SOU

Utlåtanden över utredningen angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter m. m.

Beteckning: SOU 1934:10
Typ: SOU

Hänvisat till av

Förarbeten

SOU 1975:1: Demokrati på arbetsplatsen, avsnitt 212

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

t. A STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 19"34:10 SOCIALDEPARTEMENTET

UTLÅTANDEN ÖVER

UTREDNINGEN ANGÅENDE TREDJE MANS RÄTT TILL NEUTRALITET I ARBETSKONFLIKTER M. M.

S T O C K H O L M 19

3 4

Statens offentliga utredningar 1934 K r o n o l o g i s k

1. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 2. Finanspolitikens ekonomiska verkningar. Av G. Myrdal. Norstedt, xij, 279 s. S. 2. 'Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 3. Löneutvecklingen och arbetslösbeten. Av A. Johansson. Norstedt, vj, 1G2 s. 1 bil. S. 3. 1933 ars teatemtrednings betänkande. Bel 1. Be fasta statsunderstödda teatrarna. Norstedt. 1G4 s. E. 4. Betänkande med utredning och förslag rörande organisationen av försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens område. Kihlström. 198 s. Jo. 5. Betänkande med förslag angående frågan om lämpliga åtgärder till skydd för sjömän vid besök i utländska ha°mnar. Idun. 208 s. H.

f ö r t e c k n i n g

6. Utredning med förslag om åtgärder för åstadkommande av billiga egnahemsbyggnader. Lindström. 50 s. J o . 7; Betänkande i fråga om inrättande av ett icistitnt f ö l medellång och långfristig kreditgivning åt företag inorui näringslivet. Marcus. 54 s. Fl. 8. Betänkande med förslag till sjöarbetstidslag. Norstedt. 130 s. H. 9. Medicinalstyrelsens förslag till nya författningsbestämmelser angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor m. m. Marcus. 66 s. B. 10. Utlåtanden över utredningen angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter m. m. Norstedt. 214 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebok stäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruks departementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgiva utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1934:10

SOCIALDEPARTEMENTET

UTLÅTANDEN ÖVER

UTREDNINGEN ANGÅENDE TREDJE MANS RÄTT TILL NEUTRALITET I ARBETSKONFLIKTER M. M.

STOCKHOLM 1934 KTJNGIi. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER

Den 30 november 1933 avgav professorn Ragnar Bergendal utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål (statens offentliga utredningar 1933: 36). över utredningen hava utlåtanden avgivits av de myndigheter och organisationer, som angivas i registret å nästa sida. Följande organisationer, som beretts tillfälle att avgiva utlåtanden, hava ej begagnat sig därav, nämligen Svenska frisörföreningen, Målarmästarnas riksförening i Sverige, Restaurangernas arbetsgivareförening, Sveriges skrädderiarbetsgivares centralförening och Sveriges lokomotivmannaförbund.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Centrala myndigheter Socialstyrelsen Sociala rådet Arbetsdomstolens ordförande Generalpoststyrelsen Telegrafstyrelsen Järnvägsstyrelsen Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Vattenfallsstyrelsen Domänstyrelsen Av kommerskollegium infordrade yttranden Stockholms handelskammare Östergötlands och Södermanlands handelskammare Smålands och Blekinge handelskammare Gotlands handelskammare Skånes handelskammare Handelskammaren i Göteborg Västergötlands och norra Hallands handelskammare Handelskammaren i Karlstad Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län Handelskammaren i Gävle Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare Sveriges köpmannaförbund Kooperativa förbundet Sveriges industriförbund Kommerskollegium Sveriges hantverksorganisation

5 5 12 18 33 34 36 38 39 40 40 40 42 43 45 46 48 49 52 53 54 56 57 58 61 65 70 73

Länsstyrelserna överstäthållar ämbetet Länsstyrelsen i Stockholms län » » Uppsala län » » Södermanlands län » » Östergötlands län » » Jönköpings län Landsfogden i Kronobergs län

78 78 82 83 84 85 86 89

4 Innehållsförteckning. Länsstyrelsen i Kronobergs län » » Kalmar län » » Gotlands län j> » Blekinge län Landsfogden i Kristianstads län Länsstyrelsen i Kristianstads län » > Malmöhus län » » Hallands län Polismyndigheter i Göteborg T. f. förste polisintendenten Biträdande polisintendenten Poliskammaren Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län » > Älvsborgs län » » Skaraborgs län » i Värmlands län » » Örebro län » i Västmanlands län » » Kopparbergs län » > Gävleborgs län » » Västernorrlands län » » Jämtlands län » i Västerbottens län » » Norrbottens län

Arbetsgivar- och arbetarorganisationer m. fl Svenska arbetsgivareföreningen . . , . , . . „ . „ . . . , Sveriges bageriidkareförening Sveriges bleck- och plåtslagaremästareförbund . . .. , Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund Svenska lantarbetsgivarnes centralförening Sveriges redareförening .. . Svenska tidningsutgivaref'öreningen och dess arbetsgivaresektion Sveriges droskbilägares riksförbund Sveriges fastighetsägareförbund , Landsorganisationen i Sverige Riksförbundet för affärsanställda De anställdas centralorganisation Sveriges arbetsledareförbund Sveriges gjutmästareförbund Svenska journalistföreningen Svenska kontoristföreningarnas förbund

Sid. 91 92 93 95 99 99 100 101 104 ' . . 104 104 105 105 108 109 111 112 113 115 117 120 121 122 125 128 128 158 158 158 159 163 167 170 171 174 193 194 197 206 208 211

C E N T R A L A

M Y N D I G H E T E R .

S o cialstyr elsen. Genom remiss den 20 december 1933 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen att avgiva utlåtande över ett av professorn Ragnar Bergendal den 30 november 1933 avgivet betänkande med utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål. I anledning härav får styrelsen — med överlämnande av avskrift av protokoll vid sammanträde den 12 februari 1934 med sociala rådets sektion för arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet — anföra följande. I samband med motioner vid 1921, 1929 och 1931 års riksdagar har styrelsen tidigare haft tillfälle yttra sig rörande de frågor, som avhandlas i professor Bergendals nu föreliggande betänkande. I utlåtande över motionen år 1921, vars yrkande gick ut på dels utredning angående användande av avtalsstridiga eller samhällsvådliga blockader i arbetstvister, dels utarbetande av de lagförslag, vartill utredningen kunde föranleda, uttalade styrelsen den uppfattningen, att lagstiftning angående fackorganisationers och avtals rättsliga ställning måste anses utgöra grundvalen för lagstiftningsåtgärder till förhindrande av samhällsfarliga arbetsnedläggelser samt att förutsättningar för ett dylikt omfattande lagstiftningsförsök icke syntes föreligga. Vid sådant förhållande förefunnes, enligt styrelsens mening, ej heller utsikter för genomförande på lagstiftningens väg av några allmänt verkande åtgärder emot användandet av avtalsstridiga eller samhällsvådliga blockader i arbetstvister. Styrelsen ansåge det nämligen vara uppenbart, att lagstiftning i detta avseende icke kunde genomföras fristående utan samband med en förenings- och avtalslagstiftning. Styrelsen förordade emellertid en utredning i ämnet, särskilt med hänsyn till de många s. k. hemliga och okynnesblockader, stundom i samband med rena utpressningsförsök m. m., som förekommit. E n sådan utredning vore nämligen ägnad att närmare belysa hithörande förhållanden och bereda den allmänna opinionen tillfälle att bedöma, i vad mån blockaderna kunde betraktas som lojala eller illojala vapen i arbetsstriderna. Med anledning av motionerna år 1929, som åsyftade lagstiftningsåtgärder för tryggande av tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikt, avgav styrelsen utlåtande den 20 februari 1929 och yttrade bland annat, att användandet under arbetskonflikter av stridsåtgärder emot tredje man otvivelaktigt torde vara att beteckna såsom en kränkning av det förhållande av fred och hänsyn, som borde råda samhällsmedlemmarna emellan. Med den utveckling, det fackliga organisationsväsendet nått, kunde också dylika kränkningar få en be-

6 Socialstyrelsen.

tydande omfattning och skärpa. För den stora allmänheten, som genom ifrågavarande stridsåtgärder hindrades från att begagna lämpliga eller kanske nära nog oersättliga möjligheter till inköp, förtäring eller samfärdsel, måste dessa åtgärder givetvis i många fall förefalla mycket besvärande och förargelseväckande. Det vore sålunda väl begripligt, att man å många håll ansåge sig ha grundad anledning påkalla statens ingripande till skydd för tredje mans neutralitet i arbetstvister. Styrelsen ifrågasatte emellertid, huruvida nämnda stridsåtgärder lämpligen kunde och borde göras till föremål för särskild lagstiftning, oberoende av övriga, mer betydelsefulla problem på området. Därjämte uttalade styrelsen en viss tvekan i fråga om effektiviteten av en dylik lagstiftning. Slutligen ifrågasatte styrelsen, om icke en förbättrad sammanslutning jämte ökat inbördes stöd inom de grupper av näringsidkare, som särskilt vore utsatta för ifrågavarande övergrepp, skulle vara ägnade att i avsevärd mån tillgodose motionärernas syfte. över 1931 års motioner om värnande av arbets- och näringsfriheten såväl som enskild självbestämningsrätt i övrigt mot övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationerna avgav styrelsen utlåtande den 13 mars 1931. Styrelsen framhöll därvid bland annat, att medborgarnas handlingsfrihet i fråga om anslutning eller icke till de fackliga organisationerna lidit mycket intrång, och att medlemmarna av dessa organisationer ej sällan torde i solidaritetens namn nödgats till göranden eller låtanden, som de ogillade. Särskilt stötande hade dessa tendenser verkat, då deras tillämpning, såsom stundom inträffat, utsträckts till att drabba »tredje man», d. v. s. personer eller företag, som stode utanför organisationernas egentliga intressesfär. Vidare anförde styrelsen, att med organisationsväsendets ökade utbredning antalet personer och företag, som blivit utsatta för organisationernas tvångsåtgärder, förklarligt nog ökats och att på grund av nämnda förhållande även de vidtagna åtgärderna blivit mer ödesdigra för de därav drabbade. Den starka maktökningen hade väl också på sina håll i viss mån frestat till godtycke och maktmissbruk. Styrelsen framhöll även, att staten ej gärna i längden kunde förhålla sig passiv gentemot det fackliga organisationsväsendet och sättet för dess uppträdande. Styrelsen ansåge för sin del skäl förefinnas för statsmakternas ingripande till åvägabringande av viss reglering av de fackliga organisationernas stridsmetoder, även om styrelsen hölle före, att åstadkommandet av en tillfredsställande dylik reglering och ännu mer dess effektiva tillämpning sannolikt skulle komma att möta stora svårigheter. Enligt styrelsens mening borde ifrågavarande reglering i överensstämmelse med motionens syfte avse ej blott kränkning av tredje mans neutralitet utan överhuvud taget alla missförhållanden i samband med fackorganisationernas kampmetoder, för såvitt de ej kunde beivras genom redan förefintliga bestämmelser i strafflagen eller i lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol. Det synes socialstyrelsen alltjämt med fog kunna ifrågasättas, huruvida det må anses lämpligt och ur rättslig synpunkt tillfredsställande att ur sitt allmänna sammanhang utbryta de frågor, som omfattas av det nu föreliggande förslaget. Naturligare och riktigare vore väl att behandla dem inom ramen av

Socialstyrelsen.

en lagstiftning, som åsyftade att reglera hela avtals- och föreningsrätten och i samband därmed de fackliga organisationernas stridsåtgärder. Bärande skäl lära emellertid å andra sidan föreligga för ett genomförande snarast möjligt av en fristående lagstiftning på området, begränsad i huvudsak till neutral tredje man enligt den sakkunniges förslag. Det må härvid till en början framhållas, att otillbörliga stridsmetoder, om ock alltid förkastliga, framstå i en särskilt osympatisk dager, när de rikta sig mot någon, som vill stå helt utanför konflikten. Det är därför helt naturligt, om man i främsta rummet reagerat mot angrepp på tredje mans neutralitet. Härtill bidrager givetvis, att det i dylika fall i allmänhet torde vara fråga om enskilda individer, vilka ej kunna stödja sig på någon organisation utan äro mer eller mindre försvarslösa. Det kan ej förnekas, att missförhållanden i berörda avseende av mer eller mindre allvarlig natur förekommit och alltjämt förekomma. Erfarenheten lärer också ha utvisat, att övergreppen mot utomstående enskilda medborgare genom blockad eller liknande stridsåtgärd ej kunnat tillbakahållas eller förhindras enbart genom organisationernas ingripande eller genom de maktmedel, som enligt nu gällande lagstiftning stå myndigheterna till buds. Den, som icke tillhör någon av de i en arbetstvist eller annan ekonomisk tvist stridande parterna och som önskar upprätthålla neutralitet i förhållande till samtliga i tvisten invecklade parter, bör emellertid med fog kunna göra anspråk på samhällets skydd mot tvång att ställa sig på någon parts sida. Det synes även rimligt, att skydd beredes den enskilde medborgaren mot påtryckning och förföljelse på grund av den ställning, han intagit vid en föregående konflikt. Därjämte bör det stå en var fritt att tillhöra eller icke tillhöra en organisation av arbetsgivare eller arbetare. I motsats till vad fallet är i de flesta andra kulturländer innefattar lagstiftningen i Sverige •— bortsett från lagen om kollektivavtal och 15 kap. 22 § strafflagen samt strafflagens allmänna bestämmelser om ansvar för förargelseväckande beteende, rättsstridigt tvång, ärekränkning och misshandel — icke några stadganden till stöd för tredje mans anspråk på frihet och skydd i ovannämnda hänseenden. Kravet på genomförandet av% ett effektivt rättsskydd åtminstone för neutral tredje man torde också få anses i alltmer utpräglad grad uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet. De rådande missförhållandena ha i mycket vida kretsar framkallat en inställning, som kan komma att gå ut över hela organisationsväsendet, varför det synes ligga i dettas eget intresse, att dessa missförhållanden undanröjas. Även om man, särskilt på arbetarhåll, synes ha betänkligheter mot vissa punkter i det föreliggande förslaget, lärer man dock kunna förvänta en tämligen allmän anslutning till dess huvudprinciper. En utvidgning av detsamma, om ock ur rättslig synpunkt befogad, skulle säkerligen icke för närvarande — och i allt fall icke utan en omfattande utredning —• låta sig genomföra. Med hänsyn härtill anser sig styrelsen, trots sina i föregående yttranden anförda betänkligheter, icke böra motsätta sig, att en partiell reform på området redan nu kommer till stånd i avvaktan på en rationell och enhetlig reglering i lagstiftningsväg av hithörande förhållanden i deras helhet.

8 Socialstyrelsen.

Beträffande det remitterade förslaget har socialstyrelsen funnit anledning framhålla följande. Såvitt av betänkandet framgår, synes det faktiska material, över vilket den sakkunnige förfogat, knappast hava varit så rikhaltigt och väl dokumenterat, som önskvärt varit. Under sådana förhållanden möter det givetvis svårigheter att bedöma, huru långt en blivande lagstiftning bör sträcka sig. Detta manar till att man icke bör giva lagen större räckvidd än som finnes påtagligen erforderligt. Den sakkunnige har icke begränsat lagstiftningen till att avse stridsåtgärder i samband med egentliga arbetskonflikter utan har ansett rättsskyddet böra gälla vid ekonomiska tvister, d. s. v. tvister för tillgodoseende av ekonomiska syften överhuvud taget. Ur social synpunkt framträda härvid särskilt de under den senare tiden förekommande kollektiva hyrestvisterna. Ehuru stridsåtgärder, som icke äga samband med arbetskonflikter, ej så ofta komma till synes, torde det även enligt styrelsens åsikt vara riktigt att icke låta lagstiftningen hänföra sig endast till sådana konflikter. Ej heller lärer det stå i samklang med vare sig individens självbestämmanderätt eller neutralitets rätten i konflikter, att någon skulle kunna tvingas tillhöra viss organisation. Det må i detta sammanhang erinras, att rättsskydd av här berörd art redan i viss utsträckning förefinnes, nämligen för såvitt en stridsåtgärd står i strid mot kollektivavtalsuppgörelse. Då t. ex. vid slutande av kollektivavtal överenskommits, att inga trakasserier eller repressalier få äga rum, men »prickningar» vidtagits mot personer, som under den föregående konflikten utfört arbete, har detta förfaringssätt av arbetsdomstolen förklarats olovligt och åtgärden måst upphävas. Även försök från arbetarsidan att tvinga personer in i organisation ha av arbetsdomstolen i vissa fall befunnits strida mot den arbetsgivaren avtalsenligt tillkommande rätten att använda arbetare, oavsett om de äro organiserade eller ej, och dömts olagliga samt även åtminstone i ett fall, där skadestånd begärts, föranlett sådant. Den ifrågasatta lagen åsyftar att lämna visst rättsskydd även efter det den ekonomiska tvist, till vilken man hänför sig i det särskilda fallet, är avslutad. Jämväl med hänsyn till framtida ekonomiska tvister skulle ett rättsskydd finnas, nämligen skydd mot organisationstvång. Styrelsen har icke förbisett det i viss mån oegentliga däruti, att en lagstiftning, för vilken syftet i främsta rummet är att skydda den utomstående, tredje man, i så väsentlig grad som den sakkunnige avsett, skulle bereda skydd även åt parter eller rättare åt sådana, som icke kunna falla under beteckningen »tredje man». Det torde nämligen knappast vara riktigt att tala om tredje man i fall, då det ej finnes två parter, som tvista. I den sakkunniges lagutkast 1 § andra stycket 2) och 3) lärer det sålunda icke vaTa fråga om tredje man i egentlig mening. Emellertid synes det rättvist, att den, som under en konflikt intagit ställning såsom part eller oneutral, efter konfliktens upphörande får tillgodonjuta samma skydd som »tredje man». En lagstiftning, enligt vilken exempelvis före detta strejk- eller blockadbrytare skulle

Socialstyrelsen.

ställas utom lagens skydd, torde ej kunna anses förenlig med det allmänna rättsmedvetandet. Från förbudet mot stridsåtgärder mot tredje man under pågående arbetskonflikt har den sakkunnige i lagutkastets 1 § andra stycket 1) undantagit uppsägning av kollektivavtal ävensom s. k. sympatilockouter och sympatistrejker samt arbetsblockader, vilka sistnämnda normalt bruka åtfölja dylika arbetsinställelser. Även om behörigheten av stridsåtgärder mot själva parterna i en konflikt sedermera kommer att göras till föremål för reglering, lärer det få anses riktigt att, såsom den sakkunnige föreslagit, redan i den nu föreliggande begränsade lagstiftningen göra ovannämnda undantag för vissa sympatiaktioner. En arbetsblockad företagen såsom en säraktion gentemot neutral tredje man är enligt lagutkastet förbjuden. Om en arbetsinställelse anordnas mot honom samtidigt med arbetsblockaden, bleve emellertid blockaden tillåten. Farhågor ha yppats, att detta kunde verka oförmånligt med hänsyn till arbetsfreden, i det att arbetsinställelser i form av sympatiaktioner komme att vidtagas i stället för arbetsblockader. Enligt styrelsens mening torde emellertid dessa farhågor näppeligen komma att besannas. E n arbetsinställelse är för angriparen av mycket större ekonomisk betydelse än en blockad och kan medföra avsevärda förluster och uppoffringar. Man kan därför utgå från att arbetsinställelser, om de icke ha sin grund i rent okynne, i här berörda fall endast undantagsvis skola tillgripas. Vad som vid den blivande lagstiftningen synes komma att bereda de största svårigheterna är frågan, i vad mån rättsskydd bör förvägras den, som icke iakttagit neutralitet i förhållande till någon av de tvistande parterna. Då det gäller att beivra stridsåtgärder, som ägt rum utan samband med en pågående tvist, d. v. s. efter tvistens upphörande eller i syfte att utöva organisationstvång, är neutralitetsfrågan icke att tillmäta någon betydelse. Det är endast beträffande oneutral verksamhet under det tvist pågår, som den sakkunnige ifrågasatt, att den oneutrale skulle undandragas det speciella rättsskydd, som i förslaget avses. Även enligt styrelsens mening bör den, som lämnar understöd åt den ena parten i en pågående tvist, betraktas såsom oneutral och icke åtnjuta sådant rättsskydd mot stridsåtgärder. A t t döma av de exempel, den sakkunnige andragit, synes det vara förenat med betydande svårigheter att i praktiken avgöra, huruvida ett handlingssätt skall anses innebära neutralitetsbrott eller icke. Enligt betänkandet skulle såsom oneutralt anses allenast ett sådant sätt för verksamhetens bedrivande under konflikten, som innebär en omläggning i jämförelse med de föregående fredsförhållandena. Brytande av blockad anses, då fråga är om avsättningsblockad, icke i och för sig utgöra ett brott mot neutraliteten. Man är alltså berättigad till skydd, även om man negligerar en uppmaning att icke göra inköp hos vissa handlande. Beträffande blockad av arbetsplatser eller arbetskraft anses däremot förhållandet böra bedömas annorlunda. Neutraliteten anses sålunda kränkt, om en arbetare antager nytt arbete såsom strejkbrytare (men icke om han kvarstannar i en anställning) eller om en arbetsgivare an-

10 Socialstyrelsen.

under tid, då han vore ställd under åtal för en förseelse, fortsatte samma förseelse, skulle, när han därtill bleve lagligen förvunnen, straffas för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits. Herr Hansson: En lagstiftning i enlighet med förslaget skulle innebära en otillbörlig premiering av oorganiserade arbetare. Därest en strejk uppstode vid ett företag, skulle de vid företaget anställda arbetare, som oberoende av strejken fortsatte att arbeta, betraktas såsom neutrala och sålunda åtnjuta ett särskilt skydd med stöd av en sådan lagstiftning. Däremot skulle de arbetare, som i anledning av strejkpåbudet nedlade arbetet, intaga partställning. Efter konfliktens upphörande skulle emellertid de oorganiserade arbetarna i enlighet med den praxis, som uppstått, i regel komma i åtnjutande av samma lönevillkor, som de organiserade arbetarna genom strejken eventuellt lyckats erhålla, därest icke förbehåll i motsatt riktning träffats i kollektivavtalet. Denna grundsats hade nämligen fastslagits i ett av arbetsdomstolen under år 1932 avkunnat utslag. Vidare skulle sådana arbetare, som efter en konflikts inträde toge anställning vid ett blockerat företag och på grund härav intoge partställning, efter konfliktens upphörande betraktas såsom tredje man. Det vore övermänskligt att övertyga arbetarna om det rättvisa i en sådan reglering av dessa frågor. Herr Bergsten upplyste, i anledning av vad herr Hansson anfört beträffande arbetsdomstolens berörda utslag, att de oorganiserade arbetarna själva ej ägde rätt att påkalla tillämpning av kollektivavtalets bestämmelser. Herr Wistrand: På arbetarhåll hyste man nog den uppfattningen, att bestämd skillnad förelåge mellan å ena sidan de arbetare, som vid konfliktens utbrott vore anställda vid företaget och oberoende av strejken fortsatte att arbeta, och å andra sidan de arbetare, som under konflikten toge anställning vid företaget. Det kunde emellertid med fog ifrågasättas, om icke jämväl sistnämnda arbetare borde anses såsom neutrala och sålunda komma i åtnjutande av samma skydd som tredje man. Herr Hansson: Det funnes en kategori av anställda, som vid arbetskonflikter intoge en mellanställning, nämligen arbetsledarna. Arbetsgivaren föreställde sig i allmänhet, att dessa skulle vara så att säga arbetsgivarnas förtroendemän. Arbetsledarna själva hade vid flera tillfällen uttalat en önskan att kunna vara neutrala vid arbetskonflikter. I sina med arbetsledarna träffade avtal kunde arbetsgivarna med tanke på framtida konflikter intaga en bestämmelse, varigenom arbetsledarna förbundo sig att utföra allt det arbete, som kunde bliva dem förelagt. Till skydd för- deras neutralitet vid arbetstvister borde en lagstiftning innehålla ett stadgande, som förklarade, att därest en avtalsbestämmelse med nyssnämnda innehåll träffats mellan arbetsgivare och arbetsledare, en sådan bestämmelse vore ogiltig. Herr Wistrand: Det vore sällsynt, att arbetsledarna blevo beordrade att utföra sådana arbeten, varpå herr Hansson syftat. Frågan om innehållet i privaträttsliga avtal vore av den vidd, att den knappast kunde upptagas till behandling i detta sammanhang. Herr Hansson: Enligt 2 § skulle straffansvar drabba den, som verkställde 2—340762

Arbetsdomstolens

ordförande.

uppsägning av avtal, därom skriftlig handling upprättats i fall, där uppsägningen honom veterligen vore att hänföra till stridsåtgärd mot tredje man, varemot en uppsägning av ett muntligt avtal under enahanda förhållanden icke skulle föranleda straffansvar. Det vore lämpligare om bestämmelsen kunde ändras därhän, att ifrågavarande bestämmelse komme att gälla såväl muntliga som skriftliga avtal. Herr Wistrand: Jämväl ur arbetsgivarsynpunkt vore sistberörda bestämmelse föga lämplig, i det att en arbetare utan påföljd kunde systematiskt uppsäga sina muntliga anställningsavtal, och därigenom maskerat framkalla ett strejktillstånd (avfolkning), då förutsättningarna för straffbarhet vid öppen konflikt vore uppfyllda. Reglerna i 4 § om skadeståndets utdömande vore ej heller lyckliga. Då skadeståndsskyldighet ej kunde åläggas flera solidariskt, bleve den kränktes möjlighet att utfå hela det skadestånd, vartill han kunde vara berättigad, i många fall tämligen illusorisk. Herr Hansson: Skadeståndsbestämmelserna i lagutkastet hade utformats på ungefär samma sätt som motsvarande bestämmelser i lagen om kollektivavtal. I propositionen rörande nämnda lag hade Kungl. Maj:t föreslagit, att skadeståndsskyldigheten skulle utdömas solidariskt, men riksdagen hade reglerat denna fråga annorledes. De av den sakkunnige föreslagna ändringarna av strafflagen och tryckfrihetsförordningen vore betänkliga. Därest en blockadvakt bure sig illa åt, funnes möjlighet att medelst nu gällande lagstiftning inskrida emot honom. Härefter framförde herr ordföranden sitt tack till de närvarande för deras inlägg i diskussionen samt förklarade överläggningarna avslutade. Vid protokollet: Gunnar

Berglund.

Justerat: Karl

Wistrand.

Sigfrid

Hansson.

Arbetsdomstolens ordförande. Genom nådig remiss den 20 december 1933 har Eders Kungl. Maj:t överlämnat till arbetsdomstolens ordförande att avgiva underdånigt utlåtande rörande en av professorn Ragnar Bergendal såsom i socialdepartementet tillkallad sakkunnig den 30 november 1933 avgiven utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål. När jag till åtlydnad härav nu går att yttra mig, vill jag förutskicka, att jag i huvudsak kommer att uppehålla mig vid förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, ehuru det framlagda lagutkastet avser även andra ekonomiska områden. Förhållandena på arbetsmarknaden, karakteriserade särskilt av arbetarrörelsens starka frammarsch, hava i huvudsak fått utveckla sig utan någon av

Arbetsdomstolens

ordförande.

lagstiftningen uppställd reglering. I viss mån kan detta hava varit fördelaktigt, i det att man kan förutsätta, att om en mera genomgripande lagstiftning tillkommit på ett tidigt stadium, densamma kanske fått ett sådant innehåll, att den i vissa avseenden skulle kommit att hindra en både nödvändig och nyttig utveckling. Ä andra sidan har denna fria utveckling otvivelaktigt medfört bland annat utväxter och missbruk, som varit ägnade att stöta det allmänna rättsmedvetandet. För närvarande torde man våga påstå, att samhällslivet lider av de ovissa rättsförhållandena på arbetsområdet till den grad, att ett ingripande genom lagstiftningen är ofrånkomligt. I vilken utsträckning och på vilka områden lagstiftning bör komma till stånd är dock föremål för skilda meningar. Den sakkunnige har i överensstämmelse med de för honom givna direktiven upptagit allenast frågan om skydd för tredje man mot ekonomiska stridsåtgärder i anledning av ekonomiska tvister. Gränsen mellan part och tredje man är emellertid svår att draga, och den sakkunnige har därför medtagit vissa fall, där den, som skall skyddas, närmast bör betraktas såsom part. Det i den sakkunniges lagutkast behandlade området torde visserligen, statistiskt sett, omfatta de flesta fall, där ett skydd mot ekonomiska stridsåtgärder kan komma i fråga, men enligt min mening är det att beklaga, att icke hela det stora problemkomplexet blivit föremål för undersökning och diskussion på en gång. Särskilt sammanhänga vissa nu icke behandlade frågor om parts ställning synnerligen intimt med spörsmålet om tredjemansskyddet. J a g är också benägen anse, att sambandet med 1928 års lagstiftning om kollektivavtal icke beaktats i erforderlig utsträckning. Även i ett annat avseende är det enligt min mening en brist, att den sakkunniges uppdrag icke varit mera omfattande. Lagutkastet berör nämligen endast stridsåtgärder på grund av ekonomiska tvister, ehuru ur synpunkten av den allmänna rättssäkerheten ett skydd torde vara påkallat även i andra fall. Det skydd, som lagutkastet vill skänka, vinnes enligt detta genom kriminalisering av uppmaning till stridsåtgärd. Man kan emellertid sätta i fråga, huruvida icke vid en mera uttömmande behandling av problemen dessa rätteligen böra angripas från flera sidor. Man torde möjligen i vissa fall kunna lättare nå målet genom tvångsregler i kollektivavtalslagen eller av föreningsrättsligt innehåll. Saknaden av föreningsrättslig lagstiftning har för övrigt länge varit synnerligen kännbar. Efter dessa allmänna anmärkningar kommer jag att i det följande framhålla några speciella synpunkter, därvid jag med hänsyn till det förut angivna inbördes sammanhanget mellan frågorna ansett, att jag icke bör inskränka mig allenast till det framlagda lagutkastet.

I. Stridsåtgärder när kollektivavtal finnes. I 4 § av lagen om kollektivavtal uppräknas de fall, i vilka parter, som inbördes äro bundna av kollektivavtal, icke må företaga stridsåtgärder. De viktigaste reglerna äro dels att tvist om kollektivavtalets giltighet, bestånd och

Telegrafstyrelsen. Genom remiss den 20 december 1933 har telegrafstyrelsen anmodats avgiva yttrande rörande den inom socialdepartementet verkställda utredningen angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål. I anledning härav får styrelsen anföra följande. Telegrafstyrelsen vill för sin del tillstyrka, att en lagstiftning rörande tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter kommer till stånd och har intet att erinra emot, att denna rätt till neutralitet utvidgas att gälla ekonomiska konflikter i allmänhet, även om härigenom en redan förut komplicerad fråga blir än mer invecklad. En lagstiftning i föreslagen riktning ger anledning förmoda, att större stabilitet och trygghet på arbetsmarknaden skall vinnas. Det vill synas, som om den sakkunnige varken i utredningen eller i utkastet till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder kommit att ägna

Telegrafstyrelsen.

full uppmärksamhet åt de icke sällan förekommande konflikter, då den ena parten, arbetsgivaren, företräder ett allmänt intresse, såsom fallet är vid kommunikationsverken samt vid vissa andra statliga och kommunala företag. Även om vid dylik verksamhet arbetets behöriga gång i viss utsträckning är tryggad genom att personer i tjänstemannaställning finnas att tillgå och genom att kollektivavtal upprättats med arbetare, förekomma dock öppna konflikter särskilt mellan avtalstiderna. Det vore givetvis önskligt att en sådan ordning infördes, att öppna konflikter icke finge förekomma vid dylika allmännyttiga företag. Denna fråga torde emellertid icke kunna vinna sin lösning i förevarande sammanhang. De allmännyttiga företagens ledningar lära alltså även i fortsättningen böra räkna med möjligheten av öppna konflikter, under vilka de hava att trygga verksamhetens uppehållande i den omfattning, varav allmänheten i vidaste bemärkelse kan vara betjänt. För detta ändamål kan det för en verksledning understundom bliva nödvändigt att under pågående arbetskonflikt anställa ny personal samt att beordra annan i företaget anställd personal till arbete, som mer eller mindre skiljer sig från det arbete, som den vanligen utför. Enligt den föreliggande utredningen bleve i det förstnämnda fallet den nyanställda personalen, som dock arbetar i samhällets eget intresse, skyldig till neutralitetsbrott och berövad det särskilda rättsskyddet för tredje man, så länge det oneutrala handlingssättet fortginge; i det senare fallet skulle verksledningen uppenbarligen riskera att göra sig själv skyldig till straffbar stridsåtgärd mot tredje man, därest den till arbetet beordrade personalen icke genom arbetsavtal eller eljest kunde anses skyldig utföra ifrågavarande arbete. Styrelsen förstår visserligen den ståndpunkt, som den sakkunnige intagit i denna fråga, men då samhället fordrar, att en viss verksamhet under alla förhållanden skall hållas i gång, och detta i vissa fall icke rimligen kan ske på annat sätt än genom anställande av arbetsvilliga eller genom vidtagande av annan nyss nämnd åtgärd, finner styrelsen det nödigt, att lagförslaget undergår sådan omarbetning, att dylika föranstaltanden vid allmännyttiga företag icke omöjliggöras. Vid bedömande av denna fråga får man icke bortse från den i visst hänseende försvårade ställning staten såsom arbetsgivare intager vid arbetskonflikter. Staten — och särskilt då kommunikationsverken, som handha bland annat de viktigaste av landets kommunikations- och transportmedel — är därvid praktiskt taget berövad ett av övriga arbetsgivares starkaste vapen, lockoutförfarandet, enär den icke för en mindre strids vinnande bör eller kan låta andra väsentliga delar av samhällsmaskineriet avstanna. Motpartens resurser äro däremot icke på liknande sätt reducerade. Den kan sätta in en strejk eller en blockad, där denna blir mest effektiv för omstridda syftens vinnande. Den kan utvidga striden eller lokalisera den till särskilt känsliga punkter, och den skulle också så mycket lättare kunna hålla en dylik strid öppen under lång tid, som arbetsgivarens möjligheter till motåtgärder genom föreliggande förslag avsevärt reducerats.

36 Järnvägsstyrelsen.

Telegrafstyrelsen får alltså hemställa, att vid det slutliga utformandet av förevarande förslag till lag med bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder de av styrelsen här ovan angivna synpunkterna måtte beaktas. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit generaldirektören greve Hamilton, byråcheferna Ljungqvist, Olson och Lundgren, föredragande, samt t. f. byråcheferna Hedén och Petri.)

Järnvägsstyrelsen. Genom remiss den 20 december 1933 har Kungl Maj:t anmodat järnvägsstyrelsen att före den 20 innevarande februari avgiva utlåtande över ett av professorn R. Bergendal på Kungl. Maj:ts uppdrag utarbetat förslag till lagstiftning för skyddande av tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter. Till åtlydnad härav får styrelsen anföra följande. Ehuru statens järnvägar hittills endast i förhållandevis ringa utsträckning varit inblandade i striderna på den allmänna arbetsmarknaden, samt de missförhållanden, vilka givit anledning till det föreliggande lagförslaget, förty blott i mindre grad gjort sig gällande inom styrelsens direkta verksamhetsområde, finner styrelsen det likväl uppenbart, att den utveckling och inriktning, arbetsstriderna på senare år tagit, gör en lagstiftning av det allmänna innehåll, det föreliggande förslaget innefattar, synnerligen påkallad. Enligt styrelsens mening måste nämligen ett verkligt skydd för personer, som stå utom en konflikt, icke blott vara ett billigt rättsanspråk utan även framstå som en nödvändighet, därest ej striderna på arbetsmarknaden skola utveckla sig till för samhällslugnet och den allmänna ordningen i högsta grad störande faktorer. Vad härefter angår förslagets detaljer har styrelsen ansett sig böra framhålla följande synpunkter: För en lagstiftning på förevarande område är det givetvis närmast två faktorer, som det gäller att noga fastställa, nämligen 1) vem, som är utomstående part, (tredje man) och 2) vilka åtgärder mot denne, som böra kriminaliseras. I förslaget till huvudlagstiftning ha dessa begrepp visserligen på sätt och vis fastslagits (i §§ 1 och 2), men har styrelsen icke kunnat undgå finna att det i vad angår § 1 skett på ett sätt, som synes lämna åtskilligt övrigt att önska i fråga om klarhet och överskådlighet. Vidare synes styrelsen begreppet tredje man, sådant det i lagförslaget fattas, vara väl snävt. Enligt detta är den, som intet haft med en konflikt att skaffa utan står helt utom från någondera sidan vidtagna åtgärder, icke inbegripen under tredje mans skydd. Den sakkunnige har erkänt, att häri är en brist, men som skäl åberopat, förutom att repressalier mot dylik person sällan förekomme, svårigheterna i avseende å bevisningen om vedergällningsuppsåt. Att av dessa skäl — vilkas hållbarhet såsom grund för lämnande av en hand-

Järnvägsstyrelsen.

ling, som sakligt sett bör kriminaliseras, utan straffsanktion även i och för sig synes styrelsen diskutabel — från skydd utesluta den kategori, som måhända i främsta rummet borde vara berättigad därtill, kan styrelsen dock ej finna riktigt. Anmärkas må också härvid, dels att det torde vara svårt vare sig att få utrett i vad mån övergrepp mot helt utomstående tredje man hittills förekommit eller att bedöma, i vad mån sådana övergrepp efter ett eventuellt införande av lagstiftning på området av nu föreslagna natur och omfattning kunna komma att äga rum, dels att bevisningssvårigheterna ju bli dens sak att överväga, som påkallar eller anställer åtal, dels ock att, därest begreppet tredje man begränsas på sätt den sakkunnige föreslagit, det kan befaras att vederbörande skola söka på allt sätt åtminstone i gränsfall från bevislighet undandraga sådana åtgärder, som flytta en person inom rättsskyddade området. Enligt styrelsens mening bör alltså rättsskyddet utsträckas till en var, mot vilken i vedergällningssyfte vidtages stridsåtgärd efter upphörande av arbetskonflikt eller annan ekonomisk tvist. E t t bevis på huru egendomligt den sakkunniges begränsning av begreppet tredje man skulle komma att verka är sista stycket av ovanberörda § 1. Enligt detta skall som stridsåtgärd mot tredje man ej räknas stridsåtgärd, som i anledning av pågående tvist riktas mot någon, som bispringer part eller annan, vilken ej själv är föremål för stridsåtgärd mot tredje man. Härav följer att om stridsåtgärd riktas mot någon, vilken bispringer den helt neutrale, så skulle — och detta på grund av direkt lagstadgande — sådan stridsåtgärd ej anses riktad mot tredje man och förty bli straffri. I detta sammanhang må vidare framhållas, att till rättsskyddad tredje man enligt styrelsens mening jämväl bör hänföras den, vilken i anledning av konflikt nödgas i egen regi utföra ett från början av honom på entreprenad utlämnat arbete, och detta oavsett om därigenom sker en förändring i vederbörandes vanliga verksamhet eller ej. För statens järnvägar skulle ett stadgande av denna innebörd vara av betydelse för tryggande av nödiga arbetens utförande vid detta samhällsviktiga företag även under pågående konflikt. Mot § 3 i huvudförslaget anser sig styrelsen böra anmärka att nedsättning av skadestånd i anledning av »skadans storlek» knappast synes stå i överensstämmelse med vanliga rättsgrundsatser. Beträffande den föreslagna nya § 16 i 11 kapitlet strafflagen har styrelsen intet annat att erinra än att det — icke minst med hänsyn till tidigare erfarenheter av de irritationsmoment, införande i allmänna strafflagen av specialstadgande, berörande de, sociala frågorna, medfört — vill synas styrelsen lämpligare att ifrågavarande paragraf ersattes med ett stadgande i speciallagen av innehåll att uppträdande av i den föreslagna paragrafen angiven art straffas enligt strafflagen 11 kapitlet 15 § i de fall, då gärningen ej med svårare straff än däri stadgas särskilt belagd är. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit generaldirektören Granholm och byråchefen Ruist.)

38 Väg- och

yttranden.

kriminaliserats innebär antingen ett tvingande eller försök till tvång mot annan att deltaga i stridsåtgärd mot tredje man eller ock ett hot mot tredje man om vidtagande av stridsåtgärd mot honom. Däremot skulle enligt motiven själva företagandet av eller deltagandet i stridsåtgärd mot tredje man i regel icke föranleda någon påföljd. Handelskammaren har icke velat ansluta sig till denna förslagets inställning i hela dess utsträckning. Man har ansett att andra åtgärder än hot mot tredje man eller försök att förmå någon att deltaga i stridsåtgärd böra i detta sammanhang kriminaliseras. Det anses icke vara riktigt att en enskild eller en sammanslutning må anses hava rätt att själv vidtaga resp. deltaga i hotet om stridsåtgärd mot tredje man i alla fall utom i det i andra punkten av första stycket särskilt undantagna. Handelskammaren vill därför hemställa att det grundligare undersökes, huruvida förslaget i denna del är fullt riktigt. Handelskammaren har vidare fäst sig vid, att i nämnda punkt kriminaliserats uppsägning endast av sådant avtal, som grundar sig på skriftlig handling. E t t godkännande av denna bestämmelses avfattning skulle föranleda åtskillig förändring av gällande praxis i fråga om formen för ingående av tjänsteavtal. E n närmare granskning av förslaget i denna del tillrådes därför. Mot förslaget om tillägg till vissa moment i tryckfrihetsförordningen har handelskammaren intet att erinra, likasom icke heller mot utkastet till lag om sådan ändring i 11 kap. 15 § strafflagen, att försök att å allmän plats förmå allmänheten till deltagande i stridsåtgärd mot tredje man föreslagits skola kriminaliseras. Enär förslaget betecknats såsom preliminärt, har handelskammaren icke ingått på formell granskning av detsamma. Gotlands handelskammare. I infordrat yttrande över en av professor Ragnar Bergendal avgiven utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål får Gotlands handelskammare anföra: En lagstiftning för tryggandet av tredje mans rätt till neutralitet i arbetstvister eller andra ekonomiska tvister synes under rådande förhållanden både påkallad och önskvärd från det allmännas synpunkt. Anspråket på samhällets skydd mot stridsåtgärder, som till följd av blockadoch bojkottsväsendets tilltagande utbredning i allt större omfattning vidtagas mot utom vederbörande organisationer stående, är fullt befogat, och lagbud avsedda att förekomma och stävja dessa stridsåtgärder måste hälsas med tillfredsställelse. Att stridsåtgärder, som icke omedelbart riktas mot tredje man, utan endast medelbart åstadkomma menliga verkningar för denne, måste lämnas å sido vid den företagna utredningen, samt att den begränsning med avseende å beskaffenheten av de åtgärder, genom vilka neutralitetskränkning kan äga rum, vidtagits till sådana stridsåtgärder, som medföra intrång i tredje mans rent ekonomiska intresse, men som icke hava karaktär av personligt övergrepp eller våld, torde på grunder, som av herr Bergendal anförts, vara fullt berättigat.

yttranden.

Handelskammaren finner sålunda önskvärt att professor Bergendals lagutkast snarast möjligt upphöjes till lag. Sveriges köpmannaförbund. Kungl. kommerskollegium har i skrivelse av den 22 december 1933 anmodat Sveriges köpmannaförbund att avgiva yttrande över en av professor Ragnar Bergendal enligt Kungl. Maj:ts beslut av den 22 november 1929 verkställd utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål. I anledning härav få vi vördsamt anföra följande. Sveriges köpmannaförbund har som bekant sedan länge ägnat det i utredningen berörda spörsmålet ett livligt intresse. Detta har givetvis främst sin grund i att just för de enskilda detaljhandlarna behovet av en lagstiftning, som giver tredje man skydd vid arbetskonflikter, sedan länge varit särskilt framträdande. Till utredningsmannen har sålunda statsrådet och chefen för kungl. socialdepartementet överlämnat en framställning, som Sveriges köpmannaförbund den 15 november 1926 ingav till Kungl. Maj:t. I denna framställning heter det bl. a.: »Det är såsom representanter för utanför arbetskonflikterna stående näringsidkare, vi nu vädja till Eders Kungl. Maj:t att behjärta behovet av åtgärder till skydd för tredje mans neutralitet i dessa konflikter. Vi anhålla alltså att det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta företaga utredning och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning för att förhindra, att någon i avsikt att förmå utanför arbetskonflikt stående till åtgärd, syftande att gagna eller skada den, som är eller varit part i sådan konflikt, obehörigen ingriper i annans fria utövning av näring eller yrke med hot, uttryckligt eller underförstått, att tillfoga honom ekonomisk skada.» Sedan köpmannaförbundet ingav denna framställning, har förbundet på olika sätt sökt understödja de yrkanden om lagstiftning, som från skilda håll framkommit. Motionerna vid 1929 års riksdag, vilka omtalas i utredningen, intresserade givetvis särskilt köpmannaförbundet, då såsom huvudmotionär i andra kammaren stod förbundets dåvarande ombudsman herr Erik Nygren. Då motionerna genom andra kammarens avslag ej föranledde någon riksdagens åtgärd, gjorde köpmannaförbundet en hemställan till arbetsfredsdelegationen att intressera sig för saken. I skrivelse av den 27 september 1929 meddelade emellertid arbetsfredsdelegationen, att den fann den av förbundet väckta frågan ligga utanför ramen av delegationens uppdrag. Någon tid härefter igångsattes emellertid enligt Kungl. Maj:ts ovan omnämnda beslut den utredning, vars resultat nu föreligger. Under den tid utredningen pågått, torde behovet av en lagstiftning till skydd för tredje mans neutralitet vid arbetskonflikter ha erkänts av en allt bredare allmän opinion. De övergrepp, som på senare tid förekommit, ha med rätta upprört allmänheten, som numera synes ha kommit till insikt om att det ligger i rättssamhällets intresse att lagstiftningsåtgärder vidtagas. Man har visserligen från en del håll gjort gällande, att det här skulle vara

Av kommerskollegium infordrade yttranden.

fråga om klasslagstiftning, som dels ensidigt skulle beskära fackföreningarnas rörelsefrihet dels tillgodose ett exklusivt köpmannaintresse, som icke i och för sig vore av den betydelse, att en lagstiftning borde ifrågakomma. Den första invändningen torde med skäl icke kunna anföras gentemot det av utredningsmannen framlagda lagförslaget. Den ifrågasatta lagen riktar sig nämligen blott mot de övergrepp en fackförening kan låta komma sig till last i sin i och för sig legitima strävan att tillvarataga sina medlemmars ekonomiska intressen. Härtill kommer att lagen ju även träffar de övergrepp, som kunna begås av arbetsgivarnas organisationer. Vad den andra invändningen beträffar är det visserligen, såsom ovan framhållits, ett särskilt intresse för detaljhandeln att bliva skyddad mot de tillförselblockader och avsättningsblockader, som ofta riktas just mot dess utövare för att tvinga dem att taga parti i en arbetskonflikt, där de själva icke ha något intresse att bevaka, men å andra sidan har den stora konsumerande allmänheten även ett intresse av att varudistributionen ej genom en arbetskonflikt försvåras, fördyras eller kanske helt lamslås. Det allmänna rättsmedvetandet måste också reagera emot att en konflikt mellan två ofta ekonomiskt välrustade parter — arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer — ofta får till följd att en tredje man med svagare ekonomisk ryggrad hotas med finansiellt sammanbrott, därest han icke tager parti. En detaljhandlare, som utsattes för tillförsel^ eller avsättningsblockad, står emellertid ofta inför valet att antingen falla undan för det hot, som riktas mot honom, eller också — därest han vidhåller sin neutralitet — begära sin rörelse i konkurs. Vi tillåta oss i övrigt hänvisa till förbundets ovan omtalade tidigare ingivna framställningar samt till det låt vara ofullständiga material, som ställts till utredningens förfogande. I det utkast till lag, som finnes bifogat utredningen, angivas i § 1 mom. 3 de stridsåtgärder, vilka skola anses otillbörliga på den grund, att de innebära ett organisationstvång eller ett försök att utöva ett sådant tvång. En sådan lagbestämmelse torde ur de synpunkter, som utredningen angiver, vara väl motiverad. Att även den enskilda detaljhandeln här har ett speciellt intresse framgår emellertid av en nyligen i Göteborg timad händelse. Under den strid, som utkämpades mellan därvarande fastighetsägarorganisation å ena sidan och hyresgästföreningen å den andra, ifrågasattes blockad mot bl. a. sådana köpmän, vilka tillika i sin egenskap av fastighetsägare voro medlemmar av fastighetsägarföreningen, därest de icke efterkommo hyresgästföreningens krav, att de skulle utträda ur fastighetsägarföreningen. I utredningen anföras åtskilliga skäl, som tala för att en blivande lagstiftning icke bör begränsas till att endast gälla stridsåtgärder i samband med arbetskonflikter. »Det riktiga synes vara», heter det (sid. 50), »att en blivande lag erhåller till uppgift att bereda skydd för tredje mans neutralitet vid alla ekonomiska konflikter. Förhållandena torde på enskilda ekonomiska områden icke vara mera skiljaktiga än att väsentligen enahanda grundsatser böra komma till användning vid uppdragande av gränsen för de stridsåtgärder, som böra vara förbjudna. A t t sådana åtgärder möjligen på talrika områden icke kommit till användning, synes icke vara något skäl emot att lagstiftningen

60 Av kommerskollegium infordrade

yttranden.

erhåller en sådan omfattning, att den blir tillämplig på obehöriga stridsåtgärder, var de än komma till användning för tillgodoseende av ekonomiska syften. Längre lär man emellertid icke kunna gå.» Då det enligt vår mening är av stor betydelse att den ifrågasatta lagen ej ens skenbart framstår som en klasslag, ha vi i princip ingenting att invända mot den utsträckning av lagens uppgift, som utredningsmannen föreslår. Vi fästa emellertid stort avseende vid utredningsmannens uttalande å sid. 165, där det bl. a. heter: »Man bör aldrig släppa ur sikte den tidigare framhållna synpunkt, att skyddet för en angripen persons ekonomiska frihet icke får utsträckas så långt, att de som vilja deltaga i ett angrepp däremot bliva alltför kringskurna i den ekonomiska frihet, som de å sin sida böra äga. Den frihet, som skall skyddas, är främst en näringsidkares eller annan ekonomiskt verksam persons möjlighet att ingå avtal och andra ekonomiska förbindelser med alla dem, som med hänsyn till ekonomiska, lokala m. fl. förhållanden finna hans anbud och prestationer fördelaktiga. Om avtalsfriheten skall vara fullständig, är det emellertid icke mindre angeläget, att var och en är oförhindrad att underlåta att ingå avtal, som han finner för sig ofördelaktiga, vare sig i jämförelse med andra till buds stående avtal av liknande innebörd eller därför att han saknar intresse för sådana avtal överhuvud. Och för att denna rätt till underlåtenhet skall fylla sitt syfte, måste man äga utöva den utan någon skyldighet att motivera sitt ställningstagande, även där fråga är om en underlåtenhet att ingå nytt avtal under förhållanden, som innebära att däri ligger ett avbrytande av en föregående ekonomisk förbindelse. Denna 'frihet till underlåtenhet' bör vara så betydelsefull, att den måste upprätthållas även då dess utövande rent faktiskt kommer att innebära anslutning till blockad eller liknande stridsåtgärder. Med andra ord, vare sig en enskild deltagare i blockaden avbryter sin förbindelse med den blockerade på någon grund, som ej alls har med blockaden att göra, eller därför att han finner ett avtal ofördelaktigt, enär han på grund av blockaden är osäker, om det skall bliva fullgjort, eller därför att han sympatiserar med blockadens syfte och önskar medverka till dess uppnående eller slutligen därför att han icke vågar fortsätta sin förbindelse med den blockerade — eller möjligen av flera bland dessa skäl i förening med varandra — bör han? handling i varje fall vara rättsenlig, åtminstone så länge den möjligheten står öppen, att något av de båda förstnämnda skälen varit avgörande.» Under åberopande av vad den sakkunnige sålunda anför vilja vi erinra om den skrivelse, vi efter Eder anmodan den 17 februari 1933 ingåvo i anledning av Svenska livsmedelsarbetareförbundets anmälan till statsrådet och chefen för kungl. handelsdepartementet beträffande av oss utgivet cirkulär upptagande leverantörer till Enhetsprisaktiebolaget Epa. I denna skrivelse anförde vi bl. a. »Vi finna icke, att Svenska livsmedelsarbetareförbundets skrivelse bör föranleda till någon särskild åtgärd, såframt den icke må betraktas som anledning till utredning beträffande blockad- och bojkottproblemet i dess helhet. Vi äro övertygade om, att våra åtgärder därvid skulle framstå såsom lojala

Av kommerskollegium infordrade yttranden.

och berättigade. Vi äro däremot icke helt övertygade om, att andra ekonomiska och fackliga organisationer vid en sådan utredning skulle undgå klander och allvarlig kritik.» Som bekant föranledde icke Svenska livsmedelsarbetareförbundets framställning någon statsmakternas åtgärd. Då vi tillstyrka utredningsmannens förslag även i nu berörda hänseende, utgå vi från, att de föreslagna lagbestämmelserna ej, därest de oförändrade antagas, hindra detaljhandelsorganisationen från att i ren självbevarelsedrift lämna sina medlemmar uppgifter på firmor, som uppenbarligen bedriva ruinerande och för ett sunt näringsliv skadlig handelspolitik. Vi ha ej heller funnit, att de föreslagna lagbestämmelserna lägga hinder i vägen för rekommendation av sådana firmor, som arbeta sunt och lojalt samt till handelsnäringens fromma. Under hänvisning till vad vi sålunda anfört, få vi tillstyrka, att den förebragta utredningen lägges till grund för lagstiftning till skydd för tredje mans neutralitet vid ekonomiska konflikter. Kooperativa förbundet. Efterkommande kungl. kommerskollegii anmodan får Kooperativa förbundet härmed avgiva yttrande över »Utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål». Enligt de av Kungl. Maj:t givna direktiven har den sakkunnige haft att utreda frågan om åtgärder för tryggande av tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter. Även om, som också uttryckligen angavs i departementschefens yttrande, hänsyn härvid skulle tagas såväl till av arbetsgivarnas som av arbetarnas organisationer vidtagna blockadförfaranden, så skulle dock en begränsning till sådana neutralitetskränkningar, som kunna uppstå i samband med striderna på arbetsmarknaden, leda därtill, att, medan vissa blockadförfaranden kriminaliserades, andra principiellt likartade och materiellt lika kännbara blockadåtgärder förbleve tillåtna. Visserligen tilldraga sig arbetsmarknadens strider större offentlighet än andra och därför, men även på grund av sin omfattning, framstå de såsom dominerande, men det är dock obestridligt, att utvecklingen av organisationsväsendet för tillvaratagandet av olika gruppers ekonomiska intressen fört med sig, att ekonomiska stridsåtgärder mot tredje man numera äro långt ifrån sällsynta även inom områden, som ligga helt utanför arbetsstridernas gebit. För att rättsväsendet skall hös medborgarna åtnjuta den auktoritet, förutan vilken det ej i längden kan på ett tillfredsställande sätt fungera, kräves emellertid, att lagarna gälla för alla lika och att en handling skall bedömas lika, oavsett vilka grupper av medborgare, som företaga den eller stå som dess tillskyndare. Ur denna synpunkt är det med stor tillfredsställelse, man noterar, att den sakkunnige gått utöver den trånga ram, som de givna direktiven uppdragit, och inom den av honom föreslagna lagens tillämplighetsområde dragit in jämväl andra mot tredje man riktade ekonomiska stridsåtgärder än

62 Av kommerskollegium infordrade

yttranden.

sådana, som stå i samband med striderna på arbetsmarknaden. Emellertid kan ifrågasättas, huruvida icke den sakkunnige trots allt dragit väl snäva gränser för den föreslagna lagen. I det »utkast till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder», vari utredningen utmynnar, tages sikte på följande trenne huvudkategorier av mot tredje man riktade stridsåtgärder, nämligen stridsåtgärder som vidtagas »1) i anledning av pågående arbetstvist eller annan ekonomisk tvist mot någon, som ej är part i tvisten, såvitt stridsåtgärden är av annan art än uppsägning av kollektivavtal, arbetsinställelse eller arbetsblockad, som verkställes i samband med arbetsinställelse; 2) efter upphörande av arbetstvist eller annan ekonomisk tvist i syfte att öva vedergällning mot någon, som varit part i tvisten eller som eljest därunder vidtagit stridsåtgärd eller underlåtit att efterkomma uppmaning därom: 3) för att förmå den därmed angripne eller annan att inträda eller kvarstå i eller ock att utträda ur förening av arbetsgivare eller fackförening eller annan dylik sammanslutning eller att ansluta sig till överenskommelse om gemensamt uppträdande vid ingående av avtal». Det är tvivelaktigt, huruvida den bestämning av de stridsåtgärder mot tredje man, som genom lagen skulle drabbas, är på en gång tillräckligt omfattande och tillräckligt exakt för att lagen å ena sidan skall visa sig komma att omfatta alla sådana ekonomiska stridsåtgärder, som äro principiellt likartade med de här uppräknade, och för att den å andra sidan skall ge erforderlig ledning vid rättstillämpningen. Även om betydande svårigheter möta vid en lagstiftning på detta område, torde det dock vara möjligt att på den grundval, som det föreliggande förslaget erbjuder, företaga den närmare detaljprövning av detsamma, som också den sakkunnige ansett böra ifrågakomma. Enligt förbundets mening har den sakkunnige på ett fullt riktigt sätt uppdragit de allmänna gränserna för den ifrågasatta lagstiftningen, då han (VI. Grunder för ifrågasatt lagstiftning, sid. 150) yttrar: »Det riktiga synes vara, att en blivande lag erhåller till uppgift att bereda skydd för tredje mans neutralitet vid alla ekonomiska konflikter. Förhållandena torde på skilda ekonomiska områden icke vara mera skiljaktiga, än att väsentligen enahanda grundsatser böra komma till användning vid uppdragande av gränsen för de stridsåtgärder, som böra vara förbjudna. Att sådana åtgärder möjligen på talrika områden icke kommit till användning, synes icke vara något skäl emot att lagstiftningen erhåller en sådan omfattning att den blir tillämplig på obehöriga stridsåtgärder, var de än komma till användning för tillgodoseende av ekonomiska syften.» Enligt det betraktelsesätt, som kommer till uttryck i det anförda brottstycket, borde sålunda tredje man beredas skydd mot stridsåtgärder vid alla ekonomiska konflikter, och det vill av sammanhanget framgå, att här avses icke endast åtgärder, vidtagna vid akuta ekonomiska tvister, utan jämväl handlingar och förfaranden, som härflyta ur mera permanenta ekonomiska motsättningar mellan angriparna och den angripne.

