Betänkande med förslag till bestämmelser angående upphandling av lantbruksprodukter m. m. för statens och kommunala inrättningars behov

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

3^*.; A . STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1934:15

FINANSDEPARTEMENTET

if* ^i BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL BESTÄMMELSER ANGÅENDE

UPPHANDLING AV LANTBRUKSPRODUKTER M, M. FÖR STATENS OCH KOMMUNALA INRÄTTNINGARS BEHOV AVGIVET DEN 16 APRIL 11)34 AV 1933

ÅRS

S

UPPHANDLINGSSAKKUNNIGA

T

O

C 1 9

K

H

O

4 L

M

S t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r 1934 Kronologisk

förteckning

Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, 9. Medicinalstyrelsens förslag till nya författningsbestämmelser angående statsbidrag till avlöning åt band 2. Finanspolitikens ekonomiska verkningar. distriktssköterskor m. ni. Marcus. (16 s. S. Av G. Myrdal. Norstedt, xij, 279 s. S. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor. 10. Utlåtanden över utredningen angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter ni. m. Norband 3. Löneutvecklingen och arbetslösheten. Av stedt. 214 s. S. A. Johansson. Norstedt, vj, 102 s. 1 bil. S. 11. Utredning angående åtgärder för bekämpande av 1933 års teaterutrednings betänkande. Del 1. De fasta ; ungdomsarbetslösheten. Beckman. (2), 176 s. S. statsunderstödda teatrarna. Norstedt. 161 s. E. 12. Arbetslöslietsutredningens betänkande. 2. Bilagor, Betänkande med utredning och förslag rörande orgaband 4. Penningpolitik, offentliga arbeten, subvennisationen av försöksverksamheten på växt- och tioner och tullar som medel mot arbetslöshet. Av trädgårdsodlingens område. Kihlström. 198 s. J o . B. Ohlin. Norstedt, viij, 176 s. S. Betänkande med förslag angående frågan om lämp- 13. Stadshypotekssakkunnigas betänkande med förslag liga åtgärder till skydd för sjömän vid besök i uttill förordningar angående konungariket Sveriges ländska hamnar. Idun. 208 s. H. stadshypotekskassa samt angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet Utredning med förslag om åtgärder för åstadkomm. m. Marcus. 102 s. Fi. mande av billiga egnahemsbyggnader. Lindström. 50 s. J o . 11. Undersökningar angående det sociala hjälpklientelet. Av T. Jacobsson. Norstedt. 228 s. S. Betänkande i fråga om inrättande av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning åt företag 15. Betänkande med förslag till bestämmelser angående upphandling av lantbruksprodukter in. m. för statens inom näringslivet' Marcus. 54 s. Fi. och kommunala inrättningars behov. Marcus. 88 s. Betänkande med förslag till sjöarbetstidslag. NorFi. stedt. 130 s. H.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1934:15 FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL BESTÄMMELSER ANGÅENDE

UPPHANDLING AV LANTBRUKSPRODUKTER M. M. FÖR STATENS OCH KOMMUNALA INRÄTTNINGARS BEHOV AVGIVET DEN

1933 ÅRS

16 A P R I L 1 9 3 4 AV

UPPHANDLINGSSAKKUNNIGA

STOCKHOLM

1934 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

******

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet.

Genom beslut den 20 oktober 1933 bemyndigade Kungl. Maj:t cbefen för finansdepartementet a t t tillkalla högst tre sakkunniga för att, i enlighet med av departementschefen angivna riktlinjer, verkställa u t r e d n i n g och avgiva förslag angående vissa den statliga upphandlingen berörande frågor. Med stöd a v detta bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet den 31 oktober 1933 såsom sakkunniga översten och chefen för intendenturstaben J. H. F . Söderbom, byråchefen i medicinalstyrelsen F . E. A. von Dardel samt verkställande direktören för lantmännens centralförening i J ä m t l a n d s län F r i t z Tryggveson. Tillika uppdrog departementschefen åt översten Söderbom att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Till sekreterare åt de sakkunniga — vilka a n t a g i t benämningen 1933 å r s upphandlingssakkunniga — förordnade departementschefen den 1 december 1933 förste amanuensen i finansdepartementet Hjalmar Ekengren. De sakkunniga, som från ett stort antal myndigheter och korporationer i n h ä m t a t y t t r a n d e n i de frågor, som hänskjutits till de sakkunniga, h a v a hittills huvudsakligen begränsat sin verksamhet till spörsmålet om upphandling av lantbruksprodukter, fisk och trädgårdsprodukter för statens och kommunala i n r ä t t n i n g a r s behov. Under utredningsarbetet h ä r o m h a v a de sakkunniga rådfört sig med representanter för j o r d b r u k a r n a s föreningsrörelse och för handeln med spannmål m. fl. Genom n å d i g a remisser den 10 november 1933 hava till de sakkunniga överlämnats dels två av Riksförbundet landsbygdens folk hos Kungl. Maj:t

gjorda framställningar om ändrade bestämmelser rörande upphandling a v lantbruksprodukter för statens behov, dels ock två till chefen för jordbruksdepartementet ställda skrivelser från föreningen Sveriges spannmålsintressenter i fråga om tillämpningen av gällande föreskrifter beträffande upphandlingen av sådana produkter. Vidare har av chefen för finansdepartementet den 7 april 1934 till de sakkunniga överlämnats en från P . Drakenberg inkommen skrift i ämnet. Dessa handlingar hava av de sakkunniga tagits i övervägande vid uppdragets fullgörande. Sedan de sakkunnigas utredningsuppdrag i ovanberörda del numera blivit slutfört, få de sakkunniga härmed vördsamt till H e r r Statsrådet överlämna betänkande med förslag till bestämmelser angående upphandling av lantbruksprodukter m. m. för statens och kommunala i n r ä t t n i n g a r s behov. De sakkunniga torde framdeles, i den m å n utredningsarbetet fortskrider, få till H e r r Statsrådet avgiva yttranden rörande övriga spörsmål, som ingå i det åt de sakkunniga lämnade uppdraget. Stockholm den 16 april 1934. H. SÖDERBOM. F. VON DARDEL.

FRITZ TRYGGVESON.

/ Hjalmar

Ekengren.

I. Inledande översikt. 1.

Kort överblick över gällande bestämmelser rörande upphandling av lantbruksprodukter m. m.

De grundläggande bestämmelserna rörande statens upphandlingsväsende finnas meddelade i förordningen den IG j a n u a r i 1920 (nr 10) angående upphandling och arbeten för statens behov samt försäljning av staten tillhörig lös egendom (upphandlingsförordningen). Enligt 17 § n ä m n d a förordning gäller i fråga om sättet för verkställande av upphandling såsom huvudregel, att skriftliga anbud skola infordras genom offentlig kungörelse. Härigenom h a r åt upphandlingsförfarandet givits en u r kontrollsynpunkt betryggande offentlighet, samtidigt som tillfälle beretts till största möjliga t ä v l a n mellan olika anbudsgivare. Under vissa i 18 § 1 mom. n ä r m a r e angivna förutsättningar kan emellertid utbjudande i stället ske genom särskilda skrivelser. För a t t även i detta fall principen om största möjliga konkurrens skall bliva vederbörligen tillgodosedd, stadgas i a n d r a momentet av sistberörda paragraf bland annat, att, i den m å n så kan ske, anbud skola infordras från så många, som prövas erforderligt för åstadkommande av tävlan. Denna form för utbjudande torde dock för n ä r v a r a n d e sakna större praktisk betydelse, då det gäller upphandling a v lantbruksprodukter. J ä m l i k t 35 § upphandlingsförordningen m å slutligen i vissa n ä r m a r e angivna undantagsfall uppgörelse ske under hand. N u nämnda bestämmelser gälla för samtliga statliga upphandlingar. N å g r a särskilda stadganden, som endast avse upphandling av jordbruksprodukter, hava icke meddelats i upphandlingsförordningen. Under de senaste åren hava emellertid utfärdats vissa särskilda föreskrifter, vilka åsyfta dels a t t medgiva ett vidsträcktare tillämpande av underhandsförfarandet vid upphandling av lantbruksprodukter från producenter eller av producenter bildade försäljningsorganisationer, dels att söka undvika mellanhänder vid statens inköp av sådana produkter. De första föreskrifter, som tillkommo i nämnda syfte, gällde upphandling av stråfoder och potatis för vissa inom Norrland förlagda truppförband. Genom beslut den 10 december 1926 medgav Kungl. Maj:t, att för garnisonen i Boden och arméns intendenturförråd därstädes erforderliga kvantiteter potatis och hö finge på vissa i beslutet n ä r m a r e a n g i v n a villkor från och med den 1 j a n u a r i 1927 och tillsvidare under en tid av t r e år försöksvis upphandlas uteslutande inom Norrbottens län och genom uppgörelse under hand. Genom kungl. brev den 29 augusti 1929 erhöll

detta medgivande förlängd giltighet på ytterligare tre är. Den 4 september 1930 lämnades sedermera i huvudsak motsvarande medgivande jämväl beträffande upphandling för i Umeå, Östersund, Sollefteå och Gävle förlagda truppförband. Uti två vid 1931 års riksdag väckta likalydande motioner (1:184 och I I : 235) hemställdes, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, bland annat, att gällande bestämmelser vid upphandling för statens behov måtte så ändras, att leveranserna av lantbruksprodukter för de allmänna inrättningarna i största möjliga omfattning kunde övertagas direkt av producenterna själva eller av dem bildade organisationer. I skrivelse den 14 mars 1931, nr 72, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville vidtaga erforderliga åtgärder i motionens syfte. Med anledning av nämnda skrivelse har Kungl. Maj:t genom cirkulär den 12 juni 1931 (S. F. S. nr 222) dels förordnat, att upphandling för statens behov av lantbruksprodukter må, där upphandlingen sker från producenter eller av sådana bildade försäljningsorganisationer, från och med den 1 juli 1931 tillsvidare under en tid av tre år ske genom uppgörelse under hand, under förutsättning dock, att till inköp erbjudna produkter uppfylla för leveranser för statens behov fastställda fordringar, att priset icke överstiger det, för vilket motsvarande vara bort kunna erhållas vid upphandling i vanlig ordning, samt att, där leveransen avser hö eller halm, varan, om så påfordras, levereras i pressade balar, dels ock anbefallt de myndigheter, vilka verkställa upphandling för statens behov, att tillse, att leveranser av lantbruksprodukter i största möjliga omfattning överlämnas åt producenterna själva eller av dem bildade försäljningsorganisationer. Samtidigt har Kungl. Maj:t — under erinran om nyssnämnda för de statliga upphandlingsmyndigheterna gällande bestämmelser —• genom cirkulär (S. F. S. nr 223) till samtliga länsstyrelser föreskrivit, att länsstyrelserna skola, envar inom sitt förvaltningsområde, genom hänvändelser till kommunala myndigheter, landstings förvaltningsutskott och enskilda inrättningar av allmännare betydelse fästa uppmärksamheten å vikten av att jämväl dessa vid inköp av lantbruksprodukter låta leveranserna i största möjliga omfattning övertagas av producenterna själva eller av dem bildade försäljningsorganisationer. Genom cirkulär till upphandlingsmyndigheterna den 14 oktober 1932 (S. F. S. nr 464) har Kungl. Maj:t därefter bland annat förordnat, att upphandling för statens behov av fisk eller därav beredda varor må, där upphandlingen sker från fiskare eller av fiskare bildade försäljningsorganisationer, tillsvidare intill den 1 juli 1934 ske genom uppgörelse under hand, under förutsättning dock att till inköp erbjudna varor uppfylla för leveranser för statens behov fastställda fordringar samt att priset icke överstiger det, för vilket motsvarande vara bort kunna erhållas vid upphandling i vanlig ordning.

7 2.

Framställda krav på ändringar i upphandlingsbestämmelserna.

F r å g a n om ändrade bestämmelser rörande upphandling av lantbruksprodukter för statens behov h a r varit föremål för övervägande vid 1932 och 1933 å r s riksdagar. Vid 1932 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner (I: 59 och I I : 97), a t t riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, bland a n n a t , a t t de myndigheter, vilka hade a t t verkställa upphandling för statens räkning, måtte anbefallas tillse, a t t upphandlingen under h a n d a v lantbruksprodukter direkt från producenterna eller deras organisationer i möjligaste mån komme till utförande samt att kommunala m. fl. i n r ä t t n i n g a r måtte uppmanas att iakttaga samma föreskrifter. Över motionerna avgav jordbruksutskottet utlåtande (nr 67). Vad beträffar motionärernas berörda hemställan fann utskottet — med h ä n s y n till den avfattning ifrågavarande bestämmelser redan ägde — den av mot i o n ä r e r n a ifrågasatta kompletteringen knappast v a r a motiverad. Utskottet ansåg sig därför icke kunna tillstyrka framställning i detta avseende. Motionerna föranledde i denna del icke någon riksdagens å t g ä r d . Uti en vid 1933 års riksdag väckt motion (1:13) anhölls, a t t riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utfärdande av sådana bestämmelser, att vid upphandling för statens behov av lantbruksprodukter uppköpen skulle ske under hand från producenterna eller av dessa bildade organisationer och till priser, som i orten vore gällande, eller, om v a r a n skulle anskaffas från a n n a n ort, med tillägg av fraktkostnaderna, s a m t att, om uppgörelse rörande skäligt pris icke kunde träffas, först därefter anbud i vanlig ordning skulle infordras. Jordbruksutskottet, dit motionen hänvisades, anförde, efter a t t hava införskaffat yttranden över densamma från arméförvaltningens intendentsdepartement och medicinalstyrelsen, i avgivet utlåtande (nr 69) följande: »Det är otvivelaktigt, särskilt under nu rådande svåra förhållanden inom jordbruket, önskvärt, att vid upphandling för statens behov av lantbruksprodukter producenterna själva beredas tillfälle att erhålla den vinst, som förut gått till mellanhänder. Till realiserande av detta sylte hava i cirkuläret den 12 juni 1931 meddelats föreskrifter om att upphandling må ske under hand och i största möjliga omfattning bör verkställas från producenterna själva. Enligt vad motionären uppgivit och de över motionen avgivna yttrandena synas bekräfta har emellertid upphandling under hand i många fall icke kommit att tillämpas. Upphandlingsmyndigheterna hava nämligen ofta funnit det omöjligt att fastställa, vilket pris staten vid uppgörelse under hand borde betala. Det förfarande, som arméns myndigheter i stället tillämpat, nämligen att först infordra anbud i vanlig ordning och därefter, om lägsta anbudet avgivits av annan än producent eller producentsammanslutning, på basis av detta anbud inleda underhandsförhandlingar, synes knappast tillfredsställande. Med hänsyn härtill har inom utskottet den tanken blivit framförd, att upphandlingsmyndigheterna i första hand borde infordra anbud allenast från producenter. Utskottet kan emellertid icke undgå att finna, att förevarande fråga är av svårlöst beskaffenhet samt att den erfarenhet, varpå ett avgörande kan grundas, torde

8 vara alltför ringa. Före år 1931 förelåg så gott som ingen erfarenhet på områdetGenom de bestämmelser, som infördes sistnämnda år, har åsyftats att öppna ert möjlighet till undersökning av systemet med upphandling under hand. Bestämmelserna härom äro tillsvidare gällande under en försökstid av tre år, som utgår först den 1 juli 1934. Då ännu icke fullt två år av denna försöksperiod gått till ända, anser sig utskottet, i avbidan på ytterligare erfarenhet av de nu gällande bestämmelsernas tillämpning, icke för närvarande böra påkalla utfärdande av nya föreskrifter i ämnet, allrahelst som det lärer vara möjligt för Kungl. Maj:t att i mån av behov verkställa nödiga ändringar.»

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Även vissa sammanslutningar, vilka representera leverantörernas intressen, hava framställt anmärkningar mot tillämpningen av förenämnda cirkulär av den 12 juni 1931 (nr 222) angående upphandling under hand av lantbruksprodukter. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 december 1931 har Riksförbundet landsbygdens folk — under erinran om att enligt nyssberörda cirkulär vid upphandling av lantbruksprodukter priset icke finge överstiga det, för vilket motsvarande vara bort kunnat erhållas vid upphandling i vanlig ordning — framhållit, hurusom erfarenheten visat, att stora svårigheter yppat sig, då det gällt att utröna, vilket pris som kunde erhållas i den öppna marknaden. I skrivelsen fästes vidare uppmärksamheten på att av köpmän bildade försäljningsorganisationer givit sig sken av att utgöra sammanslutningar av producenter samt därigenom lyckats tillskansa sig de företräden, som enligt cirkuläret förbehållits verkliga producentföreningar. Under åberopande härav har förbundet hemställt, att ifrågavarande bestämmelse måtte ändras därhän, att upphandling finge ske till skäligt pris, att upphandling måtte ske »öppet under hand» samt att företräde skulle lämnas åt sådana jordbrukarnas ekonomiska föreningar, vilka kunde uppvisa intyg från hushållningssällskap och respektive ortsförbundsstyrelser av Riksförbundet landsbygdens folk, att föreningarna arbetade i syfte att skapa skäliga fördelar och största möjliga rättvisa åt största möjliga antal svenska jordbrukare. I utlåtande över framställningen den 5 april 1932 har arméförvaltningens intendentsdepartement — efter att hava lämnat en redogörelse för huru upphandlingen av lantbruksprodukter i allmänhet verkställts inom armén sedan förenämnda cirkulär tillkommit — anfört i huvudsak följande. Givet vore, att de priser, som av arméns myndigheter borde betalas för lantbruksprodukter, måste ansluta sig till det allmänna prisläget. Bestämmandet av detta prisläge vore emellertid synnerligen svårt, när uppgörelse skedde under hand. Riksförbundet landsbygdens folk hade föreslagit, att upphandling skulle ske till skäligt pris. Ordet »skälig» lämnade dock rum för många tolkningar. Den förmån, som producenterna

med fog kunde göra anspråk på att erhålla, kunde ej bliva annan än den^som uppstode därigenom, att mellanhänderna borteliminerades. Riksförbundet hade vidare ifrågasatt, att upphandling skulle ske öppet under hand. Förbundet hade icke närmare angivit, vad som avsåges därmed.. Enligt vad departementet inhämtat syntes dock avsikten vara, att allmänt utbjudande icke skulle äga rum, utan att hänvändelse endastskulle göras till en eller flera producentsammanslutningar, vilka sedermera, utan ingivande av skriftliga anbud, skulle beredas tillfälle till förhandlingar om priser m. m. Om departementet rätt uppfattat förbundets. framställning i denna punkt, ville departementet på det bestämdaste avstyrka detsamma, enär därigenom synnerligen godtyckliga och okontrollerbara upphandlingsformer skulle uppstå. Efter att hava betonat, hurusom av dittills gjorda erfarenheter rörande hithörande förhållanden framginge, att det icke alltid vore lätt att avgöra, vilka anbudsgivare som skulle betraktas såsom producenter ellerproducentsammanslutningar, har intendentsdepartementet vidare framhållit, att syftet med nu förevarande bestämmelser vore, att mellanhänderna icke borde förekomma vid leveranserna. Till följd härav borde producenterna icke få leverera andra varor än sådana, som av dem själva producerades. Riksförbundet landsbygdens folk har sedermera i skrivelse den 24 jul» 1933 ånyo framhållit, att vid den praktiska tillämpningen av berörda cirkulär vissa svårigheter uppstått, vilka i huvudsak förtagit den med cirkuläret avsedda verkan. Skrivelsen utmynnar i hemställan, att Kungl.. Maj:t måtte besluta, dels att upphandling av jordbruksprodukter och, ved skulle ske direkt från producenter eller från organisationer, vilka styrkt, att de verkligen representerade producenterna, under förutsättning att dessa organisationer vore villiga att åtaga sig leveranser till högst det pris, som betingades av de tre senaste årens medelpris efter korrigering i förhållande till årets notering, dels ock att en riksprisnämnd måttetillsättas med uppdrag att avgöra tvistiga prisfrågor och eventuellt tjänstgöra såsom ett prisnoterande organ. Vidare har föreningen Sveriges spannmålsintressenter i skrivelser till' chefen för jordbruksdepartementet den 21 maj och den 5 november 1932: framställt vissa erinringar mot myndigheternas upphandling av lantbruksprodukter. I sistnämnda skrivelse har erinrats om att cirkuläret den 12 juni 1931 (nr 222) föranlett upphandlingsmyndigheterna att först utbjuda leveranser av dylika produkter till allmän tävlan och sedan träffa uppgörelse under hand med producenter eller av dem bildade försäljningsorganisationer på basis av det lägsta avgivna anbudet. Föreningen funne ett sådant förfaringssätt — vilket innebure, att myndigheten för konkurrerande anbudsgivare uppenbarade avgivet anbud, innan upphandlingen slutförts — kränka upphandlingsförordningens bestämmelser om anbuds hemlighållande. I anledning därav har föreningen hemställt,.

-att upphandlingsmyndigheterna m å t t e erhålla direktiv av innehåll, dels a t t myndighet icke m å för anbudsgivare eller ombud för denne, direkt eller indirekt, uppenbara övriga anbudsgivares anbud före upphandlingens verkställande, dels ock att, d å myndighet i vanlig ordning i n h ä m t a t anbud, det i cirkuläret avsedda företrädet för producenter eller av dem bildade försäljningsföreningar m å gälla endast i de fall, då producenter eller deras försäljningsföreningar erbjuda anbud, som äro lika med enskild anbudsgivares. Över denna framställning h a v a y t t r a n d e n avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement den 10 m a r s 1933 och av lantbruksstyrelsen den 20 april samma år. Intendentsdepartementet har för sin del hemställt, a t t framställningen icke måtte föranleda någon åtgärd. Lantbruksstyrelsen har i sitt y t t r a n d e förklarat, att enligt styrelsens förmenande skäl förelåge till e r i n r i n g a r från deras sida, som på grund av utlyst entreprenad avgivit anbud, därest det av föreningen påtalade förfaringssättet komme till användning. Det syntes emellertid styrelsen, som om ifrågavarande cirkulär icke gåve anledning till ett sådant förfaringssätt. Uttrycket i cirkuläret, att priset icke finge överstiga det, som bort kunna erhållas vid upphandling i vanlig ordning, funne lantbruksstyrelsen snarare avse, a t t den upphandlande myndigheten vid under hand träffat avtal skulle bedöma, vilket pris som skäligen bort k u n n a ernås genom ett upphandlingsförfarande i vanlig ordning, ett bedömande som icke syntes svårt med utgångspunkt från priset inom sådana delar av landet, från vilka leverans lämpligen kunde ske, ökat med befraktningskostnaderna för lever a n s därifrån. Möjligt vore emellertid, att ett förtydligande borde i lämplig form lämnas angående cirkulärets innebörd i förevarande avseende till ledning för de upphandlande myndigheterna. 3.

De sakkunnigas uppdrag.

I anförande till statsrådsprotokollet den 20 oktober 1933 angav chefen för finansdepartementet —• efter a t t hava lämnat en redogörelse för, bland .annat, de särskilda föreskrifter, som efter upphandlingsförordningens ikraftträdande tillkommit rörande upphandling av lantbruksprodukter och fisk — riktlinjerna för de sakkunnigas utredningsuppdrag sålunda: »De i upphandlingsförordningen meddelade bestämmelserna om förfarandet vid upphandling för statens behov och om grunderna för prövning av gjorda anbud torde ur allmänna principiella synpunkter icke kunna göras till föremål för några väsentliga anmärkningar. Förhållandena under den tid. som förflutit efter upphandlingsförordningens utfärdande, hava emellertid nödvändiggjort en omläggning i viss mån av upphandlingsförfarandet genom ändrade grunder för statens inköp. Syftet med de särskilda bestämmelser, som i dessa avseenden tid efter annan meddelats, har huvudsakligen varit att bereda större möjligheter för upphandlingsmyndigheterna att träda i direkt förbindelse med vederbörande producenter samt att i vidsträcktare mån än upphandlingsförordningen förutsätter giva företräde åt svensk vara framför utländsk.

11 De särskilda bestämmelser angående den statliga upphandlingen, som meddelats elter upphandlingsförordningens tillkomst, äro av tillfällig karaktär. Giltighetstiden för vissa av de nya bestämmelserna är, såsom av det anförda framgår, begränsad till den 1 juli 1934. Innan fortsatt tillämpning gives åt det i viss mån nya system för den statliga upphandlingen, som genom dessa föreskrifter blivit infört, synes mig en närmare utredning böra verkställas rörande det sätt, varpå de nya föreskrifterna blivit tillämpade, samt beträffande de fördelar och olägenheter, vilka eventuellt varit förenade med desamma. Det vill förefalla, som om den praxis, vilken på grundval av ifrågavarande bestämmelser utvecklat sig, icke i alla avseenden varit tillfredsställande. Bland annat kan ifrågasättas, huruvida tillämpningen av cirkuläret den 12 juni 1931 (nr 222) till fullo motsvarat vad som torde h a åsyftats eller som kan anses önskvärt. Vid bedömande av denna fråga måste man självfallet utgå från att upphandlingsbeslämmelserna böra så avfattas och tillämpas, att statsverkets ekonomiska intressen vederbörligen beaktas. Men å andra sidan bör ej förbises, att det ur mera allmänna ekonomiska synpunkter är önskvärt, att strävandena i sådan riktning icke drivas så långt, att producenterna nödgas avyttra sina varor till oskäliga priser. En översyn av nu gällande bestämmelser synes på grund av vad här anförts vara påkallad. Utredningen i ämnet bör bedrivas i sådan takt, att de förslag, till vilka utredningen kan giva anledning, må kunna snarast möjligt realiseras. Vid den revision av bestämmelserna om upphandling för statens räkning, som sålunda bör äga rum, torde även tillbörlig hänsyn böra tagas till önskvärdheten av att underlätta bildandet av leverantörsföreningar och andra kooperativa sammanslutningar mellan producenter, särskilt inom jordbrukets område.»

II. Uppläggningen av de sakkunnigas arbete samt redogörelse för inkomna yttranden. I syfte att erhålla nödigt material för bedömande av bland annat spörsmålet, huru nu gällande särskilda föreskrifter rörande upphandling av lantbruksprodukter och fisk i tillämpningen verkat, samt en vidgad uppfattning beträffande upphandlingsmyndigheternas och olika sammanslutningars m. fl. inställning till frågan, huruvida dessa föreskrifter borde bibehållas i sin nuvarande utsträckning, erhålla ändrad avfattning eller helt upphöra, hava de sakkunniga infordrat yttranden från åtskilliga myndigheter och korporationer. Sålunda hava de sakkunniga genom cirkulärskrivelse den 27 november 1933 anhållit, att fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningens intendentsdepartement, marinförvaltningen, flygstyrelsen och medicinalstyrelsen ävensom samtliga landstings förvaltningsutskott måtte — efter hörande i erforderliga fall av underlydande upphandlingsorgan — till de sakkunniga inkomma med uppgifter och upplysningar i nyssberörda jämte vissa andra i skrivelsen närmare angivna hänseenden. Vidare hava de sakkunniga genom cirkulärskrivelse den 29 november 1933 anhållit, att lantbruksstyrelsen, samtliga hushållningssällskap, Sveriges allmänna lantbrukssällskap samt Riksförbundet landsbyg-

dens folk måtte yttra sig beträffande bland annat frågan, huruvida ett överlämnande i ökad omfattning av statsleveranser av lantbruksprodukter till producentsammanslutningar skulle i och för sig verka stimulerande på jordbrukarnas organisationsrörelse. Slutligen hava de sakkunniga berett Svenska lantmännens riksförbund, Svenska mejeriernas riksförening, Svenska ägghandelsförbundet, Sveriges slakteriförbund, Svenska fiskareförbundet, Sveriges pomologiska förening, föreningen Sveriges spannmålsintressenter, Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges speceri- och livsmedelshandlareförening tillfälle att inkomma med yttranden rörande de i förenämnda cirkulärskrivelser berörda spörsmål, vartill vederbörande kunde finna anledning. De myndigheter, landstings förvaltningsutskott, hushållningssällskap och enskilda sammanslutningar, som sålunda erhållit tillfälle att framföra sina synpunkter å frågan om sättet för ordnande av upphandlingen av lantbruksprodukter m. m., hava på några få undantag när inkommit med de begärda yttrandena. Arméförvaltningens intendentsdepartement har vid sitt yttrande fogat inhämtade yttranden från arméfördelningschefer (med dem likställda chefer) ävensom från cheferna för samtliga truppförband. Marinförvaltningen, flygstyrelsen och medicinalstyrelsen hava överlämnat yttranden från underlydande upphandlingsmyndigheter. Landstingens förvaltningsutskott slutligen hava i allmänhet vidfogat yttranden från underställda sjukhusdirektioner. Myndigheternas uppfattning rörande sättet för verkställande av upphandling av lantbruksprodukter och fisk växlar rätt väsentligt. Arméförvaltningens intendentsdepartement har avstått från att taga direkt ståndpunkt till förevarande spörsmål. I en vid departementets yttrandefogad, av chefen för departementets underhållsbyrå undertecknad promemoria, mot vars innehåll departementet förklarat sig i huvudsak intet hava att erinra, har emellertid framhållits, att upphandlingen av lantbruksprodukter borde, när giltighetstiden för ifrågavarande cirkulär utginge, förrättas i enlighet med upphandlingsförordningens bestämmelser. Enahanda uppfattning företrädes av marinförvaltningen samt cheferna för östra och södra arméfördelningarna, chefen för östra brigaden, militärbefälhavaren för övre Norrland och kommendanten i Boden. Även ett tjugutal underordnade militära upphandlingsmyndigheter hava givit uttryck ät samma mening. Andra myndigheter åter hava ansett, att de i cirkuläret den 12 juni 1931 (nr 222) givna bestämmelserna borde erhålla förlängd giltighet. En dylik uppfattning har företrätts av flygstyrelsen och militärbefälhavaren på Gotland ävensom av ett tjugutal underordnade militära upphandlingsorgan. Slutligen hava ett tiotal militära myndigheter, bland dem chefen för västra arméfördelningen, såsom sin uppfattning uttalat, att det åt producenter och deras organisa-

tioner genom nämnda cirkulär givna företrädet till leveranser vid upphandling för statens behov syntes böra fortbestå, men att cirkulärets föreskrifter borde antingen kompletteras eller ock helt omarbetas. Medicinalstyrelsen har för sin del ansett, att ifrågavarande särbestämmelser borde antingen helt upphöra eller omarbetas. Av sinnessjukhusdirektionerna har halva antalet uttalat sig för en återgång till upphandlingsförordninjgens bestämmelser, medan återstoden funnit cirkulärets föreskrifter böra bibehållas eller fullständigas. Hushållningssällskapen hava, i likhet med de hörda jordbrukarorganisationerna, enhälligt förordat ett utbyggande av cirkulärets bestämmelser i syfte att bereda producentsammanslutningarna ett vidgat företräde vid upphandling av lantbruksprodukter för statens behov. De hörda köpmannaorganisationerna hava däremot samstämmigt framhållit, att vid statens upphandling av lantbruksprodukter fri konkurrens borde medgivas. Ur de av myndigheterna avgivna yttrandena må följande allmänna uttalanden här återgivas: I den vid intendentsdepartementets yttrande fogade promemorian anföres: Avsikten med föreskrifterna i cirkuläret hade varit, att producenterna skulle genom direkt leverans kunna uppnå bättre priser, i det att de själva finge tillgodogöra sig den vinst, som förut gått till mellanhänder, men icke att åstadkomma en höjning i och för sig av de priser, som staten vid sina upphandlingar skulle betala. Utbjudande av leveranser i vanlig ordning vore givetvis det säkraste sättet att erhålla uppgift om det pris, som med hänsyn till det allmänna marknadsläget borde erläggas. Om denna form för utbjudande emellertid användes enbart i avsikt att få fram ett pris, som sedermera skulle tjäna till ledning för underhandsförhandlingar med vissa av anbudsgivarna, strede detta mot hittillsvarande principer för statens upphandlingar. Förfaringssättet hade emellertid framtvingats av de nuvarande bestämmelsernas formulering. Mot systemet hade anförts, att ett dylikt upphandlingsförfarande, som Icke utan vidare utmynnade i ett antagande av det lägsta avgivna anbudet, oberoende av om detta vore avgivet av producent eller icke, strede mot elementär affärsmoral och hävdvunnen kutym samt otvivelaktigt innebure ett åsidosättande av varje vederhäftig anbudsgivares rätt att få sina erbjudanden sakligt prövade. Mot detta påstående syntes inga invändningar kunna göras. Eventuella bestämmelser borde följaktligen icke bygga på att nämnda system, vilket dessutom för myndigheterna orsakade mycket svåra och ömtåliga upphandlingsförfaranden, skulle i fortsättningen komma till användning. I vissa fall hade förbindelse sökts enbart med producenter eller deras sammanslutningar och prövningen av anbuden skett med ledning av noteringar, allmänna marknadspriset i upphandlingsorten m. m. Vad därvid först anginge sättet att infordra anbud enbart från producenterna, kunde ett dylikt förfarande åt dessa skaffa en icke önskvärd monopolställning, om ej fullt effektiva metoder funnes för prisbestämningen. De metoder, som därvid stode till buds, vore emellertid icke •effektiva. De allmänna noteringarna, på vilka systemet i viss utsträckning byggde, vore i detta fallet icke tillräckliga. Än omöjligare vore det, såsom av en del myndigheter föreslagits, att upphandlingarna skulle ske till »skäligt pris». En prisbestämning efter så obestämda linjer skulle lämna rum för rena godtycket. Systemet att infordra anbud allenast från producenterna hade i större skala tillämpats endast vid

