Betänkande med förslag angående frågan om lämpliga åtgärder till skydd för sjömän vid besök i utländska hamnar

ON©

''of* National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

£-X,,Ä. STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1934:5

H A N D E L S D E P A R T E M E N T E T

BETANKANDE MED FÖRSLAG ANGÅEND E

FRÅGAN OM LAMPLIGA ÅTGÄRDER TILL SKYDD FÖR SJÖMAN VID BESÖK I UTLÄNDSKA HAMNAR AVGIVET

DEN

21 DECEMBER

1933 AT UTREDNINGSMÄN TILLKALLADE INOM HANDELSDEPARTEMENTET

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1934 K r o n o l o g i s k

Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 2. Finanspolitikens ekonomiska verkningar. Av G. Myrdal. Norstedt, xij, 279 s. S . Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band S. Löneutvecklingen och arbetslösheten. Av A. Johansson. Norstedt, vj, 162 s. 1 bil. S . 1933 års teaterutrednings betänkande. Del 1. De fasta statsunderstödda teatrarna. Norstedt. 164 s. E .

f ö r t e c k n i n g

Betänkande med utredning och förslag rörande jrganisationen av försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens område. Kihlström. 198 s. . l o . Betänkande med förslag angående frågan om lämpliga åtgärder till skydd för sjömän vid besök i utläidska hamnar. Idun. 208 s. H .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 981 utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS

OFFENTLIGA UTREDNINGAR HANDELSDEPARTEMENTET

19ä|t:5

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG ANGÅENDE

FRÅGAN OM LÄMPLIGA ÅTGÄRDER TILL SKYDD FÖR SJÖMÄN VID BESÖK I UTLÄNDSKA HAMNAR AVGIVET

DEN

21 DECEMBER

1933 AV UTREDNINGSMÄN TILLKALLADE HANDELSDEPARTEMENTET

STOCKHOLM IDUNS

TRYCKERI

19 34

AKTIEBOLAG

INOM

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Handelsdepartementet.

Genom beslut den 25 juni 1931 tillkallade Herr Statsrådets företrädare i ämbetet, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 i samma månad, generaldirektören K. A. Fryxell, ledamoten av riksdagens första kammare professorn J. Bergman, numera prosten C. B. Börjeson, ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören O. E. Olovson och numera sekreteraren i svenska sjöfolksförbundet N. Olsson, att såsom särskilda utredningsmän inom handelsdepartementet biträda vid utredning av frågan om lämpliga åtgärder till skydd för sjömän vid besök i utländska hamnar, därvid uppdrogs åt undertecknad Fryxell att i egenskap av ordförande leda utredningsmännens arbete. Till sekreterare hos utredningsmännen förordnades ursprungligen, den 23 september 1931, t. f. förste sekreteraren i utrikesdepartementet C. A. M. Hallenborg. Sedan emellertid Hallenborg, efter meddelad utnämning till vice konsul i Minneapolis, den 8 februari 1932 beviljats entledigande från sekreteraruppdraget hos utredningen, förordnades, räknat från och med den 26 mars 1932, den 29 i samma månad notarien i kommerskollegium greve F. C. W. von Schwerin till sekreterare hos utredningen. Utredningsmännen, vilka antagit benämningen sjömansutredningen av år 1931, få, sedan utredningsarbetet numera slutförts, till Herr Statsrådet vördsamt överlämna bifogade betänkande och förslag. Vid fullgörandet av uppdraget hava utredningsmännen särskilt haft att beakta de under punkt 26 i statsrådsprotokollet för berörda den 19 juni 1931 anförda direktiven. I överensstämmelse med vad i samband med direktivens meddelande blivit föreslaget, hava genom utrikesdepartementets försorg särskilda framställningar blivit gjorda hos regeringarna i Danmark, Finland och Norge om upptagande till gemensamt dryftande mellan de nordiska länderna av frågan om lämpliga åtgärder till skydd för sjömän vid besök i utländska hamnar. Av de i anledning av respektive framställningar ingångna svaren, sådana dessa senare varit för utredningsmännen tillgängliga genom avskrifter av vissa till utrikesdepartementet inkomna handlingar, framgår beträffande Danmark, att ehuru man gärna ville deltaga i de ifrågasatta överläggningarna, ett sådant deltagande likväl, såvitt anginge ändringar i sjömans-

lagen, av vissa skäl från dansk sida i allt väsentligt endast kunde bliva ad audiendum et referendum, då det kunde förutses, att genomförandet av ändring av vissa bestämmelser i den danska sjömanslagen skulle möta svårigheter; ifråga om Finland, att man därstädes i princip vore för ett samarbete; samt slutligen beträffande Norge, att m a n med tacksamhet antoge inbjudan att till gemensamt dryftande upptaga den föreliggande frågan men att m a n funne det önskvärt, om de ifrågasatta överläggningarnas program på förhand begränsades till dryftande av den ändamålsenligaste lösningen av de praktiska uppgifter och spörsmål, som i saken förelåge, under det att frågan om ändring i gällande lagstiftning rörande dessa ämnen — och särskilt såvitt anginge inskränkningar i utbetalning av hyresmedel till sjömännen under tjänstetiden — såvitt möjligt holies utanför överläggningarna ifråga. Med hänsyn till innebörden av dessa svar hava utredningsmännen icke funnit anledning påkalla den ifrågasatta samverkan med grannländerna i förevarande ämne. För att tagas under övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande hava till utredningsmännen överlämnats dels genom Herr Statsrådets remiss den 1 oktober 1932 en framställning av styrelsen för svenska läkarnes nykterhetsförening den 19 januari 1931 jämte vissa däröver avgivna utlåtanden angående viss upplysningsverksamhet bland sjömännen, dels ock genom Kungl. Maj:ts remiss den 13 november 1933 en ansökning av svenska avdelningen av föreningen för skandinaviska sjömanshem i utländska hamnar av den 10 oktober 1933 ifråga om statsanslag med visst belopp, att användas till hjälp åt arbetslösa svenska sjömän i utländska hamnar, jämte ett av kommerskollegium och socialstyrelsen gemensamt däröver avgivet utlåtande. Utredningsmännen sammanträdde första gången den 24 september 1931. Efter ytterligare ett sammanträde nämnda år samt tillhopa två sammanträden under år 1932 hava utredningsmännen under år 1933 sammanträtt vid sexton särskilda tillfällen. Utredningsmännen hava vid betänkandets avfattande benämnt sig de sakkunniga. Stockholm den 21 december 1933. K. A. FRYXELL. J.

BERGMAN.

EMIL OLOVSON.

CASPAR B. NICKLAS

/ Fritz von

BÖRJESON. °LSSON-

Schwerin.

KAP.

Frågans uppkomst.

I.

Tidigare behandling.

Framställning av generalkonsul H. Petri. Redan den 11 september 1924 ingick svenske konsuln i Antwerpen, generalkonsul Harald Petri, till dåvarande statsministern och t. f. chefen för utrikesdepartementet med särskilt förslag till ändring av sjömanslagens bestämmelser angående hyresbetalning. Enligt detta förslag skulle till sjöman i utrikes fart få under tjänstetiden utbetalas allenast hälften av intjänad hyra. Återstoden skulle vid avmönstring i Sverige överlämnas till sjömannen men eljest av fartygsbefälhavaren redovisas till vederbörande konsul för att genom dennes försorg för sjömannens räkning insättas i sparbank i Sverige. Om tjänsteförhållandet upphörde utan att avmönstring ägde rum, skulle befälhavaren redovisa ifrågavarande hälft av hyran till första svenska konsulat, som under resan anträffades. Så ofta under tiden för tjänsteavtalets bestånd hälften av tre månaders hyra eller mera funnes innestående, skulle den innehållna hyran, därest sjömannen så begärde, hemsändas genom första anträffade konsulat på motsvarande sätt som i avseende på hemsändning vid avmönstring. Genom eventuell dragsedel disponerat belopp skulle avgå på den innehållna hyreshälften, så länge denna därtill lämnade tillgång. Sedermera har emellertid generalkonsul Petri i skrivelse den 18 mars 1929 till dåvarande utrikesministern på anförda skäl modifierat sitt ifrågavarande förslag därhän, att sjömannens rätt att fordra hyresbetalning i utländsk hamn skulle inskränkas genom träffande av anordning med obligatorisk, oåterkallelig dragsedel för halva hyran till person, bankinrättning eller förening i Sverige under tid, varunder sjömannen vistades i utlandet. Beträffande motiven till förslaget i dess ursprungliga lydelse må här återgivas följande utdrag ur generalkonsul Petris skrivelse den 11 september 1924. Det är ett välbekant psykologiskt faktum, att när en person, likt sjömannen under sjöresan, fört ett isolerat liv, förenat med hårt och enformigt arbete, uppkommer hos honom en längtan efter omväxling och förströelser. Denna längtan, som icke alls eller endast i ringa mån kan erfaras av arbetaren i land, medför, att när sjöresans slut närmar sig, eller eljest en hamn skall anlöpas, denna för sjömannen ter sig i ett särskilt lockande ljus. När sjömannen äntligen blir avmönstrad, har tanken på den väntande ledigheten och på de nöjen, vartill tillfälle nu skall givas, vuxit sig så stark, att många känna sig motståndslöst dragna att >leva om» och göra av med sin vid avmönstringen mottagna avlöning.

6 Till denna subjektiva faktor, benägenheten att skaffa sig omväxling och förströelser efter enformigheten och arbetet till sjöss, kommer ett objektivt moment: förhållandena i hamnstäderna. Varje sjöman, som med sitt hyrestillgodohavande på fickan lämnar sin anställning i utländsk hamn, måste med eller mot sin vilja råka in i en miljö, där han utsattes för påverkningar och frestelser, vilka han alltför ofta icke förmår motstå. Ofta säga sjömännen upp sig endast för att få ut sitt tillgodohavande och roa sig för sina pengar. Ibland avmönstra de därför att de tyckt, att befälet på båten varit för strängt mot dem, eller därför att de ej trivdes med sina kamrater ombord. Det förekommer också, att sjömannen slutar för att resa hem till Sverige kanske för att besöka sin moder eller hustru och i avsikt att medtaga den intjänta hyran, som många gånger kan belöpa sig till tusentals francs. Då sjömannen vid avmönstringen tillfrågas, huruvida han icke skulle önska, att en del av hans hyresmedel av konsulatet omhändertoges till förvaring eller skickas hem, nekar han nästan alltid att giva sitt samtycke därtill och förklarar, att han själv är karl nog att handhava sina egna pengar. Men varje sjöman, som avmönstrar med penningar på fickan, blir ofelbart antastad av äventyrare av olika slag, ofta landsmän, som under sken av att vilja hjälpa den avmönstrade att få bostad och ny hyra, söka rikta sig på hans bekostnad. På grund av att så många sjömän äro rikligt försedda med pengar då de komma i land, hava krogar och bordeller vuxit upp som svampar ur jorden i hamnstädernas sjömanskvarter. — — — — — — — — — — Det händer ej sällan, att redan då sjömännen avmönstra på konsulatet och få sin hyra utbetald, inkvarteringsvärdarna likt hajar vänta utanför på sina offer. Väl inflyttade förmås de att förtära så mycket sprit som möjligt samt övertalas att bjuda övriga inneboende på dryckesvaror. När sjömannens pengar äro slut, köres han hänsynslöst på porten. E n a n n a n sida av s a k e n vore, fortsatte g e n e r a l k o n s u l Petri, b l a n d a n n a t , att s j ö m ä n n e n u n d e r dessa inflytelsers p å v e r k a n ej blott bleve av m e d s i n a p e n g a r u t a n att de flesta förr eller s e n a r e p l ä g a d e å d r a g a sig v e n e r i s k a s j u k d o m a r och g a n s k a ofta vore det syfilis. Vad s o m sagts b e t r ä f f a n d e a v m ö n s t r a d e s j ö m ä n gällde o c k s å i tillämpliga d e l a r o m s å d a n a , s o m icke h a d e för avsikt att l ä m n a sin a n s t ä l l n i n g u t a n ville r o a sig u n d e r de d a g a r f a r t y g e t låge i en h a m n för lossning eller l a s t n i n g . V i d a r e l a d e staten å r l i g e n ut a v s e v ä r d a s u m m o r för att b e r e d a n ö d s t ä l l d a s j ö m ä n u n d e r h å l l och s j u k v å r d s a m t för h e m s ä n d n i n g . Större delen av dessa utlägg bleve ej ersatt av u n d e r s t ö d s t a g a r n a u t a n s t a n n a d e å statsverket. G e n e r a l k o n s u l P e t r i h a r v i d a r e f ö r m ä l t sig m å n g a g å n g e r haft tillfälle i a k t t a g a d e n s t o r a skillnad, s o m f r å n s j ö m a n n e n s sida förefunnes m e l l a n å e n a s i d a n p e n n i n g a r , s o m b e f u n n e sig p å p l a t s e n , o c h å a n d r a s i d a n s å d a n a som f ö r v a r a d e s i h e m l a n d e t och icke u t a n s ä r s k i l d a å t g ä r d e r k u n d e utfoek o m m a s . H ä r u t i n n a n fortsatte g e n e r a l k o n s u l n s o m följer. Vad sjömannen har kontant i fickan går ofta nästan omedelbart all världens väg. Men även om han vid avmönstringen låtit förmå sig att å konsulat eller annan betryggande plats deponera en del av sitt tillgodohavande, ger han sig vanligen ej till tåls, förrän han uttagit och depenserat jämväl detta belopp. Det synes ligga i det svenska nationallynnet, att lätt tillgängliga pengar »bränna» på ägarens sinne, så att han ej ger sig ro, förrän de äro utgivna. Har åter en penningsumma

blivit hemskickad, betänker sig sjömannen oftast två gånger, innan han skriver och tager ut vad som deponerats. En viss skamkänsla gör sig då gällande. Härtill kommer, att när väl några dagar gått, hamnstaden som regel icke längre ter sig i samma förföriska ljus som då fartyget först kom dit. Sjömannen drager sig för att låta skicka till sig pengar från hemlandet, han börjar se sig om efter ny hyra, och den mest kritiska tiden är överstånden. Vad jag nu anfört, leder till den slutsatsen, att det viktigaste är att söka omedelbart vid avmönstringen omhändertaga så stor del som möjligt av utfallande avlöning, att skicka hem beloppet och att därigenom så att säga skydda det mot sjömannens egen svagare natur. Genom lämpliga lagstiftningsåtgärder tror jag det skulle vara möjligt anordna ett dylikt förfarande. Det skulle för detta ändamål vara tillräckligt, om gällande lagbestämmelser något modifierades. Såsom sammanfattning av en i sammanhanget lämnad redogörelse rörande de förnämsta sjöfartsidkande ländernas lagstiftning på det förevarande området har generalkonsul Petri anfört följande. Redogörelsen visade, huruledes nämnda lagstiftning i en helt annan utsträckning än den svenska sjömanslagen begränsade sjömannens rätt att under pågående resa få ut sin hyra efter hand som den intjänades. Enligt amerikansk och tysk rätt finge högst hälften före avmönstringen utbetalas, enligt engelsk och fransk holies praktiskt taget hela hyran inne. Samtliga dessa länder gåve sina konsuler en mer eller mindre vidsträckt rättighet att vägra avmönstring, respektive att, såsom enligt den engelska Merchant Shipping Act, kräva att sjömannens hemresa möjliggjordes, innan han finge mönstra av. Rätten till uppsägning under pågående resa vore också i allmänhet mera inskränkt än i Sverige. För sin del hölle generalkonsul Petri före, att det för alla intresserade parter och inte minst för sjöfolket självt skulle vara nyttigare, om vår svenska lagstiftning i ovanberörda och andra hänseenden närmare anslöte sig till vad de stora sjöfartsidkande nationerna på grund av vunnen erfarenhet funnit lämpligt stadga. Med skrivelse från utrikesdepartementet den 28 september 1925 blev en avskrift av ifrågavarande skrivelse av den 11 september 1924 överlämnad till handelsdepartementet för den åtgärd, vartill densamma kunde anses föranleda. Därvid uttalades från utrikesdepartementets sida, att då även andra konsuler vid olika tillfällen i skrivelser till departementet vidrört det av generalkonsul Petri påtalade missförhållandet med sjömännens förslösande av intjänta hyresmedel, syftet med det framlagda förslaget syntes värt allt beaktande. Den 1 oktober 1925 remitterades ärendet till kommerskollegium för yttrande. Riksdagen 1929. I särskilda vid 1929 års riksdag av herr Bergman m. fl. i första och av herr Holmgren m. fl. i andra kammaren väckta motioner (nr 55 och 86) hemställdes om ändring av sjömanslagen i viss huvudsaklig överensstämmelse med generalkonsul Petris ovanberörda förslag i dess modifierade form.

<s I anledning av omförmälda motioner avgav första lagutskottet utlåtande (nr 6) den 12 februari 1929. I utlåtandet erinrades om det Petriska förslaget och lämnades i samband därmed redogörelse angående innehållet av vissa däröver till kommerskollegium avgivna yttranden av olika sammanslutningar på sjöfartens område. Nämnda sammanslutningar voro Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges redareförening, Sveriges fartygsbefälsförening, svenska maskinbefälsförbundet samt svenska sjömansunionen. Anledningen till att kommerskollegium ännu för det dåvarande icke avgivit sitt utlåtande, vore enligt vad utskottet erfarit att söka i en önskan att erhålla ytterligare erfarenhet om verkningarna av de år 1922 genomförda ändringarna i lagstiftningen rörande betalningen av sjömans hyra, varutinnan inom kollegium påginge en undersökning, från vilken vissa preliminära siffror anfördes. Jämväl genom utrikesdepartementets försorg hade föranstaltats om viss utredning, som tillhandahållits utskottet. Nämnda utredning utgjordes av särskilda yttranden av generalkonsulerna i London och Hamburg, konsulerna i Reval, Bordeaux, Marseille, Nantes, Rouen, Genua, Leningrad, Barcelona, Bilbao, Liibeck och Stettin samt vicekonsulerna i Hull, Liverpool och Dunkerque, varjämte yttrande i ärendet förelåg jämväl från svenske sjömanspastorn i London. Vissa uttalanden i ämnet av svenska ministrarna i Bryssel och Paris samt av konsuln i Le Havre och vicekonsulerna i Gent och Ostende hava jämväl omförmälts av utskottet. I utskottets utlåtande lämnades ytterligare viss redogörelse dels rörande vidtagna eller redan för det dåvarande i varje fall beslutade åtgärder till främjande av den frivilliga sparverksamheten bland sjöfolket, dels angående vissa internationella strävanden efter förbättring av sjömännens förhållanden i hamnstäder, dels ock angående beskickningars och konsulats utgifter för nödställda svenska sjömän under vissa år. För egen del anförde utskottet följande. Utredningen i ärendet torde giva vid handen, att i vissa utländska hamnstäder svenska sjömän utsättas för faror av olika slag, som ofta lett till skada för dem och även vållat statsverket förluster. De skäl, som sålunda föranlett motionerna, finner utskottet värda allt beaktande och delar motionärernas önskan om åvägabringande av en förbättring i anmärkta hänseenden. Den utväg motionärerna anvisat till vinnande av nämnda mål — en lagstiftning, som skulle betaga såväl manskapet som samtliga befälspersoner utom befälhavaren rätt att i utlandet uppbära hälften av sin arbetsförtjänst — synes dock utskottet ägnad att ingiva betänkligheter. Utskottet, som redan i princip ställer sig tveksamt till lämpligheten av att på ett sådant område som det förevarande ingripa med tvingande lagbud, anser jämväl, att det icke utan fog kan befaras, att dylika lagbud kunde leda till trots och sålunda i själva verket motverka sitt ändamål. Det synes ock kunna ifrågasättas, huruvida ett genomförande av förslaget verkligen skulle leda till så stora förbättringar som avses, då ju en sjöman jämförelsevis lätt skulle kunna från hemlandet återförskaffa sig de penningar, som hemsänts. Förutom de betänkligheter, som en bestämmelse sådan som den föreslagna i och

9 för sig synes ägnad att framkalla, torde även andra skäl föranleda en viss tvekan att nu skrida till lagstiftning i ämnet. Härutinnan får utskottet främst erinra, att gällande stadganden om betalning av sjömans hyra trätt i tillämpning först den 1 januari 1923 och således gällt blott i sex år. Lämpligheten av en ändring i dessa bestämmelser redan nu synes med desto större fog kunna ifrågasättas, som bestämmelserna vid sin tillkomst helt naturligt voro föremål för ett noggrant övervägande jämväl ur de synpunkter, varom nu är fråga, och det ej är ådagalagt, att hithörande förhållanden försämrats sedan bestämmelserna trätt i kraft. Att märka är vidare, att åtgärder vidtagits i syfte att på frivillighetens väg främja sparsamheten bland sjömännen, särskilt genom den av postsparbanken i dagarna igångsatta sparpropagandan. Det synes ock kunna antagas, att sjömännen själva inför det nu framförda kravet å tvångslagstiftning skola i ökad omfattning genom sina organisationer och medelst inbördes personlig påverkan komma att arbeta såväl för sparsamhetens höjande som för åstadkommande jämväl eljest av förbättrade förhållanden i nu förevarande avseende. Ytterligare må framhållas de strävanden, som för närvarande från internationella arbetsbyråns sida göra sig gällande att söka avlägsna själva roten till det onda, missförhållandena i vissa större hamnstäder. Till de skäl, som sålunda torde kunna anföras mot att nu vidtaga en lagstiftningsåtgärd i den av motionärerna önskade riktningen, kommer en omständighet, som utskottet tillmätt avgörande betydelse vid sitt ställningstagande till motionerna. På sätt den föregående redogörelsen giver vid handen, är nämligen för närvarande under utredning ett till ministern för utrikes ärendena ingivet förslag till lagändring, i huvudsak av den innebörd motionärerna föreslagit. Det synes icke lämpligt, att innan denna utredning bragts till slut och ärendet, såsom torde få antagas, blivit föremål för Kungl. Maj:ts prövning, riksdagen beslutar en lagändring eller ens gör något mera bestämt uttalande i frågan. Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, att motionerna icke skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda. Till utskottsutlåtandet voro fogade särskilda reservationer av följande utskottsledamöter, nämligen dels av herr Norling, dels ock av herrar Larson i Lerdala, Fehr, Christenson och Olsson i Rimforsa, vilka senare ansett, att motiveringen till utskottets hemställan bort erhålla viss annan lydelse än den ovan återgivna, därvid reservanterna gjort gällande bland annat följande synpunkter. Den olikhet, som förelåge mellan Sverige och vissa andra sjöfartsnationer ifråga om hithörande lagstiftning, och de svenska sjömännens därav följande relativt rikligare penningtillgång vid landbesök i främmande hamnar hade gjort de svenska sjömännen till föremål för en uppmärksamhet av farligaste art, som ofta lett till skada för dem och även vållat statsverket förluster. Att för avhjälpande av ifrågavarande missförhållanden omedelbart besluta lagändring på sätt motionärerna föreslagit kunde dock reservanterna icke tillstyrka. Enligt reservanternas mening borde denna fråga först underkastas ytterligare utredning under beaktande jämväl av frågan om möjligheten att på andra vägar nå det av motionärerna avsedda syftet. Vid företagen votering i första kammaren röstade flertalet kammarledamöter för den av herrar Larson m. fl. avgivna reservationen. Genom omröst-

10 ning i riksdagens andra kammare bifölls utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering. De ifrågavarande motionerna kommo sålunda icke att föranleda någon riksdagens åtgärd. Kommerskollegii utlåtande med redogörelse för vissa införskaffade yttranden. Den 5 december 1930 avgav kommerskollegium till statsrådet och chefen för handelsdepartementet det genom departementets remiss den 1 oktober 1925 begärda utlåtandet. Med sitt ifrågavarande utlåtande överlämnade kollegium, bland annat, förutom de å sid. 8 omförmälda särskilda yttranden från vissa sammanslutningar på sjöfartens område, samtliga inkomna i november 1925, utom sjöfartsföreningens och fartygsbefälsföreningens, vilka avgivits i januari respektive juni 1927, yttrande jämväl från svenska kyrkans missionsstyrelse. Missionsstyrelsen. I nyssnämnda yttrande från svenska kyrkans missionsstyrelse, dagtecknat den 4 december 1928, uttalades följande rörande generalkonsul Petris förslag: Under utförande av uppgiften att sörja för andlig vård om svenska sjömän i främmande hamnar har svenska kyrkans missionsstyrelse funnit, att den möjlighet sjömännen äga att vid dessa tillfällen utfå allt vad de intjänat utsätter dem för stora ekonomiska och sedliga faror. I dessa hamnar förefinnes nämligen en hel klass individer, vilka söka sin existens med att genom brottsliga eller sedligt ovärdiga tillvägagåenden sätta sig i besittning av sjömännens penningar. Talrika äro de fall, då på detta sätt unga, oerfarna sjömän utplundrats, förletts till seder och hälsa ödeläggande förvillelser eller till och med fallit offer för en våldsam död. I striden mot dessa vådor och för sjömännens bevarande för hem och fosterland skulle sjömansvården finna ett välbehövligt stöd i en lagstiftning, genom vilken deras möjlighet att under pågående resa i utländska hamnar utfå intjänta hyror, på sätt generalkonsul Petri föreslår eller på annat sätt, avsevärt inskränktes. Yttranden av vissa sjöfartssammanslutningar. I sitt förenämnda yttrande anförde redareföreningen, att den visserligen ansåge sig icke utan vidare kunna tillstyrka bifall till förslaget oförändrat men dock funne syftet med förslaget vara värt så stort beaktande, att en utredning av frågan av sakkunniga kunde anses vara tillrådlig. Maskinbefälsförbundet ansåg, att Petris skrivelse icke borde föranleda till någon lagstiftningsåtgärd och att, därest någon sådan ansåges erforderlig för manskapet, undantag dock borde göras för befälet. Sjömansunionen hemställde, att förslaget till lagstiftning icke skulle till någo n åtgärd i föreslagen riktning föranleda. Styrelsen för sjöfartsföreningen — vilken förening bland annat har till syfte att verka för befrämjandet a v svenska sjöfartens utveckling och intressen samt ändamålsenligt representerande av den svenska sjöfarten jämte alla därmed förknippade intressen och vars styrelse representerar redare, fartygsteknici, sjöassuradörer,

11 s k e p p s k l a r e r a r e , b e f ä l h a v a r e och s t y r m ä n , m a s k i n i s t e r s a m t sjöfolk m a n s k a p s k l a s s e n — a n f ö r d e i sitt y t t r a n d e , s o m v a r enhälligt, följande.

av

De skäl, som föranlett framläggande av förevarande förslag, har styrelsen funnit synnerligen behjärtansvärda. Även styrelsen är av den uppfattningen, att intet må försummas för att råda bot på de uppenbara missförhållanden, som i förslagets motivering beröras. Styrelsen är emellertid icke, i varje fall icke för närvarande, övertygad om att det är vare sig ändamålsenligt eller nödvändigt att för detta syfte anlita så ingripande och för den enskilde individen säkerligen mindre tilltalande åtgärder, som förslaget åsyftar. Det torde till en början ingalunda få anses sannolikt, att med dessa åtgärder skola träffas just de sjömän, för vilka åtgärderna äro avsedda och till vilkas hjälp de skulle anlitas. De sjömän, varom motiveringen närmare ordar, lära nog trots de föreslagna restriktionerna tillse, att de snarast möjligt komma över sina besparingar, något som med nutidens kommunikationsmöjligheter icke möter någon större svårighet. Väl skulle det åter å ena sidan kunna förväntas, att förslagets realiserande skulle i någon mån förhindra sjömän med svagare karaktär att under utnyttjande av hamnarnas nöjesmöjligheter råka ut för sådant förfall, som förslaget avser att förekomma. Men styrelsen anser det å andra sidan icke utan visst fog kunna förmodas, att de möjligheter till sparverksamhet, som den nyligen antagna lagstiftningen i förevarande avseenden medfört, skola så småningom visa sig hava så trängt igenom, att ytterligare särskilda åtgärder i lagstiftningsväg skola kunna i stort sett undvikas. Styrelsen syftar härvid främst på genomförandet med den nyligen ikraftträdda sjömanslagen av lagstadgad rätt för sjöman att få viss del av hyran efter dragsedel månatligen utbetald till bestämd person i Sverige eller för sjömannens räkning insatt i svensk bank. Genom åtgärder till uppmuntrande av ett ökat användande av bland annat detta betalningssätt kan uppenbarligen mycket vinnas i det syfte, varom här är fråga. Såsom exempel på åtgärder i sistnämnda avseende vill styrelsen särskilt nämna: energisk agitation av och inom de sjöfartsorganisationer, som av frågan beröras, undersökning av möjligheterna att för ett praktiskt ordnande av sparsamheten bland sjöfolket anlita postsparbanken, utfärdande av anmaning till sjömanshus och mönstringsförrättare å utrikes orter att i största möjliga grad verka för spridande av kännedom bland sjöfolket om de sparmöjligheter, som sjömanslagen anvisar, samt for sjöfolkets användande av dessa möjligheter ävensom anbringande tvärs över motbokens framsida med starkt tydlig skrift av förslagsvis orden: »Använd dragsedel». I detta sammanhang vill styrelsen ock framhålla den gagnande verksamhet, som utövas av föreningen för skandinaviska sjömanshem i utländska hamnar, samt angelägenheten av att särskilt den svenska avdelningen av denna förening, vars verksamhet måste anses tjäna de syften, varom här är fråga, på allt sätt imderstödjes. Med det nu anförda vill styrelsen emellertid icke anses hava gjort gällande, att det skulle vara uteslutet, att ytterligare åtgärder, eventuellt i den riktning förslaget åsyftar, i en framtid kunna befinnas erforderliga. I anslutning till vad ovan uttalats vill styrelsen endast hävda, att, med hänsyn till den korta tid, under vilken nu gällande bestämmelser i ämnet varit i kraft, det föreligger starka skäl att tillsvidare ställa sig avvaktande och först sedan en jämförelsevis avsevärd tid förflutit efter en närmare undersökning av de nya bestämmelsernas verkningar taga under övervägande huruvida och eventuellt vilka ytterligare åtgärder, som då kunna visa sig vara av förhållandena påkallade. På grund av vad sålunda anförts, hemställer styrelsen, att förevarande förslag icke måtte för närvarande föranleda särskilda åtgärder i vidare mån än styrelsen i det föregående antytt.

1 nu återgivna yttrande har fartygsbefälsföreningen förklarat sig kunna helt instämma. Angående vissa senare yttranden bland annat av förenämnda sjöfartssammanslutningar med undantag av sjöfartsföreningen torde få hänvisas till sid. 19. Kommerskollegium. Av given anledning hade kommerskollegium i skrivelse till utrikesdepartementet den 8 juli 1930 hemställt, att vissa uppgifter rörande den utsträckning, i vilken ekonomiskt understöd lämnats svenska sjömän, måtte införskaffas från en var av svenska generalkonsulerna i Hamburg, London och New York, konsulerna i Danzig och Gdynia, Amsterdam, Rotterdam, Bordeaux, Marseille, Rouen, Barcelona och Bilbao samt vicekonsulerna i Hull och Liverpool. Kollegium avsåg i sin skrivelse till utrikesdepartementet att erhålla närmare utredning i följande hänseenden, nämligen: 1) i huru många fall under ett vart av åren 1927, 1928 och 1929 vederbörande konsulat måst lämna ekonomiskt understöd eller annan handräckning till svensk sjöman, som lämnat sin anställning å svenskt fartyg; 2) i huru många av dessa fall sjömannens behov av understöd eller hjälp i övrigt varit att hänföra till sådan händelse, som kunde anses hava haft mera direkt sammanhang med det å svenska fartyg nu tillämpade systemet, som tillåter sjömannen att utan väsentliga inskränkningar förfoga över sin intjänta hyra jämväl vid uppehåll i utländsk hamn. I den mån sifferuppgifter lämnats såsom svar å de båda framställda frågorna kunde enligt kollegium svaren tabellariskt återgivas sålunda:

Konsulat

Hamburg

2. Understödsbehovet hänförligt till under 2) avsedda orsaker j den mån detta kunnat utrönas

1. Uppgivet antal understöd 1928

62 6

85 12

71 9

29 17 1

37 28

32 16 4

10 4 2 Orsaken t ill understöc sbehovet ej utrönt 3 2 6 6 12

20 3 14 12 7 21

32 14 10 13 3 54

27 20 20 9 7 53

14 Ka a ej uppgiv as 10 11 »De flesta falle n» 8 19

a

Hull Bordeaux

New York New York underlydande vicekonsulat

i

20 9 191 111

1 Till siffrorna beträffande Rouen, New York och New York underlydande vicekonsulatt hade i texten gjorts vissa anmärkningar.

Till denna tabell fogades av kollegium bland annat följande upplysningar.

13 Av flera konsulat hade framhållits, att de sålunda lämnade uppgifterna endast avsåge de fall, då understödet lämnats efter tjänst å svenskt fartyg utan att understödstagarna under tiden mellan tjänstgöringen å fartyget och understödets erhållande haft annan arbetsanställning än å fartyg. Ej heller hade i regel medtagits de fall, då den understödde sjömannen sänts till vederbörande konsulat från andra orter för hemsändande eller sökande av arbetsanställning. Beträffande de under punkt 2 lämnade uppgifterna h a d e framhållits, att exakta uppgifter i ifrågavarande avseende icke kunnat lämnas. Några konsulat ansåge, att understödsbehovet endast i undantagsfall kunde hänföras till denna kategori, medan andra åter syntes utgå från den uppfattningen, att hjälpbehovet i allmänhet uppkommit till följd av sjömannens lättsinne. E n därefter av kommerskollegium omförmäld, inom socialstyrelsen, med direkt sikte på sådana förhållanden, som med generalkonsul Petris framställning åsyftades, verkställd utredning, vilken innehölles som en specialavdelning: »olycksfall i samband med besök i land under åren 1920—1929» av den i Sociala meddelanden nr 11 för år 1930 publicerade redogörelsen för »olycksfall inom sjömansyrket år 1929», må här nedan återgivas ur kommerskollegii utlåtande. Det sammanlagda antalet inom nämnda grupper inrapporterade olycksfall uppgår till 465, av vilka 164 haft dödlig utgång; 231 olycksfall, av vilka 31 dödliga, inträffade i svenska hamnar, medan 234, varav 133 dödliga, ägde rum i utlandet. Av de 164 sjömän, som ljöto döden, förolyckades 72 bevisligen under rusets inflytande, men sannolikt har alkoholkonsumtion även i en del övriga fall varit bidragande orsak till olyckorna, ett förhållande, som, om det visserligen ej direkt framgår av vederbörande handlingar, dock av desamma låter sig avläsas som sannolikt. De anförda siffrorna giva vid handen, att olycksfallens antal är ungefär detsamma i svenska som i utländska hamnar. Ser man emellertid till de inträffade olyckornas svårighetsgrad, befinnes det, att de svårartade fallen, enkannerligen de som haft dödlig utgång, till långt övervägande grad ägt rum i främmande hamnar. Mera än 81 procent av samtliga dödsfall komma nämligen på de utländska hamnarnas konto. Huvudparten av olycksfallen med dödlig utgång utgöres av drunkningsolyckor, uppgående till ett antal av 99, som drabbat sjömän, vilka under besök i land eller i samband därmed varit på väg till eller från sina fartyg. Hälften (49) av dessa drunkningsolyckor har ägt rum under förhållanden, som tyda på att berusning med spritdrycker varit enda eller bidragande orsak. Som en annan, ofta förekommande bidragande orsak till sistnämnda slags olycksfall må anföras frånvaro av eller bristande belysning under den mörka delen av dygnet i vissa, särskilt främmande hamnar. Flera sjömän ha under vistelse i land blivit överkörda av å hamnspåren växlande tåg samt dödade. Även vid en del av dessa fall synes otillräcklig belysning kunna angivas som bidragande olycksfallsorsak. De olycksfall, vilka icke haft dödlig utgång, ha i allmänhet varit av lindrigare art. De omfatta fall från landgång, å kajer och däck, nedstörtande mellan fartyg och kaj, misshandel ombord eller i land, fall i vattnet från roddbåtar m. m., de flesta i samband med landbesök. Liksom olycksfallen med dödlig utgång ha

14 jämväl de lindrigare fallen i stor utsträckning ägt rum under rusets inflytande, varjämte såsom bidragande orsak bristande eller otillräcklig belysning varit för handen även vid ett antal av dessa fall. Omfattningen under tioårsperioden av de i utländska hamnar inträffade olycksfallen med dödlig utgång framgår av nedanstående tabell. Antal olycksfall med dödlig utgång i utländska hamnar.

Ar

1920 1921 1922. 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1920—29 1

Försvinnande under vistelse i land

Olycksfall under vistelse i land

Förflyttning till el. från fartyg vid besök i land

Summa

I % av samtliga dödsolyckor inom sjömansyrket 1

1 3 1 2 1

7 2 3 1 3 5 6 3 4 7 41

3 2 4 9 4 9 11 9 12 19 82

11 7 8 12 8 14 18 12 16 27 133

14 19 18 26 20 30 33 32 26 40 26

1 1 10

Utom dödsfall i samband med fartygsförlisning.

Med hänsyn till den geografiska belägenheten av de hamnar, där ovanstående olycksfall ägt rum, blir fördelningen av desamma som följer: Amerikas Förenta Stater 2 Italien 1 Argentina 3 Japan 1 Belgien 14 Kuba 1 Brasilien 1 Norge 1 Brittiska kolonier 5 Polen 2 Danmark 3 Portugal 3 Danzig (och Neufahrwasser) . . . . 3 Ryssland 1 Finland o Spanien 7 Frankrike 19 Storbritannien 30 Franska kolonier 2 Tyskland 16 Holland 8 Venezuela 1 Holländska kolonier 4 Summa 133 Följande hamnar ha de flesta olycksfallen: London (med närbelägna hamnplatser vid Thames) 8, Antwerpen 7, Lybeck, Rotterdam och Rouen vardera 5 samt Bordeaux, Gent och Kotka vardera 4 olycksfall. Det torde böra anmärkas, att de i förestående tvenne tablåer upptagna olycksfallen endast avse sådana, som träffat sjömän, vilka vid respektive olyckstillfällen varit anställda å svenska fartyg, och varom i en eller annan form ingått officiellt meddelande till vederbörande myndigheter. Antalet av övriga i utländska hamnar omkomna svenska sjömän, vare sig dessa befunnit sig därstädes utan anställning, varit efterseglade eller haft plats å främmande fartyg, är ej för närvarande känt, men torde efter uttalanden från vissa konsulat vara ganska betydligt. Att med säkerhet kunna fastslå orsakerna till den under senare år stegrade olycksfallsfrekvensen i främmande hamnar bland å svenska fartyg anställda sjömän torde vara vanskligt. Från vissa svenska konsulat i utlandet framhålles emel-

15 lertid, att denna företeelse sannolikt står i förbindelse med det förhållande, att sjömän å svenska — liksom å de andra nordiska ländernas — fartyg på grund av den rikliga tillgången på kontanta penningmedel, som genom de nordiska sjömanslagarnas bestämmelser stå dem till buds, skulle vara mera än andra nationers sjömän utsatta för faran att i berusat tillstånd råka ut för olyckor under uppehåll i land. Huru härmed förhåller sig, är svårt att bedöma, men de från konsulathåll framställda förmodanden motsägas i varje fall icke av de föreliggande olycksfallssiffrorna. Antalet dödliga olycksfall i främmande hamnar har nämligen under femårsperioden närmast efter sjömanslagens ikraftträdande ökats inalles med 78 procent och i förhållande till övriga dödsfall med 66 procent jämfört med motsvarande tidsrymd före nämnda lags tillkomst. Kollegii utlåtande innehåller ytterligare dels redogörelse för vissa kollegium tillhandakomna uppgifter rörande beskickningars och konsulats utgifter för nödställda sjömän under vissa år (1923—1929), dels ock närmare underrättelse rörande åtgärder, som redan vidtagits eller kunde väntas bliva vidtagna i syfte att förekomma av generalkonsul Petri påtalade förhållanden. Bland nämnda åtgärder omförmälde kollegium — förutom vissa insatser till hjälp och skydd för nordiska sjömän i utländska hamnar, som gjorts dels av föreningen för skandinaviska sjömanshem i utländska hamnar, dels ock av svenska kyrkan, evangeliska fosterlandsstiftelsen och svenska missionsförbundet — åtskilliga åtgärder, som vidtagits i syfte att främja den frivilliga sparverksamheten bland sjömännen, liksom vissa ifrågasatta åtgärder till åstadkommande av förbättrade förhållanden i hamnstäderna. I sistnämnda hänseende erinrade kollegium, hurusom frågan om välfärdsanordningar för sjömän i hamnarna varit föremål för behandling vid internationella arbetskonferensens trettonde sammanträde i Geneve under hösten 1929 och föranlett utsändande av visst frågeformulär till regeringarna, däri särskilda förslag till åtgärder ställts under diskussion. Vad angår åtgärderna till främjande av den frivilliga sparverksamheten bland sjömännen, torde få återgivas vad kollegium i sådant hänseende anfört. I cirkulärskrivelse den 5 maj 1928 till direktionerna för samtliga sjömanshus i riket framhöll kollegium önskvärdheten av att från sjömanshusens sida åtgärder måtte vidtagas i syfte att bland sjöfolket väcka och vidmakthålla intresset för hyresbetalning genom dragsedel. I sådant avseende framhöll kollegium det såsom lämpligt och för saken gagneligt, att innan motbok för sjöman från sjömanshus utlämnades, å densamma genom påstämpling snett över hela yttersidan av dess främre pärm i röd färg och med tydliga bokstäver anbragtes orden »Använd dragsedel». Efter samråd med representanter för kollegium och intresserade sammanslutningar inom sjöfarten har generalpoststyrelsen på grundval av ett cirkulär den 1 februari 1929 igångsatt en sparpropaganda bland de svenska sjömännen. I nämnda cirkulär, vars innehåll fullständigt återgivits i förut omnämnda lagutskottsutlåtande, meddelar generalpoststyrelsen, att postsparbanken åtoge sig att omhändertaga, förvalta och redovisa hela den del av hyran, som sjöman icke önskade själv vid avlöningstillfälle uppbära. Häri inbegrepes således icke blott egentliga sparmedel utan även sådana medel, som sjöman önskade få utbetalta till annan person eller myndighet. I överensstämmelse härmed påtoge sig postsparbanken

16 att för till sparanordningen ansluten sjöman av hans i banken innestående behållning utbetala krono- och kommunalutskylder samt varje annan likvid till stat, kommun eller enskild, vilken han önskade fullgöra. Postsparbanken skulle alltså i stort sett fungera såsom intressekontor för de svenska sjömännen. I cirkuläret meddelas i anslutning härtill närmare upplysningar rörande sättet för vinnande av anslutning till sparanordningen, vad som vore att iakttaga vid insättning och uttagning m. m. I syfte att sprida kännedom om denna speciella sparanordning för sjömän och i propagandasyfte har postsparbanken distribuerat en broschyr, betitlad: »Gör dröm till verklighet», varjämte kollegium på bankens begäran genom cirkulärskrivelse den 18 februari 1929 under erinran om bankens nu ifrågavarande sparverksamhet fäst sjömanshusdirektionernas uppmärksamhet på angelägenheten av att från sjömanshusens sida kraftiga åtgärder vidtoges i syfte att understödja generalpoststyrelsens förevarande strävanden. Propagandabroschyr och erforderliga blanketter borde sålunda, framhöll kollegium, på ett effektivt sått tillhandahållas sjöfolket genom sjömanshusens försorg. Såsom ytterligare åtgärd i angivna syfte påpekade kollegium tillika lämpligheten av att sjömanshusombudsmännen uppmanades att vid påmönstringsförrättning uttryckligen tillfråga varje till påmönstring inställd man, huruvida denne önskade dragsedel på postsparbanken, och att, därest så vore fallet, söka förmedla förverkligandet av dennes önskan i sådant avseende. Enligt vad under hand upplysts, tillämnar postsparbanken i dagarna ytterligare åtgärder i syfte att få sparverksamheten känd och populär. Sålunda är i samråd med en representant för svenska sjömansunionen en ny, förenklad blankett för erhållande av dragsedel m. m. under utarbetande. Efter förslag av nämnda sjömansunions representant ämnar banken till samtliga unionens ombudsmän utsända en vädjan att vid besök i fartyg göra propaganda för användande av dragsedel. Innan detta cirkulärbrev utsändes, komme det även att förses med en uppmaning från unionens styrelse till ombudsmännen att göra allt för att sprida kännedom om postsparbankens sparverksamhet. I sistnämnda syfte hade banken dessutom låtit rita och hölle för närvarande på att trycka tvenne konstnärliga affischer, avsedda att uppsättas den ena å sjömanshusen, den andra i fartygsskansarna. Därjämte avsåge banken att i särskilt cirkulär till ombudsmännen vid rikets sjömanshus rikta en vädjan att på närmare angivet sätt medverka till fullföljande av bankens syften med nu ifrågavarande sparverksamhet. Kollegium har för avsikt att i viss anslutning till dessa ytterligare åtgärder från postsparbankens sida i cirkulärskrivelse till sjömanshusen ännu en gång fästa deras uppmärksamhet på förevarande angelägenhet. Till kollegii u t r e d n i n g h ö r a v i d a r e vissa u p p l y s n i n g a r r ö r a n d e dels d r a g sedelsfrekvensen över h u v u d t a g e t b l a n d s v e n s k a f a r t y g s b e s ä t t n i n g a r , d e l s o c k i n s ä t t n i n g a r i p o s t s p a r b a n k e n såvitt a n g å r sjöfolk. F ö r egen del h a r k o l l e g i u m m e d h ä n v i s n i n g till ett av t. f. chefen för u t r i k e s d e p a r t e m e n t e t s a r v s - o c h e r s ä t t n i n g s b y r å d e n 15 n o v e m b e r 1930 a v g i v e t y t t r a n d e i ä m n e t , till vilket k o l l e g i u m a n k n u t i t vissa a l l m ä n n a o c h speciella reflexioner, a n f ö r t följande. Ett realiserande av generalkonsul Petris förslag skulle med stor sannolikhet medverka till att åstadkomma bättre förhållanden på förevarande område. Beakt:as bör emellertid, att enligt detta förslag sjömannen dock alltid skulle äga rätt aitt utfå intill hälften av intjänt hyra. Det synes kollegium som om även de kontanta belopp, som sålunda skulle stå till sjömannens förfogande, i själva verket skulle' i

regel vara tillräckliga för att kunna för honom medföra motsvarande ödesdigra verkningar, som om han hade till sitt förfogande i det närmaste hela den intjänta hyran. Det synes kollegium därför vara ställt utom allt tvivel, att det mest rationella vore att, därest generell ändring befunnes böra genomföras, ansluta lagstiftningen i ämnet närmare till det engelska systemet, vilket bland annat innebär, att sjöman under resa icke har rätt att erhålla någonting alls av den intjänta hyran, ehuru enligt praxis varje man i hamn en gång i veckan får ett mindre kontant belopp. Det säger sig självt, att vare sig det ena eller det andra av dessa syslem komme i tillämpning, detta skulle ur nationalekonomisk synpunkt kunna få stor betydelse, i det att därigenom stora belopp, som eljest förslösades i utlandet, komme att besparas inom landet. Verkställda beräkningar giva vid handen, att totala årliga avlöningsbeloppet till samtliga i utrikes sjöfart sysselsatta svenska sjömän, omkring 20 000, torde uppgå till — befälhavarens avlöning frånräknad — mellan 30 och 35 miljoner kronor. Då omkring en tredjedel härav, i anslutning till vad förut anförts, torde kunna beräknas redan nu utanordnas genom dragsedel, skulle införande av obligatorisk dragsedel för halva avlöningen innebära en ökad användning för detta system å ett avlöningsbelopp av omkring 5 miljoner kronor. Därjämte skulle, såsom såväl generalkonsul Petri som chefen för utrikesdepartementets arvs- och ersättningsbyrå framhålla, statsverkets utgifter för understöd, sjukvård och hemsändning av nödställda sjömän kunna beräknas bliva minskade. I viss mån skulle ock statsverkets möjligheter att i förekommande fall få igen för ifrågavarande ändamål förskjutna belopp ökas. Ehuru sålunda mycket starka skäl i och för sig tala för en reform i den av generalkonsul Petri föreslagna riktningen, kan kollegium dock för sin del icke förorda, att densamma utan vidare genomföres. Kollegium avstyrkte visserligen på sin tid den ändring i lagstiftningen i motsatt riktning, vilken likväl kom till stånd genom den nya sjömanslagen, och kollegium anser alltjämt, att denna ändring icke var välbetänkt. Huruvida ifrågavarande ändring, på sätt generalkonsul Petri ifrågasätter, medverkat till den försämring av hithörande förhållanden, som generalkonsul Petri funnit hava inträtt och som ock i viss mån, på sätt förut antytts, kan utläsas ur tillgänglig statistik, undandrager sig tyvärr ett säkert bedömande. Uteslutet vore emellertid icke, fortsatte kollegium, att denna försämring icke vore större än som stode i naturligt samband med den under senare år alltmera ökade svenska utrikessjöfarten. Belysande för sistnämnda förhållande vore den officiella statistikens uppgifter å antalet och sammanlagda nettodräktigheten av de under vissa år i Sverige inklarerade svenska fartygen. Oavsett huru härmed förhölle sig, ansåge emellertid kollegium det icke vara tillrådligt att, såvida ej verkligt tvingande skäl förelåge, vidtaga ändring i en så nyligen som den förevarande och efter interskandinaviskt samråd antagen lagstiftning, innan man på ett tillförlitligt sätt förvissat sig om, att syftet med denna ändring icke kunde nås på andra vägar. Kollegium hade ansett sig hava så mycket större fog för denna uppfattning, som kollegium hade fullgiltig anledning utgå från, att man inom de övriga nordiska länderna icke vore beredd att redan för det dåvarande genomföra några mera vittgående ändringar i lagstiftningen på förevarande punkt. Väl hade kollegium sig bekant, att såväl i Norge som i Finland på senare tid framkommit 2 — 416126

18 förslag om ändringar i av generalkonsul Petri för Sveriges del föreslagen riktning. I Norge hade förslag härutinnan vunnit understöd från Norges rederforbunds sida och i Finland förelåge ett av en kommitté för sjömännens sociala vård så nyligen som den 13 mars 1929 avgivet betänkande, berörande bland annat detta ämne. Såvitt kollegium kunnat finna, hade emellertid på ansvarigt håll i dessa länder åtminstone dittills icke visats någon större benägenhet att tillmötesgå de från visst håll sålunda framställda önskemålen. De andra vägar för tillgodoseende av nu ifrågavarande syften, vilka kollegium alltså ansåge först böra grundligt prövas, vore de på vilka man enligt vad förut nämnts redan slagit in dels här i Sverige och dels internationellt. Så kraftiga ansträngningar, som på allra senaste tiden gjorts att på övertygelsens väg i anslutning till dragsedelsystemet uppbygga en frivillig sparverksamhet bland sjöfolket, hade kollegium veterligt icke förut förekommit. Visserligen kunde, såsom av förebragt utredning framginge, några mera påtagliga resultat härav ännu för det dåvarande icke skönjas, men en verksamhet av denna art borde, syntes det kollegium, ses på lång sikt, och uteslutet borde icke vara, att densamma efter ytterligare några år skulle avsätta resultat, vilka vore att tillmätas viss betydelse vid det slutliga bedömandet av nu förevarande spörsmål. Det vore i själva verket också intresset av att kunna få tillfälle till ett bedömande av frågan på grundval av mera fasta utgångspunkter än dittills stått till buds, som föranlett kollegium att icke förrän för det dåvarande, då frågans allmänna läge framtvingat ett uttalande från kollegii sida, avgiva det utlåtande i ärendet, som av kollegium äskats. Kollegium kunde alltså icke tillråda lagstiftning med den mera vittgående innebörd, som det då föreliggande förslaget innefattade, förrän det efter ytterligare någon tids erfarenhet visade sig, att de nu antydda frivilliga ansträngningarna att åstadkomma bättre förhållanden icke lett till åsyftade resultat. Även de i det föregående omnämnda internationella strävandena vore i detta sammanhang att tillerkänna betydelse. Emellertid hade kollegium ansett en lagändring i föreslaget syfte, ehuru av mindre omfattande karaktär, i allt fall kunna redan för det dåvarande ifrågakomma. I sådant hänseende gjorde kollegium gällande, bland annat, följande. Åtgärder av ifrågavarande tvångskaraktär borde förslagsvis inskränkas till sjöman, som ännu icke uppnått en ålder av 21 år. Med de utgångspunkter, kollegium anlagt på frågans bedömande, nämligen att man i första h a n d borde söka på frivillighetens och övertygelsens väg åvägabringa förbättrade förhållanden på området, borde det å andra sidan bliva till gagn för strävandena härutinnan, om de, som i tidigare år, vilket givetvis vore det vanligaste, började sin sjömansbana, redan från första början föranleddes att vänja sig vid dragsedelsystemet och få uppmärksamheten inriktad på därmed förbundna stora fördelar. Efter att hava närmare utvecklat vissa synpunkter i samband härmed tillstyrkte kollegium åtgärders vidtagande i syfte att åstadkomma ändringar i sjömanslagen av sålunda av

19 kollegium ifrågasatt innebörd. Ett formulerat förslag till dylika ändringar fanns bilagt utlåtandet. I anslutning till sitt förberörda utlåtande den 5 december 1930 överlämnade kommerskollegium med särskild skrivelse till statsrådet och chefen för handelsdepartementet den 3 februari 1931 viss dåmera mottagen utredning angående i Estland, Lettland, Tyskland, Nederländerna, Frankrike, Italien, Storbritannien, Spanien och Amerikas Förenta Stater gällande lagstiftning, dels i vad anginge sjömans rätt att i utländsk h a m n utfå och förfoga över intjänt hyra, dels ock rörande frågan i vad mån lagstiftningen stipulerade särskilda begränsningar i avseende å sjömans rätt att från fartyg, hemmahörande i respektive länder, i utländsk hamn avgå från tjänsten ombord och sålunda i sådan hamn avmönstras från fartyget, respektive beträffande befälhavares rätt att avskeda sjöman i utländsk hamn. Socialstyrelsen. I detta ämne har jämväl socialstyrelsen avgivit yttrande. Styrelsens yttrande till Kungl. Maj:t är dagtecknat den 14 februari 1931. Därvid voro fogade förnyade yttranden av Sveriges redareförening den 4 februari 1931, Sveriges fartygsbefälsförening den 11 februari 1931, svenska maskinbefälsförbundet den 6* februari 1931, svenska sjömansunionen sistnämnda dag, gemensamt yttrande av Sveriges radiotelegrafistförening och nya stewartsföreningen den 1 februari 1931 liksom särskilt yttrande av svenska eldareunionen den 31 januari 1931. Medan redareföreningen bland annat åberopat sitt i det föregående omförmälda yttrande i ämnet, hava övriga hörda sammanslutningar efter längre motivering ställt sig bestämt avvisande till den föreslagna lagstiftningen. I sitt nämnda yttrande redogör socialstyrelsen bland annat för resultatet av en inom styrelsen verkställd undersökning av visst, av generalkonsul Petri överlämnat protokollsmaterial rörande nödställda sjömän i Antwerpen. Rörande nämnda undersökning och dess närmare resultat torde få hänvisas direkt till yttrandet ifråga. Av vad genom undersökningen framgått och i övrigt vore känt syntes man, yttrade socialstyrelsen, vara berättigad draga den slutsatsen, dels att det i Antwerpen rådde svåra missförhållanden, som vore anledning till att många svenska sjömän råkade i nöd och elände, dels att en väsentligt bidragande orsak till det iråkade nödtillståndet vore, att den svenske sjömannen i likhet med sina nordiska yrkesbröder men i motsats till andra länders sjömän så gott som obehindrat ägde möjlighet att disponera över sina intjänta hyresmedel. Hur det förhölle sig ifråga om andra hamnar än Antwerpen kunde man icke med samma bestämdhet uttala sig om, då något material, motsvarande de Petriska protokollen, icke förefunnes. Med hänsyn till den föreliggande frågans vikt vore det synnerligen önskvärt, att ett dylikt m a terial kunde erhållas jämväl från andra större hamnstäder med en mera omfattande svensk sjöfart. Socialstyrelsen ville därför, huru detta ärende i

20 f o r t s ä t t n i n g e n ä n k u n d e k o m m a a t t b e h a n d l a s , h e m s t ä l l a , a t t samtliga avl ö n a d e s v e n s k a k o n s u l e r i dylika h a m n s t ä d e r a n m o d a d e s a t t u n d e r en tid a v förslagsvis t v å å r u p p r ä t t a p r o t o k o l l i v a r j e h i t h ö r a n d e fall, u p p t a g a n d e i likhet m e d de av g e n e r a l k o n s u l P e t r i m e d så b e r ö m v ä r t intresse u p p s a t t a p r o t o k o l l e n i möjligaste m å n alla uppgifter för fallets b e d ö m a n d e u r n u i f r å g a v a r a n d e s y n p u n k t . F ö r s t m e d ett s å d a n t m a t e r i a l tillgängligt k u n d e det bliva möjligt att b i l d a sig ett m e r a tillförlitligt o m d ö m e o m f ö r h å l l a n d e n a i allmänhet i förevarande hänseende. Efter a t t h a v a f r a m h å l l i t , h u r u s o m e m e l l e r t i d det icke v o r e tvivel u n d e r k a s t a t , a t t u n d e r alla o m s t ä n d i g h e t e r b e t y d a n d e m i s s f ö r h å l l a n d e n i b e r ö r t a v s e e n d e förefunnes, fortsatte socialstyrelsen s o m följer: Det torde ej heller lida tvivel, att man inom alla kretsar, även bland sjömännen själva, numera är fullt på det klara med att vidtagandet av åtgärder till missförhållandenas avhjälpande framstår som en angelägenhet av största vikt. Det är endast beträffande frågan om de lämpliga medlen för uppnående av berörda syfte, som meningarna äro delade. Medan sålunda sjömännen själva, samtidigt som de hävda sin rätt att fullt fritt få disponera över sin arbetsförtjänst, göra gällande, att vägen till de nödiga reformerna på detta område går genom upplysning och uppfostran av det unga släktet, bättre sociala och hygieniska förhållanden ombord samt en upprensning — en sanering i moraliskt hänseende — av hamnkvarteren i de stora sjöstäderna, anse generalkonsul Petri och hans på senare tid allt talrikare anhängare, att det enda effektiva botemedlet är att genom ekonomiskt restriktiva åtgärder från det allmännas sida förhindra sjömännen att förslösa sina penningar på ett sätt, som undergräver deras hälsa, moral och ekonomi. Ingen lärer vilja förneka, att upplysning och uppfostran i regel utöva en betydelsefull inverkan på individens tanke- och åskådningssätt och därmed på hans allmänna livsföring. Det torde också kunna fastslås, att den svenska sjömanskåren i detta hänseende undergått en avsevärd och glädjande förändring till det bättre under senare år, ett förhållande, som torde få tillskrivas en förbättrad folkuppfostran men jämväl i ej obetydlig grad kan härledas från sjömansorganisationernas egna strävanden att höja sina medlemmars andliga och ekonomiska nivå. Dessvärre torde man dock ej våga påstå, att denna moraliska uppryckning ännu haft någon starkare inverkan på sjömännens sätt att uppträda och förströ sig i främmande hamnar. Något material, som skulle tillåta en jämförelse härutinnan mellan nuvarande förhållanden och förhållandena exempelvis åren före kriget, lärer icke finnas, utan är man nödsakad hålla sig till den allmänna uppfattningen. Härvidlag får emellertid ihågkommas, att den svenska utrikessjöfarten väsentligt ökat sedan sistberörda tid. Medan sålunda enligt den officiella statistiken antalet fartyg, ankomna till och avgångna från utrikes orter, årligen i medeltal under femårsperioden 1906—1910 uppgick till 44 827, mätande tillhopa ett nettotontal av 24 407 033, utgjorde motsvarande siffror för år 1928 respektive 55 193 och 50 988 315. Som fartygsenheternas storlek tydligen avsevärt vuxit under ifrågavarande period, har sjömansantalet givetvis icke tilltagit i samma proportion som tontalet. Att en betydande ökning däri ägt rum, sannolikt proportionsvis överstigande ökningen i antalet fartyg, torde dock vara ganska säkert. Emellertid synes ovanberörda uppfattning gå ut på, att livet i de hamnstäder, där man ännu tolererar missförhållanden av skilda slag, ter sig i det stora hela likadant nu som för åratal tillbaka, och att sjömännen hänge sig åt de tvivelaktiga nöjena i samma utsträckning och med samma tanklöshet och brist på motstånds-

kraft som förr i tiden och förslösa sina pengar lika lättvindigt som då. Detta uppträdande från sjömännens sida måste säkerligen sättas i samband med förhållanden, som äro förknippade med sjömannens yrkesutövning: hans behov att efter en mer eller mindre lång tid till sjöss inom ett trångt begränsat område söka förströelse samt det för sjömän av alla nationer kännetecknande draget av sorglöshet och i viss mån även av frikostighet och hjälpsamhet. Man får i rättvisans namn icke heller förglömma, att även medborgare på land, särskilt i de större städerna, i stor utsträckning förslösa sina pengar på dåliga nöjen, om än detta i allmänhet icke sker på ett så i ögonen fallande och »koncentrerat» sätt som beträffande sjömännen. Om sålunda, yttrade socialstyrelsen vidare, vissa missförhållanden mänskligt att se alltid komme att kvarstå, funnes likväl ingen grundad anledning att misströsta om, att en förbättring skulle kunna vinnas genom en fortgående upplysningsverksamhet i olika former. Med avseende härå borde kunna tilläggas, att hittills ingalunda allt gjorts, som kunnat och bort göras. Den från visst håll i detta sammanhang förordade åtgärden — utgivande av upplysningsskrifter rörande spritmissbrukets och de veneriska sjukdomarnas faror — borde helt säkert, om skrifterna bleve lämpligt avfattade och distribuerade, kunna bliva till nytta. En annan åtgärd, som ganska osökt inställde sig till övervägande, vore utgivandet av en kortfattad redogörelse för förhållandena i Antwerpens hamn, upptagande några typiska, åskådliga exempel från de Petriska protokollen, vilken redogörelse skulle, helst genom sjömansorganisationernas förmedling, distribueras till besättningarna på alla fartyg, som anlöpte Antwerpen, eventuellt till besättningarna å alla fartyg i utlandstrafik. Styrelsen berörde därefter frågan om arbets- och levnadsförhållandena ombord, varutinnan styrelsen ansett det kunna konstateras, att sociallagstiftningen för det svenska sjöfolkets vidkommande — om den också i större utsträckning först sent kom till stånd — på jämförelsevis kort tid nått en omfattning, som knappast ägde sin motsvarighet annorstädes än i de övriga nordiska länderna. Det kunde i detta sammanhang endast erinras därom, att under de sistförflutna tolv åren tillkommit en sjöarbetstidslag, en sjömanslag, en ny bostadsförordning, en ny spisordning, bestämmelser rörande skeppsapotek och ersättning för förlorade effekter m. m. Socialstyrelsen anförde i sammanhanget ytterligare följande. De tidigare antagna olycksfallsförsäkrings- och sjösäkerhetsförfattningarna samt i sjölagen vidtagna ändringarna hava likaledes medfört en avsevärd förbättring ur arbetarskyddssynpunkt. Den av statsmakterna understödda och särskilt av sjöfolksorganisationerna och den kyrkliga sjömansvården bedrivna skeppsbiblioteksrörelsen hör också till de åtgärder, som äro ägnade att bidraga till trevnaden ombord. De nu nämnda åtgärderna till förbättring av förhållandena ombord kunna emellertid icke anses ha verkat tillräckligt länge för att ett mera slutgiltigt omdöme om deras inverkan i nu ifrågavarande hänseende skall kunna fattas. Man torde dock ha skäl för den uppfattningen, att någon ingripande förändring ifråga om sjömännens lust att i hamn stanna ombord i sina fartyg icke är att vänta i anledning av dessa åtgärder, vilket för övrigt knappast är ägnat att förvåna, då det

22 måste anses ganska naturligt, att sjömannen efter en enformig och påkostande resa och med den relativt begränsade fritid, som står honom till buds i hamn, vill utnyttja denna tid för besök i land. Att åtgärderna likväl — särskilt galler detta de förbättrade bostadsförhållandena ombord — komma att medföra en viss återverkan även i här omhandlade hänseende, lärer få anses sannolikt. Efter att vtterligare hava framhållit, hurusom för var och en, som närmare satt sig in i förevarande fråga, det borde vara ganska klart, att roten och upphovet till de mera svårartade av de påtalade missförhållandena vore att söka i förhållandena i hamnkvarteren i vissa större sjöstäder, uttalade styrelsen att strävandena att åstadkomma en upprensning och sanering av dessa områden därför vore förtjänta av det kraftigaste understöd. Styrelsen anförde i anslutning härtill vissa exempel på hamnar, i vilka tack vare särskilda åtgärder framträdande förbättringar på det förevarande området ernåtts. Den internationella arbetsorganisationens befattning med frågan om valfärdsanordningar för sjöfolk har vidare berörts i yttrandet liksom även internationella röda korsets ådagalagda intresse för samma fråga. Därjämte har styrelsen erinrat om den från visst konsulathåll omvittnade betydelsen av den skandinaviska sjömanshemsverksamheten. Rörande denna verksamhet har styrelsen uttalat, att det icke borde vara tvivel underkastat, att det skulle innebära en kraftig medverkan till en bättre sakernas ordning, om statsmakterna i högre grad än för närvarande vore fallet gåve sitt stöd åt densamma liksom även åt den kyrkliga sjömansvården i utlandet. Ett annat betydelsefullt strävande syftade till att på olika sätt genom frivilliga åtgöranden underlätta och befrämja sjömännens sparsamhet. Ett viktigt stöd härför lämnades av den nya sjömanslagen, som gåve sjömannen rätt att genom s. k. dragsedel för annans räkning förfoga över sin intjänta hyra eller del därav. En ny faktor, som syntes kunna få stor betydelse ifråga om dragsedelsförfarandets utnyttjande, hade uppstått i och med postsparbankens på senaste tiden igångsatta målmedvetna verksamhet för påverkande av sjömännen till större sparsamhet. Postsparbankens nu berörda, av sjömansorganisationerna stödda berömvärda strävanden syntes efter allt att döma omfattas med sympati av dem de voro avsedda att gagna, ett förhållande som uppenbarligen vore av största värde för strävandenas framgång. På grund härav och med stöd jämväl av dittills uppnådda resultat syntes man vara berättigad antaga, att denna verksamhet så småningom skulle komma att öva ett avsevärt inflytande på sparsamheten bland sjömännen. Med hänsyn härtill vore det också att hälsa med största tillfredsställelse, att postsparbanken, såsom i kommerskollegii utlåtande meddelades, tillämnade ytterligare åtgärder i syfte att göra bankens sparverksamhet bland sjömännen känd och populär. Såsom förut framhållits förefunnes ingen hållpunkt för antagandet, att de omhandlade missförhållandena nu skulle relativt taget vara större än tidigare. Med hänsyn härtill ansåge styrelsen, att tillräcklig anledning icke

23 förelåge att nu genomföra en lagstiftning om inskränkning i den fria dispositionsrätten till intjänta hyresmedel utan att dessförinnan andra framkomliga vägar för missförhållandenas avhjälpande grundligt prövats. Ur socialstyrelsens ifrågavarande yttrande torde ytterligare följande synpunkter böra få särskilt framhållas. Styrelsen förmäler sig hysa den förhoppningen, att de här ovan berörda frivilliga åtgärderna till hjälp och upplysning för sjömännen skulle visa sig ägnade att var för sig i större eller mindre omfattning medföra en förbättring av de påtalade missförhållandena. Styrelsen uttalar också sin förvissning därom, att man för befrämjandet av omförmälda åtgärder skulle kunna räkna med en intresserad medverkan av sjömännen själva och deras organisationer. Styrelsen ansåge på grund härav, att verkan av dessa åtgärder först borde avvaktas, innan man skrede till en inskränkning i förfoganderätten över intjänt hyra. Skulle det åter visa sig, att några nämnvärda resultat icke stode att vinna på här ovan åsyftade vägar utan svårartade missförhållanden alltjämt kvarstode, vilka missförhållanden väsentligt skulle kunna begränsas genom en lagstiftning av föreslagen art, då syntes också en sådan lagstiftning böra komma till stånd. De mot en dylik lagstiftning från sjömanshåll framförda invändningarna syntes styrelsen icke hållbara. Sådana invändningar hade icke heller hindrat en på det sociala området så framskriden nation som t. ex. Tyskland att upprätthålla en restriktiv lagstiftning på området. Det vore också uppenbart, att staten måste förbehålla sig rätt att med lagstiftning ingripa gentemot en ur allmän synpunkt sett allvarlig fara, som ej på annat sätt kunde effektivt motverkas. Hur långt staten vid sådant förhållande ansåge sig kunna gå, därom gåve vår svenska rusdryckslagstiftning ett gott vittnesbörd. Att ett statligt ingripande i här avsett fall skulle komma att hänföra sig till ett visst yrkesområde — sjömannens — finge ingalunda betraktas som uttryck för den meningen, att sjömännen i allmänhet skulle vara sämre människor än andra medborgare. För en sådan uppfattning förefunnes i varje fall numera ingen grund. Ingripandet finge uppenbarligen anses motiverat av de säregna förhållanden och de därmed förenade starka personliga påfrestningar, varunder sjömansyrket bedreves. Det hade ju med hänsyn härtill också endast ifrågasatts, att ingripandet skulle omfatta sjömän i utrikes fart. Mot kommerskollegii i det föregående omförmälda förslag om en lagstiftning, begränsad till sjömän under 21 år, riktade socialstyrelsen vissa erinringar. Styrelsen avslutade sitt yttrande med följande uttalande. Att socialstyrelsen för sin del icke för det dåvarande ansåge sig kunna förorda vidtagandet av någon lagstiftningsåtgärd hade redan uttalats. Emellertid ansåge styrelsen förevarande angelägenhet vara av den vikt, att såsom i det föregående framhållits, fortsatta undersökningar rörande för-

24 hållandenas utveckling borde verkställas, att strävandena för att genom upplysningsverksamhet och praktiska anordningar uppfostra sjömännen till sparsamhet och självskydd borde fullföljas samt aktivt intresse borde ägnas åt förbättrandet av sjömännens ställning i främmande hamnar. Med hänsyn till frågans betydelse för samtliga nordiska länder syntes hithörande spörsmål vidare, oavsett frågan om en gemensam lagstiftning på området, utan dröjsmål böra upptagas till dryftning dem emellan. Riksdagen 1931. Frågan blev föremål för interpellation i första kammaren vid 1931 års riksdag. Interpellationen framställdes av herr Bergman och besvarades den 28 maj av dåvarande statsrådet och chefen för handelsdepartementet. Rörande vad sålunda förekom, torde få hänvisas till kammarens protokoll, nr 20, sid. 87 och 88, samt nr 43, sid. 4 ff. Handelsministerns anförande till statsrådsprotokollet den 19 juni 1931. Den 19 juni 1931 anmäldes ärendet för Kungl. Maj:t av statsrådet och chefen för handelsdepartementet efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna för justitie-, social- och ecklesiastikdepartementen. I sitt anförande till statsrådsprotokollet uttalade handelsministern bland annat följande. Genom de verkställda utredningarna hade blivit ytterligare bekräftat, att allvarliga missförhållanden för svenska sjömäns vidkommande vore för handen i vissa utländska hamnar. Å andra sidan hade beträffande det frivilliga dragsedelsystemet tyvärr måst konstateras, att detsamma dittills icke medfört sådana verkningar, som man hoppats vid införande i lagstiftningen av stadgandet angående dragsedel. Under utredningarna hade emellertid icke kunnat uppnås enighet om några acceptabla åtgärder, som kunde vara ägnade att mera verksamt bidraga till missförhållandenas avhjälpande. I varje fall hade det av generalkonsul Petri framförda förslaget om ett obligatoriskt dragsedelsystem icke vunnit anslutning. Sjöfolksammanslutningarna hade bestämt motsatt sig detsamma och ämbetsverken hade — om man bortsåge från ett av kommerskollegium framfört förslag om obligatorisk dragsedel för sjömän under 21 års ålder — icke för det dåvarande ansett sig kunna tillstyrka förslagets genomförande. Även för egen del hade handelsministern funnit, att man åtminstone tillsvidare borde ställa sig avvaktande med avseende å införande i lagstiftningen av en bestämmelse av dylik innebörd. Emellertid vore enligt handelsministerns mening de påtalade missförhållandena av den allvarliga beskaffenhet, att alla åtgärder, som kunde befinnas lämpliga och ändamålsenliga, borde vidtagas för att söka uppnå ett för sjömännen förbättrat läge. Ehuru det syntes mest önskvärt, om man kunde vinna det åsyftade resultatet på frivillighetens och upplysningens väg samt genom att i lämpliga former stödja sjömännens egna strävanden i samma riktning, syntes likväl icke uteslutet, att ett statligt ingripande i form av lagstiftning kunde visa sig påkallat, för den händelse andra verksamma

25 medel icke stode till buds. För ytterligare övervägande härav och för att åstadkomma ett mera allsidigt material till frågans bedömande syntes erforderligt, att biträde av särskilda utredningsmän anlitades. Vid den fortsatta utredning i ämnet, som handelsministern alltså ansåge behövlig, borde i första rummet undersökas, i vad mån den hittills i skilda former bedrivna verksamheten till sjömäns omvårdnad och trevnad i utländska hamnar kunde behöva utvidgas och göras mera ändamålsenlig samt p å vad sätt detta lämpligen kunde befrämjas genom det allmännas medverkan. Vidare borde genom utredningen klarläggas, i vilka former upplysningsverksamheten bland sjöfolket rörande farorna i hamnstäderna lämpligen borde bedrivas för att bliva av nödig effektivitet, och givas erforderlig anpassning efter den miljö, där upplysningen skulle spridas. Än vidare borde under utredningen olika utvägar att mera direkt påverka sjömännen till större sparsamhet med intjänta hyresmedel tagas under omprövning, varvid utredningsmännen genom samarbete med postsparbanken borde tillgodogöra sig den erfarenhet, varav nämnda anstalt vore i besittning. Då förvaltningen av det å tredje huvudtiteln upptagna anslaget för hjälp och bistånd åt nödställda sjömän ålåge chefen för utrikesdepartementets arvsoch ersättningsbyrå, borde jämväl den erfarenhet beträffande hjälpverksamheten, som samlats å denna byrå, tillgodogöras av utredningsmännen. Slutligen borde i utredningsuppgiften ingå att taga under ytterligare övervägande, huruvida och i vilka former sparverksamheten bland sjöfolket lämpligen borde genom stadganden av obligatorisk innebörd befordras, ävensom att, om utredningen härtill föranledde, utarbeta förslag till erforderliga bestämmelser i ämnet. Handelsministern förutsatte, att utredningsmännen på härför lämpliga vägar skulle söka införskaffa uppgifter från olika större hamnstäder till ytterligare belysande av de missförhållanden, som nu vore ifråga, och de åtgärder häremot, som från andra nationers sida vidtagits, så att möjligast allsidiga underlag till frågans bedömande åstadkommes. Därvid borde givetvis de svenska konsulära befattningshavarnas medverkan tagas i anspråk. Likaså utginge handelsministern ifrån, att man under arbetets fortgång hölle sig underkunnig om utvecklingen av de åtgärder, som planerats av internationella arbetsorganisationen och internationella röda korset. Som en särskilt viktig synpunkt med avseende å arbetets bedrivande ville handelsministern framhålla, att kontakt upprätthölles med ledande kretsar inom redarnas och sjöfolkets egna organisationer, så att de åtgärder, som eventuellt komme att föreslås, i möjligaste mån uppbures av förtroende från deras sida, som närmast vore. av frågan berörda. Då det spörsmål, som vore ifråga, till sin innebörd uppenbarligen vore av gemensamt intresse för samtliga nordiska länder, syntes ämnet, samtidigt med igångsättandet av utredningen, böra upptagas till dryftande med dessa länder. I sådant syfte borde framställningar göras hos regeringarna i Dan-

26 mark, Finland och Norge. Önskvärt vore, fortsatte handelsministern, om utredningsmännen kunde under arbetets gång beredas tillfälle till direkta överläggningar med representanter från nämnda länder, varigenom måhända enighet kunde uppnås om åtgärder av gemensam karaktär till gagn för samtliga de nordiska ländernas sjöfolk i utländska hamnar. Härtill borde emellertid bliva tillfälle närmare återkomma, då det blivit bekant, vilken ståndpunkt dessa länder intoge till det initiativ till samarbete, som sålunda ifrågasatts. KAP.

II.

