Undersökningar angående det sociala hjälpklientelet

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

%~ > • STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1 9 3 4 : 1 4 SOCIALDEPARTEMENTET

UNDERSÖKNINGAR ANGÅENDE

DET SOCIALA HJlLPKLIENTELET FTFÖRDA P i UPPDRAG AT 1928 ARS PENSIONSFÖRSÄKRINGSKOMMITTÉ OCH CENTRALFÖRBUNDET FÖR SOCIALT ARBETE AV

TOR J A C O B S S O N

S T O C K H O L M 1 9

3 4

Statens offentliga utredningar 1934 K r o n o l o g i s k

1. ArbetslöshetsutredningeDS betänkande. 2. Bilagor, band 2. Finanspolitikens ekonomiska verkningar. Ä T Q. Myrdal. Norstedt, xij, 279 s. S. 2. Arbetslöshetsutredningen B betänkande. 2. Bilagor, band 3. Löneutvecklingen ocb arbetslösbeten. Av A. Johansson. Norstedt, vj, 162 s. 1 bil. S. 3. 1933 års teater utrednings betänkande. Del 1. De fasta statsunderstödda teatrarna. Norstedt. 164 s. E. 4. Betänkande med ntredning oob förslag rörando organisationen av försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens område. Rihlström. 198 s. Jo. 5. Betänkande med förslag angående frågan om lämpliga åtgärder till skydd för sjömän vid besök i utländska hamnar. Idnn. 208 s. II. 6. Utredning med förslag om åtgärder för åstadkommande av billiga egnahemsbyggnader. Lindström. 56 s. J o . 7. Betänkande i fråga om inrättande av ett institut för medellång ocb långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet. Marcus. 54 s. Fi. 8. Betänkande med förslag till sjöarbetstidslag. Norstedt. 130 s. H.

f ö r t e c k n i n g

9. Medicinalstyrelsens förslag till nya författningabestätnl melser angående statsbidrag till avlöning åt distrikts* sköterskor m. m. Marcus. 66 s. S, 10. Utlåtanden Över utredningen angående tredje mans rätn till neutralitet i arbetskonflikter m. m. Norstedt. 2143 a. S. 11. Utredning angående åtgärder för bekämpande av ungJ domsarbetslösbeten. Beckman. (2), 176 s. S. 12. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, bandi 4. Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner ochl tullar som medel mot arbetslöshet. Av B. Ohlin. Nor-J stedt. viij, 176 s. S. 13. Stadsbypotekssakknnnigas betänkande med förslag till förordningar angående konungariket Sveriges stadshypo-j tekskassa samt angående grunderna för etadBbypoteks-l föreningars bildande och verksamhet m. m. Marcus. 102 s. FL 14. Undersökningar angående det sociala hjälpklientelet. Av T. Jacobsson. Norstedt. 228 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning {nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATEKS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1934:14

SOCIALDEPARTEMENTET

UNDERSÖKNINGAR

DET

ANGÅENDE

SOCIALA

HJÄLPKLIENTELET UTFÖRDA PA UPPDRAG AV 1928 ÅRS PENSIONSFÖRSÄKRINGSKOMMITTÉ OCH

CENTRALFÖRBUNDET

FÖR SOCIALT ARBETE AV

TOR

JACOBSSON

STOCKHOLM 1934 KCKGL. BOKTRYCKERIET.

P . A. NORSTEDT k

340122 SÖNER

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid. 5

Inledning Undersökningens

tillkomst,

syfte,

planläggning

och utförande

7¶Valet av nndersökninggorter s. 8. — Valet av undersökningsobjekt s. 9. — Undersökningsmaterialets beskaffenhet s. 10. — Undersökningsmaterialets revision, komplettering och korrigering 9. 12. Allmännare

upplysningar

om undersökningsklientelet

13¶Klientelets sammansättning med hänsyn till antalet huvud- och bipersoner s. 13. — Undersökningsorter, hjälporgan samt klienternas kön s. 14. — Det allmännas kostnader samt klienternas egna inkomster s. 16. — Special- och biandklientel s. 17. — De undersöktas ålder s. 21. — De undersöktas civilstånd s. 23. Personligare

uppgifter

om de undersökta

24¶De undersöktas namn s. 24. — Typbeteckningar s. 24. — Långvarigheten av hjälp från det allmänna s. 28. — De äldsta och de yngsta i undersökningen s. 32. — Klienter i åldern 16—20 år s. 33. — Klienter i åldern 21—25 år s. 36. — Klienter i åldern 26— 30 år 9. 38. — De undersöktas födelseorter m. m. s. 46. — Utrikes födda klienter s. 50. — Utom äktenskap födda klienter 9. 51. De undersöktas

föräldrar,

hem-

och uppväxtförhållanden

54¶Föräldrarnas yrken 9. 55. •— Föräldrarnas ekonomi s. 57. — De undersöktas vistelse under uppväxtåren s. 58. — Hemmens allmänna beskaffenhet s. 62. — Orsaker till undermåligheten hos vissa hem s. 64. — Föräldrarnas vandel s. 67. — De undersöktas skolunderbyggnad s. 73. De undersöktas

förhållanden

efter

uppväxtåren

74¶De undersöktas yrkesutbildning 9. 74. — Antal olika yrken g. 75. — Yrkesställning s. 77. — Yrkesgruppering s. 78. — De undersöktas arbetsförmåga och arbetsvilja g. 83. — De undersöktas hälsotillstånd s. 85. — Sjukdomar och lyten s. 86. — Tidigare ådagalagd arbetsförmåga och arbetsvilja s. 90. — Vandel och leverne 9. 91. — F. d. militärer i klientelet samt deras vandel g. 97. — De utom äktenskap födda klienternas vandel s. 98. — De undersöktag vandel gedd i belygning av barndomshemmens beskaffenhet s. 99. — Klienter vilka undergått bestraffning s. 100. — Exempel å kriminella inslag bland: åldringar s. 105 — kroppssjuka s. 107 — sinnessjuka s. 108 — kroppsligt defekta s. 109 — själsligt defekta s. 110 — arbetslösa s. 110 — manliga familjeförsörjare s. 112 — kvinnor med barn s. 112 — barnfåder s. 113. Barnen

till

de undersökta

.

•

Antalet klienter med och utan barn s. 117. — Barnens börd inom eller utom äktenskap s. 118. — Barnens hälsotillstånd s. 120. — Barnens vandel s. 122. — Barnens hjälp från det allmänna s. 123. — Exempel från: storstadsklientelet s. 125 — mellanstadsklientelet s. 129 — landsbygdgklientelet s. 132.

4 Orsaker till hjälpbehoven Orsaksbeteckningar, s. 138. — Redovisning enligt orsaksbeteckningarna s. 139. — Belastningsgrunder s. 142. — Fullgod arbetskraft s. 145. — Belastade s. 148. — Rasbiologiska spörsmål s. 148. — Inre och yttre orsaker till hjälpbehoven s. 150. — Enbart yttre orsaker s. 152. — Exempel å fall föranledda av yttre omständigheter s. 155. — Alkoholfall s. 162. — Ärftligt belastade klienter s. 164. — De ärftligt belastades vandel s. 167. — Exempel å ärftligt belastade bland: åldringar s. 170 — kroppssjuka s. 173 — sinnessjuka s. 180 — kroppsligt defekta s. 185 — själsligt defekta 9. 186 — arbetglösa 9. 190 — manliga familjeförgörjare s. 191 — kvinnor med barn g. 192 — barnfäder s. 193.

Sid. 137

Medellöshet som behovsorsak Ifrågasatta hjälpbehov g. 196. — Fall, i vilka rätten till pengionstillägg (understöd) synts tvekgam s. 198. — Exempel å ifrågasatta eller tveksamma fall s. 200.

194 Några reflexioner i anledning

av undersökningen

Bilagor: 1. Några notiser om undersökningskommunerna

2.

Redovisning av undersökningsmaterialet

3.

Frågeformulär för undersökningen

4.

Anvisningar för ifyllandet av formulären

Inledning. Den omfattande sociallagstiftning, som allenast under de senaste tjugu åren sett dagen här i landet, har obestridligen i samhällets aktiva välfärdspolitik indragit åtskilliga kategorier människor och nödlägen, med vilka samhället tidigare icke tagit befattning. Lagarna om allmän pensionsförsäkring av 1913, om behandling av alkoholister av samma och senare år, om barn utom äktenskap av 1917, om fattigvården av 1918 och om samhällets barnavård av 1924 samt vissa författningar om åtgärder till lindrande av arbetslöshetens verkningar av 1914 och senare — för att blott nämna några av de mera genomgripande — bära otvetydigt vittnesbörd därom. Denna lagstiftning har även på andra sätt — direkt eller indirekt — medfört djupgående verkningar i samhällslivet. Från strängt taget ett enda samhälleligt hjälporgan 1 — den offentliga fattigvården — har utvecklingen på helt kort tid lagstiftningsvägen givit upphov till fyra nya lokala specialorgan med uppgift att i primärkommunerna och å det allmännas bekostnad ombesörja olika slag av social hjälpverksamhet; sålunda ha uppkommit särskilda nämnder för behandling av pensions-, nykterhets- och barnavårdsärenden samt kommittéer till hjälp för arbetslösa. Ehuru vart och ett av dessa organ rör sig med sitt speciella hjälpklientel, torde därjämte i viss utsträckning även ha uppkommit ett för två eller flera av dessa organ gemensamt klientel, ett om man så vill biandklientel. Änskönt lagstiftningen väl främst åsyftat en specialisering, varigenom hjälpbehövande av olika slag skulle på det mest sakkunniga och rationella sättet tillgodoses, har den samtidigt även medfört en icke obetydlig komplicering samt dessutom — och icke minst —• en högst avsevärd ökning av kostnaderna för den sociala omvårdnaden; främst genom tillkomsten av ovan antydda nya grenar av hjälparbetet torde omkostnaderna för detta i sin helhet under de senaste tjugu åren ha mera än femdubblats. Den nya lagstiftningen och de nya hjälporganen avsågo väl att tränga djupare ned i samhället och träffa nödlägen, vilka fattigvården icke nådde eller i vart fall icke tog sig an; men därjämte har uppgiften även varit att från fattigvården övertaga åtskilliga av de fall, som tidigare fallit under densamma men till vilkas handläggning fattigvården av olika skäl ansetts mindre skickad. Ja, det fanns på sin tid optimister, vilka genom antydda specialisering hoppades göra fattigvården överflödig. Oförutsedda omständigheter, ett världskrig med alla dess konsekvenser, en ny tidsanda, svårartad arbetslöshet m. m., ha gäckat dylika förhoppningar. _ Obestridligt är emellertid, att fattigvården till följd av nämnda differentiering avbördats ett icke ringa antal fall, t. ex. vissa pensions- och barnavårdsfall m. fl. 1 Barnavårdsnämnder ha visserligen funnits sedan 1903; deras uppgift var dock före 1924 års lag om barnavården mycket begränsad.

G

Man borde inför detta faktum rent räknemässigt kunnat förvänta, att det som en följd härav mera renodlade fattigvårdsklientelet skulle ha sammansmultit i motsvarande grad. Detta är emellertid så långt ifrån fallet, som statistiken tvärtom visar ett rakt motsatt förhållande. Under det 4.3 % av landets befolkning år 1908 — då alltså fattigvården var strängt taget enda hjälporganet — åtnjöto fattigvårdsunderstöd, hade för året^1928 — ehuru förutom fattigvården jämväl ovannämnda nya specialorgan då fungerade och utövade en ganska omfattande hjälpverksamhet — motsvarande fattigvårdssiffran, efter en tämligen konsekvent fortlöpande stegring, 1 sprungit upp till 5.6 %. Denna ökning, som väl får sin huvudsakliga förklaring i 1918 års fattigvårdslag med alla dess följdverkningar m. fl. faktorer, innebär alltså, att nya skaror hjälpsökande strömmat till fattigvården och av denna erhållit hjälp. Då emellertid redan ett status quo, en oförändrad fattigvårdssiffra, för åren 1908 och 1928 med hänsyn till de nya hjälporganens tillkomst och övertagande av åtskilliga tidigare fattigvårdsfall skulle inneburit en reell ökning av fattigvårdsklientelet, är det tydligt, att den faktiska ökningen i fattigvårdsklientelet är större än vad den rent numeriska skillnaden i procenttalen visar. Denna utveckling har efter allt att döma icke avstannat; dock har man på senare år kunnat förmärka en, måhända växande betänksamhet inför densamma. Det är knappast tvivel underkastat, att ifrågavarande utveckling till viss grad betingats av en fortskridande omgestaltning i samhällets struktur, dess industrialisering, flykten från landsbygden till städerna o. s. v. Men det är heller icke osannolikt, att även andra faktorer medverkat. Sålunda är det troligt, att densamma jämväl och kanhända till större delen bottnar i en omsvängning i allmänna tänkesättet, i en förändrad grunduppfattning om samhällets skyldigheter och den enskildes möjligheter att avhjälpa uppkommande svårigheter av skilda slag. Härvidlag har man dock kunnat urskilja tvenne varandra motsatta åskådningar, emellan vilka ytterligheter man givetvis påträffar en mängd olika uppfattningar. A ena sidan finnes en meningsriktning, vars anhängare förmena, att samhället självt, samhällsutvecklingen eo ipso bär största skulden till de hjälpbehövandes nödläge. Om man också medgiver förekomsten av fall, vari det allmännas hjälp missbrukas, anser man dock dessa utgöra undantag, som av naturliga skäl aldrig kunna undvikas i en verksamhet av den omfattning, vari det sociala hjälparbetet bedrives. Man vill emellertid gärna tro, att samhället genom att inrätta sig bättre skall kunna minska behovet i framtiden av skydds- och hjälpåtgärder. Från denna grundsyn framstår det givetvis såsom ett oavvisligt rättfärdighetskrav, att samhället genom sociala reformer oförtrutet bör fortsätta på den redan inslagna vägen i förtröstan därom, att detta omsider skall innebära ett verkligt socialt framåtskridande. Å andra sidan påträffar man en mera pessimistisk inställning till de sociala problemen. Med ledning av spridda iakttagelser å hjälpklientelet — vilka giva vid handen att hjälpbehovet i väsentlig grad betingats av inre nedärvda, ogynnsamma förutsättningar hos de hjälpbehövande — och med stöd av den moderna ärftlighetsforskningens starka betonande av anlagens oavhängighet av yttre förhållanden anse dess företrädare den nuvarande hjälpverksamhetens förmåga att bidraga till bättre samhällsförhållanden i framtiden såsom, minst sagt, mycket problematisk. J a , man hör från detta håll icke sällan uttalas den farhågan, att samhällets sociala hjälpåtgärder, sedda på längre sikt, i själva 1 Året 1920 t. ex. betecknar en nedgång i den eljest stigande kurvan. Jmfr en uppsats av byråchefen Ernst Höijer: »Samhällets hjälpverksamhet genom fattigvården», Sunt Förnuft, Sthlm 1931, sid. 183.

7 verket icke blott äro ägnade att motverka sitt eget ändamål utan även innebära det allvarligaste hot emot kultursamhällets bestånd. Genom att gynna fortplantningen av, vårda och konservera undermåliga, tärande individer skola dessa åtgärder — anser man — komma att växa samhällets närande medlemmar över huvudet och omsider innebära en rasförsämring och därmed en verklig kulturfara. 1 De frukta dessutom, att ju mera samhället ingriper hjälpande och tillrättaläggande, desto mera skall den enskildes vilja och förmåga att av egen kraft taga sig ut ur iråkade svårigheter avtrubbas. Med en sådan inställning är det naturligt, om man önskar se samhällets aktiva hjälppolitik begränsad till de allra mest trängande fallen. För bäggedera riktningarna är det väl, såsom regel, åtminstone i princip ett gemensamt önskemål, att förvaltningen av samhällets hjälpverksamhet icke måtte bliva onödigt kostsam. Dock hesiterar man på sina håll inför tanken att praktiskt omsätta ett sådant önskemål. Vilkendera ståndpunkten man än må intaga till dessa frågor, är det uppenbart, att ställningstagandet hittills kunnat grundas endast å allmännare överväganden samt å spridda osystematiska iakttagelser. Man saknar, med andra ord, ett förutsättningslöst insamlat, konkret kunskapsmaterial med utslag till förmån för någondera av dessa, här blottade antydda åskådningar. Vad som bl. a. erfordras för att vinna klarhet i dessa för socialpolitiken mycket viktiga spörsmål är tydligen en undersökning, åsyftande att klargöra, huru det moderna samhällets hjälpklientel är beskaffat. Bland frågor, som det härvidlag torde vara av större intresse att få besvarade, kunna nämnas följande: Förhåller det sig månne på det sättet, att dessa på ett eller annat vis av det allmänna understödda utgöra ett genomsnitt av samhällsmedborgarna i allmänhet i fråga om personliga egenskaper? Ä r det med andra ord endast yttre fatala omständigheter, som framkallat deras hjälpbehov, olyckor och andra kalamiteter, som kunna drabba envar? Eller förhåller det sig måhända så, att dessa understödda genom egna eller föräldrarnas inre personliga egenskaper väsentligen skilja sig från den genomsnittliga standarden i samhället? Och äro samhällets hittillsvarande åtgärder ägnade att för framtiden förminska antalet hjälpbehövande, eller bidraga de måhända tvärtom till att uppamma ökade skaror sådana? Såvitt känt har någon sådan undersökning icke företagits vare sig här i landet eller utomlands. 2 Behovet därav har dock länge gjort sig kännbart hos dem, som från en vidare synvinkel syssla med sociala ting.

Undersökningens tillkomst, syfte, planläggning och utförande. I syfte söka avhjälpa förut omnämnda behov av undersökning upptogs frågan i Centralförbundet för socialt arbete (C. S. A.), vid vars förvaltningsnämnds sammanträde den 17 september 1927 statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör kanslirådet G. H. von Koch motionerade därom. Han önskade 1 Provinsialläkaren i Övertorneå dr Hj. Ruthström har i en tjänsterapport till Kungl. medicinalstyrelsen fästat uppmärksamheten å vissa här berörda farhågor. Jmfr Social-medicinsk tidskrift sid. 155 årg. 1932. 2 I andra länder finnas en del snarlika undersökningar, bl. a. Charles Booths klassiska arbete »Life and Labour of the people in London», London 1891—1903, A. L. Bowley & A. R. BurnettHurst »Livelihood and Poverty», London 1915, B. Seebohm Rowntree »Poverty», London 1922, A. L. Bowley & N. N. Hogg »Has poverty diminished?», London 1925, m. fl. Intetdera av dessa arbeten torde dock till sin syftning vara analogt med den undersökning, som här avses.

8 sålunda, att »C. S. A. skulle låta verkställa en undersökning av det nu existerande samhälleliga understödsarbetet och med ledning av denna undersökning och i syfte att nedbringa kostnaderna, skapa enhetlighet i arbetet och göra hjälpen möjligast effektiv framlägga riktlinjerna för ett framtida hjälparbete, särskilt vad angår sjuk- och ålderdomsförsäkringen.» Efter åtskilliga förberedande utredningar beslöt C. S. A:s styrelse den 21 mars 1928 att företaga en dylik undersökning; dock skulle först en provundersökning anordnas i Södertälje. Ät dåvarande tf. byråassistenten i Kungl. socialstyrelsen August Åman — vilken förarbetat ärendet och av vars p. m. för undersökningen vissa partier återgivits här ovan — uppdrogs att leda och slutföra densamma. Dess syfte skulle vara tvåfaldigt, nämligen dels att klarlägga i vad mån olika understödsformer ingripa i varandra och dels även att analysera arten av det klientel, som komme i åtnjutande av understöd i olika former. Vid C. S. A:s styrelsesammanträde den 15 augusti 1929 förelåg resultatet av provundersökningen. Den omfattade sammanlagt 82 personer — 43 män och 39 kvinnor — tendenslöst uttagna bland personer, vilka under 1927 åtnjutit fattigvårdsunderstöd i Södertälje. Materialet måste dock anses alltför litet och ofullständigt för att medgiva en klarare uppfattning av hjälpklientelet, vilket Åman själv framhållit i en särskild p. m., vari han jämväl lämnat en del anvisningar för en förnyad undersökning. Vid nyssnämnda sammanträdet förelåg även en framställning från den av Kungl. Maj:t utsedda 1928 års pensionsförsäkringskommitté genom dess ordförande landshövdingen S. N. Linnér, vari kommittén — vilken erfarit C. S. A:s initiativ och för sina syften funne en liknande, ehuru större undersökning av hjälpklientelet betydelsefull •— hemställde, huruvida icke C. S. A. vore benäget samarbeta med kommittén om en dylik. Centralförbundet beslöt tillmötesgå denna önskan, och vid förhandlingar emellan delegerade för kommittén och centralförbundet utformades riktlinjerna för den nya undersökningen. Denna igångsattes därpå under hösten 1929. Resultatet är föreliggande berättelse. Valet av imdersökningsorter. Vid planläggningen av denna undersökning framstod det såsom ett önskemål att kunna utföra densamma enligt den s. k. representativa metoden, alltså genom att låta ett urval företräda klientelet i dess helhet. En undersökning i samtliga rikets kommuner och omfattande hela det sociala hjälpklientelet vore, åtminstone med de resurser, som stodo till buds, praktiskt ogenomförbar; en sådan vore för övrigt heller icke erforderlig, enär man med nyssnämnda metoden kunde ernå ungefär samana resultat. I stället inriktades ansträngningarna till en början på att få fram ett, så långt möjligt, representativt urval av såväl undersökningsorter som ock undersökningsobjekt. Detta visade sig dock förenat med vissa svårigheter. Vad först angår frågan om undersökningsorter måste en del rent praktiska och ekonomiska hänsyn tagas. Det gällde sålunda icke blott att finna lämpliga representanter för olika kommuntyper, utan det gällde samtidigt även och framför allt att få med kommuner, som kunde befinnas villiga att å egen bekostnad deltaga i undersökningen ochvarest man kunde påräkna intresserad och kunnig medverkan vid anskaffandet av primärmaterialet. Av kostnadsskäl måste nämligen insamlingen av primäruppgifter anförtros åt lokala förtroende- eller tjänstemän från de olika hjälporganen å undersökningsorterna. Efter åtskilliga undersökningar beslöto sig delegerade för följande tio undersökningskommuner, nämligen: Städer: Stockholm, Göteborg, Jönköping och Växjö samt

9 Landskommuner: Torp i Västernorrlands län, Asarum i Blekinge län, Ringarum i Östergötlands län, Söderåkra i Kalmar län, Askersunds landsförsamling i Örebro län och Mollösunds fiskeläge i Göteborgs och Bohus län. A bilagan sid. 219—221 återfinnas några notiser om dessa kommuner. Den invändningen torde väl omedelbart resas gentemot detta urval av undersökningsorter, att det näppeligen kan anses representativt. Stadsinslaget är alltför starkt, och i fråga om såväl städer som landskommuner saknas tillräckligt antal representanter för olika kategorier, såsom t. ex. för de mest industribetonade samt för de minsta städerna och köpingarna, för rena skogskommuner m. fl. Den geografiska fördelningen av undersökningsorterna är heller icke tillfredsställande. Dessa obestridligen föreliggande brister måste dock betraktas såsom en praktiskt betingad eftergift åt önskan att överhuvud, med tillgängliga resurser, få en undersökning till stånd. Det bör emellertid kanske redan här framhållas, att det samlade undersökningsmaterial, vilket nu föreligger, förefaller tämligen allsidigt; det torde åtminstone utgöra en ganska rikhaltig samling belysande stickprov å hjälpklientelet i allmänhet. Klienterna — eller de undersökta som de i fortsättningen av denna berättelse också benämnas — äro, såsom senare kommer att visas, födda och uppvuxna å snart sagt alla olika slag av orter i riket; de representera. landets viktigare näringar, samhällsklasser och miljöförhållanden. Även genom den uppdelning av de olika ortsklientelen, som kommer att företagas, neutraliseras till viss grad berörda olägenheter. Valet av undersökningsobjekt. Beträffande valet av undersökningsobjekt — alltså de undersökta — skulle detta innefatta ett karakteristiskt antal personer oyer 16 ar, vilka under sammanlagt minst fyra månader av 1928 — undersökningsåret — i nyssnämnda kommuner åtnjutit hjälp genom någondera av fångvårdsstyrelsen, pensionsnämnden, arbetslöshetskommittén eller barnavårdsnämnden. Nykterhetsnämndernas klientel ansågs av olika skäl icke lämpligen böra ^medtagas. Anledningen till att gränsen för hjälpens varaktighet sattes sa lågt som till fyra månader var tanken, att man därigenom jämväl skulle träffa en numera icke ovanlig kategori hjälpfall, nämligen de mera tillfälliga arbetsloshetsf allén; denna torde eljest — om t. ex. endast de s. k. varaktigt (d. v. s. i allmänhet under minst sex månaders tid) understödda medtagits — knappast ha blivit vederbörligen företrädd. I fråga om pensionsnämndernas klientel skulle därav icke medtagas vare sig de, som uppburit enbart avgiftspension, eller de, som överskridit 70-årsåldern. Avgiftspensionärer, vilka icke åtnjuta pensionstillägg, kunna icke anses tillhöra hjälpklientelet, och folkpensionärer över 70 år måste i regel betraktas som åldersinvalider, vilka knappast erbjuda något av intresse för denna undersökning. Av arbetslöshetskommittéernas klientel skulle uttagas de, som erhållit arbetslöshetsunderstöd eller reservarbete; och vad slutligen barnavårdsnämndernas klienter beträffar skulle icke de omhändertagna barnen utan deras föräldrar göras till foremål för undersökningen. Härvid utgick man ifrån den uppfattningen, att orsakerna till barnens omhändertagande finge sökas mera hos deras föräldrar an hos barnen själva; för varje barn, man genom urvalet träffade, borde följaktligen meddelas upplysningar beträffande barnets såväl fader som moder. föräldrarna voro alltså i barnavårdsfallen att, var för sig, betrakta såsom undersökningsobjekt. För att få fixerat undersökningens ändamål och i vilka särskilda avseenden upplysningar vore önskvärda utarbetades bl. a. ett frågeformulär jämte anr o S f m f o r f ö r 0 d e s s i l a n d e ; dessa handlingar återfinnas såsom bilagor å sid. 224—228. Sedan från de lokala undersökningsförrättarna inhämtats approximativa uppgifter om storleken av hjälpklientelet å de olika orterna beslötos proportionerna av undersökningsobjekt från hjälporganen samt översändes till dem nödigt antal exemplar av nyssnämnda handlingar.

10 Härpå avreste författaren av dessa rader till undersökningsorterna, där sammanträden höllos med de lokala medhjälparna. Därvid uttogos undersökningsobjekten samt genomgingos och diskuterades formulärets olika frågor jämte andra med undersökningen sammanhängande spörsmål. Om sättet för uttagningen av de undersökta torde några upplysningar böra meddelas. Till grund härför lågo de lokala hjälporganens alfabetiskt uppställda kortregister och i kronologisk ordning förda liggare över hjälpklientelet i dess helhet; såväl kortregistren som liggarna voro av väsentligen samma typ å samtliga orter. Ur detta totalklientel utgallrades till en början alla direkt understödda minderåriga samt alla de övriga, som antingen icke alls eller som kortare tid än fyra månader 1928 åtnjutit hjälp, samt nyssnämnda kategorier folkpensionärer. De återstående utgjordes sålunda av personer, av vilka envar kunde tillhöra undersökningsklientelet och bland vilka ett representativt urval skulle företagas. Härefter skedde urvalet, vilket tillgick på sådant sätt, att ur det på förenämnda sätt renodlade klientelet uttogos helt mekaniskt från storstäderna — Stockholm och Göteborg — vart fyrtionde och från de övriga orterna vart tredje fall; från Mollösund, vars klientel var av jämförelsevis ringa omfattning, uttogos i gengäld samtliga fallen, 38 st. Storstädernas avsevärt större antal fall medgav en proportionaliter betydligt mindre representation än vad fallet var med de övriga, mindre orterna med deras mindre klientel. Härigenom ansåg man sig ha fått fram ett på samma gång tendensfritt och representativt urval undersökningsobjekt. Dessa slutligen uttagna skulle göras till föremål för undersökning. Om undersökningens ändamål har tidigare ordats; avsikten var att söka erhålla en, så långt görligt, fullständig och allsidig bild av hjälpklientelet. Därvid skulle speciell vikt läggas å utrönandet av orsakerna till hjälpbehovet i det enskilda fallet, och i detta avseende önskade man särskilt erfara, huruvida detta behov huvudsakligast betingats av a) antingen inre personliga egenskaper eller b) yttre ogynnsamma omständigheter. För att få upplysningar härutinnan skulle, såsom formuläret ger vid handen, undersökningen omfatta icke blott de hjälpta själva, de undersökta, utan jämväl, ehuru i andra hand, deras föräldrar och barn, sålunda strängt taget tre generationer. . „ . . , Härpå vidtog arbetet med insamlingen av primåruppgitter. Detta visade sig mycket tidsödande; de första uppgifterna kommo förf. tillhanda redan pa nyåret 1930 och de sista först i slutet av april 1932. Insamlingen ombesörjdes, som nämnts, av förtroende- och tjänstemän hos de olika hjälporganen a undersökningsorterna; uppgifter om dem, som å de olika orterna stått för insamlingen av primäruppgifter, återfinnas å sid. 229—230 bland bilagorna. Upplysningar inhämtades främst genom intervjuer. I varje fall, där sådant överhuvud var möjligt, utfrågades till en början de undersökta själva samt därjämte även anhöriga till dem eller andra, som kunde tänkas äga kännedom om efterfrågade förhållanden. Från anteckningar i kyrkoböcker, hjälporganens handlingar samt givetvis även från undersökningsförrättarnas egna observationer och erfarenheter justerades och kompletterades i möjligaste mån uppgifterna, varefter de översändes till förf. Undersökningsmaterialets beskaffenhet. Ehuru de lokala undersökmngsförrättarna, som regel, synbarligen varit mycket intresserade av undersökningen s a m t ' d ä r å nedlagt ett betydande arbete, visade sig det inkomna materialet mycket ojämnt. Om å ena sidan många fall från vissa orter och hjälporgan voro mycket samvetsgrant och utförligt belysta, uppvisade å andra sidan materialet från andra orter eller hjälporgan stora luckor eller andra bnstfälligheter. Dessa brister avsågo väl merendels, förklarligt nog, de äldre och äldsta

11 människorna i undersökningen, beträffande vilkas egna förhållanden under tidigare år, föräldrar och barn uppgifterna ofta voro ganska ofullständiga. Sammalunda var förhållandet jämväl med vissa sinnessjuka och sinnesslöa, av vilka man ju näppeligen kunde erhålla uppgifter av värde, liksom också i ett mycket stort antal barnavårdsfall. Skulle man generellt och i stort sett söka gradera fullständigheten av de ohka, specialorganens uppgifter, måste man, utan tvekan, tillerkänna fattigvardsmatenalet främsta rummet. De övriga organens samt, såsom regel med lysande undantag, i synnerhet barnavårdsnämndernas material befanns mer eller mindre defekt, ja, i vissa viktigare stycken blankt. Om pensionsnämndsklientelet funnos likväl i allmänhet korrekta identifieringsuppgifter o. dyl., vilket knappast kan sägas om barnavårdsmaterialet, då däremot i fråga om karakteristika eller eljest mera personliga förhållanden även pensionsnämndsmaterialet befanns lämna åtskilligt övrigt att önska. Vad som sagts om pensions- och barnavårdsnämndernas material är i stort sett tillämpligt jämväl å arbetslöshetskommittéernas. Förf. är dock angelägen understryka, att från denna mycket allmänna regel funnos goda undantag. Det har synts av intresse meddela dessa korta notiser om materialet, enär de torde giva en antydan om det förhållande, vari de olika hjälporganen stå till sina klienter. Det är väl för initierade knappast ägnat att överraska, om materialet synts ge vid handen, att fattigvården står i det mest personliga förhållandet till sina understödda. Om envar av dessa brukar fattigvården föra ganska upplysande anteckningar. Ofta återkommande tilldelningar av understöd, vilka förutsätta ofta återkommande undersökningar och prövningar av behovet, av personliga förhållanden o. s. v., måste i och för sig vara ägnade att befordra kännedomen om klientelet. Vad angår barnavårdsnämnden är det ju i första hand de omhändertagna barnen själva, som äro föremål för åtgärder; endast medelbart komma dessa nämnder i beröring med barnens föräldrar. Det är egentligen å ärendenas första stadium, som nämnderna komma i förbindelse med föräldrarna för att omsider ofta förlora kontakten med dem, särskilt som icke sällan endera eller i vissa fall bäggedera av dessa sistnämnda kunna vara avlidna, avflyttade till andra platser, avvikna eller understundom helt okända. Och vad pensionsnämnderna beträffar komma desamma ofta endast i mera ytlig beröring med sitt klientel. De sakna väl som regel personalakter med utförliga upplysningar om detsamma; och de sakna även den ständiga kontakt och kontroll, som präglar fattigvårdens mellanhavande med sina klienter. Sedan pension en gång är beviljad, löper fallet ofta nog mera mekaniskt och utan mera personlig inblandning av pensionsnämnderna. Sammalunda synes i det stora hela vara förhållandet beträffande arbetslöshetsorganen och deras klientel. Det sagda är naturligtvis ingalunda att uppfatta som någon panegyrik över fattigvårdens sätt att handhava sin uppgift; även där förekommer förvisso ganska mycket som är skevt och behövde rättas. Å t en annan, måhända betydelsefull iakttagelse har en undersökningsförrättare för ett^av pensionsorganen givit uttryck, då han deklarerat sin oförmåga att — såsom fattigvårdsmän i allmänhet kunna det — »gå folk in på livet» och därvid ^förklarat, att »fattigvårdsmän kunna fråga så mycket». Troligt ä r v ä l också, att fattigvårdens handhavare i största allmänhet äro mera skeptiskt inställda gentemot framställningar om hjälp än t. ex. de lokala pensionsnämndernas representanter. Men även andra brister än ofullständighet vidlådde materialet. En kritisk granskning av detsamma gav snart anledning till förmodan — som sedermera bekräftats — att de undersökta i fråga om förhållanden, som icke kunde omedelbart kontrolleras, medvetet eller omedvetet varit benägna »förgylla upp»

12 verkligheten —• en för övrigt rätt allmänmänsklig och kanske lycklig benägenhet. Deras eget förflutna, deras föräldrar och barn voro icke sällan — enligt de undersöktas utsago —• av utomordentligt hög kvalitet. En bearbetning av detta material i dess ursprungliga skick hade med all sannolikhet givit en i mångt och mycket både ofullständigare och mera förvanskad bild av klientelet än vad nu blivit fallet. Undersökningsmaterialets revision, komplettering och korrigering. Det visade sig nämligen nödvändigt att underkasta materialet en genomgående kritisk revision, kontroll och komplettering, innan bearbetningen kunde taga sin början. E t t synnerligen omfattande och intensivt arbete har också nedlagts å denna uppgift. Efterhand som primäruppgifterna inkommo, utsändes förfrågningar eller inhämtades på andra sätt upplysningar beträffande särskilt den undersökte men därjämte även beträffande hans föräldrar och barn o. s. v. I alla de många fall, där t. ex. den undersökte var född på annan ort än undersökningsorten, d. v. s. i omkring 60 % av samtliga, tillskrevos dels pastorsämbetet och dels även fattigvårdsordföranden — ofta även pensions- och barnavårdsordförandena m. fl. — på födelseorten med anhållan om undersökning och upplysningar i enlighet med särskilda frågeformulär. I de för övrigt icke sällsynta fall, där vederbörande tidigt avflyttat från födelseförsamlingen eller ofta befunnit sig på flyttande fot, ha deras^ öden följts genom liknande förfrågningar hos församling efter församling, i åtskilliga fall även hos landsarkiven. Det torde väl icke finnas många församlingar i riket, som icke besvärats med dylika förfrågningar och som icke med intresse och tillmötesgående välvilligt bidragit till undersökningen. Enstaka fall av oförståelse och avoghet bekräfta endast regeln. Såsom ett litet bevis för detta intresse, vilket tagit sig mångahanda uttryck, kan nämnas, att fall förekommit, där exempelvis fattigvårdsordföranden förutom ingående upplysningar även översänt fotografi av den efterfrågade, antavla eller utförliga släktupplysningar o. s. v. Hela materialet har kontrollerats och försetts med kompletterande upplysningar hos Kungl. pensionsstyrelsen, Polisunderrättelser alltsedan denna publikations tillkomst, systembolagen m. fl. Och i förekommande fall ha upplysningar inhämtats jämväl hos Kungl. socialstyrelsen ur materialet från arbetslöshetsräkningen 1927, hos domstolar, fångvårds- och polismyndigheter, hos mantalsskrivnings- och taxeringsmyndigheter, hos läkare, föreståndare och föreståndarinnor för sinnessjukhus, sinnesslö- och andra specialanstalter, hos enskilda företag och personer m. fl. Inalles torde omkring 15 000 skrivelser ha utsänts i angivna syftet. Icke desto mindre är det likväl uppenbart, att åtskilliga brister alltjämt vidlåda materialet. I många fall •—• och i synnerhet i en mängd av Stockholmsfallen — ha vederbörande icke anträffats i födelseboken hos den uppgivna födelseförsamlingen; i andra fall åter ha upplysningar icke kunnat uppbringas, emedan kyrkoböckerna brunnit eller eljest förkommit. Då det gällt flyttningar församlingarna emellan har man ofta tappat^ bort vederbörande, detta särskilt å tider, då avisering pastorsämbetena emellan icke förekom, och i många fall slutligen ha efterforskningarna strandat därpå, att ingen funnits kvar i församlingen, som kunnat erinra sig den efterfrågade. Särskilda svårigheter ha vållats därav, att man såsom regel icke uppgivit eller känt den gård eller by på landet, där vederbörande föddes eller dit han avflyttat. En fattigvårdsordförande skriver i ett liknande fall: »Det förefaller mig vara praktiskare att såsom undersökningsobjekt välja personer, vilkas ungdomsår ligga närmare än mitten av förra århundradet. De flesta då levande personer hava avlidit, och den nu omfrågades sociala ställning har ju ej heller varit sådan, att hans historia kunnat efterlämna några vidare spår i försam-

13 lingen.» Helt allmänt torde man kunna säga, att det visat sig svårast erhålla utförligare upplysningar beträffande dem, som varit födda i städer eller större samhällen överhuvud. De bästa eller i vart fall de mest ingående uppgifterna härröra från landskommuner eller mindre samhällen. Den fond av kunskap, erfarenhet och personalkännedom, som präster och kommunalmän å dessa orter representerat och som kommit undersökningen tillgodo, har mycket ofta visat sig synnerligen värdefull. Om åtskilliga fall sålunda blivit knapphändigt belysta, kunna naturligt nog andra ha blivit felaktigt karakteriserade, beroende å felanteckningar, minnesfel, missuppfattningar, falska analogier eller andra mycket mänskliga misstag. Detta gäller givetvis i främsta rummet omdömesfrågorna. I stort sett giva de inkomna upplysningarna dock intryck av trovärdighet. Mycket ofta ha speciella fall och förhållanden, vilka synts av särskilt intresse och gjorts till föremål för mera ingående undersökningar, blivit samstämmigt karakteriserade från flera, varandra oberoende uppgiftslämnare. Arbetet med nyssnämnda komplettering och korrigering hade väl kunnat fortsättas, snart sagt, i oändlighet. Med hänsyn till den avsevärda tidrymd insamlingen av primäruppgifter redan dragit, har det icke ansetts rådligt att ytterligare förlänga detsamma. För övrigt har beredvilligheten hos vissa myndigheter och enskilda, vilka måst över hövan besväras med förfrågningar och vilka därå nedlagt ett betydande arbete, redan anlitats i en utsträckning, som betänkligt närmat sig bristningsgränsen.

Allmännare upplysningar om undersökningsklientelet. Från hjälporganen å undersökningsorterna ha inkommit sammanlagt 2 977 st. primäruppgifter, avseende samma antal undersökta personer. Klientelets sammansättning med hänsyn till antalet huvud- och bipersoner. Men detta antal innefattar alltså endast de s. k. undersökta — d. v. s. huvudpersonerna — vilka i första hand skolat göras till föremål för undersökning; dock är antalet personer, beträffande vilka uppgifter äro av värde för bedömandet av de undersöktas förhållanden, vida större. Ty, som nämnts, icke endast de undersökta utan jämväl deras föräldrar och barn, ja, i förekommande fall även deras män eller hustrur, skulle — om än i andra hand och endast i speciella avseenden — indragas i undersökningen. Uppenbart är, att under sådana förhållanden hela antalet, direkt och indirekt, undersökta måste bliva avsevärt större, än vad nyssnämnda siffran ger vid handen. I tab. 1 lämnas en del upplysningar härutinnan. Tab. 1. Antal i undersökningen ingående personer. A. Stockholm B. Jönköping och Göteborg och Växjö

>

C. Landsbygden

Samtliga

2 977

440 1241 3100

221 558 1628

162 461 1332

823 2 260 6060

2 035 5135

1642 3270

1423 2 755

5100 11160

till huvudpersonerna hörande män

Summa personer Antalet till huvudpersonerna andra barn

hörande

Summa summarum personer

14 Medräknar man så föräldrarna till de undersökta — nominellt 5 954 personer — torde hela antalet personer, med vilka undersökningen rör sig, praktiskt taget överstiga 17 000. Exakt skulle summan uppgått till 17 114, om nämligen bägge föräldrarna till samtliga undersökta varit kända, vilket emellertid icke är förhållandet; i senare hänseendet komma vissa upplysningar att meddelas i berättelsen. A andra sidan finnes ett visst antal personer, som icke medräknats här ovan, nämligen företrädesvis ogifta fäder — till av samhället omhändertagna barn, som träffats av urvalet — vilka av olika skäl icke ingå som självständiga undersökningsobjekt. Antalet till de undersökta hörande män eller hustrur, vilka själva icke figurera som undersökta, uppgår, som synes, till 823; av dem utgöra 170 män och 653 kvinnor. I fråga om barnen har i tablån skilts på dels oförsörjda, alltså huvudsakligast minderåriga, och dels andra, d. v. s. som regel vuxna barn. Man kan om nästan samtliga dessa barn säga, att de —^ liksom för övrigt de undersöktas män eller hustrur, givetvis endast i den mån de varit i livet — direkt eller indirekt blivit delaktiga av den hjälp, samhället meddelat de undersökta under 1928. Undersökningsorter, hjälporgan samt klienternas kön. Tab. 2 visar, huru de undersökta — alltså huvudpersonerna — fördela sig med hänsyn till kön, undersökningsort och hjälporgan. Tab. 2. Antal undersökta personer fördelade efter kön på olika undersökningsorter och hjälporgan. H j ä l p o r g a n

Undersökningsort

Fattig- Pensions- Arbetslöshetsvårdsnämnd kommitté styrelse (Ak) (Fv) (Pn)

p: p

A. p ao <-*

5' o o

p: p

»1

244 263 72 105 114 8 165 119 34 65 135 196 70 123 29 3. Jönköping 57 73 15 33 22 42 58 29 45 5. Torp 27 46 31 37 26 39 18 20 14 21 17 19 8. Söderåkra 15 13 16 22 9. Askersnnds landsf. . 9 20 4 5 10. Mollösund . . . 730 832 311 489 173 | Summa: Antal Procent 24.5 28.0 10.5 16.4 5.8 409 382 106 170 122 A. Stockholm och Antal Göteborg: Procent 28.8 26.9 7.5 12.0 8.6 192 269 85 156 51 B. Jönköping och Antal Växjö: Procent 22.6 31.7 10.0 18.4 6.0 C. Landskommuner:

129 181 120 163 Antal Procent 18.1 25.5 17.0 23.0

Barnavårdsnämnd (Bv)

S u m m a

s

P:

5' P

P=

O

a

o

a

74 82 34 40 27 36 13 20 14 22 22 22 3 10 8 5 5 5

504 241 261 107 85 80 47 36 36 14

p p

—

197 245 6.6 8.2 108 122 7.6 8.6 40 56 4.7 6.6 49 67 7.0 9.4

fl. a a o

450 224 355 126 125 105 69 48 40 24 1566 1411 47.4 52.6 745 674 52.5 47.5

h-1 P P,

Procentuell fördelning av samtliga

CD* CO

954 465 616 233! 210 185 116 84 76 38 2977 100.0 1.419 100.0

849 368 481 43.3 56.7 100.0 709 298 411 42.1 57.9 100.0

32.0 15.6 20.7 7.8 7.1 6.2 3.9 2.8 2.6 1.3 100.0

~" ! 47.6 28.5 23.9

I tabellen hava införts vissa beteckningar, vilka komma till användning i forsättningen av berättelsen, nämligen F v — fattigvårdsstyrelse eller fattigvård; Pn = pensionsnämnd eller folkpension; Ak = arbetslöshetskom-

15 mitte eller hjälp genom sådan; Bv = barnavårdsnämnd eller hjälp genom sådan; A = Stockholm och Göteborg; B = Jönköping och Växjö; C = i undersökningen ingående landskommuner. Såsom synes härrör största antalet fall, d. v. s. något mer än hälften, från fattigvården. Pensionsfallen utgöra föga mer än fjärdedelen av samtliga. Arbetslöshetskommittéerna ha bidragit med 5.8 % och barnavårdsnämnderna med 14.8 % av undersökningsfallen. I detta sammanhang bör upplysas, att aktivt arbetande arbetslöshetskommittéer under 1928 funnits allenast i de fyra städerna; de sex landskommunerna hade alltså inga fall, vari reservarbete eller understöd meddelats genom arbetslöshetskommittéer. Detta innebär givetvis icke, att dessa kommuner varit helt förskonade från arbetslöshet eller dess verkningar. Såsom senare kommer att visas har man där i en del liknande fall —• tillhopa 13 st., vilka kunna rubriceras såsom arbetslöshetsfall — måst meddela understöd; detta har dock skett genom fattigvården. I fråga om städerna märkes den relativt låga arbetslöshetssiffran från Göteborg; sannolikt får denna sin förklaring i det förhållandet, att man under 1928 i Göteborg meddelade understöd åt arbetslösa företrädesvis genom fattigvårdsstyrelsen, bland vars klientel också förekommer ett icke ringa antal arbetslösa. Även motsvarande siffran från Jönköping förefaller, jämförd med 'Växjösiffran, låg. Säkerligen har 1928 års utställning i Jönköping, vilken skapade ett förhållandevis stort antal arbetstillfällen, verksamt bidragit till att hålla Jönköpingssiffran nere. Beträffande barnavårdsfallen saknas sådana i Mollösund. Vidare fäster man sig vid det, till synes, egendomliga förhållandet, att antalet kvinnor nästan konsekvent och i varje fall i slutsumman icke oväsentligt överstiger antalet män. Då — såsom tidigare omnämnts —- för varje i undersökningen ingående barn bort meddelas uppgift för envar av dess bägge föräldrar, hade man kunnat förvänta, att antalet män och kvinnor här skulle varit exakt lika. J a , strängt taget, kunde man haft anledning vänta sig ett större antal män än kvinnor. Ty — enligt vad undersökningen visar — är antalet kvinnor, som ha barn med olika män, avgjort större än antalet män, som ha barn med flera kvinnor. Till en kvinnas t. ex. fyra omhändertagna barn uä kunna finnas fyra olika fäder. Förklaringen kan uppenbarligen icke ligga i ett antagande, att barnfäderna skulle i större utsträckning än mödrarna ha avlidit, t y jämväl i fall, där barnets föräldrar eller endera av dem gått hädan, ingå i undersökningen så långt möjligt uppgifter om de avlidna. Dessa senare, som alltså inräknats här ovan, utgöras för övrigt till större delen av kvinnor, nämligen av 28 män och 50 kvinnor. Efter allt att döma måste förklaringen till berörda anomali sökas i den omständigheten, att i ett icke ringa antal fall barnfadern varit antingen okänd eller awiken och icke kunnat nås av undersökningen. Såsom tidigare antytts var differensen ursprungligen större; genom intensiva efterforskningar har antalet oanträffbara barnfäder kunnat nedbringas. Beträffande de okända barnfäderna har i detta sammanhang intet kunnat åtgöras. Frånsett de tvenne storstäderna —• där förhållandet är nära nog det rakt motsatta — utgöra jämväl i övrigt kvinnorna huvudparten av klientelet med c:a 57 % av samtliga. Storstädernas arbetslösa män av olika kategorier förklara den manliga övervikten i dessa städer, vilken eljest med hänsyn till kvinnoöverskottet i desamma kan synas egendomlig. Disproportionen emellan stads- och landsbygdsklientelen i undersökningen har tidigare berörts samt skälen därför; mera än 3]4 av samtliga komma från städerna. Ehuru denna disproportion icke motsvaras av verkligheten, bör likväl till ett försvar för densamma kunna anföras, att ur undersökningssyn-

16 punkt stadsklientelen säkerligen erbjuda mera av intresse än landsbygdsklientelet. Detta senare förefaller mera homogent, och dess yttre förhållanden synas, åtminstone ytligt betraktat, mera ensartade. För att emellertid i viss mån motverka den förvanskning, denna disproportion obestridligen skulle medföra — därest samtliga fallen utan åtskillnad sammanräknades och det omedelbara resultatet därav angåves såsom allmängiltigt — ha desamma i undersökningen fördelats å trenne grupper, vilka betecknats med: A = Storstadsklientelet, omfattande Stockholms- och Göteborgsfallen, B = Mellanstadsklientelet, omfattande Jönköpings- och Växjöfallen samt C = Landsbygdsklienlelet, omfattande samtliga fallen från de sex landskommunerna. Därmed har naturligtvis icke sagts — och detta är författaren angelägen upprepa — att envar av dessa grupper skulle anses i allt väsentligt representativ för de större kategorier, varur de lösbrutits. Såväl absolut som relativt dominera å samtliga orter fattigvårdsfallen. Proportionen synes dock fallande från ortens karaktär av storstad emot mellanstad till landskommun. Beträffande pensionsfallen synes proportionen omvänd; största relativa antalet fall å landsbygden och minsta antalet i storstäderna. Det är icke möjligt avgöra, i vad mån bilden skulle ha förändrats, därest inga åldersgränser uppställts för folkpensionärernas deltagande i undersökningen. Det allmännas kostnader samt klienternas egna inkomster. För att giva en ungefärlig föreställning om storleken och fördelningen av de kostnader, samhället haft för de undersökta under år 1928, anföras i tab. 3 en del approximativa sifferuppgifter, hämtade ur materialet. Till jämförelse meddelas jämväl en del upplysningar om de inkomster av arbete av olika slag m. m., som de undersökta själva haft under sagda år. Kostnaderna fördela sig på sätt som följer. Tab. 3. Det allmännas kostnader för de undersökta och dessas egna inkomster år 1928. A. Stock- B. Jönkö- C. Landsholm och ping och kommuner Göteborg Växjö K r o n o r 110 835 77 068

Belopp i kronor för samtliga Män

Kvinnor

Inalles

473 723 138 941 7 039

444 047 158 221

i

120 185

917 770 297162 7 039 120185

619 703

1 342156

546 281 131 927 4 950 72 566 755 724

260 654 88167 2 089 20 070

167 943

80 649

Summa arbetsinkomst m. m.

570 851 738 794

199 234 279883

93 318 93318

630 032 878624

233 371 233371

1111995 Summa understöd och arbetsinkomst m. m.

308 770

1498 327

2 454151

Arbetslöshetsunderstöd

. .

Summa understöd Inkomst av reservarbete Inkomst av annat arbete

27 549 215 452

863403 Undersökningsklientelet har alltså för sin försörjning under året 1928 disponerat ett belopp av närmare 2.5 miljoner kronor. Man kan säkerligen utgå ifrån, att den egna inkomsten merendels uppgivits i underkant — en för övrigt icke ovanlig erfarenhet i fattigvårdsarbetet. 1 För undvikande av dubbelföring har barnavårdshjälpen här ovan påförts allenast kvinnorna, ehuru å primäruppgifterna sådan antecknats jämväl å männens handlingar.

17 Special- och blandklientol. Redan vid urvalet av undersökningsobjekten hos de olika hjälporganen visade det sig, att utslaget i en del fall, kanske 5 % av samtliga, träffat en och samma person, vilken tydligen samtidigt åtnjutit hjälp i flera former, exempelvis i form av fattigvård och pension; dylika fall fördelades givetvis de olika organen sinsemellan. P å sagda iakttagelsen — nämligen att vissa av de undersökta befunnos åtnjuta hjälp samtidigt genom flera olika organ — erhöllos vid den fortsatta undersökningen allt flera exempel. Denna omständighet ansågs så betydelsefull, att den borde giva anledning till en omgruppering av materialet. Det var ju endast slumpen, som avgjorde, om ett fall, vari samtidigt meddelats hjälp i form av både fattigvård och pension, kommit att hänföras till fattigvårdsklientelet. Det kunde givetvis med samma rätt ha hänförts till pensionsklientelet. Sålunda utmönstrades till en början samtliga uppgifter beträffande före 1928 avlidna barnavårdsföräldrar -— förutnämnda 28 män och 50 kvinnor, här benämnda »andra» — samt uppdelades återstående 2 899 st. primäruppgifter allt efter det eller de hjälporgan, varigenom vederbörande under 1928 — undersökningsåret — erhållit hjälp. Därvid avskildes främst de enkla fallen eller — som de här benämnas — de s. k. specialfallen eller specialklientelet, d. v. s. personer, som haft hjälp allenast genom ett organ (alltså genom ettdera av organen Fv, Pn, A k eller Bv). De övriga fallen — vari sålunda meddelats hjälp genom minst två eller flera organ •—• grupperades efter olika förekommande hjälpkombinationer; de komma i denna berättelse att, till skillnad från de förra, med ett gemensamt namn betecknas såsom biandklientelet eller blandfallen. Relationen mellan special- och blandklientelen i de olika ortsgrupperna framgår av tab. 4. Tab. 4. Procentuell uppdelning av materialet i special- och biandklientel. A. Stockholm och Göteborg Specialklientelet

39.9 60.1 Summa

Antal personer

B. Jönköping och C. Landskommuner Växjö

S a m t l i g a Män

Kvinnor

Inalles

59.0 41.0

47.7 52.3

47.2 52.8

47.4 52.6

50.2 49.8 100.0

2899 Även i avseende å dessa olika klientel synes en markerad differens föreligga de olika ortskombinationerna emellan. I storstäderna åtnjuta alltså 3/s av hela klientelet hjälp från två eller flera organ samtidigt; i mellanstäderna erhåller hälften dylik dubbelhjälp, då däremot å landsbygden endast 2/s komma i åtnjutande av hjälp från mera än ett organ. Storstäderna och landsbygden visa alltså härvidlag nästan rakt motsatta tal. Detta förhållande har underkastats en närmare undersökning, avseende att utröna i vad mån de olika specialorganen ingripit ensamt, vart för sig, eller gemensamt med varandra ävensom ock arten av olika hjälpkombinationer. Resultatet av denna undersökning återgives i tab. 5. En sammanställning _ av uppgifterna i denna ger vid handen, att antalet fall, vari fattigvården ingripit antingen ensamt eller gemensamt med annat eller andra organ, utgör 46.4 % av samtliga; motsvarande antal för pensionsnämnderna utgör 36.9 %, för arbetslöshetskommittéerna 6.4 % och för barnavårdsnämnderna 10.3 % av samtliga. 2—340122

18¶Tab. 5. Procentuell fördelning av materialet efter kön och olika hjälpkombinationer. A. Stockholm och Göteborg

B. Jönköping och Växjö

C. Landskommuner

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

19.6 10.4

22.7 14.0 9.0 6.4 34.7 8.4 1.7

22.4 20.4

15.8 34.2

17.0 33.6

6.0 47.0

12.0 32.6

6.6 34.8

. . . . . .

19.4 3.3 7.1 9.9 32.8 17.0 4.8 0.3 0.1 0.8 0.7 0.5 3.3

19.5 12.6 6.1 9.5 33.3 11.2 3.7 0.1 0.1 0.4 0.6 0.7 2.2

Summa

393 Hjälporgan

Fv Pn Ak Bv Fv. + Pn Fv. + Ak Fv. + Bv Pn. + Ak Pn. + Bv Ak. + Bv Fv. + Pn. + Ak. Fv. + Pn. + Bv. Fv. + Ak. + Bv.

Antal personer

10.3 50.8 7.8 .0.2

0.8 0.6 1.7

357 Hela materialet Kvinnor Inalles 19.7 19.6 8.0 45.6 6.3 0.2 0.7

19.6 16.2 2.9 8.7 39.7 5.3 5.2 0.1 0.1 0.2 0.3 0.7 1.0

2899 Av specialklientelet synas i städerna 470 de rena fattigvårdsfallen dominera, under det landsbygden företer en avgjort större proportion rena pensionsfall. Ak-fallen i städerna äro av ungefär samma omfattning, varemot barnavårdsklientelet å landsbygden, där man möjligen väntat sig ett relativt ringa antal dylika fall, överraskar genom att proportionaliter överflygla de mellanstora städernas och närma sig storstädernas. Man hade ju gärna velat tro, att städerna, enkannerligen storstäderna, härvidlag skulle intagit en för övrigt ingalunda avundsvärd särställning. Vad blandklientelet angår intager kombinationen Fv + Pn avgjort främsta rummet med i genomsnitt ej mindre än 2/3 av samtliga. I storleksordning följa härefter kombinationerna Fv + Ak samt Fv + Bv med vardera omkring 9 ä 10 %. Vad som möjligen kan vara ägnat att förvåna är den i städerna — visserligen sparsamt men likväl — förekommande kombinationen Pn + Ak samt Fv + Pn + Ak. Dessa understödskombinationer — i vilka sammanlagt 10 män åtnjutit hjälp — synas ju innebära ett slags contradictio in adjecto. Det kan nämligen förefalla egendomligt, att samma personer samtidigt kunnat erhålla hjälp dels såsom i viss mån arbetsföra genom arbetslöshetskommitté och dels även såsom i viss mån arbetsoförmögna genom pensionsnämnd och i form av folkpension. En kort redogörelse för dessa 10 — om man så vill — gränsfall torde därför kunna äga sitt intresse. Ifrågavarande personer utgöras av: i A-gruppen 6 ogifta och 1 änkeman. De befinna sig samtliga i åldern 66—69 år. På ett undantag när — där vederbörande förutom pension allenast uppburit arbetslöshetsunderstöd — ha samtliga under 1928 utfört reservarbete, och deras arbetsinkomster ha varierat mellan lägst 278 kronor och högst 2 010 kronor. Arbetsförmågan uppgives hos alla vara nedsatt. De ha under 1928 åtnjutit pension och pensionstillägg eller enbart pensionsunderstöd, varjämte fem av dem dessutom erhållit fattigvårdsunderstöd. Anledningen till hjälpbehovet har angivits vara: i 1 fall endast arbetslöshet, i 2 fall arbetslöshet samt_ sjukdom, i 1 fall åldersklenhet, i 1 fall arbetslöshet jämte sjukdom samt lättja och liknöjdhet och i 2 fall arbetslöshet samt dryckenskap;

19 iB-gruppenlogiR, 1 gift och 1 änkeman i åldern 29, 39 och 67 år. Alla tre ha under 1928 utfört reservarbete samt åtnjutit folkpension och fattigvårdsunderstöd. Som anledning till hjälpbehovet har uppgivits för ungkarlen psykisk undermalighet, arbetslöshet samt lättja och liknöjdhet, för den gifte mannen sjukdom, arbetslöshet samt lättja och liknöjdhet och för änkemannen arbetslöshet samt dryckenskap. Den förstnämnde säges ha arbetsförmåga men sakna arbetsvilja, den andre nedsatt förmåga och dålig vilja och änkemannen icke god förmåga men god vilja till arbete. Den uppdelning av de undersökta i special- och blandklientel, varom en del upplysningar nu meddelats, avser endast 1928 års förhållanden. Av de undersökta ha alltså ungefar 50 % — d. v. s. varannan person — enbart under sagda ar atnjuht^ hjälp genom flera av samhällets hjälporgan. I förbigående må här inskjutas den anmärkningen, att undersökningen i sin helhet endast avser 1928 års klientel. Den avsevärda ökning, som efter detta ar inträtt i omfattningen av arbetslösheten samt den ökning det sociala hjälpklientelet hangenom undergått, har säkerligen inverkat jämväl å strukturen av detsamma. Aret 1928 måste i jämförelse med t. ex. 1932 och 1933 betraktas som mera normalt — åtminstone för efterkrigsåren — och 1928 års hjälpklientel sålunda mera karakteristiskt än de senare två årens. Emellertid visar det sig, att tillfälligheter många gånger kunnat inverka darhan, att personer, som eljest under en följd av år haft hjälp från flera sådana organ, under ett speciellt år — t. ex. 1928 — kunnat undvara hjälpen frän något av dessa; de, som tidigare varit hänförliga till biandklientelet, kunna under ett ^sådant år komma att tillhöra specialklientelet. En sjukling har t. ex. under åtskilliga år uppburit fattigvårdsunderstöd samt därpå beviljats folkpension; han får lyfta ett icke ringa retroaktivt pensionsbelopp, utför något arbete far kanske ärva eller får hjälp av enskilda organisationer och personer, sa att han under just detta år icke anses i behov av fattigvård. Påföljande året äro förhållandena förändrade, han själv sjukligare, arvet och engångsbeloppet av pensionen förbrukade e t c , han måste åter lita fattigvården till. En familj har under en följd av år haft fattigvårdshjälp; familjefadern är sjuklig och antalet minderåriga barn stort. Under ett speciellt år inträder en ljusning i familjens förhållanden, mannens hälsa förbättras, han får reservarbete samt tillfälligt arbete i öppna marknaden; hustrun kanske kan förtjäna något på hjälphusarbete o. dyl., med ett ord familjen kan under just detta år klara sig förutan fattigvårdens hjälp. Nästa år dalar kurvan; det tillfälliga arbetet är slutfört; ännu ett barn födes i familjen, hustrun förmår ej utföra arbete utom hemmet; något barn, som vuxit till och börjat skolan, drager större kostnader för föda, kläder o. s. v. — familjen måste ånyo anlita fattigvården, den har ånyo kommit under vad B. Seebohm Rowntree kallar the poverty line. 1 Undersökningen bekräftar iakttagelsen här ovan. Ty, utsträcker man densamma till att söka utröna, i vad mån de undersökta klienterna under årens lopp — alltså icke blott under 1928 — åtnjutit hjälp från flera organ, skall man finna en tydlig förskjutning i riktning emot en ökning av proportionen för blandklientelet å specialklientelets bekostnad. Under det alltså omkring 50 % undersökningsåret — 1928 — uppburo dubbelhjälp, visar den fortsatta undersökningen, att 67 % — alltså 2/3 — av de undersökta under årens lopp uppburit sådan hjälp. Tab. 6, vilken alltså avser hjälpförhållandena under ett flertal år, torde åskådliggöra det sagda. I fråga om dessa uppgifter är likväl att märka, att materialet på denna punkt säkerligen icke är fullständigt; undersökningen har ju heller icke tagit 1

Jmfr B. Seebohm Rowntree: >Poverty>, London 1922, sid. 171.

20 Tab. 6. Procentuell fördelning av materialet i special- och biandklientel med hänsyn tagen även till tid före undersökningsåret.

Specialklientelet Blandklientelet

. . . .

Summa Antal personer

A. Stockholm och Göteborg

B. Jönköping och Växjö

22.1 77.9 100.0

38.5 61.5 löO.o

1419 S49

C. Landskommuner 47.0 53.0 100.0 709

Hela materialet Män

Kvinnor

Inalles

29.5 70.6

32.7 67.3

35.7 64.3 100.0

2 977

speciellt sikte på dessa förhållanden, varför resultatet mera är att betrakta som en biprodukt. Man torde sannolikt vara berättigad antaga, att en noggrannare redovisning kunnat giva en ytterligare ökning av proportionen för blandklientelet. Tablån visar alltså, att % av de undersökta åtminstone äro kända för flera än ett av samhällets hjälporgan. Man bör ex analogia kunna antaga, att det i ganska stor utsträckning är samma människor, som anlita olika grenar av den samhälleliga hjälpverksamheten, att det till viss grad är ett speciellt skikt i samhället, som frekventerar dess olika hjälporgan, eller att dessa senare i viss utsträckning ha att göra med samma personer. I åtminstone 2/3 av här ifrågavarande fall ha alltså flera organ, samtidigt eller å skilda tider, emottagit ansökningar, företagit undersökningar, utredningar, hembesök och kontroller, prövat, beslutit och vidtagit åtgärder beträffande samma människor. Understundom kan det ena organet — enligt författarens personliga erfarenhet — ha handlat ovetande om det andras åtgärder i samma fall. Ser man efter, med vilka olika styrketal de olika hjälporganen varit representerade hos klientelet i dess helhet och under olika år, finner man ungefär samma proportioner som tidigare, nämligen: Fattigvården 46.1 % Pensionsnämnderna 33.4 » Arbetslöshetskommittéerna 7.8 » Barnavårdsnämnderna 11.0 » Nykterhetsnämnderna 1.7* Summa 100.0 % E t t femtiotal av de undersökta — motsvarande 1.7 % av samtliga — har alltså varit föremål för ingripande från nykterhetsnämnder. Man finner även här, att dubbelhjälpen varit störst i städerna, enkannerligen storstäderna, och minst å landsbygden. En omständighet, som åtminstone i viss mån förklarar nu påvisade förhållandet, utgöres naturligtvis av den större arbetslösheten i städerna och förekomsten av särskilda arbetslöshetsorgan. Men detta utgör säkerligen icke hela förklaringen. Den ligger nog till större delen djupare än så och kan för övrigt hänföras till både inre och yttre faktorer. Levnadsomkostnaderna — särskilt hyrorna, vilka utgöra den minst tänjbara posten i levnadsbudgeten —• äro som regel icke oväsentligt högre i städerna, speciellt storstäderna, än på landsbygden, där man i många fall knappast behöver räkna med särskilda utgifter för bostad. En bidragande crsak ligger sannolikt också i den trots allt större privata hjälpverksamheten eller rättare inbördes hjälpsamheten på landsbygden, vilken tager sig mångahanda uttryck. Vanligt är väl ännu, att man vid högtider eller vid slakt, större bak, ystning o. s. v. sticker till mindre bemedlade sockenbor hjälp företrädesvis in natura; kanske en kvarleva av fattigtionden. Dessutom — och här ligger sannolikt en

21 icke oviktig orsak — är väl, åtminstone bland de äldre människorna på landsbygden, levnadsstandarden lägre, anspråken blygsammare, behoven mindre. »hm modern fysiologisk hypotes lär, att människan kan ställa in sig på olika nanngsnivaer; om man en längre tid pressat ner sin näringstillförsel vänjer sig kroppen vid detta och man kan må alldeles förträffligt på en relativt ringa näringsmängd.» Och pa landet finnas väl som oftast flera möjligheter för icke fullt arbetsföra att skaffa sig visserligen tillfälliga och smärre men dock arbeten och arbetsförtjänster genom att hjälpa till med diverse jordbrukssysslor o. dyl an i staderna, i vilkas trängsel sådan sekunda arbetskraft blir ohjälpligt utslagen. Dessa genom hög ålder eller annan invaliditet mindre arbetsföra kunna pa landsbygden icke sällan ganska betydligt bidraga till sin självförsörjning genom brukmngen av någon liten jordlapp, genom fiske i hemmafjorden eller någon insjö, genom jakt i mindre skala, svamp- och bärplockning o. s. v. Dylika möjligheter stå icke i tillnärmelsevis samma grad den invalida stadsbon till buds. Men härtill komma väl ännu ett par omständigheter av vikt, nämligen den pa landsbygden och synnerligast hos dess äldre generation alltjämt kvarlevande motviljan emot både att begära och för övrigt även att bevilja hjälp ifrån lattigvarden. Landsbygdens mera personliga, mindre formella, många o-ånger patriarkahskt och strängt sockenekonomiskt bedrivna fattigvård och den intimare kännedomen om och intresset för varandras göranden och låtanden, den större blygsamheten och rädslan för vad folk skall tycka etc. utöva säkerligen också en restriktiv verkan. Allt synes samverka till att på landsbygden hålla bade efterfrågan och utbudet av åtminstone fattigvård mera knappt än i städerna, där den större friktionen människor emellan, kollektivismen, en mera 0 .!?? mentalitet, den större företagsamheten och icke minst kunskapen om möjligheten att — om icke annorledes så besvärsvägen — erhålla hjälp samt, först och sist, de högre levnadsomkostnaderna verka i motsatt riktning. Härtill bidrager väl också den större svårigheten, ja, omöjligheten att i städerna, synnerligast storstäderna, effektivt undersöka och kontrollera hjälpbehoven, till följd varav mindre nogräknat folk kan missbruka det allmännas hjälpverksamhet Den rena landsbygden, där man känner varandra utan och innan, har väl på detta område knappast några problem. Möjligt är också, att till städerna, enkannerligen till storstäderna, dragés en mängd människor av sekunda fysisk och psykisk utrustning, vilka visat sig omoj'hga för lantarbete och vilkas sjukliga anlag utlösas under stadslivets tryck; människor, vilka — med andra ord — under vissa yttre betingelser äro förutbestämda till understödskandidater. _ Författaren har mången gång på landsbygden stått undrande inför en åldring eller sjukling, vars understöd från det allmänna synts alltför lågt. Förklaringen till att vederbörande överhuvud kunnat existera har uppenbarligen legat i ovan antydda omständigheter. Med pensionen är det en annan sak. Den spelar på landsbygden, såväl i det allmänna medvetandet som även reellt till penningvärdet, en större roll än i städerna. Pensionen är ingalunda jämförbar med fattighjälpen, enär den förra bl. a. är en rätt, som automatiskt inträder vid viss ålder eller sjuklighet. Dessutom bekostas pensionen endast till jämförelsevis ringa del av socknen, för vilken det i stället ofta kan innebära en ren vinst att utverka pension till så många som möjligt av socknens egna. Desto mindre bli dess fattigvårdskostnader. De undersöktas ålder. För att efter dessa utvikningar fullfölja undersökningen böra några upplysningar om de undersöktas ålder kunna vara av intresse. Klienterna i undersökningen ha efter antalet uppnådda levnadsår 1928 fördelats å sju olika åldersgrupper. Dessa sammanfalla i det närmaste med den 1

Jmfr en uppsats i »Hem och hushåll» 1925 av dr N. Cederblad.

22 i 1927 års officiella fattigvårdsstatistik tillämpade grupperingen; dock förekomma här vissa av undersökningsklientelets sammansättning betingade avvikelser. Sålunda utgöras de yngsta i undersökningen av personer, vilka nyligen överskridit 16-årsåldern, varjämte folkpensionärer över 70 år icke medtagits. Dock bör här lämpligen inflickas den upplysning, att sistnämnda förhållande naturligtvis icke utesluter, att folkpensionärer över 70 år kunna förekomma bland de undersökta. Det är likväl att märka, att desamma icke deltaga i egenskap av folkpensionärer utan såsom fattigvårdstagare, vilka sedermera befunnits åtnjuta jämväl folkpension; de tillhöra sålunda här det s. k. blandklientelet. Till dylika omständigheter har alltså hänsyn måst tagas vid fixerandet av åldersgrupperna i undersökningen. Denna gruppering omfattar följande åldrar med följande antal personer i varje grupp, nämligen: Grupp

I. II.

ni. IV.

v.

VI. VII.

Åldern s > » i » J

1 6 — 3 0 år . 31—40 » . 41—50 » . 51—60 » . 61—66 » . 67—70 » . 71— » .

378 personer. » 444 » 447 » 423 » 370 » 427 i 410

Summa » » » » » »

. . . . . . .

Summa 2 899 personer. De 78 personer, vilka år 1928 voro avlidna och vilka i fråga om tidigare men icke aktuella förhållanden ingå i undersökningen, ha här frånräknats. Beträffande grupperna V och VI, av vilka den förra omfattar sex och den senare blott fyra årsklasser, har gränsen dem emellan uppdragits närmast med tanke på 67-årsåldern, då rätten till folkpension inträder; VI:e gruppen har avslutats med 70-årsåldern, då folkpensionärerna utgå ur undersökningen. Bland männen föreligger någon övervikt i de lägre och bland kvinnorna i de högre åldersgrupperna. Någon påtaglig olikhet mellan de olika ortsklientelen har däremot icke kunnat påvisas i fråga om åldersfördelningen. Då det möjligen kan äga sitt intresse att erfara, huru klienterna fördela sig med hänsyn till åldersgrupper samt det eller de samhällsorgan, varur de undersökningsåret erhållit hjälp, anföras i tab. 7 relativa tal för en sådan fördelning. Tab. 7. Procentuell fördelning av materialet på olika åldersgrupper. Specialklientelet Å 1d e r s g r u p p e r

Gr. I. Åldern 16—30 år > 31—40 > » II. > 41—50 • > III. > 51—60 > > IV. > 61—66 » • V. > 67—70 > » VI. > 71 år— . > VH. Summa Antal personer 1

Biand- Samt- Hela klien- liga befolk-1 ningen telet

Fv

Pn

Ak

Bv

16.2 19.2 21.8 20.3 10.2 3.7 8.6

12.6 5.3 5.5 14.3 21.9 40.4

26.2 22.6 19.1 21.4 10.7 —

18.2 40.9 29.4 9.1 2.0 0.4

10.4 12.3 13.6 13.1 12.8 14.1 .23.7

100.0 568

100.0 470

100.0 1525

13.0 15.3 15.4 14.6 12.8 14.7 14.2 100.0 2S99

36.1 19.1 16.0 12.2 6.2 3.5 6.9 100.0 —

Enligt »Befolkningsrörelsen 1928» (Sveriges officiella statistik), Tab. 6, varur frånräkn ats åldersisserna nnder 16 år. klasserna

23¶Blandklientelet visar sig vara det mest blandade jämväl i det avseendet, att detsamma innehåller klienter i de mest skiftande åldrar, från 16 år och upp i 90-årsåldern; dess tyngdpunkt ligger dock, såsom synes, i högsta åldersgruppen, tack vare kombinationen Fv + Pn. Därnäst kommer det renodlade fattigvårdsklientelet med representanter i alla åldersgrupper, tätt följt av pensionsklientelet, vars flertal återfinnes i detta klientels högsta grupp. Arbetslöshetsklientelet fördelar sig å åldrarna 16—66 år med tyngdpunkten i lägsta åldersgruppen, d. v. s. bland de yngsta i undersökningen, och barnayårdsklientelet slutligen, varav man påträffar enstaka fall även i 67—70årsåldern, har sin tyngdpunkt förlagd bland 31—40-åringarna. De undersöktas civilstånd. För att till sist komplettera denna schematiska redogörelse för de undersökta torde jämväl några allmännare upplysningar om deras civilstånd böra inflyta. I nämnda avseende fördelar sig klientelet på sätt som framgår av tab. 8. Tab. 8. Procentuell fördelning av materialet på olika civilstånd. Ogifta

Gifta

Änkl. o. änkor

Frånskilda

Summa

26.8 46.7 33.3 40.8 39.4 47.9 31.2 45.2 38.5 43.9 41.4 42.6

57.8 13.3 52.4 14.5 41.4 18.8 52.9 15.1 33.2 50.0 47.4 48.7

10.5 33.3 11.8 40.4 17.1 31.3

4.9 6.7 2.6 4.3 2.1 2.0

100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0

Stockholm och Göteborg mån . . . . kvinnor Jönköping och Växjö: man . kvinnor Landskommuner: män kvinnor Hela materialet: män kvinnor inalles 1 Hela befolkningen: män kvinnor inalles

15.9 39.7 28.3 6.1 11.2 8.7

Det genomgående låga talet för gifta kvinnor kan vara ägnat att giva en falsk föreställning om deras hjälpbehov. I regel bliva väl hustrur till män, vilka åtnjuta hjälp, delaktiga därav, ehuru endast mannen-familjeförsörjaren utåt angives såsom hjälptagare. Det är huvudsakligast i fall, där de gifta kvinnorna direkt för sin egen person erhållit hjälp — t. ex. i form av folkpension — de medtagits såsom självständiga undersökningsobjekt. Härtill komma så barnavårdsfallen, bland vilka finnas åtskilliga gifta kvinnor. Slutligen anföras i tab. 9 några tal, utvisande huru special- och biandklientelen te sig med hänsyn till de undersöktas civilstånd. Tab. 9. Procentuell fördelning efter civilstånd av special- och blandklientelen.

Ogifta Gifta Änklingar och änkor Frånskilda Summa 1

Enligt »Befolkningsrörelsen 1928», Tab 6.

Specialklientelet

Blandklientelet

Hela materialet

40.0 34.2 20.5 5.3

37.1 32.2 27.4 3.3

38.5 33.2 24.1 4.2 100.0

24 En jämförelse visar, att av blandklientelet endast änklingar och änkor dominera. Dessa befinna sig merendels i de högre åldrarna och utgöras oftast av fattigvårds- och pensionstagare. Bland kvinnorna utgöra dock icke, som man möjligen väntat, änkorna utan de ogifta flertalet. De äro vid inträdande hjälpbehov mera än andra hänvisade till sig själva och följaktligen också till samhället. Vad beträffar de frånskilda är det väl bara normalt eller i vart fall proportionellt riktigt, att antalet frånskilda är störst i städerna, särskilt storstäderna, och minst på landsbygden, där skilsmässor ännu på sina håll betraktas som en gudsförnekelse. Klientelet torde väl i fråga om civilstånd knappast mera uppseendeväckande skilja sig från »folk i allmänhet».

Personligare uppgifter om de undersökta. De undersöktas namn. Av de undersökta bär mera än hälften — närmare bestämt 56 °A — namn på -son eller -dotter. Av dessa återigen utgöra personer med namnen Andersson, Johansson, Karlsson, Pettersson och Svensson i här nämnd ordning majoriteten med tillsammans över 52 %. Vanligt bland dem, som äro födda på landsbygden, är att de antagit något av faderns förnamn med tillägg av ändeisen -son eller -dotter, en omständighet, som försvårat efterforskningarna. För övrigt återfinnas de vanligaste svenska namnbildningarna med sammansättningar på blom, lund, gren, kvist, ström och andra från naturen hämtade benämningar. Ävenså påträffar man särskilt bland de äldre många prov på gamla svenska soldatnamn, sådana som Tysk, Sturk, Fyrst, Lax, Stock, Mars, Kulring, Tångring, Slängder, Ädel etc. Eljest förekomma knappast några mera egenartade eller sällsynta efternamn i någon nämnvärd utsträckning. Däremot finner man åtskilliga ganska ovanliga förnamn, vilka kunna vara folkpsykologiskt intressanta, t. ex. namn hämtade ur bibeln, ur mytologien, ur historien — icke minst antikens hjältenamn — eller andra klingande namn, vari föräldrar nedlagt sina stoltaste förhoppningar. En samvetsgrann uppräkning skulle knappast vara möjlig i detta sammanhang; såsom prov kunna dock anföras följande: Paulus, Jonas, Venus, Eufrosyne, Justina, Leontina, Messina, Sabina, Regina, Quintus, Ottonia, Caesar, Ultimus, Calixtus, Arcadius, Ethelbert, Celina, Kleofina, Luterus, Debora, Adelaide, Apollonius o. s. v. Understundom har man uppgivit vederbörandes öknamn eller nom de guerre, vilket anger något karakteristiskt lyte, egenskap, bragd eller liknande — under vilket de ofta äro mera kända på trakten än under sitt borgerliga namn. Ehuru åtskilliga av dessa namn kunna vara av visst intresse, torde det likväl knappast vara lämpligt att här anföra dylika. Typbeteckniugar. De olika hänseenden, varuti de undersökta hittills blivit belysta, ha näppeligen förmått giva någon tydligare bild av desamma; de avse endast att utgöra vissa allmänna hållpunkter för den fortsatta undersökningen. För att emellertid söka erhålla en — så långt möjligt i detta sammanhang — mera konkret föreställning om dessa undersökta har materialet underkastats en särskild gruppering efter sakligare grunder. Därvid ha klienterna, allt efter den närmast till hands liggande anledningen till deras hjälpbehov och förekomst i undersökningen, hänförts till vissa typgrupper. Användningen av ordet orsaken eller orsakerna har här avsiktligt undvikits, då denna eller dessa väl i allmänhet äro alltför komplicerade eller alltför djupt

25 liggande för att kunna fångas och återgivas i en etikettliknande benämning. För orsakerna kommer likväl, så långt material och övriga omständigheter medgiva, att meddelas en särskild redogörelse. Antalet typgrupper har fixerats till tio; det kunde givetvis ha ökats. Inför valet av ytterligare antingen specificering eller begränsning har det bl. a. ur bearbetningssynpunkt synts förmånligt att stanna vid sagda antalet. Därmed har naturligtvis varit förbundna en del olägenheter. Säkerligen förekomma fall, för vilka rätt rubrik saknas, eller andra, där den angivna typdefinitionen t. ex. är alltför snäv. Förf. har dock hoppats att med denna gruppering träffa något av det mera väsentliga. _ Ifrågavarande typgrupper med däri förekommande antal undersökta äro alltså följande: 1. Åldringar, 669 personer, vilkas hjälpbehov föranletts av hög ålder och därmed förenad arbetsoförmåga, ålderdomsavtyning samt ålderssjukdomar; 2—3. Sjuklingar, 1 000 personer av olika åldrar, vilka i sin tur uppdelats i dels 787 kroppssjuka och dels 213 sinnessjuka och vilkas hjälpbehov företrädesvis betingats av deras sjukdomar; 4—5. Defekta, 375 personer, därav 210 kroppsligt och 165 själsligt defekta. Till de förra ha hänförts lytta och vanföra, såsom blinda, döva, lama, krymplingar o. dyl., samt till de senare psykiskt efterblivna av olika grader, såsom debila, imbecilla, idioter etc. Kropps- eller själslytet är alltså för dessa personer närmaste anledningen till hjälpbehovet; 6. Arbetslösa, 366 män och kvinnor, för vilka arbetslösheten utgjort huvudsakliga anledningen till behovet av hjälp; 7. Manliga familjeförsörjare utgöra 31 män med stora familjer, för vilkas uppehälle männens inkomster varit otillräckliga, på grund varav det allmänna måst ingripa; såsom barnrik har i detta sammanhang som regel räknats familj med 5 eller flera minderåriga barn; 8. Kvinnor med barn, 309 kvinnor av olika civilstånd, vilka — huvudsakligast på grund av egen svårighet eller oförmåga, ovilja eller olämplighet att försörja, fostra och vårda sina barn — erhållit hjälp antingen för både sig och barn eller enbart för barn; 9. Barnfäder, 149 män av olika åldrar och civilstånd, beträffande vilkas barn inom eller utom äktenskap det allmänna av olika anledningar måst ingripa hjälpande eller skyddande; samt slutligen 10. Andra, 78 personer, d. v. s. före 1928 avlidna föräldrar till barn, som omhändertagits av barnavårdsnämnd. Såsom redan antytts förekomma i undersökningen fall, där ingendera av dessa beteckningar är uttömmande. Sålunda kan man i blandklientelet påträffa personer, som rätteligen bort figurera t. ex. både såsom kroppssjuka och barnfäder; de åtnjuta kanske på grund av sjukdom för egen del fattigvårdsunderstöd eller sjukvård, och barnavårdsnämnden har — måhända såsom en följd av deras sjukdom — måst omhändertaga deras barn. I sådana fall har, som regel, vederbörande hänförts till den typgrupp, där han i och för sin egen person närmast hör hemma, alltså i detta fall till de kroppssjuka. _ Ävenså påträffar man understundom kombinationer av t. ex. kropps- och sinnessjukdom samt^ och f. ö. icke så sällan, av både kroppsligt och själsligt lyte. 1 fråga om sådana fall av komplicerat lyte har vederbörande rubricerats som kroppsligt defekt. Detta lyte märks ju mest. Strängt taget hade man vid ett konsekvent noggrant förfarande ur dessa tio typer kunnat få ut en tusenhövdad mångfald olika kombinationer, som varit ohanterlig vid bearbetningen. I dylika kombinationsfall har den undersökte klassificerats närmast med hänsyn till den sjukdom eller egenskap, som i det särskilda fallet synts mest karakteristisk. I ett senare sammanhang kommer dock en del närmare

26¶Tab. 10. Materialets fördelA.

Stockholm ocb Göteborg Män

Antal 1. Åldringar . . . . 2. Kroppssjnka. . . 3. Sinnessjuka . . . 4. Kroppsl. defekta . 5. Själsl. > 6. Arbetslösa . . . 7. Mani. fam.-förs. . 8. Kvinnor med barn 9. Barnfäder . . . . Summa 10. Andra

Kvinnor

%

123 136 32 48 28 263 17

16.7 18.5 4.4 6.5 3.8 36.0 2.5

87 784 11

11.6 100.0

Antal

Jönköping ocb Växjö

Män

%

197 187 39 38 27 6

30.2 28.6 6.0 5.9 4.1 0.9

653 21

B.

100.0¶Antal

Kvinnor

%

56 92 46 33 19 82 6

15.7 25.8 12.9 9.2 5.3 23.0 1.7

23 357 11

6.4 100.0

Antal

%

113 181 43 26 25 2

24.1 38.6 9.2 5.6 5.3 0.4

470 11

upplysningar beträffande klienternas olika sjukdomar, lyten o. dyl. att meddelas. Huru skiftande dessa typgrupper till sin sammansättning än blivit, torde desamma likväl kunna giva en, åtminstone i stort sett, tämligen konkret föreställning om de undersökta. Den inbördes relationen av representanter för dessa olika typer i de olika ortsgrupperna framgår av tab. 10, i vilken dock gruppen »andra» uppförts särskilt för sig, enär denna grupp såsom förut nämnts icke kunnat medtagas i undersökningen, i den mån fråga gäller aktuella förhållanden. Dessa tio olika typgrupper skulle möjligen i sin tur kunna sammanfattas till tvenne huvudgrupper, av vilka den första — omfattande de fem första typerna — närmast hänför sig till individen själv, till hans fysiska eller psykiska status, samt den andra •— omfattande återstående typer — mera hänför sig till utom individen liggande — eller om man så vill sociala — förhållanden. Man skulle även populärt kunna uppkalla dessa tvenne huvudtyper historiskt och benämna den förra: »de äldre typfallen» och den senare: »de modernare typfallen». Det senare slaget var ju tidigare synnerligast på landsbygden mera okänt än i våra dagar. Det är i varje fall mycket antagligt, att •— därest en liknande undersökning företagits för exempelvis ett tjugutal år sedan •— relativa antalet representanter för vad som här benämnts de modernare typfallen blivit kanske avsevärt mindre än vad nu är fallet. Ifrågavarande indelning kan givetvis —• liksom väl varje försök att inordna människor i bestämda klasser eller fållor — i åtskilliga fall bliva missvisande eller giva anledning till missförstånd. Ty, såsom senare kommer att visas, man får naturligtvis ingalunda konsekvent frigöra den andra huvudgruppens undersökta från personligt ansvar inför det iråkade hjälpbehovet allenast genom en hänvisning till antydda »sociala förhållanden»; dessa ha väl icke alltid varit dem övermäktiga. Men denna fråga — vilken kan vara aktuell jämväl beträffande vissa första huvudgruppsfall — tillhör rätteligen orsakskapitlet och bör för att icke föregripa detta för närvarande kunna lämnas därhän. Av tabellen här ovan framgår, att för storstädernas män arbetslösheten och för deras kvinnor ålderdomen varit den mest framträdande behovsanledningen. För de övriga klientelen synas kroppssjukdomar av olika slag genomgående ha utgjort främsta anledningen till hjälpbehovet. I tab. 11 meddelat sammandrag efter nyss angivna huvudgrunder är ägnat

27 ning på olika typgrupper. C.

Landskommuner Kvinnor

Män

%

Antal

Hela materialet

71 76 27 33 30 8 8

24.3 26.0 9.2 11.8 10.3 2.7 2.2

39 292 6

14.0 100.0

Män

%

Antal

Antal

109 115 26 32 36 5

27.7 29.3 6.6 8.1 9.2 1.3

393 18

100.0¶Kvinnor

%

250 304 105 114 77 353 31

18.1 22.0 7.6 8.2 5.6 25.5 2.2

149 1383 28

10.8 100.0

Inalles

%

Antal

Antal

419 483 108 96 88 13

27.6 31.8 7.1 6.3 5.9 0.9

1516 50

669 787 213 210 165 366 31 309 149 2899 78

* 23.1 27.1 7.3 7.2 5.7 13.2 1.1 10.2 5.1 100.0

att framhäva, hurusom i städerna »de sociala förhållandena», åtminstone för männens vidkommande, varit en ganska tungt vägande — ja, i storstäderna en övervägande — anledning till att det allmänna ingripit hjälpande. Tab. 11. Procentuell uppdelning av materialet pa äldre och modernare typfall.

Äldre typfall Modernare typfall . . . Summa

A. Stockholm och Göteborg

B. Jönköping och Växjö

Män

Kvinnor

Män

49.9 50.1 100.0

74.8 25.2 100.0

68.9 31.1 100.0

C. Landskommuner

Kvinnor Män Kvinnor 82.6 17.4 100.0

81.1 18.9 100.0

80.9 19.1 100.0

Hela materialet Män Kvinnor Inalles 61.5 38.5 100.0

78.7 21.3 100.0

70.4 29.6 100.0

^Det synes ligga i sakens natur, att de s. k. äldre typfallen huvudsakligast få sökas bland de högre samt de s. k. modernare fallen bland de lägre åldersklasserna. Är detta förhållandet torde man, då dessa modernare fall till icke ringa grad äro frukter av en senare tids socialpolitik, vara berättigad antaga, att de senaste decenniernas sociala välfärdsanordningar särskilt träffat yngre åldersklasser, med vilka samhället tidigare icke tagit liknande befattning. En undersökning synes giva visst belägg för ett dylikt antagande. Fördelningen å större åldersgrupper av äldre och modernare fall ger följande för samtliga orter och fall vägda medeltal, nämligen för: Klienter i åldern: 16—30 år 31—50 » 51 år och mera

Äldre typfall 10.5 % 19.3 > 70.2 »

Modernare typfall 19.1 % 58.1 » 22.8 »

Summa 100.0 % Antal personer 2 044

100.0 % 855

Under det ungefärliga genomsnittsåldern för hela undersökningsklientelet utgör närmare 53 år, uppvisa de olika typernas företrädare i detta hänseende ganska skiftande tal. Så utgör medelåldern för undersökningens:

28 åldringar med ålderslatituden 59—95 år kroppssjuka » » 16—84 » sinnessjuka » » 16—88 » kroppsligt defekta » » 17—76 » själsligt » » » 16—88 » arbetslösa > » 16—74 » mani. familjeförsörj. » » 33—55 » kvinnor med barn » » 18—60 » barnfäder » » 31—70 J>

c:a 73.0 år » 52.5 » » 49.0 » » 50.0 » » 39.0 » » 46.0 » > 48.0 » » 38.0 » » 41.0 »

Kvinnor med barn samt själsligt defekta utgöra genomsnittligen de yngsta och åldringarna de äldsta i undersökningen. Medelåldern för de äldre typfallen utgör c:a 57.5 år och ligger mera än femton år högre än motsvarande ålder för de modernare fallen, vilka i åldershänseende ha sin tyngdpunkt förlagd vid 42-årsåldern. För samtliga män och kvinnor äro talen resp. 50 och 55 år. A t t medelåldern för undersökningens arbetslösa -— d. v. s. c:a 46 år — är högre än den, som konstaterats beträffande de arbetslösa, vilka ingingo i 1927 års arbetslöshetsräkning — d. v. s. 32.8 år — förklaras synbarligen därav, att de arbetslösa i denna undersökning i högre grad än nyssnämnda äro gifta och familjeförsörjare, en omständighet som för övrigt starkt medverkat till deras förekomst i hjälpklientelet. Arbetslöshetsräkningen däremot omfattade^ ju samtliga arbetslösa, sålunda jämväl en mängd yngre, ogifta personer, vilka ännu icke anlitat det allmännas hjälp. Långvarigheten av hjälp från det allmänna. En undersökning, avseende att utröna huru länge de undersökta åtnjutit samhällets hjälp, skulle möjligen kunna bidraga till belysning av nyss berörda frågan om de senaste decenniernas nyrekrytering av hjälpklientelet. I 231 fall saknas dock närmare upplysningar i detta hänseende. . Landsbygdsmaterialet är härvidlag svagast. För stadsmaterialet saknas här åsyftade tidsuppgifter endast i c:a 1.1 %; motsvarande tal för landsbygdsmaterialet är närmare 29 %. Förklaringen till den stora differensen ligger säkerligen till större delen i de olika sätt, varpå expeditionsföringen ombesörjts i gången tid. I städerna har denna handhafts av tjänstemän, å landsbygden av förtroendevalda ledamöter, oftast av ordförandena i resp. nämnder och styrelser. Genom täta ombyten av ordförande kunna fattigvårdshandlingar på landsbygden — i den mån sådana överhuvud existerat — ha förkommit, och icke sällan gör man än i dag den erfarenheten, att landsbygdens fattigvårdshandlingar icke föras på sådant sätt, att de giva samma exakta upplysningar som städernas. För att anföra blott ett exempel kan nämnas, att det på sina håll på landsbygden åtminstone förr icke var så vanligt att särskilt fixera och bokföra värdet av den förmån, personer erhållit som inhysts i någon socknens fattigstuga, eller att överhuvud göra anteckning därom. Som en allmän regel för såväl städer som landsbygd gäller, att man tidigare icke förde lika noggranna anteckningar om understödstagarna som nu är fallet. Åtskilliga av de undersökta ha följts åratal tillbaka, tills man kommit till en tidpunkt, där varje anteckning saknas. Detta behöver icke nödvändigtvis innebära, att vederbörande först då erhöll hjälp; denna kan ha utgått under många år dessförinnan, men här har dock tidrymden fixerats från och med en sådan tidpunkt. Härav torde följa, att de uppgifter, som sålunda erhållits, måste betraktas såsom minimiuppgifter. Frånräknar man nu nyssnämnda 231 fall samt återstående antalet representanter för den typgrupp, som här benämnts »andra» — där tidsupplysningarna äro något svävande — tillhopa 286 personer — och undersöker övriga 2 691 klienter med hänsyn till uppgivna långvarigheten av den hjälp, de erhållit

29 från samhället, finner man till en början — vad man med kännedom om åldersgrupperingen och med ledning av den praktiska erfarenheten kunnat vänta sig — att kvinnornas hjälpbehov som regel varit långvarigare än männens; de bli ju i allmänhet äldre. Undersökningen ger på denna punkt följande resultat. Män

Kvinnor

%

%

%

Sam tliga Antal

11.0 31.6 34.3 19.5 2.7 0.9

7.1 24.2 35.4 28.0 4.0 1.3

9.0 27.7 34.9 23.9 3.4 1.1

242 747 938 643 91 30

lOO.o

2 691

Antal personer 1 290

1 401

H j ä l p blott u n d e r 1 9 2 8 . . . » u n d e r 2 — 3 års t i d . . » » 4—9 » » . . » » 10—20 » • » . - . > » 21—30 » > . . » » 3 1 år och m e r a Summa

Omkring en tredjedel av kvinnorna i denna undersökning har sålunda haft hjälp i över tio års tid; knappt fjärdedelen av männen har åtnjutit understöd under samma tidrymd. Differensen de olika ortsklientelen sinsemellan är knappast betydande. Landsbygdsklientelet skiljer sig något ifrån stadsklientelen i det hänseendet, att sagda klientel uppvisar en något större proportion för dels nykomlingarna — alltså för dem, som haft hjälp blott under 1928 — samt dels även för dei s. a. s. kroniska fallen, d. v. s. för dem som tillhört klientelet under tio års tid och mera. Däremot uppvisa stadsklientelen icke oväsentligt högre tal för sådana klienter, som varit hjälpta under fyra till nio års tid. Denna omständighet skulle möjligen kunna tala för antagandet, att arbetslösheten — vilken företrädesvis drabbat städerna — alltifrån de första efterkrigsåren medfört en starkare tillströmning av hjälptagare, ett tillskott som sedermera icke lösgjorts. Den för samtliga klientelen genomgående starka proportionen för klienter, som åtnjutit hjälp under sist angivna tidrymden, kan väl, åtminstone till någon del, förklaras av 1918 års fattigvårdslag, vilken trädde i kraft 1919 och vilken som bekant utsträckte fattigvårdens skyldigheter att hjälpa och den enskildes rätt till hjälp. Det synes ligga i sakens natur, att de s. k. äldre fallen äro av mera långvarighet än de s. k. modernare. Dels ha ju de senare, såsom tidigare omnämnts, till icke ringa grad kommit fram såsom en följd av de senaste decenniernas mera specialiserade sociallagstiftning, men dels och huvudsakligast äro deras nödlägen och hjälpbehov av mera akut art — vill man hoppas. Deras representanter äro ju som regel yngre och, såsom senare skall visas, vid bättre hälsa än företrädarna för de äldre typerna. Undersökningen ger här följande proportioner, nämligen för: Äldre fall

Modernare fall

%

%

7.2 59.8 27.1 4.3 1.6

12.9 69.1 16.2 1.5 0.3

100.0¶Antal personer 1 933

758 H j ä l p u n d e r blott 1 9 2 8 . . > » 2 — 9 års tid » » 1 0 — 20 » » » » 21—30 i » » » 3 1 år oeh m e r a

.

Summa

30 Omkring tredjedelen av de äldre fallen — d. v. s. c:a 33 % — ha varit understödda under tio års tid och längre, därav ett trettiotal i över 30 års tid, under det blott 18 % av de modernare fallen åtnjutit samhällets hjälp under tio års tid och mera, och av dessa senare fall ha blott två varit med ett trettiotal år. Bland de äldre fallen är det företrädesvis de psykiskt sjuka och abnorma, som visa längsta understödsperioden, och bland de modernare utgöra kvinnor med barn •—• huvudsakligen änkor med större barnskaror •— de långvarigaste. En sammanställning av tidsuppgifterna för de olika typerna lämnar i tab. 12 meddelade procentuella fördelningssiffror. Tab. 12. Procentuell fördelning efter understödstidens längd av materialet inom olika typgrupper. Tidrymd, varunder vederbörande åtnjutit bjälp Typgrupp

Åldringar

Mani. fam.-förs

Samtliga

Blott år 1928

2-3 år

4—9 år

10-20 år

21—30 år

31 år o. mera

5.6 9.7 5.9 6.0 5.1 18.5 16.7 6.5 9.9 9.0

26.3 30.4 16.2 27.3 13.6 39.3 25.0 25.6 33.1

32.8 38.9 32.4 27.3 25.8 34.6 29.2 38.5 36.4

29.5 19.0 33.8 28.3 45.2 6.6 25.0 26.3 20.6

4.4 1.6 7.8 9.1 6.5 1.1 4.1 2.3

1.4 0.4 3.9 2.0 3.9

0.8¶Summa

100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0

Såsom nämnts visa de psykiskt sjuka och abnorma längsta understödsperioderna. Detta är egentligen så mycket mera anmärkningsvärt, som särskilt de själsligt defekta -— vilkas flertal haft hjälp under längsta tiden —• till stor del utgöras av de allra yngsta i undersökningen. Det är här tydligen^ ofta frågan om personer, vilka redan ifrån födelsen äro abnorma och vilka vid en tidig ålder och för sin återstående levnad måst omhändertagas av det allmänna. Därigenom bliva de också som regel de för samhället dyraste fallen. Emellertid måste här betonas, att siffrorna icke kunna tagas till intäkt för en mera bestämd uppfattning. Frånsett förut omnämnda bristfällighet i materialet är det även tydligt, att åtskilliga av såväl de äldre som de modernare fallen under ett tidigare skede av sin understödsperiod kanske rätteligen bort hänföras till annan kategori än den nuvarande. Anledningarna till hjälpbehoven under olika perioder kunna ha varierat; en person, som stämplats såsom åldring, har tidigare kanske måst betecknas som kroppssjuk, kvinna med barn o. s. v. Först i den mån ålderdomen gör sig gällande, har vederbörande övergått till rubriken åldringar. Om icke annat visar dock den nu meddelade översikten, att undersökningsklientelet till väsentlig grad utgöres av hjälporganens stamtrupper, med vilka de haft att taga befattning under, i många fall, en lång följd av år. A andra sidan framgår även, att åtskilliga av de färskare fallen kommit med i undersökningen. Då det möjligen kan äga sitt intresse att erhålla några mera personliga upplysningar om långvarigare understödsfall, meddelas här nedan en del kortare notiser om dylika. Upplysningar ha inhämtats beträffande ungefärliga summan av de kostnader, det allmänna haft för ifrågavarande personer t. o. m. undersökningsåret, alltså till den 1 januari 1929. De uppgifter, som därvid

31 erhållits, m å s t e tydligen även de b e t r a k t a s såsom minimiuppgifter dels av f ö r u t n ä m n t skal samt dels även enär vissa f a t t i g v å r d s k o s t n a d e r efter allt a t t döma s y n a s h a b e r ä k n a t s i u n d e r k a n t , B l a n d storstadsfallen fäster m a n sig vid följande: 1254/111 K A. W. — en 49-årig man — kroppsligt och själsligt defekt sedan födelsen har aldrig utfört förvärvsarbete. W. åtnjuter sedan sina spädaste år och allt fortfarande fattigvård i form av vård å olika sjukvårdsanstalter. Summan av fattigvårdens kostnader rör sig omkring 20 000 kronor. K E , U5j!VL. - A - — e n 7 0 " å r i g ° g i f t f - d. typograf — kroniskt sjuk och arbetsof ormogen sedan många år tillbaka; lider av hjärtåkomma och lungkatarr A. har alltsedan sitt 34 :e år under längre eller kortare tider årligen vårdats å sjukhus å fattigvårdens bekostnad. Summan av dessa kostnader för honom torde belöpa sig till i r u n t tal 20 500 kronor.