Av kommerskollegium infordrade

yttranden.

63 Lagförslaget synes emellertid bygga på en mycket snävare bestämning av de ekonomiska motsättningar, vari de mot tredje man vidtagna stridsåtgärderna bottna. I § 1 i lagutkastet talas om stridsåtgärder mot tredje man, »som vidtagas 1) i anledning av annan ekonomisk tvist ». Det är här av intresse att söka fastställa innebörden av begreppet ekonomisk tvist. Den sakkunnige har icke givit någon närmare bestämning härav, men vad han ( V I I . Anmärkningar till bifogade lagutkast, sid. 184—185) anfört i motiven till 1 §, torde få anses betyda, att han med ekonomisk tvist avser »en aktuell ekonomisk strid» och en tvist av sådan beskaffenhet, att den kan bringas ur världen därigenom att parterna sluta avtal. Denna uppfattning vinner stöd i den bestämning av partsbegreppet, som i detta sammanhang (sid. 185) lämnas. Det heter där: »Part är i första hand den, som har ett ouppgjort mellanhavande med angriparen .» (Kurs. gjord av förbundet.) Det torde härav framgå, att med ekonomisk tvist avses i första hand en akut tvist och därjämte en tvist, som utspelas kring ett ouppgjort mellanhavande, en tvist, vilken följaktligen finner sin lösning i att ett avtal slutes mellan parterna eller därigenom att någon av parterna helt enkelt frånfaller sin intagna ståndpunkt. Däremot är det ytterst tvivelaktigt, huruvida under begreppet »ekonomisk tvist» skulle falla sådana ekonomiska motsättningar, som bottna i konkurrensförhållanden mellan olika företag eller företagsformer. Det är emellertid klart, att stridsåtgärder mot tredje man stundom härflyta ur sådana av konkurrens betingade motsättningar, vilket också i utredningen påpekats. Det har sålunda förekommit, att sammanslutningar av köpmän under det mer eller mindre klart uttalade hotet om blockad tvingat fabrikanter eller grossister att upphöra med att leverera varor till kooperativa föreningar, och det har även hänt, att liknande påtryckningar organiserats i syfte att förmå fabrikanter att avstå från leveranser av varor till vissa privata företag, som kännbart konkurrera med de köpmän, som äro sammanslutna i sina respektive organisationer. I sådana fall föreligger en typisk kränkning av tredje mans rätt, och det skulle vara sårande för den allmänna rättskänslan, om dylika ekonomiska stridsåtgärder mot tredje man skulle förbli tillåtna, samtidigt med att andra principiellt och materiellt likartade stridsåtgärder skulle förbjudas. Det synes emellertid, som om de här påtalade blockadförfarandena inom köpmannavärlden skulle komma att tillåtas, eftersom de icke stå i samband med sådan ekonomisk tvist, som bottnar i ett ouppgjort mellanhavande mellan tvenne parter, utan i stället har sitt ursprung i mera permanenta motsättningar, som betingas av konkurrensen mellan olika företag eller företagsformer. Enligt förbundets mening är det mycket angeläget, att vid den fortsatta bearbetningen av lagförslaget begreppet »ekonomisk tvist» endera i lagtexten vidgas på sådant sätt, att stridsåtgärder mot tredje man, som stå i samband med mera permanenta ekonomiska motsatsförhållanden, otvetydigt falla inom

64 Av kommerskollegium infordrade

yttranden.

lagens tillämplighetsområde eller också att motiven till lagen ges en sådan avfattning, att detta syfte uppnås. Härigenom skulle också lagen bringas i överensstämmelse med det här ovan återgivna uttalandet av den sakkunnige, i vilket denne förklarar, att den blivande lagen bör erhålla till uppgift »att bereda skydd för tredje mans neutralitet vid alla ekonomiska konflikter». I punkten 3 (i 1 §) ha, enligt motiveringen, angivits »de stridsåtgärder, vilka skola anses otillbörliga på den grund att de innebära ett organisationstvång eller ett försök att utöva sådant tvång». Här har tagits hänsyn till icke endast arbetsgivarorganisationer och fackföreningar utan jämväl till andra sammanslutningar samt till vissa kollektiva aktioner utan fast organisation. Vid den närmare bestämning av innebörden i uttrycket »dylik sammanslutning», som lämnas i motiven ( V I I . Anmärkningar till bifogade lagutkast, sid. 187—188) utsäges, att det »ej ligger synnerlig vikt uppå att avgränsa de sammanslutningar, å vilka bestämmelsen skall äga tillämpning», men det meddelas i anslutning härtill, att genom ordet »dylik» avsetts »att giva uttryck däråt, att sammanslutningen skall hava till uppgift att tillvarataga sina medlemmars ekonomiska intressen mot andra». Till exemplifiering namnes att fastighetsägar- och hyresgästföreningar, vissa karteller och dylikt, skulle ingå i begreppet »dylik sammanslutning». Däremot skulle vara uteslutna »dels föreningar och bolag, som själva driva ekonomisk verksamhet i vinstsyfte eller eljest för att bereda medlemmarna omedelbara ekonomiska förmåner». Bland sammanslutningar, som icke skulle ingå i begreppet »dylik sammanslutning», nämnas i anslutning härtill även kooperativa föreningar. När det gäller den konsumentkooperativa rörelsen i vårt land, ha veterligen aldrig några som helst tvångsåtgärder vidtagits för att förmå någon att ansluta sig till en konsumtionsförening. Inom den svenska konsumentkooperationen är den meningen förhärskande, att konsumenternas deltagande i konsumtionsföreningarna bör vara fullt frivilligt, och om försök skulle göras att med åsidosättande av den inom kooperationen ledande frihets- och frivillighetsprincipen under användande av tvång eller hot i ena eller andra formen förmå konsumenterna att ansluta sig, så skulle förvisso rörelsen själv visa sig besitta tillräcklig moralisk kraft för att hindra, att dylika tendenser skulle vinna spridning. När förbundet här ifrågasätter, att de kooperativa föreningarna måtte räknas till »dylik sammanslutning», så är detta icke uttryck för vare sig önskan eller behov att begära lagarnas vakthållning kring de frihets- och frivillighetsgrundsatser, som inom den svenska konsumentkooperationen betraktas såsom en omistlig del av det andliga underlaget för rörelsens verksamhet. Men förbundet anser sig böra fästa uppmärksamheten därpå, att det vid upprepade tillfällen förekommit, att köpmannaintressen gjort försök att genom påverkan på den arbetsgivare, hos vilken person, ansluten till konsumtionsförening varit anställd, förmå arbetsgivaren avskeda den anställde, såvida denne ej utträdde ur konsumtionsföreningen och överflyttade sina varuinköp till de enskilda köpmännen.

Av kommerskollegium infordrade yttranden.

65 Arbetsgivaren har i två fall, som meddelats förbundet, utgjorts av sådana företag, som i viss utsträckning varit beroende av köpmännen, och därför har också i aktionen ingått ett hot mot företagen, att, därest dessa ej efterkomme framställningen, köpmännen skulle avbryta eller i möjligaste mån begränsa sina förbindelser med dem. Även mot hantverkarna ha dylika aktioner förekommit, och därvid har uppmaningen till vederbörande att utträda ur konsumtionsföreningen åtföljts av blockadhot. Även om dylika flagranta kränkningar av medborgarnas självbestämningsrätt hittills icke varit talrika och även om man kan anse sig ha rätt att hoppas, att de ej måtte vinna stöd inom köpmännens organisationer, så vittna dock de ansatser i ovanberörd riktning, som bragts till förbundets kännedom, därom, att övergrepp faktiskt inträffat. Under sådana förhållanden föreligger enligt förbundets mening tillräcklig anledning att i den föreslagna lagen på sådant sätt vidga begreppet »dylik sammanslutning», att även sådana »föreningar och bolag, som själva driva ekonomisk verksamhet i vinstsyfte eller eljest för att bereda medlemmarna omedelbara ekonomiska förmåner», kunna hänföras dit. Sveriges industriförbund. Med skrivelse den 22 december 1933 har kungl. kollegiet till industriförbundet för yttrande remitterat professor Ragnar Bergendals utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål. I anledning härav får Sveriges industriförbund äran härmed anföra följande. Enligt industriförbundets mening är det av synnerlig vikt att en lagstiftning i ämnet med det snaraste kommer till stånd. I huvudsakliga delar synes även professor Bergendals förslag ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet, men föranleder på en del punkter vissa erinringar. Enligt förslaget skulle den tilltänkta lagstiftningen omfatta ej blott arbetstvister utan även andra ekonomiska tvister. I princip synes detta tilltalande. Det erfarenhetsmaterial, varpå förslaget bygger, härrör emellertid så gott som uteslutande från arbetstvister, och av utredningen framgår att det främst är med tanke på dessa som flertalet av de tilltänkta bestämmelserna utformats, ehuru bestämmelserna som sagt skulle gälla jämväl för andra ekonomiska tvister. P å grund av dessa andra tvisters och de bakom dem liggande rättsförhållandenas ytterst växlande natur kan det emellertid ifrågasättas, om förslagets relativt schematiska regler äro lämpade att utan modifikationer tillämpas även på dem. Industriförbundet vill söka belysa det sagda med ett par exempel. Enligt §§ 1 och 2 i förslaget stadgas straff för hot att avbryta ekonomisk förbindelse för att därmed förmå den angripne att ansluta sig till »överenskommelse om gemensamt uppträdande vid ingående av avtal». Bestämmelsen torde knappast vara fullt klart avfattad, men måste av sakliga skäl anses omfatta ej 5—340762

66 Av kommerskollegium infordrade

yttranden.

blott det fall, att överenskommelsen avser ett gemensamt avtal, utan även en överenskommelse att tillämpa enhetliga villkor vid likartade individuella avtal, exempelvis en överenskommelse mellan ett flertal arbetsgivare att ej betala mer än viss maximilön för en grupp arbetare. Tillämpad på annan ekonomisk tvist än arbetstvist skulle denna bestämmelse medföra, att straffansvar bl. a. skulle inträda i följande fall: E t t företag, som tillverkar såväl hel- som halvfabrikat, har under en del år levererat halvfabrikat till annat förädlingsverk, men detta senare förädlingsverk har börjat konkurrera med det förra genom att till underpris utbjuda sådana helfabrikat, som jämväl detta verk producerar. Med anledning därav påfordrar det förra verket en överenskommelse om gemensamma priser beträffande sådana helfabrikat, som båda verken producera, under hot att eljest sluta leverera halvfabrikat till det andra verket. Detta tillvägagångssätt skulle knappast framstå som otillbörligt, då det ju råder ett nära naturligt samband mellan leveransen av halvfabrikat och den påyrkade överenskommelsen om gemensamma priser å helfabrikat. Det synes därför stötande, om enligt förslaget straffansvar skulle inträda i detta fall. För att förhindra illojal konkurrens kan vidare en affärsman stundom vara hänvisad att söka framtvinga en överenskommelse öm gemensamt uppträdande vid avtal, exempelvis en överenskommelse mellan ett flertal återförsäljare att tillämpa enhetliga priser; och det behöver knappast alltid framstå som förkastligt att härför tillgripa sådana stridsmedel, som enligt förslaget skulle medföra straffansvar. E t t exempel. En specialartikel, som tillverkas av ett enda företag, säljes av ett flertal återförsäljare, och en av dessa, A., säljer artikeln som reklam till sitt eget inköpspris. Övriga återförsäljare önska, för att få slut på denna konkurrens, att A. skall ansluta sig till en allmän överenskommelse om samma försäljningspris på varan, och, då A. vägrar ga med härpå, hemställa de, att tillverkaren skall sluta leverera artikeln till A., såvida denne ej ansluter sig till överenskommelsen. Det synes knappast rimligt, om en sådan hemställan, på sätt enligt förslaget skulle ske, belades med straff. I detta sammanhang vill industriförbundet även beröra en annan omständighet, som lärer äga den största praktiska betydelsen för andra ekonomiska tvister än arbetstvister. I det moderna affärslivet förekomma mycket växlande former av intimt samarbete mellan olika företag ej blott i form av s. k. koncerner, inom vilka samarbetet i allmänhet kommit till klart juridiskt uttryck genom inverkan av aktiemajoritet eller på liknande sätt, utan även i form av ett mer omfattande samarbete, som i allt fall ej kan visas vara av annan än rent faktisk natur. E t t samarbete mellan två företag kan exempelvis under en följd av år ha utvecklats bl. a. på sådant sätt, att det ena företagets hela produktion eller större delen därav sålts till det andra företaget. Om ettdera av de samarbetande företagen invecklas i strid och därunder sådana stridsåtgärder, som avses i förslaget, företagas mot det allierade företaget, måste det ofta — då fråga uppstår om tillämpning av den i förslaget § 1 punkt 2 under 1) angivna bestämmelsen — synas tveksamt om det allie-

Av kommerskollegium infordrade yttranden.

rade företaget skall betraktas som tredje man eller såsom självt part i tvisten. De anförda exemplen synas industriförbundet ge stöd för den mening, att konsekvenserna av förslaget, i vad detta avser andra ekonomiska tvister än arbetstvister, böra närmare övervägas under ärendets fortsatta behandling. Framhållas skall i detta sammanhang vidare att de kampmetoder, mot vilka förslaget riktar sig, komma till användning jämväl vid sådana tvister, som icke äro av ekonomisk natur, exempelvis politiska tvister. Detta antydes även i förslaget men det oaktat har förslaget begränsats till ekonomiska tvister. Detta synes industriförbundet knappast fullt följdriktigt och innebär väl även ur rent praktiska synpunkter en beklaglig lucka i förslaget, bl. a. på den grund att arbetstvister så lätt utveckla sig till tvister av politisk natur. Enligt direktiven för utredningen skulle denna främst avse att vid arbetstvister skapa skydd för »tredje man». P å en del punkter har emellertid den sakkunnige och detta på goda grunder gått utöver denna begränsning. Ifrågasättas kan om så ej bort ske i än större utsträckning. Industriförbundet vill söka belysa detta. Vid vanliga lönetvister på arbetsmarknaden konstitueras partställningen av äldre arbetsavtal, vilka parterna å ömse sidor önska förnya, ehuru tvist råder om arbetsvillkoren. Med avseende på dessa tvister är det därför naturligt, att på sätt i förslaget sker skilja mellan sådana stridsåtgärder, som rikta sig mot part — jämte vissa stridsåtgärder mot personer och företag, som i striden äga naturlig intressegemenskap med part — å ena, samt stridsåtgärder, som rikta sig mot en utomstående tredje man, å andra sidan. Med hänsyn till de hävdvunna formerna för lönetvister på arbetsmarknaden kunna stridsåtgärder av det förra slaget knappast anses förgripliga, men väl stridsåtgärder riktade mot tredje man. Uppfattningen att stridsåtgärder mot part måste tolereras ter sig emellertid vida mindre bärkraftig, då den tillämpas på en del andra arbetstvister än vanliga lönetvister. Särskilt påtagligt synes detta industriförbundet vara beträffande vissa sådana tvister, som i förslaget benämnas konkurrenstvister. I utredningen (sid. 65) namnes bland annat som exempel på dylika tvister ett fall, då en murarfackförening förklarade en byggmästare i blockad, enär han utan att anlita arbetare uppförde ett egnahemsbygge åt sig själv. Enligt den sakkunniges mening är i fall av denna natur arbetsgivare att betrakta som part på den grund, att »de angripande arbetarnas yrkanden gå ut på att arbetsgivaren skall ingå arbetsavtal med angriparna». Enligt denna uppfattning skulle tydligen en med blockad angripen företagare betraktas som part och sålunda frånkännas skydd även i följande icke ovanliga fall. E t t mindre företag, exempelvis ett bageri, drives utan biträde av andra än familjemedlemmar; och en del arbetslösa, arbetare i facket, anordna försäljningsblockad mot innehavaren av företaget för att tvinga denne att anställa angriparna mot s. k. avtalsenliga löner. Än vanligare är kanske, att företagare av denna kategori utsättas för blockad, vars syfte är att tvinga företagaren antingen att upphöra

68 Av kommerskollegium infordrade

yttranden

med sin rörelse eller att anställa utomstående arbetare till avtalsenliga löner, utan att anordnarna av blockaden äro, eller i allt fall ej kunna visas vara, personer, som själva önska anställning. Anledning till blockaden kan i dessa fall vara, att företagare, som driver sin rörelse med hjälp av familjemedlemmar, till följd av billigare arbetskraft eller annan liknande orsak kan utöva en konkurrens, som är besvärande för arbetsgivare, som ha organiserade arbetare i sin tjänst, och på grund därav indirekt även för dessa arbetare själva. Såvitt man kan döma av det bilagda utkastet till lag skulle den angripne företagaren även i detta fall betraktas som part och på grund därav sakna skydd. Enligt industriförbundets mening är det emellertid stötande för rättskänslan att i de nu nämnda fallen frånkänna företagaren rättsskydd. Angreppet avser att tvinga denne att ingå ett arbetsavtal med personer, som tidigare ej varit anställda i företaget och vilka företagaren själv ej heller önskar anställa. Vad som här skulle konstituera företagarens partställning är alltså endast angriparens önskan att tvinga honom att ingå ett arbetsavtal, men det saknas varje grund, varför företagaren skulle vara skyldig att tillmötesgå denna önskan. Vad som gör företagaren till »part» i tvisten är i grund och botten endast det mot honom riktade obefogade angreppet. Grundtanken i förslaget, att individens ekonomiska självständighet inom skäliga gränser bör skyddas mot obehörigt intrång från andra individer, talar bestämt för en sådan utvidgning av de föreslagna bestämmelserna, att skydd inträder även i fall av nu angiven natur. En annan grupp av fall, där förslagets begränsning till stridsåtgärder mot tredje man leder till otillfredsställande konsekvenser, är enligt industriförbundets mening de s. k. utpressningsblockaderna, vilka ha till syfte att tvinga en företagare att utge godtyckligt fastställda penningbelopp eller andra prestationer. Med hänsyn till själva syftet att på annan väg än den lagliga framtvinga prestationer av annan person te sig dessa blockader särskilt förkastliga, oavsett om de rikta sig mot part eller tredje man; och då dessa blockader ej falla in under det lagförslag angående utpressning, som förelagts innevarande års riksdag, är det av stor betydelse att det föreliggande förslaget så omarbetas, att jämväl utpressningsblockader riktade mot part falla därunder. I detta sammanhang vill industriförbundet även beröra en fråga, som bland annat är av betydelse vid utpressningsblockad mot tredje man. Skydd skall enligt förslaget ej inträda, om tredje man brustit i neutralitet genom att han exempelvis bisprungit part genom övertagande av egendom eller rörelse. Skulle det anses åligga den, som för talan om ansvar, att jämlikt den allmänna regeln för bevisskyldighetens fördelning i brottmål styrka att övertagandet ej skett i syfte att bispringa part, kan skyddet för tredje man lätt bli illusoriskt. Ehuru professor Bergendal synes utgå från en motsatt uppfattning om bevisbördans fördelning (jfr sid. 190), kan det därför ifrågasättas, om den ifrågavarande bestämmelsen ej bör kompletteras med en bevisbörderegel, som ålägger den tilltalade bevisskyldigheten för av honom framställt påstående att övertagandet skett i syfte att bispringa part. Även på andra punkter torde för övrigt de tilltänkta bestämmelserna för

Av kommerskollegium infordrade yttranden.

att erhålla nödig effektivitet böra kompletteras med bevisbörderegler, men härpå anser sig industriförbundet ej ha anledning att ingå. Utanför förslaget faller det slag av blockader och andra i förslaget avsedda stridsåtgärder, vilka riktas mot personer, som på ett för blockadens eller stridsåtgärdernas tillskyndare eller dessas meningsfränder besvärande sätt fullgjort en medborgerlig skyldighet, exempelvis avlagt vittnesmål i rättegång. Med hänsyn till de vådor, som dylika stridsmetoder kunna medföra för hela rättsordningen, synes det industriförbundet synnerligen angeläget, att bestämmelser snarast möjligt införas däremot; och denna relativt begränsade lagstiftningsfråga lärer böra lösas i sammanhang med det nu föreliggande förslaget. Från förslagets huvudregel att endast hot om stridsåtgärd samt försök att förmå annan att vidtaga eller ansluta sig till stridsåtgärd äro underkastade påföljd, göres undantag för det fall, då någon verkställer uppsägning av avtal, varom skriftlig avhandling upprättats, därest uppsägningen honom veterligen är att hänföra till stridsåtgärd mot tredje man. För att sådan uppsägning skall kunna medföra påföljd enligt förslaget förutsattes dock, att uppsägningen ej skett till följd av kontraktsbrott av medkontrahenten. Förslaget avser med denna bestämmelse bland annat att skydda en arbetsledare, vilken innehaft sin tjänst längre tid och haft utsikt att även framdeles få behålla denna, från att bli uppsagd på den grund, att han under en konflikt vägrat att i stället för strejkande eller utestängda arbetare utföra arbetsprestationer, vilka icke kontraktsenligt åligga honom (sid. 167 och 192). Kunde man utgå därifrån att arbetsledare endast på grund av uttryckligt avtal få anses skyldiga att vid konflikt utföra sådana arbeten, som eljest utföras av arbetare, skulle denna förslagets ståndpunkt knappast möta någon gensaga. Erinras kan emellertid till en början, att enligt allmänt utbredd uppfattning, som lärer godkännas även på arbetarsidan, arbetsledare även utan stöd av särskilt avtal anses skyldig utföra s. k. skyddsarbeten, exempelvis skötseln av pumpning för att hindra en gruva att vattenfyllas. Vägrar arbetsledare att verkställa sådana arbeten, bör väl arbetsgivaren otvivelaktigt äga att som en sista utväg uppsäga arbetsledaren. Detta bör nu kanske ej heller anses förbjudet enligt förslaget. Då arbetsledares skyldighet att utföra skyddsarbeten äger stöd i allmän rättsuppfattning, lärer nämligen denna kunna anses underförstådd vid arbetsavtal med arbetsledare och sålunda utgöra en s. k. tyst avtalsbestämmelse; och vägran att verkställa skyddsarbeten skulle på grund därav få betraktas som ett kontraktsbrott, vilket även enligt förslaget medför uppsägningsrätt. Beträffande ett flertal arbeten är det emellertid omtvistat, om de böra betraktas som skyddsarbeten eller ej, och i fråga om sådana arbeten skulle en lagstiftning enligt förslaget leda till en betänklig rättsosäkerhet. Enligt industriförbundets mening skulle det emellertid vidare vara synnerligen olyckligt, om genom en lagstiftning enligt förslaget indirekt bleve fastslaget, att en arbetsgivare aldrig utan stöd av särskilt avtal äger påfordra, att en arbetsledare under konflikt skall utföra andra utanför deras vanliga uppgifter fallande arbeten än skyddsarbeten. Vid konflikt bortfaller ju arbetsle-

70 Kommerskollegium.

darnas vanliga arbetsuppgifter, och särskilt om de det oäktat åtnjuta fulla löneförmåner synes det kunna påfordras, att de i skälig utsträckning biträda med andra arbeten av växlande natur, exempelvis sådana reparationer av maskiner, vilka böra utföras just när rörelsen ligger nere. För att uppsägning av avtal enligt förslaget skall kunna medföra påföljd, förutsattes som nyss nämnts, att avtalet är skriftligen upprättat. Syftet med denna bestämmelse är att begränsa tillämpningen av regeln till avtal »med större permanens och därmed sammanhängande större betydelse». Som i motiveringen antydes, är emellertid den skriftliga formen ett ganska ofullkomligt kriterium på avtalets permanens. Ofta beror det på tillfälliga omständigheter, om skriftligt avtal upprättas eller ej; och den särskilda betydelse, som i lagutkastet tillägges den skriftliga formen, framstår därför som ganska godtycklig. En begränsning av regeln till mer stadigvarande avtal lärer emellertid vara ofrånkomlig, och det torde vara svårt att finna ett bättre kriterium härpå. Skall regeln tillämpas jämväl på uppsägning av arbetsledare av sådan anledning, som nyss nämnts, lärer man vidare vara nödsakad att kräva skriftlig form på den grund att man i dessa fall måste äga tillförlitlig upplysning, huruvida avtalet ålagt arbetsledaren att vid konflikt utföra andra arbeten än de, som i regel åligga honom. Om de allmänna domstolarna skola ha att pröva sådana mål, som avses i förslaget, torde det, med hänsyn till rättegångens långsamhet, bliva nödvändigt, att domstolarna tillerkännas befogenhet att meddela provisoriskt förbud mot fortsatta stridsåtgärder samt att stadga vite för överträdelse av sådant förbud. Vid sådana övergrepp, varom här är fråga, är nämligen ett snabbt ingripande ofta nödvändigt för att förhindra, att den angripnes ekonomiska ställning ohjälpligt undergräves. Slutligen bör framhållas, att industriförbundet ej verkställt någon detaljgranskning av de framlagda förslagen till lagtext, vilka enligt professor Bergendals egna uttalanden endast äro preliminära.

Kommerskollegium. Kungl. Maj:t har den 20 december 1933 anmodat kommerskollegium att efter hörande av handelskamrarna i riket, Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges industriförbund och Sveriges hantverksorganisatiön avgiva utlåtande över en av professor Ragnar Bergendal verkställd utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter. Till kollegium hava avgivits yttranden av samtliga ovannämnda organisationer med undantag av Sveriges hahtverksorganisation. Med överlämnande av de inkomna yttrandena får kollegium i ärendet anföra följande. Såsom av de avgivna yttrandena framgår och även i övrigt är för kollegium känt har onekligen ett starkt behov av skydd för tredje mans rätt till neutralitet särskilt vid arbetskonflikter under de senare åren gjort sig gällande och det måste hälsas med tillfredsställelse, att det utredningsarbete,

Kommerskollegium.

som under flera år pågått, nu givit till resultat ett positivt förslag till lagstiftningsåtgärder. Detta förslag har i de avgivna utlåtandena i stort sett vunnit bifall och även kollegium vill för sin del förorda, att det lägges till grund för den blivande lagstiftningen i ämnet. Givetvis kunna skilda meningar yppas angående omfattningen av det ingripande, som från samhällets sida bör företagas på förevarande område, och i de bifogade yttrandena hava också från olika utgångspunkter yrkats på såväl begränsningar som ock utvidgningar i den avsedda lagstiftningen. Kollegium finner för sin del, att det remitterade lagutkastet på ett förtjänstfullt sätt löser svårigheterna av ett lagstiftningsingripande på föreliggande ömtåliga gebit. Kollegium finner sig därför icke böra ge sin anslutning till det krav på en begränsning av lagens verkningar till enbart stridsåtgärder i samband med arbetskonflikter, som påyrkats av Skånes handelskammare. E n sådan begränsning skulle enligt kollegii förmenande åt lagen giva en viss ensidig inriktning, som det måste vara synnerligen angeläget att undvika. Kollegium finner tvärtom det just vara ett av lagutkastets förtjänster, att därunder inbegripits jämväl stridsåtgärder i anledning av ekonomisk tvist i allmänhet. Kan en viss tvekan råda, huruvida lagutkastets författare vid sin gränsdragning träffat det rätta, torde betänkligheterna snarast gälla, huruvida ej vissa fall, som med lagutkastets avfattning komma att falla utanför den rättsliga regleringen i stället böra dragas in under den avsedda kriminaliseringen. Kollegium syftar härvid särskilt på sådana fall, som framdragits i utlåtandet av Sveriges industriförbund, nämligen fall, där ett angrepp avser att tvinga en företagare att t. ex. ingå ett arbetsavtal med personer, som tidigare ej varit anställda i hans företag och vilka företagaren ej heller själv önskar anställa. Genom att företagaren i här avsedda fall blir »part» i en konflikt kommer han icke i åtnjutande av lagens skydd och dock är hans partsställning enbart beroende på ett mot honom riktat obefogat angrepp. Det är, enligt vad som är allmänt känt, särskilt fall av denna art, som under de senare åren vid upprepade tillfällen för det allmänna rättsmedvetandet kommit att framstå som upprörande kränkningar av individens ekonomiska självständighet och det synes kollegium vara av synnerlig betydelse att genom en jämkning i lagtexten jämväl konfliktsfall av denna art göras till föremål för ett rättsligt ingripande. Även gentemot de s. k. utpressningsblockaderna torde ett ingripande från lagstiftningens sida vara väl motiverat, men kollegium ställer sig tveksamt till spörsmålet, huruvida ej ett lagstadgande i nämnda syfte snarare har sin rätta plats i strafflagens 21 kapitel. Emellertid har chefen för justitiedepartementet vid anmälan i statsrådet av det förslag om ändring i S. L. 21 kap. 10 §, som i proposition nr 15 förelagts årets riksdag, ansett att hot om blockad och dylikt icke borde betraktas som ett sådant tvångsmedel, att dess begagnande skulle kunna medföra straff för utpressning. Spörsmålet i fråga har redan motionsvis ( I kammaren nr 62) dragits under riksdagens prövning och torde i förevarande sammanhang ej erfordra annat yttrande av kollegium än som innefattas i vad kollegium ovan anfört.

72 Kommerskollegium.

Även i övrigt kunna givetvis en hel del önskemål göra sig gällande i fråga om den närmare avfattningen av lagförslaget. Sålunda vill kollegium ej frånkänna betydelse åt den av bland annat Stockholms handelskammare framställda erinran, att även stridsåtgärder, som vidtagas mot personer såsom hämnd för att de fullgjort t. ex. vittnesplikt vid domstol, borde kriminaliseras. Någon större praktisk betydelse torde emellertid en sådan utvidgning av lagens tillämplighetsområde knappast åtminstone för närvarande äga. Ej heller finner kollegium önskvärt att redan nu såsom Stockholms handelskammare likaledes föreslagit kriminalisera ett »okomplicerat» deltagande i en stridsåtgärd av ifrågavarande slag. Det ligger i sakens natur, att lagstiftaren på ett så ömtåligt och därtill oprövat område som det förevarande till en början måste gå fram med viss varsamhet. Lagstiftningen kommer med nödvändighet att få i viss mån försökskaraktär. Men däri ligger ingalunda någon anledning att nu uppskjuta lagstiftningen i fråga. Tvärtom finner kollegium högeligen angeläget, att samhället snarast möjligt vidtager åtgärder i syfte att förebygga sådana för rättskänslan stötande övergrepp mot tredje mans neutralitetsrätt, som under de senare åren allt oftare förekommit. Men å andra sidan ligger till grund för det krav på skyndsamma åtgärders vidtagande, för vilket kollegium gör sig till tolk, också insikten om att vissa tvistefrågor i detaljer angående lagstiftningens omfattning nu böra skjutas åt sidan och att ansträngningarna i stället böra inriktas på att överhuvud taget en lagstiftning, om än till en början i en mera begränsad omfattning, kommer till stånd. Ur den synpunkt, som kollegium sålunda anlägger på spörsmålet, finner kollegium det ävenledes böra tagas under övervägande, huruvida ej såsom handelskammaren i Göteborg ifrågasatt lagstiftningen till en början bör givas en allenast provisorisk karaktär t. ex. för fem år, vilket skulle medföra den fördelen, att en undersökning rörande lagstiftningens verkningar och en eventuell utbyggnad därav måste ske före tidens utgång. Med hänsyn till den mera provisoriska karaktär, som lagstiftningen nu torde komma att erhålla, synes det kollegium välbetänkt att ej nu upprätta, någon särskild specialdomstol för handläggningen av mål rörande lagens tillämpning och med de åtgärder på den partiella processlagstiftningens område, som under de senare åren redan vidtagits och väl framdeles ytterligare komma att vidtagas i syfte att påskynda rättegångarna i de ordinarie domstolarna, torde bli sörjt för att målen komma att även hos dessa handläggas med önskvärd skyndsamhet. Något behov av uttryckligt stadgad befogenhet för domstol att förelägga och utdöma vite — såsom i vissa av de avgivna utlåtandena yrkats — torde knappast vara erforderligt, enär domstol utan uttryckligt bemyndigande torde äga sådan rätt (jfr Tryggers kommentar till U. L. sid. 108). Däremot torde måhända vara lämpligt att, såsom likaledes från vissa håll påyrkats, i lagen lämna uttryckligt bemyndigande åt domstol att meddela provisoriskt förbud mot stridsåtgärd. Beträffande lagutkastets formella avfattning vill kollegium endast ifråga-

Sveriges

hantverksorganisation.

sätta, huruvida ej ett stadgande bör intagas i lagen att den, som under tid, då han är ställd under tilltal för brott mot lagen, fortsätter samma brott, skall, varje gång åtal därför anhängiggjorts, fällas till det stadgade straffet, dock med viss begränsning i fråga om sålunda ådömt sammanlagt fängelsestraff. Ur 8 § torde ordet »fulla» böra utgå. I anslutning till det ovan anförda vill kollegium tillstyrka skyndsamma åtgärders vidtagande till skydd för tredje mans rätt gentemot ekonomiska stridsåtgärder ävensom hemställa, att det remitterade lagutkastet måtte med de jämkningar, som må påkallas av de utav kollegium gjorda erinringar, av Kungl. Maj:t föreläggas riksdagen till antagande. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit generaldirektören Fryxell samt kommerseråden Matz, föredragande, Sohlman och Sidenvall.)

Sveriges hantverksorganisation. (Utlåtande överlämnat av kommerskollegium.) Sedan kungl. kommerskollegium genom remisskrivelse den 22 sistlidne december infordrat vårt yttrande beträffande en av professor Ragnar Bergendal gjord utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål, få vi härmed vördsamt anföra följande. Utredningen har utmynnat i tre olika utkast till lagstiftning, av vilka utkastet till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder är det fundamentala och därför i det följande ensamt göres till föremål för behandling. Utkastet åsyftar rättsskydd för tredje man mot stridsåtgärder i anledning av såväl arbetstvister som andra ekonomiska tvister och såsom stridsåtgärder skola därvidlag betraktas blockad, bojkott, arbetsinställelse (lockout eller strejk), uppsägning av avtal eller annat avbrytande av ekonomisk förbindelse. Vad först angår tredjemansskyddet i samband med arbetskonflikter, finna vi det uppenbart, att med hänsyn till de övergrepp mot enskildas självbestämmanderätt och frihet, som nu ohämmade kunna försiggå utan möjlighet till lagligt ingripande, dylikt skydd bör bliva genom lagstiftning befäst, och i princip uttala vi vår anslutning till den sakkunniges utredningsresultat härutinnan, varemot endast i följande punkter vi hava anledning till erinran. Arbetsinställelser

såsom

sympatiaktioner.

Den sakkunnige har ansett, att de sympatiaktioner, som innefatta arbetsinställelse i eller utan förening med arbetsblockad, alltjämt böra få förekomma, och såsom motiv härför har anförts, att desamma utgöra ett inrotat bruk och allmänt erkännas såsom lovliga av den allmänna opinionen. Faktiskt har också i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare det uppfattats såsom en naturlig, rent av legitim sak, att å ömse sidor sympatiaktioner äga rum, och

74 Sveriges

hantverksorganisation.

kollektivavtalen innehålla ju vanligen en bestämmelse till bekräftelse av denna uppfattning. Emellertid göra kollektivavtalen därvidlag i enlighet med tvingande stadgande i gällande lag om kollektivavtal undantag för det fall, att sympatiaktionen äger rum till förmån för en avtalsstridig primärkonflikt, d. v. s. en sådan som sker för att framkalla ändring i ett ikraftvarande kollektivavtal. Dylik sympatiaktion är alltså enligt både kollektivavtalen i allmänhet och lagen förbjuden. Vidare är att märka, att kollektivavtalens bestämmelser om sympatiåtgärder av vederbörande parter i allmänhet icke avsetts att tillämpas annat än i anledning av en primärkonflikt, som inneburit en arbetstvist. Sympatiåtgärd på grund av annan ekonomisk tvist än arbetstvist torde däremot ej hava burskap inom vare sig arbetsgivar- eller arbetarkretsar. Vad finns det sålunda för anledning, att i en ekonomisk strid mellan fastighetsägare och hyresgäster den senare parten skall få angripa t. ex. en gemensam leverantör till de förra, låt oss säga ett plåtslageri, som under striden förhåller sig neutralt, och förmå arbetarna hos detta företag att etablera en sympatistrejk; eller varför skulle fastighetsägarna på grund av hyresstriden få söka förmå ett industriföretag, vars arbetare och de stridande hyresgästerna äro medlemmar i en och samma hyresgästorganisation (utan att dock i hyresstriden kunna anses såsom medparter) till att förklara lockout. Under hänvisning till av den sakkunnige för sympatiaktioners fortsatta lovlighet åberopad, ovan antydd motivering, förefaller det oss sålunda, att densamma skulle kunna giva anledning till den begränsning av lovligheten att åstadkomma arbetsinställelse hos tredje man, att dylika i anledning av rättsstridig arbetskonflikt eller i anledning av annan ekonomisk tvist än arbetstvist skulle anses såsom stridsåtgärd emot tredje man och erhålla sådan rättspåföljd, som § 2 av utkastet stadgar. Arbetsinställelse

hos

småföretag.

Vid övervägandet av frågan, om och i vad mån arbetsinställelser, arbetsblockader och andra blockader må anses lovliga, har den sakkunnige betraktat som en viktig omständighet, huruvida stridsåtgärden krävt av de angripande en ansenlig ekonomisk uppoffring. Emedan en tillförsels- eller avsättningsblockad ej är förenad med några kostnader för angriparna men däremot kan vara ödeläggande för den angripne, anses faran för en dylik blockad mycket större än för arbetsinställelsen, vilken även för angriparna måste innebära ekonomiska uppoffringar. Därför har den sakkunnige ansett det nödvändigt, att — bortsett från arbetsblockad i samband med arbetsinställelse — varjehanda blockader skola betraktas såsom olovliga. Dessa synpunkter synas emellertid även kunna få tillämpning på vissa arbetsinställelser. E t t företag med ett litet arbetarantal kan ju träffas av en arbetsinställelse mycket kraftigt. De förhållanden, varunder företaget bedriver sin rörelse, gör detsamma särskilt utsatt för stridsåtgärderna, så att, utöver de med själva arbetsnedläggelsen förenade svårigheterna, företaget faktiskt avskäres från både till-

Sveriges

hantverksorganisation.

försel och avsättning. I längden kan härigenom konflikten bliva företagets ruin. På arbetarsidan ligger saken annorlunda till. Där finns en kraftig organisation med betydande fonder för strejkunderstöd. Denna kan snart sagt huru länge som helst och utan att därigenom vidkännas kännbara förluster underhålla de strejkande arbetarna. Den med strejkens upprätthållande förenade kostnaden svarar alltså icke tillnärmelsevis mot den skada, som företaget åsamkas genom strejken. I utländsk lagstiftning har man haft uppmärksamheten riktad på detta förhållande och sökt hindra, att ett dylikt maktspel ohejdat skall få försiggå till den svagare partens fullständiga självuppgivelse. Sålunda har uti den norska bojkottlagen av år 1933 införts förbud mot blockad och bojkott, riktat mot arbetsgivare, som utom familjemedlemmar ej sysselsätter fler än tio arbetare. Särskild motion för utredning om dylik lagstiftning har väckts vid årets riksdag. Tanken i denna motion är åtminstone i så måtto värd beaktande, att det bör övervägas, huruvida icke i en blivande lag om tredjemansskydd det må införas förbud mot varje stridsåtgärd gentemot en tredje man, som endast sysselsätter ett mindre antal arbetare. Straffbestämmelsen

avtalsuppsägning.

Enligt lagutkastet skall i allmänhet endast uppmaning till eller hot om stridsåtgärd emot tredje man straffbeläggas, ej själva företagandet av stridsåtgärden. Härvid undantages dock uppsägning av skriftligt avtal, vilken såsom dylik stridsåtgärd skall anses brottslig. Skälet till detta undantag angives av den sakkunnige vara, att ett avbrytande av vissa ekonomiska relationer, innebärande stridsåtgärd emot tredje man, ej skulle utgöra ett tillåtligt utövande av ekonomisk frihet. I samband därmed anföras exempel på dylika handlingar, vilka giva vid handen, att den sakkunnige för straffbestämmelsen om avtalsuppsägning närmast haft i sikte stridsåtgärd, som sker i vedergällningssyfte. Emellertid refererar faktiskt straffbestämmelsen till hela paragrafen om stridsåtgärder mot tredje man, och det är alltså även fråga om avlalsuppsägning i syfte att utöva organisationstvång. Det fallet kan nu tänkas, att en arbetsgivare, som enligt skriftligt kontrakt anställt en arbetsledare, vilken befinnes tillhöra arbetarnas fackförening, på grund av detta medlemskap uppsäger arbetsledaren till avflyttning. Detta är en handling, vars rättmätighet icke borde kunna sättas i fråga. Den strider ej mot föreningsrätten, såsom denna förnuftigtvis uppfattas, ty en person, som innehar en förtroendeställning hos arbetsgivaren i dennes förhållande till arbetarna, må icke tillhöra arbetarnas egen kamporganisation, varemot han naturligtvis ej må förmenas tillhöra en för arbetsledare bildad, arbetarna fristående organisation. Såsom lagtexten faktiskt är avfattad, förefaller det emellertid, som om arbetsgivaren i berörda fall icke skulle få verkställa uppsägning, för såvitt ej man skulle våga anse, att arbetsledaren genom sitt berörda förhållande skulle gjort sig skyldig till fel i tjänsten, som kunde föranleda avtalets hävande. Innehölle det skriftliga avtalet uttryckligt förbud för arbetsledaren att tillhöra arbetarorganisationen, förelåge väl avtalsbrott

76 Sveriges

hantverksorganisation.

och sålunda rätt för arbetsgivaren att verkställa avtalsuppsägning, men en sådan avtalsbestämmelse kan man icke räkna med förefinnas i alla förekommande fall. Straffbestämmelsen om avtalsuppsägning synes försätta hela spörsmålet om föreningsrätten i ett nytt rättsläge. Den fråga, som kan tänkas komma att bliva aktualiserad, nämligen huruvida ett företag skall behöva finna sig i att hos detsamma anställda personer i en viss förtroendeställning, t. ex. tjänstemän eller kontorister, ansluta sig till arbetarnas hos företaget fackförening och icke till en för förstnämnda personalgrupper särskilt bildad organisation, skulle faktiskt genom den nya lagstiftningen bliva avgjord. Varje på grund av sådant förhållande verkställt avskedande av en genom skriftligt avtal anställd person skulle medföra straffpåföljd. På grund av vad nu anförts, synes kunna ifrågasättas, om ej straffbestämmelsen om avtalsuppsägning endast bör avse sådan stridsåtgärd emot tredje man, som tillkommit i hämndsyfte. Avtalsuppsägning

i »annan ekonomisk

tvist».

De uppsägningar av avtal, som komme att stämplas såsom brottsliga handlingar, skulle enligt lagutkastet ej nödvändigtvis avse ett anställningsförhållande. Det kunde helt enkelt vara fråga om vilket avtal som helst, övergå vi till ett annat ekonomiskt område, till själva affärslivet, för att konstatera vilka verkningar som straffbestämmelsen därstädes skulle få, påträffa vi egendomliga konsekvenser. Följande exempel är belysande. Två företag hava träffat ett kontrakt därom, att det ena skall köpa en viss kvantitet per år av det andras tillverkning av en viss vara. Köparen är avnämare även av andra företags tillverkning av samma vara, och dessa senare företag hava i vällovligt syfte, t. ex. för att åstadkomma besparingar och hindra osund konkurrens, bildat en prissammanslutning. Dess verksamhet stores genom den utanför stående säljarens utbud av varor till underpriser, och då den senare trots vädjan från köparen och från övriga säljare vägrar att ingå i sammanslutningen, finner köparen sig föranlåten att uppsäga det berörda kontraktet. Ingen skulle väl anse sig hava fog att anklaga köparen för detta förfarande. Den rätt till ekonomisk självständighet och till avtalsfrihet, som, använd med vederbörligt hänsynstagande till andras motsvarande rättigheter, i den sakkunniges betänkande angives böra vara rättesnöre för lagstiftningen, synes rimligen i detta exempel icke blivit missbrukad. Såvitt vi kunna finna, innebär dock lagutkastet att köparen, genom att verkställa uppsägning av sitt avtal med säljaren för att förmå denne att ingå i sammanslutningen, gjort sig skyldig till straffbar handling. Vad som sist anförts torde ytterligare motivera den ifrågasatta begränsningen av räckvidden av straffbestämmelsen om avtalsuppsägning, men dessutom leder det oss in på frågan, huruvida överhuvud taget de tilltänkta lagreglerna mot stridsåtgärder vid arbetskonflikter utan vidare kunna appliceras på förhållanden, som hava samband med andra ekonomiska tvister. Det förefaller, som om den sakkunnige huvudsakligen studerat ifrågavarande företeelser på

Sveriges

hantverksorganisation.

arbetsmarknaden och på grundval därav byggt upp sitt lagverk. Otvivelaktigt äro emellertid konfliktämnena och stridsmedlen inom det egentliga affärslivet av helt annan beskaffenhet. Även på detta område torde säkerligen mången gång övergrepp av organisationer och monopolistiska företag ske, som icke böra av samhället tolereras, men å andra sidan företagas där mången gång åtgärd i form av avtalsuppsägningar och annat avbrytande av ekonomiska förbindelser, som enligt den föreliggande lagtexten skulle falla under rubriken stridsåtgärd mot tredje man men vilka under inga omständigheter kunna anses otillbörliga utan tvärtom torde innebära ett naturligt utnyttjande av den ekonomiska rörelsefrihet, som utgör en av hörnstenarna för vårt nuvarande fria näringsliv. E n legislativ reglering av affärslivets stridsåtgärder fordrar en särskild utredning, helt oberoende av motsvarande ingrepp å arbetsmarknaden. Det är därför vår åsikt, att ur lagutkastet böra utbrytas de bestämmelser, som icke hava avseende å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, och att, utan avvaktan å den nyssberörda utredningen för affärslivets vidkommande, lagstiftningen till en början bör genomföras med avseende å arbetstvister. Begränsningen

lagstiftningen.

Den sakkunniges betänkande har i enlighet med de för utredningsarbetet givna direktiven åsyftat en rättslig reglering av tredje mans neutralitetsskydd. Emellertid må sägas, att en lagstiftning av ifrågavarande slag, som skulle tillkomma för att skydda den personliga friheten, icke kan bliva tillräckligt effektiv genom en dylik begränsning av förbudet mot stridsåtgärder. I andra länder, där på sista åren lagstiftning mot blockader kommit till stånd, har densamma fått ett avsevärt större omfång, och man har heller icke gjort tredjemansskyddet till föremål för särskild reglering, utan genom mera allmänt avfattade lagbestämmelser sörjt för dylikt skydd. För den händelse det oaktat en speciell lagstiftning för tredjemansskyddet skall åstadkommas i vårt land, måste den kompletteras med annan lag med förbud mot blockadmissbruk i övrigt inom samhället. Därvid må först uppmärksammas den s. k. utpressningsblockaden, som innebär, att någon genom hot om arbetsinställelse eller blockad avtvingar annan förmån. En sådan handling faller icke under den straffbestämmelse om utpressning, som Kungl. Maj :t i särskild proposition föreslagit riksdagen till antagande. Att emellertid, om överhuvud taget blockader skola kriminaliseras, de som ske i utpressningssyfte måste inbegripas är uppenbart, enär dessa i särskilt hög grad uppröra rättsmedvetandet. S. k. organisationsblockader, som bl. a. gå ut på, icke att förmå den angripne arbetsgivarens oorganiserade arbetare att ingå i någon fackförening, utan att åstadkomma för medlemmen av dylik förening ett arbetsmonopol, böra likaledes förbjudas, ävensom varjehanda blockadmeddelande, som innefattar osanna eller vilseledande uppgifter om anledningen till eller ändamålet med en stridsåtgärd. Slutligen böra tvingande lagregler införas beträffande anordnande och proklamerande av blockad, så att endast förening må företaga dylik efter beslut i bestämd ordning, därvid blockadens orsak måste angivas.

L A N S S T Y R E L S E R N A .

överståthållarämbetet. Genom nådig remiss den 20 december 1933 har överståthållarämbetet anbefallts att före den 20 februari 1934 avgiva underdånigt utlåtande över en av professorn Ragnar Bergendal den 30 november 1933 avgiven utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål. Med anledning härav får överståthållarämbetet i underdånighet anföra följande. I fråga om det spörsmål, berörda utredning avser, må till en början anmärkas, att olika uppfattningar näppeligen lära förefinnas därom, att tredje man bör äga rätt till neutralitet vid arbetskonflikter. Däremot förefinnas förvisso skilda uppfattningar om, vad denna rätt skall anses innefatta, vem som vid en arbetskonflikt skall anses såsom tredje man och när denne kan anses hava iakttagit ett neutralt eller oneutralt uppträdande. Än vidare gå meningarna i sär vid bedömandet, huruvida på detta område särskilda lagstiftningsåtgärder för närvarande äro av behovet påkallade. Vad först angår sistberörda spörsmål blir närmast frågeställningen, huruvida, därest man i likhet med utredningsmannen anser styrkt, att på detta område förekommit övergrepp av beskaffenhet att påkalla myndigheternas ingripande •—• och att vissa sådana fall förekommit, anser överståthållarämbetet icke kunna förnekas — icke redan gällande lag lämnar tillräckligt utrymme för erforderligt ingripande. De stadganden i strafflagen, vilka härvid skulle komma i fråga, äro, på sätt utredningsmannen framhåller, 15 kap. 22 § och 16 kap. 8 §. Man är i vårt land lätt benägen att kräva särskild lagstiftning för ingripande mot snart sagt varje form av otillbörligt handlande, som vid gällande lags tillkomst icke varit förutsedd. Denna benägenhet är förklarlig då ju den svenska lagskipningen ofta haft en icke så litet restriktiv karaktär, så att ett lagbud kommit att tillämpas endast å sådana fall, som redan för lagstiftaren varit aktuella. En sådan restriktiv lagtolkning torde icke vara enbart av godo. Då detaljerade föreskrifter för alla livets skiftande förhållanden uppenbarligen icke kunna givas i lagen, synes det, framför ett oupphörligt, efter de ständigt ändrade formerna för samhällslivet anpassat lagstiftande i detalj, vara att föredraga, om domstolarna kunde begagna en större frihet än vad hittills i allmänhet skett vid prövning huruvida åtgärder, präglade av en ny tids förhållanden, kunde subsummeras äldre lagbud. Vår rättsvårdande högsta instans, som i hög grad åtnjuter landets förtroende, har ju

överståthållarämbetet.

i detta som i andra hänseenden i sin makt att meddela prejudicerande beslut av stor och betydelsefull räckvidd. Vid den domstolsbehandling som föranletts av senaste årens händelser har också ådagalagts en tydlig strävan i riktning mot en friare lagtolkning. Vad nu särskilt angår tillämpningen av 15 kap. 22 § strafflagen uttalar utredningsmannen, att därför förutsattes, att tvånget gått ut på att förmå den angripne till ett handlande av positiv eller negativ natur samt att förty straff enligt nämnda lagrum icke kan inträda för sådana stridsåtgärder, vilka icke tillgripas i syfte att förmå den angripne till något handlande, utan endast för att straffa honom eller för att hämnas på honom, t. ex. prickning av en strejkbrytare efter arbetstvistens biläggande. Till denna uppfattning kan överståthållarämbetet icke utan vidare ansluta sig. Åtgärder av omförmäld art torde aldrig kunna sägas vara dikterade uteslutande av vedergällningsuppsåt, utan avse tillika — eller kanske i främsta rummet — att förmå vederbörande att avgiva försäkran om eller på annat sätt ådagalägga, att han icke för framtiden skall upprepa det handlingssätt, som föranlett stridsåtgärden. Men detta innebär ju, att stridsåtgärdens syfte i dylika fall just är att förmå vederbörande till ett positivt — eller, sett från annan synpunkt, negativt — handlande. Är denna uppfattning riktig, skulle, åtminstone om en, enligt överståthållarämbetets ovan uttalade mening önskvärd friare lagtillämpning komme att göra sig gällande, den nu ifrågasatta nya lagstiftningen måhända komma att visa sig överflödig. Vad utredningsmannen anför rörande tillämpningen av bestämmelsen i 16 kap. 8 § strafflagen föranleder från överståthållarämbetets sida ingen erinran. En blockadförklaring, däri intet uttalande i övrigt förekommer, torde icke kunna hemfalla under berörda lagrum. E t t annat spörsmål bliver, huruvida vid faktisk ärekränkning i tryckt skrift tryckfrihetsförordningens bestämmelser måste tillämpas. I sådant hänseende tillåter sig överståthållarämbetet erinra därom, att enligt ett av Eders Kungl. Maj:t nyligen meddelat utslag en person dömts för ärekränkning enligt 16 kap. strafflagen därför att han föranstaltat om intagande i en tidning av en ärekränkande annons; tryckfrihetsförordningens bestämmelser ansågos i detta fall icke tillämpliga. Ehuru ämbetet, på sätt ovan anförts, icke är övertygat om att icke redan föreliggande lagstadganden skulle i vissa fall av nu förevarande art kunna möjliggöra erforderligt ingripande från det allmännas sida, under förutsättning att den friare lagtolkning, vartill tendenser redan visat sig, bleve gängse och om i samband därmed en ökad aktivitet från åklagarna vore att påräkna, finner sig överståthållarämbetet, som med hänsyn till ännu i stor utsträckning rådande praxis, måste anse de nu antydda möjligheterna för närvarande ovissa, icke kunna, på grund av sin angivna principiella inställning, avstyrka att särskilda lagstiftningsåtgärder vidtagas i det syfte, som med det remitterade förslaget avses och i den utsträckning, som prövas nödvändig. Beträffande avfattningen av den ifrågasatta nya lagstiftningen synas emellertid åtskilliga erinringar vara att framställa mot det föreliggande förslaget. Dessa erinringar torde lämpligen böra anknytas till de föreliggande förf att-

överståthållarämbetet.

ningsutkasten, till vilkas granskning överståthållarämbetet för den skull tilllåter sig övergå. Vidkommande de vid utredningen fogade lagutkasten anmärker utredningsmannen, att desamma äro av preliminär natur samt att en lagstiftningsåtgärd icke torde kunna komma till stånd utan fortsatt utredning. Överståthållarämbetet har i anledning härav icke funnit anledning att ingå å någon formell detaljgranskning av utkasten i fråga. Ämbetet vill emellertid redan i detta sammanhang understryka, vad utredningsmannen sålunda uttalat, eller att de föreliggande lagförslagen icke äro av beskaffenhet att kunna upphöjas till lagar, med mindre en omarbetning äger rum. En lagstiftning å förevarande område möter med nödvändighet betydande svårigheter även beträffande lagtextens tekniska utformning.

I. Utkast till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska strids åtgärder. 1 §• Enligt utredningsmannens förslag skulle en blivande lagstiftning avse ej blott stridsåtgärder i samband med arbetskonflikter utan sådana åtgärder i samband med ekonomiska konflikter överhuvud taget. Till denna grundprincip i förslaget vill överståthållarämbetet uttala sin anslutning. Härför talar särskilt den av utredningsmannen berörda omständigheten, att även i samband med andra konflikter, än som avse arbetsmarknaden, åtgärder förekomma av beskaffenhet att i lika grad påkalla statsmakternas ingripande som de, vilka äga samband med arbetskonflikter. Vidkommande 1) mom. i nu förevarande paragraf finner överståthållarämbetet i likhet med utredningsmannen ofrånkomligt, att de s. k. sympatiaktionerna icke böra — och icke rimligen kunna — förbjudas. Den motivering, utredningsmannen anfört till stöd för denna ståndpunkt, torde vara tillfyllest. Definitionen i l ) mom. av vad som därstädes förstås med stridsåtgärd mot tredje man synes däremot lida av viss oklarhet. Att man med uttrycket »tredje man» betecknar den, som icke är part i konflikten, torde knappast behöva i lagtexten utsägas. Viktigare är att klarlägga den fråga, varom förvisso största tvekan kommer att råda, nämligen vem som skall anses vara tredje man «ller part i en konflikt. Den inskränkning av begreppet part, som paragrafens sista stycke innehåller, synes knappast skänka tillräcklig klarhet åt berörda fråga. I hithörande hänseende må såsom exempel erinras om det av utredningsmannen berörda fall, då arbetare rikta stridsåtgärder mot andra arbetare i syfte att förmå dessa att upphöra arbeta hos en blockerad arbetsgivare, eller då arbetsgivare vidtaga dylika åtgärder mot annan arbetsgivare, vilken hos sig anställt lockoutade arbetare. Utredningsmannen betecknar dylika fall såsom angrepp å tredje man. I dessa fall har emellertid onekligen den, mot

överståthållarämbetet.

vilken stridsåtgärden riktas (för att använda utredningsmannens formulering) »ett ouppgjort mellanhavande med angriparen» och kunde alltså med lika fog vara att hänföra till parterna i målet, icke till tredje man. Alldeles särskilt lärer detta bliva fallet, där vederbörande förbundit sig att icke arbeta hos blockerade arbetsgivare, respektive att icke anställa lockoutade arbetare. Mom. 3 ) . I detta moment avses åtgärder mot vad utredningsmannen kallar organisationstvång. Med avseende å bestämmelserna under detta moment inställa sig — och i ökad grad — samma erinringar, som överståthållarämbetet tillåtit sig anföra beträffande mom. 1). Ofta lärer nämligen vara oklart, om icke den, som utredningsmannen här betecknar såsom tredje man, i verkligheten är att anse såsom part. Visserligen kan strävan att genomföra organisationstvång ofta taga former av föga tilltalande art, t. ex. då tvånget riktas mot en hantverkare, som bedriver egen rörelse. Åtgärdens karaktär kan emellertid stundom vara av annan art. Därest exempelvis en större arbetsgivare begynt anställa uteslutande oorganiserad arbetskraft skulle det, även om man häri icke såge ett angrepp från arbetsgivarens sida mot de fackliga organisationerna, likväl kunna med fog ifrågasättas, huruvida i dylikt fall en stridsåtgärd från arbetarorganisationens sida borde vara belagd med straff.