Utredning rörande den omfattning under ett halvt år, i vilken förekommit, att nödställda sjömän anhållit om bistånd av konsuler i vissa sjöstäder m. m. Några säkra utgångspunkter för bedömande av den omfattning, i vilken över huvud taget förekommer, att svenska sjömän i utländska hamnar råka i nödställd belägenhet, hava icke vunnits genom den tidigare utredningen. Än mindre har därigenom vunnits tillräckligt underlag för en något så när säker uppskattning av den större eller mindre utsträckning, i vilken sjömännens nödläge må vara att anse såsom självförvållat. Såväl kommerskollegium som socialstyrelsen hava i största utsträckning varit hänvisade att grunda sina i det föregående omförmälda yttranden på mera eller mindre allmänna uttalanden från olika vederbörande, frånsett innehållet i de Petriska protokollen, vilka emellertid till större delen beröra förhållandena allenast i Antwerpen. Den härav följande osäkerheten har föranlett socialstyrelsen att för sin del föreslå, att, huru ärendet i fortsättningen än kunde komma att behandlas, samtliga avlönade svenska konsuler i vissa hamnstäder anmodades att under viss tid upprätta protokoll i varje hithörande fall, upptagande i likhet med de av generalkonsul Petri uppsatta protokollen i möjligaste mån alla uppgifter för fallets bedömande ur närmare angiven synpunkt. I viss anslutning till socialstyrelsens nyssnämnda förslag har det synts de sakkunniga lämpligt att hos utrikesdepartementet hemställa om föranstaltande om upptagande vid vissa konsulat under viss tid (den 15 oktober 1931—den 15 april 1932) av protokoll i viss motsvarighet till dem, som ombesörjts vid konsulatet i Antwerpen. De konsulat, som sålunda avses, äro generalkonsulaten i Hamburg, London, New York och Shanghai, konsulaten i Danzig, Gdynia, Amsterdam, Rotterdam, Rouen, Le Havre, Bordeaux, Marseille, Bilbao, Barcelona, Genua, Rio de Janeiro, Buenos Aires (konsulatgöromålen numera övertagna av svenska beskickningen) samt vicekonsulaten i Dunkerque, Hull och Liverpool. I den av de sakkunniga den 25 september 1931 i ämnet hos utrikes-

departementet gjorda hemställan framhölls, att protokoll borde upptagas angående alla sjömän, som av någon orsak anhölle om bistånd, exempelvis råkat ut för någon olyckshändelse, ådragit sig venerisk sjukdom, kommit i nödställd belägenhet och hemställde om hjälp till kost och logi eller hemsändning, eller i fall, då sjömannen blivit avskedad på grund av att han misskött sig. Protokoll borde upptagas även om sjömannen ditsänts från annat konsulat och vare sig han erhållit bistånd eller icke. Protokoll borde vidare upptagas även med befälhavare, som anmält sjömans arrestering eller försvinnande. Ändamålet med protokollsupptagandet vore att i varje särskilt fall vinna upplysning om de händelser, som inträffat och föranlett sjömannen att söka bistånd, samt orsakerna därtill. Sammanställda i större antal borde protokollen vara ägnade att belysa både i hamnen eventuellt föreliggande missförhållanden och de subjektiva orsakerna till sjömannens nödställdhet, exempelvis förslösande av hyra genom spritförtäring etc. Protokoll borde i tillämpliga delar innehålla svar på vissa närmare angivna frågor. I skrivelsen framhölls vidare, hurusom i de sakkunnigas uppdrag inginge icke blott att bilda sig en uppfattning om verkningarna av flerstädes i hamnstäderna rådande missförhållanden — i vilket hänseende protokollen vore avsedda att vara belysande — utan även att söka införskaffa uppgifter från olika större hamnstäder rörande arten av dessa missförhållanden och de åtgärder häremot, som i respektive länder vidtagits. Även härutinnan vore det därför enligt de sakkunnigas åsikt värdefullt att få erhålla redogörelser från de svenska konsulerna i ovan berörda hamnstäder. Dessa borde sålunda hava att komplettera de upplysningar, vilka redan erhållits i form av svar från ett antal konsulat, omförmälda i kommerskollegii skrivelse till utrikesdepartementet den 8 juli 1930, vilka svar vore för de sakkunniga tillgängliga. Vad som önskades, vore en kortfattad redogörelse för förhållandena i varje särskild stad, i den mån dessa påverkade svenska sjömän, sålunda ordningen inom hamnområdet, åtgärder för efterhållande av s. k. beachcombers, förekomsten av utskänkningslokaler och nöjesetablissemellt av olika slag, utbredningen av veneriska sjukdomar, sjömännens logiförhållanden och möjlighet att erhålla hyra, förekomsten av läsrum, kyrkor och andra anstalter för beredande av trevnad åt sjömän samt slutligen allmänt omdöme rörande tillståndet i hamnen. I särskilda skrivelser till svenska kyrkans missionsstyrelse och evangeliska fosterlandsstiftelsen den 25 september 1931 hava de sakkunniga begärt införskaffande av redogörelser från sjömansprästerna i vissa större hamnstäder rörande där rådande förhållanden särskilt i vissa hänseenden. Angående innehållet i de med föranledande av ifrågavarande hänvändelser mottagna redogörelserna från vissa konsulat och sjömanspräster torde få hänvisas till bilaga A. Den ovannämnda hos utrikesdepartementet begärda utredningen genom protokolls upptagande i vissa fall vid åtskilliga konsulat har jämväl till-

28 handahållits de sakkunniga. Därjämte hava de sakkunniga fått mottaga dels ett antal protokoll av ifrågavarande slag, upptagna vid vicekonsulatet i Newcastle on Tyne, dels ock vissa samlingar av protokoll från konsulatet i Antwerpen, nämligen för första halvåret 1931 76 protokoll, för andra halvåret 1931 73 protokoll och för första halvåret 1932 43 protokoll. En närmare redogörelse angående särskilt Antwerpenprotokollen för ett helt år (1931) lämnas i Kap. III. Bland annat för åstadkommande av en i och för sig önskvärd jämförelse mellan förhållandena i Antwerpen och andra sjöstäder, beträffande vilka viss utredning föreligger, hava emellertid ansetts böra jämväl i detta sammanhang tagas i betraktande de vid konsulatet i Antwerpen protokollförda händelser, som hänföra sig till ovannämnda tidsperiod 15 oktober 1931—15 april 1932. Med nu nämnt iakttagande beträffande Antwerpenprotokollen ter sig en tabellarisk uppställning angående de inkomna protokollen — med undantag av dem från generalkonsulatet i New York — sålunda: Därav hava i särskild redogörelse i fortsättningen icke medräknats av följande orsaker Totala antaprot. avser let r a p p o r - prot. hänför ej fall av samma hänsig till tid terade hännödställdhet delse tidigaföre d. 16/10 resp. i vissa re rapportedelser 1931 el. effall ej nöd- rad av annat ter d. 15 / 4 ställdhet betr. konsulat 1932 sjöman 18 3 14 6 38 53 26 11 23 27 16 3 4 1

Danzig Gdynia Hamburg Amsterdam Rotterdam Dunkerque Le Havre Bordeaux Marseille London Newcastle o. T Liverpool Hull Bilbao Barcelona Genua Summa

3 16 1 1 4

6 2 13

1 7

9 11 8

Rio de Janeiro Buenos Aires

2 11

medräknats

18 3 11 6 36 26 25 11 22 23 16 3 4 1 6 1 2

4 11 8 23

Summa

—

5 Summa summarum

29 Vid generalkonsulatet i New York hava upptagits protokoll angående 66 olika händelser. Då emellertid dessa i största utsträckning torde hänföra sig till en helt annan kategori nödställda, än varom i protokollen från andra konsulat såsom regel är fråga, hava de sakkunniga ansett förstnämnda protokoll icke böra ingå i utredningen, såvitt nu avses. En särskild redogörelse angående New Yorkprotokollen lämnas i särskild del av bilagan A. Nedan verkställda sammanställning angående ifrågakomna sjömäns ålder avser emellertid även New Yorkfallen. Av sammanlagt 303 fall framgår i 295 fall vederbörandes födelseår. Av nämnda antal komma på New York 66 respektive 65 och på övriga hamnar 237 respektive 230. De redovisade fallen fördela sig på olika åldersgrupper sålunda: New York

Födda före år 1881 i 1881—1890 » 1891—1900 » 1901—1910 efter år 1910 Summa

övriga hamnar

Antal

Procent

Antal

Procent

8 13 27 17

12*3 20-0 41-5 26-2

7 38 68 101 16

3'0 16*5 29-6 43-9 7*0

100-0

100*0

Den ovan gjorda sammanställningen giver vid handen, att beträffande New Yorkfallen i allmänhet är fråga om personer av högre ålder än som det samlade materialet eljest berör, och bestyrker sålunda i sin mån det ovan gjorda antagandet om viss särställning för nämnda fall. Särskild redogörelse för 237 fall, som avses i tabell å sid. 28. En särskild redogörelse för de i tabellen å sid. 28 avsedda 237 händelserna lämnas här nedan. I samtliga dessa fall är fråga om sådan händelse, där konsuls bistånd i ett eller annat hänseende påkallats av nödställd sjöman. Emellertid är det material, varom nu särskilt är fråga, behäftat med en bestämd brist, som måste skänkas nödigt beaktande vid övervägande på grundval av detsamma. Sålunda är att uppmärksamma, att de protokollförda uppgifterna i viss utsträckning bygga allenast på upplysningar av vederbörande hjälpsökande, utan att, åtminstone såvitt av protokollen framgår, nämnda upplysningars riktighet blivit på något sätt bestyrkt. Nämnda förhållande är givetvis ägnat att göra materialet i viss mån osäkert. Men å andra sidan voro omständigheterna enahanda beträffande de tidigare Antwerpenprotokollen, på vilka hittills verkställda bedömanden av hithörande förhållanden i väsentlig mån grundat sig. Med hänsyn härtill synes det ifrågavarande materialet under alla förhållanden kunna tjäna till underlag åtminstone för en relativ jämförelse. Det bör i detta sammanhang även förutskickas, att det ifrågavarande

30 A n l e d n i n g e n Fartygs Sjukdom försäljning eller Förhyrupplägg- ningstining dens utVenerisk Annan (även gång klassificering)

Rapporterade från

t i l l

Egen uppsägning

Sv. Uti. Sv. Uti. Sv. Uti. Sv. Uti. Sv. U t i .

Danzig 1 1

Hamburg

1 1

6 Rouen 1

7 1

1 O

6 1

2 1

2 3 10 2 2 1 6 4 5 2

1 2 5 3 4

1 Newcastle o. T

1 Marseille

1 8 1 4 3 3

2 1

Nat. ej jUPPg-

5 3 1 2 1 4

3 1 1

1 Bilbao

1 Summa

22 Buenos Aires Shanghai

1 Summa summarum

— — — 1 — 1 15

9 24

23 11

2 7 3

]8

!4

Summa

1 1

3 3

—

1 2

il

—

13 29

—

1 1

materialet även såtillvida icke företer full likformighet, som utförligheten avuppgifterna i protokollen från de olika konsulaten ganska väsentligt varierar. Vissa konsulat — de flesta — medtaga, bland annat, åtminstone såsom regel, mera detaljerade uppgifter även angående de hjälpsökande sjömännens närmare omständigheter och förhållanden dels under tiden närmast före tidpunkten för tjänstens frånträdande, dels ock under mellantiden från avmönstringen och till dagen för besöket hos konsul, under det att andra — ehuru ett mindretal — behandla motsvarande frågor mera summariskt. Härigenom uppstå vissa svårigheter ifråga om en fullt riktig och rättvis klassificering av materialet. Svårigheterna härutinnan har man emel-

31 u p p h ö r a n d e

t j ä n s t e n s

Avsked el. u p p Rymsägning ning eller Anledningen från farefterframgår ej tygets segling sida

Utresta

Summa

Uti.

ej

uppg.

—-

1 1 1

—

—

18 3 11 6 36 26 25 11 22 23 16 3 4 1 6 1 2

_ _ __ — 2 — — — 1 — 2 — 2 1

4 11 3

—

— —

4 11 8

4 11 8

— — — —

— —

— — —

" 4 8 1 1 5 4 2

— 2

_

— — —. —. 1

—. —_ __ — 1 1

— — 5

—

— — 2 1 — 2 1 — — — — 2 — —. — .— — —. 1 — — — —. —

•

1 11 5

— 1

—. — —, — .—

- ! i i 5

6 11

i

—

3 32

p

•

2 6

6 o 2 3 15 9 13 6 7 9 2 1 1

— — 1

— 2

— —. — — —

6 1

— —. — — 3 3

— —

•

—

—

1 1UPPg-

9 1 3 3 20 16 12 3 15 11 11 2 3 1 5

3 Sv. Utl.| n

15 3 5 6 35 26 25 11 22 20 13 3 4 1 6 1 2

1 1

Summa summarum

Nat.

Nat.

Sv. Uti. Sv. Uti. Sv.

Sverige för att söka hvra

6 11

lertid sökt möta genom att i det följande vid meddelandet av siffersammanställningar alltid, när tydligheten så kräver, angiva hela det antal fall, den grupp omfattar, varur de särskilda sifferuppgifterna hämtats. Därvid har alltid noggrant tillsetts, att icke andra fall medräknats än sådana, som innehålla uttryckliga uppgifter i det ifrågakomna hänseendet. Av ovanstående tabell framgår, att av samtliga 237 fall av nödställdhet i 16 fall är fråga om sjöman, som utrest från Sverige i avsikt att söka hyra. Beträffande återstående 221 fall har vederbörande uppgivit sig senast hava varit anställd å svenskt fartyg i 134 fall och å utländskt fartyg i 84 fall. I 3 fall framgår icke fartygets nationalitet.

32 I nämnda 84 fall hava fartygen varit av följande särskilda nationaliteter, nämligen i 45 av norsk, i 18 av brittisk, i 8 av belgisk, i 6 av dansk, i vartdera 3 av holländsk och amerikansk samt slutligen i 1 fall av grekisk nationalitet. Den direkta anledningen till avmönstringen framgår i 210 fall. Fartygs försäljning eller uppläggning eller förhyrningstidens utgång såsom av mönstring sgrund. I sammanlagt 51 fall angives anledningen hava varit sådan omständighet som fartygs försäljning eller uppläggning (även klassificering) eller ock förhyrningstidens utgång. Av dessa fall hänföra sig allenast 13 till svenska fartyg och av återstoden 38 stycken, 19 till norska, 11 till brittiska, 5 till belgiska, 1 till danskt, 1 till nederländskt och 1 till amerikanskt fartyg. Av nämnda 13 fall, där fråga är om svenskt fartyg, utgöras 5 av sådana, där tjänsten upphört på grund av fartygs försäljning. I fyra av dessa fall är fråga om sjömän avmönstrade från ett och samma fartyg. Nödställdheten beträffande dessa synes emellertid icke hava inträffat å samma ort och tid. Fallen hava sålunda protokollförts vid två olika konsulat och samtliga vid skilda tidpunkter. Sjukdom (eller ådragen kroppsskada) såsom avmönstringsgrund. Sjukdom (annan än venerisk) eller ådragen kroppsskada såsom anledning till tjänstens upphörande har uppgivits i tillhopa 13 fall, av vilka 10 hänföra sig till svenska fartyg, 2 till danska och 1 till norskt fartyg. Av särskilt intresse för utredningen äro givetvis de fall, där egen uppsägning, avsked eller uppsägning från fartygets sida angivits såsom avmönstringsorsak, liksom även de fall av nödställdhet, som inträffat till följd av ådragen venerisk sjukdom eller vederbörandes rymning eller eftersegling. En närmare redogörelse angående sistnämnda grupper torde därför vara på sin plats. Egen uppsägning såsom avmönstringsgrund. Beträffande gruppen »egen uppsägning» äro sålunda att uppmärksamma bland annat följande förhållanden. Utav 66 redovisade fall framgår fartygets nationalitet i alla utom två. Av nämnda 66 fall komma sålunda på fartyg av svensk nationalitet » » » norsk » » » » dansk » » » » brittisk » » » » belgisk » » » » holländsk »

41 16 2 59 2 2 1 5 Summa 64 fall.

33 S t o r l e k e n a v h y r e s t i l l g o d o h a v a n d e t vid a v m ö n s t r i n g e n f r a m g å r i 63 fall enligt n e d a n s t å e n d e f ö r d e l n i n g efter f a r t y g e n s n a t i o n a l i t e t : svenska fartyg norska » danska » brittiska » belgiska » holländska » fartygs nationalitet ej uppgiven

40 fall 15 » 2 2 fall 2 » 1 » 1 »

57 fall

Summa 63 fall B e t r ä f f a n d e s å l u n d a r e d o v i s a d e 63 fall h a r h y r e s t i l l g o d o h a v a n d e t angivits u p p g å till mindre än 50 kronor 50—100 » 101—150 » 151—200 » 201—300 » 301—400 » (svenska fartyg) 401—500 » (svenskt fartyg) över 500 » (brittiskt fartyg)

i 18 fall »20 » n » 5 » 4 » 3 » 1 » 1

Summa 63 fall E n särskild u n d e r s ö k n i n g ifråga o m d e n t i d p u n k t , s o m i de s ä r s k i l d a fallen förflutit f r å n a v m ö n s t r i n g s d a g e n till d a g e n för v e d e r b ö r a n d e s inställelse hos k o n s u l (respektive i vissa fall till d a g e n för v e d e r b ö r a n d e s o m h ä n d e r t a g a n d e d e s s f ö r i n n a n av p o l i s m y n d i g h e t ) , h a r givit följande resultat: 1—7 dagar 16 fall 8—30 » 15 » mera än 1 men icke över 2 månader 10 » » » 2 » » » 3 » 10 » » » 3 månader 13 » Summa 64 fall Uppgifterna i n ä r m a s t f ö r e s t å e n d e tabell utvisa, h u r u s o m i fjärdedelen a v samtliga fall k o n s u l s b i s t å n d p å k a l l a t s sist p å s j u n d e d a g e n efter a v m ö n s t r i n g e n . I 3 3 a v s a m t l i g a fallen eller s å l u n d a i n å g o t m e r a ä n h ä l f t e n av dessa h a r m o t s v a r a n d e t i d p u n k t överstigit en m å n a d . Till f ö r e k o m m a n d e a v m i s s f ö r s t å n d m å h ä r a n m ä r k a s , a t t u p p g i f t e r n a i d e n n a tabell icke ä r o a v s e d d a att ställas i d i r e k t r e l a t i o n till m o t s v a r a n d e uppgifter i d e n d ä r f ö r u t n ä r m a s t f ö r g å e n d e . Det ä r n ä m l i g e n enligt v a d a v p r o t o k o l l e n f r a m g å r i n g a l u n d a alltid fallet, a t t u t b e t a l a n d e t av ett större h y r e s t i l l g o d o h a v a n d e s v a r a r m o t en l ä n g r e t i d r y m d , förfluten m e l l a n a v m ö n s t r i n g s d a g e n o c h d a g e n för inställelsen h o s k o n s u l o c h vice versa. Det h a r s å l u n d a t v ä r t o m visat sig v a r a en g a n s k a vanlig företeelse, att e x e m pelvis ett b e l o p p a v i och för sig g a n s k a a k t n i n g s v ä r d storlek f ö r b r u k a t s p å blott n å g o n dag, varefter k o n s u l o m e d e l b a r t u p p s ö k t s . Å a n d r a s i d a n m å 3—416136

34 i rättvisans namn framhållas, att i ett stort antal andra fall, där vederbörande enligt uppgift utbekommit ett förhållandevis litet hyresbelopp, som knappast kan ha räckt till även det nödtorftigaste uppehälle under något mera avsevärt antal dagar, denne likväl hänvänt sig till konsul först mycket lång tid efter avmönstringen. I detta sammanhang bör nämnas, att i sammanlagt 7 av ovan omförmälda 66 fall av egen uppsägning förekommit, att sjöman efter avmönstringen blivit bestulen, i de flesta fall på hela eller en del av den uppburna hyran men i vissa fall även eller enbart på vissa handlingar såsom sjöfartsbok m. m. I 4 av dessa sju fall uppgives händelsen hava inträffat under det vederbörande varit berusad. I 10 av samtliga berörda 66 fall har sjöman av skilda anledningar — men i det övervägande antalet fall allenast på grund av medelsbrist — blivit omhändertagen av polismyndighet. I 2 av dessa framgår, att vederbörande sedermera blivit ådömd straff för lösdriveri. Uppgifter om den tid, vederbörande sjöman närmast före avmönstringen varit å respektive fartyg anställd, framgå i 55 av nämnda 66 fall. En sammanställning av berörda uppgifter ter sig sålunda: Anställningstiden har omfattat kortare tidrymd än 1 månad 3 fall mera än 1 månad men icke över 2 månader 14 » » » 2 månader » » » 3 » 14 » » » 3 » » » »4 » 6 » » » 4 » » » » 5 » 6 » » » 5 » » » »6 » 2 » » » 6 » 10 » Summa 55 fall I medeltal beträffande dessa 55 fall har anställningstiden omfattat 3 månader 16 dagar. Uppgifter angående vederbörandes ålder framgå i 64 fall. Huru dessa fall fördela sig på olika åldersgrupper framgår här nedan: födda före år 1885 3 fall 1886—1890 9 » 1891—1895 9 » 1896—1900 12 » 1901—1905 16 » 1906—1910 12 » senare än år 1910 3 » Summa 64 fall I 47 fall hava uppgifter lämnats angående vederbörandes tjänsteställning ombord. Någon sjöman i befälsställning finnes icke däribland redovisad. Av nämnda fall är i 16 fråga om sjöman tillhörande fartygs däckspersonal. I 30 eller sålunda i nära dubbelt så många fall tillhörde vederbörande maskinpersonalen. 1 fall slutligen gäller salongsuppassare.

35 En närmare undersökning rörande den bakomliggande orsaken till uppsägningen, i mån som denna framgår av protokollen, har givit vid handen, att i ett vart av 11 fall uppsägning skett med den motiveringen, att fartyget vore på resa till hemlandet för uppläggning. I 7 av nämnda fall är fråga om svenska fartyg och i återstående 4 fall om norska eller danska fartyg. I 3 fall angives såsom uppsägningsgrund, att vederbörande tidigare medföljt fartyget till Västafrika och av hälsoskäl ansåge sig icke kunna medfölja å ytterligare resa å samma trade. I 1 fall har vederbörande telegrafiskt anmodats att hemresa i anledning av inträffat sjukdomsfall. I ytterligare 6 fall, vilka samtliga hänföra sig till ett och samma fartyg (norskt), uppgives, att uppsägningen skett på grund därav »att det var svårt att av befälhavaren utfå något av intjänta hyran samt att fartyget läckte». I övrigt hava uppsägningsgrunderna angivits sålunda: fartygs sjöoduglighet (svenskt fartyg) 1 fan önskan att hemresa till Sverige 1 » » » få arbete i land 1 » befaran att nödgas hemresa till Sverige 1 , önskan att byta fartyg (i 2 fall svenskt fartyg, i 1 fall fartygets nationalitet ej uppgiven) 3 » för tungt arbete ombord (svenskt fartyg) 1 » dåliga arbetsförhållanden ombord (belgiskt fartyg) 1 » missnöje med kosten ombord (respektive engelskt och norskt fartyg) .2 » »begången försumlighet» (svenskt fartyg) 1 » I 5 fall slutligen framgår, att den av sjömannen verkställda uppsägningen mer eller mindre direkt föranletts av omständighet, som haft samband med spritmissbruk från sjömannens sida. I samtliga sistnämnda fall är fråga om svenska fartyg. Avmönstringarna i dessa fall hänföra sig i 1 fall till Antwerpen, i 1 fall till Rotterdam, i 2 fall till Bordeaux och i 1 fall till Rouen. Avsked eller uppsägning från fartygets sida. Beträffande de fall — 11 stycken — i vilka avsked eller uppsägning från fartygets sida angivits såsom avmönstringsanledning, är att anteckna endast 1 fall, där icke för sjömannen förklenande omständighet anförts såsom grund för uppsägningen. I detta fall var fråga om en i engelsk hamn från brittiskt fartyg avmönstrad matros. I övriga 10 fall har orsaken till avskedet eller uppsägningen varit i 8 fall upprepad onykterhet och i återstående 2 fall stöld (därav i ett fall inbrottsstöld), begången under rusets inverkan. Avmönstring har ägt rum i 3 fall i fransk hamn (Bordeaux), i 3 fall i spansk hamn samt i 1 fall i en var av Rotterdam, Antwerpen, Newcastle on Tyne och Shanghai. Beträffande senast åsyftade tio sjömän voro 4 födda före år 1900, 3 mellan åren 1900 och 1910 och 3 slutligen efter sistnämnda år. Slutligen kan nämnas, att av 10 uppgivna fall var fråga om sjömän tillhörande fartygs maskinpersonal i 6 fall, däckspersonal i 3 fall och kökspersonal i 1 fall.

36 Venerisk sjukdom såsom avmönstringsanledning. Vid en speciell undersökning rörande de fall, där venerisk sjukdom uppgivits såsom avmönstringsanledning, har det för vinnande av ett mera omfattande undersökningsmaterial ansetts lämpligt att taga i betraktande utöver de i tabellen å sid. 30—31 redovisade 31 fallen jämväl de motsvarande fall, som innehållas i Antwerpenprotokollen, såvitt angår även tidsperioden 1 januari—14 oktober 1931 (se härom närmare i Kap. III). Härigenom har undersökningsmaterialet i nu nämnt hänseende vunnit en ökning med 7 särskilda fall och omfattar sålunda i allt 38 fall. En fördelning av nämnda fall på olika åldersgrupper göres här nedan. Antal fall

Ålder

över 30 2 6 - -30 2 1 - -25 1 6 - -20 15

5 18 6 1

» » » » Summa

38 Mera än en sjättedel av samtliga inträffade fall är sålunda hänförlig till åldersgruppen 20 år och nedåt. En 15-åring finnes bland de sålunda redovisade fallen. Allenast omkring 34 procent voro äldre än 25 år. I 30 fall av hela antalet 38 framgå uppgifter möjliggörande en fördelning på olika slag av fartygspersonal. I 16 fall är sålunda fråga om sjöman tillhörande däcksbesättningen. I 7 fall tillhörde vederbörande fartygs maskinpersonal. I ytterligare likaledes 7 fall är fråga om sjöman tillhörande annan personalkategori (i 3 fall uppassare). Avmönstring har skett i 34 fall från svenskt fartyg, i 2 fall från norskt samt i vartdera 1 fall från brittiskt eller belgiskt fartyg. Av större intresse än upplysningar om fartygens olika nationaliteter i detta sammanhang torde vara dem om orterna där sjukdomen förvärvats. Tyvärr framgår dock i allenast 17 av samtliga 38 fallen upplysning härutinnan. Beträffande berörda 17 fall lära följande antal härleda sig från nedanstående hamnar, nämligen 3 fall från brittisk hamn (Hull, Cardiff och Burntisland), 3 » » spansk » (Barcelona, Huelva och Teneriffa), 3 » » rumänsk » (Constanza, 2 fall, och Braila), 2 » » finsk » (Vasa och Yxpila), samt 1 » » en var av Oslo, Windau, Danzig, Dunkerque, Alexandria och Shanghai. Antecknas må, att icke i något protokoll från konsulaten i transoceana hamnar (i detta sammanhang Rio de Janeiro, Buenos Aires och Shanghai) framgår uppgift i nyss berört hänseende. Det torde emellertid på goda grunder kunna antagas, att av det jämförelsevis mycket stora antal fall av ve-

nerisk sjukdom, som från nämnda konsulat rapporterats — 13 av tillhopa 23 över huvud taget upplysta fall angående nödställda sjömän — åtminstone huvudparten också förskriver sig från sådan hamn. Det är eljest påfallande, i huru ringa utsträckning platserna för sjukdomens förvärvande sammanfalla med avmönstringsorterna eller i varje fall för de rapporterande konsulaten. Rymning eller ef ter segling. Tillhopa 38 fall av rymning eller »eftersegling» hava redovisats. I allenast 4 fall framgår uttryckligen, att rymning förelegat; i återstående fall hava vederbörande uppgivit sig hava blivit efterseglade av olika anledningar. Omständigheterna även i åtskilliga av sistnämnda fall synas emellertid hava varit sådana, att i själva verket rymning måste anses hava förelupit. Å andra sidan bör uppmärksammas, att i vissa fall — tillhopa 9 — upplysts, att vederbörande vid tidpunkten för efterseglingen ännu haft viss del av hyran — lägst 25 och högst 200 kronor — innestående, en omständighet som synes tala för att åtminstone i dessa fall vederbörande icke gjort sig skyldig till rymning. Av nämnda 38 fall hänföra sig icke mindre än 32 till svenska fartyg och 6 till utländska, varav allenast 1 till norskt men i övrigt 2 till brittiska, 2 till amerikanska och 1 till grekiskt fartyg. De förrymda eller efterseglade sjömännens ålder framgår av nedanstående tabell. Födelseår

Antal fall

1886—1890 1891—1895 1896—1900 1901—1905 1906—1910 1911—1915 Födelseår ej uppgivet

5 5 7 8 9 1 3 Summa

38 I 30 fall framgå uppgifter angående vederbörandes tjänsteställning. Till fartygs däckspersonal voro av nämnda antal hänförliga 7 sjömän. Jämnt tre gånger så stort antal eller sålunda 21 tillhörde fartygs maskinpersonal. I två fall är fråga om kökspersonal. Ifråga om rymnings- eller efterseglingsorten framgå uppgifter i samtliga fall enligt nedanstående förteckning: Rouen 7 fall Bordeaux 2 » Le Havre 1 » Calais 1 » Boulogne sur Mer 1 » La Rochelle 1 » Tonnay 1 » Marseil,e

»

15 fall

38 Danzig , Antwerpen Rotterdam Hamburg Barcelona Fiume Genua Gdynia Brittisk hamn Utomeuropeisk hamn

4 4 3 2 2

fall » » » »

1 fall 1 »

2 » 1 » 1 » 4 » Summa 38 fall

Såsom av den f ö r e s t å e n d e s a m m a n s t ä l l n i n g e n f r a m g å r , k o m m a p å tillhopa 38 fall icke m i n d r e ä n 15 eller n ä r m a r e 40 p r o c e n t e n b a r t p å f r a n s k a h a m n a r , b l a n d vilka R o u e n i n t a g e r f r ä m s t a r u m m e t m e d ä n d a till 7 fall eller s å l u n d a m e d b o r t å t en femtedel a v h e l a a n t a l e t 38. I 18 fall f r a m g å r s t o r l e k e n a v det k o n t a n t a h y r e s b e l o p p , v e d e r b ö r a n d e i n n e h a f t vid i l a n d g å e n d e t sista g å n g e n från fartyget eller i allt fall lyft u n d e r fartygets i f r å g a k o m n a h a m n b e s ö k . F ö l j a n d e tabell l ä m n a r n ä r m a r e u p p l y s n i n g a r h ä r u t i n n a n . Kontant belopp Högst 10 kronor Över 10 men ej 20 kronor. 20 30 40 50 50 60 70 80 80 90 Summa 1

I ett fall angives sjöman dessutom hava förfogat över 200 å 300 kronor »egna medel*.

Beträffande ytterligare 2 fall — i tabellen icke redovisade — har upplysts, att vederbörande efter rekvisition från postsparbanken förbrukat 200 kronor under fartygets hamnliggande. I sistnämnda fall liksom beträffande samtliga de i tabellen upptagna, med undantag allenast av 1, är fråga om sjöman från svenskt fartyg. Undantaget hänför sig till norskt fartyg. Ifråga om de förevarande fallen av rymning och eftersegling torde det kunna vara av ett visst intresse att lämna upplysning om, vad de nödställdas begäran hos konsul avsett. I sådant hänseende framgå av protokollen i 36 fall upplysningar i enlighet med nedanstående sammanställning. Begäran

har

Antal fall

avsett

Hjälp till uppehälle (i 3 fall har formligt erbjudande om hemsändning avböjts) . . . Bistånd att i annan hamn uppnå det fartyg, varifrån eftersegling ägt rum Summa

11 19 2 3 1 36

39 Sammanställningar av uppgifter rörande medlemskap av fackförening och inskrivning vid sjömanshus. För det intresse saken må kunna erbjuda lämnas här nedan särskilda sammanställningar, av vilka framgå upplysningar med avseende å den utsträckning, i vilken de ifrågavarande sjömännen uppgivit sig tillhöra dels särskild fackorganisation, dels ock svenskt sjömanshus. Vad särskilt angår uppgifterna i först angivna hänseende är att märka, att endast vid vissa konsulat vederbörande torde hava blivit tillsporda i nu berört avseende samt att, även om av vissa protokoll från ett och samma konsulat framgår anteckning som här avses, utebliven anteckning i annat protokoll från samma konsulat icke ansetts innebära, att sjömannen i själva verket redovisats såsom icke tillhörande sådan organisation. Medlemskap av fackförening

Avmönstrad från: svenskt fartvg... . utländskt i ... Utresta från Sverige för att söka byrå Summa

Tillhör ej svensk fackförening

Summa

7 12

58 29

Sjömansunionen

Eldareunionen

Nya Stewart sf öreningen

Annan svensk organisation

21 5

28 9

2 1

—

—

—

139 Uppgift ej lämnad. . Summa s ummarum

237 Utav 98 uppgivna fall tillhörde 20 eller mera än en femtedel icke svensk fackförening. Det må anmärkas, att i åtskilliga av de fall, i vilka sjöman redovisats såsom tillhörande fackförening, denne uppgivit sig hava »glömt sitt nummer» såsom fackföreningsmedlem, ett förhållande som möjligen giver anledning att antaga, att i nu åsyftade fall — liksom för övrigt även ifråga om åtskilliga andra här avsedda — vederbörande i själva verket med tiden förlorat tidigare innehaft medlemskap av dylik förening. Ser man enbart till siffrorna, som hänföra sig till utländskt fartyg, så finner man. att av 29 upplysta fall sjöman i icke mindre än 12 fall, eller sålunda i omkring 41 procent av samtliga åsyftade fall, uttryckligen uppgivit sig icke tillhöra svensk fackförening. Redan härav synes man vid en jämförelse med motsvarande siffror för svenska fartyg kunna sluta sig till, att åtminstone en mycket stor del av hela det i tabellen å sid. 30—31 angivna antalet sjömän från utländska fartyg tillhöra den sjöfolkskategori, som i allt fall icke såsom regel söker sin utkomst på svenska fartyg. Ifråga om uppgifterna angående inskrivning vid sjömanshus må här antecknas följande.

40 I 197 fall framgå uppgifter, huruvida vederbörande tillhöra svenskt sjömanshus eller ej. Allenast i 11 fall har sjöman förmält sig icke vara vid sjömanshus inskriven, under det att i återstående 186 fall uppgift om dylik inskrivning lämnats. Antalet sjömanshus uppgår till 47 stycken. De nämnda fallen fördela sig på 43 av dessa. Rikets största sjömanshus, det i Göteborg, representeras av 24 fall. Därnäst komma Stockholms sjömanshus och sjömanshuset i Malmö med vartdera 17 fall, sjömanshusen i Hälsingborg med 11, i Kalmar och Kristianstad med vartdera 8, i Gävle och Strömstad med vartdera 7, i Sundsvall, Lysekil och Haparanda med vart och ett 6. På återstående 32 sjömanshus komma tillhopa allenast 69 fall. De nämnda 186 fallen fördela sig sålunda ganska jämnt efter sjömanshusens storlek. Detta konstaterande torde möjligen kunna hava sitt intresse i detta sammanhang, men i övrigt torde protokollens uppgifter i ifrågavarande hänseende få anses vara av underordnad betydelse, icke minst ur den synpunkten, att det i stor utsträckning torde förekomma, att sjöman, som en gång inskrivits vid sjömanshus, gärna lever i den felaktiga föreställningen, att han allt framgent kvarstår i sjömanshusets register, oavsett tjänstgöringsförhållandena för tiden därefter. Ett belägg för riktigheten av denna uppfattning lämna för övrigt protokollen från generalkonsulatet i New York. Det är beträffande ett stort antal av dessa fall tämligen uppenbart, att uppgifter om tillhörighet till svenskt sjömanshus måste härleda sig av bristande kännedom från sjömans sida om innebörden av gällande föreskrifter. Det förhållandet, att bland de lämnade uppgifterna i nu nämnt hänseende i ett par fall (även om m a n bortser från New Yorkfallen) förekommer upplysning om att sjöman angivit sig tillhöra sjömanshus å viss ort, varest veterligen sådan institution ej finnes inrättad, är heller ej ägnat att göra uppgifterna mera tillförlitliga. Uppgifterna i sådana fall hava givetvis i den ovan lämnade översikten betraktats såsom obefintliga. överväganden angående det relativa förhållandet mellan antalet fall av understödsbehov och hela antalet sjömän i de ifrågakomna hamnarna m. m. Av den i det föregående lämnade redogörelsen torde framgå, att i viss utsträckning missförhållanden i olika hänseenden förekommit bland svenska sjömän, som under det halvår, utredningen omfattat, haft beröring åtminstone med någon av de ifrågakomna konsulathamnarna. Annat förhållande var heller icke att vänta; ty mänskligt att döma lärer aldrig på det förevarande området lika litet som på de flesta andra det fullkomliga kunna uppnås. Frågan gäller därför, om och i vad mån nämnda missförhållanden kunna anses hava varit av så framträdande omfattning i förhållande till det hela, att över huvud taget ett statligt ingripande med vidaste syftning kan vara därav betingat för framtiden. För nämnda frågas bedömande synes man till en början hava att söka bilda sig en åtminstone något så när riktig uppfattning om storleken av det totala antal svenska sjömän, som i tjänst om-

bord å svenska fartyg under det ifrågavarande halvåret besökt någon av de åsyftade hamnarna (»konsulathamnarna»). Kommerskollegium har uppskattningsvis angivit antalet i utrikesfart sysselsatta svenska sjömän (å svenska fartyg) till ungefärligen 20 000. Enligt kommerskollegii årsberättelse angående sjöfart för år 1931 uppgick nettotonnaget av svenska fartyg, som under året anlöpt utländsk hamn, till sammanlagt 30 853 828 ton. Därav kommo på konsulathamnarna tillhopa 7 258 117 ton eller sålunda omkring 235 procent. De i tabellen å sid. 30—31 anförda sifferuppgifterna uttrycka antalet fall av olika slag, som visserligen rapporterats från (protokollförts vid) konsulaten i de respektive hamnarna men i själva verket i stor utsträckning haft sin upprinnelse å annan ort. Sammanlagt är fråga om 221 fall (se slutsumma i tabellen). I nedanstående tabell gives en översikt över samtliga dessa Ant a1 Avmönstrings- (rymnings- eller efterseglings-)ort

Danzig Gdynia Hamburg annan tysk h a m n . . . Amsterdam Rotterdam Antwerpen annan belgisk hamn. Dunkerque Le Havre Bordeaux Marseille annan fransk hamn. Newcastle on Ty ne Liverpool Hull annan brittisk hamn. Bilbao Barcelona annan spansk hamn. Genua annan ital. h a m n . . . annan europ. hamn. Summa Rio de Janeiro Buenos Aires Shanghai annan utomeurop.

Svenskt fartyg

fall

Danskt el- Annat ut- Fartygs naländskt far- tionalitet ej ler norskt fartyg tyg (ej finskt) uppgiven

1 9 1 4 2 1 20 12 2 13 6 4 8 3 1 5 1 7 2 2 5 1

1 1 1 1 3 3 3 5 6 1

1 1 3 5 1 1 1 3 1 2

1 1 3

1 2 i)

1 1 1

2 Summa

9 3 5 3 3 26 20 1 4 8 16 12 6 10 5 2 8 3 16 3 3 5 1 1 16 189

2 7 3

2 7 6

15 Summa

—

30 Summa summarum

42 fall med hänsyn till orten för avmönstringen (respektive rymnings- eller efterseglingsorten), i mån som denna framgår av protokollen. Därvid lämnas särskilda uppgifter i vad rör konsulathamnarna. Å de i tabellen angivna konsulathamnarna komma av i sådant hänseende redovisade tillhopa 152 fall 99 på svenska fartyg och 53 på utländska, varav 33 på danska eller norska fartyg. Det nyssnämnda talet 99 representerar sålunda det antal fall över huvud taget, där sjöman varom här är fråga från svenskt fartyg avmönstrats (rymt eller efterseglats) i någon av dessa särskilda hamnar. Jämför man denna siffra med 23-5 procent av totalantalet svenska sjömän å svenska fartyg i utrikes fart 20 000, så finner man, att mot 99 inträffade händelser av alla slag, som omförmälas i de ifrågavarande protokollen (ifråga om svenska fartyg), svarar ett sjömansbestånd av omkring 4 700 man, en proportion, som knappast ter sig alltför skrämmande, helst som man givetvis har att taga hänsyn till att icke alla de händelser, som den nämnda siffran 99 representerar, kunna anses återspegla missförhållanden, som kunna återföras på sjömannen. Härutinnan torde få hänvisas till den föregående utredningen i särskilda delar. På hela sjömansstammen skulle med angivna beräkningsgrund för helt år komma 842 nödställda sjömän. Lägges härtill antalet nödställda svenska sjömän från utländska fartyg enbart i konsulathamnarna under ett år, erhålles summan 948. Antalet sjömän, för vilka utrikesdepartementet under budgetåret 1931/1932 utbetalat gottgörelse för vård för sjukdom (annan än venerisk), understöd eller hemsändning, uppgår till 922 (se sid. 71). Det är likväl uppenbart, att i sistnämnda siffra måste ingå jämväl en hel del fall av nödställdhet, som hänföra sig till sjömän från utländska fartyg även i andra hamnar än varom nyss nämnts. Härav följer, att den av de sakkunniga ovan gjorda uppskattningen av antalet nödställda sjömän från svenska fartyg, helst som däri ingå även fall av nödställdhet på grund av ådragen venerisk sjukdom, i verkligheten lett till ett för högt resultat, vadan relationen mellan de nödställdas antal och totalantalet sjömän å svenska fartyg i verkligheten torde ställa sig till och med betydligt förmånligare för de sistnämnda än vad siffrorna ovan i sådant hänseende direkt giva vid handen. Vågar man sig på en proportionering av antalet över huvud taget nödställda sjömän under ett år, sådant det framgår av departementets siffra (922), enligt ett förhållande 99 : 53 (se ovan), skulle på sjömansstammen 20 000 komina allenast 600 nödställda, och återstående nödställda sjömän, 322, utgöras av sådana, som åtminstone icke senast haft anställning å svenskt fartyg. Erforderligt beaktande bör skänkas åt den omständigheten, att såsom utgångspunkt för den nämnda beräkningen tagits uteslutande fall av nödställdhet, som kommit till konsuls kännedom. Jämväl bör understrykas, att beräkningen i vissa hänseenden som ovan framgå grundar sig allenast på

43 antaganden. De sakkunniga hava emellertid ansett fog föreligga för att vid sina fortsatta överväganden räkna med ett årsmedeltal av 700 nödställda sjömän från svenska fartyg. Särskilda förhållanden uppmärksammade med hänsyn till vissa hamnar. Om än den ovan lämnade redogörelsen icke kan anses hava ådagalagt, att några svårare missförhållanden i allmänhet råda bland det svenska sjöfolket i utländska hamnar, så torde dock av utredningen framgå, att hithörande förhållanden, när man ser till vissa enstaka hamnar, lämna åtskilligt övrigt att önska. Särskilt får utredningen anses hava bekräftat, vad man redan tidigare hade anledning att antaga, nämligen att, förutom Antwerpen och Rotterdam, i all synnerhet vissa franska hamnar höra till den nyssnämnda kategorien. Härutinnan äro att uppmärksamma särskilt följande förhållanden. Av de tillhopa 54 fall, där rymning eller eftersegling ägt rum eller avmönstring förekommit på grund av avsked eller uppsägning från fartygets sida eller till följd av egen uppsägning av sjömannen, vilken åtgärd i sin tur föranletts av omständighet, som uttryckligen haft samband med spritmissbruk av sjömannen, komma på franska h a m n a r icke mindre än 21 eller sålunda omkring 39 procent av hela antalet. Av de nu nämnda fallen hänföra sig 8 till Rouen och 7 till Bordeaux samt övriga till hamnar, som framgå å sid. 37. Det torde här böra anmärkas, alt mot tillhopa endast 8 vid de ifrågavarande konsulaten i Storbritannien upptagna protokollen svara icke mindre än 34 fall, i vilka tjänsten frånträtts i brittisk hamn, men som sedermera, med undantag av de nämnda åtta, kommit att rapporteras från annan hamn, främst från Rotterdam, men även till stor del från franska hamnar. Ytterligare en företeelse av mera allmängiltig innebörd, som uppmärksammats vid den företagna detaljgranskningen av protokollen, torde här böra något beröras. Att märka är sålunda, hurusom från franska hamnstäder, men även från Paris i stor utsträckning förekommer, att förpassning av sjöfolk äger rum just till Antwerpen. Sålunda synes framgå, att åtminstone i 28 fall dylik förpassning ägt rum. De förpassande konsulaten redovisas sålunda: Dunkerque med 10 fall, Bordeaux med 7, Rouen med 3, Calais med 2, Le Havre med 1 samt Paris slutligen med 5 fall. De från Paris förpassade sjömännen hava lämnat tjänsten i respektive Rouen (3 fall), Bordeaux och Pasajes. Den uppmärksamhet av mindre smickrande art med hänsyn till de svenska sjömännens förhållanden, som särskilt Antwerpen ådragit sig, torde till en stor del erhålla sin förklaring av nu angivna omständighet. Antwerpens särställning i nu särskilt angivet hänseende belyses ytterligare av den i

44 Kap. III lämnade redogörelsen för innehållet i vissa ytterligare protokoll än som nu äro ifråga. Beträffande de särskilda förhållanden i övrigt, som kunna anses vara utmärkande för den ena eller den andra av de ifrågavarande konsulathamnarna, torde få hänvisas till bilaga A, varuti lämnas en översikt bland annat angående de av konsulerna avgivna allmänna redogörelserna för respektive hamnars vidkommande. Socialstyrelsens redogörelser angående olycksfall inom sjömansyrket under vissa år. Av de i det föregående å sid. 32 omförmälda fall av ådragen kroppsskada såsom anledning till tjänstens upphörande framgår endast beträffande 2 fall, att skadan ådragits i berusat tillstånd. I anslutning härtill må anföras, att enligt uppgifter, som framgå av socialstyrelsens redogörelser angående olycksfall inom sjömansyrket åren 1930—1932 (Sociala meddelanden häften 12 för år 1931, 9 för år 1932 och 10 för år 1933), under fartygs uppehåll i svensk eller utländsk hamn inträffat följande antal olyckor, hänförliga till rubrikerna »olycksfall under vistelse i land» och »förflyttning till eller från fartyg vid besök i land», nämligen år 1930 79,1 år 1931 70 och år 1932 71. Av nämnda antal voro olyckor med dödlig utgång år 1930 16,1 år 1931 14 och år 1932 16. Olyckornas fördelning på svensk och utländsk hamn framgår av nedanstående tabell, grundad på uppgifter inhämtade hos socialstyrelsen. 1930

1932 Antal Därav med Antal Därav med Antal Därav med olyckor dödlig utgång olyckor dödlig utgång olyckor dödlig utgång Svensk hamn Utländsk »

41 37

2 13

41 29

3 11

44 27

3 13

Beträffande nämnda olyckor med dödlig utgång under år 1932 uttalas i redogörelsen, att »i nästan samtliga fall» olyckorna inträffat under rusets inflytande. Angående de 16 (15) dödsolyckorna år 1930 göres ifråga om 6 fall gällande, att de omkomna vid olyckstillfället varit berusade. Redogörelsen för olyckorna under år 1931 innehåller icke någon upplysning i motsvarande hänseende beroende på viss ofullständighet hos primärmaterialet det nämnda året. I den av sjötekniske konsulenten hos kommerskollegium den 30 december 1932 avgivna redogörelsen för gjorda rön och iakttagelser under tjänsteutövningen under år 1931 framhålles emellertid »beträffande olyckshändelser, som drabbat ombord anställda», att åtskilliga drunkningsolyckor inträffat, vilka med sannolikhet föranletts av omåttligt förtärande av spritdrycker. Under år 1931 syntes sålunda hava omkommit ett tiotal 1 En i statistiken inräknad olyckshändelse med dödlig utgång har i själva verket inträffat u n d e r fartygs resa i öppen sjö.

45 sjömän av nyssnämnda orsak, varjämte fyra avlidit på grund av träspritförgiftning. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, komma av de nämnda tio fallen 1 på svensk, 1 på norsk, 1 på finsk, 3 på brittisk, 1 på belgisk (Antwerpen), 1 på västafrikansk och 1 på sydamerikansk hamn, varjämte 1 fall inträffat under resa med fartyg från Danzig till Sverige. Av fallen av träspritförgiftning hava tre inträffat i svensk h a m n och det återstående fjärde i nordamerikansk hamn. Ifråga om de ovan meddelade statistiska uppgifterna från socialstyrelsen gäller i likhet med vad å sid. 14 anförts rörande där omhandlade olycksfall med dödlig utgång i utländska hamnar under åren 1920—1929, att desamma avse endast sådana olyckor, som träffat sjömän, vilka vid respektive olyckstillfällen varit anställda å svenska fartyg, och varom i en eller annan form ingått officiellt meddelande till vederbörande myndighet.

KAP.

Antwerpen.

III.

En särskild undersökning på grundval av vissa protokollsamlingar.

I det följande lämnas en närmare redogörelse angående förhållandena i Antwerpens hamn, sådana nämnda förhållanden framgå av en särskild detaljgranskning av de i det föregående omförmälda, från konsulatet i nämnda stad mottagna protokoll för ett helt kalenderår, nämligen för år 1931. De sakkunniga hava ansett en sådan redogörelse önskvärd redan med hänsyn till den uppmärksamhet, som vissa tidigare protokollsamlingar från samma håll tilldragit sig, utan att såvitt de isakkunniga hava sig bekant desamma gjorts till föremål för en mera ingående analys. Därtill kommer, att de sakkunniga funnit en sådan redogörelse påkallad för att få till stånd den erforderliga bakgrunden för en riktig förståelse av den mentalitet bland vissa grupper av sjöfolket, som i åtskilliga fall medfört nödställdhet på sätt den i nästföregående kapitel lämnade redogörelsen giver vid handen och i andra fall haft till följd sådana bestraffningar för olika förseelser, som statistiskt behandlas i Kap. IV. Först må emellertid här något beröras en vid frågans tidigare behandling uppmärksammad omständighet, vilken jämväl synes hava tilldragit sig särskild uppmärksamhet i diskussionen angående de spörsmål, som utgöra föremål för den förevarande utredningen. Härvid syftas på det av generalkonsul Petri på sin tid upplysta förhållandet, att enligt från Antwerpens fängelse mottagna statistiska uppgifter angående antalet för lösdriveri under viss tid (1 januari—10 oktober 1927) dit införpassade sjömän från olika länder i icke mindre än 52 särskilda fall vore fråga om svenska sjömän.

46 Genom generalkonsul Petris försorg hava införskaffats avskrifter i huvudsakliga delar av vederbörande domstolsprotokoll beträffande nämnda fall, vilka avskrifter jämväl åtföljts av översättningar till svenska språket. En närmare undersökning på grundval härav har givit vid handen bland annat följande. Av de nämnda 52 fallen härleda sig 39 från Antwerpen och övriga från andra belgiska städer, främst Bryssel, men även från den belgiska landsorten. I 40 av samtliga fallen framgår icke någon som helst annan omständighet till grund för vederbörandes bortdömande till fängelsestraff än deras medellöshet. I 6 fall synes sjöman av eget initiativ hava inställt sig hos belgisk myndighet för att begära hjälp till sitt uppehälle (åtminstone i ett fall under uttrycklig motivering, att hjälp från svenska konsulatet icke vore att påräkna). I 2 fall av samtliga framgår uttryckligen, att vederbörande anhållits vid polisrazzia i hamnen. I 4 fall hava utom medellöshet följande förhållanden lagts vederbörande till last, nämligen i 1 fall onykterhet och i 3 fall bettleri. I övrigt framgår av protokollen i huvudsak endast följande. I 1 fall har sjöman såsom grund för sin medellöshet angivit, att han »druckit upp» sina pengar. I 1 fall anträffades sjöman i en tom järnvägsvagn. I ytterligare 2 fall påträffades vederbörande sovande å visst fartyg. Antalet av de i det föregående omförmälda, vid konsulatet i Antwerpen upptagna protokollen rörande svenska sjömän uppgår för år 1931 till 149, varav för första halvåret 76 och för andra 73. Dessa protokoll omfatta redogörelser för 128 särskilda händelser. En av dessa hänför sig till utlänning (norrman). I åtskilliga av de övriga 127 fallen har någon åtgärd av konsul i understödjande eller annat syfte icke varit ifrågasatt, utan synas i vissa fall särskilda händelser hava protokollförts allenast såsom i sin mån belysande enligt konsulatets uppfattning för rådande missförhållanden inom det svenska sjömansyrket i allmänhet och ibland svenskt sjöfolk i Antwerpen i synnerhet. I först angivna hänseende är det uppenbart, att materialet är alltför ofullständigt för att därå skall kunna grundas något mera allmängiltigt omdöme. Å andra sidan omfatta protokollen i stor utsträckning händelser, vilka en var haft sin upprinnelse å annan ort än Antwerpen och som jämväl icke i fortsättningen synes hava haft något direkt samband med förhållandena i denna stad. Till denna grupp höra i första hand 56 fall, där svensk sjöman antingen såsom nödställd av en eller annan anledning av svensk konsul å annan ort förpassats till Antwerpen (40 fall) eller ock sjömannen eljest från annan ort sökt sig till Antwerpen utan att, såvitt av protokollen framgår, bland annat besitta tillräckliga medel för sitt uppehälle därstädes (16 fall). Hit höra vidare de till ett antal av 3 uppgående fall, där konsulatets i Antwerpen medverkan påkallats allenast för av-

mönstring av för förseelse å annan ort avskedad sjöman, liksom i viss motsvarighet härtill även 9 fall, ifråga om vilka ådragen venerisk sjukdom utgjort avmönstringsgrund eller eljest anledning till besök å konsulatet och vilka icke redan hänförts till någon av ovan särskilt angivna kategorier. En närmare redogörelse i visst avseende angående 7 av sistberörda fall har lämnats i det föregående å sid. 36. Bortsett även från sistnämnda fall återstå 59 fall, beträffande vilka åtminstone kan antagas föreligga visst orsakssammanhang med förhållandena i Antwerpen. De nu åsyftade fallen kunna efter sin art lämpligen indelas i följande grupper, nämligen: 1) olycksfall med dödlig utgång under rusets inverkan, 2) sjöman tillfogad kroppsskada vid besök i land, 3) avmönstring på grund av förseelse i tjänsten under fartygs uppehåll i Antwerpen (i allmänhet upprepad onykterhet i eller utan samband med uppträde ombord) men utan att, såvitt ens gjorts gällande, nödställdhet följt, 4) eftersegling (eller rymning) med eller utan efterföljande nödställdhet, 5) nödställdhet hos sjöman i andra fall, 6) andra omhandlade fall. Vad angår grupp 1) hava redovisats 2 fall, som därunder avses. I det ena är fråga om sjöman (matros), som efter att hava lyft 300 francs av innestående hyra begivit sig i land och sedermera i starkt berusat tillstånd kastat sig i vattnet och omkommit. Det andra fallet rör sig om sjöman, som av hyrestillgodohavande lyft 100 francs i ändamål att därmed i land »lösa ut ett par skor» men som i berusat tillstånd på återvägen till fartyget råkat bliva överkörd och dödad av ett under växling varande tåg. Fall, som äro att hänföra under 2), hava inträffat till ett antal av 3. I ett av dessa har sjöman fått benet avsparkat under uppträde på ett kafé med annan svensk sjöman. Båda hade en lördag, sedan de »lyft en del av sitt tillgodohavande, gått i land jämte några andra besättningsmän». Båda parterna synas hava varit berusade vid tillfället. I ett annat har svensk sjöman, som under cirka ett års tid haft anställning såsom vaktman å olika fartyg i Antwerpen, i något upprymt tillstånd efter kafébesök blivit slagen sanslös i gatan. Konsuls bistånd har sedermera påkallats för mannens intagande å sjukhus. I det tredje och återstående fallet är fråga om sjöman, som under besök i land fått benet avsparkat under uppträde med belgisk chaufför. Sjömannen har påstått sig vid tillfället hava varit fullt nykter och har begärt konsulatets bistånd »för väckande av åtal mot chauffören med krav på ersättning för sveda och värk, sjukhusvård samt förlorad arbetsförtjänst». Händelser, som avses under 3), hava inträffat till ett sammanlagt antal av 9. Beträffande 3 av dessa fall föreligga icke närmare redogörelser utan

48 framgår av protokollen i huvudsak endast det faktum, att vederbörande avmönstrats på grund av upprepad onykterhet, som medfört frånvaro från arbetet vid vissa tillfällen (i ett av fallen angives sjöman dessutom hava »varit i lag med polisen»). Rörande övriga fall inhämtas i huvudsak följande. I ett fall har sjöman, som ofta »uppträtt berusad i tjänsten och försummat sina åligganden», »lyft en del av sin hyra» (500 francs) samt därefter vägrat att deltaga i arbetet ombord. I ett fall har sjöman en kväll lyft 200 francs av sitt tillgodohavande, gått i land och återkommit i berusat tillstånd, därvid han ombord medfört en liter konjak. Fyra sjömän från svenskt fartyg, vilka på kvällen viss dag av innestående hyra lyft 100 francs per man, hava påföljande morgon icke återvänt ombord, varför de på befälhavarens begäran av konsuln avförts från fartygets sjömansrulla. E n var av dessa fyra har sedermera infunnit sig på konsulatet, därvid särskilda protokoll angående händelsen upptagits. Fall av eftersegling eller rymning (grupp 4) här ovan) hava redovisats till ett antal av 13. Ifråga om dessa framgår icke mera än i fyra fall storleken av det belopp, vederbörande innehaft vid ilandgåendet sista gången från fartyget. I ett fall rör det sig om 1 pund, i ett annat om 100 francs (vilket belopp uppburits för likvidering av kostnad för pressning av en ulster), i ett tredje om 250 francs och i ett fjärde slutligen om ett belopp mindre än en svensk krona. I sex andra fall har vederbörande under vistelsen med fartyget i Antwerpen av innestående hyra lyft sammanlagt i ett fall 100 francs, i ett fall 200 francs, i ett fall 300 francs, i ett fall 500 francs, 1 i ett fall 700 francs 2 och i ett fall 3 400 francs. 3 I ett fall där rymning förelegat hade sjömannen ombord gjort sig skyldig till stöld av 25 kronor. Fyra av nu nämnda 13 fall hava protokollförts på grund av anmälan från fartygets sida. I återstående 9 fall har vederbörande sjöman personligen inställt sig å konsulatet efter fartygets avgång, i ett fall för erhållande av pass »för att kunna komma från Antwerpen», i ett fall för uppehälle till dess fartyget efter viss tid återförväntades till Antwerpen, i två fall för erhållande av pass för resa till annan hamn, dit fartyget avgått, i ett fall för erhållande av penningförsträckning för samma ändamål, i ett fall för eftertelegrafering av penningar från anhörig i Sverige, i ett fall »för att få arbeta sig hem med något fartyg» och slutligen i två fall utan att av protokollen framgår orsaken till sjömannens inställelse. I 13 fall är fråga om sjöman, vilken av en eller annan anledning av mönstrats i Antwerpen 4 (utom på grund av venerisk sjukdom), och som därefter råkat i nödställd belägenhet (grupp 5) här ovan). 1 H ä r a v h a r större delen åtgått till inköp av kläder. * Härav h a r till betalning av en kostym använts 500 francs. ' Härav ha 1 000 francs åtgått till inköp av kläder. 4 I ett fall framgår icke uttryckligen, att avmönstringen ägt rum i Antwerpen, men har fallet likväl hänförts till denna grupp.

49 Anledningen till avmönstringen framgår icke beträffande 5 av dessa fall. I övrigt har anledningen varit: egen begäran (3 fall), fartygs uppläggning (1 fall), samt avsked på grund av onykterhet, i eller utan samband med annan förseelse (4 fall). I den mån beloppet av hyrestillgodohavandet vid avmönstringen framgår av protokoll, angives detsamma här nedan med anteckning jämväl om den tid, som förflutit från avmönstringsdagen och till dess konsulns bistånd påkallats, respektive i vissa fall vederbörande blivit av polismyndighet anhållen för lösdriveri: omkring 1 500 francs 1 månad 1 4181 » 4 dagar omkring 1 4002 » 21 » » 1 8003 » 3 månader 10 dagar (anhållen för lösdriveri) » 850 » 4 dagar 500 » 26 » 400 » 3 månader 13 dagar (anhållen för lösdriveri) omkring 380 » 1 dag 200 » c:a 1 månad (anhållen för lösdriveri) 139 » 1 dag 27 > 25 dagar Beträffande de i ovanstående tabell avsedda 11 fallen har avmönstring ägt rum i 5 fall från svenskt fartyg och i 6 fall från utländskt. De utländska fartygen voro av följande nationaliteter, nämligen tre av belgisk, två av norsk och ett av tysk nationalitet. Till grupp 6) äro hänförliga återstående 19 fall, beträffande vilka är att anteckna följande. I ett fall h a r sjöman (matros) av domstol i Antwerpen blivit ådömd fem års fängelse för rånförsök. Sjömannen har förnekat, att han begått brottet, och gjort gällande, att det hela rört sig endast om ett mera vanligt uppträde med slagsmål. Sjömannen, som medgivit, att han före händelsen »förtärt en del dryckesvaror, så att han blev något berusad», framhåller, att han »seglat ut från Antwerpen sedan sju år tillbaka och att han aldrig förut varit i delo med polisen» därstädes. I två fall har sjöman (kock och kockelev) från svenskt fartyg i berusat tillstånd övat våld mot polis och på denna grund anhållits. I båda fallen frigåvos vederbörande — efter ingripande från konsulatets sida — mot borgen. Händelsen synes icke i något av fallen hava medfört skiljande från tjänsten å fartyget. I ett fall har en smörjare från svenskt fartyg arresterats på grund av »sedlighetssårande beteende, vilket skulle hava bestått i att han i onyktert 1 Hela beloppet gick förlorat under färd med bil från fartyget i samband med avmönstringen. 2 400 francs användes för betalning av vissa skulder ombord. 8 »Något över 1 000 francs» användes till inköp av kläder.

4—416126

50 tillstånd i dockområdet sökt kasta vatten, vilket några småflickor skulle ha åsett». Enligt uppgift skulle mannen bliva frigiven, »om en garanti av Frcs 500 kunde ställas till förfogande». Det framgår ej av protokollet, om sådan garanti ställdes, liksom ej heller om händelsen medförde mannens skiljande från tjänsten å fartyget. I fyra fall har protokoll upptagits på grund av att sjöman, som infunnit sig för avmönstring, respektive för lyftande av hyra, befunnit sig i onyktert tillstånd. I ytterligare ett fall har sjöman, som såsom hjälpsökande infunnit sig å konsulatet, uppträtt berusad. I ett fall har sjöman i berusat tillstånd fallit i vattnet mellan fartyget och kajen men blivit bärgad med tillhjälp av utkastad livboj. I ett fall har anmälts till konsulatet, att svensk sjöman, som infunnit sig i sjömanskyrkan, visat tecken på sinnesförvirring. Mannen intogs genom konsulatets försorg på sjukhus. Han har angivits såsom välbekant för konsulatet, enär han under längre tid åtnjutit understöd i form av kost och logi i avvaktan på ny hyra. I ytterligare ett fall handlar protokoll om sinnessjuk sjöman. Sjömannen, som såsom sinnessjuk hemfördes från Australien med svenskt fartyg, hade under uppehållet i Antwerpen inlagts på skandinaviska sjömanshemmet men överfördes sedermera till sjukhus i Antwerpen. I ett fall har befälhavare anmält, att sjöman (donkeyman) upprepade gånger varit onykter i tjänsten, på grund varav befälhavaren hade för avsikt att senare i annan hamn avmönstra honom, enär det vore »svårt att få hyggligt folk härstädes». Sjömannen ifråga, som hade invändningar att göra i olika hänseenden, begärde att bliva intagen å sjukhus, men ändrade sedermera sin begäran till att i stället avse hemsändning. Befälhavaren samtyckte härtill, uppsade mannen och deponerade såväl sjömannen »tillkommande hyra, inklusive 7 dagars uppsägningshyra» som kostnaden för ångbåtsbiljett Antwerpen—Göteborg jämte underhåll till dess Göteborgsbåten skulle avgå. I ett fall har befälhavare begärt »konsulatets bistånd för anskaffande av en matros». För att villfara befälhavarens begäran satte sig konsulatet i telefonförbindelse med »skandinaviska sjömanshemmet, svenska sjömanskyrkan samt belgiska sjömanshemmet». Tre sjömän infunno sig därefter för tjänstens sökande. Befälhavaren fann sig, sedan h a n »undersökt deras förhållanden», »icke vilja riskera att antaga någon av dem, huvudsakligen beroende på den korta tid de tidigare haft anställning å fartyg». »En av de tillstädeskomna var dessutom alltför gammal.» I ett fall har konsuln »lagt märke till», att sjöman, »som infunnit sig i visst ärende», »hade huvudet omplåstrat». Tillspord om orsaken härtill upplyste sjömannen bland annat, att han av en berusad svensk sjöman blivit med något tillhygge tilldelad ett slag på hjässan så att ymnigt blodflöde uppstått. Angriparen hade blivit omhändertagen av polisen.

51 I fyra fall slutligen röra sig protokollen icke om sjömän i egentlig mening. I ett fall är sålunda fråga om förutvarande sjöman, som senast varit verksam såsom kock på olika restauranter i Paris och Bryssel men som rest till Antwerpen för att söka hyra, vilket emellertid icke lyckats honom. Under uppehållet i Antwerpen hade han ådragit sig syfilis, för vilken sjukdom han därstädes erhållit sjukhusvård under viss tid, men sedermera råkat i nödställd belägenhet och till följd därav blivit anhållen av polismyndighet. I ett annat fall är fråga om svensk kaféinnehavare i Antwerpen. Denne hade infunnit sig »i visst ärende», därvid antecknats, att han sammanbodde med viss belgisk kvinna »som om han vore gift». I ett fall omför mäles, att svensk sjökapten infunnit sig och anhållit om hjälp till hemresa, enär han befunne sig i nödställd belägenhet. Han hade under de två sista åren haft anställning som ombud för en skeppshandelsfirma i Antwerpen för upptagande av order å svenska fartyg. Han uppgav, att det numera icke lönade sig att utöva sådant yrke, då på grund av det nyligen inträffade spritsmugglingsfallet å s/s »Aslög» i Stockholm, befälet å svenska fartyg icke längre ville förse sig med spritvaror från »bonded stores» i Antwerpen. I det fjärde och återstående fallet omförmäles slutligen, hurusom svensk f. d. sjöman infunnit sig »i visst ärende» och på förfrågan, huruvida han vore »runner» för innehavarinnan av visst kafé, invänt »att han icke skaffade sjömän dit och följaktligen icke vore runner». »Han erkände emellertid, att han gick ägarinnan tillhanda med olika slags arbeten.»

KAP.

IV.

Redogörelse angående förseelser av sjömän enligt skeppsdagboksutdrag insända till kommerskollegium under åren 1927—1931. Då man gör gällande, att sjömannen på grund av sina säregna levnadsförhållanden skulle vara mera än de flesta andra yrkesutövare utsatt för frestelser att göra av med den intjänta lönen efter hand, som den kommer i hans hand, föresvävar tanken i främsta rummet det förkastliga nöjesliv, vartill förhållandena i de utländska hamnarna mången gång erbjuda rikliga tillfällen och vilket sjömannen efter ett måhända månadslångt isolerat liv till sjöss i åtskilliga fall icke kan utan vidare motstå. En överdriven konsumtion av spritdrycker, öl och vin förmenas spela en dominerande roll i detta nöjesliv. Därtill kommer, att spritmissbruket i och för sig anses ägnat att öka de vådor — jämväl i kroppsligt hänseende — för vilka sjömannen även eljest är utsatt i hamnar, om vilka här är fråga.

52 Ytterst torde det sålunda vara spritmissbruket såsom sådant bland sjömännen i utländska hamnar, mot vilket kritiken riktar sig. Det torde vara uppenbart, att den redogörelse, som lämnats i det föregående, icke kan tjäna såsom grund för ett tillförlitligt bedömande av omfattningen av det nämnda spritmissbruket i och för sig. Därtill är det material, som stått till förfogande, i vissa hänseenden icke tillräckligt. En överskådligare bild av förhållandena på det förevarande området har synts de sakkunniga kunna erhållas genom en sammanställning av de särskilda uppgifter, som innehållas i de till kommerskollegium på grund av stadgande i sjömanslagens 69 § insända skeppsdagboksutdrag angående sådana förseelser av sjömän, som jämlikt föreskrifterna i 62 § nämnda lag medfört bestraffning ålagd av befälhavare. Det visar sig nämligen vid en granskning av dessa handlingar, att i ett alldeles övervägande antal fall just ett överdrivet bruk av starka drycker varit anledningen till den handling eller uraktlåtenhet i vissa hänseenden, som medfört bestraffningen ifråga. I varje fall synes en sådan sammanställning avseende flera år väl ägnad att visa, huru utvecklingen tenderar i det ifrågavarande avseendet. En dylik sammanställning av antalet bestraffningar har nedan verkställts för en femårsperiod omfattande åren 1927—1931. Därvid hava såsom saknande intresse i förevarande sammanhang avskilts bestraffningar, som hänföra sig till förseelse bestående i vägran att deltaga i arbete med fartygs lossning eller lastning under pågående hamnstrejk.

1927. 1928. 1929. 1930. 1931. Summa

Totala antalet bestraffningar

Därav för vägran att deltaga i arbete under strejk

Antal kvarstående fall

170 226 260 213 221

14 57 39 9 25

162 169 221 204 196

i 096

952 Det framgår av de ifrågavarande dagboksutdragen, att i jämförelsevis stor utsträckning de i tabellens sista kolumn avsedda bestraffningarna hänföra sig icke blott till enstaka, i allmänhet svårare, förseelser eller försummelser, utan många gånger till två eller flera sådana händelser, för vilka vederbörande på en gång lagförts, ehuru desamma inträffat vid skilda tidpunkter och därigenom — det ligger i sakens natur — oftast även å olika orter. De inträffade händelserna kunna efter sin art lämpligen fördelas på allenast tre grupper, nämligen 1) förseelser eller försummelser begångna i berusat tillstånd, 2) tjänsteförsummelser eljest i samband med besök i land, samt 3) övriga händelser. Sammanlagt omhandlas i de ifrågavarande dagboksutdragen — med undantag som ovan nämnts — 1 033 särskilda hän-

53 delser. Huru dessa fördela sig på olika delar av världen, framgår närmare av bilaga C. Därav äro till grupp 1) hänförliga icke mindre än 690 och till grupp 2) 227. Till »övriga händelser», grupp 3), höra allenast 116 fall. Det m å anmärkas, att vid en sålunda verkställd fördelning till grupp 1) endast hänförts sådan händelse, rörande vilken uttryckligen av dagboksutdraget framgår, att vederbörande vid det ifrågakomna tillfället varit onykter. Har icke sådant förhållande direkt angivits men förseelse i allt fall bestått exempelvis i försummelse att efter besök i land i tid inställa sig i arbete ombord, har händelsen hänförts till grupp 2), ehuru otvivelaktigt omständigheterna eljest — och detta måhända i de flesta fall — talat för att försummelsen haft sin grund i en överdriven spritkonsumtion. Ifråga om allenast 11 procent (runt tal) av samtliga fallen kan sålunda med någon större grad av säkerhet göras gällande, att spritmissbruk icke spelat in. Omkring 10 procent av samtliga fallen torde hänföra sig till utlänningar (105). Ur de ovan under grupp 1) angivna händelserna kunna följande olika typer särskiljas, nämligen a) — en grövre typ — fylleri och våld mot befäl eller annan ombord anställd, b) fylleri i förening med oskickligt uppträdande eljest ombord samt c) tjänsteförsummelse till följd av fylleri. Huru de nämnda fallen — i den mån fråga är om svenska sjömän — fördela sig efter n u angivna grunder, framgår av nedanstående tabell, som jämväl — i kolumn d) — upptager händelser, som avses under 2) »tjänsteförsummelser eljest i samband med besök i land». År 1927 1928 1929 1930 1931 Summa

a)

b)

c)

d)

Summa

5 10 14 6 10

16 8 12 16 17

89 85 98 143 108

33 35 47 27 51

143 138 171 192 186

830 I medeltal för de nämnda åren uppgår antalet händelser av i tabellen avsedda slag till 166. Sett i förhållande till antalet svenska sjömän, sysselsatta i utrikesfart med svenska fartyg — av kommerskollegium såsom i det föregående omförmälts uppskattat till omkring 20 000 — representerar det nämnda medeltalet icke stort mer än 0 8 procent. Det bör hållas i minne, att siffrorna i tabellen utvisa antalet händelser av olika slag. Eftersom dessa i vissa fall hänföra sig till samma sjömän, så följer härav att antalet sjömän, som gjort sig skyldiga till förseelserna ifråga, i själva verket måste vara lägre än som det nämnda procenttalet direkt giver vid handen. Av de sammanlagt 928 (1033 — 105) händelser, vilka hänföra sig till svenska sjömän, komma på h a m n a r med belägenhet, som nedan framgår, följande särskilda antal:

54 Östersjön S. Nordsjön (utom danska kusten) o. Kanalen Medelhavet Afrika v. kust samt Kaplandet o. Durban Indien o. Ostasien (även ö a r n a ) . . Australien med Nya Zeeland Nordamerika (ej Mexikanska Gulfen) Centralamerika och Mexikanska Gulfen och Guayana Sydamerika med angivet undantag Övriga områden Summa Förseelser begångna till sjöss el. å ort varom upplysning ej lämnats Summa summarum

37 11

25 29

32 18

20 8

6 6 20

16 4

2 5

27 13

30 37

151 108

13 14 4

13 2 34

68 34 70

6 2

7 12

10 19

25 164

6 31 23

18 19

9 34

928 Såsom av tabellen framgår avse tillhopa 790 fall förseelser begångna under fartygs uppehåll å ort, varom dagboksutdrag lämnar upplysning. Enbart på de i Kap. II omförmälda »konsulathamnarna» komma 176 fall enligt nedan angivna fördelning. 1927

Hamn

3 Danzig Gdynia Hamburg Amsterdam. . . . Rotterdam Antwerpen Dunkerque Le Havre Rouen Bordeaux Marseille London...... Newcastle Liverpool Hull Bilbao Barcelona Genua Rio de Janeiro Buenos Aires. . Shanghai

13 9

11 35 5 5 15 6 3 11 2 2

13 1 3 1 1

Summa

j Summa

3 11 17 2 7

176 Antwerpens särställning i här ifrågavarande hänseende framgår otvetydigt av den ovanstående tabellen. Likaså har det i Kap. II gjorda antagan-

.).)

det om Rouen såsom i viss mån intagande en motsvarande särställning vunnit bekräftelse genom den förestående utredningen. Rouen överträffas sålunda, förutom av Antwerpen, allenast av Genua. Ser man enbart till Amsterdam, Rotterdam, Antwerpen och de franska kanalhamnarna Dunkerque, Le Havre och Rouen, komma tillhopa på dessa hamnar 74 fall av tillsamman 113 på hamnar inom ett område, som omfattar Nederländerna, Belgien och Frankrike vid Kanalen. På Medelhavskusten från och med Spanien till och med Italien komma av tillhopa 70 fall enbart på Barcelona, Marseille och Genua i allt 31 fall. Rio de Janeiro och Buenos Aires äro representerade med 9 fall av tillsamman 38 för hela Sydamerikanska atlanterkusten med undantag av Guayana. På Shanghai komma 8 av tillhopa 18 redovisade för ett område, som omfattar Asien vid Stilla havet samt Japan. 1 Om de i tabellen angående konsulathamnarna angivna siffrorna ställas i relation till hela antalet händelser, ifråga om vilka upplysningar om hamn föreligga, så synes man därigenom kunna erhålla en riktig uppfattning om huru stor del, procentuellt sett, som kommer på de nämnda h a m n a r n a i förhållande till hela antalet fall världen över. Tillhopa komma på dessa hamnar 176 fall eller sålunda av hela antalet 790 223 procent. I detta sammanhang torde få omnämnas, att generalkonsul Petri i skrivelse av den 2 december 1933 framhållit, hurusom vissa uppgifter i den officiella statistiken angående »rusdrycksförsäljningen m. m. år 1932» gåve vid handen, att fylleriförseelserna inom samtliga grupper män uppginge till 28 915, varav 2 425 eller 8 procent representerades av sjömän. Om man uppskattade Sveriges befolkning till 6 000 000, varav hälften eller 3 000 000 manlig, och därifrån avdroge 1 000 000 under 16 år, återstode 2 000 000. De svenska sjömännens antal uppginge, fortsätter generalkonsul Petri, till omkring 30 000, sjökaptener och styrmän fråndragna. 30 000 utgjorde 1 Va procent av 2 000 000. Om fylleriförseelserna bland sjömän vore i proportion härtill, skulle de alltså utgöra 1 V2 procent, men statistiken utvisade, att de vore 8 procent, alltså mera än 5 gånger så mycket. Detta innebure, att spritmissbruk bland sjömän förekomme i oerhört stor utsträckning. Vidare har generalkonsul Petri, med hänvisning till en skrivelsen bilagd avskrift av en skrivelse från A.-B. Stockholmssystemet, påpekat, att statistiken gåve vid handen, att fylleriförseelser bland sjömännen i Sverige vore i stigande. Om man så toge i betraktande, att sjömännen vid sina besök i utländska hamnar hade mycket lättare tillgång till spritvaror än i Sverige, vore det uppenbart, att spritmissbruk bland svenska sjömän i utlandet betydligt överträffade förekomsten därav i Sverige. Till det ovanstående må anföras följande. I själva verket uppgick antalet av den manliga befolkningen i Sverige år 1930 (det sista år, för vilket officiell statistik föreligger) till 3 023 465. Därav kommo på åldersgrupperna 0—15 1 S i f f r o r n a avseende angivna områden överensstämma icke med uppgifterna i bilaga C, d å t a s s a senare uppgifter jämväl omfatta utländska sjömän å svenska fartyg.

