SOU 1934:12

Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2,Bd 4, Bilagor,Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot arbetslöshet : bidrag till expansionens teori /

Typ: SOU
Källa: urn.kb.se

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

*./A STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1934:12 SOCIALDEPARTEMENTET

ARBETSLÖSHETSLTREDNINGENS BETÄNKANDE I I BILAGOR, BAND 4

PENNINGPOLITIK, OFFENTLIGA ARBETEN, SUBVENTIONER OCH TULLAR SOM MEDEL MOT ARBETSLÖSHET BIDRAG TILL EXPANSIONENS TEORI AV

BEETIL OHLIN

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1934 K r o n o l o g i s k

1. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 2. Finanspolitikens ekonomiska verkningar. Av G. Myrdal. Norstedt, xij, 279 a. S. 2. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 3. Löneutvecklingen och arbetslösheten. Av A. Johansson. Norstedt, v'j, 162 s. 1 bil. S. 3. 1933 års teaterntrednings betänkande. Del 1. De fasta statsunderstödda teatrarna. Norstedt. 164 s. E. i. Betänkande med utredning och förslag rörande organisationen av försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens område. Kihlström. 198 s. Jo. 5. Betänkande med förslag angående frågan om lämpliga åtgärder till skydd för sjömän vid besök i utländska hamnar. Idun. 208 s. H. 6. Utredning med förslag om åtgärder för åstadkommande av billiga egnahemsbyggnader. Lindström. 56 s. J o . 7. Betänkande i fråga om inrättande av ett institut för

f ö r t e c k n i n g medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet. Marcus. 54 s. Fi. 8. Betänkande med förslag till sjöarbetstidslag. Norstedt. 180 s. H. 9. Medicinalstyrelsens förslag till nya författningsbestämmelser angående statabidrag till avlöning åt distriktssköterskor m. m. Marcus. 66 s. S. 10. Utlåtanden över utredningen angående tredje mans rätt till neutralitet i nrbetskonflikter m. m. Norstedt. 214 s. S. 11. Utredning angående åtgärder för bekämpande av ungdomsarbetslösheten. Beckman. (2), 176 B. S. 12. Arbetslöshetsntredningens betänkande. 2. Bilagor, band 4. Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot arbetslöshet. Av B. Ohlin. Norstedt. viij, 176 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . - jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) ntgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R

1934:12

SOCIALDEPARTEMENTET

ARBETSLÖSHETSUTREDNINGENS BETÄNKANDE II BILAGOR, BAND 4

PENNINGPOLITIK, OFFENTLIGA ARBETEN, SUBVENTIONER OCH TULLAR 80M MEDEL MOT ARBETSLÖSHET BIDRAG TILL EXPANSIONENS TEORI AV

Bertil

O h Ii n

STOCKHOLM 1934 KUNGL. BOKTBYCKEKCET.

P. A. NOBSTEDT & SÖNBB

332892 S3^

Stockholm den 14 april 1934.

Till

KONUNGEN.

På därom av arbetsloshetsutredningen gjord framställning erhöll kommittén den 4 april 1930 tillstånd att låta utföra en undersökning rörande frågan om tullar såsom medel mot arbetslöshet. Undersökningen i fråga uppdrogs

åt professor Bertil Ohlin. Den 23 februari 1932 lämnades sedermera tillstånd till en utredning om penningpolitiska åtgärder mot arbetslöshet. Det uppdrag, som av kommittén anförtrotts åt professor Ohlin, vidgades i anledning därav att omfatta även detta spörsmål. Sedan den anlitade sakkunnige nu slutfört sitt uppdrag, får kommittén till Eders Kungl. Maj:t överlämna hans framställning i ämnet. Arbetet har betecknats såsom Bilaga 7 till arbetslöshetsutredningens betänkanden och utgör den sista av de teoretiska undersökningar, kommittén publicerar. Tillsammans med de närmast förut utgivna bilagorna 4, 5 och 6 är det nu framlagda arbetet avsett att belysa vissa problem och synpunkter, som under inflytande av den långvariga depressionen gjort sig gällande i den arbetslöshetspolitiska diskussionen under senare år. Arbetslöshetsutredningen har ansett det angeläget att få dessa synpunkter och frågeställningar genomarbetade och klart utformade. De anlitade sakkunniga ha utfört undersökningarna på eget ansvar och stå sålunda för framställningen i respektive bilagor. Arbetslöshetsutredningen kommer för sin del att taga ställning till berörda frågor i sitt betänkande I I . Underdånigst GUNNAR HUSS. Dag

Hammarskjöld.

Bilaga 7.

PENNINGPOLITIK, OFFENTLIGA ARBETEN, SUBVENTIONER OCH TULLAR SOM MEDEL MOT ARBETSLÖSHET AV

PROFESSOR BERTIL

OHLIN

/ - 2.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. INLEDNING. Första

avdelningen.

ALLMAN EXPANSIONSTEORI.

Sid.

Penningteoretiska grundsatser § 1. Penningteoriens uppgift och uppläggning 5 — § 2. Registreringen av transaktionerna. Ex-postanalysens terminologi 7 — § 3. Förklaringen av transaktionerna. Ex-ante analysens karaktär 10 — § 4. Tidsstrukturen uppdelning av prissystemet. Komplettering av terminologien 14 — § 5. Pris- oeh omsättningsförändringarnas hastighet och tidsföljd. Betalningsmedlens omloppshastighet och mängd 19.

5 II.

Expansions- och kontraktionsprocessernas karaktär . . . . § 1. Expansion och prisstegring 24 — § 2. Kontraktion och prisfall 32 — § 3. Penning- och kapitalmarknaden 36 — § 4. Några penningteoretiska centralproblem rörande kapitalmarknaden 42 — § 5. Den monetära mekanismen 45 — § 6. Modifikationer m. h. t. förbindelserna med utlandet 48.

24 III.

O l i k a t y p e r av expansionsbetingelser § 1. Konjunkturteoretisk bakgrund 50 — § 2. Analysens karaktär och förutsättningar 56 — § 3. Investeringsbehovets tillväxt och ändring av framtidsföreställningarna 58 — § 4. Kostnadsreduktioner 60 — § 5. ökad sparvilja och konsumtionsinskränkning 68 — § 6. Minskad sparvilja och konsumtionsökning 70 — § 7. Löneförhöjning i industrien 72 — § 8. I andra avdelningen närmare behandlade typer 73 — § 9. Expansionsbetingelsernas kombination och avvägning 74.

50 Andra

avdelningen.

VISSA ÅTGÄRDER MOT ARBETSLÖSHET I INTERNATIONELLA DEPRESSIONSLÄGEN. ANALYSEN BORTSER FRÅN STRUKTURFÖRÄNDRINGARNAS ART. IV. Penningpolitiska åtgärder § 1. Diskontopolitiken 78 — § 2. Operationer i öppna marknaden 82 — § 3. Penningpolitiska deklarationer, kreditrestriktioner m. m. 89 — § 4. Växelkurserna vid guldmyntfot 91 — § 5. Växelkurserna vid pappersmyntfot 93 — § 6. Den samlade penningpolitikens effektivitet 94 — § 7. Penningpolitiken i vissa typfall 97.

J 78

vin Sid.

Kap.

V. Offentliga arbeten

§ 1. Efterfrågereaktioner 102 — § 2. Prisstegring 107 — § 3. Finansiering med lån 108 — § 4. Finansiering med skatter 110 — § 5. Vad kosta arbetena landet? 111 — § 6. Olika slags arbeten 113 — § 7. Arbetenas produktivitet 117 — § 8. Arbetsmarknaden 122 — § 9. De offentliga finanserna 123 — § 10. Betalningsbalansens reaktion 124 — § 11. Offentliga arbeten i andra konjunkturlägen 126. Kap. VI.

Subventioner å t p r i v a t p r o d u k t i o n § 1. Inledning 129 — § 2. Olika subventionsformer 130 — § 3. Subventionernas inriktning 130 — § 4. Vissa viktiga typer av subventioner 132.

Kap. VII. Tullpolitik och kapitalrörelser

•'

§ 1. Inledning 136 — § 2. Allmän karakterisering av verkningarna 136 — § 3. Närmare analys av ändringar i efterfrågeriktningen 138 — § 4. Tullar och varaktig realinvestering 143 — § 5. Kapitalrörelser och varaktig realinvestering 145 — § 6. Typfall med »svag» likviditet och betalningsbalans 147 — § 7. Typfall vid varierande växelkurser 151.

Tredje

avdelningen.

EXPANSION, STRUKTURFÖRÄNDRINGAR OCH ARBETSLÖSHET. Kap. VTH. Åtgärder mot arbetslöshet i speciella depressionslägen med särskild hänsyn till strukturförändringarnas art § 1. Strukturförändringar och depression 153 — § 2. Strukturförändringar, arbetslön och arbetslöshet 156 — § 3. Relativ kostnadshöjning vid monetära variationer 157 — § 4. Minskad utländsk efterfrågan 162 — § 5. De internationella kapitalrörelserna 165 — § 6. Sänkning av utbudspriset på utländska importvaror. En speciell näringskris 166 — § 7. Dumping av olika slag 168 — § 8. Minskad inhemsk konkurrensförmåga betingad av tekniska förändringar 172 — § 9. Inkomstreduktion inom jordbruket och minskad efterfrågan därifrån 172 — § 10. Andra åtgärder än tullar 174 — § 1 1 . Internationella strukturförändringar vid en internationell depression 175 — § 12. Avslutning. Strukturförändringar utan depression 176.

PENNINGPOLITIK, OFFENTLIGA ARBETEN, SUBVENTIONER OCH TULLAR SOM MEDEL MOT ARBETSLÖSHET Bidrag till expansionens

teori

INLEDNING. De problem som i denna utredning upptagas till undersökning gälla verkan av vissa konjunktur- och arbetsmarknadspoHtiska åtgärder, vidtagna under tider av omfattande arbetslöshet inom större eller mindre delar av ett lands näringsliv. Analysen inriktas icke speciellt på att utröna verkningarna på arbetsmarknaden utan behandlar den mera allmänna frågan om inflytandet på produktionens och handelns omfattning. Slutsatser rörande denna senare fråga låta sig i de flesta fall relativt lätt förvandla till slutsatser rörande de olika åtgärdernas verkan på arbetslösheten, varvid dock understundom speciella problem rörande arbetsvillighet o. d. få beaktas. Dessa senare problem äga intet särskilt samband med just de i denna utredning behandlade åtgärderna och upptagas ej här nedan till undersökning. Den följande analysen av vissa åtgärders verkningar på den ekonomiska verksamhetens omfång i olika lägen är i den meningen rent »teoretisk» att de praktiskt-politiska svårigheterna endast flyktigt beröras. Frågan gäller m. a. o. verkan av vissa åtgärder, icke de större eller mindre utsikterna att få politiska myndigheter att besluta just dessa åtgärder och icke andra. E j heller behandlas annat än i förbigående riskerna för att utlandets ekonomiska politik och därmed förutsättningarna för näringslivet i det egna landet påverkas av dettas åtgärder, ehuru én sådan påverkan utan tvivel, t. ex. när tullpolitiken ändras, kan bliva följden även när »hemlandet» är av så liten världsekonomisk betydelse som Sverige. Det torde härav framgå att i det följande endast en del av de saker närmare analyseras som måste tagas i betraktande, innan man från en viss politisk utgångspunkt kan komma till några slutsatser rörande vad som i ett visst läge lämpligen bör göras. Undersökningen begränsas ju till frågan vad som i vissa lägen inträffar, om man förfar på ena eller andra sättet, d. v. s. den gäller 1) sammanhangens art och 2) de olika ofta motsatta tendensernas styrka. Läsarens ställningstagande till resonemangets och slutsatsernas riktighet torde därför kunna bli oberoende av hans politiska uppfattning. Två personer som båda acceptera exempelvis den följande analysen av verkan av offentliga arbeten kunna mycket väl även från samma 3) politiska värdepremiss komma till motsatta slutsatser rörande vilken ekonomisk politik som det är klokt att

försöka, helt enkelt emedan de ha olika mening rörande 4) möjligheterna att faktiskt omsätta de planerade åtgärderna i praktiken.1 ~FÖT analysen av sammanhangens art och tendensernas styrka har det visat sig ofrånkomligt att utbilda en för hithörande penning- och konjunkturproblem lämpad begreppsapparat, vilken möjliggör en någorlunda enkel och likväl preciserad framställning. Uttalanden rörande förhållandet mellan sparande och investering, oanvända sparmedel, etc. utan redovisning av vad dessa termer innebära skulle ju icke ha någon som helst mening. Den på Wicksell fotade monetära terminologi som i olika varianter användes av Keynes, Lindahl och Hammarskjöld förefaller förf. opraktisk för här ifrågavarande ändamål. Bl. a. för att icke göra framställningen alltför svårbegriplig behövdes en närmare anslutning dels till de gängse grundläggande läroböckerna i pris- och fördelningsteori dels till affärslivets föreställningar och terminologi. Det är en dylik begreppsapparat som framlägges i kap. I. 2 1 Det skulle bidraga till den offentliga diskussionens klarhet om de däri deltagande gjorde k l a r t för sig i vad mån meningsmotsättningarna rörande vad som bör göras bero på den ena eller a n d r a av dessa fyra olika slag av omständigheter, eller ev. en femte, nämligen oenighet rörande det aktuella lägets k a r a k t ä r . 2 I likhet med vissa delar av de följande kapitlen ä r den t r o t s uppläggningens olikhet s t a r k t influerad av Lindahls och Myrdals skrifter. Förf. s t å r också i tacksamhetsskuld till h r r Lindahl, Lundberg, Myrdal, Palander, Svennilsson och Thomas för värdefulla kritiska anmärkningar till manuskript och korrektur. I vissa hänseenden finnas väsentliga beröringspunkter med Cassels diskussion av sparandeproblemen. Se Theoretische Sozialökonomie, 5 Aufl. 1933, § 25.

FÖRSTA

AVDELNINGEN.

Allmän expansionsteori. KAP. I. yi

Penningteoretiska grundsatser.

§ 1. Penningteoriens uppgift och uppläggning. Intill för icke länge sedan ansågs den monetära teoriens uppgift vara a t t förklara vilka faktorer som bestamma penningens värde. E t t j ^ i s k t . p r i s s y s t e m av Walras-Casseltypen lämnar j u denna fråga obesvarad och kräver därför som supplement en speciell penningteori. Från denna utgångspunkt är det uppenbarligen konsekvent a t t ,^og_kvantitetsteorien basjra den på_»knap i )heten p å betalningsmedel». ^ s i s t a j r e n har man alltmera kommit att som penningteoriens huvuduppgift betrakta en förklaring av prisförändringar av de mera allmänna slag som icke kunna hänföras till ändringar av utbud och efterfrågan på individuella varuslag eller smärre varugrupper. Gränsen mellan det ena och det andra slaget av prisrörelser blir obestämd och penningteorien sammansmälter med den vanliga dynamiska pristeorien. Då prisförändringarna äro ett led i en tidskrävande utveckling förutsätter en förklaring av desamma först och främst a t t detta tidskrävande förlopp registreras. Man behöver en bokföring i tiden som redovisar såväl förändringarnas ordningsföljd som tidsintervallen dem emellan. Och denna registrering måste omfatta icke bara priserna utan även de framställda eller omsatta kvantiteterna ay varor, tjänster och arbetsprestationer, vilkas förändring sammanhänger med prisernas. Registreringen bör alltså omfatta icke bara betalningsströmmarna utan även strömmarna av producerade varor och presterade tjänster som ej bli omsatta. Vid sidan av strömmarna av »nya» omsättningsobjekt — framställda under perioden eller kommande från lager — måste registreringen gälla omsättningen av och priserna p å de »äldre» i bruk varande kapitalföremålen och rättigheterna, d. v. s. kapitalvärdenas förändring i J e J o r s t a slagen av omsättningar gälla denpågåcnde produktions- och distri^ W p j r p c e s s e n och kallas i det följande »produktiva» i motsats till de se-?^rl?_.j!?.m benämnas »finansiella». E n sådan registrering av inträffade händelser hänföres vanligen till en period, d. v r _s^tänkes gjord vid periodens slut. Den betecknas här nedan ef-

6 ter Myrdal »ex-post analys». 1 Emellertid ger en blott och bar registrering av händelserna ingen upplysning om det kausala sammanhanget eller rättare sagt funktionsförhållandet dem emellan. E t t klarläggande av detta förutsätter en viss psykologisk analys, t. ex. av frågan varför en viss intäkt i en viss situation leder till en viss efterfrågan på ett något senare stadium. Eftersom människornas handlingar ske med hänblick på framtiden och bestämmas av de på erfarenheten om det förflutna grundade framtidsföreställningarna, så måste en förklaring av funktionsförhållandet mellan de olika inregistrerade transaktionerna vila på en analys av dessa. Den betecknas i det följande »ex-ante analys». Kombinationen av resonemanget ex-post och ex-ante innebär, att man i en beskrivning av transaktionerna under en förfluten period undersöker, vilka framtidsföreställningar, som på varje tidpunkt under perioden ^betingade • de ekonomiska subjektens inregistrerade handlingssätt. För att få en översikt över de under en period inregistrerade transaktionerna sammanföras de inom varje företag till olika grupper. De »prod al' • tiva» transaktionerna — strömmarna av »nya» produkter och tjänster till skillnad från de transaktioner, som gälla »äldre» kapitalföremål o. d. — ordnas efter periodens slut med tillhjälp av bokslut, varigenom de hänföras till 1) produktion för konsumtion och 2) produktion för investering, vilken senare delas i a) reinvestering och b) nyinvestering. På analogt sätt uppdelas intäkterna i 1) nettoinkomst och 2) kapitalfrigörelse (ersättning för tidigare omkostnader). Detta förutsätter en omkostnadsberäkning, varigenom gränsen dragés mellan dessa kategorier. Härmed är man redan över på en ex-ante analys, t y fördelningen av de för flera perioder gemensamma kostnaderna, t. ex. fastställandet av avskrivningarnas storlek, beror på uppfattningen rörande framtiden. Om exempelvis nya tekniska uppfinningar väntas redan om några år göra en viss maskin ekonomiskt obrukbar, så avskrives den med större procentuellt belopp per år än om dylika förväntningar ej finnas. E n ren ex-post analys är alltså i regel omöjlig. Bokslutet utgör en kombination av ex-ante och ex-post. Emellertid erbjuder det stora praktiska fördelar vid utbildandet av den monetära teoriens terminologiska apparat att utgå från vissa avskrivnings, och lagervärderingsprinciper såsom institutionellt givna och grundläggande för de inregistrerade transaktionernas sammanförande till olika grupper genom det för en förfluten period gällande bokslutet. Faktiskt präglas de föreställningar rörande nettoinkomst o. d., som bland andra omständigheter påverka framtidsbedömningen, kapitalvärdena och därmed handlingarna, i rätt hög grad av de bokföringsresultat, som komma till stånd genom användande av dylika traditionella värderingsprinciper. Genom att vid behandlingen av expost registreringarna till en början för deras gruppering använda en dylik i viss mån standardiserad analys av framtidsbedömningen eller rättare ett schema som provisoriskt ersätter denna, har man alltså icke utövat något tvång på en följande mera allmän analys av framtidsföreställningarna. Man har däri Se M y r d a l : Der Gleichgewichtsbegriff als I n s t r u m e n t in der geldtheoretischen Analyse. 1933.

7 emot vunnit fördelen av en klarare översikt över förloppet under perioden än som utan klassificering och indelning av transaktionerna torde vara möjligt och står därför beredd till den allmänna analys av framtidsföreställningarna, som erfordras för ett klarläggande av »den psykologiska kausaliteten». 1 I det följande betecknas som ex-post analys hela beskrivningen av de under perioden inträffade transaktionerna och deras klassificering å angivet sätt. Ex-ante analysen blir då en undersökning dels av de räntabilitetsföreställningar, som i huvudsak bestämma efterfrågan för investeringsändamål, såväl på »nya» varor och tjänster som »äldre» kapitalföremål ,o. d., och dels av de inkomstföreställningar och sparandebeslut, som i huvudsak bestämma konsumtionsefterfrågan. Då samtliga dessa föreställningar, som redan påpekats, i viss mån influeras av ex-post analysens bokslutssiffror torde det vara praktiskt att vid uppbyggande av den monetära teoriens terminologi börja med jex-post analysen, för att sedan på dess grund konstruera ett definitions system för ex-ante analysen.' Även om ordningsföljden givetvis är godtycklig, så torde uppdelningen vara praktisk, eftersom den möjliggör en behandling av registreringsfrågorna utan en djupplöjning av framtidsföreställningarnas art, t. ex. deras natur av en mer eller mindre vag uppskattning av en serie av sannolikheter. Ända till slutet av nästa kapitel gäller resonemanget en sluten eller »isolerad» Jjarfcrad. Först i kap. I I : § 6 utbygges terminologin och resonemanget, så att de gälla för en öppen marknad, d. v. s. för ett land i förbindelse med andra länder. § 2. Registreringen av transaktionerna. Ex-post analysens terminologi. Låt oss först se på de »produktiva» omsättningarna. De »finansiella» beröras i slutet av denna paragraf. Den positiva eller negativa nettoinkomst, som företags och enskildas bokföring utvisar under en viss period, erhålles genom att från bruttointäkten, d. v. s. summan av alla inbetalningar till företaget (intäkter) dragas de utgifter, som anses hänföra sig till den under ifrågavarande period försålda produkten. Dessa utgifter kunna betraktas som investering av ett visst kapital (i pengar räknat), vilket, när produkterna säljas, åter »frigöres», d. v. s. blir i penningform disponibelt för ny efterfrågan. I och med att dessa penningsummor användas till betalning av nya produktionsutgifter — råvaror, löner, maskiner — sker alltså en »reinvestering». Denna sker delvis på kort sikt, t. ex. i råvaror och löner, och man talar då ofta om driftskapital till skillnad från investeringen i varaktiga anläggningar o. d., som utgöra fast kapital. 1 I Hammarskjölds avhandling: Konjunkturspridningen (Arbetslöshetsutredningens betänkande, bilaga 4, Statens off. utredningar 1933: 29) lägges huvudvikten på ex-post registreringen — med användande av en helt annan begreppsapparat än den nedanstående —, varvid de för bokslutens inkomstberäkning och efterfrågeförklaringen erforderliga ex-ante v ä r d e r i n g a r n a till en del elimineras genom vissa antaganden rörande amortering och ränta. Det i texten gjorda antagandet rörande tillämpning av institutionellt bestämda bokföringsprinciper synes närmare ansluta sig till verkligheten och v a r a mera ä g n a t a t t ligga till grund för en senare realistisk behandling — som i denna avhandling endast kommer att antydas, ej n ä r m a r e utföras — av företagarnas inkomst- och räntabilitetsförestiillningar.

8 Bestämningen av de på en viss periods produktion eller den försålda delen därav belöpande produktionsutgifternas storlek är emellertid, som redan påpekats, beroende av en framtidsbedömning. Många utgifter gälla nämligen verksamheten under flera perioder. Vid början av varje period existera varaktiga kapitalföremål och under densamma anskaffas nya, vilka kvarstå vid periodens slut. Hur skall kostnaden för deras användning under perioden bestämmas? Amorteringen sker i praktiken vanligen med utgångspunkt från anskaffningsvärdet och vilar på antaganden rörande den ovissa framtiden, t. ex. föremålens användningstid. När man längre fram i tiden ser tillbaka på denna period finner man ej sällan att det varit rimligare att avskriva vissa föremål snabbare än som skett, men andra långsammare. Vidare är avskrivning på grundval av anskaffningsvärdet egendomlig i de fall, då dylika anläggningar vid den tidpunkt avskrivningen sker ha ett helt annat, högre eller lägre, reproduktionsvärde. Liknande svårigheter möta vid den bokföringsmässiga värderingen av en annan genomlöpande post, varulagren. Gränslinjen mellan bruttointäktens två delar: nettoinkomst och omkostnader, d. v. s. frigjort kapital, blir såsom beroende av en bedömning av den ovissa framtiden i någon mån godtycklig. I det följande utgår behandlingen av i § 1 antydda skäl från de i affärslivet enligt gammal praxis faktiskt använda bokföringsmetoderna. Vad menas då med bruttointäkt? Bruttointäkten hänför sig till en förfluten period och utgör för varje företag och individ summan av alla dess, resp. hans försäljningar av varor och tjänster, inkl. alla slag av hyres- och räntebetalningar, under perioden. Som redan påpekats, sönderfaller den i två delar: "nettoinkomsten och-2det frigjorda kapitalet, som är lika med summan av de omkostnader— för privatpersoner ofta lika med 0 — som hänföras till den gjorda försäljningen, medan nettoinkomsten uppdelas i konsumtionsinkomst och ny sparande. Nettoinkomsten innefattar alltså icke bara kontraktuellt bestämda inkomster utan även sådana av vinstkaraktär, men däremot ej förändringar av kapitalvärdena — kapitalvinster och kapitalförluster — i annan mån än de på grund av ovannämnda bokföringsprinciper framträda som realiserad vinst på periodens »rörelse». Nysparande är den del av denna nettoinkomst, som ej användes till konsumtionsändamål under perioden. »Väntande» ( = frigjort kapital plus nysparande) är den del av bruttointäkten, som ej användes till konsumtionsändamål under perioden. A t t en individ t. v. låter bli att konsumera det han kunde konsumera innebär ju att han »väntar». Dessa beteckningar — bruttointäkt, njsparande och väntande — gälla när man ser förloppet från »intäktssidan». Från »utgiftssidan» har man de motsvarande: total utgift, nyinvestering och total investerings..(.= reinvestering ElU§ råy^yestering). Reinvestering utgör köp av alla slags varor och produktionsmedel, inkl. utbetalning av löner åt arbetare, som anses erforderliga för produktionsapparatens uppehållande vid samma storlek som under närmast föregående period. Till reinvesteringen höra alltså bl. a. de inköp av färdiga varor till undvikande av lagerminskning, som distributionsföretag göra.

9 1

Observeras bör, att alla varor och tjänster utom vid detaljförsäljning för omedelbar konsumtion köpas med väntande. Konsumtionskapitalföremål lika väl som produktionsmedel betalas med eget eller lånat väntande. Bilar t. ex. köpas ofta på avbetalning. Mellanhänder använda sitt rörelsekapital för inköp av alla slags varor, vanligen i parti. Den del av bruttointäkten, som icke utgör väntande, d. v. s. den del av nettoinkomsten, som ej utgör nysparande, blir alltså den som svarar till strömmen av icke eller föga varaktiga färdiga konsumtionsvaror och tjänster — i det följande tillsamman betecknade som konsumtionsmedel — vilka försäljas till konsumenterna och förtäras under perioden. Samma begrepp användas på hela samhället. Nettoinkomst och väntande bli då räknade netto. Den förra är summan av de individuella positiva nettoinkomsterna minskad med de negativa. Tillgången på väntande utgöres dels av frigjort kapital, dels av nettonysparande: det senare erhålles sedan bruttonysparandet, d. v. s. summan av alla positiva sparandeposter, minskats med negativa sparandeposter, d. v. s. negativa inkomster (i dagligt tal kallade »förluster»), konsumtionskrediter 2 och kapitalkonsumtion, men givetvis ej kapitalförluster (förändring av kapitalvärdena). Även om det samhälleliga nettonysparandet (i det följande betecknat: nysparande) är = 0, så omsattes på kapitalmarknaden dels en del av det frigjorda kapitalet (i den mån det ej reinvesteras i samma företag), dels det nysparande, som går till konsumtionskredit och till finansiering av negativa inkomster i andra företag. Den samhälleliga nyinvesteringen — som är lika med totalinvesteringen minskad med kapitalfrigörelsen — är: summan av alla enskildas och företags nyinvestering minskad med summan av — ur deras synpunkt — underlåten reinvestering. För samhället har man följande identiteter mellan olika intäkts- och ut-" giftsposter: Bruttointäkt = bruttoutgift; frigjort kapital = reinvestering; nettonysparande = nyinvestering; konsumtionsinkomst = konsumtionsmedel till konsumenterna; väntande = totalinvestering. Konsumtionen och sparandetinvesteringen äga rum successivt under perioden och behöva givetvis ej vara ' jämnt fördelade olika delperioder emellan. Är olikheten väsentlig få dessa delperioder betraktas var för sig. Begreppet »kapitaldisposition» bör ej förväxlas med »nysparande». Genom det senare uppkommer realkapital. Kapitaldispositionens kvantitet mätes av produkten av realkapitalets värde och längden av den tid under vilken det användes. (Se Cassel: Theoretische Sozialökonomie. 5 Aufl. 1933.) Vad nu de »finansiella» transaktionerna beträffar, så utgöra de en överföring av äldre kapitalföremål, rättigheter o. d. från en person till en annan. :•• j ^ / e t följande användes denna terminologi: I. Kapitalvaror. A. Kapitalföremål ( = fardigfabrikat). 1. Produktionsmedel. 2. Konsumtionskapitalföremål (äro v a r a k t i g a i motsats till I I ) . B. Halvfabrikat och råvaror till A. I I . Konsumtionsvaror (icke eller föga varaktiga) A. Konsumtionsmedel ( = färdigfabrikat). B. Halvfabrikat och r å v a r o r till A Se vidare § 4. - Konsumtionskredit är kredit för löpande konsumtion och omfattar ej t. ex. kredit vid inköp av konsumtionskapitalföremål. J f r § 4. 2—332892

10 Inregistreringen av de senare transaktionerna gäller främst prisernas, d. v. s. kapitalvärdenas förändring. De omsatta kvantiteterna av aktier, obligationer, fastigheter m. m. ha mindre intresse. Bakom förändringar i utbud och efterfrågan och därmed priserna på »äldre» objekt ligga givetvis ändringar i förväntningar rörande den framtida avkastningen. Så till vida lämnar registreringen av kapitalvärdenas utveckling en viss upplysning rörande framtidsföreställningarnas karaktär under registreringsperioden. Detta gäller dock mest de »marginella» köparna och säljarna, medan man intet vet om de andra, faktiska eller potentiella, ägarnas av kapitalföremål framtidsuppskattningar. Vidare påverkas utbud och efterfrågan även av förväntningar rörande kapitalvärdenas framtida utveckling, icke bara rörande den framtida avkastningen; en person kan mycket väl även om han för en viss akties vidkommande bedömer utvecklingsmöjligheterna mera pessimistiskt än som svarar till gällande kurs, köpa dylika aktier och pressa upp kursen, om han nämligen räknar med en ytterligare kursstegring, eventuellt framkallad av ökad optimism hos andra kapitalister, såsom sannolik. Trots detta torde emellertid_kapitalvärdenas..utveckling under en viss period ge en värdefull belysning av avkastningsförväntningarna, varför ett studium av desamma underlättar ex-ante analysen (se~§ 3) av orsakerna till att efterfrågan på och utbudet av »nya» varor och tjänster och därmed den löpande prisutvecklingen under denna period rörde sig så som registreringen visade. Utbud, efterfrågan och köp av äldre placeringsobjekt, d. v. s. »finansiella» transaktioner, få tydligen i princip hållas skilda från ovan berörda köp — för investering eller konsumtion — av de från löpande produktionsprocess strömmande varorna och tjänsterna, d. v. s. »produktiva» transaktioner. § 3. Förklaringen av transaktionerna. Ex-ante analysens karaktär. Denna analys har till uppgift att förklara »den psykologiska kausaliteten», d. v. s. varför utbud och efterfrågan reagera så som man kunnat konstatera att de faktiskt gjort. Behandlingen gäller närmast de »produktiva» transaktionerna. Låt oss först se på efterfrågan. Denna sker dels för investeringsändamål — i det följande kallad investeringsefterfrågan — dels för konsumtionsändamål — i det följande kallad konsumtionsefterfrågan. De i ett visst ögonblick existerande alternativa köpplanerna i fråga om konsumtionsvaror, d. v. s. efterfrågekurvans utseende, bero i första rummet gé, föjyjjiiiiingar-na---r-erande-. framtida inkomster, vilka förväntningar å, sin sida påverkas av närmast föregående perioders inkomster, i den mån de äro för de berörda personerna bekanta; aktieägare känna i allmänhet ej till månadsbokslutens resultat och få först efter en tid kännedom om årsboksluten. Givetvis bero inkomstförväntningarna även av under dessa perioder realiserade kapitalvinster, som uppkommit på grund av »finansiella» transaktioner. I fall en diskontering till nutidsögonblicket av alla väntade framtida inkomster, även arbetsinkomsterna, skedde med användande av en för varje individ subjektiv bestämd räntefot eller serier av dylika, så skulle storleken av den sålunda beräknade förmögenheten för varje individ utgöra sammanfattningen av de hänsyn av detta slag, som påverka konsumtionsefterfrågans storlek och

11 omfattning. 1 Faktiskt torde emellertid individerna icke göra en dylik diskontering utan torde nöja sig med mera vaga föreställningar rörande annat än den närmaste framtiden. För det andra beror den existerande konsumtionsefterfrågan på förväntmngajLJtfiande-derLfj^^ yän_ tar man prisfall på kostymer under november, så väntar man till dess med att inköpa en kostym som man eljest skulle köpt under oktober. Vad investeringsefterfrågan beträffar, så beror även den på framtidsförestallningar, närmare bestämt förväntningar rörande såväl omsatta kvantiteter som alla priser betraktade resp. som intäkter och som omkostnader. Detta plägar betecknas som räntabilitetsförväntningar, vilka givetvis endast ha indirekt förbindelse med ex-post analysens räntabilitetsberäkningar bakåt i tiden. Hur en viss nu utsliten anläggnings räntabilitet ter sig, när man blickar tillbaka å de intäkter och utgifter, som den med rådande bokföringsprinciper anses ha givit upphov till, spelar ingen direkt roll för frågan om ampligheten av att skaffa en ny sådan. I de flesta fall göras i själva verket alls ej dylika räntabilitetsberäkningar bakåt för individuella kapitalföremål. Med någon förenkling och »rationalisering» av verkligheten torde man kunna säga att en företagsledare, som köper en maskin, gör det emedan han räknar med att den till nutidsvärde diskonterade summan av differenserna mellan de intäkter och de utgifter, som maskinen väntas medföra — det eubjektiva kapitalvärdet — överstiger nutidsvärdet av kostnaden för maskinen Han anser dessutom — och detta är en viktig kvalifikation — att en nu inköpt maskins nutidsvärde överstiger nutidsvärdet av varje alternativ användning av en summa motsvarande maskinens nuvarande inköpspris. Köpet vittnar alltså icke bara om, att han väntar en viss »anläggningsvinst»,2 utan visar också att denna beräknas bli större än vid andra eller senare investeringar, t. ex. senare köp av samma slags maskin, som ha alternativ karaktär i förhållande till den första, d. v. s. bli uteslutna, om denna göres. Ofta har han ingen bestämd föreställning om storleken av dessa anläggningsvinster, men räknar med såsom sannolikt, att vinsten på en viss investering skall bli större än vinsten på de alternativa. J u s t på grund av föreställningarnas obestämdhet synas de undandraga sig en närmare analys. Man kan fråga om en företagsledare ej kommer att göra alla de investeringar, som han väntar skall medföra anläggningsvinst. Svaret är i många fall nekande och detta av två skäl. För det första har han icke alltid de erforderliga penningsummorna disponibla eller möjlighet att erhålla tillräcklig kredit. För det andra inverka hans framtidsföreställningar icke bara med avseende på räntabilitetsförhållanden utan även m. a. p. kassa och kreditförhållanden i framtiden. På analogt sätt förhåller det sig med konsumtionsefterfrågan. En person, som väntar stora inkomster — och goda kassa- och kreditmöjligheter — längre fram i tiden och skulle ha lust till viss konsumtion för 1

Jfr Lindahl: Penningpolitikens medel. Malmö 1930. Jfr Myrdal: Prisbildningsproblemet och föränderligheten.

Sthlm 1927.

12 närvarande, tvingas att begränsa sig till mindre konsumtionsköp, emedan han ej har pengar och kredit till mera. Den ovanstående analysen av framtidsföreställningarna m. a. p. inkomst-, pris- och räntabilitetsförhållanden samt kassaoch kreditomständigheter skulle alltså ensam förklara investerings- och konsumtionsefterfrågan, 1) om alla människor och företag hade tillräcklig kassa eller kunde erhålla önskad kredit och 2) om själva kredittagandet aldrig av dem ansågs icke önskvärt, d. v. s. aldrig påverkade efterfrågeplanerna. I själva verket kunna de i ett givet ögonblick existerande efterfrågeplanerna och realiserade köpen icke förklaras utan hänsyn till det faktiska läget i dessa två hänseenden. Kreditgivares uppskattning av potentiella låntagares säkerheter och framtida inkomster, d. v. s. kreditvärdighet, blir en viktig faktor. De på marknaden noterade kapitalvärdenas utveckling får härvidlag väsentlig betydelse då möjligheten att ställa önskad säkerhet för krediten beröres därav. E n tredje faktor av betydelse är storleken, riktningen och hastigheten av överflyttningarna av betalningsmedel, vilka influera på hur mycket av dylika som varje individ och företag i ett givet ögonblick förfogar över och därigenom avgöra hur mycket han kan köpa utan att erhålla kredit. 1 E t t genom en försäljning erhållet tillskott i ett företags kassa, som icke på något sätt ändrar räntabilitetsbedömningen, d. v. s. de anteciperade anläggningsvinsterna, kan väsentligt påverka investeringsköpen. På analogt sätt förhåller det sig med konsumtionsefterfrågans utveckling vid oförändrade inkomst-, pris-, kassa- och kreditförväntningar. 2 Betalningsmedlens »omloppshastighet» blir en faktor vid sidan av efterfrågarnas och potentiella kreditgivares framtidsföreställningar (jfr § 5). Kassatillgång och kreditmöjligheter inverka alltså på ett tvåfaldigt satt. Dels ingå föreställningarna rörande de framtida kassa- och kreditförhållandena bland de framtidsföreställningar som bestämma den nuvarande köplusten och därigenom inverka på köpen. Dels bestämmer den nuvarande tillgången till betalningsmedel och kredit köp förmågan och sätter på så sätt en objektiv övre gräns för köpen. Genom ovanstående föres resonemanget in på frågan om de ekonomiska subjektens »köpkraft». Bakom detta sällan skarpt definierade uttryck torde ligga den ovan berörda tanken att vissa gränser finnas för subjektens inköp, som alltså ej bero blott på förväntningarna i olika hänseenden. Denna begränsnings art och innebörd — tillgång till betalningsmedel och kredit — torde med det ovanstående vara till sina allmänna drag angiven. Om »köpJkraften» under en viss period skall vara en begränsande faktor, kan den alltså icke' definieras som en ex-post inregistrerad nettoinkomst eller bruttointäkt ITnder" denna period. Vissa subjekt ha under perioden köpt för summan av i Observera, a t t i detta hänseende de »finansiella» betalningstransaktionerna spela samma roll som de »produktiva». . _. . h. - t Sistnämnda och för förklaringen av efterfrågan viktiga omstendigheter ha i LindaWB och Myrdals antecipationsanalys - d. v. s. undersökning av framt.dsforestalln n g a r n a t r ä t t starkt i bakgrunden. Se Myrdal: Der Gleichgewichtsbegriff etc 1933 och Lindahl. Penuingpolitlkens medel. 1931. Hammarskjölds försök a t t föl a• »°etalnin S 8stromn«, n a» understryker betydelsen av dessa omständigheter, varvid emellertid arten av hans pioblem s t ä l l n i n g g ö r a t t inkomst- och räntabilitetsföreställningarna hos konsumenter, företagare och kreditgivare skjutas åsido. Se a. a., speciellt not å sid. 53.

13 1) kassa vid periodens början, 2) intäkter under perioden och 3) inkasserade fordringar och försäljning av »äldre» kapitalföremål o. d., 4) erhållen kredit. För det. enskilda, subjektet utgör alltså ej storleken av dess inkomst ellexJlk takt den »köpkraft» som begränsar dess inköp under perioden. Därför är ej heller de vid periodens början planerade köpen bestämda därav utan på ovan angivet sätt av inkomst- och räntabilitetsförväntningar samt av väntad tillgång till betalningsmedel och kredit. Icke heller kan för samtliga subjekt, tagna under ett, bruttointäkt eller nettoinkomst likställas med någon köpen begränsande »köpkraft». J u mer det köpes under exempelvis första hälften av perioden, desto större blir ju bruttointäkt och nettoinkomst. Den för andra hälften av perioden återstående köpförmågan minskas alltså ej. Den vid periodens slut existerande mängden betalningsmedel och icke använda kreditmöjligheter äro ju i en viss mening oanvänd köpförmåga, och denna minskas icke av om köpen under en period äro större eller mindre och nedgår i varje fall icke till 0. Det finns alltså alltid »överflöd» på köpförmåga, när man tager samtliga subjekt under ett. 1 Den verkliga begränsningen ligger i att varje enskilt subjekt håller nere sina inköp på grund av att efterfrågeplanerna och förmågan att köpa bestämmas på ovan angivet sätt. Betalningsmedlens begränsade ehuru variabla omloppshastighet — en i viss mening mera direkt och mindre »psykisk» begränsningsfaktor än de övriga — och den begränsade villigheten att ge kredit framför allt från bankinstitutens sida sätter alltså en elastisk, övre gräns för den ökning av omsättningen under en period, som kan framkallas av mera optimistiska framtidsföreställningar hos företagsledare och enskilda, Ä andra sidan begränsas köpen av pessimistiska förväntningar hos dessa, huru stor än penningmängden och villigheten att ge kredit månde vara. Inom den av kassa och kreditmöjligheter bestämda övre gränsen bestämma förväntningar av ovan berörda olika slag helt och hållet efterfrågan. Kännedom om dessa sammanhang äro av väsentlig betydelse för förståelse av expansions- och kontraktionsprocesserna. Det ovanstående gäller efterfrågan på »nya» varor och tjänster, d. v. s. de »produktiva» transaktionerna. Det torde vara klart att ett alldeles analogt resonemang kan genomföras beträffande utbudet. Därvidlag tillkommer emellertid den omständigheten att de gränser inom vilka utbudet av t. ex. arbetskraft och varor kan ökas under en viss period bestämmas av produktionsapparatens utseende vid periodens början, inklusive varulagrens storlek, och av de begränsade möjligheterna att snabbt ändra densamma. Denna faktor benämnes i det följande »den produktionsbetingade gränsen för utbudet». En analys av de »finansiella» transaktionerna, d. v. s. efterfrågan på och utbud av »äldre» kapitalföremål, kan göras efter samma linjer som ovanstående efterfrågeanalysr Då prisbildningen på dessa ur denna avhandlings synpunkt endast har intresse i den mån de »produktiva» transaktionerna påverkas, torde det icke vara erforderligt att här ingå på en närmare analys av densamma, t. ex. prisbildningen på aktiemarknaden o. d. Den behandlas 1 J f r Keynes: A Treatise on Money. 1930. Wicksell: De skandinaviska kronorna. Tidskrift, 1925.

Ekon.

14 »subsidiärt» i kap. I I och på andra ställen, där undersökningen av det centrala problemet det påfordrar. Det finns emellertid ett tredje slag av transaktioner, nämligen de kredittransaktioner som ex-post till större delen framträda som utlåning av väntande, d. v. s. frigjort kapital eller sparande. Utbudet och efterfrågan på olika slag av kredit (disposition över penningbelopp på viss tid och vissa villkor) är det som bestämmer de olika räntesatsernas höjd. Dessa å sin sida stå i intimt samband med samtliga inkomst- och räntabilitetsförväntningar. Prisbildningen på kreditmarknaden spelar därför en central roll för utvecklingen såväl på det »produktiva» som på det »finansiella» fältet. I själva verket är naturligtvis tredelningen betingad huvudsakligen av det pedagogiska skälet att vissa saker måste utredas först och andra sedan, icke alla på en gång. Ordningsföljden är däremot en smaksak. Innan kreditmarknaden närmare studeras skola ett par ovan i förbigående berörda sidor av de »produktiva» transaktionerna göras till föremål för närmare behandling (§§ 4—5). Vidare skall i början av nästa kapitel ett par expansions- och kontraktionsprocesser i korthet analyseras med hänsyn speciellt till de »produktiva» transaktionerna men under visst beaktande av prisförändringar på det finansiella fältet. Den följande undersökningen (kap. I I : § 3) rörande prisbildningen på kreditmarknaden framträder då som en komplettering till denna analys. § 4. Tidsstruktuell uppdelning av prissystemet. Komplettering av terminologien. För att närmare belysa prissystemets utveckling använder man sig av olika indextal, som redovisa prisutvecklingen och producerade eller omsatta kvantiteter för vissa grupper av varor och tjänster. Det är icke tillräckligt att använda endast en index för »den allmänna prisnivån» och en för »den totala produktionsvolymen». De under en period registrerade priserna och kvantiteterna, som hänföra sig till strömmarna av nya varor och tjänster, kunna med hänsyn till problemets art och det tillgängliga statistiska materialets karaktär lämpligen sammanföras till nedanstående grupper. Detta är en annan för ex-post analysens inregistrering viktig gruppering än den som användes vid boksluten. I. Kapitalvaror. A. Färdigfabrikat ( = kapitalföremål). 1. Produktionsmedel. a) Anläggningar (fartyg, vägar, kanaler). b) Redskap (maskiner, boskap). 2. Konsumtionskapitalföremål (personbilar, möbler). B. Halvfabrikat och råvaror. I I . Konsumtionsvaror. 1 A. Färdigfabrikat ( = konsumtionsmedel). 1. Semi-durabla varor (skor, kläder, böcker). 1

Observera, att »konsumtionskapitalföremålen» icke inräknas i »konsumtionsvarorna».

15 2.

Icke-varaktiga varor (mat, tobak, tidningar, tidskrifter. Tjänster, dels personliga, dels av varaktiga konsumtionskapitalföremål.) Halvfabrikat och råvaror. 1. Till semi-durabla varor (skor, läder, t y g ) . 2. Till icke varaktiga varor (flertalet jordbruksprodukter).

Det är överflödigt att tillägga, att många varor höra hemma på flera ställen i ett dylikt schema. Ingenting hindrar, att t. ex. läderprisets förändringar beaktas både under I : B (billäder) och under I I : B (skoläder), d. v. s. att en del av omsättningen föres till den ena kategorien, resten till den andra. I ovanstående schema kan såsom en grupp under såväl A som B och för kapitalvaror likaväl som för konsumtionsvaror insättas betalningen åt de använda produktionsmedlen, d. v. s. arbetslöner och »hyra» för kapitalföremål och olika slag av »jord». Man kan dela köpen av varor av alla dessa olika kategorier i två delar: 1) Mellanhandens och 2) Brukarens (d. v. s. producent och konsument). All betalning för köp av dessa varor liksom av produktionsmedel, ntom vid bruka- I renaJsöp av konsumtionsmedel, betraktas i ex-post analysen som härrörande ' från »väntande». Detta bör observeras, då man ej sällan felaktigt utgår ifrån att väntandet endast efterfrågar kapitalvaror. »Imsstermgsprisnimns» förändringar kunna mätas med ett indextal för de av producenter och mellanhänder samt köpare av konsumtionskapitalföremål betalda priserna, d. v. s. partipriserna för de under en period omsatta nya varorna och tjänsterna, detaljpriserna för vissa kapitalföremål samt de priser, som betalas för användning av produktionsfaktorerna; vägningen sker med de omsatta kvantiteterna. Detta indextal utgör en sammanvägning av de ovan berörda indextalen, som gälla olika stadier av produktionsprocessen. Om de priser, som gälla varorna men ej »hyran» för produktionsfaktorerna, sammanvägas på analogt sätt, erhålles ett »varuinvesteringsprisindex». som till större delen bygger på partipriser. De för användning av produktionsfaktorerna utgående betalningarna, d. v. s. förtjänster, kunna tänkas sammanvägda till ett »faktordispositionsprisindex»; detta omfattar emellertid endast mindre delen av de använda produktionsmedlen då prisnoteringar finnas endast för en ringa del av de tjänster som presteras av kapitalföremålen och »jorden», nämligen de som uthyras av sina ägare, exempelvis genom utarrendering av jordbruk och uthyrning av butiks- och lagerlokaler, men i allmänhet ej för de industriella produktionsmedlen av kapitalkaraktär. »Faktordispositionsprisindexens» för de flesta problem viktigaste del blir löneindextalet. Vid sidan av investeringsprisnivån har man konsumtionsprisnivån, som i stort sett överensstämmer med detaljprisnivån. Den mätes med ett indextal för detaljhandelns priser, inklusive bostadshyror, vägt med de konsumerade — vilket är detsamma som de omsatta — kvantiteterna. Om investeringsprisindextalet och konsumtionsprisindextalet sammanvägas med vikter som bestämmas av de omsatta kvantiteterna, får man ett allmänt

16 indextal för de »produktiva» transaktionerna. 1 Vid beskrivningen och analysen av prisförlopp har detta emellertid visat sig ha en mycket begränsad användbarhet. I det följande menas med prisstegring under en period att »varuinvesteringsprisindex» ligger högre vid senare tidpunkter under perioden än vid tidigare. Utgångspunkten är alltså icke faktordispositionsprisindex eller konsumtionsprisindex, vilket i den nyare penningteoretiska litteraturen varit vanligt. Valet betingas bl. a. därav, att partipriserna, som dominera varuinvesteringsprisindextalet, äro mera rörliga än detaljpriserna. Var analysen tager sin utgångspunkt spelar i själva verket föga roll. F . ö. gäller resonemanget i allmänhet de ovan berörda vida snävare prisgrupperna, vilkas förändringar ha en mera påtaglig innebörd än de allmännare prisindextalens. Vill man som i denna utredning i främsta rummet analysera förändringar i den ekonomiska verksamhetens omfång, kommer givetvis vid sidan av prisindextalen eller t. o. m. framför dessa indextalen för de på olika stadier framställda och omsatta kvantiteterna att tilldraga sig huvuduppmärksamheten. De kunna vid behov sammanvägas till mera omfattande kvantitetsindex över konsumtionens, nettoinkomstens och investeringens volym. Sistnämnda begrepp spänner emellertid över så heterogena saker att det i allmänhet är bättre att icke göra någon sammanvägning. Större intresse erbjuder det kvantitetsindex som avser att visa storleken av produktionens nettoresultat under en period, d. v. s. den reala nettoinkomsten i kvantitativa termer. Det omfattar såväl strömmen av nya konsumtionsmedel, d. v. s. konsumtionsinkomsten justerad m. h. t. konsumtionsprisnivåns förändring, som nyinvesteringens kvantitet. Den senare kan endast erhållas genom att ett indextal för nyinvesteringens storlek i pengar divideras med en prisindex för de varuslag, som nyinvesteringen omfattar. På grund av svårigheten för att icke säga omöjligheten att erhålla statistiska uppgifter såväl för denna index som rörande nyinvesteringen, använder man sig vanligen av ett indextal för »bruttoproduktionsvolymen», som omfattar icke bara den reala nettoinkomsten utan även en del av ersättningsanskaffningen och ofta innehåller dubbelräkningar, men vars utveckling ändå ger en viss föreställning om nettoproduktionsresultatets kvantitativa förändring. Det bör dock betonas att den procentuella förändringen av det senare är starkare än av det förra, emedan den ekonomiska förslitningen av produktionsapparaten, vilken först måste täckas genom ersättningsanskaffning, innan ett nettoresultat framkommer, icke varierar i samma proportion som den förra. Om i ett land bruttoproduktionens volym är 100 och nettoproduktionens 70, så betyder en ökning av den förra med 35 % detsamma som en höjning av den senare med 50 %, ifall förslitningen är konstant. Låt oss nu övergå till frågan om längden av den på produktionsprocessens olika stadier if rågakommande »investeringsperioden». För huru lång i De finansiella transaktionerna motsvaras av ett »kapitalvärdesindex» för obligationsoch aktiekurser, fastighetsvärden m. m. och kredittransaktionerna av ett »kreditavtalspriBindex», som sammanfattar olika ränteindices och gäller »nya», d. v. s. under perioden träffade kreditavtal.

17 tid väntandet ur den enskilde köparens synpunkt bindes vid olika slags köp beror naturligtvis på, hur länge det dröjer, innan han åter säljer det köpta eller produkter därav. Då binder emellertid den nye köparen väntande, såvida han icke är en konsument, som köper konsumtionsmedel. Slår man tillsamman de olika transaktionerna, så bindes alltså väntande genom hyra av produktionsmedel ända till dess de därmed framställda konsumtionsmedlen säljas till konsumenten. De olika produktions- och omsättningsstadierna befinna sig på ett längre eller kortare tidsavstånd från konsumtionsstadiet. Detta tidsavstånd är i genomsnitt längst för I : B och därtill hörande produktionsmedel, därefter kommer I : A, sedan I I : B och närmast under konsumtionsstadiet kommer framställningen av och partihandeln i I I : A. I en viss mening är all produktion inriktad på att möjliggöra konsumtion, d. v. s. på framställning av färdiga konsumtionsvaror. Partipriserna på alla andra varor och produktionsfaktorernas priser äro därför i ett statiskt schema (rörande prisförändringarnas tidsföljd se nästa paragraf) på sätt och vis en avspegling av konsumtionsmedlens partipriser, och de senare äro en avspegling av samma varors detaljpriser. Relationen mellan priserna på ett stadium av förädling (garn) och på nästa stadium (tyg) påverkas naturligtvis av den erforderliga bearbetningskostnaden, bl. a. priset på den arbetskraft och den kapitaldisposition, som erfordras. Viktigare är emellertid att under dynamiska förhållanden dessa relationer ingalunda äro så fasta som under statiska förutsättningar; produktionen på de olika stadierna ger ju ibland positiv och ibland negativ företagsvinst. En närmare diskussion av hithörande frågor brukar vanligen ske med utgångspunkt från Böhm-Bawerks kapitalteori, d. v. s. läran om de tidskrävande produktionsvägarna. Arbetskraft och natur användas en längre eller kortare tid, innan resultatet blir en konsumtionsfärdig produkt. Genomsnittet av dessa tidsperioder är »investeringsperioden». J u längre denna är, desto mera kapitalintensiv är produktionen. Skall detta ha någon mening, får man tänka på den nuvarande, på en närmare eller fjärmare framtid inriktade användningen av produktionsmedlen, d. v. s. man får se framåt i tiden. Den planerade investeringsperioden är ett uttryck för den pågående produktionens mer eller mindre kapitalistiska inriktning. J u mera kapitalistisk denna är, desto längre fram i tiden ligger i genomsnitt den konsumtion, som den nu pågående produktionen avser att tjäna. 1 Investeringsperiodens längd beror bl. a. på varornas »produktionstid», och på de varaktiga kapitalföremålens (produktionsmedlens, konsumtionskapitalföremålens och de mer eller mindre varaktiga konsumtionsmedlens) »slitningstid». Vidare beror den på om dessa kapital föremål äro avsedda att användas för framställning av konsumtionsvaror eller av nya kapitalföremål. J f r textilfabriker och maskinfabriker. 1 En helt annan sak är givetvis det uttryck för produktionens »kapitalintensitet» som är relationen mellan summan av kapitalföremålens — men ej naturfaktorernas — reproduktionskostnad å ena sidan och landets totala nettoinkomst under innevarande period å den andra.

18 Slitningstiden hos byggnader är kanske ett femtiotal år eller mer, hos maskiner ofta ett tiotal år, medan deras produktionstid i många fall ej är i genomsnitt mycket längre än många konsumtionsvarors. Under slitningstiden »utmogna» eller »frigöras» successivt de investerade produktionskrafterna. För användningen av existerande kapitalföremål och för konstruktionen av nya i år spelar det ingen roll, vilka föreställningar rörande räntefot och slitningstid, som lågo bakom konstruktionen av dessa existerande kapitalföremål. 1 Endast den nu beräknade återstående slitningstiden har betydelse. Kapitalföremålen äro det förflutnas gåva till nutiden och ha i nutidens ekonomi samma betydelse och ställning, som icke eviga naturföremål. Användningen av arbetskraft samt kapital- och naturföremål i år, d. v. s. valet mellan olika produktionsomvägar, påverkas emellertid av nuvarande föreställningar rörande framtida omständigheter, bl. a. räntesatser. Med hänsyn till att den tid, som erfordras för en råvaras förädling till färdigvara, är så kort — m. a. o. räntan på det rörliga kapitalet är relativt obetydlig i de flesta fall — betyder räntans höjd i och för sig föga för relationen mellan priserna på de olika förädlingsstadierna. Däremot spelar räntan en betydande roll för relationen mellan varaktiga naturtillgångars och kapitalföremåls värde och de konsumtionsfärdiga varornas och tjänsternas priser. Eviga naturtillgångars värde tenderar ju mot det kapitaliserade värdet av produktpris minus annan framställningskostnad under förutsättning att man räknar med, att denna pris- och kostnadssituation skall bli bestående eller att risken för minskning av differensen mellan pris och kostnad uppväges av chansen till ökning (jfr vattenfall och elektrisk energi). J u lägre ränta man räknar med, desto högre tendera priserna på föremål på tidigare stadier att bli i förhållande till priserna på färdiga konsumtionsvaror och givna framtidsföreställningar i övrigt. Därför förbättrar en räntesänkning, som icke väntas bli mycket kortvarig, räntabilitetsföreställningarna för de mycket varaktiga föremålens vidkommande, d. v. s. gör att en förlängning av den planerade genomsnittliga investeringsperioden för de under en viss period använda produktionskrafterna (arbetskraft och kapital- och naturföremål) beräknas bli lönande. Man framställer t. ex. mera varaktiga föremål (maskiner och konsumtionsvaror) än förr och de planeras mera varaktiga än förr. P å grund av svårigheten att i ett givet läge mäta denna investeringsperiod torde man i regel tvingas att inrikta uppmärksamheten på mängden och arten av de under framställning varande kapitalföremålen, med avstående från försök att använda sammanfattande indextal rörande investeringsperioden vid beskrivning av ändringar i produktionens inriktning. De under en viss period framställda färdigvarornas karaktär, bl. a. m. a. p. varaktighet, får givetvis ett visst inflytande på de framtida produktionsmöjligheterna, d. v. s. på utbudsförhållandena under senare perioder. Detta är en omständighet, som vid analysen av prisförlopp ej får lämnas ur räkningen. i Som redan påpekats, spela däremot dessa tidigare föreställningar, som voro bestämmande för den uppgjorda avskrivningsplanen och som, i den mån denna ej andras, bestämma avskrivningspolitiken och därmed nuvarande föreställningar rörande nettoinkomstens storlek, en viss roll för efterfrågans fördelning för konsumtions- och investeringsändamål.

19 Relationen mellan priserna och efterfrågan på de olika stadierna är emellertid av betydelse för den planerade och faktiska produktionsriktningen även i andra hänseenden och därmed för »balansen» mellan den ekonomiska verksamheten på olika punkter. De indirekta verkningar, som en viss efterfrågeökning kan få, bero i större eller mindre grad på om den gör sig gällande på det ena eller andra stadiet och på de pris- och produktionsstrukturella relationerna i utgångsläget. Man jämföre exempelvis verkan av en ökad efterfrågan på konsumtionsmedel med verkan när ökningen gäller kapitalvaruråvaror eller kapitalföremål. 1 § 5. Pris- och omsättnlngsförändrlngarnas tidsföljd. Betalningsmedlens omloppshastighet och mängd. Såsom tidigare närmare förklarats är penningteorien en jnetod att i tidshänseende fixera^_de^_ekojiomi^k^a transaldmnerna — varvid man för i denna avhandling föreliggande ändamål speciellt behöver fästa sig vid dem som betecknats »produktiva» och _ kredittransaktioner — och såvitt möjligt sätta dem i sådan relation till varandra att man kan klargöra de föreställningar, som ligga bakom handlingarna och därigenom förklara själva utvecklingen. Det är denna tidsfixering som periodindelningen tjänar. Eftersom en viss förändring, vars inflytande på utvecklingen studeras, framkallar flera olika tendenser, vilka vanligen ej ha samma riktning, blir verkan i hög grad beroende på den hastighet, med vilken tendenserna realiseras. Kommer en av dem först så modifieras ej sällan de övriga. Naturligtvis är det av vikt att fastställa ej blott ordningsföljden, utan även tidsintervallens längd. Låt oss se på ett par exempel. »Verkan» av förändringen framträder i dessa genom en jämförelse mellan å ena sidan utvecklingen sådan den tankes faktiskt ha blivit och å andra sidan utvecklingen sådan den skulle blivit, om ifrågavarande förändring ej inträffat. För att göra framställningen så enkel som möjligt antages i det följande, att i senare fallet läget icke skulle ha undergått några väsentliga förändringar jämfört med utgångsläget. Detta betecknar alltså en i relevant hänseende »lugn» period. Antag att folk besluta att kraftigt minska sitt sparande, d. v. s. att efterfrågan på konsumtionsmedel växer. Den första verkan därav blir för varor, varav lager finnas, ej en höjning av detaljpriset utan ökad försäljning till oförändrade priser. Detaljisterna öka sina order hos fabrikanterna. Av dessas läge m. h. t. outnyttjad kapacitet och orderstock beror det då, om fabrikspriserna omedelbart stiga eller ej. I varje fall öka fabrikanterna sina order på halvfabrikat och råvaror. Investeringsefterfrågan växer alltså. För en del av dessas vidkommande är prisbildningen sådan, att en ökad efterfrågan genast leder till prishöjning. Även om det dröjer något, så stiga nog flertalet partipriser i alla fall innan detaljpriserna göra det. Prisvariationer på de »tidigare» stadierna kunna alltså ej lämpligen betraktas som avspeglingar av samtidiga ändringar i detaljpriserna. 2 * I Wienskolans konjunkturteori spela hithörande sammanhang rentav en huvudroll. ... " » a a r a j e äro de en avspegling av en förändring av de väntade framtida detalj priserna lamte av framtidsförväntningarna i fråga om kostnadselement och kvantitetsförhållanden. J t r Lindahl, a. a., kap. I I .

20 Om beslutet att minska sparandet ej medför kreditåtstramning utan investeringsefterfrågan i första hand fortsätter som vanligt, vilket förutsätter en ökning av mängden omsättningsmedel eller ökad omloppshastighet, så kommer den i andra hand ökade investeringsefterfrågan inom konsumtionsvaruindustrien att betyda att den totala investeringen växer. t Om däremot beslutet att minska sparandet leder till en samtidig minskning i investeringsefterfrågan och ökning av konsumtionsefterfrågan, t. ex. emedan bankerna genast minska sin kreditgivning, så är det ovisst huruvida i andra hand totalefterfrågan ökas eller minskas. Detta blir ju bl. a. beroende på hur mycket investeringsefterfrågan ökas inom konsumtionsvarugruppen och falI ler av inom kapitalvarugruppen till följd av den primära efterfrågeförändringen. Tag ett annat exempel. Under en depression genomföres en allmän lönesänkning inom alla näringar, med 10 %, vilken omedelbart minskar arbetarnas konsumtionsefterfrågan. I fall samtidigt investeringsefterfrågan i samma mån ökas från företag, som räkna med förbättrade räntabilitetsutsikter, så sjunker ej totalefterfrågan. Den genomsnittliga räntabiliteten blir då faktiskt bättre, och det är möjligt att därigenom indirekt investeringsefterfrågan stimuleras. — Om däremot till en början inga tendenser till ökning av företagens investeringsefterfrågan uppkomma och om ej »sparviljan» 1 ändras, så medför lönesänkningen en minskning av efterfrågan på konsumtionsmedel med nästan lika mycket som kostnaderna sjunkit inom hela produktionen. Prissystemet får en tendens nedåt. Räntabilitetens försämring i konsumtionsvaruindustrien uppväges till en början av förbättringen i kapitalvaruindustrien, men med rådande bokföringsmetoder kommer prisfallet att sänka, räntabiliteten och tenderar att så småningom reducera även investeringsefterfrågan. En ovanligt stor skörd t. ex. på vete i flera viktiga produktionsländer har visat sig i flera fall trycka vetepriset så mycket, att skördens värde minskas. Veteköpmännens investeringsefterfrågan i pengar minskas. Jordbrukarna räkna alltså med att ha mindre pengar än vanligt till förfogande den närmaste tiden och inskränka sin efterfrågan. En kompenserande ökning av brödkonsumenternas efterfrågan till följd av att brödet förbilligas kommer icke genast till stånd. Sannolikt dröjer det en tid innan kvarnarna reducera mjölpriset och ytterligare något innan bagarna sänka brödpriset; de ligga ju med tidigare och till högre priser inköpta lager och få i alla fall icke sin nettoinkomst ökad. Jordbrukarnas minskade efterfrågan uppväges alltså ej av ökning på annat håll. 1 E n individs eller ett företags »sparvilja» och »sparbenägenhet» definieras Bom deras planerade sparkvot, d. v. s. den relation de ha för avsikt a t t hålla mellan nysparande och nettoinkomst. Denna sparvilja är en funktion bl. a. av inkomstföreställningarna rörande framtiden och av räntenivåns höjd. Den planerade sparkvoten ä r något helt annat än relationen i e t t ex-post bokslut mellan å ena sidan nettonysparandet, som är lika med nyinvesteringen, och å a n d r a sidan nettoinkomsten för hela samhället; den senare relationen kan kallas »samhällelig nyinvesteringskvot». En ökning av den genomsnittliga sparviljan kan mycket väl — via minskad konsumtionsefterfrågan, produktion och nettoinkomst — leda till minskning av brutto- och nettonysparandet och s ä n k t nyinvesteringskvot. J f r kap. I I : § 3 och kap. I I I : § 5—6. Se också J . Åkerman: Konjunkturteoretiska problem. Lund 1934. »Planerat sparande» ä r = väntad inkomst multiplicerad med planerad sparkvot.

Vid starkt minskad tillgång på livsmedel, som t. ex. i Sverige år 1917, stiga livsmedelsprisen på grund av efterfrågans ringa elasticitet mer än i proportion till varuminskningen. Konsumenterna få mindre pengar över för inköp av andra varor, men det är möjligt att jordbrukarna, som räkna med höjda inkomster i framtiden, samtidigt öka sin efterfrågan. I så fall uppväges prisstegringen icke av prisfall på andra varor; den allmänna prisnivån har alltså höjts mer än i proportion till varuminskningen. Det anförda torde tillräckligt tydligt visa, att verkningarna av en viss primär förändring bli mycket olika, allt efter som de sekundära reaktionerna inträffa i den ena eller andra tidsföljden. Givet är, att de olika alternativen förutsätta olikheter m. h. t. omsättningsmedlens mängd eller omloppshastigt h e t Förändringarna i dessa senare bli beroende av de tidsintervaller, som förflyta mellan den ena och den andra förändringen i prissystemet. Och dessa intervaller bestämmas ej i första hand av förhållandena inom penning- och bankväsendet, utan av helt andra omständigheter, som nedan skola i korthet angivas; det torde därför vara opraktiskt att diskutera dem i termerna av »penningens omloppshastighet». E n helt annan sak är, att reaktionerna inom penning- och bankväsendet, t. ex. en ökning av sedelstocken, kunna framkalla förändringar i kreditpolitiken, som i hög grad influera på det senare händelseförloppet. Utrymmet tillåter ej en närmare analys av de omständigheter, som i olika fall bestämma reaktionernas hastighet. Det torde framgå av undersökningen rörande »den psykologiska kausaliteten» i § 3 att man får uppmärksamma såväl 1) den hastighet med vilken framtidsföryäntningarna —• framför allt inkomst- och räntabilitetsföreställningarna — påverkas, t. ex. hos jordbrukare, när livsmedelspriserna stiga, som också 2) den hastighet med vilken tillgången på betalningsmedel i jordbrukarnas händer, växer; liksom det spelar in 3) hur snabbt kreditinstitutens eller andras villighet att ge kredit, eventuellt även jordbrukarnas villighet 1 att ta kredit i anspråk, påverkas. A t t endast fästa sig vid den första och tredje sidan av reaktionerna är otillräckligt, även om det torde vara mindre farligt än att koncentrera uppmärksamheten på den andra, d. v. s. förväxla efterfrågereaktionernas hastighet med betalningsmedlens omloppshastighet. Säkerligen reagera olika producent- och konsumentgrupper ganska olika i första hänseendet, när en förändring av deras bruttointäkter inträffar, t. ex. genom en av ökade offentliga arbeten framkallad efterfrågeökning. Vidare bli reaktionerna i tredje hänseendet olika. En fullständig undersökning får alltså såvitt möjligt observera, på vilka punkter intäkts- och inkomstförändringarna inträffa. Därvid får det också beaktas, hur långt borta — i tids^rjokturelljnemng^^- från konsumtionsskiktet, som de primära verkningarna göra sig märkbara, t y därpå bero de sekundära reaktionernas art, hastighet och styrka. Emellertid är det klart, att den hastighet, varmed reaktionerna sprida sig från det ena stadiet till det andra, icke ensamt eller ens i första 1 Denna beror ju, som i § 3 visades, ej blott på framtidsföreställningarna på en större eller mindre, i viss mening irrationell, ovillighet »att låna».

utan oekså

22 hand avgöres av de senares tidsavstånd från varandra på den av produktionsprocessens tidsstruktur bestämda skalan. Efterfrågeökning i konsumtionsskiktet, t. ex. på skor i detaljhandeln, kan så gott som omedelbart fortplanta sig till framställningen av skor, läder och kemikalier. Man inväntar ej inkomstbetalningarnas tillväxt utan ökar dessförinnan sina egna beställningar. Det är sannolikt, a t t j ö r »normala» tider en viss regelbundenhet i »pengarnas kretslopp» mellan producenter och konsumenter av olika slag kan fastställas. Vissa tidsintervaller, t. ex. mellan lönernas utbetalning och arbetarnas och tjänstemännens inköp, kunna konstateras. Annorlunda uttryckt: det finns en viss stadga i folks betalningsvanor. Skulle emellertid det ekonomiska läget undergå en betydande förskjutning, t. ex. svår depression inträffa, så förändras många människors ekonomiska läge och levnadsvanor ganska radikalt. Det är då mycket sannolikt, att även betalningsvanorna förändras, t. ex. emedan nödvändigheten av en sänkning av levnadsstandarden kan något uppskjutas om kassahållningen minskas. Som Wicksell påpekat torde de flesta människor vara mera konservativa ifråga om sina levnadsvanor än sina betalningsvanor. Av olika skäl, som ej här behöva utredas, ändras även affärsföretagens kassabehov. Skulle sedan ett konjunkturuppsving inträffa, variera dessa saker på nytt. De i ett depressionsläge konstaterade genomsnittliga tidsintervallen mellan betalningar av olika slag kunna alltså icke väntas gälla för de reaktioner, som en betydande efterfrågeökning framkallar. E t t antagande om »betalningsvanornas» konstans är alltså vid analysen av konjunkturförlopp orimligt. Det är bl. a. av denna anledning som statistiska undersökningar rörande betalningsmedlens omloppshastighet, vilka f. ö. sällan kunna skilja på de finansiella och »produktiva» transaktionerna, lämna föga eller ingen upplysning rörande t. ex. en offentlig efterfrågeöknings sekundära verkningar. 1 Det är också därför som hart när oöverstigliga svårigheter möta att i konkreta fall ens inom vida gränser bedöma alla dessa reaktioner. A t t betalningsvanorna ändras med konjunktuTförloppet betyder emellertid ingalunda, att deras aktuella karaktär saknar betydelse. Varje individs eller företags köp begränsas ju av tillgång till betalningsmedel och kredit. Då den senare aldrig är obegränsad utan tvärtom kreditgivarna icke minst under dåliga tider äro av försiktighetsskäl, d. v. s. en pessimistisk framtidsbedömning, restriktivt anlagda, så spelar tillgången till betalningsmedel en väsentlig roll för den i övrigt av framtidsförväntningarna bestämda efterfrågan. , Härtill kommer, att det för en viss omsättning och prissituation erforderliga behovet av betalningsmedel varierar med betalningsvanorna. Vissa kreditgivares villighet att ge kredit — framför allt centralbankens — beror på grund av täckningsbestämmelser m. m. i viss mån på hur mängden betalningsmedel utvecklas. Mängden av sådana är alltså icke en rent passiv eller plastisk faktor i processen. i Se Neisser: Der Kreislauf des Guides. Theory of Unemployment. 1933.

