgrupperna än mellan land och stad. I landskommunernas förhyrda eller fritt upplåtna bostäder bodde i genomsnitt 178 personer per 100 rum, nämligen bland arbetare 205, tjänstemän 119, näringsidkare 161 samt pensionärer och understödstagare 117, medan för stadssamhällena (exkl. Stockholm och Göteborg) motsvarande allmänna medeltal var 157 och specialtalen respektive 184, 126, 128 och 111. Tydligt framträdde det egna hemmets i stort sett fördelaktiga inverkan på jämväl de mindre bemedlades bostadsstandard, låt vara att vissa skiljaktigheter i innehavarnas sociala och ekonomiska genomsnittsnivå nog även spelat in. För landsbygden blev, vad egnahemsinnehavarna angår, genomsnittstalet 145 och specialtalen 171, 136, 139 och 97, medan för städer och stadsliknande samhällen erhölls det allmänna medeltalet 128 samt siffrorna 157, 122, 115 och 88 för de olika socialgrupperna. Ser man på särskilda orter och ortsgrupper, bekräftas nu gjorda iakttagelser, och befinnes genomgående den av övervägande småhushåll bestående pensionärs- och understödstagargruppen vara fördelaktigast och arbetarklassen ofördelaktigast ställd i fråga om relativt bostadsutrymme, medan tjänstemanna- och näringsidkarkategorierna intaga en mellanställning. Undersöker man bostadsstandarden, i den mån denna uttryckes genom antalet rum per hushåll, kommo däremot de sistnämnda grupperna högst på skalan, därnäst arbetarna och sist pensionärer och understödstagare. Härvid är att märka, att bostadsstandarden i allmänhet stod högre bland industriarbetare o. dyl. än bland länt- och skogsarbetare o. dyl. Upplåtelseformer. Hyresfrågan är av väsentligt olika betydelse i städerna och på landet, vilket också framgick av ifrågavarande bostadsräkning. I städerna voro från 2/3 ända upp till 9/io a v bostäderna upplåtna mot hyra (eller annan avgäld), medan i landskommunerna så var förhållandet med endast omkring 1/i. På den egentliga landsbygden bodde mer än hälften av befolkningen i eget hus, under det att i stadssamhällena relativa antalet egnahemsinnehavare tämligen regelmässigt minskades (från cirka V4 till några

17 få procent), i den mån ortens invånarantal ökades. E t t karakteristiskt drag för landsbygdens bostadssociala förhållanden var även den höga frekvensen av bostäder, vilka utan särskild avgäld ställts till förfogande av husägaren. Under det att i städerna ej mer än 3—7 % av bostadslägenheterna voro på så sätt fritt upplåtna (till vice värdar, portvakter, gårdskarlar o. dyl.), hade icke blott jordbruket utan även vissa landsbygdsindustrier bibehållit den gamla seden att tilldela arbetare lön in natura i form bland annat av bostadsförmån, och detta förklarar, att i genomsnitt */« a v befolkningen i landskommunerna bodde i bostäder, för vilka hyra eller annan avgäld icke erlades. De här ovan meddelade uppgifterna avse en tidpunkt, som nu ligger omkring tjugu år tillbaka i tiden, och äro därför i behov av komplettering meclelst nyare data. Visserligen anordnades år 1920 en bostadsräkning, och denna efterföljdes åren 1924, 1926 och 1928 (samt 1933) av s. k. hyresräkningar, verkställda närmast i syfte att anskaffa för socialstyrelsens dyrortsgrupperingar erforderligt hyresprismaterial, men samtliga dessa undersökningar ha så gott som uteslutande avsett städer och stadsliknande samhällen. Att döma av bostadsräkningarnas vittnesbörd i fråga om 52 för dem alla gemensamma orter har sedan bostadsräkningen 1912—1914 i städerna skett en betydande höjning av bostadsstandarden för arbetare och andra grupper av mindre bemedlade. Räknas såsom överbefolkade sådana lägenheter, i vilka i genomsnitt bo mer än två personer per rum, uppgick vid sistnämnda bostadsräkning antalet dylika lägenheter till 22,8 % av samtliga lägenheter till och med 3 rum och kök. I dessa bostäder bodde 38,4 % av befolkningen. Ar 1920 hade siffrorna ej förskjutits mera än till respektive 21,o och 35,9 %, men år 1926, som är det senaste år, för vilket dylika uppgifter föreligga, hade talen nedbringats till respektive 16,0 och 28,8 % eller med 25—30 % sedan utgångsåret. För Stockholm annoteras under tiden 1915—1930 en nedgång i antalet tätbefolkade smålägenheter från 19,i till 9,4 % och antalet i dem boende från 31,7 till 16,2 % eller en minskning med i runt tal hälften, varav så gott som alltsammans kommer på tiden efter 1920. Icke så betydande förändringar som antalet överbefolkade lägenheter men likväl markerade förskjutningar i samma riktning förete de den normala boendetätheten återspeglande siffrorna för antalet boende per 100 rum. I de 52 jämförelsestäderna utgjorde detta tal 135 åren 1912—1914, 134 år 1920 och 124 år 1926, således en nedgång med c:a 8 %. Enbart för smålägenheter äro talen respektive 167, 164, 156 och 151. Boendetätheten bör även ha avtagit under de följande åren att döma av siffrorna för Stockholm, vilka för samtliga lägenheter åren 1915, 1920, 1925 och 1930 utgjorde respektive 124, 124, 117 och 114, således en nedgång med nära 10 % under perioden. Alla tecken tyda på, att det på landsbygden icke skett någon höjning av bostadsstandarden av samma storleksordning som i städerna. Till väsentlig del sammanhänger den minskade trångboddheten med det sjunkande barnantalet inom de mindre bemedlade klasserna, och denna företeelse torde hittills vara vida mer utpräglad i städerna än på landet. Vidare erfordrar en allmän höjning av bostadsstandarden ekonomiska förutsätt2 3 3 5 33

9 Senare bostadsräk -

18 ningar i form av förbättrade realinkomster, och sådana ha väl förelegat hos stadssamhällenas arbetare och med dem likställda löntagare men knappast — i varje fall icke i tillnärmelsevis samma grad — bland jordbrukare samt länt- och skogsarbetare på landsbygden. 1920 års Inundersökning.

E t t stickprov, utvisande huru bostadsstandarden bland dessa sistnämnda gestaltade sig omkring år 1920, representerar den undersökning av levnadskostnaclerna på landsbygden, vilken efter Kungl. Maj:ts uppdrag vid nämnda tidpunkt verkställdes av socialstyrelsen. Undersökningen grundade sig på hushållsböcker, förda under ett helt år av 372 arbetarfamiljer i olika delar av landet, nämligen 200 statare, 86 daglönare, 43 torpare och 43 arbetarsmåbrukare. I hushållsböckerna skulle bokförarna även lämna ganska utförliga uppgifter om bostadens storlek och beskaffenhet i övrigt. Därav inhämtas, att flertalet eller 231 bebodde utan särskild avgäld upplåtna bostäder, medan 69 hyrde lägenheter och 72 hade eget hus, därav i 17 fall på ofri grund. I fråga om bostadens rumsantal konstateras, att 232 eller omkring 3/5 av samtliga bebodde lägenheter orn ett rum och kök, medan 111 eller c:a 7 3 innehade lägenheter om 2 rum och kök samt 22 familjer hade bostäder om 3 a 4 rum och kök. I fråga om rumsantalet intog södra Sverige, där lägenheterna om 2 rum och kök dominera, den främsta platsen och Norrland den sista. Ser man på bostädernas golvyta och kubikinnehåll, blir förhållandet snarast det motsatta, ty bostäderna i norra Sverige mätte i medeltal respektive 43 kvm. och 111 kbm., medan de sydsvenska voro 35 respektive 89 och de mellansvenska 38 respektive 90; det allmänna medeltalet per lägenhet var 38 kvm. golvyta och 93 kbm. luftrymd. E n lägenhet om ett rum och kök höll i genomsnitt 84 kbm. nämligen 93 kbm. i norra, 82 kbm. i mellersta och 78 kbm. i södra Sverige. I sistnämnda landsdel mätte en bostad om 2 rum och kök i genomsnitt ej mer än 86 kbm., medan motsvarande tal för mellersta Sverige var 103 och för norra Sverige 146 kbm. Sammanställas uppgifterna om bostädernas bekvämligheter, finner man att 177 eller 48 % voro försedda med elektriskt ljus, 221 (59 %) hade skafferi, 161 (43 %) matkällare och 12 särskild potatiskällare. Endast i 4 lägenheter var vattenledning indragen, medan övriga hushåll voro hänvisade till brunnar, vilka i omkring en tredjedel av fallen lågo på över 100 meters avstånd. I genomsnitt bodde i varje lägenhet 5"i personer. Per rum beräknades 2'i personer, vilket höga boendetal tämligen nära överensstämmer med motsvarande tal för arbetare på landsbygden enligt 1912—1914 års bostadsräkning. Nära hälften (45'4 %) av hushållen innehade lägenheter med mer än 2 boende per rum, och i dylika tätbefolkade lägenheter bodde 3/5 (58'8 %) av de boende. Anser man, att en bostad bör erbjuda minst 15 kbm. luftrymd åt varje där boende, skulle utrymmet i 61*6 % av lägenheterna vara tillräckligt, i 26" 9 % otillräckligt och i 11"6 % i hög grad otillräckligt. Räknar man med personer i stället för med hushåll (lägenheter), förändras dessa procenttal till respektive 5Li, 32-9 och 16"0 %.

19 Efter rumsantalet räknat skulle trångboddheten vara mindre i södra Sverige (1-6 boende per rum) än i mellersta (2'2) och norra Sverige (2-5). Räknar man med luftrymden per person, kom däremot sistnämnda landsdel högst med 194 kbm., medan södra Sverige hade 18'8 och mellersta Sverige 176 kbm. Differenserna voro således härvidlag väsentligt mindre än i förra fallet. I medeltal per konsumtionsenhet x utgjorde luftrymden 24'3 kbm. Denna förändras dock med välståndsgraden, i det att luftkuben i medeltal utgjorde 17'8 kbm. vid en årsinkomst per konsumtionsenhet av under 750 kronor, 23-o kbm. vid 750—1050 kronor, 30'8 kbm. vid 1 0 5 0 - 1 3 5 0 kronor och 44-7 kbm. vid över 1 350 kronor. Då bostäderna voro av tämligen enhetlig storlekstyp, berodde förskjutningen i huvudsak på att antalet familjemedlemmar avtog inom de högre välståndsgrupperna. I och för den lantarbetarstatistik, som sedan år 1911 utarbetats först hos kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik och sedermera inom socialstyrelsen, ha från kommunalstämmornas ordförande i landskommunerna och sedan år 1929 från hushållningssällskapens lokalavdelningar uppgifter årligen inhämtats bland annat om ståtarnas bostäder, dessas storlek, hyresvärde m. m., vilka sedermera i bearbetad form meddelats i de lantarbetarstatistiska årsböckerna. I anledning av 1921 års internationella arbetskonferens, vid vilken såsom redan angivits (sid. 9) bland annat skulle behandlas frågor om lantarbetarnas bostadsförhållanden, utsändes år 1920 ett särskilt enquéteformulär, vari bland annat begärdes ganska detaljerade uppgifter om bostäderna för gifta och ogifta lantarbetare. Huvudresultaten av denna enquéte, till vilken uppgifter lämnades av dels omkring 1 800 kommunalstämmoordförande, dels ungefär 300 lantarbetsgivare och lika många lantarbetarfackföreningar, meddelas i det följande. 2 Vissa viktigare upplysningar beträffande de gifta lantarbetarnas bostäder (statarbostäderna), äro sammanställda i nedanstående tabell. Bostädernas

sedvanliga

storlek.

Antal fall, där bostaden uppgivits i regel omfatta Enligt uppgifter från 1 rum

Lantarbetsgivare Lantarbetarfackföreningar . . I Kommunalstämmoordförande 1 därav i mellersta Sverige... södra » l norra »

antal

%

2 20 9 4

06 0-6 0-4

4-7

6-o

Medel- Medel- Medelluftgolvyta höjd rymd 1 rum och kök 2 rum och kök kvm. m. kbm. antal antal % % 244 266 950 834 24 92

72-o 79-i 61-5 73-o 8-i 86-8

93 50 585 304 272 9

27-4 14- 9 37-9 26-e 91-9 8-5

A l d e r s

36-8 32-4 39i 38-8 40-7 38-7

2-6 2-4 2-6 2-5 2-5 2-6

96 78 98 97 102 101

å r

0—3 4—6 7—10 11—14 15 och däröver Använd skala för| män 0'15 0"40 0'75 0'90 Too konsumtionsenheter\ kvinnor Oiö 0'40 075 0'90 0'90 2 Efter Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön inom Sveriges jordbruk år 1920 sid. 85 o. f.

Socialsh rel s i { ^ statistik: 1920 ,års

20 Utgår man från den å respektive orter allmännaste typen av lantarbetarbostäder, synas statarbostäder om endast ett rum (med spis) förekomma i ganska liten utsträckning; uppgifterna härom härrörde nästan uteslutande från Mälarprovinserna och Bergslagen. Lägenheter om ett rum och kök voro vanligast i mellersta Sverige och om 2 rum och kök i södra Sverige, men var sistnämnda lägenhetstyp icke heller sällsynt i Östergötland, Småland, Västergötland och Halland; av de kommunalstämmoordförande i mellersta Sverige, som omnämnt förekomsten av lägenheter om 2 rum och kök, voro nära 4/5 från dessa landskap. Vad bostädernas storlek beträffar, synes det i lantarbetarnas då gällande kollektivavtal föreskrivna minimimåttet för golvytan, 33 ä 35 kvm., i allmänhet ha uppnåtts av de redovisade lägenheterna. Ehuru lantarbetarbostäderna i genomsnittsstorlek ej sällan torde överträffa stadsarbetarnas lägenheter inom samma landsdelar, ansågo dock närmare hälften av de uppgiftslämnande lantarbetarfackföreningarna, att de voro för små, särskilt för barnrika familjer, och där de endast innehöllo ett boningsrum, syntes önskemålen ofta gå ut på lägenheter om 2 rum och kök. De arbetsgivare, som uttalat sig rörande bostadens storlek, ansågo i regel ett rum och kök 'erbjuda tillräckligt utrymme och motiverade ofta detta omdöme med att arbetaren icke möblerade mer än ett rum, även om flera funnes. Andra mot bostäderna särskilt från arbetarhåll framställda anmärkningar blottade emellertid missförhållanden av allvarligare art i fråga om lantarbetarnas bostadsvillkor. Det vanligaste klagomålet riktade sig mot de s. k. ståtarkasernerna, d. v. s. flervåningshus, inrymmande ända till 8 ä 10 familjer, med gemensamma ingångar och trappor, utan möjlighet till avskillnad och hemfrid för familjerna och därigenom ständiga källor till split och kiv mellan dessa. Åtskilliga av d e s s a ' mångfamiljshus ledde sina anor tillbaka till 1800-talets början, då man på herrgårdarna började övergå från systemet med dagsverkstorp och arrendegårdar till storbruk i egen drift med ståtarsystem och därför ville ha hela arbetsstyrkan koncentrerad vid huvudgården. Brukens arbetarbaracker hade ofta varit förebilder för dessa längor, vilka skarpt och fult stucko av mot landsbygdens vanliga hustyper och merendels anlagts utan estetiska och hygieniska synpunkter. Oviljan mot denna hustyp framlyste i växlande ordalag i fackföreningarnas enquétesvar och kom stundom även till uttryck i kommunalstämmoordförandenas och arbetsgivarnas uttalanden. I stället för dessa obekväma och osköna hustyper, där ingen hemtrevnad kunde finnas, önskades allmänt småhus, omgivna av trädgårdstäppor, för en eller ett par familjer. Ofta förekommo i enquétesvaren klagomål över att statarbostäderna vore dåligt inredda, dragiga, kalla och fuktiga. E n grupp uppgiftslämnare beklagade sig över bostadsohyran, som syntes vara allmän i statarbostäderna och lätt erhölle spridning genom flyttande arbetares möbler. Några ansågo, att den enskilde stode maktlös mot denna plåga, och föreslogo åtgärder från det allmännas sida för dess bekämpande. Vidare anmärktes, att garderober, skafferier o. dyl. förvaringsrum för

21 kläder, husgeråd och matvaror ofta saknades, i synnerhet i äldre hus, samt att uthus (vedbodar, svinhus, avträden) stundom vore i mycket bristfälligt skick. Söker man sammanställa totalomdömena om statarbostäderna, finner man, att omkring 80 % av arbetarna ansett dem vara på ett eller annat sätt otillfredsställande och att även kommunalstämmoordförande och arbetsgivare i avsevärd utsträckning (respektive 14 och 17 %) erkänt det berättigade i ett sådant omdöme. Det skall emellertid icke undandöljas, att jämväl fackföreningarna i åtskilliga fall vitsordat förefintligheten av goda bostäder samt påvisat väsentlig förbättring av bostadsförhållandena under senare år. Om alltså statarbostäderna i många fall icke ansågos motsvara berättigade krav på hygien och trevnad, gällde detta i till synes ännu högre grad de åt o g i f t a a r b e t a r e upplåtna drängkamrarna, vilka ansågos som otillfredsställande av 84 % av fackföreningarna, 31 % av arbetsgivarna och 24 % av kommunalstämmoordförandena. Särskilt i södra Sverige, där motsvarande procenttal voro respektive 97, 36 och 50, uppgåvos drängkamrarna ofta vara inrymda i ladugårdarna med ingen eller otillräcklig isolering från djurstallarna, utan eldstad eller med bristfälliga uppvärmningsanordningar och stundom med sten- eller cementgolv. Även arbetsgivarna medgåvo ofta, att om- och nybyggnader vore nödvändiga för åstadkommande av bättre och tidsenligare lantarbetarbostäder, icke minst med hänsyn till att tillfredsställande bostadsförhållanden i allt högre grad utgjorde förutsättningen för erhållande av dugliga arbetare. Där bostäderna voro dåliga, förekommo oftare flyttningar, vilka ju både voro kostsamma i och för sig och genom de därav föranledda täta ombytena av personal medförde många olägenheter. Arbetsgivarna betonade emellertid, att ett fullständigt ordnande av bostadsfrågan skulle åsamka jordbruket så stora utgifter, att de nästan skulle bliva omöjliga att bära, särskilt under en tid som den dåvarande med sjunkande priser på jordbruksprodukter och synnerligen dryga byggnadskostnader. I varje fall kunde förbättringar åstadkommas endast så småningom. De arbetare, som uttalat sig rörande medlen för bostadsförhållandenas förbättring, lade stor vikt vid effektiv bostadsinspektion från statens och kommunernas sida. I detta sammanhang bör icke förbigås en grupp av uttalanden från kommunalstämmoordförande och arbetsgivare, vari en del av ansvaret för de dåliga bostäderna lades på de boende själva, som ofta icke hade förmåga eller vilja att vårda goda lägenheter. Särskilt gällde dessa klagomål de ogifta drängarna. Den bästa lösningen av landsbygdens bostadsfråga ansågs merendels vara det egna hemmet. Förvärvandet av ett sådant framhölls i från olika håll härrörande enquétesvar såsom den jordlösa lantarbetarens varmaste åstundan, och egnahemsväsendets understödjande ansågs av alla parter synnerligen behjärtansvärt. Om möjligheterna för lantarbetarna att förskaffa sig egna hem och huru dessa borde vara beskaffade, uttalade sig emellertid arbetarna själva i vida mindre utsträckning än kommunalstämmoord-

förande och lantarbetsgivare. Dessa framhöllo, att egnahemslägenheten icke borde vara för liten och under alla omständigheter så pass stor, att egen häst eller helst ett par kunde hållas, så att egnahemsägaren kunde vinna sin utkomst enbart genom sitt jordbruk och där sysselsätta sina barn. Egnahemslotten skulle också omfatta betesmark och om möjligt skog samt helst även för nyodling lämpad mark, så att jordbruket efter hand kunde utvidgas och ägaren därigenom förbättra sin ställning på samma gång som en nationalekonomisk vinning uppstode. Beträffande möjligheten för lantarbetare att under rådande förhållanden förvärva eget hem syntes uppgiftslämnarna i allmänhet hysa rätt så pessimistiska uppfattningar, särskilt med hänsyn till de höga byggnadskostnaderna. Det framhölls, att då en lantarbetare övertog ett eget hem, ställdes han, vanligen redan något till åren kommen och med familj att sörja för, för första gången i sitt liv inför ett större ekonomiskt ansvar. Vid starten plägade alltid inträffa oförutsedda svårigheter, vilka mångdubblades, om han själv skulle bygga. När han då fick se sina kanske under årslånga försakelser avlagda besparingar hastigt försvinna, förbyttes de ljusa förhoppningarna alltför lätt i missmod, varvid han utarmad och desillusionerad kunde uppge hela företaget. Det framhölls emellertid på samma gång, att det egna hemmets moraliska och sociala betydelse var så stor, att allt stöd av staten och enskilda borde lämnas åt lantarbetare med förutsättningar att lyckas uppstiga från jordlös arbetare till självförsörjande småbrukare. Åtskilliga arbetsgivare ansågo, att den naturliga vägen till eget hem för en statare gick över statelier dagsverkstorpet, enär han där så småningom kunde förskaffa sig erfarenhet vid självständigt jordbruk samt utan kännbara ekonomiska uppoffringar förvärva en del av den härför nödvändiga uppsättningen av husdjur och redskap. På åtskilliga egendomar, särskilt i Skåne, uppgavs en dylik lösning av jordbrukets sociala fråga redan vara med fördel omsatt i praktiken.

MedicinalBeträffande bostadsvillkorens gestaltning ur hygienisk synpunkt föreligga styrelsens års- v i s s a uppgifter i m e d i c i n a l s t y r e l s e n s å r l i g a b e r ä t t e l s e r om a l l m ä n {1919—1931). h ä l s o - och s j u k v å r d . I dessa årsberättelser meddelas på grundval a rapporter från förste provinsialläkarna och andra tjänsteläkare tämligen regelmässigt uppgifter rörande hygieniskt mera anmärkningsvärda förhållanden i bostadsavseende på landsbygden. Dessa uppgifter ha dock icke karaktären av statistiska översikter utan mera av notiser, delvis med tämligen stereotyp avfattning. I 19 19 års berättelse framhålles sålunda, att givetvis krisåren genom överhandtagande bostadsbrist, trångboddhet och inneboendesystem i högsta grad hade ökat bostadseländet, som närmast kunde betecknas som bostadsnöd. I flera rapporter hette det, att en betydande del av befolkningen bodde synnerligen dåligt i sanitärt avseende. Än vore själva bostaden jämmerlig och så dålig, att den icke kunde hållas i ordning, än ville eller förstode man ej att sköta sitt j hem. Sämst ställt i detta hänseende syntes det vara på sina ställen ute på landsbygden. Statare, lantarbetare, torpare, ja bönderna själva levde här och

23 var i bofälliga lägenheter, som vore mörka och kalla. Tjänsteläkarnas rapporter lämnade drastiska exempel härpå. Från Skåne till Norrbotten tycktes situationen vara ungefär densamma. Överbefolkning måste man tyvärr flerstädes finna sig uti på grund av bostadsbristen, men den förekomme alltför ofta trots rikligt u t r y m m e , i det att m a n av gammal, svårutrotlig vana alltjämt trängde ihop sig så långt det ginge, stundom naturligtvis också för att slippa besvär och kostnad för städning, eldning o. s. v. Skafferier och garderober vore för många oåtkomlig lyx. Hälsofaran för både vuxna och barn av att bo under slika förhållanden vore uppenbar. En familj, inhyst i dylik bostad, kunde försoffas och lätt låta hoppet om att k u n n a hålla rent och snyggt fara. I berättelsen för år 19 20, då 1919 års hälsovårdsstadga trädde i kraft 1 , framhålles helt kort, att bostadsbristen gjorde sig starkt gällande och att överbefolkning i tider som de dåvarande tyvärr ej sällan vore ett nödvändigt ont. Den vore dock alltför ofta frivillig, ty man hade i många hem gott om utrymme, men man begagnade det icke. Mångenstädes vore också vädring omöjliggjord genom fönsternas konstruktion. För år 1 9 2 1 återkomma samma uttalanden. Berättelsen för år 19 22 ger en något ljusare bild av läget genom ett uttalande, a t t bostadshygienen väl i allmänhet förbättrades år från år men mycket långsamt. F r å n flera tjänsteläkare framfördes dock exempel på långt gående bristfällighet. Den allmänna nedpressningen i det ekonomiska läget lade alltj ä m t sitt tryck över de små hemmen, men även bristande insikt i hygieniska frågor, lojhet eller andra orsaker omöjliggjorde en god bostadshygien. Särskilt påpekades, att statares och torpares bostäder på många håll vore gamla, osunda och snuskiga. På flera håll, såsom i Hallands län, uppgåves befolkningen vintertid sova i oeldade rum och ofta sammanpacka sig i ett enda. Dessa kortfattade och 1924.

notiser

återkomma

i nästan oförändrad form åren 1 9 2 3

Rörande de anmärkningar beträffande bostäder och bostadshygien, vilka framställts från tjänsteläkarnas sida, lämnas för år 19 25 en mera fyllig framställningSåsom allmänt omdöme säges, att bostäder funnes här och var inom de olika länen, som vore trånga, bristfälliga och illa ombonade samt på grund därav dragiga och kalla. F r å n ett distrikt i Östergötlands län hade meddelats, att särskilt statarbostäderna vore skäligen dåliga, små och försedda med skrala utrymmen. Detta gällde dock särskilt vid de större gårdarna, de s. k. herrgårdarna, där dessa bostäder ofta nog vore under all kritik, kalla, osunda och många gånger föga människovärdiga. — Från Blekinge län hade skrivits, att, ehuru bostadsutrymmet mången gång kunde vara fullt tillräckligt, familjemedlemmarna ofta trängde ihop sig i ett enda rum för att inbespara bränsle; ibland berodde dock trångboddheten på knapp tillgång på bostäder. En provinsialläkare i samma län y t t r a d e efter att ha gisslat befolkningens hygieniska svagheter: »Lika liten känsla finnes det för ordning och snygghet i hemmen. Man måste förvånas, att i en tid, då social jämlikhet skall vara lösen, så stor del av dem, som göra anspråk på denna jämlikhet, ej akta nödigt att iakttaga en anständig snygghet utan hålla sin kropp och sitt hem i sådant skick, att snusk och oordning trotsa all beskrivning. Det invändes ofta, att den fattige ej kan hålla snyggt. Det går, där viljan finnes. Även på detta område finnas ljuspunkter, och man kan emellanåt få tillfälle att med glädje konstatera, att även i mycket fattiga och barnrika hem snygghet och ordning äro r å d a n d e . » — I Kristianstads län uppgåves den fattigare befolkningens bostäder, särskilt torpares och statares, ofta 1

Vissa bostadsbestämmelser skulle t r ä d a i kraft först från och med år 1922.

24 vara små och kalla. På m å n g a ställen låge den manliga betjäningen även vintertid i oeldade rum i ladugårdarna. Överbefolkning i bostäder vore r ä t t vanlig bland de mindre bemedlade, i synnerhet vintertid. Snyggheten i bostäderna vore ofta synnerligen bristfällig. — Från Malmöhus län framställdes likartade anmärkningar, men på många håll såge man tendenser till förbättring. — Från Hallands län gjordes mera omfattande anmärkningar; förutom de o m n ä m n d a framhölles i ett distrikt, a t t i bondgårdarna innanfönster sällan kunde öppnas och a t t luftväxling skedde genom eldstädernas rökgångar, genom otäthet i väggar eller när någon tillfälligtvis ginge genom dörren. Följden bleve också den, att luften i allmogens bostäder i regeln bleve fuktig och osund. I ett a n n a t distrikt anmärktes, att stenfot saknades till en del äldre byggnader, så att golvet låge alldeles på marken; påfallande vanliga vore också reumatiska åkommor och astma, ävenså lungsot. — Även från Göteborgs och Bohus län gjordes anmärkningar, att bostadshusen hade ett fuktigt läge, vore bristfälliga, trånga eller dåligt underhållna; om ett samhälle sades, att eldstad ofta funnes endast i ett av rummen och köket, ibland endast i köket. — Likartade anmärkningar, ehuru mera sparsamt, framställdes från Älvsborgs län. — Trångboddhet omnämndes i Skaraborgs län. — Från Värmlands län framfördes omfattande anmärkningar om trångboddhet, kalla och dragiga bostäder med dåliga tak. — I Örebro län sades överbefolkade bostäder förekomma i flera distrikt. — Från Kopparbergs län omnämndes, mera som undantag, bristfälliga och dåligt ombonade bostäder; bostadshygienen sades i ett par distrikt i några fall stå mycket lågt. — Från Gävleborgs län påtalades befolkningens benägenhet på en del håll att »packa ihop sig». — Från J ä m t l a n d s län omförmäldes, att fönsterna sällan kunde öppnas, varför ventilationen vore dålig, så mycket mer som de stora, öppna spisarna flerstädes fått vika för järnspisar; här och var rådde trångboddhet. — I Västerbottens och Norrbottens län sades trångboddhet på sina håll förekomma; bostäder funnes, som vore illa ombonade och bristfälliga, särskilt bland lapska nybyggare. Även i årsberättelsen för 19 26 relateras rätt utförligt tjänsteläkarnas anmärkningar om olämpliga bostäder, trångboddhet o. dyl. I Stockholms län uppgåves ståtar- och torplägenheter i flera kommuner ofta lämna mycket övrigt att önska. Bostadskontroll funnes dock i några landskommuner. — Från Uppsala län omtalades s. k. »stöphus», vilka i mindre antal förekomme vid några bruk. De vore uppförda på stengrund, med väggarna stöpta i träformar, ungefär som betong i vår tid; materialet utgjordes av en blandning av kalkbruk, gruvsylta (skärvsten) och möjligen tegelstensbitar, i dessa »stöphus» förekomme ibland fukt och mögel. En annan äldre typ vore de s. k. »klinhusen», byggda av lera och långhalm; ett dylikt brukades ännu såsom bostad. — I Jönköpings län sades »ovanan att på vintern fullständigt spika igen fönstren hos befolkningen, särskilt på landet, vara svår att få bort». Samma anmärkning gjordes i Kronobergs län. — Även i Kalmar län förekomme trångboddhet, på många håll frivillig, men i vissa trakter, såsom på Öland, mer eller mindre nödtvungen, då bostaden blott hade en eldstad och för övrigt tillgången på bränsle vore knapp. Trångboddhet förekomme även vid en del sågverk, stenhuggerier o. dyl. — Från Gotlands län anmärktes, att de där r ä t t vanliga kalkstenshusen vore fuktiga. — På många ställen i Malmöhus län förekomme ä n n u drängkamrar i direkt förbindelse med stall och på några ställen bostäder utan trägolv. — Från Hallands län anmärktes, att anordningar saknades för rummens ventilation; innanfönsterna kunde om vintern sällan öppnas, drängstugorna låge ofta i stallbyggnaderna och saknade elds t ä d e r . — F r å n Skaraborgs län omnämndes, att »fönsterventiler vanligen saknas, innanfönster ej så sällan; alla fönster äro under vintern omsorgsfullt tillklistrade; vädring i boningsrummen förekommer sällan eller aldrig. Kommunalnämnderna anse, att inga missförhållanden föreligga». — I Värmlands län förekomme väggfasta sängar med sängomhängen, ibland i två våningar, samt sovplatser i skrub-

25 bar; vid en del större lantbruk lämnades till ladugårdskarlen, som ofta hade en stor barnskara, vanligen två mycket små rum, ibland endast ett rum, smutsigt och nedrökt samt försett med dålig eldstad. »Att människor i dylika bostäder skola ha minsta sinne för snygghet och ordning kan ingen begära. Rachitiska och skrofulösa barn påträffas där säkrast.» För åren 19 27 och 19 28 meddelas, att anmärkningar alltjämt gjordes om olämpliga bostäder, trångboddhet o dyl. Det mesta var emellertid av e n a h a n d a innehåll som i föregående årsberättelser. I årsberättelsen för 1 9 2 9 uppges, att bostadsförhållandena å landsbygden särskilt vore föremål för kritik från tjänsteläkarnas sida. Kritiken riktade sig framför allt mot ståtar- och torparbostäder, drängkamrar och skogsarbetarkojor. Bostäderna vore trånga, dåligt ventilerade och i avsaknad av öppningsbara fönster, i många fall saknades eldstäder eller fanns endast en eldstad i lägenheten. Skötseln, särskilt renhållningen, lämnade i flera fall mycket övrigt att önska. Från flertalet län, särskilt i landets nordliga delar, framhölles ovanan, a t t hela familjen utan nödtvång trängde ihop sig vintertiden i ett enda rum, köket. Förbättringar med avseende på bostadsförhållandena å landsbygden omnämndes emellertid från flera län. J ä m v ä l i årsberättelsen för 1 9 3 0 lämnas mera utförliga redogörelser angående bostadsförhållandena å landsbygden. Endast inom ett fåtal län finge man ett relativt gynnsamt intryck av bostädernas anordnande, underhåll och skötsel. I Södermanlands län ansåges bostäderna vara i på det hela taget ganska tillfredsställande skick. Även i Jönköpings län betecknades bostäderna såsom i allmänhet goda, och de missförhållanden, som förefunnes, tillskreves den i hela landet inrotade ovanan att tränga ihop sig i ett rum, ofta nog köket, särskilt u n d e r den kalla årstiden, samt den rådande ängslan för luftväxling. Likartade förhållanden syntes råda i Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Skaraborgs, Västmanlands och J ä m t l a n d s län samt i kustlandet i Västerbottens län. Eljest vore den bild, man fick av bostadsförhållandena å rikets landsbygd, nog så mörk och detta särskilt i fråga om ståtar- och torparbostäder samt drängkamrar. Förste provinsialläkaren i Östergötlands län meddelade: »Lantarbetarnas bostäder äro nu liksom tidigare ett av de mörkaste och dystraste områdena inom folkhygienen. De provinsialläkare, som y t t r a t sig i frågan, äro eniga i att framhålla, att bostäderna äro små, trånga, osnygga och illa ventilerade. Familjerna, ofta mycket barnrika, ha inga begrepp om huru en bostad skall vara beskaffad och skötas.» Från flera län betonades, att industriarbetarna hade bättre bostäder än lantarbetarna. I den senast utkomna berättelsen, avseende år 1 9 3 1, lämnas likaså mera utförliga redogörelser angående bostadsförhållandena på landsbygden. Endast inom ett fåtal län finge man ett relativt g y n n s a m t intryck av bostädernas anordnande, underhåll och skötsel. — I Södermanlands län syntes bostäderna vara på det hela taget tillfredsställande, dock omnämndes trångboddhet, särskilt för torpare och statare. — I Jönköpings län ansåges bostäderna i allmänhet vara tillfredsställande, men flerstädes påtalades ovanan, att familjen särskilt vintertid trängde ihop sig i ett rum, och att fönsterna icke användes eller kunde a n v ä n d a s för ventilation. — I Kronobergs län vore det allmänna omdömet, att bostäderna vore tillfredsställande. — På Gotland funnes gott om goda och rymliga bostäder, vilket emellertid icke hindrade, att familjen trängde ihop sig i ett eller två rum eller att köket användes utan tvång till sovrum. — Gynnsammast syntes bostadsförhållandena utveckla sig i Kristianstads och Malmöhus län tack vare ett sedan ett par år pågående målmedvetet arbete för förbättrad bostadshygien. Förste provinsialläkaren i Kristianstads län hade sålunda skrivit, att det samstämmigt uppgivits, att lantarbetarbostäderna n u m e r a befunnes vara i rätt gott skick, och

26 att påtagligt vore, att en genomgripande förändring till bättre bostadshygien genomförts för tjänstfolket. — I övriga län vore bostäderna mångenstädes bristfälliga, dåligt ombonade och utan tillfredsställande uppvärmningsanordningar. Underhåll och skötsel lämnade ofta mycket övrigt att önska. Ett genomgående drag syntes vara benägenheten att tränga ihop sig och ej utnyttja befintliga bostadsutrymmen. Luftväxlingen försummades och fönsterna ginge icke a t t öppna eller vore igenspikade. Från flera håll framhölles, a t t luftväxlingen ytterligare försämrades genom att de stora öppna spisarna ersatts med järnspisar och kaminer. Emellertid vore förbättringar med avseende på landsbygdens bostadsförhållanden flerstädes att anteckna. Åtgärder vidtoges mot bofällighet, och de nya bostäder, som uppfördes, motsvarade ganska högt ställda hygieniska krav. Allmänt framhölles, att bostadsstandarden vore vida bättre för industriarbetarna än för lantarbetarna. Förste provmsiallakarnas

De

b o s t a d s h y g i e n i s k a uppgifter, som ovan m e d d e l a t s efter medicinalb e r ä t t e l s e r , äro i sin o r d n i n g i h u v u d s a k h ä m t a d e u r f ö r s t e

st,yrelsens J

'

°

.

årsberättelser p r o v i n s i a l l ä k a r n a s å r s b e r ä t t e l s e r . D e t h a r a n s e t t s v a r a av i n t r e s s e för 1932. a ^ m e ( j a v s e e n d e p å s e n a s t e r e d o g ö r e l s e å r (1932) l ä m n a en s a m m a n s t ä l l n i n g av v a d d e s s a b e r ä t t e l s e r l i h u v u d s a k i n n e h å l l a i fråga om de b o s t a d s h y g i e n i s k a förhållandena på landsbygden. Berättelsen för Stockholms län innehåller ej andra upplysningar om bostadsförhållandena på landsbygden än att kommunalnämnderna i allmänhet mycket sällan utövade någon tillsyn över bostäder och att ej heller distriktssköterskorna syntes i någon nämnvärd grad anlitas härför. I några kommuner i Stockholms distrikt och enstaka kommuner i andra distrikt hade dock bostäder besiktigats och i en del fall utdömts. Förste provinsialläkaren i Uppsala län meddelar, att tillgången på tjänliga bostäder ökat ej blott i städerna utan även inom en del samhällen på landsbygden. Vad brukssamhällena beträffade, stode nog byggnadsverksamheten där av naturliga skäl för närvarande tämligen stilla liksom å den egentliga, jordbrukande delen av landsbygden. Å den senare funnes ännu åtskilliga dåligt underhållna bostäder, särskilt för statare och andra jordbruksarbetare. Även en del bond- och arrendegårdar funnes, som, även om de ej vore dåligt uppförda, dock vore invändigt osnygga och behäftade med ohyra, vilket sammanhängde med det mångenstädes bristande intresset för ordning och snygghet och för personlig hygien. Såsom en glädjande motsats härtill framhölles, att m a n på vissa håll dock alltmer börjat få ögonen öppna för den personliga renlighetens betydelse och badens n y t t a för hälsan, vilket visade sig däri, att för varje år en eller flera nya badstugor eller mindre badhus uppfördes på landsbygden. Då ytterligare några sådana för närvarande vore planerade, finge man väl hoppas, att utvecklingen på detta håll skulle fortgå. Enligt berättelsen för Södermanlands län vore bostäderna på sina håll i länet kalla, fuktiga och dragiga samt i avsaknad av bekvämligheter. Förste provinsialläkaren i Östergötlands län framhåller som en sammanfattning av provinsialläkarnas yttranden, att bostäderna å landsbygden till stor del vore r ä t t ålderstigna och uppförda under en tid, då begreppet bostadshygien varit okänt, att beträffande lantarbetarnas och med dem jämställdas samt beträffande understödstagarnas bostäder dessa flerstädes vore undermåliga och i många fall måste betecknas såsom hälsovådliga, att förbättringar i bostadsbeståndet ofta 1

Årsberättelsen för Kalmar län föreligger ej i tryck.

27 s t r a n d a d e på bristande ekonomiska förutsättningar, särskilt under n u v a r a n d e depressionstid för jordbruket, samt att förefintliga missförhållanden emellertid icke blott vore beroende på bostädernas dåliga beskaffenhet utan kanske i lika hög grad på bristande skötsel från de boendes sida, varför bostadstillsyn och rådgivning vore av största betydelse. I förste provinsialläkarens egen inspektionsberättelse uttalas, att bostadsstandarden å landsbygden mom Östergötlands län syntes motsvara genomsnittet för landet i dess helhet. Detta omdöme syntes ock få anses tillämpligt på lantarbetarnas bostadsförhållanden. Det funnes goda lantarbetarbostäder, liksom sådana i dåligt skick. Beträffande de senare hade förste provinsialläkaren varit i tillfälle a t t på flera olika platser biträda hälsovårdsnämnderna a t t vinna rättelse i föreliggande missförhållanden. Bristerna hade därvid icke blott varit hänförliga till byggnadernas dåliga beskaffenhet och förfallna skick u t a n även till förekomsten av ohyra, bristande tillgång till vatten för dryck och matlagning m. m. Enligt berättelsen för Jönköpings län vore bostäderna i allmänhet goda och väl underhållna. Emellertid påpekas ovanan hos befolkningen att vintertiden packa ihop sig i köken, trots att flera rum funnes. Bostadsbrist förefunnes ingenstädes. I berättelsen för Kronobergs län uppges, att i allmänhet bostadsbrist icke förekomme. Nyuppförda bostäder vore vanligen i alla avseenden mycket tillfredsställande. Den livligaste byggnadsverksamheten ägde rum i industrisamhällen samt omkring järnvägsstationerna och vissa av ifrågavarande samhällen måste anses vara mycket väl bebyggda. På den egentliga jordbruksbygden däremot vore bostäderna fortfarande mindre goda, ehuru även här en förbättring kunde spåras. Angående dessa bostäder gällde, att de ofta vore illa ombonade och därigenom dragiga, att fönsterna ofta vore spikade, varigenom en väl behövlig vädring hindrades, samt först och sist den gamla oseden, att hela familjen trängde ihop sig i ett enda rum, särskilt vintertid. I årsberättelsen för Gotlands län meddelas, att på en del håll bostäderna i allmänhet vore välbyggda och rymliga samt väl ombonade. Annorstädes vore emellertid bristfälligheter framträdande; bostäderna vore dragiga, fuktiga, trånga, illa ventilerade m. m. I berättelsen för Blekinge län uppges i något enstaka fall boningsrum stå i indirekt förbindelse med ladugård eller stall. På sina håll klagades över att bostäderna vore dåligt ombonade, a t t fönsterna vore spikade, så att luftväxling genom dem ej kunde ske, att familjens medlemmar hade sina sovplatser i ett enda rum (i synnerhet vintertid), att hygienen i hemmet ofta vore försummad o. s. v. Förste provinsialläkaren i Kristianstads län ägnar i sin berättelse mycken uppmärksamhet åt bostäderna på landsbygden. I provinsialläkarnas berättelser uppgåves som regel, att bostäderna vore goda, dock här och var dragiga. V a n a n att under vintern packa ihop sig i köket eller ett fåtal rum förekomme och syntes ej kunna undgås, förrän uppvärmningsproblemet förbättrats. Eljest förekomme knappast trångboddhet. Genom de bostadsinspektioner, som på grund av länsstyrelsens ingripande under förste provinsialläkarens ledning utförts av samtliga hälsovårdsnämnder sedan år 1929, hade åstadkommits, a t t drängkamrarna genomgående vore försedda med eldstad. Den gamla sedvänjan att inhysa drängarna i stall och ladugård med värme endast från djurens utdunstning vore på avskrivning och förekomme endast på några enstaka ställen, där bostadsinspektion ej m e d h u n n i t s . Ej så sällan vore drängkammaren förlagd till stall- och ladugårdsbyggnaden, men därvid fordrades, att det vore ett ordentligt rum, avskilt från djuren, med

28 eldstad, garderob och möjlighet att vädra direkt ut. — Ohyra vore vanligt förekommande, ehuru mycket arbete nedlagts på dess bekämpande. 1 berättelsen ingår en redogörelse för förste provinsialläkarens inspektionsresor i vissa socknar, vilken ger en konkret bild av syftemålet och arten av den bostadsinspektion, som därvid ägt rum. Såsom exempel härpå må n ä m n a s , att i en viss socken hälsovårdsnämnden anmodades att genomföra förbättringar beträffande en del drängkamrar. Å två gårdar skulle garderob inredas i drängk a m r a r n a och likaså på ett tredje ställe, om dräng anställdes. Å en fjärde gård skulle eldstaden iståndsättas. Å en femte gård skulle ägaren åläggas att före 1 oktober laga väggen, inreda garderob enligt anvisning, förse fönsterna med gångjärn och haspar samt innanfönster, som likaledes ginge att öppna. En sjätte hemmansägare förbjöds upplåta drängkammaren, som saknade eldstad, under tiden 1 oktober—1 maj, då i stället bostad kunde erbjudas i boningslängan. Å en arrendegård befanns drängkammaren (c:a 14 kbm.) för liten och undermålig, varför vederbörande vid 100 kronors vite förbjöds att efter 1 oktober 1932 upplåta rummet till bostad med mindre det utökades en meter åt söder (eventuellt öster), trossbotten lades under golvet, östra väggen försåges med ett ytterligare t ä t t brädlager och tillräckligt stor garderob inreddes. Å en a n n a n arrendegård, där drängkammaren saknade eldstad och garderob, förbjöds vederbörande att upplåta rummet till bostad under tiden 1 oktober—1 maj och ålades a t t inreda garderob, om rummet skulle användas sommartid. — I en annan socken anmärktes beträffande en egendom, att under ett stathus för fyra familjer, som i och för sig var utan anmärkning, funnes en rymlig källare, som dock vore oanvändbar, emedan vatten trängde upp genom jordgolvet. Källaren borde sättas i stånd, helst detta kunde ske med enkla medel och för relativt ringa kostnad. Likaså måste vattenfrågan ordnas, ty brunnen vid stathuset lämnade ett vatten, som var brunt till färgen och smakade gödselvatten, då det förorenades genom den på endast ett tiotal meters avstånd belägna gödselstaden för svinen. På en a n n a n gård befanns drängkammaren, som var belägen i källaren, vara för mörk och ej k u n n a för framtiden godkännas. Ägaren av en tredje gård ålades att i drängkammaren göra alla fönsterhalvorna så, att de ginge att öppna. Ä en fjärde egendom ålades ägaren att före 1 november 1932 i drängkammaren iståndsätta en fönsterhalva och ytterdörren med tillhörande del av väggen ävensom att anordna garderob utanför drängkammaren, som var för liten för att garderob skulle kunna inredas där. Ej besökta arbetarbostäder uppgåvos vara goda, men ansågs det behövligt, att nämnden gjorde årlig sund hetsinspektion. — Beträffande en tredje kommun meddelas, att vid den inspektion av lantarbetarnas bostäder, som enligt länsstyrelsens åläggande skulle utföras av hälsovårdsnämnden under år 1929 och i ifrågavarande socken utfördes under åren 1929 och 1930, hade förelegat det förhållandet, att dåvarande kommunalnämndsordförande försummat att lämna vederbörande lantbrukare meddelande om de framställda fordringarna på bostäder. Följden hade blivit, att flera lantbrukare byggt nya tjänstebostäder, som vid den nu verkställda inspektionen måste kasseras. Nämnden måste därför ålägga fyra jordägare att utöka drängkamrarna till minst 20 kbm. och förse dem med garderob, men ansågs i dessa fall respittid böra medgivas till 1 oktober 1934. J ä m v ä l i förste provinsialläkarens för Malmöhus län ämbetsberättelse ägnas stor uppmärksamhet åt bostäderna på landsbygden och redogöres därvid närmare dels för provinsialläkarnas berättelser och dels för av förste provinsialläkaren själv verkställda bostadsinspektioner. Förste provinsialläkaren framhåller, bland annat, att avsaknad av kök och skafferi högst betydligt nedsatte en lägenhets kvalitet. Tvingades husmödrarna laga m a t och utföra småtvätt inne i något av bostadsrummen, lede hela lägenheten härav i högst betänklig grad. Hälsovådlig fukt uppstode och väggarna komme med sitt tapetavfall o. dyl. att se bedrövliga ut. Uppvärmningsanordningarna vore flerstädes otillräckliga, underhållet vore

29 här och var bristfälligt och de inneboendes skötsel av lägenheterna lämnade ofta mycket övrigt att önska. Av årsberättelsen från förste provinsialläkaren i Hallands län inhämtas, att från de flesta provinsialläkardistrikten påtalats bristfälliga, olämpligt förlagda bostäder, stundom i förbindelse med ladugårdsbyggnaderna, där drängstugor u t a n eldstäder ännu kunde påträffas. Mångenstädes vore ventilationsanordningarna otillfredsställande, stundom vore fönsterna tillspikade, ofta saknades innanfönster. P å enstaka ställen beboddes ryggåsstugor av gråsten och med golvytan under marken. Särskilt statarbostäder uppgåves vara bristfälliga till följd av fukt. Ingripande av hälsovårdsnämnderna syntes i allmänhet ej ske. Årsberättelsen från förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län innehåller intet av större intresse i förevarande sammanhang. I Älvsborgs län uppgivas bostäderna i allmänhet vara av god beskaffenhet. Tjänsteläkarna anmärkte i en del fall på den konstlade trångboddhet, som förorsakades av önskan att spara på eldningen. I årsberättelsen från Skaraborgs län omnämnes, att trångboddhet förekomme bos en del barnrika statarfamiljer. Bostäderna ansåges i regel vara ganska goda och väl underhållna. Mera undantagsvis förekomme dåligt ombonade och dragiga bostäder, särskilt hos en del lantarbetare samt beträffande en del stugor, bebodda av skröpliga åldringar, vilka dock föredroge dessa framför ett ålderdomshems större bekvämligheter. För Värmlands län återger förste provinsialläkaren utdrag ur provinsialläkarnas berättelser. Enligt dessa vore bostäderna i allmänhet av tillfredsställande beskaffenhet. Understundom utnyttjades de dock på ett olämpligt och ohygieniskt sätt (otillräcklig vädring, endast ett rum användes vintertid m. m.). Emellertid göres ej sällan den anmärkningen, a t t de fattigas bostäder och särskilt lantarbetarnas vore av dålig kvalitet. Ibland angives, att bostadsbrist förefunnes. Förste provinsialläkaren i Örebro län omnämner, att en tämligen livlig byggnadsverksamhet alltjämt syntes pågå. Överbefolkade bostäder hade omtalats från några distrikt. Kortfattade och utan större allmänt intresse äro bostadsuppgifterna i årsberättelsen från Västmanlands län. Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län meddelar en sammanställning på grundval av inkomna rapporter från hälsovårdsnämnder och tjänsteläkare. Enligt denna förekomme på sina håll smutsiga bostäder med otillfredsställande utrymmen, otäta väggar och golv m. m. Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län uppger, att trångboddhet förekomme på en del håll. Förbättringar hade dock skett. Från flera håll påpekades bristfällig ventilation. I ett fall omnämndes, att ibland direkt förbindelse funnes mellan bostad och ladugård. Även i årsberättelsen från Västernorrlands län omtalas, att på ett par ställen fortfarande boningsrum funnes i direkt förbindelse med ladugård. Bostäderna vore ibland mycket underhaltiga, med dåligt lagda golv samt otäta och dragiga. Enligt förste provinsialläkaren i Jämtlands län synas förhållandena på bostadsområdet icke ha undergått någon större förändring. Det anföres, a t t underhållet av bostäderna genom den ekonomiska depressionen blivit eftersatt. Ämbetsberättelserna framhölle genomgående samma synpunkter. I förste provinsialläkarens i Västerbottens län årsberättelse meddelas sammandrag av rapporter från de olika provinsialläkardistrikten. I flera fall påtalas i

30 dessa bristfälliga bostadsförhållanden; bostäderna vore dåligt byggda, kalla och dragiga samt ej försedda med tillfredsställande uppvärmningsanordningar. På en del håll ansåges dock bostäderna i allmänhet vara av god kvalitet. För egen del framhåller förste provinsialläkaren, att trots brister i bostädernas beskaffenhet mångenstädes, särskilt inom lappmarken, tendenserna till förbättrade förhållanden vore tydligt skönjbara. Här och var iakttoge m a n nybyggnader av helt annan typ än den hittills gängse. Det gamla sättet att bygga utan trossbotten och med grund av ett enkelt stenskift, som ju aldrig kunde bliva frostfri, övergåves i allmänhet. Man funne i stället de nybyggda husen försedda med präktiga frostfria grunder, väl inredda, mången gång med centraluppvärmning. Ej sällan hade man anordnat avlopp och vattenledning genom rör från en närliggande högre belägen källåder. Förste provinsialläkaren i Norrbottens län meddelar jämväl s a m m a n d r a g avtjänsteläkarnas berättelser. Däruti anmärkes mot trångboddhet, ofta föranledd av ovanan att vintertid tränga ihop sig i endast ett rum, samt att bostäderna vore kalla och dragiga, att fönster ej ginge att öppna vintertid m. ni. Förste provinsialläkaren framhåller bland annat följande. Naturligtvis förbättrades bostäderna i Norrbotten liksom annorstädes. I Arjeplog t. ex. hade man alltmer kommit till insikt om lämpligheten av att bygga mindre kök och flera bostadsrum i stället för den gamla ordningen med ett stort kök som enda uppvärmt rum, där hela familjen skulle vistas dag och natt. Husen vore också bättre ombonade och fordringarna på luftighet, ljus och prydlighet hade under de senaste åren stigit. De gamla, enkelt timrade stugorna, ofta utan tapeter och gardiner för fönsterna, med spiselmur utan värmande rökgångar, bleve allt sällsyntare. — I Arvidsjaurs distrikt vore ventilationen i nyare, bättre ombonade hus med järnspis dålig, då de inneboende ej hade sinne för ventilationens betydelse. — I Älvsby distrikt saknade de äldre husen ofta trossbotten. Uppvärmningen skedde med öppna spisar eller järnspisar. — I Gammelstads distrikt hade man i de nyare husen ofta värmeledning med spisen i köket såsom värmekälla. Här började man även alltmer använda kammaren till sovrum. — I Härads distrikt använde man den skurade och fejade ladugården såsom sommarbostad. Så syntes även ske i många andra distrikt. — I Norrfjärdens distrikt började man alltmer inleda värmeledning i nya bostäder. Trångboddheten vore på sina håll stor, 10—15 personer kunde bo i ett kök, flera personer sova i samma bädd. — Från flera distrikt meddelades, att timmerkojorna bleve bättre och bättre år för år, endast undantagsvis förekomme ännu hygieniskt otillfredsställande sådana. Professor M e d t i l l g o d o s e e n d e av såväl b o s t a d s s t a t i s t i s k a s o m b o s t a d s h y g i e n i s k a synA. Petterssons p u n k t e r h a r den b o s t a d s u n d e r s ö k n i n g u t f ö r t s , s o m efter initiativ av profesG°CStéenhoffs s o r n Alfred P e t t e r s s o n och f. d. förste p r o v i n s i a l l ä k a r e n G. Stéenhoff s a m t undersökning me^ e k o n o m i s k t s t ö d från stiftelsen T e r e s e och J o h a n A n d e r s s o n s m i n n e på(1926-1930). b ö r j - a d e s å r 1 9 2 6 o c n a v s l u t a d e s år 1930, d å u n d e r s ö k n i n g s b e r ä t t e l s e n u t k o m av trycket, s e d a n K u n g l . Maj:t för d e t t a ä n d a m å l beviljat s ä r s k i l d a m e d e l . E h u r u ifrågavarande u n d e r s ö k n i n g var speciellt i n r i k t a d p å h y g i e n i s k a frågor, s å s o m de b o e n d e s h ä l s o f ö r h å l l a n d e n , t i l l g å n g e n till d r i c k s v a t t e n , r u m m e n s b e l y s n i n g s - och u p p v ä r m n i n g s f ö r h å l l a n d e n e t c , u p p t o g s å d e t a n v ä n d a f o r m u l ä r e t även e t t flertal u r b o s t a d s s o c i a l s y n p u n k t viktiga frågepunkter, s å s o m a n g å e n d e de b o e n d e s familje-, y r k e s - och i n k o m s t f ö r h å l l a n d e n , bos t a d s h u s e t s b y g g n a d s m a t e r i a l , r u m m e n s d i m e n s i o n e r , förefintligheten eller a v s a k n a d e n av b e k v ä m l i g h e t e r av olika slag o. s. v. Vid m a t e r i a l e t s bear-

31 betning fördelades de undersökta hushållen i vissa inkomst- och socialgrupper, varvid bland annat jordbruksarbetarna särskildes. Undersökningen verkställdes genom särskilda med respektive orters förhållanden bekanta undersökare, vilka gingo från hus till hus i de för undersökningen utvalda socknarna och sockendelarna. Dessa voro till antalet nitton med tillhopa c:a 38 000 invånare, nämligen två i vartdera av Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Västernorrlands och Norrbottens län, vartill kommo två invid varandra belägna fiskelägen i Hallands län. De inkomna uppgifterna omfattade omkring 9/10 av den kyrkoskrivna befolkningen i respektive socknar med undantag för de vidsträckta norrbottenssocknarna, av vilka blott c:a Ve undersöktes. Undersökningen berörde sålunda endast en ringa del (c:a 1/2 %) av bostäderna och invånarna å Sveriges landsbygd. För undersökningen hade emellertid, under medverkan av vederbörande förste provinsialläkare och provinsialläkare, utvalts områden, som i möjligaste mån skulle vara representativa för de olika landskapen. Härvid hade man lagt vikt uppå att belysa bostadsförhållandena särskilt för jordbruks- (och fiskar-) befolkningen, medan man ägnat mindre uppmärksamhet åt industrisamhällena på landsbygden. Uppdelningen av lägenhetsinnehavarna i olika yrkes- och välståndsgrupper gav möjlighet att avgöra, om en viss befolkningsklass särskilt träffades av den ogynnsamma inverkan på hälsa och trevnad, som en underhaltig bostad i allmänhet måste anses medföra. Härvid särskildes jordbruksbefolkningen (uppdelad på hemmansägare, arrendatorer o. dyl. mera självständiga element å ena sidan och jordbruksarbetare, torpare m. fl. beroende grupper å den andra) från utövarna av industri och hantverk, handel och samfärdsel samt allmän tjänst. Vidare ansågs den arbetande befolkningen böra särskiljas från gruppen av pensionärer och understödstagare (inkl. alla »före detta»), vilken åtminstone på landsbygden synes utmärka sig genom låg bostadskvalitet, men på samma gång liten trångboddhet. Inom samtliga socialgrupper finnas bostadsinnehavare i skilda ekonomiska villkor, och med hänsyn härtill drogs på grundval av uppgift om den taxerade inkomsten tvärs igenom de särskilda yrkena ett »fattigdomsstreck». Detta sattes vid en inkomst av 300 (å vissa dyrare orter 350) kronor per personenhet, varvid två minderåriga barn räknades lika med en vuxen person. För att komma över nämnda streck — och i klass A — skulle alltså en familj på 4 personer behöva ha en inkomst av 1 200 kronor, om alla familjens medlemmar voro vuxna, och av 900 kronor, om därfunnos två minderåriga barn. Ehuru dessa inkomstsiffror förefalla särdeles låga, gav dock en tillämpning av nu angivna regel vid handen, att till B-klassen (under strecket) måste hänföras nära en tredjedel (28'9 %) av samtliga undersökta hushåll. Maximum (över 50 % under strecket) representerades av lappmarkssocknen Jokkmokk och den uppländska storgodssocknen Östuna. Detta sammanhänger med det förhållandet, att bland jordbruksarbetare o. dyl. i allmänhet färre kommo över än under fattigdomsstrecket. Den verkställda undersökningen omfattade 5 671 lägenheter, fördelade på

32 4 873 boningshus och bebodda av 22 497 personer, varav 3 891 tillhörde jordbruksarbetargruppen och 3 389 industriarbetargruppen. Boningsrummens antal utgjorde 17 807, varav på familjebostäder (bebodda av 2 eller flera personer) kommo 16 559. Genomsnittliga rumsantalet för dessa senare utgjorde 3-3 (köken medräknade) och personantalet per rum 1"3. — När av utrymmesskäl nu och i det följande meddelas dylika genomsnittssiffror för området i dess helhet, må det understrykas, att avvikelserna från dessa allmänna medeltal merendels äro ganska betydande å de särskilda orterna och för de olika samhällsgrupperna. Av hushållen förfogade 9/io (88*0 96) ensamma över ett hus, medan i 9"4 % av fallen två, i T7 % tre och i O-9 % fyra eller flera familjer bebodde ett och samma hus. Dessa sistnämnda utgjordes av ståtar- och bruksarbetarbaracker o. dyl. I fråga om bostadshusens belägenhet upplyses, att i hus å fuktig mark bodde 2 i % av de undersökta hushållen, men att allenast 1/i (23" 6 %) av lägenheterna fyllde gällande hälsovårdsstadgas fordran beträffande nyinredda boningsrum, att golvet skulle ligga tillräckligt högt (30 cm.) över marken för att utesluta fukt. I fråga om beskaffenheten betecknades 4" 7 % av husen som förfallna. Detta tal växlade i de olika undersökta socknarna mellan lägst 0"4 % (Hede i Göteborgs och Bohus län) till högst 23"6 % (Jokkmokk i Norrbottens län). Medan för bättre ställda jordbrukare och näringsidkare blott 1"4 — 1'9 % av bostadshusen betecknades som förfallna, var så förhållandet beträffande 14'3 % av jordbruksarbetare och dagsverkstorpare under fattigdomsstrecket. Delvis sammanhänga husens angivna bristfälligheter med att det på landsbygden finnes ett så stort antal gamla bostäder. Av samtliga besökta hushåll bodde mer än V3 (36*4 %) i bostadshus, som uppgivits vara mer än 50 år gamla, medan något Över hälften (51 "8 %) bebodde medelålders byggnader och icke fullt 1/s (11*8 %) nya sådana, d. v. s. uppförda under de senaste tio åren. Vad utrymmesförhållandena beträffar hade 1 / 3 av familjehushållen (34'6 %) mindre än det utrymme av tre rum, vilket i undersökningen anges som minimum för familjebostad från socialhygienisk synpunkt; för jordbruksarbetargruppen närmade sig siffran 4/Ö- Golvytan var i 5"6 % av bostäderna och i nära 10 % av lantarbetarbostäderna mindre än 20 kvm., vilket utrymme lärer kunna anses som det minsta för en familjebostad. Undersökningen bekräftade det kända förhållandet, att rumshöjden på den svenska landsbygden merendels är liten. I Vis av lägenheterna (6"7 %) uppgick takhöjden icke ens till 2 meter, och i Ve ( 17 '° %) i c k e till 2'io meter, vilket byggnadsstadgan medger blott i undantagsfall. Endast Vs (33'6 %) av de undersökta bostäderna hade en takhöjd av 2"5 o meter eller mer. Bostadens totalvoiym understeg i nära Vio (9' 1 0//°) av de undersökta fallen 50 kbm., medan av lantarbetarbostäderna så var fallet med 8"6 %, således praktiskt sett samma relation. Som känt är begagnas i flerrumslägenheterna sällan alla rummen till sovrum. Enligt de vid undersökningen in-

33 samlade uppgifterna om »sovluftrymden» var denna mindre än 50 kbm. inom nära hälften såväl av samtliga hushåll (45"6 %) som av lantarbetarhushållen (45"9 %). Bostädernas dagerbelysning befanns i stor utsträckning otillfredsställande, enär endast i icke fullt 2/s (38'3 %) av bostäderna fönsterytan uppgick till 12 % av golvytan, vilket vid undersökningen anses vara ett minimimått ur b ely sningssynpunkt. Nära 1/3 av bostäderna rubricerades av undersökarna som fuktiga, kalla eller dragiga, men går man till lantarbetarbostäderna, var så fallet med drygt hälften. Inemot Vs a v rummen saknade eldstad; i lantarbetarhemmen var så fallet med V6. Kakelugn var den vanligaste uppvärmningsanordningen, men kamin förekom i nära 1 / 3 av samtliga rum med fast eldstad. Beträffande de undersökta bostädernas bekvämligheter upplyses, att tambur fanns till c:a 3/5 a v lägenheterna, medan de övriga 2/5 saknade denna ingalunda betydelselösa anordning. När såsom i vissa jordbrukssocknar antalet lägenheter utan tambur steg till 80—90 %, torde detta huvudsakligen bero på förekomsten av hus med ett större antal arbetarbostäder och gemensamma förstugor. Beträffande bostäderna för den ekonomiskt mera gynnsamt ställda A-gruppen, saknades tambur i något över 1 / 3 av dessa, medan för B-gruppens lägenheter så var fallet med nära halva antalet. I jordbruksarbetarnas bostäder saknades tambur i över 54 %, beträffande fiskarnas och pensionärernas lägenheter i drygt 40 %. För övriga sociala grupper låg bristen i fråga under medeltalet. Av de fyra bekvämligheterna skafferi, garderob, källare och tvättstuga, saknades alla i allenast några få (4"i %) av bostäderna, dock något oftare i jordbruksarbetares och dagsverkstorpares lägenheter (5'8 %). Av de nämnda bostadsbekvämligheterna funnos i övrigt blott en i 12"9 % av de undersökta bostäderna, två i 24*9 %, tre i 35'8 % och alla fyra i 22-3 %. Av de med sagda bekvämligheter bäst utrustade lägenheterna fanns det förhållandevis minsta antalet bland jordbruksarbetarnas och dagsverkstorparnas samt pensionärernas och understödstagarnas bostäder. Oftast anträffades dylika bostadstillbehör i vissa sydsvenska socknar, medan de voro minst vanliga i de undersökta norrbottensområdena. Bådo källare och skafferi hade ungefär 3/4 av bostäderna, medan 1 / 10 endast hade källare och x/s endast skafferi. Återstående 348 bostäder eller 6'i % av hela antalet saknade båda dessa bekvämligheter. Denna betydande brist förekom beträffande c:a 1/å (12*7 %) av B-gruppens bostäder, men för endast några få (3"5 %) av A-gruppens. Pensionärer och understödstagare levde relativt ofta (12*7 %) i sådana bostäder men även icke så få lantarbetare och torpare (8-2 %). Vad källare beträffar namnes, att denna ingalunda alltid var belägen under huset, utan att den ej sällan utgjordes av en utgrävning i en backsluttning e. dyl. på större eller mindre avstånd från bostaden. De erhållna uppgifterna om avträdesförhållandena gå ut på att till 3/4 av bostäderna hörde eget avträde, medan i fråga om den återstående fjärdedelen flera hushåll använde gemensamt avträde. Högre siffror för gemen2335 33

34 samhet i detta avseende angivas särskilt från socknar med talrika statare, bruksarbetare o. dyl. boende i huslängor och baracker. Det egna avträdet förekom vanligast vid fiskarbefolkningens bostäder, av vilka nära 9/io ägde dylikt. En för landsbygden betydelsefull sanitär fråga är den mer eller mindre bekväma tillgången på dricks- och hushållsvatten. Vattenledning visade sig förekomma mycket sparsamt, enär blott 238 (4'2 %) besökta bostäder voro i åtnjutande av denna förmån. De flesta tillhörde jordbrukare och näringsidkare. I Norrbotten fanns ingenstädes vattenledning, men för övrigt uppvisade varje undersökt kommun någon eller några sådana. Brunn på hustomten (eller på mindre avstånd än 25 meter från bostaden) fanns för 2 / 5 (41*2 %) av samtliga bostäder, vanligast i skånesocknarna och i vissa halländska fiskelägen. För Ve (16'5 %) av hushållen var vägen till vattenhämtningsstället 25—50 meter, medan V4 (25-*« %) hade 50—200 meter dit. Va a v samtliga hushåll (12'7 %) och Ve (15"5 %) a v jordbruksarbetarhushållen hade mer än 200 meter att gå för att hämta vatten. Förefintlig trångboddhet undersöktes icke blott genom den summariska metoden med angivande av antalet boende per rum, utan även genom uppmätning och beräkning av den på varje person kommande luftrymden. Därvid visade det sig, att luftkuben för mer än V5 (21'5 %) av de boende understeg det låga talet 15 kbm.; i lantarbetarhemmen var så fallet med närmare hälften (44*9 %). Sovluftrymden var ännu knappare, i det att nyssnämnda minimum underskreds beträffande 2/s (42'1 %) av de boende i allmänhet och beträffande över hälften (51 "2 %) av lantarbetarbostädernas invånare. Härvid har man dock räknat ej med personer utan med personenheter (d. v. s. en vuxen eller två barn under 15 år). För att ur kvalitetssynpunkt möjliggöra en någorlunda tillförlitlig jämförelse bostäderna emellan bedömdes deras egenskaper i olika avseenden och deras mer eller mindre starka utnyttjande efter en för ändamålet uppgjord poängskala, varefter den sammanlagda poängsumman användes som jämförelsegrund. En poängsumma understigande 20 ansågs beteckna undermålig bostad. I genomsnitt för hela undersökningsområdet tillhörde omkring 1/7 (14'5 %) av bostäderna denna kategori och i dem bodde drygt Ve (l?' 8 %) av den på samtliga undersökta lägenheter kommande befolkningen. Förhållandet ställde sig dock mycket olika för olika orter och socialgrupper. Det relativt sett högsta antalet undermåliga lägenheter förefanns i västgötasocknarna Tådene (38'0 %) och Lavad (33'8 %) med talrika lantarbetarbostäder av låg kvalitet samt i den undersökta delen av lapplandssocknen Jokkmokk (33'7 %). Härefter följde de mellansvenska storbrukssocknarna Östuna och Fivelstad (29*7 respektive 28'4 %). På motsatta sidan stodo den norrländska småbondebygden Vibyggerå (2'2 %\ det ej långt från Stockholm belägna Bådmansö (5'i %) med dess talrika lägenhetsägare samt den bohuslänska fiskelägeskommunen Kungshamn (ävenledes 5'i %). Likartade växlingar förete poängtalen inom olika ekonomiska och sociala grupper. Medan inom den kategori (omfattande c:a 3/10 av hushållen), som

35 faller nedanför det i undersökningen uppdragna fattigdomsstrecket (B-gruppen), i genomsnitt mer än */4 (26'7 %) av hushållen bodde i bostäder med poängtal understigande 20, var inom den ekonomiskt gynnsammare ställda A-gruppen så förhållandet med mindre än Vlfl (9*6 %). Ser man på genomsnittstalen för olika yrkesgrupper, finner man, att medan bland jordbrukare, ärren datorer o. dyl. 6*1 % av A-gruppen och 19'9 % av B-gruppen bodde i dylika undermåliga bostäder, var bland jordbruksarbetare och torpare så fallet med respektive 27-o och 41"2 %. Industriarbetargruppens högre bostadsstandard markeras genom talen 17o, respektive 26'i %. Undersökningens ledare anse sig av densamma ha fått det intrycket, att stora delar av landsbygdens befolkning bodde under otillfredsställande förhållanden såväl i fråga om bostädernas beskaffenhet som deras utnyttjande. Det framhålles, att bostadshusen, även nyare sådana, ej sällan befunnits vara osunt belägna och olämpligt uppförda samt lägenheterna ofta alltför trånga och ej sällan mörka, dåligt ombonade samt i avsaknad av uppvärmningsmöjligheter och de nödvändigaste bekvämligheterna. Det påpekas jämväl, att bostadsvanorna ofta vore föga tillfredsställande ur hygienisk synpunkt. Med utgångspunkt härifrån anse sig undersökningens upphovsmän böra framhålla behovet av en byggnadsstadga även för landsbygden. De betona ävenledes, hurusom en rationellt ordnad bostadskonsulentverksamhet borde kunna bliva till stort gagn å landsbygden. Befolkningen borde ha rätt att av myndigheter och sakkunniga erhålla upplysning om, huru bostadsförhållandena skulle kunna förbättras. I samband därmed erinras om de ritningar till för landsbygden lämpliga typer av bostadshus, vilka sedan åtskilliga år tillhandahölles genom statens byggnadsbyrå m. fl. Undersökningen ansågs jämväl ha styrkt behovet av bostadsinspektion även på landsbygden. Bostadstillsyn ombesörjdes här visserligen i någon mån av hälsovårdsnämnderna samt av distrikts- och dispensärsköterskor, där sådana funnes, men allt detta syntes vara av mera tillfällig natur och icke ha den karaktär av fortlöpande kontroll, som ansåges önskvärd. Dylik syntes kunna påräknas endast i de två eller tre av landets landstingsområden, för vilka tillsatts särskilda bostadsinspektörer. Såsom redan i det föregående berörts, överlämnade socialstyrelsen med Socialskrivelse till Kungl. Maj:t den 5 januari 1931 en omfattande utredning J ^ S S C J rörande bostadsförhållandena på landsbygden och medlen att förbättra de- "år 1930* samma. Styrelsen anförde därvid till en början följande. Ehuru socialstyrelsen kunde förfoga över ett icke ringa material till belysande av lantarbetarnas bostadsförhållanden, särskilt värdefullt därigenom, att detsamma möjliggjorde dessas skärskådande mot bakgrunden av de bostadsvillkor, som i allmänhet rådde för samtliga mindre bemedlade på landsbygden, hade styrelsen dock icke ansett sig kunna enbart på grundval av det sålunda föreliggande uppgiftsmaterialet avgiva det av Kungl. Maj:t anbefallda utlåtandet rörande möjligheterna att för Sveriges del förverkliga de önskemål, som uppställts i den av internationella arbetskonferensen antagna rekommendationen

36 rörande lantarbetarnas bostads- och sovplatsförhållanden, ävensom angående andra åtgärder till förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden. Med hänsyn härtill hade socialstyrelsen ansett sig böra genom en den 30 januari 1930 till samtliga länsstyrelser avlåten cirkulärskrivelse hemställa om upplysning rörande följande punkter, nämligen l:o) huruvida och i vad mån bostadsförhållandena för lantarbetarna och med dem jämställda mindre bemedlade på landsbygden förbättrats under det senaste årtiondet och vilka de olika faktorer varit, som befordrat respektive hindrat ifrågavarande utveckling; 2:o) i vad m å n de i 1919 års hälsovårdsstadga uppställda fordringarna beträffande bostäder på landsbygden kunde anses tillbörligt tillgodosedda, särskilt i fråga om gifta och ogifta lantarbetare, ävensom huruvida särskilda åtgärder blivit vidtagna i syfte att genomföra ifrågavarande bestämmelser samt, i så fall, arten och resultatet av dylika åtgärder; 3:o) i vad mån egnahemslånerörelsen kunde anses ha medverkat till förbättring av bostadsförhållandena på landsbygden och huruvida ytterligare lånehjälp av offentliga medel kunde anses vara påkallad för sådant ändamål; särskild hänsyn borde ägnas lantarbetarnas bostäder såväl sådana, vilka uppfördes av vederbörande arbetsgivare, som sådana, vilka ombesörjdes av arbetarna själva; 4:o) huruvida och i vad mån de nuvarande bostadsförhållandena kunde anses inverka på vissa lantarbetares täta flyttningar från gård till gård och på »flykten från landet» till städer och industrisamhällen; samt 5:o) vilka hinder av ekonomisk och social natur eller betingade av lagstiftnings- och förvaltningsförhållanden kunde anses stå i vägen för en önskvärd höjning av bostadsstandarden för lantarbetare och med dem jämställda, ävensom möjligheterna att övervinna ifrågavarande hinder. I sin cirkulärskrivelse hade socialstyrelsen framhållit, att nödiga upplysningar i angivna avseenden, utöver vad som till äventyrs genom egna undersökningar stode länsstyrelserna till förfogande, lämpligen kunde erhållas genom medverkan av förste provinsialläkare och provinsialläkare, landstingets bostadsinspektör, där sådan funnes, hälsovårdsnämnder, på området intresserade fattigvårdsmän och andra kommunalmän, lantarbetsgivar- och lantarbetarorganisationor o. s. v. Med anledning av nämnda cirkulärskrivelse hade från länsstyrelserna till socialstyrelsen överlämnats tillhopa 1 653 yttranden, flertalet avgivna av hälsovårds- och kommunalnämnder, provinsialläkare och landsfiskaler, men i övrigt representerande vitt skilda grupper av landsbygdens befolkning. På grundval av ifrågavarande material, i vissa avseenden kompletterat bland annat genom hänvändelser till vederbörande lantarbetsgivar- och lantarbetarorganisationer, hade inom socialstyrelsen utarbetats en i manuskript föreliggande undersökning rörande bostadsförhållandena på landsbygden och medlen att förbättra desamma jämte tillhörande specialundersökningar och särskilda utlåtanden (i urval). Denna sammanställning kunde, särskilt på grund av materialets olikformiga art och omfattning, ingalunda göra anspråk på att giva någon allmängiltig och inbördes jämförbar bild av bostadsförhållandena på landsbygden, utan dess betydelse låge huvudsakligen uti återgivandet av de uppfattningar rörande rådande bostadsvillkor och medlen att förbättra desamma, vilka gjorde sig gällande inom olika befolkningsgrupper. Tjänsteläkaren, som genom sin utbildning och sin ej sällan från skilda delar av landet h ä m t a d e erfarenhet hade speciella förutsättningar att bedöma hithörande frågor, vore benägen att lägga en helt annan måttstock på bostadsförhållandena i en viss trakt än den, som där vuxit upp och genom uppfostran och vana vore i sitt betraktelsesätt mera bunden av bygdens bostadstraditioner. Men även inom denna grupp, vilken merendels satte sin prägel på kommunal- och hälsovårdsnämndernas uttalanden, framträdde nyanser, vilka delvis berodde på olikheter hos uppgiftslämnarna själva.

37 Den, som hämtat sin erfarenhet från mera centrala delar av länet eller landet, stöttes av den efterblivenhet och knapphet, som kunde förekomma i enskilda bygder, medan den, som i en sådan bygd framlevat hela sitt liv, hade öga för de om än långsamma framsteg, vilka ej heller där saknades. Huvudintrycket blev emellertid, att landsbygdens bostadsfråga för närvarande vore föremål för tilltagande intresse inom vida kretsar, låt vara att detta intresses värmegrad och inriktning alltjämt ställde sig ganska växlande å olika orter och inom skilda befolkningsgrupper. Styrelsen redovisade härefter beträffande varje särskild frågepunkt den huvudsakliga innebörden av de avgivna yttrandena 1 och framlade i samband härmed förslag till ytterligare utredning i vissa hänseenden. Sist avsedda förslag ha i det föregående redan berörts. Vad angår den bild, som svaren gåvo, angående nuvarande bostadsförhållanden på landsbygden och som i detta sammanhang är av intresse, framhöll styrelsen, att man genom undersökningen givetvis icke kunde vinna någon mera allsidig eller fullständig inblick i landsbygdens bostadsförhållanden. Det föreliggande enquétematerialet gåve en tämligen fragmentarisk och i vissa hänseenden något ensidig bild av dessa förhållanden. Detta berodde i främsta rummet därpå, att uppgiftslämnarna vanligen icke alls eller ock allt för summariskt redogjort för hur bostäderna i allmänhet varit beskaffade inom vederbörandes redovisningsområde. Däremot hade större uppmärksamhet ägnats åt sådana fall av goda eller dåliga bostadsförhållanden, vilka ansetts i ett eller annat avseende anmärkningsvärda genom att avvika från vad uppgiftslämnaren vant sig vid att betrakta såsom normalt i bostadshänseende. Enquétesvaren hade därför snarare kommit att angiva den ungefärliga arten än den exakta omfattningen av de under senare år åstadkomna bostadsförbättringarna och de ännu kvarstående bristerna. På grundval av dessa svar kunde man däremot bilda sig en någorlunda tillförlitlig uppfattning om det behov av förbättringar på bostadsområdet, som gjort sig gällande inom o l i k a l a n d s d e l a r och för olika grupper av landsbygdens småfolk, ävensom angående olika utvägar att åstadkomma dylika önskvärda bostadsreformer. I avseende å nyssberörda förbättringsbehov lämnade socialstyrelsen i fortsättningen en utförligare redogörelse. Innan denna återgives, må förutskickas vad styrelses anfört angående utvecklingen på bostadsområdet under senare tid. Härom yttrar styrelsen huvudsakligen följande. Det övervägande flertalet sagesman hölle före, att en tydlig förbättring skett av bostadsförhållandena för lantarbetare och med dem jämställda mindre bemedlade på landsbygden, åtminstone om man utsträckte jämförelsen till att avse det senast förflutna kvartseklet. Riktade man uppmärksamheten uteslutande på det senaste årtiondet, bleve däremot meningarna mera delade, i det att vissa meddelare påpekat, att den under så gott som hela detta decennium rådande depressionen inom jordbruksnäringen varit en hindrande faktor för mera omfattande byggnadsverksamhet, då medel saknats ej blott till nybyggnader utan även till ombyggnader och reparationer. Särskilt uppgåves bostadsförhållandena vara dåliga på gårdar, som ofta skiftat ägare. Å arrendegårdar — även kronoarrenden — rönte bostadsvillkoren ofta ogynnsam inverkan av rådande oklarhet, 1 Redogörelsen föreligger i manuskript, men en sammanfattning av densamma är intagen i Sociala Meddelanden 1931, sid. 100 o. f.