56 år tillhopa 776 945. Ä hela den manliga befolkningen i övrigt komnio sålunda tillhopa 2 246 520. Den av generalkonsul Petri angivna siffran för svenska sjömän — sjökaptener och styrmän undantagna — 30 000 (omkring! torde hava erhållits genom en summering av siffrorna från 1920 års folkräkning för grupperna »skeppare», »fartygsmaskinister», »fartygseldare» och »annat sjöfolk», vilken giver till resultat talet 30 552. Gruppen »sjökaptener och styrmän» upptogs i 1920 års folkräkning till 4 011. Att icke siffrorna från nämnda folkräkning utan vidare kunna läggas till grund för en jämförelse som den av generalkonsul Petri gjorda är uppenbart redan med hänsyn till sjöfartens utveckling under tiden från år 1920. En mera exakt uppskattning av sjömanskårens storlek över huvud taget för närvarande eller ifråga om det nämnda året 1930 låter sig knappast åstadkommas. Emellertid måste enligt de sakkunnigas uppfattning den omständigheten, att vid utgången av sistnämnda år voro vid sjömanshus inskrivna omkring 52 500 sjömän avalla kategorier mot allenast 48 700 vid utgången av år 1920, tyda på, att till siffran 30 552 måste läggas åtminstone något eller några 1 000-tal för att komma det verkliga förhållandet närmare såvitt angår året 1930. Det m å emellertid uppmärksammas, att en jämförelse sådan som den av generalkonsul Petri gjorda, bortsett från osäkerheten ifråga om det till förfogande stående materialet i och för sig, alltid måste bli missvisande såtillvida som fylleriförseelserna, om man ser till deras fördelning på olika åldersgrupper, kulminera just i de åldersgrupper, där sjömännen relativt sett äro talrikast representerade. Medianåldern för sjömansyrket (manskap) utgjorde sålunda enligt 1920 års folkräkning endast 26 år mot 37 år för samtliga manliga yrkesutövare. Och enligt den officiella statistiken redovisas av 100 för fylleri sakfällda män såsom tillhörande just åldersgrupperna 20—24 och 25—29 år med 18-1 respektive 177 (fördelningstal för åren 1929 och 1930), under det att samtliga övriga åldersgrupper var för sig uppvisa lägre fördelningstal. Fördelningstalen sjunka med tilltagande ålder, så att detsamma redan i åldersgruppen 45—49 år är nere i 9 0 eller sålunda hälften av det ovannämnda högsta (18"i). Det säger sig självt, att ett förhållande såsom det ovan angivna måste skänkas tillräckligt beaktande vid en jämförelse som den av generalkonsul Petri gjorda. Påståendet att fylleriförseelserna bland sjömännen är i stigande, bestyrkes av siffrorna för åren 1929—1932. Sammanlagt redovisas sålunda för sjöfolk, med undantag av sjökaptener och styrmän, för år 1929 1 736, år 1930 2 026, år 1931 2 232 och år 1932 2 425. 1 1

Siffran för år 1932 tillhandahållen från A.-B. Stockholmssystemet.

57 KAP.

V.

Sjömännen och könssjukdomarna. I Sverige är, på grund av lag den 20 juni 1918, en var, som befarar sig vara angripen av smittsam könssjukdom, 1 berättigad att i sådant avseende bliva undersökt av vissa tjänsteläkare (eventuellt vid poliklinik). I fall av behov är han därjämte berättigad att utan avgift erhålla behandling (och övrig erforderlig vård) för sjukdomen liksom att kostnadsfritt bekomma läkemedel och utensilier, som därvid föreskrivas. Enligt en i Bryssel den 1 december 1924 undertecknad internationell överenskommelse i ämnet tillkommer numera motsvarande rätt svenska sjömän i större hamnar även i vissa främmande länder. I artikel 1 av överenskommelsen förbinda sig sålunda parterna att i en var av deras vid kust eller flod belägna större hamnar för behandling av könssjukdomar inrätta och underhålla anstalter, till vilka sjömän tillhörande handelsflottan skola äga tillträde utan avseende å nationalitet. Vid nämnda anstalter skall tjänstgöra en specialutbildad medicinsk personal och skola desamma vara försedda med utrustning, som ständigt svarar mot vetenskapens utveckling. De skola så anordnas, att de för vederbörande äro lätt tillgängliga. Deras storlek skall i varje hamn vara anpassad efter sjöfartens omfattning och skola de vara försedda med tillräckligt antal vårdplatser. I artikel 2 föreskrives, att läkarvård och läkemedel skola tillhandahållas utan avgift samt att detsamma skall även gälla för sjukhusvård, därest dylik av vederbörande läkare befinnes erforderlig. De sjuka skola likaledes avgiftsfritt erhålla de läkemedel, som äro erforderliga för sjukdomens behandling under resa till närmaste hamn, som är avsedd att anlöpas. Enligt artikel 3 skall till varje sjuk utlämnas en strängt personlig anteckningsbok, i vilken den sjuke angives allenast genom ett nummer och vari läkarna i de av den sjuke besökta anstalterna skola anteckna a) diagnosen jämte kortfattat angivande av de särskilda kliniska data, som fastställts vid undersökningen; b) vilken behandling, som företagits i kliniken; c) vilka föreskrifter, som skola iakttagas under resan; d) vilket resultat, som de serologiska undersökningarna givit vid fall av syfilis (Wassermann). Dessa anteckningsböcker skola upprättas i enlighet med vid överenskommelsen fogat formulär. De kunna sedermera ändras på administrativ väg. I artikeln uttalas vidare, att det för underlättande av jämförelser är önskvärt, att de medelst Wassermanns reaktion företagna undersökningarna såvitt möjligt verkställas med användande av likartad teknik. Jämlikt artikel 4 skall det åligga fartygsbefälhavare att fästa den ombord å fartyget anställda personalens uppmärksamhet på be1 Syfilis (lues), enkelt veneriskt sår (ulcus molle, mjuk chancre) och dröppel (gonorrhea, gonorré).

58 fintligheten av de i denna överenskommelse omhandlade anstalterna. Vid undersökningen av hälsotillståndet ombord eller vid det första besök, som vederbörande hälsovårdstjänsteman gör å fartyget, skall denne till den ombord å fartyget anställda personalen överlämna meddelande om platser och tider för läkarmottagningarna. Den 24 april 1931 utfärdades Kungl. Maj:ts kungörelse inr 63) med bestämmelser i anledning av förenämnda överenskommelse. Beträffande innehållet i nämnda kungörelse torde få återgivas den sammanfattning därav, som enligt gällande formulär till motbok för sjöman skall finnas avtryckt på omslagets sista innersida. Det åligger befälhavare å svenskt fartyg, som går i utrikes fart, liksom befälhavare å utländskt fartyg att, närhelst fartyget ankommer till någon av följande hamnar, nämligen Stockholm, Norrköping, Malmö, Landskrona, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, Karlstad, Västerås, Gävle, Söderhamn, Härnösand, Sundsvall, Umeå eller Luleå, på lämplig plats ombord låta anslå på svenska och engelska språken avfattat meddelande — upptagande adresser och mottagningstider — beträffande de å platsen befintliga polikliniker eller läkare, som ovan avses. Ifrågavarande meddelande tillställes befälhavaren genom vederbörande tullmyndighets försorg. Besöker tulltjänsteman icke fartyget och finnes dylikt meddelande ej tillgängligt ombord, har befälhavaren att själv skyndsamt införskaffa sådant från nyss omförmälda myndighet. Jämväl i det fall då svenskt fartyg anlöper utländsk hamn, där för behandling av könssjukdomar finnes poliklinik, vid vilken å fartyg anställda enligt förenämnda överenskommelse äga att utan avseende å nationalitet kostnadsfritt erhålla läkarbehandling för könssjukdom, åligger det befälhavaren att ombord anslå vederbörligt meddelande om läkarmottagningar å platsen. Även i detta fall har befälhavaren att vid fartygets ankomst till hamn, där befälhavaren veterligt finnes poliklinik, som ovan avses, skyndsamt införskaffa upplysning härutinnan, för den händelse meddelande icke utan vidare tillställes honom eller förut finnes ombord, och att så snart ske kan på sätt nyss angivits delgiva fartygspersonalen vad sålunda inhämtats. Till varje sjuk sjöman, som här avses, skall på grund av överenskommelsens bestämmelser utlämnas en strängt personlig anteckningsbok, i vilken den sjuke angives allenast genom ett nummer och vari läkaren i av den sjuke besökt poliklinik skall anteckna, bland annat, vad den sjuke har att iakttaga under resan. I kungörelsen stadgas straff för befälhavare å svenskt fartyg, som underlåter att fullgöra, vad honom åligger i avseende å anslående (och eventuellt införskaffande) av meddelande, varom ovan förmäles. Till blankett till sjömansrulla enligt därför gällande formulär hörer numera särskilt tryckt meddelande, upptagande, förutom transumt av överenskommelsen, jämväl omförmälda kungörelse i sin helhet tillika med en förteckning över de länder, i vilka på grund av överenskommelsen svensk sjöman är berättigad att »utan avgift erhålla behandling (och övrig erforderlig

59 vård) för sjukdomen liksom att kostnadsfritt bekomma läkemedel och utensilier, som därvid föreskrivas». Dessa länder äro enligt sålunda gällande förteckning: Australiska statsförbundet, Bahamaöarna, Belgien, Belgiska Kongo, Brittiska Guayana, Brittiska Honduras, Canada, Ceylon, Cypern, Danmark, Ellisöarna, Falklandsöarna, Fiji, Finland, Frankrike (beträffande Tunisien endast såvitt angår Tunis' hamn), Gambia, Gibraltar, Gilbertöarna, Grekland, Grenada, Irak, Irländska fristaten, Island, Italien, Jamaica, Leewardöarna, Marocko, Mauritius, Monaco, Nederländerna, Nya Zeeland, Polen, Rumänien, Salomonöarna, Seychellerna, S:t Vincent, S:ta Lucia, Storbritannien och norra Irland, Straits Settlements, Trinidad. I Kap. II har å sid. 36 ff. lämnats en närmare redogörelse angående vissa fall av nödställdhet, rörande vilka könssjukdom anförts såsom anledning till vederbörandes avmönstring. Enligt vad som framgår av tabellen å sid. 30— 31 har enligt den undersökning, som huvudsakligen avses i nämnda kapitel och som omfattar tidsperioden 15 oktober 1931—15 april 1932, förekommit sådana fall till ett antal av 29, där fråga varit om avmönstring från svenskt fartyg. Enligt uppgifter, tillhandahållna från utrikesdepartementet, har kvartalsvis från och med den 1 januari 1931 till och med den 30 september 1933 utbetalats gottgörelse för utgifter för sjukvård åt veneriskt sjuka sjömän avmönstrade från svenska fartyg till nedan angivna antal. 1931

27 28 19 18

11 29 27 15

14 16 24

—

De ovanstående siffrorna säga emellertid icke något om förekomsten i det hela av könssjukdomar bland sjömännen i utrikes fart. De fall, som kommit till utrikesdepartementets kännedom, inskränka sig nämligen till allenast sådana, som föranlett sjömans avmönstring i utlandet. Men icke ens såtillvida äro uppgifterna från departementet uttömmande, då departementets kännedom i ifrågavarande hänseende är grundad allenast på fall, som föranlett ersättningskrav för vårdkostnader, varför hela det antal motsvarande fall, i vilka svensk sjöman under angivna år i främmande land på grund av Brysselöverenskommelsen ägt åtnjuta kostnadsfri vård, icke ingår i departementets siffror. Med utgångspunkt från summasiffran för ett visst år i den ovanstående tabellen samt med ledning i övrigt av en siffermässig beräkning av den svenska utrikessjöfartens fördelning på länder, anslutna till Bryssel-

60 överenskommelsen, och övriga främmande länder, torde man dock åtminstone med någon grad av säkerhet kunna åstadkomma en uppskattning av den totala frekvensen såvitt nu är ifråga. En sålunda verkställd uppskattning på grundval av siffror för år 1931 har givit till resultat talet 180, vilken siffra såsom av det ovanstående torde framgå allenast avser smittsamma fall. För en fullständig siffermässig belysning av könssjukdomsfrekvensen bland sjömännen finge givetvis till den sålunda angivna siffran läggas dels det antal fall, som i Sverige föranlett avmönstring från svenskt fartyg i utrikes fart, dels ock det antal fall både i utlandet och Sverige, som i själva verket icke behövt föranleda avmönstring. Att ens uppskattningsvis angiva några siffror i nu nämnda hänseenden låter sig emellertid icke göra, då man icke äger tillgång till några som helst tillräckligt omfattande uppgifter att lägga till grund för en dylik uppskattning. 1 Om det sålunda i själva verket torde vara uteslutet att åstadkomma en ens närmelsevis fullständig statistisk belysning av könssjukdomsfrekvensen bland sjömännen i utrikes fart, så förefinnes dock den möjligheten att genom anförande av vissa uppgifter, som framgå av den officiella statistiken angående könssjukdomarnas utbredning i Sverige, i allt fall få till stånd ett visst underlag för en riktig uppfattning av vissa omständigheter av betydelse för frågans bedömande. I sådant hänseende må anföras följande. Den av medicinalstyrelsen den 29 november 1932 avgivna berättelsen angående hälso- och sjukvården i riket för år 1931 (serien Sveriges officiella statistik) innefattar bland annat tre särskilda tabeller, upptagande samtliga fall av smittsam könssjukdom år 1931 dels efter boningsort (Tab. 9 a), dels efter ålder och kön (Tab. 9 b), dels ock efter smittningsort (Tab. 9 c). Därav framgår, att vad beträffar mankön under året förekommit, bortsett från enstaka fall av ärvd syfilis, tillhopa 10 421 fall (därav syfilis primaria och secundaria [636+177] 813, gonorré 9 499 och ulcus molle 109). På åldersgrupperna 15—40 år kommo av nämnda antal icke mindre än 9 423 eller omkring 90 procent, varav enbart på grupperna 20—30 år 6 298 fall, motsvarande i runt tal 60 procent av hela antalet 10 421. Av samtliga fallen voro 962 ådragna i utlandet, varav tillhopa 291 i Norge, Danmark och Finland. 1 I syfte att söka åstadkomma en relativ jämförelse på grundval av siffrorna från utrikesdepartementet och antalet fall av könssjukdom, som föranlett sjukhusvistelse bland Stockholms manliga befolkning, har visst siffermaterial införskaffats från 8 sjukhus i Stockholm, å vilka enligt uppgifter från Stockholms stads statistiska kontor under år 1931 funnits intagna fall av smittsam könssjukdom. Med hänsyn till viss ofullständighet och i övrigt bristande enhetlighet i viktiga hänseenden hos materialet har emellertid försöket icke kunnat fullföljas. Icke heller har ett försök att på grundval av vissa från könspolikliniker i Stockholm, Göteborg och Malmö genom medicinalstyrelsen mottagna uppgifter få till stånd en jämförelse mellan sjukdomsfrekvensen inom sjömansyrket och a n d r a y r k e n k u n n a t fullföljas, likaledes på grund av alltför påtagliga brister i materialet. Allenast såtillvida hava de gjorda försöken bidragit att skapa en viss klarhet, som de givit ett tydligt belägg på vanskligheten att med stöd av uppgifter allenast från enstaka eller mindre grupper av sjukhus eller polikliniker bilda sig ett hållbart omdöme i de hänseenden försöken avsett. Ovannämnda sifferuppgifter från vissa sjukhus hava sammanställts i bilaga Cl. Ifråga om förberörda uppgifter från vissa könspolikliniker m å hänvisas till bilaga C".

61 Särskilt den omständigheten, att såsom ovan framgår sjukdomsfrekvensen är ojämförligt mycket större i vissa yngre åldersgrupper än i andra, giver otvivelaktigt redan i och för sig vid handen, att könssjukdomarna måste bland sjömännen hava en större utbredning relativt sett än bland andra yrkeskategorier eller åtminstone de allra flesta av dem. Härvid torde få erinras om det redan tidigare i annat sammanhang omförmälda förhållandet, att medianåldern för sjömännen av manskapsgrad vid senast verkställd undersökning (1920 års folkräkning) kunnat fastställas till 26 år mot 37 år för samtliga manliga yrkesutövare. Därtill kommer även en annan viktig omständighet, som jämväl i och för sig talar för att könssjukdomarna äro bland sjömännen relativt oftare förekommande än bland den övriga svenska manliga befolkningen. De sakkunniga syfta härvid på det allmänt kända förhållandet, att risken för venerisk smitta i stort sett är avsevärt mycket större särskilt i vissa främmande länder än i Sverige. Såsom i sin mån belysande härutinnan torde få anses den ovan anförda siffran för könssjukdomar ådragna i utlandet under ett år (1931) i jämförelse med hela antalet sjukdomsfall under samma år i Sverige. Mera än 9 procent av hela antalet fall utgjordes av sådana, i vilka smittan ådragits i utlandet. På andra främmande länder än Norge, Danmark och Finland kommo 671 fall. Att en mycket stor del av sist angivna antal avser sjömän i utrikes fart torde icke vara tvivel underkastat. Men å andra sidan måste givetvis antagas, att i siffran ifråga ingå även åtskilliga fall, som icke hänföra sig till sjömän. Insikten om den större smittrisken i utländska hamnstäder föranledde på ett jämförelsevis tidigt stadium flottans myndigheter i Sverige att införa särskild profylaktisk behandling mot könssjukdomar under expeditioner med flottans fartyg till utlandet. Till en början var denna behandling icke obligatorisk, men sedan år 1919 gälla särskilda föreskrifter, som stadga straff för underlåtenhet att underkasta sig dylik behandling i mån som anledning förelegat. De gynnsamma resultat, som vunnos genom den profylaktiska behandlingen, föranledde för övrigt bestämmelsernas utsträckande till att gälla icke blott under expeditioner till utlandet utan över huvud taget under tjänstgöringen vid flottan. I detta sammanhang torde få återgivas följande i en årsberättelse till krigs vetenskapsakademien år 1929 av marinöverläkaren Gunnar Nilson gjorda uttalande angående profylaxens mot könssjukdomarna effektivitet. Även om naturligtvis spontana svängningar i sjukligheten och infektionsämnenas vimlens, ekonomiska faktorer och andra sociala förhållanden, lagstiftningsåtgärder och föreskrifter m. m. utöva sitt inflytande på morbiditetssiffrornas stigande och fallande, så överensstämma dock dessa växlingar överallt också med vidtagna profylaktiska åtgärder. Om man därtill lägger ej blott våra egna utan även främmande mariners erfarenheter av tusentals behandlingar vid besök i notoriskt fruktansvärt inficierade hamnstäder med i de allra flesta fall gynnsamma resultat och endast få insjuknanden, så synes mig härav framgå, att den i flertalet mariner numera införda profylaktiska behandlingen mot könssjukdomar ombord är väl berättigad.

62 I princip har den profylaktiska behandlingen blivit godtagen även för handelssjöfartens del. Sålunda har — efter samråd med kommerskollegium och socialstyrelsen — medicinalstyrelsen på grund av bemyndigande av Kungl. Maj:t den 23 september 1916 utfärdat en den 5 december 1924 dagtecknad kungörelse angående skeppsapotek m. m., 1 varuti (i 2 § andra stycket) föreskrift meddelats, att å fartyg i nordsjö- eller vidsträcktare fart skall tillsammans med viss läkarbok förvaras två exemplar av vissa av medicinalstyrelsen utgivna, (såsom bilaga C) vid kungörelsen fogade anvisningar angående profylaktisk behandling av smittsam könssjukdom ombord. Genom särskilda föreskrifter i kungörelsen är därjämte sörjt för att nödiga läkemedel m. m., som behandlingen förutsätter, alltid finnas ombord. Under punkt 1 i de nämnda anvisningarna säges uttryckligen, att den personliga profylaktiska behandlingen är en av de allra verksammaste åtgärderna mot utbredningen av smittsamma könssjukdomar. Punkt 4 innehåller föreskrift, att befälhavaren bör sörja för, att någon av fartygets befäl erhåller undervisning i behandlingens utförande, att lokal för densamma står till förfogande, samt att besättningen erhåller kännedom om fördelarna av behandlingen ävensom om möjligheten att erhålla sådan behandling. De sakkunniga hava ansett sig böra taga under övervägande, huruvida icke lämpligen motsvarande profylax, som är föreskriven vid marinen, skulle kunna införas såsom obligatorisk även med avseende å handelsflottans bemanning. De sakkunniga hava emellertid kommit till den uppfattningen, att med hänsyn till vissa för handelsflottan i jämförelse med marinen olika förhållanden en sådan anordning icke torde låta sig genomföra. Om man sålunda enligt de sakkunnigas mening icke kan taga steget fullt ut i detta fall, så lärer dock åtskilligt kunna vinnas genom andra åtgärder, åsyftande en ökad användning av den profylaktiska behandlingen. Enligt vad de sakkunniga tro sig veta, äro nämligen de möjligheter till sådan behandling, om vilka i allt fall finnes sörjt genom den ovannämnda kungörelsen av medicinalstyrelsen, icke alltför allmänt kända bland handelsflottans manskap. De sakkunniga vilja därför föreslå, att lämpliga åtgärder vidtagas för att på ett effektivt sätt bringa dessa möjligheter till sjömännens kännedom. 1

I vissa delar ändrad genom kungörelse den 28 februari 1929.

63 KAP.

VI.

Statsverkets kostnader på grund av särskilda föreskrifter om understöd genom konsuls försorg åt sjöfolk och nödställda svenska medborgare under vissa tidsperioder m. m. Tiden före den 1 oktober 1906. Före den 1 oktober 1906 handlades de s. k. ersättningsärendena rörande sjöfolks hemsändande m. m. inom kommerskollegium. På grund av särskildt bemyndigande av Kungl. Maj:t hade kollegium att hos statskontoret rekvirera erforderliga medel för gottgörelse dels av vissa av konsul icke förskjutna kostnader för befälhavares hemresa och underhåll samt för sjömäns sjukvård och hemförskaffande, vilka skulle gäldas av allmänna medel, dels av sådana utgifter, som konsul bestritt på grund av vissa stadganden i den då gällande förordningen angående konsulatväsendet (av den 4 november 1886), tillika med konsuls räntegottgörelse för dylika utgifter, dels ock av utgifter för sjöfolks hemförskaffande enligt kungl. förordningen den 6 augusti 1864. Vad av statskontoret sålunda årligen förskjutits, skulle enligt tillika meddelad föreskrift intill ett belopp av 2 700 kronor gottgöras från anslaget till befrämjande i allmänhet av handel och sjöfart, och skulle statskontoret omedelbart efter varje års utgång hos Kungl. Maj:t till gottgörelse anmäla återstoden av det förskjutna beloppet. Från anslaget för sjöfolk utbetalades för sådant ändamål under åren 1901 —1905 i medeltal omkring 25 750 kronor. Gottgörelse för av konsul bestridda utgifter för understöd åt svenska undersåtar, andra än sjömän, som utomlands råkat i nöd, samt konsuls räntegottgörelse för sådana utgifter ersattes före berörda den 1 oktober 1906 av handels- och sjöfartsfondens medel. Enahanda var förhållandet med gottgörelse för konsuls utgifter för hemsändande av avliden svensk sjömans kvarlåtenskap. Dessutom togs fondens medel i särskilda fall i anspråk för beredande av ersättning för sjömans begravningskostnad, som det icke ålegat redaren att vidkännas, liksom för konsuls utgifter för begravning av andra svenska undersåtar än sjömän, då ersättning från stärbhusdelägarna icke kunnat utbekommas. Från handels- och sjöfartsfonden utbetalades för ifrågavarande ändamål under femårsperioden 1901—1905 sammanlagt i medeltal för år i runt tal 2 180 kronor. Vidare var stadgat, att ersättning för konsuls utgifter för sjöförklaringar och annan undersökning rörande sjöolycka skulle av statskontoret till kommerskollegium på rekvisition förskjutas samt sedermera anmälas till gottgörelse hos Kungl. Maj:t. Beloppen av de för dessa ändamål utgivna medlen under åren 1903—1905 uppgingo till i medeltal omkring 540 kronor per år.

64 Tiden från och med den 1 oktober 1906. Anslag å riksstaten. F r å n och med den 1 oktober 1906 överflyttades omförmälda ersättningsärenden (i den mån de icke till kommerskollegium inkommit före sagda dag) till utrikesdepartementet. Till bestridande av utgifter av ovan angivna slag anvisades av 1906 års riksdag å riksstatens tredje huvudtitel ett särskilt förslagsanslag med titel »gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska undersåtar m. m.». Med hänsyn till storleken av de belopp, som under tidigare år åtgått för ändamålet, samt då till dessa utgifter skulle komma vissa kostnader för hemsändande av nödställda svenskar, vilka dittills gäldats med den å beskickningarna inflytande lösen av pass m. m., kom anslaget att upptagas med 35 000 kronor. Av riksdagarna under åren 1907—1912 anvisades för ändamålet enahanda belopp. Från och med år 1913 benämnes anslaget »gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska undersåtar». Anslaget upptogs likväl med oförändrat belopp, 35 000 kronor, ända till och med år 1922. År 1923 höjdes anslaget till 100 000 kronor för att mera motsvara de verkliga utgifterna. Vid denna storlek har det sedermera bibehållits. Nettoutgifterna å anslaget under de särskilda åren framgå av nedanstående sammanställning (från öretalen hava bortsetts) 1 . År 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915

Kronor

År

Kronor

12 785 24 010 29 423 36 702 24 415 27 598 101 270 34 013 41 165

1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 Vi—3761923..

51013 56 165 61 541 159 236 342 343 270 535 179 033 81 197

Budgetår 1923/1924 1924/1925 1925/1926 1926/1927 1927/1928 1928/1929 1929/1930 1930/1931 1931/1932 1932/1933

Kronor 105 767 100 849 57 622 120 791 110 199 175 286 134 902 283 905 236 338 91 672

Det må anmärkas, att sedan december månad 1924 ersättning för konsuls utgifter för sjöförklaringar och sjöförhör icke längre utgår från här avsedda anslag utan i stället bestrides från visst annat till utrikesdepartementets förfogande ställt anslag. De i den ovan gjorda sammanställningen upptagna siffrorna giva icke någon som helst säker ledning för bedömandet av storleken av de verkliga utgifterna i olika hänseenden under de särskilda åren. Detta förhållande hänför sig till den omständigheten, att tidigare och ända in i april 1929 förskottsförfarandet i stor utsträckning kommit i tillämpning, då det gällt beredande av ersättning för utgifterna. Utbetalda ersättningsbelopp hava sålunda tidigare i största omfattning bokförts såsom förskott och i de flesta fall först efter mycket lång tid avförts å anslaget. Detta är förklaringen till den 1 Nettoutgifterna = anslaget.

brultoutgifterna efter avdrag av alla inkomster och u p p b ö r d för

65 stora anslagsbelastningen särskilt åren 1930/1931—1931/1932. Sedan en fullständig reglering av hithörande förhållanden genomförts under åren 1929 — 1931, påföras numera utgifterna direkt anslaget, varjämte inflytande medel upptagas såsom inkomster för anslaget. Såvitt angår tiden från och med den 1 juli 1927 hava från departementet tillhandahållits de sakkunniga vissa detaljerade uppgifter rörande de olika ändamål utgifterna avsett. Innan de sakkunniga övergå till en närmare redogörelse för utgifternas fördelning med hänsyn till olika ändamål, torde i det följande få lämnas en översikt av vissa nu gällande bestämmelser angående ekonomiskt bistånd åt sjöfolk, i allt väsentligt sådana dessa bestämmelser i huvudsak framgå av den nu gällande allmänna instruktionen för beskickningar och konsulat den 15 februari 1928 (§§53—55) med däri sedermera vidtagna ändringar. Vissa bestämmelser angående ekonomiskt bistånd åt sjömän. Jämlikt sjömanslagen 27 § åligger det befälhavare å svenskt fartyg att, då sjuk eller skadad sjöman kvarlämnas i utlandet, överlämna honom åt svensk konsuls försorg eller, om svensk konsul icke finnes på platsen, på annat sätt skaffa honom lämplig vård, ävensom underrätta närmaste svenske konsul om de vidtagna åtgärderna. Enligt föreskrifterna i kungl. förordningen angående beskickningar och konsulat den 3 februari 1928 § 53 har konsul jämväl i andra fall än då fråga är om sjuk eller skadad sjöman att lämna bistånd åt sjöfolk. Sådant bistånd kan även avse svenskt sjöfolk från utländskt fartyg. Förutsättningarna för lämnande av bistånd åt sjöman och beskaffenheten av dylikt bistånd äro emellertid enligt nämnda § 53 i förordningen väsentligen olika, allt eftersom sjömannen på grund av lag eller överenskommelse med främmande stat är tillförsäkrad vissa förmåner på statens bekostnad, eller rätt till sådana förmåner enligt lag eller särskild författning tillkommer honom på redarens bekostnad, eller ock någon rätt i nämnda hänseende icke kan av honom åberopas. Dylika förmåner på statens bekostnad äger svensk sjöman åtnjuta i följande fall. Jämlikt sjömanslagen 28 §, tredje stycket, skall, därest svensk sjöman, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, från svenskt fartyg kvarlämnats i utlandet, kostnaden för sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel bestridas av statsmedel. Berörda stadgande skall enligt 72 § av lagen äga motsvarande tillämpning å sjöman, som hemsändes genom konsuls försorg. I verkligheten äga emellertid sjömännen numera på grund av Brysselöverenskommelsen den 1 december 1924 i stor utsträckning rätt till såväl sjukhus- som läkarvård och läkemedel utan att kostnaderna därför drabba vare sig sjömannen eller staten. En närmare redogörelse rörande hithörande förhållanden har lämnats i Kap. V. Enligt sjömanslagen 41 §, andra stycket, är svensk sjöman berättigad till 5—416126

66 resa med underhåll på statens bekostnad till sin hemort i Sverige, därest hans anställning upphört i utlandet till följd av att svenskt fartyg genom sjöolycka gått förlorat eller efter sådan olycka förklarats icke vara iståndsättligt. Sjöman är dock i dylikt fall pliktig att antaga tjänst å annat fartyg, därest sådan kan beredas honom å fartyg, som är bestämt till Sverige eller till ort, varifrån han bekvämligen kan resa hem, såframt hans hälsotillstånd medgiver det och han anställes i egenskap motsvarande den, vari han förut varit anställd, och på lika förmånliga villkor. På grund av kungl. kungörelserna den 30 april 1927 och den 14 februari 1930 tillkomma numera motsvarande förmåner på statens bekostnad även finska och danska sjömän från svenska fartyg (ifråga om danska sjömän dock med viss begränsning i särskilt hänseende). I fall då enligt vad ovan sagts kostnaden för sjömans sjukvård, underhåll eller fortskaffning skall bestridas med statsmedel, åligger det konsul att under iakttagande av tillbörlig sparsamhet lämna sjömannen det bistånd, vartill han sålunda är berättigad. I händelse kostnaden för sjömans sjukvård, underhåll eller fortskaffning enligt lag eller särskild författning skall bestridas av svensk redare, åligger det konsul att, då sjömannen icke av redaren undfått, vad sålunda tillkommer honom, försträcka sjömannen det belopp, som med iakttagande av tillbörlig sparsamhet för nämnda ändamål erfordras. Om skälig anledning därtill förefinnes, må konsul ekonomiskt bistå svensk sjöman, som i utlandet råkat i nöd, även i andra fall än som ovan nämnts, dock endast genom att lämna honom försträckning för avhjälpande av de mest trängande behoven. I motsats till vad som gäller i förut anförda fall. kan bistånd av nu nämnd beskaffenhet även lämnas åt svensk sjöman, som varit anställd å utländskt fartyg. I fall varom här är fråga, har emellertid konsul att övertyga sig om, att sjömannen icke på grund av överenskommelse med främmande stat eller eljest kan erhålla bistånd av utländsk konsul eller av ortens myndigheter. För att skälig anledning skall föreligga att bispringa hjälpsökande svensk sjöman, som i nästföregående stycke avses, torde, enligt konsulatinstruktionen § 53 mom. 9, i regel böra fordras, att sjömannens nödställda belägenhet är en följd av hans skiljande från fartyget, varjämte sjömannen bör omedelbart efter det han lämnat fartyget hava hänvänt sig till konsuln. De fall, som härvid företrädesvis komma ifråga, äro att för sjöman uppstått behovav sjukvård under längre tid än den, för vilken redaren har att svara, eller att sjöman, som vid avmönstringen saknat tillräckliga medel för underhåll eller hemresa eller resa till annan hamn, skilts från tjänsten på grund av hyrestidens utgång eller annan liknande anledning, som icke berättigar till ekonomiskt bistånd av staten eller främmande makt eller av svensk eller utländsk redare. Undantagsvis kunna fall förekomma, då en sjöman, oaktat hans nödläge är självförvållat, dock bör av humanitära skäl erhålla bi-

(57 stånd av konsul. Då den hjälpsökande icke kan legitimera sig eller synes tillhöra den kategori av sjömän, som utan att hava någon anknytning till hemlandet cirkulera mellan olika hamnar, bör emellertid givetvis frågan huruvida bistånd skall lämnas eller ej bliva föremål för synnerligen noggrann prövning. Vad angår sättet för lämnandet av bistånd, får denna fråga enligt mom. 10 av nämnda § 53 i instruktionen avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet och under beaktande av att tillbörlig sparsamhet iakttages. Biståndet kan sålunda bestå i underhåll å sjömanshem under några dagar för att sätta vederbörande i tillfälle att skaffa sig ny hyra, varmed konsuln bör vara honom behjälplig, sjukvård, hjälp till oundgängligen erforderliga kläder, medel för resa till annan hamn med bättre arbetsutsikter eller sjömannens fortskaffande till närmaste svenska hamn eller gränsstation. Vid lämnandet av bistånd åt sjöman, som nu senast avses, skall konsuln avfordra sjömannen skriftlig förklaring, innehållande bland annat utfästelse av sjömannen att återgälda vad han av konsuln erhållit eller kommer att erhålla. Angående de närmare föreskrifterna i övrigt beträffande förfarandet vid omhändertagandet av hjälpbehövande sjöman, ombesörjande av sjukvård, kost och logi samt sjömans fortskaffande ävensom rörande beredandet av ersättning åt konsul för utlägg för sjöman, torde få hänvisas direkt till konsulatinstruktionen § 53 mom. 12—19. Det tillkommer vidare konsul under vissa förutsättningar att lämna bistånd även åt svensk fartygsbefälhavare samt ombord å svenskt fartyg anställd person, som icke tillhör den egentliga besättningen. Föreskrifter härom hava meddelats i § 55 av förordningen och paragrafen med samma ordningsnummer i instruktionen. Hurusom konsul i vissa fall kan få att förskjuta kostnaderna för sjömans begravning, framgår närmare av § 54 i instruktionen. Bestämmelserna angående ekonomiskt bistånd åt annan svensk medborgare. De närmare föreskrifterna angående ekonomiskt bistånd åt annan svensk medborgare omhandlas i § 56 av instruktionen. Dispositionen av anslaget »gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska undersåtar» under vissa år. Enligt de sakkunniga från utrikesdepartementet tillhandahållna uppgifter hava från det ovan omförmälda anslaget till »gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska undersåtar» under nedanstående budgetår bestritts utgifter till följande belopp enligt angiven specificering. Uppgifterna i tabellen avse de verkliga utgifterna för respektive budgetår, så långt desamma kunnat fastställas genom en i efterhand verkställd bearbetning inom departementets arvs- och ersättningsbyrå av till förfogande stående material. Med hänsyn till förutvarande ordning för utgifternas bokfö-

68 1927/28

. 1928/29

Sjukvård åt sjömän behäftade med venerisk sjukdom (enl. § 28 sjömanslagen) 51710:20 Hemsändning av be-l sättningar från förlista fartyg j 18 230:61 Understöd enligt överenskommelser : med främmande makter j 4. Förskott åt rederier; för utgifter för sjuka och hemsända sjö 25 481: 19. män >. Sjukvård och under-! stöd åt nödställda: sjömän I 51 420: 31 6. Hemsändning av; nödställda sjömän! 12 622: 95 7. Understöd och hem-i sändning av andra nödställda svenska; undersåtar | 17 144:61

' 1929/30

\ 1930/31

1931/32

|

1932/33

66 687:04

26 248: 16

40 033:29

46 621:64

27 688:55

45 983: 23

19 749:76

23 724: 12

7 891:73

35 663: 95

624:34

438:89

27 163:78:

22 963: 79

22 301: 72

25 470:85

23 635:18

58 806:33

55 317: 10

80 918:07

2 49 694:14 27 999:25

9 300:68

11 941:55

23 047: 90

16 478:21 "-18 856:59

11 866:93

11 868:71

12 837:68

19 295:13

18 027:96

I 176 615: 87) 215 608: — 147 427: — 206 031: 911 164 240: 371 155 838: Summa återbetalningar under resp. år! 36 679: 63 40 384:61 35 394:41 46 794:52! 50 566:39 73 772:611 Statsverkets nettout-| 82 066:'36l utgifter ! 139 936: 24 175 223: 39 112 032:59 159 237:39! 113 673:98 1

Ingår i 2, 5 o. 6.

- Preliminär siffra.

ring hava härvid fullt exakta summor icke kunnat erhållas, varför siffrorna måste betraktas såsom allenast approximativa såvitt angår budgetåren 1927/1928—1931/1932. Uppgifterna om förhållanden, som avses under rubrikerna 2—4 och 7, hava uppenbarligen icke större intresse för den förevarande utredningen, i annan mån än som de fullständiga bilden av anslagets användning under respektive år. Av så mycket större intresse äro uppgifterna under 1, 5 och 6. Kostnaderna för vård för venerisk sjukdom. Vad angår siffrorna under 1, belysa dessa statsverkets kostnader under respektive budgetår för sjukvård åt sjömän behäftade med venerisk sjukdom. I förhållande till budgetåren 1927/1928 och 1928/1929 visa de senare budgetåren en markerad nedgång i avseende å kostnader av berört slag. Liksom budgetåret 1929/1930 har sistförflutna budgetår att uppvisa en påfallande låg siffra. Den nedgångstendens, som sålunda kan konstateras, måste givetvis i främsta rummet tillskrivas en mera allmän anslutning till Brysselöverenskommelsen. Visserligen trädde den nämnda överenskommelsen för Sveriges del i kraft först den 10 februari 1931, 2 men redan dessförinnan torde i betraktande av att överens2 Dagen för ratifikationsinstrumentets deponering i Bryssel; den egentliga ratificeringen ägde rum redan den 12 december 1930.

69 kommelsen icke förutsätter ömsesidighet likabehandling i berört hänseende i största utsträckning hava tillämpats från sådana främmande länders sida, som tidigare ratificerat överenskommelsen ifråga. Det är emellertid givet, att med Sveriges ratifikation av överenskommelsen en säkrare utgångspunkt erhållits för på fordrande av kostnadsfri vård samt för avböjande av ersättningskrav i vissa fall från främmande staters sida för vårdnadskostnader av ifrågavarande slag. I mån som ytterligare anslutning till överenskommelsen äger rum, ökas givetvis utsikterna för en fortsatt avlastning från anslaget av utgifter som här avses. Det är sålunda åtminstone en teoretisk möjlighet, att kostnader av nämnd natur i en framtid skola kunna nära nog helt upphöra att belasta anslaget. Den ojämförligt största delen av utgifterna hänför sig för närvarande till sjukvård i Tyskland, Amerikas Förenta Stater och Brasilien. Såsom av annat sammanhang närmare framgår (sid. 59) har gottgörelse för utgifter för vård av veneriskt sjuka sjömän från svenska fartyg utbetalats för tillhopa 77 sjömän under budgetåret 1931/1932 och för 72 sjömän under budgetåret 1932/1933. Medelkostnaderna för nämnda sjömän hava uppgått till icke mindre än 605 kronor 48 öre under budgetåret 1931/1932 och 384 kronor 56 öre under budgetåret 1932/1933. De mycket höga medeltalssiffrorna få till väsentlig del sin förklaring i den omständigheten, att i vissa, icke alltför sällsynta fall vårdkostnaderna ställt sig synnerligen höga. I sådant hänseende må det vara tillräckligt att nämna, att enbart under år 1932 tillhopa tolv sjömän förorsakat statsverket utgifter till ett sammanlagt belopp av 15 557 kronor 65 öre. Det må slutligen i detta sammanhang till jämförelse nämnas, att statsverkets kostnader på grund av lex veneris för budgetåren 1931/1932 och 1932/1933 uppgått till 742 002 kronor respektive 699 682 kronor. Kostnader för sjukvård och understöd åt nödställda sjömän. Kostnaderna för sjukvård och understöd åt nödställda sjömän (rubr. 5 i tabellen) hava under budgetåren 1927/1928, 1928/1929, 1929/1930 och 1931/1932 uppgått till lägst omkring 49 700 kronor (sistnämnda budgetår) och högst 58 800 kronor (budgetåret 1928/1929). Kostnaderna hava sålunda de nämnda budgetåren hållit sig tämligen konstanta. Budgetåret 1930/1931 uppvisar däremot en avsevärd stegring, i det att kostnaderna det året sprungo upp till nära 81 000 kronor. Vad anledningen härtill kan hava varit, torde icke med visshet kunna avgöras men synes med ett visst fog kunna sökas i plötsligheten för sjöfartens vidkommande av den under nämnda budgetår inträdda depressionen, som alltjämt gör sig gällande. Beträffande budgetåret 1932/1933 kan konstateras en synnerligen avsevärd utgiftsminskning, i det att ett belopp av allenast i runt tal 28 000 kronor tagits i anspråk. Några specifika uppgifter föreligga icke ifråga om antalet under de nämnda budgetåren understödda sjömännen. I det följande lämnas däremot redogörelse för det sammanlagda antalet understödda och hemsända sjömän under vissa år.

70 Hemsändning av nödställda sjömän. För hemsändning av nödställda sjömän (rubr. 6) har under budgetåren 1927/1928—1929/1930 utbetalats gottgörelse till belopp av lägst i runt tal 9 300 kronor och högst, likaledes i runt tal, 12 600 kronor. Jämväl i nu berört hänseende intager budgetåret 1930/1931 en särställning med kostnader uppgående till något mera än 23 000 kronor. De relativt höga kostnaderna även för budgetåren 1931/1932 och 1932/1933 torde få anses sammanhänga med en på senare tid ökad hemsändningsverksamhet särskilt från vissa håll, varom en annan del av utredningen ger antydning. De sakkunniga hava ansett den utveckling, som de i det föregående anförda sifferuppgifterna återspegla, av sådant intresse i och för sig, att en närmare redogörelse i åsyftade hänseenden synts vara på sin plats. Emellertid är det uppenbart, att en dylik redogörelse måste kompletteras med uppgifter, i vad mån föreliggande återbetalningsskyldighet (rubr. 5 och 6) fullgjorts, för att en riktig bild skall erhållas av statsverkets slutliga uppoffringar för ändamålet. I sådant hänseende hava följande uppgifter lämnats de sakkunniga. Budgetår

1927/1928. 1928/1929. 1929/1930. 1930/1931. 1931/1932. 1932/1933.

Återbetalat belopp

I procent av utgitterna

4 848:79 4 917: 27 8 240: 77 14 910: 85 19 067: 09 33 864: 24

7 7 12 14 29 72-2

Den mycket glädjande utveckling, varom siffrorna i tabellen bära vittnesbörd, lärer få tillskrivas en under senare tid med särskilt eftertryck fullföljd indrivningsverksamhet från departementets sida. Vad angår den synnerligen kraftiga uppgången i siffrorna för budgetåret 1932/1933, må framhållas, att densamma enligt vad de sakkunniga inhämtat väsentligen grundar sig på det lyckliga utfallet av en genom viss medverkan från kommerskollegii sida numera anordnad rapportering från sjömanshusen direkt till departementet, vartill full motsvarighet tidigare icke funnits. Emellertid må det anmärkas, att den här redovisade återbäringen av förskjutna medel under senare tid icke hänfört sig enbart eller måhända ens väsentligen till konsuls utgifter under de respektive budgetåren utan till stor del grunda sig på fordringsanspråk, uppkomna för mycket lång tid sedan men givetvis inom den för fordringar i allmänhet gällande preskriptionstiden tio år. Om sålunda det höga procenttalet för sistförflutna budgetår icke skulle kunna överträffas eller ens bibehållas för en längre följd av år, så lärer icke därav kunna dragas den slutsatsen, att en återgång till ett tidigare utvecklingsskede ägt rum, utan fastmera bero på ett successivt bortfallande

71 av vissa äldre fordringar, vilka icke till omfattningen motsvaras av nytillkomna sådana. Med den reservation, som föranledes av det ovanstående, lämnas här nedan en sammanställning av statsverkets nettoutgifter för respektive budgetår för ändamål, som avses under rubrikerna 5 och 6 i tabellen å sid. 68. Kronor

Budgetår

59 194: 47 63 189: 74 59 017: 88 89 055: 12 47 105: 26 12 991:60

1927/1928 1928/1929 1929/1930 1930/1931 1931/1932 1932/1933

Huru avsevärt förhållandena i nu berört hänseende i stort sett förbättrats under de allra sista åren, framgår med all önskvärd tydlighet av tabellen. Det säger sig självt, att nedgången i siffrorna för de två sista budgetåren måste sammanhänga, förutom givetvis med en ökad återbetalning, även med den ekonomiska depressionen, som medfört en omfattande uppläggning av svenska fartyg. Ä andra sidan hava utrikesdepartementets ökade ansträngningar ifråga om medelsindrivningen lett till ett så gott resultat särskilt under sistförflutna budgetår och detta i trots av den samma depressionen, att man med fog kan hysa den förhoppningen, att i varje fall nettoutgifterna för statsverket skola kunna även under gynnsammare sjöfartskonjunkturer normalt hållas nere något så när i nivå med siffrorna för det senaste budgetåret. Gottgörelse för kostnader för sjukvård, understöd eller hemsändning (rubr. 5 och 6) under tiden från 1931 års början har avsett följande antal sjömän.

l:a kvartalet 2:a »> 3:e » 4:e » Summa

339 218 267 209

285 161 254 208

206 205 171

1 033

—

Medelkostnaderna utgjorde 71 kronor 77 öre för budgetåret 1931/1932 och 53 kronor 67 öre för budgetåret 1932/1933.

72 KAP.

VII.

Gällande bestämmelser angående hyrans betalning. Omfattningen av dragsedlarnas användning sådan den kan utläsas av uppgifter från postsparbanken m. m. I sjömanslagens 18—25 §§ hava meddelats särskilda bestämmelser om hyran. Såsom en huvudregel gäller, att hyran skall betalas i reda penningar. Betalningen kan fordras i det å respektive ort gällande myntslag och efter kurs, som bankinrättning på platsen betalar för det mynt, vari hyran är bestämd (19 § andra stycket). Alldeles utan begränsningar är emellertid icke denna rätt till hyras betalning. Sålunda må betalning av hyra fordras allenast, när fartyget ligger i hamn och icke oftare än en gång i veckan (19 § första stycket). Vidare äger befälhavare att av hyra, som skall kontant utbetalas till sjömannen varje gång betalning sker, innehålla en tredjedel, till dess sjömannen avgår från tjänsten. Sistnämnda föreskrift uppmjukas emellertid väsentligt av stadgandet, att innehållet belopp icke må vid någon tid överstiga hyra för en halv månad (21 §). Genom den nämnda inskränkningen i befälhavarens befogenhet att innehålla hyra till att gälla allenast hyra, som kontant utbetalas till sjömannen, har i främsta rummet avsetts att från nämnda befogenhet undantaga medel, som hemsändas medelst dragsedel ( = anvisning å redaren). Härigenom har befälhavarens rätt att innehålla hyra i viss mån gjorts beroende av sjömannens vilja. Sjömannen äger nämligen på grund av 20 § fordra, att viss del av hyran efter dragsedel månatligen utbetalas till bestämd person här i riket eller för sjömannens räkning insattes i svensk bank. Utan sjömannens samtycke må dragsedelsbeloppet sedermera icke nedsättas utom i mån som den övriga hyran icke förslår till täckande av sjömannen ålagt disciplinstraff eller redarens ersättningsanspråk mot honom. Enligt generalpoststyrelsens cirkulär den 1 februari 1929 och den 26 november 1930 äger sjömannen erhålla dragsedel å postsparbanken, varigenom banken åtager sig att omhändertaga, förvalta — häri inbegripet fullgörande av sjömans likvider till stat, kommun och enskilda — samt redovisa den del av hyran, som sjömannen icke önskar själv uppbära. Till underlättande av dragsedelsförfarandet har i formuläret till motbok för sjöman upptagits föreskrift om hyras betalning efter dragsedel, att ifyllas alltefter överenskommelse vid tjänsteavtalets ingående. Har dylik överenskommelse icke från början träffats, möter det emellertid icke hinder för sjömannen att sedermera under anställningstiden få dragsedel utställd, likaväl som sjömannen kan få dragsedelsbeloppet ändrat eller dragsedeln helt och hållet annullerad.

73 De ovan återgivna bestämmelserna hava avseende över huvud taget å sjöman å svenskt fartyg, sålunda oberoende av sjömannens nationalitet. Är fråga om svensk sjöman tillkommer på grund av stadgande i sista stycket av förenämnda 19 § rätt för honom att, därest han vill från utlandet sända hyresmedel till Sverige, härför enligt föreskrifter, som Konungen meddelar, utan kostnad anlita svensk konsul, och är staten ansvarig för sådana penningförsändelser. Genom detta stadgande har ytterligare framhävts den sjömannen redan före sjömanslagens ikraftträdande tillkommande rätt att kostnadsfritt och under betryggande form hemsända hyresmedel genom svensk konsuls bemedling. Denna rätt avser numera genom kungl. kungörelse den 7 juli 1922 hyresmedel utan varje begränsning till beloppet, varjämte sjömannen är berättigad att för ändamålet hänvända sig icke allenast till vissa konsuler utan till samtliga svenska generalkonsuler, konsuler och vicekonsuler. Någon statens garanti för penningmedel, som av svenska sjömän hemsändas genom konsuls bemedling, har tidigare icke förelegat. I detta sammanhang bör även framhållas, att det instruktionsenligt åligger jämväl sjömanspastor att på anmodan tillhandagå sjöman med biträde för hemsändande av penningmedel. Avlöningarna till samtliga i utrikes sjöfart sysselsatta svenska sjömän (å svenska fartyg) hava, såsom i det föregående nämnts, av kommerskollegium beräknats för år uppgå till mellan 30 och 35 miljoner kronor (befälhavares avlöning frånräknad). För att kunna bilda sig en riktig uppfattning, i vad mån de nämnda avlöningarna förbrukas i utländsk h a m n respektive komma hemlandet till godo, skulle givetvis erfordras att äga åtminstone en något så när säker kännedom om summorna av de genom dragsedel eller på annat sätt hemsända avlöningsbeloppen samt vad vederbörande vid avmönstringar i hemlandet och vid besök eljest därstädes lyft av intjänade hyresmedel. Med hänsyn emellertid till den synnerligen omfattande apparat, som en undersökning i nu berört hänseende skulle förutsätta redan om undersökningen inskränktes till ett enda senare år, hava de sakkunniga icke ansett sig böra taga initiativet därtill, helst som värdet av en sådan undersökning i hög grad skulle vara beroende av att en jämförelse kunde komma till stånd med motsvarande förhållanden under något visst eller vissa tidigare år, något som över huvud taget icke torde låta sig göra med hänsyn till de därmed förbundna svårigheterna. Såsom en viss mätare på, hur utvecklingen i allt fall tenderar i åsyftade hänseende, torde emellertid vissa uppgifter från postsparbanken kunna tjäna. Dragsedelsfrekvensen vid postsparbanken beträffande svenskt sjöfolk i viss utsträckning framgår av efterföljande tabell, som omfattar tid från och med år 1929 eller sålunda hela den tid, varunder banken i nu gällande särskilda ordning tagit befattning med sjöfolkets sparmedel.

74 Antal s. k. s j ö m a n s b ö c k e r vid å r e t s slut.

År

1929 1930 1931 1932 1933, 30 sept. . .

Fartygsbefälha- Styrmän vare

8 11

34 40

Maskinister

22 27

Sjöfolk Övrig Övrig utan anTelegraSumma däcks- maskingiven antal personal personal fister tjänsteställning

594 652

551 500

20 22

394 433

334 694 1 115 1 623 1 685

Otvivelaktigt har för de tre första kalenderkvartalen år 1933 inträtt en viss avmattning i den eljest under senare åren ganska tillfredsställande utveckling, varom siffrorna i tabellen bära vittnesbörd. Någon annan anledning till den konstaterbara avmattningen än de alltjämt växande svårigheterna på det hela taget för sjöfartsnäringen lärer icke kunna påvisas, över huvud taget måste det vara ägnat att förvåna, att trots den i och för sig för sjöfarten så prekära situation, som varit rådande i synnerhet under tiden från 1931 års början, spararnas antal likväl tillvuxit så avsevärt som fallet varit. Givetvis hava de sakkunniga härvid icke förbisett, att den påvisbara ökningen kan hava motsvarats av en viss nedgång av antalet sådana sparare, som disponera åtminstone någon del av hyran genom dragsedel ställd på viss person här i riket eller tilläventyrs på annat bankinstitut än postsparbanken. Emellertid torde det på goda grunder kunna antagas, att i allt fall siffrorna i tabellen giva en riktig uppfattning om det håll, varåt utvecklingen i stort sett går. Det må i detta sammanhang anmärkas, att de anförda sifferuppgifterna hava sitt värde väsentligen för åstadkommande av en jämförande överblick och detta även på grund därav, att i materialet, vara uppgifterna bygga, icke ingå andra sparbankskonton än sådana, vilka motsvaras av utav postsparbanken disponerade motböcker. Efter avmönstring, som åtföljes av någon längre tids vistelse i land, omhändertager, enligt vad erfarenheten visat, sjömannen gärna själv sin motbok. Härav och med hänsyn till att antalet avmönstringar av nämnt slag torde kulminera just omkring årsskiftet följer, att siffrorna i tabellen måste betraktas såsom allenast minimisiffror. Siffrorna giva sålunda icke något klart besked om hela omfattningen av sparverksamheten ens vid postsparbanken såvitt nu är ifråga. Men såsom jämförelsetal och såsom minimital hava de som antytts sitt otvivelaktiga värde. Enligt de sakkunniga i särskilt sammanhang från postsparbanken tillhandahållna uppgifter utgjorde antalet »ur postsparbankens sjömanssparverksamhet avgångna sparbanksböcker» år 1929 126, år 1930 312, år 1931 424, år 1932 487 och år 1933 intill den 1 oktober 455. Såsom »avgångna» hade räknats dels sådana böcker, som dödats under den tid de varit i postsparbankens förvar, dels ock sådana, som utlämnats till sjömän för att

75 disponeras såsom >vanliga» postsparbanksböcker. Ä dessa senare hade tydligen alltid förefunnits viss behållning vid utlämnandet till ägarna. Av samtliga »avgångna» böcker hade de till ägarna utlämnade utgjort mellan 80 och 90 procent. I det följande torde, likaledes i tabellform, få återgivas vissa uppgifter från postsparbanken angående omfattningen av insättningar och uttagningar hos banken under vissa år, såvitt de hänföra sig till motböcker, som avses i närmast föregående tabell. Insättningar

Fartygsbefäl- Styrmän havare

1929 1930 1931 1932 1933, 3 0 s e p t .

20 132 17 150

26 400 19 443

Maskinister

37 051 19 108

12 861 8 765

12 746 17 894

15 437 11 137

kronor

Övrig TelegraÖvrig däcks- maskinfister personal personal

141 241 113 520

Uttagningar 1929 1930 1931 1932 1933, 30 sept.

i

i

159 345 97 230

Sjöfolk utan an- Summa given kronor tjänsteställning

12 570 9 769

98 484 84 069

,

— —

8 289 6 620

88 620 62 969

101 735 276 208 401 172 495 223 360 289

kronor

116 146 113 327 73 222 78 680

47 467 138 402 220 122 367 426 259 287

Insättningsöverskotten vid respektive års slut och per den 30 september 1933 framgå av nedanstående sammanställning. Fartygsbefäl Styrmän havare

1929 1930 1931 1932 1933, 30 sept.

7 271 8 385

13 654 1 549

Maskinister

21 614 7 971

Sjöfolk Övrig Telegra- utan an- Summa Övrig given däcks- maskinkronor fister tjänstepersonal personal ställning

25 095 40 298

46 018 18 550

54 268 137 806 181 050 4 280 | 9 864 127 796 3 149 I 21 100 101 002

I medeltal för de tre första kalenderkvartalen 1933 har uppstått ett insättningsöverskott av i runt tal 34 000 kronor. Under förutsättning av i huvudsak samma ökningstendens för sista kalenderkvartalet 1933 skulle insättningsöverskottet vid utgången av år 1933 uppgå till omkring 135 000 kronor, vilken siffra bör ställas i relation till slutsiffrorna för de respektive åren i tabellen för att man skall få en möjligast tillförlitlig helhetsbild av förhållandena.

76 Nedanstående siffror giva upplysningar om behållningen å postsparbanksböcker för sjömän vid slutet av den tid under respektive år, som böckerna disponerats av postsparbanken i och för den speciella sjömanssparverksamheten. 1929

kronor

54 268

» »

192 074 373 124

»

525 261

1932 Lägges till sist anförda siffra den ovannämnda 135 000, erhålles talet 660 261, vilket alltså motsvarar förenämnda behållnings storlek under år 1933 såvitt nu kan beräknas. På det hela taget måste enligt de sakkunnigas uppfattning utvecklingen sådan den återspeglas av de ovan anförda siffrorna betecknas såsom enbart glädjande. Den tendens till ökad försiktighet med hyresmedlens användning, varom särskilt siffrorna i den sist återgivna tabellen tydligt vittna, torde i fortsättningen kunna komma att än mera utvecklas och påskyndas, därest vissa tjänliga medel komma till ökad användning i postsparbankens propagandaverksamhet. Obestridligen har propagandan även hittills skötts på ett förtjänstfullt sätt från bankens sida bland annat genom väl avfattade och konstnärligt utstyrda broschyrer och annat tryck, men även torde till det goda resultatet hava bidragit den verksamhet, som utövats av vissa särskilda ombud, vilka på postsparbankens föranstaltande under senare år funnits anställda i särskilda svenska hamnar. För sådana ombuds anställande har Kungl. Maj:t vid ett vart av tre särskilda tillfällen ställt ett belopp av 2 000 kronor till förfogande. Det vill synas de sakkunniga, som om ett fortsättande på den sålunda inslagna vägen skulle kunna gynna den eftersträvade utvecklingen, blott en tillräckligt omfattande upplysningsverksamhet kommer till stånd. Det är emellertid uppenbart, att ett uppfyllande av detta önskemål förutsätter en viss, om än jämförelsevis obetydligt ökad kostnad från statsverkets sida. De sakkunniga hava uppmärksammat, att ombud av ovan angivet slag enligt hittills gällande bestämmelser blivit anställda allenast i svenska hamnar. Enligt de sakkunnigas uppfattning torde en ökad ombudsverksamhet i synnerhet böra utsträckas till vissa utländska hamnar. Enligt vad under hand från postsparbankens sida upplysts, skulle en sådan utvidgad verksamhet i lämplig omfattning icke behöva draga med sig högre kostnader i och för sig än omkring 1 000 kronor för ett år räknat. Då det i detta sammanhang torde kunna vara av intresse att erhålla närmare kännedom om storleken av de månatliga avlöningar, som sjöfolket i olika befattningar genomsnittligt uppburit under vissa år, lämnas i särskild bilaga härtill (bilaga B) närmare uppgifter i sådant hänseende. Uppgifterna hava hämtats ur den officiella statistiken.

77 KAP. VIII.

Olika former av verksamhet till sjömännens omvårdnad och trevnad i utländska hamnar m. m. För de svenska sjömännens omvårdnad och trevnad i utländska hamnar i skilda hänseenden äro huvudsakligen fyra olika institutioner verksamma, nämligen dels svenska kyrkan genom sin missionsstyrelse, numera sjömansvårdsstyrelse, i visst samarbete med motsvarande organ inom övriga skandinaviska kyrkor, dels evangeliska fosterlandsstiftelsen, dels svenska missionsförbundet, dels ock föreningen för skandinaviska sjömanshem i utländska hamnar. Sjömansvården. Verksamhet av det slag, som bedrives av de tre förstnämnda institutionerna, sammanfattas numera i Sverige under den gemensamma benämningen sjömansvård (tidigare sjömansmission). Den svenska sjömansvården har sin direkta motsvarighet i de övriga nordiska länderna samt i övrigt åtminstone i England och Tyskland. De nordiska kyrkornas samarbete i här berört avseende är betingat även av rent historiska skäl. E n kort historik över sjömansvårdens uppkomst och utveckling må därför anses påkallad. E n ansats till nordisk sjömansvård spåras i den verksamhet, som utövades av legationspastorn i London J. Serenius inom den år 1710 bildade svenska församlingen därstädes. Den egentlige banbrytaren för sjömansvården blev emellertid den norske pastorn J. G. H. Storjohann, som genom understöd från svenska kyrkans råd i London sattes i tillfälle att närmare studera sjömanslivet i de engelska hamnstäderna. Efter dennes återkomst till Norge bildades på hans initiativ år 1864 i Bergen »föreningen til evangeliets forkyndelse for skandinaviske sömsend i fremmende havne» och redan följande år utsändes sjömanspräster till Leith, Shields-Newcastle och Antwerpen. I Danmark bildades 1867 ett liknande sällskap, som 1868, till Hull-Grimsby, utsände den förste danske sjömansprästen. I viss anslutning till Storjohanns erfarenheter upptog i Sverige evangeliska fosterlandsstiftelsen sjömansvården på sitt program och utsände såsom en första åtgärd den sedermera bland annat såsom Augustanasynodens president kände pastorn P. J. Svärd för upptagande av sjömansvårdsverksamhet i Konstantinopel. Även svenska kyrkan behjärtade tidigt det rådande starka behovet av dylik verksamhet. På kyrkomötets förslag anslog riksdagen 1876 medel till anställande av sjömanspräster i West Hartlepool och Kiel, varjämte svenske pastorn i Paris förpliktades att verka bland sjömännen i de nordfranska hamnarna. Genom kyrkomötets beslut bemyndigades svenska kyrkans missionsstyrelse att upptaga sjömansmissionen såsom sin uppgift. Sven-

78 ska missionsförbundet utsände första gången år 1880 sjömansmissionär (till Kronstadt). Även för Finland blev Storjohanns verksamhet av banbrytande betydelse, i det att därstädes år 1875 bildades föreningen till beredande av själavård åt finska sjömän i utländska hamnar». Föreningen utsände sin förste sjömanspräst, till Grimsby, år 1880. Den intima förbindelse mellan de representativa kyrkliga organen i de olika nordiska länderna, som i här berört hänseende redan från början upprättades, har obruten fullföljts ända in i vår tid. Den karakteriseras bland annat därav, att frågor om upprättande av nya sjömanskyrkor och läsrum underkastas gemensamt bedömande från de olika ländernas sida, i syfte att i möjligaste m å n undvika en onödig dubblering av verksamheten och i stället giva denna förutsättningar att nå största möjliga utbredning även rent geografiskt sett. Det är uppenbart, att härvid språkförhållandena lägga vissa hinder i vägen för ett samarbete, som i alla hänseenden omfattar även Finland, varför det nyss sagda har sin tillämplighet i huvudsak på de skandinaviska länderna. För närmare kännedom om särskilt den svenska sjömansvårdens utveckling under en senare tidsperiod torde få hänvisas till en A. Y. (sjömansvårdsstyrelsens sekreterare Axel Ylander) signerad artikel (bilaga D) i nr 7 av tidskriften »De våra i främmande land», 23 årgången 1933. Den nordiska sjömansvården har numera nått en stor omfattning. Svenska kyrkan bedriver för närvarande genom sin sjömansvårdsstyrelse verksamhet i följande utländska hamnar, nämligen Antwerpen, Buenos Aires, Calais, Danzig, Dunkerque, Genua, Gdynia, Helsingfors, Hull, Kiel. Köpenhamn, London, Marseille, Melbourne, Oslo, Rotterdam, Skagen, Stettin, (Tallin) och West Hartlepool. Med hänsyn till växande ekonomiska svårigheter kommer emellertid på grund av numera fattat beslut verksamheten i Genua och delvis även i Marseille att nedläggas med utgången av år 1933. Evangeliska fosterlandsstiftelsen omhänderhar sjömansvårdande verksamhet bland sjömännen i Grimsby, Hamburg, Liverpool och Lybeck. Svenska missionsförbundets verksamhet av ifrågavarande art omfattar allenast en hamn, Sunderland. I det övervägande antalet hamnar stå särskilda kyrkolokaler till förfogande för den egentliga religiösa verksamheten. I samtliga nu åsyftade fall är till den nämnda verksamheten anknuten även särskild läsrumsverksamhet. Frånvaron även i vissa av de betydelsefullaste utländska sjöstäderna av svensk sjömanskyrka med tillhörande läsrum innebär å andra sidan icke att svenskt sjöfolk i dessa städer skulle sakna en fast replipunkt av sjömanskyrkans eller läsrummets karaktär. Tvärtom är även i flertalet sådana hamnar sörjt för sjömännens behov i det hänseende, varom här är fråga. Genom det ovan åsyftade samarbete, som äger rum mellan olika nordiska religiösa organisationer, äro nämligen praktiskt taget samma förmåner, som tillkomma norskt, danskt (och finskt) sjöfolk, tillförsäkrade även svenskt sjöfolk genom de norska, danska (och finska) sjömanskyrkor-

79 nas och läsrummens verksamhet. Det säger sig självt, att motsvarande är förhållandet beträffande det norska, danska (och finska) sjöfolket med avseende å de nämnda svenska inrättningarna. I bilaga E lämnas en förteckning över samtliga i utlandet nu verksamma skandinaviska sjömanskyrkor och läsrum respektive enbart läsrum, enligt vad som för de särskilda fallen närmare angives i förteckningen. Det må uppmärksammas, att begreppet läsrum, som så ofta möter i redogörelser om sjömansvårdens verksamhet, icke är att tolka strängt efter bokstaven, då därmed mången gång avses ganska betydande lokalutrymmen fördelade på ett flertal rum. Såsom föreståndare för sjömanskyrka och läsrum fungerar sjömanspastor, i de allra flesta fall biträdd av särskild assistent. I läsrummen stå till sjömännens förfogande tidningar och tidskrifter av allehanda slag. Omkring ett sjuttiotal svenska tidningar äro på en gång representerade i samtliga de ifrågavarande läsrummen tillhopa. Bibliotek med böcker i olika bildande ämnen höra även undantagslöst till läsrummens utrustning. För sjömannens ostörda sysselsättning med skrivgöromål är även i de allra flesta fall väl sörjt, i det att då förhållandena så medgivit särskild lokal avskilts till skrivrum. Brevpapper och övriga erforderliga skrivutensilier tillhandahållas kostnadsfritt vid läsrummen. Det åligger instruktionsenligt sjömanspastorn att vara sjöman behjälplig med expediering av post, liksom det såsom tidigare i annat sammanhang framhållits även ankommer på sjömansprästen att tillhandagå sjömannen med biträde vid hemsändande av penningremissor men också med uppbevarande av kontanta medel och andra värdesaker. I vissa fall är läsrumsverksamheten förbunden med kaférörelse i viss mindre omfattning, dock givetvis utan någon som helst utskänkning av alkoholhaltiga drycker. Läsrummen hållas i allmänhet öppna någon timme på förmiddagen, ett par timmar på eftermiddagen samt kvällarna mellan kl. 6—10. Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse ombesörjer tidskriften »Ute och Hemma; tidning för svenskt sjöfolk», som utkommer med 12 nummer per år, inberäknat särskild jultidning, liksom tidskriften »De våra i främmande land», som också utkommer med 12 särskilda nummer om året. Sistnämnda tidskrift avser huvudsakligen att i hemlandet sprida kännedom om och vidmakthålla intresset för sjömansvårdens verksamhet. I allmänhet inskränker sig det rent religiösa innehållet i dessa båda tidskrifter till allenast en eller par kortare artiklar i varje häfte. Återstoden av innehållet särskilt i den förstnämnda tidskriften är ägnad huvudsakligen åt uppsatser i olika sjöfarten i vidsträcktare bemärkelse eller i varje fall sjömännen berörande förhållanden. Tidskrifterna tillhandahållas sjömännen kostnadsfritt. Enligt de stadgar för svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, som Kungl. Maj:t den 12 maj 1933 utfärdat, utgör sagda styrelse en ombildning av svenska kyrkans missionsstyrelses sjömansvårdsutskott (§ 1 andra stycket).

80 Angående styrelsens sammansättning stadgas i § 4. I § 7 föreskrives, att det varje år skall på en sön- eller helgdag i rikets alla kyrkor upptagas kollekt till främjande av styrelsens allmänna verksamhet. De medel, som därvid inflyta, skola i vederbörlig ordning insändas till konsistorierna, vilka det åligger att redovisa medlen till sjömansvårdsstyrelsen. Pastorsämbetena äro pliktiga att emottaga och till sjömansvårdsstyrelsen insända gåvor, vilka till dem överlämnas för ändamål, som styrelsen har att främja. Enligt första stycket av § 11 av stadgarna har styrelsen att av svenska kyrkans missionsstyrelse övertaga förvaltningen av de fasta egendomar och andra tillgångar, denna förfogat över för utövande av vården om svenska sjömän och andra landsmän i utlandet, ävensom att ansvara för de förbindelser missionsstyrelsen härför ingått, så ock för vad till sjömans vårdskassan förskjutits av andra missionsstyrelsens tillgångar. Stadgarna lända, med undantag i vissa hänsenden, till efterrättelse från och med den 1 juli 1933. Enligt tillgänglig »redogörelse för svenska kyrkans missionsstyrelses ekonomi (sjömansvården) den 1 januari—30 juni 1933» uppgingo styrelsens tillgångar sistnämnda dag till 778 511 kronor 54 öre, varav »fastigheter i utlandet» 631 815 kronor. På skuldsidan redovisas ett kapitalkonto av 169 539 kronor 48 öre, med vilket belopp tillgångarna alltså överskjuta skulderna. Inkomster och utgifter under det ifrågavarande halvåret upptagas i redovisningen sålunda: Inkomster. Gåvor till allmänna kassan Sparbössemedel Kollekter genom domkapitlen * » » (valutakollekten) Statsanslag till avlöning av vissa sjömansprästei Kapitalkonto (underskott)

Utgifiei Sjömansvårdens allmänna kassa Sjömansvårdens kassa (utbetalt statsanslag) Expeditions- och övriga omkostnader Föredrags- och tjänsteresor Tidningen Ute och Hemma Räntor

46 756:51 2 539:90 15 048: — 9 523: 76 39 217: 18 113 085:35 32 594: 72 145 680:07 Kronor 88 929: 03 39 217: 18 5 435:10 1344:90 1 636:88 9 116:98 Kronor 145 680:07

Under halvåret har sålunda uppstått en förlust av 32 594 kronor 72 öre. Förlusten har förorsakats väsentligen av den svenska valutans depreciering. Valutadeprecieringen uppgives från vederbörligt håll hava för åren 1932 och 1933 medfört en kostnadsökning för sjömansvården av ej mindre än omkring 88 000 kronor.

81 Till beredande av religionsvård åt svenska sjömän i utländska hamnar samt åt andra sig därstädes uppehållande landsmän har riksdagen på extra stat anvisat medel alltsedan år 1875, då för år 1876 för sådant ändamål beviljades 8 000 kronor. Anslagets årliga belopp har sedermera utgjort för perioderna: till och med år 1878 8 000 kronor, 1879—1900 10 000 kronor, 1901—1907 15 000 kronor, 1908—1912 25 000 kronor, 1913—1916 34 000 kronor, 1917 35 000 kronor samt 1918—1920 34 500 kronor. Därefter har anslaget upptagits med 41 500 kronor till och med budgetåret 1926/1927. För budgetåret 1927/1928 anvisades för ändamålet 46 500 kronor. För ett vart av budgetåren 1928/1929—1930/1931 var anslaget bestämt till 45 500 kronor. För ett vart av budgetåren därefter har anslaget upptagits med 50 500 kronor. Anslaget anvisas numera under rubriken »religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa utländska hamnstäder». Under en tidigare period — år 1921—budgetåret 1926/1927 — upptogs anslaget i riksstaten såsom bidrag till avlönande av »svenska sjömanspräster i vissa utländska hamnstäder». I själva verket har också anslaget, i vart fall ända från och med år 1913, uteslutande avsett avlöningar — så långt detsamma räckt — åt den i sjömansvårdens tjänst anställda personalen, främst sjömansprästerna, under det att utgifter av övriga slag ansetts böra bestridas av de av missionsstyrelsen på annat sätt hopbragta medlen. Från och med år 1920 har å riksstaten upptagits ett extra anslag till dyrtidstillägg åt vissa sjömanspräster. 1 Anslaget, som rubriceras »dyrtidstillägg åt de för religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa utländska hamnstäder anställda präster», har förslagsanslags natur och är i riksstaten för budgetåret 1933/1934 upptaget med 15 000 kronor. I övrigt bör nämnas, att riksdagen för budgetåret 1929/1930 anvisat ett extra anslag å 30 000 kronor såsom bidrag till inköp av en fastighet för svenska sjömanskyrkan i London. Det årliga bidraget från statens sida sådant det senast blivit bestämt avser avlöning av följande sjömanspräster med nedanstående belopp: sjömansprästen i Kiel kronor » i West-Hartlepool » » i Calais—Dunkerque, som tillika innehar pastorsbefattningen i svenska Sofiaförsamlingen i Paris » Stettin » London , Antwerpen , Rotterdam » Oslo , Hull » Ruenos Aires , i Danzig och Gdynia >

4 500 5 000 1 500 4 500 5 000 5 000 5 000 5 000 5 000 5 000 5 000

Summa kronor 50 500 1

Anslag till dyrtidstillägg åt en viss sjömanspräst upptogs redan i 1919 års riksstat.

6 — 416126

82 Den år 1931 genomförda höjningen av anslaget till nuvarande belopp föranleddes av en motion i riksdagen av herr H. Hallen m. fl., vilka föreslagit, bland annat, att riksdagen ville till avlöning av svensk sjömanspräst i Danzig och Gdynia anslå 5 000 kronor. I sin skrivelse nr 8 A anförde riksdagen på denna punkt, att av den utredning, motionärerna förebragt, och vad eljest i ämnet vore för riksdagen känt, syntes uppenbart, att den verksamhet, missionsstyrelsen bedreve i Danzig och Gdynia, hade den allra största betydelse för den sociala och sedliga omvårdnaden om våra sjömän. Då det vidare visats, att de ekonomiska uppoffringar, denna verksamhet påkallade från missionsstyrelsens sida, vore så avsevärda, att arbetet endast med stora svårigheter kunde uppehållas utan bistånd från annat håll, syntes det riksdagen vara statens plikt att här hjälpande träda emellan, oaktat, såsom föredragande departementschefen riktigt framhållit, den ekonomiska situationen krävde varsamhet med nya statsutgifter. Det understöd, som ifrågasatts, vore dock av relativt ringa storlek. Vid vägandet av de statsekonomiska synpunkterna mot värdet av den allmängagneliga verksamhet, varom fråga vore, hade riksdagen funnit det befogat att låta de förra träda tillbaka och därför ansett sig böra bifalla motionärernas berörda förslag om ett anslag å 5 000 kronor för avlöning av en svensk sjömanspräst i nämnda båda hamnstäder. Genom riksdagens ifrågavarande beslut vann en redan tidigare av missionsstyrelsen hos Kungl. Maj:t gjord framställning avseende såvitt nu är ifråga. Av styrelsen tillika ifrågasatt bidrag till avlöning åt sjömanspräster i Melbourne och Genua med Marseille vann däremot icke motsvarande beaktande. I detta sammanhang är även att uppmärksamma, att från handels- och sjöfartsfonden från och med år 1912 utgått särskilt bidrag till kostnaderna för ett redan år 1907, på föranstaltande av dåvarande vicekonsuln i Rotterdam, därstädes upprättat svenskt läs- och skrivrum för sjömän. Bidraget har till och med år 1931 utgått med 1 000 kronor årligen. För ett vart av åren 1932 och 1933 har beviljats ett till 1 300 kronor förhöjt bidrag. Från början bedrevs verksamheten vid ifrågavarande läs- och skrivrum fristående från den svenska kyrkliga verksamheten bland sjömännen på platsen. Med tillkomsten år 1914 av rymligare och mera ändamålsenliga lokaler för den kyrkliga verksamheten överflyttades jämväl läs- och skrivrummet till dessa lokaler och står sedan dess under ledning av svenske sjömansprästen på platsen. Den till synes enda skillnaden mellan nu nämnda läs- och skrivrum och övriga i det föregående omförmälda, av svenska kyrkans missionsstyrelse (sjömansvårdsstyrelse) ombesörjda läs- och skrivrum för sjömän består däri, att för läs- och skrivrummet i Rotterdam med hänsyn till det särskilda bidraget från handels- och sjöfartsfonden föras särskilda, från sjömanskyrkans verksamhet i övrigt skilda räkenskaper, under det att räkenskaperna för motsvarande verksamhet å annan ort äro gemensamma för kyrkan och läs- och skrivrummet.