Weltwirtschaftliches Archiv, 1931, och P i g o u :

23 Tyvärr låter det sig icke göra att inom ramen för denna undersökning upptaga frågan om betalningsströmmarnas hastighet till närmare behandling. I största allmänhet torde kunna sägas, att enskildas kassahållning kan delas i två delar: 1) den omsättningskassa, vars uppgift är att överbygga väntade differenser mellan intäkter och utgifter; 2) den sparandekassa, som uppkommer när man i avvaktan på andra investeringsmöjligheter, inklusive skuldbetalning, håller sparmedel i likvid form. Till dessa kassor höra givetvis ej blott mynt och sedlar utan även för checkomsättning disponibla räkningar; alltså hör dit den icke utnyttjade marginalen av beviljad rätt till »overdraft» på checkräkning. I länder där bankernas sparräkningar kunna disponeras utan väntetid, tjänstgöra även dessa delvis som kassahållning. Omsättningskassans storlek varierar givetvis ej blott med omsättningssumman utan även med den väntade ojämnheten i intäkternas och utgifternas tidsfördelning. Personer med månadslön torde exempelvis i genomsnitt hålla större omsättningskassa, i procent av årsutgifterna, än personer med veckolön. Mängden betalningsmedel i ett land är alltså en smula obestämd och kan endast uppskattningsvis och inom vida gränser fastställas. Den tjänar icke blott omsättningen på det »produktiva» utan även på det finansiella fältet. Dessutom erfordras det betalningsmedel för de löpande kredittransaktionernas genomförande och reglering (återbetalning). Förhållandet mellan de olika transaktionernas volym är underkastat betydande växlingar från en månad till en annan och ännu mer från ett år till ett annat. På dessa grunder torde något bestämt och för olika konjunkturlägen gällande samband mellan mängden betalningsmedel och de »produktiva» transaktionernas totalsumma icke kunna konstateras. E t t visst, elastiskt samband av denna art torde i ett land som Sverige snarare kunna konstateras mellan mängden av mynt och sedlar å ena sidan och omsättningssummorna i detaljhandeln å andra sidan. Såsom i nästa kapitel närmare skall visas, spela ändringar av efterfrågan och utbud inom grosshandeln en stor och i många situationer ledande roll för utvecklingen, medan omsättningsförändringar i detaljhandeln komma mera i efterhand. Det är därför näppeligen praktiskt att inrikta prisanalysen speciellt på detaljprisernas utveckling och alltså icke heller fruktbart att ge variationer i sedelstocken särskild uppmärksamhet. Det är bl. a. av dessa skäl som i det följande mängden betalningsmedel kommer mycket litet på tal. 1 (Se dock kap. I I : § 5.) 1 Till tjänst för den med andra penningteoretiska uppläggningar bekante läsaren k u n n a några ord tilläggas rörande den ovan presenterade konstruktionens relation till dessa. Kobertson sätter betalningsströmmarna i centrum för sin analys, d. v. s. behandlar betalningsmedlens omloppshastighet. Hammarskjölds metod ä r i detta hänseende analog, ehuru f. ö. mera influerad av Keynes. Ovan inriktas uppmärksamheten mera direkt på köpen och de bakom dessa liggande omständigheterna, varvid den monetära mekanismens konstruktion endast beaktas subsidiärt, d. v. s. i den mån den påverkar de ekonomiska handlingarna. — För Keynes' uppläggning spelar diskrepansen mellan sparande och nyinvestering en central roll; möjligheten av en dylik diskrepans beror på a t t vissa poster på »inkomstsidan», de s. k. »windfall profits», ej inräknas i inkomst och sparande. — Lindahl och Myrdal begagna termerna inkomst och sparande i ex-ante analysen, d. v. s. i en betydelse som ä r analog med de ovan använda »väntad inkomst» och »planerat sparande».

KAP. II. Expansions- och kontraktionsprocesser. § 1. Expansion och prisstegring. I det följande menas med expansion att den reala nettoinkomsten ökas, medan kontraktion betyder motsatsen. Den reala nettoinkomsten kan ju anses avspegla den produktiva verksamhetens omfång. Emellertid talar åtskilligt för att detta senare mätes med förändringen i real nettoinkomst, ökad med den fasta produktionsapparatens »förslitning», d. v. s. »value added by manufacture», justerat m. h. t. prisförändringar. Då emellertid indextal sällan äro tillgängliga varken för real nettoinkomst eller manufaktureringens kvantitet brukar man som sammanfattande uttryck för den produktiva verksamhetens omfång använda ett indextal för bruttoproduktionsvolymen (se kap. I : § 4 ) , sådan den mätes av vanliga indextal för produktionens volym i industri, jordbruk, transportväsen etc. A t t på detta sätt dubbelräkningar förekomma och att man, likaledes av hänsyn till det statistiska materialets karaktär, icke tager hänsyn till omfattningen av den ekonomiska verksamhet som det rena distributionsarbetet utgör, är naturligtvis godtyckligt och medför att indextalen kunna vara missvisande. Rör man sig med en tidrymd av endast några få år, torde emellertid förhållandet mellan distributionsverksamheten och den övriga produktiva verksamhetens omfång icke undergå så stora förändringar, att det för ett studium av expansions- och kontraktionsprocessen blir någon väsentlig felkälla, ifall distributionens förändringar ej särskilt beräknas. I allmänhet utgår resonemanget f. ö. från kvantitetsindices för de olika stadierna av den ekonomiska verksamheten, och det möter då inga svårigheter att medtaga även ett index för detaljhandelns omsättning, vars utveckling, när ingen större förändring i detaljdistributionens karaktär äger rum, avspeglar utvecklingen av distributionsverksamhetens omfång. En expansionsprocess betyder alltså en utveckling, under vilken nettoinkomstens kvantitet ökas. 1 Vill man analysera en dylik, av vissa åtgärder eller händelser framkallad process, som i allmänhet går hand i hand med vissa tendenser till prisstegring, så måste givetvis utgångsläget redovisas. »Verkan» av en åtgärd visas ju, som redan påpekats, genom en jämförelse mellan utvecklingen sådan den blir dels med, dels utan denna åtgärd. Enklast är naturligt1 E t t med det följande analogt resonemang kan tillämpas på de fall då konsumtionsprisnivån eller varuinvesteringsprisnivån stiger medan den reala nettoinkomsten sjunker.

25 vis att göra en rent stationär förutsättning, d. v. s. antaga att om åtgärden i fråga icke företagits, allting skulle förblivit oförändrat. I det följande göres ett närbesläktat men mindre hårt antagande, nämligen att under perioden före åtgärdens vidtagande priser och produktion på vart och ett av stadierna icke undergingo väsentliga förändringar och att detta skulle fortsatt under de undersökta perioderna, om ej åtgärden vidtagits. Detta hindrar alltså ej variationer i de individuella varupriserna, blott detaljprisnivån, partiprisnivån för färdiga varor och för råvaror, lönenivån och nettoinkomsten hålla sig ungefär konstanta. Motsvarande gäller beträffande mängderna för enskilda varuslags vidkommande. Till grund för nedanstående resonemang ligger även antagandet om en mer eller mindre djup lågkonjunktur eller medelmåttig konjunktur, vilket innebär att produktionskapaciteten i flertalet företag inom industri, transport och handel endast är ofullständigt utnyttjad, t. ex. att produktmängden understiger 80—90 % av vad den med praktiskt taget oförändrad fast kapitalutrustning och med existerande arbetarantal i de olika näringsgrenarna, eventuellt efter någon överflyttning av arbetskraft från den ena till den andra, skulle kunna vara. 1 Häri innefattas alltså antagandet att lagren av varor på produktionsprocessens olika stadier överstiga det minimum, som erfordras för den pågående produktionens fortgång. Att lagren till större delen ligga hos producenten av varorna och ej hos den som köper dem för förädling eller försäljning spelar ingen roll. Oanvänd kapacitet finnes alltså både beträffande »working capital» och »liquid capital». Hur verkar då en diskontosänkning, vilken leder till sänkning av bankernas in- och utlåningsräntor och av den effektiva räntan på obligationer? Vi antaga att utgångsläget är sådant — se härom kap. I V — att verkan av räntesänkningen är tillräcklig att sätta en expansionsprocess i gång. Det är möjligt att efterfrågan på råvaror och halvfabrikat — samt på färdigvaror från detaljhandeln — ökas omedelbart i det lagerhållningen förbilligas. Viktigare torde i de flesta fall vara att investeringen i varaktiga kapitalföremål framstår som mera lönande; detta blir fallet trots att de redan exi-/ sterande föremålens kapacitet ej fullt utnyttjas; många nya ha nämligen en mera ekonomisk teknisk form; vidare anskaffas de bl. a. med tanke på en framtida produktionsökning; efterfrågan på kapitalföremål växer från personer och företag, som ha betalningsmedel eller kreditmöjligheter, och priserna därpå tendera att stiga. Följden blir, att framställningen därav ökas genom bättre utnyttjande av produktionsmöjligheterna. Efterfrågan på arbetskraft växer alltså, d. v. s. flera arbetare få sysselsättning och produktionsapparaten utnyttjas bättre. Dessutom växer efterfrågan på råvaror och halvfabrikat till varaktiga kapitalföremål; en tendens till prisstegring för_dessa råvaror och halvfabrikat gör sig gällande. 1 För ifrågavarande resonemang spelar det ingen roll att det är svårt att ge en praktisk definition på »fullt» eller 100-procents kapacitetsutnyttjande. I det följande menas därmed framställning av den största produktmängd sorn^ kan erhållas av den givna produktionsapparaten och vid givna priser på produktionsmedlen utan a t t marginalkostnaden överstiger genomsnittskostnaden per produktenEet.

3—332S92

26 Denna process innebär, att icke bara bruttointäkten, utan även nettoinkomsten ökas. Dels får mera arbetskraft sysselsättning, vilket höjer den totala arbetslönen, dels stiga företagsinkomsterna i och med det bättre utnyttjandet av varaktiga kapital- och naturföremål och genom tendensen till prisstegring. Vissa konsumentgrupper få en ökad mängd betalningsmedel i sina händer under varje tidsperiod. . Den sannolika verkan av höjd nettoinkomst, mera optimistiska inkomstlorväntningar och ökade strömmar av betalningsmedel hos konsumenterna är under dessa förhållanden en ökad efterfrågan på konsumtionsmedel i detaljhandeln. Detaljisternas efterfrågan hos grosshandeln och fabrikanterna ökas J\ proportion därtill; i den mån partipriserna på konsumtionsmedel börja att / stiga, växer den sannolikt mer än i denna proportion. En ökning av produkf tionsvolymen äger rum, ofta innan en prisstegring kommit till stånd. (Se § 2 f slutet.) Detaljpriserna stiga vanligen först ändå längre fram. Den ökade efterfrågan på konsumtionsmedel leder snabbt till ökad investeringsefterfrågan på råvaror och halvfabrikat. Efterfrågan växer, möjligen även mängden; en höjning av priserna blir följden. Denna inträffar sannolikt redan på den tidpunkt, då den ökade efterfrågan på konsumtionsmedel i detaljhandeln ännu ej lett till någon prisstegring därstädes för varor varav lager finnes. Kanske ha heller icke partipriserna på konsumtionsmedel stigit En produktionsutvidgning kan även utan höjning av färdigvaruprisen förbättra räntabiliteten, ty de allmänna omkostnaderna per varuenhet minskas, när omsättningen växer. Denna utveckling medför, att anskaffning av varaktiga kapitaltoremal i och för framställning av konsumtionsmedel och råvaror och halvfabrikat därtill framstår som ändå mera lönande än förr. Efterfrågan på de förra och på motsvarande råvaror och halvfabrikat växer ytterligare, och prisrörelsen starkes, »skruvar» sig uppåt. Givetvis växer också efterfrågan på varaktiga kapitalvaror i och för ökad framställning av råvaror och halvfabrikat i kapitalvarugruppen. Hur lönande anskaffandet av nya kapitalföremal förefaller, d. v. s. hur högt de subjektiva kapitalvärdena stiga, beror naturligtvis i hög grad pa hur övriga produktionskostnadselement, t. ex. arbetslönerna, utvecklas under den beskrivna processen. Om lönerna stiga med samma procentsats i alla produktionsgrenar, bli nya maskiner o. dyl. mera lönande i konsumtionsvaruindustrierna än om vid samma totala lönestegring endast en obetydlig lonely 1 / höjning ägt rum inom dessa industrier. ••_ Sammanfattande kan sägas, att nettoinkomsten stiger tack vare a) okad framställning av konsumtionsmedel och eventuell prisstegrmg pa dessa; b) ökad framställning av kapitalföremål och eventuell prisstegring pa dessa (utöver ersättningsanskaffning); c) eventuell ökning av lagren av andra varor. Om partiprisnivån stiger, så växer bokföringsinkomsten dessutom genom att 1 den utgående balansen kapitalföremål och lager bokföras efter högre enhetspriser än i den föregående balansen. Ur vissa synpunkter är detta sista ej att beteckna som inkomst, men i bokföringen framträder det som sådan och be-

27 traktas därför i allmänhet så i affärslivet, utom möjligen under tider av våldsam prisstegring. — Nettosparandet stiger dels emedan individernas och företagens planerade sparande stiger, dels emedan det vid de olika periodernas slut visar sig att inkomsterna, efter fråndrag för negativa inkomster, överstigit inkomstförväntningarna, vilket »överskott» ävenledes sparats. Del_äx_denna sparandeökning som svarar till nvinvp.storino-png ^ n ^ Det kan kanske underlätta förståelsen härav, om läsaren jämför med det förlopp, genom vilket priset ändras på en enskild vara. Antag att under en viss period detta pris är oförändrat. Vid periodens slut kan man konstatera att under perioden de till detta pris utbjudna och efterfrågade kvantiteterna äro lika stora; det är ju just den försålda kvantiteten. Likaså är försäljningssumman detsamma som köpesumman. Varje köp innebär att det finns inte bara en köpare utan också en säljare. — Antag nu att under nästa period »efterfrågan stiger». Detta betyder, att »efterfrågekurvan» höjes, d. v. s. att de kvantiteter av varan, som till en rad olika priser skulle finna köpare, äro större än tidigare. Förändringen hänför sig alltså till inköpsplanerna. Skulle även utbudskurvan höjas samtidigt, kan det hända att den försålda kvantiteten under den andra perioden blir mindre — både kvantitativt och i pengar räknat — än under den första. Priset skapar då jämvikt mellan utbud och efterfrågan på ett sådant sätt att den förverkligade efterfrågan minskats fastän den planerade efterfrågan — som hänför sig till vissa alternativa prislägen — var större än tidigare. Ifall priset varit oförändrat skulle den till detta pris planerade efterfrågan överstigit det till samma pris planerade utbudet. Om man vill kan man säga att denna potentiella diskrepans »framkallar» prisstegringen. På analogt sätt förhåller det sig när alla omsatta varor och tjänster tagas i betraktande under ett. För enkelhetens skull lämnas reinvesteringen utanför resonemanget. Antag att vid oförändrade inkomstförväntningar och konstant sparvilja — d. v. s. oförändrade konsumtionsplaner och konstant planerat sparande — den planerade investeringen, mätt i pengar, ökas i samband med en räntesänkning, d. v. s. en sänkning av utbudskurvan för ny kredit. I så fall stiger den planerade totalefterfrågan, efterfrågekurvan, jämfört med under föregående period. Produktionsvolym, realiserad efterfrågan, mätt i pengar, och ev. priser stiga mer eller mindre. Detta kan sägas ske under inflytande av att den planerade investeringen höjdes men ej det planerade sparandet. Observera emellertid att en liknande expansion och prisutveckling kan framkallas lika väl om det planerade sparandet överensstämmer med den planerade investeringen. Förutsättningen är då att inkomstförväntningarna och den planerade konsumtionsefterfrågan •— efterfrågekurvan — stiga. Låt oss emellertid återvända till det första fallet, då inkomstförväntningar och planerat sparande äro oförändrade, ett visserligen osannolikt antagande om en period på mer än någon månad tages i betraktande. Ökningen av investeringsköpen gör att vid periodens slut inkomsterna visa sig hava varit större än man tidigare väntade sig, d. v. s. ha gett ett »överskott». Då kon-

28 sumtionsköpen ej ökats har denna inkomstökning alltså sparats. Sparandet har ökats till följd av räntesänkningen. Emellertid torde under en sådan process i allmänhet även inkomstförväntningarna under perioden justeras uppåt och därmed konsumtionsköpen. Prisoch produktionsutvecklingen kommer då att bero på dels en ökning av konsumtionsköpen, dels en ökning av investeringsköpen. Detta sista fall innebär alltså en kombination av att inkomstförväntningarna stiga och av att inkomsterna vid periodens slut visa sig ha överstigit förväntningarna. 1 Några enkla regler rörande styrkan av prisrörelserna och dessas tidsföljd på olika punkter av prissystemet kunna näppeligen givas. Möjligen kan det som rätt allmängiltigt konstateras, att under första delen av en prisstegringsperiod som börjar i ett depressionsläge med små varulager i andra händer än råvaruproducenternas, varje förädlingsproducent och mellanhand efterfrågar mer varor än som svarar till hans försäljning, varför efterfrågan och pris tendera att växa snabbare — stiga mera under en given period — for råvaror, d v s varor på tidigare stadier, än för färdigfabrikat. Efterfrageökningen accelereras »bakåt». Det är alltså ej den hastighet med vilken betalningsmedlen förflytta sig från ett färdigvarustadium till ett halv fabrikats stadium etc. som bestämmer hastigheten och storleken av ef ter frågereaktionerna. 1 de flesta fall finnas ju kreditmöjligheter. Observeras bör särskilt, att relationen mellan priset pa t. ex varaktiga kapitalföremål, som användas för bearbetning av en råvara till halvfabrikat, och prisdifferensen mellan råvara och halvfabrikat beror ej bara pa höjden av övriga bearbetningskostnader utan bl. a. också på föreställningarna rörande framtida prisförhållanden, varför enkla regler rörande dylika relationers förändring ej kunna givas. Kapitalföremålet skall ju göra tjänst även i framtiden, och uppfattningen om framtiden är olika under olika förhållanden Såvida det allmänt antages, att den låga räntan kommer att aga bestand, d v s att utsikterna till en ytterligare sänkning äro lika stora som utsikterna till en höjning, och om ej av speciella skäl långa investeringar väntas bli mindre lönande än vid rådande prisrelationer, så komma priserna pa nya kapitalföremål att pressas upp relativt till priserna på konsumtionsmedel d. v. s. stiga snabbare än dessa. Detta beror emellertid ej bara pa räntesänkningen utan också på det ofta förbisedda förhållandet, att kapitalforemalens kapacitet utnyttjas bättre, vilket, i den mån det ej betraktas som något rent tillfälligt gör att långa investeringar förefalla mer lönande. Tydhgt ar, att under angivna förutsättningar med avseende på framtidsföreställningarnas karaktär komma priserna på kapitalföremål, sannolikt också rayaror och halvfabrikat därtill, att under hela expansionsprocessen ha stigit i förhållande till priserna på konsumtionsmedel, d. v. s. löpa före de senare. Tendensen till T^Tdistinktion

har vissa beröringspunkter med Keynes' » j ™ ^

enligt ex-post boksluten, bör också strängt ^ « & t a ^ ^ a v bilitetsföreställningarna rörande framtiden. De senare paver*.*» utom av en hel mängd faktorer.

d en

fc«f™»

{°£

förra men dess-

29 ökning av framställningen av kapitalvaror leder då till ökning av inkomsterna i dessa industrier, vilket i sin tur ökar efterfrågan på konsumtionsmedel och inkomsterna i konsumtionsvaruindustrierna. Härigenom bringas ökad realinvestering att framstå som lönande, och efterfrågan på kapitalvaror växer ytterligare, etc. Produktionsvolym och prissystem skruvas i höjden. Anmärkas bör härvidlag, att processen icke förutsätter någon relativ ökning av reallnvesteringen, d. v. s. omläggning av produktionsriktningen, så länge man icke såväl inom konsumtions- som kapitalvaruindustrien kommit nära ett fullt utnyttjande av kapaciteten. (Jfr kap. I I I : § 1.) Ännu mindre kräves det att framställningen av konsumtionsmedel absolut minskas. Även om densamma i många fall, kanske de flesta, minskas relativt, så kan den i alla fall växa absolut. Prisstegringen på kapitalföremålen innebär under sannolika förutsättningar, att halvfabrikat och råvaror i kapitalvarugruppen i genomsnitt stiga snabbare i pris än i konsumtionsgruppen, såvida icke tillgångselasticiteten är av speciellt slag. Det är därför möjligt, att om expansionen fortsätter så länge att så gott som all arbetskraft är fullt sysselsatt, så kommer ] en tendens till överföring av sådan från konsumtionsindustrierna till kapital- ; varuindustrierna till stånd. Skulle emellertid de för långa investeringar gynn- ' samma prisrelationerna, när expansionen fortgått en tid, icke väntas bli bestående, och har man ännu oanvänd kapacitet i fråga om produktionsapparaten, särskilt i kapitalvaruindustrien, så kan efterfrågan på och produktionen av kapitalvaror komma att stiga långsammare än av konsumtionsvaror, och en överföring av arbetskraft i andra riktningen äga rum. Någon för alla expansions- och prisstegringsfall gemensam relation mellan de olika varugruppernas priser eller kvantiteter finns ej, i varje fall ej så länge produktionsapparaten icke är fullt utnyttjad. När detta inträffar, måste emellertid, av skäl som i kap. I I I : § 1 anföras, kapitalvaruproduktionen under givna tekniska förutsättningar stiga snabbare än framställningen av konsumtionsvaror. _ Sant är visserligen, som redan påpekats, att på vissa stadier av prisutvecklingen priserna för långa investeringar (nya varaktiga kapitalföremål) bruka stiga snabbare än priserna på konsumtionsmedel. Allra snabbast stiga emellertid i åtskilliga fall priserna på råvaror och halvfabrikat till kapitalföremål, och detta beror icke på att köp av de förra utgör en mera långvarig investering utan på det ovan påpekade förhållandet, att efterfrågeokmngen accelereras bakåt. Av samma skäl stiga understundom priserna för korta investeringar (råvaror till konsumtionsmedel, t. ex. bomull, ull, vete, hudar) mycket snabbt. E t t studium av betingelserna för investeringsefterfrågans utveckling måste beakta även räntabilitetsutsikterna för korta investeringar, t. ex. i varulager, och ej fästa sig vid blott relationen mellan kostnaderna för varaktiga kapitalföremål och dessas subjektiva kapitalvärden, som enligt vad ovan visats, stå i ett f. ö. mycket elastiskt samband med räntefot och konsumtionsmedelspriser. I vissa fall stiger, i andra fall sjunker det i varulager investerade kapitalet, och det finns intet bestämt samband mellan detta och den långa investeringens omfattning. För övrigt får

30 man ej tappa ur sikte, att såväl lagerhållningen som tillgångsreaktionens elasticitet är mycket olika för olika varor och i olika fall, bl. a. på grund av de monopolistiska regleringarna, vilket ej här närmare behandlas. Generella regler för prisrörelsernas art torde därför ej kunna ges. Skulle, såsom ofta är fallet, priserna för långa investeringar stiga snabbare än för korta, så starkes givetvis den av räntesänkningen framkallade tendensen att göra den planerade genomsnittliga investeringen längre. I den mån planerna realiseras, blir då »utmognandet» av konsumtionsmedel under var och en av de närmast följande perioderna mindre än det eljest skulle varit, vilket tenderar att göra prisstegringen på sådana starkare. I vad mån häri ligger ett frö till omkastning i prisrörelsen och till ett prisfall, vilket Wienskolan hävdar, är en viktig fråga som i Kap. I I I : § 1 något ber öres. För efterfrågan på nyproducerade varor och tjänster, som flyta fram i och ut ur produktionsprocessen — de »produktiva» transaktionerna — ha, som redan påpekats, prisförändringarna på äldre kapitalföremål — de finansiella transaktionerna — en viss, indirekt betydelse. I vissa fall är sambandet mellan priserna å äldre och nya föremål, t. ex. hus, intimt. I andra fall däremot prissättas äldre föremål ej separat utan ingå som delar i företag; detta är t. ex. fallet med maskiner. Prisutvecklingen för den samlade produktionsapparat som företagen representera framträder i värdet av deras totala aktiestock ökat med deras skulder, vilken summa sedan får justeras med hänsyn till förändringar på balansräkningens tillgångssida, d. v. s. i produktionsapparatens storlek. Under tider av allmän prisstegring bruka de så beräknade företagsvärdena stiga. 1 Företagens inkomstförhoppningar för framtiden bli tack vare prisstegringen mera optimistiska, emedan de variabla omkostnaderna vanligen stiga långsammare än priserna (lönernas eftersläpning), och samtidigt de allmänna omkostnaderna per producerad enhet sjunka. Dessa väntade inkomster diskonteras sedan till nutiden med användande av räntesatser, som på grund av räntefotens fall ofta äro lägre än de man tidigare räknat med. Deras storlek beror naturligtvis främst på framtidsföreställningarna. Dessa föreställningar äro emellertid mycket obestämda och de genom diskontering erhållna subjektiva kapitalvärdena, som påverka efterfrågan på nya kapitalföremål, därför sällan kvantitativt fixerade. Det enda man kan säga är, att de för varje köpare av kapitalföremål eller deras representativer (aktier) överstiga deras inköpspris, såvida icke ägaren köper dem »på spekulation» på grund av en förväntad efterfrågeökning från andra personer och har för avsikt att senare sälja dem till ett väntat högre pris. Prisbildningen på de nya kapitalföremålen påverkas naturligtvis av de transaktioner som röra de gamla, d. v. s. av de »finansiella» transaktionerna, I Keynes' teori lägges stor vikt vid det faktum, att även om det ökade sparandet helt och hållet användes för investering, d. v. s. en minskning av kon1 Något ens tillnärmelsevis exakt m å t t på företagsvärdena kan med hänsyn till förändr i n g a r n a på tillgångssidan ej uppnås. Av aktiekurserna a t t döma torde det vara mycket tvivelaktigt, om ens å r 1918 företagsvärdena jämfört med förkrigstiden s t i g i t mer än priserna på konsumtionsmedel.

31 sumtionsefterfrågan och en ökning av investeringsefterfrågan — i hans terminolog: — inträffar, visserligen konsumtionsmedlens priser sjunka, men att det alls icke är säkert, att kapitalföremålens priser stiga. De senare skulle alltså bestämmas på ett helt annat sätt än de förra. Denna paradoxala slutsats beror på att uttrycken »användes för investering» och »investeringsefterfrågan» hos Keynes innefatta även köp av icke nyproducerade kapitalföremål, även om dessas säljare underlåta att använda pengarna för investeringsefterfrågan. Uttrycket innefattar alltså både verklig investering inom de »produktiva» transaktionernas område och »finansiella» transaktioner, d. v. s. en överflyttning av äldre kapitalföremål. Klart är, att — om den i kap. I angivna terminologien användes — en minskning av investeringsefterfrågan ägt rum ur synpunkten av prisbildningen på nyproducerade kapitalföremål; en del av bruttoväntandet har icke alls givit upphov till någon verklig investeringsefterfrågan utan endast till vissa finansiella transaktioner. Negativa inkomster uppkomma, och nettotillgången på väntande minskas i förhållande till bruttotillgången. Prisbildningen på kapitalföremål påverkas alltså av de subjektiva kapitalvärdena icke bara hos efterfrågarna och ägarna av de nyproducerade föremålen utan också av de subjektiva kapitalvärdena hos ägarna till äldre föremål. Understiga de senare värdena marknadspriserna och väntas ej de senare stiga, så försäljas äldre föremål, varigenom även priserna för de nya tryckas ner. — Detsamma gäller f. ö., ehuru i mindre grad om prisbildningen på andra varuslag, såvida lager därav finnas, vilka kunna minskas. Givet är, att många variationer i företagsvärdena endast ha ett indirekt samband med efterfrågan för investeringsändamål. Nya företag, som skaffa full utrustning, äro ej i alla hänseenden jämställda med gamla företag; och större delen av realinvesteringarna består ej av nybildning av företag utan utgöres av ersättnings- och tilläggsinvesteringar i äldre företag. I många fall undergår de finansiella transaktionernas volym stora förändringar under en expansionsprocess, vilket tager i anspråk varierande mängder av betalningsmedel. Ändringen i de senares omloppshastighet står därför ej i någon enkel och bestämd relation till de »produktiva» transaktionerna. Innan diskussionen av expansionens mekanism avslutas, måste ytterligare två sidor av problemet beröras. I den ekonomiska teorien har frågan om en hos vissa slag av prisstegring inneboende tendens att fortsätta, eventuellt i accelererad takt, varit föremål för mycken diskussion. För besvarande av denna fråga måste man först erinra sig, på vad sätt efterfrågan under en tidsperiod bestämmes. I kap. I : § 3 och § 5 ha de inverkande faktorerna sammanfattats som individernas och institutionernas 1) inkomst- och räntabilitetsföreställningar, 2) tillgång till betalningsmedel och 3) tillgång till kredit. Om under åtskilliga föregående perioder dessa faktorer varit sådana, att investeringsefterfrågan varit starkare stigande än utbudet av produktionsfaktorer och varor, och om därför investeringsprisnivån varit stigande, så synes det ofta inträffa, att under en följande period de ovannämnda tre faktorerna äro sådana, att efterfrågan och priser fortsätta att stiga. Men inträffar något som

32 gör inkomst- och räntabilitetsföreställningarna mera pessimistiska eller medför en minskad villighet att ge kredit, och som därigenom minskar efterfrågan eller ökar utbudet, så framkallas en tendens i motsatt riktning. Frågan om prisstegringens inneboende tendens att fortsätta är alltså helt enkelt frågan om vilket inflytande en sedan någon tid pågående prisstegring utövar på de för efterfrågan och utbud bestämmande faktorerna. För utbudet tillkommer vid sidan av ovannämnda tre faktorer även »den produktionsbetingade gränsen för utbudets ökning». I vilken utsträckning en i prissystemet under en period uppträdande efterfrågeökning »vandrar vidare» under följande perioder bestämmes alltså på angivet sätt av framtidsföreställningar och kassa- och kreditbetingelser. 1 Vill man antaga att människorna räkna med att de nuvarande priserna på konsumtionsmedel skola bli bestående, kan man dela prisrörelserna i sådana som tendera att fortsätta och sådana som ej göra det. Men det i praktiken viktiga är just hur framtidsföreställningarna förändra sig. En annan i vissa fall viktig fråga är den gräns för expansionens — i motsats till prisstegringens — hastighet, som ligger i de begränsade lagren av konsumtionsmedel och råvaror därtill och svårigheten att snabbt öka tillgången därpå, ökningen av antalet arbetande innebär ökad konsumtion, om levnadsstandarden hålles oförändrad. E n sådan konsumtionsökning är möjlig endast i den mån lager finnes av konsumtionsmedel eller strömmarna av sådana kunna förstoras. Detta senare kan ske omedelbart blott i den mån lagren av råvaror och halvfabrikat kunna minskas. I annat fall måste först framställningen av råvaror utvidgas, sedan den vidare bearbetningen etc. Då passerandet av dessa produktionsprocessens olika stadier tager tid, kommer i så fall tillgången på konsumtionsmedel först efter förloppet av denna tid att kunna ökas. (Jfr den tidsstrukturella analysen i kap. I : § 4.) För att bedöma dessa omständigheters betydelse såsom gränser för expansionens hastighet måste man tydligen i varje särskilt fall taga i betraktande bl. a. 1) hur mycket de förut arbetslösas och de understödjande samhällsmedlemmarnas konsumtion ökas, när antalet arbetande växer och arbetslösheten avtager; 2) hur stora lagren äro på produktionsprocessens olika stadier; 3) i vad mån konsumtionen per individ tillfälligt pressas ned genom att en stegring av levnadskostnaderna i tiden föregår en lönestegring. Det är möjligt att i en del fall en hastig expansion endast blir möjlig genom utnyttjande av omständigheten nr 3. 2 § 2. Eontraktion och prisfall. Antag att i ett utgångsläge sådant som det i § 1 angivna — en medelkonjunktur eller måttlig depression — framtidsföreställningarna, t. ex. på grund av politiska händelser, bli mera pessimistiska 1 Se den k r i t i s k a belysningen rörande Wicksells »kumulativa» prisstegring i kap. I I : § 4. s E t t land i förbindelse med andra länder h a r för det fjärde en större eller mindre möjlighet a t t tillfälligt minska exporten eller öka importen av konsumtionsvaror, råvaror, halvfabrikat eller konsumtionsmedel. Med hänsyn härtill saknar ovannämnda begränsningsfaktor i varje fall praktisk betydelse i e t t land med »stark» betalningsbalans; detta kan ju utnyttja utlandets lager. Den viktiga frågan för ett enskilt land blir i första hand betalningsbalansens ställning. Se § 6 nedan.

33 eller att en diskontohöjning skapar en attityd av »vänta-och-se» i affärslivet. Följden blir en minskning av investeringsefterfrågan. Räntabilitetsutsikterna försämras, de subjektiva kapitalvärdena sjunka och efterfrågan på nya kapitalvaror avtager. Den minskade framställningen av och prisfallet på kapitalvaror och råvaror och halvfabrikat därtill minskar nettoinkomsten. Konsumenternas framtidsföreställningar och tillgång till betalningsmedel påverkas därav så att konsumtionsefterfrågan sjunker. Följden blir en minskad produktion av konsumtionsmedel och en tendens till prisfall, som snabbt gör sig gällande för åtskilliga råvaror och halvfabrikat. Under dessa omständigheter minskas realrnvesteringarnas räntabilitet, och investeringsefterfrågan sjunker ytterligare. Efter hand som priserna falla och produktionen avtager blir det reella trycket av skulderna hårdare, vilket dels framtvingar likvidationsförsäljningar, dels minskar företagens kreditvärdighet och därigenom deras investeringsefterfrågan. A t t ingå på en närmare analys av kontraktionsprocessen torde vara överflödigt, då det föregående expansionsresonemanget gäller, mutatis mutandis. Då varje efterfrågeminskning antingen sänker priset eller omsatta varumängder eller båda delarna och på så sätt reducerar bruttoinkomsterna, vilket framkallar en tendens till ytterligare nedskärning av efterfrågan, så kan man fråga, varför denna deflationsskruv, när den väl kommit ordentligt igång, icke fortsätter, tills allting står stilla. Förklaringen till att detta ej sker torde bl. a. vara att söka i att efterfrågan paTkonsuintionsmedel endast långsamt sjunker under en viss nivå, även om nettoinkomsten skulle sjunka ändå mera. En del människor leva upp besparingar, andra erhålla arbetslöshetshjälp som finansieras med lån till täckande av brister i de offentliga finanserna. Framför allt utgöra folk med fasta löner och ränteinkomster ett konstant element i efterfrågan, som under en hastig prisfallsperiod i regel delvis finansieras genom offentliga eller privata lån. Alla dessa människors efterfrågan ge upphov till inkomster hos jordbrukare, detaljhandlare m. fl. och därigenom till en viss efterfrågan från deras sida. Även om efterfrågan på nytt fast realkapital är mycket obetydlig — ett visst reinvesteringsbehov pressar sig alltid fram — och inkomsterna hos människor som arbeta med framställning därav endast en bråkdel av det vanliga, så hålles därför en viss omsättning i gång. Av stor betydelse för verkan av en efterfrågereduktion på varuprisernas och produktionsmängdernas utveckling, liksom för verkan av olika efterfrågeökande åtgärder, är sammanhanget mellan prispolitik och kapacitetsutnyttjande. Det är icke så enkelt att varje skärpning av depressionen i ett land, framträdande i minskad produktionsvolym, inkomstnivå och sysselsättning, förutsätter ett fortsatt prisfall. När partipriserna för industrivaror kommit ned till ett visst förhållande till de rörliga omkostnaderna, händer det, att en fortsatt minskning av efterfrågan blott leder till ytterligare produktionsbegränsning, men icke till någon nämnvärd prissänkning. Med hänsyn till denna frågas stora betydelse skall den här nedan ägnas en kort redogörelse. Industriföretagens prispolitik under tider av dålig av-

34 sättning — speciellt inom företag med icke fullt standardiserade produkter och med fasta förbindelser med en viss krets av avnämare — kan i stark förenkling beskrivas på följande sätt: Antag att genomsnittliga omkostnaden för en vara vid normalt utnyttjande av produktionskapaciteten är 100 kr., varav 70 kr. äro rörliga omkostnader (löner, råmaterialpriser, kraft o. dyl.), som variera proportionellt med produktionens storlek, medan resten äro fasta omkostnader per varuenhet. Under dåliga tider tryckes priset väsentligt under 100 kr. och den försålda kvantiteten sjunker. Företagets strävan går ut på att erhålla så stort överskott över de rörliga omkostnaderna — under depressionen sänkta till 60 kr. — som med hänsyn till efterfrågan och konkurrensen är möjligt. Är priset 80 kr. och avsättningen a enheter, blir detta överskott 20 a kr.; sänkes priset till 70 kr. medan avsättningen blir b enheter, så blir överskottet 10 b kr. När en prissänkning överväges, så försöker företagets ledning bedöma, hur stor ökning av försäljningen en dylik, under sannolika antaganden rörande konkurrenternas prispolitik, skulle medföra. I ovanstående fall kräves det, att avsättningen till 70 kr. blir dubbelt så stor som vid 80 kr. för att en prissänkning skall betala sig, i den mån icke den större försäljningen tillmätes vikt ur framtidssynpunkt, t. ex. emedan man vill öka sin andel av marknaden. J u närmare priset ligger de rörliga kostnaderna, desto större procentuell ökning i avsättningen, jämfört med avsättningen till det högre priset, kräves det för att en prissänkning skall löna sig. Antag nu att priset är 80 kr. och att efterfrågan ytterligare sjunker, så att avsättningen går ned till c enheter per månad. Då marginalen mellan pris och rörlig kostnad är 20 kr., blir överskottet utöver de rörliga omkostnaderna 20 c kr., vilket ej på långt när förslår att täcka samtliga fasta omkostnader. För att en prissänkning till 70 kr. skall löna sig för ett företag i detta läge kräves, att man därigenom uppnår en fördubbling av avsättningen till 2 c. Anse alla företagsledningar en ökning i avsättningen minst i proportion till en eventuell minskning av marginalen osannolik, fasthålles priset vid 80 kr. trots efterfrågans minskning. Vart konkurrensen mellan olika företag driver priset, om något av dem försöker erövra en del av de andras marknad, är obestämt. Om ett företag sänker priset till 70 kr. i tanke att därigenom tränga in på de övrigas marknad, kunna dessa för att undgå en katastrofal avsättningsminskning föranledas att följa efter och sänka priset till samma nivå. — Resonemanget kan kompletteras m. h. t. möjligheten att öka avsättningen genom ökning av försäljningskostnaderna men detta ändrar icke slutsatsernas karaktär. Ehuru givetvis även andra omständigheter än de omedelbara förtjänstmöjligheterna påverka prispolitiken •— utom företagens önskan att bibehålla sin marknad även deras behov av att hålla samman sin arbetarstam med tanke på framtida produktion — så torde ovanstående belysa en mycket väsentlig sida, därav. Resonemanget visar bl. a. att i vissa lägen en efterfrågeminskning på kort sikt — perioden kan sannolikt vara ett eller annat år — icke behöver ha nämnvärt inflytande på prisläget för industriprodukter. Däremot framgår det, att en reduktion av de rörliga omkostnaderna har en

35 tendens att trycka försäljningspriset. Antag att ett företag säljer b enheter till 80 kr. och erhåller ett överskott utöver de rörliga omkostnaderna på 20 b kr. Detta anses vara mer än de 30 a kr. företaget skulle erhålla, om priset hölls vid 90 kr. Antag nu att arbetslönerna kraftigt reduceras så att den rörliga kostnaden sjunker till 50 kr. Marginalen blir då 30 kr. Men samma omständigheter som förut tryckte denna till 20 kr. genom en av konkurrensen framkallad prissänkning från 90 till 80 kr. tendera även nu att pressa densamma 20 kr., d. v. s. trycka priset till ungefär 70 kr. Alltefter de antaganden som företagarna göra rörande efterfrågans elasticitet blir denna prissänkning större eller mindre. Priset kan lika väl pressas ned under 70 kr., som stanna däröver. För att ingen nedpressning skall ske kräves att konkurrensen företagen emellan ändrat karaktär. Dessa sammanhang ha betydelse för frågan rörande verkningarna av lönereduktioner, som vidtagas i alla konkurrerande företag inom ett land. E t t likartat resonemang kan också tillämpas vid valutadepreciering i konkurrerande exportländer. Förklaringen till att de trävaruexporterande länderna trots valutadepreciering under hösten 1931 och under 1932 icke lyckades höja sina priser i pappersvaluta, vilka i stället av konkurrensen pressades ned i guldvaluta räknat, torde till stor del få sökas däri, att både köpares och säljares politik i första hand baserades på en bedömning av efterfrågan vid olika priser och deras relation till de genom deprecieringen sänkta (i guld räknat) rörliga omkostnaderna. A t t även deprecieringen av det förnämsta inköpslandets valuta verkat i samma riktning är självklart. R ä t t annorlunda än för flertalet industriprodukter ligger prispolitiken till för åtskilliga jordbruksprodukter och vissa råvaror och halvfabrikat med standardiserad kvalitet och stor marknad. Den enskilde producenten har här ej samma intima förbindelse med sin kundkrets. Finns det ett stort antal producenter behöver var och en av dem icke räkna med att en ökning eller minskning av hans produktion märkbart påverkar det pris till vilket han kan sälja. Detta gäller t. ex. för varor som vete, smör, bomull. Tillgången på sådana varor drar sig därför ej tillbaka genom att den enskilde producenten för att förhindra prisfall avstår från att utnyttja sin produktionskapacitet. Minskad efterfrågan från konsumenter och förädlingsindustri medför alltså lägre priser, såvida icke producenter eller mellanhänder äro villiga att uppväga efterfrågeminskningen med motsvarande lagerökning till oförändrade priser, vilket sällan förekommer. Så småningom reagerar naturligtvis tillgången även på varor av detta slag inför prisfall, genom att produktionen omlägges till mera lönande eller mindre förlustbringande produktion. Om emellertid prisfallet drabbar alla produkter i ungefär samma grad, så att en jordbrukare icke har större anledning att gå över från en produkt till en annan, kan denna reaktion bli obetydlig. Den totala tillgången kan i vissa fall ökas emedan jordbrukarna inför prisfallet anstränga sig jnera. Om en minskning inträffar, så synes den i varje fall ske långsamt. Efter frågeminskning betyder därför för sådana varors vidkommande utan tvivel prisfall. Emellertid äro dessa standardiserade varor till större delen s. k. världs-

36 marknadsvaror, för vilkas prisbildning ett litet lands efterfrågan spelar rätt liten roll. En skärpning av depressionen och minskning av konsumtionen exempelvis i Sverige, behöver därför ej medföra nämnvärt fall i deras priser. Detta gäller f. ö. de flesta import- och exportpriser. Då dessutom de av utlandets förhållanden mindre beroende s. k. hemmamarknadsvarorna till stor del äro mera förädlade industrivaror, för vilkas prissättning saken ligger till som först beskrivits, är det mycket möjligt att en dylik depressionsskärpning endast får en mycket obetydlig sänkning av den svenska partiprisnivån till följd. Under år 1932 höll sig partiprisnivån för inom landet framställda varor praktiskt taget konstant trots en betydande konjunkturförsämring. Omvänt behöver under dylika förhållanden en allmän efterfrågeökning och produktionsutvidgning inom vissa gränser icke medföra någon nämnvärd prisstegring på industrivaror. Vid en diskussion av hur efterfrågeökande åtgärder skulle verka på prisutvecklingen får man tydligen ej, som ofta skett, utgå från att varje ökning av någon betydelse också måste väsentligt påverka partiprisnivån. Omvänt torde i ett utpräglat depressionsläge en ökning av efterfrågan som framkallar en produktionsökning inom industrien på ett tiotal procent kunna ske utan att partiprisindextaiet stiger mer än en eller annan procent, även om inga nämnvärda tekniska framsteg göras. § 3. Penning- och kapitalmarknaden. Det återstår att belysa kvantitets- och prisförändringarnas förbindelser med kapitalmarknaden. Detta sker i denna paragraf under antagande att landet är isolerat, d. v. s. att marknaden är »sluten». I § 4 modifieras resonemanget med hänsyn till att marknaden är öppen, d. v. s. att förbindelserna med andra länder äga betydelse. Låt oss först se på expansionsprocessen. I de flesta fall torde en väsentlig ökning av produktionsvolymen från ett depressionsläge, särskilt om denna ökning går hand i hand med en prisstegring, innebära att framställningen av realkapital blir större än under stabila prisförhållanden. Vem presterar det sparande som denna nyinvestering innebär, eller rättare: hur mycket bruttosparande uppkommer och i vad mån uppväges det av negativa inkomster? I främsta rummet torde detta uppkomma genom att de personer, vilkas inkomster ökas, 1 dels till en tid underskatta inkomstökningen eller äro okunniga om densamma (exempelvis känna ej aktieägarna löpande årets vinst), dels önska spara en större andel av den växande inkomsten än tidigare. I vissa fall så gott som tvingas de därtill genom att företagen dölja en del av sina inkomster. Vidare reduceras och försvinna en del negativa inkomster. A andra sidan minskas nog sparandet hos personer med oförändrade inkomster, i den mån levnadskostnaderna stiga, ja, några skrida t. o. m. till förmögenhetskonsumtion. Denna tendens är emellertid svagare än de som öka sparandet. Att nettosparandet växer lika mycket som värdet av det nya realkapitalet, framgår ju helt enkelt därav, att de föremål, som anses utgöra nyinvestering, ha ägare; om dessa lånat av andra, så ha de senare alltså haft en inkomst, som de ej kon1

Se § 1 ovan.

37 sumerat. Hithörande, egentligen självklara sammanhang är det av vikt att hålla i minnet. Understundom invändes det att investeringen kan finansieras genom kreditexpansion, t. ex. ökad sedelutgivning, och icke genom nysparande. Man förbiser då att de nya sedlarna utgöra ett räntefritt lån från de personer, som ha dem i sin kassa, till staten. Dessa personer eller företag ha haft inkomst som de ej förbrukat, d. v. s. de ha sparat. Allt det sparande, som på detta sätt framkommer, är frivilligt, utom i den mån inkomstökningen hemlighålles för en del aktieägare. Det är en helt annan sak att vissa människor, vilkas inkomster ej stiga parallellt med levnadskostnaderna, i viss mening tvingas till konsumtionsinskränkning. Att kalla denna inskränkning för »tvångssparande» är olämpligt; många av dessa människor minska »sparvilja» och sparande. Det gäller just att skarpt skilja på konsumtionsinskränkning med eller utan ändring av »sparviljan» å ena sidan och nettosparandeökning (investering sökning) å andra sidan — totalinkomsten i landet är ju ej konstant utan påverkas av efterfrågeförändringar. I vissa falLmedför^ den.konsumtionsinskränkning som. innebär ökning av »sparviljan» en^msÄWMg_av_nettosparandet genom att reducera produktionen och nettoinkomsten. En väsentlig skillnad råder mellan de fall, då investeringen i kapitalvaror växer, samtidigt med att människorna besluta att inskränka sin konsumtion och spara en större del av sin inkomst än förr, och det fall, då investeringsefterfrågan på kapitalvaror ökas, t. ex. på grund av mera lovande räntabilitetsutsikter men vid oförändrad sparvilja och konstanta inkomstförväntningar, d. v. s. utan primär minskning av konsumtionsefterfrågan. I bägge fallen växer den totala investeringsefterfrågan och nettosparandet •— men i det senare stiga de produktiva transaktionerna i pengar räknat, vilket förutsätter kreditexpansion eller ökad omloppshastighet hos betalningsmedlen och går hand i hand med prisstegring på varor, allt i jämförelse med utvecklingen i första fallet, som ingalunda behöver utmärkas av att någon viss prisnivå förblir konstant. Olikheten i investeringsbeslutens och sparbeslutens tidsföljd leder till olika prisrörelser. »Jämvikten» mellan sparande och nyinvestering föreligger med här använda definitionssätt ex definitione och är alltså ej beroende av att någon viss räntenivå existerar. Skulle då dennas höjd vara fullkomligt obestämd och exempelvis ej ha någon förbindelse med befolkningens benägenhet att spara? Naturligtvis ej. Saken är helt enkelt den att med i övrigt lika utgångslägen bl. a. m. h. t. sparviljan produktions- och prisutvecklingen blir beroende på vilken räntepolitik som föres och var räntenivån ligger. Antag att i ett läge av lugna prisförhållanden centralbanken sätter ned diskontot och köper statspapper, varigenom penningmarknaden lättas och även de långa räntesatserna något sjunka. Om människornas sparvilja är oförändrad liksom bedömningen av förutsättningarna för nya investeringar i annan mån än som beror på räntefallet, så kan det tyckas som om detta senare skulle innebära en »förfalskning» av läget på kapitalmarknaden. Utan änd-

ring av tillgång och efterfrågan har ju räntan sänkts. Är ej detta ungefär samma sorts ingrepp i den fria prisbildningen, som när statsmakterna bestämde maximipriser på livsmedel under kristiden? För att bedöma detta måste man hålla i minnet, att det som omsattes på lånemarknaden är dispositionsrätt över en penningsumma under viss tid, d. v. s. kredit.1 Centralbankens räntesänkning får ej samma verkan som ett lågt maximipris på smör, emedan den förra innebär en sänkning av utbudskurvan för kredit, vilket det senare ej gör för smörets vidkommande. Centralbanken tillhandahåller helt enkelt ökad kredit på vanliga lånevägar eller genom köp av statspapper. Den lägre räntenivån står därför »i harmoni» med de ändrade utbudsförhållandena på kreditmarknaden. En helt annan sak är, att produktions- och prisutvecklingen blir en annan än den skulle varit vid en högre räntenivå. Om partiprisnivån i senare fallet fortsatt att vara i stort sett oförändrad, så rör den sig nu i stället uppåt. I samband därmed ökas nettosparandet, som förut visats. Vill man beteckna en viss varuprisutveckling som mera »stabil» än vissa andra, så får naturligtvis den räntepolitik, som går hand i hand med den förra, något mera »normalt» över sig än den, som leder till häftig prisstegring eller häftigt prisfall. Betraktas med andra ord en prissänkning sådan som under åren 1924—28 som »onaturlig», så blir också den då rådande kreditpolitiken »onaturlig». Räntesänkande åtgärder och andra som öka den använda kreditvolymen, så att prisfallstendensen motverkas, bli då ej »artificiella» utan beteckna tvärtom, att kreditpolitiken göres mera »naturlig». Vilken ränteoch kreditpolitik som är »naturlig» kan nämligen bedömas endast med hänsyn till den därav följande prisutvecklingen, ifall man satt upp prisrörelsen som kriterium. 1 och för sig finns det näppeligen någon anledning att inrikta uppmärksamheten speciellt på prisrörelsen. Man kan lika gärna se på andra sidan av det ekonomiska livet, framför allt produktionens utveckling. Avgörande för vilken räntenivå och kreditpolitik som är att beteckna som »naturlig» blir alltså dess förenlighet med en ekonomisk utveckling, som man valt att kalla för »naturlig». Uppställes stabil partiprisnivå för varor som mål, ställas andra krav på den »naturliga» räntenivån och kreditpolitiken än om stabil eller på visst sätt växande industriell produktionsvolym eftersträvas. På samma sätt kommer gränsen mellan en »naturlig» och »artificiell» volym av nettosparande (nyinvestering) att dragas (se § 4 nedan). Den nyinvestering som förhåller sig på ett sådant sätt till sparviljan och inkomstförväntningarna, d. v. s. till konsumtionsefterfrågan, att den »naturliga» utvecklingen fortsätter, kan då anses finansierad med »naturligt» sparande. Den ökning av nettosparandet däremot, som äger rum i samband med en sig från den naturliga utvecklingen avlägsnande expansions- och prisstegringsprocess, kan anses framkallad — om man så vill t. o. m. »framtvingad» — av denna i I det följande talas för enkelhetens skull om utbud och efterfrågan på »kredit» även när utbjudaren själv äger de erbjudna penningbeloppen. Källan till efterfrågan betecknas alltså som »kredit» även när en sparare ej utlånar de sparade beloppen utan själv använder dem för investering.

39 process. Den motsvarande ökningen av investeringen, i jämförelse med en naturlig utveckling, kan då sägas vara finansierad med »framtvingat» sparande. Gränsdragningens obestämdhet bör hållas i minnet. Se § 4 nedan. Låt oss nu övergå till att kasta en blick på penning- och kapitalmarknaden under en kontraktions- och prisfallsprocess av ovan skildrat slag. Då håller sig nyinvesteringen, d. v. s. kapitalutrustningens tillväxt, vid mindre dimensioner än fallet är under lugnare prisförhållanden. Låt oss för tydlighetens skull betrakta ett fall, då kapitalutrustningen — mätt efter de för bokföringen grundläggande institutionellt givna värderingsprinciperna — rentutav undergår en absolut minskning, t. ex. emedan framställningen av varaktiga kapitalföremål sjunker under den kvantitet, som anses motsvara slitningen av den fasta kapitalutrustningen, eller emedan varulagren minskas. I så fall äger kapitalförtäring rum. Nettoinkomstminskningen kommer på vägar som i § 2 angivits att reducera framställningen och konsumtionen av konsumtionsmedel. Icke desto mindre överstiger denna reducerade konsumtion den löpande nettoinkomsten. Detta betyder att hela bruttosparandet uppväges av förmögenhetskonsumtion och konsumtionskredit samt av negativa inkomster och att en del av det frigjorda kapitalet »uppslukas» på samma sätt. För det första ha många företag negativa inkomster. För det andra ha en del individer inga inkomster eller mycket små sådana och leva därför medvetet upp tidigare samlad förmögenhet eller låna av andra. För det tredje ha de ingen riktig föreställning om nedgången av dem tillhöriga företagsinkomster. Genom att »leva upp» aktieutdelningar, som betalas av föregående års företagsinkomster och som överstiga innevarande års företagsinkomster, förtära aktieägarna i själva verket en del av sin förmögenhet. Det är en låt vara dimmig föreställning om dessa sammanhang, som ligger under talet om att i ett depressionsläge en del sparmedel icke komma till användning. Detta låter naturligtvis säga sig, eftersom en större del av bruttosparandet än under mera normala konjunkturer icke motsvaras av investeringsefterfrågan eller av konsumtionsefterfrågan — från personer som leva upp förmögenhet — utan i stället rinner bort i och genom negativa inkomster, i dagligt tal kallade »förluster på rörelsen». Efterfrågan håller sig då lägre än vad den skulle kunna göra och därför blir summan av de negativa inkomsterna större. Emellertid är det klart, att om totalefterfrågan i ett mera normalt konjunkturläge hade större omfattning, så skulle också nettoinkomsten ha det. Bruttosparandet, d. v. s. summan av alla positiva sparandeposter, skulle då vara större, såvida icke den större efterfrågan gällde uteslutande konsumtionsmedel, vilket i regel icke är fallet. A t t nettosparandet och nyinvesteringen äro större än i ett depressionsläge framträder alltså icke bara däri att en mindre del av bruttosparandet rinner bort i negativa inkomster eller balanseras av förmögenhetskonsumtion utan också däri att bruttosparandet har större omfattning. En konjunkturförbättring med ökad nyinvestering i det privata näringslivet eller en ökning av de offentliga arbetena utan minskning av den privata investeringen »finansieras» genom att denna dubbla källa till

potentiellt nettosparande tages i bruk. A andra sidan karakteriseras prisfallsprocessen ej bara av att en del bruttosparande rinner bort genom en ökning av de negativa inkomsterna och förmögenhetskonsumtionen utan även av att bruttosparandet hålles nere under vad det skulle varit vid t. ex. en stabil partiprisnivå. I två riktningar blir den »potentiella» tillgången på nettosparande ej utnyttjad. Detta innebär givetvis blott att nyinvesteringen är mindre än vad den kunde vara. Detta är den ena sidan. Deji^andra^ i_detta^^ammanhang ofta^försummade sidan är, att framställningen och konsumtionen av konsumtion^ntedol--också^är-mindr^-äiL_dgn kunde vara. Det finns inga bestämda gränser för det potentiella sparandets omfång. Om individernas benägenhet att spara är given och nyinvesteringen ökas mer eller mindre, så ökas ju därmed nettosparandet i samma proportion. Men prisrörelsen blir olika. Betraktar man en viss produktions- och prisutveckling som »naturlig» eller »normal», så får, som redan påpekats, den i så fall vid given sparbenägenhet framkomna volymen nettosparande också något normalt över sig. Man kan då säga, att vid kontraktion och prisfall i regel en del av detta sparande går förlorat, medan vid expansion och prisstegring i allmänhet sparandet blir större än normalt. Då givetvis nettosparandets volym, d. v. s. kostnadsvärdet av kapitalutrustningens tillväxt, vid given sparvilja ej är bestämd blott genom att en viss prisutveckling preciseras, tvingas man att i åtskilliga andra hänseenden, bl. a. m. a. p. produktionsvolymen, definiera en ekonomisk »normalutveckling» för att kunna komma fram till ett vid given sparbenägenhet existerande »normalsparande». Det torde vara denna föreställning, ehuru icke klart preciserad, som ligger bakom flertalet användningar av det tyska uttrycket »echte Sparmitteln». Hela konstruktionen av detta begrepp blir därför liksom fallet befanns vara i fråga om det närbesläktade begreppet »normal» räntenivå ganska besvärlig, och gränsen mellan »äkta» och »oäkta» sparande blir mer eller mindre godtycklig. På grund av att konstruktioner av denna typ spela en ganska stor roll i penning- och konjunkturteorien är det i varje fall av stor betydelse att deras beroende av ett godtyckligt antagande rörande ett visst ekonomiskt läges eller viss utvecklings normalitet fastslås. Alldeles särskilt arbiträrt är det att betrakta den räntenivå vilken håller någon viss prisnivå konstant som »normal», medan räntan skulle förfalskas genom »zusätzlicher Kredit» eller »injection of new money». (Jfr sid. 37 här ovan, där det visades att nya sedlar motsvaras av nytt sparande.) Talet om »tillskapande av ny köpkraft genom sedelpressen» är grundat härpå, nämligen det tysta antagandet att vid konstant penningmängd »köpkraften kommer från produktionen». I själva verket växer »köpkraften» ju mer det köpes. Huruvida det är penningmängden eller omloppshastigheten som växer är i och för sig av mycket liten betydelse för den avgörande frågan varför efterfrågan förändrades, ehuru det kan få vissa konsekvenser för kreditpolitiken. F . ö. användas ju betalningsmedel i varierande mängder för de rent finansiella transaktionerna. Det obestämda — eller rättare av pris- och produktionsutvecklingen bero-

41 ende — i räntenivåns höjd liksom i nyinvesteringens och nettosparandets volym är en omständighet av vikt för penningpolitikens möjligheter. För att närmare belysa det är det nödvändigt att något beröra de olika räntesatser som hittills för enkelhetens skull ersatts av det mera allmänna uttrycket »räntenivå». Räntan är priset på disposition av en penningsumma under viss tid eller, kortare uttryckt, priset på kredit. Allt efter dispositionstidens längd, rättigheten att avbryta transaktionen, säkerheten, låntagarens kreditvärdighet m. m. varierar priset på ett av utbud och efterfrågan på de olika kreditkategorierna beroende sätt. Man kan betrakta kreditmarknaden såsom sönderfallande i olika delmarknader, vilka avgränsas med hänsyn till ovannämnda olikheter i kredittransaktionerna. Förhållandet mellan räntesatserna på dessa delmarknader förändras i samma mån som kontrahenternas värdering, d. v. s. utbuds- och efterfrågekurvorna, göra det. Räntan kan alltså falla för statsobligationer samtidigt som den stiger för järnvägsobligationer, om nämligen den med placering i de senare förenade risken anses stegrad relativt till risken med statsobligationer. Den effektiva avkastningen på en placering kan sägas innefatta en riskränta, som i tankarna kan isoleras från den »rena» kapitalräntan. Dessa riskräntor kunna anses utgöra dels ersättning för de förluster som långivarna lida, dels betalning för deras villighet att bära det med osäkerheten förbundna obehaget. På analogt sätt kan man betrakta den »överränta» som erhålles, när långivaren accepterar lång uppsägningstid, såsom betalning för ökad osäkerhet och mindre dispositionsfrihet. Under tider då långivarna bedöma låntagarnas kreditvärdighet och utbjudna säkerheter mer pessimistiskt än eljest och då de av detta och andra skäl fästa ovanligt stor vikt vid att ha dispositionsrätt över beloppen utan uppsägning, tenderar räntan på korta lån att sjunka jämfört med räntan på långa lån. Det är icke bara det nya utbudet och den nya efterfrågan på t. ex. järnvägsobligationer som bestämmer deras pris och därmed den effektiva avkastningen. Om ägarna av äldre obligationer få en mindre fördelaktig uppfattning rörande deras säkerhet och kasta ut en del på marknaden, så faller priset, även om den nytillkommande efterfrågan skulle vara lika stor som vanligt. Genom att kredit överflyttas från den ena delmarknaden till den andra, kan alltså en tendens till räntehöjning på den förra och räntesänkning på den senare framkallas. Om t. ex. en affärsbank säljer 3 månaders skattkammarväxlar och köper statsobligationer, så stiger den effektiva räntan på de förra medan den sjunker för de senare. En dylik överföring kan göras av envar kapitalist. Centralbanken — under förutsättning av viss centralbankspolitik även affärsbankerna — kan dessutom tillföra den ena eller andra kreditmarknaden nya belopp, resp. avföra sådana. Allteftersom det är det ena eller andra slaget av placeringsobjekt — t. ex. obligationer eller skattkammarväxlar •— som banken köper, blir det den ena eller andra räntesatsen som i första hand påverkas. I den mån sedan andra 4—332892

42 kreditgivare därav föranledas att överflytta medel från en delmarknad till en annan, sprider sig ränteförändringen till denna. Vilka gränser finnas för det inflytande som centralbanken på detta sätt kan utöva på ränteförhållandena, t. ex. i sänkande riktning? Bortser man från de återverkningar på betalningsbalansen, som i detta hänseende äro av betydelse, och som kort diskuteras i nästa paragraf, finns det egentligen endast två begränsningsfaktorer. Den första består däri att sänkta räntor kunna framkalla prisstegring och vill man ej tillåta en sådan utöver viss gräns, få räntorna åter höjas. Den andra ligger däri att ägare av vissa placeringsobjekt försälja dessa, d. v. s. överflytta medlen till andra delar av kreditmarknaden. Om exempelvis centralbanken inköpeT stats- och kommunobligationer, varigenom den effektiva avkastningen på dylika något sjunker, så försälja en del kapitalister tidigare inköpta obligationer och sätta in pengarna på bankräkning. Detta tenderar att pressa inlåningsräntorna där, men denna reduktion hålles tillbaka av vad bank- och affärsvärlden vant sig vid att anse vara en lämplig inlåningspolitik, vanligen en relativt fast inlåningsränta. Hellre än att köpa eller äga obligationer, som stigit till ett som orimligt betraktat pris, vilket väntas snart åter skola falla, insätta f. ö. kapitalisterna sina pengar t. o. m. på icke räntegivande giroräkningar, varifrån pengarna strömma tillbaka till centralbanken, d. v. s. bort från kreditmarknaden. Det är sådana framtidsföreställningar och icke »knapphet på sparande», som under en så utpräglad depression, att övriga två begränsningsfaktorer satts ur funktion, hindra att räntan för långa lån — även de mycket säkra — pressas ned efter behag. (Jfr kap. V : § 1.) I den mån säkerheten är tvivelaktig, tillkommer sedan en riskränta, som just under depressioner för många placeringar är högre än eljest. § 4. Några penningteoretiska centralproblem rörande kapitalmarknaden. Det obestämda i den genomsnittliga räntenivåns höjd liksom i nettosparandets omfattning även vid given sparbenägenhet hos befolkningen verkar måhända en smula paradoxalt för den som vant sig vid läroböckernas väsentligen statiska resonemang rörande ränta och kapitalbildning. Ser man saken icke som ovan skett från penningmarknadens synpunkt utan ur produktionsprocessens framstår sammanhanget enklare. Utvidgad nyinvestering innebär, att en ökad mängd produktionskrafter användas antingen för framställning av varaktiga kapitalföremål, som icke utgöra ersättningsanskaffning, eller för lagerökning av vilka som helst varuslag. Dessa produktionskrafter disponeras alltså ej för framställning av konsumtionsmedel för omedelbar konsumtion. Vore alla produktionskrafter redan förut fullt utnyttjade, så skulle nyinvesteringens ökning tydligen förutsätta att framställningen av konsumtionsmedel för omedelbar konsumtion inskränktes. Om det däremot finns oanvända produktionsfaktorer och varulager, som överstiga vad produktionsprocessens fortgång i oförändrad omfattning kräver, så kan en ökning av investeringen äga rum utan någon minskning av konsumtionen, ja, t. o. m. om även denna växer. Den totala inkomsten ökas ju, vilket gör att ökning av nettosparandet ej är ett

43 alternativ till utan förenlig med konsumtionsökning. Den mot investeringsefterfrågan svarande tillgången på realkapital, d. v. s, kapitalvaror och lager av konsumtionsvaror, varierar med pris- och produktionsutvecklingen. Det är då klart att även räntan — vilken såsom varande priset på disposition av ett visst penningbelopp kan betraktas som priset på disposition av realkapital och övriga produktionsfaktorer — varierar med pris- och produktionsutvecklingen och därpå grundade framtidsförväntningar och icke bara med befolkningens benägenhet att spara och med efterfrågan på sådan disposition. I den Wicksellska penningteorien spelar föreställningen om en viss »normal» ränta mycket stor roll. Understiger marknadens faktiska ränta denna nivå, så tenderar varuprisnivån att stiga. Mer pengar komma då att användas för nyinvestering än som svarar till nettosparandet. Innehållet i denna teori beror givetvis på hur dessa begrepp definieras, och därom lämnade Wicksell icke klart besked. En grundläggande tanke som han ville åt torde hava varit, att överensstämmelse mellan å ena sidan människornas vilja att fördela sin inkomst på sparande och konsumtionsefterfrågan och å andra sidan företagarnas inriktning av produktionskrafterna på framställning av kapitalvaror och konsumtionsvaror icke kunde väntas alltid föreligga utan i allmänhet en diskrepans dem emellan. Han antog emellertid att det alltid finns en viss ränta, som skapar denna överensstämmelse, och att denna även håller varuprisnivån konstant eller i varje fall förhåller sig »neutral» gentemot én av andra orsaker framkallad prisutveckling. Genom ovanstående analys torde det vara klart, att om man studerar den faktiska utvecklingen under en förfluten period och icke från nettoinkomsten och nettosparandet utskiljer vissa delar, så har man ex definitione en dylik överensstämmelse, 1 vilken ränta som än varit rådande, men att detta alls icke innebär att den ena eller andra prisnivån håller sig konstant eller utvecklas på ett visst sätt. Däremot är det givetvis intet som hindrar, att den av företagare och konsumenter för en viss framtida period planerade nyinvesteringen överstiger det planerade sparandet, men ej heller detta har några bestämda konsekvenser för prisutvecklingen, d. v. s. visar ingenting rörande det givna prislägets stabilitet. F . ö. torde planerna för framtida perioder vara mycket ofullständigt preciserade, varför en »djupanalys» skulle innebära en mycket vilseledande rationalisering av människornas föreställningsvärld. Det låter naturligtvis säga sig att under en period med en viss »lugn» och »normal» pris- och produktionsutveckling, som måste närmare definieras, och vid viss sparbenägenhet nettosparandet, som är lika med nyinvesteringen, har en viss omfattning i ett visst land. Om nyinvesteringen under en period med samma utgångsläge som den förra hålles vid större omfattning, i pengar räk1 Den av Keynes m. fl. använda uppdelningen i kapitalvaror och konsumtionsvaror är dock icke fullt adekvat, i det den ej svarar till sparande och kapitalfrigörelse & ena sidan — Keynes negligerar kapitalfrigörelsen —• och konsumtionsinkomst å den andra. Mot sparandet och kapitalfrigörelsen svara ju, som i kap. I visats, alla köp utom de som gälla icke varaktiga konsumtionsmedel, inklusive tjänster av varaktiga konsumtionsmedel. När den vanliga statistiken över kapital- och konsumtionsvaror utan vidare sättes i relation till sparande och konsumtionsinkomst, insmyger sig en icke oviktig felkälla.

nat, så bringas »investeringsprisnivån» att stiga. I så fall måste på grund av höjd inkomst och oförändrad sparbenägenhet även konsumtionsefterfrågan och konsumtionsprisnivån höjas. Kallar man nettosparandet under en period av det förstnämnda slaget för »normalsparande» — vilket alltså varierar med benägenheten att spara — så kan man säga att för att nyinvesteringen (nettosparandet) skall kunna överstiga normalsparandet så måste antingen totalproduktionen pressas upp eller konsumtionen ned, vanligen i samband med en höjning av investeringsprisnivån och konsumtionsprisnivån. Det är ju just därigenom som det faktiska nettosparandet ökas. Den räntenivå som håller prisutvecklingen, nyinvesteringen och nettosparandet vid normalnivå kan kallas »normalränta» och utgör just den i § 3 behandlade. Det bör observeras, att om man valt att definiera »normalräntan» som den vilken bl. a. håller någon viss prisnivå konstant, så kan man icke som förklaring till att prisnivån under en viss period är stigande anföra att räntan ligger under normalnivån. Detta vore ett cirkelresonemang. 1 Det har därför icke heller någon mening att påstå att en kumulativ, d. v. s. ständigt fortsatt, prisstegring äger rum, så länge räntan understiger normalräntan. Därigenom utsäges ju ej mer än som ligger i definitionen av den senare. Man kan ej heller draga slutsatsen, att räntan måste höjas för att prisstegringen skall avstanna. En oförändrad ränta kommer att överensstämma med normalnivån, t. ex. ifall framtidsförväntningarna bli mera pessimistiska, vilket betyder en sänkning av den senare nivån. Den verkliga innebörden i påståendet, att om långtidsräntan hålles t. ex. vid 1 %, prisnivån kommer att fortsätta att stiga, är helt enkelt att de för efterfrågan och utbud bestämmande faktorerna då skulle bli och förbli sådana att prisnivån stiger. Föreställningen om en »normalränta» tillför ej något nytt förklaringsmoment. En realistisk analys av dessa faktorer kräves. I den mån andra omständigheter förändra sig undergår även normalräntan en ändring, och det är mycket sannolikt att under vissa förlopp dessa ändringar skulle få karaktären av hastiga och betydande förändringar upp och ner för att exempelvis en given konsumtionsprisnivå skulle konserveras — om överhuvud taget någon ränteutveckling skulle kunna åstadkomma detta och därför göra skäl för namnet normalränteutveckling. Härtill kommer att det finns en hel rad olika räntesatser; olika kombinationer av dessa leda i vissa lägen säkert till samma prisnivåutveckling och äro alltså från denna utgångspunkt lika »normala». A v det ovanstående torde framgå att föreställningen om en viss »normalränta» som garanterar en viss såsom normal betraktad ekonomisk utveckling är mycket godtycklig och sannolikt för prisanalysen föga praktisk. Resonemanget belyser även en annan vid behandlingen av prisrörelser mycket använd terminologi, nämligen distinktionen mellan monetära och icke-monetära orsaker till prisförändringar. Den omedelbara orsaken är alltid en variation av efterfrågan eller utbudet eller bådadera. Bakom dessa variationer ligger hela framtidsbedömningen, kassa- och kredittillgången samt utbudets beroeni Jfr Davidson, Ekonomisk Tidskrift 1918, 1920, 1922. Se även Lindahl, a. a., rörande det fall då företagarna vänta a t t existerande priser skola bli bestående.