1698J1V. A. L. P . E. — (tillhör gruppen »andra») f. d. hushållerska, silverpolererska, byggnadsarbeterska och hemhjälpe, sedermera gift, nu avliden. Hon hade i många år lidit av lungtuberkulos, vari hon avlidit redan 1919, 42 år gammal; har varit gift två gånger och har sammanlagt nio barn — därav sex i sitt första äktenskap; sex barn ha varit omhändertagna av barnavårdsnämnden på f n ^ d J a V v a n v å r d o e h v a n a r t . Hon har åtnjutit hjälp från fattigvården alltsedan 1J04; dess kostnader torde uppgå till sammanlagt c:a 14 000 kronor. Härtill komma sa barnavårdsnämndens utgifter, vilka till beloppet äro okända. Dessutom har familjen under årens lopp erhållit mycken hjälp från enskilda organisationer oeh personer. E n nu 29-årig dotter — vilken lider av bl. a. lungtuberkulos — åtnjuter för egen del fattigvårdsunderstöd. 1771JV. E. S. N. — 64 år gammal, ogift f. d. sömmerska — »ofärdig i ena sidan genom nervslag vid tre års ålder». Redan föräldrarna erhöllo fattigvård, och själv åtnjuter N. sedan åtminstone ett trettiotal år understöd från fattigvården samt dessutom pension. Kostnaderna torde uppgå till omkring 13 000 kronor. 2211\VI. J. L. S. — 70 år, sinnessjuk och dövstum man, vårdas sedan ett iyrtiotal år å fattigvårdsanstalt; fattigvårdens kostnader för honom utgöra närmare 21000 kronor. 24UJVII. E. J. J. — 75 år, ogift f. d. tjänarinna — psykiskt defekt samt numera även ålderssvag; omhändertagen å fattigvårdsanstalt sedan ett femtiotal ar tillbaka och allt fortfarande. Fattigvårdskostnaden utgör e:a 23 000 kronor. B l a n d mellanstadsfallen fäster man sig vid följande: 8172/V. K. F . S. — 62 år, ogift man — lider sedan sitt trettonde år av högersidig förlamning och vårdas sedan 45 år tillbaka, då fadern avled, å fattigvårdsanstalt; fattigvårdens kostnader för honom utgöra över 20 000 kronor. 3195IVI. L. A. L. — 67 år, f. d. jordbruksarbetare — lider av sinnessjukdom och vårdas sedan 35 år tillbaka å fattigvårdsanstalt; kostnaderna för honom uppgå till omkring 20 000 kronor. 3489JV. J. M. — 66 år gammal, övergiven hustru — sinnessjuk och omhändertagen å sinnessjukanstalt sedan ett tjugutal år tillbaka och fortfarande; åtnjöt emellertid redan dessförinnan understöd från fattigvården för sig och sina fem barn, av vilka två äro sinnessjuka. Fattigvårdskostnaden för henne och barnen torde för närvarande röra sig omkring 32 000 kronor. Såvitt man nu kan beräkna, torde sammanlagda kostnaden för henne och de sjuka barnen, vilka jämväl aro omhändertagna av fattigvården, snarare komma att över- än understiga 50 000 kronor.

32 S567IVII. V. B. — 72 år gammal, frånskild kvinna — sinnessjuk och kroppsligt klen sedan ungdomen; har haft fem barn, alla psykiskt undermåliga, av vilka tre numera äro avlidna, därav två i lungtuberkulos. B. är sedan ungefär 35 år tillbaka omhändertagen av fattigvården, ömsom å sinnessjukhus och ömsom å fattigvårdsanstalt. Fyra av barnen ha varit omhändertagna av fattigvården, och en son, sedan födelsen idiot, vårdas fortfarande å fattigvårdens bekostnad å sinnessjukhus. Fattigvårdens kostnad uppgick vid utgången av 1928 till omkring 35 000 kronor. Även i detta fall torde man kunna befara, att kostnaderna skola uppgå till minst 50 000 kronor. B l a n d landsbygdsfallen slutligen fäster m a n sig vid följande: 6180IVII. I. N. B. — 80-årig änka — sinnessjuk och vårdad å hospital, sinnessjukhus och ålderdomshem i trettiotre års tid; fattigvårdens kostnader för henne utgöra över 16 000 kronor. 7041JVII. N. F . ö. — 78-årig gift f. d. jordbruksarbetare — sjuklig sedan många år tillbaka, ö. har för sig och sin familj — tio barn — åtnjutit hemuiiderstöd i ett trettiotal år; en son är sinnessjuk, en dotter åtnjuter understöd för minderåriga barn uä och en son, som är änkeman, erhåller hjälp för sina sex minderåriga barn. Ö. har själv för sig och sin familj — alltså under barnens minderårighetstid — kostat det allmänna c:a 16 000 kronor. Medräknar man utgifterna för jämväl den sinnessjuke sonen, dottern med sina barn uä och sonen — änklingen med sina många små barn — torde fallet i sin helhet hava dragit en kostnad av omkring 44 000 kronor. 7095IVI. V. S. — 68 år gammal, gift f. d. tjänarinna, folkpensionär — höggradigt sinnesslö och jämväl kroppsligt sjuk åtnjuter hon jämte mannen, vilken även är både psykiskt och fysiskt undermålig, sedan ett trettiotal år fattigvård samt sedan 1914 jämväl pension. Sammanräknar man kostnaderna även för makarnas två undermåliga barn, vilka likaledes erhålla hjälp av det allmänna, torde de uppgå till omkring 25 000 kronor. 851IIV. H . M. P . — 51-årig ogift kvinna — sinnesslö sedan födelsen och i all sin tid omhändertagen av det allmänna; som barn utackorderad, sedermera intagen på ålderdomshem. Kostnaderna för henne torde uppgå till i r u n t tal 12 000 kronor. Såsom r e d a n a n t y t t s och som dessa exempel b e k r ä f t a t ä r det, n a t u r l i g t nog, företrädesvis b l a n d de äldre u n d e r s t ö d s t a g a r n a man p å t r ä f f a r de l å n g v a r i g a r e hjälpbehoven. B l a n d dessa ä r det återigen de sinnessjuka och själsligt defekta, v i l k a k r o p p s l i g t ofta äro g a n s k a friska och l i v s k r a f t i g a , som i n t a g a f r ä m s t a r u m m e t . K v i n n o r n a äro för övrigt, såsom förut v i s a t s , h ä r i avgjord majorit e t — dem ä r j u i a l l m ä n h e t b e s k ä r d en längre levnad. . De äldsta och de yngsta i undersökningen. De a l l r a äldsta i undersökningen u t g ö r a s dock av tvenne m ä n från landsbygdsklientelet, 95 och 94 å r gamla. D e lida av å l d e r d o m s s v a g h e t och äro givetvis oförmögna till förvärvsarbete ; b ä g g e å t n j u t a f a t t i g v å r d och pension med tillhopa, den äldste 400 kronor och 94-åringen 234 kronor per år. Den förre, en f. d. snickare i en a v j o r d b r u k s k o m m u n e r n a , s a m m a n b o r med sin å l d r i g a h u s t r u i egen fastighet, vilken v ä r d e r a t s till 3 000 k r o n o r ; de äro barnlösa. D e n senare, en f. d. mur a r e i en av i n d u s t r i k o m m u n e r n a , ä r ä n k l i n g och innebor hos en dotter, vilken t i l l s a m m a n s med sina å t t a syskon hjälper den gamle. D å m a n icke ä g e r närmare k ä n n e d o m om barnens ekonomiska förhållanden, ä r det omöjligt bedöma,

33 huruvida dessa nio barn äro i stånd att utan det allmännas bistånd försörja sin fader. Kvinnorna utgöra för övrigt flertalet — nämligen omkring 2/s •— i de allra högsta åldrarna. De äldsta kvinnorna i undersökningen äro en ogift f. d. sömmerska på 93 år samt en 92 års änka, den förra från en av storstäderna och den senare från en av mellanstäderna. Bägge ha under en lång följd av år åtnjutit fattigvård och pension; den äldre är numera omhändertagen på ålderdomshem, och 92-åringen åtnjuter hemunderstöd. De torde hava kostat det allmänna i understöd mellan 9- och 10 000 kronor vardera. För att beröra ytterligheterna, för att från de äldsta i undersökningen övergå till de yngsta, alltså till första åldersgruppen, omfattande åldersåren 16—• 30 år, innehåller denna grupp c:a 53 % män och 47 % kvinnor samt c:a 57 % äldre och 43 % modernare typfall. I syfte erhålla en mera detaljerad bild av klienterna i denna åldersgrupp ha desamma fördelats å tre undergrupper om fem år vardera, nämligen åldrarna: 1) 16—20 år, 2) 21—25 år och 3) 26—30 år. En kortare redogörelse för några fall i dessa olika klasser torde möjligen vara av intresse. Antalet klienter i envar av dem framgår av tab. 13. Tab. 13. Antal undersökta personer i åldrarna IG—30 år. Antal undersökta i åldern

16—20 år 21—25 » 26-30 > Summa

A. Stockholm och Göteborg

B. Jönköping och Växjö

C. Landskommuner

29 60 107 196

15 36 40 91

27 27 37 91

S a m t l i g a Män

Kvinnor

Inalles

46 54 100 200

25 69 84 178

71 123 184 378

Klienter i åldern 16—20 år. Den första åldersklassen omfattar alltså undersökningens allra yngsta klienter, vilka äro födda under femårsperioden 1908 —1912. Deras tidigaste barndom har infallit under kristiden; de hade 1928 — undersökningsåret —• nätt och jämnt överskridit minderårighetsåldern och hunnit ut i förvärvsarbete. Här påträffa vi sammanlagt 71 personer — 46 män och 25 kvinnor —• samtliga ogifta. Desamma fördela sig med hänsyn till kön, orts- och organkombinationer på sätt framgår av tab. 14. Tab. 14. Antal undersökta personer i åldersgruppen L6-20 å r . A. Stockholm B. Jönköping och Göteborg och Växjö

Specialklientelet Blandklientelet Su mma : Antal Procent

C. Landskommuner KvinMän nor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

8 12 20

6 3 9

5 6 11

10 5

4C .9

21 .1

9 3 12 3* .0

S a m 11 g a Kvinnor

Inalles

19 6

42 29

25 10 B.o

71 Män 23 23 46

Kvinnorna överväga i specialklientelet, under det männen förekomma i samma proportioner i både special- och blandklientelet. Frånsett den omständigheten att männen äro nära nog dubbelt så många som kvinnorna, synes män3—34 o i 22

34 nens hjälpbehov något mera komplicerat, enär de i högre proportion tillhöra blandklientelet. I fråga om de närmast till hands liggande anledningarna till detta behov har fördelning skett å olika slag av huvudtyper. Man finner därvid, att huvudparten av dessa klienter är hänförlig till de s. k. äldre typfallen, nämligen: Äldre typfall: Kroppssjuka 9 män och 3 kvinnor, summa 12 pers. Sinnessjuka 5» » 3 » 8 » Kroppsligt defekta . . . . 8 » » 6 » » 14 » Själsligt defekta . • . • • 13 » » 6 » » 13 » Somma 35 män och 18 kvinnor, d. v. s. 53 pers. Modernare typfall: Arbetslösa 8 män och Kvinnor med barn . . . . Barnfäder . . . • • • • 3 » Summa 11 män och

2 kvinnor, summa 10 pers. 5 » B. » 3 » » 7 kvinnor, d. v. s. 18 pers.

Kroppssjuka saknas i storstadsklientelet men påträffas i de bägge andra ortsklientelen. Bland sjukdomarna dominera tuberkulos, speciellt lungtuberkulos med 6 fall, därav 1 kvinna; för övrigt förekomma här hjärtsjukdomar i 2 fall, epilepsi i 1 fall, komplikationer efter förlossning i 1 fall och allmän klenhet i återstående 2 fall. Såsom synes utgöra de själsligt defekta flertalet med närmare 30 % av samtliga; beträffande dessa kommer sedermera, i orsakskapitlet, att meddelas en del upplysningar. Å andra sidan fäster man sig vid det jämförelsevis stora antalet arbetslösa av denna ålder i storstäderna samt vid förekomsten av fem kvinnor med barn och tre barnfäder bland dessa personer, vilka ännu knappt äro mera än barn själva. En granskning av primäruppgifterna ger vid handen, att ingendera av dessa arbetslösa män kan betecknas såsom fullgod arbetskraft; halva antalet lider till följd av sjukdomar av nedsättning i arbetsförmågan, och de övriga uppgivas vara lata och arbetsovilliga. Av de fyra sistnämnda komma åtminstone tre från fattiga och dåliga hem; en av dem är av tattarsläkt. Föräldrarna åtnjuta understöd, och fäderna äro hemfallna åt spritmissbruk. Den fjärde arbetslöse, en 19 års yngling, om vars föräldrahem man icke vet stort mera än att det är fattigt och att föräldrarna erhålla hjälp från fattigvården, har redan hunnit bötfällas fem gånger för fylleri och förargelseväckande beteende samt en gång för våld å polisman i tjänsteutövning. Han har under 1928 åtnjutit arbetslöshetsunderstöd genom fattigvården samt utfört reservarbete, vilket senare han dock övergivit, enär detsamma förklarats i blockad. I storstadsklientelet finnas även tvenne arbetslösa kvinnor; de ingingo 1928, den ena i sitt 17 :e och den andra i sitt 19 :e år. Bägge äro friska samt arbetsföra och arbetsvilliga. Den yngsta, som är född utom äktenskap, har alltsedan sitt andra år varit omhändertagen av det allmänna, till en början av fattigvården samt sedan 1926 av barnavårdsnämnden; då hon uppnått 16-årsgränsen blev hon ånyo utackorderad av fattigvården. Bägge föräldrarnas avvikande samt egen arbetslöshet uppgivas som närmaste anledningen till hennes hjälpbehov. Den andra arbetslösa kvinnan är ett affärsbiträde, som efter ett par månaders anställning blev arbetslös och därpå erhöll fattigvård för sig och sitt minderåriga barn; detta fick hon f. ö. 1927 vid 17 års ålder. Fadern

35 till barnet undandrager sig försörjningsplikten. Hon bor tillsammans med barnet i sitt föräldrahem. Hon kunde måhända ha betecknats även såsom kvinna med barn, men arbetslösheten — före vilken hon trots barnet icke åtnjöt understöd — är synbarligen den närmaste anledningen. I storstadsklientelet förekomma i den yngsta åldersklassen två kvinnor med barn samt en barnfader. Kvinnorna äro bägge födda 1908. Den ena är fabriksarbeterska och tjänade under 1928 — trots en tids arbetslöshet •— c:a 1 200 kronor. Hon sammanbor tidvis i s. k. stockholmsäktenskap med fadern till sitt späda barn — en 22-årig hantlangare —• med vilken hon för övrigt väntar ännu ett barn 1929. Denne är misskötsam och försummar försörjningsplikten. Till följd härav har fattigvården under året meddelat henne understöd med 120 kronor för barnet, vilket vårdas hos hennes föräldrar; deras hem är dock, efter allt att döma, undermåligt. Inför de upplysningar, som meddelas i fallet, har man svårt att värja sig för uppfattningen, att — för den händelse det allmänna överhuvud skall behöva bidraga till barnets försörjning —• detta bort förflyttas till lämpligare miljö. Den andra kvinnan är ett hembiträde (emot 55 kr. pr månad jämte mat och husrum) med ett spätt barn, vars fader är okänd; faderskapet har i vart fall aldrig fastställts. Hon har för sig och barnet under en kortare tid åtnjutit fattigvård, varpå barnet utackorderats och hon själv åter tagit anställning som hembiträde. Förutnämnde barnfadern i storstadsklientelet är en 17-årig pojke, vilken redan vid c:a 15 års ålder blev fader. Han är själv född utom äktenskap och beskrives såsom fysiskt medelmåttigt utvecklad men psykiskt efterbliven, slö och likgiltig. Han biträder en anhörig i jordbruksarbete och erhåller därför mat, husrum och kläder samt någon obetydlig kontant ersättning. Barnet, vilket är klent, omhändertogs strax efter födelsen och utackorderades. I förbigående kan nämnas, att dess moder är psykiskt degenererad och efterbliven; hon blev havande med barnet å tid, hon av barnavårdsnämnden var utackorderad i barnfaderns föräldrahem, och har sedermera fått ännu ett barn, även detta omhändertaget. Även landsbygdsklientelet kan uppvisa barnavårdsfall i den yngsta åldersklassen, nämligen 3 kvinnor med barn och 2 barnfäder. Två av kvinnorna samt en av barnfäderna tillhöra de två industrikommunerna, vilka för övrigt i fråga om antalet barnavårdsfall i speciellt grupp I överflygla icke blott de övriga fyra landskommunerna tillsammantagna utan jämväl Jönköping och Växjö var för sig; de övriga fallen tillhöra en av jordbrukskommunerna. De förstnämnda barnföderskorna äro själva födda 1909 och 1910; de hava var sitt barn, vilka de fingo vid 18 års ålder; den yngsta väntar för övrigt ännu ett barn. De äro bägge fabriksarbeterskor med tämligen små inkomster och bo hos sina föräldrar. Den äldre av dem åtnjuter fattigvårdsunderstöd för sig och barnet, vilket även vistas i hemmet. Den yngre har sedermera inför den andra barnsbörden intagits på ålderdomshemmet, där hon är behjälplig med varjehanda, och barnet har genom barnavårdsnämnden omhändertagits för samhällsvård. Den äldsta beskrives såsom lat och ovillig till arbete, för övrigt ett för familjens samtliga medlemmar genomgående drag, då däremot den yngre uppgives äga god arbetsvilja. Faderskapet i förra fallet har ännu icke fastställts. Fadern till den yngres barn är en 19-årig grovarbetare, efter allt att döma av asocial läggning. Han och hans bröder, vilka tillhöra en degenererad släkt, uppgivas vara begivna på sprit — själv har han straffats två gånger för fylleriförseelser — samt äro kända som slagskämpar. Han har sysslat med diverse arbeten, bl. a. med reservarbete, är en dålig arbetare och försummar försörjningsplikten gentemot barnet. Han har också av barna-

vårdsnämnden förelagts arbete på arbetshem; om resultatet därav saknas f. n. kännedom. Han skall vara fader jämväl till den 18-åriga flickans andra barn, som väntas 1929. . Den tredje barnföderskan i denna åldersklass slutligen — frän en av jordbrukskommunerna — är 19 år och har ett två års gammalt barn. Hon beskrives som »slö i skolan», »något efterbliven i förståndsutveckling». Hon blev vid tidiga år — 8 ä 9 års ålder — föräldralös och har sedermera drivit vind för våg, varit utackorderad i flera olika hem, och har nu med sitt barn hamnat på ålderdomshemmet, där hon fungerar som tjänarinna. Fadern till hennes barn är en 19-årig chaufför — son till en statare i samma socken — med en fast inkomst av 10 kr. pr vecka samt mat och husrum. Han var blott 17 år vid barnets födelse, omkring 16 vid konceptionen, och har sedermera med en annan ogift kvinna skaffat sig ännu ett barn. Denne yngling uppgives vara väl begåvad men lättsinnig och fullständigt obekymrad om barnens försörjning; han bör — enligt fattigvårdsordföranden — hinna ställa till mycken oreda omkring sig. Klienter i åldern 21—25 år. Den andra åldersklassen inom törsta gruppen omfattar åldern 21—25 år, d. v. s. dem som äro födda under åren 1903—1907. Den företer i stora drag en likartad bild. I denna klass finnas 123 personer, därav 54 män och 69 kvinnor; kvinnorna äro alltså här i majoritet. _ Av männen äro 10 och av kvinnorna 6 gifta, en kvinna är änka, de övriga ogifta. Flertalet inom denna klass tillhör, liksom fallet var i närmast föregående, specialklientelet, nämligen här nära 63 % och i den föregående c:a 59 %. Fördelningen framgår av tab. 15. Tab. 15. Antal undersökta personer i åldersgruppen 21—25 år. A. Stockholm B. Jönköping C. Landskommuner och Göteborg och Växjö Kvin- Män Kvin,,.. 1 K vinMän Man nor nor nor

Summa: Antal Procent

22 12 34

13 13 26

16 4 20

10 6 16

4é1.8

21(.3

11 4

5 7 12

15 21 .9

Samtliga Män

Kvinnor

Inalles

28 26 54

49 20 69

77 46 123

100.0¶Även här visar sig männens hjälpbehov — att döma av deras övervikt i blandklientelet — mera komplicerat än kvinnornas; av männen ha nämligen c:a 48 % och av kvinnorna endast c:a 29 % haft hjälp i flera olika former samtidigt. I fråga om huvudsakligaste anledningen till hjälpbehovet kunna de undersökta i denna åldersklass hänföras till följande typgrupper, nämligen: Äldre

typfall: Kroppssjuka 13 män och 17 kvinnor, summa 30 pers. Sinnessjuka 3 » » 7 » » 10 » Kroppsligt defekta . . . . 7 » » 8 » » 15 » Själsligt defekta 9 » »13 » » _ 22 » Summa 32 män och 45 kvinnor, d. v. s. 7 7 pers.

Modernare typfall: Arbetslösa . . . Kvinnor med barn Barnfäder . . .

17 män och 5

»

1 kvinna, summa 18 pers. 23 kvinnor, » 23 » » 5 »

Summa 22 män och 24 kvinnor, d. v. s. 46 pers.

sålunda till 62.6 % äldre och 37.4 % modernare fall. Talen för närmast föregående åldersklassen utgjorde resp. 74.7 % och 25.3 %. De modernare fallen ha alltså större styrketal bland 21—25-åringarna än bland 16—20-åringarna. Även här överväga emellertid de s. k. äldre typfallen. Av dessa är gruppen kroppssjuka talrikast. 30 personer, d. v. s. fjärdedelen av samtliga och nära dubbelt mot vad man rent matematiskt förväntat, äro kroppssjuka. Bland de olika sjukdomar, varav dessa uppgivits lida, intager även här lungtuberkulosen avgjort främsta rummet med sammanlagt 16 fall, därav 11 i städerna och 5 å landsbygden; sjukdomen har mest drabbat kvinnorna, enär ej mindre än 11 av de 16 äro kvinnor. Därnäst i ordningsföljd komma olika slag av nervsjukdomar med sammanlagt 8 fall, därav 5 i städerna. Till dessa sjukdomar har också hänförts epilepsi — enligt Kungl. medicinalstyrelsens cirkulär den 19 oktober 1914 med sjukdomsnomenklatur — varmed 4 personer varit behäftade. För övrigt förekomma allmän klenhet i 3 fall, sömnsjuka i 1 fall, sockersjuka i 1 fall och slutligen lupus i 1 fall. Antalet arbetslösa är här av ungefär samma omfattning som i den yngsta årsklassen, då däremot antalet kvinnor med barn är mera än dubbelt större i åldersklassen 21—25 år än i den föregående. Av de 11 arbetslösa männen i storstäderna äro 5 ogifta och 6 gifta; 8 äro födda i dessa städer, därav 4 utom äktenskap. 3 äro skötsamma, och de övriga 8 betecknas såsom misskötsamma med dålig arbetsvilja och vandel för övrigt — 1 är straffad för tjuvnadsbrott och 2 för upprepade fylleriförseelser. Samtliga sakna egentlig yrkesutbildning; de utföra nu reservarbete eller uppbära arbetslöshetsunderstöd. Till sin närmast föregående profession äro 6 grovarbetare, 2 sjömän, 1 ångbåtseldare, 1 byggnadsarbetare och 1 lagerarbetare; 2 av dem ha varit värvade vid armén. Med undantag möjligen av tre kunna dessa elva arbetslösa rubriceras såsom mindervärdig arbetskraft. Den arbetslösa kvinnan i denna orts- och åldersgrupp är ett ogift f. d. restaurangbiträde — 21 år gammalt — som under halva 1928 haft anställning som fabriksarbeterska emot en sammanlagd inkomst av c:a 950 kr., varefter hon blivit arbetslös. Hon åtnjuter för sig och sitt 3 år gamla barn hemunderstöd och bor med barnet hos modern och syskonen. Barnets fader kan ej bidraga, enär han långa tider går arbetslös; hans goda vilja har dock ifrågasatts. Hennes egna föräldrar äro skilda; fadern är omhändertagen såsom alkoholist, och modern sysslar med säcksömnad i hemmet samt går borta på hjälp husarbete. Hemmet beskrives som dåligt, »ett tillhåll för slödder». Familjen åtnjuter sedan 1909 understöd från fattigvården. Mellanstädernas 6 arbetslösa utgöras här av 3 ogifta och 3 gifta män, samtliga friska och arbetsföra. Tre av dem uppgivas ha god vandel och arbetsvilja, de övriga 3 tillskrivas misskötsamhet och lättja —• 1 lider t. ex. av »arbetsskräck», 1 är straffad för 4 fylleriförseelser etc. Till yrket är 1 elektriker, 1 skoarbetare, 1 åkeriarbetare, 1 f. d. värvad och 2 grov- eller diversearbetare. Tre äro födda uä, därav två i undersökningsstäderna, och tre iä, därav två på landet. Efter allt att döma synes en viss gradskillnad till förmån för mellanstadsklientelet föreligga beträffande de arbetslösas i dessa årsklasser och städer vandel och sociala miljö. Av storstadsklientelets 13 kvinnor med barn tillhöra 12 Stockholms- och 1 Göteborgs fallen. 11 av kvinnorna äro ogifta, 1 gift — nämligen göteborgskan •—• och 1 änka. Tre av de ogifta liksom änkan äro födda uä i städer, därav 2 i Stockholm; de övriga äro alltså födda iä, därav 7 i städer — 5 i Stockholm — och 3 på landsbygden. I ej mindre än tio fall komma dessa kvinnor från fattiga och moraliskt dåliga hem, där fadern eller i ett par fall bägge föräldrarna varit drinkare, fört ett sedeslöst liv även efter äktenskapets ingående, eller där andra belastningsmoment varit för handen.

88 Dessa kvinnor representera skilda yrken och sysselsättningar; sålunda äro 2 fabriksarbeterskor, 1 servitris, 3 restaurangbiträden, 2 tidningsbud och 3 hembiträden; den gifta kvinnan liksom änkan saknar förvärvsarbete, de sköta hus och hem. Endast de ogifta kvinnorna ha barn uä. Fäderna till dessa barn äro kända i 8 och okända i 3 fall; en av kvinnorna saknar varje kännedom om fadern; en tror, att fadern till hennes barn var sjöman; en annan tror, att barnfadern var fransman, för övrigt veta de intet. Icke stort bättre ställda äro de tre kvinnor, vilka som fäder till sina barn ha stamanställda, vilka alla tre försumma försörjningsplikten; en är gift och avviken, även från den legitima familjen, en annan är asocial, sannolikt homosexuellt prostituerad, och den tredje barnfadern avtjänar 8 månaders straffarbete för stöld. Samhället har övertagit deras försörjningsplikt gentemot barnen. I en del fall bo dessa kvinnor med sina barn hos föräldrarna. I tvenne fall är barnet »utackorderat hos mormodern», en åtgärd vars lämplighet med hänsyn till hemmens beskaffenhet kan ifrågasättas. I landsbygdsklientelet finnas här 3 kvinnor med barn. De tillhöra industrikommunerna och äro ogifta, två av dem äro födda på undersökningsorten iä, den tredje uä i en grannförsamling. Två av kvinnorna ha haft tjänst som hembiträden på annat håll — en i Stockholm — där de blivit havande; därpå ha de rest hem till sina åldriga föräldrar, stannat där någon tid, lämnat kvar sitt barn att försörjas av det allmänna och återvänt — en för övrigt alldaglig historia. I det ena fallet är barnfadern gift, har egen familj och är i sma ekonomiska förhållanden samt oförmögen att ens bidraga till sitt barn ua; i det andra fallet är han avviken. Fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden ha meddelat hjälp, till en början för både mor och barn, därpå endast för barnen. Den tredje här antydda barnföderskan är fabriksarbeterska; faderskapet har i detta fall ännu icke fastställts, varför fattigvården måste försörja mor och barn, vilka bägge vistas hos modems föräldrar, fattigt arbetarfolk. Klienter i åldern 26-30 år. Den tredje åldersklassen slutligen — omfattande åldrarna 26—30 år — är den talrikaste av de tre, med 184 personer, d. v. s. med nära hälften av samtliga inom hela första åldersgruppen. Dessa personer äro alltså födda under åren 1898—1902. De kommo väl som regel ut i forvärvsarbete — givetvis i den mån de varit arbetsdugliga — vid tiden för krigsutbrottet och under de första krigsåren med deras gynnsamma konjunkturer, goda arbetsmöjligheter och inkomster. I detta avseende intaga de, jämförda med klienterna i de bägge föregående klasserna, en mera gynnad ställning. Å andra sidan har väl det allmänna moraliska förfall, som följt krigsåren i spåren och som kanske alldeles särskilt frestat livskraftiga, mera oprövade och omdömeslösa ungdomar, näppeligen gått dem spårlöst förbi. Det är icke otroligt, att dessa förhållanden åtminstone i någon mån återspeglas hos klientelet i denna liksom i de bägge föregående åldersklasserna. Fördelningen av dessa klienter med hänsyn till kön, orts- och organkombinationer framgår av tab. 16. Tab. 16. Antal undersökta personer i åldersgruppen 26—30 år. A. Stockholm B. Jönköping C. Landskommuner och Göteborg och Växjö Kvin- Män Kvin- Män KvinMän nor nor nor

Summa: Antal Procent

30 19 49

25 33 58 5* .1

10 5 15

14 11 25 21 .8

10 7 17 2( l.l

S a m t i 1 ga Män

11 9

49 51

100 Kvinnor

Inalles

51 33 84

100 84

10 9.0

39 Jämväl i denna åldersklass överväga männen i blandklientelet, ehuru här endast i obetydlig grad. I fråga om fördelningen å äldre och modernare typfall företer denna klass en avvikelse ifrån de bägge föregående, i vilka de äldre övervägde. Här äro nämligen de modernare fallen i —• en f. ö. icke överväldigande — majoritet. Klienterna uppvisa i detta avseende följande siffror: Äldre

typfall: Kroppssjuka 16 män och 18 kvinnor, summa Sinnessjuka 7 » » 6 » » Kroppsligt defekta . . . . 11 » » 4 » » Själsligt defekta . . • . . 11 » »12 » »

34 pers. 13 » 15 » 23 »

Summa 45 män och 40 kvinnor, d. v. s. 85 pers. Modernare

typfall:

Arbetslösa 41 män och — kvinnor, summa 41 pers. Kvinnor med barn . . . . 44 » » 44 » Barnfäder . . . . . . .14 » » 14 » Summa 55 män och 44 kvinnor, d. v. s. 99 pers.

Bland de äldre fallen dominera även här •— liksom i närmast föregående åldersklassen — de kroppssjuka. Även här är det lungtuberkulosen, som har de flesta sjukdomsfallen på sitt skuldkonto; 16 av dessa ungdomar — hälften av vartdera könet — därav 11 i städerna och 5 på landsbygden, lida av denna sjukdom. I en av landskommunerna lider en man förutom av lungtuberkulos jämväl av lues. Av annan tuberkulos, körteltuberkulos, lida 3 kvinnor, och av andra — icke tuberkulösa — lungsjukdomar också 3 personer. Bland övriga sjuklingar påträffar man 7 nervsjuka, därav 1 epileptiker, 3 fall av hjärtåkommor samt ledgångsreumatism och sömnsjuka med ett fall vardera. Med avseende å civilstånd skilja sig dessa 26—30-åringar ifrån de yngre. Under det den första åldersklassen, naturligt nog, består uteslutande av ogifta och den andra till knappt en sjundedel av andra än ogifta, uppvisar tredje klassen något mera än en tredjedel gifta eller förut gifta. Av dessa 184 undersökta voro nämligen: 59 män och 62 kvinnor ogifta; 37 » »15 » gifta; 2 » » 6 » änklingar och änkor; 2 » » 1 » frånskilda. Med detta förhållande sammanhänger uppenbarligen i viss mån den rikligare förekomsten i denna tredje åldersklass av s. k. modernare typfall. Det visar sig nämligen vara ett karakteristicum för hela undersökningsklientelet, att — trots å ena sidan den ganska stora frekvensen ogifta barnföderskor och barnfäder ibland nämnda fall samt å andra sidan det relativt stora antalet änkor bland de s. k. äldre typfallen — huvudgruppen modernare typfall likväl inrymmer ett relativt större antal personer, som äro eller varit gifta, nämligen 73.2 % mot 56.6 % för de äldre typfallen. En närmare undersökning ger vid handen, att det jämförelsevis stora antalet gifta arbetslösa män ger tyngden åt det större talet bland de modernare fallen. Dessa arbetslösa äro ganska väl företrädda i nu ifrågavarande åldersklass. En jämförelse emellan denna ech övriga två klasser i grupp I visar här det största antalet arbetslösa, nämligen 41 personer emot resp. 10 och 18 i de föregående, d. v. s. relativt 22.3 % emot resp. 14.3 % och 14.6 %.

40 A v dessa 41 arbetslösa äro 15 u n g k a r l a r , 24 gifta och 2 f r å n s k i l d a . D ä r a v k o m m a 31 å storstads- och de å t e r s t å e n d e å mellanstadsklientelet. F l e r t a l e t av de arbetslösa j ä m v ä l i denna åldersklass m å s t e betecknas såsom mindre god a r b e t s k r a f t . Till följd a v sjukdomar, klenhet, lyten eller annan fysisk belastning äro 10 mindre arbetsföra, och 24 äro k ä n d a för dålig arbetsvilja. S t r ä n g t t a g e t ä r s å l u n d a a v dessa 41 e n d a s t o m k r i n g sjättedelen, n ä m ligen 7 personer, a t t b e t r a k t a såsom fullgod a r b e t s k r a f t . F ö r a t t litet n ä r m a r e belysa n å g r a av dessa a r b e t s s k y g g a s förhållanden h a v a slumpvis u t t a g i t s följande fall t i l l s u m m a r i s k b e s k r i v n i n g . 2022/1. H., 26 år, född iä och uppvuxen i storstaden, ogift, bor i föräldrahemmet, som ger ett vårdat intryck. F a d e r n är grovarbetare — understundom reservarbetare •— och vistas mycket borta från hemmet. Modern är klen och sjuklig samt mycket svag för den arbetslöse sonen. Föräldrarna åtnjuta fattigvårdsunderstöd; i fråga om vandeln känner man intet ofördelaktigt om dem. H . är själv klen, lider bl. a. av nervositet. H a n gjorde sig redan i skolan känd för lättja och mindre gott uppförande, uppgives ha ett osympatiskt sätt och är illa tåld av kamrater. H a n har visat sig ostadig i arbetet, haft åtskilliga anställningar bl. a. såsom springpojke, verkstadsarbetare, varvsarbetare m. m. samt blev vid 21 års ålder — alltså 1923 — reservarbetare vid statsarbeten i Norrland. H a n har aldrig stannat längre än högst 5 a 6 månader vid varje arbete, om man undantager en anställning som verkstadsarbetare, med vilken han fortsatte i 14 månader. H . är hemfallen åt spritmissbruk och blev redan vid 17—18-årsåldern bötfälld för 3 fylleriförseelser; dömdes 1924 — 22 år gammal — för tjuvnadsbrott till fyra månaders straffarbete villkorligt. H . åtnjuter arbetslöshetsunderstöd. 1082/1. J., 26 år, gift, född iä och uppvuxen i storstaden. Bägge föräldrarna leva och utföra förvärvsarbete; de ha tidigare bägge arbetat å bryggeri; numera är fadern metallarbetare och modern »går hjälpe». Båda föräldrarna beskrivas såsom lata och misskötsamma; fadern straffades 1928 för olaga mäskberedning. De ha under en följd av år — redan från och med 1914, då den undersökte ännu var minderårig — åtnjutit fattigvårdsunderstöd. J. själv har gjort sig känd för asocial livsföring. H a n har sysslat med varjehanda, vitt skilda yrken och arbeten, varit tryckerilärling, sjöman, plåtslagare, diversearbetare m. m. och är numera reservarbetare. Redan vid 16 års ålder — alltså 1918 — kom han i konflikt med ordningsmakten för snatteri, vilket medförde 1 månads fängelse; därpå har han — åtminstone alltsedan 1922 — nästan årligen blivit lagförd för olika förseelser, såsom fylleri, våld mot polisman, rymning från exercis, snatterier, olovligt innehav av smuggelsprit etc. J . betecknas såsom frisk och arbetsför, ehuru möjligen disponerad för tuberkulos; arbetsviljan är dålig. H a n uppgives hava tre barn utom äktenskap; ett av dem är utackorderat genom barnavårdsnämnden; om de tvenne andra barnen upplyses intet. I sitt äktenskap har han 2 barn. J . åtnjuter alltså hjälp genom barnavårdsnämnden samt dessutom från arbetslöshetskommittén och fattigvården. Fallet är sålunda ett s. k. blandfall. Han kunde givetvis med samma r ä t t ha figurerat i undersökningen i egenskap av barnfader. J. och hans familj sammanbo med föräldrarna; bägge familjerna äro kända för att söka utnyttja samhällets alla hjälpmöjligheter. J. har åtnjutit mycken hjälp jämväl från enskilda hjälporganisationer och har karakteriserats som »en social drivhusmänniska».

41 1045/1. L., 29 år gammal, född iä och uppvuxen i storstaden, gift samt har 2 barn iä. F a d e r n , som tidigare varit järnarbetare, är numera lagerdräng; även L. är lagerdräng, f. ö. på samma plats som fadern. Den senare har —• liksom sonen — gjort sig känd för starkt alkoholbegär. Bägge äro straffade för fylleriförseelser, L. själv 3 gånger under de senaste åren, varjämte han blivit dömd för olaga sprithantering. Förhållandena i hans hem äro icke goda, vilket till viss del beror på hustruns nervklenhet; denna å sin sida har kanske utlösts eller, i vart fall, sannolikt förvärrats genom mannens leverne. Dessa missförhållanden — mannens alkoholism och hustruns sjuklighet — giva måhända förklaringen till att det allmänna sett sig nödsakat hjälpa. L:s egna inkomster av arbete i öppna marknaden torde för året ha belöpt sig till omkring 1500 å 1 600 kr.; härutöver har han uppburit understöd av fackförening med 77 kr., varjämte L. under en kortare tid utfört reservarbete — inkomsten därav är dock icke känd — samt erhållit fattigvårdsunderstöd med 275 kr. Ville man vara noggrann, skulle man kanske kunna anse, att med en förståndig hushållning dylikt understöd knappast bort vara nödvändigt, särskilt som familjens bostadshyra uppgår till allenast 180 kr. för år samt de två barnen endast äro 1 och 2 år gamla. I varje fall torde det finnas familjer av samma storlek, som utan att betunga det allmänna draga sig fram å inkomster av samma storlek som L:s arbetsförtjänst. 4013/1. B., 29 år, född iä och uppvuxen i en av mellanstäderna, gift med 2 barn iä. Fadern, fabriksarbetare, numera avliden. Modern, som är klen och sjuklig — hon har haft minst 12 barnsbörder — åtnjuter fattigvårdsunderstöd och folkpension. B. har varit stenarbetare och är nu reservarbetare; hans inkomster av reservarbete ha under året belöpt sig till 1 817 kr., varjämte han uppburit 154 kr. i understöd. B. beskrives såsom alkoholist, är avstängd från förtäring å stadens utskänkningsställen och straffad för fylleriförseelser »otaliga gånger». H a n uppges vara fullt frisk och arbetsför men loj. 3036/1. S., 30 år, född iä och uppvuxen i en medelstor stad, ogift. Föräldrarna, arbetarefolk, skötsamma, åtnjuta folkpension. Föräldrahemmet är i stort sett gott. S. har prövat en del olika yrken, har varit järnarbetare, skoarbetare, grov- och diversearbetare, journalist, politisk agitator m. m. samt reservarbetare. H a n beskrives som fullt frisk och arbetsför men lat och framför allt högfärdig; vill ej taga vad arbete som helst u t a n föredrager att leva på fästmön, som ä r arbeterska. D e n s t ö r s t a t y p g r u p p e n bland de s. k. modernare fallen utgöres i denna å l d e r s k l a s s av kvinnor med b a r n ; den r ä k n a r 44 personer, d. v . s. i r u n t t a l n ä r m a r e fjärdedelen av samtliga, ö v e r 3 / 5 av dessa m ö d r a r , nämligen 27 st., äro o g i f t a ; a v de återstående äro 11 g i f t a och 6 ä n k o r . B a r n f ä d e r n a s i denna å l d e r s k l a s s a n t a l ä r icke så s t o r t ; det håller sig, såsom f ö r u t a n t y t t s , konsekvent l ä g r e . E t t icke r i n g a a n t a l a v dem, som v ä l b o r t förekomma h ä r , h a r f ö r e d r a g i t a t t v a r a o k ä n d a . H ä r finnas 14 b a r n fäder, a v v i l k a j ä m n t hälften äro ogifta, 6 gifta och 1 ä n k e m a n . I storstäderna ä r h a l v a a n t a l e t m ä n och kvinnor a v dessa kategorier — j a , v a d e n b a r t k v i n n o r n a a n g å r c:a 2 / 3 — ogifta. A n t a l e t kvinnor med b a r n u t g ö r i dessa s t ä d e r 30, a v v i l k a e n d a s t 9 ä r o födda där, d ä r a v 3 u ä . Över 2 / 3 k o m m a s å l u n d a u t i f r å n , och a v dem k o m m a

4 ifrån andra städer i riket — därav 1 född uä — och de övriga 17 från landsbygden, alla födda iä. Icke sällan äro de födda i fattiga och barnrika torpare- och statarehem och komma till storstaden med frisk aptit på livet. Understundom återvända de — som nämnts — hem på ett hastigt besök till sina föräldrar och deponera hos dem sitt barn samt vända därefter åter till storstaden. Dottern till Kejsaren av Portugallien, »den lilla flickan från Skrolycka», har säkerligen också sina medsystrar ibland dessa undersökta. Husliga sysslor ha i regel öppnat försörjningsmöjligheter för dem som hembiträden eller liknande; icke så sällan händer det, att de ganska snart övergiva dessa platser för anställningar å kaféer, matställen, restauranger, »syltor» och liknande. Jämnt tredjedelen av ifrågavarande kvinnor ha varit anställda i kafé-, restaurang- eller hotellrörelse som diskerskor, köksbiträden, uppasserskor, servitriser eller »subbor». I övrigt träffar man här på fabriksarbeterskor av olika slag, tidningsbud, 1 kontorist, 1 sjukhusbiträde och 1 sjuksköterska — vilken senare för övrigt är att betrakta såsom awiken, i det hon emigrerat till U. S. A. samt litat till det allmänna för sitt barns försörjning. Merendels hava dessa kvinnor endast ett barn vardera, i några fall uppgivas de dock ånyo befinna sig i grossess; i tio fall ha de hunnit få flera, från 2—4, barn uä. Tre av kvinnorna — därav två hustrur, vilka övergivits av eller själva övergivit sina män — ha med andra män etablerat s. k. stockholmsäktenskap; i ett dylikt förhållande äro för övrigt de nyss antydda fyra barnen födda med den sammanboende mannen. Eljest är det icke så ovanligt, att dessa kvinnor ha barn med flera olika män. Det visar sig nämligen, a t t dessa 30 kvinnor ha sammanlagt 45 olika män som fäder till de 55 barn, de satt till världen. I sju fall äro fäderna helt okända; faderskapen ha aldrig fastställts, man känner intet om fäderna. Storstadskvinnorna i denna åldersklass ha såsom nyss nämnts tillhopa 55 barn, av vilka 16 äro födda iä och 39 uä; två av änkorna ha barn både iä och uä, nämligen resp. 2 och 1 samt 3 och 1. Av ifrågavarande mödrar kommer avgjort större antalet å Stockholmsklientelet, nämligen ej mindre än c:a 83 °/°; proportionen ogifta kvinnor med barn blir här ännu något större. Av barnen äro 25 omhändertagna av barnavårdsnämnd — därav ha 8 tidigare under året haft fattigvårdsunderstöd •— och de återstående åtnjuta alltså, oftast tillsammans med modern, hemunderstöd från fattigvården. Sju av barnfäderna till dessa barn bidraga efter förmåga, i några fall dock ytterst motvilligt och först efter införsel. De övriga lämna alltså intet underhållsbidrag. Sex äro döda, några ha giltigt förfall, en sjuk, tre arbetslösa samt en gift med egen familj och små inkomster. Av de övriga 27 måste emellertid flertalet anses såsom försumliga försörjare; de äro antingen helt okända •—- och om deras förhållanden vet man ju strängt taget intet — avvikna eller allmänt misskötsamma. E n mera personlig redogörelse för ett par tre av dessa kvinnors förhållanden torde komplettera dessa mera summariska upplysningar. 1542/1. T., 27 år, född iä i en småstad i Mellansverige, ogift med tre minderåriga barn. T. är uppvuxen under mindre goda förhållanden; hennes uppfostran kan sägas ha varit bristfällig. Modern — som före äktenskapet var sömmerska — avled i tuberkulos redan vid 28 års ålder, då T. var allenast 2 år gammal, och fadern dog, då hon var 13 år. T. omhändertogs strax efter moderns frånfälle av släktingar i Stockholm, hos vilka hon vistades till sitt sjätte år; blev därpå omhändertagen av fattigvården och utackorderad men återtogs av fadern, som också flyttat till Stockholm. Hos

43 honom tycks hon ha stannat till sitt tolvte år, då hon ånyo överflyttades till släktingarna. F a d e r n var plåtslagare och expressarbetare och synes icke ha varit i stånd a t t vare sig fostra eller försörja dottern. H a n skall särskilt under sina sista år ha varit sjuklig och endast ha haft tillfälliga arbeten, fört en oregelbunden tillvaro, bl. a. logerat å ungkarlshotell, tills han 1914 avled vid blott 40 års ålder. T. kom tidigt ut i förvärvsarbete; blev springflieka, fortsatte som telefonist, köksbiträde och uppasserska samt är vid tiden för undersökningen servitris. P å detta arbete uppgives hon förtjäna 660 kr. pr år samt fri kost, vartill komma drickspengar med okänt belopp. Hon har t r e barn; det första fick hon vid 19 års ålder, och de övriga hava tillkommit med tre års mellanrum. Barnen ha tidigare varit utackorderade av fattigvården; vid barnavårdslagens ikraftträdande övertogos de av barnavårdsnämnden. Tre olika män äro fäder till barnen. Den uppgivne fadern till det förstfödda blev vid rättegången frikänd; fadern till detta får alltså anses vara okänd. Fadern till det andra barnet i ordningen är en f. d. stamanställd, numera musiker; han har införselvägen erlagt bidrag för barnet, tills han 1928 blev oförmögen därtill och själv måste begära och beviljas understöd; har sedermera försvunnit och befinner sig nu på okänd ort. Fadern till det tredje barnet synes vara helt okänd. Själv beskrives T. såsom frisk och arbetsför samt arbetsvillig. 1560/1. F., 29 år, född iä i Stockholm, ogift med 2 barn. Föräldrarna leva — troligen. Fadern, skomakare, var starkt begiven på dryckenskap, försummade arbete och försörjningsplikter samt avvek helt från familjen, då F . var 9 år gammal; han lär numera vistas i Danmark. Efter faderns försvinnande fick modern, givetvis med fattigvårdens hjälp, försörja familjen. Hon hade varit gift förut och hade sammanlagt 14 barn, av vilka dock 11 äro döda. H o n åtnjuter sedan 1897 och allt fortfarande fattigvårdsunderstöd. Hemförhållandena under F :s uppväxttid voro och synas f. ö. alltjämt vara undermåliga. Själv har F . anställning som tidningsbud emot en årsförtjänst av 960 kr. F r å n fattigvården åtnjuter hon understöd med 180 kr. pr år för det ena barnet; det andra är adopterat av andra människor. Barnen ha olika fäder; dessa äro bägge drinkare och allmänt förfallna. E n av dem har tidigare sammanbott med F., hennes mor oeh barnet, vilket senare nu är sex år gammalt; under denna tid fingo de båda kvinnorna — och givetvis även, om än indirekt, fattigvården — försörja honom. F . uppgives vara frisk och arbetsför men äga dålig arbetsvilja. 2261/1. V., 28 år, född iä i en värmlandssocken, änka med 4 barn. Hon är uppvuxen i ett visserligen ganska torftigt men moraliskt mycket gott hem; föräldrarna ha i alla tider varit absolutister. Fadern är flottningsarbetare, och modern h a r enbart ägnat sig åt hemmet och barnen. V. — som före äktenskapet varit hembiträde — har efter mannens död försörjt sig som fabriksarbeterska; hennes inkomster uppgingo 1928 till 1450 kr. F r å n fattigvården erhöll hon under samma år understöd med 370 kr. för sina fyra — eller åtminstone för sina tre — barn. Av dessa —• vilkas ålder år 3, 5, 6 och 8 år — är nämligen det yngsta fött uä. Om fadern till detta barn saknas närmare kännedom; V. har icke velat yppa något därom; han uppgives dock bidraga till barnets underhåll. V. beskrives som frisk och arbetsför, skötsam och arbetsvillig. I mellanstäderna finnas i åldersklassen 26—30 å r 7 kvinnor med b a r n , därav 3 ogifta. A l l a äro de födda iä, 3 i s t ä d e r och 4 å l a n d s b y g d e n . T i l l profes-

44 sionen äro 2 fabriksarbeterskor, 1 b a g e r s k a — n ä m l i g e n en a v h u s t r u r n a — och 1 h e m b i t r ä d e ; de a n d r a äro g i f t a och s a k n a f ö r v ä r v s a r b e t e . D e s s a sju kvinnor h a s a m m a n l a g t 20 barn, a v v i l k a 9 äro födda inom och 11 u t o m ä k t e n s k a p ; t r e a v de g i f t a k v i n n o r n a h a b a r n b å d e inom och u t o m äktenskapet. I s t o r t s e t t m å s t e fem a v k v i n n o r n a anses s k ö t s a m m a , de a n d r a t v å —• och av dem en gift k v i n n a — m i s s k ö t s a m m a . Den yngsta, 3278/1, H . M. F . A., 26 år gammal — med 5 barn — är något undermålig och i sexuellt avseende abnorm; hon är född i en smålandssocken av fattigt statarefolk. F a d e r n blev med åren sinnessjuk, och familjen måste anlita det allmännas hjälp. Själv kom hon tidigt u t i förvärvsarbete, till en början som barnjungfru vid 13 års ålder, varpå hon arbetat som bagerska, strykerska oeh slutligen som fabriksarbeterska. H o n har tre barn med tre olika män. Sitt första barn fick hon vid 22 års ålder med en chaufför; faderskapen till de bägge andra barnen ha icke fastställts, och barnfadern-chauffören är avviken. H o n gjorde sig tidigt känd för lösaktighet och gällde en tid för allmän. H o n har sedermera ingått äktenskap med en dövstum, uppenbarligen lättjefull och arbetsskygg skomakare, vilken går omkring på bygden, slår mynt av sitt lyte och försäljer diverse tryckalster. Med honom har hon 2 barn. Hela familjen, alltså man, hustru och 5 barn, underhålles av samhället genom fattigvården och barnavårdsnämnden. Makarna äro ännu unga, 35 och 31 år, och barnen små. Det hela artar sig att bliva ett för samhället både långvarigt och dyrt fall. Även i ett annat av dessa barnavårdsfall — 3284/1, S. M. S. — är kvinnan gift och har barn före äktenskapet. H o n har med mannen 2 barn, och sitt uä födda barn har hon lämnat till sina föräldrar, en snickare och hans hustru, vilka befinna sig i jämförelsevis god ekonomisk ställning. De äro mycket fastade vid sin 10-årige dotterson och vilja för ingen del släppa honom. Gossen har det väl rent materiellt ganska gott hos morföräldrarna. Men, morföräldrar ha j u ingen formell skyldighet att försörja barnbarn och •—då barnfadern, vilken arbetar som smed hos sin tämligen välbeställde fader och härför uppgives åtnjuta allenast mat, kläder och husrum, försummar försörjningsplikten och är oåtkomlig för indrivningsåtgärder samt barnmodern saknar egna inkomster och hennes man både vilja och kanske också förmåga att försörja gossen — ha morföräldrarna, tack vare mormoderns energiska uppvaktningar lyckats »ta' u t ersättning av sta'n» genom fattigvården och senare barnavårdsnämnden. Ä v e n i landsbygdsklientelet f i n n a s 7 kvinnor med b a r n ; 5 a v dem t i l l h ö r a i n d u s t r i k o m m u n e r och 2 j o r d b r u k s k o m m u n e r . E j m i n d r e än 4 av dessa 7 äro födda u ä . A l l a p å e t t u n d a n t a g n ä r — en gift k v i n n a , som ä r »barnfödd» i Stockholm men som vid m y c k e t u n g a å r a v f a t t i g v å r d e n u t a c k o r d e r a t s p å landet •—• äro födda p å l a n d s b y g d e n , d ä r a v 4 p å u n d e r s ö k n i n g s o r t e n . D e s s a sju k v i n n o r h a t i l l s a m m a n s 22 b a r n , v i l k a alla — u t o m e t t •— äro födda utom ä k t e n s k a p . Bland sagda kvinnor påträffar man undersökningens tvivelsutan mest bedrövliga •—• för övrigt ganska enastående — fall, nämligen en 29 års ogift kvinna, vilken redan h u n n i t få 8 barn och vilken vid tillfället för undersökningen ånyo var havande. Barnen äro 2, 3, 5, 6, 7, 9, 10 och 13 år gamla; hon fick alltså första barnet vid 16 års ålder. Samtliga barnen äro numera efter att någon tid ha var i t intagna på ålderdomshemmet utackorderade av barnavårdsnämnden. H o n är

45 född u ä på undersökningsorten, och hennes far är okänd. Hennes mor har sedermera gift sig med en torpare, med vilken hon har 12 barn, och denne man — alltså styvfadern till den undersökta — är fader till hennes 8 barn. Det h a r f. ö. visat sig, a t t mor och dotter ungefär samtidigt fått barn med mannen-styvfadern, och det förefaller, som skulle förhållandet emellan denne och dottern ha existerat med moderns-makans goda minne. Saken har beivrats; fadern dömdes till 1 år och 6 månaders straffarbete, den undersökta undslapp med 1 månads fängelse villkorligt och utan övervakning. H o n var för övrigt icke okänd för ordningsmakten, enär hon tidigare •— liksom alla familjens vuxna medlemmar för övrigt — bötfällts för olaga rusdrycksförsäljning. Detta fall, vilket hitintills kostat kommunen c:a 13 000 kr., torde —• enligt fattigvårdsordföranden — komma att belöpa sig till minst 30 000 kr., innan det kan avföras. J a , mera pessimistiskt sett, det kan väl med hänsyn till den starkt tryggade återväxten ifrågasättas, om fallet någonsin kan helt avföras från samhällets hjälp- och skyddsverksamhet. Om mannen-barnfadern-styvfadern kommer i ett senare sammanhang att meddelas en del upplysningar (jmfr sid. 115). Jämväl för ett annat landsbygdsfall —• ehuru ingalunda så ovanligt — torde några notiser böra meddelas. Detta gäller en 30-årig, ogift kvinna, vilken per fas et nefas med sina två barn på 8 och 10 år »omhändertagits» som tjänarinna på ett ålderdomshem; barnen ha dock sedermera utackorderats av barnavårdsnämnden. H o n är född uä i socknen. Fadern, en ambulerande skärslipare av förfallen drinkaretyp, är numera försvunnen; han var efter allt att döma en mera tillfällig bekantskap. Modern har sedermera gift sig. Den undersökta uppgives hava fört »ett löst leverne» och torde ha varit prostituerad; hon är visserligen frisk och arbetsför men saknar håg för ordnat arbete. Om fadern till barnen vet man icke mycket; den uppgivne barnfadern — faderskapet har icke fastställts — har aldrig bott i församlingen; han är numera avviken enligt uppgift till U. S. A. För att till sist relatera ännu ett landsbygdsfall i denna åldersklass har däribland slumpvis uttagits en 30-årig ogift kvinna från en av jordbrukskommunerna med 5 barn, vilka hon alla har hos sig. H o n är född iä och uppvuxen på orten i ett fattigt statarehem. Hennes mor — vilken uppgives ha varit mindre ärlig samt företett »en dragning åt lösaktighet» — avled i lungtuberkulos i sitt 25 :e år, då den undersökta v.ar blott 7 år gammal. Fadern gifte om sig redan påföljande året med en dåligt känd kvinna, vilken hade en dotter före äktenskapet. Denna dotter, vilken liksom den undersökta växte upp hos makarna, har sedermera fått tre barn uä. »Således» — skriver kyrkoherden i församlingen — »går det ett drag av lösaktighet genom den miljö, vari den undersökta fostrats». Själv sammanbor hon med en vägarbetare av asocial läggning, en rå och hänsynslös natur, vilken »tidvis arbetar och tidvis inte», och har med honom fyra barn. F a d e r n till det äldsta barnet, vilket nu är 11 år gammalt och vilket hon fick vid 19 års ålder, är okänd. H o n uppgives vara frisk och arbetsför men loj och liknöjd. Fattigvården bidrager sedan åtskilliga år tillbaka till det äldsta barnets försörjning. F ö r a t t efter dessa u p p l y s n i n g a r om klientelet i dess helhet s a m t den speciella redogörelsen för dess första å l d e r s g r u p p fullfölja undersökningen, skall klientelet, så l å n g t förhållandena det medgiva, nu u n d e r s ö k a s med h ä n s y n till vissa speciella omständigheter, såsom födelseort, börd, föräldrahem, u p p v ä x t och u t b i l d n i n g s f ö r h å l l a n d e n etc.

46 Till en början torde det äga sitt intresse att erfara, var de undersökta äro födda. De undersöktas födelseorter in. m. Hade materialet varit mera allsidigt sammansatt, kunde det varit av särskilt intresse att söka närmare utröna, från vilka landsändar och län de undersökta härstamma. På grund av det ringa antalet undersökningsorter samt deras geografiska belägenhet kommer klientelet att härvidlag uppvisa en ganska ensidig sammansättning, nämligen en större proportion personer som äro födda å dessa orter, än vad eljest skulle ha skett, d. v. s. om nämligen tillräckligt antal undersökningsorter, representerande hela landet, levererat materialet. De tre småländska undersökningsorterna t. ex. — alltså Jönköping, Växjö och Söderåkra — vilka tillfört undersökningen c:a 31 % av klienterna, komma nödvändigtvis att uppvisa ett relativt stort antal smålänningar; de utgöra också 30.8 % av samtliga. Man kanske rent av hade väntat sig ett större antal klienter ifrån Småland — från vilket landskap en tiondedel av landets befolkning kommer — då man betänker, att ett par tre andra undersökningsorter ju inrymma ett icke ringa antal smålänningar. Antalet infödda stockholmare är överraskande litet. Stockholmsklienterna utgöra nämligen 32 % av samtliga, medan endast 9.6 % av hela klientelet har Stockholm till födelseort. En undersökning om födelseortens geografiska belägenhet ger såsom huvudresultat allenast bevis för, att strängt taget ingen landsända, intet län, saknar representanter i denna undersökning. Däremot är, såsom framhållits, representationen från olika orter högst växlande. Då torde det vara av större intresse att söka svaren på andra frågor beträffande de undersöktas födelseort. Äro t. ex. dessa i ena eller andra formen understödda till födseln huvudsakligast stadsbor eller lantbor, och är det förnämligast undersökningsstadens eller -socknens egna •— d. v. s. där »barnfödda» — som åtnjutit hjälp? Eller består klientelet till övervägande delen av utbölingar och utsocknes? En undersökning i dessa avseenden synes blotta en del ganska intressanta men svårtolkade förhållanden. En första sammanräkning ger vid handen, att — ehuru 3/4 av de undersökta äro stadsbor, d. v. s. bo i städer —• flertalet av dem, närmare 2/3, äro födda på landet. Männen äro i högre grad än kvinnorna födda i städer, det vill med andra ord säga, att kvinnorna i större utsträckning inflyttat till städer från landsbygden. I detta hänseende skiljer sig klientelet väl knappast från befolkningen i dess helhet, hos vilken man konstaterat enahanda företeelse. Man har sökt vissa förklaringar härtill, såsom att kvinnorna vid giftermål flytta till männen, vilka alltså vid äktenskapets ingående äro mera bofasta, att efterfrågan å kvinnlig arbetskraft i huslig tjänst i städerna skulle ha bidragit till den starkare kvinnliga invasionen o. s. v. Möjligt är ju också, att landsbygden icke bjuder kvinnorna samma — eller i vart fall icke lika tilltalande -—• utkomstmöjligheter som männen, att dessa senare äro mera fastade vid torvan, ha svårare att få arbete i städerna eller att andra rent psykologiska faktorer medverkat. Vare därmed huru som helst, klientelet visar sig till större delen — nämligen nära 65 % •—-ha kommit från landsbygden, såsom framgår av följande sammandrag. Män Kvinnor Inalles % % % Födda i städer 39.0 31.0 34.7 » å landsbygden 60.4 68-5 64.7 » å utrikes ort 0.6 05 0.6 Summa 100.0 100.0 100.O Antal personer 1 411 1 566 2 977

47 Det kunde givetvis ha varit av intresse att söka utröna, från vilka olika slag av landskommuner flertalet av de undersökta kommit, d. v. s. födelsekommunens karaktär av jordbruks-, skogs-, industri- eller blandad kommun. Resultatet av en sådan undersökning bleve emellertid skäligen värdelöst. Klienterna representera ju de mest skiftande åldrar, från 16 år upp i 90-årsåldern, och åtskilliga kommuner ha helt visst under senaste seklet förändrat karaktär, t. ex. från jordbruks- till industrikommun. Något jämförelsematerial, utvisande huruvida klienterna på denna punkt skilja sig från befolkningen, lär näppeligen kunna erhållas. Till jämförelse anföras här nedan några tal beträffande dels klienternas och dels befolkningens födelseorter. Här måste dock förutskickas, att exakta tal för befolkningen under 1928 icke kunnat erhållas. De siffror, som här anföras, härröra från 1920 års folkräkning, 1 och osannolikt är ju icke, att under de år, som därefter förflutit fram till undersökningsåret, proportionerna undergått någon förskjutning, t. ex. till förmån för »stadsfödda» å de »landsföddas» bekostnad. Beträffande storstäderna ha i tab. 17 och 18 uppställts jämförelser mellan klientel och befolkning, av vilka tabeller framgår, att klientelet företer en icke obetydligt mindre proportion stadsfödda än befolkningen. Tab. 17. Klientel och befolkning i Stockholm, procentuellt fördelade efter födelseort. K 1i e n t e! e t

Hela befolkningen

Män

Kvinnor

Inalles

Män

Kvinnor

Inalles

Födda i städer > å landsbygden . . . > å utrikes ort . . .

43.4 56.0 0.6 100.0

42.8 56.5 0.7 100.0

59.9 37.4 2.7 100.0

54.9 42.3 2.8 100.0

57.1 40.2 2.7

Summa

42.0 57.1 0.9 100.0

[Tab. 18. Klientel och befolkning i Göteborg, procentuellt fördelade efter födelseort. K l i e n t e l e t

Hela befolkningen

1 Män

Kvinnor

Inalles

Män

Kvinnor

Inalles

Födda i städer > å landsbygden . . . > å utrikes ort . . . Summa

53.1 44.8 2.1 100.0

45.1 54.0 0.9 100.0

49.2 49.3 1.5 100.0

63.8 34.5 1.7

59.6 38.5 1.9 100.0

61.6 36.6 1.8 100.0

100.0¶Även de bägge återstående stadsklientelen uppvisa liknande förhållande. Sålunda ha klientelen i Jönköping och Växjö 43.7 % stadsfödda; motsvarande tal för befolkningen i dessa städer utgör c:a 57 %. Vad slutligen angår landsbygdsförhållandena är det avsevärt svårare att erhålla ens approximativa jämförelsetal. De tal, som här anföras, äro hämtade ur nyssnämnda folkräkning (Del I I I sid. 134—35) och avse befolkningen från landsbygden i de län, vari undersökningens landskommuner äro belägna. Sålunda äro av landsbygdsklientelet 4.5 % födda i städer; befolkningen har här talet 6.0 %. 1

Huvudsakligast efter sammanräkning frän Tab. 12 i Del III.

48 Även om det är troligt, att befolkningssiffrorna — vilka ju avse människor i alla åldrar, sålunda jämväl minderåriga som helt saknas i undersökningsklientelet — innesluta en större proportion stadsfödda bland de minderåriga än bland personer över 16 år, synes likväl differensen tillräckligt stor för att berättiga till antagandet, att densamma kan tyda på åtminstone en viss, till siffran obestämbar övervikt stadsfödda hos befolkningen i jämförelse med undersökningsklientelet. Detta senare visar största proportionen stadsfödda i de lägre åldrarna och minsta i de högre, nämligen resp. 54.8 % och 18.8 %. Tendensen är för övrigt ganska konsekvent fallande. Under sådana förhållanden är det ju endast följdriktigt, att klienterna i de äldre fallen — vilka företrädesvis återfinnas i de högre åldrarna — till mindre grad äro födda i städer än de modernare fallens representanter; talen 30.8 % och 44.0 % bekräfta detta antagande. Såsom framgår överväga dock i bägge dessa huvudgrupper de landsfödda, nämligen med resp. 68.5 % och 55.6 %. Största antalet landsfödda finnes bland åldringarna •— c:a 81 % •— och minsta antalet bland de arbetslösa — 48.1 %. Dessa sistnämnda ha följaktligen största proportionen stadsfödda, nämligen nära 52 %; d. v. s. mera än varannan av undersökningens arbetslösa är född i stad. Intressantare torde väl vara att söka utröna, huruvida de undersökta äro födda på undersökningsorterna — d. v. s. elär de under 1928 voro boende •— å grannorter till dessa o. s. v. En sådan undersökning är mera ägnad att visa, huruvida klienterna huvudsakligen rekryterats från ortens egen befolkning eller om de utifrån inflyttat till denna ort. Den omständigheten att vissa av stadsklienterna äro födda i städer kan nämligen innebära, att de äro födda i andra städer än dem, vari de bodde undersökningsåret, något som icke framgår av indelningen här ovan. Det visar sig vid en sådan undersökning, att klienterna till omkring 2/5 —• sålunda c:a 40 % — äro födda å undersökningsorterna. Denna proportion kan emellertid vara missvisande, enär den endast lämnar ett genomsnittligt tal för hela klientelet. Utsträcker man undersökningen till att avse männens och kvinnornas var för sig födelseorter, får man fram andra delvis ganska avvikande tal. Kvinnorna i klientelet — liksom för övrigt bland befolkningen över lag — synas vara minst stationära; de äro sålunda i mindre grad än männen födda på vistelseorten. Storstäderna, enkannerligen Stockholm, ha minsta och landsbygden största proportionen av sina egna, där barnfödda, med i klientelet. Tab. 19 avser att åskådliggöra, i vilken grad de undersökta äro födda å undersökningsorterna eller å andra orter. Tab. 19. Procentuell fördelning av undersökningsklientelet efter födelseort.

Födda å: Undersökningsorten Grannort till denna Annan ort i länet . Annan svensk ort .

. . . .

Summa Antal personer 1

C. Landskommuner

A. Stockholm och Göteborg

B. Jönköping och Växjö

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

33.5 7.1 7.4 51.0 1.0 100.0

28.8 4.7 »ll.e 54.0 0.9

42.7 28.5 7.8 21.0

32.8 34.7 12.1 20.2 0.2

59.1 14.4 12.1 14.1 0.3

61.1 17.0 11.2 10.6 0.2

41.3 14.2 8.5 35.4 0.6

100.0 674

100.0 1411

J

745 Sthlms län för Stockholm.

Hela materialet Kvinnor Inalles 38.5 17.2 11.6 32.2 0.5 100.0 1566

39.8 15.8 10.2 33.6 0.6 100.0 2977

49 Som grannorter ha i detta sammanhang räknats i fråga om landskommunerna deras närmast angränsande kommuner samt i fråga om städerna de kommuner, som äro belägna inom resp. städers kontrollområden enligt Kungl. kontrollstyrelsens cirkulär nr 15/1924. Det har nämligen synts riktigt att beträffande städerna, vilka som regel utöva en ganska stark dragningskraft å befolkningen inom en vidare rayon, låta begreppet grannorter omspänna en vidare krets än de närmast städerna liggande kommunerna. De, som inflyttat till storstäderna, synas komma från mera avlägsna orter än vad fallet är med de till mellanstäderna inflyttade, vilka senare i större utsträckning kommit från grannkommuner. Som en komplettering till dessa upplysningar böra lämpligen meddelas en del uppgifter, ägnade att visa sambandet emellan födelseortens förhållande till undersökningsorten samt den typgrupp vederbörande representera. Med andra ord, vilket slags hjälptagare äro företrädesvis födda på orten och vilka komma utifrån? Tidigare har upplysts, att åldringarna i stadsklientelen till ganska stor del inflyttat från landsbygden, men huruvida de kommit när eller fjärran ifrån har däremot icke framgått. Resultatet av en undersökning härutinnan återges i tab. 20. Tab. 20. Samtliga undersökta i olika typgrupper, procentuellt fördelade efter födelseort. F ö d d a y

p

g

r

u

p

p

Åldringar Kroppssjuka Sinnessjuka Kroppsligt defekta . . . Själsligt defekta . . . Arbetslösa Manliga familjeförsörjare Kvinnor med barn . . . Barnfäder Andra Samtliga män > >

kvinnor

.

klienter

Hela befolkningen i undersökningsstäderna och de län, vari övriga undersökningsorter äro belägna 1

grannort nndertill löknings- unders.orten orten 26.2 39.4 53.5 48.1 74.0 42.4 38.7 36.9 36.9 46.2 41.3 38.5 39.8

19.6 17.3 15.0 12.9 11.5 10.9

—

13.6 15.4 7.7 14.2 17.2

2 Summa

annan ort i länet

annan ort i riket

utrikes ort

11.7 9.3 9.9 7.6 4.2 2.7 3.2 10.0 5.4 15.4 8.5 11.6 10.2

42.3 33.3 21.6 30.9 9.7 43.7 54.8 38.9 41.6 28.2

0.2 0.7 0.5 0.6 0.3 3.8 0.6 0.7 2.6

100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0

35.4 32.2 33.6

100.0¶Jämför man klientelets siffror med befolkningssiffrorna (d. v. s. från undersökningsstäderna och från de län, vari de övriga undersökningskommunerna äro belägna), finner man, att de undersökta i mindre grad än befolkningen i allmänhet varit stationära; de ha i högre grad lämnat sina födelseorter. Särskilt framträdande är det låga talet för åldringar, vilka 1928 kvarbodde i sin födelseförsamling, nämligen endast 26.2 %. Nära 3/4 av undersökningens åldringar ha sålunda hamnat på främmande orter. Detta sammanhänger helt säkert med den ganska starka invandring till städer i allmänhet, som från landsbygden ägde rum under decennierna närmast före och kring sekelskiftet och kanske även under de jämförelsevis goda krigsåren. 1

Enligt 1920 års folkräkning.

4—340122

50 Ganska många av dessa åldringar ha ofta befunnit sig på flyttande fot, en omständighet vilken för övrigt avsevärt försvårat efterforskningarna. Högsta talen för bofasthet giva de själsligt defekta samt de sinnessjuka. Detta förhållande kan väl till viss grad förklaras därav — åtminstone vad de själsligt defekta beträffar — att dessa icke sällan redan från tidigaste barndomen psykiskt efterblivna och undermåliga personer icke kunnat utveckla samma platsrörlighet, icke ägt samma möjligheter eller anledningar till förflyttning från hemtrakten eller födelseorten som psykiskt normala. Det är väl heller icke uteslutet, att deras lyte utövat en hämmande verkan jämväl å deras föräldrars vilja och förmåga till flyttningar, särskilt som även dessa understundom varit undermåliga eller »mindre för sig». Sammalunda kan ofta ha varit förhållandet jämväl med de sinnessjuka, änskönt deras sjukdom fullt utbrutit först vid senare år. Tidigare har framhållits, hurusom kvinnorna i större utsträckning än männen inflyttat från landsbygden till städerna, en för övrigt ganska allmän företeelse. Om man frånser siffrorna för åldringarna ha kvinnor med barn och barnfäder i föga mer än tredjedelen av fallen, c:a 37 %, sett dagen på undersökningsorten; i 63 % ha de sålunda invandrat. Vad särskilt beträffar städernas landsfödda barnföderskor, d. v. s. kvinnor med barn, kan deras förekomst i hjälpklientelet väl ofta förklaras därav, att de ensamma och fjärran från föräldrar och hem samt mera oerfarna om stadslivet kanske äro mera fallna för frestelser än de infödda. De senare äga väl som regel ett visst skydd och ekonomiskt stöd i sina föräldrahem och sin vänkrets, på vilka de kunna falla tillbaka och tack vare vilka de ofta kunna reda upp svårigheter utan att anlita det allmännas bistånd. Därtill kommer kanske, att de infödda äro mera allmänt orienterade och erfarna t. ex. beträffande preventiva och abortiva möjligheter än vad fallet är beträffande dessa nyinflyttade landsflickor. En siffra, som kan giva stöd åt dylika reflexioner, är Stockholmssiffran. Av huvudstadsklientelets 125 kvinnor med barn komma ej mindre än 92 — d. v. s. närmare 3/4 —- från andra orter, i flertalet mera avlägsna från huvudstaden. Även övriga klientel förete liknande förhållande. Barnfäderna, enkannerligen storstädernas, uppvisa samma förhållande i avseende å födelseorten. Endast 31 % av Stockholmsklientelets barnfäder äro födda i samma stad; mera än 2/3 komma utifrån och merendels från avlägsna orter. Utrikes födda klienter. Såsom visats förekomma i undersökningen även en del människor av utländsk extraktion. Deras antal är 17 •— nämligen 9 män och 8 kvinnor — och torde knappast vara anmärkningsvärt. Som man kan förmoda tillhör flertalet stadsklientelen, nämligen femton stycken, och av dem representeras storstäderna av vardera sju; den femtonde tillhör Jönköpingsklientelet och de återstående två ingå bland de blekingska klienterna. Tolv av dessa utlandsfödda komma ifrån grannländerna, Norge, Danmark och Finland, och de övriga utgöras av två ryssar och tre tyskar. Som regel synas dessa människor ha inflyttat till Sverige vid tidig ålder och här ha förvärvat medborgarskap. I fråga om anledningarna till deras förekomst i hjälpklientelet ha de hänförts till följande typer, nämligen: Åldringar 2 Mani. familjeförsörjare . . 1 (med 9 barn) Kroppssjuka 6 Kvinnor med barn . . . . 3 Kroppsl. defekta 1 Barnfäder o Själsl. » 1 Då de icke heller för övrigt nämnvärt skilja sig från övriga klienter samt deras antal är relativt ringa, torde en närmare redogörelse för deras förhållanden knappast äga betydelse.

51 Utom äktenskap födda klienter. Av större intresse vid en undersökning av förevarande slag torde väl vara att söka utreda, i vad mån de undersökta aro födda inom eller utom äktenskap samt huruvida de härutinnan skilja sig frän människor i allmänhet. -, . v T •^ Åtskilliga av klienterna äro människor, som råkat på sned i livet redan vid starten och som sedermera helt urspårat. Det ligger kanske nära till hands antaga, att, då de »oäkta» som regel uppväxa under ogynnsammare villkor än andra, de efterhand också skola i högre grad komma att frekventera samhällets hjälpinstitutioner av olika slag, att de så att säga mera än andra skulle vara predestinerade att misstyckas och duka under i kampen för tillvaron. På denna punkt tillåter sig författaren citera vad som inledningsvis anföres i Kungl. statistiska centralbyråns år 1914 utgivna utredning: »Utom äktenskapet födda barn» (sid. 3). 1 »Ätt de utomäktenskapliga födelserna ur social synpunkt äro att betrakta såsom en synnerligen ogynnsam företeelse, därom råder knappast mer än en mening. Föräldrarna till de oäkta barnen tillhöra i stor^utsträckning de fattigare klasserna, fädernas barnuppfostringsbidrag, där sådana förekomma, äro ofta otillräckliga, och mödrarna, som ej sällan sakna nödiga förutsättningar för modersplikternas fyllande, äro ej i stånd att ensamma bära det moraliska och ekonomiska ansvar, som ett barns uppfostran medför. Samhället måste ofta träda hjälpande emellan, men även med de största ekonomiska uppoffringar förmår ej samhället ersätta modersomsorgen eller det skydd och värn, som mannen-fadern inom ett familjehem kan giva moder och barn. Samhället löper sålunda fara att med dessa barn tillföras ett genom olämplig föda, armod, bristande uppfostran och dåligt exempel fysiskt och moraliskt mindervärdigt element. Det blir en samhällets förnyelse nerifrån, som blir farligare, ju större omfattning den får i förhållande till den normala förnyelsen genom födelser inom äktenskapet.» Den sålunda uttalade uppfattningen vilar alltså huvudsakligen å övertygelsen därom, att de utom äktenskap födda barnen uppväxa under ogynnsammare förhållanden än andra samt att miljöförhållandena under uppväxtåren spela en avgörande roll för individens framtida utveckling. Materialet har gjorts till föremål för en undersökning beträffande klienternas börd inom eller utom äktenskap. Hela antalet uä födda i klientelet utgör 373, därav 178 män och 195 kvinnor. Det har givetvis varit förenat med svårigheter att erhålla korrekta jämförelsetal för befolkningen. De undersökta äro ju födda å skilda tidpunkter, de äldsta å 1830-talet och de yngsta i början av 1900-talet; de äro vidare födda å vitt skilda orter inom och, i några fall, även utom landet, och de äro vid undersökningstillfället som regel boende i fyra städer och sex landskommuner i riket. Det har heller icke varit möjligt få fram annat än mycket approximativa jämförelsetal. Såsom ett huvudresultat må genast sägas, att undersökningsklientelet icke synes mera ogynnsamt ställt i fråga om inom- eller utomäktenskaplig börd än befolkningen i sin helhet. Snarare vill det —- såsom praemissis praemittendis framgår av tab. 21 —• synas, som skulle de undersökta i mindre grad än befolkningen vara födda utom äktenskap. Befolkningssiffrorna avse perioden 1861—1910 och äro hämtade ur nyss anförda arbetet. Till dessa siffror böra dock omedelbart fogas några förklaringar. Första siffran gäller hela riket, sålunda med övervikt för landsbygden. Emellertid är det tydligt, att antalet utom äktenskap födda är större bland de stadsfödda än bland dem, som äro födda å landsbygden, vilket också framgår av de tvenne 1

Statistiska meddelanden.

Ser. A. Band I : 4.

52 Tab. 21. Jämförelse mellan undersökningsklientelet och hela befolkningen i fråga om utomäktenskaplig börd. Undersökningsklientelet

Hela rikets befolkning

12.52 11.05 15.54 20.68

10.60 8.76 20.33 33.54

följande talen här ovan. Av klientelet äro omkring 35 % men av befolkningen under tiden 1861—1910 knappt 18 % födda i städer; stadsinslaget i klientelet är sålunda -—• såsom förut framhållits —- alltför starkt och ägnat att förrycka jämförelsen. Det är alltså a priori uppenbart, att under angivna förhållanden antalet uä födda måste bli proportionaliter större i klientelet. Ser man åter på andra siffran i översikten här ovan, finner man, att även denna synes tala till förmån för befolkningen, om man nämligen godtager uppfattningen om att utomäktenskapliga födelser äro något ur samhällssynpunkt oförmånligt. I själva verket torde slutsatsen här ovan endast vara skenbar. I klientelet ingå nämligen åtskilliga personer från tvenne kommuner med för landsbygdsförhållanden osedvanligt höga utomäktenskapliga födelsetal, nämligen undersökningsorterna Torp och Ringarum med resp. 20.0 % och 14.7 %\ även de äro sålunda ägnade att förrycka grunden för en korrekt jämförelse. Siffrorna för rikets städer i allmänhet och för Stockholm i synnerhet visa emellertid klart, att klientelet i denna del till avsevärt mindre grad än befolkningen består av utom äktenskap födda personer. Ehuru de anförda siffrorna i och för sig icke äro fullt analoga och en direkt jämförelse dem emellan sålunda icke är möjlig, synas —• med hänsyn till vad som nu anförts — siffrorna i allt fall kunna giva stöd åt nyssnämnda uppfattningen beträffande förhållandet mellan klientel och befolkning. Upplysningsvis kan meddelas, att vid en år 1924—1925 av Kungl. socialstyrelsen företagen utredning beträffande vissa tvångsarbetares förhållanden 1 antalet uä födda av dessa asociala icke befanns anmärkningsvärt stort i jämförelse med motsvarande talet för befolkningen i allmänhet. Av de manliga tvångsarbetarna befunnos nämligen c:a 10.9 % och av de kvinnliga o:a 15.2 % vara födda utom äktenskap; motsvarande tal för befolkningen i dess helhet angåvos vara resp. 12.7 % och 13.0 %. I fråga om männen säges i utredningen: »Liksom reglementeringskommittén ej fann sina utredningar tala för antagandet, att oäkta börd skulle vara ett i hög grad bidragande moment till kvinnas prostitution, så ger förevarande material icke skäl för påståendet, att de manliga tvångsarbetarna skulle i särskilt hög grad rekryteras av de utom äktenskapet födda.» Och beträffande de kvinnliga tvångsarbetarna: »Den här föreliggande avvikelsen» — nämligen mellan talen 15.2 % för tvångsarbetarna och 13.0 % för kvinnor i allmänhet — »är emellertid alltför ringa i jämförelse med medelfelet hos procenttalet självt för att kunna lämna stöd för uppfattningen, att den ogynnsamma miljöfaktorn utomäktenskaplig börd utgör ett verksamt moment vid rekryteringen av prostitutionen». Med nyss anförda siffror för ögonen kunde man alltså vara benägen anse, att faktorn utomäktenskaplig börd icke spelar någon mera framträdande roll vid rekryteringen av det sociala hjälpklientelet. E n annan sak är givetvis, att i det enskilda fallet denna faktor kan vara ett gravamen. Dessa »oäkta», vilka 1

Sociala meddelanden sid. 377—405 år 1924 samt 103-136 och 163—184 är 1925.

53 i den populära uppfattningen länge gällt för mindervärdiga, skulle som enhet betraktade alltså kunna anses i någon mån rehabiliterade. Emellertid kan det vara av intresse att i frå.ga om klienterna i förevarande undersökning fullfölja densamma för att få konstaterat, dels å vilka speciella crtsklientel samt dels i vilka särskilda ålders- och typgrupper de uä födda företrädesvis förekomma. A v stadsklientelen visa sig det stockholmska — vilket ju till c:a 43 % består av stadsfödda — äga det relativt största och Jönköpings — vilket till c:a 45 % består av stadsfödda — det minsta antalet uä födda. Landsbygdsklientclets siffra blir, på grund av förut antydda förhållanden, oproportionerligt hög. Antalet utom äktenskap födda i procent av samtliga klienter återges för olika undersökningsorter i tab. 22. Tab. 22. Frekvens av utomäktenskaplig börd hos klientelet på olika orter. Män

Kvinnor

Inalles

17.7 11.6 8.4 10.1 12.5

15.1 8.9 8.7 15.8 12.4

16.5 10.3 8.6 13,4

Antal uä födda i procent av samtliga klienter från:

Hela klientelet

12.5¶Högsta antalet utom äktenskap födda återfinnes hos Stockholms-, och landsbygdsklientelen i den yngsta åldersgruppen men hos Göteborgs- och Jönköpingsklientelen i resp. 41—50- samt 61—66-årsåldern. Med hänsyn till orts- och åldersgrupper fördela sig de uä födda i procent av samtliga inom resp. grupper på sätt framgår av tab. 23. Tab. 23. Frekvens av utomäktenskaplig börd bos klientelet, fördelat på olika ortsoch åldersgrupper.

Antal uä födda i procent av samtliga klienter i: Åldern 16—30 år , 31—40 > > 41—50 > 51—60 > 61—66 » » 67—70 > Samtliga åldrar

A. Stockholm B. Jönköping och Göteborg och Växjö 21.9 17.1 14.3 10.5 13.7 11.0 11.7 14.4

9.9 4.1 11.2 4.0 9.4 11.2 8.5 8.6

C. Landskommuner

Hela matorialet

20.9 15.7 16.3 18.2 9.8 6.2 9.2 13.4

18.8 13.5 13.9 10.4 11.3 *J.6 10.2 12.5

En undersökning beträffande förekomsten av uä födda inom olika typgrupper, vilken meddelas i tab. 24, visar egentligen endast vad man med ledning av ovanstående tabell och med kännedom om typernas fördelning å åldersgrupper kan sluta sig till, nämligen flertalet uä födda bland de modernare fallen, vilka till huvudparten anträffas i de lägre åldersgrupperna. Stockholms- och Göteborgsklientelen ha högsta antalet uä födda bland barnfäder och arbetslösa, Jönköpings- och Växjöklientelen bland familjeförsörjare, själsligt defekta och andra samt landsbygdsklientelet bland kvinnor med barn — märk det höga talet 28.6 % — försörjare och arbetslösa. De vägda sluttalen innebära högsta relationen uä födda bland kvinnor med barn, barnfäder

54 Tab. 24. Frekvens av utomäktenskaplig börd hos klientelet, fördelat på olika ortsoch typgrupper. A. Stockholm och Göteborg

B. Jönköping och Växjö

C. L a n d s kommuner

materialet

12.5 10.5 8.5 8.1 16.4

6.5 8.8 4.5 5.1 13.6

7.2 10.0 7.5 16.9 19.7

9.7 9.9 6.6 10.0 17.0

Samtliga äldre typfall

10.1¶Arbetslösa Mani. fam.-försörjare Kvinnor med barn Barnfäder Andra Samtliga modernare typfall Hela klientelet

19.7 11.7 18.7 24.1 9.4 19.9 14.4

11.9 16.7 10.0 4.4 13.6

23.1 25.0 28.6 15.4 16.7

23.8 13.4

18.0 16.1 18.8 18.8 12.8 17.9 12.5

Antal uä födda i procent av samtliga tillhörande typgruppen: Åldringar Kroppssjnka Sinnessjuka Kroppsl. defekta Själsl. >

8. G

Hela

och arbetslösa. Påfallande är också det genomgående höga talet för de själsligt defekta. . _ ,, . . Det torde knappast föreligga anledning att i detta sammanhang inga närmare å orsakerna till de olika differenserna; denna fråga bör lämpligen anstå till ett senare sammanhang.

De undersöktas föräldrar, hem- och uppväxtförhållanden. För att efter redogörelsen för de undersöktas födelseorter och börd inom eller utom äktenskap söka meddela några upplysningar om deras föräldrar, föräldrahem, uppväxtförhållanden etc. har materialet underkastats specialundersökningar härutinnan. Återigen måste betonas svårigheten att särskilt beträffande de äldre och äldsta i undersökningen erhålla tillförlitliga upplysningar på denna punkt; det gäller ju här förhållanden, som i manga tall ligga ganska långt tillbaka i tiden. Med denna reservation anföras nedanstående upplysningar. I största antalet fall, nämligen c:a 94 % av samtliga, finnas mer eller mindre ingående upplysningar om föräldrarna. Därmed är dock ingalunda sagt, att jämväl den undersökte i dessa fall alltid själv känt sina föräldrar eller ens ägt kännedom om dem. Först genom intensiva arkivforskningar och annorledes, t. ex. genom förfrågningar bl. a. hos Allmänna barnhuset som även beredvilligt lämnat sin medverkan, har det blivit möjligt att i en del fall erhålla upplysningar. I återstående antalet fall — c ta 6 % — ha enderas eller bäggederas förhållanden dock förblivit helt okända. ^ A andra sidan tycker man sig ofta hos de undersökta kunna spara en ganska stor okunnighet och brist på intresse beträffande föräldrarna. Det ar en tor övrigt ingalunda ovanlig erfarenhet i fattigvårdsarbetet, att även yngre personer _ v ilka vuxit upp hos sina föräldrar — likväl sakna kännedom om t ex. deras födelseår, deras aktuella förhållanden eller deras ålder vid fränfallet etc En av de undersökta — en femtio års man i Stockholmsklientelet, vilken stått tilltalad för stöld och vilken haft att redogöra för sina levnadsomständigheter — upplyser till domstolsprotokollet, att hans fader vore dod,

55 men att han icke hade sig bekant, huruvida modern ännu vore i livet, enär det vore åtta eller nio år sedan han haft förbindelse med henne, som då vore boende i Södermanland, att han uppfostrats av sina föräldrar och vistats i hemmet till dess han fyllt fjorton år, då han begivit sig till huvudstaden etc. Man finner hos de undersökta många sådana uttryck för bristande samhörighetskänsla, brist på intresse och känsla för föräldrarna, för övrigt en omständighet som försvårat efterforskningarna. Föräldrarnas yrken. Flertalet av de undersökta, nämligen i runt tal 3/4, äro utgångna från arbetarhem. C:a 16 % stamma från hem, där fadern intagit en mera självständig yrkesställning, varit t. ex. självägande jordbrukare, hantverkare — alltså skomakare, skräddare etc. —• eller handlande, köpman, kaféinnehavare o. dyl. I omkring 3.3 % har fadern varit löntagande funktionär, t. ex. skollärare, tjänsteman o. s. v.; och i 6.5 % av samtliga fallen vet man intet om faderns vare sig yrke eller yrkesställning. En sammanställning av uppgifterna beträffande faderns — om man så vill — sociala ställning i yrket meddelas i tab. 25. Tab. 25. Procentuell fördelning ay de undersökta inom olika ortsgrupper efter faderns yrkesställning. Faderns yrkesställning

A. Stockholm och Göteborg 14.7 4.9 73.2 7.2

Okänd Summa Antal personer

100.0 1419

B. Jönköping C. Landskommuner och Växjö

17.5 2.3 75.8 4.4 100.0 849

17.2 1.4 73.8 7.6 100.0 709

Hela materialet

16.1 3.3 74.1 6.5 100.0 2977

Intressant är att konstatera de tämligen likvärdiga proportionerna hos de olika ortsklientelen sinsemellan. I fråga om de skilda yrken, som fäderna till de undersökta utövat, skulle en noggrann specifikation därav alltför mycket inkräkta å utrymmet i denna berättelse utan att i gengäld giva något större utbyte. Ofta nog visa sig dessa fäder — liksom för övrigt de undersökta själva och folk i allmänhet —- ha innehaft flera olika yrken och sysselsättningar. Det torde väl vara tillräckligt att här genom angivandet av yrkesgrupper enligt Kungl. socialstyrelsens yrkesbeteckning antyda den sysselsättning, åt vilken fäderna huvudsakligen synas ha ägnat sig. Som man med ledning av vad tidigare meddelats om de undersöktas födelseorter — de flesta äro ju födda å landsbygden —• kunde ha anledning förvänta, intager jordbruks- och skogshushållningen en ganska framträdande plats, i det något mera än 36 % av samtliga fäder haft sin huvudsakliga bärgning av densamma. Strängt taget kunde man kanske här väntat sig ett ännu större tal. Åtskilliga av de undersökta äro emellertid födda å industriorter på landsbygden, och ortens industrier ha i många sådana fall givit familjen dess levebröd. Yrkesgruppen Industri och hantverk kan nämligen uppvisa ett något större antal representanter bland fäderna till de undersökta —• närmare 40 % av samtliga — och utgör därmed också den största yrkesgruppen. I fråga om övriga grupper är det — naturligt nog — ingen som i betydenhet ens tillnärmelsevis når upp till de bägge nyssnämnda. Tab. 26 lämnar en del upplysningar på denna punkt. För att giva möjlighet till jämförelse, i mycket grova drag, emellan yrkesgrupperingen i riket i allmänhet och bland klienternas

56 fäder anföras i tabellen några tal, hämtade ur Statistisk årsbok 1930; de visa folkmängdens yrkesfördelning efter huvudgrupper vid olika tidpunkter. Klientelets genomsnittliga ålder 1928 utgjorde c:a 53 år, varför befolkningssiffrorna för 1880 torde vara av största intresset. Även här må dock erinras därom, att jämförelsen haltar, beroende främst å den alltför stora proportionen stadsfödda i klientelet. Som kompletterande jämförelsetal anföras liknande siffror för 1920, då alltså proportionen stadsfödda bland befolkningen givetvis måste ha varit större än 1880, ehuru dock icke så stor som i klientelet. Tab. 2G. Procentuell fördelning på olika yrkesgrupper av fäderna till de undersökta och nv befolkningen. De undersöktas fäder

Befolkningen

A. Stock- B. JönC. LandsHela holm och köping Göteborg och Växjö kommuner materialet

Yrkesgrupp

Jordbruk med binäringar . . . . Industri och hantverk l Sjöfart och fiske Handel, samfärdsel och fria yrken Husligt arbete Militärer Grov- och diversearbetare . . . Nödhjälpsarbetare Andra arbetare Dörrknackare och lösa försäljare m. m

30.6 41.5 4.6 11.1

31.2 45.7 0.6 7.9

53.1 27.0 8.9 2.6

36.1 39.3 4.4 8.2

2.7 7.9 0.3 0.8

1.5 5.3 02 0.2

( 2.9 7.4 12 o o.i 0.8

Snmma

1.2 100.0

( 0.8 100.0

Antal personer

2 783

8.1 1.3 1.0 100.0 812

49.6 11.5

38.4 31.4

9.4 4.3

17.4 3.7

100.0¶Man torde möjligen kunna anse, att siffrorna här ovan stödja ett antagande, att klientelet i mindre grad än befolkningen i allmänhet rekryterats från jordbruksnäringen samt, å andra sidan, att klientelet i högre grad kommit från andra stora huvudgruppen, Industri och hantverk. Emellertid är sammansättningen av klientelet alltför ensidig för att medgiva en säkrare slutledning härvidlag. Som en iakttagelse av visst intresse kan omnämnas, att de kvinnliga klienterna i något högre grad än de manliga synas vara utgångna från jordbrukarhem samt att männen i klientelet i något större utsträckning än kvinnorna synas komma från industriarbetar- eller hantverkarhem. Om man isolerar nämnda två yrkesgrupper från de övriga, finner man nämligen, att av fäderna till manliga klienter 44.8 % tillhöra gruppen Jordbruk med binäringar och 55.2 % gruppen Industri och hantverk, under det att motsvarande tal i fråga om fäderna till kvinnliga klienter äro resp. 50.5 % och 49.5 %. Särskilt i de 373 fall, där den undersökte är född utom äktenskap, har modern oftast utfört förvärvsarbete, varför en sammanräkning av yrkesuppgifter jämväl beträffande mödrarna till dessa undersökta kunde äga sitt intresse. Härvid bör emellertid upplysas, att uppgifter saknas i ett fyrtiotal fall, avseende framför allt okända mödrar men även sådana mödrar, vilka troligen aldrig utfört förvärvsarbete. De kunna vid tiden omkring den undersöktes födelse ha varit hemmadöttrar och biträtt med hemmets skötsel samt sedermera ingått äktenskap, ofta med annan man än den undersöktes fader. 1 Rubriken Sjöfart och fiske saknas i befolkningsuppgifterna; yrkesutövare i denna grupp ha här fördelats å dels Jordbruk med binäringar och dels Handel och samfärdsel.

57 Det är beträffande dessa mödrar knappast möjligt att tillämpa den i fråga om fäderna använda indelningsgrunden med hänsyn till yrkesställning. En summarisk sammanställning av uppgifterna för mödrarnas till de undersökta yrkesgruppering — så långt uppgifter därom finnas tillgängliga — återges i tab. 27. Tab. 27. Procentuell fördelning på olika yrkesgrupper av mödrarna till utom äktenskap födda klienter. A. Stockholm och Göteborg

Yrkesgrupp

Summa

17.6 10.2 2.1 5.8 30.0 34.8 100.0

Antal personer

187 Jordbruk med binäringar . . Industri och hantverk . . . . Sjöfart och fiske Handel och samfärdsel m. m. Husligt arbete Annat arbete

B. Jönköping C. Landskommuner och Växjö

27.8 18.5 5.6 31.5 16.7 100.0 54

Hela materialet

31.7 9.5 1.8 4.3 25.3 27.4 100.0

64.4 2.3 2.3 1.1 11.5 18.4

Föräldrarnas ekonomi. Vad man vid en genomläsning av materialet möjligen fäster sig vid är, att avgjort flertalet av de undersökta synes komma från hem med små villkor; antalet klienter från s. k. bättre hem är egentligen ganska ringa. Detta senare påståendet gäller dock icke obetingat, åtminstone icke för några av delklientelen. Ty i fråga om en del, särskilt yngre folkpensionärer (s. k. förtidsinvalider) finner man icke sällan exempel på motsatsen, alltså exempel på jämförelsevis burgna föräldrahem. Sammanhanget är ju rätt påtagligt. Dessa invalider, d. v. s. kropps- eller sinnessjuka, kroppsligt eller själsligt defekta, åtnjuta själva inga inkomster; de äro medellösa och alltså rent mekaniskt pensionsberättigade. Föräldrarna däremot kunna i åtskilliga fall vara välbärgade och utom tvivel i stånd att utan det allmännas hjälp försörja sina sjuka barn. Men till försörjningspliktigas förhållanden tages ju ingen hänsyn vid beviljandet av pensionstillägg eller pensionsunderstöd. Och varför skulle man inte »ta ut» vad man kan få, när det allmänna betalar? Till detta förhållande torde det bliva anledning återkomma i ett senare sammanhang. Här meddelas några summariska upplysningar om föräldrahemmets ekonomi, i de fall denna varit känd. I c:a 29 % av fallen saknas nämligen upplysningar därom. Ehuru åtskilligt tyder på, att flertalet av dessa hem varit fattiga, ha desamma likväl icke medräknats här nedan. I de 2 111 fall, där materialet ger närmare upplysningar på denna punkt, ha uppgifterna om hemmets ekonomi graderats på sätt framgår av tab. 28. Tab. 28. Procentuell fördelning av de undersökta efter föräldrarnas ekonomiska ställning. Föräldrahemmets ekonomiska tillstånd:

Burget Medelmättigt Fattigt Summa Antal personer

A. Stockholm och Göteborg

B. Jönköping C. Landskommuner och Växjö

3.6 39.3 57.1

6.0 54.5 39.5

1.9 48.5 49.6

100.0 1101

100.0 379

631 Hela materialet

4.0 45.5 50.5 100.0 2111

58 Med uttrycket »medelmåttigt» avses det å vederbörandes uppväxtort rådande ekonomiska tillstånd, som kännetecknat hem i allmänhet vid samma tid. Med våra dagars mått skulle det kanske ofta ha ansetts fattigt. Av storstadsklientelet synes flertalet vara utgångna från fattiga hem. Enbart Stockholm kan här uppvisa högsta siffran av samtliga ortsklientelen, nämligen c:a 60.0 %; för burgna hem åter visar enbart Stockholm talet 4.0 %. Utsträcker man jämförelsen till att omfatta de särskilda typfallen, skall man finna, att klienterna i de s. k. modernare fallen varit avgjort sämst lottade i fråga om föräldrahemmets ekonomiska villkor. Mera än hälften, ja, nära 3/5 av dem ha utgått från fattigare och endast en obetydlig del, nämligen 2/7, från burgnare hem, såsom framgår av tab. 29. Tab. 29. Procentuell fördelning efter föräldrarnas ekonomiska ställning av materialet, uppdelat i äldre och modernare typfall.