2§. Från det föreslagna straffbara området har utredningsmannen undantagit själva deltagandet i stridsåtgärder. Härtill vill överståthållarämbetet, på av utredningsmannen anförda skäl, uttala sin anslutning. En dylik begränsning torde vara en nödvändig förutsättning för att en blivande lagstiftning i ämnet skall kunna undgå den prägel av ensidig inriktning, vilken alltför lätt vidlåder lagar av detta slag. 3 §. Det föreslagna stadgandet angående skadeståndsskyldighet föranleder ej annan erinran, än att en maximigräns för skadeståndets belopp synes böra stadgas på enahanda sätt som skett i lagen om kollektivavtal, 8 §. II. Utkast till lag om ändring av 11 kap. strafflagen. Föreliggande utkast avser att med böter, högst 100 kronor, bestraffa den, som å allmän plats eller allmän lokal »genom personligt tilltal, utspridande av skrift, vakthållning eller på annat dylikt sätt söker förmå allmänheten till deltagande i blockad eller bojkott». överståthållarämbetet anser det tveksamt, om ett dylikt stadgande har sin lämpliga plats i den allmänna strafflagen i stället för uti den särskilda lagstiftningen till skydd för tredje man. I sakligt hänseende synes stadgandet böra erhålla en sådan ändrad avfattning, att detsamma icke, såsom i förslaget, ensidigt riktas mot den ena sidans stridsmetoder. Q—340762

82 Länsstyrelsen i Stockholms län.

III. Utkast till ändringar i tryckfrihetsförordningen. § 1.

12 :o.

Det synes överståthållarämbetet kunna ifrågasättas, huruvida införandet utav ett stadgande av under I I angiven art skall för sin laglighet förutsätta ändring i tryckfrihetsförordningen. Hithörande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen skyddar författares med fleras rätt att »föryttra» skrifter och enligt rättspraxis har med föryttrande likställts gratisutdelning. Men därmed har icke medgivits — och har naturligen aldrig avsetts att medgiva — ett spridande av dylika skrifter på sätt, som finnes stridande mot god ordning. § 1.

14:o.

En allmän lag, innebärande förbud mot uppmaning etc. till stridsåtgärd mot tredje man, måste däremot med nödvändighet, därest densamma icke skall bliva helt illusorisk, erhålla sin komplettering genom motsvarande stadgande i tryckfrihetsförordningen. Detta stadgandes avfattning bliver helt beroende av den form, som den allmänna lagbestämmelsen erhåller. Under åberopande av vad sålunda anförts får i underdånighet överståthållarämbetet såsom infordrat utlåtande uttala att ämbetet, som, på sätt redan nämnts, finner omständigheterna tala för en lagstiftning i det med det remitterade förslaget avsedda syfte, emellertid icke kan i deras nuvarande skick förorda de framlagda lagutkasten, vilka såväl med hänsyn till omfattningen av däri avsedda ingripanden som ock till oklarheten i vissa delar av formuleringen icke enligt ämbetets mening äro lämpade att utan ändringar läggas till grund för lagstiftning i ämnet. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit överståthållaren Nothin och polissekreteraren Sällberg.)

Länsstyrelsen i Stockholms län. Genom nådig remiss den 20 december 1933 anmodad avgiva utlåtande över en remissen bifogad utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter får länsstyrelsen anföra följande. Det torde vara ostridigt, att en lagstiftning i syfte att skydda tredje mans rätt till neutralitet vid arbetstvister inom stora befolkningslager i vårt land anses vara av synnerligt behov påkallad. Man har funnit det stridande mot rättskänslan, att en utomstående tredje man skall genom en parts ingripande tvingas att taga ställning i en tvist, som icke direkt berör honom. Länsstyrelsen anser, att fog finnes för en sådan åsikt och att detta även bestyrkes av den av den sakkunnige verkställda utredningen. Statens uppgift att upprätthålla rättssäkerheten synes länsstyrelsen kräva lagstiftning på om-

Länsstyrelsen i Uppsala län.

rådet. A t t lita till att denna fråga skall lösas genom överenskommelser mellan parterna eller genom att tredje man själv skaffar sig en sådan ställning, att han med maktmedel kan hindra eller bemöta den rättskränkning, för vilken han utsattes, är icke staten värdigt, utan garanti bör genom statens försorg i möjligaste mån skapas för, att tredje man icke av part i tvist tvingas att handla eller att underlåta att handla i viss av part önskad riktning. De av den sakkunnige framlagda lagutkasten synas länsstyrelsen väl ägnade att läggas till grund för en blivande lagstiftning på området. En av huvudpunkterna däri torde vara införande av icke blott skadestånds skyldighet utan även straff. Då det tvång, som utövas mot tredje man, måste anses vara av rättsstridig art, är enligt länsstyrelsens åsikt intet att däremot erinra. På de skäl, som av den sakkunnige anförts, bör rätt att föra talan om ansvar tillkomma allmän åklagare. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen Eden och landssekreteraren Beckius.)

Länsstyrelsen i Uppsala län. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som genom nådig remiss den 20 december 1933 anbefallts avgiva utlåtande över av särskild sakkunnig avgiven utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål, får i anledning därav i underdånighet anföra följande. Under de senare åren hava såväl i samband med arbetstvister som eljest allt starkare ingrepp skett i den enskildes rätt att inom fastställda gränser själv få bestämma över sina ekonomiska förhållanden, och den personliga friheten har därigenom ofta kringskurits på ett sätt, som kränker det allmänna rättsmedvetandet. E t t tillfredsställande skydd mot dessa missförhållanden har icke kunnat beredas med stöd av nu gällande lag, och det är förklarligt, att en utbredd önskan förefinnes om åtgärders vidtagande till rättelse härutinnan. I det föreliggande förslaget har, i enlighet med de direktiv, som lämnats för utredningen, upptagits till behandling i huvudsak endast de frågor, som avse tredje mans neutralitet i arbetskonflikter. Skäl torde dock föreligga för lagstiftningens utsträckande över ett vidare område, därvid särskilt frågan om skydd även för parter borde upptagas till behandling, liksom befallningshavanden också vill framhålla önskvärdheten av att, på sätt den sakkunnige pepekat, sådan ändring vidtages i strafflagen att blockad eller annan stridsåtgärd i de fall, som omförmälas i 11 kapitlet 8 och 9 §§ strafflagen, bleve belagd med straff. Någon anledning att på grund härav förutsätta en behandling av hela frågan i ett sammanhang torde dock icke förefinnas, då en lagstiftning med den i utredningen givna begränsningen lämpligen synes kunna sedermera påbyggas i erforderlig utsträckning. I § 5 av utkastet till lag med bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder stadgas skyldighet för vissa organisationer och föreningar att öva kontroll

84 Länsstyrelsen i Södermanlands län.

över sådana åtgärder från sina medlemmars sida, som enligt lagförslaget straffbelagts, och att söka hindra dem från otillåtna stridsåtgärder, vid påföljd eljest av ersättningsskyldighet för skada, som av medlemmarna förorsakas. A t t fastställa en förenings åtgärder eller underlåtanden härutinnan så, att skadestånd kan utdömas, torde dock ej så lätt låta sig göra, och en viss fara för lagens ineffektivitet i denna del synes föreligga. Samma lagutkast upptager en preskriptionstid av två år för anhängiggörande av talan om skadestånd enligt lagen. Denna tid räknas från det skadan timade. Med hänsyn till de stora svårigheter, som säkerligen ofta skulle komma att yppa sig för avgörande av när en så bestämd preskriptionstid började, vill befallningshavanden ifrågasätta, huruvida icke tiden lämpligare kunde räknas från det brottet begicks och i stället utsträckas längre, exempelvis till tre år. I övrigt har befallningshavanden intet att erinra mot förslaget och vill för sin del förorda en lagstiftning i huvudsaklig enlighet därmed. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landssekreteraren Stenius och t. f. landskamreraren Sundberg.)

Länsstyrelsen i Södermanlands län. I nådig remiss den 20 december 1933 har länsstyrelsen anbefallts att före den 20 februari 1934 avgiva utlåtande över en av professorn Ragnar Bergendal såsom inom socialdepartementet tillkallad sakkunnig verkställd utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål. Med anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande. Iögonfallande är vårt lands efterblivenhet på ifrågavarande rättsområde, då nämligen, såsom framgår av den föreliggande utredningen, samtliga de utländska rättsordningar (Danmarks, Norges, Finlands, Italiens, Österrikes, Tysklands, Frankrikes och Englands), vilka närmare undersökts, åtminstone i vissa fall giva skydd åt tredje mans rätt till neutralitet i de ekonomiska striderna. I utredningen har framhållits att, om det skulle förhålla sig så, att de missbruk, mot vilka den ifrågasatta lagstiftningen skulle rikta sig, endast utövades av vissa samhällsgrupper, kunde häri icke anses ligga något hållbart skäl emot ett inskridande, som i sådant fall endast skulle rikta sig mot dessa grupper. Denna mening kan länsstyrelsen icke biträda. Likaväl som ett flertal lager i vårt land stiftats för att hindra maktmissbruk av fastighetsägare, arbetsgivare eller kapitalägande samhällsmedlemmar eller sammanslutningar av sådana, böra bestämmelser kunna givas till förhindrande av maktmissbruk av kroppsarbetare eller deras organisationer. Då emellertid, såsom även i utredningen framhållits, medlemmar inom mycket skilda ekonomiska och politiska grupper göra sig skyldiga till likartade missbruk i förevarande avseenden, synes berörda spörsmål här sakna aktualitet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län.

85 Den föreliggande utredningen mynnar ut i förslag till »lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder». Det kan väl förefalla, att detta lagförslag ej givits så stor räckvidd, som måhända varit önskvärd, och att regler även bort, såsom skett i Norge, givas om rätt för offentlig myndighet att utfärda provisoriskt förbud mot påbörjad eller förestående bojkott i avbidan på rättslig prövning av dess laglighet. Den sakkunnige har emellertid och enligt länsstyrelsens mening med fullt fog framhållit, att på grund av ämnets i vårt land oarbetade beskaffenhet lagförslaget med nödvändighet måst bliva av mycket preliminär natur. Med hänsyn härtill och då en omarbetning eller utvidgning av ovannämnda lagförslag och därav föranledda förslag till ändring i strafflagen och tryckfrihetsförordningen sannolikt skulle vålla en längre tids uppskov med lagstiftning i ämnet, samt det för statsmakterna torde framstå såsom angeläget, att bristen på rättsregler på ifrågavarande område snarast möjligt avhjälpes, anser länsstyrelsen sig böra tillstyrka berörda lagförslags antagande. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landssekreteraren Schalin och t. f. landskamreraren Ekvall.)

Länsstyrelsen i Östergötlands län. Till åtlydnad av Eders Kungl. Maj :ts remiss den 20 december 1933 å ett av en sakkunnig inom socialdepartementet den 30 november 1933 avgivet betänkande angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande. Från principiell synpunkt är det uppenbarligen önskvärt, att förhållanden, vilka ingripa i enskildas självbestämningsrätt och välfärd så, som ofta är fallet med stridsåtgärder mellan de numera starkt organiserade arbetar- och arbetsgivargrupperna, bliva rättsligt reglerade, och att ett praktiskt behov av sådan reglering föreligger kan knappast bestridas. Även inom vårt land har man i förevarande hänseende ej sällan fått bevittna stridsåtgärder, vilka utan att lädera gällande lag upprört rättsmedvetandet hos den i berörda fall opartiska delen av vårt folk. Våra skandinaviska grannfolk, hos vilka rättsuppfattningen i allmänhet visat sig närbesläktad med vår egen, hava också under de senaste åren genomfört en sådan reglering. Å andra sidan är det, såsom i den sakkunniges erkännansvärt objektiva utredning närmare framhålles, förenat med stora svårigheter att på ifrågavarande område genomföra en lagstiftning, som med tillbörlig effektivitet förenar en så uppenbar opartiskhet, att dess inre auktoritet icke med fog kan bestridas av någon intressegrupp. Under sådana förhållanden är det säkerligen klokt att åtminstone försöksvis begränsa den ifrågakomna lagstiftningen till de fall, där rättmätigheten av det allmännas ingripande är mest obestridlig. Länsstyrelsen måste dock ifrågasätta, om denna begränsning lämpligen kan göras så, att till grund för hela lagstiftningen på området lägges den enskildes rätt till neutralitet vid arbetstvister. Dels därigenom att en sådan lagstiftning, vilken endast kan avse mot tredje man direkt riktade åtgärder, icke lärer bliva syn-

86 Länsstyrelsen

i Jönköpings

län.

nerligen effektiv, och dels därför att på så sätt åtgärder mot part, vilka kunna vara långt mera upprörande för rättskänslan eller vådliga för samhället, lämnas obeaktade, kommer denna lagstiftning lätt att förefalla periferisk och opraktisk. Den sakkunnige har ock funnit anledning att med frångående av de lämnade direktiven till behandling upptaga även stridsåtgärder mot part, i den mån de avse vedergällning för dennes förhållande under en avslutad konflikt. Såsom en ur praktisk synpunkt betydande brist måste emellertid framhållas, att de särskilt samhällsfarliga arbetsinställelserna -—- exempelvis de, som träffa kommunala anordningar för sjukvård, renhållning samt anskaffande av vatten, gas och belysning eller som lamslå de viktigaste transportmedlen —- icke på något sätt upptagas till behandling. Från principiellt rättslig synpunkt kan bland annat anmärkas, att förslaget icke reagerar mot användningen av blockad för uttagande av vanliga fordringar, som rätteligen borde fastställas av domstol, i den mån de äro föremål för tvist, och realiseras med anlitande av exekutiv myndighet. Det synes sannolikt, att genom en lagstiftning mot de för rättskänslan mest stötande och för samhället mest vådliga stridsåtgärderna, dessa må nu vara riktade mot part eller tredje man, skulle kunna vinnas ett både mera effektivt och principiellt mera tillfredsställande resultat. Frågan, huruvida det remitterade förslaget trots de anmärkta, på de givna direktiven beroende bristerna nu kan och bör genomföras såsom ett provisorium, är av huvudsakligen politisk innebörd och ger icke anledning till något uttalande från länsstyrelsens sida. Länsstyrelsen har icke heller närmare ingått på avfattningen av det framlagda utkastet till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder, vilket vittnar om de betydande lagtekniska svårigheterna och av den sakkunnige själv betecknats såsom provisoriskt. Det må emellertid framhållas, att, då en dylik lag säkerligen alltid måste laborera med ganska elastiska begrepp och icke kan utformas kasuistiskt, det för betryggande av en enhetlig och auktoritativ lagtillämpning är önskvärt att denna anförtros åt en specialdomstol. De skäl, som anförts mot uppgiftens överlämnande till arbetsdomstolen, synas icke avgörande, men kunna möjligen föranleda en modifikation i arbetsdomstolens sammansättning vid handläggning av nu ifrågavarande mål. Det kunde kanske ock tänkas, att vissa av rådstuvurätterna, förstärkta med särskilda sakkunniga bisittare, erhölle kompetens att döma i dessa mål. I varje fall synes det länsstyrelsen uppenbart, att den nuvarande rättegångsordningen vid häradsrätterna icke garanterar erforderlig snabbhet i avgörandet. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen Tiselius och landssekreteraren von der Lancken.)

Länsstyrelsen i Jönköpings län. Genom remissresolution den 20 december 1933 har länsstyrelsen fått sig anbefallt att avgiva utlåtande över en inom socialdepartementet av särskild sakkunnig utarbetad utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål.

Länsstyrelsen i Jönköpings län.

87 Med anledning härav får länsstyrelsen anföra: I samma mån som förhållandena å arbetsmarknaden antagit nuvarande former, i samma mån har den fråga, som i utredningen beröres, kommit att allt mer och mer träda i förgrunden bland de sociala problem, vilka tarva en lösning. Särskilt under senare tid inträffade händelser hava föranlett, att behovet av rättsskydd å det område, utredningen avser, gjort sig starkt gällande. Man behöver i detta sammanhang endast erinra om det åsiktsförtryck och det våldförande av den personliga friheten, som ofta förekommer i intressekonflikter av ekonomisk innebörd, eller om de för rättskänslan kränkande former, de strävanden tagit, genom vilka man åsyftar att öva påverkan å andra eller att förmå dem att något göra eller underlåta. Om man besinnar vad i sådant avseende förekommit, synes det icke ägnat att förvåna, att en reaktion mot yttringarna av propaganda- och våldsmetoderna så småningom inträtt, och för den, som vill se saken objektivt och lidelsefritt, måste därför kravet på åtgärder mot den, som förgriper sig härutinnan, förefalla sunt och naturligt. Att till bestyrkande av förhållandena å hithörande område framdraga konkreta exempel synes knappast erforderligt, då omständigheterna i samband härmed äro alltför väl kända för att tarva närmare belysning. Med hänsyn härtill finner länsstyrelsen en lagstiftning på ifrågavarande område icke endast ur principiell synpunkt önskvärd utan jämväl och framför allt av praktiska skäl i hög grad påkallad. Vid den granskning, länsstyrelsen underkastat de av den sakkunnige framlagda förslagen, har länsstyrelsen komtaiit till den uppfattningen, att vad däri föreslås måste anses som ett minimum för åstadkommande av ett mot den allmänna rättskänslan svarande tillstånd på ifrågavarande område. Länsstyrelsen får därför för sin del tillstyrka, att samma förslag lägges till grund för en blivande lagstiftning i ämnet. Med avseende å förslagens detaljer vill länsstyrelsen dock framställa ett par erinringar. I utkastet till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder 'finnes först närmare angivet, vilka slags åtgärder, som må betraktas såsom stridsåtgärder mot tredje man. Enligt förslaget skulle stridsåtgärd icke anses föreligga, då åtgärd i anledning av pågående tvist riktades mot någon, som genom övertagande av egendom eller rörelse bisprungit eller ock efter antagande av arbete eller efter förändring av sin näringsverksamhet understödde part eller annan, vilken ej själv vore föremål för stridsåtgärd mot tredje man. I kommentarerna utvecklas närmare de skäl, som anses tala för den sålunda intagna ståndpunkten. Beträffande spörsmålet, i vad mån övertagande av egendom eller rörelse skall anses innefatta ett avsteg från eljest intagen neutral hållning, erinrar den sakkunnige om det fall, att en köpare erlagt en köpeskilling, som skulle varit alltför hög, därest angriparnas, t. ex. arbetarna, krav skolat tillgodoses och dessa krav för sig varit rättsligen grundade, såsom avseende exempelvis betalning i enlighet med gällande avtal för arbete, som utförts åt säljaren. Den sakkunnige har funnit ett dylikt försök att förhjälpa säljaren att på arbetarnas bekostnad erhålla en vinst, som måste anses obehörig, uppenbarligen icke förtjäna rättsordningens skydd.

88 Länsstyrelsen

i Jönköpings

län.

Enligt länsstyrelsens uppfattning kan det emellertid icke anses så uppenbart, att skildrade fallet under alla omständigheter bör undandragas rättsordningens skydd. E t t lagfästande av ifrågavarande princip måste fastmera anses innefatta ett sådant avsteg från den allmänna rättsgrundsatsen, att ingen bör svara för andra förpliktelser än dem, han själv ingår, att länsstyrelsen finner den sakkunniges ifrågavarande förslag betänkligt, särskilt med tanke på de konsekvenser, vartill principen kan leda. Till utvecklande av dessa får länsstyrelsen, som i detta sammanhang helt bortser från det fall, att en förekommen överlåtelse innefattar ett skenavtal, i övrigt framhålla, att även vid en verklig överlåtelse en successor kan hava varit medveten om att den egendom, överlåtelsen avsett, är föremål för stridsåtgärd. ( I händelse av okunnighet härom skulle successorn enligt den sakkunnige vara föremål för rättsskydd.) Exempelvis kan vid utlämnande av ett husbygge på entreprenad fordringsägaren hos en entreprenör, som råkat på obestånd och därför måst frånträda bygget, för att minska sin förlust hos denne nödgas övertaga det icke färdiga bygget i dess helhet. Vid successionen kunna i övrigt de förutsättningar i fråga om vederlag m.. m., som den sakkunnige angivit, vara för handen. Om en sådan successor härigenom skall anses hava »bisprungit» den ena parten, skulle denne i så fall icke kunna undgå de menliga följderna av den fortsatta stridsåtgärden. Enligt länsstyrelsens mening kan ett sådant förfarande icke anses tillfredsställande. Om principen i övrigt skall lagfästas, synes under alla omständigheter ovan skildrade förfarande ävensom det fall, att byggherren själv till följd av att entreprenören av någon anledning icke kunnat bringa sitt åtagande till slut, nödgas övertaga ett bygge, som är föremål för stridsåtgärd, böra inbegripas under det med lagförslaget eljest avsedda rättsskydd. Likaså synes rättsskydd böra beredas vid förvärv genom öppet köp av lös egendom, som är föremål för stridsåtgärd. Den sakkunnige förmenar vidare, att den person, vilken antager arbete vid konflikt, icke skall åtnjuta rättsordningens skydd. Om de personer, som här åsyftas, uttalar den sakkunnige, att de i viss utsträckning torde vara föga ägnade att tillvinna sig personliga sympatier. Utan att närmare uttala sig härom måste dock länsstyrelsen bestämt hävda den meningen, att den omständigheten, att en person åtager sig arbete av förevarande art icke bör vara ägnad att ställa vederbörande utan rättsskydd. Ännu består nämligen ej något allmänt förbud att antaga ett arbete utan var och en medborgare är ej blott berättigad utan — i den mån han därtill är förmögen — jämväl pliktig att försörja sig. Före 1918 års fattigvårdslag fanns ju uttryckligt stadgande härom i § 3 av 1871 års fattigvårdsförordning. Denna grundsats har emellertid ansetts vara så självfallen, anföra kommitterade i förarbetena till 1918 års fattigvårdslag, att uttryckligt stadgande därom ansetts ej erforderligt. Så länge alltså ett sådant förbud ej består och så länge det ej ingått i det allmänna rättsmedvetandet, att det är förbjudet att försörja sig med arbete, som står till buds, kan länsstyrelsen ej finna, att den, som söker genom arbete försörja sig, fördenskull icke skall erhålla erforderligt rättsskydd.

Landsfogden i Kronobergs län.

89 Med hänsyn till vad sålunda ovan anförts måste länsstyrelsen alltså hävda den uppfattning, att det fastmera är förenligt med rättsordningens och samhällets intresse såväl att den, som under ovan, av länsstyrelsen angivna förhållanden övertager egendom, som ock den, vilken under förut skildrade förhållanden utför arbete, skall, såvitt eljest intet förekommer, som är ägnat att komma vederbörande att bryta sin neutralitet, bliva föremål för det rättsskydd, samhället kan skänka. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen Malmroth och landssekreteraren Bergelin.)

Landsfogden i Kronobergs län. (Utlåtande överlämnat av länsstyrelsen.) Sedan Kungl. Maj:ts befallningshavande i skrivelse den 22 nästlidne december med översändande av ett utav professor Ragnar Bergendal på offentligt uppdrag utarbetat betänkande över gjord utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål anmodat landsfogden i länet att inkomma med yttrande i ärendet, får jag härmed vördsamt anföra följande. Utredningen synes hava utförts med den opartiskhet och objektivitet, som ämnets behandling nödvändigtvis kräver. De slutsatser, vartill den sakkunnige genom utredningen kommit, torde också i huvudsak vara riktiga. De betänkligheter, som vid ämnets tidigare behandling framställts emot en lagstiftning på ifrågavarande område, synes icke hava varit av så tungt vägande beskaffenhet, att de bort utesluta statsmakternas ingripande mot sådana övergrepp mot utomstående, som obestridligt förekommit vid såväl arbetstvister som andra ekonomiska konflikter. Bland annat har sålunda framhållits hurusom lagstiftningens effektiva upprätthållande komme att möta utomordentliga svårigheter på grund av många och lätt tillgängliga möjligheter att kringgå densamma. Denna i och för sig riktiga anmärkning, så mycket mer beaktansvärd som ett sådant förhållande torde kunna leda till ringaktning för lagstiftning överhuvud, torde dock icke böra avhålla från varje försök till rättslig reglering inom detta område. De nu berörda svårigheterna torde också i icke ringa grad härröra från obefintligheten av varje tidigare bestämmelse eller rättspraxis i ämnet och torde väl också med växande erfarenhet på området kunna mer och mer övervinnas. Även övriga tidigare framställda betänkligheter mot lagstiftning i ämnet synes den sakkunnige med tämligen övertygande skäl få anses hava vederlagt. I strävan att vid lagstiftning icke föreskriva andra bestämmelser än sådana, som böra kunna omfattas av ett mera allmänt rättsmedvetande, har den sakkunnige gjort vissa inskränkningar i grundtanken att stridsåtgärd mot tredje man, som önskar vara neutral, icke må förekomma. För att icke träda den enskildes rätt till full avtalsfrihet för nära har han sålunda ansett rättslig påföljd icke böra stadgas för varje deltagande i en i och för sig otillbörlig

90 Landsfogden i Kronobergs län.

stridsåtgärd utan blott för ett mera s. a. s. kvalificerat sådant, som tagit sig uttryck antingen i framställt hot om stridsåtgärd i syfte att påverka den angripnes handlingssätt eller i uppmaning till andra personer att deltaga i åtgärden. Det berättigade i en sådan utformning av bestämmelserna synes i utredningen med klara skäl hava ådagalagts. En annan inskränkning har skett i det den sakkunnige såsom icke otillbörlig betecknat viss mot tredje man riktad stridsåtgärd eller, såsom det uttryckts i föreliggande lagutkast, ansett åtgärden icke skola förstås såsom stridsåtgärd mot tredje man. De åtgärder, som härmed åsyftas, äro de, som i allmänna språkbruket betecknats sympatistrider. Enligt föreliggande lagförslag skulle uppmaning att anordna eller vidmakthålla dylika stridsåtgärder vara tillåten. Man torde här böra ställa sig tvekande om lämpligheten att ineddela ett uttryckligt lagstadgande av detta innehåll, avfattat i så generell form. I varje fall synes man böra fordra ett visst närmare samband mellan den angripne partens och tredje mannens verksamhetsområden för att motivera att denne senare ställes utanför det skydd, som eljest tillerkännes tredje man. Mot en generell bestämmelse av denna innebörd torde tala även erfarenheten av den skada å näringslivet i dess helhet, som dylika sympatiåtgärder kunna åstadkomma. Beträffande det av den sakkunnige föreslagna tillägget till 11 kapitlet strafflagen innebärande förbud mot att genom s. k. blockadvakter å offentlig plats söka förmå allmänheten att deltaga i blockad eller bojkott kunde möjligen invändas, att för sådana fall då stridsåtgärden riktar sig mot part i en pågående ekonomisk tvist och sålunda är att anse såsom lovlig, en uppmaning till deltagande i åtgärden icke borde förbjudas. Då emellertid dessa blockadvakters verksamhet alltför ofta visat sig leda till uppträden, som äventyrat lugnet och ordningen inom samhället, synes det gjorda förslaget böra förordas. En bestämmelse i denna riktning torde också lända samhällets ordningsmakt till lättnad i dess ofta nog så vanskliga arbete. Det avbräck, stadgandet möjligen kan tänkas vålla part vid utförandet av en lovlig ekonomisk strid, torde icke heller vara av sådan betydenhet, att bestämmelsen på sådan grund icke skulle få ifrågakomma. Tidigare vid ärendets behandling har framhållits, att frågan om skadestånd till tredje man, som drabbats av övergrepp, borde under utredningen särskilt beaktas och meningar hava också uttalats om att lagstiftningen borde begränsas till att meddela regler om skadeståndsskyldighet gentemot tredje man. Den nu gjorda utredningen får emellertid anses hava påvisat, hurusom effektiviteten av en sådan lagstiftning med största sannolikhet komme att bliva så ringa, att någon egentlig bot för de påtalade missförhållandena icke därigenom skulle erhållas. Den väg, den sakkunnige slagit in på, torde därför vara den enda framkomliga för en rättslig reglering av hithörande spörsmål.

Länsstyrelsen

i Kronobergs

län.

91 Länsstyrelsen i Kronobergs län. Till åtlydnad av nådig remiss den 20 december 1933, varigenom länsstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande i anledning av en av professorn Ragnar Bergendal avgiven utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål, får länsstyrelsen, som i ärendet infordrat yttrande från landsfogden i länet, med överlämnande av detta yttrande för egen del i underdånighet anföra: Med det allt större inflytande, som i vår tid tillkommer ekonomiska organisationer av olika slag — vare sig de representera arbetsgivare och arbetare eller äro av annan beskaffenhet — har behov alltmer gjort sig gällande att kunna förhindra sådana stridsåtgärder från dessa sammanslutningar, som på obehörigt sätt kränka utomståendes intressen. Det måste anses som en samhällsangelägenhet av stor vikt, att — utan att förhindra organisationssträvandena i och för sig — vidtaga åtgärder till skydd för tredje man i nu ifrågavarande avseende. Den objektiva utredning, som av den sakkunnige i förevarande betänkande framlagts, torde ock giva vid handen, att en lagstiftning i detta syfte låter sig genomföra. I fråga om en sådan lagstiftning ansluter sig länsstyrelsen till den sakkunniges uppfattning, att tredje mans rätt till neutralitet bör skyddas icke blott vid arbetstvister utan att lagen bör ges en mer allmän innebörd, så att därunder inbegripas även andra ekonomiska tvister. På sätt föreslagits torde lagen böra rikta sig mot stridsåtgärder mot tredje man endast under förutsättning att denne iakttagit full neutralitet. Självfallet är det emellertid förbundet med stora svårigheter att på ett riktigt sätt avgränsa de åtgärder, som skola inbegripas under ekonomiska stridsåtgärder mot tredje man. Det lärer ej kunna undgås, att lagstiftningen i detta avseende kommer att i viss mån få karaktären av en försökslagstiftning, som efter framdeles vunnen erfarenhet i ett eller annat avseende kan tarva komplettering. Med aktgivande å detta förhållande synas emellertid, såvitt länsstyrelsen kan finna, de föreslagna begreppsbestämningarna väl avvägda. Förslagets 2 § innebär, att rättslig påföljd för stridsåtgärd mot tredje man icke skulle stadgas för varje deltagande i en dylik stridsåtgärd utan blott för ett mera kvalificerat sådant, som tagit sig uttryck antingen i framställt hot i syfte att påverka den angripnes handlingssätt eller i uppmaning till andra personer att deltaga i åtgärden. I motiveringen till detta stadgande anföres bland annat att man, för att anse den enskildes förfarande rättsstridigt, bör kräva att detta innebär ett avsiktligt intrång på den angripnes ekonomiska frihet, i enlighet varmed det avgörande borde vara, att en deltagare sökt påverka den angripnes handlingssätt. Den föreslagna utformningen av 2 § skulle ej till fullo täcka den grundsats, som sålunda i motiveringen angivits, då även ett vidtagande av stridsåtgärd utan framställt hot eller uppmaning till annan understundom kan innefatta en påverkan av angiven art. Detta har även i förslaget såtillvida beaktats, att ett undantagsstadgande införts att lättspåföljd även inträder vid uppsägning av avtal, därom skriftlig handling

92 Länsstyrelsen i Kalmar län.

upprättats, i fall där uppsägning är att hänföra till stridsåtgärd. Huruvida genom dessa bestämmelser syftet att kunna ingripa mot obehöriga stridsåtgärder skulle till fullo ernås, synes länsstyrelsen tveksamt och lärer böra göras till föremål för ytterligare övervägande. Mot de föreslagna utkasten till lagar om ändring av 11 kapitlet strafflagen och till ändringar i tryckfrihetsförordningen har länsstyrelsen icke något att erinra, och vill länsstyrelsen sålunda förorda, att samtliga de framlagda förslagen läggas till grund för lagstiftning i ämnet. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen Beskow och landssekreteraren Johansson.)

Länsstyrelsen i Kalmar län. Sedan länsstyrelsen genom Eders Kungl. Maj:ts nådiga remiss den 20 december 1933 anbefallts att avgiva utlåtande över en av professor Ragnar Bergendal avgiven utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål får länsstyrelsen i sådant avseende i underdånighet anföra följande. Av vad i professor Bergendals verkställda utredning samt av vad för övrigt i detta ärende, vilket sedan länge varit föremål för allmänhetens livliga uppmärksamhet, framkommit, måste anses ådagalagt, att lagstiftningsåtgärder till tryggande av tredje mans rätt till neutralitet i arbetstvister äro av behovet synnerligen påkallade. Nu rådande förhållanden på detta område liksom överhuvud taget i fråga om arbetsfreden äro ej sällan sådana, att uppkomna stridsåtgärders beskaffenhet och långvarighet tendera till att minska statsmaktens auktoritet. Det kan emellertid ifrågasättas, om förhållandena såsom de numera utvecklat sig på förevarande område bort föranleda lagstiftningens begränsning endast till sådana fall, då en utomstående direkt blir föremål föi stridsåtgärder i samband med en arbetskonflikt. Även andra fall kunna uppenbarligen tänkas uppstå, då såväl rättvisa som billighet kräva, att rättsligt skydd kommer tredje man till del. Det torde knappast råda mer än en mening därom, att vår tids ekonomiska stridsåtgärder understundom äro både hänsynslösa och brutala. Ehuru det enligt länsstyrelsens åsikt måste anses beklagligt, att de givna direktiven lagt hinder i vägen för framläggande av lagstiftningsåtgärder av vidgad omfattning och tillika av ökad effektivitet — starka skäl torde kunna åberopas för denna mening — så måste dock erkännas, att den sakkunnige på ett vederhäftigt samt ingående och utförligt sätt fullgjort sin ingalunda lätta uppgift. Länsstyrelsen kan också i många fall ansluta sig till den sakkunniges uttalanden. Bland annat delar länsstyrelsen hans åsikt, att de otillbörliga stridsåtgärder, som det nu gäller att kriminalisera, skola falla under allmänt åtal, ävensom att dylika åtgärder skola medföra ej endast straffpåföljd utan även skadeståndsskyldighet för den, som mot tredje man tillgripit otilllåtna stridsåtgärder. Däremot synes enligt länsstyrelsens förmenande många

Länsstyrelsen i Gotlands län.

skäl tala för att särskilda processuella anordningar böra vidtagas för att motsvara de betydande krav, som komma att ställas på domstolsväsendet i och för prövningen av hithörande mål. Genom inrättandet av en särskild specialdomstol eller eventuellt utvidgning av den redan befintliga arbetsdomstolen skulle även vinnas den fördelen, att man då icke behöver befara, att frågan om de allmänna underrätternas inbördes behörighet skall kunna vålla svårighet och leda till otillfredsställande resultat i fråga om mål avseende stridsåtgärder, som igångsättas på flera olika platser eller eljest inom ett område, som sträcker sig över flera domstolars jurisdiktionsområde. Mot de av den sakkunnige utarbetade lagutkasten har länsstyrelsen intet väsentligt att erinra, därest den blivande lagstiftningen skall inskränkas i överensstämmelse med de för nu föreliggande utredning lämnade direktiv. Skall så ske, synes berörda utkast vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för ytterligare behövlig utredning och för den mera slutgiltiga utformning, som kan utgöra utredningens resultat. I det skick vari frågan nu föreligger synes länsstyrelsen lika litet som den sakkunnige vara i tillfälle att i enskildheter taga ställning till olika detaljspörsmål. Emellertid tillåter sig länsstyrelsen understryka vikten av, att erforderliga lagstiftningsåtgärder på nu förevarande område snarast ske kan genomföras. I varje fall synes icke den omständigheten, att en ändring i tryckfrihetsförordningen bör komma till stånd, föranleda därtill, att övriga tilltänkta bestämmelser, som kunna stiftas med mindre omgång än vad gäller grundlagar, få anstå i avbidan på tryckfrihetsförordningens ändring. (I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen Falk och landssekreteraren Lidman.)

Länsstyrelsen i Gotlands län. Genom nådig remiss den 20 december 1933 anbefalld att avgiva utlåtande över en av särskild sakkunnig verkställd utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i underdånighet anföra följande. Behovet av skydd för tredje mans rätt till neutralitet vid arbetskonflikter har enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening blivit tydligt ådagalagt under de strider av dylikt slag, som numera allt oftare förekomma. Det får anses som ett viktigt samhällsintresse att värna om denna rätt så effektivt som möjligt. Tidigare har invänts, att det skulle möta avsevärda svårigheter att genom lagstiftning verksamt trygga tredje mans rätt i förevarande hänseende, enär de bestämmelser som meddelades lätt skulle kunna kringgås. Detta omdöme kan emellertid i större eller mindre grad tillämpas på all lagstiftning. Att avstå från lagstiftningsåtgärder av sådan anledning skulle emellertid innebära en samhällets inkompetensförklaring mot sig självt, vilken synes både onödig och olämplig. Graden av lagstiftningens effektivitet är helt natur-

94 Länsstyrelsen i Gotlands län.

ligt beroende av bl. a. lagbestämmelsernas avfattning. Mot en kasuistisk lagstiftning kan den anförda anmärkningen med större fog riktas än mot en generell sådan. Den sakkunnige har valt den senare vägen, vilket synes lyckligt såväl ur nyssnämnda synpunkt som med hänsyn därtill att, såsom i utredningen anförts, de begreppsbestämningar, som på förevarande område erfordras, hittills icke erhållit nämnvärd stadga. Det bör sålunda bliva domstolarnas sak att med ledning av de allmänna grunder, som lagstiftningen givit, och i överensstämmelse med rådande rättsuppfattning avgöra vilka fall av neutralitetskränkning, som böra bliva föremål för rättslig påföljd. Genom den smidigare anpassning till tidens krav, som härigenom vinnes, riktas ett ständigt hot mot de försök att kringgå författningen, vilka ofta nog skulle kunna under en längre tid hava framgång, därest en lagändring skulle vara förutsättningen för samhällets reaktion. Själva förefintligheten av en dylik lag bör därför kunna bliva av god verkan. Helt visst vore det önskvärt, om det skydd, varom här är fråga, kunde åstadkommas på annat sätt än genom en lagstiftning av den art, som nu ifrågasattes. Att detta skulle kunna ernås genom enbart upplysning eller uppfostringsverksamhet eller genom en utvidgning av det frivilliga skiljedomsinstitutet, såsom stundom ifrågasatts, synes emellertid väl optimistiskt. De båda förstnämnda medlen behöva lång tid för att uppnå den avsedda effekten och det senare måste anses otillfredsställande på grund av bristen på stöd av samhällets auktoritet och maktmedel, utan vilka det näppeligen komme att respekteras. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser sålunda en lagstiftning på ifrågavarande område önskvärd. De författningsförslag, som av den sakkunnige utarbetats, hava av honom själv med hänsyn till ämnets i vårt land obearbetade natur, ansetts med nödvändighet bliva av preliminär natur. Häremot torde icke vara något att invända. De grundlinjer, efter vilka den sakkunnige lagt sin utredning, synas emellertid riktiga och de förslag, i vilka utredningen utmynnar, giva icke anledning till någon annan erinran än att enligt Konungens befallningshavandes uppfattning en specialdomstol för handläggning av mål enligt den föreslagna lagen skulle, särskilt med hänsyn till önskvärdheten av en såvitt möjligt enhetlig lagtillämpning, bättre än de allmänna domstolarna motsvara samhällets krav i förevarande hänseende. Det är Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande bekant, att förslag framställts angående utvidgning av området för ifrågavarande lagstiftning, i syfte att denna skulle komma att omfatta jämväl stridsåtgärder emellan parter i en ekonomisk konflikt. En dylik åtgärd torde emellertid för närvarande knappast kunna anses påkallad av en allmän rättsuppfattning. Om likväl en utvidgning av den föreslagna lagstiftningen kommer att ske, är det enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening av vikt, att densamma genomföres på sådant sätt, att den icke kommer att få karaktär av klasslagstiftning, utan i lika mån riktar sig mot båda parterna i en konflikt. Betydligt mera angeläget än en dylik utvidgning synes vara, att genom lag-

Länsstyrelsen i Blekinge län.

stiftning skydd beredes sådan verksamhet och sådana institutioner, som äro av särskild betydelse för statens funktioner och medborgarnas oundgängliga behov. Utredning härom bör enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening verkställas. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen Rodhe och t. f. landssekreteraren Jacobsson.)

Länsstyrelsen i Blekinge län. Till åtlydnad av föreskrift i nådig remiss den 20 december 1933 får länsstyrelsen härmed underdånigst avgiva utlåtande över en av professorn Ragnar Bergendal efter Eders Kungl. Maj:ts uppdrag verkställd utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål. Den uppgift, som den sakkunnige haft sig förelagd, måste betraktas som sällsynt svår. Orsaken härtill är att söka främst i de synnerligen ömtåliga förhållanden, om vilkas närmare reglerande det här är fråga. Härtill kommer, att den sakkunnige vid fullgörandet av sitt uppdrag endast i mycket ringa utsträckning kunnat bygga på någon inhemsk lagstiftning på närliggande områden eller på några i rättspraxis utbildade principer. Ej heller vad utlandet i detta avseende haft att erbjuda har — synes det — kunnat vara till någon större hjälp. Härför hava bestämmelserna, i den mån sådana överhuvud funnits, varit alltför skiftande samt den tid, under vilken de gällt och tillämpats, varit alltför kort. De rättsregler, som ett allt starkare framträdande behov framtvingat under de senaste åren i skilda länder, bära prägeln av ett famlande och sökande, varur ännu ej framträtt några mera allmänt erkända principer. Någon större erfarenhet, som kan skänka ledning vid valet av olika möjliga vägar, är icke därifrån att hämta. Med tanke på de utomordentliga svårigheter, med vilka den sakkunnige sålunda haft att kämpa, måste man skänka sin beundran för det gedigna arbete han presterat. Professor Bergendals utredning präglas av en grundlighet och skarpsinnighet i det synnerligen svåra ämnets utvecklande, som knappast lämnar något övrigt att önska. Att resultatet — de av den sakkunnige framlagda lagutkasten — det oaktat icke kommit att utmärkas av den fullständighet, som varit önskvärd, är till stor del att tillskriva de i vissa avseenden snäva direktiv, som gåvos honom vid uppdragets lämnande och av vilka den sakkunnige tyvärr i flera viktiga delar ansett sig bunden. Då den sakkunnige emellertid i vissa avseenden ansett sig kunna framlägga förslag, som gå utöver direktivens råmärken, är det att beklaga, att han dragit sig för att på andra områden, å vilka han själv tydligen anser föreskrifter starkt påkallade, framlägga förslag, endast därför att dessa strängt taget ej falla in under de givna direktiven. Om länsstyrelsen sålunda är av den uppfattningen, att de lagförslag — avseende i huvudsak endast tryggande, låt vara i vissa väsentliga hänseenden, av tredje mans rätt till neutralitet i ekonomiska konflikter och i viss mindre

96 Länsstyrelsen i Blekinge län.

mån även parts skydd mot vissa ekonomiska stridsåtgärder — icke äga den fullständighet, som av förhållandena påkallas, utan att starka skäl föreligga för lagförslagens komplettering i flera väsentliga hänseenden, så är länsstyrelsen å andra sidan av den åsikten att — om en dylik komplettering på grund av bristande utredning eller eljest icke nu omedelbart kan komma till stånd — detta icke bör hindra, att den sakkunniges förslag utan avvaktan av en dylik komplettering omedelbart upphöjes till lag i, åtminstone i huvudsak, den form, som de framlagda lagutkasten utvisa. Det måste nämligen ur alla synpunkter framstå som angeläget och ej minst anses vara i fackföreningarnas och andra facksammanslutningars eget välförstådda intresse, att lagstiftningsåtgärder utan dröjsmål vidtagas för att stävja de mest i ögonen fallande maktmissbruken gentemot personer, som ej äro direkt inblandade i uppkomna arbetstvister eller andra ekonomiska tvister, utan önska i dem bibehålla sin neutralitet. Vad angår de framlagda lagförslagens närmare innehåll tillåter sig länsstyrelsen till en början uttala sin tillfredsställelse över att förslaget avser skydd åt tredje mans neutralitet icke endast vid arbetskonflikter utan även vid alla andra ekonomiska tvister, exempelvis en hyreskonflikt. Likaså får såsom en lagförslagens förtjänst framhållas, att den sakkunnige ej nöjt sig med att — såsom från visst håll förordats — för överträdelse av de föreslagna bestämmelserna stadga allenast skadeståndsskyldighet, utan att bland påföljderna härför även upptagits straffansvar. Vad den sakkunnige anfört till stöd för att detta är ofrånkomligt, för att lagen skall erhålla nödig effektivitet, synes fullt övertygande. Enligt förslaget skulle såsom stridsåtgärd mot tredje man icke anses, då stridsåtgärd i anledning av pågående tvist riktas mot någon, som efter övertagande av arbete understödjer part (i betänkandet benämnes dylik person »strejkbrytare»). Efter tvistens upphörande skulle emellertid dylik person, liksom för övrigt även part, erhålla det i lagförslaget stadgade skyddet mot stridsåtgärder i vedergällningssyfte. För att, så länge vi icke ha obligatorisk skiljedom i arbetstvister även av intressekonflikts natur, en dylik begränsning av skyddet mot stridsåtgärder är motiverat, synes den sakkunnige ha förebragt giltiga skäl. Beträffande ett slag av tvister, nämligen sådana arbetsnedläggelser, som äro av allmänfarlig beskaffenhet, måste dock en dylik begränsning verka minst sagt föga tilltalande. Att personer, som vid strejk av exempelvis brandkårsmän eller polismän, träda in i de strejkandes ställe samt sålunda ställa sig till myndigheternas förfogande för brands släckande eller ordningens upprätthållande, skola i nu förevarande avseende likställas med »parter» i den uppkomna ekonomiska konflikten samt riskera att av motsidan bli behandlade därefter, måste betraktas som ganska upprörande. Här föreligga starka skäl för att skänka dylika tvister en undantagsställning. Skulle, på den grund att lagstiftningsåtgärden rörande dylika allmänfarliga arbetsinställelser lämpligen böra upptagas till behandling i ett större sammanhang, hinder anses möta mot att i de nu föreliggande lagförslagen för dem införa särbestämmelser, så utgör denna omständighet en stark anledning till att

Länsstyrelsen i Blekinge län.

statsmakterna utan ytterligare dröjsmål taga itu med detta synnerligen samhällsviktiga problem i hela dess vidd. I punkt 3) av andra stycket i 1 § äro införda bestämmelser, som avse skydd för den enskilde mot organisationstvång. Enligt dessa stadganden skulle dock (se sid. 188—189 i betänkandet) såsom tillåtna räknas sådana stridsåtgärder mot arbetsgivaren-motparten, vilka gå ut på att i ett blivande kollektivavtal få in en bestämmelse om att vid en viss arbetsplats endast få uyantagas arbetare, som tillhöra någon fackförening eller en viss fackförening. Lagförslagets inställning till detta spörsmål motiveras med att vad som bör bekämpas endast är »tvång för att förmå en viss person, arbetsgivare eller arbetare eller även någon annan, att ingå i en organisation, som han av hänsyn till sina egna intressen icke önskar tillhöra». Denna motivering förefaller icke övertygande. Den frihet till stridsåtgärder i nu förevarande avseende, som lagförslaget lämnar, leder, om den tillfullo utnyttjas — och att fara föreligger för att så skall ske bestyrkes av erfarenheten — ofrånkomligt till ett arbetsmonopol i den bransch, varom fråga är, antingen i hela landet eller i allt fall på en viss ort. En arbetare i branschen, som vill stå utanför organisationen, blir på detta sätt ställd inför valet att antingen sluta med sitt yrke eller också låta organisera sig. Vad blir detta annat än ett faktiskt tvång mot den enskilde att, trots obenägenheten härför, ansluta sig till en organisation? Bestämmelser, som kunna leda till en dylik monopolställning och ett dylikt tvång, stå i föga samklang med lagens syfte i denna del, vilket enligt den sakkunnige (sid. 187) är att »angiva de stridsåtgärder, vilka skola anses otillbörliga på den grund, att de innebära ett organisationstvång eller ett försök att utöva ett sådant tvång». En omarbetning av förslaget i nu förevarande del synes alltså påkallad. Den sakkunnige står ej främmande för tanken att låta talan rörande överträdelse av de föreslagna bestämmelserna handläggas av härför särskilt inrättade domstolar, ehuru han åtminstone ej för närvarande velat framställa förslag därom. Enligt länsstyrelsens mening skulle säkerligen övervägande fördelar vara förenade med en dylik anordning. Att göra det föreliggande förslagets upphöjande till lag beroende härav, skulle emellertid innebära risk för att hela lagförslagets genomförande skulle fördröjas. Emellertid tillåter sig länsstyrelsen på det bestämdaste påyrka att, om talan mot nu förevarande överträdelser skall ske vid allmän domstol, handläggningen dock koncentreras till endast vissa domstolar, exempelvis en större rådhusrätt i varje län. Tvisternas säregna beskaffenhet samt önskvärdheten av att vinna någorlunda enhetlighet vid tillämpningen göra en dylik anordning välmotiverad. Stridsåtgärder, beträffande vilka den sakkunnige på grund av de honom lämnade direktiven ej framlagt något förslag, men i fråga om vilka utan tvekan föreligger starkt behov av föreskrifter, äro framför andra följande: 1) S. k. utpressningsblockader, d. v. s. blockader, vilka anordnas för att av företagare uttvinga ekonomiska prestationer, som godtyckligt avfordras denne, och vilka blockader sålunda få träda i stället för att för ändamålet anlita laglig väg. 7—340762

98 Länsstyrelsen i Blekinge län.

2) Blockader, riktade mot personer såsom hämnd exempelvis för att de på ett för blockadens tillskyndare eller deras meningsfränder besvärande sätt avlagt vittnesmål vid en rättegång eller för att de vid oroligheter i anledning av arbetskonflikt på ett eller annat sätt varit ordningsmakten behjälpliga vid ordningens upprätthållande eller begångna överträdelsers beivrande. 3) Blockader och andra stridsåtgärder av ekonomisk art mot personer på grund av deras politiska inställning, exempelvis sådana förföljelser i form av »prickningar», för vilka de svenskar under åratal varit utsatta, som deltagit på de »vitas» sida i det finländska inbördeskriget. Åtminstone de under punkterna 1) och 2) angivna stridsåtgärderna äga ett så pass nära samband med de slag av ekonomiska tvister, om vilka här är fråga, att det synes icke ha varit ur vägen att den sakkunnige — trots direktiven — framlagt förslag till bestämmelser för deras stävjande. Annorlunda ställer sig i viss mån saken med frågan om åtgärder mot det under 3) omnämnda slaget av förföljelser, liksom även beträffande den 4) utvidgning av allmän åklagares rätt och plikt att tala å vissa även vid sidan av det egentliga ämnet liggande brottsliga gärningar, som den sakkunnige ifrågasatt på sid. 16 i sitt betänkande. Angeläget är, att frågan om den närmare utformningen av de kompletterande stadganden i olika hänseenden, som sålunda äro erforderliga, blir utredd fortast möjligt, så att — i den mån en dylik komplettering ej kan komma till stånd samtidigt med den nu ifrågavarande lagstiftningen — förslag därom dock kunna framläggas så tidigt, att de kunna komma under omprövning endast i samband med genomförandet av de ändringar i tryckfrihetsförordningen, som den sakkunnige föreslagit, men vilkas omedelbara genomförande stöter på statsrättsliga hinder. Slutligen några anmärkningar mot själva lagtexten. Det förefaller, som om den sakkunnige vid utformandet av vissa stadganden i sitt utkast till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder skulle ha alltför mycket skattat åt en i och för sig lovvärd strävan till koncentration. Denna tendens har gjort vissa bestämmelser så tunglästa och svårförstådda, att länsstyrelsen vågar bestrida, att deras rätta innebörd kan fattas ens av ganska tränade lagtolkare utan ett ingående begrundande och med tillhjälp av kommentarer. Denna anmärkning, som ju icke kan frånkännas en ganska stor betydelse, då fråga är om ett lagstiftningsområde av nu förevarande art, gäller särskilt bestämmelserna i sista stycket av 1 § och andra punkten i första stycket av 2 §. Även första punkten i första stycket av 2 § synes böra undergå ett förtydligande. För att en åtgärd skall falla under förbudet där fordras, att den skall kunna rubriceras som en uppmaning eller eljest ett uppsåtlig t försök att förmå annan att anordna etc. stridsåtgärd mot tredje man. Stadgandet synes böra omformuleras så, att därav tydligt framgår, att till dylikt uppsåtligt försök räknas även exempelvis en blott underrättelse från en strejkledning, en arbetsgivare eller en fackföreningsstyrelse att en viss tredje man vidtagit en viss åtgärd, som av vederbörande — ehuru detta ej uttryckligen utsäges — tyd-

Landsfogden i Kristianstads län.

ligen betraktas som oneutral. Komma ej dylika fall att inrymmas under förbudet, erbjuda sig tydligen stora möjligheter att kringgå detsamma. I sista punkten av 5 § stadgas förutsättningarna för att en förening skall bli skadeståndsskyldig. Det heter där: »Åsidosätter föreningen vad i denna paragraf stadgas etc.» Det är tydligen av den största vikt, att det med full tydlighet framgår, vilka åtgärder som här åläggas föreningen som en plikt och vilkas åsidosättande sålunda ådrager föreningen skadeståndsskyldighet. Dessa åtgärder angivas mera allmänt i första och mera speciellt i andra stycket av 5 §. Emellertid synes det med hänsyn till tredje styckets avfattning oriktigt, att i andra stycket komma till användning uttrycken »äge föreningen» och »föreningen må jämväl», vilka uttryck ju ej konstituera en förpliktelse, utan endast en möjlighet, som det står i föreningens eget skön att begagna sig av eller icke. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen iHagströmer och landssekreteraren Fröberg.)

Landsfogden i Kristianstads län. (Utlåtande överlämnat av länsstyrelsen.) Sedan undertecknad anmodats inkomma med yttrande i anledning av ett av professor Ragnar Bergendal utarbetat utkast till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder, får jag med remisshandlingarnas återställande vördsamt anföra: Det torde vara otvivelaktigt, att kränkning av tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter icke sällan förekommer, och att blockad- och bojkottväsendet synes få ett alltmera vidgat användande. Det sätt varpå de ekonomiska striderna utkämpas kunna också leda till oordningar och våldsamheter. Såsom den sakkunnige framhållit lämnar gällande rätt endast på ett mycket otillräckligt sätt skydd åt de intressen varom det här är fråga. En lagstiftning i ämnet synes därför böra komma till stånd. J a g får därför vördsamt tillstyrka lagstiftningsåtgärder i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med det av professor Bergendal utarbetade förslaget.

Länsstyrelsen i Kristianstads län. Sedan länsstyrelsen genom nådig remiss den 20 sistlidne december anbefallts att avgiva utlåtande över Ragnar Bergendals utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål, får länsstyrelsen, som ansett sig böra inhämta yttrande i ärendet från landsfogden i länet, med överlämnande av dennes yttrande underdånigst anföra. I likhet med den sakkunnige anser länsstyrelsen, att tredje mans rätt till neutralitet bör skyddas genom lagstiftning, att nu gällande lagstiftning är

100 Länsstyrelsen i Malmöhus län.

otillräcklig, att behov av ytterligare lagstiftning för detta ändamål är behövlig och att såväl straff som skadeståndsskyldighet bör stadgas för otillåtna handlingar. Beträffande utkastet till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder anser sig länsstyrelsen endast böra framhålla följande. Lagförslaget innefattar straff- och skadeståndsbestämmelser för den, som uppmanar eller söker förmå annan att anordna, vidtaga, deltaga i eller vidmakthålla stridsåtgärder mot tredje man eller som hotar med sådan åtgärd, liksom ock för den som i sådant syfte verkställer uppsägning av skriftligt avtal. Däremot saknas straffbestämmelser för den som själv anordnar, vidtager eller vidmakthåller sådan otillbörlig stridsåtgärd, varom förmäles i 1 § i lagförslaget, samt för den som utan att vara anstiftare deltager i sådan stridsåtgärd, allt i den mån handlingen icke eventuellt faller under 2 § 1 stycket andra punkten eller 2 stycket. Den sakkunnige torde hava ansett sådana stridsåtgärder icke böra beläggas med straffpåföljd. Enligt länsstyrelsens mening komma emellertid härigenom en del fall av otillbörliga stridsåtgärder mot tredje man, som torde böra anses straffbara, att icke kunna beivras och effektiviteten av lagstiftningen sålunda att nedsättas. Enär enligt 3 § skadeståndsplikten sammanhänger med förfarandets straffbarhet, bliva ifrågavarande personer även fria från skadeståndsskyldighet. Följden kan sålunda, där förening icke är ersättningsskyldig, bliva, att endast en eller några ledare kunna åläggas skadeståndsskyldighet. Om dessa sakna tillgångar till skadeståndets gäldande, kan skadeståndsrätten ofta bliva illusorisk. Mot förslagen till ändring av 11 kap. strafflagen samt 1 och 3 §§ tryckfrihetsförordningen har länsstyrelsen icke något att erinra. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landssekreteraren Fischer och t. f. landskamreraren Lundberg.)

Länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen, som enligt nådig remiss den 20 december 1933 anbefallts att avgiva utlåtande över en av professorn Ragnar Bergendal den 30 november 1933 avgiven utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål, får i ämnet i underdånighet anföra följande. De stridsåtgärder, som komma till användning vid arbetskonflikter, framträda ofta under former som ur det bestående samhällets synpunkt måste anses otillbörliga. Om behovet av en lagstiftning uti förevarande syfte borde därför någon tvekan ej råda. Hur långt denna lagstiftning bör gå, därom torde emellertid olika meningar kunna yppa sig. Enligt länsstyrelsens förmenande har den sakkunnige dragit en alltför snäv gräns för kriminaliseringen av gärningar, som här äro i fråga. Från straffbarheten skulle sålunda uteslutas sådana ekonomiska stridsåtgärder mot tredje man, vilka ej grundade sig å ekonomiska åtgärder från den angripnes sida. Rena hämndeakter för exempelvis sådant som att den angripne lämnat upp-

Länsstyrelsen i Hallands län.

lysningar till polismyndighet eller vittnat vid domstol, där upplysningarna eller vittnesmålen länt till nackdel för den angripande, skulle fortfarande få företagas, utan att i regel möjlighet funnes för beivrande. Vidare uteslötes från straffbeläggning de ej ovanliga fall, där blockad eller hot därom verkställes med syfte att vinna en orättmätig förmån i form av höjd eller orimligt hög betalning för arbete, som redan utförts eller som skall utföras. Uteslutning av här antydda fall från kriminalisering är så mycket mera otillfredsställande som de måhända i högre grad än andra hithörande gärningar äro kränkande för rättskänslan. Enligt förslaget skulle icke själva deltagandet i en otillåten stridsåtgärd vara straffbart utan endast uppmaningen till eller förmåendet av annan att vidtaga stridsåtgärden ävensom i visst fall verkställande av uppsägning av skriftligt avtal. Den sakkunniges motivering för förslaget i denna del måste länsstyrelsen visserligen anse vara stark, men länsstyrelsen kan ej underlåta att påpeka, hurusom nämnda begränsning av kriminaliseringen i vissa fall skulle möjliggöra svårartade, nu förekommande trakasseringar av tredje man. Visserligen blev genom den föreslagna nya 16 § i 11 kap. strafflagen sörjt för att utdelning av blockadlappar, vakthållning och dylikt ej skulle ostraffat få äga rum å allmän plats. Men även å andra platser kunna dylika trakasserier förekomma, och om förfarandet icke är kriminaliserat, torde ordningsmakten i regel icke äga möjlighet att ingripa. Länsstyrelsen finner visserligen önskvärt att här gjorda erinringar redan nu varda beaktade, men då det synes länsstyrelsen särdeles angeläget att en rättslig reglering av de i förslaget avsedda gärningar äger rum snarast möjligt samt de av länsstyrelsen berörda förhållanden och andra, vilka äga samband med förloppet vid arbetskonflikter och vid vissa sociala motsättningar, möjligen ej kunna helt bedömas utan en närmare utredning, anser länsstyrelsen sig böra uttala, att den ofullständighet som enligt länsstyrelsens mening vidlåder förslaget icke bör leda till ett uppskjutande av hela frågan samt att förslaget, mot vilket länsstyrelsen för övrigt icke har något att i huvudsak erinra, bör i befintligt skick godkännas. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen friherre Ramel och landssekreteraren Kjäll.)

Länsstyrelsen i Hallands län. Genom nådig remiss anbefalld att avgiva utlåtande över professor R. Bergendals utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter m. m. får länsstyrelsen i Hallands län anföra följande. Länsstyrelsen finner det vara av erfarenheten ådagalagt och av utredningen ytterligare bestyrkt att en laglig reglering av förhållandena inom det av utredningen omfattade området av samhällslivet är särdeles angelägen för att de överdrifter och utväxter må kunna motverkas och förhindras, vilka här framträtt och under senare tid tagit alltmer svårartade uttryck. Den frihet

102 Länsstyrelsen i Hallands län.

som råder på ifrågavarande område har givit tillfälle till övergrepp och maktmissbruk, vilka icke böra tillåtas. Frågan är emellertid både svårlöst och ur social synpunkt ömtålig. Det må därför visserligen kunna anses välbetänkt att i början framgå med viss försiktighet så att man icke vid lagstiftningen på detta område går längre än som är oundgängligen nödvändigt och med beaktande att åtgärderna stödjas av en välgrundad rättsuppfattning hos så stor del av allmänheten som möjligt. Å andra sidan bör det icke förbises att reaktionen hos allmänheten mot sagda övergrepp och maktmissbruk torde befinna sig i stark tillväxt och man bör därför icke heller av något slags social rädsla dra sig för att göra lagstiftningen så sträng, som behovet verkligen kräver. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke förslaget härutinnan ålagt sig alltför stark begränsning. Rättsordningen måste till varje pris upprätthållas och enskilda organisationer, som uppträda i strid mot densamma, få icke tolereras, hurudana deras syften och solidaritetskänsla än äro. Utredningen är enligt länsstyrelsens mening synnerligen förtjänstfullt gjord. Författaren har uppenbarligen bemödat sig att i alla avseenden iakttaga full opartiskhet. Ifall icke desto mindre utredningen kan från arbetarsidan, enligt vad som framgår av redan gjorda uttalanden, karakteriseras som en klasslagstiftning, synes detta väsentligen bero på att de övergrepp och maktmissbruk, som kommit till allmänhetens kännedom och vilkas förekomst utgöra den direkta anledningen till utredningen, huvudsakligen ägt rum just från nämnda sida. Länsstyrelsen anser det vara fullt konsekvent och alldeles nödvändigt att den ifrågasatta lagstiftningen får, såsom föreslagits, omfatta icke blott egentliga arbetskonflikter utan ekonomiska konflikter i vidsträcktare bemärkelse. Senare tiders händelser såsom hyresgästkonflikter, stridsåtgärder beträffande leverans av lantmannaprodukter m. fl. göra en sådan utvidgning ofrånkomlig. En ytterst viktig, av utredningsmannen starkt betonad huvudregel är också att ingen bör kunna genom ekonomiska stridsåtgärder eller hot därom tvingas till att inträda eller kvarstå i eller att utträda ur en organisation. De vid utredningen fogade lagutkasten hava angivits vara av endast preliminär natur. Givetvis komma de att behöva undergå omarbetning med anledning av de yttranden, som må avgivas, men länsstyrelsen vill dock uttala en förhoppning att de ledande grundtankarna i huvudförslaget måtte förbliva orubbade. I några enskildheter vill länsstyrelsen nu framställa erinringar. I 1 § andra stycket av utkastet till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder inbegripas under beteckningen stridsåtgärd mot »tredje man» dels vissa åtgärder mot någon, som varit part i en upphörd tvist, och dels åtgärder för att förmå någon att inträda eller kvarstå i eller ock att utträda ur en organisation, även när åtgärden riktas omedelbart mot den, som man vill påverka med densamma, t. ex. då organiserade arbetare söka tvinga en oorganiserad in i fackförening. Utredningsmannen anser (sid. 184) en dylik utvidgning av begreppet »tredje man» icke vara alltför oegentlig samt böra föredragas framför termen »otillbörlig» stridsåtgärd eller något annat

Länsstyrelsen i Hallands län.

liknande uttryck. Länsstyrelsen anser däremot den sålunda i lagutkastet föreslagna utvidgningen av begreppet »tredje man» alldeles omöjlig och i hög grad vilseledande. Att en person, som i själva verket är part eller som varit detta i den tvist, som föranlett åtgärden i fråga, i lagen kallas för tredje man är ett missbruk av ord, som icke kan av några praktiska eller politiska skäl försvaras. En omformulering av lagtexten i detta avseende är absolut oundgänglig så att lagens verkliga innebörd må tydligt framgå. I sak har länsstyrelsen icke något att erinra mot de föreslagna bestämmelserna, vilka enligt länsstyrelsens åsikt äro nödvändiga för att skänka det avsedda rättsskyddet nödig effektivitet. Huruledes en sådan nödvändig omformulering lämpligast bör ske kan vara vanskligt att bedöma. Antingen får man söka ett annat gemensamt uttryck än åtgärd mot »tredje man» för att beteckna alla de åtgärder, om vilka lagen är avsedd att gälla och vilka i vissa fall kunna riktas mot part. En term såsom »otillbörlig» eller dylikt är ej användbar, enär enligt lagförslaget själva åtgärden i regel icke skall bli straffbelagd utan endast uppmaning till eller hot därmed i vissa fall. Eller också får man, efter att hava definierat stridsåtgärderna mot tredje man, uttryckligen angiva att vad sålunda stadgats gäller även de i lagutkastet avsedda fall, då åtgärden riktar sig mot part eller den som förut varit part i upphörd tvist. Anses denna utväg böra begagnas, synes exempelvis dels punkten 3) i andra stycket av 1 § kunna formuleras på följande sätt: »3) för att förmå någon att inträda avtal, där stridsåtgärden vidtages mot annan än den, vilkens ställningstagande i något nu angivet hänseende man vill påverka med åtgärden» dels ock i ett därefter följande nytt stycke stadgas följande: »Lika med de i punkten 3) av nästföregående stycke angivna stridsåtgärder skall anses stridsåtgärd, som i något uti sistsagda punkt angivet syfte vidtages omedelbart mot den, vilkens ställningstagande man sålunda vill påverka med åtgärden (part i tvisten).» Punkten 2) synes också behöva omformuleras. Av dessa ändringar och tillägg böra följa motsvarande ändringar både i första och andra styckena av 2 §, så att uppmaning till och hot om de såsom med stridsåtgärder mot tredje man sålunda uttryckligen likställda stridsåtgärderna bliva straffbelagda lika med uppmaning till och hot om dylika åtgärder mot tredje man. I 2 § synes fängelsestraff böra stadgas endast när omständigheterna äro synnerligen försvårande. När bötesstraff ådömes, torde detta i allt fall ofta förvandlas till fängelse. Att förseelser mot 2 § läggas under allmänt åtal finner länsstyrelsen nödvändigt, ehuruväl ur formellt juridisk synpunkt betänkligheter torde kunna anföras häremot. Talan om skadestånd är däremot givetvis förbehållen målsägaren. Vederbörande yrkesorganisation får väl antagas skola inhämta målsägarens fullmakt samt företräda hans intressen beträffande skadestånd, när så finnes behövligt. Den föreslagna nya 16 § av 11 kap. strafflagen synes vara formulerad i alltför allmänna ordalag.

104 Polismyndigheter

i Göteborg.

Länsstyrelsen finner det synnerligen angeläget att genom ändring i tryckfrihetsförordningen sådana åtgärder, som ske genom tryckt skrift, varda effektivt straffbelagda. Det är just genom annonser och artiklar i pressen samt genom andra tryckalster, som nu ifrågavarande åtgärder i sin mest iögonfallande form vidtagas. Med dessa erinringar får länsstyrelsen tillstyrka att en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med det framlagda förslaget måtte med det snaraste komma till stånd. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen greve Mörner och landssekreteraren Wennergren.)

Polismyndigheter i Göteborg. (Utlåtanden överlämnade av länsstyrelsen.) T. f. förste polisintendenten. Mot föreliggande lagförslag såsom sådant synes icke vara något att erinra. Det fall av ingrepp mot tredje man, som i Göteborg mest förekommit, är utdelandet av »blockadlappar» o. d. vid arbetskonflikter, vilket även behandlats i föreliggande förslaget. Dylikt förfarande har hittills blott kunnat beivras i den mån det kunnat rubriceras såsom förargelseväckande beteende å allmän plats eller möjligen trafikhinder. Lagförslaget har även tagit sikte på den tydligen nödvändiga ändringen av tryckfrihetsförordningen, som erfordras för att dylika åtgärder skola kunna strängare beivras. Man kan kanske ifrågasätta om ej utvecklingen nu gått därhän att även alla arbetskonflikter böra liksom i vissa länder komma under skärpt lagstiftning och kunna helt förbjudas. Det torde eljest vara omöjligt att fullt skydda tredje man för därav uppkommande ekonomisk och annan skada, som ofta svårligen kan till fullo ersättas. Biträdande polisintendenten. Anmodad att inkomma med yttrande angående bifogade utkast till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder, lag om ändring av 11 kap. strafflagen och ändringar i tryckfrihetsförordningen, får jag anföra följande. Härvarande polismyndighet har hittills i huvudsak endast fått erfarenhet av två former för ingripande mot sådana åtgärder, som enligt lagutkasten böra särskilt straffbeläggas, nämligen: 1) Mot s. k. blockadvakters åtgöranden. 2) Mot uppklistrande av blockadlappar. Beträffande ingripandet mot blockadvakter gäller för Göteborg samma förhållande som i motiven sid. 178 anförts beträffande Stockholm: ingripande mot blockadvakter å allmän plats har icke kunnat äga rum med mindre allmän ordning äventyrats eller förargelseväckande beteende eller dylikt förelegat. Åtskilliga fall hava emellertid förekommit, där blockadvakter blivit bötfällda för förargelseväckande beteende.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

105 Även om det sålunda icke saknats möjligheter att ingripa mot de värsta formerna av blockadvaktsoskicket, hava emellertid förhållandena varit ytterst otillfredsställande. Blotta närvaron av blockadvakter har av polismyndigheten ansetts utgöra ett så kraftigt hot mot allmän ordning, att polismyndigheten i stor utsträckning ansett sig böra utkommendera ordningspolis till de blockerade platserna. De utdelade blockadlapparna kastas av allmänheten vanligen på trottoarerna, vilka därigenom osnyggas. Ehuru indirekt ansvariga för detta osnyggande hava blockadvakterna icke *kunnat härför göras juridiskt ansvariga. Beträffande ingripandet mot uppklistrande av blockadlappar har härstädes tillämpats följande praxis: Därest uppklistrandet skett å stadens egendom eller å privat egendom utan ägarens samtycke, har åtal anställts för olaga affischering, där gärningsmannen eller den organisation som beordrat klistringen kunnat uppspåras. Mot annan klistring av blockadlappar har ingripande icke kunnat ske. »Utspridande» av skrift å offentligt ställe enligt utkast till ändring i strafflagens 11 kap. synes omfatta jämväl klistrande å sådant ställe av blockadlappar. Skulle denna tolkning icke godkännas, synes formuleringen av lagrummet böra ändras i antydd riktning. Poliskammaren. Med resolution av den 1 februari 1934 har Kungl. Maj:ts befallningshavande hit översänt utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter samt anmodat poliskammaren att i ärendet inkomma med yttrande före den 1 februari 1934. Poliskammaren har i ärendet infordrat yttranden från t. f. förste polisintendenten Erik Palmgren och bitr. intendenten J . E . N. .Westlin, vilka yttranden bifogas. För egen del får poliskammaren med återställande av remisshandlingen vördsamt anföra följande. Poliskammaren ansluter sig till den i utredningen uttalade uppfattningen, att den gällande rätten på ett otillräckligt sätt lämnar skydd åt viktiga intressen, som hänföra sig till tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter. I detta avseende får poliskammaren åberopa innehållet i bitr. intendenten Westlins yttrande. De olägenheter, som orsakas genom ifrågavarande brist i rättsordningen, finner poliskammaren vara av sådan omfattning, att särskilda lagstiftningsåtgärder kunna anses påkallade, och poliskammaren har icke något att erinra däremot, att sådan lagstiftning utformas i enlighet med de riktlinjer utredningen angiver.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Genom nådig remiss den 20 december 1933 har Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande anbefallts att avgiva utlåtande över en av professorn Ragnar Bergendal jämlikt Eders Kungl. Maj :ts uppdrag framlagd utredning angående

106 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål. I anledning härav får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som i ärendet inhämtat yttrande av poliskammaren i Göteborg, med överlämnande av detta yttrande i underdånighet anföra följande. A t t behov föreligger av lagstiftning inom det område, som av utredningen omfattas, torde hava tillräckligt framgått av erfarenheten. Att en sådan lagstiftning snarast 'möjligt kommer till stånd torde också för en mycket stor del av allmänheten framstå som en angelägenhet av högsta vikt. Frågan om tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter har ju redan blivit föremål för lagstiftningsåtgärder i ett stort antal länder, däribland Sveriges närmaste grannstater, där förhållandena äro tämligen likartade med våra. Detta får anses bekräfta, att en lagstiftning på området även i Sverige är av behovet påkallad. Vanskligt måste dock alltid bliva att på ett lämpligt sätt begränsa omfattningen av lagstiftning på detta ömtåliga område, helst skilda synpunkter härvid i hög grad göra sig gällande, beroende på olika politisk inställning till de föreliggande problemen. Den framlagda utredningen ger emellertid intryck av fullständig objektivitet. De lagutkast, som bifogats densamma, hava därigenom, såvitt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kunnat döma, på ett lyckligt sätt undgått varje prägel av »klasslagstiftning». Mot den omfattning, som den sakkunnige föreslagit i avseende å kriminalisering av åtgärder och beträffande skadeståndsansvar, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande därför intet att erinra. Åtskilliga, från olika sidor framhållna önskemål hava visserligen icke blivit av den sakkunnige tillgodosedda, något som bland annat framgår av ett antal motioner till innevarande års riksdag. Till en del lärer detta sammanhänga med de direktiv, som givits för utredningen; i viss mån torde det bero därpå, att vissa spörsmål väsentligen beröra områden, som snarare höra hemma i lagstiftning angående utpressning. I varje fall förmenar Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som sagt, att den nu av den sakkunnige iakttagna begränsningen är väl motiverad. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande gör detta uttalande jämväl med tanke därpå, att den nu ifrågasatta lagstiftningen skulle innebära ett första försök inom sitt område i svensk rätt, och att en viss försiktighet härav är betingad. Skulle erfarenheten sedermera visa, att lagstiftningen icke erhållit lämplig räckvidd eller icke blivit tillräckligt effektiv, lärer detta kunna framdeles rättas. I processuellt hänseende har den sakkunnige framhållit angelägenheten av att förbrytelser enligt den ifrågasatta lagstiftningen höra under allmänt åtal. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande delar denna uppfattning, då otvivelaktigt sådana situationer icke sällan skulle komma att föreligga, att målsäganden av fruktan för repressalier underläte både att själv föra talan och att angiva till åtal. Mot förslaget om vissa sammanslutningars befogenhet att föra ansvarstalan har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke funnit anledning till erinran.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

107 Den sakkunnige har räknat med att mål enligt de av honom ifrågasatta nya lagarna skulle tillhöra de allmänna domstolarnas handläggning. Beträffande de i den föreslagna 16 § i 11 kapitlet strafflagen omförmälda förseelserna, vilka torde stå förseelserna enligt 15 § i samma kapitel tämligen nära och i allt fall kunna betraktas som ordningsförseelser, lärer väl anledning saknas att låta målen behandlas av andra domstolar än de allmänna. Annorlunda ställer sig dock enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening saken beträffande mål om ansvar eller skadestånd enligt övriga ifrågasatta lagbestämmelser. Av största vikt är nämligen för att såväl domstolen som lagens auktoritet skall kunna tillbörligt upprätthållas vid behandlingen av de mycket grannlaga frågor, som det här gäller, att domstolen äger nödig erfarenhet och sakkunskap beträffande arbetstvister och likartade ämnen. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande sätter i fråga, huruvida fordran på dylik erfarenhet och sakkunskap rättvisligen kan ställas på rikets samtliga allmänna domstolar, även de allra minsta. Redan den omständigheten, att målen genom att splittras på ett mycket stort antal domstolar skulle för flertalet dylika bliva ganska sällsynta, måste försvåra upprätthållandet av tillräcklig erfarenhet. Genom målens koncentrering till ett fåtal domstolar skulle denna olägenhet bortfalla, samtidigt som möjlighet skulle beredas att utan större kostnader förstärka dessa domstolar med ledamöter, som vore i arbetsförhållanden särskilt erfarna och kunniga. Med hänsyn till målens sannolika förekomstfrekvens synas stadsdomstolar närmast böra komma i åtanke. Enklast borde enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening domstolsfrågan kunna lösas genom att ett mindre antal av rikets större rådhusrätter, lämpligt fördelade över rikets olika delar, finge å särskild avdelning omhändertaga de ifrågavarande målen. I domstolen, som i övrigt möjligen kunde bestå av endast en juridiskt utbildad person, borgmästare eller rådman, borde härvid som bisittare fungera två ledamöter, som på samma sätt som föreskrives i 4 § av lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol utses av Eders Kungl. Maj:t efter förslag den ena av arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och den andra av landsorganisationen i Sverige. Suppleanter för bisittarna skulle utses efter samma regler. Målens beskaffenhet gör vidare önskvärt, att utslags verkställande icke må alltför länge kunna uppehållas genom besvärs anförande. För detta ändamål torde lämpligen endast en överinstans böra finnas. Något förslag, hur denna domstol i andra och sista instans bör i detalj sammansättas, är Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke beredd att avgiva. Dock förutsätter Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, att domstolen i fråga bör liksom den speciella underdomstolen bestå, förutom av juridiskt utbildade ledamöter med uppdrag gällande utan tidsbegränsning, jämväl av ledamöter, som av Eders Kungl. Maj:t tillsättas för viss tid i huvudsaklig överensstämmelse med de i 4 § av lagen om arbetsdomstol stadgade grunder. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen von Sydow och t. f. landssekreteraren Björkman.)

108 Länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län. Genom nådig remiss den 20 december 1933 har länsstyrelsen anbefallts avgiva yttrande över av särskilt tillkallad sakkunnig den 30 november 1933 avgiven »Utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål». Av den sakkunniges objektiva och lidelsefria framställning framgår enligt länsstyrelsens förmenande oförtydbart, såväl att missförhållanden på det undersökta området föreligga, mot vilka staten icke kan underlåta att reagera, som att de påtagliga svårigheter, som möta den nya lagstiftningen, — lika litet som detta varit fallet i våra grannländer och andra länder — icke böra avskräcka oss från ett snart ingripande. Den omständighet, att man vid ett första lagstiftningsförsök ej kan träffa allt, som rättsmedvetandet kan finna otillbörligt i tillspetsade ekonomiska strider, bör icke utgöra hinder för, att man upptager lagstiftningsarbetet i de delar, varom relativ klarhet beträffande åtgärdernas befogenhet och möjlighet att genomföra kan vinnas. Det är, som den sakkunnige med beklagande anför, icke att förvänta, att de ekonomiska stridsåtgärderna hos oss, som fallet varit i flera av de ledande utländska rättssystemen, så småningom indragas under rättslig reglering genom en sedvanemässig utveckling inom domstolspraxis på skadeståndsrättens område. Övervinnandet av svårigheterna läggas hos oss omedelbart på lagstiftningen. Ställningens ömtålighet blir härigenom än mer påtaglig och anledningen till varsamhet större. Den sakkunnige har till ledning för den fortsatta diskussionen sammanfattat sin ståndpunkt i ett utkast till lagtext, vilket han emellertid påpekar på grund av ämnets i vårt land oarbetade beskaffenhet måst med nödvändighet bliva av mycket preliminär natur. Länsstyrelsen anser också, att det föreliggande utkastets detaljer i vissa delar kräva ytterligare övervägande, men förmenar att behövlig klarhet ledande till en önskvärd snar lagstiftning bör vinnas genom de yttranden, som nu äro att förvänta från intresserade parters sida. Beträffande lagförslagets detaljer vill länsstyrelsen för sin del endast beröra frågan om de processuella formerna för den blivande lagens handhavande. Den sakkunnige har anfört beaktansvärda skäl mot en särskild domstolsorganisation för handläggning av dessa ärenden och förordar, att man i varje fall någon tid bör avbida resultatet av en ny lagstiftnings tillämpning vid de allmänna domstolarna. Länsstyrelsen känner sig emellertid ej fullt övertygad av denna argumentering. Den sakkunnige ifrågasätter själv möjligheten av, att de allmänna domstolarna komma att lyckas mindre väl med handläggningen av dessa ömtåliga mål. E t t misslyckande, varmed kommer att följa ett misskrediterande av hela lagstiftningen, är emellertid så föga önskvärt, att stor anledning finnes att ej utsätta sig för denna risk. De goda erfarenheter, som man äger från specialdomstolar för handläggning av tvister med starkt socialt inslag, ge också anledning till, att man även i detta

Länsstyrelsen i Skaraborgs län.

fall tar tillflykt till den annars i allmänhet icke önskvärda utvägen med specialdomstol. Till den sakkunniges principiella inställning till den behandlade lagstiftningsfrågan ansluter sig länsstyrelsen. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen von Sneidern och landssekreteraren Lidströmer.)

Länsstyrelsen i Skaraborgs län. Genom nådig remiss den 20 december 1933 har länsstyrelsen i Skaraborgs län anbefallts att avgiva utlåtande över en av professor Ragnar Bergendal verkställd utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål med tillhörande lagutkast. Med anledning därav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande. Behovet av skydd för de enskilda samhällsmedlemmarna mot alltför hänsynslös maktutövning från de inom näringslivet verksamma organisationernas sida blir givetvis större i samma mån som nämnda organisationers kampmetoder utökas och deras miaktmissbruk tilltaga. Under senare år i vårt land inträffade talrika och upprörande fall av svårartad kränkning av enskilda personers ekonomiska självbestämmanderätt såväl i samband med tiniade arbetskonflikter som eljest i den ekonomiska intressekampen på vårt näringslivs område hava ådagalagt, ej mindre att gällande lagstiftning endast på ett mycket otillräckligt sätt lämnar skydd åt individens ekonomiska självständighet och särskilt de viktiga personliga intressen, som hänföra sig till tredje mans rätt till neutralitet i de ekonomiska striderna, än även den fara för den allmänna rättssäkerheten, som övergrepp av ifrågavarande slag mot den enskilde medborgaren utgöra. Företeelserna på hithörande område peka enligt länsstyrelsens mening oförtydbart på nödvändigheten av lagstiftningsåtgärder till beredande av ökat rättsskydd. Med fullt beaktande av de föreliggande svårigheterna icke minst ur lagteknisk synpunkt för åstadkommande av en tillfredsställande lagstiftning i ämnet, anser länsstyrelsen dock de av utredningsmannen uppdragna riktlinjerna för en sådan lagstiftning i allt väsentligt godtagbara. A t t förslaget icke begränsats till att avse skydd för tredje mans rätt till neutralitet endast i arbetskonflikter, utan är ägnat att giva utomstående skydd mot stridsåtgärder vid alla ekonomiska konflikter, måste betecknas såsom en obestridlig förtjänst hos förslaget. Till utredningsmannens mening, att man åtminstone icke i första hand bör skrida till inrättandet av en särskild domstolsorganisation för behandling av frågor om överträdelser av den tilltänkta lagstiftningen utan i varje fall någon tid bör avvakta resultaten av den nya lagstiftningens tillämpning vid de allmänna domstolarna, ansluter sig länsstyrelsen obetingat. Under åberopande av vad sålunda anförts får länsstyrelsen i underdånighet tillstyrka, att förevarande förslag lägges till grund för lagstiftning. Vidkommande de särskilda av utredningsmannen framlagda lagutkasten,

110 Länsstyrelsen i Skaraborgs län.

nämligen utkast till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder, utkast till lag om ändring av 11 kap. strafflagen och utkast till ändringar i tryckfrihetsförordningen, framhåller utredningsmannen själv, att de äro av preliminär natur. I likhet med utredningsmannen anser länsstyrelsen en något större utförlighet i redaktionellt avseende trots de svårigheter, som därmed äro förknippade, vara påkallad vid lagtextens avfattning. Vid granskning av lagutkasten har länsstyrelsen funnit anledning till erinringar mot det förstnämnda av dem i nedan angivna avseenden. I rubriken till den häri avsedda lagen kan böra klart utsägas, att lagen endast har avseende å stridsåtgärder mot tredje man. Enligt länsstyrelsens mening föreligger nämligen oavvisligt behov av ingripande genom lagstiftning även mot vissa andra stridsåtgärder vid arbetskonflikter än sådana, som kunna sägas rikta sig mot tredje man. Att frågan därom icke upptagits i sammanhang med frågan om meddelande av bestämmelser till skydd för tredje man, synes emellertid icke böra fördröja nu förevarande lagstiftning. Därest den numera inom riksdagen väckta frågan om åtgärder till skydd för part i arbetskonflikter kan föranleda lagstiftning härutinnan, skulle den föreslagna rubriken å nu förevarande lag bliva missvisande. Något hinder mot det nu ifrågasatta förtydligandet kan länsstyrelsen i allt fall icke finna föreligga. Det under 1 § andra stycket punkt 1) upptagna uttrycket »arbetsblockad» synes icke hava vunnit sådant burskap vare sig i vanligt språkbruk eller, och än mindre, i lagstil, att det utan närmare angivande av dess innebörd kan användas i definitionen av begreppet stridsåtgärd. I 1 §, tredje stycket, första punkten, som har till uppgift att med avseende å de fall, som angivas i punkten 1) av samma paragrafs andra stycke, bestämma det neutralitetskrav, som av en tredje man måste uppfyllas för att han skall åtnjuta skydd mot stridsåtgärder i anledning av pågående ekonomisk tvist, angives såsom förutsättning för att en utomstående skall förlora tredjemansskyddet och bliva likställd med part, att han på visst sätt bisprungit eller understödjer antingen part eller »annan, vilken ej själv är föremål för stridsåtgärd mot tredje man». Det citerade uttrycket, varmed lärer åsyftas »annan icke neutral utomstående» synes böra förtydligas till undvikande av missförstånd. De avvikelser från gällande skadeståndsregler, som innefattas i 3 och 4 §§, äro enligt länsstyrelsens mening icke tillräckligt motiverade. Det torde näppeligen kunna anses riktigt och skäligt, att person, som genom brottsligt förfarande tillfogats skada, icke skall tillerkännas full ersättning för densamma i fall, där han icke själv medverkat till skadan. Bestämmelsen i lagen om kollektivavtal rörande jämkning av skadestånd torde icke få anses analog med den här föreslagna, då skadeståndsskyldigheten enligt nyssnämnda lag icke grundar sig å brottsligt förfarande. Att i de fall, där flera äro ansvariga för skada, förorsakad av brott, varom här är fråga, fördela skadeståndsskyldigheten efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last, synes redan av praktiska skäl vara uteslutet. För en sådan fördelning

Länsstyrelsen i Värmlands län.

torde nämligen, bland annat, vara nödvändigt att vinna kännedom om alla dem, som äro för skadan ansvariga, något som vid brott av förevarande slag sällan lärer bliva möjligt. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen Ekman och landssekreteraren Johnson.)

Länsstyrelsen i Värmlands län. Genom nådig remiss den 20 december 1933 har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anbefallts att avgiva utlåtande över en av professorn Ragnar Bergendal såsom tillkallad sakkunnig den 30 november samma år avgiven utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål; och får i anledning därav Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande anföra följande. Vid de konflikter, som förekomma olika ekonomiska organisationer emellan, hava i allt större omfattning mot tredje man riktats svårartade övergrepp, emot vilka gällande lagstiftning icke lämnat tillräckligt skydd. Det är därför enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening synnerligen angeläget, att åtgärder i lagstiftningsväg vidtagas för tryggande av tredje mans rätt till neutralitet vid dylika konflikter. Den sakkunnige betecknar föreliggande utkast till lagbestämmelser i ämnet såsom allenast preliminärt och framhåller, att lagstiftningsåtgärder i ovan angivna syfte icke lära kunna komma till stånd utan fortsatt utredning. Lagutkasten synas emellertid innefatta bestämmelser, ägnade att i väsentliga delar tillgodose det ändamål, som här är i fråga, och fördenskull böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet. I särskilda hänseenden finner sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande emellertid böra göra följande uttalanden. Från den allmänna principen, att i lagutkasten intagna föreskrifter skulle avse rättsskydd till värnande av tredje mans rätt vid ekonomiska konflikter, innehåller § 1 punkt 2 i utkastet till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder avvikelse därutinnan, att beträffande däri berörda stridsåtgärder i syfte att straffa eller öva hämnd ansetts ej böra gälla någon begränsning till angrepp mot neutral tredje man eller överhuvud mot tredje man. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vill ifrågasätta ännu en avvikelse från omförmälda principiella inställning. Bland de många olika former av ekonomiska stridsåtgärder, som omnämnas i den sakkunniges redogörelse, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande särskilt uppmärksammat den s. k. utpressningsblockaden. Den sakkunnige har angivit flera exempel härpå, såsom då blockad företagits mot arbetsgivare för att framtvinga full betalning för ett uppenbart undermåligt arbete eller till genomförande av krav från vissa arbetare om ersättning för av andra arbetare verkställda arbeten. Härmed lär vara jämförligt, då, såsom i tidningsmeddelanden uppgivits, hot om blockad eller liknande ekonomisk stridsåtgärd skett i syfte att erhålla betalning för av egnahemsbyggare eller andra mindre företagare för egen räkning ut-

112 Länsstyrelsen i Örebro län.

förda arbeten. Dylika företeelser lära få anses i hög grad upprörande för den allmänna rättskänslan, vadan till ingripande häremot laga föreskrifter synas Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande böra komma till stånd i samband med eljest nu ifrågavarande lagstiftningsåtgärder. Den sakkunnige har vidare ansett sig icke böra föreslå lagbestämmelser beträffande blockader, som riktas mot personer såsom hämnd för att de fullgjort någon dem såsom laglig förpliktelse åliggande funktion. Givet är dock — såsom också den sakkunnige uttalar — att dylika stridsåtgärder kunna verka mycket störande på ordningens och rättsskipningens behöriga upprätthållande, och den sakkunnige finner att, därest lagstiftning härutinnan anses behövlig, nödiga ändringar böra göras i strafflagen. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vill, med hänsyn till dessa stridsåtgärders uppenbarligen rättsstridiga karaktär, ifrågasätta, att frågan om straffbestämmelser i detta fall gores till föremål för omprövning i samband med den fortsatta utredningen i ämnet. Det torde ligga i sakens natur, att betydande svårigheter möta att närmare utforma här förevarande bestämmelser. Därest bestämmelserna icke erhålla tillräckligt tydlig avfattning, lära dock därav kunna vållas stora vanskligheter vid lagtillämpningen. Från denna synpunkt och med hänsyn till de särskilda krav, som sålunda måste ställas på de dömande myndigheterna, torde det ligga närmast till hands, att här avsedda ärendens handläggning anförtros särskilda specialdomstolar. Därest emellertid i enlighet med den sakkunniges därom uttalade uppfattning en särskild domstolsorganisation för ändamålet finnes icke böra inrättas, utan handhavandet av dessa ärenden åtminstone tillsvidare omhändertages av de allmänna domstolarna, ifrågasätter Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, huruvida icke bör träffas den anordningen, att underrättsförfaranclet koncentreras till vissa av vederbörande hovrätter därtill utsedda underdomstolar. Skadeverkningarna av de ekonomiska konflikter, som här beröras, sträcka sig även till samhället i dess helhet och förorsaka ofta, att det allmännas välfärd blir, icke minst från ekonomiska synpunkter, i särskilt hög grad lidande därav. Det måste enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning alltså anses vara ett viktigt samhällsintresse att söka förebygga sådana konflikter och i varje händelse att inskränka deras omfattning genom ingripande mot de mest framträdande oarterna av därvid anlitade stridsåtgärder, även där dessa icke rikta sig mot tredje man. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen Unger och landssekreteraren Samuelson.)

Länsstyrelsen i Örebro län. Genom nådig remiss den 20 december 1933 har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande erhållit befallning att avgiva utlåtande över en av professorn Ragnar Bergendal jämlikt nådigt uppdrag verkställd utredning angående tredje

Länsstyrelsen i Västmanlands län.

mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter med därvid fogat utkast till lagstiftning i ämnet. Med anledning härav får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anföra följande. Behovet av lagbestämmelser i förevarande hänseende har under senare tid alltmera gjort sig gällande. Såsom utredningen visar förefinnas visserligen stora svårigheter att lagstifta i ämnet, särskilt med hänsyn till frågan om avgränsningen av stridsåtgärder, som skola anses tillåtna eller icke tillåtna. Denna omständighet bör emellertid icke förhindra det ingripande från samhällets sida, som enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes bestämda uppfattning numera är oundgängligt. Vid granskningen av det föreliggande utkastet med tillhörande motiv har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande närmast kommit till den uppfattningen, att den sakkunnige på ett alltför försiktigt sätt uppdragit nyss avsedda gränser och att sålunda anledning funnits att på ett kraftigare sätt ingripa mot uppenbara missförhållanden. Då det emellertid å andra sidan får anses välbetänkt att framgå med varsamhet på detta oprövade och ömtåliga område, synes nyss nämnda omständighet icke böra föranleda uppskov för ytterligare övervägande samt omarbetning av förslaget. Tvärtom synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande önskvärt och lämpligt att någon tids tilllämpning av de föreslagna bestämmelserna får utvisa, i vad mån en skärpning av dessa kan vara av behovet påkallad. Jämte det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande sålunda vill förorda, att förslaget i allt huvudsakligt lägges till grund för en lagstiftning i ämnet, får Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande emellertid framhålla, att utkastet, lagtekniskt sett, torde vara i behov av viss överarbetning, varvid jämväl vissa svårtolkade och otydliga bestämmelser torde kunna bringas till närmare överensstämmelse med vad enligt motiven med dem avsetts. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen Hasselrot och landssekreteraren Nisser.)

Länsstyrelsen i IVästm anländs! län.' Genom nådig remiss den 20 december 1933 har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anbefallts att avgiva utlåtande över en av professorn Ragnar Bergendal avlämnad utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål. Till åtlydnad härav får befallningshavanden anföra följande. De frågor, som behandlas i utredningen, äro icke nya. I ett flertal europeiska länder hava redan lagstiftningsåtgärder i berörda hänseende vidtagits, i regel gående åtskilligt utöver vad som nu föreslås. Det må gärna medgivas, att de svenska arbetarorganisationerna sannolikt icke så snabbt, som fallet blivit, skulle nått sin nuvarande styrka, därest icke vid arbetsstrider solidaritetskravet hävdats med en stor hårdhänthet, liksom 8—340762

114 Länsstyrelsen i Västmanlands län.

även att härigenom de svenska arbetarna på en relativt kort tid tillförts förmåner, vilka i stort kunna anses önskvärda och berättigade. Men man kan dock icke komma ifrån, att stridsmetoder, som — ehuru stötande för det allmänna rättsmedvetandet — i viss mån kunnat ursäktas av den ena partens svaghet och i sig lovliga strävanden att höja sig ekonomiskt och socialt, ej sällan te sig meningslösa och verkligt utmanande, när den svagare växt upp till sin motparts fulla jämlike eller kanske rent av till hans överman. E n bestämd motvilja mot alltför brutala stridsåtgärder, särskilt om de direkt eller indirekt drabba ett allmänt intresse eller om de taga formen av förföljelse och hämnd, liksom mot åtgärder, som rikta sig mot utomstående, har sedan länge framträtt och vuxit sig allt starkare. Det är fara värt att om denna naturliga reaktion mot överdrifter icke snarligen tillmötesgås i de delar, den uppbäres av det allmänna rättsmedvetandet, den snart nog växer sig så stark, att den sopar med sig även verkligt värdefulla beståndsdelar av arbetarorganisationernas byggnad. Det framstår dock såsom högst angeläget att det myckna ostridigt goda hos dessa bevaras, och det ligger därför en icke ringa risk i dröjsmål. Dess bättre torde man kunna räkna med, att den svenska arbetarrörelsens många besinningsfulla element, som säkerligen ej sällan själva känt sig illa berörda av vissa extrema åtgärder, skola vilja medverka till en humanisering av striderna på arbetsmarknaden. Vissa av arbetarorganisationernas stridsmetoder, som framstått såsom mindre tilltalande, hava småningom vunnit burskap även på andra håll. Ekonomiska sammanslutningar av skilda slag hava i allt större utsträckning börjat tillämpa samma metoder. Genom bojkott och blockad eller hot därom söker man tvinga den utomstående att ansluta sig till en stridande organisation eller på annat sätt tjäna dess syften, och den motspänstige söker man komma åt genom repressalier eller personliga trakasserier efter mönster från striderna på arbetsmarknaden. En blivande lagstiftning bör givetvis taga sikte även på dessa företeelser i den mån de framstå såsom stötande för det allmänna rättsmedvetandet. Så har ock i det föreliggande förslaget skett, överhuvud måste det anses som en verklig förtjänst hos detsamma, att det icke utmärkes av någon ensidighet, utan i lika grad med sina bestämmelser riktar sig mot alla. Förslaget inskränker sig i det hela till stadganden, avseende skydd för tredje man, vilket också överensstämmer med riktlinjerna i det till professor Bergendal lämnade uppdraget. I förslaget saknas sålunda bestämmelser om arbetsinställelser, som äro särskilt farliga för viktiga samhällsintressen av ekonomisk eller annan art. I utländsk lagstiftning har detta problem flerstädes uppmärksammats och även i vårt land har det varit föremål för ingående diskussion. Befallningshavanden vill icke förneka, att spörsmålet är av allvarlig natur. Men det är också särdeles komplicerat. Det är till en början lätt nog att urskilja vissa grupper av arbeten, där arbetsinställelse icke borde få förekomma, såsom exempelvis sanitära och kommunala arbeten, trafikföretag med mera dylikt. Däremot kan gränsen emellanåt vara mera flytande. En arbetsinställelse, som från

Länsstyrelsen i Kopparbergs län.

början endast i ringa mån berört det allmänna, kan sålunda genom sin växande omfattning eller genom sin långvarighet bliva av så allmänskadlig natur att, när ej vanliga förlikningsåtgärder hjälpa, det kan synas rimligt, att Kungl. Maj :t skall äga befogenhet att med maktspråk bringa striden till slut. Men om tvisten, såsom vanligen är fallet, rör avlöningsförmåner, måste i ty fall dessa bestämmas av opartisk institution. Det kan bliva svårt nog att få ett dylikt avgörande respekterat. Den obligatoriska skiljedomen torde för övrigt icke vara efterlängtad vare sig av arbetsgivarna eller arbetarna. Befallningshavanden anser för sin del lyckligt, om frågan rörande inskridande mot allmänfarliga arbetsinställelser får något ligga till sig. Redan vad som nu föreslås är troligen för mången, som vuxit fast i hittills tillämpade stridsmetoder, rätt så svårsmält. Det synes önskvärt, att de inskränkningar i rätten att tillgripa stridsmedel, som skulle bli en följd av den nu föreslagna lagstiftningen, få verka någon tid. Motståndet mot 1928 års arbetsfredslagstiftning var ju i början mycket starkt, men den då genomförda tanken att pacificera rättstvisterna har inom några få år vunnit en allmän tillslutning. En lagstiftning i humaniserande syfte sådan som den här föreslagna, vilken icke ensidigt vänder sig mot någon, utan behandlar alla lika, torde hava väl så stora utsikter att snart nog tillvinna sig respekt och förståelse. Genomföres det föreslagna skyddet för tredje man och vad därmed sammanhänger, kommer detta antagligen att verka som en tankeställare och föranleda en viss moderation även i avseende å stridsåtgärder, som kränka allmänna intressen. Skulle denna förmodan icke besannas, lärer frågan åter komma upp med förnyad styrka. Redan av det anförda framgår, att befallningshavanden i princip ansluter sig till det framlagda förslaget. Icke heller detaljerna i detsamma hava föranlett till någon erinran från befallningshavandens sida. Tvärtom synes den moderation och allmängiltighet, varmed i denna ömtåliga fråga desamma utformats, värda allt erkännande. Befallningshavanden får alltså hemställa, att Eders Kungl. Maj ;t behagade avlåta förslag till riksdagen i anslutning till förslagen till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder, till lag om ändring av 11 kap. strafflagen och till ändringar i tryckfrihetsförordningen. Skulle de sistnämnda, som ju äro av grundlags natur, anses vara i behov av någon överarbetning, som icke nu kan medhinnas, lärer utan större skada med förslag i den delen kunna anstå till en kommande riksdag under nuvarande valperiod. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen Murray och landssekreteraren Liden.)

Länsstyrelsen i Kopparbergs län. Till besvarande av Kungl. Maj:ts resolution med infordrande av länsstyrelsens yttrande över »Utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål avgiven den 30

116 Lånsstyrelsen i Kopparbergs län.

november 1933 av Ragnar Bergendal» får länsstyrelsen i Kopparbergs län anföra följande. Enligt länsstyrelsens mening är det ofrånkomligt, att det finnes både enskilda och grupper av personer, som under konflikter mellan arbetsgivare och arbetare eller vid andra ekonomiska strider, med full rätt kunna göra anspråk på att få stå neutrala. Till dessa kunna räknas icke blott arbetsledare vid företag, som beröres av strejk eller lockout, utan även en stor del av allmänheten, affärsmän och andra yrkesutövare, som icke med fog kunna sägas taga parti för endera av de stridande parterna. Om sålunda tredje man i de ekonomiska striderna äger berättigade anspråk på att få stå neutral lärer därav följa, att denna neutralitet även skall respekteras. Det kan icke ligga i vare sig arbetsgivarorganisationernas eller fackföreningarnas verkliga intresse att medvetet eller avsiktligt kränka tredje mans rätt. Det bör därför i första hand vara ett intresse för respektive organisationer att se till att rättskränkande handlingar av mindre omdömesgilla medlemmar förhindras. Några principiella erinringar lära icke heller kunna göras emot, att om rättskränkningar förekomma utan att den, som lidit rättskränkning, kunnat beivra densamma, han beredes möjlighet att få sin rätt till neutralitet skyddad av rättsordningen. En lagstiftning till skydd för tredje mans rätt är emellertid en synnerligen grannlaga och svår uppgift. E t t spörsmål, som därvid tränger sig i förgrunden, är i vad mån staten genom lagstiftningen kan förhindra hemliga rättskränkningar. Blockader, bojkotter eller personliga förföljelser av hemlig natur kunna till sina verkningar vara lika rättskränkande som offentliga åtgärder av liknande art, men de bliva i regel oåtkomliga för statens rättsskydd. E t t oeftergivligt villkor för en lagstiftning på detta område måste vara, att lagstiftningen begränsar sig till neutralitetsskydd för tredje man och icke mer eller mindre avsiktligt utsträckes till att försvåra respektive organisationers verksamhet. E t t annat krav, som måste ställas på en lagstiftning, som skall giva regler för striden på arbetsmarknaden, är att densamma i görligaste mån ger klara och tydliga regler för lagens omfattning. Den skisserade lagstiftningen avser att bereda skydd för tredje man icke endast vid arbetstvister utan vid alla ekonomiska konflikter. Sålunda vid konflikter mellan t. ex. fastighetsägare och hyresgäster samt producenter och konsumenter. Detta är enligt länsstyrelsens mening en riktig utgångspunkt men det är i de enskilda fallen, då fråga är om ekonomiska föreningar av annan art än arbetsgivar- och arbetarorganisationer, ofta icke lätt att avgöra, vilka föreningar som falla under lagen. I det för yttrande remitterade betänkandet har utredningsmannen ingående och på ett erkännansvärt sätt ur olika synpunkter behandlat det omhandlade spörsmålet. Det framlagda utkastet till lagstiftning på området är likväl oklart, till sina verkningar oberäkneligt och kommer, såvitt länsstyrelsen kan förstå, förslagets innebörd att i vissa hänseenden få konsekvenser, som kunna sträcka sig längre än till skydd för tredje mans neutralitet vid ekonomiska tvister.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

117 Det synes länsstyrelsen, att en betydande del av de missförhållanden, som föranlett utredningen, skulle kunna bringas ur världen, om, såsom i regeringens direktiv för den sakkunnige uttalas, utredningsarbetet finge tjäna såsom underlag för överläggningar mellan huvudparternas organisationer. Enligt länsstyrelsens mening är det av vikt, att förhastade lagstiftningsåtgärder icke vidtagas för reglering av frågor av den art, som med förslaget avses. Länsstyrelsen vill därför förorda att som en första åtgärd den av regeringen 1929 uttalade meningen måtte vinna beaktande. (I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen Eriksson och landssekreteraren Fahlroth.)

Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Genom nådig remiss av den 20 december 1933 har länsstyrelsen anbefallts att avgiva underdånigt utlåtande över en av professor Ragnar Bergendal såsom särskilt tillkallad sakkunnig verkställd utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter. Den sakkunniges utredning skulle enligt direktiven söka i första hand klarlägga missförhållandenas art och omfattning, vidare möjligheter att medelst redan gällande lagstiftning ingripa samt eventuellt orsakerna till, att så hittills icke skett i avsevärd utsträckning, och slutligen vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder som vore lagtekniskt möjliga jämte sannolika effektiviteten härav. Därefter hade man att överväga, vilka åtgärder som ur allmän synpunkt kunde och borde ifrågakomma, vartill i direktiven fogas en förväntan, att med utredningen som underlag »överläggningar mellan huvudparternas organisationer skola med framgång kunna upptagas i syfte att söka undgå stridsmetoder sådana som de vilka här äro i fråga». Huruvida en dylik överläggning om frivilligt avskaffande av otillbörliga stridsmetoder numera anses kunna leda till något effektivt resultat torde närmast böra framgå av »huvudparternas» yttranden över förslaget. Att en sådan lösning vore i och för sig eftersträvansvärd såsom vittnesbörd om stegrad vilja och förmåga till samförstånd och arbetsfred behöver icke närmare förklaras. Mot bakgrunden av utvecklingen under de fyra år utredningen pågått — med ökad splittring, nya stridande yrkesgrupper, minskad disciplin, yttrande sig i kända utslag av självrådighet eller självsvåld — är det tyvärr föga hoppingivande, kanske verklighetsfrämmande att för närvarande lita enbart till tvångsfria uppgörelser. Den sakkunnige har i sin grundliga analys av läget och möjligheterna till bättring icke direkt avhandlat denna fråga, men av uttalanden och slutsatser synes framgå, att han anser sig böra räkna med lagstiftning som den oundgängliga grundvalen för en lösning. Länsstyrelsen nödgas för sin del biträda denna uppfattning, som i själva verket torde göra sig alltmer gällande även inom de berörda parternas egna

118 Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

led, såsom den enda utvägen att under rådande förhållanden skaffa respekt åt elementära krav på arbetsfrihet och god samhällsordning i övrigt. Vad så angår lagstiftningens omfattning och utformning har den sakkunnige ansett lämpligt att giva sitt förslag en relativt stark begränsning och en allmänt hållen formulering. Förslagsställaren har tydligen utgått från, att man vid lagstiftning på detta svårbedömda och mångskiftande område borde iakttaga återhållsamhet, och han överlämnar i relativt hög grad åt de allmänna domstolarna att utbilda praxis i lagens anda. Därmed uppstå möjligen vissa risker dels för att lagen såsom vägledande för rättsuppfattningen och samhällsandan indirekt ger stöd åt stridsåtgärder av nog så tvivelaktig art och inbjuder till försök att kringgå bestämmelserna, dels för att tolkningen blir alltför subjektiv och ojämn under en följd av år, till dess genom prövning i högre instanser större stadga vinnes. Den norska lagstiftningen på området torde i dessa avseenden genom sin omfattning och precisering samt genom införandet av en »specialdomstol för bojkottsaker» äga företräde, även om erfarenheten ännu till dels är för kort för ett omdöme öm dess verkningar. I varje fall synes det länsstyrelsen angeläget att från början vinna större klarhet om det svenska lagförslagets innebörd beträffande skydd åt arbetsvilliga, om de utsättas för vad som med fog kan kallas okynnes- eller utpressningsblockader. Vidare förekommer det ej sällan att »tredje man», utan att dess ledning eller majoritet känner sig »kränkt», likväl indrages eller utnyttjas i strider på ett för rättskänsla och god samhällsordning stötande sätt; även i detta avseende synes lagförslagets innebörd och verkningar böra närmare övervägas. Till belysande härav relaterar länsstyrelsen här i korthet såsom principiellt betydelsefulla ett par exempel från länet under senaste tiden, utan att därmed taga ställning till rättmätigheten av de stridande parternas grundläggande anspråk och syften. • I . En oorganiserad byggmästare var sedan cirka tio år blockerad på grund av en påstådd fordran från en fackförenings sida, samhörande med ett bygge i Stockholmstrakten. Då han för ett par år sedan likväl beslöt att uppföra ett större bostadshus i Gävle, gjordes bland annat på hemställan av organiserade arbetare i Gävle upprepade försök att lösa den gamla konflikten för att i staden bosatta organiserade skulle få arbete vid bygget. E t t förslag till skiljeavtal förelades parterna, enligt vilket tvisten skulle av skiljemän avdömas med hänsynstagande såväl till det upprättade avtalet som till sådan praxis, som gällde inom det berörda facket vid tiden för avtalets ingående. Detta förslag godkändes av byggmästaren, men avslogs av fackföreningen. Tillägget om hänsyn till praxis tillkom på begäran av fackföreningens förtroendeman vid förberedande överläggning; orden »vid tiden för avtalets ingående» tillades av förslagsställaren såsom självklara. — Fackföreningens anspråk hava icke gjorts gällande vid domstol. Ytterligare försök till uppgörelse strandade och bygget igångsattes med arbetsvilliga oorganiserade; det står nu i huvudsak färdigt. Under arbetets gång voro de arbetande föremål för åtskilliga trakasserier. E t t grustag utanför

Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

staden måste fridlysas. Blockad proklamerades mot ett fastighetsbolag, som till arbetarna uthyrde bostad, ävensom mot ett annat fastighetsbolag därför att detta hade samme direktör, som det förenämnda. Efter byggets fullbordande inträffade, att styrelsen för stadens »halvkommunala» ölkaféer meddelade kaféföreståndarna såsom önskvärt, att ifrågavarande arbetare vägrades servering på dessa kaféer, vilket också skett. Denna åtgärd motiverades med, att »den överväldigande majoriteten av bolagets kundkrets» bestod av personer som »icke stodo i vänskapligt förhållande» till de arbetsvilliga. Närvaron av de arbetsvilliga ansågs inverka oerhört känsligt, tillbud till bråk från de övriga kundernas sida hade uppstått, och det vore därför önskvärt att hålla de arbetsvilliga borta. — Frågan är nu på grund av anmälan från ett par därav berörda arbetsvilliga föremål för länsstyrelsens prövning. I I . E n mjölkorganisation i Hudiksvallsorten beslöt söka höja mjölkpriset i staden från 20 till 25 öre, därvid en konsumentgrupp för bibehållande av priset 20 öre ordnade uppköp från leverantörer bland annat i Bergsjöorten, cirka 4- mil från staden. En del av dessa köpte elektrisk energi för belysning m. m. från Bergsjö elektriska A.-B. Efter föregående hot gjorde medlemmar i Bergsjö R. L. F . framställning hos elektricitetsbolagets styrelse om avstängning av sagda abonnenter från leverans av ljus och kraft, enligt uppgift med förklaring att de eljest själva — ett femtiotal — skulle upphöra att begagna sig av elektricitetsbolagets leveranser. Styrelsen inkallade extra bolagsstämma, där framställningen dock ej lär hava föranlett någon åtgärd. Om någon formlig uppgörelse i övrigt skett eller planerats, har länsstyrelsen ännu icke haft tillfälle erfara. — Det kan förtjäna tillfogas, att den s. k. mjölkregleringen även på andra håll inom länet förklarligt nog framkallat inbördes fejder mellan jordbrukare m. fl., dock utan att hitintills hava tagit sig sådana uttryck som i här åberopade fall. De båda exemplen utgöra belägg för nödvändigheten av att, såsom den sakkunnige föreslagit, låta lagstiftningen gälla icke blott arbetstvister utan även andra ekonomiska tvister — här mellanhavanden mellan olika grupper av jordbrukare — där ovidkommande parter på ett otillbörligt sätt avses indragna. Av exemplen framgår också, att lagförslaget icke skäligen kan betraktas som riktat mot någon särskild grupp av medborgare. Det första exemplet belyser, principiellt Sett, frågan om enskildas rättsskydd vid antagande av arbete, blockerat av andra orsaker och under förhållanden, som kunna innebära maktmissbruk. Sådana måste enligt länsstyrelsens mening förebyggas, då man nu står inför att lagstifta på hithörande område, enär de eljest kunna antagas vara av statsmakterna och rättskänslan tolererade. •— Den norska lagbestämmelsen om visst skydd för små oorganiserade företagare synes därvid också förtjäna åtanke. Särskild uppmärksamhet förtjänar den omständigheten att som tredje man i båda exemplen förekomma företag av allmän karaktär (oktrojerat ölkafé respektive koncessionerad kraftdistribution), vilka enligt sakens natur skola betjäna allmänheten utan hänsyn till helt främmande faktorer. Någon strids-

120 Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

åtgärd mot tredje man är det tydligen ej fråga om, men väl med otillbörligt utnyttjande av tredje man. Det förhållandet att i båda fallen tredje mans uppträdande i striden har ett sken av frivillighet över sig får icke vara avgörande; ställningstagandet mot ena parten blir därför ur allmän synpunkt ej mindre ett missbruk av maktmedel. I det första exemplet är det möjligt, att rättelse kan vinnas utan ifrågavarande lagstiftningsåtgärd, i det senare skulle detta, om hotet fullföljts, varit mera problematiskt. Framför andra utvägar till rättelse synes det emellertid angeläget att undersöka, vilket skydd som i nu förevarande samband kan åstadkommas. Då tredje man i åberopade fall icke kränkes, har han själv tydligen icke anledning föra talan utan måste detta eventuellt ske genom allmänt åtal, grundat på förbud mot åtgärder av ifrågavarande art, innebärande skyldighet att iakttaga neutralitet i förhållande till stridande kunder. Det sålunda berörda spörsmålet står tydligen i nära sammanhang med angelägenheten att i allmänhet vinna största möjliga skydd mot indragandet av samhällsviktiga inrättningar i ovidkommande strider, en vittomfattande fråga på vilken länsstyrelsen här icke anser sig böra vidare ingå. P å anförda skäl tillstyrker länsstyrelsen lagstiftningsåtgärder på grundval av den sakkunniges förslag med de förtydliganden och tillägg, som kunna föranledas av ovan angivna exempel och därtill fogade kommentarer. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen Liibeck och landssekreteraren Jacobson.)