45 de av produktionsprocessens art. Det är svårt att se varför exempelvis en av räntesänkning framkallad prisstegring skall kallas »monetär» om denna benämning ej användes om den prisstegring som uppkommer när räntan icke höjes, t. ex. i samband med en minskad benägenhet hos befolkningen att spara. Alldeles oavsett att beteckningarna monetär och icke-monetär synas verka vilseledande, torde det vara opraktiskt att klassificera prisrörelserna med utgångspunkt från någon viss förändring såsom orsak. Samma förändring skulle i ett annat läge haft helt andra följder. Orsaken är hela den föregående konstellationen eller förloppet. I själva verket torde gränsdragningen mellan olika slag av prisrörelser bäst ske med utgångspunkt från deras karaktär, ej från den förändring som utlöste dem. De prisförändringar som äga rum under en period, då investeringsprisnivån, varuinvesteringsprisnivån, faktordispositionsprisnivån eller konsumtionsprisnivån hålla sig någorlunda konstanta, kan det vara praktiskt att skilja från prisrörelser som innebära betydande höjningar av en eller annan eller flera av dessa prisnivåer. Men klart är, att prisrörelserna då ej sönderfalla i två stora grupper, som lämpligen kunna tillskrivas monetära »orsaker» och andra, utan äro av många olika typer och beskrivas genom en redogörelse för de olika grupprisindextalens utveckling och de samtidigt skeende kvantitetsförändringarna på produktions- och omsättningsprocessens olika stadier. § 5. Den monetära mekanismen. Låt oss se litet närmare på frågan, hur penningväsendet reagerar t. ex. under en kontraktions- och prisfallsperiod. Under år 1929—31 liksom vid tidigare tillfällen har man i Sverige kunnat konstatera, att mängden betalningsmedel, d. v. s. mynt, sedlar och på checkräkning innestående belopp, undergår en långsam och relativt obetydlig minskning. Sedelstocken har t. o. m. icke oväsentligt ökats. Procentuellt brukar betalningsmedelsmängdens minskning vara mindre än prisfallet. I och för sig skulle man kanske kunnat vänta motsatsen, då ju en mindre varumängd omsattes till sänkta priser och då alltså behovet av betalningsmedel skulle sjunka mera än prisnivån. Att den icke det gör sammanhänger naturligtvis med att varje sedel och varje på checkräkning innestående krona tjänar ett mindre antal omsättningar per år än som varit vanligt under goda tider. Depressionen inom affärslivet medför med andra ord en minskad omloppshastighet hos pengar och andra omsättningsmedel. Det är av vikt att skilja på checkräkningar å ena sidan, vilka användas för omsättning i likhet med sedlar, och sparräkningar å andra sidan. Tyvärr kan i praktiken icke någon skarp gräns mellan dem dragas. Särskilt under depressionen sättas ju rena sparmedel ofta på checkräkning i avvaktan på deras användning för annan placering. / vilken monetär form kommer den i §§ 2—3 behandlade »förtäringen» av sparmedel till uttryck? När man talar om »oanvända sparmedel» föreställer man sig ofta att de uppsamlas på bankernas insättningsräkningar. Detta kan emellertid icke vara fallet. »Oanvända sparmedel» kunna icke uppsamlas i förråd. I ett givet ögonblick finnes det endast realkapital. Sparande

46 i likvid form kan icke lagras. Det bruttosparande, som överstiger konsumtionskredit och förmögenhetskonsumtion, måste omedelbart taga formen av realkapital, annars försvinner det genom negativa inkomster. Men vad blir det av de pengar, som spararen avstår från att köpa för? Samlas de upp hos bankerna? I så fall skulle ju mängden betalningsmedel i samma mån minskas, då bankerna icke ligga med mycket större kassor än vanligt utan avbetala skuld till centralbanken eller öka sina depositioner hos denna. Emellertid behöver en minskning av tillgången på betalningsmedel utanför centralbanken alls ej inträffa under en prisfallsperiod (se slutet av denna paragraf). Detta sammanhänger med att det ingalunda är givet, att bankerna få något överflöd av insättningar. Som i § 3 visats, åtgår det icke använda bruttosparandet till att finansiera negativa inkomster inom näringslivet. Eventuellt kan det gå till på så sätt, att en privatperson sätter in penningbelopp på sparräkning i en affärsbank i stället för att köpa för dem och att banken lånar ut pengarna till ett affärsföretag, vars rörelsekapital på grund av negativ inkomst (»förlust») minskats och behöver fyllas på om rörelsen ej skall i motsvarande grad inskränkas. Eller också tager detta helt enkelt ut vissa summor från sin checkräkning. Innebörden är naturligtvis densamma, ifall företagets skuld till banken ökas, genom att denna icke erhåller räntor å tidigare utlämnade lån. Inga mynt eller sedlar samlas då upp hos affärsbankerna, och de kunna ej minska sin skuld till centralbanken eller öka sina depositioner hos denna. Skulle konsumenterna besluta att minska sin efterfrågan och öka sitt sparande, och inträffar ingen motverkande ökning av investeringen, så leder det till ökning av näringslivets negativa inkomster och kommer då ej att förbättra affärsbankernas likviditet, i annan mån än rörelsens behov av betalningsmedel minskas när omsättningen sjunker. A t t en del av strömmen av sparande blir »oanvänt» förutsätter alltså ingalunda att bankväsendet har »överflöd på pengar», d. v. s. stark likviditet. Endast i den mån sedelstocken minskas eller checkräkningarnas nedgång minskar bankernas kassabehov inträder under deflationen en stärkning av likviditeten. Emellertid ser man ofta under kontraktionsperioder, att likviditeten till en början är ansträngd för att därefter kraftigt förbättras. En sådan förändring ägde t. ex. rum i många länder under år 1932—33. Förklaringen härtill ligger emellertid icke i någon ökning av sparandet eller den »oanvända» delen därav. Den är i stället att söka i centralbankernas politik. Skaffar sig en centralbank så mycket tillgångar — statspapper, guld, utländska valutor m. m. — att de överstiga sedelstocken, så uppträder vid sidan av denna på debetsidan i centralbankens balansräkning en skuld till affärsbankerna eller staten. J u mer den köper av statspapper, guld och valutor, desto mer sedlar eller checker komma ut i marknaden och passera via affärsbankerna till större eller mindre del tillbaka till centralbanken, vars fordringar på dessa banker minskas och skuld till dem ökas. Den svenska riksbankens stora valutaköp under 1932 och 1933 ha haft just denna verkan. Man kan tydligen icke av »penningöverflöd» i bankerna sluta sig till att mycket sparande blir »oanvänt», d. v. s. att de negativa inkomsterna äro stora.

47 Påståendet, att under en kontraktions- och prisfallsperiod dylika köp av statspapper, guld och valutor samt eventuellt lån från centralbanken till stat eller privata företag icke komma att öka sedelmängden i samma proportion utan komma att medföra en ökning av insättningarna i affärsbankerna, tarvar måhända en närmare motivering. Antag att utelöpande sedelstocken är 500 milj. kronor och att de på checkräkning innestående beloppen uppgå till 2 000 milj. kronor. Antag vidare, att centralbanken av exportörer inköper utländska valutor för 100 milj. kronor. Det första som sker därefter är att dessa sätta in pengarna på checkräkning i affärsbankerna, i den mån de ej åtgå till återbetalning av lån från dessa. Den totala mängden betalningsmedel, sedlar och checkräkning tillsammans, kan tänkas ökad med 100 milj. kronor, men ökningen stannar under de flesta omständigheter vid en långt mindre siffra. Antag att den uppgår till 30 milj., d. v. s. att den totala mängden betalningsmedel växer från 2 500 till 2 530 milj. Om ingen anledning finnes till förändring av proportionen mellan mängden sedlar och checkräkningarnas summa, skulle alltså sedelstocken komma upp i 506 milj. Av de 100 milj. kronor centralbanken utbetalat stanna alltså 94 milj. i affärsbankerna, och i den mån dessa ej vilja öka sina kassor eller utvidga sin utlåning, återgå de till centralbanken. En dylik verkan uppkommer om överskottet av utländska valutor uppkommit genom att varubytet, fraktintäkter, räntor m. fl. inkomstposter i betalningsbalansen visa större plus än minus. Om däremot svenska innehavare av värdepapper försålt dessa till utlandet och insätta de erhållna medlen på sparräkning i svenska banker — eller inköpa värdepapper i Sverige, vilkas säljare så förfara — så finns det ingen anledning att vänta någon ökning vare sig av sedelstock eller av checkräkningar. Den cirkulerande »penningmängden» förblir då oförändrad. Skulle emellertid prisfallet under inflytande av penningrikligheten och de sjunkande räntorna förbytas i prisstegring blir situationen en annan, då sedelstocken då kan väntas växa väsentligt mera. överhuvud anpassar sig den utanför bankerna varande sedelstocken mycket smidigt efter rörelsens behov,1 sådant det vid rådande omsättning och priser gör sig gällande. Checkräkningarna variera i ett land som Sverige även av andra skäl beroende på att de här delvis användas som sparräkningar. Sedelstocken blir en passiv faktor även i de fall då affärsbankernas räntelösa girofordringar på riksbanken äro stora och en ökning av deras sedelkassor därför kan ske utan kostnad. Detta inträffade i Sverige under 1933. Vill man analysera verkan t. ex. av en ändring i kreditpolitiken så får man i första rummet studera investeringsefterfrågans förändring och dess fördelning på olika punkter i näringslivet, samt konsumtiohsefterfrågans utveckling. Ändringar i prisnivåer, sedelstock och checkräkningar äro resultatet av ändringar i efterfrågan. Betalningsströmmarna, d. v. s. varje individs tillgång på betalningsmedel, påverka visserligen denna efterfrågan på varor och tjänster. Men om det är penningmängden eller omloppshastigheten eller bådadera som för1 Detta behov kommer ej bara från de »produktiva» utan även från de finansiella transaktionerna, i någon mån även från kredittransaktionernas reglering.

r 48 ändras är en fråga av sekundärt intresse. Det får betydelse endast i den mån penningmängdens förändring påverkar spar- och affärsbankernas likviditet och kreditpolitik eller framkallar penningpolitiska åtgärder från centralbanken, t. ex. på grund av hänsyn till sedeltäckningsbestämmelserna, åtgärder som icke annars skulle kommit till stånd. I alla andra fall är penningmängdens kvantitet en rent passiv storhet. § 6. Modifikationer m. h. t. förbindelserna med utlandet. I största korthet skall här de ur denna utrednings synpunkt viktigaste av de modifikationer till det föregående resonemanget framläggas, som betingas av de ekonomiska förbindelserna länderna emellan. Förutsättningen är guldmyntfot eller guldväxelfot. Under en expansionsprocess, förenad med en viss höjning av varupartiprisnivån, ökas investeringsefterfrågan i Sverige. Säljarna, som se sina bruttoinkomster växa, öka å sin sida efterfrågan. Efterfrågeökning av denna art vänder sig till större eller mindre del till utländska varor. Det blir alltså delvis utländska säljare som få sina bruttoinkomster ökade och som i sin tur öka efterfrågan, och denna deras efterfrågan kommer att endast i relativt ringa grad vända sig till svenska produkter. En undersökning av 1) den svenska importens fördelning på olika länder, 2) förhållandet mellan utrikeshandel och total omsättning i dessa länder och 3) deras import från Sverige ger vid handen att endast en eller annan procent av den »emigrerande efterfrågan» kan väntas åter göra sig gällande i Sverige inom en tidsperiod av intresse för konjunktur p oli tiken. Höjningen av de svenska exportpriserna och den ökade inhemska förbrukningen av vissa svenska varor kommer i en del fall att minska exporten. Även här gäller det att de indirekta reaktionerna endast i ringa grad framkalla en motverkande tendens. Importens ökning och exportens minskning betyder alltså en i det närmaste lika stor minskning av den efterfrågan, som eljest i sinom tid skulle »vandrat vidare» i Sverige. För den händelse förändringen i handelsbalansen uppväges av kortfristiga lånetransaktioner mellan svenska banker och utlandet, t. ex. genom minskning av bankernas valutareserver eller genom kortfristiga lån i utlandet, påverkas ej efterfrågan ytterligare i annan mån än bankernas villighet att ge kredit i Sverige därav påverkas. Om riksbankens valutareserv minskas, så bli ju affärsbanker och sparbanker mindre likvida, vilket kan ha inflytande på benägenheten att bevilja lån. Även om emellertid någon sådan verkan ej skulle inträffa, så innebär tydligen i alla fall handelsbalansens utveckling i negativ riktning, att expansionstendensen försvagas. Skulle expansionen — t. ex. via räntehöjning i Sverige — leda till ökad upplåning från eller minskad utlåning till utlandet från andra svenska företag eller privatpersoner än banker, så kan detta utöva en självständig inverkan på deras efterfrågan; inom parentes sagt förutsätter detta ej att mängden betalningsmedel ökas. I den mån dylika transaktioner uppkomma, minskar alltså handelsbalansens förändring ej den under senare perioder på svenska

49 marknaden framträdande efterfrågan. Skulle dessa transaktioner uppväga hela förändringen av handelsbalansen förblir expansionstendensen oförsvagad. A t t det spelar så stor roll om det är svenska kreditinstitut eller andra som direkt beröras av de internationella kapitalrörelserna beror därpå, att bankerna ej själva förändra sin investeringsefterfrågan. Deras internationella lånetransaktioner få därför betydelse för expansionstendensen i Sverige endast indirekt genom att påverka deras inhemska kreditgivning. Den för en sluten marknad gällande terminologien, enligt vilken nettosparandet är lika med nyinvesteringen, får tydligen när de internationella transaktionerna tagas i betraktande, modifieras därhän att nettosparande plus kapitalimport och minus kapitalexport är lika med nyinvesteringen i hemlandet. I ett land med kapitalexport som jämnt uppväges av exportöverskott av varor blir nettosparandet lika med nyinvesteringen i hemlandet plus exportöverskottet. Ur kapitalmarknads synpunkt ha export och investering en analog ställning. Den monetära apparatens sätt att fungera har redan i korthet berörts i föregående paragraf. Om riksbankens valutareserv minskas, så bli affärsoch sparbanker mindre likvida. Den däri liggande bromsen på expansionen kan emellertid avlägsnas om riksbanken genom köp av statspapper o. dyl. håller summan av sina tillgångar vid samma storlek som den eljest skulle

haft. I § 3 berördes gränserna för en sänkning av räntenivån under en depression. I den mån en expansion framkallas vilken påverkar handelsbalansen i negativ riktning — eller andra poster i betalningsbalansen framför allt de internationella kapitalrörelserna i samma riktning — och i den mån detta finansieras genom att centralbanken minskar sina utländska fordringar eller lånar i utlandet — utan att någon kompenserande ökning av dess andra tillgångar äger rum — bli affärsbankerna mindre likvida. De söka eventuellt att sälja en del värdepapper och bli mindre villiga att ge kredit. E n tendens till räntehöjning framkallas alltså. H ä r ligger alltså ett hinder för räntesänkning vid sidan av kapitalisternas ovillighet att äga obligationer o. dyl. långa kreditpapper, vilka avkasta låg ränta; om en räntehöjning väntas, blir ju den beräknade förlusten på kursfallet större än räntan, och det är mera lockande att hålla pengarna på bankräkning, t. o. m. om räntan där är noll. E t t tredje hinder för varaktigt låg räntenivå, som redan berörts, är att en sådan i vissa fall leder till prisstegring, vilket alldeles frånsett ovannämnda verkan på handelsbalansen kan vara ett hinder för den låga räntenivåns fortsatta existens, nämligen om centralbanken ej vill tillåta prisstegring.

KAP. III. Olika typer av expansionsbetingelser. § 1. Eonjunkturteoretisk bakgrund.1 Konjunkturväxlingarna betraktas i denna undersökning, som redan påpekats, såsom variationer i omfattningen av den ekonomiska verksamheten, närmast framställningen och distributionen av industriprodukter. Inom detta område plägar investeringens omfattning variera väsentligt mera än konsumtionens. Särskilt är det framställningen av kapitalvaror och allra mest produktionen av de mera varaktiga bland dem, som stiger kraftigt under de goda tiderna och sjunker mycket under de dåliga. H u r det förhåller sig med investeringen i varulager är ovisst. Det tillgängliga materialet, som är synnerligen ofullständigt, tyder närmast på att lagren hos köpare av varor variera på samma sätt som produktionsvolymen, kanske t. o. m. starkare upp och ned, medan lagren av råvaror hos producenterna av sådana variera i omvänd riktning. Huruvida de sammanlagda varulagren av alla slag och på alla händer hittills varit större eller mindre under högkonjunkturen än under lågkonjunkturen är omöjligt att säga. Det är tydligt att konjunkturväxlingarna innebära förskjutningar i näringslivets mängdrelationer och att en förändring av dessa relationer är en tidskrävande process. En tillväxt av produktionen på vissa stadier förutsätter att dessförinnan en ökning genomföres på de »tidigare» stadierna, såvida icke på dessa en oanvänd kapacitet är tillfinnandes. I första rummet är det därvidlag fråga om att varulagren äro större än som för den hittillsvarande produktionens förlopp är oundgängligen nödvändigt och alltså kunna minskas. En viss reserv av realkapital och arbetskraft finns nämligen så gott som alltid genom möjligheten att arbeta på övertid. Existera exempelvis lager av bomull, garn och tyger, kan framställningen av bomullskläder omedelbart ökas. Under tiden till dess produktionen på de tidigare stadierna hinner växa, undergå då varulagren en minskning. En speciell mängdrelation som synes spela stor roll för expansions- och kontraktionsförloppens karaktär gäller förhållandet mellan den totala produktionsapparatens tillväxthastighet å ena sidan och produktionsapparatens storlek i i Det är väl överflödigt a t t påpeka a t t denna paragraf på sju sidor icke avser a t t vara en hel konjunkturteori. Dess uppgift ä r den mera blygsamma a t t belysa en del sammanhang, som förf. anser ha betydelse för uppkomsten av vissa cykliska tendenser och särskilt omsvingstendenser från högkonjunktur till lågkonjunktur och tvärtom. I stort sett torde analysen i utredningens övriga delar v a r a oberoende av riktigheten av åsikterna i § 1, men då det ej ä r uteslutet a t t dessa omedvetet påverka den förra, h a r det ansetts lämpligt a t t redovisa förf:8 konjunkturteoretiska »sympatier».

51 industrier som framställa varaktigt realkapital å andra sidan. För att den förstnämndas tillväxthastighet skall kunna ökas från 5 % om året till 10 % om året, behövs det i sistnämnda industrier en fördubbling av produktionsförmågan, såvida denna förut är fullt tagen i anspråk. Varaktiga kapitalföremål framställas emellertid även för att ersätta förslitning. Om denna i genomsnitt uppgår till exempelvis 5 % per år, så förutsätter ovannämnda ökning av den totala produktionsapparatens — vilket ej är detsamma som produktionens — tillväxthastighet en utvidgning av framställningen av dylikt realkapital med 50 °/°; den årliga produktionen av nytt varaktigt realkapital skall ju då ökas från 10 % till 15 % av den existerande produktionsapparaten. Så snart den totala apparatens tillväxthastighet överstiger vad som kan tillfredsställas med den existerande utrustningen i kapitalvaruindustrien blir en stark ökning av denna utrustning erforderlig. Detta förhållande torde vara en huvudorsak till att just investeringen i dessa industrier är underkastad så starka växlingar. (Jfr Frischs diskussion med Clark. Journal of Pol. Ec. 1931—32.) På analogt sätt förhåller det sig med relationen mellan framställningen av konsumtionsvaror och den varaktiga investeringen i konsumtionsvaruproduktionen. Så snart den förra upphör att växa, tarvas ju under i övrigt lika förhållanden alls ingen nyinvestering, d. v. s. ökning av produktionsapparaten. Efterfrågan på varaktigt realkapital från komsumtionsvaruproduktionens sida står alltså vad nyinvesteringen beträffar närmast i proportion till denna produktions tillväxthastighet; dessutom finns det en långt mindre variabel reinvesteringsefterf rågan. Dessa omständigheter spela som sagt en viss roll både för expansions- och kontraktionsprocessernas karaktär och för tendenserna till avbrott däri och till rörelser i motsatt riktning. Låt oss utgå från ett medelmåttigt konjunkturläge, som representerar en långtifrån fullkomlig anpassning mellan produktionsprocessens olika stadier. Oanvänd kapacitet i olika hänseenden finns litet här och där, fast i mycket olika proportioner. En hel rad tendenser till expansion göra sig gällande samtidigt med kontraktionstendenser på andra punkter. Av någon anledning få de förra överhand. Det kan bero på att ovanligt många tekniska uppfinningar framkommit som göra ny realinvestering lönande. Stöten kan f. ö. komma från vad som helst som framkallar mera optimistiska räntabilitetsföreställningar och därigenom en ökning av investeringsefterfrågan. I och för sig finns det ingen anledning varför icke även mera optimistiska inkomstföreställningar och ökad konsumtionsefterfrågan skulle kunna sätta expansionen i gång, t. ex. vid en förbättring av jordbrukskonjunkturen som snabbt ökar jordbrukarnas inköp för konsumtionsändamål. Erfarenheten stöder emellertid närmast uppfattningen att hitintills ökningen i allmänhet börjat på investeringens område. Den kan till en början till väsentlig del bestå av lagerökning av konsumtionsvaror, som fallet var i Förenta staterna under andra kvartalet 1933. I regel tager åtminstone efter en tid ökningen av kapitalvaruframställningen starkare fart än konsumtionsvaruproduktionens tillväxt. När produktionen närmar sig fullt kapacitetsutnyttjande, är det av

52 ovan angivna skäl ofrånkomligt att så sker. Inkomster, intäkter och produktion skruvas upp successivt på i föregående kapitel angivna vägar. Realinvesteringens relativa omfattning och inriktning påverkas utom av ovan berörda omständigheter även av de tekniska uppfinningarnas karaktär och alla andra förändringar av de grundläggande elementen i prissystemet. (Se kap. V I I I . ) Till stor del äro dessa att betrakta som utanför förloppet liggande (exogena) förändringar, som icke nödvändigt behöva inträffa. Härtill komma emellertid vissa med förloppet förknippade (endogena) förändringar. En förskjutning äger exempelvis alltid under expansionen rum i konsumtionsefterfrågans riktning. Inkomstens ökning medför icke en någorlunda proportionell stegring av efterfrågan på alla slag av konsumtionsvaror. Efterfrågeökningen koncentreras i stället på sådana mera »lyxbetonade» varuslag, varav konsumtionen ökas när levnadsstandarden hastigt stiger. En stor del av dessa äro relativt varaktiga, d. v. s. kunna betecknas som konsumtionskapitalföremål. Det är inom framställningen av sådana samt av varaktigt produktionskapital som kapaciteten i regel undergår en särskilt stor ökning genom nyinvestering. Detsamma gäller naturligtvis om industrier som framställa »nya» varuslag. Investeringsverksamheten vilar på en allmän framtidsbedömning. Bl. a. utgår den från antaganden rörande totalproduktionens tillväxthastighet och rörande inkomstens storlek och tillväxthastighet. I den mån bedömningen visar sig vara oriktig, föreligger en »felinvestering» i den meningen att kapaciteten gjorts onödigt stor på vissa punkter. 1 Den relation mellan investeringen och produktionskapaciteten på olika punkter, som är förenlig med en någorlunda jämn utveckling av totalproduktionen, är icke statisk utan beror på arten av den pågående utvecklingsprocessen, bl. a. dennas hastighet, vilken icke kan tänkas vara konstant någon längre tid. Det ovan berörda förhållandet mellan produktionsutvecklingens olika stadier — för enkelhetens skull sammanförda till tre: konsumtionsvaror, kapitalvaror åt konsumtionsvaruindustrien och kapitalvaror åt kapitalvaruindustrien — gör att en konstant utvecklingshastighet för den ena delen skulle åstadkomma en ojämn utveckling av de övriga. Med andra ord: 1) Investeringens volym har en viss ovan i korthet karakteriserad, invecklad relation till konsumtionsvaruproduktionens faktiska och beräknade utvecklingshastighet. 2) Den senare står i en viss, av sparviljan påverkad relation till utvecklingen av den totala inkomsten, vilken givetvis härstammar från den totala produktionen. Vid konstant sparvilja kommer, som förut visats, en förändring av proportionen mellan nyinvestering och totalproduktion (nyinvesteringskvot) att innebära en ändring av prisutvecklingen. Vid relativ ökning av investeringen skapas i de flesta fall en tendens uppåt hos prisrörelsen, vilket i sin tur tenderar att förbättra räntabilitetsutsikterna och att leda till ytterligare ökning av nyinvesteringen. Under tider av sjunkande nyinvesteringskvot och konstant sparvilja förhåller det sig omvänt. 1 I större eller mindre grad finns det alltid sådan »felinvestering», då man i investeringsögonblicken mer eller mindre felbedömer det framtida läget. Wienskolan använder termen »felinvestering» i en helt annan betydelse, närmast såsom liktydig med »för stor» eller »för liten» investering i å sid. 53 behandlad bemärkelse.

53 Dessa omständigheter torde i sig själva vara tillräckliga för att förklara varför en jämn utveckling av produktionen icke är tänkbar. 1 De förklara i någon mån också varför en produktionsökning som börjat i ett medelkonjunkturläge tenderar att fortsätta, om inga »utifrån» kommande störningsfaktorer tillstöta, för att sedan ett högkonjunkturläge uppnåtts efter någon tid svänga om nedåt. J u mera den existerande kapaciteten hos anläggningarna tages i bruk, desto större blir efterfrågan på nytt fast kapital, såvida icke företagarna räkna med försämrade avsättningsmöjligheter i framtiden. Starka tendenser till omsvängning av produktionsutvecklingen börja däremot framträda i industrier som framställa realkapital åt kapitalvaruindustrien, när denna senare utbyggts så mycket att den kan taga hand om den ökning av konsumtionsvaruproduktionens omfattning, som kan väntas. För dessa förväntningar sätter tillgången till produktionsfaktorer och den tekniska utvecklingen rätt snäva gränser. Så länge produktionsökningen tillgår på så sätt, att förut oanvända produktionskrafter tagas i bruk, förutsätter den icke någon hastig ökning av den varaktiga investeringen. När däremot en sådan börjat, och därmed en ökning av kapaciteten i kapitalvaruindustrien satt in, så förutsätter en fortsatt utveckling av detta slag en tilltagande ökningshastighet för konsumtionsvaruproduktionen. I den mån en sådan ej inträffar eller rättare i den mån den på grund av att man närmar sig ett stadium av fullt utnyttjande av produktionsmedlen ej rimligen kan väntas, upphöra nyanläggningarna i kapitalvaruindustrien och en produktionsminskning inom industrier som framställa sådana anläggningar inträffar. Därigenom försämras inkomst- och räntabilitetsförestälkingarna och en tendens till allmän produktionsminskning inträder. En större ökning av den varaktiga investeringen i kapitalvaruindustrien än som av ovan angivna skäl kan tänkas fortsätta, förbytes efter en tid i en minskning och därmed uppstår en tendens till allmän kontraktion (se kap. I I : § 2), som också realiseras om ej samtidigt motsatta tendenser av liknande styrka uppträda. 2 Det ovanstående gäller relationen mellan sparviljan, produktionens ökningshastighet och produktionskapacitetens utveckling inom olika områden av näringslivet, vilka avgränsats en smula schematiskt med utgångspunkt från olikheter i tidsstrukturellt hänseende. Den under en utpräglad högkonjunktur »för stora» investeringen i varaktiga kapitalföremål i industrier, som framställa kapitalvaror, kan sägas innebära att den planerade genomsnittliga investeringsperioden är för lång för att kunna harmoniera med den rådande och väntade produktions-, inkomst- och efter frågeutvecklingen. Bristande överensstämmelse mellan sparvilja och nyinvesteringskvot är en sida härav. I vissa fall synes räntenivån och övriga kreditvillkor som influera på räntabilitetsföreställningarna och investeringsefterfrågan vara den faktor, vars variation väsentligt medverkar till en utlösning av omslagstendensen. An1 Jfr Gustaf Åkerman: Om konjunkturväxlingarnas nödvändighet och grundorsak. Ekonomisk Tidskrift, 1932; samt Johansson, a. a. kap. V. 2 Texten bestrider alltså ej möjligheten att en utpräglad expansion med forcerad investering i kapitalvaruindustrien förbytes i en »medelmåttig» konjunktur och ej i en djup depression. De från kapitalvaruindustrien utgående kontraktionstendenserna kunna ju motverkas av organiserade eller av en tillfällighet uppträdande expansionstendenser.

54 tag t. ex. att nyinvesteringskvoten överstiger sparviljan i samhället; under en period visar sig 20 % av nettoinkomsten ha gått till nyinvestering, medan folk i genomsnitt av väntade inkomster blott önska spara 15 %. Om produktionens inriktning och sparviljan äro ungefär oförändrade under nästa period och om folk ej vänta inkomstminskning, så växer konsumtionsefterfrågan ifrån 80 % till minst 85 % av förra periodens nettoinkomst. I den mån ej detta avbalanseras av ökat utbud av konsumtionsmedel stiga priserna därå. I dylika lägen stiger ej sällan även investeringsefterfrågan och investeringsprisnivån. E n ökad mängd omsättningsmedel tages i bruk för de »produktiva» transaktionerna och i regel även för de under haussen växande »finansiella» transaktionerna. Privatbanker och centralbank reagera inför en djdik utveckling med att åtstrama kreditvillkoren, så att speciellt räntesatserna för korta lån bringas att stiga, men även i någon mån de långa räntorna. Denna höjning av räntenivån bidrager till den försämring av räntabilitetsutsikterna, som på ovan angivna sätt plägar uppkomma efter en tids högkonjunktur, och kan vara den primära orsaken till en dylik försämring och därigenom till en minskning av investeringsefterfrågan. Det synes dock icke finnas någon anledning anse att en höjning av räntenivån är en under alla högkonjunkturer nödvändig förutsättning för ett omslag. Detta är en väg, på vilken ett konjunkturomslag kan komma. 1 Det finns säkerligen åtskilliga andra möjligheter. En av felbedömning av den framtida efterfrågan framkallad våldsam investering i vissa konsumtionsvaruindustrier, som plötsligt framstår som oräntabel och hejdar vidare investering där, kan exempelvis vara en kontraktionstendenserna utlösande omständighet. Ingenting hindrar att exogena omständigheter stärka omslagstendenserna eller framkalla sådana, så att avbrottet kommer på ett så tidigt stadium av haussen, att någon väsentlig ökning av kapitalvaruindustriens produktionskapacitet eller räntehöjning ännu ej ägt rum. Det förefaller emellertid som om motståndskraften mot helt utifrån kommande kontraktionstendenser skulle vara starkare, om produktionsutvecklingen ännu ej kommit in i det av forcerad framställning av varaktigt realkapital karakteriserade farliga stadiet. Detta beror bl. a. därpå att de objektiva förutsättningarna för gynnsamma framtidsföreställningar då ännu så länge äro bättre än när den hastiga ökningen av produktionskapaciteten varit i gång en tid. Betydelsen av de exogena förändringarnas ojämna tidsfördelning framträder t. ex. när de av tidigare tekniska framsteg föranledda investeringarna i stort sett genomförts, medan de nya tekniska förändringarna äro mindre väsentliga och ej motivera en tillnärmelsevis lika stor nyinvestering, under i övrigt lika förhållanden. Det är f. ö. icke bara nyinvesteringen utan även reinvesteringen som kan komma »klumpvis». Behovet att ersätta gamla kapitalföremål med nya kan nämligen mer eller mindre koncentreras till vissa perioder, t. ex. av det skälet att framställningen av de gamla föremålen var i någon mån koncentrerad till en tidigare högkonjunktur. 2 1 Man kan också säga att texten behandlar två, ofta varandra kompletterande, men i vissa fall alternativa reaktioner, vilka tendera att framkalla ett omslag. 2 Se Schonheyder: Vår stilling til tidens arbeidslöshetsp roblem. Statsekonomiek Tidsskrift 1933.

55 En benägenhet hos många människor att efter en tid av optimism och expansion iakttaga en avvaktande hållning, vilket onekligen förefaller väl motiverat i ljuset av det sista halva århundradets utveckling, kan även bidraga till att omsvängningen kommer. Politiska och andra händelser som framkalla allmän pessimism kunna förstås ha samma verkan. När kontraktionsprocessen väl kommit i gång tenderar den att fortsätta efter i föregående kapitel angivna linjer. Hela produktionsapparaten framträder icke blott som »överdimensionerad» utan även som »felinriktad», emedan efterfrågan för vissa produkters vidkommande sjunker långt mer än för andras. Använder man något slag av medelkonjunkturutveckling som bas för jämförelsen, så kommer emellertid diskrepansen mellan produktionsmöjligheternas och efterfrågans riktning under en depression att bero icke bara på att de förra anpassat sig efter högkonjunkturens »abnorma» efterfrågeförhållanden utan också på att depressionens efterfrågan är »abnorm». Liksom under högkonjunkturen så kan även under depressionen ett omslag framkallas på ett ganska tidigt stadium under inflytande av »utifrån» kommande omständigheter, t. ex. tekniska uppfinningar, som göra ökad investering lönande, politiska uppgörelser, som skapa allmän optimism och därigenom förbättra räntabilitetsutsikterna m. m. Ingenting synes hindra att konjunkturpolitiska åtgärder, t. ex. omfattande statliga investeringar, verka på samma sätt. Allt eftersom depressionen fortskrider beredes emellertid, även om väsentliga dylika exogena expansionstendenser utebli, jordmånen i viss mån för ett omslag. Framför allt framkallas automatiskt genom förslitningen av produktionsapparaten tendenser till ökning av ersättningsanskaffningen. Förr eller senare stärkas sådana tendenser av de exogena. Exempelvis framkomma tekniska uppfinningar, människorna tröttna på att vara pessimistiska etc. Dessa frågor och den under depressionen skeende anpassningen diskuteras närmare i följande paragrafer. Endast ett par allmänna synpunkter skola här tillfogas. Det torde icke finnas något som hindrar att ogynnsamma händelser, t. ex. av politiskt slag, skapa pessimism och prolongera nedgångsperioden. I samhällen med stor skuldsättning kan, när krisen nått en viss styrka, så omfattande likvidationsförsäljningar och andra finansiella störningar framkallas, att depressionen fortsätter hur länge som helst. Det finns ingen garanti för att finanssystemet »håller», men vad dess' »sammanbrott» skulle innebära, därom saknas erfarenhet. Då den typiska högkonjunkturen ur synpunkten av mera »medelmåttig» konjunkturutveckling betyder en för stor investering på vissa punkter, speciellt i kapitalvaruindustrien, är det vanligt att på tal om »anpassning» under depressionen fästa speciell vikt vid att denna felinvestering rättas till. Innebörden härav preciseras i regel ej. Förmodligen tänker man på en reduktion av produktionskapaciteten i de industrier, där den blivit för stor i förhållande till en tänkt medelkonjunkturutveckling. Det är emellertid svårt att se, varför icke ett uppsving från ett depressionsläge skulle kunna inträda, även om

56 kapaciteten på många punkter är så stor, att den efter uppsvinget icke kan i »normal» utsträckning utnyttjas. En definitiv reduktion av de under högkonjunkturen utvidgade anläggningarna kan icke vara en nödvändig förutsättning för uppsving. Rörande »finansiell sanering» se § 4 nedan. En annan fråga gäller en eventuell överföring av arbetskraft från den under högkonjunkturen expanderande kapitalvaruindustrien till andra näringar. En sådan överföring synes gå lättare under medelmåttiga konjunkturer än under en depression, då expansionen på de flesta håll inom näringslivet är mycket ringa. _ • it Det ovanstående resonemanget avser givetvis icke att vara någon allmän konjunkturteori. Det utgör ett försök att angiva några sammanhang som av den hittillsvarande erfarenheten att döma synas vara väsentliga för konjunkturförloppen. Frågan om konjunkturväxlingarnas regelbundenhet har lämnats helt och hållet öppen, ehuru uppfattningen att varje förlopp i väsentlig grad är olika de andra närmast leder till en skeptisk inställning till frågan om en oberoende av den ekonomiska politiken existerande regelbundenhet. Det ur konjunkturpolitisk synpunkt väsentliga i framställningen är följande. Man har anledning utgå ifrån, att ett i ett givet depressionsläge^ insättande expansionsförlopp, som icke urartat till verklig högkonjunktur, icke behöver skapa flera krisbetingande diskrepanser — kanske färre — än som skulle uppkomma genom depressionens fortsättande. Fröet till en ny depression ligger i en »överdriven» ökning av framställningen av varaktig kapitalutrustning. Så länge icke en dylik ökning framkallas, vilken kan betecknas som en »felinriktning» i förhållande till anspråken under en utveckling med på längre sikt möjlig hastighet, behöver det alltså ej befaras att en expansionistisk politik skall på grund av den kapitalistiska produktionsprocessens natur leda till bakslag. Klart är emellertid att ett bestämt omdöme rörande vad som betecknar en »överdriven» realinvestering icke är möjligt. Härvidlag bör särskilt observeras att det är stor skillnad med avseende på farligheten av olika slag av varaktig investering. Den ur konjunktursynpunkt ömtåliga synes först och främst vara ökningen av kapaciteten i industrier som framställa varaktigt realkapital åt andra. Investeringar som endast ändra själva ramen för den ekonomiska verksamheten, t. ex. jordförbättringar och vägar, torde icke i samma grad vara ägnade att framkalla komplikationer längre fram. De risker som finnas för att depressionsbekämpande åtgärder inom ett land skola framkalla ett nytt bakslag torde dessutom vara mindre om detta land är litet och har intima ekonomiska förbindelser med utlandet än vad de skulle vara i en sluten hushållning eller i ett mera »självhushållande» land som Förenta staterna. § 2. Analysens karaktär och förutsättningar. Det utgångsläge från vilket den följande analysen i detta kapitel utgår kan kort beskrivas sålunda: E t t internationellt depressionsläge, som varat minst ett år och som m. a. p. oanvänd kapacitet och varulager uppfyller de i kap. I angivna villkoren. Frågan gäller

57 under vilka förutsättningar en expansion i ett visst land uppkommer. Dessa förutsättningar undersökas en och en. När alltså verkan av en förändring i ett hänseende analyseras, så antagas förhållandena i övrigt vara oförändrade utom i de fall, då förändringar även i vissa andra hänseenden ligga i sakens natur eller mycket nära tillhands, vilket i så fall angives. Verkan av lönereduktioner diskuteras utan att frågan om ändrad kredit- eller finanspolitik beröres, liksom verkan av ändrad finanspolitik undersökes på grundval av ett antagande om oförändrad lönenivå. Förutsättningen är alltså »under i övrigt lika förhållanden». Först i kapitlets sista paragraf beröres närmare frågan om ett »samspel» mellan olika tänkta förändringar. Liksom i föregående kapitel antages utgångsläget vara »lugnt», i meningen att om ej de ifrågavarande händelserna inträffat, så skulle det fortsatt i stort sett oförändrat. En sådan undersökning rörande verkan av vissa åtgärder ger viss ledning beträffande vad slags resonemang som äro erforderliga, om man vill bedöma hur dylika åtgärder skulle verka i andra lägen. Slutsatserna kunna däremot ej antagas bli likartade för de olika fallens vidkommande. Ej sällan kommer nämligen verkan av en och samma åtgärd i olika lägen att följa olika alternativa linjer, vilket i ett par av typfallen kort diskuteras. Det är emellertid klart — då ju antalet i relevanta hänseenden olika fall är mycket stort — att en allmän analys sådan som i detta kapitel och hela denna utredning blott kan utgöra en inledning till ett långt mera detaljerat studium av det konkreta fall, vari den ekonomiska politiken i ett visst land och på en viss tidpunkt är intresserad. Medan den allmänna analysen presterar ett visst schema och huvudsakligen i konditionella termer anger slutsatser, så tillfaller det specialanalysen av det enskilda fallet att bedöma vilket alternativ som på varje punkt faktiskt föreligger och hur starka de olika tendenserna äro. Ehuru undersökningen utgår från en internationell depression torde dess resultat likväl ge vissa möjligheter till ett bedömande av verkningarna av ifrågavarande åtgärder i ett land, som lider av en till detta land begränsad depression. Se kap. V I I I . En expansion innebär att verksamhetens omfång ökas på ett eller flera av produktionsprocessens olika stadier. Om framställningen av konsumtionsmedel är oförändrad, så måste nyinvesteringen antingen i kapitalvaror eller genom lagerökning på konsumtionsvarusidan tillväxa. Om däremot strömmen av konsumtionsmedel ökas, så behöver ej nyinvesteringen växa. Av skäl som framgå av kap. I I : § 1 torde emellertid åtminstone efter någon tid expansionen framträda på flertalet stadier på såväl den ena som den andra sidan, ehuru ej med samma styrka. Detta gäller när man mäter i kvantitativa termer. Mäter man i pengar, så kan det sägas att expansionen förutsätter en ökning av efterfrågan antingen för konsumtion eller investering eller båda delarna, såvida icke en sänkning av resp. prisindices äger rum. Sistnämnda fall skall längre fram behandlas. Till en början diskuteras förutsättningarna för en ökning av de olika slagen av efterfrågan, och då först en ökad investeringsefterfrågan. b—332892

58 § 3. Investeringsbehovets tillväxt och ändring av framtldsföreställningarna. Bland de många omständigheter som tendera att framkalla en ökning av investeringsefterfrågan skola till en början två grupper behandlas. Den första sammanhänger med att investeringsbehovet har tillväxt under depressionen och därför pressar på mera efter ett eller flera år, då icke blott nyinvesteringarna legat mer eller mindre nere utan även reinvestering (ersättningsanskaffning) i stor utsträckning underlåtits. Den andra orsaksgruppen är den, att under en depression så småningom förväntningar skapas om framtida efterfråge- och prishöjningar, som medföra att man sätter i gång med en ökad realinvestering. I princip synes man böra draga en bestämd gräns mellan dessa båda slag av förändringar. Den första innebär att man redan under själva depressionen får sådana utbuds- och efterfrågerelationer, att realinvestering väntas löna sig, även om man räknar med dessa relationers fortbestånd, d. v. s. med depressionens fortsättning. Den andra betyder, att man förväntar, att det så småningom skall uppstå andra pris-, kostnads- och efterfrågeförhållanden, vilka skola göra produktionen lönande, varför man förbereder sig på detta genom realinvestering redan nu. Det sista är spekulativt i något annan mening än det första, som nu först diskuteras. Efter en tid av nedsatt investeringsverksamhet växer så småningom behovet och efterfrågan på nytt realkapital, fast eller i form av varulager. En del maskiner ha förslitits, en del byggnader ha icke underhållits ordentligt o. s. v., och det uppstår behov av reparationer och av nya maskiner i stället för sådana, som man blivit tvungen att kassera. Dessutom ha lagren på många håll inom näringslivet blivit uttömda, vilket medför vissa olägenheter. Man väntar i det längsta, så länge priserna fortsätta att falla, men så snart prisläget börjar stabiliseras, fyller man på sina lager en smula. Om detta ur den enskilde producentens synpunkt är re- eller nyinvestering spelar ur här ifrågavarande synpunkt ingen roll. 1 En tendens till både nyinvestering och reinvestering framkallas av de tekniska framstegen. Det kommer nya maskiner ut i marknaden, som äro så pa^s överlägsna de gamla, att det kan komma ifråga att kassera en gammal maskin ett eller annat år tidigare än man annars skulle gjort. Det sker även andra ändringar av produktionsmetoderna, som göra en viss omställning av produktionen lönande. Vidare kommer det understundom fram nya varuslag, som från en obet5'dlig början visa sig bli av stor betydelse; motsvarande industrier växa ut från en ringa omfattning till en stor sådan. Bidragande orsak härtill är att människornas smak och behov undergår en viss förskjutning. Slutligen fortsätter befolkningstillväxten, eventuellt också inflyttningen till städerna, trots depressionen, och det är klart, att därmed också behov av flera 1 Rörande gränsdragningen mellan reinvestering och nyinvestering för samhället i dess helhet bör observeras att den mängd varmed den totala investeringen överstiger kapitalfrigörelsen är nyinvestering; resten ä r reinvestering. Den samhälleliga nyinvesteringen ä r alltså: summan av alla individers och institutioners nyinvestering minskad med summan av — u r deras synpunkt —• underlåten reinvestering. F ö r samhället göres alltså kalkylen netto.

59 bostader och dylikt framträder. När städerna växa, skola icke bara hus byggas utan även tomtmark och gator ställas i ordning. Det förefaller, som om denna byggnads- och anläggningsverksamhet vid flera tillfällen haft ganska stor betydelse. Det bör emellertid observeras, att storleken av det investeringsbehov, som pressar på efter några års depression, i hög grad beror på hurudant utgångsläget v a n t vid depressionens början. Har man haft en lång period av mycket livlig investeringsverksamhet, så att en viss mättnad för att icke säga övermättnad av realkapital uppstått, vilket på många punkter torde ha varit fallet år 1929, är det klart, att det dröjer relativt länge, innan något större investeringsbehov blivit uppsamlat genom depressionens nedsatta investeringsverksamhet. Om däremot krisen av en eller annan anledning börjar vid en tidpunkt, då det finns många otillfredsställda investeringsbehov, så finns det ett investeringsbehov, som pressar på redan från början, ehuru andra tendenser, t. ex. prisfall, en tid hindra dess tillgodoseende. E t t typiskt exempel härpå är utvecklingen efter depressionen 1920—1922. Man skulle ju ha kunnat vänta, att efter det våldsamma prisfallet då skulle kommit en mycket långvarig kris, men i alla fall började en låt vara långsam uppgång i Europa redan 1922, och i Förenta staterna gjorde sig t. o. m. mot slutet av år 1921 en tydlig tendens till uppsving gällande. Vad_viix_o^ajiettJiäi±i]l? Ser man på Förenta staterna, så förefaller det som om huvudförklaringen skulle ligga i att det fanns ett stort investeringsbehov i byggnader, bilar, vägar och elektrifiering. Vidare hade nja^-iujj^te^asjrinei: kommit fram efter 1914, som industrien under kriget icke hade hunnit införa. Omställningen från krigs- till fredsproduktion var icke heller helt genomförd, när krisen började år 1920. Detta investeringsbehov pressade på redan under år 1921. Exempelvis började byggnadstillstånden i Förenta staterna stiga kraftigt redan under senare hälften av detta år. Man saknar anledning antaga att denna investering till stor del berodde på förväntan om högre priser. Rådande pris- och kostnadsrelation torde ha gjort den i alla fall räntabel. För uppsvinget på mitten av 1890-talet torde de tekniska framstegen hava spelat en stor roll genom att framkalla ett investeringsbehov. Krisen började mot slutet av år 1890, och efter en tillfällig uppgång år 1893 satte depressionen åter in. Först mot mitten av 1890-talet började det på allvar gå uppåt igen. Det vill förefalla, som om uppsvinget den gången sammanhängde med den starka elektrifieringen, med utbyggandet av telefonnäten, med utvecklingen av den kemiska industrien och med den starkt stegrade framställningen av andra metaller än järn. Alltsammans var nya saker, som erhöllo ökad betydelse mer eller mindre oberoende av konjunkturläget. I många fall beror säkerligen investeringsefterfrågan närmast på att de handlande vänta att i framtiden en sådan ändring av pris-, kostnads- och efterfrågeförhållanden skall inträda, att en investering blir lönande, vilken ej skulle vara det, om existerande förhållanden fortsatte. En sådan »tilltro» till framtiden ^kan exempelvis bottna i en känsla att rådande, gentemot en långvarig föregående period sänkta försäljningspriser icke i längden kunna hålla sig på

60 en så låg nivå. E t t pris eller en lön sättes av företagaren och andra ofta i relation till vad man är van vid. Genom en sänkning av priser och löner under en depression bli dessa priser och löner ansedda som »låga», därför att man varit van vid högre. Har man fått ned vissa omkostnadselement på en nivå, som anses vara låg, stärker detta i viss mån förtroendet, Bakom detta ligger naturligtvis en kanske icke klart medveten förväntan, att när tiderna bli mera normala, skola priserna och omsättningen stiga till en nivå, som icke är »låg». M. a. o. det föreligger en tro på att priser och kostnader skola få en mera gynnsam relation i framtiden. Tydligen förutsätter en investeringsökning icke att räntabiliteten redan under den värsta depressionen blivit återställd utan blott att kostnaderna ligga så i förhållande till väntade framtida priser och omsättning att den nya investeringen förefaller lönande; detta kan f. ö. inträffa även om det gamla realkapitalet icke väntas återfå sitt kostnadsvärde utan måste nedskrivas. Ändringar av framtidsföreställningarna i optimistisk riktning kunna emellertid komma av andra anledningar än kostnadsreduktioner. När depressionen fortgått en tid, börja, många affärsmän tänka, att nu har krisen varat så länge, att den icke kan räcka länge till. Även den som icke har någon bestämd uppfattning om när utvecklingen kan tänkas vända uppåt, börjar planera realinvestering för framtida behov; han räknar med att om något år eller så en ökad efterfrågan antagligen kommer till stånd, och då kan det löna sig att ha kapitalutrustningen i ordning. Det kan också vara politiska uppgörelser, som framkalla en ökning av förtroendet. Under augusti och september 1932 ägde en rent spekulativ prisstegring på vissa råvaror rum, som medförde, att en hel del gross- och detaljhandlare började fylla på lagren av färdiga textilvaror. Resultatet blev att textilindustrien i Amerika kunde väsentligt öka sin produktion. Hade detta fortgått litet längre, skulle det förmodligen i sin tur ha föranlett en del sådana textilfabrikanter att beställa nya maskiner o. dyl. I varje fall framkallade den psykologiska omsvängningen en betydande realinvestering i ökade varulager; en sådan synes ofta i tiden-föregå en ökning i framställningen av fast realkapital. Inflytandet från händelser i utlandet utöva ej sällan sitt mest direkta inflytande på konjunkturläget just genom att påverka »stämningen» i affärslivet. Förändringar på de internationella varu- och fondbörserna äro av stor betydelse därvidlag. § 4. Kostnadsreduktioner. En sänkning av vissa kostnadspriser, vilka från en annan sida sett äro inkomster, t. ex. industriarbetarlönerna, kan under vissa omständigheter leda till en ökning av investeringsefterfrågan i pengar räknat. I så fall växer — utom vid monopol eller vissa osannolika förutsättningar — realinvesteringens kvantitet i starkare proportion. Hur den reala nationalinkomsten påverkas är ovisst, i det under vissa betingelser mängden av konsumerade konsumtionsmedel minskas. Även om investeringsverksamheten mätt i pengar avtager, kan dess kvantitet och därmed antalet arbetstillfällen ökas.

61 A andra sidan är det möjligt att en kostnadssänkning minskar investeringens volym och den reala nettoinkomsten, i det bl. a. en förväntan om prisfall framträder, som trycker ned efterfrågan. Innan de förutsättningar under vilka det ena eller andra inträffar i korthet diskuteras, kan det vara skäl att kasta en blick på den faktiska prisoch löneutvecklingen under tidigare depressionsperioder. De industriella råvarupriserna ha brukat falla mycket kraftigt, vilket särskilt gäller priserna på mineral. Däremot har det lika ofta hänt, att de vegetabiliska livsmedlen icke alls fallit i pris, som att också de ha fallit. Jordbruket står ju i viss mån utanför konjunkturutvecklingen, fastän en jordbrukskris naturligtvis alltid försvåras av en industrikris, om de inträffa samtidigt, och vice versa. De industriella råvarupriserna ha brukat falla mera än priserna på färdiga produkter, och partipriserna ha brukat sjunka mera än detaljpriserna. Råvaror för produktionsvaror, t. ex. järn och stål, ha vidare fallit mera i pris än råvaror för konsumtionsvaror. Under nuvarande depression har erfarenheten delvis varit en annan. Fram till slutet av år 1931 var den alldeles avgjort annorlunda, nämligen så tillvida, att konsumtionsråvaror fallit mera i pris än kapitalvarorna. Detta har dels berott på en stark monopolistisk reglering av järn- och stålprisen och av en del andra priser å kapitalråvaTor, dels därpå, att den rådande jordbrukskrisen pressat ned världsmarknadsprisen på livsmedelsråvaror och färdigfabrikat. Den prisutveckling, som ägt rum under år 1932 och 1933, har emellertid i viss mån ändrat detta förhållande, så att prisutvecklingen för råvaror av olika kategorier kan sägas hava varit ungefär densamma som vid de föregående tillfällen, då en industrikris och en jordbrukskris förelegat samtidigt. Observeras bör emellertid att i åtskilliga länder prisutvecklingen på hemmamarknaden radikalt avvikit från världsmarknadens. Särskilt ha livsmedelspriserna genom olika reglerande åtgärder hållits uppe, vilket naturligtvis ytterligare skärpt pristrycket på världsmarknaden. Vad räntefoten beträffar, finner man, att den korta räntan alltid fallit väsentligt under depressionstider. I London och New York har den brukat sjunka med 40, 50 eller 60 %, alltså i runt tal till hälften av vad den varit under högkonjunkturen. Den långa räntan, alltså avkastningen å obligationer av prima slag, har däremot fallit mindre, men även den har under de långa depressionsperioderna på 1870- och 1890-talen sjunkit betydligt. Det förefaller, som om räntan fortsatt att sjunka även under den första delen av uppsvingsperioden. Det var åtminstone fallet både 1921—1922 och vid flera tillfällen före kriget. 1 Vad till slut lönerna beträffar, ser det ut, som om någon större allmän lönereduktion icke brukat förekomma, men uppgifterna äro på detta område så ofullständiga, att man icke kan uttala sig med någon bestämdhet. Däremot ha lönereduktionerna under de svåra depressionsperioderna i flera fall, dock 1 Rörande dessa och a n d r a faktiska omständigheter se B. Ohlin: Den världsekonomiska depressionen, 2 uppl. Stockholm 1932, och den årligen på hösten utkommande »World Economic Survey». Nationernas Förbund, Geneve.

långt ifrån alla, varit betydande i en del kapitalvaruproducerande industrier och företag. Detta gäller t. ex. i vissa länder byggnadsverksamheten, järnoch stålindustrien och en del andra kapitalvaruindustrier. Krisen 1920—1922 var så tillvida unik, att hela lönenivån i några länder då sänktes mycket kraftigt. Man bör därvidlag observera, att hela prissystemet då klev ned från en tillfälligt uppressad krigsnivå. Icke bara parti- utan även detaljpriserna föllo den gången mycket starkt. De många skuldförpliktelser, som annars i viss mån låsa fast prissystemet, voro också till större delen ingångna före 1917, alltså innan partiprisnivån gick upp över den nivå, till vilken man nådde tillbaka år 1922. Nedpressningen av lönerna till ett läge, som svarade till ett partiprisindextal av ungefär 150, var därför närmast »balansskapande» ur synpunkten av förhållandet mellan prissystemets olika delar och hade en annan karaktär än en lönereduktion, som bringar lönerna ur balans med gamla skuldförpliktelser och andra långvariga kontrakt. A t t anpassning nedåt av kostnadsnivån efter en sänkt partiprisnivå vållar så stora svårigheter beror till stor del på dessa långa skuldkontrakt. Låt oss nu mot bakgrunden av dessa faktiska observationer kort diskutera frågan i vad mån här omnämnda ändringar av priser och omkostnader av olika slag innebära ett incitament till efterfrågan på och framställning av kapitalföremål och annan realinvestering, varigenom de skulle medverka till att den under en depressionsperiod nedpressade reala investeringsverksamhetens omfång åter började växa. Att detta under vissa förutsättningar blir fallet har redan påpekats. Om framställningen av kapitalföremål förbilligas jämfört med priset på konsumtionsvarorna och i relation till hela inkomstnivån så tenderar det att göra köp och produktion av kapitalföremål lönande. Tag t. ex. husbyggandet. Om ett nytt hus kan byggas för 80 % av vad ett likadant kostade ett par år tidigare under de goda tiderna, och om den långa räntan fallit med en tredjedel, så blir den årliga räntekostnaden för ett nytt hus icke mycket mer än hälften så stor som den årliga räntekostnaden för ett hus, som byggdes under högkonjunkturen. Även om folks inkomster ha sjunkit något under depressionen och därmed också deras förmåga att betala hyror, så kan det i alla fall bli fördelaktigt att starta ny husbyggnadsverksamhet. Det bör observeras att vad som här har betydelse är den relativa förskjutningen, d. v. s. förbilligandet av kapitalvaruframställningen i jämförelse med hela pris- och inkomstnivån i samhället, men det är icke en sänkning av hela prissystemet. I viss mening utgör det relativa förbilligande av kapitalvaruframställningen, som ägt rum under några depressionsperioder, en naturlig anpassning. Efterfrågan på kapitalvaror har sjunkit särskilt mycket men har däremot hållit sig relativt väl uppe i fråga om konsumtionsvaror. Det är då helt naturligt, att inför den starkt minskade efterfrågan priser och löner vid kapitalvaruframställningen sjunka mer än annorstädes. Därför att på detta område en ohindrad reaktion skapar gynnsamma förutsättningar för en expansion är emellertid icke sagt att varje sådan fri och ohindrad pris- och lönerörelse också befordrar expansionen. Det kan också

63 vara tvärtom; när priserna falla, så leder det ofta till att många människor sluta upp med att köpa, vilket skärper prisfallet. Den »naturliga» reaktionen i ett visst läge kan alltså mycket väl intensifiera krisen. Det är därför icke alls säkert, att en ökad rörlighet i samhället på alla punkter alltid skulle tendera till att förkorta depressionen och sätta i gång ett konjunkturuppsving. Prissystemets reaktioner innebära icke alltid självläkedom utan kunna understundom vara »självinflammerande». Vad framställningen av kapitalföremål beträffar, förefaller emellertid saken vara klar. Dess starka förbilligande jämfört med andra pris- och inkomstelement i samhället tenderar — om man icke räknar med ytterligare förbilligande — att öka efterfrågan på kapitalvaror och därigenom att sätta i gång produktionen. Man kan fråga sig, om icke ett sådant förbilligande av kapitalvaruframställningen, exempelvis genom lönereduktioner för byggnadsarbetare och arbetare inom järn- och stålindustrien, kommer att minska efterfrågan på konsumtionsmedel och på det sättet motverka konjunktur förbättringen. De arbetare, som få sina löner sänkta, köpa säkert ej så mycket som förut, även om de skulle inskränka på sitt sparande. A andra sidan är det givet att om efterfrågan på kapitalvaror stiger och därmed sysselsättningen ökas, så tenderar detta att öka arbetarnas inkomster och konsumtionsefterfrågan. Frågan är väl närmast i vilken tidsföljd och med vilken hastighet de första efterfrågeförändringarna komma. Skulle exempelvis den till en början minskade försäljningen av konsumtionsmedel ej leda till produktionsinskränkning, d. v. s. investeringsminskning i konsumtionsvaruindustrierna, utan till lagerökning, så kan den totala löneinkomsten och konsumtionsefterfrågan ganska snart överstiga sitt tidigare omfång och en expansion även i konsumtionsvaruindustrien göra sig gällande. För att expansionsteridensen skall överväga kräves tydligen att en eventuell minskning i konsumtionsindustrien skall vara mindre än ökningen i byggnadsindustrien. Något liknande som det sagda gäller om verkan av det räntefall, som brakar äga rum under en depression. Sannolikheten av en snabbt minskad konsumtionsefterfrågan av väsentlig betydelse torde vara mindre än vid lönereduktion. Räntesänkningen gäller ju i första hand nya lån, icke äldre skuldkontrakt. I den mån dessa justeras, betyder det i många fall en överflyttning av inkomst från en konsumentgrupp till en annan, varvid man saknar anledning antaga att den enas efterfrågeökning skulle vara mindre eller komma senare än den andras minskning. Betydligt svårare är frågan om den inverkan, som en allmän lönereduktion inom ett lands industri (inklusive byggnads- och anläggnings verksamheten) har på konjunkturen, varvid till en början bortses från de internationella konkurrensförhållandena. Det påstås ofta, att en allmän lönesänkning skulle återställa eller förbättra räntabiliteten, och att detta är en nödvändig förutsättning för expansion. Till belysning härav kan det vara lämpligt att uppställa följande tre frågor: Återställes faktiskt räntabiliteten i industrien redan innan produktionsökningen börjar inom konsumtions- eller kapitalvaruindustrierna? Förbättras räntabiliteten genom en allmän lönereduktion? År ett

64 mera allmänt återställande av räntabiliteten en nödvändig eller viktig förutsättning för att realinvestering en skall börja växa? Vad den första frågan beträffar, så förefaller det knappast tänkbart, att räntabiliteten mera allmänt återställts redan under den svåra depressionsperioden med dess starkt inskränkta omsättning. De allmänna och fasta omkostnaderna äro på de flesta håll så stora och stiga så mycket per varuenhet när produktionen sjunker, att man näppeligen kan hava uppnått ett allmänt återställande av räntabiliteten — härför skulle ju erfordrats att de rörliga kostnaderna sjunkit lika mycket mera än försäljningspriset som de fasta omkostnaderna per varuenhet stigit — innan konjunkturförbättringen börjat och avsättningen vuxit. Att man i speciella fall uppnått en mera betydande höjning av räntabiliteten genom att skära ned de fasta omkostnaderna genom rekonstruktion av företagen, är en annan fråga. Det lilla man vet om de faktiska vinstsiffrorna i industrien tyder på att räntabiliteten väsentligt förbättras först i den mån produktionsvolymen börjar växa. Den andra frågan gällde hur räntabiliteten påverkas av en allmän lönereduktion inom industrien. Ur ett enskilt företags synpunkt är naturligtvis en isolerad lönereduktion ägnad att förbättra räntabiliteten, J y företaget behöver icke räkna med att en sådan lönereduktion skall nämnvärt minska efterfrågan på dess egna varor. Om emellertid alla konsumtionsvaruindustrier på en gång företaga en kraftig lönereduktion, är det klart, att efterfrågan måste minskas på konsumtionsmedel i lika hög grad, i den mån icke arbetarna minska sitt sparande. Skulle sparandet förbli oförändrat, måste en minskning av lönerna medföra en minskad efterfrågan på konsumtionsmedel i precis samma omfattning. (Rörande företagsägarnas konsumtionsefterfrågan och företagens investering se nedan.) Reduceras lönerna även i kapitalvaruindustrien sjunker efterfrågan på konsumtionsmedel mera än lönerna i konsumtionsindustrien. Ifall varupriserna reduceras lika mycket som omkostnaderna ha sjunkit, förblir omsättningsvolymen oförändrad — resp. sjunker, om lönerna sänkts även i kapitalvaruindustrien — men då kommer icke heller någon förbättring av räntabiliteten till stånd, snarare tvärtom på grund av prisfallet på lager o. dyl. Hållas däremot priserna uppe, måste, eftersom konsumenterna fått minskad köpkraft, detta medföra en minskad avsättning och större arbetslöshet. Efterfrågan i pengar räknat sjunker då ändå mera än som svarar till lönereduktionen och det är möjligt att räntabilitetsutsikterna icke förbättras utan försämras. I så fall har man ingen anledning vänta ökad investeringsefterfrågan utan tvärtom minskad investering på kort tid i konsumtionsvaruindustrien. Partipriser och detaljpriser tendera nedåt. Ovanstående torde trots den starka förenklingen visa att man icke kan resonera på följande sätt: »För att räntabiliteten skall återställas måste antingen salupriserna höjas eller omkostnaderna sänkas. Då det i vissa lägen, och med den ekonomiska politik som kommer i fråga, ej går att höja priserna måste omkostnaderna ned. Sker detta skapas förutsättningar för lönande produktion och denna växer.» Felet med denna tankegång är att salupriser och omkostnader antagas vara av varandra oberoende. Motsatsen är emellertid

65 fallet. Det som är kostnad för den ene, är inkomst och källa till efterfrågan för den andre. För att en reduktion av kostnaderna skall i samma mån förbättra räntabiliteten fordras att samtidigt med kostnadssänkningen något annat inträffar, som motverkar tendensen till efterfrågeminskning och prissänkning. Exempelvis kan kostnadsreduktionen skapa gynnsammare räntabilitetsförhoppningar och därigenom leda till ökad investering. Det är tänkbart att investeringsefterfrågan växer lika snabbt eller snabbare än konsumtionsefterfrågan avtager. Att industriarbetarna få lägre löner behöver nämligen endast innebära en överflyttning av inkomst från arbetarna till industriföretagen, eventuellt till aktieägarna, som få utdelning, eller till bankerna, som kunna få in sina räntor, vilket de annars icke skulle fått. Om dessa företag, aktieägare eller banker omedelbart öka sin efterfrågan för konsumtion eller investering, antingen direkt eller genom att låna ut beloppen till andra, uppstår icke någon minskning av den totala försäljningen. Detta är riktigt. E t t närmare bedömande kräver tydligen hänsyn till den hastighet med vilken de olika förändringarna inställa sig. Arbetarnas efterfrågan minskas omedelbart. Den ökade efterfrågan, som skulle komma från aktieägarna, kommer emellertid med all sannolikhet till större delen först sedan de fått utdelning, alltså tidigast tre eller fyra månader efter bokslutsårets utgång. Det är tänkbart, att de företag, som genom lönereduktioner fått minskade utgifter, omedelbart använda motsvarande belopp eller mera till inköp av nya maskiner o. dyl., men det är också möjligt, att det blir ett uppskov, innan pengarna användas för sådana ändamål, som man före lönereduktionen icke kunnat finansiera. Det är tänkbart, att de pengar, som gå till bankerna, omedelbart lånas ut, men det är också möjligt, att så icke blir fallet. Under de flesta sannolika omständigheter under en depression förefaller det givet, att medan efterfrågan från arbetarnas sida minskas omedelbart, så skulle den tänkta ökningen av efterfrågan från ovannämnda parter till större delen icke komma förrän vid en senare tidpunkt. Men i den mån detta är fallet, kommer den icke alls, eftersom totalefterfrågans minskning uppväger lönesänkningens tendens att förbättra räntabiliteten. Tagas samtliga företag under ett, så få de ej ökade inkomster och då blir det icke heller någon ökad utdelning till aktieägarna eller räntebetalning till bankerna, såvida det ej som ovan påpekats sker på andra näringsgrenars bekostnad. Det bör emellertid tilläggas att under en period då en viss tendens till expansion redan gör sig gällande av andra anledningar, lönereduktionen kanske endast något reducerar konsumtionsefterfrågans tillväxt, medan den kan göra företagens framtidsföreställningar så mycket mera optimistiska att investeringsefterfrågan växer mera än denna reduktion. Några allmänna regler för framtidsföreställningarnas reaktion torde icke kunna ges. En viktig omständighet är att industrien kan vältra över en del av den efterfrågeminskning, som uppstår, på jordbruket eller på handeln. Arbetarna få mindre att köpa för, och då komma de även att köpa mindre livsmedel, att betala lägre hyror o. s. v. I så fall är det klart, att efterfrågan på industriella konsumtionsvaror kanske sjunker mindre än industriens lönekonto och att alltså

66 en viss förbättring av räntabiliteten kan uppstå för industrien genom lönereduktionen. Detta kan stimulera realinvesteringen i industrien mer än den avskräckes inom jordbruket och byggnadsverksamheten. Understundom invändes det 1 mot resonemang av ovan anfört slag, att efterfrågan visserligen till en början minskas i fråga om konsumtionsmedel, men att det tar tid, innan denna efterfrågeminskning hinner fram till råvaror, halvfabrikat och kapitalföremål. Inom dessa produktionsområden sjunka emellertid omedelbart produktionskostnaderna, och där inträder följaktligen genast en förbättring av räntabiliteten. Företagarna inom dessa industrier kunna i så fall öka sin produktion, anställa flera arbetare o. s. v., varigenom totalsumman av arbetslöner åter höjes; efterfrågan på konsumtionsmedel blir ej mindre än före lönesänkningen. Emellertid förefaller det som om dessa här skisserade antaganden rörande reaktionshastigheten icke motsvaras av verkligheten. Antag t. ex. att en skofabrikant vet, att arbetarna inom hela det distrikt, där han brukar sälja sin produktion, från och med en viss dag få sänkta löner; han har då all anledning att tro, att de komma att köpa mindre skor. Är det då icke sannolikt, att denne skofabrikant kommer att visa återhållsamhet vid sina beställningar av läder? Givetvis. Läderindustrien får alltså omedelbart känna en återverkan av efterfrågeminskningen för skornas vidkommande och kommer snarare att minska än att öka sin produktion. En synpunkt av annan art är, att om man får en lönesänkning speciellt i de industrier, som gå med stor förlust, så stärkas därigenom dessa industrier, deras finansiella ställning förbättras så, att de t. ex. lättare kunna finansiera inköp av nya maskiner. E t t finansiellt stärkande av dessa företag skulle alltså kunna medverka till att efterfrågan på kapitalföremål växer. HäT gäller det icke längre frågan om en allmän lönereduktion utan en lönereduktion speciellt för vissa industrier, vilket i viss mån är ett analogt fall till verkan av en lönereduktion speciellt för kapitalvaruindustrierna, ehuru det i detta fall är fråga om konsumtionsvaruindustrier. Möjligheten av gynnsamma verkningar förefaller obestridlig och en tendens till sådana verkningar kan uppträda även vid en allmän lönereduktion, som blir hårdare i de förlustbringande industrierna än i de övriga. A andra sidan bör framhållas, att i vissa fall en dylik lönereduktion kan försena den utrensning av ineffektiva företag, som brukar anses bana vägen för expansion inom de övriga. Om de sämsta företagen läggas ned, öppnas nämligen möjlighet för de bättre företagen att öka sin produktion och därför att skaffa sig nya produktionsmedel. Trots detta synes det icke osannolikt att under de flesta sannolika förutsättningar böjlighet hos lönerna i speciellt hårt drabbade industrier befordrar en återhämtning och det är möjligt att produktionen även för hemmamarknaden kommer att etiga. Hittills har ingen hänsyn tagits till den återverkan på de ekonomiska förbindelserna med andra länder, som en kostnadssänkning inom ett lands industri måste medföra. Härom skola nu några ord tillfogas. P å sätt och vis kan det sägas att den föregående analysen är direkt till1

Se Johan Åkerman: Prisstegringens problem. Det ekonomiska läget, 1932.