83 Vad sjömansvården i religiöst avseende uträttat och allt fort uträttar låter sig icke direkt påvisa, allra minst statistiskt. Men det säger dock en hel del om den uppskattning verksamheten åtnjuter bland sjöfolket, att under år 1932 omkring 91 500 svenska sjömän (och andra utlandssvenskar) samlats i sjömanskyrkorna (enbart svenska kyrkans) till 1 235 högmässor och andaktstunder. Fartygsbesök, som jämväl ingå i sjömanspastors verksamhet, hava förekommit till ett antal av över 8 000. Omkring 2 500 sjukbesök hava avlagts. Understöd till värde av cirka 29 000 kronor hava lämnats tillhopa omkring 3 400 hjälpbehövande. Antalet besök i läsrummen har enligt i sådant hänseende likaledes föreliggande statistik utgjort omkring 136 500. 1 155 samkväm och fester med kostnadsfri traktering hava anordnats. Därvid hava 590 olika föredrag hållits. Genom vederbörande sjömansprästers försorg hava hemsänts penningar till belopp av omkring 40 000 kronor. Till förvaring för längre eller kortare tid hava mottagits tillhopa omkring 32 000 kronor. Mot de nämnda siffrorna över huvud taget svara hamnbesök av sjömän till ett antal av omkring 122 000. Specifika uppgifter bland annat i ovannämnda hänseenden för en var av de respektive h a m n a r n a framgå å sid. 190—191 (bilaga F) i nr 6 för år 1933 av den förberörda tidskriften »Ute och Hemma». Sjömanshemsverksamheten. Föreningen för skandinaviska sjömanshem i utländska hamnar daterar sin uppkomst från år 1901. För närvarande upprätthållas av föreningen sjömanshem i Antwerpen, Cardiff, Hamburg, Liverpool, Marseille, Rotterdam och Rouen. Den norska avdelningen av föreningen har dessutom upprättat ett sjömanshem i Newcastle. I vissa andra hamnar, såsom åtminstone Hull, North Shields och Tyne Dock, hava jämväl på föreningens föranstaltande tidigare funnits inrättade sjömanshem, men har sedermera på grund av förändrade förhållanden verksamheten vid dessa hem nedlagts i samband med öppnandet av sjömanshem å andra orter. Ifråga om föreningens ekonomi må anföras följande. Den norska avdelningens av föreningen nettokapitalbehållning vid utgången av år 1932 uppgick till 605 488 kronor 12 öre. 1 Icke mindre än 300 000 kronor hava vid ett tillfälle tilldelats avdelningen av norska stortinget, sedan norska redare ställt ett belopp av 250 000 kronor till föreningens förfogande, allt i ändamål att få till stånd en grundplåt för föreningens fortsatta verksamhet. Beloppet 300 000 kronor tilldelades avdelningen av »overskudd og reservefond ved kullfarten Storbritannia—Norge > under världskriget. Den danska avdelningen förfogade vid samma tidpunkt över fonder till belopp av 354 807 kronor 50 öre, varav 250 000 kronor tillskiftats avdelningen vid »krigsassuranskassans» (»Danske Dampskibsrederes gensidige Forsikring af Sofolk mod Krigsfare») likvidering. Den svenska avdelningens kapitalbehållning uppgick vid samma års slut till 81 203 kronor 21 öre. 1 En på sin tid av den 1

Donationsmedel inberäknade.

84 svenska avdelningen gjord framställning om ett engångsanslag å 250 000 kronor, att utgå av överskottet på krigsförsäkringskommissionens verksamhet, lämnades utan bifall. Enahanda öde rönte en senare framställning av avdelningen om ett anslag å 300 000 kronor av lotterimedel. Kungl. Maj :ts beslut i sistnämnda ärende meddelades den 24 november 1932. Vidare åtnjuta de olika avdelningarna särskilda årliga statsbidrag. Enligt föreningens tryckta räkenskaper för år 1932 har för året dylikt bidrag åtnjutits av den norska avdelningen med 8 000, av den danska med 1 800 och av den svenska med 10 000 kronor. Bidragen från enskilt håll under samma år hava uppgått för den norska avdelningen till 9 623 kronor 23 öre, för den danska till 2 904 kronor och för den svenska till 10 590 kronor, varav 3 000 kronor från Sveriges redareförening. Den norska avdelningen har under året haft en ränteinkomst av 27 331 kronor 65 öre. Ränteinkomsterna för den danska avdelningen hava uppgått till 16 610 kronor 50 öre men för den svenska »efter avdrag av livränta» till allenast 1 996 kronor 39 öre. Summan av de årliga statsbidragen jämte ytterligare vissa extra bidrag från staten till den norska avdelningen uppgår för tiden till och med budgetåret 1933/1934 enligt vissa genom utrikesdepartementet inhämtade upplysningar till 258 900 kronor. För nämnda budgetår är det ordinarie bidraget bestämt till 15 000 kronor, varav till synes 5 000 kronor till kostnadsfri läkarvård vid de olika sjömanshemmen. Av medel anslagna »till lindring av krisen» har tilldelats avdelningen ett bidrag å 20 000 kronor till hjälp i arbetet att skaffa arbetslösa och hyressökande sjömän hyra i utlandet. Beloppet är avsett att användas till underhåll av sjömän under den tid de söka hyra. Åtnjutet underhåll förutsattes skola vid tillfälle ersättas av sjömannen. Den danska avdelningen har, enligt vad som framgår av likaledes genom utrikesdepartementets försorg införskaffade uppgifter, åtnjutit statsbidrag med tillhopa 57 600 kronor, inberäknat ett ordinarie bidrag å 1 800 kronor för finansåret 1933/1934 samt ett extra bidrag för samma finansår å 5 000 kronor för att »sätta föreningen i tillfälle att lämna fortsatt hjälp till arbetslösa sjömän i utlandet». Det svenska statsbidraget för år 1932 liksom de tidigare årsbidragen från samma håll hava utgått från handels- och sjöfartsfonden. Bidragens storlek under respektive år framgår av nedanstående sammanställning: åren 1903—1907 år 1908

1 000 kronor 1 500

åren 1909—1912 » 1913—1914 » 1915—1922 » 1923—1925 » 1926—1928 » 1929—1931

2 500 3 000 3 500 6 000 8 000 10 000

» » »

85 För åren 1932—1934 har genom Kungl. Maj:ts beslut den 8 maj 1931 beviljats bidrag enligt enahanda grunder som för närmast föregående treårsperiod. Bidraget utgår i enlighet härmed för ett vart av de tre åren med dels ett belopp av 3 000 kronor, dels ock ett belopp motsvarande det, som kan komma att på enskild väg från svensk sida tillskjutas och till avdelningen överlämnas, dock högst 7 000 kronor. Därjämte har den svenska avdelningen vid skilda tillfällen för upprättande av vissa sjömanshem i utländska hamnar eller för andra speciella ändamål inom området för sin verksamhet tilldelats särskilda statsbidrag till täckande av de engångskostnader, tillgodoseendet av dylika ändamål medfört. Sålunda har bidrag av nu avsett slag beviljats avdelningen genom Kungl. Maj:ts beslut den 16 mars 1906 med 10 000 kronor från handelsoch sjöfartsfonden, för inköp av en fastighet i Hamburg till inrättandet avett sjömanshem därstädes. Sedan Kungl. Maj:t den 31 mars 1922 beviljat avdelningen såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för inrättande av ett skandinaviskt sjömanshem i Havre ett belopp, motsvarande en tredjedel av kostnaderna, dock högst 100 000 francs i franskt mynt, tilldelade den 20 oktober 1922 Kungl. Maj:t — med återkallande av sitt beslut den 31 mars 1922 — avdelningen såsom bidrag till bestridande i stället av kostnaderna för tillbyggnad av sjömanshemmets i Hamburg lokaler, ett belopp, motsvarande en tredjedel av sistnämnda kostnader, dock högst 3 000 kronor, att utgå från handels- och sjöfartsfonden. För upprättande genom föreningens försorg av ett nytt sjömanshem i Cardiff anvisades genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 april 1914 ett belopp av 2 500 kronor från nämnda fond. Vidare har genom beslut den 1 april 1927 bidrag, av lotterimedel, beviljats avdelningen till belopp av 39 000 kronor för inrättandet av det i det föregående omförmälda sjömanshemmet i Marseille. Ytterligare har genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 maj och den 4 december 1931 beviljats särskilda anslag å 12 000 och 25 000 kronor, likaledes av lotterimedel, såsom bidrag till inköp av tomten till och reparation av sjömanshemmet i Cardiff respektive till reparation och iordningställande av sjömanshemmet i Rotterdam. Senast har genom beslut den 24 november 1932 avdelningen tilldelats anslag av lotterimedel till belopp av 10 000 kronor såsom bidrag till iordningställande av sjömanshemmet i Rouen. Vidare må framhållas, att genom beslut den 23 september 1921 Kungl. Maj:t beviljat avdelningen ett bidrag av 15 000 kronor, från handels- och sjöfartsfonden, för att sätta föreningen i tillfälle »att fullfölja sin verksamhet för understödjande av arbetslösa svenska sjömän i främmande hamnar». Sedan emellertid föreningen beslutat, att den särskilda understödsverksamheten med avseende å arbetslöst sjöfolk skulle upphöra den 1 juni 1922, återbetalade avdelningen ett belopp av 4 575 kronor 31 öre i samband med redovisningen av sistnämnda anslag. Genom beslut den 13 oktober 1922

86 förordnade Kungl. Maj:t, att det återbetalade beloppet skulle tillgodoföras handels- och sjöfartsfonden. Det sammanlagda beloppet av statsbidrag - - årliga eller för särskilda ändamål — som den svenska avdelningen under årens lopp uppburit respektive kan komma att uppbära för år 1933 samt vad å anslaget för år 1934 belöper å ett halvt år, uppgår till i runt tal 259 400 kronor. Häremot svara bidrag av statsmedel — eller i allt fall av medel, över vilkas användning statsmakterna ägt träffa förfoganden — till den norska avdelningen till ett sammanlagt belopp av 558 900 (300 000 + 258 900) kronor och till den danska av tillhopa 57 600 kronor. Det bör emellertid uppmärksammas, att, såsom tidigare framhållits, vid likviderandet av »krigsassuranskassan» den danska avdelningen fick sig tillskiftat ett belopp av 250 000 kronor, under det att den svenska avdelningens framställning på sin tid om ett engångsanslag å enahanda belopp från överskottsmedlen från statens krigsförsäkringskommission, som under världskrigets senare del själv hade att meddela försäkring enligt vissa grunder även för olycksfall på grund av krigsrisk, icke ledde till något som helst positivt resultat. Om man sålunda ur en viss synpunkt skulle anse befogat att vid en jämförelse mellan de olika staternas insatser till verksamhetens understödjande till det ovannämnda beloppet 57 600 kronor lägga summan 250 000 kronor, då ett totalbelopp av 307 600 kronor erhålles, är det uppenbart, att den svenska avdelningen måste anses missgynnad i jämförelse icke blott med den norska utan även med den danska avdelningen. Vid en sådan jämförelse bör givetvis också tagas i betraktande, att den fondering, som möjliggjorts genom de norska och danska engångsbidragen. under en lång följd av år medfört avsevärda ränteinkomster för respektive avdelningar vid sidan av de årliga statsbidragen och enskilda gåvorna. Den svenska avdelningen, för vilken icke erbjudits motsvarande möjlighet till fondering, har i största utsträckning varit hänvisad till en hushållning mera enligt ett system >ur hand i mun», vilket särskilt under senare tid haft till följd upprepade anslagskrav för särskilda ändamål, vilka från dansk och norsk sida kunnat tillgodoses utan att särskilda anspråk på statskassan behövt framställas. Avdelningarnas gemensamma utgifter av olika slag under år 1932, bortsett från vissa utgifter av engångsnatur (ombyggnad m. m. av sjömanshemmen i Rotterdam och Rouen), hava uppgått till 57 007 kronor. Därutöver hava av de olika avdelningarna var för sig bestritts utgifter till särskilda ändamål (tidningar, trycksaker m. m.) enligt följande uppställning: den svenska avdelningen kronor 1 834: 17 » norska » 2 764:49 » danska » 3 791:34 Därtill komma, vad den norska avdelningen beträffar, omkostnader till belopp av 8 072 kronor 92 öre för ombyggnad och reparation av det avdelningen enskilt tillhöriga sjömanshemmet i Newcastle.

87 Vid inrättandet av nytt sjömanshem eller vidtagande av häremot svarande åtgärd av avdelningarna gemensamt, är regeln den, att en var avdelning deltager med en tredjedel av kostnaderna, under det att de olika avdelningarnas årliga bidrag till föreningens löpande verksamhet beräknas i förhållande till det antal besöksdagar, under vilka respektive länders sjöfolk tagit hemmen i anspråk under nästföregående år. Det bör framhållas, att enligt de sakkunniga genom den svenska avdelningen av föreningen tillhandahållen uppgift från föreningens styrelse i Oslo »sjöfolk», som mottages på de olika hemmen i händelse av sjukdom, »hverken må betale lege sjelv, ei heller den sykeforpleining som hjemmet er istand til å gi dem». Angående de olika, nu i verksamhet varande sjömanshemmens utrustning i vissa hänseenden samt rörande prisförhållandena vid de särskilda hemmen torde få hänvisas till bilaga G, som återgiver en redogörelse i berörda hänseenden från föreningens huvudstyrelse avgiven den 20 september 1932. Huru besöksfrekvensen vid föreningens samtliga sjömanshem för de olika nationernas vidkommande gestaltat sig under vissa år, framgår närmare av bilaga H Under år 1932 utgjorde antalet besökande 576 svenskar, 3 414 norrmän, 263 danskar och 159 andra landsmän. Häremot svarade ett antal besöksdagar av 4 285, 32 896, 2 237 och 1 288. Den uppenbara disproportion mellan antalet besökande svenskar och norrmän, varom siffrorna vittna, har icke haft sin motsvarighet under en tidigare tidsperiod. Ännu år 1923 utgjorde sålunda de svenska sjömännens antal omkring 25 procent av hela antalet, medan norrmännens anpart uppgick till ungefär 55 procent. Motsvarande procenttal utgjorde för år 1932 icke mera än 13 procent för de svenska sjömännen men 78 procent för norrmännen. »Hovedstyret» för föreningen har sitt säte i Oslo. Statsanslag för vissa särskilda ändamål. Utöver uppgifter, som ovan framgå, bör även framhållas, hurusom genom Kungl. Maj:ts beslut den 5 februari 1932 beviljats bidrag med 2 000 kronor från handels- och sjöfartsfonden till kostnaderna för möblering m. m. av ett av frälsningsarmen upprättat sjömanshem i Rio de Janeiro. Vidare åtnjuter sedan åtskilliga år tillbaka »The Seamen's Hospital Society» i London understöd från nämnda fond med visst belopp såsom ersättning för vårdande under nästföregående år av sjuka svenska sjömän. Svenska sjömansbiblioteket. I det å riksstaten anvisade ordinarie förslagsanslaget till understöd åt folkbiblioteksväsendet, för närvarande 800 000 kronor, äro inberäknade även medel till »biblioteksverksamhet ombord å svenska handelsfartyg». Medel för detta ändamål beviljades av riksdagen första gången år 1930 (för budgetåret 1930/1931) och då med 10 000 kronor.

88 Enahanda belopp avsågs för budgetåret 1931/1932. I samband med nedsättning på grund av rådande krisförhållanden av vissa andra anslagsposter under ifrågavarande förslagsanslag beräknades för budgetåret 1932/1933 icke högre belopp för nyssnämnda särskilda ändamål än 8 000 kronor. Av enahanda orsak har anslagsposten jämväl för budgetåret 1933/1934 på visst sätt beskurits. Härom lämnas i det följande erforderliga upplysningar. Ifrågavarande anslagsposter hava tillkommit, sedan av riksdagen år 1920 begärts utredning av frågan och sedermera skolöverstyrelsen, som med biträde av vissa sakkunniga handhaft utredningen, den 16 december 1924 avgivit förslag i ämnet. De sakkunnigas förslag gick ut på att skapa en särskild organisation för biblioteksverksamhet bland sjömän, med namnet »Sjömansbibliotek». De uppgifter, som överstyrelsen föreslog för detta bibliotek, hava av överstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 augusti 1929 sammanfattats på följande sätt: 1) att upprätta och tillhandahålla vandringsbibliotek för svenska handelsfartyg, främst sådana som längre tid skola vara borta från Sverige, samt tillse att i utlandet möjlighet förefinnes till utbyte av vandringsbibliotek; 2) att i de fall, då det är möjligt, utlåna enstaka arbeten till sjömän, som önska studera ett särskilt ämne. samt tillhandagå med råd och anvisningar för läsning och studier; 3) att samarbeta med föreningar och institutioner, som anordna läsrum för sjömän, och eventuellt självt ordna dylikt läsrum i samband med bibliotekets huvudbyrå; 4) att tillse att sjömännen bli underrättade om tillfällen till åhörande av populärvetenskapliga föreläsningar, eventuellt självt anordna dylika föredrag. Överstyrelsen tillstyrkte, att statsunderstöd skulle få utgå med dubbelt så stort belopp som det tillskott av andra än statsmedel, vilket lämnades för bibliotekets utveckling och vård. Däremot ansåg överstyrelsen ett av de sakkunniga framhållet önskemål om statsunderstöd i proportion till beräknade värdet av influtna bokgåvor ej böra vinna beaktande, då en dylik föreskrift skulle innebära en fullständig avvikelse från de principer, som legat till grund för 1929 års nyreglering ifråga om folkbiblioteken. Genom beslut den 20 juni 1930 meddelade Kungl. Majtt erforderliga föreskrifter beträffande användningen av ovanberörda anslag till biblioteksverksamhet ombord å svenska handelsfartyg såvitt då var ifråga och fastställde därvid »bestämmelser angående svenska sjömansbiblioteket». Dessa bestämmelser inneburo bland annat godkännande av överstyrelsens förslag på sist angivna punkt. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 augusti 1933 har föreskrivits, att statsunderstöd till svenska sjömansbiblioteket må under budgetåret 1933/1934 utgå med ett såtillvida reducerat belopp, att det understöd, som med tillämpning av de i kungl. brevet den 20 juni 1930 angivna grunder skolat utgå, skall nedsättas med 40 procent. Svenska sjömansbibliotekets angelägenheter handhavas av en styrelse med

89 säte i Göteborg. Enligt för de sakkunniga tillgängliga redogörelser, avgivna av bibliotekarierna i de organisationer (sjömansvårdsstyrelsen respektive »sjöfolksorganisationerna», numera svenska sjöfolksförbundet), som ombesörja den åsyftade biblioteksverksamheten, hava under budgetåret 1932/1933 sammanlagt 442 fartyg erhållit skeppsbibliotek. Av dessa bibliotek voro 89 nyutrustade för året. Internationella strävanden ifråga om välfärdsanordningar för sjöfolk. Frågan om välfärdsanordningar för sjöfolk har såsom kommerskollegium och socialstyrelsen framhållit upptagits av den internationella arbetsorganisationen, vilken vid sitt trettonde konferenssammanträde i Geneve hösten 1929 diskuterade olika förslag om åtgärder till förbättring av förhållandena för sjömäns uppehåll i hamnarna samt beslöt att uppföra frågan därom på dagordningen för en beramad sjömanskonferens, i vilket syfte, såsom kommerskollegium närmare omnämnt, ett frågeformulär i ämnet sedermera utsänts till regeringarna för besvarande. Ifråga om innebörden och omfattningen av de sålunda tillämnade internationella åtgärderna tillåta sig de sakkunniga hänvisa till bilaga I, som återgiver omförmälda frågeformulär tillika med den svenska regeringens svar å de olika frågorna. Den av kommerskollegium i berörda sammanhang uttalade förmodan, att ett förslag till rekommendation eller konvention, utarbetat på grundval av de från regeringarna ingångna svaren, skulle bliva föremål för slutlig behandling i Geneve under loppet av år 1931, har icke kommit att motsvaras av verkligheten. Frågans behandling i Geneve har i stället gång efter annan blivit uppskjuten, och tidpunkten, när saken kan komma före, är ännu oviss. Beträffande internationella röda korsets verksamhet m å lämnas följande redogörelse grundad på uppgifter, tillhandahållna av överstyrelsen för svenska röda korset. I anledning av en rapport av norrmannen doktor Engelsen, i vilken erinrats dels om de åtgärder, som vidtagits av internationella hälsovårdsbyrån (L'office international d'hygiene publique) år 1919, av den internationella sjömanskonferensen i Genua år 1920, av den belgiska regeringen år 1921, av internationella arbetsbyrån samt av internationella unionen mot den veneriska faran, dels ock om den norska lagstiftningen till förmån för sjömännen samt vissa bemödanden av British Shipping Federation, antog den 1 maj 1924 den s. k. rödakorsligans generalråd följande resolution. Sedan generalrådet tagit kännedom om det märkliga initiativ, som tagits av norska röda korset angående samarbete med regeringsorganen för att förbättra handelsflottans hygien och däri funnit ett nytt och givande verksamhetsfält för röda korset, anbefaller generalrådet nationalföreningarna i alla sjöfartsländer att i möjligaste mån deltaga i denna verksamhet och utföra den på följande sätt: a) uppfostrande propaganda ombord på fartygen medelst affischer, broschyrer eller på annat sätt; b) författande av nya eller förbättring av redan befintliga populära handböcker i hygien för sjömän;

90 c) anordnande av rödakorsstationer med dispensärer, avsedda att giva sjömän nödig medicinsk vård; d) utarbetande av planer för anskaffande av moderniserade medicinlådor. Norska röda korset anmodas (eventuellt genom förmedling av rödakorsligans sekretariat) att samla resultaten av de under paragraferna b och d nämnda åtgärderna och att på grundval av dessa resultat utarbeta internationella typer för medicinlåda och handbok. Generalrådet uttalar som sin övertygelse, att de nu under diskussion stående internationella konventionerna för profylaktik mot veneriska sjukdomar borde utvidgas att omfatta ett allmänt hygieniskt program för dem som tillhöra handelsflottan, och anmodar norska röda korset att tillsammans med rödakorsligans sekretariat framföra detta önskemål till internationella arbetsbyråns paritetiska sjöfartskommitté. I anslutning till denna resolution förberedde norska röda korset och ligan den första konferensen för hygien inom handelsflottan, vilken tog sin början i Oslo den 28 juni 1926. Därvid antogs ett antal resolutioner, som erkände »behovet att ytterligare utveckla verksamheten till förmån för sjömännens allmänna hälsotillstånd och välbefinnande». I sådant syfte skulle upprättas särskilda byråer i hamnar över hela världen, varjämte skulle utses en permanent välfärdskommitté för sjömän, med uppgift att studera de åtgärder, som borde vidtagas för att förbättra sjömännens hälsa (standardisering av medicinlådor, handbok i hygien, instruktion för handelsflottans befäl angående lämnandet av första hjälp och användning av medicinlådorna, propaganda för hygien bland sjömännen etc.) samt ifråga om förhållandena ombord och i hamnarna. En redogörelse från konferensen har utgivits i ett arbete om 240 sidor. Den andra konferensen för hygien och välbefinnande inom handelsflottan avhölls i Geneve den 7—9 oktober 1929 under medverkan av norska röda korset, rödakorsligan, internationella unionen mot den veneriska faran, internationella unionen mot tuberkulosen, handelsflottans officerares internationella sammanslutning. Därjämte voro representerade internationella rödakorskommittén, nationernas förbund, internationella arbetsbyrån och transportarbetarnas federation samt ombud från 24 särskilda länder. Konferensens resolutioner avsågo bland annat åtgärder mot tuberkulos och veneriska sjukdomar bland sjömän, inrättandet av bibliotek ombord, rekreation i hamnarna, anordnandet å fartyg utan läkare av lämplig lokal för vård av sjuka, praktisk undervisning åt befälsaspiranter i hygien och brådskande första hjälp. I ett arbete om 467 sidor, utgivet av rödakorsligan år 1930, återgivas vid konferensen avgivna rapporter jämte diskussionsprotokoll och resolutioner. Den permanenta välfärdskommittén för sjömän sammanträdde första gången den 11 februari 1927, därvid bland annat behandlades frågorna om utarbetande av en medicinsk handbok samt medicinlådornas standardisering. Kommittén har sedermera sammanträtt den 8 november 1927, den 29 och den 30 oktober 1928, den 21 och den 22 maj 1929 samt den 21 och den 22

91 maj 1931. En underkommission, som tillsattes av kommittén, har huvudsakligen inriktat sig på redigerandet av den medicinska handboken. Efter tre på varandra följande revisioner av ett utarbetat förslag anförtroddes det slutliga redigeringsarbetet åt rödakorsligans sekretariat. Handboken föreligger numera i en volym om 495 sidor utgiven av rödakorsligan. ' I detta sammanhang bör även nämnas, att internationella hälsovårdsbyrån för närvarande förbereder en ny edition av en förteckning över anstalter för sjukvård öppna för sjömän över hela världen. En motsvarande förteckning vad angår särskilt anstalter för behandling av veneriska sjukdomar har nyligen av hälsovårdsbyrån utgivits. Den sistnämnda förteckningen är förd till den 1 maj 1933 och upptager 800 olika anstalter med angivande avadresser, tid på dagen för konsultation och behandling, uppgifter om behandlingen är kostnadsfri eller icke samt i vissa fall även andra upplysningar av intresse.

KAP.

IX.

Vissa slutsatser av utredningen samt särskilda överväganden i anledning därav. Rörande den del av utredningen, som innefattas i Kap. II av det föregående, torde få erinras om följande däri berörda förhållanden. Av sammanlagt 237 händelser, protokollförda vid vissa konsulat, äro i 99 särskilda fall (sid. 42) fråga om sjömän, som från svenskt fartyg avmönstrats, rymt eller efterseglats i någon av de hamnar, utredningen särskilt omfattat. Med utgångspunkt från vissa beräkningsgrunder har antagits, att mot den nämnda siffran 99 svarade ett sjömansbestånd av omkring 4 700 man, en proportion som i och för sig synts de sakkunniga icke te sig alltför skrämmande, helst som man givetvis hade att taga hänsyn till, att icke alla de händelser, som den nämnda siffran representerade, kunde anses återspegla missförhållanden, vilka vore att återföra på sjömannen. På 20 000 sjömän skulle med angivna beräkningsgrund för helt år komma 842 nödställda sjömän. Emellertid hava de sakkunniga av anledning, som framgår å sid. 42 43 ansett sig böra räkna med ett årsmedeltal av allenast 700. Sistnämnda siffra motsvarar 3 5 procent av hela antalet sjömän 20 000. Ser man till medeltalet bestraffningar under vissa år (Kap. IV), vilka jämlikt 62 § sjömanslagen ålagts sjöman av fartygsbefälhavare (tillhopa 1 096, varav på utlänningar torde komma cirka 10 procent), finner man, att på hela den av kommerskollegium beräknade sjömansstammen 20 000 komma bestraffningar till ett antal av 197 (medeltal för åren 1927—1931) eller

92 sålunda O-98 procent. Bortsett från bestraffningar för vägran att deltaga i arbete under rådande strejk blir motsvarande procenttal 086. I avrundat tal icke mera än 0 9 procent skulle sålunda med ledning av utredningen i sist angivet hänseende kunna betecknas såsom i framträdande grad mindre skötsamma sjömän. Sett mot bakgrunden härav ter sig procenttalet för de nödställda sjömännen avsevärt högt och torde i sin mån vara ägnat att ytterligare bestyrka det gjorda antagandet, att i siffran för nödställda sjömän i åtskilliga fall ingå även sådana, vilka oförskyllt råkat i nöd. Att åtminstone en avsevärd del av de händelser av för sjömanskåren misskrediterande art, som torde hava åsyftats i den hittills förda diskussionen angående hithörande förhållanden, hänföra sig till sjömän, visserligen av svensk nationalitet men vilka i allt fall åtminstone icke såsom regel torde söka sin utkomst företrädesvis å svenska fartyg, torde bäst framgå därav, att av samtliga de fall, i vilka ifråga om utländska fartyg (84) uppgifter lämnats om medlemskap eller icke medlemskap av svensk fackförening (29 fall), vederbörande i icke mindre än 41 procent direkt deklarerat sig icke tillhöra sådan förening, under det att motsvarande siffra för svenska fartyg (i allt 134) utgör allenast 12 procent. Även vissa förhållanden, som berörts å sid. 42, torde i sin mån bestyrka den nämnda uppfattningen. Frågan om ytterligare tvingande bestämmelser med avseende å sättet för hyrans betalning. Ett flertal av de sakkunniga — ordföranden samt ledamöterna Olovson och Olsson — anse utredningen icke hava visat, att tillräckligt fog föreligger för en så genomgripande åtgärd som införandet i lagstiftningen av ytterligare tvingande bestämmelser med avseende å sättet för hyrans utbetalande. Åtskilliga synpunkter skulle enligt deras mening kunna anföras, vilka i och för sig göra gagnet av en sådan lagstiftning åtminstone problematiskt. Lättheten att med nutida kommunikationsmedel få penningrekvisition till utlandet effektuerad är en sådan omständighet, bestyrkt bland annat av uppgifterna från Rotterdam — den med avseende å svensk sjöfart största utländska hamnen (med vissa undantag, jfr sid. 108). En annan sådan omständighet är, att ett kringgående även på annat sätt av bestämmelse av ifrågavarande slag icke torde kunna helt förebyggas. Från synpunkten att de sämsta nöjeslokalerna — liksom de sämsta varorna — i många fall direkt motsvaras av de billigaste priserna bör heller icke bortses. Men alldeles frånsett sådana omständigheter som dessa, framställer sig en särskild invändning, vilken enligt majoritetens uppfattning är av den allvarliga innebörd, att densamma måste tillerkännas avgörande betydelse vid frågans bedömande. De representativa befäls- och manskapsorganisationerna hava var för sig bestämt tagit avstånd från tanken på en lagstiftning som den ifrågasatta. Oavsett det berättigade eller oberättigade i en sådan uppfattning som att en lagstiftning med den föreslagna innebörden skulle kunna anses såsom ett uttryck för en lägre värdesättning av sjömannens moraliska standard och

93 därmed yrkets utövare över huvud taget i jämförelse med den svenska medborgaren i övrigt i genomsnitt, så talar dock innehållet i dessa yttranden sitt tydliga språk, såtillvida som inom sjöfolkets egna led en åtgärd som den ifrågasatta otvivelaktigt skulle givas sådan tydning. Utgående från sjömännen själva pågår för närvarande ett saneringsarbete med särskilt sikte på ökad nykterhet inom kåren. Det är uppenbart, att ett lyckligt utfall av detta arbete är i hög grad beroende på psykologiska faktorer. Känslan för kallets höghet med därav följande stolthet i uppfattningen måste vara grunden för all bestående förbättring. Men i samma mån, som denna känsla avtrubbas eller förutsättningarna för dess framkallande minskas — det må ske genom en aldrig så välmenande åtgärd — i motsvarande mån bortfalla också förutsättningarna för saneringsarbetets genomförande. Det nykterhetsproblem, varom här i grunden är fråga, hade sin motsvarighet vid tiden för industrialismens genombrott i vårt land. Att i första hand en ökad upplysning kommit att medföra vår tids ojämförligt bättre förhållanden bland annat inom industriarbetargrupperna, lärer väl ingen vilja bestrida. Vid sådant förhållande kan det icke anses annat än som en gärd av rättvisa och billighet gentemot sjöfolket, vilken medborgargrupp hittills i betydande mån lämnats obeaktad vid det folkliga bildningsarbetets anordnande, att man i varje fall i första hand tillgodoser rimliga anspråk på att även sjömännen skola komma i åtnjutande av samhällets omvårdnad i synnerhet i nu antytt hänseende, innan strängare åtgärder vidtagas. Ur synpunkter, som sålunda anförts, kunna lagstiftningsåtgärder i ovan antydd riktning icke anses tillrådliga, åtminstone icke för närvarande. Ledamöterna Bergman och Börjeson hysa i väsentliga delar en mening, som avviker från den uppfattning, som omfattas av de sakkunnigas flertal. Dessa båda ledamöter anse sålunda, att även med den största uppskattning av arbetet inom sjömännens egna led till främjande av en ökad sparsamhet, detta arbete likväl icke kan förväntas utan stöd i ett lagstadgande, avseende en begränsning av sjömans medelstillgång i utländsk hamn, erhålla erforderlig effektivitet. Ett stadgande i huvudsak enligt det ovan omförmälda förslaget av generalkonsul Petri måsle därför anses vara av nöden. Därest ett sådant stadgande erhåller en giltighetstid förslagsvis begränsad till 5 år och följaktligen finge karaktär blott av provisorium, avsett att utröna, i vad mån en sådan åtgärd kan åstadkomma förbättring, måste i huvudsak den av de sakkunnigas flertal såsom avgörande framhållna invändningen mot lagstiftningsåtgärden förlora sin betydelse. Det innebär för övrigt en oberättigad tillvitelse mot vår på det hela taget högtstående sjömanskår att antaga, att en lagstiftningsåtgärd som den ifrågasatta skulle kunna inom de egna leden allmänt uppfattas som en mot sjömännen ovänlig handling. Den företages ju i sjömännens eget uppenbara intresse och avser att i avsevärd mån rädda deras tillgångar från att omhändertagas av samvetslösa utplundrare. Vetskapen att tyvärr ganska många — såsom sakerna nu stå

94 — förslösa större delen av sin hyra till sin egen skada, torde göra de många ordentliga sjömän, som icke för egen del skulle behöva lagens stöd för sin sparsamhet, benägna att i svagare kamraters intresse underkasta sig en lag, som skulle vara dessa till så väsentligt gagn. Det skulle vara en förolämpning mot våra i stort sett så aktningsvärda sjömän att föreställa sig, att deras stora flertal verkligen skulle anse friheten att till egen skam och skada få kasta bort sina med hårt arbete förvärvade penningar vara ett privilegium att slå vakt om. Flertalet av dem delar säkerligen i själ och hjärta den mening, åt vilken det engelska Labour Party's ledare för några år sedan gav uttryck i parlamentet i en närbesläktad fråga, då han sade: »Privilegiet att få gå vilse i livet, en frihet som har sjukdom, last och armod i följe, det privilegiet avstår Englands arbetarklass från.» Förhållandena inom andra sjöfarande nationers, särskilt inom det brittiska väldets handelsflotta, visa oförtydbart hän på, att en strängare lagstiftning ifråga om hyresbetalningen i själva verket icke är ägnad att väcka opposition i sin tillämpning. Man har tvärtom anledning att antaga, att det ökade ekonomiska välstånd bland sjömännen, som måste bliva en följd av lagstadgandet, skall medföra en riktig uppskattning av åtgärden. Att nykterhetsfrågan och frågan om omedelbar tillgång till hyresmedlen obetingat höra samman torde icke kunna förnekas. En inskränkning i utbetalande av hyresmedel i främmande hamnar skulle vara ett viktigt led i främjandet av sjömännens nykterhet. Nykterhetsfrågans samband med könssjukdomarna torde icke heller kunna förnekas. En begränsning av sjömans omedelbara medelstillgång skulle därför även i viss mån verka skyddande, när fråga är om tillfällen för sjöman att ådraga sig venerisk smitta. Det må vara sant, att folknykterheten i Sverige i väsentlig mån främjats av det nämnda upplysningsarbetet, men framgången härvidlag måste dock även i stor utsträckning tillskrivas senare tiders strängare lagstiftning, som åsyftar ett försvårande av åtkomsten av rusdrycker. Ett motsvarande försvårande åsyftas just med det Petriska förslaget. Man får icke heller bortse från, att sjömannen på grund av sitt yrkes egenart lever i en av alla erkänd undantagsställning, som redan den kan motivera vidtagandet av särskilda åtgärder till sjömannens bästa, icke endast från kyrkans, sjöfolksförbundets och det direkta sjöfartsintressets sida såsom redan skett, utan även från statens sida. Med hänsyn till vad sålunda anförts anse de nämnda båda sakkunniga, att det ifrågavarande förslaget bör genomföras såsom ett provisorium under exempelvis fem år. Alkoholmissbruket. De sakkunniga anse utredningen tydligt hava visat, att förbättringar i olika hänseenden måste kraftigt eftersträvas. I sådant hänseende är i främsta rummet att uppmärksamma det överdrivna bruket av alkohol, som otvivelaktigt gör sig gällande bland många sjömän, särskilt i vissa situationer. Härutinnan torde få hänvisas bland annat till utredningen

95 i Kap. IV. De mest ödesdigra följderna av en överdriven spritkonsumtion belysas i särskild mån av uppgifter å sid. 44 och 45 angående vissa inträffade olycksfall inom sjömansyrket under åren 1930—1932. Att ett ödesdigert bruk av alkoholdrycker ofta förekommer vid sjömäns besök i hamnar, där det vimlar av mer eller mindre lockande krogar, är för övrigt ett känt förhållande, som vitsordas även av personer, som på särskilt sätt stå sjömännen nära. Att därjämte könssjukdomarnas förekomst bland sjömännen — liksom inom andra befolkningsgrupper — i stor utsträckning sammanhänger med alkoholbruket över huvud taget torde vara oomtvistligt, ehuru åtminstone vad sjömännen beträffar icke direkt statistiskt påvisbart. Könssjukdomarna. Det torde vara uppenbart, att könssjukdomarna måste anses såsom ett sannskyldigt gissel för många av sjömansyrkets utövare (Kap. V). Denna uppfattning har redan tidigare fått sina påtagliga uttryck genom stadgandet i sista stycket av 28 § sjömanslagen liksom genom tillkomsten av Brysselöverenskommelsen. Härmed har emellertid väsentligen endast en sida av saken blivit tillfredsställande ordnad, nämligen såtillvida som kostnadsfrågan — åtminstone i viss utsträckning — ur sjömannens synpunkt erhållit sin slutliga lösning. Å andra sidan kvarstå otvivelaktigt fortfarande i stor utsträckning vådorna för komplikationer i kroppsligt hänseende vid sjukdomarnas förvärvande, även om givetvis förutsättningarna för ett fullständigt tillfrisknande i hög grad ökats genom de åsyftade bestämmelsernas tillkomst. Därtill komma olägenheterna av de oproportionerligt höga kostnaderna för statsverket, vilka närmare belysts i Kap. VI. Sjömansvården. Den uppskattning av sjömansvårdens verksamhet, som från statsmakternas sida tagit sig uttryck bland annat i efter hand ökade årliga bidrag till verksamhetens bedrivande och utvidgande, delas fullt ut av de sakkunniga. Det av riksdagen år 1931 i samband med höjningen av statsbidraget med visst belopp till avlöning åt en sjömanspräst i Danzig och Gdynia uttalade omdömet, att den verksamhet, som av missionsstyrelsen å dessa platser bedrives, har den allra största betydelse för den sociala och sedliga omvårdnaden om våra sjömän, kan sålunda enligt de sakkunnigas mening med allt fog göras gällande ifråga om den numera av sjömansvårdsstyrelsen handhavda verksamheten över huvud taget. För de sakkunniga står det klart, att vad särskilt angår den sedliga omvårdnaden om våra sjömän, därmed väsentligen åsyftas en uppryckning på håll, där sådan är erforderlig, ur den mentalitet, som i synnerhet ifråga om bruket av alkoholhaltiga drycker och den fria könsumgängeisen icke känner några sedliga hänsyn. De sakkunniga hysa en fast förvissning om att sjömansvårdens verksamhet sådan den numera utövas är till verklig och varaktig välsignelse även i här berört hänseende för stora delar av sjömansyrkets utövare. Ur nu anförda synpunkter är det i hög grad att beklaga, att sjömansvårdsstyrelsen av ekonomiska skäl sett sig nödsakad att besluta om verk-

96 samhetens nedläggande i Genua och delvis i Marseille, i vilka städer förhållandena icke torde medgiva en minskning av vissa resurser, ägnade att inpassas i ett system av det slag, som i det följande antydes och som i sin mån synts de sakkunniga ägnat att medföra förbättringar av sjömännens förhållanden över huvud taget. Storleksordningen av de svårigheter i ekonomiskt hänseende, med vilka sjömansvården sådan den bedrives av sjömansvårdsstyrelsen för närvarande har att kämpa, har i det föregående (sid. 80) blivit siffermässigt belyst. Det är uppenbart, att de nuvarande valutaförhållandena i hög grad utgöra ett allvarligt hot mot hela den nuvarande organisationen av sjömansvården och att densamma kan komma att tillskyndas en måhända obotlig skada, om icke i tid åtgärder vidtagas för att i görligaste mån säkerställa densamma. Det må icke förglömmas, att sjömansvården otvivelaktigt hör till det slag av verksamhet, som arbetar på lång sikt, och att resultatet såväl av verksamheten såsom helhet betraktad som vad angår de särskilda hamnarna först så småningom bliver mera påtagligt. Sett mot bakgrunden härav måste ett nedläggande av verksamheten i Genua (och delvis även i Marseille) (påbörjad 1928) innebära ett spolierande av vissa icke oväsentliga värden. De sakkunniga anse sig med hänsyn till ovan anförda synpunkter böra i det följande framställa förslag om anvisande av erforderliga medel såsom bidrag till fortsatt uppehållande av sjömansvårdande verksamhet i dessa städer. I samband därmed komma de sakkunniga att i anslutning till utredning å sid. 109 ff. ifrågasätta anvisande av medel för visst ändamål, som har samband med verksamheten i Danzig och Gdynia. Härvid hava de sakkunniga utgått från, att det hittillsvarande anslaget från handels- och sjöfartsfonden till ett svenskt läs- och skrivrum i Rotterdam torde böra för framtiden indragas, då något särskilt skäl för dess bibehållande icke torde kunna påvisas, samt att medelsbehovet såvitt nu är ifråga i stället bör tillgodoses i den ordning, som eljest är gällande beträffande motsvarande institutioner i andra hamnar. Gärna skulle de sakkunniga se, om från statens sida ytterligare ekonomiskt understöd kunde lämnas sjömansvården i nuvarande för densamma så brydsamma tid. Med hänsyn till det statsfinansiella läget och de i allt fall rätt betydande anslag av statsmedel för vissa andra ändamål, varom de sakkunniga i det följande komma att framställa förslag, hava de sakkunniga emellertid icke ansett sig kunna nu framkomma med yrkande i sådan riktning.

Upplysningsverksamhet. Att emellertid en på lämpligt sätt anordnad upplysningsverksamhet bland sjömännen både ifråga om alkoholbrukets skadeverkningar och rörande könssjukdomarna är vid sidan av den gängse sjömansvården i hög grad påkallad, låter sig med hänsyn till de faktiska förhållandena icke bestrida. De sakkunniga finna sig därför böra varmt tillstyrka den av styrelsen för svenska läkarnes nykterhetsförening i ämnet gjorda och till de sakkunniga remitterade framställningen, därvid de av me-

97 dicinalstyrelsen i särskilt yttrande den 18 maj 1931 andragna synpunkterna synas de sakkunniga i särskild mån värda beaktande. Lika viktigt synes emellertid de sakkunniga vara, att ett allmänt kulturellt upplysningsarbete, utöver det som för närvarande bedrives genom sjömansvården jämte vissa andra institutioner och organ, kommer till stånd bland sjömännen. Få, om ens några andra yrkesutövare torde vara i sådan avsaknad av möjligheter att begagna sig av olika samhälleliga hjälpmedel till ett kulturellt uppåtstigande i mera vidsträckt bemärkelse som just sjömännen i allmänhet i utrikes fart. Det ligger stor vikt uppå, att något göres från statsmakternas sida för att råda bot på detta uppenbara missförhållande. I huvudsak synas emellertid statens åtgärder även i detta fall kunna inskränkas till ekonomiskt understödjande verksamhet, då enligt de sakkunnigas uppfattning den förevarande angelägenheten torde bäst kunna omhänderhavas av vissa med sjömännens förhållanden redan tidigare i olika hänseenden nära förtrogna organisationer, nämligen förutom sjömansvårdsstyrelsen jämväl arbetarnas bildningsförbund, det senare i samarbete med sjöfolkets egen organisation, svenska sjöfolksförbundet. Härvid hava de sakkunniga utgått från, att upplysningsverksamheten lämpligen bör bedrivas huvudsakligen genom föreläsningar i olika bildande ämnen, valda med hänsyn till sjömännens förhållanden, och i anslutning därtill korrespondenskurser i de ifrågakomna ämnena, eller andra ämnen av allmänbildande art. Föreläsningsverksamheten bör givetvis koncentreras till de för svensk sjöfart betydelsefullaste utländska hamnarna, där svenskt sjöfolk uppehåller sig i större myckenhet på en gång. Bland annat ur nu angiven synpunkt torde åtminstone i första hand Danzig och Gdynia, liksom Hamburg, Rotterdam, Antwerpen, Rouen, London, Newcastle och Hull böra komma i betraktande. Av näraliggande skäl torde däremot någon transocean h a m n icke kunna ifrågakomma vid en särskilt organiserad föreläsningsverksamhet sådan som den ovan tänkta. Å andra sidan är det uppenbart, att den nyss gjorda uppräkningen av vissa hamnar icke kan betraktas såsom uttömmande eller ens i sin begränsade omfattning giltig under alla förhållanden. Här liksom på andra liknande områden måste givetvis förutsättas en viss rörelsefrihet, som medgiver erforderlig anpassning efter omständigheterna. Redan med hänsyn till lokalfrågan synes det de sakkunniga uppenbart, att sjömansvårdsstyrelsen, som i sista hand omhänderhar administrationen av de olika sjömanskyrkorna samt läs- och skrivrummen, bör få sig anförtrodd den närmaste befattningen med den nu åsyftade angelägenheten. Emellertid bör såsom ovan antytts jämväl arbetarnas bildningsförbund och genom detsamma även svenska sjöfolksförbundet tillerkännas medinflytande vid verksamhetens anordnande. De sakkunniga förutsätta därför, alt den närmare planläggningen av verksamheten i varje särskilt fall sker av sjömansvårdsstyrelsen i samråd med arbetarnas bildningsförbund. 1—

98 Det är de sakkunnigas förhoppning, att en ökad föreläsningsverksamhet som den ovan antydda även skall komina att i icke oväsentlig mån stimulera intresset för självstudium inom sjömanskåren och därmed i sin mån, icke minst genom exemplets makt, bidraga till en vidgad och fördjupad uppfattning om de bildningsvärden, vilkas riktiga förståelse utgör den säkraste grunden för allt framåtskridande. De sakkunniga hava icke förbisett de svårigheter av olika slag, som på grund av sjömansyrkets natur möta den vanlige sjömannen vid hans famlande försök att på egen hand tillgodogöra sig även en förhållandevis blygsam boklig bildning utöver den, som folkskolan förmår meddela. Men just ur synpunkten av dessa särskilda svårigheter anse de sakkunniga allt rimligt stöd böra lämnas sjömannen i hans nämnda strävanden. Att staten lämnar sin medverkan härutinnan måste i främsta rummet tillerkännas en psykologisk betydelse, som icke kan överskattas. Då de sakkunniga ansett det icke falla inom ramen för det dem lämnade uppdraget att framlägga ett i detalj utarbetat förslag rörande den nämnda upplysningsverksamhetens anordnande, undandrager sig av naturliga skäl den därmed sammanhängande kostnadsfrågan ett närmare bedömande av de sakkunniga. Med stöd av vissa uppgifter bland annat angående arvoden och traktamentsersättningar vid den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten i Sverige hava emellertid de sammanlagda kostnaderna, inklusive reseersättningar, vid anordnande i tre särskilda omgångar varje år av föreläsningsturnéer, en var omfattande ett femtontal hamnar på kontinenten och de brittiska öarna, beräknats till omkring 10 000 kronor. Därvid har förutsatts, att varje omgång skall omfatta två särskilda föreläsningar i varje hamn. Med hänsyn till det synnerligen behjärtansvärda ändamål, varom här är fråga, och de alldeles särskilda förhållanden som föreligga, torde kostnaderna böra få helt bestridas av statsmedel. Vad angår de omförmälda korrespondenskurserna torde ett anslag å förslagsvis 5 000 kronor böra avses såsom bidrag med två tredjedelar av kostnaderna för deltagande i sådan kurs. De sakkunniga hava härvid räknat med omkring 350 deltagare sammanlagt under ett år och en medelkostnad av omkring 20 kronor per deltagare. De sakkunniga anse det visserligen icke uteslutet, att den gjorda beräkningen i avseende å deltagarantalet kan komma att visa sig väl optimistisk vad den närmaste tiden beträffar, men vilja å andra sidan framhålla angelägenheten, att icke ett genom de föreslagna åtgärderna påräknat ökat intresse för självstudier inom sjömanskåren skall mötas med för knappt tillmätt anslag. Med hänsyn till sin speciella förtrogenhet med frågor av sistberörda beskaffenhet i allmänhet synes arbetarnas bildningsförbund bäst ägnat att omhänderhava administrationen av denna angelägenhet. De sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra om de för arbetslösa sjömän under senare tid av centralrådet för svenska kyrkans sjömansvård i hemlandet samt arbetarnas bildningsförbund och svenska sjöfolksförbundet

99 med statsunderstöd anordnade kursverksamheterna för arbetslösa svenska sjömän. Senast har Kungl. Maj:t genom särskilda beslut den 1 december 1933 dels, i anledning av ansökning av nämnda centralråd, förordnat, att av lotterimedel 14 500 kronor skola utbetalas till centralrådet, att användas till stipendier och undervisningsmaterial vid av centralrådet under vintern 1933—1934 anordnade kurser för arbetslösa sjömän, dels ock, efter ansökan av arbetarnas bildningsförbund och svenska sjöfolksförbundet gemensamt, förordnat, att 45 500 kronor, likaledes av lotterimedel, skola utbetalas till förbunden gemensamt, att användas för anordnande av kurser under vintern 1933—1934 för arbetslösa sjömän. Genom vissa villkor, som i de särskilda fallen föreskrivits, har, bland annat, sörjts för att mellan de nämnda institutionerna nödigt samråd kommer till stånd ifråga om kursernas anordnande eller understöds till dylik kurs beviljande. Enligt de sakkunnigas sätt att se hava kurser av ifrågavarande slag en mycket viktig mission att fylla, icke minst ur synpunkten av nödvändigheten att bereda sjöfolket i gemen ökade bildningsmöjligheter i all den utsträckning som är möjlig under de rådande förhållandena. De sakkunniga anse sig därför böra förutsätta, att i mån som förhållandena det påkalla statens medverkan även i det hänseende varom nu är fråga må kunna jämväl för framtiden påräknas i erforderlig omfattning. Biblioteksverksamheten å svenska fartyg. Ur synpunkter, varom ovan nämnts, är det i hög grad att beklaga, att genom vissa senare riksdagars beslut medelstillgången för biblioteksverksamheten å svenska fartyg så avsevärt beskurits som fallet varit. De sakkunniga anse sig därför böra i det följande framställa förslag, innebärande en återgång i nu berört hänseende till förhållandena under budgetåren 1930/1931 och 1931/1932. Särskilda anordningar erforderliga i vissa hamnar. Det är emellertid uppenbart, att sålunda antydda åtgärder i väsentligen moraliskt och kulturellt höjande syfte måste kompletteras med mera direkt verklighetsbetonade anordningar i vissa hänseenden i hamnar, där sådana visat sig särskilt påkallade. Till denna uppfattning hava de sakkunniga kommit särskilt genom ett studium av de i bilagan A omförmälda redogörelserna från vissa hamnstäder, vilka ifråga om tydlighet icke lämna något övrigt att önska med avseende å förekomsten i långt ifrån enstaka fall av verkligt svårartade yttringar av nöd bland sjömännen. Det må i detta sammanhang erinras om följande förhållanden, vilka framgå av vissa tidigare delar av utredningen. Sammanlagt 237 fall av nödställdhet omfattas av utredningen (i Kap. II) för ett halvt år (15 oktober 1931—15 april 1932). För i det närmaste samma period eller sålunda för tiden 1 oktober 1931—31 mars 1932 redovisas av utrikesdepartementet 523 fall, rörande vilka sjukvård (även för venerisk sjukdom) eller understöd lämnats sjöman eller ock sjöman blivit hemsänd. I förhållande till nämnda

100 siffra framstår den tidigare anförda 237, vilken har avseende endast å ett relativt fåtal hamnar såsom anmärkningsvärt stor. Enbart på Amsterdam, Rotterdam och Antwerpen samt de franska hamnarna Dunkerque, Le Havre, Rouen, Bordeaux och Marseille komma av sistnämnda antal icke mindre än 165 eller sålunda 70 procent. Även om man, som sig bör, tager i betraktande, att i den sistnämnda siffran ingå jämväl en hel del hänvändelser till konsul, som antingen icke torde hava föranlett åtgärd över huvud taget av denne eller ock i allt fall icke medfört slutliga kostnader för statsverket, torde denna likväl få anses såsom påfallande hög. Till stor del torde det åsyftade förhållandet äga sin förklaring i den omständigheten, att svenskt sjöfolk i stor utsträckning särskilt från engelska hamnar söker sig över just till vissa av de åsyftade kontinenthamnarna. Men också endast till en del torde förklaringen vara att söka i denna omständighet. Ty otvivelaktigt lära särskilt vissa av de åsyftade hamnarna även eljest hava att uppvisa ett förhållandevis mycket stort antal fall av nödställdhet bland sjömän. Detta påståendes sanning torde bäst belysas därav, att av samtliga 237 fallen av nödställdhet, när man ser till avmönstrings- (eller rymnings- eller efterseglings-)orten, komma av 219 kända fall 74, eller sålunda i allt fall 33-8 procent, på enbart Rotterdam, Antwerpen, Rouen och Bordeaux. Det sålunda uppmärksammade förhållandet torde i sin mån tyda på, att i synnerhet beträffande dessa hamnar särskilda åtgärder äro av nöden för åstadkommande av en förbättring av de svenska sjömännens förhållanden. Såsom ganska betecknande härutinnan torde få anses den omständigheten, att i de från de respektive konsulaten härrörande allmänna redogörelserna angående förhållandena i ifrågakomna hamnar — om man bortser från Rio de Janeiro — allenast konsulerna i Dunkerque, Rouen och Bordeaux uttala sig till förmån för en så genomgripande åtgärd, som det Petriska förslaget innebär. Dunkerques belägenhet i Kanalzonen i jämförelsevis nära förbindelse med Antwerpen torde till väsentlig del förklara den nämnda ståndpunkten såvitt angår denna hamn. I själva verket torde man också kunna våga det antagandet, att om förhållandena just i dessa hamnar — Rotterdam, Antwerpen, Dunkerque, Rouen och Bordeaux — men i viss mån även Gdynia och Danzig liksom Hamburg och Genua vinna erforderlig förbättring, det väsentligaste underlaget undanryckes den kritik, som måste bygga endast på officiellt kända förhållanden. I detta sammanhang bör erinras om ytterligare en särskild företeelse, som uppmärksammats vid undersökningen, nämligen såvitt angår Antwerpen (sid. 43). I åtminstone 28 av samtliga de fall, undersökningen i nu nämnd del omfattat, har synts framgå, att förpassning genom konsuls försorg ägt rum till Antwerpen från fransk ort (däribland från Dunkerque i icke mindre än 10 fall). Antwerpens i vissa föregående delar av utredningen (sid. 43 och 54) omförmälda särställning synes till stor del erhålla sin rent naturliga förklaring genom den tendens, för vilken det uppmärksammade förhållandet

101 torde utgöra uttryck. Alt förpassning av sjöfolk ägt rum just över Antwerpen i så stor utsträckning, som synes hava varit fallet, torde hava berott på förhandenvaron av en regelbunden svensk sjöfartslinje Antwerpen—Göteborg, med vilken de förpassade sjömännen lämpligen kunnat vidarebefordras till hemlandet. Men om förhållandena i Antwerpen ända intill senaste tid motsvarat sitt rykte, har det, i trots av nämnda omständighet, måhända icke varit alldeles välbetänkt att leda förpassningen just till denna hamn utan att tillräckliga garantier åstadkommits för vederbörandes vidarebefordran till hemorten. De sakkunniga vilja föreslå, att nu berörda spörsmål i fortsättningen ägnas särskild uppmärksamhet från utrikesdepartementets sida samt att av förhållandena eventuellt betingade åtgärder måtte komma att vidtagas. Såvitt utredningen i särskild mån givit vid handen, torde till förbättrande av de nödställda sjömännens förhållanden i de särskilda hamnarna i synnerhet två vägar erbjuda sig. Å ena sidan torde sålunda en förbättring av förhållandena kunna åstadkommas genom ett kraftigare direkt understödjande särskilt av den skandinaviska sjömanshemsrörelsen, om möjligt i förbindelse med vissa garantier för hemmens ändamålsenliga skötsel. Särskilt erfarenheterna från Marseille sådana de kommit till synes i generalkonsul Westrups redogörelse kunna tjäna såsom exempel härutinnan. Men även motsvarande erfarenheter från Rio de Janeiro torde i sin mån vara ägnade såsom illustration till riktigheten av detta antagande. Ä andra sidan synes ett efterbildande för svenskt vidkommande av det av generalkonsul Stridbeck beträffande Hamburg skisserade systemet för norskt sjöfolks omhändertagande kunna leda till än mera tillfredsställande resultat. Givet är, att en kombination av de båda antydda möjligheterna låter sig tänkas; och för vissa fall framstår en dylik kombination rent av såsom nödvändig. Det må uppmärksammas, att under senare år och intill den allra sista tiden bland franska hamnar enbart Marseille åtnjutit den obestridliga förmånen av att äga ett skandinaviskt sjömanshem. Det tidigare i Rouen verksamma har sålunda först år 1933 och sedan statsbidrag till hemmets ombyggnad blivit beviljat, åter trätt i funktion (se härom närmare å sid. 85). Vad särskilt Bordeaux beträffar, beklagas i redogörelsen därifrån, bland annat, frånvaron av ett sjömanshem. Nu anförda förhållanden torde få anses så mycket mera anmärkningsvärda, som just de svenska sjömännens förhållanden i nämnda hamnar genom den förevarande utredningen kommit att — särskilt jämte dem i Antwerpen — framstå i mindre fördelaktig dager. Härutinnan torde vad såväl Rouen som Bordeaux beträffar få hänvisas, bland annat, till vad som anförts å sid. 43, samt vad angår enbart Rouen jämväl till upplysningar å sid. 55. Den återupptagna sjömanshemsverksamheten i Rouen torde enligt de sakkunnigas mening kunna förväntas komma att medföra gynnsamma verkningar för svenskt sjöfolk icke enbart i denna stad utan jämväl i Le Havre och vissa andra närbelägna hamnar.

102 Sjömanshemsverksamheten. Det är uppenbart, att framkomligheten av åsyftade utväg, som har sin förebild i förhållandena i Marseille och på visst sätt även i dem i Rio de Janeiro, måste bliva helt beroende på möjligheterna att få till stånd erforderliga garantier för ett ändamålsenligt handhavande av ifrågakommande sjömanshem och dithörande förhållanden med hänsyn till sjöfolket. Det lyckliga utfallet beträffande såväl Marseille som Rio de Janeiro synes nämligen väsentligen sammanhänga med vederbörande sjömanshemsföreståndares faktiska kompetens liksom med ett etablerat effektivt samarbete mellan denne och vederbörande svenske konsul. Beträffande Rio de Janeiro tillkommer även den omständigheten, att genom särskilda åtgöranden av konsuln hamnen därstädes befriats från s. k. beachcombers. En viktig förutsättning för att erforderlig förbättring skall kunna ernås genom enbart understödjande av viss sjömanshemsverksamhet är sålunda, att såsom föreståndare för hemmet alltid må kunna påräknas fullt lämplig kraft. Därest exempelvis — och väl närmast — beträffande Bordeaux skulle anses böra ifrågakomma nyinrättande av ett sjömanshem, synes därför av vikt, att understöd i sådant hänseende från statens sida förbindes med bestämmelse, som effektivt tillgodoser nu anförda synpunkt. En ytterligare synpunkt att beakta i detta sammanhang synes vara, att den avgift, som sjömannen har att erlägga för kost och logi, hålles så låg, att icke ur just kostnadssynpunkt sjömannen föredrager att söka sig till ett i sådant avseende billigare ställe men vars ekonomiska bärighet ofta är mer eller mindre direkt avhängig av en omfattande utskänkningsverksamhet. Frågan huruvida garantier i de hänseenden, som ovan avses, över huvud taget kunna åstadkommas, synes icke utan vidare kunna besvaras. I så hänseende torde man vara helt beroende av den beredvillighet att ställa sig vissa eventuella bestämmelser till efterrättelse, som må kunna visas av föreningen för skandinaviska sjömanshem i utländska hamnar, då det må gälla fråga om statsbidrag till den svenska avdelningen. Det är icke oväsentliga bidrag, som staten under årens lopp lämnat den svenska avdelningen. Härutinnan må hänvisas till sid 84 ff. Emellertid kvarstår det faktum, att den ifrågavarande avdelningen alltjämt är högst avsevärt sämre ställd i ekonomiskt hänseende än vad fallet är med såväl den norska som den danska avdelningen. De sakkunniga anse det icke uteslutet att utfallet av den jämförelse, som i det föregående gjorts mellan besöksfrekvensen av svenskt och norskt sjöfolk å föreningens sjömanshem, i viss mån kan härleda sig av de ojämna ekonomiska förhållanden, under vilka särskilt de norska och de svenska avdelningarna arbeta. Det säger sig emellertid självt, att den svenska avdelningen skulle få en betydligt starkare ställning inom föreningen och följaktligen kunna med större eftertryck göra sina krav gällande, om dess ekonomiska förhållanden bleve mera jämbördiga med de övriga avdelningarnas var för sig. Med hänsyn icke minst till intresset att åstadkomma erforderlig effektivitet av vissa anordningar, som

103 i det följande föreslås till förbättrande av förhållandena i åtskilliga hamnar, synes det de sakkunniga synnerligen angeläget, att denna synpunkt skänkes erforderligt beaktande. De sakkunniga anse sig därför under förutsättningar som ovan framgå böra ifrågasätta beviljandet åt den svenska avdelningen av ett engångsbidrag med visst belopp. Bidraget synes böra bestämmas till 200 000 kronor, att utgå av lotterimedel och då lämpligen med 50 000 kronor under ett vart av åren 1934— 1937. Det synes emellertid skäligt, att om staten ikläder sig så förhållandevis avsevärda kostnader, som här ifrågasatts, anspråk i ökad utsträckning bör kunna ställas även på den enskilda offervilligheten. Bidragets utbekommande bör sålunda göras på viss sätt beroende av storleken av det belopp, som under ett vart av de nämnda fyra åren på enskild väg från svensk sida tillskjutits. I sådant hänseende vilja de sakkunniga föreslå, att för utbetalande varje gång av vad å statsbidraget i enlighet med vad ovan nämnts belöper på ett år, skall fordras, att minst 25 000 kronor tillskjutits på nyss antydd väg. Statsbidraget liksom ifrågavarande på enskild väg hopbragta medel synas böra tillsamman bilda en fond, vars kapitalbehållning icke till någon del må tagas i anspråk för något ändamål utan medgivande av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, därvid föreskrift bör lämnas, som innebär erforderlig garanti för fondens uppbringande till ursprunglig storlek inom skälig tid. Över räntemedlen synes avdelningen böra utan vidare äga förfoga för ändamål inom området för sin verksamhet. De sakkunniga hava icke förbisett svårigheterna, särskilt under nuvarande ekonomiska depressionstid, att för ett ändamål som det förevarande på privat väg hopbringa ett förhållandevis så stort belopp som 25 000 kronor under ett år men hysa å andra sidan den förhoppningen, att den enskilda offervilligheten på håll, som behjärta strävandena till förbättrade förhållanden bland sjömännen i utländsk fart, skall i erforderlig mån stimuleras genom statens medverkan på föreslaget sätt>

Det årliga bidrag, som avdelningen för närvarande åtnjuter från handelsoch sjöfartsfonden, har såsom tidigare nämnts ställts i viss relation till storleken av influtna privata bidrag. Sålunda utgår bidraget, förutom med visst bestämt belopp (3 000 kronor), med ett belopp »motsvarande det, som k a n komma att på enskild väg från svensk sida tillskjutas och till avdelningen överlämnas, dock högst 7 000 kronor»». Med hänsyn till de ovan antydda svårigheterna att från enskilt håll hopbringa redan ett belopp av 25 000 kronor under ett vart av de fyra åren, torde enligt de sakkunnigas uppfattning det årliga bidraget under nämnda år böra få till hela sitt belopp, 10 000 kronor, utgå utan att det antydda förbehållet ifråga om viss del av detsamma bibehålies. För tid därefter synes bidraget däremot kunna icke oväsentligt beskäras. Det torde böra få ankomma på den svenska avdelningen att i anslutning till ovanstående förslag och efter förhandlingar med systeravdelningarna i

104 Norge och Danmark till Kungl. Maj:t inkomma med närmare förslag till bestämmelser, ägnade att på effektivt sätt tillgodose de tidigare anförda garantisynpunkterna ifråga om föreståndarbefattnings tillsättande och prisfrågan, ävensom i samband därmed en klargörande redogörelse rörande förutsättningarna i olika hänseenden från föreningens sida för ett eventuellt upprättande och drivande genom föreningens försorg av ett sjömanshem i Bordeaux. Vid behandlingen av denna fråga hava de sakkunniga jämväl tagit under övervägande de genom Kungl. Maj:ts remiss den 13 november 1933 överlämnade handlingar rörande ifrågasatt anslag till den svenska avdelningen å 20 000 kronor att användas till hjälp åt arbetslösa sjömän i utländska hamnar. Med hänsyn till innebörden av det ovanstående förslaget liksom till de riktlinjer för ordnandet av sjöfolkets understödsfråga, som i det följande föreslås, hava de sakkunniga icke ansett sig kunna tillstyrka särskilt bidrag till det nyssnämnda ändamålet. Erforderlig samverkan mellan hyresförmedlare och konsul m. m. Att emellertid understöd åt sjömanshemsverksamheten icke enbart är tillfyllest, då det gäller sanering av förhållandena i de med hänsyn till svensk sjöfart största hamnarna, torde erfarenheten jämväl hava bekräftat. Förhållandena i såväl Hamburg som Rotterdam och Antwerpen kunna anses utgöra belägg för denna uppfattnings riktighet. Beträffande sådan utländsk hamn synes, i mån som förhållandena påkalla förbättringar, anordningar i viss överensstämmelse med det tidigare omförmälda norska, i förstnämnda stad tilllämpade systemet erbjuda särskilda fördelar. Emellertid synes det uppenbart, att härvid icke rimligen kan bliva fråga om ett mera direkt kopierande i samtliga ifrågakommande fall, utan måste en anpassning ske med hänsyn icke minst till redan förefintliga särskilda resurser i olika hänseenden å respektive orter. Väsentligen grundar sig det ifrågavarande systemet på ett organiserat samarbete mellan vissa institutioner med eljest skilda arbetsuppgifter berörande sjömännens förhållanden. Det är också ett motsvarande, efter förhållandena å de skilda orterna anpassat samarbete, som de sakkunniga funnit eftersträvansvärt för svenskt vidkommande. Vid sina överväganden bland annat härutinnan hava för de sakkunniga i huvudsak följande synpunkter varit vägledande. Det norska systemet synes principiellt bygga på följande förutsättningar: 1) en rationellt ordnad hyresförmedling med organiserad förbindelse mellan konsul och hyresförmedlare samt ständig kontakt mellan den sistnämnde och de hyressökande; 2) konsuls understöd i varje fall, då sjöman är i behov av sådant, givetvis med återbetalningsskyldighet; 3) deposition hos konsul av sjömans kontanta medel; 4) omedelbart hemsändande av nödställd, icke skötsam sjöman; med så-

105 dan avses jämställd varje nödställd sjöman, som vägrat deponering, varom nyss nämnts; samt 5) en ordnad inkvarteringsverksamhet. Att en ändamålsenligt anordnad hyresförmedling är av mycket stor betydelse för åstadkommande av en effektiv och varaktig förbättring på det förevarande området, torde få anses ligga i sakens natur och understrykes ytterligare på olika sätt genom åtskilliga uttalanden av vederbörande konsuler. Sålunda anför konsuln i Gdynia, att möjligheten för svenska sjömän att få hyra i nämnda stad »är minimal, då svenska fartygsbefälhavare hava mycket litet förtroende för sådana sjömän, som av någon anledning uppehålla sig i staden». Det omförmälda systemet, som i Hamburg tillämpats i avseende å norskt sjöfolk och som synes hava lett till i stort sett mycket tillfredsställande förhållanden, bygger till väsentlig del på effektivt samarbete icke blott mellan generalkonsulatet och sjömanshemmet utan jämväl mellan dessa båda inrättningar och ett särskilt förhyrningskontor. Från konsulatet i Rotterdam anföres följande: »Förefintligheten av en dylik förmedlingsbyrå (arbetsbörs) är av ofantligt stor betydelse för ordnade mönstringsförhållanden, vilka i sin tur inverka på hela sjömansrekryteringen och det allmänna tillståndet i hamnen.» Med hänsyn till vad i det föregående anförts beträffande Rouen, bör i detta sammanhang framhållas, att enligt redogörelsen därifrån »så gott som alla därvarande skandinaver söka erhålla hyra» genom en i staden verksam »skandinavisk shippingmaster». Generalkonsul Westrup (Marseille) ställer i följande uttalande det här berörda spörsmålet i skarp belysning: »Ett faktum är att våra sjömän över huvud taget givit konsulatet avsevärt mindre besvär och obehag under senare tid.» »Hemmets (sjömanshemmets) föreståndare är en verksam förmedlare mellan kaptenerna och sjömännen, varigenom de ha blivit mindre beroende av s. k. runnare, som vid avmönstringarna erbjödo sina tjänster såväl för nya hyror som för för sjömännen ytterst olämpliga boardinghus. Dessa 'hajar', mestadels landsmän och s. k. kamrater, ha försvunnit, då de ej längre kunna föra ett flott liv på sjömännens inbesparade hyresmedel.» Jämväl visst uttalande av konsuln i Rio de Janeiro torde vara förtjänt av beaktande, nämligen i den del redogörelsen lyder: »På det hela taget hava förhållandena förbättrats i hög grad, sedan detta hem (under frälsningsarmens ledning) kommit till stånd, då därigenom och lättheten att kontrollera sjömännens uppförande.» Generalkonsul Lilliehöök (Shanghai) slutligen anför i anslutning till redogörelse beträffande visst sjömanshem i staden följande av intresse: »Det torde vara till de svenska sjömännens egen fördel att bo därstädes, enär föreståndaren för sjömanshemmet står i kontakt med rederierna och konsulaten, varigenom utsikterna för sjömännen att inom rimlig tid erhålla ny hyra ökas.» Otvivelaktigt torde i åtskilliga fall — särskilt ifråga om hamn, där eventuellt förefintlig offentlig arbetsförmedling i varje fall icke i första hand befattar sig med förmedlingsverksamhet beträffande svenskt sjöfolk — hyresförmedlingen bäst kunna handhavas åtminstone under överinseende av vederbörande sjömanspräst, vilken redan i sin verksamhet såsom sådan torde hava att uppehålla den närmare kontakt med vederbörande, som ovan avses. Enligt vad de sakkunniga tro sig veta, torde icke från sjömansvårds-

styrelsens sida hinder möta för en sådan anordning. Ifråga om hyresförmedlingen bör komma till användning särskild turberäkning, enligt vilken de arbetssökande uppföras i den ordning, de av konsulatet »remitterats» till hyresförmedlaren. Vad nu sagts gäller under förutsättning, att icke genom åtagande av vederbörande konsul hyresförmedlingen med den vidare funktion, som tänkts därmed förbunden, kan förväntas bliva på ett tillfredsställande sätt omhändertagen av konsulatet. För handhavandet av förmedlingsverksamhet, som ovan nämnts, synes de sakkunniga viss ersättning böra utgå. Härvid torde motsvarande regel böra komma i tillämpning, som gäller ifråga om sjömansförmedlingsombud i Sverige, d. v. s. att ersättning beräknas med visst belopp per förmedlad anställning. Därest icke den skötsamme sjömannen själv förfogar över tillräckliga medel för sitt uppehälle, synes under alla förhållanden konsuls bistånd böra kunna påräknas. Givet är emellertid, att understöd av konsul icke skall kunna påfordras för hur lång tid som helst, liksom även att vissa garantier för att jämväl sjömannen efter förmåga själv bekostar sitt uppehälle måste skapas. I förstnämnda hänseende måste därför förutsättas, att konsuln efter samråd med hyresförmedlaren och med stöd eljest av vunnen erfarenhet anser, att utsikter för erhållande av ny anställning inom rimlig tid i verkligheten förefinnas. I motsatt fall synes konsuln böra gå i författning om vederbörandes hemförskaffning utan onödigt dröjsmål. Det vill för övrigt synas, som om hemförskaffningsinstitutet med fördel borde kunna komma till användning i ökad omfattning beträffande vissa hamnar, där en sanering är erforderlig med hänsyn till s. k. beachcombers. E n konsekvent tillämpning av en motsvarande synpunkt synes utgöra en av hörnstenarna i det ovannämnda norska systemet. Härigenom torde man i betydande mån kunna komma till rätta med det ofta och starkt, ej minst av generalkonsul Petri påtalade onda, som består i att svenskt sjöfolk vid ankomst med fartyg till hamn omhändertages av mera eller mindre förfallna landsmän eller andra, till professionen knappast sjömän i egentlig mening, vilka helt eller delvis för sitt uppehälle parasitisera på sjömanskåren, enkannerligen den svenska. Betydelsen av nu berörda spörsmåls effektiva ordnande i antydd riktning synes i själva verket framstå med sådan skärpa, att något förbigående över huvud taget icke bör kunna ifrågakomma. De ökade kostnader för statsverket, som under ett eller annat år kunna bliva en följd av ett skärpt förfaringssätt, torde kunna förutses komma att uppvägas av de förbättrade förhållanden jämväl med hänsyn till statsekonomien, som detsamma kan antagas få till följd på längre sikt. Att redan inom ramen av nuvarande bestämmelser en mera omfattande hemsändningsverksamhet, som ovan antytts, torde låta sig ordna, synes framgå bland annat av exemplet från Rio de Janeiro.

107 Att en ordnad inkvarteringsverksamhet utgör ett synnerligen viktigt led i det nämnda systemet torde icke vara tvivel underkastat. I hamn, där skandinaviskt sjömanshem finnes inrättat, bör enligt de sakkunnigas bestämda mening i första hand det nämnda hemmet komma i betraktande, därest icke särskilda omständigheter föranleda till annat förfarande. Det är uppenbart, att de särskilda sjömanshemmen i allmänhet måste anses utgöra en värdefull tillgång, som såvitt möjligt bör utnyttjas. Icke minst torde sjömanshemmen hava sin betydelse ur den synpunkten, att de förfoga över särskilda samlingslokaler, där den enskilde sjömannen äger tillfälle att under sin påtvungna ledighet finna sysselsättning bland annat i umgänge under fullt värdiga former med landsmän och yrkeskamrater i övrigt. Ur en motsvarande synpunkt synas de genom svenska sjömanskyrkans försorg i åtskilliga större hamnar upprättade och underhållna särskilda »läs- och skrivrummen» vara av än större värde, i det att därstädes stå till förfogande särskilda bibliotek, liksom det i övrigt genom lokalernas anordning sörjts för möjligheter till självstudium. Därtill kommer, att vid ett dylikt läs- och skrivrum jämväl i viss utsträckning med vissa mellanrum redan för närvarande förekomma — förutom annan underhållning — föredrag i olika bildande ämnen, valda med hänsyn till sjöfolket. För det närmaste handhavandet av inkvarteringsangelägenheten torde, i anslutning till det ovan anförda, otvivelaktigt med hänsyn till sin verksamhet i övrigt vederbörande sjömanspastor få anses i regel besitta de bästa förutsättningarna. För närmare åskådliggörande, huru i praktiken anordningar i överensstämmelse med ovan anförda riktlinjer lämpligen kunna vidtagas under olika betingelser, hava de sakkunniga ansett sig böra i det följande framlägga särskilt förslag i ämnet, såvitt angår vissa av de för svensk sjöfart viktigaste hamnarna med i särskilda avseenden olika förhållanden, nämligen Danzig, Gdynia, Rotterdam och Antwerpen. Att förslaget i nu angiven del begränsats till allenast detta fåtal hamnar beror givetvis icke därpå — något som för övrigt framgår av det föregående — att de sakkunniga ansett en reglering av hithörande förhållanden böra inskränkas till just de nämnda hamnarna, utan sammanhänger därmed, att de sakkunniga avsett att genom några typiska exempel allenast giva en antydning om, huru förhållandena, i mån av anledning och förefintliga resurser i olika hänseenden, lämpligen kunna ordnas i den ena eller andra hamnen. Så jämförelsevis föränderliga, som bland annat sjöfartens förhållanden äro, låter det sig endast i vissa, till antalet ganska snävt begränsade fall tänkas att träffa särskilda förfoganden på längre sikt i här berörda hänseenden. En åtgärd, som för en viss hamns vidkommande vid ett tillfälle kan anses såsom fullt naturlig och lämplig, kan måhända redan efter något år framstå såsom icke längre påkallad med hänsyn till sjöfartens, enkannerligen sjömännens behov eller tilläventyrs eljest icke lämplig ur synpunkten av inträffade förändringar med

108 hänseende till vissa personalförhållanden (vid konsulat, sjömanskyrka eller sjömanshem) av betydelse för systemets effektivitet. Över huvud taget måste de åsyftade angelägenheterna tänkas omhänderhavda med beaktande av alla i de särskilda fallen inverkande faktorerna. Det lärer enligt de sakkunnigas uppfattning icke kunna råda något tvivel därom, att förutsättningarna för de nämnda angelägenheternas ordnande på lämpligt sätt i huvudsaklig överensstämmelse med ovan antydda grunder äro i största utsträckning tillfinnandes inom utrikesdepartementet, vadan det såsom regel bör få ankomma på initiativ från nämnt håll, huruvida och på vad sätt förhållandena i ena eller andra fallet lämpligen böra ordnas. De sakkunniga anse sig sålunda hava grundad anledning att utgå från, att denna fråga i fortsättningen skall med all erforderlig uppmärksamhet följas från departementets sida. Den speciella sakkunskap för frågornas bedömande i vissa hänseenden, som av naturliga skäl icke kan vara att påräkna inom departementet, synes departementet böra tillgodogöra sig genom inhämtande av yttranden från av saken berörda officiella och enskilda organ och institutioner.