Länsstyrelsen i Västernorrlands län. Genom nådig remiss den 20 december 1933 har länsstyrelsen anbefallts avgiva underdånigt utlåtande över av professor Ragnar Bergendal verkställd utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål. Till efterkommande härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande. Den fråga, som i det föreliggande betänkandet är föremål för närmare utredning och undersökning, har till följd av det sätt, varpå de ekonomiska striderna på särskilt arbetsmarknaden numera ofta föras, blivit allt mer och mer aktuell. De allvarliga ekonomiska och andra lidanden, som i många fall tillfogas en utanför en arbetskonflikt stående tredje man, synas länsstyrelsen fullt klart ådagalägga, att samhället ej längre kan stillatigande tåla att dess medlemmar godtyckligt underkastas inskränkningar i olika avseenden till följd av maktmissbruk av privata organisationer, vilkas syften äro av samhället okontrollerade. Med hänsyn härtill och då såväl den verkställda utredningen som erfarenheten tydligt torde visa, att den gällande rätten på ett mycket otillräckligt sätt skyddar tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, vill länsstyrelsen uttala den bestämda uppfattningen, att en effektiv lagstiftning på området med det snaraste bör komma till stånd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län.

121 Hur en sådan lagstiftning skall anordnas, för att det avsedda syftet lämpligast och effektivast skall kunna uppnås, är givetvis synnerligen svårbedömligt, men svårigheterna härutinnan synas med hänsyn till frågans rent samhälleliga mycket stora vikt och betydelse icke få utgöra hinder för att kraftiga ansträngningar göras för att, så långt görligt är, på lagstiftningens väg söka bekämpa och råda bot mot de uppenbart illegala och asociala kampmetoder, som allt mer och mer kommit till användning under de senaste årens strider ej endast på arbetsmarknaden utan jämväl på andra ekonomiska områden. Utredningsmannen har jämväl på ett klarläggande sätt ur olika synpunkter belyst det fullt berättigade uti en sådan lagstiftning. Åberopande det anförda vill länsstyrelsen, som icke funnit anledning till erinran mot av utredningsmannen angivna riktlinjer för den ifrågasatta lagstiftningens omfattning — beredande av skydd för tredje mans neutralitet vid alla ekonomiska konflikter — och utformning, tillstyrka att de utkast till lagar, som bifogats betänkandet, bliva föremål för den ytterligare bearbetning, varav de må vara i behov, för att ett slutligt förslag till lagstiftning på området med det snaraste må kunna framläggas. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen Wijkman och landssekreteraren Stattin.)

Länsstyrelsen i Jämtlands län. Genom nådig remiss den 20 december 1933 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt länsstyrelsen i Jämtlands län att före den 20 februari 1934 avgiva utlåtande över en av professor Ragnar Bergendal på nådigt uppdrag avgiven utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter; och får i anledning därav länsstyrelsen i underdånighet anföra följande. De spörsmål, som beröras i den föreliggande utredningen och för vilkas rättsliga reglering särskilda lagbestämmelser föreslås, tillhöra de mest komplicerade och svårlösta på samma gång som de mest omstridda, som förekomma på det ekonomiskt-sociala området. Det är under sådana förhållanden självfallet, att man vid en lagstiftning på detta område måste framgå med den största varsamhet så att hinder icke läggas i vägen för stridsåtgärder vid arbetskonflikter i vidare mån än där dessa åtgärder enligt en mera allmänt utbredd rättsuppfattning måste betecknas såsom otillbörliga. Enligt vad erfarenheten givit vid handen hava under stridens hetta tendenser i stor utsträckning framträtt att, för erhållande av större utsikter att föra kampen till en lycklig utgång, utsträcka densamma till områden, som böra vara därifrån fredade. Och alltför ofta har det visat sig att vederbörande organisationer icke varit i stånd att hindra en sådan utsträckning av den sociala striden. Det måste under dessa förhållanden anses berättigat och nödvändigt att genom lagstiftning söka mildra hårdheten i arbetskonflikterna, och i möjligaste mån hindra dem att överskrida gränsen till områden, inom vilka utomstående medborgare hava berättigade anspråk på att få bibehålla sin frihet oförkränkt. Den redogö-

122 Länsstyrelsen i Västerbottens län.

relse, som i utredningen lämnas för lagstiftningen på detta område inom åtskilliga främmande länder, visar också att man där i stor omfattning funnit erforderligt att underkasta hithörande frågor en reglering genom lagstiftningsåtgärder. Vid bedömande av frågan, huruvida de lagbestämmelser, som förordas i utredningen, äro lämpliga och väl avvägda, möter det för länsstyrelsen, söm saknar direkt erfarenhet rörande dessa synnerligen ömtåliga och svåröverskådliga förhållanden, stora svårigheter att få en säker överblick över de faktiska omständigheter, på vilka lagbestämmelserna skola grundas. Det vill emellertid synas länsstyrelsen som om de förslag, som framställas i utredningen, äro så ingående prövade och väl genomtänkta, så försiktigt och klokt avvägda, att några mera vägande erinringar knappast kunna med fog framställas mot desamma. Vid den granskning länsstyrelsen underkastat förslaget, har länsstyrelsen icke funnit anledning till någon anmärkning. För sin del får därför länsstyrelsen i underdånighet förorda, att professor Bergendals föreliggande utredning lägges till grund för lagstiftning i ämnet. ( I handläggningen av ärendet häva deltagit landshövdingen Muiick af Rosenschöld och landssekreteraren Montell.)

Länsstyrelsen i Västerbottens län. Genom nådig remiss den 20 december 1933 har länsstyrelsen i Västerbottens län anbefallts att avgiva underdånigt yttrande över av professor Ragnar Bergendal den 30 november 193S avgiven utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål. Till underdånig åtlydnad härav får länsstyrelsen härmed anföra följande. De åtgärder, som hittills i Sverige blivit genom statsmakternas åtgöranden vidtagna i syfte att skapa mera tryggade och ordnade förhållanden beträffande arbetsmarknaden, ha i regel från ena eller andra hållet mötts med ogillande och misstro. Yrkesinspektionens och förlikningsmannainstitutiönens införande bekämpades från arbetsgivarhåll, och förslaget till lag om kollektivavtal och arbetsdomstol framkallade en bestämd opinion bland arbetarna, vilka fruktade att deras intressen ensidigt skulle bliva tillbakasatta inför denna rättsliga instans. I samtliga fall har efter jämförelsevis kort tid misstron lagt sig, och för närvarande torde det ej finnas många, vilka på allvar vilja ifrågasätta yrkesinspektionens, förlikningsmannainstitutiönens eller arbetsdomstolens slopande. Då nu frågan om tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter är aktuell, har skäl synts föreligga att erinra om de närmast intresserade parternas tidigare ställning i liknande frågor, enär säkerligen varje nytt ingripände från statsmakternas sida kommer att från ena eller andra hållet misstolkas och betecknas såsom angrepp på föreningsrätt och handlingsfrihet. Det måste betraktas som ett samhällsintresse av stor vikt att ordning kan upprätthållas på arbetsmarknaden. Helst bör detta kunna ske utan långtgå-

Länsstyrelsen i Västerbottens län.

ende inskridande från samhällets sida. Emellertid har under de senare åren en obestridlig skärpning av stridsmetoderna tyvärr ägt rum. Strävanden ha helt naturligt förelegat att göra dessa så effektiva som möjligt, och som ett icke oviktigt led ha därvid ingått åtgärder, vilka syftat till att genom ekonomisk påtryckning av någon form påverka andra parters ställningstagande till en konflikt. Dessa påtryckningar ha med eller utan avsikt ofta drabbat helt utomstående personer, vilka härigenom oförskyllt blivit lidände. Möjligheterna till rättsskydd för denna form av skadegörelse ha varit obetydliga. Sådana åtgärder ha icke ensidigt drabbat någon viss grupp av personer eller organisationer. Ej endast köpmän och hantverkare utan även exempelvis konsumtionsföreningar, tidningar, elektricitetsverk, mjölkleverantörer och andra ha under årens lopp utsatts för påtryckningar av ekonomisk art. Följer man dessa strider kan det konstateras, att dylika påtryckningar ej stamma blott från den ena parten, utan från båda. Om en läglig reglering av hithörande problem skall kunna komma i fråga kän det sålunda icke med fog påstås att den ensidigt riktar sig mot en av parterna. Meningarna äro alltjämt delade om i vad mån dessa skador verkligen äro av sådant omfång, som dé därav drabbade ofta göra gällande. Här spela självfallet subjektiva synpunkter in och göra läget svårbedömbart. Härtill kommer att frågan om »tredje mans rätt till neutralitet i atbetskonflikteft> i Sverige aktualiserats först under senare år, medan lagstiftning på området sedan länge förefunnits i ett stort antal andra europeiska länder. E t t omfattande jämförelsematerial föreligger därför, varur utredningsmannen gjort Utdrag. Dessa synas i många fall ge vid handen, att intrången på tredje mans rätt i ett flertal länder varit jämförelsevis mer svårartade, och att därför behovet av en lagstiftning där tidigare och starkare gjort sig gällände. I vårt land kan detta problem betraktas som relativt nytt, vilket framgår1 redan av det faktum att spörsmålet först på senare år mer allmänt förts fram. Detta torde väl också vara en av orsakerna till, att frågan icke blivit i föreliggande utredning så uttömmande belyst, som önskligt varit. Detta framgår också därutav, att utredningsmannen, professor Bergendal, ganska betydligt vidgat ramen för det honom givna uppdraget. Det gällde ursprungligen tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, men har vidgats till att omfatta tredje mans rätt till neutralitet i ekonomiska strider. Särskilt av detta skäl måste det framlagda lagförslaget betraktas såsom i högsta grad preliminärt. Utredningsmannen anser sig också med hänssm till frågans komplicerade beskaffenhet ävensom till de politiska förhållandena utgå ifrån att frågans läge genom fortsatta diskussioner kan förändras och att fortsatt utredning torde erfordras innan lagstiftning kommeT till stånd. Redan av vad som nu kan bedömas synes behov föreligga att på rättslig väg kunna komma åt sådana övergrepp i arbetsstrider, för vilka luckor lämnats i gällande lag. I och med att man anser individens ekonomiska självständighet vara förtjänt av skydd bör det anses som en samhällelig uppgift att kunna värna denna självständighet, då den blir hotad genom obehörigt ingripande från någon av parterna i en arbetskonflikt.

124 Länsstyrelsen

i Västerbottens

län.

Självfallet är detta spörsmål av ömtåligaste slag. Dels bruka ingrepp mot den personliga friheten vara ägnade att framkalla upphetsning och orsaka motåtgärder från den angripna partens sida, dels innebär ju ny lagstiftning på detta område i sig själv en förminskning av respektive organisationers handlingsram. Det ligger därför nära till hands för vardera parten att anse, att det är dess handlingsfrihet som beskurits, och att motpartens lämnats i orubbat skick. Förefintliga fakta tala dock för, att de missbruk, som det här ligger i samhällets intresse att förebygga, förekomma från båda parternas sida. Utredningsmannen anser sig sålunda ha skäl att antaga, »att missbruk inom vissa andra grupper än kroppsarbetarnas förekomma i något större utsträckning, än som framgår av offentligen tillgängligt material». Därför kommer en väl avvägd lagstiftning på förevarande område att ej ensidigt rikta sig mot den ena av två stridande parter. Den avser att förebygga båda parternas missbruk av sådana stridsåtgärder i samband med arbetskonflikter. I sin behandling av möjligheterna till lagstiftning på detta område betonar utredningsmannen upprepade gånger vilka svårigheter som därvid föreligga. Däremot bestrides med bestämdhet att, såsom det ibland göres gällande, det skulle vara omöjligt att på rättslig väg komma till rätta med blockader och liknande företeelser. Länsstyrelsen delar sistnämnda mening. Men uppfattningarna om, vilka stridsåtgärder som äro att beteckna såsom otillåtna, hava långt ifrån stadgat sig i vårt land, och förrän denna fråga är tillfredsställande klarlagd lärer en lagstiftning i ämnet ej vara möjlig. Ytterligare utredning härom och om domstolsfrågan med flera spörsmål synes vara av behovet påkallad. I detta avseende vill länsstyrelsen såsom självklart understryka det av utredningsmannen framhållna önskemålet om att en blivande lagstiftning bör erhålla en så opartisk utformning som möjligt och att de däri stadgade förbuden såsom underlag böra ha ett någorlunda allmänt rättsmedvetande. Huvudsaken bör ej vara att skyndsammast möjligt stifta en lag om tredje mans rätt till neutralitet. Stor vikt måste ligga därpå att lagen blir så avvägd att den tjänar det avsedda syftet utan att lämna rum för befogade anmärkningar. Det kan icke med fog göras gällande att föreliggande utredning är så fullständig och att utkastet till lag är så väl genomtänkt att en hållbar grund lagts för ett omedelbart antagande av den ifrågasatta lagen. Det heter i domarereglerna att »en hastig dom är sällan god och rätt». Det torde även kunna sägas att ett ej tillräckligt övervägt lagförslag icke kan bli någon god lag. Av dessa skäl anser länsstyrelsen, trots sin uppfattning att en lagstiftning på förevarande område är erforderlig, att en överarbetning av förslaget är tillrådlig. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen Rosén och t. f. landssekreteraren Almgren.)

Länsstyrelsen i Norrbottens län.

125 Länsstyrelsen i Norrbottens län. Länsstyrelsen i Norrbottens län får härigenom i underdånighet avgiva anbefallt utlåtande över en av tillkallad sakkunnig avlämnad utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål samt de i samband härmed utarbetade lagförslag. Till en början tillåter länsstyrelsen sig framhålla, att ett vidsträcktare reglerande av företeelserna på arbetsmarknadens och näringslivets områden än som innefattades i det uppdrag, som givits den sakkunnige, kunde hava varit önskvärt. Behovet av en sådan utvidgning av uppdraget har också därefter i riksdagen framförts, och händelserna under tiden måst sägas hava understrukit befogenheten av detta påpekande. Det borde vara för alla parter lyckligt och för samhället i dess helhet till omisskännelig trygghet, ifall inga luckor lämnades öppna som genom lagstiftning kunna fyllas på ett område som detta, så ytterst känsligt för samhällsfridens bevarande och vårt näringslivs bestånd. Enligt länsstyrelsens mening synes en fullständig lag om arbetstvister, innefattande nödiga skyddsbestämmelser jämväl för parter mot övergrepp av grov och förödande art — vartill tendenser dessvärre icke saknats — icke alltför länge böra låta vänta på sig; särskilt gör sig detta behov gällande i fråga om arbetskonflikter av för samhället självt farlig karaktär. Det är icke något skydd för enskilda intressen som kräver detta, det gäller här skydd för allas våra gemensamma intressen. Länsstyrelsen vill emellertid icke hava uttalat att med allt lagstiftande inom förevarande område överhuvud taget bör anstå i avbidan på en dylik fullständig lagstiftning om arbetstvister; tvärtom synes det angeläget, att ingen tid försittes för åstadkommande av reglering beträffande förhållandena inom det avsnitt, som tredje mans rätt till neutralitet utgör inom nyssberörda stora komplex. Behovet härvidlag är både påtagligt och ömmande, och såvitt länsstyrelsen förstår att bedöma bör en normering av förevarande detalj kunna företagas utan föregripande av de här ovan antydda generella önskemålens realiserande. Vid granskning av den sakkunniges motivering och förslag faller det i ögonen, att neutralitetsskydd icke beretts de oorganiserade. Såsom stridsåtgärd mot tredje man — och därmed förbjuden och straffbelagd — stämplas med all rätt stridsåtgärd som vidtages för att förmå den angripne eller annan att inträda eller kvarstå i eller ock att utträda ur förening av arbetsgivare eller fackförening. Men man saknar, som sagt, förbud mot bojkott av person på den grund att han icke tillhör organisation. Exempel på bojkotter av denna art hava givits, särskilt inom byggnadsbranschen, och den strävan efter ernående av ett arbetsmonopol för vissa arbetarorganisationers räkning, varåt de giva tydliga uttryck, kan icke få vara för samhället likgiltigt. Vidare synes länsstyrelsen den sakkunniges inställning till de arbetsvilliga i arbetskonflikter anmärkningsvärd. Han yttrar härom (sid. 155) : »Att under öppen konflikt en arbetsplats genom blockad 'avstänges' från tillgång av

126 Länsstyrelsen i Norrbottens län.

arbetare eller omvänt att de av konflikten berörda arbetarna utestängas från anställning vid andra arbetsplatser, synes vara i så hög grad erforderligt för strejkens eller lockoutens effektivitet och har i de berörda kretsarna erhållit en så fast sanktion av en redan hävdvunnen uppfattning, att varje däremot stridande handlingssätt (antagande av nytt arbete såsom strejkbrytare eller anställande av strejkande eller lockoutade arbetare) städse bör anses såsom oneutralt och följaktligen medföra förlust av det Tättsskydd, som i allmänhet tillkommer en neutral tredje man.» Och vidare förklarar den sakkunnige, »att i viss utsträckning de, som taga anställning såsom strejkbrytare. torde vara föga ägnade att tillvinna sig personliga sympatier». Den sålunda uttalade inställningen emot vad som dock inom vida kretsar och förvisso även inom stora lager av kroppsarbetare ter sig som en ur mänsklig synpunkt naturlig rättighet, den nämligen att få antaga arbete, där sådant står till buds, för att kunna försörja sig och de sina, synes icke tilltalande. Särskilt i betraktande av de talrika från underorganisationer eller rentav enskilda medlemmar eller grupper av medlemmar proklamerade stridsåtgärder, vilka de överordnade förbunden icke sanktionera, och i saknad av en allmän blockadlag, som uttalar sig om vad som är olovlig strejk eller olovlig blockad, synes ett betraktelsesätt som det, varåt den sakkunnige givit ett sådant kategoriskt uttryck, knappast objektivt grundat. E t t dylikt uttalande kan dessutom under upphetsade förhållanden lätt förleda till ett sanktionerande av felaktiga föreställningar om vad som kan vara tillåtligt förfarande mot arbetsvilliga och därigenom vålla ordningsmakten besvärligheter i dess arbete att söka åstadkomma avspänning av sociala slitningar och återställande utan onödig utdräkt av det störda förvärvslivets jämna gång. Med tillfredsställelse antecknas de lagstadganden som föreslås för övervakande av att stridsåtgärder verkligen avblåsas, sedan fred blivit sluten; under dessa garantier skola även ovan omförmälta arbetsvilliga inneslutas. Av motiveringen framgår, att den sakkunnige uttryckligen reagerar mot de s. k. prickningarnas bojkottverkan, som, enligt vad han medgiver, »är alltför ofta måttlös, såväl till intensitet som varaktighet, och kan för därav drabbade helt omöjliggöra ett ordnat förvärvsarbete». Ordalagen i lagtextförslaget synas länsstyrelsen icke alldeles otvetydigt avspegla dessa intentioner, så att priekningsvapnet tydligt innefattas i de stridsåtgärder, varom här är fråga. — Tacknämligt hade för övrigt varit, ifall lagtexten på ett tydligare och eftertryckligare sätt såsom otillåtna stämplat även de hemliga stridsåtgärder av ifrågavarande slag, från såväl den ena som den andra partens sida, som tvivelsutan förekommit. Det hade icke skadat, ifall exemplifieringen »muntligen eller skriftligen eller på annat sätt uppsåtligen» något utökats, så att tilltag av nyssberörda osympatiska art icke måtte gå fria. I detta sammanhang tillåter länsstyrelsen sig anmärka, att de föreslagna lagtexterna i viktiga delar enligt länsstyrelsens mening icke äro avfattade så lättläst och klart som önskligt kunde hava varit, en brist som synes så mycket beklagligare när den uppträdeT i lagar av så levande intresse för stora illiterata delar av folket.

Länsstyrelsen i Norrbottens län.

127 Den nya 16 § till 11 kap. strafflagen är ägnad att hälsas med tillfredsställelse. Efter den sakkunniges fördömande av hämndblockader mot personer som lämnat handräckning åt ordningsmakten vid oroligheter i anledning av arbetsinställelser liksom av enahanda angrepp mot personer såsom hämnd därför att de vittnat i rättegång angående dylika oroligheter hade man väntat sig ett förslag till det tillägg till 8 § av samma kapitel, vilket han synes ifrågasätta som värn mot dylika tilltag. De förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen, som avsluta den sakkunniges utredning, giva från länsstyrelsens sida icke orsak till erinring. På sätt länsstyrelsen här ovan framhållit äro viktiga delar av det ämneskomplex, varom här är fråga, icke behandlade av den sakkunnige, och han angiver också själv att hans förslag icke gör anspråk på att vara uttömmande. I avbidan på den fullständigare reglering av dessa ting, vars behövlighet förhållandena alltmer accentuera, synes emellertid det föreliggande förslaget med de erinringar länsstyrelsen tillåtit sig framställa förtjänt att omedelbart bliva föremål för statsmakternas prövning. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit landshövdingen Gärde och landssekreteraren Sundberg.)

A R B E T S G I V A R- O C H ARBETARO R G A N I S A T I O N E R M. F L .

Svenska arbetsgivareföreningen. Sedan Svenska arbetsgivareföreningen genom remisskrivelse den 20 december 1933 anmodats att avgiva yttrande över en till skrivelsen fogad inom kungl. socialdepartementet med biträde av juris professorn Ragnar Bergendal såsom sakkunnig verkställd, den 30 november 1933 avgiven utredning jämte lagutkast angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål, få vi härmed underdånigst i saken anföra följande. Kungl.

Maj:ts

direktiv.

Enligt de för utredningsarbetet gällande, av Kungl. Maj:t den 22 november 1929 lämnade direktiven hade den sakkunnige att undersöka möjligheterna för att genom lagstiftning förhindra stridsåtgärder, som avsåge att tvinga den, som stode utanför en konflikt, antingen att träda in i eller ut ur en av striden berörd organisation av arbetare eller arbetsgivare eller att underkasta sig ekonomiska uppoffringar för understödjande av endera parten eller att överhuvud på ett eller annat sätt deltaga i striden. Uppgiften för den sakkunnige var sålunda begränsad till att undersöka vad som på lagstiftningens väg kunde göras för att bereda tredje man ett effektivt skydd mot att på det ena eller andra sättet indragas i förekommande konflikter rörande arbetsförhållanden. Den föreslagna lagstiftningens

omfattning.

Vid behandlingen av den ifrågasatta lagstiftningens omfattning har den sakkunnige — med bortseende från de i direktiven uppdragna gränserna —• dryftat frågan om huruvida en lagstiftning, som syftar till att freda den enskilde individen från att bliva utsatt för sådana ekonomiska stridsåtgärder, som, bedömda ur alla synpunkter, måste anses såsom otillbörliga och för den individuella avtalsfrihetens vidmakthållande ej nödvändiga, bör på naturligt sätt kunna begränsas till att i huvudsak taga sikte på endast det förhållandet, att de personer och företag, mot vilka stridsåtgärderna riktas, stå utanför konflikten. Den sakkunnige har därvid kommit till det resultatet, att, då i den angripnes egenskap av tredje man föreligger ett kännetecken på otillbörliga blockader av mera allmängiltig betydelse, goda skäl förelåge för en sådan gränsdragning.

Svenska

arbetsgivareföreningen.

129 Den sakkunnige har emellertid ej ansett sig i allo kunna hålla sig inom ramen för de givna direktiven. Förutom att han hänför begreppet tredje man ej blott till pågående tvister utan även till avslutade och i framtiden väntade konflikter, har han ej ansett sig kunna tillstyrka en lagstiftning, som uteslutande hänför sig till ekonomiska konflikter i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. De av honom föreslagna bestämmelserna avse sålunda alla ekonomiska tvister. Däremot har den sakkunnige icke funnit skäl att utsträcka skyddet för tredje man att avse dennes neutralitet vid motsatsförhållanden av ej ekonomisk natur. I ett avseende har den sakkunnige utvidgat skyddet mot ekonomiska stridsåtgärder även till part och därmed jämställd oneutral tredje man, nämligen i fråga om angrepp efter konfliktens upphörande i anledning av den angripnes förhållande under konflikten. Den sakkunnige har ansett att alla stridsåtgärder, som innebära ett ekonomiskt avståndstagande från den angripne, skola omfattas av lagstiftningen. Sålunda medtager han ej blott sådana åtgärder, som utmärkas av och förutsätta en samverkan mellan flera personer — arbetsinställelser och blockad — utan även avbrytande av ekonomiska förbindelser enskilda personer och företag emellan, de s. k. individuella stridsåtgärderna. Med lagstiftningen avses däremot ej att lämna något som helst skydd emot s. k. social bojkott eller annan stridsåtgärd av ej ekonomisk art. Att alla ekonomiska stridsåtgärder sålunda principiellt omfattas av lagstiftningen innebär däremot ej, att alla, som medverka till åstadkommande av sådana åtgärder, vilka av lagstiftningen anses såsom otillåtna, drabbas av påföljd. Lagstiftningens räckvidd på denna punkt komma vi att närmare beröra i det efterföljande. Svenska

arbetsgivareföreningens

åsikt om

lagstiftningsbehovet.

Om man bortser ifrån de för ifrågavarande utredningsarbete föreliggande direktiven och sålunda förutsättningslöst har att bestämma omfattningen av den rättsliga reglering av i samhället förekommande kampmetoder, vilken må anses behövlig för ett tillbörligt värnande av arbets- och näringsfriheten samt ett tillgodoseende av skydd åt den enskilde individens rätt till självständigt avgörande i egna ekonomiska ting, finnes det enligt vårt förmenande ingen saklig eller formell anledning att såsom skett till behandling upptaga endast en viss — ehuru betydelsefull — del av de företeelser, varom här är fråga. Om tiden är inne för att på lagstiftningens väg ingripa emot förekommande missbruk av fackliga och andra ekonomiska stridsmedel på näringslivets område — något som vi äro helt förvissade om — synes det riktigast att frågan upptages i hela dess vidd och åtgärder vidtagas, som betaga den enskilde och organisationerna möjligheten att tillgripa stridsåtgärder, som äro till synnerlig skada för samhälleliga intressen eller innebära ett oskäligt intrång i den enskildes självbestämmanderätt, vare sig den angripne i förhållande till föreliggande konflikt är part eller tredje man. Det kan enligt vår åsikt ej vara riktigt, att den angripnes ställning såsom tredje man eller ej skall vara uteslutande avgörande för den ekonomiska stridsåtgärdens lovlighet, medan de omständigheter i övrigt, under vilka stridsåtgärder företagas, samt angrep9—-340762

130 Svenska

arbetsgivareföreningen.

pets syftemål i huvudsak ej tillerkännes någon principiell betydelse. Som den sakkunnige framhållit har en sådan uppdelning mellan tillåtna och förbjudna stridsåtgärder ej upptagits i något främmande lands lagstiftning, ehuru förklarligt nog ett angrepp, som riktas mot en utomstående, gjorts till föremål för en särskilt sträng behandling. I den föregående år tillkomna norska lagstiftningen med förbud mot bojkott i viss omfattning bedömes bojkottens lovlighet ur olika synpunkter, såsom sättet för bojkottens vidtagande, bojkottens syfte, dess verkan m. m. Därjämte finnes en bestämmelse, som skyddar neutral tredje man från all bojkott i anledning av pågående arbetstvist. Behovet av en allsidig utredning å förevarande område har också framhållits uti tvenne vid 1931 års riksdag avgivna motioner ( I i 129 och I I : 187). Till dessa motioner fogade exempel på missbruk av blockadvapnet ävensom under tiden därefter förekommande övergrepp såväl från de fackliga organisationernas sida som å hyresmarknaden giva tydligt belägg för nödvändigheten av att användningen utav de ekonomiska stridsmedlen blir underkastad en fullständig rättslig reglering. Att, såsom den sakkunnige gjort, utvidga utredningen till att omfatta stridsåtgärder, vidtagna i anledning av ekonomiska konflikter även utanför förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare synes oss vara påkallat av de skäl, som av den sakkunnige därutinnan framhållits, ehuru vi i motsats till den sakkunnige hålla före, att de olikheter, som råda mellan förhållandena å arbetsmarknaden, å ena, samt å hyresmarknaden och inom affärslivet, å andra sidan, ävensom den jämförelsevis ringa erfarenhet, som vunnits rörande ifrågavarande företeelser å sistnämnda områden, bör föranleda lagstiftaren att ej i alla stycken göra regleringen likformig för hela det ekonomiska livet samt tillika gå fram med större försiktighet på områden, som ligga utanför förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Däremot kunna vi ej inse, att något bärande skäl föreligger för att från den legislativa behandlingen helt undantaga de fall, då ekonomiska stridsåtgärder komma till användning för syften, som icke äro av ekonomisk natur. Visserligen kan här ej bliva tal om att begränsa möjligheterna för individerna att vid personliga motsättningar tillgripa s. k. individuella åtgärder, men då intressemotsättningar av allmän ej ekonomisk natur föranleda massaktioner — varpå den sakkunnige i sin redogörelse för ekonomiska stridsåtgärder i Sverige lämnat belysande praktiska exempel — torde det ej finnas anledning att av principiella skäl behandla dessa stridsåtgärder annorlunda än dem, som företagas i samband med ekonomiska konflikter. För en tredje man torde skydd mot blockader vara lika värdefullt och behövligt, vilken grunden än må vara till angreppet. Här är det ju den angripnes ställning såsom utomstående, vilken är av uteslutande betydelse för uppställande av förbud mot stridsåtgärden. Det bakomliggande syftet med åtgärdens vidtagande är således ovidkommande för den rättsliga behandlingen. Det är möjligen sant, att, såsom den sakkunnige framhållit, den frivilliga anslutningen till ifrågavarande aktioner spelar en mer dominerande roll än då det är fråga om ekonomiska motsättningar i synnerhet i arbetsförhållanden, men utan praktisk betydelse vore helt säkert ej en utvidg-

Svenska

arbetsgivareföreningen.

ning av ifrågasatta lagstiftningsåtgärder till att omfatta ekonomiska stridsåtgärder jämväl i anledning av ej ekonomiska motsättningar, då angreppet med hänsyn antingen till de omständigheter, under vilka detta kommer till utförande, eller ock till syftemålet med åtgärden måste anses som uppenbart otillbörligt. Av det följande kommer att framgå, huru vidsträckt vi tänka oss förenämnda utvidgning av lagstiftningen. Det torde ej kunna sättas i fråga att med lagstiftningen avse annat än de ekonomiska stridsåtgärderna, varmed förstås arbetsinställelse (lockout och strejk), blockad, bojkott och varje annan åtgärd, som vidtages i avsikt att tvinga, skada eller straffa någon genom att omöjliggöra eller försvåra för en person eller ett företag att uppehålla eller knyta ekonomisk förbindelse med annan. Avståndstaganden av annan art än ekonomisk torde ej komma i fråga. Huruvida och i vad omfattning enskilda personers isolerade åtgöranden, som äro av förenämnd beskaffenhet, böra enligt vår åsikt jämställas med de massaktioner, vara en lagstiftning närmast syftar, samt i vad mån blotta deltagandet i sådana aktioner bör medföra påföljd, skola vi i överensstämmelse med den av den sakkunnige iakttagna ordningen för utredningens gång först senare upptaga till behandling. Yttrandets

uppställning.

Då vi sålunda hålla före, att en lagstiftning, som avser att tillvarataga de samhälleliga intressena och slå vakt om den enskildes avtalsfrihet, bör ingripa emot alla de ekonomiska stridsåtgärder, som ur nämnda synpunkter äro otillbörliga och för det ekonomiska livet ej nödvändiga, vilja vi till en början i det följande lämna en helt översiktlig framställning av de fall, då lagstiftningsåtgärder enligt vår åsikt kunna och böra tillgripas för att inskränka användningen av de ekonomiska stridsåtgärderna, oavsett om dessa riktas mot tredje man eller part i tvisten. Därefter vilja vi övergå till att yttra oss rörande den reglering av tredje mans rätt till neutralitet i ekonomiska konflikter, som den sakkunnige utformat i sina lagutkast. I samband därmed ämna vi behandla frågan om de handlingsformer, som böra föranleda påföljd, påföljdens art och omfattning, organisationernas ansvar, rättsskipningen i mål av hithörande beskaffenhet samt förbud mot särskilt otillbörliga stridsmetoder, vilka sistnämnda spörsmål tydligen beröra det av oss ifrågasatta rättsliga ingripandet i dess helhet. Föreskrifter

rörande sättet för anordnande av ekonomiska

stridsåtgärder.

Det torde ej kunna förnekas, att man genom att reglera sättet för anordnandet av ekonomiska stridsåtgärder skulle kunna förhindra många sådana aktioner, som äro resultat av oöverlagda och i upphetsningen fattade beslut eller som vidtagas och vidmakthållas i följd av missförstånd mellan anordnarna och den angripne eller ock med hjälp av osanna eller missvisande upplysningar. Av förekommande ekonomiska strider äro de, som föras av eller emot de fackliga organisationerna och deras medlemmar, av ojämförligt största bety-

132 Svenska

arbetsgivareföreningen.

delse. Vid sådant förhållande och då dessa sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetare hava till ändamål att vid behov föra dylika strider för tillgodoseende av sina medlemmars intressen, synes det vara fullt motiverat att betaga de enskilda medlemmarna rätten att utan organisationens beslut därom vidtaga sådana stridsåtgärder, som ligga inom organisationens verksamhetsområde. Genom att ingå i en kamporganisation bör en person eller ett företag anses hava avstått från rätten att taga initiativet till ekonomisk kamp. Inom Svenska, arbetsgivareföreningen fordras för lockoutåtgärders vidtagande samtycke av såväl under- som överorganisationerna vid äventyr att rätten till konfliktersättning eljest bortfaller, och å arbetarsidan innehålla, som synes av föreliggande utredning (sid. 83—84), landsorganisationens och fackförbundens stadgar bestämmelser, som avsevärt inskränka befogenheten för de lokala avdelningarna och de enskilda medlemmarna att utan fackförbundsstyrelsens samtycke anordna blockad och bojkott. Att även parterna på arbetsmarknaden äro medvetna om lämpligheten av att rätten att besluta om kampåtgärders vidtagande förbehålles huvudorganisationerna framgår av det förhållandet, att det stora flertalet av de med arbetsgivareföreningens medlemmar slutna kollektivavtalen upptaga stadgande med föreskrifter i överensstämmelse därmed. Därjämte kan erinras om att den norska bojkottlagstiftningen innehåller en bestämmelse, varigenom de fackliga organisationernas underavdelningar ävensom enskilda medlemmar i arbetsgivarföreningar äro betagna rätten att utan förefintlig huvudorganisations samtycke företaga bojkottåtgärd. Till ovan nämnda fördelar med här berörda anordning kommer därjämte, att den angripne, för det fall att angreppet är otillåtet, kan anklaga organisationen såsom anordnare och därigenom få en solvent motpart för sitt skadeståndskrav. Bestämmelser av här ifrågasatt slag, vilka jämväl borde innehålla sådana föreskrifter, att garanti förefunnes för att organisationernas beslut i förevarande frågor fattades under fullt betryggande former, torde på ett lyckligt sätt komplettera de föreskrifter om föreningarnas ansvar för medlemmarnas åtgöranden, som upptagas i lagutkastets § 5. Av den sakkunniges specialmotiv till § 5 (sid. 194) framgår, att denne är av samma uppfattning. I överensstämmelse med en av arbetsgivareföreningen alltid hävdad åsikt vore det av värde, att den angripande parten ålades skyldighet att inom skälig tid — förslagsvis en vecka före stridsåtgärdens igångsättande — underrätta den, mot vilken åtgärden riktas, om den tilltänkta aktionen och on. grunden därtill. Därigenom förhindras onödig brutalitet i den ekonomiska intressekampen, och möjligheterna till uppgörelse i godo ökas. Det må anmärkas, att skyldighet att iakttaga rimlig varseltid föreligger både enligt tysk rättspraxis och i norsk lag. P å åtskilliga ställen i betänkandet framhåller den sakkunnige nödvändigheten av att de, som taga del i en stridsåtgärd, göra detta helt frivilligt, övertygade om åtgärdens lämplighet. Detta förutsätter givetvis, att deltagarna hava kännedom om den verkliga anledningen till och ändamålet med aktionen. Härav framgår vikten av att uppfordringarna till deltagande i stridsåtgärd äro åtföljda av uttömmande och sanningsenliga uppgifter därutinnan. Vis-

Svenska arbetsgivareföreningen.

serligen bör åtminstone ej under alla förhållanden på sätt i norsk lag föreskrives enbart förekomsten av bristfälliga, falska eller missvisande framställningar medföra, att hela stridsåtgärden betraktas som otillåten, men det kan ifrågasättas, om ej i allt fall agitatorer genom att missleda deltagarna böra ådraga sig påföljd. Samhälls farlig a

stridsåtgärder.

Frågan i vad utsträckning de enskilda individerna och deras organisationer skola med avtalsfriheten såsom medel få inlåta sig på ekonomiska strider med varandra torde ej blott, såsom den sakkunnige gör gällande, böra bedömas med hänsyn till den omständigheten, att den ena parten måste i sin frihet lida visst intrång för att den andres frihet ej skall oskäligt begränsas, utan här finnes jämväl ett tredje intresse att taga hänsyn till, nämligen det allmännas, samhällets. För det allmännas väl utövar samhället genom sina mer eller mindre offentliga organ ett otal funktioner av synnerlig betydelse för hela samhällskroppen. Vid bedömandet av tillåtligheten av en ekonomisk stridsåtgärd torde det vara av vikt, att en avvägning göres med hänsyn även till de samhälleliga intressena. Befinnes därvid, att det samhälleliga intresset av fred är av större betydelse än de enskilda parternas intresse att utan intrång utifrån sinsemellan få göra upp sitt mellanhavande, torde det föreligga en skyldighet för parterna i tvisten att avstå från användande av kampmedel. Liksom alltid då det gäller att väga intressen mot varandra stöter det givetvis även här på stora svårigheter att bestämma, vilken omfattning skall givas åt ett förbud mot vidtagande av ekonomiska stridsåtgärder, som skada viktiga samhällsintressen, vare sig det är fråga om att urskilja de verksamheter, som äro av den betydelse för samhällslivet, att de böra skyddas, eller det gäller att bestämma vilka stridsåtgärder, som skola göras till föremål för förbud. Belysande härutinnan äro förarbetena till den norska bojkottlagstiftningen. Medan den konservativt betonade bojkottkommittén föreslog totalförbud mot alla ekonomiska stridsåtgärder, riktade mot vissa närmare uppräknade för samhället nödvändiga verksamheter, kompletterat med bestämmelser om obligatorisk skiljedom i viss utsträckning, slopade den sittande bonderegeringen i sin proposition (Ot. prp. N:o 6) förbudet mot arbetsinställelse och bestämmelserna om obligatorisk skiljedom men behöll bojkottförbudet. I den därefter kommande vänsterregeringens proposition (Ot. prp. N:o 71) fanns överhuvud ingen särbehandling av stridsåtgärder mot samhällsfunktioner. Detta motiverades bl. a. därmed, att det i lagförslaget funnes en annan bestämmelse, som i erforderlig grad tillvaratoge de samhälleliga intressena, nämligen förbudet mot bojkott i de fall, då det ej råder något rimligt förhållande mellan det intresse, som skall främjas genom bojkotten, och den skada, som den medför. I den slutliga kompromissen medtogs likvisst en allmän bestämmelse, enligt vilken det är förbjudet att verkställa bojkott, som skadar väsentliga samhällsintressen. Något stadgande, som närmare bestämmer vad som förstås med sådana intressen, intogs däremot ej i lagen.

134 Svenska

arbetsgivareföreningen.

När det gäller att för Sveriges del lagstifta till skydd för viktiga samhällsintressen, torde det ej f. n. vara tänkbart att föreslå ett absolut förbud för varje ekonomisk stridsåtgärd. Detta förutsätter givetvis, att förekommande tvister skola kunna vinna sin lösning på annat sätt än genom överenskommelse mellan parterna. Att därvid ifrågasätta införande av ett obligatoriskt skiljemannaförfarande anse vi ej rådligt. De erfarenheter, som på annat håll, i Nya Zeeland, Australien och Norge, vunnits utav arbetsvillkorens reglerande genom tvångsskiljedom, mana ej till efterföljd. Vi hålla därför före, att man som regel icke bör beröva parterna ens i fråga om samhälleliga verksamheter av stor allmän betydelse möjligheten att genom arbetsinställelser främja sina intressen i arbetsförhållandet. Därav följer ock, att blockad av arbetskraft och arbetsplats, som företages i samband med lockout respektive strejk, måste ställas utanför ett förbud. Visserligen har den norska lagen utformats så att, medan arbetsinställelse såsom tillåten faller utanför densamma, alla andra stridsåtgärder, sålunda även blockader av nyssnämnt slag, omfattas av lagens förbud, men det torde under den korta tid, lagen varit i kraft, hava visat sig ogörligt att upprätthålla denna gränsdragning vid lagens tillämpning i praktiken, alldenstund arbetsblockaden är ett naturligt komplement till arbetsinställelse. Mot den sakkunniges inställning till denna fråga rörande arbetsblockader — se lagutkastet § 1 st. 2 pkt 1) — hava vi sålunda intet att erinra. Utöver de primära arbetsinställelserna jämte åtföljande arbetsblockader böra emellertid, enligt vår åsikt, inga ytterligare ekonomiska stridsåtgärder tillåtas, då det gäller att skydda de betydelsefullaste samhällsfunktionerna. Sålunda böra alla sympatiaktioner och med förenämnt undantag alla blockader bannlysas i detta fall. Som nämnts innehöllo de tidigaste norska lagutkasten en i senare förslag utlämnad uppräkning av de verksamheter, vilkas upprätthållande ansåges för samhället så nödvändigt, att de borde omfattas av lagens skydd. Utan att vilja närmare gå in på spörsmålet, vilka samhällsfunktioner, som här böra komma i fråga, synes det oss dock nödigt att i lagtexten inflyter en närmare bestämning av desamma på sätt som skett i nämnda norska lagutkast. Detta synes oss för övrigt till sin omfattning i förevarande hänseende vara någorlunda tillfredsställande. Särskilt

skydd för de mindre

företagarna.

Särskilt under de senaste åren hava förekommit ett stort antal av arbetarorganisationer anordnade blockader, riktade emot smärre, vanligen oorganiserade företagare. Den häftighet, med vilken arbetarparten fört dessa strider, och den ödeläggande verkan på de angripna företagen, som dessa angrepp i flera fall åstadkommit med anledning av företagens ekonomiska underlägsenhet, har i särskilt hög grad väckt allmänhetens intresse för en legaliserad begränsning i bruket av de ekonomiska stridsmedlen. Allmänheten har ock i här avsedda blockadfall kommit mer i kontakt med själva konflikterna därigenom att dessa kommit till uttryck i en ofta med vakthållning utanför ve-

Svenska arbetsgivareföreningen.

derbörande affär förenad, till allmänheten riktad uppmaning att medverka i en mot affären anordnad avsättningsblockad. I Norge, där arbetarorganisationernas angrepp mot de mindre företagen varit än mer framträdande än i vårt land, har i den nya bojkottlagstiftningen på vänsterpartiets initiativ införts en bestämmelse, varigenom de företagare, som ej sysselsätta mer än 10 arbetare förutom familjemedlemmar, meddelats fullständigt skydd mot av arbetarorganisationerna anordnade bojkotter, däri inräknad även blockad av arbetsplats. Genom ifrågavarande bojkottförbud torde de mindre företagarna vara fredade för alla effektiva angrepp från arbetarorganisationernas sida. Det finnes otvivelaktigt starka skäl för att bereda de ekonomiskt svagt ställda mindre företagarna, som ej hava en större motståndskraftig organisation till sitt stöd, ett särskilt omfattande skydd mot arbetarnas organiserade kampåtgärder. Maktförhållandena äro tydligen i flesta fall sådana, att företagarna ej hava någon utsikt att kunna göra sig gällande i en konflikt utan äro nödgade att reservationslöst underkasta sig arbetarpartens anspråk, vad dessa än kunna gå ut på. A t t på det sättet låta en under samhället inordnad organisation fullständigt och utan kontroll förfoga över medborgares existensmöjligheter torde ej vara förenligt med de anspråk, som ställas på en högtstående rättsstat. Det oaktat synes det kunna starkt ifrågasättas, huruvida den reglering, som frågan erhållit i Norge, kan anses så tillfredsställande, att den manar till efterföljd. De fall av blockader mot mindre näringsidkare, som i särskild grad väckt opposition, kännetecknas av det förhållandet, att någon tvist ej förelegat å arbetsplatsen antingen så att arbetsgivaren haft anställda endast oorganiserade, med sina villkor nöjda arbetare eller ock rörelsen skötts av arbetsgivaren själv eventuellt med hjälp av familjemedlemmar. Arbetarorganisationernas krav ha i sådana fall gått ut på att tvinga arbetsgivaren att med avskedande av de anställda arbetarna eller upphörande att själva deltaga i arbetet sysselsätta endast till organisationen anslutet folk, att tvinga de anställda arbetarna att organisera sig eller att påtvinga företaget ett kollektivavtal med vissa av arbetarna dikterade villkor. Då sådana aktioner emellertid böra förbjudas oavsett föremålet för desamma, torde några särbestämmelser för endast de mindre företagarna härom ej vara erforderliga (se härom nedan). Företagas stridsåtgärder mot ifrågavarande företagare, då dessa hava ställning av tredje man, erbjuda de särskilda bestämmelserna för tredje man med de av oss här nedan föreslagna utvidgningarna tillräckligt skydd. Då vi därjämte i likhet med den sakkunnige finna, att de av oss härefter närmare bestämda egentliga sympatiaktionerna i form av arbetsinställelse och därmed förenad arbetsblockad böra lämnas orörda av en lagstiftning, samt rätten till sympatistrid å arbetsgivarsidan torde böra motsvaras av enahanda rätt å arbetarsidan, erfordras ej något utvidgat skydd för dessa mindre företagare i deras egenskap av utomstående. Vad slutligen angår stridsåtgärder för lösande av de tvister, som upp-

136 Svenska

arbetsgivareföreningen.

komma mellan arbetsgivaren och arbetare vid själva företaget, kan, såsom vi förut berört, rätten till primär arbetsinställelse och därmed samhörande arbetsblockad ej inskränkas. Behovet av en särlagstiftning till förmån för de mindre företagarna skulle sålunda egentligen endast avse tillförsel-, avsättnings- och transportblockader, som kunna förekomma vid en primärkonflikt. Då stridsåtgärder av sådant slag kunna verka helt ödeläggande för mindre, ej organiserade affärsidkare, som bliva utsatta därför, torde det kunna ifrågasättas om ej i detta fall förelåge visst behov av utvidgat skydd. Huruvida detta skall åstadkommas genom ett särskilt förbud för vidtagande av berörda blockadåtgärder under förevarande omständigheter eller ock genom en här nedan vidrörd allmän bestämmelse, varigenom alla stridsåtgärder, som leda till motpartens ekonomiska tillintetgörelse, äro otillåtna, vilja vi f. n. lämna därhän. Det synes uppenbart, att de ekonomiska stridsåtgärderna kunna hava sådant otillbörligt syfte, att de måste ur den synpunkten, oberoende av föremålet för aktionen, anses vara mindre önskvärda. Förbud i vissa fall mot ekonomiska stridsåtgärder motsatsförhållanden.

i anledning av ej ekonomiska

Det torde finnas vissa ej ekonomiska syftemål, vilkas främjande kan ske genom ekonomiska stridsåtgärder mot såväl part som tredje man. Vi hava i inledningen gjort gällande, att det ej föreligger något bärande skäl för att från lagstiftningen undantaga sådana ekonomiska stridsåtgärder, som äro föranledda av ej ekonomiska motsättningar och därtill hava naturen av massaktioner. Med utgångspunkt från den ekonomiska avtalsfriheten är det snarare mer motiverat att förbjuda sådana åtgärder än de, som äro vidtagna av ekonomiska bevekelsegrunder. Rätten att avstå från att sluta ekonomiska förbindelser med någon grundar sig ju å friheten att avgöra, under vilka villkor man vill träffa uppgörelse, och har intet att skaffa med andra ej ekonomiska förhållanden. Den sakkunnige har såsom skäl emot ett ingripande mot ekonomiska stridsåtgärder i anledning av ej ekonomiska förhållanden anfört, att det i sådant fall ej i allmänhet torde avses eller erhållas annat än verkligt frivillig anslutning. Detta synes oss dock ej vara riktigt, t. ex. i det fallet, att bojkott anordnas mot en affärsman, därför att han för tyska varor. Den angripne måste väl nämligen i dessa fall anses såsom tredje man, vilken skall tvingas till solidariskt uppträdande i visst avseende eller straffas för solidaritetsbrott. Då kampmetoderna på arbetslivets område tillkommit enbart för reglerande av arbetsvillkoren, ligger det ej något orimligt i att begära, att stridsorganisationerna skola begränsa krigföringen till det fackliga området. I synnerhet då uppgörelse träffats mellan parterna rörande arbetsvillkoren i dess helhet genom slutande av kollektivavtal borde all till egentliga sympatiaktioner ej hänförlig strid på de av avtalet berörda arbetsplatserna vara förbjuden under den löpande avtalstiden. Sålunda borde näringslivet — i överensstämmelse med den engelska rättens behandling av strejk- och lockoutvapnet — erhålla

Svenska

arbetsgivareföreningen.

skydd mot arbetskonflikter, som föranledas av politiska motiv samt av motsättningar, nationer, raser eller klasser emellan, vare sig åtgärderna gå ut på att tvinga eller att straffa. Särskilt borde enligt vår mening vara förbjudet att taga de ekonomiska stridsmedlen till hjälp för att påverka offentliga myndigheter, av vad slag de vara månde, i deras åtgöranden. Den sakkunnige har påpekat (sid. 157), hurusom det förekommit att personer utsatts för blockad, därför att de gått ordningsmakten tillhanda eller vittnat i fråga om oroligheter i samband med arbetskonflikter. Vi anse, att det är av synnerlig vikt,, att de kompletteringar av strafflagen, som den sakkunnige i förevarande avseende ifrågasatt, komma till stånd med det snaraste. De senaste årens rättegångar, vid vilka till behandling förekommit å arbetarhåll begångna brott och förseelser med politisk anstrykning, utvisa, att den rådande fruktan för repressalier från vissa klassers sida inom samhället är ett allvarligt hot mot svensk rättsskipning och samfundsliv överhuvud. Förbud mot ekonomiska

stridsåtgärder,

som hava rättsstridigt

föremål.

Att ekonomiska stridsåtgärder, som gå ut på framtvingande av rättsstridigt förfarande från den angripnes sida, böra vara förbjudna, torde ej kunna bestridas. Sådana åtgärder kunna i regel ej med den tolkning av 15 kap. 22 § strafflagen, som är hävdvunnen, göras till föremål för straffansvar. Huruvida de enligt gällande svensk rätt kunna medföra skadeståndsskyldighet, torde vara högst problematiskt. Den sakkunnige anser det likväl ej vara uteslutet, ehuru rättspraxis ej lämnat besked därutinnan. I allt fall synes det behövligt med ett klart lagstadgande, som förbjuder stridsåtgärder med ifrågavarande syfte. Förbud mot ekonomiska

stridsåtgärder

utpressningssyfte.

Den sakkunnige har i betänkandet berört det fall, då ekonomiska stridsåtgärder vidtagas i utpressningssyfte. Sådant syfte föreligger, vare sig den angripne tvingas att prestera något, som ej alls har något samband med bestående ekonomisk förbindelse mellan parterna, eller ock angreppet går ut på någon ej befogad merbetalning. Det är vår bestämda mening, att ett snabbt ingripande från lagstiftningens sida mot de i oroväckande omfattning på arbetsmarknaden förekommande utpressningarna från arbetarnas sida är av nöden. Inom vissa fack, där verksamhetens ekonomiska resultat är särskilt beroende av att arbetet fullgöres på beräknad tid, hava arbetarna förstått att genom hot om arbetsvägran tillvälla sig betydande ekonomiska förmåner utöver de avtalsenliga. Exemplen från husbyggnadsindustrien i Stockholm tala för sig själva och man förstår, att det endast är ett obetydligt antal fall, som kommit till allmänhetens kännedom. Genom denna utpressningstaktik ha kollektivavtalens normativa funktion blivit allvarligt hotad. I den mån dessa utpressningsaktioner rikta sig emot tredje man, t. ex. vid oberättigade krav mot byggmästare, som övertagit ett bygge — för att taga det i betänkandet anförda exemplet — torde visst skydd kunna enligt § 1, st. 2, pkt 1) i den sakkunniges lagutkast beredas den angripne, för den

138 Svenska

arbetsgivareföreningen.

händelse han är att anse som neutral. Det är dock i någon mån tveksamt, huruvida man vid stridsåtgärder i utpressningssyfte kan tala om tredjemansställning, alldenstund nämnda syfte alltid, mot vem aktionen än riktar sig, går ut på primäranspråkets omedelbara realiserande. Det kan m. a. o. ifrågasättas, om ej en utpressningsaktion alltid är att anse såsom en primäraktion. Huruvida kravet tidigare framställts även mot annan, torde vid det förhållande att denne ej är på något sätt skyldig att giva efter för anspråken, ej hava någon betydelse. Men även om den angripne i sådana fall som det av den sakkunnige anförda är att anse som tredje man, är skyddet synnerligen bristfälligt, då lagstadgandet i fråga ej innefattar det viktigaste fallet, nämligen då som medel för utpressningen användes hot om arbetsnedläggelse jämte arbetsplatsblockad. Även i sådant hänseende samt tillika då utpressningen riktas mot såväl tredje man, vilken ej enligt betänkandet kan anses neutral, som part, erfordras, enligt vårt förmenande, ett effektivt preventivt ingripande genom lagstiftning, vare sig detta nu bör ske genom de tilltänkta bestämmelserna om utpressning i 21 kap. strafflagen eller uti en lagstiftning rörande ekonomiska stridsåtgärder. A t t skyddet måste omfatta även part torde tillfyllest vara motiverat med förekomsten av de talrika fall då arbetsgivare tvingas att till arbetarorganisation, som anser sig för sina medlemmar hava monopol på visst arbete, utbetala lön för arbete av sådant slag, oaktat detsamma utförts av oorganiserade arbetare eller arbetare tillhörande annan organisation. Förbud mot ekonomiska organisationstvång.

stridsåtgärder

i konkurrenssyfte

och för utövande av

Därmed hava vi kommit in på frågan om i vad mån ekonomiska stridsåtgärder böra få. användas för fullföljande av monopolistiska syften eller för utövande av organisationstvång. Detta spörsmål är av betydelse såväl för förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare som på affärslivets område i fråga om avsättning och förmedling av varor och tjänster. Det skydd, som beredes tredje man i det av den sakkunnige framlagda lagutkastet, avser givetvis även alla slags ekonomiska konkurrenstvister. Därjämte innefattas genom stadgandet i § 1, st. 2, pkt 3) i begreppet stridsåtgärd mot tredje man även sådana stridsåtgärder, som direkt taga sikte på att förmå någon att ansluta sig till eller taga avstånd ifrån ekonomiska kamporganisationer eller att mera tillfälligt deltaga i gemensamma avtalsaktioner. Dessa bestämmelser tillgodose enligt vårt förmenande ej tillnärmelsevis det f. n. föreliggande behovet av att starkt begränsa möjligheterna för de ekonomiska organisationerna att använda ekonomiska stridsåtgärder i konkurrensstrider för ernående av en monopolistisk ställning. Det har visat sig i synnerhet under depressionstider, att vissa arbetarorganisationer i stället för att förmå utomstående att ansluta sig till vederbörande organisation tvärtom strävat att göra denna så mycket som möjligt sluten, samtidigt som man inriktat sig på att i görligaste mån tillförsäkra de egna medlemmarna förekommande arbetstillfällen. Sålunda hava på sätt den sakkunnige även berört (sid. 65) arbetarorganisationer angripit företagare, som antingen sysselsatt arbetare,

Svenska

arbetsgivareföreningen.

vilka varit oorganiserade eller tillhörande en annan organisation, eller ock själva utfört ifrågakommande arbete, för att förmå företagaren att överlämna arbetet till utförande av den angripande organisationens medlemmar. Konkurrenstvisten har därvid ej behövt stå mellan sinsemellan fientligt stämda organisationer utan kunnat vara endast en meningsskiljaktighet, till vilket yrke ett visst arbete skulle anses höra. Det visar sig nämligen, att även de till landsorganisationen anslutna fackförbunden alltmer börjat draga upp kompetensgränser sinsemellan att lända till efterrättelse för arbetsgivarna vid val av arbetskraft. De angripande organisationernas anspråk gå härvid ut på att arbetsgivaren skall avskeda de anställda arbetarna eller taga dem ifrån det omtvistade arbetet för att i stället anställa organisationens egna medlemmar för utförande av arbetet i fråga. Det kan, synes oss, starkt ifrågasättas, huruvida ej en arbetsgivare, som i här angivna fall ej har något att göra med arbetarnas inbördes konkurrens om arbetstillfällena, borde anses som tredje man. Så har emellertid ej den sakkunnige ansett vid det förhållandet, att de angripande arbetarnas anspråk omfattar ej blott, att arbetsgivaren avskedar de anställda arbetarna, utan även att han ingår arbetsavtal med angriparna. Enligt den sakkunnige skola därför både arbetarna och arbetsgivaren anses som part och sålunda ej vara delaktiga av det skydd, som avses i lagutkastet. Hur det nu än förhåller sig med denna sak, ligger det i allt fall enligt vårt förmenande vikt uppå, att det svenska näringslivet skyddas från stridigheter av detta slag. Det torde ligga i arbetarnas eget gemensamma intresse att förhindra en dylik monopolbildning inom arbetarnas egna led, vilken ju med nödvändighet leder till en försämring av de arbetares ekonomiska villkor, som ej erhålla inträde i dessa monopolistiska sammanslutningar. Vad här anförts med avseende å arbetsförhållanden bör givetvis hava motsvarande tillämplighet å konkurrensförhållandet mellan köpmän och producenter. E t t förbud mot stridsåtgärder för monopolisering av arbetstillfällena synes även vara nödvändigt för att effektivt skydda arbetarna från att mot egen övertygelse tvingas in i arbetarorganisation. Den sakkunnige framhåller vikten av att den enskilde fullt fritt får bestämma sitt ställningstagande till organisationerna, men anser, att denna frihet skyddas genom ett förbud mot det direkta organisationstvånget. Givet är, att detta ej är tillfyllest. Genom att i allt större utsträckning tillgängliga arbetstillfällen förbehållas organisationens egna medlemmar tvingas de utomstående arbetarna till anslutning för att kunna komma åt arbete. En organisation torde sålunda med lätthet kunna kringgå ett förbud mot stridsåtgärder i organisationssyfte med att helt enkelt underlåta att framhålla detta syfte och i stället låta striden gälla en konkurrenstvist. Oavsett det här berörda förhållandet, att det är vanskligt att i det särskilda fallet ådagalägga syftet med stridsåtgärder, som en organisation riktar mot utanför densamma stående personer eller företag, synes det ej vara konsekvent att väl förbjuda organisationerna att utöva organisationstvång å utomstående men samtidigt lämna organisationerna frihet att helt omöjliggöra dessa oorganiserades fortsatta ekonomiska existens. Om t. ex. en kartell finner, att utomstående företag driver en för kartellen skadlig kon-

140 Svenska

arbetsgivareföreningen.

kurrens och därför vidtager ekonomiska stridsåtgärder mot företaget i fråga, bliva dessa åtgärders lovlighet helt beroende av huruvida syftet med åtgärderna är att tvinga konkurrenten till anslutning till kartellen eller att få denne att upphöra med sin verksamhet. I förstnämnda fall äro åtgärderna otilllåtna, medan intet skydd lämnas den angripne i det senare för honom mera kännbara fallet. Det torde ej råda något tvivel om att en lagstiftning, som leder till ett sådant resultat, är otillfredsställande. Det må anmärkas, att här påtalade förhållanden beaktas i Norge. I den norska bojkottlagstiftningen har sålunda intagits villkorligt förbud mot bojkott, som företages ej blott för att direkt tvinga någon till inträde i eller utträde ur organisation utan ock för det att någon är eller icke är medlem av organisation. Av samma skäl bör det enligt vår åsikt vara förbjudet att med stridsåtgärder genomdriva avtalsbestämmelser om skyldighet för arbetsgivaren att vid valet av arbetskraft hålla sig enbart till den avtalsslutande arbetarorganisationens medlemmar. Förutom att sådana aktioner på otillbörligt sätt främja monopolistiska strävanden till skada för hela näringslivet, medföra nämligen också bestämmelser av förevarande slag ökade svårigheter för de utom organisationen stående att erhålla arbetstillfällen, vilket i sin tur driver dem till att, ehuru de ej kunna sympatisera med organisationens verksamhet, ansluta sig till densamma. Vad här sagts bör naturligen även gälla i fråga om skyldighet för arbetarna att taga anställning hos arbetsgivare, tillhörande viss organisation. Obundenhet vid valet av arbetskraft har av arbetsgivareföreningen alltid ansetts vara en rättighet, som icke bör kunna fråntagas den, som leder och bär det ekonomiska ansvaret för skötseln av ett företag. Denna ståndpunkt har ock som bekant kommit till uttryck såväl i föreningens stadgar som i de av föreningen godkända kollektivavtalen. Det har förekommit, att arbetarorganisationer vidtagit ekonomiska stridsåtgärder mot mindre företagare, hos vilka endast eller övervägande oorganiserade arbetare varit sysselsatta, i syfte att förmå arbetsgivaren att sluta kollektivavtal på de av organisationen önskade villkoren eller eljest tillämpa vissa för vederbörande fack i allmänhet gällande arbetsvillkor. Då de vid ett företag anställda arbetarna äro nöjda med föreliggande arbetsvillkor, synes sådan aktion ej hava något berättigande. Det finnes i stället all anledning att antaga att organisationen även i detta, fall ytterst siktar på att tvinga arbetarna till anslutning till organisationen eller att skapa sådana arbetsförhållanden, att arbetsgivaren övergår till användande av organiserat folk. Möjligen kan syftet vara, att på sätt framgår av ett i betänkandet anfört exempel (sid. 66), tvinga arbetsgivaren att nedlägga sin rörelse. I vilket fall som helst synas stridsåtgärder med sådant syfte ej böra vara tillåtna, särskilt då man betänker, att de i regel äro riktade mot småföretag. Stridsåtgärder,

som leda till den angripnes ekonomiska

ruin, böra ej

tilllåtas.