67 lämplig i det fall då en allmän internationell lönesänkning genomföres, t y någon väsentlig rubbning av de internationella förbindelserna behöver då ej inträffa. A t t en dylik lönesänkning under en depression i vissa fall icke alls leder till någon ökning av produktionen och förbättring av räntabiliteten, utan i åtskilliga fall har motsatt resultat, beror som ovan visats närmast därpå att efterfrågan kan krympa lika mycket eller meT än omkostnaderna. Jämför härmed verkan av en lönereduktion blott inom ett enstaka företag. Den utövar föga inflytande på efterfrågan just på detta företags produkter — efterfrågan kommer ju till övervägande delen från andra företag och deras anställda — och förbättrar alltså dess räntabilitet, vare sig räntabiliteten försämras annorstädes eller ej. E t t enskilt land, särskilt ett som i likhet med Sverige utgör endast en ringa del av världsekonomien, intager härvidlag en mellanställning. I den mån efterfrågan på dess varor och tjänster kommer från utlandet, undergår »efterfrågekurvan» ej någon sänkning. Leder kostnadssänkningen till prisreduktion för exportvarorna torde alltså exportvolymen stiga. Hållas priserna oförändrade, så torde avsättningen till utlandet också bli det. I båda fallen förbättras räntabiliteten. Särskilt torde detta gälla i senare fallet, medan däremot prissänkningens förmåga att öka avsättningen kan vara ringa, om nämligen andra länder reducera sina priser i samma proportion. I varje fall sjunker summan av löner och företagsintäkter procentuellt mindre än lönenivån reducerats. Efterfrågan på hemmamarknadsvaror stödjes alltså och det är möjligt att produktionen även för hemmamarknaden kommer att stiga. Allt detta gäller under förutsättning av att växelkurserna hållas fasta. I ) så fall bör även den tillverkning, som konkurrerar med import från andra länder, få ökad konkurrensförmåga och vara i stånd att öka sin försäljning och produktion. Två saker böra observeras. Produktionsökningen kommer alltså åtminstone delvis till stånd på utlandets bekostnad. Tendensen till kostnadsreduktioner även i utlandet starkes. Vidare finns det en viss risk för nya handelsrestriktioner i utlandet. Det bör även observeras att handelsbalansen påverkas i positiv riktning. Om ej centralbanken upptager det därigenom framkommande valutautbudet till fasta kurser, kommer valutans — låt oss kalla den för kronans — yttre värde att stiga. Skulle detta ske, så försvinna mer eller mindre de nyss beskrivna verkningarna, exportökningen och -»»pestminskningen. *~-~ y w Det avgörande i processen är tydligen att produktionskostnaderna inom landet ifråga sänkas jämfört med de utländska. Detta kan ske icke bara genom att kostnaderna i kronor reduceras medan växelkurserna ligga fasta utan också om kostnaderna i kronor ligga stilla, medan kronans yttre värde sjunker, d. v. s. de utländska växelkurserna stiga. Utgöra de rörliga kostnaderna t. ex. 60 % av de totala, så åstadkommer en allmän lönesänkning på t. ex. 10 %, en reduktion av totalkostnaderna med mindre än 6 %. En sänkning av kronans guldvärde med 6—8 % — vissa råvaror importeras — har då vid oförändrade löner precis samma verkan på totalkostnaderna i guld, ehuru

68 reduktionen då gäller till hälften de rörliga och till hälften de fasta kostnaderna. En produktionsökning på utlandets bekostnad kan alltså uppnås på båda vägarna. Emellertid är det mycket möjligt att risken för retaliationsåtgärder från importländernas sida är större när kostnaden sänkes genom valutadepreciering än när det sker genom lönereduktioner. Dessutom kan risken för att konkurrentländerna också sänka sina kostnader med den ena eller andra metoden eventuellt vara större. Sker detta så går ju fördelen helt eller delvis förlorad. Storleken av denna risk varierar naturligtvis från fall till fall. Den är en omständighet av betydelse när endera eller bägge av ovannämnda åtgärder övervägas. Valet mellan dem båda och andra alternativ kominer att bero på åtskilliga andra hänsyn. En ändring av kronans yttre värde kan av hänsyn till den framtida penningpolitiken framstå som icke önskvärd, liksom en lönereduktion kan vara ogenomförbar utan en dyrbar arbetskonflikt. Av principiell betydelse och av stor räckvidd är främst slutsatsen att kostnadsreduktioner öka produktionen om någon speciell omständighet, i detta fall den utländska efterfrågans konstans, gör att efterfrågan, i pengar räknat, på inhemska varor och tjänster icke undergår en till kostnadsreduktionen svarande sänkning. Gäller förbilligandet kapitalvaruframställningen och icke konsumtionsvaruindustrien, befanns det sannolikt att i många fall en tendens till inhemsk efterfrågeökning skulle framträda. Detsamma kan naturligtvis bli fallet vid en allmän lönereduktion, t. ex. om samtidigt med kostnadsreduktionen andra åtgärder vidtagas, t. ex. offentliga arbeten igångsättas, vilka öka efterfrågan. Dessa verka då på analogt sätt som utlandets efterfrågan. A t t ingå på verkningarna av kostnadsreduktioner i enskilda näringar, exempelvis i exportindustrien och ej annorstädes, eller på frågan om sänkning av olika monopolistiskt bestämda varupriser skulle föra alltför långt. 1 § 5. Ökad sparvilja och konsumtlonsinskränkning. I viss mån besläktad med lönesänkning och andra kostnadsreduktioner är en konsumtionsinskränkning, som bottnar i en ökad benägenhet att spara. Det kan vara lämpligt att i korthet belysa i vad mån en sådan kan betraktas som en expansionsbetingelse. En lönereduktion medför nog i de flesta fall till en början en minskning i konsumtionsefterfrågan och verkar så till vida på samma sätt som ett beslut att spara mer. Men dessutom betyder den en sänkning av produktionskostnaderna, vilket icke är fallet med den av sparlust framkallade efterfrågeminskningen. Räntabilitetsutsikterna torde därför i senare fallet te sig sämre än i det förra, och utsikterna till en ökning av investeringsefterfrågan torde därför vara långt mindre. Snarare torde den minskade försäljningen av konsumtionsmedel kunna väntas leda till mindre investering i konsumtionsvaruindustrierna både på kort och lång sikt, i vilket fall en dubbel kontraktionstendens skapas. Tendenser i denna riktning skulle motverkas, ifall konsumtionsminskningen ledde till en sänkning av räntenivån. På grund av det i föregående kapitel 1

Beträffande sistnämnda fråga hänvisas till Johansson, a, a. kap. I.

69 anförda torde man emellertid kunna vänta, att detta endast under speciella omständigheter blir fallet. Antag att centralbanken håller räntan för de olika slagen av kredit så låg som kapitalisternas villighet att behålla och köpa olika slags lånepapper — obligationer, inteckningar, växlar, bevis på bankdepositioner m. m. — medger. Om depressionen fortsätter så att banken ej behöver taga hänsyn till önskvärdheten av att undgå en häftig prisstegring och om räntestegring icke heller framtvingas av hänsyn till betalningsbalansen, finns det intet annat hinder för en vilken som helst sänkning av de olika räntesatserna än kapitalisternas villighet. (Se kap. I I : §§ 3—4.) Det är icke den totala mängden »kredit» som är så begränsad, att räntan hindras sjunka till noll; många kapitalister ha pengar på giro utan ränta. Utan det är begränsningen av den mängd kredit som kapitalisterna vilja »binda» i olika slags placeringar, t. ex. obligationer, som blir avgörande för räntan inom detta område. Sjunker den effektiva obligationsräntan under en viss nivå, så minskas denna mängd kredit så att den understiger utbudet av obligationer och en räntehöjning framkallas igen. Ökad sparvilja kan leda till en ökad tillgång på kredit, som söker långvarig placering, t. ex. efterfrågar obligationer, varigenom den långa räntan sjunker. Att samtidigt till en början den minskade försäljningen av konsumtionsmedel medför negativa inkomster och förmögenhetsförtäring, kan till större delen gå ut över tillgången på kredit som söker kortvarig placering och varav »överflöd» råder, så att räntan å sådana placeringar förblir noll. Den långa räntans sänkning torde då kunna leda till en ökning av investeringen som mer än uppväger minskningen av konsumtionsvaruproduktionen. Då emellertid räntabiliteten i konsumtionsvaruindustrien under den första tiden försämras, torde det icke vara möjligt att säga något generellt rörande frågan i vilka fall utvecklingen blir expansiv eller kontraktiv. Den andra väg på vilken ökad sparvilja kan sänka räntenivån har att göra med betalningsbalansen. Om dennas ställning lägger hinder i vägen för en centralbankspolitik, som håller räntan på en eljest möjlig, låg nivå, så kan en konsumtionsminskning, som minskar varuimporten och ev. även ökar exporten, möjliggöra en räntesänkande kreditpolitik. I den mån emellertid en ökad investering därav framkallas, utnyttjas det »utrymme» för expansion, som betalningsbalansen medger, genom investeringen i stället för genom framställning av konsumtionsmedel. En ökning av den reala nettoinkomsten inträf- ' far endast om en dylik expansion av investeringen har en procentuellt svagare verkan på betalningsbalansen i negativ riktning än en expansion av konsumtionsvaruframställningen. Att en konsumtionsinskränkning icke under alla förhållanden framkallar en tendens till sänkning av räntenivån kan från en annan sida sett sägas bero på att totalinkomsten kan bliva minskad. Det är därför mycket möjligt att nettosparandet sjunker trots den ökade sparlusten, som i kap. I påpekats. Bruttosparandet kan ju avtaga och till råga därpå de negativa sparandeposterna stiga. Man får därför icke likställa en av ökad sparvilja framkallad konsumtionsinskränkning med ökat nettosparande.

70 Ser man icke processen med utgångspunkt från inkomst- och kreditförhållanden utan betraktar dess »realekonomiska» aspekter, så blir det centrala att man i utgångsläget enligt antagandet har oanvänd kapacitet. I viss mening råder alltså ingen »knapphet» på disposition av produktionsmedel. Då krediten för vilken ränta betalas användes till att betala sådan disposition är det ej egendomligt att dess pris kan sjunka och expansion äga rum utan att den totala tillgängliga mängden av realkapital ökas och vice versa. Endast om vissa varulager äro otillräckliga för ökad produktion och ej kunna snabbt ökas genom import föreligger i denna mening »knapphet», ö k a d investering kan då till en tid förutsätta minskad konsumtion. Om det exempelvis vore mycket ont om bomull, och om bomull vore en nödvändig råvara såväl för kapitalvaru- som för konsumtionsvaruindustrien, kunde man möjligen säga, att ökad investering förutsätter att konsumenterna använda mindre bomullstyg. Likaså kunde en konsumtionsinskränkning vara nödvändig, om den av ökad sysselsättning i kapitalvaruindustrierna framkallade ökningen i konsumtionsefterfrågan från förut arbetslösa icke kan tillfredsställas genom en snabb ökning av konsumtionsvaruframställningen. En dylik begränsning torde emellertid under en svår depression, då varulagren äro stora, sällan existera i fråga om tillgången på för kapitalvaror erforderliga råvaror eller ifråga om möjligheterna att producera litet mera konsumtionsvaror. Mycket beror dock härvidlag på expansionens hastighet. § 6. Minskad sparvilja och konsumtlonsökning. Liksom en konsumtionsminskning av i föregående paragraf behandlat slag under vissa omständigheter har kontraktiva, d. v. s. depressionsskärpande verkningar, så kan en motsatt förändring verka expansivt. Om allmänheten beslutar att öka sin konsumtion, så växer ju konsumtionsefterfrågan direkt utan någon motsvarande och samtidig minskning av investeringsefterfrågan. Denna behöver heller icke på ett senare stadium reduceras. För det första är det endast under vissa i föregående paragraf karakteriserade omständigheter, som räntenivån bringas att stiga. För det andra kan den ökade avsättningen av konsumtionsmedel, som lätt medför prisstegring på en del råvaror och halvfabrikat, göra räntabilitetsföreställningarna i konsumtionsvaruindustrierna mera optimistiska, så att trots räntestegringen en ökning av investeringen icke bara på kort utan även på lång sikt äger rum. En allmän expansionstendens kan alltså framkallas. Med hänsyn till att det under en depression mindre torde vara en höjning eller sänkning av den rena räntan än en förändring av riskbedömningen från företagarnas och kreditgivarnas sida, som leder till variationer av investeringen, så torde det icke bara vara i sällsynta undantagsfall som en avsättningsökning i konsumtionsvaruindustrierna leder till ökad investering där. Till dessa industrier höra bl. a. bostadsfastigheterna, vilka prestera och sälja disposition över våningar; byggnadsverksamheten däremot är givetvis en kapitalvaruindustri, som framställer det viktigaste för våningsuthyrning erforderliga produktionsmedlet, nämligen själva huset, ö k a d efterfrågan på våningar kan leda till investering i nya byggnader.

71 Naturligtvis variera verkningarna i detta liksom i de ovan och nedan behandlade typfallen allteftersom utgångsläget är det ena eller andra. Om i stället för den till grund för analysen liggande mera stillastående depressionen utgångsläget antages vara en av andra anledningar påbörjad expansion, så torde utsikterna till att sparviljans minskning stärker expansionstendensen vara större än utsikterna äro att i det lugna utgångsläget framkalla en självständig expansionstendens. Problemet kompliceras emellertid av den i § 1 ovan något behandlade omständigheten, att den planerade investeringsperiodens längd under olika förhållanden blir mycket olika. En förändring av i denna paragraf behandlat slag tenderar närmast att öka de korta investeringarna i konsumtionsvaruindustrien, medan i det i § 5 behandlade fallet de långa investeringarna i kapitalvaruindustrien uppmuntras. Under en depression är det vanligen verksamheten av sistnämnda slag som är särskilt starkt nedpressad, varför en ökning i första hand av denna kan tänkas återställa bättre »balans» mellan verksamheten på produktionsprocessens olika tidsstadier. (Jfr kap. I : § 4.) Denna föreställning om en viss »balans» är emellertid synnerligen obestämd. Det är svårt att se, varför icke en långvarig expansion skulle vara möjlig även om vissa kapitalvaruindustrier, som producera för långa investeringar, endast arbeta med halvt kapacitetsutnyttjande. Vidare torde en ökning av konsumtionsefterfrågan indirekt kunna göra just de långa investeringarna lönande. Räntabilitetsutsikterna för sådana bestämmas nämligen ingalunda ensamt av relationerna mellan priserna på olika stadier, utan även av de kvantiteter, som företagarna beräkna att kunna sälja. Även vid oförändrade priser på konsumtionsvaror kan en ökning av den beräknade försäljningskvantiteten leda till inköp av en varaktig maskin eller anläggning, vilken konsumtionsvaruproducenten icke skulle varit villig köpa ens till ett billigare pris, om han väntade en mindre omfattande försäljning av konsumtionsvaror i framtiden. Det bör vidare observeras, att investeringsperiodens längd icke står i något direkt samband med det antal gånger varorna passera från den ena bearbetningsproceduren och användningen till den andra. En maskin som användes för att framställa ett halvfabrikat som åtgår vid framställningen av en annan maskin, vilken i sin tur användes för framställning av konsumtionsråvaror, som först efter ett år eller mer bli färdiga konsumtionsmedel, behöver icke beteckna en längre investeringsperiod än en anläggning som direkt medverkar vid framställningen av konsumtionsmedel, t. ex. ett bostadshus, som presterar »våningsdisposition». På dessa grunder synes man ha anledning t. v. ställa sig tvivlande till Wienskolans konjunkturteoretiska huvudtes, att en efterfrågeökning i konsumtionsskiktet betyder en snedvridning av produktionsprocessen i tidsstrukturellt hänseende, vilken snabbt avbryter en på detta sätt framkallad expansionstendens och framkallar en djupare depression än den i utgångsläget existerande. 1 1 Se Hayek: Preise und Produktion. Wien 1932; och Mieses: Geldwertstabilisierung und Konjunkturpolitik, Wien 1928.

§ 7. Lönefiirhöjning i industrien. Uppfattningen att allmän löneförhöjning ökar »köpkraften» och konsumtionsefterfrågan och därmed framkallar en expansionstendens förtjänar att mot bakgrunden av det föregående något närmare analyseras. En dylik löneförhöjning verkar i vissa hänseenden på samma sätt som en i föregående paragraf beskriven ökning av konsumtionen, men den innebär dessutom en höjning av omkostnaderna, vilket torde försämra räntabilitetsutsikterna och motverka tendensen till investeringsökning. Endast i den mån kostnadshöjningen skapar en förväntan om högre priser i framtiden kan tvärtom en tendens till starkare investeringsökning än i § 5 angivits uppträda. För att kunna närmare analysera ifrågavarande fall, antages först att 1) detaljpriserna på konsumtionsmedel till en början icke höjas, a) Om konsumtionsvaruindustrien trots de höjda lönerna med användande av ökad kredit håller produktionen uppe som förut — d. v. s. de kortvariga investeringarna icke inskränkas — så stiga de totala löneutbetalningarna i konsumtionsvaruindustrien. (Vad som sker i kapitalvaruindustrierna behandlas längre fram.) Sannolikt ökas då konsumtionsefterfrågan från arbetarna mer än den minskas på andra håll, t. ex. på grund av att företagarnas inkomstförväntningar försämras. I så fall öka sannolikt detaljhandlarna sina beställningar hos producenterna av konsumtionsmedel — såvida icke dessas partipriser höjts så mycket att detaljhandlarna vänta ett snart prisfall — och dessa beställa mera råvaror och halvfabrikat av de slag som erfordras. Den ökade produktionsvolymen i konsumtionsvaruindustrierna sänker de fasta kostnaderna per varuenhet, vilket kan mer eller mindre uppväga de höjda arbetskostnaderna. Följaktligen kan det hända att företagens vinster bli större än vad de skulle varit utan löneförhöjningen. b) Om däremot konsumtionsvaruindustrien på grund av löneförhöjningen till en början skär ned sin produktionsvolym — en dylik tendens torde uppkomma i de flesta fall, eftersom räntabilitetsförväntningarna försämras — så kan det hända, att de totala löneutbetalningarna icke stiga utan sjunka medan arbetslösheten växer. Konsumtionsefterfrågan avtager och därmed bli räntabilitets- och inkomstföreställningarna mera pessimistiska än de eljest skulle varit. 2) Antag nu att detaljpriserna omedelbart stiga lika mycket som löneutgifterna. I så fall minskas den mängd konsumtionsmedel som blir såld, ty en del av lönestegringen kommer säkert att sparas. Sysselsättningen avtager då och löneutbetalningarna och konsumtionsefterfrågan tendera nedåt. 3) Hittills har det i tysthet antagits att efterfrågan på kapitalföremål icke förändras, mätt i pengar. Skulle densamma — från konsumtionsvarueller kapitalva.ruproducenter — avtaga och de senare skära ned sin produktion, så att lönesumman minskas, medan företagarnas egna inkomstföreställningar bli mera pessimistiska, så leder detta till en minskning av konsumtionsefterfrågan. Detta kan mer eller mindre uppväga den ökning sam i fallet 1) a) kunde framkallas från konsumtionsvaruindustriens arbetare och företagare.

73 P å det hela taget torde investeringsefterfrågans av allmänna förtroendereaktioner och prisförväntningar hos företagare och kreditgivare bestämda storlek bli i längden bestämmande för utvecklingen, och för dessa förväntningar är en ökning av försäljningen i konsumtionsvaruindustrierna långt ifrån ensamt avgörande. I en högkonjunktur, då företagens vinster äro stora och räntabilitets- och inkomstföreställningar lysande, kan det hända att löneförhöjningar alls icke minska, ja, rentav öka efterfrågan på kapitalföremål närmast från de konsumtionsvaruproducenter som få ökad försäljning. Utsikterna att uppnå detsamma i en stillastående depression torde vara väsentligt mindre, medan de i någon mån ökas, när en viss konjunkturförbättring redan av andra orsaker börjat göra sig gällande. Bestämda omdömen rörande sannolikheten av det ena eller det andra förutsätta att det givna fallet underkastas en närmare granskning, bl. a. m. h. t. den hastighet med vilken de olika reaktionerna inträffa. Emellertid torde företagarnas uppfattning rörande lönereduktioner och löneförhöjningar vara sådan, att deras räntabilitets- och inkomstföreställningar i ett land som Sverige tämligen säkert skulle kraftigt ändras i pessimistisk riktning, så att investeringsefterfrågan minskades och ökningen av konsumtionsefterfrågan uteblev, ifall en allmän löneförhöjning genomfördes i ett stillastående depressionsläge. Om icke de utländska växelkurserna höjdes, skulle dessutom vissa ogynnsamma verkningar på utrikeshandelns område uppkomma. Verkan bleve alltså med stor sannolikhet kontraktiv och icke expansiv. E t t med ökning av löneinkomsterna för industriarbetare i någon mån besläktat fall är det, då en minskning av tillgången på jordbruksprodukter, antingen industriella råvaror eller livsmedel, ökar jordbrukarnas inkomster, inkomstförväntningar och efterfrågan. Här som i andra fall spelar det, som redan i kap. I : § 5 antyddes, väsentlig roll med vilken hastighet de olika reaktionerna inträffa. § 8. I andra avdelningen närmare behandlade typer. Som i kap. I I visades kan ökningen i efterfrågan uppkomma genom att en ändring av kreditvillkoren ökar investeringen. Dessutom medföra vissa offentliga åtgärder en ökning av totalefterfrågan. Om en ökning av vissa löpande statsutgifter finansieras med skatter, som ej i samma utsträckning minska konsumtionen utan delvis gå ut över sparandet, så ökas konsumtionsefterfrågan. I vad mån räntenivån stiger och minskar investeringsefterfrågan beror på omständigheterna i varje särskilt fall (jfr §§ 5—6). Detsamma gäller frågan i vad mån den höjda beskattningen direkt avskräcker från investering. Finansieras utgiftsökningen med upplåning, blir konsumtionsefterfrågans ökning^ men samtidigt också tendensen till verkan på räntenivån starkare. I den mån en dylik finanspolitik anses »osund», pressas den effektiva räntan på statsobligationer upp, och det är icke omöjligt att detta påverkar räntan på andra långa placeringar, ehuru den med sådana förenade risken icke behöver ökas därför att statsobligationer anses mindre säkra än förr. Möjligt är 6—332892

74 att för vissa placeringar, t. ex. industriobligationer, räntan tvärtom sänkes, dels emedan en del kapitalister övergå från statsobligationer till sådana, dels emedan industriföretagens räntabilitetsutsikter kunna förbättras genom konsumtionsefterfrågans ökning. Om de ökade statliga utgifterna gälla kapitalinvesteringar, så ökas i första hand investeringsefterfrågan på arbetskraft, råmaterial m. m. Beträffande finansieringsmetoderna gäller det ovan antydda. Indirekt ökas sedan konsumtionsefterfrågan, bl. a. från de vid de offentliga arbetena anställda arbetarna. Det är emellertid tänkbart, att verkan på räntefoten liksom allmänna förtroendereaktioner bli så stora och snabba, att någon expansionstendens alls ej framkallas. Om ökade offentliga arbeten icke alls ha någon kontraktiv verkan av detta slag, så utgör den från densamma utgående efterfrågan ett rent nettotillskott, som sedan i större eller mindre grad framkallar ytterligare efterfrågeökning genom att påverka olika företags och individers 1) räntabilitets- och inkomstföreställningar, 2) tillgång till betalningsmedel och 3) lånemöjligheter. Se kap. V . En ökning av utlandets efterfrågan på ett lands exportvaror — framkallad av konjunkturförbättring eller andra skäl — verkar i väsentligt hänseende på samma sätt som offentliga arbeten, under förutsättning att växelkurserna i båda fallen hållas oförändrade genom variation av valutareserven och att de offentliga arbetena finansieras genom lån i centralbanken, så att verkan på penning- och kapitalmarknaden blir densamma som när centralbanken köper det av exportökningen framkallade överskottet av utländska valutor. Den huvudsakliga skillnaden ligger däri, att ökad utländsk efterfrågan och positiva tendenser i handelsbalansen ha mycket gynnsammare allmänna förtroendereaktioner än ökade offentliga arbeten. I detta hänseende torde man snarare kunna jämställa dem med en t. ex. av tekniska uppfinningar framkallad ökning av den privata investeringen. Rörande expansionens mekanism se f. ö. den komplettering av kap. I I som ges i kap. V : § 1. Likartade verkningar som vid ökad utländsk efterfrågan uppträda, om den inhemska efterfrågan på utländska varor minskas och om ändringar i handelspolitiken framkalla en liknande efterfrågevridning. Dessa och ett par andra fall upptagas i andra avdelningen (kap. V I I ) till närmare undersökning. § 9. Expansionsbetingelsernas kombination och avvägning. I det föregående har vid upprepade tillfällen understrukits dels att verkan av en viss förändring i mycket hög grad beror på hurudant utgångsläget är, dels att de olika reaktionernas hastighet och tidsföljd spela en stor, ej sällan avgörande roll. Härav torde följa att en ekonomisk politik, som vill uppnå ekonomisk expansion och minskning av arbetslösheten, i regel torde innebära en efter utgångsläget avpassad kombination av de olika, direkt eller indirekt expansiva åtgärder som kunna ifrågakomma. Det ligger i sakens natur att dylika åtgärder, när de kombineras, komma att mer eller mindre stödja varandra. En liberal kreditpolitik från central-

75 bankens sida kan i ett av utpräglad pessimism karakteriserat depressionsläge vara ur stånd att väsentligt öka investeringsefterfrågan, men om den kombineras med en direkt ökning av kreditefterfrågan i och för offentliga arbeten och med en tullpolitik som lockar till investering i det privata näringslivet, äro utsikterna att uppnå en betydande ökning av den ekonomiska verksamheten mycket större. A andra sidan äro möjligheterna att kombinera betydande åtgärder av olika typer begränsade av flera omständigheter. Med andra ord det finns i varje läge en elastisk gräns för den samlade expansiva aktionens omfång. Olika slags åtgärder konkurrera alltså om det område eller utrymme, som faller innanför denna gräns. De viktigaste hithörande omständigheterna torde vara följande: 1. Kreditförhållandena: I den mån kredit tages i anspråk av ett slag som centralbanken ej kan eller vill ställa till förfogande i tillräcklig grad — t. ex. obligationskredit — så uppkommer en tendens till stegring av vissa räntesatser och därigenom en tendens till kontraktion, som mer eller mindre uppväger den av de kreditbehövande åtgärderna framkallade expansionen. I den mån åtgärderna äro av sådan natur och ha sådana konsekvenser för statsfinanser, beskattning, arbetsmarknad, statskontroll över näringslivet m. m. att kontraktiva förtroendereaktioner uppkomma bland företagare och kreditgivare, speciellt de i detta hänseende under en depression mäktiga storbankerna, vilkas riskbedömning påverkar räntor och villighet att ge kredit, motverkas expansionstendensen likaledes. 2. Den internationella likviditeten: I den mån betalningsbalansen icke tillåter expansion utöver en viss omfattning, konkurrera de olika åtgärderna direkt om detta »internationella utrymme». 1 Storleken av den expansion som betalningsbalansen tillåter beror naturligtvis i första hand på vilka växelkursvariationer, som man vill tillåta. Skall den inhemska valutan hållas i ett fast värdeförhållande till guld, blir den tillåtna expansionsvolymen mindre än om en betydande sänkning av valutans värde i förhållande till övriga valutor filiates. 3. Arbetsmarknaden: I den mån expansionsåtgärderna taga sådana former och sådan omfattning att det pris till vilket arbetskraft i vissa näringar kan erhållas pressas upp, kommer en viss tendens till uppbromsning till stånd, trots att allt fortfarande antalet arbetslösa är stort, d. v. s. landets produktionskapacitet vad arbetskraften beträffar långt ifrån utnyttjad. Härtill kommer sedan en rad politiska och praktiska begränsningsfaktorer, t. ex. de styrandes motvilja mot att framkalla en prisstegring eller en statsfinansiell påfrestning utöver en viss punkt, eller rent tekniska svårigheter att snabbt förbereda och igångsätta en kombination av olikartade åtgärder och i vissa fall omöjligheten för de ledande organen, närmast statsmakterna, att pressa igenom åtgärder som det närmast åligger privata organ att sköta, t. ex. löneregleringar inom industrien. Spörsmål av dessa sistnämnda slag falla utanför ramen för detta arbete. 1

Jfr Myrdal, a. a.

76 Den samlade effekten av dessa begränsande faktorer är att expansionspolitiken och expansionen ej kan överskrida ofta rätt snäva gränser. Emellertid är det givet, att de olika tänkbara åtgärderna icke bara konkurrera om det inom dessa gränser liggande området. En del av dem ha den egenskapen att de öka detta område. Med avseende på den av betalningsbalansens ställning beroende begränsningen gäller detta under vissa omständigheter om alla expansionsåtgärderna. Den efterfrågan på kredit de medföra kan nämligen minska kapitalexporten mera än som svarar till ökningen av varuinförseln och den eventuella minskningen av varuutförseln. Med bortseende från detta, som sannolikt är ett undantagsfall, kan man indela åtgärderna på följande sätt: 1) De expansiva åtgärder, som icke ha någon tendens att öka det totala expansionsområdet och som alltså taga i anspråk en del därav, t. ex. offentliga arbeten; 2) de som ha en tendens att öka detta område och som a) själva äro av expansiv natur, t. ex. tullförhöjningar, vilka icke framkalla väsentliga retaliationsåtgärder i utlandet; b) själva äro ur expansionssynpunkt neutrala, t. ex. när bankerna upptaga kortfristiga lån i utlandet; c) själva äro kontraktiva, om man ser blott på de direkta verkningarna, t. ex. lönereduktioner och skattehöjningar. Den sista gruppen av åtgärder kan även den bidraga till att öka den möjliga expansionen. För det första kan den indirekta verkan vara expansiv; för det andra kunna övriga expansiva åtgärder som genom dem möjliggöras ha en starkare expansiv effekt än som svarar till den kontraktiva. Särskilt torde dylika fall inträffa när utan dylika i första hand kontraktiva åtgärder de expansiva skulle ha ogynnsamma förtroendereaktioner. Bland de kontraktiva, direkt efterfrågeminskande åtgärderna torde de som samtidigt äro kostnadssänkande, i längden och kombinerade med lämpliga expansiva åtgärder ha en starkare expansiv effekt än de icke kostnadssänkande. Det framgår av det rörande de indirekta verkningarnas olikhet vid användandet av olikartade kombinationer sagda, att en gruppering i expansiva och kontraktiva åtgärder endast syftar på de mest direkta reaktionerna. Den samlade expansion, som på nu antytt sätt blir möjlig genom en ekonomisk politik som startar från ett givet utgångsläge och har vissa förutsättningar rörande utländska depressionsförhållanden, begränsas naturligtvis i sista hand av att landets produktiva resurser icke tillåta mer än en viss produktionsökning. Men långt innan detta tillstånd uppnåtts torde, åtminstone under rimliga förutsättningar rörande växelkurspolitiken, ovan berörda bromsande faktorer ha hejdat expansionen. I praktiken blir uppgiften sannolikt närmast att inom ett relativt begränsat område, med en visserligen elastisk gräns, placera in den efter det speciella läget »bäst» avpassade kombinationen av expansiva, ev. även kontraktiva åtgärder. Denna avvägning av åtgärderna ställer krav på kunskapen rörande reaktionernas styrka och hastighet, som den ekonomiska vetenskapen ej kan uppfylla. Det vore från givna premisser önskvärt att så avpassa vissa nya expansiva åtgärder att de så att säga kväva i sin linda de av tidigare expansiva åtgärder framkallade sekundära kontraktiva tendenserna. Bl. a. av

77 detta skäl är det önskvärt att expansionen fördelas på de olika produktionsstadierna på lämpligt sätt. Särskild hänsyn torde alltid få ägnas dels de allmänna förtroendereaktionernas styrande, dels undvikande av ogynnsamma reaktioner i utlandet. I en generell analys, som denna utredning presterar, kan detta anpassningsproblem endast resas och karakteriseras. Något som i viss mån kan kallas en lösning är endast tänkbart med utgångspunkt från en analys av det konkreta fallet och möter även då enorma svårigheter. 1 För övrigt är innebörden av en på expansion syftande politik icke entydigt bestämd. Vissa åtgärder, som exempelvis skulle leda till en lavinartad prisstegring, anses uteslutna emedan en dylik prisstegring från givna värdepremisser betraktas som icke önskvärd trots att den kan medföra stark expansion. För att kunna utvälja en viss kombination av åtgärder som den i ett visst läge »bästa möjliga» måste en hel rad av värdepremisser och deras inbördes rangordning först redovisas. 1 J f r Morgenstern: Grenzen der Wirtsehaftspolitik. die Krisenpolitik. 1934.

1934; och Machlup: Fiihrer dureh

ANDRA

AVDELNINGEN.

Yissa åtgärder mot arbetslöshet i internationella depressionslägen. Analysen bortser från strukturförändringarnas art. KAP. IV. Penningpolitiska åtgärder. § 1. Diskontopolitiken. Den i denna avdelning framlagda analysen gäller i främsta rummet frågan i vad mån genom vissa i kap. I I I kort omnämnda och ett par andra åtgärder en expansion från ett depressionsläge kan framkallas. Depressionen tankes uppkommen på grund av vissa ändringar i de ekonomiska struktur- och konjunkturfaktorerna. Rörande betydelsen av denna distinktion hänvisas till kap. V I I I : § 1. Se också arbetslöshetsutredningens betänkande I, kap. X V I I I . Hänsyn till arten av dessa förändringar i den ekonomiska strukturen uppskjutes till tredje avdelningen, där olika fall diskuteras. I detta kapitel undersökas olika penningpolitiska åtgärder. Början göres med en allmän karakteristik av deras sätt att verka (§§ 1—5), varvid uppmärksamheten icke uteslutande inriktas på ett depressionsläge. Förståelse för penningpolitiken i ett dylikt läge synes förutsätta viss insikt rörande de olika åtgärdernas verkningssätt även i andra lägen. Dessutom kan frågan om ett lämpligt tillvägagångssätt under en depression icke skiljas från de med andra konjunkturlägens politik förenade problemen, som också i det följande i förbigående beröras. Diskontot är den räntesats, som centralbanken tillämpar vid diskontering av prima affärsväxlar med vanligen icke längre än tre månaders löptid. Detta diskonto tillämpas såväl vid diskontering direkt åt affärsmän som vid bankernas rediskontering. Här i Sverige beviljar riksbanken emellertid understundom affärsbankerna ett a/2 % lägre s. k. retur diskonto. Vid sådana tillfällen är det närmast detta returdiskonto, som motsvarar de utländska centralbankernas officiella diskonton, ett faktum som ofta förbises. Större delen av riksbankens diskontering består nämligen av rediskontering av växlar åt affärsbankerna. Förändringar i diskontot ha ett direkt inflytande på affärslivet, emedan de uppfattas såsom signaler till återhållsamhet eller aktivitet. Betydelsen^ av en dylik förändring kan i vissa lägen vara mycket stor, medan affärslivet under en utpräglad depression emellanåt fäster mindre vikt därvid, ja rent-

79 utav kan betrakta en diskontosänkning till en mycket låg nivå som ett tecken på lägets abnormitet, vilket inbjuder till försiktighet. Diskontots förändring innebär, att kostnaderna för den verksamhet, som finansieras med växlar, framför ^t_bage£hållrung, höjas eller sänkas. Vid diskontots stegring bli affärsmännen mindre benägna att ligga med stora lager, med andra ord mindre benägna att köpa och mera angelägna att sälja, vilket måste medföra en tendens till prisfall, även om denna tendens i många fall är svagare än av andra orsaker bestående tendenser till prisstegring. Det omvända gäller naturligtvis vid diskontosänkning. En annan av diskontopolitikens mera direkta verkningar gäller de korta internationella kapitalrörelserna under tider då förtroendet är så stort att dessa gå någorlunda fritt. E t t högt diskonto gör banker och affärsföretag angelägna att diskontera sina växlar i utlandet och att ligga med så litet tillgodohavanden i utländska banker som möjligt, eftersom räntegottgörelsen därstädes på kortfristiga depositioner vanligen är låg. P å detta och andra sätt framkallas en inströmning av kapital. Utbudet av utländska valutor växer, och efterfrågan avtager. Dylika internationella kapitalrörelser tendera att försvaga diskontopolitikens inflytande å den inhemska kapitalmarknaden. Med stor tydlighet framträdde detta i Tyskland under åren 1925—1929. Varje diskontoförhöjning ledde till en inströmning av utländskt kapital och åstadkom därigenom en lättare penning- och kapitalmarknad. Å andra sidan tenderade diskontoreduktioner att minska tillgången på utländskt kapital, vilket framkallade en åtstramning på kapitalmarknaden. Hur stor verkan på kapitalrörelserna blir i varje särskilt fall beror naturligtvis på landets ekonomiska läge, t. ex. på arten av dess penningväsen, utlandets förtroende och många andra faktorer. Diskontopolitikens viktigaste verkningar äro av mera indirekt slag och inträda först så småningom. De innebära en ökning eller minskning av den mängd kredit som kommer till användning, d. v. s. den effektiva efterfrågan. Större delen av denna kreditgivning erhålles icke till en ränta, som överensstämmer med det officiella diskontot. Upplåning i affärs- och sparbanker samt genom försäljning av obligationer sker ju till helt andra räntesatser. Frågan blir därför, vilket inflytande diskontoförändringar kunna utöva på kreditvillkoren i allmänhet, närmast de som gälla kredit på längre sikt. I och för sig skulle man knappast vänta, att en tillfällig diskontoförändring kunde utöva något större inflytande på exempelvis höjden av obligationernas effektiva avkastning, d. v. s. den ränta som måste betalas för dispositionsrätt av kapital på lång sikt. Ifall en diskontosänkning från 4 till 3 % beräknas vara endast några månader, så kan den ju knappast spela någon större roll för de villkor som fordras och betalas för lån t. ex. på 20 år. Om diskontosänkningen skall utöva något större inflytande på de långa räntesatserna, måste den antingen påverka uppfattningen rörande det sannolika ränteläget icke bara under de närmaste månaderna utan också därefter eller också skapa en tro att obligationskurserna på grund av andra skäl komma att stiga, vilket leder till mera spekulativa köp. I vissa fall gör den utan tvivel detta, i andra fall blir verkan obetydlig.

80 De svenska affärsbankerna tillämpa vid sin växeldiskontering sedan gammalt riksbankens diskonto. Vid förändringar av detta i närheten av 5 % bruka affärsbankerna också genomföra en motsvarande förändripg av flertalet inoch utlåningsräntor. P å så sätt influeras indirekt också obligationskurserna, ehuru i mindre grad, och i många fall även sparbankernas räntesatser, varför kreditvillkoren i landet snabbt förändras. Understundom tillämpas en sänkt utlåningsränta icke för äldre infrusna krediter men gäller för nya sådana, vilket ju är avgörande för omfattningen av ny kreditgivning som investering. Kommer riksbankens diskonto ned till å1j2 % och därunder eller stiger det över 6 %, följa emellertid affärsbankerna vanligen icke slaviskt diskontots variationer, utom vad växelräntan beträffar. Obligationernas effektiva avkastning varierar mindre än diskontot och sparbankerna tillämpa vid sin inoch utlåning räntor, som variera ganska långsamt, ungefär i proportion till förändringarna i den effektiva obligationsavkastningen. Affärsbankerna anse sig på grund av konkurrensen med sparbankerna rörande insättningar vanligen, d. v. s. utom under tider av »penningöverflöd», icke kunna hålla mer än x/2 eller 3/4 % lägre ränta på sina sparräkningar. Och det är denna senare inlåningsränta med tillägg för en viss marginal, Vj2—2a/2 % — under tider av mycket låga inlåningsräntor ökas marginalen — som utgör affärsbankernas utlåningsräntor. Beträffande diskontoförändringars verkan bör emellertid understrykas, att denna i hög grad beror på det sätt, på vilket de utföras. Betraktas t. ex. en höjning som ett tecken på att riksbanken är fast besluten att genomföra en allmän åstramning av kreditvillkoren och icke skall rygga tillbaka för vidare diskontohöjningar, om så erfordras, så kan redan verkan av den första förändringen bli betydande. Om däremot tveksamhet präglar diskontopolitiken, kan dess verkan under i övrigt lika omständigheter bli långt mindre. I allmänhet anses diskontopolitiken, när den ej kombineras med andra åtgärder, ha ringa möjlighet att under utpräglade depressionsperioder påverka kreditvillkoren i övrigt. Under tider av våldsam hausse kunna också svårigheterna att åstadkomma en åtstramning på kapitalmarknaden vara betydande, varemot diskontopolitikens effektivitet som kapitalmarknadsregulator under mera normala förhållanden är väsentligt större. Emellertid har centralbanken, som i nästa paragraf närmare angives, vissa möjligheter att komplettera diskontopolitiken på ett sådant sätt, att inflytandet på kapitalmarknaden utvidgas. Antag nu, att en kraftig diskontosänkning — ev. i förening med andra penningpolitiska åtgärder — medför ett förbilligande även av övriga kreditvillkor. Hur kommer detta att verka på priser, produktion och sysselsättning? I viss mån har denna fråga redan besvarats i kap. I I : § 1 här ovan. De lägre räntorna göra räntabilitetskalkyler särskilt för långa investeringar mera lovande. Dessutom uppstår en tendens till ökad lagerhållning dels på grund av kreditens förbilligande, dels i den mån räntesänkningen uppfattas som ett förebud till livligare omsättning. På så sätt ökas alltså investeringsefterfrågan och produktionen växer, särskilt i de näringar, som framställa kapital-

81 varor. Obligationskursernas stigande tendens och en allmän känsla av gott om pengar leder till en ökad emission av aktier och obligationer. Under tiden 1922—29 har detta vid stora diskontoförändringar ständigt blivit fallet i Sverige. I och för sig säger dock sistnämnda faktum icke så mycket rörande investeringens omfattning, då en betydande del av emissionerna torde komma till stånd i och för återbetalning av banklån. Intet tvivel kan emellertid råda därom, att en tendens till ökad investeringsverksamhet framkallas, varigenom efterfrågan växer och produktionen utvidgas. En tendens till prisstegring — höjning av varuinvesteringsprisnivån — framkallas givetvis också, men om en betydande arbetslöshet och oanvänd kapacitet finnes, så kan denna prisstegring till en början hålla sig inom mycket trånga gränser. M. h. t. efterfrågan på arbetskraft och produktionens omfattning spelar det stor roll om partipriserna stiga och huru mycket samt huru snabbt. Låt oss t. ex. utgå från ett depressionsläge, vars tidigare del utmärkts av en betydande sänkning av partipriser, en mindre sänkning av detaljpriser och en ännu mindre lönesänkning. En begynnande stegring av partipriserna skapar då lätt en tro på ytterligare prisstegring och därigenom ökad efterfrågan och produktion. För det andra har näringslivet bättre förutsättningar när partipriserna ligga högre i förhållande till andra priser; företagens räntabilitet och kreditvärdighet är då större än tidigare. Vidare ligger då arbetslönen lägre i förhållande till skulder och partipriser, även om reallönen hålles oförändrad, och efterfrågan på arbetskraft är även av detta skäl större än den skulle vara vid en lägre partiprisnivå. En höjning av räntesatserna har i stort sett motsatt verkan. Dylika förändringar i kreditvillkoren avse i första hand att påverka den nya investeringens omfattning, men på grund av kapitalmarknadens enhet drabbas även äldre banklån därav. Ifall t. ex. en räntehöjning genomföres för att hejda expansionstendenserna inom industrien, så får också jordbruket betala högre räntor, ehuru det alls ej är säkert, att jordbruket har goda konjunkturer. Vad ränteförändringarnas verkningar på längre sikt beträffa, så bör det påpekas, att de påveka de varaktiga kapitalföremålens konstruktionssätt samt också i viss mån produktionskrafternas fördelning mellan olika slag av kapitalvaruindustrier och konsumtionsvaruindustrier. I dessa liksom andra hänseenden beror resultatet naturligtvis på utgångsläget. Se därom den sammanfattande diskussionen i § 6 här nedan. Som i det föregående antytts är det icke bara utlåningsräntorna utan också inlåningsräntorna som påverka investeringsefterfrågans omfattning. Personer med eget kapital räkna med bankernas inlåningsräntor, när de ha att välja mellan att hålla sina pengar disponibla eller att köpa obligationer eller placera på anna.t sätt. Det är närmast obligationsavkastningen som utgör sambandet mellan de olika in- och utlåningsräntorna, och samtliga dessa räntesatsers höjd påverkar kapitalisternas dispositioner. I vad mån inlåningsräntans höjd påverkar sparviljan och därigenom konsumtionsefterfrågans storlek är mera ovisst. De avgörande verkningarna på

denna torde gå via de i kap. I I : § 1 analyserade pris- och produktionsförändringarna och dessas inflytande på inkomstförväntningarna. Dessutom kunna ränteförändringens konsekvenser för inkomstfördelningen ha en viss betydelse. J u lägre räntan är, desto mindre bli de ränteinkomster som de passiva kapitalisterna åtnjuta och som de till stor del icke konsumera. Låntagarna torde icke i samma grad öka sitt sparande när deras räntebetalningar sjunka. Av denna anledning är det sannolikt, att efterfrågan för konsumtionsändamål tenderar att stiga, när räntenivån sänkes. Men den avgjort viktigaste verkan består i inflytandet på pris- och produktionsutvecklingen och därigenom på de olika slagen av efterfrågan. På tal om diskontopolitiken berördes dess verkan på de korta internationella kapitalrörelserna. I den mån även övriga räntesatser påverkas och detta ej uppväges av motsvarande förändring i utlandet kunna givetvis även de längre internationella kapitalrörelserna röna inflytande. Upptagandet av utländska lån eller beviljandet av dylika påverkas av differenser i de långa räntesatserna. ^ Dessutom påverkas lusten att äga in- och utländska värdepapper, varför en import eller export av dylika kan komma till stånd. Dessa kapitalrörelser influera på betalningsbalansen, d. v. s. på tillgången och efterfrågan på utländska valutor, och därigenom på läget på kreditmarknaden. (Se §§ 2, 4 och 5). Detsamma gäller också om det inflytande på handelsbalansen, som längre fram skall behandlas. § 2. Operationer i öppna marknaden. Vid sidan av diskontopolitiken tillgripa centralbankerna i en del länder andra metoder att påverka utbudsförhållandena på kredit- och kapitalmarknaden. Dessa metoder gå vanligen under benämningen »Open market operations». Hit skulle man kunna föra inlåningsverksamhet från centralbankens sida. De flesta centralbanker mottaga i regel ej insättningar från allmänheten. Genom att vid vissa tillfällen erbjuda sig att mottaga depositioner mot lockande ränta kunna de i någon mån minska tillgången på likvida medel på penningmarknaden. önskar man vid ett annat tillfälle åter lätta denna, kan man säga upp insättningarna och upphöra med inlåningsverksamheten. I praktiken har dock en dylik politik icke veterligen försökts, sannolikt närmast på grund av de stora praktiska svårigheter, som skulle möta. Snarare kan man tänka sig att centralbanken genom att radikalt förändra de villkor, på vilka den mottager depositioner, kan på önskat sätt variera dessas omfattning och därigenom åtstrama eller lätta kreditsituationen. På en del håll anses emellertid att centralbankens rätt till inlåning har sin största betydelse såsom ett påtryckningsmedel mot affärsbankerna vid tidpunkter, när dessa visa sig obenägna att följa centralbankens instruktioner i fråga om de allmänna riktlinjerna för kreditpolitiken. Det viktigaste och mest använda medlet att påverka förhållandena på kreditmarknaden är, näst efter diskontopolitiken, utan tvivel köp och försäljning av statspapper. Under depressionsperioder är detta sätt att öka centralbankens tillgångar och därigenom påverka räntenivå och kreditvillighet i regel

83 långt viktigare än diskontopolitiken.1 — I vissa länder håller man sig huvudsakligen till statspapper med kort löptid, s. k. skattkammarväxlar. I andra länder gäller det däremot vanliga statsobligationer. Vilketdera som användes torde i de flesta fall icke spela någon större roll. Köp av obligationer medför naturligtvis en större risk för förlust och utsikt till vinst vid försäljning. Om centralbanken börjar uppköpa statspapper i öppna marknaden, så ställer den därigenom pengar till säljarnas förfogande. Ske inköpen direkt från staten, så ha de personer som eljest skulle köpt dessa obligationer sina pengar i behåll. Låt oss närmast se på det fall då köpen ske i öppna marknaden. Frågan blir då på vad sätt säljarna använda beloppen ifråga. I många fall insättas nog pengarna eller en del därav i affärsbankerna eller andra kreditinstitut. För övrigt kunna de naturligtvis tänkas använda dem för placering i andra värdepapper, fastigheter o. dyl. I så fall erhålla säljarna därav pengar och deponera dem å sin sida i bankerna. I vad mån en efterfrågan på investeringsvaror eller konsumtionsvaror framkallas är ovisst och beror på omständigheterna i varje särskilt fall, vilket längre fram skall närmare vidröras. Som redan tidigare påpekats är det alls ej säkert att centralbankens inköp av statspapper öka den utelöpande sedelstocken med en enda krona. Även om en del av pengarna fortsätta att tjänstgöra som omsättningsmedel, kunna de nämligen innebära en ökning av bankernas checkräkningar. Inför de talrika missförstånd, som göra sig gällande härvidlag, kan det ej nog understrykas att en liberal kreditpolitik, genom obligationsköp eller på annat sätt, ej går ut på att »öka sedelstocken», »sätta sedelpressarna i gång» o. dyl. utan på att sänka räntenivån och uppehålla samt öka efterfrågan på varor och tjänster. Detta förutsätter i vissa fall en ökning av penningmängden, i andra icke; om det ena eller andra är fallet, erbjuder ur synpunkten av den pris- och produktionsutveckling man vill åstadkomma föga intresse. Klart är i varje fall att affärs- och sparbanker genom centralbankens köp av statspapper erhålla ökade insättningar, eftersom privatas kassahållning icke gärna kan tänkas ökad med hela beloppet. Sparbankerna sätta i allmänhet in sina överflödiga pengar i affärsbankerna. De senare bli alltså i stånd att minska sin rediskontering och att öka sina insättningar i centralbanken, i den mån de ej föredraga att öka sin kontanta kassa. 2 Deras likviditet förbättras alltså,. Detta kan i vissa lägen utöva stort inflytande på deras villighet att bevilja krediter. Så länge likviditeten icke anses till fullo motsvara lägets * I Sverige förbisågs detta så gott som helt och hållet under den penningpolitiska-diskussionen våren 1932. Om riksbanken vid denna tidpunkt eller dessförinnan köpt obligationer eller skattkammarväxlar skulle penningrikligheten och räntenivåns reduktion komm i t tidigare än som skedde. Som väl v a r uppnåddes ganska s n a r t en verkan i denna r i k t n i n g genom riksbankens köp av 1) statspapper i samband med den statliga stödaktionen å t bankväsendet och 2) utländska valutor. Se nedan. 2 När centralbanken ökar vissa av sina tillgångar, så leder detta antingen till en minskning av andra tillgångar — affärsbankernas rediskontering och övriga krediter — eller till en ökning av tillgångarnas totalsumma och därmed även av skulderna. I den mån ej sedelstocken växer, måste då skulden till affärsbankerna på giro ökas, ty dessa två äro för de flesta centralbanker de enda väsentliga skuldposterna.

84 krav äro nämligen affärsbankerna obenägna att ge ny kredit och försöka draga in en del av tidigare beviljad sådan. Genom att göra dem tillräckligt likvida kan alltså centralbanken i vissa fall snabbt påverka kreditgivningen. Även efter det att likviditeten betraktas som fullt tillfredsställande kan emellertid en ytterligare ökning av affärsbankernas insättningar på giro i centralbanken trycka ned räntenivån, ehuru först så småningom. Då dessa insättningar vanligen äro räntelösa torde för det första en tendens till sänkning av inlåningsräntorna kunna förväntas, när insättningarna i centralbanken en tid hållits vid så stora belopp, att det betyder en väsentlig förlust för affärsbankerna. Vidare köpa affärsbankerna obligationer och placering i sådana blir mera lockande för kapitalister som ha pengar på bankräkning. Obligationskurserna stiga, d. v. s. den effektiva avkastningen går ner. Om sparbankerna till en början ej sänka sina inlåningsräntor, så få de ökade insättningar. Placering i obligationer ger emellertid mindre avkastning än tidigare och medel som satts in i affärsbankerna ge mindre ränta än sparbankerna själva betala. De sänka då sina inlåningSTäntor, vilket i sin tur tenderar att ytterligare öka efterfrågan på obligationer från privata sparare. E t t färskt exempel på den stora betydelsen av att affärsbankerna hållas minst så likvida, som de anse tryggheten kräva, har man haft i den amerikanska utvecklingen under åren 1931—1932. På hösten 1931 och i början av 1932 genomförde de amerikanska affärsbankerna en våldsam kreditåtstramning, som enligt alla sakkunniga bedömares uppfattning var en av huvudfaktorerna vid framkallandet av denna tids häftiga prisfall. Sedan Federal Reserve-bankerna på våren 1932 uppköpt några tusen miljoner dollar av statspapper och bankerna därigenom blivit likvida, upphörde kreditinskränkningen. Därigenom skapades en av de nödvändiga förutsättningarna för den efterfrågeökning och produktionsutvidgning, som inträffade under andra halvåret 1932, efter det att Lausanne-uppgörelsen i skadeståndsfrågan skapat en viss optimism. När centralbanken genom köp av statspapper direkt ställer kredit till marknadens förfogande i stället för att nöja sig med att erbjuda växeldiskontering på billigare villkor, så blir verkan därav i hög grad beroende på penning- och kapitalmarknadens organisation. I Sverige existerar som bekant ingen egentlig penningmarknad utanför affärsbankerna, och denna omständighet torde i någon mån minska effektiviteten av dylik handel med statspapper. I England ligga förhållandena annorlunda till. I fall Bank of England genom försäljning av statspapper minskar affärsbankernas depositioner hos sig, så kommer detta att utöva ett omedelbart och direkt tryck på affärsbankernas kreditgivning. Dessa äro nämligen vana att hålla en viss proportion mellan sina insättningar i Bank of England och kundernas depositioner hos dem själva. En omedelbar minskning av kreditgivningen framkallas alltså. Den torde emellertid i de flesta fall till en början föga gå ut över bankernas kunder inom affärslivet, utan torde i första hand innebära att på penningmarknaden placerade medel dragas tillbaka och att värdepappersportföljen reduceras. Därigenom stiga den öppna marknadens räntor och en tendens till kursfall för värdepapper gör sig gällande. Det blir då svårare att emittera nya

8ö värdepapper och den efterfrågan för investeringsändamål, som skulle finansierats därigenom, blir mindre än som eljest varit fallet. Denna minskade investeringsefterfrågan leder till minskad försäljning på vissa håll inom affärslivet och till minskade kreditanspråk från dettas sida i affärsbankerna. Det är alltså mycket möjligt att alla affärsmän, som söka bankkredit, erhålla sådan på ungefär samma villkor som tidigare och att i alla fall centralbankens politik åstadkommit en minskning av den totala kreditgivningen. Detta måste understrykas. Med en annan centralbankspolitik skulle emissionerna och investeringsefterfrågan varit större, omsättningen inom vissa delar av affärslivet livligare och antalet goda lånsökare i affärsbankerna större. Det motsatta inträffar vid en ökning av den mängd bankkredit som centralbanken ställer till förfogande. Resultatet blir en sänkning av penningmarknadens räntor, ökade emissioner och investeringar samt ökad efterfrågan på bankkredit för normal affärsverksamhet, varigenom efterfrågan på varor och produktionsfaktorer ytterligare höjes. Även i Sverige påverkas emissionen av nya värdepapper av om det råder en känsla av gott om pengar eller ej, vilket i sin tur kan bero på riksbankens operationer i marknaden. Som redan påpekats betyda emellertid dessa ökade emissioner ofta endast att affärsföretag begagna sig av ett gynnsamt tillfälle att utbyta en dyrare bankskuld mot t. ex. ett obligationslån. Det är ovisst i vad mån detta leder till en ökad realinvestering. Utom kanske under en mycket utpräglad depression kan emellertid sannolikt någon tendens i den riktningen påräknas. Av stor betydelse för verkan av köp och försäljning av obligationer från centralbankens sida blir naturligtvis utvecklingen av dessas kurser, d. v. s. den effektiva långtidsräntan. Hur stor höjningen av obligationskurserna blir vid inköp av viss omfattning beror i främsta rummet på obligationsinnehavarnas villighet att sälja, d. v. s. utbudskurvan. Finns det många som tro att nedgången i den effektiva avkastningen är tillfällig och som därför vilja sälja sina obligationer redan vid en obetydlig kurshöjning, ja, då blir också denna obetydlig. Ligga däremot obligationerna på fasta händer, så att endast en ringa kvantitet bjudes ut när kursen pressas upp, så kan kursstegringen bli betydande. Ha affärsbankerna stora depositioner i riksbanken och ha de kapitalister, som närmast kunna tänkas uppträda som säljare av obligationer, redan förut stora insättningar i affärsbankerna, varav en del på checkräkning, så är givetvis benägenheten att sälja obligationer mindre än i andra lägen. överhuvud taget har centralbanken väsentliga möjligheter att genom obligationsköp i rätt tid, ev. även penningpolitiska deklarationer, styra kapitalisternas föreställningar rörande obligationskursernas framtida utveckling, varigenom den kan minska omfattningen av de för en viss reglering av långtidsräntan erforderliga obligationsköpen. Det behöver knappast påpekas, att möjligheterna till sänkning av den effektiva räntan av statsobligationer, vilken innefattar en med förhållandena varierande riskränta utöver den »rena» kapitalräntan, i rätt hög grad bero på statsfinansernas läge och allmänhetens förtroende därtill. Råder det näm-

ligen misstro till de offentliga finanserna och till aktuella tendenser på detta område, så är det mycket möjligt att även omfattande obligationsköp från centralbankens sida endast utöva ett mycket obetydligt inflytande på kurserna. Folk byta då helt enkelt ut sina obligationer mot bankinsättningar. (Jmfr. kap. I I : § 3 slutet.) När obligationskurserna stiga, d. v. s. långtidsräntan faller, så sprida sig verkningarna därav till alla delar av kapitalmarknaden. Bl. a. påverkas sparbankernas inlånings- och utlåningsräntor, som redan påpekats. I Sverige liksom i flera andra länder ha sparbankerna för vana att inregistrera och följa förändringar på kapitalmarknaden men försöka icke själva framkalla sådana, d. v. s. betrakta sig icke såsom organ för penningpolitiken. Går nu den effektiva avkastningen å obligationer ned, så bli de benägna att sänka sina inlåningsräntor, vilka vanligen ligga Va—V* procent under avkastningen å prima obligationer. Visserligen erhålla sparbankerna å tidigare inköpta obligationer en kanske väsentligt högre ränta. Men om de använde dessa inkomster till att täcka »förlusten» på nya insättningar, vilka icke kunna placeras i obligationer som ge en tillräcklig marginal utöver inlåningsräntan, så skulle de genom en sådan politik göra obstruktion gentemot de tendenser till ändrat läge på kapitalmarknaden, som otvetydigt framträtt genom obligationsräntornas fall. Det är av denna anledning som sparbankerna i allmänhet, låt vara långsamt, anpassa sina räntesatser efter högklassiga obligationers avkastning. I den mån riksbanken påverkar denna har den alltså möjlighet att influera på kreditvillkoren inom den mycket viktiga del av kreditförmedlingen, som handhaves av sparbankerna. Vidare återverkar en förändring i sparbankernas inlåningsräntor på postsparbankens och affärsbankernas samt därigenom indirekt på de senares utlånings räntor. Köp och försäljning av statspapper är därför i vissa fall en betydligt mera effektiv metod än diskontoförändringar, när det gäller att framkalla en höjning eller sänkning av den allmänna räntenivån i landet, och är ännu oftare ett brukbart supplement till diskontopolitiken. Sänkningen av den långa räntan under en depression blir givetvis starkare om köpen gälla obligationer än när de omfatta skattkammarväxlar. Föredrager emellertid banken att köpa de senare, kan staten låna medelst sådana i stället för genom obligationsemissioner. I den mån en dylik förändring av räntenivån framkallas, tenderar den naturligtvis att påverka investeringsefterfrågan på varor av olika slag, som i föregående paragraf påpekats och i kap. I I : § 1 närmare diskuterats. Även om den direkta verkan av att en större eller mindre mängd bankkredit ställes till förfogande av centralbanken i ett land som Sverige kanske i regel blir ganska obetydlig, så kan alltså den indirekta verkan av en ändring dels i affärsbankernas villighet att ge kredit, dels av obligationskurserna och därigenom av hela räntenivån bli betydande. Varför stiger i allmänhet räntenivån när konjunkturuppgången varat en tid. Svaret kan förefalla självklart men är det långt ifrån. Visserligen stiger efterfrågan på kredit — häri innefattas privat kredit, bankkredit och emissio-

87 ner såväl av nya obligationer som av aktier, såvida det ej är konverteringsoperationer — men utbudet av kredit växer också. Betrakta vad som sker när emissionerna av obligationer och aktier ökas. Köparna därav minska sina kontanta kassor och checkmedel eller sina sparräkningar i bankerna. Pengarna — sedlar eller checkräkningar — användas av låntagarna till investeringsefterfrågan. Till en början växer mängden betalningsmedel utanför bankväsendet, men på vägar som förut beskrivits ökas sparandet. Den ökade kreditgivningen kan försiggå utan ökning av penningmängden utanför bankväsendet. I många fall har densammas tillväxt under högkonjunkturen varit obetydlig. Avgörande för den allmänna räntenivåns utveckling blir naturligtvis förhållandet mellan kreditutbuds- och kreditefterfrågekurvornas förskjutning uppåt. Härom vet man blott att efterfrågan stiger först, då utbudets ökning är ett resultat av kreditanvändningen. Emellertid måste man skilja på olika slag av kredit. Utbudskurvan för vissa slag av kort kredit är under tider av riklig penningtillgång i bankerna en rät linje; större mängd tillhandahålles till oförändrat pris. Om till en början användningen av sådan kredit ökades och icke emissionerna exempelvis av obligationer, skulle inkomsternas och sparandets ökning tendera att höja obligationskurserna, d. v. s. sänka den effektiva räntan. I vissa fall synes efterfrågan på lång kredit — utbud av inteckningar och. obligationer — stiga mera än utbudet vid given ränta. Följaktligen stiger den långa räntan. Detta sammanhänger bl. a. med att under tider av konjunkturuppsving den väntade avkastningen på aktier stiger, varför en del kapitalister draga tillbaka sitt utbud av obligationskredit, i det de sälja obligationer för att köpa aktier. För att dessa obligationer skola köpas av andra fordras att de bjudas ut till sänkta priser, särskilt om även dessa köpande kapitalisters efterfrågekurva förskjutes nedåt — d. v. s. räntan stiger. E n dylik höjning av den långa räntan behöver ej draga med sig någon höjning av den korta. Tvärtom ökas utbudet av kort kredit genom de sekundära verkningarna av den långa kreditens användning. De korta räntorna tendera alltså att sjunka, såvida ej en minst motsvarande ökning av efterfrågan inträffar. Denna tendens kan dock vara mycket svag, i det som redan påpekats,utbudskurvan för kort kredit, t. ex. växeldiskontering, är en rät linje, så länge diskontot är oförändrat och bankerna ha gott om pengar. Olikheten i de korta och långa räntornas utveckling mildras av att kredit i större eller mindre utsträckning flyttas över från den ena till den andra kreditmarknaden, när räntedifferensen ändras. När obligationsräntorna stiga flyta en del medel från bankernas spar- och checkräkningar till obligationsmarknaden. Någon anledning varför de korta räntesatserna skulle stiga, så länge centralbanken håller affärsbankerna mycket likvida och bibehåller ett oförändrat diskonto, finnes ej. Så länge detta läge består, råder ju »överflöd» på kort kredit, även om en del medel strömmat över till obligations- och aktiemarknaden. ^ Det är tydligtvis möjligt för centralbanken att hindra en höjning av obligationsräntan, om den är villig att fylla på kreditutbudet på obligationsmark-

88 nåden, så att detta jämnt motsvarar summan av den nya efterfrågan och överflyttningen av medel till andra marknader, t. ex. aktier. Sker ej en dylik reglering av utbudet, så medför konjunkturuppsvingets ökade efterfrågan på lång kredit och den ökade lusten att köpa aktier en höjning av obligationsräntan för säkra låntagare. Efterfrågeökningen och utbudsminskningen synes nämligen i regel inträffa så tidigt att expansionen ej i motsvarande grad ökat det sparande som bjudes ut på obligationsmarknaden. Förklaringen till räntesatsernas stegring ligger f. ö. till stor del däri, att en höjning avsiktligt framkallas av centralbankerna, som, i den mån betalningsbalansens läge, konjunkturuppsvingets hastighet och ökningen av mängden betalningsmedel anses motivera det, tillgripa försäljning av tillgångar och diskontohöjning för att på så sätt höja räntenivån och åtstrama kapitalmarknaden. Räntenivåns höjning under konjunkturuppsvinget kan tydligen ej sägas vara en automatisk process, som är oberoende av centralbankernas politik. Storleken av dennas totala tillgångar har avgörande betydelse för bankväsendets likviditet och därmed för de korta räntesatserna samt påverkar indirekt de långa. Det kan icke hävdas att en centralbank lämnar kapitalmarknaden och räntebildningen att sköta sig själv, om den köper valutor och guld men »förfalskar» räntesatserna genom att köpa skattkammarväxlar eller obligationer. Här som alltid gäller det i första hand, att vilken kreditpolitik som är »naturlig» kan bedömas endast med hänsyn till densammas resultat m. a. p . den ekonomiska utvecklingen. (Se kap. I I . ) Centralbanken behöver icke begränsa sig till handel med statspapper utan kan tänkas köpa även andra förstklassiga värdepapper. Det torde dock ligga i sakens natur att den håller sig till papper, där riskmomentet anses vara synnerligen lågt. Skulle banken överskrida denna gräns och inköpa mera riskabla papper och därigenom söka påverka den allmänna uppskattningen av dessa riskmoment, så vore den inne på en helt annan politik. Vid sidan av obligationer och andra statspapper bruka vissa andra tillgångar, främst guld och utländska valutor, av centralbanken köpas och säljas. Vad de direkta verkningarna på penningtillgången beträffar, verkar inköp av sådana på samma sätt som inköp av skattkammarväxlar. Pengar i inhemsk valuta ställas till säljarnas förfogande. Under åren 1932 och 1933 har svenska riksbanken gjort dylika köp för över femhundra miljoner kronor. Dessa valutor ha till icke oväsentlig del erhållits genom att svenska ägare av utländska obligationer försålt dem till utlandet. Verkan har alltså blivit ungefär densamma som om riksbanken hade direkt köpt de utländska obligationerna. Däremot bör det understrykas att vid operationer av detta slag ingen direkt verkan utövas på den effektiva obligationsavkastningen i Sverige. Inflytandet på den svenska räntenivåns höjd blir därför svagare än om riksbanken använder samma belopp till inköp av inhemska obligationer. Icke desto mindre torde det vara obestridligt att den starka sänkningen av obligationsräntan under 1933 i väsentlig grad berott på det av riksbankens guldoch valutaköp framkallade »penningöverflödet». F . ö. kan,ju, som redan påpekats, den statliga upplåningens omläggning från obligationer till skattkam-

89 marväxlar mer eller mindre kompensera en eventuell ovillighet från riksbankens sida att köpa obligationer. 1 Gäller det att lätta eller åtstrama kapitalmarknaden kan centralbanken även på andra sätt söka hjälp från den statliga lånepolitikens sida. Staten kan t. ex. upplägga ett obligationslån tidigare än behövligt och tills vidare deponera de inkomna medlen i centralbanken. På så sätt tömmes ju kapitalmarknaden på en del tillgångar. A andra sidan kan staten uppskjuta nyemissioner och tills vidare använda sig av kort kredit i centralbanken. § 3. Penningpolitiska deklarationer, kreditrestriktioner m. m. De penningpolitiska åtgärderna avse alla i sista hand att påverka människornas handlingssätt, framför allt att påverka efterfrågans omfattning, i vissa fall också dess riktning. Det är därför ganska självklart att det spelar mycket stor roll på vilket sätt de olika åtgärderna tillgripas och genomföras. Betraktas de som led i en målmedveten politik med visst syfte, så påverkas nämligen allmänhetens föreställningar rörande vad som kommer att inträffa i framtiden. För att uppnå största möjliga verkan i detta hänseende tillgripas emellanåt penningpolitiska deklarationer. I ett visst läge deklareras t. ex. bestämt att en fortgående prisstegring skall med alla medel hejdas och verkan av denna deklaration jämte en kraftig diskontostegring och försäljning av statspapper blir givetvis betydligt större än om ingen deklaration alls gjorts. Tror allmänheten på att ett penningpolitiskt program skall kunna genomföras, så inrättar den sig därefter, och då blir genomförandet i hög grad underlättat. Det är en känsla härav, som ligger bakom den allmänna uppfattningen, att en centralbanks ledning framför allt skall ha »en fast hand». E t t färskt exempel på betydelsen av penningpolitiska deklarationer fick man här i Sverige hösten 1931, då det bekantgjordes att avsikten var att upprätthålla den svenska kronans inre köpkraft. Detta bidrog utan tvivel till att lugna allmänheten och försvaga tron på prisstegring. Det förefaller sannolikt att detta — jämte kreditåtstramningen — hindrade en höjning av partipriserna som eljest skulle kommit. A andra sidan är det givet att allmänhetens förtroende förutsätter att också allting sättes in på att genomföra ett uppställt program. I annat fall vänjer den sig snart vid att icke fästa någon vikt vid de gjorda deklarationerna. I första hand ifrågakomma väl deklarationer rörande de allmänna riktlinjerna för penningpolitiken. Dessutom kan det emellertid tänkas att vid speciella tillfällen motivering lämnas för beslutade åtgärder i avsikt att ge dessa den önskade effekten. Det förefaller emellertid sannolikt att det finns goda grunder för de flesta centralbanksledningars motvilja mot att alltför mycket eller ofta framträda inför offentligheten. 1 De mera indirekta v e r k n i n g a r n a bli beroende på huru de av riksbanken till förfogande ställda svenska k r o n o r n a bli använda. Det spelar då stor roll om banken köpt 1) valutor som erhållits genom privatkapitalisters export av utländska obligationer, 2) valutor som representera ett »överskott» i bytesbalansen med utlandet och därför representera inkomst för Sverige och 3) nyemitterade statspapper för finansiering av statliga arbeten. Se kap. V.