KAP.

X.

Åtgärder till förbättring av sjömännens förhållanden i Danzig, Gdynia, Rotterdam och Antwerpen. Nedanstående sammanställning upptager samtliga utländska hamnar, med undantag endast av Köpenhamn och Sassnitz, med i den svenska officiella sjöfartsstatistiken redovisade nettotontal (ankommande och avgående svenska fartyg) överstigande en miljon. År 1928 Hamn

Nettoton

År 1929 Hamn

Rotterdam.... 1 928 894 Rotterdam.. Danzig 1 583 872 Danzig.... London 1 349 859 Antwerpen. New York. . . 1 265 651 L o n d o n . . . Antwerpen... 1 183 596 New York. Narvik....

Nettoton

År 1930 Hamn

Nettoton

År 1931 Hamn

Nettoton

2 203 586 Rotterdam... 2 340 081 Rotterdam... 2 015172 1 716 556 Danzig 1 834 355 Danzig 1 916 580 1 427 475 L o n d o n . . . . 1 709 958 1 817 741 1 394 479 Antwerpen.. 1 707 368 L o n d o n . . . . 1 602 747 1 242 889 Narvik 1 380 751 Antwerpen.. 1 582 173 1 157 689 New Y o r k . . 1 280 659 New York. . 1 224 254 1 219 789

Rotterdam intog samtliga åren första rummet närmast följt av Danzig. Antwerpen kommer i tabellen i tredje rummet år 1929 men överträffades även av London år 1930 samt av såväl sistnämnda stad som Gdynia år 1931. Gdynia har gått upp från allenast 522 359 ton år 1928 till 828 051 ton år 1929 och nådde, som tabellen utvisar, upp till 1 817 741 ton år 1931.

109 Danzig. Utvecklingen av sjöfarten på Danzig framgår av följande siffror, hämtade ur en av svenske konsuln i Danzig den 9 februari 1933 till utrikesdepartementet avgiven berättelse i ämnet. Ankomna fartyg

År

1928 1929 1930 1931 1932

Avgångna fartyg

Antal

Nettoton

Antal

Nettoton

6 198 5 396 6 078 5 960 4 637

4 045 240 3 892 360 4 143 098 4 061 733 2 750 204

6 183 5 432 6 087 5 971 4 654

4 026 596 3 917 890 4 142 802 4 064 333 2 773 146

Beträffande de olika nationernas deltagande i sjöfarten på Danzig inhämtas av berättelsen, att Tyskland intager första platsen med avseende såväl å antalet fartyg som tonnaget. Därnäst kommer Sverige med hänsyn till antalet fartyg, men ifråga om tonnagemängden överträffas Sverige även av Danmark. Av särskild uppställning i berättelsen framgår, att sjöfarten på Danzig med svenska fartyg från år 1928 och fram till och med år 1931 befunnit sig i oavbruten stegring. För år 1932 redovisas däremot en markerad nedgång. För år 1929 uppgives sålunda antalet svenska fartyg till 1 327 och tonnaget till 721 090 nettoton. Motsvarande siffror voro för år 1931 1 442 och 768 513 samt för år 1932 987 och 504 250. Enligt konsulns berättelse bedrives »regelbunden frakt- och passagerartrafik» mellan Sverige och Danzig, »i främsta rummet» av A.-B. Nyman & Schultz i Stockholm, men även i viss utsträckning av Rederiaktiebolaget Egon i Limhamn, Ångfartygs A.-B. Tirfing i Göteborg och Ångbåts A.-B. Ferm i Kristinehamn. Det må anmärkas, att beträffande den av A.-B. Nyman & Schultz upprätthållna regelbundna sjöfartsförbindelsen mellan Sverige och Danzig sedan någon tid tillbaka utgår statsbidrag med visst belopp. Såsom villkor för bidragets åtnjutande gäller, bland annat, »att bolaget utan annan ersättning än för kost under sjöresan å bolagets fartyg medför sjöfolk, som av svenskt konsulat hemförpassas från hamn, som det svenska fartyget anlöper» (förutom Danzig, företrädesvis Gdynia, Memel, Libau eller Riga). Enligt vad som framgår av sjömanspastor Hellqvists redogörelse i ämnet har, med hänsyn därtill, att det »mera sällan förekommer mönstringar i Danzig, inga särskilda åtgärder vidtagits för att bereda sjömännen logi». Från såväl det tyska som det polska sjömanshemmets sida (det förra med plats för 8—10 personer och det senare för ett 30-tal) uppgives emellertid hava visats tillmötesgående mot svenska sjömän. I staden finnes förutom ett svenska kyrkans läsrum även ett tyskt sådant. »Större och bättre lokaler för sjömännen, dit de kunna gå och där ett kulturellt och religiöst arbete kan bedrivas», är ett önskemål, som i detta sammanhang av pastorn särskilt betonats.

110 Den n ä r m a r e b e l ä g e n h e t e n av i f r å g a v a r a n d e i n s t i t u t i o n e r l i k s o m av svenska, n o r s k a , d a n s k a o c h finska k o n s u l a t e n f r a m g å r av e n h ä r v i d fogad p l a n k a r t a 1 över Danzigs h a m n . Den o v a n n ä m n d a u p p g i f t e n a n g å e n d e m ö n s t r i n g s f r e k v e n s e n b e t r ä f f a n d e svenskt sjöfolk i D a n z i g m o t s ä g e s i viss m å n av vissa siffror, s o m m e d d e l a t s av svenske k o n s u l n d ä r s t ä d e s i en d e s a k k u n n i g a t i l l h a n d a k o m m e n skrivelse av den 11 o k t o b e r 1932. D ä r a v f r a m g å r s å l u n d a , h u r u s o m vid k o n s u l a t e t u n d e r å r e n 1928—1931 f ö r e k o m m i t ett icke oväsentligt a n t a l d y l i k a m ö n s t ringar. Mot 121 a v m ö n s t r i n g a r å r 1928 s v a r a d e 116 p å m ö n s t r i n g a r . Mots v a r a n d e a n t a l voro å r 1929 ej m i n d r e ä n 248 r e s p e k t i v e 218, å r 1930 100 respektive 107 och å r 1931 126 r e s p e k t i v e 115. Allenast ett (1930) a v n ä m n d a fyra å r visade ett s t ö r r e a n t a l p å m ö n s t r i n g a r ä n a v m ö n s t r i n g a r . I övrigt synes ett visst a n t a l s j ö m ä n varje år, vilka a v m ö n s t r a t s f r å n s v e n s k a fartyg, icke h a v a k u n n a t e r h å l l a n y t j ä n s t å dylika fartyg. D e t t a ö v e r s k o t t t o r d e m e d ledning av de n ä m n d a siffrorna k u n n a u p p s k a t t a s till 5 å r 1928, 30 å r 1929 och 11 å r 1931. U n d e r å r 1932 h a v a enligt s e n a r e m o t t a g e n uppgift f ö r e k o m m i t 71 a v m ö n s t r i n g a r m o t 75 p å m ö n s t r i n g a r u n d e r s a m m a år. Ifråga o m d e n n u v a r a n d e h y r e s f ö r m e d l i n g e n av sjöfolk till s v e n s k a fartyg t o r d e få återgivas, v a d k o n s u l n s n y s s n ä m n d a skrivelse i s å d a n t h ä n s e ende innehåller. Angående organiseringen i Danzig vid på- och avmönstringar av skandinaviskt sjöfolk, så har överenskommelse träffats med de norska, danska och finska konsulaten, att, om en svensk befälhavare behöver t. ex. en svensk eldare och någon dylik ej står att uppbringa, konsulatet då efterhör med de andra skandinaviska konsulaten, om de hava en passande man. Skulle så ej vara fallet, hänvänder konsulatet sig då till arbetsförmedlingen i Danzig, som anskaffar lämplig danziger eller tysk. Likaså förfara de andra skandinaviska konsulaten i Danzig. Konsulatet arbetar i denna sak intimt tillsammans med svenska kyrkans läsrum, som i regel alltid kan lämna besked på en passande man. Tills dato har den officiella arbetsförmedlingen i Danzig, såvitt konsulatet bekant, aldrig förmedlat anställning för en svensk sjöman, och en dylik torde, även om han vände sig till samma, ej hava någon som helst chance, med hänsyn till den stora massa av danzigska och tyska sjömän, som gå arbetslösa härstädes. I a n s l u t n i n g till o v a n s t å e n d e m e d d e l a n d e h a r n ä m n d e k o n s u l s e d e r m e r a i skrivelse d e n 15 o k t o b e r 1932 delgivit de s a k k u n n i g a vissa u p p l y s n i n g a r , i n h ä m t a d e f r å n v e d e r b ö r a n d e m y n d i g h e t i Danzig. E t t u t d r a g av skrivelsen i h u v u d s a k l i g a d e l a r lyder i ö v e r s ä t t n i n g s o m följer: Genom Danziger Seemannsamt må endast påmönstras sjömän, som innehava »Ueberweisungs-» eller »Genehmigungsschein» av hyreskontor (Heuerstelle) eller Landesarbeitsamt. Utländska sjömän uppföras icke å hyreslistan, såframt icke en lika behandling blivit tillerkänd danzigska medborgare av den stat, till vilken utlänning hörer (Tyska riket). För utlänningar kommer sålunda nästan uteslutande det tillstånd (die Genehmigung) ifråga, som Landesarbeitsamt har att meddela. Medgivande av anställning å danzigst fartyg eller å fartyg av annan nationalitet än den, till vilken utlänning hörer, meddelas principiellt icke. Tillstånd för utlänning att vinna anställning å fartyg av samma nationalitet, som denne tillhör, torde i 1

Här utesluten.

Ill allmänhet icke möta svårigheter från Landesarbeitsamtes sida. (Arbetstillstånd synes sålunda såsom regel medgivas svensk sjöman beträffande svenskt fartyg.) Det måste emellertid uttryckligen varnas för en tillströmning av utlänningar, alltså även av svenskt sjöfolk, enbart i syfte att här erhålla hyra. Konsuln framhåller i sin skrivelse den 11 oktober 1932 ytterligare följande. I sammanhang härmed vill konsulatet ej underlåta framhålla, att svenska kyrkans läsrum i Danzig-Neufahrwasser med hänsyn till den stora svenska sjöfarten på Danzig äro alldeles för små, vilket särskilt gör sig gällande vid större högtider, då ett större antal fartyg ligga i hamn. Dessutom besökes svenska kyrkans läsrum mycket av norska och finska sjömän, ävensom av danska och estniska. Enligt de sakkunnigas mening kunna förhyrningsförhållandena beträffande svenskt sjöfolk i Danzig, sådana de enligt konsulns redogörelse äro ordnade, icke anses tillräckligt rationella. 1 En utväg att åstadkomma mera tillfredsställande förhållanden i detta hänseende synes kunna bestå i att bygga vidare på den samarbetsgrund, som redan i viss mån synes vara för handen beträffande de skandinaviska länderna och Finland, i det att viss förbindelse i förhyrningshänseende redan upprättats mellan de respektive ländernas konsuler å orten. De sakkunniga hava emellertid för sin del velat förorda, att frågan löses fristående för svenskt vidkommande och att därvid i huvudsak följande riktlinjer komma i tillämpning. Den svenske sjömanspastorn synes redan för närvarande hava viss befattning med hyresanskaffningen åt svenskt sjöfolk. Med hänsyn härtill synes det de sakkunniga lämpligt, att handhavandet av hyresförmedlingen kommer att i fortsättningen helt uppdragas åt denne, helst som därigenom det ifrågavarande läs- och skrivrummet än mera torde bliva den naturliga samlingsplatsen för just den kategori sjömän, som på grund av arbetslöshet är på visst sätt utsatt för de största vådorna i moraliskt hänseende. För en anordning i dylik riktning talar även den omständigheten, att den svenska sjömanskyrkan och i anslutning därtill det nämnda läs- och skrivrummet äro belägna i centrum av hamnen (Neufahrwasser), under det att svenska konsulatet har sina lokaler långt uppe i den egentliga staden. I anslutning härtill torde, då en svensk sjöman infinner sig å konsulatet för sökande av hyra — i samband med avmönstring från tidigare innehavd anställning eller eljest — denne böra hänvisas till läs- och skrivrummet för anteckning å turberäkningslista. I samband med sådan anteckning erhåller sjömannen anvisning å lämpligt logi — tyska eller polska sjömanshemmet eller annat lämpligt inkvarteringsställe — med vilket, efter samråd 1 Såsom i sin mån belysande härutinnan torde få omförmälas följande officiellt kända fall. Mot slutet av år 1932 ankom till en svensk västkuststad ett svenskt fartyg med en besättning uppgående till sammanlagt 12 man, varav icke mindre än 6 utlänningar. Fartyget synes enligt anmälan av vederbörande sjömanshusombudsman till inspektionsmyndighet hava varit sysselsatt under omkring 3/4 år i fart mellan utländska hamnar (åtminstone företrädesvis östersjöhamnar). Av utlänningarna hade två jungmän påmönstrats i Danzig den 27 augusti respektive den 19 oktober 1932.

112 mellan konsuln och sjömanspastorn, överenskommelse träffats om mottagande av svenska sjömän till visst på förhand bestämt pris för kost och logi. En motsvarande åtgärd bör givetvis komma i tillämpning även om sjömannen icke blivit hänvisad av konsulatet utan av eget initiativ infinner sig såsom hyressökande. Medgiver sjömannen därvid deponering av hela sitt kontanta penninginnehav eller så stor del därav, som konsul med hänsyn till omständigheterna eljest anser skäligt, erhåller sjömannen särskild anvisning, som berättigar honom till kost och logi under ett visst antal dagar högst å ifrågakomna inkvarteringsställe. Därest de sålunda deponerade medlen icke skulle förslå till uppehälle intill dess ny hyra kan erhållas, får bero på konsulns avgörande, huruvida sjömannen skall med understöd från konsulatet — via läs- och skrivrummet — få kvarstanna ytterligare i avvaktan på hyra eller hemsändas. Denna fråga har konsuln att bedöma med fäst avseende å den tid, som erfarenhetsmässigt kan beräknas åtgå, till dess vederbörande sjöman, i den tur han är antecknad å hyreslistan, må kunna erhålla ny anställning. Anser konsuln skäl föreligga för sjömannens kvarstannande, utställes ytterligare erforderlig anvisning för sådant ändamål. Därest sjöman, som sålunda åtnjuter understöd, skulle göra sig skyldig till förseelse av mera väsentlig art — exempelvis genom olämpligt uppträdande på sitt inkvarteringsställe, varom underrättelse icke torde utebliva — bör den för sjömannen utfärdade anvisningen återkallas och sjömannen i stället hemförskaffas. Sjöman, som vägrat deponering, varom ovan nämnts, och som senare råkar i nöd, bör utan vidare hemförskaffas. Sjöman, som ankommer till staden medellös, bör under i övrigt motsvarande förutsättningar som ovan framgå beredas hjälp till uppehåll men eljest hemförskaffas. Hemsändandet av beachcombers i Danzig synes med hänsyn till vissa uttalanden rörande deras verksamhet, som gjorts såväl av konsuln som av sjömanspastorn, vara en angelägenhet av framträdande vikt. En dylik åtgärd synes så mycket mera på sin plats, som härför icke torde uppstå andra kostnader än för kost under resan, därest det statsunderstödda rederiet A.-B. Nyman & Schultz fartyg komma till användning. Det torde kunna antagas, att vederbörande myndigheter å orten icke skola förvägra erforderlig medverkan härutinnan. Ur ordningssynpunkt synes lämpligt, att i fall av hemförskaffning särskilt protokoll föres vid konsulatet med anteckning om de huvudsakliga omständigheter, som föranlett hemsändandet. De sakkunniga hava uppmärksammat, att den svenska sjömanskyrkan (läsrummets besökssiffra 11 343 år 1932 mot 16 000 år 1931) icke torde förfoga över tillräckliga lokalutrymmen ens med avseende å den nuvarande besöksfrekvensen i vissa fall. Enligt vederbörande sjömanspastors uppgift har likväl verksamheten därstädes »att uthärda en hård konkurrens med de många krogarna och tillhållen» i den samma stadsdel, där läsrummet ifråga

113 är beläget. Åvägabringandet av bättre förhållanden i nu berört hänseende synes därför otvivelaktigt vara ett i hög grad beaktansvärt önskemål, vilket de sakkunniga ansett sig böra särskilt understryka. Gdynia. Av det föregående framgår, att Gdynia på förhållandevis mycket kort tid utvecklats till en hamn av särskilt framträdande betydelse för svensk sjöfart. Den överträffades sålunda i dylikt hänseende år 1931 endast av ett fåtal andra utländska hamnar. Hur hastigt i själva verket stadens utveckling till en storhamn — relativt sett — över huvud taget fortgått, belyses bäst därav, att — enligt berättelse avgiven av konsuln till utrikesdepartementet den 8 juli 1932 — antalet ankomna och avgångna fartyg vuxit från allenast 54 år 1924 till ej mindre än 6 292 år 1931. Nämnda antal representerade en tonnagemängd av 28 704 nettoton år 1924 och 5 314 967 nettoton år 1931. Enligt de sakkunniga sedermera tillhandakomna uppgifter utgjorde för år 1932 antalet ankomna och avgångna fartyg 7 214, motsvarande en tonnagemängd av 5 630 270 nettoton. Den svenska andelen i den sålunda redovisade totala sjöfarten å staden uppgick såvitt angår år 1932 till 2 297 fartyg om 1 603 552 nettoton. Sverige intager i sjöfartshänseende i Gdynia alltjämt den ojämförligt främsta platsen bland alla nationer. Den svenska andelen i trafiken å staden belöpte sålunda år 1932 till 28*48 procent, under det att den polska, som kom närmast i storleksordning, motsvarade allenast 18'6 2 procent. Danmarks andel utgjorde 1187 och Norges blott 7"76 procent. Konsuln har i sin redogörelse den 14 maj 1932 anfört bland annat följande. Sedan svenska sjömansmissionen började sin verksamhet i Gdynia för omkring 2 år tillbaka, hade antalet hjälpsökande svenska sjömän, som hänvänt sig till konsulatet, på ett glädjande sätt nedgått. Detta förhållande utgjorde ett mycket talande bevis för sjömansmissionens framgångsrika arbete i främmande hamnar. Möjligheten för svenska sjömän att få hyra i Gdynia vore minimal, då svenska fartygsbefälhavare hade mycket litet förtroende för sådana sjömän, som av någon anledning uppehölle sig i staden. Vid nyanställningsbehov bleve i staden bosatta sjömän föredragna. Då för svenskt vidkommande visum vore erforderligt för uppehåll i Polen, förekomme i ringa utsträckning s. k. beachcombers. I de flesta fall omhändertoges och utvisades dessa av polismyndigheten. Ur sjömanspastor Sven Hellqvists yttrande i ärendet, vilket jämväl av konsuln åberopats, inhämtas bland annat följande. Däremot visa myndigheterna ganska stor eftergivenhet gentemot s. k. beachcombers. Trots myndigheternas stränghet kunna tvetydiga individer uppehålla sig i Gdynia i månader och utöva ett högst fördärvbringande inflytande bland sjömännen. De föras ibland över gränsen till Danzig men återvända i regel till Gdynia efter ett par dagar. Det är icke fråga om något större antal, ty det är svårt att uppe8—416126

114 hålla sig i Gdynia, men de som funnits under den tid svenska kyrkan arbetat bland sjömännen ha varit av grov kaliber. Då det är mera sällan mönstringar förekomma i Danzig och Gdynia, beroende på att dessa hamnar ligga så nära Sverige, har icke mycket gjorts för att bereda sjömän logi eller rättare sagt intet har åtgjorts av främmande nationer. Däremot har Polen under byggnad ett stort sjömanshem i tre våningar, som skall utrustas modernt och praktiskt. Arbetet har dessvärre länge legat nere i brist på pengar, men har nu återupptagits. När detta är färdigt kommer troligtvis inga svårigheter att möta för svenska sjömän att där få logi. Stort tillmötesgående har i denna sak visats oss i Danzig på därvarande polska hem och jag vet, att vederbörande äro villiga att visa samma tillmötesgående i Gdynia. Ganska säkert kommer aldrig ett större antal svenska sjömän att uppehålla sig i Gdynia. Men icke förty finnes det tillfällen, då man innerligt önskade, att det funnes ett sjömanshem, dit man kunde hänvisa ilandkomna sjömän. Sedan två år tillbaka bedriver svenska kyrkan verksamhet bland sjömännen. Dess lokaler ha varit trånga, rökiga, kalla och torftiga på allt sätt, men de äro mest besökta av alla lokaler i Gdynia. Det har icke funnits ett utskänkningsställe i Gdynia, som kunnat uppvisa ett hundratal svenska sjömän en söndag kväll, men denna siffra har icke varit någon sällsynthet för vårt läsrum. Det polska språket och andra förhållanden gör, att den svenska sjömannen känner sig främmande i Gdynia och därför lättare uppsöker svenska läsrummet. Någon verksamhet bland sjömännen från andra nationers sida förekommer icke. L i k s o m b e t r ä f f a n d e D a n z i g f r a m h å l l e r p a s t o r Hellqvist m e d a v s e e n d e å G d y n i a s å s o m ett ö n s k e m å l att få till s t å n d »större och b ä t t r e lokaler för s j ö m ä n n e n , dit d e k u n n a gå o c h d ä r ett k u l t u r e l l t och religiöst a r b e t e k a n bedrivas». B e l ä g e n h e t e n av s v e n s k a k o n s u l a t e t , » a v d e l n i n g e n för sjöfartsangelägenh e t e r » , l i k s o m av k o n s u l a t e t s » h u v u d b y r å » f r a m g å r av bifogade k a r t a , 1 v a r a j ä m v ä l finnes u t m ä r k t l o k a l e r n a för s v e n s k a s j ö m a n s k y r k a n . A n t a l e t p å - och a v m ö n s t r i n g a r vid k o n s u l a t e t u n d e r ett v a r t av å r e n 1929—1932 s a m t viss del a v å r 1933 f r a m g å r av n e d a n s t å e n d e tabell s a m m a n s t ä l l d m e d l e d n i n g av uppgifter f r å n k o n s u l a t e t . År 1929... 1930... 1931... 1932... 1933 l / i - -"/

Avmönstringar

Påmönstringar

20 37 30 26 14

35 49 37 21 47

F ö r f ö r h y r n i n g s v ä s e n d e t i G d y n i a h a r k o n s u l n l ä m n a t redogörelse, v i l k e n i ö v e r s ä t t n i n g lyder s å l u n d a : För närvarande utför Seeamt i Gdynia sjöfolks på- och avmönstringar. Det finnes inget särskilt hyreskontor; över polskt manskap föres en förteckning vid Seeamt. Statistiska uppgifter över en förmedlingsverksamhet med avseende å svenskt sjöfolk äro icke för handen, då hittills, mig veterligt, ej en enda svensk sjöman påmönstrats å utländskt fartyg. Här avmönstrade svenskar hava antingen av konsulatet åter påmönstrats å svenska fartyg eller rest till Danzig med undantag av dem, som på statens bekostnad skickats tillbaka till Sverige. Hittills hava svenska 1

Här utesluten.

115 fartyg i Gdynia nästan aldrig växlat besättning. Men om på- och avmönstringar oftare skulle förekomma, måste ett särskilt officiellt hyreskontor grundas, dit alla hyressökande utländska sjömän kunna anmäla sig. De utländska konsulaten kunde därefter hänvisa de befälhavare, som behövde en sjöman, till sådant hyreskontor. Där skulle likaså arbetslösa polska sjömän anmälas. Hyresförmedlingen skulle därigenom mycket underlättas. Motsvarande anordningar i avseende å det svenska sjöfolkets förhyrningsförhållanden m. m., som av de sakkunniga ovan föreslagits ifråga om Danzig, synas böra komma i tillämpning även med hänsyn till Gdynia. I betraktande av den rätt obetydliga mönstringsfrekvensen synes visserligen i jämförelse med Danzig behovet därav mindre framträdande men å andra sidan bör icke bortses från de otvivelaktiga fördelar, som anordningen i allt fall kan beräknas medföra, därvid man har att räkna med, att Gdynia som hamn med säkerhet kommer att tillväxa. Visst i det föregående återgivet uttalande av konsuln av innebörd, att svenska sjömän i regel förbigås vid anställning å svenska fartyg i Gdynia samt skälen därför, synes enligt de sakkunnigas mening starkt tala för frågans ordnande på föreslaget sätt. Mot konsulatets omhänderhavande av hyresförmedlingen tala visserligen icke lokalförhållandena på samma sätt som i Danzig, men torde ändock ur motsvarande synpunkter, som eljest gjorts gällande ifråga om sistnämnda stad, ifrågavarande angelägenhet liksom inkvarteringsdetaljens närmaste handhavande böra anförtros åt vederbörande sjömanspastor. En sådan anordning hava de sakkunniga ansett vara att föredraga jämväl ur den synpunkten, att några svårigheter med hänsyn till språket därigenom icke behöva uppstå, vilket måhända icke alltid skulle kunna undvikas, om dessa angelägenheters handhavande förlades direkt till konsulatet. Att Gdynia effektivt befrias från svenska beachcombers framstår såsom en viktig angelägenhet. Det fåtal sådana, som förekomma i staden, hava betecknats såsom varande av »grov kaliber». Viss möjlighet till vederbörandes hemförskaffning på för statsverket förmånliga villkor synes föreligga även beträffande Gdynia (se under Danzig). Liksom i Danzig torde i Gdynia den svenska sjömanskyrkans lokalförhållanden lämna åtskilligt övrigt att önska. De sakkunniga hava därför ansett sig böra framhålla angelägenheten av att en förbättring härutinnan kommer till stånd. Rotterdam. Rotterdam intager såsom av det föregående framgår bland samtliga utländska hamnar alltjämt den främsta platsen ifråga om betydelsen för svensk sjöfart, om man bortser från den speciella trafik som försiggår på Köpenhamn och Sassnitz. Antalet svenska fartygsbesök i Rotterdam under vissa år har enligt upplysningar av vicekonsul Vendel utgjort år 1928 719, år 1929 799, år 1930 831, år 1931 686 samt år 1932 537.

116 I vicekonsul Vendels redogörelse den 15 juni 1932 för förhållandena i Rotterdam räknas med en besökssiffra beträffande svenska sjömän enbart från svenska fartyg under ett halvt år (15 oktober 1931—15 april 1932) av omkring 6- å 7 000 man. Då emellertid inom konsulatets distrikt inginge även vissa angränsande sjöstäder, vilka besökts av ett antal svenska fartyg, har synts vicekonsuln som om i själva verket siffran vore avsevärt högre. Därtill komme svenska sjömän å utländska fartyg, som besökt Rotterdam. I skrivelse till statsrådet och t. f. chefen för utrikesdepartementet den 1 mars 1933 beräknar vicekonsul Vendel besökssiffran för svenskt sjöfolk (från svenska fartyg) under år 1932 till omkring 11 000. Av förstnämnda redogörelse framgår vidare, att i Rotterdam finnas, förutom ett skandinaviskt sjömanshem, jämväl en svensk sjömanskyrka med tillhörande läs- och skrivrum för sjömän samt ytterligare ett nederländskt, ett finskt och ett tyskt sjömanshem. Rörande det skandinaviska sjömanshemmet anföres i redogörelsen bland annat följande. Skandinaviska sjömanshemmet har sedan oktober 1931 inrymts i nya lokaler med fullt modern inredning. Samtliga sovrum, som äro avsedda för en respektive två personer, äro försedda med kallt och varmt rinnande vatten samt i varje våning förefinnes dusch och badrum. En särskild avdelning med matsal och sällskapsrum förefinnes för officerare. Inredningen av det för sjömännen avsedda vardagsoch läsrummet lämnar ännu mycket övrigt att önska, men tillräckliga medel ha icke stått till sjömanshemmets förfogande för ordnande av denna angelägenhet. Sjömännen torde därför även i detta nya hem icke kunna beredas den trevnad, som vore önskvärd. Vad sjömanshemmets personal beträffar torde denna åtminstone för närvarande icke vara fullt kompetent att handhava hemmets skötsel och tillgodose de krav, som från sjömännens sida kunna ställas på hemmet. Även denna brist sammanhänger emellertid med sjömanshemmets svaga ekonomiska ställning, som icke medgiver, att tillräckligt kvalificerad kraft anställes. — — — Skandinaviska sjömanshemmets finansiella ställning har särskilt under senaste årets verksamhet på grund av den allmänna depressionen och arbetslösheten bland sjöfolket blivit ytterligare undergrävd. För alt hemmet över huvud taget skall kunna konkurrera med enskilda »boardingsmasters» har det varit erforderligt, att hemmet måst tillämpa samma betalningssystem som dessa, d. v. s. sjömännen deponera ett visst belopp, vilket efter ett beräknat belopp av Fl. 2:— per dag användes till bestridande av avgiften för kost och logi. Då det deponerade beloppet för ändamålet åtgått, tillåtas emellertid sjömännen att bo kvar tills de erhålla ny hyra, varvid hemmet av sjömännens hyrestillgodohavanden uttager ersättning för lämnade förskott. Under nuvarande krislid, då sjömännen vanligen få gå i land omkring 3—4 månader, innan ny hyra erhålles, förorsakas givetvis hemmet betydande utgifter och en del förluster torde uppstå, då långt ifrån alla beviljade krediter av sjömännen bliva ersatta. Vad hemmet i Rotterdam beträffar, är det emellertid beklagligt, att antalet svenska sjömän, som begagna sig av hemmet, är mycket ringa. Sjömanspastor Allan Lindeberg vitsordar i sin skrivelse den 14 juni 1932, att skandinaviska sjömanshemmet »är ett modernt, trevligt hus, med alla nutida bekvämligheter och kan bjuda en säker tillflyktsort för ett 50-tal

117 s j ö m ä n » . I d e t t a s a m m a n h a n g b e k l a g a r s j ö m a n s p a s t o r n , att »detta u t o m o r d e n t l i g a h e m » icke syntes h a v a slagit i g e n o m b l a n d det s v e n s k a sjöfolket, ty det v o r e ytterst få s v e n s k a r , s o m b o t t d ä r u n d e r årets lopp. Ifråga o m d e n s v e n s k a s j ö m a n s k y r k a n s v e r k s a m h e t anföres följande i v i c e k o n s u l n s o v a n n ä m n d a berättelse. Alltsedan 1907 förefinnes ett svenskt läs- och skrivrum för sjöfolk, vilket inrymmes i en hos svenska sjömanskyrkan. Boompjes 122, förhyrd lokal. Sjömanskyrkan och läsrummet hava alltmer under senare tid blivit en samlingsplats för svenska sjömännen under deras vistelse i Rotterdam. Läsrummet besökes årligen av omkring 15 000 svenska sjömän. Till sjömännens förfogande förefinnes lånebibliotek samt ett 40-tal dagliga tidningar och tidskrifter. Under den tid läsrummet hålles öppet, kl. 10—11 f. m. och 6—10 e. m., torde alltid sjömanspastorn eller dennes assistent vara närvarande för att bistå sjömännen med råd och allehanda upplysningar. Bortsett från sjömanspastorns betydelse som kyrkans utpost i främmande land i religions- och trosfrågor har han på det sociala och kulturella området viktiga uppgifter att fylla för främjandet av sjöfolkets bästa. Varje vecka anordnas i läsrummet samkväm för sjömännen med föredrag, musikalisk underhållning m. m. För att främja de kulturella uppgifter, vilka sjömanspastorn har att tillgodose bland sjöfolket, torde erforderligt stöd böra lämnas från organisationer i hemlandet, exempelvis arbetarnas bildningsförbund m. fl. Den verksamhet, som bedrives av sjömanspastorn, är emellertid kostsam, och de anslag, som för närvarande utgå, äro icke tillfyllest för verksamhetens utövande. Genom härvarande sjömanspastor insamlas betydande gåvor och bidrag från såväl svenska rederier som privata holländska förelag. Under nuvarande kristider torde dessa bidrag komma att avsevärt minskas, varigenom verksamheten i viss mån hämmas. Det är emellertid av stor betydelse att denna verksamhet på ett effektivt sätt stödjes av statsmakterna samt att den blir oberoende av bidrag från enskilt håll. Besökssiffran utvisar, att sjömanskyrkans och läsrummets rymliga och ljusa lokaler blivit en omtyckt tillflyktsort för alla svenska sjömän i Rotterdam. Det förtjänar att framhållas, att en alldeles speciell omsorg bör ägnas personvalet vid lillsätlandet av en befattning såsom sjömanspastor på grund av de säregna uppgifter, som följa med denna befattnings utövande. Sjömanspastorn, som dagligen träffar samman med den stora massan av sjöfolket i land, är bättre i tillfälle än någon annan att göra sitt inflytande gällande och skapa en god anda bland sjöfolket i en hamnstad. Betydelsen härav, särskilt under nuvarande kristider, då sjömännen under flera månader måste gå sysslolösa i land i avvaktan på hyreslägenhet, kan icke nog framhållas. Konsulatet har vid många tillfällen haft ovärderlig nytta av de upplysningar, som sjömanspastorn kunnat lämna rörande svenskt sjöfolk. Det må omnämnas, att konsulatet i Rotterdam helt nyligen på begäran av en svensk fartygsbefälhavare anskaffat och till Rouen förpassat 15 st. sjömän. Vid dylika tillfällen kan sjömanspastorn lämna värdefulla upplysningar rörande sjömännen och underlätta konsulatets urval. S j ö m a n s k y r k o r n a i de olika h a m n a r n a , f r a m h å l l e r s j ö m a n s p a s t o r L i n d e b e r g , s ö k a m e d s i n a läs- och s k r i v r u m sörja för t r e v n a d e n u n d e r h a m n t i d e n . I d e t t a syfte a n o r d n a d e s , f ö r u t o m de söndagliga g u d s t j ä n s t e r n a , u n d e r varje v e c k a s a m k v ä m , vid vilka f ö r e k o m m e , u t o m t i l l h a n d a h å l l a n d e a v viss fört ä r i n g , m u s i k , s å n g och f ö r e d r a g i a l l m ä n b i l d a n d e ä m n e n . L ä s r u m m e t i R o t t e r d a m b e s u t t e ett 40-tal dagliga s v e n s k a t i d n i n g a r s a m t ett r i k h a l t i g t bibliotek. D e s s u t o m u t d e l a d e s b o k p å s a r till alla l å n g t r a d a r e . S j ö m a n s k y r k a n

118 mottoge pengar till hemsändning och förvaring och stode för övrigt till tjänst med alla möjliga upplysningar, som en svensk sjöman kunde behöva på främmande mark. Och att sjömanskyrkan vore en plats, dit sjömannen kände håg att vandra, visade besöksiffran, som årligen varierade mellan 15—17 000. Belägenheten av svenska konsulatet, svenska sjömanskyrkan, skandinaviska sjömanshemmet och arbetsbörsen framgår av bilagda karta. 1 Antalet mönstringar under ett vart av åren 1928—1932 har av vicekonsul Vendel redovisats sålunda: Å

1928. 1929. 1930. 1931. 1932.

Påmönstringar Avmönstringar 534 408 441 405 244

541 422 461 408 269

Härtill torde få återgivas följande uttalande i skrivelse från vicekonsuln den 19 oktober 1932. Ehuru icke upplysning särskilt begärts rörande antalet på- och avmönstrade utländska sjömän, har jag dock tillåtit mig att bilägga i två exemplar en grafisk framställning, utvisande förhållandet mellan antalet svenska respektive utländska påoch avmönstrade sjömän. Såsom av de grafiska framställningarna framgår, har en avgjord förskjutning till svenska sjömännens förmän ägt rum. Under det att exempelvis är 1929 icke mindre än 33 procent av totala antalet påmönstringar utgjordes av utlänningar, har motsvarande siffra för innevarande är sjunkit till 13. Under 1929 voro 42 procent av de avmönstrade utlänningar mot 16 procent under 1932. Det är jämväl anmärkningsvärt, att det största antalet utlänningar förekommer inom ekonomipersonalen, d. v. s. kockar, salongsuppassare, mässuppassare o. dyl., vilka befattningar särskilt utomlands äro svära att fylla med svensk arbetskraft. Beträffande arbetsbörsens verksamhet mä nämnas, att samtliga påmönstringar av manskap förmedlats genom arbetsbörsen under innevarande år. Enligt arbetsbörsens redogörelse för år 1931 hade börsen under sagda år förmedlat påmönstringar av 119 st. svenska sjömän. Av de sakkunniga ytterligare från vicekonsul Vendel tillhandakommet meddelande — av den 24 oktober 1932 — framgår, bland annat, att av det totala antalet under 1930 genom arbetsbörsens förmedling påmönstrade sjömännen 62 procent varit inskrivna å arbetsbörsen såsom arbetssökande under längre tid än en månad, under det att under de sista månaderna av år 1931 siffran stigit till 84 procent, vilket tydde på ökade svårigheter att erhålla ny hyra. Det vore vidare att märka, att holländska och brittiska fartyg hade sina särskilda mönstringskontor. I avseende å förhållandena år 1932 har vicekonsuln i sin förenämnda skrivelse till statsrådet och t. f. chefen för utrikesdepartementet meddelat, att nedgången uti antalet på- och avmönstringar det nämnda året berodde 1

Här utesluten.

119 dels på att antalet trampfartyg, vilka i regel uppvisade ett avsevärt större antal mönstringar än fartyg i reguljär trade, betydligt minskats, och dels därpå att sjöfolket till följd av den allmänna depressionen inom rederirörelsen och därmed sammanhängande svårigheter att erhålla nya hyror kvarstannade i tjänst längre tid än eljest. Av denna skrivelse inhämtas ytterligare av intresse i detta sammanhang, att enligt meddelande från arbetsbörsen antalet där inskrivna arbetssökande svenska sjömän växlat från högst 71 under januari och februari månader till lägst 26 under november och december samt att i medeltal omkring 50 sjömän torde hava varit inskrivna vid arbetsbörsen. Såsom av det föregående framgår, intager Rotterdam för svensk sjöfarts vidkommande med visst undantag den ojämförligt främsta platsen bland alla utländska hamnar. Att även mönstringsfrekvensen därstädes är av betydande omfattning, framgår jämväl av de ovanstående uppgifterna. Tidigare har hyresförmedlingen så gott som uteslutande handhafts av privata »shippingmasters» men synes numera — efter en av konsulatet föranledd hänvändelse från kommerskollegium på sin tid bland annat till Sveriges redareförening — hava i uteslutande mån övertagits av den offentliga arbetsförmedlingen å orten (arbetsbörsen). Därigenom synes själva hyresförmedlingsfrågan hava vunnit en godtagbar lösning men torde enligt de sakkunnigas mening alltjämt återstå att få till stånd sådan fortlöpande kontroll från svenska konsulatets sida med avseende å de arbetssökande, som möjliggör en tillfredsställande ordning för understödsverksamheten bland sjöfolket i enlighet med tidigare angivna allmänna riktlinjer. Med de goda relationer, som synas vara rådande mellan arbetsbörsen och svenska konsulatet — liksom mellan dem och svenske sjömanspastorn — torde icke vara uteslutet att genom konsulatets förmedling få till stånd härför erforderlig överenskommelse. Med frågan om understödsverksamheten sammanhänger intimt spörsmålet om inkvarteringen av nödställt sjöfolk. Kostnaderna för anlitande av det skandinaviska sjömanshemmet synas vara av den storleksordning, att de hittills i stor utsträckning verkat hindrande för frekvensen därstädes. Med hänsyn till vissa förträffliga förhållanden, som enligt vad ovan framgår på det hela taget torde utmärka detta sjömanshem, skulle det enligt de sakkunnigas mening vara att mycket beklaga, om det av kostnadsskäl icke läte sig inrangera i en organisation som den ovan tänkta. Att emellertid icke enbart kostnadsfrågan bör tillerkännas avgörande betydelse i sådant hänseende, torde framgå av vissa tidigare i annat sammanhang framhållna synpunkter. Antwerpen. Ifråga om Antwerpens relativa betydelse ur svensk sjöfartssynpunkt torde få hänvisas till tabell å sid. 108.

120 ^ Omfattningen av den totala sjöfarten på Antwerpen under vissa år framgår av nedanstående uppgifter, hämtade ur de officiella årsberättelserna för hamnen. År

Antal ankomna fartyg

Tonnage

11 582 11 002 10 559 9 407

24 325 103 23 465 452 22 388 342 19 666 678

1929 1930 1931 11932

De olika skandinaviska ländernas andelar i nämnda sjöfart under samma år framgå av följande sammanställning. Antal

fartyg

500 638 380

563 631 388

522 601 369

421 644 426

683 634

Sverige Norge Danmark 1

Tonnage 1930

845 726 783 371 642 011 1217 661 1 220 146 1 426 200 566 621 600 403 571 914 682 948 i

Tillförlitlig uppgift saknas.

Siffrorna i tabellen utvisa, att den svenska sjöfarten på Antwerpen under år 1932 högst väsentligt nedgått, under det att den motsvarande norska och danska ökats. I förhållande till samtliga nationer kom Sverige på åttonde platsen ifråga om antalet fartyg men först på nionde platsen med hänsyn till tonnaget. Norge kom i bägge dessa avseenden på fjärde platsen. Motsvarande platssiffror voro för Danmark sju och åtta. Antalet på- och avmönstringar vid konsulatet under nedanstående år framgår av följande uppgifter ur en de sakkunniga tillhandakommen skrivelse från konsulatet av den 11 oktober 1932. År 1 1928 i 1929 ! 1930 •< 1931

Påmönstringar

Avmönstringar

263 247 181 230

185 247 217 259

Motsvarande siffror för år 1932 voro enligt de sakkunniga senare tillhandakommet meddelande 132 och 118. Ifråga om hyresförmedlingen i Antwerpen må återgivas följande utdrag ur konsulatets sistberörda skrivelse. Arbetsförmedlingen för utländskt sjöfolk i Antwerpen sker genom härstädes upprättade följande förhyrningskontor: Belgiska redareföreningens kontor, 149, avenue d'ltalie; Brittiska förhyrningskontoret, 9 rue Dubois; Norges rederforbunds förhyrningskontor, 14 canal des Teinturiers;

121 Danska statens förhyrningskontor, 36 canal des Brasseurs; Tyska redarnes förhyrningskontor, 36 canal des Brasseurs. Någon offentlig arbetsförmedling för sjöfolk finnes icke i Antwerpen, men både belgare och utlänningar kunna ibland erhålla hyra genom ovannämnda kontors förmedling, ehuru dessa givetvis lämna landsmän företräde. Sålunda har svenskt sjöfolk låtit inskriva sig än vid det ena, än vid det andra förhyrningskontoret. Pä grund av den allmänna arbetslösheten ha svenska sjömän pä senare lid ytterst sällan lyckats uppbringa hyra pä utländska fartyg. Skandinaviska sjömanshemmet i Antwerpen utövar ingen förhyrningsverksamhet men står givetvis gärna till tjänst, då svenska befälhavare infinna sig där vid behov av sjöfolk. Enär intet svenskt förhyrningskontor finnes i Antwerpen, ha svenska sjömän hittills gjort sig underrättade angående möjligheterna för erhållande av hyra på konsulatet eller sjömanskyrkan, dit svenska befälhavare haft för sed att vända sig vid behov av manskap. Dä befälhavare hänvänt sig till konsulatet, har detta satt sig i förbindelse med sjömanskyrkan, skandinaviska, belgiska och Frälsningsarméns sjömanshem. Befälhavarne ha även ofta vänt sig direkt till skandinaviska sjömanshemmet. Hittills har hyggligt och dugligt svenskt sjöfolk som regel icke haft svårighet att erhålla hyra härstädes utom på senare tid, då på grund av depressionen inom sjöfarten hyresmöjligheterna blivit minimala. Några statistiska uppgifter angående offentlig arbetsförmedling med hänsyn till svenskt sjöfolk finnas icke att tillgå. På grund av den allmänna arbetslösheten inom respektive länders handelsflottor torde svenskt sjöfolk i Antwerpen under de senaste 12 månaderna ytterst sällan ha falt anställning på utländska fartyg. Belägenheten av svenska konsulatet, svenska sjömanskyrkan, skandinav i s k a o c h b e l g i s k a s a m t f r ä l s n i n g s a r m e n s s j ö m a n s h e m f r a m g å r av bifogade karta.1 R ö r a n d e s k a n d i n a v i s k a s j ö m a n s h e m m e t i A n t w e r p e n h a v a l ä m n a t s följande upplysningar av sjömanshemsföreningen. Hemmet består av 3 sammanbyggda hus, 31 rum, däribland kontor, läsrum, matsal, gymnastiksal, tvätt- och duschrum för manskap. Vidare salong och matsal för officerare. Hemmet kan bereda plats för 50 man på manskapsavdelningen och 10 på officersavdelningen. Avgiften per man och dag utgör francs 18.00 för manskap och francs 30—40 för officerare alltefter rummets storlek. Centraluppvärmning är installerad. Kostnaderna för byggnaden uppgår till kr. 115 000, varav den svenska avdelningen tillskjutit 294 procent. E n l i g t f ö r e l i g g a n d e statistik h a r u n d e r n e d a n s t å e n d e å r följande s v e n s k a r , n o r r m ä n etc. erhållit logi å s k a n d i n a v i s k a s j ö m a n s h e m m e t . År 1927 1928 1929 1930 1931 1932

Svenskar

Norrmän

Danskar

111 137 127 118 185 100

814 901 848 870 793 1 000

180 128 150 141 96 48

A n t a l e t b e s ö k s d a g a r u n d e r s a m m a å r utgjorde: Här utesluten.

1 Finnar

antal

Andra 41 2t

9 18 13 51

6 7 ^

1927 1928 1929 1930 1931 1932

Svenskar

Norrmän

Danskar

1 116 1 299 1 094 963 1 140 Vi 1 067

9 735 9 938 9 477 3/4 10 598 8 098 Va 9 038

2 927 1 520 Vi 1 752 1 766 1 046 Va 353

Finnar

Andra 457 199 V2

94 239 244 366

72 35

Sverige är det enda av de skandinaviska länderna, som i Antwerpen icke har särskilt förhyrningskontor inrättat. Detta förhållande synes så mycket mera anmärkningsvärt, som någon motsvarighet till arbetsbörsen i Rotterdam heller icke finnes anordnad i staden. Trots att den danska sjöfarten på Antwerpen tidigare varit av avsevärt mindre omfattning än den svenska, har den danska staten likväl på sin tid funnit med sin fördel förenligt att därstädes ombesörja ett särskilt förhyrningskontor för danskt sjöfolk. Norska redareföreningen har stått för inrättandet av det norska förhyrningskontoret. Angelägenheten av att även det svenska sjöfolkets förhyrningsfråga i Antwerpen vinner en tillfredsställande lösning ligger i öppen dag. Härvid synes liksom ifråga om Danzig hyresförmedlingens handhavande böra anförtros åt vederbörande sjömanspastor och även i övrigt de hithörande förhållandena ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad ovan föreslagits ifråga om sistnämnda stad. Det må uppmärksammas, att de sakkunnigas förslag ifråga om hyresförmedlingens anordnande nära överensstämmer med den uppfattning av frågan, som kommit till uttryck i särskild skrivelse i ämnet från generalkonsul Petri till utrikesministern den 21 november 1932. De sakkunniga hava haft tillfälle att taga del bland annat av vissa till kommerskollegium med skrivelse från utrikesdepartementet den 11 oktober 1932 överlämnade handlingar angående en framställning av den svenska avdelningen av föreningen för skandinaviska sjömanshem i utländska hamnar om meddelandet av instruktioner till konsulatet i Antwerpen att hänvisa svenskt sjöfolk till därvarande skandinaviska sjömanshem i stället för att, såsom nu skedde i övervägande antalet fall, förskaffa sjömännen mat och logi å andra sjömanshem i Antwerpen, såsom belgiska sjömanshemmet och frälsningsarmens sjömanshem, å vilka inackorderingspriset understege det av skandinaviska sjömanshemmet begärda. I anslutning härtill hava de sakkunniga, utan att anse sig böra eller — i avsaknad av närmare kännedom om de lokala förhållandena — ens kunna döma i det sålunda aktuella fallet, velat hava framhållit, hurusom det skulle vara att i hög grad missuppfatta syftet med de i det föregående föreslagna åtgärderna, om icke vid inkvarteringsdetaljens handhavande, med behörigt beaktande givetvis av kostnadsfrågan, tillbörligt avseende fästes vid den miljö sjömännen påtvingas genom hänvisningsförfarandet.

123 KAP. XI.

Sammanfattning av de sakkunnigas förslag i huvudsakliga delar jämte kostnadsberäkningar. Sparpropagandan. I anslutning till vad tidigare anförts rörande postsparbankens verksamhet till åstadkommande av en ökad sparverksamhet bland sjömännen hemställa de sakkunniga, att generalpoststyrelsen måtte bemyndigas att av postsparbankens medel årligen använda ett belopp av 3 000 kronor för ersättning enligt grunder, som styrelsen kan finna skäl fastställa, åt ombud för bedrivande av sparpropaganda bland svenska sjömän, därav 1 000 kronor för propaganda i utländska hamnstäder. Sjömansvården. Med hänvisning till vad tidigare anförts angående förhållandena i Genua och Marseille, finna sig de sakkunniga böra föreslå, att till avlönande av en sjömanspräst i dessa båda städer måtte avses ett årligt belopp av 5 000 kronor jämte dyrtidstillägg därå enligt vissa grunder. Förslaget i nu nämnd del förutsätter en höjning med angivet belopp av det årligen återkommande anslaget å riksstaten under rubriken »religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa utländska hamnstäder». De sakkunniga utgå från, att dyrtidstillägget enligt därför gällande grunder må utbetalas från vederbörande riksstatsanslag till »dyrtidstillägg åt de för religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa utländska hamnstäder anställda präster». Vad angår Danzig och Gdynia, hava de sakkunniga understrukit behovet av förbättrade lokalförhållanden för sjömansvården i såväl den ena som den andra av de nämnda städerna. Enligt vad de sakkunniga hava sig bekant, hava redan vissa förberedande åtgärder vidtagits inom sjömansvårdsstyrelsen för att om möjligt bringa dessa lokalfrågor till sin lösning. Särskilt gäller detta ifråga om Gdynia, där behovet av förbättrade lokaler gör sig starkast gällande. Givetvis är det i båda fallen kostnadssynpunkten, som hitintills lagt hinder i vägen för lokalfrågornas tillfredsställande ordnande. De sakkunniga vilja därför för sin del föreslå, att staten jämväl såvitt nu är ifråga träder hjälpande emellan. Enligt vad de sakkunniga under hand från sjömansvårdsstyrelsen inhämtat, är anskaffandet av tomt till och uppförande av egen byggnad för sjömansvården i Gdynia kostnadsberäknade till sammanlagt omkring 130 000 kronor. För ändamålet har genom insamlingsverksamhet hittills hopbragts ett belopp av omkring 33 000 kronor, varjämte ytterligare cirka 40 000 kronor lära förväntas inflyta på grund av visst testamentariskt förordnande. Vad Danzig angår, har den erforderliga utvidgningen av sjömanskyrkans lokaler uppskattningsvis angivits till omkring 50 000 kronor. Det skulle ligga

124 närmast till hands att ifrågasätta, att staten bidrager till dessa båda lokalfrågors lösning genom lämpliga anslag direkt för ändamålen. Emellertid hava de sakkunniga för sin del velat föreslå, att i enlighet med önskemål, som under hand framställts från sjömansvårdsstyrelsen, staten i stället ikläder sig kostnaden för avlönande av båda de sjömanspräster, som för närvarande i själva verket finnas genom sjömansvårdsstyrelsens försorg anställda i Danzig och Gdynia, ehuru avlöning av statsmedel endast utgår till en av dem (Danzig). Erfarenheten anses nämligen hava visat, att den privata insamlingsverksamheten bland annat till sjömansvården lämnar förhållandevis bättre resultat, när fråga är om ett mera konkret ändamål såsom kyrkobyggnad eller däremot svarande åtgärd än till sjömansvårdens verksamhet mera i allmänhet. Skulle därför staten i stället vilja på föreslaget sätt från sjömansvårdsstyrelsen avlyfta de årliga kostnader, som belöpa på avlöningen åt sjömansprästen i Gdynia, så skulle, anser man på vederbörligt håll inom sjömansvårdsstyrelsen, syftet med ett statsanslag på effektivaste sätt befordras. Då de sakkunniga för sin del ansett sig kunna acceptera denna synpunkt, hava de sakkunniga förutsatt, att anslag av statsmedel till avlönande av en sjömanspräst i vardera av städerna förbindes med villkor, att lokalfrågan åtminstone vad Gdynia beträffar genom sjömansvårdsstyrelsens försorg bringas till slutlig lösning så skyndsamt som omständigheterna det medgiva. Det torde i sådant hänseende böra få ankomma på sjömansvårdsstyrelsen att avgiva förslag till Kungl. Maj:t ifråga om den tidrymd, som må beräknas förflyta, intill dess de nya lokalerna kunna tagas i anspråk för sitt ändamål. Vid bifall till vad de sakkunniga sålunda föreslagit torde, i enlighet med vad i det föregående anförts, det hittillsvarande årliga anslaget från handels- och sjöfartsfonden till ett svenskt läs- och skrivrum för sjömän i Rotterdam böra för framtiden indragas. Utgivandet av en skrift angående alkoholens skadeverkningar samt rö rande könssjukdomarna m. m. De sakkunniga hava i det föregående i huvudsak tillstyrkt en av styrelsen för svenska läkarnes nykterhetsförening gjord framställning ifråga om åvägabringandet, särskilt genom utgivandet av en skrift i ämnet, av viss upplysningsverksamhet bland sjömännen rörande alkoholbrukets skadeverkningar samt angående könssjukdomarna. De sakkunniga finna sig, i anslutning till vad kommerskollegium i yttrande den 3 februari 1931 föreslagit, böra hemställa, att kostnaderna för skriftens utarbetande och tryckning måtte få utgå till hälften av vardera av femte och tionde huvudtitlarnas reservationsanslag till extra utgifter. I detta sammanhang hemställa de sakkunniga i anslutning till förslag å sid. 62, att lämpliga åtgärder måtte vidtagas för att på ett effektivt sätt bringa till sjömännens kännedom de möjligheter till profylaktisk behandling mot könssjukdomar, för vilka finnes sörjt genom medicinalstyrelsens kungörelse den 5 december 1924.

125 Föreläsningsverksamhet och bidrag till deltagande i korrespondenskurser. I det föregående hava de sakkunniga föreslagit, att viss upplysningsverksamhet skall anordnas bland sjömännen i utrikes fart genom föreläsningar i olika bildande ämnen, valda med hänsyn till sjömännens förhållanden, varjämte för sjömäns deltagande i särskilda korrespondenskurser i sådana ämnen statsbidrag avsetts skola utgå med två tredjedelar av kostnaderna. Anslagsbehovet har preliminärt beräknats till omkring 10 000 kronor ifråga om föreläsningsverksamheten och till cirka 5 000 kronor beträffande kursverksamheten. De sakkunniga hemställa, att för ifrågavarande ändamål särskilda reservationsanslag måtte äskas å riksstaten. Ifråga om förstnämnda anslag torde det böra få ankomma på sjömansvårdsstyrelsen i samråd med arbetarnas bildningsförbund att till Kungl. Maj:t inkomma med närmare förslag ifråga om anslagets beräkning och användning i huvudsaklig överensstämmelse med de av de sakkunniga i det föregående omförmälda grunder. I anslutning härtill bör arbetarnas bildningsförbund få sig anbefallt att avgiva motsvarande förslag rörande anslaget till deltagande i vissa korrespondenskurser i huvudsaklig överensstämmelse med vad tidigare i sådant hänseende anförts. Biblioteksverksamheten å svenska fartyg. Med hänvisning till vad i det föregående anförts rörande den i det ordinarie förslagsanslaget till understöd åt folkbiblioteksväsendet ingående anslagsposten till »biblioteksverksamhet ombord å svenska handelsfartyg», hemställa de sakkunniga, att för nu nämnt ändamål måtte avses ett årligt belopp av 10 000 kronor. Svenska avdelningen av föreningen för skandinaviska sjömanshem i utländska hamnar. Under åberopande av vad tidigare anförts angående den av föreningen för skandinaviska sjömanshem i utländska hamnar bedrivna verksamheten till sjömännens bästa liksom rörande den svenska avdelningens ekonomiska förhållanden i jämförelse med såväl den norska som den danska avdelningens, hemställa de sakkunniga, att frågan om ett engångsanslag till den svenska avdelningen å 200 000 kronor, att utgå av lotterimedel med 50 000 kronor under ett vart av åren 1934—1937, måtte få bero på prövning av särskild framställning av avdelningen, därvid jämväl de i det föregående föreslagna grunderna i övrigt för bidragets beviljande böra skänkas erforderligt beaktande. Särskilda anordningar i vissa hamnar. De sakkunniga hava i det föregående å sid. 104 ff. uppdragit vissa riktlinjer för åstadkommande av ett organiserat samarbete mellan vissa i utländska hamnar verksamma institutioner med eljest skilda arbetsuppgifter berörande sjömännens förhållanden, samt i samband därmed förutsatt en på visst sätt utökad understödsverksamhet bland sjömännen, jämväl innebärande tillgodoseende av viktiga kon-

126 trollsynpunkter i särskilda hänseenden. Såsom ett viktigt komplement till denna understödsverksamhet hava de sakkunniga föreslagit en i mån av anledning ökad hemsändning av s. k. beachcombers. I sistnämnda hänseende må erinras jämväl om visst förslag å sid. 101, såvitt angår en särskild h a m n (Antwerpen). Under åberopande härav få de sakkunniga hemställa, att erforderliga åtgärder måtte vidtagas för realiserande av de sakkunnigas förslag i nu avsedd del i huvudsaklig överensstämmelse med ovan antydda grunder. Därvid hemställa de sakkunniga, att för handhavandet av sådan hyresförmedlingsverksamhet, som tänkts innefattad i en organisation som den föreslagna, måtte få utgå ersättning med visst belopp per förmedlad anställning, förslagsvis efter enahanda grunder, enligt vilka sjömansförmedlingsombud i Sverige åtnjuter ersättning, eller sålunda med 3 kronor för varje sådan förrättning. De sakkunniga vilja ytterligare hemställa, att — åtminstone tillsvidare och intill dess närmare erfarenhet vunnits angående omfattningen av behovet av en verksamhet av här ifrågavarande slag — kostnaderna för förmedlingsverksamheten, beräknade efter angivna grunder, måtte få utgå från handels- och sjöfartsfonden. Två av de sakkunniga, Bergman och Börjeson, vilja därjämte, under åberopande av sin i det föregående (sid. 93 och 94) uttalade särskilda mening, hemställa, att erforderliga åtgärder måtte vidtagas för genomförande av sådan ändring av vissa paragrafer i sjömanslagen, att därigenom dragsedel å hyran göres obligatorisk för sjömän å svenska fartyg i utrikes fart, allt på sätt och i den utsträckning, som i huvudsak framgår av ett härvid fogat lagförslag med närmare motivering i efterföljande särskilda yttrande.

127 Särskilt yttrande av herrar Bergman

och

Börjeson.

De missförhållanden, vilka föranlett såväl generalkonsul Petris nu tioåriga aktion som 1929 års riksdagsmotioner, 1931 års interpellation, de av olika myndigheter tid efter annan företagna undersökningarna och till sist den nu avslutade, år 1931 påbörjade mera omfattande utredningen, äro i själva verket så allvarliga, att de icke få eller kunna bagatelliseras. Inga hänsyn till opinioner i en eller annan riktning böra få hindra en skarp och klar belysning av de faktiska förhållandena. Det är så långt ifrån, att man genom en sådan belysning vill nedsätta sjömanskåren, att vi tvärtom önska på det eftertryckligaste betona, att svenska sjömän ingalunda äro av sämre virke än andra länders och icke heller än andra yrkens utövare. Var och en vet, att dessa havets arbetare under de mest påfrestande mödor och allsköns livsfaror utföra några av de största hjältebragder vår tid känner. Just därför att vi så högt beundra deras arbete, vilja vi göra allt vad i vår förmåga står till förhindrande av deras utplundring och till bevarande av deras liv och hälsa. Om svenska sjömäns goda namn och rykte i jämförelse med deras yrkesbröders i flera främmande länder lidit genom ovan antydda missförhållanden, så är detta till icke oväsentlig del beroende på, att andra stora sjöfartsidkande stater genom en klok lagstiftning förstått att bättre skydda sina sjömäns ära, hälsa och ekonomi än den nu gällande svenska sjömanslagen av 1922 förmått. Denna lag tillåter — i motsats mot motsvarande engelska, tyska m. fl. lagar — sjömannen att vid besök i främmande hamn uttaga praktiskt sett så gott som hela sin intjänta hyra, vilket är väl bekant för de vinningslystna individer som passa på honom i dessa hamnar och med mer eller mindre raffinerade metoder söka och ofta lyckas avlocka honom hans välförtjänta lön. Att sjömän så ofta falla offer för de faror, som här hota deras liv, hälsa och tillgångar, betyder icke att just sjömän skulle ha sämre gry än andra. Vi tveka icke att säga, att andra unga män, som nu kanske brösta sig över egen förträfflighet i jämförelse med sjömännens utskrikna lättsinne, sannolikt icke skulle taga sig det ringaste bättre ut, om de befunne sig i samma

128 situation. Men just på grund av sjömännens säregna belägenhet, råka de faktiskt i högre grad än andra ut för allsköns elände. Man har velat göra gällande, att det huvudsakligen skulle vara i Antwerpen, som missförhållanden råda. Men det ligger säkerligen alltjämt mycken sanning i vad ordföranden i Eldarunionen, Sven Lundgren, år 1927 yttrade i oklobernumret av nämnda unions organ »Eldaren»: »Det är icke enbart i Antwerpen de påtalade förhållandena äro rådande. Varje hamnstad har och har alltid haft sitt s. k. sjömanskvarter, där sjöfolket på legal väg utplundrats.» Att Antwerpen blivit så särskilt utpekat, beror icke minst på den nitiska verksamhet vår därvarande konsul utfört för att registrera och bekantgöra olycksfallen. Man har gjort gällande, att hans uppgifter skulle vara överdrivna. Men i Svenska sjömansunionens organ »Sjömannen» för april 1930 läses bl. a.: »Konsul Petris redogörelser för förhållandena i ett flertal hamnar äro i det närmaste fullt riktiga. En vidare allmänhet har fått klart för sig, att i världshamnarna frodas kolossala massor parasiter, vilka ekonomiskt, fysiskt och moraliskt utplundra sjömännen.» Från särdeles vederhäftigt håll inom sjömansorganisationen har alltså bekräftats, att hans skildringar i det väsentliga äro rikliga. Att hans temperamentsfulla och stundom starka ord kunnat väljas på annat sätt, och att de ibland kunnat missförstås, må vara, men ett ofrånkomligt faktum är dock, att han i stort sett haft rätt, liksom det är uppenbart, att hans enda intresse i denna sak varit sjömännens bästa. När en oavlönad konsul med så oförtröttat nit bemödar sig för ett sådant syfte, är det ett tragiskt öde, att han på vissa håll fått uppbära endast otack till lön för sitt osjälviska arbete. Vi anse att detta bör i rättvisans namn utsägas av oss, som ej äro blinda för vissa psykologiska felgrepp i propagandan, men anse att vad man i det avseendet kan anmärka väger fjäderlätt mot den förtjänst han genom sin verksamhet inlagt. Enligt uppgift från Socialstyrelsen ökades under femårsperioden efter nuvarande sjömanslags ikraftträdande antalet dödliga olycksfall i främmande hamnar med 78 % och i förhållande till övriga dödsfall med 66 °/o, jämfört med motsvarande tidrymd före denna lags tillkomst. Att dessa olycksfall alltjämt förekomma framgår för allra sista tiden av »Sociala meddelanden» nr 10, utgivna av Kungl. Socialstyrelsen, där det bl. a. upplyses: »Liksom föregående år har även under 1932 inträffat ett stort antal olyckor under sjömäns vistelse i land och på väg ombord, därav 16 med dödlig utgång. I nästan samtliga fall ha dessa olyckor ägt rum under rusets inflytande. » Redan detta faktum, att sålunda i medeltal minst en gång i månaden ett olycksfall med dödlig utgång drabbat svenska sjömän i hamn under rusets inflytande, vore tillräckligt skäl att försöka allt vad göras kan för att minska denna fara, men dessutom bör betänkas, att dessa fall säker-

129 ligen äro långt ifrån alla. Vad vet den officiella statistiken om de många försvunna, de »efterseglade» o. s. v., som gått okända öden, i flera fall sannolikt även en ond, bråd död, till mötes, utan att det kommit till Socialstyrelsens kännedom? Samma eftertanke är att rekommendera, när det gäller att draga slutsatser från antalet av dem vilka såsom nödställda påkallat de svenska konsulatens hjälp. Skulle man antaga att det procenttal, vartill man kommer med utgångspunkt från detta antal, betecknar samtliga i verkligheten nödställda sjömän, så misstoge man sig förvisso. Det är allmänt känt bland dem som äro förtrogna med dessa förhållanden, att många nödställda icke frivilligt ge sig tillkänna för någon myndighet utan draga sig fram genom att anlita kamraters eller andras välvilja, eller också av olika anledningar försvinna och gå under. Sak samma gäller slutsatserna med utgångspunkt från antalet fall, där sjöman ålagts sådana disciplinstraff, som nå fram till statistiken. Varje sakkunnig vet, att befälhavarne endast ogärna tillgripa den officiella straffprocedurens storslägga. Endast de extremaste fallen äro officiellt kända. Men de otaliga andra vålla dock oberäknelig skada och olycka för de därav berörda. Om alkoholens roll inom sjömansyrket vittna följande uppgifter A.-B. Stockholmssystemet:

från

Samtliga under 1932 registrerade fylleriförseelser i riket utgjorde 28 915. Av dessa gällde 2 425 kategorien sjömän, skeppare, ångfartygsmaskinister och -eldare (alltså c:a 8 %). Givetvis bör för ett rättvist bedömande härvid hänsyn tagas till jämförelsen mellan motsvarande åldersklasser inom övriga samhällsgrupper. Poliskammaren i Malmö har meddelat (24/u 1933), att 1931 där anhöllos 730 personer för fylleriförseelser av män, därav 97 sjömän (13 %). 1932 anhöllos 786 personer för fylleriförseelser av män, därav 144 sjömän (18 %). 1933 Vi—16/9 633 personer för fylleriförseelser av män, därav 87 sjömän (13 %). Poliskammaren i Hälsingborg meddelar, att år 1930 där förekommo 543 fall, därav för sjömän 121 (22 %), att år 1931 där förekommo 513 fall, därav för sjömän 122 (237 %), att år 1932 där förekommo 473 fall, därav för sjömän 135 (285 %). Systembolaget i Gävle uppgiver för samma år antalet avdömda 1 fylleriförseelser begångna av personer kyrkoskrivna inom dess kontrollområde till 847, därav på sjömän komma 111 (13 %), för 1933 Vi—30/9 605, därav på sjömän komma 92 (15 %). 1 Häri inbegripas b å d e vid r å d h u s r ä t t e n i Gävle avdömda fylleriförseelser av där kyrkoskrivna, och av vid andra domstolar i riket d ö m d a men i Gävle kyrkoskrivna personer. Siffran är alltså icke identisk med »i Gävle avdömda fylleriförseelser», vilket h ä r a n m ä r k e s till missförstånds undvikande vid jämförelse med sistnämnda siffra.

9—416126

130 A.-B. Stockholmssystemet uppger antalet fylleriförseelser av mån i Stockholm till siffran 5 139, därav på sjömän komma 358 (7 %). 1 Göteborg uppges antalet 3 976, därav på sjömän komma 797 (20 %). Då dessa siffror gälla fylleriförseelser begångna i Sverige, kan man lätt förstå, att tillståndet i främmande hamnar, där alkoholen flödar långt ymnigare och mera ohämmat än här, icke gärna kan vara bättre. Att nykterhetstillståndet inom sjömansyrket lämnar mycket övrigt att önska, bestyrkes för övrigt av sjömännens egna organ, vilka ofta på lovvärt sätt sökt verka för ökad nykterhet, men stundom även fallit för frestelsen att överskyla, där detta ej varit på sin plats. I Sjömansunionens officiella organ »Sjömannen» för november 1931 kritiserar unionens ombudsman, O. Danielsson, vars sakkunskap beträffande sjömansangelägenheter är obestridlig, en befälhavare som bötfällt (»loggat») fem besättningsmän »för sådana struntförseelser som litet fylleri». Han anför att vissa av besättningsmännen »varit i land och fått sig litet för mycket till bästa, enligt fartygsbefälets mening. Detta i och för sig lär ju icke vara alltför ovanligt efter en lång resa och får väl skrivas på sjömansyrkets speciella karaktärs konto. Det är en företeelse, som förföljer yrkets utövare, denna såväl som 'driftning' i hamnarna.» (Kursiveringen av oss.) Vad således unionens egen förtroendeman sanningsenligt förklarar vara en företeelse, som förföljer yrkets utövare och som får skrivas på sjömansyrkets speciella konto, är det icke riktigt att bortförklara såsom icke förefintlig inom sjömansyrket nämnvärt mer än inom andra yrken, vilket dock ofta göres gällande. Till komplettering av vad som meddelats i utredningen angående frekvensen av veneriska sjukdomar inom sjömansyrket må anföras: Dr Karl Jäderholm, föreståndare för Norrköpings poliklinik för könssjukdomar, manliga avdelningen, yttrar den 26 november 1933: »Mitt allmänna inlryck är, att de veneriska sjukdomarna äro mycket vanliga bland sjömän, och jag anser detta lätt förklarligt.» Han meddelar även mycket talande siffror. Under tiden 1930—Vio 1933 hade samtliga fall av gonorrhé varit 760, av vilka 170 eller 22 % hade gällt svenska sjömän. 132 voro fallen av syfilis i andra stadiet, av vilka 76 gällde sjömän. De åtgärder till upprensning i hamnstäderna, varom förslag framställts både vid internationella arbetsbyrån och i annan ordning, stöta tyvärr på motstånd, icke minst från mäktiga ekonomiska intressen, och de stå i varje fall icke i svenska statsmakters skön att genomföra. Med ett visst fog skulle man för övrigt kunna på eventuella diplomatiska inskridanden gent emot främmande länder vänta den erinringen: varför handlar ej svenska staten lika klokt som andra stater i vad som beror på den egna sjömanslagstiftningens möjligheter till skydd mot hamnstädernas faror? Om svenska sjömän råka illa ut i så mycket större proportion än t. ex. engelska eller tyska, så är det ert eget fel.

131 Även om man kunde hoppas, att en allmän och effektiv upprensning med stängning av hamnkvarterens krogar m. m. en gång komme till stånd, skulle dock under väntan därpå alltjämt år efter år, som hittills, inånga svenska sjömän falla offer för det rådande systemet. Vi måste framför allt rikta vår uppmärksamhet på sådana skyddsåtgärder som det för närvarande ligger i vår makt att genomföra. Värdet av det hopp om ökad sparsamhet man på vissa håll synes ställa på den frivilliga dragsedeln, belyses bl. a. av följande siffror, meddelade i kommerskollegiets utredning av den 5 december 1930. Av manskapets hyror å fartyg anslutna till Sveriges redareförening utgick efter dragsedel: av däckspersonalens av maskinpersonalens

Juli 1928

Juli 1929

Juli 1930

27 °Å 22'4 %

22'6 % 18 %

218 % 172 %

Alltså oavbruten tillbakagång. Genom svenska kyrkans läsrum (sjömansvården) hemsändes för svenska sjömäns räkning belopp å sammanlagt 1928

59 079 kr.

63 080 kr.

c:a 40 000 kr.