I samband med behandlingen av de mindre företagarnas ställning i fråga om de ekonomiska striderna berördes frågan, huruvida det kunde vara lämp-

Svenska arbetsgivareföreningen.

ligt att i en lagstiftning av här avsett slag intaga ett förbud mot ekonomisk förföljelse mot enskilda personer, som genomföres på det sättet, att den angripnes existensmöjlighet helt äventyras. Enligt dansk, norsk och tysk rätt synas sådana stridsmetoder vara rättsstridiga. I den norska lagstiftningen uttryckes det genom förbud mot bojkott, som verkar obillig eller vidtages under sådana omständigheter, att det ej råder något rimligt förhållande mellan det intresse, som skall främjas genom bojkotten, och den skada, som denna medför. Sistnämnda regel gäller även enligt tysk rätt, som tillika förbjuder åtgärd, som för den angripne medför fara för fullständig ekonomisk ruin. En reglering av här berört slag lider givetvis av svagheten att vara så generellt avfattad, att därigenom åt den rättsskipande myndigheten lämnas utrymme för politiska spekulationer vid bestämmelsens tillämpning. Å andra sidan fyller den givetvis ett stort behov i synnerhet vid förföljelser mot personer, som genom sitt politiska uppträdande (t. ex. deltagande i finska frihetskriget) ådragit sig en hel samhällsgrupps oförsonlighet. Föreliggande förslag till skydd för tredje man mot ekonomiska

stridsåtgärder.

Det som här ovan anförts har naturligen viss betydelse även för tredje mans fredande från ekonomiska stridsåtgärder. När vi härefter övergå till granskning av den speciella reglering, som den sakkunnige ansett erforderlig för meddelande av skydd åt tredje man, få vi därför hänvisa till vad vi i olika frågor tidigare hava anfört. Det må till en början tillåtas oss att giva vårt erkännande åt den utredning och den uppläggning av problemen, som föreligger i det remitterade betänkandet. Den sakkunniges behandling av det utav direktiven omfattade gebitet synes oss vara fullständig och genom den utförda systematiken synnerligen klargörande. Den sakkunnige har på ett enligt vår åsikt i huvudsak riktigt sätt motiverat det ifrågasatta rättsliga ingripandet på ett område, som hittills är i sådant avseende i det närmaste orört. Vi önska dock här nedan framlägga vissa synpunkter, som vi anse böra vinna beaktande vid en lagstiftning av här förevarande slag. Begreppet

ekonomisk

stridsåtgärd.

I utkastet till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder har i § 1 upptagits dels en bestämning av begreppet ekonomisk stridsåtgärd, dels ock beskrivning av de fall, där sådana åtgärder bliva föremål för lagens bestämmelser om straff och skadestånd. Mot den i första stycket av § 1 upptagna bestämningen av vad som hänföres till begreppet stridsåtgärd synes oss — enligt vad vi tidigare anfört — ur principiell synpunkt ej kunna göras någon anmärkning, ehuru det kan ifrågasättas, huruvida alla slags här avsedda stridsåtgärder böra undergå en likartad behandling, därtill vi dock återkomma vid behandlingen av § 2.

142 Svenska

Stridsåtgärder

mot tredje

arbetsgivareföreningen.

man.

I andra stycket angivas de omständigheter, som skola vara för handen för att stridsåtgärd skall anses vara företagen mot tredje man och sålunda föremål för den ifrågavarande lagstiftningen. Här göres en uppdelning i tre fall, nämligen ur synpunkten huruvida den ekonomiska konflikt, i förhållande till vilken den angripne står som tredje man, är pågående, avslutad eller i framtiden väntad.

Stridsåtgärd

mot tredje man i anledning av pågående

konflikt.

arbetsfriheten överhuvud taget, torde man för övrigt döma den arbetare, som fortsätter att handhava sitt arbete, även sedan det blockerats, ungefär lika hårt som sådana arbetslösa, vilka för sitt uppehälle taga de arbetstillfällen, som erbjudas dem. Å andra sidan finna troligen samma personer ej heller något neutralitetskränkande däri att en utomstående arbetsgivare vid behov utökar sin arbetsstyrka med arbetare, som komma från en arbetsplats, där konflikt råder. Vi måste förty inlägga en bestämd gensaga emot att antagande av blockerat arbete resp. arbetskraft i förevarande hänseende försättes i någon undantagsställning. Sålunda bör enligt vår åsikt en arbetare, som antager ett blockerat arbete, ej gå miste om tredjemansskyddet annat än för det fallet, att det kan visas såväl att arbetsanställningen innebär en markant avvikelse från arbetarens tidigare verksamhetsområde som att arbetaren med anställningen direkt åsyftar att komma arbetsgivaren till hjälp i anledning av konflikten. Vilken ställning man än intager till detta spörsmål torde det dock vara uppenbart, att en bestämmelse på denna punkt måste verka reciprokt, så att om en arbetare genom att taga blockerat arbete förlorar sin neutralitet, förhållandet måste bliva enahanda med en arbetsgivare, som anställer utestängda arbetare. Ehuru den sakkunnige otvetydigt i motiven anslutit sig till en sådan uppfattning, synes dock lagtextens formulering giva anledning till missförstånd därutinnan, då det däri endast talas om »antagande av arbete». Rättelse därutinnan torde i allt fall vara erforderlig. Det må tillåtas oss att i detta sammanhang uttrycka vår förvåning över de starka ord, som den sakkunnige använt vid behandlingen av frågan om de arbetsvilligas skydd mot arbetarorganisationernas förföljelser. Då den sakkunnige i det sammanhanget t. o. m. berör möjligheten att förbjuda arbetare att obundna av organisationernas anvisningar efter eget gottfinnande utöva sitt yrke samt framhåller, att syftet med förföljelserna mot de arbetsvilliga överensstämmer med rättsordningens grunder, synes det bra litet överensstämma med hans å andra ställen i betänkandet gjorda uttalanden, däri han inskärper betydelsen av att organisationerna endast på övertygelsens väg söka vinna utomstående för sin sak. Stridsåtgärd

mot tredje man vid avslutad

konflikt.

§ 1 st. 2 pkt 2) behandlar såsom stridsåtgärd mot tredje man sådan stridsåtgärd, som vidtages »efter upphörande av arbetstvist eller annan ekonomisk tvist i syfte att öva vedergällning mot någon, som varit part i tvisten eller som eljest därunder vidtagit stridsåtgärd eller underlåtit att efterkomma uppmaning därom». Vi få rörande denna punkt endast erinra om att vi här ovan påpekat nödvändigheten av att det i stadgandet meddelade skyddet utvidgas till att omfatta även dem, som i annat än ekonomiskt och fackligt avseende ådragit sig vissa samhällsgruppers misshag.

Svenska arbetsgivareföreningen. Stridsåtgärd

mot tredje man vid väntad

konflikt.

§ 1 st. 2 pkt 3) upptager sådan stridsåtgärd, som vidtages »för att förmå den därmed angripne eller annan att inträda eller kvarstå i eller ock att utträda ur förening av arbetsgivare eller fackförening eller annan dylik sammanslutning eller att ansluta sig till överenskommelse om gemensamt uppträdande vid ingående av avtal». Jämväl i fråga om detta stadgande få vi hänvisa till vad vi tidigare framhållit i samband med behandlingen av stridsåtgärder i konkurrens- och organisationssyfte. Därutöver vilja vi påpeka, att det tvång, som utövas från arbetarorganisationernas sida gentemot utanför stående arbetare och som grundar sig å ett solidaritetsanspråk, ej behöver taga sig uttryck i en fordran på anslutning till organisationen utan i stället gå ut på att den angripne, å vars solidaritet man anser sig hava anledning att tvivla, skall respektera organisationens kampåtgärder i en väntad konflikt. Då stridsåtgärder i sådant syfte ej äro ovanliga och här ej behöver vara fråga om »överenskommelse om gemensamt uppträdande vid ingående av avtal», torde det vara motiverat att utvidga det i förevarande stadgande lämnade skyddet att avse även stridsåtgärder, som vidtagas för att förmå den angripne eller annan att i en kommande konflikt ställa sig solidarisk med organisationen i fråga. I § 2 bestämmas de handlingsformer, som ansetts böra medföra påföljd. Behandlingen

av de individuella

strids åt g är derna.

Enligt vårt förmenande finnas betydande skäl för att göra en skarp åtskillnad mellan de ekonomiska stridsåtgärder, som hava karaktären av massaktioner — på arbetsmarknaden strejk, lockout, blockad och bojkott — och de s. k. individuella åtgärderna. Den sakkunnige angiver såsom utmärkande för de individuella åtgärderna, att »en enskild person eller ett enskilt företag avbryter en redan bestående mer eller mindre fast ekonomisk förbindelse med någon annan person eller något annat företag». I förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare kunna, enligt den sakkunnige, sådana åtgärder, vidtagna å arbetarsidan, näppeligen komma i fråga, då de ej äro ägnade att leda till något resultat. Däremot skulle det finnas exempel på att arbetsgivare vidtaga individuella åtgärder. Dessa skulle i flesta fall vara riktade mot arbetsledare eller tjänstemän och bestå i hot om avskedande för att tvinga dessa till utförande av blockerat arbete samt verkställighet av sådant hot. De kunde också taga sig uttryck i repressalier mot arbetare, som varit särskilt aktiva i en avslutad arbetskonflikt. Den sakkunnige framhåller dock, att de individuella åtgärdernas huvudsakliga användningsområde vore vid ekonomiska konflikter mellan olika företagare, särskilt då den ene av dem intoge en mer eller mindre utpräglad monopolställning. Den sakkunnige har i sin motivering ansett det uteslutet att i en lagstiftning av förevarande slag upptaga endast massaktioner, då dels de individuella åtgärderna kunde vara lika effektiva som de, vilka, fordrade samverkan, dels

150 Svenska

arbetsgivareföreningen.

ock en lagstiftning, som riktade sig emot endast massaktioner, finge karaktär av klasslag. I utformningen av straffbestämmelserna i § 2 har den sakkunnige sålunda med nedan angivet undantag behandlat de individuella stridsåtgärderna på enahanda sätt som massaktionerna. I verkligheten torde emellertid därigenom de individuella åtgärderna ej kunna åtkommas med straffansvar i samma omfattning som de åtgärder, vilka fordra samverkan mellan ett flertal personer. Detta kommer sig utav den av den sakkunnige intagna, här nedan närmare berörda ståndpunkten att från de straffbara handlingsformerna i princip undantaga den omedelbara verkställigheten av stridsåtgärderna och med påföljd belägga endast uppmaning och annan påverkan till företagande av sådan åtgärd ävensom hot därom. Det säger sig självt, att en uppmaning till andra att vidtaga stridsåtgärd ofta förekommer vid massaktionerna, medan den som företager en individuell åtgärd ej föranledes därtill genom påverkan från utomstående i annat än det säkerligen sällan förekommande fallet, att den, som är part i tvisten, ej själv vidtager åtgärden utan förmår utomstående därtill. Däremot kommer bestämmelsen i andra stycket av § 2 om straff för hot om individuella åtgärder att verka på samma sätt för dessa åtgärder som vid massaktioner. Den sakkunnige har emellertid i fråga om vissa slags individuella åtgärder gjort ett undantag från regeln om straffrihet för det okomplicerade verkställandet av en stridsåtgärd genom att i § 2 st. 1 pkt 2) intaga en bestämmelse av följande lydelse: »Till enahanda straff vare den förfallen, som verkställer uppsägning av avtal därom skriftlig handling upprättats, i fall där uppsägningen honom veterligen är att hänföra till stridsåtgärd mot tredje man.» Enligt motiven avser denna bestämmelse närmast att skydda enskilda arbetsledare och arbetare från avskedanden i anledning av deras förhållande under konflikt. Vi äro ense med den sakkunnige därom, att inom affärslivet och möjligen även på hyresmarknaden finnas ekonomiska enheter av sådan monopolistisk natur, att av dem vidtagna stridsåtgärder möjligen kunna tåla jämförelse med de massaktioner, som förekomma å arbetsmarknaden. Vi instämma med den sakkunnige, då denne framhåller, att »en ensam persons (eller ett ensamt företags) åtgärd understundom kan vara minst lika effektiv som en motsvarande åtgärd av två eller flera. Förutsättningen härför torde visserligen vara, att den förstnämnde innehar åtminstone ett s. k. faktiskt monopol i fråga om de ekonomiska förbindelser, om vilkas avbrytande är fråga; men om denna förutsättning är uppfylld, är ett otillbörligt handlingssätt emot tredje man å den förstnämndes sida ingalunda mindre förkastligt därför att det innefattar missbruk av ett sådant monopol eller en därmed nära jämförlig ställning.» Förutsättning för att man även i fråga om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare bör inskrida mot de individuella åtgärderna måste därför tydligen vara, att enskild arbetsgivare har monopol på arbetstillfällen, motsvarande monopolbildningarna inom affärslivet. Så är emellertid ej förhållandet. Visserligen kan det i synnerhet under depressionstider vara kännbart för arbetstagare att gå miste om en anställning, men torde en enskild

Svenska arbetsgivareföreningen.

arbetares eller arbetsledares avskedande ej kunna vare sig i fråga om syftet eller verkan jämföras med massaktionerna å arbetsmarknaden eller monopolföretagets stridsmetoder. Endast för det fall att avskedandet skulle förenas med ett organisatoriskt utestängande av berörda arbetskraft finnes fog för att hänföra åtgärden till sådana stridsåtgärder som, om de riktas mot tredje man, böra förhindras. E t t ytterligare skäl för att i lagstiftningen utelämna individuella stridsåtgärder i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare är, att dessa förekomma i ingen eller endast obetydlig utsträckning. De fall, som den sakkunnige säger sig hava erhållit kännedom om, röra sig om avskedande av arbetsledare och tjänstemän, som vägrat utföra blockerat arbete. I sådana fall torde det väl ofta råda meningsskiljaktighet rörande vad som hör till den anställdes åligganden. Såframt ej annat framgår av anställningsvillkoren, torde en arbetsledare och därmed jämställd i egenskap av arbetsgivarens förtroendeman vara skyldig att under konflikt ombesörja allehanda för företagets skötsel nödigt arbete även om detta till en del skulle utgöras av sådant, som eljest utfördes av arbetare. Av lagtextens utformning framgår, att det visat sig föreligga vissa svårigheter att särskilt i fråga om de individuella stridsåtgärderna på tillfredsställande sätt utvälja de handlingsformer, som kunna anses vara av beskaffenhet att böra beläggas med straff. Detta visar tydligt på det av oss här ovan angivna förhållandet, att dessa åtgärder äro av en från massaktionerna så skild natur, att de ej böra sammanföras med dessa i en lagstiftning som denna. Det synes åtminstone oss ogörligt att bedöma hela vidden av de verkningar, som det föreslagna förbudet mot individuella åtgärder skulle åstadkomma såväl å arbetsmarknaden som inom affärslivet. E t t sådant förbud torde med ganska stor sannolikhet komma att träffa affärstransaktioner, som enligt gängse uppfattning äro att anse såsom fullt normala. I fråga om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare vilja vi påpeka särskilt en konsekvens, som synes hava blivit av den sakkunnige förbigången. Genom föreslagna bestämmelser i § 1 st. 2 pkt 3) och § 2 har en arbetsgivare betagits rätten att genom hot om avsked samt i viss utsträckning även genom ett okomplicerat avskedande öva inflytande på sina anställdas organisationsförhållanden. Såvitt detta gäller arbetarna är, såsom framgår av det föregående, från vår sida intet att säga därom, men annorlunda förhåller det sig med arbetsledare och andra, som genom sin ställning vid ett företag äro arbetsgivarens förtroendemän även i förhållandet till arbetarna. Givetvis bör principen om organisationsfrihet gälla även för dessa, men får utnyttjandet av denna frihet ej leda därtill att vederbörande genom sitt beroende i förhållande till organisationen blir diskvalificerad att sköta den syssla, vartill han blivit satt. Genom att arbetsledare ansluter sig till arbetarnas organisationer förlorar han i regel möjlighet att å arbetsplatsen med erforderlig självständighet sköta arbetets ledning och tillvarataga arbetsgivarens intressen i förhållandet till arbetarna. Det synes oss därför ej rimligt att beröva arbetsgivaren rätten att skilja sig ifrån en arbetsledare, som genom att ansluta sig till arbetarnas organisationer försätter sig i en sådan situation, att

152 Svenska

arbetsgivareföreningen.

han ej kan på ett tillfredsställande sätt fullgöra de åligganden, som tillkomma honom i den av honom handhavda sysslan. Visserligen äger arbetsgivaren alltid rätt att verkställa avskedande på grund av missnöje med vederbörandes sätt att sköta sitt arbete, men torde likvisst föreliggande straffhot föranleda till att arbetsgivare, även då de hava rätt därtill, draga sig för att avskeda en arbetsledare någon tid efter det att denne mot arbetsgivarens önskan inträtt i arbetarorganisation, då arbetsgivaren ej vill utsätta sig för risken att bliva åtalad och då det dessutom ibland torde vara svårt att förebringa bevisning därom att arbetsledarens organiserande inverkar på hans förmåga att sköta tjänsten. Möjlighet att frånkomma verkningarna av lagförslagets bestämmelser i förevarande hänseende föreligger visserligen genom att i det enskilda arbetsavtalet intages klausul om förbud för arbetsledaren att ansluta sig till arbetarnas fackorganisationer, men torde man ej kunna påräkna, att denna utväg blir i större utsträckning anlitad. Vilken betydelse det är för arbetsgivarna att kunna få anlita arbetsledare, som stå utanför arbetarnas organisationer, framgår av att i de av arbetsgivareföreningen godkända kollektivavtalen till bestämmelsen om respekterandet av arbetarnas föreningsrätt fogas ett tillägg av innehåll, att såsom kränkning av föreningsrätten ej skall anses arbetsgivarens fordran, att arbetsledare ej få tillhöra arbetarnas fackorganisationer. Vi vilja ytterligare understryka att, då vi här slå vakt om arbetsgivares rätt att få bestämma om, huruvida han vill anlita en förtroendeman, som är organiserad tillsammans med arbetarna, vi ej på något sätt vilja i fråga om föreningsrätten försätta arbetsledarna i någon undantagsställning. Någon inskränkning i deras rätt att vinna anslutning till andra organisationer, som taga sikte på de speciella förhållanden, i vilka en arbetsledare är verksam, kan ej ifrågasättas. Vi anse sålunda, att de individuella åtgärderna överhuvud ej böra omfattas av föreslagna lagstiftning. Särskilt olämpligt ävensom onödigt är det att i § 2 intaga det tydligen för speciellt fall på arbetsmarknaden avsedda undantagsstadgandet i första styckets andra punkt. Anledningen till att den sakkunnige från påföljd i princip undantager det okvalificerade avbrytandet av ekonomisk förbindelse är ju, som vi här nedan närmare beröra, att det ej med säkerhet kan utrönas, huruvida avbrytandet är avsett att vara en stridsåtgärd eller blott en naturlig yttring av den enskildes ekonomiska frihet. Att det i här avsedda fall, där det närmast gäller att skydda anställda från avskedande i anledning av deras förfarande under konflikt, ur nämnda synpunkt kan föreligga anledning att särskilt inskränka den angripandes ekonomiska handlingsfrihet, måste bestämt bestridas. Då intet hot föregår avskedandet, torde själva åtgärden att uppsäga vederbörande ej i och för sig innebära något extraordinärt. Annorlunda förhåller det sig däremot med t. ex. en arbetsinställelse, som ju till sin hela karaktär är en stridsåtgärd. Vilka i stridsåtgärden

medverkande

skola vara underkastade

påföljd?

Såsom vi redan i det föregående berört, har den sakkunnige icke ansett, att samtliga medverkande i en stridsåtgärd, som fordrar samverkan mellan

Svenska arbetsgivareföreningen.

ett flertal personer, böra underkastas påföljd. Sålunda stadgas i § 2, att den straffas, som muntligen eller skriftligen eller på annat sätt antingen uppmanar eller eljest uppsåtligen söker förmå annan att anordna, vidtaga, deltaga i eller vidmakthålla stridsåtgärd mot tredje man eller ock framställer hot om att anordna, vidtaga eller vidmakthålla sådan stridsåtgärd. Den som på annat sätt tager del i stridsåtgärden går däremot fri. Den sakkunnige har tvivelsutan anfört flera beaktansvärda skäl för denna av honom intagna ståndpunkt. Sålunda är det ofrånkomligt, att den enskilde deltagaren i en massaktion ej betyder så mycket för ernåendet av det åsyftade resultatet, samt att han många gånger är så påverkad i sitt handlingssätt att man kan ifrågasätta, huruvida hans deltagande är fullt frivilligt. Vidare är det i synnerhet vid sådana avsättningsblockader, där allmänheten uppmanas att ej göra inköp hos den blockerade firman, understundom svårt att avgöra, huruvida, underlåtenhet att uppehålla ekonomisk förbindelse med den angripne är föranledd av önskan att medverka till ernående av blockadens syfte eller av andra skäl, som antingen ej alls röra blockaden eller ock gå ut på att undkomma med blockaden eventuellt förenade obehagligheter för den, som ej hörsammar blockadpåbudet. Härom säger den sakkunnige bl. a. å sid. 165: »Vare sig en enskild deltagare i blockaden avbryter sin förbindelse med den blockerade på någon grund, som ej alls har med blockaden att göra, eller därför att han finner ett avtal ofördelaktigt, enär han på grund av blockaden är osäker, om det skall bliva fullgjort, eller därför a t t han sympatiserar med blockadens syfte och önskar medverka till dess uppnående eller slutligen därför att han icke vågar fortsätta sin förbindelse med den blockerade — eller möjligen av flera bland dessa skäl i förening med varandra — bör hans handling i varje fall vara rättsenlig, åtminstone så länge den möjligheten står öppen, att något av de båda förstnämnda skälen varit avgörande.» Den sakkunnige anser därför, att man måste kräva något mer än anslutning till en av andra organiserad stridsåtgärd, nämligen ett påverkande av den angripnes handlingssätt antingen direkt genom hot om vidtagande av en stridsåtgärd eller indirekt genom försök att förmå andra till deltagande däri. Oaktat det måste anses riktigt att vid beivran av en otillåten stridsåtgärd göra skillnad mellan deltagare och sådana, som mera aktivt tagit del i organiserandet och vidmakthållandet av stridsaktionen, synes det oss likvisst för lagstiftningens effektivitet vara nödigt att i viss utsträckning låta även andra medverkande än de, som upptagas i lagutkastets § 2, vara underkastade påföljd. Med en straffbestämmelse som den föreslagna skulle det nämligen helt säkert visa sig ytterligt svårt att, då en otillåten stridsåtgärd vidtages, få någon överbevisad om sådant förfarande i samband med stridsåtgärden, att han på grund därav kunde fällas till ansvar. Med kännedom om den å arbetarsidan förefintliga skickligheten och vanan att utskriva till formen oantastliga prickningsannonser torde man ej behöva tvivla på att, om förevarande straffbestämmelse godtoges, det skulle visa sig möjligt att bringa ett blockadupprop eller annan anmaning att vidtaga stridsåtgärd till vederbörandes

154 Svenska

arbetsgivareföreningen.

kännedom under sådana former, att förfarandet bleve oåtkomligt för beivran. Det måste dock erkännas, att det erbjuder rätt stora svårigheter att på ett tillfredsställande sätt utvidga ansvarsbestämmelsernas räckvidd till att omfatta just det slag av deltagande, som enligt vår mening bör vara förenat med påföljd. Utan att ämna gå in på en utformning av lagtext i denna del vilja vi dock framhålla, att det ej synes oss omöjligt att i fråga om deltagandet för ansvarspåföljds inträde föreskriva, att deltagaren skall hava genom sitt handlingssätt ådagalagt klart uppsåt att medverka till uppnående av blockadens syfte. Liksom i fråga om neutralitetsbestämmelserna torde det ej vara omöjligt att i lagtexten intaga exempel på sådant förfarande av en deltagare, vilket måste tyda på förhandenvaron av förenämnda uppsåt, t. ex. inställande av arbete, affärsidkares vägran att betjäna en arbetsvillig, som presterar kontant betalning, eller andra åtgärder, som i egenskap av att strida mot den handlandes eget ekonomiska intresse indicerar anslutning till stridsåtgärd och dess syfte. Den norska lagstiftningen, som även omfattar deltagare, har inlagt ett motsvarande subjektivt rekvisit i bojkottdefinitionen, innebärande att åtgärden skall gå ut på att tvinga, skada eller straffa någon. P å ett ställe i den norska lagens förarbeten heter det: »Man kan ikke karakterisere dens forhold som efterkommer opfordringen som passivitet. Den som efterkommer opfordringen og deltar i boikotten företar enten en avbrytelse av en tidligere förbindelse, f. eks. en opsigelse, eller en nektelse av å inngå på en avtale. Forat denne avbrytelse skal vsere boikott, må den vaere foretatt i skadegjorende hensikt. Det samme kreves også for boikottopfordringens vedkommende. —• — Kan boikotthensikten ikke konstateres, så rammes ikke den som har foretatt avbrytelsen, nektelsen eller opsigelsen. En betingelse for at han kan ilegges erstatningsansvar m. v. er at hensikten må antas å foreligge efter de almindelige regler for bevisbedommelse.» Den sakkunniges invändning, att svårigheter skulle uppstå i bevisningshänseende, vilja vi bemöta med hans eget i annat sammanhang gjorda uttalande, att nämnda bevissvårigheter i allt fall ej kunna åberopas av dem, som vilja hava lagstiftningen så litet ingripande som möjligt. Att såsom den sakkunnige vidare hävdar ett hänsynstagande till motivet hos deltagaren skulle vara att kränka dennes naturliga rätt till ekonomisk frihet kunna vi ej inse, då det här ju är en avvägning av angriparnas och den angripnes intressen, därvid den sistnämndes intressen genom föreskrift om stridsåtgärdens olovlighet ansetts böra skyddas på bekostnad av angriparnas ekonomiska frihet. Belägges det rena deltagandet med straff, torde det vara motiverat att föreskriva en lindrigare strafflatitud än den, som eljest skall gälla. Även om det befinnes ogörligt att kriminalisera deltagandet i stridsåtgärd torde det i allt fall enligt vår mening vara behövligt med förändring av § 2 i tre hänseenden. Beskrivningen å de i första styckets första punkt upptagna handlihgsformerna är ej tillfredsställande. Genom att föreskriva, att handlingen skall be-

Svenska arbetsgivareföreningen.

stå i att man »uppmanar» eller »söker förmå», torde det, som förut påpekats, beredas dem, som vilja kringgå bestämmelsen, rika möjligheter därtill. Särskilt ' blotta meddelandet om ett osolidariskt handlingssätt och uppgift om den, som gjort sig skyldig därtill, torde väl kunna ersätta de nuvarande uppmaningarna, och det torde oaktat den i motiven angivna innebörden i orden »på annat sätt» erfordras en synnerligen expansiv tolkning av föreslagna bestämmelser för att sådant meddelande skall kunna anses falla in under desamma. Även andra sätt för spridande av erforderlig kännedom om en beslutad aktion torde kunna komma till användning utan möjlighet att å dem tillämpa förevarande bestämmelse. Jämväl detta spörsmål är berört under den norska lagstiftningsproceduren, därvid det säges bl. a. följande: »Det er også klart at selve de ord som er brukt ikke kan spille noen avgjorende rolle. En meddelelse til andre av et visst faktum — hvad enten det skjer offentligt eller privat — kan i og for sig ofte vsere en tilstrekkelig boikottopfordring, fordi den blir meddelt på en sådan mate og under sådanne forhold at den ikke efterlater tvil om hvad hensikten har vaert. Og selve det faktum at en rekke personer åpenbart planmessig holder sig fra okonomisk samkvem med en annen, vil kunne vaere et avgjorende indicium på at deres optreden skyldes en boikottopfordring fra et visst hold.» Om det stöter på lagtekniska svårigheter att göra förtydliganden i det av oss här berörda hänseendet bör i allt fall lagens motiv innehålla en klar vägledning för rättstillämpningen. Det erfordras ock att i första hand den, som beslutar, anordnar och organiserar en stridsåtgärd, skall, oberoende av om någon påverkan å andra kan visas, vara förfallen till samma ansvar som den, som uppmanar. Sålunda bör förefintlig kamporganisation ådraga sig ansvar redan därigenom att den samtycker till att medlemmar vidtaga en otillåten stridsåtgärd. I detta sammanhang vilja vi åter citera förarbetena till den norska lagen, där det heter: »Det er ganske visst så at den som virkelig leder boikotten og först har kommet med boikottopfordringen, kan holde sig så vidt skjult at det kan bli vanskelig å ramme ham. Men det er klart at om det seeregne boikottansvar knyttes til boikottopfordringen, så ligger ikke deri at bare den som först sandte den ut skal kunne rammes. Hver den som på noen mate medvirker til å gjore boikottopfordringen kjent blandt dem den er bestemt for, har selv vaBrt med på å bringe boikottopfordringen ut, og han vil folgelig rammes av loven. Og har man först en boikott av noe omfång, kan det vanskelig tenkes at det overhodet ikke skulde kunne påvises noen som ikke har medvirket til den kjent. E r boikotten iverksatt efter et felles overlegg av dem som går til å avsperre den boikottede fra forretningsforbindelse med dem, vil for hver enkelt av dem en boikottopfordring til de andre ligge deri at han har vaert med på beslutningen. Den slags tilfelle vil derfor også rammes, selv om lovreglene bare knyttes til boikottopfordringen.» Av utredningen framgår också, att själva anordnandet är belagt med straff enligt engelsk rätt. Härjämte finnes det enligt vår mening intet skäl för att hot om deltagande i en stridsåtgärd skall vara undantaget i andra stycket. Den sakkunnige har

156 Svenska

arbetsgivareföreningen.

därtill ej lämnat någon förklaring i specialmotiven å sid. 193, tvärtom har han i den allmänna motiveringen å sid. 166 tydligen behandlat hot om deltagande såsom en otillåten medverkan, vilken borde medföra påföljd. Vi vilja härjämte meddela, att vi ej hava något att erinra emot att hotelse och försök att förmå andra till vidtagande av stridsåtgärd bestraffas oavsett om någon egentlig stridsåtgärd kommit till stånd. Även anordnande av stridsåtgärd, som stannar vid försök, bör i enlighet därmed vara straffbart. Det förtjänar slutligen i denna sak att påpekas, att man med deltagandet såsom straffbar handling undgår det försvagande och fördröjande av lagstiftningen, som följer av att tryckfrihetsförordningen måste tillämpas, på sätt i betänkandet framhållits. Även genom att straffbelägga anordnandet torde man erhålla en fördel i samma hänseende. Påföljdens

art.

Mot den sakkunniges förslag att jämte skadestånd belägga de otillåtna handlingarna med straff ävensom föreslagna straffsats hava vi intet att erinra. Likaså finna vi ej skäl till anmärkning mot §§ 3 och 4 rörande skadeståndsskyldigheten . Organisationernas

ansvar.

Vi instämma med den sakkunnige uti att organisationerna böra vara skyldiga att positivt verka för att medlemmarna avhålla sig från otillåtna stridsåtgärder. Föreskrifterna härom i § 5 böra dock enligt vårt förmenande kompletteras därutinnan, att dels den organisationen åliggande skyldigheten att ingripa mot medlem bör avse även okomplicerat deltagande i otillåten stridsåtgärd, dels skyldigheten att visa att organisationen fullgjort vad på den ankommer,, bör åligga organisationen, dels ock vad i § 1 st. 3 i lagen om kollektivavtal stadgas angående förening eller förbund av flera föreningar skall äga motsvarig tillämpning å bestämmelserna i lagutkastets § 5. Övriga

bestämmelser.

Mot bestämmelserna i §§ 6—8 i lagutkastet hava vi intet att erinra. Forum. Den sakkunnige har ansett att tillämpningen av en blivande lagstiftning av förevarande slag åtminstone försöksvis en tid framåt bör handhavas av de allmänna domstolarna. Det förefaller emellertid som om de argument, som han framhållit för och emot inrättande av en särskild domstolsorganisation för handhavande av mål av hithörande slag, övervägande tala för lämpligheten att inrätta en ny specialdomstol. Endast en sådan domstol tillfredsställer anspråken på speciell sakkunskap hos domstolens ledamöter, på utbildandet av en enhetlig stadig praxis samt på snabbhet i rättegångsförfarandet, vilket allt synes vara nödvändiga förutsättningar för ett effektivt tillämpande av lagstiftningen. Därtill kommer svårigheten att ordna forumfrågan, om rätte-

Svenska arbetsgivareföreningen.

gångsbalkens allmänna forumbestämmelser skola äga tillämplighet å förevarande mål. Av de skäl, som den sakkunnige anfört emot en särskild domstol, synes ej något vara särskilt vägande. Med den av oss föreslagna brottsbestämningen torde svårigheterna med tryckfrihetsprocessen kunna elimineras. Vi ansluta oss därför till tanken på inrättande av en enbart för tillämpning av förevarande lagstiftning avsedd specialdomstol. Liksom den sakkunnige och på de av honom anförda skälen anse vi det ej tillrådligt att arbetsdomstolen tager befattning med hithörande spörsmål. Vi vilja ej närmare gå in på frågan, efter vilka linjer sådan specialdomstol bör organiseras eller arbeta. Men det förefaller oss som den i Norge föregående år tillkomna bojkottdomstolen i avsevärd grad kan tjäna till förebild för en motsvarande myndighet i Sverige. Otillbörliga

stridsmetoder.

Vidkommande det av den sakkunnige framlagda utkastet till lag om förändring av 11 kap. strafflagen, avseende förbud mot blockadvakthållning å allmän plats ävensom straff för brott däremot, kunna vi ej annat än uttrycka vår tillfredsställelse över att den sakkunnige insett behovet av att allmänheten fredas mot åtgärder av förevarande slag, vilka förutom att de innebära ett stort mått av tvång, tillika ofta giva upphov till våldsamheter och annat brottsligt förfarande. Det synes oss riktigt att, såsom den sakkunnige gör gällande och i motsats till bestämmelser i den norska bojkottlagen, den omständigheten att brottsliga medel komma till användning vid en stridsåtgärds utförande ej åtminstone i princip i och för sig bör inverka på bedömandet av hela stridsåtgärdens lovlighet. Det torde vara tillfyllest, att den särskilda brottsligheten blir föremål för en effektiv beivran, samtidigt som förbud meddelas mot användande av sådant förfarande för genomförande av stridsåtgärder, som medför särskild fara för våldsamheter och dylikt. Genom att förbjuda blockadvakthållning å allmän plats synes i sistnämnda hänseende en god del vara vunnet, men det kan likvisst ifrågasättas, om ej ett ingripande mot otillbörliga stridsmetoder med fördel kan göras något mer omfattande. Vi syfta därvid närmast på förekomsten av sådana folkanhopningar invid arbetsplats, där arbetet under konflikt fortgår med arbetsvilliga, som äro föranledda av åstundan att demonstrera och även utöva hot och skrämsel gentemot de arbetande. Att sådant förfarande kan leda till allvarliga följder hava vi i vårt land nogsamt erfarit. Den engelska rätten visar, att en rättslig reglering på denna punkt ej är ogörlig. Enligt föreliggande utredning är det i England »olovligt, att en eller flera personer vid eller för en arbetstvist uppehålla sig vid eller i närheten av ett hus eller en plats, varest en person bor eller utför arbete eller driver näring eller för tillfället uppehåller sig, i ändamål att erhålla eller meddela underrättelser eller att förmå någon att arbeta eller att avhålla sig från arbete, förutsatt att man uppträder till sådant antal eller eljest på sådant sätt, att förfarandet är ägnat att skrämma ('intimidate') någon person i det

158 Sveriges

bageriidkareförening.

ifrågavarande huset (platsen) eller att försvåra ('obstruct') tillträde därtill eller utgång därifrån eller att leda till oordning». Det förtjänar även att nämnas, att det första utkastet till den norska bojkottlagen innehöll en bestämmelse, som förklarade bojkott olovlig »når den er satt i verk eller vedlikeholdt ved fremmote av större ansamlingar på eller i nserheten av det sted, hvor den boikottedes arbeidsvirksomhet pågår». Slutligen få vi tillkännagiva, att vi genom att här ovan taga ställning till spörsmålet om den utsträckning, i vilken friheten att använda ekonomiska stridsåtgärder bör beskäras, naturligen förklara oss beredda att för vår del underkasta oss den minskning i rörelsefriheten, som en lagstiftning i enlighet därmed kommer att medföra för oss.

Sveriges bageriidkareförening. Undertecknad förening, som anmodats att avgiva yttrande över en inom kungl. socialdepartementet med biträde av juris professorn Ragnar Bergendal såsom sakkunnig verkställd, den 30 november 1933 avgiven utredning jämte lagutkast angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål, får härmed vördsamt meddela, att vår förening tillfullo ansluter sig till de uttalanden rörande utredningen och lagförslaget, som kommit till uttryck i Svenska arbetsgivareföreningens skrivelse till Konungen, k. socialdepartementet, av den 16 februari d. å.

Sveriges bleck- och plåtslagaremästareförbund. Sedan vi beretts tillfälle att granska professor Ragnar Bergendals utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål få vi vördsamt anföra följande. Under granskningen av utredningen hava vi samarbetat med Sveriges hantverksorganisation och inskränka oss till att i huvudsak biträda de uttalanden, som gjorts av nämnda organisation i deras skrivelse till Kungl. Maj:ts och rikets kommerskollegium den 26 februari innevarande år. Vi kunna dock ej biträda det uttalande, som gjorts i ovannämnda skrivelse, gällande frågan om arbetsinställelse hos småföretag, eller att i blivande lag om tredje mans skydd det må införas förbud mot varje stridsåtgärd gentemot en tredje man, som endast sysselsätter ett mindre antal arbetare. I ett hantverk som vårt kan man med visshet säga att c:a 50 % av arbetsgivarna kunna rubriceras såsom sådana, vilka sysselsätta ett mindre antal arbetare.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund. Sedan Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund genom remissskrivelse den 20 december 1933 anmodats avgiva utlåtande över till skrivelsen fogad, av professorn Ragnar Bergendal avgiven utredning jämte lagutkast an-

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening.

gående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål, få vi i underdånighet anföra följande. Erfarenheterna från vårt förbunds verksamhetsområde giva vid handen, att en lagstiftning av ifrågavarande art måste anses synnerligen påkallad ej endast i samband med arbetskonflikter utan även vid andra ekonomiska tvister. Det av professor Bergendal avgivna förslaget synes oss i huvudsakliga delar ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet, dock torde i vissa hänseenden erinringar vara att framställa. Vi hava beretts tillfälle att taga del av det utlåtande i förevarande ärende, som Svenska arbetsgivareföreningen för sin del beslutat avgiva, och då vi finna de däri framförda synpunkterna i stort sett vara sammanfallande med våra egna, få vi anmäla vår anslutning till Svenska arbetsgivareföreningens sagda yttrande. Särskilt synes det oss nödvändigt, att skydd beredes de mindre företagarna, vilka ju oftast bliva part i en konflikt endast därför, att de angripas, ehuru någon tvist på arbetsplatsen ej förelegat.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening. Genom skrivelse, dagtecknad den 20 december 1933, har Eders Kungl. Maj:t berett Svenska lantarbetsgivarnes centralförening tillfälle att avgiva utlåtande rörande professor Ragnar Bergendals utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål. I anledning härav får centralföreningen i underdånighet anföra följande. Det torde beträffande den moderna fackliga arbetarrörelsen i Sverige kunna sägas, att den i senaste år nått en omfattning och ett inflytande inom samhällslivet, vartill få kulturländer nu kunna visa motstycke. Detta sakförhållande har otvivelaktigt haft och kommer väl även att ha betydande återverkningar på det svenska näringslivet. En naturlig följd av det fackliga organiserandet av arbetarna har varit att arbetsgivarna i och för tillvaratagande av sina intressen å sin sida sammanslutit sig och ha jämväl dessa organisationer fått ett betydande inflytande i det moderna svenska samhället. Ehuru vårt land ingalunda gått fritt ifrån förödande strider på arbetsmarknaden, torde det kunna sägas, att utvecklingen i stort sett gått därhän, att man på ömse sidor — i eget och i samhällets intresse — alltmera sökt att ordna löne- och arbetsförhållandena i övrigt utan strid, en utveckling, som givetvis måste betecknas såsom lycklig. Ifrån att tidigare i första rummet ha varit stridsformationer ha arbetsgivar- och arbetarorganisationerna mer och mer utvecklat sig till att bliva förhandlingsorgan, vilkas främsta uppgift är att vid förhandlingsbordet söka finna en möjlighet att jämka ihop de motsatta intressena.

160 Svenska lantarbetsgivarnes

centralförening.

Ehuru det sålunda å ena sidan torde kunna göras gällande, att det numera förefinnes en viss ömsesidig allvarlig strävan att hålla konflikterna borta från arbetsmarknaden, så är det dock å andra sidan uppenbart att organisationerna icke kunnat frånhända sig rätten att, då uppgörelse ej kunnat ernås, vidtaga de mått och steg för framtvingande av sina synpunkter, som ansetts såsom de i effektivitetshänseende lämpligaste, d. v. s. vidtagande av stridsåtgärder såsom strejk, lockout, blockad o. s. v. Striderna ha hittills i stort sett gällt förhållandet emellan arbetsgivare och arbetare. Under de senaste åren ha emellertid de fackliga stridsmetoderna upptagits även av andra sammanslutningar än dem, som företräda rena arbetsgivar- och arbetarintressen. Här syftas närmast på de strider, som förts inbördes mellan vissa producenter (t. ex. mjölkstriden) samt hyresvärdar och hyresgäster. Med de resurser, varöver dessa organisationer på arbets-, produktions- och hyresmarknaden nutilldags förfoga, är det uppenbart, att den enskilde medborgarens självbestämmanderätt i mycket stor utsträckning kunnat kringskäras. Att den också i många fall verkligen blivit betydligt kringskuren är allmänt känt. Det oberoende, som den enskilde trott sig besitta, har i många fall varit allenast skenbart. I realiteten har han i högre eller mindre grad haft att rätta sig efter de linjer, varom organisationerna enat sig eller ensidigt påtvingat honom. Ehuru stridsåtgärderna, i den mån de begränsat sig till att avse en påtryckning å motparten för genomdrivande av den ifrågavarande organisationens ekonomiska intressesynpunkter i allmänhet, åtminstone då det gällt arbetsoch hyresförhållanden, enligt modern rättsuppfattning ha ansetts tillåtna, måste de dock anses otillbörliga, om de, såsom mången gång skett, lett till rent orimliga konsekvenser, vare sig dessa gått ut över motparten eller, vad som i förevarande fall är föremål för utlåtande, inneburit kränkning av tredje mans rätt. Den starka opinion, som under särskilt de allra senaste åren gjort sig alltmera gällande i anledning av de fackliga övergreppen, grundar sig förvisso på en känsla av att staten har skyldighet att tillvarataga sina medborgares intresse av en enligt svensk rättsuppfattning naturlig handlings- och rörelsefrihet. Sett emot denna bakgrund anser sig centralföreningen utan tvekan för sin del kunna säga, att en lagstiftning till skydd emot övergrepp av antydda art, varifrån de än komma, är ett steg i rätt riktning och vill därjämte tillägga, att ju förr en dylik lag blir gällande, desto bättre. Beträffande den av professor Bergendal framlagda utredningen angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, anser sig centralföreningen till en början kunna framhålla, att densamma förvisso innehåller betydande förtjänster och att professor Bergendal uppenbarligen gjort sig all möda att framkomma med en objektivt grundad utredning rörande detta svårbedömliga och, politiskt sett, högst känsliga problem. Centralföreningen, som väl inser svårigheten att bestämma var gränsen går

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening.

mellan ett legitimt och ett illegitimt bruk av de fackliga stridsåtgärderna och som vidare medgiver, att det är praktiskt omöjligt att begränsa även de legitima kampmedlens verkningar till att stanna vid endast de i striden direkt invecklade parterna, finner sålunda för sin del att professor Bergendal framkommit med ett förslag, som åtminstone måste betraktas som ett aktningsvärt försök att finna en antagbar linje. Härmed är dock icke sagt, att det icke skulle förefinnas anledning att göra vissa erinringar emot de i utredningen anförda synpunkterna och därav framkomna slutsatser. Men då professor Bergendal själv framhållit, att utkastet till de tre lagar, varmed han framkommit, är av mycket preliminär natur och då det av densamma jämväl ställes i utsikt, att frågan med hänsyn till dess komplicerade beskaffenhet ävensom till de politiska förhållandena kan komma att förändras genom fortsatt diskussion, har centralföreningen inte funnit skäl att nu gå in i kritisk granskning av detaljerna däri. Med hänsyn till de intressen, som centralföreningen närmast företräder, skall i det följande allenast ägnas uppmärksamhet åt den kanske mest anmärkningsvärda punkten i den föreliggande utredningen, nämligen den som gäller de arbetsvilligas ställning i rättsligt hänseende. Frågan huruvida dessa skola, såsom angivet är, anses som »oneutrala» förtjänar att alldeles särskilt göras till föremål för centralföreningens utlåtande, enär den icke blott har ett allmängiltigt intresse utan också är av stor betydelse för jordbruket. Professor Bergendals ståndpunktstagande i fråga om de arbetsvilliga har redan väckt betydande uppmärksamhet i pressen, varvid skarpa meningsskiljaktigheter gjort sig gällande. Å ena sidan har framhållits, att det icke kan vara rätt och rimligt att arbetsvilliga skola ställas utom den beramade lagstiftningens skydd, å andra sidan har man icke kunnat förlika sig vid tanken på att stridsåtgärderna skulle underkastas en sådan begränsning, att de fingo gälla allenast under och icke efter konflikten. Centralföreningen får i förevarande fråga framhålla, att det synes som om professor Bergendal vid behandlingen av denna ingalunda oväsentliga punkt förbisett, att det finnes arbeten, vilka uppenbarligen äro av den art, att de under inga som helst förhållanden kunna underlåtas, nota bene om allmänt humanitära och sociala skäl skola respekteras. Sådana förhållanden möta exempelvis vid jordbruket, och centralföreningen finner det egendomligt, att professor Bergendal icke beaktat detta. Här må exempelvis nämnas, hurusom vid en konflikt inom jordbruket, i samband med vilken de ordinarie djurskötarna nedlägga arbetet, det kan bliva nödvändigt att anlita arbetsvilliga för att icke djuren skola bliva lidande. Det är visserligen sant, att de djurskötare, vilka lägga ned arbetet utan hänsynstagande till konsekvenserna, under vissa förutsättningar kunna åtalas för djurplågeri, men givet är att en arbetsgivare icke därigenom blir hjälpt. Han är ju nödsakad att göra vad på honom ankommer för att djuren skola bliva vederbörligen skötta, och kan därvid bliva nödtvungen att mobilisera upp den arbetskraft, som står till buds. Att ett sådant inskridande från den arbetsvilliges sida, vilket inskridande i vissa fall kanske till och med skett av omtanke om djuren, skall föranleda till 11—340762

162 Svenska lantarbetsgivarnes

centralförening.

att den arbetsvillige skall stämplas såsom mindervärdig, är en konsekvens, som måste verka stötande på ett vanligt sunt rättsmedvetande. Centralföreningen finner även skäl påpeka, vilka konsekvenser en arbetsnedläggelse i skördetid skulle få, därest tillgång icke funnes på arbetskraft, som kunde rycka in i stället för den strejkande. Att, såsom framgår av utredningsmannens betraktelsesätt, stämpla samtliga arbetsvilliga, för övrigt utan någon hänsyn till vilka dessa arbetsvilliga äro, såsom mindervärdiga, föranleder centralföreningen att bestämt opponera sig på denna punkt, och må det med skärpa framhållas, att det är synnerligen angeläget att en kommande lagstiftning i detta hänseende representerar en mera rimlig åskådning. Utom de här framförda synpunkterna beträffande den arbetsvilliges rättsliga ställning vid konflikt, anser sig centralföreningen vilja påpeka, att det förvisso finnes mängder av enskilda medborgare, vilka ingen högre önskan ha än att få ett ordnat arbete och få försörjningsmöjligheter. Om dessa söka sig ett arbete vid ett konfliktberört företag och finna arbetsvillkoren därsammastädes tillfredsställande, skola då dessa anses som asociala individer? Enligt centralföreningens mening är det synnerligen viktigt, att den slags klassolidaritet, som på denna punkt skulle komma att understödjas, får ge vika för det betydligt viktigare samhällsintresset. I annat fall torde det finnas risker för att den tilltänkta lagstiftningen kan medföra en skärpning i de sociala striderna, som ur det helas synpunkt måste anses olyckligt. Vad som här ovan anförts beträffande de arbetsvilliga kan med lika stort om ej större skäl sägas beträffande den hos en företagare redan anställda arbetskraften, vilken, därest, den vid en konflikt skulle för tillfället övergå till ett arbete, som lämnats av en strejkande, därigenom komme utom lagens skydd för tredje man. Denna arbetsvillige (en tjänsteman, en förman el. a.) som kanske griper in för att rädda stora värden, skulle därigenom göras rättslös. Detta måste vara absurt. Av vad som torde hava framgått av det föregående, anser centralföreningen icke, att den arbetsvillige bör ställas utom lagen om tredje mans rätt till skydd, och förty anses som socialt mindervärdig, enär ett sådant sakernas tillstånd skulle kunna medföra allvarliga konsekvenser för näringslivet. Till bemötande av en eventuell invändning, att stridsåtgärder emot en arbetsvillig väl icke framdeles skulle få större verkningar än vad de hittills haft och att stridsåtgärderna icke hittills visat sig medföra några sakligt sett mera betydelsefulla konsekvenser för näringslivet, må här blott anföras, att omdömet om de arbetsvilliga förvisso skulle bliva ännu hårdare, om de skulle genom lagen så att säga utpekas såsom mindervärdiga. Det torde på goda grunder kunna antagas, att en sådan skärpning i uppfattningen om de arbetsvilliga kan leda till antydda konsekvenser. Centralföreningen får till slut anföra, att även om den bebådade lagstiftningen om tredje mans rätt kan anses synnerligen välkommen, kan det dock icke sägas, att denna lagstiftning har den räckvidd, som ur det allmännas synpunkt måste anses högeligen önskvärt. Även om lagen angående tredje mans rätt

Sveriges redareförening.

kommer till, lämnar den likväl alltjämt fältet fritt för många slag av trakasserier, som icke borde få förefinnas i ett upplyst rättssamhälle. Särskilt må framhållas behovet av en lagstiftning till skydd för småföretagare, vilka under nuvarande förhållanden sakna varje möjlighet att rädda sig undan det maktspråk, som en stark organisation kan föra, och vilka i många fall därigenom bringas till ruin eller drivas ut i den stora arbetslösheten, emedan de ej få lov att efter bästa förmåga sörja för sin egen och kanske några få anställdas utkomst. Det torde icke vara nödvändigt att här närmare ingå på och exemplifiera de stridsåtgärder, som kommit till användning på ifrågavarande område, och det behöver icke här särskilt framhållas, att många sådana fall varit av den art, att de måst betecknas såsom i högsta grad upprörande. De under senare år inträffade händelserna synas ovillkorligen motivera tillkomsten av en lag, som sträcker sig längre än den som nu närmast ifrågasatts. Sverige har ju en nära till hands liggande möjlighet att tillgodogöra sig grannländernas erfarenheter och lagstiftning på området.