14 en arméfördelning och erfarenheterna hade blivit sådana, alt delta .syslem måst frångås. Den tid, under vilken cirkuläret varit i kraft, hade givit producenterna tillfälle att organisera sig och framtvingat organisationer. Det hade visat sig, att på de platser, varest livskraftiga organisationer funnes, där hade också producenterna kunnat hålla sig uppe i konkurrensen med mellanhänderna. Utan alt närmare ingå på frågan rörande mellanhändernas nödvändighet eller ej kunde man dock påstå, att dessa hade en uppgift att fylla i varudistributionen, så som samhällslivet nu vore gestaltat, och att ingen anledning funnes att helt borttaga dessa från statens upphandlingar. Även chefen för östra arméfördelningen understryker, att mellan producenten och konsumenten måste, då det gällde större leveranser, förefinnas en distributionsapparat, vilkens handhavande krävde både omtanke, erfarenhet, påpasslighet och kapital samt att endast den yrkesmässiga verksamheten syntes hava förutsättningar att fungera tillfredsställande på delta område. Chefen för östra brigaden betonar, att syftet med ifrågavarande cirkulär, nämligen att bereda producenterna möjlighet att genom direkt försäljning till konsumenten ernå bättre priser, vore principiellt riktigt. Vad som tidigare fattats producenterna vore organisation. Producenterna syntes också under de senaste tre åren bäva mer och mer insett fördelen av egna försäljningsorganisationer, vilka stadgats och utvecklats. Det syntes därför, som om cirkuläret i så måtto redan fyllt sin uppgift och därför ej längre behövde kvarstå. Denna utveckling utgjorde emellertid ett på sina håll betydande avbräck för handelsyrket på detta varuområde. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida det vore riktigt av staten att genom direkta förordningar bereda en för samhället betydelsefull medborgargrupp förfång i dess lagenliga yrkesutövning i syfte att bereda en annan yrkesgrupp bättre villkor, som den dock själv kunde skaffa sig. En sådan förskjutning borde regleras enbart av utvecklingen. Om det nu genom cirkuläret tillämpade förfarandet vid upphandling av lantbruksprodukter dock ansåges böra bibehållas, måste cirkuläret i fortsättningen avfattas så, att det tydligt framginge, vilka livsmedel som avsåges med lantbruksprodukter, att föreskrifter utfärdades till förhindrande av nu förekommande maskerade köpmannasammanslutningar samt att såväl själva underhandsförfarandet som prissättningen kunde ske efter enhetliga grunder. Chefen för södra arméfördelningen finner, att cirkulärets bestämmelser varit av ganska ringa betydelse för den enskilde producenten, men alltför besvärliga att tilllämpa för de upphandlande myndigheterna. Skulle det emellertid ur allmän ekonomisk synpunkt anses vara önskvärt, att jordbrukarna gåves ytterligare företräde vid leveranser till allmänna inrättningar, syntes det för att åstadkomma erforderlig ordning och reda i upphandlingsförfarandet vara lämpligt, att anbud å jordbruksprodukter infordrades endast från producenter eller deras sammanslutningar. Utbjudandet borde härvid ske på sätt, som föreskreves i 17 § upphandlingsförordningen. I och för prisbedömningen och i syfte att förhindra monopolbildning vore det nämligen önskvärt, att största möjliga antal anbudsgivare från skilda orter bereddes tillfälle att deltaga i tävlan. Först i de fall, då vid ett första utbjudande anlagbara anbud icke kunnat erhållas från producenter eller deras sammanslutningar, borde myndighet äga att verkställa upphandling genom anlitande jämväl av mellanhänder. Chefen för västra arméfördelningen framhåller, att genom bestämmelserna i ifrågavarande cirkulär de upphandlande myndigheternas arbete försvårats, vartill komme att myndigheterna på ett helt annat sätt än förut blivit utsatta för klago-

15 mål ena gången från producenthåll och den andra gången från motsidan. De n y a bestämmmelserna hade emellertid varit till ganska stor nytta för producenterna och deras sammanslutningar, även om systemet icke kunnat tillfullo motsvara vad' som med detsamma åsyftats, än mindre de mycket stora förväntningar, som producenterna hyst. Förfaringssättet borde därför tillsvidare bibehållas ungefär i sin nuvarande omfattning, men med vissa tilläggsbestämmelser, avseende att försvåra för mellanhänderna att utnyttja de förmåner, som avsetts för producenterna. Chefen för norra arméfördelningen anför, att vid fortsatt tillämpning av nuvarande upphandlingsförfarande vederbörande myndighet i varje fall borde erhålla sådan befogenhet, att myndigheten ägde antaga anbud, avgivet av producenter eller av dessa bildade sammanslutningar, under förutsättning att ett skäligt pris begärdes. Det kunde sålunda ingalunda anses vara riktigt och rimligt, att dessa producentanbud under alla förhållanden skulle pressas ned till det pris, vartill varan eventuellt offererats av vissa grossistfirmor. De högre centrala förvaltningsmyndigheterna borde även åläggas att därutinnan utfärda vissa anvisningar och direktiv samt reglerande föreskrifter. Kommendanten i Bodens fästning, med vilken militärbefälhavaren för övre Norrland instämt, framhåller, att nu gällande föreskrifter rörande upphandling under hand av lantbruksprodukter framkallat protester från såväl producenter som köpmän. Vilka bestämmelser som än kunde bliva utfärdade, syntes därför endera parten komma att anse sig orättvist behandlad, så länge icke tävlan om leveransen i vanlig ordning finge äga rum. Det måste också beaktas att, även om leveranserna. ginge till andra än producenterna själva eller deras föreningar, det dock bleve inhemska producenter, som finge avyttra sina inom Sverige producerade varor. Det kunde också synas rättvist och för staten mest förmånligt, att frågan om vilka producenter, som skulle erhålla leveransen, finge avgöras genom det pris, till vilket de ansåge sig kunna leverera sina varor, oavsett om de levererades direkt eller genom mellanhand eller om denna vore en producentförening eller en affärsman. I den mån underhandsupphandling av lantbruksprodukter fortfarande skulle äga rum, borde emellertid åtgärder vidtagas för undanröjande av de olägenheter, som varit förenade med cirkulärets tillämpning. Detta kunde möjligen ske därigenom,att priset på de olika förnödenheterna i olika delar av riket fastställdes för varje upphandlingsperiod av därtill utsedd värderingsnämnd eller myndighet, varefter upphandlingsorganen borde äga att träffa avtal om leverans med producentsammanslutning i leveransorten. Marinförvaltningen förklarar, att ämbetsverket, som icke självt verkställde u p p handling av lantbruksprodukter och fisk, saknade på egen erfarenhet grundad uppfattning om nu ifrågavarande cirkulärs lämplighet. Marinförvaltningen ansåge sig dock böra uttala, att ämbetsverket fått det bestämda intrycket, att cirkuläret icke medfört de fördelar för producenterna, som åsyftafs, men förorsakat åtskilliga olägenheter för de upphandlande myndigheterna. Ämbetsverket ifrågasatte därför, huruvida det icke vore tillräckligt med en bestämmelse i upphandlingsförordningen, att vid lika pris företräde skulle givas producent. Stationsintendenten vid Stockholms örlogsstation anför, att för örlogsstalionensvidkommande som slutomdöme kunde sägas, att tillämpningen av föreskrifterna i cirkuläret, sådana desamma nu vore formulerade, icke lämnade den upphandlande myndigheten den garanti för erhållande av en i allo pålitlig leverans, som ett upphandlingsförfarande i vanlig ordning gåve, och att något effektivt stöd åt producenterna ej syntes bliva möjligt genom ett underhandsförfarande inom ramen av de direktiv, som i cirkuläret meddelats. Skulle ett effektivt stöd kunna lämnas producenterna utan att berättigade klagomål kunde resas mot förfarandet vid a n -

16 • skaffningen, syntes cirkulärets bestämmelse om prisets begränsande till vad genom vanlig upphandling kunnat ernås böra modifieras så, att ett allmänt utbjudande av leveransen ej behövde äga rum för konstaterandet av detta pris. Stationsintendenten vid Karlskrona örlogsstation finner, att med hänsyn till de ringa medel, som stode till buds för beredande av omväxlande och närande kost åt marinens manskapspersonal, samt till marinens knappa anslagsmedel i övrigt upphandlingar borde ske till de lägsta priser, vartill en leveransgill vara kunde erhållas, varför den upphandlande myndigheten ej borde bindas att verkställa upphandling från producenter eller sammanslutningar av dylika med mindre frän •dem ingivna anbud — i förhållande till kvalitet — vore lägre eller lika med offerter från köpmannahåll. Flygstyrelsen, som anslutit sig till den av underlydande truppförbandschefer uittalade uppfattningen om de nu gällande bestämmelsernas tillräcklighet, betonar, .att det finge anses fullt förklarligt, att man vid tillämpning av cirkuläret den 12 juni 1931 (nr 222) först sökt utröna prisläget genom offentlig kungörelse för att därefter träda i förbindelse med producenterna med förbigående av affärsmännen. E t t dylikt förfarande syntes emellertid knappast förenligt med skyldig hänsyn till affärsmännen och borde därför på den grund icke fortsättningsvis komma till användning. Det kunde för övrigt ifrågasättas, om icke denna metod i längden komme att visa sig förkastlig även av det skälet, att man måhända icke skulle därigen o m kunna få fram en tillförlitlig bedömningsgrund. Styrelsen hölle före att vederbörande myndighet borde direkt träda i förbindelse med producenterna och deras sammanslutningar, för den händelse sådana funnes. Bedömandet av skäligheten av erbjudna priser syntes i allmänhet icke erbjuda större svårighet beträffande varor av nu ifrågavarande slag. Medicinalstyrelsen anför: Erfarenheten tycktes giva vid handen, alt bestämmelserna i sin nuvarande form givit anledning till misshälligheter, och missnöje hade framkommit från alla parter, såväl producenter som mellanhänder och upphandhandlande myndigheter. Det borde beträffande avsättningen av jordbrukets prod u k t e r ävensom fisk närmast gälla att förhindra, att mellanhänderna tillgodogjorde sig oskälig vinst på producenternas bekostnad. Detta syntes kunna ske endast därigenom, att producenterna själva bildade köpmannamässigt organiserade försäljningssammanslutningar, vilka upptoge konkurrensen med enskilda firmor. Att vid upphandling utesluta anbud från enskilda torde icke vara den framkomliga vägen, åtminstone beträffande jordbruksprodukter och fisk, så mycket mindre, som mellanhanden här ofta syntes hava varit en prisreglerande faktor till köparens — statsmyndighetens — fördel. Det syntes sålunda ofrånkomligt, därest jordbrukare •och fiskare skulle få säkrare avsättning och bättre betalt för sina produkter, att de sammanslöte sig till affärsmässigt organiserade försäljningsföreningar. Åt dessa borde dock under normala förhållanden icke givas någon särskilt privilegierad ställning, utan borde desamma vid upphandling för statens behov betraktas som vanliga .anbudsgivare. Under tider av särskilt betryck kunde dock tänkas, antingen att den upphandlande myndigheten, såsom föreslagits av några sjukhusdirektioner, ålades antaga anbud från dylik sammanslutning (eventuellt även från enskild producent), •om det erbjudna priset icke överstege det av enskild firma erbjudna lägsta med mer än viss procent, vilket dock enligt medicinalstyrelsens uppfattning vore mindre lämpligt, eller ock att den upphandlande myndigheten, utan infordrande av anbud, bemyndigades att träffa avtal med dylik sammanslutning (producent) på basis av gällande marknadspris (notering). För att erhålla dylik företrädesrätt borde dock erfordras, att sammanslutningen genom Intyg från länsstyrelse eller hushållningssällskap styrkte sig företräda jordbrukar-

17 nas intressen. Givetvis borde konkurrens mellan dylika sammanslutningar icke förhindras, utan borde den upphandlande myndigheten hava fria händer att träffa avtal med den sammanslutning, som erbjöde de för köparen fördelaktigaste villkoren. Styrelsen hade nämligen sorgliga erfarenheter av, att dylik producentsammanslutning, som ansett sig vara utan konkurrens, på ett oförsynt sätt sökt tillskansa sig och även fått priser, som överstege de i detaljhandeln på orten gällande priserna på samma varor. Det kunde ock tänkas, alt de på orten producerade varorna vore av så underhaltig beskaffenhet, att de icke motsvarade köparens fordringar. Lantbruksstyrelsen framhåller, alt ett överlämnande i ökad omfattning av statsleveranser utav lantmannaprodukter till av lantmän bildade kooperativa sammanslutningar otvivelaktigt skulle främja organisationssträvandena bland jordbrukarna och därigenom bidraga till åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden för jordbrukets produkter. I vad mån staten genom sitt upphandlingsväsende borde stimulera föreningsväsendet i viss riktning syntes däremot tveksamt. Givetvis skulle organisationssträvandena därigenom mera effektivt kunna stödjas, men samtidigt förelåge en viss risk att genom statens åtgöranden på delta område förcningsbildandet kunde föras in på banor, som icke vore ändamålsenliga. Företräde till statsleveranser syntes böra givas lantmannasammanslutningar även framför enskilda lantbrukare. Endast därigenom kunde organisationssträvandena mera effektivt underlättas. Givetvis borde dock endast sådana sammanslutningar ifrågakomma, som kunde anses representera ett legitimt jordbrukarintresse. Varje stöd åt organisationssträvandena komme helt visst, därest en ändamålsenlig plan följdes, att gagna jordbruksnäringen i dess helhet eller åtminstone vissa grenar därav. Skulle däremot företräde till statsleverans lämnas enskilda jordbrukare, syntes det •ofrånkomligt, att de gynnsamma verkningarna därav begränsades till de av leveranserna direkt berörda jordbrukarna. Med den nu lämnade redogörelsen h a v a de sakkunniga endast åsyftat a t t giva en bild av den allmänna uppfattning rörande sättet för ordnande av upphandlingen av lantbruksprodukter, som kommit till uttryck i de a v g i v n a yttrandena. Innehållet i övrigt i dessa yttranden torde få n ä r m a r e beröras i samband med motiveringen för de särskilda delarna av de sakkunnigas förslag.

III. De sakkunnigas förslag. A.

Upphandling för statens behov. 1.

Lantbruksprodukter.

Allmänna

riktlinjer.

Den svåra kris, som under de senaste åren drabbat det svenska jordbruket, h a r föranlett statsmakterna a t t vidtaga en r a d åtgärder i syfte a t t söka förbättra l a n t b r u k a r n a s ekonomiska ställning. Åtskilliga av dessa åtgärder, såsom spannmåls- och mjölkregleringarna, torde i första hand 2 — 341127.

18 avse att bereda näringens utövare ett mera tillfälligt stöd. Andra ingripanden åter åsyfta att även för framtiden tillförsäkra den jordbrukande befolkningen förbättrade villkor. I sådant hänseende må här endast erinras om att staten på sista tiden sökt verksamt understödja organisationsrörelsen bland lantbrukarna. Det synes också vara uppenbart, att denna rörelse måste tillmätas den största betydelse för jordbruksnäringen, ej blott under nuvarande krisförhållanden utan även om man ser saken på längre sikt. Givetvis är den främsta orsaken till jordbrukskrisen att söka i en avsevärd överproduktion på livsmedel i de mera betydande jordbruksländerna samt en i anledning därav sänkt prisnivå å lantbruksprodukter på världsmarknaden. För ett land som Sverige, vilket i viss mån är beroende av export av livsmedel, måste en sänkning av världsmarknadspriserna å sådana varor verka nedtryckande på priserna även inom. landet, därest icke anstalter vidtagas för reglerande av utbuden. I den mån staten anser påkallat att genom särskilda åtgärder förbehålla den svenska marknaden åt landets jordbrukare, kunna dessa genom en efter förhållandena avpassad export och en planmässig reglering av tillförseln inom landet uppnå högre och jämnare priser å sina produkter. Men en. sådan reglei'ing torde vara förenad med stora svårigheter, om icke jordbrukarna genom allmän anslutning till förefintliga producentorganisationer kunna uppträda som eu samlad enhet. Den inbördes konkurrens, som alltfort gör sig gällande lantbrukarna emellan, synes nämligen hava bidragit till jordbrukets nuvarande betryckta läge. Den omständigheten, att de priser, som jordbrukarna erhålla för vissa produkter, pressats ned till en så låg nivå, att de icke ens täcka produktionskostnaderna, har emeldertid ingalunda medfört motsvarande reduktion av de priser, som konsumenterna hava att erlägga vid sina inköp. Mellanhänderna hava därför i stor utsträckning lyckats utvinna avsevärda vinster, som icke stått i rimlig proportion till deras insats. Särskilt när det gäller att minska mellanhandsmarginalen, måste producentsammanslutningarna anses hava en högst viktig funktion att fylla, och deras betydelse i detta hänseende torde komma att fortbestå även sedan nu rådande krisförhållanden upphört. Det måste därför betraktas såsom ett samhällsintresse, att organisationsrörelsen bland jordbrukarna vinner ökad anslutning och stadga. Såsom ett led i statsmakternas strävanden att stödja jordbruksnäringen har även ingått, att myndigheterna genom förut omnämnda cirkulär den 12 juni 1931 (nr 222) ålagts att i så stor omfattning som möjligt inköpa lantbruksprodukter direkt från producenterna eller deras försäljningsorganisationer. Tillämpningen av nämnda cirkulär, vars giltighetstid utgår den 30 juni; 1934, har emellertid, såsom av de ovan refererade yttrandena framgår, vållat myndigheterna avsevärda svårigheter. Genom cirkuläret hava upphandlingsmyndigheterna tillerkänts en rätt till uppgörelse under hand: vid upphandling av lantbruksprodukter, som går vida utöver vad upp-

handlingsförordningen medgivei. Därvid har dock såsom förutsättning för en dylik uppgörelse uppställts kravet på att priset icke får överstiga det, för vilket varan bort kunna inköpas vid upphandling i vanlig ordning. För att erhålla ledning vid bedömande av detta pris hava myndigheterna i allmänhet sett sig nödsakade att infordra anbud genom offentlig kungörelse. Sedan prisfrågan sålunda blivit löst, har det legat nära till hands för upphandlingsmyndigheterna att söka efterkomma nyssberörda föreskrift om inköp i största möjliga utsträckning direkt från producenter eller deras sammanslutningar genom att, där lägsta anbudet avgivits av mellanhand, på basis av detta anbud inleda underhandlingar med producent eller producentsammanslutning. Det nu skisserade sättet för upphandling har kommit till användning särskilt vid inköp för arméns behov. Genom ett dylikt förfaringssätt hava myndigheterna emellertid kommit att handla i strid mot upphandlingsförordningens (och tryckfrihetsförordningens) bestämmelser rörande anbuds hemlighållande, något som framkallat stort och till synes berättigat missnöje bland övriga anbudsgivare. För att söka kringgå dessa svårigheter hava vissa myndigheter först infordrat anbud i vanlig ordning samt därefter, om anbud av producent eller producentsammanslutning icke kunnat omedelbart antagas, förkastat samtliga anbud och sedan sökt träffa uppgörelse under hand. Vanskligheten att komma till rätta med cirkulärets föreskrifter har emellertid förklarligt nog föranlett åtskilliga myndigheter att vid inköp av lantbruksprodukter helt tillämpa upphandlingsförordningens bestämmelser. Endast om anbud, avgivet av producent eller producentsammanslutning, befunnits vara ur statens synpunkt lika förmånligt som anbud av mellanhand, har därvid företräde lämnats producenten eller sammanslutningen. Av nu angivna förhållanden torde till fullo framgå, att ifrågavarande cirkulär icke lämnat lantbrukarna och deras organisationssträvanden det stöd, som statsmakterna avsett. Snarare lär man kunna utgå ifrån, att cirkuläret i vissa fall länt jordbrukarnas legitima organisationsrörelse till direkt skada. Bestämmelserna om företräde för producentsammanslutningar vid upphandling för statens behov hava nämligen föranlett bildande av åtskilliga sammanslutningar, vilka givit sig sken av att företräda ett allmännare jordbruksintresse men som i själva verket utgjort maskerade mellanhänder. Dylika sammanslutningar hava i stor utsträckning uppträtt såsom anbudsgivare vid upphandling av lantbruksprodukter och med stöd av cirkulärets föreskrifter i åtskilliga fall lyckats tillförsäkra sig utbjudna leveranser, emellanåt till högre priser än som begärts av andra anbudsgivare. Att dessa sammanslutningar icke bidragit till att höja myndigheternas benägenhet för affärsuppgörelser med producentorganisationer, synes vara tämligen påtagligt. Från flera håll har nämligen framställts anmärkningar mot det sätt, på vilket sammanslutningarna ifråga fullgjort åtagna leveranser. Men även i vissa andra hänseenden

20 hava cirkulärets bestämmelser kommit att verka i för jordbrukarna negativ riktning. Det är också betecknande, a t t Svenska lantmännens riksförbund förklarat, att det förefölle som om det under dylika omständigheter vore ärligare och knappast ägnat att försämra villkoren för lantbruket, om cirkulärets bestämmelser helt slopades, hellre än att desamma bleve prolongerade i oförändrat skick. Av den förut lämnade redogörelsen rörande de avgivna y t t r a n d e n a framgår, a t t upphandlingsmyndigheterna — under framhållande av de stora svårigheterna att tillämpa cirkuläret och den ringa nytta, som dets a m m a berett producenterna och deras legitima sammanslutningar — i allmänhet avstyrkt förlängning av ifrågavarande cirkulär. Däremot hava m e n i n g a r n a gått mera isär, d å det gällt att bedöma frågan, h u r u v i d a nuvarande företräde för producenter eller producentorganisationer till lever a n s av lantbruksprodukter borde bibehållas. F ö r flertalet av de mera betydande upphandlingsmyndigheterna har det emellertid framstått såsom u r statens synpunkt mest ändamålsenligt, om även vid inköp av lantbruksprodukter upphandlingsförordningens bestämmelser finge oins k r ä n k t tillämpas. Såsom av förenämnda redogörelse likaledes framgår, h a v a hushållningssällskapen samstämmigt givit uttryck för en annan uppfattning. De betona nämligen, att ett utvidgat företräde för producentsammanslutningar vid upphandling av lantbruksprodukter för statens behov skulle skänka jordbruket i dess helhet ett väsentligt ökat stöd, och förorda med hänsyn härtill ett utbyggande av cirkulärets bestämmelser. De yttranden, som inkommit från Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Svenska lantmännens riksförbund, Svenska mejeriernas riksförening, Sveriges slakteriförbund, Svenska ägghandelsförbundet och Riksförbundet landsbygdens folk återspegla enahanda uppfattning. I detta sammanhang må återgivas ett uttalande av föreningen Sveriges spannmålsintressenter. Föreningen har framhållit, att frågan gällde, h u r u v i d a upphandlingsorganen skulle erhålla k a r a k t ä r e n a v instrument, verksamma för subventionering av jordbruket med uppoffrande a v ans p r å k e n på affärsmässighet i upphandlingarna eller om dessa organ skulle verkställa inköpen på ekonomiska grunder. Jordbrukets behov av det allm ä n n a s stöd borde i stället lämnas genom ett statsmakternas direkta ingripande, som icke ägde samband med upphandlingen av lantbruksprodukter. Enligt föreningens uppfattning borde upphandlingsförfarandet icke förlora sin k a r a k t ä r av ekonomisk transaktion genom att subventionsavsikter smusslades in i upphandlingsförfattningarna. A t t göra u p p h a n d l i n g a r n a till ett mellanting mellan affär och subvention vore även — tillägger föreningen — olämpligt ur den synpunkten, att svårighet företage a t t bedöma subventionens storlek. För egen del finna de sakkunniga det uteslutet att förorda en förlängning av bestämmelserna i cirkuläret den 12 juni 1931 (nr 222) i oförändrad

21 form. Det stöd för jordbruket ocb för jordbrukarnas försäljningsorganisationer, som avsetts med nämnda bestämmelser, har i stort sett visat sig vara ineffektivt, vilket i väsentlig grad får anses hava berott på att bestämmelsernas avfattning föranlett en tillämpning av desamma, som stått i dålig överensstämmelse med deras syfte. Denna omständighet synes dock icke utan vidare böra föranleda till ett avstående från det mål, som avsetts med bestämmelserna i fråga, detta så mycket mindre som den jordbrukskris, vilken föranlett utfärdandet av sagda bestämmelser, fortfarande gör sig märkbar. När det gäller att bedöma frågan, huruvida ett direkt gagn för jordbruksnäringen i d e s s h e l h e t skulle vinnas genom att företräde till statsleveranser beredes producenter och deras sammanslutningar, må till en början framhållas, att — då statsmyndigheternas behov av jordbruksprodukter så gott som helt och hållet täckes med inhemska produkter — det icke lär spela någon större roll för avsättningen av dessa produkter, huruvida upphandlingen sker direkt från producenterna eller deras försäljningsorganisationer eller från mellanhänder. Ur denna synpunkt skulle således särskilda anordningar beträffande statsleveranserna vara skäligen betydelselösa. Vad vidare angår frågan, huruvida prisbildningen å jordbruksprodukter kan påverkas av dylika anordningar, bör beaktas, att statens upphandling av sådana produkter i stort sett omfattar endast en ringa del av i landet saluförda kvantiteter. Med undantag för vissa marknader av lokal betydelse, där statens upphandlingar kunna vara av sådant omfång, att de verka prisreglerande — såsom i fråga om upphandlingen av hö och halm i övre Norrland — synes därför en förhöjning av statens upphandlingspriser för lantbruksprodukter icke kunna föranleda någon allmän prisstegring och således knappast vara av betydelse för det stora flertalet av jordbruksnäringens utövare. Om det alltså får antagas, att något avsevärt direkt stöd näppeligen kan beredas jordbruksnäringen i dess helhet genom särskilda anordningar i avseende på statens upphandlingar av lantbruksprodukter, torde dock dessa upphandlingar kunna anordnas så, att desamma indirekt medföra gagn för jordbrukarna. Om nämligen statsleveranserna i största möjliga omfattning anförtros åt jordbrukarnas försäljningssammanslutningar, kunna dessa sammanslutningar vinna ökad leveransförmåga och ökad anslutning bland jordbruksnäringens utövare samt sålunda utbyggas till verksamma organ för en förbättrad och mera planmässig avsättning av jordbrukarnas produkter. Det är med tanke på denna möjlighet till förbättring av jordbruksnäringens avsättningsförhållanden, som de sakkunniga funnit det vara angeläget att föreslå sådana ändrade bestämmelser, som mer än de nu gällande föreskrifterna kunna vara ägnade att i tillämpningen möjliggöra direkta försäljningar från jordbrukarnas organisationer till statens upphandlingsmyndigheter och att utesluta

maskerade mellanhänder från att utnyttja det företräde, som nämnda föreskrifter avsett för dessa organisationer. Om en sådan anordning skulle kunna inverka stimulerande på jordbrukarnas organisationsrörelse och därigenom lända denna näring till fördel, synes man å andra sidan kunna antaga, att staten vid upphandling av jordbruksprodukter från legitima jordbruksorganisationer kan erhålla fördelen av fullgoda varor, något som icke alltid varit fallet vid inköp från andra säljare. De myndigheter, som hittills haft att skaffa med dylika organisationer, synas i regel hava haft goda erfarenheter av dessas sätt att fullgöra åtagna leveranser. Betecknande nog synes det också huvudsakligen vara myndigheter, vilka av en eller annan anledning icke kommit i närmare förbindelse med fullt legitima organisationer, som ställt sig mest avvisande till ett fortsatt gynnande av desamma. Åtskilliga myndigheter hava fäst uppmärksamheten på risken av att producentsammanslutningar, i händelse de erhålla företrädesrätt till leverans av jordbruksprodukter, skulle kunna använda denna rätt till att söka utvinna oskäligt höga priser för sina varor. Nämnda risk torde dock kunna undvikas, om effektiva medel till motverkande av dylika osunda tendenser ställas till myndigheternas förfogande. De sakkunniga våga för övrigt hysa den uppfattningen, att en dylik företrädesrätt för jordbrukarnas sammanslutningar skall för dem vara så värdefull, att de skola på allt sätt söka göra sig förtjänta av densamma. Endast genom att tillvinna sig upphandlingsmyndigheternas förtroende kunna de nämligen i framtiden, därest den ifrågasatta företrädesrätten upphör, påräkna att fortfarande i större utsträckning erhålla leveranser till staten. Å andra sidan hava de sakkunniga icke underskattat vikten, ej minst ur statens synpunkt, av att statens upphandlingspriser på jordbruksprodukter hållas på en så hög nivå, att de lämna jordbrukarna rimlig gottgörelse för utfört arbete och nedlagda kostnader. Då emellertid, såsom ovan anförts, dessa upphandlingspriser i stort sett icke torde kunna påverka den allmänna prisnivån för dessa produkter, hava de sakkunniga ansett sig böra inskränka sig till att föreslå upphandlingsbestämmelser, som äro ägnade att i möjligaste mån tillförsäkra jordbrukarnas försäljningsorganisationer en ersättning, som motsvarar det allmänna marknadsläget. Priser, som överstiga detta läge, böra ej ifrågakomma vid statens upphandlingar. Endast i de fall, där upphandling tidigare ägt rum till underpris, kan följaktligen under i övrigt lika förhållanden en prisförhöjning väntas uppstå. Om sålunda den för producentsammanslutningarna avsedda företrädesrätten endast åsyftar att bereda, dessa sammanslutningar priser, som motsvara men ej överstiga marknadsläget, bör denna företrädesrätt icke komma, att åsamka statsverket några nämnvärt ökade kostnader. För ifrågavarande sammanslutningar och deras medlemmar skulle företrädesrätten alltså medföra dels den omedelbara förmånen, att de kunna tillgodogöra sig den vinst, som eljest gått till mellan-

händer, och dels den indirekta fördel, som en vidgad och förstärkt organisation av sammanslutningarna kan innebära. Av vad förut anförts framgår, att det huvudsakligen varit sistnämnda synpunkt som varit bestämmande för de sakkunnigas förslag att bereda producentsammanslutningarna företrädesrätt till statsleveranser. Ur denna synpunkt finnes icke anledning att föreslå liknande företrädesrätt för enskilda producenter. Även ur andra synpunkter torde det företräde, som genom ovannämnda cirkulär den 12 juni 1931 (nr 222) tillerkänts de enskilda producenterna, få anses vara mindre motiverat. Enskilda jordbrukare frambringa i allmänhet icke så stora kvantiteter, som erfordras för fullgörande av större leveranser till statsmyndigheter. Därtill kommer, a t t enskilda producenter icke sällan fullgjort åtagna leveranser på ett mindre tillfredsställande sätt. Nära nog samtliga mera betydande upphandlingsmyndigheter hava också på grund av berörda förhållanden ansett, att producentsammanslutningar böra tillerkännas företräde framför producenter vid upphandling av jordbruksprodukter. Även hushållningssällskapen hava, ehuru i allmänhet av annan anledning, givit uttryck åt enahanda uppfattning. De sakkunniga hava övervägt, huruvida man icke i vart fall borde bereda producenterna företräde till statsleverahser framför mellanhänder men efter producentsammanslutningar. En bestämmelse i dylik riktning skulle emellertid nödvändiggöra ingående föreskrifter till förhindrande av bulvanförhållanden m. m., något som knappast kan anses motiverat av de relativt obetydliga fördelar, som därigenom skulle beredas producenterna. Framhållas må ock, hurusom i allmänhet den möjligheten står öppen för producent att genom anslutning till vederbörande försäljningsorganisation erhålla del av de förmåner, som författningsförslaget avser att bereda jordbruksnäringen och dess utövare. Vid bedömande av dessa spörsmål hava således de sakkunniga funnit sig böra föreslå företrädesrätt till statsleveranser allenast för producentsammanslutningar men ej för enskilda producenter. Det har från vissa håll ifrågasatts, huruvida det överhuvudtaget vore befogat att bereda vissa grupper av säljare företrädesrätt vid ifrågavarande leveranser, och i stället gjorts gällande, att alla samhällsmedlemmar borde vara lika berättigade a t t få tävla om desamma. I anledning härav må anföras, att det bör stå staten fritt att för tillgodoseende av sitt behov av olika varor söka direkt förbindelse med vederbörande producenter eller deras representanter, något som även under normala förhållanden får anses stå i överensstämmelse med god affärskutym. Under nu rådande jordbrukskris torde, om det ur jordbrukets och statsintressets synpunkt befinnes önskligt, att sådan förbindelse åvägabringas, vara än mer befogat, att åtgärder för dylikt ändamål vidtagas. Resultatet av de sakkunnigas överväganden i fråga om upphandling av lantbruksprodukter för statens behov framgår av det vid betänkandet fo-

gade författningsförslaget (Bilaga 1). För de synpunkter, som varit bestämmande vid förslagets avfattning, lämnas här nedan en närmare redogörelse. Omfattningen

av begreppet lantbruksprodukter

(1 §).