7—332892

90 E t t annat viktigt vapen i centralbankens händer är förhandlingar med affärsbankerna och om så erfordras påtryckning mot dessa för att garantera att de i sin kreditpolitik följa de linjer som penningpolitiken kräver. Som påtryckningsmedel kunna ifrågakomma rediskonteringsvägran, men i de flesta fall torde en målmedveten centralbanksledning icke behöva begagna sig därav. Det kan också tänkas att centralbanken utövar påtryckning på sparbankerna, ifall dessa skulle visa sig ovilliga till den förändring av räntesatserna som betingas av kapitalmarknadens utveckling. Under vissa omständigheter tillgriper centralbanken en direkt ransonering av kreditgivningen till affärsbankerna för att på så sätt tvinga dessa till återhållsamhet. I andra fall söker den förmå affärsbankerna att hålla tillbaka kreditgivningen för vissa bestämda ändamål, t. ex. aktielån under tider då börsspekulationen hotar att bli alltför livlig, eller importkrediter när det anses önskvärt att varuimporten tillfälligt hålles tillbaka. Någon kvalitativ kontroll över affärsbankernas kreditgivning torde dock mera sällan kunna ifrågakomma från centralbankens sida. Så länge affärsbankernas politik icke ger anledning till ingripande från den allmänna bankinspektionens sida, bruka de anses berättigade att helt och hållet själva avgöra hur de vilja lägga sin kreditgivning. E t t undantag härifrån förekom i Sverige hösten 1931, då riksbanken uppmanade till stor återhållsamhet ifråga om kreditgivning för importändamål. Någon större verkan på affärsbankernas kreditgivning anses detta emellertid icke ha haft, bl. a. av det skälet att många importörer voro oberoende av bankkredit och därför skulle kommit i en gynnsam ställning i förhållande till de övriga, om en dylik politik genomförts. I speciella lägen har det förekommit att centralbanker gått så långt, att de tillämpat olika räntesatser vid lån för olika ändamål utan att en dylik räntedifferentiering betingats av olika risk. I Tyskland genomförde riksbanken år 1924 en dylik politik. För kortare perioder tycks den vara möjlig, men att det i längden är svårt att förhindra överföring av pengar från ett användningsområde till ett annat torde icke kunna bestridas. Vissa skäl för försök med dylik räntediskriminering torde föreligga ifall räntorna under en högkonjunktur anses behöva pressas högt upp för att hålla tillbaka en forcerad expansion inom industri och handel. Under sådana omständigheter kan det ur vissa synpunkter vara lämpligt att räntevillkoren för jordbruket, som vanligen ej påverkas av en lika häftig expansionstendens, hållas på en lägre nivå. I den mån det anses tillrådligt,, att kredit på speciella villkor ställes till förfogande för särskilda ändamål, brukar emellertid i de flesta fall icke centralbanken handhava saken. Vida vanligare är att staten bildar särskilda fonder, som utlämna lån för ändamål, som anses behöva särskilt uppmuntras. Denna politik har visserligen endast i ringa grad bedrivits med tanke på arbetslöshetsoch konjunkturpåverkan. Men under de sista åren har den även för dessa ändamål fått ganska vidsträckt användning. Under en svår lågkonjunktur, när det gäller att uppmuntra realinvestering, ev. för att komma över den döda punkten, kan det också utan tvivel vara en rationell åtgärd att kapital på billigare villkor ställes till förfogande t. ex. för husbyggande, skeppsbyggeri och nyod-

91 ling inom skogs- och jordbruk. I någon mån kan för övrigt samma resultat uppnås genom att staten garanterar lån för sådana ändamål, varigenom det blir möjligt att upplåna medlen på billigare villkor. En närmare diskussion av dylika åtgärder ges nedan i kap. V I vid behandlingen av statliga subventioner. Olika statliga åtgärder kunna också komma till användning för att stödja affärsbankerna framför allt när det gäller att upprätthålla deras likviditet och därigenom minska riskerna för bankkriser. Därvidlag kunna garanti för bankinsättningar, direkta stödlån till hotade bankinstitut och många andra saker ifrågakomma. I Förenta staterna har man mycket diskuterat en plan, att staten skulle till affärsbankerna utlåna skattkammarväxlar, vilka av bankerna skulle kunna användas för rediskontering i centralbankerna. Redan medvetandet om denna möjlighet skulle betydligt stärka deras likviditet. Många andra åtgärder kunna tänkas i samma syfte, men en generell behandling av olika alternativ torde vara föga givande. Bland de icke i egentlig mening bankpolitiska åtgärder, som skulle kunna tjäna penningpolitiska syften, förtjänar till sist en kontroll av emissionsmarknaden att omnämnas. I föregående paragraf har understrukits, att verkan av operationer i öppna marknaden blir i hög grad beroende på kapitalmarknadens utveckling i allmänhet och nyemissionen av aktier och obligationer i synnerhet, önskar man under en högkonjunktur förhindra en alltför hastig expansion, så kan som ett medel att uppnå detta en ransonering av rättigheten att emittera nya värdepapper genomföras, t. ex. av centralbanken. Därvidlag kan naturligtvis ifrågakomma dels en allmän ransonering, dels en kvalitativ kontroll, som förhindrar emissioner, vilka avse finansiering för investeringsändamål, som anses redan förut mer än väl tillgodosedda. Kominer man in på en politik av detta senare slag, så är det emellertid icke längre fråga om att blott förhindra en alltför hastig tillväxt i totalefterfrågan, utan det gäller en mera ingripande reglering av »planhushållningskaraktär». Det har exempelvis föreslagits att för kapitalinvesteringar skulle krävas tillstånd av ett nationellt investeringsråd. Detta skulle framför allt övervaka, att icke under vissa perioder investeringsverksamheten drevs upp till alltför stor omfattning med ett oundvikligt bakslag till följd, men skulle också söka förhindra, att för mycket kapital flöt till redan överfyllda kanaler. § 4. Växelkurserna vid guldmyntfot. Varje förändring i den inre kreditgivningen, som medför en ökning av totalefterfrågan, tenderar att påverka handelsbalansen i negativ riktning. Framför allt ökas importen, men även en viss tendens till minskning av exporten torde i de flesta fall framträda, ehuru denna tendens under tider av stor outnyttjad kapacitet kan vara utan praktisk betydelse. A andra sidan medför en kreditåtstramning en tendens till aktivisering av handelsbalansen. Kreditpolitiken utövar emellertid inflytande på betalningsbalansen också på andra vägar än via handelsbalansen, nämligen genom att påverka de internationella kapitalrörelserna. Det har redan förut visats, att dessa rörelser utom i exceptionella fall — påverkas i riktning från landet vid kredit-

92 expansion och i riktning till landet vid kreditinskränkning. På två sätt påverkas alltså betalningsbalansen i negativ riktning i förra fallet och i positiv riktning i senare fallet. Detta innebär, att landets guld- och valutareserver få en tendens att avtaga, d. v. s. minskas om icke förut en tendens till ökning funnits. Om landets valuta genom guldmyntfot eller på annat sätt har ett fast värde i förhållande till de flesta andra länders valutor, så att växelkurserna kunna variera endast inom mycket trånga gränser, kan begränsningen i tillgången på valutor och guld ganska hårt binda den penningpolitiska rörelsefriheten. J u större dessa reserver äro, desto större möjlighet finnes för kreditexpansion i ett enskilt land utan motsvarande utveckling i utlandet. Man måste dock i en del fall räkna med att redan en viss minskning i dessa reserver kan verka oroande och därför leda till kapitalflykt, så att den marginal inom vilken man kan röra sig hastigt smälter samman. Möjligheterna till kreditexpansion i arbetslöshetsminskande syfte äro tydligen starkt begränsade för ett land, som har sin valuta i fast förhållande till andra länders. Skulle prisnivån i utlandet ha en sjunkande tendens, så kan ett sådant land tvingas till kreditåtstramning för att utöva press på prisnivån, även om det är uppenbart att detta måste tendera att öka arbetslösheten. I den mån variationer i växelkurserna tillåtas, uppnås däremot ökad rörelsefrihet. Redan vid vanlig guldmyntfot kan man ju låta växelkurserna ligga vid övre guldpunkten i stället för ungefär mitt emellan. Detta betyder att t. ex. i Stockholm en höjning av dollarkursen med nära 1 % blir möjlig, medan kurserna på pund och mark kunna stiga med ungefär V2 %. Det har föreslagits att med bibehållande av guldmyntfotsystem i övrigt den reformen skulle genomföras, att avståndet mellan guldpunkterna vidgades till 2 ä 3 %. Centralbanken fixerar helt enkelt en dylik marginal mellan sitt inköps- och försäljningspris på guld. Detta skulle möjliggöra motsvarande variationer i de utländska växelkurserna utan att någon tendens till guldrörelse skulle framkallas. Den stegring i de utländska växelkurserna, som på så sätt bleve möjlig, skulle naturligtvis tendera att öka varuexporten och minska varuimporten och så till vida motverka den vid kreditexpansion i ett enskilt land framträdande tendensen till negativisering av handelsbalansen. Dessutom skulle det bli mera lockande att låna i utlandet och mindre lockande att överflytta kapital till utlandet. Ifall de utländska växelkurserna ligga ovanligt högt, måste man ju räkna med att senare en sänkning på ett par procent kan inträffa. En viss broms på kapitalflyktstendensen kunde på så sätt erhållas vid tillfällen, då behov därav förelåg. _ Redan utan formell reform av guldmyntfoten har man i en del länder låtit växelkurserna variera mer än mellan guldpunkterna, i det man på olika sätt försvårat internationella guldöverflyttningar. Exempelvis har man inlöst sedlarna med slitna guldmynt, vars guldinnehåll legat Va eller 1 % under det ursprungliga. Därigenom har guldexport blivit mindre lönande. I den mån betalningsbalansen genom direkta åtgärder, t. ex. tullpolitik eller reglering av kapitalrörelserna, hålles under kontroll, så ökas naturligtvis möj-

93 ligheterna för kreditexpansion i ett enskilt land, resp. utsikterna att undvika en i kreditsammandragning i takt med utlandets. Rättare sagt, det blir möjligt att hålla så hög inkomstvolym, efterfrågan och sysselsättning, att under i övrigt lika förhållanden men utan ingripanden i betalningsbalansen valutan skulle råkat i fara. På grund av ifrågavarande kontroll skapas jämvikt i betalningsbalansen utan anlitande av valuta- och guldreserver. § 5. Täxelkurserna vid pappersmyntfot. Råder intet fast förhållande mellan landets valuta och andra länders, d. v. s. kunna växelkurserna variera inom vida gränser, så har ledningen för landets penningväsen en helt annan rörelsefrihet än vid fixerade växelkurser. För övrigt ligger saken i vissa hänseenden till på ungefär samma sätt. De större växelkursfluktuationerna ha kraftigare verkningar på utrikeshandel och kapitalrörelser. Önskar ett land med pappersmyntfot undgå att dragas med i utländskt prisfall, så blir detta möjligt genom att man låter de utländska växelkurserna stiga — centralbanken kan ju köpa erforderlig mängd valutor — och samtidigt bedriver en sådan inre kreditpolitik att köpkraften och efterfrågan i stort sett uppehållas. Det inflytande, som ändringar i de utländska växelkurserna utöva på de inre prisförhållandena, kommer naturligtvis i första hand att gälla import- och exportvaror. Endast indirekt påverkas hemmamarknadsvarornas och tjänsternas priser, och under tider med stor oanvänd produktionsförmåga kan detta inflytande bli mycket svagt. De sista årens erfarenhet har visat, -att partiprisernas genomsnitt kan hålla sig oförändrat även vid mycket betydande fluktuationer i de utländska växelkurserna. Från september 1931 till november 1933 har exempelvis den svenska partiprisnivån, mätt med vanliga indextal, hållit sig praktiskt taget konstant och i förhållande till prisnivån i ledande guldmyntfotsländer endast stigit med 10—20 %, medan de utländska växelkurserna för guldländer höjts med nära 60 %. Det bör emellertid observeras att växelkurserna på länder med pappersmyntfot i genomsnitt förblivit ungefär oförändrade. Utvecklingen tillåter alltså ej någon slutsats rörande frågan om huru priserna skulle påverkas om ett litet land som Sverige ensamt deprecierar sin valuta. En viktig skillnad mellan ett penningväsen med fria växelkurser och ett med bundna ligger däri, att de korta kapitalrörelserna sakna fasta riktpunkter. Detta kan för penningpolitiken bli av stor betydelse. Under guldmyntfot räknar det rörliga kapitalet med små räntedifferenser och växelkursvariationer och erhåller därigenom ett visst stabiliserande inflytande. Vid pappersmyntfot uppkommer däremot lätt tro på stora växelkursfluktuationer, och spekulativa korta kapitalrörelser kunna då framdriva sådana. De kunna med andra ord bli valutapolitikens herrar i stället för att under normala förhållanden vara dess tjänare. För att hålla dessa kapitalrörelser under kontroll kräves framför allt en betydande reserv av utländska valutor och guld. Denna ger nämligen en viss garanti för att växelkurserna icke skola fluktuera mycket annorlunda än penningpolitikens ledning önskar och undanröjer därför en av de tänkbara or-

•

94 sakerna till kapitalflykt eller hastig kapitalinströmning. Kunna emellertid företeelser av detta slag icke hindras, så blir följden stora variationer i växelkurserna med motsvarande ändringar i priserna på import- och exportvaror. Den osäkerhet, som därigenom skapas i affärslivet, har i och för sig en viss konjunkturförsämrande karaktär, i det den försvårar alla ekonomiska^ dispositioner. I väsentlig grad kan emellertid olägenheterna av fluktuerande växelkurser minskas om en marknad för terminsaffärer i valutor (forward market) ordnas Genom att operera på denna kan centralbanken f. ö. i viss mån styra föreställningarna rörande den egna valutans framtida utveckling. En arman metod att verka i denna riktning är att för en period av några månader i stöten hålla en fast växelkurs på någon ledande utländsk penningmarknad. Önskar ett enskilt land hålla stabil partiprisnivå, medan priserna falla i utlandet så torde detta endast vara möjligt, om de utländska växelkurserna ligga så högt, att det icke kan tagas för givet att en dylik politik under de närmaste månaderna skulle medföra en ytterligare höjning i växelkurserna. Ty skulle detta förväntas, uppkommer kapitalflykt och växelkurserna pressas upp. På samma sätt gäller, att om ett land skulle deklarera sin avsikt att gradvis höja partiprisnivån, medan man icke har större anledning att räkna med prisstegring än med prisfall i andra länder, så uppkommer givetvis förväntan om en sänkning av detta lands valutas yttre värde såvida icke detta värde redan förut anses ligga relativt lågt, och en spekulativ kapitalflykt sätter in. . För att begränsa variationerna i växelkurserna användas vid pappersmyntfot också de medel, som ovan berörts på tal om fixerade växelkurser, nämligen tullpolitik och andra ingrepp i varubytet samt kontroll av internationella kapitalrörelser. (Se vidare kap. VII.) § 6 Den samlade penningpolitikens effektivitet. Den frågan reser sig, om det med användande av dessa metoder i lämplig kombination alltid är möjligt att framkalla den ökning eller minskning i totalefterfrågan på varor och tjänster och därigenom den allmänna pris- och produktionsutveckling, som med tanke bl a. på arbetslösheten anses önskvärd. De flesta ekonomer och bankman hävda, att penningpolitiken, när en tendens till högkonjunktur gör sig gällande, besitter tillräcklig effektivitet att bromsa eller hejda expansionen bkulle emellertid andra sidor av den ekonomiska politiken, framför allt den statsfinansiella, skötas på ett sådant sätt, att de direkt motverka ingripanden iran penningpolitiken, så är det sannolikt, att de senare i vissa fall icke besitta tillräcklig effektivitet. Vid en mycket kraftig prisstegring, som sammanhänger dels med att staten finansierar sina utgifter med lån i centralbanken i stallet för med beskattning, dels med att detta underhåller en fast tro pa fortsatt prisstegring, skulle naturligtvis diskontopolitik och obligationskop visa sig ineffektiva. Skulle emellertid hela den ekonomiska politiken inriktas pa att hejda prisstegringen, så finns det ingen anledning antaga att detta skulle vara omöjligt eller ens svårt. De svårigheter, som visat sig i Tyskland under aren före 1923 motbevisa ingalunda detta påstående, ty ansträngningarna att hejda

95 prisstegringen lämnade då mycket övrigt att önska ifråga om energi. Detsamma gäller om utvecklingen i Frankrike under åren 1922—1926. På tal om en begränsad höjning av partipriserna, vilken i vissa lägen kan befinnas önskvärd, uttalas ofta den meningen, att en sådan medför risk för okontrollerbar prisstegring. Understundom drager man också därav den slutsatsen, att det icke är rådligt att vidtaga åtgärder för att höja partiprisnivån. Härtill kan bl. a. anmärkas följande: 1) Det finns knappast någon anledning — utom »inflationsskräck» hos allmänheten — varför risken för okontrollerbar prisstegring skulle vara större när priserna stiga efter att vissa penningpolitiska åtgärder vidtagits, t. ex. obligationsköp från centralbankens sida, än den är när priserna stiga utan att dylika åtgärder visat sig erforderliga, önskar man prisstegring, får man alltså under alla omständigheter taga risken. 2) En bestämd deklaration att penningpolitiken med alla medel skall söka hindra att prisstegringen överskrider en viss punkt, t. ex. ett visst indextal, påverkar förväntningarna och därigenom prisutvecklingen. 3) Risken för att en mindre prishöjning skall övergå i en häftig sådan växer, ju större förtjänsterna i näringslivet bliva. Så länge det är fråga om »reflation», d. v. s. återhämtning av partipriserna efter ett nyligen timat prisfall — vilket träffat de lättrörliga priserna i särskilt hög grad — kan resultatet bli bättre balans mellan priser och kostnader. I så fall bli de extra-ordinära vinsterna långt mindre och näringslivets allmänna räntabilitet lägre än när prisrörelsen startar från en god balans mellan priser och kostnader, som t. ex. 1914. På grund av de senares tröghet bli företagarvinsterna då snabbt mycket stora. 4) De sista hundra årens erfarenheter av ett stort antal prisrörelser upp och ned i länder, anknutna till ett internationellt penningsystem, visa icke att en prisrörelse uppåt »lätt» övergår i okontrollerbar prisstegring, tvärtom. 5) De talrika inflationsrörelserna under de sista 50 åren i länder med pappersmyntfot, t. ex. i Sydamerika, som blivit föremål för närmare studium, bekräfta att prisstegringen hejdats så snart en kraftig ansträngning gjorts i den vägen. Hur mycket lättare bör det då ej vara att hålla en reflationsrörelse inom måttliga gränser? Emellertid är det klart, att den i vida kretsar spridda inflationsskräcken, hur mycket den än vilar på okunnighet om erfarenhetens sanna lärdomar, ändå måste försvåra en rationell penningpolitik. Att uppfostra allmänheten till att icke befara våldsam prisstegring så snart partipriserna stiga, är därför en viktig del av en penningpolitik på lång sikt. Utsikterna till framgång därvidlag minskas genom att man i det politiska propagandaarbetet ej sällan söker skrämma folk med inflationsdjävulen som man skrämmer små barn med sotaren. Överhuvud taget är det för en rationell penningpolitik av betydelse, att den offentliga diskussionen beaktar, att det mellan den utpräglade och häftiga »inflationen» och »deflationen» finns ett stort mellanområde, där prisrörelsernas verkningar i hög grad bero på om de återställa eller försämra prissystemets balans, d. v. s. om de normalisera relationerna mellan detaljpriser, partipriser, färdigvarupriser, råvarupriser, löner, gamla skuld- och ränteförpliktelser m. m. Endast en analys av de många olika slagen av prisrelationer kan klargöra vilka

96 slag av prisrörelser/som beteckna en naturlig anpassning och normalisering av prissystemet. Mera tvivelaktig än penningpolitikens förmåga att hejda prisstegring är frågan om den under tider av utpräglat prisfall och depression kan framkalla en ökning av efterfrågan och produktionen samt därigenom en ökning av arbetstillfällena. Även då torde visserligen en statsfinansiell budgetbristpolitik och stor upplåning kunna leda till prisstegring, men om statens finanser skötas på ett någorlunda konservativt sätt — och om man ej vill kraftigt höja de utländska växelkurserna — så är det som sagt tvivelaktigt, om penningpolitiken ensam kan leda till ekonomisk expansion. Det finns en gräns, under vilken det är mycket svårt att sänka räntenivån för medellånga och långa lån i landet. Dessutom komma under dylika tider riskmomenten att tilltaga, vilket fördyrar kapitalanskaffningen för personer som planera nyinvestering. Åtminstone om valutakurserna hållas någorlunda stabila, är det alltså mycket möjligt att penningpolitiken är ineffektiv. Större bli möjligheterna framför allt i mindre länder, om valutakurserna kraftigt höjas, särskilt om detta kan ske utan att avsättnings- och konkurrensländer därav föranledas att också depreciera sina valutor. Alla omdömen rörande i vilka situationer penningpolitiken ej skulle kunna bli mer eller mindre effektiv bygga emellertid på ett mycket otillräckligt erfarenhetsmaterial, då antalet försök med en verkligt energisk och rationell penningpolitik i ett enskilt land under utpräglade depressions- och högkonjunkturperioder är mycket ringa. I mindre extrema lägen torde däremot en väl sammansatt penningpolitik ha möjlighet att påverka utvecklingen i önskad riktning. Det torde därför vara mycket sannolikt, att en lämplig kreditpolitik kan reglera penningväsendet så, att ett visst utjämnande inflytande utövas på konjunkturerna, även om den är ur stånd att häva det ekonomiska livet ur en särskilt utpräglad depression. Att en bil icke själv kan ta sig upp ur ett dike, betyder icke, att det ligger utanför möjligheterna för god bilkörsel att hålla den uppe på vägen. Emellertid bör det understrykas, att verkan på arbetstillfällena av en viss ökning eller minskning i efterfrågan är mycket olika under olika omständigheter. Vissa slag av prisstegring leda visserligen till ökad efterfrågan men icke till sådan investering på lång sikt, som förutsätter allmänt förtroende till framtiden inom affärslivet. Andra slag av prisstegring leda till en överdriven investering, vilken snart förbytes i inskränkning och prisfall. Det är därför omöjligt att i ett generellt resonemang närmare precisera möjligheterna att i olika depressionslägen öka sysselsättningen och produktionen genom inverkan på efterfrågan och priser. E t t oändligt stort antal olika fall kunna tänkas och möjligheterna att icke bara rent tillfälligt utan på längre sikt uppnå önskat resultat bero på omständigheterna i de olika fallen. Framför allt gäller det naturligtvis att förekomsten av strukturella förändringar inom näringslivet lägga betydande hinder i vägen för att med penningpolitiska medel uppnå önskat resultat. Se härom tredje avdelningen. Klart är också att en ekonomisk expansionspolitiks inflytande på arbetslösheten blir i hög grad beroende på den lönepolitik som föres, på arbetskraf-

97 tens rörlighet och på arten av den monopolpolitik som varumonopolen iöraJJ f r kap. V : § 8. § 7. Penningpolitiken i vissa typfall. Det kan vara lämpligt att ge en antydan om samspelet mellan de viktigaste penningpolitiska åtgärderna genom att i korthet beröra några karakteristiska fall. Låt oss liksom i första avd. utgå ifrån att en svår depression av internationellt slag är rådande. Vissa av de åtgärder, som då ifrågakomma, äro i viss mån oberoende av penningväsendets organisation och förhållanden i utlandet. Detta gäller exempelvis om nödvändigheten av att penningpolitiken försöker hindra allmänna finansiella sammanbrott, särskilt inom bankväsendet. A andra sidan är en utrensning av insolventa och »osunda» företag i längden fördelaktig. Någon skarp gräns mellan den likvidation, som ökar förutsättningarna för ekonomiskt uppsving, och den, som blott betyder en onödig krisskärpning, finns emellertid givetvis icke. För att undgå onödiga banksvårigheter torde det vara centralbankens primära uppgift att sörja för att bankväsendet bibehåller tillräcklig likviditet. Sker ej detta, bli affärsbankerna tvungna att bedriva en pris- och produktionssänkande kreditpolitik. Om de däremot ha större likvida tillgångar än som anses erforderligt, så bli de som redan påpekats mera villiga till kreditgivning. Naturligtvis kan det i alla fall inträffa att enskilda bankinstitut komma i svårigheter. A t t förebygga detta är närmast bankinspektionens sak. Skulle emellertid likviditetssvårigheter för enskilda bankinstitut ha uppkommit, t. ex. på grund av att insättarnas förtroende av en eller annan anledning minskats, så kan detta givetvis icke lämna centralbanken oberörd, önskar den i en viss situation hålla efterfrågans omfattning uppe, måste den söka förhindra en utveckling som försvårar detta. Med andra ord: centralbanken och statsmakterna kunna i många fall finna lämpligt att genom en del av de ovan berörda åtgärderna eller andra styrka de hotade bankerna. Som positiva efterfrågeökande åtgärder ifrågakomma i första hand diskontopolitik och köp av statspapper, varigenom den allmänna räntenivån i landet påverkas i nedåtgående riktning. Allt efter omständigheterna i varje särskilt fall kunna dessutom övriga ovan behandlade ingripanden befinnas lämpliga. Effektiviteten av en efter förhållandena anpassad kombination av expansionistiska åtgärder beror naturligtvis i mycket hög grad på det psykologiska läget. E n viss politisk stabilitet ökar utsikterna liksom politisk oro verkar försvårande. Affärs- och bankvärldens uppfattning rörande statsfinanserna och den allmänna ekonomiska politiken är också en faktor av betydelse. Som i föregående paragraf påpekats, förefaller det sannolikt att i vissa mycket ogynnsamma lägen under en svår depression inga penningpolitiska åtgärder i ett enskilt land, som ej vill mycket avsevärt depreciera sin valuta, kunna framkalla väsentliga expansionstendenser. A andra sidan synes det vara självklart, att en olämplig penningpolitik skulle medfört en ännu mera ogynnsam 1

Se Johansson, a. a. kap. I, I I I och V.

ekonomisk utveckling. Vidare är det tänkbart att penningpolitiska åtgärder i vissa fall kunna leda till expansion, ifall de kompletteras med ökade offentliga arbeten, understöd till privata investeringar, tullförhöjningar o. dyl. Detta diskuteras närmare i följande kapitel. Även om en betydande ökning av efterfrågan framkallas — föranledande t. ex. en 10 % ökning av den industriella produktionsvolymen —• så är det ovisst huruvida den allmänna partiprisnivåns höjning vid konstant partiprisnivå i ; utlandet blir väsentlig eller icke, d. v. s. om den håller sig omkring t. ex. 2 % eller 8 %. Finnes en stor outnyttjad produktionsförmåga, torde en ökning av den industriella produktionsvolymen med ett tiotal procent i ett enskilt land kunna äga rum utan att prisnivån höjes mer än en eller annan procent. Myc- j ket beror ju på växelkursernas utveckling. Om de stiga så kan det naturligtvis också tänkas, att en starkare prishöjning framkallas. Möjligheterna att uppnå en stor produktionsökning äro tydligen i hög grad beroende såväl av penningväsendets organisation som av förhållandena i utlandet. Antag först och främst att landet ifråga har fixerade växelkurser och att prisutvecklingen i utlandet är nedåtgående. I så fall är en reduktion av efterfrågan och priser även i detta land i längden oundviklig. En tendens härtill uppkommer automatiskt på grund av minskningen i utlandets efterfrågan på landets exportvaror och på grund av att utlandets prisfall sprider sig dit samt på grund av allmän psykologisk påverkan. Endast i den mån betalningsbalansen av speciella skäl påverkas i gynnsam riktning, t. ex. om en rekordskörd minskar importbehovet, eller om man kan använda stora reserver av utländska valutor och guld, är det möjligt att motstå den tendens till negativisering av handelsbalansen, som uppkommer ifall den inhemska inkomstvolymen och omsättningen undgår att sjunka parallellt med den utländska. Tullförhöjningar äro en metod att åstadkomma en motverkande tendens på handelsbalansen. Dessutom kunna naturligtvis de internationella kapitalrörelserna påverkas så att ställningen ur betalningsbalanssynpunkt starkes. Man kan hålla tillbaka kapitalexporten eller upptaga utländska lån. En annan metod är att de offentliga inköpen i högre grad riktas på inhemska varor än tidigare. Se härom närmare kap. V I I . Om priserna i utlandet hålla sig på oförändrad nivå, så behöver naturligtvis icke heller uti ifrågavarande land prissänkning framkallas. Tvärtom erhålles på sätt ovan beskrivits ett visst spelrum inom vilket det är möjligt att öka efterfrågans omfattning. Om prisutvecklingen i utlandet går uppåt, så är det självklart att det är både möjligt och relativt lätt att åstadkomma en stigande pristendens och en ökning i totalefterfrågans volym också inom landet i fråga. Ifall de utländska växelkurserna äro fria, blir naturligtvis det penningpolitiska problemet mera komplicerat. På det hela taget äro möjligheterna större än vid bundna växelkurser, men till gengäld erbjuda sig speciella svårigheter. De möjligheter, som ovan berörts på tal om de bundna växelkurserna, finnas också nu, men dessutom kan man påverka utvecklingen genom att låta växelkurserna stiga. Hur långt man därvidlag vill gå, d. v. s. hur långt

99 rörelsefriheten sträcker sig, beror på en mängd faktorer, t. ex. risken för utländska tullförhöjningar mot valutadumping och för valutadepreciering i konkurrentländerna, hänsyn till en framtida stabiliseringskurs och andra »långtidsverkningar», allt omständigheter, vilka icke med fördel kunna generellt diskuteras. Stor roll spelar det om prissystemet under närmast föregående år väsentligt nedpressats, och relationen mellan olika prisgrupper därigenom snedvridits ; i sådana fall är en betydande höjning av prissystemets mera lättrörliga delar i allmänhet ägnad att återställa mera balanserade relationer mellan olika slag av priser och kontraktuella förpliktelser, t. ex. skulder. Om partiprisnivån i utlandet är fallande försvåras en efterfrågeökande politik, men den omöjliggöres ej. Man kan ju låta de utländska växelkurserna stiga mer än i proportion därtill, så att import- och exportprisernas nivå höjes. Klart är emellertid, att den minskning i den utländska efterfrågan, som vanligen åtföljer ett prisfall i utlandet, måste ha en tendens att verka kontraktivt. Genomföres under sådana omständigheter en expansionistisk penningpolitik, så är det mycket sannolikt, att de utländska växelkurserna stiga högre än som svarar till förhållandet mellan produktionskostnadernas nivåer i utlandet och här. I den mån detta blir fallet erhåller näringslivet en favör dels genom att exportindustriens konkurrensförmåga ökas, dels genom att de utländska importvarorna bliva relativt fördyrade. På så sätt framkallas en tendens till prisstegring, vilken förstärker expansionsutvecklingen. I någon mån är detta emellertid en fördel, som erhålles på andra länders bekostnad, då valutans undervärdering verkar kontraktivt hos dessa. Det bör emellertid påpekas, att sedan man väl en gång med en dylik valutapolitiks hjälp kommit över den döda punkten och fått en väsentlig efterfrågeökning till stånd, så kan det vara onödigt att vidare begagna sig därav. I den mån en fortsatt höjning av den inhemska prisnivån i förhållande till priserna i utlandet och därför en höjning av växelkurserna anteciperas, kan det emellertid vara svårt eller omöjligt att förhindra att de senare hålla sig på en relativt hög nivå. Skulle man vilja motverka dylika tendenser, så har man givetvis att tillgripa de restriktioner ifråga om varubyte och kapitalrörelser, som ovan berörts. Under en tid, då ingen fast relation mellan landets valuta och andra länders fixerats och penningväsendet därför i viss mån saknar stadga, är det av utomordentlig betydelse att penningpolitikens ledning genom deklarationer rörande dess allmänna inriktning i viss mån ger en ersättning för den fasthet, som ett guldmyntfotssystem erbjuder genom anknytningen av guldet. Visar det sig, att dessa deklarationer icke äro tomma ord, utan att där fastslagna mål också i stort sett uppnås, så vinner penningpolitiken allmänhetens förtroende. Det blir då möjligt att genom deklarationer vid avgörande tillfällen i viss mån styra allmänhetens föreställningar rörande den framtida utvecklingen, t. ex. vad priserna beträffar, vilket i hög grad underlättar för penningpolitiken att nå de uppställda målen. Det kan göra en viss verkan och mildra pessimismen, om det efter en tids prisfall göres klart, att ansträngningarna inriktas på att hindra vidare prisfall. Emellertid kan man som redan påpekats icke fästa

100 vikt uteslutande vid prisförhållandena utan har i ett depressionsläge i första hand att fastlägga penningpolitiken med hänsyn till önskvärdheten av att produktionsvolymen ökas, när icke av speciella skäl något annat eftersträvas. överhuvud taget spelar det för penningpolitiken en mycket stor roll, att den stora allmänheten upplyses. Bland de saker, som därvidlag närmast behöva betonas, torde vara att häftiga prisfall äro lika skadliga och onaturliga som häftiga prisstegringar och att efter ett prisfall en viss prisstegring i de flesta fall betecknar en anpassning inom näringslivet, som ökar förutsättningarna för en varaktig konjunkturförbättring. Varje expansion sammanhänger med en ökning av den totala efterfrågan och i många fall går den hand i hand med en höjning av partipriserna. Det finns, som i föregående paragraf betonats, en betydande skillnad mellan den prisstegring, som endast betyder att partipriserna komma i ett mera naturligt förhållande till detaljpriser och löner och långa skuldförpliktelser, s. k. reflation, å ena sidan och å andra sidan en höjning av partipriserna av sådant slag, att de stiga högt över en normal relation till ovannämnda saker. Allt det ovanstående hänför sig till en svår internationell depression. Inom parentes kan det tilläggas att om en viss konjunkturförbättring börjat inträda, så kommer penningpolitiken förmodligen bl. a. att sikta till att expansionen icke skall gå alltför fort. I vad mån risker därför föreligga beror i ett litet land kanske framför allt på förhållandena i utlandet. Skulle en mycket snabb konjunkturförbättring äga rum i de ekonomiskt ledande länderna och priserna där hastigt stiga, så kan det för ett land med pappersvaluta vara lämpligt att sörja för en viss nedpressning av de utländska växelkurserna, varigenom prisstegringen hemma hålles inom trängre gränser och går mera lugnt. Dessutom kunna de olika metoderna att inskränka kreditgivningen, d. v. s. motverka en alltför hastig ökning av efterfrågan, komma till användning i en av förhållandena betingad lämplig kombination. Högt diskonto, försäljning av statspapper, påtryckning på affärsbankerna, eventuellt kreditransonering samt i sista hand kontroll av emissionsmarknaden äro då naturliga åtgärder. Tyvärr torde det icke vara möjligt att närmare precisera vad som skall betraktas som en överdriven expansion. Förmodligen har man att betrakta det som en farosignal, om kapitalvaruindustrierna kraftigt öka sin produktionskapacitet, om arbetslösheten sjunker under vad som erfarenhetsmässigt betraktas som goda konjunkturer samt om aktiekurserna pressas abnormt i höjden och bankkreditens och nyemissionernas total volym också stiger mycket hastigt. I princip mest ovisst måste det anses vara hur penningpolitiken under början av en lågkonjunktur bör inriktas för att på lång sikt en jämn sysselsättningskurva skall erhållas. Bör centralbanken redan när högkonjunkturens kurvor börjat svänga nedåt med energi försöka motarbeta tendensen till efterfrågeminskning och på så sätt hålla priser och sysselsättning uppe? Eller bör den tillåta en viss depressionsutveckling ned till en medelmåttig konjunktur såsom varande en naturlig reaktion efter den föregående högkonjunkturen och en anpassning, som i längden befordrar ekonomisk stabilitet? Åtskilligt talar

101 för den sista uppfattningen. Ä andra sidan är det ju lättare att stämma i bäcken än i ån, d. v. s. att förhindra en efterfrågeminskning, om man ingriper innan denna skridit mycket långt. Sedan depressionen väl blivit utpräglad, kan- det ligga utanför penningpolitikens makt att framkalla en efterfrågeökning. Det är vid behandling av dessa frågor som frånvaron av en tillfredsställande konjunkturteori gör sig mest direkt kännbar. Bestämda slutsatser äro för övrigt omöjliga även av det skälet att tusen och en olika situationer kunna tänkas och att konklusioner rörande vad som kräves för att uppnå ett visst resultat måste baseras på preciserade förutsättningar i många olika riktningar rörande läget i varje särskilt fall. Den ovanstående behandlingen kan liksom så mycket annat i den ekonomiska teorien endast tjäna som en sorts allmän orientering rörande de synpunkter, som få anläggas, och de tendenser, som få iakttagas. De olika tendenserna gå ofta i motsatt riktning och äro allt efter omständigheterna av olika styrka, varjämte tidsföljden dem emellan kan variera från ett fall till ett annat. Även med en i allo fullkomlig konjunkturteoretisk grund skulle därför pålitliga och uttömmande slutsatser endast kunna nås genom en intensiv behandling av speciella fall. Åtminstone en sak förefaller emellertid höjd över all diskussion. Penningpolitiken kan icke skötas uteslutande efter några enkla regler rörande prisutvecklingen, t. ex. stabil prisnivå av ett eller annat slag. Dess mål är vanligen en jämn produktionsutveckling med bästa möjliga utnyttjande av arbetskraften och andra produktionsfaktorer. Därför måste den följa med och taga hänsyn till hela utvecklingen inom näringslivet, och detta gäller icke bara när inom detta strukturella förändringar göra sig gällande. (Se tredje avdelningen.) Regler rörande guldkassa och sedeltäckning förslå icke längre — om de någonsin gjort det — utan en rationell penningpolitik förutsätter täta specialundersökningar rörande vad som faktiskt sker inom näringslivet i in- och utlandet. Endast på så sätt ges erforderlig fördjupning och komplettering åt den kunskap om läget, som penningpolitikens ledning vinner genom praktisk kontakt med näringslivet och genom ett för administrativt verksamma krafter överkomligt studium av lättillgängliga indextal. En ekonomiskstatistisk avdelning med vetenskapligt utbildade krafter behövs därför vid varje centralbank. '

KAP. V. Offentliga a r b e t e n . § 1. "Efterfrågereaktioner. En förändring av de allmänna arbetenas omfattning eller art verkar naturligtvis olika på ett lands ekonomi allt efter det läge i vilket landet befinner sig. Här nedan göres samma antagande rörande utgångsläget som i föregående kapitel. Det förutsattes också — när ej annat uttryckligen angives — att penningpolitiken söker hålla utbudsförhållandena med avseende på kredit så liberala som det är förenligt med en given växelkurspolitik men att i alla fall den privata investeringsefterfrågan ej visar någon tendens att stiga. Många låntagare och långivare anse de med investeringen förenade riskerna stora och iakttaga därför återhållsamhet. I detta läge beslutas en ökning av de allmänna arbetena, t. ex. byggande av permanentvägar. Det kan a priori förmodas att verkan därav blir liknande den som skulle följa på ökad privat investeringsefterfrågan. Men närmare diskussion därav är av nöden. Antag först och främst att medlen till arbetenas finansiering skaffas pa sådant sätt att icke därigenom finansiering av privata investeringar försvaras. Man kan exempelvis utgå från att staten säljer skattkammarväxlar till centralbanken och att de förändringar på kapitalmarknaden detta medtor icke åstadkommer någon ändring i den övriga kreditgivningen och därpå grundad investeringsefterfrågan. (För modifikationer m. h. t. kapitalmarknaden se § 2 ) I så fall uppkommer en indirekt ökning av efterfrågan pa tre olika vägar (se kap. I I : § 1) genom påverkan av arbetares, företags och kreditgivares inkomst- och räntabilitetsföreställningar och deras tillgäng till betalningsmedel För det första uppkommer en reinvesteringsefterfrågan frän foretag som på grund av försäljning av sina produkter reinvestera det sålunda frigjorda kapitalet i råvaror, arbetslöner m. m. För det andra föranledas arbetare och företagare att mer eller mindre öka sin konsumtionsefteriragan. För det tredje leda de mera optimistiska räntabilitetsföreställningarna hos företag och kreditgivare till ökad kreditgivning och investenngsefterfragan. Gränsen mellan dessa slag av reaktioner torde icke vara skarp; indelningen tjänar väsentligen pedagogiska syften. Vad först reinvesteringen och konsumtionsefterfrågan beträffar sa ar det klart att varje gång efterfrågan via nybildning av intäkter framkallar ny etterfrågan en del »rinner bort». Detta beror dels på att en del intäkter »tesau-

103 reras», d. v. s. inkomster sparas för perioden i fråga eller en del frigjort kapital ej under denna period reinvesteras, dels därpå att efterfrågan delvis riktas mot utländska varor 1 och på så sätt ökar intäkterna i utlandet, vilket icke kan väntas medföra någon märkbar ökning av utlandets efterfrågan just på svenska varor. De återstående intäkterna fortsätta att — efter längre eller kortare tidsintervall — ge upphov till nya intäkter ända tills hela det ursprungliga beloppet runnit bort, antingen genom tesaurering eller i en negativ förändring av handelsbalansen, d. v. s. ökning av importöverskottet eller minskning av exportöverskottet. 2 Den totala ökningen i produktionsvärdet under den längre eller kortare tidsperiod, som innefattar såväl vägarnas byggnad som också de indirekta efterfrågeverkningarna, blir större än vägarnas kostnad. Den stora frågan är hur stor denna indirekta produktionsökning kan bli under en period av viss längd. Avgörande härför blir givetvis de olika efterfrågereaktionernas hastighet. 3 Låt oss analysera ett exempel på offentliga arbeten mera utförligt. Staten beställer hos privata svenska företag elektriska maskiner, apparater o. d. för 5 milj. kr. i månaden under loppet av ett år och utbetalar för elektrifieringsarbete i egen regi likaledes 5 milj. kr. i månaden uti arbetslöner. Hur påverkas 1) reinvestering, 2) konsumtion, 3) nyinvestering? Antag att företagen ha dylika maskiner och apparater i lager, så att de omedelbart prestera den första månadsleveransen. Av betalningen på 5 milj. kr. betraktas 1 milj. som vinst och resten, 4 milj., reinvesteras i arbetslöner, råvaruköp m. m. i och för framställning av varorna i fråga. Antag att arbetarna få 1 milj. kr. och att råvarorna kosta 3 milj. kr., varav 1 milj. kr. från utlandet. De svenska råvaruleverantörerna betrakta en del av bruttoinkomsten på 2 milj. kr. som vinst och betala en annan del — 1 milj. kr. — till arbetare, medan resten går till inköp från andra leverantörer, av vilka några äro utländska företag, o. s. v. — Det inses lätt att reinvestering sef ter frågan kan fortsätta att vandra vidare såsom sådan i Sverige intill dess den antingen skapat inkomst för företag eller arbetare i Sverige eller använts för import. I ett slutet samhälle skulle så småningom inkomst bildas för precis 5 milj. kr., om ej någon som fått kapital frigjort underlåter att reinvestera detsamma. Räntabilitetsföreställningarna bli närmast avgörande härför. Betrakta nu konsumtionsefterfrågan. Vilken verkan ha de under olika perioder framträdande inkomsterna på denna? Under första månaden få arbetarna 6 milj. kr. och företagen 1 milj. kr. i inkomst. Under andra månaden få arbetarna till följd av första månadens arbeten 1 milj. kr. etc. Problemet är nu hur mycket och hur snabbt efterfrågan på konsumtionsmedel växer. En 1 Om svenska exportvaror efterfrågas och om därigenom en exportminskning framkallas, vilket dock vad industrivaror beträffar mera sällan torde ske i väsentlig omfattning under depressionslägen, så uteblir intäktsökningen i samma mån. Detta upprepas ej i det följande. 2 J f r Kahn: Home Investment and Unemployment. The Economic Journal, 1931. 3 D e t t a är ej detsamma som a t t följa »betalningsströmmarna». En ökning av ordergivningen går ofta i tiden före de nya betalningstransaktionerna.

104 del av de 6 miljonerna ersätta arbetslöshetsunderstöd — t. ex. 2 milj. — vilket belopp skattebetalarna få disponera över. A v de återstående 4 milj. kr. går en del — t. ex. 1 milj. — till avbetalning av skuld eller till annat sparande. Resten 3 milj. kr. användas till inköp av konsumtionsmedel under första månaden. Företagens inkomstökning torde däremot först på ett senare stadium, t. ex. när utdelningarna till aktieägarna ökas, leda till ökad konsumtionsefterfrågan. Likaså torde en ökning av skattebetalarnas efterfrågan först komma på ett senare stadium. De 3 milj. kr. skapa intäkt hos detaljhandeln, varav något är ökad inkomst för detaljhandlaren, och leda i sin tur dels till reinvesteringsreaktioner, som strax skola närmare beröras, dels till ökad konsumtionsefterfrågan, o. s. v. Den tredje reaktionen består av nyinvestering1 under inflytande av framför allt mera optimistiska räntabilitetsföreställningar, varvid dels investerarnas 1) tidigare kassa och 2) kassaökning, uppkommen genom på ovan behandlade sätt framkallad men icke konsumerad inkomst, dels ny kredit tages i anspråk. De ökade beställningarna kunna exempelvis göra att en del företag inköpa nya arbetsmaskiner, särskilt om utrustningen med sådana minskats under depressionen. — Nyinvestering i konsumtionskapitalföremål sammanhänger nära med inkomstföreställningarna. Den första månadens arbeten åstadkomma successiva reaktioner av denna art under den följande tiden. Detsamma gäller om de senare månadernas arbeten. Den totala inkomstbildningen under t. ex. tolfte månaden är alltså det sammanlagda resultatet av de mer eller mindre indirekta verkningarna av alla tolv månadernas arbeten. Den stora frågan är som sagt hur fort de olika reaktionerna komma. Detta beror på utgångsläget och generella regler kunna ej givas. L å t oss först analysera arbetarnas ökade konsumtionsefterfrågan, när de efter en längre tids arbetslöshet åter få arbete, och därav följande reinvesteringsreaktioner. Antag att detaljhandlarna i trakten ha så små lager — på grund av föregående prisfall och minskad omsättning — att de ej vilja minska dessa lager. Till en början åstadkommer likväl den ökade försäljningen en lagerminskning, men efter någon vecka göra detaljhandlarna större beställningar hos grossister och fabrikanter än de eljest skulle ha gjort. E n period på några veckor förflyter alltså (»time lag»), innan den ökade konsumtionsefterfrågan resulterar i ökad reinvesteringsefterfrågan. Emellertid beställa detaljhandlarna mer varor att leverera under de närmast följande veckorna än de beTäkna att kunna sälja under denna tid; de vilja nämligen enligt antagandet åter bringa upp varulagren till den storlek dessa hade, innan efterfrågeökningen gjorde sig gällande. Om de båda perioderna slås tillsamman till en, så torde detaljhandlarnas beställningar ungefärligen motsvara ökningen av den till konsumenterna försålda varukvantiteten. Beställningar blevo först litet försenade men ha sedan åter tagit fatt konsumtionsefterfrågans ökning. Någon försening — sett ur hela periodens synpunkt — inträffar ej. Icke heller i Rörande gränsdragningen mellan reinvestering och nyinvestering se kap. I : § 2 och kap. I I I : § 3. Den sker här nedan ur det enskilda företagets synpunkt.

105 blir detta fallet med senare perioder, såvida lagren hållas uppe. »Time lag» i reinvesteringsreaktionerna är möjlig blott i den mån lagren minskas.1 Samma resonemang gäller tydligen även för grossistens och fabrikantens lager. Om under ett år en ökad kvantitet skor, textilvaror m. m. inköpts av de arbetare, som t. ex. blivit sj^sselsatta med elektrifiering, och om sko- och textillagren ej minskats, så har produktionen av dessa varor och det därmed förenade distributionsarbetet vuxit lika mycket som köpen. Nya inkomster till samma belopp ha alltså skapats för sko- och textilarbetare — vilket till en del kommer skattebetalarna till godo — fabrikanter, mellanhänder m. fl. Hur länge dröjer det innan dessa inkomster i sin tur leda till ökad konsumtionsefterfrågan? Vad arbetarna beträffar går det sannolikt snabbt, för de andra inträffar en längre eller kortare försening. En väsentlig del av inkomsterna sparas emellertid definitivt, t. ex. genom avbetalning av gamla skulder, och en annan del köper importvaror. Om 6 milj. kr. i nya löner under en månad ökar konsumtionen av svenska varor och konsumtionsvarubranschens inkomster med 3 milj. kr. under denna månad, så torde en väsentlig del av den senare summan redan efter några veckor och en annan väsentlig del efter några månader leda till ny konsumtionsefterfrågan på svenska varor. Antag att den genomsnittliga »förseningen» hos konsumenterna — »time lag» i konsumtionsreaktionerna — är tre månader och att hälften av inkomsten — arbetarnas, företagens och skattebetalarnas — går till köp av svenska varor, medan resten köper importvaror eller sparas. 2 I så fall kommer en inkomst på a kr. under första kvartalet att skapa inkomster på JÖ 7 och 77 o. s. v. uni

4 O

der följande. Om offentliga arbeten i Sverige under vart och ett av kvartalen 1933 direkt skapat inkomster på 20 milj. kr., så skulle den sammanlagda, av konsumtionsreaktioner framkallade indirekta inkomstökningen av de föregående tre kvartalens arbeten under fjärde kvartalet uppgå till 10 + 5 + 2x/2 milj. kr. !,;%! Det ovanstående torde visa att frågan om reaktionshastigheten i första hand är ett spörsmål rörande hur snabbt konsumenternas inkomstföreställningar och kassa ökas och hur snabbt och i vilken omfattning detta leder dem att öka sin konsumtionsefterfrågan. Reaktionstiden i reinvesteringsförloppen är, om lagerhållningen ej minskas, noll. När omsättningen ökas torde i många fall en tendens till ökning av lagerhållningen framträda; en viss, låt vara elastisk, förbindelse finns ju i regel dem emellan. I så fall ökas det »cirkulerande kapitalet», d. v. s. ökningen av nyinvesteringen äger rum. Denna investeringsökning står i ungefär samma direkta förbindelse med konsumtionsökningen som reinvesteringen gör. E n delvis annan sak är det däremot om företagarna helt allmänt bli mera optimistiska och därav föranledas att öka sina lager eller att anskaffa nya 1 Den genom produktionsökningen stegrade ekonomiska förslitningen av de fasta anläggningarna spelar i de flesta fall så liten roll att den kan försummas. 2 Dessa individuella besparingar ingå i bruttosparandet. Hur det går med det totala nettosparandet och realinvesteringen i landet är en annan fråga.

8—332892

106 maskiner. Om lagren och den fasta kapitalutrustningen under en omedelbart föregående depression avtagit, torde en dylik nyinvestering, som står i ett något mindre bestämt, mera indirekt samband med konsumtionsökningen, kunna framkallas. Denna nyinvestering under en viss period framstår kanske mot bakgrunden av en tidigare högkonjunktur som »reinvestering». Den är emellertid i jämförelse med de perioder, som omedelbart föregå den ifrågavarande, att betrakta som nyinvestering för företaget, trots att kanske tidigare bankinsättningar, som utgöra för framtida behov avsatta »avskrivningspengar», användas därför. Den föregående uppdelningen av reaktionerna i de som röra reinvestering och sådana som röra nyinvestering avser närmast ett belysa två olika typer av investeringsreaktioner inför en ökning av konsumtionsefterfrågan. Det framgår av det nu anförda dels att gränsen mellan dem är obestämd, dels att en del nyinvesteringsreaktioner äro av samma typ som reinvesteringsreaktionerna. Denna senare typ torde liksom konsumtionsreaktionerna kunna närmare undersökas med hjälp av statistiskt och annat faktiskt material, varigenom kunskap vinnes om reaktionernas hastighet i konkreta fall. Lämpliga sådana föreligga exempelvis när byggnadsverksamheten återupptagits efter en arbetskonflikt eller när ett sågverk sättes i gång efter ett längre stillestånd. Svårare, för att icke säga så gott som omöjligt, torde det vara att i aktuella fall få besked om de mera indirekta nyinvesteringsreaktionerna, som bero på arbetenas allmänna inflytande på framtidsbedömning och förtroende. Självklart är emellertid att sistnämnda faktorer icke bara kunna öka utan även minska nyinvesteringen, ja, t. o. m. leda till uppskov med reinvesteringen. Mycket beror på hur intäktsökningen och hela politiken med stora offentliga arbeten betraktas i affärslivet. Skulle exempelvis påfrestningen på statsfinanserna anses oroande, så föranledas en del affärsmän att t. v. intaga en avvaktande hållning, d. v. s. minska sina inköp och lager. Den ovan diskuterade indirekta efterfrågeökningen blir försvagad. Dessutom kan det hända, att statsobligationernas kurser falla — särskilt om upplåningen för de offentliga arbetena uteslutande sker genom emission av obligationer och om centralbanken ej stöder kursen — och att detta framkallar en tendens till räntehöjning även för andra placeringar, varjämte bankernas villighet att ge kredit och affärslivets lust att söka sådan sjunka. Det är icke otänkbart att på så sätt den totala efterfrågan och omsättningen blir mindre än den skulle varit utan ökning av de allmänna arbetena. I varje särskilt fall gäller det alltså att bedöma, hur arbetena uppfattas av affärslivet, d. v. s. hurudana de mera allmänna förtroendereaktionerna bli. Tydligt är också att skrämselagitation med avseende på deras verkningar kan vara ett effektivt medel att omintetgöra det gynnsamma inflytande som eljest kunde uppkommit. När man som i dylika fall har att räkna med varandra motverkande tendenser till ökning och minskning av efterfrågan, gäller det, som ovan visats, icke bara att bedöma deras styrka utan också deras tidsföljd, d. v. s. tidpunkten för deras insättande och den hastighet med vilken de följande, mera in-

107 direkta reaktionerna komma. Det är givetvis ej uteslutet att de psykologiska reaktionerna av att en åtgärd betraktas som »osund» inträffa tidigare och sprida sig snabbare än de av denna åtgärds genomförande eljest framkallade reaktionerna. § 2. Prisstegring. Den ovan beskrivna efterfrågeökningen medför en starkare eller svagare tendens till prisstegring. Vid givna utbudskurvor på svenska varor blir prisstegringen desto större,. ju mera efterfrågan vänder sig till dessa och ju mindre till utländska varor. Häri ligger, att produktionsökningens och arbetstillfällenas tillväxt, om efterfrågan vredes från utländska till svenska varor, ej bleve fullt så stor, som man eljest skulle tro. E n annan sak är att ju mera utbudsreaktionens art, vid given efterfrågeökning, leder till prisstegring, desto mindre del av produktionsvärdets ökning går vid fast lönenivå till arbetarna. J u mera icke utnyttjade produktionsmöjligheter inkl. varulager, som finnas av de slag som behövas för att tillfredsställa efterfrågeökningen, desto flatare äro utbudskurvorna och desto mindre blir prisstegringen och desto större ökningen i arbetstillfällenas antal. Tyvärr torde det icke vara möjligt att säga mycket om prisstegringens storlek, icke ens under det gjorda antagandet, att växelkurserna på guldmyntfotsländerna äro fastlagda. Man vet nämligen föga om utbudskurvornas utseende. Så mycket förefaller emellertid givet, att på vissa punkter inom näringslivet ökad efterfrågan föranleder säljarna att begära något högre priser även om produktionskapaciteten icke är ens tillnärmelsevis fullt utnyttjad. När efterfrågan minskas, sjunka ju priserna, så det finns överväldigande sannolikhet för att efterfrågeökning har motsatt verkan. Detta torde närmast gälla för varor i partihandeln, särskilt råvaror och halvfabrikat, vilkas priser icke äro bundna av utlandspriserna. Så gott som bestämda av de senare, d. v. s. varierande parallellt med dem, äro priserna på de viktigaste jordbruksprodukterna, såsom mjölk, smör och ost, vilkas priser icke statligt bestämmas. Endast begränsade möjligheter till prisstegring på jordbruksprodukter torde alltså finnas, såvida icke de statliga regleringsbestämmelserna ändras. (Det bör dock tillfogas att prisförändringarna inom vissa landsdelar kunna bli avsevärda, t. ex. om ett område, som har »överskott» på mjölk vilket avsattes inom andra områden, förvandlas till ett från andra köpande underskottsområde.) Priserna i detaljhandeln torde påverkas ännu mindre än partipriserna. Är valutan ej bunden utan tillätes en stegring av de utländska växelkurserna, blir läget ett helt annat. Under förutsättning att konkurrent- och leverantörländer icke samtidigt depreciera sina valutor, stiga import- och exportpriser och sannolikheten för en väsentlig höjning av de mera oberoende hemmamarknadspriserna ökas. Skulle den inhemska prisnivån före de allmänna arbetenas ökning ha haft en fallande tendens, så kommer efterfrågeökningen måhända endast att något försvaga denna tendens, åtminstone såvida ej de utländska växelkurserna stiga. Ligga dessa fast, så äro ju, som i föregående kapitel underströks, möjligheter-

108 na till en från utlandets avvikande prisutveckling rätt begränsade, såvida icke speciella och starka faktorer påverka betalningsbalansen. Till sist bör det kanske till undvikande av missförstånd understrykas — ehuru det framgår av det ovan anförda — att arbetenas finansiering genom riksbanken ingalunda innebär, att sedelstocken ökas med hela det belopp arbetena kosta. Om en halv miljon kronor per dag utlämnas från riksbanken, så börja snart en del av dessa sedlar att strömma tillbaka till denna. De vid arbetena sysselsatta köpa i detaljaffärerna och dessa öka ej sin kassahållning med hela beloppet. Det är t. o. m. tvivelaktigt, om de alls öka den. I stället inflyta sedlarna till affärsbankerna såsom insättning på giro- och sparräkningar eller som avbetalning å skuld. Då affärsbankerna antagits redan förut på grund av centralbankens i kap. I V beskrivna penningpolitik ha en mycket likvid ställning, är det sannolikt, att allra största delen av sedlarna användes för ökning av insättning å giro. I så fall kanske den utelöpande sedelstocken endast ökas med några få miljoner. Huruvida affärsbankerna föredraga att ligga med mer sedlar i sina kassor eller sätta in pengar på giro är emellertid i varje fall utan praktisk betydelse. Icke heller spelar det någon roll, huruvida privatpersoner hålla litet större kassor än de eljest skulle gjort. Den spridda uppfattningen, att om en prisstegringstendens uppkommer, risken för en snabb och okontrollerad prisstegring skulle i hög grad växa, om kassorna äro stora, torde vara ohållbar. De personer som äro villiga att köpa men ej kunna skaffa sig kredit torde icke i större utsträckning vara desamma som de vilka under tider av penningöverflöd ha exceptionellt stora kassor. De senare kunna vare sig de ha större eller mindre kassor snabbt öka sina köp genom utnyttjande av kreditmöjligheter. Sedelstockens variationer få alltså betydelse huvudsakligen i den mån centralbankens kreditpolitik därav påverkas. § 3. Finansiering med lan. I det föregående har antagits, att arbetenas finansiering sker genom försäljning av skattkammarväxlar eller andra statspapper till riksbanken. Det är tänkbart att på så sätt »penningtillgången» göres så riklig, att längre fram finansieringen av arbetena helt eller delvis kan ske genom försäljning av statspapper i öppna marknaden, utan att tendensen till åtstramning av denna blir så stark att den får någon nämnvärd betydelse för den totala kreditgivningen åt det privata affärslivet. En förutsättning är att centralbanken håller privatbankerna så likvida att, trots statspappersköpen från deras kunders sida, deras villighet till kreditgivning icke minskas. Skulle i utgångsläget en sådan penningpolitik föras att räntenivån ej är så låg och affärsbankernas kreditvillighet så stor som centralbanken kan göra den, så kan offentliga arbetens finansiering genom att på ovan angivet sätt öka insättningarna i bankerna, sänka räntorna och göra kreditgivningen liberalare. I så fall starkes tendensen till ökad investeringsefterfrågan. Om riksbanken icke medverkar vid arbetenas finansiering utan obligationer emitteras i marknaden, redan innan pengarna ges ut för offentliga arbeten,

109 så kommer detta att omedelbart medföra en tendens till kurssänkning samt till stramare kreditgivning från affärs- och sparbankernas sida. Hur kraftig denna verkan blir beror naturligtvis på en mängd omständigheter, framför allt huru stor tillgången är på bankinsättningar av olika slag och till vilken kurs ägarna därav äro köpare till vissa mängder av obligationer. Försäkringsbolagens medel äro i stor utsträckning exempel härpå. Även om bankinsättningar disponeras för köp av de nya obligationerna utan nämnvärt kursfall, minskas affärsbankernas insättningar i riksbanken, dock endast i den mån den utelöpande sedelstocken eller statens insättningar på giro i riksbanken ökas (se kap. I I : § 5). Under förutsättning att de i alla fall äro så stora, att villigheten till kreditgivning icke minskas, kunna verkningarna bli nästan desamma som om riksbanken köpt obligationerna. Förblir däremot affärsbankernas likviditet ej mycket god framkallas en tendens till kreditåtstramning. Den minskade penningtillgången påverkar sparbankernas läge, och såvida de ej ha mycket stora bankinsättningar torde deras kreditgivning beröras. Vidare torde efterfrågan på andra värdepapper bli mindre. Utom under tider av stor likviditet kan det icke antagas, att en stor minskning i insättningarna icke på något sätt skulle påverka spar- och affärsbankers kreditgivning. Framför allt måste man räkna med att obligationerna köpas endast i den mån de blivit billigare, under i övrigt lika omständigheter. Det bör nämligen uppmärksammas, att obligationsemissionens starkare eller svagare tendens att minska privat kreditgivning och efterfrågan kommer på en tidigare tidpunkt än beloppets användande för de allmänna arbetena. Under denna mellanperiod skapas alltså en efterfrågeminskning. Vill man undgå risken härför, måste obligationerna emitteras först sedan arbetena kommit i gång och dessas första del finansieras genom korta krediter antingen i riksbanken eller i affärsbankerna, såvida detta senare kan ske utan att kreditgivningen i övrigt påverkas. Att obligationsemissionen på dylikt sätt uppskjutes, medför också den stora fördelen, att dess tendens att trycka kurserna försvagas, eftersom finansieringen av arbetenas första del då redan på olika sätt indirekt ökat de tillgängliga sparmedlen och efterfrågan på obligationer, som i kap. I I : § 3 närmare beskrivits. Möjligheterna att undgå en höjning av den långa räntan och en åtstramning av kreditgivningen äro sannolikt ändå större, om i stället för obligationer med lång löptid skattkammarväxlar emitteras. En lämplig kombination av sådana med en löptid exempelvis från 3 månader upp till ett par år kan av bankerna i viss utsträckning ersätta kassahållning och insättning på riksbanksgiro. M. a. o. de nya växlarna skulle ej minska efterfrågan på andra placeringsobjekt. Den tendens till höjning av den effektiva obligationsräntan, som stora obligationsemissioner framkalla, skulle kunna undgås, och räntan på ett senare emitterat lån bleve säkert lägre än om all finansiering skett genom obligationer. Emellertid skulle emissionen av skattkammarväxlar, om den icke fick några av de åtstramande verkningar, som man vill undvika, endast betyda att räntelösa insättningar hos riksbanken, som ju ur ekonomisk synpunkt är detsamma som staten, utbyttes mot räntebärande statspapper. För statskassan det bil-

110 ligaste är alltså, att växlarna försäljas till riksbanken, liksom detta medför en tendens till ökning snarare än minskning av den privata efterfrågan på varor och tjänster och alltså understöder den direkta verkan av de allmänna arbetena. Icke att förblanda med ovan berörda mera finansieringstekniska ehuru betydelsefulla fråga är spörsmålet på vad sätt det nettosparande uppkommer, som arbetena och den eventuella ökningen av den privata nyinvesteringen motsvaras av. Svaret har redan givits i kap. I I : §§ 3 och 5. Dels ökas positiva sparandeposter och minskas negativa, dels innebär handelsbalansens förändring i negativ riktning att kapital ställes till förfogande av utlandet. E t t ökat importöverskott i Sverige betyder att antingen i utlandet placerat svenskt kapital tages i anspråk (t. ex. valutareserven minskas) eller att utländska krediter upptagas eller att svensk kapitalexport, som eljest skulle kommit till stånd, uteblir. Från en annan sida sett möjliggöres den offentliga och privata nyinvesteringen genom tillgång till oanvända produktionskrafter, arbetskraft, maskiner, varulager. Det är i möjligheten att använda dessa samt i de utländska kapitalrörelserna som tillgången på kapitaldisposition består, och det är därför som nettosparandeökningen icke förutsätter någon konsumtionsinskränkning, utom i den mån vissa erforderliga varulager saknas och en tillräcklig import- eller produktionsökning av dessa varor icke kan framkallas. Här bör måhända det i kap. I I : § 3 påpekade faktum understrykas, att ökningen av nettosparandet är i viss mån oberoende av frågan, huruvida prisstegring framkallas eller ej. Ej heller är det en nödvändig förutsättning, att sparviljan växer. Återvänd ett ögonblick till exempel av samma typ som i § 1 och antag att under en vecka 10 milj. kr. utgivas för vissa arbeten och därefter ingenting. I fall då de, som fått mottaga dessa 10 milj. kr., ej vilka spara mer än förr, så användas pengarna under nästa vecka i sin helhet till inköp av konsumtionsvaror, o. s. v. Om då handelsbalansen icke påverkades, så skulle mängden betalningsmedel — sedlar och checkräkningar — fortsätta att vara 10 milj. kronor större än förut. Det nya sparandet presteras då av dem som tills vidare ha ökad kassahållning. Varje vecka finns det någon, som har dessa nya betalningsmedel och som alltså ger riksbanken ett räntef ritt lån. I den mån handelsbalansen påverkas i negativ riktning, vilket t. ex. föranleder en minskning av centralbankens valutareserv, strömma betalningsmedlen in till denna bank. När handelsbalansen påverkats 10 milj. i negativ riktning, ha alla de nya betalningsmedlen kommit tillbaka till banken. § 4. Finansiering med skatter. Vilken skillnad gör det, om arbeten finansieras icke medelst upplåning utan medelst beskattning? I så fall framkallas hos skattebetalarna med säkerhet en viss tendens att minska såväl konsumtion som sparande. 1 Detta senare innebär, att kapitalmarknaden berövas en del medel, varöver den annars skulle ha förfogat; denna minskning, jämfört med i Den av arbetena framkallade expansionen kan ju på i kap. I I : § 1 visade vägar leda till en ökning av såväl konsumtion som nettosparande. Dessa tendenser bli tydligen svagare vid skattefinansiering än vid lånefinansiering.