Sveriges redareförening. Genom skrivelse den 20 december 1933 har Eders Kungl. Maj:t berett Sveriges redareförening tillfälle avgiva yttrande över en av professorn Ragnar Bergendal verkställd utredning rörande tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål. I anledning därav får föreningen i underdånighet anföra följande. Det torde vara obestridligt, att behovet av en lagstiftning, som avser att begränsa de stridsmetoder, vilka under senare tid använts vid utkämpandet av konflikter på arbetsmarknaden, gjort sig starkt gällande. Detta gäller icke allenast, då dessa stridsmetoder vända sig gentemot en utom konflikten stående tredje man, utan även i avseende å dem, som direkt riktas mot part i striden. Vad de senare, som falla utom ramen för den nu ifrågavarande lagstiftningen, angå, åsyftar föreningen här i första hand de blockader, som äro av samhällsfarlig natur, exempelvis igångsatta för att söka förhindra eller försvåra ordningsmaktens arbete på olika sätt eller i övrigt genom indirekta åtgärder söka förhindra samhällsorganen i utövandet av deras lagliga funktioner; blockader, som hava till syfte att förmå annan till rättsstridigt handlingssätt eller att förmå en konkurrent på arbetsmarknaden eller inom en annan näringsgren att biträda överenskommelser till förhindrande av konkurrens på området i fråga; stridsåtgärder i utpressningssyfte, riktade mot part i ekonomisk tvist m. fl., vilka i ett rättssamhälle icke böra tillåtas. Föreningen är av den uppfattningen, att statsmakterna med det snaraste måtte åvägabringa utredning jämväl rörande vilka åtgärder, som böra vidtagas i syfte att förhindra igångsättandet av dylika stridsåtgärder. Fackföreningarna hava under senare år tillvällat sig en sådan makt inom samhället, att de blivit en stat i staten, vilket understundom medfört, att de

164 Sveriges redareförening.

offentliga organen icke kunnat oberoende utöva sina funktioner. För att den enskilde individen skall kunna fritt utöva sin näring eller erhålla arbete, fordras, att han skall följa fackföreningarnas föreskrifter eller vara inregistrerad fackföreningsmedlem. Vi befinna oss i en tid, där den personliga friheten är på väg att försvinna och helt underordnas fackföreningsväldet. Vad härefter till föreliggande betänkande sig anslutande utkast till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder angår framhåller den sakkunnige själv, att detsamma måste anses vara av preliminär natur. Med hänsyn till frågans komplicerade beskaffenhet, heter det vidare, ävensom till de politiska förhållanden, som torde komma att inverka på dess lösning, måste man utgå ifrån, att dess läge kan förändras genom fortsatt diskussion och att en lagstiftningsåtgärd icke lär komma till stånd utan fortsatt utredning. Man måste lämna sitt erkännande åt det beaktansvärda arbete, som den sakkunnige nedlagt i syfte att söka på ett allsidigt sätt utreda detta mycket komplicerade och svåråtkomliga ämne, ty även om lagutkastet är behäftat med åtskilliga bristfälligheter utgör utredningen dock en synnerligen värdefull grund för frågans vidare behandling. Föreningen har vid ärendets behandling samarbetat med Svenska arbetsgivareföreningen, som avgivit ett utförligt yttrande däri till Eders Kungl. Maj:t. De synpunkter, som i detta yttrande framhållas, kan föreningen i väsentliga delar ansluta sig till. Föreningen vill dock i underdånighet beträffande vissa spörsmål, av vilka några äro för sjöfartsnäringen av synnerlig betydelse, nedan anföra en del synpunkter, vilka antingen icke helt sammanfalla med den av Svenska arbetsgivareföreningen uttalade uppfattningen eller ock icke beröras i dess skrivelse. Den sakkunnige har vid utarbetandet av betänkandet gått utöver de direktiv, som av Eders Kungl. Maj:t på sin tid meddelats. Sålunda har utredningen även kommit att omfatta andra ekonomiska konflikter än de, vilka förekomma mellan arbetsgivare och arbetare. Lagutkastet omfattar nämligen alla ekonomiska tvister. Innan definitiv ståndpunkt tages bör noggrant övervägas, huruvida man redan nu bör inom ramen för lagstiftningen inkludera de tvister, som icke röra arbetsmarknaden. I annat fall kan lagstiftningen komma att på ett icke avsett sätt binda den enskilde yrkesutövaren. Syftet med den ifrågasatta lagstiftningen har ju icke heller varit annat än att söka förhindra arbetsgivare och arbetare samt deras sammanslutningar att i striden dem emellan på otillbörligt sätt utöva stridsåtgärder mot tredje man. Det framhålles i betänkandet, att, därest icke jämväl övriga ekonomiska tvister inbegripas i lagstiftningen, denna skulle erhålla karaktären av klasslagstiftning. Föreningen kan icke dela denna uppfattning, då den tilltänkta lagen är avsedd att rikta sig såväl mot arbetsgivarna som mot arbetstagarna. För den händelse dessa senare och deras organisationer komma att hårdare drabbas av lagen kan detta icke bero på annat än att deras handlingssätt såsom regel i högre grad och oftare avviker från det, som bör vara tillåtet inom ett rättssamhälle, än vad som är förhållandet beträffande arbetsgivarna. Man får dessutom icke förglömma, att de missbruk, vartill arbetarna och deras or-

Sveriges redareförening.

ganisationer i en del fall gjort sig skyldiga, varit anledningen till att denna utredning kommit till stånd. Föreningen vill härefter beröra den sakkunniges inställning till de s. k. sympatiaktionerna. Den sakkunnige anser, att bruket av dessa är så djupt inrotat och den principiella lovligheten därav så allmänt erkänd, att det torde vara omöjligt att däri för närvarande göra någon ändring. Föreningen kan för sin del icke ansluta sig till denna uppfattning. Visserligen förekomma i ett stort antal kollektivavtal bestämmelser, som medgiva rätt till vidtagande av dylika sympatiåtgärder, men å andra sidan torde kunna påvisas, att i åtminstone en del avtal bestämt förbud mot dylika åtgärder intagits. Detta gäller sålunda avtalen mellan Sveriges redareförening och de ombordanställdas organisationer. Däri föreskrives, att under avtalstiden någondera parten icke må mot den andra tillgripa strejk, lockout, bojkott eller blockad, vare sig maskerad eller öppen. Det heter vidare: »Således må ingendera föreningen direkt eller indirekt uppmana till, understödja eller på annat sätt eljest främja åtgärd av ovan angivna slag, vilken är riktad mot medlem av den andra föreningen.» Det är föreningens uppfattning, att dessa bestämmelser i avtalen på ett verksamt sätt bidragit till arbetsfredens upprätthållande, och att desamma, i allt fall för ett så ömtåligt område som sjötransportväsendet representerar, äro oundgängligen nödvändiga, därest ett kollektivavtal överhuvud taget skall vara av något värde för redaren. Då det icke torde vara tvivel underkastat, att striderna på arbetsmarknaden genom sympatiåtgärderna utvidgas och skärpas, skulle en lämplig begränsning av deras tillåtlighet, även då det gäller den nu påtänkta lagstiftningen, vara till stort gagn ur allmän synpunkt, i synnerhet då det gäller konflikter, som röra transportväsendet. Till stridsåtgärd mot tredje man har i lagutkastet även hänförts uppsägning av avtal. En dylik föreskrift skulle mången gång säkerligen komma att verka orättvist. Då en ekonomisk tvist förefinnes mellan tvenne företagare, kan det oberoende därav vara påkallat, att endera parten uppsäger ett mellan honom och motparten existerande avtal, och även om motparten har bevisbördan för sitt påstående att uppsägningen skett i anledning av tvisten, kan en uppsägning av annan orsak medföra trakasserier för den uppsägande parten. Det kan också tänkas fall då uppsägning visserligen sker i anledning av tvisten, men samtidigt av annan anledning. En part kan samtidigt hava anledning att uppsäga ett avtal såsom stridsåtgärd och full legitim anledning att av rent kommersiella skäl uppsäga avtalet. En sådan uppsägning bör icke kriminaliseras. Såsom ovan redan nämnts bör den allra största varsamhet iakttagas, när det gäller en lagstiftning, som ingriper hämmande på en företagares eljest medgivna rörelsefrihet i fråga om kommersiella avtal. En annan fråga, som sammanhänger med neutralitetsbegreppet, är, huruvida icke rättighet bör föreligga för part att uppsäga avtal i de fall, då motparten begagnar sig av en konflikt, vari den förre är indragen, i syfte att på dennes bekostnad tillskansa sig ekonomiska fördelar. Såsom exempel kan anföras det fall att Sveriges redareförening befinner sig i konflikt med de ombordanställdas organisationer, och att en till redare-

166 Sveriges redareförening.

föreningen ansluten medlem på grund därav nödgats lägga upp vissa av sina fartyg. Denne medlem har kontrakt med ett utom redareföreningen stående rederi rörande exempelvis bogsering av den senares fartyg i vissa hamnar. Det utomstående rederiet begagnar sig av situationen till att befrakta de varor, som under normala förhållanden bruka transporteras av det i konflikten indragna rederiets fartyg. En uppsägning i avtalsenlig ordning av detta avtal bör då få äga rum, enär tredje man begagnat sig av konflikten för att söka på parts bekostnad tillförskaffa sig ekonomiska fördelar. Enligt lagutkastet förstås med stridsåtgärder mot tredje man stridsåtgärder, som vidtagas efter upphörande av arbetstvist eller annan ekonomisk tvist i syfte att öva vedergällning å någon, som varit part i tvisten eller som eljest därunder vidtagit stridsåtgärder eller underlåtit att efterkomma uppmaning därom. Då det numera torde förekomma, att dylika åtgärder vidtagas även före utbrottet av en befarad konflikt och ej allenast riktas mot en i tidigare konflikter medverkande arbetsvillig utan även mot den, som misstankes för att komma att deltaga i den befarade konflikten, torde det vara nödvändigt att utvidga stadgandet att även omfatta dessa fall. Hot mot personer, vilka misstänkas komma att taga anställning såsom arbetsvilliga under konflikt, torde ofta förekomma. Endast i den mån handlingar gentemot arbetsvilliga vidtagas i syfte att mot dem öva vedergällning, äro de sk3^ddade enligt lagutkastet, men icke eljest. Det kan vara av intresse att i detta sammanhang erinra om åtgärden från Svenska sjöfolksförbundets sida att efter senaste sjömanskonflikten hos sjömanshus begära uppgift på de i konflikten deltagande frivilliga sjömännen. I avseende å frågan angående användandet av arbetsvilliga vid arbetskonflikter vill föreningen bestämt rikta sig mot de uttalanden, som i betänkandet göras i samband med behandlingen därav. Sålunda framhålles, att syftet med förföljelserna mot de arbetsvilliga överensstämmer med rättsordningens grunder. Såsom av Svenska arbetsgivareföreningens ovannämnda yttrande framgår, står detta uttalande icke i överensstämmelse med den sakkunniges å andra ställen i betänkandet gjorda uttalanden, däri han inskärper betydelsen av att organisationerna endast på övertygelsens väg söka vinna utomstående för sin sak. Föreningen förmenar, att det bör vara en var svensk medborgares rätt att, oberoende av om konflikt föreligger eller ej, söka och emottaga arbete. Man kan ej rimligtvis begära, att utom organisationerna stående medborgare skola utan vidare finna sig i av dem fattade beslut. Varje åtgärd, som är avsedd att hindra någon att taga erbjudet arbete eller som under eller efter konflikttiden utföres för att öva vedergällning mot vederbörande tillfölje därav, bör icke av samhället tolereras. I utkastet anses den arbetsvillige under alla omständigheter under pågående konflikt såsom part, enär han efter antagande av arbete bisprungit arbetsgivaren. Föreningen anser denna avgränsning av partbegreppet vara oegentlig. Så länge som syftet med anställningen icke är att ekonomiskt bispringa part, utan att bereda försörjningsmöjlighet för sig och de sina, i stället för att ligga det allmänna till last, bör den arbetsvillige åtnjuta samma skydd som tredje man.

Svenska tidnin gsut giv ar eföreningen och dess arbetsgivaresektion,

167 Jämlikt § 3 i lagutkastet kan skadestånd utdömas även i de fall, då ett avtal i vederbörlig ordning uppsäges. Även om under vissa omständigheter en straffpåföljd kan vara motiverad för dylik uppsägning, anser föreningen skadeståndsskyldighet icke rimlig eller eljest stå i överensstämmelse med allmänna skadeståndsregler. I § 5 av utkastet föreskrives, att förening för visst ändamål äger mot medlem tillämpa varje åtgärd, som enligt stadgarna kan inträda på grund av åsidosättandet av förpliktelserna, som åligger medlem, samt att föreningen jämväl må, oavsett vad stadgarna innehålla, utesluta medlem för en tid av intill ett år. Föreningen förutsätter, att stycke 3 av sagda paragraf skall vara tillämpligt även i de fall, då organisationerna icke begagna sig av den sålunda medgivna rätten.

Svenska tidningsutgivareföreningen och dess arbetsgivaresektion. Sedan Svenska tidningsutgivareföreningen och dess arbetsgivaresektion genom remisskrivelse av den 20 december 1933 anmodats avgiva yttrande över en till skrivelsen fogad, inom kungl. socialdepartementet av juris professorn Ragnar Bergendal som sakkunnig verkställd, den 30 november 1933 avgiven utredning jämte lagutkast angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål, får föreningen och sektionen härmed i underdånighet anföra följande. Enligt de lämnade direktiven var uppgiften för den sakkunnige begränsad till att undersöka vad som i lagstiftningsväg kunde göras för att bereda tredje man ett effektivt skydd mot att på ena eller andra sättet indragas i konflikter på arbetsförhållandenas område. Den sakkunnige har emellertid utvidgat sitt utredningsarbete till att avse alla ekonomiska tvister och ej endast sådana som hänföras till ekonomiska konflikter mellan arbetsgivare och arbetare. Däremot har han ej ansett skäligt att undersöka eller föreslå åtgärder till skydd för tredje man vid motsatsförhållanden av annan än ekonomisk natur. Föreningen och sektionen förstå väl skälen till denna utvidgade utredning och ha intet att däremot erinra, enär ett strängt vidhållande av direktiven lätt skulle kunnat giva den föreslagna lagstiftningen sken av partitagande och behov givetvis kunnat påvisas av skydd för tredje man även i andra fall än i direkta ekonomiska tvister mellan arbetsgivare och arbetare. Men ett lika stort skäl synes även ha kunnat föreligga att utsträcka lagstiftningen till skydd för tredje mans rätt vid andra motsatsförhållanden än de rent ekonomiska. Särskilt borde handelns män skyddas mot konflikter, som föranledas av motsättningar av allmänt politisk eller liknande art, såsom bojkott mot inköp från ett visst land eller från personer av viss ras eller motsatser, som bero på rent personliga förhållanden. Detta är av ej ringa betydelse särskilt för pressen, där det kunnat förekomma, att en tidnings försäljare hotas med bojkott av samfund eller organisation ofta av ren hämndlystnad blott därför, att tidningen ur allmänna synpunkter vågat framkomma med en mot samfundet eller

168 Svenska tidningsutgivareföreningen

och dess arbetsgivaresektion.

176 Landsorganisationen i Sverige.

Behovet av lagstiftning. Enligt de för utredningen lämnade direktiven uppdrogs åt den sakkunnige att i första hand »söka klarlägga de avsedda missförhållandenas art och omfattning». Det material den sakkunnige i detta avseende förebragt måste anses synnerligen torftigt. Utanför kategorien köpmän har han icke kunnat påvisa något fall av stridsåtgärd mot tredje man. Inom ifrågavarande kategori åter har han inskränkt undersökningen till senare halvåret 1930, vilken period på grund av den under densamma infallande s. k. Beckerkonflikten tydligen erbjudit ett relativt rikhaltigt material. Av de femton stridsåtgärder mot tredje man, vilka vid undersökningen uppgivits hava under denna tidsperiod företagits, hänföra sig samtliga utom två. till Beckerkonflikten. Vid beaktande, å ena sidan, av Beckerkonfliktens undantagskaraktär, å andra sidan av det totala antalet arbetskonflikter måste det omdömet anses välgrundat, att utredningen i varje fall icke lämnar någon övertygande praktisk motivering för nödvändigheten av legislativa åtgärder. — Vid undersökningsresultatets bedömande bör också hänsyn tagas till det förhållandet att uppgifterna införskaffats genom Sveriges köpmannaförbund, och att de, såsom den sakkunnige anmärker, icke kunnat till sin riktighet kontrolleras. På någon undersökning rörande förekomsten av från arbetsgivarsidan härrörande stridsåtgärder mot tredje man synes den sakkunnige icke ha inlåtit sig. Landssekretariatet vill varken bestrida att — hitintills dock formellt rättsenliga — stridsåtgärder gentemot tredje man i sammanhang med arbetskonflikter förekommit, eller förneka att därvid otillbörliga övergrepp ägt rum, ej heller underskatta de svårigheter, som möta för en tillförlitlig utredning angående den verkliga omfattningen av dylika åtgärder, men har ansett sig böra som sin mening uttala att dessa stridsåtgärder i den politiska agitationen och genom denna i den allmänna föreställningen till såväl karaktär som omfattning avsevärt överdrivits, en mening vilken vinner stöd i den sakkunniges på denna punkt gjorda utredning. Landssekretariatet understryker den särskilt i politiskt upprörda tider framträdande vikten av att icke utan tvingande sociala skäl en lagstiftning framforceras, vilken dock, oberoende av dess formella syftning, måste av stora massor bland arbetarna uppfattas såsom en mot fackföreningsrörelsen riktad undantagslagstiftning. Parternas olikställighet. En sådan uppfattning saknar icke heller fog. Det torde icke vara nödvändigt att utförligt uppehålla sig vid de omständigheter, vilka medföra att en lagstiftning av den föreslagnas karaktär i tillämpningen kommer att vålla arbetarparten avsevärt större olägenheter än arbetsgivarparten. Medan arbetarna städse måste vid vidtagandet av stridsåtgärder i arbetskonflikter såväl i fråga om åtgärdernas kungörande som i fråga om deras effektuerande arbeta under full offentlighet, undandraga sig arbetsgivarpartens stridsåtgärder, med undantag för lockout, på grund av sin natur offentlig kontroll. Såväl arbetsgivarnas i samband med lockout resp. strejk företagna bojkott av

Landsorganisationen i Sverige.

i konflikten indragen arbetskraft som deras utan samband med konflikt stående individuella bojkott genom de s. k. svarta listorna, men också den av arbetsgivarorganisationerna tillämpade sekundära bojkotten gentemot osolidariska kolleger (t. ex. material- och kreditspärr) äro till sin natur hemliga stridsåtgärder. Det förhållandet att ju även enskilda kunna vara subjekt för de ifrågavarande angreppen mot tredje man, måste, med hänsyn till arbetarnas mångfaldigt större numerär, tydligen också nödvändigt medföra att lagen bringas i tillämpning gentemot enskilda arbetare — och på grund av organisationsansvaret eventuellt även mot fackföreningarna — i avsevärt större utsträckning än som kan ifrågakomma gentemot arbetsgivarna och deras organisationer. Den likställighet emellan arbetsgivare och arbetare, som måste krävas till förhindrande av att en lagstiftning sådan som den föreslagna i sin tillämpning får karaktären av undantagslagstiftning mot arbetarparten, brister sålunda redan vad beträffar möjligheterna att faktiskt uppdaga parternas respektive stridsåtgärder. Därtill komma de betydande svårigheter, som på grund av sakens natur möta för åvägabringande av bevisning, beträffande arbetsgivarnas stridsåtgärder, om sådant bakomliggande syfte, vilket enligt det föreliggande förslaget i vissa fall ingår i rekvisitet för åtgärdens rättsstridighet. Medan i fråga om från arbetarsidan vidtagna stridsåtgärder det kan förväntas, att rättsstridigt syfte, intill dess motsatsen styrkes eller göres sannolik, skall av domstolarna presumeras, kan det antagas att för rättsstridigheten av t. ex. en uppsägning jämlikt § 23 av Svenska arbetsgivareföreningens stadgar — därest sådan uppsägning överhuvud kan innefatta olovlig stridsåtgärd, en fråga vartill landssekretariatet återkommer — domstolarna skola kräva full bevisning om dylikt syfte. Den rätt arbetsgivaren jämlikt ifrågavarande bestämmelse ( § 2 3 ) äger att leda och fördela arbetet, att fritt (alltså utan angivande av skäl) antaga och avskeda arbetare samt att använda arbetare oavsett om dessa äro organiserade eller icke måste tydligen i allmänhet vara ägnad att allvarligt försvaga den föreslagna lagstiftningens effektivitet gentemot stridsåtgärder från arbetsgivarsidan. Utredningens

utsträckning

utöver

arbetskonflikter.

Den sakkunniges uppdrag avsåg enligt direktiven utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter. På i betänkandet anförda grunder har emellertid utredningen utsträckts att utöver egentliga arbetskonflikter omfatta ekonomiska konflikter i allmänhet. De skäl den sakkunnige åberopat till stöd för ett genombrytande av den ursprungligen tänkta ramen för lagstiftningen synas i och för sig välbetänkta. Utredningens utsträckning, på sätt nu nämnts, har emellertid icke kunnat ske utan uppoffring av den större fasthet och klarhet i den legislativa regleringen, som skulle ha vunnits vid en begränsning av lagstiftningen i överensstämmelse med direktiven. Om en utvidgning utöver de egentliga arbetskonflikterna hade begränsats till vissa angivna, i avseende å tredje mans behov av rättsskydd med arbetskonflikter 12—340762

178 Landsorganisationen i Sverige.

jämförliga konflikter, hade därmed kunnat givas reda och stadga åt de nu skäligen obestämda tvist-, parts- och tredjemansbegreppen och den fixering av handlingstyperna, som, särskilt på ett förut oreglerat rättsområde, kräves för enhetlighet och säkerhet i lagtillämpningen. De skäl, som föranlett den sakkunnige att avvisa tanken på en kasuistisk reglering, synas vara av övervägande teoretisk natur. De ekonomiska konflikter, vilka i en lagstiftning om tredjemansskydd böra uppmärksammas, äro icke flera än de kunnat uttryckligen angivas; den utvidgning av lagens tillämpningsområde till nya konfliktsituationer, vilken i framtiden kunde finnas erforderlig och icke möjliggjordes genom analogisk rättstillämpning, synes lämpligast böra ske genom kompletterande lagstiftning. Den sakkunnige åberopar mot en begränsning av lagstiftningen till att endast gälla arbetskonflikter bl. a. »den omständigheten, att en sålunda begränsad lagstiftning icke utan fog skulle kunna uppfattas och framställas som en ensidig klasslagstiftning». Teoretiskt sett torde detta resonemang vara lika riktigt, som det möjligen också är taktiskt klokt. I och för sig är heller ingenting att erinra mot en generell reglering, därest denna icke, såsom nu är fallet, måste ske på bekostnad av oeftergivliga krav i fråga om lagens enhetliga tolkning och tillämpning. Lagstiftningens utsträckning till ekonomiska konflikter i allmänhet har medfört dels en uttänjning av begreppen part, tredje man och stridsåtgärd, dels införande av begrepp sådana som ekonomisk tvist och ekonomisk förbindelse, vilket allt måste vara ägnat att åstadkomma betydande tolknings svårigheter. Den legislativa användbarheten i detta sammanhang av begrepp sådana som t. ex. de båda sistnämnda torde på goda grunder kunna ifrågasättas. Det förefaller i själva verket som om den sakkunnige vid det i och för sig även enligt landssekretariatets meningvälgrundade utsträckandet av lagens tillämpningsområde utöver egentliga arbetskonflikter resignerat inför svårigheten att exakt avgränsa detta område. Av den generella regleringen följer, att det blir tillämpningens, i sista hand domstolarnas uppgift, att närmare uppdraga gränserna för lagens användningsområde. Den sakkunnige, som själv framhållit denna konsekvens, hänvisar såsom skäl för den föreslagna regleringen till det förhållandet, »att de begreppsbestämningar, som på förevarande område erfordras, åtminstone i vårt land hittills icke erhållit nämnvärd stadga och att därför mycket delade meningar kunna förväntas framträda både om deras användande i lag och därefter om deras innebörd i särskilda fall». Men just detta förhållande synes landssekretariatet ha bort föranleda att begreppens och handlingstypernas närmare fixering icke överlåtits åt domstolarna. Om det redan i allmänhet, då lagstiftaren skrider till reglering av nya rättsområden, är angeläget att denna reglering sker med största möjliga tydlighet och fullständighet, till undvikande av osäkerhet och oenhetlighet i tillämpningen, så gör sig detta krav med särskild styrka gällande vid lagstiftningen inom ett område, där dels rättsföreställningarna även på domarehåll äro starkare än eljest bestämda av sociala förutsättningar och politisk inställning, dels domstolarna sakna den speciella kompetens, som för ett auktoritativt bedömande av tvistefrågornas

Landsorganisationen i Sverige.

sakliga innebörd erfordras. I sådana fall måste det krävas att lagstiftaren lämnar rättstillämpningen klar ledning. Icke minst är detta av nöden beträffande en lagstiftning av, såsom här föreslagits, specialstraffrättslig karaktär: med den huvudprincip för all strafflagstiftning, som formulerats i satsen intet straff utan strafflag, är det icke förenligt att å rättstillämpningen överlåta den närmare bestämningen av de handlingstyper, som genom lagen straffbeläggas. Den sakkunnige har med den av honom förordade regleringen icke undgått den risk, vilken han själv anser förbunden med den i danska lagen »om Vsern for Erhvervs- och Arbejdsfriheden» 1929 tillämpade generella regleringen, nämligen »att domstolarnas prövning alltför ofta åtminstone finge ett sken av att grundas på ett bestämt partitagande i de politiska och sociala striderna». Landssekretariatet kommer att i fortsättningen av sitt yttrande uppehålla sig endast vid den föreslagna regleringen av tredjemansskyddet i arbetskonflikter. Neutralitetsbegreppets

avgränsning.

Med neutral tredje man i en arbetskonflikt förstår den sakkunnige envar som icke är part i konflikten och som själv iakttagit neutralitet i densamma. Denna bestämning av begreppet leder emellertid i viss riktning till ett resultat som ur reell synpunkt måste anses oantagligt. Med neutralitetens krav är det enligt den sakkunnige fullt förenligt att fullfölja tidigare förbindelser med en part, när detta sker utan någon särskild omläggning av en näring eller andra ekonomiska faktorer. Något neutralitetsbrott, heter det, kan ej anses föreligga om en arbetare, som icke är anställd på viss tid, förblir i sin anställning efter det strejk utbrutit eller arbetsplatsen förklarats i blockad. Inträdandet i en konflikt såsom strejkbrytare skall däremot anses innefatta neutralitetsbrott. Därest den sakkunnige inskränkt tredjemansskyddet för strejkbrytare att avse skydd gentemot repressalier efter arbetskonfliktens biläggande, hade detta varit en ståndpunkt, mot vilken, i varje fall för såvitt fråga varit om repressalier av uttalad hämndekaraktär, inga befogade invändningar kunnat göras. Den nu förordade regleringen, enligt vilken under viss förutsättning strejkbrytare även under pågående konflikt skulle anses såsom neutral tredje man och vara tillförsäkrad skydd enligt den föreslagna lagstiftningen, skulle emellertid leda till så betänkliga konsekvenser, att landssekretariatet anser sig böra bestämt motsätta sig densamma. Från den sakkunniges liberalistiska grundsyn på produktionsprocessen, avspeglad i hans uppfattning av den individuella ekonomiska självbestämmanderätten och rörelsefriheten såsom ett värde, vars rättsskydd icke vore underkastat andra inskränkningar än som äro oeftergivliga för bevarandet av andra individers motsvarande rätt och frihet, kan det visserligen synas följdriktigt, att en arbetare, som, under det hans kamrater för utverkande av en förbättring eller förhindrande av en försämring i anställningsvillkoren gå i strejk,

180 Landsorganisationen i Sverige.

fortsätter sitt arbete utan hänsyn till återverkan härav på konflikten, bör anses såsom neutral tredje man. Den motsatta uppfattningen torde företräda en verklighetstrognare syn på förhållandet. Den ekonomiska självbestämmanderätten i det moderna samhället är en fiktion, och detta särskilt för arbetarklassens vidkommande. Den enskilde arbetarens ekonomiska öde är nödvändigt bundet vid arbetarklassens gemensamma organiserade kamp för bättre existensvillkor. Utan stödet av denna intressegemenskap skulle den enskilde vara hänvisad till obetingad ekonomisk underkastelse under av arbetsgivaren dikterade villkor. Det sagda gäller icke endast om den arbetare, vilken, såsom medlem av en facklig-ekonomisk stridsorganisation, själv omedelbart deltager i dennas kamp, utan jämväl om massan av de oorganiserade arbetarna. Inemot 650 000 svenska arbetare ingå såsom medlemmar i kollektivavtalsbundna fackorganisationer. Inom industrien och jämförliga arbetsområden äro arbetsvillkoren för praktiskt taget samtliga arbetare reglerade genom kollektivavtal. Ehuru de icke själva äga rätt att framställa anspråk härom, ha likväl i stor utsträckning de oorganiserade arbetarna under åratal åtnjutit samma förmåner som enligt kollektivavtalen tillkomma de organiserade. I de avtalsslutande organisationernas intresse ligger tydligen, att kollektivavtalen tillämpas för samtliga arbetare, även de utanför organisationen stående. Av avtalsslutande arbetarorganisationer vid arbetsdomstolen anhänggiggjord talan med yrkande om kollektivavtalets tillämpning även beträffande oorganiserade arbetare har i samtliga sådana fall, då icke avtalet innehållit bestämmelse, som givit vid handen att arbetsgivaren vore befriad från förpliktelsen att tillämpa detsamma även å oorganiserade, av domstolen bifallits. Den principiella motiveringen för dessa avgöranden har klarast kommit till uttryck i en dom nr 95 år 1932, i vilken domstolen uttalar: »Vid slutandet av ett kollektivavtal måste det i allmänhet vara en naturlig förutsättning, att arbetsgivare, som är bunden av avtalet, icke skall tillämpa sämre villkor än de i avtalet angivna i fråga om sådana arbetare, vilka stå utanför den avtalsslutande arbetarorganisationen men sysselsättas i arbete, som avses med avtalet. E n dylik förpliktelse måste således även utan uttrycklig föreskrift i avtalet åligga arbetsgivaren gentemot nämnda organisation, såvitt icke annat framgår av avtalet. Arbetsgivarens ifrågavarande förpliktelse gentemot den avtalsslutande arbetarorganisationen medför Väl icke någon rätt för de arbetare, som stå utanför organisationen, att själva åberopa avtalet, och icke heller kan organisationen för dem föra talan, men i den mån arbetsgivaren icke fullgör förpliktelsen, kan detta medföra skyldighet för honom att för avtalsbrottet gälda skadestånd till organisationen själv.» Landssekretariatet förmenar att det icke är förenligt med en rationell bestämning av begreppet neutral tredje man att under detsamma innefatta ens den kategori av strejkbrytare, varom här är fråga. Dessa arbetare, som å ena sidan äro för sitt uppehälle helt beroende av arbetsgivarparten, å andra sidan i lika hög grad som de i konflikten indragna arbetarna åtnjutit och komma att åtnjuta frukterna av organisationens strävan att uppehålla lönestardarden,

Landsorganisationen i Sverige,

kunna icke sägas sakna intresse i konflikten. Det kan icke anses rimligt att de, utöver det skydd de i Åkarpslagen redan äga gentemot försök till rättsstridigt tvång, nu skulle i egenskap av neutrala tredje män tillförsäkras straffrättsligt skydd även gentemot varje påtryckning till solidaritet, som kunde hänföras under begreppet stridsåtgärd. — Det är för övrigt att märka att skyddet för de här ifrågavarande arbetarnas »ekonomiska självbestämmanderätt» i arbetskonflikter enligt den föreslagna lagstiftningen gäller endast i fråga om åtgärder från arbetarsidan; gentemot en lockoutåtgärd — t. ex. i samband med lockout av de organiserade arbetarna — kunna de, ehuru icke formellt indragna i tvisten och eventuellt beredda att acceptera arbetsgivarens villkor, icke åberopa någon neutralitet eller något rättsskydd mot ekonomiska stridsåtgärder. I själva verket är man, beträffande den sakkunniges behandling av den här ifrågavarande kategorien av strejkbrytare, berättigad att tala om en legalisering av strejkbryteriet. En dylik konsekvens hade man med hänsyn till de syftemål, vilka enligt den offentliga diskussionen i frågan fullföljdes med en lagstiftning om tredjemansskydd, icke kunnat förutse. Den medborgargrupp, man därvid närmast tagit i sikte, har varit köpmännen. Tredjemansskyddet — mot stridsåtgärder i samband med pågående konflikt — synes landssekretariatet böra hänföras till vissa följdföreteelser av konflikten utanför det egentliga konfliktområdet, men icke utsträckas att omfatta arbetare i beroendeställning till endera av de stridande parterna och i denna egenskap direkt eller indirekt intresserade av konfliktens utgång. Med samhällets neutralitet i arbetskonflikter torde en utsträckning av tredjemansskyddet, vilken är ägnad att kännbart försvaga arbetarpartens stridsresurser, icke vara förenlig. Det bör påpekas, att den ifrågavarande strejkbrytarkategoriens rättsskydd icke gjorts beroende av några villkor i fråga om anställningstidens längd, tidpunkten för anställandet e. d. Under alla förhållanden borde dock dylika tredje män vara uteslutna från skydd, därest det av omständigheterna framgår eller kan med sannolikhet antagas, att anställandet skett för att i en förestående arbetskonflikt bereda arbetsgivaren möjlighet att fortsätta driften. P å den sakkunniges bestämning i övrigt av tredjemans- och neutralitetsbegreppen vill landssekretariatet i detta sammanhang icke i vidare mån ingå än att det såsom sin mening uttalar att bestämningen icke skett med den tydlighet, som varit erforderlig till undvikande av tolkningstvister. Vid överläggning i landsorganisationens representantskap i anledning av remissen, varvid lagstiftningens praktiska konsekvenser ägnats särskild uppmärksamhet, har det beträffande en mångfald konkreta fall visat sig erbjuda oöverstigliga svårigheter att komma till klarhet om, huruvida fallen vore att hänföra till av lagstiftningen omfattade stridsåtgärder. Det torde inte vara att förvänta, att det för på förevarande område relativt obevandrade jurister skall möta mindre svårigheter att finna sig tillrätta, än vad fallet varit med deltagarna i förenämnda överläggning, av vilka flertalet representera en icke föraktlig fond av insikter i arbetsrättsliga frågor och samtliga en omfattande praktisk erfarenhet av fackliga och organisatoriska spörsmål.

Landsorganisationen i Sverige.

182 Handlings

formerna.

Beträffande de olika handlings former, vilka enligt den sakkunniges förslag böra underkastas förbud, synes ingenting vara att erinra mot den principiella synpunkt, den sakkunnige här anlägger, nämligen att det avgörande för ett visst förfarandes tillåtlighet icke kan vara det rent yttre deltagandet i en stridsåtgärd, utan att kriteriet på rättsstridigt deltagande i en obehörig åtgärd måste bliva, att en deltagare sökt påverka den genom åtgärden angripnes handlingssätt. Dylik påverkan kan enligt förslaget ske direkt eller indirekt, i förra fallet såsom hot om stridsåtgärd, i senare fallet såsom försök att förmå annan till deltagande i sådan åtgärd. Det okomplicerade vidtagandet av stridsåtgärd har endast i ett särskilt fall — uppsägning av avtal därom skriftlig handling upprättats — ansetts böra beläggas med påföljd. Enligt förslaget skall påföljd inträda även om den stridsåtgärd, varmed man hotat resp. vartill man uppmanat, icke kommer till stånd. Beträffande hotelse gör den sakkunnige gällande att sådan åtgärd kan utgöra en synnerligen kännbar kränkning, även om den icke blir realiserad. Landssekretariatet kan biträda denna mening, för såvitt fråga är om ett hot, för vilket den hotade givit efter. Men i det fall att den hotade icke givit vika och hotelsen likväl icke realiserats — ett fall som den sakkunnige icke uttryckligen berör men som skulle omfattas av den föreslagna lagstiftningen — synes det icke vara erforderligt att belägga hotet med påföljd. Det torde i sådana fall icke ha varit allvarligt menat. Än mindre är det påkallat att belägga en blott uppmaning med påföljd, även då den icke haft någon effekt vare sig i fråga om den uppmanade eller i fråga om den, som skolat genom åtgärden angripas. Den sakkunnige anser att även i sådant fall uppmaningen kan ha verkat störande på fortgången av den rörelse, vilken stridsåtgärden skolat avse, i synnerhet om uppmaningen skett offentligen. Anledning synes emellertid saknas att i motsvarande fall, alltså då eftergift icke skett och stridsåtgärden likväl icke kommit till stånd, belägga en blott privat uppmaning med påföljd, medan det däremot, med hänsyn till det angiveri- och utpressningssystem — riktat eventuellt även mot organisationerna -— som en sådan lagstiftning kunde befaras uppamma, finnes den största anledningen att icke göra det. Den sakkunnige framhåller själv, att frågan om rättslig påföljd icke med nödvändighet behöver bedömas på samma sätt i fråga om uppmaning som i fråga om hotelse. Redan svårigheten att förebringa bevisning om uppsåtligheten av ett icke organiserat eller icke offentligt försök borde föranleda till viss betänksamhet. Vidare bör observeras att det av den sakkunnige föreslagna organisationsansvaret är avsett att omfatta även enskildas åtgöranden av hithörande beskaffenhet. Det ligger emellertid i sakens natur, att det för organisationerna ofta nog skall vara praktiskt omöjligt att i detta fall fullgöra den dem ålagda ansvarsförpliktelsen. Sker uppmaningen offentligen skulle väl förpliktelsens fullgörande icke möta några hinder, men landssekretariatet måste beteckna det som en orimlig konsekvens, att också en fullkomligt privat, därtill kanske förstucken uppmaning, även i en organisationen alldeles ovidkommande konflikt,

Landsorganisationen i Sverige.

skulle, oavsett om den lett till åsyftat resultat, innefatta rättsstridigt förfarande, för vilket alltså organisationen, därest den icke lyckades visa att den saknat kännedom om saken, skulle kunna åläggas skadeståndsskyldighet. En följd av förslaget att belägga hot resp. uppmaning med påföljd även i det fall att ingen skada skett blir, att påföljden icke kan inskränkas till skadestånd utan måste i fall, då skada icke följt, utgöras av straff. En kriminalisering av hithörande handlingar måste emellertid väcka de allvarligaste betänkligheter. Straff

eller

skadestånd?

Enligt 2 § i den sakkunniges utkast till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder -— till övriga lagförslag återkommer landssekretariatet i senare sammanhang — skall den, som muntligen eller skriftligen eller på annat sätt uppmanar eller eljest uppsåtligen söker förmå annan att anordna, vidtaga, deltaga i eller vidmakthålla stridsåtgärd mot tredje man eller gentemot tredje man uppsåtligen framställer hot om sådan åtgärd straffas med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Straffsatsen har fixerats efter mönster av straffbudet i 15 kap. 23 § strafflagen mot rättsstridigt hot. Landssekretariatet måste beteckna den sakkunniges förslag om kriminalisering såsom ett missgrepp. I anseende till de psykologiska återverkningarna vore en genomförd kriminalisering inom detta ömtåliga sociala lagstiftningsområde lika olycklig som den vore »kriminalpolitiskt» ändamålslös. Den ifrågasatta lagstiftningen skulle, om icke förr, genom en sådan anordning i den allmänna föreställningen på arbetarhåll erhålla en förhatlig karaktär av klasslagstiftning. Såsom ovan framhållits är det på grund av stridsåtgärdernas natur och arbetarnas större numerär oundgängligt att en lag om tredjemansskydd komme att i tillämpningen på ett avsevärt effektivare sätt än beträffande arbetsgivarna drabba arbetarparten. Insikten härom bör avhålla lagstiftaren från att göra ont värre och genom en kriminalisering ytterligare markera parternas olikhet inför lagen. I den av herr Westman m. fl. avgivna reservationen till andra lagutskottets utlåtande 1929 över herr Frändéns m. fl. motioner om lagstiftning rörande tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikt framhålles, att det från början synes stå klart, att man vid en dylik lagstiftning bör undvika att giva densamma karaktären av strafflag, och att påföljden borde begränsas till skadestånd. I lagstiftningen rörande kollektivavtal har man också ansett sig kunna undvara straffpåföljder, vilka i varje fall synts kunna ifrågakomma beträffande förfaranden, vilkas rättsstridighet grunda sig direkt på lag. Utländsk lagstiftning kan icke vara vägledande, då den genomgående stadgar — och väl från början stadgat — straff, i följd varav dess tillämpning, såsom den sakkunnige medgiver, icke kan skänka något material för bedömande av frågan, huruvida skadestånd skulle hava utgjort en tillräcklig påföljd. Det kan i detta sammanhang icke heller bortses från inom arbetarklassen sedan gammalt fast förankrade, av bittra erfarenheter befästa moraliska värderingar av t. ex. osolidariska handlingssätt, vilka värderingar man må gilla

184 Landsorganisationen i Sverige.

eller ogilla, men till vilkas faktiska förekomst och styrka lagstiftaren icke utan fara för den allmänna rättsrespekten kan underlåta att taga hänsyn. Den sakkunniges skäl för kriminalisering är att enbart skadeståndsskyldighet icke kan antagas bliva tillräckligt effektiv. Häremot kan till en början hänvisas till den relativt ringa totala omfattningen av stridsåtgärder mot neutral tredje man. Vidare bör, såsom den sakkunnige också anmärker, hänsyn tagas till att beträffande av organisationerna vidtagna stridsåtgärder det med säkerhet kan förväntas att redan det blotta förbudet eller i varje fall skadeståndspåföljden skall verka effektivt avhållande. De enstaka fall, i vilka en i en arbetskonflikt företagen stridsåtgärd härrör från utanför organisationerna stående grupper eller enskilda, torde icke vara av omfattning och betydelse att motivera en straff rättslig reglering med de ovan påvisade ogynnsamma återverkningar i socialt och psykologiskt avseende en dylik reglering skulle medföra. Till stöd för sin uppfattning om den bristande effektiviteten hos enbart skadeståndsskyldighet anför den sakkunnige bl. a. att påvisbar skada ofta icke förekommer, varför vid enbart skadeståndspåföljd reaktion i sådana fall skulle utebliva. Såsom landssekretariatet anfört, böra emellertid dylika fall överhuvud icke hänföras under lagstiftningen utan denna inskränkas att bereda tredje man skydd gentemot av stridsåtgärden föranledd skada. Det bör i detta sammanhang också erinras om, att det skadestånd för ideell skada, vilket den sakkunnige efter mönster av lagen om kollektivavtal föreslår, kan komma att utgå även i fall, då stridsåtgärden icke medfört bevislig ekonomisk skada. Det andra skäl, den sakkunnige åberopar såsom stöd för en kriminalisering, är tyngre vägande. Det framhålles att ersättningsskyldigheten ofta skulle bliva ett tomt sken på grund av bristande möjlighet att utkräva skadestånd av den skyldige. I sådant fall skulle, därest straffpåföljd icke funnes stadgad, erforderlig reaktion mot övergreppet utebliva. I och för sig torde detta vara riktigt, men dels är ju den skadelidande icke hjälpt med att den skyldige drabbas av straff, dels torde man icke böra överskatta den ifrågakommande straffpåföljdens avhållande betydelse i de oftast mycket spända konfliktssituationer,, i vilka de här ifrågavarande stridsåtgärderna tillgripas. Denna preventiva funktion är i varje fall icke av sådan betydelse, att den förmår uppväga nackdelarna av en kriminalisering. Då enligt förslaget skadeståndsskyldigheten grundas på brottsligt förfarande följer därav att med tillämpning av den föreslagna lagen skadestånd icke kan utdömas i andra fall än då den tilltalade fälles till straffansvar. Även i sådana fall, då den tilltalade har förmåga att fullgöra skadeståndet, och detta alltså ur preventionssynpunkt utgjorde en tillräcklig påföljd, kan domaren regelmässigt icke inskränka sig härtill utan måste ådöma även straff. Lagens straffbestämmelser skulle på detta sätt säkerligen komma att bringas i tilllämpning i en avsevärt större utsträckning, än som ur synpunkten av lagens verkningskraft och ändamålsenlighet vore påkallat. E t t tredje skäl, på grund av vilket den sakkunnige anser enbart skadestånds-

Landsorganisationen i Sverige.

påföljd otillräcklig, är, att initiativet till rättsliga åtgärder i sådant fall måste tagas av den kränkte själv, vilken emellertid, enligt vad erfarenheten gåve vid handen, ofta vore obenägen att använda sin talerätt, varigenom sålunda överträdelsen skulle undgå beivran. Härtill komme att endast genom medverkan av åklagarmyndighet möjlighet vunnes för en tillfredsställande utredning och bevisning. Landssekretariatet kan icke tillmäta detta skäl någon större vikt. Frekvensen av skadeståndsmål på grund av t. ex. blockad- och bojkottåtgärder bestyrker knappast den erfarenhet, den sakkunnige åberopar, varvid är att märka att den, som anhängiggjort dylikt mål, hittills icke varit — såsom han enligt den föreslagna lagstiftningen skulle bli — rättsligen skyddad gentemot repressalier i form av stridsåtgärder. Med risken för obehöriga repressalier finge han ju för övrigt räkna, även om hans insats i den rättsliga aktionen inskränkte sig till direkt eller indirekt angivelse. Vad möjligheterna till utredning och bevisning beträffar kan landssekretariatet icke finna, att icke fullt tillräckliga sådana möjligheter stå den enskilde målsäganden till buds. Det lärer i mål av denna beskaffenhet icke kunna bli fråga om mera kvalificerat utredningsarbete än att parten och det juridiska biträde, han väl i allmänhet komme att anlita, skola kunna utan polismyndighetens bistånd utföra detsamma. Det torde icke kunna påstås att dessa mål, i förhållande till mängden av civila skadeståndsmål eller de brottmål, vari endast målsäganden äger föra talan, skulle i utredningshänsende intaga någon sådan särställning, att ur denna synpunkt kriminalisering vore oundgänglig. Det synes sålunda landssekreterariatet att bärande skäl saknas för en kriminalisering av stridsåtgärderna mot tredje man, medan däremot starka skäl kunna anföras mot en dylik anordning. I varje fall måste en kriminalisering anses omotiverad, så länge alla erfarenheter av skadeståndspåföljdens effektivitet saknas. Den sakkunnige utgår ifrån att lagstiftning i förevarande ämne icke skall komma till stånd utan fortsatt utredning. På grund härav har han icke ansett erforderligt eller lämpligt att i betänkandet lämna någon ingående specialmotivering till de särskilda bestämmelserna i det preliminära utkastet. Landssekretariatet, som på samma sätt finner det oundgängligt att frågan underkastas förnyad utredning, finner sig, trots lagutkastets preliminära natur, böra ingå på en kortfattad kritisk granskning av vissa av utkastets bestämmelser i vad dessa avse i samband med arbetskonflikt företagna stridsåtgärder. Rörande den av lagstiftningens föreslagna utsträckning till ekonomiska konflikter i allmänhet föranledda generella regleringen och återverkan härav på bestämningen av vissa begrepp och beskrivningen av gärningstyperna får landssekretariatet hänvisa till vad här ovan i detta avseende anförts. Utkastet

till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska

stridsåtgärder.

Till 1 §. Rätten till sympatiaktion i samband med pågående konflikt har inskränkts att avse — utom uppsägning av kollektivavtal — arbetsinställelse och i sam-

186 Landsorganisationen i Sverige.

band med arbetsinställelse företagen arbetsblockad (1 § 2 st. p. 1). Avsättningsblockad (bojkott) skulle alltså enligt förslaget icke vara tillåten ens i samband med arbetsinställelse. Undantaget för denna blockadform — liksom för andra former av blockad än arbetsblockaden — står icke i överensstämmelse med de motiv, den sakkunnige åberopar som skäl för erkännandet av sympatiaktioner i allmänhet, nämligen den hävdvunna uppfattningen, såväl på arbetar- som arbetsgivarhåll, om den principiella lovligheten av dylika aktioner. Enligt denna uppfattning har även avsättningsblockaden ansetts utgöra lovlig sympatiaktion. För det effektiva genomförandet av en allmän sympatiaktion har inom vissa arbetsområden avsättningsblockaden lika stor betydelse som arbetsblockaden och är lika normalt förbunden med själva arbetsinställelsen som sistnämnda blockadform enligt den sakkunniges mening är. Landssekretariatet förmenar sålunda att, då lovligheten av sympatiaktion principiellt erkännes, skäl saknas för undantagande av avsättningsblockaden från kategorien av tillåtna sympatiåtgärder. Tvärtom synes i vissa särskilda fall rätt till avsättningsblockad böra vara tillåten i större utsträckning än rätt till arbetsblockad. Medan den senare formen av blockad regelmässigt har samband med en arbetsinställelse och dess lovlighet alltså kan göras beroende av att den företages i samband härmed, kunna i vissa fall omständigheterna vara sådana, att en avsättningsblockad bör anses tillåten även utan samband med arbetsinställelse. Enligt förslaget torde exempelvis vid en konflikt inom kvarnindustrien arbetare inom bagerifacket, vilka tillhöra samma fackorganisation som arbetarna inom kvarnindustrien, icke utan kollision med lagens bestämmelser kunna vägra att använda från de blockerade kvarnarna levererat mjöl. Däremot skulle de äga rätt att utan risk av ansvar skrida till strejk och arbetsblockad. Endast därest sympatiaktionen toge denna omfattande form, vore den enligt förslaget lovlig. E t t dylikt resultat kan ur arbetsfredens synpunkt knappast anses tilltalande. — Landssekretariatet erinrar i detta sammanhang om att kollektivavtalslagen icke upptager någon begränsning av sympatiaktionerna, motsvarande den av den sakkunnige föreslagna. Den sakkunnige har icke ansett erforderligt att närmare angiva arten av det samband, som skall bestå mellan primärkonflikten och den under denna konflikt vidtagna stridsåtgärden mot tredje man. Det synes emellertid, som om lämpligen arten av det särskilda motiv, vari enligt den sakkunnige sambandet med primärkonflikten bör sökas, hade bort uttryckligen angivas i lagtexten, t. ex. såsom syfte att framtvinga anslutning till stridsåtgärd mot part o. s. v. Beträffande stridsåtgärd, hänförande sig till den angripnes förhållande i en bilagd konflikt (1 § 2 st. p. 2), i vilket fall någon begränsning till angrepp mot tredje man icke gäller, uppställes såsom kännetecken, att stridsåtgärden anordnats i vedergällningssyfte. Vedergällningssyftet måste kunna anses styrkt av den i varje fall föreliggande situationens beskaffenhet. Landssekretariatet har redan erinrat om de utomordentliga bevissvårigheter, som här möta, och därvid särskilt fäst uppmärksamheten på den i förevarande avseende

Landsorganisationen i Sverige.

praktiskt betydelsefulla särställning arbetsgivarna intaga på grund av § 23 i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar. Det kan icke bestridas, att denna regel om arbetsgivares rätt att uppsäga arbetare utan angivande av skäl icke sällan utnyttjas i vedergällningssyfte, ävensom i många fall i sådant syfte, att uppsägningen på grund av detsamma skulle enligt den föreslagna lagstiftningen vara att hänföra under bestämmelsen om organisationstvång. Det kan i detta sammanhang också erinras om arbetsgivarnas individuella bojkott gentemot misshagliga arbetare genom de s. k. svarta listorna, ett förfarande som, därest det kunde faktiskt åtkommas, i kanske flertalet fall skulle vara att hänföra till sådan stridsåtgärd, som här är i fråga. Exemplen utvisa huru ensidigt förbudet mot dylika stridsåtgärder komma att drabba arbetsparten, som ju även här i regel måste arbeta under full offentlighet. Såvitt landssekretariatet kan finna skulle nu emellertid åtminstone en uppsägning enligt § 23 i förevarande fall överhuvud icke komma att medföra någon påföljd för den arbetsgivare, som företagit uppsägningen i andra fall, än då den uppsagde har skriftligt avtal. Såsom ovan anförts är det okomplicerade deltagandet i eller vidtagandet av en stridsåtgärd icke belagt med påföljd. E t t förfarande, som blott innebär »en utövning av den egna ekonomiska handlingsfriheten», hemfaller under förbudet mot sådana åtgärder endast i det fall att fråga är om »uppsägning av avtal därom skriftlig handling upprättats». (2 § 1 st.) Enligt motiveringen till detta stadgande avses med detsamma i synnerhet att skydda arbetsledare och liknande industrianställda mot övergrepp från arbetsgivaren. Det har, heter det, ansetts angeläget att begränsa förevarande regel till avtal av viss permanens, varvid en avgränsning gentemot t. ex. industriarbetarnas individuella tjänsteavtal har.antagits kunna vinnas genom en fordran, att om avtalet skall hava upprättats skriftlig handling. Sålunda, heter det i motiven vidare, kommer under bestämmelsen att inbegripas även uppsägning av kollektivavtal, vilket den sakkunnige anser riktigt, om därmed fullföljes det syfte, som avses i 1 § 2 st. p. 2 och 3. Uppsägning, med tillämpning av § 23, av ett individuellt, icke skriftligt arbetsavtal, skulle sålunda icke vara att' hänföra till olovlig stridsåtgärd, vare sig uppsägningen sker i vedergällningssyfte eller i sådant syfte, som avses i 1 § 2 st. p. 3. Är denna tolkning av bestämmelserna i lagen riktig, finner landssekretariatet det oundgängligt, att bestämmelsen om skriftligt kontrakt såsom förutsättning för rättsstridigheten av en avtalsuppsägning utgår. Förbudet mot repressalier skulle praktiskt taget drabba endast arbetarna, men gentemot arbetsgivarna vara betydelselöst, därest dessa bibehölles vid den ovillkorliga uppsägningsrätten jämlikt § 23. Ehuru, såsom landssekretariatet anfört, det principiellt sett är riktigt att det rent yttre vidtagandet av en stridsåtgärd icke grundar ansvar utan att detta inskränkts att omfatta hot om eller anstiftan till stridsåtgärd, vill landssekretariatet i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att en sådan begränsning nödvändigt måste leda till att i ett stort antal fall arbetsgivarparts stridsåtgärder undgå beivran. I fråga om dessa — i motsats till arbetar-

188 Landsorganisationen i Sverige.

partens organiserade massaktioner — föregås åtgärdens vidtagande ofta nog varken av hot eller anstiftan. Arbetsgivaren agerar omedelbart och självständigt. Stridsåtgärden inskränker sig till själva vidtagandet. Det synes vid sådant förhållande icke rättvist att, på sätt som skett, begränsa själva vidtagandets rättsstridighet till det enda fall, då fråga är om uppsägning av skriftligt avtal. En dylik snäv restriktion står icke heller i överensstämmelse med den sakkunniges egen argumentering mot lagstiftningens begränsning till massaktioner (sid. 162 ff.). I 1 § 2 st. p. 3 är fråga om sådan stridsåtgärd mot tredje man, som riktar sig mot den angripnes organisations frihet. Den sakkunnige framhåller i detta sammanhang att förbudet mot organisationstvång icke avser att förhindra sådana avtalsklausuler, enligt vilka vid en viss arbetsplats endast få anställas organiserade arbetare, ej heller vidtagande av stridsåtgärder mot arbetsgivaren för uppnående av att dylikt villkor intages i ett blivande kollektivavtal. Däremot bör det enligt den sakkunnige icke tillåtas, att man från arbetarsidan under giltighetstiden för ett kollektivavtal, som icke uppställer något organisationstvång, tillgriper stridsåtgärder mot arbetsgivaren för att genom dennes medverkan förmå vissa hittills oorganiserade arbetare att ansluta sig till en fackförening. Landssekretariatet vill emellertid fästa uppmärksamheten på en konsekvens av den rätt till avtalsklausuler av här ifrågavarande art, som enligt den sakkunnige bör vara medgiven. En dylik klausul, vilken den sakkunnige förklarar sig anse i många fall ekonomiskt gagnelig, skulle vara verkningslös, därest fackföreningen icke skulle äga påfordra att anställd arbetare kvarstode i organisationen och vidtaga åtgärd för att förmå honom därtill. Enligt förslaget torde emellertid dylik åtgärd vara förbjuden och, därest den vidtages, föranleda ansvar för fackföreningens styrelse. Den sakkunnige har icke särskilt uppmärksammat det maktmedel till organisationstvång arbetsgivarna förfoga över i de s. k. garantiförbindelserna. Indrivandet av en dylik förbindelse i syfte att förmå gäldenären att kvarstå i arbetsgivarorganisationen — liksom väl också i vedergällningssyfte — torde visserligen formellt vara att hänföra till neutralitetskränkning, men uppenbarligen möta här samma svårigheter i avseende å utredning och bevisning, vilka ovan påvisats i fråga om olika andra stridsåtgärder från arbetsgivarsidan. Motsvarande gäller beträffande sådant organisationstvång resp. sådana repressalier som arbetsgivarorganisations försök att förhindra eller försvåra osolidarisk arbetsgivares bankkredit, anordnande av tillförselblockad o. s. v. Neutralitetskränkning mot tredje man skall icke anses föreligga, då stridsåtgärd i anledning av pågående tvist riktas mot någon, som genom övertagande av egendom eller rörelse bisprungit eller ock efter antagande av arbete eller efter förändring av sin näringsverksamhet understödjer part eller annan oneutral (1 § 3 st.). Neutralitetsbrott i form av understöd bör enligt motiveringen icke medföra förlust av det särskilda rättsskyddet för tredje man längre än det oneutrala handlingssättet fortgår; därefter, förmenar den sakkunnige, kan en stridsåtgärd mot den, som varit oneutral, endast hava till uppgift att

Landsorganisationen i Sverige.