Föräldrahemmet burget > medelmåttigt > fattigt Summa Antal personer

Äldre typfall

Modernare typfall

Hela materialet

4.6 48.6 46.8

2.7 38.8 58.5 100.0

4.0 45.5 50.5 100.0

100.0 1441

De undersöktas vistelse under uppväxtåren. Många av de undersöktas levnadshistoria ter sig synnerligen brokig. För åtskilliga ha svårigheterna börjat redan i de tidigare barnaåren, då de utlämnats till främmande människor, utackorderats, ja, i några fall bortauktionerats till den minstbjudande, för att sedermera, då de kanske hunnit växa in i det nya hemmet, ryckas upp med rötterna, byta fosterhem och miljö ett flertal gånger. Vid unga år ha de sedan kommit ut i livet för att på egen hand tjäna sitt uppehälle, oerfarna och lämnade vind för våg. Om de undersöktas vistelse under uppväxtåren lämnar materialet ganska fullständiga uppgifter; blott i c:a 2.5 % saknas varje upptysning därom. Icke sällan ha de undersökta under någon tid vistats hos sina föräldrar eller endera av dem och sedermera överflyttats till anhöriga, placerats å anstalt eller utackorderats. I en del fall åter ha de prövat alla slag av vårdformer, alltså vårdats hos föräldrar, anhöriga och främmande samt å anstalter av olika slag. I dylika fall ha de här för enkelhetens skull hänförts till den vårdform, varav de synas under längsta tiden ha blivit delaktiga. En hopsummering av uppgifterna ger vid handen, att de undersökta i 335 fall — motsvarande 11.5 % av samtliga kända — huvudsakligen vårdats hos andra än föräldrarna; i större antalet fall, 88.5 %, har den undersökte alltså vuxit upp företrädesvis hos föräldrarna eller endera av dem. Även härvidlag synes mellanstadsklientelet gynnsammast ställt — om man nämligen utgår ifrån att föräldravården i allmänhet är den förmånligaste — enär motsvarande siffror för detta klientel utgöra resp. 7.4 % och 92.6 %. I tab. 30 meddelas relativa tal belysande här berörda förhållanden. En jämförelse de tvenne huvudtyperna sinsemellan ger på denna punkt knappast något resultat av intresse; de visa sig i stort sett tämligen lika. Anledningarna till att de undersökta icke vårdats hos sina föräldrar kunna ha växlat. För de s. k. äldre typfallen och främst då för de kroppsligt och själsligt defekta har väl kropps- eller själslytet varit närmaste anledningen till omhändertagandet å anstalt; härvidlag borde egentligen de s. k. äldre fal-

59 Tab. 30. Procentuell fördelning av materialet efter vederbörandes vistelse under uppväxtåren. Vistelse under uppväxtåren

A. Stockholm B. Jönköping och Göteborg och Växjö 86.1 4.2 7.0 2.7

Summa Antal personer

100.0 13S2

92.6 3.0 2.6 1.8 100.0 844

C. Landskommuner

Hela materialet

88.6 2.8 7.1 1.5

88.5 3.6 5.8 2.2

100.0 677

100.0 2 903

len a priori varit mest ogynnsamt ställda, enär de i högre grad än de modernare äro fysiskt och psykiskt belastade samt i behov av specialvård. För den senare gruppen däremot torde väsentligen sociala orsaker ha nödvändiggjort förflyttning från föräldrahemmet, i den mån vederbörande någonsin haft sådant, såsom t. ex. föräldrarnas dödsfall, den ogifta moderns oförmåga, sjukdom, fattigdom e t c ; eller hennes ovilja att handhava vården av sitt barn, föräldrarnas olämplighet o. s. v. Bland de äldre typfallen är det särskilt de själsligt defekta och bland de modernare särskilt kvinnor med barn, vilkas förhållanden i detta stycke avvika från de övrigas. Det visar sig således, att a) antalet föräldravårdade utgör: för hela klientelet 2 572 eller 88.5 % » enbart de själsligt defekta 111 » 67.3 % » » kvinnor med barn 259 » 85.5 % b) antalet utackorderade utgör: för hela klientelet » enbart de själsligt defekta i » kvinnor med barn

166 eller 5.8 % 17 5 10.3 % 22 » 7.3 %

c) antalet anstaltsvårdade utgör: för hela klientelet » de kroppsligt defekta » » själsligt »

63 eller 2.2 % 9 » 4.4 % 33 » 10.0 %

De själsligt defekta •— av vilka många redan ifrån födelsen eller från sina spädaste år äro undermåliga •—• ha i ganska stor utsträckning utackorderats eller placerats å anstalter, emedan de till följd av sitt själslyte, ofta av komplicerad art, icke kunnat vårdas i föräldrahemmet. I fråga om anstaltsvård visar sig även siffran för de kroppsligt, defekta, av vilka en del jämväl äro själsligt lytta, något högre än medeltalet. För kvinnor med barn åter, vilka icke i anmärkningsvärd mån varit anstaltsvårdade men i något över medeltalet fall varit utackorderade, äro förhållandena säkerligen mera komplicerade; här kan ett flertal faktorer ha samverkat. I ganska stor utsträckning äro dessa barnföderskor födda utom äktenskap •— nämligen i c:a 19 % —-en omständighet som i och för sig givetvis starkt påverkat utackorderingstalet. Härtill kommer det förhållandet, att i 6.1 % deras föräldrar eller endera av dem varit antingen sinnessjuka eller psykiskt undermåliga, och att i 8.4 % de själva äro att betrakta såsom mer eller mindre efterblivna. A t t ifrågavarande barnföderskor i högre grad än de arbetslösa och barnfäderna, bland vilka två senare kategorier förekomma nära nog samma höga tal

60 för utom ä k t e n s k a p födda, blivit u t a c k o r d e r a d e , k a n ha flera orsaker. Det k a n h a berott d ä r p å , a t t såsom t i d i g a r e visats, dessa k v i n n o r i flera fall äro födda i f a t t i g a r e hem, v i l k a alltså icke h a f t möjligheter a t t själva u n d e r h å l l a barnen. _ S t ö r r e betydelse h a r k a n s k e den omständigheten, a t t — som nyss f r a m h å l l i t s _ — de själva och deras f ö r ä l d r a r i viss o m f a t t n i n g v a r i t undermål i g a . P å s i s t n ä m n d a p u n k t e n sakna de m o t s v a r i g h e t hos arbetslösa och barnfäder. B l a n d m e r a ovanliga u p p v ä x t f ö r h å l l a n d e n m å h ä r anföras n å g r a exempel' ur materialet. 1001/1. N. G. E. — 17-årig yngling, född i Stockholm av ogift moder och okänd fader — alltsedan födelsen sinnesslö och obildbar. Modern är född och uppfödd på landet i ett jämförelsevis gott hem; fadern var skolvaktmästare och jordbrukare. H o n kom som hembiträde till Stockholm vid 18 års ålder, fick nu ifrågakomna sonen 38 år gammal, utför numera hjälphusarbete och tjänar därpå minst 600 kronor årligen jämte maten. Den undersökte utlämnades redan vid en månads ålder som ambarn och har sedermera flyttats från den ena anstalten till den andra samt är numera sedan fem år tillbaka omhändertagen på sinnesslöanstalt. H a n har sålunda knappast någonsin vistats hos sin moder. Modern beskrives såsom frisk, arbetsför och arbetsvillig men psykiskt efterbliven. 1680/III. E. T. S. •— 46 år gammal — tvätterska, änka med två barn, det ena minderårigt. H o n är född i en västmanländsk socken. Fadern var klockare men avsattes på grund av dryckenskap, blev därpå diversearbetare. Bägge föräldrarna omhändertogos å socknens fattiggård, och där avlades och föddes den undersökta. Hon kvarstannade på fattiggården till 15-årsåldern, då hon kom u t i tjänst. Änkan är frisk och arbetsför, arbetsvillig och skötsam; hon uppbär understöd för yngsta barnet. 2281/11. K. J. S. — 35 år — änka med 3 barn inom och 1 utom äktenskap; fadern till det senare skall ha varit en vagabonderande tattare. H o n har varit sömmerska, går nu borta »på hjälpe». Änkan S. är född och uppfödd i ett till en början ganska burget och även i andra avseenden gott lantbrukarehem i Bohuslän. Till följd av faderns med åren alltmer tilltagande abnormitet blev hemmet omsider utarmat, och fadern slutade å fattiggården som sinnessjuk. Den undersökta, alltså änkan S. — vilken själv lider av »nervsjukdom» — torde icke ha enbart glada minnen från sina barnaår. Fadern var tydligen redan då sinnessjuk, ett rov för fixa idéer. E n ledamot i hemsocknens fattigvårdsstyrelse, vilken var närmaste granne till familjen, har berättat, att fadern redan före år 1900 låg till sängs — ehuru icke märkbart kroppsligt eller själsligt sjuk — »i en tidsföljd av 14, säger 14 å r ; ett par eller tre dagar i veckan kunde han vara uppe och sköta sitt jordbruk. Emellanåt steg han upp på morgonen, tvättade och klädde sig samt gick därpå åter och lade sig; efter att ha varit uppe några år låg han åter till sängs i sju år. Efter 1900 har han legat i tolv hela å r ; sedan han 1926 kommit till ålderdomshemmet, ha liggperioderna endast varat några veckor.» »Han verkade», enligt samme sagesman, »normal att se på och tala med». Även modern var troligen något abnorm; hon uppgives ha varit »något sakta av sig», och oförmögen att sköta gården, som måste säljas. 2296/11. A. S. K. — 39 år gammal — hustru, numera avliden. H o n är född utom äktenskap i en västgötasocken och uppvuxen under bedröv-

61 liga förhållanden. F a d e r n är okänd; hennes mor var »piga, kringstrykerska och lösdriverska». Pastor loci upplyser, att modern strövade omkring i västgötasocknar i ett sextiotal år, tills hon för några år sedan råkade u t för en olyckshändelse och omhändertogs på ålderdomshem. Även hennes mor, alltså den undersöktas mormor, förde ett liknande leverne. Under detta kringstrykande liv skall modern ha framfött ej mindre än fem barn, däribland den undersökta — alla givetvis utom äktenskap, enär hon aldrig varit gift. Antagligen — skriver pastor — omhändertogos väl barnen, fingo skolundervisning och blevo konfirmerade. Den undersökta åtnjuter sedan 1924 regelbundet understöd genom fattigvården; hon är gift med en man av asocial typ och har med honom nio barn, alla födda i äktenskapet och minderåriga, har visat god arbetsförmåga och arbetsvilja. Tre av barnen äro födda sedan familjen började leva på understöd. Hennes eget leverne skall tidigare icke ha varit oklanderligt. H o n var före giftermålet »sjöfarande», har bl. a. botat en gång för förargelseväckande beteende och två gånger för fylleri. Barnavårdsnämnden har för eamhällsvård omhändertagit fyra av barnen. 2393/V. A. L. N. — 65 år —• hustru, åtnjuter liksom mannen pension och fattigvårdsunderstöd; är numera till följd av sjukdomar och allmän klenhet oförmögen till förvärvsarbete. Föräldrarna voro gifta och anställda vid sinnessjukhus såsom sjukvårdare och sköterska. Enär de enligt dåtida bestämmelser icke ägde rätt att hysa barn i sin tjänstebostad, uppfostrades den undersökta hos en anförvant. •—• N. har ådagalagt god vandel. 8141/IV. G. K. H. S. — 53 år gammal — tidigare cirkusartist, numera tivolidirektör, gift, har sju minderåriga barn, alla med hustrun, därav sex före äktenskapets ingående. S. är född inom äktenskap i en mindre västgötastad; bägge föräldrarna voro cirkusartister och foro från plats till plats, varvid samtliga barn medföljde och fingo deltaga i föreställningarna. F a d e r n skall ha varit gift tre gånger och haft sammanlagt 27 barn, av vilka nästan alla blivit cirkusartister eller liknande. S. är frisk och arbetsför, arbetsam och skötsam. H a n livnär sig numera genom a t t »fara omkring med ett litet tivoli, bestående av en skjutbana och ett par speltält samt en mycket gammal och gnällig karusell — det hela utrangerat, trasigt oeh eländigt». S. måste emellertid då och då anlita fattigvården för sin stora familjs r ä k n i n g ; ett av barnen — fött före äktenskapet — är omhändertaget för samhällsvård. Barnen äro friska. 3404/IV. C. K. — 55 år — hustru, sinnessjuk, övergiven av mannen och omhändertagen å fattigvårdsanstalt. H o n blev samtidigt med 6in ogifta moder, som var lindrigt abnorm och beskrives som »larvig», intagen å försörjningshemmet i den smålandssocken, där hon föddes; vistades sannolikt där under sina uppväxtår. 6153/VI. J. S. L. — 68 år gammal — änka, född utom äktenskap i en blekingesocken. Modern var först tjänarinna, sedermera, då hon fått barn, blev hon »föreståndarinna» för ålderdomshem, å vilket hon kvarstannade som understödstagare. Det var ju tidigare icke ovanligt, att man till »regenta» på fattighuset tog någon förolyckad traktens dotter, som man i alla fall måste försörja. Änkan L. fick medfölja modern till ålderdomshemmet och växte upp där. Hon är numera till följd av sjukdomar mindre arbetsför; har alltid varit skötsam och arbetsvillig.

62 2892JV. E. K. O. — 65 år gammal — ogift kvinna, kroppssjuk. O. är född i en västgötasocken utom äktenskap. Modern var tjänarinua, och fadern skall ha varit en regementsmusikant, som sedermera begivit sig till U. S. A. och där avlidit. O. är uppvuxen under mycket torftiga och ohygieniska förhållanden. Fattigvårdsordföranden i hennes hemsocken upplyser, att O. jämte sin ogifta moder under sina barnaår vistades hos morföräldrarna, vilka bebodde »en halv jordkula», alltså en hydda, bestående av endast »några timmervarv över markytan». »Jag nämner detta» — skriver fattigvårdsordföranden — »för att visa, att den undersöktas uppväxtår nog varit prövande». O., som numera lider av nedsatt arbetsförmåga, har tidigare varit arbetsam och haft anställningar »som kokerska till lands och sjöss». H o n har en dotter, alltså född uä, om vilkens vistelseort och förhållanden hon dock svävar i okunnighet. O. åtnjuter sedan fem år tillbaka — då hon drabbades av svårartad reumatisk värk, som medfört defekter i rörelse- och stödjeorganen — fattigvårds- och pensionsunderstöd. 1255/111. K. G. H . V. — 49 år gammal — frånskild man med ett barn, vilket vårdas av den frånskilda h u s t r u n ; nästan blind efter olyckshändelse. V. är född i Stockholm, där fadern var kypare. Blev försummad i hemmet. Modern avled då V. var 11 å 12 år gammal, varpå fadern gifte om sig och V. fick styvmor. Denna kvinna uppges ha varit hemfallen åt dryckenskap samt misskötsam. E t t av hennes barn med V:s fader, vilket föddes 1897, måste omhändertagas, då det i hemmet utsattes för vanvård. F a d e r n är numera död. V., som förut varit kypare, har degraderats till diskbiträde och erhåller för sitt arbete fri kost men ingen kontant lön. H a n och styvmodern sammanbo och åtnjuta fattigvårdsunderstöd. V. har varit misskötsam; blev redan vid 18 års ålder straffad för snatteri, har därefter varnats för lösdriveri samt straffats för l : a resan stöld och fylleriförseelser. De sparsamma upplysningarna beträffande 1329/IV, M. P . K. synas häntyda på mindre lyckliga förhållanden i föräldrahemmet. H a n är född i ett lantbrukarehem i en jämtlandssocken. Fadern, som avled samma år K. föddes, »blev dödad i slagsmål». K. rymde vid sju års ålder från modern, då hon gifte om sig, samt blev omhändertagen av en bonde; kom ganska tidigt u t i timmerkörning. K. är numera reservarbetare i Stockholm. Hemmens allmänna beskaffenbet. Om m a n å ena sidan i s t ö r s t a a l l m ä n h e t ä r benägen anse, a t t v å r d e n i f ö r ä l d r a h e m m e t utgör den både naturligaste^ och l y c k l i g a s t e vårdformen, ä r det å a n d r a sidan u p p e n b a r t , a t t från en s å d a n generell regel m å s t e u n d a n t a g m e d g i v a s . Och v a d s ä r s k i l t a n g å r klienterna i denna u n d e r s ö k n i n g — v i l k a i g a n s k a stor u t s t r ä c k n i n g r e k r y t e r a t s från samhällets icke blott f a t t i g a s t e u t a n även fysiskt och m o r a l i s k t s ä m s t a s k i k t — f r a m h ä v e r u n d e r s ö k n i n g e n nödvändigheten av s ä r s k i l t m å n g a u n d a n t a g h ä r vidlag. Såsom redan n ä m n d a exempel a n t y t t finnas bland de u n d e r s ö k t a en del, v i l k a s f ö r ä l d r a h e m icke v a r i t goda. Och m a n kan beträffande å t s k i l l i g a klient e r helt v i s s t f ö r u t s ä t t a , a t t de k u n n a t få e t t b ä t t r e hem hos f r ä m m a n d e människor än det, f ö r ä l d r a r n a b j u d i t dem. I f r å g a om h e m m e n s beskaffenhet l ä m n a r m a t e r i a l e t n ä r m a r e u p p l y s n i n g a r i c:a 2 200 fall, d. v. s. i n ä r m a r e 3 / 4 av s a m t l i g a . Som hem h a r i detta särskilda s a m m a n h a n g r ä k n a t s icke allenast föräldrahemmet u t a n , i förekommande fall, j ä m v ä l fosterhem eller l i k n a n d e ; undersökningen avser j u a t t p å denna puiikt b i d r a g a till belysningen av de undersöktas f a k t i s k a miljöförhållanden under uppväxtåren.

68 Det kan vara skäl uti att här med några ord beröra vad som vid prövningen av hemmens beskaffenhet motiverat omdömena: goda, vanliga och dåliga. Först bör emellertid upplysas, att man i flertalet fall givetvis måst godtaga det omdöme, som fällts av de lokala undersökningsförrättarna samt av myndigheter och enskilda, som skriftligen eller muntligen meddelat kompletteringsuppgifter. I andra fall åter har en summering av förekommande detaljuppgifter å undersökningsformuläret, t. ex. om föräldrarnas vandel e t c , ansetts giva tillfredsställande hemul åt omdömet. För övrigt har i tveksamma fall —• i den mån sådana överhuvud medtagits —• följts den gamla domareregeln: hellre fria än fälla. Såsom gott har karakteriserats hem, om vilkas beskaffenhet meddelats positivt goda upplysningar, såsom »föräldrarna skötsamt, präktigt folk», »hemmet känt såsom gott», »föräldrarna strävsamma, aktade människor» o. s. v. Med vanligt förstås här hem, om vilka upplysts: »som hem i allmänhet», »som hos folket mest här i trakten», »intet särskilt», »vanligt», »som de flesta hem» o. dyl. Dåligt har hemmet ansetts i fall, där endera eller kanske bägge föräldrarna varit t. ex. starkt hemfallna åt dryckenskap, försummat hem och barn etc. I medeltal ha 17.5 % av hemmen betecknats som goda, flertalet •— nära s / 5 — ha rubricerats som vanliga, och närmare 1/i ha stämplats som dåliga, såsom framgår av tab. 31. Tab. 31. Procentuell fördelning av materialet efter föräldrahemmets beskaffenhet. Föräldrahemmets beskaffenhet

Gott Dåligt Summa Antal personer

A. Stock- B. Jönkö- C. Landsholm och ping och kommuner Växjö Göteborg

15.5 59.2 25.3 100.0 1100

26.7 54.3 19.0 100.0 690

7.1 66.5 26.4 100.0 406

H e l a

m a t e r i a l e t

Män

Kvinnor

Inalles

21.7 52.4 25.9 100.0 1023

13.8 64.8 21.4 100.0 1173

17.5 59.0 23.5 100.0 2196

Vid en undersökning av hemmen och en jämförelse beträffande deras ekonomiska förhållanden frapperas man av, huru intimt hemmens ekonomi och allmänna beskaffenhet synas förbundna. Burgna hem visa sig ganska ofta liktydiga med goda hem, fattiga med undermåliga. Detta förhållande är väl knappast i och för sig anmärkningsvärt, om man betänker, att hemmets ekonomiska tillstånd och allmänna moraliska standard vanligen bäggedera äro uttryck för samma verkande krafter, för graden av föräldrarnas driftighet, sparsamhet och allmänna omtänksamhet. Betydelsen av sjukdomar, dödsfall, ekonomiska konjunkturer och andra mera »oförvållade» faktorer, vilka äro ägnade att oavsett föräldrarnas goda egenskaper draga ned ett hem, har givetvis icke förbisetts; det förefaller dock som skulle sistnämnda faktorer icke spela någon mera framträdande roll beträffande de undersöktas hem. Helt allmänt bör man väl kunna säga, att högt stående individer skapa även ekonomiskt goda hem, undermåliga däremot dåliga. Åtskilliga undantag bekräfta givetvis regeln. Enbart Stockholmsklientelet — vilket företedde största antalet utom äktenskap födda och vilket i större proportion än något av de övriga utgått ifrån fattiga hem — kan uppvisa högsta antalet dåliga föräldrahem, nämligen 27.6 °A. Göteborgsklientelet har i mindre grad — i 20.6 % — kommit från sådana hem.

64 Mellanstadsklientelet, som i fråga om det utomäktenskapliga födelsetalet och föräldrahemmens ekonomiska villkor torde ha varit gynnsammast ställt, företer även i fråga om hemmens allmänna beskaffenhet de relativt bästa talen, 26.7 % för goda och 19.0 % för dåliga hem. Landsbygdsklientelet slutligen — vilket i mycket ringa grad, blott i 1.9 %, uppvuxit i burgnare hem, som har ett jämförelsevis högt tal för utom äktenskap födda, 13.4 %, och vars föräldrahem i ganska stor proportion, i 49.6 %, varit fattiga — uppvisar en synnerligen låg siffra för goda och en hög siffra för dåliga hem, resp. 7.1 % och 26.4 %. Rättvisligen bör också påpekas, att hem av genomsnittstypen intaga en mera dominerande ställning i landsbygdsklientelet än i någotdera av de övriga. Företager man en uppdelning av klienterna i dels äldre och dels modernare typfall och undersöker beskaffenheten hos deras föräldrahem, skall man, såsom framgår av tab. 32, finna, hurusom klienterna i de äldre fallen i större utsträckning rekryterats från goda och vanliga samt i de modernare från vanliga och dåliga hem. Tab. 32. Procentuell fördelning efter föräldrahemmets beskaffenhet ai• materialet uppdelat i äldre och modernare typfall. Föräldrahemmets beskaffenhet

Dåligt Summa Antal personer

Äldre typfall

Modernare typfall

Hela materialet

18.5 62.0 19.5

17.5 59.0 23.5

15.3 52.7 32.0 100.0

2196 Från denna regel utgöra de själsligt defekta dock ett betydelsefullt undantag. Det visar sig nämligen, att av dessa psykiskt efterblivna jämnt 30.0 % haft undermåliga föräldrahem, under det övriga till gruppen äldre typfall hörande kategorier ha följande tal för dåliga hem, nämligen: Åldringar Kroppssjuka Sinnessjuka Kroppsligt defekta

13.8 % 20.3 % 23.5 % 21.4 %

De sinnessjuka visa här de största kontrasterna: 24.2 % från goda och 23.5 % från dåliga hem. Talen för samtliga äldre typfall utgjorde resp. 18.5 % och 19.5 %. Bland de modernare fallen, vilka i sin helhet i 15.3 % kommit från goda och 32.0 % från dåliga hem, utmärka sig särskilt kvinnor med barn samt barnfäder, vilka för goda hem ha talen resp. 14.1 % och 16.5 % samt för dåliga hem resp. 36.3 % och 36.7 %. Knappt fjärdedelen av samtliga undersökta har uppvuxit i dåliga hem, under det av kvinnor med barn samt barnfäder alltså mera än tredjedelen kommit från dylika. Talen för de olika typerna, fördelade å ortsklientel, äro alltför små för att lämpligen slås ut i procentsatser. Orsaker till uudermållgheten hos vissa hem. För att giva en ungefärlig föreställning om, varför föräldrahemmen betecknats såsom dåliga, anföras i tab. 33 några relationstal, utvisande de huvudsakliga anledningarna därtill.

65 Tab. 33. Antal fall, i vilka den undersöktes föräldrahem betecknats såsom undermåligt, fördelade efter huvudorsaker till undermåligheten. Relativa tal. A. Stockholm B. Jönköping och Göteborg och Växjö

O r s a k

Föräldrarnas eller enderas av dem: Fattigdom Sjukdom Asociala leverne Andra förhållanden

31.1 5.5 58.6 4.8 Summa

36.0 11.7 51.2 1.1 100.0

Antal fall

131 C. Landskommuner

Hela materialet

32.5 0.9 58.2 8.4

32.4 6.1 56.9 4.6

100.0 107

100.0 516

Såsom synes utgör för samtliga ortsklientelen föräldrarnas eller enderas av dem asociala leverne den huvudsakligaste anledningen till hemmens undermålighet. Mellanstadsklientelet företer i detta avseende en något mindre proportion än de bägge övriga, då däremot faktorerna fattigdom och sjukdom här spelat en större roll. Här tarvas närmare upplysningar; en något utförligare redogörelse för föräldrarna till de undersökta bör vara av så mycket större intresse, som en sådan kan äga betydelse jämväl för frågan om orsakerna till hjälpbehoven. Tidigare har omnämnts, att i närmare Va av de fall, där föräldrahemmen stämplats som undermåliga, huvudanledningen därtill varit fattigdom, ja, armod, och en del av dess följdföreteelser, däribland en viss indolens, liknöjdhet och pliktförgätenhet, undernäring och andra förhållanden, vilka motiverat omdömet. I ett stort antal av dessa fattiga hem har jämsides med den undersökte vuxit upp en talrik syskonskara, modern har kanske måst försumma hem och barn för att genom förvärvsarbete utom hemmet bidraga till den stora familjens uppehälle, barnen ha tidigt måst bege sig ut i arbete etc. Understundom ha föräldrahemmen betecknats som dåliga av den anledningen, att de varit tillhåll för asociala individer, tillfälliga gäster eller — som saken också uttryckes — »inneliggare». Så är t. ex. fallet med följande. 1278/IV. G. M. E. K. — 38 år gammal — gift kvinna med 4 barn, därav 3 före äktenskapet med annan man än maken. Hon är född på Söder i Stockholm. Fadern var fabriksarbetare och skall ha varit begiven på dryckenskap. Hemmet beskrives som »mycket uselt», »ett tillhåll för prostituerade och all sorts slödder». Modern dog vid K:s födelse, varpå fadern omsider gifte om sig och fick i sitt senare äktenskap 3 barn. K. lider av lungtuberkulos; enligt uppgift skall den dåliga uppväxtmiljön ha predisponerat för denna sjukdom. Fadern — nu 71 år gammal — åtnjuter pensions- och fattigvårdsunderstöd. I ett annat fall, 1287/IV, K. A. K. — gift skomakeriarbetare med 4 minderåriga barn — ha andra omständigheter föranlett omdömet: dåliga uppväxtförhållanden. Han är född uä i en östgötasocken; fadern var dräng och modern piga. Om fadern känner man icke stort mera; modern blev vid K:s födelse jämte sitt späda barn av kommunen »uthyrd för 1 kr. 50 öre i veckan för behöfl. vård, hushyra och vedbrand». Sedermera ingick hon äktenskap med en dövstum man, vilken knappast var i stånd att hålla ihop hemmet, så mycket mindre som modern haft större benägenhet för att »springa omkring hos grannarna än att sköta hemmet». »Och» — säger fattigvårdsordföranden — »då styvfadern var dövstum, blev uppfostran av K. måhända bristfällig». 5—340/22

66 K. är alkoholist och mindre arbetsam, hans hustru klen och oförmögen sköta hem och barn, och av de senare ha åtminstone tre visat vanart. Familjen har åtnjutit hjälp genom fattigvården samt av barnavårdsnämnden. I andra fall åter har moderns asociala leverne varit av den art, att föräldrahemmet skövlats. Så t. ex. i fråga om 1029/1 — en 26-årig gift fabriksarbetare, vilken är född och uppvuxen på Söder i Stockholm. Föräldrarna sammanbodde flera år innan de gifte sig. Modern hade fyra barn före äktenskapet, därav två med den undersöktes fader. Föräldrarna äro numera skilda och åtnjuta var och en på sitt håll fattigvårdsunderstöd. Även under äktenskapet visade sig modern i hög grad misskötsam, i det hon hängav sig åt prostitution och gjorde sig känd för tjuvaktighet. Efter skilsmässan har hon försörjt sig genom skörlevnad och sammanbor nu med en man, som synes leva på samarbete med sedeslöst folk. Fadern skall däremot alltid ha varit skötsam. Barnen och däribland den undersökte måste •—• under tiden för äktenskapets bestånd — omhändertagas och placeras hos främmande människor, emedan de i hemmet utsattes för grov vanvård och dåligt inflytande. Den undersökte har emellertid artat sig väl, arbetsförmågan och -viljan äro goda, och någon anmärkning på hans vandel har icke gjorts. Att han överhuvud kommit med i undersökningen är närmast beroende på hans vägran att — trots obestridligen föreliggande förmåga och skyldighet — försörja hustruns barn före äktenskapet. Fadern till detta barn är en annan man, som undergår fängelsebestraffning och som nu av denna anledning är urståndsatt bidraga till barnets uppehälle. K. åtnjuter alltså fattigvårdsunderstöd för detta hustruns tidigare barn, som vårdas hos makarna. 1120/11. K. A. W. — 36 år gammal — frånskild barnfader — har haft ett bedrövligt föräldrahem, där bägge föräldrarna voro misskötsamma. Fadern var skräddare i en sörmlandsstad och starkt hemfallen åt dryckenskap, uppges ha varit periodsupare; även modern var drinkare, hemmet oordentligt och uppväxtmiljön underhaltig. Fadern begick självmord vid 46 års ålder på grund av —• efter vad det upplyses — olyckliga familjeförhållanden. W. är själv drinkare, och ett av hans barn psykiskt undermåligt. G a n s k a ofta p å t r ä f f a r m a n fall, d ä r moderns frånfälle v a r i t den y t t r e anledningen till hemmets förfall. I c k e sällan gifter fadern om sig, och det händer, a t t den n y a h u s t r u n , som icke h y s e r n å g o t v a r m a r e intresse för b a r n e n i mannens tidigare gifte, l å t e r dessa d r i v a v i n d för v å g . E t t exempel härpå utgör 6074/VI1, G. A. K. — en nu 74-årig f. d. mjölnare. H a n är född i en blekingesocken, där fadern var torpare. Modern dog, då K. var endast 3 år gammal; fadern gifte om sig redan följande året, och styvmodern — vilken led av sjuklighet •— var uppenbarligen icke i stånd att sköta hem och barn. Fadern, vilken även tidigare varit begiven på dryckenskap och gjort sig skyldig till stöld, förföll alltmera samt måste begära fattigvård. K. och en syster till honom, som hade klumpfot, sändes u t att tigga, och redan vid 14 års ålder beträddes han med snatteri. Sedermera synes dock K. ha fört en anmärkningsfri vandel. I ej mindre än 71.2 % av s a m t l i g a k ä n d a hem h a f ö r ä l d r a r n a eller endera a v dem åtnjutit hjälp av det a l l m ä n n a , oftast genom f a t t i g v å r d e n . Denna hjälp h a r givetvis meddelats dem u n d e r olika skeden av deras liv. _ S å l u n d a h a r f a t t i g v å r d e n i åtminstone 14.5 % av s a m t l i g a fallen bistått familjen redan u n d e r den undersöktes b a r n d o m och u p p v ä x t å r ; e n b a r t Stockholmsklientelet h a r h ä r siffran 28.9 %. I 14.0 % h a r understöd givits å okänd tid, och i 42.7 %

ha föräldrarna först på äldre dagar, då de undersökta merendels vuxit upp och lämnat hemmen, måst anlita det allmännas hjälp. Fattigdom är helt visst ett ganska relativt begrepp, växlande efter tider och orter. Mycket av vad man exempelvis på 80-talet ansåg som välstånd skulle i dag betraktas som fattigdom, och vad man ännu i dag på vissa håll å landsbygden anser som överflöd, räknas väl på sina håll i städer som nödtorft. Med kännedom om den restriktiva fattigvårdspolitik, som fördes här i landet t. ex. efter nödåren i slutet av sextiotalet och fram under de senare årtiondena av förra århundradet — då flertalets av de undersökta barnaår infallit — torde man säkerligen våga det antagandet, att de hem, vari fattigvården ^ under dessa tider verkligen hjälpte, måste hava befunnit sig i ett, efter våra dagars mera allmänna begrepp, sällsynt svårt nödläge. Många av de undersökta ha haft en bekymmersam barndom, en tid av nöd och umbäranden. Om en av dessa — 3152/IV •— en nu sextioårig skomakare, vilken till följd av sjukdom är nästan helt arbetsoförmögen, meddelas, att han miste fadern på sjuttiotalet, då han endast var två år gammal. Modern stod ensam med sina många barn och förde en hjältemodig kamp emot fattigdomen, gick borta ^ som hjälpe hos bönder i trakten, slet och strävade och sökte på allt sätt hålla hemmet uppe. Hon måste dock söka hjälp från socknen och fick även sådan med 20 skålpund råg, en halvspann potatis samt 2 kronor för varje barn var fjärde månad; i den mån barnen växte upp och lämnade hemmet^ minskades ransonen och penningbidraget. Den undersökte kom redan vid 12 års ålder ut i skomakarelära. En fattigvårdsordförande, hos vilken förfrågan gjorts om en av de undersökta — en 64-årig änka, vilken uppvuxit under mycket torftiga förhållanden i ett torparehem i Västergötland — skriver, att hemmet var fattigt; där växte upp n m b a r n , men man redde sig förutan fattigvårdens hjälp, ty »tidens krav var ej sådant». Nyssnämnda talet — 14.5 % — måste betraktas såsom ett minimum; av de fall —• 14.0 % — vari fattigvården ingripit å okänd tid, torde sannolikt åtminstone en del kunna hänföras till tiden för de undersöktas barndom. Det patriarkaliska sätt, varpå fattigvården tidigare bedrevs, den mindre skrivkunnigheten, bristen på förståelse för värdet av äldre fattigvårdshandlingar m. fl. faktorer ha i avsevärd grad försvårat möjligheten att på denna liksom på en del andra punkter i undersökningen erhålla noggrannare uppgifter. I närmare 64 % av samtliga kända fall —- och i fråga om hälsotillståndet utgöra de 2 160 — uppgivas föräldrarna ha varit friska och arbetsföra. Att de med tilltagande ålder — då de undersökta oftast lämnat dem — blivit sjuka och åldersbrutna är väl troligt och naturligt men saknar betydelse i detta sammanhang. Här omnämnas egentligen endast förhållanden av intresse för belysningen av de undersöktas uppväxtförhållanden. I återstående c:a 36 % ha de alltså varit klena eller sjukliga eller efterblivna, nämligen: allmänt klena i 5.0 % kroppssjuka > 19.0 % sinnessjuka s> 5.5 % kroppsligt defekta i 1.2 % själsligt defekta » 5.5 % _ Givetvis finnas fall, där föräldrarna lidit av komplicerat lyte eller av både sjukdom och lyte. En del upplysningar härom återfinnas i orsaksredogörelsen. Föräldrarnas vandel. Man kan icke alltid å den undersökte helt tillämpa den kända antitesartade satsen: »Född av fattiga men hederliga föräldrar.» Ehu-

68 ru åtskilliga klienters föräldrar visserligen varit fattiga, visar materialet att de dock icke alltid varit hederliga. På tal om huvudanledningarna till föräldrahemmens undermålighet har redan meddelats, att för detta tillstånd kunde i c:a 57 % skyllas föräldrarnas eller enderas av dem asociala leverne. Men detta begrepp kan inrymma skilda företeelser, vilka dock alla till sin verkan äro destruktiva. Följande översikt giver en, om ock i mycket grova drag, bild av föräldrarnas var för sig vandel och leverne. Den avser 2 174 fäder och 2 025 mödrar. Skötsamma Misskötsamma Fäderna till: % % samtliga manliga klienter 69.1 30.9 » kvinnliga » 72.4 27.6 » undersökta » 70.8 29.2 enbart Stockholmsklienterna 56.1 43.9 » Göteborgs» 70.8 29 2 » Jönköping-Växjöklienterna 78.1 21.9 » landsbygdsklienterna 74.6 25.4 Mödrarna till: samtliga manliga klienter » kvinnliga » » undersökta » enbart Stockholmsklienterna » Göteborgs» » Jönköping-Växjöklienterna » landsbygdsklienterna

87.5 87.8 87.7 76.9 91.7 92.9 85.7

12.5 12.2 12.3 23.1 8.3 7.1 14.3

I 8.6 %, vilka givetvis äro specificerade här ovan, ha bägge föräldrarna till den undersökte uppgivits misskötsamma. Såsom synes förekommer misskötsamhet i betydligt högre grad hos fäderna än hos mödrarna. Man kan emellertid icke utan vidare utgå därifrån, att faderns misskötsamhet alltid medfört sådan försämring av hemmet, att detta bör betecknas som undermåligt. Icke sällan påträffar man i materialet fall, där faderns misskötsamhet neutraliserats av moderns duglighet och förmåga att trots allt hålla hemmet på fötter. Samma förhållande gäller däremot knappast hem, där modern varit misskötsam; där ha icke bara hemmet och barnen utan ofta även mannen förfallit, synnerligast som mannen i sådana fall ofta varit svag och karaktärslös. Stockholmsklientelet, vilket i många andra avseenden är mera belastat än de övriga, håller sig jämväl i fråga om föräldrarnas vandel och leverne å en betydligt lägre nivå, under det mellanstadsklientelet, som företett en jämförelsevis gynnsam ställning i fråga om andra belastningsmoment, visar de förmånligaste talen även i detta avseende. Det kan i detta sammanhang vara av visst intresse att få konstaterat, i vilken grad de stads- och landsfödda i undersökningen utgått från hem, där föräldrarna varit misskötsamma. Vad man möjligen a priori kunnat vara benägen tro — nämligen att de .stadsfödda i högre grad utgått från dåliga hem —• erhåller stöd av uppgifterna i materialet; skillnaden är dock icke mera framträdande. De relativa talen för envar av föräldrarna, alltså fadern och modern var för sig, visas i följande uppställning.

69¶Fadern till den undersökte: Skötsam Misskötsam Asocial Modern till den undersökte: Skötsam • Misskötsam Asocial

Den undersökte född i stad å landsbygden * * 65.4 73.7 Lo 31.01 l o23.51 „„ 3. Lef 34 - 6 2. 8 [ 2 6 3 Summa 100.0 100.0 86.3 11.81 1.9| 1 3 - 7 S u m m a lOO.o

88.4 10. si 1.11 100.0

l l 6

Ä v e n s å bör det väl ä g a sitt intresse a t t få u t r ö n t , i v a d mån f ö r ä l d r a r n a till inom eller utom ä k t e n s k a p födda klienter v a r i t s k ö t s a m m a eller m i s s k ö t s a m m a . J ä m v ä l på denna p u n k t ger undersökningen b e l ä g g för en f ö r u t f a t t a d mening därom, a t t de utom ä k t e n s k a p födda även i f r å g a om f ö r ä l d r a r n a s skötsamhet v a r i t sämre ställda än övriga. Talen h ä r nedan s y n a s nämligen t y d a d ä r p å , a t t de »oäktas» f ö r ä l d r a r v a r i t i a v s e v ä r t större omfattning m i s s k ö t s a m m a än de » ä k t a s » . Den undersökte född inom äkt. utom äkt. Endera el. bäggedera av föräldrarna: * * Skötsamma 86.6 56.0 L2.ol . „ 36.sl „ Misskötsamma 12. Asociala 1.4f 1 3 4 7.2f 4 4 ° Summa 100.0 100.0 E n b a r t Stockholmsklientelet h a r p å denna p u n k t de h ö g s t a talen, nämligen

för: Den undersökte född inom äkt. utom äkt. % % Skötsamma föräldrar Misskötsamma s> Asociala »

69.2 27.2 3.6 Summa 100.0

38.4 54.5 7-1 lOO.o

E n del a v f ö r ä l d r a r n a h ä r ovan h a redovisats u n d e r beteckningen asociala; misskötsamheten h a r i dessa fall a n s e t t s så g r a v e r a n d e och till sina v e r k n i n g a r så ödesdiger, a t t en särskild r u b r i k s y n t s erforderlig. Oftast ha de som asociala betecknade till följd av lättja, alkoholism o. s. v . försummat sina försörjningsplikter, v a r i t straffade ett flertal g å n g e r för olika b r o t t och förseelser. H e l a deras livsföring h a r med a n d r a ord ansetts s ä r s k i l t s a m h ä l l s s k a d l i g . Gör m a n sig vidare mödan u n d e r s ö k a , å v i l k a t y p g r u p p e r s k ö t s a m m a och misskötsamma f ö r ä l d r a r s barn — a l l t s å de u n d e r s ö k t a •— h u v u d s a k l i g a s t ant r ä f f a s , skall m a n finna bekräftelse å t i d i g a r e i a k t t a g e l s e r om h e m m e n s beskaffenhet etc. D e t visar sig nämligen, a t t f ö r ä l d r a r n a till de u n d e r s ö k t a i de äldre fallen v a r i t s k ö t s a m m a i större u t s t r ä c k n i n g än deras föräldrar, som h ä n f ö r t s till de modernare fallen. E n specifikation, u p p t a g a n d e j ä m v ä l en a n t y d a n om de olika former, vari misskötsamheten h u v u d s a k l i g a s t y t t r a t sig, meddelas i tab. 34.

70 Tab. 34. Procentuell fördelning av de undersöktas föräldrar på skötsamma och olika grupper av misskötsamma med uppdelning av materialet på äldre och modernare fall.

De undersöktas

Äldre fall

Modernare fall

Hela materialet

74.3 4.1 20.6 0.5 0.6

62.2 5.1 31.4 0.5 0.8

70.8 4.4 23.7 0.5 0.6

Summa

100.0¶Därav: Ostraffade Straffade

95.1 4.9

89.9 10.1

93.6 6.4

90.4 3.2 1.6 1.5 0.7 2.6

81.1 6.4 2.5 1.0 1.4 6.9 0.7

87.7 4.1 1.9 1.3 0.9 3.9 0.2

Summa

100.0¶Därav: Ostraffade Straffade

98.0 2.0

98.8 1.2

fäder:

Bettlare ocb lösdrivare

De undersöktas

mödrar:

0.9¶Som allmänt misskötsamma ha räknats personer, vilkas leverne varit av sådan allmänt mindervärdig art, att de icke kunnat hänföras till någondera av de andra grupperna, t. ex. lättjefulla och liknöjda, ansvarslösa, slösaktiga etc. Åtskilliga manliga alkoholister ha också varit bettlare och lösdrivare. För att undvika dubbelredovisning ha de här hänförts till den rubrik, som ansetts mest graverande, i dylika fall alltså till alkoholister. Bland kvinnorna ha många sedeslösa jämväl varit alkoholister, men här har sedeslösheten ansetts som ett starkare gravamen. Likaså påträffas bland sedeslösa givetvis många bettlande och lösdrivande kvinnor. Det är oftast svårt att uppdraga en bestämd gränslinje emellan de olika slagen av misskötsamhet och asocialitet. Om man säger, att föräldrarna till klienterna i de äldre typfallen som regel förete en mindre relation socialt belastade, måste man dock göra ett betydelsefullt undantag, nämligen för de själsligt defekta. Deras föräldrar kunna uppvisa genomgående höga belastningstal, ja, i vissa hänseenden de högsta för hela klientelet. Iakttagelsen visar sig, som sagt, vara konsekvent genomgående, d. v. s. för samtliga ortsklientel. Tillfälligheter torde sålunda knappast ba haft större spelrum härvidlag. I tab. 35 meddelade relativa tal för föräldrarna till dels de själsligt defekta och, till jämförelse, dels samtliga undersökta visa de olika proportionerna. Såsom synes ha de dåliga föräldrarna till de själsligt defekta reagerat, fäderna med alkoholism och mödrarna med sedeslöshet. Därvid är att märka, att denna misskötsamhet tagit sig uttryck i proportionaliter betydligt flera fall bland de psykiskt undermåligas föräldrar än bland föräldrar till de undersökta i allmänhet. Inom gruppen de modernare fallen intaga samtliga klienter ungefär samma ställning. Möjligen kunna kvinnor med barn anses ha varit särskilt olyckligt lottade i fråga om sina föräldrar, av vilka fäderna i c:a 41.3 % och mödrarna i 25.3 % visat misskötsamhet; alltså ganska höga tal även för att tillhöra de modernare fallen, vilka som helhet här uppvisa talen resp. 37.8 % och 18.9 %.

71 Tab. 35. Procentuell fördelning på skötsamma och olika grupper mlsskötsamma av föräldrarna till själsligt defekta undersökta och till samtliga klienter med uppdelning av materialet på olika kön. Hela materialet

Själsligt defekta

De undersöktas

Kvinnor

Inalles

Män

Kvinnor

Inalles

59.3 7.8 26.6 3.2 3.1 100.0

55.6 6.3 36.5 1.6 100.0

57.4 7.1 31.5 1.6 2.4

69.1 4.6 25.4 0.8 0.6

72.4 4.3 22.1 0.6 O.d

100.0 127

100.0 1030

100.0 1144

70.8 4.4 23.7 0.5 0.6 100.0 2174

83.0 3.4

70.» 7.3 9.1

1.7 11.9

77.2 5.2 4.4 0.9 0.9 11.4

87.5 4.7 1.9 1.0 0.5 4.3 0.2

87.8 3.7 1.9 1.6 1.3 3.5 0.2

87.7 4.1 1.9 1.8 0.9 3.9 0.2

100.0 114

100.0 1060

fäder:

Allmänt misskötsamma Alkoholister Bettlare och lösdrivare

. . . .

Summa Antal personer De undersöktas

Män

mödrar:

Allmänt misskötsamma . . Alkoholister Bettlare och lösdrivare . . Sedeslösa Sedeslösa med barn uä . . Summa Antal personer

100.0 59

10.9 lOO.o 55

100.0 2 025

Även begreppet alkoholist kan vara mycket relativt, beroende på tider och seder. I förbigående må meddelas, att föräldrarna icke betecknats som alkoholister, med mindre omständigheterna givit vid handen, att deras alkoholbruk tagit sig mera markanta uttryck eller medfört skadeverkningar å dem själva eller deras hem. Flertalets av de undersökta barnaår ha infallit å tider, då superiet var synnerligen utbrett i landet. Om många av de fäder, som ansetts skötsamma, har t. ex. upplysts: »brukade taga sig en fylla på lördagskvällen men var eljest skötsam», »söp som folk i allmänhet», »tog sig då och då ett rus men var skötsam i arbetet», »det hände väl, att fadern som andra fick sig ett fylle», »var för fattig för att köpa sig sprit men drack gärna, när han blev bjuden, vilket nog inte hände så ofta». Om ett fall, där fadern var tunnbindare på landet, upplyses: »Fadern, som var 'bökare', tog sig emellanåt ett rus vid avlämnandet av snuskuttingar i stan.» Intet tyder på, att han därutöver var misskötsam. Det vore säkerligen bl. a. historiskt oriktigt att anse dylika yttranden tillfyllest för att stämpla vederbörande som alkoholister. Andra uppgifter ha däremot ansetts giva stöd för en dylik beteckning. Så meddelas exempelvis om en fader, vilken var dagsverkstorpare, brunnsgrävare och skogsarbetare, att han »på grund av dryckenskap var en dålig hushållare och hade dålig ekonomi; var periodsupare men i övrigt frisk och normal». Fadern, som överlevde sin hustru ett tjugutal år, fick de sista åren av sitt liv från socknen »något spannmål till sin lefnad i sin stuga. Han hade ingen egendom efter sig, som kunde gälda fattigvårdens ringa utgift.» I ett annat fall skola bägge föräldrarna till den undersökte ha varit djupt hemfallna åt spritmissbruk, till följd varav hemmet fick förfalla och barnens fostran försummades, ja, än mera, blev snedvriden även därigenom att

72 de sändes ut att tigga; föräldrarna blevo av polisen varnade för att de läto barnen bettla. I liknande fall ha alltså fäderna, ja, i det sistnämnda även modern, karakteriserats som alkoholister. I sammanhang med uppgifterna om föräldrarnas sociala belastning ha meddelats några summariska tal för ostraffade och straffade. I fråga om de olika slag av brott och förseelser, för vilka de undersöktas föräldrar blivit lagfällda, ha desamma grupperats efter tidigare i svensk kriminalstatistik tilllämpade indelningsgrunder med hänsyn närmast till arten och omfattningen av straffet, nämligen i dels grövre och ringare brott samt dels förseelser.1 Till kategorien grövre brott ha sålunda hänförts förbrytelser, för vilka kan ådömas dödsstraff, straffarbete eller avsättning från ämbete eller tjänst, likväl med iakttagande därav att, då för brott jämte straffarbete böter ingå i strafflatituden, det anses för grövre brott endast i det fall straffarbete, fängelse eller avsättning ådömts. Med ringare brott åter förstås sådana förbrytelser, för vilka kan ådömas högre straff än böter av 100 kronor och som icke enligt den nyss givna definitionen äro att hänföra till grövre brott. Med förseelser slutligen avses överträdelser, som icke äro belagda med högre straff än böter, ej överstigande 100 kronor. Till förseelser räknas sålunda i allmänhet fylleriförseelser, i den mån desamma icke äro särskilt kvalificerade och medfört böter över 100 kronor etc. I tab. 36 anförda procenttal — givetvis att betrakta som minimital — giva en föreställning om de olika proportioner, i vilka föräldrarna till de undersökta blivit fällda för lagöverträdelser. Tab. 36. Procentuell fördelning på ostraffade och olika grupper straffade av föräldrarna till de undersökta. S t r a f f a d e

för

Ostraffade

Fäderna till: Samtliga män >

undersökta

(1 030) (2174)

Därav: Äldre typfall (1 549) Mod. > (625) Mödrarna till: >

kvinnor

(1060)

>

undersökta (2025) Därav: Äldre typfall (1 432) Mod. > (593)

Summa grövre brott

ringare brott

förseelser

1.8 1.5

3.4 1.9 2.6

92.7 94.5 93.6

2.1 2.1 2.1

95.1 89.9

1.5 2.1

1.9 2.7

1.5 5.3

98.3 99.2 98.8 99.1 98.0

0.8 0.8 0.8 0.8 0.8

0.2 0.1 0.6

100.0 100.0 100.0 100.0 100.0

100.0 100.0 100.0

100.0 100.0

t De modernare fallen befinna sig alltså jämväl i detta avseende å en lägre nivå än de äldre. Inom vardera huvudgruppen utmärka sig föräldrarna till dels de själsligt defekta och dels de arbetslösa genom något högre siffror för lagöverträdelser. Det visar sig, att ibland fäderna dominera fylleriförseelser och ibland mödrarna tjuvnadsbrott och lösdriveri. 1 Jmfr en uppsats av Ludvig Widell: >Bidrag till Svensk Kriminalstatistik', nr 3 årg. 1904, sid. 141—142.

Statistisk tidskrift

73 Det är icke möjligt att för befolkningen i dess helhet erhålla jämförelsetal, ägnade att visa huruvida föräldrarna till de undersökta varit socialt belastade i högre grad än folk i allmänhet. Man torde väl i allt fall av meddelade uppgifter beträffande föräldrarna våga den förmodan, att en mycket stor del, ja, kanske större delen av åtminstone dem, som hänförts till de modernare typfallen, haft ogynnsammare uppväxtförhållanden, varit sämre lottade i fråga om föräldrar och miljöförhållanden i allmänhet än andra människor. I det följande komma att inflyta en del uppgifter om konkreta fall i materialet, vilka torde bidraga till belysningen av siffrorna. De undersöktas skolunderbyggnad. För att, så långt materialet medgiver, söka följa de undersöktas uppväxtförhållanden ha sammanräkningar företagits av en del data, såsom beträffande skolundervisning, yrkesutbildning m. m. Materialet lämnar jämförelsevis fullständiga uppgifter i fråga om skolundervisning; endast i föga mer än 3 % av fallen saknas dylika. Uppgifterna ha fördelats å fem grupper, avseende Ingen, Ringa, Vanlig, Ovanlig och Bättre undervisning. Som Ovanlig har karakteriserats fall, där den undersökte erhållit undervisning i anstalter av olika slag e t c , och som Bättre fall av undervisning i läroverk, olika slag av privatskolor, pension eller mera kvalificerad undervisning överhuvud, än vad folkskolan lämnar, övriga beteckningar torde vara självklara. I tab. 37 meddelas i relativa tal resultatet av en på denna punkt verkställd bearbetning. Tab. 37. Procentuell fördelning av de undersökta, uppdelade på typgrupper, efter graden av åtnjuten skolundervisning. S k o l u n d e r v i s n i n g T

y

p

g

r

u

p

p

Åldringar Kroppssjuka Sinnessjuka Kroppsligt defekta . . Själsligt > . . Arbetslösa Manliga fam.-försörjare , Kvinnor med barn . . Barnfäder Andra Samtliga äldre typfall > mod. » Hela materialet

Summa Ingen

Ringa

Vanlig

Ovanlig

Bättre

l 7.4 1.0 1.4 5.8 28.9 0.8

20.8 12.1 7.1 9.8 19.6 1.9 6.5 5.9 2.1 4.7

68.6 84.1 84.8 75.6 46.6 94.8 93.5 93.5 94.4 90.7

0.1 0.5 0.5 6.8 4.9 1.1

3.1 2.8 6.2 2.0

0.3 2.8 2.8

1.4 0.6 1.1

0.7 2.8 5.9 0.3 4.2

147 3.6 11.8

94.0 81.1

1.6 2.3

100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 lOO.o 100.0 100.0 100.0

Av tablån framgår, att de själsligt defekta i minsta antalet fall åtnjutit undervisning, sannolikt beroende därpå att de ansetts obildbara. I sistnämnda hänseende är det påfallande, i vilken hög grad de själsligt defekta i landsbygdsklientelet lämnats utan varje undervisning; av dess 65 psykiskt undermåliga ha nämligen ej mindre än 24 — alltså närmare 37 % — hänförts till ingen, 16 — d. v. s. c:a 25 % — till ringa, 22 — c:a 34 % — till vanlig, 3 — alltså c:a 4 % —• till ovanlig och intet fall till bättre undervisning. E t t tal, som synes bestyrka en tidigare iakttagelse beträffande de sinnessjuka, vilka befunnos i högre grad än övriga vara utgångna från burgna hem, visar att de sinnessjuka i största antalet fall, nämligen i 6.2 %, åtnjutit s. k. bättre undervisning.

74 Emellan de äldre och modernare typfallen föreligger visserligen den likheten i fråga om vad här benämnts ovanlig skolundervisning, att undervisningen i bägge fallen meddelats å anstalter, men samtidigt den skillnaden, att de äldre typfallens anstalter utgjorts av vård- och elevhem, de modernare fallens oftare av uppfostrings- och skyddsanstalter. Talen äro dock ganska ringa för bägge kategorierna. Åldringarna i klientelet — vilka i flertalet fall äro födda på rena landsbygden — ha som regel erhållit endast ringa undervisning, ja, i de äldsta fallen ingen undervisning alls. De ha kanske någon kortare tid deltagit i ambulatoriska skolor, s. k. flyttskolor, knapphändigt undervisats av någon »läsmoster», av någon avdankad knekt, vilken fuskat som pedagog, eller av föräldrarna. I åtskilliga fall, där de icke åtnjutit någon som helst ordnad undervisning, ha de sedermera själva sökt avhjälpa bristen och bibragt sig förmågan att åtminstone »läsa tryckt». Skrivkonsten ha de mera sällan förvärvat; bland åldringarna finnas en del, som aldrig kunnat skriva ens sitt namn. Det förefaller emellertid, som man icke finge tillmäta skolundervisningen eller bristen å sådan i och för sig alltför stor betydelse för de undersöktas vidare framfart i livet. I undersökningen påträffas fall, där den undersökte åtnjutit relativt god undervisning och för övrigt synes ha väl tillgodogjort sig densamma, ja, utgått med högsta betyg, för att sedermera likväl spåra ur och förfalla till asocial livsföring. Å andra sidan finner man exempel på en motsatt utveckling, där alltså vederbörande endast i ganska ringa mån gått i skola, eller varit »svag i begreppen», men ändock slagit sig tämligen väl fram, tills sjukdomar eller andra olyckor betecknat en vändpunkt. Men, det sagda utesluter naturligtvis icke förhandenvaron av fall, där tendensen till den undersöktes senare utveckling kunnat skönjas Tedan under skoltiden. Detta är emellertid en annan historia, och därtill torde det bliva anledning att sedermera återkomma.

De undersöktas förhållanden efter uppväxtåren. De undersöktas yrkesutbildning. Det har redan framhållits, hurusom många av de undersökta ofta vid ganska unga år måst lämna sina fattiga och barnrika föräldrahem för att försörja sig på egen hand. Ofta har väl slumpen eller tillfälligheter — liksom fallet kanske är med fattigt folk i allmänhet — bestämt deras yrke eller anställning och en del därmed förknippade omständigheter. Endast i relativt ringa utsträckning ha de undersökta erhållit yrkesutbildning, om man nämligen med sådan förstår en mera planmässigt genomgången teoretisk-praktisk lärotid i syfte ernå större insikter eller färdighet i ett bestämt yrke eller hantverk. De, vilka äro födda å landsbygden eller i skärgården och vilka redan som barn fått deltaga i jordbruk eller fiske, ha givetvis erhållit viss yrkesutbildning; men härutinnan ha de likväl icke skilt sig från folk i allmänhet å samma plats. De ha i detta sammanhang icke räknats som yrkesutbildade, med mindre omständigheterna ådagalagt, att de utöver praktiken i uppväxtåren erhållit någon teoretisk eller i vart fall någon mera allsidig praktisk utbildning, även om de jämväl i fortsättningen bedrivit samma yrke, vari de vuxit upp. Icke heller har den utbildning i husliga göromål, som flickor i allmänhet få i sina hem, räknats till yrkesutbildning, även om de sedermera tagit platser i husligt arbete. I närmare 90 % — d. v. s. om 2 652 personer — finnas uppgifter på denna punkt. Fattar man begreppet yrkesutbildning i ovan antydda, snävare bemärkelsen, finner man, att endast 13.6 % av de undersökta, om vilka materialet lämnar upplysningar, erhållit dylik utbildning. Av dessa — till antalet 360 per-

75 söner — ha dock endast 260 — motsvarande 9.8 % av samtliga — fortsatt med det yrke, vari de mer eller mindre grundligt utbildats. De övriga ha alltså övergått till andra sysselsättningar. I tab. 38 lämnas en del upplysningar på denna punkt. Tab. 38. Procentuell fördelning av de undersökta efter yrkesutbildning ni. m. B. Jönköping och Växjö

C. Landskommuner

Män

Kvinnor

Inalles

4.9 100.0

2.6¶Summa

4.6 100.0

100.0¶Antal personer

13G1

100.0 2 652

Ej yrkesutbildade . . . . Utbildade, som fortsatt i Utbildade,

Hela materialet

A. Stockholm och Göteborg

som

övergivit

100.0 678

Antal olika yrken. På nyssberörda företeelsen att vissa undersökta_ övergivit ett yrke för ett annat påträffar man bland klienterna — liksom givetvis bland folk i allmänhet — ganska många exempel. Man finner sålunda klienter, vilka som förvärvsarbete haft 3 å 4, i några fall både 5 och 6, ja, flera olika, ofta vitt skilda yrken, anställningar eller sysselsättningar. Troligt är emellertid, att man här — liksom f. ö. i många andra stycken — fått fram allenast minimiuppgifter samt att det faktiska antalet näringsfång, vederbörande bedrivit, många gånger överstigit det uppgivna. I närmare Vio av samtliga fallen har den undersökte aldrig haft något bestämt arbete, vilket givetvis icke är liktydigt med att han aldrig utfört förvärvsarbete; i c:a 2/3 har han veterligen bedrivit endast ett enda yrke; i c:a Ve har han haft två och i de återstående fallen 3—6 eller flera yrken. Relativa tal belysande här berörda förhållanden meddelas i tab. 39. Tab, 39. Procentuell fördelning av materialet, uppdelat på ortsgrupper och kön, efter antalet yrken, som var och en av de undersökta ägnat sig åt.' A. Stock- B. Jönkö- C. Lands- H e l a holm och ping och kommuGöteborg Växjö Män ner

.

>

3 4

> >

> > Summa

8.4 61.4 22.1 6.4 1.5 0.2

10.0 73.1 13.4 2.8 0.6 0.1

12.1 77.1 9.5 0.8 0.3 0.2

8.0 62.2 20.8 6.9 1.8 0.3

mäter i a 1 et Kvinnor Inalles 11.2 74.1 12.9 1.5 0.2 0.1 100.0

9.7 68.4 16.6 4.1 1.0 0.2 100.0

Av denna tabell framgår, att storstadsklientelet i lägsta antalet fall varit utan bestämt yrke, mellanstadsklientelet i högre och landsbygdsklientelet i högsta grad utan dylikt, givetvis främst beroende därpå, att landsbygds- och mellanstadsklientelen i högre grad äro fysiskt belastade. Att döma av siffrorna synes det vidare, som skulle klienterna i storstäderna ha varit något mera obeständiga i sitt yrke än de övriga; de ha i alla händelser i flera fall prövat flera yrken. Männen ha som regel i något större utsträckning än kvinnorna utövat förvärvsarbete och även haft sådant av flera olika slag.

70 Enbart Stockholmsklientelet skiljer sig i dessa liksom för övrigt i många andra avseenden från såväl Göteborgs- som de övriga fallen, i det den för storstäderna konstaterade skillnaden framträder mera markerad för det speciellt stockholmska klientelet. Naturligtvis påträffar man flertalet av de fall, där den undersökte icke utövat något bestämt yrke, bland de äldre typfallen; dessa inrymma ju många redan från barnaåren kroppsligt och själsligt defekta, vilka strängt taget alltid varit arbetsoförmögna. Men även bland de modernare fallen, där psykisk eller fysisk belastning visserligen förekommer ehuru dock icke i tillnärmelsevis samma grad som bland de äldre, finner man fall, där vederbörande aldrig utfört bestämt arbete. Man kunde möjligen ha väntat, att åldringarna skulle ha uppvisat de flesta fallen av flera olika yrken; de borde i allt fall ha medhunnit mest. Detta är dock icke händelsen. Av samtliga undersökta visa sig nämligen de själsligt defekta ha i minsta och de arbetslösa i största utsträckning prövat yrken och sysselsättningar av olika slag. Beträffande förstnämnda kategorien torde väl förhållandet vara klarlagt. Vad åter angår de arbetslösa är sammanhanget mera dunkelt; möjligt är ju att detsamma kan ha något att göra med deras försök att till varje pris undvika arbetslöshet, i andra fall med deras karaktär, vandel eller dylikt. Några korta notiser om en del, slumpvis uttagna konkreta fall torde bidraga till att åskådliggöra siffrorna här ovan. Åldringar : 1417/V. En äldre man, född å landsbygden, har varit värmeledningsarbetare, grovarbetare, byggnads- och slutligen reservarbetare. 1480/VlI. En annan åldrig man, också han född å landsbygden, har varit värvad, sjöman, byggnadsarbetare och slutligen diversearbetare. 1492/Vll. En tredje gammal man, född på landet, har haft följande yrken: maskinuppsättare, lykttändare, eldare, fartygsmaskinist, järnarbetare och varvsarbetare. 1458/VI. En fjärde åldring har varit dräng, jordbruksarbetare, snickeriarbetare, åkeri- och slutligen diversearbetare. 1842JVI. En åldrig kvinna har varit sjukvårdsbiträde å sjukhus, hushållerska, handelsidkerska och slutligen innehavare av matservering. Kroppssjuka: 1256JIII. Förut gardist, sedermera byggnadsarbetare, stenarbetare, vedbärare, diverse- och reservarbetare; utför nu endast tillfälliga arbeten. Kroppsligt defekta: 1 1228/111. Förut gardist, sjöman, ölutkörare, kusk samt sedermera haft anställningar av tillfällig art; numera krympling till följd av olyckshändelse. 1343/1V. En annan, också kroppsligt defekt, har varit dräng, stenarbetare, maskinhyvlare; är numera krympling efter olyckshändelse. Manliga familjeförsörjare: 1277/IV. En familjefader har varit lantbruksarbetare, skogsarbetare, diverseoch reservarbetare.

77 Arbetslösa: 1202/HI. En f. d. sjöman har varit grov- och diversearbetare samt reservarbetare (är f. n. internerad å alkoholistanstalt). 1251 /III. En annan arbetslös man har till 40-årsåldern, såvitt känt, medhunnit närmare ett tiotal olika anställningar. Efter att ha börjat som springpojke har han därpå varit stamanställd, lagerdräng, brandsoldat, lådsnickare, fabriksarbetare, hamnarbetare, diversearbetare och är nu slutligen reservarbetare. 1814/1V. En 55-årig arbetslös man har åtminstone delvis »utvecklingen» att skylla på; han har under många år varit hyrverkskusk och grovarbetare, övergick så till att tjäna motorismen som biltvättare och är numera reservarbetare. 1296/I V. En f. d. värvad har varit droskkusk, åkeriarbetare, stenarbetare och reservarbetare (han är f. n. internerad å alkoholistanstalt). 1821/IV. En annan man, också f. d. värvad, har varit åkeriarbetare, fabriksarbetare, trädgårdsarbetare och är för närvarande reservarbetare. 1846/IV. En f. d. värvad har varit byggnadsarbetare, timmerman, fabriksarbetare, stenhuggare och är nu reservarbetare. Kvinnor med barn: 1652/III. En kvinna från storstadsklientelet, född å landsbygden, har varit sömmerska, fabriksarbeterska, hjälphuskvinna och är f. n. servitris. 1614/H. En annan kvinna, född i stad, har varit springflicka, bokbinderiarbeterska, annan fabriksarbeterska, hembiträde, kafébiträde, säcksömmerska m. m. 1222/111. En barnfader slutligen har varit: värvad vid regemente, sötare, diversearbetare, tegelbärare, statare, fiskförsäljare, åkeriarbetare — har f. ö. någon tid drivit egen åkerirörelse — därpå reservarbetare samt är f. n. omhändertagen å arbetshem som försumlig försörjare. Det torde knappast vara möjligt att ur tillgängliga uppgifter i materialet få fram mera givande tabellariska sammanfattningar av de olika slag av yrken eller arbeten, som klienterna under årens lopp bedrivit; därtill äro förhållandena alltför skiftande. I viss mån komma dock dessa förhållanden att senare belysas. Yrkesställning. Vad som däremot kan vara möjligt och av visst intresse är att utröna, vilket yrke eller arbete, de undersökta innehade eller senast innehaft, då de år 1928 — alltså undersökningsåret — erhöllo hjälp genom det allmänna. En undersökning härutinnan bör sålunda söka giva svar på frågan: från vilka yrkesställningar och speciella yrkesgrupper rekryteras _ företrädesvis de undersökta? På denna punkt ger materialet ganska rikhaltiga upplysningar; blott i ett fåtal fall, motsvarande c:a 0.8 % av samtliga, saknas sådana. Svaret ger sig i många fall självt med hänsyn till vad förut upplysts; i andra fall åter ha några antydningar därom icke tidigare meddelats. Tab. 40 utvisar i relativa tal den ställning, de undersökta intagit till det yrke eller arbete, de 1928 bedrevo eller i förekommande fall sist bedrivit. Till jämförelse ha i tabellen anförts några slutsiffror för fädernas till de undersökta yrkesställning. I fråga om dessa senare är likväl att märka, att då i en mängd fall upplysningar saknats om fäderna, dessa hänförts till gruppen Andra och okänt. i i < . i ,J

78 Tab. 40. Procentuell fördelning efter yrkesställning av de undersökta med uppdelning på ortsgrupper och kön. Yrkesställning

Självständiga Funktionärer

. . . . . . . .

Andra och okänt . . Summa

A. Stock- B. Jön- C. Landsholm och köping och kommuner Göteborg Växjö 7.8 3.1 81.8 7.3 100.0

5.1 2.0 83.7 9.2 100.0

9.8 1.4 74.3 14.5 100.0

Hela materialet Män

Kvinnor

Inalles

Fäderna till de undersökta

6.2 2.4 85.5 5.9 100.0

8.8 2.4 75.9 12.9

7.6 2.4 80.5 9.6 100.0

16.1 3.3 74.1 6.5 100.0'.

100.0¶Som s j ä l v s t ä n d i g a h a h ä r r ä k n a t s personer, vilka u t a n a t t v a r a a n s t ä l l d a i a n n a n s tjänst oftast d i r e k t för allmänhetens r ä k n i n g bedrivit y r k e eller rörelse, t. ex. s k r ä d d a r e , skomakare, sömmerskor, handlande, agenter, g å r d f a r i h a n d l a n d e , försäljare etc. Som f u n k t i o n ä r e r h a r u b r i c e r a t s l ö n t a g a r e , såsom tjänstemän av olika slag och g r a d e r , bokhållare, v a k t m ä s t a r e , r ä t t a r e , förmän, servitriser o. s. v. U n d e r beteckningen A n d r a h a slutligen redovisats personer, som icke k u n n a t h ä n f ö r a s till n å g o n d e r a a v de övriga g r u p p e r n a , bl. a. s å d a n a som a l d r i g u t f ö r t förvärvsarbete. Som ett exempel p å fall, v a r i den undersökte t i d i g a r e i n t a g i t en självständig yrkesställning, kan anföras: 1827/IV. J. I. B. ö. H a n är född uä i en sörmlandssocken, nu 56 år gammal, gift och har en vuxen son; både h u s t r u n och sonen, vilka sammanbo med ö., utföra förvärvsarbete, ö. synes trots sin utomäktenskapliga börd vara uppvuxen under jämförelsevis goda förhållanden. H a n skall sålunda hos en välbärgad moster ha fått en god uppfostran samt utbildning i affärsyrket och ärvde, när mostern avled — han var då 19 år gammal — efter henne 4- å 5 000 kronor. Om fadern känner man ej mera än att han troligen var kusk. Modern beskrives som lättsinnig. ö. bedrev under flera år egen specerihandel å landsbygden, tills han 1923 gjorde konkurs och flyttade till Stockholm. ö. är numera reservarbetare och åtnjuter av någon anledning understöd från fattigvården samt arbetslöshetsunderstöd. Familjen har därjämte haft hjälp från enskilda hjälporganisationer. Den höga hyran — 1 000 kr. pr år — torde möjligen ha bidragit till att motivera understödet, t), har karakteriserats som misskötsam, är varnad för lösdriveri och straffad för l : a resan stöld. 1383/IV. A. D. R. S. — 57 år gammal, frånskild — utgör ett exempel på fall, där den undersökte varit funktionär. S., som är född i en smålandssocken, där fadern var komminister, har erhållit en vårdad uppfostran, bl. a. gått i elementarläroverk. H a n har haft anställning som stationsinspektor vid enskild järnväg, från vilken han nu — då han till följd av neurasteni och nedsatt synförmåga är tjänstoduglig — erhåller en mindre pension; sysslar därjämte med agenturer samt åtnjuter fattigvårdsunderstöd och bidrag från enskilda organisationer. H a n beskrives som redbar och skötsam. (Irkesgruppering. E n u n d e r s ö k n i n g b e t r ä f f a n d e de olika n ä r i n g s g r e n a r m. m., å t v i l k a de u n d e r s ö k t a 1928 eller sist före s a g d a å r ä g n a t s i n a k r a f t e r , h a r l ä m n a t i tab. 41 meddelade r e s u l t a t . P å denna p u n k t ä r m a t e r i a l e t n å g o t mera upplysande. E n — visserligen m y c k e t formell — jämförelse a v tabellens slutsiffror med m o t s v a r a n d e tal för dels bägge f ö r ä l d r a r n a till de u n d e r s ö k t a och dels befolkningen i a l l m ä n h e t vid f o l k r ä k n i n g e n 1920 meddelas i tab. 42.

79¶Tab. 41. Procentuell fördelning efter yrkesgrupper av de undersökta med uppdelning på ortsgrupper och kön. k

e

s g

A. Stock- B. Jönkö- C. Landsholm och ping och kommuGöteborg Växjö ner

u p p

Jordbruk och skogshushållning Industri och hantverk Sjöfart och fiske Handel och samfärdsel samt fria yrken . Husligt förvärvsarbete Husligt arbete i eget eller anhörigas hem Grov- och diversearbete Militärtjänst Reservarbete Annat arbete, ej hänförligt till någon av ovanstående rubriker Lösa försäljarn, dörrknackare etc. . . . Aldrig utfört förvärvsarbete Summa Antal personer Antalet okända fall i procent av hela antalet

Hela materialet Män

Kvinnor

Inalles

6.4 23.3 0.6 7.8 41.6 8.8

9.0 29.9 1.8 10.1 21.8 4.6 6.6 0.5 5.5 1.3 0.9 8.0 100.0 2 951 0.8

2.2 31.3 1.8 14.6 19.0 5.5 6.7 0.4 10.6

5.0 34.1 0.6 8.0 28.0 2.7 8.5 0.9 1.5

27.5 21.9 3.6 3.4 20.5 5.0 4.0 0.1

11 37. 3. 12,

1.3 0.8 5.8 100.0

1.4 0.8 8.6

1.0 1.1 11.9 100.0

1. 1. 5 100.0

1.2 0.3 10.0 100.0 1547

100.0 842

13. 1. 11.

Tab. 42. Procentuell fördelning på yrkesgrupper av de undersökta, deras föräldrar och hela befolkningen enligt 1920 års folkräkning. s

g

u p p

Jordbruk med binäringar Industri och hantverk Sjöfart och fiske Handel nch samfärdsel samt fria yrken Husligt förvärvsarbete Grov- och diveisearbete samt arbete, som ej är hänförligt till någon av ovanstående grupper etc Summa

De undersökta

Fadern Hela befolk(i förek. fall ningen 1920 modern)

9.0 29.9 1.8 10.1 21.8

35.8 36.1 4.2 7.9 2.7

38.4 31.4

lOO.o

9.1 100.0

17.4 3.7

Det torde vara av visst intresse att i denna tabell konstatera den flykt från landsbygden och modernäringen, från jordbruket med binäringar, till städerna och industrien, varpå en jämförelse av talen för de undersökta och deras föräldrar synes tyda. Under det föräldrarna i mera än en tredjedel av samtliga fallen haft jordbruk med binäringar till levebröd, har knappt en tiondedel av de undersökta drivit denna näring, d. v. s. åtminstone icke under 1928 eller tiden närmast före detta år. Troligen har dock ett flertal av dem i yngre år — då de ännu bodde kvar i föräldrahemmet — arbetat i lantbruk. _ I fråga om rubriken Industri och hantverk synas siffrorna icke antyda annat än att föräldrarna skulle i högre grad än de undersökta ha ägnat sig åt dessa näringar. En närmare undersökning skulle sannolikt visa, att fäderna mera hantverksmässigt och de undersökta mera fabriksmässigt ägnat sig åt sina yrken —• alltså intet annat än kännetecken på dessa olika generationers produktionssätt. En sådan undersökning kunde sålunda giva en viss illustration till den kända utvecklingen under de senaste femtio å sextio åren, hänt-

80 verkets undanträngande samt industrialismens frammarsch, städernas tillväxt och dragningskraft på landsbygdens ungdom. På tal om utvecklingens gång kan anföras vad en av de undersökta åldringarna •— en hedersman, 3287/VII, som förf. personligen känner — skriver i en närbesläktad fråga. Upplysas må, att icke blott den gamle själv, vilken är änkeman, utan jämväl hans 41-årige son, vilken är sjuklig, åtnjuter understöd. Den gamle, som »sett bättre dagar», har blivit utslagen i konkurrensen av »utvecklingen» och oförmågan, ja, även motviljan att följa densamma. Han önskade själv nedskriva en del upplysningar, av vilka här anföres ett koncentrat. Efter att ha omtalat var och när han föddes meddelar han, att fadern var smed vid ett mindre järnbruk från 1854 till 1871, då driften nedlades, »nödgader dertill med anledning af den nyare tidens utveckling med sina modernare metoder, såsom valsverk, smältningsmetoder etc. etc. — de gamla sedan århundraden klingande hammarslagen tystnade, deras saga var nu all — stångjernshammaren hade gjort sin tjänst, han kunde gå. Som konsekvens af det relaterade mindre jernbrukets nedläggande blef att mina föräldrar fick göra en flyttning till en plats belägen fem mil från X-stad; jag hamnade i denna stad som smedlärling vid 16 års ålder, inlärde yrket, specialiserade mig på finare åkdon.» Med detta yrke, i vilket han uppnådde stor skicklighet och över vilket han hyser en öm stolthet, fortsatte den gamle, drev egen rörelse från 1887 till 1925, under de senare åren med allt klenare utbyte, »då jag som sjuttioårig nödgades afgå på grund af den allt öfverhandtagande automobilismen, som gjorde att såväl jag som den artikel, jag producerade, neml. de finare åkdonen, blefvo öfverflödiga, hvadan på mig kan tillämpas som ofvan är antytt 'har gjort sin tjenst och kan gå'». Siffrorna för befolkningen i dess helhet äro som förut nämnts icke direkt jämförbara med klientelets, enär de senare ju äro alltför ensidigt stadsbetonade; de ha dock medtagits för att giva en föreställning om bäggederas sammansättning. Gruppen Industri och hantverk, vilken omfattar omkring 30 % av de undersökta, är den relativt största. Det kvinnliga klientelet i sin helhet består, såsom visats, till ganska hög proportion — nämligen i närmare 42 % av samtliga — av personer, vilka äro eller senast varit anställda i husligt arbete, alltså av hushållerskor, kokerskor samt — först och sist —• av tjänarinnor, d. v. s. hembiträden. Manschettyrkena representeras i klientelet av 144 personer — 89 män och 55 kvinnor — motsvarande närmare 5 % av samtliga, nämligen av 3 ingenjörer eller ritare, av 80 bokhållare, korrespondenter, maskinskrivare och annat kontorsfolk, av 40 butiks- eller affärsanställda samt av 21 personer i allmän tjänst. En yrkesgrupp, som om den icke direkt kan hänföras till manschettyrkena likväl i vissa fall torde stå dessa nära och som i vart fall i detta sammanhang bör tilldraga sig särskilt intresse, är den, som avser hotell-, kafé- och restaurangfolk; denna grupp företrädes här av 74 personer — 12 män och 62 kvinnor. Här förekomma alltså servitörer och servitriser av olika slag, vaktmästare, hotelldrängar, diskerskor e t c ; ibland dessa äro även inräknade de 7 kvinnor, vilka haft motsvarande anställning å fartyg, alltså »sjöfarande» uppasserskor, kokerskor o. s. v. Som exempel på personer med s. k. manschettyrken eller därmed närbesläktade kunna anföras följande: 1109/11. A. K. S. — en 36-årig f. d. kontorist, vilken lider av lungtuberkulos i långt framskridet stadium och av denna anledning är totalt arbetsoförmögen. Han

81 är uppvuxen i ett relativt burget hem; fadern, vilken är död, var poliskommissarie, modern är av adlig släkt. S. har gått i läroverk och avlagt realskolexamen samt åtnjuter nu fattigvårdsunderstöd och pension. 1184/IH. E. H. — 42 år, f. d. konsulattjänsteman; nu sinnessjuk och helt oförmögen till arbete samt omhändertagen på sinnessjukhus. H a n är född i Skåne i ett jämförelsevis förmöget hem. Fadern, som var köpman, är avliden; modern, vilken liksom modern i förra exemplet också är av adelssläkt, lever alltjämt. H. har g å t t åtta klasser i danskt läroverk, varit utrikeskorrespondent i olika svenska firmor, deltagit i Röda Korsets rysslandsexpeditioner under världskriget samt haft anställning vid svenskt konsulat i utlandet. 1677/111. A. B. — 46 år, har varit affärsbiträde, kassabiträde och nu senast sällskapsdam; lider av nedsättning i arbetsförmågan till följd av nervsjukdom. B. är född och uppvuxen i en församling i övre Norrland, där fadern, vilken avled redan 1894, skall ha varit skräddare, postmästare och skogsförvaltare. H o n är gift sedan 1920 och har med mannen ett b a r n ; dessutom har B. tre barn före äktenskapet, av vilka ett är minderårigt — en pojke på 13 år — och på grund av sjuklighet omhändertaget av barnavårdsnämnd. F a d e r n till barnen uä, en sjökapten, sedermera vaktmästare, är numera avliden. B. lever separerad från mannen, möjligen en följd av den schism, som uppstått makarna emellan, sedan mannen fått vetskap om hennes tidigare barn, vilka hon förut förtegat. 1686/111. H . T. R. — 47 år, ogift f. d. skådespelerska, numera till följd av kronisk muskelreumatism och dövhet nästan oförmögen till förvärvsarbete. R. sammanbor med sin moder och en syster samt med ett vuxet barn, som arbetar. H o n är född i en stad i sydvästliga delen av landet; fadern var bildhuggare men avvek till TJ. S. A. redan 1883, då R. var endast 2 år gammal. R. åtnjuter nu fattigvård och pension. 1694/111. D. M. B. — 49 år gammal, ogift kvinna, f. d. kontorist, nu sinnessjuk och omhändertagen å sinnessjukhus. B. är född i huvudstaden, där fadern var präst, har genomgått flickskola och sedermera haft kontorsanställning till sjukdomsutbrottet. Vården bekostas av fattigvården och folkpensionen. D å det bör v a r a av v i s s t intresse a t t få k o n s t a t e r a t , h u r u de s. k. äldre och m o d e r n a r e t y p f a l l e n fördela s i g å olika y r k e s g r u p p e r , anföras h ä r en del u p p gifter d ä r o m . Tab. 43. Procentuell fördelning efter yrkesgrupper av de undersökta med uppdelning på äldre och modernare typfall. k e s g

P P

Jordbruk med binäringar Industri och hantverk Sjöfart och fiske Handel, samfärdsel och allmän tjänst etc Husligt förvärvsarbete Husligt arbete i eget eller anhörigas hem Grov- och diversearbete Militärtjänst Reservarbete Annat arbete Dörrknackare etc Aldrig utfört arbete Summa Antal personer 6— 340122

Äldre typfall

Modernare typfall

Hela materialet

10.9 31.0 2.0 8.2 24.9 5.3 4.6 0.6 0.3 1.3 0.9 10.1 100.0 2029

4.8 27.3 1.7 14.1 15.0 3.0 11.4 0.3 16.9 1.3 0.9 3.3 100.0 922

9.0 29.9 1.8 10.1 21.8 4.6 6.6 0.6 5.6 1.3 0.9 8.0 100.0 2951

82 De äldre typfallen bestå huvudsakligast av uttjänta eller sjukliga personer, vilkas arbetsförmåga är mer eller mindre förbrukad. För dem gäller som regel, att angivna yrken varit deras senaste — innan nedsättningen av arbetsförmågan inträdde •— i många fall deras allra sista. De modernare fallen synas i detta sammanhang vara av största intresset; avgjort flertalet av till denna huvudgrupp hörande klienter äro ju friska och arbetsföra. De fall, vari dessa uppgivits aldrig ha utfört förvärvsarbete, avse 6 män och 25 kvinnor, vilka aldrig kommit ut i arbetsmarknaden; detta må nu ha berott på bristande förmåga, otillräcklig arbetstillgång, brist på ambition qller på någon förening av dessa omständigheter o. s. v. Troligt är emellertid, att åtminstone en del av nämnda klienter i de modernare typfallen haft förvärvsarbete, utan att detta kunnat konstateras; talet 3.3 % måste säkerligen i viss mån reduceras. Rätteligen hade kanske flertalet av dessa bort hänföras till rubriken okänt, som här uteslutits, enär de få fall, vari yrkesuppgifter saknas, från början fiånräknats. Yrkesgrupperingen för de viktigare bland de modernare typfallen — nämligen för de arbetslösa, kvinnor med barn samt barnfäder — ter sig på ungefärligen följande sätt: Jordbruk Industri och hantverk Sjöfart och fiske Handel och samfärdsel etc Husligt förvärvsarbete Grov- och diversearbete Annat arbete

Arbetslösa Kvinnor m. barn Barnfäder 1-1 6.1 6.8 37.4 29.7 46.0 1.6 " l.o 5.0 16.8 18.2 24.2 — 45.0 — 42.0 — 12.4 1.1 — 5.6 Summa 100. o 100. o 100. o

Inom gruppen Industri och hantverk dominera bland männen byggnadsarbetare av olika slag, vilka förekomma med c:a 44 % bland de arbetslösa och c:a 30 % bland barnfäderna; bland kvinnor med barn utgöres huvudparten av sömmerskor och fabriksarbeterskor utan angivet yrke med c:a 27 % för vardera yrkesgrenen. Avgjort största talen visar dock för de arbetslösa gruppen Grov- och diversearbete — alltså arbetare utan särskild yrkeskunnighet — med, såsom synes, 42 %, samt för kvinnor med barn gruppen Husligt förvärvsarbete, d. v. s. hushållerskor, kokerskor samt tjänarinnor och hembiträden, med 45 % av samtliga. Ganska nära i antal efter byggnadsarbetare komma bland barnfäderna metalloch maskinarbetare med c:a 27 %. Under rubriken Handel, samfärdsel etc. ingå bland kvinnor med barn 34 personer, sålunda omkring 11 % av samtliga, hänförliga till restaurangfolk — alltså uppasserskor, kokerskor, diskerskor o. dyl. Alla de sifferuppgifter, som här meddelats beträffande ^de undersöktas olika yrken o. dyl., visa emellertid icke — såsom indirekt framhållits — den aktuella ställningen för undersökningsåret. De avse blott att giva en antydan om de yrken och sysselsättningar, de undersökta, såvitt känt, senast bedrivit. Därmed är icke sagt, att de under nämnda år utövade detta eller något yrke överhuvud. Flertalet — omkring 65 % — av de undersökta utförde nämligen under 1928 intet som helst förvärvsarbete; ja, en del av dem hade strängt taget aldrig utfört något arbete. Dessa c:a 65 % voro sålunda under sagda år helt eller delvis försörjda av det allmänna. I åtskilliga fall ägde de nämligen egna små besparingar, åtnjöto hjälp av anhöriga e t c , varför det allmännas bidrag därvidlag endast avsåg att utfylla den från andra håll meddelade hjälpen, där denna icke ansågs tillfyllest.

83 Männen ha i ej obetydligt högre grad än kvinnorna utfört förvärvsarbete icke endast undersökningsåret (resp. 47.5 % och 23.3 %) utan överhuvud taget. Bland ortsklientelen uppvisar Stockholm den högsta proportionen förvärvsarbetande (43.2 %) samt mellanstadsklientelet den minsta (30.1 °/°); landsbygdsklientelet åter visar största antalet sådana undersökta, som aldrig utfört dylikt arbete, nämligen nära 12 %. Anledningarna till att större delen av klienterna 1928 icke utfört förvärvsarbete äro givetvis flera. Ålderdom samt invaliditet genom sjukdomar och lyten av olika slag torde intaga främsta rummet. Bristande tillgång på arbete och bristande vilja till arbete ha väl också sin andel i företeelsen. De undersöktas arbetsförmåga och arbetsvilja. Primärmaterialet lämnar på denna punkt åtskilliga uppgifter av intresse. Sålunda meddelas upplysningar om klienternas arbetsförmåga och arbetsvilja under dels undersökningsåret och dels även tidigare år; i sistnämnda hänseendet återfinnas dock upplysningar som regel endast om dem, som 1928 varit antingen mindre arbetsföra eller arbetsoförmögna. En sammanställning av dessa upplysningar ger vid handen, att undersökningsåret omkring 73 % av samtliga klienter vore att anse som invalider i högre eller lägre grad; män och kvinnor uppvisa jämväl här olika tal, resp. 64 % och 81 %. Kvinnorna vore sålunda invalida i större omfattning än männen, en förklaring till att de i mindre utsträckning än männen utfört förvärvsarbete; deras genomsnittsålder ligger för övrigt något högre — c:a fem år — än de manliga klienternas. Männen befinnas däremot i betydligt flera fall sakna arbetsvilja, ofta ett uttryck för någon av de faktorer, som drivit dem in i hjälpklientelet. Beträffande den aktuella arbetsförmågan och arbetsviljan lämnar tab. 44 — vilken omfattar 99.2 % av samtliga, vilka voro i livet undersökningsåret — en del upplysningar. Tab. 44. Procentuell fördelning av de undersökta efter graden av arbetsförmåga och arbetsvilja år 1928 med uppdelning på ortsgrupper och kön. Grad av arbetsförmåga och arbetsvilja år 1938 Summa God förmåga och vilja Stockholmsklientelet Göteborgsklientelet Jönköping-Växjöklientelen Landsbygdsklientelet

(929) (448) . . . (823) (677)

Dålig förmåga, god Förmåga, dålig vilja vilja

Arbetsoförmåga

18.0 26.8 33.9 31.6 27.1

17.4 9.1 9.0 13.4 12.8

46.4 50.7 44.2 45.8

100.0 100.0 100.0 100.0

Samtliga (2877)

18.2 13.4 12.9 9.2 13.8

100.0¶Därav: Män (1371) Kvinnor (1 506)

14.7 13.0

23.9 30.0

20.6 5.6

40.8 51.4

100.0 100.0

Siffrorna ge vid handen, att Stockholmsklientelet omfattar största och mellanstadsklientelet minsta antalet arbetsföra personer, nämligen resp. 35.6 ^och 21.9 & Om man frånser det speciellt stockholmska klientelet, vilket, som förut framhållits, i många avseenden intager en för övrigt ingalunda avundsvärd särställning, synas klientelen förete i stort sett ganska överensstämmande tal på denna punkt. Landsbygdsklientelet förvånar dock med ett tämligen högt tal för arbetsovilliga. Möjligen kan ett strängare bedömningssätt här ha spelat in.

84¶Ortssiffrorna avse emellertid män och kvinnor i både äldre och modernare typfall. Det torde vara av vikt att närmare undersöka, huru klienterna i de olika typgrupperna fördela sig med hänsyn till arbetsförmågan och arbetsviljan. De, som härvidlag erbjuda största intresset, äro uppenbarligen klienterna i de modernare fallen. De äldre typfallens undersökta äro ju i högre grad invalider och oförmögna till arbete. Detta utesluter likväl icke, att jämväl bland dessa senare kunna finnas klienter med, visserligen nedsatt men dock användbar arbetsförmåga, vilka icke ådagalägga den arbetsvillighet, som kunde påfordras. Å andra sidan kunna även bland de modernare fallen påträffas klienter, vilka till följd av fysisk eller psykisk belastning äro mindre arbetsföra eller t. o. m. helt arbetsoförmögna, t. ex. barnfäder. En gruppering av de äldre och modernare typfallen med hänsyn till förmågan och viljan till arbete ger i tab. 45 meddelade resultat. Tab. 45. Procentuell fördelning av de undersökta efter graden av arbetsförmåga och arbetsvilja år 1928, med uppdelning av materialet på äldre och modernare typfall. Graden av arbetsförmåga och arbetsvilja hos klienterna år 1938 God arbetsförmåga och -vilja . . . Dålig arbetsförmåga men god -vilja Förmåga men dålig arbetsvilja . . Arbetsoförmögna Samma Antal personer

Äldre fall

Modernare fall

Samtliga

1.2 29,9 4.1 64.8

44.5 20.3 34.0 1.2

13.8 27.1 12.8 46.3

100.0 2039

100.0 2 877

Här bör lämpligen upplysas, att — som redan antytts — med tredje alternativet här ovan: »Förmåga men dålig arbetsvilja» icke avses, att vederbörande nödvändigtvis måste äga fullgod arbetskraft; det anses tillräckligt, om någon användbar förmåga till förvärvsarbete föreligger. Skillnaden i detta hänseende emellan de äldre och de modernare fallen är påtaglig. Bland dessa modernare typfall utmärka sig särskilt barnfäderna för arbetsovilja, i det ej mindre än c:a 50 % av dem måst stämplas som lättjefulla och arbetsovilliga. För de arbetslösa utgör motsvarande tal 37.2 % samt för kvinnor med barn 20.2 °/°. I fråga om arbetsovilliga arbetslösa och barnfäder dominerar Stockholmsklientelet med talen 42.4 % och 50 % samt i fråga om loja barnföderskor landsbygdsklientelet med talet 32.8 %\ dock äro dessa delklientel från olika undersökningsorter väl små för att anförda ortssiffror skulle kunna tillmätas större betydelse. Betraktar man de bägge huvudtypernas grupper som helheter var för sig, finner man alltså, att de äldre fallen till större delen utgöras av arbetsoförmögna och av personer med nedsatt arbetsförmåga — sammanlagt 94.7 % — under det de modernare fallen åter till övervägande delen — sammanlagt 78.5 % — bestå av arbetsföra personer, sålunda endast en siffermässig bekräftelse å vad tidigare helt allmänt framhållits. Redan en jämförelse emellan vad här anförts angående å ena sidan antalet klienter, vilka utfört förvärvsarbete 1928, nämligen 34.8 %, och å andra sidan klienter vilka haft arbetsförmåga, alltså tillhopa endast 26.6 %, ger vid handen, att ett antal personer, motsvarande omkring 8 % av samtliga, måste ha utfört förvärvsarbete trots ganska betydligt nedsatt arbetsförmåga. Sannolikt är dock antalet förvärvsarbetande så att säga halyinvalider större, enär vissa arbetsföra klienter saknat arbete under 1928. Även andra förhållanden torde ha spelat in. Såväl graden som långvarigheten av nedsättningen i arbetsför-

85 mågan kan ha varierat; vissa sjukdomar ha måhända varit periodiskt uppträdande och även under året medgivit intervaller av arbetsduglighet o. s. v. I själva verket visar sig antalet till de äldre typfallen hörande personer, vilka under 1928 utfört förvärvsarbete, vara vida större än nyssnämnda mellanskillnaden — omkring 8 % av samtliga — låter förmoda. Öm man å de olika huvudgrupperna av typfall fördelar de under sagda år förvärvsarbetande, finner man nämligen, att icke mindre än 19.5 % av klienterna i de äldre fallen, av vilka flertalet haft nedsatt arbetsförmåga, detta till trots utfört förvärvsarbete undersökningsåret. I de äldre fallen ha kvinnorna i mindre utsträckning än männen utfört dylikt arbete, nämligen av kvinnorna 16.9 % och av männen 23.1 %. För de modernare fallen åter blir skillnaden emellan könen ännu mera framträdande, då nämligen antalet förvärvsarbetande bland männen utgör 84.4 % och bland kvinnorna, 44.3 %. Här bör emellertid upplysas, att bland kvinnorna — alltså kvinnor med barn — befinna sig åtskilliga, vilka utföra husligt arbete i eget eller anhörigas hem utan lön och vilka icke inräknats bland förvärvsarbetande. Vad slutligen angår de personer, som aldrig utfört förvärvsarbete — 8 % av samtliga undersökta — äro jämväl här kvinnorna i majoritet såväl i de äldre som i de modernare fallen. I de förra äro talen i detta hänseende: för männen 9.1 % och för kvinnorna 10.9 %, i de senare fallen: för männen 1.1 % och för kvinnorna 6.9 %. De undersöktas hälsotillstånd. E t t relativt ringa antal klienter — endast omkring 20 % av samtliga —- ha betecknats som friska; övriga 80 % äro alltså mer eller mindre sjuka eller sjukliga. Många lida av flera sjukdomar eller lyten, över hundratalet av både sjukdomar och lyten, vartill så komma ett åttiotal åldringar, vilkas sjukdomar, ofta rena ålderdomssjukdomar, manifesterat sig i kroppslig eller själslig invaliditet. Bland de 2 044 personer, vilka hänförts till de s. k. äldre typfallen, är det strängt taget endast ett litet fåtal — nämligen 8 åldringar — som kunnat anses friska; de övriga äro sålunda sjuka. Inom den andra huvudgruppen, 1 de modernare fallen, äro omkring 2/3 friska, resten sjuka. Här uppvisa barnfäder högsta och kvinnor med barn lägsta procenttalet friska, nämligen resp. 81.2 och 60.8. Med »sjuka» förstås även lytta och defekta samt klena och sjukliga personer. En fördelning efter vederbörandes hälsotillstånd av materialet uppdelat å olika typ grupper meddelas i tab. 46. Tab. 46. Procentuell fördelning efter vederbörandes hälsotillstånd av de undersökta, uppdelade på typgrupper och kön. T y p g r u p p Åldringar (669) Kroppssjuka . . . . (787) Sinnessinka . . . . (213) Kroppsligt defekta . (210) Själsligt > . . (165) Arbetslösa (366) Mani. fam.-försörjare (31) Kvinnor med barn . (309) Barnfäder (149) Samtliga undersökta: Män . . (1383) Kvinnor (1516) Inalles . (2 899)

Friska 1.2

66.7 80.6 60.8 81.2 28.2 12.9 20.2

Kroppsl. lytta

Själsl. lytta

Allmänt klena

Sjuka

Summa

9.6 8.5 2.8 88.6 10.9 4.9

2.4 1.5

81.6 84.1 96.3

1.0 1.3

10.0 86.7 3.6 3.2 8.4 3.5

5.2 5.9 0.9 1.4 2.4 6.5 6.6 9.7 1.3

18.3 9.7 20.1 12.7

100.0 100.0 10O.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0

13.0 12.2 12.6

7.4 8.9 8.2

3.9 6.2 5.0

47.5 69.8 54.0

100.0 100.0 100.0

1 Som i detta och i samtliga aktuella hänseenden omfattar 855 personer, enär >Andra> •— d. v. B. avlidna föräldrar till omhändertagna bain — 28 män och 50 kviDnor — där frånräknats.

80¶I tab. 10 å sid. 26—27 har antalet kroppsligt och själsligt defekta uppgivits till resp. 7.2 % och 5.7 % av samtliga, och i tab. 46 redovisas 12.6 % kroppsligt och 8.2 % själsligt lytta. Anomalin är blott skenbar. Som defekta ha endast rubricerats personer, vilkas defekter ansetts så dominerande och betydelsefulla för deras hälsa och arbetsförmåga, ja, för hela deras existens, att de berättigat till typbeteckningen. I detta senare sammanhang ha till lytta — kroppsligt eller själsligt —• hänförts jämväl sådana klienter, som förutom exempelvis kroppssjukdom även lidit av t. ex. vanförhet, psykisk efterblivenhet etc. L y t t har alltså betraktats som ett vidare begrepp. Det visar sig för övrigt, att man påträffar lytta bland alla typer, och här är skillnaden könen emellan obetydlig. Kvinnorna äro visserligen, som tidigare framhållits, i större utsträckning invalida; detta förhållande har dock oftast sjukdomar eller allmän klenhet som grund. Sjukdomar och lyten. Till tab. 46 bör fogas den förklaring, att i fall, där t. ex. en kroppsligt defekt person hänförts till själsligt lytta, har han givetvis lidit av komplicerat lyte, alltså av både kroppsliga och själsliga defekter. Att han hänförts till typen kroppsligt defekta kan ha berott därpå, att det kroppsliga lytet varit mest framträdande eller synts, i det speciella fallet, av största betydelsen för hans hjälpbehov. Typen är alltså det primära och genomgående; övriga kännetecken äro som regel av jämförelsevis sekundär art. Fall finnas givetvis, där en fullt rättvisande gradering kan vara omöjlig, där vederbörande t. ex. rätteligen bort betecknas som både kroppsligt och själsligt defekt. Även en sådan princip kan naturligtvis — om man nämligen betraktar enbart slutsummorna — verka vilseledande, då det faktiska antalet t. ex. själsligt defekta i detta sammanhang icke kommer till sin fulla rätt utan slås ut å olika andra kännetecken, såsom kroppsligt lyte och allmän klenhet. Man finner emellertid, att c:a 10 % av såväl de kroppsligt som de själsligt defekta lidit av komplicerat lyte; de ha tydligen varit både kroppsligt och själsligt defekta. Sinnessjuka synas i ganska ringa utsträckning ha varit behäftade med lyten eller kroppssjukdomar. Vad som tilldrager sig särskilt intresse är väl det förhållandet, att så många av klienterna i de s. k. modernare typfallen befunnits fysiskt belastade, alltså sjuka eller lytta. Av de arbetslösa äro strängt taget endast 2/3 friska och arbetsföra; 33.3 % av dem äro sålunda i vidsträcktare bemärkelse »sjuka». Jämför man denna siffra med siffran för arbetsvilligheten — vilken hos de arbetslösa betecknats som dålig i 37.2 % av fallen — finner man, att de arbetslösa i ganska hög grad äro både fysiskt och socialt belastade. Såsom senare kommer att visas är nämligen den dåliga arbetsviljan icke ett fristående fenomen; den är i många fall endast ett av uttrycken för en mera allmän missskötsamhet, ja, i vissa fall asocialitet. Klientelets kvinnor med barn äro i många hänseenden olyckligt lottade; c:a 20 % av dem kunna anses arbetsovilliga och c:a 40 % fysiskt belastade. Barnfäderna visa för klientelet rekordartade siffror, nämligen högsta talet för arbetsskygghet — c:a 50 % — och lägsta talet för sjukdomar och lyten, d. v. s. närmare 19 %. I förbigående må anmärkas, att varken för barnföderskor eller barnfäder har enbart den omständigheten, att de, ehuru ogifta, satt barn till världen, räknats dem till last. Det är naturligtvis andra faktorer, som bestämt omdömet misskötsam och dylikt. Det sammanhänger däremot ofta med förhållandet till barnen. Det stora antalet sjuka — det rör sig ju i sin helhet om närmare 80 % —har givit anledning till en undersökning beträffande de olika sjukdomar och sjukdomsgrupper, som företrädesvis förekomma. Det har här av många skäl icke varit möjligt att ingå i en närmare specifikation av de särskilda sjukdomarna, främst emedan materialet på denna punkt icke lämnar erforderliga upplysningar. Undersökningen har måst inskränkas till att söka fixera vissa

S7 grupper av sjukdomar, varvid Kungl. medicinalstyrelsens sjukdomsnomenklatur av den 19 oktober 1914 1 i tillämpliga delar lagts till grund för indelningen; i en del fall ha dock sjukdomsarterna kunnat specificeras. Det hade givetvis ur flera synpunkter varit önskvärt att här kunna tilllämpa det av med. dr G. Kahlmeter uppställda schema för olika invaliditetsorsaker; 2 detta har emellertid icke varit möjligt, då sjukdomsuppgifterna i materialet icke tillåta sådan differentiering. I fråga om de klienter, vilka åtnjuta folkpension, skulle en dylik uppdelning med fördel kunnat verkställas, alldenstund de uppgifter, Kungl. pensionsstyrelsen beträffande dem välvilligt ställt till förfogande ur sina handlingar, i allmänhet äro uppställda efter nyssnämnda schema; för de övriga undersökta saknas dock motsvarande uppgifter. Så förekomma ganska ofta för dessa senare endast mycket summariska anteckningar om sjukdomarnas art, t. ex. reumatism, hjärtfel, nervsjukdom o. s. v. I tab. 47 meddelas resultatet av en undersökning beträffande förhållandet emellan vanligast förekommande sjukdomsgrupper bland klientelet. Tab. 47. Antal fall, absolut och relativt, av olika sjukdomar, fördelade å huvudgrupper. Män

Inalles

Kvinnor

Antal

%

%

17.7 9.3 3.4 0.8 10.2 8.8 16.1 6.0 4.2 1.8 0.2

20.8 5.5 1.7 0.5 12.6 5.7 17.7 4.0 6.2 2.3 1.0

19.6 6.9 2.4 0.7 11.7 6.9 17.1 4.7 5.4 2.1 0.7

656 231 79 22 392 229 572 158 182 70 24

Summa

17.5 1.7 0.8 1.5 100.0

17.5 1.5 1.5 1.5 100.0

17.5 1.6 1.2 1.5 100.0

586 52 41 51 3345

Antal fall

2072 II. Ålderssjukdomar IV. Infektionssjukdomar och parasitära sjukdomar . . . V. Blodbildande organens samt blodets sjukdomar . . VI. Ämnesomsättningssjukdomar VIII. Nervsystemets sjukdomar IX. Sinnessjukdomar ' X. Cirkulationsorganens sjukdomar XI. Andningsorganens sjukdomar XII. Matsmältningsorganens sjukdomar XIII. Njurarnas och urinvägarnas sjukdomar XIV. Könsorganens Bjakdomar XV. Musklernas, ledgångarnas samt bensystemets sjukdomar XVIII. Ögonsjukdomar XIX. Svulster XX. Andra sjukdomar . . . •

Till undvikande av missförstånd bör åter betonas, att ovanstående tabell ger allenast en föreställning om de inbördes styrketalen för de olika sjukdomsgrupper, som påträffats hos klientelet i dess helhet. Givetvis förekomma hos de undersökta sådana sjukdomar, som icke kunnat hänföras till någondera av de i tabellen uppgivna sjukdomsgrupper. Oftast äro dessa dock av så ringa antal, att de procentuellt skulle betecknats med ett mycket litet tal, om de överhuvud kommit till synes såsom självständiga. Det har därför synts lämpligast att i detta sammanhang låta dem ingå i gruppen XX Andra sjukdomar. Som synes dominera ålderssjukdomar. Till deras kategori kunna väl ofta nog hänföras jämväl de tvenne andra stora sjukdomsgrupperna i tabellen, nämligen nris X och XV, vilka avse dels cirkulationsorganens och dels stödjeoch rörelseorganens sjukdomar. Anledningen till detta förhållande får väl 1 Jmfr Sv. förf.-saml. nr 398/1914. . * Jmfr Pensionsförsäkringskommitténs betänkande Del I, Stockholm 1930, sid. 97. 3 Enligt Kungl. medicinalstyrelsens förutnämnda sjukdomsnomenklatur den 19 okt. 1914.