38 huruvida det vore ägaren eller arrendatorn, som hade skyldighet a t t underhålla och förbättra arbetarbostäderna. I förhållande till jordbrukets prisnivå ställde sig byggnadskostnaderna mycket höga, vilket belystes därigenom, att en hantverkares daglön vore två till tre gånger högre än en jordbruksarbetares. A a n d r a sidan hade depressionen såväl i och för sig som genom att påskynda rationalisering och omläggning av jordbruksdriften medfört en märkbar reducering a v arbetsstyrkorna å ett flertal gårdar, varigenom kvarvarande lantarbetare k u n n a t komma i åtnjutande av större bostadsutrymme och genomsnittligt bättre bostäder än förut. Liknande inverkan hade även den begränsning av barnantalet, som under senare år gjort sig gällande jämväl inom lantarbetarnas familjer. Härigenom finge även h u s t r u r n a bättre tid för hemmets vård och ans, vartill även medverkade kvinnoarbetets avtagande inom jordbruket genom allmännare införande av mjölkningsmaskiner m. m. E t t hinder för bostadsstandardens höjning hade varit, a t t betydelsen a v en god bostad visserligen erkändes i vidare kretsar än förr och särskilt hävdades av organiserade lantarbetare, men ingalunda ännu framstode klar för samtliga befolkningsgrupper, utan a t t alltjämt olämpliga bostadsvanor och otjänligt byggnadssätt ägde stor utbredning liksom överhuvud en viss behovslöshet på detta område alltjämt förefunnes. Dock framhölles, att man icke u t a n tvingande skäl borde frångå de ekonomiska grundsatser, som den svenske bonden av ålder anlagt på sin byggnadsverksamhet, nämligen att först sörja för goda ekonomibyggnader och i andra h a n d t ä n k a på boningshuset. Och för lantegendomar gällde det nog i allmänhet, att det kapital och arbete, som nedlades på nybyggnader och särskilt på arbetarbostäder, ej tillnärmelsevis motsvarades av en ökning av egendomens saluvärde. D e n av socialst} r relsen l ä m n a d e r e d o g ö r e l s e n för b e h o v e t av f ö r b ä t t r i n g a r beträffande l a n d s b y g d e n s b o s t ä d e r , till vilken b o s t a d s u t r e d n i n g e n härefter övergår, ä r av i h u v u d s a k följande i n n e h å l l . Började man i Mälarlandskapens och Östergötlands storbruksbygder, syntes det framför allt vara s t å t a r n a s bostäder, som vore i behov av omedelbara förbättringar. Genom ålder och vanvård skulle dessa på många håll ha fått förfalla. Så skulle särskilt i Östergötland vara fallet på ett flertal av de där rätt talrikt förekommande arrendegårdarna, ty då arrendatorerna ofta ej visste, hur länge de komme att kvarsitta på egendomen, bleve de helt naturligt mindre villiga a t t nedlägga större kostnader på statarbostäderna. Vidare hade särskilt i Mälarprovinserna gods och gårdar på senare tid i stor utsträckning gått i handel, vilket förhållande visat sig ha en ofördelaktig inverkan på lantarbetarnas bostadsförhållanden. Särskilt där gårdarna förvärvats för skogens skull eller eljest i spekulationssyfte, hade den tillfällige ägaren icke ansett sig behöva bekosta några förbättringar av arbetarbostäderna. Till samma kategori kunde hänföras de gårdar, vilka måst övertagas av kreditgivande banker. Å andra sidan hade omnämnts, hurusom vid flera egendomar, som kommit i nya kapitalstarka händer, stora förbättringar åstadkommits, vilka även sträckt sig till arbetarnas bostäder. Vid några av de gamla släktgodsen skulle ägarna alltjämt visa stort intresse för lantarbetarnas bostadsförhållanden. Likaså hade bostäderna vid ett par uppländska bruksegendomar sedan gammalt varit goda. Den rationalisering av jordbruksdriften, som genomförts särskilt i Södermanland, och det därigenom minskade behovet av arbetskraft syntes på vissa håll ha medfört, att större bostadsu t r y m m e n k u n n a t beredes de kvarvarande arbetarna. Inom här ifrågavarande landsdelar hade kollektivavtalen n å t t en betydande utbredning, och de i dem stipulerade minimifordringarna på lantarbetarnas lönebostäder hade otvivelaktigt haft en icke ringa normerande betydelse. På flera håll betecknades emellertid arbetsgivarnas bristande intresse för bostadsförbätt-

39 ringar såsom ett allvarligt hinder. Likaledes sades vissa lantarbetare ha mycket små fordringar på bostäder och ofta låta sig nöja med även rätt underhaltiga u t r y m m e n . I detta sammanhang förtjänade särskilt beaktas de för Mälardalen karakteristiska täta flyttningarna inom statarbefolkningen. Då dessa »nomadiserande» arbetare, vilka visserligen utgjorde ett mindretal bland lantarbetarbefolkningen, vanligen föga brydde sig om att vårda de åt dem upplåtna bostäderna, syntes även detta bidraga till att göra arbetsgivarna mindre benägna att söka åstadkomma en av sådana arbetare till s j n e s föga uppskattad bostadstrevnad. H ä r och var användes ännu såsom bostäder en del gamla torpstugor, ehuru själva torplägenheten nedlagts, sedan dagsverkstorparsystemet avskaffats. I vissa fall hade dessa lägenheter sålts till småbruk, i a n d r a fall utarrenderats, men ofta h a d e ägaren respektive arrendatorn icke haft råd till reparationer, varför de gamla husen ej sällan vore bofälliga. Detta syntes även vara förhållandet, där lägenheten sammanlagts med respektive huvudgård och boningshusen upplåtits till i gårdens tjänst anställda eller uthyrts till lösarbetare, hantverkare eller dylika. Sedan gammalt hade torpinstitutionen varit särskilt utmärkande för Småland. De även här talrikt förekommande torpnedläggelserna hade huvudsakligast berott på torpens ringa storlek och försörjningsmöjligheter. Trots den fortgående starka decimeringen av torpbeståndet funnes dock här fortfarande ett stort antal bebodda torp. Däremot vore statarkaserner sällsynta på Smålands merendels mindre herrgårdar. De självägande mindre jordbrukarna uppgåves i allmänhet icke vara b ä t t r e ställda i bostadshänseende än lantarbetarna. Boningshusen vore visserligen låga och trånga, ännu stundom av ryggåstyp, men på grund av den merendels rikliga tillgången på virke relativt väl underhållna. Härtill komme att »smålänningen alltid försöker att hålla snyggt och prydligt omkring sig och göra det bästa möjliga av vad som finnes att tillgå». Bostäderna på Öland och Gotland vore ibland av hög ålder och synnerligen primitiva. I)e även på Öland förekommande ryggåsstugorna vore låga och ljusfattiga. Liksom annorstädes på landsbygden bodde även här på de mindre lantgårdarna familjens samtliga medlemmar merendels i köket. Medan detta emellertid på a n d r a håll skedde mer eller mindre frivilligt, ansåges det här tidvis bliva en nödvändighet på grund av bristen på bränsle. På Gotland bestode den äldre bebyggelsen till god del av kalkstenshus, vilka ofta vore dåligt underhållna och därför dragiga och fuktiga, vilket senare dock brukade kunna motverkas genom att brädbekläda väggarna. Det uppgåves även, att vid vissa gårdar »har man lett in elektriskt ljus överallt, till och med hos svinen och hönsen, utom i arbetarbostäder och drängkamrar, och detta utan att den allmänna opinionen reagerat utan tvärtom funnit allt i sin ordning». Skåne syntes vara den del av landet, där lantarbetarnas bostadsförhållanden under de senaste åren påkallat den största uppmärksamheten. Här syntes också de kraftigaste åtgärderna ha vidtagits för att avhjälpa rådande missförhållanden. Dessa åtgärder hade i främsta rummet gällt drängkamrarna, vilka tidigare, då drängarna hade tillgång till s. k. folkstuga, betraktades mera såsom tillfälliga sovplatser än som egentliga bostäder. De bostadshygieniska brister, som dessa kamrar uppvisat, sammanhängde till väsentlig del med det skånska byggnadssättet. I de kringbyggda halmtäckta gårdarna stode sålunda de ogifta lantarbet a r n a s bostäder ofta i direkt förbindelse med stall eller ladugård, och på grund av föregiven eldfara hade dessa bostadsrum ofta saknat eldstäder och brädgolv. Delvis av samma skäl vore statarbostädernas kök ofta försedda med sten- eller cementgolv. I regel bestode statarbostäderna av två r u m och kök, varvid dock borde bemärkas, att på vissa håll köket gjorde tjänst som förstuga, medan ett a v boningsrummen tidvis fyllde kökets funktion. Dessa statarbostäder syntes

40 ofta vara gamla och bristfälliga, icke minst på de stora godsen. Å andra sidan påträffade m a n på vissa storgods arbetarbostäder, som syntes höra till ce b ä s t a i landet. I den mån jordbrukarna börjat övergå från gifta statare t i l ogifta arbetare eller överhuvud genom rationalisering eller omläggning av driften minskat arbetarstammen, hade en del av de äldsta och sämsta familjelägenheterna k u n n a t utrymmas. I de västsvenska landskapen dominerade bondebruket, medan herrgårdarna vore mindre talrika. De framför allt i Hallands och Västergötlands slättbygder förekommande statarna sades ofta bebo gamla, dåligt uppförda, opraktiskt byggda bostäder, vilka dessutom ofta vore illa underhållna. Familjebostaden bestode här sällan av mer än ett rum och kök. I skogsbygderna, särskilt i Västergötland, dreves jordbruket på de större gårdarna med hjälp ej blott av statare utan även och i vissa fall till övervägande del av torpare. Särskilt på skogs egendomar med bortarrenderat jordbruk uppgåves torparstugorna u n d e r s t u n d o m vara fallfärdiga. I Sjuhäradsbygden däremot, där det till stor del vore torpar folket, som uppbure hemindustrien, syntes en del torpare bo bättre än många småbönder. Bondgårdarnas arbetskraft utgjordes till största delen av ogifta arbetsre. P å vissa gårdar, särskilt i Halland, syntes det förekomma, att d r ä n g a r n a inkvarterades i kammare, vilka vore inrymda i ladugårdar, stall eller brygghus och saknade eldstad. På flertalet bondgårdar rådde däremot knappast någon större skillnad i bostadshänseende mellan arbetsgivaren och hans arbetare, u t a n tjänstefolket levde i allmänhet som medlemmar av bondens familj och bodde i samma hus som denna, antingen i eget rum eller — vilket syntes vara vanligare — tillsammans med den övriga familjen i köket. I småbruksbygderna sköttes hemmanen till största delen av ägaren och hans familj, vanligen u t a n hjälp av fast anställd arbetskraft. Dessa småbrukarhem uppgåves i allmänhet icke befinna sig i bättre skick än de bostäder, som arbetsgivarna brukade tillhandahälla sina arbetare. I Värmlands jordbrukstrakter uppgåves de forna släktgårdarna under den senaste tioårsperioden understundom ha bytt ägare flera gånger. Många av dessa gamla herrgårdar hade härvid mer eller mindre förfallit. I dessa trakter vore det lantarbetarna på sådana gårdar, som hade det sämst i bostadshänseende. I Närke och Västmanland vore på det hela taget lantarbetarnas bostäder sämre i de söderut liggande jordbruksbygderna än i skogstrakterna i norr och väster, d. v. s. i Bergslagen. De stora statarbarackerna och dagsverksstugorna, som fordom allmänt funnits vid herrgårdarna, syntes nu visserligen delvis vara borta, men ännu användes på vissa lantgårdar dylika baracker, inrymmande sex till tio lägenheter, där varje familj merendels hade till sitt förfogande ett litet kök med en kammare samt ett litet skafferi. Till stor del berodde nog de här och var rådande missförhållandena på ägarnas svaga ekonomi. Men åtskilliga av dessa arbetsgivare uppgåves visa likgiltighet för sina arbetares bostadsförhållanden. På grund av slitningar mellan sådana arbetsgivare och deras arbetare syntes t ä t a ombyten av arbetsfolk icke vara ovanliga. Dåliga bostadsförhållanden påträffades likaledes bland landsbygdens småfolk, arrendatorer, småbrukare samt lösarbetare. Dessas ekonomiska ställning vore vanligen svag, beroende som de vore av ofta r ä t t osäkra och tämligen växlande säsongförtjänster inom skogsbruket. Antingen bodde de i gamla avlägset liggande, ofta mer eller mindre fallfärdiga skogstorp, eller också hade de — vanligen u t a n större sakkunskap — själva byggt sina hus, vilka därför ofta vore bristfälliga. Avsevärt bättre än på de självägda småställena uppgåves i regel bostadsförhållandena vara på de talrika gårdar, som tillhörde de stora industribolagen. Särskilt efter den nya arrendelagens tillkomst hade dessa bolag i stor utsträckning reparerat och ombyggt sina arrendebönders och torpares bostäder. Men

41 även bostäderna för bolagens länt- och skogsarbetare vore för det mesta väl underhållna. Förutom dessa storbolag funnes i Bergslagen andra järnbruksföretag, vilka även dreve jordbruk. De vid dessa anställda lantarbetarna h a d e samma slags bostäder som bruksarbetarna, vanligen bestående av ett rum och kök per familj. Såväl statare som dagsverkstorpare saknades så gott som fullständigt i Dalarna och Norrland. Här utgjordes torpen av s. k. skatte- eller odaltorp, som innehades med äganderätt. I Dalarna hade de självägande bönderna, på grund av den långt drivna ägostyckningen, ofta mycket små åkerarealer. Då i vissa socknar en stor del av den manliga befolkningen såsom säsongarbetare i Stockholmstrakten och å andra orter förvärvat insikter i byggnads- o. dyl. arbeten, vore bostäderna i Dalarna ofta välbyggda och rymliga samt i bostadshygieniskt avseende mera tidsenliga än på många andra håll på landsbygden. Efter den på storskiftet följande byggnadsivern skulle emellertid nybyggnadsverksamheten icke ha motsvarat befolkningstillväxten och tillkomsten av nya jordbruksenheter. På sina håll syntes därför två eller flera familjer dela en bostad, som ursprungligen avsetts för en familj. Liksom i Dalarna förekomme i Norrland egentliga lantarbetare endast på industribolagens egendomar. Här hade industriarbetarnas bostads- och löneförhållanden blivit i viss mån normerande även för lantarbetarnas. Medan sålunda de på bolagsegendomarna anställda lantarbetarnas bostadsförhållanden i allmänhet nära överensstämde med respektive företags industriarbetares, vore de på de norrländska bondehemmanen anställda ogifta tjänarna i bostadshänseende tämligen likställda med bönderna själva. I Norrland sades det sociala avståndet mellan lantbrukarfamiljens medlemmar och tjänarna ej vara så stort, att det toge sig några mera påtagliga uttryck. Förr syntes det visserligen ha varit ganska vanligt, att de ogifta tjänarna året om finge ligga i någon uthusbyggnad (brygghus eller bagarstuga) på en kammare, som uppvärmdes av en järnkamin, vilken upphettade rummet till en hög temperatur på kvällen men ej förmådde länge behålla värmen, varför rummet var utkylt på morgonen. Numera finge emellertid tjänarna i allmänhet under den kallare årstiden bo i mangårdsbyggnaden tillsammans med husbondefamiljen, oftast då i det stora köket. I vissa trakter flyttade hela familjen under sommaren över i »sommarköket», varvid vinterbostaden stode tom. Enligt u PPgift syntes man dock söka ordna så, att om möjligt drängarna och pigorna finge sina egna rum antingen inom huvudbyggnaden eller i någon a n n a n stuga. På sina hall, särskilt i Hälsingland, förekomme ännu det gamla bruket a t t sammanbygga bostadshuset med stall och ladugård för erhållande av kortaste väg mellan köket och arbetsplatsen. Olägenheterna av detta byggnadssätt träffade emellertid arbetsgivaren i samma grad som arbetaren. Bostadsförhållandena för landsbygdens lösarbetare skildrades av en uppgiftslämnare från Gävleborgs län på följande sätt: »Tidigare har funnits 'utanvidsfolk', som haft sin utkomst huvudsakligen som dagsverkare hos bönderna. Dessa arbetare ha haft egna stugor med en större eller mindre jordbit till och utgjort en viss motsvarighet till Mellan- och Sydsveriges lantarbetare. Genom den alltmer fortgående industrialiseringen har emellertid denna arbetarstam n u m e r a nästan undantagslöst övergått till industri- och skogsarbetare, på allra sista tiden i många fall jämväl till vägarbetare, och har icke längre något gemensamt med jordbruket. Som lantarbetarna närställda k u n n a däremot i viss m å n anses våra lägenhetsägare med en åkerareal av från två å tre till fem a sex hektar.» Dessa, som i regel arbetade om vintern i skogarna, sades i bostadshänseende merendels vara sämre ställda än de fast anställda arbetarna. I allmänhet hade befolkningen i skogstrakterna i Norrland tämligen små anspråk på bostäder. Detta skulle delvis bero därpå, att de manliga arbetarna

42 från 14 a 15 års ålder blivit vana att en stor del av året bo i provisoriska skogshärbärgen och flottningskojor, varigenom de kunde föranledas a t t betrakta ordnade bostadsförhållanden såsom en sak av mindre betydelse. »Normaltypen för ett jordbrukarhem», hade en provinsialläkare i Västerbotten skrivit, »kan skildras som följer. Liten, kall förstuga utan klädhängare och u t a n anordning för uppvärmning. Stort kök med minst tre fönster, av vilka intet går att öppna vintertid. En järnspis i ett hörn, utan rökgångar i muren för dennas uppvärmning. Kring väggarna behövligt antal utdragssoffor för samtliga familjens medlemmar; i ett hem har jag räknat ända till sex dylika soffor. I sofforna halmmadrasser och skinnfällar (fårskinn). Framför en av sofforna ett r u n t eller avlångt klaffbord jämte två eller tre trästolar. Mellan förstugudörr och kammardörr ett stort skåp, räckande från golv till tak, med utdragsklaff samt en mångfald fack och lådor. Vid förstugudörren en spann för friskt vatten, med tillhörande skopa, i ett hörn nära spisen en slaskspann. Vedlår invid spisen. Golvet oftast oljemålat, väggarna beklädda med tapeter, taket oljemålat eller vitlimmat. Klädhängare finnas, men oftast i mycket ringa antal. Garderober saknas, ävenså i de flesta fall skafferi. Innanför köket en mindre kammare, försedd med en öppen spis utan anordningar för uppvärmning av tillhörande mur. I k a m m a r e n torkas våta kläder samt sova i brist på u t r y m m e i köket en eller flera familjemedlemmar. Golv, väggar och tak samt möblering likartade med kökets. Avträde finnes invid ladugård eller stall samt b r u n n på kortare eller längre avstånd, i en del fall gemensamt vattenhämtningsställe för flera hushåll.» Inom vissa

Inom

vissa

län

h a g e n o m m y n d i g h e t e r n a s försorg u t r e d n i n g a r v i d t a g i t s

rtid Ve,f- d a n g å e n ( ^ e l a n d s b y g d e n s b o s t a d s f ö r h å l l a n d e n . ningar. Sålunda ålade länsstyrelsen i Kristianstads län genom cirkulärskrivelse den 29 december 1928, däri samtidigt hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser inskärptes och i vissa avseenden kompletterades, hälsovårdsnämnderna att verkställa undersökning av bostadsförhållandena inom vederbörande kommuner och före den 1 oktober 1929 till länsstyrelsen inkomma med uppgift om vilka åtgärder vidtagits i anledning av cirkulärskrivelsen. I början av år 1930 hade inkommit uppgifter från 136 kommuner. 1 fråga om drängkammare förelågo siffermässiga uppgifter från ett tjugutal socknar, innebärande att beträffande 255 drängkammare a n m ä r k n i n g a r framställts, särskilt i avseende å avsaknaden av eldstad (105) och trägolv (22) samt förefintligheten av direkt förbindelse med stall eller ladugård (44); i omkring hälften av dessa fall hade bristerna sedermera avhjälpts. Beträffande återstående socknar lämnades mera ungefärliga uppgifter, varav framgick, a t t i 44 socknar drängkamrarna gjorts till föremål för anmärkningar, vilka i ett 30-tal fall lett till avhjälpande helt eller delvis av påpekade bristfälligheter. — Vad beträffar andra lantarbetarbostäder, särskilt sådana för statare o. dyl., innehöllo svaren från kommunerna blott mera allm ä n t hållna uppgifter, varur syntes framgå, att ifrågavarande bostäder i länet vore bättre hållna än drängkamrarna. Efter hemställan av förste provinsialläkaren anmodade länsstyrelsen i Malmöhus län i cirkulärskrivelse den 25 februari 1929 hälsovårdsnämnderna i samtliga landskommuner att undersöka, i vad mån lantarbetarnas lönebostäder stode i överensstämmelse med hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser och de dessa förtydligande »smärre råd och anvisningar», vilka utfärdats, ävensom till länsstyrelsen inkomma med redogörelse för resultaten av dessa undersökningar. I början av är 1930 förelågo rapporter från länets samtliga 235 socknar. 1 I fråga 1

De uppgifter, som i slutet av år 1929 förelågo från omkring 2/s av socknarna, gjordes genom lantarbetarförbundets skånedistrikts försorg till föremål för statistisk bearbetning, vars resultat framlagts i motionen I: 228 vid 1930 års riksdag.

43 om 88 av dessa lämnades siffermässiga uppgifter, som gåvo vid handen, att beträffande drängkammare i 1 205 fall a n m ä r k t s brister, vilka i 504 fall bestodo i att eldstad saknades, i 237 att trägolv icke fanns och i 169 att direkt förbindelse existerade med stall, ladugård e. dyl.; av dessa bristfälligheter hade dock^ omkring hälften blivit avhjälpta. Beträffande återstående 147 socknar förelågo blott ungefärliga uppgifter, vilka utvisade, att i ett 40-tal socknar d r ä n g k a m r a r i större eller mindre utsträckning gjorts till föremål för anmärkningar, varvid emellertid bristfälligheterna i flertalet fall hade blivit avhjälpta. För att erhålla en klarare bild av läget utsände länsstyrelsen den 5 februari 1930 en n y cirkulärskrivelse, vari nämnderna anmodades att meddela, huruvida och i så fall till vilket antal det förekom bostäder — i regel fattade i betydelsen d r ä n g k a m m a r e — vilka saknade uppvärmningsanordning, hade sten- eller lergolv eller stodo i direkt förbindelse med stall, ladugård eller svinhus. Siffermässiga svar inkommo från 151 socknar, varuti redovisades respektive 278, 282 och 106 drängkamrar, vilka uppgåvos vara bristfälliga i angivna avseenden. — Länsstyrelsens enquéte av år 1929 avsåg ej blott de ogifta utan även de gifta lanta r b e t a r n a s bostäder, men de från nämnderna inkomna svaren voro i sistnämnda fall mindre upplysande och fullständiga. Allenast från 31 socknar hade ingetts siffermässiga svar, och i dessa angåvos såsom bristfälliga 297 statarbostäder o. d y l , av vilka emellertid ungefär V3 blivit reparerade eller u t r y m d a . F r å n återstående 204 socknar upplystes blott i ett tiotal fall, att bristfälliga statarbostäder förefunnes. I och för s o c i a l s t y r e l s e n s f ö r b e r ö r d a e n q u é t e a n o r d n a d e två l ä n s s t y r e l s e r s ä r s k i l d a u n d e r s ö k n i n g a r r ö r a n d e b o s t ä d e r n a s beskaffenhet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län utsände sålunda till vederbörande hälsovårdsnämnder ett frågeformulär, vilket besvarades beträffande 58 av länets 87 socknar. I dessa svar betecknades lantarbetarnas bostadsförhållanden såsom tillfredsställande i 48 socknar, såsom på sina håll mindre tillfredsställande i 4 och såsom otillfredsställande i 2, medan för 4 socknar obestämda svar gåvos. Det framhölls emellertid, att frågan om lantarbetarnas bostäder vore av ganska ringa betydelse i länet, då större egendomar med fast arbetsstyrka blott sparsamt förekomme. Jordbruken utgjordes i allmänhet av mindre hemman, vilka sköttes av ägaren och hans familj, stundom med anlitande av tillfälliga dagsverken, som i regel lämnades av husmän eller arbetarsmåbrukare. Dessa bodde i bostäder, vilka ej kunde anses vara i bättre skick än de lönebostäder lantarbetare tillhandahöllos av arbetsgivaren. Vidare införskaffade länsstyrelsen i Västmanlands län detaljerade uppgifter om lantarbetarbostäderna i vissa socknar i länet, vilka lämnades dels av Västmanlands distrikt av svenska lantarbetareförbundet (beträffande 16 fackföreningar och en fackföreningssektion), dels av hushållningssällskapets jordbrukskonsulent, vilken för ändamålet under januari och februari 1930 företog en inspektionsresa, varv id bos . t a d s b e s t å n d e t helt inventerades å 118 egendomar inom 12 socknar, tillhörande såväl slättlandet som Bergslagen. Konsulenten inordnade de undersökta lägenheterna i fem grupper, så att grupp I inrymde de bästa och grupp V de sämsta lägenheterna. Resultatet blev följande: Antal Statarbostäder Drängstugor

398 41

Därav inom kvalitetsgrupp I II III IV V 120 88 95 79 10 2 15 7 13 4

Procentuell fördelning I II I I I IV V 30 22 24 20 4 5 37 17 31 10

Konsulenten framhöll, att även inom grupp V de flesta lägenheter ej vore sämre än att de efter en genomgripande reparation kunde uppflyttas till exempelvis grupp II. Drängstugorna ansågos i allmänhet vara sämre än statarlägenheterna.

44 De vanligaste bristerna uppgåvos härröra av dåligt underhåll, men därjämte anmärktes på alltför små bostadsutrymmen och klena uppvärmningsanordningar, ävensom på otillfredsställande omvårdnad av bostaden från de boendes sida. Konsulenten framhöll vidare, att i översikten upptagits endast lägenheter, som användes till bostäder för gifta och ogifta tjänare, icke å vissa egendomar förefintliga stugor, vilka ansetts för dåliga för inhysande av tjänstfolk, men blivit u t h y r d a till arbetare, som sysslade med diknings-, huggnings- o. dyl. arbeten. Speciellt i arbetarpressen har lantarbetarnas bostadsförhållanden gjorts till föremål för i n g å e n d e skildringar, s ä r s k i l t beträffande S k å n e , V ä s t m a n l a n d och S t o c k h o l m s t r a k t e n . I viss a n s l u t n i n g h ä r t i l l h a f r a m k o m m i t n å g r a u n d e r s ö k n i n g a r av l a n t a r b e t a r n a s b o s t a d s v i l l k o r och d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e förhållanden, vilka intaga en m e l l a n s t ä l l n i n g mellan r e p o r t a g e och sifferstatistik. M a n k a n h ä r v i d tala o m sociografiska u n d e r s ö k n i n g a r , åsyft a n d e a t t ge en möjligast k o n k r e t b i l d av h e l a d e t sociala k o m p l e x , som k n y t e r sig till l a n t a r b e t a r n a s l ö n e b o s t ä d e r . År 1928 verkställde Lunds studenters clartésektion genom särskilda husbesökare undersökningar av statarbostäder och drängkammare i vissa skånska bygder, vilka framlagts i tryck genom svenska lantarbetareförbundet 1 . Huvudinnehållet av framställningen utgöres av kritik ur arbetarsynpunkt över lönebostäderna vid vissa namngivna gårdar, men i samband därmed framläggas iakttagelser av mera allmän räckvidd. I fråga om statarbostäderna framhålles sålunda, a t t en förbättrad bostadsstandard ej erhölles u t a n vidare genom att utöka antalet r u m i statlägenheten, ty statbränslet räckte ej till deras uppvärmning. Det betonas, att vid sidan om bostadslägenhetens underhåll även uthusens beskaffenhet hade sin stora betydelse, ty statarfamiljens försörjning berodde till god del på att stataren kunde föda upp svin på en del av den spannmål och den mjölk, han erhölle såsom naturaförmåner. Skarpt framhållas de trista och i åtskilliga fall hälsovådliga omgivningarna till många statarbostäder — det är smuts, stank och förorenade brunnar. Det anmärkes också, att bostadsinspektionen i länet upprepade gånger besökt vissa angivna bristfälliga bostäder, men i regel u t a n påvisbart resultat. Drängkamrarna påtalas såsom belägna i stallarna och saknande eldstad m. m., men det omnämnes också, att drängarna på många platser finge under fritiden vistas i ett särskilt rum i bostadshuset, som även användes till matrum åt de anställda. I mera sällsynta fall vore förhållandet till arbetsgivarna så familjärt, att tjänaren finge vistas i vardagsrummet. Mera av socialstatistisk natur är den undersökning rörande statarklassen i Södermanland, vilken år 1930 utfördes genom Stockholms clartésektion och Stockholms socialistiska studentklubb 2 . Undersökningen omfattade 57 lantegendomar inom 25 landskommuner och grundades i huvudsak på uppgifter, som efter ett ganska detaljerat formulär vid personliga besök inhämtades från 325 statarfamiljer, motsvarande ungefär 5 % av länets statarbefolkning. I de undersökta statarbostäderna, vilka till 85 % utgjordes av rum och kök, till 12 % av 2 rum och kök och till 3 % av enkelrum, utgjorde golvytan i medeltal 38 kvm., men av lägenheterna hade 47 % ett ytinnehåll, som understeg 35 kvm., vilket fastställts som minimum av bostadsutrymme i det mellan svenska lantarbetsgivarnes centralförening och svenska lantarbetareförbundet upprättade kollektivavtalet. Luftrymden utgjorde i medeltal c:a 86 kbm. Över hälften av lägenhetsinnehavarna klagade över att bostaden vore kall och dragig och nära / 5 1

Lantarbetarfrågan och lantarbetarrörelsen, historik och kritik, Stockholm 1929. Den sörmländska statarklassen. Bostäder, ekonomi, livsföring, Stockholm 1931. Sociala Meddelanden, årg. 1931 sid. 810. 2

Jfr

45 över att den vore fuktig, vilka bristfälligheter ofta stode i samband med bostadshusens höga ålder och mången gång bristfälliga underhåll. Boendetätheten belyses därigenom, att i genomsnitt 191 boende kommo på 100 rum och att antalet lägenheter med mer än 2 boende per rum uppgick till 30 % av samtliga, bebodda av 49 % av folkmängden. I syfte att belysa den sörmländska statarbostadens allmänna standard verkställdes en poängberäkning efter samma grunder som i den förut omnämnda undersökningen av professor Pettersson och dr Stéenhoff. Härvid befunnos 3 / 5 av familjerna bo i bostäder, vilka hade ett lägre poängtal än 20 och sålunda efter givna normer icke kunde anses tillfredsställande. Utöver dessa bostadsstatistiska uppgifter meddelas även i undersökningen åtskilliga data till belysande av ståtarnas löne- och levnadsstandard samt familje- och hemliv. Vid sidan av hus hållsföreståndarens inkomst spela hustruns och barnens bidrag till hushållet en relativt stor roll. Statsystemet förutsätter tidiga giftermål och medverkar därigenom till hög nativitet, vilken dock särskilt efter år 1920 visat en betydande nedgång på grund av den alltmer tillämpade födelsekontrollen. Av barnen flyttade större delen ur hemmet vid konfirmationsåldern eller senare. Tidning fanns i de flesta lantarbetarhem, men 2/3 av hushållen stodo utanför varje organisation, ekonomisk, politisk, religiös eller allmänt ideell. Såsom i det föregående framhållits, har bostadsutredningen anslutit sig Komplettetill tanken, att för vinnande av erforderlig kunskap om på landsbygden rande underrådande bostadsvillkor i första hand söka utnyttja redan förefintligt material och endast i den mån så direkt erfordrades för bostadsutredningens syftemål komplettera detsamma medelst nya undersökningar. Närmast i syfte att med egna ögon få en bild av, huru arbetarbostäderna faktiskt gestalta sig i olika trakter, har bostadsutredningen företagit trenne s t u d i e r e s o r . Den första, vilken ägde rum under tiden 5—10 augusti 1931, gick genom 4 socknar inom Kristianstads län och 16 i Malmöhus län. Härvid besiktigade utredningens ledamöter, inom sistnämnda län åtföljda av bostadsinspektrisen därstädes, statarbostäder och drängkamrar å ett större antal lantegendomar. Den andra studieresan ägde rum 11—14 november 1931 och gällde Västernorrlands och Jämtlands län, varvid bostadsutredningens ledamöter, åtföljda av bostadsinspektören i Västernorrlands län, studerade arbetarbefolkningens bostadsförhållanden i 12 socknar. På hemresan ägnades en dagåt studier av ståtar- o. dyl. bostäder i tre socknar i sydvästra Uppland. — Den tredje studieresan, som företogs under tiden 23—28 november 1931, gick genom vissa delar av Östergötland, Närke och Södermanland och berörde ett tjugutal landskommuner. — Under dessa resor besökte bostadsutredningen såväl egendomar, där arbetarbostäderna måste anses vara av mycket god beskaffenhet, som sådana, å vilka förefunnos lönebostäder, som måste betecknas som i hög grad undermåliga. Man påträffade i åtskilliga fall byggnader inrymmande en eller flera familjebostäder, där på grund av bristfälligheter i olika avseenden kyla, fukt och blåst nästan obehindrat kunde tränga in, där utrymmet för en stor familj kunde bestå av ett enda litet rum och där man saknade varje anordning för tillgodoseende av de mest anspråkslösa bostadshygieniska krav. Framhållas må emellertid, att bostadsutredningen ägnade uppmärksamhet ej blott åt arten och omfatt-

46 ningen av förefintliga bristfälligheter, utan även åt möjligheterna och kostnaderna för desammas avhjälpande. Av u n d e r s ö k n i n g a r av s t a t i s t i s k n a t u r har bostadsutredningen anordnat tvenne, den ena avseende att undersöka möjligheterna att skärpa och komplettera hälsovårdsstadgans minimifordringar beträffande bostäder på landsbygden, den andra att utröna förutsättningar och önskemål beträffande vissa ekonomiska åtgärder för förbättring av bostadsförhållandena på landsbygden. 1 Sist avsedda undersökning är icke av intresse i detta sammanhang. Den första av undersökningarna, som verkställdes i form av en enquéte hos tjänsteläkare, hushållningssällskap, facksammanslutningar m. m., kommer att närmare behandlas i annat sammanhang (sid. 57). Här må dock meddelas några kortfattade notiser rörande vad som vid utredningen framkom beträffande beskaffenheten av nu förefintliga bostäder i olika bygder. Svaren bekräfta det kända förhållandet, att rummen på landsbygden flerstädes äro mycket låga. Sålunda uppges från Östergötlands skogsbygd, att rumshöjden i närmare l/s av lägenheterna ej torde vara mera än l'"o—1'9 0 meter. Även från Småland, Skåne, Bohuslän och Västergötland omtalas torp och backstugor med takhöjd av 1'85—2oo meter och därunder. I Norrland gäller detsamma om vissa skogskojor o. dyl. Från ett flertal län påpekas, att det i stugorna finnas kammare, vilkas luftkub kan gå ned till 20 a 15 kbm. Det framhålles i detta samband, att kubikutrymmet i och för sig nog plägar vara tillräckligt, men att luftvolymen per person kan bli endast några få kbm. på grund av familjens vana att packa sig samman i ett enda rum, vanligen köket. Det uppges ej blott från södra utan även från nordligare Sverige, att eldstad ej sällan saknas i kammaren, ävensom att det fortfarande finnes en och annan drängstuga eller »stall- och ladugårdskammare» utan eldstad. Från Malmöhus län framhålles, att i arbetarbostäder om två rum eldstad ofta blott finnes i det ena. Även i Norrland synes det icke vara ovanligt, att boningsrum sakna eldstad och uppvärmas från öppen spis eller annan värmekälla i angränsande rum. Att boningsrum skall vara på tillfredsställande sätt avskilt från stall, ladugård o. dyl. är ett krav, som synes vara uppfyllt så gott som överallt utom i vissa sydsvenska bygder, där dock dylika olägenheter numera uppgivas förekomma blott i ett fåtal fall. Från Jämtland och Västerbotten omnämnes, att boningsrum kunna vara sammanbyggda med ladugården, men är detta merendels att anse som ett provisorium i avvaktan på färdigställande av det riktiga boningshuset. Att golvet i boningsrum bör utgöras av trä med trossfyllning är ett önskemål, som ej överallt är förverkligat. Särskilt är trossfyllningen bristfällig eller saknas helt och hållet i äldre byggnader. I Norrland finnas gamla hus med golv av bräder lagda direkt på marken, medan skydd mot kylan erhålles genom jordfyllning på in- och utsidan av väggarna (s. k. fastgård 1 Nämnas må, att bostadsutredningen gjort ett försök att normalisera och statistiskt bearbeta de bostadsuppgifter, som i samband med hembesök avgivits av dispensärsköterskorna. På grund av uppgifternas olikformighet blev resultatet dock ej tillfredsställande.

eller fastskålning). Från Gotland, Blekinge och Skåne omtalas golv av jord, kalksten, tegel eller cement, särskilt i köken. Av svaren framgår beträffande bostädernas rumsantal, att i norra och mellersta Sverige även nyuppförda arbetarbostäder oftast bestå av blott ett rum och kök. Det är först, när man kommer till södra Småland, Gotland, Blekinge och Skåne, som 2 rum och köks-lägenheter börja bli lika vanliga, och man synes alltmer övergå till denna typ. Å andra sidan händer det särskilt i Norrland, att en hel familj bebor endast ett kök. I fråga om golvyta framhålles i svaren, att nuvarande arbetarbostäder ofta ej utgöra mer än 25—30 kvm. Detta gäller dock mera för södra och mellersta Sverige, medan för de norra landsdelarna torde gälla vad en provinsialläkare skriver, nämligen att »om det blott finnes ett rum, så brukar det vara t. o. m. större än 40 kvm.». De inkomna svaren giva vid handen, att erforderliga bekvämligheter alltför ofta saknas på landsbygden, särskilt garderober, skafferier eller matbodar samt tvättstugor. Kläder hängas då i förstugan eller på vinden, skafferi ersattes av ett enkelt, oventilerat matskåp och klädtvätt utföres antingen utomhus eller i köket. Den redogörelse, som nu lämnats, synes på ett otvetydigt sätt bekräfta Bostadsutred riktigheten av den allmänt spridda uppfattningen, att svåra bristfälligheter ningen. för närvarande behäfta landsbygdens bostäder, och samtidigt tillräckligt tydligt angiva arten av dessa bristfälligheter. Den allmänna meningen torde vara, att de största felaktigheterna föreligga med avseende på lantarbetarnas lönebostäder. Otvivelaktigt äger detta i stor utsträckning sin riktighet, men det finnes dock trakter, där bostadsstandarden genomsnittligt icke är högre för arbetare o. dyl. med egna bostäder, i all synnerhet när det rör sig om lägenheter av backstugutyp. Påpekas må, att undermåliga bostäder påträffas ej blott på egendomar tillhörande enskilda utan även på kronans domäner. Också för vissa grupper av industriarbetare, fiskare o. dyl. lämna bostadsvillkoren på sina håll åtskilligt att önska. Bostadsförhållandena ställa sig emellertid väsentligt olika inom olika landsdelar, så att medan i vissa bygder uppenbara bristfälligheter vidlåda en stor del av de mindre bemedlades bostäder, giva dessa å andra håll knappast anledning till mera befogade anmärkningar, åtminstone om man icke påfordrar bostädernas utrustning med moderna bekvämligheter, utan som måttstock använder landsbygdens allmänna standard. På åtskilliga egendomar äro arbetarbostäderna av mycket god beskaffenhet. Emellertid må icke förbises, att redan nu vissa åtgärder vidtagits, genom vilka det är att hoppas, att en avsevärd del av de förefintliga bristerna å landsbygdens bostäder skola bliva avhjälpta. Verksamheten med förbättringsbidrag och nybyggnadslån, som tidigare (sid. 8) berörts, kommer nämligen otvivelaktigt att åstadkomma en omfattande bostadsbyggnadsverksamhet på landsbygden för förbättring av det nuvarande bostadsbeståndet. Bostadsutredningen vill slutligen i detta sammanhang understryka, av

48 vilken utomordentlig betydelse för folkhälsa och samhällstrevnad goda bostäder äro. Osunda bostäder äro sjukdomshärdar, varest våra folksjukdomar — tuberkulosen och de svåra reumatiska åkommorna — liksom även andra sjukdomar härja i större utsträckning än annorstädes. För det allmänna, vars bidrag till sjukvården i våra dagar uppgår till synnerligen betydande belopp, bör det alltså vara en angelägenhet av icke ringa vikt, att samhällsmedlemmarnas bostadsförhållanden äro nöjaktigt ordnade. Det torde även förtjäna framhållas, att för närvarande mycket talar för att för lösningen av vårt folks försörjningsproblem de möjligheter, som jordbruket erbjuder, måste tagas i anspråk i större utsträckning än för närvarande och komma att spela en mera betydelsefull roll än man under de senaste årtiondena haft anledning förutsätta. Skulle denna uppfattning vara riktig, är det tydligt, att, för att underlätta utvecklingen i antydd riktning, goda bostäder på landsbygden äro av utomordentlig betydelse. Ävenledes må erinras om att tillhandahållande av tillfredsställande bostäder är av synnerlig vikt för jordbruket, när det gäller att erhålla och behålla goda arbetskrafter i konkurrens med andra mera betalningskraftiga näringsgrenar. Uppenbarligen är det således av synnerlig betydelse, att vederbörande myndigheter och andra för hälsovården verksamma organ kunna bedriva ett effektivt arbete i fråga om landsbygdens bostäder. Bostadsutredningens efterföljande förslag ha framlagts i sådant syfte.

49 AVD. II.

Minimikrav i fråga om bostäders beskaffenhet. I byggnadsstadgan den 20 november 1931 äro under 49—60 §§ vissa bestämmelser meddelade angående byggnads inre anordnande m. m. Dessa föreskrifter gälla visserligen i första hand städerna men skola därjämte äga tillämpning dels enligt 82 § för köpingar och andra samhällen på landet, som omförmälas i 56 § stadsplanelagen, och dels enligt 83 § i fråga om sådana orter, för vilka Kungl. Maj:t jämlikt 57 § stadsplanelagen förordnat, att vad i nämnda lag är stadgat för stad skall äga tillämpning. Vidare finnas i byggnadsstadgan under 104—109 §§ vissa föreskrifter angående byggnads inre anordnande m. in., gällande för områden, beträffande vilka byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. Byggnadsstadgans nu berörda föreskrifter äro allenast tillämpliga vid nybyggnad och vissa därmed jämförliga företag men reglera icke omedelbart kvaliteten hos det befintliga bostadsbeståndet. E n dylik reglering avses däremot med hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser. Beträffande dessas tillkomst må följande framhållas. I 1874 års hälsovårdsstadga voro icke några specialbestämmelser meddelade rörande bostädernas beskaffenhet ur hygienisk synpunkt utan gåvos däruti vederbörande myndigheter allenast rätt att i vissa fall ingripa, då lägenhets beboende prövades vara i hög grad förenat med våda för de inneboendes hälsa. I det betänkande med förslag bland annat till ny hälsovårdsstadga, som särskilda sakkunniga avgåvo den 1 april 1915, förordades, att vissa allmänna sanitära fordringar på boningsrum, varmed kök i allmänhet jämställdes, skulle fastslås och intagas i hälsovårdsstadgan. Dessa krav voro enligt förslaget, som emellertid var på så sätt begränsat, att det avsåg förutom nyinredda boningsrum och kök endast sådana redan befintliga boningsrum och kök, som mot ersättning eller såsom avlöningsförmån voro upplåtna till begagnande eller av fattigvårdsstyrelse anvisade till bostäder åt personer åtnjutande fattigvård, i stort sett av samma innebörd i fråga om såväl städarna som landsbygden och inneburo huvudsakligen, att boningsrum liksom kök skulle bereda erforderligt skydd mot köld och fuktighet samt vara försett med tillräckligt stort och lämpligt anbragt fönster, varigenom nödig luftväxling kunde åstadkommas. För städernas vidkommande föreslogos därjämte vissa särskilda bestämmelser angående vart fönster skulle vetta och för landsbygden ett stadgande, att golvet i nyinrett boningsrum eller kök skulle ligga minst trettio centimeter högre än den angränsande markens yta. Hälsovårdsnämnden skulle i avseende å kök äga meddela dispens från sistberörda föreskrift. I sin motivering framhöllo de sakkunniga bland annat huvudsakligen följande. Insikten om bostadens stora betydelse med hänsyn till allmänna hälsovården hade under senare tiden väsentligt ökats och med rätta hade vikten därav i allt vidare kretsar framhållits. 2335 33

A

50 De omständigheter, som inverkade på ett boningsrums hygieniska beskaffenhet, vore av mångfaldig art, och vid bedömandet måste hänsyn tagas till ett stort antal såväl yttre som inre förhållanden, såsom byggnadens mer eller m i n d r e fria läge, grundens beskaffenhet med hänsyn till fukt och föroreningar, de närmaste omgivningarnas eventuellt störande inverkan, byggnadsmaterielen och husets mer eller mindre omsorgsfulla uppförande och uttorkning, de olika lägenheternas förhållande till omgivande markens yta och till varandra inbördes, eldstäders och rörledningars beskaffenhet, tillgång till naturlig belysning, möjlighet till luftväxling, utrymme för avsett ändamål, skötsel och renhållning m. m. Att för en var av de faktorer, som inverkade på en bostads hygieniska beskaffenhet, fastslå fixa bestämmelser, läte sig uppenbarligen ej göra, Däremot hade det ansetts nödvändigt att i hälsovårdsstadgan fastslå de fordringar, som i första hand borde ställas på ett boningsrum från hygienisk synpunkt, d. v. s. att det beredde erforderligt skydd mot köld och fuktighet, att tillräcklig dager funnes däri samt att frisk luft kunde tillföras detsamma. Uttrycket »erforderligt skydd» hade använts för a t t utmärka, att olika klimatiska förhållanden i de skilda delarna av vårt land påkallade mer eller mindre ingående anordningar för att åvägabringa ett effektivt skydd mot kölden. Begreppet skydd mot köld innebure ej blott, att boningsrummets väggar, golv och tak skulle vara så ombonade, att de så mycket som möjligt utestängde köld, utan även att där skulle finnas eldstad eller annan anordning för rummets uppvärmning, under förutsättning naturligtvis att sådan erfordrades. Vad angår fönster, så måste detta vara tillräckligt stort för att kunna insläppa så mycket dager som är nödigt. Med hänsyn till olika på dagertillförseln inverkande omständigheter hade någon fordran på viss minimistorlek av ett rums fönster icke ansetts böra i stadgan upptagas. I utländska författningar härom hade man visserligen uppställt fordran på ett visst m å t t på fönsteröppningens storlek i förhållande särskilt till golvytan, men växlade dessa mellan Va» Ve» Vs> Vio» V12 & olika platser. Ett fönsters uppgift vore emellertid av två slag. Förutom den nyss angivna, tjänade det ock till att åvägabringa erforderlig luftväxling i rummet, naturligtvis under förutsättning att fönstret kunde öppnas under alla årstider. Då detta mången gång icke vore fallet, hade det ansetts nödvändigt att intaga bestämmelse härom. Denna bestämmelse finge dock ej tolkas så, att under vintertiden, då dubbelfönster funnes insatta i fönsteröppningen, hela fönstret skulle k u n n a öppnas. Att icke några bestämmelser om, vart fönsterna i boningsrum skulle vetta, blivit införda i stadgan rörande landet, berodde på, att sådana vore obehövliga. I städerna nödvändiggjordes bestämmelser av a n t y d d art genom hopandet av byggnader på mindre områden. Ett dylikt hopande inträffade blott i ytterst sällsynta fall på landet. I byggnadsstadgan för rikets städer förefunnes den bestämmelsen, a t t golv i boningsrum, som inrättats efter det stadgan trädde i kraft, skulle läggas minst 30 centimeter högre än angränsande markens yta. Vid avfattandet av förslaget till hälsovårdsstadga beträffande stad hade därför ansetts överflödigt att meddela någon föreskrift i berörda hänseende. Då emellertid sagda bestämmelse uppenbarligen hade samma betydelse på landsbygden som i städerna, hade den blivit införd för landsbygden. Hälsovårdsnämnd kunde dock under vissa förutsättningar meddela u n d a n t a g från denna regel i fråga om kök. Anledningen till att nämnden tillerkänts denna befogenhet vore, att på en del ställen kunde en lindring beträffande förläggande av kök på grund av terrängförhållandena vara önskvärd eller nödvändig. Därvid borde dock säkerhetsåtgärder vidtagas för undvikande av fukt m. m.; och hade nämndens godkännande vid sådant byggnadssätt ansetts böra påfordras.

51 I Kungl. Maj:ts proposition nr 152 till 1919 års riksdag med förslag till hälsovårdsstadga m. m. underkastades kommittéförslaget vissa förändringar, väsentligen avseende att tydligare angiva de allmänna sanitära fordringarna på bostadshus och boningsrum. Sålunda infördes ett allmänt stadgande angående beskaffenheten och skötseln av vederbörande byggnad i dess helhet. Vidare gjordes föreskrifterna generellt tillämpliga också för rum bebodda av husägaren själv och ytterligare infördes en föreskrift, att varje boningsrum skulle till storleken motsvara minst en persons luftbehov. Till stöd för sistnämnda bestämmelse anförde föredragande departementschefen följande. Erfarenheten hade visat, att fall förekomme, då rum, som vore avsedda för bostadsändamål, icke ens hade tillräcklig storlek för att utan olägenhet kunna begagnas av enda person. Med anledning härav hade, i överensstämmelse med ett av statens bostadskommission framställt yrkande, såsom en av huvudfordringarna på boningsrum angivits, att detsamma åtminstone skulle till storleken motsvara en enskild individs luftbehov enligt i sådant hänseende vedertagna beräkningsgrunder. Det i propositionen framlagda förslaget godkändes, vad angår här berörda del, i huvudsak av riksdagen. Beträffande den föreslagna bestämmelsen, att boningsrum till storleken skulle motsvara minst en persons luftbehov, gjorde emellertid riksdagen den erinran, att det ej funnes några allmänt gillade beräkningar av hur stor luftrymd, som skall anses motsvara en persons luftbehov. Vidare borde märkas, att icke endast rummets storlek utan därjämte flera andra omständigheter, såsom ventilationsanordningar och byggnadssätt, vilka inverka på luftväxlingens hastighet, vore av betydelse för rummets förmåga att tillgodose visst luftbehov. Biksdagen ansåg därför, att regeln borde vara, att varje boningsrum skulle med hänsyn till storlek och beskaffenhet i övrigt tillgodose minst en persons luftbehov. I anledning av vad sålunda förekommit erhöllo första till och med tredje momenten av 43 § hälsovårdsstadgan följande ännu gällande lydelse: 1 mom. Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall till alla sina delar vara så anordnad samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som där uppehålla sig. 2 mom. Varje boningsrum skall, med hänsyn till storlek och beskaffenhet i övrigt, tillgodose minst en persons luftbehov och vara så anordnat, att det kan hållas tillbörligt varmt och bereder erforderligt skydd mot fuktighet, samt förses med fönster. Fönster skall vara tillräckligt stort och lämpligt anbragt samt så anordnat, att rummet erhåller god dager och att nödig luftväxling genom fönstret kan åstadkommas. 3 mom. Golvet i nyinrett boningsrum eller kök skall ligga minst trettio centimeter högre än den angränsande markens yta. Hälsovårdsnämnd äger dock för särskilt fall medgiva att, därest nödiga försiktighetsmått vidtagas, golvet i kök lägges lägre än vad nyss sagts. Jämlikt femte momentet i samma paragraf skall vad i andra momentet sägs om boningsrum ock gälla om kök, som användes till bostad eller tillhör bostadslägenhet.

52 I det uppdrag bostadsutredningen har att fullfölja ingår, som förut nämnts, bland annat att utreda, huruvida och i vad mån hälsovårdsstadgans nuvarande bostadsbestämmelser böra förtydligas, konkretiseras och kompletteras. Otvivelaktigt äro, vad angår de båda första momenten, de nyss återgivna bestämmelserna i hälsovårdsstadgan mycket allmänt hållna och lämna ej tillräcklig ledning för bedömandet i det särskilda fallet. Det har därför också ofta anmärkts, att nämnda föreskrifter äro alltför vaga och jämväl till formen otillfredsställande i kampen mot undermåliga bostadsförhållanden och gång efter annan ha framkommit förslag till mera konkreta bostadsföreskrifter. Att här lämna en uttömmande redogörelse för alla dylika vid olika tillfällen — vid kongresser, konferenser och andra sammankomster, i broschyrer, tidskrifter, tidningar m. m. — framlagda förslag låter sig ej göra. I vissa delar komma dock några av dessa förslag att beröras i det följande. Önskar man konkretisering och komplettering av de nu gällande bostadsbestämmelserna, kunna olika vägar följas. Närmast till hands ligger väl att innebörden av hälsovårdsstadgans föreskrifter närmare utvecklas i denna stadga. Dock har under diskussionen kring bostadsproblemet förslag även varit före om utfärdandet av en byggnadsstadga för hela landsbygden eller av en enhetlig och fullständig, för hela riket gällande bostadsordning. Övervägas kan också lämpligheten av att utfärda regionala föreskrifter — exempelvis läns- eller kommunstadgor — såsom komplement till de allmängiltiga föreskrifterna. De uttalanden, vilka gjorts, till förmån för dylika särbestämmelser böra säkerligen få anses fotade på en riktig uppfattning av bostadsförhållandena på landsbygden. Otvivelaktigt äro dessa nämligen så skiftande från ort till ort liksom även sedvänjorna, att särskild försiktighet måste iakttagas i fråga om för hela landsbygden gällande bostadsföreskrifter. Ett stöd för riktigheten härav lämnar en jämförelse mellan hälsovårdsstadgans bostadsföreskrifter och de bestämmelser angående byggnads anordnande, som äro givna i byggnadsstadgans tredje avdelning, innefattande bestämmelser angående »den egentliga landsbygden». (Med »den egentliga landsbygden» förstås i byggnadsstadgan endast sådana områden på landet, beträffande vilka byggnadsplaner eller utomplansbestämmelser fastställts; således ingalunda vad man i allmänhet plägar avse med denna benämning.) Undantagas vissa föreskrifter," väsentligen endast motiverade å orter med mera sammanträngd bebyggelse, äro skiljaktigheterna ej stora. Vi finna i byggnadsstadgan föreskrifter angående rumshöjd och byggnads läge, men i övrigt äro — om man alltså undantager av den tätare bebyggelsen föranledda stadganden — bestämmelserna i stort sett av enahanda innebörd om ock med olika formulering. Jämväl i byggnadsstadgan möta vi flerstädes den vaga utformning av bestämmelserna, som så ofta påtalats i fråga om hälsovårdsstadgan, vilket desto mera torde vara värt beaktande, som ju byggnadsstadgans föreskrifter gälla allenast vid nybyggnad och därmed jämförliga företag och man alltså vid deras utformning ej såsom beträffande hälsovårdsstadgan varit beroende av beskaffenheten hos det befintliga bostadsbeståndet. J u mindre tillämpningsområdet för bostadsbestämmelserna blir, ju större bliva möjligheterna

63 att meddela detaljföreskrifter, och anses dylika i större utsträckning erforderliga, lärer det alltså bliva nödvändigt att de för landsbygden i dess helhet gällande, mera allmänt hållna föreskrifterna kompletteras med regionala stadganden. Erinras må, att redan nu med tillämpning av 54 § hälsovårdsstadgan dylika föreskrifter kunna meddelas för de särskilda kommunerna. Emellertid har även en annan art av lagstiftning varit föremål för bostadsutredningens övervägande. Då det centrala i bostadsutredningens uppdrag utgör spörsmålet om förbättring av lantarbetarnas lönebostäder, har frågan om en speciell bostadslagstiftning för närmast statare och ogifta tjänare m. fl. diskuterats. En liknande lagstiftning finnes redan i fråga om h ä r b ä r g e n åt skogs- och flottningsarbetare. På visst sätt sammanhänger spörsmålet om en dylik speciallagstiftning för lantarbetare med det vidsträcktare problemet om rättslig reglering av arbetsavtalen mellan lantarbetsgivare och lantarbetare, en fråga, som — i varje fall i vad den icke berör bostadsområdet — faller utom bostadsutredningens uppdrag. Å andra sidan innesluter lantarbetargruppen ej blott statare och tjänstfolk utan också sådana inom jordbruket verksamma arbetare, som bebo egna eller förhyrda bostäder. Gränserna mellan dessa och, å ena sidan statare, å andra sidan exempelvis torpare och backstugusittare, liksom mellan sistnämnda två kategorier och lägenhetsägare eller småbrukare äro mycket obestämda, såsom för övrigt över lag är fallet med gränserna mellan de olika befolkningskategorierna och jämväl mellan arbetarna och de mindre arbetsgivarna på landsbygden. Att med hänsyn till bostädernas beskaffenhet behandla lantarbetarna som en särskild grupp lärer knappast vara tillräckligt motiverat. Visserligen torde den allmänna uppfattningen vara, att de största bristfälligheterna förekomma med avseende å lantarbetarnas lönebostäder. Såsom redan (sid. 47) i annat sammanhang framhållits, äger detta otvivelaktigt i stor utsträckning sin giltighet, men det finnes dock trakter, där bostadsstandarden genomsnittligt icke är högre för arbetare och dylika med egna bostäder. Ur allmänhygieniska och sociala synpunkter är alltså en förbättring av bostäderna påkallad ej blott beträffande lantarbetarnas lönebostäder. Vad sålunda anförts torde tillräckligt utvisa, att åtgärder till förbättrande av landsbygdens bostäder icke böra begränsas till att avse endast den i förhållande till andra befolkningsgrupper icke skarpt avgränsade lantarbetargruppen utan omfatta landsbygdsbefolkningen i dess helhet. Problemet omspänner hela landsbygden, något som också kommit till tydligt uttryck i de för bostadsutredningen givna direktiven. I enlighet med vad ovan anförts, har bostadsutredningen till en början haft att undersöka, huruvida de för landsbygden i dess helhet gällande föreskrifterna i avseende å bostädernas beskaffenhet kunna kompletteras och konkretiseras och i så fall i vad mån detta bör ske. Vid bedömandet av denna fråga har viss ledning erhållits av den diskussion, som hittills förts kring bostadsproblemet. Under denna ha nämligen gång efter annan uttalanden gjorts angående de fordringar, som ur hygienisk synpunkt böra ställas på bostadshus och boningsrum.

54 E t t ofta framställt krav är visst minimiantal rum i familjebostäder. Härom framhölls vid en internationell bostadskongress, som år 1920 ägde rum i London, bland annat, att varje lägenhet borde innehålla ett sovrum för föräldrarna samt så många sovrum för barnen, som erfordrades att skilja könen åt. Spörsmålet berördes även i den utredning, som av särskilt utsedda sakkunniga år 1920 verkställdes angående bostadssociala minimifordringar å med allmänt understöd tillkommande smålägenheter och vars resultat framlades i betänkande den 3 december 1920. I fråga om detta betänkande är visserligen att märka, att detsamma väsentligen avsåg den bostadstyp, som kunde anses lämpligast för städernas arbetarbefolkning, men de i betänkandet uppställda kraven torde likväl vara av ett visst intresse också beträffande landsbygdens bostadsförhållanden. Berörda sakkunniga förklarade, att de ansågo 2 rum och kök i princip böra utgöra minimistorleken på en familjebostad. E t t uttalande i ämnet förekommer vidare i den av professor Alfred Pettersson och doktor G. Stéenhoff verkställda, redan förut (sid. 30 o. f.) omförmälda undersökningen angående bostadsförhållandena på landsbygden i Sverige. Visserligen vore det, anföres däruti bland annat, önskvärt att kunna ställa minimifordringarna på en familjebostad så högt som 4 rum (3 rum och kök), så att familjefadern och -modern och de övriga familjemedlemmarna av olika kön vardera erhölle särskilda sovrum och köket icke behövde tagas i anspråk för detta ändamål. P å grund av de ekonomiska konsekvenser detta skulle medföra, syntes man emellertid i vårt land åtminstone för närvarande få avstå från ett sådant anspråk och som minimum få nöja sig med 3 rum (2 rum och kök). Bostäder om enbart 2 rum (1 rum och kök) betraktas i sistnämnda undersökning som otillfredsställande från socialhygienisk synpunkt. En annan fordran är viss' minimihöjd i boningsrum. Härom uttalades i nyssnämnda utredning angående bostadssociala minimifordringar å med allmänt understöd tillkommande smålägenheter, att rumshöjden borde utgöra minst 2'5 meter, i enstaka rum 2'i meter. Vid samma utredning uttalade man sig också om golvytan. Denna borde, framhöllo de sakkunniga, per rum ej understiga 22 kvm. eller i fråga om kök 12 kvm., dock att — om »bostadskök» anordnades — dettas golvyta ej borde understiga 20 kvm., i vilket fall rummets golvyta ej borde göras mindre än 16 kvm. Sammanlagda golvytan i en lägenhet om ett rum och kök borde icke, inklusive samtliga biutrymmen, understiga 42 kvm. och i en lägenhet om 2 rum och kök 45—51 kvm. Bestämmelse om golvyta var också upptagen i det förslag till byggnadsstadga, som bostadskommissionen avgav år 1919. Jämlikt detta förslag finge bonings- eller arbetsrum ej ha mindre golvyta än 9 kvm. Lägenhet, avsedd för familjebostad, skulle ha en sammanlagd golvyta av minst 20 kvm., där den bestode av ett rurn, av minst 29 kvm., där den bestode av två rum, och av minst 38 kvin., där den bestode av tre rum. Även fönsterytans storlek, särskilt i förhållande till golvytan, har understundom berörts. I professor Petterssons och doktor Stéenhoffs undersök-

55 ning framhålles sålunda, att för ernående av tillfredsställande dagsbelysning i bostadshus fönsterytan borde utgöra 1/s av rummets golvyta. I avseende å luftrymden uttalade sig bostadskongressen i London för att rummen icke skulle få göras mindre, än vad sakkunniga i respektive länder funnit vara minimum. Dylikt minimum borde i lag fastställas i alla länder. I bostadskommissionens förslag till byggnadsstadga framhölls, bland annat, att man plägade utgå från, att varje fullvuxen person behövde åtminstone så stort bostadsutrymme, som motsvarade 15—20 kbm. luftrymd. Kommissionen, som redan tidigare förordat föreskrift om viss minimihöjd i boningsrum, föreslog med hänsyn härtill, såsom redan påvisats, en bestämmelse om viss minimigolvyta, vilken teoretiskt uträknats så, att behovet av viss minimiluftrymd tillgodosåges. I utredningen angående bostadssociala minimifordringar å med allmänt understöd tillkommande smålägenheter lades huvudvikten å viss minimiyta för bostaden och, då de i sådant hänseende uppställda kraven betryggade en luftkub, som väsentligt översteg vad som plägat fastslås som bostadshygieniskt minimum, blev frågan om minimiluftkub icke aktuell. Frågan berördes även i professor Petterssons och doktor Stéenhoffs ovannämnda undersökning. Därvid framhölls, bland annat, att man icke lyckats komma till någon enhetlig, definitivt erkänd uppfattning beträffande storleken av den för människans välbefinnande nödiga luftvolymen i boningsrum. Det illamående, som framkallades av luftens förändring i slutna rum, där många människor vistats, hade sin huvudsakliga orsak i den höjda temperaturen och ökade fuktigheten hos luften samt dess relativa stillastående. Därtill komme uppblandning med illaluktande ämnen härstammande frän människokroppen. Den praktiska erfarenheten hade givit vid handen, att den för en person behövliga bostadsvolymen ej borde understiga 15—20 kbm. För en familj med barn kunde ett bostadsutrymme av mindre än 50 kbm. icke anses tillfredsställande. E n luftvolym under den sålunda angivna måste anses otillfredsställande ur hälsosynpunkt. Också i fråga om uppvärmningsanordningarna ha vissa påpekanden gjorts. Sålunda framhölls i den i det föregående (sid. 9) närmare berörda rekommendationen angående lantarbetarnas bostads- och sovplatsförhållanden, vilken antogs vid internationella arbetskonferensen år 1921, att bostäder, avsedda för arbetarfamiljer, grupper av arbetare eller enstaka sådana, borde, såvida ej de klimatiska förhållandena gjorde uppvärmning onödig, innehålla rum, som kunde uppvärmas. Av stor vikt ur hygienisk synpunkt äro de bekvämligheter, varmed bostäderna utrustas. 1920 års bostadskongress i London uttalade i detta avseende, att varje bostad borde vara försedd med egna sanitära anordningar, alltså ej i gemenskap med andra lägenheter. Anordningar för bad eller dusch borde finnas antingen i varje lägenhet eller i enlighet med landets bruk. I det förut berörda betänkandet angående bostadssociala minimifordringar å med allmänt understöd tillkommande smålägenheter framhölls, att familjebostad borde vara utrustad med skafferi, tambur, garderober, klosett,

56 tvättrum, vindskontor, matkällare och vedkällare, varjämte till densamma borde höra del i tvättstuga och torkvind. Professor Pettersson och doktor Stéenhoff anförde i sin ovannämnda undersökning, att i fråga om bekvämligheter borde fordras skafferi, garderob, källare, avträde och helst även tambur och tvättstuga. Slutligen är i detta sammanhang att erinra, att i den internationella arbetskonferensens rekommendation angående lantarbetarnas bostads- och sovplatsförhållanden uttalades, att stall, ladugårdar eller öppna skjul ej borde få användas till beredande av sovplats åt arbetarna. Det torde här också vara av ett visst intresse att taga del av de fordringar i avseende å bostädernas beskaffenhet, som uppställts i det mellan svenska lantarbetsgivarnes centralförening och svenska lantarbetareförbundet den 30 juli 1925 ingångna och ännu i här ifrågavarande delar gällande riksavtalet. Däruti stadgas, att till arbetare upplåten bostad skall vara sund och i övrigt i gott skick samt kunna hållas väl uppvärmd. Familjebostad skall bestå av 2 rum och kök eller ett rum och kök med tillsammans en golvyta av — såsom i annat sammanhang antytts — minst 35 kvm., garderober och skafferier ej inberäknade. Där sådant bostadsutrymme icke beredes, skall viss ersättning betalas. Till familjebostad skola hora nödiga uthus, nämligen källare eller annan vinterförvaringsplats för potatis, matbod eller annan motsvarande anordning samt vedbod, vidare tvättstuga och hemlighus eller del i sådana, ävensom för arbetare med stat svinhus samt, där ej oöverstigliga hinder kunna påvisas, rum för höns, allt i gott skick. I vissa u t l ä n d s k a författningar förekomma ett flertal skilda bestämmelser angående beskaffenheten av bostadshus och boningsrum m. m. Såsom redan i det föregående berörts, betingas i åtskilliga fall olikheterna av de vitt skiftande jordbruks-, befolknings- och bostadsförhållandena i olika länder. Man finner sålunda olika föreskrifter, såsom exempelvis angående dränering, till säkerställande av tillfredsställande byggnadsgrund, om golvets läge i förhållande till markytan samt därom, att luftväxling skall kunna äga rum mellan grunden och golvet. Viss minimigolvyta i boningsrum — i regel varierar minimistorleken mellan 6 och 8 kvm. — är föreskriven i några författningar. Vidare förekomma särskilda bestämmelser om golvs, väggars och taks beskaffenhet, om medelbredden i boningsrum (varierande mellan l - 8o och 2 meter) och om minsta rumshöjd (i regel mellan 2 30 och 3 meter). Stadganden finnas ävenledes, vilka föreskriva att fönster av tillräcklig storlek skall finnas i boningsrum eller att lufttillförseln till dylikt rum skall ske direkt utifrån, eller som förbjuda, att boningsrum endast erhåller sekundärbelysning. Föreskrifter äro också på sina håll meddelade angående fönsternas storlek i förhållande till golvytan, ibland är en absolut minimistorlek av fönsterna lagstadgad. I något fall förekommer bestämmelse om innanfönster. Minimiluftrymden per boningsrum regleras i vissa författningar, därvid måtten variera mellan 15 och 20 kbm. I andra författningar förekomma bestämmelser angående minimiluftrymd per person. Dessutom

57 finnas föreskrifter angående uppvärmningsanordningarna i boningsrum, om avlopps- och avträdesförhållandena, om boningsrums belägenhet i förhållande till stall, ladugårdar o. dyl., om tillgång till dricksvatten, rengöring, tid för ibruktagande av bostadshus vid nybyggnad m. m. Den närmare innebörden av ifrågavarande bestämmelser framgår av de i särskild vid detta betänkande fogad bilaga (bil. H) intagna redogörelserna för åtgärder till förbättring av bostadsförhållandena på landsbygden i vissa främmande länder. Med hänsyn till de med avseende på olika bygder och olika slag av bostäder väsentligt olikartade förhållandena i vårt land fann bostadsutredningen erforderligt, att, innan utredningen tog definitiv ställning till ifrågavarande spörsmål, inhämta yttranden av myndigheter och korporationer över vissa förslag till införande av nya eller skärpta minimifordringar beträffande bostäder på landsbygden. Sedan i anledning härav ett frågeformulär (form. A) utarbetats — formuläret är såsom bilaga (bil. C) fogat vid detta betänkande — utsändes detsamma till förste provinsialläkarna i samtliga län samt till hushållningssällskapens förvaltningsutskott. Vidare tillställdes frågeformuläret svenska lantarbetareförbundet och vissa distriktsavdelningar av samma förbund samt svenska lantarbetsgivarnes centralförening och den till denna sammanslutning anknutna skånska lantmännens arbetsgivarförening. Förste provinsialläkarna blevo satta i tillfälle att, om så ansågs erforderligt, höra vederbörande provinsialläkare, och hushållningssällskapens förvaltningsutskott anmodades höra egnahemsnämnderna. Arbetar- och arbetsgivarsammanslutningarna skulle i erforderlig mån höra en del lokalavdelningar m. m. Enligt nämnda formulär ifrågasattes bestämmelser angående minimihöjd och minimiluftrymd i boningsrum, angående uppvärmningsanordningar i sådana rum, om rums avskildhet från stall, ladugård, tvättstuga eller dylikt, angående golvets beskaffenhet ävensom angående minimiantal rum, minimigolvyta och bekvämligheter i för familj avsedda bostäder. Tillika hemställdes, att även förslag till andra bestämmelser måtte lämnas. På grund av frågeformuläret avgåvos utlåtanden av 21 förste provinsialläkare samt av provinsialläkarna i 21 län, däribland de tre län, där förste provinsialläkarna icke yttrat sig. Från samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott — på ett undantag när — inkommo vidare svar, ofta åtföljda av yttranden från egnahemsnämnderna. Dessutom besvarade svenska lantarbetsgivarnes centralförening formuläret. Slutligen inkommo även yttranden från svenska lantarbetareförbundet samt från en del distrikts- och åtskilliga lokalavdelningar av förbundet. En sammanfattande redogörelse för de avgivna svaren är såsom bilaga (bil. D) fogad vid detta betänkande. På sätt närmare framgår av 43 § 1—8 mom. och 44 § 1 mom. i det härmed framlagda förslaget till ändringar i hälsovårdsstadgan (bil. A) har bostadsutredningen funnit vissa av de i formuläret ifrågasatta bestämmelserna böra inflyta i nämnda stadga. Sålunda föreslår bostadsutredningen lagstadgad minimihöjd i nyinredda boningsrum även på landsbygden, föreskrifter om uppvärmningsanordningar, om avskildhet från stall, fähus eller svinhus och

58 om golvs beskaffenhet samt bestämmelser om vissa bekvämligheter, nämligen förstugor eller vindfång, garderober och skafferier ävensom om tillgång på dricksvatten. Härutöver föreslår bostadsutredningen vissa föreskrifter om belägenheten av boningshus samt angående fönsters beskaffenhet och läge. Vad först angår belägenheten av byggnad, som inrymmer boningsrum, har hittills saknats föreskrift härom i hälsovårdsstadgan. Uppenbarligen är första villkoret för en hälsosam bostad ett sunt läge. I byggnadsstadgans 112 § förekommer också en bestämmelse, att byggnadsnämnd skall tillse, att byggnaden får sunt läge, och i 113 § stadgas, att, där så av förhållandena påkallas, byggnadslov må göras beroende av att erforderlig torrläggning av marken vidtages, innan byggnad uppföres eller tages i bruk för avsett ändamål. Häremot svarande föreskrifter finner bostadsutredningen böra inflyta i hälsovårdsstadgan. Avståndet, inom vilket dricksvatten av tillfredsställande beskaffenhet finnes att tillgå, kan med visst fog sägas utgöra ett av kriterierna på byggnadsplatsens lämplighet. I det utsända formuläret ifrågasattes en föreskrift om tillgång till dricksvatten på tomten eller på ett avstånd understigande 50 meter. Bostadsutredningen har icke ansett sig kunna tillstyrka en dylik föreskrift eller över huvud någon bestämmelse om visst maximiavstånd till vattenhämtningsställe. Visserligen torde vatten i regel kunna anskaffas på varje plats, men understundom skulle kostnaderna komma att ställa sig alltför höga. I nära anslutning till föreskriften i 35 § hälsovårdsstadgan, att hälsovårdsnämnd bland annat skall verka för att invånarna i hälsovårdsområdet äga ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck och matlagning och att särskilt på platser med större sammanträngd befolkning vattenledning anlägges, torde i stället ett stadgande böra inflyta i hälsovårdsstadgan, åläggande hälsovårdsnämnd att, då tillgång på gott vatten till dryck, matlagning och andra hushållsbehov saknas inom skäligt avstånd från byggnad, som inrymmer boningsrum, så framt ej särskilda omständigheter till annat föranleda, meddela föreskrift om vidtagande av erforderliga åtgärder för bristens avhjälpande. Såsom i det föregående (sid. 9) berörts, uttalades i internationella arbetskonferensens rekommendation angående lantarbetarnas bostads- och sovplatsförhållanden, att stall, ladugårdar eller öppna skjul ej borde få användas till beredande av sovplats åt arbetarna. I hälsovårdsstadgan för landet finnes för närvarande ej någon föreskrift om belägenheten av stall m. m. i förhållande till bostadslägenheter, så framt man ej såsom dylik räknar bestämmelsen i 48 §, varigenom förbjudes sådan förläggning av avträde, urinkur, stall, fähus, svinhus ävensom gödselstad eller annat upplag av spillning, att flytande orenlighet därifrån kan utbreda sig till bostadshus. I hälsovårdsstadgan för stad äro däremot i 17 och 18 §§ vissa föreskrifter meddelade i ifrågavarande hänseende. Att på landsbygden förbjuda bostadslägenheter i byggnad, som tillika innehåller stall e. dyl., lärer knappast kunna ifrågakomma, särskilt som man måste befara att härigenom utvecklingen skulle kunna

59 klavbindas på ett icke önskvärt sätt. Det kan påpekas, att man på sina håll under senare tid haft uppmärksamheten riktad på och bedrivit propaganda för sammanbyggda bostads- och ekonomihus. Emellertid äro otvivelaktigt bostäder, som stå i direkt förbindelse med stall, fähus eller svinhus, olämpliga ur hälsosynpunkt. Förbud lärer därför böra meddelas mot bostadslägenhets förläggning över eller invid stall, fähus eller svinhus, så framt ej betryggande anordningar vidtagits, vilka hindra luften från stallet, fähuset eller svinhuset att genom golv, tak, dörr eller väggar intränga i lägenheten. Anmärkas må, att på grund av en sådan föreskrift hinder ej möter att bereda djurskötare tillfällig sovplats i en i direkt förbindelse med djurstallet stående kammare, men däremot förbjudes användandet av en sådan kammare till stadigvarande bostad. Bestämmelsen bör få tillämpning även å redan befintliga bostäder. Beträffande golv innehåller hälsovårdsstadgan redan nu den föreskriften, att golvet i nyinrett boningsrum eller kök skall ligga minst trettio centimeter högre än den angränsande markens yta. Hälsovårdsnämnd äger dock för särskilt fall medgiva att, därest nödiga försiktighetsmått vidtagas, golvet i kök lägges lägre än vad nyss sagts. Bostadsutredningen föreslår, att detta stadgande om golvs läge i förhållande till markytan kompletteras med en föreskrift om golvs beskaffenhet av innebörd, att golv skall utgöras av trä eller annat lika tjänligt material med trossfyllning eller däremot svarande anordning. I fråga om hälsovårdsnämnds befogenhet att medgiva dispens från föreskriften angående golvs läge i förhållande till markytan, synes tillräcklig anledning saknas att, såsom nu är fallet, denna befogenhet begränsas att avse allenast kök. Köket användes nämligen på landsbygden ej blott för matlagning och därmed sammanhängande göromål utan ofta är köket dessutom det rum, där familjen för det mesta uppehåller sig, där barnen leka under den tid, de vistas inomhus m. m. Framhållas må dock, att givetvis den ökade befogenheten för hälsovårdsnämnderna att medgiva, att golv lägges lägre än trettio centimeter över den angränsande markens yta, som bostadsutredningen alltså ifrågasätter, måste utövas med stor urskillning och försiktighet, vilket bostadsutredningen sökt giva uttryck för i författningstexten. Bestämmelserna om golv böra endast göras tillämpliga i avseende å nyinredda rum. Tidigare har antytts, att byggnadsstadgans tredje avdelning innehåller föreskrifter om minimihöjd i boningsrum. Bestämmelserna återfinnas under 105 § i nämnda stadga. Då dylika föreskrifter ha samma betydelse på landsbygden som i städerna och andra orter med tätare bebyggelse, föreslår bostadsutredningen, att motsvarande stadganden skola inflyta bland hälsovårdsstadgans bostadsföreskrifter för landsbygden. Dessa nya bestämmelser böra gälla endast för nyinredda rum. Enligt hälsovårdsstadgan skall varje boningsrum vara så anordnat, att det kan hållas tillbörligt varmt. Bostadsutredningen har funnit sig böra föreslå en konkretisering härav medelst uttrycklig föreskrift, att tjänlig eld-

60 stad eller annan lämplig uppvärmningsanordning ej får saknas i boningsrum, som användes under den kalla årstiden. Härmed avses jämväl att uttrycka, att uppvärmningsanordningen skall vara ändamålsenlig. Den må alltså ej vara sådan, att den förorsakar förskämning av luften eller fuktighet i rummet, ej heller får den av någon annan anledning vara olämplig u r hälsosynpunkt. Bestämmelsen bör få tillämpning även å redan befintliga bostäder. I avseende å fönster innehåller hälsovårdsstadgan för närvarande bestämmelser om dels att fönster skall finnas, dels ock att detsamma skall vara tillräckligt stort och lämpligt anbragt samt så anordnat, att rummet erhåller god dager och att nödig luftväxling genom fönstret kan åstadkommas. Det synes lämpligt, att dessa föreskrifter kompletteras med bestämmelser därom, att fönster skall vetta omedelbart åt det fria, samt angående dubbelfönster i rum, som användas under den kalla årstiden. I förstnämnda hänseende skulle alltså föreskrifterna för landsbygden komma att överensstämma med de bestämmelser, som gälla för städerna. Det lärer knappast vara mindre befogat att förbjuda sekundär dagerbelysning av boningsrum på landsbygden än i städerna. Bestämmelserna böra få tillämpning även å redan befintliga bostäder. Vad angår de bekvämligheter, varmed bostadslägenheter böra utrustas, föreslår bostadsutredningen föreskrift om, att bostadslägenhet skall vara försedd med förstuga eller vindfång. Vidare föreslås bestämmelser angående skafferier och garderober. Understrykas må, att en av de oftast påträffade bristerna hos landsbygdens bostäder utgör frånvaron av lämpliga utrymmen för kläders och matvarors förvaring. Bestämmelserna böra få tillämpning även å redan befintliga bostäder. Dessutom föreslås ändringar av de nuvarande bostadsbestämmelserna i två hänseenden. Den ena ändringen är av redaktionell art. För närvarande är stadgat, att byggnad, som inrymmer boningsrum, skall till alla sina delar vara så anordnad, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som där uppehålla sig. I bostadsutredningens förslag har i nära överensstämmelse med byggnadsstadgan i stället angivits, att byggnaden skall till alla sina delar vara anordnad och inredd i enlighet med sundhetens fordringar. Den andra innebär en saklig ändring. Enligt femte momentet av 43 § skall vad i andra momentet av samma paragraf sägs om boningsrum ock gälla om kök, som användes till bostad eller tillhör bostadslägenhet. I bostadsutredningens förslag jämställes kök med boningsrum allenast om det användes till boätad. I vissa landsdelar förekomma s. k. farstukök, som särskilt sommartid användas för matlagning. I de fall, då dessa kök ej användas såsom egentliga boningsrum och därför närmast äro att betrakta såsom förstugor, aro de icke enligt bostadsutredningens förslag jämställda med boningsrum. Till motivering av ändringsförslagen får bostadsutredningen, utöver vad ovan anförts, hänvisa till det förslag till råd och anvisningar rörande bostads anordnande och skötsel, vilket såsom bilaga (bil. B) är fogat vid detta betänkande. Det synes knappast erforderligt att närmare angiva de skäl, vilka föranlett

61 bostadsutredningen att intaga nu omförmälda bostadsbestämmelser i hälsovårdsstadgan, varigenom tydligen utsträckt giltighet av byggnadsstadgan till att gälla även den rena landsbygden eller utfärdandet av en särskild byggnadsstadga för denna landsbygd eller av en för hela riket gällande bostadsordning onödiggöres. Det fåtal föreskrifter, det här är fråga om, och deras innehåll torde nämligen utan vidare tillräckligt motivera bostadsutredningens ståndpunkt i detta hänseende. Påpekas må dock, att ändringsförslagen, som härmed framlagts, knappast innebära någon väsentlig skärpning av hälsovårdsstadgans nuvarande bostadsbestämmelser. Därest de sistnämnda bleve tillämpade, på sätt avsett varit, skulle otvivelaktigt effektiva åtgärder i bostadsförbättrande syfte kunna vidtagas. Till följd av deras vaga utformning har emellertid tillämpningen av dem i alltför hög grad blivit beroende på de särskilda myndigheternas, ej sällan mot varandra stridande uppfattningar. Osäkerheten i avseende å bestämmelsernas verkliga innebörd, som givetvis härigenom ökats, torde i icke ringa mån ha verkat hämmande på vederbörande myndigheters verksamhet på ifrågavarande område. Ur sådana synpunkter är det uppenbarligen i mycket hög grad önskvärt, att föreskrifterna, så långt det låter sig göra, förtydligas och konkretiseras samt även kompletteras, varigenom också den bostadsövervakande verksamheten icke oväsentligt skulle underlättas. Att emellertid möjligheterna att meddela konkreta detaljföreskrifter, avsedda för hela landsbygden, äro begränsade, har redan förut framhållits. I det av bostadsutredningen utsända frågeformuläret voro upptagna vissa frågor angående minimirymd i boningsrum, minimiantal rum och minimigolvyta i för familj avsedd bostad. På sätt förut påvisats ha dessa spörsmål berörts under den allmänna diskussion, som sedan länge förts kring bostadsproblemet. Vad angår minimirymd får bostadsutredningen emot en skärpning av nuvarande föreskrift härom åberopa 1919 års riksdags uttalande i ämnet 1 . Vidkommande åter minimiantal rum och minimigolvyta, lärer, om överhuvud laglig reglering härav anses böra ske, denna böra äga rum antingen — vad angår lönearbetare — i samband med avtalslagstiftning eller ock i sammanhang med de allmänna föreskrifterna om ingripande mot trångboddhet. En bostad på exempelvis ett rum och kök är nämligen i och för sig icke hygieniskt eller socialt otillfredsställande, men den blir det givetvis, om den bebos av en för stor familj. Vad som i sådant fall är otillfredsställande är dock ej bostaden såsom sådan utan det sätt, på vilket den utnyttjas. Motsvarande gäller även i fråga om minimigolvyta. Bostadsutredningen återkommer i det följande (sid. 80) till dessa frågor. Bostadsutredningen vill i samband härmed i korthet beröra ett annat spörsmål. De i 43 § hälsovårdsstadgan intagna bostadsbestämmelserna ansluta sig ju nära till de i 8 § samma stadga givna, för städerna gällande föreskrifterna. En ändring av de förstnämnda gör otvivelaktigt den frågan aktuell, om icke jämväl de senare böra på motsvarande sätt ändras. Bostadsutredningen får i avseende å denna fråga, som ej faller under det utred1

Se sid. 51.