Ill om riksbanken övertagit statspapper till arbetenas fulla kostnad, blir mindre än om arbetena finansieras med lån i öppna marknaden. Vill centralbanken sköta kreditpolitiken så expansivt som med givna växelkurser är möjligt, kan den givetvis åtminstone delvis uppväga tendensen till åtstramning på kreditmarknaden genom att köpa obligationer o. d. för en summa som svarar till den beräknade minskningen av spararnas kreditutbud. Det bör observeras att det här är fråga om en minskning jämfört med en annan finansiering och ej jämfört med om arbetena icke alls utförts. Den viktigaste skillnaden mellan låne- och skattefinansiering ligger emellertid i tendensen till minskad konsumtionsefterfrågan när skatterna höjas. Antag att arbeten igångsättas för 100 milj. kronor och att samtidig beskattning av så stor omfattning i första hand minskar konsumtionen med 60 milj. kronor. Nettoökningen av efterfrågan blir då primärt blott 40 milj. kronor. Skattefinansieringen försvagar alltså verkan av det offentliga initiativet. Emellertid kan även ändringen i efterfrågans riktning, d. v. s. överflyttande av 60 milj. kronor från köp av konsumtionsmedel till allmänna arbeten, i någon mån bidraga till minskning av arbetslösheten, såvida en större del av summan efterfrågar arbetskraft eller lönerna äro lägre. (Se § 6.) Naturligtvis blir verkan beroende på vid vilken tidpunkt skattebetalarnas efterfrågeminskning inträffar i relation till tidpunkten för de allmänna arbetenas utförande. Antages i stort sett samtidighet därvidlag, så kommer skattebetalarnas minskade efterfrågan att försämra det ekonomiska läget i det privata affärslivet, vilket kan tänkas verka återhållande på reinvestering och nyinvestering. För övrigt anses skattehöjning av affärsmännen verka direkt återhållande på affärsverksamheten. Mycket beror naturligtvis härvidlag på skatternas art och deras tidigare nivå. A t t höjda skatter försvaga företagens finansiella ställning och bl. a. göra en del av dem mindre kreditvärdiga är givet. Detta kan verka återhållande på kreditgivningen och därigenom på omsättningen. A andra sidan blir statens ekonomiska ställning förbättrad, såvida beskattningen verkligen lyckas driva upp statsinkomsterna över de löpande utgifterna, vilket ju är ägnat att i längden stärka förtroendet. En närmare diskussion av beskattningens verkan — särskilt skillnaden mellan olika slags skatter — faller utanför ramen för denna undersökning. Härvidlag hänvisas till professor Myrdals utredning. § 5. Vad kosta arbetena landet? Denna frågeställning är måhända en smula konstlad, men ger möjlighet att belysa ett par orsakssammanhang från en annan sida än ovan. Om eljest oanvända produktionsmöjligheter tagas i anspråk, så att ingen inskränkning av produktionen på annat håll inträffar, så utgöra de allmänna arbetena ett rent nettotillskott. De »kosta» då icke landet någonting. Ty kostnaden för en sak är de andra saker landet måste avstå från, om denna sak skall framställas. Detta betraktelsesätt strider ej mot det vanliga att kostnaden för en vara A utgör den betalning som ges åt de för framställningen

112 erforderliga produktionsfaktorerna. I senare fallet utgår man från att produktionsfaktorerna under alla omständigheter äro »fullt» eller »normalt» sysselsatta. Den mängd av andra varor, B, C e t c , som man måste avstå från om varan A produceras, kan då mätas med betalningen till de använda produktionsfaktorerna, vilka eljest skulle framställt B, C etc. I de fall däremot då produktionsmöjligheterna ej äro fullt utnyttjade utan genom framställningen av A tagas bättre i bruk, växer totalinkomsten, så det är ej givet att den tillgängliga mängden av andra varor alls undergår någon minskning. Förutsättningen för att ingen inskränkning av den privata produktionen skall framkallas är att tillgången på råvaror, halvfabrikat, arbetskraft, varaktiga kapitalföremål etc. är sådan, att icke dessa produktionsmedel dragas från annan användning. Det räcker icke att oanvända sådana finnas i tillräcklig mängd i landet. Det måste vara möjligt att överföra dem till de allmänna arbetena på sådana vägar och villkor att icke priset på de redan använda produktionsmedlen höjes mer än som kompenseras av ökad efterfrågan på och höjda salupriser å produkterna; i annat fall försämras räntabilitetsutsikterna och den privata produktionen inskränkes. A andra sidan är det klart, att om de allmänna arbetena på sätt ovan visats indirekt framkalla en viss produktionsökning inom det privata näringslivet, så visar en på grund av produktionsmedlens fördyring framkallad inskränkning på vissa punkter ingenting om det samlade resultatet. Man har helt enkelt två tendenser av motsatt riktning, vilkas styrka varierar från fall till fall. Då expansionstendenserna ingående behandlats, återstår det att säga några ord om inskränkningstendenserna. I ett hänseende ha de redan berörts. I den mån de allmänna arbetena störa förtroendet kan affärslivets attityd bliva att vänta och se, vilket betyder att efterfrågan minskas. — För det andra kan räntenivån komma att ligga högre och kreditmöjligheterna att beskäras på ett sätt, som håller tillbaka privat investering. Dylika tendenser kunna dock åtminstone delvis motverkas med en expansiv penningpolitik från centralbanken. Att det i vissa fall ej går att för alla slag av kredit uppväga åtstramningstendensen, beror framför allt på att kreditgivarnas framtidsbedömning kan bli förändrad i pessimistisk riktning genom extraordinär offentlig verksamhet. — För det tredje kan det tänkas, att arbetslönerna höjas eller hållas högre än de eljest skulle varit, vilket i vissa fall och särskilt när det gäller vissa slag av löner kan väsentligt minska produktionen, t. ex. byggnadsverksamheten. 1 — För det fjärde kunna de varupriser, som ingå i ett företags omkostnadskalkyl, höjas utan kompenserande höjning av försäljningspriset. Med hänsyn till möjligheterna att undgå dylika verkningar — vilka möjligheter tendera att avtaga när konjunkturläget förbättras — är utom det i föregående paragrafer sagda och vid sidan av den följande diskussionen om arbetsmarknaden, bl. a. att iakttaga, att arbetena anpassas efter mängden av oan1 Från en del håll göres gällande att reservarbetena i Sverige under 1933—34 dragit arbetskraft från jord- och skogsbruk. Frågan blir då i vad mån förut arbetslösa lantoch skogsarbetare intagit de tomma platserna och, i den mån detta ej skett, hur mycket produktionen därigenom minskats.

113 vänd produktionskapacitet på olika punkter inom näringslivet. Hur stor denna är, låter sig endast med bred osäkerhetsmarginal avgöra. Exempelvis finns det mycket gammalt realkapital med oekonomisk teknisk form, som ur denna synpunkt helt bör frånräknas. Om de allmänna arbetena så ordnas, att tendensen till ökning av den privata produktionen är starkare än tendensen till minskning, så att utom själva arbetena en ökad verksamhet inom det privata näringslivet kommer till stånd, så blir tydligen den nationalekonomiska kostnaden för arbetena negativ. Verkningarna måste emellertid då bedömas också på lång sikt. Det kan tänkas, att en omedelbar produktionsökning avbryter eller försenar en anpassningsprocess, som skulle lägga grunden till framtida goda konjunkturer; men det kan också tänkas, att den avbryter en förstörelse- och likvidationsprocess, som skulle motverka konjunkturförbättring. Dessa verkningar på längre sikt äro en fråga, om vilken konjunkturteoriens nuvarande läge icke synes tillåta några bestämda omdömen. På tal om kostnaderna och verkningarna på lång sikt bör de allmänna arbetenas betydelse för upprätthållande av arbetskraftens kvalitet icke förbises, lika litet som deras inflytande på arbetskraftens rörlighet och anpassningsförmåga i övrigt. Föreställningen att offentliga arbeten skulle innebära »kapitalförstöring», icke emedan de tränga ut privata kapitalinvesteringar omedelbart utan emedan det privata näringslivet några år längre fram skulle kunna bättre använda det sparande, som tagits i anspråk för de allmänna arbetena, är naturligtvis orimlig. Sparande kan icke i likvid form lagras. Sker ej realinvestering omedelbart, uppväges bruttosparandet av »negativa inkomster» o. d., d. v. s. »rinner bort». § 6. Olika slags arbeten. Valet mellan olika tänkbara arbeten beror på olikheten i deras verkningar. Några viktiga synpunkter på denna fråga skola här nedan i korthet presenteras. 1. Det kan från olika utgångspunkter anses fördelaktigt, att efterfrågan ökas just på de punkter inom näringslivet, där sammandragningen är hårdast. Ifall vissa distrikt lida mera under depressionen än andra, så tala redan hänsyn till inkomstfördelningen för arbeten, som särskilt öka efterfrågan i de förstnämnda. Näringsidkare och andra i dessa distrikt, som fått sina inkomster radikalt sänkta, bl. a. på grund av den genom korttidsarbete och arbetslöshet minskade efterfrågan, erhålla på så sätt en inkomstökning, som de behöva bättre än motsvarande kategorier av människor i andra distrikt. 1 (Inom parentes kan understrykas att de indirekta verkningarnas lokala fördelning blir mycket olika i olika fall. De falla till relativt stor del inom det område där arbetena ordnas, om detta som t. ex. vissa trakter av Småland utmärkes 1 Om vissa näringar, t. ex. jordbruket, lida särskilt hårt av krisen, så kan det ifrågakomma att så ordna arbetena att en så stor del som möjligt dels av arbetena själva, dels av den indirekta efterfrågan gäller dessa näringars produkter. Den stora lagringen av brödspannmål i Sverige, som beräknas innebära en investering av ett sextiotal milj. kr. på eftersommaren 1934, kan betraktas som en med lån finansierad offentlig beställning, vilken omedelbart skapade motsvarande inkomstökning.

114 av relativ ekonomisk självtillräcklighet. I andra fall riktas efterfrågan mot varor från andra trakter.) — Analoga skäl tala för en efterfrågeökning, som direkt eller indirekt gynnar de under krisens tryck hårdast lidande, men under vanliga förhållanden livskraftiga företagen. Därigenom minskas risken för finansiella sammanbrott och konkurser, eftersom de svagaste länkarna i finanskedjan stödjas. Vidare kan ökad sysselsättning anses vara mest av nöden i yrken, där arbetslösheten sedan länge varit stor, så att fackföreningarnas kassor uttömts. Synpunkter av dessa olika slag ha i Sverige anlagts t. ex. vid de statliga beställningarna av sten. (Se i övrigt närmare behandlingen av strukturförändringar i tredje avdelningen.) En liknande, mera social synpunkt är, att ökning av arbetstillfällen ar mest behövlig under vintern, då arbetslösheten är störst. Detta talar till förmån för utväljande av arbeten, som utan större olägenheter kunna förlaggas till denna årstid. ,-1ir-..n t 2. Arbetenas förmåga att indirekt skapa efterfrågan och arbetstillfällen är olika. Dessa indirekta reaktioner bestå som ovan påpekats a) dels i att »efterfrågeökningen vandrar vidare»; de nya intäkterna ge upphov till ny reinvesteringsefterfrågan och nya inkomster och därigenom ökad konsumtionsefterfrågan med avtagande omfattning varje gång; b) dels i den av ändrade framtidsföreställningar, spec, räntabilitetsutsikternas förbättrande, framkallade tendensen till ökad privat investering. önskar man under en given period så stor total efterfrågeökning som möjligt av allmänna arbeten för visst belopp, så har man att med avseende på a) iakttaga, att efterfrågan »cirkulerar» så många gånger som möjligt under perioden, innan den försvinner genom att rikta sig till utländska varor eller genom sparande, resp. underlåtenhet att reinvestera frigjort kapital under perioden. M. a. o. arbetena och den därigenom indirekt framkallade efterfrågan böra till så stor del som möjligt efterfråga svenska varor och produktionsfaktorer eller rättare till så liten del som möjligt påverka handelsbalansen i negativ riktning. (Jfr kap. V I I rör. betalningsbalansen.) Vidare böra intäktsökningar så litet som möjligt uppkomma hos individer och företag, som underlåta att å sin sida öka sin efterfrågan. Det är också av betydelse, icke bara att efterfrågan reagerar många ganger innan ökningstendensen upphört utan också att det sker snabbt. J u större hastighet, desto större blir ju den totala ökningen av de produktiva transaktionerna under en given tidsperiod. Omfattningen av denna indirekta produktionsökning står säkert ej i någon bestämd relation till själva arbetenas större eller mindre produktivitet ur i § 7 nedan angivna synpunkt. Ej heller kan det antagas att en ökning av den privata produktionen alltid har större eller snabbare sådana reaktioner än en ökning av de offentliga arbetena. 3. Av naturliga skäl läggas arbetena ofta så till rätta, att en så stor del som möjligt av det för allmänna arbeten tillgängliga beloppet utgår till arbetslöner, antingen vid själva arbetet eller vid de inhemska företag, som leverera material eller andra hjälpmedel. Denna del av beloppet kan sägas vara direkt och — vad reinvesteringsreaktionerna beträffa — indirekt »lonebil-

115 dande». Vartill går då resten av beloppet? Tydligen till betalning av »hyra» för användning av jord och realkapital och till ersättning för förslitning av sådant samt till likvid för importerade varor. Företag, som sälja material, erhålla ju vanligen priser, som mer än täcka de med framställningen förenade arbetskostnaderna. Denna del av beloppet och av reinvesteringsreaktionerna är direkt och indirekt »kapitalinkomstbildande». På analogt sätt verka nyinvesterings- och konsumtionsreaktionerna inkomstbildande. J u större procent av den icke till import gående kostnaden för arbetena, som på första stadiet ger upphov till företagsintäkt, desto mindre blir vid given arbetslön det direkt skapade antalet nya arbetstillfällen. Och ju lägre lönen är, desto större blir detta antal. Verkningarna på andra stadiet bero på hur intäkterna användas. Tesaureras genomsnittligt en större del av företagsintäkterna än av arbetslönen? Riktar sig företagens nya efterfrågan till större eller mindre del mot utländska varor? Någon anledning att svara ja på sistnämnda fråga har man näppeligen i ett land med Sveriges industriella struktur. Möjligen får den förstnämnda frågan besvaras jakande; ökade företagsinkomster leda i många fall ej till i samma mån ökade utdelningar, särskilt ej i förlustbringande företag; i varje fall kommer utdelningen och dess användning först på en senare tidpunkt. Den indirekta efterfrågeökningen av företagsinkomster skulle alltså bliva mindre än av arbetslöner. Häremot får emellertid sättas den omständigheten, att företagsinkomsterna förbättra räntabiliteten, vilket ökar utsikterna till en ökning av den privata investeringen, som kanske tager i anspråk mycket mer än inkomstökningen. Gränsen mellan de två slagen av efterfrågereaktioner är tydligen flytande. En annan omständighet, som tenderar att göra de indirekta verkningarna av företagsintäkter gynnsamma, är att de kapitalvaruproducerande industrierna, som komma i åtnjutande av dessa intäkter på första stadiet, så gott som alltid äro hårdare pressade under en svår depression än konsumtionsvaruindustrierna. 4. En mera speciell synpunkt tager sikte på den genomsnittliga investering speriodens längd, bl. a. de genom allmänna arbeten framställda kapitalföremålens produktions- och slitningstid, särskilt det senare. En kanal eller järnväg varar utan nämnvärda underhållskostnader längre än en landsväg. Genom slitningen »frigöres» successivt det i föremålet bundna kapitalbeloppet. Detta gäller vare sig den tjänst föremålet presterar blir föremål för försäljning, som vid en järnväg, eller lämnas gratis, som vid en landsväg. I senare fallet kan ju en del av bilskattemedlen betraktas som amortering på vägens anläggningskostnad. De genom slitningen framkommande amorteringspengarna bliva tillgängliga för ny investering, d. v. s. kunna efterfråga arbetskraft för framställning av nya kapitalföremål. J u kortare kapitalets sålunda beräknade »omslagstid» är, desto oftare blir det »disponibelt» och desto större antal arbetstillfällen kan vid given lön finansieras med ett visst kapitalbelopp. Vore det begränsningen i tillgång på kapital, som höll sysselsättningen nere, så skulle

116 det alltså vara möjligt att genom att förkorta den genomsnittliga investeringsperioden öka arbetstillfällena. Emellertid är det alls icke av otillräcklig kapitaltillgång beroende, bristande förmåga att efterfråga arbetskraft för nya investeringar, som under depressioner gör arbetslösheten stor. Denna är i stället ett desorganisationsfenomen. Depressionens hävande synes alltid innebära, att framställningen av realkapital ökas mer än av konsumtionsvaror, vilket innebär en förlängning av den genomsnittliga investeringsperioden, icke en förkortning. Tanken att under en depression öka sysselsättningen genom att göra kapitalinvesteringarna korta, är alltså förfelad. Den bottnar i en tankegång av rent statisk karaktär, som saknar tillämpning på det dynamiska konjunkturförloppet. 5. Om de offentliga initiativen leda till framställning av varor, som utbjudas på marknaden, så uppkommer härigenom en tendens till prisfall, som mer eller mindre uppväger den motsatta på efterfrågeökningen beroende tendensen. Hur stark förutnämnda tendens blir, beror naturligtvis på efterfrågans elasticitet och på hur det övriga utbudet förhåller sig. Denna fråga behandlas närmare på tal om offentliga subsidier, eftersom de allmänna arbetena i regel gälla saker, som icke utbjudas till försäljning. De offentliga arbetena gälla vanligen framställning av kapitalföremål, vilka endast indirekt och längre fram öka varuutbudet. De pläga koncentreras till energiproduktion, transportväsen, byggnadsverksamhet samt produktivitetsökande åtgärder inom jord- och skogsbruk. 6. Beträffande verkan på inkomstfördelningen under den tid arbetena utföras ha redan en del observationer gjorts. Vissa arbeten ge upphov till relativt mycket arbetslöner, andra till mera företagsintäkter. 1 Olika arbetargrupper och näringar ha olika intressen. Varje grupp är intresserad av att efterfrågan växer på de varor och tjänster den är säljare av. Ur denna synpunkt äro möjligheterna att öka den jordbrukande befolkningens inkomster rätt begränsade, såvida de icke kunna deltaga i arbetenas utförande. Endast i den mån de personer, som genom arbetena få sina inkomster ökade, köpa mera livsmedel och detta icke uppväges av minskad export, utan framkallar prisstegring eller produktionsökning, erhåller jordbruket en inkomstökning. J u större möjligheterna till en från världsmarknaden avvikande prisutveckling äro, desto större bli utsikterna till en dylik inkomstökning. Offentlig lagring av jordbruksprodukter jämte prisreglering för dessa kan som redan påpekats ha en verkan för jordbrukarna som är analog med den vanliga arbeten ha för industri- och grovarbetare. Vad verkan på inkomstfördelningen på längre sikt beträffar så spelar anläggningarnas tekniska form och karaktär in. Vissa t. ex. elektricitetsverk kräva för sin användning föga arbetskraft. Andra t. ex. skogar och jordbruk behöva »samarbeta med» mycket arbetskraft, ö k a s tillgången på de senare, så 1

Offentliga arbeten som endast ersätta annan produktion kunna därför även vid oförändrade löneförhållanden öka sysselsättningen, nämligen om den offentliga användningen av beloppen är mera »lönebildande» och mindre »kapitalinkomstbildande» än den privata som hindras. Samma verkan på sysselsättningen uppnås om lönerna i den offentliga verksamheten äro lägre.

117 tenderar det att förskjuta inkomstfördelningen till arbetskraftens förmån och att hålla den framtida arbetslösheten nere. 7. En del arbeten kunna utföras till låga löner, andra endast till mångdubbelt högre. Av hänsyn till de begränsade belopp som stå till förfogande och av statsfinansiella skäl kommer denna löneolikhet att påverka valet mellan olika arbeten. Står en viss summa till förfogande, blir under i övrigt lika förhållanden antalet direkt skapade arbetstillfällen omvänt proportionellt med lönen. Särskild uppmärksamhet förtjänar det, om löneolikheten sammanhänger med att levnadskostnaderna äro olika. 8. För att vara ett tjänligt medel i konjunkturpolitikens tjänst böra arbetena kunna snabbt avslutas, om konjunkturläget väsentligt förbättras. I varje fall bör en betydande del av arbetena ha sådan karaktär. Ur synpunkten av största möjliga säkerhet för att arbetena i rätt tid reduceras äro sådana som kräva kort tid för sitt fullbordande att föredraga. De sluta nämligen automatiskt, när de blivit färdiga, medan i andra fall direkta initiativ krävas^ för verksamhetens avbrytande. Erfarenheterna från tullpolitiken visa, att det är lättare att få de politiskt beslutande att underlåta ett nytt initiativ än att förändra en tidigare påbörjad politik. Anmärkas bör dock, att offentliga arbeten i motsats till tullar framträda på budgetens utgiftssida, vilket torde verka som en broms med alltmera tilltagande styrka ju längre arbeten av stor omfattning fortsätta. Risken för att en ökning av de offentliga arbetena under en depression skall bli permanent torde därför av ovannämnda båda skäl vara mycket mindre än risken för att en tullförhöjning skall bli det. Praktiskt-politiska problem av denna art upptagas emellertid ej till närmare behandling i detta arbetes rent teoretiska utredning av expansionens mekanism. § 7. Arbetenas produktivitet. En mycket viktig synpunkt, som kan anläggas på frågan vilka slags arbeten som äro att föredraga, gäller deras produktivitet. Tyvärr är innebörden av denna term mycket oklar. Det blir nödvändigt att något närmare diskutera densamma. Mycket vanligt är, att termen användes så att med en ur ett lands synpunkt produktiv inriktning av produktionskrafterna menas den, som ger maximal nationalinkomst, varvid nationalinkomsten mätes som den mängd av varor och tjänster, som flyter ut ur produktionsapparaten under en viss tidsperiod, antingen till konsumtion eller till utökning av produktionsapparaten själv (kapitalbildning). Emellertid visar en närmare analys, att denna definition lider av stora svagheter. För det första kan mängden produktionskrafter undergå hastiga förändringar. Produktionen kan ju vanligen ökas, om människorna arbeta mera; ingen vill väl i alla fall hävda, att det är en ekonomisk användning av arbetskraften, att den utnyttjas 12—14—16 timmar per dygn för att få största möjliga nationalinkomst. Dessutom kan ju folkmängden ökas, och kapitalmängden växer snabbare ju mera människorna inskränka sig i konsumtion i förhållande till sin inkomst. Det är ej en stegring av nationalinkom-

118 sten genom folkökning och sparande man har i tankarna. Man tvingas därför att göra ett tillägg till definitionen och säga, att ekonomisk är den inriktning av ett lands produktion, som ger största möjliga nationalinkomst med användande av en av förhållandena betingad mängd produktionskrafter, varvid man t. ex. för arbetskraftens vidkommande utgår från lagstadgad arbetstid o. dyl. För det andra, och det är allvarligare, har det visat sig omöjligt att på objektiva grunder mäta, hur mycket kapitaltillgången utökats t. ex. under ett år, d. v. s. hur stor den sparade delen av nationalinkomsten är. Dessutom är själva beräkningen av den mängd varor och tjänster, som stå till förfogande för konsumtion under en tidsperiod, d. v. s. nationalinkomstens andra del, ett i viss mån obestämt begrepp. Mängderna av de olika varorna och tjänsterna måste vägas ihop med användande av någon indexmetod, varvid de tillmätas olika betydelse alltefter deras pris. Varupriserna bero emellertid bl. a. på förekomsten av monopol och på den rådande inkomstfördelningen samt på att vissa tjänster av stat och kommun tillhandahållas gratis; dessa företeelser betingas i sin tur av vissa sociala och institutionella förhållanden, vilka icke kunna tillerkännas någon objektiv nödvändighet. Hela vägningen och nationalinkomstberäkningen blir av dessa och andra skäl i viss mån godtycklig. I samma mån blir innebörden av termerna produktiv eller ekonomisk användning av produktionskrafterna obestämd och i varje fall rent konventionell. I brist på en mera praktisk terminologi fasthålla emellertid många ekonomer i alla fall den ovan antydda. Det är då uppenbart, att i samhällsekonomisk mening produktiv är något helt annat än i privatekonomisk mening räntabel. Investeringar i vägar och hamnar kunna kanske ej förränta sig, men det är ändå i många fall så, att nationalinkomsten genom deras tillkomst ökas mera än den skulle gjort genom investering i andra, ur privatekonomisk synpunkt räntabla företag, vilka åt sin ägare inbringa en inkomst, som efter fråndrag av andra utgifter motsvarar ränta på nedlagt kapital. Av denna anledning talar man understundom om två slag av nationalekonomisk produktivitet: 1) privatekonomisk räntabilitet; 2) indirekt produktivitet. I så fall får emellertid först och främst beaktas, att dylik räntabilitet ingalunda alltid innebär nationalekonomisk produktivitet. När ett privatföretag under en depression avskedar arbetare, så förbättras härigenom utan tvivel dess räntabilitet, men om arbetarna förbli arbetslösa, så minskas i många fall nationalinkomsten; med andra ord, den skulle i vissa fall blivit större, om arbetaren en tid sysselsatts i företaget, även om hans arbetsprodukt icke kunnat vid försäljning inbringa så mycket som hans lön. Andra exempel på räntabilitet, som ej innebär nationalekonomisk produktivitet, finner man vid monopol samt i näringar, som bli räntabla tack vare ett högt tullskydd; utan detta skulle produktionskrafterna använts på ett annat sätt, som i de flesta fall skulle ökat den reala nationalinkomsten. Omvänt uppfylles kravet på produktivitet i många fall av verksamhet, som på grund av konkurrensförhållanden icke är räntabel. Den statliga och kommunala affärsverksamheten är i många fall i högsta grad räntabel, bl. a. därför att en monopolställning

119 utnyttjas, medan i andra fall tjänsterna levereras gratis (t. ex. rätt att använda vägar och broar). Huruvida privatekonomisk räntabilitet uppnås eller ej beror alltså i dylika fall på den prispolitik, som föres. Många »oräntabla» broar skulle kunna göras i hög grad räntabla genom upptagande av bropengar. I detta liksom i många andra fall skulle detta emellertid minska anläggningens produktivitet, dels emedan den skulle utnyttjas mindre, dels emedan avgifternas upptagande skulle draga kostnader. Det är alltså obestridligt, 1) att privatekonomisk räntabilitet ej är någon garanti för nationalekonomisk produktivitet och 2) att vilka fall som ligga på ena eller andra sidan om gränsen mellan räntabel produktivitet och indirekt produktivitet beror på omständigheter av sådan art, att denna gräns vanligen icke kan tillmätas någon betydelse ur produktivitetssynpunkt. Det kan icke med fog påstås, att räntabla utgifter äro mera produktiva än indirekt produktiva utgifter. Exempelvis torde en stor del av utgifterna för folkskoleundervisning och vägväsen tillhöra det mest och säkrast produktiva slaget. Emellertid ligger det i sakens natur, att man icke generellt kan uppdela utgifter och kapitalplaceringar i klasser med olika produktivitet. Upp till en viss punkt kunna utgifter av ett visst slag vara produktiva, därutöver äro de det icke. Vidare beror naturligtvis allt på hurudant det ekonomiska läget är och hur det utvecklas i framtiden. Under vissa förhållanden är en utgift produktiv, under andra icke. Detta innebär bl. a. att den kan vara mycket produktiv — d. v. s. ge ett stort överskott jämfört med de andra användningar av lika mängd produktionskrafter, som stå till buds — om den företages på en viss tidpunkt, men improduktiv, om den företages tidigare eller senare. ^ Inom det privata näringslivet äro t. ex. de investeringar, som göras under lågkonjunkturerna, förmodligen i genomsnitt långt mera produktiva än de som göras under högkonjunkturen bl. a. av den anledningen, att de förra stå färdiga att utnyttjas, när de goda tiderna komma och den ökade produktionskapaciteten faktiskt blir använd. A t t det allmänna ekonomiska läget, både när utgiften eller kapitalinvesteringen göres och senare, får avgörande betydelse är självklart för alla, men särskilt en konsekvens därav förtjänar måhända att understrykas. Improduktiv är ju den användning av produktionskrafterna, som träder i stället för en annan användning, som skulle lett till större nationalinkomst. Att bygga t. ex. en bro eller en skenfri järnvägsövergång kan alltså vara improduktivt på en viss tidpunkt, då annars något mera inkomststegrande skulle kunnat åstadkommas, men synnerligen produktivt på en annan tidpunkt, då eljest de i anspråk tagna produktionskrafterna skulle legat helt eller'till stor del oanvända. Ingenting kan vara mera obefogat än att generellt tala om vissa utgifter som produktiva, andra som improduktiva, utan att hänföra dessa beteckningar till speciella ekonomiska lägen. Det som vore improduktivt under en högkonjunktur kan mycket väl vara synnerligen produktivt, om det utföres under en depression.

120 Produktiv blir givetvis den investering, som träder i stället för att de i anspråk tagna produktionskrafterna ligga sysslolösa, under förutsättning att det som framställes har åtminstone någon tendens att öka den framtida nationalinkomsten. Emellertid utelämnar hela det föregående resonemanget en viktig sak. De indirekta verkningarna av att en viss investering göres, t. ex. nya ^vägbyggnader, kunna medföra en nettoökning av produktionen på andra områden; men de kunna också framkalla en nettominskning av större omfattning än kostnaden för de nya vägarna. Vill man konsekvent genomföra tanken, att en investering är produktiv, om den innebär en till större nationalinkomst ledande användning av produktionskrafterna än den alternativa användning, som utestänges, vilket sistnämnda kan kallas för den nationalekonomiska »kostnaden» för den förra investeringen, så får man taga hänsyn till alla dessa indirekta verkningar. Framkalla vägbyggnader en nettoproduktionsökning inom andra områden, så är kostnaden för vägarna negativ. Är den positiv, så måste den vägas mot vad vägarna ge, d. v. s. deras förmåga att höja den framtida nationalinkomsten. Svårigheten att i konkreta fall bedöma kalkylens positiva sida, »nyttan», är knappast mycket mindre än svårigheten att beräkna den negativa, »kostnaden». Detta beror bl. a. på framtidens osäkerhet. De stora förluster, som det svenska bankväsendet lidit det sista årtiondet att döma av synliga avskrivningar på tre fjärdedels miljard kronor, vilka naturligtvis gått hand i hand med mycket stora förluster för aktieägarna i de kredittagande företagen, tyda på att ett bedömande av investeringarnas räntabilitet i framtiden är mycket besvärligt och att regelbundet svåra misstag göras. Detsamma är förmodligen fallet i fråga om de offentliga investeringar, som planeras med hänsyn till deras indirekta produktivitet, icke deras räntabilitet. Huruvida de indirekta verkningarna av t. ex. ett vägbygge blir en ökning eller minskning av produktionen inom andra områden, beror naturligtvis på utvecklingen inte bara så länge byggandet fortgår utan också längre fram i tiden. Vad det sistnämnda beträffar så inverkar arten av den kapitalutrustning, som den innevarande tidsperioden lämnar i arv åt framtida perioder. Denna utrustning minskas, såvida icke vägbyggandet ökar innevarande periods produktion lika mycket som konsumtionen ökas. E n investering kan alltså vara produktiv, d. v. s. öka nationalinkomsten, och ändå minska den framtida tillgången på realkapital. Möjligheten att hålla uppe konsumtionen och sysselsätta arbetskraft får landet alltså betala med skillnaden mellan värdet av de privata investeringar i realkapital, som icke komma till stånd, och värdet av vägarna. Är det sistnämnda större, så har man fått den ökade konsumtionen och sysselsättningen under innevarande period gratis och har dessutom förbättrat läget för framtida perioder. En av de mera allmänna slutsatser, som ett studium av de faktiskt gjorda investeringarna under skiftande konjunkturer synes berättiga, är att man med utgångspunkt från kravet på nationalinkomstens maximering på lång sikt

121 måste ställa vida större anspråk på en kapitalinvesterings förmåga att avkasta nyttigheter och tjänster, om den göres under högkonjunkturer, då ju vanligen eljest en annan investering skulle kommit till stånd — eller också högkonjunkturen på ett riskabelt sätt forcerats — än om en del produktionskrafter tagas i anspråk under en svår depression då en stor del äro oanvända. Den skada som lides eller uppoffring som göres för ifrågavarande investering är ju, att man kunde gjort något bättre med produktionsfaktorerna, och risken för sådan skada tenderar att stå i omvänd proportion till mängden av outnyttjade produktionskrafter. I den mån produktiva anläggningar komma till utförande, förbättras tydligen det framtida ekonomiska läget, vilket har betydelse för möjligheten att taga ut ökade skatter. Frågan huruvida en mera produktiv användning bör föredragas för en mindre produktiv sådan faller utanför området för en objektiv analys som denna utredning söker ge. Varje individs uppfattning därvidlag påverkas av hans politiska inställning. Maximal tillgång till varor och tjänster torde icke av någon accepteras som ett under alla förhållanden givet mål för samhällets strävanden. Inkomstens fördelning anses av de flesta ej vara likgiltig, ej heller anses det oväsentligt att hänsyn tages till den kulturella utvecklingen och till bevarandet av människornas kvalitet. Från olika subjektiva och politiska ståndpunkter måste alltid de på ovannämnda sätt definierade mindre produktiva användningarna av landets produktionskrafter komma att föredragas framför de mera produktiva. Hur stor förmåga att höja nationalinkomsten under kommande mera normala tider, som de under en depression tillkomna allmänna arbetena kunna ha, är naturligtvis, som redan påpekats, omöjligt att bedöma. De stora förluster, som regelbundet göras inom det privata affärslivet, vars investeringar emellertid till större delen ske under de goda tiderna, tyda på att det är mycket svårt att förutse utvecklingen av de relevanta faktorerna. Att man för de offentliga arbetenas vidkommande har att taga hänsyn icke bara till räntabiliteten utan även till den indirekta produktiviteten gör förmodligen icke saken lättare. Några ord om möjligheterna att uppnå räntabilitet kunna förtjäna att tillläggas. Det finns givetvis under en svår depression icke många arbeten, som förefalla räntabla, om de bedömas med utgångspunkt från då rådande förhållanden. I den mån det finns sådana arbeten, torde det till stor del innebära, att de voro ändå mera räntabla förut och att det alltså varit ett misstag att de ej tidigare kommit till stånd. Utgår man emellertid från att förhållandena så småningom komma att bli mera »normala», så framträda flera investeringar som räntabla. Delade meningar råda om det berättigade i att uppställa räntabilitetskalkylen på ett dylikt sätt. Därvidlag bör det understrykas, att faktiskt hela den offentliga och privata verksamhetens handhavande bygger på denna förutsättning. Skulle depressionen fortsätta oförminskad under årtionden vore en radikal omläggning på snart sagt alla punkter oundgänglig. 9—332392

122 En del arbeten, som icke i och för sig beräknas bli fullt räntabla, t. ex. en järnvägselektrifiering, kunna vara det, om hänsyn tages till den besparing i arbetslöshetsunderstöd, som stat och kommun göra, samt till den ökning i skatteinkomsterna, som följer av de ökade företags- och arbetsinkomsterna. Ändå mera oräntabla arbeten utgöra en påfrestning på de offentliga finanserna. Frågan blir därför vilka som kunna betraktas som så produktiva, att det mer än uppväger försvåringen av framtidens budgetproblem. Att regelbundet en hel del arbeten finnas, som uppfylla detta villkor, behöver ingen närmare motivering. Sannolikheten för att ett visst arbete gör det är för övrigt störst, om det utföres under en depression. § 8. Arbetsmarknaden. Verkningarna av offentliga arbeten på arbetsmarknaden bero i så hög grad på dennas struktur och på de olika arbetenas art att en kortfattad och mera allmän analys som den i denna utredning tilllämpade icke torde kunna vara av större värde. En intensiv undersökning rörande de speciella förhållandena i varje särskilt fall är erforderlig. Endast ett par allmänna synpunkter skola här nedan framläggas. Det finns många olika slag av arbetskraft. Förekomsten av arbetslöshet av betydande omfattning visar ej att det finns oanvänd kapacitet i fråga om de typer av arbetskraft, som erfordras för vissa offentliga arbeten. Möjligheterna att överföra arbetskraft av en typ eller tillhörande en grupp till arbete av ett visst slag, som tidigare utförts av annan arbetskraft, äro i många fall begränsade. Den oanvända arbetskraftens lokala fördelning är av betydelse. Sättas offentliga arbeten igång i trakter, där arbetslösheten är ringa, kan en minskning av den privata produktionen framkallas, även om det finns en mycket stor arbetslöshet inom andra områden. För att få behålla sin arbetskraft skulle det privata näringslivet få betala högre löner än tidigare, vilket i vissa fall icke är möjligt. Inom jord- och skogsbruk äro de nominella lönerna i de flesta länder väsentligt lägre än inom industrien. Betalas vid de offentliga arbetena högre löner än inom förstnämnda näringar och är sysselsättningen inom de offentliga arbetena mindre säsongbetonad, d. v. s. mera varaktig, kan en tendens till bortströmning av arbetskraft från jord- och skogsbruk uppkomma, som minskar dessa näringars produktion. För att en sådan minskning skall undgås, kräves det emellertid ej att arbetskraft i oförändrad mängd kan erhållas till oförändrat pris, trots de allmänna arbetena. I den mån dessa på ovan beskrivna vägar leda till expansion, d. v. s. ökning av nettoinkomst och totalproduktion, kan ifrågavarande näringsgrenars förmåga att betala höjda löner stiga. Risken för att via arbetsmarknaden kontraktiva tendenser inom det privata näringslivet skola uppträda, som mer eller mindre uppväga de expansiva, växer givetvis ju mindre arbetslösheten är och ju större de offentliga arbetena. Men i avgörande grad beror den på hur dessa ordnas m. a. p. lokalisering, karaktär och arbetsvillkor.

123 1

§ 9. De offentliga finanserna. Besparingar på understödskonton och en eventuell ökning i skatteinkomsterna mildra den påfrestning på de offentliga finanserna som icke-räntabla arbeten medföra, såvida dessa arbeten icke skulle kommit till utförande i en nära framtid utan hänsyn till arbetslösheten. Om däremot blott ett framflyttande med ett eller annat år av arbeten, som stå på det ordinarie programmet, äger rum, så finns det utsikt till att en statsfinansiell besparing uppkommer. Detta beror dels på att offentlig upplåning vanligen kan ske till relativt låg ränta under en svår depression, dels på att kostnaderna för arbetets utförande då pläga vara lägre än under goda tider. Det gäller alltså ur de offentliga finansernas synpunkt att mot varandra väga utsikten till dylika besparingar mot den fördyring som arbetenas framflyttande medför. Emellertid är det klart, att de offentliga finanserna ej äro självändamål. Antag att t. ex. 50 milj. kronor användas för en statlig anläggning, varav intet trängande behov finnes under tre—fyra år framåt; en extrautgift på ett tiotal miljoner förorsakas då statskassan. I så fall får man häremot väga fördelen av att indirekt en större eller mindre produktionsökning framkallas. Att denna under vissa omständigheter kan uppgå till åtskilliga tiotal miljoner kronor torde den föregående analysen ha gjort sannolikt. — En hel del ordinarie offentliga utgifter gälla saker, som gratis tillhandahållas medborgarna, men som anses för dessa vara värda minst vad de kosta det allmänna. Dylika utgifter ha alla egenskapen att utgöra en »påfrestning på de offentliga finanserna». Alldeles samma resonemang som beträffande dem kan användas beträffande icke statsfinansiellt räntabla arbeten under depressionstider. -— Vid uppskattningen av olägenheterna av en ökad framtida »skattebörda» bör det hållas i minnet, att det här i första hand är fråga om en överflyttning av vissa räntor och amortering från skattebetalare till obligationsinnehavare, d. v. s. gäller en fördelning av nationalinkomsten, medan den direkta verkan av arbetets utförande är en ökning av den reala nationalinkomsten dels med själva den gjorda anläggningen, dels med den indirekt framkallade produktionsökningen, i de fall där en sådan kan påräknas. Att tillgripa allmänna arbeten under depressionstider och finansiera dem med lån anses på många håll vara att »leva på framtidens bekostnad». Klart är, att det alls ej kan vara tal därom ur realekonomisk synpunkt. Landet förtär ju ej sitt realkapital utan ökar tvärtom på detsamma med anläggningar, varav framtiden kan draga större eller mindre nytta. Dessa anläggningar ha under sitt utförande lett till en ökning av nationalinkomsten, som, omräknad till fast penningvärde, uppgår till minst det belopp, som anläggningen kostat, såvida ej sekundära inkomstreduktioner — framkallade av »minskat förtroende» o. dyl. — överväga sekundära inkomstökningar; och i den mån ej den privata kapitalinvesteringen minskas har denna primära inkomstökning av nutiden sparats, d. v. s. använts till att framställa ett kapitalföremål, som ställes till fram1 Denna fråga behandlas i detalj i Myrdal: Finanspolitikens ekonomiska verkningar. Arbetslöshetsutredningens betänkande I I , bilaga 5. 1934, och skall därför ej här närmare diskuteras.

124 tidens förfogande. Framtiden åsamkas den olägenheten att från skattebetalare till obligationsinnehavare överflytta vissa belopp, vilket kan vålla skattetekniska svårigheter och, om det utföres klumpigt, t. o. m. skada produktionen. Härav torde framgå att frågan, huruvida allmänna arbeten nu göra att medborgarna få det bättre eller sämre ställt i framtiden och huruvida de offentliga finansproblemen därigenom försvåras eller ej, beror på arbetenas karaktär, omfattning, utförande e t c , m. a. o. på de särskilda omständigheterna i varje särskilt fall. Vid bedömandet gäller det i första hand att se till huruvida en minskning i den privata kapitalinvesteringen framkallas, som kan ur framtidens synpunkt mer eller mindre uppväga fördelarna av de nu utförda, extra offentliga anläggningarna. I andra hand får man söka bedöma, hur stor den statsfinansiella nettobelastningen i form av ökad statsskuld blir, sedan hänsyn tagits till de indirekta statsfinansiella fördelarna, och vilka skattetekniska svårigheter och andra olägenheter det vållar att överflytta räntor och amorteringar från vissa medborgare till andra. I det ovan sagda och i den föregående analysen av termen »produktivitet» torde tillräckligt svar ha lämnats på den ej sällan hörda frågan, om det ej är absurt att stat och kommun under tider av försämrad ekonomi kosta på sig anläggningar, som man icke ens under de goda tiderna ansåg sig ha råd till. § 10. Betalningsbalansens reaktion.1 Den ökning av efterfrågan, som de allmänna arbetena direkt och indirekt kunna framkalla, inverkar, som redan påpekats, på handelsbalansen, framför allt genom att importen hålles på en högre nivå än som eljest skulle varit fallet.2 Endast inom vissa gränser och under vissa omständigheter kan en dylik utveckling av handelsbalansen tillåtas. Valutakurserna röna nämligen inflytande därutav och frågan blir huru stor — om överhuvud taget någon alls — höjning av dessa, d. v. s. sänkning av den egna valutans yttre värde, som man vill tillåta. Här möter oss en ny gräns för den omfattning inom vilken allmänna arbeten kunna anses lämpliga. ( J f r kap. I I I : § 8.) De förut nämnda berodde på bl. a. den vid ökning av arbetena 1) växande svårigheten att finna ur de olika synpunkterna tillfredsställande arbeten, 2) ökade risken för inskränkning av den privata verksamheten. Härtill kommer nu hänsyn till den egna valutans utlandsvärde. Anses detta böra hållas fast, vilket, ju är nödvändigt vid guldmyntfot, så är det endast en begränsad total efterfrågeökning som kan tillåtas. Utrymmet för denna varierar naturligtvis från fall till fall. J u starkare andra tendenser till positivisering av handelsbalansen äro och ju mera omfattande ökningen av andra positiva poster i betalningsbalansen äro, desto större är förmågan att uppväga nyssnämnda tendens till negativitet. Antag att utrymme anses finnas för en viss ökning av importöverskottet, vil1

Se vidare kap. V I I . I fall arbetenas igångsättande kombineras med kraftiga lönereduktioner inom stora delar av näringslivet eller andra slag av efterfrågeminskning kan det tänkas a t t en ökning av arbetstillfällena äger rum men icke någon ökning av totalefterfrågan. Förutsättningen för diskussionen av de olika åtgärderna i andra och tredje avdelningen är emellertid ceteris paribus. 2

125 ken betydelse har detta för de allmänna arbetenas omfattning? Bl. a. följande synpunkter få beaktas. J u mera efterfrågan inriktas på svenska varor och tjänster, desto större efterfrågeökning är möjlig. Av denna senare kommer en relativt stor del att vara primär, d. v. s. bestå i de allmänna arbetena själva, och relativt litet att vara sekundär, ju mera en viss intäktsökning leder till ökning av tesaureringen. önskar man så stor verkan som möjligt av små arbeten, måste dessa ge upphov till intäkter, som endast i ringa grad tesaureras och som därför göra att efterfrågan »vandrar vidare». Tenderar efterfrågeökningen att bli för stor, d. v. s. påverkas handelsbalansen mer i negativ riktning än som anses tillrådligt, så kan riksbanken föranledas att genom kreditåtstramning framkalla en motverkande tendens. I så fall inskränkes verksamheten på några punkter inom det privata näringslivet. Det uppkommer alltså konkurrens om de begränsade kreditmöjligheterna mellan å ena sidan de offentliga arbetena och därav indirekt framkallad verksamhet och å andra sidan privat verksamhet i övrigt. Men denna begränsning m. a. p. krediten beror icke på att tillgången på realkapital är till fullo tagen i anspråk utan uteslutande på de internationella relationerna. Huruvida det anses lämpligt att den offentliga verksamhetens expansion göres så omfattande att en viss sammandragning på andra håll framkallas via en kreditåtstramning beror naturligtvis på vilka synpunkter som anläggas. Det kan ju tänkas, att den offentliga efterfrågan i högre grad inriktas på svenska produkter eller mera på arbetskraft och mindre på andra produktionsmedel än den privata eller att arbete beredes vissa särskilt hårt träffade arbetargrupper. Trots detta torde i praktiken i allmänhet uppställas som ett önskemål, att de offentliga arbetena hållas inom en sådan ram att riksbanken icke annat än kanske rent tillfälligt behöver tillgripa en kreditåtstramning, som kan nämnvärt påverka den privata sysselsättningen. Här ovan ha endast sådana fall beaktats, i vilka riksbanken gör allt vad den kan för att öka och förbilliga kreditgivningen. Den verkan på importöverskottet som en allmän efterfrågeökning framkallar beror närmast på att importen ökas. Men dessutom kan en exportminskning uppträda, såvida den ökade inhemska efterfrågan på och användningen av de egna exportvarorna icke uppväges av en produktionsökning. Inom industrien torde detta sistnämnda emellertid bliva fallet, eftersom den oanvända kapaciteten där i de flesta företag är stor, varemot av jordbruksprodukter snarare en exportminskning uppkommer. Industriexporten kan dock påverkas nedåt av ett annat skäl, nämligen i den mån arbetena motverka en tendens till kostnadssänkning och därigenom, såvida ej växelkurserna pressas upp, försvaga konkurrensförmågan. Styrkan av den tendens till ökning av importöverskottet, som kan anses tillrådlig, beror naturligtvis på styrkan av samtidigt i motsatt riktning verkande tendenser, samt på övriga i betalningsbalansen ingående poster och på landets internationella likviditet. Om de allmänna arbetena samtidigt ökas i ett stort antal länder, så komma verkningarna på betalningsbalanserna i stor utsträck-

126 ning att taga ut varandra. Därmed ökas alltså omfattningen av de arbeten, som utan risk för valutan kunna utföras. E t t land, som, när kapitalrörelserna frånses, brukar ha ett överskott i sin betalningsbalans, vilket uppväges av utlåning till utlandet, kan hejda denna kapitalexport och på så sätt trots handelsbalansens negativisering hålla jämvikt i betalningsbalansen vid oförändrade växelkurser. Dessutom kan kapitalimport i olika former komma till användning. Hemtagning av tidigare i utlandet placerat kapital genom export av utländska värdepapper eller minskning av landets valutareserv komma därvidlag närmast i fråga. Upptagande av lån i utlandet och export av svenska värdepapper äro andra slag av kapitalimport. Dylika åtgärder kunna emellertid framkalla misstro och kapitalflykt, i vilket fall påfrestningen på betalningsbalansen ökas i stället för minskas. En annan grupp av åtgärder syfta till minskning av importen såsom tullförhöjningar och andra importrestriktioner, medan andra avse att öka exporten. Sådana åtgärder verka ändrande på efterfrågeriktningen i avsikt att möjliggöra en större total efterfrågeökning i landet, medan ändring av kapitalrörelserna endast kan hindra att den senare påverkar valutans yttre värde. Möjligheterna att genom sådan politik i mån av behov uppväga negativa tendenser i betalningsbalansen ökas därav att de senare först så småningom, d. v. s. efter viss tidsintervall, framkallas av de offentliga arbetena. Om landet i fråga har fri valuta och tillåter en sänkning av dennas yttre värde, så uppkommer härigenom en tendens till aktivisering av handelsbalansen. Mycket beror dock på om andra länder därav föranledas att depreciera sina valutor eller att lägga nya hinder i vägen för förstnämnda lands export. I allmänhet torde dock möjligheten till en höjning av de utländska växelkurserna väsentligt öka utrymmet för en höjning av den totala köpkraften. De i denna paragraf diskuterade problemen diskuteras närmare i kap. V I I . § 11. Offentliga arbeten i andra konjunkturlägen. Det föregående resonemanget i detta kapitel hänför sig närmast till senare delen av en lågkonjunktur. Men är det då ej lämpligt att, redan när lågkonjunkturtendenserna börja, försöka motverka dem medelst en ökning av de offentliga arbetena? Är det ej bättre att stämma i bäcken än i ån? Ett ens tillnärmelsevis säkert svar på denna fråga är tyvärr omöjligt på konjunkturteoriens nuvarande, ofullständigt utvecklade stadium. Det är tänkbart att en viss depression åstadkommer en i längden stabilitetsskapande utrensning av osunda företag och ett hejdande av överdrivna expansionstendenser. Om det förhåller sig på detta sätt, så är det ur synpunkten av att produktion och arbetstillfällen hållas uppe på lång sikt lämpligt att till en viss punkt låta depressionen ha sin gång. A andra sidan är det avgjort sannolikare att någon reduktion av den ekonomiska verksamheten under vad som f. n. förefaller som medelkonjunktur icke erfordras för, ja, icke ens underlättar en ny ökning av produktionen i ett progressivt samhälle (se kap. I I I : § 1). En praktiskt utomordentligt viktig fråga blir då, hur långt depressionen skall lämnas i fred. Hur kan det konstateras när tidpunkten är inne att ingri-

127 pa med subventionspolitik och med en ökning av de allmänna arbetena? Även härvidlag gör sig den bristande kunskapen om konjunkturernas väsen gällande. Klart är f. ö. att enkla regler aldrig kunna ges, utan att svaret i hög grad beror på omständigheterna i varje särskilt fall. Möjligen kan det sägas, att ju längre en depression varar och ju allvarligare den är, desto större är sannolikheten för att produktionsökande offentliga initiativ icke framkalla bakslag. I den mån konjunkturforskningen lyckas utröna, vari den anpassning består, varigenom depressionen lägger grund för ett nytt uppsving, blir det möjligt att bestämma i vilken utsträckning denna anpassning under den förflutna delen av en viss depressionsperiod redan ägt rum. Befinnes den på vissa punkter icke ha skett, är det angeläget att eventuella offentliga initiativ icke motverka densamma. Skälen för återhållsamhet ifråga om offentliga arbeten under depressionens första stadium äro starkare än när det gäller den i föregående kapitel berörda liberala kreditpolitiken. Statsfinansiella och psykologiska hänsyn sätta nämligen gränser för den mängd arbeten, som under en depressionsperiod kunna komma till utförande med gynnsamma verkningar, som ovan påvisats. I så fall är det lämpligare att de förläggas till senare delen av depressionen än till dess början. Utsikterna att få näringslivet över döda punkter och på så sätt uppnå stora indirekta verkningar äro då större och behovet av åtgärder till lindrande av arbetslösheten är också mera kännbart. Helt andra slag av svårigheter uppkomma när det gäller att kompensera ökningen av de allmänna arbetena under dåliga tider med en inskränkning under de goda tiderna. Först och främst måste man ju konstatera att goda tider föreligga. Man måste veta vilka år som utgöra högkonjunktur mellan två lågkonjunkturperioder. Medan det förmodligen är lätt att konstatera, när efter en depression en så stor förbättring av konjunkturen och minskning av arbetslösheten inträffat, att anledning ej finns att längre forcera offentliga arbeten eller bevilja subventioner, så är det betydligt svårare att veta när tidpunkten har kommit för den motsatta politiken, d. v. s. för stark återhållsamhet beträffande allmänna arbeten. I vissa fall inträder icke någon utpräglad högkonjunktur med låg arbetslöshet, som Englands exempel under åren 1927—1929 visar. För det andra är det icke alltid möjligt att snabbt reducera arbetenas omfång, när en hastig konjunkturförbättring gör det önskvärt. Icke heller kan man mer än inom vissa gränser hålla nere arbetena under de goda tiderna, då ett »behov» av nya sådana gör sig starkt gällande. Detta beror delvis på alldeles samma förhållanden, som framkalla stora privata investeringar under sådana tider. Statliga och kommunala affärsdrivande verk finna sin avsättning ökad i sådan omfattning, att en viss kapitalinvestering icke utan stor olägenhet kan uppskjutas. Detsamma gäller med en del investeringar i gator, tomter m. m. som pressa på när högkonjunkturens inflyttning till städerna äger rum. Vidare tendera de allmänna arbetena under goda tider att växa, emedan de beslutande myndigheterna då ha en känsla av att man har god råd. Även om ett opartiskt konjunkturinstitut kan konstatera att övervä-

128 gande sannolikhet finns för att på en viss tidpunkt en viss förändring av de otfentliga arbetena bör äga rum, om en konjunkturutjämnande politik skall föras, så är det icke sagt att politiska församlingar besluta i överensstämmelse därmed. Särskilt när det gäller att reducera arbetena icke från en utvidgad omfattning till mera normal sådan utan till en mycket låg nivå, torde sådana risker vara allvarliga. Dylika hänsyn av praktisk-politisk natur, som i denna utredning ej närmare behandlas, tala närmast för att ansträngningarna i första hand inriktas på att hålla en så jämn kurva för arbetenas omfång som möjligt, d. v. s. att man söker undvika den forcering under de goda tiderna som hittills varit vanlig. Detta förutsätter naturligtvis en planering på lång sikt, en sorts statliga och kommunala fem- eller tioårsplaner. Dessutom kunna vissa mindre påträngande arbeten sättas i en särskild reservklass, att utföras när arbetslösheten nått en viss omfattning. Till finansiering av dem kunna då under normala och goda tider fonder uppsamlas. Gör sig en mycket utpräglad högkonjunktur gällande så kan ett visst uppskov med en del av tioårsplanens arbeten komma ifråga, liksom en forcering kan tillgripas ifall en svår depression blir långvarig. I den mån en dylik politik lyckas, åstadkommes en viss mildring av konjunkturväxlingarna. Arbetstillfällena under de dåliga tiderna bli flera än de eljest skulle varit, medan de något minskas under de goda tiderna. Det finns goda skäl antaga att denna minskning blir mindre än ökningen och att alltså på lång sikt en reduktion av arbetslösheten äger rum. Hålles en del av högkonjunkturens överdrivna expansion tillbaka, så blir sannolikt lågkonjunkturen mindre djup och den samlade kvantiteten av »konjunkturarbetslöshet» mindre omfattande. Man har då icke bara under lågkonjunkturen »rövat:- en del arbetstillfällen från gynnsammare konjunkturperioder utan ökat mängden arbetstillfällen vid givna arbetsvillkor.

KAP. VI. Subventioner åt privat verksamhet. § 1. Inledning. Förutsättningarna för resonemanget äro desamma som i föregående kapitel. Finansieringen av subventionerna antages på där angivet sätt ske med lån. Rörande de allmänna expansionstendensernas karaktär och förutsättningarna för uppkomsten av motverkande tendenser hänvisas till första avdelningen och till kap. V. E t t upprepande av relevanta delar därav torde icke vara nödvändigt. Det råder givetvis särskilt stor likhet mellan verkningarna av den privata investering av mera långvarigt slag som framkallas av vissa slag av offentliga understöd och den som kommer till stånd genom offentliga arbeten. I en del fall ha ju de två slagen av investeringar samma karaktär, t. ex. byggnader. Ur statsfinansiell synpunkt 1 består den viktigaste skillnaden däri, att kostnaderna för investeringen vid användande av subventioner vanligen endast till mindre del belasta statskassan, medan å andra sidan den framtida avkastningen av investeringen icke tillfaller staten utan privata. Att den statliga upplåningen blir mindre än vid offentliga arbeten anses säkert i många fall av den allmänna opinionen som en fördel, d. v. s. de allmänna förtroendereaktionerna bli mindre ogynnsamma. I samma riktning kan det verka att produktionen ombesörjes av det privata näringslivet, ej av offentliga organ. I vissa lägen gäller frågan ett val mellan subventioner och andra expansionistiska åtgärder, t. ex. offentliga arbeten. Med hänsyn till svårigheterna att finna tillräckligt med arbeten, som i önskvärd grad uppfylla de i kap. V. berörda anspråken, kan ej sällan en kombination av subventioner och allmänna arbeten erbjuda fördelar framför de sistnämnda allena. Det område inom vilket realinvesteringen kan äga rum vidgas, och det blir möjligt att i större grad utnyttja det enskilda initiativet både vid densammas planläggning och utförande och vid den framtida användningen. Utsikterna ökas att få till stånd ungefär det slag av investering, som efter en konjunkturförbättring skulle komma utan understöd, d. v. s. som under vanliga konjunkturer framstår som räntabel. 1 I det följande talas blott om statliga subventioner. offentliga understöd.

Resonemanget gäller även andra

130 A andra sidan bereder användandet av subventioner — i varje fall om det skall ske i större omfattning — speciella svårigheter icke bara genom svårkontrollerbara verkningar på konkurrensläget inom affärslivet, utan även genom de administrativa problem som uppkomma och de risker för korruptionstendenser som äro förenade därmed. Det ingår ej i denna utrednings syfte att närmare behandla dylika frågor.

§ 2. Olika subventionsformer. Flera slag av statliga subventioner förekomma även under »normala» konjunkturer, t. ex. bidrag till sjöfarten, till nybildning av jordbruk m. m. Det är en utökning av dylik subventionspolitik under depressioner som kan ifrågakomma. Bland viktiga former därför kunna nämnas kontanta bidrag till viss pro- j duktion eller produktionsökning. Beviljande av lån till låg ränta eller offentlig borgen, som gör det möjligt för den privata företagaren att låna billigare än som eljest vore möjligt, äro ävenledes mycket använda typer. Skattebefrielse på vissa villkor har kommit att mycket tillämpas under den nuvarande krisen, särskilt i Tyskland. Som ett specialfall därav torde man få betrakta de skatteobligationer, som enligt Papenplanen av år 1932 utdelades till vissa näringsidkare och som accepteras som skattelikvid under åren 1933 —37. Direkta inköp och lagring av varor utöver behov, t. ex. av gatsten, äro även ett slags subvention. En speciell kategori utgöra sänkningar av offentliga avgifter, d. v. s. de priser till vilka de affärsdrivande verken tillhandahålla sina tjänster. Det är emellertid icke klart, när man skall anse att subventionspolitik börjar. Skulle den vara förhanden om exempelvis stats järnvägarna under en depression ej få alla sina kostnader, inklusive räntor, täckta? I så fall ger även en stor del av affärslivet subventioner. Rimligare är väl att tala om dylika endast när tarifferna sänkas så lågt att detta ur verkets egen privatekonomiska synpunkt och med utgångspunkt från de allmänna principerna för dess taxepolitik ter sig ofördelaktigt; gränsdragningens obestämdhet ligger i, öppen dag. I den mån en sådan tariff reduktion leder till ökad produktion och i sysselsättning inom näringslivet i dess helhet, kan den trots denna förlust vara god affär ur statsfinansiell synpunkt. Tilläggas bör att verkan å produktionen av tariff reduktioner, som i ovan: angivna mening ej utgöra subventioner, i väsentliga hänseenden torde vara av samma art — och ej sällan av större omfattning -— som verkan av de längre gående reduktionerna av subventionskaraktär. i

§ 3. Subventionernas inriktning. Efter deras närmaste inriktning skulle man kunna indela subventionerna på följande sätt. A. ökning av konsumtionsefterfrågan. B. ökning av investeringen (utbud eller efterfrågan). 1. Subventionering av relativt korta investeringar. 2. Subventionering av relativt långa investeringar. C. Minskning av utbudet.

131 Subventioner av konsumenternas efterfrågan förekomma under depressionsperioder i stor utsträckning. Detta är just innebörden av budgetdeficit, d. v. s. underlåtenhet att finansiera löpande utgifter genom beskattning. Kontanta understöd utbetalas exempelvis till arbetslösa och medel anskaffas genom upplåning, vare sig detta senare överensstämmer med finansplanen eller framtvingas av att budgeten icke håller. ^Verkan härav blir i flera hänseenden densamma som när de arbetslösa erhålla lön för arbete med vägbyggnader o. d. Konsumtionsefterfrågan ökas, ehuru ej med hela understödsbeloppet. Därigenom direkt framkallade intäkter vandra delvis vidare såsom konsumtions- och reinvesteringsefterfrågan och ge upphov till nya intäkter i en avtagande serie (se kap. V.). Dessutom kunna företagare som öka sin försäljning föranledas till ianspråktagande av ny kredit eller egna likvida tillgångar i och för investering. Skillnaden gentemot offentliga arbeten består ur efterfrågereaktionernas synpunkt framför allt däri, att hela beloppet kommer i konsumenthänder i första hand och icke till någon del går till efterfrågan på råvaror, maskiner o. d. De med budgetpolitiken förenade konjunkturpolitiska problemen — exempelvis olikheterna mellan de fall då olika slag av beskattning användes eller, som här ovan, »underlåtes» — falla utanför ramen för denna undersökning. Se därom Myrdal: Finanspolitikens ekonomiska verkningar. (Arbetslöshetsutredningens betänkande I I , bilaga 5. 1934.) Ej heller subventioner som syfta till en minskning av utbudet av vissa varuslag i avsikt att bibehålla eller återställa någorlunda »normala» prisrelationer upptagas här nedan till närmare granskning. Återstår alltså frågan om subventionering av investeringarna. Dessa kunna som sagt avse en relativt kort investeringsperiod, t. ex. under distribution varande färdiga konsumtionsvaror, eller en lång sådan, t. ex. byggnadsverksamhet. Vidare kan understödet utbetalas antingen i proportion till framställningen av en viss vara — vilket verkar som en omkostnadssänkning, som sätter producenten i stånd att sälja billigare — eller i proportion till försäljningen, antingen till säljaren eller köparen. Det första betyder en sänkning av utbudskurvorna, det andra en höjning av efterfrågekurvorna inom det av subventionen direkt berörda området. I första fallet tenderar varupriset på detta produktionsstadium — t. ex. halvfabrikat — att sjunka, i andra fallet tenderar det att stiga. I bägge fallen förbilligas emellertid varan ur senare produktionsstadiers synpunkt, och priserna på konsumtionsfärdiga varor tendera att sjunka jämfört med priserna på tidigare stadier. I den mån därigenom de efterfrågade kvantiteterna av konsumtionsfärdiga varor ökas, uppkommer en tendens till prisstegring och denna gör sig gällande på alla produktionsstadier. Endast under mycket speciella förutsättningar kan denna allmänna prisstegringstendens mer än kompensera den relativa prissänkningstendensen på dessa senare stadier. Verkan av en ev. framkallad allmän expansions- och prisstegringstendens är en annan fråga. Hur mycket den efterfrågade kvantiteten och produktionen inom de subventionerade och angränsande — tidigare eller senare — områden ökas, beror

132 på en mängd olika omständigheter. Antag att staten erbjuder sig att betala 10 % av vissa maskiners inköpspris. Frågan är då vilket inflytande detta förbilligande av maskinerna för köparna har på deras inköp. För det första bör det observeras att man inte kan utgå ifrån att den totala investeringsefterfrågan i landet är konstant. Det finns säkert fall av denna art då den kommer att växa, t. ex. under inflytande av förväntningar om högre kostnader i framtiden. Det råder icke mellan de olika investeringsmöjligheterna en fullständig »köpkraftskonkurrens», där en ökning av den enas omfattning minskar den andras. Därför saknas alla hållpunkter för generella omdömen rörande avsättningens kvantitativa förändring. Detta gäller a fortiori även om den indirekta verkan på andra investeringar. För det andra inverkar på efterfrågans omfattning bl. a. storleken av den ökning av avsättningen av närmast berörda konsumtionsmedel, som framkallas av prissänkningen och av inkomsternas tillväxt, vilken å sin sida beror på hur stor den totala produktionsökningen blir. Det synes alltså vara ännu svårare än beträffande offentliga arbeten att säga något om de olika tendensernas styrka. Endast en mycket ingående analys av noggrant specificerade fall kan kartlägga de olika möjligheterna därvidlag. Den följande framställningen begränsas till ett framdragande av några av de viktigaste synpunkter som därvidlag få beaktas.