Cirkuläret den 12 juni 1931 (nr 222) har avseende å upphandling av lantbruksprodukter i allmänhet. Med hänsyn till att föreskrifterna i nämnda cirkulär, såsom ovan framhållits, kommit att tillämpas på ett sätt, som varit föga överensstämmande med deras syfte, hava de sakkunniga ansett det vara av särskild vikt, att de. bestämmelser, som skola ersätta nämnda cirkulär, bliva så avfattade, att utsikt finnes för en riktig tillämpning av desamma. De sakkunniga hava med anledning härav funnit det vara nödvändigt att begränsa bestämmelsernas giltighet till vissa mera betydande varuslag, beträffande vilka det i bestämmelserna föreslagna upphandlingssättet ansetts utan större olägenheter kunna tillämpas av vederbörande statliga myndigheter. Det har nämligen synts de sakkunniga vara till större fördel, om bestämmelserna erhålla en riktig tillämpning beträffande de speciellt viktiga varuslagen än om de givas en mera allmän giltighet, som försvårar möjligheterna att uppställa närmare riktlinjer för deras tillämpande. På grund av det anförda har begreppet lantbruksprodukter ansetts böra omfatta endast följande varuslag, nämligen potatis, kött och fläsk (hela eller halva djurkroppar), mjölk, smör och ost, ägg samt havre, hö och halm. De sakkunniga hava ifrågasatt, att under definitionen inbegripa även ärter, som i viss utsträckning förbrukas särskilt vid truppförbanden. Emellertid hava de sakkunniga stannat vid att utesluta detta varuslag, då försäljningen till staten spelar en jämförelsevis underordnad roll. Ärtproduktionen till avsalu är också i huvudsak koncentrerad till ett relativt begränsat område, nämligen Östergötland, Närke, Södermanland och Uppland. Anledningen till att råg och vete icke medtagits har närmast varit den, att upphandlingen av dessa produkter är av synnerligen ringa betydelse; det synes nämligen endast vara arméns intendenturförråd i Boden, som upphandlar ifrågavarande sädesslag, och även denna myndighets inköp äro av ganska obetydlig omfattning. Vad angår kött och fläsk har företrädet begränsats att omfatta endast hela eller halva djurkroppar, vilket har sin förklaring däri, att producentsammanslutningarna för närvarande i allmänhet icke torde saluföra styckade eller förädlade kött- och fläskvaror. Det skulle därför innebära ett onödigt betungande av upphandlingsmyndigheterna, om man föreskreve, att författningsförslagets bestämmelser skulle vinna tillämpning även beträffande sådana produkter. För övrigt gäller i avseende å dessa varor, att prisfrågan komme att bereda myndigheterna stora svårigheter, då varorna — åtminstone för närvarande — icke äro föremål för notering. Därest man låtit begreppet lantbruksprodukter omfatta styckat kött eller fläsk, hade

2:>

detta följaktligen i sin tur nödvändiggjort särskilda svårtillämpliga bestämmelser att tjäna till ledning vid bedömande av priset å dessa varor.. De sakkunniga hava med hänsyn härtill funnit det vara motiverat att vidtaga den nu angivna begränsningen. Mjölk och smör torde redan nu så gott som uteslutande upphandlas från producentsammanslutningar. Organisationsrörelsen på mejeriområdet har nämligen som bekant nått en sådan fulländning, att anbud knappast kan förväntas från utomstående. Det har därför synts något tveksamt, huruvida författningsförslagets bestämmelser borde erhålla tillämpning beträffande upphandlingen av dessa varuslag. Då den uppbyggda organisationens möjligheter att reglera priserna å dessa produkter i viss mån torde vara betingad av ett fortsatt direkt stöd från statsmyndigheternas sida, kan det emellertid tänkas, att den företrädesrätt, som i författningsförslaget lämnats, framdeles kan bliva av betydelse för andelsmejeriernaViss tvekan har även rått, huruvida ost lämpligen borde inbegripas i begreppet lantbruksprodukter, detta med hänsyn till den bristande enhetlighet, som utiaärker i marknaden förekommande ostsorter, och den svårighet, som därigenom uppkommer att erhålla en tillförlitlig grund för prisbedömningen. Då strävandena att upphjälpa ostmarknaden torde beredas ett visst stöd, därest producentföreningarna erhålla företrädesrätt till leveranser av varan, hava de sakkunniga emellertid stannat vid att låta begreppet ifråga omfatta även detta varuslag. Produeentsammanslutningar och deras legitimering (2 och 3 §§). Redan förut har framhållits, hurusom ett flertal illegitima producentsammanslutningar — tillkomna i anledning av cirkuläret den 12 juni 1931' (nr 222) — beklagligt nog i åtskilliga fall lyckats erhålla utbjudna leveranser av lantbruksprodukter och att dessa sammanslutningar mången gång fullgjort sina åtaganden på ett otillfredsställande sätt samt därigenom verksamt bidragit till att hos myndigheter misskreditera hela den nu tilllämpade anordningen med företräde för producentföreningar vid upphandling för statens behov. De avgivna yttrandena återspegla också i allmänhet den uppfattningen, att det måste anses otänkbart att förorda bibehållande av den nuvarande företrädesrätten för producentföreningarna utan att samtidigt söka skapa garantier mot att dylika betänkliga utväxter inom organisationsrörelsen kunna utnyttja bestämmelserna till sin fördel. De sakkunniga hava därför funnit angeläget att lämna en definition på vad som förstås med uttrycket producentsammanslutning. Det må framhållas, att vissa svårigheter mött, då det gällt att formulera en bestämmelse, som skulle utesluta samtliga illegitima organisationer men samtidigt inbegripa alla producentsammanslutningar av olika slag, som kunna, envar inom sin verksamhetsgren, anses företräda ett mera allmänt jordbruksintresse. Såsom första förutsättning för att kunna komma i åtnjutande av företrädesrätt vid upphandling för statens behov torde böra uppställas, att

producentsammanslutningarna skola hava bildats av jordbrukare i och för •ekonomisk verksamhet samt vara vederbörligen registrerade. De sakkunniga hava nämligen ansett, att ideella föreningar böra uteslutas från företräde till leveranser av lantbruksprodukter. Anledningen till detta ståndpunktstagande är närmast den, att endast ekonomiska föreningar (eller aktiebolag) kunna anses vara tillräckligt bärkraftiga att hålla staten skadeslös vid bristfällig leverans. Understrykas må även, att upphandlingar, som verkställts från ideella föreningar, ingalunda alltid utfallit till belåtenhet, sannolikt i första hand beroende på att sådana föreningar i allmänhet icke äga någon fastare organisation och följaktligen sakna möjlighet a t t öva effektiv kontroll över huru åtagna förpliktelser fullgöras. Enligt de sakkunnigas uppfattning föreligger för övrigt knappast någon anledning för staten att vid upphandling gynna andra sammanslutningar än dem, som ingå såsom led i jordbrukets ekonomiska organisationsrörelse. Vidare bör uppställas kravet på att sammanslutningarna kunna anses inom sina respektive verksamhetsområden vara till direkt gagn för jordbruksnäringen. Genom denna avgränsning utestängas alla bulvanföreningar av vad slag de vara må från företrädesrätt vid den statliga upphandlingen. Men även organisationer, som avse att tillvarataga ett mindre antal jordbrukares intressen, falla därmed utanför begreppet producentsammanslutningar. I allmänhet hava de legitima producentsammanslutningarna erhållit formen av kooperativa föreningar, vilka stå öppna för samtliga producenter inom föreningens verksamhetsområde. Starka skäl kunde också tala för att företrädesrätten begränsades till att avse endast sådana föreningar. Att de sakkunniga icke stannat vid att förorda en sådan avgränsning har sin grund däri, att det torde finnas en eller annan producentsammanslutning, vilken konstituerats såsom aktiebolag, men det oaktat måste betraktas som fullt legitim. Sålunda är till Svenska mejeriernas riksförening anslutet ett av jordbrukare bildat bolag (Umeå mejeriaktiebolag). Med hänsyn till förekomsten av ett eller annat sådant bolag, som •synes böra inneslutas i företrädesrätten till statsleveranser, hava de sakkunniga i författningstexten använt uttrycket »producentsammanslutningar» i stället för andra tänkbara beteckningar med mera inskränkt omfattning, såsom leverantörsföreningar, producentföreningar, kooperativa föraningar på jordbruksområdet etc. Slutligen synes såsom förutsättning för åtnjutande av företrädesrätten böra gälla, att sammanslutningen saluför lantbruksprodukter, vilka uteslutande eller till huvudsaklig del frambragts av sammanslutningens medlemmar. Givetvis vilja de sakkunniga icke med detta uttryck hava sagt annat än att sammanslutningen måste uppfylla nämnda förutsättning i fråga om sådana produkter, beträffande vilka sammanslutningen önskar ifrågakomma såsom leverantör till staten. Därest — såsom fallet är med de till Svenska lantmännens riksförbund anslutna föreningarna — samman-

slutningen dessutom driver handel även med andra varor, kommer detta följaktligen icke att i och för sig diskvalificera sammanslutningen från företrädesrätten. Däremot kommer genom nu berörda bestämmelse verkliga producentsammanslutningar att bliva uteslutna från företräde till leveranser, vilka icke kunna till huvudsaklig del fullgöras med av sammanslutningens egna medlemmar f rambragta alster. I övre Norrland produceras exempelvis icke havre i sådana kvantiteter, att ens lantbrukarnas eget behov kan till fullo täckas, åtminstone under normala år. Producentsammanslutningarna i de tre nordligaste länen kunna följaktligen ej anses berättigade att vid upphandling av nämnda varuslag åtnjuta företräde till statsleveranser. Däremot äro dessa sammanslutningar i allmänhet att betrakta som fullt legitima, då det gäller leveranser av stråfoder och potatis. Önskvärt hade varit, om såsom villkor för åtnjutande av företräde kunnat uppställas kravet på att sammanslutning i fråga om sådana produkter, vilka den avser att leverera, skall tillhandahålla uteslutande vad som frambragts av sammanslutningens egna medlemmar. Åtskilliga producentorganisationer pläga emellertid i viss utsträckning uppköpa lantbruksprodukter även från inom verksamhetsområdet bosatta jordbrukare, vilka icke anslutit sig till vederbörande organisation. Någon egentlig fara för att den härav nödvändiggjorda uppmjukningen i definitionen skall möjliggöra ett obehörigt utnyttjande av företrädesrätten till statsleveranser torde dock knappast föreligga. Primärföreningarna hava i de flesta fall sammanslutit sig i större enheter. För de huvudsakliga produktionsgrenarna på jordbruksområdet hava bildats riksorganisationer, nämligen en för handeln med spannmål, potatis och furageartiklar, en för kött och fläsk, en för mejeriprodukter och en för ägg. Dessa organisationer böra självfallet åtnjuta enahanda företräde, som tillkommer de till vederbörande organisation anslutna medlemmarna. En direkt föreskrift därom har, för undvikande av missuppfattning, intagits i 2 § av författningsförslaget. De bestämmelser, för vilka redogörelse nu lämnats, torde bliva tämligen betydelselösa, då det gäller att helt utestänga bulvanföreningar eller andra mindre önskvärda producentorganisationer från företräde till statsleveranser, därest icke föreskrifter lämnas om att producentsammanslutningarna skola auktoriseras i en eller annan form. Hushållningssällskapen hava också nära nog enhälligt framhållit nödvändigheten av att sammanslutningar, som vilja ifrågakomma till leveranser av jordbruksprodukter, skola styrka, att de företräda ett legitimt jordbrukarintresse. Endast ett par hushållningssällskap anse auktorisering icke erforderlig. Enahanda uppfattning företrädes av lantbruksstyrelsen. Vid övervägande av frågan, åt vilket organ auktorisationen lämpligen bör anförtros, hava de sakkunniga ansett sig i sådant avseende böra förorda länsstyrelsen i det län, där sammanslutningens styrelse har sitt

säte. Då det kan ifrågasättas, huruvida länsstyrelse i alla förekommande fall besitter erforderlig sakkunskap för bedömande av en sammanslutnings karaktär, har föreslagits, att länsstyrelse, innan den utfärdar intygrörande sammanslutnings egenskap av producentorganisation, bör inhämta yttrande från vederbörande hushållningssällskap. Den av de sakkunniga såluuda föreslagna anordningen har förordats av hushållningssällskapen i Värmlands, Jämtlands och Västerbottens län. Nära nog samtliga övriga hushållningssällskap hava ansett, att auktoriseringen borde verkställas av vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Medicinalstyrelsen har för sin del funnit, att legitimation kunde lämnas av länsstyrelse eller hushållningssällskap. Att de sakkunniga stannat vid att förorda auktorisation av vederbörande länsstyrelse sammanhänger närmast därmed, att det sannolikt från vissa håll skulle göras gällande, att hushållningssällskapen äro alltför nära lierade med vissa producentsammanslutningar för att anförtros en sådan uppgift. Vidare vinnes med den föreslagna anordningen den fördelen, att meddelat beslut i anledning av framställning om auktorisering kan i vanlig ordning överklagas, något som måste anses önskvärt, då därigenom ojämnheter i författningens tillämpning kunna rättas. Genom nu berörda bestämmelse kommer överståthållarämbetet att få meddela auktorisation beträffande producentsammanslutningar, vilkas styrelser hava sitt säte i Stockholm. Viss tvekan kan råda. huruvida detta är lämpligt, då frågor av denna art måste anses ligga utauför ämbetets egentliga verksamhetsområde. Det är emellertid av synnerlig vikt för såväl länsstyrelser som producentsammanslutningar att lätt kunna avgöra, vilken länsstyrelse som är behörig att lämna legitimation. Ur denna synpunkt får bestämmelsen ifråga anses mera tillfredsställande än andra tänkbara lösningar av spörsmålet. Genom att inhämta yttranden från hushållningssällskapen inom sammanslutnings verksamhetsområde kan överståthållarämbetet för övrigt erhålla alla de upplysningar, som erfordras för ett riktigt bedömande av inkomna framställningar om auktorisering. De producentsammanslutningar, som böra erhålla företräde till leverans av lantbruksprodukter vid upphandling för statens behov, hava i allmänhet bildats såsom kooperativa föreningar. Sveriges allmänna lantbrukssällskap har också understrukit, att såsom förutsättning för erhållande av auktorisation borde uppställas bland annat kravet på dels att vederbörande förening icke lägger hinder i vägen för utomstående — inom dess verksamhetsområde — att inträda i föreningen och dels att såvitt kan bedömas sunda affärs- och avräkningsprinciper tillämpas. Sällskapet påpekar i detta sammanhang, att en i föreningsstadgar vanlig föreskrift om rätt för föreningens styrelse att pröva intråidesansökan icke i och för sig får betraktas såsom hinder för inträde, utan att avgörande bör vara, huruvida föreningen i praktiken beviljar inträde åt alla, som uppfylla de all-

manna förutsättningarna för medlemskap. De av lantbrukssällskapet sålunda framförda synpunkterna delas till fullo av de sakkunniga. Auktorisation av sammanslutningar, som erhållit bolagsformen, synes icke böra medgivas i andra fall än då bolaget är anslutet till någon av de förefintliga riksorganisationerna på jordbruksområdet. Om en dylik begränsning upprätthålles, lära några svårigheter knappast möta för vederbörande länsstyrelse och hushållningssällskap att bedöma frågan, huruvida legitimation bör meddelas. Beträffande andra bolag, som eventuellt skulle kunna göra anspråk på att betraktas som producentsammanslutningar, torde en viss risk föreligga, att ett avgörande inflytande å bolagets verksamhet kommer att utövas av personer, vilka icke äro att betrakta såsom producenter eller representanter för dessa. Såvitt de sakkunniga hava sig bekant, komina genom den angivna begränsningen knappast några berättigade intressen att trädas för nära. Det har ifrågasatts, huruvida någon legitimation skall anses erforderlig för de stora riksorganisationerna på jordbruksområdet, nämligen Svenska lantmännens riksförbund, Svenska mejeriernas riksförening, Sveriges slakteriförbund och Svenska ägghandelsförbundet. För att erhålla enhetliga bestämmelser å förevarande område samt för att omöjliggöra varje förväxling från myndigheternas sida hava de sakkunniga emellertid funnit lämpligt att jämväl här föreslå auktorisering. Viss tvekan kan även råda, åt vilket organ rätten att utfärda legitimation lämpligen bör anförtros. Hushållningssällskapet i Kronobergs län har i sådant hänseende föreslagit Sveriges allmänna lantbrukssällskap, medan hushållningssällskapet i Västernorrlands län uttalat, att legitimationen borde meddelas av Kungl. Maj:t efter lantbruksstyrelsens hörande. De sakkunniga, hava emellertid, i likhet med Svenska ägghandelsförbundet, ansett, att auktoriseringen bör lämnas av lantbruksstyrelsen. Av de myndigheter, som kunnat ifrågakomma, synes nämligen lantbruksstyrelsen besitta den största sakkunskapen på området. I fall av missnöje med styrelsens beslut står givetvis möjligheten öppen att i vanlig ordning anföra besvär hos Kungl. Maj:t. Såsom redan framhållits hava de sakkunniga genom att i författningsförslaget upptaga bestämmelser om auktorisering sökt förhindra, att illegitima producentsammanslutningar komma i åtnjutande av företräde vid upphandling av lantbruksprodukter för statens behov. Genom att legitimationen göres obligatorisk, vinnes dessutom den fördelen, att de upphandlande myndigheterna erhålla tillförlitlig ledning vid bedömande av frågan, huruvida en anbudsgivande sammanslutning verkligen kan anses uppfylla de i 2 § angivna förutsättningarna. De nuvarande bestämmelserna hava berett myndigheterna synnerligen stora svårigheter, då det gällt att söka avgöra en sammanslutnings verkliga karaktär. Bristen på föreskrifter om auktorisering får därför anses hava verksamt bidragit till det allmänt uttalade missnöjet med dessa bestämmelser. Från jordbrukarhåll torde komma att framställas erinringar mot att de-

finitionen på producentsammanslutningar och därmed rätten att erhålla legitimation icke snävare begränsats än vad sålunda skett. Stockholms stadsoch läns hushållningssällskap har gjort sig till tolk för den uppfattningen, att endast en andelsförening för respektive gren av ekonomisk verksamhet borde inom varje distrikt erhålla auktorisering, därvid distriktens omfattning skulle bestämmas av rent ekonomiska synpunkter. Hushållningssällskapen i Kronobergs och Norrbottens län hava gått ännu ett steg längre och förordat, att endast sådana producentsammanslutningar, som vore anslutna till respektive läns- och riksorganisationer, borde erhålla företräde till statsleveranser och följaktligen legitimeras. Svenska Mejeriernas riksförening har, med instämmande från Sveriges slakteriförbund, givit uttryck åt enahanda uppfattning. Föreningen framhåller till motivering av denna sin mening, att såsom ett gemensamt drag för samtliga riksorganisationer gäller, att de i princip äro öppna för alla kooperativa lantmannasammanslutningar inom vederbörande organisations verksamhetsområde. Därest den åsyftade begränsningen genomfördes, skulle någon auktorisation enligt föreningens uppfattning icke behöva ifrågakomma, då vederbörande riksorganisationer i fall av tvekan kunde lämna erforderliga upplysningar. Endast i fall, då till riksorganisation ansluten förening icke funnes inom visst verksamhetsområde, borde utomstående sammanslutningar få ifrågakomma till statsleveranser, därvid erforderliga upplysningar kunde meddelas av vederbörande hushållningssällskap. Även enligt de sakkunnigas uppfattning kunde starka skäl tala för åtminstone en sådan begränsning av antalet legitima producentsammanslutningar, som förordats av förstnämnda hushållningssällskap. Med alltför snäva bestämmelser i förevarande hänseende kunde emellertid inträffa, att en eller annan fullt legitim sammanslutning bleve diskvalificerad, något. som knappast kan anses berättigat. De sakkunniga, som således icke ansett sig böra föreslå en dylik begränsning, vilja dock kraftigt framhålla. nödvändigheten av att länsstyrelserna ingående pröva inkomna ansökningar om auktorisation. I avgivet intyg bör angivas, vilka varuslag som legitimationen omfattar. Till följd härav måste länsstyrelse noga undersöka, huruvida sammanslutningen uppfyller de i 2 § omförmälda förutsättningarna beträffande samtliga dessa varuslag. Där särskilda skäl ej till annat föranleda, torde för varje särskilt varuslag i regel icke mera än en sammanslutning böra legitimeras inom visst verksamhetsområde, därvid företräde bör lämnas åt sammanslutning, som anslutit sig till förefintlig distrikts- eller riksorganisation. I bilaga 2 har lämnats en förteckning över de sammanslutningar, som för närvarande äro anslutna till riksorganisationerna. Endast undantagsvis böra, där två eller flera producentsammanslutningar, vilka var för sig representera ett fullt legitimt jordbrukarintresse, uppträda inom samma verksamhetsområde, samtliga dessa. sammanslutningar tilldelas legitimation. Kravet på en viss stränghet vid bedömande av frågan, huruvida en sammanslutning uppfyller författnin-

gens föreskrifter, måste ovillkorligen upprätthållas, då de för jordbrukets. legitima organisationsrörelse sorgliga erfarenheterna av cirkuläret den 12 juni 1931 (nr 222) eljest kunna upprepas. Med hänsyn till den bristande känslan för solidaritetens betydelse, som hittills i viss mån utmärkt jordbruksbefolkningen, är det ingalunda uteslutet, att en från böljan legitim producentsammanslutning efter erhållen auktorisering skulle kunna förändra karaktär. Till följd härav hava de sakkunniga funnit, erforderligt att i 3 § intaga en bestämmelse om att av länsstyrelse utfärdat intyg icke skall gälla längre tid än ett år från utfärdandet. Möjligen hade det varit önskvärt, om denna bestämmelse kunnat kompletteras med en föreskrift rörande rätt för länsstyrelse att när som helst återkalla utfärdat intyg. Att någon sådan föreskrift icke kommit att inflyta i författningsförslaget beror därpå, att det vill synas, som om densamma icke skulle kunna göras fullt effektiv. I fråga om av lantbruksstyrelsen utfärdat intyg har någon begränsning av giltighetstiden icke ansetts erforderlig. Infordrande och prövning av anbud m. m. (1—8 §§). Hushållningssällskapen synas i allmänhet förutsätta, att vid upphandling av lantbruksprodukter från producentsammanslutningar uppgörelse bör ske under hand. Myndigheterna hava däremot i stor utsträckning, såsom förut nämnts, uttalat sig för en återgång till upphandlingsförordningens bestämmelser i fråga om sättet för verkställande av upphandlingför statens behov. Såsom motiv härför har i huvudsak anförts — förutom svårigheten att eljest tillfredsställande bedöma prisfrågan — att underhandsförfaraudet ur kontrollsynpunkt syntes vara mindre lämpligt. Chefen för Östra arméfördelningen betonar, att med den decentralisation, som utmärker den statliga upphandlingen, en stark begränsning av underhandsförfarandet vore nödvändig. Arméfördelningschefen tillägger, att det låge i sakens natur, att ett dylikt förfarande lämnade möjlighet för ett högst personligt handhavande av upphandlingen, vilket även om det ibland kunde lända till gynnsamma och vederhäftiga avslut, dock lika ofta kunde möjliggöra smussel och därigenom ogynnsamma avtal. Många tidens tecken tydde på ansvarslöshet och intet kunde därför enligt arméfördelningschefens uppfattning vara mera ägnat att undergräva förtroendet för det statliga upphandlingsväsendet än ökade möjligheter till upphandling under hand. Medicinalstyrelsen får anses göra sig till tolk för en ganska allmän uppfattning, då styrelsen framhåller, att ett vidgat underhandsförfarande skulle bidraga till att öka misstroendet mot de upphandlande myndigheterna. Innan de sakkunniga gå att taga ståndpunkt till spörsmålet, huru själva förfarandet vid upphandlingen av lantbruksprodukter bör ordnas, vilja de sakkunniga lämna en redogörelse för nu gällande bestämmelser rörande

32 underhandsupphandling. Enligt 35 § i upphandlingsförordningen må uppgörelse under hand ske i följande fall, vilka i förevarande sammanhang k u n n a v a r a av intresse, nämligen: a) när Kungl. Maj:t därom förordnat; b) när efter utbjudande enligt 17 § (kungörelse) eller 18 § (särskilda skrivelser) antagligt anbud icke erhållits och omständigheterna icke medgiva i n f o r d r a n d e av anbud enligt sistnämnda paragraf; c) när upphandling skall ske på försumlig leverantörs bekostnad och omständigheterna icke medgiva infordrande av anbud enligt 18 §; d) n ä r upphandling till följd av oförutsedda omständigheter icke tål upp.skov; samt e) n ä r totalkostnaden för godset beräknas uppgå till högst en tiondel a v det belopp, inom vilket myndigheten enligt 18 § 1 mom. i) erhållit r ä t t till infordrande av anbud genom särskilda skrivelser. Maximibeloppet för uppgörelse under hand med stöd av sistnämnda bestämmelse utgör för central förvaltningsmyndighet, arméfördelningschef (med honom likställd chef), stationsbefälhavare eller varvschef vid flott a n m. fl. 1000 kronor och för underordnad myndighet 200 kronor. Såsom förut nämnts har emellertid Kungl. Maj:t genom cirkuläret den 12 juni 1931 (nr 222) generellt medgivit, att upphandling av lantbruksprodukter finge, d ä r upphandlingen skedde från producenter eller deras försäljningsorganisationer, under vissa förutsättningar ske under hand. De sakkunniga, vilka anse, att man icke k a n helt bortse från den kritik, som från myndigheternas sida framkommit mot ett ökat användande a v underhandsförfarandet vid upphandling för statens behov utöver vad som medgivits i upphandlingsförordningen, hava sökt välja en medelväg mellan upphandling efter kungörelse och uppgörelse under hand. Såsom huvudregel har nämligen i 4 § första stycket stadgats, att anbud å lantbruksprodukter böra av upphandlingsmyndighet i första h a n d infordras genom särskilda skrivelser till de producentsammanslutningar, som kunna förväntas avgiva anbud å den vara, upphandlingen avser. E r i n r a s må, a t t denna form för infordrande av anbud i stor utsträckning medgivits i upphandlingsförordningen. Bestämmelsen åsyftar att söka tillvarataga de möjligheter till tävlan, som må förefinnas, sedan producentsammanslutningarna tillerkänts generellt företräde till statsleveranser av jordbruksprodukter. Till en början torde emellertid åtskilliga, för att inte säga flertalet, myndigheter komma att känna sig tämligen osäkra på vilka producentsammanslutningar som kunna förväntas reflektera å utbjuden leverans. F ö r a t t underlätta myndigheternas arbete har på grund d ä r a v i andra stycket av nyssnämnda paragraf intagits föreskrift om a t t myndighet i sådant fall m å genom offentlig kungörelse infordra skriftliga anbud från producent.sammanslutningar. Efter någon tid torde dock myndigheterna i allmän-

3å het hava vunnit så stor erfarenhet, att det i andra stycket anvisade förfarandet för införskaffande av anbud icke vidare behöver anlitas. Särskilt när det gäller mindre betydande leveranser av vara, som i tillräcklig utsträckning produceras i trakten, lärer anbud i allmänhet kunna förväntas endast från den sammanslutning, som beträffande varuslaget ifråga representerar jordbrukarna i orten. Har myndigheten några gånger genom kungörelse eller särskilda skrivelser gjort fruktlösa försök att erhålla aubud även från andra producentsammanslutningar, är det givetvis tämligen meningslöst att fortsätta på denna väg. I tredje stycket av 4 § har därför stadgats att, därest myndigheten på grund av vunnen erfarenhet finner antagligt anbud kunna förväntas endast från en producentsammanslutning, uppgörelse må ske under hand. Det torde kunna förutses, att åtminstone i vissa trakter sistnämnda sätt för upphandling så småningom blir det vanligast förekommande beträffande en del lantbruksprodukter. De sakkunniga vilja dock framhålla, att statens intresse av att uppehålla konkurrensen vid upphandlingen nödvändiggör, att den i första stycket angivna formen för upphandling kommer till användning i så stor utsträckning som möjligt, särskilt när det gäller mera betydande leveranser. I förevarande sammanhang torde böra något beröras frågan, huruvida avtal lämpligen bör ingås med respektive riksorganisation eller med någon av de lokala sammanslutningarna. Ett allmängiltigt svar härå lärer emellertid icke kunna lämnas, utan spörsmålet måste bedömas från fall till fall. Rör det sig om en större leverans till ett underskottsområde, exempelvis till Boden, synes det stundom kunna vara för staten förmånligt, att uppgörelse träffas med vederbörande riksförbund, då därigenom större garantier skapas för att leveransen fullgöres på ett i allo tillfredsställande sätt. Är det däremot fråga om upphandling av ett mindre parti, torde man knappast kunna förvänta, att vederbörande riksorganisation kominer att vilja inlåta sig på leveransen. Efter att sålunda hava lämnat en redogörelse rörande sättet för infordrande av anbud från producentsammanslutningar, vilja de sakkunniga betona, att myndigheten icke utan vidare bör godkänna det förmånligaste av de därvid avgivna anbuden. Det måste tillkomma myndigheten att, på sätt nedan skall närmare angivas, undersöka, huruvida erbjudna priser stå i överensstämmelse med marknadsläget. Befinnas anbuden därvid vara för höga, böra desamma förkastas. Anser myndigheten förutsättningar föreligga att genom förhandlingar nedbringa priserna till för staten förmånligare belopp, synes myndigheten hava anledning att inleda dylika förhandlingar och, om desamma giva ett gynnsamt resultat, träffa underhandsuppgörelse enligt bestämmelsen i 4 § tredje stycket. I annat fall har myndigheten att med stöd av stadgandet i 6 § första stycket tilllämpa det i upphandlingsförordningen anvisade förfaringssättet. 3

—

341127.