88 främst sökas i sammansättningen av klientelet, alltså det relativt stoTa antalet åldringar; c:a 40 % av de undersökta ha ju passerat 60-årsgränsen. Men även om sjukdomar, hänförliga till klass XV — alltså musklernas, ledgångarnas samt bensystemets sjukdomar, d. v. s. företrädesvis reumatiska åkommor — mycket ofta drabba äldre, är det dock långt ifrån ovanligt att även yngre och medelålders människor insjukna i dylika. Jämte nyssnämnda intager jämväl gruppen V I I I Nervsystemets sjukdomar en ganska framträdande plats. I detta avseende torde de undersökta knappast skilja sig väsentligt ifrån folk i allmänhet; jämväl nervsjukdomar av olika slag bruka numera räknas till de stora folksjukdomarna. Nära nervsjukdomar stå väl i allmänhet sinnessjukdomar; ja, det är fara värt, att distinktionen icke alltid är så klar i materialet, utan att som nervsjukdomar understundom räknats psykoser och vice versa. I de många fall, vederbörande vårdats å hospital eller dylikt, har saken dock klarlagts. Även om vissa anteckningar i primärmaterialet kunna tyda på förekomsten av psykiska rubbningar, såsom exempelvis att vederbörande varit »elaka», »hysteriska», »underliga», »egna» o. s. v., ha med dylika epitet karakteriserade personer, som regel, icke rubricerats som sinnessjuka eller själsligt defekta, med mindre detta klarare framgått av handlingarna. Liksom bland sjuka människor i allmänhet förekomma jämväl bland de undersökta fall, där vederbörande lida av flera åkommor eller lyten, ja, hos de senare påträffas fall, där klienter uppgivits lida av ända upp till sex olika sjukdomar och lyten. Detta har ju för övrigt delvis framgått av de senaste tabellerna. _ Här är det uppenbart, att — såsom tidigare framhållits — de äldre fallen, vilka bl. a. innesluta typen kroppssjuka, dominera över de modernare, liksom också att kvinnorna överflygla männen. Det visar sig nämligen, att av alla klientelets sjuklingar — till antalet 2 313 st. — utgöra klienterna i de äldre fallen c:a 88 % — nämligen 2 036 st. — under det de modernare fallens klienter alltså utgöra återstoden, d. v. s. 12 % eller absolut 277 st. Bland dessa sjuklingar ingå kvinnorna med c:a 57 % och männen med 43 %, d. v. s. resp. 1 320 och 993 personer. Och jämväl i fråga om antalet sjukdomar överväga kvinnorna samt bland typfallen de äldre. Bland männen lida c:a 49 % — 489 st. •—- av flera åkommor; motsvarande talet för kvinnorna utgör närmare 58 % — eller absolut 763 st. Av de undersökta, i de äldre fallen äro c:a 55.5 % behäftade med flera sjukdomar, då de modernare fallens klienter här visa talet 44 %; de absoluta talen utgöra resp. 1 130 och 122. I ett tidigare sammanhang — bl. a. å sid. 46 — har meddelats, att närmare 65 % av alla undersökta äro födda å landsbygden. Håller man sig enbart till de nu beskrivna sjuklingarna — alltså de 2 313 med olika åkommor behäftade — får man c:a 67 % landsfödda och 33 % stadsfödda. Dessa senare tal säga dock ej så mycket, då ju däri ingå alla sjukliga landsbygdsklienter — nämligen 588 st. — vilka till c:a 96 % också äro födda på landsbygden och vilka äro ägnade att förrycka jämförelsegrunderna. De kunna på sin höjd ge en föreställning om — vad som förut påpekats — arten av hjälpbehoven. Vill man efterse, till huru stor del landsfödda sjuklingar i jämförelse med stadsfödda ingå i klientelet, torde det vara nödvändigt att helt borteliminera landsbygdsklientelet. Utesluter man detta och från det renodlade stadsklientelet — som innesluter 1 725 sjuklingar i nu nämnd bemärkelse — utmönstrar även alla åldringar, torde man erhålla ett mera rent jämförelsematerial. Åldringarna äro ju de äldsta i undersökningen, de äro givetvis »sjukligast» och de äro även till större proportionen — nämligen till omkring 75 % — födda å landsbygden, varifrån de alltså inflyttat till undersökningsstäderna; de äro uppen-

89 barligen av mindre intresse i detta sammanhang. Det samlade stadsklientelets sjuklingar — med uteslutning av samtliga åldringar — uppgå till 1 236 st. De äro till ungefär lika proportioner födda i städer och å landsbygden. Av de stadsfödda befinnas nu c:a 43 % lida av flera sjukdomar, under det de landsfödda här uppvisa c:a 49 %. Differensen — c:a 6 % — är ju visserligen icke på något sätt överväldigande. Den framträder emellertid konsekvent inom vart och ett av de speciella stadsklientelen, och det är ju möjligt att den kan stödja den understundom hörda hypotesen om svårigheten för den landsfödda delen av en stadsbefolkning att acklimatisera sig efter stadsförhållanden. Enligt denna hypotes skulle inflyttade lantbor äga mindre motståndskraft gentemot stadslivets tryck än de infödda; detta skulle hos de förra utlösa inneboende sjukdomsanlag av olika slag och de skulle sålunda, åtminstone på denna punkt, vara handikappade av städernas egna, vilka alltifrån spädaste år hunnit vänja sig vid, blivit immuna emot de särskilda infektioner och påfrestningar, som utmärka stadslivet. Vare därmed huru som helst, obestridligt är väl, att en förflyttning från den friskare lantliga miljön med dess rörligare liv och sundare vanor till staden, enkannerligen storstaden med dess mera artificiella leverne — kanske till ett osunt kyffe och kanske till innesittareliv i någon verkstads- eller fabrikslokal, till köksregionerna för någon tredje klassens matservering el. dyl. — icke alltid går spårlöst förbi. Här ges givetvis även andra förklaringar, t. ex. att den delen av de inflyttade, som komma att frekventera de sociala hjälpinstitutionerna i städerna, till ganska hög grad utgöras av folk med särskilt dåliga förutsättningar. En närmare undersökning beträffande de olika sjukdomarna hos klientelet i dess helhet ger knappast något mera anmärkningsvärt resultat. Dock förefaller det som skulle de stadsfödda i undersökningen i högre grad än de landsfödda lida av tuberkulösa åkommor liksom också av neurasteni samt sinnessjukdomar. A t t ålderssjukdomar förekomma mera bland de landsfödda är endast naturligt med hänsyn till deras, som regel, högre levnadsålder, om man nämligen till dessa sjukdomar hänför jämväl kroniska hjärtsjukdomar och reumatiska åkommor, vilka i högre grad utmärka de landsfödda. Beträffande hela klientelets sjuklingar — alltså även landsbygdens — synas olika slag av tuberkulos drabba männen mera än kvinnorna, under det dessa senare äro mera behäftade med neurasteniska och nervösa lidanden liksom också av reumatiska åkommor. Emellertid är det sannolikt, att man icke lyckats erhålla varken fullständiga eller i varje särskilt fall fullt korrekta upplysningar beträffande klienternas sjukdomar. Därtill ha många omständigheter bidragit. Så kan exempelvis vara fallet i fråga om könssjukdomar. Det är förklarligt, om de undersökta själva varit förtegna på denna punkt, och om yppande av dylika sjukdomar föreligger dessutom tystnadsplikt, som kanske varit till hinders. Såvitt framgår av materialet förekomma i trettiofem fall olika slag av könssjukdomar, därav hos 27 kvinnor och 8 män. Av dem äro 6 män och 19 kvinnor födda på landsbygden, de övriga i städer. Flertalet av dessa sjuka tillhöra de kroppssjuka samt kvinnor med barn. Fjorton klienter lida av syfilis, de övriga av gonorrhé eller andra könssjukdomar. I en del fall åter har upplysningsvis meddelats, att vederbörandes åkomma vore att betrakta som följdsjukdom efter venerisk sjukdom, såsom t. ex. gonorrheiska arthriter, nervsjukdomar o. a. på luetisk basis o. s. v. Dylika sjukdomar ha dock redovisats under specialgrupperna, alltså såsom reumatiska och nervsjukdomar etc. Olika typer av undersökta förete olika typer av sjukdomar. Det har redan framhållits, att man bland åldringarna företrädesvis påträffar, förutom ålder-

90 domsavtyning, hjärtsjukdomar och reumatiska sjukdomar. Man finner hos dem ganska många exempel på för tidigt åldrande till följd av långvarigt slit och umbäranden. Sålunda ha som åldringar i vissa fall rubricerats personer, som ännu icke nått 60-årsåldern men vilka företett karakteristiska ålderdomssymptom, såsom åderförkalkning, hjärt- och kärlsjukdomar samt först och sist den reumatiska värken, i åtskilliga fall kanske hänförlig till den s. k. de fattigas ledvärk (arthritis pauperum), som bl. a. prof. Einar Sjövall omnämner. 1 Hos de kroppssjuka synas mest förekomma tuberkulösa och — särskilt bland kvinnorna •—• neurasteniska åkommor samt givetvis reumatism av olika slag. De sinnessjuka äro, som nämnts, kroppsligt sett ganska friska. De kroppsligt defekta befinnas ofta lida av neurasteni och neuroser — lytets börda — och de själsligt defekta av epilepsi. Bland de arbetslösa finner man högsta talen för reumatiska och tuberkulösa sjukdomar, samt bland kvinnor med barn största antalet med nervösa och reumatiska lidanden. Det senare slaget av åkommor — alltså de reumatiska — intager för övrigt en framträdande plats i tabellen, nämligen med tillhopa nära 18 %. Det är icke ovanligt att finna fall, där den undersökte lider av flera sjukdomar och defekter, vilka alla synas vara yttringar av en och samma primärsjukdom. Så påträffar man t. ex. däribland ett av undersökningens mest ömkansvärda fall, en femtioårig f. d. fabriksarbetare, vilken sedan många år tillbaka lider av sockersjuka. Sjukdomen har bl. a. yttrat sig i brand, som nödvändiggjort amputation av bägge benen samt förorsakat fullständig blindhet. Undersökningsförrättaren meddelar, att denne man, vilken är hjälplös som ett barn, bär sitt kors tåligt och utan minsta klagan. »Man måste» — säger undersökaren — »böja sig i stum beundran inför en man med ett sådant tålamod, vilken trots det att han varken ser eller kan förflytta sig ändock säger sig vara nöjd, ja, tacksam». Tidigare ådagalagd arbetsförmåga och arbetsvilja. Avgjort flertalet av dessa sjuklingar ha undersökningsåret lidit av antingen total förlust av arbetsförmågan eller väsentlig nedsättning av densamma. Men, såsom förut framhållits, detta har givetvis icke alltid varit förhållandet; åtskilliga äro ju rena åldersinvalider. Endast ett jämförelsevis ringa antal — förutnämnda 8 % av samtliga eller 237 personer, därav 83 män — har, såvitt känt, aldrig utfört arbete. Här påträffar man dem, som alltifrån födelsen eller spädare år varit invalider. Om större flertalet av dem, som i tab. 44 å sid. 83 betecknats som arbetsoförmögna under 1928 •— d. v. s. 46.3 % eller absolut 1 332 personer — föreligga uppgifter beträffande deras arbetsförmåga och arbetsvilja under tidigare skeden, d. v. s. som regel från tiden före inträdandet av deras nuvarande invaliditet. Om 297 — alltså c:a 22 % — av dem saknas dock exakta upplysningar i detta hänseende. I tab. 48, där materialet uppdelats även på ortsgrupper, meddelas till en början några närmare upplysningar om 1928 års arbetsoförmögna. Sammanställningen i denna tabell ger vid handen, att av sagda invalida klienter två tredjedelar tidigare ägt arbetsförmåga, att omkring en femtedel dragits med nedsatt sådan förmåga och att omkring åttondelen jämväl tidigare, och av dem många under all sin tid, varit oförmögna till arbete. Männen uppvisa även här en större proportion arbetsdugliga än kvinnorna, nämligen nära 73 % emot föga mera än 62 % för de senare. I fråga om arbetsviljan får man en annan bild; under det 14.1 % av samtliga dessa klienter tidigare visat dålig vilja till arbete, uppvisa männen och kvinnorna var för sig i detta stycke talen 23.8 % och 6.4 %, sålunda ungefär samma stora differens som visats i tab. 44. I1 Einar Sjövall: »Har sjukdom uppstår och yttrar sig», Melicinskt folkbibliotek, Alb. Bonnier, Sthlm 1926, sid. 32.

91 Tab. 4S. Tidigare ådagalagd förmåga och vilja till arbete hos klienter, som år 1928 voro arbetsoförmögna, uppdelade på ortsgrupper och kön. Antal fall av (i procent) god förmåga och vilja Stockholmsklientelet

. . . .

Jönköping-Växjöklientelen . Landsbygdsklientelet . . . . Hela materialet Därav för: män kvinnor

47.9 56.3 61.1 41.9 52.5 48.5 55.8

dålig förmåga, god förmåga, dålig vilja vilja 12.6 22.3 21.7 29.8

arbetsoförmåga

27.9 12.7 7.7 10.9 14.1

11.7 8.7 9.6 17.4 11.7

14.8 27.0

23.8 6.4

12.9 10.8

Antal personer Summa

100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0

240 197 350 248 1035 458 577

E n j ä m f ö r a n d e s a m m a n s t ä l l n i n g a v u p p g i f t e r n a om enbart arbetsviljan hos k l i e n t e r n a å tider, d e s a m m a ä g t a r b e t s f ö r m å g a , synes ä g a sitt speciella intresse. D ä r v i d böra givetvis f r å n r ä k n a s dels alla i detta avseende o k ä n d a och dels även de a r b e t s o f ö r m ö g n a ; de senares vilja till arbete s a k n a r j u betydelse i d e t t a s a m m a n h a n g . E n s å d a n s a m m a n s t ä l l n i n g ger följande bild. 1938 års arbetsföra Arbetsviljan: god dålig % % Stockholmsklientelet . . . . 67.5 32.5 Göteborgsklientelet 81.4 18.6 Jönköping-Växjöklientelen . . 83.9 16.1 Landsbygdsklientelet . . . . 75.2 24.8 Hela materialet 76.2 23.8 Därav för: män 65.2 34.8 kvinnor 88.4 11.6

1928 års arbetsoförmögna god dålig % % 31.6 68.4 13.9 86.1 8.5 91.5 13.2 86.8 16.0 84.0 27.3 72.7 7.2 92.8

Såsom synes förete 1928 å r s a r b e t s f ö r a genomgående s ä m r e t a l för a r b e t s viljan ä n de, som s a g d a å r voro oförmögna till arbete. D e förra äro som regel y n g r e ä n de senare och t i l l h ö r a u p p e n b a r l i g e n också i högre g r a d de m o d e r n a r e fallen. M a n skulle a v d e t t a förhållande möjligen k u n n a bliva böjd för a n t a g a n d e t , a t t det y n g r e hjälpklientelet i f r å g a om arbetsviljan ä r a v s ä m r e beskaffenhet än det ä l d r e . I ett senare s a m m a n h a n g k o m m e r denna f r å g a a t t n å g o t n ä r m a r e beröras. Vandel och leverne. T i d i g a r e h a r a n t y t t s , a t t denna b r i s t a n d e arbetsvilja icke finge b e t r a k t a s som en isolerad företeelse; d e n s a m m a vore ofta blott en a v y t t r i n g a r n a a v en m e r a a l l m ä n misskötsamhet, u n d e r s t u n d o m asocialitet hos de u n d e r s ö k t a . M a t e r i a l e t ger b e l ä g g för ett s å d a n t p å s t å e n d e . D e t g e r n ä m l i g e n i vissa fall en s k r ä m m a n d e bild från samhällets, s y n n e r l i g a s t storstädernas, bottenskikt. I f r å g a om vandeln h a de u n d e r s ö k t a — liksom t i d i g a r e d e r a s f ö r ä l d r a r — u p p d e l a t s i trenne kategorier, n ä m l i g e n skötsamma, m i s s k ö t s a m m a och asociala. Som skötsamma h a r ä k n a t s icke b l o t t de, om v i l k a d i r e k t u t s a g t s a t t de alltid v a n t s k ö t s a m m a , u t a n j ä m v ä l de, s ä r s k i l t å l d r i n g a r , om v i l k a s vandel m e r a p e r s o n l i g a u p p l y s n i n g a r s a k n a t s . E n ä t v å fristående fylleriförseelser eller

92 liknande i gången tid ha icke rubbat ett sådant omdöme; möjligt är, att antalet skötsamma härigenom blivit för stort; som misskötsamma åter ha karakteriserats personer, vilka visat tydlig motvilja emot ordnat arbete, varit alkoholister, sedeslösa och därigenom avsigkomna, straffats för upprepade enklare, ja, enstaka grövre lagöverträdelser el. dyl. och vilkas misskötsamhet åtminstone medverkat till uppkomsten av deras eget eller närståendes hjälpbehov; samt som asociala slutligen ha rubricerats höggradigt misskötsamma, vilkas hela livsföring under en längre tidsföljd varit uppenbart samhällsskadlig. Som särskilda kännetecken på asocialitet ha här betraktats kronisk arbetsovilja och därav härledd försumlighet i fråga om försörjningsplikten, vagabondage och lösdriveri, utpräglad alkoholism, skörlevnad, brutalitet och kriminalitet, ådagalagd genom ett flertal lagöverträdelser av mera kvalificerad beskaffenhet, samt andra graverande omständigheter, vilka direkt eller indirekt föranlett det allmännas ingripande. Emellan vissa misskötsamma och asociala kan naturligtvis — i s. k. gränsfall — föreligga endast en obetydlig gradskillnad. I tveksamma fall ha sådana hänförts till den lindrigare graden, d. v. s. till de misskötsamma. I fråga om åldringar eller andra invalider, vilka vårdats å anstalter eller eljest varit avstängda från aktivt deltagande i »det verkliga livet» och vilka nu närmast till följd av bristande krafter eller möjligheter i övrigt måste förhålla sig passiva, ha upplysningar om deras tidigare vandel och leverne, alltså före inträdandet av deras vegetativa tillvaro, lagts till grund för rubriceringen. Som ett första resultat av en undersökning om klienternas vandel kan upplysas, att avgjort huvudparten — närmare 70 % av samtliga — betecknats som skötsamma; vid en finare distinktion skulle man naturligtvis kunna inbördes gradera även dessa. Försök till en sådan återfinnes i orsakskapitlet. övriga 30 % — motsvarande sammanlagt över 900 personer — ha alltså stämplats som misskötsamma eller asociala. Tab. 49 visar proportionerna för vandeln hos olika ortsklientel och kön. Tab. 49. Procentuell fördelning på skötsamma, misskötsamma och asociala av materialet, med uppdelning på ortsgrupper och kön.

De undersökta att anse som:

A. Stock- B. Jön- C. Landsholm och köping och kommuner Växjö Göteborg

Skötsamma (2 073 st.) . . Misskötsamma (644 st.) . .

60.8 26.9 12.3

Summa

79.9 15.6 4.5 100.0

75.0 18.2 6.8 100.0

Hela materialet Män

Kvinnor

Inalles

55.6 30.1 14.4

82.4 14.0 3.6 100.0

69.7 21.6 8.7 100.0

100.0¶Om de skötsamma klienterna i undersökningen är väl här icke mycket att säga; de belysas i andra sammanhang. Här synas de misskötsamma och asociala — ehuru färre — tilldraga sig det största intresset. Som man med ledning av det föregående kunnat vänta sig, ha männen i större utsträckning än kvinnorna och storstadsklienterna i flera fall än de övriga gjort sig skyldiga till asocialt levnadssätt. Landsbygdsklientelet uppvisar här något högre tal än mellanstadsklientelet, ett förhållande, som väl knappast är ägnat att förvåna, om man jämför t. ex. talen för arbetsviljan å sid. 83 och 91. Relativa antalet klienter, vilka ådagalagt undermåligt leverne, utgör sålunda :

av storstadsklientelet » mellanstadsklientelet » landsbygdsklientelet

Bland männen 55.8 % 30.2 % 33.9 %

Bland kvinnorna 20.8 % 12.5 % 18.5 %

Bland samtliga 30.2 % 20.1 % 25.0 %

A t t de bägge storstäderna härutinnan visa en avgjord övervikt är väl förklarligt med hänsyn till vad som förut anförts. Svårare har man kanske att förklara det höga talet för landsbygdsklientelet. Som synes upptaga dess misskötsamma och asociala kvinnor ett särskilt stort utrymme. Troligt är emellertid att de landskommuner, vilka ingå i undersökningen, i detta hänseende knappast äro representativa för hela rikets landsbygd. Efter åtskilliga tecken att döma synas åtminstone ett par, kanske tre, av dessa kommuner här intaga en särställning, som är ägnad att höja relationen särskilt för sköteslösa kvinnor med barn. I fråga om de bägge storstäderna, vilkas klientel här ovan sammanslagits, visar sig Stockholmsklientelet något sämre än Göteborgsklientelet. Emellertid är det uppenbart, att talen måste bli i någon mån missvisande, d. v. s. egentligen för låga, då ju icke alla klienter på denna punkt äro fullt jämförbara. Av de undersökta ha nämligen icke alla haft samma s. a. s. chanser att visa misskötsamhet och asocialitet. Yttringar av dylika egenskaper förutsätta väl oftast en viss rörelsemöjlighet och rörelsefrihet, vissa kroppsoch själskrafter, som icke stått alla undersökta till buds. Sådana t. ex. kroppsligt och själsligt defekta, vilka alltifrån födelsen varit invalider och vilka under kanske hela eller större delen av sin levnad varit isolerade å olika slag av anstalter, ha givetvis haft mindre möjligheter, mindre frestelser än andra att hemfalla åt asocialt leverne. Ä r denna uppfattning riktig, bör man ha anledning förvänta, att de äldre typfallen — vilka innesluta större antalet långtidsinvalider — skola te sig bättre än de modernare fallen, varibland påträffas undersökningens mera friska och rörliga. Så synes också vara förhållandet, såsom framgår av tab. 50. Tab. 50. Procentuell fördelning på skötsamma, misskötsamma och asociala ar materialet med uppdelning i äldre och modernare typfall. Äldre fall (2 044 st.)

De undersökta att anse som: Misskötsamma Summa

81.2 14.5 4.3 100.0

Modernare Samtliga fall fall (933 st.) (2 977 st.) 44.6 37.0 18.4 100.0

69.7 21.6 8.7 100.0

De modernare typfallen utmärka sig sålunda för en ganska betydande övervikt socialt undermåliga i jämförelse med de äldre fallen. Icke heller detta förhållande borde väl vara ägnat att förvåna, enär, enligt tidigare uppdragna distinktion emellan äldre och modernare typfall, huvudsakligaste anledningen till de senares förekomst i hjälpklientelet oftast låge i vad som med ett modernt slagord kallats »sociala missförhållanden». Tablån å sid. 84 visar, att under 1928 — undersökningsåret — av de modernare fallen »endast» 34 % ådagalagt dålig arbetsvilja. Då emellertid 55.4 % betecknats som socialt undermåliga, måste tydligtvis andra omständigheter ha varit avgörande för det sämre sedebetyget i återstående 21.4 % av fallen.

94 Men, en närmare jämförelse mellan nyssnämnda talen för dels arbetsovilja och dels dåligt leverne hos hela undersökningsklientelet ger vid handen, att desamma icke i något fall täcka varandra; talen för misskötsamhet och asocialitet äro genomgående högre än talen för arbetsovilja. Detta förhållande synes emellertid endast utgöra en indirekt bekräftelse å iakttagelsen här ovan — nämligen att även bland de äldre fallen, av vilka blott ett mindretal under 1928 ägde fullgod arbetsförmåga, måste påträffas fall av lastbart levnadssätt. Ty, uppenbart är, att man som regel har att söka överskottet mindre skötsamma bland sådana 1928 års invalider, vilka tidigare, praktiskt taget, ägt åtminstone den fysiska arbetsförmågan. Deras asocialitet och arbetsolust kan väl, djupare sett, ha bottnat i viss psykisk belastning, utan att de stämplats som psykiska invalider. Men detta är en annan historia. Skulle man lämna ur räkningen dem, vilka alltifrån födelsen eller från tidigaste år varit omhändertagna å anstalter eller eljest varit isolerade från friktion med verkligheten, komme givetvis relationen misskötsamma och asociala att bliva högre än nyssnämnda. Någon sådan uteslutning har emellertid icke skett, enär det är vanskligt erhålla ens approximativa grunduppgifter härutinnan. Sammanställer man sluttalen för arbetsolust hos hela klientelet — ådagalagd både under 1928 och under tidigare år — vilka tal utgöra för männen c:a 32 %, för kvinnorna c:a 10 % och för samtliga klienter c:a 21 % •— med ovanstående talen för social mindervärdighet — nämligen för männen c:a 45 %, för kvinnorna c:a 18 % och för samtliga klienter c:a 30 % — finner man, att de senare konsekvent överstiga de förra. Men arbetsviljan är icke känd hos samtliga, och jämväl bland personer, som alltid varit arbetsoförmögna, finnas socialt undermåliga. Och slutligen, jämväl bland klienter av sistnämnda kvaliteten kunna finnas arbetsvilliga; andra omständigheter kunna ha motiverat omdömet. Såsom visats förekommer jämväl bland de äldre fallen ett, för övrigt icke ringa, antal misskötsamma eller asociala — nämligen c:a 19 % eller absolut 384 personer. För att komma till större klarhet beträffande deras närmare fördelning är det nödvändigt undersöka, bland vilka speciella kategorier eller typer man påträffar de större eller mindre belastningstalen. En sådan undersökning om samtliga undersökta ger i tab. 51 meddelade resultat. Tab. 51. Ådagalagd vandel hos de undersökta, uppdelade på typgrupper. Därav i procent Antal undersökta

Äldre

Missskötsamma

Asociala

Summa

669 787 213 210 165

86.2 77.5 81.2 76.2 84.9

11.4 16.8 13.2 18.6 12.7

2.4 5.7 5.6 5.2 2.4

100.0 100.0 100.0 100.0 100.0

366 31 309 149 78 2 977

42.1 19.4 50.5 29.5 71.8

40.4 25.8 36.6 37.6 25.6

100.0 100.0

17.5 54.8 12.9 32.9 2.6 8.7

typfall:

Kroppsligt defekta Själsligt >

Modernare

Skötsamma

. . . . . . . .

typfall:

Mani. fam.-försörjare Kvinnor med barn

. . . . . . . .

Samtliga undersökta

ioo.o 100.0 100.0 100.0

Högsta talen för misskötsamhet och asocialitet finner man bland de äldre fallen hos kroppsligt defekta med sammanlagt 23.8 % och bland de modernare

95 hos manliga familjeförsörjare med tillhopa 80.6 °/°. Dessa försörjare äro dock till antalet alltför få — blott 31 st. — för att man skulle våga tillmäta denna siffra större betydelse. Närmast försörjarna komma i detta stycke barnfäderna — till antalet 149 st. —• med tillhopa 70.5 % belastningsfall. De senare få sålunda anses uppvisa klientelets rekordsiffror för dålig vandel. Enbart den omständigheten att de förekomma i klientelet som fäder till barn, vilka samhället måst understödja, kan för övrigt vara ett bidragande kännetecken på misskötsamhet; d. v. s. där de uppenbarligen försumma försörjningsplikten. i »Skötsammast» ha tydligen varit åldringar bland de äldre samt »andra» bland de modernare huvudtyperna, eller — om man med hänsyn till de senares ringa antal frånser dem — barnföderskorna, d. v. s. kvinnor med barn; åldringarna ha 86.2 % och barnföderskorna 50.5 % skötsamma. Möjligt är — såsom även tidigare förmodats — att åldringarna, till följd av bristande uppgifter, kommit att få ett bättre rykte än de förtjänat. Men man vet intet annat om dem; de förekomma icke i Polisunderrättelser, och man känner intet ofördelaktigt om dem hos systembolagen. Anställer man en jämförelse beträffande vandeln hos samtliga klientelets stads- och landsfödda — resp. 1 045 och 1 932 personer —• finner man, att de senare i högre grad äro att anses som skötsamma. Av de stadsfödda är nämligen något mera än tredjedelen, tillsammans 36.4 %, och av de landsfödda föga mer än fjärdedelen, tillhopa 27.1 %, att betrakta som socialt mindervärdiga. Till en del får skillnaden sannolikt tillskrivas den större yttre bevakningen i städerna, särskilt det mera påpassliga beivrandet av förbrytelser, fylleri- och andra polisförseelser. Till grund för omdömet ligga ju till väsentlig grad uppgifter om kriminalitet, fylleri etc. P å landsbygden avlöper väl t. ex. ett rus, även om det tager sig oroliga yttringar, ganska ofta utan polisingripande och rättsliga efterverkningar — åtminstone i mera avlägsna bygder. A andra sidan är det troligt, att de eggelser och frestelser, enkannerligen storstadslivet erbjuder, äro ägnade att hos åtskilliga utlösa inneboende asociala böjelser, att framkalla deras »sämre sidor». Men, icke alla klientelets stadsfödda bo i städer och, än mindre, icke alla landsfödda bo på landsbygden. Och icke alla städer utöva samma demoraliserande inflytande. Det kan i detta sammanhang vara tillräckligt att stanna vid klientelen från Stockholm och Göteborg — efter svenska mått storstäder. Nyss anförda totalsiffror giva vid handen, att klientelen i dessa städer måste anses socialt mindervärdiga i högre grad än övriga. Sagda siffror synas för övrigt bekräfta ovan antydda, ganska utbredda, uppfattning om speciellt storstadslivets verkningar. Det bör väl äga sitt intresse att söka få konstaterat, huruvida de, som utifrån inflyttat till nämnda städer — vilka alltså icke från barndomen uppvuxit i storstadens, populärt talat, mera förskämda atmosfär utan vilka oftast utgått från landsbygdens sundare miljö — omplanterade i storstäderna te sig mera skötsamma än de infödda. En sammanställning av uppgifter om samtliga undersökta män och kvinnor i Stockholm och Göteborg '•— tillhopa 1 419 personer, därav infödda 445 och inflyttade 974 — visar, att detta också synes vara fallet; skillnaden är dock ganska minimal. Av Stockholms och Göteborgs infödda undersökta äro nämligen c:a 41 % och av de dit inflyttade c:a 38 % misskötsamma och asociala; de infödda synas alltså obetydligt sämre. Uppdelar man storstädernas klienter å äldre och modernare fall — resp. 855 och 564 personer — för att söka utröna, huru de undersökta inom envar av dessa huvudgrupper och med hänsyn till födelseorten förhållit sig med avseende å vandeln, får man i tab. 52 återgivna tal.

9fi Tab. 52. Procentuell uppdelning ar storstadsklientelets äldre och modernare typfall på skötsamma, misskötsamma och asociala med hänsyn tagen till vederbörandes födelseort. S t o r s t a d s k l i en t el et Klienter födda i Stockholm eller Göteborg

Äldre

Övriga klientel

typfall:

Summa Antal klienter

Modernare

å annan ort

Samtliga storstadsklienter

73.4 21.5 5.1 100.0 256

73.3 19.5 7.2

73.3 20.1 6.6 100.0

100.0 599

43.2 37.6 19.2

41.9 37.2 20.9

100.0 375

100.0 564

86.6 10.7 2.7 100.0 1189

typfall:

Skötsamma Misskötsamma Summa Antal klienter

39.2 36.5 24.3 100.0 189

48.8 36.6 14.6 100.0 369

De äldre fallen visa alltså ett betydligt mindre antal belastade än de modernare; sammanslagna talen utgöra resp. 26.7 % och 58.1 %. I fråga om de äldre fallen synes det vara av intresse att konstatera, hurusom de inflyttade, visserligen obetydligt men likväl något, överväga i fråga om asocialitet — den svårare graden av misskötsamhet. Detta är ju så mycket mera anmärkningsvärt, som de inflyttade eljest — om man tager hela storstadsklientelet i betraktande — visa en mindre grad av dylik belastning än de infödda. Det är här de kroppssjuka, vilka draga upp siffran. Av de infödda kroppssjuka _— 107 personer — äro 6.5 % att betrakta som asociala, då däremot de inflyttade kroppssjuka — 216 personer — på denna punkt uppvisa procenttalet 9.7. Beträffande de modernare fallen åter påträffar man här synnerligast för dem, vilka äro födda i storstäderna, mycket höga belastningstal, nämligen tillhopa 60.8 %; de inflyttade storstadsborna komma dock icke långt efter, de visa här summa 56.8 % belastningsfall. Mellanstadsklientelet, vilket består av sammanlagt 849 personer, visar samma tendens, ehuru mera markerad. Även av detta klientel voro nämligen de infödda, 322, mindre skötsamma än de inflyttade, 527 personerna. För skötsamhet uppvisa de förra talet 72.4 % och de senare 84.5 %, alltså en ganska avsevärd skillnad. Av mellanstädernas klientel kunde som misskötsamma betecknas, av de infödda 21.1 % och av de inflyttade 12.3 % och som asociala resp. 6.5 % och 3.2 %. Det kan väl knappast bero enbart på tillfälligheter, att städernas infödda visa sig i högre grad socialt mindervärdiga än de inflyttade; därtill är väl företeelsen alltför konsekvent. I landsbygdsklientelet påträffas däremot ett rakt motsatt förhållande. Av dess 709 personer voro 427 födda på undersökningsorten, de övriga 282 på annat håll. De infödda förete 77.5 % och de inflyttade 71.3 % skötsamma; alltså förekomma hos de olika kategorierna resp. 22.5 % och 28.7 % misskötsamma och

97 asociala. Särskilt iögonenfallande äro talen för asocialitet; här uppvisa de mera bofasta talet 4.0 % och de inflyttade 11.0 %, sålunda en ganska stor differens. Dessa asociala äro företrädesvis att söka bland kroppssjuka samt bland barnfäder och kvinnor med barn. Ofta visa de sig vara av mera äventyrlig läggning än de bofasta. Det är folk, som flyttat från ort till ort, prövat olika yrken och näringsfång, som med få ord givit åtskilliga prov på en inneboende oro och obeständighet. A t t de bägge storstäderna förete en så avgjord övervikt socialt mindervärdiga klienter torde vara beroende å en mängd faktorer. Delvis ha desamma kanske redan berörts i antydningarna om miljöverkan. Dessa reflexioner anknötos närmast till en tablå, som visade en påtaglig övervikt misskötsamma och asociala bland klientelets stadsfödda i allmänhet. Men att jämväl storstädernas, ofta från rena landsbygden inflyttade klienter äro i så stor omfattning sköteslösa är väl ägnat att förvåna. Det förefaller, som skulle en tidigare uttalad förmodan •— att till storstäderna dragas en mängd personer av sekunda kvalitet — vinna bekräftelse av nu anförda iakttagelser. Man kunde med angivna förhållanden för ögonen vara benägen ansluta sig till den av bl. a. Aschaffenburg 1 uttalade uppfattningen, att stora städer utöva en utomordentlig dragningskraft på förbrytare och arbetsovilligt slödder. A t t människor av sådan läggning komma att ligga det allmänna till last är väl ofta nog endast en följd av deras asociala leverne. Även om Aschaffenburg med stora städer avser städer av kontinentalare mått, böra väl, i viss grad, våra två största städer å de sämre elementen av rikets befolkning utöva enahanda dragning. Det är ju endast ett fåtal förunnat att uppsöka världsmetropolerna. Men härutinnan skilja sig dessa sämre element väl knappast från de bättre eller från folk i allmänhet, för vilka storstäderna alltid utgöra en lockelse. Storstäder äro helt visst i högre grad än andra anhopningar på gott och ont. Deras bottensats kommer väl oftast att inrymma mera nöd och kriminalitet, mera av ljusskygga förehavanden, mera folk med behov att dölja sina gärningar än vad fallet är beträffande mindre städer eller orter, där den enskildes liv och leverne minutiöst registreras i det allmänna medvetandet. F. d. militärer i klientelet samt deras vandel. .Vad som i fråga om vandeln särskilt frapperar är det jämförelsevis stora antalet mindervärdiga bland f. d. militärer, d. v. s. bland personer som på sin tid varit värvade. Av klientelets 105 f. d. stamanställda kunna endast 34 betraktas som skötsamma; övriga 71 -— sålunda mera än 2/3 -—• ha måst karakteriseras som misskötsamma eller asociala. Största antalet urspårade f. d. värvade finner man, naturligt nog med hänsyn till vad förut visats, i storstäderna; och bland de andra ha åtskilliga tjänat vid storstadsregementen. Vidare finner man, att flertalet utgått från hem på landet. De modernare fallen uppvisa största antalet belastade, nämligen 46 av de 7 1 ; och här är det främst i de brokiga kategorierna arbetslösa och barnfäder, dessa människor påträffas; nämnda typer ha resp. 30 och 13 personer av sagda kaliber. Bland de äldre fallen finnas alltså de övriga 25 av samma läggning, och bland dessa dominera de kroppssjuka med 14 personer. Det är väl som regel knappast till följd av militärtjänsten i och för sig som dessa 71 män urartat, ehuru denna kanske icke alltid varit enbart nyttig för dem utan tvärtom understundom verkat förråande. Sammanhanget torde väl snarare ligga i det av initierat folk omvittnade förhållande, att bland dem, som bruka taga värvning, förekommer alltid ett visst antal ynglingar av mera orolig och äventyrslysten läggning; ynglingar, vilka haft svårt att stanna vid plogen eller vantrivts med annat träget arbete, som haft svårigheter eller motvilja emot att skaffa sig arbete el. dyl. Ofta ha de, såsom några av de i 1

Jmfr G. Aschaffenburg: >Brottet och dess bekämpande>, Sthlm 1911, sid. 62.

7—340122

98 berättelsen anförda exemplen antyda, redan hunnit göra sig omöjliga på andra områden — det är med få ord oftast fråga om ynglingar av alldeles speciella egenskaper. Så länge de stå under krigslagarna och under den hårda militära disciplinen, sköta de sig merendels klanderfritt — det finnes bland de undersökta visserligen exempel på motsatsen — men sedan de lämnat denna, bryta deras hämmade asociala drifter i dagen. Därtill har väl ofta bidragit det förhållandet, att dessa uttjänta militärer numera haft vissa svårigheter att absorberas av den öppna arbetsmarknaden. För hantverk äro de mera sällan kvalificerade, och emot vanligt grov- och diversearbete hysa de icke sällan aversion. De ha understundom att utstå en svår kamp emot arbetslöshet och emot »den honette ambition», innan de finna sig tillrätta i det praktiska livet. Och det är väl i den kampen, åtskilliga av de belastade givit tappt. Till sist bör beträffande de f. d. värvade sägas ett par ord om deras föräldrahem. Dessa kunna kanske i någon mån förklara deras vandel. Det visar sig, att av de 34 skötsamma, 21 utgått från hem av medeltyp — alltså varken utpräglat goda eller dåliga — och 13 från hem av dålig beskaffenhet. A v de misskötsamma ha 20 haft »vanliga» hem och 17 dåliga, under det de asociala till större delen utgått från sämre hem. De senare ha nämligen i 9 fall haft hem av medeltyp och i ej mindre än 25 fall dåliga hem. Vill man sammanfatta det sagda, kan man säga, att de s k ö t s a m m a i c:a 38 %, de misskötsamma i närmare 46 % samt de asociala i c:a 73 % utgått från hem av undermålig beskaffenhet. De utom äktenskap födda klienternas vandel. En kategori människor i klientelet, av vilka många nästan synts förutbestämda till en asocial tillvaro, utgöres av de utom äktenskap födda, av »oäktingarna», som de på sin tid kallats och väl ännu på sina håll benämnas. Som förut meddelats, var antalet uä födda, vilka förekomma i undersökningsklientelet, icke så stort som proportionaliter kanske kunnat förväntas. De, som nu emellertid förekomma där, synas dock tillhöra de i många avseenden allra sämst lottade klienterna. Av deras föräldrar voro — såsom visats å sid. 69 — ej mindre än 44 % att anse som socialt mindervärdiga, under det motsvarande tal för deras föräldrar, som voro födda iä, utgjorde allenast 13.4 %. Vid sådant förhållande synes det vara av särskilt intresse att erfara, huru deras barn — alltså de uä födda undersökta — artat sig. Det måste då sägas, att dessa i så måtto icke vansläktats, som de visa sig i ganska hög grad ha hemfallit åt asocial livsföring. Dessa 373 uä födda klienter fördela sig i detta hänseende såsom framgår av tab. 53. Tab. 53. Procentuell fördelning av utom äktenskap födda klienter på skötsamma, missskötsamma och asociala. Utom äktenskap födda klienter

Summa

Samtliga iä födda klienter

Män

Kvinnor

Inalles

44.6 38.4 17.0 100.0

70.3 21.5 8.2

58.1 29.6 12.3

71.3 20.5 8.2

100.0¶De uä födda äro sålunda i tillhopa c:a 42 % att anse som sköteslösa — därav männen i 55.4 % och kvinnorna i 29.7 % — under det motsvarande tal för undersökningens samtliga 2 604 iä födda klienter utgör 28.7 % — därav för männen

99 42.9 % och för kvinnorna 15.9 %. Den rent siffermässiga differensen emellan föräldrarnas till dessa uä födda och de andra klienternas föräldrar utgjorde för misskötsamhet c:a 30 %, och motsvarande differensen emellan de undersökta uä och iä utgör 13.2 %. Skulle man härav våga draga slutsatsen, att de undersökta, trots allt, artat sig bättre än sina föräldrar? En sådan slutsats på grundval allenast av dessa siffror vore förhastad; siffrorna avse ju endast antalet, kvantiteten, men säga intet om kvaliteten. För övrigt förefaller de undersöktas medelnivå ligga lägre än föräldrarnas i detta hänseende. De undersöktas vandel sedd i belysning av barndomshemmens beskaffenhet. Om man frånser den starkt destruktiva inverkan, de dåliga hemmen med all säkerhet utövat å dessa uä födda, vilka förete asociala drag, frånvaron i många fall av en far, ja, av ordnade familjeförhållanden överhuvud, torde man sannolikt kunna finna även andra, yttre förklaringsgrunder till att de urspårat, åtminstone då det gäller dem, som vuxit upp på landsbygden eller å mindre orter i allmänhet och på tider, mindre »frigjorda» än våra. Där ha de kanske varit allmänt kända som »oäkta» och ringaktade för sin börd. Redan i barnaåren ha de, direkt eller indirekt, av kanske mera oförståndiga än grymma kamrater och andra bibragts den uppfattningen, att de varit på något sätt mindervärdiga. Och till sist kan det ha gått dem, som stenen, på vilken alla spottat. Ehuru frågan om de undersöktas vandel, sedd i belysning av beskaffenheten av de hem, vari de uppvuxit, rätteligen tillhör orsakskapitlet, kan den knappast helt förbigås i detta sammanhang. En del, för övrigt mycket knapphändiga upplysningar ha redan meddelats, och ännu några sådana böra, utan att alltför mycket föregripa det följande, lämpligen inflyta här. De kunna måhända bidraga till att förklara här omnämnda företeelser. A sid. 63 och följande ha lämnats uppgifter om antalet hem, beträffande vilkas kvalitet materialet ger stöd för bedömande, d. v. s. i c:a 2 200 fall eller närmare 3/4 av samtliga. Där har också redogjorts något för innebörden av de omdömen, gott, vanligt eller dåligt, varmed hemmen karakteriserats. Undersöker man nu, i vilken grad de undersökta, vilka stämplats som skötsamma, misskötsamma eller asociala, utgått från hem av olika beskaffenhet, erhåller man i tab. 54 meddelade upplysningar. Tab. 54. Fördelning av skötsamma, misskötsamma och asociala klienter efter beskaffenheten av deras barndomshem. Samtliga män

Samtliga kvinnor

*

%

%

Antal

klienter från goda hem . . > > vanliga hem > > dåliga hem . . Summa

26.7 55.6 17.7 100.0

15.2 70.2 14.6 100.0

19.6 64.8 15.7

298 990 240

klienter från goda hem . > > vanliga hem > > dåliga hem Summa

16.3 54.7 :29.0 lOO.o

5.9 45.0 49.1 100.0

12.6 51.4 36.0

60 244 171 475

klienter från goda hem . . . . > > vanliga hem . . . > > dåliga hem . . . Summa

13.1 37.2 49.7

2.4 28.6 69.0

100.0¶Skötsamma > >

Misskötsamma > >

Asociala J >

Samtliga undersökta

100.0 10.9 35.7 53.4 100.0

21 69 103 193

100 Det vill av ovanstående synas, som skulle de misskötsamma och asociala kvinnorna i klientelet ha i högre grad än männen av samma läggning utgått från dåliga hem, i större utsträckning haft olyckliga barndoms- och uppväxtförhållanden. Och enligt vad företagna undersökningar bland mindre barn ådagalagt synas flickor vara mer allmänt känsliga för, mera påverkbara av miljön än pojkar. 1 Progressionen är påtaglig. Helt summariskt skulle man kunna antaga: från ju sämre hem, de undersökta utgått, desto sämre vandel ha de lagt i dagen. I fortsättningen komma genom beskrivningar av konkreta fall ur materialet siffrorna här ovan att i någon mån åskådliggöras. Klienter vilka undergått bestraffning. Såsom framgår av vissa i berättelsen tidigare anförda exempel och som erfarenheten från det dagliga fattigvårdsarbetet låtit förmoda förekomma bland de undersökta personer, vilka straffats för brott och förseelser. Strafförekomsten har, som nämnts, utgjort ett av de kännetecken, som lagts till grund för omdömena: misskötsam och asocial. I fråga om de olika slag av lagöverträdelser, för vilka de straffade klienterna blivit lagfällda, ha desamma uppdelats i samma tre huvudgrupper, som tilllämpats i fråga om föräldrarna (jmfr sid. 72), alltså i grövre och ringare brott samt förseelser. Inalles ha, såvitt kunnat utrönas, 516 personer — nämligen 466 män och 50 kvinnor •— blivit fällda för överträdelser. Det är dock icke uteslutet, att verkliga antalet straffade kan vara något högre. I klientelet förekomma nämligen personer av asocial läggning, vilka under en längre tid vistats utomlands eller vilka kunna ha undergått straff före 1878, då publikationen Polisunderrättelser, varur uppgifterna på denna punkt huvudsakligen hämtats, först utkom. Varningar för lösdriveri o. dyl. — som för övrigt förekomma i ganska stor utsträckning — ha icke räknats som straff i detta sammanhang. Som en första redovisning meddelas, att av samtliga undersökta ha, som antytts, 17.3 % blivit straffade, därav männen i c:a 33.0 % och kvinnorna i c:a 3.0 %. Sålunda har omkring tredjedelen av hela det manliga klientelet, givetvis vid olika tidpunkter och för olika slag av överträdelser, undergått bestraffning; kvinnorna uppvisa här ett jämförelsevis mycket lågt tal. Det är icke möjligt erhålla jämförelsetal för befolkningen i dess helhet. Dock kan man väl våga den förmodan, att åtminstone de manliga klienterna, av vilka ungefär var tredje varit straffad, i detta hänseende skilja sig från »folk i allmänhet». I fråga om nämnda 516 straffade klienter ha företagits en del olika sammanställningar, ägnade att från olika sidor belysa deras brottslighet. Till en början anföras några siffror, vilka avse att i grova drag giva en kvalitativ indelning av de bestraffade, alltså i mera eller mindre kvalificerade lagöverträdare. Tab. 55, vilken omfattar alla 2 977 undersökta, visar sålunda hela klientelets förhållande till rättsväsendet etc. En jämförelse med tidigare uppgifter beträffande antalet skötsamma etc. visar, att vad kvinnorna beträffar talen för »utan gravare anmärkning å vandel» samt för skötsamma, d. v. s. 82.4 %, täcka varandra. Däremot är proportionen män av förstnämnda beteckning, 53.7 %, mindre än relativa antalet skötsamma, 55.5 %. Detta förhållande förklaras därav, att av de skötsamma kvinnorna har ingen varit straffad, då däremot ett tjugufemtal eljest i stort sett skötsamma män straffats för en ä två ringare brott, fylleri- eller andra förseelser. Talen för »mera höggradigt kriminella» äro lägre än för asociala, beroende därpå att till grund för omdömet asocial lagts jämväl andra känne1 Jmfr en uppsats av prof. Carl Schiötz: >Helsegrunnlaget i aldrene et till seks år» i Socialt Arbeid sid. 361 o. följ., årg. 1932, Oslo.

101 tecken. Begreppen utan gravare anmärkning och skötsam äro alltså icke synonyma; det senare är mera vidsträckt. De utom äktenskap födda äro i något högre grad straffade än de övriga, nämligen i resp. 20.6 % och 16.8 % av samtliga uä och iä födda. Denna övervikt fördelar sig ganska jämnt å envar av straffrubrikerna. För ostraffad misskötsamhet är disproportionen dock större, nämligen resp. 22.0 % och 12.7 %. övervikten för dessa utom äktenskap födda klienter ligger tydligen till större delen i förhållanden, vilka icke rubricerats som kriminella eller som i vart fall icke medfört straff. Tab. 55. Sammanställning utvisande brottsligheten bland de undersökta. Män

Utan gravare anmärkning å vandeln Ostraffade misskötsamma, ss. alkoholister el. sedeslösa, bettlare el. lösdrivare etc Straffade endast en a två gånger för enkelt brott el. förseelse Straffade minst tre gånger för enkelt brott el. förseelse Straffade för flera olika slag av brott och förseelser . . Mera höggradigt kriminella Summa Antal klienter

Kvinnor

Inalles

%

%

%

13.5 9.5 6.2 3.9

2.0 0.2 0.2 0.8

100.0 1411

100.0 1566

7.5 4.6 3.0 2.2 100.0 2 977

Huru de undersökta från olika orter förhållit sig med hänsyn till kriminalitet och vandel överhuvud, framgår av tab. 56. De undersökta ifrån storstäderna, synnerligast Stockholmsklienterna, äro straffade i högre grad än de övriga. Under det c:a ^3 av samtliga manliga klienter undergått bestraffning, visa sig enbart de 504 männen i huvudstadsklientelet ha i närmare 50 % varit i konflikt med rättvisan; av dessa män har alltså praktiskt taget varannan varit straffad. Talet för ostraffade misskötsamma är högst för landsbygdsklientelet, en omständighet som kan bestyrka den uttalade förmodan beträffande den mindre bevakningen å landsbygden. Dess antal straffade är följaktligen jämförelsevis ringa i förhållande till hela dess antal socialt mindervärdiga. Dessa brottslighetsuppgifter kunna emellertid så till vida vara missvisande, som de icke annat än mycket antydningsvis angiva arten av de brott eller förseelser, straffen avse. Ytterligare upplysningar äro sålunda av nöden. Genom tab. 57 — med kombinationer emellan olika slag av brott och förseelser —• kommer man frågan något närmare. Denna tablå giver alltså en ungefärlig föreställning om inbördes styrkeförhållandet emellan straffrihet och kriminalitet å olika orter. Såsom synes dominera i senare hänseendet förseelser, varmed som regel förstås fylleriförseelser. Här ha storstäderna ett avgjort försprång framför övriga OTter. Landsbygdsklientelets ringa procenttal för förseelser är tydligen till stor del beroende å förut antydda omständigheter. Mest straffade äro personer, vilka hänförts till det s. k. blandklientelet, alltså personer, som samtidigt åtnjutit hjälp genom flera av samhällets hjälporgan; för dem utgör straff relationen 19.0 %, under det för specialklientelet, bestående av personer som åtnjutit hjälp genom allenast ett organ, motsvarande relation rör sig om 15.6 %.

102 Tab. 56. Sammanställning utvisande brottsligheten bland de undersökta, fördelade å ortsgrupper. Klienter från Stockholm

JönkölandsGöteborg ping och bygden j Växjö

%

%

Antal

Utan gravare amärkning å vandeln . . Ostraffade misskötsamma Straffade endast en å två ggr för enkelt brott el. förseelse Straffade minst tre ggr för enkelt brott el. förseelse Straffade för flera olika slag av brott och förseelser Mera höggradigt kriminella

57.1 13.6

64.3 11.2

79.2 11.1

4.8 3.6

Summa

lOO.o

5.6 3.0 100.0

50.4 49.6

55.6 44.4

93.6 6.4

96.9 3.1

100.0 954

100.0 465

Ostraffade män Straffade » Summa Ostraffade kvinnor . Straffade » Summa Antal klienter

Samtliga undersökta

75.0 19.3

68.8 13.9

2 048 413

1.7 0.9

0.4 1.6

3.0 2.2 100.0

90 67 2977

79.9 20.1 100.0

67.0 33.0 100.0

945 466 1411

96.8 3.2

1516 50 1566

98.1 1.9 100.0 849

98.8 1.2 100.0 709

2 977

Högsta procenttalet straffade finner man bland dem, som åtnjutit hjälp genom F v + Ak, nämligen 51.6 %, och minsta talet bland de rena folkpensionärerna, nämligen 8.9 %. Pensionärerna äro väl också i minsta grad straffbara. Sammanslår man med talen för de enkla fallen, alltså för enkla Fv-, Pn-, Ak- eller Bv-fall, talen för alla deras kombinationer, alltså t. ex. Fv- + Pn-fall, Fv- + Ak-fall e t c , och undersöker, i vad mån klienterna från olika hjälporgan undergått bestraffning, får man fram följande procenttal, nämligen för: F v + dess k o m b i n a t i o n e r

Pn + Ak + Bv +

» » »

» » »

. .

. . . . . .

. . . .

Män 36.0 21.2 51.9 44.8

Kvinnor 3.1 2.0

— 8.5

Samtliga 18.6 9.6 51.9 25.9

Ak-klientelet visar, som synes, högsta och Pn-klientelet lägsta talet straffade. Ak-siffrorna, vilka till viss grad ingå i Fv-talen, äro ägnade att ganska avsevärt draga upp de senare. Även Bv-klienterna visa sig ha i ganska stor utsträckning varit föremål för utdömda straff. En något tydligare bild erhåller man möjligen genom att söka konstatera, i vilken grad klienter, tillhörande de olika typerna, gjort sig skyldiga till kriminalitet, som medfört straff. En sammanställning av uppgifter härutinnan med angivande av de olika beteckningar för olika slag av straff, som förekomma i tab. 57, ger i tab. 58 meddelade resultat. De arbetslösa samt de manliga familjeförsörjarna uppvisa alltså högsta talen för kriminalitet; de senare äro väl, som tidigare framhållits, till antalet

103 alltför få — endast 31 st. — för att medgiva någon mera generell slutsats. Näst efter de arbetslösa — ja, i fråga om grövre brott stå de egentligen främst — komma barnfäderna med sammanlagt nära 41 % kriminella, om man nämligen frånser nyssnämnda försörjarna. Tab. 57. Sammanställning utvisande brottsligheten bland de undersökta, fördelade på ortsgrupper, med hänsyn tagen till arten av begångna brott. Samtliga undersökta

Klienter från

JönköStock- Göte- ping 0. lands- Män holm borg Växjö bygden

Kvinnor

%

%

%

%

%

%

%

Antal

2 461

3.6 14.2 100.0

2.1 5.0 100.0

0.9 1.0 100.0

5.4 17.7 100.0

0.6 1.2

2.8 9.0 100.0

84 268 2977

Straffade för grövre brott samt för dylika brott i förbindelse med ringare Ringare brott samt dylika i förbindelse

Summa

Inalles

16.1 100.0

100.0¶Bland de äldre fallen finner man största antalet straffade hos _ de kroppssjuka och minsta hos de själsligt defekta, vilken senare omständighet_ synes bekräfta vad tidigare anförts om vissa undersöktas möjligheter till asocialitet; de själsligt defekta ha väl i största antalet fall varit avstängda från dylika. Det låga talet för åldringarna kan vara felaktigt — närmast för lågt — beroende å förutnämnda möjligen föreliggande bristen på upplysningar. Tab. 58. Antalet straffade klienter, tillhörande olika typgrupper, i procent av hela antalet i vederbörande grupp. Därav

Straffade Typgrupp

för grövre brott 0. 3. v.

Samtliga undersökta

för för ringare brott förseelser 0. s. v.

3.2 5.1 4.7 4.8 0.6 10.1 22.6 3.9 17.4

10.7 16.1 1.9 7.4

4.9 6.7 6.1 9.1 1.8 30.3 12.9 1.3 16.1 5.1 9.0

4.0 8.8

1.1 6.6

5.9 15.8

0.6 1.9 0.9 0.9

Bärav:

inalles

män

kvinnor

8.7 13.7 11.7 14.8 2.4 51.1 51.6 7.1 40.9 5.1

18.8 32.2 21.0 25.4 3.9 53.0 51.6

2.6 2.1 2.8 2.1 1.1

2.0 8.2

11.0 31.1

23.4 47.6

2.3 6.2

7.1 40.9 10.7

104 Av enbart de arbetslösa har alltså varannan person varit bestraffad. Ungefär var tredje av dessa har varit straffad för förseelser, företrädesvis fylleri, förargelseväckande beteende o. dyl. Denna undersökning synes nära nog ge stöd för ungefär enahanda slutsats, vartill de intensivundersökningar, som anordnats i samband med 1927 års arbetslöshetsräkning, givit anledning, nämligen att samhällets arbetslöshetshjälp »i första hand tagits i anspråk av de ur social synpunkt sämst utrustade individerna». 1 Nu anförda uppgifter säga emellertid icke mycket om själva beskaffenheten, arten av^de lagöverträdelser, för vilka vissa undersökta straffats. För att i någon mån söka belysa denna anföras här nedan några siffror. Straffade för grövre brott äro av Stockholmsklienterna 108 och av de övriga 91, sålunda tillhopa 199 personer; dessa fördela sig på följande sätt: Arten av de grövre brott, för vilka klienter bestraffats: Straffade för dråp eller svårare misshandel » » barnamord eller fosterföl drivning » » mordbrand » » otuktsbrott » » bedrägeri eller förfalskning » » stöld eller förskingring » » andra grövre brott

Antal

%

12 3 1 10 8 106 59

6.0 1.5 0.5 5.0 4.0 53.3 29.7

Summa 199

. . .

För ringare brott åter ha sammanlagt 133 klienter undergått bestraffning, därav 66 i Stockholmsklientelet och 67 i de övriga; nämnda 133 fördela sig sålunda: Antal % Straffade för slagsmål, misshandel, våld 33 24.8 » » olovlig befattning med sprit 45 33.8 » s> brott mot krigslagarna 11 8.3 » » snatteri 24 18.1 » » andra ringare brott 20 15.0 Summa 183 100.o En specifikation av förseelserna torde knappast äga större intresse; det övervägande antalet utgöres givetvis av fylleriförseelser. Sammanlagt 404 klienter — därav 24 kvinnor — ha straffats för fylleri, icke sällan i förening med förargelseväckande beteende, misshandel, slagsmål, våld å polisman o. s. v., varjämte åtskilliga av dessa givetvis straffats även för andra lagöverträdelser. Av nämnda 404 ha 131 — därav 14 kvinnor — straffats allenast för 1 fylleriförseelse, de övriga för flera, nämligen för: 2 . . . 3 . . . 4 å 5 . 6 a 10 11 å 20 21 å 50 51 å 100 101 och flera 1

fylleriförseelser 55 män, 6 kvinnor, 50 » — » 61 » — » 51 » 2 » 30 » 2 » 12 » — » 8 » — » 1 » — »

Jmfr >Arbetslöshetsräkningen>, Sthlm 1928, sid. 96.

61 personer 50 61 53 32 12 3 1

105 Stockholmsklienterna skilja sig — som nämnts — i fråga om kriminalitet ifrån de övriga. Sålunda påträffar man bland dem en något större proportion straffade för stöld och förskingring, nämligen resp. 56.5 % mot 49.4 %. Bland de ringare brotten dominerar på ett iögonfallande sätt hos Stockholmsklienterna olovlig befattning med sprit, alltså lönnbränning, smuggling, olaga rusdrycksförsäljning o. dyl. Dessa klienter uppvisa nämligen för sådana brott relationen 57.6 %, de övriga endast 10.4 % —• under det slagsmål, misshandel och våld utgöra starkaste brottskategorien bland de senare. Proportionerna utgöra här 10.6 % för huvudstadsklienterna och 38.8 % för de övriga. Som ett generellt omdöme skulle man kunna säga, att Stockholmsklienterna att döma av uppgifterna om ådagalagd kriminalitet synas vara icke blott i flera fall brottsliga utan även något mera svårartat brottsliga än de andra. Deras brott synas vara av mest kvalificerad art. I fråga om antalet gånger, som de 516 straffade sakfällts, alltså iterationen, anföras i tab. 59 vissa summariska tal. Tab. 59. Procentuell fördelning av olika kategorier straffade klienter efter antalet gånger som de sakfällts. 1 gång straffade

2 ä 3 ggr straffade

4 o. fl. ggr straffade

Summa

65.3 82.7 34.3

23.1 15.8 27.1 24.0 124

11.6 1.6 38.6 24.9

100.0 100.0 100.0 100.0

516 Straffade för

Samtliga straffade: Procent Antal

51.1 264

Bland de grövre brotten utgöra stölder och förskingringar samt kvalificerat lösdriveri — vilket alltså medfört tvångsarbete — de vanligaste återfallsbrotten. Såsom nämnts ha bland de straffade icke inräknats personer, vilka endast erhållit lösdrivarvarning. Sammanlagt ha 104 klienter erhållit sådan varning, och av dem ha 30 undergått tvångsarbete; återstående 74 ha sålunda endast varnats. Men av nämnda 30, vilka ådömts tvångsarbete, ha 16 straffats för annat, grövre brott; och av sagda 74 varnade äro 48 straffade för olika överträdelser, nämligen 25 för grövre och 8 för ringare brott samt 15 för förseelser. För att söka ge en mera konkret föreställning om sådana misskötsamma och asociala klienter, vilka vid ett flertal tillfällen varit i konflikt med lagar och förordningar, uppdragas här nedan de yttre konturerna i en del undersökningsfall. Dessa fall äro hämtade bland olika understödstyper och äro knappast att anse såsom karakteristiska för hela antalet straffade; de äro snarare att betrakta som ett urval bland de mest svårartade fallen i klientelet. ildriugar. Sålunda påträffas i kategorien åldringar, vilken uppvisar ett ganska ringa antal straffade, nämligen 8.7 %, följande mera markanta fall: 1451/VI. K A. J. — en 70-årig änkling, f. d. tunnbinderiarbetare, diversearbetare m. m., numera till följd av reumatisk värk och allmän åldersklenhet oförmögen till förvärvsarbete samt omhändertagen på fattigvårdsanstalt. J. är född iä i en smålandssocken och uppvuxen i ett visserligen fattigt men efter allt att döma för övrigt ganska gott hem; fadern var träskomakare, och

106 även modern sysslade med hemslöjdsarbete. E h u r u föräldrarna — enligt pastor — mycket väl kunde ha behövt fattigvård, lära de dock icke ha anlitat sådan. Eedan som 12-åring kom J. ut i förvärvsarbete i hemtrakten, och vid 18 års ålder har han h u n n i t till Stockholm, där han till en början arbetade med varjehanda, tog värvning vid Andra Livgardet, for därpå några år till sjöss och återkom 28 år gammal till huvudstaden. Sedermera, alltså i ett fyrtiotal år, synes han ha tillbragt större delen av sitt liv å olika anstalter, fattigvårdsinrättningar, tvångsarbetsanstalter och fängelser. J. har gjort sig känd som arbetsovillig, alkoholist och lösdrivare; bl. a. har han straffats för trettonde resan stöld m. m. Hela hans livsföring har varit asocial, och även hans hustru 6ynes ha vari* av samma läggning. Barnen ha av denna anledning skilts från hemmet. J. — vilken även åtnjuter folkpension — har kostat det allmänna stora summor. 5079/VI. K. M. E. — 74 år, änkling, f. d. lantbrukare, handelsbiträde e t c ; nu ålderstigen och sjuk åtnjuter han understöd från fattigvården samt folkpension, varjämte barnavårdsnämnden omhändertagit två av hans fem barn. E. är född i en norrlandssocken och uppvuxen i ett tämligen gott lantbrukarehem; hans syskon ha artat sig väl, en broder är en allmänt betrodd man. E. har fört en i hög grad äventyrlig tillvaro, har prövat många yrken och sysselsättningar, vistats utomlands, bl. a. i Canada, TJ. S. A., har barn både inom och utom äktenskapet, är dömd för svårare misshandel, för bedrägeri och förfalskning samt för andra resan stöld. 986/VII. F . A. K. — 84 år gammal, ogift f. d. dräng, rallare m. m.; är numera omhändertagen på ålderdomshem. K. är till börden västgöte; fadern var soldat och avled, då K. var blott tre år gammal. K. har aldrig gått i skola, har dock lärt sig att läsa men ej skriva. H a n kom tidigt u t i arbete på egen hand och råkade tidigt på avvägar. K. har varit rallare av gamla sorten och en notorisk luffare, som utsträckt sina vandringar även till grannländerna, är varnad och har undergått tvångsarbete för lösdriveri samt har straffats för minst fjärde resan stöld och dessutom i Norge några gånger för »simpelt tyveri» etc. 1755/V. A. E. S. — 61 år, ogift f. d. sömmerska; nu åldersklen med nedsatt synförmåga åtnjuter hon fattigvårdsunderstöd i sitt hem samt folkpension. S. är född iä på Söder i Stockholm, där fadern var egen kopparslagare. Efter hans död, som inträffade då S. var helt liten, fortsatte modern rörelsen ehuru med klent resultat, tills hon gifte om sig. S. måste betecknas som asocial; hennes tre barn (uä) ha inlösts på Allmänna barnhuset. Själv har hon alltid varit lättjefull och olustig för ordnad tillvaro, har varnats och undergått tvångsarbete för lösdriveri samt avtjänat straff för förskingring och för sjätte resan stöld. 1888/VII. H . A. S. W. — 73 år gammal, barnlös änka, f. d. tryckeribiträde, uppasserska o. s. v., åtnjuter 6edan många år fattigvård samt folkpension. Hon har tidigare vid åtskilliga tillfällen varit omhändertagen på fattigvårdsanstalter. W. är född iä i Stockholm; fadern var sjöman, sedermera fyrvaktare. Vid 15 års ålder lämnade hon föräldrahemmet, kom ut i förvärvsarbete först som hembiträde, blev sedermera »subba» på tredje klassens utskänkningsställen och råkade alltmera på drift; gifte sig 36 år gammal med en smed, sammanlevde några år med mannen, varpå hon övergav honom och flyttade till en annan man. Redan före äktenskapet, ja, även under dettas bestånd, synes hon ha ägnat sig åt sedeslöst levnadssätt. H o n förekommer t i d i g t enrollerad hos besiktningsbyrån i Stockholm, har varnats och avtjänat tvångsarbete för lösdriveri samt är straffad fjorton gånger för fylleri.

107 Kroppssjuka. B l a n d de k r o p p s s j u k a , vilken k a t e g o r i h a d e 13.7 % s t r a f f a d e , finner m a n följande mera a n m ä r k n i n g s v ä r d a f a l l . 1262/III. J. A. F . S. — 49 år, ogift f. d. grov- och diversearbetare; lider av lungtuberkulos och är intagen på vårdhem på fattigvårdens bekostnad, varjämte han åtnjuter folkpension. S. är född iä på Söder i Stockholm. Fadern, som var murare, avled ganska tidigt, varpå modern — som f. ö. alltjämt lever och numera är omhändertagen på försörjningshem — måste utföra arbete på t v ä t t i n r ä t t n i n g och som hjälpe för att sörja för sitt eget och barnens uppehälle, till vilket även fattigvården bidragit. S. har betecknats som asocial; han är alkoholist och har varit straffad för närmare sextiotalet fylleriförseelser, våld mot polis etc.; dessutom har han varnats sex gånger och undergått tvångsarbete för lösdriveri samt straffats för tolv resor stöld m. m. 1422/V. K. V. D. — 66 år gammal, gift f. d. betjänt, tapetserarearbetare, vårdas numera till följd av nervsjukdom (han har tidigare varit sinnessjuk) å fattigvårdsanstalt samt åtnjuter folkpension. Barnlös. D. är född uä i Stockholm; fadern är okänd, modern eäges ha varit jungfru. Vid späda år omhändertogs D. av Allmänna barnhuset, varpå han utackorderades till ett gott lantbrukarehem i Blekinge. D . måste anses vara höggradigt kriminell; han h a r varnats och straffats upprepade gånger för lösdriveri m. m. samt har undergått bestraffning för nionde resan stöld. Sammanlagt torde han ha tillbragt minst femton år på olika straffanstalter. 2151/IV. J . O. B,. — 55 år, ogift skomakare; lider av lungsjukdom och nedsatta arbetskrafter, åtnjuter hemunderstöd från fattigvården; sammanbor med en kvinna och har — ehuru med en annan kvinna — tre nu vuxna barn. R. är född iä i Göteborg; även fadern var skomakare. Denne slöt sina dagar vid 53 års ålder på en fattigvårdsanstalt. Föräldrahemmet var ytterligt fattigt med många barn, och fadern var drinkare. Även R. är alkoholist, sannolikt periodsupare, är straffad för 23 fylleriförseelser och har många gånger varit intagen på fattigvårdsanstalter för alkoholism. 2177/IV. H . E. W. — 60 år, ogift f. d. murerihantlangare, textilarbetare m. m.; lider nu av kronisk magsjukdom och vårdas å fattigvårdsanstalt, där han säges uppföra sig väl. W. är född iä på danska landsbygden, där fadern var skräddare och modern sömmerska. H a n kom vid 17 års ålder till Stockholm, där han tog värvning vid ett regemente. H ä r p å tog han sig u t på egen hand, kom snart nog på sned, varnades och undergick flera gånger tvångsarbete för lösdriveri, har dessutom straffats för tretton fylleriförseelser samt för två resor stöld. Av undersökaren karakteriseras W. som »en stackars vase». 8079/11. A. V. P . — 39 år, gift f. d. fabriks-, grov- och tillfällighetsarbetare; lider av lungtuberkulos och vårdas på sanatorium. P . är född iä i Jönköping, där fadern var fabriksarbetare i små förhållanden och åtnjöt fattigvård. P . är alkoholist, straffad ett tjugutal gånger för fylleri, olovlig befattning med sprit, för lösdriveri etc. H a n vårdas emellanåt på sanatorier men förstör genom sitt leverne under mellantiderna, vad sjukhusvistelsen byggt upp. 6047/V. K. W. A. — 63 år, änkling, f. d. sjöman, grovarbetare m. m.; lider av bråck och muskelreumatism, åtnjuter fattigvårdsunderstöd i hemmet samt folkpension. H a n s tre nu vuxna barn ha som små varit utackorderade av fattigvården.

108 A. är född iä i en blekingesocken. Fadern var bagare; familjen befann sig i knappa omständigheter och torde ha åtnjutit hjälp från fattigvården. A. har tidigare visat dålig arbetsvilja, n u är förmågan dålig. H a n är straffad för fem resor stöld m. m. och har tillbragt c:a tolv år i fängelse. 6051/V. K. A. B. •— 64 år gammal, gift gårdfarihandlande, t a t t a r e ; lider av hjärtåkomma samt åtnjuter fattigvårdsunderstöd och folkpension, varjämte ett av barnen omhändertagits av barnavårdsnämnden för skyddsuppfostran; sålunda ett s. k. blandfall. B. är född uä i en hallandssocken. Redan som barn var B. vanartad och omhändertagen på olika slag av hem, räddningshem o. dyl., där han vistades tre å fyra år, varpå han vid 19 års ålder rymde. Vid den därav föranledda efterlysningen uppgavs följande signalement på B . : »Nära 19 år gammal, 5 fot 4 tum lång, koppärrigt fräknigt ansikte, rött hår, vidrigt utseende och lömsk uppsyn.» Bägge föräldrarna voro begivna på rusdrycker; familjen livnärde sig på tattarevis genom ambulerande handel, hästbyten, förtenning samt även genom bettleri, snatterier, stölder och bedrägerier, för vilka brott bägge föräldrarna upprepade gånger straffats. Familjen åtnjöt fattigvård vid flera olika tillfällen under B:s minderårighetstid. Pastor skriver om B:s barndomsförhållanden: »Familjen vistades mest på landsvägen.» Fadern blev mördad av en f. d. straffånge, vilken därefter i sin t u r av B. misshandlades så svårt, att döden följde. F ö r detta brott dömdes B. — som redan 2 gånger förut varit straffad för svårare misshandel — till fyra års straffarbete. B. har varit gift tre gånger och har sammanlagt fjorton barn, av vilka elva äro födda utom äktenskap; tre av barnen äro döda. Samtliga äro mer eller mindre abnorma. B. och hela hans familj förete en starkt asocial och kriminell prägling. Bettleri, fylleri, slagsmål, enklare och svårare misshandel, osedlighet, stölder, bedrägerier, dråp äro de alldagliga och typiska uttrycken för denna tattarefamiijs mentalitet och livsföring. Om miljön i B:s hem lämnas av landsfiskalen följande talande skildring: »Ett rum och kök hysa ofta ett femtontal personer, barn, barnbarn oeh barns fästmör och deras barn. Dryckenskap i form av pilsnerkonsumtion i större kvantiteter förekommer, när tillgångarna det medgiva.» Sinnessjuka. Och b l a n d de sinnessjuka — vilken g r u p p inneslöt 11.7 % straffade — fäster m a n sig vid följande fall. 1066/11. N. G. B. J. — 31 år, ogift man, f. d. kontorsbiträde, lider av lungtuberkulos och sinnessjukdom, vårdas på fattigvårdens bekostnad på anstalt samt åtnjuter folkpension. d". är född iä och uppvuxen i ett jämförelsevis gott hem i Stockholm — fadern var möbelhandlande och avled då sonen var 15 år gammal — samt har genomgått sex klasser i läroverk, då han relegerades för stöld. Sedermera har J. varnats för lösdriveri och tre gånger straffats för stölder och bedrägeri. 2080/11. G. F . J. — 40 år, gift snickare, omhändertagen som sinnessjuk på fattigvårdens bekostnad. Familjen åtnjuter understöd i hemmet under hans vårdtider. J . är född iä i ett tämligen burget lantbrukarehem i Västergötland, kom vid unga år till Göteborg och lärde till byggnadssnickare, tog värvning, arbetade därpå i lantbruk bl. a. som rättare men återgick därefter till byggnadsfacket. J. är alkoholist, straffad för minst sex fylleriförseelser samt är under rusets inflytande ytterligt våldsam och farlig både för sitt och andras liv. H a n har gjort sig skyldig till bedrägerier, förfalskning och förskingring samt stölder men till följd av sin sinnesbeskaffenhet förklarats straffri.

109 i

2119/III. E. J . •— 47 år, ogift f. d. plåtslageriarbetare, grovarbetare m. m.; vårdas sedan ett tjugutal år tillbaka på olika anstalter som sinnessjuk. J. är född iä i Göteborg, där fadern var plåtslagare. Hemmet, där J. tillsammans med sju syskon växte upp, beskrives som gott; föräldrarna voro religiösa. Under den tid, J. var frisk och arbetsför, förde han ett i hög grad undermåligt leverne. Redan vid 20 års ålder blev han varnad och undergick tvångsarbete för lösdriveri, vilket sedermera blev fallet jämväl under vart och ett av de följande tre åren; därpå straffades han för upp till fyra resor stöld, varpå han omhändertogs som sinnessjuk. J. har tillbragt större delen av sitt liv å olika slag av offentliga inrättningar, därav omkring sju års tid å straffanstalter. Kroppsligt defekta. A n t a l e t s t r a f f a d e b l a n d de k r o p p s l i g t defekta ä r jämförelsevis s t o r t — n ä m l i g e n 14.8 % — och k a n s k e större än v a d m a n med h ä n s y n till d e r a s k r o p p s l y t e k u n n a t f ö r v ä n t a ; följande fall å d r a g a sig s ä r s k i l d u p p märksamhet. 1228/111. J. A. N. — 46 år, ogift f. d. stamanställd vid regemente, handelsbiträde, ölutkörare, kusk, sjöman o. s. v.; är numera sedan ett femtontal år tillbaka omhändertagen på fattigvårdsanstalt, enär han till följd av olyckshändelse i England är krympling. N. är född iä på landsbygden nära Stockholm; fadern var båtsman och avvek från familjen; modern är intagen på ålderdomshem. N. har alltid — d. v. s. då han varit frisk och färdig — fört en rotlös och rolös tillvaro, prövat en mängd olika yrken och flackat omkring på olika platser samt gång efter annan råkat i konflikt med ordningsmakten; han har sålunda upprepade gånger varnats för lösdriveri och fem gånger undergått tvångsarbete härför samt straffats för ett femtiotal fylleriförseelser, för stölder etc. 1291/IV. J. A. T. L. — 52 år, gift f. d. smedslärling, besättningsman, kolbärare, skogsarbetare, rallare o. s. v., är numera vanför — delvis lam — efter nervsjukdom samt åtnjuter fattigvårdsunderstöd i hemmet oeh folkpension. L. är född iä i Roslagen; fadern var båtsman och brukade ett båtsmanstorp; bägge föräldrarna beskrivas som redbara och arbetsamma, friska och sunda. Vid 14 års ålder lämnade L. föräldrahemmet och gav sig u t på egen hand, till en början till Stockholm, varpå han fört en äventyrlig tillvaro och visat en utpräglad motvilja mot mera ihållande ordnat arbete. Redan ovanstående alldeles icke fullständiga uppräkning av hans olika sysselsättningar ger en antydan därom. K n a p p t tjuguårig kom han första gången i delo med polisen för fylleri; sedermera har han straffats för ett tjugutal fylleriförseelser, fem gånger för spritsmuggling, varjämte han avtjänat flera års straffarbete för tillsammans fem resor stöld. 1297/IV. J. A. J. — 53 år, ogift f. d. fabriksarbetare, sjöman, hamnarbetare, grovarbetare m. m.; numera oförmögen till arbete på grund av lamhet i benen och intagen å fattigvårdsanstalt; folkpensionär. J. är född i en kustsocken av Kalmar län, där fadern var hemmansägare i tämligen goda ekonomiska omständigheter. Tidigt kom J. till Stockholm och blev redan vid 17 års ålder där beslagen med att ha dolt stulet gods; sedan bär det alltmera utför, han varnas gång på gång för lösdriveri, straffas ett tjugutal gånger för fylleri och andra förseelser, för misshandel bl. a. å fadern samt för sex resor stöld. 1708/IV. S. M. E. — 53 år, frånskild f. d. tjänarinna och husmor, numera omhändertagen på fattigvårdsanstalt på grund av fullständig blindhet. Barnlös. E. är född iä i en mindre, uppsvensk stad; fadern var timmerman och dog, då E.

110 var blott ett år gammal, varpå modern måste taga förvärvsarbete och tilldelades fattigvård för sitt och barnens uppehälle. E. har fört ett sedeslöst leverne, har varit prostituerad, straffats för ett femtontal fylleriförseelser, varnats för lösdriveri och har sex gånger avtjänat tvångsarbete för dylikt. Själsligt defekta. D e n kategori, som innehöll det m i n s t a a n t a l e t s t r a f f a d e , utgjordes a v de själsligt defekta. Såsom a n t y t t s h a dessa väl h a f t de m i n s t a möjligheterna till asocialitet. H ä r p å t r ä f f a s också m i n s t a relationen s t r a f f a d e , 2A%; d e r a s b r o t t s y n a s icke heller v a r a av s a m m a kvalificerade a r t som de ö v r i g a s t r a f f a d e s . B l a n d representanter för denna t y p fäster m a n sig vid följande: 3050/11. N . H . K. — 33 år, ogift vedgårdsarbetare; åtnjuter fattigvårdsunderstöd alltsedan födelsen på grund av dels föräldrarnas sjuklighet och fattigdom samt dels även egen undermålighet och epilepsi. K. är född i en småländsk 6tad. F a d e r n var bruksarbetare, är numera omhändertagen av fattigvården som sinnesslö. K. har gjort sig skyldig till snatterier och stölder men på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats straffri. 1721/IV. A. K. O. — 56 år, ogift f. d. tjänarinna, tvätterska, nu brödförsäljerska; åtnjuter på grund av psykisk undermålighet fattigvårdsunderstöd och folkpension. O. är född uä i Stockholm; fadern var tobaksarbetare och modern mursmäcka. Vid späd ålder blev O. inammad på Allmänna barnhuset oeh därpå utackorderad till fosterhem på landet. — H a r varnats för lösdriveri o. dyl. Arbetslösa. D e g r u p p e r , v a r i de flesta s t r a f f a d e å t e r f i n n a s , u t g ö r a s a v de m a n l i g a försörjarna och de arbetslösa. B l a n d dessa senare förekomma 51.1 % s t r a f f a d e . N e d a n a n g i v n a fall torde giva ett b e l y s a n d e t v ä r s n i t t a v de k r i minella inslagen bland dessa arbetslösa. 1175/111. N. O. A. — 41 år, gift glasmästare. H a r åtnjutit hjälp för sig och familjen eller är åtminstone känd av samtliga hjälporganen (alltså F v + P n -fAk + Bv), varjämte även nykterhetsnämnden under 1928 ingripit i fallet; detta måste sålunda anses som ett s. k. biandfall. A. är född iä i en liten norrlandsstad i ett ganska burget och gott hem; även fadern var glasmästare. A:s arbetsförmåga är nedsatt till följd av tarmsjukdom. H a n har dock undersökningsåret tidvis utfört reservarbete och tidvis sysslat med glasmästeri samt är för sagda år upptaxerad för en inkomst av 3 000 kronor, varjämte hustrun, som också utfört förvärvsarbete, är taxerad för 610 kronors inkomst. F r å n fattigvården erhöllo de för sina tvenne barn ett understöd av omkring 600 kronor. A. har betecknats som lättjefull, har »förskingrat meddelat understöd för krogmiddagar», är alkoholist samt har straffats för stöld och förskingring. Anvisat reservarbete h a r han lämnat, enär han där skall ha blivit utsatt för trakasserier för att han tidigare arbetat som strejkbrytare. 1208/111. G. A. S. — 33 år, gift f. d. grovarbetare, sjöman, hamnarbetare, nu reservarbetare. Frisk och arbetsför men arbetsovillig. Åtnjuter fattigvård och reservarbete. S. är född i en östgötasocken i ett fattigt hem; fadern var båtsman och brukade ett litet båtsmanstorp; modern är numera änka och åtnjuter fattigvårdsunderstöd. S. är till sin livsföring asocial; han är alkoholist och har straffats för ett sextio-

Ill tal fylleriförseelser, har varnats för lösdriveri och fyra gånger undergått tvångsarbete härför, varjämte han straffats för våld m. m. samt för fyra resor stöld. 18^9/IV. E. V. J. — 60 år, gift f. d. rörarbetare, nu reservarbetare; frisk och arbetsför men i saknad av arbetsvilja. J. är född iä i en skaraborgssocken, där fadern var smed och modern bidrog till familjens underhåll genom att »tjäna bönder» i hemtrakten. J. är alkoholist och straffad för ett stort antal fylleriförseelser, för spritsmuggling samt för misshandel. 1296/IV. C. A. J. — 53 år, gift f. d. stamanställd, droskkusk o. s. v., numera och under de tider han icke är omhändertagen på alkoholistanstalter reservarbetare. Familjen åtnjuter sedan flera år understöd från fattigvården. J. är född iä på uppländska landsbygden; fadern var statdräng, fattig och sjuklig. J. kom efter faderns död, knappt mera än tolvårig, u t i förvärvsarbete som vall- och stallpojke. J. är alkoholist, periodsupare, har straffats för ett tjugutal fyllerier, vårdats för delirium tremens samt varnats och undergått tvångsarbete för lösdriveri. 1420/V. H . A. — 66 år, gift f. d. järn- och grovarbetare och numera reservarbetare. Åtnjuter fattigvårdsunderstöd i hemmet samt reservarbete och — mirabile dictu — även folkpension. A:s arbetsförmåga är visserligen till följd av ledgångsreumatism nedsatt, men hans årsinkomst av arbete uppgick likväl 1928 till närmare 1 200 kronor. A. är född iä i en skånesocken, där fadern var soldat och innehade ett soldatt o r p ; denne avled emellertid när A. var blott 8 år gammal, varpå A. jämte modern och syskonen intogs på socknens fattighus. A. är alkoholist och har straffats 42 gånger för fylleriförseelser. H a n s arbetsvilja skall alltid ha varit dålig. 1484JVI. P . A. B. — 68 år, ogift, f. d. värvad, sjöman och diversearbetare; numera omhändertagen på fattigvårdsanstalt. B. är fysiskt frisk och arbetsför, varför han trots sin framskridna ålder rubricerats som arbetslös; han kan knappast hänföras till annan typbeteckning. B. är född uä i en värmländsk församling. F a d e r n skall ha varit smed; för övrigt känner man intet om honom. B. vistades under sin barndom hos modern, om vilken man icke heller vet så mycket, tills han vid 13 års ålder blev skjutspojke; for därpå till sjöss och befinner sig 18 år gammal i Stockholm, där han tar värvning och ganska snart överföres till disciplinkompani. Sedan 20-årsåldern synes B. icke ha haft någon stadigvarande sysselsättning. Efter allt att döma är B. en av klientelets mera höggradigt asociala. H a n s levnadsbana företer en ständig kretsrörelse kring offentliga anstalter av olika slag, fängelser och fattigvårdsanstalter. Redan 18 år gammal beträdes han med stöld och sedan följa brott och straff slag i slag. B. är alkoholist och har straffats för minst 115 särskilda fylleriförseelser, har varnats 11 gånger och 5 gånger avtjänat tvångsarbete för lösdriveri samt lagfällts för 7:e resan stöld. P å de fattigvårdsanstalter och arbetshem, där han tillbragt sammanlagt ett trettiotal år av sitt liv, har han dessutom undergått täta disciplinstraff för fylleri, slagsmål o. s. v. Det kunde ha varit av intresse att erfara vad B. kostat det allmänna — i dess straffande, skyddande och hjälpande verksamhet. Materialet ger dock icke möjlighet till en exakt beräkning av dessa kostnader. Man torde möjligen kunna anse, att sin tan mm an knappast kommer a t t stanna under 30 000 kronor. 802811. A. O. N . — 29 år, ogift f. d. jordbruks-, nu reservarbetare, åtnjuter även folkpension på grund av psykisk undermålighet.

112 N. är född i en småländsk stad. F a d e r n var bryggeriarbetare, drinkare och sköteslös; modern led av tuberkulos, och bägge föräldrarna slutade sina dagar på fattigvårdsanstalt. N. omhändertogs som helt liten av fattigvården och utackorderades i fosterhem på landet, varifrån han dock måste överflyttas till uppfostringsanstalt. Sedan han lämnat denna och på egen hand kommit u t i livet, har han gjort sig skyldig till varjehanda förseelser, varnats för lösdriveri och avtjänat tvångsarbete för dylikt, botat för fylleri o. s. v. — med ett ord visat sig asocial. Manliga familjeförsörjare. Den g r u p p , som i n r y m d e de flesta för grövre b r o t t s t r a f f a d e , utgjordes a v m a n l i g a familjeförsörjare. U r denna g r u p p , v a r i finnas 51.6 % s t r a f f a d e , anföras följande t r e fall. 1155/11. F . W. E. — 39 år, gift f. d. sjöman, grovarbetare, diversearbetare, nu bergssprängare. E. åtnjuter oavbrutet sedan ett tiotal år hemunderstöd från fattigvården, varjämte barnavårdsnämnden omhändertagit tre av hans nio barn. E. är född uä i Stockholm. Fadern är okänd, modern sysslar med hjälphusarbete och åtnjuter f. ö. fattigvård. E. är periodsupare, har tidigare vårdats för sinnessjukdom, är straffad för upprepade fylleriförseelser, varnad och straffad för lösdriveri, för våld samt för 1 :a resan stöld. E. är tidvis arbetsovillig, tidvis arbetsoförmögen. Sedan han år 1919 började uppbära fattigvårdsunderstöd, ha tre barn tillkommit i familjen. Två av barnen åtnjuta samhällsvård och ett tredje — en flicka, som visat sedeslöshet och beträffande vilken särskilda upplysningar komma att inflyta i redogörelsen för de undersöktas barn — är omhändertaget för skyddsuppfostran. 1277/IV. J. F . C. — 51 år, gift f. d. länt- och skogsarbetare, diverse- och reservarbetare, för närvarande internerad å tvångsarbetsanstalt. C , vilken är född iä på landet nära Uppsala, är uppvuxen i ett fattigt men för övrigt gott statarehem. H a n har alltid ansetts slö och likgiltig i fråga om familjens försörjning, och denna har under c:a trettio år praktiskt taget oavbrutet åtnjutit fattigvård. F y r a av familjens fjorton barn äro omhändertagna av barnavårdsnämnden. C. har gjort sig skyldig till åtskilliga lagöverträdelser, såsom stölder, avvikit från arbetshem o. s. v. Hela familjen betecknas som asocial. 1293/1V. K. A. K. — 52 år, gift järnarbetare, frisk och arbetsför men arbetsolustig, åtnjuter oavbrutet sedan 1909 understöd från fattigvården för sin stora familj. H a n har nämligen tio barn, av vilka sex ännu äro minderåriga och födda å tider, familjen för sitt uppehälle varit beroende av fattigvården. K. är född iä i en sörmlandssocken; fadern var jordbruksarbetare, och föräldrahemmet beskrives som gott. K. är alkoholist, straffad för minst ett dussin fylleriförseelser och för lönnbränning samt har varit omhändertagen på alkoholistanstalt. Kvinnor med barn. D e n k a t e g o r i , som o m f a t t a r de flesta s t r a f f a d e kvinnorna, ä r kvinnor med b a r n , av v i l k a 7.1 % u n d e r g å t t b e s t r a f f n i n g för olika b r o t t och förseelser, u n d e r det medeltalet straffade för s a m t l i g a kvinnor u t g ö r 3.2 %. B l a n d dessa k v i n n o r med b a r n f ä s t e r m a n sig vid följande. 1655/111. E. M. A. — 43 år, ogift f. d. hembiträde och sjukhusbiträde, numera tidningsbud. F r i s k och arbetsför åtnjuter hon emellertid sedan tretton år tillbaka hemunderstöd från fattigvården för sina två minderåriga barn samt får dessutom åtskillig hjälp från enskilda organisationer. A. är född iä i Stockholm. Fadern, som var skomakare, förde ett i hög grad last-

113 bart leverne och övergav familjen, då A. var femton år gammal, varpå han omsider omhändertogs å försörjningsinrättning. Modern åtnjuter sedan ett trettiotal år hemunderstöd från fattigvården. A. är begiven på rusdrycker och har straffats för ett tiotal fylleriförseelser. H o n sammanbor jämte sina två barn med modern och en syster, vilka båda lida av tuberkulos. Även det äldsta barnet —• vars fader f. ö. är okänd — lider av tuberkulos; till det andra barnets uppehälle bidrager dess fader. 1659/III. H . B. E. — 43 år, frånskild, f. d. restaurangbiträde, numera diskerska på restaurang. E. är född iä i en värmlandssocken, där föräldrarna — vilka alltjämt äro i livet — äro lantbrukarefolk; hemmet skall ha varit ekonomiskt gott, och E. lär ha fått en god uppfostran; dock uppgivas bägge föräldrarna ha haft rykte om sig för att vara »fallna för snatteri». Själv säges E. vara frisk och arbetsför men arbetsovillig och sköteslös. H o n har tidigare för sina tvenne uä födda barn åtnjutit hjälp från det allmänna. Det yngsta barnet intogs vid späd ålder å Allmänna barnhuset; numera har barnavårdsnämnden tagit det omhänder, enär barnet visat vanart och kleptomani. Det andra barnet är vuxet. De uppgivna barnfäderna äro misskötsamma och ha aldrig bidragit till barnens uppehälle; faderskapet är dock icke i något fall fastställt. E. är i hög grad kriminell; bl. a. har hon straffats för 7:e resan stöld; det ena barnet är f. ö. fött under hennes fängelsevistelse. 2306/III. E. L. — 42 år, gift f. d. fabriksarbeterska; har dock ej på många år levat samman med mannen, med vilken hon har två barn; därjämte har hon tre barn utom äktenskapet. L. är född iä i ett fattigt hem i Göteborg och har under sin barndom varit utackorderad av fattigvården, sedan hennes moder avlidit. Man vet icke stort mera om hennes senare öden än att hon varit intagen på Frälsningsarméns räddningshem, att hon varit prostituerad, har varnats och undergått tvångsarbete för lösdriveri samt straffats för ett flertal fylleriförseelser och våld emot polis. — E t t hennes barn är omhändertaget av barnavårdsnämnden; detta barn har alltså givit anledning till L:s förekomst i undersökningsklientelet. Om fadern till barnet liksom om L:s egna nuvarande förhållanden känner man för övrigt intet. 4187/111. B. N. — 45 år, ogift f. d. tjänarinna, nu hjälphusarbeterska. N . är fysiskt sett frisk och arbetsför men anses psykiskt undermålig och erotiskt abnorm; åtnjuter sedan 1916 ordinarie hemunderstöd från fattigvården för sig och sina t r e minderåriga barn. H o n har tidigare vid flera tillfällen varit intagen å försörjningshem och skall under en sådan vistelse ha stått i förhållande till försörjningstagare, vilket resulterat i ett barn. N. är född iä i en norrlandssocken, där föräldrarna voro nyktert och redbart torparefolk. — N. har straffats för barnamord. Barnfäder. D e n k a t e g o r i klienter, vilken u p p v i s a r största a n t a l e t missköts a m m a och asociala — e h u r u icke största a n t a l e t s t r a f f a d e — u t g j o r d e s av b a r n f ä d e r . Ä v e n av dessa h a r emellertid e t t g a n s k a stort a n t a l — n ä m l i g e n 40.9 % — u n d e r g å t t bestraffning, och bland dem t o r d e följande fall v a r a a v v i s s t intresse. ':'-É 1222/111. A. F . F . — 45 år, gift f. d. värvad vid artilleriregemente, sjöman, åkeriarbetare, tegelbärare, fiskförsäljare, reservarbetare och nu internerad på tvångsarbetsanstalt. F . har anlitat alla slag av samhällets hjälpmöjligheter — utom folkpension, som han ännu icke erhållit — samt dessutom haft mycken hjälp från privata organisa8—340122

114 tioner. Alla hans fem barn ha varit föremål för barnavårdsnämndens ingripande. F . anses äga arbetsförmåga men sakna arbetsvilja. H a n är född i ett enkelt hem i Roslagen; fadern var skomakare, och modern erhöll efter hans död fattigvårdsunderstöd. F . är i hög grad asocial. Sålunda har han till stor del levat på organiserat tiggeri, är alkoholist, lider av könssjukdom, varmed han smittat hustrun och en minderårig dotter, är straffad för lösdriveri, bedrägeri och förskingring samt för fjärde resan stöld. F . har därjämte varit internerad å alkoholistanstalt och arbetshem, varifrån han rymt. 1255/111. H j . T. A. — 45 år, ogift byggnadsarbetare, frisk och arbetsför; anses 1928 ha tjänat c:a 4 000 kronor. H a n sammanbor med en illa känd kvinna, med vilken han har ett barn. Detta har omhändertagits av barnavårdsnämnden, enär det utsatts för vanvård i hemmet, vilket alltså är anledningen till att A. förekommer i klientelet. H a n är född iä i Stockholm, där fadern var grundläggare; f. ö. saknas kännedom om föräldrarna. A. har prövat en mängd olika yrken och sysselsättningar. Redan vid 20-årsåldern kom han i konflikt med ordningsmakten och straffades för stöld. Sedermera har han gång efter annan varit straffad för olika brott och förseelser, såsom för fylleri och lösdriveri samt för sju resor stöld. 5047/III. E. J. — 50 år, gift torpare, frisk och arbetsför och arbetsvillig. H a n har för egen del aldrig åtnjutit hjälp från det allmänna, varemot barnavårdsnämnden omhändertagit några av hans barn. J. är född iä i en norrlandssocken och växte upp i ett gott hem. Föräldrarna skildras som synnerligen redbara och aktade människor med starkt frireligiös läggning. J : s barndom och ungdom synas ha förflutit ungefär på samma sätt som uppväxande lantbors i allmänhet. Vid 28 års ålder arrenderade han ett litet torp i en enslig bygd och gifte sig med en kvinna, som hade en 6-årig dotter uä. J. synes vara utpräglat asocial. H a n har bedrivit hembränning och försäljning av hembränd sprit som näringsfång, för vilken hantering hemmets avlägsna läge varit en gynnsam omständighet. 1926 intogs J. på alkoholistanstalt, rymde därifrån endast två dagar efter ankomsten under förklaring inför några interner, att han ovillkorligen måste hem för a t t se till 60 liter sockerlag, som stod under jäsning oeh hotade att förfaras. Redan före interneringen hade han erhållit varning för spritmissbruk och för övrigt h u n n i t göra 6ig känd för kriminalitet. Sålunda dömdes han 1900 — blott 22 år gammal — för misshandel med livsfarligt vapen till 6 månaders straffarbete; 1905 för knivskärning till 1 års straffarbete; 1921—1922 varnades han för spritmissbruk; 1923 dömdes han till fängelse för olaga brännvinsförsäljning; 1926 dömdes han för en del brott, såsom för innehav av för lönnbränning avsedd mäsk, för olovlig brännvinstillverkning, för misshandel med livsfarligt vapen emot i tjänsteutövning stadd polisman till fyra års straffarbete — efterlyst för rymning från alkoholistanstalten sköt han nämligen på fjärdingsmannen och skadade honom i axeln; och slutligen har han för otukt med sin styvdotter — alltså hustruns dotter före äktenskapet — ådömts 1 år och 6 månaders straffarbete. Med sin hustru har J. haft tolv barn, av vilka två äro döda; de tre yngsta barnen äro födda 1918, 1919 och 1921. Med styvdottern har J. åtta barn, födda 1915 (då flickan var blott 16 år gammal), 1918, 1919, 1921, 1922, 1923, 1925 och 1926. Under den tid J. avtjänat straff har styvdottern f. ö. skaffat sig sitt nionde barn, detta med en annan man. Som synes ha både modern och hennes dotter uä samma år fått barn med mannen-styvfadern, ja, ett år fingo bägge barn med endast fem dagars mellanrum. Man hyser den uppfattningen på orten, att förhållandet till styvdottern försiggått med moderns vetskap och medgivande.

115 Familjens vuxna medlemmar ha alla straffats för olovlig sprithantering. styvdotterns barn äro omhändertagna för skyddsuppfostran. Om denna styvdotter förekommer å sid. 45 en del närmare upplysningar.

Alla

816/V. J . P . A. J. — 61 år, gift f. d. skomakare, numera dörrknackare; lider till följd av hjärtåkomma av nedsatt arbetsförmåga och åtnjuter sedan ett tjugutal år fattigvårdsunderstöd. Efter att tidigare ha varit intagen å ålderdomshemmet bebor han nu en av fattigvården upplåten stuga och får där sitt understöd. H a n s tre barn ha omhändertagits för skyddsuppfostran. J. är född iä i en smålandssocken. Även fadern var skomakare; föräldrahemmet beskrives som undermåligt; fadern var starkt hemfallen åt spritmissbruk, bedrev lönnkrögeri, var stark och vildsint och utgjorde en skräck för orten. Även J. är höggradigt asocial; ovillig mot varje ordnat arbete driver han omkring och livnär sig genom, förutom fattigvårdsunderstöd, bettleri och försäljning av visor, kängsnören, preventivmedel och pornografisk litteratur. H a n är straffad för upprepade fylleri- och lösdriveriförseelser, för stölder, dråp o. s. v. Landsfiskalen på orten, vilken haft mycket besvär med J., skriver om honom bl. a.: »J. har aldrig utfört något ordentligt arbete. K l a n d r a r allt och alla och anser sig vara mannen att ställa allt till rätta. Anmäler allt skvaller, han kan finna, och skriver långa epistlar till K. B. Är till naturen utomordentligt hätsk, illvillig och bråkig. Slog hustru och barn, när de ej voro till lags. Lyfte dem i öronen eller i fötterna och slog deras huvuden i golvet. Dömd för inbrott, stöld och snatteri, ärekränkning mot fattigvårdsstyrelsen m. fl., stack kniven i en annan lika god sälle», (vilken för övrigt också förekommer i undersökningen) »tvångsarbete för lösdriveri och lättja e t c . . . . » 918/III. A. A. — 41 år, frånskild f. d. arrendator, handlande, senast torpare och lönnbrännare m. m. F y r a av hans sju barn — därav två uä — äro omhändertagna av barnavårdsnämnden för skyddsuppfostran; eljest ingen hjälp från det allmänna. A. är född i en avsides skogstrakt av Västergötland. Fadern var smed och hemmansägare; omdömena om honom och hemmet äro växlande. Så mycket synes dock framgå, att fadern var starkt begiven på rusdrycker. A. är drinkare, straffad för ett dussintal fylleriförseelser, vilka alla varit förbundna med »misshandel», »våld å person», »hemfridsbrott» och liknande. H a n är särskilt under rusets inflytande till ytterlighet vildsint och fruktad vida omkring för sitt bärsärkalynne och sina enorma kroppskrafter samt går under benämningen »Tivedsskräcken». A. har även gjort sig skyldig till otuktsbrott emot minderårig samt till lönnbränning och undergått bestraffning härför. H a n skall sedermera, alltså efter undersökningsåret, ha avlidit. Enligt en broders utsago lär A. — vilken i stora mängder förtärt denaturerad sprit — fastän mycket stor, stark och kraftig, fullständigt ha gått under. »Dödsorsaken skall sålunda ha varit, att hans mage var totalt uppbränd och förstörd.» Redogörelsen för de u n d e r s ö k t a s , enkannerligen den s ä m r e delens av klientelet, vandel h a r ä g n a t s ett jämförelsevis stort u t r y m m e , emedan d e n s a m m a s y n t s av s ä r s k i l t intresse som e t t b i d r a g till belysningen av spörsmålet om orsakerna till hjälpbehovet. T y u p p e n b a r t är, a t t livsföringen i och för s i g hos å t s k i l l i g a av de socialt m i n d e r v ä r d i g a måste anses h a haft en oftast m y c ket stor andel i u p p k o m s t e n av deras hjälpbehov. U n d e r s t u n d o m ä r den asociala vandeln endast u t t r y c k för s a m m a orsaker, som v å l l a t behovet av h j ä l p från samhället. F r å g a n om vandeln f å r under s å d a n a förhållanden och för angivna k a t e g o r i e n u n d e r s ö k t a k a n s k e i högre g r a d än a n d r a p a r t i e r av berättelsen b e t r a k t a s som en del av o r s a k s k a p i t l e t .