Postsparbankens energiska och av sjömansorganisationerna kraftigt understödda propaganda för insättning å s. k. sjömansböcker har icke varit utan framgång, i det att antalet sådana böcker, som år 1931 utgjorde 1 115 med 401 172 kr. i insättningar, år 1932 utgjorde 1 623 med 495 223 kr. i insättningar och år 1933, första halvåret, 1 623 med 209 688 kr. i insättningar, men dels representerar beloppet och antalet böcker i alla fall en försvinnande bråkdel av de till över 30 miljoner kr. per år uppgående hyresmedlen för c:a 20 000 sjömän i utrikes fart, dels är det känt att ökningen av postsparbanksinsättningar åtminstone till en del uppväges av minskning av motsvarande insättning annorstädes. I stort sett måste det konstateras, att trots den kraftiga sparpropagandan icke synnerligen mycket på denna väg vunnits. Mera effektivt verkande medel äro nödvändiga. T. f. chefen för Utrikesdepartementets arvs- och ersättningsbyrå (vid denna byrå handläggas ärenden rörande ersättning till konsulaten för deras utgifter för nödställda sjömän) yttrar i ett den 15 november 1930 avgivet utlåtande, att »en anordning, som medför, att sjömän vid besök i hamn i främmande länder icke få tillgång till hela den intjänta hyran i kontanter, i avsevärd grad skulle förhindra inträdet av sådana omständigheter, vilka nu i beklagansvärd utsträckning försätta svenska sjömän i nödställd belägenhet. Att en sådan anordning skulle vara sjömännen till stor nytta, bestyrkes än

132 vidare av de goda erfarenheter, som vunnits beträffande motsvarande enligt engelsk och tysk sjömanslagstiftning sedan länge gällande system.» Svenska kyrkans missionsstyrelse (sjömansvården) har varit av samma mening. Såväl framlidne ärkebiskop Söderblom som den nuvarande ärkebiskopen ha uttalat sin livliga önskan att föreslagen lagstiftning i sådan riktning måtte snarast möjligt komma till stånd. Ärkebiskop Eidem, som är ordförande i svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, förklarar sig anse en sådan lagstiftning »trängande nödvändig». Man kan, säger han, »ej tillerkänna invändningen om 'förmynderskap', 'intrång på den personliga friheten' o. s. v. någon avgörande betydelse. Här måste handlas och handlas resolut.» Svenska ministrarna i Bruxelles och Paris ha hos ministern för utrikes ärenden hemställt att förslaget måtte tagas i övervägande. En mängd svenska konsulat ha gett förslaget sitt stöd (så konsulaten i Dunkerque, Le Havre, Rouen, Bordeaux, Gent, Ostende, Hamburg, Barcelona, Rio de Janeiro m. fl.). Många sjökaptener, som yttrat sig, likaså. Sjökaptenen Chr. Garlander (Svenska Lloydångaren Bolivia) icke blolt instämmer utan förklarar t. o. m. att »gränsen (för utbekommande av hyresmedel i främmande hamn) borde göras ännu snävare». Kommerskollegium, som vid förarbetet till 1922 års nu gällande sjömanslag avstyrkte den större frihet att utbekomma hyresmedlen, som denna lag innebär, tillstyrkte senare med anledning av Petris framställning en inskränkning i nämnda frihet för de sjömän, som ännu ej uppnått myndighetsåldern. Pressen har i mycket stor utsträckning uttryckt sympatier för en sådan lagstiftning som skulle närma de svenska bestämmelserna till den i så många andra länder sedan länge och med fördel rådande mera restriktiva ordningen för utbetalande av hyresmedlen. Särskilt har Göteborgs Handels- och sjöfartstidning, säkerligen i god överensstämmelse med en på sakkännedom grundad opinion i Sveriges största hamnstad för utrikesfart, gång på gång på det kraftigaste understött de av generalkonsul Petri framlagda förslagen. I en ledande artikel under rubriken »De strandsatta sjömännen» skrev tidningen den 14 januari 1931 bl. a. följande, efter att ha redogjort för i vilken skrämmande proportion svenska sjömän under ruset råkat i olycka, jämfört med andra nationers sjömän, som ha strängare bestämmelser angående medelstillgången i främmande h a m n : »Var och en som har ögon till att se med, måste varsna vilka skriande missförhållanden nu gällande lagstiftning låter bestå. Då det är så påtagligt som i detta fall, att en stor klass arbetare far illa och fördärvas av att vara prisgiven åt den utplundring, för vilken den faller offer i främmande hamn, så är det oförsvarligt att icke vidtaga effektiva åtgärder till detta missförhållandes bekämpande. Det går icke an att lämna dessa människor vind för våg, låta dem fördärva sin hälsa och förstöra sina pengar för att sedan på

133 allmän bekostnad sända hem dem, när de alldeles utblottade uppsöka konsulaten. Det är att hoppas, att statsmakterna skola visa sig ha hjärta nog och kurage nog att åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd.» I samma anda hava en mängd andra tidningar av olika politisk färg uttalat sig. Beklagligt nog har dock en del av arbetarpressen och sjömansorganen deklarerat bestämt motstånd mot vad man kallar ingrepp på den personliga friheten. Liksom om friheten att få överlämna sin med hårt arbete väl förtjänta lön åt dem som i det smutsigaste vinstbegär ockra på ungdomlig oerfarenhet och tanklöshet skulle vara bättre än att få ha åtminstone halva sin hyra i gott förvar och till sin disposition jämte ränta, när man kommer hem! Det är i sanning beklämmande att i en av de tidningar, som framför andra borde främja de arbetande klassernas bästa och icke uppmuntra svenska arbetares utarmning, ohälsa och tragiska död i den mest blomstrande åldern, få läsa t. ex. vad som skrevs när ett stort antal riksdagsmotionärer i bägge kamrarna (även socialdemokratiska partiet var representerat bland motionärerna) yrkade på att sjömannen skulle vara skyldig att anordna dragsedel för halva hyran eller om han det underläte, att halva hyran då skulle för sjömannens räkning insättas i postsparbanken: »Motionärerna vilja, att staten helt enkelt skall lägga beslag på minst hälften av sjömans intjänta medel.» Med erkännande bör noteras att andra arbetartidningar, ehuru tyvärr ett fåtal, ställt sig förstående. »Ny tid» i Göteborg, som dock inkonsekvent nog avvisar restriktiv lagstiftning på detta område, skriver bl. a. följande som är värt att väl besinnas på de håll där man ej vill veta av någon inskränkning: »Samhället måste i många fall, där det allmänna bästa det kräver, vidtaga inskränkningar i den enskildes frihet. » I detta sammanhang och till jämförelse vilja vi erinra om ett uttalande av Chr. Damm, generalsekreterare i Internationella sjömansfederationen och organisatör å kontinenten för Brittiska nationella sjömansunionen. Yttrandet är hämtat ur en skrivelse som Damm den 13 februari 1928 tillsände ett antal svenska tidningar med anledning av oppositionen i Svenska sjömansunionens tidning m. fl. mot de föreslagna inskränkningarna i den fria medelstillgången vid hamnbesök. Yttrandet, som vi i sin helhet anföra i bilaga 1, slutar: »Låt mig påpeka, att i England miljoner pund räddats för landet, tusenden av hem räddats årligen, just emedan en å brittiskt fartyg anställd sjöman icke får lyfta honom tillkommande hyra i utländska hamnar. Systemet med hemsändande av medlen, vilket existerat i så många år, har varit en välsignelse för alla vidkommande parter.» Det är att märka, att på engelska fartyg praktiskt taget all hyra betalas först vid återkomsten till hemlandet. Vid landstigning i främmande hamn

134 kan emellertid kaptenen ställa någon mindre summa till förfogande, som anses tillräcklig för ögonblickets behov. Man har icke förnummit, att den stolta och självmedvetna brittiska nationens sjömän känt sig förnärmade av detla »förmynderskap». Varför skulle svenska sjömän finna det mer kränkande om den vida mindre inskränkning, som här i Sverige föreslagits, i deras ögonblickliga dispositionsrätt av hyresmedel tillämpades och de vid återkomsten till hemlandet funne sig ha sina pengar tillgängliga med under tiden upplupen ränta? En sådan väntjänst, som samhället utan något sjömannens eget besvär vill åtaga sig för hans räkning under hans utrikesvistelse, vore väl i alla avseenden värd tacksamhet och ej ovilja. Sekreteraren i Svenska kyrkans sjömansvård fil. lic. Axel Ylander, vilken äger rik erfarenhet och sakkunskap i hithörande frågor, yttrar med anledning av det på här antydda sätt motiverade motståndet mot den obligatoriska dragsedeln eller annan inskränkning i den omedelbara medelstillgången vid landbesök: »I stället för att beteckna det såsom upprörande att m a n genom lagstiftning söker 'brännmärka' ett yrke, borde man hellre intaga den ståndpunkten att det är upprörande att utsätta en stor och sarahällsnyttig yrkesgrupp, innefattande så många unga och lovande liv, för dessa nedbrytande krafter utan att vidtaga skyddsåtgärder i form av lagstiftning.» Vi vilja slutligen påpeka, att i Joint Maritime Commissions, av skeppsredaren T. Salvesen och den brittiska sjömansunionens förtroendeman J. Havelock Wilson författade betänkande till Internationella arbetsbyrån 1926 ingick bl. a. följande förslag: Remittance home of a larger part of the men's wages, and as little advances as possible. Även de myndigheter eller korporationer, som hittills avstyrkt lagändring, ha i allmänhet uttalat eller antytt, att de avstyrkte för det dåvarande, men att, därest förhållandena ej förbättrades genom andra föreslagna åtgärder, det kunde bliva lämpligt att skrida till en lagstiftning i den föreslagna riktningen. I den andan har t. ex. styrelsen för Sjöfartsföreningen yttrat sig. Och samma tankegång synes även ligga bakom Socialstyrelsens uttalande, vilken, då den år 1931 avgav detta, icke var beredd att tillstyrka den föreslagna obligatoriska dragsedeln. Socialstyrelsen gjorde emellertid samtidigt det värdefulla uttalandet, att den icke ansåg de från sjömanshåll framlagda invändningarna hållbara. När riksdagen år 1929 icke fattade något positivt beslut med anledning av de motioner som då väckts i frågan, motiverades detta icke av någon principiell motvilja mot en restriktivare lagstiftning på detta område utan av det förhållandet att saken då var föremål för Kungl. Maj:ts utredning med anledning av generalkonsul Petris framställning, en utredning, som riksdagen icke ansåge sig böra föregripa. Första kammaren strök, genom

135 bifall till en reservation, starkt under sin önskan att denna utredning påskyndades och ledde till positivt resultat. Andra, som tidigare yttrat sig i negativ riktning, ha anfört det motivet att den nuvarande sjömanslagen så nyligen trätt i kraft, alt den ej ännu borde ändras. Sedan nu emellertid snart 12 år förflutit efter dess tillkomst och dess i berörda avseende olyckliga verkningar äro ganska uppenbara, och sedan andra förslag till förbättring antingen icke kunnat genomföras eller, i den mån de genomförts, icke visat sig väsentligen förbättra de mest påtalade förhållandena — i vissa fall är läget snarare försämrat, och i den m å n någon minskning av vissa företeelser ägt rum torde den väsentligast bero på att sjötrafiken genom depressionen minskats — synes det oss, att m a n icke kan stå till svars med att längre dröja med verklig positiv handling. Att endast lita till upplysningsverksamhet — vars värde i och för sig vi äro de första att erkänna — vittnar om en »blåögd» men föga klarögd optimism, alltför tydligt gäckad av den brutala verkligheten. Samtidigt som vi för vår del instämma i de förslag som angivas i betänkandets slutkapitel anse vi oss för den skull därjämte böra framlägga yrkande om viss provisorisk, försöksvis för viss tid gällande, ändring i 1922 års sjömanslag på sätt som efterföljande lagtextförslag angiver. Den tveksamhet, som på vissa håll gjort sig gällande gent emot sådan ändring, vilken dock innebär vida mildare bestämmelser än t. ex. de engelska, tyska och franska motsvarande lagarna, borde icke kunna vidhållas längre, när vi endast yrka en temporär ändring att gälla för en period av fem år. Vi åsyfta därmed att man måtte under denna tid vinna erfarenhet, huru en sådan lagstiftning skulle verka. Skulle det visa sig att den icke medförde åsyftad förbättring, komme ju efter de gångna försöksåren antingen nu gällande lagbestämmelser automatiskt att åter träda i kraft, eller också kunde eventuellt bättre ändringar, som under tiden kunnat visa sig önskvärda, då få inträda. Under hänvisning i övrigt till vad vi om denna sak i huvudbetänkandet anfört få vi alltså hemställa om efterföljande ändringar i gällande sjömanslag, att gälla för en period av fem år. Stockholm den 21 december 1933. .T. BERGMAN.

CASPAR

B.

BÖRJESOX.

136 Förslag till lag om ändrad lydelse av 19 och 20 §§ i sjömanslagen den 15 juni 1922. Härigenom förordnas, att 19 och 20 §§ i sjömanslagen den 15 juni 1922 skola, för tiden till och med den 30 juni 1939, erhålla följande ändrade lydelse. 19 §. Betalning av hyra må fordras allenast när fartyget ligger i hamn och icke oftare än en gång i veckan. Hyran skall betalas i reda penningar, såvida sjömannen ej begär anvisning å redaren eller dragsedel anordnats såsom i 20 § sägs. Betalning kan fordras i ortens myntslag efter den kurs, som bankinrättning på platsen betalar för det mynt, vari hyran är bestämd. Svensk sjöman, som vill från utlandet sända hyresmedel till Sverige, äger härför enligt föreskrifter, som Konungen meddelar, utan kostnad anlita svensk konsul; och vare staten ansvarig för sådana penningförsändelser. 20 §. Sjöman äger fordra, att viss del av hyran efter dragsedel månatligen utbetalas till bestämd person här i riket eller för sjömannens räkning insattes i svensk bank. Vid påmönstring å fartyg skall sjöman, som icke tillhör befälsgraden, anordna dragsedel för minst halva hyran att av redaren månatligen utbetalas till bestämd person eller förening här i riket eller för sjömannens räkning insättas i svensk bank. Vad nu sagts, skall dock ej gälla för sjöman, anställd å fartyg, som nyttjas i inrikes fart eller i fart i Öresund. Sådan dragsedel må icke under anställningstiden av sjömannen nedsättas under halva hyresbeloppet, ej heller återkallas; dock vare det sjömannen obetaget att insätta annan förmånstagare. Skulle han vid påmönstringen underlåta att uppgiva viss förmånstagare, skall halva hyran för sjömannens räkning av redaren insättas i postsparbanken i Stockholm. Dragsedelsbeloppet må av redaren nedsättas allenast i den mån den övriga hyran icke förslår till täckande av sjömannen ålagt disciplinstraff eller redarens ersättningsanspråk mot honom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

Bilaga A.

Närmare översikt över de av vissa konsuler m. fl. l ä m n a d e a l l m ä n n a redogörelserna för förhållandena i de särskilda h a m n a r n a (samt v a d beträffar N e w York även vissa statistiska uppgifter rörande protokollförda särskilda händelser). Danzig. Konsuln i Danzig E. Behnke har införskaffat dels en redogörelse av sjömanspastorn Sven Hellqvist av den 20 april 1932 angående förhållandena i Danzigs hamn, dels ock särskilda yttranden i ämnet från senaten i Danzig av den 15 december 1931 och den 11 augusti 1932. Av nämnda yttranden från senaten inhämtas i huvudsakliga delar följande. Ordningen i hamnen upprätthölles av en väl organiserad och disciplinerad poliskår. Vederbörande ägnade den största uppmärksamhet åt den verksamhet, som bedreves av vissa personer av båda könen, vilka utan giltig anledning besökte fartygen i hamnen. Tyvärr läte sig den nämnda verksamheten icke helt undertryckas med hänsyn till den stora internationella fartygstrafiken i hamnen, så mycket mindre som åtskilliga av de ifrågavarande personerna bleve av besättningarna direkt medtagna ombord eller eljest understödda. Enligt polistjänstemännens erfarenheter gjordes ofta i fall av undersökning vissa svårigheter från fartygsledningens sida, i det att från sådant håll lämnades förklaring, att vederbörande hade tillstånd att uppehålla sig ombord. Sjömanspastor Hellqvist har anfört i huvudsak följande. Handeln med alkoholhaltiga drycker vore fri och okontrollerad. Det vore mycket lätt för en sjöman att komma över sprit till förtäring i land, ombord eller för smuggling. En flaska brännvin kunde köpas i nära nog vilken speceributik som helst. Hemma i Sverige vore spriten svåråtkomlig för en fattig sjöman. Den hade där det förbjudnas trolska skimmer över sig och omhuldades med intresse och diskussion. Så förflyttades sjömannen på några timmar till ett land, där alkohol vore en vanlig handelsvara och kunde åtkommas till rimligt pris. I Danzig erbjöde sig tillfället att stifta en bekantskap, som mången gång bleve livslång, med det mångomtalade njutningsmedlet och frestelsen finge en särskild udd. Krogarna ensamt i Neufahrwasser uppginge till ett sextiotal. Restaurantlivet i Neufahrwasser syntes ha en särskild dragningskraft. Många båtbesättningar och befäl, som i andra hamnar icke mycket skattade åt restaurantlivet, toge skadan igen i Danzig. Sjömännens i manskapsgrad resonemang vore mycket enkelt men slående. De resonerade som så: »Hemma i Sverige kunna endast de bättre bemedlade skaffa sig obegränsade mängder sprit, de ha motböcker och få extra tilldelning och ha råd att dessutom köpa smuggelsprit, vi däremot stå utom dessa förmåner, varför skulle vi nu inte ta skadan igen här, där vi ha samma möjligheter.» Till krogarna samlades de offentligt och hemligt prostituerade. Under de nuvarande dåliga tiderna i Danzig med begränsade utkomstmöjligheter vore deras antal stort. Sjömännens antal vore begränsat i dessa dåliga seglationstider. Det rådde alltså stor efterfrågan på sjömän. Det onda, som prostitutionen utgjorde, mötte sjömännen i alla hamnar. Ett missförhållande funnes dock i Danzig, som icke före-

138 komme i samma utsträckning i andra storhamnar, nämligen den gällande seden att kvinnorna hölle till ombord. Det vore visserligen förbjudet, och en avdelning inom kriminalpolisen hade att tillse, att lagen efterlevdes. Men vad förmådde man med dessa tillfälliga och pinsamma razzior ombord, när hamnbevakningen tilläte kvinnorna att gå ombord. Så länge icke tull och å kajerna patrullerande polis och kriminalpolis samarbetade och vore befogade att hålla kvinnorna borta från båtarna, så länge förmådde sedlighetspolisen intet. Men det medgåves villigt, att dessa icke kunde ensamt göras ansvariga för det påtalade missförhållandet, det utländska fartygsbefälet hade stor skuld och stort ansvar. Angående utbredningen av veneriska sjukdomar vore omöjligt att uttala sig utan kontakt med vederbörande läkare. Något anmärkningsvärt härutinnan syntes dock icke föreligga. Beträffande ordningen inom hamnområdet i övrigt, så visade myndigheterna eftergift även gentemot s. k. beachcombers. De kunde uppehålla sig i staden i månader och utöva sitt fördärvbringande inflytande bland sjömännen. Då det vore mera sällan mönstringar förekomme i Danzig, beroende på att denna hamn låge så nära Sverige, hade inga särskilda åtgärder från svensk sida vidtagits för att bereda sjömän logi. Ett tyskt sjömanshem med plats för åtta till tio man samt ett polskt med plats för ett trettiotal man funnes på platsen. Från dessa båda visades tillmötesgående mot svenska sjömän. Av svenske pastorn utbetalades förra året ungefär 200 kronor till logi och 50 kronor till mat åt svenska sjömän. Utom svenska kyrkans läsrum, som funnits tre år, funnes ett tyskt och ett engelskt läsrum. Det svenska läsrummet vore mest besökt och hade år 1931 en besökssiffra över 16 000 man. Den svenska sjömanskyrkan hade att uthärda en hård konkurrens med de många krogarna och tillhållen i Neufahrwasser, och det vore icke så lätt som i Gdynia att samla sjömännen. Det tyska språket och förhållandena i Danzig lade icke samma hinder i vägen för sjömannen att finna sig till rätta. Han kände sig snart mera säker och hemvan i Danzig än i Gdynia och accepterade mera okritiskt, vad som mötte av gott och ont. Danzig behövde liksom Gdynia större och bättre lokaler för sjömännen, dit de kunde gå och där ett kulturellt och religiöst arbete kunde bedrivas. Gdynia. Konsuln i Gdynia N. B. Korzön har den 14 maj 1932 avgivit en redogörelse angående förhållandena i Gdynias hamn, varjämte jämväl svenske sjömanspastorn Sven Hellqvist yttrat sig i ämnet den 19 april samma år. Ur konsul Korzöns redogörelse torde följande upplysningar få återgivas. Sedan svenska sjömansmissionen började sin verksamhet i Gdynia för omkring 2 år tillbaka, hade antalet hjälpsökande svenska sjömän, som hänvände sig till konsulatet, på ett glädjande sätt nedgått. Detta förhållande utgjorde ett mycket talande bevis för sjömansmissionens framgångsrika arbete i främmande hamnar. Möjligheten för svenska sjömän att få hyra i Gdynia vore minimal, då svenska fartygsbefälhavare hade mycket litet förtroende för sådana sjömän, som av någon anledning uppehölle sig i staden. Vid nyanställningsbehov bleve i staden bosatta sjömän föredragna. Då för svenskt vidkommande visum vore erforderligt för uppehåll i Polen, förekomme i ringa utsträckning s. k. beachcombers. I de flesta fall omhändertoges och utvisades dessa av polismyndigheten. Genom konsulatets förmedling vore just träffad överenskommelse med de polska myndigheterna angående behandling av veneriskt sjuka svenska sjömän. Enligt nämnda överenskommelse erhölle sjömän kostnadsfri tillfällig behandling. Detta förhållande vore ägnat att hälsas med särskild tillfredsställelse, då fall av gonorré förekomme

139 tämligen ofta. Fall av syfilis hade under de sista 12 månaderna förekommit allenast två gånger. I övrigt hänvisar konsuln till nedan omförmälda yttrande av sjömanspastor Hellqvist, till vilket yttrande konsuln för sin del finner sig kunna ansluta sig. Sjömanspastor Hellqvist anför i sitt yttrande i huvudsak följande. Handeln med alkoholhaltiga drycker vore i Gdynia i stor utsträckning fri och okontrollerad. Det vore mycket lätt för en sjöman att komma över sprit. Hemma i Sverige vore spriten svåråtkomlig och hade det förbjudnas trolska skimmer över sig och omhuldades med intresse och en aldrig tröttnande diskussion. Så förflyttades sjömannen på några timmar till ett land, där alkoholen vore en vanlig handelsvara och kunde åtkommas till rimligt pris. Om några egentliga missförhållanden, som särskilt skulle utmärka Gdynia framför andra hamnstäder, kunde man icke tala, utöver vad ovan sagts om den allmänna utövningen av alkoholhanteringen. Tvärtom kunde man konstatera, att många missförhållanden, som tidigare rådde i Gdynia, avhjälpts genom myndigheternas ingripande. En tydlig förbättring kunde iakttagas. Krogarnas antal hade icke ökat i proportion till stadens tillväxt. De tidigare illa kända krogarna, som lågo nere i hamnområdet, hade fått flytta längre upp i staden. Beträffande ordningen inom hamnområdet förelåge intet anmärkningsvärt. Uppsikten vore skärpt. Smuggling från fartygen vore förenad med stora svårigheter, lösa kvinnor tillätes icke att gå ombord i båtarna. Däremot visade myndigheterna ganska stor eftergivenhet gentemot s. k. beachcombers. Trots myndigheternas stränghet kunde tvetydiga individer uppehålla sig i Gdynia i månader och utöva ett högst fördärvbringande inflytande bland sjömännen. De fördes ibland över gränsen till Danzig men återvände i regel till Gdynia efter ett par dagar. Det vore icke fråga om något större antal, ty det vore svårt att uppehålla sig i Gdynia, men de, som funnits under den tid svenska kyrkan arbetat bland sjömännen, hade varit av grov kaliber. Då det vore mera sällan mönstringar förekomme i Gdynia, beroende på att denna hamn låge så nära Sverige, hade icke mycket gjorts för att bereda sjömän logi eller rättare sagt hade intet åtgjorts av främmande nationer. Däremot hade Polen under byggnad ett stort sjömanshem i tre våningar, som skulle utrustas modernt och praktiskt. Arbetet hade dessvärre länge legat nere i brist på pengar, men hade nu återupptagits. När detta bleve färdigt, komme troligtvis inga svårigheter att möta för svenska sjömän att där få logi. Stort tillmötesgående hade i denna sak visats i Danzig på därvarande polska hem och sjömanspastorn visste, att vederbörande vore villiga att visa samma tillmötesgående i Gdynia. Ganska säkert komme aldrig ett större antal svenska sjömän att uppehålla sig i Gdynia. Men icke förty funnes det tillfällen, då man innerligt önskade, att det funnes ett sjömanshem, dit man kunde hänvisa ilandkomna sjömän. Sedan två år tillbaka bedreve svenska kyrkan verksamhet bland sjömännen. Dess lokaler hade varit trånga, rökiga, kalla och torftiga på allt sätt, men de vore mest besökta av alla lokaler i Gdynia. Det hade icke funnits ett utskänkningsställe i Gdynia, som kunnat uppvisa ett hundratal svenska sjömän en söndag kväll, men denna siffra hade icke varit någon sällsynthet för läsrummet. Det polska språket och andra förhållanden gjorde, att den svenske sjömannen kände sig främmande i Gdynia och därför lättare uppsökte svenska läsrummet. Någon verksamhet bland sjömännen från andra nationers sida förekomme icke. Som allmänt omdöme om tillståndet i Gdynia hamn ville pastorn framhålla, att det icke vore sådant, att en sjöman med ansvarskänsla och sund självbevarelse-

140 drift löpte större risk i denna hamn än i andra hamnar världen över. Lättheten att komma över sprit vore den stora frestelsen. Tillståndet i hamnen vore slutligen sådant, att det bure vittne om ansvarskännande myndigheter, om än åtskilliga missförhållanden icke bragts ur världen. Hamburg. Generalkonsul Axel Stridbeck lämnar i skrivelse den 16 juni 1932 en utförlig redogörelse angående förhållandena i Hamburgs hamn såvitt angår svenskt sjöfolk. Skrivelsen innehåller därjämte redogörelse angående ett av norska generalkonsulatet i staden tillämpat system för understödjande av norska arbetslösa sjömän. Skrivelsen lyder i nu åsyftade delar som följer: »I Hamburg sig uppehållande utländska sjömän kunna indelas i två grupper. Första gruppen innefattar sådana sjömän, som efter avmönstring härstädes kvarstannat i avvaktan å ny anställning, den andra gruppen sådana, som efter avmönstring å annan plats hitkommit för att här söka hyra. Beträffande den första av dessa grupper innehåller Hamburgs hamnförordning ('Hafengesetz') vissa år 1925 utfärdade bestämmelser angående förpliktelse för fartygsbefälhavare att för varje utländsk sjöman, som i Hamburg avmönstras frän fartyget, antingen deponera viss summa eller teckna garanti för samtliga kostnader, som härvarande myndigheter kunna fä vidkännas för sjömannens hemtransport, förplägnad m. m. Rörande sjömän tillhörande denna grupp är sålunda genom polisförordning bestämt, att fartygsbefälhavare, som önskar följa det första alternativet att deponera viss summa i stället för att själv eller genom mäklare teckna garanti, skall för varje avmönstrad svensk sjöman, som eljest icke erhållit polismyndighets tillstånd att vistas i Hamburg, till hamnpolisen inbetala en summa av Rmk. 140:—, av vilket belopp Rmk. 4 0 : — anses motsvara de direkta resekostnaderna för sjömannens hemsändande till Sverige. Befälhavaren äger givetvis rätt att från sjömans tillgodohavande innehålla ett mot depositionen svarande belopp, som av hamnpolisen restitueras till sjömannen först då denne företer bevis, att han ej längre befinner sig inom tyskt område, eller ock att han erhållit ny hyra. Enligt vad jag kunnat finna, torde de svenska befälhavarna, åtminstone beträffande svenska sjömän, i allmänhet begagna sig av det senare alternativet att låta fartygets mäklare teckna den föreskrivna garantien. Detta torde väl närmast bero på, att sjömännen sällan vid avmönstringen inneha så stora tillgodohavanden att Rmk. 140:— kunna innehållas. Befälhavarna finna därför angeläget att med mäklarens medverkan tillse, att de avmönstrade sjömännen förses med tågbiljetter för hemresa. En granskning av härvarande avmönstringsliggare giver vid handen, att av 93 hittills under detta år avmönstrade sjömän endast 22 hade ett hyrestillgodohavande av Rmk. 140:— eller därutöver, och av dessa 22 hade endast 13, nästan undantagslöst tillhörande befälsklassen, tillgodohavanden av Rmk. 200: — eller därutöver. Det kan ju inträffa — ett enstaka fall har till generalkonsulatet anmälts — att svensk sjöman, för vilken sålunda tecknats garanti, icke avrest från Hamburg utan kvarstannat här för att söka ny hyra. Därest han under sådana förhållanden av en eller annan orsak, såsom vädjan om hjälp på grund av total medellöshet eller förseelse mot ordningsföreskrifter, råkat i hamnpolisens händer, transporteras han omedelbart över riksgränsen, d. v. s. hemsändes till Sverige, och med stöd av garantien uttages hos rederiet ersättning såväl för hemförpassningskostnaderna som för andra utgifter, som sjömannen tilläventyrs förorsakat. Dock är,

141 enligt vad härvarande myndigheter särskilt uppmärksammat regel, att svenska sjömän, som här avmönstra, omedelbart begiva sig till hemlandet. Om å andra sidan befälhavaren vid avmönstringen deponerat den ovannämnda summan av Rmk. 140:— och innehållit denna av sjömannens tillgodohavande, blir följden vanligen den, att sjömannen, sedan de till honom kontant utbetalade medlen förbrukats, föredrager att resa hem, därvid han har möjlighet att genom mäklaren återfå det deponerade beloppet, framför att stanna i Hamburg för att där söka ny hyra, ett företag, vilket enligt vad han väl vet, är förenat med lång väntan, icke minst på grund av den sjömännen emellan upprätthållna solidariteten, varigenom den 'äldste mannen i land' har företrädesrätt, när arbetstillfälle yppar sig. Jag har låtit mig berättas, att en hygglig svensk sjöman gått här och väntat på hyra under 10 månader, innan han äntligen härom dagen kom i tur och fick sådan. Turberäkningen för de hyressökande uppgöres av de olika förhyrningskontoren, varvid för svenska sjömän det norska, som innehaves av en f. d. norsk sjökapten, huvudsakligast kommer i betraktande. Vare sig nu sjömännen tillhöra den ena eller andra av de nu angivna grupperna, sa finnas ej beträffande Hamburgs hamn några föreskrifter om deras övervakande. Som regel gäller därför, att sjöman först måste ha gjort sig skyldig till något, varigenom han ådrager sig hamnpolisens uppmärksamhet, antingen nu detta är direkt vädjan om hjälp på grund av medellöshet, öppet tiggeri eller brott mot andra ordningsföreskrifter samt givetvis även brott av svårare art, innan myndigheterna på något sätt ingripa. Enligt vad vederbörande myndighet för mig uppgivit, åtalas personer, som bettla, inför domstol och dömas till straff alltefter förhållandena. Efter straffets avtjänande utvisas de, om de äro utländska sjömän, från hamburgskt statsområde. Jag har visserligen av vederbörande myndighet erhållit den upplysningen, att svenska sjömän ej under de senare aren anträffats tiggande inom hamnområdet, men detta torde, enligt vad jag genom härvarande svenske sjömanspastor erfarit, icke vara med verkliga förhällandet överensstämmande, ity att hamnpolisen pä grund av den för närvarande radande ekonomiska depressionen ofta ser genom fingrarna med tiggande sjömän. Följaktligen finnas ej heller några föreskrifter för övervakande av s. k. beachcombers, vilka emellertid, enligt vad jag erfarit, ha blivit alltmer sällsynta. Ofta bliva i land gående, medellösa sjömän av landsmän, tillhörande besättningen ä i hamnen liggande fartyg, tagna ombord samt försedda med mat och eventuellt även understödda i annan form. Enligt vad jag vidare frän sakkunnigt håll inhämtat, torde ordningen inom hamnområdet få anses vara god, åtminstone jämfört med de förhållanden, som existerade där för ett tiotal år sedan. Exempelvis är det numera sjömännen strängeligen förbjudet att såsom sällskap medföra kvinnor ombord ä i hamnen liggande fartyg. Men frestelser av denna art möta honom å de många utskänknings-, dansoch nöjeslokaler, vilka finnas inom hamnområdet och där det kvinnliga elementet, icke minst efter prostitutionens upphävande, är talrikt företrätt. Enligt vad jag försport, saknas där intet av de förströelser, som giva uttryck åt nutidens slappa moral. Det bör väl också nämnas, att inom hamnområdet finnes endast en sjömansklubb. Denna är internationell och kommunistisk och har vunnit rätt stor tillslutning även frän svenska sjömän, väl närmast pä grund av de tryckta tiderna. I nära anslutning till en sjömans nöjesliv stä tyvärr könssjukdomarna. I Hamburg finnes ej någon obligatorisk sundhetsinspektion av besättning tillhörande utländskt fartyg. Varje sådant fartyg kan befaras vara en härd för könssjukdomars spridning. Emellertid kunna sjömän och andra personer, som lida eller tro sig

142 lida av könssjukdom, erhålla kostnadsfri undersökning på för ändamålet mrättade s. k. 'Fursorgestellen'. Dessutom finnes uteslutande för sjömän ett 'See mannsfursorge', som, förutom tillhandagående med kostnadsfri undersökning, jämväl tillser, att sjukhusvård erhålles i fall, där sådan är av behovet påkallad. Detta är emellertid icke att fatta sä, att sjukhusvård av detta slag skulle erhållas gratis. Sjömannen själv eller, för den händelse han är medellös, vederbörande stat eller rederi, har att ersätta utgifterna i samband med sådan vård. Någon utförlig statistik över de vid samtliga 'Fursorgestellen' undersökta fallen föreligger ej; dock har för mig uppgivits, att omkring 20 svenska sjömän årligen erhålla behandling genom ovannämnda 'Seemannsfursorge' samt att ett tiotal årligen måste inläggas på sjukhus på grund av könssjukdom. För de i Hamburg befintliga sjömännens trevnad finnas sjömansmissioner och sjömanshem. Sålunda håller evangeliska fosterlandsstiftelsen en sjömanspräst, vars verksamhet är förlagd till svenska Gustaf-Adolfskyrkan, som är inrymd i en av stiftelsen ägd fastighet, i vilken jämväl finnas bostadslokaler för kyrkans tjänstemän samt ett större skriv- och läsrum för sjömän. Detta hålles dagligen, utan avgift, tillgängligt för sjömän, som önska skriva brev, läsa där förefintliga tidningar frän skilda delar av Sverige eller också begagna sig av det jämförelsevis rikhaltiga biblioteket. Där anordnas, åtminstone tillsvidare, varje torsdag och söndag samkväm, varvid besökande sjömän gratis utspisas med omväxlande kaffe eller te samt smörgåsar i tillräcklig mängd. Förutom dessa veckosamkväm anordnar kyrkan städse i samband med de större helgerna fester, till vilka sjömännen äro välkomna och därvid de erhålla förplägnad. Sjömännens andliga behov tillgodoses genom gudstjänster ä helgdagar, och vid förut omnämnda samkväm och fester, som ledas av sjömanspastorn, ingå även korta andaktsstunder i programmet. Skandinaviska sjömanshemmet härstädes är ej någon välgörenhetsinrättning, utan måste de sjömän, som där önska logera, betala för sig; men å andra sidan är det naturligt att frän en institution av sådant slag sjömannen väntar och erhåller mera hjälp och trevnad än i ett vanligt hotell. Såsom framgår av namnet är hemmet en tillflyktsort för danskar och norrmän såväl som svenskar. Det har 14 rum med 36 bäddplatser, matservering och ett mindre läsrum. Priset för hel inackordering ar f. n. Rmk. 1: 80 per dag, sedan härvarande norska generalkonsulat, som utan jämförelse torde disponera de flesta platserna pä hemmet för av detsamma understödda norska sjömän, förklarat sig ej kunna betala ett högre pris. Föreståndaren för hemmet, som är svensk, har emellertid sagt mig, att på grund av detta låga pris de av hemmet serverade matportionerna ej kunna bliva fullt tillfredsställande vare sig ifråga om kvalitet eller kvantitet. Av de till ett trettiotal uppgående, här vistande svenska sjömännen bo för närvarande endast tre på sjömanshemmet. De andra, som troligen icke kunna betala så mycket som Rmk. 1:80 per dag, hyra in sig i privatfamiljer i hamnkvarteren, hos vilka de numera kunna erhålla sovplatser för Rmk. 5: — per vecka, men disponera de under sådana omständigheter ej logiplatserna under dagarna. De flesta sjömän, som pä så sätt haft natthärbärge i samma familj under längre tid eller vilka frän början varit i stånd att inbetala ett tvåsiffrigt belopp i förskott, erhålla, när detta förskott helt förbrukats, vanligtvis kredit intill dess de fä hyra. Mat få de skaffa sig var de kunna komma åt på hederligt sätt, bland annat ombord pä svenska, i hamnen liggande fartyg och vid samkvämen i kyrkan. Sjömän, som hitkomma fullständigt medellösa, få ofta anlita offentliga härbärgen, vilka, då omkring trettio personer äro placerade i samma rum, i hygieniskt avseende lämna mycket övrigt att önska. Liggplats å sådant härbärge kostar f. n. 70 pfennig per natt, och biljetter, som berättiga till en liggplats, bruka tillhanda-

143 hållas sådana medellösa sjömän pä olika ställen i hamnen, dä de anhålla om hjälp till nattlogi. Norska generalkonsulatet härstädes har gått in för ett program för understödjande av norska, i Hamburg gående, arbetslösa sjömän, till antalet f. n. dubbelt så många som de svenska. För genomförande av detta program arbetar det norska generalkonsulatet i intimaste kontakt med det förut här nämnda norska förhyrningskontoret. Jag skall tillåta mig här något närmare redogöra för detta samarbete. Om norsk sjöman, som icke är medellös, avmönstrar i Hamburg med avsikt att här kvarstanna för erhållande av ny hyra eller hitkommer från annan ort eller från hemlandet för att söka hyra och för detta ändamål hänvänder sig till det norska förhyrningskontoret, hänvisas sjömannen, sedan han försetts med intyg om, att intet hinder möter för hans införande i förhyrningskontorets turberäkningslista, till norska generalkonsulatet, där han under löfte om understöd, tills ny hyra kan av honom erhållas, får deponera samtliga sina kontanta tillgångar. Sjömannen förpassas därefter till skandinaviska sjömanshemmet, där han under generalkonsulatets garanti erhåller full inackordering å Rmk. 1: 80 per dygn, till dess att arbetstillfälle yppar sig eller någon omständighet skulle inträffa, som giver generalkonsulatet anledning att återkalla sin garanti till sjömanshemmet. Först sedan garantin av generalkonsulatet ställts, erhåller sjömannen ett turberäkningsnummer. För turberäkningen gäller som regel, att norska sjömän mönstras pä norska fartyg, svenska och danska på sina respektive lands fartyg. Norska generalkonsulatet beräknar, att man under nuvarande förhållanden måste räkna med en väntetid av 6—8 månader för matros och eldare samt omkring 4 månader för lättmatros, jungman eller däckspojke, innan anställning kan beredas. Det är endast välartade sjömän, som pä ovannämnda sätt kunna komma i åtnjutande av generalkonsulatets hjälp, för vilken de naturligtvis äro äterbetalningsskyldiga, i den mån deras hos generalkonsulatet gjorda depositioner överskridas. Som förut antytts, är det uteslutande sjömän med goda vitsord, som kunna ä förhyrningskontoret erhålla turberäkningsnummer. Drinkare eller på annat sätt ovärdiga, som kunna verka demoraliserande på andra sjömän, hemsändas med norska båtar genom förhyrningskontorets och hamnpolisens samfällda förmedling, utan att generalkonsulatet på annat sätt behöver inskrida än att garantera, att hemförskaffningskostnaderna betalas av norska staten. Som jag nyss nämnde, finnas fall, då norska generalkonsulatet anser sig böra återkalla till sjömanshemmet lämnad garanti för betalning av sjömans uppehälle. För att klarlägga detta tillåter jag mig omnämna ett fall, som för någon tid sedan förelegat. Tvenne norska sjömän, som under generalkonsulatets garanti intagits pä sjömanshemmet, ertappades en dag vid försök att tillgripa en apelsinlåda och insattes i förvar hos hamnpolisen. I detta fall hade generalkonsulatet särskilt intresse av att de bägge sjömännen, som pä grund av till sjömanshemmet lämnad garanti vardera häftade i skuld till generalkonsulatet med inemot Rmk. 400:—, finge vara kvar i Hamburg, tills hyresanställning kunde beredas dem. Föreståndaren för norska förhyrningskontoret ansåg sig emellertid ej berättigad att lata dem få behålla sina respektive nummer i turberäkningen, enär han icke funne sig kunna rekommendera dem hos de fartygsbefälhavare, som anlitade förhyrningskontoret. De blevo därför hemsända till Norge pä sätt som förut nämnts. Om norsk sjöman kommer till Hamburg medellös, men med goda vitsord ifråga om skötsamhet, erhåller han jämväl understöd i likhet med sjöman, som vid ankomsten har medel att deponera, ehuruväl generalkonsulatet tydligen mäsle i

144 sådana fall handla med en viss försiktighet. Även sådana sjömän erhålla givetvis turberäkningsnummer ä förhyrningskontoret. Norska generalkonsulatet inackorderar av detsamma understödda sjömän icke allenast pä sjömanshemmet, där det endast finnes plats för ungefär 2/s av de arbetssökande, utan även hos en del behövande norska familjer, som under nuvarande tider hälsa varje liten inkomstkälla välkommen. Generalkonsulatet garanterar i dessa fall Rmk. 1 : — per person för nattlogi och första frukost, bestående av kaffe och två bullar med margarin. Dessutom förses sjöman, boende i sådan familj, var tionde dag med kuponger för 80 pfennig per dag, vilka berättiga honom till tvä mål om dagen under tio dagar i de offentliga folkköken. Kostnaden för varje sjöman blir sålunda Rmk. 1: 80 per dygn eller samma pris, som erlägges pä sjömanshemmet. Den frågan kan kanske ställas, huruvida norska generalkonsulatet självt av vederbörande inkasserar de belopp, som det, pä sätt ovan framhållits, förskotterat. Därmed har det emellertid intet att skaffa. Räkning och av sjöman undertecknad förbindelse insändes, när understödstagandet upphört, i vanlig ordning till vederbörande myndighet i Norge, jämte uppgift om det fartyg, pä vilket sjömannen mönstrat, och tillkommer det denna myndighet att uttaga understödsbeloppet genom fartygets rederi. Utan hänsyn till om beloppet kunnat inkasseras eller icke erhåller generalkonsulatet full ersättning. Jag har ej kunnat här erhålla exakt uppgift om, i vilken utsträckning de av sjömännen lämnade betalningsförbindelserna kunna indrivas, men man beräknar, att norska statsverket icke åsamkats mer än högst 50 procent förlust på ifrågavarande understödsverksamhet. F r å n det norska handelsdepartementet torde emellertid mera tillförlitliga uppgifter härutinnan kunna tillhandahållas. Av ovanstående såväl som av de 14 protokoll rörande nödställda sjömän, som upptagits av detta generalkonsulat och vilka för sjömansutredningens räkning insänts till kungl. utrikesdepartementet, torde tydligen framgå, att situationen för svenska sjömän i Hamburg ter sig synnerligen mörk, samt att ett avhjälpande eller åtminstone ett lindrande av de lidanden, som de i de flesta fall utan egen förskyllan måste genomgå, ej kan åstadkommas utan statligt ingripande. Visserligen må det vara sant, att en svensk sjöman med stöd av lagar och förordningar i många fall åtnjuter större privilegier och skydd än lagstiftningen medgiver annan arbetare, men då sjömännen, som dock äro representanter för en av Sveriges viktigaste näringar, befinna sig arbetslösa i utländska hamnar, äro de i en betydligt sämre ställning än de arbetslösa i hemlandet, som dock komma i åtnjutande av ett visst arbetslöshetsunderstöd, även om det sker under form av nödhjälpsarbete. Man kan knappast förtänka en svensk sjöman, som under åratal varit till sjöss, att han icke genast, då arbetslöshet inträder, begiver sig tillbaka till sitt hemland, där föga utsikt finnes för erhållande av arbete av det slag han är van att utföra. Som det vill synas, föredrager han i allmänhet att föra en mindre människovärdig tillvaro i sådan utländsk hamn, där utsikterna för erhållande av sjötjänst, låt vara att de icke äro stora, dock te sig i någon mån gynnsammare än i hemlandet. Därest hans hemlands myndigheter under sådana omständigheter anse sig förhindrade att lämna honom annan hjälp än rent tillfälligt understöd eller hemförskaffning, ger detta förhållande — enligt vad jag haft tillfälle erfara — anledning till en för dessa myndigheter ingalunda förmånlig kritik, baserad på jämförelse med vad myndigheterna i värt närmaste grannland i liknande fall åtgöra. Man kan ju bemöta denna kritik under hänvisning till i ämnet gällande snäva föreskrifter men knappast helt underkänna den tankegäng, som ligger till grund för densamma.»

145 Amsterdam. Konsuln i Amsterdam W. Dyckmeester anför i skrivelse den 28 april 1932 i huvudsak följande. Ordningen inom hamnområdet kunde, vad anginge polistillsyn, anses vara fullt jämförlig med den i svenska hamnar. Sjömännen erhölle dessutom den största möjliga medverkan från hamnkaptenen och hans personals sida. Det syntes dock trots dessa myndigheters åtgärder icke möjligt att undanrödja beachcombers ur hamnområdet. Det funnes överallt i hamnområdet utskänkningslokaler, i vilka spritdrycker m. m. utan inskränkande bestämmelser kunde erhållas. Försäljningen pä motböcker förekomme icke i Nederländerna. Till förebyggande av utbredningen av könssjukdom erhölle sjöman kostnadsfri behandling och vård på allmänt sjukhus eller poliklinik. Möjligheten att bereda sjömän hyra funnes genom holländska redareföreningens platsförmedlingsbyrå samt s. k. hyrebasar. Då nämnda platsförmedlingsbyrå i främsta rummet beredde plats åt holländska sjömän, och svenska befälhavare sällan anlitade byråns bemedling, hade konsulatet alltjämt, sä snart det erhållit kännedom om förekomsten av svenskt sjöfolk, under förbigående av förhyrningsagenten, sökt skaffa plats åt detsamma ombord i svenska fartyg. Det funnes i Amsterdam ett präktigt holländskt sjömanshem, som emellertid föga anlitades av svenska sjömän, vilka syntes föredraga att taga logi i mindre komfortabla värdshus, som absolut icke bjöde bättre möjligheter att erhålla ny hyra än sjömanshemmet. Det enda nordiska sjömansläsrum, som funnits i Amsterdam sedan några år, hade nyligen på grund av ekonomiska svårigheter blivit nedlagt. Detta läsrum åtnjöt på sin tid understöd från Norge. Enligt hamnkaptenens åsikt, och denna mening gillades av konsuln, vore det önskvärt, om det kunde utverkas, att det bleve obligatoriskt för befälhavare, eller, om denne ej ansäges behörig därtill, en annan lämplig medlem av befälet, att strax före fartygets ankomst till en hamn framhålla för besättningen de frestelser och faror av varjehanda art, som förekomme i varje hamnstad, där alltid avsikten rådde att komma ät sjömännens tillgångar, och detta på det mest raffinerade sätt. Sjömännen borde varnas att inlåta sig med för dem okända personer och ej medfölja dylika personer till utskänkningslokaler och andra nöjesetablissement, där de utsatte sig för att erhålla rusdrycker, vilka kunde vara blandade med ett ämne, sådant att man redan efter förtärande av ett eller tvä glas kunde vara omtöcknad. Rotterdam. T. f. vicekonsuln K. Y. Vendel har den 15 juni 1932 avgivit en redogörelse angående förhållandena i Rotterdam. Jämväl sjömanspastorn Allan Lindeberg har yttrat sig i ämnet i en rapport av den 14 i samma manad. De hithörande förhållandena såvitt angår Rotterdam belysas mycket ingående i vicekonsulns redogörelse. De särskilda frågor, som sålunda gjorts till föremål för utförlig behandling, äro i främsta rummet, förutom omfattningen av sjöfarten pä Rotterdam, särskilt med hänsyn till svenska fartyg, konsulatets erfarenheter i vissa hänseenden rörande svenskt sjöfolks förhållanden i Rotterdam, sjöfolkets mönstringsförhållanden, de särskilda hamnförhällandena, kontrollen beträffande utskänkningslokaler m. m., skandinaviska sjömanshemmets och svenska sjömanskyrkans verksamhet. I redogörelsen förekomma även vissa positiva uppslag. Ur redogörelsen mä anföras följande. 10 — 416126

146 Under perioden 15 oktober 1931—15 april 1932 hade Rotterdam anlöpts av 330 svenska fartyg, från vilka avmönstrats 95 svenska och 24 utländska sjömän. Motsvarande siffror under samma period 1930—1931 utvisade, att antalet svenska fartygsbesök i Rotterdam minskats med 5 procent, under det att antalet avmönstringar sjunkit med omkring 45 procent, vilket berodde på de rådande tryckta förhållandena inom sjöfarten och därmed sammanhängande svårigheter för avmönstrade sjömän att förskaffa sig nya hyror. Till belysande av omfattningen av den hjälp, som frän konsulatets sida lämnats samtliga sjömän, 37 stycken, som under nämnda tidsperiod anhållit om konsulatets bistånd i en eller annan form, kunde nämnas, att till bestridande av kost och logi utbetalats tillhopa fl. 79: 50, varav sjömännen till konsulatet återbetalt fl. 28: 90, vadan konsulatets nettoutgifter under halvårsperioden belöpt sig till blott fl. 50:80. Konsulatet hade dessutom under samma period förskotterat sjukhusvårdskostnader om tillhopa fl. 69: 60 till en sjöman samt ombestyrt hemförpassning från Rotterdam till Sverige av tillhopa 22 sjömän. Ovanstående siffror rörande konsulatets understödsverksamhet till nödställda sjömän borde ses mot bakgrunden av den totala svenska sjöfarten pä Rotterdam. Såsom nämnts hade Rotterdam under omförmälda halvårsperiod anlöpts av icke mindre än 330 svenska fartyg. Med en beräknad besättningsstyrka av 20 man per fartyg syntes sålunda antalet besök av svenska sjömän från enbart svenska fartyg hava uppgått till 6- a 7 000. Som under konsulatets distrikt jämväl inginge de angränsande sjöstäderna Vlaardingen, Schiedam, Dordrecht m. fl., som besökts av ett antal svenska fartyg, syntes siffran i själva verket vara avsevärt högre, särskilt som ej heller hänsyn tagits till svenska sjömän, som ägde anställning ä utländska fartyg, vilka besökte Rotterdam. Framför allt pä engelska fartyg, som ginge i reguljär trafik pä traden Rotterdam—Jamaica, vore ett stort antal svenska sjömän anställda. Pä grund av den under senaste månader vidtagna skärpningen ifråga om bemanningen å dessa fartyg med utlänningar hade mänga svenska sjömän blivit arbetslösa och nödgats hänvända sig till svenska konsulatet om hjälp. Av totala antalet i konsulatets protokollsamling upptagna hjälpsökande sjömän vore över 40 procent avmönstrade från utländska, övervägande engelska, fartyg. Av de 95 svenska sjömän, som avmönstrats i Rotterdam, hade blott 11 st. efter avmönstringen anhållit om konsulatets hjälp, och beträffande de hjälpsökande kunde endast i några undantagsfall konstateras, att vid avmönstringen erhållna hyresmedel förslösats på rusdrycker. För belysande av nu antytt förhållande hade konsulatet jämväl införskaffat en förteckning över samtliga svenska sjömän, som under halvårsperioden av en eller annan anledning omhändertagits av polismyndigheterna i Rotterdam. Det totala antalet anhållna uppginge till 21, varav 17 omhändertagits pä grund av medellöshet, 1 på grund av våld mot fartygsbefäl, 1 på grund av misstanke för tiggeri och stöld samt endast 2 på grund av fylleriförseelse. Av de anhållna hade 12 genom konsulatets försorg hemförpassats till Sverige, en återsänts till Belgien, varifrån han ankommit utan medel, samt ytterligare 2 utvisats till Belgien. De senare sjömännen vore dock upptagna ä utrikesdepartementets förteckning över sjömän, som brukade anlita konsulaten för erhållande av understöd etc, varför dessa sjömän vägrades hjälp. Den officiella statistiken utvisade sålunda tydligt, att utvisning av svenska sjömän till Belgien endast i undantagsfall förekomme, vadan hjälpsökande hos svenska konsulatet i Antwerpen icke rekryterades av frän Holland utvisade sjömän. Av konsulatets protokollsamling framginge vidare, att antalet i Rotterdam från 330 svenska fartyg efterseglade sjömän uppgått till 2, varav en eftersegling syntes böra tillskrivas spritmissbruk.

147 Såvitt framginge såväl av konsulatets protokollsamling över nödställda sjömän under halvårsperioden 15 oktober 1931—15 april 1932 samt konsulatets statistiska uppgifter under senare år, syntes sjömännens behov av understöd i en eller annan form endast i undantagsfall kunna sägas hava stått i sammanhang med det å svenska fartyg tillämpade systemet, som tilläte sjömän att utan några väsentliga inskränkningar förfoga över sin intjänta hyra. Konsulatets protokollsamling utvisade, att åtskilliga sjömän under besök i hamn jämväl uppburit och förslösat betydande belopp av sina å postsparbank innestående dragsedelsmedel. Under den gångna perioden hade konsulatet vid åtskilliga tillfällen bistått sjömän att uttaga sparbanksmedel, vilka ofta begärts per telegramremissa. Härigenom hade oproportionerligt stora omkostnader uppstått för beloppens lyftande. Ett obligatoriskt tvångsinnehåll av hyran syntes näppeligen leda till en ökad sparsamhet, ty de sjömän, som ville förslösa sina intjänta hyresmedel, gjorde detta vare sig medlen utbetalades i utländsk hamn av befälhavaren eller insattes ä postsparbank, varifrån medlen när som helst kunde uttagas. Ett stort antal svenska sjömän, som i utlandet toge hyra pä utländska eller svenska trampfartyg, hemkomme ytterligt sällan till Sverige och önskade därför disponera över sina hyrestillgodohavanden i utländska hamnstäder, varifrån de föredroge att söka sig ny hyra. Att döma av de uppgifter, som lämnades av det övervägande flertalet av nödställda sjömän, som anhållit om konsulatets i Rotterdam bistånd, syntes dessa under månadslånga perioder hava hushållat med sina hyresmedel och endast såsom en sista utväg hänvänt sig till konsulatet. Av de i Rotterdam avmönstrade sjömännen syntes visserligen ett mindre antal hava hemrest eller sökt sig till andra hamnstäder för erhållande av ny hyra, men på grund av skärpta bestämmelser såväl i Belgien och England som i Tyskland syntes dock det stora flertalet hava kvarstannat i Rotterdam, varjämte ett betydande tillskott syntes hava anlänt frän andra hamnstäder. Den officiella statistiken hos den kommunala arbetsförmedlingsanstalten (avdelningen för sjöfolk), där samtliga arbetssökande sjömän skulle vara inskrivna, utvisade nämligen, att antalet arbetssökande svenska sjömän under den gångna halvårsperioden i medeltal per månad uppgått till icke mindre än 65. Sä gott som utan undantag redde sig dessa sjömän pä egen hand. Då under nuvarande krisförhållanden på sjöfartens område sjömännen beräknades fä vänta 3 å 4 månader på ny hyra, vore detta förhållande synnerligen anmärkningsvärt. Det förtjänade emellertid att påpekas, att sjömännen vid avmönstring i regel haft ganska betydande hyrestillgodohavanden och sålunda varit i tillfälle att med iakttagande av en förnuftig hushållning reda sig själva. Ett redogörelsen bilagt utdrag ur konsulatets mönstringsliggare för under det ifrågavarande halvåret avmönstrade svenska sjömän frän 9 viktigare svenska lastfartyg, vilka icke ginge i reguljär fart, syntes i viss män belysa sjömännens sparsamhet. Utdraget omfattade 60 sjömän, motsvarande omkring 60 procent av totala antalet avmönstringar under halvårsperioden. Av de avmönstrade sjömännen hade 17 innehaft dragsedel samt 24 vid avmönstringen haft mer än en månads hyra till godo. Bortsett från 4 rymlingar, vilka saknat hyrestillgodohavande, hade flertalet återstående sjömän åtminstone haft en halv månadshyra innestående vid avmönstringen. Att missförhållanden beträffande hyresmedlens användning förekomme, syntes icke vara tvivel underkastat, men omfattningen syntes vara mindre i Rotterdam än pä andra platser. Anledningen härtill syntes huvudsakligen vara att söka i de därstädes rådande välordnade hamnförhållandena, men jämväl andra faktorer syntes inverka pä det relativt gynnsamma tillståndet bland svenska sjömännen i Rotterdam. Alltsedan 1914 hade vid den kommunala arbetsförmedlingsanstalten i Rotterdam

148 inrättats en särskild avdelning för sjömän, den s. k. »arbetsbörsen», huvudsakligen i syfte att råda bot på de missförhållanden, som anlitandet av enskilda shippingmasters medförde vid sjömäns anställande ä fartyg. Konsulatet hade hos kommerskollegium, Sveriges redareförening och svenska sjömansorganisationer vid upprepade tillfällen framhållit önskvärdheten av att arbetsförmedlingen för sjöfolk ordnades pä ett enhetligt sätt och om möjligt centraliserades hos den av Rotterdams stadsstyrelse inrättade kommunala arbetsbörsen. Upprättandet av ett särskilt svenskt mönstringskontor skulle nämligen ställa sig alldeles för dyrbart. Numera syntes så gott som samtliga svenska fartygsbefälhavare anskaffa sjöfolk genom arbetsbörsen ifråga. Förefintligheten av en dylik förmedlingsbyrå vore av ofantligt stor betydelse för ordnade mönstringsförhållanden, vilka i sin tur inverkade på hela sjömansrekryteringen och det allmänna tillståndet i hamnen. Varje sjöman, som önskade ny hyra, skulle anmäla sig å arbetsbörsen, varvid han erhölle ett arbetskort, vilket var fjortonde dag skulle uppvisas och avstämplas. Pämönstringarna verkställdes alltefter vederbörandes tur vid inskrivningen. Befälhavaren hade dock givetvis rätt att utvälja den sjöman, som hade bästa betyg och ansåges lämpligast för anställningen. Genom att samtliga sjömän måste inskriva sig å börsen, vunnes stor ordning och reda, och myndigheterna liksom konsulatet och andra institutioner kunde i viss mån övervaka och kontrollera de sjömän, som ginge i land för att söka arbete. Understöd till eventuell hjälpsökande sjöman kunde regleras alltefter vederbörandes arbetsutsikter, och konsulatet ägde genom samarbete med arbetsbörsen en fastare kontakt med de i Rotterdam boende arbetssökande svenska sjömännen. Varje månad erhölle konsulatet en förteckning över vid börsen inskrivna svenska sjömän, fördelade på olika kategorier, däcks- och maskinpersonal etc. Arbetsbörsens avgift uppginge till Fl. 1: 10 per sjöman, vilken avgift erlades av befälhavaren. För sjömannens vidkommande uppstode inga kostnader. Inrättandet av ett centralt mönstringskontor i alla större hamnstäder syntes vara av allra största betydelse för att upprätthålla en god ordning bland de arbetssökande sjömännen. I Rotterdam liksom i övriga holländska hamnstäder förefunnes inga restriktioner ifråga om avmönstring av sjöfolk. Fartygsbefälhavare behövde sålunda icke ställa borgen eller annan säkerhet för att erhålla tillstånd att avmönstra manskap, och han vore likaså fullt fri ifråga om valet av eventuell ersättare för avmönstrad sjöman. Som myndigheterna i Rotterdam ej lade hinder i vägen för sjöfolks avmönstring eller uppehåll i land, hade detta medfört, dels att ett betydande antal sjömän avmönstrade i Rotterdam, och dels att många sjömän sökte sig dit från andra länder. Endast för det fall att en sjöman inkomme i landet utan medel, förvägrades han tillstånd att kvarstanna. Under den gångna berättelsetiden hade åtskilliga fall förekommit, ehuru dessa i förhållande till det totala antalet avmönstringar vore procentuellt sett mycket ringa, att sjömän vid avmönstring å konsulatet varit mer eller mindre berörda av starka drycker. Då sjöman avmönstrade brukade han som regel till sjömanshem eller boardingmaster inbetala förskott för kost och logi under ett visst antal veckor. Om det ej lyckades sjömannen att få hyra under tiden, syntes det enligt i Rotterdam rådande praxis vara en oskriven lag, att sjömännen tillätes bo kvar på kredit, tills ny hyra erhölles. Därest sjöman vore nykter vid avmönstringstillfället, syntes i de flesta fall, vilket bland annat bekräftades av uppgifterna i konsulatets protokollsamling, åtminstone en stor del av hyrestillgodohavandet på detta sätt disponeras. Annorlunda förhölle det sig med sjömän, som redan vid avmönstringstillfället vore påverkade av starka drycker. Det funnes nämligen alltid vid varje avmönstringstillfälle en hel del s. k. »bommare», som utanför konsulatet hölle vakt och inväntade att fä

149 förhjälpa dylika sjömän att snarast möjligt förslösa hela deras hyrestillgodohavanden. Det förekomme, att konsulatet vid större avmönstringar rekvirerade polis för att hålla olämpliga individer på vederbörligt avstånd. Det syntes icke vara tvivel underkastat, att dylika onyktra sjömän, ehuru vederbörande efter avmönstringen icke avhörts på konsulatet såsom hjälpsökande, förslösade stora delar av sina hyrestillgodohavanden. Det vore av stor betydelse för sjömanskåren i dess helhet, därest dylika påtagliga missförhållanden beträffande utbetalning av hyrestillgodohavanden vid avmönstring i utländsk hamn avhjälptes genom lagstiftningsåtgärder. Konsul borde sålunda medgivas rätt att innehålla hyresmedel, därest sjöman vid avmönstringstillfället icke prövades vara i stånd att handhava sitt tillgodohavande. Tillämpningen av dylika föreskrifter måste visserligen bliva beroende på vederbörande konsuls subjektiva uppfattning, dock borde i praktiken några större svårigheter icke uppstå vid utövandet av denna befogenhet, som icke gjorde intrång på de skötsamma sjömännens rättigheter. I detta sammanhang borde jämväl uppmärksamheten fästas pä vissa önskemål, som framförts från en del fartygsbefälhavares sida, nämligen att befälhavaren skulle medgivas laglig befogenhet att förvägra kontanta utbetalningar av innestående hyresmedel till sjöman, vilken under anställningen ombord ä fartyg gjort sig skyldig till upprepad onykterhet. Rätten att förvägra kontant utbetalning borde lämpligen begränsas till en manad från det sista förseelsen antecknats i skeppsdagboken. Genom dylika bestämmelser skulle befälhavaren äga möjlighet att utöva kontroll över de sjömän, som visade sig icke kunna på ett förnuftigt sätt handhava sina hyresmedel under uppehåll i utländska hamnar. Vid sidan av de försök, som från myndigheternas sida gjorts för att skydda sjömännen under deras uppehåll i hamn, omförmälas vissa strävanden, som från enskilda holländska organisationers sida utgått i samma syfte. En dylik organisation uppgives sålunda utgiva en kvartalsskrift, bland annat innehållande en förteckning över sjömän i land och de, som åter utmönstrat. Vissa andra organisationer sägas handhava utlåning av böcker och s. k. bokpåsar till fartygen. I övrigt fortsätter redogörelsen i denna del sålunda: »Av övriga sjömanshem torde i första hand uppmärksammas skandinaviska sjömanshemmet, Willemsplein 8, finska sjömanshemmet och Deutsches Seemansheim. Skandinaviska sjömanshemmet har sedan oktober 1931 inrymts i nya lokaler med fullt modern inredning. Samtliga sovrum, som äro avsedda för en respektive två personer, äro försedda med kallt och varmt rinnande vatten samt i varje våning förefinnes dusch och badrum. En särskild avdelning med matsal och sällskapsrum förefinnes för officerare. Inredningen av det för sjömännen avsedda vardagsoch läsrummet lämnar ännu mycket övrigt att önska, men tillräckliga medel ha icke statt till sjömanshemmets förfogande för ordnande av denna angelägenhet. Sjömännen torde därför även i detta nya hem icke kunna beredas den trevnad, som vore önskvärd. Vad sjömanshemmets personal beträffar torde denna åtminstone för närvarande icke vara fullt kompetent att handhava hemmets skötsel och tillgodose de krav, som från sjömännens sida kunna ställas på hemmet. Även denna brist sammanhänger emellertid med sjömanshemmets svaga ekonomiska ställning, som icke medgiver, att tillräckligt kvalificerad kraft anställes. Särskilt som sjömanshemmet bör utgöra en viktig motvikt mot de mer eller mindre ruskiga lokalerna i hamnkvarteren är det av allra största intresse, att sjömanshemmens verksamhet kommer i åtnjutande av finansiellt stöd från statsmakternas sida i större utsträckning än vad numera är fallet. Det är önskvärt att såväl sjömanspastorn som konsuln på platsen äga säte i styrelsen, då de härigenom på ett effektivare sätt än eljest kunna övervaka hemmets skötsel och dirigera dess verksamhet. I den män

150 som statsmakterna finansiellt intressera sig för hemmets verksamhet synes det ock synnerligen lämpligt att respektive lands officielle representant blir representerad i styrelsen. Skandinaviska sjömanshemmets finansiella ställning har särskilt under senaste arets verksamhet på grund av den allmänna depressionen och arbetslösheten bland sjöfolket blivit ytterligare undergrävd. För att hemmet över huvud taget skall kunna konkurrera med enskilda 'boardingmasters' har det varit erforderligt, att hemmet mast tillämpa samma betalningssystem som dessa, d. v. s. sjömännen deponera ett visst belopp, vilket efter ett beräknat belopp av Fl. 2 : — per dag användes till bestridande av avgiften för kost och logi. Då det deponerade beloppet för ändamålet åtgått, tillåtas emellertid sjömännen att bo kvar tills de erhålla ny hyra, varvid hemmet av sjömännens hyrestillgodohavanden uttager ersättning för lämnade förskott. Under nuvarande kristid, dä sjömännen vanligen få gå i land omkring 3—4 månader, innan ny hyra erhålles, förorsakas givetvis hemmet betydande utgifter och en del förluster torde uppstå, då långt ifrån alla beviljade krediter av sjömännen bliva ersatta. Det synes emellertid vara angeläget att hemmet från myndigheternas sida erhåller finansiellt stöd i sådan utsträckning att dess verksamhet ostört kan fortgå. Vad hemmet i Rotterdam beträffar är det emellertid beklagligt, att antalet svenska sjömän, som begagna sig av hemmet, är mycket ringa.» Ifråga om svenska sjömanskyrkans verksamhet m. m. anföres bland annat följande: »Alltsedan 1907 förefinnes ett svenskt läs- och skrivrum för sjöfolk, vilket inrymmes i en hos svenska sjömanskyrkan, Boompjes 122, förhyrd lokal. Sjömanskyrkan och läsrummet hava alltmer under senare tid blivit en samlingsplats för svenska sjömännen under deras vistelse i Rotterdam. Läsrummet besökes årligen av omkring 15 000 svenska sjömän. Till sjömännens förfogande förefinnes lånebibliotek samt ett 40-tal dagliga tidningar och tidskrifter. Under den tid läsrummet hålles öppet, kl. 10—11 f. m. och 6—10 e. m., torde alltid sjömanspastorn eller dennes assistent vara närvarande för att bistå sjömännen med råd och allehanda upplysningar. Bortsett från sjömanspastorns betydelse som kyrkans utpost i främmande land i religion- och trosfrågor har han på det sociala och kulturella området viktiga uppgifter att fylla för främjandet av sjöfolkets bästa. Varje vecka anordnas i läsrummet samkväm för sjömännen med föredrag, musikalisk underhållning m. m. För att främja de kulturella uppgifter, vilka sjömanspastorn har att tillgodose bland sjöfolket, torde erforderligt stöd böra lämnas frän organisationer i hemlandet, exempelvis arbetarnas bildningsförbund m. fl. Den verksamhet, som bedrives av sjömanspastorn, är emellertid kostsam, och de anslag, som för närvarande utgå, äro icke tillfyllest för verksamhetens utövande. Genom härvarande sjömanspastor insamlas betydande gåvor och bidrag från såväl svenska rederier som privata holländska företag. Under nuvarande kristider torde dessa bidrag komma att avsevärt minskas, varigenom verksamheten i viss mån hämmas. Det är emellertid av stor betydelse att denna verksamhet på ett effektivt sätt stödjes av statsmakterna samt att den blir oberoende av bidrag från enskilt håll. Besökssiffran utvisar, att sjömanskyrkans och läsrummets rymliga och ljusa lokaler blivit en omtyckt tillflyktsort för alla svenska sjömän i Rotterdam. Det förtjänar att framhållas, att en alldeles speciell omsorg bör ägnas personvalet vid tillsättandet av en befattning såsom sjömanspastor på grund av de säregna uppgifter, som följa med denna befattnings utövande. Sjömanspastorn, som dagligen träffar samman med den stora massan av sjöfolket i land, är bättre i tillfälle än någon annan att göra sitt inflytande gällande och skapa en god anda bland sjöfolket i en hamnstad. Betydelsen härav, särskilt under nuvarande kristider, då sjömännen under

151 flera månader måste gå sysslolösa i land i avvaktan på hyreslägenhet, kan icke nog framhållas. Konsulatet har vid manga tillfällen haft ovärderlig nytta av de upplysningar, som sjömanspastorn kunnat lämna rörande svenskt sjöfolk. Det må omnämnas att konsulatet i Rotterdam helt nyligen på begäran av en svensk fartygsbefälhavare anskaffat och till Rouen förpassat 15 st. sjömän. Vid dylika tillfällen kan sjömanspastorn lämna värdefulla upplysningar rörande sjömännen och underlätta konsulatets urval.» Genom det intima samarbete, som för närvarande rådde mellan konsulatet, sjömanspastorn, skandinaviska sjömanshemmet, arbetsbörsen och övriga myndigheter, och tack vare de åtgärder, som stadsstyrelsen vidtagit för upprensning av hamnkvarteren, reglering av mönstringsförhällandena m. m., syntes sjömansproblemet vad Rotterdam beträffade under senare är alltmer hava utvecklats i en gynnsam riktning. Sjömanspastorn Allan Lindeberg anför bland annat följande: »— — — — — — — — Den allsidiga och mycket ingående redogörelse, som svenska konsulatet i Rotterdam utfört, har jag även haft glädjen att fä taga del av, och jag ansluter mig i alla stycken till denna synnerligen ingående skildring av de förhållanden, som äro radande i Rotterdam. Som en komplettering till denna allsidiga redogörelse kan jag endast framföra en del personliga synpunkter, som äro ett resultat frän en 6-årig tjänstgöring som sjömanspastor i denna storhamn. Dessa individer (beachcombers) bliva nog för varje är som går mera sällsynta. Tidigare, när de kunde fä understöd av konsulat, sjömanskyrka och sjömän, förde de en ganska bekymmerslös tillvaro. När det gäller uppspårandet och oskadliggörandet av dessa antisociala individer, är det synnerligen av nöden att samarbetet mellan konsulatet och sjömanskyrkan är intimt. Sjömansprästen, som lever och verkar mitt ibland sjömännen, märker själv eller blir ofta genom sjömännen underrättad om existensen av dessa parasittyper, och han kan sedan genom konsulatets försorg fä dessa mindre önskvärda element borttagna från deras arbetsfält. Under dessa sex år har jag med polisens makt fått flera sådana typer försatta inom lås och bom, och sedan har konsulatet förmedlat transporten till hemlandet. Jag tror att upprensningen i Antwerpens sjömanskvarter skulle ha kunnat gå mycket effektivare tillväga, om förbindelsen mellan sjömanskyrkan och konsulatet varit mera säkrad. Därför att så icke har varit fallet, ha ofta dessa beachcombers åratal kunnat fortsätta sitt ljusskygga hantverk, utan att bliva avslöjade av myndighetspersonerna och befordrade till laga näpst. Vi ha ju för övrigt en hel del av dessa parasittyper, vilka sky konsulatet som pesten, därför att de i all tysthet vilja leva och verka i sjömanskvarteren och icke önska någon inblandning av en konsul i deras affärer. Dessa personer äro nödlidande, men de akta sig noga att gå till konsulatet, ty då bliva deras namn antecknade och kända, och dä måste de avge något rimligt skäl för sitt länga uppehåll i hamnstaden. De pengar, som de behöva för sitt uppehälle, tigga de av sina kamrater, och för dem behöva de icke redogöra för sina levnadsomständigheter. Därför: ett befruktande samarbete mellan sjömanskyrkan och konsulatet, och beachcombersfrägan skall snart vara löst. Det är många boardingmasters, som önska ta hand om en sjöman efter en avmönstring, då han har fickan full av pengar. Så får han bo hos dem så länge

152 pengarna räcker, och när de ta slut, fär han kvarstanna på trust'. Naturligtvis blir han i vanliga fall skyldig sin hotellvärd en del pengar, men den skulden betalas med avancenotan, d. v. s. förskotteringen av den första mänadshyran. Är summan så stor att den ej täckes med 'avancen', får dragsedeln gå till boardingmastern, och denne är särdeles energisk att inkassera vad han har att hämta hos sjömännen. Priset varierar avsevärt pä dessa platser, och i en del fall kan det vara sä lågt att man förvånas över att affären kan bära sig. Många av dessa 'boardinghus', äro förenade med ett kafé, en krog, och vad som kan förloras på mathållningen, kan vinnas genom spritserveringen. Det hör ibland till god ton att en sjöman, som bor på en dylik plats, skall 'blåsa' för sina kamrater, d. v. s. bjuda dem över lag på öl och sprit, och på en sådan 'blåsning' kan ju innehavaren tjäna grova pengar, ty gästernas antal bestämmes mera på en höft. Mitt bland dessa mer eller mindre lyckade boardinghus, vilka växa som svampar ur jorden i en kontinental hamnstad, strålar skandinaviska sjömanshemmet fram i förnämlig dager. Det är ett modernt, trevligt hus med alla nutida bekvämligheter och kan bjuda en säker tillflyktsort för ett 50-tal sjömän. Sorgligt nog synes detta utomordentliga hem icke ha slagit igenom bland det svenska sjöfolket, ty det är ytterst få svenskar, som bo där under årets lopp. Värdefullt vore med en ordentlig propaganda för de skandinaviska sjömanshemmens existens i respektive sjömansfackskrifter, sä att ingen sjöman, som önskar bo bra och tryggt, skall vara ovetande om dess tillvaro på skilda platser. Naturligtvis är det av nöden att sjömanspräster och konsuler, som känna det i utlandet utmönstrade sjöfolket, fä säte i hemmens styrelse, och i samband härmed ber jag få hänvisa till artiklarna i G. H.- o. Sjöfartstidning av datum 4 mars 1931, där denna fråga fått en allsidig bedömning. För några år sedan voro mönstringsförhållandena här ganska otillfredsställande, ty utom de legala mönstringsbyråerna funnos privata shippingmasters, som på ett särdeles kränkande sätt begagnade sin rätt att utmönstra sjömän. Mången arbetssökande måste ge honom en extra dusör för att genom hans bemedling få ett arbete på en båt, och den bäst betalande, som oftast kunde ha de minsta meriterna, hade största chansen att tidigt mönstra ut. Dessa orättvisor togo definitivt slut år 1931, då kommerskollegium i skrivelse till samtliga rederier i Sverige hemställde att den kommunala arbetsbörsen i Rotterdam skulle användas i denna angelägenhet. Ännu bättre skulle arbetsförhållandena här bli, om det upprättades ett centralt hyreskontor, där samtliga nationers fartyg kunde rekvirera sina män. Som fallet nu är, måste en svensk sjöman helst vara på två ställen på en gång, nämligen dels på den 'kommunala arbetsförmedlingen', för utmönstring på skandinaviska båtar, dels på den 'engelska union', för utmönstring på engelska båtar. Sjömanskyrkorna i de olika hamnarna söka med sina läs- och skrivrum sörja för trevnaden under hamntiden. I detta syfte anordnas förutom de söndagliga gudstjänsterna under varje vecka samkväm, vid vilka förekomma, utom kaffedrickning, musik, säng och föredrag i allmänbildande ämnen. Läsrummet i Rotterdam besitter ett 40-tal dagliga svenska tidningar samt ett rikhaltigt bibliotek. Dessutom utdelas bokpäsar till alla långtradare. Sjömanskyrkan mottager pengar till hemsändning och förvaring och stär för övrigt till tjänst med alla möjliga upplysningar, som en svensk sjöman kan behöva pä främmande mark, och att sjömanskyrkan är en plats, dit sjömannen känner häg att vandra, visar besökssiffran, som årligen varierar mellan 15—17 000

153 Antwerpen. Sjömanspastorn i Antwerpen under åren 1927—1932, numera stiftsadjunkten i Skara stift Nils Tofft har den 10 november 1932 avgivit en utförlig redogörelse grundad på sin erfarenhet såsom sjömanspastor. Med hänsyn till vissa nya synpunkter, som däri kommit till uttryck, synes redogörelsen böra fä med särskild fullständighet här återgivas. »/. Antwerpen som 'bommarnas' stad. Antwerpen är en hamnstad, där den personliga frihetens princip i sällsynt stor utsträckning tillämpats. Följden härav har bland annat varit den, att man kunnat tala om Antwerpen som ett eldorado för de s. k. bommarna (beachcombers). Dä dessa individer kommit att figurera i den allmänna diskussionen om de svenska sjömännen, må ett ord först sägas om dem. En sjömanspastor i Antwerpen kommer i mycket nära kontakt med de svenska bommarna. I de allra flesta fall söka de sig åtminstone någon gång till sjömanskyrkans lokaler för att höra sig för hurudan 'prästen' är och för att i övrigt 'sondera terrängen'. I varje fall möter pastorn dem då och då ute i hamnen och hamnkvarteren, och alltid spörjer han en hel del om deras framfart. Från första stund intresserade mig dessa människor, detta kanske därför alt jag under fyra år här hemma i Sverige haft arbete som lärare och pastor vid uppfostrings- och fängelseanstalter och därunder haft tillfälle att studera allehanda lösa element. Det synes mig, som om man skulle kunna urskilja trenne olikartade typer bland dessa bommare: den antisociala typen, den asociala typen och slutligen den typ, som räknar inom sig de s. k. tillfälliga bommarna. Den antisociala typen är avgjort internationellt betonad. Den som tillhör denna typ tager sitt bomarbete som ett verkligt yrke. Han flyttar gärna på sig från den ena hamnen till den andra, allt eftersom 'marken bränner under fötterna'. Om dessa bommare skulle kunna berättas ganska hemska ting. De uppträda alltid tämligen väl (ibland synnerligen väl) klädda, använda själva starka drycker ytterst måttligt och operera alltid med lugn och kall beräkning, fräckt och samvetslöst. Det är de, som ofta taga tjänst hos kafé- och bordellinnehavare och i sin egenskap av 'runnare' utveckla en fenomenal förmåga att lura med sig hyggliga människor till det ondas nästen. Och det är säkerligen mången gång dessa, som göra sig saker till rån och mord i hamnstäderna. — Den asociala typen är mera lokalt betonad, det vill säga den existerar egentligen endast i de hamnar, där den personliga frihetens princip, i praktiken tillämpad, ger människor möjlighet att vistas år ut och år in i samma sysslolöshet. Man hör sålunda om denna typ ofta följande talesätt: 'Den och den har gått på bommen t. ex. i Barcelona så och så många år, den och den i Antwerpen så och så många år o. s. v.' Dessa bommare flytta ej gärna på sig. De tycka bäst om det ställe, där de känna sig hemtama. Bommare av denna typ äro i allmänhet ganska beskedliga. Deras yttre företer i regel en ytterst bedrövlig anblick, och det förnämsta karaktärsdraget är till försoffning gränsande oföretagsamhet. Endast när det gäller att bomma pengar kunna dessa människor någon gång visa prov på en t. o. m. oanad spänstighet. De äro nöjda med ytterst litet, leva helt och hållet för dagen. Det bästa de kunna tänka sig är att någon gång då och då få fatt på en hygglig själ', som bjuder på ett glas. Under rusets inflytande glömma de alla ledsamheter och se livet och människorna i ett saligt skimmer. Utan tvivel äro dessa människor värst mot sig själva. De ha avstått från rätten att leva som fria människor. Den beskedligaste kategorien bommare rekryteras av sjömän, som genom eget förvällande blivit vad man kallar 'efterseglade', eller som av en eller annan anledning mönstrat av i utländsk hamn, 'spänt' sina pengar och sedan ej kunnat hälla sig uppe av brist på det nödtorftigaste till uppehälle och av trycket

154 från den omgivning, i vilken de tack vare sin yttre fattigdom måste dväljas. En sådan bommare har i allmänhet viljan att rycka upp sig och bli bra karl igen. Och lyckas han få hyra, eller får han tillfälle att resa hem till Sverige, blir han i regel räddad åt samhället. Säkerligen aktar han sig till en annan gång att komma på bommen. Varje land med sjöfart har sina bommare ute i hamnstäderna. Det är alltså en fruktansvärd sanning, att det finns en hel del svenskar bland bommarne. Jag härför egen del känt mig upprörd i mitt innersta varje gång, jag träffat på en svensk antisocial bommare, som tillätes operera tämligen ostört bland sina hyggliga landsmän, jag har såsom svensk mången gång måst skämmas över mina asociala landsmän, som genom sitt sysslolösa leverne vanhedrat det svenska namnet, och jag har alltid känt mig ledsen, då jag stått inför dessa eljest hyggliga sjömän, som tillfället gjort till bommare. Men samtidigt som jag härmed med beklagande konstaterat förekomsten av svenska bommare, måste jag bestämt hävda, att man ingalunda får taga dessa människor till typer, då det gäller att skildra tillståndet inom den svenska sjömanskåren, helst som man helt enkelt icke kan räkna vare sig de antisociala eller de asociala bommarne till sjömän — de förra ha ju valt ett helt annat yrke, och de senare, som under för för länge sedan svunna år seglat, eller som må hända allt fort då och då ge sig till sjöss på en kortare tripp med någon 'belgisare', vilken ej kan få hyggligt folk ombord, ha själva genom sitt vagabondartade liv fråntagit sig rätten att vara medlemmar av den svenska sjömanskåren — och helst som den tredje kategorien bland bommarne, vilken utan tvekan måste räknas som tillhörande den svenska sjömanskåren, utgöres av ett försvinnande fåtal utav kårens samtliga medlemmar. Under de senaste åren har jag haft rika tillfällen att iakttaga, hurusom de aktiva svenska sjömännen mer och mer börjat taga bestämt avstånd frän de professionella (anti- och asociala) bommarne. Bland annat nekas dessa numera i allt större utsträckning tillträde till båtarna, där de förr brukat bomma mat. Karakteristiskt för läget på denna punkt äro följande ord i en stockholmstidning för en tid sedan även aktiv svensk sjöman (sign. Marinero): 'vi bland sjömännen som ha en smula erfarenhet av de professionella bommarnas verksamhet, ha ingen barmhärtighet till övers för dem'. I detta sammanhang kan jag som ett ytterst anmärkningsvärt och glädjande faktum meddela, att myndigheterna i Antwerpen börjat taga itu på skärpen med alla lösa element. Sålunda ha utfärdats stränga bestämmelser angående passviseringar och dylikt. Och att dessa bestämmelser verkligen upprätthållas, därpå fick man upprepade bevis. Från och med hösten 1931 var det sannerligen icke många dagars mellanrum mellan polisrazziorna i hamnkvarteren. Innan jag avslutar detta kapitel, bör ett ord sägas om de statistiska uppgifterna frän fängelset i Antwerpen. Svenska konsulatet omnämner, att icke mindre än 50 svenska sjömän under är 1927 suttit häktade i Antwerpen. Med anledning av denna uppgift må det tillåtas mig, som i egenskap av pastor haft tillstånd att besöka varje svensk i hans fängelsecell, att meddela: å ena sidan att den uppgivna siffr a n till största delen betecknar sådana svenskar, som utan tvekan äro att hänföra till de professionella bommarna (alltså icke sjömän), och å andra sidan att antalet svenska fångar i Antwerpen sedan år 1927 visar avgjord minskning. Som ett allmänt påstående vågar jag här framhålla, att den svenske sjömannen i ytterst ringa grad är vad man kallar kriminellt betonad. Under mina 6 är som sjömanspastor har jag inom fängelsevärlden träffat pä högst 25 a 30 verkliga svenska sjömän. Endast ett fätal av dessa ha varit ådömda längre frihetsstraff (omkring 1 år).