62 ningen givna uppdraget, allenast framhålla att, även om ändring av stadsföreskrifterna kan befinnas böra vidtagas, denna likväl icke bör tagas till intäkt för ett dröjsmål med effektuerande av ändringarna i bestämmelserna för landsbygden. Det är ju dock på landsbygden, varest byggnadsstadgans kompletterande bestämmelser saknas, som en konkretisering måste anses mest angelägen. Förut har påpekats, att, därest detalj föreskrifter rörande bostädernas beskaffenhet ansåges i större utsträckning erforderliga, vore det nödvändigt, att de för landsbygden i dess helhet gällande, mera allmänt hållna föreskrifterna kompletterades med regionala stadganden. Samtidigt erinrades, att redan nu med tillämpning av 54 § hälsovårdsstadgan dylika föreskrifter kunna meddelas för de särskilda kommunerna. Bostadsutredningen har närmare övervägt lämpligheten av dylika regionala föreskrifter och därvid i synnerhet uppehållit sig vid frågan om särskilda för de olika länen gällande bostadsstadgor, i samband varmed också diskuterats, huruvida utfärdandet av sådana stadgor borde göras till ett obligatoriskt åliggande för länsstyrelserna. Ej heller i dylika länsstadgor lärer det dock vara möjligt att lämna detaljföreskrifter i annat än begränsad omfattning, och det må icke förbises, att även dylika för länsområden meddelade detaljföreskrifter kunna komma att visa sig skadliga såsom klavbindande utvecklingen på området. I sin skrivelse den 5 januari 1931, som förut blivit omnämnd, framhöll socialstyrelsen bland annat, att syftemålet vid en eventuell revision av gällande bostadsbestämmelser mindre borde vara att skapa stränga bestämmelser och kontroll med karaktär av uppsikt från myndigheternas sida än att för landsbygdens del åstadkomma former och organ för rationell vägledning och upplysningsverksamhet rörande bostadsförhållandena. Dylik vägledning kan tydligen utövas såväl av särskilda organ — denna fråga beröres senare — som genom upplysnings skrifter och liknande tryckalster. Ett exempel härpå erbjuda de »råd och anvisningar», vilka länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län efter initiativ av vederbörande förste provinsialläkare åren 1928 och 1929 genom cirkulär tillställde hälsovårdsnämnderna på landsbygden. Bostadsutredningen föreslår, att för hela riket särskilda råd och anvisningar rörande bostads anordnande och skötsel utfärdas, avsedda att utgöra ledning för hälsovårdsnämnderna och övriga organ, som arbeta i folkhälsans tjänst, vid deras verksamhet för sunda bostäder och att samtidigt vara ett propagandamedel i ett målmedvetet arbete för höjande av landsbygdens bostadsstandard. Dessa råd och anvisningar böra tryckas och distribueras på statens bekostnad samt av hälsovårdsnämnd kostnadsfritt tillhandahållas person, som ämnar uppföra nytt bostadshus eller företaga mera omfattande till- eller ombyggnad, som avser nyinredning av boningsrum eller kök. Förslag till dylika råd och anvisningar har utarbetats av bostadsutredningen och finnes — vilket redan i det föregående antytts — som bilaga (bil. B) fogat vid detta betänkande.

63 I nyssnämnda förslag meddelas icke några närmare, rent byggnadstekniska anvisningar. Givetvis skulle vara önskvärt om även dylika kunde utfärdas, därvid i så fall hänsyn måste tagas till de inom skilda delar av vårt land rådande olika förhållandena m. m. Bostadsutredningen får i avseende härå erinra, att Kungl. Maj:t den 17 november 1933 ställt till svenska arkitektföreningens förfogande ett belopp av 4 250 kronor för utgivande av trycket av en handledning för uppförande och underhåll av lantbostäder. Enligt vad bostadsutredningen inhämtat ämnar arkitektföreningen genom ett av föreningen tillsatt utskott för byggnadsfrågor på landsbygden härutöver vidtaga vissa åtgärder i syfte att åstadkomma en höjning av byggnadskulturen på landsbygden. Dessa åtgärder skulle bestå i utförande av ingående undersökningar av behovet inom olika delar av landet, utgivande av broschyrer behandlande olika grenar av bostadsbyggnadsverksamhet samt innehållande konkreta och praktiska råd och anvisningar, uppgörande av goda typritningar jämte beskrivningar, m. m. Man framhåller, att denna verksamhet bör så organiseras att därigenom åstadkommes ett fortlöpande studium av behoven och påverkan å byggnadsverksamheten, varigenom teknikens framsteg vid varje tidpunkt skulle kunna bliva tillgodogjorda även på landsbygden.

64 AVD. III.

Bostadsövervakning. Kap. 1. Allmän översikt. Principer. Inom vårt land finnes redan nu ett antal organ, som skall ha verksamheten inriktad, bland annat, på landsbygdens bostäder. Dessa organ äro i första hand hälsovårdsnämnderna i de särskilda kommunerna, tjänsteläkarna samt distrikts- och dispensärsköterskorna. Över dem stå länsstyrelser och medicinalstyrelsen. Inom ett par landstingsområden ha vidare tillsatts särskilda funktionärer för bostadsinspektion. Vid först beträffar hälsovårdsnämnderna, skola dessa inom de olika kommunerna, bland annat, verka för att sunda bostäder beredas invånarna. Hälsovårdsnämnd kan, om så av behovet påkallas och om medel äro anslagna för ändamålet, antaga en eller flera tillsyningsmän för allmänna hälsovården ävensom andra biträden. Besvärsmyndighet i fråga om beslut av hälsovårdsnämnd är vederbörande länsstyrelse, som det även i övrigt åligger att vaka däröver att nämnderna fullgöra sina åligganden. Också medicinalstyrelsen samt vederbörande tjänsteläkare kunna ingripa gent emot nämnderna. I dylika fall göra medicinalstyrelsen och förste provinsialläkarna, därest ej rättelse på annat sätt åstadkommes, anmälan till länsstyrelsen och provinsialläkaren till förste provinsialläkaren. Den sistnämnde kan därefter föra saken vidare till länsstyrelsen, som har att vidtaga erforderliga åtgärder, förelägga lämpliga viten m. m. Över länsstyrelses beslut kan klagan föras i regeringsrätten. Vid sidan av hälsovårdsnämnderna skola tjänsteläkarna verka för bättre bostadsförhållanden. Enligt allmänna läkarinstruktionen åligger det förste provinsialläkaren att utöva tillsyn över den allmänna hälso- och sjukvården inom länet. Han skall sålunda vaka över iakttagandet av de härför meddelade föreskrifterna och jämväl i övrigt ägna tillsjm åt hälsovårdsförhållandena i allmänhet, särskilt å platser med större sammanträngd befolkning ävensom vid industriella anläggningar med större arbetsstyrka. Tillika bör han vinnlägga sig om att utröna de omständigheter, som förorsaka nedsättning av befolkningens livskraft och söka motarbeta för hälsan skadliga vanor och fördomar. Kännedom om den allmänna hälso- och sjukvården inom länet vinner förste provinsialläkaren bland annat under sina årliga tjänsteresor. Om han skulle finna, att hälsovårdsnämnd underlåter att fullgöra sina åligganden i avseende å allmänna hälso- och sjukvården, och kan han icke åstadkomma rättelse, äger han såsom redan angivits anmäla förhållandet hos länsstyrelsen.

65 Tillika åligger det förste provinsialläkaren, bland annat, att tillhandagå länsstyrelsen och menigheter inom länet med råd och anvisningar. Inom varje provinsialläkardistrikt åligger det vederbörande provinsialläkare att taga kännedom om distriktets naturbeskaffenhet, befolkningens levnadssätt, vanor och fördomar, beskaffenheten av bostäder, vatten, som användes till dryck eller matlagning, samt födoämnen och njutningsmedel, barnens vård och fysiska uppfostran m. m. ävensom av nämnda omständigheter härffytahde hälsovådliga förhållanden. För främjande av allmän sundhet skall provinsialläkaren söka medverkan av länsstyrelsen, förste provinsialläkaren, den underordnade medicinalpersonalen, de kommunala hälsovårds- och barnavårdsmyndigheterna samt prästerskapet i distriktet. Provinsialläkaren har att ägna tillsyn åt efterlevnaden av de för allmänna hälsooch sjukvården meddelade föreskrifterna. Där försumlighet i sådant avseende eller eljest sanitära missförhållanden iakttagas av honom, bör han efter sakens beskaffenhet söka bereda rättelse eller ock, såsom redan am givits, anmäla förhållandet hos förste provinsialläkaren. Det åligger provinsialläkaren att företaga vissa tjänsteresor i syfte att göra iakttagelser rörande de allmänna hälso- och sjukvårdsförhållandena. Förste provinsialläkaren utövar inseende över provinsialläkarnas verksamhet inom länet. Överinseendet över samtliga tjänsteläkares verksamhet tillkommer medicinalstyrelsen. Det åligger också länsstyrelserna att övervaka, att vederbörande läkare fullgöra sina skyldigheter. Inom vissa län ha, på sätt i det följande skall närmare beröras, landstingen vidtagit särskilda åtgärder för övervakande av landsbygdens bostäder. Slutligen ingår i en distriktssköterskas ordinära åligganden att i samband med sjukvård utöva upplysande och rådgivande verksamhet i avseende å bostadsvård, varjämte dispensärsköterskornas arbete i stor utsträckning går ut på övervakning av bostadsförhållandena, dock i allmänhet endast i fråga om de tuberkulösa eller för tuberkulos misstänkta hemmen. Bostadsutredningen har ansett sig böra undersöka i vad mån en effektivisering av den på bostadsförhållandena redan nu inriktade verksamheten kan och bör ske. Vad det gäller är därvid ej blott att öppna större möjligheter för ett effektivt arbete på bostadsområdet, utan också a t t / å detta arbete i gång och att ordna en intim samverkan mellan de olika övervakande organen. Jämsides härmed har övervägts spörsmålet om en rationellt anordnad, kontinuerlig bostadsinspektion på landsbygden. I avseende härå må följande framhållas. Enligt 8 § hälsovårdsstadgan skall i stad genom hälsovårdsnämndens försorg anordnas återkommande besiktning av bostäder, därvid särskild tillsyn skall ägnas beskaffenheten och skötseln av sådana bostäder, där missförhållanden i sanitärt hänseende mest kunna befaras. För landsbygden saknas motsvarande bestämmelse. Enligt de motiv, hälsovårdsstadgekommittén anförde, skulle anledningen härtill vara dels de stora kostnader iakttagandet av en sådan föreskrift måste medföra, dels ock 2335 33

60 den stora tidsutdräkt den skulle föranleda för hälsovårdsnämnden. Det torde emellertid knappast kunna förnekas, att denna argumentering i viss grad förlorade i skärpa, sedan man frångått kommitténs förslag angående större hälsovårdsområden på landet (sammanfallande med respektive provinsialläkardistrikt och extra provinsialläkardistrikt), varom närmare i det följande (sid. 67). I åtskilliga fall ha förslag framkommit, att jämväl på landet hälsovårdsnämnderna skulle åläggas anordna besiktning av bostäderna. Några ha tänkt sig en dylik inspektion med längre tidsintervaller — såsom exempelvis vart tionde år — medan andra föreslagit årlig besiktning. Jämväl andra typer av bostadsinspektion ha diskuterats, främst kanske dylik inspektion genom landstingens försorg. I sin skrivelse den 5 januari 1931 framhöll socialstyrelsen, såsom ovan påvisats, bland de frågor, som borde utredas, även spörsmålet huruvida periodiska besiktningar av byggnader och bostäder lämpligen kunde göras till ett åliggande jämväl för landsbygdens hälsovårdsmyndigheter samt huruvida det vore lämpligt att vid sidan av och över en dylik kommunal bostadsinspektion anordna en sådan inspektion för större distrikt, exempelvis landstingsområden. Emellertid borde, framhöll socialstyrelsen i fortsättningen, syftemålet mindre vara att skapa sträng kontroll med karaktär av uppsikt från myndigheternas sida än att för landsbygdens del åstadkomma organ för rationell vägledning och upplysningsverksamhet rörande bostadsförhållandena. Inom riksdagen har frågan om anordnande av bostadsinspektion jämväl för landsbygden varit före vid flera tillfällen. Redan 1909 och 1910 väcktes motioner i ämnet, vilka emellertid ej föranledde någon riksdagens åtgärd. Frågan kom motionsledes åter upp vid såväl 1919, 1921 som 1924 års riksdagar. Utredningsförslag avslogos därvid av riksdagen under åberopande huvudsakligen av, att man borde avvakta erfarenheterna av hälsovårdsstadgan och distriktsvårdsorganisationen. Slutligen har frågan berörts i motioner vid 1928, 1930, 1931 och 19;>2 års riksdagar, utan att föranleda annan åtgärd från riksdagens sida än att riksdagen i sin skrivelse den 13 maj 1930, nr 188, rörande undersökning angående lantarbetarnas bostadsförhållanden bland annat framhöll, att uppmärksamhet borde riktas på anordnande av en särskild bostadsinspektion på landsbygden, varigenom sannolikt i ett icke obetydligt antal fall avhjälpande av förefintliga brister skulle kunna ske utan nämnvärda kostnader, samtidigt som en upplysningsverksamhet i bostadshygieniskt avseende av betydande värde borde kunna utövas. Vid den första allmänna svenska bostadskongressen, som på initiativ av hyresgästernas riksförbund hölls i Stockholm på hösten 1930, fattades en resolution, däri bland imnat uttalades följande: »För att råda bot på allmänt erkända missförhållanden och som ett steg i riktning mot människovärdiga bostäder anser kongressen, att i första hand en ordnad bostadsinspektion bör eftersträvas. Varje landsting bör utse en

67 bostadsinspektör. Bostadsinspektören bör erhålla en ställning, som ger honom möjlighet att skaffa respekt åt gällande och blivande författningar, avsedda att trygga tillgången på sunda bostäder. Därjämte bör bostadsinspektören kunna tjänstgöra som konsulent för bostadsfrågor på landsbygden.» Frågan om bostadsinspektion på landsbygden har således länge varit aktuell. Som ett skäl emot upptagande av detta spörsmål till närmare övervägande har tidigare vid flera tillfällen framhållits, att man borde avvakta ytterligare erfarenheter av hälsovårdsstadgan. Anledning att av denna grund uppskjuta problemets lösande lärer numera, då tillräcklig erfarenhet måste anses ha vunnits rörande hälsovårdsstadgan, saknas. Bostadsutredningens erfarenheter under studieresor i olika delar av landet giva vid handen, att en rådgivande, upplysande och övervakande verksamhet i avseende å landsbygdens bostäder har en synnerligen betydelsefull uppgift att fylla; något som också bestyrkes av de uppgifter från hela landet om bostädernas beskaffenhet m. m., vilka bostadsutredningen inhämtat eller eljest varit för bostadsutredningen tillgängliga. En dylik verksamhet bör enligt bostadsutredningens mening taga sikte på ej blott byggnadernas beskaffenhet utan även bostädernas och hemmens underhåll och vård, bostädernas omgivningar ur sanitär synpunkt, m. m. Verksamheten bör jämväl vara så organiserad, att tillsynen av bostäderna kan ske kontinuerligt å varje plats.

Kap. 2. Hälsovårdsnämnderna. Om man bortser från sådana municipalsamhällen, som avses i 34 § hälso- Särskild vårdsstadgan, skall för varje kommun på landet finnas en hälsovårdsnämnd, ^sovårdsDenna skall, om ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt, utgöras av kommunal- "lagande*' nämnden. Särskild hälsovårdsnämnd skall tillsättas, där med hänsyn till * hälsovårdsfragor hälsovårdsområdes vidd, folkmängd eller andra förhållanden så prövas erfor' derligt. Bostadsutredningen har företagit en undersökning rörande förekomsten av särskilda hälsovårdsnämnder på landsbygden år 1931. Innan redogörelse meddelas för resultatet av denna undersökning, må lämnas följande historik. Enligt 1874 års hälsovårdsstadga tillkom närmaste inseendet över och befattningen med allmänna hälsovården på landet kommunalnämnden. Härutinnan föreslogs i det den 1 april 1915 avgivna betänkandet med förslag bland annat till ny hälsovårdsstadga en genomgripande förändring. I korthet innebar förslaget, att landskommunerna skulle upphöra att vara hälsovårdsområden och att kommunalnämndernas ledning av hälsovårdstillsynen inom vederbörande kommuner skulle avlysas. I stället skulle det skapas nya hälsovårdsområden, sammanfallande med respektive provinsialläkardistrikt och extra provinsialläkardistrikt. För varje dylikt nytt hälsovårdsområde skulle finnas en hälsovårdsnämnd, bestående av vederbörande provinsialläkare eller extra provinsialläkare såsom självskriven ledamot,

en av länsstyrelsen förordnad lantstatstjänsteman samt fem av landstinget valda ledamöter. Kommunalnämndernas befattning med den allmänna hälsovården skulle dock icke alldeles upphöra. På anmodan av de nya hälsovårdsnämnderna skulle kommunalnämnderna vara skyldiga att, var för sin kommun, avgiva yttranden i hälsovårdsfrågor, och det skulle vidare åligga kommunalnämnderna att biträda hälsovårdsnämnderna med utövandet av hälsovårdstillsynen samt att till vederbörande hälsovårdsnämnd göra de anmälningar, som kunde påkallas av sanitära missförhållanden. Någon självständig verksamhet i fråga om hälsovården skulle kommunalnämnderna emellertid icke utöva. Enligt propositionen nr 152 till 1919 års riksdag med förslag till hälsovårdsstadga m. m. ansåg sig Kungl. Maj:t icke kunna biträda hälsovårdsstadgekommitténs förslag i nu ifrågavarande del. I stället föreslog Kungl. Maj:t bibehållandet av primärkommunerna som hälsovårdsområden med enligt huvudregeln kommunalnämnderna såsom hälsovårdsorgan. Emellertid bereddes kommunerna enligt Kungl. Maj:ts förslag möjlighet att välja särskilda hälsovårdsnämnder, vilkas uppgift uteslutande skulle avse hälso- och sjukvård. Till motivering härav anfördes i propositionen huvudsakligen följande. Att ålägga alla kommuner att utse särskild hälsovårdsnämnd syntes icke böra komma i fråga. För ett stort antal smärre kommuner vore en särskild hälsovårdsnämnd säkerligen icke behövlig, och även i en del större kommuner, som omfattade ren jordbruksbygd, syntes en särskild hälsovårdsnämnd knappast få ett tillräckligt fält för sin verksamhet. I åtskilliga kommuner, som innefattade industriområden, syntes däremot särskilda hälsovårdsnämnder vara av behovet påkallade, och över huvud taget syntes dylika nämnder få en uppgift att fylla i sådana kommuner, där platser med mera sammanträngd befolkning förekomme, utan att detta dock lett till ifrågavarande platsers frånskiljande såsom municipalsamhällen. Det skulle kunna sättas i fråga, framhölls ytterligare i propositionen, att i hälsovårdsstadgan inrymma rätt för länsstyrelse att förplikta kommun att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd. Vinsten av en dylik bestämmelse syntes dock icke bliva synnerligen stor. Länsstyrelse skulle givetvis icke kunna öva något inflytande på den framtvingade hälsovårdsnämndens sammansättning^ och därest en kommun mot sitt bestridande ålagts att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd, syntes man knappast kunna förutsätta, att den på sådant sätt tillkomna nämnden skulle ådagalägga något särskilt intresse för sin uppgift. Däremot syntes det lämpligt, att såväl länsstyrelser som vederbörande tjänsteläkare sökte i godo förmå vederbörande kommuner att tillsätta särskilda hälsovårdsnämnder i så stor utsträckning, som ur hälsovårdens synpunkt kunde anses erforderligt. Det kunde antagas, att någon obenägenhet att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd icke skulle komma att göra sig gällande inom sådana kommuner, där särskild hälsovårdsnämnd verkligen vore av behovet påkallad. Riksdagen gjorde icke någon erinran mot Kungl. Maj:ts förslag i nu förevarande del. Som redan angivits, har bostadsutredningen företagit en undersökning rörande förekomsten av särskilda hälsovårdsnämnder på landsbygden år 1931. Resultatet härav framgår av följande tablå.

69 Kommuner Antal invånare

—1500 1501-2000 2001—2500 2501—3000 3 001—4 000 .. . 4001-5000 5 001—6 000 6 001—7 000 över 7 000 . .

Med särskild hälso- Utan särskild hälsovårdsnämnd vårdsnämnd

Antal

% av samtliga kommuner

Antal

%

Antal

%

1574 253 160 114 99 64 36 19 54

66-4 10-6 67 4-8 42 2-7 1-6 0-8 23

121 48 43 34 33 19 10' 7 17

7-7 19 26-9 29-8 33-s 29-7 27-8 36-8 31-5

1453 205 117 80 66 45 26 12 37

92-3 81 73-1 70-2 66 7 70-3 72-2 63-2 68-5

2 373

14o

2 041

86o

Anmärkas må, att i denna sammanställning icke ingå särskilda hälsovårdsnämnder i municipalsamhällen utan alltså endast hälsovårdsnämnder, tillsatta jämlikt 36 § hälsovårdsstadgan. Det må också framhållas, att i vissa län på sina håll tillsatts särskilda hälsovårdsnämnder för områden, vilka varken utgöra egna kommuner eller municipalsamhällen enligt 34 § hälsovårdsstadgan. Ej heller dessa hälsovårdsnämnder, som i annat sammanhang komina att närmare beröras, ha medtagits i ovanstående tablå. Landsbygdskommunerna skilja sig sins emellan i hög grad i fråga om invånarantal och ytvidd. I stort sett torde kunna sägas, att Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län inrymma större kommuner, såväl vad invånarantal som ytvidd angår, än rikets övriga län. x Med hänsyn härtill synes det vara av intresse att undersöka förekomsten av särskilda hälsovårdsnämnder dels inom riket med undantag av nyssnämnda fem län och dels inom de fem angivna länen. E n sådan undersökning, avseende år 1931, lämnar de resultat, som framgå av följande tablåer. Förekomsten år ld31 av särskilda, jämlikt 36 § hälsovårdsstadgan tillsatta hälsovårdsnämnder i riket utom Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Kommuner Antal invånare Antal

— 1500 1 5 0 1 - 2 000 ... 2 001—2 500 . 2 5 0 1 - 3 000 3 001—4 000 4 001—5 000 5 0 0 1 - 6 000 ... 6 001—7 000 över 7 000

1544 234 135 102 72 36 19 5 14 2161

% av samtliga utom de 5 länen 71-4 10-8 63 4-7 33 1-7 0-9 0-2 0-7 lOOo

Med särskild hälso- Utan särskild hälsovårdsnämnd vårdsnämnd Antal

%

Antal

%

116 46 42 33 28 11 5 2 5

7 T) 19-7

31i 32-3 38-9 30-6 26-3 40o 35-8

1428 188 93 69 44 25 14 3 9

92-5 80-3 68-9 67-7 61-1 69-4 73-7 60-o 64-2

86-6

Vad ytvidd men ej vad invånarantal beträffar äro k o m m u n e r n a i J ä m t l a n d s län j ä m förliga med kommunerna i de särskilt n ä m n d a 5 länen.

70 Förekomsten år 1931 av särskilda, jämlikt 36 § hälsovårdsstadgan tillsatta hälsovårdsnämnder i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Med särskild hälso- Utan särskild hälsovårdsnämnd vårdsnämnd

Kommuner Antal invånare Antal

— 1500 1501—2000 2001—2500 .. 2501—3000 3001—4000 . 4001—5000 5001—6000 6001—7000 .. över 7000

30 19 25 12 27 28 17 14 40 212

% av samtliga i de 5 länen

Antal

%

Antal

o/o

11-8 5'7 12-7 13-2 8-0 6-6 18-9

5 2 1 1 5 8 5 5 12

16-7 10-5 4-o 8-3 18-5 28-6 29-4 35-7 30-o

83-3 89-5 96-o 91-7 81-6 71-4 70'6 643 70-o

20 7

25 17 24 11 22 20 12 9 28 168

14l

9-o

79 3

Ytterligare må meddelas följande sammanställningar, utvisande dels antalet kommuner med invånarantal överstigande vissa gränser, dels i vad mån i dessa kommuner särskilda hälsovårdsnämnder år 1931 varit tillsatta jämlikt 36 § hälsovårdsstadgan. I. Hela riket. Kommuner

Med särskild hälsovårdsnämnd

Utan särskild hälsovårdsnämnd

Antal invånare Antal

överstigs m d e 1500 » 2000 » 2500 3000 » 4000 » 5000 6000 a 7000

II.

799 546 386 272 173 109 73 54

% av samtliga kommuner 33 6

23 16-8 11-5 7'3 4-G 3-i 2-3

Antal

%

Antal

%

210 162 119 85 52 33 23 17

26-3 29-7 30-8 313 30-1 303 31-5 31-5

' 589 384 267 187 121 76 50 37

73-7 70s 69-2 68-7 699 69-7 68-5 68-5

Hela riket utom Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Kommuner Antal invånare

överstigande 1500 2000 » 2 500 3000.. 4000 5000 6000 7000

Med särskild hälsovårdsnämnd

Utan särskild hälsovårdsnämnd

Antal

% av samtliga utom de 5 länen

Antal

%

Antal

%

617 383 248 146 74 38 19 14

28-6 17-8 11-5 6-8 3-6 1-8 0-9 0-7

171 125 83 50 22 11 6 5

27-7 32-6 335 34-2 29 7 28-9 31-6 35-6

446 258 165 96 52 27 13 9

72-3 67-4 66-5 65 s 70-3 71-i 68-4 64-4

71 III.

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Kommuner Antal invånare

överstig ande 1500 » 2000 2500 » 3000 4000 5000 6000 7000

Med särskild hälsovårdsnämnd

Utan särskild hälsovårdsnämnd

Antal

% av samtliga i de 5 länen

Antal

%

Antal

%

182 163 138 . 126 99 71 54 40

85-9 76-9 65-1 59-4 46-7 33-5 25-5 18-9

39 37 36 35 30 22 17 12

21 4 22-7 26-1 27-8 30-3 31 31-5 30

143 126 102 91 69 49 37 28

78-6 77-3 73-9 72-2 69-7 69 68-5 70

Från flera håll har givits uttryck åt den uppfattningen, att kommunalnämnderna, då de fungera såsom hälsovårdsnämnder, ofta icke ägnat bostadsförhållandena eller över huvud taget den allmänna hälsovården tillräcklig uppmärksamhet. Men även där särskilda hälsovårdsnämnder finnas inrättade, synas dessa på många håll ha visat en liknande overksamhet, när det gäller övervakandet av bostadsförhållandena. Ett indicium på den ringa omfattning, i vilken ingripanden mot bofälligheten på landsbygden ägt rum från hälsovårdsnämndernas sida, giva uppgifter, vilka bostadsutredningen införskaffat från länsstyrelserna angående de fall, som förekommit sedan hälsovårdsstadgans ikraftträdande den 1 januari 1920, då enligt beslut av vederbörande hälsovårdsnämnd, vilket sedermera efter besvär blivit föremål för länsstyrelses prövning och därvid ej av länsstyrelsen upphävts, förbud jämlikt 43 § hälsovårdsstadgan meddelats mot byggnads, lägenhets eller rums vidare användning för bostadsändamål. Eran icke mindre än 17 länsstyrelser meddelas nämligen, att dylika fall icke förekommit, beträffande tre länsstyrelser uppgives att hos envar av dem ett sådant fall förekommit, en länsstyrelse redovisar två fall, medan återstående tre länsstyrelser handlagt ett något större antal dylika mål under angivna tid på över 10 år. Orsakerna till det ringa initiativ från hälsovårdsnämndernas sida, som sålunda förekommit, må vara flera, men anledning finnes antaga, att i viss grad en av dem är den nuvarande kommunala hälsovårdsorganisationen, sådan densamma hittills utvecklat sig. Tillsättandet av särskild hälsovårdsnämnd i en kommun kan vara motiverat av skilda anledningar. Det skäl, man troligen oftast åberopat, torde vara, att plats eller platser med mera sammanträngd befolkning förekomme inom hälsovårdsområdet. Mera sällan lärer däremot enbart större folkmängd ha ansetts böra föranleda tillsättandet av särskild hälsovårdsnämnd. Såsom ovan återgivits, anfördes i propositionen nr 152 till 1919 års riksdag, bland annat, att även i en del större kommuner, som omfattade ren jordbruksbygd, en särskild hälsovårdsnämnd knappast syntes få ett tillräckligt fält för sin verksamhet. I viss mån äger detta enligt bostadsutredningens me-

72 ning sin riktighet, men vissa betydelsefulla reservationer måste dock göras. Sålunda torde den omständigheten, att en kommun omfattar ren jordbruksbygd, icke utan vidare tala för ett mindre krävande hälsovårdande arbete. I kommuner av storbrukskaraktär, där alltså en betydande lantarbetarbefolkning och även torpbefolkning förekommer, finnes säkerligen ofta ett rikt fält för hälsovårdande verksamhet. Sin relativa riktighet lärer påståendet däremot ha i kommuner, där småbruk och bondgårdar förhärska. Oavsett kommunernas sins emellan skiftande allmänna struktur torde emellertid vara uppenbart — och saken har kommit till tydligt uttryck i hälsovårdsstadgan — att större folkmängd redan i och för sig liksom även hälsovårdsområdes vidd äro betydelsefulla faktorer, då fråga uppkommer om behövligheten av särskild hälsovårdsnämnd. Inom kommuner med olika folkmängd men i övrigt av samma allmänna struktur är otvivelaktigt hälsovårdsarbetet mera krävande inom den större än i den mindre kommunen. Härtill kommer, att i större kommuner kommunalnämndernas arbete, i vad det angår andra ärenden än hälsovårdsfrågor, blir så avsevärt, att hälsovårdsfrågorna lätt bliva eftersatta. Den redogörelse, som i det föregående lämnats för förekomsten av särskilda hälsovårdsnämnder år 1931, och den erfarenhet, som sedan hälsovårdsstadgans ikraftträdande vunnits rörande hälsovårdsnämndernas verksamhet, giva vid handen, att dylika nämnder icke tillsatts i alla de fall, då så varit erforderligt, och näppeligen torde heller utvecklingen i detta hänseende motsvara de förhoppningar, som man gjorde sig vid hälsovårdsstadgans tillkomst. Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår bostadsutredningen, att tillsättande av särskild hälsovårdsnämnd' göres obligatoriskt för större kommuner. Det må i detta sammanhang framhållas betydelsen av att de särskilda hälsovårdsnämnderna erhålla en med hänsyn till hälsovårdens krav bestämd sammansättning. Lämpligt synes vara att, om så är möjligt, läkare är ledamot i nämnden. Föreskrift om obligatorisk särskild hälsovårdsnämnd lärer däremot icke böra meddelas i fråga om smärre kommuner. Möjligheterna att utse för uppdraget lämpliga, av andra kommunala bestyr icke alltför arbetstyngda personer, torde i fråga om dylika kommuner i regel vara begränsade. En annan väg synes böra följas. I 7 § av lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård är föreskrivet, att mindre kommun må, där så med hänsyn till förhållandena prövas lämpligen kunna ske, av Kungl. Maj:t för viss tid eller tills vidare befrias från skyldigheten att ha särskild barnavårdsnämnd. I sådant fall skall barnavårdsnämnden utgöras av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med präst samt lärare eller lärarinna. 8 § 2 mom. av samma lag föreskriver vidare, att kommun, där barnavårdsnämnden har sådan sammansättning, som i 7 § sägs, skall utse en av nämndens ledamöter med särskild insikt i och intresse för barnavårds- och uppfostringsfrågor att för den tid han är vald till ledamot eller, beträffande den som utan val är ledamot av nämnden, för en tid av fyra år, vara föredragande i ärenden, som ankomma på nämndens prövning. Sistnämnda föreskrift föreslogs på sin tid av socialstyrelsen, som därvid framhöll följande.

73 Om man av praktiska skäl funne det tillrådligt, att i mindre kommuner ett redan befintligt organ finge fungera såsom barnavårdsnämnd, kunde det icke undvikas, att detta organ finge sitt intresse delat mellan sina förutvarande uppgifter och de nya. Styrelsen, som erkänt detta såsom en brist, hade sökt utfinna en organisatorisk anordning, som vore ägnad att fylla densamma. I sådant hänseende föresloge styrelsen, att inom kommun, där fattigvårdsstyrelsen fungerade såsom barnavårdsnämnd, en ledamot av sistnämnda styrelse utsåges att fungera såsom föredragande ledamot för barnavårdsärenden. Det skulle åligga denne ledamot att förskaffa sig noggrann kännedom om gällande författningsföreskrifter på området, att aktgiva på alla förhållanden, som vore ägnade att påkalla^ nämndens uppmärksamhet, att förbereda och för nämnden föredraga barnavårdsärenden samt tillse, att av nämnden beslutade åtgärder bringades i verkställighet. Motsvarande föreskrift torde av enahanda skäl böra meddelas för de fall, då hälsovårdsnämnden utgöres av kommunalnämnden. Anmärkas må, att dylik anordning även finnes i fråga om nykterhetsnämnderna. Det skulle givetvis vara till föredraganden, som övriga bostadsövervakande organ — tjänsteläkare, sköterskor m. m. — hade att vända sig med eventuella anmärkningar. Gränsdragningen mellan kommuner med större och mindre folkmängd synes i förevarande hänseende böra ske vid ett invånarantal av 3 000 personer. Avgörande bliva härvid förhållandena vid tidpunkten, då val av ledamöter skall äga rum. Med ledning av siffrorna för år 1931 skulle förslaget innebära, att 272 kommuner, med en sammanlagd folkmängd överstigande V3 (c:a 37 %) av hela folkmängden på landsbygden (utom köpingar och municipalsamhällen) skulle bliva förpliktade tillsätta särskilda hälsovårdsnämnder. Härav äro 126 kommuner belägna inom Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt 146 kommuner inom riket i övrigt. Av nämnda 272 kommuner hade 187 år 1931 icke tillsatt särskilda hälsovårdsnämnder. En ytterligare möjlighet till effektivisering av hälsovårdnämndernas arbete må här i korthet beröras. Förut har påpekats, att hälsovårdsnämnd kan, om så av behovet påkallas och om medel äro anslagna för ändamålet, antaga en eller flera tillsyningsmän för den allmänna hälsovården. Genom anställande av dylika kan givetvis ökad effekt uppnås i den hälsovårdande verksamheten över huvud "taget och således jämväl beträffande bostadstillsynen, i synnerhet därest tillsyningsmännen äga nödiga kunskaper och teknisk färdighet beträffande ärenden, som de skola handlägga. Erinras må, att medicinalstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 november 1926, på framställning av svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet, hemställde om anvisande av anslag för anordnande av kurser för utbildande av hälsovårdstillsynstjänstemän, vilken hemställan emellertid jämlikt beslut den 4 januari 1928 icke föranledde till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Då nu fråga är om åtgärder till förstärkning av den kommunala hälsovårdsorganisationen, ligger det nära till hands att upptaga spörsmålet om utbildning av hälsovårdstillsyningsmän till förnyat övervägande. Det synes troligt, att kom-

74 munernas intresse för anställande av tillsyningsmän skulle ökas, därest sådana med god utbildning och alltså med större förmåga att göra en gagnande insats på hälsovårdsområdet stode till buds. Bostadsutredningen har i förevarande sammanhang ansett sig böra peka härpå. I det föregående antyddes, att i vissa lan på sina håll tillsatts särskilda hälsovårdsnämnder för områden, vilka varken utgöra egna kommuner eller municipalsamhällen enligt 34 § hälsovårdsstadgan. Dylika hälsovårdsnämnder förekommo år 1931 i Östergötlands, Kristianstads, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län. Då det icke syntes stå i full överensstämmelse med hälsovårdsstadgans föreskrifter att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd för allenast en del av det i 35 § samma stadga angivna hälsovårdsområdet, anhöll bostadsutredningen, med påpekande härav, hos vederbörande förste provinsialläkare om vissa uppgifter. Dessa uppgifter avsågo, vilken myndighet, som utsåge ledamöter i särskild hälsovårdsnämnd för blott en del av vederbörande kommun, huruvida ledamotskap i dylik hälsovårdsnämnd möjligen ansåges endast kunna tillkomma person, som vore bosatt inom den ifrågavarande kommundelen, huruvida en sådan särskild hälsovårdsnämnd ansåges inom sitt begränsade område äga samma befogenhet att meddela förelägganden m. ni., som i allmänhet tillkomme hälsovårdsnämnd enligt hälsovårdsstadgan, samt slutligen om hälsovårdsnämnden (kommunalnämnden) för själva kommunen ägde eller saknade befogenhet att handlägga hälsovårdsärende, som berörde blott den med särskild hälsovårdsnämnd försedda kommundelen. Tillika anhölls om ett uttalande, huruvida det skulle vara lämpligt att i hälsovårdsstadgan föreskriva uttrycklig rätt för kommun att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd för blott en del av kommunens område även då icke för denna del hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad ansåges böra bliva tillämpliga. Svaren äro mycket skiftande. Medan på visst håll ansetts, att hinder ej mötte att, på sätt förekommit, tillsätta hälsovårdsnämnd för blott en del av det i 35 § hälsovårdsstadgan angivna hälsovårdsområdet, och att anledning till lagstiftning på området saknades, ha andra funnit ifrågavarande hälsovårdsnämnder olagligt tillsatta och understrukit behovet av bestämmelser i ämnet. Det har i en del av sistberörda fall ifrågasatts, att förutsättning för särskild hälsovårdsnämnd skulle vara, att särskild hälsovårdsordning gällde för området i fråga. Såsom myndigheter, vilka utsett ledamöter i de redan nu för kommundelar tillsatta hälsovårdsnämnderna, ha angivits kommunalfullmäktige i vederbörande kommuner. P å frågan, huruvida ledamotskap skulle kunna tillkomma även personer, bosatta utom kommundelen, ha mot varandra stridande svar lämnats. Befogenhet för särskild hälsovårdsnämnd att ingripa har beträffande hittills tillsatta nämnder ansetts förefinnas, medan hälsovårdsnämnden för kommunen i övrigt ansetts sakna befogenhet att handlägga ärende, som enbart berör den med särskild hälsovårdsnämnd försedda kommundelen. Den kommunala hälsovårdsorganisationen bör för att arbeta med största

75 möjliga effekt så smidigt som möjligt kunna anpassa sig efter de å olika platser mycket olikartade förhållandena. Utan att äga direkt författningsstöd har en organisationsform utvecklat sig, liggande mellan municipalsamhällen enligt 34 § och hälsovårdsområden enligt 35 § hälsovårdsstadgan. Det utmärkande för denna är, att särskilda hälsovårdsnämnder tillsatts för kommundelar, där hälsovårdsföreskrifterna för landet med eller utan kompletteringar i enligt 54 § antagna hälsovårdsordningar tillämpas. Förekomsten inom olika delar av landet av dylika hälsovårdsnämnder tyder på att visst behov därav förefinnes, vilket också vitsordats från annat håll. Bostadsutredningen har i anledning härav funnit sig böra föreslå en komplettering av hälsovårdsstadgan sålunda, att del av kommun må, när särskilda omständigheter därtill föranleda, kunna utbrytas för att särskilt för sig bilda ett hälsovårdsområde. För dylikt hälsovårdsområde skall enligt bostadsutredningens förslag finnas särskild hälsovårdsnämnd. Specialföreskrifter angående tillsättandet av sådan nämnd, om behörighet att vara ledamot i densamma m. m. lära icke erfordras, utan böra även här följas de i fråga om särskilda hälsovårdsnämnder för landskommuner eljest tillämpliga reglerna. Härav följer bland annat, att även person, bosatt utanför det utbrutna hälsovårdsområdet, blir valbar i hälsovårdsnämnden för detta område, vilket understundom torde underlätta lämpliga personval. I överensstämmelse med vad fallet är vid uppdelning av kommun på två eller flera pensionsdistrikt bör länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva gällande kraft åt beslut, som avser utbrytning av kommundel för att särskilt för sig bilda ett hälsovårdsomrucle. Det bör därför åligga kommunen att underställa dylikt beslut länsstyrelsen, som bör äga att antingen oförändrat fastställa eller ock, med angivande av skälen, ogilla detsamma. Vid prövningen av sålunda underställt beslut åligger det givetvis länsstyrelsen att beakta, att sådan utbrytning, som här avses, endast må äga rum, när särskilda omständigheter därtill föranleda. Bostadsutredningen vill understryka vikten av att i varje fall en ingående lämplighetsprövning företages av länsstyrelsen. Härvid är att märka, att några fixa regler för bedömandet knappast torde kunna uppställas. Den omständigheten, att viss kommundel är i fråga om bebyggelse e. dyl. väsentligen olikartad mot kommunen i övrigt, torde understundom, vare sig särskild hälsovårdsordning är antagen för kommundelen eller ej, tala för kommundelens utbrytning som särskilt hälsovårdsområde. Men någon allmängiltig regel är detta ej och framför allt är angeläget framhålla att enbart den omständigheten att särskild hälsovårdsordning gäller för viss kommundel icke bör tagas till intäkt för densammas utbrytning. E t t annat skäl för utbrytning utgör kommuns betydande ytvidd. Ej heller i dylika fall bliva reglerna allmängiltiga. I varje särskilt fall får tydligen i hela dess vidd till prövning upptagas frågan om den lämpligaste formen för hälsovårdsarbetets bedrivande inom kommunen samt vägas fördelarna av en utbrytning mot de därmed förenade nackdelarna, varvid bör beaktas att sönderbrytande av den kommunala enheten i och för sig icke torde vara eftersträvansvärt, framför allt icke i åtskilliga smärre delar. Det är här fråga om en bestämmelse,

76 vilken, såsom lämplig att tillämpa allenast i vissa undantagsfall, måste handhavas med stor urskillning. Över av länsstyrelse vägrad fastställelse bör klagan få föras av kommunen. Med hänsyn till att, utan särskild föreskrift, stad anses äga rätt att besvära sig över vägrad fastställelse av sådan hälsovårdsföreskrift, som jämlikt 30 § hälsovårdsstadgan antagits av stadsfullmäktige, torde ej heller i förevarande fall erfordras något stadgande angående besvärsrätt utöver dem, som redan äro meddelade i 60 § hälsovårdsstadgan. I detta sammanhang har även det motsatta spörsmålet diskuterats, nämligen huruvida ej i vissa fall ett förenande av mycket små grannkommuner i ett gemensamt hälsovårdsområde borde ske till gagn för hälsovårdsarbetet eller om över huvud taget, såsom hälsovårdsstadgekommittén på sin tid föreslog, primärkommunerna borde avskaffas såsom hälsovårdsområden och i stället större dylika områden tillskapas. Bostadsutredningen, som håller före, att ett samarbete smärre kommuner emellan kan vara av stor betydelse för genomförande av ett planmässigt hälsovårdsarbete på landsbygden, vill emellertid i avseende härå allenast peka på den möjlighet, som med tillämpning av 39 § hälsovårdsstadgan erbjuder sig, att för flera kommuner gemensamt antaga tillsyningsmän för den allmänna hälsovården. Denna väg torde böra prövas, innan ytterligare åtgärder vidtagas. I överensstämmelse med vad sålunda i skilda sammanhang anförts har utarbetats förslag till ändring av 35 och 36 §§ hälsovårdsstadgan på sätt framgår av vid detta betänkande fogad bilaga (bil. A). Hälsovårds- Såsom orsak till hälsovårdsnämndernas overksamhet i fråga om övervakande 'f^enhe^att a v bostadsbeståndets kvalitet, vård och utnyttjande har från flera håll uppingripa vid givits den vaga formuleringen av hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser. I bofällighet o l i k a sammanhang har framhållits, att dessa alltför allmänt hållna stadganden lämna för stort spelrum för olika åsikter om var gränsen för hälsofarlighet skall dragas, varigenom synnerligen skiftande uppfattningar i bostadshygieniska frågor kommit att göra sig gällande vid bestämmelsernas tillämpning. I vad angår föreskrifter beträffande bostädernas beskaffenhet åberopas vad ovan anförts under avdelning I I . Emellertid är hälsovårdsnämnds arbete för bostadshygienen ej blott beroende på de föreskrifter, som reglera bostädernas kvalitet, utan i lika hög grad på bestämmelserna angående nämndens befogenhet att ingripa vid bofällighet m. m. De huvudsakliga bestämmelserna härom återfinnas, vad landsbygden beträffar, i 43 § 4 mom. hälsovårdsstadgan. I avseende å nämnda författningsrum må följande historik lämnas. Redan i det föregående har erinrats, att några specialbestämmelser rörande bostädernas beskaffenhet ur hygienisk synpunkt icke voro meddelade i 1874 års hälsovårdsstadga, men att vederbörande myndigheter däruti gåvos rätt att ingripa i vissa fall, då lägenhets beboende prövades vara i hög grad förenat med våda för de inneboendes hälsa. Närmare angivet föreskrevs i

77 § 13 mom. 1 av nämnda stadga, att hälsovårdsnämnd ägde till uthyrande förbjuda lägenhet, vars beboende till följd av byggnadens beskaffenhet, av osnygghet eller av annan orsak prövades vara i hög grad förenat med våda för inneboendes hälsa, intill dess det felaktiga var avhulpet och åtgärden härutinnan blivit av nämnden godkänd. Var lägenheten redan uthyrd, kunde nämnden förelägga ägaren viss, efter omständigheterna lämpad tid för lägenhetens utrymmande. Likaledes kunde nämnden förbjuda att i ett och samma rum så stort antal personer inhyrdes, att genom deras sammanboende större fara för hälsan kunde uppkomma. De föreskrifter, som nu återgivits, gällde i första hand för städerna, men skulle jämlikt särskild bestämmelse tillämpas även på landet, där dock kommunalnämnd fungerade i stället för hälsovårdsnämnd. Enligt hälsovårdsstadgekommitténs förslag, vilket, såsom tidigare närmare berörts, jämväl innefattade bestämmelser angående vissa allmänna sanitära fordringar på boningsrum och kök, skulle hälsovårdsnämnd äga förbjuda, att rum, vars beboende prövades i följd av byggnadens beskaffenhet, osnygghet eller annan orsak vara förenat med fara för hälsan, finge för sådant ändamål tagas i bruk, förrän det felaktiga vore avhulpet och de därför vidtagna åtgärderna blivit av nämnden godkända. Hade rummet redan tagits i bruk, skulle nämnden kunna förelägga viss, efter omständigheterna lämpad tid för felaktighetens avhjälpande eller ock, där så prövades nödigt, för rummets utrymmande. Funnes felaktigheten vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas, ägde hälsovårdsnämnden förbjuda rummets vidare användande. Vidare skulle hälsovårdsnämnd äga förbjuda, att i ett och samma boningsrum så stort antal personer inhystes, att genom deras sammanboende fara för hälsan kunde uppkomma, dock att dylikt förbud ej finge meddelas, därest de i rummet boende tillhörde samma familj, utan så vore, att större fara för hälsan förelåge och annan bostad på kommunens bekostnad tillhandahölles, för den händelse sådant av behovet påkallades. Vad som sålunda sagts om boningsrum skulle också i tillämpliga delar gälla om kök. Som motivering anförde kommittén bland annat följande. Bestämmelserna avsåge att angiva normen för hälsovårdsnämndens befogenhet i fråga om hälsofarliga bostäder. Kommittén hade ansett såsom det enda riktiga, att nämndens befogenhet borde inträda, så snart fara för hälsan hos de inneboende prövades vara för handen. Att avgöra detta syntes i de flesta fall icke komma att vålla några större svårigheter för nämnden, vilken ju hade att tillgå nödig sakkunskap.1 Med »byggnadens beskaffenhet» menades varje hos byggnaden förefintlig brist, vilken prövades medföra sådan fara, t. ex. att den vore bofällig eller synnerligen osnygg eller att den vore fuktig. Ett rum, vars beboende prövades vara förenat med fara för hälsan, borde, därest det icke redan vore taget i bruk av den, som för den närmaste framtiden skulle begagna detsamma, under inga förhållanden få användas förr, än det felaktiga vore avhjälpt. Bästa kontrollen på att rummet bleve försatt i ordentligt skick, syntes vara att låta nämnden godkänna de för sådant ändamål vidtagna åtgärderna. För att ett sådant godkännande skulle kunna lämnas av 1 Härmed syftades givetvis på de av kommittén föreslagna hälsovårdsnämnderna. ovan sid. 67.

Jfr

78 nämnden, fordrades ju uppenbarligen, att n ä m n d e n själv eller genom a n n a n verkställt besiktning å rummet. Hade rummet redan tagits i bruk, kunde man tänka sig två fall, antingen att det felaktiga vore till sin beskaffenhet sådant, a t t rummets beboende under den jämförelsevis korta tid, som åtginge för avhjälpandet, icke kunde sägas medföra någon vidare fara för de inneboendes hälsa. Någon anledning att låta u t r y m m a det förefunnes då icke. Eller också kunde felaktigheten vara sådan, att rummet icke ens under n ä m n d a tid borde få bebos. I så fall hade nämnden att påbjuda dess u t r y m m a n d e , varvid den kortast möjliga frist borde lämnas. Vid bestämmandet av denna frist måste naturligtvis hänsyn tagas till svårigheten att anskaffa annan erforderlig bostad, till de olika kostnader, som bleve en följd av påbudets genomförande mer eller mindre brådstörtat o. s. v. Skulle emellertid rummet icke under n å g r a omständigheter kunna sättas i nöjaktigt skick, syntes konsekvensen fordra, att dess vidare användande förbjödes. Ofta förekomme väl näppeligen sådana fall, men utan ett stadgande av dylikt innehåll syntes svårigheter möta att bortrensa en del mindervärdiga bostäder, vilkas menliga inverkan på individen i synnerhet under uppväxtåren erfarenheten nogsamt visat. För en riktig tolkning av bestämmelserna vore det nödvändigt att äga en rätt uppfattning av innebörden hos det däri förekommande ordet »boende». Härmed menades naturligtvis ej endast, att rummet begagnades såsom sovrum, utan stadgandet hade tillämpning jämväl på rum, vilka användes såsom matsal, arbetsrum o. dyl. Vad anginge den av kommittén föreslagna föreskriften mot trångboddhet, hade ordet »inhysa» använts för att utmärka, att stadgandet ägde tillämplighet såväl då hyresersättning skulle utgå, som ock då detta icke vore fallet. Vidare hade dittills saknats varje medel att förhindra de hälsovådliga följderna av trångboddhet, då fråga vore om en enda familjs medlemmar. Att även i detta fall det allmänna borde ha möjlighet, ej blott rättighet utan jämväl skyldighet, a t t ingripa, syntes icke kunna bestridas, särskilt om man toge hänsyn till de medlemmar av familjen, vilka tillhörde det uppväxande släktet. Något annat skydd än det, som från det allmännas sida komme dem till del, syntes de sällan i förevarande hänseenden kunna påräkna. Om således även i detta fall det allmänna borde ha möjlighet att ingripa, återstode att avgöra, under vilka omständigheter ett sådant ingripande borde ifrågakomma. Och i detta fall syntes man icke, med hänsyn till de stora olägenheter eller svårigheter, som kunde uppstå för familjen, endast böra fordra, att fara skulle kunna uppkomma, u t a n nödgades man nog här bibehålla fordran, att större fara kunde vara för handen. Omständigheterna kunde emellertid vara sådana och vore det nog oftast, att familjen saknade förmåga på grund av ekonomiska skäl att råda bot för trångboddheten. Vore detta fallet, måste kommunen träda emellan och anvisa nödig utväg för bostadsfrågans ordnande, innan nämnden kunde meddela sådant förbud, som här avsåges. I K u n g l . Maj:ts p r o p o s i t i o n n r 152 till 1919 å r s r i k s d a g m e d förslag till h ä l s o v å r d s s t a d g a m. m. u n d e r k a s t a d e s k o m m i t t é f ö r s l a g e t i d e n n a d e l vissa ä n d r i n g a r . B l a n d a n n a t u t e s l ö t s förbehållet, att i n g r i p a n d e t m o t familjet r å n g b o d d h e t skulle vara b e r o e n d e av, h u r u v i d a a n n a n b o s t a d p å k o m m u n e n s bekostnad tillhandahölles, såsom saknande praktisk betydelse, då någon legal s k y l d i g h e t för k o m m u n e n i förevarande a v s e e n d e icke förefunnes. K u n g l . Maj:ts förslag i n u i f r å g a v a r a n d e d e l l ä m n a d e s av r i k s d a g e n u t a n erinran. I a n l e d n i n g av vad s å l u n d a f ö r e k o m m i t erhöllo första och a n d r a s t y c k e n a av 43 § 4 m o m . h ä l s o v å r d s s t a d g a n följande, ä n n u g ä l l a n d e l y d e l s e :

79 / fråga om mm, vars beboende prövas i följd av bristfällighet i byggnadens anordnande, osnygghet eller annan orsak vara förenat med fara för hälsan, äger hälsovårdsnämnden förelägga viss, efter omständigheterna lämpad tid för felaktighetens avhjälpande eller, där så prövas nödigt, för rummets utrymmande eller ock, om felaktigheten finnes vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas, förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål. Hälsovårdsnämnden må ock förbjuda, att i ett och samma rum så stort antal personer inhysas, att genom deras sammanboende fara för hälsan kan uppkomma. Sådant förbud får dock ej meddelas, därest de i rummet boende tillhöra samma familj, såvida icke större fara för hälsan föreligger. Jämlikt femte momentet skola bestämmelserna även gälla i fråga om kök. Vidkommande till en början första stycket, ger ju detta hälsovårdsnämnd rätt att ingripa, då fara för hälsan anses föreligga, samt reglerar närmare på vad sätt dylikt ingripande bör ske. Enligt författningstexten kunna, alltefter skiftande sakläge, tre olika vägar följas. Antingen kan hälsovårdsnämnden förelägga viss tid för felaktighetens avhjälpande eller viss tid för rummets utrymmande eller också kan nämnden förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål. Av motiven framgår, i avseende å föreläggande om rums utrymmande, att meningen icke varit att enbart sådant föreläggande skall meddelas. Detta vore ju också meningslöst. Hälsovårdsnämnd bör, därest omständigheterna därtill föranleda, förordna att felaktigheten skall inom viss tid vara avhjälpt, samt därjämte föreskriva, att rummet, intill dess felaktigheten blivit avhjälpt, skall utrymmas. Under åberopande av den stora betydelsen, att fullt tydliga direktiv lämnas hälsovårdsnämnderna i hälsovårdsstadgan, föreslår bostadsutredningen ändring av författningstexten i enlighet med vad nyss anförts. Enligt nuvarande avfattning äger hälsovårdsnämnd vidtaga förut berörda åtgärder, då fara för hälsan föreligger. I sådant fall bör emellertid hälsovårdsnämnd ha ej blott rättighet utan jämväl skyldighet att ingripa, vilket lärer böra komma till tydligt uttryck i författningstexten. Under avdelning I I härovan har närmare redogjorts för hälsovårdsstadgans nuvarande föreskrifter rörande bostädernas beskaffenhet, och ha i avseende å dessa framlagts vissa ändringsförslag. Såväl i sin nuvarande lydelse som enligt bostadsutredningens förslag äro de bostadskvaliteten reglerande föreskrifterna så avfattade, att icke nödvändigtvis »fara för hälsan» uppstår, då ett rum i något hänseende icke uppfyller någon av de i bestämmelserna angivna fordringarna. För närvarande saknas i hälsovårdsstadgan varje föreskrift angående hälsovårdsnämnds rätt att ingripa mot bostad, som icke uppfyller någon eller några av föreskrifterna i de tre första momenten av 43 § hälsovårdsstadgan men likväl ej kan anses hälsofarlig, och med hänsyn till bestämmelserna i det nu förevarande fjärde momentet av samma paragraf torde icke ha varit uteslutet, att nämnd ansett sig sakna dylik befogenhet. Betydelsen av kvalitetsföreskrifterna blir uppenbarligen i sådana fall illusorisk. Enligt bostadsutredningens uppfattning bör hälsovårdsnämnd äga rätt

80 att, så snart någon av nyssnämnda föreskrifter icke är uppfylld, meddela föreläggande angående felaktighetens avhjälpande. En viss diskretionär prövningsrätt lärer dock härvid böra förbehållas nämnden. Ovillkorlig skyldighet att ingripa bör först inträda, då beboende av rum prövas vara förenat med fara för hälsan. I detta sammanhang har även övervägts, huruvida i hälsovårdsstadgan kunde angivas mot vem, i olika fall, föreläggande eller förbud skall riktas. Någon allmän regel härför lärer emellertid icke kunna meddelas, då i olika fall torde böra förfaras på olika sätt. Bostadsutredningens förslag till ändring av första stycket av 43 § 4 mom. hälsovårdsstadgan framgår av 43 § 9 mom. i det härmed framlagda förslaget till ändringar i samma stadga (bil. A). Till ytterligare motivering av ändringsförslaget hänvisas till förslaget till råd och anvisningar rörande bostads anordnande och skötsel (bil. B). Vad angår trångboddhetsbestämmelserna får bostadsutredningen föreslå, att den begränsande föreskriften i fråga om rum, bebodda av personer, tillhörande samma familj, må bortfalla. Då fråga icke är om minderåriga, synes all anledning saknas att med hänsyn till angelägenheten av att familjen hålles samman tolerera hälsofarliga bostadsförhållanden. Och då fråga är om minderåriga torde hälsosynpunkten böra sättas i första rummet. Erinras må, att då barn i föräldrahemmet utsattes för fara till liv eller hälsa, barnavårdsnämnd har att vidtaga åtgärder i enlighet med lagen om samhällets barnavård. Dylika åtgärder lära understundom motiveras av ohygieniska bostadsförhållanden, och skyldighet for barnavårdsnämnd att ingripa inträder, så snart fara för hälsan föreligger. Jämväl för hälsovårdsnämnd bör rätt att ingripa finnas, så snart fara för de inneboendes hälsa föreligger. Det nuvarande uttrycket »större fara» torde i själva verket ha väsentligen förhindrat stadgandets tillämpning. Om alltså bostadsutredningen i förevarande avseende vill åt hälsovårdsnämnd inrymma större maktbefogenhet än hittills, måste emellertid samtidigt understrykas, att trångboddhetsbestämmelserna givetvis skola tillämpas med urskillning, så att ej till följd av ett ingripande förhållandena i själva verket förvärras. I bostadsutredningens frågeformulär angående införande av nya eller skärpta minimifordringar beträffande bostäder på landsbygden ifrågasattes, bland annat, bestämmelser angående minimiantal rum och minimigolvyta i för familj avsedda bostäder. I avseende härå har ovan framhållits, att, om över huvud taget laglig reglering i dessa hänseenden anses böra ske, denna borde äga rum antingen — vad angår lönearbetare — i samband med avtalslagstiftning eller ock i sammanhang med de allmänna föreskrifterna om ingripande mot trångboddhet. Vad beträffar minimiantal rum ifrågasattes i nyssnämnda formulär bland annat en föreskrift, att för familj avsedd bostad skulle bestå av minst två rum och kök. Härom må framhållas följande. Men hänsyn till de utomordentliga ekonomiska konsekvenserna av en dylik bestämmelse, därest den-

81 samma avsåge jämväl befintliga bostäder, lärer till en början föreskriften endast kunna göras tillämplig å nybyggnader. Erfordras en sådan bestämmelse? Bostadsutredningen kommer i det följande att föreslå en anordning, vilken skall möjliggöra för hälsovårdsnämnd att öva visst inflytande på nybyggnadsföretag. En stigande upplysning i bostadshygien och skärpt bostadsövervakning, vilket bostadsutredningen i annat sammanhang ämnar föreslå, torde också medföra, att man får räkna med större förtänksamhet och omsorg än vad möjligen tidigare varit fallet från byggnadsföretagarnas sida vid nybyggande av bostäder, bland annat då i avseende på rumsantal. Men härtill kommer, att bostäder om ett rum och kök, vilka — bebodda av en mindre familj — givetvis icke i sig behöva vara ohygieniska, understundom i själva verket äro mera eftertraktade och jämväl mera i överensstämmelse med innevånarnas allmänna villkor än bostäder på flera rum. Bland annat sammanhänger detta med uppvärmningskostnaderna. Det kan påpekas, att man ej så sällan påträffar lägenheter om två eller flera rum och kök, där allenast ett rum användes vintertid, kanske — i brist på möbler, för att bespara arbete eller av någon annan anledning — under hela året. Värdet av en lagstiftning, som möjligen i stor utsträckning allenast skulle leda till ökat antal dylika kallrum eller, såsom också ibland påträffas, »finrum», synes ej vara synnerligen stort. Det lärer i stället få ankomma på rättstillämpningen, som smidigt kan anpassa sig efter de särskilda fallen och efter de ingalunda från tid till annan enhetliga uppfattningarna om när hälsofarlighet föreligger, att öva inflytande på utvecklingen i förevarande avseende. Det är härvid angeläget att påpeka, att hälsofarlighet ej blott har avseende på den fysiska hälsan utan även på den psykiska. Föreskrift, stadgande skyldighet för hälsovårdsnämnd att ingripa gentemot för familj avsedd bostad, som ej består av minst ett rum och kök, torde icke vara sakligt befogad. Endast i undantagsfall lärer numera förekomma bostäder, bestående av enbart ett rum och bebodda av familjer med barn. I ett sådant fall och om familjen dessutom är talrik, torde i regel utan vidare vara tydligt att ingripande kan ske med tillämpning av den allmänna trångboddhetsbestämmelsen. I avseende å nybyggnad lärer frågan sakna all aktualitet. Beträffande minimigolvyta kunna i viss mån åberopas samma synpunkter, vilka nyss anlagts i fråga om minimiantal rum. Bostadsutredningens förslag till föreskrift i hälsovårdsstadgan mot trångboddhet framgår av 43 b § i det härmed framlagda förslaget till ändringar i samma stadga (bil. A). Tredje stycket av 43 § 4 mom. hälsovårdsstadgan innehåller föreskrifter om åtgärder för utrotande av ohyra och har tillagts genom förordning den 30 maj 1930 (nr 178). Dessa specialföreskrifter synas böra upptagas under en särskild paragraf och återfinnas under 43 c § i nyssnämnda ändringsförslag. 2335 33

G

82 Här må slutligen påpekas, att i åtskilliga fall såsom det huvudsakligaste skälet till det ringa initiativ, som förekommit från hälsovårdsnämndernas sida för förbättring av landsbygdens bostäder, angivits, att ekonomiska hinder förelegat. Lantbrukarnas dåliga ekonomi skulle sålunda ofta ha omöjliggjort avhjälpandet av bristfälligheter i av dem upplåtna lönebostäder. Hälsovårdsnämnderna skulle också beträffande mindre bemedlade, som bebodde egna, förhyrda eller fritt upplåtna bostäder, ej sällan ha måst se genom fingrarna med svåra missförhållanden på grund av de konsekvenser ett ingripande från deras sida skulle komma att medföra för bostadsinnehavarna. Resultatet av ingripandet skulle mången gång blott ha blivit, att bostadsinnehavaren kommit att falla fattigvården till last. I avseende härå åberopas vad i första avdelningens första kapitel anförts angående ekonomiskt stöd från statens sida till förbättring av landsbygdens bostäder. BostadsEhuru föreskrift därom saknats, ha, enligt vad som uppgivits, inom några inspektion k o m m u n o r hälsovårdsnämnderna anordnat mer eller mindre regelbundna bogenom halso-

.

. ,.

.

vårdsnämn- stadsinspektioner. Sådant förekommer dock allenast i undantagstall, och derna? Qfta torde hälsovårdsnämnderna blott efter anmälningar från bostadsinneA-lllYLCLllXXlXQ S~

skyldighet, havaren eller från annat håll, såsom från statens eller landstingens medicinalpersonal eller från andra kommunala organ, få kännedom om förefintliga missförhållanden. I åtskilliga fall ha, såsom redan nämnts, förslag framkommit att jämväl på landet hälsovårdsnämnderna skulle åläggas anordna återkommande besiktningar av bostäderna. Huruvida hälsovårdsnämnderna äro skickade att handha sådan bostadsinspektion, som i det föregående (sid. 67) skisserats, synes dock tvivelaktigt. Detta gäller icke så mycket i vad övervakningen berör byggnadernas beskaffenhet som fastmer i fråga om övervakandet av hemmens underhåll och vård. I sistnämnda hänseende torde man kunna finna organ, betydligt mera lämpade för uppgiften än hälsovårdsnämnderna. Dessas övriga åligganden, framför allt i de fall de tillika äro kommunalnämnder, torde också medföra en minskad effektivitet i fråga om bostadsövervakningen. Det har vidare synts bostadsutredningen vara av största betydelse, att för övervakningen erhålla i förhållande till kommunerna mera självständiga organ. Den erinran, som ofta gjorts, synes nämligen knappast kunna frånkännas sitt berättigande, att den av olika lokala hänsyn beroende ställning, vari kommunvalda ledamöter kunna stå, mången gång verkar hämmande på ingripanden från deras sida. Med hänsyn till vad sålunda anförts har bostadsutredningen icke ansett sig böra föreslå, att hälsovårdsnämndernas nuvarande skyldigheter i fråga om tillsynen över landsbygdens bostäder på så sätt utökas, att nämnderna göras till organ för den kontinuerliga bostadsövervakningen. Emellertid har bostadsutredningen funnit sig böra föreslå en särskild anordning, vilken såsom redan antytts kommer att möjliggöra för hälsovårdsnämnd att öva visst ökat inflytande på nybyggnadsföretag.

83 Bostadsutredningen föreslår, att envar, som ämnar uppföra bostadshus eller företaga mera omfattande till- eller ombyggnad, som avser nyinredning av boningsrum eller kök, skall vara skyldig att göra anmälan hos hälsovårdsnämnden och därvid uppgiva platsen, där byggnaden skall uppföras eller arbetet skall företagas. Några ritningar eller andra handlingar skola icke behöva ingivas utan allenast en anmälan. Hälsovårdsnämnd skall, sedan anmälan inkommit, skyndsamt lämna den byggande uppgift på de föreskrifter, som enligt hälsovårdsstadgan och eljest gälla å orten i avseende å byggnads, bostadslägenhets och boningsrums beskaffenhet och anordnande. Enär i fråga om område, där byggnadsstadgan gäller, nybyggnad ej må företagas utan byggnadsnämndens lov, för vilket i regel fordras företeende av ritningar och andra handlingar, har sådant område undantagits. Bostadsutredningen har övervägt, huruvida uraktlåtenhet att fullgöra anmälan borde vara förenad med bötespåföljd, men har icke funnit anledning föreslå dylik. Det ligger uppenbarligen i den byggandes eget intresse att fullgöra anmälningsskyldigheten och på så sätt erhålla närmare kännedom om gällande föreskrifter. Eftersättas dessa, löper vederbörande risken att hälsovårdsnämnden genom vitesföreläggande framtvingar rättelse. Hälsovårdsnämnds i det föregående angivna skyldighet att lämna vissa uppgifter skulle lämpligen kunna fullgöras genom överlämnande av de på statens bekostnad tryckta råd och anvisningar rörande bostads anordnande och skötsel, angående vars utfärdande bostadsutredningen här tidigare gjort hemställan, jämte en redogörelse för de särskilda å orten gällande föreskrifterna. Emellertid torde en driftig hälsovårdsnämnd icke komma att stanna enbart vid denna åtgärd utan därjämte, i den mån så är möjligt, själv eller genom ombud förvissa sig om att föreskrifterna följas och, om så icke är fallet, vidtaga de åtgärder, som kunna anses erforderliga. Särskilt om bostadsutredningens i det föregående framlagda förslag angående särskilda hälsovårdsnämnder och föredragande i hälsovårdsärenden genomföres, lärer man kunna hysa förhoppning härom. I sådan riktning skulle också, där sådant kan komma i fråga, anställandet av väl utbildade hälsovårdstillsyningsmän verka. Det kan härtill framhållas, att man ej sällan får höra den anmärkningen, att hälsovårdsstadgans bestämmelser vore obekanta ej blott för den stora allmänheten utan understundom till och med för de organ, som närmast skola tillämpa desamma, nämligen hälsovårdsnämnderna. Riktigheten härav bestyrkes av vissa uttalanden från hälsovårdsnämnderna själva vid den enquéte, som socialstyrelsen verkställde år 1930. Den nu ifrågasatta anordningen torde i väsentlig grad vara ägnad att bringa hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser till allmänhetens kännedom och i hälsovårdsnämndernas erinran. Under 43 a § av härvid fogade förslag till ändringar i hälsovårdsstadgan (bil. A) ha upptagits föreskrifter angående anmälningsskyldighet m. m. i enlighet med vad ovan angivits.

84 Nuvarande föreskrifter i 6 och 7 mom. av 43 § hälsovårdsstadgan återfinnas under 43 cl och 43 e §§ i bostadsutredningens ändringsförslag. I detta äro även angivna vissa ändringar i 52 §, vilka betingas av de i övrigt föreslagna ändringarna. Slutligen må, sedan nu samtliga av bostadsutredningen ifrågasatta ändringar i hälsovårdsstadgan angivits, något beröras det sätt, varpå vissa av de nya bestämmelserna infogats i stadgan. Efter mönster av ett par av de ändringar, som vidtogos genom förordningen den 30 maj 1930 (nr 178) ha åtskilliga paragrafer åsatts samma nummerbeteckning, nämligen 43, varje sådan paragraf utom den första i ordningen dock särskild från de övriga genom tillägg av littera. Såframt man icke vill vidtaga omparagrafering av samtliga efter 43 § följande paragrafer i hälsovårdsstadgan, torde detta vara den bäst framkomliga vägen, då alltför stor oformlighet skulle uppkomma, om bestämmelserna under olika moment inordnades i den redan nu väl så omfattande 43 §. Emellertid är det bostadsutredningens uppfattning, att lyckligt skulle ha varit, om, i stället för den föreslagna anordningen, omparagrafering kunnat vidtagas. De betydande ändringar, varom här är fråga, synas i och för sig utgöra tillräcklig anledning härtill. Att likväl en dylik omparagrafering icke föreslagits, sammanhänger med att, såsom i det föregående påpekats, även vissa ändringar torde kunna ifrågasättas i stadsparagraferna, och dessa ändringar skulle antagligen böra föranleda omparagrafering, vilket i sin ordning komme att inverka på numreringen jämväl av de för landsbygden gällande föreskrifterna, Bostadsutredningens förslag, i vad angår den rent lagtekniska utformningen, torde därför få betraktas såsom en övergångsanordning, i avbidan på att omparagrafering av hela hälsovårdsstadgan lämpligen kan företagas.

Kap. 3. Tjänsteläkarna. Länge har det varit ett önskemål, att provinsialläkarna i högre grad än hittills skulle ägna uppmärksamhet åt den allmänna hälsovården. I sådant syfte infördes i § 26 mom. 6 av den allmänna läkarinstruktionen, vilken trädde i kraft den 1 januari 1931, en föreskrift därom, att provinsialläkare skall vart tredje år i januari månad till förste provinsialläkaren ingiva till länsstyrelsen ställt förslag till plan för resor till sådana delar av sitt distrikt, där han under de senaste tre åren icke varit i tillfälle att göra iakttagelser rörande de allmänna hälso- och sjukvårdsförhållandena. Sedan länsstyrelsen fastställt plan för de resor, som anses erforderliga, har provinsialläkaren att vid lämplig tidpunkt verkställa dessa resor. I skrivelse till medicinalstyrelsen den 2 juni 1932 anhöll bostadsutredningen att dels genom styrelsens försorg erhålla uppgifter om, i vilken omfattning nämnda bestämmelser i läkarinstruktionen föranlett till fastställelse av däri avsedda särskilda resplaner, dels ock om ett uttalande från styrelsens sida huruvida med nuvarande lydelse av § 26 mom. 6 läkarinstruktionen man kunde förvänta sig ett mera verksamt arbete inom den allmänna

85 hälsovården från provinsial- och extra provinsialläkarnas sida än vad möjligen hittills kunde ha varit fallet. Medicinalstyrelsen införskaffade i anledning härav yttranden i ärendet från rikets samtliga förste provinsialläkare samt anförde därefter i skrivelse den 7 november 1932 följande. Den verkställda utredningen visade, att planer för dylika resor, som avsåges i § 26 mom. 6 läkarinstruktionen den 19 december 1930, i flertalet lan ännu icke fastställts, vilket förhållande syntes ha sin förklaring däruti, att bestämmelsen i fråga vore relativt ny och på denna grund i tillbörlig grad icke beaktats. I den mån berörda bestämmelse vunne allmän tillämpning, förväntade sig emellertid medicinalstyrelsen ett mera verksamt arbete inom den allmänna hälso- och sjukvården från provinsial- och extra provinsialläkarnas sida än vad hittills varit fallet. För att rikta vederbörande läkares uppmärksamhet på ifrågavarande stadgande hade medicinalstyrelsen beslutat utfärda cirkulärskrivelse i ärendet till förste provinsial-, provinsial- samt extra provinsialläkarne i riket. I detta samband funne styrelsen sig böra meddela, att styrelsen vore sysselsatt med att utarbeta ett förslag till utbildningskurser i socialhygien för provinsial- och extra provinsialläkare, i vilka kurser styrelsen tänkt sig skulle inga bland annat särskild undervisning i allmän hälsovård. I medicinalstjrrelsens ovannämnda cirkulär anföres efter en redogörelse för författningsbestämmelserna följande: »En inom medicinalstyrelsen verkställd utredning angående i vilken omfattning planer för här berörda resor fastställts utvisar, att nämnda stadgande dels ännu icke vunnit åsyftad allmän tillämpning, dels ock att skilda meningar yppat sig rörande stadgandets innebörd. Med anledning härav anser sig medicinalstyrelsen böra lämna följande förtydligande och anvisningar. I sin motivering till förslaget angående införande av ifrågavarande nya moment i läkarinstruktionen har styrelsen framhållit: 'Styrelsen har här föreslagit en ordnad resplan för provinsialläkares verksamhet i allmänna hälso- och sjukvårdens tjänst. Provinsialläkaren får genom dessa resor tillfälle att stödja förste provinsialläkarens arbete på hälsovårdsområdet och sättes i stånd att bättre lära känna invånarna i sitt distrikt och deras levnadsvillkor. Skall resplanen kunna fullföljas utan att göra intrång på sjukvårdsarbetet, böra resorna enligt planen verkställas vid för provinsialläkaren lämplig tidpunkt.' Ifrågavarande bestämmelse åsyftar sålunda icke blott att förskaffa vederbörande läkare en på egna iakttagelser grundad uppfattning och kännedom om de hygieniska förhållandena inom respektive distrikt. Under dessa resor beredes nämligen läkaren ytterligare tillfällen att ägna tillsyn åt efterlevnaden av de för allmänna hälso- och sjukvården meddelade föreskrifterna (26 § 4 mom.). I regel torde det sålunda böra ankomma på varje provinsial- och extra provinsialläkare att företaga resor för ändamål, som här avses. I enstaka mindre distrikt eller delar av större, där vederbörande läkare i samband med besök för sjukvård och annat ändamål kan verkställa ifrågavarande tillsyn, torde särskilda resor för den allmänna hälso- och sjukvården däremot icke vara erforderliga. Vad angår planernas upprättande bör detta ske i samråd med förste provinsialläkaren. Då det är av betydelse för denne att äga kännedom om, vilka

86 delar av distriktet som respektive år skola för ifrågavarande ändamål av provinsialläkaren besökas, bör resplanen upprättas i tvenne exemplar, av vilka det ena tillställes förste provinsialläkaren och behålles i hans arkiv. Förslaget till resplan må minst innehålla uppgift å 1) år och månad, då resan skall verkställas, 2) de platser, respektive kommuner, som avses bliva föremål för besök, samt 3) antal dagar, som beräknas för besöken. Skulle till följd av särskilda förhållanden en ändring i den fastställda planen vara önskvärd, bör framställning därom göras till länsstyrelsen. Resplan skall visserligen icke avgivas oftare än vart tredje år, men det torde ej vara nödvändigt att alla resorna utföras under samma år, u t a n böra de k u n n a fördelas på 3 år, så att varje tredjedel av distriktet blir föremål för inspektion vart tredje år. Beträffande i övrigt resornas anordnande och genomförande anser medicinalstyrelsen för närvarande icke lämpligt a t t lämna detaljerade anvisningar, detta med hänsyn till de olika förhållanden, som kunna göra sig gällande inom olika delar av vårt land. Medicinalstj'relsen finner det emellertid angeläget att framhålla vikten utav att provinsialläkarens ifrågavarande tillsyn av den allmänna hälso- och sjukvården inom distriktet sker i samverkan med förste provinsialläkaren för att därigenom vinna önskvärd enhetlighet i de åtgärder, som föreslås, och överensstämmelse i de råd och anvisningar, som lämnas. I detta syftemål bör förste provinsialläkaren lämna vederbörande provinsialläkare utdrag av sin inspektionsberättelse vad angår dennes distrikt, liksom ock provinsialläkaren bör lämna förste provinsialläkaren underrättelse (genom avskrift av rapporten) angående de platser, som besökts, samt de åtgärder, som vidtagits. I de län, där livsmedelstillsynen i viss omfattning uppdragits åt länsveterinären, bör enahanda samarbete komma till stånd. Medicinalstyrelsen vill slutligen betona vikten utav a t t provinsial- och extra provinsialläkarne vid sina ifrågavarande inspektionsresor bereda representanter för vederbörande hälsovårdsnämnder tillfälle a t t därvid n ä r v a r a i den utsträckning, som är möjligt. I vissa avseenden såsom beträffande bostadstillsynen m. m. torde det därjämte vara av stor betydelse att ett nära samarbete med distriktsoch dispensärsköterskorna kommer till stånd.» A t t a n l i t a förste p r o v i n s i a l l ä k a r n a till u t f ö r a n d e av en s å d a n b o s t a d s i n s p e k t e r a n d e v e r k s a m h e t , som b o s t a d s u t r e d n i n g e n u n d e r första k a p i t l e t av d e n n a a v d e l n i n g u p p d r a g i t riktlinjerna för, är n a t u r l i g t v i s u t e s l u t e t . F ö r s t e p r o v i n s i a l l ä k a r e n s a r b e t e i allmän h ä l s o v å r d är j u m e r a av l e d a n d e n a t u r . N å g r a o m f a t t a n d e d e t a l j u n d e r s ö k n i n g a r t i l l å t e r icke h a n s r e d a n n u b e t y d a n d e a r b e t s b ö r d a (jfr dock sid. 28). V i d k o m m a n d e p r o v i n s i a l l ä k a r n a finner b o s t a d s u t r e d n i n g e n , a t t m a n vid en o b l i g a t o r i s k b o s t a d s i n s p e k t i o n p å l a n d s b y g d e n icke k a n r ä k n a m e d d e m såsom d i r e k t a m e d h j ä l p a r e i fältarbetet av p e r m a n e n t n a t u r . D e r a s verks a m h e t m å s t e i a l l m ä n h e t gå u t p å m e d d e l a n d e av r å d och u p p l y s n i n g a r a n g å e n d e i a k t t a g n a m i s s f ö r h å l l a n d e n till h ä l s o v å r d s n ä m n d e r n a eller d e n särskilda b o s t a d s i n s p e k t e r a n d e o r g a n i s a t i o n e n s a m t att, var för sitt distrikt, l e d a och övervaka de b o s t a d s i n s p e k t e r a n d e o r g a n e n s a r b e t e . M e d h ä n s y n till v a d m e d i c i n a l s t y r e l s e n anfört i sin o v a n n ä m n d a skrivelse d e n 7 n o v e m b e r 1932 a n s e r b o s t a d s u t r e d n i n g e n sig icke b ö r a i d e t t a s a m m a n h a n g föreslå n å g r a y t t e r l i g a r e å t g ä r d e r för effektivisering av t j ä n s t e l ä k a r n a s n u v a r a n d e a r b e t e å b o s t a d s o m r å d e t . D e s s a s a n k n y t n i n g till den o r g a n i s a t i o n för i n s p e k t i o n av l a n d s b y g d e n s b o s t ä d e r , v a r o m förslag i d e t följande skall framläggas, framgår n ä r m a r e av k a p . 6 h ä r n e d a n .

87 Kap. 4. Åtgärder från landstingens sida för anordnande av bostadsinspektion. T r e l a n d s t i n g , n ä m l i g e n d e i Blekinge, M a l m ö h u s och V ä s t e r n o r r l a n d s län, h a a n o r d n a t b o s t a d s i n s p e k t i o n för r e s p e k t i v e l a n d s t i n g s o m r å d e n . Tidigast synes frågan ha varit före inom Västernorrlands län. Där väcktes nämligen redan år 1910 förslag om anordnande av bostadsinspektion i syfte främst att därigenom erhålla ett vapen i kampen mot tuberkulosen. Vid 1913 års landstingsmöte anvisade också landstinget anslag till anställande av fyra länssjuksköterskor, vilka skulle taga befattning med bostadsinspektionen inom länet. Bristen på kvalificerade sökande omöjliggjorde emellertid befattningarnas tillsättande, och på grund härav beslöts vid 1914 års landstingsmöte, att avlöningarna för länssjuksköterskorna skulle väsentligt höjas men antalet samtidigt minskas till två. Vid 1915 och 1916 års landstingsmöten fattades beslut att så till vida utvidga bostadsinspektionen att en på området förfaren kvinnlig assistent vid bostadsinspektionen vid någon av rikets städer skulle beredas tillfälle att på landstingets bekostnad tjänstgöra en kortare tid under år 1916. 1917 års landsting fattade ett liknande beslut i avseende å en kortare tid under år 1918. Vid 1918 års landstingsmöte fattades beslut om anordnande av bostadsinspektion i den form, som ännu tillämpas, nämligen genom en särskild bostadsinspektör. För ett vart av åren 1919—1924 anvisades till bostadsinspektionens verksamhet anslag med 10 000 kronor. Under därpå följande treårsperiod bestämdes samma anslag till 9 000 kronor för året för att för treårsperioden 1928—1930 bestämmas till 8 300 kronor för året. För år 1931 anvisades 8 800 kronor till ändamålet, för år 1932 8 200 kronor och för ett vart av åren 1933 och 1934 ha anvisats 9 740 kronor. Sistnämnda belopp är beräknat på följande sätt: avlöning inklusive dyrtidstillägg åt bostadsinspektören 6 039 kronor, expeditionsbidrag 500 kronor, rese- och traktamentsersättning 3 200 kronor. Verksamheten avser såväl tätare bebyggda orter som den rena landsbygden. Tidigare har det bostadsvårdande arbetet på det egentliga landet endast sträckt sig till bostäder, beträffande vilka missförhållanden anmälts för bostadsinspektören av fjärdingsman, polismän, dispensärsköterskor och i enstaka fall hälsovårdsnämnder. P å senare tid har emellertid inspektören även inspekterat andra bostäder ofta avlägset liggande, varest påträffats enligt inspektörens uppgift rent häpnadsväckande missförhållanden. Protokollsutdrag över inspektionsförrättningarna ha tillställts vederbörande hälsovårdsnämnder. För varje ärende har i protokollet redogjorts för ifrågavarande bostads tekniska och andra missförhållanden, varefter föreslagits åtgärder, som borde vidtagas. I Malmöhus län daterar sig bostadsinspektionens anordnande från år 1918. Då tillsatte landstinget nämligen en bostadsinspektris, vilken anordning alltj ä m t tillämpas. För inspektrisen gällande instruktion bifogas (bil. E). Till bestridande av kostnaderna för bostadsinspektionen har landstinget varje år beviljat belopp, som till en början varierade mellan 5 000 och 10 000 kronor, men på senare tid utgjort 6 000 kronor, därav 500 kronor avsetts som arvode åt förste provinsialläkaren i länet för ledning av inspektionen. Verksamheten avser så gott som uteslutande den egentliga landsbygden. Under åren 1919—1932 ha besiktigats 8 126 lägenheter, därav 1 888 drängkamrar, 4 443 statlagenheter och 1 803 uthyrda lägenheter. I medeltal inspekteras 900 lägenheter per år.