116 Barnen till de undersökta. I vissa av de exempel, som anförts i det föregående, har en del, för övrigt mycket fragmentariska, upplysningar meddelats om de undersöktas barn, och å sid. 13 återfinnas några sifferuppgifter om desamma. Intet hade varit mera önskvärt än att här kunna meddela utförligare upplysningar om dessa barn. Ty, likaväl som föräldrarna och deras förhållanden, för vilka redogörelse lämnats å sid. 54:—74, böra även barnen och deras förhållanden kunna i sin mån bidraga till en intimare kännedom om de undersökta — mellanledet emellan föräldrarna och barnen i undersökningen. Men — och detta är väl i själva verket den viktigare frågan — en djupgående undersökning av barnen borde även ha kunnat medverka till ett klarläggande av den s. k. dynamiska frågan, alltså frågan, varför ständigt nya massor av människor bli oförmögna att sörja för sig och de sina och måste lita det allmänna till. Det kunde nämligen ha varit av synnerligt intresse att söka utröna, huruvida och eventuellt i vilken grad det sociala hjälpklientelet kompletterar sig självt; huruvida sålunda ett visst skikt i samhället, vilket redan understödjes av detsamma, i nämnvärd utsträckning förser detta med nya hjälptagare. Undersökningen har redan visat, att de undersökta själva till i runt tal närmare 3/4 utgått från hem, vilka förr eller senare åtnjutit hjälp från samhället. Den fråga, vara nu närmast syftas, skulle alltså avse, huruvida och eventuellt i vilken omfattning barnen till de undersökta redan måst anlita det allmännas hjälp eller, där så ännu icke skett, om man med någon grad av sannolikhet kan förutse, huruvida de i en nära framtid skola falla samhället till last. Det måste dock genast sägas, att för en så ingående undersökning lämnar materialet icke tillräckligt stoff. De undersöktas barn äro antingen minderåriga och som sådana i flertalet fall boende hos sina föräldrar. Barnen ha naturligt nog ännu icke utformats till självständiga individer, ännu icke hunnit reagera på olika företeelser i samhällslivet, och de ge under sådana förhållanden ej mycken ledning ens för en noggrannare undersökning. Eller också ha barnen överskridit minderårighetsgränsen och som regel utflyttat från föräldrahemmen, kanske till avlägsna orter, och förbindelsen emellan dem och hemmen har ofta nog avtynat. De undersökta sägas nämligen i ett mycket stort antal fall sakna närmare kännedom om barnens öden, sedan dessa vistats utanför hemmen endast några år. Ä andra sidan händer det, speciellt i fall, där barnen misslyckats, kommit på avvägar — och dessa fall vore väl ur undersökningssynpunkt av speciellt intresse — att föräldrarna visserligen ägt kunskap om barnens livsöden men förtegat detta för undersökaren. I vissa fall har man nämligen på andra vägar lyckats erhålla någon kunskap därom. Det sagda utesluter naturligtvis icke, att man vid en ännu mera inträngande undersökning i detta hänseende kunnat få fram åtskilligt mera, ja, kanske tillräckligt för ett bedömande av ovanberörda frågor. Forskningar härutinnan ha emellertid visat sig särskilt tidsödande — icke minst genom barnens täta omflyttningar, understundom utomlands — varför tanken på en närmare utredning av barnens förhållanden i detta sammanhang måst uppgivas. En omständighet, som i viss mån förklarar den tämligen ringa kännedomen om de undersöktas barn, är bristen å elementära identifieringsuppgifter, vilka kunna giva ledning för vidare efterforskningar. I fråga om de undersöktas föräldrar finnas som regel å primäruppgifterna angivna namn, födelseår, yrke m. m. samt i förekommande fall även dödsår; motsvarande uppgifter saknas oftast om barnen. Redan av antydda förhållandet — alltså den ringa kontakten emellan de undersökta och deras barn — på vilket man för övrigt fann åtskilliga exempel även i fråga om de undersökta och deras föräldrar, kunde man måhända

117 frestas till den reflexionen, att samhörighetskänslan föräldrar och barn emellan åtminstone bland ett ganska stort antal av de människor, vilka anlita samhällets hjälp, synes vara tämligen ringa. Jämför man vad man har sig bekant om samhörighetskänslan i andra lager av befolkningen, kunde man vara benägen antaga, att densamma ofta är mindre utvecklad bland de människor, det allmänna måste hjälpa. Den dagliga erfarenheten från fattigvårdsarbetet ger delvis belägg för ett sådant antagande. Ty en bidragande orsak till hjälpbehovet hos t. ex. åldringar befinnes ganska ofta utgöras av vuxna barns försumlighet och brist på intresse — trots förmåga — att sörja för eller ens bidraga till försörjningen av sina föräldrar. Emellertid måste rättvisligen erkännas, att åtskilliga fall påträffas i klientelet — såvitt känt närmare 15 % — vari barnen ekonomiskt stödja föräldrarna, alltså de undersökta. Antal klienter med och utanbarn. Hela antalet klienter, vilka ha eller tidigare haft barn, utgör 2 019, därav 945 män och 1 074 kvinnor; återstående 958 personer, därav 466 män och 492 kvinnor, äro sålunda och ha, såvitt känt, alltid varit barnlösa. Flertalet — i runt tal 2/3 — såväl manliga som kvinnliga klienter äro eller ha varit föräldrar; barnen kunna ju vara avlidna. Ehuru direkt jämförelse med befolkningen i dess helhet icke är möjlig med ledning av tillgängligt statistiskt material, synes en undersökning giva vid handen, att befolkningen i allmänhet innehåller en proportionaliter större mängd barnlösa hushåll än klientelet, ett för övrigt ganska naturligt förhållande, om man betänker, att just förekomsten av barn för klientelets vidkommande ofta föranlett hjälpbehovet. Befolkningsstatistiken synes vidare utvisa, att befolkningen i storstäderna till icke obetydligt högre grad än landsbygdens består av barnlösa hushåll, en företeelse, som icke har sin motsvarighet hos klientelet. Vad det senare beträffar uppvisa männen i storstäderna samt Stockholms och landsbygdens kvinnor största relativa antalet klienter med barn, under det männen på landsbygden och Göteborgskvinnorna uppvisa största antalet barnlösa. Skillnaden de olika ortsklientelen emellan är dock på intet sätt överväldigande; den kan möjligen, åtminstone till viss grad, bero på tillfälligheter — t. ex. arbetslösheten å olika orter etc. — och torde knappast inbjuda till några bestämda slutsatser. Såsom framhållits å sid. 13 utgör hela antalet av klienternas barn 7 360. Skulle man nu — för att få fram medeltalet barn per klient med barn — omedelbart fördela hela barnantalet å totala antalet sådana klienter, är det fara värt, att man erhölle ett alltför lågt medeltal. I klientelet förekomma nämligen 210 fall, vari bägge föräldrarna ingå som undersökningsobjekt, alltså fall, vari barn omhändertagits av barnavårdsnämnd och i vilka barnets eller barnens bägge föräldrar gjorts till föremål för undersökning. Mera rättvisande bleve resultatet, om man från totala föräldraantalet fråndroge dubbelsiffran. Efter en sådan reduktion återstå 1 809 klienter med barn. Medeltalet barn på envar av dessa skulle sålunda utgöra ungefär 4.1. Men även detta medeltal är mycket approximativt. Ty bland såväl de manliga som än mera de kvinnliga klienterna befinnas åtskilliga ha barn med flera olika personer, alltså männen med flera kvinnor och kvinnorna med flera män; och alla dessa kontrahenter ingå ju icke i undersökningen. Vad särskilt kvinnorna angår är det icke ovanligt påträffa ganska trassliga förhållanden, t. ex. fall där de ha barn både före och i bestående äktenskapet eller både före, i ett tidigare samt i det aktuella äktenskapet. Givetvis stöter man på liknande fall jämväl bland männen, ehuru dock i betydligt mindre omfattning. Det exakta medeltalet barn måste tydligen under sådana förhållanden bliva åtminstone något lägre än det angivna, då ju barnantalet rätteligen borde slås ut å ett större antal föräldrar. På denna punkt lämnar materialet dock icke tillräckliga upplysningar för en exakt beräkning.

118 För att söka ge en föreställning om barnantalet per klient anföras i tab. 60 några relativa tal däröver. Trots att en direkt jämförelse med befolkningsstatistiken icke är möjlig, synes undersökningen tyda på, att de undersökta genomgående ha proportionellt flera barn än »folk i allmänhet». Det vill med andra ord synas, som skulle vissa av samhället understödda — och däribland åtskilliga med ringa förutsättningar att sörja ens för sig själva — vara fruktsammare, barnrikare än andra samhällsmedlemmar, som icke åtnjuta hjälp från det allmänna, ett för övrigt knappast glädjande förhållande. Tab. 60. Procentnell fördelning efter barnantal av undersökta med barn, uppdelade på orts grupper. An t a l b a r n Snmma 1

2 eller 3

4—6

7 eller flera

16.6 16.5

43.1 45.7

27.1 21.9

13.2 15.9

100.0 100.0

12.0 10.6

27.0 34.7

34.7 29.6

26.3 25.3

100.0 100.0

9.0 11.6

30.3 27.8

34.8 33.8

25.9 26.8

100.0 100.0

6.2 14.7

27.7 30.8

37.7 34.6

28.4 19.9

100.0 100.0

32.3 30.3

21.5 22.0

100.0 100.0

Stockholm:

Göteborg:

Jönköping

och

Växjö:

Landsbygden:

Samtliga

undersökta:

Barnens börd inom eller utom äktenskap. De undersöktas barn äro till större antalet födda inom äktenskap. Tager man hänsyn uteslutande till de undersökta själva, utgör relationstalet för klienter med barn uteslutande iä för manliga c:a 80 % och för kvinnliga c:a 59 % samt för klienter med barn både iä och uä resp. c:a 9 % och 13 %. Relationen för klienter med barn uä blir sålunda resp. c:a 20 % och 41 %. Kvinnorna ha alltså i betydligt högre grad än männen barn uä — såvitt man vet. En del av de undersökta männen ha kanske icke alltid hållit så noga reda på sådant. Stockholmskvinnorna synas i största utsträckning ha barn uä, nämligen i ej mindre än 48.3 %; talet för samtliga kvinnor med barn uä utgör 41.2 %. I fråga om männen uppnår landsbygden högsta talet på denna punkt, nämligen 29.7 %, under det talet för samtliga män med barn uä utgör 19.7 %, Särskilt beträffande männen äro dessa tal dock synnerligen approximativa; det har här närmast varit frågan om möjligheten att erhålla noggranna upplysningar om barnfäderna. Av barnen återigen torde av samtliga i runt tal 15 % vara födda uä — en jämförelsevis hög siffra, om man tager i betraktande att »barnen» kunna vara födda under en så lång tidrymd som 0 — 70 år — de äldsta klienternas förstfödda ha sett dagen kanske i slutet av femtio- eller början av sextiotalet, och de yngstas barn kunna vara födda 1928, undersökningsåret — samt att relationen uä födda till samtliga födda i befolkningen under perioden 1860— 1925 svänger emellan lägst 9.7 % och högst 15.5 %.

119 Även på denna punkt inrymmer medeltalet — alltså 15 % — ganska stora variationer från de olika klientelen, vilket framgår av tab. 61, i vilken meddelas uppgifter angående börden — sålunda iä eller uä — hos de undersöktas 7 360 barn, grupperade å de olika typer, föräldrarna företräda. Tab. 61. Procentuell fördelning efter inom- eller utomäktenskaplig börd av barnen till de undersökta inom olika typgrupper. Männens barn, födda

Kvinnornas barn, födda

Faderns resp. möderne typgrupp

Åldringar Kroppssjnka Sinnessjuka Kroppsligt defekta . Själsligt > . Arbetslösa Mani. familjeförsörjare Kvinnor med barn . Barnfäder Andra Samtliga undersökta .

. . . . . . . . . . . . ,

iä

nä

iä

nä

98.2 90.6 97.7 96.4 97.4 93.5 90.3

1.8 9.4 2.3 3.6 2.6 6.5 9.7

88.6 88.4 83.0 77.8 61.5 (64.7

11.4 11.6 17.0 22.2 38.6 35.3)1

—

—

69.3 82.0

. .

90.3¶Därav: Äldre typfall . Modernare typfall

94.8 85.5

—

30.7 18.0 9.7 5.2

76.7 78.8

—

40.7 23.3 21.2 12.8 37.7

Barnfäder samt kvinnor med barn ha sålunda största procenttalet för uä födda barn, nämligen resp. 30.7 % och 40.7 %. Talen för de själsligt defekta kvinnorna äro ju anmärkningsvärda. Deras absoluta antal uppgår till 88, och av dessa kvinnor ha 23 barn, därav ej mindre än 17 uä. Dessa 23 undermåliga ha tillsammans 78 barn, och av dem äro 30 st., alltså 38.5 %, födda uä. Till jämförelse meddelas, att av de själsligt defekta männen, 77 till antalet, äro 68 barnlösa. De övriga nio ha sålunda barn, tillsammans 39 st., och av dessa senare är blott ett enda fött uä. Sammanhanget synes rätt påtagligt. Många icke minst bland de sämre kategorier, som förekomma i denna underman sökning — äro i valet av sina könsförbindelser icke så nogräknade. För att tillfredsställa sina drifter hålla de gärna till godo med undermåliga kvinnor, vilka kanske äro mera fala, mindre ansvarskännande än andra samt, och icke minst, ofta nog i sexuellt avseende abnorma, erotomana. Det torde väl icke finnas många kommunalmän, som icke under en mera långvarig praktik haft att göra med denna typ av barnföderskor, vilka vållat kommunen stora bekymmer och kostnader. Däremot äro männen oftast obenägna gifta sig med dessa psykiskt efterblivna kvinnor. A andra sidan torde själsligt defekta män, av vilka många kanske både kroppsligt och själsligt stå på barnets nivå, knappast vara åtråvärda som barnfäder. Många faktorer synas bidraga därtill, att dylika män ha mindre trängtan eller i vart fall mindre möjligheter än andra att lämna avkomma efter sig, åtminstone utomäktenskaplig sådan. Undersökningen blottar ett ganska intressant förhållande, då den synes giva vid handen, att klienter, vilka själva äro födda uä, i större utsträckning än andra ha barn uä. Detta förhållande framgår av tab. 62. Beträffande kvinnorna är nyssnämnda företeelse konsekvent genomgående; 1 Antalet barn till de 13 kvinnliga arbetslösa är endast 17 och för ringa att här tagas i betraktande.

120 Tab. 62. Procentuell fördelning av inom och utom äktenskap födda klienter med barn efter barnens börd inom eller utom äktenskap. Undersökta, själva födda lä, med barn iä

uä

iä

nä

Män . . . Kvinnor . . Män . . . Kvinnor. . Män . . . Kvinnor. . Män . . . Kvinnor . .

90.2 86.6 89.6 90.5 91.5 94.9 94.6 90.4 91.1

79.7 82.4 92.9 88.6 91.2 88.1 87.3 75.9 83.5

20.3 17.6 7.1 11.4 8.8 11.9 12.7 24.1

Därav: Män . . . Kvinnor. .

9.8 13.4 10.5 9.5 8.5 5.1 5.4 9.6 8.9 8.8

9.0¶Stockholmsklientelet: Göleborgsklientelet: Jönköping-Växjöklientelen: Landsbygdsklientelet:

Undersökta, själva födda uä, med barn

86.0 82.4

16.5 14.0 17.6

i fråga om männen utgöra göteborgarna ett undantag, varjämte differensen i mellanstadsklientelet är obetydlig. Eljest visar det sig alltså, att klienter, vilka själva äro födda utom äktenskap, i högre grad än övriga äga barn uä. Landsbygdsklientelets kvinnor uppvisa i detta hänseende rekordsiffror. Även talen för Stockholmsmännen äro anmärkningsvärda; beträffande dem spela dock de s. k. stockholmsäktenskapen •—• d. v. s. sammanboendesystemet — en viss roll. Särskilt landsbygdens uä födda kvinnor —• vilka vuxit upp under trängre förhållanden •—• ha kanske redan som barn varit »slagna till slantar». Tidigt ha de kommit ut i tjänst, saknat det skydd och stöd, ett föräldrahem oftast skänker. J a , de ha väl ofta saknat skydd i den allmänna opinionen; de ha kanske tidigt blivit var mans egendom. Många av dem drivas måhända också av ett ödesdigert påbrå. Barnens hälsotillstånd. Såvitt känt äro omkring 10 % av de undersöktas barn avlidna; ungefär 90 % av samtliga barn — 6 624 st. — skola sålunda vara i livet. Mycket troligt är likväl, att man icke lyckats erhålla fullständiga uppgifter härvidlag, utan att flera avlidit. Enligt föreliggande upplysningar skola av männens barn i medeltal 8.3 % och av kvinnornas 11.9 % ha avlidit. Kvinnorna äro också flertalet i de högre åldersgrupperna; deras genomsnittsålder ligger c:a fem år högre än männens och deras barn böra följaktligen också ha varit äldre och närmare slutet än männens. Kvinnorna få väl också, som regel, sina barn vid tidigare ålder än männen. Av enbart åldringarnas barn äro männens i 12.7 % och kvinnornas i 19.3 % döda. Det är bara naturligt, att de äldre klienternas barn visa största dödligheten; dessa »barns» ålder har tydligen varit högre än de övrigas. Men, även de kroppssjukas barn visa en ganska hög dödlighetssiffra, ja, om man frånser åldringarnas, de högsta talen för samtliga barn, nämligen c:a 12 % för männens och c:a 15°/°för kvinnornas. Medelåldern för de kroppssjuka klienterna ligger — såsom visas å sid. 28 — vid omkring 52.5 år, under det åldringarnas genomsnittsålder utgör 73 år; den senare ligger alltså omkring 20 år högre. Åtskilliga av sjuklingarnas barn kunna väl redan i den tidigare barndomen ha smittats med föräldrarnas sjukdomar, t. ex. tuberkulos, som ryckt bort dem i unga år. I vart fall är det icke otänkbart, att det jämförelsevis höga dödlighetstalet kan tyda på en mindre livskraftig tåga hos dessa barn till de kroppssjuka.

121 Av speciellt intresse är väl att söka utröna, i vad mån barnen till de undersökta kunna anses friska eller sjuka. I detta liksom i övriga stycken, där mera personliga upplysningar om barnen erfordras, är materialet, som redan antytts, dock ganska knapphändigt; man måste därvidlag räkna med ett ganska stort antal okända fall, i nu nämnda hänseendet åtminstone 17 %. Av tillgängliga uppgifter att döma skulle endast ett tämligen ringa antal, nämligen 13.3 %, vara sjuka, övriga 86.7 % alltså friska, och okända frånräknade. Medräknar man dessa okända och efterser, huru barnen i fråga om hälsotillståndet — sålunda både kroppsligt och själsligt — fördela sig å de olika slagen av klienter, finner man följande förhållanden.

Friska Sjuka Okända

Männens barn

Kvinnornas barn

72.4 10.9 16.7

71.7 11.1 17.2

Summa 100. o

100.0¶Sålunda tämligen likvärdiga siffror. Dessa innesluta dock stora inbördes differenser de olika typfallen sinsemellan. »Friskast» synas barnen till de manliga familjeförsörjarna och »sjukligast» barnen till de själsligt defekta; nämnda kategorier uppvisa nämligen följande proportioner friska, sjuka och okända barn: Mani. fam.försörj are

Friska Sjuka Okända

% 82.9 9.3 7.8 Summa 100.0

Själsl. defekta

% 56.5 28.2 15.3 100.0

Det relativt stora antalet okända särskilt bland de själsligt defektas barn kan naturligtvis inrymma en hel del både friska och sjuka —- ja, kanske döda; därom vet man dock intet. Kända antalet sjukliga barn av själsligt defekta — 33 av 117 — är dock ganska högt och höjer sig över talet för envar av de övriga grupperna. Vid bedömandet av denna och andra frågor, som avse barnen till de undersökta, kan det vara skäl att åter erinra därom, att av samtliga barnen voro omkring 30 % oförsörjda, sålunda som regel minderåriga. Av dessa befunno sig åtskilliga ännu i mycket späd ålder. Av återstående 70 % kunna ganska många vara rent av ålderstigna. Samtliga »barnens» ålder kan växla mellan, som nyss antytts, 0—70 år, kanske än högre ålder. I fråga om såväl de manliga familjeförsörjarna som även de själsligt defekta är dock att märka, att medelåldern utgjorde för de förra c:a 48 och för de senare omkring 39 år, och att bland bägge kategorierna funnos åtskilliga yngre personer med späda barn, vilka ännu icke hunnit manifestera någon egenart. Trots en åldersskillnad av i genomsnitt nio år emellan föräldrarna torde deras barn likväl, i stort sett, kunna anses i åldersavseende ganska jämförliga. Tager man hänsyn till de olika ortsklientelen och söker utröna, huru proportionerna emellan friska, sjuka och (i avseende å hälsotillståndet) okända barn ställa sig, erhåller man följande relationstal.

122 Stockholmsklientelet

Friska Sjuka Okända

% 62.5 14.9 22.6 Summa 100.0

Göteborgsklientelet

% 76.3 13.1 10.6 100.0

Jönköping-Växjö- Landsbygdsklientelen klientelet

i 76.7 7.4 15.9 100.0

% 74.4 9.6 16.0 100.0

Samtliga undersökta

% 72.0 11.o 17.0 100.0

Enligt denna beräkning skulle sålunda den mera anmärkningsvärda olikheten föreligga de olika ortsklientelen emellan, att Stockholmsbarnen äro sjukligast och mellanstadsbarnen friskast. Emellertid måste återigen hänvisas till det, här särskilt för huvudstadsklientelet, ganska stora antalet barn, vilkas hälsotillstånd är okänt. Ävenså är det möjligt och troligt, att tillfälligheter åtminstone i någon mån kunnat spela in och förrycka proportionerna. Men å andra sidan torde det stora antalet, varom här är fråga, innebära en viss garanti för att dylika oväsentligheter icke fått ett alltför stort spelrum utanför de okändas krets. Under förutsättning emellertid, att den konstaterade tendensen i stort sett är korrekt (att alltså Stockholmsklienternas barn i flera fall än de övrigas äro sjukliga — differensen emellan de friska barnen i Stockholmsklientelet och de övriga är ju tillräckligt stor för att tåla någon jämkning), skulle alltså här föreligga det till synes egendomliga förhållandet, att, populärt uttryckt, Stockholmsklienterna, vilka enligt vad tidigare visats äro de friskaste, ha de sjukligaste barnen. Men nämnda klienter voro också de minst skötsamma, uppvisade det avgjort största antalet socialt mindervärdiga. Omöjligt är icke, att emellan dessa tvenne företeelser, alltså föräldrarnas asocialitet och barnens sjuklighet, kan förefinnas något sammanhang. Åtminstone kan väl en sådan förklaring ligga nära till hands, att de misskötsammas barn fått den minst omsorgsfulla skötseln och vården alltifrån sina spädaste år och att de även senare under uppväxtåren mera fått driva vind för våg och icke i samma grad som de övrigas barn skyddats för sjukdomsalstrande inflytelser. De kunna i större utsträckning än barnen i de andra klientelen ha varit undernärda, deras bostadsförhållanden sämre, tillsynen och omvårdnaden slappare, med ett ord hela deras tillvaro kan ha varit mera slarvig och slumpartad. Uteslutet är väl heller icke, att ett betydligt djupare sammanhang än som betingats enbart av dylika yttre miljöförhållanden kan ligga till grund för bägge företeelserna; de kunna understundom vara uttryck för samma från djupet verkande destruktiva krafter. Detta är likväl en fråga, som av åtskilliga skäl dessvärre måste lämnas därhän; den är dock av sådant intresse och sådan vikt, att den som ett led i den s. k. dynamiska frågan helst borde ägnas en specialundersökning. Barnens vandel. Det hade förvisso varit särskilt önskvärt att här kunna meddela utförligare upplysningar om barnens vandel, sedd i belysningen av föräldrarnas liv och leverne. Dessvärre är materialet på denna punkt ytterligt sparsamt. Man vet endast, att av de 5 100 vuxna barnen äro 174 — d. v. s. 3.4 % — i lindrigare eller svårare grad misskötsamma. Om alla de övriga vet man alltså härvidlag strängt taget ingenting. Om de oförsörjdas vandel kan i detta sammanhang knappast bli tal, ehuru givetvis många fall påträffas, där de undersöktas barn visat prov på svårartad vanart. Men dessa som regei minderåriga äro ju ännu icke färdiga individer i samma grad som de vuxna, och det har bjudit emot att stämpla minderåriga barn som misskötsamma och asociala; de få ställas på framtiden. För dessa barn kommer f. ö. en del särskilda upplysningar att meddelas. Högsta talen för misskötsamhet bland klienternas vuxna barn visa Stock-

123 holmskvinnornas med 7.3 %, och lägsta talet finner man hos Göteborgsmännens barn, av vilka blott 1.3 % ådagalagt misskötsamhet. Den stora differensen får nog, kanske till ganska hög grad, tillskrivas den olika fullständigheten i de erhållna uppgifterna. Av tabellen å sid. 14 framgår, att sammanlagt 442 »barnavårdsföräldrar», alltså personer, vilkas barn varit omhändertagna av barnavårdsnämnder, ingå i undersökningen, därav 197 män och 245 kvinnor. Men utöver dessa h a r — såsom visats å sid. 18 och följande — i det s. k. blandklientelet kommit med en del fall, vari barnavårdsnämnder ingripit samtidigt med andra hjälporgan. Inalles förekomma i.undersökningen 210 fall, där bägge föräldrarna till omhändertagna barn figurera som undersökta; härjämte finnes i runt tal ett hundratal fall, vari upplysningar om fäderna till barnen av olika skäl icke kunnat erhållas. Sistnämnda siffran hade blivit än större, om man nöjt sig med det första urvalet barnavårds fall. Det visade sig nämligen, att ett stort antal — sammanlagt bortåt ett sextiotal fall och därav enbart i Stockholm ett fyrtiotal — som först uttagits, måste utmönstras, enär inga som helst eller alltför bristfälliga upplysningar om föräldrarna stått att erhålla. Även detta förhållande är talande nog för en del av föräldrarna till dessa av samhället omhändertagna barn samt kanske i någon mån även för hjälporganen. I dylika fall fortsattes urvalet, givetvis efter enahanda slumpmetod, intill dess fall påträffades, som kunde ge något av värde för undersökningen åtminstone beträffande barnens mödrar. Av de 291 fäder, vilka rätteligen bort förekomma som undersökningsobjekt, uppgåvos 61 — alltså omkring 21 % — vara okända även för mödrarna. Detta antal är givetvis icke identiskt med antalet fäder, som ej kunnat o TTjtTfittf-LS

Barnens hjälp från det allmänna. Av klientelets 2 260 oförsörjda barn befunnos såsom framgår av tab. 63 614 — d. v. s. i runt tal 27 % av samtliga — vara omhändertagna av barnavårdsnämnden å undersökningsorterna. Därav hade 501 — alltså c:a 22 % — omhändertagits för samhällsvård och återstående 113 — jämnt 5 % — för skyddsuppfostran. Av de omhändertagna barnen voro 361 födda inom och 253 utom äktenskap, sålunda resp. 58.8 % och 41.2 %. Tab. 63. Antal av barnavårdsnämnd omhändertagna barn till de undersökta. Antal barn, omhändertagna för Summa

U n d e r s ö k n i n g s o r t

Stockholm . . Göteborg . . . Jönköping . . Växjö . . . . Torp . . . . Asarum . . . Ringarum . . Söderäkra . . Askersunds lf. Mollösund . . Summa

samhällsvård

skyddsuppfostran

142 122 69 35 48 38 27 8 12

50 10 14 11 17 3 1 7

192 132 83 46 65 41 28 15 12

614 Endast ett eller ett par fall, där flera barn från samma familj omhändertagits, kan vara ägnat att höja talen för de omhändertagna. E n sådan höjning framträder givetvis starkast bland de fåtaligare landsbygdsfallen.

124 Proportionerna för de omhändertagna barnens börd iä eller uä växla de olika ortsklientelen emellan. Sålunda visar landsbygdsklientelet största och Göteborgsklientelet minsta relationen uä födda, vilket framgår av tab. 64. Tab. 64. Procentuell fördelning efter inom- eller utomäktenskaplig börd av de av barnavårdsnämnd omhändertagna barnen. Omhändertagna barn födda

Stockholm Göteborg Jönköping-Växjö Landsbygden Samtliga Antal barn

Summa

iä

nä

54.2 75.0 62.8 47.8

45.8 25.0 37.2 52.2

100.0 100.0 100.0 100.0

58.8 361

41.2 253

100.0 614

Jämför man talen här ovan med talen för börden hos samtliga barnen till de undersökta (å sid. 118 o. följ.), finner man, att de utomäktenskapliga barnen i avsevärt större proportion, än vad talförhållandet emellan samtliga inom och utom äktenskap födda barn låter förmoda, måst omhändertagas av barnavårdsnämnderna. Helt allmänt kan man väl som en förklaring till detta förhållande säga, att de uä födda barnen i högre grad än de andra barnen leva under ogynnsamma yttre livsvillkor, vilket nödvändiggjort deras omhändertagande -— ett förhållande som tidigare (jmfr sid. 51) berörts. Till 183 av dessa uä födda barn uppgåvos fäderna vara kända; till de övriga 70 voro alltså fäderna okända. Landsbygdsklientelet har här största siffran okända, nämligen ej mindre än 28 av 57, en omständighet, som kanske till någon del får skrivas på barnavårdsmännens konto; otroligt är i varje fall icke, att mera energiska och målmedvetna efterforskningar kunnat nedbringa detta antal. Största faktiska antalet omhändertagna barn kommer givetvis på kvinnor med barn och barnfäder, av vilkas barn resp. 38 % och 63 % voro omhändertagna. Barnen ha ju här givit omedelbar anledning till vederbörandes förekomst i hjälpklientelet och till typbenämningen. Bland övriga kategorier fäster man sig särskilt vid de själsligt defekta, av vilkas barn åtminstone 55 % voro omhändertagna, naturligt nog dels emedan dessa barn, såsom visats, voro sjukligast, men dels även emedan deras föräldrar väl varit minst skickade att vårda och fostra dem. Varför hade nu barnavårdsnämnden å de olika orterna överhuvud taget sett sig nödsakad att omhändertaga dessa barn? Ja, orsakerna äro givetvis flerahanda. Helt allmänt och ytligt kan man väl säga, att de ligga företrädesvis antingen hos föräldrarna eller hos barnen eller hos bäggedera. I fråga om de s. k. samhällsvårdade voro de väl oftast av rent ekonomisk och i fråga om de s. k. skyddsuppfostrade av moralisk art. I vissa fall hade bägge eller endera av föräldrarna avlidit, i andra voro föräldrarna olämpliga att handhava barnen, och i en tredje grupp hade barnen själva redan hunnit visa sådana oarter, att de måste ryckas ur sin miljö och beredas särskild fostran. Pojkarnas vanart bestod ofta i snatterier, stölder etc. och flickornas i lösaktighet, sedeslöshet o. dyl. Till sist, innan den mera generella delen av denna redogörelse avslutas, anföras här, givetvis med all reservation, några uppgifter, utvisande i vad mån

125 de undersöktas barn, sedan de hunnit vuxen ålder, måst anlita det allmännas hjälp. Även på denna punkt är det ytterst sannolikt, att man icke erhållit fullständiga primäruppgifter. Alla de barn, som utflyttat från undersökningsorten — och de äro icke så få — undandraga sig som regel kontroll i detta avseende. En del av barnen har kanske aldrig bott på undersökningsorten; de kunna vara födda och uppvuxna, innan föräldrarna inflyttat till'denna ort._ Under sådana förhållanden ha de ej sällan varit helt okända för undersökningsförrattarna å orterna. Den hjälp, varom här närmast är frågan, utgöres av fattigvård i olika former. I runt tal visa sig 10 % av klienternas barn ha erhållit sådan hjälp. Högsta antalet understödda utgöres av barnen till de själsligt defekta, av vilka 16.5 % som vuxna måst lita det allmänna till, och minsta talet finner man hos barnen till de manliga familjeförsörjarna med 2.7 %. Enbart av de själsligt defekta kvinnornas barn ha icke mindre än närmare 22 % fallit det allmänna till last, sedan de passerat minderårighetsgränsen. Detta kan väl omöjligen vara enbart tillfälligheternas spel. De manliga försörjarnas barn befunnos »friskast» och de själsligt defektas barn »sjukligast»; de senares barn ha mest blivit föremål för samhällets hjälp ej blott som minderåriga utan jämväl som vuxna. Denna fråga torde dock lämpligen böra behandlas i samband med orsakskapitlet och bör tills vidare kunna lämnas därhän. För att komplettera denna, icke minst till följd av materialets knapphändiga beskaffenhet, ganska ofullständiga, kanske i vissa stycken felaktiga redogörelse för de undersöktas barn anföras i fortsättningen en del konkreta fall ur klientelet. Dessa beskrivningar ha dels till följd av bristen på mera ingående upplysningar om barnen men dels avsiktligen lagts på sådant sätt, att de kanske mindre komma att belysa barnen än deras föräldrar, alltså de undersökta. Barnen anses ju i mindre grad än föräldrarna vållande därtill, att samhället måst omhändertaga dem. Detta förhållande samt den omständigheten att barnen i undersökningssyftet huvudsakligen ansetts böra bidraga till belysningen av föräldrarna, de undersökta, kunna alltså motivera utförligare beskrivningar om de senare. Sålunda anföres här en del exempel, i regel valda på måfå bland de olika ortsklientelen och ägnade att belysa olika sidor hos såväl de undersökta som deras barn. Storstadsklientelet. 1244/1651. F. A. G. och J. A. E. — bägge ogifta; mannen skomakare med egen verkstad och kvinnan hans hushållerska; deras tre barn, av vilka ett dog vid späd ålder, äro frukten av ett s. k. stockholmsäktenskap. Mannen har tidigare varit alkoholist, har bl. a. botat 300 kr. för olovlig rusdrycksförsäljning, och kvinnan har tidvis genom sömnadsarbete måst försörja honom och barnen, givetvis med bidrag från fattigvården. Till sist måste hon flytta ifrån honom och medtog barnen, varpå hon snart nog flyttade samman med en annan man. Hon har sedermera — 1927 — avlidit under förlossning, och bägge barnen ha omhändertagits för samhällsvård till en början å barnhem, varpå de utackorderats i enskilda lanthem. G. är nu ensam och trots en tids arbetslöshet tjänade han undersökningsåret c:a 2 000 kr.; av omkostnaderna för barnens vård under detta år, tillsammans 460 kr., har han förmåtts lämna ersättning, dock endast med 50 kr. 1230/1648. J". R. F. S. och G. C. S. — äkta makar; mannen reservarbetare, hustrun »går hjälpe». De ha tre barn iä, alla friska. En dotter, nu 17 år, omhändertogs redan som nioårig, enär hon »visat häpnadsväckande prov på tjuveri och skolkning från skolan». Sedan hon fått hembiträdesplats, inskränkte sig barnavårdsnämndens uppgift beträffande henne till övervakning, vilken upphörde under 1928.

126 1155/1602. F . W. E. och A. K. E. — äkta makar; mannen bergssprängare, hustr u n sköter hemmet och utför intet förvärvsarbete; mannen är drinkare och asocial, h u s t r u n nervsjuk; bägge ha tidigare vårdats för sinnessjukdom. Makarna ha i äktenskapet sammanlagt nio barn — de ha vid tvenne tillfällen fått tvillingar — av vilka sju äro minderåriga. Familjen åtnjuter sedan minst ett tiotal år fattigvårdsunderstöd, varjämte barnavårdsnämnden omhändertagit tre av barnen, därav två för samhällsvård och ett för skyddsuppfostran. Av de samhällsvårdade barnen är det ena sinnessjukt och vårdas å sinnessjukh u s ; det andra är utackorderat. En pojke är omhändertagen för skyddsuppfostran och vistas på Hall. Det sinnessjuka barnet — en 15 års flicka — omhändertogs knappt fjorton år gammal, emedan hon hängivit sig åt sedeslöshet. Hon hade sålunda bl. a. flera dagar å rad uppehållit sig vid en gardeskasern och där övat otukt med ett flertal militärer; företagen undersökning gav vid handen att hon led av sinnessjukdom. Sedermera, efter undersökningsåret, då familjen utflyttat till en förort till undersökningsstaden, lära samtliga familjens barn ha omhändertagits för skyddsuppfostran. II46/I6O4. N. O. P . och E . A. P . — äkta makar, nu frånskilda. Mannen, som varit värvad, kontorist, vaktmästare, förrådsarbetare m. m., är numera dörrknackare och säljer säkerhetsnålar, skosnören, skokräm, tvål etc. samt bettlar, bor på ett ruggigt hotell i gamla stan i Stockholm. H u s t r u n , som varit fabriksarbeterska, sköter hemmet, går borta på hjälphusarbete och lever f. ö. på fattigvårdsunderstöd. Makarna ha åtta barn tillsammans — varav t r e äro födda före deras äktenskap; sju av barnen äro minderåriga. Om man frånser ett, som lider av rachitis, äro barnen friska. Mannen, vilken redan under den tid han var värvad gjort sig skyldig till förseelser och blivit straffad för snatteri, har betecknats som asocial; han är alkoholist, har undergått tvångsarbete flera gånger och avtjänat straff för tre resor stöld m. m. samt är ovillig utföra ordnat arbete. H u s t r u n , som är klen, skall tidigare ha varit slö och likgiltig för hemmets skötsel. F y r a av barnen ha omhändertagits och utackorderats, enär de i hemmet utsattes för vanvård. Av rapport framgår, att hemmet var ytterligt fattigt och måste ha befunnit sig i ett bedrövligt skick. »Inga möbler på grund av ohyran, barnen trasiga och smutsiga, saknade underkläder» etc. 1460/1754. O. F . E. och C. E. E. — äkta makar, bägge inflyttade till storstaden från landsbygden, med tre barn iä; mannen är typograf, hustrun utför ej förvärvsarbete. Makarna äro ålderstigna, resp. 70 och 60 år, och lida av nedsättning i arbetsförmågan. De leva trots relativt goda inkomster i torftiga omständigheter, ha tidigare vid några tillfällen åtnjutit fattigvård och beskrivas som redbara. De synas ej haft tillräcklig kraft att fostra yngsta barnet, en nu 18-årig flicka, vilken för uteliv och sedeslöshet måst vid 16 års ålder omhändertagas för skyddsuppfostran. »Då hon vid omhändertagandet visade sig vara syfilitiskt nedsmittad, intogs hon först på sjukhus, där hon enligt uppgift fortfarande utsattes för dåliga kamraters inflytande. Efter sjukhusvistelsen fick hon återvända till föräldrahememt. H ä r blev det samma uteliv som förut, och var kon tidvis borta från hemmet, tillbringande nätterna på ungkarlshotell. Flickan har lätt för att locka andra kamrater med sig. P å grund härav och på föräldrarnas tillstyrkan intogs hon år 1926 på skyddshem. Blev i oktober 1928 villkorligt utskriven därifrån och erhöll plats som fabriksarbeterska. H a r sedermera (1929) fått ett barn uä. Barnfadern är misskötsam och undergår bestraffning för förfalskning. Dottern har sedan 1930 understöd från fattigvården och bor jämte barnet hos föräldrarna. Barnfadern bidrager ej » Av kostnaderna för dotterns vård, vilka 1928 uppgingo till c:a 835 kr., har

127 fadern, som för vartdera av åren 1927 och 1928 var upptaxerad till en inkomst av c:a 3100 kr., ersatt sammanlagt 90 kr. P å mödernet utgör flickan tredje generationen som åtnjuter fattigvård; mormodern, som i många år haft understöd, lever och är intagen på ålderdomshem. 1288/1714. J . L. L. och B. K. L. — äkta makar, bägge inflyttade till Stockholm från landsbygden; mannen, tidigare stamanställd, nu reservarbetare, är 47 och hustrun, vilken är restaurangkokerska, 55 år. Makarnas sammanlagda inkomster 1928 torde röra sig omkring 4 000 kr. D e ha ett barn iä tillsammans, varjämte h u s t r u n har tre uä-barn med två olika m ä n ; hon har alltså fyra barn med tre män. Det gemensamma barnet, en 16 års gosse, omhändertogs vid 11 års ålder för skyddsuppfostran för snatteri och intogs på barnhem; därifrån villkorligt utskriven skulle han 15 år gammal ånyo intagas, enär han visat svår vanart, begått stölder och f. ö. visat sig ha h u n n i t långt i brottslig företagsamhet. Beslutet kunde dock ej verkställas, då gossen r y m t och ej kunde anträffas. Modern ansåg, att gossen var snäll men att han råkat i dåligt sällskap. Av andra karakteriseras han som sluten och inbunden, vanartad, trilsk och tjuvaktig. Gossens morfader, som var torpare, skall redan som barn ha varit vanartig, blev sedermera straffad för stöld fyra gånger och en gång för våld; han skall ha varit hemfallen åt dryckenskap och blev ihjälslagen under ett dryckesgille. I kyrkoböckerna beskrives han som »verklig stortjuv, nästan yrkestjuv». H a n hade för princip att aldrig stjäla från grannar u t a n valde avlägsna trakter för sina stölder. Modern — alltså hans dotter, som varit kokerska på båtar — har tidigare gjort sig känd för sedeslöshet. Om fadern till den omhändertagna gossen meddelas, att han tidigare varit begiven på dryckenskap, ådagalagt dålig arbetsvilja och tidvis hållit sig borta från hemmet. Om hans föräldrar känner man däremot ingenting ofördelaktigt. 1298/1624. K. TJ. P.-H. och S. A. T. P - H . — äkta makar, 53 och 39 år gamla. Mannen, sjöman ifrån en sjöstad på ostkusten, avviken; hustrun, som är född i Stockholm, hushållar nu för en annan man. Den äkta mannen har sex barn i ett tidigare äktenskap och ett barn med h u s t r u n ; och hustrun har tre barn uä med en annan man, vilken senare dock är okänd. Alla de fem minderåriga barnen — vilka äro resp. 4, 7, 9, 15 och 16 år samt uppgivas vara både fysiskt och psykiskt efterblivna, »en son är sinnesslö, de övriga äro klena, småväxta och se menlösa ut» — äro omhändertagna, därav 3 för samhällsvård och 2 för skyddsuppfostran. Bägge föräldrarna ha stämplats som asociala. Mannen, som uppges lida av tbc, har visat dålig arbetsvilja, gjort sig skyldig till åtskilliga fylleriförseelser och var i t intagen å alkoholistanstalt samt undergått 8 års straffarbete för misshandel, varav döden följt. H a n har sedermera avvikit ifrån hem och barn. H u s t r u n å sin sida är frisk men ovillig till arbete; hon har tidigare sammanbott med andra män. Hemmet och barnen har hon låtit förfalla; ganska talande är den beskrivning, en tidigare tjänsterapport lämnar av hemmet och vari allt i detta säges vara förfallet och bostaden vimla av ohyra. »I hemmet är orent och en odör slår emot en, som om där aldrig vädrades; intet bohag finnes. Den undersökte (alltså mannen) synes ej göra minsta ansträngning för att få något arbete, sitter endast hemma och lever på det hustrun eventuellt kan skrapa ihop. H u s t r u n sköter hemmet på ett sätt, som lämnar mycket övrigt att önska. Den undersökte ligger hemmet och familjen till last.» Familjen åtnjuter sedan flera år fattigvårdsunderstöd. 1177/1646. J . R. E. och S. V. A. — sammanboende; mannen — gift chaufför — har ej på åtta år sammanlevt med h u s t r u n ; kvinnan, ogift, tidigare restaurangbiträde, är nu hans hushållerska. Bägge äro födda uä och ha från landsbygden inflyttat till Stockholm. Mannen har i sitt äktenskap ett barn samt u ä två barn med hushållerskan; och hon har fyra barn uä med t r e olika män. Bägge synas

128 ha haft en mindre lycklig barndom; de ha varit omhändertagna av det allmänna och utackorderade i privata hem. Mannen är frisk, arbetsför och arbetsvillig men verkar nervös och förtryckt av fästekvinnan, och denna i sin tur säges visserligen ha arbetsförmåga men sakna arbetsvilja; hon beskrives som »en fet, orörlig människa, verkar larvig, synes moraliskt förslöad och efterbliven». E t t deras barn, en nu 16-årig dotter, är omhändertagen för skyddsuppfostran. H o n hade tidigare vistats hos släktingar, hade hembiträdesplatser, som hon missskötte, och omhändertogs närmast på grund av sedeslöshet. Vid omhändertagandet saknade hon anställning, »var smutsig och ovårdad och illaluktande och kände mycket litet till sina föräldrar. Brukade idka könsumgänge med skeppsgossar och var nedsmittad med gonorrhé. Bodde hos en familj, där hon delade säng med två av familjens egna döttrar.» Hon har sedermera intagits på lärlingshem. Samhällets kostnader ha för 1928 uppgått till c:a 836 kr.; trots sina relativt goda inkomster — E. var för vartdera av åren 1927 och 1928 upptaxerad till 4 270 kronors inkomst — har han icke återbetalt något av det meddelade understödet. 1519/1. A. M. A. — ogift köksbiträde, 21 år, född iä på landsbygden. F a d e r n var hemmansägare, modern utförde intet förvärvsarbete. Hemmet beskrives som dåligt både moraliskt och ekonomiskt. F a d e r n var djupt hemfallen åt dryckenskap och sattes under förmyndare. Modern var känd som vårdslös och förmådde ej hålla hemmet uppe. Efter hennes död — A. var då 13 år gammal — omhändertogs A. jämte sex mindre syskon av fattigvården och utackorderades. Kom sedermera ut på egen hand till Stockholm som hembiträde, blev därpå köksbiträde, fick ett barn vid 20 års ålder och väntar nu ännu ett — med annan man. F r å n det första barnet är hon befriad, enär det omhändertagits av barnavårdsnämnden för samhällsvård, och medan hon nu väntar det andra, åtnjuter hon fattigvårdsunderstöd — en tämligen alldaglig historia. Om barnfäderna känner man ingenting närmare. 1808/1697. K. H j . K. och M. R. K. — äkta makar, bägge födda iä och uppvuxna i en smålandssocken, varifrån de inflyttat till huvudstaden; numera frånskilda. De ha tillsammans sju barn, av vilka två äro minderåriga och omhändertagna för skyddsuppfostran. Mannen har dessutom ett barn uä. Av de sju barnen är en trettiotvåårig dotter fabriksarbeterska; hon är ogift men sammanbor med en man, som saknar fast arbete; hos dem bor hennes mormoder, vilken åtnjuter folkpension och fattigvård. E n dotter, 30 år, är sinnesslö och vårdas på fattigvårdens bekostnad på specialanstalt. E n son, 27 år, är sjuklig, åtnjuter förmodligen fattigvårdsunderstöd. E n 23-årig dotter har under året ingått äktenskap efter att ha sammanbott några år med mannen; familjen åtnjuter sedan några år tillbaka fattigvård, tidigare på grund av mannens arbetslöshet numera till följd av hans sinnessjukdom. Mannen, som vårdats å sinnessjukhus, har ett barn med annan kvinna och ett barn med numera hustrun. E n 19-årig dotter vistas på okänd ort; hon erhöll vid 14 års ålder — då hon stod under barnavårdsnämndens uppsikt — tjänarinneplats; sedan har man förlorat henne ur sikte. De bägge yngsta barnen — resp. 11 och 16 år — äro som nämnts omhändertagna av barnavårdsnämnden för skyddsuppfostran på grund av vanvård i hemmet. Den äldre, 16-åringen, råkade under tröskningsarbete u t för en olyckshändelse, som nödvändiggjorde amputation av ena benet, och åtnjuter i anledning därav folkpension. Bägge föräldrarna K. — alltså de undersökta — anses mindre skötsamma. Mannen är alkoholist, försummar tidvis hemmet och brukar misshandla hustrun. Den-

129 na uppges mycket efterbliven, skall vanvårda hemmet; barnen äro uppvuxna under mycket dåliga miljöförhållanden. — Om föräldrarnas, d. v. s. de undersöktas egna uppväxtförhållanden ha upplysningar icke kunnat erhållas. 2115/2296. K. H. K. och A. S. K. — äkta makar, mannen 47 och hustrun 39 år, med nio barn, alla minderåriga; mannen har dessutom ett barn uä, också detta minderårigt. Mannen, f. d. sjöman, nu tillfällighetsarbetare; hustrun, f. d. »sjöfarande», avled 1927. Sedan 1924 åtnjuter familjen ordinarie, alltså fortlöpande understöd, och sedan dess ha tre barn tillkommit i familjen. Mannen, som numera är klen efter influensa, har karakteriserats som asocial, enär han gjort sig skyldig till och straffats för fylleriförseelser, misshandel, tillgrepp och fyra resor stöld samt ådagalagt mindre god arbetsvilja m. m. Efter hustruns död synes han ha sökt hålla ihop familjen men misslyckats. E n 14-årig flicka sköter hemmet, vilket ger intryck av armod och vanvård. Fem barn ha omhändertagits för samhällsvård och utackorderats samt ett adopterats av främmande människor. 2291/11. F . E. B. — 39 år, f. d. uppasserska, gift sedan 1926, har fem barn uä — därav ett avlidet i späd ålder — för vilka faderskapen ej kunnat fastställas, varför fäderna få betraktas som okända. B. h a r varit prostituerad, är nu sjuklig, lider sedan ett femtontal år av syfilis samt beskrives som betydligt psykiskt efterbliven. Alla barnen äro nu omhändertagna av barnavårdsnämnden; de äro samtliga fysiskt eller psykiskt eller i bägge dessa avseenden undermåliga. E n flicka har behandlats för syfilis, en annan är både fysiskt och psykiskt degenererad och har gjort sig känd för kleptomani; de två andra äro kroppsligt friska men att anse som själsligt efterblivna. B., som 1926 ingick äktenskap med en arbetare, slutade sina dagar på fattigvårdsanstalt 1929; mannen dog samma år. 2299/11. J . O. I. —• 40 år, ogift f. d. barnsköterska, född iä i en värmländsk stad, med sju barn, alla minderåriga. I., som är kroppsligt frisk, har ansetts asocial, har visat dålig arbetsvilja och kan ej inordna sig i samhället med regelbundet arbete samt är straffad bl. a. för 3:e resan stöld och bedrägeri. Hon är till sin läggning hysterisk och mycket ombytlig till humöret. Till barnen, som alla äro omhändertagna av det allmänna, skall en isländsk sjökapten, numera avliden, vara fader; d. v. s. till ett av barnen är fadern okänd. Vid tiden för undersökningen sitter I. ånyo fängslad. Ur rapporter anföres följande: »I:s föräldrar äro mycket aktningsvärda människor. Fadern har i c:a 30 år varit gårdskarl hos disponenten N. N. och betraktas av alla som trotjänare. H a n har hela sitt liv levat nyktert och hederligt, ägt fullt u t normala förståndsgåvor och haft ett blitt och gott lynne. Modern har varit en, mer än för sin klass vanligt, duglig husmor, ägt gott förstånd och lynne, kanske varit något naivt »förnäm». I hemmet växte upp tio syskon, och av desssa ha alla, utom den undersökta, skött sig oklanderligt. E n syster är sjuksköterska, en kontorist, en är gift med en typograf, en med en ingenjör, en med en advokat etc.» Mellanstadsklientelet. 8120/3881. A. V. och E. A. N . Å. — bägge gifta ehuru på var sitt håll; de ha tillsammans två barn, tvillingar. Mannen har i sitt äktenskap fyra och kvinnan i sitt fyra barn, varjämte hon med en annan man har ännu ett barn uä, vilket nu är vuxet. De voro arbetskamrater å textilfabrik; mannen var då gift och hade i äktenskapet ett nyfött barn, samt var känd för ett onyktert och slarvigt levnadssätt, då konceptionen ägde rum. Mannen avled för fem år sedan. Å. har sedermera gift sig med en nära 70-årig man, som är trettio år äldre än hon själv, och har med honom fyra barn, alla klena och sjukliga. Å. har alltid ansetts lättsinnig, mindre begåvad och allmänt slarvig. 9—340122

130 Hemmet befinner sig i miserabelt skick, barnen och hon själv äro smutsiga, trasgranna och ovårdade; den åldrige maken är ej kapabel att hålla ihop det hela. Å. åtnjuter sedan många år fattigvårdsunderstöd, och 1927 omhändertogs av barnavårdsnämnden det ena, nu tioåriga tvillingbarnet (det andra är avlidet) för samhällsvård, enär det i hemmet blev styvfaderligt behandlat. 8107/8820. E. E. ö. och H . M. ö. — äkta makar. Mannen kommunalarbetare, hustrun f. d. fabriksarbeterska, sköter nu endast hemmet — ehuru undermåligt; bägge makarna verka intellektuellt undermåliga, hustrun imbecill. De ha fyra barn, därav ett uä, alla minderåriga. Hemmet är allt annat än harmoniskt; mannen är rå och brutal, alkoholist, och hustrun, som lider av neurastenisk åkomma, är dessutom »larvig», orenlig och slö. Alla barnen ha — då de i hemmet utsattes för vanvård — måst omhändertagas för skyddsuppfostran. Om barnens hälsotillstånd har ingenting av speciellt intresse uppgivits. E t t av dem är avlidet i späda år. Åtminstone hustrun kommer från ett dåligt hem; fadern skall visserligen ha var i t ordentlig, men modern lär ha varit psykiskt efterbliven; även de andra barnen, alltså hustruns syskon, ha karakteriserats som »klena i begreppet». Såväl mannen som hustrun ha utgått från hem, i vilka fattigvården meddelat understöd. 8118/8299. O. A. T. och E. R. C. S. — mannen gift grosshandlare, 45 år, kvinnan ogift f. d. hembiträde, nu hemmadotter, 32 år gammal. Mannen har endast ett barn, nämligen uä med kvinnan i fråga; hon har fyra barn uä med olika män, om vilka hon saknar närmare kännedom. Det barn, varom nu närmast är fråga, en tioårig gosse, har omhändertagits för skyddsuppfostran, emedan han visat en del oarter, samt miljön i moderns hem synts mindre lämplig för honom. Det mera anmärkningsvärda i detta fall är T:s uttalade förvissning därom, att han icke vore fader till gossen. H a n hade emellertid velat undvika bråk och skandal och, då han vid tiden för gossens födelse hade mycket goda inkomster, har han erlagt en engångssumma för barnet, men vidhåller ännu sin uppfattning i faderskapsfrågan, ehuru han resignerar inför tanken på omöjligheten att frias från faderskapet, vilket han uttrycker så: »Numera är ju en utpekad man rättslös i dylika ting.» Modern bor hemma hos sina åldriga och fattiga föräldrar med sina tre barn uä och åtnjuter något bidrag från barnfäderna; f. ö. meddelar fattigvården understöd i hemmet. 4028/4182. A. G. S. och A. K. S. — äkta makar, 40 och 41 år gamla. Mannen järnarbetare; hustrun, tidigare fabriksarbeterska, utför nu intet förvärvsarbete. De ha två, möjligen tre barn tillsammans, varjämte hustrun har tre barn uä. Av de sex barnen äro två döda vid mycket späd ålder, två vuxna och två minderåriga, oeh av dessa senare är ett omhändertaget för samhällsvård och utackorderat. Mannen — vars årliga inkomster röra sig omkring 2 000 a 3 000 kr., och vilken säkerligen skulle vara i stånd att försörja även detta barn — vägrar bestämt försörja eller taga någon som helst befattning med detsamma, till vilket han ej anser sig vara fader. Barnet — nu 11 år — vårdades vid omhändertagandet hos mormodern — en över 70-årig, sinnesslö och illa beryktad ogift kvinna — redan detta förhållande anledning nog för barnavårdsnämndens åtgärd. Bägge makarna, särskilt hustrun, äro komna från fattiga och dåliga hem, och deras vandel är icke klanderfri. 8295/11. A. K. J. — 34 år, ogift f. d. textilarbeterska, n u hemmadotter. J., som är född iä och uppvuxen i ett jämförelsevis gott hem i en småländsk stad, är psykiskt undermålig, vilket tillstånd understundom övergår i sinnessjukdom, samt erotoman.

131 Hon har två barn, troligen med olika män, bägge gifta och mycket tillfälliga bekantskaper från gatan; hon är sexuellt sett så opålitlig, att föräldrarna icke våga lämna henne ensam. Sedan hon fått sitt första barn, har hon uppmärksamt bevakats av föräldrar och syskon, tills hon en afton, endast för några timmar lämnad utan tillsyn, tog sig u t i staden och hemkom befruktad. Bägge barnen ha omhändertagits av barnavårdsnämnden; själv vårdas J. på sinnessjukhus. Kostnaderna för henne bestridas av fattigvården och med den folkpension hon åtnjuter. J". torde hittills ha kostat det allmänna omkring 10 000 kr. 3186/3354. K. E. R. och S. G. R. — äkta makar, 64 och 43 år gamla; mannen, som tidigare varit värvad, är fabriksarbetare; hustrun, tidigare fabriksarbeterska, utför ej förvärvsarbete. Bägge makarna äro mindre skötsamma, mannen hemfallen åt dryckenskap och hustrun, f. ö. klen och nervös, är loj och slö. Hemmet är mindre gott, smutsigt och ovårdat. I detta hem ha deras åtta barn vuxit u p p ; av dem äro sex minderåriga. Barnen äro klena och sjukliga, en dotter lider av tbc, en annan är sinnesslö och omhändertagen å vårdanstalt på barnavårdsnämndens bekostnad. Familjen åtnjuter sedan många år fattigvårdsunderstöd — trots mannens relativt goda arbetsinkomster; sålunda förtjänade han t. ex. undersökningsåret 2 400 kr., en inkomst som ligger 31 % över grovarbetarlönen på orten. Mannen har tidigare varit gift och hade i detta äktenskap flera barn, ej okända för fattigvården. Av dessa märkas: E n dotter — 3334, A. K. P . B. — 39 år, gift och har i sitt äktenskap tio barn samt ett barn u ä ; sex av hennes barn äro minderåriga, och fyra av dem äro omhändertagna av barnavårdsnämnden för samhällsvård. Själv är hon frisk och arbetsför men saknar arbetsvilja, är slö och liknöjd. Hennes man är alkoholist och har upprepade gånger varit omhändertagen på alkoholistanstalt. F r å n fattigvården har denna familj haft hjälp ett femtontal år. E n 20-årig dotter till henne, född uä, har s. k. dagplats och åtnjuter bidrag från fattigvården för sitt barn uä. E t t annat av mannens barn •— en 17-årig flicka — sammanbor med en arbetslös man, med vilken hon har ett barn; även detta hushåll åtnjuter fattigvårdshjälp. E n 16-årig flicka är lungsjuk och lider av någon hjärtåkomma; erhåller understöd från fattigvården. E n syster till hustrun, vilken för övrigt vuxit upp i ett hem, som fattigvården understödde, är gift med en reservarbetare — alkoholist och misskötsam —• och har med honom elva barn; denna familj måste nästan årligen sedan ett femtontal år understödjas. Tre av denna familjs vuxna barn äro som självständiga, vuxna individer enrollerade hos fattigvården, från vilken de erhållit hjälp. Gjorde man sig mödan ägna detta fall en mera inträngande och tidsödande undersökning, skulle man säkerligen finna åtskilligt flera exempel på, hurusom denna familj haft och alltjämt har, genom olika grenar och kullar, fasta förankringar hos olika slag av samhällets hjälporgan. 4018/4123. A. H. A. och G. B. A. — äkta makar, 33 och 34 år gamla; mannen f. d. stamanställd, nu resehandlande, h u s t r u n intet förvärvsarbete. De ha tillsammans sex barn, alla minderåriga, varjämte hustrun före äktenskapet har två barn — även dessa minderåriga — med, enligt egen uppgift, för henne okända män. Bägge makarna äro utgångna från slarviga och fattiga hem, som fattigvården måste understödja. De äro friska och arbetsföra men lata och arbetsovilliga. F a miljen åtnjuter fattigvårdsunderstöd, varjämte det ena barnet uä omhändertagits för samhällsvård och utackorderats. Detta barn har strängt taget aldrig vistats hos modern; det utlämnades som nästan nyfött till ett hem på landet, vilket först på senare tider gjort anspråk på ersättning. Sådan meddelas nu genom barnavårdsnämnden. Alla barnen, vilka befinna sig i åldern 5—13 år, äro friska och u t a n anmärkning. Familjen, vilken alltså består av man, hustru och sju hemmavarande barn, bebor

132 en trång lägenhet om ett rum och kök; i denna logerar även en bekant till familjen, J. — en synnerligen illa beryktad man, alkoholist och straffad bl. a. för 4:e resan stöld. Efter undersökningsåret ha förhållandena i detta hem satts på sin spets. Sedan mannens avskedsgratifikation å 5 000 kr. från regementet förbrukats och h a n börjat beresa landsbygden som handlande, har hustrun, med mannens goda minne — ja, mannens roll var strängt taget soutenörens — anskaffat pengar genom skörlevnad. Hon har sedermera inlett förbindelse med J., och mannen har övergivit hemmet, sedan han förgäves sökt avhysa J., enär denne »förstörde affären». Det polisprotokoll, som fördes i anledning av ingången anmälan om familjens förhållanden, blottar de mest ruskiga interiörer, vilka de uppväxande barnen fått bevittna. Barnen ha sedermera skilts från hemmet. 4088/4129. P . J . A. och A. K. M. — 39 och 37 år, gifta på var sitt håll; mannen reservarbetare, kvinnan, tidigare fabriksarbeterska, numera till följd av lungtuberkulos omhändertagen på fattigvårdsanstalt. Mannen, som är alkoholist och arbetsovillig, har två barn, därav ett uä med kvinnan i fråga. Denna å sin sida har sex barn, därav tre iä och tre u ä ; hon är psykiskt undermålig och har alltid varit slö och olustig mot ordnat arbete. Bägge ha vuxit upp under mindre goda förhållanden i hem, som varit understödda av fattigvården. Det gemensamma barnet, en tioårig flicka, är efterblivet och omhändertaget för skyddsuppfostran liksom f. ö. hennes bägge andra uä födda barn, vilka senare äro klena; ett lider t. ex. av skrofler — liksom ett av hennes inom äktenskap födda barn. Själv åtnjuter hon, som nämnts, fattigvård i form av helförsörjning samt givetvis även folkpension. Mannen åtnjuter fattigvårdsunderstöd samt reservarbete. Landsbygdsklientelet. 5051/5140. J. V. A. och F . E. A. — äkta makar. Mannen f. d. bagare, tidvis läsarepredikant, nu agent och gårdfarihandlande, är 53 år, och hustrun, som före äktenskapet var kommunens sjuksköterska, är sedan 1922 avliden vid 41 års ålder. Mannen, som varit gift förut, har 8 barn iä — därav 3 med senaste h u s t r u n — samt 3 barn uä. H a n är en typisk äventyrare, ej obegåvad men ostadig och olustig mot ordnat arbete; han är född i Närke oeh uppvuxen i ett torparehem, kom tidigt i bagarelära och träffade på en av sina gesällvandringar en bagerska, med vilken han gifte sig oeh startade bagerirörelse. Efter att tidigare ha varit supig och oregerlig, stadgade han sig under sin präktiga hustrus goda inflytande och kom till ett visst välstånd. Efter hennes död blev han baptist och uppträdde i församlingen, »briljerade med sitt ordsvall» och sin världsvana; där lärde han känna socknens sjuksköterska, med vilken han gifte sig; hon avled i barnsäng. Redan under hennes livstid hade han inlett förbindelse med en sömmerska på trakten och fick med henne ett barn samma år hustrun avled; A. lämnade orten, och sömmerskan fick ensam försörja barnet. Härefter anträffas han i en norrlandsstad, skaffar sig en hushållerska och med henne två barn. Så fortsätter han — skriver barnavårdsordföranden — sitt vagabonderi, sätter sig i skuld här och där, flyttar och krånglar. »Längre har jag ej kunnat följa med på hans luftiga färd.» Denne man har sålunda med fyra kvinnor tillsammans 11 barn, av vilka sex äro minderåriga; dessa äro friska både till kropp och själ; 3 av barnen iä äro omhändertagna för samhällsvård; om de övrigas öden saknas upplysningar. 5079/5128. K. M. E. och M. A. E. — Mannen 74 år, änkling, understödstagare, och kvinnan 37 år, frånskild hushållerska hos en annan f. ö. gift man. Dessa personer — emellan vilka råder en åldersskillnad av 37 år — ha gemensamt 2 barn uä,

133 varjämte kvinnan har ett barn uä med den man, för vilken hon hushållar; dessutom har hon haft ännu ett barn, som nu är avlidet. Om mannen har tidigare i redogörelsen för vandeln (sid. 106) lämnats en del upplysningar. Strängt taget hade även en beskrivning av kvinnan kunnat förekomma under samma rubrik; hon har visserligen ej undergått bestraffning, men hennes vandel har varit mindre hedrande; hon är sedeslös och har aldrig velat utföra ordnat arbete. Till förklaring anföres, att hon anses mindre begåvad. H o n åtnjuter fattigvård, och ett hennes barn, vilket liksom modern är mindre begåvat, är omhändertaget för samhällsvård. Som ett kuriosum kan omnämnas, att hemsocknen, för vilken hon varit kostsam, sökt gifta bort henne med en man från annan ort och erbjudit honom en viss ersättning; han avböjde dock, enär han skall ha funnit den erbjudna penningsumman för låg. 5127/11. I . M. V. — 38 år, ogift f. d. ladugårdspiga, nu fattigvårdstagare. H o n är född iä i en norrlandssocken i ett undermåligt hem; fadern var skogsarbetare och modern sömmerska. Föräldrarna ha i många år levat åtskilda på grund av moderns sedeslösa leverne; denna skall ha levat samman med olika män och med dem fått barn, som socknen måst omhändertaga, och åtnjuter nu sedan minst ett tjugutal år fattigvårdsunderstöd. V. är — så^ långt sig göra låtit — uppfostrad på socknen; hon beskrives som »nervsvag», »sinnesslö», »mindre vetande» och har tre barn, alla ifrån födelsen omhändertagna av kommunen, därav en 16 års pojke — som varit stursk och obenägen arbeta, visat böjelse för uteliv etc. — för skyddsuppfostran på H a l l ; de bägge andra äro utackorderade. Gossen skall vara svag till sin kroppskonstitution samt efterbliven till förståndsutvecklingen. V., som tidigare varit intagen å ålderdomshemmet, bor numera ensam i en avlägset belägen stuga och sköter sig själv — en anordning, som kanske icke är så lycklig — samt åtnjuter ordinarie understöd från fattigvården. »Alla i V-släkten ha dåligt anseende i trakten såsom klent begåvade oeh ostadiga.» E n broder är sinnesslö, och en syster är prostituerad i Stockholm. E n prästman,, som tillskrivits om närmare upplysningar i detta och andra liknande fall, har meddelat följande allmänna karakteristik beträffande speciellt norrländska förhållanden: »I förevarande fall är det en norrländska förfrågan gäller. F ö r bedömandet av norrlänningarnas sexuella liv bör man icke glömma, att kristendomen sist 'slog igenom' i Norrland, oeh att i landsdelen med de långa avstånden och bygdernas därav följande isolering, vissa från hednisk tid stammande bruk och sedvänjor där kvar] evat längre tid än i det övriga Sverige. Den under Asa-tiden i hela vårt land vanliga Frökulten äger ännu vissa reminiscenser i de över hela Norrland brukliga s. k. 'nattloppen'. D ä r en tradition vårdas och underhålles, där blir den bestående, all tidens humanitära strävan till trots och i viss mån även kristendomsundervisningen till trots. Den ungdom som växer upp i den miljön, som kan tolerera dessa gamla bruk, kan givetvis icke bjuda denna frestelse något större motstånd. Dessa tankar kunna icke göra anspråk på att helt besvara den föreliggande frågan. J a g är dock övertygad om, att synpunkten är värd ett beaktande, då det gäller att bedöma ett fall såsom det förevarande. Måhända är icke Norrland ensamt om dylika missförhållanden. Säkerligen skulle en undersökning av orsak och upprinnelse till de i vissa trakter av Skåne (Lunds omgivningar) tidigare brukliga s. k. 'hundbröllopen' kunna giva överraskande resultat.» 6022/6098. E. B. och E. H. B. — äkta makar, 39 och 34 å r ; mannen måleriarbetare, hustrun går på hjälphusarbete; makarna ha fem barn i åldern 2, 4, 7, 9 och 11 år.

134 Bägge makarna äro psykiskt undermåliga, slöa, tafatta och vårdslösa. De ha vuxit upp i fattiga och i övrigt mindre goda hem. E t t av barnen är normalt, fyra själsligt efterblivna, ja, två rent sinnesslöa. Dessa senare ha omhändertagits för skyddsuppfostran och vårdas å sinnesslöanstalt, enär de vanvårdats i hemmet. Familjen åtnjuter fattigvårdsunderstöd. 6013/6087. A. G. S. och H. K. B.— 28 och 27 år; mannen ogift grovarbetare, sedermera reservarbetare; kvinnan numera gift, utför intet förvärvsarbete. De ha gemensamt ett 8 år gammalt barn uä, varjämte h u s t r u n B. har 3 barn i äktenskapet. Mannen S. är frisk och fullt arbetsför, då däremot kvinnan lider av lungturberkulos, i vilken sjukdom hon sedermera avlidit. Även hennes mor avled f. ö. i samma sjukdom. E t t av hustru B:s barn lider av tuberkulos och vårdas å kustsanatorium; hennes yngsta barn är omhändertaget för samhällsvård. Det gemensamma — alltså utom äktenskap födda — barnet har också omhändertagits av barnavårdsnämnden och är sedan strax efter födelsen utackorderat i trakten. Trots det alltså barnet sedan åtta år vistas i samma socken som fadern, har denne aldrig sett sitt barn, aldrig visat något som helst intresse för det och alltid försummat försörjningsplikten emot detsamma. E h u r u endast 28 år gammal har denne man — S. — redan ett ganska brokigt förflutet. H a n är uppvuxen i ett fattigt och disharmoniskt hem, där fadern söp och modern trälade med arbete utom hemmet och där fattigvården snart nog måste övertaga hela försörjningen av modern och sex barn. F a d e r n övergav nämligen familjen och flyttade samman med en annan, yngre kvinna, med vilken han fått barn. Modern å sin sida etablerade sig med en annan man och har med honom fått fyra barn uä. Vid 14 års ålder började S. arbeta; sysslade med hästskötsel, var dräng, expressarbetare, kom så till Stockholm, där han tog värvning vid ett livgarde, blev därefter åkaredräng, egen fiskhandlare i mindre skala, hade tjänst hos en hästhandlare, blev tillfällighets- och därpå gruvarbetare i Dalarna samt är nu som arbetslös reservarbetare. En bror till honom har ett barn uä, och en syster har tre barn uä med tre olika män. Systern är f. ö. efterbliven, barnslig och enfaldig och åtnjuter fattigvård för sig och barnen. Hon bor tillsammans med sin moder, vars hushåll med barn, barnbarn etc. räknar 11 personer. Till samma fall hör även 6014/1, G. A. H . B. •— hustru B:s man — vilken alltså är far till det tuberkulösa barn, som vårdas å sanatorium. H a n är stenarbetare och beskrives som frisk och arbetsför, arbetsvillig och skötsam och söker efter förmåga återbetala barnavårdsnämndens kostnader. I detta sammanhang kan det vara anledning att till det å sid. 108 refererade tattarefallet 6051/V, K. A. B. lämna en del kompletterande upplysningar i fråga om barnen. Av B:s fjorton barn var en flicka omhändertagen för skyddsuppfostran — anledningen lösaktighet; hon är trots sin ungdom •— 17 år •— ganska långt kommen; är smittad med syfilis, har rymt flera gånger från skyddshemmet och har, enligt föreståndarinnan, f. ö. visat prov på en även för dess klientel mera ovanlig fräckhet och vanart. E t t annat barn — en pojke, som nu hunnit vuxen ålder •— har också varit omhändertagen för skyddsuppfostran på grund av skolkning, självsvåld och stölder. Utkommen från skyddshemmet har han följt fädrens sed, fört ett asocialt levnadssätt, straffats för stölder etc. E n annan son är »träffad för fylleri, för lösdriveri och för 4:e resan stöld och är nu omhändertagen som sinnessjuk; en tredje son är efterlyst för inbrottsstöld o. s. v.

135 6017/6091. B. E. F. H. och J. K. S. Mannen frånskild f. d. ingenjör, nu sinnessjuk. Kvinnan ogift f. d. tjänarinna, nu obekant yrke, möjligen prostituerad. H o n har fyra barn med fyra olika män, därav ett med H . ; om de övriga barnfäderna saknas kännedom. H . är född i ett tämligen gott och burget hem i en norrlandsstad och S. i ett »ordinärt arbetarehem» i en blekingesocken. De ha sammanträffat i Stockholm, där H . var anställd i ett större industriföretag och S. i manskapsmässen vid ett regemente. H . lider av dementia paralytica •—• alltså sinnessjukdom på syfilitisk basis — och vårdas å sinnessjukhus. Om S:s nuvarande öden känner man intet, enär hon övergivit barnen och uppehåller sig på okänd ort — om hon överhuvud är i livet. Två av de fyra barnen — vilka befinna sig i åldern 2, 4, 8 och 10 år samt uppgivas vara friska — äro omhändertagna av barnavårdsnämnden och utackorderade; de andra två befinna sig hos morföräldrarna och åtnjuta understöd från fattigvården. — Ingendera av föräldrarna lämnar underhållsbidrag för barnen. 7014/7062. V. I. L. och A. A. L. — äkta makar, 46 och 40 år, med tolv barn; mannen jordbruksarbetare, hustrun har intet förvärvsarbete. Bägge äro födda på landet och uppvuxna under torftiga förhållanden, mannen uä, h u s t r u n iä. Bägge torde redan i barnaåren ha åtnjutit fattigvårdsunderstöd. Mannens föräldrar skola ha kostat fattigvården omkring 11 000 kr., ett icke obetydligt belopp efter tidigare penningvärde. Båda makarna beskrivas som slöa och mindre arbetsvilliga; hustrun är därjämte psykiskt undermålig och säkerligen också nedbruten av täta barnsbörder. Sju av de tolv barnen äro minderåriga; alla befinna sig i åldern 1—15 å r ; fyra äro omhändertagna av barnavårdsnämnden, därav tre för samhällsvård och en 15 års flicka för skyddsuppfostran, på grund av föräldrarnas oförmåga att vårda och fostra den stora barnskaran. Nyssnämnda flicka hade tillsammans med en jämnårig kamrat olovandes begivit sig till Stockholm och ägnat sig åt uteliv. Där omhändertogs hon som smittad med könssjukdom och inlades på sjukhus, varpå hon intogs på skyddshem och utplacerades hos en bageriidkare, från vilken hon rymde; uppspårades, anskaffades ny anställning i staden L., rymde efter 1 å 2 dagar, begav sig hem, fick ny plats, på vilken hon stannade fyra dagar, fick omsider ett barn och vårdas vid tiden för undersökningen ånyo på sjukhus. Familjen i övrigt åtnjuter sedan många år hemunderstöd från fattigvården; den torde ha hittills — d. v. s. till och med 1928 — erhållit omkring 7 000 kr. i sådant understöd. Den äger icke hemortsrätt å undersökningsorten utan i annan kommun. Dess fattigvårdsordförande meddelar, att familjen vistats knappt ett år i socknen utan att under denna tid få fattigvård, ehuru »den var mycket fattig och hade många barn samt hustrun föreföll slö». »På grund av gällande hemortsbestämmelser kan sålunda en liten kommun drabbas av oöverskådliga utgifter för en familj, som vistats knappt ett år inom densamma och med vilken alltså föga eller ingen samhörighet h u n n i t uppstå.» E n broder till mannen, E. L., och dennes familj äro också kända för samhällets hjälporgan. Denne L. är sjuklig, lider av ledgångsreumatism och har därför vid . flera tillfällen vårdats å sjukhus; han är gift och har sex minderåriga barn och torde hitintills ha kostat fattigvården i r u n t tal 6 000 kr. 807/844. K. G. N . och A. J . N. — äkta makar, 47 och 39 år gamla; bägge resehandlande med sex barn, därav tre minderåriga. Såväl mannen som h u s t r u n är född uä på landsbygden och uppvuxen under mycket fattiga förhållanden; bägges mödrar slutade på fattighuset. Båda makarna ha karakteriserats som asociala; mannen är en utpräglad vaga-

136 bondnatur, dömd för olika brott, bl. a. våld med livsfarligt vapen samt för bedrägeri. Landsfiskalen skriver om honom: »Storsvindlare i efterkrigsåren. Genom ett otal bedrägerier, genom inköp av allt mellan himmel och jord skaffade han sig några 100 000 kr. i skulder och betalade aldrig. Sålde till underpris. Okänt vart pengarna hamnade. Fick några års straffarbete. Hitflyttade omkring 1912/1914. Okänt var han straffats 1905, men antagligen ej för dråp. Alltid fört ett kringflackande liv. Försörjt sig med tiggeri, 'affärer' och bedrägeri. Fadern okänd.» H u s t r u n å sin sida, vilken beskrives som mycket nervös, har visat dålig arbetsvilja, har haft ett barn uä, som nu är avlidet, varjämte hon rymt från hem och barn och sammanflyttat med en annan man. Även mannen N . har avvikit och makarnas tre minderåriga barn ha sålunda måst omhändertagas av barnavårdsnämnden. Denna har alltså avlöst fattigvården, som tidigare understödde familjen. 912/946. J. V. G. L. oeh E. L. K. — båda 38 år och gifta, ehuru på var sitt håll; mannen är fabriksarbetare, kvinnan utför ej förvärvsarbete. Mannen har i äktenskapet 2 barn, kvinnan 1, varjämte de tillsammans ha 1 barn uä; därjämte har kvinnan ännu ett barn uä, detta med okänd fader. Det gemensamma barnet, nu 14 år gammalt, är omhändertaget av barnavårdsnämnden och utackorderat i enskilt hem. Fallet är egentligen rätt alldagligt. I så måtto är det dock av intresse, som barnfadern synes •— trots ådömt faderskap och skyldighet utgiva uppfostringsbidrag samt trots, enligt barnavårdsordföranden, obestridlig förmåga — genom affärstransaktioner kunna helt undandraga sig försörjningsplikten. H a n skall nämligen tidigare ha ägt men sedermera å sin hustru ha överlåtit ett affärsföretag och är nu anställd som arbetare i detta; den formella lönen lär vara tilltagen så i underkant, att den ej medger införsel eller annan liknande åtgärd. H a n anses lagligen oåtkomlig. Icke utan bitterhet meddelar barnavårdsordföranden dessa upplysningar och tillägger, att han anser fallet upprörande. 7076/IV. H. A. — 57 år, ogift f. d. tjänarinna, nuvarande yrke och vistelseort okända. A. är född uä i en norrlandssocken. Modern skall ha varit lösdriverska, som för egen del åtnjöt fattigvårdsunderstöd. J ä m t e tvenne syskon är A. alltifrån spädaste år uppfostrad på det allmännas bekostnad. H u n n e n till vuxen ålder har hon flackat omkring å olika platser i landet och fått tillsammans fyra barn — av vilka ett nu är minderårigt — alla med okända män och alla uppfostrade av det allmänna. Betecknande för hennes livsföring är, att hon till följd av sin lösa tillvaro och åtnjuten fattigvård och trots det hon vistats på många orter i riket icke kunnat vinna ny hemortsrätt; hon är ännu vid 57 års ålder bunden vid den hemortsrätt, hon ägde som barn. Hemortssocknen har också fått vidkännas stora omkostnader för henne och barnen; de torde, enligt fattigvårdsordföranden, röra sig om minst 30 000 kr. F . n. är ett barn omhändertaget för samhällsvård och placerat på barnhem. Även en bror till A., nu 53 år och blind sedan barndomen, underhålles av det allmänna på ålderdomshem; fattigvårdskostnaden enbart för honom torde f. n. uppgå till lågt räknat 15 000 kr. 6034/6116. O. J. och G. K. J. — äkta makar, skötsamt fiskarefolk, 51 och 46 år gamla, med fem barn, därav två minderåriga. Bägge makarna förolyckades under en fisketur, vilket nödvändiggjorde de minderåriga barnens omhändertagande. I klientelet finnas f. ö. å t t a fall med s a m m a n l a g t tolv b a r n , v i l k a senare m å s t o m h ä n d e r t a g a s p å g r u n d a v b ä g g e f ö r ä l d r a r n a s frånfälle. I ett sjuttio-

137 tal andra fall har barnavårdsnämndens ingripande synbarligen föranletts av den enas — oftast moderns — av föräldrarna död och den kvarlevandes oförmåga eller ovilja att underhålla och fostra barnen.

Orsaker till hjälpbehoven. I det föregående har vid ett flertal tillfällen den närmare redogörelsen för eller omdömet om vissa vid undersökningen konstaterade företeelser uppskjutits under hänvisning till orsakskapitlet. Så har t. ex. som grund för typindelningen lagts närmast till hands liggande anledningen till vederbörandes hjälpbehov. I fråga om orsakerna åter har upplysts, att dessa komme att behandlas i annat sammanhang. Då nu frågan om dessa orsaker skall upptagas till behandling, måste redan från början framhållas, att materialet i ett mycket stort antal fall icke är tillräckligt givande för en mera fördjupad undersökning. Man nödgas i sådana fall som orsak godtaga den förklaring, typbeteckningen — t. ex. kroppssjuk — innesluter, ehuru det kan vara troligt, att förutom denna — i antydda fallet kroppssjukdomen — jämväl andra faktorer av vikt medverkat. Sjukdomen och den därmed följande arbetsoförmågan är givetvis den mera påtagliga, den omedelbara anledningen eller, om man så vill, orsaken, men vad som ligger bakom sjukdomen och vilka krafter som jämte denna samverkat till resultatet, hjälpbehovet, förblir ofta nog förborgat. Tränger man litet djupare in i frågan, skall man nämligen finna, att ett hjälpbehov — vilket som helst — endast mera sällan betingats av en enda orsak. Oftast föreligger ett orsakskomplex, vilket kan upplösas i ett antal olika faktorer, och bland dessa måste man väl alltid räkna med en eller flera obekanta. Ytligt sett kan fallet ligga rätt klart. En åldring t. ex. är utsliten, förbrukad, oförmögen till arbete; han måste hjälpas. Saken synes enkel; alla människor skola därhän, bli åldringar och hjälplösa, om de få leva tillräckligt länge. Men, icke alla åldringar behöva hjälpas av det allmänna; åtskilliga ha i tide hjälpt sig själva, ha tänkt på och sörjt för sin ålderdomFråga uppstår då, varför denne, av samhället understödde åldring, icke i sin krafts dagar sörjt för sin ålderdom; huru har han förvaltat sitt pund? Kunna för övrigt ej hans vuxna barn, eventuellt andra anhöriga hålla honom utanför åtminstone fattigvården etc? (Folkpension får han väl oftast automatiskt.) Eller har han kanske aldrig upplevat »sin krafts dagar», har han alltid dragits med sjuklighet och nedsatt arbetsförmåga, samt — om så varit förhållandet — vad ligger till grund för sjukligheten, och vad har framkallat densamma? Eller, om han däremot städse varit frisk och arbetsför, varför har han t. ex. ofta gått arbetslös, varför ha hans inkomster alltid varit så låga, hans affärer så dåliga, att han omöjligen kunnat spara för ålderdomen? Eller, om han i stället alltid haft mycket goda arbetsförtjänster, varför har han icke velat, icke förmått trygga sig för äldre dagar o. s. v.? A andra sidan påträffas åldringar med någon rest av arbetsförmåga, för vilka såsom en bidragande orsak till hjälpbehovet kan ingå arbetslöshet, d. v. s. brist på arbete, som svarar emot deras krafter och färdigheter. Landsbygdens folk kan uppvisa många exempel därpå, hurusom åldriga människor kunna utnyttja sin rest av arbetsförmåga och de speciella tillfällen, som stå till buds, att genom arbete och näringsfång av olika slag försörja sig. Djupare sett måste behovsfrågan väl alltid utgöra ett problem. Uppenbart är, att för en så inträngande undersökning, som här ifrågasattes, erfordras en hel del alldeles särskilda data, bl. a. en n ^ c k e t intim kunskap om

138 vederbörandes icke blott curriculum vitae utan även, och i första hand, konstitutionella förutsättningar. Det blir, med andra ord, i stort sett frågan om ingenting mindre än önskemålet att erhålla stöd för en uppfattning, huruvida i det enskilda fallet endera eller kanske bäggedera av de två stora huvudfaktorerna arv och miljö varit avgörande; alltså, populärt uttryckt, huruvida och i vad mån vederbörandes inre egenskaper eller de yttre omständigheterna varit bestämmande. Huru mycken omsorg, som än nedlagts på materialets komplettering särskilt på dessa punkter, är det likväl tydligt, att detsamma icke kan motsvara nu antydda anspråken. Noga taget ligga väl dessa knappast inom rimligheternas gränser. Man får i stället i många av de fall, där man kunde vara frestad försöka en närmare analys, nöja sig med enstaka, fragmentariska data, vilka naturligtvis ingalunda äro tillfyllest för en strängt vetenskaplig prövning. Mot bakgrunden av dessa förhandsupplysningar måste sålunda orsaksredogörelsen betraktas. Orsaksbeteckningar. Inledningsvis kan det vara av intresse att taga del av de upplysningar i orsaksfrågan, som meddelats av de lokala undersökarna. Ä primäruppgifterna ha nämligen medelst olika beteckningar angivits den eller de orsaker, som ansetts vållande till behovet; och i fall, där ett flertal orsaker tros ha samverkat, har en värdering dem emellan skett. De enkla orsakerna — vilka nära ansluta sig till orsaksbeteckningarna i den officiella fattigvårdsstatistiken — äro följande nio, nämligen: 1. Långvarig sjukdom; 2. Tillfällig sjukdom; 3. Arbetslöshet; 4. Dryckenskap; 5. Lättja och liknöjdhet; 6. Talrik familj; 7. Försörjarens avvikande; 8. Försörjarens död och 9. Andra orsaker. Ehuru denna orsaksbeteckning i många fall knappast ger mera än typbeteckningen, torde likväl med hänsyn till den ganska rikliga förekomsten av kombinationsfall en del summariska sammanställningar av de uppgivna orsakerna kunna försvara sin plats. Dock måste ännu några upplysningar förutskickas. I fråga om exempelvis kvinnor med barn — särskilt ogifta barnföderskor med endast ett minderårigt barn — har man ofta ådagalagt en viss benägenhet att såsom uteslutande orsaken till deras hjälpbehov anteckna nr 7 eller 8, d. v. s. den manlige försörjarens, barnfaderns, försumlighet, avvikande eller frånfälle. Orsaken till hjälpbehovet har i sådana fall förlagts helt utanför den undersökta, utanför barnets moder. Hon sitter där med sitt barn, övergiven av barnfadern, och hon är icke skulden därtill — resonerar man — att denne avvikit och försummar sin försörjningsplikt eller till att han avlidit, vilket väl oftast är oomtvistligt. Men, man har tydligen förbisett, att jämväl den undersökta, barnets moder, har sina skyldigheter, och att orsaken jämväl till hennes underlåtenhet att försörja barnet bort angivas. Detta förhållande har omnämnts, då det icke synes uteslutet, att redan i denna mentalitet, i denna syn på saken — alltså förbiseendet av moderns försörjningsplikt gentemot sitt barn •— understundom kan ligga en, åtminstone bidragande orsak till det allmännas ingripande. 1917 års barnlagar och 1918 års fattigvårdslag, såsom de på sina håll både av dömande och verkställande myndigheter tolkas och efterlevas, barnavårdsmäns påtryckningar m. fl. omständigheter ha i många fall obestridligen gynnat den kvinnliga parten på den manligas och — icke minst — på samhällets bekostnad. Nu nämnda ensidiga orsaksbeteckningar kunna i sin tur vara uttryck för en ensidig månhet om, ja, man vore ibland frestad säga klemighet beträffande speciellt de ogifta mödrarna, som man emellanåt får erfara i det sociala hjälparbetet. Det skall kanske invändas, att samhällets hjälp avser barnets bästa, och att — även om föräldrarna försumma dess för-

139 sörjning — samhället icke får lämna barnet åt dess öde o. s. v. Denna fråga ligger dock vid sidan av nu berörda. Ungefär enahanda ridderliga uppfattning påträffar man i fråga om änkor utan minderåriga barn. Även om de äro tämligen arbetsföra och i stånd att åtminstone bidraga till sin försörjning, har likväl icke sällan som enda orsaken till deras hjälpbehov antecknats nyssnämnda nr 7 eller 8. Med samma rätt kunde givetvis för åtskilliga av dem ha som orsak angivits jämväl deras vuxna barns underlåtenhet att försörja den undersökta, modern. Ja, driver man principen in absurdum, kunde som orsak till hjälpbehovet för äldre ogifta kvinnor ha framhållits deras ogifta stånd, frånvaron av manlig försörjare etc. I dylika fall ha orsaksuppgifterna måst justeras. Sålunda ha som princip orsakerna främst sökts hos den undersökte själv. I fråga om kvinnor med barn har uppgivits orsaken — så långt denna kunnat fixeras — till deras egen underlåtenhet att försörja barnet, barnen, t. ex. sjukdom,, arbetslöshet, talrik familj, liknöjdhet o. s. v.; och i fråga om änkor utan minderåriga barn har antecknats orsaken till deras egen underlåtenhet att försörja sig själva, t. ex. sjukdom. Men beträffande såväl övergivna barnföderskor som änkor med minderåriga barn har naturligtvis såsom orsak upptagits jämväl försörjarens försumlighet, frånfälle o. s. v. Bördan har fördelats. I efterföljande tablåer har åtskillnad gjorts emellan dels den synbarligen mera påtagliga, den omedelbara, och dels övriga, mera sekundära orsaker till hjälpbehovet. Av tekniska skäl ha vissa förenklingar i orsaksbeteckningarna måst företagas. Sålunda ha orsakerna långvarig och tillfällig sjukdom sammanslagits till en, benämnd: Sjuklighet. I detta begrepp har även inrymts ålderdom, vanförhet och psykisk undermålighet — sålunda strängt taget allt slags kroppslig och själslig invaliditet. Dryckenskap samt lättja och liknöjdhet ha sammanförts under rubriken: Misskötsamhet, varjämte orsakerna försörjarens avvikande och död förenats under den gemensamma benämningen: Försörjarens underlåtenhet; denna må sedan ha sina orsaker. Genom dessa förenklingar nedbringas antalet orsaker till följande sex, nämligen : 1. Sjuklighet; 2. Arbetslöshet: 3. Misskötsamhet; 4. Talrik familj; 5. Försörjarens underlåtenhet och 6. Andra orsaker. Ofrånkomligt är, att vad man med en sådan förenkling kan vinna i överskådlighet, förlorar man i noggrannhet. Men den, snart sagt, oändliga rikedomen på upptänkliga orsaker och orsakskombinationer skulle göra en noggrannare specifikation alltför ohanterlig. Enbart av ovannämnda sex enkla orsaker skulle man genom olika grupperingar kunna få ut över 1 300 olika kombinationer. Dessutom är materialet av väl ringa omfattning för att medgiva en utförligare differentiering. Skulle exempelvis för de undersökta utslås relationen emellan ett större antal behovsorsaker med deras olika kombinationer, är det fara värt, att genom det ringa reella underlaget för varje sådan, bilden bleve felaktig; de absoluta talen bleve sönderplottrade, medelfelen för stora, och tillfälligheterna finge ett alltför fritt spelrum. Denna fara har icke kunnat undvikas ens med nuvarande antalet beteckningar. Redovisning enligt orsaksbeteckningarna. En första sammanställning av angivna orsaker med deras olika kombinationer meddelas i tab. 65. Redan en jämförelse emellan de i kolumnerna i denna tabell förekommande talen och talen för de olika typbeteckningarna, t. ex. för arbetslösa, ger omedelbart vid handen, att typ- och orsaksbeteckningar icke sammanfalla. De i undersökningen såsom arbetslösa rubricerade kunna förekomma inom alla orsakskategorier, beroende å den eller de orsaker, vilka företrädesvis synts ha vållat eller bidragit till arbetslösheten i det speciella fallet. Senare komina dock en del närmare orsaksuppgifter att inflyta.

140 Tab. 65. Fördelning av undersökningsklientelet efter behovsorsaker. Antal klienter, för vilka såsom huvudorsaker till hjälpbehovet uppgivits

sjuklighet

arbetslöshet

misskötsamhet

talrik familj, försörjarens underlåtenhet och andra orsaker

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Klienter, för vilka angivits enKlienter, f5r vilka såsom bidragande orsaker angivits:

—

8 41 5 103 15

4 13

— -

Talrik familj Försörjarens underlåtenhet .

29 158 6 4 11

111 6 1 13 24

2 — 111 2 2

1 1 50

4 8 18 4

— — 51

7¶Sjuklighet och andra orsaker Arbetslöshet och andra orsaker Misskötsamhet och andra or-

10 869 1277 2 1 46

3 54

Talrik familj eller försörjarens underlåtenhet och anSumma

3 76

3 147

10 129 276

73 106 179

Såsom synes intager sjuklighet —• i nyssberörda mera vidsträckta bemärkelsen — avgjort största rummet som huvudorsak, varpå följa i storleksordning arbetslöshet och misskötsamhet. Av det stora antalet som sjukliga betecknade, sammanlagt ej mindre än 2 146 personer eller närmare 3/* av samtliga klienter, har övervägande delen, nämligen 97.3 %,_ angivits lida av kronisk och de övriga, 2.7 %, av akut sjukdom. Kombinationen arbetslöshet och misskötsamhet uppvisar en ganska hög siffra, nämligen 130 eller c :a 7 3 av samtliga med arbetslöshet som huvudorsak. Av dem åter, för vilka misskötsamhet antecknats som den mest framträdande behovsorsaken, i allt 276 personer, har arbetslöshet ansetts såsom bidragande orsak i 41 fall; tydligen stå dessa orsaker i ganska intim växelverkan. Av nämnda 276 klienter har för närmare 15 % alkoholmissbruk samt för återstående 85 % allmän misskötsamhet, såsom försumlighet i försörjningsplikten, lättja och liknöjdhet, tredska och vårdslöshet etc. ansetts giva hemul för rubriceringen. Tydligtvis ingå jämväl bland dessa senare alkoholister, ehuru deras alkoholism i och för sig här tillmätts en mera sekundär betydelse. Och för dem slutligen, som inryckts under fjärde huvudrubriken här ovan — alltså talrik familj, försörjarens underlåtenhet och andra orsaker — tillhopa 179 personer — förekomma en mängd ganska olikartade orsaker och kombinationer emellan sådana; däribland ingå t. ex. försörjarens död, hans avvikande, barns vanart, den undersöktes eller hustruns slöseri, ovilja eller oförmåga att hushålla, och att sköta hem och barn — dock endast i sådana mera lindriga fall, där beteckningen misskötsamhet från den undersöktes sida synts alltför stark.

141 Vad man med hänsyn till det föregående kunnat förvänta, nämligen att kvinnorna i högre grad än männen haft sjuklighet som huvudsaklig behovsorsak, vinner sin bekräftelse av talen här ovan. De innebära procentualiter för männen 61.6 % och för kvinnorna 81.5 % av samtliga klienter av vartdera könet. För männen synas arbetslöshet och misskötsamhet överväga. Kvinnornas misskötsamhet förekommer, såsom synes, mest i förbindelse med försörjarens underlåtenhet; det gäller här uppenbarligen i främsta rummet försörjningsplikten gentemot minderåriga barn, vilken bägge eftersatt — alltså ett försök att mera rättvist fördela ansvaret. Huru de olika behovsorsakerna fördela sig å äldre och modernare typfall redovisas i tab. 66. Av denna tabell torde framgå, att de äldre fallen synas i orsakshänseende vara enklare än de modernare; de senare skulle sålunda vara Tab. 66. Fördelning efter behovsorsakerjav undersökningsklientelet, uppdelat på äldre och modernare typfall. Antal klienter, för vilka såsom huvudorsaker till hjälpbehovet uppgivits

sjuklighet

arbetslöshet

misskötsamhet

talrik familj, försörjarens underlåtenhet och andra orsaker

Äldre Moder- Äldre Moder- Äldre Moder- Äldre Moderfall nare fall fall nare fall fall nare fall faU nare fall Klienter, för vilka angivits endast en orsak Klienter, för vilka såsom bidragande orsaker angivits: Sjuklighet Arbetslöshet Misskötsamhet Talrik familj Försörjarens underlåtenhet . Andra orsaker Sjuklighet och andra orsaker Arbetslöshet och andra orsaker Misskötsamhet och andra orsaker Talrik familj, försörjarens underlåtenhet och andra orsaker Summa

32 196 9 49 17

5 3 2 58 9

2 13

1 1 101

113 6 34 13 23

3 374

4 119 18 4

2 10

13 269

175 179

mera komplicerade. Av de förra visa sig 83.3 % föranledda av en enda orsak — den här som huvudorsak angivna — under det motsvarande talet för de modernare fallen utgör allenast 25.5 %. Till undvikande av missförstånd må här upplysas, att med huvudorsak avses den till synes viktigaste av de omedelbart framträdande behovsorsakerna. Men, även om nu anförda orsaksbeteckningar i och för sig knappast äro ägnade att skänka större klarhet än t. ex. typbeteckningarna, peka dock sammanställningarna hän på vissa intresseväckande om än tämligen dunkla förhållanden.

142 Tidigare har vid ett flertal tillfällen framhållits, hurusom orsakerna sjuklighet, arbetslöshet och misskötsamhet överväga. Men i fråga om graden av t. ex. sjukligheten eller misskötsamheten ge sammanställningarna icke någon pregnant uppfattning. Icke alla med sjuklighet behäftade äro oförmögna till arbete och icke alla — för vilka misskötsamhet angivits som huvudsaklig eller bidragande orsak — äro arbetsskygga. Vissa alkoholister i undersökningen, vilka tillhöra de s. k. periodsuparna, kunna under sina bättre perioder vara icke blott i hög grad arbetsvilliga utan även mycket dugliga i sina yrken. En sammanfattning av i berättelsen förekommande, spridda uppgifter om de undersöktas hälsotillstånd och vandel samt ett klarläggande av i vad mån dessa tvenne faktorer ingripit i varandra torde möjligen kunna bidraga till en ytterligare belysning av orsaksfrågan. I sammanträngd form bör en sådan sammanfattning kunna giva en, om ock ungefärlig, föreställning om de undersöktas förhållande i avseende å såväl förmågan som viljan till arbete och självförsörjning. Och med självförsörjning förstås härvidlag även försörjningen av därtill berättigade anhöriga (jämlikt 3 § fattigvårdslagen). En undersökning härutinnan beträffande de 2 899 klienter, vilka undersökningsåret voro i livet, ger vid handen, att allenast 155 personer, motsvarande 5.4 %, kunnat anses som fullgod arbetskraft; även bland dessa finnas dock tveksamma fall. Övriga 2 744 klienter, d. v. s. 94.6 %, måste sålunda betecknas som i ett eller annat avseende, givetvis mer eller mindre, belastade. Sannolikt är, att deras belastning varit avgörande, i vissa fall endast bidragande som orsak till hjälpbehovet. De återstående 78 undersökta — 28 män och 50 kvinnor — vilka icke inräknats i slutsiffran här ovan, voro avlidna före 1928, och deras frånfälle har synbarligen utgjort åtminstone en av de närmaste orsakerna till samhällets ingripande, alltså därtill att det allmänna genom barnavårdsnämnden å undersökningsorterna måst omhändertaga deras minderåriga^ barn. _ I ^somliga fall ha de nämligen själva tidigare åtnjutit hjälp, t. ex. från fattigvården på grund av sjuklighet. Belastningsgrunder. I fråga om de slag av belastningsmoment, som förekomma i detta sammanhang, ha här skilts på trenne olika, nämligen fysisk, psykisk och social belastning. De två förstnämnda, vilka äro liktydiga med begreppet sjuklighet, ha förorsakat nedsättning i eller total förlust av arbetsförmågan med liknande verkan å försörjningsförmågan. Det tredje slaget, alltså social belastning, har inverkat hämmande eller förintande å arbetsviljan 1 och försörjningsviljan, i vissa fall även å förmågan. Åtskilliga fall av kombinationer emellan dessa olika belastningsmoment påträffas, och det kan i det enskilda fallet vara vanskligt avgöra, vilkendera belastningsfaktorn, som där bör tillerkännas företrädet. Understundom äro dessa olika faktorer endast led i samma orsakskedja; ibland är den fysiska, i andra fall den psykiska eller sociala belastningen det primära, varifrån man, mer eller mindre långsökt, kan härleda övriga faktorer. En fördelning av materialet efter nämnda belastningsgrunder återgives i tab. 67. Bland de äldre fallen finnes givetvis intet, vilket kan hänföras till fullgod arbetskraft; anledningarna härtill äro ju kända från specialredogörelserna. Icke heller påträffar man här någon klient, vilken enbart till följd av social belastning fallit det allmänna till last. Sjuklighet — fysisk eller psykisk — emellanåt i förening med sköteslöshet kännetecknar dessa s. k. äldre typfall. De modernare fallen erbjuda en brokigare anblick. Av dem är nära nog femtedelen att anse som prima arbetskraft, sålunda utan skönjbar vank eller 1

Upplysningsvis må meddelas, att icke alla socialt belastade stämplats som misskötsamma eller asociala.

143 Tab. 67. Fördelning av materialet efter olika, på arbetsförmågan och -viljan inverkande belastningsformer. Äldre typfall Antal

Modernare typfall

H e 1 a

ma t e r i a 1 e t Därav för

Antal

% män, % kvinnor, %

Fullgod arbetskraft Fysiskt belastade Psykiskt > Socialt > Både fysiskt och psykiskt belastade . . Både fysiskt och socialt » . . Både psykiskt och socialt > . . Både fysiskt, psykiskt och socialt belastade

1287 224 — 151 302 51

Summa

155 133 11 407 7 105 28

155 1420 235 407 158 407 79

5.4 49.0 8.2 14.0 5.4 14.0 2.7

6.6 34.6 8.3 20.5 4.1 21.3 3.4

4.2 62.1 8.1 8.1 6.6 7.4 2.1

9 855

38 2899

1.3 100.0

brist vare sig fysiskt, psykiskt eller socialt. I fråga om de övriga spelar varken kroppslig eller själslig sjuklighet någon mera framträdande roll, då däremot social belastning, givetvis av olika arter och grader, måste tillerkännas en dominerande plats bland dessa modernare typfall. Men dessa förhållanden äro väl knappast överraskande; de torde åtminstone delvis ha kunnat utläsas av det föregående. Förevarande uppgifter få därför snarast betraktas som en sammanfattning av tidigare å spridda ställen återgivna. Som ett komplement till denna sammanfattning meddelas i tab. 68 och tab. 69 motsvarande upplysningar för envar av de olika typerna. Tab. 68. Procentuell fördelning efter olika belastningsformer av de äldre typfallen, uppdelade på typgrupper.

Fullgod arbetskraft Fysiskt belastade Psykiskt » Socialt > Både fysiskt och piiykiskt belastade . . Både fysiskt och socialt belastade . . . Både psykiskt och socialt belastade . . Både fysiskt, psykiskt och socialt belastade Summa Antal undersökta

KroppsSjälsligt Samtliga ligt äldre fall defekta defekta

Åldringar Kroppssjuka

Sinnessjuka

83.8 0.1

74.8 —

— 68.1

65.7 —

— 47.2

63.0 11.0

2.2 12.6

2.8 21.5 — 0.9 100.0 787

13.6 — 16.4 1.9 100.0 213

11.0 23.3 — — 100.0

37.6 9.7 5.5 100.0

7.3 14.8 2.5 1.4 100.0

1.3 100.0 669

2044 Socialt sett synas bland de äldre fallen de kroppssjuka och de kroppsligt defekta vara av visst intresse; de uppvisa nämligen högsta talen för social belastning, givetvis i förening med fysiska, i någon mån även psykiska belastningsmoment. Beträffande de modernare fallen må, såsom i andra sammanhang redan skett, framhållas, att antalet manliga familjeförsörjare är alltför lågt för att relationstalen skulle kunna tillmätas större betydelse. Talet för social belastning är ju här störst.