34 Även i andra fall än då de anbud, som avgivits av producentsammanslutningar, befinnas oförmånliga, måste myndigheterna äga möjlighet att infordra anbud i vanlig ordning. I betraktande av att organisationsrörelsen på jordbruksområdet ännu icke nått så långt, att producentsammanslutningar överallt bildats för handeln med exempelvis kött och fläsk eller ägg, skulle det innebära ett onödigt betungande för upphandlingsorganen, därest dessa vore nödsakade att vid upphandling av lantbruksprodukter under alla omständigheter söka förbindelse med dylika sammanslutningar. När det gäller smärre inköp, lär man nämligen kunna förutsätta, att endast sammanslutningar, som bildats på platsen, komma att intressera sig för erhållande av leveransen. Finnes icke någon dylik sammanslutning, kan det följaktligen förutses, att anlitande av det i författningsförslaget anvisade sättet för verkställande av upphandling i åtskilliga fall icke skulle lända till något resultat. Slutligen kan det tänkas, att myndighet flera gånger sökt träffa uppgörelse med producentorganisation utan att avtal kunnat komma till stånd på grund av organisationens för högt ställda anspråk i fråga om pris eller av annan orsak. Med hänsyn till nu berörda förhållanden hava de sakkunniga ansett erforderligt, att i 6 § första stycket intaga en föreskrift om att upphandling i vanlig ordning må äga rum, därest myndigheten med stöd av vunnen erfarenhet finner antagligt anbud icke kunna förväntas från producentsammanslutning. De föreskrifter rörande rätt att i vissa fall verkställa upphandling i vanlig ordning, för vilka nu redogjorts, måste anses påkallade även ur den synpunkten, att staten bör skaffa sig garantier för att sammanslutningarna icke skola på ett oberättigat sätt utnyttja den i förslaget lämnade företrädesrätten till statsleveranser. Ifrågavarande föreskrifter, vilka äro att betrakta som undantagsbestämmelser, lämna givetvis myndigheterna viss frihet vid bestämmelsernas tillämpning. Med kännedom om myndigheternas lojalitet lärer man emellertid knappast behöva befara, att friheten kommer att missbrukas. Vidare hava de sakkunniga funnit oundgängligt, att myndighet erhåller befogenhet tillgodose ett mera tillfälligt — kanske brådskande — behov av varan genom att träffa uppgörelse med den säljare, som är närmast till hands, även om denne är enskild affärsidkare eller producent. Såsom förutsättning härför har emellertid stadgats, att varans värde icke får överstiga 200 kronor. Detta belopp har valts delvis med hänsyn till att underordnad myndighet enligt upphandlingsförordningen äger allmän rätt att träffa underhandsuppgörelse vid inköp av varor intill nämnda värdegräns. De sakkunniga hava övervägt, huruvida icke en höjning av nyssnämnda belopp kunde anses motiverad, då det gäller upphandling, som verkställes av central förvaltningsmyndighet eller arméfördelningschef. Att något förslag i denna riktning icke framlagts beror därpå, att det här endast är fråga om upphandling för täckande av ett tillfälligt behov, där svårigheter kunna yppa sig att i hast komma i förbindelse med producent-

35 sammanslutning. Dylik upphandling torde i regel icke behöva företagas av de högre myndigheterna. Därest emellertid de sakkunniga vid behandlingen av inkomna förslag till ändringar i 1920 års upphandlingsförordning skulle finna, att det nu stadgade maximibeloppet för allmän rätt till underhandsuppgörelse bör höjas, torde motsvarande höjning böra vidtagas jämväl beträffande den i författningsförslaget angivna värdegränsen.

Förut har framhållits, hurusom svårigheten att tillämpa cirkuläret den 12 juni 1931 i första hand förorsakats av föreskriften, att vid underhandsuppgörelse priset icke finge överstiga det, för vilket motsvarande vara bort kunna erhållas vid upphandling i vanlig ordning. Myndigheterna hava också varit tämligen ense om att såsom oundgänglig förutsättning för ett bibehållande av nu gällande företräde för producenter eller deras sammanslutningar till erhållande av statsleveranser av jordbruksprodukter måste uppställas, att ändrade bestämmelser meddelas till ledning för myndigheternas bedömande av prisfrågan. Erinras må även, hurusom Riksförbundet landsbygdens folk redan genom förut berörda skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 december 1931 hemställt, att nämnda föreskrift måtte ändras därhän, att upphandling finge ske till skäligt pris. Vissa myndigheter hava nu till diskussion upptagit spörsmålet, huruvida icke noteringarna kunde användas såsom utgångspunkt vid prisbedömningen. Marinförvaltningen har sålunda förordat, att upphandlingsförordningen måtte kompletteras med en bestämmelse, som gåve myndigheterna möjlighet att upphandla efter glidande pris, beräknat med utgångspunkt från noteringarna vid leveranstillfället. Till ämbetsverkets motivering härför torde de sakkunniga få framdeles återkomma. Även medicinalstyrelsen har ifrågasatt en dylik upphandling. I den vid intendentsdepartementets yttrande fogade promemorian har däremot betonats, att en prisbestämning med ledning av noteringarna icke vore tillräckligt betryggande. Noteringar funnes — anföres i promemorian vidare — endast på ett begränsat antal lantbruksprodukter och dessa noteringar hänförde sig till priserna en viss dag på ett fåtal orter. De innehölle sålunda inga sådana uppgifter rörande marknadstendensen, som kunde tjäna till ledning vid bedömandet av de priser, som borde betalas vid successiv leverans under upphandlingperioder om 6 till 12 månader, vilket upphandlingssätt ansetts vara i flera avseenden det bästa för armén. De hushållningssällskap, som uttalat sig i frågan, synas tämligen enhälligt anse, att prisnoteringarna mycket väl skulle kunna tjäna till utgångspunkt vid prisbedömningen. Samma uppfattning företrädes av Sveriges allmänna lantbrukssällskap med flera organisationer på jordbruksområdet. I likhet med marinförvaltningen finna hushållningssällskapen och producentorganisationerna, att det vid upphandling för successiv leve-

råns ur flera synpunkter vore att föredraga, om priset kunde bestämmas efter glidande skala. Med hänsyn till att prisnoteringar för närvarande icke åsättas samtliga de varor, beträffande vilka författningsförslaget är avsett att vinna tillämpning, kan prisbedömningen icke uteslutande baseras på dessa noteringar. Såsom nedan skall närmare utvecklas, synas noteringarna emellertid i fråga om flertalet lantbruksprodukter kunna tjäna till god ledning vid prisfrågans avgörande. Som allmän förutsättning för att uppgörelse må träffas med producentsammanslutning torde böra föreskrivas, att det fordrade priset skall vara för staten förmånligt. Av vad som anförts under den allmänna motiveringen framgår, att de sakkunniga med uttrycket ifråga ingalunda velat angiva, att priset skall vara lägre än det i marknaden eljest vanliga, utan endast utmärka, att ett pris, som ligger över det allmänna marknadsläget, bör förkastas. Ur berörda synpunkt kan skillnaden mellan ett »förmånligt» och ett »skäligt» pris förefalla relativt obetydlig. Att förstnämnda uttryck föreslagits beror närmast därpå, att detsamma kommit till användning i 30 och 35 §§ upphandlingsförordningen för att angiva, när ett anbud ur statens synpunkt kan anses antagligt. Det valda uttryckssättet överensstämmer följaktligen med upphandlingsförordningens terminologi. Med nu ifrågavarande bestämmelse hava de sakkunniga icke velat utsäga, att endast priset bör tillmätas betydelse vid avgörande av frågan, huruvida ett anbud kan anses antagligt. Självfallet bör tillbörlig hänsyn tagas även till den erbjudna varans kvalitet samt till leveransvillkor m. m. Det har emellertid icke ansetts behövligt att i författningsförslaget giva uttryck åt berörda förhållande, eftersom upphandlingsförordningens bestämmelser skola tillämpas, i den mån särskilda föreskrifter icke lämnats i förslaget. Däremot hava de sakkunniga funnit erforderligt att något närmare angiva, när ett begärt pris kan anses vara för staten förmånligt. Såsom ovan antytts hava de sakkunniga därvid upptagit den från flera håll framförda tanken, att noteringarna kunde tjäna till ledning vid prisbedömningen. Noteringsverksamheten i fråga om lantbruksprodukter utövas i huvudsak av Sveriges allmänna lantbrukssällskap, vilket varje vecka offentliggör noteringspriser på dylika produkter för skilda orter. Utgångspunkten för noteringssättningen liksom tillförlitligheten av fastställd notering växlar emellertid rätt väsentligt. I syfte att erhålla mera ingående kännedom om noteringsförhållandena å här ifrågavarande varor hava de sakkunniga låtit chefen för lantbrukssällskapets marknadsbyrå agronomen A. H. Stensgård samt agronomen B. O. Bjerstedt i Stockholmsortens slaktdjursförsäljningsförening lämna upplysningar rörande vissa hithörande spörsmål.

37 En synnerligen viktig betingelse för att noteringarna skola fullt tillfredsställande kunna tjäna till ledning vid prisbedömningen är, att de noterade varorna saluföras i enhetliga typer. Frågan om ökad standardisering av lantbruksprodukter har också på senaste tiden varit föremål för ingående överväganden. Erinras må, att av chefen för jordbruksdepartementet den 21 april 1933 tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om standardisering och kvalitetsmärkning av dylika produkter i avgivet betänkande framhållit, hurusom enhetliga varutyper beteckna en nödvändig förutsättning för att tillfredsställande prisnoteringar och marknadsöversikter skola kunna åstadkommas. I betänkandet anföres vidare beträffande detta spörsmål bland annat följande. »Såsom känt är, råda på berörda område stora brister, i det skilda orlers prisnoteringar å jordbruksprodukter ofta avse varor av olika kvalitet eller av skiljaktig beskaffenhet i andra avseenden, varför noteringarna tydligen icke kunna . ge någon verklighetstrogen bild av förekommande differenser i prisläget. Anförda förhållanden äro av stor olägenhet synnerligast för producenterna, som i allmänhet sakna möjlighet att på andra vägar skaffa sig pålitlig information om marknadsläget och därför komma i ett oförmånligt läge gentemot den bättre underrättade handeln. Även för den lojala handeln kan emellertid bristen på jämförbara prisuppgifter anses mycket oläglig och ett ordnat noteringsväsende av behovet påkallat. Tillfredsställande förhållanden kunna här tydligen ej komma till stånd, förrän varor av enhetlig kvalitet och klassificering, vara prisnoteringarna kunna grundas, i tillräcklig myckenhet ingå i handelsomsättningen.»

De sakkunniga vilja också med skärpa understryka önskvärdheten av att standardiseringen av saluförda lantbruksprodukter snarast möjligt fullföljes. Den bristande enhetlighet, som för närvarande utmärker vissa av ifrågavarande varuslag, och då i första rummet kött och fläsk, ost samt potatis, kommer eljest att för de upphandlande organen i hög grad försvåra prisbedömningen. En standardisering skulle också väsentligt underlätta tillsynen över att den levererade varan motsvarar den kvalitet, som vid upphandlingen avsetts. Ett riktigt bedömande av huruvida ett begärt pris är för staten förmånligt och en rättvis jämförelse mellan olika anbud kan emellertid — såsom av Sveriges allmänna lantbrukssällskap också framhållits — icke göras, med mindre myndigheterna vid infordrande av anbud noggrant angiva, vilken kvalitet som önskas. I den mån klassificering tillämpas vid försäljning i den allmänna marknaden är det, som lantbrukssällskapet likaledes påpekat, önskvärt, att upphandlingsorganen tillämpa enahanda kvalitetsnormer vid sina inköp. Detta gäller särskilt i fråga om sådana produkter som kött och fläsk, där kvalitetsdifferenserna för närvarande bereda betydande svårigheter, då någon allmän klassificering för dessa produkter ännu icke kommit till stånd men priserna allt efter den kvalitet säljaren avser att leverera kunna bliva betydligt olika. Med hänsyn till nämnda förhållanden synes också en omarbetning av de kvalitetsbestämmelser, som nu gälla vid statens upphandling av lantbruksprodukter, vara i hög grad påkallad.

38 Det nu anförda kunde möjligen tagas till intäkt för den uppfattningen, att noteringarna icke lämpligen kunna tjäna till ledning vid prisbedömningen. Att bristerna i noteringsväsendet ännu äro betydande, lärer svårligen kunna bestridas. Med den relativt snabba utveckling, som standardiseringen för närvarande synes genomgå, bör det dock i allmänhet bliva möjligt att beträffande de kvaliteter, som vanligen äro föremål för upphandling, tämligen väl bedöma priset med ledning av offentliggjorda noteringar. Vad nu sagts gäller icke beträffaude mjölk; några noteringar fastställas nämligen icke å denna vara. Detaljhandelspriserna å mjölk bestämmas av vederbörande mejeriorganisation inom dess försäljningsområde, varför svårigheter att bedöma prisnivån å varan det oaktat knappast komma att föreligga. Framhållas må dock, att upphandlingsmyndigheterna såsom stora kunder böra erhålla varan till lägre pris, än vad som begäres vid detaljförsäljning. Noteringarna angiva vanligen de priser, som producenterna inom de egentliga överskottsområdena erhålla vid försäljning till grossist. Det är följaktligen uppenbart, att i allmänhet vid bedömande av prisfrågan hänsyn måste tagas även till andra omständigheter än noteringen å varan. Detta gäller i första hand å sådana platser, för vilka inga noteringar blivit fastställda. Myndighet, som är förlagd till ett underskottsområde beträffaude viss vara, måste i regel för att erhålla det för orten gällande priset å varan till noteringen lägga först och främst frakt och andra kostnader, såsom för lastning och lossning, körning, försäkring m. m. I författningsförslaget har detta kommit till uttryck genom anvisningen, att till noteringen i förekommande fall bör läggas frakt- och andra kostnader, som icke inräknats i noteringspriset. Därjämte bör säljaren vara berättigad att i priset inrymma normal ersättning för handelskostnader och av prisfluktuationerna betingad riskpremie. Å andra sidan bör i sådana fall, där en notering å varan avser priset inom ett underskottsområde, exempelvis Stockholm, myndighet, som är förlagd till ett överskottsområde — vid bedömande av skäligheten av ett begärt pris — från noteringen draga frakt- och andra särskilda kostnader, som må hava inräknats i noteringen. Vid bedömande av frågan, huruvida offererat pris står i riktigt förhållande till gällande notering å varan, kunna myndigheterna hava god ledning av en jämförelse emellan å ena sidan nämnda förhållande och å andra sidan relationen mellan de senaste årens upphandlingspriser å samma vara samt de vid tiden för dessa upphandlingar gällande noteringarna. I syfte att ytterligare bereda myndigheterna möjligheter att kontrollera anbudsprisernas skälighet hava de sakkunniga låtit agronomen Stensgård utarbeta anvisningar till ledning för prisbestämningen. Nämnda anvisningar torde såsom bilaga 3 få fogas vid betänkandet. Framhållas må emellertid, att dessa anvisningar icke kunna tjäna till ledning under abnorma skörde- och tillförselförhållanden. Även förändringar,

som kunna komma att vidtagas beträffande grunderna för noteringarnas åsättande, torde sannolikt föranleda rubbningar i anvisningarnas tilllämplighet. Ett särskilt spörsmål, som i detta samband må något behandlas, är frågan, huru myndighet vid anbudsprövningen bör ställa sig till anbud, som må hava inkommit från annan än producentsammanslutning. Med hänsyn till att vissa enskilda näringsidkare kunna hava intresse av att söka göra företrädesrätten för producentsammanslutningar illusorisk, torde det ingalunda vara uteslutet, att okynnesanbud emellanåt ingivas till vederbörande upphandlingsorgan. Ehuru det icke blivit i författningstexten direkt utsagt, är det givetvis icke meningen, att dylika anbud i och för sig skola tillmätas vitsord i fråga om prisnivån å den vara, som de avse. I åtskilliga fall torde svårigheter uppkomma för myndigheterna att själva avgöra, huruvida priset kau anses vara för staten förmånligt. Detta gäller särskilt, om skördeförhållandena i den egna trakten undergått starkare förskjutning i ena eller andra riktningen än som varit fallet i andra delar av riket. Spörsmålet har upptagits till behandling av Sveriges allmänna lantbruksällskap, som därvid framhållit önskvärdheten av att något organ funnes, till vilket upphandlingsmyndighet kunde hänvända sig för att i tveksamma fall eller då överenskommelse icke kunnat träffas med produeentsammanslutning erhålla upplysningar eller utlåtande i prisfrågan. Enligt lantbrukssällskapets mening kunde för detta ändamål tänkas tillsättande av en mindre nämnd, i vilken såväl upphandlingsmyndigheterna som producenterna vore representerade. Ungefär samma tankegång företrädes av Svenska lantmännens riksförbund, som ifrågasätter, att till de upphandlande myndigheternas förfogande ställes ett rådgivande organ, kompletterat av en vädjoinstans, dit tveksamma upphandlingsärenden kunde hänskjutas för avgörande. Även för de sakkunniga har det framstått såsom synnerligen önskvärt, att ytterligare söka underlätta myndigheternas bedömande av mera komplicerade prisfrågor. De sakkunniga hava emellertid icke ausett nödvändigt eller ens lämpligt att i sådant syfte föreslå tillskapande av något särskilt organ. Därvid har redan kostnadssynpunkten i viss mån verkat avgörande. En anordning med ett för ändamålet tillsatt organ, från vilket skulle kunna vädjas till en högre instans, måste anses olämplig jämväl av den anledningen, att detta förfarande skulle kunna medföra en tidsutdräkt, som vore oförenlig med en affärsmässig upphandling. Vidare har det av olika hänsyn befunnits angeläget, att myndigheternas bestämmanderätt i upphandlingsärenden ej inskränkes. För att erhålla en till synes för alla parter fullt tillfredsställande lösning av frågan hava de sakkunniga i stället hänvänt sig till Sveriges allmänna lantbrukssällskap, som därvid förklarat sig villigt att kostnadsfritt till-

handagå upphandlingsmyndigheterna med erforderliga upplysningar i prisfrågor. Självfallet måste lantbrukssällskapet anses vara fullt kvalificerat i detta hänseende. Sällskapet, som självt åsätter flertalet noteringar, äger nämligen tillgång till stor erfarenhet samt ett betsrdande uppgiftsmaterial och en översikt över marknaden, som knappast torde stå någon annan institution till buds. Ehuru lantbrukssällskapet, som är en ideell förening med hushållningssällskapen, vissa lantbrukarsammanslutningar och åtskilliga enskilda jordbrukare som medlemmar, måste anses närmast företräda jordbrukarnas intressen, våga de sakkunniga dock förutsätta, att sällskapet kommer att opartiskt bedöma hänskjutna prisfrågor. Myndigheterna synas därför med fullt förtroende kunna hänvända sig till sällskapet. Föreskrift om att yttrande må inhämtas från lantbrukssällskapet har intagits i 5 § andra stycket. För att myndighet icke skall erhålla den uppfattningen, att ett upphandlingsärende i och med ett yttrande begäres från lantbrukssällskapet undandrages myndighetens avgörande, har tillika stadgats, att sådant yttrande icke skall vara för myndigheten bindande. Upphandlingsmyndighet synes emellertid icke böra frångå sällskapets yttrande utan att särskilda skäl därtill föreligga. De sakkunniga vilja betona lämpligheten av att myndighet i tveksamma fall anlitar utvägen att införskaffa yttrande från lantbrukssällskapet. Endast när myndigheten finner det utan vidare påtagligt, att begärt pris är för staten oförmånligt, bör myndigheten, utan att dessförinnan hava rådfört sig med lantbrukssällskapet, avbryta inledda underhandlingar med producentsammanslutning samt verkställa upphandling i vanlig ordning. Vid framläggande av det förslag till upphandlingsförfarande, för vilket ovan redogjorts, hava de sakkunniga icke förbisett, att detsammas riktiga tillämpning ställer betydligt ökade krav på de upphandlande myndigheternas förmåga, särskilt i avseende å bedömningen av prisläget inom livsmedelsmarknaden. De sakkunniga anse emellertid, att den avsevärda förhöjning av förvaltningstjänstemännens kvalifikationer, som otvivelaktigt ägt rum under senare tid, innebär en garanti för möjligheten av det föreslagna förfaringssättets tillämpning. Ovan angivna förfaringssätt vid prisbedömningen underlättas därav att upphandlingen av ifrågavarande produkter är i viss mån centraliserad. Vid armén prövas nämligen inkomna anbud å sådana lantbruksprodukter, vilka ingå i normalportions- eller normalrationsstaten, för närvarande färskt nötkött, saltat fläsk, mjölk, smör och potatis samt havre, hö och halm, av vederbörande arméfördelningschef. För statens sinnessjukhus och fångvårdsanstalter verkställes anbudsprövningen likaledes centralt. Jämväl vid upphandling av lantbruksprodukter för flottans behov har en viss centralisering genomförts.

41 Central förvaltningsmyndighet och arméfördelningschef äga otvivelaktigt, såsom Svenska lantmännens riksförbund även framhållit, i allmänhet bättre överblick över marknadsläget och följaktligen större möjlighet att avgöra, huruvida ett pris kan anses antagligt från statsverkets synpunkt, än de underordnade organen. Nämnas må också, att Svenska ägghandelsförbundet betonat, hurusom stora fördelar skulle vinnas genom en centralisering av det statliga upphandlingsväsendet, särskilt i sådana fall, där riksorganisation funnes, så att avtal på en gång kunde träffas om leverans till alla statliga inrättningar. Med hänsyn till dessa förhållanden hava de sakkunniga övervägt, huruvida icke en ökad centralisering av upphandlingen av jordbruksprodukter borde förordas. Centralupphandlingssakkunniga, som i sitt den 21 januari 1921 avgivna betänkande I I I starkt understrukit behovet av ett centraliserat upphandlingsförfarande beträffande industrialster, uttalade emellertid (sid. 112) såsom allmänt omdöme, att det stora flertalet proviantartiklar icke syntes lämpa sig för en centralupphandling, åtminstone icke en sådan tilllämpad på ett större geografiskt område. De undantag som gåves hänförde sig till sådana artiklar, vilka i större eller mindre mån läte sig rubriceras såsom industrialster eller som vore föremål för import. Enligt de sakkunnigas uppfattning äger detta uttalande på det hela taget fortfarande giltighet. Uppmärksammas bör dock, att genom den inskränkning i antalet säljare, som skulle bliva en följd av att producentsammanslutningarna tillerkändes företräde till leveranser av lantbruksprodukter, större möjligheter skapats för ökad centralupphandling även av dessa produkter. Med hänsyn härtill synes anledning föreligga för de centrala förvaltningsmyndigheterna att undersöka möjligheten och lämpligheten av en ökad centralisering i fråga om upphandlingen av lantbruksprodukter. Ett av de skäl, som avhållit de sakkunniga från att avgiva något positivt förslag i frågan, har varit, att de sakkunniga icke velat minska möjligheterna för lantbrukarna i vederbörande statsinstitutions grannskap att vinna avsättning för sina produkter. Såsom förut berörts hava några hushållningssällskap — i likhet med Sveriges allmänna lantbrukssällskap och andra organisationer på jordbruksområdet — framhållit, att vid successiv leverans betalning borde utgå efter rörligt pris, vilket skulle bestämmas med ledning av noteringen å leveransdagen. Det råder också en nära nog enhällig uppfattning inom såväl producent- som köpmannakretsar, att det nuvarande upphandlingssystemet med fixa priser vid successiv leverans under längre tidsperioder ofta vållat leverantörerna svåra olägenheter, då några tillförlitliga priskalkyler icke kunnat läggas till grund vid anbudsgivningen. Med anledning av de stora risker, som leverantörerna sålunda måst ikläda sig, hava dessa icke sällan ansett sig nödsakade hålla priserna i överkant, varigenom statens kostnader för varans anskaffande onödigt

42 ökats. Även marinförvaltningen har, såsom redan antytts, delvis med hänsyn till berörda förhållanden, förordat upphandling av åtskilliga lantbruksprodukter efter glidande prisskala. Till n ä r m a r e utveckling av sin uppfattning i ämnet h a r ämbetsverket anfört följande: »På grund av artiklarnas natur av färsk vara och prisfluktuationerna kunna sådana lantbruksprodukter som potatis, kött, fläsk, mjölk, smör, ägg, ost och grönsaker ävensom fisk sägas lämpa sig mindre väl för upphandling enligt kontrakt med fixerat pris för längre perioder. På grund härav ha marinens myndigheter under föregående år anbefallts verkställa försök med upphandling efter glidande skala. Början har gjorts med smör och ägg, vilka artiklar äro föremål för officiella riksnoteringar, varför det beträffande dessa artiklar är lätt att få en fast utgångspunkt för bestämmande av priset. Emellertid finnas ju numera även andra noteringar, som äro användbara, såsom slakthusens kött- och fläsknoteringar, noteringar i Stockholm å ost, potatis och trädgårdsalster, alla införda i tidningen Lantmannen, ävensom vissa lokala noteringar. Med beaktande härav har för Stockholms station under innevarande leveranstermin gjorts försök med upphandling efter glidande skala jämväl av ost samt fläsk, färskt och rimsaltat. Det är givetvis ännu svårt att med bestämdhet uttala sig om användbarheten av denna nya princip, men mardnförvaltningen håller för troligt, att idén skall här, liksom lär hava skett i exempelvis Danmark, visa sig lämplig för vissa artiklar. Det bör ju nämligen vara en riktig princip, att priset för en vara, varav leverantören i förväg icke kan täcka sitt behov, icke fastlåses så, att det medför avsevärd förlust för säljaren eller köparen, utan priset bör vara satt så, att det inrymmer skälig ersättning för distributionen.» Mot riktigheten av vad marinförvaltningen sålunda anfört torde befogade e r i n r i n g a r knappast kunna framställas. Det är nämligen allom bekant, a t t åtminstone beträffande vissa av de av ämbetsverket omnämnd a lantbruksprodukterna priserna även under relativt korta tidsperioder k u n n a fluktuera högst betydligt. De sakkunniga äro följaktligen principiellt av den uppfattningen, att vid upphandling av jordbruksalster för successiv leverans priset lämpligen borde sättas i viss relation till fastställd notering vid leveranstillfället. Därigenom skulle nämligen det osunda spekulativa moment, som för n ä r v a r a n d e u t m ä r k e r statens upph a n d l i n g a v dylika alster, försvinna till båtnad för alla parter. I fråga om vissa produkter, såsom smör och ägg, torde det även kunna förutsättas, a t t myndigheterna så småningom allmänt skola övergå till att låta priset bliva beroende av noteringen vid leveransen. Särskilt är inköp av ägg efter dagspriset a t t förorda. F ö r n ä r v a r a n d e sakna äggen större betydelse för utspisningen vid trupp förbanden, vilket i viss m å n beror p å a t t priserna ställa sig relativt höga vid upphandling till fast pris för leverans under en längre tidsperiod. Därest priset bestämdes i förhållande till noteringen vid avlämnandet, skulle inköp kunna verkställas, när priset stode som lägst. Därigenom skulle förbrukningen säkerligen kunn a icke obetydligt ökas och äggmarknaden erhålla ett värdefullt stöd. • Beträffande vissa a n d r a produkter k a n det emellertid förutsättas, att för försvarsväsendets vidkommande även framdeles upphandling måste

ske till fasta priser. Här åsyftas sådaua lantbruksprodukter, vilka ingå i normalportions- eller normalrationsstaten. Med ledning av upphandlingspriserna å de varor, som ingå i dessa stater, fastställas nämligen de belopp, som av vederbörande truppförband etc. må användas för mathållning och furagering. En upphandling av nyssnämnda produkter efter glidande prisskala skulle medföra ideliga rubbningar i normalportions- och normalrationspriserna med ty åtföljande jämkningar beträffande truppförbandens utspisnings- och utfodringsstater. Att detta svårligen låter sig göra, torde icke kräva närmare motivering. Såsom nedan under rubriken Upphandlingsperioder skall närmare utvecklas, hava de sakkunniga emellertid sökt anvisa medel att avhjälpa de svåraste olägenheterna med upphandling till fast pris vid successiv leverans. Huruvida upphandling efter glidande prisskala för närvarande överhuvudtaget är medgiven, synes vara tveksamt. I 28 § upphandlingsförordningen stadgas nämligen, att anbud icke må ifrågakomma vid den slutliga prövningen, om det innefattar obestämt underbud eller eljest uppgiver obestämt pris. Därest vid upphandling för successiv leverans priset av anbudsgivare satts i relation till noteringen vid tiden för varans avlämnande, kan det ifrågasättas, huruvida bestämt pris begärts. Såsom förut framhållits anse de sakkunniga det emellertid vara synnerligen önskvärt, att, där så är möjligt, upphandling i betydligt större utsträckning än hittills sker efter noteringspriset vid leveranstillfället. De sakkunniga hava därför övervägt, huruvida icke i författningsförslaget borde intagas en bestämmelse, som uteslöte varje tvivel om myndigheternas befogenhet härutinnan. Då även andra varor än de, som avses i förslaget, med fördel torde kunna upphandlas efter glidande prisskala, synes det emellertid vara lämpligare, att ifrågavarande bestämmelse i 28 § upphandlingsförordningen förtydligas. Som stöd för detta ståndpunktstagande kan vidare åberopas, att en dylik bestämmelse torde böra erhålla permanent giltighet. Frågan synes följaktligen böra upptagas till fortsatt behandling i samband med övriga förslag till ändringar i nyssnämnda förordning.