155 / / . Antwerpen som utmönstringsstad. Sedan många år tillbaka har Antwerpen tack vare sitt utmärkta läge ur sjöfartssynpunkt varit en hamnstad, där stora skaror sjömän av alla nationaliteter mönstrat ut. För Sveriges vidkommande kan det sägas, att ett ganska stort antal svenska sjömän under årens lopp sökt sig till Antwerpen för att mönstra ombord på särskilt engelska och amerikanska fartyg. Under min vistelse i Antwerpen har jag träffat samman med många sådana svenskar. En del av dessa sjömän ha gift sig i Antwerpen med belgiskor, blivit fastboende och sä småningom naturaliserade. En del andra — särskilt de som segla pä regelbunden trade i samma båtar år från år — förbli svenskar och göra det svenska namnet heder genom att visa prov på goda karaktärsegenskaper. Men sä ha vi bland denna kategori svenska sjömän åtskilliga som, ehuru dugliga och arbetsamma till sjöss, leva om ganska duktigt, när de komma äter till Antwerpen frän en 'tripp', utfå hela sin hyra och ha någon vecka på sig i hamnen. Dessa svenskar slå sig ofta samman flera stycken och taga in på sådana privata boardinghus eller kaféer i hamnkvarteren, där obegränsad frihet är radande och tillgång finnes till 'Wein, Weib und Gesang'. Då det talas om att svenskan eller 'skandinaviskan' är så utbredd bland krogmadammer och kaféflickor i Antwerpen, bör man besinna att detta har sin förnämsta orsak just i senast anmärkta faktum. Svenska språkets utbredning i Antwerpen är således icke något bevis på att krogarna i Antwerpen frekventeras nära nog mest av svenska respektive skandinaviska sjömän, som segla i sitt hemlands fartyg. En lag om innehållande av hyran för svenska sjömän skulle icke drabba denna här ovan omtalade kategori svenskar. Däremot har den allmänna ekonomiska depressionen åstadkommit fruktansvärda verkningar bland dessa 'outsiders' och kanske just bland dem i Antwerpen. Dels ha lagarna i Belgien ändrats därhän, att det sedan en tid tillbaka är mycket svart för en utlänning att mönstra ut frän Antwerpen, och dels — och detta framför allt — är det numera en genomgående regel, att varje land söker bereda plats i sina fartyg åt sina egna landsmän. Så ha vi till exempel sett, hur antalet skandinaver på engelska fartyg har minskats mycket hastigt det senaste året. Jag hänvisar här till en artikel införd i Svensk Flagg våren 1932 och betitlad: 'Svenska sjömän i engelsk tjänst'. — — — Ett svenskt ordspråk säger: 'Intet ont som icke har något gott med sig.' Detta ordspråk kan tillämpas här. Det är att beklaga, att mänga hyggliga svenskar, som förut fått sin utkomst på utländska fartyg, nu råkat i nödläge. Men det är att hälsa med tillfredsställelse, att dessa svenska outsiders i Antwerpen, som vanhedra det svenska namnet, nu tvingas att lämna Antwerpen och sitt bohémeliv därstädes och söka hem till Sverige, där möjligheterna äro större för dem att inordna sitt liv i mera regelbundna och karaktärsdanande vanor. / / / . Antwerpen som de tusen krogamas stad. Allt fort finnas krogarna på Schipperstraat och Spuystraat kvar, men man kan utan tvekan påstå, att sjömännens intresse för dessa gator de senaste åren i mycket hög grad avtagit. När Spuystraats bordeller av myndigheterna stängdes, lockade ej den gatan längre. Och när Schipperstraat mer och mer blev ett tillhåll för de värsta internationella buselementen, som gjorde krogarna därstädes rent av livsfarliga, sökte sig de verkliga sjömännen till andra platser, till andra gator. Den som nu vill studera nattlivet i hamnkvarteren får göra en rond på krogarna vid Nassaustraat, Amsterdamsstraat eller Londonstraat. Glädjande nog ser det ut, som om myndigheterna i Antwerpen nu äntligen skulle börja rensa upp i detta Augiasstall. I fjol höstas fattades beslut om nya ekono-

156 miska lagar för kaféerna att gälla fr. o. m. 1 januari i är. Redan innan jag reste från Antwerpen den 1 juni såg jag glädjande spår härutav. Här och där icke minst i hamnkvarteren — kunde jag läsa i kaféfönstren dessa orden: Affaire over te nemen', utvisande att vederbörande icke längre ansågo sig ha råd att driva kaférörelse. IV. Angående Antwerpens hamnförhållanden vill jag endast göra ett litet påpekande. Antwerpens hamn utgör icke något avskilt område, avspärrat från staden såsom fallet är t. ex. i London, utan övergår nära nog direkt i angränsande bebyggda stadsdelar. Då därtill kominer att belysningen kring hamnens dockor är mycket otillfredsställande, förstår var och en, att det är förenat med stora risker även för en nykter person att under dygnets mörka timmar vandra omkring i hamnen. Detta sakförhållande kan vara värt att ihågkomma i samband med berättelser om ofta timade olyckor i hamnens dockor. V. Antwerpens svenska sjömanskyrka. Med avbrott för världskrigsåren har svenska kyrkan drivit sjömansvård i Antwerpen alltsedan hösten 1909. Då jag är part i målet vill jag givetvis icke värdesätta det arbete, som under årens lopp nedlagts av sjömanspastorerna och deras medhjälpare. Det må dock vara tillåtet att här betyga, att de som i Antwerpen arbetat bland och för sjömännen, drivits även redbar önskan att hjälpa och gagna de svenska sjöfarande bröderna och av en brinnande hänförelse för sitt arbete. Det må också vara tillåtet att betyga, att sjömanskyrkan i Antwerpen mer och mer blivit föremål för sjömännens intresse. Icke minst bevisas detta av följande statistiska uppgifter om antalet besökande på läsrummet: 1920: 10 032; 1921: 13 676; 1922: 9 815; 1923: 11347; 1924: 12 048; 1925: 12 099; 1926: 10 856; 1927: 14 873; 1928: 14 946; 1929: 15 153; 1930: 16 551; 1931: 17 361. VI. En Antwerpenpastors syn på den svenska sjömanskåren. I diskussionen om den s. k. sjömansfrågan har man i tidningspressen och i böcker kunnat läsa omdömen om den svenske sjömannen såsom världens sämste i land och såsom en den där 'går med raglande steg på fasta golv i land'. Då jag för egen del tager bestämt avstånd från dessa uttalanden, innebär detta att jag ser mera hoppfullt pä den svenske sjömannen. Och denna min hoppfulla syn på den svenske sjömannen har jag fått under ett arbete, som sannerligen icke varit av den art, att jag på läsrummet, i kyrkan eller på min expedition inväntat dem, som självmant kommit för att i en eller annan angelägenhet samtala med pastor, utan under ett arbete, som fört mig ut till sjukhusen, in i fängelsets värld, ut i staden och dess hamnkvarter och bland bofasta sjömän och sjömän på landpermission och slutligen ut i hamnen och ombord på de svenska båtarna bland sjömän under arbete och vila. Det må tillåtas mig att här nämna som ett bevis på detta uppsökande arbete, att jag under mina 6 år som sjömanspastor företagit omkring 4 000 skeppsbesök. Generalkonsul Petri har anskaffat många protokoll om sjömän, som levat om och rakat i diverse olyckor. Det må vara ett vällovligt företag att samla sädana protokoll. Likväl känner jag mig i ingen mån övertygad om riktigheten av de slutsatser, som dragas ur detta material dels av Petri själv och dels av många bland dem, som läst hans protokoll. Om man med statistik kan bevisa, att sjömännen i gemen äro ohjälpliga stackare — då tvivlar jag på den statistiken. Ty daglig erfarenhet och rön, gjorda med mera intuitiva metoder, ge mig skäl för andra slutsatser, så avvikande från Petris, att jag måste se ljusare på den sak han ser så mörkt. Sänd ut den frågan: 'Huru förhålla sig de svenska sjömännen i allmänhet d. v. s. den stora massan — alltså varken de sämsta elementen eller mönster-

157 exemplaren — av svenska sjömän under vistelsen i hamnstäderna?' till sådana människor, som en längre tid levat bland och arbetat bland de svenska sjömännen, och jag är säker om att de allra flesta skulle ge svar i tämligen optimistisk riktning. För egen del tvekar jag ej att besvara frågan såhär: Den svenska sjömanskåren består till omkring 85 procent av hyggliga och skötsamma människor, som man sannerligen ej behöver skämmas för. Jag kan i detta sammanhang hänvisa till en artikel införd i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 8 november 1932 — se sidan för handel och sjöfart. Det kan icke förnekas att det i sjömannens karaktär finns ett drag av sorglöshet i förening med godtrogenhet. I grund och botten synes mig detta vara gott, helst om man ser det i jämförelse med det drag av beräknande materialism, som så ofta är till finnandes hos folk 'på landbacken'. Men det är klart att denna egenskap kan visa sig ganska ödesdiger i synnerhet som det överallt i hamnstäderna finns gott om alla möjliga lymlar, som på allt sätt söka draga väldiga och inkomstbringande växlar på folks godtrogenhet. Vad som emellertid gör, att man trots allt ej behöver se alltför pessimistiskt på sjömännens 'ekonomiska situation' är, att man allt klarare tycker sig förmärka, hurusom de svenska sjömännen själva börja se upp med detta drag på gott och ont i sin karaktärsläggning. Allt oftare hör man numera ur sjömännens egna led röster höjas emot det lättsinniga förslösandet av intjänta penningar. Här kan också nämnas att frivillig s. k. dragsedel under senaste åren i allt större utsträckning börjat användas av de svenska .sjömännen. Det är numera ej alls ovanligt, att man ombord på svenska fartyg får höra, att samtliga besättningsmän ha dragsedel på större eller mindre belopp. Den propaganda, som postsparbanken igångsatt bland sjömännen, mottages med tacksamhet och glädje. En anmärkning är här på sin plats. När fråga är om de frivilliga dragsedlarna mä man ihågkomma, att dessa äro fullständigt överflödiga för alla de mänga sjömän, som segla på kustfart, östersjöfart eller regelbunden Nordsjöfart. Dessa sjömän komma ju hem till Sverige åtminstone en gång i månaden, i många fall flera gånger. Glömmer man bort denna synpunkt, bedömer man gärna statistiken angående de frivilliga dragsedlarnas antal alldeles felaktigt. VII. Några synpunkter på frågan om lag om obligatorisk dragsedel. Rent principiellt sett hyser jag den uppfattningen, att man endast i yttersta nödfall bör tillgripa negativa åtgärder och tvångsåtgärder för att därmed skapa fram något moraliskt och andligt gott. I de flesta fall verkar nämligen tvånget i rak motsatt riktning. Här borde bevis kunna hämtas t. ex. från de länder, som påtvingats spritförbud. Orden 'i yttersta nödfall' äro icke tillämpliga i den fråga det nu gäller. För ett tiotal är sedan kunde man med visst fog anse, att tillståndet bland de svenska sjömännen var sådant, att det hade krävt utomordentliga åtgärder. Nu däremot är läget ett annat. Vi ha nu att göra med en sjömanskår, som håller på att 'samla sig' och arbeta sig upp ekonomiskt, socialt och moraliskt. En lag om obligatorisk dragsedel skulle icke drabba de många sjömän, som segla på kustfart och östersjöfart, men väl alla dem, som segla på långfart, och som oftast äro de allra präktigaste pojkar (jämför här antalet frivilliga dragsedlar på de s. k. långtradarna). En lag om obligatorisk dragsedel skulle med största lätthet kunna kringgås. Intet kunde nämligen hindra en sjöman, som ville ha ut sina pengar och till varje pris ville förslösa dem, att telegrafera till vederbörande bank efter sitt tillgodohavande och få detta sig tillsänt per telegramremissa. Jag är av den uppfattningen, att mycket positivt gott skulle kunna utvinnas, om sjömännen finge ordnad pensionering. Genom pensionsfrågans lösning skulle

158 svenska staten på ett kraftigt sätt befordra sparsamhet bland sjömännen, då ju givetvis sjömännen själva — såsom är fallet med andra samhällsgrupper — skulle få betala till sin pensionsfond. Positivt gott skulle också enligt min mening kunna utvinnas, därest formen för utbetalningen av lön till sjömännen ändrades i så måtto, att alla som segla på kustfart, östersjöfart och regelbunden Nordsjöfart erhålla sin avlöning en gång per månad och icke som nu är fallet en gäng per vecka. Alltför täta avlöningar torde icke vara ägnade att uppmuntra till sparsamhet.» D u n k e r q u e (och Calais). Vicekonsuln i Dunkerque T. Berggren har avgivit en i juni 1932 dagtecknad redogörelse angående förhållandena i nämnda stad. Sjömanspastorn Kjell Hagberg har i yttrande, dagtecknat i maj 1932, lämnat vissa upplysningar även rörande Calais. Vicekonsul Berggren framhåller, att Dunkerque, som vore Frankrikes tredje hamn med avseende å den transiterade varukvantiteten, vore en fullt modern hamn. Vidlyftiga utvidgningar och förbättringar vore under utförande för att bereda plats för ännu flera fartyg och för möjliggörande av snabbare lastning och lossning. I hamnen förekomme även s. k. »bondfångare». En del av dessa personer önskade icke antaga ny hyra å fartyg, utan levde på sina landsmäns välgörenhet. Dessa personer vore mycket skadliga för den idoge sjömannen. Ofta vid ett fartygs ankomst till hamnen belägrade de det formligen, och eftersom de hade förbindelser med krogar och osunda institutioner i land, från vilka de emottoge kort att utdelas till sjöfolket, verkställdes inbjudningar att besöka ifrågavarande ställen efter avslutad tjänstetid och för övrigt även dessförinnan. Den motståndslöse lockades därigenom att medfölja. Av krogar, kaféer, hotell, restauranger och andra lokaler, där utskänkning av spritdrycker vore tillåten, funnes det ett stort antal. Utskänkningen av spritdrycker, som icke vore begränsad och enligt lag endast behövde upphöra, då kunden fått för mycket av det goda, fortginge under hela dagen utan uppehåll och intill stängningsdags sent på kvällen. Vissa etablissement hade tillåtelse att servera även nattetid. Några restriktioner förefunnes sålunda icke. Då den avmönstrade och i många fall efterseglade sjömannen blivit medellös, fölle han konsulatet till last. Det hände även ofta, att han bleve häktad för lösdriveri och härför dömd till fängelsestraff samt utvisad ur landet. Polismyndigheterna hade sä mycket som möjligt sett genom fingrarna med de medellösa sjömännen, vilka under vintern varit nödsakade att logera i de under rivning varande gamla fästningsvallarna eller i jordkulorna grävda i desamma; dessa hade icke blivit oroade. Dunkerque hade varit ett slags fristad för sjömännen, men dä de arbetslösas antal allt mer och mer ökades, såge sig polismyndigheterna nödsakade att påminna om bestämmelserna därom, att avmönstrad sjöman icke finge uppehålla sig i Dunkerque mera än 8 dagar. Detta hade haft till påföljd, att en stor del av de arbetslösa försvunnit från Dunkerque. Då även en del lyckats utmönstra å diverse fartyg samt en del blivit hemförpassade, hade antalet sysslolösa minskats. Dunkerque hade varit en tillflyktsort för arbetslösa sjömän, antingen de blivit avmönstrade eller efterseglade i engelska, tyska, holländska eller belgiska hamnar, eller om de nedrest dit från Sverige för att i Dunkerque söka hyra, vilket senare även ofta förekomme. Beträffande sjömännens logiförhållanden anföres, att sjömännen vore nödsakade att bo på hotell, då i staden icke funnes något sjömanshem, där utlänningar finge bo. Vanligtvis inbetalades för en 14 dagar eller en månad, beroende på det belopp, över vilket sjömannen disponerade. I vissa fall kunde han av hotellvärden få till-

159 låtelse att bo på s. k. »trust», men vanligtvis bleve han, när hans penningmedel tagit slut, tvungen att söka sig sådant härbärge, som ovan nämnts. Vicekonsuln ansåge sig »efter 10 års praktik och även långt före denna tid genomgående kännedom om sjöfolkets karaktär och uppträdande i alla hänseenden instämma uti generalkonsul Petris förslag att intjänt hyra för sjöman skulle i utländska hamnar utbetalas med det minsta möjliga och strängt nödvändiga belopp», och ville i anslutning härtill »rekommendera det mycket välkända dragsedelsystemet, vilket under den gamla, lyckliga sjöfartstiden tillämpades». För undvikande av släktingars inblandande uti en myndig persons frihet, vore det önskvärt, att en organisation med sparbank eller liknande institution mottoge och förvaltade de insända medlen. Sjömannen kunde därigenom erhålla sina penningar direkt medelst check eller dylikt. Sjömanskyrkan i Dunkerque hade i många fall gjort sitt bästa, men tillgångarna voro mycket för små för att man skulle kunna avhjälpa den föreliggande svåra situationen, allra helst ifråga om vintermånaderna. Den av sjömanspastorn Kjell Hagberg avgivna redogörelsen innehåller, bland annat, en detaljerad skildring av vissa förhållanden i Dunkerque i början av år 1932. Sedan de arbetslösa svenskar, som vid denna tid befunne sig i Dunkerque, till svenska ministern i Paris riktat en framställning om understöd, erbjöds dem fri hemresa till Sverige, men de flesta vägrade mottaga hjälp i denna form under motivering, att möjligheterna att fä hyra vore ännu mindre i hemlandet. Emellertid skärptes polisuppsikten och många häktades och sändes över gränsen till Belgien. Vidare utmönstrade 20—25 skandinaver, så att för det dåvarande ginge endast ett fåtal (4—5 svenskar) i land. »Yrkesbomsen» hade frivilligt eller genom polisingripande försvunnit från platsen. En märkbar skillnad i de arbetande sjömännens besök å läsrum, vid gudstjänster och samkväm hade i detta sammanhang gjort sig gällande. De arbetslösa och framför allt »yrkesbomsen» inverkade nämligen i dubbelt avseende menligt på kyrkans arbete bland sjömännen. Dels direkt därigenom, att de lockade de s. k. »guldfiskarna» till krogar och andra lokaler för att själva få sig ett rus eller plocka sjömännen på deras pengar, och dels indirekt därigenom, att sjömännen helt naturligt droge sig för att gå till kyrkan, då de visste att de, så snart pastor vänt ryggen till, bleve »bommade» på pengar, tobak etc. Sjömansvårdens arbete försvårades alltså oerhört, när mycket folk ginge i land och särskilt när bland dem befunne sig s. k. »yrkesboms». 1 detta sammanhang vore emellertid att framhålla den faktiska omvårdnad, som komme just dessa arbetslösa till del. Rent materiellt hade också kyrkan, om också i ytterligt ringa mån, sökt lindra nöden bland de arbetslösa. Två gånger i veckan hade de bjudits på förtäring av visst slag. I viss utsträckning hade även sov- och matpolletter utdelats. Under februari månad rådde verklig nöd bland folket i land. Endast två svenska båtar anlöpte nämnda månad Dunkerque, varför möjligheterna att erhålla mat hade varit ytterligt små. Vidare hade de arbetslösa farit illa av kölden, dels emedan månaden var kall och dels emedan de flesta saknade bostad, och därför lågo i gamla fästningsvallar. Möjligheterna att erhålla hyra hade under vintern varit små. Sammanlagt förmodades under fyra vintermånader ett tiotal svenska sjömän hava mönstrat ut från Dunkerque. Under samma tid hade elva mönstrat av från svenska båtar. Angående utbredningen av veneriska sjukdomar kunde antagas, att den i Dunkerque vore relativt mindre än i många andra hamnstäder, dä bordellerna i staden stode under ständig läkarkontroll. Förutom bordeller funnes ett otal krogar och kaféer, där en stor del av sjömännens pengar hamnade.

160 Vad till sist förhållandena i Calais anginge, så funnes därstädes få eller inga arbetslösa skandinaver. Det vore endast vissa tider av året — sommaren och jultiden — som svenska båtar i större utsträckning anlöpte denna hamn. Förhållandena syntes i Calais vara i stort sett betydligt lugnare än i Dunkerque. Dock funnes det även där gott om bordeller och krogar. Le H a v r e . För konsuln i Le Havre har vicekonsuln Ivar Afzelius avgivit redogörelse i ämnet den 2 juni 1932. Redogörelsen innehåller i huvudsak följande. Sedan Le Havres hamn år 1925 blivit självstyrande, hade ordning blivit radande inom hamnområdet. Medan det före denna tid ofta inträffade överfall där, vore det numera ytterst sällan att dylika ägde rum. Hamnområdet vore väl inhägnat och vid samtliga broar och inkörsvägar sköttes vakttjänsten av representanter för stadens polisväsende och hamnens vaktmanskår. Kontrollen vore alltså sträng och speciellt om natten utövades sträng uppsikt. Enligt gällande bestämmelser ägde svensk sjöman rätt att stanna i Le Havre i två månader utan att under denna tid behöva stämpla sitt pass eller ens uppvisa detsamma för de franska myndigheterna eller göra anhållan om identitetskort Skulle vistelsen utsträckas utöver dessa två månader, såge polismyndigheterna oftast genom fingrarna härmed, såvida sjömannen hade fast bostad, icke gjorde ansträngningar att söka arbete i land eller uppträdde onyktert eller bullersamt. Då den fastställda tiden överskridits och möjligheter funnits för sjömannen att under överskådlig tid erhålla hyra, hade konsulatet vid ett flertal tillfällen, för undvikande av komplikationer, lämnat sjömannen en lapp, å vilken konsulatet »garanterade» för sjömannen under viss tid. I Le Havre funnes ett mycket stort antal utskänkningslokaler, speciellt sjömanskaféer. Numera återstode endast tre av skandinaver innehavda kaféer, varemot de under segelskutornas tid syntes ha räknats i tiotal. Genom skärpt kontroll från myndigheternas sida syntes allt färre beklagliga händelser inträffa därstädes. Enligt till konsulatet ingången statistik från Le Havres hälsovårdsnämnd ginge könssjukdomarna raskt tillbaka därstädes. På de sista tre åren syntes ingen svensk sjöman där ha ådragit sig venerisk sjukdom. Gratisvård meddelades dagligen å det ena av stadens sjukhus eller pä en klinik. I Le Havre funnes stor möjlighet för svenskt sjöfolk att erhålla bostad. Förutom ett franskt och ett engelskt sjömanshem, där svenskar även hade rätt att erhålla rum ävensom helpension, existerade ett betydande antal franska hotell, speciellt inriktade på logering av skandinaviskt sjöfolk. I regel föredroge svenskarna dessa sistnämnda på grund av den större frihet, de där funne, samt på grund av deras i regel billigare priser. Sedan några år hade svårigheter för svenskt sjöfolk att i Le Havre erhålla hyra blivit allt större. Det förefölle som om de ombord mönstrade sjömännen numera tänkte sig för innan de mönstrade av i en hamn, där pä grund av dåliga tider och andra orsaker hyrorna vore tämligen sällsynta. Å det större skandinaviska tramptonnaget gåves dock stundom möjligheter för svenskar att erhålla arbete. Å andra sidan komme numera färre svenskar resande dit frän andra hamnar i utlandet eller från Sverige. Sedan 55 år funnes i Le Havre norsk sjömanskyrka och läsrum. Den norske prästen vore bosatt i Rouen och gudstjänster förekomme endast fem eller sex gånger årligen. Läsrummet, som vore väl försett med tidningar från de skandina-

161 viska länderna och även hade ett piano, vore öppet var kväll och vore mycket anlitat, icke minst av svenskarna. Man kunde under de lio sista åren skönja en tydlig förbättring i förhållandena i Le Havre. Till en del berodde detta på myndigheternas ansträngningar. Till en del syntes det även bero på sjömännen själva, som i allt färre fall gåve anledning till klagomål. Särskilt under åren 1923—1926 gjordes hamnen och även staden osäkra av en samling svenskar, varav större delen knappast kunde räkna sig till sjömanskåren. Sedan denna tid hade såväl de ombord mönstrade sjömännen som de, som i land sökte hyra, visat prov på bättre uppträdande, och varken konsulat eller franska myndigheter hade under de sista åren haft större olägenhet av de svenska sjömännen. Rouen. Generalkonsul A. von Platen har den 18 maj 1932 avgivit en redogörelse, varav i huvudsakliga delar följande framgår. Hanmen hade en synnerligen stor utsträckning utmed Seinefloden. I de särskilda dockorna för lossning av trä, kol, petroleum etc. låge fartygen långt från själva staden. Det inträffade, att en del av besättningarna från dessa fartyg toge sig »fridag» och ej inställde sig till arbetet förrän de uttagna penningarna vore slut. Antalet svenska fartyg, som besökte Rouen under 1931, uppgick till 226, och kunde varje fartyg, som besökte hamnen, anses hava en besättning uppgående till i genomsnitt 18 man. En stor del av de skandinaviska fartygen låge mitt uppe i staden, där polisbevakningen vore jämförelsevis god, varför sällan större oordningar förekomme. Då kaféer och utskänkningslokaler befunne sig på ett stenkasts avstånd från fartygets förtöjningsplatser, syntes emellertid en del mer eller mindre berusade individer på kajerna. Det klagades även å en del svenska fartyg, att en del av besättningen under den tid fartygen låge i hamnen icke vore arbetsför utan företrädesvis hölle till å en del sämre barer och utskänkningsställen. Konsulatet hade sig bekant, att det i Rouen funnes 2 kaféer, som ägdes av skandinaver. Under de år, kursförhållandena voro fördelaktiga för innehavare av svensk valuta, inträffade ej sällan att sprit anträffades ombord å de svenska fartygen efter avgången från Rouen. Denna sprit hade tillhandahållits besättningen av agenter för kafévärdar eller spritförsäljningsfirmor i staden. Det låge i sakens natur, att det aldrig varit konsulatet möjligt att genom polisen eller tullmyndigheterna eller genom besättningen erhålla någon upplysning om varifrån spriten levererats. I några fall hade emellertid stor sannolikhet förelegat, att person av svensk eller skandinavisk härkomst, som uppehållit sig i staden såsom kaféidkare eller inneboende på något kafé, kunnat utpekas som leverantören eller dennes ombud. Dessa affärer syntes emellertid hava minskat sedan valutaförhållandena försämrats. Betydande summor nedlades tyvärr även på uppköp av kramvaror av diverse slag, som tillhandahölles av personer, som idkade en slags gårdfarihandel ombord å fartygen. Detta vore en fullt laglig kommers, som knappast syntes kunna hindras, då polismyndigheterna beviljade tillstånd på vissa villkor för handelsidkare att besöka fartygen och därvid medföra varor till försäljning. Toge man i betraktande de belopp, som av sjöfolk nedlades i Rouen på uppköp av diverse förnödenheter, lyx- och kramvaror, sprit och nöjen, stege dessa till ett betydande belopp. De under 1931 av konsulatet verkställda påmönstringarna uppginge till ett antal av 68 och avmönstringarna till 69. För närvarande vore hyresutsikterna i Rouen synnerligen dåliga, och de sjömän, som uppehölle sig därstädes, finge beräkna minst en a två månaders uppehälle i staden innan hyra i bästa fall kunde anskaffas. Sjömannen vore under denna tid uteslutande hänvisad att leva på egna medel eller 11 — 416126

162 på den kredit han möjligen på något sätt kunde skaffa sig hos någon kafévärd eller pä ett billigare hotell. Enligt därvarande polisförordning hade en utländsk sjöman, som kunde skaffa sig logi och uppehälle, rätt att uppehålla sig i staden under 6 veckor för sökande av hyra. Det hände emellertid ofta, att efter en å två veckor sjömannen ej hade kvar några kontanta medel och ej kunde visa sig innehava stadigvarande bostad. Polisen varnade honom då från att fortsätta sin vistelse i staden vid risk att bliva häktad för lösdriveri. Hamnpolisen underrättade därvid i regel konsulatet, vilket, om ej på annat sätt kunde ordnas för sjömannen, toge hand om honom och förpassade honom till hemlandet. Om sjömannen överträdde utvisningsordern löpte han risk att inmanas i fängelse, och då den franska polisen uppgåve sig ej hava medel till sitt förfogande att sända en utvisad person till gränsen, vore hemförpassning pä konsulatets bekostnad enda möjligheten att komma ur landet samt undvika ytterligare arrestering. Beträffande den av polisen stipulerade uppehållstiden i Rouen, syntes det som om densamma för närvarande ej tillämpades alltför rigoröst. Något arbete i land vore det praktiskt taget omöjligt för sjömännen att erhålla, då det därtill fordrades särskilt arbetstillstånd. En och annan hade väl tillfälligtvis lyckats erhålla arbete som vaktman ombord å skandinaviska fartyg, men även detta skedde i tysthet, dä även detta arbete av myndigheterna ansåges falla under bestämmelserna om arbetstillstånd och tillika utgjorde ett förfång för därvarande vaktkompani. De flesta sig i Rouen för närvarande uppehållande svenska sjömännen innehade vid ditkomsten penningmedel för sitt uppehälle under någon lid. De lyckligast lottade sände hem efter penningar och ansåge, att det vore större utsikt att taga sin chans i utländsk hamn än alt gå bland andra arbetslösa i hemmahamnar. Under de senaste åren syntes de permanenta s. k. beachcombers' antal hava minskats, icke minst tack vare den av utrikesdepartementet upprättade varningslistan. Ännu förekomme en del dylika individer, som syntes leva pä vad de lyckades komma över på skandinaviska fartyg samt av det de kunde erhålla från bättre lottade sjömän. Beträffande efterseglingar, rymningar och dylikt, inträffade de sällan från fartyg, som regelbundet besökte Rouen. En orsak till dessa kvarstannanden i Rouen syntes vara att söka i det förhållandet, att en hel del av de besökta kaféerna stode i förbindelse med bordeller, där sjömännen glömde sig kvar, samt att folk från fartygen toges om hand av skandinaver, mer eller mindre bosatta på platsen. Det funnes en del kaféer i staden, som mot en synnerligen blygsam penning erbjöde sjöfolk logi. Företagarens vinst bleve naturligtvis de kunder, den inneboende kunde föra till kaféet ifråga. I Rouen funnes en norsk sjömanskyrka och läsrum samt skandinaviskt sjömanshem. Detta senare vore emellertid stängt sedan hösten 1931. En skandinavisk shippingmaster funnes även, genom vilken så gott som alla därvarande skandinaver sökte erhålla hyra. Beträffande de veneriska sjukdomarnas utbredning kunde nämnas, att under år 1928 20 personer erhållit hjälp till sjukvård genom konsulatet, därav 11 för veneriska sjukdomar. För 1929 vore siffrorna 17 och 6. I överensstämmelse med den s. k. Brysselkonventionen den 1 december 1924 erhölle numera svenska sjömän kostnadsfri läkarbehandling och sjukhusvärd vid fall av venerisk sjukdom i Rouen. Tyvärr lämnade dock sjukhusförhållandena i detta avseende en del övrigt att önska. Under det senaste året hade ett tiotal fall av fri sjukhusvård av svenska sjömän förekommit. De flesta behandlade fallen syntes hava ådragit sig smitta före ankomsten till Rouen. På det hela taget vore förhållandena i Rouens hamn lugna och beträffande säkerheten till liv och lem tämligen ordnade. Drunkningsolyckor och olycksfall hade

163 förekommit, men ej i större omfattning och kunde knappast tillskrivas bristande säkerhetsåtgärder från hamnmyndigheternas sida. Under år 1930 inträffade tre drunkningsolyckor och en olyckshändelse med dödlig utgång förorsakad av järnvägståg. De verkställda utredningarna av polismyndighet och konsulatet hade tyvärr givit vid handen, att olyckshändelserna kanske kunnat undvikas om sjömannen ej varit i mer eller mindre berusat tillstånd. De flesta olyckshändelser, såsom drunkning, hade inträffat vid dockorna, vanligen nattetid. Man kunde tyvärr ej frigöra sig från tanken, att de flesta olycksfallen utom tjänsten förorsakades av sjömännens egen oförsiktighet och spritkonsumtion. I detta sammanhang ville generalkonsuln även hänvisa till konsulatets skrivelser till utrikesdepartementet den 28 januari 1929, nr 30, samt till Kungl. Maj:ts minister i Paris den 6 mars 1931, vari liknande frågor behandlats, och vari generalkonsuln, i betraktande av den stora sociala och ekonomiska betydelse en lagstiftningsåtgärd berörande dessa förhållanden skulle medföra, tillstyrkt det av generalkonsul Petri framlagda förslaget. Bordeaux. Vicekonsuln Eric Malmros har för konsuln i Bordeaux avgivit en i juni 1932 dagtecknad redogörelse för förhållandena i hamnen. Ur nämnda redogörelse må här anföras följande. Antalet ankommande och avgående fartyg utgjorde år 1930 5 847 om sammanlagt 8 803 000 nettoton. Den svenska sjöfarten representerades av 170 fartyg om sammanlagt 220 906 nettoton. Bland de främmande nationerna komme Sverige därmed pä 5:e plats. Polisbevakningen och ordningshållningen i hamnen och bredvidliggande kvarter vore efter mörkrets inbrott långt ifrån effektiva, varför överfall på å fartyg anställda, som uppehölle sig där eller vore på väg till eller från sina fartj'g, ofta förekomme, utan att förövarna kunde ertappas. Ofta droge sig därför besättningsmän för att gå iland. Av samma skäl samt på grund av att belysningen i dockorna vore den minsta tänkbara, vore drunknings- och andra olyckor därstädes heller icke sällsynta. Dessa missförhållanden underlättade givetvis även förövandet av inbrott ä fartygen, varvid man på goda grunder ofta hade anledning misstänka s. k. beachcombers såsom förövarna, på grund av den bekantskap med lokaliteterna och andra förhållanden ombord, som dessa visat sig besitta. Sjömän finge i obegränsad omfattning avmönstra i Bordeaux utan att några som helst villkor stipulerats från myndigheternas sida. De finge även uppehålla sig där utan tidsbegränsning och någon anmälningsskyldighet hos polisen existerade icke. Möjligen granskades deras papper någon gång, men då de vanligtvis vore försedda med pass, medförde en dylik granskning inga följder för sjömännen. Man förhörde sig kanske jämväl, om de hade fast bostad, men då sjömännen i så gott som obegränsad utsträckning finge bo på »trust» på de talrika sjömanskrogarna, till vilka de förskaffade goda kunder i de i Bordeaux sig tillfälligt uppehållande sjömännen, hade de vanligtvis en dylik stamkrog i beredskap att uppgiva såsom bostad. Arbetslösa sjömän, som konsulatet icke haft rättighet att omhändertaga, samt beachcombers hade till ett 20-tal under den gångna vintern erhållit logi på »trust» samt livnärt sig på liknande sätt eller med utnyttjande av de svenska eller andra — företrädesvis skandinaviska — fartyg och sjömän, som tillfälligtvis uppehållit sig i hamnen. F r å n polisens sida gjordes ingenting för efterhållandet av dessa beachcombers, som stucke sig undan på vissa sjömanskrogar och bland andra sjömän. Det fun-

164 nes de av denna kategori, som uppehölle sig på ovannämnda sätt därstädes sedan ända till 9 månader tillbaka. Några vore värnpliktskolkare, som av den anledningen icke ville taga hyra på fartyg, som kunde tänkas komma att angöra svensk hamn, och sålunda riskera att bliva anhållna. I kvarteren utmed dockorna och de långa kajerna funnes kaféer och barer i nära nog varje hus. Utskänkningstiden vore i lag begränsad, i allmänhet till kl. 24, men övervakandet av ordningsföreskrifterna i detta hänseende vore i hamnkvarteren mycket ytligt. Till det yttre syntes lokalerna efter stängningsdags tillbommade men inom lokalen kunde utskänkningen fortgå långt fram på morgonen. Berusade individer avvisades icke och vägrades heller icke servering. Å de större och mera frekventerade sjömanskrogarna bjödes det på dansmusik från högtalare eller grammofon. Dessa vore även tillhåll för lösaktiga kvinnor, vilka hörde stället till och skötte serveringen, eller också sådana, som av vana frekventerade detsamma. På lokaler av detta slag plockades sjömännen i mer eller mindre berusat tillstånd på sina pengar. För de egentliga och av myndigheterna kontrollerade bordellerna vore emellertid numera kvarter upplåtna i stadens centrum 1 å 2 km från kajerna och dockorna. De av dessa etablissement, som utgjorde tillhåll för sjömän, vore kombinerade med danslokaler, öppna praktiskt taget hela natten. Här ginge det jämförelsevis hyggligt till, emedan uppsikten frän polisens sida här vore betydligt mera skärpt. Några nöjeslokaler av annat slag än de ovan nämnda funnes icke i hamnkvarteren. Utbredningen av veneriska sjukdomar syntes icke vara så stor, som man skulle vara böjd att förmoda i en hamnstad av Bordeaux's storlek, vilket väl finge tillskrivas den omständigheten, att myndigheterna väl sörjt för möjligheten för avgiftsfri behandling å kliniker och sjukhus. Dock syntes sjömännen, särskilt yngre, i stor utsträckning icke känna till eller inse betydelsen av profylaktisk behandling, varom ökad kännedom borde bibringas dem lämpligen av fartygsbefälet ombord eller av dem, som i hamnstäderna vore anställda i sjömansmissionens tjänst. Trots omfattningen av den skandinaviska sjöfarten på Bordeaux funnes varken sjömanskyrka eller ens sjömanshem, vilket vore en beklaglig brist. Det enda, som i den vägen stode till de svenska sjömännens förfogande, vore ett norskt läsrum, på grund av brist på medel av mycket blygsam karaktär. Då, som ovan nämnts, sjömanshem saknades, vore dessa långt ifrån tillfredsställande. Sjömännen vore härvidlag hänvisade till småhotell med krogrörelse eller kaféerna, för vilka i allmänhet krogrörelsen vore huvudsaken, vilket gjorde, att även om de sä önskade, det ställde sig nästan ogörligt för dem att kunna komma ifrån det ständiga kroglivet. Möjligheten att erhålla hyra växlade avsevärt, varför något allmängiltigt uttalande därom icke kunde göras. Även om hyrestillgången vore god, skedde vanligen icke därför någon förändring till antalet beträffande sjömansbeståndet i land, emedan i de allra flesta fall det samtidigt vore lika många sjömän, som avmönstrade och sedan stannade i Bordeaux, som påmönstrade. Såsom allmänt omdöme rörande tillståndet i hamnen uttalar vicekonsuln sammanfattningsvis följande. Som av vad ovan anförts framginge, vore tillståndet i hamnen i flera avseenden icke tillfredsställande. Flera av de rådande missförhållandena hade från konsulatets sida ofta påtalats inför polismyndigheterna i samband med undersökningar och förhör i anledning av brott eller olyckor, vilka berört svenska sjömän, utan att dock några åtgärder för skapandet av ett bättre tillstånd i hamnen ur ordningssynpunkt kunnat förmärkas. Den bristande förståelsen eller likgiltigheten härutinnan frän myndigheternas sida dels åsamkade konsulatet indirekt avsevärt

165 ökat arbete dels återverkade ofördelaktigt å sjömännens uppträdande i allmänhet, emedan de nu saknade det moraliska stöd, som en mera skärpt ordningsstadga för dem givetvis skulle inneburit. Mycket av det elände bland sjömännen, som man finge bevittna i en hamn av Bordeaux's storlek, bottnade emellertid icke uteslutande i de där rådande forhållandena, utan finge orsakerna därtill även sökas pä annat håll. Orsaken till, att så många svenska sjömän icke kunde sköta sig i en hamn som Bordeaux, berodde på dels deras spritbegär dels att de hade för mycket pengar att röra sig med. Genom uteslutande upplysningsverksamhet komme med största sannolikhet ingen eller mycket ringa förändring till det bättre härutinnan att vinnas. Genom en lagstiftning, som reglerade utbetalandet av hyresmedlen i utländska hamnar, skulle utan tvivel mycket vara vunnet till sjömännens fromma. För de bättre elementen bland dessa vore en sådan lagstiftning ingen eller föga olägenhet och för de svagare karaktärerna blott till fördel. Marseille. Generalkonsul F. Westrup anför i skrivelse den 25 maj 1932 i huvudsak följande. Det vore glädjande, att så få protokoll måst upprättas under en tid av sex månader samt att med blott ett par undantag protokollen vore föga nedslående. Marseille hade ju långt ifrån något gott rykte och ansåges vara en ytterst farlig^ hamn för våra sjömän. Sä vore nog också förhållandet. Generalkonsul Westrup såge sig därför nödsakad att i någon mån minska det gynnsamma intrycket genom framhållande därav, att de angivna sex månaderna hänfört sig till en kristid, som med avseende ä hamnbesöken varit fördelaktig för sjömännen och erbjudit mindre tillfälle till suddigt och slarvigt uppträdande. Ett faktum vore, att vara sjömän över huvud taget givit konsulatet avsevärt mindre besvär och obehag under senare tid. Generalkonsuln hade i tidigare rapporter framhållit detta glädjande förhällande och vore förvissad om, att det nya utmärkta sjömanshemmet hade gjort mycket gott. Hemmets föreståndare vore en verksam förmedlare mellan kaptenerna och sjömännen, varigenom de hade blivit mindre beroende av s. k. runnare, som vid avmönstringarna erbjöde sina tjänster såväl ifråga om nya hyror som rörande för sjömännen ytterst olämpliga boardinghus. Dessa »hajar», mestadels landsmän och s. k. kamrater, hade försvunnit, då de ej längre kunde föra ett flott liv på sjömännens inbesparade hyresmedel. Vad ovan vore sagt finge emellertid ingalunda så förstås, att förhållandena i Marseille undergått en sådan förändring, att hamnen ej längre vore farlig för våra sjömän; den vore tvärtom full av snaror och frestelser för de sjömän, som gåve sig ut på äventyr inom det hanmdistrikt, där sådana särskilt vore utlagda. Härutinnan anfördes ett par konkreta exempel. Generalkonsul Westrup avslutar sin skrivelse med en uttrycklig försäkran, att förhållandena i Marseille verkligen förbättrats, och tillägger såsom en förvissning, att »vårt sjömanshem därtill kan glädja sig åt att ha bidragit ganska väsentligt». London. Generalkonsul E. G. Sahlin har i skrivelse den 15 juni 1932 anfört i huvudsak följande. Framför allt i London men även i de flesta andra engelska hamnar holies hamnområde avgränsat och under ständig uppsikt i syfte att omöjliggöra tjuvnad, onykterhet, olyckshändelser och lösaktigt leverne. I vissa fall ägdes emellertid hamnområdena, dockorna, av privata företag, ex-

166 empelvis järnvägs- och dockbolag, och den inom dylika områden tjänstgörande hamnpolisen vore underställd dessa. Statens eller stadens poliskår saknade uppsiktsbefogenhet över sådana områden och visste sålunda icke, vad som försigginge inom desamma. Det uppstode då lätt i »gränstrakter», där den privata polisorganisationens befogenhet upphörde och den allmänna toge vid, ett område, som vore ganska svårkontrollerbart. Ofta samlades också sådana element, som vägrades tillträde till hamnområdet, strax utanför dockportarna. Det vore naturligt, att, då dockor vore underställda enskilda företag, bestämmelser och ordningsföreskrifter skulle växla betydligt frän plats till plats, och i högst få fall förefunnes klara bestämmelser rörande förbud för obehöriga att beträda dockområdet eller gå ombord på fartygen. Icke sällan hade det framhållits, att en av de viktigaste orsakerna till svårigheterna att upprätthälla god ordning inom hamnområdena vore den bristande uppsikten ombord å utländska fartyg. Brittiska redare hade utfärdat så stränga bestämmelser i detta avseende till sina fartygsbefälhavare, att ingen syntes våga hysa obehöriga personer ombord vid risk av omedelbart avsked. Det vore ju emellertid fullt förståeligt, att utländska befälhavare vore mindre aktpågivande härutinnan. I trots av de svårigheter, som dualismen inom förvaltningen medförde, och i trots av det avsevärt utsträckta område, varav Londons hamn bestode, kunde dock framhållas, att ordningen vore berömvärd. Såväl i London som övriga brittiska hamnar tillämpades med stränghet bestämmelserna om förbud för hållande av hus, där otukt och koppleri bedreves. Utom själva dockområdet låge helt naturligt de förlustelselokaler av olika slag, till vilka sjöfolket kunde hava tillgång. Dessa utgjordes i första hand av »public houses», d. v. s. kaféer med rätt till utskänkning av spri thai tiga drycker, biografer samt en och annan danslokal, ofta i förening med public house. Samtliga dessa etablissement vore föremal för polismaktens ständiga uppmärksamhet. Före kriget förekommo otvivelaktigt excesser pä dylika ställen, men under världskriget infördes i England starka begränsningar med avseende på tiderna för utskänkning av spritdrycker. Sådan finge äga rum pä veckodagarna under sammanlagt 9 timmar med början icke tidigare än kl. 11 f. m. och icke senare än kl. 11 e. m. samt med ett avbrott under eftermiddagens lopp pä minst 2 timmar; på söndagarna finge servering äga rum under sammanlagt 5 timmar. I detta sammanhang kunde nämnas, att den starkt ökade arbetslösheten samt höjd konsumtionsskatt på sprithaltiga drycker orsakat en högst märkbar tillhakagång i förbrukningen av sådana. Dessutom hade den på lagstiftningens väg höjda levnadsstandarden hos sjöfolket åstadkommit avsevärda förbättringar i vad avsäge alkoholmissbruk. Till detta sakernas bättre läge hade givetvis också bidragit de utmärkta sjömanshem, hospits och nattlogier av skilda slag, som underhölles av korporationer och enskilda. Dessa hade givit sjöfolket tillfälle att vid längre eller kortare uppehåll i land i väntan pä ny hyra eller annorledes bo under tilltalande förhållanden, i stället för att sjömännen tidigare måst söka sitt tillhåll i smutsiga kyffen hos ljusskygga individer, som dessutom bedroge dem på deras hopsparade medel. »The Missions to Seamen» och »The British Sailors Society» — bildat år 1818 — hade upprättat 69 respektive 34 sjömanshem i Storbritannien, i vilka sjömän av varje nationalitet och trosbekännelse kunde vinna tillträde. Alla dessa »hem» vore utrustade med läs- och skrivrum, radio, piano samt lämnade möjligheter till spel och sport. Där anordnades festligheter, konserter, danser, kinematografföreställningar och utfärder av olika slag. Det stode utom allt tvivel, att dessa inrätt-

167 ningar i avsevärd grad bidragit till att hålla sjöfolket borta frän obskyra stallen. »The Empire Memorial Hostel», London, vilket dreves av »The British Sailors Society» innehölle 200 bäddar. Det besöktes mest av sjömän, som endast vistades någon kortare tid i land. Detta hospits, som vore fullt modernt inrett, bestode av tvenne avdelningar, en för befäl och en för manskap. Mathållningen dar uppgåves vara oklanderlig. Förutom detta hem underhölle sagda sällskap »The Sailors Palace» samt 3 s. k. »Sailors Rests» i London. Det hade även smärre stationer i 12 av Londons dockor. I anslutning härtill funnes ett antal klubbar och hem, som underhölles genom frivilliga bidrag och vilka utövade en välsignelsebringande verksamhet bland sjöfolket. De mest kända av dessa institutioner i London vore »The Sailors Home» och »The Red Ensign Club», i vardera av vilka ett par hundra personer kunde finna härbärge. I dessa lämnades undervisning i matlagning och navigation. De hade även egen kyrka. Såsom vore bekant, hade det skandinaviska sjömanshemmet upphört med sin verksamhet. Den hade övertagits av frälsningsarmen men hemmet hade väl närmast numera förlorat karaktären av sjömanshem. Det vore snarare en nattasyl, som för en mindre penning tillhandaholle en sängplats. Förglömmas finge ej heller den verksamhet, som för vara svenska sjömans vidkommande utövades av den svenska sjömanskyrkan i London. Dess präktiga läsrum med dagliga svenska tidningar, tidskrifter och böcker, dess gudstjänster, fester och samkväm borde kunna giva de svenska sjömännen en värdefull replipunkt under vistandet i London. I detta sammanhang kunde nämnas, att såväl en norsk som en finsk sjömanskyrka funnes i London. Läkare och sjukvård, i många fall kostnadsfri, funnes att tillgå i de på privat väg underhållna sjukhusen. Vissa institutioner av detta slag vore blott till for att taga hand om och vårda sjuka och skadade sjömän. »The Seamen's Hospital Society», som med rätta kunde kallas den förnämsta i världen i sitt slag, underhölle följande sjukhus i London och dess närmaste omgivning: The Dreadnought Seamens Hospital, Greenwich 250 sängar 53 Albert Dock Hospital, London E Hospital for Tropical Diseases, London N. W 58 » 65 Tilbury Hospital, Tilbury East & West India Dock Dispensary, London E. Genom bestämmelserna i Aliens Order av år 1920 vore utländsk sjöman för att kunna avmönstra från ett fartyg i Storbritannien beroende av immigrationsmyndighetens tillstånd. Sådant lämnades utan vidare till utländska sjömän, som under en längre följd av är varit där bosatta och som under denna tid så gott som uteslutande seglat i brittiska fartyg. Andra däremot tillätes i regel endast avmönstra under vissa villkor, i första hand att fartygets befälhavare eller agent förpliktade sig att tillse, att mannen i sinom tid (exempelvis vid sjukdom efter tillfrisknandet) lämnade landet samt iklädde sig betalningsskyldighet för kostnaderna härför. En så stark kontroll medförde givetvis, att en del mindre önskvärda utländska element icke kunde landstiga i England, till båtnad, det finge medgivas, för den verkliga, arbetsvilliga sjömansklassen. Men en ganska snäv tillämpning av bestämmelserna, särskilt under senare tid med hänsyn till den alltjämt ökade arbetsbristen bland sjöfolk — det uppgåves att ett par tusental befälspersoner vore arbetslösa och villiga antaga varje arbete som erbjödes — hade gjort det ännu svårare för svenskt sjöfolk att i England erhålla arbete. T. o. m. för de svenskar, som av myndigheterna tillätes vistas där och där söka ny hyra, hade läget blivit bekymmersamt, då redare numera i första hand anställde folk av sin egen nationalitet.

168 Tidigare förekom ju ock rymningar bland sjöfolk i stor utsträckning. Vad London och även hela Storbritannien beträffade, hade denna företeelse i det närmaste upphört. En rymning vore fartygets befälhavare förpliktad att inrapportera till vederbörande myndighet och det dröjde i regel icke länge, innan rymmaren blivit fasttagen av polisen. Han hade då att vänta för överträdelse av Aliens Order dryga böter, och om böterna ej kunde gäldas, förvandlades de i fängelsestraff. Även rymmare av brittisk nationalitet efterhölles strängt, sjöfartsbok förlorades, rätten till arbetslöshetsunderstöd och sjukpenning upphörde m. fl. påföljder. Härav så gott som omöjliggjordes förnyad anställning. S. k. beachcombers vore väl vanligen f. d. rymmare, som blivit ohjälpliga lösdrivare. Av vad ovan sagts borde det vara förklarligt, att denna kategori numera vore svagt representerad i England. Att erhålla upplysningar om utbredningen i Londons hamnområde av veneriska sjukdomar hade icke låtit sig göra. Det förelåge nämligen i England ingen anmälningsskyldighet för läkare, i fall av venerisk sjukdom, och lagstiftningen hade ej heller tagit fasta på den enskilde individens skyldighet att i fall av smitta söka läkarvård. Statistiska uppgifter hade därför icke stått att erhålla på ifrågavarande område. Genom hälsovårdsmyndigheternas försorg hade på lämpliga ställen i dockorna uppsatts anslag på olika språk med uppgift om de institutioner, där kostnadsfri behandling kunde erhållas. Kommunala myndigheter hade dessutom anmodats att, efter hälsovårdsministeriets godkännande, föranstalta diagnostisering av misstänkta fall, att lämna vård å sjukhus i fall av behov samt att ställa läkemedel till förfogande åt vederbörande distriktsläkare. 75 procent av kostnaderna härför utginge ur kronoskatten, och återstoden betalades ur kommunalskattemedel. Sammanlagda kostnader i detta avseende uppginge till omkring £ 363 000 om året. I enlighet med den internationella överenskommelsen av år 1924 lämnades sjömän kostnadsfri behandling av venerisk sjukdom ä de härför inrättade klinikerna utan avseende på vederbörandes nationalitet. »Såsom av ovanstående torde framgå», avslutar generalkonsuln sin redogörelse, »äro förhållandena i Londons liksom för övrigt också i andra engelska hamnar i berörda hänseende i stort sett mycket tillfredsställande, och det har icke kommit till generalkonsulatets kännedom, att sjömän härstädes skulle ha varit utsatta för några särskilda frestelser eller faror». Hull. T. f. kyrkoherden Ivar Franzén har avgivit en Runluna, Tystberga den 17 maj 1932 dagtecknad redogörelse angående förhållandena i Hull, i vad dessa berörde svenskt sjöfolk och såsom de av honom uppfattats »efter en fyraårig tjänstgöring som sjömanspräst därstädes». Då i vissa huvudsakliga delar av nämnda redogörelse göras gällande i stort sett motsvarande synpunkter, som dem som kommit till uttryck i generalkonsul Sahlins under London återgivna berättelse angående sistnämnda hamn, vilken redogörelse delvis även berört förhållandena jämväl i andra engelska hamnar, torde lämnandet av särskilda upplysningar i nu åsyftade hänseenden icke här vara av nöden. Vad t. f. kyrkoherde Franzén anfört särskilt i fråga om den verksamhet, som bedriyes av skandinaviska sjömanshemmet i Hull liksom av svenska sjömanskyrkan därstädes, torde emellertid fä böra något närmare beröras. I sådant hänseende har i huvudsak anförts följande. Skandinaviska sjömanshemmet stode under lokal tillsyn av en kommitté, vari

169 vice konsulerna för Sverige, Norge och Danmark jämte de svenska och danska sjömansprästerna vore ledamöter. Tyvärr kunde icke detta sjömanshem trots god ledning och skötsel — av brist pä understöd — bereda logerande sjömän den bekvämlighet och trevnad till ett rimligt pris, som vore önskvärt för att hemmet skulle äga allmän popularitet. Som förhållandena vore, föredroge icke få att söka logi på annat håll, även om de därigenom riskerade att få vänta längre tid på hyra. Då det helt naturligt låge i sjömanshemmets och alla dess gynnares intresse att söka förmå fartygsbefälhavarna att i första hand erbjuda ä hemmet boende anställning, uppstode ej sällan förtret bland sjömän boende utanför hemmet. Man hade från de senares sida ofta framhållit behovet av på annat sätt ordnade mönstringsförhållanden. Svensk sjömanskyrka funnes sedan ett 20-tal år tillbaka. De nya lokaler, som helt tillkommit på frivillighetens väg och togos i bruk år 1928, hade ett i alla avseenden väl lämpat läge, för att sjömännen där skulle finna en lätt tillgänglig mötesplats pä sin fritid. Kyrka och läsrum hade de sista åren haft ett besökarantal varierande mellan 7 500 och 10 000. Bilbao. Konsulatets redogörelse är dagtecknad den 21 juni 1932. Konsulatets erfarenhet från senare tid säges vara den, att förhållandena bland det svenska sjöfolket förbättrats betydligt. Konsulatet hade intryck av, att sjömännen mera sällan lämnade sina anställningar och att de, när fartyget låge i hamn, vore nyktrare och försiktigare med sina penningar. Detta kunde möjligen vara en följd av de för sjöfarten vanskliga tiderna, då sjömännen visste, att när de väl lämnat ett fartyg i Spanien, det vore mycket svårt att åter få hyra. Konsulatet hade således under ett halvt år lämnat hjälp åt endast sex sjömän och i två av dessa fall hade de utlagda beloppen ersatts av vederbörandes familjer. Beträffande inkvarteringsförhållandena vore dessa tämligen dåliga. Konsulatet hade flera gånger försökt skaffa passande bostad till rimligt pris, men alltid mötts av den invändningen, att sjömännen ofta komme hem mitt i natten berusade och därvid ställde till för mycket brak, så att andra inneboende stördes. Konsulatet hade därför mast anlita det boardinghus, som i många år hade kommit till användning för inkvartering av bäde svenskt, norskt och danskt sjöfolk, trots att pensionspriserna kanske varit något höga, i förhållande till vad där kunde fäs. Då innehavaren av ovannämnda boardinghus samtidigt befattade sig med förhyrning av folk till fartygen, hade det varit tämligen svårt att skaffa hyra åt de sjömän, som icke bott hos honom. Man hade i själva Bilbao ingen institution, som toge sig an sjömännen, intet läsrum och ingen kyrka, till vilka de kunde taga sin tillflykt. Det enda som funnes vore ett brittiskt »Sailor's Home», vilket emellertid läge cirka 7 kilometer frän staden, å en liten ort benämnd Erandio. För att förklara orsaken till nämnda sjömanshems opraktiska läge, vore en närmare redogörelse angående hamnförhållandena nödvändig. Frän kajerna i Bilbao till den yttre hamnen (frihamnen) vore avståndet cirka 15 kilometer. Längs floden låge en hel del lastplatser för järnmalm, varav de flesta läge i närheten av Erandio, som vore beläget omkring halvvägs mellan Bilbao och flodutloppet. Förr koncentrerade sig den väsentligaste delen av fraktfarten till malmutskeppningarna. Erandio var dä den centralaste punkten för inrättandet av ett sjömanshem. Numera vore emellertid malmutskeppningarna reducerade till ett minimum och trafiken förskjuten till kajerna i Bilbao, vid vilka alla linjefartyg samt flertalet andra båtar lossade. För besättningarna

170 på dessa fartyg låge sjömanshemmet för långt avlägset och, såvitt konsulatet hade sig bekant, vore det litet besökt. Å andra sidan mötte sjöfolket i Bilbao åtskilliga frestelser. I så gott som varje gathörn funnes utskänkningsställen, varest man erhölle alla dryckesvaror man önskade till ett otroligt billigt pris. En sjöman nekades sällan dryckesvaror, även om han vore aldrig så berusad. Där funnes även ett otal bordeller. På de ilesta av dem kunde vem som helst komina in vid så gott som vilken tid på dygnet som helst. Från myndigheternas sida gjordes intet för sjöfolket. De kunde icke påräkna hjälp frän dessa, såvida de icke understöddes av konsulaten. Ä andra sidan vore de mycket toleranta och polisen såge ofta genom fingrarna, även om en sjöman vore berusad och ställde till bråk. För några år sedan hade den norska sjömansmissionen en station i staden. Men då denna var grundad väsentligast pä frivilliga gåvor från fartygen, måste den med hänsyn till sjöfartens tillbakagång efter få års förlopp åter nedläggas, trots att den gjort mycket gott under den korta tid den bestått. Med den stora frihet, som i alla avseenden förefunnes i Bilbao, och så som förhållandena gestaltade sig nu för tiden, syntes knappast något positivt kunna uträttas för att förbättra förhållandena för sjöfolk i hamnen. Konsuln hade emellertid, som tidigare nämnts, intryck av, att sjömännen numera hade lärt si:* att taga vara pä sig själva. Barcelona. Konsuln i Barcelona Emil Beckman har i skrivelse den 11 juni 1932 anfört i huvudsak följande. De för sjömän avsedda natthärbärgena vore långt ifrån förstklassiga. De vanligaste, dit konsulatet hänvisade medellösa sjömän, läge nere i hamnområdet, och vore hygienen inom desamma givetvis långt underlägsen motsvarande svenska. Då konsulatet ansåge, att en sjöman skött sig ordentligt i tjänsten, men av en eller annan orsak tillfälligtvis blivit medellös, hade sådan sjöman hjälpts med mat och logi. Å andra sidan hade hjälp i form av penningar förvägrats sjöman, av vars uppträdande det tydligt framgått, att han föredroge leva »den spanske vaga bondens sorglösa liv» framför att söka hyra eller på annat sätt genom arbete förtjäna sitt uppehälle. Sedan lång tid tillbaka förefunnes i Spanien ett vad storleken beträffade ganska betydande antal skandinaviska sjömän, som kunde hänföras till ovan nämnda kategori. Dessa sjömän förflyttade sig från hamnstad till hamnstad och vandrade ofta till och med tvärs över det spanska fastlandet. Givet vore, att desamma utan undantag ansåge, att de icke borde lämna ett svenskt konsulat oförsökt. Någon nöd lede de i allmänhet aldrig, för den händelse de icke skulle hava ådragit sig någon skada eller sjukdom. Samtidigt borde omnämnas, att tiggeri i Spanien på grund av den rådande religiösa uppfattningen icke ansäges för någon skam. Konsulatet hade sålunda under de senaste månaderna haft att göra med bland annat tvenne å utrikesdepartementels »svarta lista» upptagna svenska sjömän. Att upptaga protokoll över en var av dessa sjömäns rikhaltiga äventyr hade ej ansetts motsvara syftet med redogörelsen. Det borde emellertid anmärkas, att det ofta förekomme, att sjömän förlorade penningmedel, men att de icke ansåge sig ha anledning meddela sådant förhållande vid vederbörande konsulat. Varje svensk sjöman, som ankomme till Barcelona liksom till varje annan hamn vid Medelhavet, vore väl medveten om att han icke borde medtaga i land mera penningar

171 än vad han ansäge sig för dagen hava råd att göra av med eller eventuellt bliva bestulen på. Slutligen tillägger konsuln, att ehuru det visserligen funnes en hel del att anmärka p å de i Barcelonas hamnområde rådande förhållandena, man likväl med varje år som ginge tydligt märkte en betydande utveckling mot det bättre. Genua. Från konsulatet i Genua har med skrivelse till utrikesdepartementet den 27 juni 1932 överlämnats särskild berättelse angående förhållandena i därvarande hamn. Ur nämnda berättelse må här anföras följande. Hamnförhållandena i Genua kunde på det hela taget betraktas såsom varande ganska goda. Hamnpolisen och tillsyningsväsendet vore väl organiserat. Sjömän finge ej mönstra av utan att ha någon absolut tvingande giltig orsak, såsom sjukdom, vilken påkallade läkarvård, eller hastigt påkommen hemresa per järnväg etc. Efterseglade sjömän finge, såvitt ingen direkt anmärkning kunde göras mot deras uppförande, invänta andra tillfällen att pä nytt erhålla mönstring. Det funnes flera olika sjömanshem, organiserade på olika sätt. Tyska sjömanshemmet i Genua vore det, som användes av samtliga skandinaviska konsulat. Sjömanshemmet ifråga vore väl organiserat och en sträng disciplin tillhölies. Hemmet förestodes dels av en tysk präst, dels ock av en husfar med frii samt tjänstepersonal. Dessutom ägde den svenske sjömanspastorn numera rätt disponera ett arbetsrum därstädes, varjämte han finge använda lokalerna i övrigt för kaffefester eller gudstjänster för i hamn varande besättningar. Hemmet vore öppet frän klockan 9 till 12 samt från klockan 16 till 22. Alla i hemmet boende sjömän måste vara hemma klockan 10. Rökverk tillhandahölles icke inom hemmet med undantag för festerna. Likaså vore kvinnligt sällskap förbjudet. Rummen vore goda med snygga och rena bäddar och betingade ett pris av 3 lire per natt. Maten vore enligt utsago av sämre beskaffenhet och oftast otillräcklig. Inackordering betingade ett pris av 13 lire per dygn. De skandinaviska konsulaten sände med förkärlek sina respektive sjömän till detta hem, bland annat därför, att hemmet ifråga hade gott rykte. Man kunde vidare alltid träffa sjömännen för den händelse det hastigt skulle yppa sig ett arbete. Vad sjukhusvård för behövande sjömän beträffade, så hänvisades de alltid till »Ospedale Protestante», det protestantiska sjukhuset, som huvudsakligen förestodes av tyskar, överläkaren där, dr Greuter, nedlade för övrigt ett beundransvärt osjälviskt arbete för såväl sjömännen som andra nödlidande inom därvarande koloni. Det förtjänade beaktas, att dr Greuter sällan eller aldrig toge betalt för de otaliga friskbetyg eller sjukbetyg, som han skreve ut för sjömän. Likaså hade han även ofta gratis bisträckt i speciella fall med medicin. De fall, vilka nödvändiggjorde omedelbar behandling å sjukhus, lades in på Ospedale Protestante och erhölle den bästa möjliga vård och tillsyn. Sjukhuset kunde dock ej åtaga sig vården av tuberkulösa patienter annat än i allra yttersta nödfall. Priserna pä sjukhuset vore cirka 7 kronor per dag plus lakar- och medicinkostnader. Sjukhuset vore fullt modernt och såväl de tyska som italienska läkarna erkänt skickliga på sina områden. I de fall specialvård vore av nöden, remitterades den sjuke till någon specialist men finge han ligga på sjukhusets avdelning. Sjukhuskostnaderna betalades alltid av konsulatet, vilket, genast patienten anlänt, skriftligen finge garantera betalningen. Läkararvodena i de fall det gällde dr Greuter betalades sällan, då han, som nyss nämnts, sällan framställde några anspråk i sådant hänseende.