§ 4. Tissa viktiga typer av subventioner. Låt oss först se litet närmare på subventioner åt korta investeringar, d. v. s. åt själva driften i företag som ligga »nära» konsumtionsstadiet. Dylikt understöd avser i regel att skapa sådan relation mellan intäkter och löpande utgifter att driften hålles uppe. I vissa fall är det emellertid närmast frågan om att undgå finansiella sammanbrott och att möjliggöra att den mera varaktiga investeringen i företagen fortsätter. Detta torde exempelvis vara fallet med en del av det »stöd» åt jordbruket som i olika former lämnats under den nuvarande krisen. Ges subventionen endast åt vissa företag i branschen -— t. ex. åt i omkostnadshänseende svagt ställda sågverk — försvåras konkurrensen för de övriga och större eller mindre produktionsbegränsning där kan bliva följden. Dessutom finns det naturligtvis risk för att en rationalisering av industrien, t. ex, koncentration av tillverkningen på de mera effektiva företagen, motverkas. A andra sidan är det klart, att om arbetslösheten är särskilt svår i vissa landsdelar, en ökning av arbetstillfällena där kan ha relativt större indirekta verkningar på inkomstbildningen, dels genom att efterfrågan snabbare »vandrar vidare», dels genom att likvidationstendenserna motverkas. Även om subventionen ges åt all produktion av viss vara, kunna konkurrensreaktioner framkalla en minskning av tillverkningen på andra punkter. Om t. ex. bilinköpen ökas, kan det hända att konsumenternas efterfrågan på andra varor minskas, och detta trots att en tendens till inkomstökning framkallas. En i många fall viktig sida av dylika subsidier är deras verkan på exporten. Gälla de exportvaror eller material därtill sänkes det pris utlandet betalar för sådana varor, vilket också torde bliva resultatet av exportpremier. Det beror

133 då på den utländska efterfrågans elasticitet om totala exportvärdet påverkas i stigande eller sjunkande riktning. Motsvarande gäller om de fall, då den inhemska tillverkningens konkurrenskraft med importvaror ökas. Då är emellertid en minskning av importvärdet säker. Verkan blir analog med tullskvddets. (Se kap. V I I . ) Betrakta nu det fall, då subvention lämnas åt all produktionsökning, t. ex. i proportion till antalet nyanställda arbetare. Detta innebär ur producentens synpunkt en reduktion av de »marginella» tillverkningskostnaderna, d. v. s. en sänkning av de rörliga kostnaderna för den eventuellt ökade delen av tillverkningen men ej resten. Inom industrien ligger under en depression salupriset väsentligt över dessa marginella kostnader, emedan utbudsökning skulle leda till prisfall på ifrågavarande företags produkter (eller ökade försäljningskostnader). ( J f r kap. I I : § 2.) Det synes sannolikt att i de flesta fall en ytterligare reduktion av tillverkningskostnaderna leder till någon, om än obetydlig, ökning av utbudet på hemmamarknaden — företagens uppfattning om efterfrågans elasticitet och varandras prispolitik inverkar därvidlag — varjämte tendenserna till dumping i utlandet ökas. Inom jordbruket, där den enskilde jordbrukaren ej behöver räkna med någon prissänkning om han ökar sin produktion, torde i åtskilliga fall en tendens till betydande produktionsökning uppkomma. För den händelse exportmarknaderna ej kunna upptaga produkttillskottet, kan emellertid följden bliva ett kraftigt fall i jordbrukspriserna med en rad följdverkningar. Om företagarna, åtminstone på vissa områden, räkna med subventionerna som tillfälliga och med högre kostnader och priser längre fram, uppkommer en tendens till ökning av produktionen omedelbart, dels vad beträffar mera varaktiga varor, dels i fråga om varor som kunna lagras. En olägenhet med detta slags subvention, som ingick såsom en viktig del i den tyska s. k. Papenplanen av hösten 1932, är naturligtvis att subventioner även utbetalas åt produktionsökning som skulle kommit till stånd dem förutan. En tredje typ av subventioner ges indirekt åt alla som använda vissa av statliga affärsverk — t. ex. järnvägar — tillhandahållna tjänster, vilka säljas till underpris (se § 2 ovan) i avsikt att »stimulera näringslivet». Därigenom uppnår detta en kostnadsreduktion samtidigt som en tendens till efterfrågeökning möjligen kan framkallas genom att trafikanterna — om deras efterfrågan på transporttjänster har undernormal elasticitet, vilket är sannolikt — få en del pengar över för andra slag av efterfrågan. På så sätt kan en allmän expansionstendens och bl. a. trafikökning framkallas. Särskilt om de låga tarifferna betraktas som tillfälliga, torde de kunna leda till en ökning av produktionsvolymen och sysselsättningen. Den sannolikt i praktiken viktigaste typen av offentliga subventioner är den redan inledningsvis berörda, vilken åsyftar en ökning av de mera varaktiga investeringarna. Som redan påpekats, kan den betecknas som en parallellföreteelse till de offentliga arbetena. I många länder beviljas i en eller annan form understöd för följande ändamål: 1) jordbrukskolonisation, jordförbättring, ny-

134 och ombyggnad av ladugårdar, gödselstäder m. m.; 2) byggande och reparation av bostadshus, särskilt för mindre bemedlade i städer och på landsbygd; 3) anskaffning av nytt rullande materiel vid järnvägar; 4) skogsvårdande åtgärder; 5) byggande av kraftstationer. I Sverige beviljades eller planerades så gott som alla dessa slag av understöd under 1933. Industrien i trängre mening står i allmänhet utanför en sådan premiering av den mera varaktiga realinvesteringen. Detta torde till stor del bero på att administrationen av bidrag till industrien bleve svår och att denna motsatt sig statlig inblandning i företagens affärer. Förmodligen skulle eljest utsikterna att stimulera i framtiden räntabla investeringar och att få till stånd just de slag därav som varje konjunkturförbättring normalt för med sig, vara lika stora i industrien som annorstädes, kanske större. Man kunde exempelvis tänka sig att i ett läge sådant som Sveriges år 1932 staten bidrog med 15 % av kostnaden för varje investering i varaktigt industriellt realkapital. Om denna investering även utan bidrag skulle uppgått till 200 milj. kr. per år och tack vare subsidierna stiger till 400 milj. kr., så bleve kostnaden 60 milj. kr. per år. Verkan på arbetslösheten kan antagas bliva mycket större än om samma summa använts för offentliga arbeten. Möjligen kunde det stipuleras att en viss första del av investeringen i bestående företag icke erhåller understöd utan att detta begränsas till den överskjutande delen. I så fall minskas bidraget till investeringar, som skulle kommit till stånd dessförutan. A t t sådana åtgärder i vissa lägen skulle ge säljarna av maskiner och annat industriellt realkapital ökade möjligheter torde vara givet, särskilt på tidpunkter, då man anser att goda förutsättningar för ett konjunkturuppsving finnas. En fördel med en stimulering av de mera varaktiga investeringarna är att de i relativt ringa grad och först efter en tid ge upphov till ett ökat utbud av varor och tjänster, vilket kan få besvärande konkurrensverkningar. Så gott som inga dylika verkningar uppkomma, när exempelvis ägarna till av dem själva bebodda bostadshus erhålla reparations- och förbättringsbidrag. I den mån ägaren för att kunna bära sin andel av kostnaderna inskränker på annan efterfrågan har man däremot att räkna med att investeringens ökning icke utgör ett nettotillskott. Det bör observeras att utbudsökningens konkurrensverkan kan uppvägas av en genom särskilda subsidier framkallad efterfrågeökning just på detta slag av varor och tjänster. Om byggandet av hyreshus i städerna stimuleras, så framkallas en tendens till hyressänkning. Hyresbidrag till de fattiga klasserna kunna emellertid öka efterfrågan på just det slag av våningar som producerats, så att hyressänkning ej uppkommer. För övrigt torde det vara klart, att under vissa förutsättningar en hyressänkning icke skulle ha någon kontraktiv verkan. Den av nybyggandet framkallade expansiva tendensen finns däremot under i detta kapitel antagna förhållanden så gott som alltid. Understöd till anskaffande av realkapital utgå vanligen blott till produktionsföremål. I och för sig kunde man emellertid lika gärna stimulera anskaffningen av varaktiga konsumtionsföremål, frånsett att de senare verkningarna av deras användning bleve andra än av produktionsföremålens. I

135 en del länder t. ex. Tyskland, befrias de under en viss period inköpta bilarna från anskaffningsskatt och skatt under första användningsåret. Det har i Frankrike föreslagits att nedskrotning av bilar över viss ålder, vilka kunna anses som värdelösa emedan de draga större extrakostnader för reparationer m. m. än som svarar till ränta och avskrivning på nya bilar, skulle premieras, t. ex. genom utdelande av ett nedskrotningscertifikat, som berättigar till viss prisreduktion vid inköp av ny bil. Detta kunde exempelvis utställas av bilfabrikanternas förening under viss statlig medverkan vid systemets organisation och ev. med statliga bidrag. Hittills har det antagits att subventionerna finansieras med lånemedel. Då kostnaden för staten — i motsats till vid offentliga arbeten — utgör endast en del av den direkta produktionsökningens värde, spelar det emellertid relativt liten roll för efterfrågeökningen, om finansieringen sker med lån eller med skatter. Då det framställda realkapitalet förblir i privat ägo, tala traditionella finansprinciper för skattefinansiering. Subventionspolitikens verkan på investeringsverksamheten efter subventionernas upphörande blir av kontraktiv art. Bl. a. av detta skäl torde den endast kunna användas med stor försiktighet och under speciella förutsättningar.

KAP. VII. Tullpolitik och k a p i t a l r ö r e l s e r . § 1. Inledning. Bland den mängd olika fall i vilka det kan ifrågakomma att använda tullar och andra ingripanden i handelsbalansen samt påverkan av de internationella kapitalrörelserna såsom medel att uppehålla och öka produktionen och sänka arbetslösheten skola i detta kapitel endast tre olika typfall behandlas, alla gällande en internationell depression. I första rummet gäller det ett läge i vilket Sverige liksom flertalet andra länder har fixerade växelkurser, t. ex. guldmyntfot. Det antages då först att den svenska betalningsbalansen är »stark» och landets internationella likviditet god. Detta innebär att förrådet av guld och utländska valutor anses fullt tillräckligt och icke visar någon tendens att avtaga. I andra rummet antages att betalningsbalansen är »svag», d. v. s. att förrådet av guld och utländska valutor visar tendens att sjunka eller att kortfristig upplåning i utlandet är nödvändig för att undgå detta. Det tredje fallet gäller en internationell depression, som fört såväl Sverige som ett stort antal andra länder bort från guldmyntfot och till ett system med rörliga växelkurser. 1 §§ 2—5 här nedan göres det första fallet till föremål för undersökning. Därefter kompletteras och modifieras resonemanget med hänsyn till olikheterna mellan detta fall och de båda andra. § 2. AllmEn karakteristik av verkningarna.1 Ingripanden i betalningsbalansen av ovan angivet slag ha olika slags verkningar, vilka kunna sammanföras till tre klasser. (Se kap. I : § 5.) 1) Inkomst- och räntabilitetsföreställningarna, 2) intäktsströmmarna, d. v. s. tillgången på betalningsmedel, och 3) villigheten att ge kredit påverkas. Därigenom förändras efterfrågan och produktionen. J u större efterfrågeökning som på så sätt framkallas, desto mindre blir betalningsbalansens vridning i aktiv riktning, ceteris paribus. . E n del ingripanden i betalningsbalansen, t. ex. importtullar, medföra att efterfrågan, särskilt den inhemska, vrides från utländska varor och produktionsfaktorer till inhemska. 2 Genom att efterfrågan ökas på inhemska varor i Det erinras om att de praktiskt-politiska aspekterna — t. ex. faran för förlust av den internationella goodwill som ett lågprotektionistiskt land åtnjuter svårigheten att fä. de politiska församlingarna att fatta de i ett visst läge rationella besluten m. m. — icke behandlas i denna utredning. 2 Jfr verkan av ökad utländsk efterfrågan pa landets exportvaror.

137 och tjänster, vilket ger inhemska säljare intäkter, d. v. s. ökad tillgång på betalningsmedel, samt ökade inkomster och ljusare räntabilitetsbedömning, kommer den i större utsträckning än som eljest bleve fallet att »vandra vidare» i hemlandet, d. v. s. ge upphov till ny inhemsk efterfrågan, vilken å sin sida till större del vänder sig till inhemska varor och tjänster. Med andra ord, en mindre del av den under en viss period existerande efterfrågan kommer ur inhemsk synpunkt att »försvinna» genom att riktas mot utländska varor och tjänster. (För ett land med Sveriges ringa andel av världsomsättningen kan endast en mycket obetydlig ökning, resp. minskning, av utlandets efterfrågan på våra varor väntas uppkomma till följd av ökad, resp. minskad, svensk efterfrågan på utländska varor.) Den totala cirkulerande efterfrågans och därmed produktionens volym kan alltså hållas större än som annars vore möjligt. Klart är att detta sker på utlandets bekostnad, åtminstone i den mån det ej blott innebär att man motverkar tendenser till en ökad inhemsk efterfrågan på utländska varor och tjänster, framkallade t. ex. av en expansiv kreditpolitik eller ökade offentliga arbeten. Den ovan behandlade efterfrågeökningen är inriktad dels på konsumtionsmedel, dels på reinvestering av genom de ökade intäkterna frigjort kapital. För det andra kunna ingripanden i betalningsbalansen — genom ovan berörda ökning i den inre omsättningen, vilken kan förbättra räntabilitetsförväntningarna i— göra att ny realinvestering framstår som lönande, ev. utöver vad den investerande kan finansiera med de ökade intäkterna. Detta förutsätter att antingen ny kredit tages i anspråk eller egna likvida tillgångar. Här spelar det in hur kreditgivarnas villighet att ge kredit påverkas av ändrade räntabilitetsföreställningar. I stor utsträckning gäller det här investering på lång sikt i varaktiga anläggningar, vilka kunna ersätta eller komplettera offentliga arbeten och understöd åt privata investeringar. Det är ingalunda uteslutet att de betalningsbalanspolitiska åtgärderna kunna leda till framställning av anläggningar, som i längden bli mera räntabla eller i en eller annan mening nyttiga än de som på andra sätt uppmuntras. Dessutom ha de förra den förtjänsten att icke medföra någon belastning av statsfinanserna. I vissa fall åstadkomma de tvärt om ett nettotillskott i statskassan. För att tullar och andra importrestriktioner skola i nämnvärd grad stimulera till varaktig investering kräves förmodligen att de kunna påräknas bli bestående åtminstone under några år. I annat fall torde näppeligen nya tillverkningsgrenar upptagas inom existerande företag eller nya företag startas, såvida det förutsätter anskaffning av maskiner, utvidgning av byggnader m. m. Möjligheterna att erhålla kredit kunna emellertid påverkas även av en tredje sida av ingripandenas verkan, nämligen via det överskott på valutor som framkallas. Varje åtgärd som ökar tillgången eller minskar efterfrågan på utländska valutor tenderar att medföra en ökad total tillgång på betalningsmedel. De för betalningar till utlandet icke längre erforderliga valutorna köpas vanligen till större delen av affärsbanker eller centralbank. Detta medför en ökning av privatas checkräkningar i affärsbankerna samt, i den mån 10— 332S92

138 centralbanken köper valutorna, antingen en förstärkning av affärsbankernas kassahållning eller en ökning av deras insättningar på giro i centralbanken. Dessutom kan någon tillväxt av sedelstocken bli följden men det framgår av den i föregående kapitel gjorda beskrivningen av den monetära mekanismen, att detta i de flesta fall endast torde ske i ringa omfattning. Om bankväsendet redan förut har en mycket likvid ställning, så är det ovisst huruvida den nya tendensen till ytterligare ökning av penningtillgången kommer att direkt påverka bankväsendets benägenhet att bevilja krediter. (Verkan av mera optimistiska inkomst- och räntabilitetsföreställningar har redan behandlats.) Skulle en förändring i denna riktning åstadkommas genom valutaköpen, så är det klart att alldeles samma verkan skulle kunnat uppnås genom att centralbanken inköpte obligationer, vilket dessutom direkt skulle tenderat att sänka räntenivån i landet. Att ingripa i betalningsbalansen för att skapa ett överskott av valutor kan därför i här behandlade läge anses vara överflödigt. Detta hindrar emellertid icke att i de länder, där centralbanken icke varit villig att köpa obligationer, ha omständigheter som ökat valutatillgången medfört en tendens till förbättrad likviditet inom bankväsendet och sänkt räntenivån. Men det är givetvis i lägen då betalningsbalansen är »svag», som detta får särskilt stor betydelse (se § 6). Att ett dylikt inflytande på penningmarknaden och räntesatserna underlättar upplåningen för personer som vilja skrida till realinvestering torde bl. a. kunna bli fallet, om aktivt och riskbärande kapital, som söker företagarverksamhet, av importrestriktionerna förmås att stanna hemma i stället för att vända sig till utlandet. A andra sidan kan en rikligare tillgång på penningmarknaden naturligtvis medföra en överströmning av kortfristigt kapital till utlandet. Vad åtgärder som motverka internationella kapitalrörelser från ett land beträffar, så kunna de förutsättas ha en viss förmåga att sänka räntenivån (jfr kap. I I ) , vilket måste mer eller mindre tendera att öka realinvesteringen. För det andra kunna svårigheter för riskbärande kapital att emigrera —• likaväl som genom tullar ökade vinstchanser på hemmamarknaden — leda till att sådant kapital söker sig till aktier och obligationer i inhemska företag. Under sådana omständigheter kommer inhemsk realinvestering att ersätta utländsk. Man har då ett annat fall än de ovan behandlade av efterfrågans vridning från utländska varor och produktionsfaktorer till inhemska. Till sist bör det nämnas att importtullar och exportpremier ha statsfinansiella verkningar. Ä r elasticiteten i efterfrågan på ifrågavarande utländska varor stor kan en tullhöjning direkt åstadkomma en ökning av statsinkomsterna; i andra fall inträder en minskning. Indirekta verkningar på dessa uppkomma i den mån en produktions- och inkomständring framkallas. § 3. Närmare analys av ändringar i efterfrågeriktningen. En uppräkning och diskussion av de hundratals olika åtgärder, som kunna tänkas och som i praktiken tillämpas, är utesluten. Endast några av de viktigaste skola omnämnas.

139 I första hand har man de som påverka varubytet och som äro antingen importminskande eller exportökande. Bland de förra märkas införseltullar, kvotbestämmelser, importförbud med och utan licensgivning och valutarestriktioner. Dessutom kan den offentliga upphandlingen i ökad grad inriktas på inhemska varor och påtryckning kan göras på privata företag att förfara på samma sätt. På åtskilliga håll spelar den intensiva propagandan för inköp av inhemska varor ganska stor roll. Bland de exportökande åtgärderna böra nämnas exportpremier, exportkreditgarantier och clearingavtal. Dessutom uppsättas ej sällan vid beviljande av lån på utlandet villkor, som innebära ökad försäljning av varor till utlandet. Vid sidan av dylika ingripanden i varuutbytet förekomma åtgärder, som föranleda ökad användning av inhemska fartyg och försäkringsinstitutioner samt en inskränkning av turisters resor i utlandet. Propaganda för utländska turisters besök och olika prisreduktioner, t. ex. på järnvägarna, för sådana förekomma också. I Italien lära utländska bröllopsresande erhålla ända till 85 % rabatt på järnvägarna. Låt oss först se litet närmare på verkningarna av de importminskande åtgärderna, närmast en ökning av importtullarna. Slutsatserna kunna i det stora hela tillämpas på andra slag av importrestriktioner. Bland de synpunkter, som få anläggas, om det gäller att välja mellan olika importtullar, äro följande att märka. De första tre gälla närmast själva den primära efterfrågevridningens möjlighet, de följande däremot gälla dess verkan bl. a. med avseende på de sekundära reaktionernas art. 1. Hur stor verkan ha tullar av olika slag på importens storlek och värde? Föredrager man av någon anledning små tullförhöjningar framför stora sådana, så äro tullar av följande slag lämpliga. De böra gälla importvaror, vilkas försäljning minskas kraftigt redan vid en mindre prisstegring. Detta sammanhänger antingen med att de personer som använda varan väsentligt inskränka sina inköp eller med att den inhemska produktionen lätt kan ökas, så att importbehovet sjunker. E n dylik ökning av den inhemska tillgången torde relativt lätt och snabbt kunna ske, om de inhemska företagens produktionskapacitet är tagen i anspråk i väsentligt mindre grad än normalt. På det hela taget torde tullar på varor som starkt konkurrera med inhemska varor minska importvärdet mer än tullar på andra varor, ofta kallade »finanstullar». Man får alltså undersöka för vilka betydande varuslag den inhemska produktionen står i effektiv konkurrens med importen beträffande samma eller nästan samma varukvaliteter. I sådana fall torde en viss tullförhöjning kunna väntas snabbare och i större omfattning påverka importens omfattning än tullförhöjningar av samma storlek som gälla andra varuslag. Erfarenheten av tullförändringar i utlandet peka närmast i den riktningen, att de i inlandet producerade och de importerade varukvaliteterna äro mera olika än man vid ett studium av produktions- och tullstatistikens rubrik i allmänhet föreställer sig. Därför har en tullförhöjning visat sig i flera fall leda till en obetydlig minskning av importens och ökning av den inhemska produktionens kvantitet, innan

140 denna senare haft tid att lägga om tillverkningen, anskaffa nya maskiner etc. I samma riktning verkar naturligtvis de utländska exportörernas obenägenhet att omedelbart uppge en väl inarbetad marknad, d. v. s. den prissänkning som de till en tid underkasta sig. Allteftersom den inhemska efterfrågan har en elasticitet, som överstiger eller understiger en viss punkt — som ligger högre än 1 kommer en sådan prissänkning att direkt höja eller sänka importvärdet i förhållande till vad det eljest skulle varit. De sekundära verkningarna tillkomma dessutom så småningom. Det påpekas understundom, att om kapaciteten är tagen i anspråk mindre än normalt och såvida gällande priser överstiga de inhemska företagens rörliga kostnader ingenting hindrar dessa från att genom prissänkning, d. v. s. utan hjälp av tullförhöjningar, öka sin avsättning på införselns bekostnad. En dylik prispolitik skulle emellertid i många fall säkert minska det belopp varmed intäkterna överstiga de rörliga kostnaderna, d. v. s. den summa, som företagen erhålla till täckning av de fasta kostnaderna. Om de rörliga kostnaderna äro 60 kr. per varuenhet och priset 90 kr., så kan en prissänkning till 75 kr. på hemmamarknaden endast löna sig om avsättningen fördubblas, vilket sällan torde kunna väntas. Det är då naturligt, att en annan politik föres, även om den innebär att varor införas som skulle kunna framställas hemma för mindre extra kostnad än importpriset. Importrestriktioner kunna förhindra detta. 2. Hur mycket påverkas exporten av tullförhöjningarna? I den mån en höjning av produktionskostnaderna äger rum uppkommer en tendens till minskning av exportvärdet utom i de — säkerligen sällsynta — fall, då den utländska efterfrågan har en elasticitet som är undernormal. Under tider av stor arbetslöshet behöver man i allmänhet ej räkna med att en höjning av levnadskostnaderna med en eller annan procent genom fördyring av importerade och hemmaproducerade konsumtionsvaror leder till löneförhöjningar. Mindre osannolikt är att eventuella tendenser till lönesänkning väsentligt försvagas. Verkan på levnadskostnaderna beror naturligtvis på vilka varor som drabbas av den nya tullpolitiken. En höjning av produktionskostnaderna inträffar om tullar läggas på importerade råvaror och halvfabrikat. Vill man undgå en exportreduktion, böra alltså tullar ej läggas på de råvaror och halvfabrikat, som äro av betydelse för exportindustrien. I den mån en exportreduktion framkallas, neutraliseras ju importminskningens verkan på betalningsbalansen och på arbetstillfällena. En närmare analys av olikheterna mellan tullar på olika slag av konsumtionsvaror och kapitalvaror skulle föra för långt. Nämnas må endast att då den expansionistiska verkan bl. a. beror på eventuella tendenser till ökad nyinvestering, en relativ fördyring av denna måste verka i motsatt riktning. 3. Från vilka länder komma de varor, vilkas införsel begränsas? Detta är av betydelse för tullförhöjningarnas återverkan på exporten. För det första gör exportminskningen i dessa länder dem mindre i stånd att importera varor från andra länder. J u mindre roll de länder, vilkas export till Sverige

141 försvåras, spela som köpare av svenska varor, desto mindre verkan får detta på Sveriges export. För det andra torde risken för retaliationsåtgärder vara mindre, om Sveriges införsel av deras varor är mera betydande än deras inköp av svenska varor. Ur denna synpunkt böra de importbegränsande åtgärderna riktas mot länder, med vilka Sverige har en starkt negativ handelsbalans. Efter denna korta granskning av faktorer som påverka omfattningen av den totala efterfrågans vridning från utländska till svenska varor är det skäl att kasta en blick på efterfrågevridningens innebörd bl. a. ur sysselsättningssynpunkt. Den ökade efterfrågan på inhemska varor leder indirekt —• på första reaktionsstadiet — till ökad efterfrågan på produktionsmedel, nämligen användning av arbetskraft och existerande varaktiga kapitalföremål, vidare råvaror och halvfabrikat och eventuellt nya varaktiga kapitalföremål. Detta är dels reinvesteringsefterfrågan, dels avser det nyinvestering. Vidare framkallar inkomstökningen hos varornas säljare en ökad konsumtionsefterfrågan. Spörsmålen äro nu: 4. Hur stor del av den primära efterfrågeökningen vandrar på detta sätt vidare under en tidsperiod? 5. Hur stor del därav vänder sig till svenska varor och produktionsfaktorer, d. v. s. hur stor blir den nya nettoökningen för dessa? 6. / hur hög grad skapas härigenom efterfrågan på arbetskraft, d. v. s. bildas löneinkomster, och i hur hög grad andra inkomster och intäkter? Detta intresserar dels ur synpunkten av hur stor del av efterfrågan som vandrar vidare och hur snabbt det sker, dels med hänsyn till verkan på sysselsättningen. Ur arbetslöshetssynpunkt äro, ceteris paribus, tullar å mycket arbetskrävande varor att föredraga. För en modifikation av denna slutsats se § 4 nedan. 7. Vad betyder en viss efterfrågeökning — d. v. s. ökning av försäljningssumman — i kvantitetstermer? J u större prisstegring desto mindre ökning av produktionsvolymen vid given efterfrågeökning i pengar. J u högre löner desto mindre ökning i antalet arbetstillfällen vid viss ökning av löneinkomsten. Efterfrågans fördelning på näringar med olika lönenivå och storleken av en eventuell lönehöjning inverkar alltså på den expansiva effekten. Alldeles samma synpunkter få sedan tillämpas på en undersökning av det andra reaktionsstadiet, d. v. s. på verkningarna av det första reaktionsstadiets efterfrågeökning. Jfr kap. I I : § 1 och kap. V : § 6. I den mån den ekonomiska politiken är intresserad av annat än produktionens och sysselsättningens ökning, tages naturligtvis hänsyn därtill, t. ex. till inverkan på inkomstfördelningen mellan olika individer, klasser, näringar och landsdelar. Allt eftersom man önskar den ena eller andra förändringen av inkomstfördelningen t. ex. beroende på hur hårt krisen träffat, framstå tullar på lyxvaror och nödvändighetsvaror, på jordbruks- och industriprodukter etc. som lämpliga. Dylika synpunkter få också anläggas på frågan, huruvida

142 en accis på den inhemska tillverkningen skall läggas för att uppväga den av tullhöjningen eljest framkallade inkomstökningen för vissa producentgrupper. Det ovanstående gäller närmast om införseltullar men kan i stort sett tilllämpas även på andra importrestriktioner. Flertalet av dessa, t. ex. kvotareglering, möta emellertid avsevärt större praktiska svårigheter vid administrationen än importtullar. Kvotasystemet förutsätter t. ex. en viss fördelning av införseln mellan de olika importörerna och leder därför ofta till ingående reglering och kontroll, bl. a. med hänsyn till prissättningen. = Det bör vidare observeras, att en genom kvotareglering framkallad prisstegring på hemmamarknaden kommer de utländska exportörerna till godo, medan pengarna vid en importtull tillföras statskassan. E t t intressant exempel på det förra utgör den engelska regleringen av baconimporten, som under 1933 medförde en mycket betydande höjning av de danska exportpriserna vid försäljning på England. Export från Danmark till andra marknader skedde under större delen av året till 30—40 % lägre pris. För den tyska smörinförselns vidkommande gjorde sig ett liknande förhållande gällande. Vi lämna nu importrestriktionerna och övergå till frågan om möjligheterna att framkalla efterfrågevridning till exportvarornas förmån, d. v. s. en exportökning. Vad hithörande åtgärders verkningssätt beträffar, gäller i stort sett det ovan sagda. Därför skola endast några ord rörande olika slag av åtgärder tilläggas. . A t t importrestriktioner mer eller mindre påverka exporten i nedåtgående riktning har redan påpekats. Inom parentes sagt innebär detta dock ej med säkerhet, att exportindustriens totala avsättning minskar, då avsättningen på hemmamarknaden kan stiga i samband med efterfrågeökningen därstädes. För att motverka tendensen till exportreduktion och eventuellt förbyta den i sin motsats är det ej ovanligt, att kreditgivning till utlandet kommer till stånd. Detta kan vara en helt privat affär. De stora exportföretagen bevilja krediter, som sträcka sig över flera år, för att på så sätt skaffa sig önskade beställningar. I andra fall ingriper centralbanken eller annan myndighet reglerande vid kreditgivningen till utlandet på ett sådant sätt att den förbindes med beställningar åt exportindustrien. ' E n åtgärd av något annan karaktär är exportkreditgarantien. Redan lore den nuvarande krisens utbrott ha ett stort antal stater lämnat sådan garanti på 50—80 % av långa exportkrediter, och denna politik har de sista åren tillgnpits i allt större utsträckning. Till täckande av därigenom uppkommande förluster uttages i allmänhet en viss premie av exportörerna. A t t hela arrangemanget icke desto mindre närmar sig exportpremiernas karaktär beror på att denna premie varit låg i förhållande till den uppskattade risken, d. v. s. lägre än privata försäkringsinstitutioner skulle begärt. Det bör emellertid tilläggas, att förlusterna under de goda tiderna och krisens första år voro små. Hur det går i längden med t. ex. de ryska krediterna återstår att se. * De rena exportpremierna ha under krisen fått en mycket vidsträckt användning, i flera fall i förening med en höjning av införseltullarna. De med dem förenade olägenheterna äro bl. a. risken för retaliationsåtgärder och de

143 praktiska svårigheterna vid administrationen. Detsamma gäller om en rad av åtgärder avsedda att öka sjöfartens konkurrenskraft. § 4. Tullar och varaktig realinvestering. Vad i denna paragraf utsäges rörande importtullars förmåga att framkalla inhemsk framställning av varaktigt realkapital (maskiner, byggnader o. dyl.) — vare sig det är att beteckna som re- eller nyinvestering — och på så sätt uppnå analoga verkningar som vid en av subsidier förorsakad ökad investering gäller mutatis mutandis om andra slag av importrestriktioner. Som ovan i § 2 påpekats torde nämnvärd verkan av tullförhöjningar i denna riktning förutsätta att de högre tullsatserna kunna väntas bli bestående åtskilliga år. Med andra ord en begränsning av utrikeshandeln måste genomföras för så lång tid framåt, att den i allmänhet även omfattar en tid av bättre konjunkturer. Det blir då ej en sådan tillfällig överflyttning av efterfrågan från utländska till inhemska varor, som i föregående paragraf behandlas. E n ur mera »normala» tiders synpunkt ogynnsam, d. v. s. nationalinkomstminskande, handelspolitik av ökat protektionistisk typ har då tillkommit av hänsyn till de fördelar, som genom en sådan kunna uppnås under själva den utpräglade depressionen. 1 En närbesläktad och betydelsefull synpunkt gäller graden av »nyttighet» av det realkapital, som genom tullpolitiken kommer till stånd. En jämförelse får göras med de realinvesteringar som eljest skulle kunna framkallas genom offentliga arbeten eller subsidier. I allmänhet torde det förhålla sig så att under i övrigt lika omständigheter investeringar, som endast göra anspråk på en obetydlig favör i form av tullar eller subventioner, äro mera »produktiva» i den i kap. V angivna meningen än de som kräva större favörer. Man kan t. ex. tänka sig att i en exceptionellt svår depression en undersökning göres rörande möjligheterna att genom en tillfällig och måttlig höjning av vissa tullsatser få till stånd en ökad framställning av realkapital av sådan art, att det även på längre sikt kan väntas komma till användning utan permanent höjning av tullskyddet. Om under en depression en tullförhöjning beviljas åt en industri mot uttryckligt villkor att samarbete företagen emellan inledes, varigenom produktionen blir mera specialiserad och koncentrerad än förr, så torde en del långvarig nyinvestering kunna framkallas, som i framtiden alls icke behöver höjt tullskydd för att vara räntabel. I andra fall kan en mindre, bestående höjning av tullarna vara erforderlig. Det ligger i sakens natur — ehuru det kanske förefaller paradoxalt — att sådana tullförhöjningar såsom led i en arbetsanskaffningspolitik i många fall skulle gälla varor, vilkas tillverkning är mycket kapitalkrävande och föga arbetskrävande; utvidgning av andra tillverkningsgrenar medför ju endast ett mindre investeringsbehov, vilket senare skapar den temporära efterfrågan på arbetskraft. (Jfr ovan § 3 rörande tullar på speciellt arbetskrävande varor.) Den av de1 Om emellertid även när själva den vanliga konjunkturdepressionen försvunnit en strukturkris med stor arbetslöshet kvarstår, kan en dylik tullpolitik öka nationalinkomst och arbetstillfällen. Se tredje avdelningen.

144 pressionens räntesänkning framkallade tendensen till dylika investeringar skulle alltså stärkas genom tullförhöjningar eller subventioner. Det ligger i sakens natur, att om man önskar kraftigt stimulera realinvesteringen och expansionen, de importbegränsande åtgärderna böra så inriktas att den ökade hemmaproduktionen icke kan ske med redan befintligt realkapital utan kräver en ökning av produktionskapaciteten. Utsikterna härtill växa i den mån konjunkturen och produktionsvolymen förbättras, men utom i fall av varaktig strukturarbetslöshet, är tidpunkten för en tullpolitik av ifrågavarande slag då redan förbi. Relativt goda resultat med hänsyn till arten av den under depressionen framkallade realinvesteringen skulle sannolikt nås, om man genom en mera frihandelsvänlig politik under högkonjunkturen kunde hålla tillbaka dennas investeringsverksamhet. En större procentuell andel av den inhemska efterfrågan skulle då tillgodoses genom import. Därigenom skulle högkonjunkturens produktion något topphuggas och den utvidgning av de fasta kapitalanläggningarna, som regelbundet drives för långt, mer eller mindre undgås. Landet skulle förtjäna på att importera något mer än vanligt under högkonjunkturen i stället för att binda stora kapital i anläggningar, vilka under normala och dåliga tider äro helt och hållet överflödiga. Kostnaderna för dessa anläggningar få ju skrivas helt och hållet på den under högkonjunkturerna vanligen inträffande toppbelastningens konto. Genom import skulle landet förses med dessa varor på ett långt billigare sätt. Till gengäld skulle investeringsbehovet under de dåliga tiderna hålla sig bättre uppe, eftersom högkonjunkturen skapat mindre av överflödig kapacitet. I samma riktning skulle lågkonjunkturens tullförhöjningar verka. Idén är således den, att de dåliga tidernas ofullständiga kapacitetsutnyttjande och arbetslöshet i viss mån skulle övervältras på utlandet liksom å andra sidan de goda tidernas kortvariga forcering av produktionen. Samma tankegång framträder klart i den politik, som under dåliga tider låter offentliga myndigheter föredra inhemska produkter, även om priserna väsentligt överstiga utlandets, men som under goda tider icke ger den inhemska produktionen någon preferensställning. En dylik utjämning i den inhemska produktionskurvan skulle tendera att utjämna investeringens omfattning och därigenom verka ytterligare stabiliserande på produktionen. E t t analogt tillvägagångssätt vad kapitalrörelserna beträffar skulle innebära exempelvis att en utjämningsfond av valutor uppsamlades under de goda tiderna, vilken genom att »stärka» betalningsbalansen ökade utrymmet för expansionspolitiken under de dåliga tiderna. För att hindra en haussestimulerande lätthet på penningmarknaden under högkonjunkturen finge emellertid en sådan åtgärd kompletteras med försäljning av statspapper o. d. från centralbankens sida, och omvänt under depressionen. Möjligheten att föra en politik av ovan berörda slag begränsas av samma svårigheter, som möta all på längre sikt inriktad konjunkturpolitik, och som först och främst bero på att konjunkturutvecklingen icke kan förutsägas och att man icke ens med säkerhet kan avgöra, på vilken punkt av konjunkturkurvan landet

145 för tillfället befinner sig. Vidare tillkomma för tullpolitikens vidkommande svårigheter av helt annan art på grund av nödvändigheten att landet i växlande proportioner förses med in- och utländska produkter. All stabilitet i engroshandeln måste därigenom omöjliggöras. Detta kan icke annat än försvåra och fördyra distributionen, vilket sannolikt skulle ha ogynnsamma återverkningar även på produktionen. F . ö. skulle allehanda praktiskt-politiska svårigheter tillkomma, vilkas behandling faller utanför ramen för denna undersökning. Låt oss till sist kasta ett öga på frågan om kapitaltillgången vid en av importrestriktioner framkallad produktionsökning., I den mån handelsbalansen påverkas i positiv riktning och en ökning av valutareserven kommer till stånd, äger tydligen en kapitalexport rum. Valutareserven utgöres ju av fordringar på utlandet. Hur uppkommer detta sparande? Svaret är enkelt nog. Både detta sparande och det, som erfordras för produktionsökningen och ökningen av det fasta kapitalet, erhålles genom att produktionsvolymen växer mer och snabbare än konsumtionen, alldeles som vid en ökning av de allmänna arbetena och vid en vanlig konjunkturförbättring. På det allra första stadiet förutsätter emellertid produktionsökningen antingen att lager av råvaror och halvfabrikat tages i anspråk eller att dylika varor inköpas från utlandet i ökad mängd. I den mån som det sistnämnda äger rum, har alltså en tendens till kapitalimport framkallats. Allt eftersom importen sjunker och produktionen växer, blir det den av förut oanvända produktionsmöjligheter betingade hastigare ökningen av produktionen än av konsumtionen som ökar sparandet. Medan detta vid en ökning av de offentliga arbetena i allmänhet förstärkes med kapitalimport, vilket förklarar hur icke blott den indirekta produktionsökningen utan även arbetena kunna finansieras, så är det i detta fall blott den förra som skall finansieras; men dessutom kommer en kapitalexport till stånd. I den mån kapitalrörelserna påverkas undergå övriga poster i betalningsbalansen en förskjutning i motsatt riktning; i de flesta fall gäller detta förmodligen handelsbalansen. Det finnes därför tydligen ingen bestämd relation mellan storleken av kapitalrörelsens förändring å ena sidan och produktionens och sysselsättningens ökning å den andra. Förhållandet mellan expansionens omfattning och betalningsbalansens förskjutning beror i detta liksom andra fall — se § 2 här ovan — på tusen och en omständigheter, bl. a. utrikeshandelns betydelse i landets ekonomiska liv. 1 § 5. Kapitalrörelser och realinvestering. Det har redan i § 2 anförts, att åtgärder, som motverka kapitalexport eller öka kapitalimport, kunna leda till ökad investering på två vägar. För det första tenderar räntenivån att sjunka och en allmän känsla av »rikligare penningtillgång» kan göra bankväsendets ledare mera hågade att lämna kredit. För det andra kan inhemskt eller ut1 Se Hawtrey, Publie Expenditure and Trade Depression. tistical Society, 1933.

Journal of the Royal Sta-

146 ländskt aktivt företagarkapital i vissa fall fås att efterfråga och framställa realkapital i hemlandet i stället för annorstädes. Låt oss först se litet närmare på frågan om åtgärder till motverkande av kapitalexporten. Vad först de s. k. långa kapitalrörelserna beträffar, så bero dessa ju ej bara av räntedifferenserna länderna emellan utan i hög grad också av finansvärldens och kapitalisternas traditioner och vanor samt av kapitalmarknadens organisation. Mer eller mindre stränga villkor kunna uppställas för notering av utländska papper på fondbörsen samt för anbringande av förmyndarmedel och därmed jämförliga i dylika värdepapper. Investeringsbolagens praxis ifråga om inköp av inhemska och utländska aktier och obligationer spelar också en betydande roll, liksom naturligtvis skattelagarnas konstruktion. I Frankrike har man under åren närmast efter 1928 års valutastabilisering genom en kombination av skattepolitiska och andra restriktiva åtgärder så gott som förhindrat export av franskt kapital. I vissa länder utövar centralbanken sedan gammalt en rådgivande verksamhet beträffande internationella kredittransaktioner. Detta har t. ex. Bank of England gjort vid flera viktiga tillfällen. En liten påtryckning från centralbankens sida kan förmå de ledande bankcheferna att avstå från eller uppskjuta ordnandet av lån till utlandet på en tidpunkt, då risk för en icke önskad diskontostegring anses föreligga. Om dylika åtgärder ej visa sig tillräckligt effektiva, kan en tillfällig extra skatt på nya utländska värdepappers avkastning påläggas. Statsmakterna kunna efter överenskommelser med ledande institutioner inom finansvärlden åstadkomma en mer eller mindre tillfällig ändring av detta slags finanspolitik i restriktiv riktning, varigenom tendensen till en ökad kapitalexport under tider av höga räntesatser i utlandet försvagas och eventuellt all utlåning till utlandet hindras, som fallet var i England 1932. överhuvud taget är det så vanligt att åtgärder av dylika slag tillgripas, att det snarare kan betecknas som regel än som undantag, medan däremot diskrimination från statens eller centralbankens sida mellan olika inhemska låntagare varit relativt ovanlig. Omfattningen av dylika åtgärders verkningar på realinvesteringen beror givetvis på omständigheterna i varje särskilt fall. Under förhållanden som ovan antagits råda, särskilt en »lätt» penningmarknad och »låg» räntenivå, torde endast i undantagsfall någon nämnvärd ökning av realinvesteringen kunna väntas. I stället för utlåningen till utlandet på lång sikt träder då helt enkelt en ökning av de kortfristiga utländska tillgodohavandena i de stora finanscentra, d. v. s. valutareserven; nettoeffekten på kapitalrörelserna är då ingen. Däremot torde i åtskilliga fall den försvagning av andra, finansiellt svagare länders internationella likviditet och det tvång till upplåning annorstädes än i förut kapitalexporterande länder, som blir följden, kunna framkalla en minskning av investeringens omfång i dessa länder. Detta återverkar å sin sida minskande på deras efterfrågan på varor från andra länder. Överhuvud taget torde underlåtenhet att låna till utlandet, som ej följes av en lika stor kreditgivning och realinvestering i hemlandet, verka minskande

147 på totalefterfrågan i världen. De efterfrågeminskande verkningarna därav inom kapitalexportländerna torde i många fall mer än uppväga den ovan berörda tendensen till efterfrågeökning. Härmed är naturligtvis ej sagt, att icke den långa räntan påverkas i nedåtgående riktning. E t t färskt exempel härpå erbjuder det engelska förbudet mot emittering av utländska lån under 1932, vilket i stort sett upprätthölls även under första hälften av 1933. Intet tvivel råder om att detta bidrag till den stora sänkningen av räntenivån under 1932. Observeras bör dock, att hinder lades även för en stor del av den inhemska upplåningen, vilket måste ha hållit den inhemska realinvesteringen nere. Fördelen av en framgångsrik konvertering av vissa statslån har alltså sannolikt köpts för priset av att för tillfället tendensen till en konjunkturförbättring motarbetats både i England och i vissa andra länder. I vad mån räntenivån efter det restriktionerna å inhemska emissioner uppgivits legat lägre, än den utan denna politik skulle gjort, är omöjligt att säga. I länder med en ur likviditetssynpunkt överflödigt stor och onödigt snabbt växande valutareserv torde i många fall en ökning av efterfrågan på varor och produktionsfaktorer kunna uppnås snabbare genom att den långfristiga utlåningen till andra länder stimuleras än genom att den hålles tillbaka. När existerande lånemöjligheter icke tagas i anspråk för inhemsk realinvestering, så kunna de ställas till utlandets förfogande och där framkalla en investeringsoch efterfrågeökning, som får återverkningar i det långivande landet, särskilt om detta är stort och har en betydande del av världshandeln eller genom villkor vid kreditgivningen sörjer för att det låntagande landet köper just av det långivande. En viss indirekt roll kan det spela, att de låntagande staterna få sin internationella likviditet förbättrad och därför mindre hårdhänt begränsa sin import. Man kan alltså icke antaga att en reglering av de långa kapitalrörelserna har en tillnärmelsevis lika stor kontraktiv verkan i det ena landet som expansiv i det andra. Allt efter omständigheterna överväger den ena effekten. I vissa fall kan den ena eller bägge helt utebli. Vad hinder för export av kortfristigt kapital beträffar, så torde de knappast på allvar ifrågakomma i länder med »stark» likviditet och betalningsbalans. De diskuteras därför i följande paragraf. Detsamma gäller åtgärder till uppmuntrande av kort- eller långfristig upplåning i utlandet. § 6. Typfall med >svag> likviditet och betalningsbalans. Det fall, som här skall behandlas, gäller liksom det föregående en internationell depression och ett land med fasta växelkurser på guldmyntfotsländerna, vilka antagas vara i majoritet. Dessutom antages att landets yttre likviditet, bestämd av förhållandet mellan kortfristiga skulder till utlandet och likvida fordringar i utlandet samt av guldkassans storlek i relation till täckningsbestämmelserna, icke anses vidare stark, så att någon nämnvärd minskning av de likvida nettotillgångarna, d. v. s. valuta- och guldreserv, icke anses kunna tillåtas, utan att misstro till valutans stabilitet framkallas. För det andra antages landets be-

148 talningsbalans hava en passiv tendens i den meningen, att om inga åtgärder däremot vidtagas en successiv minskning av de likvida tillgångarna äger rum. Den utveckling, som fört till ett dylikt läge, kan vara av tusen och ett olika slag. Exempelvis kan en expansionistisk politik av i kap. I V — V I antydd art under depressionen hålla efterfrågan och produktion relativt bättre uppe än i andra länder, varigenom importens reduktion blivit mindre än exportens. I samma riktning kan det ha verkat, att nya handelsrestriktioner i utlandet tillgripits mera än i det egna landet eller att åtskilliga andra länder deprecierat sina valutor. Den direkta orsaken kan också ligga på kapitalrörelsernas område, t. ex. att en förut pågående inströmning av kapital eller räntor från utlandet minskats eller upphört eller att utländskt kapital rentutav i stor omfattning dragits tillbaka. Skulle den i utgångsläget givna tendensen till negativ handelsbalans bero på en expansionistisk ekonomisk politik, så kan en höjning av importtullarna anses syfta icke till en minskning av importen jämfört med vad den skulle varit vid en mera passiv politik utan att hindra att den expansionistiska politiken gör handelsbalansen ohållbar. Vare sig utvecklingen varit den ena eller den andra, så står landet ifråga tydligen inför valet att antingen på något sätt direkt ingripa i betalningsbalansen eller att framkalla en minskning av totalefterfrågan, som leder till en reduktion av importen och eventuellt också till någon ökning av exporten av varor och tjänster. Detta kan ske genom en kreditåtstramning eller en minskning av de allmänna arbetena och dylikt. Det kan också åstadkommas genom en omfattande kostnadssänkning, t. ex. en lönereduktion, som emellertid i vissa fall möter stora svårigheter, leder till arbetskonflikter m. m. I båda fallen torde till en början efterfrågeminskningen och prisfallstendensen medföra en inskränkning av produktionen och en ökning av arbetslösheten. Men det är möjligt att längre fram — om något år •— kostnadsnivåns sänkning, under i övrigt lika omständigheter, gör en i positiv riktning förändrad handelsbalans förenlig med en lika stor eller större produktionsvolym än förut. Räknar man emellertid med att läget om ett eller ett par år ej nu kan förutses och att därför en kostnadsreduktion då kan vara icke blott överflödig utan ur jämvikt med kostnadsnivåerna i andra länder, och vill man helst undgå den första periodens konjunkturförsämring, så tala tydligen starka skäl för ingripanden i betalningsbalansen. Dessa ha då framför allt uppgiften att överflödiggöra åtgärder, som direkt försämra konjunkturläget, d. v. s. att möjliggöra att efterfrågan inom landet ifråga hålles uppe utan att betalningsbalansen så utvecklas, att valutans stabilitet råkar i fara. Ur denna synpunkt kan det förefalla likgiltigt vilken import som minskas eller export som ökas eller om kapitalrörelser eller andra poster i betalningsbalansen förändras. Det enda erforderliga skulle t. ex. vara, att en förut pågående minskning avvalutareserven med ett visst antal milj. kronor per månad avbrytes. Detta är dock, som strax skall visas, ej fullt riktigt. Ingripanden i betalningsbalansen kunna naturligtvis även i här behandlade fall ha till uppgift att ej blott hindra en minskning utan framkalla en ökning

149 av efterfrågan och arbetstillfällena på de i § 3 •—• och kap. IV—-VI — ovan antydda vägarna. Utsikterna härtill äro i förevarande fall förmodligen gynnsammare än i det i §§ 2—5 behandlade fallet, eftersom i länder med nu diskuterat läge bankväsendets likviditet i allmänhet ej torde vara så stark som den kan bli. Stora köp av utländska valutor från centralbankens sida ha ej kunnat ifrågakomma och hänsyn till landets internationella likviditet har förmodligen ålagt densamma stor återhållsamhet ifråga om köp av statspapper. Åtgärder som stärka den yttre likviditeten och därigenom möjliggöra en mera radikal »easy money policy» inåt kunna alltså få de i kap. I V beskrivna verkningarna. På det hela taget kunna alltså dylika åtgärder erfordras för att möjliggöra en expansionistisk användning av penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner m. m. Detta kan vara fallet även om i utgångsläget ingen tendens till passivitet i betalningsbalansen består, i det valuta- och guldreserverna kunna vara otillräckliga för den påfrestning som expansionen skulle medföra. I sådana fall kräves ej någon minskning av importöverskott eller dylikt, utan blott att en ökning förhindras, vilket emellertid torde förutsätta en ändring av importens sammansättning. Ingripandena i betalningsbalansen äro då subsidiära i förhållande till de övriga åtgärderna. Emellertid kan man givetvis låta de förra gå ett steg längre och tjäna som självständigt expansionsmedel på i §§ 2—5 angivet sätt. Beträffande verkan å efterfrågans och sysselsättningens volym av olika slag av ingripanden gäller i övrigt det i dessa paragrafer anförda. Det bör måhända än en gång understrykas, att ett importhinder vrider efterfrågan till inhemska varor och produktionsfaktorer och på så sätt ger upphov till ny inhemsk efterfrågan, medan ett lån i utlandet eller minskning av kapitalexporten icke direkt har någon dylik verkan. Antag att ett land för att undgå efterfrågeinskränkande åtgärder måste stärka sin internationella likviditet, d. v. s. påverka varubyte eller kapitalrörelser med c:a 50 milj. kronor per år. Sker detta genom ett utländskt lån, så träder detta i stället för den föregående minskningen av valutareserven och någon direkt efterfrågeökning inträffar ej. En sådan uppkommer däremot om genom höjda importtullar efterfrågan vrides till inhemska varor. Indirekt kunna emellertid åtgärder till motverkande av kapitalexport på i § 5 antydda vägar leda till ökad investering. Skälen för dylika åtgärder äro i allmänhet starkare i länder med svag betalningsbalans än i där behandlade fall, bl. a. emedan bankväsendets inre likviditet då kan behöva förstärkning, i samband varmed räntenivån kan sänkas och villigheten att ge kredit ökas. En speciell metod att påverka de långa kapitalrörelserna är konvertering av kortfristig offentlig skuldsättning till långfristig sådan. När staten emitterar obligationslån och använder de inflytande medlen till återbetalning av kortfristiga skulder, t. ex. på penningmarknaden placerade skattkammarväxlar, så komma i vissa fall en del av de nya obligationerna att träda i stället för utländska obligationer, som spararna eljest skulle köpt. Å andra sidan komma de personer, som förut innehaft skattkammarväxlar, eventuellt att placera en del medel på utländska penningmarknader, men detta kan mycket

150 väl bli mindre än den uteblivna obligationsimporten. Äro de korta räntesatserna relativt höga, är det icke osannolikt att en nettominskning av kapitalexporten uppnås; samtidigt framkallas emellertid en viss prisfallstendens i utlandet. En metod att framkalla kapitalimport till ett land, som ej kan erhålla ny kredit i utlandet, är att staten, eventuellt med anlitande av tvångslagstiftning, organiserar export av de på inhemska, privata händer befintliga utländska värdepapperen. Denna metod användes i vissa fall under kriget. För ett land, vars internationella likviditet är mycket svag, så att kapitalflykt hotar att driva valutan från dess paritet, återstå valutarestriktioner som ett sista medel att undgå detta. Köp och försäljning av utländska valutor tillåtas då endast efter särskilt tillstånd. Vanligen åsyfta dessa restriktioner i första hand en reglering av kapitalöverflyttningarna men vid behov utvidgas de till att omfatta även de med varubytet sammanhängande transaktionerna. Dessa restriktionssystem synas de sista åren ha uppnått väsentligt större effektivitet än under den första efterkrigstiden. Åtskilliga länder ha lyckats att hålla kapitalflykten inom rätt snäva gränser. Som en påbyggnad till valutarestriktionerna, vilka förbjuda värdepappersimport från utlandet, har man i Tyskland sedan 1932 använt ett egenartat system, varigenom man begagnar sig av den omständigheten, att tyska obligationers utlandsnoteringar legat väsentligt lägre än noteringarna i Tyskland; denna kursdifferens har berott på att de tyska valutarestriktionerna hindrat värdepappersimport utan särskilt tillstånd och att ränte- och amorteringsbetalningarna i utlandet men ej i hemlandet reducerats. E n tysk exportör kan erhålla rätt att för värdepappersköp i utlandet disponera en del av den utländska betalningen om han kan göra sannolikt att varuexporten utan en dylik »uppmuntran» icke skulle komma till stånd. Försäljningen av värdepapperen i Tyskland inbringar en vinst, som kan betraktas som ett slags exportpremie. Den därigenom framkallade exportstegringen ökar arbetstillfällena i Tyskland. Huruvida någon omedelbar förbättring av landets internationella likviditet skapas är mera tvivelaktigt, då det i praktiken torde vara omöjligt att hindra att tillstånd till obligationsköp ges även på grund av en del export, som skulle kommit till stånd i alla fall. Men på längre sikt starkes Tysklands ställning genom den utländska skuldsättningens reduktion. Bland de åtgärder, som avse att öka kapitalinströmningen från utlandet till länder med svag betalningsbalans, bör först och främst nämnas att offentliga myndigheter upptaga utländska lån, trots att de kunnat erhållas billigare på hemmamarknaden. Man kan också i skattehänseende behandla utländskt kapital gynnsamt för att locka det att intressera sig i verksamhet inom landet. Ifråga om de kortfristiga kapitalrörelserna torde utom de i kap. I V nämnda penningpolitiska åtgärderna icke mycket vara att göra, så länge en fri valutamarknad bibehålies. Men snart sagt alla sidor av den ekonomiska politiken, särskilt statsfinansernas läge, kunna via allmänna förtroendereaktioner indirekt påverka in- och utströmningen av kapital. Misstro leder till kapitalflykt, men när förtroendet återställes, återvänder vanligen det flyktade kapi-

151 talet. Följaktligen får ett land med känslig internationell likviditetsposition vid alla tillfällen taga hänsyn till hur olika åtgärder kunna påverka förtroendet och kapitalrörelserna. Har man infört valutarestriktioner och kunna dessa göras effektiva, så blir läget genast mindre känsligt för psykologiska svängningar. På det hela taget blir utrymmet för efterfrågeökande åtgärder på hemmamarknaden betydande. Gränsen för vad som kan tillåtas sättes ju av möjligheterna att hålla importen nere i sådan relation till exporten att valutan hålles vid parivärde. Principen är alltså enkel nog. Importtillstånd ges endast i den mån utländska valutor finnas att tillgå. För länder, som bibehålla fri valutamarknad, är hanteringen av ingripandena i betalningsbalansen på sätt och vis svårare. På grund av risken för plötsliga kapitalflyktstendenser är givetvis en viss valutareserv erforderlig, som kan taga emot första stöten. Därutöver kan man ha flera slag av ingripanden i betalningsbalansen förberedda, att användas vid behov. Man kan då välja mellan dem och en allmänt restriktiv penningpolitik, inskränkning av de allmänna arbetena o. dyl. Eller man kan tillgripa först det ena och sedan det andra. En förutsättning för framgång är under alla omständigheter att ledningen för centralbanken och den ekonomiska politiken i övrigt noggrant följer den ekonomiska utvecklingen och är väl förberedd på alternativa händelseförlopp. § 7. Typfall vid varierande växelkurser. Antag att ett lands valuta lämnat guldmyntfoten och deprecierats med något tiotal procent, medan ett stort antal andra länders valutor ännu hålla sig vid guldpari, med eller utan hjälp av valutarestriktioner. Förstnämnda lands centralbank kan då tänkas genom köp och försäljning av utländska valutor hålla den egna valutans internationella värdering någorlunda fast. Sker detta och tillgripas några av de här ovan diskuterade åtgärderna till reglering av betalningsbalansen, så torde verkningarna också bli de ovan beskrivna. Ett land med fri valuta, som önskar öka den inhemska sysselsättningen, kan emellertid åstadkomma liknande resultat genom de återverkningar på betalningsbalansen, som en depreciering av den egna valutan medför. Därigenom stimuleras exporten, importen hålles tillbaka, sjöfarten får ett premium i konkurrensen med andra länders, utländska turistbesök uppmuntras m. m. Det kan därför tyckas som om en valutadepreciering skulle kunna träda i stället för tullpolitik o. dyl., d. v. s. göra den ovan diskuterade politiken helt och hållet överflödig. Klart är emellertid att växelkursfluktuationer, särskilt större sådana, i många situationer kunna medföra högst betydande olägenheter och framkalla åtgärder i utlandet som reducera deras verkan på utrikeshandeln. Man kan därför föredraga att genom tullförhöjningar o. dyl. reglera betalningsbalansen hellre än att låta valutan deprecieras. Det kan också ifrågakomma att kombinera ingripanden i betalningsbalansen med en sänkning av växelkurserna för att begränsa den senare och hålla fluktuationerna under kontroll. Särskilt för

152 ett land med liten valutareserv och i övrigt svag internationell likviditet kan risken för kapitalflykt och häftig depreciering vara betydande, om en viss deprecieringstendens framträder. Att genom importbegränsning o. dyl. undgå en dylik och stärka valutareserven kan då utgöra en viktig förutsättning för en på lång sikt stabilitetsskapande och produktionsuppehållande politik. På det hela taget synes det oberäkneliga i växelkursfluktuationer av större omfattning och det störande psykologiska inflytande de ej sällan ha på affärslivet utgöra ett starkt skäl för att under alla omständigheter ingripanden i betalningsbalansen på förhand planerats och kunna "komma till användning med kort varsel. Blotta medvetandet härom torde ha ett på valutaspekulationen, d. v. s. de korta kapitalrörelserna, lugnande inflytande och på så sätt underlätta penningpolitiken. Detta gäller även för de fall då en målmedveten reglering av växelkurserna genom centralbanken ingår som ett led däri. (Se kap. I V : § 5.) Bland de många olägenheter, som kunna vara förenade med valutadepreciering och som därför kunna motivera att man söker helt eller delvis ersätta densammas verkan på handelsbalans m. m. med direkta åtgärder, böra bl. a. följande nämnas. Avnämarländer kunna finna anledning att värja sig mot »valutadumping» genom särskilda däremot riktade tullar eller andra importrestriktioner. Risken härför kan i vissa fall vara större än den som finns, när betalningsbalansen regleras utan hjälp av valutadepreciering. E n sådan kan vidare, åtminstone om den är väsentlig, föranleda konkurrerande länder att också depreciera sina valutor, vilket får till resultat, att exportvarornas priser, uttryckta i fast valuta, pressas ned. En dylik häftig prisreduktion inträffade exempelvis för trävaror och pappersmassa på hösten 1931, när Sverige, Norge och Finland — i sällskap med det viktiga inköpslandet England — frångått guldmyntfoten. Då priserna på importvaror från länder med mera stabil valuta i allmänhet icke torde i samma grad tryckas, särskilt icke om de länder som depreciera sina valutor representera en mindre del av världshandeln, så inträffar alltså en för dessa länder ogynnsam förändring av »bytesförhållandet» med andra länder; exportpriserna falla mer än importpriserna. För en viss mängd exportvaror erhålles en minskad mängd importvaror i utbyte. E n annan olägenhet av valutadepreciering, som emellertid närmast gäller pa längre sikt, är att helt allmänt risken för ökad instabilitet på den internationella valutamarknaden ökas och arbetet på en normalisering och reorganisation av världens penningväsen försvåras. Av dessa och andra skäl kan användning av de i detta kapitel förut behandlade åtgärderna även för länder med fri valuta i många fall vara lämpliga medel att undgå eller begränsa fluktuationer i förhållandet mellan deras och andra länders valutor och att hålla produktionsvolym och sysselsättning uppe på en högre nivå än som eljest vore möjligt.

TREDJE

AVDELNINGEN.

Expansion, strukturförändringar och arbetslöshet. KAP. VIII. Åtgärder mot arbetslöshet i speciella depress ion slagen, med särskild hänsyn till strukturförändringarnas art. § 1. Strukturförändringar och depression. Med strukturförändring menas i det följande en variation av de omständigheter som bestämma prisbildningen under statiska förutsättningar och som kunna grupperas på följande sätt: 1. Människornas smak och behov. 2. Äganderätten till produktionsmedlen och andra sociala institutioner (t. ex. skatter och kontraktuella förpliktelser, exempelvis långa lånekontrakt), som påverka inkomstfördelningen. 3. Tillgången på produktionsmedel. 4. Tekniska produktionsförutsättningar. 5. Sociala produktionsförutsättningar. 6. Monopolpolitik. 7. Produktionsfaktorernas och konsumenternas geografiska spridning. 8. Förutsättningarna för varornas interlokala rörelser, t. ex. transportförutsättningar och tullar. 9. Räkneenheternas och växelkursernas av penningväsendets art mer eller mindre bestämda höjd. Dessa faktorer betecknas i det följande struktur faktorer. En ändring i ett eller flera av dessa hänseenden leder till en förskjutning av prissystemet, dels av priserna, dels av de omsatta, producerade eller sysselsatta mängderna av varor eller produktionsfaktorer. Vad speciellt arbetskraften beträffar, så förutsätter oförändrad sysselsättning under en period med strukturförändringar vanligen antingen att arbetskraft flyttas från en punkt till en annan eller att priset på arbetskraft är fullt rörligt uppåt och nedåt. 1 På grund av den stora massan ständigt skeende strukturförändringar och på grund av variationer i 10. interlokala kapitalöverflyttningar, 11. individernas framtidsförväntningar, och 12. kreditvillkor — dynamiska faktorer, som jämte de strukturella här nedan kallas »grundläggande faktorer» — uppnår det ekonomiska systemet aldrig ett tillstånd, där produktionsmedlen fullt utnyttjas. 1 I allmänhet gäller det a t t ju större rörligheten och löneböjligheten är, desto mindre och kortvarigare blir arbetslösheten vid strukturförändringar. Men en ökning av rörligheten kan, om löneböjligheten ä r ofullständig, leda till en ökning av arbetslösheten. Arbetskraft kan i ökad omfattning strömma till yrken eller platser, där lönen ä r relativt hög, och hålla sig kvar där u t a n arbete i förhoppning a t t senare erhålla sådant. Rörande dessa frågor hänvisas till B a g g e : Orsaker till arbetslöshet. Arbetslöshetsutredningens betänkande I, bilaga 1. 1931.