Efter att sålunda hava lämnat en redogörelse för de allmänna riktlinjerna för anbudsprövningen övergå de sakkunniga härmed till att behandla vissa detaljfrågor, som stå i samband med nämnda prövning. I 5 § tredje stycket har intagits ett stadgande av innehåll, att om i något fall likvärdiga och för myndigheten antagliga anbud avgivits av två eller flera producentsammanslutningar bör, där någon av dessa sammanslutningar kan anses företräda producenterna i orten, denna sammanslutning tilldelas leveransen i dess helhet. Lämpligheten härav, ej minst för vederbörande upphandlingsmyndighet, torde icke behöva närmare motiveras. Först därest ingen av de anbudsgivande producentsam-

manslutningarna kan anses representera traktens lantbrukare, skola sålunda upphandlingsförordningens bestämmelser (30 § 3 mom.) tillämpas, d. v. s. myndigheten kan fördela leveransen mellan dem, som avgivit likvärdiga anbud, eller ock infordra skiljeanbud. Genom nu berörda föreskrifter har i någon mån tillgodosetts ett önskemål, som framställts av hushållningssällskapet i Norrbottens län. Enligt hushållningssällskapets uppfattning böra föreskrifterna rörande statens upphandlingsväsen givas sådan innebörd, att särskild hänsyn tages till jordbruksnäringen i de olika bygderna, där upphandling äger rum. Hushållningssällskapet vill alltså förhindra en »mer eller mindre osund» konkurrens från lantmannaorganisationer i andra landsdelar. Även militärbefälhavaren för övre Norrland och kommendanten i Boden, vilka ansett att nuvarande bestämmelser i fråga om upphandling av jordbruksalster borde upphöra att gälla och upphandling i vanlig ordning i stället åter införas, hava förklarat, att undantag härvid borde göras för Norrbottens län, där leveranserna av hö och potatis lämpligen borde förbehållas länets jordbrukare. Enahanda uppfattning har uttalats i den vid intendentsdepartementets yttrande fogade promemorian. Erinras må i detta sammanhang, hurusom Kungl. Maj:t genom särskilda brev den 10 december 1926, den 29 augusti 1929 och den 4 september 1930 — vilka dock upphört att gälla med utgången av år 1932 — medgivit, att för truppförbanden i Norrland erforderliga kvantiteter potatis och hö finge på vissa villkor upphandlas uteslutande inom det län, där vederbörande truppförband vore förlagt, och genom uppgörelse under hand. Att lantbruket inom de nordligaste länen har haft särskilt stora svårigheter att kämpa med under de senaste åren, torde vara allmänt bekant. En av orsakerna härtill synes vara, att de stödåtgärder, vilka av statsmakterna vidtagits för upphjälpande av jordbruksnäringen, i ringa mån torde hava kommit lantbruket i dessa delar av landet tillgodo. Huru önskvärt det därför än kunde vara, att producentsammanslutningarna i övre Norrland bereddes särskilt företräde till leveranser av hö och potatis — detta främst med hänsyn till den stora betydelse, som statens upphandling av dessa produkter äger för den jordbrukande befolkningen i dessa delar av riket — hava de sakkunniga emellertid icke ansett möjligt att i författningsförslaget upptaga några särbestämmelser härutinnan. Såsom ovan berörts gälla icke längre några särskilda regler för upphandlingen till truppförbanden i Norrland. I betraktande av att producentsammanslutningarnas företräde till statsleveranser enligt förslaget i huvudsak är begränsat till av vederbörande sammanslutnings egna medlemmar frambragta alster, synas emellertid producentsammanslutningarna i de nordligaste länen komma i en relativt gynnsam ställning. Därest en producentförening i mellersta eller södra Sverige vill avgiva anbud å en leverans av exempelvis hö till ett regemente i Boden, måste föreningen självfallet räkna med att sätta priset så högt, att frakt- och

45 andra kostnader bliva täckta. Men till ett sådant pris böra även den eller de producentsammanslutningar, som företräda ortens intresse, under normala förhållanden kunna tillhandahålla varan. De sakkunniga vilja emellertid framhålla, att det av militära hänsyn kan föreligga anledning att särskilt gynna jordbruket i nordligaste Sverige och då speciellt inom Norrbottens län. Detta spörsmål torde dock få anses ligga vid sidan av de sakkunnigas egentliga uppdrag, varför detsamma icke här upptages till mera ingående behandling. Det må endast nämnas, att ett dylikt företräde- skulle förutsätta vissa särbestämmelser; i synnerhet skulle svårigheter möta att reglera prisfrågan på ett tillfredsställande sätt.

Vid redogörelsen för bestämmelserna i 2 § har betonats, att den producentsammanslutning tillerkända företrädesrätten endast avser sådana lantbruksprodukter, som uteslutande eller till huvudsaklig del frambragts av sammanslutningens medlemmar. Därav följer, att det givetvis åligger sammanslutningen att vid fullgörande av leverans på grund av upphandling enligt förslaget tillhandahålla dylika produkter. Ett uttryckligt stadgande härom har lämnats i 7 §. I syfte att erhålla garantier för att nyssnämnda stadgande iakttages, har i 8 § andra stycket intagits föreskrift om att underlåtenhet härutinnan diskvalificerar producentsammanslutningen från vidare företräde till leveranser av lantbruksprodukter vid upphandling för statens behov. 1 8 § första stycket har inrymts föreskrift om att producentsammanslutning, som visat grov vårdslöshet eller försummelse vid leverans för statens behov, icke vidare skall komma i åtnjutande av företräde vid upphandling av lantbruksprodukter. Bestämmelsen avser att skapa garanti för att producentsammanslutningarna fullgöra åtagna leveranser på ett tillfredsställande sätt. Om lantmannaorganisationerna tillerkännas den gynnade ställning, som författningsförslaget förutsätter, bör från statens sida kunna krävas, att organisationerna uppbjuda all sin förmåga att tillhandahålla fullgoda varor samt i övrigt samvetsgrant söka fullfölja träffade överenskommelser. Genom bestämmmelse i tredje stycket av sistnämnda paragraf har sörjts för att den myndighet, som utfärdat legitimationen, skall bliva underkunnig om att upphandlingsmyndighet funnit producentsammanslutning icke vidare böra komma i åtnjutande av företrädesrätt till statsleveranser. Upphandlingsperioder

(9 §).

I regel verkställes myndigheternas upphandling av lantbruksprodukter med vissa relativt långa mellanrum för successiv leverans under ti-

den till nästa leveransperiods början. Några föreskrifter rörande upphandlingstider och upphandlingsterminer hava emellertid icke meddelats i nu gällande upphandlingsförfattningar. Till följd härav äga de anbudsprövande myndigheterna i allmänhet att härutinnan själva bestämma efter gottfinnande, vilket i sin tur medfört, att de tillämpade leveransperioderna växla högst väsentligt. Då frågan om dessa perioders lämpHga avpassning är av synnerlig vikt såväl för staten i egenskap avköpare som för säljarna, synes detta spörsmål böra upptagas till närmare behandling. Av myndigheterna nu tillämpade perioder vid upphandling av lantbruksprodukter framgå av nedanstående sammanställning: Potatis

Övriga proviantartiklar

Fångvården • Armén: Östra arméfördelningen '/»— 7<; •A — 3 0 / n

Södra arméfördelningen Västra

» 3

Norra

»

Övre Norrlands trupper Gotlands trupper

/Vio- %; \ */« - 3 < 7 »

Hö

—

—

7u—"/io

7»-"/» '/s-3'/'

7w— M /H

3 Östra brigaden

Havre

0 Vi»-' /»; l

/s—87« 30 / 7»- w /« V"—3 /-'; V» - 7>o V»-30/*; 7« - s 0 / i <

Halm

. 7n-31/io

M

7«— /*o

7»— 7s

7u—«7io

7<>-n/»

7i5-37n

7l0—M/8

—

Vit—••/«

7n—»7»

'/i»-J7n

•/i»-»7u

7"

—

—

—

—

/l0-379

30 Marinen Flygvapnet Statens sinnessjukhus

V»- 3 1/*; Ve-

/"

Vi»- 3 1 /s;

7, - ' 7 » fsept. eller ! okt. för

I ett år

V»-"1/»; •/e - » / i i

Såsom av sammanställningen framgår är upphandlingen av årsbehovet av proviantartiklar i allmänhet uppdelad på två perioder, medan däremot furageartiklarna havre, hö och halm upphandlas för ett år i sänder. De hörda myndigheterna hava nära nog undantagslöst förklarat, att de av dem tillämpade leveransperioderna vore väl avvägda ur såväl statens som säljarnas synpunkt. Några myndigheter, som för närvarande tillämpa årsupphandling av furageartiklar, hava emellertid ansett önskvärt, att inköpen av dylika artiklar i stället skedde halvårsvis. Nämnas må också, att vissa myndigheter uttalat sig för en förskjutning av upphandlingsperiodernas början i ena eller andra riktningen. Av chefen för Södra skånska infanteriregementet har framhållits, att de nuvarande upphandlingsperiodernas längd visserligen kunde medföra svårig-

heter för anbudsgivaren vid priskalkyleringen, men att en övergång till kortare terminer i allmänhet icke syntes komma att medföra sådana fördelar, att dessa svårigheter uppvägdes. Särskilt gällde detta beträffande proviantartiklarna, där de för varje gång upphandlade mängderna vid leveransperioder om exempelvis tre månader ofta bleve så små, att betydelsen av upphandlingen icke motiverade det arbete, som densamma skulle medföra för såväl den upphandlande myndigheten som för anbudsgivaren. I den vid arméförvaltningens intendentsdepartements yttrande fogade promemorian anföres beträffande förevarande spörsmål följande: » Upphandlingsterminerna böra icke göras för korta, enär därigenom storleken av de upphandlade kvantiteterna minskas, vilket i allmänhet medför högre priser. Det ar även av betydelse, att upphandlingsterminerna för i normalportionsstaten och normalrationsstaten ingående artiklar icke bliva för korta, till undvikande av allt för ofta växlande normalportions- och normalrationspris med därav orsakat extra arbete med omräkning av stater m. m. Sådana varor, som tåla magasinering, böra — i den mån lagringsutrymme och arbetskraft för lagrens skötande stå till förfogande — upphandlas för leverans på en gång vid upphandlingsterminens början. Sådana större artiklar, vara priset är beroende av skörderesultatet, böra upphandlas så snart det är känt, huru detta resultat blivit, och i allmänhet för tiden intill dess nästa års skörd kommer i marknaden. Härigenom underlättas särskilt omsättningen direkt från producenterna, enär dessa kunna omedelbart vinna avsättning för sin produktion eller få avsättningen säkrad. På grund av de olika skördeförhållandena inom landet kommer lämpligaste tidpunkten för dessa upphandlingar givetvis att växla. Något centralt fastställande av upphandlingsterminerna synes departementet icke vara lämpligt. De upphandlande myndigheterna böra lämnas frihet att självständigt bestämma dessa med hänsyn till förhållandena inom de olika landsdelarna.»

Åtskilliga andra militära myndigheter hava likaledes framhållit, att det icke kunde anses välbetänkt att genom utfärdande av generella bestämmelser binda de upphandlande myndigheterna vid vissa leveransterminer. Central förvaltningsmyndighet och arméfördelningschef borde följaktligen fortfarande bibehållas vid sin frihet att härutinnan bestämma efter omständigheterna. Även medicinalstyrelsen har givit uttryck åt enahanda uppfattning och därvid såsom skäl härför åberopat, att upphandlingsförfarandet i och för sig vore så pass besvärligt och kostsamt, att alltför korta leveransperioder borde undvikas. Om sålunda upphandlingsmyndigheterna i stort sett äro nöjda med nu bestående förhållanden å förevarande område, kan detta ingalunda sägas vara fallet med de korporationer, som representera leverantörernas intressen. Sveriges allmänna lantbrukssällskap framhåller sålunda, hurusom tillämpandet av de nuvarande i vissa fall mycket långa upphandlingsterminerna vore förenat med avsevärda olägenheter, enär dylika upphandlingsterminer för leverantörerna medförde stora risker. Anbudsgivningen måste under sådana förhållanden få en spekulativ ka-

raktär. Enligt lantbrukssällskapets uppfattning vore det därför önskvärt, att leveransperioderna såvitt möjligt förkortades, där upphandling till för hela perioden fixerat pris skulle äga rum. Riksförbundet landsbygdens folk understryker kraftigt olägenheterna av att anbudsgivare måste anlägga »spekulativa synpunkter» vid beräknande av sina anbud. I allmänhet infordrades nämligen anbuden vid sådan tidpunkt, att kännedom om utfallet av årets skörd och under leveranstiden rådande pris vore nära nog utesluten. Enligt förbundets uppfattning överensstämde det ingalunda med samhällsintresset, att staten gynnade affärsmetoder, vilka eljest ansåges vara förkastliga. En ny princip borde därför tillämpas vid statens upphandling av lantbruksprodukter, genom vilken spekulationsmomentet så mycket som möjligt borteliminerades. Svenska lantmännens riksförbund framhåller önskvärdheten av att upphandling icke sker för längre tid än att marknaden med någorlunda säkerhet kan överblickas; framför allt borde två skördar icke få ingå i samma upphandling. Minst två upphandlingar borde årligen äga rum av stråfoder, tre av havre och potatis. Jämväl Älvsborgs läus norra och Västmanlands läns hushållningssällskap hava anmärkt mot att för närvarande anbud ofta måste avgivas, innan skördeutfallet för året kan bedömas. Enligt hushållningssällskapens uppfattning borde för minskande av spekulationen upphandlingen i största möjliga utsträckning ordnas så, att anbuden endast omfattade behovet för ett kvartal i sänder. Även föreningen Sveriges spannmålsintressenter har framställt erinringar mot de nu tillämpade leveransperioderna. I en av föreningen åberopad skrivelse till chefen för försvarsdepartementet den 14 oktober 1933 har föreningen — med anledning av en annons om upphandling till östra arméfördelningen av högst betydande kvantiteter hö och halm för leverans under tiden 1 december 1933—31 augusti 1934 samt havre för leverans under tiden 1 december 1933—31 oktober 1934 — anfört bland annat följande: »Det torde enligt föreningens mening på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida en upphandling av h ä r ifrågavarande myckenheter stråfoder och havre bör med hänsyn till de osäkra utsikterna för prisutvecklingen å dessa artiklar verkställas med åsättande av en leveranstid av ej mindre än respektive nio och elva månader. Vi våga beteckna upphandlingar av sådan beskaffenhet under nu rådande förhållanden som högst allvarliga spekulationer både ur arméfördelningens och leverantörernas synpunkt. Vi bortse från betänkligheten i att upphandlingar för statens behov företagas under betingelser, som utgöra eggelser till äventyrliga spekulationer. Däremot fästa vi avseende vid att förfaringssättet nödvändiggör tillämpningen av en för den upphandlande myndigheten ogynnsam beräkning av riskpremiens storlek beträffande anbud, inlämnade av vederhäftiga leverantörer i besittning av erfarenhet och leveransförmåga i fråga om täckningen av truppförbandens behov. De föreliggande marknadsförhållandena beträffande dessa förbrukningsartiklar styrka antagandet, att de solidaste företagen, sålunda de ur arméfördelningens synpunkt mest önskvärda leverantörerna, endast med yttersta tvekan och under iakttagande av uppdrivna prisgarantier våga åtaga sig leveransuppdrag, därest leveranstidens längd

49 utsträckes utöver rimliga mått. Därmed uppstår faran att upphandlingsorganet företrädesvis ställes inför valet av anbud från föreningar eller firmor med bristande ekonomisk eller annan kompetens för leveransåtagandets fullgörande under för truppförbanden betryggande villkor.» Såsom av det ovan anförda framgår, anse myndigheterna i allmänhet, a t t nu tillämpade upphandlingsperioder äro väl avvägda, medan å a n d r a sidan de korporationer, som representera leverantörerna, samstämmigt giva uttryck åt en motsatt uppfattning. Att långa leveransperioder måste u p p a m m a en osund spekulation, torde svårligen kunna bestridas. särskilt som säljarna sällan förfoga över så rymliga lagerlokaler, att de vid upphandling av ett större v a r u p a r t i för successiv leverans k u n n a anskaffa partiet vid upphandlingsperiodens början. Säljarna bliva med a n d r a ord nödsakade att vid anbuds avgivande beräkna priset på grundval av antaganden om marknadsläget kanske åtskilliga månader senare, något som med hänsyn till de s t a r k a prisfluktuationerna på flertalet av ifrågavarande produkter ofta är förenat med synnerliga svårigheter. Detta medför i sin tur, att stundom oberäkneliga vinster uppkomma, medan i a n d r a fall stora förluster drabba leverantörerna. Vad vissa myndigheter anfört om att de långa upphandlingsperioderna skulle tillgodose även leverantörernas intressen torde följaktligen k n a p p a s t kunna anses riktigt. Men även u r statens synpunkt kan det ifrågasättas, huruvida icke en förkortning av leveransperioderna vore förmånlig. Med hänsyn till det spekulativa moment, som för n ä r v a r a n d e är förknippat med statens u p p handling av lantbruksprodukter, synes det icke sällan hava inträffat, a t t de bästa leverantörerna avhållit sig från att avgiva anbud och överlämn a t åt svagare eller mindre nogräknade säljare att konkurrera om utbjudna leveranser. Men även priserna synas ofta h a v a ställt sig ofördelaktigare för staten, när upphandlingen skett för leverans under en längre period, än eljest. De landstingen underställda lasaretten verkställa i ganska stor utsträckning sina inköp för ett k v a r t a l i sänder, något som visat sig v a r a förmånligt u r kostnadssynpunkt. Till belysande h ä r a v må anföras följande exempel. Länslasarettet i Örebro, som u p p h a n d l a r kvartalsvis, h a r enligt uppgift av sysslomannen vid lasarettet under åren 1932 och 1933 för 100 kilogram potatis betalat i medeltal 7 kronor 75 öre respektive 4 kronor 81 öre, medan Livregementets grenadjärer och V ä s t r a Marks sjukhus i Örebro, vilka tillämpat halvårs- respektive helårsupphandling, under nämnda två år haft en medelkostnad för inköpt potatis, regementet av 8 kronor 30 öre respektive 4 kronor 90 öre och sjukhuset av 8 kronor 4 öre respektive 5 kronor 76 öre. De upphandlade kvantiteterna hava utgjort respektive 36, 70 och 40 ton per år. Exemplet torde k u n n a mångfaldigas. Det synes för övrigt v a r a fullt naturligt, att sälj a r n a , i synnerhet de mera vederhäftiga, måste gardera sig mot för dem obehagliga prisfluktuationer genom att i de begärda priserna i n r ä k n a 4 — 341127.

50 en icke obetydlig riskmarginal. Till följd härav har staten ofta fått dyrt betala de eventuella fördelar, som de nu tillämpade långa leveransperioderna kunnat medföra för vederbörande upphandlingsmyndighet. Enligt de sakkunnigas uppfattning får det även ur principiell synpunkt anses mindre lämpligt, att upphandlingsmyndigheterna genom fastställande av alltför långa eller olämpligt förlagda leveransperioder uppamma osunda spekulationstendenser inom affärslivet. Vad nu sagts torde äga särskild betydelse under nuvarande förhållanden, då priserna på grund av statsingripanden äro underkastade stora och oberäkneliga växlingar. I sådant avseende hänvisas till vid betänkandet fogad grafisk framställning över prisutvecklingen å viktigare proviant- och furageartiklar åren 1931—1933. (Bilaga 4.) Spekulationsmomentet skulle givetvis försvinna, om upphandlingen verkställdes efter glidande skala. Marinförvaltningen betonar också, att genom en sådan modifiering av upphandlingssättet skälen för ändring av leveransterminerna torde bortfalla. Såsom tidigare framhållits, lärer det emellertid vara ofrånkomligt, att åtminstone för arméns vidkommande upphandling av de lantbruksprodukter som ingå i normalportions- och normalrationsstaterna även framdeles måste ske till fast pris, varvid emellertid de olägenheter, som äro förenade med ett dylikt upphandlingssätt, i möjligaste mån böra undanröjas. Först och främst gäller därvid att söka undvika, att en leveransperiod kommer att i sig innefatta delar av två olika skördeår. Vidare böra perioderna så avpassas, att i största möjliga utsträckning hänsyn tages till de säsongmässiga prisfluktuationerna å varan. Detta är oundgängligen nödvändigt, då eljest noteringarna icke kunna lämna tillfredsställande ledning vid bedömande av huruvida vid upphandling för successiv leverans ett begärt pris kan anses antagligt. För att tillgodose dessa syftemål torde det bliva nödvändigt att lämna myndigheterna anvisningar, huru upphandlingsperioderna lämpligen böra avpassas. Det skulle vidare med all sannolikhet innebära en viss lättnad för Sveriges allmänna lantbrukssällskap, därest sällskapet kunde i ett sammanhang yttra sig över samtliga från myndigheterna inkomna förfrågningar rörande skäligheten av begärda priser å en vara, avsedd att levereras under viss enhetlig period. De sakkunniga hava emellertid ansett, att det icke låter sig göra att meddela absolut bindande bestämmelser i ämnet. Skörde- och bärgningsförhållandena kunna nämligen växla rätt väsentligt under olika år, vilket i sin tur kan nödvändiggöra jämkningar i upphandlingsperioderna. De anvisningar, som de sakkunniga funnit påkallade, hava såsom bilaga fogats vid författningsförslaget. Vid anvisningarnas utarbetande hava de sakkunniga samrått med förut omnämnda agronomerna Stensgård och Bjerstedt ävensom med vissa andra personer med sakkunskap på förevarande område. Rörande de skäl, som föranlett avvägningen av leveransperioderna för de särskilda varuslagen, må omnämnas följande.

51 Potatis. Priserna å potatis fluktuera ganska betydligt alltefter den växlande tillgången. Under normala år kan man påräkna ett överskott av varan på 200 000 ä 300 000 ton, vilket användes för utfodring av kreaturen; under särskilt ogynnsamma år har däremot den skördade kvantiteten icke varit tillräcklig för landets behov. Med hänsyn till prisbildningen å potatis torde tre upphandlingsperioder böra fastställas. Den första perioden synes böra omfatta tiden från och med den 1 november, då den nya skörden allmänt kommit i marknaden, till och med den 30 april. I början av april, då upphandlingen för nästa period i så fall måste verkställas, kan man nämligen tämligen väl bedöma, huru potatisen övervintrat och vilka utbud som följaktligen kunna beräknas. Sistberörda period synes icke böra utsträckas längre än till mitten av augusti, enär vid denna tidpunkt färsk potatis kan erhållas för relativt billigt pris. Sista perioden skulle sålunda komma att omfatta tiden medio av augusti — 31 oktober. Kött och fläsk. Priserna på nötkött äro i viss mån beroende av huru höskörden under året utfallit; blir skörden riklig, minskas utbuden å varan med påföljd att priserna stiga, medan å andra sidan vid dålig skörd lantbrukarna måste reducera sina kreatursbesättningar. Med hänsyn härtill kan man under hösten tämligen väl överblicka tillgången på nötkött för tiden till dess kreaturen släppas i vall under våren eller försommaren. Det är därför lämpligt, att den första upphandlingsperioden fastställes att omfatta tiden 1 november—31 maj. Återstående delen av året kan sedan mycket väl få utgöra en period. Även ur producenternas synpunkt synes det vara fullt tillräckligt med endast två leveransterminer vid upphandling av ifrågavarande varuslag. Enligt gjorda undersökningar hava priserna på fläsk under normala förhållanden varit relativt konstanta under perioder på 18 å 20 månader. Inom dessa perioder har dock priskurvan plägat förete vissa säsongmässiga variationer. Sålunda hava priserna i allmänhet varit förhållandevis höga från mitten av juli fram till utgången av september på grund av ringa utbud. Däremot har tillförseln av fläsk varit riklig under hösten med ty åtföljande nedgång i priserna. Även under mars har priset plägat sjunka något på grund av stora utbud. Sedan exportmöjligheterna numera försvårats, hava emellertid priserna företett betydande och oregelbundna växlingar. Prisutvecklingen torde ock för den närmaste framtiden vara vanskligare att förutse än vad tidigare varit fallet. Under nuvarande förhållanden synas emellertid för upphandling av fläsk lämpligen kunna fastställas samma perioder som för upphandling av nötkött. Mjölk, smör, ost och ägg. Några särskilda anvisningar rörande perioderna för upphandling av mjölk, smör, ost och ägg hava icke ansetts erforderliga. Beträffande smör gäller, att någon fri prisbildning å varan icke förekommer för närvarande. Upphandling synes därför, i den mån så är möjligt, böra ske efter glidande pris, baserat på noteringarna vid leverans-

52 tillfället, ett upphandlingssätt som för övrigt redan synes hava kommit till användning i ganska stor utsträckning vid myndigheternas inköp av nämnda vara. Vad nu sagts bör även gälla vid upphandling av mjölk, därvid priset bör följa ortspriset. Upphandlingen av ägg torde jämväl på grund av de stora fluktuationerna i priset på varan lämpligen böra ske antingen efter glidande skala eller ock efter hand i mån av behov. Eftersom noteringarna för närvarande icke kunna lämna fullt lika säker ledning för bedömande av priset vid upphandling av ost efter glidande skala som när det gäller upphandling av smör och ägg, torde berörda upphandlingssätt ännu icke lämpligen böra komma till användning vid myndigheternas inköp av nämnda vara. Med hänsyn till prisfluktuationerna å varan synas emellertid alltför långa upphandlingsterminer icke böra ifrågakomma. Hur dessa terminer böra förläggas, torde få bero på omständigheterna, varvid perioderna lämpligen kunna anpassas efter upphandlingsterminerna för andra proviantartiklar. Havre. Under normala förhållanden fluktuera i allmänhet priserna å havre under ett förbrukningsår mindre än priserna å flertalet övriga lantbruksprodukter. Nackdelarna med längre leveransperioder synas därför icke vara lika framträdande beträffande nämnda varuslag som i fråga om vissa andra jordbruksalster. Prisfluktuationerna äro dock så pass betydande, att vid långa upphandlingsterminer spekulationsmomentet kommer att spela en ganska väsentlig roll vid anbudsgivningen. Viss stiltje råder på havre-marknaden under början av hösten, varför svårighet möter att då någorlunda tillförlitligt bedöma prisläget å varan. I allmänhet plägar handeln med havre komma igåug först under oktober för att sedan bliva mera livaktig under november och december. Med hänsyn till prisfluktuationerna å varan synes en första upphandlingsperiod böra fastställas till tiden 1 november—28 februari. Nästa leveranstermin torde lämpligen böra omfatta tiden till och med den 31 maj. Denna period bör nämligen icke utsträckas längre än till maj månads utgång med hänsyn till dels att havrepriset stundom undergår relativt betydande förändringar under våren, dels att leverantörerna böra äga möjlighet att i början av juni företaga nödiga täckningsköp för de leveranser, som skola fullgöras under nästa upphandlingsperiod. Det är nämligen synnerligen vanskligt för en säljare att lita sig till inköp under sommaren, enär förråden av havre hos jordbrukarna då pläga vara i det närmaste uttömda. Den nya skörden kommer vanligen i marknaden under oktober. Denna månad skulle därför kunna tänkas hänförd till vinterperioden. Lämpligheten härav synes dock tvivelaktig, enär priserna såsom nämnts i regel icke hunnit stabilisera sig i september, då upphandlingen för sistnämnda period i så fall måste verkställas. Då det icke kan tänkas att låta oktober bilda en särskild leveranstermin, återstår som enda möjlighet att hänföra månaden till sommarperioden, som sålunda skulle komma att omfatta tiden 1 juni—31 oktober.

53 Hö. F l u k t u a t i o n e r n a i priset på hö under förbrukningsåret pläga icke vara särskilt framträdande, åtminstone icke absolut taget, pä grund av det förhållandevis låga priset per kilogram å denna vara. F ö r n ä r v a r a n d e upphandla m y n d i g h e t e r n a i allmänhet den kvantitet, som å t g å r för täckande av årsbehovet, på en gäng under hösten för successiv leverans, något som knappast kan anses tillfredsställande. Med hänsyn till de säsongmässiga p r i s v ä x l i n g a r n a a v a r a n synas i stället följande upphandlingsperioder böra tillämpas: för södra och mellersta Sverige » » » » » » Norrland !>

i en period ft~mfti » :> 7„ — S1/-» » i«/8—28^. ;

> » 73-14/sHalm. Sedan den nya skörden blivit bärgad, kan man tämligen väl bedöma priserna å varan fram till försommaren. Priserna å halm fluktuera nämligen i allmänhet ganska obetydligt under denna tid. F ö r a t t underlätta myndigheternas arbete synas upphandlingsperioderna lämpligen böra ansluta sig till motsvarande perioder lör havre; dock a t t första och a n d r a upphandlingsterminerna för sistnämnda varuslag u t a n olägenhet torde kunna vid upphandling av halm sammanslås till en period. Det må icke förnekas, att de nu föreslagna leveransperioderna torde komm a a t t i någon m å n öka myndigheternas arbete med upphandlingen av lantbruksprodukter samt nödvändiggöra, att normalportions- och normalrationsstaterna måste omräknas oftare än förut. Enligt de sakkunnigas uppfattning torde emellertid de fördelar, som vinnas med den förordade anordningen, bliva så betydande, att berörda ölägenheter mer än väl uppvägas.

2.

Fisk och trädgårdsprodukter.

Upphandling

av fisk (10 och 12 §§).

Genom cirkulär till upphandlingsmyndigheterna den 14 oktober 1932 (nr 464) h a r Kungl. Maj:t dels meddelat vissa n ä r m a r e bestämmelser rörande ökat företräde för svensk fisk vid upphandling för statens behov, dels ock förordnat, att upphandling av fisk eller d ä r a v beredda varor må, där upphandlingen sker från fiskare eller av fiskare bildade försäljningsorganisationer, tillsvidare intill den 1 juli 1934 ske genom uppgörelse under hand, under förutsättning dock att till inköp erbjudna varor uppfylla för leveranser för statens behov fastställda fordringar samt att priset icke överstiger det, för vilket motsvarande v a r a bort kunna erhållas vid upphandling i vanlig ordning. De i cirkuläret givna bestämmelserna om r ä t t till underhandsuppgörelse vid upphandling av fisk synas icke hava fått någon n ä m n v ä r d betydelse.