88 Till närmare belysning av verksamheten lämnas följande uppgifter. Under åren 1922—1926 behandlades sammanlagt 3 667 bristfälligheter av ena eller andra slaget. Av dessa avhjälptes 1 529 helt och 474 delvis, under det att icke mindre än 1 664, d. v. s. något över 40 %, ej under tidsperioden i fråga kunde avhjälpas. De bristfälligheter, som härvidlag kommo i fråga, voro i stort sett av följande natur. Fukt i bostaden antecknades i sammanlagt 300 fall, varav hel rättelse kunde åstadkommas endast i 74 fall och partiell rättelse i 75 fall. Bristande reparationer antecknades i 1 285 fall, v a r a v 574 kunde helt avhjälpas och 215 delvis. Bristande ventilationsanordningar antecknades 102 gånger. Rättelse åvägabragtes i 32 fall och partiell rättelse i 8 fall. Bristfälliga eldstäder påträffades 51 gånger, avhjälptes helt i 45 fall och partiellt i 2 fall. Trångboddhet behandlades i 41 fall; olägenheten kunde helt avhjälpas i 16 och delvis i 9, under det att missförhållandet ej stod att r ä t t a i 16 fall. Bostäder utan uppvärmningsanordning påträffades 394 gånger. Olägenheten kunde avhjälpas i 213 fall och delvis i 48 fall och vid periodens slut kvarstodo 133 bostadslägenheter, där missförhållandet icke k u n n a t avhjälpas. Det största antalet av dessa bostäder utgjordes av s. k. drängkamrar. Under denna tidsperiod blevo 106 bostadslägenheter på grund av svårare missförhållanden helt u t r y m d a ; ett stort antal av dessa utgjordes likaledes av drängkamrar. Under åren 1927—1931 behandlades sammanlagt 5 250 bristfälligheter av olika slag. Av dessa kunde 2 707 helt och 1 333 delvis avhjälpas, under det att 1 210 kvarstodo. Fukt behandlades i icke mindre än 505 fall, varav 229 avhjälptes helt och 159 delvis, under det att rättelse icke kunde åvägabringas i 117 fall. Bristande reparationer konstaterades 1 602 gånger, avhjälptes i 912 och avhjälptes delvis i 367 fall. Väggohyra påträffades 95 gånger, bortskaffades i 31, avhjälptes delvis i 55 fall, under det att ingen som helst rättelse kunde åvägabringas i 9 fall. Bristfälliga eldstäder påträffades 81 gånger, rättelse kunde åstadkommas i 71 fall och partiell sådan i 10 fall. Trångboddhet konstaterades 124 gånger, avhjälptes i 54 fall, delvis i 27 fall, under det att rättelse ej stod att vinna i 43 fall. Bostäder utan uppvärmningsanordning påträffades i 573 fall, rättades i 290 fall och rättades delvis i 126 fall, under det att 157 fall kvarstodo. Under denna period utdömdes helt 134 bostadslägenheter. Vad så beträffar Blekinge län tillsattes därstädes år 1920 en bostadsinspektris, som emellertid avgick 1924. Följande år uppdrog landstinget åt Blekinge läns förening mot tuberkulos att tills vidare övertaga bostadsinspektionen å länets landsbygd. För ändamålet har landstinget därefter årligen ställt 600 kronor till föreningens förfogande. I anledning härav handhaves bostadsinspektionen inom länet av de fyra, därstädes verksamma dispensärsköterskorna. Varje sköterska erhåller härför ett årligt arvode av 150 kronor. Under åren 1928—1932 ha sköterskorna i medeltal per år inspekterat 175 bostäder; sammanlagt ha under denna tid 875 hem besiktigats. Dispensärledaren i länet har i fråga om inspektionen framhållit, att givetvis de med egentligt dispensärarbete överhopade sköterskorna — varje distrikt har i genomsnitt 30 000 invånare — ej kunna ägna den tid åt bostadsinspektionen, som vore önskvärd. F ö r s l a g om a n o r d n a n d e av b o s t a d s i n s p e k t i o n h a väckts i n o m y t t e r l i g a r e 11 l a n d s t i n g , n ä m l i g e n S t o c k h o l m s , U p p s a l a , Ö s t e r g ö t l a n d s läns, K a l m a r l ä n s n o r r a och s a m m a l ä n s södra, H a l l a n d s , G ö t e b o r g s och B o h u s , Alvsborgs, Värmlands, Västmanlands samt Norrbottens läns landsting. E n k o r t a r e r e d o g ö r e l s e för vad i n o m ett v a r t av d e s s a l a n d s t i n g f ö r e k o m m i t i förevarande hänseende må här lämnas.

89 Vad då först beträffar Stockholms läns landsting, väcktes vid landstingsmötet 1922 förslag om utredning av frågan om inrättande av bostadsinspektion för länet. Sedan landstingets civilutskott — med framhållande huvudsakligen av, att bostadsförhållandena förbättrats, att den då rådande depressionen vore sådan, att ökade bördor icke borde påläggas jordbrukarna, samt att en bostadsinspektion skulle fordra införande av en ny och dyrbar organisation — avstyrkt förslaget, avslogs d e t s a m m a av landstinget med 26 röster mot 22. Förslag i ä m n e t väcktes ånyo vid 1923 års landstingsmöte. Detta år bifölls förslaget med 25 röster emot 24 på så sätt, att landstinget beslöt lämna sitt förvaltningsutskott i uppdrag att företaga en utredning i ärendet. Efter verkställd dylik utredning hemställde förvaltningsutskottets majoritet — med åberopande huvudsakligen av hälsovårdsstadgan, vars verkningar då ännu icke kunde bedömas, av alla de befattningshavare, som redan vore verksamma för hälsovården i länet, nämligen tjänsteläkare samt distrikts-, epidemi- och dispensärsköterskor, av bostadsförhållandenas förbättring inom länet samt av kostnadshänsyn — att vidare åtgärd ej skulle vidtagas av landstinget. En minoritet inom utskottet hemställde, att en bostadsinspektris skulle antagas. För sistnämnda förslag röstade vid 1924 års landstingsmöte 27 och mot detsamma lika många, varför — »enär erforderlig U majoritet icke uppnåtts» — förslaget ansågs avslaget. Frågan blev ånyo aktuell vid 1931 års landstingsmöte. Då väcktes nämligen åter motion i ä m n e t och i anledning av denna beslöt landstinget med 32 röster mot 27 uppdraga åt förvaltningsutskottet att verkställa utredning, huruvida behov av bostadsinspektion genom landstingets försorg kunde anses föreligga inom länet, samt, om så befunnes vara fallet, framlägga förslag, hur dylik inspektion lämpligen borde ordnas. Förvaltningsutskottet tillsatte på grund härav särskilda kommitterade, vilka förordade anställandet av en under förste provinsialläkarens förmansskap arbetande bostadskonsulent för bostadsvård i länet med de uppgifter och skyldigheter, som framginge av särskilt utarbetad instruktion (bil. F). Sedan förvaltningsutskottet samt landstingets andra hälsovårdsutskott tillstyrkt förslaget, röstade vid 1932 års landstingsmöte 32 för detsamma men 27 mot, och då alltså icke 2/a majoritet erhållits, ansågs, att frågan hade förfallit. Uppsala läns landsting beslöt år 1917 med anledning av väckt motion angående utredning beträffande behovet och n y t t a n av en bostadsinspektion å länets landsbygd, särskilt i tätare bebyggda samhällen, utan omröstning, att motionen skulle överlämnas till förste provinsialläkaren i länet med anmodan till denne att inkomma med y t t r a n d e i ämnet. Vid 1918 års landstingsmöte beslöts härefter, också utan omröstning, att en särskild kommitté skulle tillsättas med uppdrag att utreda möjligheten av att från landstingets sida åtgärder vidtoges för åstadkommande av en förbättrad bostadshygien på länets landsbygd. Framlagt förslag i ämnet avslogs utan omröstning vid 1919 års landstingsmöte. Vid 1933 års möte beslöt landstinget i anledning av väckt motion angående bostadsinspektion i länet att tillsätta en kommitté med uppdrag att utreda n ä m n d a ärende. I skrivelse år 1923 till Östergötlands läns landsting, vilken med livligt tillstyrkande överlämnades till landstinget av länsstyrelsen i samma län, föreslog förste provinsialläkaren i länet, att en bostadsinspektris skulle anställas för länet. Landstingets hälsovårdsutskott tillstyrkte utredning, huruvida och på vad sätt en bostadsinspektion inom länet skulle kunna ordnas. Denna utskottets hemställan^ avslogs dock vid 1923 års landstingsmöte med 28 röster mot 27. Till 1924 års landstingsmöte hemställde härefter förste provinsialläkaren, att en utredning i bostadsinspektions frågan måtte företagas. Skrivelsen överlämnades till landstinget med länsstyrelsens förordande. Hälsovårdsutskottet tillstyrkte, men landstinget beslöt med 28 röster mot 25 att avslå framställningen.

90 Till 1929 års möte med Kalmar läns norra landsting väcktes en motion om utredning rörande anordnande av bostadsinspektion. Landstingets förvaltningsutskott avstyrkte motionen under hänvisning till den skyldighet att övervaka bostadsförhållandena, som påvilade hälsovårdsnämnderna. Sedan också landstingets utskott nr 1 med framhållande huvudsakligen av att bostadsförhållandena inom landstingsområdet vore relativt goda avstyrkt motionen, avslogs denna av landstinget med 15 röster mot 6. Motion med enahanda syfte väcktes åter vid 1930 års landstingsmöte. Förvaltningsutskottet avstyrkte denna motion och åberopade därvid huvudsakligen dels — liksom föregående år — hälsovårdsnämndernas övervakande skyldigheter, dels ock att dispensär- och distriktssköterskorna kunde uppmanas att till respektive styrelser avgiva rapporter rörande vid deras resor upptäckta brister och sanitära missförhållanden i avseende å bostäderna på landsbygden samt angående till dem framförda klagomål i fråga om bostäder, vilka rapporter sedan av respektive styrelser skulle överlämnas till vederbörande hälsovårdsnämnder eller förste provinsialläkare för att rättelse genom deras försorg skulle kunna vinnas. Utskottet nr 1 hemställde att landstinget m å t t e anhålla hos dispensärstyrelsen och distriktssköterskestyrelsen, att dessa ville anmoda sina sköterskor dels a t t ha sin uppmärksamhet riktad på eventuella missförhållanden i fråga om bostäderna på landsbygden, dels ock att i förekommande fall avgiva rapport därom till respektive styrelse, som i sin tur skulle underrätta hälsovårdsnämnderna för att få förefintliga missförhållanden rättade. Landstinget biföll, utan omröstning, det av utskottet nr 1 sålunda framlagda förslaget. Till 1930 års möte med Kalmar läns södra landsting väcktes en motion angående utredning rörande behovet av och eventuell organisations- och kostnadsplan för ordnandet av bostadsinspektion å landsbygden inom landstingsområdet. Utan särskild motivering avstyrkte landstingets förvaltningsutskott motionen och civilutskottet, dit frågan därefter remitterades, ansåg, att resultatet av den av riksdagen begärda utredningen angående lantarbetarnas bostadsförhållanden borde avvaktas. I enlighet härmed beslöt landstinget, utan votering, att motionen för d e t dåvarande ej skulle föranleda någon landstingets åtgärd. Inom Hallands län väcktes till 1920 års landstingsmöte motion angående utredning av frågan om inrättande av en för hela länet gemensam bostadsinspektion. Vederbörande utskott hemställde, under åberopande av hälsovårdsstadgans föreskrifter, att motionen måtte avslås, vilket förslag landstinget biföll med 20 röster mot 8. Till 1929 års landstingsmöte väcktes åter motion med enahanda syfte. Under åberopande bland annat av att dispensärvården under de sista tio åren i högst väsentlig grad utökats, avstyrkte förvaltningsutskottet motionen. Sedan jämväl landstingets undervisnings- och allmänna utskott avstyrkt, avslog landstinget motionen med 23 röster mot 11. Till 1917 års möte med landstinget i Göteborgs och Bohus län väcktes en motion angående utredning av behovet och n y t t a n av bostadsinspektion inom länet, Under framhållande väsentligen, att landstingets befogenhet att anordna dylik inspektion vore omtvistad, att bostadsförhållandena inom länet icke vore särskilt dåliga samt att övervakningen av bostäderna borde verkställas genom de av stat och kommun härtill utsedda myndigheterna — hälsovårdsnämnderna och förste provinsialläkaren — avstyrktes motionen av landstingets förvaltningsutskott. Motionen avslogs av landstinget med 37 röster mot 16. Till 1918 års landstingsmöte väcktes motion med enahanda syfte, vilken avstyrkte? av förvaltningsutskottet och avslogs av landstinget med 38 röster mot 14. I fråga om Älvsborgs län väcktes där till 1918 års landstingsmöte förslag om utredning angående inrättande av bostadsinspektion för länet. Vederbörande

91 utskott åberopade det då föreliggande sakkunnigförslaget angående bidrag av statsmedel för anställning av distriktssköterskor och föreslog, att den väckta frågan m å t t e i avbidan på sakkunnigförslagets vidare behandling icke då föranleda någon landstingets åtgärd. Utskottets hemställan bifölls. I Värmlands län väcktes till 1917 års landstingsmöte en motion om utredning beträffande möjligheterna a t t inom länet inrätta bostadsinspektion. Landstingets beredningsutskott tillstyrkte motionen, vilken därefter bifölls av landstinget. Sedan särskilda kommitterade utsetts, hemställde dessa till 1918 års landstingsmöte om ett kortare uppskov, vilket landstinget biföll. Man ville vinna säkrare erfarenheter från a n n a t håll och bättre kunna bedöma den nya hälsovårdsstadgans inflytande på frågans lösning. Till 1920 års landstingsmöte anmälde sedermera kommitterade, att de ansåge, sedan 1919 års hälsovårdsstadga och kungörelsen angående anställande av distriktssköterskor på landsbygden utkommit, att de i motionen framställda önskemålen fått en god lösning. Då därtill de försök, som av några landsting gjorts för anordnande av bostadsinspektion, icke syntes ha medfört u p p m u n t r a n d e resultat, hemställdes att landstinget icke måtte vidtaga ytterligare åtgärd med anledning av motionen. Landstinget beslöt i enlighet härmed. Till 1931 års landstingsmöte väcktes åter motion angående utredning i bostadsinspektionsfrågan. Sedan beredningsutskottet tillstyrkt förslaget, bifölls detsamma av landstinget. Utredningen pågår. I motion till 1930 års möte med Västmanlands läns landsting hemställdes om utredning huruvida och på vad sätt en landstingets bostadsinspektion för länets landsbygd borde anordnas. Efter det vederbörande utskott biträtt motionen, bifölls densamma av landstinget, som uppdrog åt sitt förvaltningsutskott att verkställa utredningen. Förvaltningsutskottet hemställde med anledning härav till 1931 års landstingsmöte, att landstinget ville besluta anordna bostadsinspektion för länets landsbygd och för sådant ändamål lämna förvaltningsutskottet i uppdrag att pä lämpligaste sätt ombesörja inspektionens utförande och härför vidtaga alla erforderliga åtgärder ävensom att för ändamålet anvisa visst belopp. Landstinget beslöt i enlighet härmed. Beslutet fattades med 19 röster mot 16, vilka sistnämnda avgåvos för förslag, att landstinget för det dåvarande icke måtte vidtaga någon åtgärd för inrättande av bostadsinspektion. Emellertid anfördes besvär över landstingets beslut, varuti yrkades att beslutet m å t t e upphävas. Till stöd för besvären anfördes, att landstinget med hänsyn till 4 § lagen om landsting och 43 § hälsovårdsstadgan icke ägt upptaga ifrågavarande ärende till behandling, att till beslutet i varje fall fordrats kvalificerad majoritet, då detsamma avsåge anslag till n y t t ändamål eller behov, samt att landstinget bort avvakta resultatet av den av 1930 års riksdag beslutade utredningen angående lantarbetarnas bostadsförhållanden. Landstingets förvaltningsutskott hemställde om besvärens ogillande och åberopade härför, att bostadsinspektion inginge bland landstingets sjukvårdande uppgifter. Genom utslag den 26 januari 1932 fann Kungl. Maj:t i regeringsrätten väl hinder i det av klagandena angivna hänseendet icke ha mött för ifrågavarande ärendes upptagande till behandling, men enär det ändamål, om vars tillgodoseende i målet vore fråga, måste anses vara av beskaffenhet, att jämlikt 33 § 2 mom. e) i lagen om landsting för beviljande av anslag därtill erfordrats två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster, samt sådan röstövervikt icke ernåtts, prövade Kungl. Maj:t lagligt förklara omröstningen i ärendet ha så utfallit, att landstinget beslutat att icke för det dåvarande vidtaga någon åtgärd för inrättande av bostadsinspektion. Beträffande slutligen Norrbottens län väcktes därstädes till 1920 års landstingsmöte förslag om inrättande av en bostadskonsulentbefattning för länet. I anled-

92 ning härav beslöt landstinget, att utredning i ämnet skulle företagas genom en särskild kommitté. Denna framlade förslag till 1921 års landstingsmöte. I detta föreslogs dels att en byggmästarkurs skulle anordnas och dels att en bostadsinspektör skulle tillsättas. Med hänsyn till rådande svåra ekonomiska förhållanden hemställde vederbörande utskott, att förslaget för det dåvarande icke måtte bifallas av landstinget, vilken hemställan landstinget biföll med 33 röster mot 5. Av vad sålunda anförts framgår, att inom 5 av ifrågavarande 11 landsting, nämligen inom Stockholms, Uppsala, Värmlands, Västmanlands och Norrbottens läns landsting beslut fattats om utredningar angående inrättande av bostadsinspektion. I Stockholms, Uppsala och Värmlands län har dylikt beslut fattats två gånger. De första utredningarna, som i Stockholms och Värmlands län företogos, utmynnade i avstyrkande hemställan, därvid huvudsakligen åberopades hälsovårdsstadgan, som då blott en kortare tid tillämpats, samt anordningar med distrikts- och dispensärsköterskor. I den genom Stockholms läns landsting föreslagna senare utredningen tillstyrktes inrättande av bostadsinspektion. För Uppsala och Värmlands län äro de sist igångsatta utredningarna ännu icke slutförda. De utredningar, som verkställts i Uppsala, Västmanlands och Norrbottens län, ha tillstyrkt anordnande av bostadsinspektion. Härutöver är att anmärka, att Kalmar läns norra landsting, oaktat bostadsinspektion ej införts, likväl företagit en. åtgärd i liknande syfte (se sid. 90). Bostadsutredningen anser visserligen, att en eller flera av landsting tillsatta bostadsinspektörer eller bostadsinspektriser kunna utföra ett arbete av stor betydelse för bostadshygienens främjande. Förutom genom s m direkt inspekterande verksamhet skulle dylika, i regel antagligen specialutbildade befattningshavare komma att fungera såsom konsulenter för bostadsfrågor på landsbygden, därigenom lämnande hälsovårdsnämnder och andra på bostadsområdet verksamma organ välbehövlig hjälp. Det intresse, som redan från åtskilliga landstings sida visats i frågan, är också påfallande. Emellertid lärer ingalunda problemet angående anordnande av bostadsinspektion på landsbygden få anses löst enbart därmed, att bostadsinspektörer tillsättas för varje landstingsområde. I de fall, som hittills förekommit, har endast varit fråga om anställande av en enda inspektör för varje landstingsområde. Även om det givetvis kunde tänkas, att flera landstingsinspektörer tillsattes för ett och samma landstingsområde, är dock för ifrågavarande organisationsform utmärkande, att varje inspektör är verksam inom ett betydande inspektionsområde. Oaktat dylika inspektörer skulle kunna ägna hela sin tid åt bostadsinspektionen, måste därför deras besök bliva ganska sparsamt återkommande och deras verksamhet väsentligen inriktad på byggnadstekniska spörsmål. Vad bostadsutredningen åsyftar och anser nödvändigt är en kontinuerlig, på en gång rådgivande och övervakande verksamhet i bostadshygienens tjänst. Vad sålunda anförts utesluter dock icke, att i ett bostadsinspektionssystem, sådant som bostadsutredningen ifrågasätter, befattningshavare med uppgifter motsvarande dem, som närmast ankomma på av landstinget tillsatta bostads-

93 inspektörer eller bostadsinspektriser, kunna ha en betydelsefull uppgift att fylla. Innan det lokala systemet närmare utformats, låter sig emellertid detta spörsmål ej klart bedöma liksom ej heller, huruvida tillsättande av dylika inspektörer bör ske obligatoriskt eller fakultativt. I avseende härå hänvisas till kap. 6 här nedan.

Kap. 5. Omorganisation av distriktsvården. Sedan Kungl. Maj:t den 6 juni 1912 tillkallat sakkunniga för utredning Uppgifter och angående kvinnlig sjukvårdspersonals arbetsförhållanden m. m., erhöllo or9anisation. dessa år 1915 jämväl i uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om statsbidrag till kommun, som i sin tjänst anställde sjuksköterska. I anledning härav avgåvo de sakkunniga den 30 maj 1918 betänkande angående bidrag av statsmedel för anställning av distriktssköterskor. Med betänkandet som grund avlät Kungl. Maj:t proposition (nr 260) till 1919 års riksdag. Sedan riksdagen utlåtit sig i ämnet, utfärdades den 30 april 1920 kungörelse (nr 234) angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor. Denna kungörelse har sedermera i vissa delar ändrats genom kungörelser den 26 september 1921 (nr 556), den 23 januari 1922 (nr 50), den 8 juni 1923 (nr 196), den 8 maj 1925 (nr 330), den 16 oktober 1925 (nr 418) samt den 9 maj 1930 (nr 133). Jämlikt kungörelsen skall en distriktssköterskas verksamhet i regel omfatta icke blott sjukvård i patienternas hem utan därjämte även socialhygieniska angelägenheter. Sålunda föreskrives i § 3 mom. 2, att statsbidrag i allmänhet utgår till avlöning endast åt distriktssköterska, vars tjänstgöring omfattar såväl alla de grenar av sjukvård, vilka kunna utövas i hemmen, som ock upplysande och rådgivande verksamhet i avseende å barnavård, bostads vård och hälsovård. Emellertid må enligt samma författningsrum, då särskilda skäl därtill föreligga, statsbidrag beviljas för anställning jämväl av distriktssköterska, vars tjänstgöring omfattar allenast viss eller vissa grenar av sådan vård, som ovan sagts. Till närmare belysning av nu berörda föreskrifter lämnas följande redogörelse. Förenämnda sakkunniga framhöllo i sitt betänkande, bland annat, att distriktsvårdens främsta uppgift vore meddelandet av egentlig sjukvård. De sjukdomar, som härvid i första hand borde bliva föremål för distriktssköterskornas verksamhet, vore de vanliga epidemiska sjukdomarna, tuberkulosen, sinnessjukdomar och sinnesslöhet, invaliditets- och vanföretillstånd samt kroniska och obotliga sjukdomar av icke specifik beskaffenhet. Distriktsvårdens sekundära uppgift i den allmänna hälsovårdens tjänst borde avse en rådgivande tillsyn av de fattigas bostäder samt renligheten och ordningen i hemmen, motarbetande av ovanor, missbruk och oförstånd i fråga om folknäringen, upplysningsarbete beträffande barnavården, särskilt vården av späda barn, tuberkulosdispensärverksamhet samt spridande av kunskap om åtgärder till förekommande av epidemiska sjukdomars spridning.

94 Distriktsvården kunde enligt de sakkunniga anordnas i huvudsak efter två olika principer. Den ena principen innebure, att sköterskornas arbete icke bestämdes av deras särskilda uppgifters art, utan begränsades till vissa lämpligt avvägda områden. Den andra principen innefattade, att olika sköterskor anställdes för olika specialuppgifter, exempelvis en sköterska för den allmänna sjukvården, en annan sköterska för epidemivården, en tredje för dispensärvården o. s. v. Sistnämnda anordning förutsatte, att distriktsvården organiserades enhetligt inom större områden samt medförde den givna fördelen, att man till varje särskild uppgift skulle få sköterskor med synnerligen hög specialkompetens. Bortsett från denna fördel medförde emellertid en uppdelning av distriktsvården efter specialuppgifter idel nackdelar. En synnerligen stor nackdel med nämnda anordning vore, att sköterskorna måste bliva mera främmande för den befolkning, till vars hjälp de vore anställda. Sköterskans verksamhetsområde bleve stort till utbredningen, hon nödgades flacka från ena ändan av länet till den andra, utan att hon lärde känna befolkningen och utan att befolkningen lärde känna och fatta förtroende för henne. Det vore också föga tilltalande för befolkningen att tidvis nödgas anlita två eller flera olika sköterskor, men övriga tider icke annat än på långt avstånd ha någon, som kunde hjälpa vid förefallande behov. Ännu en annan omständighet talade emot det lämpliga i att anställa sjuksköterskor med begränsade specialuppgifter, nämligen den enformighet, som sådana uppgifter erbjöde och som ledde till att sköterskorna snart bleve uttröttade. En särskild erfarenhet härom hade man redan hunnit få inom dispensärvården. Det hade visat sig, att det åtminstone tidtals varit mycket få sjuksköterskor med verkligt god sköterskeutbildning, som anmält sig till genomgående av nationalföreningens mot tuberkulos kurser i dispensärvård. Från det mest kompetenta håll hade de sakkunniga erfarit, att orsaken härtill vore att söka i arbetets tröttande enformighet. Då sjukvårdsarbetet under alla omständigheter vore strängt och påfrestande för sinne och kropp, borde man undvika att göra det tröttande på grund av enformighet, åtminstone om man utan olägenhet kunde undvika sådant. De sakkunniga ansågo sig därför böra giva ett bestämt företräde åt systemet med allsidigt utbildade sköterskor, tjänstgörande var och en inom sitt geografiskt begränsade område. Emellertid borde möjlighet finnas för anställande av specialsköterskor. I propositionen nr 260 till 1919 års riksdag uttalade föredragande departementschefen bland annat, att vid fastställandet av riktlinjerna för den statsunderstödda distriktsvårdens organisation framför allt syntes böra beaktas, att statens reglerande verksamhet härvidlag icke inriktades på att framtvinga en och samma organisationsform för distriktsvården över hela riket. E t t avgörande skäl mot att fastslå en enhetlig organisationsform på detta område låge redan däri, att någon allmängiltig erfarenhet av den lämpligaste formen för distriktsvårdens anordnande ännu icke vore vunnen. Därest man med statsunderstöd privilegierade uteslutande en viss form av distriktsvård, skulle man riskera ej blott att gå miste om värdefulla uppslag på området, utan

95 även att förkväva intresset för saken i en del orter. Villkoren för erhållande av statsbidrag borde därför så avvägas, att de medgåve understöd till distriktsvård, organiserad efter olika typer. Emellertid, framhöll departementschefen i fortsättningen, syntes det uppenbart, att anordningen med allsidigt utbildade sköterskor, tjänstgörande inom smärre distrikt, innebure betydande fördelar, ej blott för den egentliga sjukvärden utan även för upplysningsarbetet i hälsovårdens tjänst. En sjuksköterska, som aktivt utövade sjukvård i hemmen inom ett mindre distrikt, syntes ha alla förutsättningar för att komma i ett sådant förhållande till befolkningen, att hon utgjorde det bästa organet för en rådgivande och upplysande verksamhet i hälsovårdsfrågor. Om denna upplysningsverksamhet omedelbart anknötes till sjukvården, kunde den meddelas på ett mera naturligt och osökt sätt och därigenom vinna mera gehör än om den överlämnades som isolerad uppgift åt en kringresande specialsköterska, vars ställning till befolkningen givetvis måste bliva mera främmande. I regel borde därför enligt departementschefen uppställas det villkoret, att sjuksköterskorna skulle, var och en inom sitt begränsade distrikt, ägna sig åt allsidig verksamhet inom såväl sjukvården som hälsovården. Undantag härifrån borde dock kunna medgivas i sådana fall, där särskilda skäl talade för en specialisering av sköterskornas verksamhet. Beträffande det antal distriktssköterskor, som kunde anses erforderligt, ansågo de sakkunniga, att ett fullständigt genomförande av distriktsvård på landsbygden kunde anses påkalla ett antal av omkring 1 300 sjuksköterskor, motsvarande ungefärligen en sköterska på 3 000 invånare. Den 1 november 1933 var antalet statsbidrag tillförsäkrade sköterskedistrikt 675; tillsatta voro emellertid allenast 470 befattningshavare. Distriktsvården har inom olika landstingsområden utvecklat sig på olika sätt. Enligt gällande författning kan ju dylik vård anordnas antingen av landstingen eller av landskommunerna eller sammanslutningar av landskommuner. För att statsbidrag skall utgå fordras, att medicinalstyrelsen godkänt plan för vården, omfattande, då fråga är om landsting, den i landstingsområdet ingåonde landsbygden i dess helhet. Har landsting icke genomfört distriktsvård över hela landstingsområdet, kunna statsbidrag tillkomma kommuner för av dem anordnad distriktsvård. Har landstinget däremot genomfört distriktsvård på sätt nyss sades och erhållit statsbidrag till densamma, kan statsbidrag icke tilldelas inom landstingsområdet belägen kommun, som till äventyrs funnit sig föranlåten att anställa särskilda sjuksköterskor. Därest emellertid den av landstinget genomförda distriktsvården allenast avser vissa vårduppgifter, möter ej hinder för kommun att erhålla statsbidrag för organisation av distriktsvård, som avser andra uppgifter än den av landstinget anordnade vården. Alltså kan inom ett landstingsområde distriktsvården vara anordnad på ettdera av följande tre sätt. Antingen kan landstinget ha hand om hela denna vård, eller kunna kommunerna eller vissa av dem, var för sig, anordna dylik vård eller också kan landstinget anställa sköterskor för speciella uppgifter, medan kommunerna anställa andra sköterskor för andra

96 uppgifter. För närvarande ha vi exempel på alla dessa tre former. Elva landsting 1 ha helt omhändertagit distriktsvården, dock i flertalet fall med bidrag av kommunerna vanligen i form av fri bostad, inom lika många landstingsområden omhänderhaves distriktsvården helt av kommunerna, ofta dock med bidrag från vederbörande landsting. I återstående tre landstingsområden finnas vissa specialsköterskor 2 anställda av landstingen, medan den huvudsakliga distriktsvården — i växlande utsträckning — omhänderhaves av kommuner, i fråga om två av områdena med bidrag från respektive landsting. Av distriktssköterskorna äro ungefär hälften anställda av landsting och hälften av kommuner. Jämväl dispensärsköterskornas verksamhet faller inom socialhygienens område. Denna verksamhet är huvudsakligen förlagd till de tuberkulösas hem och åsyftar att inom dessa åstadkomma hygieniska åtgärder, ägnade att motverka tuberkulosens spridning. I de för dispensärsköterskorna utfärdade instruktionerna betonas vikten av bostadshygienisk upplysningsverksamhet. För närvarande omhänderhaves eller understödes dispensärverksamhet av samtliga landsting utom landstinget i Blekinge län, så framt icke beträffande sistnämnda landsting det bidrag, som landstinget lämnar Blekinge läns förening mot tuberkulos för bostadsinspektionens handhavande, anses utgöra understödjande av dispensärverksamhet. Antalet nu på landsbygden tjänstgörande dispensärsköterskor utgör i runt tal 230. Då bostadsutredningen övervägt frågan om lämpligt organ för handhavande av den rådgivande, upplysande och övervakande verksamhet i avseende a landsbygdens bostäder, som är erforderlig, ha utredningsmännen ansett, att man i första hand bör söka för detta ändamål utnyttja redan befintliga organ. Tidigare ha anförts vissa skäl mot att hälsovårdsnämndernas nuvarande skyldigheter i fråga om tillsynen över landsbygdens bostäder på så sätt utökas att. nämnderna göras till organ för den kontinuerliga bostadsövervakningen ävensom emot tjänsteläkarnas anlitande för dylik verksamhet. Och vad angår bostadsinspektörer eller bostadsinspektriser för landstingsområden har framhållits, att genom dylika den erforderliga kontinuiteten i övervakningen icke ernås. Vad som enligt bostadsutredningens mening med nödvändighet måste läggas till grund för en effektiv bostadsövervakning på landsbygden är en organisation med inom smärre områden oavlåtligt sysselsatta funktionärer, vilka därjämte böra vara självständiga i förhållande till de kommuner, inom vilka de verka. Redan tidigt hade bostadsutredningen uppmärksamheten riktad på den för närvarande å landsbygden praktiserande vårdpersonalen, i första hand distrikts- och dispensärsköterskorna, och det föreföll bostadsutredningen antagligt, att denna skulle ' I n o m ett av dessa landstingsområden äro dock ännu icke några skötersta 2 Dessa äro på avskrivning inom två landstingsområden.

97 kunna på ett effektivt och samtidigt smidigt sätt utföra den ifrågasatta verksamheten. Dock syntes ett fullt rationellt tillvaratagande av möjligheterna för sköterskornas användning på detta område knappast kunna ske med den nuvarande organisationen av distriktsvården och dispensärväsendet. Distriktsvården är ju, såsom förut framhållits, för närvarande byggd i första hand med tanke på egentlig sjukvård och blott i andra hand med hänsyn till den allmänna hälsovården. Allenast genom att bereda arbetet i den allmänna hälsovårdens tjänst en mera framskjuten plats i systemet, vilket med socialhygienens utveckling under senare tid ändock syntes påkallat, kunde man erhålla den hjälp av distriktssköterskorna, som erfordrades. Vad dispensärsköterskorna beträffar, är ju deras verksamhet väsentligen helt inriktad på tuberkulösa eller för tuberkulos misstänkta hem och avser sålunda i allmänhet endast vissa bostäder. Vidare måste, då sköterskorna knappast torde böra givas befogenhet att meddela förelägganden m. m., man söka åstadkomma ordnad samverkan mellan dem och hälsovårdsmyndigheterna, främst då hälsovårdsnämnderna. Sköterskornas beroende av kommunerna måste jämväl upphöra. Dessutom syntes det kunna ifrågasättas, om icke sköterskornas utbildning, därest de skulle kunna på ett ändamålsenligt sätt handha ifrågavarande verksamhet, måste i en del avseenden kompletteras. Sedan vissa av bostadsutredningens ledamöter under en tillsammans med representanter för medicinalstyrelsen företagen studieresa till Finland satts i tillfälle att närmare studera de s. k. hälsosystrarnas l verksamhet därstädes samt utredningen tillika erhållit kännedom om att, vad vårt land beträffar, frågorna om sköterskornas utbildning och om ändringar i de nuvarande distrikts- och dispensärsköterskeorganisationerna, åsyftande bland annat ökade möjligheter att använda dessa sköterskor i den allmänna hygienens och den förebyggande vårdens tjänst, voro under övervägande inom medicinalstyrelsen, hemställde utredningen i skrivelse till nämnda styrelse den 29 februari 1932 om styrelsens medverkan till en undersökning av nämnda spörsmål. I sin skrivelse påpekade bostadsutredningen bland annat, att av olika skäl en viss omläggning av den å landsbygden praktiserande vårdpersonalens nuvarande organisation och av dess socialhygieniska utbildning syntes önskvärd. Härigenom skulle, framhöll bostadsutredningen vidare, för bostadstillsynen å landsbygden utan större tidsutdräkt och — utöver vad som ändock erfordrades för ett ändamålsenligt utnyttjande av vårdpersonalen i den förebyggande hälsovårdens tjänst i övrigt — avsevärda kostnader kunna erhållas en relativt väl utbildad, kvalitativt tillfredsställande och till antalet betydande kår. Sedan Kungl. Maj:t, med anledning av en utav medicinalstyrelsen i ämnet gjord hemställan, genom beslut den 18 mars 1932 bemyndigat styrelsen att tillkalla vissa sakkunniga för att biträda vid utredning och överläggning rörande undervisningsplanen för statens skola för utbildning av distriktssköterskor^ ocli revision av gällande bestämmelser angående statsbidrag till avlö1

Se närmare sid. 174.

2335 33

98 ning åt distriktssköterskor m. m., verkställdes inom medicinalstyrelsen utredning i berörda hänseenden, i viss utsträckning i samarbete med bostadsutredningen. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 maj 1933 redovisade medicinalstyrelsen resultatet av utredningen och framlade därvid bland annat förslag till nya författningsbestämmelser angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor. Detta författningsförslag' är såsom bilaga (bil. G) fogat vid detta betänkande. Kungl. Maj:t har den 14 juli 1933 överlämnat medicinalstyrelsens skrivelse till bostadsutredningen för att tagas under övervägande vid fullgörande av utredningens uppdrag. I avseende å denna medicinalstyrelsens skrivelse må till en början återgivas de allmänna synpunkter på utövande av bostadsinspektion och bostadsvård, som styrelsen däruti anlagt. Styrelsen anför i sådant hänseende följande: »Upplysningsverksamhet angående bostadsvård ingår visserligen redan nu i distrikts- och dispensärsköterskornas åligganden. Särskilt vid dispensärerna har i viss utsträckning sjuksköterskornas lämplighet för verksamhet på bostadshygienens område redan prövats. Dispensärsköterskorna hava — med sin i stor utsträckning på förebyggande vård inriktade verksamhet — väl fyllt sina uppgifter enligt givna riktlinjer för denna verksamhet. Nämnas må, att dessa uppgifter, förutom upplysande verksamhet rörande bostadens vård, såsom rådgivning rörande betydelsen av renlighet, städning, vädring etc. samt övriga sätt att tillvarataga bostäders hygieniska möjligheter, omfatta rapportgivning till dispensären angående bostädernas beskaffenhet. I dessa rapporter ingår till exempel inom vissa län upprättandet av planskiss av bostaden med angivande av mått, antal fönster och dessas storlek, väggbeklädnad samt golvbeläggning, ävensom anmärkande av bristfälligheter såsom drag, fukt o. dyl. Distrikts- och dispensärsköterskor äro också de inom den nuvarande hälsovårdsorganisationen verksamma funktionärer, som bostadsutredningen för närvarande ifrågasatt lämpliga att medverka vid genomförandet av en förbättrad allmän hälso- och sjukvård å landsbygden. Även om någon ny uppgift beträffande bostadshygienen icke skulle komma att härigenom tilldelas ifrågavarande sjuksköterskor, skulle dock antydda medverkan från deras sida bliva långt mera krävande och ansvarsfull än det arbete, dessa sjuksköterskor redan nu utföra för bostadsvården. För en bostadsinspektion, sådan denna utbildats i våra större städer, erfordras i regel funktionärer, som äga — utöver en allmän förmåga att bedöma beskaffenheten av en byggnad — jämväl så omfattande byggnadsteknisk kompetens, att de kunna i detalj föreslå erforderliga åtgärder för avhjälpande av brister hos en byggnad och avfatta sina förslag på sådant sätt att vederbörande myndighet kan lägga dylika förslag till grund för sina beslut. Anställdes även på landsbygden specialutbildade, uteslutande för bostadsinspektionen verksamma befattningshavare, skulle detta självfallet medföra fördelar. Djupare insikter i bostadshygien och större förtrogenhet med byggnadstekniska spörsmål äro ägnade att giva ökad auktoritet åt verksam-

99 heten och fylligare underlag för vederbörande myndighets handhavande av till bostadsinspektionen hörande angelägenheter. F ö r en bostadsinspektion med krav på byggnadstekniskt utbildade organ skulle ifrågavarande sjuksköterskor endast undantagsvis kunna användas. Genom bostadsutredningens skrivelse ävensom under överläggningar i ämnet med representanter för bostadsutredningen har emellertid blivit upplyst, att bostadsutredningen icke åsyftar en bostadsinspektion med sådan byggnadsteknisk kompetens som nu antytts. Vad man från dess sida önskar är en kontinuerlig, på en gång rådgivande och övervakande verksamhet i bostadshygienens tjänst, med uppmärksamheten fäst på befintliga brister, för att i den mån dessa brister icke omedelbart efter av sjuksköterskorna givna anvisningar kunna avhjälpas, bringa dem till vederbörande myndigheters kännedom. Med bibehållande av dispensär- respektive distriktssköterskorna nu åvilande andra uppgifter skulle dessa sjuksköterskors verksamhet även kunna inrymma från bostadsutredningens sida angivna syftemål. Villkor för nöjaktigt uppfyllande av dispensär- och distriktssköterskornas uppgifter i bostadshygienens tjänst äro, även med denna begränsning, en förbättrad utbildning och efter den ökade arbetsbördan avpassade tjänstgöringsområden. Sjuksköterskornas verksamhet i detta avseende skulle nämligen icke enbart inskränka sig till en rådgivning i hemmen. Sjuksköterskorna måste även kunna nöjaktigt beskriva iakttagna fel och brister samt vid förefallande behov uppsätta rapport till vederbörande myndighet därom. De böra, om så påfordras, kunna biträda den lokala hälsovårdsmyndigheten vid handläggning av ärenden tillhörande bostadshygienen och äga nog omdöme att kunna skilja på fall, vilka kunna avhjälpas, utan myndighetens medverkan, och sådana som påkalla dess ingripande. Större fordringar lär man icke i detta avseende böra ställa på en funktionär, till vars uppgifter jämväl skulle höra en mycket omfattande verksamhet på sjuk- och hälsovårdens områden i övrigt. ^ Medicinalstyrelsen finner för sin del, att vid ställningstagandet till organisationen av en bostadsinspektion på landsbygden även andra synpunkter än de här ifrågavarande funktionärernas kompetens böra tagas under ingående övervägande. Tänker man sig speciellt för bostadsinspektionen tekniskt utbildade inspektörer eller inspektriser, torde deras besök, då ekonomiska hänsyn sannolikt förhindra att ett flertal dylika funktionärer tillsättas för varje län, bliva ganska sparsamt återkommande. Anförtros däremot sådan inspektion åt dispensär- respektive distriktssköterskor, kan tillsynen bliva mera kontinuerlig och desamma uppnå större förtrogenhet med ortsförhållandena än nyssnämnda byggnadstekniskt utbildade funktionärer. En orga« nisation med inspektörer av sistnämnda slag komme även att medföra den olägenheten, att flera offentliga funktionärer skulle för likartade uppgifter besöka en och samma bostad. Det får icke heller förbises att, begreppet inspektion i den allmänna uppfattningen framstår såsom något föga tilltalande.

100 De ovan framlagda synpunkterna avse förnämligast verksamheten bland lantbefolkningen. Erinras må emellertid om att verksamheten beträffande bostadshygienen kan uti tätt bebodda samhällen såsom industricentra o. dyl. — med förhållanden jämförliga med städernas — bliva så omfattande och krävande, att densamma lämpligen bör anförtros åt särskilda funktionärer och sålunda en fördelning av det socialhygieniska arbetet på skilda händer äga rum. Under förutsättning att kravet på byggnadstekniska insikter för sjuksköterskornas del icke ställes högre än ovan antytts, synas de bostadshygieniska uppgifter, som bostadsutredningen åsyftar, kunna anförtros sjuksköterskorna ifråga. En revision av gällande undervisningsplan för distriktssköterskeundervisningen med syfte att bibringa ökade kunskaper blir, såsom förut framhållits, en väsentlig förutsättning för tillskapandet av möjligheter för sådan medverkan. Även om den kommande erfarenheten skulle visa, att på så sätt utbildade sjuksköterskor icke i önskvärd utsträckning fylla sin uppgift inom bostadshygienen, har likvisst någon ny organisation icke blivit tillskapad. Den ökade utbildning, som ansetts erforderlig för sjuksköterskornas medverkan inom bostadshygienen i antydd utsträckning, måste emellertid med hänsyn till den stora betydelse en förbättrad bostadshygien har för hälsovården i dess helhet vara erforderlig under alla omständigheter.» Såsom medicinalstyrelsen framhållit utgör bland annat en förbättrad utbildning villkor för nöjaktigt uppfyllande av dispensär- och distriktssköterskornas uppgifter i bostadshygienens tjänst. Denna fråga lämnas här tills vidare åsido för att i ett senare sammanhang närmare beröras. Andra villkor utgöra dels en allmän omläggning av distriktsvården till förmån för den socialhygieniska verksamheten och dels ändrad organisation. I avseende härå har medicinalstyrelsen framlagt ett genomgripande ändringsförslag, vilket i sina huvuddrag innebär följande. Distriktssköterskans socialhygieniska verksamhet har beretts en betydligt mera framträdande plats i systemet än hittills. Bland sköterskans uppgifter namnes sålunda i främsta rummet upplysande och rådgivande verksamhet i avseende å barnavård, bostadsvård och hälsovård. I allmänhet skall hennes tjänstgöring omfatta såväl dylik verksamhet som ock all sådan sjukvård, som kan utövas i hemmen. Emellertid möter ej hinder att anställa sköterska, vars tjänstgöring skall omfatta allenast viss eller vissa vårdgrenar. Behovet av hemvård vid sådana långvariga sjukdomsfall, som fordra ständig övervakning och vård genom sjuksköterska, skall tillgodoses genom särskilda ambulatoriska sköterskor. Distriktssköterskas tjänstgöringsförhållanden skola närmare regleras genom en av medicinalstyrelsen godkänd instruktion. Distriktens storlek skall avvägas så, att vid fullt utbyggd distriktsvård i allmänhet en sköterska kommer på omkring 3 000 invånare. Vad angår organisationen, har den betydelsefulla ändringen föreslagits, att enbart landstingen skola vara huvudmän för distriktsvården. Det skall således ej längre tillkomma kommuner och sammanslutningar av kommuner

101 att med statsbidrag anordna dylik vård. Såsom centralt organ inom varje landstingsområde skall fungera en distriktsvårdsstyrelse, bestående av fem ledamöter, nämligen förste provinsialläkaren i länet samt tre av landstinget och en av medicinalstyrelsen utsedda ledamöter. E n av ledamöterna bör I vara kvinna. Ersättare för ledamöterna skola utses till erforderligt antal. För att biträda distriktsvårdsstyrelsen med tillsyn över distriktsvården skall kunna anställas särskild distriktssköterska. Den omedelbara tillsynen över distriktssköterskorna skall liksom hittills åligga provinsial- och extra provinsialläkarna eller särskilda, av medicinalstyrelsen förordnade läkare. Vad angår de nuvarande dispensärsköterskorna, skall det av dem hittills bedrivna »fältarbetet» (uppspanandet av tuberkulosfallen, barnprofylaxen, hemmens sanering m. m.), i den mån så lämpligen kan ske, övertagas av distriktsvårdens organ. De i anledning härav för dispensärväsendet överflödiga dispensärsköterskorna skola inordnas i distriktsvårdssystemet. Medicinalstyrelsens förslag innebär härutöver, bland annat, att distriktsvården skall omfatta den i vederbörande landstingsområde ingående landsbygden jämte städer med högst 3 000 invånare samt att, liksom för närvarande är fallet, plan för distriktsvården skall vara godkänd av medicinalstyrelsen. Den sålunda föreslagna organisationen skall så småningom avlösa de redan bestående. Till av landsting redan anordnad dispensärverksamhet eller distriktsvård, till vilka enligt gällande bestämmelser statsbidrag kunnat utgå, skall sådant bidrag fortfarande kunna utgå. Men statsbidraget blir i sådant fall betydligt lägre än till distriktsvård enligt det nya systemet. 1 Motsvarande skall gälla beträffande av landskommun eller sammanslutning av landskommuner anordnad distriktsvård, till vilken statsbidrag redan utgått, dock högst under en tid av fem år från dagen för ikraftträdandet av de nya bestämmelserna och under förutsättning att landsting icke övertagit distriktsvården inom området. Beträffande förslagets närmare innebörd hänvisas till medicinalstyrelsens författningsförslag (bil. G). Medicinalstyrelsens förslag är, som redan tidigare antytts, ej enbart föranlett av bostadsutredningens hemställan. Såsom medicinalstyrelsen i sin skrivelse framhållit, har under de senaste årtiondena och särskilt efter världskriget socialhygienen tillmätts allt större betydelse för folkhälsan. I första hand har så varit förhållandet inom de stater, som deltagit i kriget, men även i andra länder ha vidtagits åtgärder från det allmännas sida för en förbättrad s. k. förebyggande vård. Denna utvecklingstendens har också gjort sig märkbar inom vårt land. På senare tid ha sålunda utredningar verkställts angående förbättrande av såväl vården av kvinnan under havandeskapet och vid barnsbörd som det späda barnet samt angående skolbarnsundersökningar. Det bostadsutredningen lämnade uppdraget hör jämväl i 1

Se härom sid. 111.

102 viss mån till denna kategori. Fråga har också varit före om tillsyn ur hälsosynpunkt av barn i lekåldern och erinras kan slutligen om den utredning, som verkställts angående ordnandet av folktandvård. I vissa fall har försöksverksamhet anordnats. Under sådana förhållanden har givetvis frågan om organisationen för den förebyggande vården mycket kraftigt aktualiserats och, såsom i det föregående angivits, voro redan före det bostadsutredningen avlät sin skrivelse av den 29 februari 1932 till medicinalstyrelsen frågorna om dispensär- och distriktssköterskornas utbildning och om ändringar i sköterskeorganisationerna, åsyftande, bland annat, ökade möjligheter att använda dessa sköterskor i den allmänna hygienens och den förebyggande vårdens tjänst, under övervägande inom styrelsen. Det förslag, som medicinalstyrelsen nu framlagt, omspänner ett betydligt vidsträcktare område än enbart frågan om bostadstillsynen. Sistnämnda spörsmål utgör emellertid en integrerande och betydelsefull del av styrelsens förslag, intimt sammanhängande med övriga delar. För ett djupare inträngande i frågan om lämpligaste sättet för bostadsövervakningens anordnande torde man icke kunna undgå att se detta problem i det större sammanhanget. Som en följd härav har bostadsutredningen, ehuru givetvis medicinalstyrelsens förslag i vissa delar ligger vid sidan av bostadsutredningens uppdrag, funnit sig böra ingå på förslaget i dess helhet. Finnes detsamma i sig lämpligt, återstår likväl att bedöma, huruvida det helt tillgodoser bostadsutredningens önskemål i fråga om bostadsövervakningen. Vad angår distriktsvården, har huvudvikten vid densamma hittills lagts på sjukvården. Uppenbarligen överensstämmer detta med motiven vid distriktsvårdens uppbyggande, enär ju avsikten från början varit, att de hälsovardande uppgifterna skulle komma i andra hand. Det torde emellertid på flera håll kunna ifrågasättas, om någon organiserad hälsovårdande verksamhet över huvud taget alls förekommit. Orsakerna härtill torde vara flera, men den väsentligaste har man troligen att söka däri, att distriktssköterskornas speciellt sjukvårdande verksamhet varit av sådan omfattning, att tillfälle till förebyggande hälsovårdsarbete saknats. Genom medicinalstyrelsens ifrågavarande förslag skulle härutinnan åstadkommas en genomgripande förändring och tydligen är detta själva kärnpunkten i förslaget. Det hälsovårdande arbetet skulle nämligen bliva en uppgift för distriktsvården, fullt jämställd med sjukvården, utan att likväl sjukvården därigenom bleve lidande. För sin del finner bostadsutredningen en sådan omläggning av distriktsvården i princip riktig och av förhållandena påkallad. Emellertid uppkomma vid en dylik omläggning av distriktsvården vissa problem, vilka medicinalstyrelsen i sin skrivelse närmare diskuterat. E t t av dessa problem utgör frågan om specialsköterskor. E n specialisering av uppgifterna å olika kategorier av sköterskor kan ju drivas mer eller mindre långt. Medicinalstyrelsen upptager till en början frågan om speciella sköterskor för hälsovårdsarbetet och särskilda för sjukvårdsarbetet. Styrelsen anser en sådan uppdelning mindre lycklig och framhåller därvid, att det i

103 praktiken icke synes vara möjligt att strängt skilja på sjukvårdande och hälsovårdande verksamhet, enär de båda verksamhetsformerna vore nära förbundna med varandra, samt att det flerstädes visat sig vara lättast, att vid de tillfällen, då sjukdom i hemmen förelegat, komma i sådan förbindelse med befolkningen, som erfordras för att få densamma att inse vikten och betydelsen av förebyggande åtgärder jämväl inom den allmänna hälsovårdens område. Såsom en allmän erinran mot en uppdelning av distriktsvården på olika sköterskor framhåller medicinalstyrelsen olägenheten av besök på ett och samma ställe av ett flertal olika funktionärer, vilket vore ägnat att väcka motvilja och även förvirring, därest mot varandra stridande råd och anvisningar meddelades av olika funktionärer angående för skilda verksamhetsgrenar gemensamma eller närliggande spörsmål. Medicinalstyrelsen anser att, särskilt då det gäller landsbygden, en inom ett visst begränsat område verksam och för samtliga uppgifter gemensam befattningshavare är att föredraga. Även om specialutbildningen inom de olika grenarna i viss mån måste inskränkas, uppvägdes denna svaghet av de praktiska fördelar, enhetligheten i sig innebure. Bostadsutredningen biträder medicinalstyrelsens ståndpunkt i nu berörda avseende. En viktig synpunkt är givetvis, att icke den socialhygieniska verksamheten eftersattes för sjukvården. Men av samma betydelse är naturligtvis, att sjukvården icke otillbörligt eftersattes. Till förekommande härav har medicinalstyrelsen föreslagit en organisation av ambulerande sjuksköterskor, avsedda för långvariga sjukdomsfall i hemmen. Även om alltså jämväl enligt bostadsutredningens mening sköterskor med uppgift att inom mindre områden fullgöra alla under distriktsvården fallande hälso- och sjukvårdsuppgifter i princip äro att föredraga, bör det ej vara uteslutet att, när så befinnes lämpligt, specialsköterskor tillsättas. Medicinalstyrelsens förslag är också ur denna synpunkt tillfredsställande. E t t annat problem, som uppkommer vid omläggning av distriktsvården, är frågan om distriktens storlek. Medicinalstyrelsen har i sådant hänseende erinrat, att de sakkunniga, som på sin tid hade utredningen rörande anordnandet av distriktsvården om hand, beräknade, att distrikten i genomsnitt skulle komma att omfatta 3 000 invånare, samt framhållit, att i distrikt av ungefär denna storlek erfarenhetsmässigt sjuksköterskornas verksamhet gjort sig bäst gällande. På sina håll påfordrades möjligen mindre distrikt, under det att på andra håll distrikten lämpligen borde göras större än genomsnittsdistriktet. För egen del får bostadsutredningen i detta hänseende framhålla, att det redan nu knappast synes möjligt att med full visshet angiva den lämpligaste storleken för ett distrikt. Härför lärer fordras erfarenhet om den nyorganiserade verksamheten. Emellertid torde, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, distrikt med 3 000 invånare böra tagas som utgångspunkt för distriktsindelningen, intill dess möjligen erfarenheten utvisar, att en annan storleksordning är lämpligare. Enär vederbörande provinsialläkare i allmänhet skola vara distriktssköterskornas förmän, böra provinsialläkardistrikten, i den mån detta är möjligt, läggas till grund för distriktsindelningen.

104 Bostadsutredningen övergår härefter till organisationen. I det föregående har vid ett par tillfällen framhållits betydelsen av att organen för den kontinuerliga bostadsövervakningen bleve fullt självständiga i förhållande till de landskommuner, inom vilka de verka. Medicinalstyrelsens förslag tillgodoser detta önskemål, då enligt detsamma landsting alltid skall vara huvudman för distriktsvården. Denna ändring i förhållande till vad nu gäller har emellertid icke vidtagits enbart i syfte att avkoppla det kommunala beroendet. För ett rationellt bedrivet socialhygieniskt arbete torde nödvändigtvis erfordras ett centralt ledande organ. I sådana län, där landskommunerna blivit huvudmän, har en dylik central ledning hittills saknats. Dessutom torde, såsom medicinalstyrelsen framhållit, bestämmelserna angående olika grupper av huvudmän i ej ringa mån ha hindrat en rationell utveckling av distriktsvården. I sådana län, där landskommunerna blivit huvudmän för distriktsvården, har denna utvecklats olikformigt. Vissa kommuner, särskilt de större och ekonomiskt mera bärkraftiga, ha anordnat dylik vård, under det att små eller fattiga kommuner icke mäktat detta, ehuru ofta nog dessa kommuner torde vara mest i behov av åtgärder för folkhälsans höjande. Bostadsutredningen tillstyrker medicinalstyrelsens förslag i denna del. Beträffande frågan, om landstingen skola finna med sitt intresse förenligt att anordna distriktsvård, vill bostadsutredningen understryka medicinalstyrelsens uttalande, att vid en jämförelse mellan å ena sidan ett landstings kostnader för en sjukhusplats och dess underhåll samt å andra sidan kostnaden för en distriktssköterskas avlöning torde med beaktande av de många fördelarna av en rationell distriktsvård några grundade ekonomiska betiinkligheter icke längre kunna anföras såsom skäl för landstingens tvekan att åtaga sig huvudmanskapet för ifrågavarande vårdform. Bostadsutredningen får också i avseende å samma fråga åberopa ett annat uttalande av medicinalstyrelsen, däri framhålles följande: »En oeftergivlig förutsättning för individens sunda utveckling och ett gott hälsotillstånd är nödig övervakning av hälsotillståndet under uppväxtåldern, tillgången till sunda bostäder samt goda hälsovanor. Resultatet av dylikt hälsovårdsarbete måste emellertid ses på lång sikt. Det torde dock icke böra råda något tvivel därom, att detta arbete kommer att medverka till ett förbättrande av det allmänna hälsotillståndet och därigenom så småningom medföra en minskning i utgifterna för den individuella sjukvården. Man har också anledning att räkna med att en distriktsvård av den omfattning, styrelsen föreslagit, kommer att öppna möjlighet för en begränsning av antalet sjukhusplatser till det oundgängligen erforderliga och sålunda indirekt medföra en minskning i det allmännas sjukhuskostnader.» Beträffande distriktsvårdsstyrelsens sammansättning har bostadsutredningen icke ansett sig böra taga ställning till medicinalstyrelsens förslag. Det må emellertid framhållas att inom bostadsutredningen ifrågasatts, om icke i stället för medicinalstyrelsen Kungl. Maj.t borde utse en av ledamöterna.

105 Av mycket stor betydelse är medicinalstyrelsens förslag angående dispensärsköterskornas blivande verksamhet. Såsom förut framhållits, skulle det av dispensärsköterskorna hittills bedrivna fältarbetet, i den mån så kunde ske, övertagas av distriktsvårdens organ och de i anledning härav för dispensärväsendet överflödiga sköterskorna inordnas i distriktsvårdssystemet. Till stöd härför har medicinalstyrelsen framhållit, att någon djupare artskillnad mellan de båda sjuksköterskegruppernas arbete än den, att dispensärsköterskornas arbete väsentligen är riktat på en viss sjukdom (tuberkulosen), under det att distriktssköterskornas arbetsfält är vidare och omfattar alla sjukdomar, icke förelåge. Det framstår också såsom önskvärt, anför styrelsen vidare, att antalet av de för hygienen verksamma kategerierna av befattningshavare, som besöka hemmen, begränsas. Dessutom hade erfarenheten från Norrbottens län, där lungsotsfrekvensen är den största i riket, visat, att dispensärsköterskornas arbetsuppgifter väl kunna förenas med distriktsköterskornas åligganden utan väsentligt förfång för de förra. Bostadsutredningen har funnit de av medicinalstyrelsen anförda skälen för ett förenande av distrikts- och dispensärvården övertygande. Genom en sammanknytning av sköterskekrafterna skulle, såsom medicinalstyrelsen i ett annat sammanhang framhållit, betingelser skapas för en enhetlig och, i den mån så är lämpligt, likformig utveckling av den förebyggande hälsovården och hemsjukvården å landsbygden, varigenom kan förväntas större effekt i arbetet. Vad sålunda anförts ger vid handen, att bostadsutredningen i allt väsentligt biträder medicinalstyrelsens förslag. Med hänsyn till dess säkerligen mycket stora betydelse för folkhälsans höjande får bostadsutredningen livligt tillstyrka, att detsamma genomföres snarast möjligt. Medicinalstyrelsens författningsförslag (bil. G) har icke varit föremål för formell granskning inom bostadsutredningen. Bostadsutredningen övergår härefter till frågan om distriktssköterskornas utbildw, utbildning. För närvarande åtnjuta distrikts- och dispensärsköterskorna enahanda specialutbildning, vilken lämnas vid statens skola för utbildning'av distriktssköterskor. Enligt gällande reglemente för nämnda skola, utfärdat den 10 december 1920 (nr 813), kan endast sådan sjuksköterska vinna inträde, som genomgått godkänd sjuksköterskeskola. Utbildningen vid distriktssköterskeskolan skall enligt nyssnämnda reglemente bedrivas under en sammanlagd tid av högst ett år och omfatta barnavård och barnavårdsinspektion, dispensärvård och bostadshygien, sinnessjukvård, epidemivård och desinfektion, invalid- och vanförevård, matlagning och huslig ekonomi samt social lagstiftning. Elev, som styrelsen för skolan finner besitta erforderlig utbildning i visst ämne, må av styrelsen befrias från deltagande i undervisning däri. Under de senare åren ha allt flera elever erhållit dylik befrielse. Utbildningen bedrives i form av dels teoretisk undervisning, dels ock

106 praktisk tjänstgöring. Den teoretiska undervisningen omfattar 160 föreläsningstimmar. Under 1932 års kurs anslogos härav 18 timmar för födoämneslära, 5 timmar för epidemivård, 5 timmar för allmän hygien, 10 timmar för bostadshygien, 6 timmar för skolhygien och 17 timmar för tuberkulos- och dispensärarbete eller alltså sammanlagt 53 timmar för utbildning i bostadshygien och därmed närstående ämnen; om födoämneslära frånräknas, blir ifrågavarande utbildningstid 35 timmar. Den praktiska tjänstgöringen bestod, bland annat, av arbete under en månads tid vid Stockholms stads dispensärer. Dessutom fingo eleverna under fyra dagar åtfölja någon av assistenterna vid Stockholms hälsovårdsnämnds bostadsinspektion i dennes arbete, som då planerats med särskild hänsyn till elevernas undervisning. Därjämte bereddes eleverna tillfälle att sätta sig in i en skolsköterskas arbete genom besök i Matteus folkskola i Stockholm. Under 1933 års kurs har den bostadshygieniska utbildningen utökats i den omfattning, som varit möjlig med hänsyn till tid och medelstillgång. I sin förberörda skrivelse den 4 maj 1933 har medicinalstyrelsen framlagt en ny plan för distriktssköterskeundervisningens anordnande. Enligt nämnda plan skulle undervisningen i distriktssköterskeskolan anordnas dels som en teoretisk kurs under tre månader, dels ock i form av praktisk tjänstgöring under lika lång tid. Den teoretiska kursen skulle omfatta: 1) Barnavård, barnsjukvård och moderskapsvård 25 timmar 2) Samhällskunskap 10 » 3) Social lagstiftning (de olika formerna för samhällets hjälpverksamhet). Det sociala hjälparbetets allmänna principer, fattigvårds- och barnavårdslagstiftningen jämte förmyndarlagstiftningen, försäkringslagstiftningen (sjukkasselagen, olycksfallsförsäkringslagstiftningen och lagen om allmän pensionsförsäkring). Lagen om arbetarskydd. Alkoholistlagstiftningen 50 » 4) Medicinalförfattningar. Sjuk- och hälsovårdsorganisationen: Medicinalstyrelsen, läkarinstruktion och medicinalpersonalen, behörighetslagen, organisation av kropps- och sinnessjukvården (inkl. giftermålsbalken), lagen om könssjukdomar och lagen om skyddskoppymning, rättsmedicinväsendet, liktransporter, eldbegängelse'm. m. Apoteksvarustadgan och giftstadgan 15 » 5) Hygien, personlig hygien, näringslära och huslig ekonomi, allmän hygien med hälsovårdsstadgan som underlag, bostadshygien och hemmets vård (hälsovårdsstadgan § 8 och § 43) 65 » 6) Skolbarnets hygien 10 * 7) Epidemivård och desinfektion (inkl. cyanväterökning) 10 » 8) Dispensärvård och tuberkuloslära 20 > 9) Invalid- och vanförevård: vård, undervisning och arbetsmöjlig10 heter » 5 s 10) Distriktsvård 11) Föredrag i olika ämnen, ej förut nämnda 10 » 12) Undervisnings- och demonstrationsövningar 45 > Summa 275 timmar. Den praktiska utbildningen skulle avse tjänstgöring i dispensärvård och bostadsinspektion, å barnavårdscentral (mjölkdroppe), i moderskapsvård och

107 i skolsköterskearbete. För elever, som icke tidigare erhållit utbildning i barnavård i erforderlig utsträckning, skulle dessutom tillkomma en sex månaders kurs å barnsjukhus, vilken kurs lämpligen borde föregå den egentliga distriktssköterskeutbildningen. Den teoretiska undervisningen har således i medinalstyrelsens nu framlagda plan utökats med 115 föreläsningstimmar. Av de till undervisningen anslagna 275 föreläsningstimmarna avses 65 för undervisning i personlig och allmän hygien samt födoämneslära. Om man beräknar, att för sistnämnda ämne liksom hittills 18 timmar skola visa sig vara fullt tillräckliga, återstå för hygienundervisningen i övrigt 47 timmar. Eventuellt torde ytterligare några föreläsningstimmar kunna anslås härtill, varför man kan beräkna den sammanlagda teoretiska undervisningen i bostadshygien och vad därmed närmare sammanhänger till c:a 50 föreläsningstimmar. Härtill kommer undervisning i vissa den allmänna hygienen närstående ämnen, såsom skolbarnets hygien, epidemivård och desinfektion samt dispensärvård och tuberkuloslära med sammanlagt 40 föreläsningstimmar. Enligt vad bostadsutredningen inhämtat är avsikten, att eleverna under den praktiska tjänstgöringen skola erhålla praktisk utbildning i bostadsinspektion och dispensärvård samt vid barnavårdscentral, beträffande vart och ett av ämnena under en månads tid. Vidare skulle eleverna härutöver — och alltså utöver den ordinarie tiden för den praktiska tjänstgöringen — beredas tillfälle att tjänstgöra som auskultanter i vissa instruktionsdistrikt på landsbygden, där ledningen av arbetet handhades av lämplig distriktssköterska. Det synes vara av ett visst intresse att jämföra den utbildning, distriktssköterskorna sålunda skulle erhålla, dels med undervisningen, som vid socialinstitutet i Stockholm lämnas i allmän hälso- och sjukvård samt i bostadshygien, och dels med den utbildning i hygien, som lämnas våra blivande läkare. Vid socialinstitutet hållas under varje kurs 20 timmars föreläsningar i allmän hälso- och sjukvård, därvid behandlas hälsovårdsstadgan, hälsovårdsmyndigheter och hälsovårdspersonal, vatten och livsmedel, renhållning och avlopp, belysning, ventilation och uppvärmning, förhindrande av smittas spridande, de vanligaste infektionssjukdomarna, epidemi-, tuberkulos- och könslagarna, karantänförordningen, folksjukdomarna samt sjukvårdsväsendets organisation. I bostadshygien hållas vid institutet för varje kurs föreläsningar under 10 timmar. I dessa lämnas en kort historik av bostadens utveckling samt redogörelser för de viktigaste byggnadssätten och bostadens fasta inredning, de viktigaste sanitära olägenheter, som förekomma i våra bostäder, bostadslagstiftningen, bostadshygien, arbetarbostäder, egnahemsrörelsen och byggnadsstadgan. Vad angår våra blivande läkares utbildning i hygien, lämnas denna under en två månaders kurs, därvid föreläsningar hållas i regel under två dubbeltimmar tre gånger i veckan; sammanlagda undervisningstiden utgör omkring 60 timmar. Härvid behandlas — vad angår undervisningen vid Karolinska

108 Institutet i Stockholm — epidemilära (c:a 10 dubbeltimmar), desinfektionslära (c:a 3 dubbeltimmar), dricksvatten (c:a 2 dubbeltimmar), renhållning (c:a 2 dubbeltimmar), uppvärmning och ventilation (c:a 2 dubbeltimmar), belysning (en dubbeltimme), bostadshygien (c:a 3 dubbeltimmar), skolhygien (en dubbeltimme), yrkeshygien (c:a 2 dubbeltimmar) samt författningskunskap (c:a 3 dubbeltimmar). Därjämte äger under kursen i regel en gång i veckan demonstration rum av olika hygieniska anläggningar. Av en jämförelse, begränsad, på sätt ovan skett, till allenast en viss utbildningsgren, kan man icke draga några säkra slutsatser angående vederbörandes större eller mindre lämplighet att vara verksamma på det område, den ifrågavarande specialutbildningen avser, ty otvivelaktigt spelar även utbildningen i övrigt en betydelsefull roll liksom också vissa andra faktorer. Emellertid är det tydligt, att den utbildning i bostadshygien och närstående ämnen, som distriktssköterskorna skulle erhålla enligt medicinalstyrelsens plan, ingalunda står tillbaka för vare sig motsvarande utbildning, vilken lämnas eleverna vid socialinstitutet, eller — åtminstone kvantitativt sett — den hygieniska undervisning, som meddelas de blivande läkarna. Såvitt bostadsutredningen har sig bekant, ha krav icke rests på utökning av den vid socialinstitutet lämnade bostadshygieniska utbildningen, ehuru förutvarande elever vid nämnda institut i viss omfattning tagas i anspråk för städernas bostadsinspektion. Bostadsutredningen har också — under beaktande tillika av utbildningen i övrigt samt andra för frågan betydelsefulla omständigheter — funnit den av medicinalstyrelsen för distriktssköterskorna föreslagna utbildningen kunna betecknas såsom tillräcklig för att giva sköterskorna möjlighet att — med år från år ökad erfarenhet och insikt — på ett tillfredsställande sätt utöva en lokalt anordnad, kontinuerlig bostadstillsyn. I detta sammanhang vill bostadsutredningen livligt tillstyrka, att tillräckliga medel ställas till medicinalstyrelsens disposition för anordnandet av flera årliga kurser vid distriktssköterskeskolan, så att de luckor i distrikts vårdsorganisationen, som för närvarande finnas till följd av brist på erforderligt antal sköterskor, utfyllas så fort sig göra låter. Tillika må erinras om, att endast ett visst antal, c:a 170, av de nu anställda distriktssköterskorna ha genomgått distriktssköterskeskolan, medan övriga erhållit dispens. För att kunna anlita även dessa »dispenserade» sköterskor för den omorganiserade distriktsvården har medicinalstyrelsen föreslagit skyldighet för dem att genomgå kompletteringskurser på 14 dagar, omfattande teoretisk undervisning under omkring 50 timmar. Därest två dylika kurser anordnades årligen och till varje kurs avdelades 40 sköterskor, skulle kompletteringen kunna genomföras inom loppet av fyra år. Det står för bostadsutredningen klart, att vill man vinna bästa möjliga effekt av den bostadshygieniska verksamhet, som skulle påläggas distriktssköterskorna vid en omorganisation av distriktsvården efter medicinalstyrelsens linjer, är det nödvändigt att sådana kompletteringskurser, som nyss sagts, anordnas. Med den erfarenhet sköterskorna redan besitta genom ett långvarigt arbete ute på fältet, bör den korta kompletteringskursen kunna

109 giva dem tillräckligt utbyte för att de skola kunna på ett nöjaktigt sätt handha den bostadshygieniska delen av sin verksamhet. Vad slutligen angår kostnaderna för den nya organisationen, må fram- Kostnadsllållas följande. beräkningar. I betänkandet den 30 maj 1918 angående bidrag av statsmedel för anställning av distriktssköterskor utgick man från att den minsta kontanta årslön, med vilken borde räknas för distriktssköterska, vore 600 kronor. Dessutom borde sköterskan hela aret om ha fri kost eller ersättning för fri kost. I löneförmånerna borde tillika ingå fri bostad, lyse, värme och tvätt eller tillräcklig ersättning härför. Nämnda naturaförmåner uppskattades till en summa av 900 kronor per år. De sammanlagda utgifterna för sköterskans underhåll och avlöning per år skulle alltså utgöra 1 500 kronor. I gällande statsbidragskungörelse föreskrives i avseende å distriktssköterskas avlöningsförmåner, att hon skall ha en kontant begynnelselön av minst 500 kronor för år och en kontant slutlön efter tio års väl vitsordad tjänstgöring av minst 700 kronor för år samt därjämte åtnjuta fri kost, fri möblerad bostad, fri värme, fritt lyse och fri tvätt eller ock kontant ersättning för nämnda naturaförmåner. I den kontanta lönen må icke inräknas ersättning, som kan tillkomma distriktssköterska för utförande av särskilda förrättningar. Under tid, då hon utövar sjukvård i mindre bemedlades hem, skall hon i stället för fri kost av sjukvårdsområdet åtnjuta ersättning för kost. För tid, varunder hon utövar sjukvård i bemedlades hem och där åtnjuter fri kost, må kostersättning indragas. Utöver nu angivna löneförmåner äger distriktssköterska av bemedlade personer, av vilka hon anlitas för sjukvård eller rådfrågning, erhålla ersättning efter taxa, som fastställes av styrelsen för sjukvårdsområdet, så ock reseersättning. För förrättningsresor till och från mindre bemedlades hem erhåller distriktssköterska ersättning av sjukvårdsområdet. En distriktssköterskas sammanlagda avlöningsförmåner uppgå för närvarande i genomsnitt till högre belopp per år än vad i förenämnda betänkande förutsattes. En efter hand uppkommen förändrad uppfattning av sjuksköterskoverksamhetens natur ävensom förändrade förhållanden på lönemarknaden ha nämligen återverkat på distriktssköterskornas löner och i viss mån stegrat dessas belopp. Medicinalstyrelsen har beräknat, att distriktssköterskorna numera uppbära en kontant begynnelselön, exklusive bostadsförmåner men med inbegripande av ersättning efter taxa för sjukvårdsarbete, av i genomsnitt 1 800 kronor. Uppskattas bostadsförmånerna — bostad, bränsle och lyse — till 360 kronor per år, blir den sammanlagda utgiften för sköterskans underhåll och avlöning 2 160 kronor, eller med ett ålderstillägg å 100 kronor 2 260 kronor. Enligt medicinalstyrelsens nu framlagda författningsförslag (bil. G) skall distriktssköterska åtnjuta dels en kontant begynnelselön av minst 1 800 kronor för år jämte två ålderstillägg, vartdera å etthundra kronor, efter fem och tio års väl vitsordad tjänstgöring, dels ock kostnadsfritt följande natura-

110 förmåner: möblerad bostad jämte erforderlig köksutrustning, värme och lyse samt tvätt eller ock ersättning för dessa naturaförmåner efter ortens pris. Bostaden skall omfatta minst ett rum och kök jämte nödiga uthus. I den kontanta lönen ha inberäknats ersättning för kost, tvätt samt ersättning vid sjukvård och för rådgivning enligt taxa. Sådan särskild ersättning enligt taxa skall ej längre utgå. Distriktssköterska skall åtnjuta resekostnadsersättning för resor i tjänsten, i den ordning och omfattning, distriktsvårdsstyrelsen bestämmer. I fråga om dispensärsköterskorna åtnjuta dessa för närvarande i allmänhet en lön, som står i paritet med de bäst betalda landstingsanställda distriktssköterskornas. Lönebeloppet torde med hänsyn härtill kunna uppskattas till 2 260 kronor per är och sköterska. Enligt gällande föreskrifter utgår i regel statsbidrag med ett belopp av 500 kronor om året för varje distriktssköterskebefattning. Då detta belopp fastställdes, ansågs detsamma ungefär motsvara en tredjedel av de totalkostnader, som anställning av en distriktssköterska under vanliga förhållanden kunde beräknas draga. Vad angår dispensärsköterskorna, utgår för närvarande statsbidrag med högst en fjärdedel av vederbörande dispensärs utgifter för sköterskorna. För varje sköterska utgör alltså nu utgående statsbidrag omkring 550 kronor. I detta sammanhang må erinras, att förslag framlagts att höja statsbidraget till dispensärverksamheten och därmed även till dispensärsköterskorna. Till dispensärernas kostnader har som bekant svenska nationalföreningen mot tuberkulos hittills bidragit med betydande belopp, ungefär motsvarande — om den rena understödsverksamheten icke medräknas — 25 % av dessa kostnader. I en den 12 april 1929 framlagd, av särskilda utav nationalföreningen tillkallade sakkunniga utförd utredning angående fortsatta åtgärder till tuberkulosens bekämpande i Sverige framhölls, bland annat, att det näppeligen kunde anses förenligt med nationalföreningens uppgifter att för all framtid kvarstå som anslagsbeviljande institution för en verksamhet, som hunnit över försöksstadiet och befunnits oumbärlig och vars omkostnader således borde ingå i statens och landstingens ordinarie budget. Efter hand syntes därför en avlastning av föreningens andel böra ske för att bereda föreningen möjlighet att lämna bidrag till utprövande av nya metoder för bland annat det förebyggande tuberkulosarbetets ytterligare utveckling och intensifiering. Med hänsyn till den utomordentligt stora betydelsen för hela samhället av en energiskt genomförd tuberkulosprofylax syntes det riktigast, att föreningens andel i kostnaderna övertoges av staten. Nyligen har också föreningen beslutit att under de närmast kommande åren efter hand indraga understödet. I det nu föreliggande förslaget till omorganisation av distriktsvården (bil. G) har medicinalstyrelsen ifrågasatt, att statsbidrag för varje distriktssköterskebefattning skulle utgå med 1 000 kronor om året. Dessutom skulle staten åtaga sig utgifterna för ålderstilläggen till distriktssköterskorna. De

Ill motiv, medicinalstyrelsen åberopat till stöd för en dylik höjning av statsbidraget, synas kunna sammanfattas på följande sätt. I anledning av den faktiska stegringen av distriktssköterskornas avlöningsförmåner i jämförelse med vad tidigare beräknades motsvarade statsbidraget icke längre, såsom från början var avsett, en tredjedel av de totalkostnader, som anställning av en distriktssköterska under normala förhållanden kan beräknas draga. Om avlöningsförmånerna, såsom nu är fallet, i medeltal uppgå till ett värde av 2 260 kronor, borde rätteligen statsbidraget utgöra 753 kronor. Av olika skäl borde detsamma ytterligare höjas. Med hänsyn till landstingens skyldigheter beträffande den slutna sjukvården kunde det anses, att kostnaderna för distriktsvården lämpligen borde fördelas på så sätt, att vederbörande landsting bidroge till den del av kostnaderna, som motsvarade den sjukvårdande verksamheten, under det att kostnaderna för distriktsvården i övrigt, omfattande den förebyggande vården, bostadsvården etc, borde täckas av statsmedel. Sistberörcla grenar av hälsovårdsarbete, som i stor utsträckning avse det uppväxande släktet, vore, liksom hygieniskt arbete i allmänhet, ställda på lång sikt och syntes med hänsyn därtill böra bliva en uppgift för staten. Ehuru i praktiken en sådan uppdelning mötte svårigheter, då hälso- och sjukvård äro nära förbundna med varandra, vore det dock, enär en mångfald staten närmast tillkommande uppgifter på socialhygienens område enligt styrelsens förslag hädanefter skulle ombesörjas av distriktssköterskorna, berättigat att med stöd av nämnda princip till staten överflytta en del av de bidrag, som nu utginge från landsting och kommuner. Vidare vore det över huvud taget otänkbart att genomföra en organisation som den föreslagna, utan att staten skänkte densamma ett rikligt tillmätt understöd. Fastställdes statsbidraget till det av medicinalstyrelsen angivna beloppet, skulle den föreslagna organisationen redan från början få en fast ekonomisk grund att bygga på. E t t ytterligare' skäl för höjning utgjorde den av nationalföreningen beslutade successiva indragningen av understöden till dispensärverksamheten. Vad särskilt anginge ålderstilläggen, skulle, därest staten åtoge sig utgifterna för dem, vinnas enhetlighet i fråga om dessas utgående, så att en distriktssköterska kunde erhålla dylikt tilllägg, oberoende av inom vilket distriktsvårdsområde hon först vunnit anställning. Såsom villkor för det högre statsbidragets utgående samt för åtnjutande av ålderstillägg skulle enligt medicinalstyrelsens förslag uppställas, att distriktsvården inom landstingsområdet anordnats i enlighet med omorganisationsförslaget, Till de landstingsområden, som vilja kvarstå i den äldre organisationen, skall statsbidrag liksom hittills endast utgå med 500 kronor. Givetvis måste denna omständighet kraftigt sporra landstingen att införa den nya organisationen. Bostadsutredningen tillstyrker medicinalstyrelsens förslag angående höjning av statsbidragen till di strikts vården. I princip torde, såsom medicinalstyrelsen anfört, vara riktigt att kostnaderna för distriktsvårdens uppgifter i allmän hälsovård böra bestridas av staten, medan med hänsyn till skyldigheterna beträffande den slutna kroppssjukvården på landstingen böra falla

.

112 kostnaderna för den sjukvårdande verksamheten. Härav följer ock, att statsbidrag till de av medicinalstyrelsen ifrågasatta ambulerande sjuksköterskorna för långvariga sjukdomsfall icke bör utgå, desto mindre som anställandet av dylika sjuksköterskor direkt torde inverka på behovet av fasta sjukvårdsplatser. Understrykas må, att styrelsens förslag att höja statsbidraget icke i och för sig medför kostnadsökning för det allmänna utan allenast överflyttning till staten av en del av de bidrag, som nu utgå från landsting och kommuner. Då samtidigt överflyttning till landstingen skulle äga rum av kommunernas nuvarande kostnader för distriktsvården, är det tydligt, att förslaget skulle verka i skatteutjämnande riktning. Det torde här vara av stort intresse att närmare jämföra kostnaderna, som omorganisationsförslaget skulle medföra, med kostnaderna enligt det nuvarande systemet. Medicinalstyrelsen har i sådant avseende gjort vissa beräkningar. Distriktsvården i dess nuvarande form är såsom förut angivits avsedd att utbyggas till 1,300 distrikt, vartdera i regel med en sköterska, i medeltal för närvarande åtnjutande i årlig lön omkring 2,260 kronor. Totalkostnaderna för distriktssköterskorna bliva således vid fullt utbyggt system omkring (1 300 X 2 260) 2 938 000 kronor. För varje distriktssköterska skall för närvarande statsbidrag utgå med 500 kronor per år. Statsbidraget för 1 300 sköterskor skulle alltså utgöra sammanlagt (1 300 X 500) 650 000 kronor. För närvarande finnas i runt tal 230 dispensärsköterskor anställda. Envar av dessa kan i detta sammanhang beräknas åtnjuta en årlig lön av i genomsnitt 2 260 kronor. Totalkostnaderna för dispensärsköterskorna, om man utgår från att dessa bibehållas vid nuvarande antal, bliva alltså omkring (230 X 2 260) 519 800 kronor. För varje dispensärsköterska utgår för närvarande statsbidrag med omkring 550 kronor per år. Statsbidraget för 230 dispensärsköterskor utgör alltså sammanlagt omkring (230 X 550) 126 500 kronor. Enligt omorganisationsförslaget skulle de icke för specialvård anställda distriktssköterskornas antal utgöra omkring 1400. Varje sköterska skulle i årlig lön åtnjuta i medeltal 2 260 kronor. Totalkostnaderna för nämnda sköterskor bliva alltså vid fullt utbyggt system omkring (1400 X 2 260) 3 164 000 kronor. För varje distriktssköterska skulle enligt omorganisationsförslaget statsbidrag utgå med 1 000 kronor eller, om ett ålderstillägg inberäknas, 1 100 kronor. Statsbidraget för 1 400 sköterskor utgör alltså sammanlagt omkring (1 400 X 1100) 1 540 000 kronor. Man erhåller således följande sammanställning: Organisationsform.