144 Tab. 69. Procentuell fördelning1 efter olika belastningsformer av de modernare typfallen, uppdelade på typgrupper. Manliga Arbets- familje- Kvinnor lösa försörjare med barn Fullgod arbetskraft Fysiskt belastade Psykiskt > Socialt > Både fysiskt och psykiskt belastade . . . Både fysiskt och socialt belastade . . . . Både psykiskt och socialt belastade . . . , I Både fysiskt, psykiskt och socialt belastade . . . Summa Antal undersökta

19.4 16.1 2.2 44.5 0.8 14.8 1.4 0.8 100.0

71.0 12.9 6.6

Samtliga modernare fall

Barnfäder

19.1 20.4 1.0 39.8 1.3 12.0 5.1 1.3

14.8 7.4

6.7 3.4 1.3

18.1 15.6 l.S 47.6 0.8 12.3 3.3 1.0

100.0 149

lOO.o 855

66.4¶I fråga om de övriga modernare typerna visa sig de arbetslösa i ganska hög grad — d. v. s. till mera än 4/5 — vara sekunda arbetskraft. Såväl fysiskt och psykiskt som i synnerhet socialt äro dessa arbetslösa bekajade med brister och svagheter, vilka givetvis varit dem en black om foten i deras konkurrens på arbetsmarknaden. I det »naturliga urvalet», som skärpts till följd av särskilt de senare årens knapphet på arbetstillfällen och rikliga tillgång på arbetskraft, ha dessa arbetslösa, sannolikt till hög grad just på grund av antydda belastningsmoment, blivit utslagna. Samhället har därför måst hjälpa dem. Även kvinnor med barn uppvisa höga belastningstal, synnerligast för fysisk sjuklighet samt och i än högre grad för social belastning. I senare hänseendet intaga emellertid, såsom tidigare påpekats, barnfäderna främsta rummet, allt omständigheter av största betydelse för uppkomsten av hjälpbehoven. Undersöker man slutligen, huru klienterna å de olika undersökningsorterna i detta stycke varit beskaffade, får man fram i tab. 70 meddelade siffror. Tab. 70. Procentuell fördelning efter olika belastningsformer av de undersökta, uppdelade på undersökningsorter. Stockholm

Göteborg

Jönköping och Växjö

Landsbygden

Samtliga undersökta

6.4 40.3 4.6 20.1 4.6 20.3 2.3

5.4 46.2 9.2 13.4 4.2 17.4 3.3

6.4 55.5 10.2 9.9 6.2 8.3 2.7

2.8 54.7 10.1 11.1 6.6 10.1 2.9

5.4 49.0 8.2 14.0 5.4 14.0 2.7

Summa

1.6 100.0 939

0.8 100.0 827

1.7 100.0

Antal undersökta

0.9 100.0 448

Fullgod arbetskraft Fysiskt belastade Psykiskt > Socialt > Både fysiskt och psykiskt belastade . Både fysiskt och socialt > Både psykiskt och socialt > Både fysiskt, psykiskt och socialt belastade

1.3 100.0 2 899

Stockholmsklientelet visar sig minst fysiskt och psykiskt men mest socialt belastat, alltså ingen nyhet i denna undersökning. Talet för kombinationen fysisk och social belastning är tämligen högt för huvudstadsklienterna, näm-

145 ligen 20.3 %, då hela det övriga klientelet på denna punkt uppvisar c:a 11 %. Landsbygdsklientelet har en ganska liten proportion fullgod arbetskraft, tydligen beroende å dels den ringa förekomsten av arbetslösa samt dels det stora antalet sjuklingar i detta klientel. Detta förhållande har väl å sin sida visst sammanhang med den mera restriktiva understödspolitiken på landsbygden. Fullgod arbetskraft. För att till en början ägna någon uppmärksamhet åt de 155 undersökta, vilka betecknats som prima arbetskraft, utgöras dessa av friska, arbetsföra och i stort sett oförvitliga personer, som både kunna och vilja arbeta; i vart fall känner man intet ofördelaktigt om dem beträffande arbetsviljan. Man hade möjligen med tidigare uppgifter i minnet kunnat förvänta ett större antal sådana personer. Men icke alla som friska, arbetsföra och skötsamma rubricerade klienter kunna utan vidare hänföras till fullgod arbetskraft. Ehuru icke direkt misskötsamma ha likväl åtskilliga undersökta visat sig loja och indolenta, slöa och likgiltiga; deras arbetsvilja har icke ansetts fullgod. Då emellertid å andra sidan någon gravare anmärkning icke riktats gentemot deras vandel, ha tillräckliga skäl icke heller ansetts föreligga för att stämpla dem som misskötsamma. De äro snarare att betrakta som gränsfall, ehuru dock i viss grad belastade. Nyssnämnda, som fullgod arbetskraft betecknade, utgöra i procent följande proportioner av klientelen i: Män Stockholm och Göteborg 8 % Jönköping och Växjö 9 % å landsbygden 1 % och av samtliga klienter 6.6 % Deras antal är 91

er •

Män o. kvinnor

4 % 4 %

6 6 3

4 % 4 %

% % %

5.4 %

155 Och i förhållande till samtliga inom resp. typgrupper utgöras de av Arbetslösa 19.4 % eller 71 pers. Manliga familjeförsörjare 9.6 » » 3 » Kvinnor med barn . 19.1 » » 59 » Barnfäder 14.8 » » 22 » Samtliga modernare fall 18.1 % eller 155 pers. I relation till samtliga undersökta aV olika civilstånd bestå dessa fullgoda arbetare huvudsakligast av gifta personer, nämligen vad männen beträffar till 9.8 % och i fråga om kvinnorna till 8.3 %; av de ogifta utgöra de endast 2.1 %, av änklingar och änkor 5.0 % samt av frånskilda 4.1 %. Relationstalet för ogifta av god kvalitet är ju ganska lågt. Samhället har alltså icke ansett sig ha anledning understödja ogifta friska, arbetsföra och oförvitliga i samma grad som personer av samma kvalifikationer men av andra civilstånd. Varför ha dessa människor överhuvud taget kommit med i hjälpklientelet? Orsakerna därtill äro givetvis mångahanda; delvis torde en antydan därom redan ha meddelats i och med typbeteckningarna. Helt allmänt kan man säga, att omtanken om familjens eller i vart fall om barnens försörjning och vård oftast drivit dem till samhällets hjälporgan och nödgat dessa till att hjälpa. Knappt 8 % av hithörande klienter äro barnlösa. De arbetslösa — och de utgöra närmare hälften eller c :a 46 % — ha drabbats av driftsinskränkning eller omläggning av driften, rationalisering, understundom total driftsnedläggelse. Sistnämnda alternativet är t. ex. händelsen be10—340122

146 träffande ett tjugutal av mellanstädernas män, vilka blevo arbetslösa efter en fabriksbrand redan 1922 och vilka sedermera, då fabriksrörelsen nedlagts, icke kunnat erhålla stadigvarande arbete i öppna marknaden, särskilt som flertalet av dem saknat annan yrkeskunskap. Nedskärningen av försvaret, regementsindragningar, har också i en del av dessa fall varit den omedelbara anledningen till arbetslöshet och hjälpbehov. Mera än s/i av samtliga ha saknat varje yrkesutbildning, och ungefär 1/i har passerat 50-årsåldern. Det vill synas, som skulle arbetslösa, vilka sakna särskild yrkesutbildning eller yrkeskunskap och vilka hunnit åtminstone över femtioårsgränsen, haft särskilt svårt att — trots både förmåga och vilja till arbete — göra sig gällande i konkurrensen med yngre arbetskraft. En del är säsongarbetare med tämligen dåliga arbetsförtjänster, vilka icke möjliggjort besparingar för dödsäsongen. Andra åter beskrivas som alltför snälla och beskedliga, efterlåtna etc. med alltför ringa företagsamhet och energi att söka upp de arbetstillfällen, som möjligen kunna yppa sig. Bland mera kuriösa arbetslöshetsfall i denna grupp kan anföras ett par personer, av vilka den ena någon gång kommit på kant med sin fackförening, blivit struken samt sedermera icke tagits till nåder; han är^ sålunda, praktiskt taget, utestängd från arbete i sitt yrke. Den andre har från landsbygden inflyttat till staden i hopp om arbete men misslyckats; han kan — då han ej äger hemortsrätt i staden — icke ens beredas reservarbete, varemot m a n — efter vad det upplysts — bl. a. för att binda hans hemortsrätt beviljat familjen fattigvårdsunderstöd. För de barnrika familjefäder, som förekomma i detta sammanhang, ha förtjänsterna som regel icke stått i rimlig proportion till familjens storlek; därtill ha ofta kommit sjukdom, dödsfall eller andra rubbningar, vilka ^medfört hjälpbehov. Emellanåt tycker man sig spåra en viss ansvarslöshet från dessa försörjares sida. Familjen åtnjuter kanske år ut och år in understöd från fattigvården, men icke desto mindre födes år ifrån år det ena barnet ^efter det andra i familjen. Dess ekonomiska tillstånd försämras liksom också^ makarnas, ej minst hustruns, förmåga och vilja att hålla ihop hemmet, att vårda och fostra de många barnen. En hopplöshetens anda förlamar familjen. Ännu fortlever på sina håll uppfattningen om barnrikedom som en särskild välsignelse från ovan, och tanken på barnbegränsning, ej minst av omtanke om de redan födda barnens bästa, visar sig ofta vara vederbörande främmande: Ehuru denna tanke numera trängt ganska djupt ned i de bredare lagren, vill det synas, som skulle den där anammas företrädesvis av den mera omtänksamma och välbeställda delen. Denna vore likväl av flera skäl mera skickad som föräldrar till en större barnskara än de, som — om de icke redan åtnjuta hjälp _ framleva sin tillvaro så nära gränsen därtill, »the poverty line», som möjligt. Denna fråga, som ju titt och ofta beröres i socialpolitiska diskussioner, ibland under rubriken samhällets nyrekrytering underifrån, tränger sig ovillkorligen fram vid studiet av särskilt de barnrika familjeförsörjarnas förhållanden. För barnfäderna i denna del av hjälpklientelet synes de kvinnliga^kontrahenternas, alltså barnmödrarnas, sjuklighet eller dödsfall och därav vållade oförmåga att vårda hem och barn vara en icke ovanlig orsak till hjälpbehovet. Barn ha måst omhändertagas eller extrahjälp anlitas för hemmets skötsel, vilket medfört övermäktiga kostnader samt bidrag från det allmännas sida. I tre av dessa fall är modern sjuk, i tjugusju avliden — därav några fall inom andra kategorier — kanske efter en längre tids sjuklighet. I andra fall åter äro barnen själva sjuka och i behov av vård, som föräldrarna icke haft råd att bestå dem, eller också ha barnen visat vanart och måst omhändertagas för skyddsuppfostran. Flera exempel på vanart påträffas för övrigt bland barn, vilka mistat sin

147 mor. Fadern har kanske gift om sig och fått barn med sin andra hustru eller sin hushållerska; denna saknar ofta varmare intresse för, kanske även starkare grepp om de äldre barnen; de bli försummade, känna sig utstötta, okontrollerade, få driva kring på gator och gränder och göra sig omsider skyldiga till snatterier, sedeslöshet o. dyl., vilket nödvändiggör deras omhändertagande. Genom barnen kunna i och för sig oförvitliga personer som barnfäder indragas i hjälpklientelet. I vissa fall kan väl den förebråelsen riktas emot dem, att de icke med tillräcklig kraft och intresse tagit sig an barnens tillsyn eller fostran; och i dylika fall kunna väl barnfäderna vara en indirekt orsak till barnens urartning och det allmännas ingripande. I andra fall däremot — och detta gäller särskilt barn uä eller barn i ett föregående äktenskap — äro fäderna gifta, ha nya familjer och äro oförmögna att draga försorg om sin tidigare avkomma eller sin avkomma vid sidan, samt, då heller icke barnets mödrar — av olika anledningar — äro i tillfälle därtill, måste alltså samhället lämna sin medverkan. Redan dessa mera allmänna antydningar torde ha givit vid handen, att här finnes en rikedom på variationer, en mängd fall, där huvudsakligen yttre omständigheter fogat sig på sådant sätt, att nödläge uppkommit och hjälp ansetts behövlig. Slutligen förekomma dock både i denna och andra grupper fall, där man enbart med ledning av föreliggande uppgifter knappast kan uppleta någon rimlig anledning till att samhället ingripit, där hjälpbehovet m. a. o. kan ifrågasättas. Någon gång få fallen kanske tillskrivas bristande förmåga eller intresse från barnavårdsmännens sida; i andra förefaller det, som skulle samhällets hjälp ha missbrukats. För en del sådana fall komma senare att meddelas några kortare upplysningar. Vad så angår de kvinnor — 64 till antalet och därav 5 arbetslösa •— vilka betecknats som fullgod arbetskraft, spela även, ja, särskilt för deras hjälpbehov, barnen en dominerande roll. Stundom äro dessa kvinnor änkor eller eljest övergivna av barnens fäder. Barnantalet är alltför stort för att mödrarna ensamma skulle kunna draga försorg därom, eller också äro barnen så späda, att modern av detta skäl icke kan lämna hemmet för förvärvsarbete. Icke sällan spöka dessa kvinnors barn före äktenskapet. Deras äkta män, vilka^ alltså icke äro fäder till barnen, sakna vilja — om de nu överhuvud äga förmåga — att försörja dessa barn, försåvitt de ens äga kännedom om deras existens; barnen vårdas hos morföräldrarna på landet, och, oberoende av dessas ekonomiska villkor, anses ju barnen fattigvårdsberättigade, då ingendera av föräldrarna betalar för dem. Det är ju numera ganska enkelt att »ta ut» hjälp för sådana barn, särskilt som dessa ofta icke äga hemortsrätt å vistelseorten. Barnfadern sitter i andra fall häktad, är internerad för alkoholmissbruk e t c ; hustru och barn måste i brist på hushållspengar eller bidrag från försörjaren vända sig till samhället, till fattigvården, vilken är skyldig understödja och sålunda får sota för dennes förseelser. Eljest förekomma naturligtvis även bland kvinnorna fall, där barnen måst omhändertagas för sjukdom eller vanart etc, och där modern till det omhändertagna barnet, i stället för detta, figurerar som undersökningsobjekt. Slutligen finner man, såsom senare visas, jämväl bland kvinnorna understödsfall, där man utifrån sett kan vara tveksam beträffande behovet. Understundom har en kvinna haft hjälp under barns minderårighetstid, men hjälpen fortsätter icke sällan rent automatiskt, även sedan barnen vuxit upp och kommit ut i förvärvsarbete, oaktat kvinnan bort kunna försörja sig utan hjälp från det allmänna. Understundom sker detta medvetet av sentimentalare skäl — »det är synd att ta ifrån henne hjälpen» etc. — ofta av slentrian, brist på precision etc.

148 Belastade. I fråga om de 2 744 belastade åter uppkommer osökt förut antydda spörsmålet: varför äro dessa människor belastade, varför äro de sjuka eller sjukliga, drinkare, sedeslösa, asociala o. s. v.? Här borde undersökningen gå på djupet för att söka det intimare sammanhanget och, om möjligt, giva svar på frågan, huruvida i det enskilda fallet företrädesvis arvs- eller miljöfaktorer länkat de undersöktas öden därhän, de nu kommit; huruvida de redan i anläggningen varit ödesbestämda eller om enbart yttre vidriga levnadsförhållanden, sådana som kunna drabba folk i allmänhet, gjort dem till vad de blivit; eller om bäggedera slagen av orsaker samverkat till resultatet. Det kan givetvis icke bli tal om att här lämna någon närmare redogörelse för ärftlighetslagarna; endast några elementära, för övrigt allmänt kända, rasbiologiska resultat böra som flyktigast omnämnas. Rasbiologiska spörsmål. Utgår man ifrån en av den moderna ärftlighetsforskningens fundamentalsatser — »miljön skapar ingenting nytt, den endast modifierar i god eller dålig riktning verkningarna av de anlag, som vi fått i arv» 1 — skulle man måhända kunna inskränka sig till ett generellt påstående, att undersökningens alla belastade äro ärftligt belastade. Här tarvas dock några förtydliganden. Anlaget är ingen egenskap utan rätt och slätt ett anlag, ett sätt att reagera på yttre inflytelser, en reaktionsnorm. Anlaget kräver alltså för sin utveckling yttre faktorer, miljöverkningar. Men, om miljön icke förmår skapa något nytt, kan den uppenbarligen påverka endast sådana hos individen redan befintliga anlag, vilka äro mottagliga för påverkan. Och vidare, miljön kan endast påverka dessa anlag på ett eller flera särskilda sätt. »Om varje anlag alltid yttrade sig på samma sätt, skulle man utan större olägenhet kunna tala om ärftliga egenskaper, ehuru det vore ett oegentligt uttrycksätt» — ^ skriver professor von Hofsten 2 —. »Men vi veta att det ej är så. Vad som går i arv är reaktionsnormer eller uttryckt i andra ord anlag, som yttra sig i ofta m o d i f i e r b a r a egenskaper. Organismernas modifierbarhet kan vara mycmet olika s t o r . . . En svart råtta är och förblir svart alltid och allestädes, färgen modifieras icke märkbart genom yttre inflytelser... När däremot en växt i olika temperatur får olika blomfärg eller vid flyttning till en annan miljö förändrar sitt utseende så starkt, att man knappt känner igen den, är ju modifierbarheten så stor att de personliga egenskaperna icke ge några pålitliga upplysningar om den inre grundvalen, anlagstypen.» Men ingen kan på yttre inflytelser — de må vara vilka som helst — reagera på ett för sin inre naturell främmande sätt; ingen kan gå utanför sig själv. Miljöns viktigaste betydelse ligger tydligen i dess förmåga att aktualisera, att utlösa och utforma inneboende anlag liksom givetvis också i att hämma utvecklingen av sådana. Men, även om det kan lyckas miljön att i ett speciellt fall, i ett släktled, förhindra aktualiseringen av sämre anlag, följer därav ingalunda att miljön utplånat eller förhindrat fortplantningen av dessa anlag till kommande släktled. Anlagen äro outplånliga; de överleva individen och fortplantas till släktled efter släktled. A andra sidan är det påtagligt, att de nedärvda anlagen spela den allra största roll redan för vederbörandes val av miljö samt för den miljö, individen själv skapar omkring sig. Man kan säga, att miljön icke sällan bestämmes av arvsanlagen, att individens sociala urval till viss grad betingas av hans arvsanlag. »Instinkterna» driva människor in i förhållanden och miljöer, som passa deras anlag och böjelser; »instinktivt» söka de sig bort ifrån allt, som 1 2

Jmfr H. Lundborg: »Rasbiologi och rashygien», sid. 18, Sthlm 1922. Jmfr Nils von Hofsten: »Ärftlighetslärans grunder», Del II, sid. 24—25, Sthlm 1931.

149 strider emot dessa deras livsviktiga urdrifter. Arv och miljö stå uppenbarligen i den allra intimaste växelverkan, eller för att citera överläge Sigurd Dahlström: 1 »Arv og milieu er tandhjul som griper ind i hverandre.» Det kan, åtminstone för lekmannen, oftast vara ytterligt vanskligt för att icke säga omöjligt att i speciella konkreta fall avgöra vad som är arv och vad som är miljöprodukt. Icke alla samstämmigheter i de olika leden av samma släkt äro arvsbetingade. Egenskaper, som återkomma hos far och son, ja, sonson, kunna vara resultatet enbart av miljöinflytelser, av tradition, exempel, övning, av medveten eller omedveten härmning, av enahanda yttre levnadsförhållanden o. s. v. Men de kunna också bottna i nedärvda anlag för just dessa egenskaper och ha utvecklats under enahanda, gynnsamma miljöpåverkan, såom yrke, levnadsställning, ekonomiska villkor etc. Vad som ärves är alltså endast anlagen. Människor komma till världen med en mängd anlag i olika riktningar. Vad som bestämmer individens livsriktning blir oftast arten av och styrkeförhållandet emellan de tvenne faktorerna arv och miljö. J u starkare sjukdomsanlag, desto större sjuklighet, desto flera sjuka. I vissa släkter kan nämligen den nedärvda belastningen, sjukdomsanlagen, vara av sådan art och sådan styrka, att miljön är fullständigt betydelselös. Arvet bryter obönhörligt igenom; icke ens de gynnsammaste miljöförhållanden, ingen mänsklig makt förmår där göra rakt, vad som av begynnelsen är krokigt. I andra fall bära väl människor på tämligen likvärdiga anlag både på gott och på ont, och för utvecklingen (av anlagen) i endera riktningen äger här tydligen miljön den avgörande betydelsen; den utlöser anlagen. Den vetenskapliga forskningen har för ärftlighetsgången av (anlagen för) speciella sjukdomar, anomalier och egenskaper kunnat fastställa vissa lagar. Man vet sålunda, att om t. ex. bägge föräldrarna lida av visst slags (endogen) psykisk undermålighet, d. v. s. sinnesslöhet, bli alla deras barn ofelbart sinnesslöa, att, om endast endera av föräldrarna lider av sådan sjuklighet och den andra är frisk, några av barnen kunna bliva sjuka, andra till det yttre friska men bärare och fortplantare (s. k. konduktörer) av det sjukliga anlaget samt andra åter fullt friska utan sjukdomsanlag. Om ingendera av föräldrarna själv företer nämnda slag av sinnesslöhet, men nära anhöriga till envar av dem lida av^ dylik, föreligger fara för att dessa, till synes fullt friska föräldrar skola få sjuka barn, behäftade med samma sjukdom eller lyte som anförvanterna ; Föräldrarna ha i sådant fall, säkerligen sig själva ovetande, bägge burit på och överfört, alltså varit konduktörer av sjukdomsanlaget, vilket manifesterat sig först hos avkomman. I senast antydda fallet ligga anlagen latenta, och om deras förekomst känner man på förhand ingenting med bestämdhet. De kunna under långa tider, ja, generationer, ligga i det fördolda för att, då förhållandena för deras utveckling bliva gynnsamma, plötsligt bryta fram. 2 _ Sistnämnda förhållandet, alltså förekomsten av latent liggande (s. k. recessiva) anlag, är givetvis ägnat att i hög grad försvåra ärftlighetsforskningar i vissa släkter. Man kan ju icke, på samma sätt som på djur och växter, experimentera på människor. A andra sidan har man all anledning antaga, att i stort sett samma ärftlighetslagar äro tillämpliga även på människan. Åtskilliga vetenskapliga undersökningar giva belägg för antagandet, att anlag jämväl för asocial livsföring kunna gå i arv. Mest kända i litteraturen äro väl undersökningarna om förbrytaresläkterna »Zero» och »Juke», vilka 1 Jmfr en uppsats av dr Dahlström: »Arv og miljö» i Tidskrift for Den norske Lägeforening (sid. 1157—1167 år 1928 samt sid. 581-591 år 1929), sid. 1167 år 1928. 8 Jmfr Hans Wallengren: Lärobok i biologi, Zoologi VII, Ärftlighetslära, Sthlm 1922, sid. 36.

150 följts genom många generationer och hos vilka böjelsen ftir kriminalitet och lastbart leverne överhuvud konstaterats vara ett genomgående drag. Dylika anlag ha för övrigt visat sig så starka, att de trotsat försök att genom individernas omplantering i god jordmån, i god miljö, rädda dem till samhällsnyttiga medlemmar. Försöken ha misslyckats; anlagen ha varit övermäktiga och tagit ut sin rätt. 1 Den ärftliga belastningen i dessa släkter har också tagit sig uttryck i en allmän degeneration både kroppsligt, moraliskt och intellektuellt. Även — j a ; kanske i synnerhet — hos det sociala hjälpklientelet kunna val förekomma fall av t. ex. endogen sinnesslöhet, utan att man hos^vare sig föräldrarna eller ens andra anförvanter till de sjuka kunnat spåra liknande. Det kan alltså här vara frågan om just dylika recessiva anlag, vilka nedärvts genom släktled men legat latenta, tills föräldrarna — bägge bärare av anlag för dylik undermålighet — sammanträffa och överföra detsamma till sin avkomma, till den undersökte. Denne erhåller alltså anlaget i fördubblad styrka, nämligen från bägge föräldrarna, och först hos honom eller henne bryter det fram. I sådana fall föreligger givetvis ärftlig belastning, utan att man — då man icke vet tillräckligt om envar av föräldrarnas släkter —• kan direkt påvisa detta. . . . Det sagda torde ha varit tillräckligt för att klargöra, att för sa ingående ärftlighetsundersökningar, som skulle erfordrats för säkrare slutsatser, kan undersökningsmaterialet icke lämna tillräckliga upplysningar. En omsorgsfull undersökning beträffande de undersöktas ärftlighetsförhållanden skulle ju förutsätta en mycket intim, systematisk genealogisk kännedom om _ ett mycket stort antal av deras anförvanter samt dessutom, givetvis, skolad biologisk omdömesförmåga. Intetdera står i tillräcklig grad undersökningen till buds. Dessa och liknande omständigheter borde väl, logiskt sett, ha verkat därhän, att ärftlighetsfrågan helt och hållet uteslutits. Men å andra =sidan förekomma i undersökningen fall, som åtminstone synas lekmannen så påtagliga ur ärftlighetssynpunkt, att förf. knappast helt kunnat lämna denna fråga åsido. . Skulle man därför, trots allt och naturligtvis utan anspråk pa ofelbarhet, i vissa fall vedervåga en sådan undersökning av klienterna, kan man uppenbarligen endast få fram mer eller mindre sannolika hypoteser, mer eller mindre löst grundade antaganden. Hypoteserna baseras å de lokala undersökarnas — icke sällan på ingående långvarig kännedom om den undersökte och hans släkt byggda — omdöme samt å de kompletteringsuppgifter, som från andra hall införskaffats. Men även här kunna otvivelaktigt föreligga felkällor, enär man, utan erforderlig skolning eller träning i biologiskt tänkande och utan kunskap om anlagstypen, vid bedömandet kan ha varit alltför benägen att bestämmas av skenbara likheter, av företeelsetypen. Icke desto mindre har beträffande vissa undersökta såsom yttersta behovsorsak dristeligen antagits ärftlig belastning. Antagandena ha grundats uteslutande å analogier, d. v. s. å vad som synts vara väsentliga likheter emellan de undersökta samt deras föräldrar och barn, syskon eller andra anförvanter. Inre och yttre orsaker till hjälpbehoven. Som ett första resultat av torsoken att tränga djupare in i de orsakskomplex, som antagits ha legat till grund för den belastade delens av undersökningsklientelet hjälpbehov, anföras här nedan några procenttal, utvisande i vad mån inre och yttre, d. v. s. arvs- och miljöfaktorer samt kombinationer dem emellan synts avgörande; därjämte meddelas tal för okända fall. 1

Jmfr Lundborgs a. a. sid. 134 och följande.

151 Uteslutande inre orsaker . . . . Uteslutande yttre orsaker . . . . Både inre och yttre orsaker . . Okända orsaker Summa Antal belastningsfall

Män % 10.7 52.2 20.9 16.2 100.0 1292

Kvinnor % 11.6 57.4 13.3 17.7 100.0 1452

Inalles % 11.1 54.9 16.9 17.1 lOO.o 2 744

Beträffande mer än sjättedelen av dessa undersökta — nämligen 17.1 % eller absolut 468 stycken — ger materialet icke stöd för något positivt antagande; de djupare orsakerna måste här anses okända. Frånser man dessa okända fall och fördelar de återstående 2 276 undersökta på övriga rubriker, finner man, att i 33.8 % av dessa finnes skäl för antagandet, att inre orsaker medverkat till uppkomsten av hjälpbehovet. Talen för männen och kvinnorna var för sig äro tämligen samstämmiga, nämligen 37.7 % för männen och 30.2 % för kvinnorna, d. v. s. männen förete ju en viss övervikt. I fråga om enbart inre orsaker ha kvinnorna däremot en något högre proportion, nämligen 14.1 % emot 12.8 % för männen; skillnaden är ju strängt taget obetydlig. Differensen ligger sålunda i kombinationen mellan inre och yttre orsaker, där männen uppvisa proportionen 24.9 % och kvinnorna 16.1 %. Hjälpbehovet synes alltså, djupare sett, i omkring tredjedelen av samtliga fall, vari närmare upplysningar föreligga, ha betingats av inre, ofta givetvis i samband med yttre, orsaker, samt i två tredjedelar av uteslutande yttre orsaker. För kvinnorna, vilka f. ö. förete en något mindre relation ärftligt belastade, synas de inre orsakerna ensamt ha spelat en större roll än för männen, under det förbindelsen inre och yttre orsaker för de senare torde ha varit av större omfattning; männen ha väl också genom sin mera utåtriktade tillvaro i högre grad frestat »yttre orsaker» än kvinnorna, t. ex. genom umgänge, yrkes- och arbetsförhållanden o. s. v. För att fullfölja den rent siffermässiga delen av undersökningen anföras i tab. 71 en del tal, vilka visa huru orsakerna synas ligga till i fråga om de olika typgrupperna. Till en början synes det vara av intresse att konstatera, att någon större differens emellan äldre och modernare typfall knappast förefinnes; sammanlagda antalet ärftliga belastningsfall synes i bägge huvudgrupperna vara tämligen likvärdigt. Däremot föreligger det ganska intressanta förhållandet, att under det de förra uppvisa ett betydligt större antal fall, vari enbart inre orsaker synts bestämmande, förete de senare fallen ett avgjort större tal för kombinationen inre och yttre orsaker. De äldre fallen torde, av uppgifterna att döma, för uppkomsten av hjälpbehovet ha varit mindre beroende av yttre förhållanden; de synas redan från födelsen ha varit i större utsträckning predestinerade för hjälp från andra. Bland de äldre fallen frappera de höga belastningstalen för psykiskt sjuka, alltså för sinnessjuka och sinnesslöa, med resp. 77.2 % och 81.4 %. Det är ju ett känt förhållande, att för uppkomsten av just sinnessjukdomar, sinnesslöhet och annan psykisk ohälsa ha ärftliga anlag en synnerligen stor betydelse eller — för att citera den tyske rasbiologen Fritz Lenz 1 — »i ingen annan sjukdomsgrupp står ärftligheten så i förgrunden av orsakerna som i fråga om de psykiska rubbningarna». Minsta talet uppvisa åldringarna med endast 12.3 %, vilken omständighet 1

Baur-Fischer-Lenz: »Ärftlighet och rashygien», sid. 222, Sthlm 1925.

152 Tab. 71. Procentuell fördelning efter belastningsorsaker ar klienter tillhörande olika typgrupper. Blott inre Blott yttre orsaker orsaker

Barnfäder Samtliga fall, där belastningsorsakerna anses kända

B de ^ och

*" re yttre orsaker

Summa

Antal klienter

6.3 13.2 43.1 17.1 50.4 4.7

87.7 67.1 22.8 66.3 18.6 65.4

6.0 19.7 34.1 16.6 31.0 29.9

100.0 100.0 100.0 100.0 100.0 100.0

1.7 2.8

72.9 65.1

25.4 32.1

100.0 100.0

552 639 167 175 129 254 22 232 106

17.2 3.3 306

65.7 67.8 1507

17.1 28.9 463

100.0 100.0 2 276

1662 614

till en del kan bero på bristande upplysningar om dessa äldre människor och deras föräldrar etc. Enbart yttre orsaker. För att till en början något dröja vid de, åtminstone till synes, enklare fall, för vilka enbart yttre orsaker synts avgörande, meddelas här några upplysningar om desamma. Såsom redan anförts utgöra dessa närmare 2/3 av samtliga kända belastningsfallen, d. v. s. noga taget 66.2 % eller absolut 1 507 fall (därav 674 män och 833 kvinnor, d. v. s. resp. 62.3 % och 69.8 % av vartdera könet). I fråga om deras förekomst inom olika typgrupper hänvisas till tab. 71. Av denna framgår, att bland de äldre fallen åldringarna och bland de modernare kvinnor med barn i största antalet fall ansetts offer enbart för antydda yttre omständigheter, nämligen med resp. 87.7 % och 72.9 %. De minsta talen uppvisa på denna punkt —• naturligt nog med hänsyn till vad nyss antytts — de psykiskt sjuka, nämligen de sinnessjuka med 22.8 % och de själsligt defekta med 18.6 %. För deras sjuklighet och hjälpbehov synas yttre förhållanden sålunda ha spelat minsta rollen. Varutinnan bestå dessa som »enbart yttre» rubricerade omständigheter? Det är naturligtvis icke möjligt att här ens antydningsvis redogöra för alla de ytterst skiftande händelser och förhållanden, som hänförts till denna rubrik; därtill äro de alltför brokiga. En noggrannare redogörelse härutinnan skulle strängt taget innebära en skildring av en mångfald sådana förhållanden, livslägen, situationer och konstellationer, vartill sammanlevnaden människor emellan ger upphov. Det är heller icke möjligt att tvärsäkert avgöra, att enbart sådana yttre omständigheter varit bestämmande i dessa fall. Här kan väl i åtskilliga fall ha förelegat ärftligt påbrå, disposition eller benägenhet för just den åkomma, sjuklighet eller livsföring, som kännetecknat vederbörande, utan att detta blivit klarlagt. Man rör sig här — liksom i fråga om de fall, vari ärftlig belastning antagits — på allt annat än fast mark. Försök ha företagits att i mycket stora drag sammanföra dessa omständigheter till grupper, bl. a. efter den ram, inom vilken de huvudsakligen synts förekomma. Sålunda har åtskillnad gjorts emellan omständigheter, som när1

Det ringa absoluta talet för manliga familjeförsörjare medger icke någon relationsberäkning.

153 mast synts sammanhänga med hemmet, umgänget utanför detsamma, arbetet eller yrket och med andra förhållanden. Huru ofullkomlig en sådan gruppering än må vara, synes den likväl kunna bidraga till att föra fram undersökningen åtminstone något fjät. En sammanräkning visar, att av nyssnämnda 1 507 klienter flertalet — nämligen 78.2 % — måst hänföras till den sistnämnda gruppen. I 12.5 % av fallen ha förhållandena i hemmet, i 2.9 % umgängesförhållandena och i 6.4 % arbetsförhållandena synts utgöra den närmaste orsaken till hjälpbehovet. Med hemmet förstås i detta sammanhang förträdesvis föräldra- eller, i förekommande fall, fosterhemmet, understundom även den undersöktes eget hem, d. v. s. det hem han själv bildat. De kunna avse omständigheter, som drabbat den andra kontrahenten i äktenskapet eller sammanlevnaden, alltså maken eller makan, konkubinen eller konkubinarien, och till följd av vilka den undersökte själv indragits i hjälpklientelet. För en änka t. ex. kan den omständigheten, att mannen undersökningsåret avlidit, tillsammans givetvis med hennes egen sjuklighet utgöra, åtminstone strax efter dödsfallet, en orsak till hjälpbehovet. Det primära är dock hennes egen t. ex. fysiska belastning, alltså sjukdom och arbetsoförmåga. A t t märka är ju, att samtliga här nämnda klienter äro i ett eller flera hänseenden — d. v. s. fysiskt, psykiskt eller socialt — belastade. Ibland den stora mångfalden företeelser, som hänförts till yttre omständigheter, kan man, såsom skett i tab. 72, plocka ut några mera vanliga för att söka giva en närmare antydan. Tab. 72. Fördelning av de klienter, för vilka enbart yttre omständigheter orsakat hjälpbehovet, efter arten av dessa omständigheter.

Dåligt exempel eller påverkan etc Smitta Sviter efter genomgångna sjukdomar Olycksfall Överansträngning Dödsfall Egen misskötsamhet Övergiven av försörj aren el. andra Ekonomiska konjunkturer, driftsinskränkning etc Andra omständigheter Summa Antal klienter

Män

Kvinnor

%

%

%

Antal

12.3 2.4 11.1 8.9 2.8 0.2 19.3 0.2 5.3 37.5 100.0 674

11.2 1.2 8.5 4.2 6.7 0.1 6.6 4.0 1.5 56.0 100.0 833

11.7 1.7 9.7 6.3 5.0 0.1 12.3 2.2 3.2 47.8 100.0

176 26 146 95 75 2 185 34 48 720 1507

—

—

Samtliga

Dåligt exempel och påverkan etc. förekomma givetvis främst bland de socialt belastade, och oftast avses därmed föräldrahemmets inflytande; men därmed förstås även nerdragande påverkan från det egna hemmet, umgängeskretsen, arbetskamrater o. s. v. I vissa andra fall åsyftas föräldrahemmens fattigdom samt den undernäring, slit och umbäranden av olika slag, för vilka den undersökte redan i tidiga barnaår blivit utsatt. De förmodas ha utövat en menlig verkan, i det de kunnat lägga grunden till, gynna uppkomsten av eller i vart fall nedsätta motståndskraften mot sjukdomar o. dyl. Många av de undersökta äro födda och uppvuxna i fattiga statare- eller torparehem, »och» — skriver en fattigvårdsordförande — »om den fattigdom, som rådde i torparehemmen i allmänhet, kunna vi knappt göra oss en

154 föreställning. Torparna bildade en klass för sig och voro icke sällan mycket besläktade. Genom flera generationers umbäranden har det i inånga fall kanske blivit en ärftlig undermålighet.» Sistberörda frågan tangerar väl ärftlighetsfrågan och hör sålunda knappast hit; den är för övrigt diskutabel. Även om man kan peka på många lysande exempel, utvisande hurusom barn, vilka vuxit upp under de mest torftiga och fattiga förhållanden, blivit framstående, ja, ledande kulturpersonligheter, synas likväl dessa utgöra undantag. Icke sällan torde barnaårens nöd ha satt märken hos de undersökta. Av äldre landshövdingeberättelser, av hushållningssällskapens publikationer samt och icke minst av de yttranden, vilka på sin tid avgåvos av vissa länskommittéer, vilka hade att yttra sig om jordstyckningen i riket, får man en ganska livlig föreställning om dylika hems beskaffenhet. 1 I vissa fall ha klienternas misskötsamhet och asocialitet dock ansetts arvsbetingad, t. ex. i fall, där den undersökte vid så tidig ålder blivit föräldralös och utackorderad i gott fosterhem, att någon direkt yttre påverkan, åtminstone från föräldrarnas sida, knappast synts möjlig. I andra fall åter har ärftlig belastning icke presumerats, då däremot miljöverkan, de dåliga intrycken, den lösa moralen och de lösa sederna i föräldrahemmet ansetts så starka och ödesdigra, att de blivit bestämmande för den undersöktes livsriktning. Här är för övrigt ett av de många områden, där gränsen emellan, vad som synts vara å ena sidan enbart miljöverkan, å den andra produkten av både arv och miljö, varit ytterligt svår att uppdraga. Det ligger väl icke i mänsklig makt att exakt utröna, varifrån sjukdomar leda sin upprinnelse; krafternas spel på djupet, striden mellan konstruktiva och destruktiva krafter hos människan är ofta till sin uppkomst och sitt förlopp okänd, intill dess yttringarna framträda. Av ifrågavarande fall har likväl ett tjugufemtal klienter ansetts ådragit sig sin_ sjukdom — här främst lungtuberkulos — genom smitta. Men, alla människor äro väl utsatta för smitta av olika slag; endast hos en del får den fäste. Infektionen kan, såsom nyss antytts, ha haft gynnsam jordmån genom vederbörandes undernäring, ohygieniska bostads-, levnads- eller arbetsförhållanden, bristande hygien, oförstånd, lättsinne, misskötsamhet o. s. v. I andra fall åter vill det synas, som skulle ärftlig disposition, arvsanlag för sjukdomen föreligga. Bland särskilt de kroppsligt defekta är deras lyte ofta nog följden av någon olyckshändelse. Åldringar, som kanske från barnaåren strävat i tungt eller hälsovådligt arbete, eller kvinnor, vilka genomgått ett större antal barnsbörder och tidigt blivit utslitna, åldrade och hjälpbehövande, ha ansetts överansträngda. Men även här kunna nedärvda konstitutionella anlag spela in; olika människor reagera helt säkert olika på ansträngningar. Och själva åldrandet kan ju inträda vid olika levnadsålder även hos personer, som haft i stort sett samma arbete och levnadsförhållanden. Förluster av ekonomiska eller andra värden, häftiga chocker eller liknande traumata ha synbarligen ofta vållat bekymmer och tungsinthet, missbruk av stimulantia, dryckenskap och psykiska rubbningar. Men icke alla människor bete sig på samma sätt inför dylika kalamiteter; dessa händelser kunna nämligen ha verkat enbart utlösande å redan inneboende arvsanlag. »Arv og milieu er tandhjul som griper ind i hverandre», och utan kännedom om anlagstypen är det icke möjligt att säkert sluta sig till vad som givit företeelsetypen. E t t summariskt relaterande av några konkreta fall ur undersökningen torde bättre än det sagda åskådliggöra, vilka slags fall, som hänförts till enbart »yttre omständigheter». 1

Jmfr Nils Wohlin: »Torpare-, backstugu- och inhysesklasserna», Sthlm 1908.

155 Exempel å fall föranledda av yttre omständigheter. 8277/1. B. S. J . — 25 år, ogift f. d. sömmerska, nu sjuk, lider av lungtuberkulos och vårdas å fattigvårdens bekostnad på sanatorium. Hon är född på landet och kom vid unga år till staden. Fattigvårdsordföranden på hemorten, vilken tydligen väl känner J., skriver på tal om orsaksfrågan: »Korta kjolar, tunna strumpor och skor i stället för kängor samt ungdomligt oförstånd i fråga om bevarandet av hälsan kan anföras som orsak till hjälpbehovet.» Föräldrarna skildras som friska, nyktra och skötsamma, »under många år troende». Ärftlig disposition och smitta synas dock icke uteslutna, enär tvenne bröder till J. skola ha avlidit i lungtuberkulos. 3817/11. G. V. G. •— 37 år gammal, ogift kvinna, f. d. sjukgymnast, lider nu av lungtuberkulos och vårdas å sanatorium. Fadern var förmögen lantbrukare i Östergötland och efterlämnade vid sin död tvenne gårdar; behållningen i dödsboet uppgick till c:a 40 000 kr. H a n skall emellertid alltid ha varit till ytterlighet snål och girig, och som orsak till G:s sjukdom meddelar fattigvårdsordföranden i hemtrakten: »Undernäring skulle kunna tänkas.» Härtill kommer den omständigheten, att G. själv synes ha varit mycket snål samtidigt som hon haft en viss benägenhet för prålig klädsel, vilka bägge böjelser hon förenat genom att köpa begagnade kläder i kommissionsaffärer. Fattigvårdsordföranden håller icke för otroligt, att hon därigenom ådragit sig smitta samt att den omständigheten, att hon därtill klädde sig oförståndigt — i tunna kläder — utsatt henne för förkylning, som i sin t u r gynnat utbredningen av sjukdomsfröet. Men även här kunna naturligtvis ha förelegat ärftliga anlag, ehuru ingenting upplyses därom. Faderns girighet kanske kan betraktas som ett uttryck för någon konstitutionell svaghet. 1656/111. M. O. W. Å. — 43 år, f. d. kokerska, lider nu av svårartad ledgångsreumatism, vilken uppgives vara en följdsjukdom efter genomgången scharlakansfeber. Föräldrarna skola ha varit friska och »utmärkta» människor. E h u r u disposition för både scharlakansfeber och ledgångsreumatism 1 kan vara arvsbetingad, finnes i förevarande fall intet som tyder på dylika anlag. 1580/11. K. O. E. A. — 33 år gammal, drabbades redan 1906 vid 11 års ålder av barnförlamning och är sedan dess fullständigt förlamad — »förmår dock något röra armarna» — samt vårdas alltsedan sagda tid å anstalt på fattigvårdens bekostnad. 2021/1. E. G. H . J. — 26 år, f. d. järnarbetare, lider nu av sinnessjukdom och åtnjuter endast folkpension. J. har tidigare lidit av svårartad sömnsjuka, och sinnessjukdomen tros vara en följd härav. Ingen i släkten har lidit av psykisk ohälsa. J. sammanbor med sina åldriga föräldrar och med vuxna syskon, vilka f. ö. försörja honom. 2089/111. G. A. E. — 42 år, skomakeriarbetare, lider av nervsjukdom och höggradig halta. Vid fem års ålder råkade E. u t för olycksfall och, då han ej fick nödig läkarevård, blev halt. Ena benet är 14 cm. kortare än det andra. E. synes själv hysa 1

Baur-Fischer-Lenz: a. a. sid. 204—205.

156 den uppfattningen, att han icke behövt lida av nämnda lyte, om han fått behandling i tid. Nervsjukdomen kan väl vara en följdföreteelse. E. åtnjuter fattigvårdsunderstöd. E n f. d. 6Jöman, O. N . N. B., 2148/IV, — 53 år — lider av nervsjukdom, som han tros ha förvärvat efter en häftig chock. B. skall nämligen under världskriget ha råkat u t för torpedering och lidit skeppsbrott. Redan som yngling var B. med om ett skeppsbrott på Atlanten; måste driva omkring på vrakspillror i fem dygn, innan han räddades. Genom den torpedering, för vilken B. blev utsatt under krigsåren, skall lian ha förlorat sina besparingar och allt han ägde. Sedan dess är B. mycket nervös och oförmögen till arbete. — Åtnjuter fattigvård oeh folkpension. 3156/IV. A. F . L. —• 58 år gammal, f. d. bryggeriarbetare. L. råkade som barn u t för en olyckshändelse, som medförde höggradig invaliditet och stark halta. Under ett nära trettioårigt strävsamt arbete i bryggeri i mörka, kalla och fuktiga källarlokaler ådrog sig L. reumatisk värk främst i det skadade benet, till följd varav han blev arbetsoförmögen vid femtio års ålder och måste omhändertagas å fattigvårdsanstalt. L., som trots frestelser i yrket och bland arbetskamrater alltid varit skötsam, ordentlig och arbetsam, åtnjuter även folkpension. 1352/IV. K. G. E. L. •—• är ännu ett exempel på, hurusom olycksfall medfört arbetsoförmåga och hjälpbehov. H a n är 60 år gammal och målare till yrket. För en del år sedan råkade han u t för olycksfall, till följd varav han blev vanför i rygg och hals, varjämte L. — enligt uppgift som en indirekt följd av olyckshändelsen — även lider av tuberkulos. H a n vårdas sedan åtminstone fem år tillbaka på sjukvårdsanstalt samt åtnjuter fattigvård och folkpension. L. uppgives alltid ha varit svagt begåvad. En 41-årig kvinna med barn — S. V. A., 1646/III •— är född uä i en östgötasocken; modern var »piga», fadern okänd. A. står redan vid fem års ålder antecknad som »församlingens fosterbarn». Modern var lösaktig, hade flera barn uä och slutade f. ö. på ålderdomshem. A. blev mycket tidigt omhändertagen och utackorderad i privata hem. Gång efter annan fick hon byta hem •— en omständighet, som kan tyda på auktion — och själv låter hon, enligt undersökaren, påskina, att hon »på grund av de täta ombytena av fosterhem under uppväxtåren aldrig erhållit det moraliska stöd, ett hem kunde ha utgjort, och därför vid unga år blivit ett lättvunnet offer för sedliga och moraliska förvillelser». A. — som lider av klen hälsa — betecknas nämligen som asocial; har bl. a. 4 barn med tre olika män. E h u r u man möjligen kunnat vara benägen misstänka ärftlig belastning i detta fall, synas tillräckliga skäl knappast ha anförts; här kan väl vara frågan endast om ogynnsamma miljöförhållanden i barndomen. E n kroppssjuk kvinna — B. S. K., 5152/111 •— 50 år gammal, gift och mor till sex barn, är sjuk, delvis lam efter nervslag, vilket i sin tur kan vara följden av slit och umbäranden, lidanden till följd av mannens asocialitet m. fl. rent y t t r e faktorer. Hon är jämtländska, född och uppvuxen i ett religiöst hem hos friska, skötsamma föräldrar, vilka avledo först vid hög ålder. Även K:s barn äro friska och skötsamma. K. är sjuk sedan tolv år tillbaka i lungtuberkulos och, såsom nämnts, delvis lam samt åtnjuter fattigvårdsunderstöd och folkpension, varjämte barnavårdsnämnden på orten omhändertagit hennes tre minderåriga barn. Mannen, en skogsarbe-

157 tare, om vilken meddelas, att han »fört ett liv i lättja och dryckenskap», har avvikit från familjen och sammanbor med en yngre kvinna, med vilken han har fem barn, samt åtnjuter för sig och sin nya familj fattigvårdsunderstöd. Om en annan kvinna, J. S. J., 6141/V — 64 år gammal — meddelas, att hon — som lider av ålderdomssvaghet, lungtuberkulos och reumatism — varit så elak och besvärlig, att mannen ej förmådde stanna hemma utan begav sig ifrån hemmet och familjen till Amerika. Hon är sålunda övergiven av försörjaren. J. är blekingska, född i ett gott hem; föräldrarna beskrivas som nyktra och ordentliga. H o n har haft tolv barn — av vilka fem äro döda; de sju levande uppges vara friska och normala. J. åtnjuter endast folkpension; hon äger ett hus, värderat till 6 000 kr., av vilket hon erhåller närmare 500 kr. årligen i hyror. H o n var i sin krafts dagar arbetsam och ordentlig, skriver pensionsordföranden. 2100/111. J. N. J. — 45 år, gift snickare. J. förekommer i undersökningen i egenskap av barnfader. H u s t r u och barn åtnjuta fattigvårdsunderstöd, sedan J. övergivit familjen. Anledningen härtill uppges ha varit hustruns nervsjukdom och besvärliga lynne, vilket skall ha gjort samlivet olidligt. J. är frisk och arbetsför men måste anses i viss mening socialt belastad, då han — trots arbete och relativt goda arbetsförtjänster — underlåter försörja familjen. F . ö. finnes ingen anmärkning på J : s vandel. E n kvinna, 1654/111, O. E. S. P . •— 42 år gammal, f. d. diskerska, nu korvförsäljerska — lider av muskelreumatism och därigenom nedsatt arbetsförmåga. H o n har tidigare varit gift men flyttade efter c:a 19 års äktenskap från mannen — sedan denne fått barnförlamning och blivit oförmögen — och sammanbor nu med en annan man. H o n åtnjuter fattigvårdsunderstöd för sig och en tioårig son, vilken hon tagit med sig. Mannen å sin sida, vilken som kvarstående men efter barnförlamningen är invalid, lam i bägge benen, åtnjuter fattigvårdsunderstöd. 3117/111. K. E. P . — 45 år, gift f. d. militär, jordbruksarbetare, bruksarbetare, utför nu intet arbete på grund av sjuklighet oeh påstådd arbetsoförmåga; arbetsovilja torde likväl i viss grad föreligga. P . är född i ett fattigt statarehem i Västergötland; föräldrarna synas ha sammanbott ogifta. Efter faderns död intogs modern på fattighuset. P . kom tidigt u t i arbete som dräng, tog därefter värvning och kvarstannade sedermera i regementsstaden först såsom bruksarbetare, därefter och sedan ett femtontal år tillbaka som understödstagare. P . har tio barn, alla friska och krya, och av dessa barn ha åtminstone sex tillkommit under tider, familjen för sitt uppehälle varit helt beroende av fattigvården. P . har av läkare ansetts i stånd att utföra åtminstone lättare arbete samt har även erbjudits sådant men förklarat sig oförmögen därtill. H a n lider av reumatism samt någon nervös åkomma och har vårdats å vattenkuranstalt på fattigvårdens och pensionsstyrelsens bekostnad, efter vad det förefaller utan förbättring. Familjen har sedermera •—• alltså efter undersökningsåret — tilldelats folkpension; det s. k. regleringsbelopp å 625 kronor, densamma erhöll, åtgick mycket hastigt. Ingenting synes tyda på ärftlig belastning i förevarande fall. P . tror själv, att hans reumatism och sjuklighet i övrigt är en följd av strapatser och överansträngning under regementstiden.

158 3128/111. K. T. S. — 49 år gammal, gift f. d. telefonarbetare, stenroddare, nu reservarbetare — är klen och lider bl. a. av reumatism samt är lat och arbetsovillig, vilket måhända kan ha konstitutionella orsaker. S. är straffad för ett flertal fylleriförseelser, för olovligt tillgrepp samt har varit föremål för nykterhetsnämnds ingripande. H a n har åtnjutit fattigvårdsunderstöd för sig och familjen under ett tiotal år. S. är född i en smålandsstad av fattiga »men» hederliga föräldrar. Fadern, som var snusmalare, avled samma år, S. kom till världen, varpå fattigvården måste övertaga familjens försörjning. Bägge föräldrarna skola ha varit skötsamma. I äktenskapet har S. åtta barn, av vilka fyra ännu äro minderåriga. E t t av barnen lider av nervsjukdom; beträffande de övrigas hälsotillstånd säges detta vara »synnerligen gott». Åtminstone två av barnen äro födda under tid, familjen för sitt uppehälle varit beroende av fattigvården. Själv är S. slö och ointresserad av familjen och hemmet, och till det senares tillstånd — hemmet beskrives nämligen såsom smutsigt och snuskigt — är säkerligen hustrun, vilken även säges vara slö och liknöjd, till stor del skulden. Det föreligger väl knappast tillräckliga skäl för att i fråga om S. antaga ärftlig belastning; däremot är det icke otroligt, att S. lider av medfödd konstitutionell svaghet, enär bägge föräldrarna voro rätt till åren komna vid S :s födelse. Bristen på ordentlig fostran i barnaåren —• fadern avled ju samma år som S. föddes — kan väl ha bidragit till hans asociala livsföring. H a n s fysiska svaghet torde väl vara det p r i m ä r a ; hustruns oförmåga att sköta hemmet och hushålla med pengar har givetvis sin andel i hjälpbehovet. 4081/111. B,. J. S. — 41 år, gift järnsvarvare — utgör ett exempel på, huru en i och för sig oförvitlig och skötsam man till följd av hustruns asocialitet indrages i hjälpklientelet. S. är född iä och uppvuxen i ett ordentligt torparehem i Småland. Föräldrarna befunno sig i små omständigheter men redde sig u t a n att anlita fattigvården. S. skildras som nykter och ordentlig samt dugande i sitt arbete; han var vid äktenskapets ingående ovetande om hustruns förflutna och om hennes asociala böjelser. H u s t r u n , å sin sida, A. S. — 4130/11 — är 39 år gammal. Hon är född iä på skånska landsbygden. Föräldrarna voro statarefolk och beskrivas som mycket ordentliga men också mycket fattiga. H o n har vuxit upp i föräldrahemmet och genomgått folkskola; hennes uppväxtförhållanden synas icke skilja eig från barns i allmänhet i samma ekonomiska villkor. Vid unga år kom hon till en av de större städerna i Skåne, fick vid 21 års ålder ett barn uä, och därefter synes hennes levnadsbana förete en alltmer dalande kurva. Hon blir prostituerad, straffas för fosterfördrivning e t c , tills hon sammanträffar med S., vilken hon lyckas dupera och locka till äktenskap. Makarna ha tillsammans tre barn iä, vilka alla äro friska. H u s t r u n synes emellertid icke ens, sedan hon blivit gift, kunna upphöra med sitt sedeslösa leverne, oeh hennes otrohet i äktenskapet leder omsider till skilsmässa. När undersökningen göres, lider hon av gonorrhé med följdsjukdomar, för vilka åkommor hon vårdats å lasarett. H o n har sammanflyttat med en annan man, vilken även varit gift men för hennes skull låtit skilja sig från hustrun, och med honom har hon två barn uä. Hennes tre uä födda barn äro omhändertagna av barnavårdsnämnden, vilket även är fallet med två av de iä födda; äldsta barnet, en tolvårig son, vistas hos fadern. Anledningen till barnens omhändertagande säges närmast ha varit hustru S:s sedeslösa leverne; detta är också närmaste orsaken till dels hennes sjuklighet och dels skilsmässan makarna emellan.

159 H u s t r u S. beskrives som raffinerad med en otrolig förmåga att dupera och intrigera. Mannen S. förekommer i hjälpklientelet i egenskap av barnfader. 1193/111. E . G. A. O. •—• 42-årig gift reservarbetare, tidigare rörarbetare m. m. Såväl O. som kanske än mera hans hustru måste anses socialt belastade. De ha tillsammans tio barn i äktenskapet, av vilka sju ännu äro minderåriga och två döda i späd ålder, varjämte hustrun dessutom har ett barn före äktenskap; fadern till detta senare är okänd. Bägge makarna äro uppfödda i fattiga och även i andra avseenden mindre goda hem, och fattigvården har redan under makarnas tidigare barndom måst lämna understöd i bägge hemmen. Såväl mannen som hustrun har visat lättja och liknöjdhet; mannen är dessutom känd för dryckenskap, och hemmet har i rapporter beskrivits som »i hög grad vanvårdat, snuskigt och osunt». Barnavårdsnämnden har också sett sig föranlåten skilja barnen från hemmet på grund av de undermåliga förhållandena. Familjen har åtnjutit hemunderstöd från fattigvården under åren 1916—1926; för 1927 är mannen taxerad för inkomst av 3 300 kr., och 1928 erhåller familjen åter understöd från fattigvården. Under de år, familjen åtnjutit fortlöpande understöd, ha fyra barn tillkommit i hemmet. Både mannen och h u s t r u n äro friska och arbetsföra, men bägge uppgivas äga dålig arbetsvilja. Möjligt är väl, att båda makarna äga ärftligt påbrå för asocial livsföring, men det synes likväl troligare, att bristen på ordentlig fostran i barndomen och den olyckliga konstellationen haft största inflytandet på tillståndet i det egna hemme samt även på hjälpbehovet. Om barnen, av vilka det äldsta ännu befinner sig i tonåren, känner man intet ofördelaktigt. 8061 II. A. H j . H . — 35 år gammal, plåtslagare, tillfälligt sjuk till följd av blodförgiftning. H . är gift och har haft åtta barn, därav 6 äro i livet; två barn äro avlidna vid 1 och 5 års ålder. H . är själv känd som en duktig arbetare med god yrkeskunskap. H u s t r u n däremot, vilken är av tattaresläkt, är slarvig och slösaktig. Detta kan utgöra en förklaring till att familjen, som haft tämligen goda förtjänster, måst anlita fattigvården, vilken meddelat understöd under fem års tid. För 1927 t. ex. — då familjen också åtnjöt fattigvård — var mannen taxerad för en inkomst av 2 990 kr., och för undersökningsåret — trots mannens sjukdom — visar taxeringen 2 480 kr:s inkomst. Gängse grovarbetarelönen på orten rör sig om 1 650 kr. pr år. 8162JIV. A. K. •— 59 år, f. d. tämligen burgen garverifabrikör, sjuklig, åtnjuter fattigvårdsunderstöd och folkpension. Även fadern var välbeställd garverifabrikör, och sonen — alltså K. — övertog rörelsen efter honom. K. — vilken liksom föräldrarna alltid fört ett redbart och arbetsamt liv — betecknas som snäll och godtrogen. Indrogs under krisåren i affärer, som han ej kunde bemästra och som gjorde honom utfattig. Lider sedan dess av lungtuberkulos och neurasteni. Även för 1487/VII — A. F . F . M. — 78 år, torde misslyckade affärer utgöra åtminstone en bidragande behovsorsak. M. är uppvuxen i ett burget hem — fadern var färgerifabrikör — har erhållit dels privatundervisning och dels genomgått teknologiskt institut samt haft anställning som ingenjör. Vid faderns frånfälle för ett tjugutal år sedan ärvde M. en

160 betydande förmögenhet, vilken han förlorade på affärer under den s. k. fredskrisen. M. är n u helt renskrapad och till följd av ålderdom oförmögen till förvärvsarbete samt åtnjuter fattigvård och folkpension. 1487/VI. K. A. E. — 68 år gammal, f. d. hyrkusk, sjuk och arbetsoförmögen bl. a. till följd av reumatism. Faderlös vid fyra års ålder — fadern, som var 6tatare, avled endast 32 år gammal — måste E. redan som tioåring u t i förvärvsarbete hos bönder i trakten. Slit och umbäranden alltifrån barndomen med förtidigt åldrande som följd samt givetvis även den omständigheten, a t t E., som varit hyrkusk, blivit distanserad av utvecklingen — motorismen — ha ansetts som starkt bidragande orsaker till hjälpbehovet. E. åtnjuter fattigvårdsunderstöd; har tidigare haft reservarbete. E n arbetslös man, 1346/IV, J. A. K. — 60 år — har prövat åtskilliga yrken, varit t. ex. stamsoldat, byggnadsarbetare, timmerman, stenhuggare och är n u reservarbetare; är misskötsam, försumlig försörjare etc. De senaste åren har K. försökt sig på arbeten som villabyggmästare men gjort stora förluster på denna verksamhet. K. är född på landet i Kalmar län; fadern var snickare och grovarbetare. Bägge föräldrarna uppgivas ha varit arbetssamma, dugliga och sparsamma människor, vilka tack vare besparingar kunde försörja sig på gamla dagar. Ingen i släkten har visat benägenhet för dryckenskap eller sjuklighet. E n åldring, 2205/VI, A. M. A. — 69 år — har i 44 års tid innehaft anställning som plåtslagare i en mekanisk verkstad. Då denna för något år sedan på grund av konkurs upphörde, blev A. u t a n arbete och gick även miste om den pension, på vilken han hoppats. E h u r u han är relativt frisk och kry för sina år, kan han till följd av bl. a. sin ålder likväl icke erhålla ny arbetsanställning. A. åtnjuter fattigvård och folkpension. 1239/III. K. A. A. D. — 47 år, f. d. portvakt, renhållnings- och rörarbetare, åtnjuter för sig och familjen — hustru och 4 minderåriga barn — fattigvårdsunderstöd. Makarna hade anställning som portvakt, varmed bl. a. följde fri bostad; »på grund av olämpligt sätt» -— mannen är bl. a. alkoholist — fingo de dock lämna denna anställning. Man känner intet ofördelaktigt om D:s vare sig föräldrar eller barn. 1242/111. E. K. A. A. — 48 år, änkeman, f. d. kypare, nu arbetslös. A. — som anses ha svag karaktär — säges efter hustruns död ha förlorat varje intresse för att hålla sig u p p e ; började supa och förföll allt mer, förlorade sina anställningar och måste för sig och sina tre minderåriga barn anlita hjälp från fattigvården. F a d e r n var folkskollärare i en blekingesocken, och bägge föräldrarna skildras som skötsamt folk. 1085/11. C. B. •— barnfader, 33 år gammal, ogift mångsysslare; B. har nämligen utövat en hel del olika yrken, har varit handelsresande, redaktör för någon boulevardtidning, homeopat etc. I motsats till åtskilliga andra under rubriken Barnfader hörande klienter synes B. vara av s. k. bättre familj och har åtnjutit en god uppfostran. B :s asociala läggning torde således icke — som fallet är beträffande ett ganska stort antal av de övriga, vilka hänförts till kategorien asociala — bottna i de olyckliga sociala miljöförhållanden, vilkas förnämsta karakteristika äro fattigdom, alkoholism, kriminalitet, psykisk undermålighet o. s. v. Om ärftlighetsförhållandena upplyses däremot intet.

161 B. uppges vara frisk oeh arbetsför; själv har han velat göra gällande, att han lider av hjärtfel, vilket han dock icke förmått vederbörligen styrka. H a n karakteriseras vidare som »i hög grad lat och lättjefull och synes även vara. en ren bedragaretyp, vilken i sin homeopatiska verksamhet fått ett tacksamt fält för sina talanger att dupera en lättrogen och lättlurad mänsklighet». B. är fader till ej mindre än fem barn uä, alla med olika kvinnor och födda under åren 1918, 1920, 1920, 1923 och 1923. Samtliga barnen ha varit föremål för samhällsåtgärder genom fattigvården och barnavårdsnämnden. B. har nämligen, enligt vad utredningen synes ge vid handen, blott i ett enda fall lämnat underhållsbidrag och detta »endast obetydligt och ovilligt». Två av mödrarna till B:s barn äro restaurangbiträden, den ena »nervklen» och den andra betecknad som »psykiskt efterbliven», vilken egenskap även synes ha gått igen hos hennes barn. Om de övriga mödrarna saknas närmare upplysningar. Uppenbart är att B. ådragit samhället stora kostnader för barnen. Det förefaller anmärkningsvärt, att B. kunnat slingra 6ig ifrån de upprepade arbetsförelägganden, h a n erhållit. H a n har deklarerat för endast 2 590 kr:s inkomst; att döma av B:s levnadssätt och hans mycket eleganta våning vill det synas, som skulle hans faktiska inkomster ha varit högre. Sedan denna undersökning företagits, har genom pressen spritts meddelande, att B. ådömts straff för fosterfördrivningsbrott. Man vågar naturligtvis icke utesluta ärftlig belastning i förevarande fall. Då emellertid ingenting upplysts, som giver stöd åt ett antagande i sådan riktning, har fallet, om än med tvekan, ansetts hänförligt till »yttre omständigheter». 6032/111. J. E. S. W. — 50 år, gift grovarbetare, är känd för fattigvården, arbetslöshetskommittén och barnavårdsnämnden. W. är född i ett fattigt torparehem i sydligaste Småland. Föräldrarna åtnjöto fattigvårdsunderstöd samt folkpension. Någon anmärkning å deras vandel finnes icke. Deras son däremot — alltså W. — måste anses asocial. H a n är drinkare och försumlig försörjare. Hans sju barn ha alla måst omhändertagas för skyddsuppfostran. Före omhändertagandet meddelades familjen fattigvårdsunderstöd, samtidigt varmed mannen hade reservarbete. Fattigvårdsordföranden i W:s hemtrakt meddelar, att W. vid avflyttningen från hemmet var »en ordentlig u n g man, som möjligen sedermera kommit i dåligt sällskap». H u s t r u n till W. -— vilken för övrigt är fjorton år yngre än han — har gjort sig känd för sedeslöshet — fick ett barn uä redan vid 19 års ålder, vilket avlidit — och är därtill begiven på dryckenskap. Hon synes vara utgången från ett visserligen fattigt men för övrigt gott hem. Pastor i hennes hemförsamling skriver om hemmet: »Föräldrarna behövde aldrig begära understöd. F a s t ä n de levde i små omständigheter och hade många barn att fostra, räckte det alltid till för dem. F l i t och omtanke och god vilja att klara sig voro uppehållande krafter av stor betydelse.» Bägge makarna äro friska och arbetsföra, men bägge äro loja och olustiga mot arbete, och bägge äro hemfallna åt dryckenskap. Barnen utsattes i hemmet för vanvård, vilket alltså var anledningen till omhändertagandet. Alla barnen, som befinna sig i åldern 1—12 år, äro friska och krya. Man vet i förevarande fall uppenbarligen alltför litet för att våga vare sig presumera eller utesluta ärftlig belastning. Ingenting är dock känt, som tyder på dylik. I varje fall måste konstellationen anses mindre lycklig, och troligt är väl, att denna starkt bidragit till uppkomsten av hjälpbehovet. Det är väl icke uteslutet, att — därest envar av makarna blivit gift med en skötsam och ordentlig kontrahent — de bägge blivit skötsamma och ordentliga. I vart fall är det sannolikt, att verkningarna blivit mindre skadliga än nu blivit fallet. 11—340122

162 Uppräkningen skulle kunna fortsättas alla de 1 507 fallen igenom utan att giva något nytt av särskilt intresse. Alkoholfall. En alldeles speciell uppmärksamhet tilldraga sig de s. k. alholfallen. — Varför äro människor alkoholister? Då Jeppe paa Bjerget suckar: »Folk siger i Herredet, at Jeppe drikker; men de siger ikke hvorfor Jeppe d r i k k e r . . . » och härför skyller sin hustru Nilles svåra lynne och hårda karbas, gör han sig sannolikt skyldig till en förväxling av orsak och verkan. För övrigt, vilket är det primära, Jeppes dryckenskap eller Nilles »besvärliga sätt»? Ligga icke månne hos bägge orsakerna djupare; ha icke bägge burit på speciella anlag, och kunna icke dessa ha aktualiserats, utformats genom den omaka konstellationen, vilken alltså här kan ha varit »den yttre omständigheten»? I undersökningsklientelet förekomma åtskilliga fall, där både föräldrar och barn •— alltså både den undersökte och dennes föräldrar, vanligen endast fadern — ådagalagt omåttligt spritbegär, varit drinkare; eller där t. ex. fadern varit drinkare och sonen, den undersökte, sinnessjuk, sinnesslö etc. Merendels ha dylika fall ansetts arvsbetingade. Men här tarvas omedelbart ett förtydligande. Bland ärftlighetsforskarna äro väl meningarna beträffande alkoholmissbrukets ärftliga skadeverkningar å avkomman ännu ganska delade. Dock vill det synas, som skulle de flesta ledande eugeniker numera luta åt den uppfattningen, att alkoholen i och för sig knappast åstadkommer någon större förödande verkan å anlagstypen. En annan sak är givetvis dess uppenbara skadeverkningar å företeelsetypen. Som regel har därför, och då man icke känner tillräckligt i fallen, alkoholismen hos föräldrarna i och för sig icke tillmätts någon mera på djupet gående degenerativ verkan hos de undersökta. Däremot har med stöd av en numera rätt gängse uppfattning inom eugeniken förekomsten av ett mera kroniskt spritmissbruk hos föräldrarna ansetts icke som orsak utan som verkan, d. v. s. såsom symptom å befintlig arvsbelastning redan hos föräldrarna, givetvis dock endast i fall, där jämväl de undersökta —• alltså avkomman av alkoholisterna — synts i ett eller flera avseenden belastade. Deras asocialitet, vissa deras lyten, abnormiteter eller sjukdomar ha sålunda ansetts arvsbetingade. Professor von Hofsten anför i detta spörsmål bl. a. följande: 1 »Frågan är, huruvida stark och ihållande alkoholförgiftning kan medföra 'groddskador' — (d. v. s. skador å arvsmassan). Från biologisk synpunkt vore detta icke förvånande. Hos barn till alkoholister kunna emellertid inga ärftliga skador fastställas. Sådana barn visa ej sällan defekter, särskilt i psykiskt hänseende, och dessa äro ofta ärftliga men ej en följd av föräldrarnas alkoholmissbruk. Sambandet är av helt annat slag; både föräldrar (ofta blott den ena av dem) och barn äro ärftligt undermåliga, och föräldrarnas (eller den enas, oftast faderns) alkoholmissbruk är en yttring av denna undermålighet. Alkoholister äro', som bl. a. Gadelius betonar, 'utan undantag degenererade psykopater 5 ; utan ett medfött, mindervärdigt påbrå, som ofta är det otvetydiga uttrycket för en ärftlig belastning, blir ingen alkoholist.» Lenz 2 anser, att alkoholen spelar en alldeles särskild roll som orsak till sjukliga arvsanlag. »Hos avkomman till alkoholister» — skriver Lenz —• »finnas i mycket större antal än eljest bland befolkningen alla slags sjukdomar, vilka vi måste betrakta som idiotypiskt betingade (arvsbetingade). Ungefär en tredjedel av alla epileptiker, sinnesslöa och idioter härstämma från alkoholister. I många fall torde emellertid sambandet te sig på det sättet, att redan föräldrarnas alkoholism (vanligen faderns) utgör en manifestation av samma arvsanlag, som hos barnen yttrar sig i form av epilepsi eller sinnesslöhet. Även 1 8

von Hofstens a. a., Del II, sid. 377. Baur-Fischer-Lenz a. a. sid. 234 o. följ.

163 bland föräldrarna till schizofrena (d. v. s. psykiskt rubbade) förekommer osedvanligt ofta alkoholism. Det vill synas, som om den schizoida läggningen alldeles särskilt disponerade för alkoholism. Huruvida alkoholismen är orsak eller följd av psykisk mindervärdighet, kan oftast icke avgöras i det enskilda fallet. Men att alkoholen överhuvud taget kan ha idiokinetiska verkningar (ärftliga förändringar å arvsmassan) och i själva verket också har det i stor utsträckning synes mig icke kunna betvivlas.» At i stort sett samma uppfattning lutar — synes det — den kände danske ärftlighetsforskaren professor Johannsen, 1 vilken härvidlag citerar tvenne kända eugeniker, engelsmannen C. "W. Saleby och amerikanen H. Goddard, av vilka den förre anser, »att spritbegär mycket ofta är ett uttryck för primära brister i^ konstitutionen, och att dessa oavsett alkoholmissbruk kunna återfinnas på barnen. Den sekunda beskaffenheten hos dessa är således icke alkoholens skuld». Till samma resultat synes Goddard, vilken ägnat spörsmålet en särskild undersökning, ha kommit, då han drager följande slutsats: »Allt tyder på att spritbegäret blott är ett symptom. Det förekommer vanligast i familjer, som äro nervsjuka på ett eller annat sätt, oftast rör det sig om sinnessvaghet. E n stor procent av drinkarna» (i G:s undersökning) »voro också sinnessvaga (inklusive slösinta). Det kan ej bestridas, att flera människor äro drinkare därför att de äro psykiskt defekta, än tvärtom.» Givetvis ha åtskilliga av här ifrågavarande föräldrar varit förutom alkoholister jämväl epileptici, sinnesslöa, sinnessjuka o. s. v. Vad som här främst synts av intresse är alltså att de ådagalagt ett mera ihållande alkoholmissbruk. I sammanlagt 395 fall — avseende 246 manliga och 149 kvinnliga klienter — ha föräldrarna eller endera av dem betecknats som drinkare, samt deras barn — alltså de undersökta själva —• varit i ett eller flera avseenden belastade. I c:a 71 % av dessa fall har denna deras belastning ansetts ärftligt betingad; i återstående 29 % synes sålunda enbart miljöverkan ha spelat in, och dessa senare ha här hänförts till miljöfallen, d. v. s. till fall, föranledda av enbart yttre omständigheter. Gränslinjen emellan vad som ansetts arvsbetingade och icke-arvsbetingade belastningsfall har uppdragits närmast med ledning av upplysningar om kvaliteten av belastningen. Alkoholmissbruket kan såväl hos föräldrarna som hos de undersökta ha varit mer eller mindre utpräglat. De kunna ha varit ueriodsupare, allmänt förfallna drinkare men också i lindrigare grad hemfallna åt dryckenskap, »hemmadrinkare» etc. Alltså en mycket hypotetisk indelning. De undersökta — avkomlingarna av dessa alkoholister — ha i ganska stor utsträckning själva blivit alkoholister eller, vad särskilt kvinnorna beträffar, sedeslösa. Men de förete även andra belastningsmoment, sjukdomar, abnormiteter och lyten, om vilkas art tab. 73 ger en föreställning. Givetvis ha åtskilliga av i tabellen angivna nervsjuka, sinnessjuka m. fl. också gjort sig skyldiga till alkoholmissbruk; att de här icke rubricerats som alkoholister beror därpå, att deras sjuklighet ansetts som det större eller i vart fall det mera givande begreppet. Bland dessa människor återfinner man en stor del av de straffade, för vilkas förhållanden tidigare redogjorts; man påträffar här även notoriska lösdrivare och bettlare, prostituerade etc. Bland dem, för vilka enbart yttre omständigheter synts avgörande för hjälpbehovet, utgöra de som alkoholister här ovan betecknade huvudparten; alkoholmissbruk låter sig väl ofta förklara som enbart en följd av dåligt exempel, påverkan och tidiga alkoholvanor från föräldrahemmet. Osannolikt är dock icke, att även här finnas arvsbelastade. I fråga om övriga belastade 1

Jmfr W. Johannsen: »Ärftligheten», Sthlm 1918, sid. 296 o. följ.

164 Tab. 73. Fördelning av de belastade klienter, vilkas föräldrar eller endera av dem varit alkoholister, på olika slag av belastning. Män

Kvinnor

Inalles Antal

50.0¶Alkoholister Sedeslösa Asociala Nervsjuka Epileptici Sinnesslöa Sinnessjuka Tuberkulösa Övriga sjuka

4.5 4.1 4.5 9.3 8.9 10.6 8.1 Summa

5. 16. 2. 2:; 2 18 12 12 6 lOO.o

33.2 6.3 3.8 11.4 3.8 12.9 10.1 11.1 7.4

131 25 15 45 15 51 40 44 29

ha nedärvda anlag, icke sällan i förening med yttre omständigheter, oftare ansetts dominerande. Ärftligt belastade klienter. Sammanlagt ha 769 klienter — därav 408 män och 361 kvinnor — tillskrivits ärftlig belastning som huvudsaklig orsak till hjälpbehovet; för omkring 3/5 av dem tros dock yttre förhållanden ha medverkat. Om dessa klienters antal i förhållande till hela antalet belastade — med avdrag dock av de 468, vilka betecknats såsom i orsaksfrågan okända — ger tab. 74 en föreställning. Talen äro — såsom synes — i stort sett ganska överensstämmande. Dock överflygla landsbygdssiffrorna icke oväsentligt särskilt mellanstädernas, vilka senare uppvisa de lägsta talen. I åtskilliga fall från landsbygdens undersökningsorter —• med deras åtminstone i gången tid ganska isolerade läge och ringa kommunikation med andra orter — synas täta ingiften, släktäktenskap, ha vållat anhopningar av sjukliga anlag. I undersökningen förekomma nämligen särskilt bland landsbygdsklientelet icke så få kända fall, där den undersökte är produkten av t. ex. kusinäktenskap med sjukliga anlag som släktdrag. Denna omständighet jämte möjligen det kända förhållandet att man på landsbygden som regel bedriver en mera restriktiv hjälppolitik, begränsad till mera uppenbara eller framträdande nödlägen, kunna väl till viss grad förklara dess större proportion arvsbelastade. Att storstäderna uppvisa en något större relation dylika fall än mellanstäTab. 74. Antal ärftligt belastade klienter i procent av hela antalet belastade, om vilkas ärftlighetsförhållanden uppgifter erhållits. Inalles Män

Kvinnor

% Klientelet i Stockholm > > Göteborg » » Jönköping-Växjö » å landsbygden Samtliga ortsklientel

Antal

37.8 38.1 34.2 42.5

32.9 32.6 24.6 34.0

35.5 35.5 28.7 37.6

257 131 206 175

165 derna kan måhända sammanhänga i någon mån med förut omnämnda antagandet om dessa städers dragningskraft å personer av sekunda beskaffenhet. I jämförelse med kvinnorna förete männen en avgjord och konsekvent övervikt arvsbelastade. Denna får möjligen sin förklaring i den rikligare förekomsten av rena åldersinvalider bland kvinnorna, vilka ju äro i pluralitet i de högre åldersgrupperna; och bland åldringarna påträffas ju ett jämförelsevis ringa antal arvsbelastade. Deras stora antal kan sålunda vara ägnat att neutralisera antalet ärftligt belastade. En närmare undersökning synes nämligen giva vid handen, att de arvsbelastade företrädesvis eller i vart fall till större proportion förekomma i de lägre åldersgrupperna. Proportionerna framgå av följande översikt. Grupp I. » II. i III. > IV. » V. » VI. t VII.

Ärftligt belastade Åldern 16—30 år 19.4 > 31—40 » 19.8 » 41—50 » 20.0 » 51—60 » 15.9 » 61—66 » 11.4 » 67—70 » 7.5 » 71 år— 6.0 Summa 100.0 Antal klienter 769

Övriga 10.8 13.7 13.8 14.1 13.2 17.3 17.1 100.0 2130

Samtliga 13.0 15.3 15.4 14.6 12.8 14.7 14.2 100.0 2 899

Närmare 60 % av de ärftligt belastade befinna sig under 50-årsgränsen och mera än 60 % av de övriga befinna sig över denna gräns. Bristfälligheten i upplysningarna om särskilt åldringarna kan väl ha inverkat därhän, att de högre gruppernas proportion ärftligt belastade blivit alltför låg. Det sannolika är dock, att dessa icke äro av sådant antal, att de i större mån kunnat förrycka ovan anförda proportioner. Otroligt är ju icke, att många ärftligt belastade aldrig hinna upp i en högre levnadsålder, att de till följd av sin sämre konstitution falla ifrån i yngre år. Å andra sidan synas åtskilliga av de psykiskt sjuka och defekta — vilka hänförts till arvsfallen — besitta en ganska stark fysisk konstitution och nå upp till en rätt hög ålder. Även i fråga om civilstånd synas dessa ärftligt belastade skilja sig ifrån de övriga. De förra uppvisa flera ogifta, naturligt nog, enär ett relativt större antal av dem aldrig synts lämpliga eller tilldragande för äktenskap. Det visar sig nämligen, att proportionen ogifta utgör för de 1 507 klienter, vilkas hjälpbehov har sin grund i yttre omständigheter, 32.4 % samt för de arvsbelastade 52.4 %. Man skulle möjligen, åtminstone bland det sociala hjälpklientelet, kunnat vänta sig, att av de ärftligt belastade ett proportionaliter större antal än bland de övriga haft utomäktenskaplig börd; många av dem äro födda av undermåliga ogifta kvinnor och frukten av lösa förbindelser med kanske även undermåliga män. E t t dylikt antagande synes dock, i vad det avser de undersökta, oriktigt. T y av undersökningens 769 ärftligt belastade äro 13.3 %, av de 1 507 klienter, för vilka enbart yttre orsaker föranlett hjälpbehovet, 12.4 % samt av de övriga 701 klienterna 12.0 % födda utom äktenskap. Differensen är väl alltför obetydlig för att tillmätas något värde. De ärftligt belastade skilja sig sålunda i fråga om inom- eller utomäktenskaplig börd icke nämnvärt ifrån övriga undersökningsklienter. Biologiskt sett kunna de »oäkta» naturligtvis vara lika »välborna» som de »äkta». Utgår man ifrån förut berörda förhållandet, att utomäktenskapliga barn i allmänhet uppväxa under mera ogynnsamma yttre förhållanden än de, som äro

166 födda inom äktenskap, skulle alltså på denna punkt och av denna anledning någon differens icke föreligga mellan de ärftligt belastade och de andra klienterna. Men huru förhåller det sig för övrigt? Äro dessa klienter, vilka presumerats ha kommit till världen med särskilt olyckliga anlag, överhuvud taget uppvuxna under sämre förhållanden än övriga i undersökningen deltagande? Har med andra ord deras barndoms- och uppväxtmiljö varit av sämre beskaffenhet än de övrigas? En undersökning synes giva ett jakande svar. Under det 11.7 % av de yttre omständigheternas klienter ansetts ha blivit utsatta för bristfällig vård, dåligt exempel, påverkan etc, företrädesvis från föräldrahemmet, utgör motsvarande siffran för de arvsbelastade ej mindre än c:a 59 % — sålunda en ganska avsevärd differens. Förklaringen kan väl ligga i tidigare antagandet, att åtskilliga undermåliga människor skapa omkring sig en undermålig miljö — detta är ju ofta ett av sätten, varpå deras undermålighet yttrar sig. Och av de ärftligt belastade i denna undersökning torde flertalet haft undermåliga föräldrar och föräldrahem. Emellertid ha dock en del — c:a 16 % av samtliga — av olika anledningar, kanske merendels bristande vård och ej sällan vid späda år, blivit skilda från hemmen; motsvarande tal för de övriga kända fallen utgör närmare 10 %. Nu ifrågavarande ärftligt belastade synas vara de för samhället mest kostsamma icke endast på det sättet, att de ofta nog tarva dyrbarare vårdformer eller för att de mera än andra giva upphov till en avkomma, som i stor utsträckning måste anlita det allmännas bistånd, utan även därigenom, att de själva synas i behov av vård under en längre tidrymd än andra klienter. De utgöras till icke oväsentlig grad av långliggare på sinnessjukhusen och sinnesslöanstalterna. Det är alltså icke sällan frågan om människor, beträffande vilkas hälsotillstånd eller livsföring någon förbättring knappast är att förvänta. Jämför man relationen av ärftligt belastade — i förhållande till andra klientgrupper, för vilka icke presumerats ärftlig belastning — bland dem, som åtnjutit hjälp från samhällets sida under en längre tidrymd, t. ex. under minst tio års tid, skall man finna ett visst stöd för sagda antagande. Tab. 75 — vid vars upprättande frånräknats de 286 klienter, om vilkas understödsperiod upplysningar saknas — visar, till huru stor del de ärftligt belastade, i jämförelse med övriga klienter, ingå bland sådana mera långvariga fall. Tab. 75. Antal fall, fördelade på åldersgrupper m. m., i vilka hjälp utgått under minst 10 år, i procent av hela antalet fall i vederbörande grupp. Ä l d e r s g r n p p

I. 16—30 år II. 31—40 » III. 4 1 - 5 0 » IV. 51—60 » V. 61—66 » TI. 67—70 » TIL 71— »

. . . . Samtliga åldrar

Fall av ärftlig belastning

Miljöfall

Övriga fall

Samtliga fall

19.1 27.8 39.6 43.7 38.8 36.8 71.1

5.8 14.7 26.5 33.7 26.1 18.9 49.8

17.6 14.3 19.3 28.2 17.5 11.7 50.8

13.5 19.1 29.5 35.2 27.2 20.3 52.4

28.4¶Differensen är ju icke obetydlig. Mera än tredjedelen av de ärftligt belastade ha åtnjutit hjälp under minst tio år. Utsträcker man undersökningen till att om£atta de 263 klienter, vilka åtnjutit hjälp under 20 år och längre tid. finner man samma förhållande som nyss; talen äro för de ärftligt belastade

167 13.7 % samt för de bägge andra kategorierna resp. 8.6 % och 6.9 %. I fråga om uppdelningen å special- och blandklientel synas proportionerna variera något; av de ärftligt belastade ha c:a 56 % och av alla de övriga närmare 50 % under 1928 frekventerat flera än ett av samhällets hjälporgan. De ärftligt belastades vandel. Jämväl i andra avseenden skilja sig de ärftligt belastade från övriga undersökta, bl. a. i fråga om vandeln. Bland de förra påträffar man tydligen största antalet sådana klienter, vilka, enligt vad förut antytts, haft minsta möjligheter och minsta frestelser att ådagalägga mindervärdigt levnadssätt. Ibland dessa finnas ju långt flera, vilka till följd av sjukdomar och lyten alltid varit bundna vid anstalter eller vid en mera vegetativ tillvaro och vilka i undersökningen redovisats som skötsamma, så snart man icke vetat annat om dem. Icke desto mindre uppvisa de arvsbelastade en större proportion misskötsamma och asociala. E n undersökning ger följande resultat i detta hänseende.

Skötsamma Misskötsamma Asociala

^beirstnlnf % 55.4 27.4 17.2 Summa 100. o Antal undersökta 769

M i l

^ % 70.2 22.6 7.2 100. o 1507

Övriga fall . % 84.0 13.1 2.9 100.0 701

Skillnaden särskilt i fråga om de asociala, alltså de mera svårartat misskötsamma och kriminella, där de ärftligt belastade uppvisa en ganska stor övervikt, är påtaglig. Då man möjligen kunnat förmoda, att enbart miljöförhållanden i föräldrahemmet spelat största rollen — alltså att de undermåliga förhållanden, varunder särskilt de ärftligt belastade synas ha uppvuxit, skulle ha medfört deras urartning •—• ha försök gjorts att borteliminera denna faktor. Detta har skett genom att räkna med allenast dem, vilka tillbragt sina barndomsår hos andra än föräldrarna, varit utackorderade, omhändertagna på anstalter o. dyl. Följande tal ge en föreställning om de 335 klienters vandel, vilka veterligen uppvuxit hos andra än föräldrarna. 1 Fa

Skötsamma Misskötsamma Asociala

be^tnmg i S

% 54.0 25.0 21.0 Summa 100.0 Antal undersökta 124

' W™

% 60.8 30.4 8.8 100.0 148

Övriga fall

% 87.3 11.1 1.6 100. o 68

A t t döma av siffrorna skulle antagandet om milj överkan från föräldrahemmet sakna grund. Differensen emellan arvs- och miljöfallen i fråga om asociala framträder med större styrka än i närmast föregående översikten. Däremot uppvisa miljöfallen en större proportion misskötsamma. I fråga om samtliga arvsbelastade, vilka visat sig socialt mindervärdiga, är 1 Ätskilliga av dessa klienter kunna väl ha tillbragt någon tid hos föräldrarna, innan de omhändertagits av det allmänna eller överhuvud taget placerats på annat håll. På denna punkt lämnar materialet dock icke tillräckligt noggranna upplysningar.

168 väl sannolikt, att både inre och yttre omständigheter legat till grund för den asociala livsföringen. Dock vill det synas, som skulle de, vilka redovisats i sista tablån här ovan, i mindre grad vara miljöbetingade. De ha visserligen oftast vid tidig ålder skilts från sina undermåliga föräldrahem, men man känner icke tillräckligt om deras senare levnadsförhållanden för att våga helt utesluta miljöverkan. Den tid, de tillbragt hos föräldrarna, kan ha varit tillfyllest, och de kunna väl även senare från andra håll ha blivit utsatta för nerdragande påverkningar. En redovisning av samtliga undersökningsklienter — fördelade på arvs-, miljö- och övriga fall samt med hänsyn till de olika belastningsmoment, som ifrågakomma — lämnas i tab. 76. Tab. 76. Procentuell fördelning efter olika belastningsformer av fall av ärftlig belastning, miljöfall och övriga fall bland samtliga undersökta. Fall av ärftlig belastning

Miljöfall

Övriga fall

25.7 17.3 13.8 12.4 19.6 7.4 3.8

62.4 2.8 16.7 2.6 13.9 1.1 0.5

22.1 40.2 8.6 7.1 3.3 6.6 0.9 0.1 11.1

Summa

100.0¶Antal undersökta

100.0 1507

Fullgod arbetskraft Fysiskt belastade Psykiskt > Socialt » Fysiskt och psykiskt belastade Fysiskt och socialt » Psykiskt och socialt > Fysiskt, psykiskt och socialt belastade Andra

100.0 701

Arvsfallen synas i det avseendet mera komplicerade, att de förete en större proportion klienter med flera olika belastningsmoment, nämligen 43.2 %, då de bägge andra kategorierna här ha talen 18.1 % och 10.9 %. I fråga om enbart de ärftligt belastade fördela sig dessa med hänsyn till äldre och modernare fall, i fråga om kön samt olika belastningsmoment på sätt framgår av tab. 77. Med ledning av i materialet förekommande upplysningar ha försök företagits att uppdela de arvsbelastade efter den av föräldrarna, från vars släkt de synas bära sjukliga anlag. I 288 av de 769 fallen av ärftlig belastning Tab. 77. Procentuell fördelning efter olika belastningsformer av de ärftligt belastade uppdelade på äldre och modernare typfall samt på kön. Äldre fall Fullgod arbetskraft Fysiskt belastade Psykiskt » Socialt > Fysiskt och psykiskt belastade Fysiskt och socialt > Psykiskt och socialt > Fysiskt, psykiskt och socialt belastade . . Summa Antal ärftligt belastade

31.4 22.4 15.9 19.4 6.7 4.2 lOO.o 571

Modernare fall

9.6 2.5 53.5 2.0 20.2 9.7 2.5 100.0 198

Män

Kvinnor

16.4 15.9 20.1 9.1 27.0 8.6 2.9 100.0

36.3 18.8 6.6 16.1 11.4 6.1 4.7 100.0

169 hänför sig denna belastning sannolikt till fädernet, i 186 fall till mödernet och i 188 fall till både fädernet och mödernet, under det att i återstående 107 fall ingen säkrare upplysning kunnat vinnas i detta avseende. Troligen ha väl dessa undersökta i större utsträckning än vad siffrorna antyda burit på sjukliga eller asociala arvsanlag från bägge föräldrarnas släkter, utan att detta angivits eller kunnat angivas. Det kan esomoftast ha varit frågan om tidigare antydda recessiva anlag, om vilkas förekomst man icke känt något, då de veterligen icke givit sig tillkänna. Ibland har anlaget kanske varit könsbundet recessivt och överförts jämväl via modern, vilken själv icke företett sjuklighet. Sådana anlag kunna ju icke nedärvas från fädernet, utan att fadern själv varit sjuk eller abnorm. Slutligen meddelas ett par summariska uppgifter beträffande barnen till de ärftligt belastade. Även de måste betraktas som minimiuppgifter. I runt tal äro 44 % av dessa klienter barnlösa; flertalet — 56 % — har eller har haft barn. Motsvarande tal för samtliga återstående undersökta äro 28 % och 72 %. De ärftligt belastade i undersökningen äro sålunda i högre grad barnlösa; en del av dem har kanske trots framskriden ålder aldrig uppnått könsmognad, andra ha varit isolerade på anstalter etc. De, som emellertid ha barn, synas mindre fruktsamma än andra klienter med barn. Under det medeltalet barn per arvsbelastad ligger vid omkring 3.7, kunna de icke arvsbelastade här uppvisa genomsnittligen 4.9 barn per individ. De förras barn ha i något större utsträckning än de senares avlidit, nämligen 11.2 % emot 9.7 %. Även i fråga om hälsotillståndet synas de förras barn olyckligare lottade än de senares. Av de arvsbelastades i livet varande barn äro nämligen i runt tal 23 % sjukliga eller defekta, de övrigas i c:a 13 %. Därmed sammanhänger tydligen den omständigheten, att de förstnämnda måst i större utsträckning anlita det allmänna; av de ärftligt belastades barn ha omkring 25 % haft understöd eller annan hjälp från samhället, under det barnen till återstående klienter i ungefär 15 % åtnjutit sådan hjälp — såvitt känt. Men barnen äro icke direkt jämförbara. De ärftligt belastade förekomma — såsom visats å sid. 165 — i större utsträckning än andra i de lägre åldersgrupperna; de äro sålunda genomsnittligen yngre. Därav följer, att jämväl deras barn måste vara yngre än barnen till de andra klienterna. Under det c:a 28 % av de senare barnen äro minderåriga, d. v. s. under 16 år, befinna sig de ärftligt belastades barn till ej mindre än c:a 44 % ännu i minderårighetsåldern. De sistnämnda ha uppenbarligen ännu icke i samma grad som de övriga barnen hunnit utvecklas, reagera på yttre inflytelser, lämnas ensamma av sina föräldrar och som självständiga individer falla det allmänna till last. De äro ännu i rätt stor omfattning oskrivna blad. För att till sist söka belysa dessa siffror och spekulationer kring de ärftligt belastade anföres härefter en tämligen rikhaltig samling konkreta fall ur materialet. Exemplen äro valda med önskan att kunna åskådliggöra olika slag av belastning och olika slag av miljöer samt giva en föreställning om fall, där å ena sidan enbart inre och å den andra såväl inre som yttre orsaker — alltså både arv och miljö •— synts ha föranlett hjälpbehovet. De äro vidare ordnade på sådant sätt, att de ansluta sig till typbeteckningarna och följa i samma ordning, som de senare förekomma inom typgrupperingen. E n liten anmärkning måste förutskickas. Bland de relaterade fallen synes förekomma ett oproportionerligt stort antal fall av psykiska rubbningar hos klienter, vilka äro födda i Småland. Detta förhållande får väl till största delen tillskrivas förut omnämnda ojämnheten vid valet av undersökningsorter. I undersökningen ingå ju tre småländska orter med tillhopa närmare tredjedelen av samtliga undersökningsobjekt.

170 Åldringar. 1884/VII. A. S. K. — 73-årig änka, f. d. hjälphuskvinna, åtnjuter sedan flera år tillbaka fattigvårdsunderstöd och folkpension; hon lider av åldersklenhet samt har alltid varit psykiskt efterbliven, ehuru, vill det synas, i lindrigare grad. K. är sörmländska. Fadern var torpare i små omständigheter; han skall ha varit »lat, slö och något bakom» samt periodsupare. Modern, vilken avled vid 51 års ålder, då K. var 13 år gammal, skall däremot ha varit arbetsam och ordentlig. Flera av faderns syskon voro psykiskt undermåliga, och en son — alltså en bror till K. — är sedan födelsen sinnesslö och omhändertagen på det allmännas bekostnad. K. har haft tre barn, av vilka en son avlidit i lungtuberkulos 42 år gammal. Denne son, måleriarbetare till yrket, var gift och hade med hustrun nio barn, därav fyra födda före äktenskapets ingående; samtliga nio barnen beskrivas som både fysiskt och psykiskt efterblivna, på grund varav flera av dem måst omhändertagas för vård och uppehälle. Barnens mor, alltså K:s sonhustru, är illa känd; hon har försörjt sig som yrkestiggerska, och sex månader efter mannens död fick hon barn med annan man. H o n har sedermera fått flera barn uä. Denna familj åtnjuter sedan ett tjugutal år tillbaka fattigvårdsunderstöd. K. är boende hos en annan son, 41 år gammal, vilken för övrigt även förekommer i undersökningsklientelet (K. H . K., 1173/III). H a n har varit grovarbetare och reservarbetare men är nu arbetslös och åtnjuter för sig och sin familj fattigvård. Denne son är nämligen gift — efter att tidigare ha sammanlevat ogift med h u s t r u n under flera år — och har fyra barn, av vilka åtminstone två äro födda sedan denna familj börjat få understöd. Sonen är klen till hälsan, lider av lungkatarr, och hans äldsta barn, en femårig flicka, säges ha anlag för lungtuberkulos. H a n synes vara mindre skötsam, har bl. a. straffats för några fylleriförseelser. H u s t r u n till denne son är utgången från ett fattigt, av samhället understött arbetarhem i ett mindre brukssamhälle; hon förefaller också vara märkt. Mormodern skall ha varit lindrigt sinnessjuk under många år, föräldrarna voro lungsiktiga, slöa och liknöjda, samt fattigvårdstagare, och själv är hon klen och spenslig samt »något bakom». Hon har före äktenskapet en nu tioårig flicka med en annan m a n ; flickan lider av ögonsjukdom (starr) och åtnjuter understöd. Om änkan K : s tredje barn 6aknas upplysningar. — Om hennes framlidne man meddelas, att han »var något enfaldig och lat». Det förefaller, som skulle man i släkten K. kunna spåra ärftlig belastning i fyra generationer, nämligen hos K. själv, hennes far och fädernesidan för övrigt samt hos hennes barn och barnbarn. Intressant är även att konstatera, hurusom den ena undermåliga släkten dragés till och sammankopplas med den andra, och hurusom samhället får vidkännas följderna. 1468/VII. A. T. G. Z. — 73 år, gift f. d. dekorationsmålare, fotograf och konstnär, lider av nervsjukdom. »Har haft ett dystert och tungt sinnelag, är numera slö och oföretagsam, följder efter slaganfall 1924», åtnjuter fattigvård och folkpension. F a d e r n var målaremästare och avled vid 60 års ålder, »begick självmord genom hängning efter att ha gjort konkurs, hade ett svårt lynne». E n syster till Z. är gift och har fyra barn. Av des3a äro åtminstone tvenne psykiskt abnorma; en dotter beskrives som »dyster och konstig», en annan är sinnessjuk och vårdas å sinnessjukhus. Själv har Z. tre barn, vilka bidraga till föräldrarnas försörjning och om vilka för övrigt icke upplyses annat än att en son på 25 år lider av hjärtfel; en dotter är artist. Z. är nu visserligen ålderstigen och ingår i undersökningen närmast som åld-

171 ring. Troligt är emellertid, att hans nervsjukdom åtminstone tidigare spelat in. H a n är »liksom de andra Z :a konstig». 1798/VI. K. S. J. —• 67 år, ogift f. d. tjänarinna; har haft varbildning i huvudet och varit mycket sjuklig samt ofta vistats på sjukvårdsanstalter; är numera åldersklen, lider av mag- och bröståkommor samt neurasteni. Åtnjuter sedan minst ett tjugutal år fattigvård samt dessutom folkpension. J. är född iä i en smålandssocken. F a d e r n var backstugusittare i små villkor, åtnjöt fattigvård, avled i femtioårsåldern: modern utförde som gift ej förvärvsarbete, dog omkring 69 år gammal; även hon erhöll hjälp från fattigvården. Bägge föräldrarna voro sinnesslöa. Modern led av någon »förryckthet, tidtals gränsande till sinnessjukdom». E n morbroder har vårdats på hospital som sinnessjuk; ett syskonbarn har också vårdats för sinnessjukdom. Släkten anses degenererad från mödernesidan. 2233jVII. J. A. V. — 80 år, gift f. d. dräng på landet, sedermera fabriksarbetare, har åtnjutit fattigvård sedan många år tillbaka och är numera omhändertagen på fattigvårdsanstalt på grund av ålderdomsskröplighet; har folkpension. V. är född iä i en bohuslänsk socken; fadern var statare och modern före äktenskapet piga. Bägge föräldrarna voro bräckliga och fattiga och skola ha visat sig konstiga; fadern var mycket begiven på dryckenskap, och modern skall ha haft »ett besvärligt sätt». De åtnjöto fattigvård och slutade sina dagar »inhysta hos andra på socknens bekostnad». V., som enligt anteckningar redan från skoltiden skall ha varit mindre begåvad, har i sin krafts dagar gjort sig skyldig till asocial livsföring, varit ohågad utföra ordnat arbete, supit upp sina förtjänster, försummat familjens försörjning och u p p t r ä t t mycket brutalt emot hustru och barn. H a n har varit gift fyra gånger och har haft sammanlagt tio barn, av vilka åtminstone tre äro döda i ganska unga år. Man vet dessvärre icke mycket mera om barnen än att en son skall vara sjuklig och ha vårdats ett flertal gånger på sjukhus, samt att en 32-årig dotter är svårt nervklen. 2226/VII. O. J. — 75 år, gift f. d. lantbrukare, grov- och verkstadsarbetare. Åtnjuter sedan minst ett tjugutal år fattigvårdsunderstöd och är numera omhändertagen å fattigvårdsanstalt som åldring och sinnesslö; har dessutom folkpension. J. är född iä i en västsvensk landskommun; fadern var till en början välbeställd lantbrukare med en stor gård men levde ansvarslöst, hängav sig åt dryckenskap oeh förstörde sin förmögenhet samt dog som undantagsman. H a n var periodsupare. Förhållandena i hemmet skildras som bedrövliga; modern skall dock ha varit skötsam och präktig. J . har tidigare varit asocial, visat dålig arbetsvilja, varit drinkare samt försummat familjen oeh har av denna anledning varit tvångsintagen å anstalt. J . har haft nio barn, tre äro döda. E n son på femtio år lider av kronisk magsjukdom och är känd som supare, åtnjuter fattigvårdsunderstöd; en dotter är nervklen. Undersökaren anser, att ärftlig belastning måste ha spelat in i detta fall. 4179JV. M. L. L. — 63 år, frånskild, f. d. flasksköljerska på bryggeri, ledbruten, åtnjuter hemunderstöd från fattigvården sedan ett trettiotal år; har tidigare varit »allmän». L. är född i en mindre smålandsstad, där fadern var stenarbetare och avled vid 46 års ålder, då L. var femton år. H a n beskrives som »alltigenom mycket begiven på spritdrycker». L. har varit gift och har i äktenskapet två b a r n ; dessutom har hon tre barn

172 uä, samtliga omhändertagna av fattigvården och utackorderade i enskilda lanthem. E n son iä är tuberkulos; en dotter iä ägnade sig redan som minderårig åt sedeslöst leverne och omhändertogs på räddningshem; lever n u ogift tillsammans med en man. Om de övriga barnen känner man intet. Undersökaren har här ifrågasatt ärftlig belastning. 5066/VI. P . O. J. — 68 år, frånskild skogsarbetare, har åtnjutit fattigvård samt uppbär numera endast folkpension. J . har alltid visat dålig arbetsvilja och försummat försörjningsplikten gentemot familjen, varför fattigvården måst omhändertaga denna. J. har som försumlig försörjare varit intagen på arbetshem men utan resultat; lever n u som folkskygg enstöring. J. är född iä i en norrlandssocken. F a d e r n var torpare och skogsarbetare, skall ha varit hembrännare och även han var »folkskygg och levde i enslighet. Modern hade fixa idéer och betraktades av sin samtid som icke fullt normal, färdades ute om nätterna i snatteriupptåg och förde ett bråkigt och virrigt liv.» Åtnjöt hjälp från fattigvården. Även en syster till J. är efterbliven och betraktas som »andligt undermålig». J. har sju vuxna barn, vilka alla äro »uppfödda på kommunens bekostnad». Alla barnen anses »misslyckade», två underhållas av fattigvården; de övriga beskrivas som äventyrliga, sedeslösa etc. E n son är sinnessjuk och vårdas på hospital; en dotter är i hög grad psykiskt defekt; de andra barnen äro efterblivna. 5194/VI. K. P . — 68 år, ogift hushållerska, lider av nedsatt synförmåga samt reumatism, åtnjuter folkpension. P . är född iä i en norrlandssocken, fadern var torpare. Modern led av dålig syn, blind vid 40 års ålder. P. har haft 11 barn, alla födda u ä ; endast tre av barnen äro i livet, dessa äro sjukliga; två lida av nedsatt synförmåga och begagna glas. 6151/VI. J. E. — 68 år, änka efter en båtsman, f. d. tjänarinna. E. lider av nervsjukdom samt numera även av ålderskrämpor, åtnjuter fattigvård och folkpension. Hon är född iä i en blekingesocken. Fadern var torpare och 6ynes ha varit psykopat med konstigt, växlande lynne, ömsom spelande munter, ömsom djupt svårmodig. Modern, som för övrigt var femton år äldre än fadern, skall ha varit nervsjuk. Själv är E. nervsjuk. E n son till henne lider av nervsjukdom och anses vara psykiskt undermålig, åtnjuter fattigvård; en brorson till E. är liksom sonen starkt begiven på rusdrycker. 10014JVII. J. P . N. — 78 år, ogift f. d. sjöman och fiskare, numera intagen på ålderdomshem på grund av hög ålder och sinnessjukdom; har åtnjutit fattigvård i hemmet i ett fyrtiotal år samt har folkpension. N. är född i ett fiskeläge; fadern var fiskare, erhöll sannolikt fattigvård. Modern var påtagligt sinnessjuk, övergav emellanåt hemmet och vandrade kring rolöst. Psykisk undermålighet och sinnessjukdom anses vara ett genomgående släktdrag. E n bror är »något underlig, vurmig, högfärdig, bibelsprängd», en son till denne är sedan ett tiotal år tillbaka som sinnessjuk omhändertagen på hospital. I fråga om denne skriver på förfrågan vederbörande överläkare: »Sinnessjukdomen är grundad å herediteten; och efter vad här å sinnessjukhuset kan utrönas ha miljöförhållandena icke spelat någon avsevärd roll i fråga om sinnessjukdomens uppträdande.»