54 När cirkuläret utfärdades, förefanns för arméns vidkommande sedan åtskilliga år tillbaka särskilt medgivande av Kungl. Maj:t till upphandling av färsk fisk under hand, oberoende av om upphandlingen skedde från fiskare eller deras organisationer eller från andra. Detta medgivande, som även efter cirkulärets tillkomst årligen förnyats, lämnar följaktligen arméns förvaltningsmyndigheter en befogenhet till underhandsuppgörelse vid inköp av färsk fisk, som går vida utöver cirkulärets ram. Med stöd av nämnda särskilda medgivande har vid armén färsk fisk så gott som undantagslöst inköpts under hand, i regel från mellanhänder. Salt sill och salt strömming har däremot i allmänhet upphandlats i vanlig ordning. Men även de upphandlingsmyndigheter, som icke kunnat åberopa sig på sistberörda medgivande, hava i ringa utsträckning anlitat det i cirkuläret anvisade upphandlingsförfarandet. Vid sinnessjukhusen upphandlas fisk i regel efter offentlig kungörelse; endast dyrare fisksorter (sötvattensfisk), varav konsumtionen vid sjukhusen är obetydlig, inköpas under hand, och då vanligen från fiskhandlare. Att uppgörelse sällan kommit till stånd med sammanslutningar av fiskare är tämligen förklarligt. Ehuru organisationsarbetet bland fiskarna för närvarande företer viss livaktighet, synes detsamma ännu knappast hava resulterat i några kooperativa föreningar, som kunna sägas representera fiskarna. I övre Norrland finnas visserligen ett par smärre sådana föreningar, varjämte särskilt i Gävleborgs och Västernorrlands län bildats andelssalterier, vilka möjligen kunna åtaga sig leveranser av salt strömming. På västkusten finnas två föreningar, som tillkommit för att främja avsättningen av medlemmarnas räkfångster. Därjämte har nyligen under ledning av Svenska västkustfiskarnas centralförbund av yrkesfiskare bildats en andelsförening, vars verksamhet i första hand avser skärning av fiskfiléer. Vidare finnes runt kusterna en del rent fackliga sammanslutningar, vilka hava till syfte bland annat att befrämja avsättningen av medlemmarnas fångster, men dessa sammanslutningar synas icke hava erhållit så fast organisation, att de kunna åtaga sig leveranser till statsmyndigheter. Men det har även varit förenat med avsevärda svårigheter för myndigheterna att träffa uppgörelse med enskilda fiskare. Flera myndigheter hava sålunda uppgivit, att hänvändelse åtskilliga gånger skett till såväl fiskare som fiskerisammanslutningar, men att detta endast sällan lett till något resultat. Det torde också få anses såsom tämligen betecknande, att chefen för Bohusläns regemente icke funnit bestämmelserna om underhandsupphandling i berörda cirkulär ändamålsenliga. Till stöd för denna sin uppfattning framhåller regementschefen, att fiskerisammanslutningar, som vore i stånd att leverera färska varor, icke existerade, åtminstone icke å regementets förläggningsort och väl knappast torde inom överskådlig tid uppstå. Härtill komme, att det av praktiska skäl syntes vara uteslutet, att fiskarna

55 själva kunde kontinuerligt och på önskade tider leverera färsk fisk. Hur beklagligt det än kunde vara, att den färska fisken underbetalades av fiskhandlarna, vore dessa mellanhänder enligt regementschefens uppfattning under nuvarande förhållanden ett nödvändigt ont eller kanske rättare en nödvändig betingelse för att fiskförbrukningen skulle kunna fortgå eller ökas. Regementschefen tillägger, att det syntes uppenbart, att det gynnande av fiskarna, som avsåges i nämnda cirkulär, för närvarande bäst åstadkommes, om färsk fisk allt fortfarande finge i enlighet med det särskilda för armén lämnade medgivandet upphandlas under hand även från fiskhandlare. Lades hinder i vägen härför, skulle fiskförbrukningen försvåras. Även chefen för Göta artilleriregemente uttalar sig i enahanda riktning. Regementschefen erinrar om att enligt för fiskhandeln i Göteborg gällande bestämmelser all till staden införd fisk skall passera den fiskauktion, som varje söckendag avhålles därstädes, samt att fiskarna icke äga i annan ordning avyttra sina fångster. Såvitt regementschefen kunnat finna, saknade cirkuläret följaktligen praktisk betydelse för Göteborgs vidkommande. Däremot vore det årligen givna bemyndigandet för truppförbandschef att upphandla fisk under hand av vikt, varför detsamma borde förnyas även i fortsättningen. Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att det icke lönade sig att hålla ombud vid fiskauktionerna, varför fiskinköpen fördelaktigast skedde under hand från fiskhandlare. Icke heller medicinalstyrelsen finner möjligt att i allmänhet förbigå mellanhänderna vid upphandling av fisk. Styrelsen upplyser, att den vid ett tillfälle, då svenska västkustfiskare innehade stora lager saltad sill, som de hade svårigheter att få avsättning för, sökt träda hjälpande emellan och lyckats komma i förbindelse med en del fiskare och deras ombud. Efter mycket om och men hade styrelsen kunnat träffa uppgörelse om leverans till ett par sinnessjukhus. Till det ena sjukhuset hade leveransen fullgjorts men till det andra hade den utan vidare uteblivit. På sina förfrågningar om anledningen härtill hade styrelsen aldrig erhållit något svar. Även Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening, som erinrat om att de av länets fiskare gjorda fångsterna till allra största delen försåldes å offentlig auktion i Göteborgs fiskhamn, framhåller, att fiskarna allmänt funne detta försäljningssystem vara det allra bästa. Fiskauktioner anordnades även i Lysekil samt under makrillfisket i Smögen och Gravarne och ibland jämväl i Marstrand. Med nu nämnda försäljningssystem och då några kooperativa föreningar för försäljning av föreningsmedlemmarnas fiskfångster för närvarande icke funnes i länet, ansåge styrelsen, att ett överlämnande i ökad omfattning av statsleveranser av fisk till av fiskare bildade kooperativa sammanslutningar ej kunde få någon betydelse för ökad avsättning av fiskfångsterna och att det icke heller kunde anses be-

56 fogat, att kooperativa fiskarorganisationer gåves företräde till statsleveranser framför enskilda fiskare eller a t t leveranserna överlämnades åt särskilda därför auktoriserade leverantörer. Svenska västkustfiskarnas centralförbund h a r givit uttryck å t en avvikande uppfattning. Förbundet h a r nämligen, under erinran om tillkomsten a v den förut omnämnda andelsföreningen för fiskförädling (Svenska västkustfiskarnas andelsförening u. p. a.), uttryckt förhoppning om att vederbörlig hänsyn måtte tagas till de svenska västkustfiskarnas försök att genom egen försäljningsorganisation öka avsättningsmöjligheterna för sina fångster och att i konsumtionsökande syfte nedbringa detaljpriserna på fisk. Förbundet framhåller, a t t andelsföreningen under sin korta verksamhetstid genom de billiga fiskpriser, som möjliggjordes genom det sätt, på vilket fiskarna dreve sin andelsförening, lyckats att i konkurrensen inom branschen erhålla leveranser till allmänna i n r ä t t n i n g a r . E n stor styrka för västkustfisket skulle emellertid vara, om mera regelbunden kontakt kunde ordnas mellan fiskarnas försäljningsorganisation och den statliga upphandlingen. Att staten i prishänseende ej skulle förlora på en dylik anordning, framginge av det faktum, att leveranser kommit till stånd i stor utsträckning i fria marknaden. Vad beträffar försäljningsorganisationens möjligheter att fullgöra å t a g n a leveranser, hade organisationen samma förutsättningar som den övriga fiskhandeln. Förbundet understryker vidare, att nämnda andelsförening naturligtvis enbart handlade med svenskfångad fisk — medlemmarnas fångster — varför ett gynnande av försäljningsorganisationen skulle direkt komma det svenska västkustfisket tillgodo. Svenska fiskareförbundet har uttalat sig i enahanda riktning. Efter a t t hava framhållit att myndigheternas upphandling av fisk i regel skett från fiskhandlare på platsen samt att enskilda fiskare haft svårigheter a t t å t a g a sig leveranser till allmänna institutioner, anför förbundet vidare bland ann a t följande: Enär fiskhandlarna av naturliga orsaker, bland annat emedan importerad fisk ofta kunde levereras med bättre förtjänst än svenskfångad, ej lämnade den senare löreträde, vore det av stor betydelse för fiskarna, om statens upphandling av fisk skedde direkt från dem eller från deras organisationer; dels bleve då deras avsättning säkrare, dels finge de större nettoutbyte av sina fångster. Hittills hade det nog brustit mycket i fiskarnas yrkesorganisalion, varför det ej vore underligt, om de ej i större omfattning kunnat ordna med leveranser till det allmänna. På senaste åren syntes dock förhållandena därvidlag hava väsentligen ändrats, och fiskarnas ekonomiska organisering hade gått avgjort framåt. 1933 års strömmingshandelsutredning hade bos chefen för jordbruksdepartementet föreslagit bildande av bland annat fiskförsäljningsföreningar utmed ostkusten. Dessa föreningar skulle kunna få tillstånd att ensamma inom verksamhetsområdet inköpa färsk strömming i parti för återförsäljning. Det hade också föreslagits, att auktorisationen skulle kunna omfatta även annan fisk. Komme en sådan anordning till stånd, kunde dessa försäljningsföreningar också vida lättare åtaga sig bestämda leveranser.

57 Det syntes sålunda styrelsen vara av synnerligen stor vikt, att bestämmelserna rörande statens inköp av fisk och fiskvaror bleve sådana, att, när möjligheter därtill förelåge utan att inköpskostnaderna därigenom väsentligen ökades eller eljest större ölägenheter därav kunde föranledas, inköpen borde ske genom fiskarorganisationer, där sådana funnes, eller eljest från enskilda fiskare.

Om sålunda upphandlingsorganen tämligen enhälligt givit uttryck åt den uppfattningen, att cirkulärets bestämmelser om rätt till underhandsupphandling av fisk från fiskare eller deras sammanslutningar saknade reel betydelse, har å andra sidan ett flertal militära myndigheter — i likhet med chefen för Göta artilleriregemente — framhållit önskvärdheten av att det för armén lämnade generella medgivandet till upphandling av färsk fisk under hand måtte bibehållas och om möjligt förlänas permanent giltighet. Chefen för östra arméfördelningen har föreslagit, att till 35 § 1 mom. upphandlingsförordningen, i vilket författningsrum angivas de fall, då underhandsuppgörelse i allmänhet må ske, skulle göras ett tillägg, som lämnade ett dylikt medgivande, dock endast såvitt avsåge upphandling för täckande av tillfälligt behov. De sakkunniga, som vid behandlingen av förevarande spörsmål inhämtat upplysningar från fiskeriintendenten fil. dr. Chr. Hessle, vilken varit ledamot av 1933 års strömmingshandelsutredning, hava övervägt, huruvida det med hänsyn till vad myndigheterna anfört överhuvudtaget kan anses lämpligt att i författningsförslaget lämna några särskilda föreskrifter i fråga om upphandlingen av fisk. Av den lämnade redogörelsen framgår, att organisationsrörelsen bland fiskarbefolkningen icke tillnärmelsevis nått samma grad av utveckling som motsvarande rörelse bland lantbrukarna. Från skilda håll hava även understrukits svårigheterna för upphandlingsorganen att komma i kontakt med de enskilda fiskarna. Ehuru fiskarbefolkningens ekonomiska ställning för närvarande är synnerligen prekär, synes det följaktligen icke vara tänkbart att bereda näringens utövare en lika gynnad ställning vid statens upphandling som i författningsförslaget lämnats jordbrukarna. Möjligen skulle det däremot kunna ifrågasättas att i högre grad än hittills skett söka skydda de svenska fiskarna mot konkurrens utifrån. Detta spörsmål torde dock böra upptagas till närmare övervägande först i samband med behandlingen av frågan om svensk varas företräde vid upphandling för statens behov. För att även i nu ifrågavarande hänseende bereda fiskarna och deras organisationssträvanden allt det stöd, som omständigheterna medgiva, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå en bestämmelse om att upphandling av fisk bör i den omfattning, som befinnes möjlig och lämplig, ske från fiskare eller av sådana bildade försäljningsorganisationer. En dylik föreskrift innebär visserligen icke någon skyldighet för upphandlingsmyndigheterna att vid inköp av fisk hänvända sig till fiskare eller deras sammanslutningar utan endast en uppmaning till myndigheterna att i möjligaste mån söka kontakt med fiskerinäringens utövare. Längre synes man för närvarande icke kunna gå.

58 Den föreslagna bestämmelsen skulle erhålla tillämpning vid upphandling av såväl färsk som saltad fisk. Någon anledning att föreslå olika bestämmelser härutinnan har nämligen icke ansetts föreligga. Däremot har uppmaningen till myndigheterna att vid upphandling av fisk hänvända sig till fiskare eller deras organisationer icke ansetts böra gälla beträffande fiskkonserver, enär dessa måste betraktas såsom fabriksvaror. Såsom förut nämnts hava åtskilliga militära myndigheter framhållit önskvärdheten av att det för armén lämnade medgivandet till underhandsuppgörelse vid upphandling av färsk fisk måtte förlänas permanent giltighet. Att skäl kunna tala för en ändring av upphandlingsförordningens bestämmelser i sådant syfte torde vara obestridligt. Priserna å de olika fisksorterna fluktuera nämligen högst väsentligt och myndigheterna böra följaktligen anpassa sina inköp efter marknadsförhållandena. Vid sinnessjukhusen upphandlas visserligen västkustfisk med fördel efter offentlig kungörelse; avtalen upptaga bestämda priser å de vanligen förekommande fisksorterna med rätt för vederbörande leverantör att själv avgöra, vilken sort han vid varje tillfälle anser fördelaktigast att leverera. Härigenom hava för staten synnerligen förmånliga priser kunnat erhållas. Men dylika avtal torde icke med lika gynnsamt resultat kunna träffas av övriga upphandlingsmyndigheter, då förbrukningen i allmänhet är mindre och ojämnare än vid sinnessjukhusen. De sakkunniga hava emellertid vid frågans övervägande stannat vid att i författningsförslaget (12 §) inrymma en bestämmelse, som lämnar myndighet det ifrågasatta bemyndigandet. Att såsom chefen för östra arméfördelningen föreslagit inskränka bemyndigandet att avse endast upphandling för täckande av ett tillfälligt behov har icke ansetts erforderligt. Rätten att upphandla färsk fisk under hand har i stället gjorts beroende av att central förvaltningsmyndighet icke annorledes förordnar. Det må sålunda ligga i sådan myndighets eget skön att meddela särskilda föreskrifter för de underlydande myndigheternas upphandling av varan, därest så befinnes lämpligt. Upphandling av trädgårdsprodukter

(11 och 12 §§).

I fråga om myndigheternas upphandling av färsk frukt och andra trädgårdsprodukter finnas för närvarande inga särskilda bestämmelser. Trädgårds- och fruktodlare åtnjuta följaktligen icke några företrädesrättigheter vid upphandling för statens behov. På grund av dessa produkters särskilda karaktär verkställas inköpen i regel efter uppgörelse under hand. Åtskilliga hithörande alster tåla nämligen icke längre transporter eller lagring, varför inköpen till större delen måste ske på platsen och avse att täcka behovet under en kortare tidsperiod. Priserna å flertalet av ifrågavarande produkter växla också högst väsentligt, beroende på tillgång och efterfrågan. Chefen för Jämtlands fältjägarregemente framhåller, huru-

59 som grönsaker, såsom rödbetor, olika slag av kål, rabarber, morötter m. m., måste med hänsyn till pris och tillgång göras till föremål för »tillfällighetsköp» samt tillägger, a t t dessa a r t i k l a r icke kunna ifrågakomma vid utspisningen, om de ej kunna inköpas till synnerligen fördelaktiga priser. Rotfrukter, som äro mera hållbara, upphandlas dock av vissa myndigheter efter offentlig kungörelse. De sakkunniga hava berett Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund och Sveriges pomologiska förening tillfälle att framföra sina önskemål beträffande myndigheternas upphandling av trädgårdsalster. Båda sammanslutningarna hava emellertid meddelat, att de översända handling a r n a icke föranledde något yttrande från deras sida. Med hänsyn härtill k a n det ifrågasättas, h u r u v i d a det icke vore lämpligast att helt lämna trädgårdsalstren å sido i förevarande sammanhang. Upphandlingen av trädgårdsprodukter synes för övrigt v a r a relativt obetydlig. Vid truppförbanden ä r nämligen förbrukningen av dessa alster — åtminstone om man bortser från rotfrukter — ganska ringa och vid sinnessjukhusen produceras större delen av behovet i egna anläggningar. De sakkunniga hava emellertid ansett, att en motsvarande bestämmelse som den, vilken meddelats rörande upphandling av fisk från fiskare eller av sådana bildade sammanslutningar, kunde v a r a av visst värde för näringens utövare. Till följd h ä r a v hava de sakkunniga i författningsförslaget upptagit en dylik bestämmelse. Chefen för östra arméfördelningen, som förordat införande i 35 § upphandlingsförordningen av ett stadgande, som lämnade myndighet medgivande till underhandsupphandling av fisk, d ä r upphandlingen avsåge tillgodoseende av tillfälligt dagsbehov, h a r framhållit önskvärdheten av att motsvarande medgivande lämnades j ä m v ä l beträffaude upphandling av färsk frukt samt färska bär och grönsaker. I fråga om färsk frukt och färska bär borde emellertid, då det gällde att tillgodose behovet för inkokning, anbud i vanlig ordning kunna infordras. De sakkunniga, som föreslagit, att vid upphandling av färsk fisk underhandsuppgörelse må träffas, finna att lika s t a r k a skäl k u n n a åberopas för att enahanda medgivande lämnas beträffande upphandling av trädgårdsprodukter. Bestämmelsens innehåll h a r ansetts böra ansluta sig till motsvarande föreskrift i fråga om upphandling av färsk fisk.

3.

Bestämmelsernas giltighetstid m. m.

I det föregående har en redogörelse lämnats rörande innehållet i de föreslagna bestämmelserna i fråga om upphandling för statens behov av lantbruksprodukter m. m. I den mån särskilda föreskrifter icke lämnats i författningsförslaget, skola upphandlingsförordningens bestämmel-

ser, exempelvis beträffande inlämnande, öppnande och prövning av anbud, ingående av avtal, säkerhet, ändring av ingånget avtal, kontroll, besiktning och mottagande m. ni., lända till efterrättelse. Uttryckligt stadgande härom har inryckts i ingressen till förslaget. De sakkunniga hava ansett, att de föreslagna bestämmelserna, böra erhålla endast provisorisk giltighet. Därest nu rådande krisförhållanden för lantbruket upphöra, synes nämligen anledning knappast föreligga att bibehålla ifrågavarande särskilda föreskrifter. Vad nu sagts torde även gälla, därest lantmannaorganisationerna vinna sådan styrka, att fortsatt stöd från statsmakternas sida icke befinnes längre vara av omständigheterna påkallat. Slutligen kan man icke bortse från, att förhållandena på förevarande område kunna komma att även eljest undergå betydande förändringar inom en relativt begränsad tidrymd. Å andra sidan synes giltighetstiden icke böra sättas alltför kort, då man i så fall icke hunnit samla tillräcklig erfarenhet rörande författningens verkningar i olika hänseenden, innan fråga uppkommer, huruvida bestämmelserna böra förlängas. Vid övervägande av nu nämnda förhållanden hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att bestämmelsernas giltighetstid begränsas till två och ett halvt år, räknat från och ined den 1 juli 1934, eller till och med den 31 december 1936. Tilläggas må slutligen, att de sakkunniga funnit erforderligt att i författningsförslaget inrymma en bestämmelse om att cirkuläret den 12 juni 1931 (nr 222) icke vidare skall äga tillämpning efter den 30 juni 1934. Anledningen härtill är, att cirkuläret icke innehåller något stadgande om att dess andra punkt — innefattande anmaning till upphandlingsmyndigheterna att tillse, att leveranser av lantbruksprodukter i största möjliga omfattning överlämnas åt producenterna själva eller av dem bildade försäljningsorganisationer — skall upphöra att gälla samtidigt med cirkulärets övriga bestämmelser. Att cirkulärets ifrågavarande anmaning icke kan få kvarstå vid sidan av författningsförslagets bestämmelser torde vara uppenbart.

B. Upphandling för kommunala inrättningars behov. Genom förut omförmälda cirkulär den 12 juni 1931 (nr 223) föreskrev Kungl. Maj:t, att länsstyrelserna skulle, envar inom sitt förvaltningsområde, genom hänvändelse till bland andra kommunala myndigheter och landstings förvaltningsutskott fästa uppmärksamheten å vikten av att jämväl dessa vid inköp av lantbruksprodukter läte leveranserna i största möjliga omfattning övertagas av producenterna själva eller av dem bildade försäljningsorganisationer. I fråga om sättet för verkställande av upphandling för kommunala in-

stitutioners räkning finnas i allmänhet inga särskilda i författningsväg utfärdade bestämmelser. Synnerligen viktiga undantag givas dock. Enligt 18 § i Kungl. Maj:ts stadga den 22 juni 1928 (nr 303) angående lasarett, sjukstugor och tuberkulossjukvårdsanstalter (sjukhusstadgan) skall nämligen, då lasarettsdirektion har att anskaffa för lasarettet erforderliga inventarier, matvaror eller förbrukningsartiklar eller genom entreprenad bestrida lasarettets mathållning, gällande bestämmelser om upphandling för statens behov iakttagas, i den mån så lämpligen kan ske. Jämlikt 45, 51 och 52 §§ i nämnda stadga samt 104 § i Kungl. Maj:ts stadga den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnessjukvården i riket skola dessa bestämmelser gälla även vid upphandling för sjukstugornas och tuberkulossjukvårdsanstalternas samt de kommunala sinnessjukhusens räkning. Med anledning av sistberörda bestämmelser verkställes vid ifrågavarande sjukvårdsanstalter — i det följande gemensamt benämnda sjukhus — i allmänhet upphandling efter kungörelse, som införes i en eller flera ortstidningar. Detta förfaringssätt har särskilt kommit till användning vid de större sjukhusen. Det lägsta anbudet synes så gott som undantagslöst hava antagits, därest den erbjudna varan befunnits vara av erforderlig beskaffenhet. Underhandsupphandling förekommer vanligen, åtminstone vid de större sjukvårdsanstalterna, endast beträffande ägg samt grönsaker och frukt. Nyssberörda cirkulär synes knappast hava medfört något ändrat förfaringssätt vid sjukhusens upphandling av lantbruksprodukter, utan denna torde på det hela taget hava fortgått enligt samma system som tidigare. Om man bortser från sjukhusen i de största städerna, synes de särskilda sjukvårdsanstalternas upphandling av dylika produkter i allmänhet hava varit relativt obetydlig, åtminstone i jämförelse med upphandlingen till truppförbanden och statens sinnessjukhus. I regel ombesörjas inköpen av vederbörande sjukhusdirektion. Endast inom ett par län synes centraliserad upphandling förekomma. Till följd härav hava enskilda producenter i långt större utsträckning än vid upphandling för truppförbandens ocli de statliga sinnessjukhusens räkning kunnat ingiva anbud å utbjudna leveranser. Då producenterna varit i tillfälle att — även vid upphandling i sedvanlig ordning — erbjuda lägre priser än övriga anbudsgivare, hava de också ofta kunnat tillförsäkra sig leveranserna till sjukhusen. Detta gäller i första hand beträffande upphandlingen av potatis, men även i viss mån upphandlingen av ägg. Producentsammanslutningarna hava däremot icke i nämnvärd omfattning — om man undantar mejeriorganisationerna, vilka synas hava haft nära nog monopol på leveranserna av mjölk och smör — ingivit anbud vid upphandling av lantbruksprodukter för sjukhusens behov. För slakteriorganisationernas vidkommande är detta tämligen förklarligt, eftersom dessa i allmänhet endast torde saluföra hela eller halva djurkrop-

62 par, medan sjukhusen så gott som undantagslöst upphandla styckade kött- och fläskvaror. Såsom förut n ä m n t s hava landstingens förvaltningsutskott p å framställning av de sakkunniga avgivit yttranden rörande bland a n n a t spörsmålet, h u r u sjukhusens upphandling av lantbruksprodukter borde ordnas. Flertalet förvaltningsutskott hava därvid inskränkt sig till a t t hänvisa till vad underlydande sjukhusdirektioner anfört. Direktionerna och sysslomännen vid sjukhusen h a v a i allmänhet icke haft något a t t e r i n r a mot nu gällande föreskrifter i fråga om upphandlingen av lantbruksprodukter. Som ovan framhållits synes emellertid nyssberörda cirkulär icke hava föranlett sjukhusdirektionerna a t t — såsom syftet varit — i högre grad än tidigare h ä n v ä n d a sig direkt till producent e r n a och deras organisationer vid inköp av dylika produkter. Uppfattningen bland sjukhusdirektionerna och sysslomännen synes också n ä r a nog genomgående v a r a den, att upphandling bör ske efter kungörelse i sedvanlig ordning. E n monopolställning för j o r d b r u k a r n a eller deras organisationer vid sjukhusens upphandling av ifrågavarande produkter h a r i allmänhet a v s t y r k t s såsom olämplig. Åtskilliga sysslomän h a v a emellertid uttalat, att därest producent eller produeentsammanslutning avgivit anbud, som med avseende å varans kvalitet och pris kunde anses lika förmånligt som övriga anbud, företräde borde givas åt producenten eller sammanslutningen. Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott, som gjort ett längre uttalande rörande förevarande spörsmål, har anfört bland a n n a t följande: Med tillämpning av de i 18 § sjukhusstadgan givna bestämmelserna hade landstinget låtit sig angeläget vara att vid upphandling av förnödenheter för landstingets behov i största möjliga utsträckning tillämpa gällande upphandlingsförordning jämte i anslutning därtill meddelade föreskrifter av mera tillfällig karaktär. Sålunda hade landstinget genom sitt förvaltningsutskott gång efter annan erinrat vederbörande verkställighetsorgan om angelägenheten av att gällande bestämmelser för upphandling noga iakttoges. Vidare hade landstinget genom särskilda beslut dels anmodat vederbörande direktioner och styrelser att vid utspisning tillhandahålla smör i stället för margarin, dels ock vidtagit åtgärd för upphandling av mjölk och övriga mejeriprodukter ävensom av andra lantmannaprodukter från i länet verksamma producentföretag. Genom dessa anordningar hade kostnaderna för anstaltsdriften i viss mån ökats utan att några fördelar därav direkt tillförts landstinget. Emellertid vore det uppenbart, att ifrågavarande anordningar varit av mycket avsevärd betydelse för stora delar av länsbefolkningen samt på grund av minskade kostnader för, bland annat, arbetslöshetens bekämpande visat sig vara till gagn och nytta jämväl för primärkommunerna och statsverket. Landstingets åtgärder på förevarande område måste därför betraktas såsom i hög grad gagneliga och, sedda i ett större sammanhang, i avseende till nyttan väl värda av åtgärderna föranledda ökade kostnader. Vid upprättande av förslag till nya bestämmelser för reglering av en direkt samverkan mellan producenter och konsumenter syntes emellertid böra närmare övervägas lämpligheten av att dessa bestämmelser medgåve nödig rörelsefrihet för det upphandlande organet, inriktad på den upphandlande institutionens egenart och speciella funktioner. För landstingsanstalternas vidkommande vore det därvid av

63 särdeles vikt, att kvalitetsfrågan ägde avgjort företräde framför prisfrågan samt att fullständig frihet lämnades vederbörande att med hänsyn till landstingels allmänna intressen avgöra rörande leveransorter och val av leverantörer. Att vederbörande upphandlingsorgan därvid borde äga fritt val att efter omständigheterna bestämma leveransorgan — enskild producent, sammanslutning av producenter, eventuellt annan leverantör — finge anses självfallet. Vid beaktande av sålunda anförda synpunkter skulle det för landstingets vidkommande vara fullt tillräckligt, att nu gällande upphandlingsförordning i tillämpliga delar kompletterades med föreskrifter om underhandsupphandling av mera tillfällig natur.

Det kan synas något tveksamt, huruvida förut omnämnda bestämmelse i 18 § sjukhusstadgan kommer att medföra, att föreskrifterna i de sakkunnigas författningsförslag utan vidare erhålla giltighet även för sjukhusens vidkommande. Bestämmelsens avfattning motsäger visserligen icke, att så blir förhållandet. Enligt de sakkunnigas uppfattning torde man emellertid böra utgå ifrån att flertalet sjukhusdirektioner icke skola anse sig bundna av förslagets föreskrifter, därest icke uttrycklig anvisning därom meddelas. Sjukhusstadgans berörda bestämmelse torde nämligen allenast åsyfta att skapa garantier för vederbörlig affärsmässighet och kontroll vid inköpen; däremot kan det icke hava varit avsett, att specialföreskrifter, vilka tillkommit i syfte att vid statens upphandling bereda viss yrkesgrupp särskilda förmåner, utan vidare skola erhålla tillämpning även vid sjukhusens upphandling. Nästa fråga blir då, huruvida förutberörda cirkulär den 12 juni 1931 (nr 223) fortfarande kommer att äga giltighet jämväl efter ingången av juli 1934. I cirkuläret har ej meddelats någon uttrycklig föreskrift om dess giltighetstid. Då detsamma endast utgör ett slags komplement till det tidigare omförmälda cirkuläret samma dag (nr 222) angående upphandling under hand av lantbruksprodukter, torde det emellertid kunna antagas, att även förstnämnda cirkulär samtidigt upphör att gälla, oaktat uttrycklig föreskrift därom icke lämnats. Vid sådant förhållande skulle icke blott producenterna utan även deras organisationer med utgången av juni 1934 vara undandragna den om ock obetydliga förmån, som cirkuläret ifråga berett dem. Med hänsyn härtill synes det nödvändigt att taga under närmare övervägande, huruvida icke föreskrifter borde utfärdas i syfte att bereda producentorganisationerna företrädesrätt jämväl vid upphandlingen för sjukhusens räkning. Även om de särskilda sjukhusens inköp av lantbruksprodukter i allmänhet icke äro av samma storleksordning som upphandlingarna för truppförbandens och de statliga sinnessjukhusens behov, är i vart fall den sammanlagda kvantitet, som inköpes för denna stora kategori anstalter, högst betydande. Till följd därav skulle en företrädesrätt för producentsammanslutningarna till leveranser av lantbruksprodukter även vid upphandling till sjukhusen otvivelaktigt innebära ett icke obeitydligt stöd utöver det, som lämnats sammanslutningarna i författnings-

förslaget. Det synes dock knappast vara möjligt ålägga sjukhusdirektionerna att under alla omständigheter tillämpa förslagets bestämmelser. Framhållas må nämligen att, även om de sakkunniga förutsatt, att kostnaderna för de inköpta produkterna icke komma att nämnvärt ökas genom den föreslagna företrädesrätten för dylika sammanslutningar, några absoluta garantier icke kunna lämnas härutinnan. Man torde icke heller böra helt bortse från att landstingen i allmänhet önska att särskilt gynna näringsidkarna inom det egna länet. I den mån sammanslutningar som kunna anses företräda producenterna icke bildats därstädes, skulle sjukhusen följaktligen vid ett åläggande att under alla förhållanden tillämpa förslaget kunna bliva nödsakade att träffa uppgörelse med sammanslutningar utom länet. Vidare må erinras om att de städer, som ej deltaga i landsting, i allmänhet sakna intresse av att särskilt gynna producentorganisationerna. Av nu anförda skäl och med hänsyn till vad Västernorrlands läus landstings förvaltningsutskott anfört rörande föreliggande spörsmål synes viss frihet böra råda för landstingen och ifrågavarande städer att själva bestämma rörande upphandlingen av lantbruksprodukter. Enligt de sakkunnigas mening torde Kungl. Maj:t följaktligen böra inskränka sig till att genom vederbörande länsstyrelse anmoda de sjukhusdirektioner, för vilka enligt gällande bestämmelser 18 § i sjukhusstadgan äger tillämpning, att i den mån så lämpligen kan ske vid upphandling av dylika produkter tillämpa de sakkunnigas författningsförslag. I det föregående har endast berörts spörsmålet om upphandlingen av lantbruksprodukter för sjukhusens behov. Denna är också av väsentligt större betydelse än upphandlingen för fattigvårdsanstalter och andra kommunala institutioner. Av flera skäl finna de sakkunniga det vara uteslutet att anmoda vederbörande att vid inköp för sådana inrättningar iakttaga bestämmelserna i författningsförslaget. Beträffande dessa institutioner torde man böra inskränka sig till att fästa uppmärksamheten å vikten av att upphandlingen i största möjliga omfattning verkställes från producentsammansltitningar. De sakkunniga hava i överensstämmelse med de riktlinjer, som ovan angivits, utarbetat förslag till cirkulär till länsstyrelserna angående upphandling av lantbruksprodukter för kommunala inrättningars behov (Bilaga 5). Självfallet bör cirkuläret, som endast utgör ett komplement till kungörelsen om upphandling av lantbruksprodukter m. m. för statens behov, erhålla samma begränsade giltighetstid som nämnda kungörelse. Det må endast tilläggas, att i förslaget inryckts en uttrycklig föreskrift om att cirkuläret den 12 juni 1931 (nr 223) skall upphöra att gälla, detta med hänsyn till den tvekan som eljest skulle kunna råda härutinnan.