Nuvarande organisation Föreslagen omorganisation 1 2 938 000 + 519 800. 2 650 000 + 126 500. 3

1 300 -h 230

Totalkostnad.

Statsbidrag,

x

3 457 800 3 164000

776 500 1540000

Antal g^ej-skor. 3

1 530 1400

113 Enligt denna tablå skulle alltså kostnaderna för den nuvarande organisationen efter dess fullständiga utbyggande överstiga kostnaderna för omorganisationsförslaget med 293 800 kronor, varemot statens bidrag skulle ökas med 763 500 kronor. Minst mot sistnämnda belopp svarande besparingar skulle göras av landsting och kommuner. Emellertid är denna överslagskalkyl i viss grad ofullständig. Även om man bortser från att det icke är fullt säkert, att samtliga dispensärsköterskor överflyttas till distriktsvården, så tillkomma likväl vid ett genomförande av den nya organisationen vissa kostnader, som ej tagits med i ovanstående tablå. Sålunda räknas däruti icke med några specialsköterskor och ej heller med kostnader för särskilda befattningshavare hos distriktsvårdsstyrelserna. Bostadsutredningen kommer i nästföljande kapitel att närmare beröra frågan om anställande av specialsköterskor och andra särskilda befattningshavare för bostadsvården och även för andra vårdgrenar kunna dylika anställas. I vad mån så kommer att bliva fallet, undandrager sig emellertid för närvarande ett säkrare bedömande, men ett visst belopp, vilket troligen kommer att understiga 10 % av totalkostnaderna, synes böra beräknas härför. Vidare ha icke medräknats de ökade utbildningskostnaderna. Vad angår sistnämnda kostnader har medicinalstyrelsen ansett, att för genomförande av förslaget till omorganisation av distriktssköterskeskolan en höjning av det nuvarande anslaget, 18 000 kronor, skulle vara erforderlig. Med en kurs årligen skulle enligt styrelsen medelsbehovet för distriktssköterskeskolan icke understiga 19 000 kronor. Med två kurser om året bleve kostnaden 38 000 kronor samt med tre kurser 57 000 kronor. Om, såsom bostadsutredningen livligt förordar, minst tre kurser anordnas per år, skulle en årlig kostnadsökning under de närmaste åren uppkomma av (57 000 — 18 000) 39 000 kronor. Dock vill bostadsutredningen framhålla, att allenast en mindre del av denna ökning behöver anses vara föranledd av omorganisationsförslaget, eventuellt blott 3 000 kronor, då, enligt vad medicinalstyrelsen anfört, även om den föreslagna omorganisationen icke skulle komma till stånd, det likväl icke vore en gagnlös åtgärd att under närmaste åren utöka elevantalet vid distriktssköterskeskolan. Det sålunda åstadkomna tillskottet av från nämnda skola utbildade elever kunde nämligen utan svårighet vinna anställning i nuvarande dispensär- och distriktsvård. Till kostnaderna för omorganisationsförslaget böra däremot i sin helhet räknas utgifterna för de kompletteringskurser för distriktssköterskor i nuvarande distriktsvårdsorganisation, vilkas anordnande i det föregående tillstyrkts. Omkostnaderna för varje dylik kurs ha av medicinalstyrelsen beräknats till 1 500 kronor, för två kurser således 3 000 kronor. Med hänsyn till vad sålunda anförts, torde det endast vara möjligt att approximativt angiva totalkostnaderna för den nya organisationen. Med ledning av de förut angivna siffrorna kan man dock våga det påståendet, att, såvitt nu kan bedömas, utan kostnadsökning för det allmänna en rationalisering av distriktsvården skidle ske av mycket stor samhällelig betydelse. Innan bostadsutredningen lämnar dessa kostnadsberäkningar, torde något 2 3 3 5 33

Q

114 böra angivas, vilka verkningar förslagets införande från och med den 1 januari 1935 kan beräknas medföra i avseende å statsutgifterna under de två närmaste budgetåren. Enligt gällande bestämmelser utbetalas under innevarande budgetår de på kalenderåret 1933 belöpande statsbidragen för distriktsvården. Nästkommande budgetår skola utbetalas statsbidragen för kalenderåret 1934. Utbetalning enligt omorganisationsförslaget av statsbidragen för kalenderåret 1935 kommer att äga rum först under budgetåret 1935/1936. Motsvarande gäller för dispensärsköterskorna. Om man bortser från utbildningskostnaderna, skulle alltså omorganisationsförslaget icke öva inflytande på statens utgifter under nästa budgetår. Däremot finnes anledning räkna med en viss ökning i statsutgifterna för budgetåret 1935/1936. Hur stor denna ökning kan bliva är bland annat beroende av dels huru många landsting, som redan nästa år besluta införa den nya organisationen, dels i vilken omfattning dispensärsköterskorna bliva överförda till denna, dels ock till vilket antal nya distriktssköterskor utbildas under näst budgetår. Av vad sålunda anförts framgår, att någon tillförlitlig uppskattning av kostnadsökningen för budgetåret 1935/1936 ännu icke låter sig göra.

Kap. G. Förslag till anordnande av bostadsinspektion på landsbygden. Det återstår emellertid, även med den ståndpunkt, bostadsutredningen i nästföregående kapitel intagit beträffande medicinalstyrelsens förslag till omorganisation av distriktsvården, ännu att bedöma, huruvida detta förslag helt tillgodoser det syfte, som bostadsutredningen önskar vinna. Om distriktsvårdsorganisationen, vilken bostadsutredningen sålunda tillstyrkt, blir fullt utbyggd, skulle å hela landsbygden vara verksamma funktionärer, envar inom ett mindre område, med uppgift bland annat att öva tillsyn å bostäderna och söka åstadkomma förbättringar i avseende ä dessas utnyttjande, vård och skötsel. Det kunde också, där sådant befunnes påkallat, tillsättas särskilda funktionärer, enbart sysselsatta på bostadshygienens område. I allmänhet skulle den bostaclshygieniska verksamheten bedrivas dels i samband med övrig verksamhet i förebyggande hälso- och sjukvård, dels i samband med rent sjukvårdande verksamhet, men dels också i viss utsträckning såsom en självständig verksamhet. Bostadsutredningen förutsätter, att i de instruktioner för distriktssköterskornas tjänstgöringsförhållanden, som av medicinalstyrelsen godkännas, skall, så framt fråga ej är om specialsköterskor med annan uppgift än bostadsvården, inrymmas föreskrift, enligt vilken distriktssköterskorna äro skyldiga att vid särskilda tillfällen årligen uteslutande bedriva bostadshygienisk verksamhet efter på förhand uppgjorda planer, som skola godkännas av vederbörande distriktsvårdsstyrelser. Stadgande bör även ingå uti de för distriktsvårdsstyrelserna gällande instruktionerna, varigenom styrelserna bliva skyldiga att övervaka, att planer, som nyss berörts, vederbörligen upprättas och genomföras.

115 E n distriktssköterska förfogar emellertid icke själv över några legala maktmedel för att bliva åtlydd. Såsom redan i det föregående påpekats, kan det ej heller gärna anses lämpligt att utrusta henne härmed, giva henne rätt att meddela förelägganden och dylikt. Hennes möjligheter inskränka sig alltså till att påpeka bristfälligheter och att giva råd och upplysningar samt därigenom söka i godo komma till rätta med förefintliga missförhållanden. Givet är, att detta är det medel, som bör i första hand prövas. Vinnes emellertid icke framgång härmed, äro också distriktssköterskans möjligheter uttömda och ärendet måste bringas under myndigheternas prövning. I sådana fall bör det, enligt bostadsutredningens mening, såvida saken ej är av ringa betydenhet, åligga sköterskan att göra anmälan om förhållandet hos vederbörande hälsovårdsnämnd. Vidtager i sin tur hälsovårdsnämnden icke erforderliga åtgärder i anledning av sköterskans anmälan, bör den sistnämnda vara skyldig att härom underrätta sin närmaste förman, alltså i regel provinsialläkaren, ävensom distriktsvårdsstyrelsen. Jämlikt sin instruktion har ju provinsialläkare att övervaka bostädernas beskaffenhet inom distriktet. Han skall också, då sanitärt missförhållande föreligger, allt efter sakens beskaffenhet söka bereda rättelse eller anmäla förhållandet till förste provinsialläkaren. Kan provinsialläkare, till vilken distriktssköterska gjort anmälan, icke på annat sätt åstadkomma rättelse, bör han således anmäla saken till förste provinsialläkaren, varigenom också distriktsvårdsstyrelsen, däri förste provinsialläkaren är ledamot, lärer erhålla kännedom om förhållandet. Förste provinsialläkaren kan i sin ordning vidtaga erforderliga åtgärder, i sista hand genom att göra anmälan till länsstyrelsen. Denna har att, där sådant finnes vara av nöden, förelägga lämpliga viten. Distriktsvårdsstyrelsen, vilken, såsom ovan påvisats, direkt från sköterskorna erhåller uppgifter angående de fall, som anmälts till provinsialläkarna, kan slutligen genom hänvändelse till dessa bereda sig kännedom om de åtgärder, de vidtagit i anledning av anmälningarna. Sammanknytningen i ett normalfall, från vilket dock många avvikelser äro tänkbara, åskådliggöres å följande skiss:

z D i s t r i k t s s k öter s k a n

/Hälsovårds \ nämnden :e Proyinsiaiiäkaren.

L ä n

.Distriktsvårdsstyrelsen

s s t y r e l s e n

116 Därest rapportskyldighet, på sätt ovan föreslagits, stipuleras i de för distriktssköterskorna gällande instruktionerna, torde förutsättningar ha skapats för ett effektivt bostadsövervakande arbete på landsbygden. Det torde nämligen få antagas, att genom sådana åtgärder, som här förordats, de myndigheter och funktionärer, som det redan nu åligger att öva tillsyn över bostadsförhållandena, skola på ett helt annat sätt än hittills, tack vare ordnad samverkan, bliva sysselsatta på detta område. Organisationen skulle icke blott finnas på papperet utan vara oavlåtligt verksam till bostadshygienens höjande på ett effektivt och samtidigt smidigt sätt. Det oaktat torde kunna ifrågasättas, om ej ytterligare åtgärder för en effektiv bostadsövervakning på landsbygden äro att tillråda, Nära till hands ligger, att som komplement till den lokala distriktssköterskcorganisationen inrätta för landstingsområdet i dess helhet eller inom vissa större delar därav verksamma s ä r s k i l d a b o s t a d s i n s p e k t r i s e r e l l e r b o s t a d s i n s p e k t ö r e r . Dessa, som skulle ägna hela sin tid och arbetskraft åt bostadsövervakningen, skulle då inom sina större distrikt företaga inspektioner och då missförhållanden påträffas, som ej avhjälpas efter gjorda påpekanden, vidtaga enahanda åtgärder som ovan angivits beträffande distriktssköterskor. Då för dylika speciella bostadsfunktionärer kunde krävas en mera omfattande bostadshygienisk och social utbildning och även viss byggnadsteknisk kompetens, är det uppenbart, att de såväl under inspektionsförrättningarna som vid rådgivning åt distriktssköterskor och andra på bostadshygienens område sysselsatta organ skulle kunna utföra ett arbete av betydande värde. Med hänsyn till de särskilda bostadsinspektörernas betydande verksamhetsområden blir risken för dubbla besök i ett och samma hem ej så stor och dylik dubbelinspektion torde i allmänhet kunna undvikas genom att vid upprättandet av inspektionsplan för bostadsinspektören hänsyn tages till de planer för bostadshygienisk verksamhet, som upprättats av de lokalt verksamma distriktssköterskorna och vederbörligen godkänts. I särskilda fall torde emellertid sådan dubbelinspektion, som här avses, kunna anses lämplig. Bostadsinspektören skulle också kunna för distriktsvårdsstyrelsen underlätta dess centralt ledande arbete i avseende å bostadstillsynen. Redan enligt de för distriktsvården nu gällande föreskrifterna torde landsting, som anordnat distriktsvård å den i landstingsområdet ingående landsbygden i dess helhet, under förutsättning av medicinalstyrelsens godkännande kunna anställa särskild eller särskilda enbart för bostadsvården verksamma distriktssköterskor, för vilka statsbidrag skulle kunna utgå, eller således statsunderstödda bostadsinspektriser. Såvitt bostadsutredningen har sig bekant, har en sådan anordning icke i något fall blivit prövad. Motsvarande möjlighet öppnar medicinalstyrelsens ovannämnda förslag. Enligt det sistnämnda kan jämväl anställas särskild distriktssköterska för att biträda distriktsvårdsstyrelsen med tillsyn över distriktsvården. Medicinalstyrelsen har framhållit, att det i avvaktan på att distriktsvården inom ett distriktsvårdsområde blivit fullt utbyggd, kunde för vissa vårdgrenar, exempelvis bostädernas tillsyn, visa sig önskvärt, att distriktsvårdsstyrelsen ägde möj-

117 lighet att anställa särskilda befattningshavare, för vilka i så fall statsbidrag borde utgå. Det torde väl närmast vara styrelsens avsikt, att dylika i vissa vårdgrenar verksamma befattningshavare skola tillsättas såsom specialsköterskor. Bostadsutredningen vill i avseende å speciellt för bostadsvården anställda, inom landstingsområdet i dess helhet eller större delar därav verksamma specialsköterskor under åberopande av vad förut anförts ifrågasätta, om ej sådana sköterskor även efter övergångstidens slut kunna vara önskvärda. I varje fall böra landstingen äga möjlighet att på sådant sätt effektivisera det bostadshygieniska arbetet. Medicinalstyrelsens författningsförslag bereder tillräckliga möjligheter härför. Inom bostadsutredningen har föreslagits, att åtgärder skulle vidtagas till underlättande av landstings möjligheter att anställa bostadsinspektör. För inrättande av dylik kräves liksom även för anställande av bostadsinspektris i län, där landstinget icke anordnat distriktsvård, för närvarande, såsom ovan påvisats, kvalificerad majoritet, vilket ett par gånger föranlett att fråga härom förfallit. Det synes i sig knappast vara tillfredsställande, att beslutanderätten är på dylikt sätt inskränkt för landstingen, vilka det enligt landstingslagen tillkommer att besluta om för landstingsområdet gemensamma angelägenheter, bland annat avseende hälso- och sjukvården. Såsom tidigare framhållits kan en i intim samverkan med distriktsvården arbetande bostadsinspektör ha en betydelsefull uppgift att fylla. Systematiskt borde en sådan bostadsinspektör inordnas som en befattningshavare under distriktsvårdsstyrelsen. Då det även för andra uppgifter eventuellt torde befinnas lämpligt att anställa särskilda befattningshavare, som icke äro distriktssköterskor, till distriktsvårdsstyrelsens biträde, får bostadsutredningen föreslå, att medicinalstyrelsens författningsförslag kompletteras med en föreskrift, enligt vilken distriktsvårdsstyrelse må, om landstinget därtill anslagit medel, anställa befattningshavare för att under styrelsen vara verksamma inom di strikts vården eller viss eller vissa grenar av densamma. I detta sammanhang vill bostadsutredningen framhålla, att hinder ej synes möta att utse en av ledamöterna i distriktsvårdsstyrelsen att särskilt ha hand om bostadsvården, för vilket uppdrag efter landstingets bestämmande särskilt arvode torde kunna utgå. Såsom framgår av det föregående anser bostadsutredningen, att den kontinuerliga tillsynen av landsbygdens bostäder bör ske inom distriktsvårdens ram. Det nya systemet, som skulle möjliggöra en effektiv sådan tillsyn, kan dock endast så småningom bliva helt infört, närmast med hänsyn till bristen på utbildade distriktssköterskor. Därest flera kurser årligen anordnas vid statens distriktssköterskeskola, vilket bostadsutredningen i det föregående tillstyrkt, kommer visserligen bristen att minskas snabbare, men även om i fortsättningen tre kurser anordnas årligen, skulle en fullständig ut byggnad av den föreslagna organisationen med avseende å kompetenta befattningshavare draga en tidrymd av omkring 10 år. Under övergångstiden torde man få vidtaga särskilda åtgärder och man lärer under denna tid få tänka sig såväl en distriktsvård med större distrikt än vad slutligen

118 avses, som att i vissa fall en kompetent sköterska bedriver hälsovårdsarbetet såväl inom sitt eget distrikt som inom angränsande. I sist avsedda fall skulle alltså en för den nya ordningen fullt kompetent sköterska vara verksam förutom inom sitt egentliga distrikt jämväl i fråga om hälsovårdsarbetet inom närliggande distrikt, där sköterskorna icke hade tillräcklig utbildning. Därjämte böra särskilt under övergångstiden anordningar med specialsköterskor vidtagas. Om man likväl bortser från de ofrånkomliga olägenheterna under övergångstiden, synes det av bostadsutredningen förordade systemet kunna, i synnerhet om detsamma, på sätt i det föregående angivits, kompletteras med för bostadsövervakningen särskilt tillsatta organ (bostadsinspektörer eller bostadsinspektriser), bliva ett mycket verksamt medel för höjande av den bostadshygieniska nivån å landsbygden. Naturligtvis är härför en förutsättning, att detsamma blir allmänt genomfört. Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas att föreskriva ovillkorlig skyldighet för landsting att anordna distriktsvård inom landstingsområdet enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan. Bostadsutredningen har icke funnit en dylik åtgärd böra vidtagas för närvarande. Den genomgripande omläggningen av distriktsvården, som nu skulle verkställas, medför, att man icke kan i nämnvärd mån bygga på erfarenheterna från den hittills bedrivna distrikts vården. Hur systemet inom de skilda landstingsområdena bör närmare utformas för att verka så effektivt som möjligt, kan alltså ej ännu med visshet sägas och, såsom torde framgå av det föregående, lämnar också det förslag, bostadsutredningen förordat, härutinnan i hög grad fria händer åt vederbörande myndigheter. Vad sålunda anförts talar emot att redan nu binda systemet i lagform, och måhända kommer detta ej att visa sig nödvändigt. Bristen på kompetenta sköterskor under övergångstiden är också en faktor, som i detta sammanhang bör beaktas. Enligt bostadsutredningens uppfattning bör man alltså avvakta ytterligare erfarenhetsrön, innan avgörande träffas i frågan om obligatorisk distriktsvård eller ej. Emellertid är bostadsutredningen livligt övertygad om önskvärdheten av att det nya systemet blir allmänt genomfört och att detta sker på kort tid. Skulle så ej bliva fallet, anser bostadsutredningen, att laglig skyldighet för landstingen att anordna distriktsvård i enlighet med det nya systemet bör föreskrivas.

119 Reservation av ledamoten Abel Andersson: Säkerligen kan det påräknas ett vida större intresse och rikare initiativ beträffande den hälsovårdande verksamheten från särskilt utsedda hälsovårdsnämnders sida än som enligt vad erfarenheten utvisar i övervägande antal fall ådagalägges av kommunalnämnder, där dessa tillika äro hälsovårdsnämnder. Med hänsyn härtill hade jag helst sett, att samtliga landskommuner bleve förpliktade att tillsätta särskilda hälsovårdsnämnder. Emellertid torde måhända vissa skäl tala mot att föreskriva dylik skyldighet beträffande de minsta kommunerna. Inom dessa förekommer det ofta, att samma personer utses för olika kommunala förtroendeuppdrag till exempel ledamotskap i kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd m. ni. Föreskrift om skyldighet att utse särskild hälsovårdsnämnd i sådan kommun skulle sannolikt i åtskilliga fall endast föranleda till att kommunalnämndens ledamöter utsagos att tillika vara ledamöter i den särskilda hälsovårdsnämnden. Härigenom skulle knappast vinnas någon mera avsevärd uppryckningav hälsovårdsarbetet. E t t annat skäl, som talar mot att meddela en dylik allmän skyldighet, utgör den omständigheten, att i några fall — som visserligen förekomma mycket sällan men likväl ej böra helt förbises — hälsovårdsområden förekomma, ofta till ytvidden av ganska betydande storlek men ined ett invånarantal av blott något tiotal personer. I Göteborgs och Bohus län finnes exempelvis en kommun, Käringön, där folkmängden den 1 januari 1933 utgjorde 495 personer. I denna kommun ingår ett municipalsamhälle, varest hälsovårdsstadgans föreskrifter om stad gälla och alltså särskild hälsovårdsnämnd finnes, med en folkmängd nyssnämnda dag av 484 personer. Att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd för återstående 11 personer lärer näppeligen vara i och för sig lämpligt. Som ett annat exempel kan nämnas Klädesholmen i samma län med en folkmängd den 1 januari 1933 av 880 personer men inrymmande två särskilda municipalsamhällen med en sammanlagd folkmängd av 859 personer. Även på andra håll förekomma liknande förhållanden. Då härtill kommer, att tillsättande av särskild föredragande för hälsovårdsfrågor i sådan kommun, där hälsovårdsnämnden utgöres av kommunalnämnden, säkerligen skall bidraga till ett mera effektivt bedrivet hälsovardande arbete inom kommunen, har jag icke velat motsätta mig det av de övriga utredningsmännen biträdda förslaget att i förevarande hänseende skilja mellan hälsovårdsområden med större och mindre folkmängd samt för de förra föreskriva särskild hälsovårdsnämnd men för de senare, om ej särskild hälsovårdsnämnd även där tillsättes, stadga, att en av kommunalnämndens ledamöter skall vara föredragande i hälsovårdsärenden. Dock kan jag icke biträda majoritetens förslag, att gränsen skall sättas vid en folkmängd av 3 000 personer, vilket skulle innebära, att särskilda hälsovårdsnämnder obliga-

120 toriskt skulle, enligt 1931 års siffror, finnas i allenast 272 eller 11 "5 % av rikets 2 373 landskommuner. Effekten av stadgandet skulle for övrigt bliva än mindre, då, enligt samma siffror, 85 av dessa 272 kommuner redan ha tillsatt särskilda hälsovårdsnämnder. Det synes mig i stället vara lämpligt att gränsdragningen sker vid en folkmängd av 1 500 personer, således samma gräns som är satt i fråga om skyldighet att välja kommunalfullmäktige. I sådant fall skulle, enligt siffrorna för år 1931, särskilda hälsovårdsnämnder obligatoriskt komma att finnas i 799 eller 33'6 % av samtliga landskommuner, varav 589 icke hade tillsatt särskilda hälsovårdsnämnder nyssnämnda år. I övrigt biträder jag de förslag, som framlagts i betänkandet.

121 Bil. (Nuvarande bestämmelser.)

A.

(Föreslagna bestämmelser.)

Förslag till ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566). 2 Kap. 2 Kap. Om allmänna hälsovården på landet. Om allmänna hälsovården på landet. Om hälsovårdsområde och hälso* Tårdsnämnd.

Om hälsovårdsområde och hälsovårdsnämnd.

35 §. 35 §. Varje kommun på landet, med unVarje kommun på landet, med undantag av sådant samhälle, som i 34 § dantag av sådant samhälle, som i 34 § sägs, utgör ett hälsovårdsområde. För sägs, utgör ett hälsovårdsområde; dock sådant område skall finnas en hälso- må kommunalfullmäktige eller, där såvårdsnämnd, vilken det åligger att över- dana ej finnas, kommunalstämma, när vaka efterlevnaden av denna stadga särskilda omständigheter därtill föransamt de i enlighet med densamma leda, besluta om utbrytning ur detta omgivna föreskrifter ävensom att i övrigt råde av viss del för att särskilt för sig ägna uppmärksamhet och tillsyn åt bilda ett hälsovårdsområde. För att giva allt, som kan inverka på allmänna gällande kraft åt beslut, som nyss sagts, hälsotillståndet inom området. erfordras länsstyrelsens godkännande; skolande förty dylikt beslut underställas länsstyrelsen, som äger att detsamma antingen oförändrat fastställa eller ock på anförda skäl ogilla. För varje hälsovårdsområde skall finnas en hälsovårdsnämnd, vilken det åligger att övervaka efterlevnaden av denna stadga samt de i enlighet med densamma givna föreskrifterna ävensom att i övrigt ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan inverka på allmänna hälsotillståndet inom området. För detta ändamål — — — — i öppet vatten, Det åligger ock eller del därav. Kommunalfullmäktige eller, där tillkommer annan myndighet. Om hälsovårdsnämnds befattning — — är särskilt stadgat.

122 (Nuvarande bestämmelser.) (Föreslagna bestämmelser.) 36 §. 36 §. Hälsovårdsnämnden skall, om ej sär1 mom. Hälsovårdsnämnden skall, skild sådan nämnd blivit tillsatt, ut- utom i fall som i 2 mom. förmälas, utgöras av kommunalnämnden. göras av kommunalnämnden. En av kommunalnämndens ledamöter med särskild insikt i och intresse för hälsovårdsfrågor skall av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige finnas, dessa utses att för den tid han är vald till ledamot bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på hälsovårdsnämndens prövning. Där med hänsyn till hälsovårds2 mom. Särskild hälsovårdsnämnd områdes vidd, folkmängd eller andra skall utses för hälsovårdsområde med förhållanden så prövas erforderligt, mera än 3 000 invånare, så ock för pallia, särskild hälsovårdsnämnd tillsättas, dant hälsovårdsområde, som jämlikt vad Ledamöter i särskild hälsovårdsnämnd i 35 § sägs utbrutits ur annat. Där utses av kommunalfullmäktige eller, med hänsyn till hälsovårdsområdes elär sådana ej finnas, kommunalstämma, vidd eller andra förhållanden så protill nödigt antal, dock ej mindre än vas erforderligt, må jämväl för annat tre. Suppleanter för ledamöterna ut- hälsovårdsområde särskild hälsovårdsses till minst dessas halva antal eller, nämnd tillsättas. om ledamöternas antal ej är jämnt, Ledamöter i särskild hälsovårdstill minst det antal, som är närmast nämnd utses av kommunalfullmäktige över hälften. eller, där sådana ej finnas, kommunalstämma, till nödigt antal, dock ej mindre än tre. Suppleanter för ledamöterna utses till minst dessas halva antal eller, om ledamöternas antal ej är jämnt, till minst det antal, som är närmast över hälften. Beträffande obehörighet att utöva Beträffande obehörighet att utöva uppdrag som ledamot eller suppleant uppdrag som ledamot eller suppleant i särskild hälsovårdsnämnd, rätt att i särskild hälsovårdsnämnd, rätt att avsäga sig sådant uppdrag, ledamots avsäga sig sådant uppdrag, ledamots och suppleants tjänstgöringstid och och suppleants tjänstgöringstid och avgång samt val av ordförande och avgång samt val av ordförande och vice ordförande gäller vad i förord- vice ordförande gäller vad i lagen om ningen om kommunalstyrelse på landet kommunalstyrelse på landet är om är om kommunalnämnd stadgat. kommunalnämnd stadgat. Om bostäder ocli samlingslokaler m. m. Om bostäder och samlingslokaler m. m. 43 §. 43 §. 1 mom. Byggnad, som inrymmer 1 mom. Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall till alla sina delar boningsrum, skall hava sunt läge. Bär

123 (Nuvarande bestämmelser.) (Föreslagna bestämmelser.) vara så anordnad samt så underhållas sa, av förhållandena påkallas, skall torroch skötas, att sanitär olägenhet ej läggning av byggnadsplatsen eller omuppstår för dem, som där uppehålla kringliggande mark vidtagas. [sig. Byggnad, som i första stycket sägs, skall till alla sina delar vara anordnad och inredd i enlighet med sundhetens fordringar och så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som där uppehålla sig. (Jfr 5 mom.) Vad i denna paragraf sägs om boningsrum skall ock gälla kök, som användes till bostad. 2 mom. Ej må bostadslägenhet ligga över eller invid stall, fähus eller svinhus, så framt ej betryggande anordningar vidtagits, vilka hindra luften från stallet, fähuset eller svinhuset att genom golv, tak, dörr eller väggar intränga i lägenheten. (Jfr 3 mom.) 3 mom. Golvet i nyinrett boningsrum skall ligga minst 30 centimeter högre än den angränsande markens yta och utgöras av trä eller annat lika tjänligt material med trossfyllning eller däremot svarande anordning. Hälsovårdsnämnd äger dock i undantagsfall medgiva att, då särskilda omständigheter därtill föranleda och nödiga försiktighetsmått vidtagas, golv lägges lägre än vad nyss sagts. 4 mom. Nyinrett boningsrum skall i allmänhet hava en höjd av minst 2'4o meter, med rätt för hälsovårdsnämnden att, där så befinnes lämpligt, i övre våningen eller i vindsrum eller eljest i enstaka rum samt i sommarstugor medgiva lägre rumshöjd, dock ej under 2'i o meter. 5 mom. Varje boningsrum skall, 2 mom. Varje boningsrum skall, med hänsyn till storlek och beskaffen- med hänsyn till storlek och beskaffenhet i övrigt, tillgodose minst en per- het i övrigt, tillgodose minst en persons luftbehov och vara så anordnat, sons luftbehov. att det kan hållas tillbörligt varmt och 6 mom. Boningsrum skall vara så bereder erforderligt skydd mot fuktighet, anordnat, att det bereder erforderligt

124 (Nuvarande bestämmelser.) (Föreslagna bestämmelser.) samt förses med fönster. Fönster skall skydd mot fuktighet och kan hållas tillvara tillräckligt stort och lämpligt an- börligt varmt. Användes boningsrum bragt samt så anordnat, att rummet under den kalla årstiden, skall det vara erhåller god dager och att nödig luft- försett med tjänlig eldstad, så framt icke växling genom fönstret kan åstadkom- andra verksamma och ur hälsosynpunkt ändamålsenliga anordningar för rummas. mets uppvärmning vidtagits. 7 mom. Boningsrum skall vara försett med fönster. Fönster skall vara tillräckligt stort och lämpligt anbragt samt vetta omedelbart åt det fria ävensom vara så anordnat, att rummet erhåller god dager och att nödig luftväxling genom fönstret kan åstadkommas. Då boningsrum användes under den kalla årstiden, skall detsamma vara försett med dubbelfönster. 3 mom. Golvet i nyinrett bonings(Jfr 3 mom.) rum eller kök skall ligga minst trettio centimeter högre än den angränsande markens yta. Hälsovårdsnämnd äger dock/or särskilt fall medgiva att, därest nödiga försiktighetsmått vidtagas, golvet i kök lägges lägre än vad nyss sagts. 8 mom. Bostadslägenhet skall vara försedd med förstuga eller vindfång. Till bostadslägenhet skall vidare höra garderob samt, därest till lägenheten hör kök, ett med tjänlig ventilationsanordning försett skafferi, så framt icke andra för kläders och matvarors förvaring lämpliga utrymmen stå till buds. 4 mom. I fråga om rum, vars be9 mom. Då någon av de här ovan i boende prövas i följd av bristfällighet denna paragraf stadgade föreskrifterna i byggnadens anordnande, osnygghet eller icke är uppfylld, äger hälsovårdsnämnannan orsak vara förenat med fara för den förelägga viss, efter omständigheterna hälsan, äger hälsovårdsnämnden före- lämpad tidför felaktighetens avhjälpande. lägga viss, efter omständigheterna lämpad I fråga om rum, vars beboende prövas tid för felaktighetens avhjälpande eller, vara förenat med fara for hälsan, skall där så prövas nödigt, för rummets ut- hälsovårdsnämnden meddela dylikt förerymmande eller ock, om felaktigheten läggande samt, där så prövas nödigt, finnes vara av beskaffenhet att ej kunna utsätta viss tid för rummets utrymavhjälpas, förbjuda rummets vidare an- mande intill dess felaktigheten blivit vändning för bostadsändamål. avhjälpt eller ock, om felaktigheten

125 (Nuvarande bestämmelser.)

(Föreslagna bestämmelser.) finnes vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas, förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål.

43 a §. Innan någon uppför byggnad, avsedd att inrymma boningsrum eller kök, skäll han göra skriftlig anmälan härom hos hälsovårdsnämnden och därvid uppgiva platsen, där byggnaden skall uppföras. Motsvarande skyldighet åligger den, vilken ämnar företaga mera omfattande till- eller ombyggnad, som avser nyinredning av boningsrum eller kök. Sedan anmälan, soyn i första stycket sägs, inkommit till hälsovårdsnämnden, har denna att skyndsamt lämna den byggande uppgift å de föreskrifter, som enligt denna stadga och eljest gälla å orten i avseende å byggnads, bostadslägenhets och boningsrums beskaffenhet och anordnande. Vad sålunda stadgats skall icke gälla område, vara byggnadsstadgan äger tilllämpning. 43 b §. Hälsovårdsnämnden må förbjuda, Hälsovårdsnämnden må ock förbjuda, att i ett och samma rum så att i ett och samma rum så stort anstort antal personer inhysas, att ge- tal personer inhysas, att genom deras nom deras sammanboende fara för sammanboende fara för hälsan förehälsan kan uppkomma. Sådant förbud ligger. får dock ej meddelas, därest de i rummet boende tillhöra samma familj, såvida icke större fara för hälsan föreligger. 43 c §. Där sådant prövas av behovet påDär sådant prövas av behovet påkallat och särskilda omständigheter ej kallat och särskilda omständigheter till annat föranleda, äger hälsovårdsej till annat föranleda, äger hälsovårdsnämnden i fråga om boningsrum jämte nämnden i fråga om boningsrum jämte därtill hörande utrymmen ävensom därtill hörande utrymmen ävensom angående kläder och bohag meddela angående kläder och bohag meddela föreskrift om vidtagande av erforder- föreskrift om vidtagande av erforderliga åtgärder för utrotande av ohyra. liga åtgärder för utrotande av ohyra.

126 (Nuvarande bestämmelser.) 5 mom. Vad i 2 och 4 mom. sägs om boningsrum skall ock gälla om kök, som användes till bostad eller tillhör bostadslägenhet.

(Föreslagna bestämmelser.) (Jfr 1 mom.)

7 mom. Där sådant prövas av behovet påkallat, äger hälsovårdsnämnden meddela föreskrift om särskilda anordningar för åstadkommande av tillräcklig luftväxling samt om undanröjande i övrigt av sanitära ölägenheter i lokal, varest vanligen ett större antal människor samlas, såsom kyrka eller annan gudstjänstlokal, skola, domstols sammanträdesrum, samlingsrum, till vilket allmänheten äger tillträde, teater, danslokal, serveringseller utskänkningslokal, natthärbärge, fattigvårdsanstalt och sjukhus.

43 d §. Innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum, ma ej genom osnygghet, buller eller pä annat sätt förorsaka sanitär olägenhet för närboende. 43 e §. Där sådant prövas av behovet påkallat, äger hälsovårdsnämnden meddela föreskrift om särskilda anordningar för åstadkommande av tillräcklig luftväxling samt om undanröjande i övrigt av sanitära ölägenheter i lokal, varest vanligen ett större antal människor samlas, såsom kyrka eller annan gudstjänstlokal, skola, domstols sammanträdesrum, samlingsrum, till vilket allmänheten äger tillträde, teater, danslokal, serverings- eller utskänkningslokal, natthärbärge, fattigvårdsanstalt och sjukhus.

Om vatten och is för hiishållsbehoY.

Om vatten och is för hushållsbebov.

44 §.

44 §• 1 mom. Saknas tillgång på gott vatten till dryck, matlagning och andra hushållsbehov inom skäligt avstånd från byggnad, som inrymmer boningsrum, skall hälsovårdsnämnden, där särskilda omständigheter ej till annat föranleda, meddela föreskrift om vidtagande av erforderliga åtgärder för bristens avhjälpande. 2 mom. Hälsovårdsnämnden skall hålla tillsyn över beskaffenheten av vattnet på de ställen, där sådant hämtas för att användas till dryck, matlagning och andra hushållsbehov. Särskilt skall hälsovårdsnämnden tillse,

G mom. Innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum, må ej genom osnygghet, buller eller på annat sätt förorsaka sanitär olägenhet för närboende.

1 mom. Hälsovårdsnämnden skall hålla tillsyn över beskaffenheten av vattnet på de ställen, där sådant hämtas för att användas till dryck, matlagning och andra hushållsbehov. Särskilt skall hälsovårdsnämnden tillse,

127 (Nuvarande bestämmelser.) (Föreslagna bestämmelser.) I att brunnar och källor äro så inrät- att brunnar och källor äro så inrättade, att ytvatten eller orenlighet ej tade, att ytvatten eller orenlighet ej intränger i dem. intränger i dem. 2 mom. Vattnet i brunn, källa eller 3 mom. Vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa äro av- vattenledning, vare sig dessa äro avsedda för allmänt eller enskilt begag- sedda för allmänt eller enskilt begagnande, må ej av någon förorenas. nande, må ej av någon förorenas. Lag samma vare i fråga om vattnet Lag samma vare i fråga om vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe vid vid allmänt vattenhämtningsställe vid sjö, vattendrag eller kanal. sjö, vattendrag eller kanal. 3 mom. När omständigheterna där4 mom. När omständigheterna därtill föranleda, må hälsovårdsnämnden till föranleda, mä hälsovårdsnämnden förbjuda hämtning av vatten från visst förbjuda hämtning av vatten från visst vattenhämtningsställe ävensom upp- vattenhämtningsställe ävensom upptagning å viss plats av is, som är tagning å viss plats av is, som är avsedd för hushållsbehov eller annat avsedd för hushållsbehov eller annat därmed jämförligt ändamål. därmed jämförligt ändamål. Ansvarsbestämmelser. 52 §. Med böter från

Ansvarsbestämmelser. 52 §. — — — — följa å förseelsen,

lägenhetsinnehavare, som i strid lägenhetsinnehavare, som i strid mot stadgandet i 43 § 6 mom. föror- mot stadgandet i 43 d § förorsakar sakar sanitär olägenhet för närboende; sanitär olägenhet för närboende; den som, i strid mot någon av bestämmelserna i 44 § 2 mom., förorenar vattnet i brunn, källa eller vattenledning eller vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe vid sjö, vattendrag eller kanal;

den som, i strid mot någon av bestämmelserna i 44 § 3 mom., förorenar vattnet i brunn, källa eller vattenledning eller vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe vid sjö, vattendrag eller kanal;

den som med — — — — — — - — — — samt 7 mom.; den som beträffande — av varans förorening; den som under — — — — — iakttager noggrann renlighet; den som bryter — — — — — — — i förruttnelse; den som underlåter — — — — omförmäles; samt den som underlåter • — däri nedsatt lik. Samma lag vare i fråga om underlåtenhet att efterkomma förbud eller föreskrift, som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av 43 § 4 mom. tredje stycket, 44 § 3 mom., 45 § 3 mom. andra stycket eller 49 a §.

Samma lag vare i fråga om underlåtenhet att efterkomma förbud eller föreskrift, som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av 43 c §, 44 § 4 mom., 45 § 3 mom. andra stycket eller 49 a §.

128 Bil.

B.

LANDSBYGDENS BOSTÄDER. Båd och anvisningar rörande bostads anordnande och skötsel. Denna skrift är utarbetad i syfte att n ä r m a r e belysa hälsovårdsstadgans bestämmelser i fråga om bostäderna på landsbygden. Den bör utgöra ledning för hälsovårdsnämnderna och. övriga organ, som arbeta i folkhälsans tjänst, vid deras verksamhet för sunda bostäder och avser samtidigt att vara ett propagandamedel i ett målmedvetet arbete för höjande av landsbygdens bostadsstandard. Skriften bör av hälsovårdsnämnd kostnadsfritt tillhandahållas person, som jämlikt 43 a § hälsovårdsstadgan gjort anmälan till nämnden.

Bostadens betydelse. Osunda bostäder äro sjukdomshärdar. Där kunna smittofrön finna näring och fortleva under viss tid samt giva anledning eller medverka till uppkomsten av allvarsamma sjukdomar. Icke blott de smittsamma sjukdomarna, av vilka lungsoten är den mest fruktade, utan även andra, såsom reumatiska åkommor, hudsjukdomar m. fl., vilka mången gång i förstone anses relativt ofarliga men som dock kunna taga farliga former, härja i större utsträckning än annorstädes i dåliga bostäder, medförande lidanden för de sjuka, ökat arbete och besvär, bekymmer och sorg för andra. Sjukvårdskostnaderna bliva ofta för de enskilda svåra att bära. Det allmännas bidrag till sjukvården uppgå också i våra dagar till synnerligen betydande belopp. Mörk, kall, fuktig verkar en dålig bostad nedstämmande på lynnet hos de däri boende. Arbetslusten och arbetsförmågan minskas. Bostaden inbjuder ej till försök att höja hemtrevnaden. E n sfär av olust omgiver densamma, uppfattbar även för barnen, vilkas karaktär där danas. Usla bostäder äro icke ägnade att skapa goda samhällsmedlemmar. Goda bostäder äro därför av utomordentlig betydelse såväl för de enskilda samhällsmedlemmarna som för samhället självt. Särskilt framträdande är denna betydelse i länder med, såsom hos oss är fallet, kallare klimat. Vi nödgas här i större utsträckning än i varmare länder vistas inomhus. Bostaden skall och måste vara vårt skydd mot kyla, regn och blåst. Den bör jämväl vara av sådan beskaffenhet, att ett sunt familjeliv befordras.

129 Det allmänna kan i lagar och författningar fastslå särskilda minimifordringar på bostäderna, det kan inrätta organ för övervakande att dessa krav iakttagas, det kan bistå med råd och upplysningar och genom ekonomisk hjälp underlätta och möjliggöra förbättringar, men fåfänga bliva dess strävanden att höja bostadsstandarden, om ej de enskilda samhällsmedlemmarna medverka härtill. För att en bostad skall utgöra en sund tillflyktsort för dess invånare fordras — också där den är ur hygieniska och praktiska synpunkter väl anordnad — att den rätt vårdas och skötes. I detta avseende brister åtskilligt.

Hälsovårdsstadgans bestämmelser. Hälsovårdsstadgan inrymmer vissa särskilda bestämmelser angående bostäderna på landsbygden. Jämlikt 35 § skall hälsovårdsnämnd, bland annat, verka för att sunda bostäder beredas hälsovårdsområdets invånare. 43 § är den egentliga bostadsparagrafen. I denna kunna särskiljas tre huvuddelar. I den första huvuddelen, 1 mom., lämnas vissa föreskrifter av allmän innebörd angående byggnadsplatsen, inredningen, underhållet och skötseln av bostadshus samt angående köks likställighet med boningsrum. Den andra huvuddelen, 2—8 mom., inrymmer specialbestämmelser om bostadshus inredning. Den tredje huvuddelen, 9 mom., innehåller föreskrifter i fråga om hälsovårdsnämnds ingripanden mot bostäder av bristfällig beskaffenhet. I det följande lämnas en redogörelse för dessa föreskrifter och utvecklas närmare deras innebörd. I samband med redogörelsen för bostadsparagrafens tredje huvuddel komma ock att beröras vissa andra föreskrifter i hälsovårdsstadgan, som reglera hälsovårdsnämnds ingripanden då bostadsförhållandena äro otillfredsställande av andra anledningar än bostadens beskaffenhet i och för sig. Sist avsedda bestämmelser återfinnas under 43 b §, 44 § 1 och 4 mom., 43 c § samt 49 a § i hälsovårdsstadgan. Tillika redogöres för bestämmelserna i 43 a § hälsovårdsstadgan, varuti stadgas angående anmälningsplikt vid uppförande av bostadshus m. m. Vidare erinras om vissa med bötespåföljd förenade föreskrifter i hälsovårdsstadgan, nämligen 43 d §, 44 § 3 mom. och 49 § ävensom 43 c § och 49 a §. Föreskrifter av allmän innebörd angående byggnadsplatsen, inredningen, underhållet och skötseln av bostadshus samt angående kök. Byggnadsplatsen. Bestämmelser om byggnads belägenhet återfinnas i 43 § 1 mom. första stycket hälsovårdsstadgan, som har följande lydelse: Byggnad,, som inrymmer boningsrum, skall hava sunt läge. Där så av förhållandena påkallas, skall torrläggning av byggnadsplatsen eller omkringliggande mark vidtagas. 2335 33

130 Av synnerlig vikt är valet av byggnadsplats. För byggnad bör om möjligt utses högt belägen, fri och öppen plats, så att solens hälsobringande strålar få tillfälle att rikligt strömma in i boningsrummen. Om i närheten av byggnadsplatsen befintliga träd skulle komma att i avsevärd grad utestänga dagsljuset från boningsrummen, böra de huggas ned eller, om så är tillfyllest, avkvistas. I den mån så kan ske, bör byggnad förläggas å plats, som är skyddad för blåst, särskilt för nordliga vindar. Största hänsyn måste tagas till markens beskaffenhet. Grundvatten liksom höggradig grundfukt göra marken kall och luften ovan densamma fuktig. Högsta grundvattenståndet bör icke nå upp till grundmurarnas underkanter utan bör genom dränering hållas på tillräckligt avstånd under markytan. Vid nybyggnad bör före grundläggningsarbetet eller samtidigt därmed förefintligt grundvatten avledas. Äveu omkringliggande mark måste givas erforderlig dränering. Bestämmelserna, som nu berörts, gälla ej blott nybyggnader utan även redan befintliga bostäder. Beträffande fordran å tillgång på vatten för hushållsbehov i närheten av byggnadsplatsen hänvisas till vad därom anföres å sid. 138 i det följande. Inredningen, underhållet och skötseln av bostadshus. Bestämmelser härom av allmän innebörd återfinnas i 43 § 1 mom. andra stycket hälsovårdsstadgan, vilket stycke har följande lydelse: Byggnad, som i första stycket sägs, skall till alla sina delar vara anordnad och inredd i enlighet med sundhetens fordringar och så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som där uppehålla sig. För att en bostad skall kunna anses såsom tillfredsställande i sanitärt hänseende fordras, att den bereder erforderligt skydd framför allt mot köld och fukt, att rummen erhålla tillräcklig dagerbelysning och kunna tillfredsställande ventileras samt att bostaden jämväl i övrigt är anordnad på lämpligt sätt genom att den bereder nöjaktigt utrymme ät däri boende, är försedd med nödiga biutrymmen och lätt kan hållas ren m. ni. I flerfamiljshus är därjämte av vikt, att de olika bostadslägenheterna äro på tillfredsställande sätt ljudisolerade från varandra. Om möjligt bör varje lägenhet ha sin särskilda ingång. Hälsovårdsstadgans specialbestämmelser om bostadshus inredning beröras i det följande. Vanvårdad byggnad förfaller. Att återställa densamma i tillfredsställande skick drager stora kostnader. Redan ekonomiska skäl borde därför föranleda en stadigvarande, noggrann tillsyn över bostadshus. Det är därvid fråga icke blott om underhållet av själva byggnaden, utan även om det inre underhållet av bostadslägenheterna och dessas skötsel. Framhållas må, att i en byggnad, där det yttre underhållet eftersattes, man knappast kan på

131 räkna större omsorg i fråga om inre underhåll och skötsel, medan i en väl underhållen byggnad utsikterna givetvis äro större för att bostadsinnehavarna tillbörligt vårda sina lägenheter. Kök. I 43 § 1 mom. tredje stycket hälsovårdsstadgan föreskrives: Vad i denna paragraf sägs om boningsrum skall ock gälla kök, som användes till bostad. I köket tillbringar husmodern oftast större delen av sin arbetsdag, där uppehålla sig småbarnen, ofta begagnas köket som sovrum. Det får därför anses självfallet, att pä kök bör i fråga om inredning ställas minst samma hygieniska krav som på ett boningsrum. Understrykas må behovet av god ventilation i kök. I vissa landsdelar förekomma s. k. farstukök, som särskilt sommartid användas för matlagning. I de fall, då dessa kök ej begagnas såsom egentliga boningsrum och därför närmast äro att betrakta såsom förstugor, avses de ej med den nu ifrågavarande föreskriften. Specialbestämmelser om bostadshus inredning. Bostadslägenhets förläggning i förhållande till inom samma eller omedelbart intilliggande byggnad beläget stall, fähus eller svinhus. Härom föreskriver 43 § 2 mom. hälsovårdsstadgan följande: Ej må bostadslägenhet ligga över eller invid stall, fähus eller svinhus, så framt ej betryggande anordningar vidtagits, vilka hindra luften från stallet, fähuset eller svinhuset att genom golv, tak, dörr eller väggar intränga i lägenheten. Bostäder, som stå i direkt förbindelse med stall, fähus eller svinhus, äro olämpliga ur hälsosynpunkt på grund av den lukt och särskilt den fukt, som uppkommer i dylika bostäder. Skulle förbindelse inomhus mellan bostadslägenhet och någon dylik lokal anses önskvärd ur arbetssynpunkt, böra dubbeldörrar uppsättas. Därvid måste iakttagas, att mellan dörrarna skall finnas utrymme, som möjliggör att den ena dörren stänges innan den andra öppnas. Mellanliggande foderkök, tvättstuga eller annat dylikt utrymme är givetvis också tillfyllest. Hinder möter icke att bereda djurskötare tillfällig sovplats i en i direkt förbindelse med djurstall stående kammare, men som stadigvarande bostad får sådan kammare icke användas. I samband härmed må erinras om 48 § hälsovårdsstadgan l , där särskilda Avträde, urinkur, stall, fähus, svinhus ävensom gödselstad eller annat upplag av spillning m å ej läggas på mindre avstånd än sex m e t e r från lägenhet, varom i 46 § förmäles, och ej heller så, att flytande orenlighet därifrån kan utbreda sig till boningshus eller sådan lägenhet, som i 40 § avses, eller till brunn, källa eller annat vattenhämtningsställe eller till allmän väg eller plats. Till allmän avstjälpningsplats för orenlighet får ej anvisas ställe, som är beläget invid t ä t t b e b y g g t område eller n ä r a intill allmän väg eller farled.

132 bestämmelser äro meddelade angående förläggning av bland annat dylika djurstallar. Golv. I fråga om golv i boningsrum meddelas i 43 § 3 mom. hälsovårdsstadgan följande föreskrifter: Golvet i nyinrett boningsrum skall ligga minst 30 centimeter högre än den angränsande markens yta och utgöras av trä eller annat lika tjänligt material med trossfyllning eller däremot svarande anordning. Hälsovårdsnämnd äger dock i undantagsfall medgiva att, då särskilda omständigheter därtill föranleda och nödiga försiktighetsmått vidtagas, golv lägges lägre än vad nyss sagts. Vad först angår förläggning av golvet till viss höjd över markytan, så vill man därigenom förhindra grundfuktens (grundvattnets) uppträngande i bostadshuset. Det föreskrivna minimimåttet avser avståndet från markens yta till underkanten av bjälklaget i bottenvåningen. Helst bör avståndet överstiga detta minimimått för att fuktens uppträngande med säkerhet må förhindras. E t t avstånd av minst 45 ä 50 cm. är sålunda önskvärt. Hälsovårdsnämndens befogenhet att medgiva att golv lägges lägre än 30 cm. över den angränsande markens yta, vilken befogenhet tidigare gällt blott kök, måste utövas med stor urskillning och försiktighet. Dylikt medgivande må sålunda lämnas endast i rena undantagsfall, såsom då till följd av terrängförhållandena å byggnadsplatsen golvets förläggning å eljest föreskriven minimihöjd över marken skulle medföra särskilt stora kostnader. Undantag bör ock kunna medgivas beträffande kök, som uppenbarligen icke kommer att användas annat än för matlagning och därmed sammanhängande göromål. Som villkor vid medgivandet av undantag från den allmänna regeln måste hälsovårdsnämnden föreskriva, att särskilda åtgärder skola vidtagas till skydd mot grundfukten. I detta sammanhang må framhållas vikten av att, där källare icke finnes under byggnaden, anordna luftrum under bottenvåningens golv, så att luftväxling kan ske till förhindrande av mögel- och svampbilduing. Ar dylikt luftrum anordnat, bör tillses, att öppningarna icke stoppas igen under den kalla årstiden. I fråga om golvets beskaffenhet är att märka, att ler- och stengolv icke få förekomma i boningsrum. Påpekas må, att denna föreskrift icke gäller de förut i annat sammanhang berörda farstuköken. I trägolv böra plankorna vara av torrt virke och späntade samt tätt hopfogade, så att rengöring av golvet lätt kan ske. Skulle inomhusklosett finnas, bör golvet därstädes utgöras av ämne, som icke uppsuger fuktighet. Trossfyllning eller däremot svarande anordning måste finnas. Denna isolerar mot köld samt är också ljudisolerande. Trossfyllningen skall vara ren och torr samt kan utgöras av kalkgrus, koksaska, kolstybb, slagg m. m. Användes till trossfyllning torvströ eller sågspån, bör materialet uppblandas

133 med släckt kalk, varigenom risken av ohyra minskas. Trossfyllning från äldre hus bör användas först sedan densamma för dödande av ohyra och träsvampsporer undergått kraftig upphettning. Beaktas må i fråga om trossfyllning, att en fördel är att använda lätt material; därigenom kan nämligen hela mellanrummet fyllas och sålunda ökad värmeisoleringseffekt vinnas. Nu avhandlade moment är direkt tillämpligt blott i fråga om nyinredda boningsrum. Beträffande andra boningsrum är emellertid att märka, att för knappt utrymme mellan golv och markyta kan föranleda, att boningsrummet icke anses fylla kravet enligt 43 § 6 mom. hälsovårdsstadgan på erforderligt skydd mot fuktighet. Är i redan befintligt boningsrum golvets beskaffenhet olämplig ur sanitär synpukt, står detta i strid mot föreskriften i första momentet, att byggnad skall ha mot sundhetens fordringar svarande inredning. Rumshöjd. Föreskrift om rumshöjd återfinnes i 43 § 4 mom. hälsovårdsstadgan, vilket har följande lydelse: Nyinrett boningsrum skall i allmänhet hava en höjd av minst 2'4o meter, med rätt för hälsovårdsnämnden att, där sä befinnes lämpligt, i övre våningen eller i vindsrum eller eljest i enstaka rum samt i sommarstugor medgiva lägre rumshöjd, dock ej under 2'io meter. Rumshöjden i en bostadslägenhet är ur sundhetssynpunkt av betydelse i flera avseenden. J u högre rumshöjd, ju större luftrymd för de i rummet boende och tillika desto mindre risk för rummets överhettning. Vid högre rumshöjd kunna fönsterna placeras högre och göras större, varigenom man erhåller bättre belysning, av stor vikt vid vissa hemarbeten, såsom sömnad, läsning, skrivning m. m. Då fråga ar om vindsrum med snedtak, bör takhöjden mätas i rummets mitt. I fråga om hälsovårdsnämndens befogenhet att medgiva undantag från ifrågavarande bestämmelse må framhållas, att beträffande rum å nedre botten bör lägre rumshöjd i regel icke medgivas och i varje fall endast under förutsättning, att läget är fritt. Liksom bestämmelserna rörande golv är nu ifrågavarande stadgande direkt tillämpligt blott i fråga om nyinredda boningsrum. I andra rum kan givetvis alltför låg rumshöjd understundom medföra, att byggnaden anses sakna mot sundhetens fordringar svarande inredning. Euftrymd. I fråga om boningsrums luftrymd stadgar 43 § 5 mom. hälsovårdsstadgan: Varje boningsrum skall, med hänsyn till storlek och beskaffenhet i övrigt, tillgodose minst en persons luftbehov. Hur stor kubikvolym ett boningsrum skall ha för att tillgodose minst en persons luftbehov är väsentligen beroende på de uppvärmnings- och ventilationsanordningar, som rummet utrustats med. Någon bestämd minimi-

134 luftrymd för samtliga boningsrum kan därför icke angivas. Då uppvärmnings- och ventilationsanordningarna äro goda, brukar man räkna med att rummet — biutrymmen såsom garderober, skafferier o. d. ej inräknade — skall ha en volym av minst 15 kbm. för att tillgodose en persons luftbehov. Äro uppvärmnings- och ventilationsanordningarna mindre goda, kräves större volym. Skydd mot fukt och kyla. Föreskrifter om att boningsrum skall bereda erforderligt skydd mot fukt och kyla äro meddelade i 43 § 6 mom. hälsovårdsstadgan, vilket är av följande lydelse: Boningsrum skall vara så anordnat, att det bereder erforderligt skydd mot fuktighet och kan hållas tillbörligt varmt. Användes boningsrum under den kalla årstiden, skall det vara försett med tjänlig eldstad, så framt icke andra verksamma och ur hälsosynpunkt ändamålsenliga anordningar för rummets uppvärmning vidtagits. Vid behandlingen i det föregående av hälsovårdsstadgans föreskrifter angående byggnadsplatsen har framhållits vikten av att grundfukten (grundvattnet) utestänges från bostadshus och påpekats nödvändigheten av byggnadsplatsens dränering. Vidare har i samband med redogörelsen för föreskrifterna angående golv i boningsrum framhållits, att man genom förläggning av golvet till viss höjd över markytan vill förhindra grundfuktens (grundvattnets) uppträngande i boningshuset. Härutöver må i detta sammanhang påpekas, att det är av största betydelse att grundmurarna effektivt isoleras från den övriga byggnaden genom anbringande av asfaltpapp (s. k. underhållsfri papp) eller annat tjänligt ämne, som icke genomsläpper väta. Byggnadens väggar och tak skola vara av sådan beskaffenhet, att regn och fuktighet förhindras att genom dem intränga i bostäderna. Särskilt betydelsefullt är att väggar mot norr väl isoleras, så att de icke på grund av starkare avkylning än rummets övriga väggar föranleda avsättande av »kondensfukt». Påpekas må, att effektiv ventilering i viss utsträckning förhindrar dylik fukts avsättande. Taket bör förses med vattenrännor och stuprör, så att nedrinnande regnvatten icke utsätter byggnadens väggar för väta. Vad angår uppvärmningsanordningar får dylik ej saknas i boningsrum, som användes under den kalla årstiden. Såsom tjänlig eldstad kan icke godtagas enbart fotogenkamin, vilken förorsakar förskämning av luften och ökad fuktighet i rummet. De på sina håll vanligt förekommande, fristående plåtkaminerna måste också anses mindre lämpliga ur hälsosynpunkt till följd av den ojämna rumstemperatur, som uppstår vid enbart begagnande av dylik — för stark uppvärmning (överhettning), när den brinner, och hastig avkylning, när den slocknat. En väl fungerande uppvärmningsanordning är kakelugnen, som, på grund av sin förmåga att magasinera mycket värme vid eldningen, kan giva en ganska jämn temperatur utan att behöva eldas oavbrutet. Även tälj stenskaminer må nämnas såsom goda eldstäder.

135 Saknas eldstad i boningsrummet, kan uppvärmning ske genom värmeelement (ånga, varmvatten, elektricitet) eller genom rör (kanaler) från köksspiseln, som dragas genom mur i rummet och uppvärma denna. För att en sådan uppvärmningsanordning som sist nämnts skall kunna godtagas, fordras likväl, att den är så anordnad, att tillräcklig uppvärmning av boningsrummet åstadkommes genom densamma. Okat antal rum, som kunna uppvärmas för så låga omkostnader som möjligt, kan motverka ovanan att vintertid tränga hop sig i ett fåtal rum. Fönster. Bestämmelser angående fönster återfinnas i 43 § 7 mom. hälsovårdsstadgan, som har följande lydelse: Boningsrum skall vara försett med fönster. Fönster skall vara tillräckligt stort och lämpligt anbragt samt vetta omedelbart åt det fria ävensom vara så anordnat, att rummet erhåller god dager och att nödig luftväxling genom fönstret kan åstadkommas. Då boningsrum användes under den kalla årstiden, skall detsamma vara försett med dubbelfönster. För att lämna en tillfredsställande belysning av boningsrummet bör fönsterytan (glasytan) utgöra minst 1/1.2, helst Vs a v golvets yta. Fönsterna böra placeras högt, så att belysningen av rummet och dess arbetsplatser blir tillräcklig. Av vikt är, att fönsterna och fönsterkarmarna äro täta. För möjliggörande av nödig luftväxling böra fönsterbågarna vara försedda med gångjärn. Äro innanfönster anbragta, skall minst en luft kunna öppnas. Som dubbelfönster räknas jämväl fönster med kopplade bågar. Förstuga eller vindfång, skafferi.

garderob,

Härom meddelas föreskrifter i 43 § 8 mom. hälsovårdsstadgan, som lyder: Bostadslägenhet skall vara försedd med förstuga eller vindfång. Till bostadslägenhet skall vidare höra garderob samt, därest till lägenheten hör kök, ett med tjänlig ventilationsanordning försett skafferi, så framt icke andra för kläders och matvarors förvaring lämpliga utrymmen stå till buds. Huvudingången till bostadslägenhet eller den ingång som vanligen användes skall vara försedd med förstuga eller vindfång. Finnas två ingångar till bostadslägenheten, är det givetvis önskvärt att för båda dessa finnas dylika anordningar. Farstuköken, som förut berörts, böra kunna betraktas som förstugor. Garderob bör om möjligt ha sådant läge inom bostaden, att kläderna vintertid icke bliva alltför kalla. Helst böra minst två garderober finnas, en avsedd för arbetskläder och en för de bättre kläderna. Ventilationsan-

136 ordning i garderob är önskvärd. Användande av vindsutrymnie e. d. för kläders förvaring torde i regel, då garderob saknas, böra godkännas. Att bostadslägenhet, där matlagning äger rum, är försedd med lämpligt förvaringsställe för matvaror, är av synnerlig vikt. Såsom dylikt förvaringsställe kan användas, förutom skafferi, närbelägen visthusbod eller matkällare. Skafferi skall om möjligt ligga mot norr och måste vara försett ined tjänlig ventilationsanordning. Ventilationen bör ske till det fria, alltså icke till förstuga eller dylikt utrymme. Källare och visthusbodar böra i möjligaste mån göras råttsäkra. Hälsovårdsnämnds ingripanden i avseende å bostadsförhållandena. I hälsovårdsstadgan äro reglerade huvudsakligen sex olika fall, då hälsovårdsnämnd kan ingripa i förhållanden, som närmare sammanhänga med bostäderna, nämligen a) mot bostäder av bristfällig beskaffenhet; b) mot trångboddhet; c) på grund av bristande tillgång på vatten för hushållsbehov i närheten av boningshus; d) mot hämtning å viss plats av vatten eller is för hushållsbehov; e) för utrotande av ohyra; samt f) för utrotande av råttor och möss. Ingripande mot bostäder av bristfällig beskaffenhet. Bestämmelser härom äro meddelade i 43 § 9 mom. hälsovårdsstadgan, vilket har följande lydelse: Då någon av de här ovan i denna paragraf stadgade föreskrifterna icke är uppfylld, äger hälsovårdsnämnden förelägga viss, efter omständigheterna lämpad tid för felaktighetens avhjälpande. I fråga om rum, vars beboende prövas vara förenat med fara för hälsan, skall hälsovårdsnämnden meddela dylikt föreläggande samt, där så prövas nödigt, utsätta viss tid för rummets utrymmande intill dess felaktigheten blivit avhjälpt eller ock, om felaktigheten finnes vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas, förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål. Hälsovårdsnämnd äger alltså rätt att, så snart någon av de i 43 § 1—8 mom. hälsovårdsstadgan stadgade föreskrifterna icke är uppfylld, förelägga viss efter omständigheterna lämpad tid för felaktighetens avhjälpande. Ovillkorlig skyldighet att ingripa har dock hälsovårdsnämnd först, då beboende av rum prövas vara förenat med fara för hälsan. I sådant fall har hälsovårdsnämnd till en början att pröva om felaktigheten kan avhjälpas eller icke. Kan felaktigheten avhjälpas, är hälsovårdsnämnden skyldig att förelägga vederbörande viss, efter omständigheterna lämpad tid, inom vilken felaktigheten skall rättas. Anses därvid, att rummet, innan bristen blivit avhjälpt,

137 icke kan bebos utan fara för innevånarnas hälsa, har hälsovårdsnämnden därjämte att utsätta viss tid för rummets utrymmande, intill dess felaktigheten blivit avhjälpt. Finnes åter felaktigheten vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas, Iskall nämnden förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål. För underlåtenhet att ställa sig föreläggandet eller förbudet till efterrättelse bör i regel jämlikt 53 § hälsovårdsstadgan vite fastställas. I hälsovårdsstadgan angives ej närmare mot vem föreläggandet eller förbudet skall riktas (ägare, arrendator, bostadsinnehavare). I olika fall lärer i detta hänseende böra förfaras olika. I allmänhet torde man dock böra vända sig mot den, som har att svara för bostadens underhåll. Att märka är att föreläggande eller förbud alltid bör riktas mot någon bestämd person. Ingripande mot trångboddhet. I fråga om hälsovårdsnämnds befogenhet att ingripa mot trångboddhet äro föreskrifter meddelade i 43 b § hälsovårdsstadgan, som har följande lydelse: Hälsovårdsnämnden må förbjuda, att i ett och samma rum så stort antal personer inhysas, att genom deras sammanboende fara för hälsan föreligger. Såsom framgår av det föregående (sid. 133), kan något bestämt minimimått på en persons luftbehov icke angivas. Då tillfredsställande ventilation kan åstadkommas, brukar man i rum med nöjaktig uppvärmningsanordning räkna med att varje vuxen person behöver minst 15 kbm. luft och barn under 10 år hälften. Skulle luftkuben per person i ett boningsrum avsevärt understiga dessa mått, föreligger fara för hälsan. Det torde i samband härmed böra framhållas, att önskvärt är, att på varje person kommer en betydligt större luftmängd än nyss angivits. För familj med mer än två barn är särskilt önskvärt, att bostaden består av mer än ett rum och kök. Ytterligare må här anmärkas, att den sammanlagda golvytan i en familjebostad bör utgöra minst 35 kvm., biutrymmen såsom garderober och skafferi icke inberäknade. I allmänhet bör minst 5 kvm. golvyta komma på envar av de vuxna innevånarna. Då förbud meddelas jämlikt nu ifrågavarande paragraf, skall detta riktas mot någon viss person: mot ägaren, arrendatorn eller bostadsinnehavaren, allt efter förhållandena i varje särskilt fall. Denne bör förbjudas att i rummet inhysa mer än visst antal, t. ex. mer än 3 personer. Däremot torde nämnden icke äga förbjuda vissa särskilt angivna personer, A., B., C. och D., att fortfarande bebo rummet. För att verka på ett effektivt sätt bör i regel jämlikt 53 § hälsovårdsstadgan vite fastställas för underlåtenhet att ställa sig förbudet till efterrättelse. Erinras må, att då barn i föräldrahemmet utsattes för fara till liv eller hälsa, barnavårdsnämnd har att vidtaga åtgärder i enlighet med lagen om samhällets barnavård (22 §).

138 Ingripande på grund av bristande tillgång på vatten för hushållsbehov i närheten av boningshus. I 44 § 1 mom. hälsovårdsstadgan föreskrives: Saknas tillgång på gott vatten till dryck, matlagning och andra hushållsbehov inom skäligt avstånd från byggnad, som inrymmer boningsrum, skall hälsovårdsnämnden, där särskilda omständigheter ej till annat föranleda, meddela föreskrift om vidtagande av erforderliga åtgärder för bristens avhjälpande. Ifrågavarande stadgande ansluter sig nära till föreskriften i 35 § hälsovårdsstadgan, att hälsovårdsnämnd, bland annat, skall verka för att invånarna i hälsovårdsområdet äga ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck och matlagning och att särskilt på platser med större sammanträngd befolkning vattenledning anlägges. Det är av stor vikt, med hänsyn till den lättnad som därigenom beredes i hushållsarbetet, att vatten och tillräckligt med sådant finnes inom skäligt avstånd från varje bostad. Genom nu förevarande stadgande förpliktas hälsovårdsnämnd att ingripa, då brist föreligger i sistnämnda avseende, så framt ej särskilda omständigheter göra ett ingripande opåkallat. Naturligtvis skall hälsovårdsnämnd exempelvis icke ingripa, då bostadshuset står obegagnat, och i fall, då det endast nyttjas tillfälligtvis eller under kortare tidsperioder, kan också tänkas, att skäl böra anses föreligga för ett frångående av huvudregeln. För tillämpningen av den föreskrift, som det här är fråga om, må påpekas, att vatten visserligen i regel kan anskaffas å varje plats. Understundom ställa sig emellertid kostnaderna för anordnande av brunn eller dylikt alltför höga. Huruvida avståndet från bostaden till vattenhämtningsstället bör anses skäligt, fär därför bedömas olika på olika orter. Vid nybyggnad bör man givetvis, innan arbetet igångsattes, förvissa sig om, att vatten finnes att tillgå på byggnadstomten eller i dess närhet. Ingripande mot hämtning å viss plats av vatten eller is för hushållsbehov. I 44 § 4 mom. hälsovårdsstadgan föreskrives: När omständigheterna därtill föranleda, må hälsovårdsnämnden förbjuda hämtning av vatten från visst vattenhämtningsställe ävensom upptagning å viss plats av is, som är avsedd för hushållsbehov eller annat därmed jämförligt ändamål. I 2 mom. av 44 § hälsovårdsstadgan ålägges hälsovårdsnämnden skyldighet, att hålla tillsyn över beskaffenheten av vattnet på de ställen, där sådant hämtas för att användas till dryck, matlagning och andra hushållsbehov (till förhindrande av smitta är det av vikt, att rent vatten finnes att tillgå för tvätt, diskning, sköljning och andra liknande hushållsbehov). Särskilt skall, enligt nämnda stadgande, hälsovårdsnämnden tillse, att brunnar och källor äro så inrättade, att ytvatten och orenlighet ej intränga i dem.

139 Här må understrykas betydelsen av, att hälsovårdsnämnderna noggrant iakttaga sina skyldigheter i nu berörda avseende. Yppas brister i fråga om vattenhämtningsställes anordnande eller vattnets beskaffenhet, har hälsovårdsnämnd att ingripa jämlikt nu ifrågavarande föreskrift i 44 § 4 mom. hälsovårdsstadgan, som också gäller beträffande is, avsedd för hushållsbehov eller därmed jämförligt ändamål (is hämtad från förorenade vattendrag kan vara smittförande). Ingripande

för

utrotande av ohyra.

43 c § hälsovårdsstadgan har följande lydelse: Där sådant prövas av behovet påkallat och särskilda omständigheter ej till annat föranleda, äger hälsovårdsnämnden i fråga om boningsrum jämte därtill hörande utrymmen ävensom angående kläder och bohag meddela föreskrift om vidtagande av erforderliga åtgärder för utrotande av ohyra. Särskilda råd och anvisningar angående föreskrifterna i denna paragraf ha meddelats av medicinalstyrelsen. Styrelsen har jämväl låtit utarbeta en upplysningsskrift angående bostadsohyran och dess bekämpande, vilken kan rekvireras hos styrelsen för att utdelas genom hälsovårdsnämndernas försorg. Ingripande för och möss.

utrotande

av råttor

49 a § hälsovårdsstadgan har följande lydelse: Där sådant prövas av behovet påkallat och särskilda omständigheter ej till annat föranleda, äger hälsovårdsnämnden meddela föreskrift om vidtagande av erforderliga åtgärder för utrotande av råttor och möss. Särskilda råd och anvisningar angående föreskrifterna i denna paragraf ha meddelats av medicinalstyrelsen. Anmälningsplikt. Bestämmelser om anmälningsplikt äro meddelade i 43 a § hälsovårdsstadgan, som är av följande lydelse: Innan någon uppför byggnad, avsedd att inrymma boningsrum eller kök, skall han göra skriftlig anmälan härom hos hälsovårdsnämnden och därvid uppgiva platsen, där byggnaden skall uppföras. Motsvarande skyldighet åligger den, vilken ämnar företaga mera omfattande till- eller ombyggnad, som avser nyinredning av boningsrum eller kök. Sedan anmälan, som i första stycket sägs, inkommit till hälsovårdsnämnden, har denna att skyndsamt lämna den byggande uppgift å de föreskrifter, som enligt denna stadga och eljest gälla å orten i avseende å byggnads, bostadslägenhets och boningsrums beskaffenhet och anordnande. Vad sålunda stadgats skall icke gälla område, vara byggnadsstadgan äger tillämpning.

140 Anmälningsplikten, som här avses, åligger den, på vars bekostnad byggnadsarbetena utföras. Plikt att anmäla föreligger ej blott vid nybyggnad utan även vid mera omfattande till- eller ombyggnad av redan befintlig byggnad. Inredande av vindsrum i befintlig byggnad torde i regel icke medföra anmälningsplikt. Att märka är dock, att, därest dylikt rum gives lägre takhöjd än 2-4 o meter, hälsovårdsnämndens medgivande härtill skall inhämtas jämlikt föreskriften i 43 § 4 mom. hälsovårdsstadgan. Hälsovårdsnämndens skyldighet att skyndsamt lämna den byggande uppgift å de föreskrifter, som enligt hälsovårdsstadgan eller eljest (i särskild hälsovårdsordning) gälla å orten i avseende å byggnads, bostadslägenhets och boningsrums beskaffenhet och anordnande, kan lämpligen fullgöras genom överlämnande av denna skrift jämte en redogörelse för de särskilda föreskrifter, som eventuellt kunna vara gällande å orten. Hälsovårdsnämnd bör dock icke stanna vid enbart denna åtgärd, utan därjämte, i den mån så är möjligt, själv eller genom ombud förvissa sig om att föreskrifterna följas och, om så icke är fallet, vidtaga de åtgärder, som kunna anses erforderliga. I första hand bör givetvis vederbörande erinras om de risker han löper genom att åsidosätta de meddelade föreskrifterna. Vissa med bötespåföljd förenade föreskrifter i hälsovårdsstadgan. Osnygghet, buller m. m. 43 d § hälsovårdsstadgan är av följande lydelse: Innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum, må ej genom osnygghet, buller eller på annat sätt förorsaka sanitär olägenhet för närboende. Den, som i strid mot detta stadgande förorsakar sanitär olägenhet för närboende, är jämlikt 52 § hälsovårdsstadgan förfallen till bötesansvar. F örorenande av vatten. 44 § 3 mom. hälsovårdsstadgan är av följande lydelse: Vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa äro avsedda för allmänt eller enskilt begagnande, må ej av någon förorenas. Lag samma vare i fråga om vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe vid sjö, vattendrag eller kanal. Den, som i strid mot dessa bestämmelser förorenar vattnet i brunn, källa eller vattenledning eller vattnet vid sjö, vattendrag eller kanal, är jämlikt 52 § hälsovårdsstadgan förfallen till bötesansvar. Renhållning

vid bostäder.

49 § hälsovårdsstadgan är av följande lydelse: Invid och i närheten av boningshus må marken ej fm-orenas; ej hdler må latrin, urin, köksavfall, diskvatten eller andra dylika ämnen, som lätt kergå i

141 förruttnelse, uppkomma.

uppsamlas eller förvaras så, att sanitära olägenheter därav kunna

Av största vikt är, att omgivningen kring ett bostadshus är anordnad på ett hälsoenligt sätt. I det föregående (sid. 131) har något berörts föreskriften i 48 § hälsovårdsstadgan om förläggning av avträde m. m. Omedelbart grannskap till avträde, urinkur, stall, fähus, svinhus ävensom gödselstad eller annat upplag av spillning bör undvikas, bland annat med hänsyn till olägenheten av flugor, vilka kunna vara smittförande. Flugorna bekämpas i främsta rummet genom god renhållning, avlägsnande av orenlighet från bostadens närhet, tillfredsställande gödselvård e t c , varigenom betingelserna för flugornas äggläggning och utveckling kunna undanröjas. I fråga om avträden och urinkurar böra beaktas föreskrifterna i 13 § hälsovårdsstadgan. Dessa gälla visserligen blott stadssamhällen, men det synes önskvärt att de i viss utsträckning bliva vägledande även på landsbygden. Motsvarande gäller beträffande stall, fähus och svinhus om bestämmelserna i 17 och 18 §§ hälsovårdsstadgan. A landsbygden med dess i regel fria bebyggelsesätt och rymligare tomter böra dock större avstånd än de i nämnda paragrafer angivna eftersträvas. Förut (sid. 130) har också framhållits, att omkring bostadshus liggande mark måste givas erforderlig dränering. Marken måste därefter också skötas och hållas i ordning. Den, som bryter mot något av stadgandena i nu ifrågavarande paragraf angående förbud mot förorening av marken invid eller i närheten av boningshus samt angående uppsamlande och förvaring av latrin, urin, köksavfall, diskvatten och andra dylika ämnen, som lätt övergå i förruttnelse, är jämlikt 52 § hälsovårdsstadgan förfallen till bötesansvar. Underlåtenhet att efterkomma förbud eller föreskrift, som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av 43 c § eller 49 a §. Dylik underlåtenhet föranleder jämlikt 52 § hälsovårdsstadgan bötesansvar.

Bostadens vård m. m. Bostaden bör väl underhållas. Brister, som uppkomma, böra ofördröjligen avhjälpas. Ej blott för de inneboendes trevnad och hälsa är detta av betydelse. Även ekonomiska skäl tala för ett snabbt avhjälpande av uppkommande felaktigheter, medan dessa ännu äro få och små. Att återställa en vanvårdad bostad i tillfredsställande skick drager stora kostnader. Stor omsorg bör ägnas åt bostadens renhållning. För underlättandet härav bör bostaden helst vara fri från onödiga skrymslen och vrår samt givas

142 sådan inredning, att den är lätt att rengöra. Golvet bör varje morgon avtorkas. Torrsopning bör undvikas, då sådan endast rör upp dammet. I hem, där småbarn finnas, är det av särskild vikt att golvet hålles rent. Spotta aldrig på golvet! Indragande av smuts i bostaden bör i görligaste mån undvikas genom anordningar för skodonens rengörande före inträdet. Avfall, sopor och orenlighet böra fortast möjligt avlägsnas från bostaden. Bostaden bör vädras ordentligt, åtminstone ett par gånger dagligen, om morgonen efter uppstigning, då jämväl sängkläderna luftas, och på kvällarna före sängdags samt i övrigt efter behov. E t t rum avkyles i mindre grad genom en upprepad, kort och kraftig vädring, helst genom »korsdrag», än om vädringen sker genom mindre fönsteröppning och under längre tid. Smutskläder samt våta gångkläder och skodon böra icke förvaras inne i bostadsrum eller kök. För undvikande av dålig lukt i en bostad böra givetvis de inneboende själva hålla sig snygga och rena. Bostaden bör hållas ljus. Dagsljuset är en förträfflig bacilldödare. I direkt solljus dö t. ex. tuberkelbaciller inom några timmar, medan i skymning och mörker smittan kan hålla sig vid liv i månader. God belysning erfordras också för arbetet i hemmet. Dagsljuset bör således icke utestängas genom tjocka gardiner e. d. Bostaden bör även i övrigt hållas i god ordning, vilket är av stor betydelse för de inneboendes trevnad. Bostaden skall vara tillräckligt uppvärmd men icke överhettad. En temperatur av omkring 18 gr. C. är i regel lämpligast. Något högre temperatur bör eftersträvas, då det gäller äldre och stillasittande personer. Förefintlig ohyra är hälsovådlig och skall utrotas. Den viktigaste åtgärden i detta syfte utgöres av regelbundna, på kortare tider, var eller varannan vecka, återkommande rengöringar av sovplatser och andra delar av bostaden, där ohyra kan finnas. Vid svårare fall måste c}ranväterökning företagas. Även flugorna böra kraftigt bekämpas. De äro smittspridande och kunna förstöra trevnaden i en för övrigt god bostad. Jämväl bostadens omgivningar böra hållas rena. Invid bostaden får icke utslås spillvatten eller annan orenlighet. Avträden och gödselstäder skola hällas i god ordning, så att de icke sprida elak lukt eller den kringliggande marken förorenas. Utnyttja bostadsutrymmet på rätt sätt! Om två rum och kök finnas, låt då icke det ena rummet stå som »finrum». För många personers boende i ett rum, särskilt nattetid, gör luften skämd och skadar hälsan. Fördela sovplatserna på förefintligt utrymme, så att om möjligt barn över 12 år och av skilda kön icke ligga i samma rum.

143 TADSUTREDNINQEN

Bil. C.

ÖR LANDSBYGDEN

Form. A.

nom utredningen h a framkommit vissa förslag till införande av nya eller skärpta minimiringar beträffande bostäder på landsbygden. Enär förhållandena torde ställa sig väsentligt olika avsee-nde på olika bygder och olika slag av bostäder, tillåter sig utredningen hemställa, Ni för Eder ort benäget ville så noggrant ske kan besvara nedanstående frågor. Anser Ni det möjligt och lämpligt att föir bostäder av vidstående slag utfärda föreskrifter, innebärande

ätt varje boningsrum löjd av

b)

»

2.10¶Uiu möjligt torde här Bostäder, Samtliga Motivering och nedan angivas, huruvida Bostäder, som äro bostäderna, som nu finnas, bostäder tillägg till de avuthyrda som i stort sett uppfylla de nä] givna svaren, eller fritt (inbegriifrågasatta minimikraven skola ny- upplåtna pet egna ävensom förslag eller eljest i vilken ungeuppföras åt arfärlig utsträckning så hem o. d.) till ändringar betare o. d. är fallet

(inkl. kök) skall givas en

»

att varje lioningsrum skall ha en luftrymd av a) minst 2 5 kbm b)

»

»

c)

»

»

...

att varje boningsrum skall vara försett med eldstad eller motsvarande uppvärmningsanordning att boningsrum skall vara på fullt tillfredsställande sätt avskilt från stall, ladugård, tvättstuga e. d. ttt i boningsrum golvet skall utgöras av bräder med trossfyllning

(Framsida it t för /"milj avsedd bostad skall bestå av i) minst 1 rum och kök . b)

»

»

»

»

att för familj avsedd bostad skall ha en sammanlagd golvyta av a) minst 35 kvm. (garderob, skafferi o. d. ej inberäknade) :>) minst 40 kvm (med inberäknande av nämnda utrymmen) . . att för familj avsedd bostad skall vara försedd med följande bekvämligheter a) förstuga eller vindfång b) garderob c) skafferi eller matbod d) matkällare . e) tillgång till dricksvatten på tomten eller på ett avstånd understigande 50 m. :) tvättstuga gl eget avträHe indra

bestämmelser

och i så fall vilka

»våren gälla följande område, nämligeu

den

1931 /T>„-ir~;A

„ i

144 Bil. D. P . M. angående yttranden avgivna i anledning av form. A. Yttrandenas fördelning framgår av följande sammanställning: HusFörste ProvinsialEgnahemsprovinsialhållningsnämnder läkare läkare sällskap

11 Lantarbetsgivarnes centralfören ing 1

Lantarbetareförbur det

förbundet

distrikt 1

avdelningar

94 Summa

412 När i det följande icke samtliga dessa yttranden redovisas, är detta beroende därpå att i flera fall endast vissa av frågorna besvarats, medan de övriga lämnats obesvarade. B e h ö v l i g h e t e n av n y a

foostaclsbestämmelser.