173 Kroppssjuka. 1094/11. K. A. T. R. — 34 år, ogift f. d. jordbruks-, senare fabriksarbetare m. m. Lider av tuberkulos och svårartad astma, är intagen på vårdhem, åtnjuter fattigvård och folkpension. B,, är född iä i en norrlandsstad. Fadern var målare och enligt uppgift höggradigt misskötsam, drinkare och försumlig försörjare, avvek från familjen. Såväl han som modern led av tuberkulos. De åtnjöto mycken hjälp från fattigvården, privata hjälpföretag och personer samt slutligen även folkpension. Fattigvårdsordföranden i hemstaden skriver: »Under barnens ^uppväxttid ett enda sammanhängande hjälpande från såväl enskilda som fattigvården.» R. omhändertogs redan vid sju månaders ålder av en välbärgad morbror i en smålandssocken oeh vistades hos honom till sitt 18 :e år, då han kom till Stockholm. Sedan byter han platser och orter, flackar omkring u t a n rast eller ro och uppehåller sig bl. a. i Norge. R. beskrives som misskötsam och har straffats for fylleriförseelser samt för stöld. Även om man icke anser att tuberkulos är ärftlig, torde det likväl ej vara uteslutet att disposition för denna sjukdom kan vara nedärvd liksom också böjelsen för asocial livsföring. Då R. omhändertogs vid ganska späd ålder och växte upp under, efter vad det vill synas, goda förhållanden, synes miljöverkan, smitta och dåliga exempel väl knappast haft någon större betydelse i detta fall. 12051111. F . L. R. — 43 år, gift f. d. värvad, chaufför, eldare etc. Lider strängt taget alltsedan barndomen av hjärtfel och allmän klenhet samt åtnjuter sedan ett tjugutal år fattigvårdsunderstöd; har undersökningsåret utfört två veckors reservarbete, varpå han måst sjukskrivas. R. är född iä i Stockholm; fadern var vaktkonstapel. Bägge föräldrarna hade »klent hjärta»; modern led av hjärtfel. R. har i äktenskapet ett barn, en fjortonårig dotter; denna lider av allman klenhet och har fördenskull vårdats å vilohem och andra anstalter på fattigvårdens bekostnad. 1248/111. E. S. S. — 48 år, gift f. d. skogsarbetare, förrådsförvaltare etc. ^ Lider av kronisk ledgångsreumatism, är arbetsoförmögen och åtnjuter fattigvårdsunderstöd. H a n har dessutom åtnjutit kurortsvård genom Kungl. pensionsstyrelsen och fattigvården. S. är född i en socken i Närke iä; fadern var välbärgad hemmansägare och bekostade sonens undervisning i lantbruksskola. Hemmet ansågs burget. Fadern var tydligen psykopat; han beskrives som mycket ombytlig till lynnet, »ibland söp han, ibland var han religiös», och begick slutligen vid 50 års ålder självmord genom hängning. . t. E n syster till S. är sinnesslö, en annan syster lider av kronisk ledgangsreuSjälv har S. visat utpräglad misskötsamhet, dålig arbetsvilja och starkt alkoholbegär- sålunda har han bl. a. varit internerad å alkoholistanstalt. Sannolikt föreligger här psykisk belastning, vilken hos S. tagit sig uttryck i ett övermäktigt alkoholbegär. Förekomsten av kronisk ledgångsreumatism även hos en syster till S. kan tyda på en viss ärftlig disposition för sådan, ehuru man icke känner huruvida föräldrar eller andra i släkten lidit därav. Den omständigheten, att S. tidigt fått deltaga i ansträngande skogsarbete, kan möjligen ha varit utlösande å anlaget för sådan sjuklighet. 1866IV. J. B. P . — 62 år, f. d. spårvagnsförare, verkstadsarbetare. Lider av epilepsi och vårdas å epileptikeranstalt; åtnjuter fattigvård och folkpension; har tidigare varit begiven å rusdrycker.

174 P . är född iä i en sörmlandssocken, där fadern var kusk och statdräng. Man vet ej stort mera om föräldrarna än att fadern vid blott 40 års ålder tog sig av daga genom hängning. Möjligt är att visst konstitutionellt samband förefinnes mellan faderns självmord — vilket kan häntyda på psykopatisk belastning — samt sonens epilepsi och alkoholbegär. 1367/V. G. K. •— 62 år, gift f. d. värvad, gruv- och grovarbetare, numera till följd av neuros, kronisk nervsvaghet och muskelsjukdom omhändertagen på ålderdomshem; åtnjuter dessutom folkpension. K. är född iä i Bergslagen; fadern var järnvägsarbetare och modern gick borta »på hjälpe». Fadern var mycket hemfallen åt spritmissbruk, var bråkig och brutal i hemmet. Under rusets inflytande begick han vid 51 års ålder självmord genom att hänga sig i sin egen säng, varpå fattigvården fick helt försörja familjen. K. är själv alltsedan sin tidiga ungdom asocial; enligt pastor i hemförsamlingen hade han »efter uppväxtåren sällan något ordnat arbete utan trivdes bäst med att gå och slå dank». Samma arbetsolust har K. visat även senare; han är varnad för lösdriveri och har gjort sig skyldig till ett stort antal fylleriförseelser. Om K : s tre barn känner man intet anmärkningsvärt. Allt synes tyda på arvsanlag från fadern, vilken synbarligen också varit starkt belastad. 1559/1. H . A. A. — 29 år, ogift f. d. kokerska, nu portvakt, lider av nervsjukdom samt åtnjuter för sig och sina två barn fattigvårdsunderstöd; har jämte barnen varit intagen på asyl. A. är född iä på landet i Västsverige. Fadern var skomakare och ägde ett litet ställe, där modern alltjämt bor. F a d e r n beskrives som underlig, nervklen, grubblande; han begick självmord vid 43 års ålder. Om modern upplyses intet anmärkningsvärt. A. uppfostrades från sitt fjärde år jämte en syster hos morföräldrar, enär modern ej kunde sköta hemmet och barnen vid faderns frånfälle; morföräldrarnas hem skall ha varit gott. Hos A. lära påträffas samma nervösa symptom som hos fadern. Hennes två barn äro tvillingar; den ena, som avled vid ett års ålder, var idiot; den kvarlevande lider av rachitis och har omhändertagits för samhällsvård. 1601/11. H . E. H. — 36 år, frånskild f. d. tjänarinna, nu hemsömmerska, lider av nervsjukdom och åtnjuter fattigvårdsunderstöd. H . är född i en sörmländsk socken, där fadern var förmögen hemmansägare. Modern skall ha varit »konstig» särskilt under sina många grossesser. Hemmet skall ha varit mycket ordentligt och uppfostran god. Föräldrarna ha elva barn — alltså tio syskon till H. — vilka alla betraktats som mer eller -mindre »konstiga». Två av dessa ha som vuxna tagit sig av daga, och en tredje har gjort självmordsförsök men misslyckats. En kusin till H. är sinnessjuk och vårdas sedan tjugufem år tillbaka på hospital. Som utlösande å H : s nervsjukdom anföres den omständigheten, att hennes man, från vilken H . n u är skild, förskingrade på uteliv det arv å 7 000 kr., hon medförde i boet, varpå han efter skilsmässan gifte om sig med en elva år yngre 6yster till H . I förbigående sagt åtnjuter även denna familj understöd från fattigvården. H . har ett barn — 8 år gammalt — vilket ännu är friskt. 1726/IV. E. C. S. — 57 år, ogift f. d. hushållerska; lider av nedsättning i arbetsförmågan till följd av kronisk, deformerande ledgångsreumatism.

175 S. är född iä i en jordbrukskommun; fadern var skogvaktare, hemmet lär ha varit ordentligt. Hos föräldrarna är ingen sjuklighet känd; däremot lär morfadern ha lidit av samma svårartade ledsjukdom som S. Även en broder till S. lider av denna sjukdom. Läkare skall ha förklarat, att S :s sjukdom sannolikt vore betingad av arvsanlag från morfadern. 1757/V. I. R. L. — 61 år, änka, f. d. tjänarinna och »hjälpe», är nu oeh sedan ett tiotal år till följd av nervklenhet och reumatisk värk oförmögen till arbete; är dessutom till hälften döv, blind på ett öga samt förtidigt åldrad. Åtnjuter fattigvård och folkpension. L. är född iä i en socken på ostkusten. F a d e r n var statdräng, sedermera dagakarl hos bönder och synes ha varit asocial. Sålunda var han starkt hängiven åt dryckenskap, dömd flera gånger som försvarslös, därav en gång till tre års allmänt arbete, straffad för misshandel, stölder e t c , omkom vid 49 års ålder genom drunkning under vistelse på en kronoarbetsstation. Modern avled på ålderdomshem. Bägge föräldrarna voro under många år skrivna »på socknen», och L. är uppvuxen på socknen. Hennes tre vuxna barn äro kroppsligt, två även själsligt, undermåliga. E n son är krympling efter olyckshändelse, och två döttrar resp. 28 och 31 år äro klena och nervsjuka; den ena, som har barn uä, har sammanlevat med en man, men flyttat tillbaka till modern efter brytning med denne man. H ä r torde sannolikt både arv och miljö ha samverkat. Miljön under uppväxtåren har icke förmått hämma hennes dåliga anlag och, då hon för ett tiotal år sedan förlorade sin man och blev änka, torde hennes nervösa belastning ha aktualiserats. Mannens sista sjukdom samt frånfälle inträffade för övrigt vid en för henne kritisk period, klimakterium. 2103/III. J. O. G. — 45 år, gift f. d. byggnadsarbetare. Lider av epilepsi, ischias och ledgångsreumatism; åtnjuter sedan åtminstone fyra år tillbaka ordinarie understöd samt dessutom folkpension. G. är född i Göteborg iä. Fadern var grovarbetare, och modern hade under sommarmånaderna arbete med städning i stadens parker. Enligt en undersökning från 1907 skall fadern ha verkat abnorm: »Mannen super och förefaller konstig.» Modern säges ha varit nervklen; hemmet skall ha varit »genomfattigt», och familjen åtnjöt hjälp från fattigvården samt senare även folkpension; en morbror och en moster — alltså syskon till modern — voro sinnesslöa. G. skall själv i yngre år ha missbrukat sprit. G. har sju barn, alla födda iä och alla minderåriga; äldsta barnet, tolv år och omhändertaget för samhällsvård, har sedermera avlidit. E n sjuårig son lider av barnförlamning. Även de övriga barnen synas vara sjukliga, enär alla vid flera tillfällen åtnjutit sjukhusvård. Om arten av deras sjukdomar är dock intet känt. 2141/IV. K. V. K. — 52 år, änkling, f. d. charkuteri-, grov-, åkeri- och stuveriarbetare m. m., är numera oförmögen till arbete på grund av nervsjukdom, psykoneuros och ischias samt vårdas å anstalt; åtnjuter sedan ett tjugutal år fattigvård samt dessutom folkpension. K. är född i en västkuststad iä och uppvuxen under jämförelsevis goda förhållanden; har bl. a. gått några klasser i elementarläroverk. Fadern var handlande, till en början i goda ekonomiska förhållanden. Efter konkurs gick det alltmera utför, och bägge föräldrarna måste de sista åren av sitt liv omhändertagas å fattigvårdsanstalt, där de avledo. F a d e r n skall ha varit mycket skötsam, var religiös (metodist), men sjuklig, led av svindel och epileptiska anfall. Modern led av »huvudvärk» samt lungtuberkulos.

176 K. har beträtts med flera fylleriförseelser. H a n har haft fem barn inom och två utom äktenskap, av vilka ett är avlidet. E n nu trettioårig dotter lider av epilepsi och lungtuberkulos, och två andra ha som skrofulösa vårdats å sanatorium. F ö r övrigt saknas upplysningar om barnen. 2148/IV. K. E. K. — 55 år, gift f. d. järnvägsarbetare, är numera till följd av sviter efter nervfeber, blodpropp, astma, benröta och nervositet oförmögen till arbete samt försörjes av fattigvårdsunderstöd och folkpension. K. är född i en västgötasocken iä. Hemmet skall ekonomiskt sett ha varit utan anmärkning. Fadern — banvakt — har varit straffad för inbrottsstöld, och modern — före äktenskapet tjänarinna — vilken alltjämt lever, har dåligt rykte och är känd som »en elak kvinna». Även en broder till K. är illa känd; skall ha gjort sig skyldig till kriminalitet. K. är själv mindre välkänd. H a n har straffats för fylleri, lönnbränning, hemfridsbrott, misshandel, våld mot tjänsteman etc. H a n har fem barn —• därav två uä —• alla minderåriga. Äldsta barnet — en femtonårig son — lider av nervklenhet samt har visat kleptomani, vårdas nu å sinnessjukanstalt; en dotter på tre år är »mycket nervös och klen». 2117/111. F . O. L. — 47 år, gift f. d. köpman, lider av nervsjukdom, åtnjuter fattigvård och folkpension samt understöd från facksammanslutning. L. är född i en västgötasocken iä; fadern — för övrigt alltjämt i livet — är lantbrukare i tämligen goda ekonomiska förhållanden; gården skötes nu av en son. F a d e r n är änkeman och uppgives vara i någon mån begiven på starka drycker samt besynnerlig, »han lever på sin gård som en enstöring». Modern, vilken alltså är död, »var i viss grad och periodvis under de senaste femton åren av sin levnad sinnessjuk». H o n skall alltid ha varit hypernervös, trodde sig höra röster etc. Föräldrahemmet låg isolerat och avlägset från ailfarvägen, och på grund av moderns sinnessjukdom skall det ha varit ganska primitivt. E n viss återverkan från farfaderns »övernaturliga förmåga» skall ha gjort sig gällande. Om farfadern till L. berättas nämligen, att han visserligen varit »hemfallen åt spritmissbruk men att han därjämte varit en intelligent och kunnig man, vilken — ehuru lekman •— utövat läkaryrket i stor utsträckning och ansågs både härutinnan och i övrigt kunna mera än andra, varför han trots sin dryckenskap och råhet hade stor respekt med sig på vida orter. Någon gång på 1880-talet tog han sig själv av daga en julafton.» Mormodern skall ha varit sinnessjuk på ungefär samma sätt som modern. E t t kusinbarn är sinnessjukt. E t t genomgående släktdrag av överspändhet anses nedärvt från mödernet. Den broder, som sköter gården, beskrives såsom »mycket egendomlig och undflyr människor». Själv uppgives L. alltsedan barndomen ha varit en sluten och inbunden natur. Symptom på ovannämnda nervsjukdom visade sig dock först för 6 å 7 år sedan, då den uppträdde som en följd av spritmissbruk och dålig ekonomi. Är sexuellt anlagd, gränsande till abnormitet. E t t starkt musikintresse har dragit L. ifrån hans egentliga yrke utan att lämna något ekonomiskt utbyte. H ä r föreligger uppenbarligen ett fall av ärftlig belastning. Misslyckade affärsspekulationer under efterkrigsåren ha synbarligen verkat utlösande å L:s nedärvda psykopatiska anlag, av vilka behovet av stimulantia, alkoHolbegäret, väl endast är ett utslag. 3122/111. E. E. B. — 47 år, gift f. d. måleri- och snickeriarbetare, litograf, nu reservarbetare.* Lider på grund av lungsjukdom av nedsättning i arbetsförmågan och åtnjuter sedan omkring femton år fattigvårdsunderstöd.

177 B. är född i Jönköping iä. Fadern var snickare och åtnjöt under sina sista år fattigvård. H a n »levde ett synnerligen onyktert liv, var begiven på sprit och öl och kunde gå långa tider utan arbete». F ö r övrigt känner man intet om föräldrarna. Själv är B. »efterbliven och tafatt». Av hans tre barn är ett tuberkulöst, de övriga psykiskt undermåliga och tafatta. Beträffande verkan av alkoholmissbruk å avkomman äro ju meningarna delade. Emellertid är det icke otänkbart, att faderns alkoholbegär, B:s efterblivenhet och barnens undermålighet kunna vara de olika uttrycken för samma ärftliga belastning. 8350/III. I. G. M. P . — ogift, 43 år, f. d. fabriksarbeterska. Lider sedan sitt sjätte år av epilepsi och vårdas sedan ett tjugutal år å fattigvårdsanstalt. P . är född i Jönköping iä; fadern var fabriksarbetare och försvann för ett fyrtiotal år sedan; troddes ha rymt till U. S. A. Modern och barnen fingo sedan sitt underhåll från fattigvården. Om modern, som avled vid 48 års ålder, är för övrigt intet närmare känt. En farbroder var idiot, och en morbroder sinnessjuk, vårdades å hospital. 8856/III. E. M. S. — 44 år, ogift f. d. fabriksarbeterska. Åtnjuter fattigvårdsunderstöd sedan sitt 28 :e å r samt numera även folkpension. Lider sedan många år tillbaka av höggradig nervositet, är dessutom värkbruten. S. är född i en smålandssocken, fadern var lantbrukare, senare stenarbetare och åtminstone i yngre år mindre skötsam; beskrives som hemfallen åt dryckenskap, hård och brutal. Modern var däremot skötsam och ordentlig. Under senare åren av sin levnad åtnjöto föräldrarna fattigvårdsunderstöd. En farbroder var född sinnesslö och omhändertagen av fattigvården. En broder och en syster till S. äro sinnesslöa. Det är icke uteslutet att här föreligga recessivt nedärvda arvsanlag; bägge föräldrarna, eller åtminstone fadern, kunna ha varit konduktörer. Utbredningen sidleds (kollateralt) •— alltså den psykiska och nervösa belastningen hos tre av barnen — kan tyda därpå. S :s nervsjukdom lär ha u t b r u t i t efter en försummad blindtarmsinflammation. Endast den omständigheten att hon för bot av sjukdomen hänvänt sig till helbrägdagörare synes tyda på en viss exalterad själsläggning. Under behandlingar av denne skall hon f. ö. — enligt uppgift av fattigvårdsordföranden i hemtrakten — ha blivit gravid; hon har nämligen en son, om vilken man icke känner något närmare. 8429/IV. H. K. A. — 60 år, ogift städerska. Lider förutom av reumatisk värk även av s. k. blodeksem över hela kroppen och är nästan helt oförmögen till arbete. Åtnjuter sedan ett tiotal år folkpension. A. är född i en skaraborgssocken iä; fadern var skräddare, sedermera fabriksarbetare. Såväl han som modern skildras som nykter, skötsam och arbetsam. Både fadern, en broder och en brorsdotter ha varit behäftade med samma sjukdom — eksem — som A. 4001/1. A. G. H. — 16 år, f. d. springpojke, vårdas å sjukhem för tuberkulos i huvudet; har alltid varit klen och svag. H . är född i en småländsk landsförsamling; fadern är skomakare och lider av tuberkulos, för vilken sjukdom han vårdats å tuberkulossjukhus. Bägge föräldrarna äro dövstumma och åtnjuta sedan elva år tillbaka understöd från fattigvården. 4036/111. J. M. H . — 42 år, gift f. d. grovarbetare. Lider av lungtbc och sinnessjukdom och är oförmögen till arbete, har vårdats å sjukhem och hospital samt åtnjuter fattigvård och folkpension. 12—340122

178 H . är född i en smålandssocken. F a d e r n var torpare men flyttade in till staden och blev kommunalarbetare, avled i lunginflammation: Modern dog vid 42 års ålder i lungtbc, då H . var elva år gammal. I sitt äktenskap har H. fyra barn, därav ett minderårigt. Detta senare >— en åttaårs flicka — led av tuberkulos och avled undersökningsåret efter att ha vårdats i åtta månaders tid å kustsanatorium. Om de övriga barnen, vilka äro vuxna, känner man intet. Givetvis kan här föreligga fall av tuberkulos smitta från modern via H. till barnet, men otroligt är väl icke, att ärftlig disposition förefunnits. 5022/11. A. L. O. — 35 år, gift f. d. skogsarbetare och nu tillfälligtvis skomakare. Lider sedan barndomen av benröta i ena underbenet, är epileptiker samt har varit omhändertagen på epileptikeranstalt; har tidigare lidit av sinnessjukdom och vårdats å hospital, åtnjuter fattigvårdsunderstöd. O. är född iä i en socken nära Gävle. Fadern var skogsarbetare, ådrog sig under skogsavverkning lunginflammation och avled blott 34 år gammal; han skall ha varit mycket begiven på dryckenskap. E t t av faderns syskon har lidit av epilepsi. Modern är alltjämt i livet; om henne upplyses endast att hon åtnjuter fattigvård. Däremot skall, enligt ansökningshandlingarna till epileptikeranstalten, hos hennes föräldrar, alltså hos O :s morföräldrar, ha förelegat alkoholmissbruk. F r å n överläkaren å det hospital, där O. vårdats, upplyses, att ärftlig belastning antagligen föreligger som orsak till sinnessjukdomen. Som framkallande orsaker till den psykiska ohälsan uppgives oregelbundet och h å r t arbete under ohygieniska förhållanden, vilka i sin t u r utlöst begär efter stimulantia, missbruk av alkohol och morfin samt grubbel. Av O :s fem minderåriga barn i åldern 3—11 år äro två omhändertagna för samhällsvård. Deras hälsotillstånd säges vara gott. 5084/11. M. E. P . — 40 år, ogift man, deltager något i arbete på gården hos syskon. Efterbliven kroppsligt och själsligt; degenererad. Åtnjuter folkpension. P . är född i en norrlandssocken iä. F a d e r n var arrendator, tidigare välbärgad men blev ruinerad genom »familjesvårigheter». Modern uppgives alltid ha varit sjuklig, avled troligen i kräfta vid 46 års ålder. Tre syskon till P . lida alltsedan barndomen av samma slags sjuklighet som P . Sjukdomen, vilken alltså återfinnes hos fyra syskon och om vars ursprung man icke erhållit säker kännedom, lär börja i barnaåren och progressivt fortskrida till fullständig lamhet. Man har underkastat fallen ingående undersökningar å olika sjukvårdsanstalter, varvid man antagit att sjukdomen har luetiskt ursprung och ärves från moderns sida, i vars släkt lära ha förekommit liknande fall. Så skall t. ex. en hennes broder ha varit lam och sinnessjuk. 5097/1. T. M. J. — 24 år, ogift industriarbeterska, lider sedan en längre tid av nervsjukdom (paralysis agitans?) och är till följd därav oförmögen arbeta; åtnjuter fattigvård och folkpension. J. är född iä i en norrländsk landskommun; bägge föräldrarna — torparefolk — leva. Både morfadern, två mostrar samt en morbroder ledo av samma sjukdom som J . 5169/V. K. L. M. O. — 61 år, änka, förut tjänarinna. Lider av ålderdomssvagbet, hjärt- och kärlsjukdomar samt epilepsi; åtnjuter fattigvårdsunderstöd och folkpension. O. är född i en jämtländsk socken; fadern var fältjägare, jordbrukare, dagsverkare, och även modern gick borta på dagsverken. Fadern var behäftad med epi-

179 lepsi och avled redan vid 27 års ålder, då O. blott var 4 år gammal. Modern var också sjuklig, fick ofta mycket svåra svimningsanfall; åtminstone vid ett sådant tillfälle skall tillkallad läkare haft svårighet återkalla henne till medvetande. Familjen var fattig, ja, vid mannens död antecknas den som »utfattig», och erhöll understöd från fattigvården. »Verklig nöd och umbäranden torde ibland ha rått», skriver fattigvårdsordföranden. O. uppges alltsedan barndomen lida av medfödd kroppslig och andlig svaghet; har ett egendomligt, sjukligt själsliv; är religiöst grubblande, orolig och otillfredsställd med olika trosriktningar. Senast skall hon ha ägnat sig åt pingströrelsen och excellerat i tungomålstalande. Hon hyser däremot ringa intresse för hemmet och dess omvårdnad. I sitt äktenskap har O. tre nu vuxna barn. E n son är epileptiker och åtnjuter fattigvårdsunderstöd, de två andra äro också — liksom fallet är med den epileptiske brodern — psykiskt undermåliga. Både pastorn och fattigvårdsordföranden i hemförsamlingen anse ärftlig belastning föreligga. 6001/1. G. B. — 16 år, epileptiker, nervsjuk sedan sitt tolfte å r ; åtnjuter fattigvård och folkpension, sammanbor med sin moder. B. är född iä i en blekingesocken. Fadern, som var smed, avled vid 45 års ålder. H a n »slarvade någon gång, drack, för övrigt var han arbetsam»; var krympling. Modern lever, är slarvig, lider av epilepsi, åtnjuter fattigvård och folkpension. B. har aldrig kunnat u t r ä t t a något utom möjligen ett eller annat ärende; anses helt arbetsoförmögen. H a n gick i skola — där han visade sig medelmåttig — till sitt tolfte år, då han »fick anfall och blev sjuk»; är ej konfirmerad. »Vid åskväder faller han ihop och är nästan bortdöd.» Om B:s åtta syskon saknas upplysningar. I undersökningsmaterialet finnes ännu ett liknande fall, nämligen 6008/1. K. J . J . J . — en 22-årig ogift man, vilken är född i samma blekingeförsamling som sistnämnde B. och vilken även lider av epilepsi, vilken av pastor tros vara av ärftligt ursprung. Bägge dessa epileptici äro f. ö. födda i de trakter av Blekinge, där professor Lundborg påträffade och utförde sina berömda rasbiologiska undersökningar av den s. k. Listersläkten, hos vilken en viss art av epilepsi befunnits vara ett genomgående arvsdrag. 1 7002/1. E. H . A. — 24 år, ogift f. d. korpral, n u fullständigt oförmögen till arbete på grund av nervsjukdom samt organisk hjärn- och ryggmärgssjukdom; åtnjuter fattigvård och folkpension. A. är född uä i en östgötasocken. Fadern är okänd; modern, som var tjänarinna, skall ha varit svårt nervsjuk; hon avled vid 43 års ålder å fattigvårdsanstalt i danssjuka, chorea. A. omhändertogs redan vid 2 års ålder av fattigvården och utackorderades i hem på undersökningsorten; hemförhållandena anses icke ha någon del i uppkomsten av hans sjuklighet, vilken i stället tillskrives arv från mödernet. 7078/IV. E. M. A. R. — 58 år, ogift f. d. jordbruksarbeterska, strumpstickerska. Klen oeh sjuklig sedan barndomen, opererad för magsår; lider även av neurasteni samt är idiot. Åtnjuter fattigvård och folkpension. H o n är född iä i Stockholm. Fadern var skräddare; modern sinnessjuk, vårdades på hospital i ett tjugutal år till sin död. Fadern avled å privat stiftelse. 1 Jmfr Herman Lundborg: »En svensk bondesläkts historia sedd i rasbiologisk belysning», Sthlm 1920, jämte flera arbeten av samme förf. om samma släkt.

180 R. omhändertogs redan vid två års ålder å Allmänna barnhuset och utackorderades i privat hem å undersökningsorten. E n 56-årig broder vårdas sedan omkring trettiofem år tillbaka å fattigvårdsanstalt som undermålig. Sinnessjuka. 1008/1. A. S. B. — 20 år, ogift f. d. elektrisk arbetare, lider av sinnessjukdom och vårdas på hospital. B. är född iä i en församling på Södertörn. Fadern var lantbrukare, avled vid 54 års ålder av hjärtförlamning, varefter modern för sig och barnen erhöll fattigvårdsunderstöd. H a n skall ha saknat arbetslust och varit »egendomlig, nervsjuk, fått egendomliga vredesanfall, missbrukade sprit». Modern skildras som skötsam och arbetsam men nervös; hon är n u 52 år och oförmögen till arbete på grund av nerv- oeh hjärtsjukdom samt åtnjuter fattigvårdsunderstöd. Farfadern skall ha blivit arbetsoduglig i unga år; sades lida av hjärnsyfilis. B. lider — enligt upplysning av överläkaren på hospitalet — av dementia praecox. Som möjligen bidragande eller utlösande orsaker till B:s sjukdom — vilken anses ärftligt betingad — uppgives en chock i barnaåren eller ett huvudtrauma i senare år. 1184/111. E. H . — 42 år, ogift f. d. konsulattjänsteman, vårdas för sinnessjukdom — dementia praecox — å hospital; åtnjuter fattigvård och folkpension. (Om H . återfinnas några upplysningar å sid. 81.) Hospitalsöverläkaren meddelar, att »sjukdomen kan antagas grunda sig å ärftliga anlag från både fädernet och mödernet samt att hans ogynnsamma levnadsförhållanden bidragit till sjukdomen». H . har nämligen som Röda Korsdelegat i Ryssland under världskriget fått genomgå oerhört stränga strapatser vid ordnandet av fångläger etc. 1650/111. J . C. N. — 41 år, änka, förut innehaft cigarraffär, nu omhändertagen på sinnessjukhus; åtnjuter fattigvård och folkpension. N. är född iä på landet i Närke. F a d e r n var skräddare och metodistpredikant; modern skall ha varit sinnessjuk. Hennes sjukdom säges ha utbrutit omedelbart efter genomgången förlossning och i samband med venerisk åkomma. Närmare omständigheter äro dock icke kända. Även N : s sinnessjukdom lär ha brutit u t efter förlossning — vilken alltså kan ha varit den utlösande orsaken av, som det vill synas, nedärvda anlag för psykisk ohälsa. N. har en son, vilken lär vistas i U. S. A. under okända förhållanden. 1727/IV. I. L. L. — 57 år, ogift f. d. tjänarinna, kokerska, baderska; vårdas som sinnessjuk på anstalt, åtnjuter fattigvård och folkpension. L. är född iä i en smålandssocken; fadern var soldat. Föräldrahemmet skall ha varit disharmoniskt, beroende å ständiga slitningar emellan föräldrarna, vilka bägge beskrivas som »konstiga». Fadern, som alltjämt lever, är sinnessjuk och vårdas på sinnessjukanstalt. Modern, som även var »besvärlig», slutade sina dagar på ålderdomshemmet. L. har två barn — tvillingar — vilka inlösts på Allmänna barnhuset och vilkas öden äro okända. 2051/11. K. H. R. — 33 år, ogift f. d. banktjänsteman, sinnessjuk sedan fyra år tillbaka, vårdas å hospital på fattigvårdens bekostnad, åtnjuter folkpension. R. är född iä i Göteborg; fadern var timmerman, modern städerska; bägge äro nu avlidna. F a d e r n vistades ett trettiotal år på fattigvårdsanstalt — understundom å dess

181 sinnessjukavdelning — för nervsvaghet och tidvis sinnessjukdom. Om modern saknas upplysningar. Möjligen kan till utbrottet av R:s sinnessjukdom — för vilken ärftlig disposition kan misstänkas — ha bidragit den omständigheten, a t t R., vilken spekulerat med bankmedel och misslyckats, hyst bekymmer och ängslan för redovisning. 2080/11. G. F . J. — 40 år, gift f. d. snickare (om vars vandel m. m. återfinnas några upplysningar å sid. 108), lider av sinnessjukdom och vårdas på fattigvårdens bekostnad å kommunal sinnessjukanstalt. J. är född iä i en västgötasocken. Fadern var lantbrukare, hemförhållandena voro goda. Bägge föräldrarna beskrivas som nyktra och skötsamma. Modern säges ha varit av stolt sinnelag. P å fädernet skola ha förekommit talrika fall av sinnessjukdom. Farfadern begick självmord. E n syster vårdas sedan elva år tillbaka på hospital såsom sinnessjuk. E n bror har förfalskat e t c , och själv har J. gjort sig skyldig till fylleriförseelser, bedrägerier etc. H a n har straffriförklarats på grund av sinnessjukdom. Möjligen kan här föreligga ett fall av recessivt nedärvd disposition för sinnessjukdom. J : s eget liksom även broderns asociala leverne och kriminalitet kunna väl vara uttryck för inneboende abnorma anlag. 2095/HI. E. A. T. — 43 år, ogift f. d. s t y r m a n ; lider av sinnessjukdom, av organiska hjärn- och ryggmärgs- samt lungsjukdomar och vårdas sedan år 1924 å sinnessjukhus; åtnjuter fattigvård och folkpension. Död 1930. T. är född iä i Uppsala. Fadern, som var skräddare, ansågs klen och svagt begåvad; avled vid 43 års ålder. Modern är sinnessjuk sedan 1907 och vårdas å försörjningsinrättning. T. har före sjukdomsutbrottet varit asocial; är straffad för fylleriförseelser, stölder och bedrägerier; (en syster fick redan vid 18 års ålder barn u ä ) . 8005/1. V. A. W. — 19 år, ogift f. d. textilarbetare, sinnessjuk och omhändertagen på fattigvårdens bekostnad å hospital. W. är född i Jönköping iä. Bägge föräldrarna leva; fadern är fabriksarbetare, hemmet mycket fattigt och ovårdat trots relativt goda inkomster. Bägge föräldrarna måste anses undermåliga. Modern är numera pingstvän och söker bl. a. omvända statskyrkopräster till rörelsen. Såväl far- som morföräldrarna skola ha varit »inbundna», »egendomliga». E n faster och en moster till W. äro sinnessvaga. Alla W:s fyra syskon äro efterblivna; jämväl en bror är sinnessjuk och vårdas på hospital. Samtliga barnen äro liksom modern fallna för vagabondage, tiggeri, snatteri och asocial livsföring f. ö. 3062/11. A. T. J. — 36 år, ogift f. d. fabriksarbetare, sinnessjuk åtminstone sedan 1923 — har dock alltid varit »konstig», vårdas å sinnessjukanstalt; åtnjuter fattigvård samt folkpension. J. är född iä i ett arbetarehem i Jönköping. F a d e r n var psykiskt undermålig, slutade sina dagar å fattigvårdsinrättning med tuberkulos som dödsorsak. Modern var sinnessjuk och avled å sinnessjukanstalt. J. har haft åtta syskon, av vilka sju äro döda i tuberkulos. Den enda kvarlevande, en några och fyrtio år gammal syster, åtnjuter fattigvårdsunderstöd samt folkpension. Hon är psykiskt abnorm, religiöst exalterad, samt lider dessutom av lungtuberkulos och höggradig nedsättning av synförmågan. H o n ingick för en del år sedan äktenskap med en psykiskt undermålig man av samma religiösa läggning — man förvånade sig över att dessa parter fingo ingå äktenskap — men då hon erfor, att denne man hade även köttsliga intressen, övergav hon honom och

182 är nu skild. H o n berömmer sig gärna av att alltjämt ha bevarat sin jungfrulighet. E n syster, vilken för några år sedan avled vid 43 års ålder, var gift och hade i sitt äktenskap sju barn, av vilka tre avlidit som minderåriga. Av de övriga fyra barnen äro åtminstone två sjukliga; en son lider av lungtuberkulos och en annan av varbildning i huvudet. Hela släkten synes både fysiskt och psykiskt belastad. 3127/111. J. G. T. •— 48 år, ogift f. d. lantbruksinspektor, egendomsmäklare. T. lider av sinnessjukdom och lungtbc samt vårdas å sinnessjukanstalt; åtnjuter fattigvård och folkpension. T. är född iä i ett tämligen burget lantbrukarehem i Småland. F a d e r n var starkt hemfallen åt spritmissbruk; »det hände» — skriver pastor — »att fadern, när han kom hem berusad, gjorde rent hus, så att hustrun och barnen fingo ligga i ladugården natten över. H a n tyckte väl att han skulle taga igen skadan, ty när han var nykter hade han säkert intet att säga till om.» Fadern blev omsider omyndigförklarad. Modern var, åtminstone tidvis, sinnessjuk; »hon kunde stå hela dagar på en och samma plats på golvet utan att tala, svara eller flytta sig eller sitta stum på en stol sysslolös». H o n tillhör en släkt, som i flera generationer gjort sig känd för spritmissbruk och psykiska egendomligheter. »Moderns härstamning kan» — upplyser pastor vidare — »ledas ända hän till Vasasläkten. Anledning alltså till föreställning om förnämhet.» E n broder till T. avled vid 40 års ålder av hjärtslag; en annan broder sköt sig 38 år gammal. Om T. själv skriver pastor: »Sonen kom ut, blev egendomsagent. Hemma levdes enkelt. N u blev det: mat och dryck och fruntimmer och syfilis och hjärnblödning och fattigstugan. Annan förklaring synes mig knappast erforderlig.» T. led alltså av syfilis och paralysie génerale. E h u r u detta, som pastor anser, kan vara tillräcklig förklaring till uppkomsten av T:s sinnessjukdom, vill det dock synas, som skulle denna kunna bottna i nedärvd belastning. Denna kan ha varit av psykopatisk art och drivit T. till överdåd och excesser, under vilka han ådragit sig nämnda könssjukdom med följdsjukdomar. 8130/III. E. O. H. — 49 år, ogift f. d. värvad, grovarbetare e t c , lider sedan ett tjugutal år av sinnessjukdom och vårdas å sinnessjukhus på fattigvårdens bekostnad. H . är född i ett soldattorp i en smålandssocken. Fadern var sinnessjuk, sökte begå självmord. Modern skall ha haft ett h å r t och obändigt lynne, f. ö. saknas närmare upplysningar om henne; hon skall dock ha erhållit fattigvårdsunderstöd under ett tiotal år före sin död, eventuellt även tidigare. E n broder till H . lär ha varit sinnessjuk och begick självmord. H : s sinnessjukdom skall ha utbrutit i samband med att H . blivit smittad med könssjukdom. 8168/IV. O. C. S. — 60 år, gift f. d. lantmäteribiträde, är sinnessjuk sedan ett tiotal år och omhändertagen på hospital; åtnjuter fattigvård och folkpension. S. är född och uppvuxen i ett ekonomiskt gott hem på småländska landsbygden. F a d e r n var kommissionslantmätare, använde rusdrycker i stor utsträckning och förde ett strängt regemente; modern var däremot stilla och försynt. I hennes släkt ha förekommit flera fall av sinnessjukdom. Sålunda äro bl. a. två kusiner till S. på mödernet sinnessjuka. Förutom S. äro tvenne hans syskon sinnessjuka och omhändertagna för vård. S. har två vuxna barn; om deras förhållanden är intet känt.

183 8271/1. D. M. V. K. — 23 år, ogift f. d. tjänarinna, vårdas på fattigvårdens bekostnad å sinnessjukanstalt. K. är född iä i en västgötasocken. Bägge föräldrarna beskrivas som psykiskt mindervärdiga; fadern säges ha varit neuropat, och modern — som alltid varit sjuklig och avled vid 50 års ålder i lungtuberkulos — var psykiskt abnorm; de hade under ett tjugutal år erhållit understöd från fattigvården. E n faster till K. var sinnessjuk, avled å fattigvårdsanstalt — enligt dödsattesten — av hjärntuberkulos. K. skall vid 12- å 13-årsåldern ha blivit utsatt för våldtäktsförsok av en l u t t a r e , en händelse som med skrämmande makt etsat sig in i hennes sinne och som synes ha varit åtminstone en bidragande yttre orsak till utlösningen av, som det vill synas, hennes sjukliga anlag. 3358/111. S. A. M. B. — 43 år, gift kvinna, lider av sinnessjukdom och vårdas på hospital; åtnjuter fattigvård samt folkpension. B. är född iä och uppvuxen i ett burget lantbrukarehem i Småland. Föräldrarna beskrivas som »förnämt lantfolk». ^ Fadern skall ha blivit sinnessjuk och avled vid ännu ej fyllda femtio år. Om modern känner man intet, då däremot upplyses, att en syster till henne, alltså en moster till B., skall ha varit sinnessjuk; en dotter till denna, d. v. s. en kusin till B., är sinnessjuk. Hos B:s fem barn, i åldern 6—18 år, känner man ingen psykisk rubbning. B. var under åtskilliga år gift, innan sjukdomen yppade sig. Mannen, agent, var asocial, ruinerade henne och hennes föräldrar, inlät sig med andra kvinnor samt avvek slutligen från familjen. Möjligt är att dessa senare omständigheter verkat utlösande å de sjukliga anlag, B. synes ha erhållit från både fädernet och mödernet. 3401/IV. K. L. B. — 55 år, ogift f. d. buteljsköljerska, omhändertagen på fattigvårdsanstalt sedan ett femtontal år som lindrigt sinnessjuk; åtnjuter fattigvård samt folkpension. B. är född i en småländsk stad, där fadern var skräddaremästare. H a n skall ha varit alkoholist, periodsupare — ansågs »konstig» — och avled vid blott 39 års ålder. , Även modern — vilken efter mannens död omhändertogs av fattigvården — skildras som egendomlig, »larvig» e t c , och även hon var begiven på spritdrycker. B. har själv varit svag för starka drycker och fört ett oregelbundet leverne — är bland annat varnad för lösdriveri. Å fattigvårdsanstalten är hon gärna behjälplig med varjehanda, men lider av utpräglad högfärdsmani och egenkärlek. En broder till B. är sinnessjuk och vårdas å hospital. 8422/IV. E. C. W. — 58 år, ogift f. d. sjuksköterska, vårdas å sinnessjukanstalt; åtnjuter fattigvård och folkpension. W. är född i ett ganska välmående hem i en sydsmåländsk köping. Fadern var färgmästare och smått förmögen. H a n led av någon talrubbning, och modern var i många år sinnessjuk. E n syster till W. är idiot. W. ärvde efter föräldrarna en liten förmögenhet, vilken hon snart nog förbrukade. H o n har alltid lidit av en viss oro samt av högfärdsmani och storhetsidéer. Enligt fattigvårdsordföranden i hemtrakten skall W. för ett tjugufemtal ar sedan ha fattat kärlek till en man, vilken icke besvarade hennes känslor. Efter denna olyckliga kärlekshistoria skall W. ha blivit rubbad. Det synes icke uteslutet, att redan hennes hopplösa förälskelse och än mera föremålets avvisande hållning kan ha verkat utlösande å hennes inneboende anlag för psykisk ohälsa.

184 4077/V. C. M. J . — 62 år, änkling, f. d. grovarbetare, nu som sinnessjuk omhändertagen på hospital; åtnjuter fattigvård och folkpension. J . är född iä i en grannsocken till Växjö. Fadern var lantbrukare och känd som brutal — utsatte barnen för onaturligt hård behandling — var notorisk drinkare, led av delirium tremens och dog på fattighuset. Modern skildras som en duglig och allvarlig kvinna. J . har i sitt äktenskap fyra barn, alla »märkta av fjantighet». En son avled som sinnessjuk på hospital. 4086/V och 4099/V1I. G. L. och K. L. — 66 och 75 år gamla bröder, bägge sinnessjuka. De äro födda i en mindre, sydsvensk stad, där fadern var klädesvävare, »duktig i sitt yrke, men fullkomligt oduglig till varje annat arbete, vilket modern i stället fick sköta». Bägge föräldrarna skola ha varit skötsamma och ordentliga människor. Den äldre brodern har i c:a 48 och den yngre i omkring 30 års tid på fattigvårdens bekostnad varit omhändertagna å hospital och sinnessjukhus, och de torde tillsammans ha kostat det allmänna omkring 50 000 kr. Mycket talar för att här föreligger ärftlig belastning. Visserligen kan sinnessjukdom eller annan starkare abnormitet icke spåras hos föräldrarna, men otroligt är väl icke, a t t nedärvningssättet varit recessivt. Sjukdomens kollaterala utbredning — hos bägge bröderna — synes stödja ett dylikt antagande. Dessvärre saknas uppgifter om övriga släktingar; man känner sålunda icke, huruvida dessa bröder haft andra syskon samt — om så varit fallet •— huruvida dessa varit friska o. s. v. Man vet heller ingenting om arten av brödernas sinnessjukdom. Därest det här är frågan om dementia praecox, kan möjligen det av professor von Hofsten omnämnda förhållandet här äga sin tillämpning, nämligen: 1 »Sjukdomen uppkommer endast, n ä r sjukdomsanlag mottagas från bägge föräldrarna, som måste vara 'belastade', ehuru de i allmänhet äro personligt friska. Å ena sidan äro de sinnessjukas helsyskon jämförelsevis ofta sjuka (enligt Rudin 4.5 % när båda föräldrarna äro friska), halvsyskon däremot nästan aldrig; — .» ^ 4181/11. V. L. G. A. — 40 år, änka, förut fabriksarbeterska, lindrigt sinnessjuk, »fjollig»; åtnjuter fattigvård och folkpension. H o n är född iä i Växjö; fadern var grovarbetare och modern tidvis »hjälpkvinna på restaurang». Bägge föräldrarna — vilka alltjämt leva och understödjas av det allmänna — äro psykiskt belastade. Fadern, som varit mycket starkt hemfallen åt alkoholmissbruk, är sinnessjuk och har på grund härav vårdats på hospital och fattigvårdsanstalt. Modern är döv och slö, har alltid varit »larvig». En broder till A. — vilken f. ö. förekommer i undersökningen som arbetslös — är till sin läggning närmast asocial; drinkare, slagskämpe, arbetsovillig, straffad för fylleri, misshandel etc. Själv har A. varit sedeslös och är bl. a. straffad för fosterfördrivning. Hon har två barn, ett inom och ett utom äktenskap. Det förra, en 11-årig dotter, är klent och psykiskt undermåligt samt omhändertaget av barnavårdsnämnden. Om det senare barnet saknas närmare upplysningar. 6180/VII. I. N. B. — 80 år, änka, f. d. tjänarinna, lindrigt sinnessjuk, vårdas sedan omkring 33 år tillbaka på ålderdomshem; har tidigare även vårdats på hospital. B. är född iä och uppvuxen i ett tämligen gott hem i Blekinge. F a d e r n var 1

Jmfr von Hofstens a. a., Del II, sid. 270.

185 hemmansägare och modern f. d. hemmansägaredotter. F . ö. är intet känt om föräldrarna. Enligt pastor skall emellertid i släkten förekomma »sinnessjukdomar, konstigheter och egna lynnen». En farbroder är sinnessjuk, en syster är sinnessjuk och ett av B:s tre barn — en son — är också sinnessjukt. Såsom redan omnämnts (å sid. 32) har hon varit omhändertagen av fattigvården i omkring 33 års tid och kostat det allmänna över 16 000 kr. Vad släkten i sin helhet kostat är däremot icke känt. 954/IV. E. U. B. — 51 år, ogift f. d. riterska, sinnessjuk, vårdas sedan ett tjugutal år på hospital; åtnjuter endast folkpension. Familjen, som anses förmögen, bekostar i övrigt hospitalsvården. B. är född iä och uppvuxen i ett burget hem i Närke. Fadern var kronolänsman, modern av adelssläkt. Åtminstone på mödernet förekomma fall av psykisk ohälsa. Modern, som är död, var själv sinnessjuk, och även hennes fader — alltså B:s morfader — skall ha varit sinnessjuk. E n moster och en syster till B. äro sinnessjuka; en annan syster religiöst överspänd och exalterad. Enligt pastor skola upprepade ingiften inom släkten ha förekommit, vilket kan ha vållat en anhopning av sjukliga anlag hos avkomlingarna. Kroppsligt defekta. 861/V. E. S. — 62 år gammal, ogift »hemmadotter», är vanför, puckelryggig samt har missbildningar i höftpartiet, f. ö. frisk; erhåller fattigvårdsunderstöd och folkpension. S. är född i en smålandssocken uä. Fadern är okänd, »troligen någon luffare». Modern, som numera är död, hade samma missbildningar som dottern. Såväl mor som dotter skildras som asocial; modern hyste luffare och allsköns patrask, och dottern använde sitt lyte för bettleri och lurendrejeri. Möjligen föreligger här ett fall av medfödd höftledsluxation, vilken missbildning enligt Lenz 1 kan bottna i ärftliga anlag. 1740/IV. F . K. S. -— 58 år, ogift kvinna, »går hjälpe», åtnjuter sedan åtminstone omkring tjugufem år fattigvårdsunderstöd samt sedan ett tiotal år folkpension. S. är invalid, puckelryggig, samt döv. Hon är född i en liten sörmländsk stad, där fadern var skräddare. Hemmet var fattigt, fadern skall ha varit döv och modern lidit av epilepsi. E n syster är epileptiker. S. har en nu trettioårig son, reservarbetare, vilken är döv. 2211/VI. J. L. S. — 70 år, gift f. d. skomakare, dövstum och sinnessjuk, vårdas å fattigvårdsanstalt sedan ett fyrtiotal år tillbaka. För egen del torde han ha kostat det allmänna omkring 21 000 kr. S. är född iä och uppvuxen i ett torparehem i Västergötland; om föräldrarna vet man icke stort mera än a t t de avledo i jämförelsevis unga å r ; fadern blev 39 och modern 41 år. Modern skall ha avlidit på fattighuset. S. blev föräldralös vid åtta års ålder. Såväl han själv som tre syskon — vilka också äro dövstumma — blevo uppfostrade på fattigvårdens bekostnad å dövstuminstitut, där S. fick lära sig skomakeri. Samtliga dessa fyra dövstumma syskon skildras som skötsamma. S. har fyra vuxna barn; man vet dock ingenting om dem eller deras förhållanden. E h u r u man icke känner något om föräldrarna, torde man väl i allt fall våga presumera ärftlig belastning hos dessa fyra syskon, vilka alla äro födda dövstumma. Det kan väl här vara frågan om latenta anlag. Enligt Lenz 2 äro föräldrarna 1 2

Jmfr Baur-Fischer-Lenz a. a. sid. 177. Jmfr Baur-Fischer-Lenz a. a. sid. 169—170.

186 till dövstumma barn i allmänhet normala, varför anlaget icke kan vara dominant. »Allt talar tvärtom för att det finnes recessiva anlag för dövstumhet.» 8110/1II. K. A. A. — 44 år, ogift borstbindare, helt blind sedan födelsen; åtnjuter fattigvård och folkpension. A. är född iä i ett lantbrukarehem i Kalmartrakten. Om fadern lämnas endast goda upplysningar. Modern skall ha varit »mindre begåvad», kunde varken sköta sig, hem eller barn. Föräldrarna voro kusiner. A. har nio syskon, av vilka två voro blinda och flera sinnesslöa. Det är icke uteslutet, att här genom släktgiftet föreligger ett fall av recessivt nedärvd belastning. 3380/11. S. H . K. — 40 år, ogift man, har aldrig utfört något arbete, enär han alltsedan födelsen är både fysiskt och psykiskt undermålig; kan på grund av kroppsliga defekter endast med största svårighet förflytta sig samt är idiot. K. är född iä i en vätterstad. Fadern var grovarbetare och avvek från hemmet och familjen för omkring trettio år sedan »ch har sedermera ej avhörts. Modern, f. d. fabriksarbeterska, har alltid varit »något underlig», åtnjuter numera understöd. E n broder och två systrar till K. äro psykiskt efterblivna, »veliga och larviga». Den kollaterala förekomsten av undermålighet kan möjligen tyda på nedärvd belastning. 4010/1. H . B. P . — 25 år, ogift man, har sysslat något med trädgårdsarbete; både kroppsligt och själsligt defekt, lider dessutom av lungtuberkulos och ögondefekt; dvärg; åtnjuter fattigvård och folkpension. P . är förr iä i en smålandsstad. Fadern, f. d. åkare, 60 år gammal, har varit drinkare, vårdas på ålderdomshem på grund av lamhet efter slaganfall. Om modern upplyses intet. Föräldrarna äro kusiner. Två söner — bröder till P . — lida av lungtuberkulos och äro fysiskt klena; en annan broder är harmynt som fadern. E n tredje broder, numera avliden i lungtbc, var liksom P . av dvärgväxt. 4118/1. K. E. P . — 28 år, ogift västsömmerska; är sedan födelsen vanför, puckel, liten till växten samt är psykiskt undermålig; erhåller fattigvårdsunderstöd samt folkpension. P . är född i ett fattigt arbetarehem i en smålandssocken. Bägge föräldrarna voro undermåliga oeh ha erhållit hjälp från fattigvården. Fadern, som nu är änkling, är intagen på ålderdomshem. Modern skall under långa tider ha varit även fysiskt klen. Farföräldrarna voro backstuguhjon och åtnjöto fattigvårdsunderstöd. Föräldrarna hade sju barn; två avledo i 3- å 4-årsåldern; en dotter — alltså syster till P . — även hon puckel och psykiskt undermålig, dränkte sig under vistelse på hospital; en son — alltså broder till P . — är tuberkulos. Hela släkten förefaller degenererad. Själsligt defekta. 1506/1. A. L. A. — 16 år, sinnesslö, numera omhändertagen av fattigvården, tidigare av barnavårdsnämnden; alltsedan sitt andra år utackorderad på landet. A. är född uä i Stockholm. Fadern var telefonarbetare, och om honom saknas närmare upplysningar. Modern, f. d. tjänarinna, är med kortare mellantider alltsedan 1912 omhändertagen på fattigvårdsanstalt på grund av psykisk undermålighet, »är slö, apatisk och efterbliven». H o n har fyra barn uä med fyra olika män. Alla barnen äro psykiskt undermåliga och omhändertagna av samhället genom fattigvården och barnavårdsnämnden. Morföräldrarna synas också ha varit abnorma. De ha ådagalagt asocialitet, varit hemfallna åt spritmissbruk samt fört ett lättsinnigt leverne; flyttade ifrån var-

187 andra och etablerade var och en på sitt håll s. k. stockholmsäktenskap. De aro bägge alltjämt i livet och åtnjuta bägge fattigvård, mormodern i form av hemunderstöd och morfadern i form av anstaltsvård. Hela släkten har kostat och kommer väl en lång tid framåt att kosta det allmänna stora pengar. 1596/II. A. C. O. A. — 36 år, gift f. d. restaurangbiträde, lider av syfilis och nervsjukdom; »psykiskt trög och efterbliven». Familjen åtnjuter sedan flera år tillbaka fattigvårdsunderstöd. A är född i en socken i övre Norrland. Fadern var hemmansägare efter vad det vill synas i jämförelsevis goda förhållanden. F . ö. saknas upplysningar om föräldrarna. . „ . En broder och en kusin på mödernet till A. äro sinnessjuka och värdas pa sinnessjukhus, d. v. s. brodern avled där. Själv har A. fyra barn, därav ett uä; alla synas fysiskt eller psykiskt undermåliga och äro omhändertagna av barnavårdsnämnden på orten. A-s man — fader åtminstone till de iä födda barnen — är f. d. stewart och kypare på ett landsortshotell; är numera arbetslös. Även denne forefaller vara psykiskt efterbliven samt är misskötsam. 2249/1- A. M. Z. — 24 år, ogift kvinna, epileptiker och idiot sedan barndomen, »imbecill hysterica», erhåller fattigvård och folkpension; vårdas på statligt sinnessjukhus. . Z är född i Göteborg iä; fadern, f. d. fiskhandlande, ar nu pitpropsarbetare; modern driver en mindre affärsrörelse. Fadern skall vara åtminstone fysiskt mycket klen. Om föräldrarna är f. ö. intet vidare känt. Farfadern lär emellertid ha varit »slö oeh konstig», och en broder till Z. ar som sinnessjuk omhändertagen på sinnessjukanstalt. 828211. M. H . I. A. — 28 år, ogift kvinna, alltid omhändertagen av fattigvården på grund av medfödd idioti; erhåller fattigvård och folkpension. A är född i ett fattigt fabriksarbetarehem i Jönköping. Bägge föräldrarna voro psykiskt abnorma och alkoholister. »Fadern ovanligt obegåvad och modern nästan idiot.» Bägge slutade sina dagar på fattigvårdsanstalten knappt 50 år gamla efter att under en lång följd av år ha uppburit hemunderstöd. A har sju syskon, alla psykiskt undermåliga och sedan späda år omhändertagna av fattigvården. Tre systrar äro alltjämt kvar på fattigvårdsanstalt, och två broder åtnjuta hemunderstöd. Denna familj torde hitintills ha kostat det allmänna lagt räknat åtminstone 40 000 kronor. 8462/V. M. IL A. — 58 år, ogift, är omhändertagen på fattigvårdsanstalt på grund av sinnesslöhet och epilepsi samt är folkpensionär. H o n är född i ett fattigt hem i Jönköping. F a d e r n var fabriksarbetare och åtnjöt fattigvårdsunderstöd. H a n skall ha varit »larvig»; modern däremot frisk och präktig. . , „ .... . De hade nio barn, av vilka sju avlidit. Som helt sma skola alla ha fatt slaganfall, blivit medvetslösa och blåa över hela kroppen; sju av barnen ha avlidit under sådana anfall. De tvenne kvarlevande av de nio syskonen, A. och hennes broder, aro bagge omhändertagna på samma fattigvårdsanstalt. Även brodern är sinnesslo samt lider av halta. 5016/11. K. J. V. — 33 år, ogift dörrknackare; sinnesslö och epileptiker, åtnjuter folkpension. V. är född iä och uppvuxen i ett fattigt hem i en norrlandssocken; fadern ar

188 diversearbetare. Bägge föräldrarna, i synnerhet fadern, äro psykiskt undermåliga och åtnjuta fattigvårdsunderstöd. 5035/11. F . L. F . — 40 år, ogift »arbetare», sinnesslö, erhåller fattigvård och folkpension. F . är född uä i en norrlandskommun och åtminstone under sina första nio år uppvuxen under mindre gynnsamma förhållanden. Bägge föräldrarna beskrivas som undermåliga. Fadern, till yrket gårdfarihandlande, var starkt hemfallen åt spritmissbruk, ansågs »besynnerlig» och begick självmord genom att dränka sitr då F . var helt liten. Modern, vilken sedan många år tillbaka åtnjuter fattigvård och folkpension, är numera intagen på ålderdomshem. E n broder till F . är också själsligt defekt och vårdas på sinnesslöanstalt. F r å n anstalten meddelas, att denne broder, vilken är 51 år gammal, är »obildbar sinnesslo, epileptiker, lam i armar och ben, kan ej gå eller tala eller sköta sig; är som ett två års barn». F.^har själv i sina tidigare år visat v a n a r t och sedermera misskötsamhet. Redan nio år gammal omhändertogs han på Hall, där han kvarstannade till 18 års ålder H a r senare gjort sig skyldig till snatteri men som avvita straffriförklarats. Detta fall — alltså modern och de två sönerna — torde hittills ha kostat det allmanna minst 30 000 kr. Och åtminstone F . , som ju endast är 40 år gammal och fysiskt tämligen frisk, kan ha utsikter att leva länge ännu — på samhällets bekostnad. 5070/VI. M. S. — 68 år, ogift, vårdas sedan långa tider på ålderdomshem på grund av sinnesslöhet och arbetsoförmåga. Bägge föräldrarna till S. — torparefolk i en norrländsk socken — beskrivas som undermåliga, »fadern viljelös, mindre för sig, fallen för dryckenskap» och »även modern mindre driftig». Om föräldrahemmet har antecknats: »Dryckenskap och slöseri upplöste hemmet.» F . ö. saknas närmare upplysningar om föräldrarna — de aro nämligen för längesedan döda, modern vid allenast 37 års ålder år 1865. S. har två syskon, vilka bägge äro psykiskt undermåliga och av vilka det ena ar omhändertaget på samma ålderdomshem som S. Om det andra upplyses intet. 5132/11. I. J . N . — 40 år, ogift hemmadotter, hushållar för fadern, som är änkling; ar idiot och lider av dålig syn, magkatarr samt alltifrån barndomen av allmän klenhet; erhåller folkpension. N . kommer från ett fattigt och sjukligt hem i en norrlandssocken. Fadern sages ha v a n t begiven på sprit, modern avled i kräfta; bägge ha åtnjutit fattigvård och pension. Farfadern lever och understödjes av fattigvård och folkpension; morfadern var alltifrån sm tidiga ungdom mycket hemfallen åt spritmissbruk. N. är trillingbarn; av de två övriga är den ena död och den andra sinnesslö. 7020/IV. A. F . G. — 52 år, gift f. d. jordbruksarbetare, skomakare, urmakare, eykelreparator; psykiskt undermålig; bebor en mindre fattigstuga och åtnjuter fattigvård sedan ett tjugutal år samt folkpension sedan 1915. G. är född uä i en östgötasocken. F a d e r n var torpare och synes ha varit asocial, är straffad bl. a. för 2:a resan stöld och för våld. Bägge föräldrarna voro undermåliga och åtnjöto under många år fattigvårdsunderstöd; de dogo på fattighuset. G. har fem barn, vilka alla äro uppfostrade »på socknen»; d. v. s. de ha varit utackorderade i privata hem på fattigvårdens bekostnad. Fattigvårdsordföranden skriver: »Alla barnen äro mer eller mindre undermåliga. De yngsta, två flickor — 14 och 22 år gamla — äro fortfarande intagna pa sinnesslöanstalten» i X-köping.

189 7052/1. R. F . N. — 22 år, ogift kvinna, oförmögen till arbete på grund av sinnesslöhet samt lungtbc; har hjälp från fattigvården samt folkpension. N. är född i en östgötasocken av ogift moder. Fadern, som är avliden, var »jordarbetare» och skildras som »en slarver, begiven på dryckenskap och ärftligt belastad». H a n tillhör nämligen en släkt, där sinnessjukdomar och sinnesslöhet skall ha förekommit i flera led. Modern lever alltjämt och åtnjuter understöd samt pension; hon är sinnesslö och fysiskt undermålig. Av hennes två syskon är en broder invalid, lider av förlamning i benen och åtnjuter understöd; en annan broder lär vistas i Amerika under okända förhållanden. N. har ett barn — alltså uä — en 6-årig gosse, vilken som obildbar sinnesslö är omhändertagen på sinnesslöanstalt. Som ett litet bevis för N : s undermålighet anföres, a t t — då den som barnfader instämde mannen bestred faderskapet — N. förvägrades edgång på grund av sitt själslyte. 7054/1. H . M. S. — 30 år, ogift kvinna, är sinnesslö och lungsiktig, intagen på sinnesslöanstalt på fattigvårdens bekostnad, åtnjuter folkpension. S. är född i ett lantbrukarehem i Östergötland. Bägge föräldrarna, resp. 75 och 68 år, äro sinnesslöa och åtnjuta understöd sedan minst trettio år tillbaka. Bägge morföräldrarna stå skrivna som »inhyseshjon». De voro psykiskt undermåliga och åtnjöto fattigvård; åtminstone mormodern avled på fattighuset. Modern hade tre syskon, alla psykiskt undermåliga; ett är omhändertaget på sinnesslöanstalt; de bägge andra äro endast i lindrigare grad abnorma. 802/1. G. W. P . — 22 år, ogift man, obildbar sinnesslö sedan födelsen; åtnjuter fattigvård och folkpension. P . är född iä i en smålandssocken. Fadern, som är fabriksarbetare, har synnerligast i yngre år varit hemfallen åt dryckenskap. Bägge föräldrarna anses dock normala och arbetsamma. Farfadern till P . skall ha varit asocial, drinkare, slagskämpe etc. E n morbroder är sinnesslö. Pensionsnämndsordföranden skriver: »En äldre dotter, syster till den undersökte, också sinnesslö. Erhöll uppfostran på sinnesslöanstalt men sedan hon kom hem, återföll hon till slöhet igen och kan ingenting u t r ä t t a ; har en 6—7årig sinnesslö son, vars fader också var sinnesslö och besökte dottern, då föräldr a r n a voro borta i arbete.» 826/VI. F . L. — 69 år, gift f. d. vedhuggare, hemslöjdare o. dyl., »sinnesslö, nästan sinnessjuk. Anses t. o. m. vådlig för allmänna säkerheten.» L. har fattigvårdsunderstöd samt folkpension. L. är född på småländska landsbygden; fadern var timmerman, modern utförde icke förvärvsarbete. Bägge föräldrarna åtnjöto åtminstone på gamla dagar fattigvårdsunderstöd. De skildras som slöa men anspråksfulla; ansågo, »att kommunen måste underhålla familjen och att de icke behövde anstränga sig». E n broder är sinnesslö sedan födelsen och har alltid varit omhändertagen på socknens ålderdomshem. L. anses asocial; bettlar och krånglar, anser att »samhället skall underhålla honom och hustrun». H a n skall alltid ha varit lat, lömsk och b r u t a l ; »misshandlar hustrun, om hon icke tigger ihop till rundligt underhåll men tillåter henne icke gå bort på arbetsförtjänst». L. är barnlös. 902/1. B. V. L. — 20 år, ogift yngling, sinnesslö (idiot) sedan barndomen, försörjes av fattigvård och folkpension samt delvis och tidvis även av föräldrarna. H a n är född i en landskommun i Närke. Fadern var arrendator i små förhållanden; har åtnjutit fattigvårdsunderstöd, är numera död, 52 år gammal. In-

190 gendera av föräldrarna, vilka voro kusiner, skall ha varit psykiskt abnorm. Däremot voro bägge farföräldrarna själsligt undermåliga. Tvenne farbröder till L. voro sinnessjuka — den ene hängde sig, den andre är alltjämt i livet och vårdas på ålderdomshemmet — och en 17-årig syster till L. är också sinnesslö. Bägge syskonen ha tidigare vårdats å sinnesslöanstalt utan förbättring. 909/11. J. V. J. — 25 år, ogift hemmason, idiot sedan födelsen; arbetar något med jordbruk samt uppbär folkpension. J. är född i ett statarehem i Närke. Fadern är drinkare, modern psykiskt abnorm, »pjaltig». Föräldrarna åtnjuta folkpension. E n morbroder är sinnesslö och omhändertagen på ålderdomshemmet i socknen. 10017/1II. B. M. M. — 50 år, ogift diversearbeterska; psykiskt undermålig, fysiskt klen, lider av talrubbning; folkpensionär, har för övrigt hjälp av anförvanter. Barnlös. M. är född och uppvuxen å ett fiskeläge på västkusten. F a d e r n var fiskare, och hemmet skall ha varit »ett mönsterhem». Farmodern var sinnessjuk. E n syster till M. avled på hospital som sinnessjuk. E n broder — vilken f. ö. också förekommer i undersökningsklientelet — vårdas å 6innessjukanstalt. Den senares sjukdomsutbrott skall ha skett efter en annan broders död genom olyckshändelse ombord å en fiskebåt, överläkaren å hospitalet meddelar som svar på frågan, huruvida ärftlig belastning kan antagas föreligga: »Ja. F ö r sinnessjukdomens uppträdande föreligger tillräcklig hereditet. Som bidragande faktor för sinnessjukdomens uppkomst uppges skrämsel och sorg vid en broders oförmodade död genom olyckshändelse, vilket ju ej låter otroligt: Framkallande orsak kan den nämnda affekten ha varit, men sinnessjukdomens djupare orsaker ligga tydligen i de hereditära förhållandena. Miljön synes icke ha spelat någon nämnvärd roll.» Arbetslösa. 1137/11. J. A. L. S. — 37 år, gift f. d. eldare m. m.; åtnjuter fattigvårdsunderstöd och reservarbete. S. är född iä i Stockholm. Fadern, fabriksarbetare, led av epilepsi och avled vid 54 års ålder som sinnessjuk. Modern är klen, lider av hjärtfel och vårdas å fattigvårdsanstalt. Vidare känner man ej om föräldrarna. Vid faderns frånfälle blev S. — som då var o år — omhändertagen på barnhem, där han vistades till sitt 14 :e år. • Liksom fadern är S. epileptiker, lider dessutom av hjärtfel samt mag- och nervsjukdom. H a n är till sin livsföring asocial, har visat dålig arbetsvilja, varit omhändertagen på alkoholistanstalt, är straffad för befattning med smuggelsprit samt för stöld. S. har haft fem barn, av vilka ett avled vid två års ålder. Av de övriga fyra, vilka ännu äro helt små — det äldsta fem år —• är en tvåårig flicka, tvillingbarn, klen till hälsan och har åtnjutit sjukvård. 1196/111. K. L. J. — 43 år, gift f. d. grovarbetare, nu reservarbetare, åtnjuter även fattigvårdsunderstöd. J . är norrlänning, född i ett fattigt hem. Fadern var rallare, och modern lär ha haft sex barn uä, alla med olika män. Familjen levde under mycket torftiga förhållanden, bodde i en »fattigvårdens barack» och åtnjöt understöd. E n av J : s bröder har i sinnesförvirring tagit sig av daga, och samtliga barnen — alltså J : s syskon — beskrivas som svagt begåvade. Själv är J. nervklen och något psykiskt undermålig. H a n är straffad för ett flertal fylleriförseelser, har visat dålig arbetsvilja, uteblivit från reservarbete och även för övrigt ådagalagt misskötsamhet.

191 1199IIII. T. F . L. 43 år, gift f. d. instrumentmakare, nu reservarbetare; erhåller även fattigvårdsunderstöd. L. är stockholmare till börden. Fadern var smed och skall ha v a n t mycket dugande, skildras som en av verkstadens mest skötsamma stamarbetare. F a d e r n led av bråck, och av samma åkomma lida dels en dotter — alltså en syster till L. — och dels L. själv. . L. är alkoholist samt jämväl i övrigt asocial, är straffad for ett tlertai t y l l e n förseelser, för lösdriveri samt första resan stöld etc. 1268/1V. K. A. H.— 51 år, frånskild, f. d. stamanställd, dräng, statare, stadsbud nu reservarbetare; åtnjuter även fattigvårdsunderstöd. H . är till börden västgöte, född iä i ett fattigt och dåligt statarehem i en skaraborgssocken. „. Åtminstone från fädernet synes H . ha dåligt »pabra». F a d e r n var hemfallen at dryckenskap, oeh farmodern, som var sinnessjuk, hängde sig. Enligt pastor skola bägge föräldrarna ha varit undermåliga. E n broder var sinnesrubbad och föll för egen hand. Själv lider H . av nedsättning både i fråga om arbetsförmågan och arbetsviljan. H a n beskrives som »elak och oordentlig». »En ren asocial typ», försummar försörjningsplikten mot familjen etc. H . har tre barn iä; om dessa — som ännu äro minderåriga — upplyses m t e t annat än gott. 1292/1V. J . P . — 48 år, gift f. d. eldare, n u reservarbetare, åtnjuter dessutom fattigvårdsunderstöd. P . är bleking. Fadern var torpare och efter allt att döma nykter och arbetsam, något religiöst lagd. Modern skall också ha varit religiös men ha haft ett »besvärligt sätt» och »visat ej så litet tecken på sinnesförvirring». Släkterna i P : s hemförsamling skola »mestadels ha ingift sig med varandra. Sinnessjukdomar ha därför ofta förekommit» — anser fattigvårdsordföranden. »Två syskon till P . lida därav, och även i föregående generationer ha sinnessjukdomar och sinnesslöhet förekommit.» Själv lider P . av tuberkulos samt är »slö efter tidigare sinnessjukdom». E n dotter är gift och åtnjuter fattigvårdsunderstöd; hon synes dock vara frisk. Manliga familjeförsörjare. 1277/1V. J . F . K. — 51 år, gift f. d. lantbruksoch skogsarbetare, diverse- och reservarbetare, är numera internerad a alkoholistanstalt; familjen åtnjuter fattigvårdsunderstöd. K. är född i Uppland; fadern var statdräng. Bägge föräldrarna beskrivas som religiösa (baptister) och mycket skötsamma; dock skola de ofta ha bytt platser — liksom kanske statarefolk i allmänhet förr i världen. De uppgivas ha varit svagt begåvade. .. , K — liksom f. ö. hans hustru — är psykiskt undermålig, kan närmast betraktas som imbecill med mycket låg intelligensålder, är dessutom »underlig till lynnet» samt har, liksom hustrun, u t m ä r k t sig för asocial livsföring. K har fjorton barn iä; fem av dem äro minderåriga. Alla barnen betecknas som psykiskt undermåliga, och alla ha de genom fattigvårdens och barnavårdsnämndens försorg varit utackorderade. Av de vuxna vårdas flera pa smnesslooch andra vårdanstalter. „ o »Familjen utgör» — meddelar undersökaren — »ett av de svaraste fattigvardsfallen, som ådragit såväl enskilda som det allmänna mycket betydande kostnader». Manliga familjeförsörjare + Kvinna med barn. 1155/1602. — F . W. E. och A. K. E. — äkta makar, 39 och 37 år gamla, beträffande vilka tidigare (sid. 112 och 126) meddelats några speciella upplysningar.

192 Mannen är periodsupare och hustrun lider av sinnessjukdom; även mannen skall tidvis ha varit sinnessjuk, lider av förföljelsemani. Bägge makarna ha uppvuxit i föräldrahemmet och genomgått folkskola; mannen har prövat en hel del olika yrken och anställningar. Familjen har i sin helhet åtnjutit asylvård vid tvenne tillfallen samt är sedan ett tiotal år ordinarie fattigvårdstagare. Makarna ha tillsammans iä nio barn — tvillingar två gånger — vilka samtliga aro omhändertagna av barnavårdsnämnden på orten för skyddsuppfostran. Samtliga barnen betecknas som vilda och omöjliga att fostra; en son är intagen på Hall. Äldsta dottern — det enda av barnen som ingivit förhoppningar om att bliva välartat — blev vid 14 års ålder omhändertagen efter att ha lämnat sin plats och strukit omkring regementskaserner samt övat otukt med militärer. H o n har sedermera överförts till sinnessjukhus, där hon nu vårdas å fattigvårdens bekostnad. Hemmet uppges vara ytterst fattigt och eländigt; »bostaden, ett rum i en stengrund, icke människovärdig; om vintern kan det hänga istappar på väggarna». Mannen E:s föräldrahem skall ha varit dåligt; släkten är illa känd, och sinnessjukdom har tidigare förekommit i densamma. H u s t r u n s föräldrahem är även mycket dåligt, främst till följd av föräldrarnas dryckenskap; även modern är alkoholist. De nio barnens tillstånd synes vara det beklämmande resultatet av ärftlig belastning och, ehuru kanske i mindre grad, av ytterst dåliga miljöförhållanden, vilka senare väl betingats av eller åtminstone sammanhänga med den förra. Fallet har redan kostat samhället stora summor, och det är väl tvivel underkastat, om detsamma någonsin kan helt avskrivas från samhällets hjälpande och skyddande verksamhet. Pessimistiskt sett förefaller det, som skulle den stora av undermålighet märkta barnskaran snarare utgöra en borgen för, att samhället får att göra med släkten generation efter generation. Kvinnor med barn. 1558/1. I . S. L. E. — 29 år, gift f. d. hembiträde. E. är född i Roslagen i ett fattigt hem. Fadern var statare och avled då E. var blott åtta år gammal, varpå fattigvården måste taga hand om familjen. Modern är sedan många år tillbaka sinnessjuk, har vårdats på hospital och är numera intagen på ålderdomshem. Mellan henne och mannen, d. v. s. E : s far, förelåg en åldersskillnad på ej mindre än 43 år. Fadern skall vid E:s födelse ha varit 75 och modern alltså 32 år. E n broder till E. är sinnessjuk, oeh själv är hon psykiskt undermålig. »Har visat sig likgiltig för barnens vård och är slö. H a r efter förlossning verkat virrig och varit farlig för omgivningen.» E. har två barn uä med olika fäder; en av dem är okänd. (Den andre är en ogift reservarbetare, vilken försummar försörjningsplikten. Trots en inkomst av 2 310 kr. 1927 och 3 270 kr. 1928 har han ej kunnat förmås att för sitt barns vård erlägga mera än sammanlagt 75 kr.) Bägge barnen — 3 och 6 år gamla — äro omhändertagna av barnavårdsnämnden, enär moderns psykiska tillstånd omöjliggör deras vårdande i hemmet. 1677/111. A. H . B. — 46 år, gift f. d. sällskapsdam etc. B. är norrländska (om hennes föräldrar lämnas en del upplysningar å sid. 81). Bägge föräldrarna synas ha varit psykiskt sjuka; fadern led av danssjuka, och modern skall ha varit nervklen. Själv är B. höggradigt nervös samt lider av hjärtsjukdom. H o n har fyra barn, därav t r e före äktenskapet. Åtminstone ett av barnen — en 13-årig son — är undermåligt och vårdas på sinnesslöanstalt. Gossens fader synes ha varit normal. (B. var sällskapsdam i barnfaderns familj — denne, som numera är död, var nämligen gift — och underhöll förbindelse med husbonden.)

193 2S09/III. T. E . V. B. — 43 år, änka, f. d. tjänarinna. B. är född i Västergötland och uppvuxen i ett ytterligt fattigt hem. F a d e r n var torpare och betecknas som efterbliven, om icke sinnesslö. Modern skall också ha varit psykiskt undermålig. Bägge föräldrarna voro dock nyktra och skötsamma. Som ett bevis för föräldrahemmets fattigdom anföres, förutom det a t t fattigvården måste understödja hemmet, a t t B. och hennes bröder sändes omkring i socknen för att tigga mat för sig och de hemmavarande. Två bröder äro sinnessjuka, den ena mera lindrigt, den andra svårartat; och bägge vårdas på sinnessjukhus. Själv är B. psykiskt undermålig, närmast imbecill. H o n har fem barn, därav ett u ä ; alla barnen synas vara sjukliga och ha beretts sjukhusvård; n ä r m a r e upplysningar härom saknas dock. E t t barn är omhändertaget för samhällsvård, och själv åtnjuter B . sedan ett tjugutal år fattigvårdsunderstöd. Det förefaller, som skulle genom släkten gå ett drag av psykisk belastning, vilket måhända kan vara av ärftlig n a t u r . 8270/1. E. M. K. B. — 23 år, ogift f. d. tjänarinna, nu tvätterska. B. är född u ä i en skaraborgssocken. F a d e r n är okänd; modern skall ha varit tjänarinna på en större gård. H o n lär ha varit arbetsam och duktig men blev omsider sinnessjuk och tog sitt liv genom hängning vid endast 38 års ålder. E n broder och en morbroder till B:s moder voro också sinnessjuka. Själv är B. knappast normal; hon är fysiskt frisk och arbetsduglig men slö och likgiltig och sexuellt abnorm, närmast erotoman. H o n har två barn, 1 och 3 år gamla, och väntar, då undersökningen göres, sitt tredje barn — alla med olika män. Fäderna till barnen synas vara mycket tillfälliga bekantskaper, beträffande vilka hon saknar n ä r m a r e kännedom. Det har icke varit möjligt anträffa dem för undersökning. F a d e r n till sitt tredje barn har hon ej ansett lönt att underr ä t t a om sin väntade nedkomst, anser »det kan göra detsamma». Barnen uppgivas vara friska; de äro utackorderade genom barnavårdsnämnd. 5122/11. H . H . L. — 36 år, gift. L. är norrländska, född uä och utackorderad av fattigvården från sin spädaste ålder, sinnessjuk, har vårdats på hospital och är nu psykiskt undermålig. Åtnjuter numera ordinarie fattigvårdsunderstöd. F a d e r n är okänd. Modern, vilken avled vid 65 års ålder, var psykiskt defekt och hade under större delen av sitt liv understöd från fattigvården. L. har sex barn, därav ett uä. Det senare barnet, en sextonårig son, är omhändertagen på Hall, enär han redan som helt liten u p p t r ä t t berusad bl. a. vid danstillställningar, »då h a n berusat sig med hårvatten och Salubrin. Uppträdde tjutande och förargelseväckande; verkar knappast normal.» 952/III. E. M. P . — 47 år, ogift hemmadotter, psykiskt efterbliven, lider därjämte av allmän svaghet. P . är närkingska, född iä och uppvuxen i ett ekonomiskt kanske gott men psykiskt undermåligt hem. Bägge föräldrarna voro nämligen själsligt defekta, fadern dessutom epileptiker; modern, vilken avled knappt 43 år gammal, kallades allmänt »Fjollan». P . har ett barn på elva år — vilket uppgives vara friskt — samt åtnjuter för egen del och för barnet understöd från fattigvården; bor hos en broder. Åtnjuter dessutom folkpension för sig och barnet. F a d e r n till P : s barn är ungefär 20 år äldre än hon och beskrives som en »stackare». Även han är psykiskt efterbliven. Barnfäder. 2032/1. O. M. E. — 28 år, ogift handelsresande. E. är jämte. F a d e r n var skogsarbetare, avled vid 52 års ålder, beskrives som 13—340122

194 slö. En broder till honom, alltså en farbroder till E., var sinnessjuk. Modern — om vilken antecknats i församlingsboken: »Ägt förståndets bruk till vårterminen 1923, då hon blev antecknad som sinnessjuk» — avled två år senare, 57 år gammal. En syster till henne — d. v. s. en moster till E. — är sinnessjuk sedan ett tiotal år. E. har fyra syskon — systrar, av vilka en lider av danssjuka. Om de övriga upplyses endast, att två fått barn uä. Redan i barndomen visade sig E. svårhanterlig, gjorde sig skyldig till vanart, snatterier o. dyl., och sedermera har hela hans livsföring varit asocial. E. är straffad för lösdriveri, för stöld o. dyl. samt är känd för allehanda vidlyftigheter. Han har fått sluta sina anställningar för att han småsnattat, visat dålig arbetsvilja och f. ö. varit ovillig och opålitlig. E. har — med en f. ö. mindre skötsam »sjöfarande» kvinna, som senare fått ännu ett barn — tvenne barn i åldern 1 och 4 år, bägge omhändertagna av barnavårdsnämnden; de lära vara friska. 2087/1. A. N. B. — 29 år, f. d. konstnär — målare m. m. — numera gårdsmusikant. B. är bohuslänning, född iä i en liten västkuststad. Fadern, som alltjämt lever, är alkoholist och ganska vidlyftig; f. d. soldat, numera »brännvinsadvokat», är han sedan många år, enligt läkare, psykiskt defekt med egendomliga och excentriska idéer. Modern är »virrig, svamlig, snäll och velig». Själv skildras B. som slö och obegåvad, »märkvärdig och besynnerlig, opålitlig, vek och blödig, ingen ryggrad». Hela familjen uppges vara »till ytterlighet nervös». B. har två barn uä, 2 och 5 år gamla, med en servitris; barnen äro utackorderade av barnavårdsnämnd; ett av dem är sjukligt, lider av någon hudsjukdom.

Medellöshet som behovsorsak. E n primär orsak, gemensam för alla hjälpbehov, är — eller kanske rättare borde väl vara — frånvaron av egna tillgångar, tillräckliga för behovets tillgodoseende, alltså bristen på erforderliga existensmedel, medel för sjukvård, för barns underhåll o. s. v. Från en sådan allmän regel måste likväl undantagas fall, vari behovet avsett omhändertagande för skyddsuppfostran av barn, vilka på grund av vanvård, vanart etc. måste skiljas från föräldrahemmen samt beredas särskild värd och fostran. Dylika fall kunna naturligtvis inträffa jämväl i välsituerade familjer. Föräldrarna äga dock skyldighet att hålla samhället skadeslöst för härigenom uppkomna kostnader. Även om de fullgöra denna, komma de likväl att via barnen indragas i det sociala hjälpklientelet. Jämväl i fråga om pensionsfallen förekomma undantag från regeln här ovan. Samhället anlägger icke för meddelandet av pension med tillägg eller pensionsunderstöd samma stränga behovssynpunkter, som gälla för beviljandet av fattigvård, åtminstone enligt 1 § fattigvårdslagen. Personer kunna tilldelas pensionsförmåner, även om de förfoga över besparingar, vilkas årliga avkastning icke överstiger vissa fixa belopp, ehuru åtminstone något överhängande ekonomiskt nödläge icke föreligger. Fattigvård torde som regel icke beviljas andra än medellösa, utblottade. Här bör dock lämpligen inskjutas den reservationen, att en fattigvårdsstyrelse med stöd av 2 § i nyssnämnda lag kan rucka på medellöshetsprincipen. Dylika fall torde väl höra till undantagen och avse speciella förhållanden, nödtider eller särskilda behov, såsom förebyggande fattigvård etc. ' •! ' ' ; ' ' • . , ' • ' ' , . . . Som en mycket allmän regel gäller dock, att den hjälpsökande måste sakna

195 erforderliga tillgångar, innan han kan påräkna hjälp från det allmännas sida. Från denna synpunkt ha de undersökta och deras hjälpbehov underkastats en särskild granskning. Därvid har behovet av sjukvård, barns omhändertagande, familjens understödjande etc. icke i annan mån gjorts till föremål för prövning än i fråga om den rent ekonomiska behovsorsaken. Vissa exempel eller reflexioner i det föregående ha redan låtit förmoda, att fall påträffats, till vilkas förekomst i hjälpklientelet man knappast kunnat uppleta någon rimlig ekonomisk anledning, fall där hjälpbehovet kunnat ifrågasättas. Vidare ha i andra fall omfattningen av den hjälp, som meddelats, förefallit väl stor ur synpunkten av vederbörandes egna eller närmaste anförvanters ekonomiska förhållanden. H ä r kunna väl understundom ha förelegat fullt förklarliga skäl, utan att dessa angivits, ibland förbiseende, i andra fall åter missbruk av det allmännas hjälp. Det måste nämligen på denna punkt omedelbart sägas, att det ofta varit vanskligt, icke sällan omöjligt, att enbart av anteckningarna å undersökningsformulären draga några bestämda slutsatser. Faktiska omständigheter, vilka kanske skulle fullt tillfredsställande motiverat hjälpbehovet, ha icke antecknats eller eljest kommit till sin rätt. E n person, _ vilken t. ex. under långa tider gått arbetslös, erhåller omsider vid årets början ett välbetalt arbete, varmed han är sysselsatt, låt oss säga, åtta månader. Därpå blir han ånyo arbetslös och — ehuru han under sin åttamånaders arbetsperiod förtjänat tillräckligt för sitt och familjens uppehälle under hela året — står han likväl omedelbart efter arbetets slut utblottad och måste begära hjälp. Har han då slösat bort sina arbetsförtjänster? Detta behöver icke nödvändigtvis vara fallet. När han äntligen erhöll arbete, måste han kanske betala skulder, han åsamkat sig under sin tidigare arbetslöshet, komplettera familjens innehav av kläder, husgeråd och dylikt, vilket blivit utgånget eller förslitet; samhället har kanske genom införsel tagit ersättning för oguldna skatter o. s. v. A andra sidan påträffas ovedersägligen fall, där vederbörande, så snart de fått arbete, låta varje öre gå, även till onyttigheter — utan att bekymra sig om morgondagen, medvetna som de äro om möjligheten, ja, rätten att vid inträdande arbetslöshet erhålla hjälp från det allmänna. Sammanräknar man vid årets slut, vad sådana familjer uppburit dels i arbetsförtjänster och dels i understöd, kommer man emellanåt upp till slutbelopp, som ligga över gängse lönenivån bland fulltidsarbetande utövare av samma eller liknande yrke på ortens öppna arbetsmarknad. Man borde måhända med tanke på vad nyss anförts — alltså omöjligheten att känna alla på frågan inverkande omständigheter — knappast ge sig vidare in på detta spörsmål. Men fall förekomma dock — där för övrigt ytterligare upplysningar inhämtats — vilka synas vara av den art, att de knappast kunna förbigås. De böra vara ägnade, synes det, att i någon mån belysa en icke oviktig sida av den sociala hjälpverksamheten. De ha fördenskull motiverat en särskild undersökning. För att få en fast utgångspunkt vid bedömandet ha upplysningar införskaffats beträffande dels gängse grovarbetarelönen i öppna arbetsmarknaden å undersökningsorterna samt dels även samtliga undersöktas taxerade inkomst. Som en mycket allmän grundsats har vid prövningen uppställts principen, att samhället icke bör meddela hjälp på sådant sätt eller med sådana belopp, att understödda komma i en bättre ekonomisk situation än vissa understödjande, alltså de små inkomsttagarna, vilka ordentligt fullgöra sin skatteskyldighet. Om någon av de undersökta till följd av arbetsinkomster och understöd eller enbart av samhällshjälp kommit upp till belopp, som överstiga nyss-

196 berörda lönen i öppna arbetsmarknaden, ha skäl ansetts föreligga att åtminstone ifrågasätta, i vissa fall hjälpbehovet överhuvud, i andra behovet av så mycken hjälp. Här ha givetvis icke medräknats fall, där vederbörande vårdats å sjukhus eller specialanstalter, och vårdkostnaden sprungit upp till belopp, som vederbörande uppenbarligen icke förmått gälda. Enligt vunnen upplysning, huvudsakligen från Statens arbetslöshetskommission, tillämpades 1928 å undersökningsorterna följande gängse årslöner för grovarbete i öppna marknaden, nämligen resp. 2 400:—, 2 1 0 0 : — , 1 6 5 0 : — , 1 500: — och 1 200: —- kronor. I ett senare sammanhang komma närmare uppgifter i detta avseende att meddelas. De fall, som i fortsättningen beröras, avse endast sådana klienter å resp. orter, vilkas sammanlagda inkomster under 1928 befunnits överstiga nyssnämnda årsbeloppen. För att få någon ledning vid bedömandet av vederbörandes ekonomiska ställning undersökningsåret ha upplysningar inhämtats om taxerade inkomsten under icke blott 1928 — undersökningsåret — utan jämväl närmast föregående året, d. v. s. 1927. Uppgifter för sistnämnda året kunna bidraga till kännedomen om vederbörandes förhållanden vid ingången av 1928. I fråga om taxeringsupplysningarna är det väl troligt, att, även om desamma avse bruttoinkomsterna, de likväl esomoftast ligga i underkant, att de faktiska inkomsterna ofta varit något högre; vederbörande ha kanske uteglömt eller fördolt — som regel väl endast smärre -— inkomstbelopp. I materialet finnas exempel på att de undersökta själva till undersökaren uppgivit eller att kännedom eljest vunnits om högre belopp än det taxerade. Bland de fall, för vilka några summariska upplysningar nu komma att meddelas, finnas även familjer med hemmaboende vuxna barn, vilka utföra förvärvsarbete och vilkas taxerade inkomster varit av den storlek, att barnen synts i stånd att hålla föräldrarna utanför åtminstone fattigvården. Eller familjer, där med hänsyn till sammanlagda inkomstbeloppet i hushållet ett mindre bidrag, än vad som meddelats från det allmänna, kunde varit tillfyllest. Nu skall dock villigt medgivas, att, då man icke närmare känner dessa vuxna barns förhållanden, man heller icke kan tillfredsställande bedöma deras förmåga att mera effektivt hjälpa föräldrarna. Barnen kunna ha försörjningsplikt på andra håll, t. ex. för barn uä; de kunna vara sjukliga och i behov av specialbehandling, av dietmat e t c ; de önska kanske förkovra sig i sitt yrke, genomgå någon utbildningskurs eller dylikt —• allt omständigheter av vikt, som endast en mera ingående specialundersökning kan till fullo ådagalägga. Men emellanåt kan väl förhållandet förklaras av obekantskap med eller ovilja emot föreliggande skyldigheten att hjälpa föräldrarna. Man gör alltför ofta i det dagliga fattigvårdsarbetet den erfarenheten, att denna skyldighet icke ingår tillräckligt starkt i medvetandet hos den yngre generationen. Ibland erfar man, hurusom dessa unga taga bestämt avstånd ifrån tanken att hjälpa föräldrarna; de vilja kanske spara för sin blivande bosättning, de vilja företaga resor, skruda sig up to date, »vara med». De vilja »leva sitt eget liv». Denna fråga har för övrigt redan något berörts bl. a. i redogörelsen för de undersöktas barn. Ifrågasatta hjälpbehov. E n granskning av materialet ger vid handen, att i 392 fall — sålunda icke personer — anledning synes föreligga att ifrågasätta behovet av hjälp antingen överhuvud taget eller av hjälp i den omfattning, vari sådan meddelats. Frånräknar man den ena kontrahenten i de s. k. dubbelfallen — alltså i de 210 fall, vari bägge föräldrarna till av samhället omhändertagna barn förekomma som undersökningsobjekt — och till de övriga slår u t relationen för dylika, finner man, att av återstående 2 767 fallen utgöra dessa ifrågasatta omkring 14 %. En sådan beräkning blir kanske

197 schematisk och i någon mån oriktig, emedan icke alla kontrahenterna i dubbelfallen sammanleva och bilda gemensamt hushåll. I stort sett torde likväl siffran vara sannolik. Fördelar man dessa 392 fall å vederbörandes undersökningsorter och söker deras relation till ortsklientelen, erhåller man följande tal, nämligen för storstadsklientelet c:a 18 %, för melianstadsklientelet c:a 14 % och för landsbygdsklientelet c:a 6 %. Tendensen —• största antalet ifrågasatta fall i storstäderna och minsta å landsbygden — är väl knappast överraskande. I den mån deras förekomst kan sättas i samband med å ena sidan klientelets beskaffenhet och å den andra hjälporganens kontroll, kan förhållandet möjligen förklaras av dels storstadsklientelets sämre kvalitet och dels den avgjort större, ja, praktiskt taget övermäktiga svårigheten för storstädernas hjälporgan att noggrant följa klienternas förhållanden. Eedan i mellanstäderna, vilkas klientel för övrigt visade en något bättre vandel, är det betydligt lättare för samhällets hjälpinstitutioner att kontrollera klientelet, dess inkomstförhållanden m. m. Vad landsbygden beträffar besitta dess nämnder och styrelser ofta en mycket intim förtrogenhet med icke blott de hjälptas utan praktiskt taget allas göranden och låtanden. Där har man icke sällan ganska väl reda på t. o. m. brev och andra försändelser, vederbörande får och avsänder. Härtill kommer väl ännu en omständighet, den olika generositeten på olika håll. I fråga om landsbygden försvåras emellertid för den utomstående prövningen i avsevärd grad av dess speciella förhållanden, t. ex. av omöjligheten att fixera värdet av klienternas inkomster in natura. Landsbygdsklienterna leva ju intimare samman med naturen, vilken ger dem åtskilliga materiella förmåner; därom har för övrigt tidigare ordats. Emellertid ha fallen ifrågasatts av olika anledningar. Dels kan, som nämnts, hjälpbehovet överhuvud taget och dels kan behovet av så mycken hjälp, som faktiskt tilldelats, ifrågasättas. Anledningen kan vara storleken antingen av den undersöktes egna eller också av såväl hans egna som ock närmaste anförvanters inkomster. Som anförvanter ha i detta sammanhang endast medräknats föräldrar och barn, vilka enligt 3 § fattigvårdslagen äga ömsesidig försörjningsplikt gentemot varandra. Givetvis ha här endast ifrågakommit sådana försörjningspliktiga anförvanter, med vilka den undersökte 1928 sammanbott, d. v. s. bildat gemensamt hushåll. En redovisning av dessa »ifrågasatta fall» lämnas i tab. 78. Tab. 78. Antal fall, i vilka lämnad hjälp synes hava varit obehövlig eller lämnats i för stor omfattning. A. Stock- B. Jönkö- C. Landsholm och ping och kommuner Göteborg Växjö

Hela

materialet

Män

Kvinnor

Inalles

Fall, där hjälp synt9: obehövlig med hänsyn till den egna inbehövlig, men där omfattningen av den meddelade hjälpen synts väl stor med hänsyn till den egna inkomsten . . obehövlig med hänsyn till såväl egna som anförvanters inkomster . . . . behövlig, men där omfattningen av den meddelade hjälpen synts väl stor med hänsyn till såväl egna som anförvanSumma

9 236

6 116

5 312

15 392

198 I alla tre ortsklientelen intaga de fall, där hjälp av olika anledningar synts helt obehövlig, främsta rummet; de utgöra närmare 80 % av samtliga här ovan. I övriga c:a 20 % har hjälp visserligen ansetts behövlig, men omfattningen av den faktiskt meddelade hjälpen har förefallit väl stor. Huvudparten av dessa 392 fall tillhör det s. k. blandklientelet — nämligen c:a 42 %. Fördelningen å de olika klientelen framgår av följande översikt. Tillhörande fattigvårdsklientelet » pensions>. » arbetslöshets- > » barnavårds- > » bland»

22.5 % = 88 st. 8.4 % = 33 » 4.8 % = 19 » 22.5 % = 88 » 41.8 % = 164 » Summa 100.0 % = 392 st.

I fråga om pensionsfallen ha här icke upptagits sådana, där pensionsförmåner synts obehövliga uteslutande med hänsyn till pensionstagarnas egna inkomster; för en del dylika komma särskilda uppgifter att inflyta. Fall, i vilka rätten till pensionstillägg (understöd) synts tveksam. Pensionsfallen spela för övrigt en särskild roll. Redan i början av denna berättelse (sid. 18) påvisades några fall, där hjälp meddelats under samma år •—• undersökningsåret — både i form av folkpension samt reservarbete eller arbetslöshetsunderstöd; fall, vilka samtidigt tillhörde Pn- och Ak-klientelen. Såsom nyss anförts äro personer, vilkas inkomster uppgå till vissa fixerade årsbelopp, icke berättigade till pensionsunderstöd eller pensionstillägg — d. v. s. de understödsmässiga pensionsförmånerna. Som nämnts åtnjuta alla i undersökningen ingående pensionstagare endera av dessa förmåner. Sagda belopp utgöra 425 kronor för man, 400 kronor för kvinna och 825 kronor för äkta makar jämte 170 kronor för varje barn under femton år. Vidare äro,1 som känt, från erhållande av nämnda förmåner uteslutna bl. a. personer, a) vilka icke styrkts vara till åtminstone 2/3 varaktigt oförmögna till arbete, b) vilka under mera än fyra månader år 1913 åtnjutit full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar ävensom ock personer, c) vilka uppenbarligen icke efter förmåga söka ärligen bidraga till sin försörjning eller vilka äro hemfallna åt dryckenskap. Sist omnämnda stadgandet innefattar vissa värdighetsbestämmelser; man har alltså genom dessa velat gallra bort asociala eller eljest ovärdiga. Det hänför sig emellertid icke till vederbörandes tidigare vandel utan avser allenast »närvarande förhållande». Med denna avfattning torde stadgandet icke sällan sakna praktisk betydelse som »värdighetssåll». Ty, ofta äro väl pensionstagare, som kanske under större delen av sin aktiva levnad fört en asocial tillvaro, vid tiden för ansökan om pension av fysiska och psykiska •—• och därmed sammanhängande ekonomiska — skäl urståndsatta att ens bidraga till sin försörjning liksom ock att hemfalla åt dryckenskap (jmfr t. ex. det å sid. 105 beskrivna fallet 1451/VI K. A. J . ) . Understundom kan vederbörandes invaliditet ha ett intimt samband med deras tidigare livsföring. I fråga om pensionsfallen har en särskild undersökning företagits i avsikt att utröna, huruvida vederbörande pensionstagare kunna anses uppfylla nu gällande villkoren. Undersökningen har bragt i dagen, att detta icke synes vara fallet med samtliga. I fråga om 103 pensionstagare — motsvarande c:a 6 % av undersökningens 1 656 — har nämligen anledning synts föreligga till tveksamhet härvidlag. Men undersökningen har även utsträckts till att s;öka utröna proportionen av sådana pensionstagare, vilka skulle fallit för en strängare behovsprövning — avseende jämväl deras anförvanters ekonomiska försörjningsförmåga — samt för mera skärpta värdighetsbestämmelser — avseende jämväl pensionstagarnas förflutna. I sistnämnda tvenne avseenden

199 får resultatet kanske på sin höjd teoretiskt intresse, då hänsyn ju icke tagas till antydda faktorer. Emellertid visar det sig, att vid en dylik strängare behovs- och värdighetsprövning skulle sannolikt ytterligare 134 pensionstagare, alltså omkring 8.6 % av alla, gått miste om ifrågavarande förmåner. Antalet är rätteligen något större, emedan i de s. k. biandfallen, vilka redovisats här ovan, ingår ett fyrtiotal pensionstagare, vilkas behov av samhällshjälp av andra skäl ifrågasatts. E t t tiotal av dem torde ha stupat även vid en strängare »värdighetsprövning». För att likväl stanna vid de senast omnämnda, tillhopa 237 (d. v. s. lCr3 + 134) pensionstagarna — där rätten till pensionsförmåner enligt angivna reella och fiktiva grunder dragits i tvivelsmål — meddelas i tab. 79 en översikt över deras fördelning å olika kategorier, orter och kön. Tabellen visar, att vid en strängare granskning skulle huvudparten bland männen ha stupat på vandeln och bland kvinnorna större antalet på den egna inkomsten. Såsom var att vänta visar i fråga om vandeln storstadsklientelet de sämsta och mellanstadsklientelet de minst ofördelaktiga siffrorna. Tab. 79. Antal fall, i vilka rätten till folkpension (pensionstillägg eller understöd) ansetts tveksam. A. Stock- B.Jönkö- C. Landsholm och ping och kommuner Göteborg Växjö

Hela

materialet

Män

Kvinnor

Inalles

Fall som synts tveksamma på grund av:

närmaste

anförvanters

ekonomi

21 9 77

40 3 18

28 2 26

44 7 100

45 7 21

89 14 121

1 108

7 68

5 61

4 155

9 82

13 237

och

Summa

Sammanslår man klienterna i nu nämnda tvenne kategorier, alltså 392 »ifrågasatta» och 237 »tveksamma», erhåller man 629 stycken. Några uppgifter om skötsamheten hos dessa kunna möjligen i någon mån bidraga till att förklara deras förekomst i detta sammanhang. Tab. 80 ger visst besked på denna punkt. Tab. 80. I tab. 78 och 79 redovisade fall, fördelade efter vederbörande klienters vandel. Antal fall , där klienterna varit Summa misskötsamma

asociala

47 112

134 629 100.0

skötsamma Fall, där: varje hjälp från det allmänna synts obehövlig . hjälp visserligen synts behövlig, men där omfattningen av den meddelade hjälpen synts väl stor Fall, där rätten till pensionsförmåner synts tveksam med hänsyn till: den egna inkomstens storlek eller åtnjuten anstaltsvård under 1913 (reella grunder) . . . . tidigare ådagalagd dålig vandel eller anförvanters Summa

14 302

Procent

215 34.2

200 Skillnaden i skötsamhet emellan här ifrågavarande 629 klienter och övriga klientelet är ganska framträdande. Mera än hälften av de förra måste anses hava ådagalagt dålig vandel; motsvarande talet för de senare utgör ju 24.6 %, alltså knappt fjärdedelen. De här ovan redovisade klienterna, vilkas behov av eller rätt till hjälp synts tvivelaktig, utgöras till icke ringa grad av personer, vilka haft relativt goda arbetsförtjänster, som de genom dryckenskap eller allmän sköteslöshet förslösat med påföljd att samhället — ofta nog genom fattigvården — måst ingripa hjälpande. Enligt 1918 års fattigvårdslag är ju den legala fattigvården, d. v. s. samhället, skyldig meddela hjälp, »när helst och av vad anledning» existensmedlen tryta för exempelvis familjer med minderåriga barn. Det är icke att förundra sig över, om fall av nu antydd beskaffenhet — vilka komma till allmännare kännedom — väcka indignation i vida kretsar. Fattigvårdsmannen får många belägg härför. Talen här ovan, jämförda med tidigare meddelade upplysningar, låta förmoda, att de tvivelaktiga fallen — trots den ganska rikliga förekomsten av pensionstagare — i tämligen stor omfattning äro att finna bland de modernare fallen. I fråga om huvudgrupper fördela sig de tvivelaktiga fallen å äldre och modernare med resp. 53.9 % och 46.1 %; motsvarande proportioner för samtliga undersökningsklienter — inklusive »Andra» — utgöra resp. 68.7 % och 31.3 %. Undersöker man, huru antalet klienter i nu tabellerade fall förhåller sig i relation till hela antalet undersökta inom de olika ^ögrupperna, får man fram mycket olika värden. Minst förekomma de bland sinnessjuka, 10.3 °/°, och mest bland manliga familjeförsörjare, 83.9 %. Det är väl knappast någon tillfällighet, att sistnämnda typgruppen inrymmer största proportionen asociala, nämligen 54.8 %, eller, de misskötsamma medräknade, tillhopa 80.6 %. Härefter följer en samling kortare redogörelser för konkreta fall, avsedda att åskådliggöra det sagda. Exemplen äro uppdelade å tvenne avdelningar, av vilka den första ansluter sig till tablån å sid. 197 och den andra till å sid. 199 anförda tablån. Exemplen följa i samma ordning, som fallen äro redovisade i tablåerna. Exempel å ifrågasatta eller tveksamma fall. 2068/11. E. A. D. — 36 år, gift grovarbetare. D. har sex barn, alla minderåriga; tre av dem äro sedan några år omhändertagna av barnavårdsnämnden på orten för samhällsvård. Närmaste anledningen till omhändertagandet utgjordes av moderns sjuklighet och faderns misskötsamhet. I hemmet finnas alltså man, hustru och tre barn, de senare i åldern 9, 12 och 13 år. D. åtnjuter sedan fyra år tillbaka hemunderstöd från fattigvården med för vartdera av åren 1927 och 1928 kronor 430. Hans egna inkomster under dessa år uppgingo — enligt taxeringsupplysningar — till resp. 2 484 och 2 856 kr. Med understöden från fattigvården har familjen under angivna år kommit upp till inkomster, som ligga c:a 39 % och 56 % över gängse grovarbetarelönen på orten. Sagda lön utgör nämligen 2 100 kr. pr år. I siffrorna här ovan äro då icke inräknade de kostnader, barnavårdsnämnden haft för D:s barn under åren. D. har efter undersökningsåret — nämligen 1929 — internerats å alkoholistanstalt. 2088/111. E. A. P. — 41 år, ogift murare, lider av lungtuberkulos och därav nedsatt arbetsförmåga; på arbetsviljan är intet att anmärka. Han har tre barn uä, av vilka två äro minderåriga; om barnens förhållanden upplyses endast, att de sammanbo med sin mor, att de åtnjutit understöd under tider P. genom sjukdom varit hindrad arbeta samt att de äro friska.