65 Bilaga 1. Förslag till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e u p p h a n d l i n g a v l a n t b r u k s p r o d u k t e r m. m. för statens b e h o v . Kungl. Maj:t finner gott förordna, att i fråga om upphandling av lantbruks- och trädgårdsprodukter samt fisk för statens behov skola, utöver vad i förordningen den 16 j a n u a r i 1920 (nr 10) angående upphandling och arbeten för statens behov samt försäljning av staten tillhörig" lös egendom (upphandlingsförordningen) finnes stadgat och utan hinder av vad i samma förordning finnes däremot stridande, gälla följande särskilda föreskrifter. Upphandling av lantbruksprodukter. 1 §. Med lantbrukprodukter avses i denna kungörelse potatis, kött och fläsk (hela eller halva djurkroppar), mjölk, smör och ost, ägg samt havre, hö och halm. 2 §.

Upphandling för statens behov av lantbruksprodukter skall, där ej annat följer av stadgandena i 6 § första stycket, ske från producentsammanslutning, varmed här förstås a) av jordbrukare för ekonomisk verksamhet bildad, registrerad sammanslutning, som k a n anses inom sitt verksamhetsområde v a r a till direkt gagn för jordbruksnäringen och som saluför lantbruksprodukter, vilka uteslutande eller till huvudsaklig del frambragts av sammanslutningens medlemmar; och b) organisation, bildad av sammanslutningar, som under a) sägs. 3 §. Producentsammanslutning, som vill ifrågakomma såsom leverantör enligt vad i 2 § sägs, åligger att medelst intyg, utfärdat av länsstyrelsen i det län, d ä r sammanslutningens styrelse h a r sitt säte, eller, n ä r fråga är om en hela riket omfattande organisation, av lantbruksstyrelsen, styrka, a t t sammanslutningen beträffande de lantbruksprodukter, densamma avser att leverera, uppfyller i sagda paragraf stadgade förutsättningar. 5 — 341127.

66 Bilaga

1.

I n n a n länsstyrelse utfärdar intyg, som nu sagts, bör yttrande inhämtas från vederbörande hushållningssällskap. Av länsstyrelse utfärdat intyg vare icke gällande längre tid ä n ett år från utfärdandet. 4 §.

Anbud å lantbruksprodukter bör av myndighet, som har att verkställa upphandling, i första hand infordras genom särskilda skrivelser till de producentsammanslutningar, som kunna förväntas avgiva anbud å lever a n s av den vara, upphandlingen avser. Uppstår tvekan, till vilka producentsammanslutningar hänvändelse bör ske, må myndigheten genom offentlig kungörelse infordra skriftliga anbud från sådana sammanslutningar. Där myndigheten på grund av vunnen erfarenhet finner, att antagligt anbud kan förväntas endast från en producentsammanslutning, må uppgörelse ske under hand. 5 §. Uppgörelse med producentsammanslutning må av myndigheten träffas, därest priset befinnes v a r a för staten förmånligt. Vid bedömande h ä r a v tages erforderlig hänsyn till i behörig ordning fastställd prisnotering å v a r a n jämte i förekommande fall frakt- och a n d r a kostnader, som icke inräknats i noteringspriset. Uppstår tvekan, huruvida erbjudet pris står i skälig överensstämmelse med gällande notering, må yttrande inhämtas från Sveriges allmänna lantbrukssällskap. Sådant yttrande skall dock icke v a r a för myndigheten bindande. Finnes i något fall likvärdiga och för myndigheten antagliga anbud hava avgivits av två eller flera producentsammanslutningar, bör, där någon av dessa sammanslutningar kan anses företräda producenterna i orten, denna sammanslutning tilldelas leveransen i dess helhet. Eljest fortares på sätt i 30 § upphandlingsförordningen stadgas. 6 §.

Finner myndigheten av producentsaminanslutning begärt pris v a r a för högt eller kan av annan särskild orsak avtal med sådan sammanslutning icke träffas, må upphandling ske på sätt i upphandlingsförordningen stadgas. Upphandling i nu nämnd ordning må jämväl äga rum, därest myndigheten med stöd av vunnen erfarenhet finner antagligt anbud icke kunna förväntas från producentsammanslutning eller när fråga är om upphandling till täckande av tillfälligt behov och värdet av godset icke beräknas överstiga 200 kronor. Skall vid upphandling, som i denna paragraf sägs, skiljas mellan anbud av producentsammanslutning och annan anbudsgivare och finner myn-

Bilaga

1.

digheten med hänsyn till samtliga på frågan inverkande omständigheter dessa anbud v a r a i och för sig likvärdiga, bör leveransen i sin helhet tilldelas sammanslutningen. 7 §. Producentsammanslutning åligger a t t vid fullgörande av leverans på grund av uppgörelse enligt denna kungörelse tillhandahålla vara, som uteslutande eller till huvudsaklig del frambragts av sammanslutningens medlemmar. 8 §. H a r producentsammanslutning visat grov vårdslöshet eller försummelse vid leverans för statens behov, skall i denna kungörelse stadgat företräde icke vidare tillkomma sammanslutningen. Vad nu sagts skall även gälla, där sammanslutningen icke iakttagit stadgandet i 7 §. Underrättelse om förhållande, som nu sagts, skall av upphandlingsmyndigheten tillställas den myndighet, som utfärdat av sammanslutningen åberopat intyg. 9 §. Det åligger myndighet tillse, a t t perioderna för upphandling av lantbruksprodukter avpassas på sätt, som med hänsyn till på frågan inverkande omständigheter k a n befinnas v a r a ur såväl statens som leverantörernas synpunkter lämpligast. Vid bedömande h ä r a v böra vid denna kungörelse fogade anvisningar tjäna till ledning. Upphandling av fisk och trädgårdsprodukter. 10 §. Upphandling för statens behov av fisk, färsk eller saltad, bör i den omfattning, som befinnes möjlig och lämplig, ske från fiskare eller av sådana bildade försäljningsorganisationer. 11 §. E n a h a n d a förmån, som enligt 10 § tillkommer fiskare eller av sådana bildade försäljningsorganisationer, skall vid upphandling av färsk frukt och andra trädgårdsprodukter tillkomma trädgårds- och fruktodlare eller sammanslutningar av dylika näringsidkare. 12 §. Där central förvaltningsmyndighet icke annorledes förordnar och sådant befinnes v a r a för staten förmånligt, må upphandling av färsk fisk och färska trädgårdsprodukter ske genom uppgörelse under hand.

68 Bilaga 1.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1934, dä cirkuläret den 12 juni 1931 (nr 222) angående upphandling under hand av lantbruksprodukter upphör att gälla, och äger tillämpning tills vidare till och med den 31 december 1936.

Anvisningar att tjäna till ledning vid bestämmande av perioderna för upphandling av lantbruksprodukter för statens behov. Upphandling av potatis, kött och fläsk samt havre, hö och halm för successiv leverans bör, där icke särskilda skäl till annat föranleda, verkställas för leverans under följande perioder, nämligen: Potatis: en upphandlingsperiod 15 augusti— 31 oktober; » » 1 november—30 april; » » 1 maj—14 augusti. Kött och fläsk: en upphandlingsperiod 1 november—31 maj; » » 1 juni—31 oktober. Havre: en upphandlingsperiod 1 november—28 februari; » » 1 mars—31 maj; » » 1 juni—31 oktober. Hö: för södra och mellersta Sverige: en upphandlingsperiod 1 augusti—28 februari; » » 1 mars—31 juli. för Norrland: en upphandlingsperiod 15 augusti—28 februari; » » 1 mars—14 augusti. Halm: en upphandlingsperiod 1 november—31 maj; » » 1 juni—31 oktober.

69 Bilaga

2.

Förteckning över riksorganisationernas på jordbruksområdet medlemmar den 1 april 19347 A. 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20.

Svenska lantmännens riksförbund.

Mälardalens lantmannaförbund, Stockholm; Lantmännens handelsförening, Enköping; Sörmländska lantmännens centralförening, Nyköping; Östgöta-lantmännens centralförening, Norrköping; Jönköpings läns lantmäns centralförening, Jönköping; Norra Kalmar läns lantmäns centralförening, Västervik; Gotländska lantmännens centralförening, Visby; Aktiebolaget Blekinge lantmannaförbund, Karlshamn; Skånska lantmännens centralförening, Malmö; Hallands lantmäns centralförening, Falkenberg; Vestra Sveriges landtmäns centralförening, Göteborg; Skaraborgs läns lantmäns centralförening, Lidköping; Värmlands lantmannaföreningars centralförening, Karlstad; Örebro läns landtmäns centralförening, Örebro; Salaortens lantmannaförening, Sala; Medelpads lantmannaförbund, Sundsvall; Ångermanlands lantmannaförbund, Härnösand; Lantmännens centralförening i Jämtlands län, Östersund; Västerbottens lantmannaföreningars förbund, Umeå; Norrbottens lantmannaförbund, Luleå. B.

Sveriges slakteriförbund.

1. Sydvästra Skånes andelsslakteriförening, Trälleborg, dit hör: slakterierna i Trälleborg och Kävlinge, Nordvästra Skånes andelsslakteriförening, Åstorp, Mellersta Skånes andelsslakteriförening, Askeröd, Kalmar läns andelssvinslakteriförening, Kalmar; 2. Skånska andelsslakteriföreningen, Hörby; 3. Ystadortens andelsslakteriförening, Ystad; 4. Ängelholmsortens andelsslakteriförening, Ängelholm; 5. Ängelholmsortens kreatursexportförening, Ängelholm; 6. Östra Skånes andelsslakteriförening, Tomelilla; 7. Kristianstadsortens nya slakteriförening, Kristianstad; 8. Kristianstadsortens kreatursslakteriförening, Kristianstad; 9. Lantmännens kreatursförsäljningsförening, Malmö; 10. Blekinge andelssvinslakteriförening, Karlskrona; 11. Halmstads slakteriförening, Halmstad; 1

Riksorganisationernas medlemmar äro i allmänhet icke primärföreningar utan i sin tur bildade av lokala producentsammanslutningar.

70 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28.

Bilaga

2.

Hallands slaktboskapsförening, Halmstad; Södra Kalmar läns slaktdjursförsäljningsförening, Kalmar; Gotlands andelsslakteriförening, Visby; Varbergsortens slakteriförening, Varberg; Västra Sveriges andelssvinslakteriförening, Uddevalla; Kinds lantmäns försäljningsförening, Hid; Skaraborgs läns andelssvinslakteriförening, Skara; Östergötlands andelsslakteriförening, Linköping; Norrköpingsortens slakteriförening, Norrköping; Lantmännens slakteriförening, Nyköping; Lantmännens andelsslakteriförening, Eskilstuna: Norra Sörmlands andelsslakteriförening, Eskilstuna; Fjärdhundra andelsslakteriförening, Fjärdhundra; Västerås andelsslakteriförening, Västerås; Lantmännens slakteriförening, Enköping; Stockholmsortens slaktdjursförsäljningsförening, Stockholm; Jämtlands slakteriförening, Östersund. C.

Svenska mejeriernas riksförening.

1. Lantmännens mjölkförsäljningsföreniug (Mjölkcentralen), Stockholm: 2. Stockholms läns mejeriförbund, Stockholm; 3. Södermanlands läns mejeriförbund, Nyköping; 4. Östergötlands läns mejeriförbund, Linköping; 5. Kronobergs läns mejeriförbund, Tävelsås: 6. Tjustbygdens mejerikretsförening, Västervik: 7. Sevede och Tunaläns mejerikretsförening, Vimmerby; 8. Södra Kalmar läns mejeriförbund, Kalmar; 9. Gotlands mejeriförbund, Visby; 10. Blekinge mejeriförbund, Karlskrona; 11. Nordöstra Skånes mejeriförbund, Kristianstad; 12. Sydöstra Skånes mejeriförbund, Ystad; 13. Sydvästra Skånes mejeriförbund, Malmö; 14. Nordvästra Skånes mejeriförbund, Hälsingborg; 15. Västsvenska mejeriernas centralförbund, Göteborg; 16. Skaraborgs läns mejeriförbund, Skara; 17. Värmlands mejeriförbund, Karlstad; 18. Örebro läns mejeriförbund, Örebro; 19. Västmanlands läns mejeriförbund, Hårsbäck; 20. Dalarnas mejeriförening, Falun; 21. Gevleortens mejeriförening, Gävle; 22. Mellersta Norrlands mejeriförbund, Sundsvall; 23. Jämtlands förenade mejerier, Östersund; 24. Umeå mejeriaktiebolag, Umeå; 25. Skellefteåortens mejeriförening, Skellefteå; 26. Norrbottens läns producentförening, Luleå. D.

Svenska ägghandelsförbundet.

1. Roslagens äggcentral, Skebobruk; 2. Södermanlands läns äggcentral, Flen; 3. Östergötlands äggcentral, Linköping:

Bilaga 2. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13.

Västra Smålands äggcentral, Värnamo; Mariannelunds äggförening, Mariannelund; Kalmar äggcentral, Kalmar; Gotlands äggcentral, Visby; Blekinge läns äggcentral, Karlshamn; Svenska äggexportföreningen, Degeberga; Äggförsäljningsföreningen Åhus, Åhus; Hälsingborgs äggcentral, Hälsingborg; Hallands äggexportförening, Falkenberg; Örebro läns äggcentral, Örebro.

72 Bilaga 3. Anvisningar för bedömande av priser vid upphandling av lantbruksprodukter. A.

Allmän orientering.

Noteringarna å jordbruksprodukter angiva de priser, som äro rådande på vissa orter och under vissa leverans- och betalningsbetingelser. Merendels lämna noteringarna uppgift om de priser, som uppköpare — vare sig föreningar eller enskilda firmor — betala till producenterna. 1 andra fall, såsom beträffande mejeriprodukter, lämnas i noteringarna uppgift om de priser, förädlingsföretagen — mejerierna — erhålla vid varans försäljning engros. Merendels kan upphandling icke väntas ske till i notering angivet pris, beroende bland annat på att leveransen vid upphandlingen skall ske på annan ort eller annat sätt än som förutsattes i noteringen, varför transportkostnaderna bli av annan storlek. Därjämte måste säljaren i regel räkna med vissa handelskostnader ävensom risker, vilka föranleda tillägg till det noterade priset. De anvisningar, som i det följande lämnas, avse närmast att angiva metoder (normer), enligt vilka priserna vid upphandlingen å olika orter kunna härledas ur prisnoteringarna. 1 normerna, vilka uppställts tabellariskt för olika produkter, anföres endast själva beräkningssättet med angivande av de kostnadsfaktorer, som böra tagas i betraktande. Storleken av de olika kostnadsfaktorerna växlar på grund av olika omständigheter och kan därför icke generellt angivas i anvisningarna; även ur andra synpunkter vore deras medtagande här mindre lämpligt. Beloppen måste därför bestämmas och insättas i kalkylen vid prövningens verkställande. Av de olika kostnadsbeloppen äro transportkostnaderna i allmänhet fixerade och lätta att konstatera, medan bestämmandet av övriga kostnadsbelopp kan vara förenat med större svårigheter. Det förutsattes emellertid, att de centrala upphandlingsmyndigheterna skola tillställa upphandlingsorganen uppgifter härom. Självfallet är det förenat med rätt stora svårigheter att för de olika varuslagen angiva tillförlitliga normer beträffande samtliga förekommande upphandlingsorter. Delvis beror detta på att förhållandena i vissa fall äro obestämda och växla från år till annat med skördeutfallet, men vanligen sammanhänger svårigheten då också med att vägledande noteringar icke förekomma för så många orter, som kunde vara önskligt. Ett utvecklande av noteringsväsendet bör därför i dylika fall eftersträvas, såsom beträffande hö och potatis. Därjämte få de antydda svårigheterna hänföras till, att en mera omfattande, samlad erfarenhet icke funnits att bygga på. Önskvärt torde därför vara, att normerna, om de nu tagas i bruk, upptagas till omarbetning, sedan de någon tid blivit prövade vid upphandlingen. Viss ledning vid prövandet av erbjudna priser kunna upphandlingsorganen vidare erhålla genom att ställa prisernas förhållande till noteringarna i jämförelse med motsvarande prisrelation vid upphandlingar tidigare år. B.

Noteringarna samt prisförhållandena i olika landsdelar.

Då det för upphandlingsorganen även torde vara av betydelse att kunna bilda sig en riktig uppfattning om prisnoteringarna å de viktigare jordbruksprodukterna ävensom sambandet mellan priserna i olika delar av landet, har det synts lämpligt

Bilaga 3.

att här först lämna en kortfattad redogörelse rörande dessa frågor. En samlad publicering av de olika noteringarna sker veckovis i tidskriften Landtmannen. Därjämte pläga viktigare noteringar offentliggöras i åtskilliga nyhetstidningar. Havre. Prisnoteringar å havre liksom övriga sädesslag meddelas genom Svensk spannmålsnotering, vilken sättes varje tisdag och fredag. Däri upptagas havrepriser å ett tiotal orter i södra och mellersta Sverige. Urvalet av dessa orter har skett med hänsyn till att i trakten odling och försäljning av varan förekommer i större utsträckning. Noteringarna avse de priser, som betalas till producenterna vid genast leverans fritt vederbörande noteringsort för partier om minst 10 deciton. Noteringarna angiva ofta en viss prismarginal, exempelvis 9.75—10 kronor för 100 kilogram, beroende på de priser, som erhållits vid försäljningar på orten. Dessutom brukar i lantbrukssällskapets veckoberättelser uppgift lämnas om priset fritt å järnvägsstation i mellersta Sverige, brutto för netto. Noteringarna å havre tillkomma på så sätt, att uppgifter inhämtas rörande de priser, som lantbrukarna erhållit vid försäljning under dagen, fritt noteringsorten, netto (alltså utan säckar). Det har emellertid visat sig vara förenat med vissa svårigheter att införskaffa tillräckligt fullständiga upplysningar från producenterna själva, varför andra utvägar måst sökas. Vanligen hänvänder man sig till producentföreningar och spannmålshandlare, vilka förbundit sig att lämna de erforderliga meddelandena. Genom att upplysningar sålunda inhämtas från mera än en köpare på varje ort och därvid även från köpare, som skola tillvarataga producenternas-säljarnas intressen, erhålles en ganska god bild av marknadsläget. Uppenbart missvisande upplysningar lämnas utan beaktande vid noteringarnas åsättande, och som regel hava noteringarna å havre visat sig väl motsvara sitt ändamål — att giva upplysning om de till jordbrukare i allmänhet betalda priserna. Dock torde det genomsnittliga priset ofta ligga något högre än noteringen utvisar, vilket sammanhänger därmed att köparna av hänsyn till kommande inköp icke alltid vilja meddela de högst betalda priserna. Sådana högre priser förekomma särskilt vid inköp av större partier. Vid åsättande av noteringar å havre utgår man från viss normalvikt, vilken fastställes av noteringskommissionen för ett år i sänder. Som normalvikt har under innevarande år valts för vit foderhavre 50 kilogram och för svarthavre 47 kilogram per hektoliter. De olikheter, som havrepriset företer inom olika landsdelar, äro givetvis beroende av produktionens och förbrukningens fördelning samt därav föranledda transporter mellan över- och underskottsområden. Den huvudsakliga havreodlingen för mognad äger rum i Svealands och Götalands provinser, medan denna odling har relativt liten omfattning i Norrland. Den största förbrukningen utanför jordbruket äger rum i samband med skogsdrivningarna (särskilt i Norrland, Dalarna och Värmland) , till grynfabrikation samt till utfodring av hästar vid armén, i städer och andra samhällen. Förbrukningen av foderhavre i städer och samhällen har emellertid starkt avtagit, sedan bilarna till huvudsaklig del ersatt hästarna för körningar och transporter därstädes. Detta har särskilt inom södra och mellersta Sverige medfört en avsevärd minskning av havreåtgången utanför jordbruket. Inom hela detta område torde behovet av havre vid upphandling numera som regel kunna tillgodoses från tämligen närbelägna områden, vilket givetvis icke utesluter en olikartad prisbildning på olika orter. Vissa år röner havren inom en del överskottsområden, såsom Halland, nordvästra Skåne och Kalmar län, särskild efterfrågan för utsädesändamål och grynfabrikation, vilket kan medföra, att behovet av foderhavre delvis måste tillgodoses från mera avlägsna områden eller att havren, om den skall uppbringas på orten, måste betalas med förhållandevis högt pris. Vid vissa förlägg-

74 Bilaga

3.

ningsorter i södra Sverige kan havre även mera regelbundet behöva tillföras från avlägsnare trakter. För tillgodoseende av behovet i Norrland och Dalarna måste köp söderifrån städse äga rum. De områden, som främst komma ifråga för sådana havreleveranser, äro landskapen i mellersta Sverige, nämligen Närke, Västmanland, Uppland, Västergötland och Östergötland, vilka permanent utgöra överskottsområden. Priset å de orter, dit dessa leveranser skola ske, blir under sådana förhållanden beroende av priset i nämnda överskottsområden och övriga härtill kommande kostnader. Upphandlingsorganens prövning av erbjudna priser sker i hela södra och mellersta Sverige lämpligen med ledning av noteringarna för närbelägna noteringsorter. Det synes dock vara tillrådligt att som utgångspunkt för prövningen i regel taga medeltalet av noteringarna å ett flertal platser, varigenom eventuella tillfälliga inflytelser utjämnas. När det gäller inköp för truppförbanden i Stockholm torde den för staden fastställda noteringen, som avser att angiva priset vid leverans fritt järnvägsstation därstädes, böra tjäna till utgångspunkt vid prisbedömningen, därvid dock jämförelse bör ske med noteringarna för orter i de egentliga överskottsområdena. För vissa orter norr om Gävle meddelas särskilda havrenoteringar i samband med noteringar å kraftfodermedel därstädes. Dessa havrenoteringar avse, i motsats till de övriga, utförsäljningspriserna för mindre partier till förbrukare samt inkludera kostnad för frakt från mellersta Sverige, säckkostnad och andra förekommande kostnader. Ehuru dessa norrländska havrenoteringar tjäna till upplysning angående havrepriset å vissa orter för mindre partier, äro de likväl icke lämpliga att läggas till grund för bedömande av priset vid den statliga upphandlingen till orter inom Norrland. De särskilda noteringarna i detta underskottsområde kunna nämligen påverkas av lokala och tillfälliga förhållanden och därigenom bliva missvisande. Lämpligare är därför att utgå från medeltalet av noteringarna i de viktigaste produktionsområdena i mellersta Sverige (varifrån leveranserna till Norrland i regel ske) samt härtill lägga de kostnader, som äro att påräkna vid leveranser till Norrland. Vid bedömandet av kostnader utav sistnämnda slag måste hänsyn tagas till leveransvillkoren — om havren skall levereras med fria säckar eller i lånesäckar samt om hela leveransen kan ske genast eller utsträckas över en längre tid — ävensom till kvalitetsfordringarna. Om leverans skall ske i lånesäckar och i sin helhet verkställas inom kort tid samt kvalitetsfordringarna icke äro strängare än att havren bör kunna inlastas direkt vid leverans från producenterna, kunna kostnaderna inskränka sig till ersättning för havrens hopsamling och lastning, slitning av säckar, frakt samt kontorskostnad. Ofta nödvändiggöra dock kvalitets- och andra förhållanden, att havren först intages på magasin — även vid korta leveranser — i och för rensning samt hopsamling till större partier, vilket tydligen är förenat med kostnader. Ännu mera blir detta fallet vid längre leveransperioder, då lagringskostnader och risker ofrånkomligen måste beaktas. Vid leverans i fria säckar tillkommer hel säckkostnad. Hö och

halm.

Prisnoteringar å hö och halm sättas av lantbrukssällskapet varje vecka och avse prisen till producenterna vid genast leverans av pressad vara banfritt vederbörande noteringsorter. För närvarande meddelas noteringar å vallhö för Stockholm, stationer i Uppland, Södermanland, Östergötland, Västmanland och Närke samt dessutom — i samband med särskilda prisnoteringar för Norrland — för stationer i närheten av resp. Gävle, Hudiksvall, Sundsvall, Umeå och Luleå. För platser i södra och västra Sverige fastställas för närvarande inga noteringar å hö. Noteringar å halm sättas för närvarande endast för Stockholm samt stationer i mellersta Sverige.

Bilaga 3.

75 För att erhålla nödiga uppgifter till ledning vid noteringssättningen beträffande orterna i Svealand plägar lantbrukssällskapet sätta sig i förbindelse med mäklare, föreningar och grossister, som sällskapet av tidigare erfarenhet funnit lämna tillförlitliga uppgifter. Beträffande orterna i Norrland erhållas uppgifterna genom av vederbörande hushållningssällskap utsedda ombud. Till grund för noteringarna läggas de priser, som betalas till lantbrukarna. Såsom allmänt omdöme kan sägas, att noteringarna vanligen väl motsvara marknadspriset. Därest i något fall missvisande noteringar åsatts, plägar lantbrukssällskapet snart bliva underkunnigt därom, då personer, som av en eller annan anledning hysa intresse för saken, i allmänhet icke äro sena att påpeka förhållandet. Eventuellt förekommande missvisning torde emellertid snarare peka i underkant än i överkant. Ehuru noteringar å hö saknas för vissa delar av landet, kunna de förefintliga noteringarna dock lämna ledning beträffande prisläget även i dessa trakter. Det viktigaste överskottsområdet för hö utgöres av landskapen Västmanland, Närke, Uppland och Östergötland, medan södra och västra Sverige som helhet pläga utgöra underskottsområden. Från det nyssnämnda överskottsområdet sker leverans av hö fördenskull såväl nedåt Malmö, ofta för export, som åt Göteborg och givetvis till Stockholm. Detta belyses närmare av tillgänglig statistik över vagnslastgodstrafiken å statens järnvägar. Denna ger vid handen, att Stockholms behov av hö och halm tillgodoses från ett tämligen begränsat område, som huvudsakligen omfattar Uppland, Västmanland och Södermanland, och priset i Stockholm blir sålunda beroende härav. Enligt nämnda statistik har Göteborg såväl 1929 som 1924 tillförts betydande mängder hö och halm, varav huvuddelen säkerligen är hö, från bandelen Krylbo—Hallsberg med Örebro—Svarta ävensom andra bandelar i mellersta Sverige. Liknande har, ehuru i mindre grad, varit fallet med Malmö. Påfallande har varit, att hö (och halm) regelbundet sänts från särskilt Närke, Västmanland och Östergötland till olika platser i södra och mellersta Sverige, varför priset regelbundet kan väntas ligga lägst i nu nämnda överskottsområde samt med transportkostnaderna ökas utåt omgivande trakter. Dock kan priset under goda skördeår i södra Sverige bestämmas av fristående lokal prisbildning och därigenom bliva lägre än det på antytt sätt beräknade. Med hänsyn härtill vore önskvärt att äga tillgång till noteringar även för orter därstädes. Behovet av hö i Norrland kan i stort sett tillgodoses genom produktion därstädes. Under goda skördeår förekommer endast obetydlig tillförsel från trakter söder om Dalälven, varför prisbildningen i Norrland då kan antagas förlöpa tämligen självständigt utan direkt samband med prisläget söderut. Under år med dålig höskörd i Norrland erfordras emellertid större tillförsel från mellersta Sverige. Sålunda redovisas i vagnslastgodstrafiken för ar 1924 en tillförsel av hö och halm från stationer söder om Dalälven av 11 969 ton, varav från stationer på bandelen Krylbo—Uppsala—Hagalund 5,663 ton och från stationer på bandelen Örebro—Svarta 4 665 ton. Under år som detta kan prisbildningen å hö i Norrland antagas bliva i hög grad beroende av prisutvecklingen i mellersta Sverige och väsentligen bestämmas av priset därstädes med tillägg av kostnader, som uppstå vid köp därifrån. Inom Norrland har såväl 1929 som 1924 skett betydande försändelser från södra Norrland till olika platser i mellersta och övre Norrland men särskilt till stationer på linjen Luleå—Riksgränsen samt linjen Boden—Vännäs med sidolinjer. Priset i sistnämnda trakter kan därför väntas komma att stå i starkt beroende av priset i södra Norrland. I övrigt ha betydande transporter förekommit inom Norrland men huvudsakligen på kortare avstånd. Prövning av erbjudna priser sker vid upphandling i södra och mellersta Sverige med utgångspunkt från noteringarna å stationer i Uppland, Närke och Västmanland samt, då det gäller upphandling till Stockholm, noteringen å sistnämnda ort. Därest, såsom är att hoppas, noteringar komma till stånd för orter i södra och