Förste provinsialläkarna. I allmänhet tillstyrka förste provinsialläkarna utfärdandet av nya bestämmelser. Tveksam är dock en av dessa, vilken under framhållande av att förbättrade bostäder erfordras, ett ändamål som med alla medel borde tillgodoses, likväl hyser tvivel, huruvida bostadsstandardens höjande enbart eller ens huvudsakligen borde ske genom lagstiftande åtgärder. Endast en förste provinsialläkare ställer sig helt avstyrkande till ny lagstiftning på ifrågavarande område, enär dylik lagstiftning syntes bliva ineffektiv. I stället ifrågasätter han vidtagandet av vissa andra åtgärder. Provinsialläkarna. Provinsialläkarna tillstyrka till den övervägande delen flera eller färre av de i formuläret upptagna föreskrifterna. Från ett par håll framhålles dock, att föreskrifter, med hänsyn till traktens bostadsförhållanden, icke erfordrades, och vissa ha avstyrkt alla de föreslagna bestämmelserna i fråga om redan befintliga bostäder. Hushållningssällskapen (hushållningssällskapens förvaltningsutskott). Inom hushållningssällskapen råder mera tvekan om lämpligheten av att utfärda nya bestämmelser. Femton sällskap tillstj^rka dock dylika i större eller mindre omfattning och beträffande såväl nybyggnader som redan befintliga bostäder. Två sällskap äro tveksamma, men y t t r a sig likväl över formulärets frågor. E t t sällskap avstyrker — utom på ett par punkter — all lagstiftning i fråga om redan befintliga bostäder, därvid påpekas risken, att arbetare, som bebo lönebostäder, vilka ej uppfylla minimikraven, entledigas och därigenom ställas utan både bostad och arbetsanställning. Sju hushållningssällskap avstyrka helt nya bestämmelser enligt frågeformuläret. Bland annat framhålles såsom skäl för denna ståndpunkt, att förefintliga bostäder i allmänhet innehölle den minimistandard, som ifrågasattes i formuläret, eller i stort sett vore av tillfredsställande beskaffenhet. Det anföres också, att jordbruket ej skulle förmå bära de med en höjning av bostadsstandarden förenade kostnaderna. Egnahemsnämnderna. Såsom framgår av ovanstående sammanställning ha hushållningssällskapen i vissa fall bifogat särskilda yttranden av egnahemsnämnderna. På ett u n d a n t a g när hyser, såvitt framgår av handlingarna, egnahemsn ä m n d e n enahanda åsikter beträffande ifrågavarande spörsmål som det hushållningssällskap, varunder den lyder. Anmärkas bör, att ett hushållningssällskap icke y t t r a t sig över formulärets frågor utan inskränkt sig till att översända egna-

145 h e m s n ä m n d e n s svar på desamma, upptagna bestämmelserna.

I detta tillstyrkas vissa av de i formuläret

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening. Föreningen är tveksam om över huvud n å g r a bestämmelser böra utfärdas. I varje fall borde dylika föreskrifter endast avse nybyggnader. Svenska lantarbetareförbundet. Förbundet tillstyrker att nya föreskrifter meddelas men besvarar formulärets särskilda frågor allenast i fråga om nybyggnader. Emellertid framhåller förbundet beträffande redan befintliga bostäder, att svåra brister även i dylika skulle utan större olägenheter kunna avhjälpas av husägaren om god vilja därtill funnes och om lagstiftningen skärptes. Distriktsstyrelser och avdelningar inom lantarbetareförbundet, bestämmelser utfärdas.

Dessa förorda, att nya

Av svaren på de särskilda frågorna framgår, att man hyst mindre tvekan att tillstyrka nya föreskrifter i fråga om nybyggnader än beträffande befintliga bostäder. Vidare har, vad angår redan befintliga bostäder, i allmänhet icke någon åtskillnad gjorts mellan bostäder u t h y r d a eller fritt upplåtna åt arbetare o. dyl. (»bostäder enligt kol. £») samt övriga bostäder. Understundom ha föreslagits vissa i det följande ej redovisade allmänna modifikationer, vilka huvudsakligen gå ut på allmän dispensmöjlighet, övergångstid eller u n d a n t a g a n d e av vissa slag av bostäder (kolarkojor, sommarstugor m. m.). Rumshöjd. Nybyggnader. I vilken utsträckning det ansetts, att föreskrift bör utfärdas innebärande, att varje boningsrum (inkl. kök) skall givas en höjd av minst 2"4 0 meter resp. minst 2'lQ meter, framgår av följande sammanställning: HusLant- Lantarbetareförbundet Förste Prohåll- Egna- arbetsprohemsvinsial- ningsgivarnes Summa vinsialläkare säll- nämn- contral- för- distrikt avdelläkare der förening bundet ningar skap Minst 2"40 meter Minst 2'io meter Föreskrift avstyrkes

16 2 2

177 65 5

8 8 8

1 5 5

i

81 1

289 81 20

Bland de yttranden, i vilka enligt sammanställningen här ovan förordats föreskrift om rumshöjd av minst 2'4 0 meter, äro även redovisade några yttranden, däri föreslagits bestämmelse om än högre minimihöjd i boningsrum. Åtskilliga anse, a t t ett stadgande om rumshöjd av minst 2'4 0 meter eller högre icke bör gälla för alla rum eller att en allmän dispensmöjlighet från en dylik föreskrift bör finnas. Såsom rum, vilka böra undantagas, ha angivits vindsrum, rum i sommar- och fäbodstugor samt i skogskojor. I allmänhet anses, att i dylika undantagsfall rumshöjden bör utgöra minst 2'10 meter. Bland de yttranden, i vilka enligt sammanställningen förordats föreskrift om rumshöjd av minst 2" 10 meter, äro även redovisade några yttranden, däri föreslagits bestämmelse om minimihöjd i boningsrum mellan 2'10 och 2'4 0 meter. De, som avstyrkt föreskrift om minimihöjd i boningsrum, åberopa som skäl härför, att bostadshöjden som sådan från hygienisk synpunkt vore av synnerligen underordnad betydelse, varför lagstiftning i ämnet borde undvikas, att fara förefunnes, att det lagstadgade minimimåttet också skulle bliva maximimått, att 1

Föreningen framhåller som ett önskemål rumshöjd av minst 2"40 meter. 2335 38

146 sådan bestämmelse vore onödig eller att kravet på viss rumshöjd borde genomföras på frivillighetens väg och ej framtvingas genom lagstiftning. Befintliga bostäder. I vilken utsträckning det ansetts, att föreskrift bör utfärdas innebärande, a t t varje boningsrum (inkl. kök) skall givas en höjd av minst 2'4 0 meter resp. minst 2-10 meter, framgår av följande s a m m a n s t ä l l n i n g : HusFörste hållProprovinsial- ningsvinsialsällläkare läkare

Lantarbetareförbundet LantEgnaarbets hcnisgivarnes avdelförnämn- central distrikt ningar bundet der förening

6 1 17

60 1

92 79 45

M i n s t 2"40 m e t e r Minst 2-io m e t e r Föreskrift avstyrkes

Summa

170 91 76

Även här äro bland de yttranden, i vilka enligt sammanställningen förordats föreskrift om rumshöjd av minst 2'4 0 meter, redovisade vissa y t t r a n d e n , däri föreslagits bestämmelse om än högre minimihöjd. Likaledes äro bland de y t t r a n d e n , i vilka enligt sammanställningen förordats föreskrift om rumshöjd av minst 2'10 meter, redovisade några yttranden, däri föreslagits bestämmelse om minimihöjd i boningsrum mellan 2"10 och 2'4 0 meter. I allmänhet göres ej skillnad mellan bostäder enligt kol. 2 och övriga bostäder. I några undantagsfall göres dock dylik åtskillnad. Vissa tillstyrka därvid lägre rumshöjd i bostäder enligt kol. 2 än i övriga bostäder; andra hysa motsatt uppfattning. Ibland förordas bestämmelse beträffande allenast bostäder av endera slaget. Liksom i fråga om nybyggnader föreslås en del u n d a n t a g eller mojligheter till u n d a n t a g ; ibland förordas allmän dispensmöjlighet under en viss övergångstid. I de avstyrkande y t t r a n d e n a åberopas i regel som skäl för avstyrkandet de med ombyggnad förenade höga kostnaderna. Luftrymd. Nybyggnader. I vilken utsträckning det ansetts, att föreskrift bör utfärdas innebärande, att varje boningsrum skall ha en luftrymd av minst 25 kbm., minst 20 kbm., resp. minst 15 kbm., framgår av följande sammanställning: HusFörste hållProprovinsial- ningsvinsialsällläkare läkare skap

M i n s t 25 k b m M i n s t 20 k b m M i n s t 15 k b m Föreskrift avstyrkes

15 2 1 2

138 64 25 4

Lant- Lantarbetareförbundet Egnaarbetshemsgivarnes avdelförnämn- centraldistrikt ningar bundet der förening

6 4 3 11

70 Summa

235 71 31 25

Bland de yttranden, i vilka enligt sammanställningen här ovan förordats föreskrift om luftrymd av minst 25 kbm., äro även redovisade vissa yttranden, sär1 2

F ö r e n i n g e n f r a m h å l l e r s o m e t t ö n s k e m å l l u f t r y m d a v m i n s t 25 k b m . E t t a v d e s s a h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p f ö r o r d a r 18 k b m .

147 skilt från lantarbetarhåll, däri föreslagits bestämmelse om än större minimiluftrymd. Sålunda föreslår exempelvis lantarbetareförbundet 40 kbm. Vissa av dem, som förordat bestämmelse om minimiluftrymd av minst 25 kbm. eller högre, föreslå en del modifikationer. Ibland anses allmän dispensrätt böra tillkomma hälsovårdsnämnden, från ett håll föreslås u n d a n t a g för mycket kalla orter, i ett par yttranden föreslås u n d a n t a g för lägenheter om mera än ett r u m och kök och enligt ett annat skulle kök samt sovrum i vindsvåning kunna medgivas ha mindre luftrymd. Även några av dem, som uttalat sig för minst 20 kbm. anse, att i vissa fall, såsom i fråga om bostäder med flera rum, u n d a n t a g bör k u n n a medgivas eller vara direkt stadgat. Som skäl för att bestämma minimiluftrymden så lågt som till 15 kbm. framhålles i ett fall, att om små rum medgivas, blir det lättare att skaffa särskilda sovrum för barn av olika kön. Som skäl för avstyrkande ståndpunkt angives bland annat, att man ej bör lagstifta om luftrymden i ett boningsrum utan om luftkub för varje inneboende person. Det framhålles också, att lägenhets ytinnehåll och ventilationsmöjligheter äro av större betydelse än luftrymden samt att fara vore a t t minimimåttet tillika skulle bliva maximimått. Befintliga

bostäder.

I vilken utsträckning det ansetts, att föreskrift bör utfärdas innebärande, a t t varje boningsrum skall ha en luftrymd av minst 25 kbm., minst 20 kbm., resp. minst 15 kbm., framgår av följande sammanställning: HusLant- Lantarbetareförbundet Förste Prohåll- Egna- arbetsprohemsningsvinsial- vinsial- säll- nämn- givarnes föravdel- Summa centralläkare läkare skap der förening bundet distrikt ningar

Minst 20 kbm Föreskrift avstyrkes

8 7 1 3

75 71 25 28

3 1 4 14

1 1 9

— 1

139 80 31 55

Även här äro bland de yttranden, i vilka enligt sammanställningen förordats föreskrift om luftrymd av minst 25 kbm., redovisade vissa y t t r a n d e n — särskilt från lantarbetarhåll — däri föreslagits bestämmelse om än större minimiluftrymd. Liksom i fråga om nybyggnader föreslås en del modifikationer. Härvid ifrågasattes även viss övergångstid. I några fall göres åtskillnad mellan bostäder enligt kol. 2 och övriga bostäder. Exempelvis förordas i några fall bestämmelse om minimiluftrymd av 25 kbm. i rum i förstnämnda slag av bostäder men om mindre minimiluftrymd beträffande övriga bostäder. På annat håll intages motsatt ståndpunkt. I vissa fall anses bestämmelse i ämnet böra meddelas endast för bostäder enligt kol. 2; i andra fall anses föreskrift icke böra meddelas för sådana bostäder men väl för övriga bostäder. Som skäl för avstyrkande ståndpunkt åberopas i allmänhet svårigheterna av ekonomisk art vid nybyggnader. Uppvärmningsanordning. I vilken utsträckning det ansetts, att föreskrift bör utfärdas innebärande, a t t varje boningsrum skall vara försett med eldstad eller motsvarande uppvärmningsanordning, framgår av följande sammanställning:

148 HusFörste hållProprovinsial- ningsvinsialsällläkare läkare skap

Lant- Lantarbetareförbundet Egnaarbetshemsgivarnes avdelförnämn- centraldistrikt ningar bundet der förening

Nybyggnader: avstyrka Befintliga bostäder: tillstyrka

20 1

207 7

17 8

5 6

19 1

193 17

15 9

4 7

i

1 Summa

313 22

291 35

1¶I vissa yttranden beröres frågan om värmekällornas beskaffenhet. Framför allt göres anmärkning mot användandet av fotogenkamin, därvid i vissa fall anses, att dylika böra förbjudas. I ett fall anmärkes också på fristående plåtkaminer. Någon gång rekommenderas för mindre lägenheter användande av »köksvärmeledning». F r å n olika håll framhålles, att bestämmelse i ämnet blott bör avse rum, som användes vintertid. Understundom anses, att föreskriften bör avse endast två av bostadens rum eller, förutom köket, endast ett rum eller v a r t a n n a t rum. Vidare föreslås u n d a n t a g för vindsrum m. m. Som skäl för avstyrkande ståndpunkt åberopas, att föreskrift i ämnet vore onödig. Ibland påpekas, att värme i vissa fall kan erhållas från bredvidliggande rum. Avskildhet. I vilken utsträckning det ansetts, att föreskrift bör utfärdas innebärande, att boningsrum skall vara på fullt tillfredsställande sätt avskilt från stall, ladugård, t v ä t t s t u g a e. dyl., framgår av följande sammanställning: HusFörste hållProprovinsial- ningsvinsialläkare sällläkare skap

Nybyggnader: tillstyrka Befintliga

Lant- Lantarbetareförbundet Egnaarbetshemsgivarnes avdelförnämncentral- bundet distrikt ningar der förening

20 1

215 3

18 7

6 5

19 2

200 7

17 7

6 5

323 16

303 22

bostäder: 1

Summa

I vissa tillstyrkande yttranden framhålles, att fordran på särskilda hus ej bör uppställas. Som skäl för avstyrkande ståndpunkt åberopas, att föreskrift i ämnet vore onödig, att djurvårdare understundom måste bo i rum, som ej vore avskilt från ladugård, eller att sammanbyggnad av bonings- och ekonomihus draga mindre byggnadskostnader. Beträffande redan befintliga bostäder framhålles även, att sammanbyggnad är så vanlig, att ett plötsligt skiljande vore ekonomiskt ogenomförbart. 1 Föreningen anser eldstad eller motsvarande uppvärmningsanordning i varje boningsr u m vara ett önskemål. 2 Föreningen anser avskildhet vara ett önskemål.

149 Golvets beskaffenhet. I vilken utsträckning det ansetts, a t t föreskrift bör utfärdas innebärande, a t t golvet i boningsrum skall utgöras av bräder med trossfyllning, framgår av följande samman ställning: HusFörste Prohållprovinsial- ningsvinsialläkare sällläkare skap

LantLantarbetareförbundet Egnaarbetshemsgivarnes nämnföravdelcentral distrikt der ningar förening bundet

Summa

Nybyggnader: tillstyrka . avstyrka....

20 1

200 10

302 24

Befintliga bostäder: tillstyrka avstyrka

19 1

190 15

13 10

286 33

1 flera fall anses, att tillägg bör göras med orden: »eller a n n a t lika tjänligt material». I något y t t r a n d e föreslås, att jämväl trossfyllningens beskaffenhet skall angivas. I ett par yttranden föreslås undantagande av vissa rum (sommarrum, kök) från bestämmelsens tillämpningsområde. Som skäl för avstyrkande ståndpunkt åberopas, att föreskrift i ämnet vore onödig eller att även a n n a t fullt tillfredsställande golvmaterial borde få användas. Isolering kunde också ske på a n n a t sätt än genom trossfyllning. Rumsantal. Nybyggnader. I vilken utsträckning det ansetts, att föreskrift bör utfärdas innebärande, att för familj avsedd bostad skall bestå av minst 2 rum och kök resp. minst ett rum och kök, framgår av följande sammanställning: HusLant- Lantarbetareförbundet Förste Prohåll- Egna- arbetsprohemsvinsial- ningsgivarnes Summa vinsialläkare säll- nämn- central- för- distrikt avdelläkare der bundet ningar skap förening Minst 2 rum och kök Minst ett r u m och kök .. Föreskrift avstyrkes

12 8 1

98 110 6

5 13 7

1 5 5

1 2

90 1

210 137 19

Som motiv för bestämmelse om minst 2 rum och kök i familjebostäder åberopas, att lantarbetarfamiljer i regel äro barnrika, att man ej skall behöva sova i köket, där maten lagas och arbetarnas våta kläder torkas, samt att tillräckligt utrymme måste finnas vid sjukdomsfall m. m. Man anser dock i vissa fall, a t t undantag bör kunna medgivas, och på sina håll — bland annat i stor utsträckning från lantarbetarnas sida — förordas, att bestämmelsen skulle ha avseende endast å bostäder för familjer med hemmavarande barn. I sist avsedda yttranden anses i regel, a t t bostad för familj utan eller med blott ett eller två barn borde bestå av m i n s t ett rum och kök. Vad angår föreskrift om minst ett rum och kök i familjebostäder, framhålles att många små familjer finnas, som icke ha behov av mer än ett rum och kök och vilka med hänsyn till kostnaderna för rummens uppvärmning och möblering under inga förhållanden önska större bostad. Det anföres jämväl, a t t en före1 Föreningen anser golv i boningsrum av bräder med trossfyllning eller av i bostadshygieniskt avseende likvärdigt material vara ett önskemål. 2 Föreningen anser bostad på minst ett rum och kök utgöra ett önskemål.

150 skrift om 2 rum och kök skulle vara praktiskt och ekonomiskt ogenomförbar, a t t en dylik bestämmelse skulle befordra det s. k. inneboendesystemet eller endast föranleda till a t t ett rum icke bleve använt. I något fall anses även här, att bestämmelsen allenast bör avse bostäder för familjer med hemmavarande barn. Som stöd för avstyrkande ståndpunkt framhålles, a t t ett enda stort rum kunde vara tillräckligt för mindre familjer samt a t t föreskrifter om rumsantal skulle utgöra ett för kraftigt ingrepp i den individuella friheten. Befintliga bostäder. I vilken utsträckning det ansetts, att föreskrift bör utfärdas innebärande, att för familj avsedd bostad skall bestå av minst 2 rum och kök resp. minst ett rum och kök, framgår av följande sammanställning: HusFörste hållProprovinsial- ningsvinsialläkare sällläkare skap Minst 2 r u m och kök Minst ett r u m och kök Föreskrift avstyrkes

...

9 10 2

55 131 16

3 12 8

Lant- Lantarbetareförbundet Egnaarbetsh c msgivarnes avdelförnämndistrikt centralningar bundet der förening

— 4 6

75 1

1 Summa

145 158 33

I vissa yttranden, däri förordats bestämmelse om minst 2 rum och kök i familjebostäder, föreslås, a t t u n d a n t a g skall kunna medgivas, eller att föreskriften bör avse endast bostäder för familjer med hemmavarande barn. Understundom göres åtskillnad mellan bostäder enligt kol. 2 och övriga bostäder. Medan därvid vissa anse, a t t 2 rum och kök bör föreskrivas beträffande förstnämnda slag av bostäder och ett r u m och kök i fråga om övriga bostäder, intaga andra motsatt ståndpunkt. Beträffande föreskrift om m i n s t ett rum och kök i familjebostäder ha några ansett dylik bestämmelse böra meddelas endast för bostäder enligt kol. 2 men ej för övriga bostäder. Några a n d r a hysa motsatt uppfattning. Vissa förorda möjlighet till undantag, då fråga är om mindre familjer. Som skäl för avstyrkande ståndpunkt anföres, bland annat, a t t om mera än ett rum — samtidigt kök — krävdes, kunde en bostadsbrist befaras, som bleve k ä n n b a r a s t för den fattigaste befolkningen. Golvyta. Nybyggnader. I vilken utsträckning det ansetts, att föreskrift bör utfärdas innebärande, att för familj avsedd bostad skall ha en sammanlagd golvyta av minst 40 kvm., biutrymmena inberäknade, eller minst 35 kvm., biutrymmena ej inberäknade, framgår av följande sammanställning: HusFörste Prohållprovinsial- ningsvinsialläkare sällläkare skap

Lantarbetareförbundet LantEgnaarbetshemsgivarnes för- distrikt avdelnämn- centralningar bundet der förening

M i n s t 40 k v m . m e d b i u t M i n s t 35 k v m . u t a n b i u t rymmen M i n s t 40 k v m . m e d b i u t r y m m e n eller m i n s t 3 5 kvm. utan biutrymmen Föreskrift avstyrkes 1

6 3

21 10

2 10

i

1¶Föreningen anser minimigolvyta av 35 kvm. utgöra ett önskemål.

Summa

32 28

151 I siffrorna ingå även vissa yttranden, vari föreslagits än större minimigolvyta än vad i formuläret ifrågasatts. Särskilt ha sådana förslag framkommit från lantarbetarhåll, därvid är att märka, att lantarbetareförbundet förordat stadgande om 45 kvm. minimigolvyta, biutrymmena icke inberäknade. I ett här ovan icke redovisat fall förordas minimigolvyta av 30 kvm. Som skäl för avstyrkande ståndpunkt åberopas, att föreskrift i ämnet vore onödig eller att även mindre golvyta än 35 kvm. i vissa fall kunde vara tillräcklig. Befintliga bostäder. I vilken utsträckning det ansetts, att föreskrift bör utfärdas innebärande, att för familj avsedd bostad skall ha en sammanlagd golvyta av minst 40 kvm., biutrymmena inberäknade, eller minst 35 kvm., biutrymmena ej inberäknade, framgår av följande sammanställning: HusLant- Lantarbetareförbundet Förste Prohåll- Egna- arbetsprohemsSumma vinsial- vinsial- nings- nämn- givarnes föravdelcentraldistrikt ningar läkare läkare sällder bundet skap förcning Minst 40 kvm. med biutrymmen Minst 35 kvm. vitan biutrymmen Minst 40 kvm. med biutrymmen eller minst 35 kvm. utan biutrymmen Föreskrift avstyrkes

5 4

15 30

2 12

—

25 53

1¶Liksom då fråga var om nybyggnader ingå i siffrorna här ovan vissa yttranden, vari föreslagits än större minimigolvyta än vad i formuläret ifrågasatts. Även här är det o särskilt från lantarbetarhåll, som dylika förslag framkommit. Åtskillnad göres i vissa fall mellan bostäder enligt kol. 2 och övriga bostäder. Förslagen i sådant hänseende äro mycket skiftande och mot varandra stridande. Nämnas må dock, att man i vissa fall ansett bestämmelse i ämnet böra få avseende endast å ettdera slaget av bostäder. Ibland anses, att föreskriften blott bör gälla bostäder för familjer med barn. Understundom föreslås r ä t t att dispensera från föreskriften. Som skäl för avstyrkande ståndpunkt åberopas, a t t föreskrift i förevarande hänseende skulle leda till en betänklig bostadsbrist samt att även mindre golvyta än 35 kvm. i vissa fall kunde vara tillräcklig. Förstuga eller vindfång. I vilken utsträckning det ansetts, att föreskrift bör utfärdas innebärande, att för familj avsedd bostad skall vara försedd med förstuga eller vindfång, framgår av följande sammanställning: Hus- Egna- Lant- Lantarbetareförbundet Förste Prohållarbetsprohemsvinsial- vinsial- nings- nämn- givarnes föravdel- Summa centralläkare läkare sällder förening bundet distrikt ningar skap Nybyggnader: tillstyrka avstyrka

19 1

200 5

16 8

5 5

Befintliga bostäder: tillstyrka avstyrka

17 2

170 21

11 9

4 6

,

i

327 19

275 39

Föreningen anser förstuga eller vindfång till familjebostad utgöra ett önskemål.

152 Beträffande befintliga bostäder anses i vissa fall, att föreskriften endast borde avse bostäder enligt kol. 2. Som skäl för avstyrkande ståndpunkt framhålles understundom, a t t bestämmelse i ämnet icke vore erforderlig. Garderob. 1 vilken utsträckning det ansetts, att föreskrift bör utfärdas innebärande, att för familj avsedd bostad skall vara försedd med garderob, framgår av följande sammanställning: HusFörste Prohållprovinsial- ningsvinsialläkare sällläkare skap Nybyggnader: tillstyrka avstyrka

Befintliga bostäder: tillstyrka

Lant- Lantarbetareförbundet Egnaarbetshemsgivarnes avdelförnämncentraldistrikt ningar bundet der förening

18 2

200 6

15 8

6 5

16 3

167 24

10 9

4 6

i

1 Summa

326 21

271 43

1¶I något fall förordas, att garderob skall vara försedd med ventilationsanordning. Beträffande befintliga bostäder anses i vissa fall, att föreskriften endast borde avse bostäder enligt kol. 2. Som skäl för avstyrkande ståndpunkt framhålles, att bestämmelse i ä m n e t vore överflödig, eftersom vindsutrymmen begagnades i stället för garderob eller, beträffande befintliga bostäder, att dessa ofta vore så byggda, a t t där ej gärna kunde anordnas garderober. Skafferi eller matbod. I vilken utsträckning det ansetts, a t t föreskrift bör utfärdas innebärande, att för familj avsedd bostad skall vara försedd med skafferi eller matbod, framgår av följande sammanställning: HusFörste hållProprovinsial- ningsvinsialsällläkare läkare skap

Lant- Lantarbetareförbundet Egnaarbetshem sgivarnes avdelnämnfördistrikt centralningar der bundet förening

Summa

Nybyggnader: tillstyrka avstyrka

Befintliga bostäder: tillstyrka avstyrka

19 1

207 2

14 8

6 5

16 2

180 13

9 10

3 7

334 16

281 33

1¶Man påpekar ibland, att skafferi bör vara försett med ventilationsanordning. I vissa fall anses — och detta även i fråga om nybyggnader — att föreskriften endast borde avse bostäder enligt kol. 2. Föreningen anser garderob i varje familjebostad vara ett önskemål. Föreningen anser skafferi eller matbod till familjebostad utgöra ett önskemål.

153 Matkällare. I vilken utsträckning det ansetts, att föreskrift bör utfärdas innebärande, a t t för familj avsedd bostad skall vara försedd med matkällare, framgår av följande sammanställning: HusFörste Prohållprovinsial- ningsvinsialläkare sällläkare skap Nybyggnader: t i l l s t y r k a .. avstyrka..... Befintliga bostäder tillstyrka avstyrka

17 2

187 15

11 11

15 3

150 4

7 11

LantLantarbetareförbundet Egnaarbetshemsgivarnes nämnföravdelcentraldistrikt der ningar förenin<r bundet

Summa

306 36

247 27

I vissa fall anses — och detta även i fråga om nybyggnader — a t t föreskriften endast borde avse bostäder enligt kol. 2. Som skäl för avstyrkande ståndpunkt framhålles, att m å n g a självägare vore i avsaknad av matkällare och att dylik ibland bleve svår att anordna till följd av högt grundvatten under höst och vår. Tillgång till dricksvatten. I vilken utsträckning det ansetts, att föreskrift bör utfärdas innebärande, a t t för familj avsedd bostad skall vara försedd med tillgång till dricksvatten på tomten eller på ett avstånd understigande 50 meter, framgår av följande sammanställning: HusFörste Prohållprovinsial- ningsvinsialläkare sällläkare

Nybyggnader: tillstyrka .. avstyrka

13 3

167 32

145 42

5 14

LantLantarbetareförbundet Egnaarbetshemsgivarnes nämnföravdelcentraldistrikt der ningar förenins bundet

Summa

278 57

233 70

Befintliga bostäder tillstyrka avstyrka

Ibland framhålles även av dem som tillstyrkt föreskrift i ämnet, att kravet understundom torde bliva svårt att fylla. Beträffande befintliga bostäder anses i något fall, att föreskriften endast borde avse bostäder enligt kol. 2. Som skäl för avstyrkande ståndpunkt framhålles i allmänhet bristande tillgång på vatten och de kostsamma borrningar och ledningsanläggningar, som skulle behöva verkställas. Tvättstuga. I vilken utsträckning det ansetts, att föreskrift bör utfärdas innebärande, a t t för familj avsedd bostad skall vara försedd med tvättstuga eller att bostadens innevånare skola äga tillgång till med andra familjer gemensam tvättstuga, framgår av följande sammanställning: 1

F ö r e n i n g e n a n s e r m a t k ä l l a r e till v a r j e f a m i l j e b o s t a d u t g ö r a e t t ö n s k e m å l . Föreningen anser tillgång på dricksvatten inom det i formuläret ifrågasatta v a r a ö n s k v ä r d , m e n ö n s k e m å l e t v o r e ej a l l t i d u p p f y l l b a r t . 2

avståndet

154 Hus- Egna- Lant- Lantarbetareförbundet Förste Prohåll- hems- arbete progivarnes vinsialningsavdel- Summa nämn- central förvinsialdistrikt läkare sällningar der förcnin bundet läkare skap Nybyggnader: tillstyrka avstyrka

14 5

135 67

11 10

Befintliga bostäder: tillstyrka avstyrka

12 7

107 81

11 9

253 88

208 104

1¶I vissa fall anses — och detta även i fråga om nybyggnader — att föreskriften endast borde avse bostäder enligt kol. 2. Som skäl för avstyrkande ståndpunkt framhålles bristande vattentillgång, att t v ä t t kunde ske i en bäck eller dylikt, att uppförande av t v ä t t s t u g a vore alltför dyrbart m. m. E g e t avträde. I vilken utsträckning det ansetts, att föreskrift bör utfärdas innebärande, att för familj avsedd bostad skall vara försedd med eget avträde, framgår av följande sammanställning: Lant- Lantarbetareförbundet HusFörste Prohåll- Egna- arbets pro- vinsial- nings- hems- givarnes Summa vinsial- läkare säll- nämn- central- för- distrikt avdelningar bundet der läkare förening skap

Nybyggnader: tillstyrka avstyrka Befintliga bostäder: tillstyrka avstyrka

13 6

181 25

9 15

292 55

13 6

152 35

6 14

243 65

I vissa fall — och detta även i fråga om nybyggnader — anses, att föreskriften endast borde avse bostäder enligt kol. 2. Som skäl för avstyrkande s t å n d p u n k t framhålles, att kravet ibland bleve svårt a t t effektuera eller ej vore befogat. Andra föreslagna b e s t ä m m e l s e r m. m . Åtskilliga förslag om andra bestämmelser än de i frågeformuläret upptagna ha gjorts i anledning av enquéten. Härav m å nämnas följande. Föreskrifter föreslås angående belägenheten av bostadshus (»fritt och soligt läge», »betryggande avstånd från fabriker o. d.», »lönebostad må ligga h ö g s t e n kilometer från arbetsplatsen» m. m.) samt angående byggnadsgrundens beskaffenhet. I sistnämnda hänseende föreslår man i allmänhet bestämmelse, a t t grunden skall utgöras av torr eller dränerad mark. Förbättrade ventilationsmöjligheter ligga många på hjärtat. Några föreslå bestämmelse, att minst ett fönster (eller del därav) i varje rum skall gå att öppna även vintertid, andra vilja ha föreskrift om väggventiler, andra åter om att fönsterna skola vara försedda med gångjärn etc. Beträffande fönster föreslås härFöreningen anser t v ä t t s t u g a eller del i sådan vara ett önskemål.

155 utöver bl. a. föreskrifter om, att minst två fönster skola finnas i varje rum, att fönsterna skola vara tillräckligt stora samt att alla rum skola ha direkt dagerbelysning. Vidare ifrågasattes på flera håll bestämmelse, att innanfönster skola finnas. Ytterligare föreslås stadganden om nöjaktig ljudisolering, om ordnade avloppsförhållanden, om att tak- och stuprännor skola finnas samt därom att till familjebostad skola höra vissa uthus o. dyl. såsom vedbod, potatiskällare, isbod, svinhus, hönsgård, badhus m. m. Från en del håll förordas bestämmelse, att varje särskild bostadslägenhet skall vara försedd med egen ingång. Det ifrågasattes jämväl föreskrift mot överbefolkning av lägenhet, bl. a. om viss minimiluftkub per person. I några fall föreslås bestämmelse om, att ritningar e. dyl. skola granskas av myndighet före uppförande av bostadshus; även andra likartade förslag framläggas. Man har dessutom i anledning av enquéten föreslagit vidtagande av vissa andra åtgärder. Flera förorda sålunda införande av bostadsinspektion jämväl på landsbygden. Man uttalar sig vidare för upplysningsverksamhet om eller propaganda för bostadskultur. Vissa ifrågasätta, att byggnadsverksamheten skulle underlättas genom standardritningar, beredande av möjligheter att erhålla råd av sakkunniga personer m. m. eller genom ekonomisk hjälp. Från lantarbetarhåll kräves, att staten eller kommunerna skola uppföra bostadshus och sedan hyra ut bostadslägenheter åt arbetarna mot skälig avgäld.

156 Bil. E. Instruktion för bostadsinspektrisen inom Malmöhus län, antagen 1918. l:o) Bostadsinspektrisens verksamhet avser a t t ägna tillsyn över bostäderna inom det henne tilldelade distriktet. Hennes förman är förste provinsialläkaren i länet. 2:o) Tillsynen avser huvudsakligen mindre bostadslägenheter, företrädesvis sådana som u t h y r a s eller upplåtas av ägaren till andra personer. 3:o) Bostadsinspektrisen skall övervaka, att u t h y r d a bostäder med tillhörande u t r y m m e n , såsom kök, förstugor, trappor, källare och vindar, befinna sig i snyggt och hygieniskt tillfredsställande skick, så ock a t t bostäderna av hyresgästerna vårdas och hållas sunda. Särskilt övervakas, att föreskrifterna i gällande hälsovårdsstadga samt andra författningar eller ordningsföreskrifter rörande bostäder efterlevas, såvida icke tillsyn enligt lag tillkommer annan myndighet. Dock böra även, ifall tillsynen egentligen tillkommer särskild myndighet, befintliga brister u p p m ä r k s a m m a s samt anmälan därom insändas till vederbörande myndighet. 4:o) Det tillkommer sålunda inspektrisen: att upptaga och utreda klagomål i fråga om bostäders sanitära brister och missförhållanden; att u n d e r såväl planmässigt ordnade resor som tillfälliga besök i distriktets olika delar undersöka bostadsförhållanden; att på stället anteckna gjorda iakttagelser rörande sanitära olägenheter och för övrigt föra de anteckningar, som påfordras av förman; a t t vid alla undersökningar, som hon ej med full säkerhet kan bedöma, inh ä m t a förmans (eventuellt hälsovårdsnämndens) föreskrifter; a t t där något finnes att anmärka, försöka vinna rättelse i första hand genom råd och anvisningar till vederbörande fastighetsägare eller hyresgäst samt då så är skäligt u t s ä t t a dag, inom vilken anmärkta brister skola vara botade; a t t vid förnyad besiktning efterse, huruvida a n m ä r k t a missförhållanden blivit rättade; a t t ifall hennes anvisningar lämnas obeaktade liksom när missförhållanden äro mera svårartade genast ingiva anmälan till förmannen (eventuellt till hälsov å r d s n ä m n d e n ) s a m t att i övrigt verkställa alla med bostadsinspektionen samm a n h ä n g a n d e uppdrag, som lämnas av förmannen. 5:o) Under sitt arbete skall bostadsinspektrisen uppträda med takt, klokhet och urskiljning, på allt sätt sökande vinna allmänhetens förtroende, åt vederbörande hyresvärd eller hyresgäst hänsynsfullt göra nödiga anvisningar för bostads i s t å n d s ä t t a n d e och vård, samt omsorgsfullt undvika varje åtgärd, som kan framkalla misstanke om något a n n a t syftemål med undersökningar och föreskrifter än beredande av trevnad och sundhet åt de inspekterade bostädernas innevånare. 6:0) Då så erfordras skall bostadsinspektris infinna sig hos förmannen (eller hälsovårdsnämnden) för att avgiva rapport över sin verksamhet, mottaga föreskrifter om nya uppdrag eller deltaga i överläggning om åtgärder i bostadshygieniskt syfte. 7:o) Före den 1 februari varje år skall bostadsinspektris över sin verksamhet under föregående år avgiva skriftlig redogörelse till sin förman enligt av denne fastställt formulär. 8:0) Bostadsinspektris är skyldig underkasta sig eventuella förändringar i denna instruktion, som för övrigt må kompletteras medelst förmannens särskilda föreskrifter.

157 Bil

F.

1932 års förslag till instruktion för bostadskonsulent i Stockholms län. En av landstingets förvaltningsutskott antagen och under förste provinsialläkarens förmanskap stående bostadskonsulent tillkommer: a) att göra sig förtrogen med gällande författningar, aktgiva på förmans anvisningar, lära k ä n n a sin verksamhet och bostadshygienens fordringar; b) i tjänsteutövning uppträda med klokhet och lugn, ge erforderliga råd och anvisningar samt verka så, att därav framgår att konsulentverksamheten syftar till enskildas sanitära och moraliska fördel; c) på allt sätt bidraga till utbredande hos länets innebyggare av insikt om betydelsen av goda bostäder; d) under planmässigt ordnade resor undersöka bostadsförhållandena inom länet samt noggrant anteckna därunder gjorda iakttagelser; e) då bristfälligheter upptäckas, söka i första h a n d genom råd och anvisningar till fastighetsägare eller bostadsinnehavare, få dessa avhjälpta; f) i erforderliga fall, där rättelse ej kan vinnas, till förman eller vederbörande hälsovårdsnämnd anmäla förhållandet, med förslag om åtgärder; g) genom samarbete med och uppmaningar till andra befintliga bostadsvårdande organ, såsom distriktssköterskor, dispensärsköterskor m. fl., verka för att största möjliga effektivitet vinnes i arbetet; h) på kallelse infinna sig hos förman eller hälsovårdsnämnd för avläggande av rapport, mottaga föreskrifter eller deltaga i överläggning om åtgärder i bostadshygieniskt syfte; samt i) före den 1 februari varje år avge årsberättelse till förman och förvaltningsutskott.

158 Bil G.

(Nuvarande

bestämmelser.)

(Ändringsförslag.)

Medicinalstyrelsens förslag Kungl. Maj:ts kungörelse till kungörelse angående statsbidrag angående statsbidrag till avlöning åt till di strikts vård. distriktssköterskor. § 1. Statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor utgår till a) landsting, som anordnat distriktsvård å den i landstingsområdet ingående landsbygden enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan, omfattande nämnda landsbygd i dess helhet; samt b) lantkommun eller sammanslutning av lantkommuner, som inom sitt område anordnat distriktsvård enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan. Har landsting anordnat distriktsvård enligt plan, som omfattar hela den i landstingsområdet ingående landsbygden, och erhållit statsbidrag för sådant ändamål, må statsbidrag till inom landstingsområdet belägen kommun eller sammanslutning av kommuner utgå allenast för sådan distriktsvård, som avser andra uppgifter än den av landstinget anordnade distriktsvården.

§ l. Statsbidrag till distriktssköterskas a,vlönande må utgå till landsting, som enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan anordnat distriktsvård å den i landstingsområdet ingående landsbygden jämte städer med högst 8,000 invånare.

§ 2.

1 denna kungörelse benämnes område, Område, inom vilket landsting, lantdistkommun eller sammanslutning av länt- inom vilket landsting anordnat kommuner utövar distriktsvård, benäm- riktsvård, distriktsvårdsområde och en nes i denna kungörelse sjukvårdsområde. distriktssköterskas verksamhetsområde Distrikt, inom vilket en eller flera distrikt. distriktssköterskor hava att utöva distriktsvård, benämnes sköterskedistrikt. I varje distriktsvårdsområde skall fin(Jfr § 3 mom. 4.) nas en distriktsvårdsstyrelse. § 2.

§ 3.

Statsbidrag utgår med ett belopp av 500 kronor om året för varje distriktssköterskebefattning, dock allenast för tid, under vilken befattningen uppehälles av ordinarie innehavare eller av

Statsbidrag utgår med ett belopp av 1 000 kronor om året för varje distriktssköterskebefattning för tid, under vilken befattningen uppehälles av ordinarie befattningshavare eller av vikarie med kom-

159 (Nuvarande

bestämmelser.)

(Ändringsförslag.)

vikarie, som innehar sådan kompetens, varom i § 3 mom. 5 här nedan sägs.

petens, varom i § 6 1) här nedan formates. De i § 6 4) här nedan avsedda ålderstillägg åt distriktssköterskor skola bestridas av statsmedel.

§ 3.

§ 4.

I avseende d statsbidrag, som i denna kungörelse avses, gälla följande villkor och bestämmelser: 1. Statsbidrag utgår för anordnande allenast av sådan sjukvård, som är förlagd till de sjukas hem eller till inom ödemarksområde inrättat sjukhärbärge med högst fyra sjuksängar. Statsbidrag utgår således icke till avlöning åt sjuksköterska, som tjänstgör å sjukhus eller därmed jämförlig anstalt. 2. Statsbidrag utgår i allmänhet till avlöning endast åt distriktssköterska, vars tjänstgöring omfattar såväl alla de grenar av sjukvård, vilka kunna utövas •i hemmen, som ock upplysande och rådgivande verksamhet i avseende å barnavård, bostadsvård och hälsovård. Då särskilda skäl därtill föreligga, må dock statsbidrag beviljas för anställning jämväl av distriktssköterska, vars tjänstgöring omfattar allenast viss eller vissa grenar av sådan vård, som nu är sagd.

(Jfr mom. 1.)

Därest vid allmän sjukvårdsanstalt, där sjuka från fattigvårdssamhälle inom visst sköterskedistrikt bruka intagas, anordnats verksamhet för bistånd åt sjuka eller tillfrisknade i personliga eller ekonomiska angelägenheter, utgår statsbidrag allenast om vederbörande distriktssköterska är skyldig att, där fattigvårdssamhället så påfordrar, biträda den, som handhar nämnda verksamhet, med de åtgärder, vilka behöva vidtagas inom samhället.

(Jfr mom. 3.)

1. Statsbidrag utgår i allmänhet endast till avlönande av distriktssköterska, vars tjänstgöring omfattar såväl upplysande och rådgivande verksamhet i avseende å barnavård, bostadsvård och hälsovård jämte övriga grenar av förebyggande vård, som ock all sådan sjukvård, som kan utövas i hemmen. 2. Statsbidrag må ock beviljas för anställande av distriktssköterska, vars tjänstgöring omfattar allenast viss eller vissa grenar av sådan vård, som ovan i denna § under 1) nämnts, och till vars avlönande icke statsbidrag utgår jämlikt andra bestämmelser än de i denna kungörelse givna eller vars uppgift är att biträda distriktsvårdsstyrelse med tillsyn över distriktsvården. 3. Statsbidrag utgår icke till avlönande av sjuksköterska, vars tjänstgöringär förlagd till annan sjukvårdsanstalt än inom ödemarksområde inrättat sjukhärbärge med högst fyra sjuksängar. Jf. Distriktssköterska, till vars befattning statsbidrag utgår, skall vara skyldig att inom distriktet biträda den, som handhar vid sjukvårdsanstalt anordnad verksamhet för bistånd i personliga angelägenheter dt sjuka eller tillfrisknade.

160 (Nuvarande

bestämmelser.)

(Ändringsförslag.)

3. Statsbidrag utgår endast där med hänsyn till folkmängden och övriga förhållanden inom vederbörande sköterskedistrikt antagas må, att omfattningen av den eller de i distriktet anställda sköterskornas arbete icke skall lägga hinder i vägen för dem att erhålla nödig vila och ledighet.

(Jfr § 6 mom. 3.)

4. Distriktsvård, till vars anordnande statsbidrag utgår, skall stå under ledning av en för vederbörande sjukvårdsområde gemensam styrelse samt vara så anordnad, att de däri sysselsatta sköterskorna stå under förmanskap av provinsial- eller extra provinsialläkare. På framställning av sjukvårdsområdes styrelse må dock medicinalstyrelsen förordna annan läkare att vara förman för distriktssköterska.

1. Ledningen av distriktsvården inom varje distriktsvårdsområde utövas av distriktsvårdsstyrelsen. Nämnda styrelse skall bestå av fem ledamöter. Förste provinsialläkaren i det län, inom vilket distriktsvårdsområdet är beläget, skall vara självskriven ledamot av distriktsvårdsstyrelsen. Av övriga fyra ledamöter utses tre av landstinget och en av medicinalstyrelsen. En av ledamöterna i distriktsvårdsstyrelsen bör vara kvinna. Erforderligt antal ersättare för ledamöterna i distriktsvårdsstyrelsen utses efter samma grunder. Instruktion för distriktsvårdsstyrelsen fastställes av landstinget. 2. Den omedelbara tillsynen över distriktssköterskorna åligger, envar inomhans tjänstgöringsområde, provinsial- och extra provinsialläkare såsom distriktssköterskornas närmaste förman. På framställning av distriktsvårdsstyrelse må dock medicinalstyrelsen förordna annan läkare att vara förman för distriktssköterska. § 6.

§ 5.

1. Statsbidrag utgår endast till avlö5. Statsbidrag utgår till avlöning endast åt distriktssköterska, som genom- nande av distriktssköterska, som genomgått godkänd sjuksköterskeskola samt gått av staten godkänd sjuksköterskedärutöver bevistat fullständig kurs vid skola samt dessutom bevistat fullständig distriktssköterskeskola. statens skola för utbildning av distrikts- kurs vid statens sköterskor. 6. Har distriktssköterska uppnått den för rätt till erhållande av pension stadgade ålder, utgår ej statsbidrag till hennes avlöning, därest ej vederbörande myndighet medgivit hennes kvarstannande i tjänsten. 2. Distriktssköterskans tjänstgöringsförhållanden regleras närmare genom en av medicinalstyrelsen godkänd instruktion.

161 (Nuvarande

bestämmelser.)

(Ändringsförslag.)

( J f r mom. 3.)

3. Hennes arbete skall så ordnas att nödig vila och ledighet beredes henne. 7. Distriktssköterska, till vars avlöning 4. Distriktssköterska, till vars befattstatsbidrag utgår, skall hava en kontant ning statsbidrag utgår, skall åtnjuta dels begynnelselön av minst 500 kronor för en kontant begynnelselön av minst 1 800 år och en kontant slutlön efter tio års kronor för år jämte två ålderstillägg, väl vitsordad tjänstgöring av minst 100 vartdera å etthundra kronor, efter fem. kronor för dr samt därjämte åtnjuta fri och tio års väl vitsordad tjänstgöring, kost, fri möblerad bostad, fri värme, fritt dels ock kostnadsfritt följande naturalyse och fri tvätt eller ock kontant er- förmåner: möblerad bostad jämte erforsättning för nämnda naturaförmåner. 1 derlig köksutrustning, värme och lyse den kontanta lönen må icke inräknas er- samt tvätt eller ock ersättning för dessa sättning, som kan tillkomma distrikts- naturaförmåner efter ortens pris. Bostasköterska för utförande av särskilda för- den skall omfatta minst ett rum och kök rättningar. Under tid, då hon utövar jämte nödiga uthus. sjukvård i mindre bemedlades hem, skall (Jfr mom. 6.) hon i stället för fri kost av sjukvårdsområdet åtnjuta ersättning för kost. För tid, varunder hon utövar sjukvård i bemedlades hem och där åtnjuter fri kost, må k o st ersättning indragas. Utöver nu angivna löneförmåner äger distriktssköterska av bemedlade personer, av vilka hon anlitas för sjukvård eller rådfrågning, erhålla ersättning enligt taxa, som fastställes av styrelsen för sjukvårdsområdet, så ock reseersättning. För förrättningsresor till och från mindre bemedlades hem erhåller distriktssköterska ersättning av sjukvårdsområdet. 8. Distriktssköterska, till vars avlö5. Distriktssköterska, till vars befattning statsbidrag utgår, skall vara berätti- ning statsbidrag utgår, äger rätt till en gad till en månads årlig semester med månads semester. skäliga kostpenningar under semestertiden. (Jfr mom. 7.) 6. Distriktssköterska skall av distriktsvårdsområdet åtnjuta resekostnadsersättning för resor i tjänsten, i den ordning och omfattning, distriktsvårdsstyrelsen bestämmer. 7. Ålderstillägg enligt 4) ovan i denna § utgår endast till distriktssköterska, som under fyra femtedelar av den för erhållande av tillägget ifråga föreskrivna tjänstetiden med goda vitsord bestritt distriktsskötersketjänst eller annan därmed likvärdig befattning eller ock på grund av förordnande fullgjort annat offentligt uppdrag; dock att härvid icke skall föras henne till last den tid hon åtnjutit semester eller i särskilt fall efter medicinalstyrelsens anvisningar använt 2335 33

162 (Nuvarande

bestämmelser.)

(Ändringsförslag.) till att förskaffa sig ytterligare utbildning. Ålderstillägg får ej åtnjutas av distriktssköterska förrän vid början av kalenderåret näst efter det, varunder den för ålderstilläggs erhållande stadgade tjänstetiden blivit uppnådd. Har distriktssköterska, då hon intjänat stadgad tid för erhållande av ålderstillägg, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken hon, enligt vad därom särskilt är stadgat, skall vara skyldig avgå från tjänsten, utgår icke ålderstillägg. Medicinalstyrelsen bestämmer den tidpunkt, från och med vilken varje särskilt ålderstillägg skall börja utgå.

§ 4. Styrelse för sjukvårdsområde, som önskar erhålla statsbidrag till anordnande av distriktsvård, varom i denna kungörelse är fråga, har att till vederbörande länsstyrelse ingiva till medicinalstyrelsen ställd ansökan om dylikt statsbidrag. Sådan ansökan skall innefatta plan för vårdens bedrivande jämte förslag till sköterskedistrikt och tjänstestation för varje distriktssköterska. Vid ansökningen skola fogas bevis om att distriktsvården anordnats på sätt ovan i § 3 mom. 1—4 angivits samt att den eller de inom sjukvårdsområdet anställda distriktssköterskorna tillförsäkrats sådana förmåner i fråga om avlöning och semester, varom i § 3 mom. 7 och 8 sägs. Länsstyrelsen har att, efter hörande av förste provinsialläkaren, överlämna ansökningen jämte eget yttrande till medicinalstyrelsen, som meddelar beslut i ärendet. § 5.

§ ?• Landsting, som önskar förklaras berättigat till statsbidrag, varom i denna kungörelse är fråga, har att till vederbörande länsstyrelse ingiva till medicinalstyrelsen ställd ansökan om sådant statsbidrag. Ansökan skall innefatta en plan för distriktsvårdens bedrivande — uppgjord under iakttagande av vad här ovan i denna kungörelse stadgas — ävensom förslag till indelning i distrikt med uppgift å varje distriktssköterskas tjänstestation. Länsstyrelsen har att efter förste provinsialläkarens hörande jämte eget yttrande överlämna ansökningen till medicinalstyrelsen, som meddelar beslut i ärendet.

1. Vid rekvisition av statsbidrag till avlönande av ordinarie distriktssköterskor skall avdrag göras för den pensionsavgift, som enligt reglementet för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. åligger befattningshavarna och belöper å den tid, som statsbidraget avser. Rekvisitionen skall, avfattad i enlighet med härvid fogade formulär I, efter

1. Rekvisition av statsbidrag, som i denna kungörelse avses, skall vara avfattad i enlighet med vid denna kungörelse fogat formulär. Vid rekvisitionen skall avdrag göras för pensionsavgift, som jämlikt reglementet för statens pensionsanstalt åligger distriktssköterska och belöper å den tid, som statsbidraget avser.

ft § 8.

?

163 (Nuvarande

bestämmelser.)

ingången av november månad det år, för vilket bidrag sökes, av styrelsen för sjukvårdsområdet upprättas i ett sammanhang för samtliga sjukvårdsområdet tillhörande sköterskedistrikt samt före den 15 i samma månad avlämnas till vederbörande länsstyrelse. (Jfr mom. 8.)

Länsstyrelsen skall, efter hörande av förste provinsialläkaren, granska de inkomna rekvisitionerna och därvid tillse, att distriktsvården är anordnad enligt vederbörligen godkänd plan och genomförts i den utsträckning så varit möjligt och lämpligen kunnat ske, att de vid distriktsvården anställda sjuksköterskorna äga sådan kompetens, som i denna kungörelse är föreskriven, samt att i övrigt stadgade allmänna villkor för statsbidrags erhållande blivit uppfyllda, varefter länsstyrelsen skall, där så ske kan, före årets utgång utanordna till utbetalning godkänt belopp. 2. Inträffar efter tiden för upprättande av rekvisition, varom förmäles i mom. 1, förhållande, som berättigar sjukvårdsområde till ytterligare statsbidrag, skall särskild rekvisition beträffande sådant bidrag jämte erforderlig utredning av styrelsen för sjukvårdsområdet avlämnas till länsstyrelsen inom utgången av januari månad året efter det, för vvket statsbidraget sökes. 3. Rekvisition av statsbidrag till avlöning åt vikarier å distriktssköterskebefattningar skall, avfattad i enlighet med härvid fogade formulär II, av styrelsen för sjukvårdsområdet upprättas i ett sammanhang för samtliga sjukvårdsområdet tillhörande sköterskedistrikt samt inom utgången av januari månad året efter det, för vilket bidrag sökes, avlämnas till länsstyrelsen.

(Ändringsförslag.) Rekvisitionen skall efter ingången av november månad det år, för vilket bidrag sökes, upprättas av distriktsvårdsstyrelsen i ett sammanhang för samtliga distriktsvårdsområdet tillhörande distrikt, varefter rekvisitionen senast före den 15 i samma månad skall vara inlämnad till vederbörande länsstyrelse. 2. H a r beslut, varigenom distriktsvårdsområde förklarats berättigat till statsbidrag av här avsedda slag, meddelats å sådan tid, att rekvisition av bidrag icke kunnat äga rum inom den ovan i denna § under 2) angivna tid, äger distriktsvårdsstyrelsen göra dylik rekvisition inom tre månader, sedan styrelsen fick veta beslutet. 3. Länsstyrelsen skall, efter hörande av förste provinsialläkaren, granska de inkomna rekvisitionerna och därvid tillse, att distriktsvården anordnats i överensstämmelse med av medicinalstyrelsen godkänd plan samt genomförts i den omfattning, förhållandena medgivit, att de vid distriktsvården anställda sjuksköterskorna äga i denna kungörelse föreskriven kompetens, samt att i övrigt för statsbidrags erhållande uppställda villkor blivit uppfyllda. Till utbetalning godkänt belopp bör, såvitt möjligt, före utgången av det år, varunder rekvisition inkommit, av länsstyrelsen utanordnas.

164 (Nuvarande

bestämmelser.)

4. Då statsbidrag, som här avses, rekvireras, skall bestyrkt avskrift av det beslut, varigenom sjukvårdsområde förklarats berättigat till sådant bidrag eller ändring gjorts i förut meddelat beslut, bifogas rekvisition. 5. Då statsbidrag rekvireras till avlöning åt distriktssköterska, som erhållit tillstånd att kvarstå i tjänsten efter uppnådd pensionsålder, skall medicinalstyrelsens beslut härom bifogas rekvisitionen, därest berörda beslut ej förut tillställts länsstyrelsen. 6. Till styrelse för sjukvårdsområde skall varje år under juli månad av länsstyrelsen såsom förskott på årets statsbidrag utan särskild rekvisition utbetalas tio tolvtedelar av det belopp, som länsstyrelsen på grund av styrelsens rekvisition under november månad nästföregående år tillerkänt området; och skall detta förskott avräknas vid slutlig utanordning av löpande årets statsbidrag. Därest sjukvårdsområde genom delning eller sammanslagning skulle undergå förändring till sin omfattning eller antalet där anställda distriktssköterskor ändras eller nytt område bildas, åligger det styrelsen för området att före den 1 maj det år, förskott å statsbidrag skall till området utbetalas, till länsstyrelsen insända uppgift om de området tillhörande distriktssköterskor, till vilkas avlöning statsbidrag för samma år beräknas utgå. 7. Det åligger länsstyrelserna att varje år före april månads utgång till medicinalstyrelsen inkomma med uppgifter, enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär, å beloppet av de statsbidrag, som blivit för det nästföregående året till varje särskilt sjukvårdsområde utbetalda, och å antalet distriktssköterskor, till vilkas anställning medlen utgått. 8. H a r beslut, varigenom sjukvårdsområde förklarats berättigat till statsbidrag, som här avses, meddelats å sådan tid, att rekvisition av bidrag icke kunnat äga rum inom tid, som här ovan för varje fall är stadgad, äger styrelsen för

(Ändringsförslag.)

4. Då statsbidrag rekvireras till avlöning åt distriktssköterska, som erhållit tillstånd att kvarstå i tjänsten efter uppnådd pensionsålder, skall medicinalstyrelsens beslut därom bifogas rekvisitionen. 5. Till distriktsvårdsstyrelse skall under juli månad varje år länsstyrelse utan särskild rekvisition utanordna förskott på statsbidraget för löpande år. Förskott må utgå endast under förutsättning att länsstyrelsen veterligen distriktsvård, varom i denna kungörelse förmötes, funnits anordnad inom vederbörande distriktsvårdsområde under den dittills förflutna delen av året. Beloppet av dylikt förskott må uppgå till högst tio tolvtedelar av det belopp, som på grund av distriktsvårdsstyreisens under nästförflutna år gjorda rekvisition tillerkänts distriktsvårdsområdet ifråga. Utbetalat förskott skall avräknas, då statsbidraget för löpande år slutligen utanordnas.

6. Det åligger länsstyrelserna att varje år före mars månads utgång till medicinalstyrelsen inkomma med uppgifter, enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär, å beloppet av de statsbidrag, som blivit för det nästföregående året till varje särskilt distriktsvårdsområde utbetalda, och å antalet distriktssköterskor till vilkas anställning medlen utgått. (Jfr mom. 2.)

165 (Nuvarande

bestämmelser.)

(Ändringsförslag.)

sjukvårdsområdet göra sådan rekvisition inom tre månader från delfående av beslutet. § 6.

§ 9.

Distriktsvård, för vilken statsbidrag åtnjutes, skall i allt som rörer sjukvården och de i distriktsvården sysselsatta sjuksköterskornas arbetsförhållanden stå under medicinalstyrelsens överinseende. Det åligger styrelse för sjukvårdsområde att årligen före den 1 mars till medicinalstyrelsen avgiva berättelse över distriktsvårdens tillstånd och utveckling inom området enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.

Distriktsvård, för vilken statsbidrag åtnjutes, skall i allt som rörer hälso- och sjukvård och de i distriktsvården sysselsatta sjuksköterskornas arbetsförhållanden stå under medicinalstyrelsens överinseende. Det åligger distriktsvårdsstyrelse att årligen före den 1 mars till medicinalstyrelsen avgiva berättelse enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär över distriktsvårdens tillstånd och utveckling inom distriktsvårdsområdet.

Övergångsbestämmelser. l)

Särskilda b e s t ä m m e l s e r . Denna

kungörelse

träder i kraft

den

Genom denna kungörelse upphäv es kungörelsen den 30 april 1920 (nr 234) angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor så ock vad intill denna dag utfärdade särskilda författningar eljest innehålla, stridande mot den nya kungörelsen. Ho m. 1. Finnes vid tiden för ikraftträdandet av den nya kungörelsen inom distriktsvårdsområde eller del därav anordnad dispensärverksamhet eller distriktsvård eller ock bådadera — till vilka, enligt förut gällande bestämmelser, statsbidrag kunnat utgå — skall, utan hinder av stadgandena i den nya kungörelsen, statsbidrag fortfarande kunna utgå till dessa vårdformer, dock endast med 500 kronor för varje sjuksköterskebefattning. Ej heller skall i dessa fall ålderstillägg på grund av bestämmelsen i § 3 bestridas av statsmedel. Vad i första stycket av detta mom. sägs skall ock — dock högst under en tid av fem år från dagen för ikraftträdandet av den nya kungörelsen — under förutsättning att landsting icke övertagit distriktsvården inom området, gälla beträffande av landskommun eller l

) H ä r uteslutna.

166 (Nuvarande

bestämmelser.)

(Ändringsförslag.) sammanslutning av landskommuner anordnad distriktsvård, till vilken statsbidrag utgått före nyssnämnda dag. Mom. 2. Utan hinder av vad ovan i § 6 1) är stadgat angående distriktssköterskas kompetens skall sjuksköterska, som jämlikt äldre bestämmelser ägt söka och innehava dispensärsköterskebefattning, till vilken statsbidrag kan utgå, äga rätt att söka och innehava anställning såsom distriktssköterska. Sådan rätt skall ock tillkomma sjuksköterska, som vid 1933 års början innehar befattning såsom distriktseller dispensärsköterska. Mom. 8. Distriktssköterska, som enligt i mom. 2 givna bestämmelser vunnit anställning i distriktsvård, men som icke genomgått statens distriktssköterskeskola, är skyldig att efter medicinalstyrelsens anvisning genomgå en för ändamålet anordnad kompletteringskurs. M o m. If. Under den i mom. 1 andra stycket angivna övergångstiden må •— dock endast efter medicinalstyrelsens medgivande för varje särskilt fall — landsting, som anordnat distriktsvård enligt nya kungörelsen, kunna åtnjuta statsbidrag enligt bestämmelserna i nämnda kungörelse, även för tid under vilken distriktssköterskebefattning under ordinarie distriktssköterskas semester uppehälles av sjuksköterska, som icke uppfyller de i § 6 1) föreskrivna kompetensvillkor.

167 Bil. H. Åtgärder till förbättring av bostadsförhållandena på landsbygden i vissa främmande länder. 1. N o r g e . * Kunskapen om, hurudana bostadsförhållandena äro på landsbygden, är i Norge bättre tillgodosedd än i flertalet andra länder. Vid 1920 års folkräkning införskaffades icke blott uppgifter för samtliga hushåll rörande av dessa bebodda bostadshus och boningsrum, utan erhöllos även från flertalet kommunalordförande »grunnriss av den almindelige type på mindre hus i herredet» 2 , varigenom det blivit möjligt att lämna en utförlig redogörelse för bostadstyperna på den norska landsbygden. Vanligast såväl på landet som i städerna äro bostäder om 2 rum och kök (resp. 27'2 och 29"8 % av alla). Trångboddheten är emellertid ganska stor, i det att i 17 % av lägenheterna å landsbygden och i 13 % av dem i städerna funnos flera än 2 boende per rum; sammanlagt bodde 25 resp. 21 % av befolkningen i dylika överbefolkade lägenheter. I fråga om bostädernas beskaffenhet sökte man inhämta vissa uppgifter genom en enquéte, som socialdepartementet år 1921 verkställde bland kommunernas hälsovårdsnämnder (helseråd) angående antalet bostadslägenheter, som av dem utdömts som hälsovådliga, men likväl alltjämt vore bebodda, då inga andra bostäder stode att få. I de visserligen ofullständiga svar, som inkommo, uppgavs antalet sådana utdömda eller utdömbara lägenheter till 3 469 i städerna men blott 320 på landsbygden. Man bör härav näppeligen draga den slutsatsen, att bostäderna skulle vara bättre i kvalitativt avseende på landsbygden än i städerna, u t a n snarare, att bostadsinspektionen i de senare är väsentligt effektivare. Såväl den nya byggnadshigen (lov om bygningsvesenet) av år 1924 som den gamla hälsovårdslagen (sundhetsloven) av år 1860 (med senare ändringar) vila på den grundsatsen, att lagbestämmelserna n ä r m a s t äro att anse som normalregler, vilka k u n n a kompletteras och även ändras genom lokala byggnads- och hälsovårdsordningar (vedtekte), som dock skola stadfästas av konungen. I flertalet kommuner i landet lära sådana föreskrifter vara utfärdade, och i dem återfinnas alltid bestämmelser om, hur bostäderna skola vara inredda. Föreskrifterna, som k u n n a vara mer eller mindre vittgående, exempelvis med h ä n s y n till rumshöjden, avse samtliga bostäder, och inga särbestämmelser finnas beträffande bostäder för lantarbetare. I en del stadgor möta dock bestämmelser om, a t t tjänstfolk skall ha husrum, som är gott och tillräckligt, samt att särskilda sovrum skola finnas för manliga och kvinnliga tjänare. I de allra flesta hälsovårdsordningarna finnas bestämmelser om, att stall, ladugård och andra u t h u s skola ligga på visst avstånd från boningshuset. Såsom typisk må återgivas en år 1930 fastställd hälsovårdsstadga för V i k n a h e r r e d i Nordtröndelags fylke. Enligt denna skall herredet vara delat i hälso1 Såsom källor till efterföljande framställning ha, förutom vissa genom svenska beskickningen i Oslo införskaffade handlingar, använts följande publikationer: G. Wiesener: N o r g e s s o c i a l l o v g i v n i n g ved u t g å n g e n av 1921. Bil. till »Sociale Meddelelser» 1922. Bidrag til »Social handbok for Norge», S o c i a l t Arbeid, årg. 19ii9—1932. S t a t i s t i s k årbok for K o n g e r i k e t Norge. 51 d e årgång 1932. Oslo 1932. — F o l k e t e l l i n g e n i N o r g e 1 d e s e m b e r 1920. 8e hefte. Boligstatistikk, Bygder, Oslo 1924. 12° hefte. Byggeskikker på den norske landsbygd. Oslo 1925. 2 Primärkommunen är i Norge »herredet», och av sådana finnas för närvarande 682 med en genomsnittlig folkmängd ungefär dubbelt större än i en svensk landskommun.

168 vårdskretsar med var sin tillsyningsman, vald bland hälsovårdsnämndens (helserådets) medlemmar, vilka tillsyningsman ha a t t var för sitt område övervaka hälsovårdsföreskrifternas efterlevnad. Vid byggnads uppförande skall iakttagas, a t t huset orienteras på sådant sätt, att så mycket sol som möjligt får tillträde till rummen. Avståndet från boningshuset till stall, ladugård och svinstia skall vara minst 8 meter. Marken under bostadshuset skall dräneras, så a t t den blir fri från grundvatten. Bostadshus skall uppföras på en sockel av sten eller betong, räckande minst 30 cm. över jordytan. Rumshöjden skall vara minst 2'5 meter och fönsterytan utgöra minst en tiondel av golvytan; dispens beträffande rumshöjden kan dock lämnas ned till 2'2 5 meter. Finner nämnden, att ett boningshus visat sig vara skadligt för hälsan på grund av brist på ljus eller luft, genom fukt eller orenlighet eller genom överfyllnad med människor, kan nämnden förbjuda bostadens användning, till dess bristerna äro avhjälpta. Nämnas må i detta samband, att en rad skogskommuner antagit särskilda regler för skogsarbetarhärbärgen i enlighet med 1915 års lag om »husvar for folk og hester under skogsarbeide og flötning». En del koncessioner för gruvbolag och liknande företag innehålla även bestämmelser om, att bolagen äro skyldiga att efter vederbörande departements föreskrifter på rimliga villkor anskaffa bostäder åt sina arbetare. Några allmänna regler om, vilka krav, som böra ställas på sådana bostäder, finnas dock icke angivna, u t a n detta avgöres i varje särskilt fall efter hörande av vederbörande hälsovårdsmyndigheter. I socialt hänseende har i Norge det allmänna kraftigt ingripit på bostadsfrågans område dels genom offentlig hyresreglering och a n n a n lagstiftning i syfte att under rådande bostadsbrist u t n y t t j a förhandenvarande lägenheter, dels genom byggnadslån, subventioner och direkt bostadsproduktion i syfte att åstadkomma nya lägenheter. Hela denna verksamhet, som särskilt under krigs- och krisåren tog stor omfattning — statens utgifter för detta ändamål beräknas till 40—50 milj. kronor och kommunernas till över 200 milj. kronor — avsåg dock så gott som uteslutande städer och stadsliknande samhällen. Vad beträffar den egentliga landsbygden ha i Norge liksom i Sverige åtgärder till förbättrande av de mindre bemedlades bostadsförhållanden hittills i huvudsak stått i samband med egnahemsrörelsen eller den inre kolonisationen. Att denna rörelse i Norge fått en delvis a n n a n karaktär än i vårt land sammanhänger med jordbrukets olikartade struktur. Medan av Sveriges åkerareal c:a 4 % komma på småbruk under 2 har, 29 % på småbruk om 2—10 har, 46 % på bondebruk om 10—50 har samt 21 % på storbruk över 50 har, äro för Norge motsvarande siffror resp. 16, 42, 39 och 3 %. I sistnämnda land är det således blott få storbruk, som eventuellt k u n n a utstyckas, men i stället finnes det så riklig tillgång på odlingsmark, att denna uppskattas till icke så mycket lägre areal än hela den nu odlade jorden (c:a 691 000 har). Den norska egnahemsrörelsen blir därför till väsentlig del nybrytning av jord eller »bureising», som den karakteristiska termen lyder. För a t t bereda lån för egnahem och småbruk avsatte stortinget på 1890-talet två smärre fonder, huslånefonden och jordinköpsfonden. Ar 1903 överfördes denna verksamhet till en med statsmedel upprättad bank, D e n n o r s k e A r b e i d e r b r u k - og B o l i g b a n k (grundfond 7"2 milj. kronor). Syftemålet härmed angavs vara dels att för obemedlade men jordbrukskunniga personer inom olika yrken öppna möjlighet att förvärva egna småbruk, dels att tillföra jordbruksområdena ett bofast lantarbetarbestånd och dels att främja nyodling av jord i landet. Huvudändamålet var emellertid att bereda lantarbetare tillgång till billiga lån, så att de kunde förvärva småbruk, dock icke större än att driften blev en bisysselsättning för ägaren, vilken man t ä n k t skulle h ä m t a sin huvudinkomst av lönarbete hos andra jordbrukare. För detta ändamål sattes egnahemsbrukets maximiareal till 2 har odlad jord och lånesumman till högst 3 000 kronor. Här-

169 j ä m t e kunde banken även giva lån för uppförande av bostäder till kommuner och till enskilda under kommunens garanti. Efter hand befanns emellertid bankens så angivna verksamhetsområde vara alltför snävt och år 1915 inrättades i stället D e n N o r s k e S t a t s S m å b r u k s og B o l i g b a n k (grundfond 23 milj. kronor), vilken begynte sin verksamhet den 1 januari 1917. Den äldre bankens regel om att småbrukens areal icke skulle få överstiga 2 har upphävdes för den nya; taxeringsvärdet höjdes till 15 000 kronor och lånemaximum först till 8 100 och sedan (1921) till 10 000 kronor. Vidare fastställdes förtursrätt och förmånligare lånebestämmelser för »nybrottsbruk» än för redan bebyggda brukningsdelar. För de förra, varmed förstås småbruk, där minst 2 / 3 av området varit oodlat, kunde lånevärdet stiga till 25 000 kronor och låntagaren få äga en förmögenhet av intill 10 000 kronor — eljest var förmögenhetsgränsen 3 000 kronor. Medan räntan för vanliga småbruk fastställdes till 41/., %, sänktes den för »nybrottsbruk» till 4 %, varjämte för sådana kunde beviljas räntefrihet i 5 år samt vissa statsbidrag utan återbetalningsskyldighet för uppförande av uthus och för odlingsarbete. För dylika brukningsdelar kunde även i vissa fall erhållas garanti av staten i stället för den borgen av kommunen, som alltid kräves för småbrukslån. Dessa äro amorteringsfria de första 5 åren och återbetalas därpå under loppet av 42 år. Boningshus och övriga byggnader å de nya småbruken skulle motsvara skäliga fordringar i fråga om storlek och beskaffenhet. Emellertid understrykes det, a t t man måste bygga enkelt och billigt, ty dyrbara och överflödiga byggnader äro en dödsfara för »bureisingen», då ju ett n y t t småbruk på oodlad jord till att börja med är helt improduktivt och först ger avkastning efter h a n d som det blir upparbetat. Småbruks- og Boligbanken äger, som namnet antyder, även att bevilja b o s t a d s l å n . Rätt att söka sådant har varje norsk medborgare, man eller kvinna, som behöver hjälp för att kunna uppföra, fullborda, förvärva eller vidmakthålla ett bostadshus, och som, efter skattetaxering eller uppskattning av kommunal bostadsnämnd, icke äger förmögenhet överstigande 2 000 kronor på landsbygden och 3 000 kronor i städer eller stadsliknande samhällen. Det bostadshus lånet gäller får i n r y m m a högst två familjer, och tomtens areal bör ej överstiga 50 ar odlad eller odlingsbar jord. Belåningsvärdet får ej överstiga 10 000 eller i särskilda fall 12 500 kronor på landsbygden, medan det i städerna kan stiga till 20 000 a 25 000 kronor. Gives kommunal garanti för lånet, kan detta få uppgå till högst 9 / i 0 av lånevärdet — dock med maximum satt vid 4 500—5 600 kronor på landet och 6 000—7 500 kronor i städerna — eljest till högst 5/wJ lån u t a n kommunal borgen kan blott tilldelas sökande, som har sin verksamhet i stad, men önskar uppföra en bostadslägenhet i angränsande landsdistrikt. Bostadslån, som i regel förräntas efter i*/2 %, är amorteringsfritt under de första två åren och återbetalas med lika annuiteter under de följande 28 åren. — Över alla låneansökningar bör avgivas yttrande av den nyssnämnda bostadsnämnden, vilken skall förefinnas i varje kommun och räknar 3—7 medlemmar. Denna nämnd avgör, vilka nybyggnader det är nödvändigt att uppföra, men byggnadsplanen kan även föreläggas hälsovårdsnämnden för yttrande, huruvida de hygieniska kraven blivit tillgodosedda. 1915 års lag, som reglerar den n u berörda yngre bankens verksamhet, innehåller även vissa bestämmelser avsedda att förhjälpa kommuner att få lån att förvärva lantegendomar för utstyckning till småbruk, byggnadsföreningar att erhålla lån för bostadsbygge samt kommuner lån för att förvärva tomtmark och uppföra bostadshus. Ifrågavarande låneformer uppges dock hittills icke ha använts i någon större utsträckning. Intill år 1930 hade den äldre bostadsbanken utbetalat 19 390 småbrukslån till ett sammanlagt belopp av 29"3 milj. kronor och 14 524 bostadslån till ett be-

170 lopp av 21'4 milj. kronor. Den yngre banken hade utlämnat 2 021 »nybrottslån» till ett belopp av 8'7 milj. kronor, 8 209 lån å 3 7 l milj. kronor för andra nybildade småbruk och 14 702 lån till äldre småbruk å 5 5 9 milj. kronor; härtill kommo 8 700 bostadslån å 40 - 6 milj. kronor för nya bostadslägenheter och 15885 lån å 6 2 5 milj. kronor till äldre sådana samt lån till kommuner å tillhopa 2*5 milj. kronor. För räkenskapsåret 1930—31 redovisade Arbeiderbruk- og Boligbanken utestående lån till ett belopp av 26"4 milj. kronor, varav 24/8 milj. kronor kommo på landsbygden och 1'6 milj. kronor på städerna. Den nyare Småbruks- og Boligbanken hade utlånade 193 - 1 milj. kronor, varav 171 5 milj. kronor på landet och 21'6 milj. kronor i städerna. 2.

Finland.'

Drygt 4 / 5 a v Finlands befolkning äro bosatta på landsbygden och lantbefolkningens levnads- och arbetsförhållanden ha i detta land varit och äro alltjämt föremål för särskild uppmärksamhet från socialpolitikens och socialstatistikens sida. Grundläggande härför voro de undersökningar, som den år 1901 tillsatta »kommittén för den obesuttna befolkningen» lät verkställa genom en särskild subkommitté. Härvid påvisades bland annat, a t t av landsbygdens c:a 478 000 hushåll 23 % odlade egen jord, medan 34 % brukade lego jord, varav Va i f ° r m av torplägenheter och 2 / 3 i form av backstuguområden (bostadstomter understigande 2 har). Återstående 43 % av hushållen saknade helt odlad jord och voro vad man kallar »obesuttna». I fråga om bostadsförhållandena konstaterades, a t t n ä r a 9 % av lantbefolkningen helt och hållet saknade egen bostad och voro inhysta hos andra, medan 28 % förfogade över ett enda rum, 27 % över ett rum och kök och 36 % över 2 rum och kök eller mera. De sociala missförhållanden, som sålunda påvisats, gåvo anledning till ett djupgående och mångsidigt reformarbete, varigenom åsyftades dels att underlätta anskaffande av eget jordbruk, dels att förbättra de mindre bemedlades bostadsförhållanden. J o r d f r å g a n har, särskilt efter det demokratiska genombrottet 1905 och enkannerligen efter frihetskriget 1918, blivit en av Finlands mest aktuella frågor. De på detta område vidtagna åtgärderna ha åsyftat dels att förbättra arrendatorernas ställning och slutligen avlösa legosystemet, dels att förhjälpa den jordlösa lantbefolkningen att erhålla egna jordbruk. I förstnämnda syfte antogs år 1909 en ganska ingripande social arrendeförordning. Ar 1918 utfärdades lag om inlösen av legoområden, varigenom torp och backstuguområden kunde med statens hjälp och genom förmedling av kommunala legonämnder inlösas till självständiga lägenheter. Arrendatorerna ha ivrigt begagnat sig av rätten att inköpa sina brukningsdelar, och det beräknas, att till och med år 1931 friköpts tillhopa 114 284 lägenheter om sammanlagt 1 1 2 1 0 0 0 har, fördelade på 6 1 7 7 2 torp och 52 512 backstuguområden. Vad beträffar bildandet av nya jordbruk, inrättades år 1902 »den obesuttna befolkningens lånefond», vilken år 1920 ombildades till »kolonisationsfonden». Fondens medel ha, sedan år 1918 under ledning av statens kolonisationsstyrelse, disponerats dels till inköp från statens sida av egendomar för styckning, dels till lån åt kommuner, vilka genom bildande av kommunala kolonisationskassor k u n n a t inköpa och stycka egendomar 1 Såsom källor till efterföljande framställning ha använts dels vissa handlingar, som införskaffats i samband med en av bostadsutredningens ordförande och dess ledamot Wranne hösten 1931 företagen studieresa, dels följande publikationer : F i n l a n d s s o c i a l a f ö r h å l l a n d e n (ingår i »Finland, land, folk, rike»), Helsingfors 1924; S t a t i s t i s k å r s b o k för F i n l a n d , årg. 1932; Social t i d s k r i f t , utgiven av Socialministeriet, årg. 1927—1933; B e t ä n k a n d e med f ö r s l a g a n g å e n d e den s t a t s u n d e r s t ö d d a e g n a h e m s v e r k s a m h e t e n , Statens off. utredn. 1927:12.