201 P., vilken sammanbor med en broder, som är arbetare, har tidigare åtnjutit fattigvård, och under 1928 åtnjöt han under årets fyra första månader understöd med tillsammans 120 kr. F ö r nämnda år är P . taxerad för inkomst som murare hos olika byggnadsfirmor till 5 000 kr. Undersökaren karakteriserar P . sålunda: »Har inga högre intressen; får gott beröm av sin broder, med vilken han sammanbor. H a r inga ovänner. H a r ingen stark karaktär u t a n kan lätt påverkas att ändra åsikt. Lever fridsamt med grannar. Vill gärna förtära spritdrycker men ställer aldrig till förargelse. Vid ett tillfälle hämtade han understöd samtidigt som han hade arbete.» Det är egentligen sista satsen, som föranlett P :s förekomst i detta sammanhang. Man känner icke hans inkomster under 1927; man vet däremot, a t t han åtnjöt understöd under hela året. Gängse grovarbetarelönen på orten utgör 2 100 kr. pr år. 2088/III. J . O. E. — 42 år, gift lagerarbetare, lider tidvis av nedsättning i arbetsförmågan till följd av lungsjukdom. E. har haft fyra barn, av vilka ett avled under 1928. Äldste sonen, 11 å r gammal, lider av tuberkulos och har tidigare vårdats å sjukhus. H u s t r u n är nervklen och har under 1928 vårdats å anstalt under åtta månaders t i d ; kostnaden härför har belöpt sig till 480 kr. och betalts av fattigvården. E. har fast anställning och är för vart och ett av åren 1927 och 1928 taxerad för en inkomst av 4 080 kr. H u s t r u n s sjukdom och dotterns död ha ansetts vållande till hjälpbehovet. Även om man räknar med att omkostnaderna för familjens uppehälle blivit högre till följd av hustruns sjukdom — som väl nödvändiggjort lejd arbetskraft i hemmet — torde likväl kunna ifrågasättas, om icke mannen varit i stånd att erlägga vårdkostnaden för hustrun, 480 kr., utan att behöva anlita fattigvården. Det är kanske icke uteslutet, att han kunnat erhålla viss reducering i denna kostnad, om han erlagt den själv. Medelförtjänsten för grovarbetare på orten utgör 2 100 kr. pr år. 2116/111. A. V. K. — 47 år gammal, gift instrumentmakare, klen och nervös med nedsatt arbetsförmåga. H u s t r u n är frisk och utför förvärvsarbete. K. har sex barn, av vilka två äro minderåriga. Yngsta barnet — tolv år gammalt — har varit omhändertaget av barnavårdsnämnden och utackorderat till enskilt hem. Som anledning härtill har uppgivits: talrik familj. Barnavårdsnämndens kostnader för 1928 inskränka sig till 115 kr. Familjens sammanlagda inkomster uppgingo — enligt taxeringsuppgifter — för 1927 till 6 113 kr. och för 1928 till 7 401 kr. Familjen har tidigare åtnjutit fattigvårdsunderstöd. Det förefaller, som skulle familjens inkomster ha varit av den storlek, att bidrag från det allmännas sida knappast bort vara behövligt. Makarna ha själva tillsammans förtjänat omkring 3 200 kr. pr år. De ha dock sedermera förmåtts återbetala 81 kr. av de 115. Gängse grovarbetarelönen på orten utgör 2 100 kr. 4052/111. K. H . H . — 49 år, gift reservarbetare med fyra minderåriga barn i åldern 1, 3, 7 och 8 år. Ingen sjuklighet i familjen. H . har åtnjutit understöd från arbetslöshetskommittén och fattigvården med för 1928 resp. 68 kr. och 122 kr., alltså med tillhopa 190 kr. F ö r 1927 är h a n taxerad för en inkomst av 1 850 kr., och under 1928 uppgingo hans arbetsförtjänster till c:a 1528 kr. Tillsammans med understöden kom han sistnämnda år upp till en inkomst av 1 718 kr. Gängse årslönen för grovarbetare i öppna marknaden på orten utgör 1 500 kr.

202 4085/V. P . M. J. — 66 år, gift byggnadssnickare, frisk och arbetsför, nykter och ordentlig. H a n och h u s t r u n äro nu allena, sedan de uppfostrat sex barn, vilka äro vuxna och självförsörjande samt avflyttat från föräldrarna. Beträffande barnens förhållanden upplyses intet vidare, än att de äro friska och icke varit föremål för hjälp från det allmännas sida. Mannen är taxerad för en inkomst av 2 110 kr. under 1927 samt 1 530 kr. under 1928. Sistnämnda år uppbar han dessutom i arbetslöshetsunderstöd 140 kr. Gängse grovarbetarelönen i öppna marknaden på orten utgör 1500 kr. pr år. 6026/III. K. J. D. — 44 år, gift sjökapten. D. har sex barn — alla minderåriga; det näst yngsta av dessa barn, en flicka på ett år, har under 1928 av barnavårdsnämnden omhändertagits för samhällsvård, enär hon led av syfilis och måste beredas vård å Velanderhemmet. Kostnaden för denna vård har under året utgjort sammanlagt 800 kr. D. är taxerad för 1927 till 5 050 kr. och för 1928 till 5 110 kr. Barnavårdsnämndens ordförande skriver: »Vi ha på olika vägar sökt utfå vad kommunen utbetalt, men hittills har allt varit förgäves. Ärendet ligger för närvarande hos landsfiskalen.» Senare har inhämtats, a t t nämnden genom u t m ä t n i n g lyckats utfå 300 kr. av fadern. ö p p n a marknadens lön på orten utgör 1 200 kr. pr år. 85S/IV. N . E. S. — 52 år, ogift »hemmadotter», »hjälper till vid behov i bondgårdarna». Barnlös. H o n är frisk och kry men »tafatt och enfaldig av sig». S. uppges ha »ett litet kapital, som hon anlitar vid behov». Enligt uppgift skall detta röra sig omkring 3 000 å 4 000 kr. Icke desto mindre har hon under 1928 erhållit ett visserligen tillfälligt bidrag från fattigvården »för inköp av ved». Som orsak till hjälpbehovet har vederbörande ordförande uppgivit: arbetslöshet samt psykisk undermålighet. Något överhängande ekonomiskt hjälpbehov torde väl icke ha förelegat för S. Gängse grovarbetarelönen på orten torde utgöra högst 1 200 kr. pr år. 1249/111. H j . S. E. — 48 år, gift reservarbetare. Familjen, vilken åtnjuter fortlöpande understöd från fattigvården sedan tio år tillbaka, består av man, h u s t r u och tolv barn, av vilka sex ännu äro minderåriga. I hemmet vistas dels fyra minderåriga och dels två vuxna barn, vilka senare utföra förvärvsarbete. Sammanlagda taxerade inkomsten i familjen uppgick under 1927 till 4830 kr. oeh under 1928 till 6 480 kr., varjämte understödet för sistnämnda året uppgick till 475 kr. E t t barn, som omhändertagits av barnavårdsnämnden, kostade nämnden samma år 180 kr. Mannen är att anse som asocial; han är bl. a. drinkare och försumlig försörjare samt har varit internerad å alkoholistanstalt och arbetshem. Gängse grovarbetarelönen på orten utgör c:a 2 400 kr. p r år. 1289/IV. K. O. E. B. — 52 år, gift byggnadsarbetare med nedsatt arbetsförmåga till följd av psykisk åkomma av ej angiven natur, »till lynnet dyster och tungsint». H u s t r u n är klen och sjuklig, kan endast delvis sköta hem och barn, varför en vuxen dotter måste vara henne behjälplig därmed. Makarna ha haft nio barn, av vilka två äro döda. Av de kvarlevande sju äro fyra minderåriga. (En son är »litet underlig, möjligen arv från fadern»; farfadern —

203 alltså B:s far — beskrives som psykiskt undermålig, supig och slarvig med svårt och hetsigt lynne, och en syster till honom — alltså en faster till B. — var sinnessjuk.) Av familjens nio medlemmar utförde under 1927 fyra oeh under 1928 sex förvärvsarbete, och dess sammanlagda taxerade inkomster uppgingo för 1927 till 5 650 och för 1928 till 9 800 kr. Familjen h a r under flera års tid haft fattigvårdsunderstöd samt hjälp från enskild fond. F ö r undersökningsåret utgjorde understödet 545 kr., tack vare vilket bidrag familjens sammanlagda inkomster under detta år sålunda belöpte sig till i r u n t tal 10 350 kr. F r å n s e t t någon fylleriförseelse har intet ofördelaktigt meddelats om B. 3178/V. A. F . J. — 63 år, gift reservarbetare, åtnjuter sedan många år fattigvårdsunderstöd, är frisk och arbetsför samt arbetsvillig. J. har sex barn, av vilka tre äro minderåriga; av de övriga är en 17-årig son bortdömd till uppfostringsanstalt på grund av vanart, stölder etc. Familjen åtnjöt under 1928 hemunderstöd från fattigvården med c:a 986 kr. Av reservarbete tjänade J . under samma år c:a 1545 kr., varför hans sammanlagda inkomst under detta år uppgick till åtminstone 2 531 kr., vilket belopp ligger c:a 50 % högre än grovarbetarelönen i öppna arbetsmarknaden å undersökningsorten. Härutöver har familjen säkerligen tillskansat sig även annan hjälp både av det allmänna samt av enskilda företag och personer. H u s t r u n har en otrolig förmåga att pocka sig till hjälp, att tigga och krångla. Hon försäljer kvastar o. dyl. samt ligger energiskt efter alla, från vilka hon kan vänta sig någon ekonomisk fördel. Även barnen sändas u t att bettla. Som antytts utgör gängse grovarbetarelönen på orten c:a 1 650 kr. pr år. 6084/1- A. V. L. — ogift tjänarinna, lider av lung- och körteltbc och uppges vara oförmögen till förvärvsarbete. L. bor hemma hos sina föräldrar och åtnjuter fattigvårdsunderstöd med 25 kr. pr månad, d. v. s. 300 kr. pr år. F a d e r n är smed i ganska goda villkor; hfcns taxerade inkomst uppgick för 1927 till 1 927 kr. och för 1928 till 1 800 kr. Gängse lönen för grovarbetare på orten utgör 1 200 kr. pr år. L. har ett minderårigt barn uä, ett år gammalt. Detta barn är omhändertaget för samhällsvård av barnavårdsnämnden och utackorderat hos — morföräldrarna, d. v. s. i samma hem, där modern själv är boende, emot ett årligt belopp av 300 kr. Såväl L. som hennes barn tillhör i hemortsavseende annat fattigvårdssamhälle. 1258/III. J. A. T. — 59 år gammal, gift f. d. kommunalarbetare, numera reservarbetare; T. säges ha dålig både förmåga och vilja till arbete. I familjen ha funnits sex barn, av vilka en dotter avlidit och en annan är omhändertagen på barnhem. De fyra övriga barnen äro vuxna och sammanbo med föräldrarna. Äldste sonen, 23 år, har tidigare under sex års tid varit intagen på sinnesslöanstalt; han uppges vara fysiskt stark men psykiskt undermålig och oförmögen a t t sköta sig; han är nämligen drinkare. Denne son åtnjuter för egen del hemunderstöd från fattigvården samt folkpension, vilken senare dock av någon anledning indragits; emellanåt utför han reservarbete samt andra mera tillfälliga arbeten. Äldsta dottern, 24 år gammal och ogift, har tidigare sammanbott med en man, med vilken hon har ett nu treårigt barn uä. Då emellertid denne barnfader var alkoholist och jämväl i övrigt misskötsam samt blev internerad på tvångsarbetsanstalt, flyttade hon med sitt barn till föräldrahemmet, där hon alltså nu bor och där hon för barnet åtnjuter hemunderstöd från fattigvården. H o n har tydligen något förvärvsarbete, om vars art etc. intet upplyses.

204 Av de tvenne andra barnen, två söner i åldern 19 och 21 år, är den förre arbetslös och den senare förvärvsarbetande. Av hushållets sju medlemmar utföra fem, d. v. s. mannen, hustrun och tre barn, förvärvsarbete; h u s t r u n är nämligen tidningsbud. Familjens sammanlagda taxerade inkomster ha utgjort för 1927 5 660 kr. och för 1928 5 980 kr. Sistnämnda år åtnjöto makarna — vilka under många år haft hjälp ifrån det allmänna — hemunderstöd från fattigvården med 305 kr., oeh barnavårdsnämndens kostnader för det omhändertagna barnet uppgingo samma år till 900 kr. Beloppen av de understöd, de bägge äldsta barnen åtnjöto under 1928, utgjorde resp. 90 kr. och 280 kr. Sammanlagda inkomsten i hemmet — alltså frånsett barnavårdsnämndens kostnader — uppgingo sålunda för 1928 till åtminstone 6 655 kr.; för 1927 torde inkomsten — inklusive fattigvård i hemmet — ha uppgått till minst 6 265 kr. Familjen bebor egen kolonistuga mot en årlig tomthyra av 230 kr.; den häftar dock i skuld för densamma. Mannen T. är alkoholist, har straffats för ett flertal fylleriförseelser samt varit föremål för nykterhetsnämndens behandling. Gängse grovarbetarelönen på orten utgör c:a 2 400 kr. pr år. 1686/III. H . T. R. — 47 år, ogift, f. d. aktris, numera sjuklig och nästan oförmögen till förvärvsarbete; sysslar något med sidenmålning. R. åtnjuter sedan elva år fattigvårdsunderstöd samt sedan tre år tillbaka jämväl folkpension; för 1928 uppgingo beloppen härav till resp. 147: 50 kr. och 155: 20 kr., sålunda tillhopa 302: 70 kr. R. sammanbor med en syster samt en vuxen dotter, vilka bägge ha förvärvsarbete. Dottern, som är ogift och veterligen icke har försörjningsplikt emot andra än sig själv och modern, är för 1928 taxerad för en inkomst av 4 610 kr. Det förefaller, som dottern bort vara i stånd att hålla modern utanför åtminstone fattigvården. Till viss ledning meddelas, att gängse grovarbetarelönen på orten utgör c:a 2 400 kr. pr år. 2067/11. E. K. F . — 37 år, gift f. d. kontorist, nu köpman, frisk och arbetsför men olustig mot ordnat arbete. F . har fyra barn i åldern 3, 5, 7 och 10 år, vilka alla äro friska och vistas i hemmet. Familjen åtnjuter sedan två år fattigvårdsunderstöd. För 1928 — då understödet löpte oavbrutet under hela året — uppgick detsamma till 930 kr. F . är för vartdera av åren 1927 och 1928 taxerad för en inkomst av 3 000 kr. Tack vare understödet har familjen under sistnämnda året kommit u p p till minst 4 000 kr:s inkomst. F : s fader — en ansedd tjänsteman i ledande ställning med en årslön av 10- å 11 000 kr. — har nämligen dessutom måst ekonomiskt bistå familjen. Som en förklaring till hjälpbehovet meddelar undersökaren: »F. vill leva högt och gärna skryta med fina bekantskaper. Är ofta i glada vänners lag.» Upplysningsvis meddelas, a t t gängse lönen för grovarbete å ortens öppna arbetsmarknad rör sig omkring 2 100 kr. pr år. 8418/IV. F . E. J . — 57 år, änka, går borta som tvätthjälpe emellanåt, lider av kraftnedsättning, hushållar för övrigt för vuxna barn. Änkan J . har haft fem barn, av vilka ett avlidit. Av de fyra kvarlevande bo tre tillsammans med modern; barnen äro vuxna och ogifta samt ha stadigvarande arbete. Om fjärde barnet upplyses intet. Änkan har under många år, alltsedan mannen avled — då barnen ännu voro minderåriga — åtnjutit fattigvårdsunderstöd, vilket ännu fortfar, ehuru barnen

205 synas vara i stånd att utan fattigvårdens mellankomst försörja sin mor. Sålunda åtnjöt hon 1928 i hemunderstöd omkring 300 kr., och barnens inkomster för samma år uppgingo till närmare 4 000 kr. J. har sökt folkpension men icke ansetts berättigad därtill. Gängse grovarbetarelönen på orten uppgår till c:a 1650 kr. pr år. 2186/V. A. T. S. — 63 år, gift f. d. fabriksarbetare, lider nu av ålderdomssvaghet och är till följd därav oförmögen till förvärvsarbete; han skall alltid ha varit skötsam. S. har haft åtta barn, av vilka två äro döda och två sjukliga; de lida av ryggmärgssjukdom. Om dessa senare upplyses intet vidare. Makarna äro själva icke taxerade för arbetsinkomst; de åtnjuta fattigvård med för 1928 allenast 30 kr. Behovet måtte ha synts tveksamt, enär de sökt understöd fyra gånger och tre gånger blivit vägrade samt först den fjärde gången — i november — erhöllo nämnda bidrag. Dessutom åtnjuta de folkpension, mannen med 156 kr. och hustrun med 120 kr., vartill kommer mannens regleringsbelopp, vilket uppgick till 169 kr. Av understöd och pension synas de för 1928 ha uppburit sammanlagt 475 kr. I hemmet bo tre vuxna barn, vilka alla utföra förvärvsarbete; deras sammanlagda taxerade inkomst utgjorde 1927 4120 kr. och 1928 5149 kr. Gängse lönen för grovarbete i öppna arbetsmarknaden på orten utgör 2100 kr. pr år. 8303/11. E. M. O. — frånskild kvinna, 34 år gammal, fabriksarbeterska. Mannen är ådömd underhållsskyldighet men vistas på okänd ort och bidrager icke till försörjningen av familjens två barn — 10 och 12 år gamla — vilka befinna sig hos modern. Denna hade under 1928 av arbete en inkomst av 1 2 4 0 kr., varjämte hon för barnen — de bo hos mormodern, som f. ö. själv åtnjuter understöd samt pension och hos vilken alltså även O. är boende — sedan tio år tillbaka uppbär hemunderstöd; för 1928 utgick detta med 600 kr. Tack vare understödet har hon kommit upp till en inkomst, som ligger omkring 12 % högre än gängse grovarbetarelönen i öppna marknaden på orten. Denna utgör nämligen c:a 1 650 kr. pr år. O. har hemortsrätt i annan kommun. 8027/1. A. R. T. D. — 29 år, ogift, både kroppsligt och själsligt defekt samt oförmögen till förvärvsarbete. D. är »dörrknackare» och vädjar genom sina lyten till medmänniskors barmhärtighet. H a n sammanbor med sina föräldrar. F a d e r n är skomakare med fast anställning; familjens taxerade inkomst uppgick 1927 till 4 220 kr. Sonen — alltså D. — åtnjuter dels folkpension med 150 kr. och dels fattigvårdsunderstöd, vilket för 1928 uppgick till c:a 100 kr. H a n uppges tjäna omkring 300 kr. p r år genom sin handel. D. beviljades understöd närmast för att han skulle upphöra med nämnda affärsverksamhet, vilken väckt anstöt. Någon tid lär han också ha avstått därifrån men har sedermera återupptagit verksamheten. Något fattigvårdsbehov föreligger åtminstone icke i detta fall. I hemmet vistas förutom man, hustru och ovannämnda D. ännu en vuxen son, vars taxerade inkomster inräknats här ovan. E n b a r t faderns inkomst av anställning uppgick 1928 till 2 043 kr. och 1927 till 2 011 kr. Lönen för grovarbete i öppna marknaden å orten utgör c :a 1 650 kr. pr år. D e t ä r v ä l icke u t e s l u t e t , a t t en del av de klienter, vilka, som n å g o t exempel visar, s y n a s o r ä t t m ä t i g t h a u p p b u r i t hjälp f r å n det a l l m ä n n a , s e d e r m e r a — alltså efter u n d e r s ö k n i n g s å r e t — å t e r b e t a l t helt eller delvis, v a d s a m h ä l let u t g i v i t för dem och deras familjer. D ä r o m s a k n a s l i k v ä l som regel u p p lysningar.

206 H ä r e f t e r följer en del beskrivningar, avseende a t t exemplifiera de olika s l a g a v fall, som a n t y d a s i t a b l å n å sid. 199 över e n b a r t p e n s i o n s t a g a r n a . D e s s a exempel äro o r d n a d e p å s a m m a s ä t t som i t a b l å n . 1860/V. K. T. L. — 61 år, gift tidningsförsäljare, är sedan 25 år tillbaka invalid efter olyckshändelse, som nödvändiggjort amputation av ena benet; begagn a r träben. L. har tidigare under e t t tjugutal år och senast 1927 åtnjutit fattigvårdsunderstöd samt haft reservarbete och arbetslöshetsunderstöd. Året 1928 var dock fattigvårdsfritt; sedermera har familjen ånyo f å t t hjälp från fattigvården. Därjämte ha makarna bidrag u r fonder. Såväl L. som hans h u s t r u åtnjuter sedan undersökningsåret folkpension, mannen med 136:80 kr. och h u s t r u n med 121:20 kr. pr år. I regleringsbelopp erhöllo de tillsammans 215 kr. Vid pensionens beviljande upptaxerades mannens årsinkomst till 400 kr. P å tidningsförsäljning har L. — enligt egen uppgift — under 1928 tjänat c:a 750 kr. Pensionen ligger tydligen i överkant. L. har åtta barn, alla vuxna och alla friska. Om dem upplyses endast att tre döttrar — vilka äro servitriser — sammanbo med föräldrarna. Om deras inkomster är intet känt. 1875/V. A. V. J . — 63 år, gift reservarbetare, lider av nedsättning i arbetsförmågan till följd av lyte, »händerna förvridna genom sendrag». Även hustrun ä j sjuklig. De ha två vuxna söner, vilka utföra förvärvsarbete och bo i hemmet. J . har tidigare åtnjutit tillfällig fattigvårdshjälp. År 1928 erhöll han folkpension med 237: 60 kr. Samma år utförde J . reservarbete och tjänade härpå 2 010 kr. För 1927 var han taxerad för en inkomst av 2 400 kr. De bägge sönerna äro för nämnda år taxerade för en sammanlagd inkomst av resp. 2 220 kr. och 2 440 kr. Familjen — vilken alltså består av fyra personer — har sålunda haft en sammanlagd inkomst under 1927 av 4 620 kr. och under 1928 — inklusive folkpensionen — av c:a 4 690 kr. Familjens bostadshyra utgör 696 kr. pr år. J . har väl knappast varit berättigad till pensionstillägg under 1928. P å J : s vandel finnes intet att anmärka. 1428/VI. J. K. — 67 år gammal, gift f. d. timmerman, lider nu av nedsatt syn samt åldersklenhet och uppges vara arbetsoförmögen. H a n sammanbor med hustrun, och makarna äro barnlösa; de ha en vuxen fosterson, om vilken n ä r m a r e upplysningar saknas. K : s taxerade inkomst utgör för 1927 2 110 kr. och för 1928 2 000 kr. Makarna ha under tre olika år erhållit hjälp från fattigvården; för 1928 utgick denna med 130 kr. I juli samma år skall mannen ha erhållit folkpension, vilken utgår med 252 kr. årligen; i s. k. regleringsbelopp uppbar han då 105 kr. Det vill synas, som skulle K. på grund av sin relativt höga arbetsinkomst under 1928 knappast ha varit berättigad till pensionstillägg. Frånsett någon fylleriför6eelse för ett tjugutal år sedan har intet ofördelaktigt upplysts om honom. 1452/VI. K. E. O. — 70 år, gift portvakt, lider till följd av sviter efter hjärnblödning av nedsatt arbetsförmåga. Såväl mannen som hustrun åtnjuter folkpension med tillsammans 261: 60 kr. årligen. Därutöver ha de fattigvårdsunderstöd, som för 1928 utgick med sammanlagt 505 kr. Makarna ha portvaktsplats och erhålla därför dels fri bostad och dels 100 kr. pr månad, alltså 1 200 kr. pr år. I hemmet bor även deras enda barn, en nervklen dotter, vilken är frånskild och

207 vilken åtnjuter »understöd från fattigvården för barnet mot mannen». (Mannen är ådömd underhållsskyldighet, men kan ej fullgöra denna på grund av konkurs efter misslyckade byggnadsaffärer.) P å makarnas vandel finnes intet att anmärka. De torde likväl på grund av sin egen inkomst knappast ha varit berättigade till pensionstillägg. 1553/1. G. V. E. — 28 år gammal, änka, säges vara frisk och arbetsför med god förmåga och vilja till arbete. E . är fabriksarbeterska och tjänade undersökningsåret 1768 kr. F ö r 1927 är hon taxerad till 1 560 kr:s inkomst. E. har två minderåriga barn, 7 och 10 år gamla, vilka äro utackorderade hos släktingar emot någon ersättning från modern. Alltsedan hon för fem år sedan blev änka, uppbär hon understöd från fattigvården; för 1928 utgick detta med c:a 400 kr. Därjämte åtnjuter E. sedan fem år tillbaka folkpension med 240 kr. årligen. E. är numera ensamboende, förhyr bostad och betalar härför 325 kr. pr år. P å hennes vandel är intet att anmärka. Även om E. — när hon 1923 beviljades pension — möjligen varit berättigad därtill, synes hon numera till följd av sitt hälsotillstånd och sin arbetsinkomst knappast pensionsberättigad. Troligen föreligger här ett förbiseende. 2207/VI. K. L. O. — 69 år, gift måleriarbetare, lider av reumatism med nedsättning av arbetsförmågan. O. har sex vuxna barn, om vilka endast upplyses dels att de äro friska och dels att tvenne döttrar åtnjuta understöd från fattigvården. H a n och hustrun åtnjöto undersökningsåret dels fattigvård med 200 kr. och dels även folkpension. Pensionen utgår sedan den 1 februari 1927 med 111 kr. 60 öre årligen för mannen; hustruns pensionsbelopp har icke angivits. O. är för måleriarbete taxerad för en inkomst under 1927 av 1 079 kr. och under 1928 av 2 051 kr. Det vill synas som skulle han icke varit berättigad erhålla pensionstillägg. 0 . uppges vara alkoholist. 8218/VI. J. E. B. — 70 år, ogift borstbindare, lider av hjärtfel, magkatarr och ålderdomskrämpor. Under 1928 tjänade B. på borstbinderi enligt egen uppgift 750 kr., varjämte han åtnjöt folkpension med 171 kr. Sannolikt har arbetsförtjänsten uppgått till något högre belopp. S898/1V. A. O. J . — 55 år, änka, sömmerska, sköter hushållet för sig och en vuxen dotter. 1. h a r god arbetsvilja men nedsatt arbetsförmåga till följd av njurlidande, äggvita och hjärtfel samt åtnjuter sedan över tjugu år tillbaka understöd från fattigvården; för 1928 utgick detta med 446: 50 kr. Därjämte uppbär änkan J . sedan tolv år folkpension med 140:40 kr. pr år. Dessutom arbetar J . med sömnad, varpå hon under 1928 förtjänade c:a 500 kr. Det vill sålunda synas, som skulle hon icke v a r i t berättigad till pensionstillägg. Dottern är konditoribiträde, frisk och skötsam. 8498/V. E. L. — 66 år, gift fabriksarbeterska, folkpensionär. Mannen är sjuklig och nästan oförmögen till förvärvsarbete, vistas dock i hemmet. Makarna ha fyra vuxna barn, av vilka två befinna sig i Amerika under okända förhållanden; en dotter är gift och bosatt på annat håll. F j ä r d e barnet, en ogift dotter, åtnjuter understöd för sig och sina t r e minderåriga barn uä, av vilka tvenne äro utplacerade i enskilda hem och det tredje vistas hos modern och morföräldrarna. Dottern sammanbor nämligen med föräldrarna samt arbetar på fabrik liksom modern.

208 Modern, d. v. s. L., lider av åldersklenhet och reumatisk värk samt av nedsättning i arbetsförmågan, på grund varav hon tillerkänts folkpension med 219: 60 kr. pr år. Dessutom åtnjuter familjen sedan många år understöd från fattigvården, vilket för 1928 utgick med c:a 340 kr. och för 1927 med 324 kr. Härutöver kommer dotterns hemunderstöd med 300 å 400 kr. årligen. L. är som nämnts fabriksarbeterska; under 1927 är hon taxerad för inkomst av 850 kr., och under 1928 torde hennes arbetsförtjänster ha uppgått till minst 800 kr. Med hänsyn till denna arbetsinkomst synes hon knappast för egen del ha varit pensionsberättigad. Mannen skall ha sökt pension men fått ansökan avslagen. Familjen bebor lägenhet om 2 r u m och kök emot 600 kr:s årshyra. 5075/VI. J . O. P . — 70 år gammal, gift skogsarbetare, lider av nedsättning i arbetsförmågan till följd av hjärtåkomma, varemot arbetsviljan är god. P . åtnjuter fattigvårdsunderstöd och folkpension; för 1928 uppgingo dessa förmåner till resp. 115 och 238: 80 kr., sålunda sammanlagt 353 kr. 80 öre. P . torde likväl under sagda år ha utfört ett icke så ringa förvärvsarbete. H a n är nämligen för 1928 taxerad för en inkomst av 1500 kr.; motsvarande belopp för 1927 utgjorde 1480 kr. P . är som nämnts gift och har fem vuxna och självförsörjande barn, vilka icke synas sammanbo med föräldrarna. Om dem upplyses endast, a t t deras hälsotillstånd är gott samt att de icke varit föremål för hjälp från det allmänna. Grovarbetarelönen på ortens öppna arbetsmarknad uppges vara 1 500 kr. pr år. 4147/111. E. R. L. K. — 48 år, änka, nästan blind och nästan oförmögen till förvärvsarbete, åtnjuter fattigvård och folkpension. K. har under tiden 19 / 4 1912— 31 / 5 1915 vårdats på ålderdomshem. H a r åtminstone tidigare varit sedeslös. Det förefaller, som vore K. — vilken alltså under hela 1913 varit omhändertagen av fattigvården — knappast berättigad till pension. 849/III. H . C. L. — 48 år, ogift, sinnesslö och helt oförmögen till förvärvsarbete; vårdas sedan 1912 på ålderdomshem samt åtnjuter folkpension. Av samma skäl, som anförts här ovan beträffande K., synes icke heller L. vara pensionsberättigad. 1094/11. K. A. T. R. — 34 år, ogift f. d. jordbruksarbetare. Lider av lungtuberkulos och astma samt är oförmögen till arbete. R. har under en följd av år haft hjälp från det allmänna. Sedan ett par år tillbaka är han omhändertagen på fattigvårdsanstalt och åtnjuter folkpension. R. har fört en asocial tillvaro, har varit alkoholist, visat försumlighet i arbete och dålig arbetsvilja samt har straffats för bl. a. första resan stöld. Undersökaren skriver om honom: »Den undersökte har dåliga vitsord. Brukar försörja sig på bettleri och bo på ungkarlshotell.» Vid en strängare »värdighetsprövning» är det väl troligt, att R. skulle uteslutits från erhållande av folkpension. H a n har efter allt a t t döma aldrig ärligen sökt att bidraga till sin försörjning. 1265/111. O. V. B. — 50 år, gift f. d. handelsbiträde, agent och gårdfarihandlande, lider av sockersjuka och hjärtfel samt är nervklen och anses oförmögen till förvärvsarbete. Beskrives som dörrknackare. B. åtnjuter sedan närmare femton år tillbaka och fortfarande understöd från fattigvården; vid minst sju olika tillfällen har han varit omhändertagen å ålderdomshem. Dessutom uppbär han folkpension sedan 1927. Under 1928 var han intagen på fattigvårdsanstalt under sju månader samt uppbar för övrigt hemunderstöd från fattigvården jämte givetvis sin pension. B. har betecknats som asocial. H a n har två gånger varnats och två gånger undergått tvångsarbete för lösdriveri, är straffad för ett trettiotal fylleriförseelser

209 samt h a r jämväl i övrigt fört en asocial tillvaro; sannolikt är B. ärftligt belastad från bägge föräldrarna. Troligt är väl, att B. skulle ha vägrats pension, därest en strängare »värdighetsprövning» tillämpats. H a n fick som nämnts pension — 225: 60 kr. pr år — 1927. Under 1926 är han straffad för en fylleriförseelse, 1928 för två och under 1929 för tre sådana förseelser. 2178/IV. A. E. K. — 60 år, gift f. d. stuveriarbetare, lider av epilepsi och anses numera oförmögen till arbete; har tidigare varit arbetsovillig. K. har haft elva barn, av vilka åtminstone ett, en tjugufemårig dotter, är avlidet. F e m barn — alla vuxna — sammanbo med föräldrarna och »betala för sig i hemmet» enligt undersökaren. Om de övriga barnen upplyses intet. Alla barnen skola dock ha varit friska »då de växte upp». Sedan känner man kanske inte stort mer om flera av dem. K. åtnjuter fattigvård och folkpension; under halvannan månad 1928 har han vårdats å fattigvårdsanstalt samt under fem månader åtnjutit hemunderstöd. Fattigvårdskostnaden uppgår till 256 kr. och folkpensionen inklusive regleringsbelopp till 272 kr., summa 528 kr. för nämnda år. Familjens sammanlagda taxerade inkomst uppgick 1927 till 6 959 kr. och 1928 till 8 082 kr. K. är alkoholist och har varit föremål för nykterhetsnämndens ingripande. Gängse grovarbetarelönen på orten utgör 2 100 kr. pr år. 929/VI. J. T. K. — 67 år gammal, gift arrendator, lider av nedsättning i arbetsförmågan till följd av ålderssvaghet. K. och hans hustru ha sju vuxna, friska och självförsörjande barn; om deras förhållanden är dock intet närmare känt. K. åtnjuter endast folkpension med 238: 80 kr. årligen; även hustrun har pension, men med okänt belopp. Dessutom uppbära de räntan av c:a 15 000 kr:s kapital med omkring 600 kr. pr år. Något överhängande ekonomiskt hjälpbehov synes knappast föreligga. 8001/1. N . H j . H . — 17 år gammal; oförmögen till arbete på grund av ryggmärgslidande samt ögonsjukdom, vårdas hos föräldrarna. H . åtnjuter folkpension, vilken enligt undersökaren 1928 tillsammans med regleringsbeloppet utgick med 323 kr. Fadern är järnvägsman i god ekonomisk ställning. H a n s inkomst uppges utgöra 4 540 kr. för 1928, och undersökaren anser icke troligt, a t t — därest icke sonen åtnjöte pension — fadern skulle begära fattigvård för honom eller i vart fall tilldelas sådan. Gängse grovarbetarelönen på orten utgör 1 650 kr. pr år. 3008/1. B. H . E. J. — 21 år gammal, ogift, psykiskt defekt samt oförmögen till arbete. J. åtnjuter folkpension med för 1928 237: 60 kr. H a n sammanbor med föräldrarna, vilka befinna sig i god ekonomisk ställning. F a d e r n är järnvägsman och uppges under 1928 ha tjänat 4 800 kr. Undersökaren anser icke, att fadern skulle ifrågasatt fattigvårdsunderstöd för sonen, därest denne icke haft pension. H a n förmenar alltså, att något hjälpbehov icke förefinnes. Årslönen för grovarbete i öppna marknaden utgör c:a 1650 kr. 8051/11. T. G. V. K. — 33 år gammal, ogift, själsligt defekt sedan födelsen, åtnjuter folkpension med 150 kr., bor hos föräldrarna, vilka äro burgna. Fadern är tjänsteman med en taxerad inkomst under 1928 av 8 560 kr. H a n bebor om vintrarna en stadslägenhet om sex rum och kök samt om somrarna eget lantställe, som han under senare år inköpt för 13 000 kr. Något behov av folkpension kan det näppeligen vara fråga om i detta fall. 14—340122

210 Årslönen för grovarbete i öppna marknaden utgör på orten c:a 1650 kr. och torde giva en antydan om ortens levnadskostnader. 8851/111. "K. A. — 43 år, ogift hemmadotter, nervsjuk sedan tjugu år tillbaka, åtnjuter folkpension med 141 kr. 20 öre årligen. A. sammanbor med sina föräldrar, vilka äro förmögna. Fadern är trädgårdsmästare och fastighetsägare — äger flera hus — och anses icke på något sätt beroende av pensionen för dotterns försörjning. Något ekonomiskt hjälpbehov torde icke föreligga. 3526/VI. A. S. S. — 69 år, änka, lider av åderbråck och hj ärtåkomma, men sköter hushållet åt tre vuxna barn, med vilka hon sammanbor. Änkan S. åtnjuter endast folkpension. De tre barnens sammanlagda inkomster uppgingo 1927 till 3 770 kr. och 1928 till 5 080 kr. Givetvis skulle de kunnat försörja sin mor utan hjälp från det allmänna. Lönen för grovarbete å ortens öppna arbetsmarknad utgör 1 650 kr. pr år. 5008/1. J. A. L. — 23 år, ogift hemmason, lindrigt sinnessjuk eller sinnesslö, oförmögen till förvärvsarbete; bor hos föräldrarna efter att tidigare ha varit utackorderad av fattigvården. Åtnjuter folkpension med 231 kr. pr år. Fadern, som är murare, lär befinna sig i goda ekonomiska villkor. Hans taxerade inkomst utgjorde för 1927 3 240 kr. och för 1928 3 280 kr. Gängse lönen för grovarbete på orten utgör 1500 kr. pr år. 5090/1. T. H. V. — 21 år, ogift hemmadotter, lider av sviter efter barnförlamning och är oförmögen till förvärvsarbete. V. bor hos föräldrarna samt åtnjuter folkpension efter att tidigare å fattigvårdens bekostnad ha vårdats å vanföreanstalt; pensionsbeloppet utgör 215 kr. 20 öre pr år. Fadern är arbetsförman på landsbygden och uppges vara »någorlunda bärgad». Hans taxerade inkomst uppgick 1927 till 3 480 kr. och 1928 till 3 290 kr. Enligt sagesman på orten skulle fadern utan tvekan vara i 6tånd att utan samhällets mellankomst försörja sin sjuka dotter. Gängse grovarbetarelönen på orten utgör 1 500 kr. pr år. Otroligt är väl icke, att förhållandena för många av här åsyftade pensionstagare förändrats sedan de sökte eller först erhöllo pension. De kunna alltså sedermera ha kommit i en bättre ekonomisk situation. Det är vidare möjligt, att en del av dessa pensionstagare efter undersökningsåret som en följd av inträdda förändringar berövats sina pensionsförmåner; därom saknas givetvis upplysningar. Som en mycket flyktig resumé av det sagda kan anföras, att av de 2 767 fallen skulle praemissis prasmittendis — inalles 629 stycken, alltså nära 23 % — av olika skäl knappast ha förekommit i hjälpklientelet. Utesluter man de 134 pensionstagare, vilkas rätt till pensionsförmåner synts tveksam enbart av fiktiva skäl (jmfr sid. 199), återstå sålunda 495 fall, motsvarande i runt tal 18 % av samtliga. I dessa senare har alltså behovet av hjälp eller omfattningen av den faktiskt meddelade hjälpen ifrågasatts eller synts tveksam. Inskränker man sig slutligen till allenast dem, för vilka varje behov av hjälp från det allmännas sida synts tvivelaktigt, erhåller man siffran 415 (jmfr tab. å sid. 197 och 199), d. v. s. omkring 15 % av samtliga fallen. Dessa fall ha icke vid en strängare granskning kunnat anses ekonomiskt betingade; det har med andra ord förefallit, som om de åtminstone undersökningsåret bort kunna reda sig förutan hjälp från det allmännas sida. Men, ju mera man spekulerar över dylika företeelser, desto starkare förnimmelse får man av svårigheten att här fixera några gränser. I nu senast

211 omnämnda fallen ha visserligen den undersöktes eller hans närmaste anförvanters inkomster synts tillfyllest för att hålla honom utanför det allmännas hjälpverksamhet. A t t han — eller hon — likväl indragits i densamma har kanske minst lika många orsaker som det finns fall. E j sällan ligga orsakerna till hjälpbehovet hos de undersökta själva, i deras dryckenskap, slöseri, bristande ansvarskänsla e t c , i andra fall hos dem närstående i deras ovilja att hjälpa o. s. v. Man frestas understundom ansluta sig till grundtanken i den av den schweiziske nationalekonomen Cherbuliez uttalade uppfattningen, att bristande förutseende —• och därmed sammanhänger uppenbarligen på det intimaste livsföringen — är själva grundorsaken till pauperismen (Dictionnaire de 1'économie politique). Även om en sådan uppfattning innebär åtskillig överdrift, är det å andra sidan alldeles icke otroligt, att — kunde man helt borteliminera en sådan faktor, d. v. s. kunde man hos människorna ingjuta en starkare förtänksamhet och ansvarskänsla — skulle det sociala hjälpklientelet med all sannolikhet smälta ihop ganska avsevärt. Därmed får denna undersökning anses avslutad.

Några reflexioner i anledning av undersökningen. Vilka praktiska resultat har undersökningen givit? Vågar man överhuvud av densamma draga några bestämda generella slutsatser om det sociala hjälpklientelets beskaffenhet eller om orsakerna till dess hjälpbehov? Och kan man därav erhålla slutgiltigt besked i de för socialpolitikens utveckling så vitala frågor, som inledningsvis berörts (sid. 6 o. följ.)? Dessvärre måste svaren å dessa frågor bliva negativa. Orsakerna därtill äro flerahanda. Undersökningen avser det sociala hjälpklientelet under 1928. Den massarbetslöshet, som sedermera inträtt och drivit nya skaror in i klientelet, har efter allt att döma i viss mån förändrat dess struktur. Dock torde 1928 års klientel vara mera karakteristiskt för den stora fasta stammen hjälpsökande, som samhället även under tider av normala, ja, tämligen goda konjunkturer måste understödja. En annan omständighet har också tidigare framhållits, och jämväl den förtjänar att ånyo betonas. Undersökningsklientelet kan ju näppeligen anses representativt för hela landets hjälpklientel; stads-, enkannerligen storstadsinslaget är säkerligen alltför dominerande i undersökningen. Härtill komma väl även andra omständigheter. Skulle man i allt fall anföra några reflexioner, som trängt sig fram under arbetets gång, kunna dessa uppenbarligen icke göra anspråk på allmängiltighet. Bland frågor, som framkastats uti inledningen till denna berättelse (sid. 7), avsåg den utan tvekan viktigaste spörsmålet om klienternas förhållande i avseende å arvs- och miljöfaktorer. »Förhåller det sig månne på det sättet» — frågades det bl. a. — »att dessa på ett eller annat vis av det allmänna understödda utgöra ett genomsnitt av samhällsmedborgarna i allmänhet i fråga om personliga egenskaper?» Äro, med hänsyn till konstitution, karaktär, läggning e t c , de undersökta — populärt talat —- »vanliga människor»? Ett besvarande härav måste förutsätta en lika säker och ingående kännedom om bägge jämförelseleden, om »folk i allmänhet» och om det sociala hjälpklientelet. En sådan kunskap står väl knappast någon till buds.

212 Skulle man erfarenhetsmässigt och med ledning av undersökningen ge ett svar, komme detta närmast att gå i nekande riktning. D. v. s. vissa kategorier av de undersökta, såsom åldringar — kanske också flertalet kroppssjuka och kroppsligt defekta_ — synas väl vara som folket är mest. Andra däremot, särskilt de psykiskt sjuka och defekta samt avgjort största antalet klienter i de s. k. modernare fallen torde i väsentliga stycken skilja sig från den stora mängden. Klientelet i sin helhet utgöres till c:a 30 % av människor, vilka måst betecknas som misskötsamma och asociala (jmfr sid. 92 o. följ.). Man är åtminstone mycket obenägen tro, att den stora allmänheten inrymmer samma höga proportion socialt mindervärdiga. Enbart de modernare fallen uppvisa i detta stycke ej mindre än 55.4 %; av klienterna i dessa var alltså mer än varannan att anse som socialt sett undermålig. C:a 31 % av samtliga till denna grupp hörande klienter hade f. ö. sakfällts för olika slag av brott och förseelser (sid. 103). Undersökningen får sålunda anses ha visat, att samhällets hjälpverksamhet till icke ringa grad tagits i anspråk av dess sämre element, av dess mera misskötsamma, asociala och kriminella medlemmar. Med häntydning på sådana klagar ofta för fattigvårdsmannen skötsamt folk —• som hela sitt liv strävat, försakat och sparat och som omsider söka att »liksom alla andra» få understöd men till följd av besparingar etc. förvägrats sådant — att fattigvården hjälper bara »fyllehundar och patrask, som i all sin dar slösat bort vad de tjänat. Vad är det då lönt man sliter och strävar?» Vad så angår de psykiskt sjuka och defekta ansågos de till ej mindre än c:a 80 % ha ärftligt påbrå som grund för sin sjukdom eller defekt; de torde väl härutinnan skilja sig från andra människor. Även i andra avseenden synas de undersökta intaga en särställning, t. ex. i fråga om sina barns börd inom eller utom äktenskap. Undersökningen har blottat, att av samtliga klienter, som ha eller haft barn, hade männen till c:a 20 % och kvinnorna till c:a 41 % barn utom äktenskap (sid. 118 o. följ.). Det är väl knappast troligt, att av den stora allmänheten i det närmaste var tredje person skulle ha barn utom äktenskap. Talet för de undersöktas uä födda barn — de utgöra c:a 15 % av samtliga barnen — torde, om man nämligen tager hänsyn till den avsevärda tidrymd, varunder dessa »barn» kommit till världen, säkerligen ligga högre än motsvarande tal för befolkningen under samma tidrymd. Dessvärre känner man alltför litet om klienternas barn. De äro f. ö. ännu till c :a 30 % minderåriga, alltså i ganska stor utsträckning oskrivna blad. Men man vågar väl a priori antaga, att de barn, samhället av olika anledningar sett sig nödsakat omhändertaga — och de utgöra ju mera än fjärdedelen av de sistnämnda — befunnit sig i sämre levnadsförhållanden än barn i allmänhet •— allt oftast uttryck för omständigheter, som intimt sammanhänga med föräldrarnas, d. v. s. de undersöktas vandel och personliga egenskaper. Innebörden i svaren å de följande frågorna, som egentligen endast äro en utveckling av den förra, blir avhängig av den uppfattning, man kan hysa i denna. »Är det endast yttre fatala omständigheter, som framkallat deras ( s e de undersöktas) hjälpbehov, olyckor och andra kalamiteter, som kunna drabba envar? Eller förhåller det sig måhända så, att dessa understödda genom egna eller föräldrarnas inre personliga egenskaper väsentligen skilja sig från den genomsnittliga standarden i samhället?» Frågeställningen kan verka vilseledande, då den synes utesluta möjligheten av inre fatala omständigheter hos folk i allmänhet. Så är knappast meningen; frågan har väl avsiktligt tillspetsats. Ty jämväl bland folk, som

213 icke behöver anlita det allmännas hjälpverksamhet, finnas naturligtvis fall av nedärvd belastning. Brottmålskrönikan t. ex. synes understundom stödja en sådan förmodan. Och i många andra fall ha de sämre anlagen väl aldrig aktualiserats. Men troligt är, att frekvensen ärftligt belastade är störst bland dem, som för sin vård och försörjning äro hänvisade till samhällets hjälpinstitutioner, liksom att arten av deras belastning är mest kvalificerad. E t t genomgående drag hos undersökningsklienterna är fattigdom. Av deras föräldrar ha de flesta, minst 70 %, visserligen under olika skeden av sitt liv åtnjutit hjälp, oftast ifrån fattigvården (jmfr sid. 66). Denna omständighet synes tala för antagandet, att flertalet av de undersökta utgått ifrån hem, som åtminstone i ekonomiskt avseende legat under genomsnittet. Och de visserligen ganska sparsamma upplysningarna om föräldrarnas vandel etc. synas antyda, att klienterna jämväl på denna punkt samt därmed tydligen i fråga om vård och uppfostran varit sämre lottade än folk i allmänhet. I mera än fjärdedelen av fallen ha fäderna och i c:a åttondedelen mödrarna stämplats som socialt belastade; bland de förra ha 6.4 % och bland de senare 1.2 % undergått bestraffning för brott eller förseelser (jmfr sid. 68 o. 70 e t c ) . Man skall kanske invända, att fattig kan varje människa bli, och att med fattigdomen gärna följa allehanda olyckliga förhållanden, misskötsamhet, kriminalitet etc. Man vill kanske göra gällande, att fattigdom är en rent yttre faktor, vilken drager med sig allt annat ont. Så kan naturligtvis emellanåt vara fallet. Men fattigdomen är icke endast en orsak; den kan även vara en av verkningarna, ett symptom för på djupet liggande dekadenta krafter. De socialbiologiskt sett undermåligaste människorna äro väl som regel — naturligt nog f. ö. — också de fattigaste, och deras fattigdom är av det mest hopplösa slaget. De äro fattiga i alla avseenden, icke blott brödlösa utan även rådlösa, ofta viljelösa, och de förbli fattiga livet igenom. De ha minsta trängtan och minsta möjligheter att taga sig upp ur sin misär. Icke sällan äro de till sin läggning infantila eller bekajade med fysiska och psykiska defekter; många få hela sin levnad släpa på en black om foten; de äro bundna av sitt »slumsinne». Och detta är väl ofta ett uttryck för inneboende konstitutionell brist eller svaghet, d. v. s. för ärftlig belastning, i andra fall för missriktad uppfostran, och emellanåt för såväl inre som yttre faktorer. Då man säger: »Tillfället gör tjuven», »Nöden har ingen lag» e t c , och att fattigdom driver till förbrytelser o. dyk, synes man uteglömma ett viktigt led i orsakskedjan, den primära faktorn till brottslighet, nämligen det personliga sättet att reagera inför »tillfället», inför nöden etc. Härom skriver den amerikanske psykologen Burt: »It is the personal reaction to a given situation that makes a man a criminal, not the situation itself. I t is not bad surroundings alone that create delinquency, but the workings of these bad surroundings on the thoughts and feelings of a susceptible mind — »* Men å andra sidan är det mycket sannolikt, att fattiga människor utsättas för flera frestelser, flera »tillfällen» än andra. Resultatet — asocialiteten, kriminaliteten etc. — blir ofta, liksom redan fattigdomen, en produkt av samverkan emellan arvsanlag och miljö, och att strängt utskilja verkningarna av ena eller andra faktorn är väl merendels ogörligt. »Arv og milieu er tandhjul, som griper ind i hverandre» (sid. 149). För i runt tal 33 % — alltså tredjedelen — av de undersökta ha undermåliga arvsanslag presumerats vara grundorsaken till hjälpbehovet (sid. 152). Och dessa ärftligt belastade kunna uppvisa en icke oväsentligt högre proportion misskötsamma och asociala än andra klienter, nämligen c:a 45 % emot c:a 25 % (sid. 167). Det vore väl en alltför hopplös tro och erfaren1

Jmfr Cyril Burt: >The Young Delinqvent>, New York 1925, s. 179.

214 heten vägrar acceptera tanken, att ungefär var tredje person i samhället skulle gå omkring och bära på liknande ärftliga anlag. Allt synes tyda därpå, att det är ett speciellt lager i samhället, ett i alla avseenden bottenskikt, som, ofta led efter led, företrädesvis frekventerar hjälpinstitutionerna och utgör deras mera permanenta stam. Granskar man det samlade klientelet från ett flertal hjälporgan i ett samhälle, skall man finna visst belägg för en sådan uppfattning. Man skall frapperas av att finna, hurusom samma personer och deras familjemedlemmar eller andra liäsonger återkomma på flera olika håll, och man skall vidare finna, att de utgöra de mest hopplösa fallen. E t t större fattigvårdsregister exempelvis, vilket omspänner en tillräckligt lång tidrymd, kan ofta uppvisa en sammanhängande härva släktförbindelser eller liknande konstellationer, en rikhaltig samling av i upp- eller nedstigande led, sidled eller annorledes med varandra befryndade eller lierade människor. Undersökningen har visat, att mera än två tredjedelar av klientelet haft hjälp från flera av samhällets hjälporgan (jmfr sid. 20). Sista frågan i detta sammanhang söker en vägledning. »Äro samhällets hittillsvarande åtgärder ägnade att för framtiden förminska antalet hjälpbehövande, eller bidraga de måhända tvärtom till att uppamma ökade skaror sådana?» Är — med andra ord — socialpolitiken inne på rätt väg, då den alltmera utvidgar gränserna för samhällets åtaganden gentemot nödställda av olika slag? Ä r hittills tillämpade sättet för hjälpen det på längre sikt mest effektiva (sid. 7)? . I detta avseende har man, som tidigare antytts, i skilda läger och icke minst bland dem, som dagligdags syssla med hithörande ting, kunnat förmärka en allt större tveksamhet, en växande pessimism. Denna är väl, åtminstone delvis, en naturlig reaktion efter de klang- och jubeldagar, socialpolitiken genomlevat under de senaste decennierna. Aktioner och reaktioner avlösa alltid varandra. Men det förhållandet — att frågan på olika vägar trängt sig fram, att den fått sin aktualitet bl. a. genom en fortlöpande ansvällning av hjälpklientelet och ökning av kostnaderna för den sociala omvårdnaden även under, vad man kallar, goda tider och att den föranlett undersökningar och åtgärder runt om i landet — synes dock tyda på allvarligare, djupare anledningar till denna socialpolitikens självbesinning. Ovannämnda utrycket »hittillsvarande åtgärder» inbegriper en mångfald skiftande anordningar. A samhällets bekostnad kunna medellösa numera komma i åtnjutande av snart sagt all den behandling och vård, modern läkarkonst och modernt sjukhusväsende erbjuda. Genom samarbete emellan Kungl. pensionsstyrelsen och lokala fattigvårdsmyndigheter kunna medellösa, vilka hotas av livslång invaliditet och understödstillvaro, sättas i tillfälle erhålla dyrbar specialbehandling; denna syftar till att hos dem taga tillvara eventuellt förefintliga möjligheter till hälsa och arbetsförmåga samt därmed avkoppla dem från ett långvarigare beroende av den samhälleliga hjälpverksamheten. Samma förebyggande syftning har den yrkesutbildning, utrustning med arbetsredskap e t c , varav medellösa å samhällets bekostnad kunna bliva delaktiga. Hela denna verksamhet arbetar sålunda för att förminska antalet hjälpbehövande. Undersökningen, som icke tagit sikte på speciellt sagda verksamheten, ger heller icke material för ett bedömande av dess resultat. Visserligen anträffas bland de undersökta fall, där dylik förebyggande behandling, utbildning etc. tidigare meddelats ehuru med negativt resultat. Men dessa fall äro naturligtvis alltför få för att medgiva någon slutledning. En särskild undersökning härutinnan kunde ur flera synpunkter vara önsklig.

215 Man kan i den sociala hjälpverksamheten åtskilja tvenne olika slags fall, nämligen vård- och skyddsfallen samt försörjningsfallen; kombinationer dem emellan givas naturligtvis. Frånser man nyss antydda jämte en del andra profylaktiska vård- och utbildningsmöjligheter, varöver fattigvården och folkpensioneringen förfoga och vilka alltså avse de förra slagen av hjälpfall, kan man näppeligen påstå, att dessa organs verksamhet för övrigt — d. v. s. evad den avser de rena försörjningsfallen — är ägnad att för framtiden förminska antalet hjälpbehövande. Den hjälp, de där meddela, blir mycket sällan kurativ, fastmera palliativ. Dess uppgift blir mera att lindra förhandenvarande nöd än att i grunden bota densamma. Undersökningen har påvisat fall (jmfr sid. 196 o. följ.), där det allmännas bistånd knappast synts strängt ekonomiskt påkallat. Genom pensionsförsäkringen indragas onekligen i hjälpklientelet människor, som — därest dess understödsformer icke förefunnits — knappast skulle anlitat det allmännas bistånd. Dess finare etikett, dess mycket toleranta behovsprövning — den förbiser ju bl. a. anförvanters försörjningsplikt — m. fl. omständigheter äro obestridligen ägnade att tillföra den samhälleliga hjälpverksamheten ökade skaror hjälptagare. Och vad fattigvården beträffar är det väl ställt utom varje tvivel, att denna ofta nog bidrager till att förlänga, att konservera fattigdomstillståndet och hjälpbehovet. Detta gäller ej minst modernare fall, där detta behov till väsentlig grad bottnar i vederbörandes sköteslöshet och där helt andra, radikalare medel varit av nöden. Det synes ligga i sakens natur, att fattigvårdens — genom 1918 års fattigvårdslag och det ensidiga, sätt, varpå densamma understundom förts till torgs eller eljest blivit tolkad — utsträckta skyldigheter att hjälpa näppeligen kunnat verka till en minskning av antalet klienter. Det naturliga är väl, att den ökade skyldigheten i stället medfört en ökning av klientelet. Och denna ökning torde väl i främsta rummet ha kommit de modernare fallen tillgodo. o _ Andra omständigheter medverka i samma riktning. Utan att inga i närmare reflexioner beträffande en tidigare fattigvårds restriktiva politik torde man vara berättigad antaga, att denna fungerat som korrektiv, som en fördämning emot en alltför stark tillströmning av hjälptagare. Folkpsykologiska faktorer måste i det sociala arbetet alltid tillmätas en stor betydelse. ."'.'., ,, j n Förr var det en skam att emottaga fattigvård, numera ar det en^klar medborgerlig rätt; det förnedrande momentet är snart helt utplånat, åtminstone för städernas yngre generationer. Om det å ena sidan är troligt, att skamkänslan tidigare avhållit mången verkligt behövande från att söka hjälp och därmed utsatt honom för nöd och lidanden, är det å andra sidan icke uteslutet, att fattigvårdens »humanisering», blotta medvetandet om rätten till t a t : tigvård, snart sagt »när helst och av vad orsak nöd uppstår», på mången kan verka förslöande, förlamande å det egna initiativet. E t t hjälpbehov är icke sällan något subjektivt; man kan i det sociala hjälparbetet aldrig borteliminera »den mänskliga faktorn». I största allmänhet är det väl psykologiskt knappast sannolikt, att flertalet människor inför en brydsam situation skola till det yttersta spänna sin egna krafter, om annan hjälp finnes inom bekvämt räckhåll, särskilt om man äger lagligen påfordra sådan. Det är givetvis mödosammare och förenat med större försakelser att av egen kraft taga sig ut ur svårigheter än att begära hjälp från fattigvården, som »alla andra få». Minsta motståndets lag äger väl sin tillämpning även här. Arbetslöshetskommittéernas verksamhet torde, rätt bedriven, i högre grad kunna arbeta en sund utveckling i händerna. Förutsättningarna äro ju delvis andra. E n fara synes dock lura även här, den nämligen att kommittéerna eller fattigvården laglikmätigt skola motverka en politik, som syftar till arbetslös-

216 hetens bekämpande. Fattigvården kan bringas, understundom kanske emot bättre vetande, att genom ett ovist och kortsynt understödsgivande bidraga till att låsa fast arbetslösheten och därmed också öka antalet hjälpbehövande. Det samhällsorgan, vars verksamhet synes skänka största förhoppningarna för framtiden, är uppenbarligen barnavårdsnämnden. Dess material — barnen — är det mest hoppingivande. Barnavårdsnämnden har också till förfogande^ starka maktmedel, bl. a. rätten att emot föräldrars vilja skilja barn från undermåliga hem och miljöförhållanden samt placera dem i sund omgivning. Därigenom kunna helt visst åtskilliga barn, vilka kanske eljest varit förutbestämda till en asocial tillvaro, räddas och bliva närande samhällsmedlemmar. Erfarenheten och företagna undersökningar ha dock lärt, att ju tidigare barn omhändertagas, desto säkrare blir resultatet. E n under senare åren i Oslo företagen undersökning 1 synes ha ådagalagt, att bästa resultatet ernås i fall, där barnen tagits om händer redan före sitt åttonde år. Senare omhändertaganden ha ofta visat sig gagnlösa; barnen ha redan hunnit få beståndande intryck och livsriktning. Liknande undersökning beträffande barn, som omhändertagits av svenska barnavårdsnämnder, saknas veterligen; David Lunds utredningar äro knappast analoga med den norska. E n undersökning härutinnan kunde dock vara önskvärd; denna bör väl lämpligen uppskjutas intill dess de barn, vilka behandlats enligt 1924 års lag om samhällets barnavård, nått vuxen ålder och kommit ut i livet. En omständighet, som knappast torde verka förminskande å antalet hjälptagare, är splittringen å ett flertal olika organ av den sociala hjälpverksamheten. Det är ju en gammal känd iakttagelse, att från ju flera håll man kan erhålla hjälp, desto större blir tilloppet hjälpsökande. »Filantropien, redobogenheten att räcka en hjelpsam hand hvarhelst något behof kan uppsökas, de mångdubblade fattiginrättningarna bidraga icke litet att vilseleda en ouppmärksam betraktare, ty det är en konstaterad sanning, att, ju mera man ger, ju mera begäres det; och i stället för att fattigförsörjningen skulle rätta sig efter behofvet, rättar sig behofvet efter fattigförsörjningen, såvida nemligen denna icke uti sjelfva sättet för utöfningen lagt band på en sådan böjelse.» 2 Och hjälpbehoven kunna vara hart när omättliga, om man icke går till grunden och angriper de djupare liggande orsakerna till att nöd och elände uppstår. Då man spekulerar över socialpolitiska ting, och ej minst då man överväger effektiviteten på längre sikt av sociala välfärdsanordningar överhuvud, tvingas man ovillkorligen in på rashygieniska spörsmål. Socialpolitiken har hittills nästan uteslutande inriktat sig på att tillrättalägga och förbättra de yttre livsbetingelser, varunder människor födas, leva och dö.3 Ehuru goda miljöförhållanden utan tvekan måste tillmätas en mycket stor betydelse för utformningen av den enskilde individens goda samt undertryckandet av hans dåliga anlag, är det likväl uppenbart, att därmed äga de sin begränsning. Emot de mera svårartade arvsanlagen förmå de f. ö. intet, och de^ kunna heller icke förhindra nedärvningen från släkte till släkte av undermåliga anlag. I fråga om arvsbelastade människor har socialpolitiken hittills så långt ifrån kunnat undanrödja hjälpbehovet, som den kanske snarare, i sin välmening, 1

Jmfr S. Arctander och S. Dahlström: »Hvordan går det vare vergerådsbarn?», Oslo 1932. Jmfr Gustaf Broomé: >Om Svenska Allmänna Fattigvårdslagstiftningen>, Ak. avh., Lund 1856

sid. 5. 8

'

Jmfr en uppsats av professor J. Vilh. Hultkrantz: »De sociala frågorna från rasbiologisk synpunkt», Social Handbok, Sthlm 1925, sid. 25 o. följ. .

217 gynnat uppkomsten av nya hjälpbehov. Genom att nära och underhålla sådana människor har samhällets hjälppolitik understundom skapat de yttre villkoren för dem att föröka sig; och därmed har samhället onekligen ådragit sig ett visst ansvar för fortplantningen av de undermåliga anlagen, ett ansvar som icke sällan kommer att drygt utkrävas släktled efter släktled. Uppenbart är att samhället, därest det på allvar vill åstadkomma en förminskning av det sociala hjälpklientelet, måste gå på djupet, måste inrikta sin verksamhet på att oskadliggöra de arvsbelastade, att förhindra dem ifrån att sätta en dålig avkomma till världen. Av den negativa rashygienens medel kan väl äktenskapsförbud omedelbart uteslutas som ineffektivt. Icke sällan äro de människor, vilkas fortplantning samhället har anledning förhindra, behärskade av abnormt stegrade sexuella drifter utan tillräckliga hämningar. Och ej minst i tider, då den utomäktenskapliga nativiteten är så utomordentligt vanlig och tolererad, ligger det i öppen dag, att — som väl erfarenheten också bekräftat — man icke kan förvänta önskvärda resultat av äktenskapsförbud; dylikt kan rent av under speciella betingelser mera skada än gagna. Övriga medel — asylering och sterilisering — äga tydligen större effektivitet. Gentemot det förstnämnda — asylering eller internering — resas bl. a. ekonomiska betänkligheter. Skulle alla de människor, vilkas fortplantning samhället önskar förekomma, interneras för obestämd framtid, komme detta säkerligen att draga avsevärda kostnader. F . ö. vore internering en niånga gånger onödigt grym, ofta kanske även på annat sätt samhällsskadlig åtgärd; även vissa arvsbelastade kunna göra goda insatser i samhällslivet. Dessutom är medlet långtifrån fullt betryggande; ty jämväl under en anstaltsyistelse, under permission, rymning o. s. v. kunna dessa arvsbelastade finna tillfällen följa en den starkaste naturkraft, fortplantningsdriften. Numera synes man, åtminstone bland eugeniker, läkare, sociologer m. fl., alltmera luta åt den uppfattningen, att sterilisering — alltså ej kastration — är icke endast det mest verksamma utan på samma gång det mest humana sättet att skydda samhället och den enskilde från följderna av arvsbelastades könsförbindelser. . Därmed är naturligtvis alldeles icke sagt, att icke steriliseringsförfarande! också har sina olägenheter. Vilketdera sättet man än väljer, är det uppenbart, att man ingalunda kan i grunden förhindra uppkomsten av rasbiologiskt undermåliga individer. Tidigare har omnämnts (sid. 149), hurusom till det yttre fullt friska människor kunnat bära på och till sin avkomma överföra dåliga anlag, som hos dem själva legat latenta men »blommat ut» först hos barnen. Och i sådana fall vet man åtminstone icke för närvarande tillräckligt, förrän skadan redan är skcdd Icke förty anser man sig genom steriliseringsförfarandet kunna avsevärt avlägsna riskerna för tillkomsten av särskilt arvsbelastade psykiskt efterblivna. Men resultaten vinnas icke i en handvändning. Från en undersökning i en av Nordamerikas Förenta Stater, f. ö. föregångslandet för den praktiska tillämpningen av steriliseringstanken — nämligen California — är man nog optimistisk tro sig kunna reducera antalet dylika själsligt defekta till hälften redan under loppet av tre till fyra generationer. 1 Liksom rasbiologien och rashygienen äro vetenskaperna på modet, är steriliseringsfrågan ett av dagens brännande spörsmål runt om i världen. Särskilt under senare åren har frågan i olika länder varit föremål för den lag1 Jmfr Ingeborg Aas: »Hvordan kan samfundet beskytte sig mot åndsvake og sedlighedsförbrytere?» Oslo 1932. 14f—340122

218 stiftande församlingens övervägande, 1 och jämväl i Sverige står den på dagordningen. Ofta nog är man benägen överskatta effektiviteten och räckvidden av nyare ron och upptäckter, och troligt är väl, att man på sina håll för socialpolitiken knyter alltför starka förväntningar till ett lagligen genomfört steriliseringsförfarande. Professor von Hofsten 2 anser för sin del, att även om tanken att genom sterilisering kunna helt utrota ärftliga sinnessjukdomar och ärftlig sinnesslöhet är en lika verklighetsfrämmande utopi som tron på ett tusenårigt rike utan lidande och nöd, är det likväl sannolikt att man genom eliminerande rashygien kan ernå en successiv förbättring, hur långsamt den än går. Den österrikiske vetenskapsmannen Gruber hyser f. ö. den uppfattningen s att »det finns ingen klok socialpolitik, som icke till sin väsentliga del är rashygien» Med öppet sinne för svårigheterna och de begränsade möjligheterna antor doktor Axel Garboe: »Men Vanskelighederne kan og maa paa den anden bide ikke tilslöre den Sandhed, at der er Personer, som af arvebiologiske Grunder bor hindres i at give Liv til en ny Generation med sväre Forsorgsbehov. Besindigt adminsistreret vil en Sterilisationslov kunne vare til stor Nytte, Haand i Haand med andre Forsorgsanstalter.»* 0 h ° fY®? f örevarande undersökning av det sociala hjälklientelet synes antyda att åtskilligt vore att vinna genom en målmedveten rashygien. Men, såsom framhållits, jämväl andra åtgärder tarvas. Det finnes knappast någon anledning att här till kritisk granskning upptaga olika detaljer av den praktiska socialpolitiken och huru den bedrives. Det är en annan historia, som faller utanför ramen för denna undersökning. Man kan här inskränka sig till önskemålet, att densamma måtte bli i bästa mening och i alla avseenden rationaliserad. För mången, som arbetar i praktiskt socialt arbete, framstår det helt visst som en trängande nödvändighet, att sociallagstiftningen snarast göres till föremal for en grundlig revision, innan dess skadeverkningar hunnit bliva alltför djupgående. E t t önskemål härvidlag innebär, att den enskildes försörjningsplikt matte äter komma till heders, måtte mera markeras som det primära, det allmännas som det sekundära. För övrigt kan väl i största allmänhet sägas, att bland andra medel, ägnade f f• w ™ m t \ d . e n f o™inska det sociala hjälpklientelet, böra strävandena att förbättra de yttre samhällsförhållanden, varunder människor framleva sitt liv — den allmanna hygienen, bostads-, nutritions-, utbildnings- och arbetsförhållanden e t c — utan tvekan intaga ett mycket framstående rum Och sist men sannerligen ej minst — i kampen emot nöden i dess olika skepnader, emot ansvarslösheten, slumsinnet, understödstagareandan o s v måste allt uppbyggande arbete, som tränger till djupet av folksjälen, alla ansträngningar att stalsätta den enskildes försörjningsvilja, hans ansvarskänsla överhuvud, varje strävan i etiskt och fostrande syfte tillerkännas en mäktig K mission. la da =st! f ^ ? , ^ f t e r , vilka samverka till att från grunden bygga samhället sa sunt livsdugligt och harmoniskt som det gärna är möjligt, bidraga förvisso även till att förminska det sociala hjälpklientelet. 23o J fnH ^ n k F « d e , m e ? „ f 3 , r s l a S till steriliseringslag, Sthlm 1929, sid. 55 o. följ., Aas' a. a. sid. S lag Sthlm %S ° m s t e n l i s e r i n g ' avSiv<>t den 22 juli 1933 av Eagnar Bergendal, 2 von Hofstens a. a. del II sid. 368—369. s Baur-Fischer-Lenz" a. a. sid. 498. 4 Jmfr Axel Garboe: »Arvelighedsforskning og social Forsorg», Köbenhavn 1931, sid 88

219 Bilaga

1.

Några notiser om undersökningskommunerna 1 . Dessa orter grupperas i berättelsen i trenne grupper, nämligen: A. Stockholm och Göteborg, B. Jönköping och Växjö och C. samtliga i undersökningen ingående sex landskommuner. A. Stockholm och Göteborg utgöra efter svenska förhållanden storstäder med en sammanlagd folkmängd av c:a 710 000 personer, d. v. s. närmare 12 % av hela rikets och mer än tredjedelen av samtliga svenska städers folkmängd. De intaga — helt naturligt — tack vare sin storlek, sitt läge och sin allmänna betydelse en särställning bland rikets städer. Industri och hantverk sysselsätta i Stockholm c:a 38 % och i Göteborg c:a 44 % av befolkningen; handel och samfärdsel resp. c:a 31 % och 34 % samt allmän tjänst och fria yrken resp. c:a 12 % och 7 %. Relationen understödstagare i förhållande till folkmängden utgör för StockT holm 6.7 % och för Göteborg 9.3 %; dock synas talen icke jämförliga, beroende på olika beräkningsgrunder. Kommunalskatten uppgår till resp. 6:02 kr. och 8:26 kr. .: Bägge städerna kunna uppvisa en rikt förgrenad samhällelig hjälpverksamhet och ett betydande antal privatfilantropiska företag; dessa senare icke blott supplera det allmännas hjälpverksamhet utan bidraga säkerligen verksamt till att hålla många fall utanför densamma. | B. Jönköping och Växjö — småländska metropoler — kunna i viss mån anses representera de mellanstora och mindre typerna bland svenska städer. De förete sinsemellan vissa olikheter. Folkmängden i Jönköping torde röra sig omkring 31 000 och i Växjö 9 60Ö personer. Industri och hantverk sysselsätta i Jönköping c.-a 56 % och i Växjö c:a 39 % av befolkningen; handel och samfärdsel resp. c:a 18 % och 25 % samt allmän tjänst och fria yrken resp. c:a 10 % och 15 %. Relationen understödstagare i förhållande till folkmängden utgör i Jönkö- ^ ping 6.7 % och Växjö 9.0 %. Utdebiteringen pr bevillningskrona uppgår trll" resp. 9:20 kr. och 7: 60 kr. Religiösa strömningar samt nykterhetsrörelsen prägla i högre grad befolkningen i Jönköping. Denna stad är av ålder den mest industribetonade och, vill det synas, den fattigare; den genomsnittliga årsinkomsten och medelförmögenheten ligger nämligen något högre i Växjö. Av viss betydelse är säkerligen, att under 1928 —• alltså undersökningsåret ' — de ekonomiska konjunkturerna i Jönköping voro jämförelsevis goda till följd av den då i staden anordnade utställningen, vilken •—• åtminstone för året — medförde ökad tillgång å arbetstillfällen samt ett visst uppsving i den allmänna omsättningen. 1 Uppgifterna avse såsom regel undersökningsåret; i vissa fall ha dock upplysningar hämtats ur 1920 års folkräkning.

220 C. Samtliga i undersökningen ingående sex landskommuner; dessa kunna efter huvudnäringen uppdelas i trenne undergrupper, nämligen: 1) Torp och Asarum — industrikommuner; 2) Ringarum 1 och Mollösund — blandade kommuner; 3) Söderåkra och Askersunds landsförsamling — jordbrukskommuner. 1) Torp i Medelpad är en av Västernorrlands största kommuner, belägen å ömse sidor av Ljungan, med en landareal av ej mindre än omkring 110 864 hektar samt en folkmängd av närmare 9 900 personer. I själva verket är Torp till arealen större än samtliga övriga undersökningskommuner tillsammantagna, under det folkmängdstätheten är mindre än i någondera av dessa. Torp är sålunda mycket glest befolkat med endast omkring 9 personer pr kvkm land, vilket förhållande synes normalt för länet i dess helhet. I vissa delar av kommunen, företrädesvis i ådalarna, är befolkningen tämligen koncentrerad; för övrigt är den spridd i det trettiotal byar, som äro belägna i socknens vidsträckta skogs- och bergstrakter. I Torp finnas karbid- och kalkkväveindustri, trämassefabrik, sågverk m. fl. industriföretag. Relationen understödstagare till folkmängden utgör 8.7 %; motsvarande medelsiffra för samtliga länets industrikommuner = 9.2 %. Kommunalskatten — 7: 30 kr. pr inkomsthundra — synes ligga under medeltalet för länets landsbygd. Asarum är belägen i en bördig trakt av Blekinge och gränsar intill Karlshamn; kommunen har en landareal av omkring 12 135 hektar samt en folkmängd av c:a 8 900 personer och är sålunda relativt tätbefolkad med c:a 74 personer pr kvkm land; medelbefolkningen å länets landsbygd = 36 personer å samma yta. I Asarum finnas flera olikartade industriella företag, såsom spinnerier, stärkelsefabriker, stenhuggerier m. m. Relationen understödstagare till folkmängden utgör 4.9 % och synes ligga något under den genomsnittliga relationen för industrikommunerna i länet, vilken uppgår till 5.35 %. Kommunalskatten — 9:05 kr. —• synes även den ligga under medeltalet för länets landsbygd. 2) Ringarum är belägen i östligaste Östergötland och gränsande intill Valdemarsvik; socknen, vars landareal utgör omkring 28 016 hektar, upptages till större delen av bergigt skogsland. Ringarum brukar ibland hänföras till skogskommuner. Folkmängden utgör c:a 4 470 personer, sålunda omkring blott 16 personer pr kvkm land; motsvarande medelsiffra för länets landsbygd = 50. I Ringarum finnes ett äldre industriföretag, Gusums bruk, men för övrigt knappast någon industri av betydelse. C:a 6.9 % av befolkningen åtnjuter fattigvård, under det genomsnittliga relationstalet för länets blandade kommuner ar 5.85 %. Kommunalskatten i Ringarum är 7: 50 kr. och synes vara ungefär normal, jämförd med skatten i länets landskommuner i allmänhet. Mollösund är ett av västkustens mest typiska fiskelägen — beläget å västligaste delen av Orust. Kommunen har en folkmängd av c:a 950 personer på en landareal av omkring 588 hektar och är sålunda ganska tätbefolkad med omkring 161 personer pr kvkm land; medeltalet för länets landsbygd = 41. Antalet understödstagare i förhållande tdl folkmängden utgör 1.2 %, under det den genomsnittliga relationen för samtliga blandade kommuner i länet är 3.7 %. Kommunalskatten i Mollösund — 10: 80 kr. — synes ligga något högre än i länets landskommuner i allmänhet. 1

Ringarum hänföres ibland till skogskommuner.

221 3) Söderåkra är belägen i en slättbygd i Södra Möre härad av Kalmar län med naturlig gräns emot Kalmarsund. Kommunen omfattar 10 458 hektar land och har en folkmängd av 4 460 personer, alltså i medeltal c:a 42 personer pr kvkm land; jämförd med samtliga landskommuner i länet — vilkas genomsnittliga befolkningstäthet utgör c:a 17 personer å samma ytinnehåll — är Söderåkra alltså ganska tätbefolkad. Relationen understödstagare i förhållande till folkmängden utgör 4.3 % och synes normal; medelrelationen för jordbrukskommuner i länet är 4.0 %. Utdebiteringen pr bevillningskrona — 1 1 : 30 kr. — synes ligga jämförelsevis högt, ehuru dock icke bland de högsta i länet. A sker sunds landsförsamling är belägen i Örebro län vid Vätterns norra ände omkring staden Askersund; landarealen utgör 24 040 hektar och folkmängden c:a 2 960 personer. Socknen, som till större delen upptages av skogs- och hagmark, är sålunda ganska glest befolkad med c:a 11 personer pr kvkm land, under det den genomsnittliga folkmängdstätheten för samtliga länets landskommuner är 21 personer å samma ytinnehåll. Antalet understödstagare i förhållande till folkmängden utgör 3.6 % och synes normalt i jämförelse med länets jordbrukskommuner, för vilka motsvarande siffra är 3.5 %. Utdebiteringen pr bevillningskrona — 8: 60 kr. — synes ligga högre än medeltalet för länets landsbygd. I samtliga undersökningskommuner — med undantag av Stockholm 1 samt de tvenne minsta, Askersunds landsförsamling och Mollösunds fiskeläge, utvisar relationen understödstagare i förhållande till folkmängden en stegring från 1908 till undersökningsåret 1928. 1 Siffrorna f6r Stockholms fattigvårdsklientel 1908 och 1928 äro säkerligen icke jämförbara, beroende bl. a. å den nya understödsformen kommunalt pensionstillskott.

222 Redovisning av um Antal undersökta, tillhörande

Antal undersökta i M CD

13 o>

B

gf| "* 1 BO t-f-

och kön

o OJ o tv to 0* otr o Ti B •"<

c: 0 pr o:

5' 0>)

>-3

a. •3o

>•

£-. O

o P

3 B

q P

p *

m p

a p

Mollösund inds landsför

Åldersgrupp

CO c*.

Antal uders födda

Antal

CO.

o"

irt-

a» P. ro

p

O CO

0;

•-»

c" CO er

te p: fcT .T

5'

c/:i

tre to

CO

p

s

klientelet

B*

% 0

p: B»

p

<

Br

sr

p< EF

PL< 09

inom äktenskap

P; B SV

p, et

E tb H." Ct> CD * i B (> ct> p

5'

o <S. p

Si O

o 13 p: pr o

<-*

ä

t? CO

t—.

p

m

P P.

p B P-

0 p

CO

CO

CO

p

p.

16—30 år: Män . . . 11 9 6 8 4 6 i i 3 - 12 7 1 3 23 46 20 19 3£ 4 Kvinnor . 8 1 2 2 4 2 3 - 3 - K 8 1 . .— 6 6 25 It 12 Inalles 19 16 6 ? & 6 4 1 6 — 2i 15 i 4 — — — 26 29 71 31 57 t 21—35 år: Män . . . 16 10 11 5 6 3 1 S __ 6 9 9 4 26 44 10 22 16 36 Kvinnor . 23 11 14 6 9 3 2 - 1 — 24 14 — 11 20 62 6 i .— 33 23 56 \ Inalles 39 21 55 i i 15 6 3 ^ i — 36 23 9 15 46' 106 16 i — 55 39 94 Ii 36—30 år: Män . . . 35 23 20 5 3 6 3 1 4 - 16 11 12 10 51 59 37 2 2 53 31 84 U Kvinnor . 35 14 11 4 10 5 2 1 2 — 24 10 — 17 33 62 15 6 1 29 41 70 8 Inalles 70 37 31 9 i 3 i i 5 2 6 — 40 5 i i 5 37 84 131 52 8 3 85 75 154 21 31—40 år: Män . . . 105 38 53 13 22 6 7 1 5 - 53 17 19 51 110 88 147 8 7 114 103 317 L8 Kvinnor . 68 34 43 12 25 15 8 8 5 - 56 8 — 76 78 101 72 27 18 77 108 185 13 Inalles 173 72 96 25 47 31 15 9 10 — 109 25 19 i 5 7 iS8 189 219 35 55 191 211 402 31 41—50 år: Män . . . 100 52 45 27 12 11 6 5 6 3 67 9 16 53 122 66 179 10 12 109 120 229 16 Kvinnor . 58 34 44 18 20 15 6 5 6 3 57 17 — 50 85 100 54 39 16 67 112» 179 8 Inalles 158 86 89 45 33 26 i 5 i 0 12 6 i5=o 36 16 103 207 166 533 49 28 i 76 232 408 24 51—60 år: Män . . . 85 46 29 18 8 13 4 5 2 2 45 18 18 27 104 43 130 21 18 69 117 186 6 Kvinnor' . 58 31 55 22 14 15 15 10 5 6 70 49 — 16 96 106 29 80 16 65 140 205 7 Inalles 143 77 84 40 .22 58 i 9 i 5 7 8 115 67 (6 =i3 200 149 159 101 34 134 257 391 13 61—66 år: Män . . . 70 14 30 33 6 9 3 5 8 3 32 37 9 7 76 38 93 24 6 39 101 140 11 Kvinnor . 37 32 63 21 17 11 10 7 8 5 26 66 — — 119 77 29 94 11 40 149 189 5 Inalles 107 46 93 34 23 20 i 3 i 5 i 6 8 58 103 9 7 i95 i i 5 122 118 i 7 79 550 339 i 6 67—70 år: Män . . . 38 22 35 9 15 18 1311 3 5 14 66 — 1 88 28 87 49 5 13 140 153 6 Kvinnor . 69 35 68 22 13 21 6 10 5 9 7 124 — — 127 82 45 125 6 52 181 333 14 Inalles 107 57 103 31 58 39 19 21 8 W 5 i i90 — i 215 110 i 3 5 i 74 11 65 321 386 50 Över 70 år: Män . . . 44 27 32 12 9 8 9 5 5 1 24 — — 3 125 23 71 56 2 25 115 140 3 Kvinnor . 94 32 55 19 13 18 17 7 5 1 25 — — 236 84 14 158 5 42 186 228 8 Inalles 138 59 87 3 i 23 26 3612 i 0 2 49 — — 3 36i 107 85 214 7 67 301 368 11 i Samtliga åldrar: Män . . . 304 241 261 107 85 80 4736 3614 269 174 94 i59 725\ 435 754 170 52 164 762 1236 86 Kvinnor . 150 234 355 136 135 105 6948 4034 299 296 171 8001 699 264 530 73411 952 1363 73. Inalles 954 165 316 233 210 185 116 84 7638 470 34 330 15251 1134 1018 TOO12S|| 375 1714 2589 159,

j

m

Anm. I siffrorna här ovan äro konsekvent inräknade >Andra>, d. v. s. de 78 personer — 28 män och 50 kvin — vilka avlidit före 1928 och vilka uteslutits vid redogörelsen för vissa aktuella förhållanden.

223 Bilaga 2.

tilings materialet. Antal undersökta, tillhörande typgruppen

B B

Antal undersökta, tillhörande typgruppen

p P: pc

39¶Pr O TI TI

B B

r-

B C)

Pr

CD P.

a.

p

p

er o

35 18 2 53 10

13 3 17 7 30 io

32 17 45 1 77 18

16 7 18 6 34 i 3

45 41 40 85 il

41 30 8 19 35 15 11 17 76 45 19 36

98 89 78 1 176 90

50 120 130 50

61 30 51 27 112 57

114 78 1041 2lé 78

61 16 9 111 21 10 i72 40

105 73 183 5 288 78

80 59

122 30 207 4 329 34

1 91 36 1 153 92 51244 i58

1 2

128 215 343

6 4 9 9 15 13

0 p.

, B 4 r*

9 3 i5

8 12 30

Antal undersökta från

a

g n

|

Antal undersökta, som visat sig

3I

•4 B B O

^ •-*

cf3 B* Pt P

7 42 131 15 72 190 52

Antal undersökta med

3 7 9

11 2 ii'

19 11 30

36 18 54

15 17 8 9 7 8 24 54 16

46 25 71

22 11 24 17 •16 58

13 4 i~

23 30 53

39 51 90

19 18 11 31 19 16 50 37 57

54 69 123

55 17 44 31 99 48

29 8 37

29 29 58

58 62 120

39 27 14 29 28 14 68 55 28

100 84 184

152 57 73 140 69 32 392 126 87105

62 14 52 22 224 56'

122 84 134 59 256143

83 47 67 102 48 55 185 95 122

250 218 468

153 69 43 79 105 37 60 27 258 99 103 106

73 10 63 22 136 32

104 99 148 48 555 147

104 54 75 81 41 59 185 95 234

267 209 476

107 41 51 48 23 95 155 64 146

65 9 95 11 i 6 0 20

98 72 199 25 297 97

98 39 54 116 29 57 5 i 4 68 111

212 231 443

89 9 53 4 9 79 tö 18 132

77 118 195

92 54 188 21 280 75

69 25 40 124 30 11 193 55 81

161 211 372

m

1 74 1 100 174

85 155 340

122 36 243 18 365 48

53 26 65 137 27 62 i 9 0 53 i57

169 258 427

18 39 57

126 220 346

112 30 247 13 359 45

56 12 54 131 22 81 187 34 235|

152 261 413

3 5 5 14

20 6 6

151 16 258 409 16

IS

148 261 409

250 304 i05 114 77 850 353 31 149 8 419 483 i 0 8 96 1194 13 - 309 i7ltef?£> 787213 210 165] 2044 366\ 31 309 149

2 2

1561 201 328383 559 783 425 322 536 265 388 1411 } 372 196 453 85 773 1290 219 163 760 251 393 1566 933\397\780 368 1332\10å 2073 644\26l 384 1296 5161781 2977

Av de utrikes födda klienterna äro 2 födda u.ä.

224 Bilaga 3.

1928 ÅRS PENSIONSFÖRSÄKRINGSKOMMITTÉ Grupp: fv; pn; ak; bv.1

Kommun:.

Reg.-nr:

(Det rätta understrykes.) 1. Den undersöktes a) fullständiga namn b) födelseår och dag c) födelseort 2. Den undersöktes civilstånd

1. a) b) född år 2.

3. Är den undersökte född inom eller utom äktenskapet?

/

Gift, ogift, änkling, änka, frånskild. (Det rätta understrykes.) Inom, ntom äktenskapet. (Det rätta understrykes.)

3.

4. Den undersöktes a) vistelse under uppväxtåren (t. ex. i föräldrahemmet, utackorderad hoB främmande, intagen å barnhem eller annan anstalt o. s. v.) b) skolgång c) yrkesutbildning d) förutvarande yrken e) nuvarande sysselsättning

den

a) .

b) c)

a)

e)

5. Den undersöktes arbetsförmåga och arbetsvilja: a) god förmåga och god vilja; b) icke god förmåga, men god vilja; c) förmåga, men dålig vilja; d) helt arbetsoförmögen. (Det rätta understrykes.) 6. Den undersöktes hälsotillstånd. (Särskilt angives sinnessjukdom, sinnesslöhet eller andra psykiska defekter ävensom lyten.) 7. Uppgifter om den undersöktes kriminalitet, lösdriveri el. dyl.

ev.

Beskaffenheten av åtgärder beträffande den undersökte, vidtagna av a) fattigvårdsstyrelse

a)

b) pensionsnämnd

b)

c) arbetslöshetskommitté

c)

d) barnavårdsnämnd

d)

e) nykterhetsnämnd

e)

9. Understöd från det allmänna för den undersökte under år 1928 genom a) fattigvårdsstyrelse: kr.; b) pensionsnämnd: kr.; c) arbetslöshetskommitté: kr.; d) barnavårdsnämnd: kr.; e) nykterhetsnämnd: kr. 10. Den undersöktes övriga inkomster un- 10. der år 1928, andra än understöd från det allmänna, med angivande av inkomstens art och storlek. 1

fv = fattigvårdsstyrelse; pn = pensionsnämnd; ak = arbetslöshetskommitté; bv = barnavårdsnämnd.

Anmärkning:

Vid undersökningar, för vilka materialet nttagits med ledning av barnavårdsnämndernas klientel, äro barnets fader och moder att betrakta såsom >den undersökte». Härav följer, att i dessa fall ett formulär användes för fadern och ett formulär för modern.

225 11. De sannolika orsakerna till den undersöktes hjälpbehov. (För svaret användas följande beteckningar: A = långvarig sjukdom; B = tillfällig sjukdom; C = arbetslöshet; D = dryckenskap; E = lättja och liknöjdhet; F = talrik familj; G- = den försörjningspliktiges död; H = den försörjningspliktiges avvikande. Andra orsaker specificeras.) Anmärkning: Där flera orsaker samverkat till behovet, bör om möjligt en gradering av orsakerna göras. Svar: 12 Den undersöktes barn a) inom äktenskapet:

; b) utom äktenskapet: (antal)

(antal)

c) därav oförsörjda: (antal) d) de oförsörjda barnens födelseår: .13. Barnens hälsotillstånd. (Särskilt an- 13. gives sinnessjukdom, sinnesslöhet eller andra psykiska defekter ävensomlyten.) 14. Hava barnen någonsin varit föremål 14. för hjälp- eller skyddsåtgärder, samt i så fall vilka och när? 15. Den undersöktes fader:..

född år

död år

född år

död år

(namn) >

>

moder:. (namn)

16. a) Faderns yrke

16. a)

b) Moderns »

b)

17. Hava den undersöktes föräldrar vi- 17. sat dryckenskap, kriminalitet, lösdriveri, sinnessjukdom, sinnesslöhet eller dylikt? (Besvaras särskilt för fader och särskilt för moder.) 18. Hava den undersöktes föräldrar nå- 18. gonsin varit föremål för hjälp- eller skyddsåtgärder, samt i så fall vilka och när? (Besvaras särskilt för fader och särskilt för moder.) 19. Kan det antagas, att ärftlig belast- 19. ning hos den undersökte är orsak till hjälpbehovet? 20. Hava förhållandena i den nndersök- 20. tes föräldrahem bidragit till den undersöktes hjälpbehov, och i så fall på vad sätt? 21. Ytterligare upplysningar, ägnade att 21. belysa det föreliggande fallet (t. ex. uppförande å anstalt etc.)

den

1929.

226 Bilaga

4.

1928 ÅRS PENSIONSFÖRSÄKRINGSKOMMITTÉ

Anvisningar för ifyllandet av formulären till individualundersökningen. Allmänna anvisningar. Då undersökningen Huvudsakligast avser att klargöra de djupare liggande orsakerna till klientelets hjälpbehov, är det uppenbarligen av allra största vikt att erhålla icke blott fullt korrekta utan jämväl fullständigast möjliga, för undersökningen värdefulla upplysningar. Dessa upplysningar böra avse förhållanden, som inträtt före 1929 års ingång. Observeras bör anmärkningen nederst å formulärets första sida. Upplysningarna från_ barnavårdsnämnden skola sålunda avse de omhändertagna barnens föräldrar; i barnavårdsfall äro dessa att, var för sig, betrakta såsom den undersökte. Om formulär ifylles både för fader och moder, antecknas siffran 2 omedelbart över beteckningen bv; om formulär ifylles för endast fader eller endast moder, antecknas siffran 1. Uppgifterna kunna — där icke tillgång till skrivmaskin finnes — nedskrivas med bläck eller kopiepenna (helst icke med vanlig blyertspenna). Särskilda anvisningar. För att utan omgång kunna gå tillbaka till ett speciellt fall i undersökningen — vilken kommer att omfatta ett tiotal orter med ett sammanlagt klientel av bortåt 3 000 individer — måste icke blott kommunens namn utsättas utan även huvudgruppen (alltså fattigvården, pensionsnämnden, arbetslöshetskommittén, barnavårdsnämnden) markeras och registernummer (eller pensionsbrevsnummer, nummer i liggare eller dylikt) antecknas. 1. c) Såsom födelseort angives församling och län. 1—3. I fall av tvekan i dessa avseenden böra upplysningar inhämtas ur kyrkoböckerna. 5. Om arbetsoförmåga föreligger — vilket markeras genom understrykning av punkten d) — angives även arbetsförmågan och arbetsviljan, innan arbetsoförmågan inträdde, genom att endera av beteckningarna a ) , b) eller c) understrykes. 6. Upplysningar på denna punkt böra grundas å läkares intyg, där sådant föreligger, och så långt möjligt specificeras, t. ex. epilepsi etc. 7.. Då det kan vara förenat med svårigheter att erhålla tillförlitliga upplysningar rörande eventuell kriminalitet (arten härav), lösdriveri eller dylikt, kan det vara önskvärt, att i tveksamma fall dylika införskaffas från polismyndigheten i orten (genom Polisunderrättelser e t c ) . 8. a) Vård å ålderdomshem, intagning å arbetshem, hemunderstöd etc, anledningen till åtgärderna och understödsperioderna; b) Pension och pensionsbrevets nummer, annan hjälp genom nämnden, t. ex. sjukvård, yrkesutbildning o. s. v., samt tid för hjälpåtgärderna;

227 c) Statligt eller kommunalt nödhjälpsarbete, understöd samt perioder för arbete och understöd; d) I fråga om denna punkt hänvisas till anmärkningen nederst å sidan av formuläret. Barnet betraktas icke såsom den undersökte utan dess föräldrar. Upplysningar under 8 d) avse endast åtgärder av barnavårdsnämnd mot någon av föräldrarna. Upplysningar angående deras barn lämnas under punkterna 12—14 i formuläret; e) [Varningar, internering å alkoholistanstalt etc. samt data. 9. H ä r antecknas slutsumman av de kostnader, vart och ett av de olika organen haft för den understödde under hela 1928. ( I slutsumman beträffande pensionstagare upptages både avgiftspension och pensionstillägg.) Avlöning från nödhjälpsarbeten upptages under punkt 10. 10. H ä r böra, så noggrant som möjligt, uppgivas alla andra inkomster (än i punkt 9 upptagna), som den undersökte haft under året 1928, t. ex. av arbete (avlöning av nödhjälpsarbeten angives särskilt), av bidrag från anhöriga, av gåvor, av sjukkassa o. s. v. samt deras storlek. Tillsammans med uppgifterna under punkt 9 böra de giva en, såvitt möjligt, fullständig bild av den undersöktes inkomstförhållanden under 1928. 11. Om sjukdomens art (t. ex. tuberkulos, kräfta etc.) är känd, torde denna angivas. I fråga om gradering av de samverkande orsakerna sinsemellan kan man förfara på följande sätt: Om t. ex. arbetslöshet och lättja samverkat i lika grad, antecknas: C och E ; om dryckenskap och talrik familj samverkat men dryckenskap varit huvudorsaken, understrykes detta, alltså: D och F ; hava tre eller flera orsaker samverkat men med olika styrka, kan detta markeras sålunda: C, D, E, F . 12. H ä r liksom vid punkterna 13 och 14 lämnas upplysningar beträffande samtliga barn över som under 16 år. Vuxna barn, vilka till följd av arbetslöshet eller dylikt ligga föräldrar till last eller på grund av sjukdom omhändertagits å sjukhus på det allmännas bekostnad o. s. v. betraktas såsom oförsörjda. 13. Om arten av barnens sjukdomar är känd, torde denna angivas. Bland andra defekter bör även epilepsi antecknas. 14. H ä r antecknas, huruvida det allmänna någonsin — sålunda icke endast under året 1928 — måst ingripa hjälpande eller skyddande beträffande barnen till den undersökte samt, om så varit förhållandet, av vad anledning, genom vilket organ och på vad sätt samt tidpunkten, då så skett. 15. Denna liksom de tvenne följande punkterna n:ris 16 och 17 avse den undersöktes bägge verkliga föräldrar (alltså icke styvföräldrar); för vederbörandes identifiering vid eventuellt vidare efterforskningar är det av vikt att erhålla korrekta och fullständiga för- och efternamn liksom också korrekta uppgifter om födelse- och dödsår. Äro föräldrarna eller endera av dem fortfarande i livet, överstrykes ordet död. Saknas kännedom om, huruvida vederbörande är i livet, anges detta med frågetecken över ordet död. 16. Det kan vara av viss betydelse att känna ej blott faderns och, om modern utför förvärvsarbete, hennes yrke utan även — i fall där modern efter äktenskapets ingående helt ägnat sig åt hemmet — hennes yrke före äktenskapet. Medelst förkortningen: f.ä. angives: före äktenskapet. 17. Bland andra defekter bör även epilepsi angivas. Där så ske kan, antecknas kriminalitetens art. 19. Ehuru det här närmast gäller en ren omdömesfråga, bör om möjligt omdömet motiveras.

228 21. Här antecknas övriga upplysningar, ägnade att belysa det föreliggande fallet; förutom den undersöktes uppförande å anstalt, t. ex. hans karaktärsegenskaper, eventuellt moraliska defekter, anlag och böjelser, förhållande till släkt och anhöriga, till grannar, uppförande i skolan, i arbetet o. s. v. I de fall, där formuläret icke är tillräckligt för meddelandet av värdefulla upplysningar i ett eller flera hänseenden, antecknas dessa å särskild bilaga; bilagan bör lämpligen förses med anteckning om vem upplysningarna avse, såsom hans namn och registernummer eller dylikt.

Statens offentliga utredningar 1934 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

Siffrorna inom klämmer beteckna ntredningarnas Dimmer i den kronologiska förteckningen.

Allmän lagstiftning. R ä t t s s k i p n i n g .

Fångvård.

Utlåtande över utredningen ang. tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonnikter m. m. [101

Statsförfattning. Allman statsförvaltning.

Kommunal Kin al tn ing.

Statens ocb kommunernas finansväsen.

Fast egendom.

Jordbruk med binäringar.

Betänkande med utredning ocb förslag rörande organisatio nen av försöksverksamheten på växt- och trädgårdsod lingens område. [4] Utredning med förslag om åtgärder för åstadkommande a' billiga egnahemsbyggnader. [6] Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri.

Handel ocb. sjöfart. Betänkande med förslag ang. frågan om lämpliga åtgärder till skydd för sjömän vid besök i utländska hamnar. [5] Betänkande med förslag till sjöarbetstidslag, [i]

Kommu nikatioiisväsen. Politi.

Bank-, kredit- och. penningväsen. Socialpolitik. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 2. Finanspolitikens ekonomiska verkningar. [1] Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 8. Löneutvecklingen ocb arbetalösheten. [2] Utredning ang. åtgärder för bekämpande av ungdomsarbetslösheten. [11] ArbetslöshetsutredningenB betänkande. 2. Bilagor, band 4. Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot arbetslöshet. [12] Undersökningar ang. det sociala hjälpklientelet. [14]

Betänkande i fråga om inrättande av ett institut för medel lång och långfristig kreditgivning åt företag inom nä ringslivet. [7] Stadsnypotekssakkunnigas betänkande med förslag till förordningar ang. konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt ang. grunderna för sfcadshypoteksföreningars bildande och verksamhet m. m. [13] Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Hälso- o c h sjukvård. Medicinalstyrelsens förslag till nya författningsbestämmelser ang. statsbidrag till avlöning ät distriktssköterskor m. m [9]

1933 års teaterutrednings betänkande. Del 1. Be fasta statsunderstödda teatrarna. [3]

Försvarsväsen. Allmänt näringsväsen. Utrikes ärenden.

Stockholm 1984. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner S40122

Internationell rätt.