76 Bilaga 3.

västra Sverige böra även dessa tagas till ledning vid upphandling därstädes. Med hänsyn till den ofta självständiga prisbildningen i Norrland torde noteringarna å norrländska orter böra tagas till utgångspunkt vid bedömandet av priserna, därvid dock jämförelse bör göras med noteringarna i Uppland, Närke och Västmanland. Halm kan som regel erhållas i tillräckliga mängder från närliggande produktionsområden till samtliga upphandlingsorter söder om Dalälven, och priset kan väntas bliva tämligen ensartat i hela södra och mellersta Sverige. I Norrland torde halmtillförsel som regel bliva erforderlig söderifrån, och priset bör sålunda regelmässigt bliva beroende av priset i mellersta Sverige plus tillkommande kostnader. Potatis. Noteringar å potatis offentliggöras för vissa orter. Den förnämsta noteringsorten är Stockholm, vilket givetvis sammanhänger med att denna stad också är den viktigaste konsumtionsorten. Noteringarna därstädes tillkomma på grundval av de priser, som grossister erlägga till producenter eller uppköpare i landsorten för varan fritt banvagn i Stockholm, och äro i vanliga fall synnerligen tillfredsställande. Noterat pris inkluderar kommissionärsarvode vid försäljning vagnslastvis. Leverans i fria säckar om 50 kilograms nettovikt förutsattes. Därjämte sättas noteringar å potatis för vissa orter i Norrland, nämligen Gävle, Hudiksvall, Sundsvall, Umeå och Luleå, i samband med de särskilda prisnoteringarna för denna del av landet. Sistnämnda noteringar, som avse prisen till jordbrukare fritt resp. orter, grundas på uppgifter från av vederbörande hushållningssällskap utsedda ombud. Om man vill bedöma skäligheten av ett erbjudet pris å varan på annan ort i södra och mellersta Sverige än Stockholm, kan stockholmsnoteringen även därvid tjäna till ledning. Förfaringssättet vid sådan bedömning bestämmes av följande omständigheter. Landet söder om en linje Uppsala—Örebro—Strömstad kan med hänsyn till de regelbundet förekommande potatisleveranserna från produktionsorterna uppdelas i tre större områden, nämligen Stockholms, Göteborgs samt sydvästra Skånes tillförselområden. Potatisleveranser ske från olika delar av respektive områden till Stockholm respektive Göteborg samt städerna i sydvästra Skåne. Stockholms tillförselområde sträcker sig i väster ungefär till mellersta delen av Skaraborgs län, där det möter Göteborgs tillförselområde, följer sedan i stort sett gränsen mellan Småland, Västergötland och Halland och går ned till mellersta Skåne, där det möter sydvästra Skånes tillförselområde. De största potatisleveranserna till Stockholm pläga ske från Småland och norra Skåne. Göteborgs tillförselområde omfattar i huvudsak Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs, Hallands och en del av Skaraborgs län. För att potatisleveranserna skola äga rum på nu angivet sätt, måste potatispriserna i Stockholm, Göteborg samt städerna i sydvästra Skåne tydligen inställa sig i sådant inbördes förhållande, att man vid försäljning från övergångszonerna mellan de nämnda tillförselområdena erhåller ungefär samma nettopris, vare sig potatisen säljes till den ena eller den andra av de nämnda konsumtionsorterna. Utgående från noteringen för Stockholm kan man därför beräkna motsvarande pris i Göteborg genom att minska stockholmsnoteringen med skillnaden i transportkostnad vid försändelse av potatis från mellersta delen av Skaraborgs län till, å ena sidan Stockholm, å andra sidan Göteborg. På liknande sätt kan även priset i Malmö beräknas. Viss ledning beträffande potatispriset i södra Sverige kan även erhållas genom de för fabrikspotatis betalda prisen. Nu angivna beräkningssätt torde giva i stort sett tillfredsställande resultat. Önskvärt vore dock, att bedömningen kunde ske mera direkt med ledning av noteringar för Göteborg och någon ort i Skåne, såsom Malmö, och det är att hoppas, att sådana noteringar skola komma till stånd. För övriga konsumtionsorter inom södra och mellersta Sverige torde särskilda

Bilaga 3.

potatisnoteringar knappast vara att påräkna. Enär försäljningen därstädes i allmänhet är mycket splittrad och i stor utsträckning sker direkt från producent till konsument samt till varierande priser, är det nämligen förenat med betydande svårigheter att genom för ändamålet inhämtade uppgifter erhålla en god bild av prisläget. Ha priserna å de centrala avsättningsorterna Stockholm och Göteborg blivit bestämda, är det emellertid tämligen lätt att med utgångspunkt härifrån bedöma priserna i olika delar av dessa orters tillförselområden. Priserna å produktionsorterna inom respektive områden böra nämligen stå i visst förhållande till priset å den centrala avsättningsorten och kunna framräknas genom att från sistberörda pris draga fraktkostnaden. Priset å lokala konsumtionsorter kan sedan erhållas genom att till det sålunda framräknade priset å station i närliggande produktionsområde lägga fraktkostnaden till orten i fråga. Vagnslastgodsstatistiken ger vid handen, att Bergslagen som regel behöver tillföras potatis söderifrån. Utgående från priset på Närkeslätten får priset därför beräknas stiga med fraktkostnaden uppåt Bergslagen. Norrland tillgodoser i regel sitt behov av potatis genom egen produktion — mindre tillförsel, som plägar förekomma söderifrån, torde nämligen huvudsakligen utgöras av tidig potatis. Prisbildningen blir följaktligen tämligen självständig. Efter dåliga skördeår är dock större tillförsel från södra Sverige erforderlig, och priset blir då beroende härav. Priset bör därför vid upphandling i Norrland i främsta rummet bedömas med ledning av därvarande noteringar under beaktande dock av vad potatis från södra Sverige skulle kosta fritt levererad å myndighetens förläggningsort. Kött och

fläsk.

Noteringar, angivande prisen å kött och fläsk i hela kroppar av vissa kvalitetsklasser, sättas varje vecka av särskilda noteringskommittéer vid flera av de offentliga slakthusen. Genom dessa noteringar erhålles uppgift om priserna å vederbörande ort. I tidskriften Landtmannen publiceras dylika noteringar för orterna Stockholm, Norrköping, Linköping, Malmö och Göteborg. Noteringarna från slakthusen kunna tjäna till ledning vid upphandling till därvarande eller närliggande platser. Då i södra och mellersta Sverige erforderlig tillförsel i allmänhet kan påräknas till de olika upphandlingsorterna från närliggande produktionsområde lärer större avvikelse från priset å närliggande noteringsort i regel icke behöva beräknas. Dock måste givetvis nödig hänsyn tagas till ofrånkomliga transporter samt pålägg göras för skälig handelsersättning ävensom, där upphandling skall ske till fixt pris för längre period, riskpremie med hänsyn till oberäkneliga prisfluktuationer. Därest nu berörda noteringar komma att ersättas av andra, få givetvis dessa i stället läggas till grund. Enär Kopparbergs län och Norrland utgöra underskottsområden för kött och fläsk, blir prisläget i dessa områden i regel beroende av kostnaden å de varor, som tillföras söderifrån. Vid bedömande av upphandlingspriserna i Kopparbergs län och Norrland bör man följaktligen utgå från noteringarna för orter i mellersta eller södra Sverige samt tillägga transport- och övriga kostnader, som tillkomma vid leverans därifrån. Till ledning för handeln i Norrland meddelas genom lantbrukssällskapet också speciella prisnoteringar för vissa norrländska orter (Gävle, Hudiksvall, Sundsvall, Umeå och Luleå). Dessa noteringar avse produkter av ortens produktion. Då emellertid behovet icke som regel torde tillgodoses genom ortsproduktion samt de särskilda noteringarna för norrländska orter icke upptaga samma klassindelning som förut nämnda slakthusnoteringar, torde nu berörda noteringar mindre lämpa sig för prisbedömningen.

78 Bilaga

3.

Smör. Prisets bedömning sker med ledning av »Svensk riksnotering å runmärkt smörs, vilken notering anger det pris, som vid partiförsäljning betalas för saltat runmärkt smör av medelkvalitet levererat fritt mejeris närmaste avsändningsstation i hela drittlar. Då noteringen avser priset vid mejeriets avsändningsstation får vid leverans å annan plats tilläggas transportkostnad. Noteringen angiver närmast prisläget i de för export levererande områdena i södra och mellersta Sverige. I underskottsområdena norrut (Bergslagen och Norrland) ligger priset i regel på en mot fraktkostnaderna från överskottsområdena svarande högre nivå. Vid leverans i nya drittlar, vilka ej returneras, göres dessutom ett tillägg av för närvarande 2 öre per kilogram smör. Vidare bemärkes, att noteringen avser försäljningar, där mejeri kan leverera hela sin veckokvantitet till en och samma köpare. Vid leverans av mindre partier, såsom här blir fallet, får beräknas, att mejerierna önska betinga sig någon handelsavans, helst som sådan erhålles vid annan dylik försäljning å den inhemska marknaden. Ost. För närvarande meddelas av lantbrukssällskapet vid varje månadsskifte en marknadsberättelse å ost, i vilken angivas de priser, som under den gångna månaden betalts av engrossister för större partier (vagnslastsändningar) fritt vid mejeriernas järnvägsstation. Därjämte publiceras för Stockholm varje vecka noteringar, vilka angiva prisen i Stockholm för mindre partier vid försäljning till detaljhandlare (fritt utkört). Noteringar av sistnämnda slag meddelas även för vissa norrländska orter. Priserna å ost förete stora olikheter allt efter sort, fetthalt och lagringstid, och noteringarna äro därför specificerade med hänsyn härtill. För värdesättningen spelar särskilt fetthalt och lagringstid en avgörande roll. Den lämpligaste lagringstiden är för flertalet ostsorter i allmänhet 3 å 4 månader, för hushållsost dock endast omkring 2 månader. Tillverkningen är i viss grad standardiserad särskilt med avseende på fetthalt, men standardiseringen har icke drivits så långt, att noteringarna allmänt kunna sägas hänföra sig till enhetliga standardklasser. Ostproduktionen är spridd över hela landet, varför upphandling i regel torde kunna ske från närliggande ort. Produktionen är emellertid särskilt omfattande i vissa landsdelar, nämligen Västergötland, Östergötland, Mälaredalen och Jämtland. Då den månatliga marknadsberättelsen kan sägas utgöra en riksnotering för ost, bör denna tagas till ledning för prisernas bedömande. Av liknande skäl som då det gäller smör får därvid tillägg göras för transportkostnad samt skälig handelsavans. Därest leverans skall ske successivt under längre period men till för hela perioden fixerat pris, måste även de därmed förenade riskerna beaktas. AggSvensk äggnotering avser att angiva det pris, som erlägges till producenter i de viktigaste produktionsområdena i södra Sverige. Denna notering är emellertid lägre än det faktiska nettopris, som producenterna slutligen erhålla. Orsaken till detta säregna förhållande är, att producentföreningarna för att icke ådraga sig förluster på grund av de starka prisfluktuationerna å varan icke till medlemmarna-producenterna omedelbart utbetala hela priset utan lämna en förskottsbetalning efter noteringen vid äggens mottagande samt senare göra en efterbetalning. Tillägg, som sålunda utgår över noteringen, plägar betecknas som överpris. Då det gäller att få fram nettopriset bör därför till noteringen göras ett tillägg, som för närvarande kan uppskattas till 5 å 6 öre. Vid beräknande av det pris, som upphandlingsmyndighet har att erlägga, bör till nettopriset ytterligare läggas kostnader för uppsamling, sortering och packning (inklusive förlust på sönderslagna och sekunda ägg). Då

Bilaga 3.

med sortering och packning vid äggpackerierna avses att skilja ifrån odugliga och sekunda ägg samt sålunda färdigställa förpackningar av förstklassiga ägg, måste de härmed förenade kostnaderna liksom förluster på sönderslagna och sekunda ägg i sin helhet bäras av de förstklassiga äggen. Här förutsattes, att upphandling avser färska välsorterade ägg. Ställas mindre anspråk på kvalitet, bör priset givetvis bliva lägre. Då mellersta och norra Sverige i sin helhet utgör ett underskottsområde, som regelbundet tillföres ägg från Skåne, Småland och Halland m. fl. landskap, måste producentpriset på olika platser i förstnämnda område i stort sett bliva beroende av priset i södra Sverige samt fraktkostnaden därifrån. Vill man erhålla priset å viss konsumtionsort, måste därför, även om äggen levereras från närmare håll, inräknas fraktkostnaden från södra Sverige. Vidare bör tillkomma något mindre belopp, utgörande skälig handelsmarginal. För Stockholm samt en del orter i Norrland fastställas noteringar, som angiva partiprisen vid försäljning från grosshandlare till detaljhandlare å vederbörande ort. Bedömningen av erbjudna priser torde emellertid i allmänhet böra göras med utgångspunkt från förutnämnda Svensk äggnotering.

80 Bilaga

3.

C. Normer för bedömande av prisernas skälighet vid upphandlingen. Havre. Utgångspris:

1.

Upphandlingsort:

genom svensk spannmålsnotering noterat pris för:

Stockholm

Stockholm

Kontrollberäkning: Uppsala, Örebro, (Så beräknat pris b ö r land (medeltal) ej överskridas)

Kostnad lör ev. körning, skälig handelsavans och riskpremie. Östergöt-

10 mils järnvägsfrakt, ev. körning, skälig handelsavans och riskpremie.

2. Linköping,

Skövde

Norrköping, Västra Östergötland, Västgötaslätten (medeltal)

Ev. körning, skälig handelsavans och riskpremie.

Jönköping, Karlsborg

Eksjö,

Västra Östergötland, Västgötaslätten (medeltal)

10 mils järnvägsfrakt (i förekommande fall sjöfrakt från produktionsorten till Jönköping resp. Karlsborg), ev. körning, skälig handelsavans och riskpremie.

4. Växjö,

Karlskrona

5. Gotland

Kalmar, Hälsingborg, Halmstad Ev. körning, skälig handelsavans och (medeltal) riskpremie. Stockholm, Norrköping (medelEv. körning, skälig handelsavans och tal) riskpremie.

6. Kristianstad, Ystad, Malmö, Hälsingborg, Halmstad Ev. körning, skälig handelsavans och Hälsingborg,Hässle(medeltal) riskpremie. F ö r Kristianstad, Hässleholm, Herrevads holm och Ystad kan mindre fraktkloster, Halmstad tillägg måhända vara erforderligt. 7. Göteborg Göteborg Ev. körning, skälig handelsavans och riskpremie. Kontrollberäkning: Västgötaslätten Frakt från Lidköping, ev. körning, (Så beräknat pris bör skälig handelsavans och riskpremie. ej överskridas) 8. Borås,

Uddevalla

Västgötaslätten, Göteborg (meEv. körning, skälig handelsavans och deltal) riskpremie. Strängnäs, Örebro, Uppsala, Eskilstuna 9. Örebro, Ev. körning, skälig handelsavans och Strömsholm (medeltal) riskpremie. 10. Uppsala Uppsala, Stockholm, Örebro Ev. körning, skälig handelsavans och (medeltal) riskpremie. 11. Karlstad, Gävle, Falun Uppsala, Örebro, Västra Öster10 mils järnvägsfrakt (i förekomgötland, Västgötaslätten (me- mande fall sjöfrakt till Karlstad), ev. deltal) körning, skälig handelsavans och riskpremie. 12. Norrländska uppUppsala, Örebro, Västra ÖsterFrakt från Hallsberg, ev. körning, handlingsorter norr götland. Västgötaslätten (me- skälig handelsavans och riskpremie. om Gävle deltal) Alternativt, då sjö- Stockholm frakt ifrågakommer:

Fraktkostnad sjöledes från Stockholm, ev. körning, skälig handelsavans och riskpremie. Anm. I begreppet handelsavans innefattas här olika förekommande kostnader hos leverantören såsom för uppköp, in- och uttagning i magasin, säckar, lastning, rensning och lagring samt kontorskostnader (jfr sid. 74.).

Bilaga 3*

81 Hö. Utgångspris: Upphandlingsort:

1.

Stockholm

av Lantbrukssällskapet noterat pris å vallhö för: Stockholm

Tillägg till utgångspris:

Kostnad för körning fr. station, skälig handelsavans och riskpremie.

Kostnad för frakt fr. Sala, körning, Kontrollberäkning: Stationer i Uppland, Närke och skälig handelsavans och riskpremie. (Så beräknat pris bör Västmanland (medeltal) ej överskridas) 2. Karlstad samt orter Stationer i Uppland, Närke och Västmanland (medeltal) söder om Örebro, undantagandes Vis- Om lokala noteringar komma till stånd i södra eller västra A orter i västra och Sverige tagas dessa i betraksödra Sverige kan hö tande vid upphandling till stundom köpas till närbelägna orter lägre pris än som på h ä r angivet sätt erhålles. Möjligheten härav prövas

Kostnad för frakt från Örebro och eventuell körning, skälig handelsavans och riskpremie. (Under särskilt goda skördeår i Östergötland och Västergötland kan fraktavståndet möjligen räknas från Motala resp. Töreboda)

3. Vissa orter i mellersta Stationer i Uppland, Närke och Västmanland (medeltal) Sverige — Örebro, Strängnäs, Uppsala, Strömsholm, Gotland 4. Falun samt orter i Närmaste norrländska noterings ort (Norrl. noteringsorter äro Norrland f. n. Gävle, Hudiksvall, Sundsvall, Umeå och Luleå). Priset i Falun kan antagas praktiskt taget överensstämma med priset i Gävle.

Kostnad för 3 mils frakt, ev. körning, skälig handelsavans och riskpremie.

Kontrollberäkning: Stationer i Uppland, Närke, Väst(Så beräknat pris bör manland (medeltal) ej överskridas)

Kostnad för frakt från, under normala och goda skördeår Storvik, u n der dåliga skördeår Örebro, därtill ev. körningskostnad, handelsavans och riskpremie.

6 — 841127.

Ev. kostnad för transport från närliggande produktionsområde till u p p handlingsorten i jämförelse med frakten till noteringsorten, ev. körning, skälig handelsavans och riskpremie.

82 Bilaga

3. Halm. Utgångspris:

Upphandlingsort:

1.

av Lantbrukssällskapet noterat pris å halm för:

Stockholm Stockholm Kontrollberäkning enligt samma grunder som beräkningen nedan under 2

Tillägg till utgångspris:

Kostnad för körning. skälig handelsavans, riskpremie.

2. Orter söder om Krylbo Stationer i mellersta eller södra Kostnad för frakt från yttre delen Sverige av de närliggande områden, varifrån halm behöver tillföras vederbörande ort, ävensom ev. kostnad för körning, skälig handelsavans och riskpremie. 3. Falun samt Norrland

orter

i Stationer i mellersta Sverige

Kostnad för frakt från Örebro, ev. körningskostnad, skälig handelsavans och riskpremie.

Potatis. Upphand! ingsort:

Utgångspris:

1. Stockholm samt orter Lantbrukssällskapets notering å potatis fritt Stockholm i Uppland Priset å station i mellersta 2. Orter i Skdne Skåne, vilket erhålles genom att Lantbrukssällskapets notering banfritt Stockholm minskas med fraktkostnaden från Sösdala till Stockholm. Om särskild notering upprättas i Malmö, bör denna kunna tjäna till ledning 3. Göteborg

Tillägg till utgångspris:

Ev. körningskostnad och mie. 1

riskpre-

Kostnaden för frakt från yttre delen av de närliggande områden, varifrån potatis behöver tillföras orten ifråga, ev. kostnad för körning samt riskpremie. 1

Priset i mellersta delen av SkaKostnad för frakt från Skövde till raborgs län, vilket erhålles Göteborg, ev. körningskostnad och genom att Lantbrukssällska- riskpremie. 1 pets notering å potatis banfritt Stockholm minskas med fraktkostnaden från Skövde till Stockholm Om särskild potatisnotering upprättas i Göteborg kan denna användas till ledning för upphandlingen i Göteborg

4. Övriga orter i västra Priset banfritt Göteborg, bestämt Sverige genom särskild notering eller (inom trekanten genom att till priset å station Laholm—Skövde— i Skaraborgs län lagts fraktStrömstad) kostnaden från Skövde

Från priset i Göteborg göres det avdrag, som motiveras av skillnad i fraktkostnad från ortens tillförselområde vid å ena sidan leverans till Göteborg, å andra sidan leverans till vederbörande upphandlingsort. Tillägg för ev. körningskostnad och riskpremie. 1

I noteringen å potatis fritt Stockholm ingår redan vissa handelskostnader, nämligen uppsamlingskostnad å produktionsorten samt sedvanligt kommissionsarvode i Stockholm vid försäljning av hela vagnslaster. Enligt det i anvisningarna angivna beräkningssättet komma dessa handelskostnader att bliva inkluderade även i de för övriga orter söder om Dalälven beräknade prisen. De sålunda inkluderade kostnaderna torde utgöra tillräcklig handelsavans.

Bilaga 3.

83 Potatis. Upphandlingsort:

Tillägg till utgångspris:

Utgångspris:

Kostnaden för frakt från y t t r e delen av de närliggande områden, varifrån potatis behöver tillföras orten i fråga, ev. kostnad för körning samt riskpremie. 1 Fraktkostnaden från Hallsberg, ev. 6. Orter i Värmland, Priset på station i Närke, vilket erhålles genom att Lantbruks- körningskostnad samt riskpremie. 1 Närke, Västmanland och Dalarna sällskapets notering banfritt Stockholm minskas med kostnaden för frakt från Hallsberg till Stockholm Ev. högre kostnad för transport 7. Orter i Norrland Lantbrukssällskapets notering å närmaste norrländska note- från närliggande produktionsområde ringsort (Norrl. noteringsorter till upphandlingsorten i jämförelse äro f. n. Gävle, Hudiksvall, med frakten till noteringsorten, ev. Sundsvall, Umeå och Luleå) körningskostnad, skälig handelsavans och riskpremie. 5. Orter söder om Mä- Priset å station i orten, vilket erhålles genom att Lantbrukslaren (utom Skåne sällskapets notering banfritt och västra Sverige) Stockholm minskas med kostnaden för frakt till Stockholm

Kontrollberäkning: Priset på stationer i södra SmåKostnaden för frakt från Älmhult (Så b e r ä k n a t pris land (Lantbrukssällskapets till vederbörande upphandlingsort, ev. bör ej överskridas) notering banfritt Stockholm körningskostnad och riskpremie. 1 minskad med fraktkostnaden från Älmhult till Stockholm) 1

Se not å föregående sida.

lieservalion: Prisbildningen kan under mycket ogynnsamma skördeår förryckas. Ävenså kan genom större import till Stockholm från utlandet priset där pressas ned under sin normala relation till prisen å andra platser. Under sådana förhållanden äro ovanstående anvisningar ej allmänt tillämpliga. Nötkött Upphandlingsort:

och

fläsk.

Utgångspris:

Tillägg till utgångspris:

1. Orter i Götaland samt Notering av ox-, kvig- och koTransportkostnad från den slakkött resp. fläsk (ifrågakom- terianläggning, varifrån leverans beSvealand utom Värmmande klass, hela kroppar) å räknas ske, skälig handelsavans och land och Dalarna vederbörande ort eller när- riskpremie. mast belägna noteringsort med erforderlig omräkning, därest särskild behandling (saltning) förutsattes 2. Orter i Värmland, Da- Notering av ox-, kvig- och koTransportkostnad från Stockholm larna och Norrland kött resp. fläsk (ifrågakom- resp. Göteborg, skälig handelsavans mande klass, hela kroppar) i och riskpremie. Stockholm eller Göteborg med omräkning, som ovan under 1 sägs Smör

och

ost.

Se redogörelse å sid. 78-

84 Bilaga 3. Agg.

Upphandlingsort:

Utgångspris:

Tillägg till utgångspris:

1. Orter i Skåne, Blekinge, Svensk äggnotering södra Halland och södra Småland

Gängse överpris till producenter i södra Sverige, kostnader för uppsamling, sortering och packning, transportkostnader från packeri (inkl. ev. körning), skälig handelsavans.

Svensk äggnotering Stockholm För upphandlingsorter i Uppland, Södermanland, Västmanland och Närke kan beräknas ungefär samma pris som i Stockholm, i vissa tall — om behovet kan tillgodoses genom ortsproduktion — något lägre, i andra fall — därest dyrare t r a n s p o r t e r uppkomma — något högre 3. Göteborg Svensk äggnotering

Gängse överpris till producenter, kostnader för uppsamling, sortering och packning, transportkostnaden i hel vagnslast från Eslöv till Stockholm, ev. kostnad för utkörning, skälig handelsavans.

2.

Samma tillägg som ovan under 2 med skillnad, att transportkostnaden beräknas för sträckan Falkenberg— Göteborg (hel vagnslast).

Gängse överpris till producenter i södra Sverige, kostnader för uppsamling, sortering och packning, transportkostnaden (hel vagnslast) för sträckan Eslöv—Stockholm med avdrag av transportkostnaden från vederb ö r a n d e upphandlingsort till Stockholm, ev. kostnad för utkörning, skälig handelsavans. Transportkostnad från Stockholm 5. Orter i Värmland, Da- Priset i Stockholm eller Götelarna och Norrland borg, bestämt på ovan angivet resp. Göteborg enligt vanligen föresätt kommande tariff. 4. Orter i norra Småland, Svensk äggnotering Östergötland och Västergötland

Anm. Handelsavans avser här ersättning för egentliga handelskostnader. Riskpremie har ej ansetts böra beräknas, då betalning efter glidande skala i förhållande till noteringen vid leveranstillfället förutsattes. Priset bör givetvis bliva beroende av de kvalitetskrav, som uppställas. Här har förutsatts, att leverans skall omfatta färska välsorterade ägg. (Se vidare sid- 79.)

Stockholm den 12 april 1934. A. H. Stensgård.

85 Bilaga 4. Grafisk framställning över prisutvecklingen å viktigare proviantoch furageartiklar åren 1931—1933. 0r« pr Vj 100

KÖTT/

v

*'X

'

N

Vio

'A

Vi

V_ '\

»0 70

^1

fcO

TLÄSK

SO

1931 VH

"/7

Vio 193fc

V*

V7

1933 Vio

Vio 1«)33

Ort f r k j 170

r

150 A

OST

1»

V

N

»o 70

"

/

\

KU

1933 I

>

,*

VH

VI

>

\„—/

SO

W1

I I

VIO

193S.

H

t VT

V«

V7

Vio

\ v

86 Bilaga 4.

Ore pr kg 13

it.

P 0 D & B . W A V R C CM«a«ttal ev

svart och vit

10 9 t 7 6

t

1931 Vi

Vi

Vi»

1934 Vt

V-r

Vi»

1933 VH

Vt

Vio

87 Bilaga

5.

Förslag till c i r k u l ä r till l ä n s s t y r e l s e r n a a n g å e n d e u p p h a n d l i n g av l a n t b r u k s p r o d u k t e r m. m. för k o m m u n a l a inrättningars b e h o v . Gustaf etc. etc. V å r ynnest etc. Kungl. Maj:t, som denna dag utfärdat kungörelse (nr ) angående upphandling av lantbruksprodukter m. m. för statens behov, finner gott att — med upphävande av cirkuläret till samtliga länsstyrelser den 12 juni 1931 (nr 223) angående upphandlingunder h a n d av lantbruksprodukter för kommunala i n r ä t t n i n g a r s behov och för enskilda i n r ä t t n i n g a r av allmännare betydelse — anbefalla länsstyrelserna att, en v a r inom sitt förvaltningsområde, dels anmoda direktioner för lasarett, sjukstugor och tuberkulossjukvårdsanstalter samt kommunala sinnessjukhus, för vilka enligt gällande bestämmelser föreskrifterna i 18 § sjukhusstadgan den 22 j u n i 1928 (nr 303) äga tillämpning, att under ovannämnda kungörelses giltighetstid vid upphandling av lantbruksprodukter, i den mån så lämpligen k a n ske, tilllämpa bestämmelserna i berörda kungörelse; dels ock genom hänvändelser till övriga kommunala myndigheter fästa uppmärksamheten å vikten av a t t jämväl dessa under samma tid vid inköp av lantbruksprodukter låta leveranserna i största möjliga omfattning övertagas av producentsammanslutningar. Detta meddelas länsstyrelserna till kännedom och efterrättelse.

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet I. Inledande översikt

3 5

1. Kort överblick över gällande bestämmelser rörande upphandling av lantbruksprodukter m. m 2. Framställda krav på ändringar i upphandlingsbestämmelserna 3. De sakkunnigas uppdrag II. Uppläggningen av de sakkunnigas arbete samt r e d o g ö r e l s e för inkomna yttranden III. De sakkunnigas förslag

5 7 10 11 17

.4.

Upphandling för stålens behov 1. Lantbruksprodukter Allmänna riktlinjer "...•. Omfattningen av begreppet lantbruksprodukter Producentsammanslutningar och deras legitimering Infordrande och prövning av anbud m. ni Upphandlingsperioder 2. Fisk- och trädgårdsprpdukter Upphandling av fisk Upphandling av trädgårdsprodukter „ 3. Bestämmelsernas giltighetstid m. m

17 17 17 24 25 31 45 53 53 58 59

B.

Upphandling för kommunala

inrättningars

behov

Bilagor. Bil. 1. Förslag till kungörelse angående upphandling av lantbruksprodukter m. m. för statens behov Bil. 2. Förteckning över riksorganisationernas medlemmar Bil. 3. Anvisningar för bedömande av priser vid upphandling av lantbruksprodukter Bil. 4. Grafisk framställning över prisutvecklingen å viktigare proviant- och furageartiklar åren 1931—1933 Bil. 5. Förslag till cirkulär till länsstyrelserna angående upphandling av lantbruksprodukter m. m. för kommunala inrättningars behov ....

65 69 72 85 87

Statens offentliga Systematisk

utredningar

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Ä x s f f l M :;r!io,—* Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med förslag till bestämmelser ang. upphandling av lantbruksprodukter m.m. för statens och kommunala Inrättningars behov, [15]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

"^^J^^us^^^s^v&é

gårdsodlingens område. |4] l hedning med förslng Om åtgärder för åstadkommande a v billiga egnahemsbyggnader. |fi) Vattenväsen. Skogsbruk.

Industri.

Kommunaf förvaltning.

Statens och kommunernas finansväsen.

Bergsbruk.

Handel och sjöfart. Betänkande med förslag ang. frågan om lämplig;! åtgärder till skydd för sjömän vid besök i utländska hamnar. |.<] Betänkande med förslag Ull sjöarhrlstidslag. [8] Kom in un i kiitio ns väsen.

PoHII.

Socialpolitik. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor band 2. Finanspolitikens ekonomiska verkningar. Ill' Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 3. Löneutvecklingen och arbetslösheten [21 Utredning ang. åtgärder för bekämpande av ungdomsarbetslösheten. |ll| Arbetslöshetsutrednixigens betänkande. 2. Bilagor hand i. Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot arbetslöshet [1'| Undersökningar ang. det sociala hjålpklientelet. [Ii| Ilälso- och sjukvård. Medicinalstyrelsens förslag till nya författningsbestäm- , melser ang. statsbidrag lill avlöning åt distriktssköterskor in. in. [9]

Bank-, kredit- och penningväsen. Betänkande i fråga om inrättande av ett institut för medellång och långfristig kredilgivning at företag Inom näringslivet. [71 Stadshypotekssakkunmgas betänkande med förslag till förordningar ang. konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt ang. grunderna för stadslivpoteksförenuigiirs bildande och verksamhet m. m, [13] Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. 19:« års teaterutrednings betänkande. De) 1. De fasta statsunderstödda teatrarna. [3)

Försvarsväsen. Allmänt näringsväsen. Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Isaac Marcu» Boktr.-A.-B., Stockholm 19S4