171 och utlämna lån för jordköp, odling och nybyggnad, dels slutligen till lån åt av jordsökande bildade jordköpsandelslag för inköp och styckning av lantegendomar. P å dessa olika vägar ha, med stöd av en allt mera skärpt lagstiftning om anskaffande av jord för kolonisationsändamål, förvärvats 704 373 har jord och bildats tillhopa 27 100 nya lägenheter, varav 17 380 odlings- och 9 720 bostadslägenheter (t. o. m. år 1931). Det finska kolonisationsarbetet kännetecknas därav, att det statliga ekonomiska biståndet till kolonisterna är knappt tillmätt. Direkt statsbidrag för kolonisationsområdenas tillgodogörande förekommer ej, och det låneunderstöd, som lämnas, utgår med lågt belopp, särskilt vid lån för byggnaders uppförande. Sedan kolonisten åtkommit jordområdet, måste hans fortsatta arbete till det väsentliga byggas på självverksamhet. Det är sålunda ganska vanligt, att en nybyggare de första åren bor med sin familj i en bastu e. dyl. och först längre fram bygger bostadshus. Detta, vilket plägar uppföras av timmer från egen skog och täckas med spån, brukar innehålla 2 å 3 rum och kök. På detta sätt bidrar kolonisationsrörelsen att efter hand förbättra även b o s t a d s f ö r h å l l a n d e n a på den finska landsbygden. Till en allmän höjning av bostadsstandarden förslå dock icke ensamt de åtgärder, som avse anskaffande av odlingsjord åt obesuttna, alldenstund det på landsbygden finnes och alltid kommer att finnas en mängd arbetare, som ej ägna sig åt småbruk utan söka sin utkomst av lönearbete inom jordbruket eller industrien. Av gammalt lida särskilt lantarbetarnas bostäder av brister och missförhållanden, men dessa anser man k u n n a fås att försvinna först så småningom, i den mån den unga generationen skaffar sig nya bostäder. För detta ändamål erfordras en speciell i detta syfte anordnad och med sakkunskap ledd kreditgivning. Samtidigt med att finska staten under åren 1920—25 anslog c:a 81 milj. fmk för avhjälpande genom understöd och lån av bostadsnöden i städerna, ställdes tillhopa 13'5 milj. fmk till förfogande för att förbättra jordbruksarbetarnas bostadsförhållanden. Av dessa medel beviljades landskommuner, förnämligast i landets avlägsnare trakter, räntefria lån, ur vilka kommunen i sin ordning genom sin kolonisationsnämnd kunde utdela byggnadslån till sådana till jordbruksarbetarklassen hörande personer, som ville uppföra bostadshus å egen mark eller på sådan av staten arrenderad mark, på vilken den återstående arrendetiden vore minst 20 år. Vid lånens beviljande skulle företräde lämnas åt person, som på sin bostadslott hade trädgård, potatisland och möjlighet att hålla ko. Lånen, som fingo uppgå till högst 75 % av byggnadskostnaden, varierade mellan 5 000 och 12 000 fmk och beviljades mot inteckning eller personlig borgen. De löpte med 4 x / 2 % ränta, varav kommunen, som ju själv ej erlade någon ränta, fick använda 1 % för lånemedlens förvaltning och resten till belöningar åt låntagare, som utfört särskilt gott byggnadsarbete. Låntagarna skulle återbetala lånen till kommunen genom amortering under 15 år med början det sjätte året, medan kommunen å sin sida skulle amortera sitt lån till staten på 10 år från och med det sjätte året. Genom den n ä m n d a lånesumman, 13'5 milj. fmk, hade till och med år 1927 åstadkommits tillhopa 1 810 egnahemsbyggen i 149 olika kommuner, de flesta belägna i gränstrakterna samt eljest i östra och norra Finland. Lånens medelstorlek var något över 7 000 fmk. I regel omfattade boningshusen 2— 3 rum, och inga lån beviljades för uppförande av bostäder på endast ett rum. Genom beslut av 1927 års riksdag inrättades en egnahemsfond, vartill överfördes samtliga de anslag å tillhopa c:a 104 milj. fmk, som under tidigare år beviljats för statens bostadslåneverksamhet i städerna och på landsbygden. Av de genom annuiteterna på dessa lån inflytande medlen, vilka beräknades årligen uppgå till c:a 2—3 milj. fmk de första åren men därefter snabbt stiga, skulle hälften bokföras på lantbruksarbetarnas bostäders konto, över vars användning

172 lantbruksministeriet ägde bestämma, och den andra hälften på ett av socialministeriet disponerat allmänt konto, som skulle a n v ä n d a s till främjande av egnahemsbyggnadsverksamheten i städerna, köpingarna, städernas närmaste omnejd och samhällen på landsbygden med sammanträngd befolkning. Lånen, vilka skulle utdelas genom förmedling av kommunerna och vissa andelskassor, kunde beviljas upp till högst 40 % av byggnadskostnaderna, dock sålunda att lånens belopp jämte före dem gående inteckningar icke finge överstiga 75 % av n ä m n d a kostnader. Amorteringstiden sattes till 25 år och räntan till 4 1 / 2 %, varav 1/2 % skulle tillfalla kommunerna för bestridande av förvaltningskostnaderna. Slutligen bestämdes, att av de medel, som årligen komme att stå till egnahemsfondens förfogande, högst en procent kunde användas till uppgörande och utgivande av normalritningar för egnahemshus samt till utarbetande av byggnadsplaner för egnahemsområden. — Från egnahemsfonden uppges under de fyra senaste åren ha beviljats nära 4 000 byggnadslån till ett sammanlagt belopp av omkring 30 milj. fmk. Rörande lantarbetarnas bostadsförhållanden verkställdes vid tiden för egnahemsfondens upprättande (år 1927) en undersökning av statistiska centralbyråns socialstatistiska avdelning (numera socialministeriets byrå för social forskning). Denna omfattade inom 61 kommuner i skilda delar av landet tillhopa 2 541 egendomar, å vilka sysselsattes 3 541 manliga och 5 031 kvinnliga statare och tjänare samt fasta och tillfälliga daglönare; undersökningen skulle även avse »inhysingar», men konstaterades, att denna socialt och hygieniskt minst tillfredsställande bostadsform höll på att komma ur bruk. Av de merendels gifta statarna bodde 3 / 4 i bostäder om ett rum och kök och 1 / 8 i sådana om ett enda rum, medan de övriga hade bostäder om 2 r u m och kök och däröver; boendetätheten i dessa tre bostadstyper utgjorde i de manliga ståtarnas familjer resp. 2'3, 3'8 och 1'6 personer per rum (eller kök). Då tjänarna endast i undantagsfall hade familj, förfogade de i allmänhet icke över någon särskild bostad såsom de statavlönade, utan bodde antingen i gårdens storstuga eller i något a n n a t rum. I storstugan bodde i ungefär hälften av samtliga fall personer av båda könen, under det att bland dem, som bodde i andra rum, dylikt samboende knappast alls förekom. Sommartiden flyttade tjänstfolket ofta ut. i bodar, loft o. dyl. ej uppvärmbara utrymmen. Vad daglönarna beträffar bodde de mera fast anställda övervägande i husbondegården, medan den tillfälliga arbetshjälpen själv kunde förse sig med bostad, enär den övervägande utgjordes av småbrukare, backstugusittare o. dyl. jämte deras familjemedlemmar. På samma gång man i Finland strävat a t t genom ekonomiska stödåtgärder höja bostadsstandarden på landsbygden, har man sökt nå samma mål på h ä l s o v å r d s - o c h b y g g n a d s l a g s t i f t n i n g e n s väg. Den 1 januari 1928 trädde en ny lag om hälsovården, utfärdad den 1 juli 1927, i kraft och samtidigt skedde så med förordningen av den 11 november 1927 om tuberkulos och hälsovårdsstadgan av den 2 december 1927, vilka båda grunda sig på nämnda lag. Medan den gamla hälsovårdsstadgan av år 1879 företrädesvis avsåg förhållandena i städerna, infördes genom de nya författningarna skärpta bestämmelser jämväl för landsbygden. För denna gälla numera samma bostadshygieniska bestämmelser som för städerna i fråga om byggnadsgrundens tillfredsställande beskaffenhet, om förbud mot att lägga golvet lägre än markens y t a vid rummets yttervägg, om att tillräcklig luftväxling skall finnas mellan grunden och golvet, angående rengöring av vissa boningsrum m. m. Enligt hälsovårdsstadgan skola lokala hälsovårdsordningar uppgöras såväl för städer som för landskommuner och stadfästas av vederbörande landshövding. Genom Finlands stadsförbund ha för städernas del utarbetats och publicerats mönsterordningar, vilka allmänt lagts till grund för sedermera utfärdade hälso-

173 vårdsordningar. I dessa upptagas bland a n n a t sådana föreskrifter med avseende å bostadsförhållanden och bostadsinspektion, som ansetts erforderliga utöver vad hälsovårdsstadgan innehåller. Hälsovårdsnämnd skall finnas i alla kommuner, men även i Finland kan komm u n a l n ä m n d vara hälsovårdsnämnd; härvid är att märka, att en finsk kommun i genomsnitt är c:a tre gånger folkrikare än en svensk. Genom 1927 års lagstiftning erhöllo dessa nämnder, i vilka bland andra stads- och kommunalläkare äro självskrivna medlemmar, vidgade befogenheter att arbeta på bostadsområdet, och i samband därmed har bostadsinspektionen i Finland kommit a t t betraktas såsom en kommunal angelägenhet av stor vikt. Den nya hälsovårdslagen och -stadgan innehålla ganska detaljerade bestämmelser om, hur arbetet skall utföras och ställa detta arbete på delvis ny grund. Enligt den gamla hälsovårdsstadgan ägde städerna befogenhet att besluta, huruvida och i vilken omfattning de önskade anordna bostadsinspektion. Numera är bostadsinspektion obligatorisk i städerna och även landskommuner ha erhållit rättighet att vidtaga åtgärder i sådant syfte. I 9 § lagen om hälsovården föreskrives: »I varje stad och köping skall för den allmänna hälsovården finnas en eller flera tillsyningsman. Där sådant av förhållandena påkallas, böra dessutom särskilda hälsovårdsinspektörer och bostadsinspektörer tillsättas». I följande paragraf stadgas, att en landskommun årligen skall utse tillräckligt antal tillsyningsman för hälsovården, samt tillägges: »I fall hälsovårdsnämnden till sitt förfogande behöver andra biträden, äger nämnden a n t a g a sådana, i den mån medel blivit för ändamålet anslagna». Även en landskommun kan således tillsätta bostadsinspektör. I hälsovårdsstadgan äro lagföreskrifterna närmare utvecklade. Det ankommer på hälsovårdsmyndigheterna att verkställa de besiktningar, som hälsovårdstillsynen påkallar. Behöriga att verkställa dylik besiktning äro medlemmar av hälsovårdsnämnden, under nämnden lydande läkare samt hälsovårds- och bostadsinspektörer; inspektörerna äga obehindrat tillträde till bostäder och lokaler. I stad skall (14 §) fortlöpande besiktning anordnas av alla bostadslägenheter om högst tre boningsrum, d. v. s. till och med 2 rum och kök, av samtliga bostadslägenheter i en sådan del av byggnad, som är att anse såsom kallar- eller vindsvåning, liksom också av alla bostadsrum, som av arbetsgivare upplåtas åt hans lönearbetare. Nu n ä m n d a bestämmelser angå närmast städerna, där bostadsinspektion gjorts obligatorisk, men har som nämnts införande av bostadsinspektion möjliggjorts även på landsbygden. I 55 § stadgas också beträffande landsbygden, att i avseende å befogenhet för hälsovårdsnämnd vid sanitära besiktningar gäller vad om dylika besiktningar i stad är stadgat. Noggranna bestämmelser äro utfärdade om hälsovårdsnämndens rätt att beivra yppade missförhållanden, genom bland annat följande paragraf: »Begagnande eller uthyrande av lägenhet, vars beboende till följd av brist på ljus, luft eller värme eller på grund av fukt, orenlighet eller ohyra eller av a n n a n orsak av nämnden prövas vara skadlig för de inneboendes hälsa, kan av n ä m n d e n förbjudas, till dess missförhållandena blivit avlägsnade och nämnden godkänt ändringsarbetena. Äro bristerna av den beskaffenhet, a t t de icke k u n n a avhjälpas, är nämnden berättigad a t t förbjuda lägenhetens användande. Likaså kan nämnden förbjuda att i samma rum inhysa så stort antal personer, att genom deras sammanboende sanitär olägenhet kan uppkomma.» Lagen ger även maktmedel mot tredska genom bestämmelser om, a t t hälsovårdsnämnd kan vid meddelande av påbud eller förbud i särskilda fall u t s ä t t a vite av 300 till 600 fmk, ävensom, när någon försummat att verkställa ålagt arbete eller vidtaga annan åtgärd, låta utföra det underlåtna på hans bekostnad. Kostnaderna för arbeten, som sålunda utförts för tredskandes räkning, erläggas

174 av kommunens medel och kunna sedermera hos vederbörande uttagas i den ordning som om u t m ä t n i n g för allmänna utskylder är stadgat. Ehuru sålunda jämförelsevis detaljerade bestämmelser meddelats om bostadsinspektion, framhålles att man i allmänhet råder vederbörande att med hänsyn till rådande omständigheter tillämpa den nya lagstiftningen med försiktighet. I Finland råder ä n n u flerstädes brist på lämpliga småbostäder, och skulle nu förbud utfärdas mot användning av alla sådana bostäder, där allvarligare olägenheter yppat sig, vilka icke genom reparation k u n n a bringas i påyrkat skick, skulle stora svårigheter uppstå, därest de utdömda bostädernas innevånare icke tillika erbjödes nya och goda bostäder. Sådana k u n n a ju emellertid icke tillskapas med behövlig snabbhet, och därför tillämpas av bostadsinspektionen i de större städerna den metoden, att man tillåter fortsatt a n v ä n d n i n g av utdömda bostäder, men endast på vissa villkor. Sålunda får ett rum, där belysningsförhållandena äro ofördelaktiga, ej bebos av en familj med små barn, men rummet kan upplåtas åt fullvuxna, om dessa större delen av dagen äro sysselsatta utom hemmet. E t t rum, som icke kan ordentligt vädras, är icke lämpligt till bostad för en stor familj, men det kan måhända utan större olägenhet upplåtas till bostad åt någon ensam person, om man bara iakttager, att luftkuben per person väsentligt överskrider den normala. I sådana fall kan inspektören i skrivelse meddela, på vilka villkor rummet fortfarande må användas för bostadsändamål. Bostadsinspektion skall, som i det föregående meddelats, anordnas i alla städer, och ett önskemål är, att jämväl de landskommuner, inom vilka samhällen med s a m m a n t r ä n g d befolkning uppkommit, skola följa detta exempel. Det n y a verksamhetsområdet kommer emellertid att erfordra mycken arbetskraft, och särskilt utbildad personal finnes icke, förutom i de allra största städerna. E t t aktuellt problem är, varifrån behövlig arbetskraft skall erhållas och vilka fordringar skola ställas på densamma. Tidigare har för bostadsinspektionen oftast använts personer med teknisk utbildning. Emellertid anser man, att erfarenheten nu pekar i den riktningen, att bostadsinspektionen i de mindre städerna och å landsbygden lämpligen kan överlämnas åt personer med utbildning som s. k. hälsosyster. Denna utbildning regleras genom lagen om utbildning av sjuksköterskor den 2 november 1929 med därtill hörande förordningar och torde n ä r m a s t motsvara den, som lämnas våra distriktssköterskor. Förutom sparsamhetssynpunkten framhålles allmänt, att där bostadsinspektion icke tidigare varit anordnad, det framför allt gäller att ägna uppmärksamhet åt, att förefintliga bostäder bringas i så gott skick som möjligt, och härtill fordras icke en byggmästare eller arkitekt utan snarare en bostadskonsulent, som kan giva kvinnorna i hemmen nödvändiga råd och anvisningar. I de fall, där byggnadsteknisk sakkunskap är erforderlig, kan sådan lämpligen anskaffas genom a t t tillkalla sockenbyggmästare eller dylik. Det rådgivande arbetet är, säger man, det viktigaste, och framför allt gäller detta i fråga om ett n y t t arbetsområde. Av det nu sagda framgår, att den nya bostadslagstiftningen i Finland ännu i mycket är en lag på papperet. Kommunerna ha möjligheter att göra betydelsefulla insatser på detta område, men kunna också, där de så vilja, till väsentlig del göra lagstiftningen verkningslös. Vad angår de s. k. hälsosystrarna må nämnas, att bakom dessa befattningshavare stå två på privat initiativ tillkomna organisationer, General Mannerheims barnskyddsförbund och Sällskapet för folkhälsan i svenska Finland, varjämte staten och kommunerna understödja deras verksamhet med vissa bidrag. Det arbete, som av hälsosystrarna utföres, skattas högt av sakkunniga. Vid sidan av de bostadshygieniska bestämmelser, som ingå i hälsovårdslagstiftningen, förefinnes i Finland även en särskild byggnadslagstiftning. Förutom vissa speciallagar, exempelvis lagen om härbärgen för skogs- och flottningsarbetare den 27 april 1928, vilken ju har sina motsvarigheter såväl i Sverige som

175 i Norge, utgöres denna av stadsplanelagen den 24 april 1931 och byggnadslagen den 29 januari 1932 jämte byggnadsordningar för särskilda orter. Ifrågavarande lagstiftning avser n ä r m a s t förhållandena i städerna, men innehåller även bestämmelser rörande sådana orter på landsbygden, där tätare bosättning börjar yppa sig eller är att förvänta. Av intresse ur bostadshygienisk synpunkt är särskilt byggnadsstadgans minimifordringar på boningsrum. Enligt dessa får golvet ej ligga lägre än en fjärdedel av rumshöjden under markens yta vid fönstervägg. Vidare skall boningsrum ha en golvyta av minst 7 kvm., en medelbredd av minst 1"8 0 meter och en höjd av minst 2'7 0 meter, vilken dock i undantagsfall kan nedgå till 2"2 0 meter. Boningsrum skall vara försett med huvudfönster av tillräcklig storlek, lämpligt anbragt och vettande omedelbart åt det fria ävensom så anordnat, att rummet erhåller god dager. 3.

Danmark. 1

I betraktande av att Danmark är ett av världens mest jordbruksbetonade länder, förefaller det egendomligt, att även där landsbefolkningen relativt sett gått tillbaka i förhållande till stadsbefolkningen. Medan städerna omkring år 1880 innefattade 28 % av totalbefolkningen, hade talet år 1925 ökats till 43 %. Tillägges folkmängden i förstäder, stationssamhällen o. dyl., stiger stadsbefolkningen till 57 % av folknumerären. Såsom orsaker till denna utveckling anges jordbrukets framsteg, som åstadkommit att en allt mindre del av befolkningen behöves för att producera erforderliga livsmedel. I samband härmed står, att nutidens lantmän äro uteslutande jordbrukare, medan äldre tiders även ägnade sig åt förädling av jordbruksprodukter, tillverkning av redskap o. dyl., vilka sysslor numera övertagits av näringsidkare i städerna, som sålunda k u n n a betecknas som »indirekta lantmän». Den arbetskraft, som ej behövdes på landet, sökte och fann sysselsättning inom stadsmannanäringarna. Även om utflyttningens drivkrafter sålunda övervägande voro av ekonomisk art, ha också a n d r a faktorer spelat in, däribland svårigheten för en lantarbetare, som önskade gifta sig, att på landsbygden finna lämplig bostad. Detta sammanhänger med jordbruksbefolkningens sammansättning. I D a n m a r k finnas i runt tal 200 000 lantegendomar. Av dessa betecknas c:a 90 000 som gårdar (Gaarde) med en areal av minst en »Tönde Hartkorn». Därmed förstås en ursprungligen i beskattningssyfte verkställd värdering av jorden (utan byggnader), varvid en viss mindre areal av god jord eller större areal av sämre jord sattes lika med en t u n n a »hårt korn»; i genomsnitt omfattade en sådan 9—10 har, men kunde växla från 3'4 har av den allra fruktbaraste jorden ända till 1 634 hnr av den svaga jorden på Jyllands sandhedar. G å r d a r o m minst 12 T:r Hartkorn pläga räknas som herrgårdar, varav finnas c:a 2 200, och egendomar om 1—12 T:r som bondgårdar (tillhopa c:a 88 000). Brukningsdelar, som ej n å 1 Såsom källor till efterföljande framställning ha använts: D a n m a r k s S o c i a l l o v g i v ning, udgivet paa Indenrigsministeriets Foranstaltning, I—IV, Köpenhamn 1918—20. J. W a r m i n g : Danmarks Erhvers- og Samfundsliv, Köpenhamn 1929—30. S t a t i s t i s k A a r b o g 1931, udgivet af det Statistiske Departement, Köpenhamn 1931. A a r b o g for Bygge- og Boligvsesen 1931, udgivet af Kobenhavns Almindelige Boligselskab, Köpenhamn 1931, Social F o r s o r g , Tidsskrift for social Forsikring og Forsorgelse samt Arbejderbeskyttelse, 17 Aarg. 1921. S t a t i s t i s k e E f t e r r e t n i n g e r , udgivet af Det Statistiske Departement, Aarg. 1931—1933. B e t ä n k a n d e med f ö r s l a g a n g å e n d e den s t a t s u n d e r s t ö d d a e g n a h e m s v e r k s a m h e t e n . Statens off. utredn. 1927: 12. A n n u a i r e I n t e r n a t i o n a l de s t a t i s t i q u e a g r i c o l e 1930—31, utg. av Internationella Lantbruksinstitutet i Rom 1931. I n t e r n a t i o n a l L a b o u r Review, utg. av Internationella arbetsbyrån i Geneve, Vol. XXV: 3, mars 1932. Vidare ha även kommit till användning vissa k o l l e k t i v avtal, särskilt »Overenskomst mellem Arbejdsgiverforeningen for Land- og Skovbrug i Maribo Amt og Landarbejderforbundet i Danmark angaaende Lon- og Arbejdsforhold af 1. Maj 1931».

176 upp till en T:e Hartkorn, betecknas som »Landbrugshuse», och av dylika jordlägenheter finnas c:a 111 000 med en areal av från 0"5 5 till 10 har och däröver; flertalet faller numera inom gruppen 3'3—10 har. Enligt 1921 års folkräkning utgjordes den aktiva jordbruksbefolkningen av c:a 180 000 företagare, 15 000 »funktionärer» (förvaltare, bokhållare, arbetsbefäl o. dyl.) samt c:a 245 000 arbetare. I denna summa ingå dock ungefär 55 000 manliga och 52 000 kvinnliga familjemedlemmar (vuxna och barn över 14 år), som deltaga i arbetet, och de egentliga arbetarna utgöras av c:a 94 000 manliga och 2 000 kvinnliga jordbrukstjänare samt andra lantarbetare till ett antal av c:a 39 000 män och 3 000 kvinnor. Något avvikande siffror erhållas från en år 1923 anordnad företagsräkning. Denna gav vid handen, att det fanns omkring 163 000 lantbrukare j ä m t e 93 000 vuxna familjemedlemmar, som deltogo i arbetet. Härtill kommo 185 000 tjänare, vilken dubbelt högre siffra än folkräkningens förklaras därigenom, att vid företagsräkningen även medtagits det flertal kvinnliga tjänare, vilkas arbete delas mellan hushållet och jordbruket. Vid sidan av det ogifta tjänstfolket förefunnos — förutom tillfälliga arbetare, kalkylerade att motsvara c:a 1 1 0 0 0 »årsarbetare» a 270 dagsverken — på tillhopa 8 700 gårdar c:a 19 000 »egentliga» lantarbetare, vilka merendels voro gifta och bodde antingen i »Tjenestehuse», »Fodermesterboliger» e. dyl. lönebostäder eller också i egna hem eller hyresbostäder. Det förefinnes en bestämd tendens inom det danska jordbruket att minska antalet äldre arbetare och i stället öka antalet unga ogifta »Karle» i sådan utsträckning, a t t lantbruket icke blott kan fasthålla flertalet av sin egen ungdom, utan även drar till sig unga män från andra näringsgrupper. Av denna redogörelse för arbetarstammens sammansättning och utvecklingstendenser framgår, att inom det danska jordbruket arbetarbostadsfrågan ter sig på sådant sätt, att det ogifta tjänstfolkets härbärgerande utgör huvudproblemet, medan familjebostadsfrågan får en mera undanskymd plats. För den förstnämnda stora lantarbetargruppen har man också i Danmark sedan år 1921 haft en speciallagstiftning, som t r ä t t i stället för den gamla tjänstehjonsstadgan (Tyendeloven) av år 1854 och även på ett ganska ingående sätt reglerar bostadsförhållandena. I 8 § av »Lov af 6. M a j 1 9 2 1 om R e t s f o r h o l d e t m e l l e m H u s b o n d og M e d h j a e l p e r e » stadgas, att medhjälpare — en ny beteckning för »Tjenestekarle» eller tjänare — som äro hänvisade att under natten vistas i husbondens hus, skola ha ett ljust och luftigt rum med fönster, som lätt kunna öppnas» Rummet skall mäta minst 16 kbm. för en person och 25 kbm. för 2 personer. Intet rum får användas till nattkvarter för mer än två medhjälpare; i byggnader, som uppförts före lagens ikraftträdande, träder dock denna bestämmelse i tillämpning först tre år efter n ä m n d a tidpunkt, och om särskilda omständigheter föreligga, kan vederbörande kommunalstyrelse medgiva ännu längre frist. Om hädanefter flera än två personer skola härbärgeras i ett rum, skall dock detta, utöver förutnämnda 25 kbm., mäta minst 8 kbm. för var person det är beräknat för utöver två. Är rummet beläget i en stallbyggnad, får det icke finnas direkt ingång från stallet. I ett följande stycke av samma paragraf stadgas, att varje medhjälpare skall ha sin egen säng. Rummet skall vidare vara försett med bord och tvättställ samt en stol för varje boende. Rena lakan skola givas minst en gång i månaden och ren handduk minst en gång i veckan. Om vintern skall medhjälpare anvisas ett väl uppvärmt rum att vistas i under fritiden. Av andra stadganden i »medhjälparlagen», som ha avseende på bostadsför hållandena, må nämnas, att husbonde är skyldig att ha medhjälpares i huset förvarade ägodelar brandförsäkrade intill ett belopp av 500 kronor (10 §) samt att tjänare icke är pliktig att tillträda tjänsten, om husbonden efter tjänsteavtalets ingående flyttar längre än 7 km. från platsen eller från landet till

177 staden eller omvänt (25 §). Medhjälparen är berättigad att utan uppsägningstid häva tjänsteavtalet bland a n n a t i det fall, att husbonden anvisar honom (eller henne) bostad, som står i strid med bestämmelserna i lagen eller särskilt avtal, eller som kan medföra fara för hälsan (27 §). Betydelsefullt är stadgandet (33 §), att rättsförhållandet mellan husbonden och sådana i hans tjänst stående personer, som fyllt 18 år, beror på avtal mellan parterna. Dock äro åtskilliga av »medhjälparlagens» bestämmelser av tvingande n a t u r (bland annat bostadsbestämmelserna i 8 §, första stycket). Om parterna icke annorlunda avtalat, komma lagens samtliga bestämmelser (med ett par undantag) i tillämpning, även om medhjälparen fyllt 18 år. Anledningen till uppdragandet av ifrågavarande åldersgräns torde i huvudsak varit, a t t för vuxna jordbrukstjänare arbetsförhållandena redan vid lagens antagande i stor utsträckning voro reglerade genom mellan vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer ingångna k o l l e k t i v a v t a l , vilka innehöllo delvis än mera ingående bestämmelser om bland a n n a t bostadsvillkoren. Nämnas må slutligen, att enligt »medhjälparlagen» (34 §) skall kommunalnämnden (Sogneraadet) för en period av 4 år genom proportionella val utse en förlikningskommission, bestående av 3 i kommunen bosatta män eller kvinnor jämte suppleanter för dessa. Inför denna kommission, inom vilken såväl arbetsgivare som medhjälpare böra vara representerade, skola anmälas alla tvistiggifter, som uppstå ur rättsförhållandet mellan husbonde och medhjälpare. Uppges icke förlikning, kan saken dragas inför domstol. Överträdelser av bland a n n a t bostadsbestämmelserna (8 §) betraktas dock som politimål och straffas med böter från 10 till 500 kronor, vilka tillfalla statskassan (36 §). I det kollektivavtal 1 , som n u 2 gäller inom jordbruket hänvisas i fråga om bostäder för »Tjenestekarle» eller »Medhjaelpere» blott till bestämmelserna i 1921 års lag, dock med tillägg, att om det åt tjänstefolket upplåtna sovrummet ej hålles uppvärmt genom kakelugn eller annan uppvärmningsanordning, skall anvisas ett behörigen uppvärmt och upplyst rum för uppehåll under fritiden. Vidare stadgas, att arbetsgivaren har att svara för rummens rengöring samt att bestrida utgifterna för deras belysning och uppvärmning. — Beträffande en annan grupp av arbetare, nämligen »Fodermestere» på mindre gårdar, vilka åtagit sig a t t svara för skötseln av 20—50 mjölkkor med tillhörande ungdjur, föreskrives, att en dylik ansvarsarbetare skall, om han icke är familjeförsörjare, anvisas ett eget rum, därest förhållandena så möjliggöra. Vid ny- och ombyggnad av boningshus skall det inrättas enkelrum för ladugårdsskötare. Utförligare bostadsbestämmelser innehåller kollektivavtalet i fråga om de l a n t a r b e t a r e m e d e g e t h u s h å l l , vilka, som nämnts, även finnas inom det danska jordbruket, ehuru i förhållandevis ringa antal. Huvudsakligen utgöras dessa gifta arbetare av fasta daglönare (med i regel 3 månaders uppsägning) på herrgårdarna och ladugårdsskötare (Fodermestere) å större bondgårdar. 1 fråga om dessa stadgar kollektivavtalet, att om en dylik arbetare får sig anvisad fri bostad, skall denna utgöras av minst 2 rum och kök, skafferi (Spisekammer) och nödiga bekvämligheter, såsom tvättgryta eller tillgång till tvättstuga, vedbod, avträde, tillgång till täckt brunn med pump eller hiss samt höns- och svinhus, allt i gott och väl underhållet tillstånd. Det yttre underhållet påvilar arbetsgivaren, medan arbetaren skall svara för inre underhåll och även insätta fönsterglas. I varje lägenhet skall det finnas minst en användbar kakelugn (i trerumslägenheter två). Där en lägenhet består av tre rum, skall den upplåtas i sin helhet, dock utan rubbning av redan bestående förhållanden. Arbetarbostäder, 1 Enligt meddelande från Landarbejderforbundet i Danmark gäller det n u v a r a n d e avtalet (av 1 maj 1931) direkt för c-.a 6 000 arbetare, men tillämpas faktiskt för två ä tre gånger så många. 2 April 1933.

2535 33

178 vilka ny- eller ombyggas efter avtalets ikraftträdande, skola alltid omfatta tre rum. Till alla arbetarbostäder skall anvisas trädgårdstäppa (Have) om minst 1 750 kvadratalnar; för bristande areal gives skälig ersättning. Om en lägenhet icke fyller nu angivna fordringar, skall den efter därom framställt yrkande iståndsättas snarast görligt och såvitt möjligt inom loppet av fyra veckor. Om arbetare avlider, kan hans änka eller okonfirmerade barn icke uppsägas till avflyttning inom kortare tid än 3 månader, för så vitt icke arbetaren var lagligen uppsagd före sin död. Till fast arbetare, som ej erhåller fri bostad, utgår hyresbidrag, motsvarande hyresvärdet av hans bostad, dock lägst 2 och högst 4 kronor per vecka. Om tjänsteförhållande upphör och lönebostaden icke utrymmes inom fyra veckor, betalas för den överskjutande tiden hyra med 2—4 kronor per vecka. Avtalet innehåller vidare särskilda bestämmelser i sådana fall, att lantarbetare förutom fri bostad och täppa även tilldelas jordbruksjord med tillhörande byggnader. I sådant fall skall uppgöras särskilt kontrakt beträffande jorden och ekonomibyggnaderna, vari skola införas noggranna bestämmelser om underhåll, grundförbättringar, arrendebelopp m. m. — I fråga om tvistigheter mellan arbetsgivare och arbetstagare innehåller avtalet utförliga bestämmelser om sakens avgörande genom meddelande av eventuell skiljedom. I övrigt regleras de danska lantarbetarnas bostadsvillkor icke genom andra bestämmelser än den allmänna byggnads- och hälsovårdslagstiftningen 1 . För landsbygdens vidkommande är det blott brandordningen (Brandpolitiloven av 1926), som gäller över allt, men liksom de danska städerna ha även landskommunerna r ä t t vidsträckt befogenhet att antaga särskilda byggnads- och hälsovårdsordningar, vilka dock skola stadfästas av regeringen. P å denna väg k u n n a ganska ingående bestämmelser meddelas angående tomtens utnyttjande, byggnadens konstruktion och beskaffenhet, överbefolkning och inneboende m. m. Övervägande gälla dylika reglementen för stationsamhällen och dylika orter med sammanträngd befolkning, men sådana finnas även för mera landsbygdsartat bebyggda områden. Såsom exempel på dylika lokala föreskrifter om bostadsoch sundhetsförhållandena må redogöras för tvenne typiska fall. Byggnadsreglementet för Jerne kommun (förort till Esbjerg) innehåller bland annat bestämmelse om att ingen nybyggnad eller till- eller ombyggnad må komma till stånd, förrän anmälan är gjord och tillstånd givits, vid vite av 10—100 kronor. Anmälan skall innehålla noggrann arbetsbeskrivning, och när arbetet är slutfört, skall det av vederbörande myndighet avsynas och godkännas. Som bostadsrum betraktas varje rum, som är försett med eldstad eller i n r ä t t a t för att uppvärmas. I sådant rum skall fönster finnas u t å t det fria och höjden vara åtminstone 2'5 0 meter; dispens från sistnämnda bestämmelse kan lämnas i vissa fall, dock icke för lägre höjd än 2'2 0 meter. Golvytan i ett rum skall vara minst 6 kvm. — För Aals kommun (Ribe amt) finnes föreskrift om att svinstia och stall skola förläggas minst 10 meter från av annan bebott hus. Vid uppförande av n y t t hus eller större ombyggnad, skall svinhus och gödselstad ovillkorligen förläggas utanför den egentliga gårdstomten. Nya hus få icke uppföras, förrän hälsovårdsmyndigheten konstaterat, att grundvattnet är behörigen bortlett från byggnadsplatsen. Golvytan i varje rum skall vara minst 6 kvm. och fönstrets (glasrutornas) fria yta minst en tiondel av rummets golvyta. Golvet skall vara av bräder eller annat godkänt material och skall ligga minst 30 cm. över markytan. Rumshöjden bör ej understiga 2'5 0, i särskilda fall 2 2 0 meter. Finner hälsovårdsnämnden, att lägenhet är så dåligt underhållen eller inrättad, a t t dess 1 Omnämnas må dock 1912 års lag angående polska arbetare vid sockerbetsodlingen, vilken bland annat innehåller r ä t t ingående bestämmelser angående härbärgerande av dylika arbetare. Då emellertid under de senaste åren mycket få utländska vandringsarbetare använts vid betodlingen i Danmark, ha hithörande bestämmelser k n a p p a s t längre praktisk betydelse.

179 beboende kan anses farligt för hälsan, skall n ä m n d e n ålägga fastighetsägaren att vidtaga nödiga förbättringsåtgärder ävensom inhämta j^ttrande från vederbörande kretsläkare. Blir det intet resultat av föreläggandet eller förklarar läkaren, att bostaden icke kan genom reparation bringas i sådant skick, att den svarar mot sundhetens krav, kan beslut fattas om bostadens utrymmande efter en månad. Detta skall meddelas ägaren skriftligen med angiven motivering. Nämnden kan också bestämma det största antal personer, som få bebo rummen, och förbjuda lägenhetens innehavare att inhysa personer, som icke höra till hans familj. Sovrum för »medhjälpare och lärlingar» skola vara sunda, ha fönster om minst O-9 kvm. yta, som icke vetta mot uthus. Rummet skall mäta minst 16 kvm. för en person och 25 för två, samt därutöver hålla 8 kvm. för varje ytterligare person, som bebor rummet. Av stor betydelse för bostadsförhållandenas utveckling i Danmark blev det allmännas ingripande på bostadsmarknaden under krigs- och krisåren, vilket dels innebar en hyresreglering, som för Köpenhamns vidkommande ännu icke är till fullo avlyst, dels åtgärder till bostadsproduktionens upphjälpande genom subventioner, lån på billiga villkor (särskilt från »Statsboligfonden») samt kommunal byggnadsverksamhet. Genom dylika åtgärder lyckades man inskränka stegringen av hyror och byggnadskostnader (i båda fallen ökning sedan år 1914 i Köpenhamn 60 — 70 %) och bevara, ehuru visserligen knappast utöka, den relativt höga danska bostadsstandarden, vilken innebär, att den normala familjebostaden för arbetare utgöres av 2 rum och kök (med en areal av c:a 60 kvm. brutto och 45 kvm. netto). Nu berörda åtgärder kommo städerna till del och avsågo icke den egentliga landsbygden, vilken ju även i Danmark utmärkes genom stationär eller avtagande folkmängd. Det behov av förbättrad bostadsstandard, som icke desto mindre gör sig gällande även på landet, har man ansett kunna i huvudsak fyllas genom » s t a t s h u s m a n s r ö r e l s e n » , låt vara att denna närmast har jordpolitiska och allmänt socialpolitiska syften. Denna rörelse, vilken från början närmast avsåg att genom tillhandahållande av billiga statslån skapa småbruk för lantarbetare o. dyl. i ändamål att avhjälpa den då rådande bristen på arbetskraft, går tillbaka till en lag av år 1899, som sedermera ändrats upprepade gånger (senast 1924 och 1927), bland a n n a t i syfte att höja genomsnittsarealen av »Statshusene». Medan vid sekelskiftet dessa i genomsnitt hade en areal av 3—4 har och gåvo halv sysselsättning åt brukaren, mäta de nuvarande i medeltal 7—8 har och ge ägaren full sysselsättning. De ha dock därför ingalunda förlorat sin betydelse för rekryteringen av lantarbetare, ty husmännens söner och döttrar pläga efter konfirmationen antaga tjänarplatser, och tjänstefolket utgör, som förut nämnts, det danska jordbrukets utan jämförelse viktigaste arbetskraft. Under perioden 1900—32 ha tillhopa upprättats c:a 15 500 statshusmansbruk, för vilket ändamål statskassan som lån (under åren 1921—26 även i form av 10—15 % byggnadsbidrag utan återbetalningsskyldighet) utgivit tillhopa c:a 150 milj. kronor, vartill komma c:a 19 milj. kronor som tilläggslån för utvidgning av redan upprättade småbruk. Parallellt med 1899 års lagstiftning (jämte däri sedermera gjorda ändringar) gå 1919 års jordlagar, vilka bygga på andra principer. Efter grunderna i den äldre lagen lånar staten husmannen 9 / 10 av hela värdet av jord och byggnader, varvid husmannen själv får inköpa jorden av privata säljare eller från av husmännens organisationer bildade jordstyckningsföreningar, dock under förutsättning av jordköpets godkännande av »statens jordlagsutskott» (Statens Jordlovsuclvalg). Efter de nya principerna åter utlånar staten 9/io a v byggnadernas värde och levererar jorden — vilken erhållits genom indragning av prästboställen, avlösning av fideikommiss o. dyl. (Len og Stamhuse) — mot en avgift, som varierar efter jordens marknadspris och det allmänna ränteläget och bestämmes på

180 grundval av periodiska värderingar genom taxeringsmyndigheterna. Husmannen slipper sålunda själv anskaffa och betala jorden och fritages från risken av nedgång i jordräntan, men mister också chansen till stegring av densamma. Efter 1919 års lagar ha hittills (till och med finansåret 1931/32) upprättats tillhopa 4 814 brukningsdelar med en genomsnittsstorlek av c:a 7 har, vartill byggnadslån utgivits med tillhopa 56 milj. kronor. Härjämte ha avstyckats 1 969 parceller (om i genomsnitt 25 har), vilka tillagts redan bestående småbruk. Under de närmaste åren efter de n y a jordlagarnas tillkomst upprättades »statshusmansbruk» i ungefär lika stor utsträckning efter de båda olika grundprinciperna, nämligen c:a 500 per år i vartdera fallet. Till jämförelse kan meddelas, att nettoökningen av brukningsdelar i Danmark synes hålla sig vid ungefär 1 000 per år. Under finansåren 1929/30, 1930/31 och 1931/32 ha upprättats resp. 379, 401 och 435 husmansbruk efter den äldre lagstiftningen, medan efter 1919 års jordlagar småbruksnybildningen nedgått till resp. 252, 244 och 91 brukningsdelar. Angående kostnaden för uppförande av »Statshuse» verkställas årligen beräkningar av Det Statistiska Departement på grundval av uppgifter från »Statens Jordlovsudvalgs» kontrollerande arkitekter. E t t dylikt husmansbruk utföres i regel med bostad- och ekonomihus av tegel, sammanbyggda i vinkel. Ekonomibyggnaderna, vilka äro väl cementerade och även eljest omsorgsfullt utförda, äro merendels avsedda för 1 å 2 hästar, 5—6 kor, 20—30 svin samt höns. Bostadshuset omfattar i allmänhet 3 rum och kök. Byggnadskostnaderna för ett dylikt småbruk uppgingo år 1914 till i genomsnitt c:a 6 000 kronor, ökades därefter under krigs- och krisåren ända till 21 900 kronor (1920), men sjönko därefter med c:a 50 % till c:a 10 600 kronor, vilket utgjorde det uppskattade värdet i september 1931. 4. Tyskland.a Ända till de senaste åren har den ekonomiska utvecklingen i Tyskland framkallat en omfattande utflyttning från landsbygden till städerna och från jordbruket till industrien och därmed jämförliga näringsgrenar. I början på 1880talet bodde sålunda av befolkningen nära 3/s P å landsbygden (varmed förstås kommuner med under 2 000 invånare) och 2 / 5 i städerna, medan år 1925 motsvarande siffror voro i runt tal resp. 2 / 3 och 1/3. Vid 1882 års yrkesräkning 1 Såsom källor för efterföljande framställning ha använts dels vissa handlingar, insamlade genom svenska beskickningen i Berlin och av bostadsutredningens ordförande samt dess ledamot Nyström under studieresor år 1931, dels följande publikationer, nämligen: A r b e i t s r e c h t und A r b e i t s s c h u t z , Die sozialpolitische Gesetzgebung des Reichs seit 9. Nov. 1918, 3 Aufl., Berlin 1922, Statistisches Jahrbuch ftir das Deutsche Reich 1931, Handw ö r t e r b u c h des W o h n u n g s w e s e n s , Jena 1930, J a h r b u c h ftir S o z i a l p o l i t i k 1931, herausgegeben vom Staatsekretär des Reichsarbeitsministeriums Dr. Geib, Berlin 1931; Die d e u t s c h e l ä n d l i c h e S i e d l u n g , Formen, Aufgaben, Ziele, herausgegeben im Preussischen Ministerium ftir Landwirtschaft, Domänen und Forsten, 2 Aufl., Berlin 1931; E d i t h a von Ö p p e n : L a n d a r b e i t e r w o h n u n g s b a u u n d L a n d a r b e i t e r s i e d l u n g in i h r e r a r b e i t s m a r k t s p o l i t i s c h e n B e d e u t u n g . Schriftenreihe des Seminars fur Arbeitsvermittlung und Berufsberatung an der Universität Munster i W., Band III. Bernau bei Berlin 1933; Die L a n d f l u c h t in D e u t s c h l a n d . Ergebnisse einer Studienreise von Dr. H. Böker und F. W. v. Bulow im Monat Mai 1931 in den Provinzen Pommern und Sachsen und im Freistaate Sachsen, Studien und Berichte des Internationalen Arbeitsamts. K: 12, Genf 1933, dels artiklar i följande tidskrifter: R e i c h s a r b e i t s b l a t t , Amtsblatt des Reichsarbeitsministeriums u. a.; Wirtschaft und Statistik, herausgegeben vom Statistischen Reichsamt; Volkswohlf ahrt, Amtsblatt des Preussischen Ministeriums ftir Volkswohlfahrt; G e w e r k s c h a f t s - Z e i t u n g , Organ des Allgemeinen Deutschen Gewerkschaftsbundes A r c h i v ftir S o z i a l w i s s e n s c h a f t u n d S o z i a l p o l i t i k , begnindet von Werner Sombart u. a., S o z i a l e P r a x i s , Zentralblatt fiir Sozialpolitik und Wohlfahrtspflege; I n t e r n a t i o n a l L a b o u r Rewiew, utg. av Internationella Arbetsbyrån i Geneve; R e v u e I n t e r n a t i o n a l e d A g r i c u l t u r e , utg. av Internationella Lantbruksinstitutet i Rom.

181 uppgick jordbruksbefolkningen till 40 % av totalbefolkningen, under det att industribefolkningen utgjorde ungefär 35 %. Ar 1925 hade dessa procenttal förändrats så, att inom jord- och skogsbruk sysselsattes 23 % av folkmängden eller föga mer än hälften mot inom industrien. Av de omkring 14'3 milj., vilka år 1925 arbetade i jordbruket, räknades ungefär 3'6 milj. som självständiga företagare eller företagsledare, 0'1 milj. som arbetsledare och tjänstemän, 1*3 som tjänstfolk, 0'9 milj. som statare och fasta daglönare, 1 milj. som tillfällig arbetshjälp och återstående 7*4 milj. såsom i jordbruksarbetet deltagande familjemedlemmar. Vid 1925 års företags räkning redovisades visserligen drygt 5 milj. brukningsdelar, men av dessa voro över 3 milj. parcell- eller småbruk med en jordareal ej överstigande 2 har. Småbondebruken om 2—5 har uppgingo till c:a 0'9 milj., de medelstora bondgårdarna om 5—20 har till 1 milj. och de stora bondebruken om 20 —100 har till 0'2 milj. De egentliga storbruken om över 100 har odlad jord voro omkring 19 000, tillhopa omfattande c:a '/s a v totalarealen. Ur en a n n a n synpunkt belyses samma sak därigenom, att det i Tyskland år 1925 fanns c:a 22 000 jordbruk, å vilka sysselsattes över 20 personer, medan det övervägande flertalet hade färre anställda. Storbruken funnos företrädesvis i Preussen öster om Elbe, medan bondebruken dominerade i Syd- och Västtyskland. Bondebrukets betydelse framgår även därigenom, att av lantarbetarna, som förut nämnts, 1*8 milj. rubricerades som manliga och kvinnliga tjänare och ej mer än 0'9 milj. som statare och daglönare inom det större jordbruket; återstoden utgjordes av säsongarbetare, vilka företrädesvis sysselsattes vid rotfruktsskötseln och till väsentlig del (c:a 100 000) kommo från utlandet, särskilt Polen. Användandet av dylika vandringsarbetare berodde på, att brist på arbetskraft länge rådde inom det tyska jordbruket. Först under de senaste åren har härvidlag en förändring ägt rum på arbetsmarknaden, och numera har man åtminstone i vissa trakter att räkna med arbetslöshet även för lantarbetare. Orsakerna härtill ha varit, dels att den omfattande och ihållande industriella arbetslösheten sedan år 1930 föranlett en återutvandring från städerna och särskilt storstäderna till landsbygden, dels att det större jordbruket i väsentlig grad minskat sitt behov av arbetskraft under inverkan av vidtagna rationaliseringsåtgärder samt av bristande betalningsförmåga, framkallad av det stora prisfallet på jordbruksprodukter, vilket bragt särskilt det östtyska storbruket i svårt läge. Det är de n ä s t a n år för år skiftande ekonomiska — och även politiska — förhållandena, som i särskild grad tryckt sin prägel på de åtgärder av legislativ och ekonomisk natur, vilka i Tyskland vidtagits till förbättring av arbetarbostadsförhållandena på landsbygden. Växlingarna ha företrädesvis berört dessa åtgärders syftemål och omfattning, medan formerna i mycket bibehållits sedan förkrigstidens Tyskland. Detta gäller dock i mindre grad i fråga om lagstiftningen beträffande bostadsförhållandena. Tidigare gällde i olika delstater särskilda »Gesindeordnungen», som merendels även innehöllo vissa bestämmelser angående tjänstfolkets husrum, som ju utgjorde en del av arbetslönen. Dessa förordningar upphävdes vid 1918 års revolution, och i stället tillkom 1919 års »Vorläufige Landarbeitsordnung», vilken trots sin provisoriska n a t u r ännu äger gällande kraft. Denna lantarbetsordning tillkom närmast genom överenskommelse mellan de ledande lantarbetsgivar- och lantarbetarorganisationerna, och den ligger till grund för de kollektivavtal, som reglera arbetsförhållandena inom jordbruket inom större delen av Tyskland, även i rena bondebygder som t. ex. Bayern. Lantarbetarnas bostadsförhållanden beröras dock härvid jämförelsevis litet. Lantarbetsordningen innehåller en paragraf (15 §), som föreskriver, a t t bostäderna skola u r sedlig och hygienisk s y n p u n k t vara invändningsfria och i fråga om

182 gifta arbetare tillräckliga med hänsyn till antalet barn och möjligheten att åtskilja personer av olika kön; bostäder för ogifta skola k u n n a uppvärmas och stängas med lås samt vara försedda med åtminstone säng, bord, stol, låsbart skåp och tvättställ. Denna bestämmelse, som tämligen likalydande återfinnes i ett flertal kollektivavtal för olika bygder, synes h ä n t y d a på, att minimiutrymmet för en arbetarfamilj med flera barn borde vara 2 rum och kök. Visserligen synes i Tyskland arbetarbostaden på landet såväl som i staden i stor utsträckning utgöras av »Stube, Kammer u n d Kiiche», men i vissa trakter spelar enrumsbostaden alltj ä m t en betydande roll. Enligt en undersökning av lantarbetarbostäderna i Ostpreussen, vilken år 1927 företogs av tyska lantarbetarförbundet å 297 lantegendomar, utgjordes av 4 257 undersökta lägenheter 3'7 % av ett enda rum, 12"2 % av rum ock kök, 48.8 % av rum och kammare, 29'7 av rum, kök och kammare och 5'5 % av 3 eller flera rum. Såväl denna som andra undersökningar för skilda delar av Tyskland synas ge vid handen, att lantarbetarnas bostäder i betydande utsträckning k u n n a vara dåliga och hälsovådliga, och detta anses även vara en av orsakerna till, att spädbarnsdödligheten på landet numera är högre än i städerna. För dessa missförhållandens avhjälpande synes man dock i Tyskland mindre sätta sin lit till speciallagstiftning för lantarbetarbostäder — sålunda har veterligen 1921 års Genéverekommendation ännu ej föranlett några särskilda åtgärder — än till den allmänna bostadslagstiftningen, vilken under senare år n å t t en r ä t t hög utveckling, icke minst i fråga om byggnadsbestämmelser och bostadsinspektion. Ifrågavarande lagstiftning tillkommer alltjämt delstaterna, som ha sina särskilda byggnadsförfattningar, varibland märkes den preussiska bostadslagen av år 1918. Denna reglerar r ä t t ingående principerna för byggnads- och bostadsväsendet ur stadsplane- och byggnadstekniska samt hygieniska synpunkter, men lämnar i fråga om detaljerna stor frihet åt kommunerna, bland annat genom att i huvudsak upptaga icke »ist»- u t a n »soil»- och »kann»-bestämmelser. Städer och landskommuner med över 10 000 invånare skola ha särskild bostadsordning, organiserad bostadsinspektion m. m., medan beträffande mindre orter dylika anordningar äro fakultativa; härvidlag synes dock merendels den bostadsuppsikt, som förekommer, omhänderhas av kommunalstyrelsen (Gemeindevorstand). Några egentliga minimi fordringar på bostäder uppställas ej i den preusiska lagen, men väl i de kommunala bostadsordningarna, vilka pläga ha giltighet med avseende på smålägenheter om högst 4 rum (kök inberäknat), större lägenheter med inneboende, kallar- och takvåningar, ungkarlshotell och logihus samt lönebostäder för arbetare, tjänstfolk, handelsbiträden o. dyl., men i regel icke avse enfamiljshus, uteslutande bebodda av ägaren och hans familj. I fråga om de bostadsordningen underställda bostäderna kan föreskrivas, att bonings- och sovrum (även kök) skola erbjuda de boende så stort utrymme, att på varje person kommer minst 10 kbm. luftrymd och 4 kbm. golvyta; dock kunna lägre m å t t medgivas för barn under 10 år, liksom under lägenhetens upplåtelsetid hänsyn ej behöver tagas till den ökning av utrymmesanspråken, som kan föranledas av barnens uppväxande. Varje person över 12 år bör ha egen säng, och ogifta personer över 14 år skola efter kön fördelas på skilda sovrum, vilka emellertid k u n n a åstadkommas genom avbalkningar av minst 2 meters höjd. Överhuvud betonas det nära sambandet mellan bostadsinspektionen, som närmast avser att avhjälpa brister av byggnadsteknisk natur, och bostadsvården, vilken går ut på att förebygga oriktig användning eller vårdslös behandling av bostaden. Särskild uppmärksamhet ägnas åt sådana fall, då bristernas avhjälpande vållar svårigheter på grund av svag ekonomi hos husägaren. Härvidlag finnes ej sällan möjlighet att bereda vederbörande finansiellt bistånd av för ändamålet anslagna kommunala medel eller med hjälp av den särskilda hyresskatt

183 (Hauszinssteuer), vilken skall betalas av ägarna till de äldre husen, som genom inflationen och därpå följande »uppvärdering» av inteckningar fått sina hypoteksskulder reducerade med 75 %. Vad nu anförts gäller, som nämnts, närmast städerna och torde blott i mindre mån ha tillämplighet på landsbygden. Mer än bostadslagstiftningen lärer för förbättring av bostadsförhållandena på landet ha betytt de omfattande åtgärder, närmast av ekonomisk natur, vilka i Tyskland vidtagits för att befrämja den inre kolonisationen och särskilt att göra lantarbetare bofasta. x Kolonisationen av landet öster om Elbe går århundranden tillbaka i tiden, men i detta samband behöver man ej gå tillbaka längre än till år 1886. Då utfärdades den preussiska kolonisationslagen, genom vilken betydande penningmedel (100 milj. mark) ställdes till förfogande för att tillhandahålla jordbruksfastigheter åt tyska bönder och arbetare i Västpreussen och Posen och därigenom tillbakatränga det här allt mer tillväxande polska elementet. Kolonisationen skedde på sådant sätt att en särskild »Ansiedlungskommission» utstyekade inköpta gods till bondgårdar och arbetarlägenheter, varigenom man beräknade kunna ge uppehälle åt ungefär dubbelt så många personer, som förut haft sin utkomst på godset. I regel fingo kolonaten form av egna hem, men kommissionen inrättade även ett mindre antal hyreslägenheter (806 i 458 hus), bestående av 1—3 rum och kök jämte V2 har jord. Dessa lägenheter blevo emellertid r ä t t dyra (i genomsnitt c:a 5 000 mark), och då de hyror lantarbetarna kunde betala ej förräntade anläggningskostnaden med mer än 2—2 l / 2 %, försåldes efter år 1908 samtliga lägenheter dels till hyresgäster, dels till andra, och beslöt kommissionen att ej vidare inrätta några hyreslägenheter »med h ä n s y n till svårigheter för det allm ä n n a att ombesörja byggnadernas underhåll m. m.» Sedermera upprättades uteslutande egnahem i form av s. k. räntegårdar (Rentengiiter) enligt de preussiska lagarna av 1890 och 1891, vilka inneburo, att ingen köpesumma erlades men väl en perpetuell ränta. Då säljaren merendels önskade en större summa på en gång, ordnades saken så, a t t han kunde erhålla en sådan genom att överlåta sin rätt till ränta till någon av de »Rentenbanken», vilka för ändamålet upprättats i de särskilda preussiska provinserna och skaffade sig erforderliga medel genom att utgiva och sälja s. k. Rentenbriefe, som utgjorde ett omtyckt värdepapper i förkrigstidens Tyskland. Vid sidan av denna långtidskredit (Dauerkredit) tillgodosåg preussiska staten genom upptagande av en särskild fond kolonisationsrörelsens behov av mellankredit (Zwischenkredit) under de två till tre år, som plägade förflyta från det ett gods inköpts, tills detsamma, utstyckat till färdiga bondgårdar och småbruk av växlande storleksklasser, kunde av vederbörande jordförmedlare (i regel ett allmännyttigt s. k. Siedlungsgesellschaft) överlåtas till hugade kolonister. För 1 Kämnas kan. att i Tyskland finnes bostadsproduktionsstatistik icke blott för städerna utan även för landsbygden. Under åren 1924—30 utgjorde nettotillskottet av bostadslägenheter (nybyggda minus bortrivna) följande:

1925 | 1926 1

1932 Hela riket, antal 106 502 178 930 205 793 288 635 309 762 317 682 310 971 233 648 141 265 Landsbygden,! (Kommuner 1 antal.. 34 396 55 044 51 866 66 557 70 620 67 439 62 871 49 191 44 314 3T4 21-1 20-2 21-2 23-1 22-8 med under | % 252 30-8 323 2 000 inv.) )

Det framgår härav, att byggnadsverksamheten varit mindre konjunkturkänslig på landsbvgden än i städerna.

184 a t t trygga kolonatens tillvaro och bevarande i tyska h ä n d e r erhöll kommissionen särskilda befogenheter, bland annat återköpsrätt. Ett led i denna allmänna kolonisation utgjorde lantarbetarkolonisationen. Räknar man som arbetarbruk ställen med en areal av högst 2 har, befinnas under åren 1887—1914 tillhopa 2 252 sådana eller c:a 11 % av samtliga kolonistgårdar ha upprättats i Västpreussen och Posen. Även i andra preussiska provinser försiggick under samma tid kolonisation, n ä r m a s t under ledning av de s. k. general- (och special-) kommissioner, vilka ursprungligen omhänderhaft genomförandet av den s. k. bondebefrielsen enligt lagar av åren 1810 och 1811, som inneburo, att av herrgårdarnas arbetskyldiga bönder de större (spannfähige, d. v. s. med egna dragare) blevo helt självständiga medan de mindre merendels omvandlades till statare (Deputatarbeiter) eller daglönare. Bland de under medverkan av generalkommissionerna fram till världskrigsåren upprättade kolonaten omfattade 6 760 eller 28'4 % högst 2 y 2 har jord och voro sålunda att anse som arbetarbruk. Av dessa kommo emellertid c:a 2 / 5 (2 923) på industriarbetare, så a t t lantarbetarställena utgjorde 3 837. Av dessa nya arbetarbruk utanför de egentliga kolonisationsprovinserna hade dock c:a två tredjedelar upprättats u t a n samband med den allmänna, i första h a n d på åstadkommande av bondebruk inrättade kolonisationsverksamheten. Närmaste anledning till denna speciella arbetarkolonisation gav en ministeriell skrivelse av år 1909, varigenom statsbidrag (800 mark per lägenhet jämte 10 mark per har) ställdes i utsikt för kommunala myndigheter (närmast Kreiskommunalverbänden) m. fl., vilka ville upprätta arbetarsmåbruk om högst l 1 / , har (helst i räntegårdsform) å sådana trakter, där tillgång fanns till stadigvarande arbetsförtjänst och det icke blott hos en enda arbetsgivare. På detta sätt tillkommo inom Preussen till och med 1913 tillhopa 3 414 ställen. Dessa ha dock på ett tusental när redan inräknats i den ovan meddelade räntegårdsstatistiken. Efter eliminerande av dylika dubbelräkningar kommer man för den preussiska förkrigskolonisationen till en slutsumma av 7 089 arbetarlägenheter, motsvarande i medeltal 235 per år eller c:a Vio a v samtliga nyanlagda kolonat. Världskrigets utgång medförde, att de preussiska kolonisationsområdena i öster till större delen förlorades till Polen, och Tyska riket måste inom sina inknappade gränser som flyktingar mottaga en stor del av de gamla kolonisterna. Dylika erfarenheter måste understryka den nationalpolitiska betydelsen av en kraftig kolonisationsverksamhet såsom skydd för den alltjämt hotade östgränsen. Ur socialpolitisk synpunkt betonades detsamma genom den agrarevolution, vilken efter världskrigets slut i mer eller mindre genomgripande form övergick de till Ryssland gränsande randstaterna och omvandlade förutvarande herrgårdar till bondgårdar och småbruk. Såsom en frukt av dylika överväganden tillkom den tyska rikskolonisationslagen av år 1919 (Reichssiedlungsgesetz), varigenom bondeoeh arbetarkolonisationen även blev en rikets sak. 1 mera utpräglade storbruksbygder förpliktade lagen ägarna av gårdar med över 100 har jord att, förenade till »Landlieferungsverbände», mot skälig ersättning ställa till förfogande för kolonisationsändamål intill tredjedelen av sin jordareal. Samtidigt upprättades i de preussiska provinserna i stället för de tidigare kommissionerna särskilda statliga »Kulturämter» för kolonisations- och därmed sammanhörande uppgifter, samtidigt som effektiva åtgärder vidtogos för rörelsens finansiering. Inflationen drog dock snart ett streck över denna, i det att valutakatastrofen visserligen gjorde kolonisterna skuldfria — sedermera uppvärderades dock inteckningsskulder till 25 % av det gamla värdet, jfr ovan —, men däremot de provinsiella »Rentenbanken» måste upphöra. Efter valutans stabilisering upprättades 1927 i samarbete mellan riket och Preussen en »Landesrentenbank», och, sedan riksdagen år 1926 anvisat 250 milj. Rm såsom ett femårsbidrag för mellankrediten, upp-

185 rättades för ändamålet »Deutsche Siedlungsbank» 1930. De nya instituten kunde dock blott i mindre utsträckning förskaffa sig medel på allmänna marknaden, helst kolonisterna icke ansågos k u n n a belastas med högre ränta än 5 %, medan m a r k n a d s r ä n t a n kunde vara 8 % och däröver. Därför har efterkrigstidens kolonisation i stor utsträckning finansierats genom till kapital- och räntenedskrivning beviljade anslag av riket och delstaterna under olika titlar, bland a n n a t härflytande ur den förut omnämnda hyresskatten, från den till gränsprovinsernas stöd beviljade »Osthilfe» m. m. Ehuru ökad till sin omfattning och förändrad till sin struktur försiggick arbetarkolonisationen i ungefär samma yttre former som före kriget. Inom ramen för den allmänna, särskilt i de åtminstone delvis glest bebyggda östra provinserna (Ostpreussen, Grenzmark Posen-Westpreussen, Pommern, Brandenburg, Schlesien o. s. v.) men även i Schleswig-Holstein och Mecklenburg betydelsefulla bondekolonisationen upprättades under åren 1919 — 32 16 934 arbetarsmåbruk, motsvarande ej fullt V3 av samtliga nybyggda kolonat (57 444 om tillhopa 601 762 har i hela riket, varav 49 079 om 525 634 har i Preussen). Under intryck av de försämrade arbetsförtjänstförhållandena på landsbygden framträdde mot periodens slut en allt mera utpräglad strävan att utrusta arbetarbruken med mera jord, ända upp till 5 har. Under åren 1919—32 hade för arbetar- och bondekolonisationen, ävensom för komplettering av ofullständiga jordbruk (se nedan) tagits i anspråk omkring 930 000 har, vilket utgör omkring 12 % av hela storgodsarealen och motsvarar 2 / 3 av den yta, som upptas av fristaten Sachsen. Liknande var utvecklingen i fråga om de arbetarlägenheter, vilka upprättades n ä r m a s t för att tillgodose storbrukets arbetskraftsbehov. I sådant syfte säkerställdes genom servitutsinteckning att en dylik lägenhet under de närmaste 50 åren ej finge upplåtas till andra än lantarbetare av tysk stam. Ifrågavarande byggnadsverksamhet finansierades till större delen genom medel anvisade för produktiv arbetslöshetshjälp. Med sådana medel tillkommo under åren 1921—32 tillhopa 67 042 lantarbetarbostäder, varav 25 629 betecknas som lönebostäder på storbruk (Werkwohnungen) och 41 413 som egna hem för lantarbetare. Tillskottet av allmänna medel beräknades tidigare till c:a 5 400 Rm per lägenhet, men har sedermera reducerats i samband med förenkling av byggnaderna. Ursprungligen användes de till buds stående medlen övervägande för ny- och ombyggnad av lönebostäder å herrgårdarna, närmast i syfte att bereda bättre och rymligare husrum för tyska lantarbetare och därigenom undantränga den utländska arbetskraften. Rätt snart riktades emellertid huvudintresset på att skapa för lantarbetare avsedda egna hem, försedda med Va—Va n a r ( l / 2 — 2 Morgen) jord, vilka lägenheter kunde erhålla särskilt rättsskydd genom att inrättas som »Reichsheimstätten». För arbetaren ställde sig kostnaden för ett dylikt eget hem väsentligt billigare (i ett typfall c:a 27 Rm per månad) än för en motsvarande »Siedlung» (c:a 41 Rm). Däremot hyste man obenägenhet för att, i enlighet med hemställan från bland annat preussiska lantdagen, även inrätta hyreshus för lantarbetare, ty förvaltningsfrågan syntes erbjuda nästan olösbara svårigheter. Möjligen kunde man tänka sig hyra som övergångsform till köp, men egnahemmet var dock alltid huvudsaken. Ej ovanligt var emellertid att i ett dylikt inreddes en »Einliegerwohnung», som kunde uthyras av egnahemsägaren, vilken därigenom erhöll ekonomisk hjälp med r ä n t a och amortering. Egnahemsbygget blev allt mera framträdande, i den mån storbruken under depressionens tryck minskade sitt arbetarbehov och började övergå från års- till säsongarbetare. I samband härmed ansågs det lämpligt a t t utöka arbetarsmåbrukens areal upp till 1 å 2 har och däröver för att möjliggöra hållande av åtminstone en ko och därigenom säkerställa utvidgad livsmedelsproduktion till stöd i arbetslöshetstider.

186 Då under de senaste åren jordbrukskrisen begynte hota det östtyska storbrukets bestånd och lönebostäder i tusental stodo tomnia, började man i och med godsens styckning omföra tjänstebostäderna till egnahem, vilka man sökte göra i möjligaste mån »kristrygga» (krisenfest) genom a t t u t r u s t a dem med r ä t t betydande jordarealer. 1 Härvid gällde det, att av sparsamhetsskäl i görligaste mån utnyttja de gamla bostads- och ekonomibyggnaderna. Därest nyb^yggnader voro oundgängliga, sökte man iakttaga all möjlig ekonomi 2 bland a n n a t genom att reducera de vid den tidigare kolonisationen väl tillgodosedda bostadsanspråken. Medan man då räknade med 3 — 4 r u m och kök, kunde man i en »Primitiv»- eller »Ausbausiedlung» nöja sig med ett boningsrum och ett bostadskök om tillhopa 50—60 kvm., sammanbyggda med ladugården, vars lämpliga inredning och drift betraktades som en huvudförutsättning för kolonatets bestånd och utveckling. Under år 1932, då man av tvingande ekonomiska skäl måst tillsvidare avstå från fullföljandet av det uppgjorda tioårsprogrammet om 10 000 kolonat per år samt ungefär hälften så många egna hem för lantarbetare lade man särskild vikt vid att förstärka de redan upprättade småbruken genom att, bland annat med tillämpning av kolonisation slagens bestämmelser om »Anliegersiedlung», giva tillskottsjord ända upp till den areal av 10—15 har, som kunde anses tillräcklig för familjens uppehälle (selbständige Ackernahrung). Överhuvud har under inverkan av de senaste årens ihållande arbetslöshet och krisartade förhållanden i övrigt lantarbetarkolonisationen från att ha varit företrädesvis en bostadsfråga allt mer kommit att betraktas som en folkförsorjningsfråga. Särskilt framträder detta i rikspresidentens tredje nödförordning den 6 oktober 1931 och de av riksarbetsministern i samförstånd med preussiska jordbruksministern den 10 november samma år utfärdade nya riktlinjerna för kolonisationsverksamheten. Härvid utgår man från det faktum, att en strömkantring ägt rum i fråga om den inre omflyttningen, så att denna nu går från städer och industriområden till landsbygden, och att inom själva stadsområdena framträtt en medveten tendens att draga sig från centrum ut mot periferien för att i mera lantliga omgivningar kunna utnyttja de livsmedelstillskott, småstuge- och koloniträdgårdsrörelsen kan erbjuda till fyllnad i de alltmer inknappade inkomster industrien kan giva vid inskränkt arbetstid och nedsatta arbetslöner. De nya makthavare, som 30 januari 1933 trädde till i Tyskland, ha ådagalagt sitt intresse för kraftiga åtgärder till bostadsförhållandenas förbättring, särskilt ur synpunkten av arbetslöshetens bekämpande. I lagen den 1 juni 1933, varigenom 1 miljard Rm anvisades för bekämpande av arbetslösheten, avsågos betydande belopp för främjande av kolonisationen, såväl i städernas ytterområden (Vorstädtische Kleinsiedlung) som på den egentliga landsbygden, varest kolonisationen fattas som ett led i strävandena att stärka och utöka den tyska bondeklassen. Man synes åsyfta att även på detta område alldeles undanskjuta delstaterna och lägga arbetet och ansvaret helt på riket och dess myndigheter. Såsom en åtgärd i arbetslöshetsbekämpande syfte upptages i n ä m n d a lag även »iståndsättande av bostadshus, uppdelning av redan förefintliga lägenheter samt ombyggnad av affärslägenheter till bostäder». För dylika reparations- och ombyggnadsarbeten anslogos redan tidigt medel av vissa städer, men sedan hösten 1932 ha även riksmedel (tillhopa 150 milj. Rm) ställts till förfogande för ända1 Under de senaste åren ha statsbidrag för nybyggnad av lönebostäder å lantegendomar merendels givits blott under förutsättning, att nödig tomtmark avstyckades från stamgodset och bebyggdes med en- eller tvåfamiljshus. vilka efter eventuell godsstyckning kunde fortbestå som egna hem. 2 Nämnas må, att byggnadskostnaden för ett arbetarsmåbruk sedan den 1 april 1931 maximerats till 7 400 Rm. F ö r ett bondebruk beräknas hela anläggningskostnaden, inkl. bjrggnader, till c:a 2 500 Rm per har, men jordprisen äro i sjunkande.

187 målet i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet. Vid anslagets beviljande synes man n ä r m a s t haft i sikte förhållandena i städerna, men snart fick även landsbygden del av dessa medel och det ej blott för bostadshus utan även för ekonomibyggnader. Då riksbidragen för husreparationer kunna uppgå till 20 % och för ombyggnader till 50 % samt husägarna alltså själva måste uppbringa en betydande del av reparationsutgifterna, hyser man förhoppning att riksbidragen skola sätta i rörelse betydande kapitalbelopp till gagn för arbetsanskaffningen inom den nyckelindustri byggnadsverksamheten representerar. 5.

Nederländerna. '

I Nederländerna spelar jordbruket en mj^cket betydande roll, varvid dock är att märka, att detsamma i vissa landsdelar fått en speciell karaktär genom sin nära gemenskap med trädgårdsskötseln och särskilt blomsterlöksodlingen. Enligt 1920 års folkräkning uppgick den aktiva jordbruksbefolkningen till omkring 623 000 personer, motsvarande c:a 23 % av samtliga yrkesutövare. Av dem redovisas omkring 216 000 som självständiga jordbrukare och 7 000 som Jantbrukstjänstemän o. dyl., medan c:a 400 000 (340 000 män och 60 000 kvinnor) upptagas som jordbruksarbetare. Av dessa senare torde dock en betydande del utgöras icke av lönearbetare i egentlig mening u t a n av vuxna söner och döttrar, som deltaga i arbetet på familjens jordlägenhet. Det nederländska jordbruket har nämligen en utpräglad småbruksstruktur. Om man bortser från c:a 140 000 parceller under 1 har, vilka till större delen odlas av personer, som icke ha lantbruket till huvudsysselsättning, återstå omkring 222 000 brukningsdelar om 1 har och däröver. Av dessa omfattade c:a 45,000 1—2 har, 116 000 2—10 har, 57 000 10—50 har, 2 600 50—100 har och endast c:a 250 över 100 har. Av den odlade jorden hörde ungefär 31 % till småbruken under 10 har, 5 8 % till de medelstora gårdarna om 10—50 har och 11 % till storbruken om över 50 har. Anmärkningsvärt är, a t t inom nästan samtliga storleksgrupper föga över hälften av arealen brukas av ägarna själva, medan återstoden är utarrenderad. Bostadsstandarden har av gammalt stått högt i Nederländerna, och den har även främjats på lagstiftningens väg. En märkessten betecknades därvid av den år 1902 ikraftträdda bostadslag, vilken gäller för varje samhälle, även de minsta. Enligt denna lag åligger det varje kommun att upprätta en byggnads- och bostadsordning, vilken skall innehålla föreskrifter bland a n n a t om byggnadernas höjd och golvets avstånd från marken i bottenvåningen, angående boningsrummens storlek samt förstugor och trappor, om anordnande av avträden, om tillgång till dricksvatten, ävensom om förebyggande av fukt och avlägsnande av rök, vatten och orenlighet samt beredande av tillgång till ljus och luft. De kommunala byggnads- och bostadsordningarna måste godkännas av vederbörande provinsialstater (landsting), som då äro förpliktade att höra bostadsinspektören för området i fråga. Varje kommun är nämligen skyldig a t t anställa en eller flera tjänstemän för inspektion av byggnader och bostäder, men mindre kommuner k u n n a förena sig om en och samma bostadsinspektör. I Nederländerna finnes vidare en statlig bostadsinspektion under ledning av en riksbostadsinspektör, vilken särskilt har till uppgift att säkerställa enhetlighet i fråga om de kommunala byggnads- och bostadsordningarnas innehåll samt 1 Såsom källor för efterföljande framställning ha använts: J a a r c i j f e r s v o o r N e d e r l a n d 1930, Haag 1931; M a a n d s c h r i f t van h e t C e n t r a a l B u r e a u voor de S t a t i s tiek; A n n u a i r e I n t e r n a t i o n a l de s t a t i s t i q u e a g r i c o l e 1930—31, utg. av Internationella lantbrukinstitutet i Rom; I n t e r n a t i o n a l L a b o u r Review, utg. av Internationella arbetsbyrån; I m p r o v e m e n t in h o u s i n g a c c o m o d a t i o n in r u r a l d i s t r i c t s (Netherlands), Memorandum to the European Conference on Rural Hygiene 1931 by H. van der Ka a.

188 de lokala bostadsinspektörernas åtgärder. För detta ändamål plägar riksbostadsinspektören hålla regelmässiga överläggningar med lokalinspektörerna, och han har även i samråd med generaldirektören för medicinalstyrelsen utgivit en handbok beträffande uppgörande och revidering av kommunala byggnadsordningar. Härvid har man sökt verka för en allmän höjning av bostadsstandarden beträffande såväl boningshusens uppförande som deras inredning. I senare fallet har man bland a n n a t strävat efter att avskaffa de skåp- eller lucksängar, som ännu äro i bruk i vissa trakter på landsbygden och ansetts främja tuberkulosens utbredning och i allmänhet ett ohygieniskt levnadssätt. Beträffande husens beskaffenhet och underhåll ställa byggnadsordningarna ganska stränga krav, och när ett hus ej håller måttet, kan ägaren åläggas reparera det. Sådana byggnader, vilka ej därigenom kunna bringas i tillfredsställande skick, kunna förklaras obeboeliga och måste utrymmas inom en viss tidsfrist, vilken vederbörande kommunalstyrelse äger fastställa. Det framhålles emellertid, att åtgärder av denna art äro särskilt svåra att genomföra just på landsbygden, enär möjligheterna att åstadkomma förbättringar eller anskaffa n y a bostäder här ofta äro mycket små. Visserligen blir behovet av nya bostäder mindre därigenom, att landsbygdens befolkning ingalunda tillväxer i samma proportion som städernas u t a n ofta står stilla eller till och med avtager. Men å andra sidan är antalet gamla och förfallna hus stort på landet, och småbrukarnas inkomster och lantarbetarnas löner äro merendels så låga, att de svårligen medgiva full förräntning av de kostnader nödiga om- och nj^byggnader skulle draga. En statlig jordbrukskommission, som år 1908 verkställde en undersökning av lantarbetarnas ekonomiska förhållanden, konstaterade utbredd brist på bostäder och särskilt på goda sådana. Visserligen förete icke landsbygdens enfamiljshus en sådan grad av överbefolkning och trångboddhet som hyreshusen i städerna, men de visa dock ofta hygieniska brister, som kunna uppväga de fördelar boendet på landet kan erbjuda i form av god tillgång på sol och frisk luft. De nackdelar boningshusen på landet pläga förete äro för litet u t r y m m e , fukt, otillräcklig tillgång på dricksvatten, bristande avlopp, dåligt inrättade avträden o. s. v. De skadliga verkningarna av dylika bristfälligheter ökas ofta genom ohygieniskt levnadssätt hos de boende, exempelvis genom a t t ständigt hålla fönsterna stängda, om vintern av fruktan för köld och drag, om sommaren för att hålla flugorna ute. Svårigheterna att åstadkomma önskvärda förbättringar av bostäderna bero ej blott på den låga inkomst- och lönenivån på landsbygden, utan även på de låga hyror nuvarande lägenheter merendels betinga. Den förut omnämnda jordbrukskommissionen beräknade omkring år 1908, att nybyggda lägenheter, som fyllde bostadslagens krav, måste komma upp till en hyra av 2'2 5 floriner i veckan eller 117 floriner per år (1 florin = 1 ' 5 0 kronor pari, 2'14 kronor efter nuvarande kursJ). Då byggnadskostnaderna sedan åren före världskriget beräknas ha ökats med 60 % eller till 8—10 floriner per kbm. för ett vanligt arbetarbostadshus, beräknas normalhyran per nybyggd lägenhet nu till 3—4 floriner per vecka eller c:a 175 floriner per år. En så pass hög h y r a kan näppeligen betalas av en vanlig lantarbetare med c:a 1 200 floriner i årsinkomst, och en sådan kan i regel ej heller förväntas kunna lägga av medel för ett framtida eget hem. Något annorlunda ställa sig förhållandena för arbetare inom trädgårdsodlingsdistrikten, där årslönen uppges stiga till 1 250—1 500 floriner. Inom dessa områden angives befolkningen vara stadd i ökning, medan den är stationär eller avtagande i de egentliga jordbruksdistrikten på grund av lantbrukets minskade behov av arbetskraft genom användning av maskiner o. dyl. samt pågående utvandring till städer och industrisamhällen. 1

Oktober 1933.

189 For att få till stånd en höjning av bostadsstandarden på landsbygden har det därför varit nödvändigt, att staten och kommunerna här subventionerade nybyggnads- och reparationsarbeten, även sedan detta visat sig onödigt i stadssamhällena efter upphävandet år 1927 av den sedan krigsåren gällande hyresregleringslagstiftningen. Bostadslagen av år 1902 förutsätter möjligheten av tillskott av allmänna medel till sådana familjer, vilka icke äga inkomster, tillräckliga för a t t betala hyran för en efter deras behov skälig bostad. Genom särskilda författningar ha också staten och kommunerna åtagit sig att i sådana fall utgiva hyrestillskott med intill 1 florin per vecka eller 1"5 0 floriner, om det gäller familjer med sex eller flera barn. Liksom sålunda det allmänna i viss utsträckning ställt sig som garant av hyran särskilt beträffande sådana hyreshus, som nyuppförts i stället för äldre utdömda byggnader, sker något liknande i fråga om sådana egna hem, vilka ägaren måst utrymma, enär byggnaderna förklarats obeboeliga. I dylika fall kan stat och kommun med vardera halva beloppet svara för intill hälften av nybyggnadskostnaden (tomt oberäknad), dock med högst 600 floriner eller beträffande stora familjer 900 floriner. Husen skola vara enkla enfamiljshus men måste fylla vissa krav i fråga om byggnadssätt och byggnadstyp. Utöver byggnadsbidraget kunna även byggnadslån av allmänna medel beviljas att amorteras under 30 år, mot säkerhet av inteckning i fastigheten. — I fråga om äldre hus, som äro i bristfälligt skick men vilka med fördel k u n n a repareras, kan för sådant ändamål utgå bidrag av allmänna medel med högst 400 floriner per hus. En speciell egnahemslag för lantarbetare trädde i kraft år 1918, varigenom det skulle möjliggöras för arbetare inom jordbruk, boskapsskötsel, trädgårdsodling, torvberedning och skogsskötsel att förvärva ett eget hem, bestående av ett hus jämte ett stycke jord. Arbetaren måste själv uppbringa 10 % av kostnaden för hus och mark, men kan erhålla återstoden i form av ett statslån att amorteras under 30 år. Under tiden 1929—31 (1 april) utlämnades efter denna lag lån till 3 578 fastighetsköp. Ehuru denna egnahemslag sålunda icke fått alltför stor tillämpning, anses densamma dock ha haft ett fördelaktigt inflytande såväl på lantarbetarnas ekonomiska ställning som för bostadsförhållandenas förbättring på landsbygden. Att siffermässigt belysa detta är icke så lätt, ehuru i Nederländerna finnes bostadsstatistik icke blott för städerna utan även för landsbygden. Av de bostadslägenheter, som förefunnos i hela landet, hade 31 december 1899 41 % tre eller flera rum, vilket tal ökades till 52 % år 1909 och 67 % år 1929; ser man enbart på kommunerna med under 10 000 invånare, vilka förutom talrika mindre stadssamhällen innefatta hela landsbygden, äro motsvarande siffror resp. 36, 45 och 59 %. Vad bostadsproduktionsstatistiken visar, åskådliggöra följande sifferrader: 00 C3

%B CS rÖ \

^^ -Q

>-.

(Z5

1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931

.-.

hela riket, antal ...40 364 45 496 43132 46 712 47190 51289 52 358 50 063 49 823 53 741 53 069 kommuner 1 antal 10 497 9 916 10 305 11164 11325 11454 10 696 11 872 11834 11 638 12108 mod under> _, 24 24 22 23 24 24 22 26 24 21 23 lOOOOiny.) /o

Härav framgår, att byggnadsverksamheten under senaste årtionde varit tämligen konstant inom de mera lantliga områdena, låt vara att den legat relativt lågt i förhållande till folkmängden, varav c:a 40 % komma på kommuner med under 10 000 invånare. Erinras m å dock om vad förut anförts angående landsbygdens ringa folkökning. Såsom förut antytts, har man i Nederländerna ägnat uppmärksamhet ej blott

190 åt de lantliga bostädernas kvantitet utan även åt deras kvalitet. Mönsterhus ha byggts och typritningar utarbetats, bland annat genom riksbostadsinspektörens försorg. Härvid har man utgått från de småbostäder, som av gammalt varit i bruk i de olika holländska provinserna, men sökt att, med bevarande av deras bygdeprägel, höja dem upp till motsvarighet med vår tids hygieniska, ekonomiska och sociala krav. De sålunda framkomna lantarbetarbostäderna utgöras i regel av enfamiljshus (i några fall dubbelhus), i n r y m m a n d e en bostadslägenhet om 1—3 rum och kök på nedre botten jämte en eller ett par sovkamrar i vindsvåningen. De innesluta därjämte merendels under samma tak en arbets- eller verkstadslokal samt stallutrymme för ko, get eller gris. 6.

Schweiz.1

Schweiz kan icke betecknas såsom något mera utpräglat jordbruksland, ty befolkningens huvudmassa h ä m t a r sitt uppehälle av industri, handel och samfärdsel. Vid 1920 års folkräkning utgjorde jordbrukets yrkesutövare ungefär en fjärdedel av samtliga eller tillhopa c:a 456 000 personer nämligen 360 000 män och 96 000 kvinnor. Vid 1930 års folkräkning hade männens antal nedgått till 338 000 och kvinnornas till c:a 90 000. Enligt 1929 års jordbruksräkning uppgick antalet i jordbruket regelmässigt arbetande till drygt 1 000 000, varav dock närmare hälften utgjordes av kvinnor och barn. Av jordbrukets arbetande befolkning var omkring V3 innehavare av egna brukningsdelar, ty dessa uppgingo (år 1929) till c:a 238 000. Av dem omfattade 1 / 6 en areal av högst 1 har, V4 av 1—3 har och a / 6 av 3—5 har, medan av de återstående 2 / 5 alla på några få procent när voro bondebruk om 5—20 har. Ännu mera belysande för strukturen av det schweiziska jordbruket, som lägger huvudvikten på kreatursskötseln, är, att av 203 000 redovisade ägare av nötkreatur c:a 1 / 8 hade 1 ko, Vio 2, Vs 3—4 och Ve 5—6, medan av den återstående hälften av kreatursägare det stora flertalet hade 7—20 nötkreatur. Ä bondgårdarna av större typ sysselsattes vid sidan av ägaren och hans familjemedlemmar regelmässigt lejd arbetskraft, nämligen tjänstfolk och daglönare, vilka vid 1929 års jordbruksräkning redovisades till ett antal av c:a 60 000 män och 16 500 kvinnor. Tillhopatagna utgjorde lantarbetarna föga mer än 12 % av jordbrukets samtliga yrkesutövare. Under det senaste årtiondet h a r antalet lantarbetare nedgått betydligt genom utflyttning från landsbygden till städerna och industrien, vilka lockat med kortare arbetstid, högre arbetslön och i allmänhet gynnsammare möjligheter för socialt uppåtstigande. Flykten från landet har inom det schweiziska jordbruket förorsakat en kännbar brist på arbetskraft, vilken delvis fyllts genom invandring av lantarbetare från grannländerna, särskilt Italien och Österrike. Dessa främmande vandringsarbetare anses dock ur olika synpunkter såsom mindre önskvärda, och man söker säkerställa inhemsk arbetskraft åt jordbruket genom att hejda den pågående utflyttningen från landsbygden. I detta syfte ha åtgärder vidtagits eller planerats såväl av Edsförbundet och de olika kantonerna som av särskilda organisationer, främst det stora och välorganiserade Schweiziska bonde1 Såsom källor för efterföljande framställning ha använts dels vissa handlingar rörande bostadsfrågan i Schweiz, införskaffade genom svenska beskickningen i Bern, dels S t a t i s t i s c h e s J a h r b u c h d e r Schweiz, herausgegeben vom Eidgenössischen Statistischen Amt, Die B a r - und A k k o r d l ö h n e und die A r b e i t s v e r h ä l t u i s s e in der schweizer i s c h e n L a n d w i r t s c h a f t , Mitteilungen des Schweizerischen Bauernsekretariates Nr 98, 1930, Die L a n d w i r t s c h af t s b e t r i e b e in der Schweiz, Band 6 und 7 der Eidgen ö s s i s c h e n B e t r i e b s z ä h l u n g 1929, Stat. Q u e l l e n w e r k e der Schweiz, Heft. 31,36, Bern 1933 samt tidskriftsartiklar i W i r t s c h a f t l i c h e und S o z i a l s t a t i s t i s c h e M i t t e i l ungen, herausgegeben vom Eidgenössischen Volkswirtschafts-Departement, I n t e r n a t i o n a l L a b o u r Review, utg. av Internationella arbetsbyrån i Geneve, R e v u e I n t e r n a t i o n a l e d ' A g r i c u l t u r e , utg. av Internationella Lantbruksinstitutet i Rom, m. fl.