öva vedergällning och bör fördenskull icke vara tillåten. Detta må vara riktigt för såvitt fråga är om ett handlingssätt, vilket överhuvud utgör ett fortgående handlande. Men huru ställer det sig i förevarande avseende med en enstaka, isolerad handling? Enligt den sakkunnige skulle tydligen i detta fall överhuvud ingen stridsåtgärd kunna ifrågakomma gentemot den oneutrale. Påståendet att en stridsåtgärd endast skulle ha till uppgift att öva vedergällning är förhastat; så länge primärkonflikten pågår, finnes anledning antaga att neutralitetsbrottet skall upprepas och föreligga alltså fullgiltiga skäl för att genom en stridsåtgärd förhindra en upprepning. Neutralitetsbegreppets avgränsning i fråga om strejkbrytarna har landssekretariatet redan kritiserat. Beträffande neutralitetsbrott genom övertagande av egendom eller rörelse eller genom förändring av näringsverksamhet vill landssekretariatet erinra om de stora svårigheterna för förebringande av bevisning att verksamhetens omläggning skett i syfte att understödja den ifrågakommande parten. Den sakkunniges egen exemplifiering ådagalägger också svårigheterna att objekiivt fastställa, när överhuvud en omläggning skett och alltså icke blott en utvidgning av den ordinarie produktionen föreligger. Såsom en icke oneutral omläggning av verksamheten betecknar bl. a. den sakkunnige det fall, att tredje mannen, t. ex. en fabrik, övertager leveranser, varom arbetsgivaren kontraherat, och som han i anledning av konflikten icke kunnat fullgöra av egen tillverkning, såframt konfliktparten själv uppträtt som beställare på sedvanliga villkor för att sålunda bliva i tillfälle att utan egen förtjänst fullgöra de åtagna leveranserna. Den sakkunnige synes här förbise att konfliktparten genom tredje mannens understöd undgår den skadeståndsskyldighet för underlåten prestation, vilken vid leveransernas uteblivande skulle, därest icke annat avtalats, hava avkrävts honom. Att tredje mannen vid sådant förhållande skulle anses såsom neutral och stridsåtgärd mot honom såsom neutralitetskränkning lärer inte överensstämma med den sakkunniges eget neutralitetsbegrepp. Endast om tredje mannen i detta fall beviljat konfliktparten särskilda rabatter eller andra extra förmåner, anser den sakkunnige neutralitetsbrott föreligga. Bevisskyldigheten härför, vilken tydligen åligger arbetarparten, är emellertid med hänsyn till bevistemats innehåll praktiskt taget omöjlig att fullgöra. Till 2 §. Till frågan om kriminaliseringsförslaget har landssekretariatet redan i det föregående deklarerat sin ställning. Även anhängare av detta förslag torde kunna medgiva, att frihetsstraff för här ifrågakommande åtgärder innefattar större våld än nöden kräver. Den sakkunnige har icke ens ansett lämpligt att reservera dylikt straff för fall, där omständigheterna äro synnerligen försvårande. I samband med behandlingen här ovan av § 23 i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar har landssekretariatet haft anledning att ur viss synpunkt ifrågasätta lämpligheten av att rättsstridigheten av avtalsuppsägning i objektivt

190 Landsorganisationen i Sverige.

avseende gjordes beroende av att skriftlig handling vore upprättad om avtalet. Det torde icke heller ur andra synpunkter kunna anföras några rimliga skäl för en sådan begränsning, vilken även med hänsjm till det ändamål, som densamma säges företrädesvis fullfölja, nämligen att skydda arbetsledare och liknande industrianställda, måste anses godtycklig. Långt ifrån alla anställda ha sina anställningsvillkor reglerade genom kontrakt. Ur synpunkten av den föreslagna lagstiftningens principiella syfte finns det ingen som helst anledning att särskilja muntliga, och skriftliga avtal. Det torde icke sällan förekomma, att arbetsledare och andra privatanställda vid avslutandet av anställningsavtal nödgas förbinda sig att i händelse av arbetskonflikt övertaga nedlagt och blockerat arbete. De bli i och med en sådan förbindelse att anse såsom parter i konflikten och undandragna skydd såsom tredje män. Dylika förbindelser torde endast undantagsvis vara uttryck för den anställdes fria vilja. Det synes böra tagas under övervägande huruvida icke en tvingande bestämmelse av innehåll, att dylika förbindelser vore utan verkan, borde införas i den föreslagna lagen. Systematiskt hör väl en dylik bestämmelse närmast hemma i en lagstiftning om arbetsavtal, men hinder torde likväl icke möta att inrymma den i en lag om tredjemansskydd. Det finns så mycket större anledning härtill som dessa personer i många fall endast till namnet äro arbetsledare, medan de till gagnet äro arbetare: arbetsgivaren fastkedjar dem vid företaget genom att beteckna dem såsom arbetsledare och försäkrar sig på detta sätt om en legaliserad kår av strejkbrytare vid framtida arbetskonflikter. Till 3 och 4 §§. Därest, såsom landssekretariatet ansett böra ske, påföljden av överträdelse begränsas till skadestånd, bör, i likhet med vad som gäller enligt lagen om kollektivavtal, fullständig befrielse från skadestånds skyldighet kunna för särskilda fall medgivas, ävensom maximering av enskild arbetares skadeståndsskyldighet genomföras. Till 5 §. Det garantiansvar för organisationerna, vilket i detta lagrum föreskrives, har landssekretariatet redan, med hänsyn till dess återverkan i visst avseende, berört. Den utformning av institutet, som av den sakkunnige föreslagits, synes emellertid landssekretariatet kunna göras till föremål för kritik även ur principiell synpunkt. Den torde icke stå i överensstämmelse med hittills tilllämpade grundsatser på skadeståndsrättens område. Det är visserligen sant att institutet upptagits i lagstiftningen om. kollektivavtal. Den skadeståndsskyldighet, som här ålagts organisation, är emellertid grundad på den civil rättsliga skyldighet att respektera kollektivavtalet, som åvilar organisationen eller i varje fall dess medlemmar. (Landssekretariatet vill dock i detta sammanhang erinra om vissa betänkligheter även rörande institutets upptagande i kollektivavtalslagen, vilka anfördes i herrar Linders m. fl. reservation till andra lagutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande denna lag.) En dylik rättsgrund saknas för det garantiansvar, som enligt den här ifrågavarande lagstiftningen åläg-

Landsorganisationen i Sverige.

ges organisationerna. Under alla förhållanden bör ett sådant ansvar icke utsträckas att omfatta andra fall än de, då organisationen, utan att därigenom själv drabbas av omedelbart ansvar enligt lagen, understött eller medverkat vid stridsåtgärden, alltså till fall, i vilka organisationen åsidosatt en »negativ fredsförpliktelse». Enligt förevarande paragraf ålägges emellertid organisationen vid äventyr av skadeståndsansvar förpliktelse att, där så ske kan, hindra medlemmen från att fortsätta det olovliga förfarandet och att förebygga skada av detsamma, alltså en »positiv fredsförpliktelse». För sådant ändamål har organisationen att mot medlem tillämpa varje påföljd, som enligt stadgarna kan inträda på grund av åsidosättande av förpliktelse, som åligger medlem, ja till och med att, oavsett vad stadgarna i detta avseende innehålla, vid fall av behov tillgripa uteslutning. Altt i ett regelmässigt rent utomobligatoriskt förhållande ålägga organisationerna ett så vittgående garantiansvar för de enskilda medlemmarnas åtgöranden torde icke vara rimligt. Dessa åtgöranden — i motsats till kollektivavtalslagens stridsåtgärder — undandraga sig ju också, såsom ovan framhållits, i många, kanske flertalet fall, organisationens kontrollmöjligheter. Fastställandet av det orsakssammanhang, som väl dock även i detta fall erfordras mellan organisationens underlåtenhet och den av stridsåtgärden föranledda skadan, är uppenbarligen förenat med svårigheter av den beskaffenhet, att en objektiv prövning av ansvarigheten — och ansvarsfördelningen — redan på denna grund äventyras. Ehuru det av lagtexten icke uttryckligen framgår, huruvida garantiansvaret gäller även i förhållandet mellan överorganisation och underorganisation (t. ex. fackförbund och avdelning), torde den sakkunnige ha avsett att så skall vara fallet. Någon ledning för avgörandet, huruvida ansvaret i händelse av underorganisations underlåtenhet överflyttas på överorganisationen, eller huruvida organisationerna till äventyrs äro solidariskt ansvariga, lämnar lagtexten icke. Till 6 §. Den sakkunnige har icke funnit skäl att förbehålla målsäganden rätten att föra ansvarstalan eller göra allmänne åklagarens åtalsrätt beroende av angivelse från målsäganden. Några övertygande skäl för förslaget att lägga hithörande förfaranden under allmänt åtal har han icke förebragt. Men däremot synes åtminstone ett mycket starkt skäl kunna anföras mot en sådan anordning. Genom att brotten lagts under allmänt åtal kan angivelse ske av vem som helst. Det är anledning befara att detta skulle leda till ett icke önskvärt angiverisystem, vilket skulle vara så mycket svåråtkomligare, som angivaren, vid påstående om god tro eller sannolika skäl för angivelsen, icke utan grund skulle kunna hänvisa till lagbestämmelsernas otydlighet. Samma befogenhet för envar att göra angivelse skulle också kunna medföra att åtal komme till stånd efter angivelse av part, en konsekvens som synes böra undvikas. Lagen skulle härigenom kunna komma att användas i syften, som den dock icke är avsedd att fullfölja. Vissa betänkligheter möta ur samma synpunkt mot att tillerkänna åtalsrätt åt yrkessammanslutning, av vilken den kränkte är medlem.

192 Utkastet

Landsorganisationen till lag om ändring av 11 kap.

i Sverige. strafflagen.

Det förslag den sakkunnige framlägger om förbud mot att genom personligt tilltal, utspridande av skrift, vakthållning eller på annat dylikt sätt söka förmå allmänheten till deltagande i blockad eller bojkott, finner landssekretariatet icke kunna hänföras till åtgärder för skyddande av tredje mans rätt. E t t dylikt förbud innebure däremot på ett påtagligt sätt ett skydd för den i konflikten indragne arbetsgivaren, i vilkens praktiska intresse det uppenbarligen ligger, att effektiviteten av en mot honom riktad blockad eller bojkott försvagas på sätt som skulle ske om förbudet genomfördes. Detta riktar sig direkt mot arbetarparten. Tredje mans rätt i den mening, varom i förevarande sammanhang är fråga, kan näppeligen anses mera kränkt genom att han medelst muntlig upplysning eller tryckt meddelande underrättas om en pågående, fullt legitim arbetskonflikt, än om han å allmän plats på motsvarande sätt erhåller underrättelse om vilken som helst annan sak. Genom det ifrågasatta förbudet skulle tredjemansbegreppet utsträckas att omfatta även allmänheten. Det bör dock icke förbises, att i denna ingår även arbetare och andra, vilka icke blott kunna direkt sympatisera med den stridande arbetarparten, utan för sin egen förhållning själva önska erhålla upplysning om den pågående konflikten. Det föreslagna förbudet synes så mycket mindre påkallat som den gällande rätten redan äger fullt tillräckliga korrektiv gentemot sådana moment i det ifrågavarande förfarandet, som kunna anses förargelseväckande eller för den enskilde kränkande. Straffbuden mot rättsstridigt tvång eller hot, förolämpning och förargelseväckande beteende lämna fullt tillfredsställande möjligheter för att effektivt beivra förekommande övergrepp. Kungörandet av en blockad eller bojkott kan ingalunda alltid bliva effektivt endast genom annonsering i pressen. Beträffande konflikter inom sådana fack som handels-, livsmedels- och hotell- och restaurantfacken är möjligheten för arbetarparten att med framgång genomföra en konflikt i stor utsträckning beroende av avsättningsblockadens effektivitet. Det framgår icke av bestämmelsen huruvida även offentliga anslag om en legitim blockad eller bojkott skulle vara omfattade av densamma. Vad nu anförts avser offentliggörandet av stridsåtgärd mot part. Något förbud mot här ifrågavarande förfaranden, i vad de avse stridsåtgärd mot tredje man, är icke påkallat, då ju dylika förfaranden i detta fall redan på grund av stadgandet i 2 § av lagen mot ekonomiska stridsåtgärder skulle vara förbjudna. Utkastet till ändringar i

tryckfrihetsförordningen.

Vilken uppfattning man än må äga angående här ifrågavarande åtgärder torde det få medgivas att de likväl icke äro av den samhällsvådliga beskaffenhet, att de böra föranleda grundlagsändring. Den sakkunnige har emellertid icke tvekat att i syfte att förhindra offentliggörandet av en blockad eller bojkott genom tryckta meddelanden föreslå ett särskilt undantag från tryck-

Riksförbundet för affärsanställda.

frihetsförordningens bestämmelse om den fria rätten att sprida tryckt skrift. Ifrågavarande bestämmelse har hitintills gällt utan varje undantag. Den kränkning av tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, som själva spridandet av blockadlappar kan innefatta, måste emellertid anses synnerligen problematisk. Om än en och annan kan känna sig illa berörd av att bliva personligen tilltalad av en blockadvakt, lärer han inte kunna rimligen påstå, att han tillfogas någon kränkning genom att han får sig överräckt en blockadlapp. ^ Den sakkunnige har med säkerhet tillgripit större våld än nöden kräver, då han till förhindrande av sådan kränkning föreslagit en beskärning av en grundlagsskyddad medborgerlig rättighet.

Riksförbundet för affärsanställda. Undertecknad organisation, Riksförbundet för affärsanställda, vilken granskat professor Bergendals »utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter», och i samband därmed framlagt utkast till lag, får härmed i frågan avgiva följande yttrande: Från de affärsanställdas synpunkt anse vi en lag av föreslagen karaktär vara av behovet påkallad. Det synes oss även som det genom utredningen framkomna förslaget som helhet betraktat vore synnerligen väl avvägt, för att stävja uppenbara rättskränkningar gentemot tredje man. Vi anse dock att föreliggande förslag för de affärsanställda icke är fullt tillfredsställande på grund av att det synbarligen endast skänker rättsskydd för anställda med skriftliga avtal. Inom affärslivet förekomma skriftliga avtal i ringa omfattning; i övervägande omfattning äro avtalen baserade på muntliga överenskommelser. Enligt den föreslagna lagen skulle en anställd med enbart muntligt avtal vid en arbetstvist kunna åläggas utföra arbeten, vilka skulle leda till neutralitetskränkning, varigenom den anställdes neutralitet skulle uppgivas; men även om neutralitetsuppgivelse på här anfört sätt icke förekommer torde det med fog kunna betvivlas, huruvida en stridande organisation kommer att respektera en på muntligt avtal anställds neutralitet, då den föreslagna lagen i den formulering den föreligger endast giver skydd för skriftliga avtal. Vi anse en rättelse av lagen i sådan riktning att den även skänker skydd för muntliga avtal absolut nödvändig. Vi tillåta oss även evad det berör cle affärsanställda ifrågasätta lämpligheten av den inskränkning i lagen (se sid. 188 o. 189), som giver fackförening rätt att i kollektivavtal inrycka klausul om att endast till viss fackförening hörande medlemmar få nyintagas. Inom industrien och därmed jämförliga arbetsplatser med i stort sett ensartade löne- och arbetsförhållanden lära konsekvenserna av en dylik klausul vara av ringa eller ingen betydelse, men inom affärslivet med dess i hög grad varierande arbets- och löneförhållanden är det icke uteslutet att legaliserandet av rätten att gå till strids för en dylik klausul kan komma att medföra rätts13—340762

194 De anställdas centralorganisation.

kränkningar och ett otillbörligt monopoliserande av arbetsmöjligheten för fackföreningsmedlem, vilket näppeligen kan vara till fördel för affärslivet och dess anställda. Vid bedömandet av dessa frågor måste hänsyn tagas till de mycket varierande löner, som råda inom ett affärsföretag, varav följer att oftast en mycket stor del av personalen icke äger intresse eller anser med sin fördel förenligt att tillhöra en fackförening. Vi hemställa att kungl. socialdepartementet vid lagens slutliga utformande ville taga hänsyn till våra här anförda synpunkter.

De anställdas centralorganisation. De anställdas centralorganisation i Sverige (Daco) som erhållit professor Ragnar Bergendals utredning angående tredje mans rätt på remiss får härmed avgiva följande utlåtande. Centralorganisationen anser sig icke för närvarande kunna taga ställning till frågan om en lagstiftning i detta ämne bör genomföras eller icke, huvudsakligen av det skälet att det såvitt av föreliggande lagförslag framgår måste anses ganska antagligt att lagen får verkningar, som knappast torde vara avsedda. Det låter sig heller icke göra, utan Daco begränsar för den skull sitt utlåtande att avse följande punkter, nämligen 1) angående ifrågasatt förbud mot s. k. blockadvakter; 2) angående skydd för anställdas neutralitet under arbetskonflikter; samt 3) angående arbetstagares rätt till neutralitet under strejk eller lockout, vari den organisation han tillhör (eller skulle kunna tillhöra) utgör part. 1) Den sakkunnige föreslår i sin utredning en ändring av 11 kap. strafflagen att lyda: »den som å ställe, varom i 15 § förmäles, genom personligt tilltal, utspridande av skrift, vakthållning eller på annat dylikt sätt söker förmå allmänheten till deltagande i blockad eller bojkott, straffes med böter, högst etthundra riksdaler, i de fall där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.» I betraktande av att de grupper av arbetstagare, vilka vanligen gå under benämningen anställda, endast i sällsynta undantagsfall begagnat sig av arbetsnedläggelse för hävdande av sina anställningsintressen och sitt medinflytande, kan det synas som om Daco i den fråga, som beröres i ovan citerade paragraf, icke hade några särskilda intressen att bevaka. De anställda söka få statsmakternas medverkan för att göra strejkvapnet överflödigt för deras vidkommande och få detsamma ersatt av ett statligt skiljedomsinstitut. Det kan dock icke helt förbises att innan detta mål uppnåtts kunna svåra och tillspetsade situationer uppkomma, vilka göra det omöjligt för dem att hävda sina intressen på annat sätt än genom arbetsnedläggelse. Daco anser sig därför icke kunna undgå att taga ställning till det föreliggande lagförslaget även i nämnda punkt.

De anställdas centralorganisation.

195 Den sakkunnige motiverar citerade förslag på tvenne olika vägar. För det första: blockadvakter måste anses störande för den allmänna ordningen på öppen plats. För det andra: blockadvakter äro av ringa betydelse för effektiviteten av en strejkaktion. Den sakkunnige har dock i intetdera fallet försökt en utredning av ovannämnda motivs bärkraft eller av en ifrågasatt lagstiftnings verkningar i detta särskilda avseende utan åtnöjt sig med allmänna påståenden. Vad beträffar det förra av hans argument för förbudet kan anmärkas att redan existerande lagstiftning synes vara tillräcklig för värnandet av den allmänna ordningen. För kort tid sedan blev ju en kvinnlig blockadvakt ådömd strängt straff, emedan hon ansetts uppträda förargelseväckande i sin funktion som strejkvakt. Det synes oss som om det avsedda resultatet likaväl skulle ernås genom en skärpt tillämpning av gällande lagstiftning. Det andra motivet torde knappast kunna anses bärkraftigt. Det är visserligen sant, att det på en mindre ort, där samtliga innevånare upprätthålla direkta förbindelser med varandra, kan vara onödigt att genom särskild vakthållning utanför en arbetsplats upplysa om att blockad är utfärdad. Men detta resonemang är icke giltigt för större samhällen, där det endast är möjligt att nå en relativt begränsad krets av människor genom direkta personliga meddelanden eller genom meddelanden i pressen. I sådana fall skulle det komma att innebära en kännbar inskränkning av effektiviteten i den utfärdade strejken eller blockaden, om det bleve förbjudet för den stridande parten att i omedelbar närhet av arbetsplatsen genom direkta skriftliga eller muntliga upplysningar informera allmänheten och ev. arbetssökande om att strejk råder och att arbetet är blockerat. E t t förbud mot blockadvakter synes oss alltså utgöra ett icke fullt rättvist ingrepp i arbetsgivarnas och arbetstagarnas inbördes kamp Vidare skulle förbudet komma att drabba icke endast den som sökte »förmå allmänheten till deltagande i blockad eller bojkott» utan även den som lämnade sådana upplysningar, som kunde förhindra allmänheten, såsom t. ex. ev. arbetssökande, att inblanda sig i den pågående konflikten genom att hos en i konriikten indragen arbetsgivare antaga arbete. Försöket att hindra utomstående att inblanda sig i en konflikt skulle sålunda bli lika straffbart som försöket att inblanda allmänheten i en konflikt. Och ändå ha dessa båda handlingar fullständigt motsatt syftning. Som ovan nämnts torde det också vara möjligt att utan lagändring få bukt med de former av direkt strejkpropaganda, som enligt de flestas uppfattning måste anses otillåtliga. Det bör också betänkas att arbetstagarnas aktioner i det övervägande antalet fall måste ske i offentlighetens ljus i motsats till vad som är fallet för arbetsgivarnas motsvarande aktioner. Dessa senare kunna i stor utsträckning ske i hemlighet, så att ingen utom den eller de som direkt beröras av sådana aktioner få kännedom därom 2) Den sakkunnige har tydligen med sina lagförslag avsett att giva arbetsledare, kontors-, teknisk och därmed jämförlig personal ett effektivt skydd mot obefogade angrepp både från arbetsgivar- och arbetstagarparten. Men såsom lagförslaget utformats kommer detta skydd otvivelaktigt att bliva illusoriskt Det konstateras visserligen, att sådan personal icke skall kunna åläggas att under strejk utföra annat arbete än det den utför under normala förhållanden

196 De anställdas centralorganisation.

Men härvid göres en mycket betydelsefull reservation. Det säges nämligen, att denna personal dock skall utföra även annat arbete, såvida det avtal som träffats mellan arbetsgivaren och den anställde innehåller bestämmelse härom. Den sakkunnige tror sig härigenom ha tryggat den s. k. avtalsfriheten. Men med den kännedom de anställdas organisationer ha om denna frihet kunna de icke vitsorda riktigheten av ett sådant antagande. I detta sammanhang förtjänar också påpekas att enligt vad den sakkunnige muntligen meddelat skall ett avtal, som en arbetstagare har med sin yrkesorganisation, och i vilket han förbundit sig att icke under strejk utföra s. k. strejkbrytararbete, icke äga rättslig giltighet. En arbetstagare som bryter sådant avtal skall alltså icke betraktas som oneutral. Däremot skall som ovan nämnts avtal som arbetstagare träffat med arbetsgivare under alla förhållanden gälla. Effekten av en lagstiftning med detta innehåll skulle antagligen bli dels att arbetsgivarna träffade skriftliga anställningsavtal, vilket nu endast undantagsvis är fallet, och dels att i dessa avtal bestämmelser inrycktes, som ålade de anställda att utföra vad slags arbete som helst, då arbetsgivaren så begärde. Det är också svårt att se varför ett lagligt skydd skall givas åt avtal av dylik art, då samtidigt de avtal som de anställda inbördes träffat med varandra eller med sin yrkesorganisation i fråga om obrottslig sammanhållning vid en ev. konflikt skola anses vara ogiltiga. Sveriges arbetsledareförbund har meddelat oss att det kommer att överlämna ett utlåtande berörande de särskilda synpunkter, som sammanhänga med arbetsledarnas neutralitet och med utförandet av s. k. skyddsarbete. Daco avstår för den skull att yttra sig i denna speciella punkt och hänvisar i stället till ovannämnda utlåtande. Endast följande synpunkter anser sig Daco i- detta avseende böra framhålla, nämligen att både anställda och kroppsarbetare såväl som deras resp. organisationer på det bestämdaste ha motsatt sig att de anställda skulle tvingas att utföra s. k. produktiva arbeten, vari även inräknas transporter av olika slag, såframt de icke uteslutande avse att förflytta varor eller maskiner till mindre utsatta platser. I ett mycket stort antal fall har man också under senare år lyckats förmå arbetsgivarparten att respektera denna uppfattning. Här måste också kraftigt understrykas att kroppsarbetarnas öppet fientliga inställning till de anställda, som utföra produktivt arbete under strejk, i ingen mån beror av huruvida dessa genom kontrakt eller andra avtalsenliga bestämmelser på förhand förbundit sig att utföra sådant arbete. Den föreslagna lagstiftningen skulle i realiteten på denna punkt komma att innebära ett steg bakåt, skulle ånyo aktualisera en motsättning mellan parterna, vilken numera tämligen allmänt utplånats. Daco, såsom representerande ifrågavarande kategorier av anställda, anser sig därför kunna kräva att i en kommande lagstiftning hänsyn tages till de synpunkter, som framförts i närmast föregående stycke. 3) Enligt den sakkunniges lagförslag skall en arbetstagare betraktas som neutral så länge han icke vidtager någon omläggning av sina sedvanliga arbetsdispositioner. I sina yttersta konsekvenser innebär detta, såsom även framhålles i utredningen, att en arbetare eller anställd aldrig kan anses som oneu-

Sveriges arbetsledareförbund.

trål ifall han kvarstår i tjänst när strejk utbryter. Härvid fästes intet avseende vid huruvida sådan arbetare tillhör den organisation, som utgör part i konflikten, eller ej. Det skall t. o. m. vara tillåtet för arbetare att ingå nytt (och naturligtvis fördelaktigare) avtal med arbetsgivare efter det strejken redan begynt. Det måste häremot framhållas att en lagstiftning med detta innehåll kommer att direkt strida mot de värderingar som äro styrande för arbetstagarorganisationerna och även för det övervägande antalet enskilda arbetstagare. Även ur en vidare social synpunkt synas befogade invändningar kunna resas mot lagfästandet av en uppfattning, som direkt premierar asociala eller åtminstone socialt mindre ansvarsmedvetna element inom dessa samhällskategorier. Det synes oss mera välbetänkt att alltid betrakta medlem av organisation som utgör part i konflikt som oneutral i denna konflikt. Tillhör arbetstagare däremot icke den i striden indragna organisationen, trots att hans arbetsställning berättigar honom till inträde i organisationen, blir det principiella avgörandet mera komplicerat. Under denna förutsättning skulle man kunna hävda den uppfattningen, att arbetstagaren icke gör något neutralitetsbrott genom att under strejk kvarstå i tjänst. Det måste dock framhållas att en lagstiftning med detta innehåll möjligen skulle lägga hinder i vägen för utvecklingen av ett sunt organisationsväsende bland vissa grupper av anställda, en utveckling som samhället för övrigt har grundad anledning att befordra.

Sveriges arbetsledareförbund. Sveriges arbetsledareförbund, till vilket cirka 9 000 verkmästare, förmän och därmed jämförliga arbetsledare äro anslutna, har funnit det angeläget att med utgångspunkt från förbundsmedlemmarnas speciella intressen granska den utredning, angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, som verkställts av professorn Ragnar Bergendal. Med hemställan att den uppfattning, vartill förbundet kommit vid denna granskning, måtte röna ett välvilligt beaktande, få vi vördsamt anföra följande. I. Inom industrien och hantverket intager arbetsledaren på grund av sin funktion och sina arbetsuppgifter en särskilt ömtålig mellanställning. Å ena sidan åvilar det honom att i egenskap av arbetsgivarens representant, på arbetsplatsen tillvarataga, företagets intressen, vilket lätt nog kan giva upphov till ett åtminstone skenbart motsatsförhållande till arbetarna. Å andra sidan måste vid behandlingen av den mångfald frågor rörande arbetet och arbetsersättningen, som icke äro avtalsenligt reglerade, skälig hänsyn även tagas till arbetarnas önskemål och synpunkter. Slutligen kräver en ostörd och friktionsfri fortgång av arbetet i regel, att ett gott och förtroendefullt förhållande upprätthålles mellan arbetsbefäl och arbetare. Uppenbart är, att här antydda omständigheter äro ägnade att göra arbetsledarens ställningstagande under öppen arbetskonflikt till en osedvanligt öm-

198 Sveriges arbetsledareförbund.

tålig och betydelsefull angelägenhet liksom att detta ställningstagande starkt influerar på det framtida förhållandet till parterna. Mellanställningen medför vidare, att arbetsledaren såväl under som efter en konflikt är alldeles särskilt åtkomlig för påtryckningar och maktmissbruk från de stridandes sida. Den omständigheten, att arbetsledarna äro ställda direkt i friktionsplanet mellan företagaren och arbetarna, att de till övervägande del rekryterats ur arbetarnas led samt att de såsom yrkesmän i regel äro kompetenta att utföra det arbete, som blivit nedlagt, gör att de vid strejk och lockout otvivelaktigt intaga en mer utsatt och åtkomlig position än någon annan kategori av anställda inom industrien. E t t slutgiltigt reglerande av arbetsledarnas åligganden och förhållanden vid strider på arbetsmarknaden utgör därför sedan länge ett allmänt omfattat önskemål inom kåren. II. Innan ställning tages till frågan, huruvida rätten till neutralitet under konflikt för arbetsledarnas vidkommande är i behov av lagligt skydd, torde en redogörelse böra lämnas för hittills förmärkta strävanden att på annan väg reglera förhållandet. Under industriens tidigare skede stod arbetsledaren i en sådan personlig förtroendeställning till arbetsgivaren, att det ansågs fullt naturligt, att han ställde sin arbetskraft till arbetsgivarens fria förfogande även vid konflikt för att därigenom minska olägenheterna av en arbetsinställelse. Han valde sålunda i regel fullt frivilligt att göra sig till part i striden och torde endast undantagsvis ha åsamkats obehag för detta sitt ställningstagande. Den ökade omfattningen och den skärpning av striderna på arbetsmarknaden, som inträdde med 1909 års storkonflikt, samt i lika hög grad den väsentligt ändrade ställning i företaget och i förhållandet till arbetsgivaren, som företagens utveckling till storindustriella anläggningar medförde för arbetsledarna, gjorde detta ståndpunktstagande i längden ohållbart. Den minskade effekt av arbetsnedläggelsen, som blev följden av arbetsledarnas och övriga anställdas uppträdande, utlöste också efter hand ett stigande missnöje hos arbetarna, vilket tog sig uttryck i hotelser och trakasserier av skilda slag. Dessa arbetarnas motåtgärder skärptes ytterligare, då en till synes omotiverad utökning av arbetsledarkåren gav anledning till antagandet, att arbetsgivarna eftersträvade en till företagen knuten beredskapskår, vars främsta uppgift vore att rycka in vid tillfällen av öppen konflikt. Den samtidigt skeende förändringen av läget för arbetsledarna — den personliga förtroendeställningens övergång i ett opersonligt ofta underordnat tjänsteförhållande å ena sidan och ett stigande, av trakasserier understruket tryck å andra sidan — gjorde det slutligen till en nödvändighet för kåren att till gemensamt avgörande upptaga frågan om ställningstagandet vid konflikt och att iakttaga ett likartat uppträdande. Vid överläggningarna härom var den förhärskande meningen, att arbetsledarna borde ställa, sig neutrala till de stridande parterna och söka få rätten härtill erkänd. Neutraliteten ansågs innebära:

Sveriges arbetsledareförbund.

1) att arbetsledarna vid konflikt skulle kvarstå i tjänst och utföra med anställningen såsom arbetsledare förenade uppdrag, d. v. s. leda och fördela arbetet samt meddela undervisning, därest arbetskraft ställdes till förfogande; 2) att arbetsledarna skulle medverka till förhindrandet av materiell skadegörelse genom att utföra härför erforderliga skyddsarbeten; samt 3) att arbetsledarna icke skulle utföra sådant produktivt arbete som utföres av de strejkande eller lockoutade arbetarna. När arbetsledarna och deras organisation sökt att få rätten till den sålunda definierade neutraliteten erkänd, ha de mött ett oväntat och starkt motstånd. Från arbetarnas sida ha, om än endast i vissa undantagsfall, erinringar gjorts däremot, att arbetsledarna på vanligt sätt lett och fördelat arbetet för s. k. arbetsvilliga. Däremot har arbetsledarnas utförande av skyddsarbeten, som ju icke ingår i deras vanliga åligganden, i många fall lett till prickningar och trakasserier av skilda slag. Dylika repressalier ha även utsträckts till arbetsledarnas familjemedlemmar och ha ofta fortsatt efter det konflikten bilagts. Vid beivrandet av här antydda kränkningar av neutralitets rätten har visserligen förbundet ofta åtnjutit stöd från fackförbundens sida, men erfarenheten har givit vid handen, att trots detta trakasserierna fortsatt samt att de förorättade icke skänkts den upprättelse, som skälighet och rättvisa krävt. Vad beträffar arbetsgivarna har ett betydande antal, om än i något fall motvilligt, respekterat arbetsledarnas önskan att förhålla sig neutrala. Det förtjänar framhållas, att där så skett arbetsledarna i stort sett befriats från tidigare vid konflikt förekommande olägenheter av skilda slag, att arbetsledarna vid arbetets återupptagande haft väsentligt lättare att på avsett sätt fullgöra sina uppgifter samt att den iakttagna neutraliteten medfört en påtaglig avspänning av striden. E t t antal arbetsgivare åter har ställt sig helt oförstående till arbetsledarnas anspråk att få iakttaga neutralitet. I de fall arbetsledarna vägrat utföra sådana arbeten, vilka icke ingå i deras vanliga åligganden, ha också allvarliga repressalier förekommit. Hot om avskedande och hot om förverkad pensionsrätt ha varit de vanligaste formerna för dessa. Det har emellertid även förekommit, att arbetsgivare t. o. m. utan iakttagande av uppsägningstid avskedat arbetsledare, vilka vägrat utföra för deras tjänst främmande arbete, såsom exempelvis lossnings- och lastningsarbete. Arbetsledareförbundet har icke undersökt möjligheten att genom avtal eller överenskommelse reglera arbetsledarnas förhållande under konflikt i vad det avser förhållandet till arbetarna. Med arbetsgivarnas organisationer ha däremot vid upprepade tillfällen överläggningar förts. Vi nödgas emellertid med beklagande konstatera, att rätten till neutralitet icke kunnat ernå erkännande på denna väg. Slutligen må nämnas, att frågan om arbetsledarnas förhållande vid konflikt varit föremål för behandling inom den s. k. arbetsfredsdelegationen. Förbundets representanter i denna delegation fäste uppmärksamheten vid den stora betydelse arbetsledarnas uppträdande vid konflikt ägde med hänsyn till förhållandet på arbetsplatserna. Detta vitsordades också av såväl arbetsgivar-

200 Sveriges arbetsledareförbund.

nas som arbetarnas representanter. E t t under överläggningarna framfört yrkande, att delegationen genom ett uttalande skulle reglera denna fråga, avvisades emellertid från arbetsgivarnas sida under hänvisning till att ärendet borde behandlas mellan arbetsgivarnas och arbetsledarnas organisationer. Delegationen kunde därför i sin rapport allenast anföra följande: »Den ställning det lägre arbetsbefälet intager är ofta nog av ömtålig natur. Särskilt är så förhållandet vid tillfällen av arbetskonflikter. Den spänning mellan olika berörda parter, som öppna konflikter alltid förorsaka, har för det lägre arbetsbefälet ej sällan visat sig medföra svårigheter, ej endast under tiden för konfliktens fortgång utan jämväl efter arbetets återupptagande. Arbetsbefälets ställning under arbetskonflikter är därför en fråga av synnerlig betydelse för gott förhållande å arbetsplatserna; och denna fråga synes böra göras till föremål för förhandling mellan arbetsgivarnas och arbetsledarnas organisationer.» När förbundet med hänvisning till det citerade uttalandet hänvänt sig till arbetsgivarnas organisationer med begäran om förhandlingar i ämnet, ha hitintills avvisande svar lämnats. Till sammanfattning av vad här andragits vilja vi framhålla, att arbetsledarna dels allmänt önska förhålla sig neutrala under konflikterna på arbetsmarknaden och dels anse att deras ställning och uppgifter inom industrien göra iakttagandet av neutralitet till en nödvändighet. Deras förmenta rätt till neutralitet har emellertid vid en mångfald tillfällen kränkts av de stridande parterna utan att arbetsledarnas organisation ägt möjlighet att lämna sina medlemmar erforderligt skydd mot dessa kränkningar. De försök som gjorts att organisationsmässigt lösa frågan ha givit negativa resultat, vilket även gäller arbetsfredsdelegationens behandling av frågan. När förbundet vid behandlingen av den föreliggande utredningen i ämnet haft att taga ställning till frågan, huruvida ett lagligt skydd för rätten till neutralitet för arbetsledarnas vidkommande är att anse som önskvärt eller ej, har förbundet därför icke behövt hysa någon tvekan om svaret. En lagstiftning, som definitivt reglerar arbetsledarnas uppträdande under konflikt och legaliserar rätten till neutralitet, såsom denna uppfattas i det allmänna rättsmedvetandet, skulle av arbetsledarkåren inom landet hälsas med största tillfredsställelse. Om vi sålunda oförbehållsamt förorda en lagstiftning i angivet syfte, nödgas vi av i fortsättningen angivna skäl uttala, att en lagstiftning i nära anslutning till det utkast, den sakkunnige utarbetat, icke tillgodoser det behov, som gör sig gällande för arbetsledarna, och att förslagets upphöjande till lag i oförändrat skick med all sannolikhet skulle vara till större skada än gagn. III. På det sätt, den sakkunnige definierat begreppet neutralitet, skulle, därest vi rätt uppfattat förslaget, en arbetsledare göra sig skyldig till neutralitetsbrott, om han 1) underläte att under pågående konflikt utföra i hans vanliga åligganden ingående uppdrag (jfr sid. 153),

Sveriges arbetsledareförbund.

2) omlade sin verksamhet, d. v. s. utförde arbeten, som ej tillkomme honom under vanliga förhållanden eller eljest vore för hans tjänst främmande (jfr sid. 153), 3) vägrade utföra arbete, vartill han genom avtal förbundit sig, även om utförandet av samma skulle innebära en omläggning av verksamheten (jfr sid. 154). Vi äro fullt ense med den sakkunnige beträffande den innebörd av neutralitetsbegreppet, som innehålles i ovanstående punkt 1 ) . Vad åter beträffar uppfattningen, att varje omläggning av verksamheten vore att anse såsom ett avsteg från neutraliteten, vilja vi framhålla, att även om denna tolkning kan vara oangriplig ur rent teoretisk synpunkt, vare sig arbetsledarna eller övriga tjänstemän inom den egentliga produktionen ha någon möjlighet att i praktiken upprätthålla en på detta sätt bestämd neutralitet. De anläggningar, maskiner och anordningar av skilda slag, som erfordras för industriell drift, äro endast i enstaka undantagsfall av sådan beskaffenhet, att de kunna lämnas utan tillsyn vid och under en driftsnedläggelse med anspråk på att vara funktionsdugliga vid driftens återupptagande. För att andraga några exempel måste sålunda vid icke förutsedda driftsavbrott cisterner med frätande innehåll tappas, s. k. slutkörning ske, där arbetsmaterialet, såsom i gummi- och konstsilke- m. fl. industrier, eljest skulle ödeläggas eller maskinerna skadas, vatten- och avloppsledningar tappas, om risk för frost föreligger o. s. v. Under driftsavbrottet måste likaledes allt efter företagets art och omfattning en mångfald olika arbeten utföras, om driften överhuvud skall kunna upptagas, sedan anledningen till arbetsnedläggelsen upphört. Med tanke på utredningsförslagets fortsatta behandling torde det icke vara erforderligt att här närmare redogöra för dessa allmänt kända förhållanden. Vi konstatera allenast, att under en konflikt i regel vissa arbeten måste utföras och att, om alla eller flertalet arbetare deltaga i konflikten, dessa arbeten måste utföras av personer, som därvid äro hänvisade att omlägga sin verksamhet. I detta sammanhang bör det ånyo påpekas, att vissa skyddsarbeten kräva sådan insikt och yrkeskunskap, att i allmänhet endast arbetsledarna kunna utföra desamma. En lagstiftning, som skulle medföra, att arbetsledare och vissa andra anställda antingen skola vara i lagens mening neutrala, med resultat att betydande materiella skadegörelser bliva oundvikliga, eller också såsom hittills förhindra denna skadegörelse, med resultat att de bryta mot neutraliteten och därmed förlorar lagens stöd, förefaller otänkbar. Möjligt är, att den sakkunnige, om han haft sin uppmärksamhet riktad på här berörda förhållanden, åsyftat att avtal om utförandet av ifrågavarande arbeten skola träffas. Utöver de invändningar, som kunna andragas mot ett dylikt av lagstiftningen förorsakat avtalstvång, vilja vi fästa uppmärksamheten vid den situation, som skulle uppkomma, därest en arbetsgivare av glömska eller på grund av bristande kännedom om lagen underlåtit att träffa dylikt avtal. Ur arbetsledarnas, och vi förmoda även ur arbetsgivarnas synpunkt, framstår det därför såsom särskilt påkallat, att neutralitetsbegreppet ges så-

202 Sveriges arbetsledareförbund.

dan innebörd, att den omläggning av verksamheten, som ett utförande av oundgängligen erforderliga skyddsarbeten kan göra erforderlig, icke betecknas såsom ett avsteg från neutraliteten. Vi vilja tillägga, att ett arbete, som åsyftar att rädda produktionsmedlen och möjliggöra driftens återupptagande när konflikten bilagts, icke heller torde strida mot arbetarnas verkliga intressen. Slutligen vilja vi med hänvisning till vad som under I I anförts erinra om, att utförandet av skyddsarbeten av den ansvariga ledningen i ett flertal fackförbund icke ansetts oförenligt med ett neutralt ställningstagande. Vi nödgas erkänna vår oförmåga att tränga in i den tankegång, som leder fram till den sakkunniges i punkt 3) här ovan återgivna uppfattning om vad neutralitet under en arbetskonflikt innebär. För menige man torde iakttagandet av neutralitet förstås så, att den, som icke själv är part i en strid, icke skall »genom omläggning av sin verksamhet» hjälpa eller skada någon av parterna i striden eller, som det populärt uttryckes, icke genom ett dylikt handlande taga parti för eller emot någon av dem. Vi lära emellertid nu, att en arbetsledare mycket väl under en konflikt kan utföra vilka som helst för hans tjänst främmande arbeten utan att göra sig skyldig till neutralitetsbrott — sålunda utföra av de strejkande eller lockoutade arbetarna nedlagt arbete och hjälpa arbetsgivaren samtidigt som han tager parti emot arbetarna — allenast han i förväg träffat avtal härom. Det för frågan avgörande är följaktligen icke längre, huruvida tredje man genom omläggning av sin verksamhet ingriper i striden utan huruvida avtal härom är träffat eller ej. En dylik tolkning av neutraliteten står icke endast i bestämd motsats till hittillsvarande uppfattningar utan är så oförenlig med det korrekta förhållande till stridande parter, som begreppet neutralitet vill giva uttryck för, att densamma icke ens med lagens tryck torde ha möjlighet att tränga igenom i det allmänna rättsmedvetandet. Den helgd, som gives det enskilda anställningsavtalet, blir av ensidig verkan gentemot parterna i en konflikt. En arbetsledare torde sålunda icke på grund av medlemskap i en arbetarorganisation eller en på grund av med sådan organisation ingången överenskommelse kunna vägra att under konflikt utföra uppdrag, som höra till hans tjänst hos arbetsgivaren. Möjligheten av en dylik överenskommelse är allenast teoretisk och andrages uteslutande för att framhäva, att den sakkunniges här berörda förslag måste bedömas med hänsyn till hur den part kan tänkas reagera, vars intressen med lagens medgivande och stöd kunna skadas och kränkas av tredje man. För vår del hålla vi det för ytterst osannolikt, att arbetarna någonsin skola så tillägna sig denna nya rättsgrundsats, att de komma att betrakta en arbetsledare såsom neutral, om han vid konflikt på grund av avtal med arbetsgivaren utför av dem nedlagt produktivt arbete. Även för arbetsledarna torde det möta svårigheter att tillägna sig det för dem främmande betraktelsesätt, som återspeglas i den sakkunniges definition av neutralitetsbegreppet. De torde sålunda icke utan vidare förstå, att en arbetsledare, vilken utan avtalsenlig skyldighet därtill genom någon timmes dagligt arbete skyddar ett dyrbart maskineri från ödeläggelse, är i lagens mening oneutral, medan en arbetsle-

Sveriges arbetsledareförbund.

dare, vilken på grund av en bestämmelse i ett personligt kontrakt utför produktivt arbete under lockout eller strejk, är neutral och i motsats till den förre tillförsäkrad lagens skydd. Förklaringen till den sakkunniges ur vår synpunkt märkliga definition av neutralitetsbegreppet är måhända att söka i en långt driven omtanke om avtalsfriheten. Om så är förhållandet, har man anledning fråga, huruvida avtalsfriheten verkligen är så helig, att även ett avtal, genom vilket någon förbinder sig att bryta mot neutraliteten i detta ords hittillsvarande betydelse, bör legaliseras. Tveksamheten blir så mycket större som ett skydd för dylika avtal skulle återfinnas i en lag, vaTs syfte icke allenast är att skydda tredje mans rätt till neutralitet utan i realiteten väl också att tillförsäkra parterna i en konflikt rätten att av tredje man kräva neutralitet. Att ett av part framställt krav på neutralt uppträdande av tredje man icke skulle kunna tillgodoses allenast på den grund, att avtalsfriheten måste innefatta även rätten till avtal om neutralitetsbrott, framstår åtminstone för lekmannen såsom orimligt. Om den sakkunnige genom ett till ytterlighet drivet skydd för avtalsfriheten velat värna den enskildes fria bestämmanderätt, nödgas vi med livligt erkännande av uppsåtet konstatera, att han åtminstone vad arbetsledarna beträffar uppnått raka motsatsen. Därest det föreliggande förslaget skulle bliva antaget i oförändrat skick, råder nämligen icke minsta tvekan därom, att arbetsledarna skulle komma att utsättas för avtalstvång och ett självbestämmanderätten kränkande tryck från arbetsgivarnas sida i en utsträckning, som de hittills varit förskonade ifrån. Det kan nämligen icke döljas, att lagförslaget indirekt nödvändiggör detta och indirekt inbjuder därtill. Flertalet arbetsledare skulle, så som neutraliteten definierats, helt enkelt tvingas att träffa avtal med arbetsledarna om utförande vid konflikt av erforderliga skyddsarbeten. Vad arbetsledarna hittills utfört genom frivilligt åtagande skulle följaktligen pressas över i ett avtalsenligt åliggande. I sak betyder detta föga. Betänkligt är däremot, att en del arbetsgivare, enligt den kännedom vi äga om deras inställning till neutralitetsfrågan, skulle finna en osökt anledning att vid dessa framtvingade avtalsförhandlingar till det yttersta pressa arbetsledarna i avsikt att vidga skyldigheten till arbete vid konflikt vida utöver det rena skyddsarbetets gränser. För den, som vid dessa avgöranden har att välja med arbetslösheten som det ena alternativet, är allt tal om avtalsfrihet och självbestämmanderätt en chimär. När det gällde att pressa fram avtal om arbete vid konflikt, skulle arbetsgivaren även ha förmånen av det nya argument, den sakkunnige oavsiktligt skapat, nämligen att en omläggning av verksamheten vid konflikt är liktydig med neutralitet, allenast avtal härom ingåtts. För det skydd av avtalsfrihet och fri självbestämmanderätt, arbetsledarna äro i behov utav och som de ha berättigad anledning förvänta, när en lag om tredje mans rätt till neutralitet vid konflikt beslutas, har den sakkunnige, obekant som han är med förhållandena, uppenbarligen ingen förståelse. Det som erfordras är icke en lagstiftning, vilken i neutralitetsrättens namn legaliserar allt arbete vid konflikt, oavsett hur främmande detta än är för den anställdes

204 Sveriges

arbetsledareförbund.

vanliga uppgifter. Det som erfordras är icke heller lagligt skydd för en avtalsfrihet, som ger den starkare parten än större möjligheter att tvinga den svagare till underkastelse. Sedan landets arbetsledare i mer än 10 år kämpat för rätten till neutralitet, sådan de fattat densamma, finnes det anledning antaga, att få om ens någon arbetsledare i dag av fri och obunden vilja skulle ingå ett avtal, som gör honom till arbetare vid konflikt. Det gäller alltså icke för arbetsledarna att få rätten att ingå dylika avtal tryggad utan rätten att säga nej utan att riskera sina existensmöjligheter. Tidigare i detta utlåtande ha vi sökt bevisa, hurusom arbetsledarnas uppgifter inom industrien och ställningen till de stridande parterna göra förhållandet vid konflikt hart när olidligt, därest rätten till ett neutralt uppträdande förvägras dem. Behovet av ett rättsligt skydd för neutraliteten understrykes ytterligare genom den betydelse arbetsledarnas uppträdande vid konflikt äger för tryggandet av ett gott förhållande på arbetsplatserna, sedan arbetet återupptagits. Det må därför icke väcka förvåning, om landets arbetsledare skulle känna den djupaste besvikelse och bitterhet, om deras belägenhet icke beaktas och förhållandet vid konflikt för deras vidkommande äntligen ordnas upp, när de lagstiftande myndigheterna gripa sig uppgiften an att skänka lagligt skydd till den som själv önskar förhålla sig neutral till striderna på arbetsmarknaden. För att så skall ske fordras emellertid oundgängligen 1) att begreppet neutralitet ges sådant innehåll, att det svarar mot den allmänna rättsuppfattningen och den hittills vedertagna meningen av detta ord, samt 2) att avtal, genom vilket någon förbinder sig att till skada för part i en strid omlägga sin vanliga verksamhet vid konflikt, förbjudes. Från denna regel må emellertid det undantaget medgivas, att avtal må kunna träffas om sådan omläggning av verksamheten, som kan vara erforderlig för utförandet av nödvändiga skyddsarbeten.

IV. Med uppriktig tillfredsställelse konstaterar förbundet, att den sakkunnige velat skydda arbetsledare och övriga anställda från det maktmissbruk från arbetsgivarnas sida, som tagit sig de mest ödesdigra och rättskränkande uttrycken. Vi syfta därvid på de av den sakkunnige antydda fallen (sid. 167 ff.), då arbetsledare, som vägrat utföra av arbetarna nedlagt arbete, avskedats efter ofta nog lång anställning. Med rätta framhålles i utredningen, att dessa uppsägningsåtgärder, oavsett om stadgad uppsägningstid iakttages eller ej, måste betecknas som missbruk och äro att anse som så mycket betänkligare, som arbetsgivaren intager en ekonomiskt sett ojämförligt starkare ställning än arbetsledaren. Svårigheten att bereda ett effektivt och behovet motsvarande skydd mot detta maktmissbruk torde ligga i bevisföringen, för såvida densamma allenast skall åvila den avskedade. E n mångfald för arbetsledaren okontrollerbara, verkliga eller skenbara omständigheter torde nämligen med lätthet kun-

Sveriges arbetsledareförbund.

na andragas till stöd för påståendet, att ett dylikt avskedande icke föranletts av arbetsledarens förhållande under konflikten. Överhuvud lär det möta i regel oöverstigliga svårigheter för den avskedade att förebringa sådan bevisning rörande motiven för uppsägningen, att missbruk av ifrågavarande slag kunna effektivt beivras. Helt annorlunda skulle förhållandet bliva, om bevisningen tilikomme arbetsgivaren i alla sådana fall, då omständigheterna giva skälig anledning antaga, att avskedet ägt rum till följd av arbetsledarens önskan att förhålla sig neutral vid konflikt. Det framstår som synnerligen önskvärt, att här andragna omständigheter i görligaste mån beaktas vid den överarbetning av lagförslaget, som kan komma i fråga. Det skydd, den sakkunnige i förevarande avseende velat bereda, har ansetts böra begränsas till avtal med viss permanens och därmed sammanhängande större betydelse. I detta syfte har skyddet inskränkts att allenast gälla anställningar, varom skriftliga avtal upprättats. Om vi rätt uppfattat den sakkunnige, har han velat skydda en anställd, som innehar en befattning, vilken såvitt det kan bedömas är erforderlig för framtiden eller i vart fall ej är föranledd av ett tillfälligt eller snart övergående behov. Är detta riktigt, skulle flertalet verkmästare- och förmansanställningar anses vara av »viss permanens och därmed sammanhängande större betydelse». Detta förefaller också fullt naturligt. Att arbetsledaranställningarna i regel äro av lång varaktighet framgår bland annat av den utredning rörande det industriella underbefälet, som på Svenska arbetsgivareföreningens uppdrag verkställts av professorn Nils Wohlin. Av de 9 571 arbetsledare, utredningen omfattade, hade mer än hälften eller 52 % varit i arbetsgivarens tjänst i 10 år och därutöver. Av de övriga hade 21.5 % innehaft anställning hos samma arbetsgivare under 5—9 år, medan allenast 26.5 % varit anställda i 4 år eller under kortare tid. Vad arbetsledarnas uppgifter inom industrien beträffar torde väl dessa vara av beskaffenhet att karakterisera anställningen såsom varande av »större betydelse». Medan sålunda arbetsledarna otvivelaktigt skulle vara att hänföra till den kategori, som borde komma i åtnjutande av det föreslagna skyddet mot uppsägningar i ifrågavarande förslag, vilket också med all sannolikhet varit den sakkunniges avsikt, bliva de till följd av det tillämpade avgränsningsförfarandet i betydande utsträckning berövade detta skydd. I motsats till vad den sakkunnige antagit är nämligen förhållandet det, att skriftliga anställningsavtal för arbetsbefäl allenast förekomma i relativt liten utsträckning. Att så är förhållandet har klarlagts bland annat genom en utredning, som undertecknad organisation verkställde rörande arbetsledarnas anställningsoch avlöningsförhållanden m. m. år 1925. Av samtliga av undersökningen berörda arbetsledare hade allenast 22.2 % med arbetsgivaren träffat avtal, som blivit skriftligt bekräftat. E t t antal arbetsledare, utgörande 8.7 % av hela antalet, hade vid anställningens tillträdande erhållit s. k. anställningsbrev, d. v. s. en handling, genom vilken styrkes, att vederbörande antagits till befattningen i fråga. Tveksamhet torde råda, huruvida dylika anställningsbrev äro att uppfatta såsom »skriftlig handling» i lagutkastets mening. Det

206 Sveriges

gjutmästareförbund.

övervägande antalet arbetsledare eller 69.1 % hade däremot allenast träffat muntligt avtal om sin anställning. Av det anförda framgår, att det ytterst värdefulla skydd, den sakkunnige i förevarande avseende med sannolikhet velat bereda industriens arbetsbefäl, skulle bliva av allenast begränsad betydelse, därest icke § 2 i lagutkastet i denna punkt omformuleras. Vid granskningen av den föreliggande utredningen har förbundet begränsat sig till de delar av densamma, som äga direkt samband med frågan om arbetsledarnas neutralitetsrätt. Genom denna begränsning har förbundet åsyftat att koncentrera uppmärksamheten på några brottstycken i utredningen och lagutkastet, som möjligen kunna betraktas som detaljer men som för industriens arbetsbefäl utgöra problem av ytterst allvarlig och betydelsefull karaktär. Vi förmena att dessa problem jämväl äro av betydelse ur rent samhälleliga synpunkter. Det har vidare synts förbundet alltför vanskligt att avgöra, huruvida en lagstiftning av ifrågavarande slag skulle vara ägnad att mer avsevärt förändra förhållandet på arbetsplatserna eller förhållandet mellan parterna under och efter en konflikt. Vid bedömandet av den sakkunniges förslag har förbundet följaktligen utgått från förhållandena, sådana dessa hittills och för närvarande gestalta sig. När en utredning i ämnet på sin tid beslutades, hälsades detta med tillfredsställelse av landets arbetsledare, och dessa ha också icke utan förväntningar emotsett resultatet av densamma. Det kan icke döljas, att dessa förväntningar ingalunda infriats eller att det föreliggande förslaget till en lagstiftning närmast väcker besvikelse. Beklagligt vore, om en lagstiftning på området skulle komma att beslutas utan att industriens arbetsbefäl skulle komma i åtnjutande av det skydd för rätten till neutralitet, vartill ett uppenbart behov giver anvisningar. A t t lagutkastet måste underkastas en överarbetning, därest arbetsledarnas till synes välmotiverade önskemål skola tillgodoses, är uppenbart. Med hänsyn till den stora betydelse denna fråga äger icke allenast för arbetsledarkåren som sådan utan indirekt även för arbetsgivare och arbetare anse vi det vara ett skäligt önskemål, att arbetsledarna beredas tillfälle till representation, därest utredningen kommer att överarbetas genom därför särskilt utsedda personer. Skulle en dylik behandling icke komma i fråga, hemställer förbundet, att i det föregående framställda yrkanden och synpunkter måtte beaktas.

Sveriges gjutmästareförbund. Sveriges gjutmästareförbund, som genom kungl. socialdepartementet beretts tillfälle att avge utlåtande över den utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål, som avgivits av Ragnar Bergendal, får härmed i all korthet underdånigst anföra följande.

Sveriges

gjutmästareförbund.

207 De skadeverkningar, som vid arbetskonflikter oförskyllt drabba tredje man såväl omedelbart som medelbart, ha fått en alltmera ökad omfattning och utvecklats till ett verkligt samhällsont. E t t flertal fall och grupper av fall äro av sådan art och uppkomma under sådana omständigheter, att de icke låta sig i större utsträckning formellt påvisas i en officiell utredning som den förevarande. Dock hade kunnat begäras, att ett något fylligare material än det i utredningen föreliggande hade bort kunna framskaffas under den rätt avsevärda tidrymd, utredningsarbetet pågått. Ej heller har tillräckligt ingående behandlats de understundom rent upprörande förhållanden, som bestå däri, att under senare år tredje man på ett absolut frihetsfientligt sätt blivit föremål för tvång och utpressning och försök därtill, trots att öppna arbetskonflikter icke förelegat. Alla dessa förhållanden, där individer och kollektiver utan minsta rätt självtaget uppträda som såväl anklagare, domare och exekutorer mot utomstående tredje man, passa icke i stycke med svenska frihetsbegrepp och svensk rättsuppfattning och böra definitivt och utan tidsutdräkt stävjas genom lämplig och väl avvägd lagstiftning. Utredningen har heller icke nog kraftigt framhållit som förutsättning för frågan om tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter det alltmera kända och erkända faktum, att själva de öppna konflikterna som sådana i och för sig blivit en verklig kräftskada i samhällslivet, irriterande, förstörande, förslöande och förslösande, och att alla goda samhällskrafter böra inrikta sig på det målet, att öppna arbetskonflikter må så småningom kunna helt upphöra och ersättas genom fri förhandling mellan parterna. En utveckling i dylik riktning är även ägnad att förbättra förhållandena för tredje man. I anslutning till ovanstående får Sveriges gjutmästareförbund tillstyrka, att befintliga lagar och tryckfrihetsförordningen kompletteras och ändras i huvudsaklig överensstämmelse med Ragnar Bergendals utkast i föreliggande utredning. Dock göres reservation för senare delen i § 1 av »Utkast till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder. Bil. I». Meningen »Stridsåtgärd mot mot tredje man» bör helt utgå. Nämnda § 1 bör ge generellt rättsskydd för alla, icke endast efter konflikt, utan även under sådan. Sveriges gjutmästareförbunds medlemmar äro till övervägande del arbetsledare inom gjuteriindustrien, gjutmästare, gjuteriförmän, gjuteriingenjörer etc. Som sådana äro de anställda som förtroendemän hos ena parten och ha sitt normala arbete som denna parts representanter, var och en på sitt område, en icke lätt ställning. Under konflikt är det dessa avlönade förtroendemäns skyldighet att efter förmåga göra sitt bästa i den situation, som inträtt, för att åt sin huvudman rädda så mycket av de värden av olika slag, som för denna kunna stå på spel. De måste därför också kunna ovillkorligen påfordra vidsträcktaste rättsskydd i en blivande lagstiftning om tredje inans rätt.

208 Svenska

Försvarsväsen. Allmänt näringsväsen. Utrikes ärenden.

Stockholm 1934. Kgl-Boktr. P. A. Norstedt & Söner 340762

Internationell rätt.