11—332*92

154 Eventuellt äro strukturförutsättningarna sådana, att de icke alla äro samtidigt förenliga med fullt utnyttjande av produktionsmedlen, även om obegränsad tid stode till förfogande för anpassningen. I varje ögonblick utmärkes därför läget av att 1) anpassning av produktion, priser och konsumtion till de grundläggande faktorerna är ofullständigt genomförd men fortgår; 2) dessa grundläggande faktorer hålla på att förändra sig. Under vissa omständigheter förlöper utvecklingen så att produktionsvolym och kapacitetsutnyttjande i industrien samt omsättningen i handeln sjunka väsentligt under en tidigare nivå. Man talar då om konjunkturförsämring. Arten av en dylik kontraktionsprocess, som innebär att de expansiva tendenserna äro väsentligt svagare än de motsatta, har i korthet behandlats ovan i första avdelningen. — I andra fall äger väl en kontraktion rum inom vissa^produktionsgrenar, men samtidigt råder en expansionstendens inom andra av sådan styrka att de sekundära expansions- och kontraktionstendenserna hålla varandra någorlunda »i schack»; man kan därför ej tala om någon allmän eller dominerande tendens i ena eller andra riktningen. Sådana perioder utmärkas av »oförändrad konjunktur». De kunna vara såväl hög- och lågkonjunkturer som »medelkonjunktur», alltefter den relativa höjden av den nivå, på vilken produktion och omsättning ligga. — Under tider, då de expansiva tendenserna äro väsentligt starkare än de motsatta, talar man om konjunkturuppsving. En internationell depression, som uppkommit efter en period under vilken inga strukturförändringar av betydelse ägt rum — och som fortlöper utan betydande sådana förändringar — skulle kunna kallas för en ren konjunkturdepression. Dess utlösning kan exempelvis hava kommit genom att partipolitiska händelser skapat pessimistiska framtidsföreställningar eller genom en restriktion av kreditvillkoren. _ Som redan påpekats torde det sista århundradets utveckling giva vid handen att betydande strukturförändringar i varje ögonblick hålla på att aga rum. Det synes sannolikt att dessa förändringars art, omfattning och hastighet utövat ett stort inflytande på expansions- och kontraktionsprocessernas allmanna förlopp och varaktighet. I den mån produktionen anpassat sig etter dessa strukturförändringar, så att icke på det av dessa närmast berörda området eller på de i omedelbar förbindelse därmed stående områdena en outnyttjad kapacitet i fråga om annorstädes användbara produktionsmedel uppkommit, skulle man kanske i alla fall kunna tala om en av bristande strukturell anpassning oberörd konjunkturdepression. I själva verket torde det emellertid icke vara möjligt att på detta sätt i kausal mening skilja på den anpassning, som betingas av vissa grundläggande faktorers ändring - de strukturella — och cle förändringar, som utlösas av andra grundläggande faktorers variation. Utvecklingen påverkas samtidigt av samtliga faktorers förändring. F o. aro t e dynamiska faktorernas t. ex. framtidsförväntningarnas, i hög grad beroende bl a på de strukturella faktorerna. De depressionstillstånd, som da och cla uppkomma, äro alltså resultatet av de strukturella och dynamiska faktorernas samtidiga inflytande. . „„;in„i,+r.r Detta hindrar naturligtvis ej att man kan gruppera de olika konjunktur-

155 perioderna i sådana, under vilka mycket omvälvande strukturförändringar ägt rum, och sådana, som endast innefattat relativt mindre dylika förändringar. Med större eller mindre rätt kan man därför som i andra avdelningen ovan utgå från en internationell depression och behandla verkan av olika åtgärder utan beaktande av de speciella strukturförändringar, som ägt rum under perioden före depressionens uppkomst eller under densammas utveckling. Eftersom en del strukturförändringar i vissa lägen framkalla en kontraktiv tendens inom det närmast berörda området, medan andra i regel ha en expansiv karaktär, är det givet att, under en period av omfattande strukturvariationer, produktions- och inkomstökning framkallas inom vissa områden, minskning däremot inom andra. Begreppet »område» gäller då likaväl för näringsgrenar som för geografiska distrikt. Eftersom näringsgrenarna äro mer eller mindre starkt koncentrerade till vissa distrikt, kommer kontraktion inom en viss näring, t. ex. textilindustrien, att betyda kontraktion inom vissa områden. Ä andra sidan kan kontraktion inom ett område — t. ex. England — framkallas av att dess textilindustri begränsar produktionen, medan expansionen inom ett annat område — Japan — äger samband med utveckling inom dess textilindustri. Det är bl. a. av dessa skäl som konjunkturutvecklingen fortlöper olika i olika länder. Man har ej sällan en depressionstendens eller bestående lågkonjunktur i ett land, medan man har expansion eller bestående högkonjunktur i ett annat. En nationellt begränsad och med vissa strukturförändringar sammanhängande »specialdepression» under en period, då man ej kan tala om internationell lågkonjunktur, reser för konjunkturpolitiken problem, som man ej utan vidare kan antaga hava samma karaktär som de av den internationella depressionen resta problemen, vilka behandlats i andra avdelningen. I detta kapitel upptagas därför särskilt de med en dylik »specialdepression», som i vissa fall kan vara av ganska milt slag och begränsad till vissa delar av näringslivet, förenade spörsmålen till behandling. Undersökningens gång är alltså följande: I andra avdelningen har förutsättningen varit en allmän internationell depression, som analyserats utan hänsyn till arten av de under dess »förberedelsetid», uppkomst och utveckling skeende strukturförändringarna. I innevarande tredje avdelning beröras just olika slag av dylika strukturförändringar, varvid först i §§ 3—10 en nationell specialdepression undersökes och därefter i § 11 mycket kort en internationell depression, vars karaktär präglas av betydande strukturförändringar. Det torde därvidlag icke vara erforderligt att i ett antal fall komplettera andra avdelningens framställning med hänsyn till olika strukturförändringars betydelse. Kompletteringens art framgår av analysen i §§ 3—10. Den nationella specialdepressionen tankes här nedan infalla under en period, då i de flesta andra länder varken en utpräglad hög- eller lågkonjunktur äger rum. Den som vill konkretisera fallet kan tänka exempelvis på Englands läge under åren 1925—27. Efterfrågan från utlandet och konjunkturstabiliteten därstädes utövar då ett visst stadgande inflytande och specialdepressionen blir ej så djup som en allmän depression. Framtidsförväntningarna äro på vissa

156 punkter i hemlandet gynnsamma och kapitalvaruindustrien intager ej en väsentligt sämre ställning i konjunkturhänseende än konsumtionsvaruindustrien. § 2. Strukturförändringar, arbetslön och arbetslöshet. Förändringar av de strukturella och dynamiska faktorerna medföra bl. a. variationer i efterfrågan på arbetskraft. En specialdepression av i 1 § angiven typ utmärkes i regel av att denna efterfrågan på vissa håll väsentligt understiger utbudet till rådande lön. Åtgärder till minskande av arbetslösheten — som ej gå ut på en minskning av utbudet — måste innebära 1) antingen att efterfrågekurvan för arbetskraft höjes utan motsvarande höjning av lönenivån, 2) eller att den senare sänkes utan motsvarande minskning av efterfrågan. Vid diskussionen av valet mellan dessa alternativ är det naturligt att fråga, om en monopolistisk lönepolitik kanske är den strukturförändring, som i viss mening »framkallat» arbetslösheten. Detta är detsamma som att uppställa följande fråga: Ifall under föregående period lönepolitiken varit annorlunda men övriga strukturförhållanden — utom i den mån de påverkats av lönepolitiken — utvecklats på det sätt som faktiskt skett, skulle då arbetslösheten varit väsentligt mindre? Klart torde emellertid vara att alldeles samma tankeexperiment kan göras i fråga om övriga strukturfaktorer, som alltså kunna få »skuld-» för en större eller mindre del av arbetslösheten. Man kan alltså säga inte bara att lönen ur sysselsättningssynpunkt är »för hög» utan också att den ledande arbetskraften är »för dålig» eller investeringen »för liten» eller varuprispolitiken »för monopolistisk». Skillnaden är dock den att det för åtskilliga faktorers vidkommande skulle legat utanför de praktiska möjligheternas gräns att sa förändra dem, att arbetslösheten hållits nere. En analys av möjligheterna att nedbringa arbetslösheten kan emellertid endast i viss mån erhålla ledning av eventuella kunskaper i frågan vad som skulle ha inträffat om på ett tidigare stadium en eller annan struktur t aktör varit annorlunda. Den har att utgå från det faktiska läget och undersöka, vad som kan beräknas inträffa i framtiden, om en förändring av en eller flera strukturella eller dynamiska faktorer åstadkommes. Det är en sådan analys som i det följande försökes. Möjliga åtgärder kunna grupperas i sådana som innebära en sänkning av arbetslönerna och de som avse att höja efterfrågekurvan på arbetskraft 1 det följande är det närmast några åtgärder av det senare slaget som behandlas, da lönepolitiken diskuteras i en annan utredning. 1 Emellertid kommer resonemanget liksom i andra avdelningen icke uteslutande, att taga sikte på arbetskraften och dess svsselsättning utan snarare i första hand avse möjligheterna att framkalla ekonomisk expansion. Innebörden härav för sysselsättningen torde i de olika fallen vara tydlig utan närmare förklaring. Till en början (§§ 3—6) diskuteras några fall av svag betalningsbalans. (Jfr kap. V I I : § 6.) Man tänker sig att läget vid en viss tidigare tidpunkt ~

Johansson: Arbetslösheten och löneutvecklingen.

de I I , bilaga 5. 1934.

Arbetslöshetsutredningens

betänkan-

157 varit mera »normalt» samt att utvecklingen sedan under inflytande av vissa strukturförändringar lett fram till ett depressionstillstånd i ifrågavarande land. Bland de åtgärder som i sådana fall kunna ifrågakomma skall i detta kapitel i första hand tullpolitiken diskuteras. De strukturella förändringarna äro i motsats till de lågkonjunkturfenomen som behandlats i andra avdelningen — och som försvinna i och med återställande av goda konjunkturer — i många fall mycket varaktiga. Det är därför nödvändigt att i det följande beakta icke bara verkningarna av olika åtgärder på kort sikt utan även resultatet på längre sikt. § 3. Relativ kostnadshöjning vid monetära variationer. Antag en av följande två situationer: 1. Vid fasta växelkurser har en deflationsprocess ägt rum i utlandet men icke i »hemlandet», varefter en konjunkturförbättring ägt rum i utlandet. De internationella varornas priser ha sjunkit även i hemlandet, men någon till den i utlandet genomförda svarande kostnadssänkning har där ej ägt rum. 2. De utländska valutorna ha deprecierats i förhållande till den inhemska utan någon motsvarande förskjutning av kostnadsnivåerna. I båda fallen har den inhemska kostnadsnivån kommit relativt »för högt», jämfört med vad som är förenligt med jämvikt i betalningsbalansen utan upplåning i syfte att skapa sådan jämvikt. Det är icke blott lönenivån som är »för hög» utan även andra kostnadselement, t. ex. ränteförpliktelser och avskrivningar, särskilt i det andra fallet. Hur upprätthålles i ett dylikt tillstånd jämvikten i betalningsbalansen? Låt oss antaga att tendensen till ökning av importen och minskning av exporten medför en minskning av valutareserven, vilket förmår centralbanken att hålla ett relativt högt diskonto. Detta å sin sida leder till en inströmning av kortfristigt utländskt kapital. Det är däremot alls icke givet att den långa räntan ligger över den vanliga nivån, ty de dåliga räntabilitetsutsikterna hålla ner efterfrågan på kapital. E t t visst utflöde av långt kapital kan eventuellt äga rum till länder där räntabiliteten är gynnsammare. I så fall är behovet av en inströmning av utländskt kortfristigt kapital i samma mån större. Nyinvesteringen håller sig på en mycket lägre nivå än vanligt; av det nedsatta bruttosparandet rinner en del bort i negativa inkomster (»förluster»). Det är icke säkert att grosshandelsprisnivån visar någon nämnvärd relativ förhöjning jämfört med i andra länder; de internationella varornas priser röra sig ju ungefär på samma sätt som där. Det är icke råvarupriserna utan övriga kostnadspriser — löner och kapitalföremålens bokförda värden vilka ligga till grund för avskrivningar och räntor — som äro »för höga». Råder det »medelmåttiga» konjunkturer i andra länder med samma struktur hos näringslivet som »hemlandet», så innebär ovan antydda läge, att en viss depression råder i det senare. Situationen erbjuder stora likheter med Englands 1925—27, ehuru där dessutom vissa speciella strukturförändringar spelade stor roll. Arbetslöshet, oanvänd kapacitet m. m. både i export- och hemmamarknadsindustrier hålla nere intäkter och efterfrågan, vilket gör behovet av balanserande kapitalrörelser mindre än det eljest skulle vara.

158 Återställande av mera normala ekonomiska relationer med utlandet kan i ett dylikt läge givetvis ske genom en depreciering av den inhemska valutan. Anses emellertid en sådan icke böra komma i fråga, t. ex. emedan befolkningen skulle gripas av inflationsskräck eller emedan andra länders valutor sannolikt skulle dragas med i deprecieringen, så har man valet mellan antingen en allmän kostnadssänkning, framför allt lönereduktion och nedskrivning av bokförda värdet av fast kapital, eller ett ingripande i betalningsbalansen. Därvidlag ifrågakomma närmast tullar och andra importrestriktioner samt hinder för kapitalexport och stimulans för import av långfristigt kapital. Är kostnadssänkning ogenomförbar kunna alltså dessa åtgärder ses som alternativ till valutadepreciering. Till en början undersökes verkan av en höjning av importtullarna. Resonemanget gäller på kort sikt, d. v. s. under något år. I stort sett gäller härom det i kap. V I I på tal om en internationell depression anförda. 1 I bägge fallen finnes ju i hemlandet arbetslöshet och outnyttjad kapacitet. Genom att en del av de icke använda produktionsfaktorerna sättas i arbete i de tullskyddade industrierna, växer den totala produktionsvolymen. Eventuellt kunna importtullarna kombineras med exportpremier — om detta ej möter för stora handelspolitiska svårigheter — i det en dylik kombination icke har den näringslivet snedvridande verkan som enbart importtullar utöva. I det följande skola till ytterligare belysning av denna fråga några synpunkter framläggas på frågan om tullarnas korttidsverkningar, synpunkter, som äga tillämpning även på de i §§ 4—7 nedan behandlade fallen. Den produktionsökning som framkallas i de tullskyddade industrierna kan givetvis ej i sin helhet betraktas som nettoökning. I någon mån dragas förmodligen arbetare och andra rörliga produktionsmedel från sysselsättning, som de skulle ha haft, om ej tullförhöjningarna flyttat dem annorstädes. I hur stor utsträckning detta blir fallet beror givetvis på omständigheterna i varje särskilt fall. Leder produktionsökningen i de tullskyddade industrierna icke till någon höjning av kostnaderna, så torde ovannämnda produktionsminskning bli obetydlig. Kommer då icke framställningen av exportvaror att sjunka när importen reduceras? Exporten utgör ju betalning för importen; när den senare sjunker, avtager också den förra. I så fall kommer väl exporten att minskas lika mycket som produktionen växer i de tullskyddade industrierna? Svaret är av flera skäl nekande. Först och främst medför produktionsökningen i de senare och den indirekta produktionsutvidgningen (jfr kap. V I I ) en ökning av den totala inkomsten och därigenom en ökad efterfrågan bl. a. på importvaror. Importens minskning blir alltså mindre än de tullskyddade industriernas produktionsökning, ja det är icke ens säkert att importen alls påverkas i nedåtgående riktning. För det andra är det klart att även om importen avtager detta ej behöver ske med exporten. I ett land med svag betalningsbalans, som hittills varit beroende av en inströmning av kortfristigt kapital från utlandet, kan verkan 1 Åtskilliga här nedan anförda synpunkter äga ävenledes tillämpning i de i kap. V I I behandlade fallen.

159 helt enkelt bli att den till en början rikligare tillgången på utländska valutor leder till diskontosänkning, varigenom inflödet av utländskt kapital hejdas. M. a. o. betalningsbalansen bringas i »långtids-jämvikt», vilket den ej hade förut. •— Det bör vidare observeras att ur exportindustriens synpunkt en ökning av den inhemska efterfrågan på egna exportvaror kan mer eller mindre uppväga en eventuell minskning av exporten. Om en exportminskning kommer till stånd eller ej beror givetvis på hur dels utlandets efterfrågan, dels det inhemska utbudet påverkas. Vad efterfrågan beträffar, så beror den bl. a. på den inkomstminskning i utlandet, som en eventuell reduktion av den inhemska importen medför. Vidare inverkar det i vilken mån utestängda utländska firmor lägga om sin produktion, så att de mera än förr konkurrera med inhemska exportvaror på andra utländska marknader. Vad de inhemska utbudspriserna beträffar, så bero de dels på kostnaderna, dels på prispolitiken. Om lönerna i exportindustrien och i industrier som leverera råvaror och halvfabrikat till denna ej stiga, och om tullförhöjningarna ej drabba i exportindustrien använda råvaror och halvfabrikat, så ligga kostnadspriserna på oförändrad nivå. Den ökade avsättningen på hemmamarknaden kan i så fall t. o. m. förmå exportindustrien att sänka sina priser på de utländska marknaderna. I åtskilliga fall torde man emellertid få räkna med att tullarna äro av sådant slag att en del råvaror eller halvfabrikat fördyras, även om den allmänna lönenivån förblir oförändrad. Storleken av denna fördyring varierar naturligtvis från fall till fall. Låt oss se på några konkreta fall. Ett exempel har man i den tull på 16 2j3 % å omslagspapper, som år 1926 infördes i England för en tidrymd av fem år. Importen av sådant papper från utlandet fortsattes i nästan samma omfattning som förut, och priset i England höjdes över världsmarknadens med tullens hela belopp, även. om ett prisfall på världsmarknaden något minskade den absoluta höjningen i England. Den engelska kuvertindustrien samt vissa delar av textilindustrien, vilka bägge använda omslagspapper som råvara, fingo sina omkostnader höjda och göra gällande, att detta ogynnsamt påverkat deras export. I England ha de järnkonsumerande industrierna kraftigt opponerat sig mot tullar å järn och stål. Det hävdas bland annat, att tillgången till billigare järn- och stålprodukter varit en nödvändig förutsättning för den engelska varvsindustriens utveckling och att konkurrensen med utländska varv för närvarande är så hård, att en förhöjning av produktionsomkostnaderna i England skulle väsentligt inskränka konkurrensförmåga och arbetstillfällen. E t t annat slag av återverkningar på exporten har man, när en exportindustri erhåller tullskydd. Den framställer vissa kvaliteter till priser, som medgiva export, men kan för andra kvaliteter icke ens behålla sin tidigare andel av hemmamarknaden. Detta gällde t. ex. under åren före den nuvarande depressionen om den engelska ylleindustrien. På tal om skydd åt denna — ev. ett tillfälligt sådant — hävdades det icke utan grund, att en minskning av importen skulle tvinga de utländska producenterna av de till England införda kvaliteterna att lägga om sin tillverkning till att omfatta också de

160 kvaliteter, beträffande vilka den engelska industrien tidigare varit utan svårare konkurrens på världsmarknaden. Den senare skulle därför på exportmarknaden ganska snart finna sina avsättningsmöjligheter inskränkta. Dessutom skulle dess intresse i viss mån inriktas på tillverkning för hemmamarknadens behov och mindre koncentreras på världsmarknaden, vilket kan vara farligt för en exportindustri. Det är ett gammalt stridsspörsmål, huruvida en exportindustri, åt vilken hemmamarknaden reserveras, därigenom kommer att exportera mer eller mindre. A t t hänvisa till erfarenheten går i de flesta fall icke, då utvecklingen, som t. ex. fallet varit i konstsilkesindustrien, påverkas av sä många andra faktorer än tullpolitiken. Den engelska pianoindustrien minskade sin export under åren närmast efter erhållande av tullskydd. Men detta kan möjligen förklaras av minskad efterfrågan på sådana instrument tack vare grammofonernas och radioapparaternas segertåg och behöver således ej ha något samband med tullpolitiken. Det göres ofta gällande att bättre utnyttjande av produktionskapaciteten sänker de genomsnittliga produktionskostnaderna och därigenom ökar »exportkraften». Faktiskt bestämmes emellertid exportpriset i en given situation icke av de genomsnittliga kostnaderna; en nedre gräns sättes av de rörliga kostnaderna. En annan sak är att skydd för hemmamarknaden kan medföra dels reduktion av försäljningskostnader därstädes, dels en ökning av den försålda kvantiteten och eventuellt av priset, varigenom företagens finansiella ställning förbättras och deras möjlighet att bearbeta exportmarknaderna ökas. Det framgår av ovanstående, att tullar på färdiga konsumtionsvaror, om de ej leda till löneförhöjningar, verka mindre återhållande på exporten än tullar på råvaror och halvfabrikat. J ä r n användes i många olika industrier och är därför ur denna synpunkt ett mycket dåligt objekt för tullskydd, överhuvud taget bero verkningarna av nya tullar eller tullförhöjningar, som självklart är, i hög grad på vilka slags varor de gälla. Om däremot lönerna stiga även i exportindustrien, så kan kostnadshöjningen och exportminskningen bli mera betydande. Antag att genom tullförhöjningar en införsel av varor för 100 milj. kr. vilket förra året utgjorde en tiondedel av importen förhindras; detta medför en höjning av levnadskostnaderna för industriarbetare med 2 %} Om då de nominella lönerna över hela linjen höjas med 2 %, så att reallönen förblir oförändrad, hur kommer då exporten att påverkas? Den av lönehöjningen framkallade ökningen av alla rörliga kostnader för exportvarornas framställning och export kan uppskattas till 1 ä 1 1 / 2 %; den växer givetvis allteftersom det fasta kapitalet förslites och skall ersättas. På kort sikt — resonemanget gäller ju t. v. endast de allra närmaste årens verkningar — kan detta leda till en exportminskning men det är ej säkert att så blir fallet. I varje fall kan det under sannolika förutsättningar bli långt mindre än 100 milj. kr. Den totala pro1 Är det fråga om industritullar torde en större höjning av levnadskostnaderna lin så vara osannolik.

161 duktionsvolymen i landet växer alltså, vilket i sin tur ökar importen — och exportindustriens avsättning på hemmamarknaden — så att importminskningen blir långt mindre än 100 milj. Tydligen kan en produktionsökning J: ramkallas av tullförhöjningen, även om reallönen hålles oförändrad, ehuru den sannolikt blir större om nominallönen hålles oförändrad. Det sista är dock icke riktigt under alla omständigheter. 1 Det vore att fullkomligt missförstå de sammanhang det här är fråga om, om man ville beskriva dem med satsen att en tullförhöjning utan höjning av nominallönerna betyder en sänkning av reallönerna och att det är därigenom som den ökade sysselsättningen framkallas. Vid bedömande av utsikterna för oförändrade löner bör det bl. a. ihågkommas att i här behandlade typfall tullförhöjningar o. d. äro en ersättning för valutadepreciering eller direkt lönesänkning. Om man vill kan man säga, att tullförhöjningar under ovan gjorda förutsättningar äro ett sätt att utan valutadepreciering möjliggöra en höjning av vissa varupriser, så att kostnadssänkningar överflödiggöras. Det är prisstegringen och omsättningsökningen som medför en förskjutning av efterfrågekurvan för arbetskraft uppåt, så att vid oförändrade löner arbetslösheten avtager. J u mera lönerna pressas upp, desto mindre blir denna reduktion av arbetslösheten, utom i de fall då själva lönehöjningen stärker expansionstendenserna. Det ovanstående gäller som bekant tullpolitikens korttidsverkningar, d. v. s. utvecklingen under de allra närmaste åren efter det tullförhöjningar eller nya tullar tillgripits. Resonemanget är tillämpligt vare sig dessa åtgärder konstruerats såsom »tillfälliga», d. v. s. givits en tidsbegränsning, eller ej. Om det blott är fråga om en tillfälligt »för hög» kostnadsnivå i hemlandet, t. ex. emedan kostnader och priser i utlandet eller de utländska valutornas värde väntas stiga om ett år eller två, så kunna tullförhöjningarna betraktas som ett försök att överflödiggöra en del av den produktionsomläggning och produktionssänkande inkomstminskning, som annars skulle bliva ofrånkomlig under tidsperioden i fråga, såvida man ej vill depreciera valutan. I sådana fall är en från början tidsbegränsad tullpolitik närmast till hands. Låt oss nu övergå till frågan om verkningarna på längre sikt, nämligen i det fall då de omständigheter som bragt en förskjutning av pris- och kostnadsrelationerna kunna väntas bli varaktiga. Man kan då näppeligen hoppas att genom en tillfällig tullpolitik överflödiggöra en anpassning av kontraktiv art. Detta skulle förutsätta att de tillfälliga tullåtgärderna leda till betydande fördelar genom stordrift eller på annat sätt väsentlig ökning av produktionens effektivitet. Då utsikterna till en dylik »uppfostringsverkan» i allmänhet torde vara små, blir det snarast fråga om att genom tillfälliga tullförhöjningar mildra en såsom oundgänglig betraktad anpassningsprocess och på så sätt dämpa kontraktionstendenserna. Man kan också tillgripa permanenta tullförhöjningar för att helt undgå en 1 Rörande möjligheten att en löneförhöjning stärker den expansiva tendensen se kap. I I I : § 7.

llf—332892

162 del av anpassningen. I så fall kan tullen höja efterfrågekurvan på arbetskraft icke blott genom tendensen till höjning av alla produktionsfaktorers priser, utan också genom att produktionen stimuleras av varor som kräva relativt mycket arbetskraft och relativt litet av andra produktionsfaktorer. Permanenta tullar betyda emellertid att välja en varaktig snedvridning av produktionen som håller nere nationalinkomsten och därmed — utom i den mån inkomstfördelningen ändras till arbetarnas förmån — den reallön, till vilken normal sysselsättning är möjlig, för att undgå de tillfälliga svårigheter —• och påföljande verkningar därav — som kostnadssänkning eller valutadepreciering skulle medföra. Endast i vissa undantagsfall kan man räkna med att permanenta tullar icke minska utan öka nationalinkomsten. Detta kan bliva följden, om bytesförhållandet, d. v. s. relationen mellan import- och exportpriser, påverkas i gynnsam riktning eller om tullarna avbalansera verkan av monopolpolitik i fråga om varor eller produktionsfaktorer, så att dennas tendens att snedvrida produktionen i viss mån upphäves. Den föregående analysen gäller med vissa mindre modifikationer även för det fall, då den relativt höga kostnadsnivån beror på att lönenivån i hemlandet undergått en höjning i förhållande till lönerna i det konkurrerande utlandet, utan att någon balanserande förändring i produktionens effektivitet, räntans höjd etc. inträffat. § 4. Minskad utländsk efterfrågan. En sådan minskning av efterfrågan på ett lands exportvaror inträffar 1. om efterfrågekurvorna för dessa varor i utlandet sjunka; 2. om handelsrestriktioner försvaga efterfrågan på varor från detta land medan de öka den på samma varor från annat håll; 3. om utbudet från andra källor förbilligas. Betalningsbalansen hålles i samtliga fall i jämvikt på i början av § 2 antydda vägar. Den minskning av exportvärdet som blir följden av en dylik utveckling nödvändiggör en anpassning. En av negativa tendenser i betalningsbalansen framkallad åtstramning av kreditgivningen tenderar att trycka ner nukostnadspriserna, varigenom detta lands produktion får ökad »konkurrenskraft»; importen sjunker och exporten stiger. Importminskning framkallas dessutom genom att den totala nationalinkomsten i pengar räknat sänkes genom kostnadsprisernas nedgång, varjämte det under produktionsprocessen frigjorda penningkapitalet, som också är en källa till efterfrågan (reinvestering i råvaror m. m.), också sjunker så småningom. En process av denna art är emellertid i regel förenad med en ökning av arbetslösheten och förluster av olika slag. Dessa bli större ju mera trögrörliga kostnadspriserna äro, t. ex. lönerna. En kontraktiv tendens är oundviklig. I ett dylikt läge kunna tull förhöjning ar, ev. kompletterade med exportpremier, på det sätt som i kap. V I I och i § 2 ovan angivits motverka och hindra kontraktionen, varvid vissa möjligheter finnas att sörja för att expansionen koncentreras till de näringar och geografiska områden som äro mest i behov därav. Antag att det är textilindustrien, vars export sjunkit (jfr England

163 1925—27). Importtullar, som begränsa införseln av utländska textilvaror och öka produktionen av sådana för hemmamarknaden, leda till en viss omläggning av produktionen men denna nödvändiggör endast i ringa grad en omflyttning av arbetskraft från ett företag eller ett område till andra. I vissa fall torde, som i § 3 påpekades, tullarna framkalla en omläggning av den numera delvis utestängda utländska exportindustrien, så att den blir en svårare konkurrent på exportmarknaderna i andra länder, vilket kan medföra en minskning av hemlandets export. Importtullar på helt andra varuslag framkalla en expansion av existerande hemmamarknadsföretag eller nygrundning av sådana. Detta kräver att arbetskraft överföres från andra industrier och platser. Dessutom kan i detta fall exportindustriens realkapital icke komma till användning. Liksom i alla andra fall av tullpolitik är det av vikt att se bl. a. 1. hur hög tull — i procent av förädlingsvärdet inom landet — som den nya tillverkningen behöver; 2. hur prishöjningen återverkar på exportindustriens kostnader för råvaror, halvfabrikat, maskiner m. m.; 3. hur levnadskostnaderna och därigenom eventuellt lönerna påverkas; 4. hur arbetskrävande den nya produktionen är. För övrigt hänvisas till det i § 2 anförda. Skälen för en expansionistisk tullpolitik på kort sikt äro givetvis särskilt starka i de fall, då orsaken till ett eljest föreliggande kontraktionstvång är tillfällig. Om av ett eller annat skäl, t. ex. produktionseffektivitetens eller världsprisnivåns fortgående stegring eller en ökning av utlandets efterfrågan på inhemska exportvaror, redan efter något år en höjning av lönenivån och övriga kostnadspriser skulle inträffa om tullpolitiken ej ändrades, så är det tänkbart att tillfälliga tullförhöjningar, som överflödiggöra först en sänkning och sedan en höjning av lönenivån och därmed ev. förenade arbetskonflikter, skulle kunna medföra en nettoökning av den reala nationalinkomsten och hålla arbetslösheten nere på en lägre genomsnittlig nivå än som utan tullförhöjningarna vore fallet, fastän även dessa föranleda vissa rubbningsskapande omläggningar. Det kan vara skäl att något närmare betrakta de erfarenheter, som man gjort i England med tillfälliga tullar efter kriget. Tanken bakom den s. k. »Safeguarding»politiken var till en början närmast den, att man skulle bereda skydd mot tillfälliga rubbningar utifrån, bland annat sådana, som berodde på valutadepreciering i vissa länder. För att en tull skulle kunna införas krävdes enligt de år 1925 preciserade instruktionerna bland annat, att importen skulle vara av abnorm storlek och väsentligt minska sysselsättningen i berörda engelska industri, vilken måste visa, att den var »effektivt» organiserad. Dessutom skulle konkurrensen från utlandet vara »unfair», d. v. s. antingen lönerna vara mycket låga eller arbetsförhållandena dåliga. Även om alla uppställda krav uppfylldes, kunde man icke vara säker på att tullen infördes, Bland annat skulle hänsyn tagas till om dess påläggande kunde väntas utöva ett ogynnsamt inflytande på sysselsättningen i andra industrier, vilka använde ifrågavarande produkt såsom råvara eller hjälpmaterial. I praktiken utvecklade sig politiken i den riktningen, att en minskning av en viss engelsk industris produktion och arbetarantal sedan 1914 i och för

164 sig ansågs som ett starkt skäl för påläggande av en tull. Tendensen blev alltså att hålla produktionen vid minst oförändrad omfattning, d. v. s. förhindra varje anpassning, som innebure en inskränkning av viss engelsk produktion. Bakom denna politik torde ligga en dunkel tanke, att förhållandena i utlandet i framtiden skulle ändra sig så att en dylik anpassning bleve överflödig. Av olika skäl infördes endast ett fåtal tullar efter detta program. Erfarenheterna rörande deras verkningar äro därför mycket knapphändiga, särskilt som siffror rörande produktion och arbetarantal ej äro tillgängliga för mer än en av de skyddade industrierna. De äldre safeguardingtullarna gällde spetsar, handskar, gasmantlar, knivsmide samt omslagspapper. Rörande dessa tullars verkningar torde följande observationer kunna göras. Arbetarantalet och produktionen ha något vuxit inom spets- och handskindustrien. Emellertid har importen påverkats i förvånande ringa grad. Nettoinförseln av bomullsspetsar steg från £206 000 under 1924 till £ 2 5 8 000 1927, vilket, även om den första siffran ej omfattar postförsändelser, närmast tyder på en ökning. 1 Av vissa spetsar torde importen ha minskats, men samtidigt nedgick exporten av engelska spetsar från £ 2 620 000 under 1924 till £ 2 147 000 tre år senare. — Gasmantelindustrien har uppnått en överenskommelse med den tyska industrien, varigenom den brittiska marknaden reserveras för den förra. En sådan överenskommelse skulle man sannolikt ej kunnat uppnå utan den förstärkning av förhandlingspositionen, som tullen medförde. Av knivsmide var importen år 1924, året före tullens införande, £ 368,000. Påföljande år, då undersökningen rörande eventuell tull pågick, ökades importen enormt till £ 1151 000. 1926 och 1927 utgjorde nettoinförseln respektive £ 268 000 och £ 362 000. Med hänsyn till den större införseln under 1925 skulle man väntat en långt kraftigare minskning under de närmast följande två åren. Siffrorna få därför närmast betraktas som angivande en ökning av försäljningen av utländska varor efter tullens införande. Exporten höll sig ungefär oförändrad. Tullen på omslagspapper minskade importen från 4.1 miljon cwts. 1924 till 3.3 miljoner cwts. 1927. Samtidigt reducerades visserligen exporten från 687 000 cwts. 2 till något över 200 000 cwts., och priset i England har som redan påpekats höjts över världsmarknadens med tullens hela belopp. Trots detta förefaller resultatet av denna tull såtillvida gynnsammare än de övriga, som den utan tvivel möjliggjorde för de engelska fabrikerna att utnyttja sin kapacitet bättre än de tidigare voro i stånd till. Som mest framträdande allmän konklusion måste man emellertid angiva, att importen i förvånande ringa grad påverkats av tullarna. Det är tydligt, att de engelska och de importerade varorna i många fall förete väsentliga kvalitetsskillnader, så att man rent av kan tala om olika varor. Trots en väsentlig prisförhöjning på de importerade artiklarna föredrogo handlandena och konsumenterna i stor omfattning att hålla fast vid dessa. 1 2

Se »Final Report of the Committee on Industry and Trade» 1929. Siffrorna äro ej fullt jämförbara, då de 1924 omfatta export av stora mängder gammalt tidningspapper. Värdesiffrorna voro respektive £ 579,000 och 331,000.

165 § 5. De internationella kapitalrörelserna. En tendens till negativ betalningsbalans kan uppkomma också emedan inströmningen av utländskt kapital upphör eller minskar eller emedan utströmningen av kapital till utlandet växer. Antag t. ex. att av någon anledning räntenivån för långfristigt kapital i utlandet stiger, medan den i hemlandet till en början är oförändrad; ingen inhemsk anledning till räntestegring gör sig gällande. Följaktligen tager kapitalexporten större omfattning än vanligt. En anpassning av handelsbalansen blir nödvändig, varigenom importen minskas och exporten ökas ungefär lika mycket som den nya utlåningen till utlandet. En dylik anpassning förutsätter å sin sida att så småningom viss omläggning av produktion och relativa priser i hemlandets näringsliv genomföres. Bl. a. måste ju antingen produktionsvolymen, d. v. s. den reala nationalinkomsten, ökas eller också den inhemska konsumtionen eller den inhemska realinvesteringen minskas, så att mer varor bli disponibla för utlandet. På vad sätt åstadkommes en sådan förändring av handelsbalansen? En väg är att den internationella konkurrensförmågan ökas genom en sänkning av kostnadspriserna, närmast framkallad genom en av betalningsbalansens läge orsakad kreditrestriktion. Under vissa förutsättningar medför denna åtminstone under ett par år en relativ sänkning av priserna och kostnaderna i hemmamarknadsindustrien jämfört med i exportindustrien och i många fall en sänkning av kostnader och priser i exportindustrien, jämfört med förhållandena i utlandet; bytesförhållandet mellan import- och exportvaror försämras då och en »transferförlust» på kapitalexporten uppkommer. 1 Den totala inkomsten i pengar räknat justeras nedåt. Medan denna prissänkningsprocess pågår, kommer sannolikt arbetslösheten att ligga högre än den eljest skulle ha gjort, vilket även reducerar nationalinkomsten och därigenom importen. Om lönerna hållas oförändrade, kommer reduktionen av inkomsten och justeringen av handelsbalansen att till större delen ske genom att arbetslöshet och produktionsminskning inträffar. 2 För att undgå arbetslöshet och förluster av detta slag kan den ekonomiska politiken naturligtvis först och främst hindra den ökning av utlåningen till utlandet, som ur hemlandets synpunkt är den primära orsaken. Man kan också undgå en del av arbetslösheten om man genom tullförhöjningar påverkar handelsbalansen, så att en minskning av den nominella nationalinkomsten blir överflödig. Därvidlag får man naturligtvis beakta, om det är fråga om en tillfällig eller varaktig ökning av kapitalexporten och i senare fallet om andra krafter, t. ex. den tekniska utvecklingen, tendera att höja lönenivån, så att endast tillfälliga tullar äro behövliga (jfr § 3 ovan). E t t land som finner inströmningen av utländskt kapital avtaga kan förfara på analogt sätt. Dels kan man genom lämplig tull- och skattepolitik uppmuntra till ett inflöde av utländskt kapital, dels kan man genom tullar och annan importbegränsning direkt förändra handelsbalansen i en till de ändrade kapitalrörelserna svarande riktning. * Se mitt arbete »Interregional and International Trade». Kap. XXI. 1933. En annan »transferförlust», uppkommen genom produktionsminskningen.

166 På liknande sätt som i §§ 3—5 kunna andra fall av tendens till negativ betalningsbalans behandlas, t. ex. 1) kostnadshöjning genom lönestegring i exportindustrien eller i den med utländsk import konkurrerande hemmamarknadsindustrien; 2) ökad inhemsk efterfrågan på utländska importvaror; 3) sänkning av utbudspriset på utländska importvaror som konkurrera med inhemska varor på hemmamarknaden. I sistnämnda fall händer det ej sällan att tendensen till negativ betalningsbalans är svag eller helt och hållet saknas. Det diskuteras därför i nästa paragraf till komplettering av framställningen härovan. § 6. Sänkning av utbudspriset pu vissa utländska importvaror. I En speciell näringskris.1 Låt oss liksom ovan först betrakta frågan på kort sikt och uppskjuta hänsyn till verkningarna i längden. I detta fall och vid ett blott tillfälligt förbilligande av importen ligger det nära till hands att genom tullförhöjningar eller andra importhinder sörja för att den med importen konkurrerande inhemska produktionen kan hållas uppe. Antag t. ex. att en världskris inträffat inom socker produktionen, vilket bragt sockerpriset långt under flertalet producenters omkostnader, och att detta föranlett en rad länder att bevilja exportpremier på socker, vilket ytterligare trycker världsmarknadens sockerpris. Med bestående tullskydd blir den inhemska sockerindustrien då så oräntabel, att den, om ej särskilda åtgärder vidtagas, måste nedläggas, Det väntas emellertid att världsmarknadens sockerpris efter några år åter kommer att stiga till en sådan nivå, att den inhemska tillverkningen blir räntabel. Att då först nedlägga den och sedan efter ett par år åter sätta den i gång skulle innebära en dubbel omläggning och stora förluster i form av arbetslöshet och dåligt utnyttjande av fast kapital. Dels utnyttjas ju kapaciteten hos sockerindustriens realkapital alls icke och en större eller mindre del av dess arbetare gå arbetslösa, dels framkallar detta kontraktiva tendenser av i första avdelningen angivet slag, d. v. s. indirekta förluster. Låt oss se litet närmare på dessa förlusters karaktär. 2 I den mån även det låga pris, till vilket socker kan importeras från utlandet, överstiger de variabla kostnader, varmed sockerbrukens upprätthållande i hemlandet äro förenade, kan en minskning av nationalinkomsten undgås om man genom en tillfällig importtull eller på annat sätt håller produktionen i gång. Konflikten uppkommer genom att priset på utländskt socker kan ligga under de privatekonomiskt variabla omkostnaderna — som inbesparas vid driftens inställande — men i alla fall långt över de nationalekonomiskt variabla kostnaderna, vilka utgöras av den minskning av tillgången på andra varor, som sockerproduktionens uppehållande medför. Sockerindustriens rörliga omkostnader omfatta ju icke bara arbetslönerna åt arbetare, vilka eljest skulle gå arbets1 I denna och följande paragrafer diskuteras fall där betalningsbalansen icke ä r så »svag» a t t det spelar någon nämnvärd roll. 2 Följande resonemang är liksom det i § 3 presenterade med vederbörliga modifikationer tillämpligt även i a n d r a fall av importminskning och oanvänd kapacitet.

167 lösa, utan bland annat också betydande järnvägsfrakter. De belopp, som järnvägarna erhålla för bettransporter, äro emellertid högre än de med dessa transporter förenade extra kostnaderna och utgöra till stor del betalning för kostnader, som järnvägarna ådraga sig även om inga sådana transporter förekomma. I sista hand kan man som nationalekonomiskt rörlig kostnad för sockerproduktionen endast räkna summan av 1. den importminskning, 2. den exportökning och 3. den produktionsökning i andra näringar, som sockerproduktionens nedläggande skulle medföra. Med andra ord kostnaden för sockerproduktionen utgöres av den ökning, som den övriga delen av nationalinkomsten undergår, när sockertillverkningen nedlägges. Ty detta är ju vad landet går miste om, ifall sockertillverkningen hålles i gång. Är det fråga blott om ett par år, kan denna kostnad uppgå till endast en bråkdel av sockrets produktionsvärde. De genom sockertillverkningen »friställda» produktionskrafterna kunna nämligen väntas endast i ringa mån få sysselsättning annorstädes utan att göra andra produktionskrafter sysslolösa. Förutsättningen är nämligen att landet i fråga under inflytande av olika strukturförändringar befinner sig i ett depressionstillstånd, fastän ingen internationell lågkonjunktur är rådande. I många dylika fall torde, som redan påpekats, i näringslivet utanför sockerindustrien en produktionsminskning inträffa. Den verkliga kostnaden för sockerframställningen är då negativ (jfr Kap. V : § 6). Detta gäller på kort sikt, t. ex. något år. Ur långtidssynpunkt äro däremot praktiskt taget alla kostnader nationalekonomiskt variabla, åtminstone om löner och andra kostnadspriser äro rörliga. Arbetarna skulle kunna få sysselsättning på annat håll, järnvägarna frakta annat gods i stället för sockerbetor etc. Under loppet av ett par år kan man emellertid ej — såvida icke konjunkturerna äro goda, vilket de i här behandlade fall ej äro — vänta sig att dessa långtidsverkningar skola inträda. Man måste räkna med att ett tillfälligt nedläggande av sockerindustrien ökar arbetslösheten under denna period med kanske nästan hela det antal, varmed arbetsstyrkan i denna industri reducerats, och att intäktsreduktionen har kontraktiva sekundärverkningar. Situationen kompliceras emellertid i sådana fall ej sällan därav, att produktionen inskränkes — eller rentutav nedlägges — även om priset på den utländska varan överstiger de privatekonomiskt variabla omkostnaderna. Det förefaller icke osannolikt att detta skedde med den svenska sockerindustrien år 1926. Taktiska synpunkter kunna spela in och göra betodlarna ovilliga att acceptera betpriser, som blott täcka deras variabla omkostnader eller ge lika stor inkomst, som annan användning av jorden skulle ge utöver därmed förenade variabla omkostnader, liksom liknande synpunkter kunna göra sockerindustrien ovillig att hålla produktionen i gång, när blott variabla omkostnader täckas. Finnes utsikt till förhöjt tullskydd kan den se sin fördel i att försöka framtvinga ett sådant genom att hävda omöjligheten av produktionens upprätthållande även i ett läge, där mer än de privatekonomiskt variabla omkostnaderna täckes. Att sådana taktiska hänsyn spela in är naturligt. A ena sidan är detta ett argument mot en politik som är snar att använda temporära tullar, vilka lätt tillgripas även i fall där produktionen dem förutan skulle

168 kunna fortgå. A andra sidan bli förlusterna på produktionens inskränkning eller nedläggande under sådana förhållanden särskilt stora och vinsten av en tullpolitik, som förhindrar detta, därför också särskilt betydande. Till sist bör nämnas att kontanta tillskott från statskassan givetvis kunna göra samma tjänst som temporära tullar. § 7. Dumping av olika slag. E t t annat slag av förbilligad utländsk tillförsel har man vid »dumping». Härmed menas i det följande: »Försäljning på en viss marknad av en vara till ett nettopris som understiger såväl försäljningspriset i producentens huvudmarknad som hans genomsnittliga produktionskostnad vid ett för industrien ifråga normalt utnyttjande av kapaciteten.» Det är alltså icke tillräckligt, att priset understiger produktionskostnaden, ty det sker ju ofta under dåliga tider vid försäljning både på den normala och den extraordinära marknaden. Låt oss först kasta ett öga på den mera tillfälliga dumping politiken, speciellt den synnerligen kortvariga som sträcker sig över något enstaka år eller några månader. Att tillfällig dumping under vissa omständigheter är fördelaktig för en producent, som icke på sin normala marknad kan avsätta så mycket, att hans produktionskapacitet fullt utnyttjas, kräver ingen närmare belysning. Hans variabla omkostnader understiga ju som regel avsevärt genomsnittskostnaderna. Antag de förra vara 60 kronor, de senare — vid normalt kapacitetsutnyttjande — 100 kronor. I så fall medför försäljning på en extraordinär marknad till ett pris av 75 kronor en vinst på 15 kronor. Om monopol ej finnes på den normala marknaden utan de olika producenterna konkurrera med varandra, tenderar emellertid en sådan politik i många fall att försvinna. Antingen ökas avsättningen så att kapaciteten bättre utnyttjas, de variabla omkostnaderna stiga och fördelarna av dumping försvinna. Eller också inrikta sig samtliga producenter på att öka sin avsättning på den normala marknaden, där priset är högre, och minska försäljningen på dumpingmarknaden, där priset är lägre. Därmed omöjliggöres dumpingpolitikens fortsättande. Betonas bör emellertid, att även utan överenskommelser mellan producenterna dumping kan fortsättas under flera år, eftersom numera producenter och handlande mer eller mindre följa vissa regler för sin prispolitik och i det längsta söka undgå allt, som kan fördärva deras normala marknad. Den ovannämnda tendensen sättes då ur funktion. Ur det mottagande landets synpunkt ställer sig saken annorlunda. Tillverkas ej varor av ifrågavarande slag eller varor, som intimt konkurrera med dessa, inom landet, är det givetvis en fördel att importvarorna erhållas billigt, Om däremot inhemsk tillverkning finns och i betydlig mån reduceras genom tillfällig dumping, så innebär det i vissa fall en reduktion av landets reala nationalinkomst. (Se ovan § 6.) Tullar och andra importrestriktioner kunna användas att motverka dumping av detta slag. Emellertid spela de också en viss roll såsom medel att göra det möjligt för den inhemska industrien att dumpa i utlandet. Finns ej tull-

169 skydd el. dyl., så riskerar man att dumpade varor, för vilka transportkostnaderna äro låga, återvända och säljas på den inhemska marknaden till underpris. Genom tullskydd förhindras detta och förutsättningarna för dumping förbättras. Större intresse har frågan om tillfälliga importtullar som skydd mot kortvarig dumping tilldragit sig. Sådana s. k. anti-dumpingtullar förefalla vid första påseende synnerligen väl motiverade och bestämmelser därom ha efter kriget införts i många länder. Emellertid har det visat sig, att dessa bestämmelser till största delen stannat på papperet och nästan ej alls kommit att tilllämpas i praktiken. Detta sammanhänger med flera praktiska svårigheter, varav blott ett par här skola beröras. För det första är det mycket svårt att fastslå, huruvida dumping äger rum eller ej. Den utländska industriens produktionskostnader kunna som regel ej konstateras. För övrigt äro ju olika företag därvidlag mycket olika ställda. För det andra kan dumping i varje fall konstateras först när den pågått någon tid, och då sedan ytterligare någon tid måste förflyta, innan anti-dumpingtullarna kunna genomföras och sättas i verksamhet, så har dumpingpolitiken i många fall försvunnit dessförinnan. Dessa praktiska svårigheter ha medfört, att tillfälliga anti-dumpingtullar efter kriget icke givit väntat resultat. Bl. a. äro Englands erfarenheter nedslående. 1 Eftersom de tillfälliga anti-dumpingtullarna icke visat sig vidare användbara, uppkommer frågan huruvida man genom permanenta tullar kan värja sig mot tillfällig dumping och på så sätt skapa jämnare sysselsättning och mindre arbetslöshet. Klart är emellertid att permanenta tullar, om de fullt utnyttjas, d. v. s. det inhemska priset överstiger världsmarknadens pris med tullens hela belopp, icke kunna utgöra något dylikt värn. E t t sådant föreligger endast om tullmuren är så hög, att den icke fullt utnyttjas. I detta fall måste den utländska dumpingproducenten sänka sina priser mycket avsevärt, om han vill vinna avsättning inom det tullskyddade landet. Man föredrager därför under eljest lika omständigheter att dumpa inom andra länder, vilkas tullar fullt utnyttjas eller där inga tullar finnas. Hurudan skulle då den tullpolitik vara beskaffad, som kan garantera, att tullarna ej fullt utnyttjas? Klart är att de för det första i flertalet fall måste vara höga, så höga, att praktiskt taget all utländsk konkurrens utestänges. Erfarenhetsmässigt leder detta som regel till två konsekvenser. För det första grundas under goda tider många företag, vilka därför bedriva produktion i relativt liten skala och likaväl under normala och dåliga tider endast ofullständigt kunna utnyttja sin kapacitet. Någorlunda rimlig förräntning kan därför endast uppnås om varupriserna hållas väsentligt högre än de skulle varit vid lägre tullskydd, en viss utländsk konkurrens och mera effektiv produktion. För det andra inbjuder en situation med höga tullar till bildande av en inhemsk kartell eller trust genom sammanslutning av de inhemska 1 F ö r ett n ä r m a r e studium av den omfattning, i vilken denna politik faktiskt använts, och dess resultat hänvisas till statssekreterare Trendelenburgs utredning till den världaekonomiska konferensen i Geneve 1927.

170 producenterna, vilket i olika fall har olika verkningar på produktionens effektivitet. Den eventuella nackdelen av en dylik tullpolitik får vägas mot fördelen av ett visst skydd mot tillfällig dumping från utlandet. Ett särskilt slag av tillfällig dumping är den som understundom kallas för »destruktiv». Utländska producenter dumpa för att sedan den inhemska industrien konkurrerats ihjäl höja priset långt över det normala till skada för de inhemska konsumenterna. Detta förutsätter tydligen att »utlandet» betecknar en enda monopolist eller en samarbetande grupp av företag, som icke har annan väsentlig konkurrens än det eller de inhemska företagen. Ligga däremot stora utländska företag i skarp konkurrens med varandra, så föreligger föga risk för en sådan prispolitik i direkt nedgörande syfte. I betraktande av hur sällsynt det är, att hela världens exportindustri inom en bransch monopoliserats, torde ovannämnda företeelse ej ha större praktisk betydelse. Det förbises ofta att tillfällig dumpingimport visst icke i alla fall har övervägande kontraktiva rubbningsverkningar utan under vissa förhållanden tvärtom närmast har expansiv effekt. Import av råmaterialier till dumpingpris, som ej är alltför kortvarig, kan medverka till att skapa särskilt goda förutsättningar för motsvarande förädlingsindustrier i importlandet. Den engelska marmelad- och konserveringsindustrien, som i början av 1900-talet upparbetade en betydande marknad jorden runt, fick sin storartade utveckling under det årtionde, då kontinentens socker dumpades i England till priser långt understigande producenternas egna. E t t annat bekant exempel erbjuder den holländska och engelska varvsindustriens fördelar av den tyska järnindustriens dumpingsexport av vissa halvfabrikat, Vi övergå nu till frågan om den mycket varaktiga dumping politiken, som för enkelhetens skull kallas »permanent». Antag att en politik av detta slag kommit i gång ganska nyligen. På det mottagande landets näringsliv verkar det givetvis på samma sätt som andra slag av varaktigt förbilligad utländsk tillförsel. Vissa rubbningsverkningar uppkomma; den kontraktiva effekten blir mera betydande, ju sämre konjunkturläget redan förut är. Det kan då vara fråga om att för tillfället hindra eller reducera dumpingimporten för att minska rubbningarna och ev. uppskjuta anpassningen till det nya konkurrensläget till en senare period med bättre konjunkturläge. På lång sikt, d. v. s. när anpassningen genomförts, är det givetvis en fördel — d. v. s. bidrager till att öka den reala nationalinkomsten — att man får importvarorna så billigt som möjligt och själv inriktar sin produktion på de varuslag, som kunna tillverkas billigare än de kunna importeras. Det är en oriktig föreställning, att det blott skulle vara fördelaktigt att importera billiga varor från utlandet, när dessa varors billighet motsvaras av låga produktionskostnader i utlandet. Ur importlandets synpunkt äro fördelarna lika stora vare sig produktionskostnaderna ligga mer eller mindre över det pris man får betala. Vore det ej så, skulle ju mottagandet av gåvor från utlandet vara mest förlustbringande av allt. Amerikasvenskarnas julpresenter skulle betyda förlust för Sverige. I detta sammanhang böra kanske några ord tilläggas rörande s. k. social

171 dumping, som ofta betraktas som ett vägande argument för mer eller mindre tillfälliga tullar. Den innebär helt enkelt export av varor från länder, som betala mycket låga löner, och där arbetsförhållandena på annat sätt äro dåliga. Det gäller naturligtvis om denna import liksom om varje annan, att dessa varor skulle kunna tillverkas inom landet och bereda sysselsättning å t ett visst antal arbetare, men att varupriserna då skulle bliva högre. Man tyckes emellertid understundom föreställa sig, att en dylik import mer än import från länder med höga löner skapar arbetslöshet i det mottagande landet. Denna synpunkt accepterades för en del år sedan av det frihandelsvänliga engelska arbetarpartiet. Närmare övervägande visar emellertid dess oriktighet. Det som spelar roll ur konkurrenssynpunkt är naturligtvis icke arbetslönernas höjd per dag utan arbetslönen — och andra kostnader — per producerad varuenhet. Om en utländsk industri uppnår en låg kostnad i detta avseende genom att betala låga löner åt ineffektiva arbetare eller genom höga löner åt synnerligen effektiva arbetare — eller på grund av låga räntor etc. —• kan ur det mottagande landets synpunkt vara likgiltigt. Avgörande är blott, att varan i utlandet permanent tillverkas billigare och varaktigt levereras därifrån till lägre pris. I så fall har hemlandet fördel av att specialisera sig i annan riktning. Arbetslöshet i det mottagande landet uppkommer lika litet — eller så länge anpassningen pågår: lika mycket —• i bägge fallen, utom möjligen när de »socialt» dumpade importvarorna äro mera arbetskrävande i importlandet än andra varor. Det torde för övrigt, när det gäller varor, som komma från tropiska länder, vara alldeles omöjligt att avgöra, när lönerna skola betraktas som abnormt låga och arbetsförhållandena som otillåtligt dåliga. Både produktionsförhållanden och lönenivå äro ju i länder, befolkade med andra raser än den vita, så annorlunda än Europas, att all grundval för jämförelse saknas. Det kan tilläggas, att en politik, som pålade höga tullar eller importförbud på varor, tillverkade under ovannämnda förhållanden, skulle vara en särskilt stor dumhet från Storbritanniens sida. En sådan politik skulle nämligen tendera att reducera köpkraften just i flera av de länder, som äro den engelska exportindustriens bästa kunder. Vad till sist verkan av permanent dumping i det dumpande landet beträffar, så torde den i regel på lång sikt innebära en minskning av den reala nationalinkomsten, i det sådan dumping till större del beror på förekomsten av fasta kostnader än på fördelar av stordrift. Endast en del av de fasta omkostnaderna täckas ju av dumpingpriset. Då nu även de fasta omkostnaderna i längden äro variabla, så uppkommer tydligen förlust för landet. Utan dumpingpolitiken skulle produktionskapaciteten vanligen icke genom underhåll och nyanläggningar hållits uppe på en så hög nivå som nu sker. Dess utökande under goda tider beror nämligen till en del på en önskan att ej helt släppa de utländska dumpingmarknaderna. E t t permanent tullsystems eventuella förmåga att skapa förutsättningar för permanent dumping bör alltså skrivas på dess debetsida, icke dess kreditsida.

172 § 8. Minskad inhemsk konkurrensförmåga, betingad av tekniska förändringar. L å t oss nu övergå till ett annat fall av förbilligad import, nämligen det då de tekniska framstegen i vissa industrier varit snabbare i utlandet än i hemlandet, varför den inhemska tillverkningen avtager. Differensen mellan produktionskostnaderna i vissa utländska exportindustrier och i motsvarande inhemska industrier förskjutes i en för de senare ogynnsam riktning. Till följd därav måste — om ej teknisk utveckling, valutadepreciering eller dylikt ändra läget — en bestående inskränkning av dessa industriers produktion i hemlandet äga rum. I sådana fall — analoga till det ovan berörda då en långvarig dumping sätter in — måste alltså •— om ej åtgärder vidtagas däremot — en viss omläggning av det inhemska näringslivet äga rum, vilket särskilt i ett depressionsläge kan medföra väsentlig arbetslöshet. Det kan då vara fördelaktigt att något mildra övergången genom att en tid medelst tullskydd möjliggöra produktionens upprätthållande i något större omfattning än som eljest skulle varit möjligt. Det är här varken tal om att öka anpassningsförmågan eller minska anpassningsbehovet i egentlig mening utan snarare gäller det att anpassa det senare något efter det förra. Man kan likna en dylik politik vid »nödhjälpsarbeten» i de deklinerande industrierna, varigenom kontraktionstendenserna motverkas. Risken är naturligtvis bl. a. att arbetarna hållas kvar för länge i dessa industrier och att man motverkar den ekonomiskt motiverade överföringen till annan sysselsättning. En viss arbetslöshet behövs säkerligen för att pressa arbetarna över i andra näringar, som ha förutsättningar för att utvidga. A andra sidan är det möjligt att om man för tillfället sysselsätter en del eljest arbetslösa i deras gamla fabriker, så att inskränkningen av produktion och arbetarantal därstädes mera håller jämna steg med utvidgningen på andra håll, så kommer den senare att gå snabbare — i det allmänna depressionstendenser motverkas — och den nödvändiga omläggningen framkallar mindre arbetslöshet än som eljest bleve fallet. Det nu sagda gäller möjligheten att direkt minska förlusterna vid anpassningen genom att hålla tillbaka produktionens inskränkning på ett håll, så att den sker mera i takt med utvidgningen på annat håll. Tänkbart är emellertid, att man kan minska förlusterna också genom att öka anpassningsförmågan. Detta kan exempelvis tänkas ske genom att expansionen inom vissa andra mera konkurrenskraftiga industrier påskyndas genom tillfälliga tullar, vilka verka som uppfostringstullar. Man kan också tillfälligt öka efterfrågan på arbetskraft genom offentliga arbeten eller genom subsidier åt den privata produktionen, i båda fallen inom näringar och distrikt som utvalts bl. a. med tanke på att det skall vara så lätt som möjligt för de genom den ovan behandlade produktionsomläggningen arbetslösa att söka sig dit (se § 10 nedan). § 9. Inkomstreduktion inom jordbruket och minskad efterfrågan därifrån. I likhet med i §§ 6—8 skall här nedan ett fall behandlas, i vilket ingen väsentlig tendens till negativ betalningsbalans finnes, varför man ej kan påstå att

173 priser och kostnader i genomsnitt ligga på en »för hög» nivå i förhållande till i andra länder. Det antages att priserna på vissa varor, t. ex. jordbruksprodukter, de sista åren kraftigt sjunkit, t. ex. på grund av produktionsutvidgning, och att både i hemland och utland de med framställning därav arbetande människorna erhållit en betydande inkomstminskning. Det förutsattes antingen att löneanställda spela föga roll, i det produktionen sker i självständiga småbruk, eller också att jordbruksarbetarnas löner reduceras i proportion till prisfallet. Detta fall skiljer sig alltså därutinnan från det i § 6 behandlade, som det i övrigt mycket liknar, att i den närmast träffade näringsgrenen ingen lönestelhet föreligger och ingen produktionsinskränkning inträffar. Den stora reduktionen av den jordbrukande befolkningens köpkraft minskar efterfrågan på de varor som den brukat köpa. Producenterna av dessa varor och de mellanhänder, som betjäna den jordbrukande befolkningen, se sina inkomster minskade och komma därför å sin sida att efterfråga mindre än förr. Ä andra sidan har varje konsument av jordbruksprodukter mera pengar över för inköp av andra varor än förr. Verkan blir naturligtvis — som i första avdelningen beskrivits — beroende på efterfrågans olika reaktionshastighet. Det är mycket möjligt att konsumentens efterfrågan på andra varor omedelbart ökas lika mycket som han »sparat» på livsmedlens förbilligande. Säljarna av dessa varor få då en ökning av köpkraften, som motsvarar den minskning jordbrukarna erfarit, och kunna å sin sida öka sin efterfrågan. Under dessa förutsättningar medför tydligen den primära rubbningen i jordbruksprodukternas prisbildning en ändring i efterfrågeriktningen i landet, men ej i första hand någon reduktion av efterfrågans storlek. Vissa industrivaror, kanske även livsmedel, komma att efterfrågas mer, andra mindre än förut. Detta ställer industrien och handeln inför en anpassningsuppgift. Omsättningen i jordbruksdistrikten nedgår och de handlande där få mindre inkomster än de eljest skulle haft. Även deras efterfrågan på lokala varor och tjänster minskas. Är ej arbetskraften mycket rörlig, så kommer arbetslösheten under några år att ligga högre än den eljest skulle gjort. önskar man hålla arbetslösheten nere, står den möjligheten till buds att minska anpassningsbehovet genom att motverka inkomstfördelningens förskjutning eller att öka anpassningsförmågan genom att göra arbetskraften mera rörlig och förbättra arbetsmarknadens organisation. Nära till hands ligger att söka begränsa tillgången på de varor vilkas priser fallit, ifall detta kan ske genom att minska tillförseln utifrån. Höjda tullar å jordbruksprodukter kunna i länder, som importera sådana, höja deras priser, så att inkomstförskjutningen mer eller mindre undgås. Samma resultat kan uppnås även under andra förutsättningar genom olika slag av subventioner, bl. a. i förening med exporten. De sekundära verkningarna på efterfrågan kunna emellertid i vissa fall bli ogynnsammare än ovan antagits. En prisfalls- och kontraktionstendens framkallas om de personer som få sin köpkraft minskad inskränka sin efterfrågan tidigare, d. v. s. på ett tidigare stadium, än efterfrågan från de andra ökas. Antag t. ex. att jordbrukarna, när skörden kommer i marknaden till låga priser,

174 omedelbart minska sina inköp, medan brödkonsumenterna först efter er tid få • billigare bröd och öka sin efterfrågan på andra varor. Verkan blir då en tendens till kontraktion och sänkning av totalinkomsten samt till följd därav en ökning av arbetslösheten. Vill man undgå detta, gäller det tydligen att hålla penninginkomstea uppe. Detta kan ske genom att prisfallet på jordbruksprodukter hindras genom tullar och exportpremier, eller också genom subventioner och skattelättnader, Jämfört med vad situationen annars skulle varit kan detta betecknas som inflation utan depreciering men av annat slag än den i § 2 berörda. Om prisbildningens snedvridning, d. v. s. det abnorma prisfallet fcr jordbruksprodukter på världsmarknaden, är tillfällig, så bli de vidtagna åtgärderna så småningom överflödiga. Är den däremot varaktig kan det vara friga antingen om att mildra anpassningsprocessens svårigheter eller att helt överflödiggöra den genom att bibehålla jordbruk av viss omfattning. I senare fallet^ få fördelarna av att hava undgått rubbningar vägas mot nackdelen av minskad internationell arbetsfördelning på lång sikt. § 10. Andra åtgärder än tullar o. d. I det föregående ha utom införseltullar och andra importrestriktioner bl. a. exportpremier och i vissa fall subventioner omnämnts. Tydligt torde vara att det även vid »specialdepressioner» av i detta kapitel behandlade slag kan komma i fråga att tillgripa penningpolitik och allmänna arbeten i expansionistiskt syfte. Möjligheterna att inrätta dessa efter de timade strukturförändringarna och depressionens art äro emellertid mycket begränsade. Det torde vara en lycklig slump om genom offentliga arbeten efterfrågan kan skapas och arbetstillfällen beredas just inom de näringsgrenar som speciellt drabbats av depressionen. Icke heller torde det vara lätt att befordra utvecklingen speciellt av den produktion, som företer en »naturlig» expansionstendens och vars uppsugande av annorstädes friställda produktionskrafter det därför vore lämpligt att befordra. Däremot kunna väl de offentliga arbetena i någon mån lokaliseras till de distrikt, vilkas verksamhet av ena eller andra skälet anses behöva stimuleras. I andra fall skulle alltså de offentliga arbetena och penningpolitiken avse att utöva en allmänt expansiv verkan på näringslivet. De torde då i alla de fall, då ej den internationella likviditeten är stark och betalningsbalansens tendens positiv, få kombineras med ingripanden rörande utrikeshandeln eller de internationella kapitalrörelserna. Om landets valuta ej skall deprecieras torde dock möjligheterna till dylik expansion vara starkt begränsade. Vill man ej tillgripa en långvarig reglering av betalningsbalansen, blir endast en rent tillfällig expansion möjlig. Det gäller då att under tiden genomföra den strukturella anpassningen i de fall, då en överflyttning av produktionskrafter från en punkt till en annan är erforderlig. En dylik överflyttning torde ej sällan kunna underlättas av att depressionstrycket för tillfället mildras. I och med att anpassningen genomföres försvinner orsaken till depressionstrycket. I andra fall innebär anpassningen en kostnadsreduktion; den expansiva panning-

175 politiken och offentliga arbetspolitiken kan då möjligen mildra reduktionens i de flesta fall kontraktiva verkan. Av många skäl torde emellertid penning- och investeringspolitiken i här behandlade typfall spela mindre roll än vid en allmän, internationell depression. En sådan utmärkes i regel av en relativt starkt nedsatt framställning av kapitalvaror, varför en genom kreditpolitik och offentliga arbeten framkallad ökning av realinvesteringen i viss mån tager sikte på »sjukdomens» karaktär. I de i detta kapitel behandlade typfallen är denna av annat slag och åtgärder som anpassas efter de olika omständigheterna i varje särskilt fall — t. ex. tullar eller subventioner just pa de punkter, där kontraktion skall hindras eller mildras eller expansion stimuleras — förefalla att ha större utsikter att bli effektiva. Vidare torde det efter en internationell depression i viss mån endast gälla att genom expansion få upp produktion och handel — sätta maskineriet ordentligt i gång — så att kontraktionens tendens att intensifiera och förlänga sig själv upphäves. I så fall fortsätter verksamheten av sig själv på den höjda nivån, om inga nya depressionsskapande omständigheter tillstöta. Annorlunda ligger det till vid en nationellt begränsad, med bestämda strukturförhållanden sammanhängande specialdepression, vars intensifiering hejdats av den internationella kontaktens stödjande inflytande. Då hjälper endast antingen en ändring av dessa strukturförhållanden eller en anpassning eller båda delarna, varemot expansion i allmänhet endast undandöljer svårigheten, så länge den varar. § 11. Internationella strukturförändringar vid en internationell depression. När betydande strukturella förändringar äga rum kort före eller under en depressionsperiod — några sådana förändringar förekomma ju alltid — kommer denna senare att sammanfalla med ett tillstånd av bristande strukturell anpassning. En sådan har i hög grad karakteriserat depressionen 1930—34. Depressionstendenserna bli då, under i övrigt lika omständigheter, starkare än de skulle varit under en lugnare strukturutveckling. Det är också uppenbart, att en stor del av den strukturella anpassningen — t. ex. överföring av arbetskraft från en näringsgren till en annan eller från en plats till en annan — så gott som omöjliggöras under en svår depression, då arbetslösheten på de flesta håll är betydande. Skälen för åtgärder, som göra det möjligt för arbetskraften och övriga produktionselement att finna sysselsättning på de punkter där de redan befinna sig, äro därför starkare än under förutsättning av mera medelmåttiga konjunkturer eller under förutsättning av en internationell depression med mindre betydande strukturförändringar. Ingripanden, som under »normala» konjunkturer eller under en måttlig »specialdepression» av i detta kapitel diskuterat slag i huvudsak skulle för tillfället avbalansera vissa strukturella förändringar, m. a. o. skapa en bättre strukturell balans, få dessutom en allmänt expansiv, produktionsuppehållande eller -ökande verkan på de i andra avdelningen beskrivna

176 vägarna. Vidare torde det vara uppenbart att åtgärderna få större effekt om de inriktas icke endast på en allmän expansion, vilket fallet i stort sett var i andra avdelningens analys, utan även taga hänsyn till de speciella strukturförhållandena. En kombination av resonemangen i andra avdelningen med analysen här ovan är alltså erforderlig. Att här för ett antal typfall utföra en dylik kombination torde emellertid vara överflödigt, då läsaren med lätthet kan göra. de av hänsyn till olika strukturförändringar betingade modifikationerna av resonemangen rörande i andra avdelningen behandlade fall. Den i denna utredning framlagda analysen avser endast att visa vad slags resonemang, som få användas för en bedömning av verkan av olika åtgärder i olika fall. Mera bestämda slutsatser kräva noggrannare specificering av de olika fallen och en långt mera genomförd diskussion av vart och ett än som är möjlig i en utredning av denna art. § 12. Avslutning. Strukturförändringar utan depression. En del av resonemanget i detta kapitel är tillämpligt även på de fall då den på vissa punkter framträdande kontraktiva tendensen i stort sett uppväges av expansion på andra punkter, så att produktion och omsättning håller sig så väl uppe att man icke kan tala om depression. Klar är tillämpligheten i fråga om åtgärder, som direkt antingen befordra anpassning till existerande strukturförhållanden eller ändra de senare, så att anpassning överflödiggöres. Däremot gäller det i tidigare avdelningar utvecklade resonemanget — rörande möjligheten av expansion på vissa håll utan inskränkning på andra — icke utan modifikationer. De bli t. ex. allt större, ju mindre den oanvända kapaciteten är i fråga om arbetskraft och kapital. Produktionsökning, som framkallas av den ekonomiska politiken, blir icke netto utan uppväges mer eller mindre av produktionsinskränkning. Problemet om åtgärder mot arbetslöshet under medelmåttiga eller goda konjunkturer blir därför i praktiken i väsentliga stycken ett annat än det i denna utredning behandlade.

Statens offentliga utredningar 1934 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

('Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Utlåtande över utredningen ang. tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter m. m. [10]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning,

F a s t egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med utredning och förslag rörande organisationen av försöksverksamheten på växt- ooh trädgårdsodlingens område. [4] Utredning med förslag om åtgärder för åstadkommande av billiga egnahemsbj'ggnåder. [6] Vattenväsen.

Skogsbruk.' Bergsbruk.

Industri. Kommunalförvaltning.

Statens och Kommunernas finansväsen.

Handel och sjöfart. Betänkande med förslag ang. frågan om l&nipliga åtgärder till skydd för sjömän vid besök i utländska hamnar. [5] Betänkande med förslag till sjöarbetBtidslsg. [8] K o m m u n i k a t i o n s väsen.

Politi.

Socialpolitik. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 2. Finanspolitikens ekonomiska verkningar. [1] Arbetalöshetsutredningens betänkande, 2. Bilagor, band 8. Löneutvecklingen och arbetslösheten. [2] Utredning ang. åtgärder för bekämpande av nn g domsarbetslösheten. [ i l ] Arbetslöshetsutreduingens betänkande. 2. Bilagor, band 4. Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot arbetslöshet. [12]

Bank-, kredit- och pennin^väsen. Betänkande i fråga om inrättande av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet. [7] Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Hälso- och sjukvård. Medicinalstyrelsens förslag till nya författningsbestämmelser ang. statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor m. m. [9]

1933 iirs teaterutrednings betänkande. Del 1. De fasta statsunderstödda teatrarna. [3]

Försvarsväsen. Allmänt näringsväsen. Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

Stockholm 1834. Kgl. Boktr. P. A. Norstedts Söner 332892