191 förbundet. Man har därvid särskilt sökt genom lämpliga stödåtgärder underlätta den hårda livsföringen i sådana avlägsna alpdalar, varifrån utvandringen på senare tid tagit nästan katastrofala former. Vidare har bondeförbundet strävat att binda ungdomen vid hemorten genom att, med utnyttjande av det schweiziska jordbrukets utpräglade småbruksstruktur, söka säkerställa det sociala uppåtstigandet från jordlös arbetare till själfständig jordbrukare på sådant sätt, att en övergång kunde ske vid omkring 30 års ålder efter en föregående planmässigt utnyttjad utbildnings- och lärotid i olika lantarbetarsysslor. Vid dessa strävanden att förbättra jordbrukets sociala förhållanden har man ej k u n n a t u n d g å att uppmärksamma, att även bostadsförhållandena på landsbygden voro i behov av förbättring. Denna fråga får dock i Schweiz sin särskilda karaktär därigenom, att lantarbetarnas övervägande flertal utgöres av ogifta tjänare, vilka ha kost och bostad hos arbetsgivaren. Den schweiziska bondgården är merendels ganska välbyggd och rymlig, och det förefaller, som om uppmärksamheten mindre riktades på att förbättra tjänstfolkets bostadsrum än på att trygga och utveckla den sociala gemenskapen mellan husbonde och tjänare. Sålunda föreskrives i ett av Schweiziska bondeförbundet utarbetat typkontrakt, att arbetstagaren skall, förutom viss kontantlön, erhålla full förplägnad efter landets sed och bostad i ett snyggt rum. Han skall behandlas som familjemedlem, men måste å sin sida beflita sig om anständigt uppförande och oklanderlig vandel och ställa sig till efterrättelse gällande husordning. Under sin fritid har han tillåtelse att vistas i dagligstugan eller i annat boningsrum, och arbetsgivarens tidskrifter och böcker stå till hans förfogande. Emellertid finnas i Schweiz även gifta lantarbetare, och för dem erbjuder bostadsfrågan ofta vanskligheter, i den mån de ej äga eget ställe eller k u n n a hyra in sig i någon närbelägen by. På lantgårdarna saknas nämligen merendels för familj avsedda bostäder, och bland a n n a t från bondeförbundets sida ha framställts krav på, att Edsförbundet och kantonerna måtte bevilja medel för att möjliggöra, att enkla men ändamålsenliga familjebostäder för lantarbetare kunde uppföras på eller i närheten av vissa lantegendomar. Dylika bidrag av allmänna medel anses så mycket mera påkallade, som byggnadskostnaderna två- till tredubblats sedan åren före världskriget. Såvitt bekant ha stödåtgärder av denna art hittills blott vidtagits eller planerats i ett par kantoner, belägna i det s. k. franska Schweiz, där bostadsförhållandena å landsbygden merendels anses vara sämre än i landets tysktalande delar. Sålunda har i Geneve den 22 mars 1930 utfärdats en lag angående förbättringsåtgärder inom jordbruket (loi sur les ameliorations fonciéres), vilken bland annat åsyftar att förbättra lantarbetarnas bostäder. Enligt denna lag kunna särskilda sammanslutningar bildas med uppgift att befordra uppförandet av bostadshus åt lantarbetare, småbrukare o. dyl. Härtill kunna erhållas vissa bidrag av kantonens medel. För åtnjutande av sådant bidrag fordras, att nybyggt bostadsrum tillgodoser vissa hygieniska krav, bland annat att eldstad insattes i rummet och att detta så anordnas, att det u t a n svårighet kan hållas rent. Det skall i regel vara försett med elektriskt ljus och med tillfredsställande inredning. Om ett bostadsh u s för lantarbetare enligt n ä m n d a lag uppförts gemensamt för flera fastigheter, häfta fastigheterna för kostnaderna såsom för en inteckning löpande före alla andra inteckningar. Geneve är en utpräglad stadskanton, i vilken mindre än 5 % av invånarna leva av jordbruk och där det torde finnas högst ett tusental lantarbetare. Av mera betydelse är därför, att i grannkantonen Vaud, som har c:a åtta gånger större jordbruksbefolkning, förslag framlagts till en lag med ungefär samma innehåll som Genéve-lagen. I stort sett kan man emellertid säga, att i Schweiz frågan om lantarbetarnas bostäder inordnats under spörsmålet om förbättrande av bostadsförhållandena i

192 allmänhet på landsbygden. Man synes härvid sätta sina förhoppningar främst till upplysning och propaganda i förening med en på sina håll r ä t t utvecklad byggnads- och bostadslagstiftning. Vad upplysningsverksamheten i bostadsfrågan beträffar, har denna till väsentlig del inordnats i den allmänna verksamhet för ökad trevnad på landsbygden (embellissement de la vie rurale), vilken med stöd av allmänna medel utövas av åtskilliga allmännyttiga organisationer. Vidare förfogar schweiziska bondeförbundet sedan länge över en särskild byggnadsbyrå med filialer i olika landsdelar, vilken utövar konsulterande verksamhet och tillhandahåller ritningar till byggnader för lantbrukets behov, som k u n n a tillfredsställa höga krav ur sanitär och ekonomisk synpunkt. I fråga om byggnads- och bostadslagstiftningen må framhållas, att Edsförbundet ej h a r något att göra härmed, utan att envar av de 25 kantonerna har sin särskilda lagstiftning på detta område. De särskilda kantonernas bostadslagar äro sinsemellan mycket olika i fråga om såväl innehåll som omfattning. Genom förmedling av svenska beskickningen i Bern har bostadsutredningen beträffande åtta kantoner fått del av gällande lagar och bestämmelser rörande byggnadsföreskrifter, bostadsinspektion m. m. Av dessa omfatta Basel-Stadt och Geneve en mycket ringa landsbygd, och även i Basel-Land, Solothurn, Neuchåtel och Ziirich understiger jordbruksbefolkningen 20 % av kantonernas totalbefolkning. Väsentligt större är jordbruksgruppen i Valais och Bern. I vissa av n ä m n d a kantoner gälla enahanda byggnadsföreskrifter för hela kantonen. I andra gälla däremot strängare bestämmelser i städerna än på landsbygden eller råder en allmän uppfattning om, att man skall tillämpa föreskrifterna med större urskiljning och försiktighet på landsbygden. Berns bostadslagstiftning avser allenast staden Bern och behandlas därför ej i det följande, som företrädesvis avser lantliga områden. I Zurich möter det förhållandet, att det föreligger en normalförordning, som träder i kraft endast om och i den mån de särskilda kommunerna antaga densamma, vilket torde böra beaktas i det följande. En mellanställning intager Solothurn, där man skiljer mellan kommuner, som antagit byggnadsplan, och kommuner, som ej gjort så. De förra skola antaga ett byggnadsreglemente, vilket skall innehålla vissa bestämmelser om anmälningsplikt, brandsäkerhet, uppvärmningsanordningar, bostadskontroll m. m. och dessutom får innehålla vissa andra föreskrifter t. ex. om luftrymd, belysning och utrymmesförhållanden i bostäder, sanitära föreskrifter i fråga om avträden, bostadsrums minimistorlek m. m. För kommunerna utan byggnadsplan, som väl utgöra den egentliga landsbygden, gäller utan vidare en särskild byggnadsordning, och de föreskrifter för Solothurn, som angivas i det följande, äro hämtade ur denna byggnadsordning. Anmälningsplikt för nybyggnader o. dyl. är stadgad i flera kantoner såsom i Solothurn, Neuchåtel och Basel-Land. I Solothurn måste anmälan göras ej blott i fråga om nybyggnader, utan även vid till- och påbyggnad av befintliga hus och ombyggnad av andra u t r y m m e n till bostadsrum. I vissa fall t. ex. i Neuchåtel är anmälningsplikten förenad med fordran på, att byggnadstillstånd skall inhämtas. I Valais är i särskild författning stadgat, att kommunerna äga, om de så finna lämpligt, föreskriva anmälningsplikt och fordran på byggnadstillstånd. Vid anmälan skall fogas situationsplan och ritning över den tillärnade byggnaden. I Zurich finnes också anmälningsskyldighet, men anmälan skall där göras först sedan byggnaden i stort sett är färdig. Byggnaden skall då besiktigas och får ej tagas i bruk, innan den godkänts. Vad sålunda anförts gäller såväl ny- och till- som ombyggnad. Angående byggnadsgrundens beskaffenhet är i kantonen Geneve föreskrivet, att den skall vara dränerad. I Basel-Stadt gäller, att byggnader för bostadsändamål icke få uppföras på mark, uppblandad med organiskt avfall, såframt

193 det ej sörjes för tillfredsställande isolering. I Neuchåtel är det förbjudet a t t uppföra byggnad på en grund, som ej erbjuder garantier ur sanitär synpunkt. I Basel-Stadt gäller, att vid nybyggnad bostadsrum icke får läggas ovanför stall m. m., dock kan i särskilda fall medgivas, att drängkammare inredes ovanför stall, om detta senare täckes med massivt tak. Att golv skall ligga över markytan föreskrives i Basel-Stadt och Zurich. I den förra kantonen kan dock undantag medgivas, därest lufttillförsels- och belysningsförhållandena icke äro ogynnsamma. Golvet i bottenvåningen skall i Basel-Stadt vara luft- och vattentätt eller också skall under detsamma finnas ett utluftningsbart mellanrum. I Geneve gäller, att rum med golv under markytan ej får användas för bostadsändamål och a t t boningsrum i bottenvåning skall vara skilt från marken genom ett utluftningsbart mellanrum av minst 0"3 0 meters höjd. I Solothurn är stadgat, att boningsrum i bottenvåning skall ligga antingen över en källare eller ock över ett utluftningsbart mellanrum av minst 0'3o meters höjd. Golv skall i Basel-Stadt vara torrt och i gott skick, i Zurich skall det vara torrt. — Föreskrift om att väggar skola vara torra och i gott skick finnes ävenledes i Basel-Stadt, där tillika är stadgat, a t t som fyllning ej får användas orent material. Även i Zurich förekommer ett stadgande, att väggar måste vara torra. Och i Geneve är förordnat, att väggarna skola vara så beskaffade att de hindra väta att intränga. — I Basel-Stadt finnes föreskrift därom, att tak skola vara t ä t a och i gott stånd. I Ziirich är också stadgat att tak måste hålla tätt. I anslutning till nyss berörda bestämmelser om golv, väggar och rumstak, vilka ju avse att förebygga, att bostadsrum blir fuktigt, torde böra nämnas, a t t i vissa kantoner såsom Solothurn och Ziirich föreskrifter finnas därom, att bostadsrum får tagas i bruk först efter viss tid sedan det färdigställts, i Ziirich sålunda 6 månader, vilket dock gäller blott i fråga om stenhus och varifrån u n d a n t a g kan medgivas. I Solothurn skall den kommunala myndigheten bestämma tidpunkten, då nyinrättat rum får tagas i bruk. Till den nu ifrågavarande gruppen av bestämmelser torde även böra hänföras en föreskrift i Ziirich (normalförordningen), att rappning av huset utvändigt ej får företagas förrän 90 dagar efter det byggnaden uppförts. Stadganden om viss minimigolvyta per rum förekomma i Basel-Stadt, Solothurn och Geneve. I Basel-Stadt är föreskrivet minst 8 kvm., i de båda andra kantonerna minst 6 kvm. I fråga om takhöjden stadgas, att den skall utgöra i Basel-Stadt minst 2"80 — 2"50 meter Solothurn: vindsvåning.. » 2*30 » i övrigt » 2'40 »

Neuchåtel minst Geneve: bottenvåning » l:a och 2:a vån. ... » högre etage »

2'50 meter 3 - 00 2 - 80 2'60

» » »

Beträffande vindsrum föreskrives i Basel-Stadt, att takhöjden i högst halva rummet får vara lägre, än eljest är föreskrivet. I Geneve får högst tredjedelen av ett vindsrum vara lägre än normalhöjden. — I Basel-Stadt gäller en föreskrift därom, att rummets bredd skall utgöra minst 2 meter, dock att u n d a n t a g härifrån kan medgivas. — I Solothurn och Geneve skall rum innehålla en luftkub om minst 15 kbm.; i Neuchåtel av minst 20 kbm. I Basel-Stadt skall rum, som endast nyttjas som sovrum, hålla minst 10 kbm. för varje där sovande person, och rum, som därjämte användes till arbetsrum, hålla minst 15 kbm. per person; dock kunna, därest omständigheterna äro gynnsamma i fråga om lufttillförsel, belysning och renlighet, 10 kbm. nedsättas till 8 kbm. och 15 kbm. till 10 kbm. I Ziirich gäller enligt normalförordningen, att sovrum skall hålla minst 10 kbm. per där sovande, för barn under 10 år dock minst 5 kbm. (eventuellt om ljus- och vädringsförhållandena äro dåliga minst 12 kbm., resp. minst 6 kbm.); 2 335 33

194 arbetsrum skall hålla minst 10 kbm. per arbetare, och arbetsrum, som tillika är bostadsrum, skall hålla minst 16 kbm. per person. I Basel-Stadt och Zurich är stadgat, att rum skall k u n n a tillfredsställande ventileras och hava lufttillförsel direkt utifrån. Undantag från sistnämnda föreskrift kan dock medgivas i Basel-Stadt, om lufttillförseln ändå är tillfredsställande, men det är förbjudet att till sovrum u t h y r a rum, för vilket u n d a n t a g sålunda meddelats. A t t bostadsrum skall erhålla ljus direkt utifrån är stadgat i Basel-Stadt, Neuchåtel och Ziirich. Undantag kan medgivas i Basel-Stadt, men förbjudes uthyrande till sovrum av rum, för vilket sådant undantag medgivits. I nära anslutning till de nu berörda föreskrifterna om direkt belysning och även till de nyssberörda bestämmelserna om lufttillförsel stå vissa stadganden om fönster, dessas minimistorlek m. m. Det föreskrives sålunda beträffande fönster, att det skall i varje bostadsrum finnas lodräta sådana (Basel-Stadt, Neuchåtel, Geneve), att fönsterna skola vetta direkt ut mot det fria (Basel-Stadt, Solothurn, Geneve) samt att fönsterna skola gå att öppna (Basel-Stadt, Solothurn, Neuchåtel, Geneve). Vidare finnas, såsom redan antytts, bestämmelser om fönsters minimistorlek. I Basel-Stadt skall fönsterytan motsvara minst 1 / 1 0 av golvytan, dock att i fråga om vindsrum fönsteryta motsvarande '/IÄ a v golvytan är tillräcklig. Samma m å t t äro bestämda i Solothurn, där dock även satts en absolut minimigräns: 0'7 5 kvm. I Neuchåtel skall fönsterytan motsvara minst Vs eller i vindsrum 1/20 av golvytan; dock skall fönsterytan utgöra minst 50 X 60 cm. Vad angår Geneve skall fönsterytan, när det är fråga om rum med golvyta om mindre än 12 kvm., motsvara minst J /s a v golvytan, dock minst 1 kvm., och, när det rör sig om a n d r a rum, minst 1 / 10 av golvytan. I Geneve är föreskrivet, att bostadsrum skall kunna tillfredsställande uppvärmas. I Basel-Stadt är stadgat, att byggnadsförhållandena skola möjliggöra, att rum får en för sitt ändamål lämplig temperatur. I Ziirich (normalförordningen) skall varje bostad innehålla åtminstone ett rum, som går att uppvärma. Uppvärmningsanordningarna måste kunna åstadkomma en mot ändamålet svarande temperatur. I syfte att rum skall kunna hållas varmt har väl också meddelats följande, i Ziirich (normalförordningen) gällande föreskrift: »Alla bostadsrum måste vintertid förses med innanfönster (Vorfenster) eller med fönster med dubbelt glas (doppelt verglaste Fenster) eller med andra lika väl isolerande fönster.» I Basel-Stadt och Ziirich finnas bestämmelser om att bostad skall vara försedd med kök, varför alltså familjebostad där i regel skall bestå av minst ett rum och kök. I undantagsfall kan dock tillstånd meddelas för två familjer att nyttja ett och samma kök. I Ziirich (normalförordningen) måste bostad innehålla ett med kokinrättning, elektriskt ljus, vattenledning och vattenavlopp försett kök. I Zurich (normalförordningen) finnes följande föreskrift: »Barn få från tionde året icke sova i samma r u m som båda föräldrarna. De och andra till samma hushåll hörande personer måste, fördelade efter kön, hava olika sovrum.» I Basel-Stadt är föreskrivet, att om ohyra finnes i sådan omfattning, att husets innevånare eller grannar besväras därav, så skola nödiga åtgärder vidtagas för ohyrans fördrivande. I Ziirich (normalförordningen) är stadgat, att förekomst av råttor, löss m. m. skall anmälas till hälsovårdsnämnden, som drager försorg om nödiga åtgärder, om ej fastighetsägaren själv ingriper. Att boningsrum skola hållas rena och ventileras så gott sig göra låter föreskrives i Basel-Stadt. Såväl i Solothurn som i Ziirich (normalförordningen) gäller, att till varje bostad skall finnas eget avträde, vilket i Ziirich skall ligga inom bostaden eller

195 så nära som möjligt. I Geneve stegras fordringen därhän, att till varje lägenhet skall höra ett w. c. För Basel-Stadt är stadgat, att för varje familjebostad i regel skall finnas ett särskilt avträde. Undantag härifrån kan medgivas, om de sanitära förhållandena i huset äro tillfredsställande och anordnandet av tillräckligt antal avträden skulle draga för höga kostnader. Vid nybyggnad måste dock varje familjebostad erhålla åtminstone ett avträde och detta gäller även vid inrättande av ny familjebostad i redan befintliga hus. Bestämmelse om byggnads underhåll finnes i Neuchåtel, enligt vilken husägare är där skyldig att underhålla byggnaden så, att den ej på något sätt blir farlig för den allmänna säkerheten eller för de i byggnaden boendes säkerhet och hälsa. — I Ziirich (normalförordningen) stadgas uttryckligen, att söndriga golv, väggar, tak och tapeter skola lagas. Att användbart dricksvatten skall finnas i tillräcklig mängd, stadgas i Geneve. I Ziirich (normalförordningen) möter en föreskrift därom, att till bostad skall höra egen eller för flera bostäder gemensam tvättstuga med torkinrättning; i stället duga emellertid också centrala tvättstugor för hela kvarter eller större områden. I bostads närhet skall enligt i Basel-Stadt gällande föreskrift hållas rent, och ansamlingar av avfall, orenlighet m. m. få ej förekomma. — I Solothurn är föreskrivet, att urin- och gödselbrunnar i bostäders närhet skola utföras av ogenomträngligt material och att urinbrunnar skola vara täckta. Vid överträdelse av byggnads- och bostadsbestämmelserna föreskrives i regel böter, vilka i Basel-Stadt kunna utgöra högst 100 schw. fr., i Solothurn 50— 300 fr., i Neuchåtel högst 1 000 fr. etc. För upprepade förseelser stadgas högre straff, i vissa fall fängelse. Bostadsinspektion linnes ordnad på olika sätt inom de särskilda kantonerna, såsom genom kommunala nämnder (Neuchåtel, Ziirich), genom för flera kommuner gemensamma organ med särskilda befattningshavare (Basel-Stadt) o. s. v. I vissa fall skall årlig inspektion företagas, i andra fall skall bostad inspekteras endast, då anledning finnes att antaga, att den är otillfredsställande i sanitärt avseende. Materialet är dock för bristfälligt för att möjliggöra en närmare redogörelse för, hur inspektionen i olika fall är ordnad. Enligt vad som uppgives, är emellertid uppsikten i städerna effektiv och där förhjudes nyttjandet av hälsovådliga bostäder. På landsbygden, där ett stort antal gamla bostäder finnas, där nybyggnader äro sällsynta och penningtillgången knapp, får man däremot ofta nöja sig med att föreskriva åtgärder ägnade att minska eldfaran o. dyl. Beträffande vissa kantoner torde här böra lämnas en redogörelse för förfarandet i de fall, då sanitära bristfälligheter blivit påvisade. I N e u c h å t e l föreskriver i sådant fall vederbörande kommunala myndighet (le conseil communal), att byggnaden i fråga skall ändras. Meddelande härom tillställes fastighetsägaren, därvid tillika anvisas, vilka arbeten, som skola utföras. Fastighetsägaren anmodas att verkställa dessa arbeten inom viss tid. Bestrider ägaren, att hälsofara föreligger, utses två experter, en av kommunalmyndigheten och en av ägaren, vilka avgiva rapport om byggnadens beskaffenhet. Utser ägaren icke någon expert, företages syn på stället av kommunens expert. Äro de två experterna icke ense, utses en tredje expert av domaren på orten. Sedan expertrapporten inkommit, meddelas n y t t föreläggande att inom viss tid utföra arbetena. Ägaren har 10 dagars klagorätt till högre myndighet. Fullgör fastighetsägaren ej arbetena, som föreskrivits, och besväras fastigheten ej av hypotek, är den kommunala myndigheten berättigad att företaga nödiga åtgärder, t. o. m. att nedriva huset på ägarens bekostnad. Är fastigheten intecknad, uppmanas samtliga inteckningsinnehavare på samma gång som ägaren att låta verkställa ändringarna mom viss tid. Varje inteckningsinnehavare har samma rätt som fastig-

196 hetsägaren att överklaga beslutet. Om varken fastighetsägaren eller inteckningsinnehavarna fullgöra de anbefallda arbetena, är den kommunala myndigheten berättigad att själv företaga ändringarna på fastighetsägarens bekostnad. För reparationsutgifterna jämte 5 % ränta åtnjuter kommunen säkerhet i fastigheten före alla andra inteckningar. 1 Inteckningsinnehavarna kunna, med företrädesrätt sins emellan efter inteckningarnas läge, få på sig överflyttad kommunens rätt. I G e n e v e äger vederbörande myndighet (Departement de 1'Hygiéne) föreskriva endera av följande åtgärder: 1) upphörande av pågående arbeten; 2) vägran eller indragning av tillstånd till nyttjande av byggnaden eller viss del därav; 3) byggnadens utrymmande; 4) reparation eller ändring eller, om så erfordras, nedrivning av byggnaden eller någon del därav. Myndigheten underrättar genom rekommenderat brev vederbörande intressenter om de åtgärder, myndigheten beslutat vidtaga, och den tid, inom vilken de skola hava verkställts. Intressenterna ha därefter rätt att anföra besvär. I särskilda fall, nämligen då tillstånd vägrats att nyttja en byggnad eller föreskrift givits, att vissa arbeten skola upphöra, ävensom i övrigt då myndigheten anser särskilda skäl föreligga, medför ej besvär uppskov med den påbjudna åtgärdens vidtagande. Om besvären visa sig befogade, kunna intressenterna erhålla skadestånd. I särskilda fall — då fara föreligger eller medel saknas — kunna åtgärderna vidtagas genom det allmännas försorg på intressenternas bekostnad. Där flera ägare finnas, bliva de solidariskt ansvariga för kostnaderna. För kostnaderna jämte 5 % ränta åtnjuter det allmänna säkerhet i fastigheten före andra inteckningar. Även i B a s e l - S t a d t kunna i vissa fall förbättringar å byggnader företagas genom det allmännas försorg, ehuru på husägarens bekostnad. Säkerhet tillgodonjutes i fastigheten med förmånsrätt före andra fordringsägare. I BaselStadt gäller ock, att kantonen kan inköpa fastigheter, å vilka nybyggnader måste ske, och att det allmänna har expropriationsrätt, om för förbättring av de sanitära förhållandena i omgivningarna byggnader eller delar av sådana måste rivas. I Basel-Stadt kan ersättning utgå, om rum, som nyttjas för bostadsändamål, förklarats obeboeligt och icke eller endast med oproportionerligt höga kostnader kan göras beboeligt samt fastighetsägaren visar, att han till följd av beslutet utan eget förvållande lidit en avsevärd förlust på grund av minskning i sina inkomster av den ifrågavarande fastigheten. Ersättningen utgår till fastighetsägaren och skall i regel motsvara högst två och en halv gånger den påvisade årliga inkomstminskningen, men undantagsvis kan högre ersättning utgå. Om fastighetsägaren säljer fastigheten med vinst, kan ersättningen helt eller delvis återfordras. Vidare kan i Basel-Stadt lån beviljas av allmänna medel, om fastighetsägaren visar, att kostnaderna för de föreskrivna ändringarna överstiga hans ekonomiska krafter. Lånet är räntefritt och får ej till beloppet överstiga de verkliga kostnaderna för ändringsarbetena. Fastigheten häftar för lånebeloppet så, att detta skall utgå före alla andra fordringar, som besvära fastigheten. Lånet förfaller till betalning antingen 5 år efter utgången av det år, då arbetena fullbordats, eller vid fastighets övergång till annan ägare (med u n d a n t a g dock för vissa fall, såsom arv m. m.). Redan förut har omnämnts, a t t vissa kommuner kunna utfärda särskilda bostadsstadgor eller byggnadsreglementen. Så är förhållandet i Zurich och i Solothurn, och även med kommunerna i Neuchåtel och Valais. I sistnämnda kanton böra dylika stadgor innehålla bestämmelser om bland annat sättet för erhållande av byggnadstillstånd och om sanitära minimifordringar, och i vissa 1 Enligt skrivelse från socialrådet i Geneve den 5 september 1932 har detta »förbättringshypoteksinstitut» sällan eller aldrig kommit till användning, vare sig i Neuchåtel eller i Geneve eller Basel-Stadt. I regel har en tredskande fastighetsägare fallit undan för hotet och själv utfört ålagda arbeten.

197 fall kan kommun åläggas att införa bostadsstadga. Efterkommes ej åläggandet, kan vederbörande statliga myndighet på egen hand införa en sådan. Under alla förhållanden skall stadga, som kommun antagit, godkännas av den kantonala myndigheten. 7.

Frankrike.'

Oaktat den betydande industriella utveckling, som ägt rum särskilt inom vissa landsdelar, är Frankrike än i dag till väsentlig del ett jordbruksland. Ungefär halva befolkningen har sitt uppehälle av lantbruket, och detta sysselsätter ungefär lika många yrkesutövare som industrien och handeln sammantagna. Alltsedan revolutionstiden har det franska jordbruket en utpräglad småbruksstruktur. Ar 1926 beräknades antalet brukningsdelar uppgå till c:a 2 515 000, och av dessa sköttes 1 328 000 av ägaren ensam med hjälp av familjemedlemmarna, medan av de återstående 1 1 5 1 000 sysselsatte 1—5 arbetare, 28 000 6 —10 och blott något över 8 000 mer än 10 arbetare. Storbruken äro övervägande koncentrerade till de spannmåls- och sockerbetsodlande distrikten omkring Paris och i landets nordliga delar, medan småbruket dominerar i övriga områden, på sina håll med starka inslag av specialkulturer, såsom vinodling, handelsträdgårdsrörelse, skogsbruk m. in. Det har sagts, att vad som karakteriserar Frankrike är mångfald och växling, och detta gäller även ifråga om jordbruket, icke minst beträffande lantarbetarnas anställnings- och bostadsförhållanden. Jordbruksarbetarnas stora flertal utgöres av tjänstfolk och daglönare, av vilka de förra ha kost och logi hos arbetsgivaren, medan de senare bo för sig, stundom i bostäder tillhörande egendomen men oftare i hus, som ägas eller förhyras av arbetarna eller deras föräldrar. Medan tjänaren anställes och avlönas för månad, säsong eller år, betalas daglönaren merendels blott för den tid han verkligen arbetar. Å andra sidan utföra dagsverkarna blott vanliga jordbrukssysslor, medan tjänstfolket vid sidan härav även har att svara för kreaturens vård, vilket kräver arbete under större delen av dygnet på vardagarna och även under sön- och helgdagar. Vid sidan av de båda nu n ä m n d a stora iantarbetargrupperna finnas för- och yrkesmän samt specialarbetare av olika slag, varjämte vandringsarbetare i stigande utsträckning användas för att fylla ut de luckor den sedan länge pågående flykten från landet till städerna och industrien, i förening med krigsförlusterna, slagit i den bofasta landsbygdsbefolkningen. Dessa arbetare komma till en del från vissa franska kust- och bergstrakter. Till större delen härröra de dock från grannfolken i norr (särskilt belgare) och söder (italienare, spanjorer). Under det senaste årtiondet har härtill kommit en ganska betydande organiserad invandring från mera avlägsna länder, såsom Polen och Tjeckoslovakien. Under åren 1920—30 beräknades årligen 45 000—92 000 utländska jordbruksarbetare ha sysselsatts i Frankrike, men under inverkan av den ekonomiska krisen och vidtagna restriktioner har antalet immigranter starkt nedgått under de senaste åren. Det synes till god del varit dessa utländska arbetare, vilka genom sina särskilda anspråk på husrummens beskaffenhet gjort lantarbetarnas bostadsfråga 1 Såsom källor för efterföljande redogörelse ha använts dels vissa från svenska beskickningen i Paris överlämnade handlingar angående 1929 års lagstiftning rörande lantarbetarnas bostadsvillkor, dels artiklar i följande publikationer, nämligen The I n t e r n a t i o n a l L a b o u r Office Y e a r b o o k 1931 och 1932, I n t e r n a t i o n a l L a b o u r Review (särskilt vol. XVIII: 6, utg. 1928, XXV: 1 och 3, utg. 1932), I n d u s t r i a l and L a b o u r Inf o r m a t i o n (särskilt vol. XLII: 2, utg. 1932), båda utgivna av Internationella arbetsbyrån i Geneve, R e v u e I n t e r n a t i o n a l e d ' A g r i c u l t u r e (särskilt årg. 1^30, nr 3, utgiven av Internationella lantbruksinstitutet i Rom, samt Le Musée Social (särskilt årg. 1931, nr 1), dels handlingar rörande R u r a l H y g i e n e C o n f e r e n c e of E u r o p e a n N a t i o n s i Geneve juni 1931.

198 aktuell i Frankrike. Den franska bondgården är ofta av hög ålder, solitt b}^ggd, pittoresk och trivsam, men merendels otidsenlig och obekväm, vare sig man betraktar den ur arbetsbesparings- eller komfortsynpunkt. De franska tjänarna äro emellertid av gammalt vana vid primitiva nattkvarter i allehanda oeldade utrymmen, ej sällan inrymda i stall och ladugårdar, och lägga mera vikt vid kosten, som merendels är både god och riklig. Men de invandrade arbetarna uppmärksammade och ogillade rådande bostadsvillkor. Immigranter, ej sällan från länder med kallare klimat, voro vana vid dubbeldörrar och innanfönster och vid väsentligt högre värmegrad i sovrummen, än som bjöds i de franska arbetarbostäderna. Andra främlingar läto förstå, att de ej ville koka sin mat i en öppen spis, och att de ville ha sina kvarter vitlimmade in- och utvändigt. Specificerade krav på snygga rum med uppvärmning och belysning samt egen säng med tillräckliga sängkläder för varje person tillgodosågos också i de typkontrakt, som tillämpades vid rekryteringen av arbetskraft från Polen och Tjeckoslovakien. Arbetare från länder sådana som Holland, Danmark och Sverige ansågo de franska jordbrukarna vara vana vid en så pass hög komfort, att man ej kunde tänka på att i nämnvärd utsträckning locka dem till Frankrike, även om detta kunde vara önskvärt av rashygieniska och andra skäl. Bland de mera framstegsvänliga av de franska lantmännen utbredde sig alltmer den uppfattningen, att man måste vidtaga åtgärder för att höja den franska bondgårdens standard vad arbetarbostäderna beträffar. Man finner också under åren efter världskriget åtskilliga uttryck härför i resolutioner, fattade av olika jordbrukarorganisationer. Sålunda beslöt den nionde allmänna franska jordbrukarkongressen i Strassbourg 1927 att till parlamentet rikta en enträgen vädjan a t t genom lagstiftning avskaffa förefintliga missförhållanden beträffande bostäderna på landsb3 r gden, enär jordbrukarfamiljernas välfärd och följaktligen det franska jordbrukets utveckling till väsentlig grad vore beroende på de framsteg man kunde göra inom bostadsområdet. Vilka missförhållanden, som kunde råda på detta område, framgår ganska klart av vissa utredningar, verkställda genom det franska arbetsrådet (Conseil national de la main-d'oeuvre), vilket utgör en officiell korporation, direkt underställd konseljpresidenten och bestående av representanter för senaten, deputeradekammaren, social-, jordbruks-, inrikes-, utrikes-, kolonial-, arbets- och transportministerierna samt arbetsgivare och arbetare inom olika yrken och fack. En av arbetsrådet tillsatt subkommitté påvisade, a t t de primitiva och undermåliga bostäderna voro en av huvudorsakerna till flykten från landet. Visserligen hade under de senaste åren kraftiga förbättringar vidtagits på ett antal större egendomar, men mycket återstode alltjämt a t t göra. Många egendomar härbärgerade sina arbetare i ladugårdar och stall, där liggplatserna utgjordes av vid väggen fästa britsar med madrass och filt men utan lakan. Även om lakan funnes, skulle det vara omöjligt att hålla dessa rena, då arbetaren merendels måste sova påklädd. Belysningen var ofta inskränkt till den stormlykta, som användes vid arbetet i stallet eller ladugården. Tvättställ funnes ej, utan för det ändamålet måste arbetaren använda sig av gårdspumpen eller stallhinkarna. Att få kläderna torra efter regnväder var nästan omöjligt. Såsom en sammanfattning anförde kommittén, att dessa arbetare måste leva under ungefär samma villkor som soldater i krigstid. Visserligen vore förhållandena icke så dåliga, att arbetarna satte livet på spel, men de motsvarade ingalunda moderna anspråk på hygien och komfort och drevo arbetarna till krogen. De voro en orsak till, a t t det blivit allt svårare att få jordbrnkstjänare. De bättre elementen inom jordbruksbefolkningen ville ej längre finna sig i dylika förhållanden. Det hade konstaterats, att lantpojkar, som lärt sig känna livet i staden eller t. o. m. bara livet i kasernen med dess mycket blygsamma grad av komfort, ofta vägrade att v ä n d a tillbaka till landsbygden. Liksom kommittén sålunda utdömde sovplatser i stall

199 och ladugårdar, påpekade den, att de bostäder, som eljest på lantegendomar erbjödos ensamma arbetare eller arbetarfamiljer, ofta voro primitiva och undermåliga beträffande snygghet, belysning, uppvärmning, sängplatser och tvättställ. Slutligen framhölls, att vid sidan av frågan om bostädernas beskaffenhet reste sig även spörsmålet om tillgången på bostäder. Yttersta orsaken var enligt kommitténs mening i båda fallen av ekonomisk art, i det att det franska jordbruket sedan länge drivits med ytterst knapp vinstmarginal. Särskilda svårigheter uppstodo också beträffande sådana gårdar, som voro utarrenderade, ty där skulle arrendatorn vid arrendetidens utgång ha ersättning för gjorda förbättringar. Efter att ha tagit kännedom om denna rapport antog arbetsrådet vid sammanträde den 26 mars 1927 enhälligt en resolution, vari regeringen uppmanades att på lämpligt sätt söka genom lagstiftning genomföra den rekommendation rörande lantarbetarnas bostads- och sovplatsförhållanden, vilken antagits vid Internationella arbetskonferensens sammanträde i Geneve 1921, och som bland annat innebar, att arbetarna skulle härbärgeras i uppvärmda rum, där varje arbetare skulle ha sin egen säng, tillgång till tvättställ ni. m., samt att stall, ladugårdar och öppna skjul icke skulle begagnas till sovplatser. Arbetsrådet gjorde dock ett undantag för i dylika byggnader anordnade avskilda rum med direkt dager och nödig ventilation. Rådet framhöll emellertid, att för att kunna praktiskt förverkliga dylika åtgärder erfordrades moralisk och ekonomisk stimulans och föreslog i sådant syfte, att jordbrukskreditkassorna (Caisses de credit agricole, jfr nedan) skulle bemyndigas att bevilja jordägare lån på lång amortering för nyeller ombyggnad av lantarbetarbostäder samt att jordbrukets organisationer borde i samråd med lantbruksadministrationen igångsätta en propagandaverksamhet bland jordbrukarna för att uppmuntra dem att vidtaga sådana förbättringar av byggnaderna, som omedelbart kunde genomföras. Inom franska parlamentet hade frågan om förbättring av lantarbetarnas bostadsoch sovplatsförhållanden sedan länge varit föremål för uppmärksamhet, varvid man närmast riktade sig mot »le couchage a la paille», d. v. s. sovplatserna »på halmen» i stall och ladugårdar. En motion med drastiska exempel på härmed sammanhängande sanitära missförhållanden väcktes i deputeradekammaren 1917, men kom aldrig till slutlig behandling. Frågan återupptogs 1921 och 1924, då deputeradekammaren för sin del beslöt, att i arbetslagen (Code du Travail) skulle införas en ny artikel, innebärande förbud a t t vid lantgårdarna låta personer ha sina liggplatser i stall eller ladugårdar, där husdjur funnos. Undantag kunde göras för nattvakter, men skulle för dem anordnas ett avskilt utrymme på sådant sätt, att de ej komme i direkt beröring med djuren. Inom sex månader efter promulgation en av denna lag skulle genom särskild förordning närmare reglering ske av lantarbetarnas bostadsförhållanden. Lagförslaget överlämnades därefter till senaten, men ansågs där alltför knapphändigt och på samma gång väl betungande för jordbruket. I stället utarbetades ett n y t t lagförslag, vilket antogs av senaten den 20 juni 1929 och sedermera även godkändes av deputeradekammaren. I enlighet härmed utfärdades den 31 juli 1929 en särskild lag angående förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden. I denna föreskrives, att inom aderton månader efter lagens utfärdande skola, på förslag av jordbruksministern och efter hörande av jordbrukskamrarna samt hygieniska rådet (Conseil superior d'hygiene publique de France), utfärdas särskilda förordningar (réglements d'administration publique), vilka för olika jordbruksområden och eventuellt även för olika slag av jordbruk skola fastställa de allmänna sundhetsnormer, vilka skola gälla för arbetarnas bostäder å lantgårdar, särskilt i fråga om lufttillgång, ventilation, belysning, liggplatser, personlig renlighet ni. m. Förordningarna skola särskilt innehålla föreskrifter ägnade att förhindra, att kreatursskötare erhålla nattläger i stall och ladugårdar

200 i direkt beröring med djuren, samt åsyftande att säkerställa, att den ogifta personalen inhyses i rum med åtskillnad efter kön och att varje person får sin egen säng. De åtgärder, som sålunda komme att föreskrivas genom dessa förordningar, skulle vara genomförda inom en t i d r y m d av ett år vid egendomar med över 100 har jordbruksjord, inom två år vid gårdar med 50—100 har och inom tre år på mindre egendomar. Efter denna tidrymd kunde vederbörande inspektör förelägga en jordbrukare att utföra för ändamålet nödiga byggnadsarbeten, denne dock obetaget att vädja till jordbruksministern, som efter hörande av en särskild bostadskommitté (comité du logement rural) kunde bevilja ytterligare uppskov, särskilt när det rörde sig om mera betydande byggnadsarbeten. I en särskild artikel stadgas bötesansvar för lantarbetare, som i egenskap av bostadsinnehavare avsiktligt åstadkommer skadegörelse på lägenhet. Beträffande utarrenderade gårdar stadgas, att kostnaderna för av lagen påkallade förbättringar påvilar ägaren, men att arrendatorn skall betala ränta på det nedlagda kapitalet. Slutligen bemyndigas de jordbrukskreditkassor, som reglerats genom lagen den 5 augusti 1920, att bevilja jordägare, oavsett storleken av hans egendom, nödiga lån för nybyggnad, ombyggnad eller reparation av lantarbetarbostäder. Beloppet av sådant lån får ej överstiga 100 000 francs, amorteringstiden skall ej överskrida 25 år och r ä n t a n bör hållas \'b % under franska bankens diskonto. Ehuru de franska jordbrukarna sålunda allt efter gårdarnas storlek medgivits en tidrymd av 2 V 2 — 4 V 2 år för att ställa sig lagens föreskrifter till efterrättelse, synes denna väntetid blivit ytterligare utsträckt, väl under inverkan av den allt mera skärpta jordbrukskrisen. Oaktat de förordningar, som erfordrades för lagens utförande, rätteligen borde ha kommit till stånd före 1 februari 1931, utfärdades den första den 16 november 1932. Den anger de allmänna normer, vilka skola uppfyllas av lägenheter avsedda att härbärgera lantarbetare. Framhållas må emellertid, att på det ekonomiska området åtskilliga åtgärder vidtagits till förbättring av bostadsförhållandena på den franska landsbygden. Sålunda uppmuntrades genom lagarna av den 5 augusti 1920 angående jordbrukskreditkassor (jfr ovan) samt av den 5 december 1922 om billiga bostäder och småbruk även ny- och ombyggnad av bostadshus på landet. Betydelsefullare i detta avseende är emellertid bostadslagen av den 13 juli 1928, den efter sin upphovsman s. k. Loi Loucheur. Denna lag åsyftade att åstadkomma ny- eller ombyggnad av 260 000 bostäder med billiga hyror, och av de för ändamålet anvisade lånemedlen reserverades en tredjedel för landsbygdens behov. Kredithjälpen skulle taga form av lån mot billig ränta upp till 40 å 50 % av byggnadsvärdet, när det var fråga om nybyggnader, och upp till 25 000 francs, när det gällde reparation, sanitär förbättring eller ombyggnad av redan förefintliga bostadshus. Därutöver kunde bidrag utan återbetalningsskyldighet med 5 000— 15 000 francs per lägenhet givas till barnrika familjer, krigsinvalider, krigsänkor och arbetare, som blivit invalider genom olycksfall i arbete. Denna finansiella hjälp skulle ombesörjas genom särskilda av staten erkända allmännyttiga företag, och därest dylika ej inrättades i tillräcklig utsträckning under de sex närmaste månaderna efter lagens utfärdande, ålåg det vederbörande departementsmyndigheter a t t själva anordna dylika institutioner. Syftemålet med lånehjälpen var för landsbygdens del att understödja lantarbetare, småbrukare och mindre bemedlade jordbrukare. Lagen avsåg sålunda icke att hjälpa en godsägare, som behövde uppföra bostäder för ett större antal arbetare. Grundsatsen var nämligen, att låntagaren skulle äga och bebo det hus han uppförde. Detta anses ha förhindrat utnyttjandet av landsbygdens andel av lånehjälpen i sådan utsträckning, att denna hittills blott till en del kommit till användning. Godsägarna äro merendels ovilliga att låta sina arbetare

201 förvärva egnahemslägenheter inom godsets område, och lantarbetarna vilja ej j gärna binda sin rörelsefrihet genom förvärv av ett eget hem, som lätt kan bliva värdelöst, om arbetsförtjänstmöjligheterna upphöra genom styckning av ett gods e. dyl. Man är också i Frankrike betänkt på att vidtaga särskilda åtgärder i syfte att närmare anpassa lånehjälpen efter landsbygdens särskilda förhållanden. Bland härvid framkomna förslag må nämnas en motion i deputeradekammaren, som åsyftar, att de subventioner, vilka, som ovan nämnts, kunde beviljas barnrika familjer, invalider o. dyl., även skulle utgå till var och en, som bygger bostadshus på landsbygden. Det anses nämligen, att vid nu rådande byggnadskostnader en husbyggare på landet näppeligen kan med rådande hyror och husvärden beräkna att få igen mer än ungefär halva byggnadskostnaden. Vidare yrkas på en förenkling av formaliteterna för erhållande av statskrediten, särskilt när det gäller upprustning av äldre bostadshus. I övrigt söker man vinna bättre resultat av den nya lagstiftningen genom a t t bedriva en intensiv upplysningsverksamhet om de kreditmöjligheter, som stå till buds för bostadsbyggare på landet. 8.

England.1

Ehuru England har mer än sex gånger flera invånare än Sverige, är dess jordbruksbefolkning mindre än den svenska. 2 Enligt 1921 års folkräkning arbetade inom lantbruk med binäringar tillhopa 1 124 000 personer (varav blott 85 000 kvinnor), motsvarande mindre än 7 % av landets samtliga yrkesutövare. I angivna summa ingå emellertid c:a 158 000 personer, sysselsatta i handelsträdgårdar o. dyl., varför det egentliga jordbrukets utövare ej bliva flera än c:a 966 000, varav 67 000 kvinnor. Av yrkesutövarna utgjordes omkring en tredjedel av farmare — övervägande arrendatorer hos de stora jordägarna — och deras familjemedlemmar, som hjälpa till med arbetet, medan två tredjedelar voro lantarbetare o. dyl. Enligt jordbruksdepartementets årliga jordbruksräkningar förefunnos i juni 1931 tillhopa 3 9 1 8 0 0 brukningsdelar om över en acre (0'4 har), på vilka sysselsattes tillhopa 716 500 arbetare, varav 616 100 fasta och 100 400 tillfälliga; i sistnämnda båda grupper ingingo resp. 64 400 och 28 700 kvinnor. Lantarbetarna, vilkas antal under det senaste årtiondet synes ha nedgått med c:a 1 0 % , utgöras övervägande av gifta arbetare, vilka enligt för jordbruket sedan 1924 gällande minimilönslagstiftning erhålla en veckolön av i genomsnitt 30 å 32 shillings (1 sh. = 0-9 0 kronor efter parikurs, för närvarande c:a 1 krona) men därutöver rätt ringa naturaförmåner. Arbetarna bo i regel i gårdens lönebostäder, vilka övervägande utgöras av s. k. 1 Såsom källor till efterföljande framställning ha använts dels vissa memoranda och officiella trycksakor, införskaffade genom svenska beskickningen i London, dels andra publikationer, bland vilka må nämnas: B o a r d of T r a d e : Statistical Abstract for the United Kingdom 1913-30 (Cmd. 3991), London 1932. M i n i s t r y of L a b o u r : Twentieth Abstract of Labour Statistics of the United Kingdom (Cmd. 3831), London 1931. — Fourteenth Annual Report of t h e M i n i s t r y of H e a l t h 1932—33 (Cmd. 4372), London 1933. — M i n i s t r y of L a b o u r G a z e t t e , årg. 1930—33. — Memorandum upon the rural housing problem by J o h n G. M a r t i n , Secretary of the Xational Housing and Town Planning Council, London 1931. — B o s t a d s f r å g a n i u t l a n d e t , Andra delen. Bostadskommissionens utredningar VII, Stockholm 1916. — I n t e r n a t i o n a l L a b o u r Review, särskilt vol. XXV nr 3 (1932). — R e v u e I n t e r n a t i o n a l e d ' A g r i c u l t u r e , särskilt XXLe Année nr 3, Mars 1930 och XXIILe Année, Octobre 1932. — The L a b o u r M a g a z i n e årg. 1932—33. 2 Med England förstås i det följande England med Wales. Beträffande de öviga delarna av »Det förenade kungariket» må framhållas, att bostadsförhållandena på landsbygden i Skottland få en viss särprägel genom den större användningen av ogifta tjänare i husbondens kost samt förekomsten av »crofters» (ett slags torpare), i Norra Irland — liksom i Irländska fristaten — genom verkningarna av den irländska sociala jordlagstiftningen, vilken särskilt åsyftade att bereda jordlägenheter åt lantarbetare (The Labourers Acts 1883—1927).

202 t i e d c o t t a g e s (bundna bostäder), som farm aren mot låg h y r a (enligt minimilönsbestämmelserna högst 3 sh. per vecka, i verkligheten merendels 1 sh. 6 pence — 2 sh. 6 pence) upplåter till sina arbetare, så länge de äro i hans tjänst; avskedas en arbetare eller lämnar han frivilligt sin plats, upphör automatiskt rätten att bebo huset. Angående förekomsten av dylika tjänstebostäder utvisade en år 1931 företagen undersökning av engelska lantarbetarförbundet (National Union of Agricultural Workers of England and Wales), att i 729 undersökta socknar två tredjedelar av lantarbetarbostäderna voro »tied» och en tredjedel fria, d. v. s. upplåtna som vanliga hyresbostäder. Även hyresgästerna i dessa sistnämnda bostäder synas emellertid åtnjuta mindre säkerhet, än fallet i allmänhet är i England, ty gällande hyreslag (Rent and mortgage interest restrictions act 1923) stadgar, att domstolsorder eller dom ej behöves för a t t återtaga besittningsrätten till en lägenhet eller avhysa dess innehavare i sådana fall, då ägaren eller hans arrendator behöver bostaden för härbärgerande av någon annan, som hos honom är anställd i heltidstjänst (whole-time employment). I regel kräves vid dylik avhysning, att annan bostad anvisas, men detta behöves ej, när det styrkes genom intyg från grevskapets jordbrukskommitté, att ägaren erfordrar bostadshuset för att överlåta det å t en person, vars arbete behöves för den behöriga skötseln av en brukningsdel, eller med vilken avtal träffats om dylikt arbete under förbehåll om upplåtelse av bostad. Såsom härav framgår, erbjuder lantarbetarnas bostadsfråga även i England sina särskilda problem. Dessa bottna emellertid icke blott i förefintligheten av de av lantarbetarorganisationerna ogärna sedda »bundna» tjänstebostäderna, utan än mera i den otillräckliga tillgången på lantarbetarbostäder överhuvud och den dåliga beskaffenheten av ett stort antal sådana. De låga hyror, vilka lantarbetare o. dyl. förmå betala för sina bostäder, ha, i förening med den även i England mycket kännbara depressionen inom jordbruket, gjort det allt svårare för jordägarna att nybygga bostadshus och även att hålla de redan förefintliga i försvarligt skick. Härtill kommer, att allt flera av de ursprungligen för lantarbetare avsedda bostäderna efter hand tagits i besittning av andra, mera betalningskraftiga samhällselement, vilka hämta sitt uppehälle av industri, handel och samfärdsel o. dyl. men önska bo på landet och genom kommunikationernas förbättring även kunna så göra. Skillnaden mellan stad och land är mindre i England än i de flesta andra länder, vilket dels beror på landets täta befolkning (264 inv. per kvkm. eller nära 20 gånger mera än i Sverige), dels på det förhärskande låga och öppna byggnadssättet, vilket åsyftar att giva såvitt möjligt varje familj ett eget hus, friliggande eller radhus, men som också medför, att stadssamhällena och deras utlöpare spänna över mycket stora ytvidder. Jämväl ur b o s t a d s l a g s t i f t n i n g e n s synpunkt är skillnaden mellan land och stad icke stor i England. Det är i detta land bostadsinspektionen först uppkommit, och där torde denna också n å t t sin högsta utveckling och användning. Offentlig tillsyn över bostäder kan ledas tillbaka ända till hälsovårdslagen av 1848 (public health act), vilken framför allt åsyftade a t t åstadkomma förbättringar i fråga om vatten och avlopp m. m., men det allmännas skyldigheter utökades genom hälsovårdslagen av år 1875, vilken med vissa ändringar gäller än i dag och som innehåller en hel del bostadshygieniska föreskrifter, bland annat åsyftande att motverka överbefolkning. Sin m å h ä n d a största betydelse för bostadsförhållandenas utveckling har lagen fått genom den möjlighet den bereder att för särskilda orter och områden utfärda b y g g n a d s o r d n i n g a r (byelaws) med detaljerade bestämmelser angående byggnaders placering, uppförande och inredning. Dessa lokala byggnadsordningar äro inbördes ganska olika, men de följa i regel någon av trenne av hälsovårdsministeriet (tidigare Local Government Board, d. v. s. ministeriet för lokalförvaltningen) utfärdade mönsterstadgar. Den strängaste och mest i detalj gående av dessa betecknas såsom avsedd för

203 städer (the urban model), varmed närmast förstås de s. k. urban sanitary districts, 1 d. v. s. sådana hälsovårdsdistrikt, som utgöras av städer (med stadsprivilegier, municipal boroughs) eller av distrikt med stadsliknande bebyggelse. Inom åtskilliga av de sistnämnda, särskilt i den mån de utgöras av bostadsområden och annan glesare befolkad stadsbygd, tillämpas dock merendels byggnadsordningar med mindre ingående bestämmelser, uppgjorda efter »mellantypen» (the intermediate model), vilken närmar sig den, som är avsedd för de väl 1/i av befolkningen inneslutande landsdistrikten (the rural model). Denna innehåller blott få bestämmelser i fråga om boningshusens inredning, men ägnar mycken uppmärksamhet åt byggnadsplatsens beskaffenhet och husets uppförande i syfte att förebygga fukt, åt husets fria belägenhet och ventilering samt åt avloppsoch avträdesförhållandena. I författningen ingå även föreskrifter angående anmälningsskyldighet till vederbörande lokalmyndighet under de olika stadierna av ett nybygge samt om r ä t t till tillträde för myndighetens tjänstemän i och för inspektion. Utöver vad byggnadsordningarna kunna stadga, innehåller den allmänna hälsovårdslagstiftningen vissa bestämmelser av betydelse för bostadsförhållandena på landsbygden. Sålunda föreskriver 1 8 7 5 å r s h ä l s o v å r d s l a g , att varje nybyggt hus skall förses med avlopp förbundet med en kloak eller, om sådan icke finnes inom ett avstånd av 100 fot (31 meter), med en täckt reningsanläggning (cesspool). Denna bestämmelse gäller i alla stadsdistrikt, men blott i några hälsovårdsdistrikt på landsbygden. Inom övriga landsdistrikt har en husbyggare r ä t t att ordna avloppsfrågan efter behag, dock under förutsättning att han icke kränker gällande lagbestämmelser angående åstadkommande av kännbar olägenhet (nuisance) eller förorening av vattendrag. Enligt en annan bestämmelse, som gäller inom varje stads- och landsdistrikt, kan vederbörande lokala myndighet kräva, att varje hus, som saknar egen vattentillgång, förses med sådan, för såvitt ej kostnaden överstiger 2 pence (16 öre) i veckan eller a n n a t belopp, som hälsovårdsministern kan anse skäligt. En tillläggsbestämmelse till hälsovårdslagen av år 1878, som gäller i varje landsdistrikt, gör det till en straffbar handling (offence) att u t h y r a eller taga i besittning ett nybyggt boningshus, med mindre vederbörande från lokalmyndigheten erhållit ett intyg, att där finnes tillräcklig tillgång på vatten; vägras sådant intyg, kan dock vederbörande vädja till domstol. 2 Systematisk bostadsinspektion jämväl på landsbygden blev ett åliggande genom 1909 års bostads- och stadsplanelag (Housing, town planning etc. act). Bestämmelsen upprepas i bostadslagen av 1925, enligt vilken varje lokal hälsovårdsmyndighet skall låta inspektera samtliga boningshus inom distriktet och uppgöra rapport över de sanitära missförhållanden, som kunna konstateras. I samma lag ingick en bestämmelse, vilken i utvidgad form återfinnes i 1930 års bostadslag 1 Det av flera socknar (parishes) bestående hälsovårdsdistriktet utgör i England den egentliga kommunala enheten, varvid man skiljer mellan stads- och landsdistrikt (urban and rural sanitary districts). Dess beslutande myndighet ligger hos ett råd, bestående av för tre år valda fullmäktige, i städerna (town councils) utökade med vissa för sex år valda åldermän (aldermen). Rådets ordförande utses för ett år i sänder, under namn av »mayor». Den högsta kommunala enheten utgöres av grevskapet (county, för närvarande 61). vars representation utgöres av det för tre år valda grevskapsrådet (county council). Städer med över 50 000 inv. stå utanför grevskapsindelningen och utgöra s. k. grevskapsstäder county boroughs), för närvarande 75 till antalet. 2 I fråga om baracker för säsongarbetare vid humle-, bär- och fruktskörden utfärdade hälsovårdsministeriet år 1929 r ä t t utförliga bestämmelser, bland annat föreskrivande visst minimiutrymme (18 kvadratfot eller c:a 1*7 kvm. golvyta) för arbetare, särskilda sovrum för gifta par och för ogifta av olika kön, lämpliga kokanordningar, tillgång på dricks- och t v ä t t v a t t e n m. m.

204 och som går ut på, att vederbörande myndigheter skola träffa anstalter för att iståndsätta sådana inom resp. distrikt förefintliga bostadshus, vilka äro i något avseende olämpliga som människobostad, ävensom låta nedriva alla sådana byggnader, vilka icke vidare kunna göras tjänliga till husrum för människor. Man har härigenom även för landsbygdens vidkommande kommit in på ett tillvägagångssätt, som för städernas del knäsattes redan på 1860-talet genom de s. k. Torrens' acts. Härigenom gjordes fastighetsägarna ansvariga för, att husen holies i beboeligt skick och att av hälsovårdstjänstemännen anmälda bristfälligheter avhjälptes. I yttersta fall kunde myndigheterna inskrida och låta företaga erforderliga reparationer samt eventuellt låta nedriva byggnaden mot viss ersättning till ägaren. Den ekonomiska sidan av saken visade sig dock vara förknippad med stora vanskligheter, och frågan om beredande av medel och utvägar att ersätta utdömda lägenheter med nya och förbättrade a r b e t a r b o s t ä d e r , men betingande hyror, överkomliga även för lägre avlönade arbetare, har sedan dess ständigt stått på dagordningen i England. Riktar man uppmärksamheten på förhållandena, sådana de gestaltat sig efter världskrigets slut, befinnes sedan denna tidpunkt intill 1 april 1933 ha byggts tillhopa 2 061 763 boningshus, av vilka ej mindre än 1 121 077 tillkommit med statsbidrag. Totala kapitalutgiften för denna produktion uppskattas till 650 milj. p. st. (12 miljarder kronor). Av de nya husen voro omkring 1/i eller 495 531 belägna på landet, därav 230 806 subventionerade av staten. Under inflytande av sjunkande byggnadskostnader och låneräntor har under de senaste åren en allt större del av bostadstillskottet lämnats av den privata företagsamheten, medan den subventionerade husbyggnadsverksamheten företrädesvis avsetts för de i ekonomiskt avseende sämst ställda. Det första tillskottet av bostadshus skedde genom 1919 års bostadslag enligt den efter den dåvarande hälsovårdsministern Addison benämnda planen, vilken avsåg att bereda de hemvändande krigsdeltagarna »homes fit for heroes». Detta skulle ske därigenom, att lokalmyndigheterna bemyndigades att bygga bostadshus åt mindre bemedlade och upplåta de nya husen mot hyror, som praktiskt sett överensstämde med dem, som rådde före kriget. Distriktets utgifter för detta ändamål begränsades till vad som kunde inflyta genom en utdebitering av 1 penny per pund sterling, medan staten svarade för återstoden. Då byggnadskostnaderna vid denna tid stodo omkring tre gånger så högt som före kriget, men hyresavkastningen hölls kvar på samma nivå, blev statens kostnad mycket betydande, nämligen omkring 40 p. st. (726 kronor) per hus och år under 60 år, vilket, då 174 635 hus byggdes enligt denna plan, motsvarar ett årligt belopp av 6-8 milj. p. st. (123 milj. kronor) eller drygt hälften av vad engelska staten överhuvud utgivit i bostadsbidrag under finansåret 1932—33 (13"2 milj. p. st. eller c:a 250 milj. kronor, vartill komma kommunala bidrag å c:a 3 milj. p. st. eller 57 milj. kronor). Av bostadshusen enligt Addisonplanen byggdes det övervägande antalet i städerna och blott 35 915 i landsdistrikten. Av dessa senare kom blott en ringa del att innehas av jordbruksarbetare, ty dessa förmådde merendels icke betala de hyror, som oaktat subventionen utgingo för dessa hus (6 sh. 3 p.—7 sh. 6 p. jämte kommunalskatt, c:a 40 %, cl. v. s. c:a 6—7 kronor, med skatt 8—10 kronor per vecka). Husen voro ganska rymliga, och hälften av dem innehöllo förutom vardagsrum och tre sovrum även ett »finrum» (parlour). År 1923, sålunda efter det stora prisfallet, utfärdades en ny bostadslag (den s. k. Chamberlainplanen), vilken gick ut på ett statsbidrag av 6 p. st. (109 kronor) under 20 år för varje enligt lagens bestämmelser uppfört hus. Bidraget nedsattes till 4 p. st. för hus, som fullbordades efter 30 september 1927 och indrogs helt efter 1 oktober 1929. Antalet hus uppförda enligt denna plan beräknas till 438 047, varav 118 608 på landsbygden. Planen var dock till gagn

205 huvudsakligen för personer, vilka voro i sådana omständigheter, att de kunde inköpa husen, varför dess betydelse för lantarbetarnas bostadsförhållanden blev mycket ringa. Redan år 1924 antogs emellertid en ny lag (den s. k. Wheatleyplanen), vilken mera tillgodosåg lantarbetarnas intressen. Enligt denna lag skulle i 40 år betalas ett statsbidrag av 9 p. st. (163 kronor), ökat till 12 p. st. 10 sh. (227 kronor) i jordbrukssocknar för varje nyuppfört hus, som uppfyllde vissa villkor. Dessa voro, att huset skulle av lokalmyndigheten uthyras till person, som avsåge a t t bebo det, att hyresgästen icke finge u t h y r a i andra hand eller eljest förfoga över någon del av huset utan myndighetens skriftliga tillstånd, att h y r a n ej finge i genomsnitt överskrida vad som betalades för arbetarbostäder före kriget, för såvitt ej lokalmyndighetens förlust i samband med planen översteg 4 p. st. 10 sh. (82 kronor) per år och hus i 40 år, samt att vid uthyrning skäligt företräde gåves åt stora familjer. Statsbidraget nedsattes till 7 p. st. 10 sh. (136 kronor), resp. 11 p. st. (200 kronor) i jordbrukssocknar för hus, som färdigställdes efter 30 september 1927, i samband varmed subventionen av kommunala skattemedel begränsades till 3 p. st. 15 sh. (68 kronor). Denna lag ersattes genom bostadslagen av år 1930, vari bland a n n a t föreskrevs, att subventionsbeloppet skulle med hänsyn till rådande konjunkturer revideras vart tredje år. Samma lag innehåller en bestämmelse om, att grevskapsrådet skall bidraga med 1 p. st. per hus och år i 40 år till landsdistriktens kostnader för att anskaffa bostadshus åt jordbruksbefolkningen enligt 1924 års lag. I enlighet med denna hade fram till 1 april 1932 fullbordats tillhopa c:a 460 000 hus, varav inemot 60 000 uppförts på landsbygden, därav drygt 25 000 i jordbrukssocknar. Kostnaden för ett dylikt hus, innehållande vardagsrum (14—16 kvm.) samt tre sovrum (om 9—11 kvm.) men intet »finrum» (parlour) och med en yta av 760 kvadratfot (71 kvm.), beräknades år 1931 i en jordbrukssocken uppgå till 350—400 p. st. (6 400 — 7 300 kronor), vilket, efter avdrag av subventionsbeloppet och med en räntefot av 4 x / 2 %, skulle motsvara en veckohyra av 6 sh. 2 p.—7 sh. 7 p. (6—7 kronor), kommunalskatt o. dyl. inberäknad. Sedan denna tid ha emellertid räntefoten nedgått till 3V 2 —4 % och byggnadskostnaderna reducerats med inemot 15 %, varför hyresbeloppen kunna sättas 1—2 sh. lägre än de anförda, Bostadslagen av 1930 innehåller ett särskilt kapitel angående b o s t a d s f ö r h å l l a n d e n a p å l a n d s b y g d e n . Lagen tar även grevskapsråden med i arbetet på förbättrade bostadsvillkor och anbefaller dem att i fråga om varje landsdistrikt inom grevskapet ägna oavbruten uppmärksamhet åt arbetarklassens bostadsförhållanden, förekomsten av överbefolkning eller andra otillfredsställande bostadsvillkor samt tillräckligheten av de åtgärder, som distriktsrådet vidtagit eller ämnar vidtaga för att förbättra förhållandena och anskaffa ytterligare bostäder. Varje distriktsråd på landsbygden förpliktades att under år 1930 samt sedermera med sådana mellantider, som grevskapsrådet fann lämpligt föreskriva, lämna uppgifter över bostadsförhållandena, i den m å n grevskapsrådet kunde behöva sådana för att fullgöra sina åligganden. Lagen föreskriver vidare, att grevskapsråden hädanefter skola k u n n a åtaga sig a t t bygga bostäder för distriktsrådens räkning samt även bidraga till kostnaderna för enkla bostäder på landsbygden. Vidare förpliktas grevskapsråden att bidraga med 1 p. st. per hus årligen under 40 år till de utgifter, som distriktsråden kunna iklätt sig i och för byggande av bostadshus åt jordbruksbefolkningen. Syftemålet härmed är att över hela grevskapet fördela en skattebörda, vilken annars helt och hållet skulle falla på landsdistrikten. För den händelse ett distriktsråd skulle underlåta att uppfylla sina skyldigheter, bemyndigas grevskapsrådet att anordna en offentlig undersökning på platsen och att på sig själv överflytta ansvaret för ifrågavarande bostadsproduktion. Om grevskapsrådet uraktlåter eller vägrar att begagna sig av detta befullmäktigande, äger hälsovårdsministern själv vidtaga nödiga m å t t och steg.

206 I England som annorstädes är dock på grund av jordbruksbefolkningens läge nybygtmad av bostadshus för närvarande mindre trängande än förbättring av redan befintliga sådana. Direkt avseende härpå hade 1 9 2 6 å r s bo s t a d s l a g . Ändamålet med denna lag var att bidraga till förbättring av bostadsförhållandena för jordbruksarbetare och andra arbetare på landsbygden genom att underlätta iståndsättande av äldre byggnader och ombyggnad till bostäder av sådana byggnader, som icke förut använts till dylikt ändamål. I sådant syfte föreskriver lagen bidrag av allmänna medel i form av subventioner eller lån, vilka, genom lokalmyndigheternas förmedling kunna utlämnas till jordägare, som äro villiga att åtaga sig att utföra dylika arbeten efter godkänd plan. I lagen avsedda bostadsförbättrande åtgärder äro dels ombyggnader och reparationer, t. ex. ombyggnad av väggar, riktning eller putsning eller andra större reparationer av väggar, höjning av yttertak, anbringande av avlopps- eller stuprännor; förebyggande av fukt, förstoring av fönster, dels tillbyggnader, d. v. s. åstadkommande av extra utrymmen, såsom ett ytterligare sovrum, diskrum eller tvättstuga, skafferi och förvaringsrum för bränsle, dels slutligen vattentillförsel och dränering, såsom utförande av brunnar, pumpar, kloaker etc. samt sanitära anordningar eller moderna bekvämligheter, såsom badrum, sköljkar, diskbänk, gas och elektricitet etc Vad subventionen angår, får beloppet, som vanligen utbetalas till husägaren efter arbetets avslutande, icke överstiga antingen två tredjedelar av arbetets beräknade kostnad eller ett belopp av 100 p. st. för varje bostadslägenhet. Finansministeriets bidrag till de kostnader, som lokalmyndigheterna kunna ikläda sig enligt denna lag, sker i form av årliga utbetalningar under 20 år och utgår med ett belopp lika med hälften av de beräknade årliga genomsnittskostnader, som skulle betalas av lokalmyndigheten under en period av 20 år såsom ränta och amortering på ett lån, lika med kapitalvärdet av det bidrag densamma lämnat för varje bostad. För dessa bidrag utan återbetalningsskyldighet gälla r ä t t stränga villkor, nämligen, att bostaden icke får bebos av annan person, vare sig som ägare eller hyresgäst, än den, vars inkomst enligt lokalmyndighetens åsikt är sådan, att han i normala fall icke skulle kunna betala en högre hyra än vad jordbruksarbetare inom distriktet erlägga, att den hyra, som hyresgästen skall betala, icke får överstiga den för jordbruksarbetare normala hyran plus 3 % av jordägarens kostnad för arbetet, att husägaren skall lämna ett intyg, att dessa villkor äro uppfyllda, samt att ingen ersättning får erläggas eller mottagas i form av skadeersättning, premie eller annorledes vid lägenhetens överlåtande. Dessa villkor förbliva i kraft under 20 år och gälla för ifrågavarande bostäder, oavsett vem som äger dem. Vad lånen beträffar, skola dessa säkerställas genom inteckning i bostadsfastigheten och få icke överstiga 90 % av husets värde efter arbetets fullbordande. Lokalmyndighet enligt denna lag är i normala fall grevskapsrådet, men det finnes viss möjlighet att låta rådet i ett landsdistrikt träda i stället för grevskapsrådet. Befogenhet att meddela dylikt förordnande har hälsovårdsministern, när han anser sådant lämpligt efter hörande av vederbörande grevskapsråd. I enlighet med hälsovårdsministeriets årsrapport för 1930—31 voro 46 av de 61 grevskapsråden i England och Wales lokalmyndigheter i lagens mening, medan lokalmyndigheter för återstående grevskap utgjordes av distriktsråden i 189 stads- och 165 landsdistrikt. Lagen betraktades närmast som av tillfällig natur, och avsikten var ursprungligen att hjälp av allmänna medel skulle kunna erhållas endast i fråga om ansökningar, som ingivits till lokalmyndigheterna före den 1 oktober 1931. Emellertid antogs år 1931 en lagändring, varigenom 1926 års lag förlängdes under ytterligare fem år eller till den 30 september 1936. Intill den 1 april 1933 hade till 180 lokalmyndigheter lämnats eller utlovats

207 bistånd enligt denna lag i fråga om 6 562 bostadslägenheter med ett genomsnittsbelopp av c:a 76 p. st. (1 370 kronor) per hus. Emellertid ansåg man, att jordbruksarbetarnas speciella bostadsbehov icke till fullo tillgodosågs genom 1924 och 1930 års lagar (jfr ovan), varför den då sittande arbetarregeringen beslöt att vidtaga ytterligare åtgärder i denna sak. Så tillkom 1931 års bostadslag, som antogs av parlamentet samt erhöll kungl. sanktion den 31 juli 1931. Denna lag skulle möjliggöra särskilda statsbidrag till vissa lokalmyndigheter på landsbygden för anskaffande i jordbrukskommuner av bostadshus åt lantarbetare och andra personer i samma ekonomiska ställning. För att konstatera, i vad mån hjälpbehov förelåg, tillsattes en central rådgivande kommission för England och Wales (och en dylik för Skottland), och till denna kunde ansökningar om statsbidrag före den 30 november 1931 inlämnas till vederbörande landsdistriktsråd (grevskapsråd i Skottland). Kommissionen meddelade, att den icke a n n a t än i särskilda fall komme att upptaga till prövning ansökningar från andra distrikt än sådana, där intäkten av en kommunalskatt å en penny per p u n d under finansåret 1931 — 32 icke överstigit 5 pence (40 öre) per huvud av befolkningen, samt där antingen den skattesats per pund för den allmänna kommunalskatten, som upptagits i någon del av distriktet under finansåret 1930—31, översteg 10 sh. (9 kronor) eller också den totala skattesatsen per pund, som debiterats i distriktets olika socknar under finansåret 1931—32, varit så stor, att man icke rimligen kan förvänta, att distriktsrådet skulle kunna upptaga en skatt, tillräckligt hög att därigenom tillgodose bostadsbehovet för lantarbetare och med dem ekonomiskt jämställda. Den särskilda hjälp, som kan beviljas på kommissionens förslag, utgöres av tillskott, utgående såsom tillägg till de statsbidrag, vilka redan utgå för bostadshus uppförda i enlighet med 1924 års bostadslag (se ovan). Dessa årliga tillskott fastställas till sitt belopp för en tid av 40 år, men de behöva icke vara enhetliga för alla lokalmyndigheter, liksom de även kunna variera beträffande olika grupper av byggnader tillhörande en och samma myndighet. Vid uppgörande av sitt förslag till speciella bidrag för särskilda bostadshus, skulle kommissionen taga hänsyn till den ekonomiska ställningen för de distriktsråd, som ansökt om bidrag, till den nödvändiga byggnadskostnaden för de föreslagna bostäderna och till andra omständigheter, som k u n n a vara av betydelse. Särskilt skall kommissionen inrikta sig på att säkerställa, att totalhyran (inkl. skatter etc.) för varje subventionerat hus ej må överstiga 4 sh. 6 p. (4 kronor) per vecka. Ansökningar inkommo till kommissionen från 145 lokalmyndigheter beträffande 7 229 hus, av vilka 6 036 voro avsedda för jordbruksarbetare o. dyl., men 27 myndigheter återtogo sedermera sina ansökningar. Kommissionen ansåg sig emellertid böra begränsa subventionen till högst 2 000 boningshus. I verkligheten ha extra bidrag förordats blott för ett mindre antal, då de sjunkande byggnadskostnaderna flerstädes möjliggjort uppförande av bostadshus, vilka efter avdrag av redan utgående subvention kunde uthyras för 3—4 sh. per vecka, exkl. skatt. Medan man sålunda i England ägnat ganska stor uppmärksamhet åt strävandena att förbättra lantarbetarbostäderna genom direkta lagstiftnings- och inspektionsåtgärder, kompletterade medelst statsbidrag till vederbörande kommunala eller enskilda husbyggare och husägare, har mindre uppmärksamhet ägnats åt bostadsförhållandenas förbättring såsom ett led i s m å b r u k s - o c h e g n a h e m s r ö r e l s e n . Denna spelar också i England en relativt ringa roll och avser företrädesvis tillhandahållande av odlingsland eller koloniträdgårdar åt industriarbetare o. dyl. Åtskilliga småbrukslagar ha dock utfärdats sedan sekelskiftet, och genom egnahemslagar (small dwellings acquisition acts 1899 m. fi.) k u n n a grevskapsråd och andra lokalmyndigheter u t l ä m n a lån till arbetare och med dem jämställda till förvärv av egna hem — i regel genom friköp — och enligt bostadslagarna av

208 1925 och 1930 kunna bidrag av allmänna medel ges för reparation av dylika hus; under finansåret 1932—33 utbetalades c:a 2'2 milj. p. st. (41 milj. kr.), varav 1'6 milj. för nybyggnad och 0'6 milj. för reparationer. Genom småbruksoch odlingslandslagen (small holdings and allotments act) av år 1926 vidtogos vissa åtgärder för främjande av småbruksrörelsen, varvid grundsatsen var, att ansvaret för åstadkommande av jordbruk lades på de lokala myndigheterna och närmast på grevskapsråden, vilka i sin ordning tillförsäkrades erforderligt finansiellt bistånd från statens sida, Lagen avser i första rummet att tillhandahålla jord a t t brukas i smålotter, och uppförande av bostadshus (cottages), där sådana kunna erfordras, utgör blott ett mera tillfälligt led i småbruksrörelsen. Såsom en subsidiär åtgärd bemyndigade dock lagen vederbörande att inrätta en ny och mindre typ av småbruk, benämnda bostadssmåbruk (cottage holdings), vilka äro avsedda att bebos och odlas på fritid av jordbruksarbetare och andra lönarbetare på landsbygden. Ett dylikt arbetarsmåbruk består av en stuga och en jordlapp uv V 4 —3 'acres (10—120 ar). I fråga om såväl dylika arbetarbruk som vanliga småbruk bemyndigas staten att lämna bidrag med intill 75 % till täckande av de förluster lokalmyndigheterna kunna ha lidit på sådan kolonisation. De grevskapsräd o. dyl., vilka önska erhålla sådan statshjälp, ha att till jordbruksministeriet insända på särskilda formulär avfattade uppgifter angående kapitalutläggets storlek, beräknade utgifter och inkomster för småbruksrörelsen under det första normala året, antalet föreslagna småbruk samt uppgifter om därå befintliga byggnader och inflytande annuiteter och arrenden, ävensom beräkning av den årliga förlustens storlek, och vilket statsbidrag som begäres för täckande av denna, Jordbruksministeriet har också utfärdat råd och anvisningar för denna kolonisationsrörelse, varvid bland a n n a t uppmärksamhet ägnas åt ordnandet av småbrukens vatten- och avloppsförhållanden. Till komplettering av denna lag antog parlamentet år 1931 en särskild jordlag (agricultural land utilisation act), genom vilken jordbruksministeriet bemyndigades att i egen regi anskaffa småbruk och, om så erfordrades, bebygga dem samt upplåta dem åt jordbruksarbetare och arbetslösa, vilka icke besitta nödiga medel för att förvärva odlingsjord från vederbörande grevskapsråd. De nya småbrukarna skulle erhålla nödig hjälp och handledning i sin odlingsverksamhet. Beträffande småbruk av detta slag skulle staten bära hela den förlust, som kunde uppkomma därigenom, att de arrendebelopp småbruken betinga icke äro tillräckliga för att, efter bestridande av löpande utgifter för reparationer, arbetsledning m. m., möjliggöra återvinning av hela det kapital, som nedlagts på förvärvav jordbruksjord samt utrustning av småbruken med byggnader och inventarier. Detta förslag ingår i viss mån såsom ett led i en större plan, avseende att tillhandahålla jordlotter och koloniträdgårdar åt därför intresserade arbetare, vilka antingen äro arbetslösa eller arbeta med förkortad arbetstid.

209 INNEHÅLLSFÖKTECKNING. Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

3 Avd.

I. Bostadsutredningens uppdrag och bakgrunden till detta K a p . 1. Uppdraget K a p . 2. Internationell översikt K a p . 3. Bostadsförhållandena på landsbygden i Sverige

5 5 8 13

Avd.

I I . Minimikrav i fråga om bostäders beskaffenhet

49 Avd. I I I . Bostadsövervakning K a p . 1. Allmän översikt. Principer K a p . 2. Hälsovårdsnämnderna

64 64 67

(Särskild hälsovårdsnämnd; föredragande i hälsovårdsfrågor s. 67. Hälsovårdsnämnds befogenhet att ingripa vid bofällighet m. m. s. 76. Bostadsinspektion genom hälsovårdsnämnderna? Anmälningsskyldighet s. 82).

K a p . 3. Tjänsteläkarna K a p . 4. Åtgärder från landstingens sida för anordnande av bostadsinspektion K a p . 5. Omorganisation av distriktsvården

84 87 93

(Uppgifter och organisation s. 93. Utbildning s. 105. Kostnadsberäkningar s. 109.)

K a p . 6. Förslag till anordnande av bostadsinspektion på landsbygden Reservation av ledamoten Abel Andersson

114 119

Bilagor. A. Förslag till ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) B. Landsbygdens bostäder. Råd och anvisningar rörande bostads anordnande och skötsel C. Form. A D. P. M. angående yttranden avgivna i anledning av form. A ... E. Instruktion för bostadsinspektrisen inom Malmöhus län, antagen 1918 F. 1932 års förslag till instruktion för bostadskonsulent i Stockholms län G. Medicinalstyrelsens förslag till kungörelse angående statsbidrag till distriktsvård H. Åtgärder till förbättring av bostadsförhållandena på lands bygden i vissa främmande länder

121 128 143 144 156 157 158 167

Statens offentliga utredningar 1933 Systematisk

förteckning:

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förberedande utkast till strafflag. Brott mot politiska rättigheter. Brott mot allmän ordning och frid. [C] Betänkande med förslag till organisation av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar. 11 Utredning ang. ordningen för Btadsdomårtjänstemas tillsättande och om allmänna bestämmelser rörande radbusrätternas rekrytering. [81] Utredning ang. tredje nians rätt till neutralitet i arbetskontiikter ocb därmed sammanhängande spörsmål. [36_ Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Utredning och förslag rörande grunder och förfaringssätt för dyrortsgrupperingsarbetet ävensom rörande i samband därmed stående frågor. 121] Betänkande ang. gottgörelse åt statsverket och de sportelberättigade. i händelse av mteckningsförnyelsemaa avskaffande m. m. [24]

Kast egendom. .lordbruk med binäringar. Jordbruksutredningena betänkanden. 9. Betänkande ang produktions- och avsättningsförhållandena för slaktdjur samt kött och fläsk. ^12 Berättelse över Statens spannmålsnämuds verksamhet ni. m. t.nder år 1932. [17] Betänkande med' förslag ang. ändrade bestämmelser om mjölkavgifters upptagande och användning. IS Betänkande rörande ändrade grunder för utarrendering av kronojord. [82] Sociala jordutredningens betänkande med förslag till åtgärder för att främja komplettering av ofullständiga jordbruk. [33] Vattenvägen. Skogsbruk. Itergsbruk. Betänkande med förslag ang. åtgärder för ett bättre utnyttjande av landets skogstillgångar. [21 Industri.

Kommunal förval tiling. Yttrande ocb förslag ang. revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse i Stockholm m. ni. ^28 Förslag till vissa ändringar i kungl. byggnadsstyrelsens normalförslag till byggnadsordningar m. m. [28]

Handel ocii sjöfart. Koin mun i kntions väsen.

Statens ocii kommunernas ii nans viisen. Skatteutjämningsberedningen 2. [8] Skatteutjämningsberedniugen 3. \i) Utredning och förslag ang. importmpnopol pä kaffe. [16] Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden enligt beredningsnänmdrrnas förslag vid 1933 års'allmänna fastighetstaxering. [10] Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser ang. förbättrad deklarationskontroll och till förstärkt taxeringsorganisation m. m. [27]

Betänkande med förslag ang. varningsmärken och säkerhetsanordningar vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg m. IU. [7, Betänkande med förslag till lag om rätt att med motorfordon befara enskild Väg m. m. 9 Betänkande ang. statsinlösen av Ostkustbanan och Uppsala—Gävle järnväg. 13 Automatisering av telefonnätet på Sveriges landsbygd. IG Hank-, kredit- ocii penniiigviiseii. Utredning och förslag rörande rätt för sparbankerna och postsparbanken att anlita ombud m. m. [30]

1'oliti. Försäkrings väsen.

Socialpolitik. Undersökning rörande l •IM t av en utvidgning av bostadsttéd förblinda bostadspolitiska statistiken jämte '• isfrågor. 14 Utredning rörande kostnaderna för vissa genom statens eten i jämförelse med arbetslöshetskommission utförda arbete kostnaderna för motsvarande i annan rdning utförda arbeten m. m. [20] Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2 Bilagor, band 1. Konjunkturspridningen. [29] Hälso- oeli sjukvård. Förslag till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller av annan rubbning av själsverksamheten lidande personer. 22 Betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan, anordnande av bostadsinspektion på landsbygden m. m. 37 A11 ni ii ii t näringsväsen. Betänkande beträffande vattenfallsstyrelsens taxor för elektrisk kraft till abonnenter på landsbygden. [8] Betänkande ang. ordnandet av avsättiiingsförhallandena för inom riket tillverkad sprit m. ni. 25

Kyrkovalen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Utredning och förslag rörande åtgärder för beredande av ökade möjligheter att indraga lärartjänster vid folkskoleväsendet. [5| Betänkande ' och förslag rörande det akademiska befordringsväsendet och prokanslersinstitutionen. [10] Betänkande om förbättrad utbildning : stadsplanekonst jämte vad därmed äger sammanhang. [26] Betänkande med förslag rörande organisationen av högre lärarinneseminariet ocb därmed sammanhängande frågor. [84]

Försvarsväsen. Utrikes ärenden. Internationell rätt. Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rättsförhållanden.^. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge ang. konkurs, m. m. [1] Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rättsförhållanden. 5. Förslag till konvention mellan Sverige Danmark, Finland. Island och Norge om arv, testament* ocb boutredning, ni. ni. '86]

Stockholm 1933. K. L. Beckmans JJoktr. 2 33 5 83