172 Bordeller vore kontrollerade och officiella. Sträng läkarkontroll rådde. Genua hamnkvarter kunde naturligtvis uppvisa ett flertal mer eller mindre ökända vinstugor och kaféer, men det generella intrycket bland olika länders konsulat därstädes vore, att förhållandena i Genua hamn vore betydligt bättre än i de flesta andra hamnar. Tillfällen till gudstjänster för intresserade sjömän funnes både på tyska sjömanshemmet och i ett flertal andra olika kyrkor. Då det låge en eller flera svenska båtar i hamnen, brukade sjömanshemmet och svenske pastorn anordna fester om kvällarna, säng, musik, någon slags förtäring etc. Sjömännen själva finge då ofta hjälpa till med underhållningen, om de kunde. Det vore tyvärr nödvändigt att numera denna art av underhållning liksom julklappsfesterna alltmera inskränktes pä grund av de ekonomiska svårigheterna, önskvärt vore, om de andra skandinaviska ländernas beskickningar kunde enas om att var och en lämna ett litet ekonomiskt bidrag till denna art av verksamhet, då även norska, danska och finska sjömän, som befunne sig på hemmet, givetvis borde inbjudas att vara med om festerna. Rio de Janeiro. Konsuln Arthur Twedberg har i skrivelse den 20 juni 1932 anfört i huvudsak följande. Vad beträffade förhållandena i Rio de Janeiro, i den mån dessa inverkade på svenska sjömän, så skilde de sig icke nämnvärt från andra hamnstäder. Vad som menligt inverkade på sjömännen, vore ju lättheten att erhålla tillgång på öl och spirituösa, och med det låga priset på den inhemska spirituosan (brännvinet) kunde ett rus erhållas och uppehållas för en relativt ringa penning. Det vore ju en gäng så, att den svenske sjömannen, då han komme i land, skulle taga sig ett ordentligt rus och bjuda sina kamrater i land på fägnad. Utan att ofta i själva verket vilja avmönstra begärde han under rusets inverkan avmönstring. Många gånger vore det befälhavaren, som, då han antagit, att mannen icke skulle infinna sig ombord, avskedade honom. Rio de Janeiro vore en idealisk plats för lösdriveri, då myndigheterna i allmänhet ej vore stränga mot lösdrivare och det vore lätt att uppehålla livet utan arbete. De korta resorna mellan hamnarna på kusten inverkade menligt på ekonomien, varför sjömännen i allmänhet ej hunne skaffa sig större tillgodohavanden. Vad som tjänades in under resan, slösades bort på några dagar. I de allra flesta fall ginge sjömännen med på att deponera en del av det hoptjänta beloppet på konsulatet, vilket i sin tur utbetalade detsamma för sjömannens räkning till det sedan några år tillbaka verksamma hemmet för sjömän under frälsningsarmens ledning. På det hela taget hade förhållandena förbättrats i hög grad, sedan detta hem kommit till stånd, då därigenom undvekes, att sjömännen behövde ligga ute under nätterna och sjömännens uppförande kunde lätt kontrolleras. Det bleve många gånger nödvändigt att utestänga en del sjömän från hemmet, då dessa genom att uppträda berusade och bråkiga förstörde trevnaden för de andra. Konsulatet hade den senaste tiden lyckats hålla platsen fri från s. k. beachcombers genom att hemsända de individer, som visat sig obenägna att uppföra sig anständigt och som fartygen på kusten icke ville anställa eller vilka genom sjukdom eller alkoholmissbruk blivit undermåliga. Några fall av utplundring av svenska sjömän hade icke förekommit eller i varje fall icke kommit till konsulatets kännedom. Att de uppskörtades vid betalning på krogarna förekomme kanske i mindre skala. I själva hamnkvarteret förekomme icke några bordeller och i den zon, dit prosti-

173 tutionen blivit förlagd, vore poliskontrollen synnerligen sträng. Könssjukdomar bland de svenska sjömännen förekomme i stor utsträckning. Det syntes dock, som om dessa ådroges mest i andra mindre hamnar såsom Recife, Bahia och framför allt i Sao Francisco, där de svenska kustbåtarna låge en längre tid och där någon poliskontroll icke funnes i samma grad som i Rio de Janeiro. Tyvärr misskötte sig sjömännen i detta hänseende och vände sig alltför sent till läkare, varigenom botandet bleve synnerligen långvarigt. I detta avseende borde mera göras för att upplysa sjömännen, huru de kunde skydda sig mot smitta och iakttaga enkla försiktighetsmått. På de svenska fartygen, som trafikerade kusten, funnes ju en blandad besättning, men vore det huvudsakligen de svenska sjömännen, som ådroge sig könssjukdomar och allvarliga sådana. Det från flera håll upptagna spörsmålet om innehållandet av en del av sjömannens avlöning hade i konsulatet en förespråkare. Det syntes, som om de flesta sjömän saknade begrepp om pengars värde, och det bortkastande av pengar, som förekomme bland en del sjömän, vore upprörande. Det vore säkert en liten del av de bortkastade pengarna, som komme dem själva till godo, och det vore ju ett faktum, att ju mer de hade på fickan, då de ginge i land, ju mera spenderades. Om de sjömän, som icke kunde hålla på slanten — och dessa utgjorde ett stort antal — hade 10 milreis eller 50 milreis i fickan, spelade för dem ingen roll, ty det ginge åt ungefär lika fort och nöjet vore ungefär detsamma. Konsulatet hade många gånger vägrat att utlämna på konsulatet deponerade pengar, då sjömannen varit berusad eller känd för att slarva bort slantarna. Då de nyktrat till och blivit förståndiga, hade de enbart känt sig tacksamma. Buenos Aires. Ministern Christian Gunther har i skrivelse den 30 april 1932 omförmält, hurusom den relativt korta tid beskickningen handhaft konsulatgöromålen i Buenos Aires — 5 månader -— icke givit tillräckligt tillfälle att bilda sig en mera ingående kännedom om sjömansförhållandena i därvarande hamnar. Pä beskickningens begäran hade i anledning härav svenske sjömanspastorn Nils Bååthe lämnat en skrivelsen närsluten redogörelse i ämnet. För egen del tillägger minister Gunther allenast följande. Buenos Aires var på sin lid känt som en för sjömän mycket farlig anlöpningsplats med ett otal av frestelser av allehanda slag. Såsom pastor Bååthe framhölle, hade i detta hänseende en ingående sanering ägt rum, och den argentinska huvudstaden syntes numera kunna inrangeras bland de i sedligt avseende för sjömännens välbefinnande bäst ordnade hamnarna. Ln mörk punkt utgjorde dock alltjämt de grasserande veneriska sjukdomarna. Enligt uppgjord statistik tillhörde av de sjukdomsfall, som drabbat svenska sjömän och som omhändertagits av beskickningen eller konsulatet i Buenos Aires under de senaste fem åren, icke mindre än 93 procent nämnda kategori. Sjömanspastorn Nils Bååthes den 15 april 1932 dagtecknade redogörelse innehåller i huvudsakliga delar följande. Hela antalet svenska fartyg, som besökte hamnen år 1931, uppgick till 82. Ordningen i hamnen kunde sägas vara god. De till största delen moderna och rymliga dockområdena, som låge i omedelbar närhet av stadens centrum, stode under god polisuppsikt, och ordningsstörande moment vore sällsynta. Beachcombers vore så gott som obefintliga, mest tack vare den i landet rådande stränga immigrationslagen, som praktiskt taget omöjliggjorde varje annan avmönstring än för sjukdom. Visserligen funnes ett antal dekadenta svenskar i staden, men dessa kunde knap-

174 past hänföras till den ifrågavarande kategorien och kunde under alla förhållanden ej sägas utgöra någon direkt fara för de besökande sjömännen. Utskänkningslokaler och nöjesetablissement förekomme talrikt i hamnens omedelbara närhet. De sydamerikanska hamnstäderna vore sedan gammalt kända för sitt vidlyftiga nöjesliv, och mycket därav funnes väl ännu kvar, men dess lägsta och brutalaste former vore bortrensade. Den ökända stadsdelen Boca vore i våra dagar bättre än sitt rykte. Visst funnes där en myckenhet barer och glädjehus, men ett besök där vore ej längre förknippat med överhängande fara för liv och egendom som för blott ett tiotal år sedan. Endast ett fåtal svenska fartyg hade för övrigt sin tilläggsplats i Boca. Den andra plats, dit nöjeslokalerna vore koncentrerade, vore gatan Leandro N. Alem, bland sjömännen populärt kallad »pelargången». Denna gata, som löpte jämsides med hamnen, vore en av stadens förnämsta trafikådror, varför polisuppsikten och ordningen vore god. Det kunde dock icke förnekas, att detta nöjesliv, till det yttre mera hyfsat än mänga andra hamnstäders, dock vore av den beskaffenhet, att det bjöde de besökande sjömännen stora moraliska och hälsorisker, och det vore förvånansvärt, att en stad, sä män om sitt anseende och om det ansikte den visade främlingen, som Buenos x\ires, tolererade, att en av dess huvudgator till stor del ockuperades av utskänkningslokaler och otuktsnästen. Spriten vore i landet fri och lätt tillgänglig, det sista icke minst genom sin prisbillighet. Dess beskaffenhet vore dock ofta underhaltig och hade vid åtskilliga tillfällen förorsakat bland annat magsjukdomar. De veneriska sjukdomarnas antal hade enligt uppgift frän konsulatet under de fem sista åren varit: 1927 9 fall, 1928 14 fall, 1929 25 fall, 1930 18 fall, 1931 20 fall. Dessa siffror kunde ej anses oroväckande, då man betänkte, att över 2 000 svenska sjömän årligen besökte Buenos Aires hamn. De sjömän, som ginge i väntan på hyra, bodde i regel på det engelska eller tyska sjömanshemmet, vilka båda vore rekommendabla. De, som bodde på det engelska hemmet, hade möjlighet att genom en där arbetande shippingmaster erhålla hyra på engelska och amerikanska båtar. Priset vore på det engelska hemmet 3 pesos och på det tyska 2: 50 pesos per dag. I Buenos Aires funnes en svensk sjömanskyrka, inrymd i en förhyrd lokal, nära hamnen. Dess läs- och skrivrum besöktes under är 1931 av 9 594 personer, mest sjömän, vilken siffra proportionsvis finge anses vara god. 53 samkväm och fester hade hållits med ljusbilder och föredrag med sammanlagt 3 246 besökande. 3 073 brev skrevos under året på kyrkans läsrum. 18 utflykter anordnades med 296 deltagare. 351 sjukbesök avlades. 5 800 kronor hemsändes för sjömäns räkning och 7 510 kronor mottogos till förvaring. De två sista åren hade å kyrkan hållits kostnadsfri undervisning i spanska för sjömän 3 kvällar i veckan, med sammanlagt ett 100-tal elever. Detta utom den rent kyrkliga verksamheten. Det syntes, som om den fristad, som sjömanskyrkan utgjorde, skulle få ett särskilt värde på detta stora avstånd från hemlandet. Den i särskilt hög grad främmande och ovana omgivningen och svårigheten med språket m. m. gjorde, att sjömännen gärna sökte sig till en plats, där de kände sig säkra och hemma. För folket på den linje, som trafikerade Brasilien och Argentina, Linea Sueca La Plata, vars båtar stannade borta från hemlandet flera år i sträck, ägde sjömanskyrkan av lätt förklarliga skäl en alldeles särskild betydelse, icke minst genom sin rika tillgäng till svenska tidningar och böcker. »Som sammanfattande omdöme skulle jag vilja säga», yttrar sjömanspastorn slutligen, »att förhållandena i Buenos Aires hamn äro relativt goda, i vissa fall mönstergilla, och att endast i sällsynta undantagsfall någon sjöman genom eget förvållande fallit kyrkan eller det allmänna till last. Jag vill dock betona, att detta förhållande till stor del måste skrivas sjömännen själva till godo. Särskilt äro John-

175 sonlinjens besättningar nästan undantagslöst värda en eloge för sitt goda uppträdande under uppehållet i hamn. Deras sparsamhet kan högt vitsordas. En förfrågan hos respektive befälhavare har visat, att över lag cirka 75 a 80 procent av de månatliga hyresbeloppen betalas ut på s. k. dragsedel. De sjömän i bolaget, som ej begärt sådan dragsedel, äro mycket lätt räknade. Förhållandena äro i det närmaste desamma bland den till cirka 40 procent svenskar uppgående bemanningen på den nyss omnämnda svenska kustlinjen.» Shanghai. Generalkonsul J. Lilliehöök har i skrivelse den 6 maj 1932 anfört i huvudsak följande. Föreskrifterna för ordningens upprätthållande i Shanghais hamnområde genom det internationella settlementets polis och en särskild flodpolis borde kunna betraktas såsom tillfredsställande, om än det icke kunde förnekas, att föreskrifternas tilllämpning lämnade åtskilligt övrigt att önska, delvis sammanhängande med svårigheterna att få vederbörande lagöverträdare, huvudsakligen kineser och individer utan nationalitet, dömda inför kinesisk domstol. I Shanghai liksom annorstädes kringsvärmades fartygen vid ankomsten av beachcombers, försäljare av kram och alkohol samt agenter för nöjesetablissement i hamnkvarteren, ehuruväl det nog kunde sägas, att förekomsten av nämnda individer vore jämförelsevis mindre än i övriga stora hamnstäder. Antalet vita, som ägnade sig åt detta näringsfång, vore ganska litet. De vore mestadels att finna bland den lägre ryska emigrantklassen. I hamnområdet funnes ett stort antal barer, utskänkningslokaler och sämre kabareter, ägda huvudsakligen av ryssar av nämnda kategori eller av kineser; dessa lokaler syntes icke i mer än ett avseende till karaktären väsentligare skilja sig frän motsvarande förlustelseställen i andra storstäder, nämligen att i Shanghai utskänkning av mycket billig alkohol av träsprit förekomme i långt större utsträckning än annorstädes, över huvud taget vore förekomsten av alkoholhaltiga drycker av synnerligen underhaltig kvalitet och till lätt överkomliga priser en av de mest framträdande farorna för sjömännen i Shanghai. Dagligen förekomme exempel på, att under inverkan därav sjömän kommit i slagsmål, blivit bestulna eller på annat sätt råkat illa ut. I hamnområdet funnes ett stort antal bordeller, vilka med huvudsakligen ryska och kinesiska kvinnor för sjömännen utgjorde den allvarligaste fara för veneriska sjukdomar, en fara som där vore större än i andra hamnar, enär i Shanghai icke funnes någon obligatorisk läkaruppsikt eller någon annan hälsovårdskontroll över ifrågavarande platser. För övrigt bidroge klimatet i Shanghai med regniga och blåsiga vintrar och heta, fuktiga somrar samt de allmänna sanitära förhållandena i hamnkvarteren till att sjömännen lätt ådroge sig subtropiska sjukdomar. I Shanghai funnes egentligen endast ett sjömanshem, »The Hanbury Institute & Sailor's Home». Detsamma sköttes på ett utmärkt sätt och borde som regel kunna erbjuda plats för alla arbetslösa svenska sjömän i hamnen. Det stode under uppsikt av den engelske kyrkoherden, och dess priser vore mycket rimliga. Läs-, musik- och biljardrum funnes. Det borde vara till de svenska sjömännens egen fördel att bo därstädes, enär föreståndaren för sjömanshemmet stode i kontakt med rederierna och konsulaten, varigenom utsikterna för sjömännen att inom rimlig tid erhålla ny hyra ökades. Beklagligtvis vore dock utsikterna för en därstädes avmönstrad svensk sjöman att snart erhålla ny hyra mycket små. Det måste härvid bemärkas, att varje rederi i första hand tillgodosåge sitt behov av besättning bland

176 sin egen nations sjömän, och då det alltid funnes ett visst antal lediga sådana bland de stora sjöfarande nationerna, kunde svensken som regel icke konkurrera på utländska fartyg. Den svenske sjömannen vore alltså nästan undantagslöst hänvisad till de möjligheter till arbete, som kunde erbjudas ä de svenska fartygen; och då desamma med få undantag vore linjebåtar med full besättning frän Göteborg, vilka mycket sällan gjorde ombyten i Shanghai, vore utsikterna även härvidlag smä. En annan omständighet, som även bidroge till att väsentligt minska möjligheterna för erhållande av ny hyra därstädes, vore att Shanghai vore en av de få hamnar, där sjömän numera tillätes att avmönstras eller skiljas från sina respektive fartyg, utan att garanti om hemförpassning lämnades av vederbörande rederi. Härigenom ökades antalet arbetslösa sjömän, och i betraktande av de små hyresmöjligheterna kunde det nog sägas, att deras antal vore större i Shanghai än på många andra platser. Vad beträffade anstalter för beredande av trevnad för sjömän i Shanghai kunde det tyvärr fastslås, alt staden vore mycket klent utrustad. I själva hamnområdet funnes endast ett litet engelskt kapell. De två stora brittiska kyrkorna låge rätt nära hamnområdet, varemot övriga gudstjänstlokaler av olika trosbekännelser befunne sig långt upp i staden och icke besöktes av sjömän. En kyrka funnes i den franska koncessionen, där regelbundna gudstjänster holies pä danska språket. Densamma syntes dock vara väl avlägset belägen för att besökas av svenska sjömän. I staden funnes en brittisk institution kallad »The Mission for Seamen», öppen för sjömän av alla nationaliteter. Dess lokaler med läs- och skrivrum syntes dock så gott som undantagslöst besökas av uteslutande brittiska sjömän. Det amerikanska Y. M. C. A. av samma karaktär i Shanghai som å andra platser vore även tillgängligt för alla nationers sjömän, men syntes det höra till undantagen, att någon svensk sjöman besökte detsamma. Frälsningsarmén, som ju på andra platser plägade arbeta bland sjömännen och i hamnområdena, hade i Shanghai en mycket ringa omfattning och sysselsatte sig icke alls med sjömännen eller förhållandena i hamnen. Såsom ett slutligt omdöme rörande förhållandena i Shanghais hamn i den mån dessa påverkade svenska sjömän, framhåller generalkonsul Lilliehöök, »att förekomsten av de parasitindivider, som leva på sjömännen och söka bedraga och bestjäla dem, är jämförelsevis mindre än i andra hamnar, att de väsentligaste farorna, som möta sjömannen i Shanghai, äro lättheten att komma över alkohol av underhaltig beskaffenhet samt utbredningen av de veneriska sjukdomarna, att de klimatiska och sanitära förhållandena lätt utsätta sjömännen för subtropiska sjukdomar, att utsikterna för erhållande av ny hyra äro synnerligen små, samt att föga göres från allmänt eller enskilt häll för sjömännens trevnad eller för beredande av sunda nöjen åt dem». New York. Beträffande New York torde till en början få lämnas upplysningar angående innehållet i de vid generalkonsulatet i nämnda stad upptagna protokollen rörande nödställda sjömän. I sådant hänseende må anföras följande. Av de vid generalkonsulatet i New York upptagna protokollen, tillhopa 66, avse 64 sådana händelser, i vilka konsulatets bistånd påkallats på grund av att sjöman befunnit sig i utblottat tillstånd. I återstående två fall lämnas redogörelse allenast angående tvist om hyra. Huru här avsedda fall fördela sig med hänsyn till vederbörandes ålder, framgår å sid. 29 i Kap. II av betänkandet. Nämnda 64 fall synas i själva verket till största delen vara belysande allenast

177 för den under den nuvarande allmänna ekonomiska depressionen i Amerikas Förenta Stater, enkannerligen staden New York, radande arbetslösheten bland sjömän — eller i vissa fall förutvarande sjömän — av svensk nationalitet. Men även i sådant hänseende sakna i viss utsträckning de ifrågavarande protokollen egentligt intresse, nämligen till den del fräga är om sjömän, beträffande vilka uttryckligen framgår, att de, ehuru svenska medborgare, sedan lång tid tillbaka förlorat all verklig kontakt med svensk sjöfart. Till sistnämnda kategori böra sålunda hänföras icke mindre än 38 fall, rörande vilka framgår, att vederbörande antingen efter att hava ankommit till Förenta Staterna för tid sedan, som uppgår till högst tjugosju och lägst fyra är, åtminstone »mestadels» haft anställning i land (3 fall) eller ock innehaft anställning uteslutande eller i varje fall huvudsakligen endast å amerikanska fartyg (13 fall) eller eljest över huvud taget icke under de senaste tio åren seglat med svenskt fartyg (22 fall). I ytterligare 15 fall är fråga om sjömän, beträffande vilka icke ens antydes, att vederbörande under senare tid haft anställning å svenskt fartyg. I 10 av dessa fall angives uttryckligen, att senaste avmönstring gällt amerikanskt fartyg. I allenast 2 av nyssnämnda 15 fall framgår, att omständighet, var över sjömannen själv kunnat rada (i båda fallen eftersegling), varit orsaken till den nödställda belägenheten. Med avseende ä återstående 11 fall är att anteckna följande. I samtliga fallen är fräga om sjöman, som sedan år 1930 åtminstone under någon tid haft anställning ä svenskt fartyg. Anledningen till tjänstens upphörande har angivits sålunda: i fyra fall sjukdom, i två fall egen begäran, i ett fall eftersegling, i ett fall fartygs uppläggning samt i ett fall »hyresavtalets utgång». I ytterligare ett fall torde anledningen hava varit egen begäran; i det återstående fallet framgår icke någon upplysning i motsvarande hänseende. I sistnämnda fall har emellertid tjänsten frånträtts först efter verkställd avmönstring. Vid bedömande, i vad mån nödställdheten kan anses hava varit självförvållad, bör givetvis bortses från de fall, där sjukdom utgjort avmönstringsanledningen. Beträffande återstående sex fall, där tjänsten frånträtts först efter vederbörlig avmönstring, framgår här nedan storleken av vid avmönstringen uppburet hyresbelopp liksom den tid, som förflutit frän avmönstringsdagen till dess vederbörande hänvänt sig till konsulatet (eller till visst genom konsulatets försorg upprättat »härbärge») för erhållande av hjälp. Belopp $ 115:— $ 120: — $ 79: — $ 80: — Sv. Kr. 125: — $ 50: —

Tidrymd cirka 1 Ar cirka 4 månader 2 månader 14 dagar 1 månad 7 dagar 24 dagar 22 dagar

Samtidigt med insändandet den 22 juni 1932 av ifrågavarande protokoll har t. f. generalkonsuln G. Oldenburg avgivit följande redogörelse angående förhållandena i New Yorks hamn. »I New York förekommer ingen stadsdel, som kan sägas äga typisk hamnkaraktär. Detta torde i främsta rummet bero pä hamnens geografiska utsträckning. Dockor, pirer och andra hamnanläggningar äro nämligen icke koncentrerade till någon viss stadsdel utan löpa som ett smalt kantband utefter Manhattans, Brooklyns och den mot Hudsonfloden vettande delen av staten New Jerseys stränder. Man iakt12 —

178 tager icke många kvarter av uteslutande hamntyp. Hamndistrikten sakna det djup, vilket innebär en lockelse till skumraskhantering. Ehuru alltså geografiska faktorer kommit ordningens upprätthållare till hjälp, måste man dessutom säga, att myndigheterna genom synnerligen stränga förbud och övervakningsåtgärder bidragit till att skapa den ordning inom hamnen i New York, som på en betraktare gör ett fördelaktigt intryck. Som exempel på dylika restriktioner kan nämnas föreskriften om s. k. pirpass för tillträde till fartygens lastnings- och lossningsplatser. Vidare givetvis alkoholförbudet samt synnerligen drakoniska bestämmelser rörande bordeller och gatuprostitution. överfall ä sjömän förekomma naturligtvis men torde vara relativt sällsynta. Enligt särskild immigrationsbestämmelse far en utländsk sjöman, som avmönstrat här i landet, icke utom i vissa undantagsfall kvarstanna i landet under längre tid än 60 dagar. Därest han bryter mot denna föreskrift, anses han olagligen uppehålla sig i landet och kan när som helst häktas och deporteras. Vid deporteringsbeslutet är alltid knutet förbud att vid äventyr av höga botes- eller fängelsestraff återvända till landet. Gentemot s. k. beachcombers och andra hamnparasiter av utländsk nationalitet har deportationsvapnet använts och användes utan barmhärtighet. Förutom de dagliga rutinförpassningarna till Ellis Island företagas då och då razzior i stor skala, då oskyldiga ofta få lida med de skyldiga. Eljest måste man nog medgiva att immigrationsmyndigheterna ej sällan se genom fingrarna med bona fide sjömän, som överskridit 60-dagarsgränsen. I tider av arbetslöshet och nöd ligger det ju i sakens natur, att ingripande gentemot främmande element — i första rummet av icke önskvärd art — skarpes. Tack vare denna möjlighet att arrestera och deportera sjömän, vilken myndigheterna hava, torde, åtminstone vad individer av utländsk extraktion beträffar, ingen klass av yrkesmässiga hamnparasiter kunna uppstå. Generalkonsulatet har, utan att hava haft tillfälle att tillfullo undersöka situationen, i sin verksamhet fatt den uppfattningen att svårare missförhållanden i sådant avseende icke råda. Den omständigheten att spritförbud rader och lagliga utskänkningslokaler ej förekomma, är som bekant ingalunda liktydigt med att sprit icke är åtkomlig för den, som önskar skaffa sig den förbjudna varan. Sjömännen äro icke sämre lottade härvidlag än andra — snarare tvärtom — åtminstone vad tillgången beträffar. Däremot hänvisar sjömannens ekonomi honom oftast att hälla sig till de kvalitéer av ofta hälsovådlig beskaffenhet, som tillhandahållas i hamnkvarteren för låga priser. Frågan, huruvida den legala och öppna alkoholhandelns ersättande med en olaglig och underjordisk varit övervägande till ondo eller godo för nykterheten bland sjömännen, torde icke här behöva diskuteras. Dess besvarande är givetvis intimt förbundet med det invecklade förbudsproblemet, vilket just nu är mera aktuellt än på länge varit fallet. Allvarligare exempel på spritmissbruk bland svenska sjömän hava dessbättre icke kommit till generalkonsulatets kännedom. Som redan nämnts, äro bordeller i lag förbjudna. Gatuprostitutionen förekommer numera så gott som icke alls i New York. Allt som härmed sammanhänger försiggår därför i hemlighet, varför några flagranta missförhållanden icke träda i dagen. Ehuru det är givet att mycken last frodas i New York, har man dock det intrycket, att det sedliga tillståndet inom New Yorks hamnvärld är bättre än i flertalet andra storhamnar. Nöjeslokaler av mera oskyldigt slag, huvudsakligen frekventerade av sjömän, såsom restauranter, danslokaler, biografer e t c , finnas givetvis i stort antal. Utbredningen av könssjukdomar torde, som en följd av vad ovan sagts om ordningen i hamnen och angående förbudet mot prostitution e t c , vara förhållandevis ringa. Det är svårt att yttra sig härom utan tillgång till ett större utrednings-

179 material, men detta är den uppgift man erhåller vid förfrågan hos personer, som kunna antagas känna läget i allmänhet. Till åtgärderna mot dessa sjukdomar torde böra räknas den läkarundersökning från immigrationsmyndighetens sida, som besättningen å alla från utlandet ankommande fartyg måste underkasta sig. Veneriskt sjuka tillåtas ej kvarstanna ombord utan överlämnas till ett U. S. Marine Hospital (federalt lasarett) för vård på redarens bekostnad enligt särskild Act av 1920. För de sjömän, som undgått immigrationsläkarens uppmärksamhet eller eljest äro i behov av vård i hamnen, finnes ett relativt stort antal polikliniker, där sjöfolk utan hänsyn till nationalitet behandlas på särskilt förmånliga villkor — kostnadsfritt eller för en ringa avgift, beroende på polikliniken och sjukdomens art. Den vård, som beredes sjömännen å dessa kliniker, kan emellertid, enligt vad generalkonsulatets erfarenhet visat, icke anses tillfredsställande. Behandlingen är synnerligen summarisk samt uppfyller knappast de sanitära anspråk, som man torde böra ställa därpå. Vårdnadstiden tenderar att bli orimligt lång utan att därför leda till resultat. Därest en veneriskt sjuk sjöman innehar ett högst 60 dagars gammalt avmönstringsbevis frän amerikanskt fartyg, äger han, om tjänstetiden uppgått till minst 60 dagar, erhålla kostnadsfri vård på ett U. S. Marine Hospital. Denna möjlighet har givetvis stor betydelse för bekämpandet av dessa sjukdomar. Vården å U. S. Marine Hospitals är emellertid tyvärr också på många platser ganska dålig. Läkarna hava icke någon hög kompetens och sjukhusen äro ofta fullbelagda. Värden tenderar att alltför mycket standardiseras. Patienterna bli ofta nummer, som utan tillbörligt beaktande av det särskilda fallet kvarhållas en viss genomsnittstid innan de friskskrivas. Vårdnadskostnaderna äro dessutom ganska höga. Generalkonsulatet har sedan åtskilliga år funnit det fördelaktigt att etablera samarbete med privat svensk läkare i New York, som tager ett mera personligt intresse för de sjuka sjömän, för vilka generalkonsulatet författningsenligt skall eller må omhänderhava vården. Logi för sjömän finnas givetvis i New York, huvudsakligen ordnade på privat väg. Ett relativt stort antal institutioner och sjömanshem härbärgera sjömän för en låg avgift. Den största och mest kända bland dessa institutioner är 'Seamen's Church Institute', belägen i nedre Manhattans sjömanscentrum. Denna kan giva rum åt över 1 900 sjömän för ett pris, växlande mellan $ 1 : — och $ 0 : 3 5 per natt. Måltider kosta $ 0: 10. Dessutom finnas flera av frälsningsarmen och K. F. U. M. m. fl. organisationer underhållna hem. Därest generalkonsulatet skulle nödgas i någon större utsträckning anlita dessa institutioner, bleve det nödvändigt att lämna särskilt bidrag till deras rörelse, något som hittills icke förekommit. Här som annorstädes äro sjömanshemmen ofta grundade av och nära förbundna med olika religioners och länders sjömansmission. Ett särskilt för svenskt sjöfolk betydelsefullt exempel härpå är norska sjömanskjTkans hem i Brooklyn. Något svenskt sjömanshem saknas alltsedan det av Augustanasynoden underhållna år 1930 måst nedlägga sin verksamhet efter försäljning av fastigheten. Denna brist hoppas man emellertid kunna avhjälpa inom en ej alltför avlägsen framtid. Ehuru svenska lutherska immigranthemmet under tiden välvilligt tager sig an även sjömän, är avsaknaden av ett svenskt sjömanshem högst kännbar. Denna möjlighet är givetvis mycket beroende på, huruvida goda eller dåliga tider råda inom sjöfarten. Under normala förhållanden torde en svensk bona fide sjöman i regel kunna påräkna ny hyra inom den 60-dagarsperiod, under vilken han enligt immigrationslagen mä stanna i landet. Skandinaviskt sjöfolk är som bekant eftersökt icke minst för amerikanska båtar. Då arbetslöshet råder på den egna

180 marknaden, blir det givetvis svårare för utlänningar att konkurrera med den inhemska arbetskraften, i synnerhet som myndigheterna i deportationsbestämmelserna hava ett effektivt vapen gentemot utlänningar. Samma svårigheter visa sig även för erhållande av hyra å andra främmande länders fartyg. Svenska sjömän äro särskilt berörda av norska båtars fullt förståeliga politik att gynna eget sjöfolk. Den omständigheten att en mycket stor del av trafiken är linjefart med mera stabila fartygsbesättningar bidrager i ej ringa mån att öka svårigheterna för de hyressökande att i New York vinna anställning. Detta gäller i hög grad om de svenska fartygen, som anlöpa New Yorks hamn. Det har därför varit generalkonsulatets politik att, då förhållandena så påkalla, söka bereda arbetslösa svenska sjömän tillfälle att å svenska fartyg för nominell hyra arbeta sig hem eller till annan hamn, där möjligheterna till hyra synas större. Vederbörande befälhavare hava härvidlag visat erkännansvärd förståelse. Flertalet av ovan omförmälda institutioner bereda sjömännen, förutom mat och logi, tillgång till stora sällskapsrum, läsrum med tidningar, böcker och sällskapsspel, biljardsalar och dylikt, som är ägnat att bereda trevnad och förströelse. Dessutom ordnas ofta aftonunderhållning med uppskattade program. 'Seamen's Church Institute' har också egen klinik, där gratis vård beredes för lindrigare sjukdomsfall, ävensom tandvård mot en ringa avgift. Sjömanshemmens i flertalet fall religiösa förankring garanterar, att uppbyggelse av detta slag ej saknas. Förutom amerikanska sjömanspräster hava de flesta av de viktigaste sjöfarande nationerna egna utsända pastorer, oftast såsom föreståndare för sjömanshemmen. Som ett allmänt omdöme om förhållanden inom New Yorks hamn torde man kunna säga, att den allmänna ordningen och andan är god, att åtgärderna mot veneriska sjukdomar förefalla att vara tillfredsställande samt att hyrestillgången ävensom förhållandena i övrigt hava en viss särprägel i New York till följd av den både absolut och relativt sett stora linjetrafiken, ävensom på grund av de speciellt amerikanska immigrations- och deportationsbestämmelserna.»

181 Bilaga

B.

Löneförhållanden inom vissa grupper av sjömansyrket åren 1860—1931.1 Normala

m å n a d shyror, i k r o n o r

Yrkesgrupper 1860 1870 1880 1890 1900 1910 1912 1914 1917 1920 1928 192919301931 Absoluta

tal

Bästemän o. konstaplar Rorgängare Timmermän Båtsmän Matroser Lättmatroser Jungmän Eldare Kollämpare Stuertar Kockar Relativa

•

46 46

53 53

58 67

58 63

67 74

74 80

80 87

85 109 321 99 112 337

43 43

49 47

48 47

55 49

62 59

70 67

77 71

79 76

36 30 16 36 26 28 28

39 30 20 39 30 39 30

39 31 22 43 32 49 35

43 34 24 44 31 64 40

49 39 27 48 34 73 46

55 59 64 75 270 45 48 51 62 179 28 31 33 41 105 54 59 63 74 266 39 41 45 50 188 92 97 108 141 308 54 60 69 93 236

142 144 147 149 104 111 110 111 53 53 53 51 135 141 144 148 92 95 94 94 210 213 217 225 155 167 169 167

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

115 115 114 109 108 100 125 108 115 139 107

126 146 112 109 108 103 138 119 123 175 125

126 137 128 114 119 113 150 122 119 229 143

146 161 174 185 237 698 161 174 189 215 243 733 144 163 179 184 207 700\ 137 156 165 177 202 688/ 136 153 164 178 208 750 130 150 160 170 207 597 169 175 194 206 256 656 133 150 164 175 206 739 131 150 158 173 192 723 261 329 346 386 504 1100 164 193 214 246 332 843

370 365 370 367 394 400 408 414 347 370 367 370 331 331 331 319 375 392 400 411 354 365 362 362 750 761 775 804 554 596 604 596

89 301\ 159 157 159 158 87 296/

tal

Bästemän o. konstaplar Rorgängare Timmermän Båtsmän Matroser Lättmatroser Jungmän Eldare Kollämpare Stuertar Kockar

1 Omfattar, med hänsyn till svårigheten att erhålla tillförlitliga löneuppgifter för segelfartygens besättning, endast manskapsgrupper å ång- och motordrivna fartyg.

182 Bilaga C

Antalet förseelser å svenska fartyg enligt till kommerskolle1928

afe -Qs «

CS «JJ M SID

c

ii C

ni *-

:CS

ii

•r-> C

fe C •o ca

l-l

ui T3

C

fc X)

Summa

-a

O)

•17— ca

' « ca a — I/J c "O

0) C O

Norge Danmark (utom vid Öresund) Finland Ryssland vid Norra Ishavet Ryssland vid Östersjön Baltiska staterna jämte Gdynia Tyskland vid Östersjön jämte Danzig Tyskland vid Nordsjön Nederländerna Belgien England vid Kanalen (inkl. London) Storbritannien i övrigt samt Irland Frankrike vid Kanalen » » Atlanten » » Medelhavet Spanien vid Atlanten jämte Portugal Spanien vid Medelhavet jämte Gibraltar. . . . Italien Balkan (Grekland) Svarta havet Syrien och Cypern Afrika vid Medelhavet » » Atlanten Afrika, Kaplandet jämte Durban Afrikas övr. ostkust Främre o. Bortre Indien (utom Malacka) Ostindiska öarna jämte Malacka Asien vid Stilla havet jämte Japan Oceanien Australien med Nya Zeeland Nordamerika vid Atlanterkusten » » västkusten Centralamerika (inkl. hela Mexikanska Gulfen jämte Guayana) Sydamerika vid Atlanten med nämnt undantag i» » västkusten Orten framgår ej eller har förseelse begåtts till sjöss

ca w. er.

CJ

a a a

1 1 2 1 2 3 3 9 11 2 1

2 1 1 2 1 10 3 4 5 5 4 4 3 2

5 2 1 7 4 4

2 12 2 3

1 5 11 1

1 5 1 13 1

3 1 12 1

4 11 18

22 170 109

37 41

183 Bilaga C.

gium insända skeppsdagboksutdrag under åren 1927—1931. 1930

Förseelse i samband med berusning

1929 O

ii

c

ÖC

t o M 00 C — X> : « 0) C •^TJ2 ca - ^ OJ — in E "O OJ C <u

2ca g£

£

CiD j O) 'C i

2 2 12

, — 8 2 9 2 1 2 2 6

°£

2 13 4 2 3 1 1

—

4 5 13

3 4 1

. .

1 11 1 2 — 14 — 8 4 6 1 6 6 3 4 3 — 12 1

ca

— —. 11 6 — 10

— — — 2

to M bE! OJ fi — -O 1 (o .ca OJ c 1 E

ca

1 5 2

Å OJ £ca' atn' 1 <-i o g tao (fl 73 (fl OJ S *•§ OJ(fl

OJ —

3 C/2

(O

ca

3 7

—

—

—-

2 7 3 6 13 1

1 1

— — — — — 3 — 8

2 7 1 1 1 2 3 11

— 4 2 5

— — —1

— — 4 3 1

—

4 15 21

3 5 8

2 9 4 24 2 31

38 4 12

5 1 1

- 4c

c 30

| 151

1 1

4 3 4

—

—

4 1

a£

—

10 6 8 10 7 6

— —

4 6

— — 2

•

1 1 3 1 1 1

— 2 5 2 1

—

5 3 4

— —

— 7 20 2 4

"

Ti ^ TJ rj OJ OJ — oj >OJ — (fl "O fe C

3 CS

C/3

— — 15

— —

*- A

OJ

8 g<8

73 O c OD *-* C d tn <" OE ca OJ c .T7— ca oj —'

6 8 15 1 4 6 1 5 7 — 7 22 — — 12 — 3 14 — 4 18 — 3 25 — 9 12 — 1 12 — 11 35 — 7 17 6 — 8 23 1 13 27 — 12 27 9 — 8 1 — 1 4 — — 1 10 28 2 11 26 4 23 5 6 — 2 8 17 7 10 2 31 44 6

(A

ca

OJ K (O «w

(fl

s

ca

C/3

O 3

£ 3

« E -o .BP 'u OJ C OJ >

•o ca

— 1 — —

—.

— , — — —. —

—

1 2 2 7 1 1

__

1 4 6

—

3 5 2 7 G

g i

3 3 2 6

— 3 — 7 — 1 — 1 — 2 — 2 — 3 — 15

OJ — i

— —

—

5 6 1 14 — 1

OJ

3 1

1 5 2 2 3 8

ca *^

BP (« S -o ! "C OJ C OJ ? "3 B3 Öc l O ±1 2 (fl

tU A

4|

— — —

— — — —

'-

(o T J G :fe 0 C3

— _ — 1

£ £

«t-i

OJ

C to C 3 ca t-, (fl OJ

ca

A t o " OD N ~ -O BP :0 OJ OJ « S — T3

£ £

tfl Ex) .BP > OJ c oj i O UH 2 (fl 3

:

[T,

1 4 2 3 3 3

OJ

>

10 1

X)

£ £ S^.£ 3 « £ c

2 5 8

M

ca

OJ a> u

- 1£ O 2

(fl

u

u i A OJ (fl 2 E Si 73

u

i .Q

Summa 1927 —1931

1 7 3 5 2 12 2 15 13 4 3 7 1 2 2 3 5 2 2

— —

—

—

—

— —

8 11 11 1 5 4

1 7 1

—• — 5 2 7 1 1

— — 2 1

— — 2

1 2 2 1

— 32 2

11 9 22 10 19 25 24 16 38 40 23 16 43 18 8 27 31 32 11 5 4 37 39 36 6 6 14 21 10 78 8 10

A[

—

1 Ii $ - (i

11 16 16

c

65 37 33

79 60 51 146

•

c

10 3

- 1?\

—

2 3 7

8 K ) 3(>

() K3

6C)

1!> 2 2 ' t| 140

2 t 22'l

11(>| 1 0 3 3

184 C1.

Bilaga

Å vissa sjukhus intagna fall a v venerisk sjukdom hos i Stockholm h ö r a n d e m ä n år 1931; e n l i g t u p p g i f t e r

till S j ö m a n s u t r e d n i n g e n

hemma-

a v å r 1931.

Åldersgrupper

Sjukhuset S:t Göran, Sjukhuset S:t Erik 3 . Maria sjukhus 1 Åsö sjukhus 2 Söderby sjukhus.. . . Serafimerlasarettet.. Sjukhuset Eira 1 . . . . Garnisonssjukhuset. Summa

15—20 20—25 25—30 30—35 35—40 40—45 45—50

50 Summa

63 2 3

46 1 17

498 4 27 1

Uppgift ej lämnad 2 20 3

6 1

11 2

1 I —

30 115 109

1 23 32

39 57

2 19 12

32 1

37 Av de i förestående tabell avsedda personerna voro följande antal (civila) sjömän. Sjukhuset S:t G ö r a n . . . . Sjukhuset S:t Erik 3 Maria sjukhus 1 Åsö sjukhus Söderby sjukhus Serafimerlasarettet Sjukhuset Eira 1 Garnisonssjukhuset

3 Summa

4 UpPÉ;ift ej Is mnad 1 4 14

3 1

2 9

1 Uppgifterna hava i själva verket meddelats enligt en åldersgruppering 15—20; 21—25; 26—30 etc. 2 övriga 10 av Stockholms stads statistiska kontor upplysta fall avse sjukdom i icke smittsamt skede. a Enligt telefonuppgift från dr Edholm den "/12 1933. Till d e o v a n s t å e n d e u p p g i f t e r n a m å a n f ö r a s , att enligt u n d e r h a n d i n h ä m t a d u p p l y s n i n g f r å n ö v e r l ä k a r e n vid S:t G ö r a n s s j u k h u s d r K a r l M a r c u s u p p g i f t e r n a b e t r ä f f a n d e s j ö m ä n n e n såtillvida icke ä r o j ä m f ö r b a r a m e d u p p g i f t e r n a i övrigt, s o m s j ö m ä n n e n , v i l k a i d e flesta fall s a k n a d e b o s t a d i l a n d , ofta — av h u m a n i t ä r a o c h sociala s k ä l — i n t a g i t s p å s j u k h u s e t u t a n att s j u k d o m e n s s v å r i g h e t s g r a d i o c h för sig m o t i v e r a t d e t t a . S å s o m e x e m p e l a n f ö r d e s , att m a n för n ä r v a r a n d e h a d e p å s j u k h u s e t i n l a g d a ett p a r fall ( u t l ä n d s k a s j ö m ä n ) a v o k o m p l i c e r a d g o n o r r é . E r f a r e n h e t e n f r å n a n d r a y r k e n v i s a d e d ä r e m o t , att i de a l l r a flesta fall v e d e r b ö r a n d e ginge m e d p å i n t a g n i n g p å s j u k h u s e t , först s e d a n e x e m p e l v i s s å d a n k o m p l i k a t i o n tillstött, s o m gjort v e d e r b ö r a n d e för tillfället till a r b e t e o f ö r m ö g e n .

185 Bilaga C11A v s k r i f t e r a v vissa skrivelser från läkare vid könspolikliniker till medicinalstyrelsen. Till Kungl. Medicinalstyrelsen. Med anledning av förfrågan, D:nr 816 HV, ber jag få meddela, att det, åtminstone under sista året, är sällan sjömän besöka polikliniken för veneriska sjukdomar och i varje fall långt färre än män ur andra yrkesgrupper. Stockholm den 22 november 1933. östra Polikliniken IVAR JANZON Läkare vid mani. avd. för könssjukdomar.

Till Kungl. Medicinalstyrelsen. Som svar å Kungl. Med.-styrelsens skrivelse, HV 816, får jag meddela, att åren 1931 och 1932 17 av 1 081 och 20 av 1 074 manliga patienter voro sjömän. Att dessa siffror äro lägre än för övriga yrkesgrupper torde delvis bero på Norra Poliklinikens från hamnen avskilda läge. SUNE L. ALMKVIST

Läkare vid Stockholms stads Norra Poliklinik för könssjukdomar. Till Kungl. Medicinalstyrelsen, Stockholm. Till svar å skrivelse från Kungl. Medicinalstyrelsen den 20 november 1933 med D:nr 816 HV, får jag härmed vördsamt meddela att bland 1 287 personer behandlade för könssjukdomar härstädes under detta år 318 stycken varit grovarbetare, 76 affärsbiträden, 181 sjömän, 85 järnarbetare, 115 chaufförer, 45 lagerarbetare, 34 målare, 49 snickare, 86 mekaniker, 38 spårvägsmän, 19 bageriarbetare, 27 typografer, 20 tjänstemän, 10 trädgårdsarbetare, 16 musici, 15 kockar, 22 vaktkonstaplar och polismän, 25 plåtslagare, 21 köpmän, 9 slakteriarbetare, 18 frisörer, 7 skomakare, 7 skräddare, 8 servitörer, 9 turister, 7 handelsresande, 11 springpojkar, 9 valsare. Stockholm den 1 december 1933. Stockholms stads polikliniker Kornhamnstorg 4 R. GRÖNQUIST

Poliklinikläkare. S:t Görans sjukhus, Stockholm den 5 december 1933. Kungl. Medicinalstyrelsen. D:nr 816 HV. Den av Eder begärda statistiken kunna vi ej översända förrän på nyåret 1934 i samband med uppgörandet av årsrapporten. Sjukhuset S:t Görans Hud- och Könspoliklinik som ovan NILS RHODIN

Poliklinikläkare.

186 Till Kungl. Medicinalstyrelsen, Stockholm. Som svar på skrivelse d:nr 816 HV. kan jag meddela följande siffror Holtermanska sjukhusets poliklinik för år 1932.

från

Antal manliga patienter behäftade med könssjukdom

Syfilis

Grupp I (sjömän)

Grupp II (andra yrkesgrupper)

66 144 27

35 205

I grupp I (sjömän) hava medtagits alla till sjöss sysselsatta; således däcks- och maskinpersonal, ekonomi- och kökspersonal, uppassare m. fl. samt dessutom fiskare, som närmast böra hänföras till denna grupp. Göteborg den 23 november 1933. F. FEX. överläkare vid Holtermanska sjukhuset.

Till Kungl. Medicinalstyrelsen. I anslutning till en mig delgiven skrivelse från svenska konsulatet i Antwerpen till Kungl. Medicinalstyrelsen har jag från Kungl. Styrelsen erhållit en skrivelse med diarienummer 816 HV daterad den 20 november 1933, »med anhållan om yttrande angående förekomsten av veneriska sjukdomar bland sjömän jämfört med förekomsten av dylika sjukdomar bland andra yrkesgrupper». Såväl konsulatet som medicinalstyrelsen avse uppenbarligen att jag skall kunna belysa denna fråga med statistiskt material hämtat från könspolikliniken i det s. k. Sociala huset i Göteborg. Vid närmare eftersinnande finner jag emellertid att detta material är långt ifrån så upplysande, som konsulatet tydligen väntar sig. Jag har för statistiskt granskande uppdelat själva personmaterialet dels i sjömän dels i det sammanlagda antalet andra yrkesidkare. Vid min undersökning, som omfattar kalenderåret 1932, visar det sig att polikliniken förutom av förut inskrivna under denna tid besökts av 225 nyinskrivna sjömän (och storsjöfiskare), varav 74 sökt hjälp för gonorrhé, 67 för syfilis, 8 för ulcus molle och 76 för andra åkommor, och alltså 149 för venerisk sjukdom. Denna siffra, som visserligen synes hög, kan ju dock icke belysa den relativa frekvensen av veneriskt sjuka bland alla de sjömän, som besöka vår hamn, eftersom någon statistik över dessa senares absoluta antal icke står till mitt förfogande, lika litet som några tillförlitliga sifferuppgifter äro mig tillgängliga över det totala antalet av den befolkning tillhörande andra yrken, för vilken vår poliklinik ligger inom räckhåll. Av denna har polikliniken emellertid under samma tid anlitats av 558 nyinskrivna personer, av vilka 260 rådfrågat (huvudsakligen) för gonorrhé, 43 för syfilis, 1 för ulcus molle, och 254 av andra anledningar, huvudsakligen hudåkommor, och sålunda 304 för smittosamma könssjukdomar. Dessa siffror synas mig ej kunna läggas till grund för något omdöme angående levnadssättet bland sjömän, som vistas i diverse främmande hamnar, jämfört med levnadssättet hos den hemmavarande stationära befolkningen i Sverige. Dessa folkgrupper leva under så olika förhållanden, att de anförda statistiska siffrorna

187 icke äro så att säga direkt kommensurabla. Två ting hava sedan sekler av fackmän varit erkända såsom kraftigt bidragande att sprida smittosamma könssjukdomar från land till land, och det är dels krig och soldatliv, dels sjöfart. Detta förhållande beror icke på att sjömän och soldater äro på något vis etiskt annorlunda konstituerade än annat folk utan därpå, att genom såväl krig som sjöfart väldiga mängder unga män under farofulla och mödosamma förhållanden för längre tider föras långt bort från sin normala kvinnliga omgivning. Illa skulle man känna människonaturen, om man icke förstode att dessa under ett hårt och farofullt liv, när de utsättas för de frestelser, som nu särskilt nöjeslivet i våra större hamnar erbjuder, ofta nog skulle bringas att åsidosätta såväl alla hänsyn av etisk art, som dem en klok varsamhet eljest skulle påbjuda. En gammal nordisk venereolog har också sagt, att det är en orättvisa mot kvinnor att benämna de s. k. veneriska sjukdomarna så; de bero ju på specifika smittor, icke på dyrkan av Venus, d. v. s. kvinnokönet i och för sig. Skall man benämna dem efter någon antik gudom, vore det lämpligare att kalla dem martialiska eller neptuniska. Alldeles oavsett mina blygsamma siffror kan det anses som säkert fastslaget att sjömän i Sverige till relativt högt antal äro behäftade med könssjukdom, ådragen i främmande hamn. Just Antwerpen är i detta avseende illa beryktat. Naturligt bör i varje hamn anordnas kostnadsfri behandling av sjömän ävensom tillfälle till profylaktiska anordningar och kunskapen om dem bör spridas. Göteborg den 9 december 1933. Vördsamligen C. GÖSTA ÅHMAN

Med. dr. Poliklinikläkare.

Malmö Allmänna Sjukhus den 28 november 1933. Till Kungl. Medicinalstyrelsen, Stockholm. Som svar å Kungl. Medicinalstyrelsens skrivelse av 20 november 1933 med D:nr 816 HV ang. förekomsten av veneriska sjukdomar bland sjömän jämfört med förekomsten av dylika sjukdomar bland andra yrkesgrupper, får jag meddela följande tablå från Statens Poliklinik i Malmö för män. Antalet

fall

av v e n e r i s k a

132 = 31*9% av hela antalet 1931

1933 Vi— n /io

1931 Sjömän

sjukdomar

Andra yrkesgrupper 282

Sjömän

135 = 2 4 % av hela antalet 1932

Andra yrkesgrupper

Sjömän

90 = 19*8% av hela antalet 1933

Andra yrkesgrupper 365

1/ — - 3 1 / /l /lO

Av ovanstående tablå framgår bl. a. att antalet veneriskt sjuka sjömän har, i jämförelse med antalet veneriskt sjuka i andra yrkesgrupper, minskats de senaste åren. E.

RJÖRLING

Med. dr, föreståndare för manliga avdelningen av könspolikliniken i Malmö.

188 Bilaga D.

I f r ä m m a n d e hamnar. 1 Sjömanskyrkorna under senaste tioårsperiod. Den verksamhet, som svenska kyrkan efter kyrkomötets och riksdagens beslut påbörjade år 1876 bland våra sjömän i främmande hamnar, förde till att börja med en tynande tillvaro. Först vid sekelskiftet fick den vind i seglen och har sedan företett bilden av en ständigt fortgående utveckling. Det stigande intresset för saken här hemma har tagit sig uttryck i allt växande ekonomiskt understöd, även om bakslag ibland kunnat förspörjas. För ögonblicket befinner sig verksamheten i vissa ekonomiska svårigheter, föranledda av den låga svenska växelkursen. Visserligen överstiga sjömansvårdens tillgångar i form av ett flertal fastigheter i främmande hamnar avsevärt dess skulder. Men då de stigande utgifterna för den löpande verksamheten lett till en ökning av skulderna vid årsskiftet med några tiotusental kronor, kan möjligen på en del håll den uppfattningen ha väckts, att sjömansvården under de senare åren gått fram i väl hastig takt, ja, att dess expansion kanske rentav skulle överstiga de för ändamålet tillgängliga resursernas normala bärkraft. Verksamhetens erkänt stora betydelse motiverar en närmare undersökning, huruvida det finns fog för en sådan eventuell undran. Låt oss därför betrakta den senaste tioårsperiodens verksamhet. Vid 1923 års ingång ägde sjömansvården 14 huvudstationer i utländska hamnar, av vilka 13 lågo vid Nordsjön och Kanalen, Östersjön och skandinaviska farvatten. Ifrågavarande hamnar voro, räknade från väster och norr, följande: West Hartlepool, Hull, London, Calais, Dunkerque, Antwerpen, Rotterdam, Skagen, Oslo, Köpenhamn, Kiel, Stettin, Reval och Helsingfors. Därtill kommo några bistationer såsom Middlesbrough och Wismar. Vid en blick på kartan ser man, att nämnda stationer på ett ungefär bilda en halvcirkel, vars avlägsnaste punkt kan nås med en vanlig fraktbåt på c a 21/* dygn från närmaste svensk hamn. Endast en längre bort belägen station fanns år 1923, och den låg t. o. m. på södra halvklotet, i Argentinas huvudstad, Buenos Aires. Då Sveriges sjöhandel är relativt störst på Nord- och östersjöländerna, är det ju bara i sin ordning, att det skall finnas fristäder och samlingslokaler för vårt sjöfolk i dessa länders större hamnar. Men det är å andra sidan ett glädjande faktum, att den blågula flaggan i allt vidare utsträckning vajar ute på världshaven. Härtill har bidragit den sedan sekelskiftet i rask tillväxt varande svenska transoceana linjefarten. Men även ett stort antal svenska trampfartyg plöja fjärran farvatten. Bland dessa finnas många tidsbefraktade fartyg, vilkas besättningar under 2 å 3 år måste vara skilda från fosterland, hem och anförvanter, understundom under hårda och svåraste arbetsvillkor. Skulle icke med hänsyn till sådana förhållanden befogade anmärkningar kunna göras mot kyrkans förvaltning av sitt uppdrag gentemot våra sjöfarande landsmän, om dessa lämnades alldeles vind för våg längst ute i världen. Är det icke framför allt där sjömansvårdens plikt att — för att citera en sjöman — »fylla tomrummen i våra kämpande sjömäns hjärtan med vår härliga svenska gudstjänst, med en liten bit av Sverige i tal och sång, med en svensk bok, med ett ärligt handslag»? Men på vad sätt skulle detta ske inom ramen av en sund ekonomisk politik? Att under1

Ur nr 7 för år 1933 av »De våra i främmande land».

189 hålla sjömanspräster och samlingslokaler i alla ur svensk sjöfartssynpunkt viktiga hamnar världen runt, vore naturligtvis otänkbart. Uppgiftens lösning ligger till en del i fördjupat samarbete med Norges och i viss mån även med övriga nordiska länders sjömansmissioner. Alltsedan den »nordiska sjömansmissionens fader», den norske prästen J. C. H. Storjohann år 1864 grundade Norges Sjömansmission och därefter tände hjärtana även i Nordens övriga länder för sjöfolkets sak, har en praktisk skandinavism av största betydelse rått på sjömansvårdens område. Nordens sjömanskyrkor ha alltid bevisat broderländernas sjöfolk oreserverad gästfrihet. Härom skrev den nyligen avlidne danske kyrkoherden och sjömansvårdssekreteraren A. V. Storm vid ett tillfälle följande träffande ord: »Det var knappast en tillfällighet, att skandinavismen skulle utveckla sig rikast och bäst i främmande hamnar, där sjömännen från Nordens fyra länder prövade samma öde, där språket under de främmande breddgraderna visade sig vara av samma ursprung. Därute drogs ovillkorligen den ene sjömannen till den andre, antingen han kom från Tromsö, Bornholm, Göteborg eller Åbo. De kallades ju också allesammans 'Scandinavians'.» — Efter några ord om studentmötenas skandinavism, vars betydelse, särskilt för Danmark, han icke ville förneka, fortsätter Storm: »Men jag vågar säga, att den vackraste blomma, som skandinavismen satte, den blommade icke i punschbålar på studenternas bord, utan den var och är att finna i enkla blomsterkrukor på läsrummen i sjömanskyrkorna, ombord i skansar och hytter, och dess doft är oförgätlig för alla, som en gång haft lyckan att sitta i en krets av nordiska sjömän, samlade kring Guds ord, sjungande hemlandets psalmer och sånger.» För oss svenskar har av särskild betydelse varit samarbetet med Norges högt utvecklade sjömansmission tack vare dess många sjömanskyrkor i avlägsnare europeiska hamnar såsom Cardiff, Rouen och Bordeaux samt icke minst dess rad av utomordentligt väl skötta stationer utmed den nordamerikanska ostkusten. Men hänsyn såväl till vårt eget sjöfolk som till det skandinaviska samarbetets förpliktelser tilläto icke svenska kyrkans sjömansvård att stå kvar på den punkt, som vi hade uppnått för 10 år sedan. Starkt trafikerade farvatten såsom Medelhavet, ja hela världsdelar, främst Asien och praktiskt taget även Afrika, voro helt blottade på nordiska fristäder. Vilka påfrestningar en långvarig andlig isolering från hemlandet innebär, därom vittnade en sjöman, som under IV2 år varit i seglation mellan amerikanska västkusthamnar, med följande ord: »Livet där ute blir för det mesta så trist och tungt, att man måste anstränga alla krafter för att inte själsligen falla samman. Vi som segla där ute, år ut och år in, känna en svårbotlig tomhet, som framkallas av dessa förhållanden, vilka med styrkan hos en naturkraft suga och draga oss nedåt.» Den första etappen i kyrkans expansion daterar sig till 1926 och avsåg att rädda en gammal svensk utpost, nämligen Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömanskyrka i Melbourne, den enda nordiska i Australien. Stiftelsen mäktade på grund av ekonomiska svårigheter icke längre uppehålla denna station, där under 30 år ett betydelsefullt religiöst och nationellt arbete bedrivits. Kyrkans sjömansvård ansåg det som sin plikt att träda emellan, i all synnerhet som kyrkan i Melbourne förutom sjöfolket tjänade en betydande svensk koloni på platsen. Denna svenska fristads betydelse framgår bl. a. av att kyrkan och prästgården under 1930 besöktes av sammanlagt 12 700 personer. En ny svensk station upprättades däremot år 1928 vid Medelhavet, i det en svensk präst i samråd med Norges sjömansmission utsändes till Genua, som bl. a. beröres av den ut- och hemgående svenska linjetrafiken på östern. Denna nya

190 prästbefattning fick också betydelse för de i Italien bofasta landsmännen. I gengäld upptog Norge en station i Valencia och försöksverksamhet i Vancouver på Kanadas västkust. Till den svenske Genuapastorns verksamhetsområde hörde också till en början Frankrikes främsta hamnstad Marseille, »Medelhavets drottning», där i mån av tid regelbundna besök skulle göras. Då det emellertid blev alltför betungande för en man att svara för arbetet i två storhamnar, utsändes i fjol en beprövad lekmannakraft till Marseille. Som det dock torde bli ekonomiskt omöjligt att uppehålla självständiga stationer på bägge platserna, kommer arbetet, sedan tillräckliga erfarenheter vunnits, troligen åter att koncentreras till endera av hamnarna. Sjömansvårdens sista framstöt gällde östersjökusten, närmare bestämt grannhamnarna Danzig och Gdynia. Dessa två hamnars enorma uppblomstring beror på det kända faktum, att de polska och schlesiska stenkolsgruvorna efter världskriget fråntagit England en stor del av den nordeuropeiska kolmarknaden. I hamnarnas stora uppsving som sjöstäder har Sverige den största andelen. Var för sig överträffa både Danzig och Gdynia varje annan utländsk hamn ifråga om antalet anlöpande svenska fartyg, uppgående till c:a 1 000 årligen i vardera. Åtskilliga missförhållanden, bl. a. sammanhängande med den fria och okontrollerade handeln med alkoholhaltiga drycker, göra sjömansvårdens arbete där särskilt maktpåliggande. Läsrumslokaler upprättades i Danzig 1929 och i Gdynia 1930. Besökssiffrorna ligga omkring 15 000 pr år och läsrum. Med stor tacksamhet skall erkännas, att kyrkans arbete i detta östersjöhörn allt ifrån begynnelsen rönt ett enastående behjärtande i hemlandet. »Jag önskar, att jag kunde finna det rätta ordet att övertyga alla sjömansvänner i hemlandet om, till vilken välsignelse för oss sjömän de anspråkslösa samlingsrummen i Gdynia redan varit, liksom lokalen i Danzig», skriver en sjöman. Med dessa senaste utvidgningar har den svenska sjömansvårdens expansion avslutats. Men som en glädjande nyhet kom vid det gångna årsskiftet meddelandet om att Norge tagit initiativ till läsrumsverksamhet i Shanghai, varigenom även svenska sjömän få en fristad i österns viktigaste hamn. Påpekas bör även, att under det gångna decenniet även indragningar företagits, i det två svenska bistationer på grund av minskad sjöfart blivit nedlagda, nämligen i den nordengelska hamnen Middlesbrough och i Wismar. Facit är således, att kyrkans sjömansvård under åren 1923—32 utvidgat sitt verksamhetsområde med fyra huvudstationer, nämligen i Melbourne, Genua, Danzig och Gdynia, samt bistationen i Marseille, medan å andra sidan två bistationer blivit indragna. Härigenom samt genom klok arbetsfördelning med Norge har sjömansvården sökt anpassa sig efter sjöfartens utveckling och de nya banor, som samfärdseln delvis slagit in på. Ändamålsenligheten av de vidtagna åtgärderna får sin belysning bl. a. av det faktum, att det sammanlagda antalet årliga läsrumsbesök vid kyrkans stationer från år 1926 till 1931 ökat med 50 000. Om sjömansvården över huvud taget skall anses fylla sin uppgift och icke vara en quantité négligeable som före 1900, kan det gångna årtiondets utveckling knappast betraktas som en överdriven expansion. Vill man finna ett exempel på en väl hastig utvidgning, bör man gå tillbaka till året 1919, under vilket icke mindre än fyra nya arbetsfält upptogos, nämligen i Helsingfors, Reval, Buenos Aires och Skagen. Den nu avslutade tioårsperioden däremot kan med rätta karakteriseras även som en konsolideringstid, under vilken tidigare gjorda landvinningar befästes och arbetet systematiserats och fördjupats. Fyra präktiga fastigheter för verksamheten ha förvärvats, nämligen i Skagen, Hull, London och Antwerpen, av vilka

191 den sistnämnda visserligen är intecknad till halva beloppet. Två prästgårdar ha därjämte inköpts och två tidigare förvärvade fastigheter, nämligen i Rotterdam och Dunkerque, ha ombyggts och tagits i bruk vid periodens början. Statsmakternas intresse för verksamheten har under perioden tagit sig uttryck i anslag till avlönande åt ytterligare två sjömanspräster, nämligen i Buenos Aires och Danzig med Gdynia. Den med löpande gåvomedel avlönade assisterande personalen vid sjömanskyrkorna har avsevärt förstärkts. Det är också förtjänt ett omnämnande, att sjömansvårdens fartygsbiblioteksverksamhet genom samarbete med statsmakterna fått en rationell lösning. Varje fartyg har nu möjlighet att, särskilt på långresor, medföra ett bibliotek å närmare 30 böcker med studielitteratur och förströelseläsning. En sak av allra största betydelse är slutligen att även den brittiska sjömansmissionen under perioden dragits in i samarbetet, dock huvudsakligen som givande part. De brittiska sjömansmissionerna ute i världen hade nämligen så gott som över lag lämnat tillmötesgående svar på våra framställningar, att de ville mottaga svenska dagliga tidningar och tidskrifter, däribland sjömansvårdens organ »Ute och Hemma», och hålla sina läsrum öppna för svenskar. Genom sjömansvårdens tidningsdepöt i Göteborg utsändas dagligen 750 svenska tidningar från alla delar av landet till nordiska och brittiska sjömansläsrum världen runt. Tack vare de sistnämndas tillmötesgående kunna därför våra sjömän nås av en hemlandshälsning i flertalet avlägsna storhamnar, som exempelvis Bombay, Singapore, Hongkong, Kobe, Las Palmas, Rio de Janeiro, Santos m. fl. Härigenom har ett synnerligen effektivt resultat uppnåtts för en ringa kostnad, i all synnerhet som de flesta tidningarna ställts gratis till sjömansvårdens förfogande. Sjömansvården kan därför knappast anses ha spänt bågen för högt under gångna goda tider. Den är icke något barn av högkonjunkturer. Dess utvidgning har gått hand i hand med en successiv tillväxt av intresset för saken här hemma. Detta framgår bl. a. av att inkomsterna t. o. m. under depressionsåret 1932 varit högre än förr. Nej, svårigheterna få helt och hållet föras på den svenska valutakrisens konto. Svenska pengar representera numera ett betydligt lägre värde i utländsk valuta än förr. Huvudparten av sjömanskyrkorna är nämligen förlagd till länder, som bibehållit guldmyntfoten, och där ha våra utgifter stigit med c:a 50 procent. Detta innebär en utgiftsökning å omkring 35 000 kronor enbart för den löpande verksamheten. Först om det skulle visa sig, att det nuvarande kursläget förbliver konstant utan att i samband därmed prisnivån inom Sverige kommer i paritet med kronans nya internationella värde, får man räkna med nödvändigheten att nedlägga en station. Men vi skola hoppas, att detta icke skall bli behövligt. Sjöfolkets vänner ha även tidigare bevisat trofast hjälpsamhet i prövningens stunder. A. Y.

192 Bilaga E.

Svenska o c h andra nordiska s j ö m a n s l ä s r u m i utlandet. Antwerpen. Svensk kyrka med läsrum, 213, Avenue de 1'Italie. Baltimore. Norsk kyrka med läsrum, 5 South Broadway. Blyth. Norsk kyrka med läsrum. Bordeaux. Norskt läsrum, Quai de Bacalan 55. Boston. Svenskt-amerikanskt läsrum, 9—11 Henry Street, East Boston. Norskt-amerikanskt läsrum, 28 Paris Street, East Boston. Brisbane. Dansk kyrksal, 108 Georg Street. Buenos Aires. Svensk kyrksal med läsrum, Defensa 665. Calais. Svensk kyrka med läsrum, Rue de Moscou. Cardiff. Norsk kyrka med läsrum, West Bute Dock. Danzig-Neufahrwasser. Svenskt läsrum, Fischerstrasse 9, Neufahrwasser, ingång från Sasperstrasse. Dunkerque. Svensk kyrka med läsrum, 8 Quai des Américains. Durban., Norskt läsrum, 14 Bay Terrace, norsk kyrka. Galveston, Texas. — Norskt-amerikanskt läsrum, 18th och Market Str. Gent. Dansk kyrka med läsrum, Boulevard Port Arthur 11. Genua. Svenskt läsrum, Salita San Rocco 3: 18. Gdynia. Svenskt läsrum vid hamnen. Postadr. Skrzynka Pocztowa 74. Glasgow. Norsk kyrka med läsrum, Overnewton. Gravesend. Norskt läsrum, 6—7 East Street. Grimsby. Svensk kyrka (Ev. fost.-st.), Chapman Street, West Marsh. Läsrum, 44 B. Gleethorpes Road. Hamburg. Svensk kyrka med läsrum (Ev. fost.-st.), 36 Ditmar Koelstrasse. Havre. Norsk kyrka med läsrum, Rue Dubocage de Bleville 11. Helsingfors. Svensk kyrka med läsrum, Minervagatan 6. Hull. Svensk kyrka med läsrum, 8 Church Street, Drypool. Kiel. Svensk kyrka med läsrum, Eisenbahndamm 10. Köpenhamn. Svensk kyrka med läsrum, Söndre Frihavnsvej mitt emot östbanestation. Danska sjömansmissionens läsrum, Nordre Frihavnsgade 93. Leith. Norsk kyrka med läsrum vid N. Juncton Street. Liverpool. Svensk kyrka med läsrum (Ev. fost.-st.), Park Lane. London. Svensk kyrka med läsrum, 120 A. Lower Road, Rotherhithe (station Surrey Docks). Lubeck. Svensk kyrka med läsrum (Ev. fost.-st.), Hafenstrasse 24. Manchester. Norskt läsrum, Howard Street 59, Salford. Marseille. Svenskt läsrum. Melbourne. Svensk kyrka med läsrum, Clarendon Street, nära City Road, South Melbourne. Methil. Norsk kyrka med läsrum. Mobile. (Ala.) Norsk kyrksal med läsrum, 156 Conception Street. Montreal. Svenskt läsrum, 3416 Pearl Street. Norskt läsrum, 105 Commissioner Street. Newcastle. Dansk kyrka med läsrum, Sailors Bethel Quayside. New Orleans. Norsk kjTksal med läsrum, Prytania Str. 1772.

193 New York. Norsk kyrka med läsrum, 33 First Place, Brooklyn. Läsrum och kyrksal i Svenska sjömanshemmet. Norfolk. (Va.) Norsk kyrka, 811 Morän Ave. North Shields. Norsk kyrka med läsrum vid Borough Road. Oslo. Svensk kyrka med läsrum å Hammersborg. Philadelphia. Norsk kyrka med läsrum, 22 South Third Street. Reykjavik. Läsrum. Rosario. Svenskar välkomna till engelska läsrummet, Calla Catamarca 1080, nära hamnen. Rotterdam. Svensk kyrka med läsrum, Boompjes 122. Rouen. Norsk kyrka med läsrum, Rue George D'Amboise 12. San Francisco. Skandinaviskt läsrum, 9 Mission Street. Seattle. (Washington.) Seattle sjömansmission, 107 Columbia Street. Compass Mission, 110 Cherry Street. Shanghai. Norskt läsrum. Skagen. Svensk kyrka och läsrum, Vest Skagen. Stettin. Svensk kyrka med läsrum, Krautmarkt 2. Sunderland. Svensk kyrka med läsrum (Miss.-förb.) vid James William Street. Swansea. Norsk kyrka med läsrum. Tallin (Reval). Svensk kyrka, Riddaregatan 9. — Läsrum. Uus Sadama tän 11. Valencia. Norskt läsrum, Calle Libertad 33, Grao. West Hartlepool. Svensk kyrka med läsrum, Middleton Road.

13—416126

194 Bilaga F.

Statistiska uppgifter från den kyrkliga verksamhc Antwerpen

Buenos Aires

Högmässor o. andaktstunder 70 58 Deltagare 2 835 2 548 Nattvardsgångar 2 4 Kommunikanter 32 16 x Kyrkliga förrättningar . . . 11 37 Besökande a läsrummet 13 955 9 048 Skrivna brev 2 817 2 730 Ankomna brev 815 1 931 Tidningar och tidskrifter . . 45 40 Volymer i biblioteket 325 410 Boklån 175 681 Utdelade böcker :a 120 c:a 60 Utdelade biblar och testamenten 6 Samkväm och fester 53 54 Därav med föredrag 49 29 Deltagare 4 238 3 336 Utflykter 2 21 Deltagare 85 330 Skeppsbesök 725 258 Besök i svenska resp. nordiska hem 333 Besök hos sjuka 176 250 omkr. 100 Hjälpta personer 265 Värdet av utdelat understöd 290 c:a 750 4 Besökta fångar Besök hos dem 11 Hemsända penningar kr.... » 10 000 3 010 Till förvaring mottagna medel kr » 2 000 11 350 Efterfrågade saknade sjömän 4 2 Därav anträffade 2 2 Svenska eller nordiska * far421 65 tyg 1 500 9 100 Befäl och manskap å dessa. 1 2

Calais o. Genua o. Dun- Danzig Gdvnia Markerque seille 3

2 172

3 929 1 10

3 515

9 967 11343 2 039 2 439

14 096 3 152

3 731

23 964

510 30 580 77 10

450 40 250 325 50

666 40 210 80 80

361 111 46 425 72 45

109 46

4 117 71

2 130 61

39 14

3 173

5 523

6 607

1 287

— —

19 471 990

38 846 1066

10 146 233

15 105 45

105 10

102 105 6

557 8 50

— 325

2 610

355 1 4 2 250

1 250

3 507

1 830

3 500

—

8 7

—

—

452* 1 205 1 395* 689 8 8 134 20 740 24 600 14 226

Dop, konfirmation, vigslar och jordfästningar. Gäller platser, där verksamheten omfattar även andra nordiska sjömän.

195 Bilaga F.

id svenska sjömän och andra utlandssvenskar år 1932. iel Köpenl bl hamn oner

123 061 4 245 8 600 800 500 55 350 170 225 34 101 34 314 10 101 73

London

Melbourne

Oslo

Beval o. Skagen, West Estland Rotter- Hirtshals samt dam o. Kris- Stettin Hartlepool Biga tiansand

27 350

2 957

25 631

10 458 43

— —

— —

8 424 3 217 3 009

19 557 6 645 1 164

— —

53 425 175 200

113 217 28

1 450

22 1

692 30

— — — __

2 200

801 318

—

9 444

5 565

1 845

2 571

— —

3 543

5 407

4 97 30 315

— —

5 88 85

1 111

14 034 1871

6 165

489 64 650 682 500

794 123 25 410 57 14

25 91 36

—

4 064

— — 932

Summa

72 52 877 1204

1 235 91 432

— —

— —

1 029

2 515 3 892

136 330 30 501 13 553

439 45 28 300 5

—

978 63 51 105 52 30

676 9 693 4 088 1 703

50 96 141

110 53

1 30 13

15 16 5

8 374

7 737

2 760

1 971

2 110 785

11 110 831

9 88 139

2 85 6

— — 62

5 120 531

342 271

451 26 37

673 687

151 121 69

1 172

225 22 10

105 200 140

_ 14 3 2 1 omkr. 60

45 22 11

2 995 2 498 3 423

500 1 1 218

9 000

7 712

28 656

—

— —

1 1

— —

7 80

9 690

—

6 442

— — —

—

— — —

— — —

— —

39 285

—

—

—

4 010

—

—

31 874

— —

20 2

—

7 1

2 1

—

12 12

—

—

— __ —

65» 242 2 332 3 966

63 820

266 226» 2 604 3 695

7 152 121 657

495 299 400

42 2

4 220

9 590

5 2 265

531 icke 10 620 uppgivit

2 36 58 10 19 565 1716 1 — 5 — 424 211

tatistik betr. Genua omfattar endast sista halvåret och betr. Marseille sista kvartalet. Endast svenska och norska fartyg.

139 1 155

590 61 969

133 2 605 8 010

58 27

196 Bilaga G.

Op

gave

over de på sjemannshjemmene til rådighet stående varelser — selskapsrum, spisesaler, soverum, hygieniske installasjoner, etc Ennvidere dagspris samt bygningenes kostende. Hamburg: Vserelsenes antall utgjor 25 med plass til 54 mann. Hjemmet inneholder: Egen spisesal såvel for mannskap som officerer, kontor, lesevserelse, stort vaske- og dusjrum med koldt og varmt vann dognet rundt. Dessuten eget baderum for officerer. Sovevserelsenes antall utgjor 20. Avgift pr. mann pr. dag er for tiden R.M. 1-80 på mannskapsavdelingen og R.M. 5-00 på officersavdelingen. På hjemmet er innstallert centralopvarmning. Bygningen har ialt kostet ca. R.M. 70 000, derav utgjor Sveriges andel 16 %. Rotterdam: Hjemmet er helt nyinnredet med et antall vserelser av 38, heri medregnet stor spisesal på mannskapsavdelingen til 60 personer, kontor, lesevserelse for mannskap, salong og sserlig spisestue for officerer. Sovevaerelsenes antall utgjor 30. På mannskapsavdelingen i hver etasje er det dusj med varmt og koldt vann og på officersavdelingen eget bad. Centralopvarmning er innlagt. Hjemmet kan avgi plass på 1-, 2- og 3-mannsvserelser til ialt 65 mann. Avgift pr^. dag er Fl. 2 0 0 på mannskapsavdelingen og Fl. 3 5 0 på officersavdelingen. Vserdien av bygningen utgjor for tiden ca. kr. 290 000. Herav er betalt ca. kr. 180 000. Den svenske Avdelings innskudd utgjor ty« P a r t herav (kr. 180 000). Antwerpen: Hjemmet består av 3 sammenbyggede huser med 31 vserelser, deriblandt kontor, lesesal, spisesal, gymnastiksal, vaske- og dusjrum for mannskaper. Videre salong og spisesal for officerer. Hjemmet kan avgi plass til 50 mann på mannskapsavdelingen og 10 på officersavdelingen. Avgift pr. mann pr. dag er francs 18 for mannskap og francs 30—40 for officerer efter vserelsets storrelse. Centralopvarmning innstallert. Bygningens kostende utgjor kr. 115 000, hvorav Den svenske Avdeling har tilskutt 2 9 4 %. Rouen: Hjemmet inneholder 20 vserelser, heri innbefattet kontor, lesesal, spisestue, vaskerum og baderum for mannskaper, dessuten salong samt 2 vserelser for officerer med plass til 3 mann. Der er 13 sovevserelser med plass til 30 mannskaper. Avgift pr. mann pr. dag er francs 20 for mannskap og francs 30—40 for officerer. Bygningens kostende utgjor kr. 85 800, hvorav kr. 15 000 anvendes til den nu pågående ombygning og oppussning. Den svenske Avdelings innskudd til Rouen er ca. 30 %. Marseille: Bygningen blev av Föreningen opfort i 1928 for en samlet sum av ca. kr. 150 000, hvorav Den svenske Avdeling har tilskutt tys part. Hjemmet inneholder 22 vaerelser samt 2 baderum, hvorav et for mannskaper og et for officerer. I vserelsenes antall er innkluderet kontor, lesevserelse, spisesal samt en större sovesal (dortoir) for mannskaper, dessuten salong og 2 sovevserelser for officerer med plass til 3 personer, samt 15 sovevserelser med plass til 30 mannskaper. — Dessuten er der på dortoiret plass til 8 mann. Dette er beregnet på nodstillede sjöfolk, som kun betaler francs 14 for nattlosji med et måltid mat. Avgift pr. mann pr. dag er på mannskapsavdelingen francs 20, hvori er innkluderet 3 måltider mat og på officersavdelingen francs 30—40 efter vserelsets storrelse.

197 Newcastle: Hjemmet her blev fserdigbygget i 1931 for en sum av tilsammen kr. 130 000 som i sin helhet er betalt av Den norske Avdeling. Bygningen inneholder 25 vserelser, hvortil kommer bad og vaskerum såvel for officerer som mannskaper. Hjemmet kan motta 50 mann på 1-, 2- och 3-mannsvserelser. Der er plass til 10 officerer. Mannskapene og officerene har hver sitt lesevserelse og sin spisesal. Prisen er for full kost og losji (3 måltider mat — kaffe) 24/6 pr. mann pr. uke på mannskapsavdelingen og 5/— pr. mann pr. dag på officersavdelingen. Hjemmet inngår som et fullstendig ledd i Föreningens virksomhet og alle 3 lande deltar i omkostningerne ved dets drift. Liverpool: Hjemmet består av 18 vserelser med plass til 25 mann. Det er kun beregnet på mannskaper og inneholder derfor ingen officersavdeling. Det har lesevserelse og spisesal samt bad for mannskapene. Prisen er 24/6 pr. mann pr. uke. Bygningen blev i sin tid innkjopt for ca. kr. 30 000. Ved kjopet blev betalt ca. kr. 10 000 kontant, hvorav Den svenske Avdeling eier 227 %. Resten kr. 20 000 gjenstår som pandegjeld. Hull: Dette er et av de minste hjem Föreningen har og består av ialt 19 vserelser, deriblandt kontor, lesevserelse og spisestue for mannskaper. Bad og andre hygieniske innretninger er innstallert. Det har plass til 30 mann og inneholder bl. a. 10 tomannsvserelser og flere enmannsvserelser. Det har ingen officersavdeling. Prisen er 24/6 pr. mann pr. uke. Bygningen blev i sin tid innkjopt for £ 750 motsvarande ca. N. Kr. 13 500, men eiendommen er senere efterhvert blitt modernisert og påbygget og står nu Föreningen i kr. 44 500. Sveriges andel er 28 %. Cardiff: Hjemmet inneholder 22 vserelser med plass til 56 mann. Det består av 2 eldre eiendommer som er sammenbygget. Man har måttet okonomisere meget hvad plassen angår, således at sengenes antall på hvert vserelse utgjor fra 3 til 8. Vserelsene er dog store og luftige, men mangel på midler og tomtens beliggenhet har hindret et bedre arrangement med hensyn til fordeling av sengeplassene på sovevserelsene. Hjemmet inneholder kontor, en stor spisesal og likaså en stor lesesal for mannskaper samt bad. I annen etasje er der officersavdeling med egen salong og 2 sovevserelser. Prisen er 24/6 for mannskaper pr. mann pr. uke og 5/— for officerer pr. dag. Bygningens kostende med tomt (freehold) utgjer ca. kr. 96 000, hvorav Den svenske Avdeling eier 30* 4 %. Det har vseret Föreningen maktpåliggende å utstyre lesevaerelsene og andre opholdsvserelser for sjöfolk så tiltalende som mulig. Man har sökt å gjore dem så lyse og vennlige som råd er. Dessuten gjore dem tiltrekkende ved å forsyne dem med virkelig vakre billeder fra hjemlandene, ved å holde utlagt daglig de nyeste aviser hjemmefra, ved illustrerte blader, tidskrifter og magasiner. Små selskapsspill finnes alllid på bordene. Flere hjem har piano eller orgel på lesevserelset. Men sist og ikke minst må fremheves den store betydning det har at hvert av de skandinaviske sjomannshjem er utstyrt med et litet bibliotek med god literatur på svensk, dansk og norsk. Samtlige hjem er sjofolkene behjelpelige med å erholde hyre avgiftsfritt. Til hvert hjem er der knyttet fri Isege og medisin. 20 sept. 1932. Föreningen for de skandinaviske Sjomannshjem i fremmende Havne.

198 Bilaga H.

Besöksfrekvensen under vissa år vid sjömanshem, tillhörande föreningen för skandinaviska sjömanshem i utländska hamnar. Antal besöksdagar

Antal besökande

År

1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932

Sven - Norrskar män

DanSumAndra skar ma

Sven- Norr- DanAndra skar skar män

882 1 024 1 173 1 369 1521 1 280 592 651 884 1 173 1099 1 700 1 029 1 210 1382 1 232 1 103 1 024 933 755 859 932 707 576

424 741 543 774 671 851 762 830 880 1 243 733 942 446 410 782 423 682 334 650 412 671 440 772 834 335 600 220 395 466 531 510 814 505 649 449 632 505 230 452 253 600 340 655 361 357 206 263 159

7 196 33 037 3 860 8 292 38 984 7 571 7 060 36 361 4 983 6 760 43 678 8 148 9 374 49 748 7 403 7 581 43 316 4 403 4 285 32 896 2 237

1 101 1213 1 439 1 870 2 718 2 119 1 131 1 440 1 731 1 863 2 454 3 506 1 666 2 272 2 981 3 233 3 814 3 913 3 776 3 404 4 572 4 726 4 067 3 414

3 148 3 554 4 134 4 831 6 362 5 074 2 579 3 296 3 631 4 098 4 664 6 812 3 630 4 097 5 360 5 789 6 071 6 018 5 444 4 864 6 371 6 674 5 337 4 412

4 582 2 888 1 633 2 735 3 485 2 082 1288

199 Bilaga I.

Förbättring av förhållandena för s j ö m ä n s uppehåll i h a m n a r n a . 1 Frågeformulär. A. Förberedande fråga. 1. Anser Ni, att internationella arbetskonferensen bör antaga en rekommendation, åsyftande att åstadkomma förbättrade förhållanden för sjömäns uppehåll i hamnarna? Svar: Ja; med hänsyn till att svårartade missförhållanden otvivelaktigt existera i ett flertal hamnar, torde antagandet av rekommendation i ämnet vara önskvärt. B . Organisation. 2. Är det lämpligt, att i alla större hamnar, där anstalter därför ännu icke träffats, upprätta myndigheter eller andra officiellt erkända organ, innefattande representanter för redare, sjömän och vederbörande erkända institutioner, med följande uppgifter: a) att främja och samordna alla nödiga praktiska åtgärder för inhemska och utländska sjömäns välfärd, särskilt sådana som nedan angivas under C, D, E och F? b) att i samverkan med övriga myndigheter på området insamla alla de upplysningar rörande förhållandena i hamnen och dess grannskap, vilka erfordras för en effektiv tillämpning av nyss åsyftade praktiska åtgärder? Svar: Ja. I de flesta större hamnar finnas redan nu institutioner och sammanslutningar med ändamål att främja sjömännens välfärd. Det vore emellertid utan tvivel välbetänkt att samordna dessa såväl lokalt som nationellt, och borde i ledningarna ingå representanter för redare och sjömän. Verksamheten borde stå under det allmännas kontroll. 3. Anser Ni det önskvärt, att internationella arbetsbyrån träder i förbindelse med regeringarna eller de för ändamålet upprättade nationella kommissionerna för att åvägabringa samverkan mellan alla nationella organisationer på området? Svar: Internationella arbetsbyrån synes lämpligen böra verka för att få till stånd här åsyftade samverkan. I frågor av viktigare innebörd och särskilt sådana av principiell natur synes arbetsbyrån böra hänvända sig till vederbörande lands regering och icke till den åsyftade nationella organisationen. C. Reglering. 4. Finnes det anledning att, med hänsynstagande till nationella och lokala förhållanden, föreskriva antagande av legislativa eller administrativa bestämmelser om bl. a. följande åtgärder: a) Skydd för sjömän mot spritmissbrukets faror genom vidtagande av alla åtgärder, som kunna anses lämpliga, och inbegripande: (i) reglering av försäljning av alkoholhaltiga drycker? 1

Avskrift av bilaga till kommerskollegii utlåtande den 5 december 1930.

200 (ii) minskning av antalet utskänkningsställen inom området för dockorna och grannskapet därav? (iii) fastställande av stängningstid för åsyftade utskänkningsställen? Svar: De under a) ifrågasatta skyddsåtgärderna hava sedan lång tid tillbaka tillämpats i Sverige och synas kunna förordas jämväl för andra nationers vidkommande. Med hänsyn till den synnerligen stora förekomsten av utskänkningsställen vid dockorna i vissa hamnar, måste åtgärder till inskränkning av antalet på sådant sätt belägna utskänkningsställen vara att förorda. b) (i) Tillämpning av gällande bestämmelser rörande försäljning och bruk av narkotica? (ii) nödvändigheten att undervisa sjömännen om faran av bruket av narkotica? Svar: För såvitt känt är föreligger beträffande svenska hamnar intet behov att vidtaga några särskilda åtgärder i förevarande avseende. I en del utländska hamnar torde emellertid dylika åtgärder måhända vara påkallade. c) Förbud mot användande å utskänkningsställen av personer, manliga eller kvinnliga, under viss ålder? (vilken ålder?) Svar: Ehuru ett fastställande av en särskild minimiålder för uppassarpersonal å hotell, restauranger, utskänkningsställen o. d. torde få anses önskvärt ur allmän social synpunkt, synes det tveksamt, om en dylik åtgärd kan anses motiverad med hänsyn till det skyddssyfte, varom här är fråga. d) Upprättande av lämplig officiell kontroll över värdshus, hotell och pensionat? Svar: En kontroll till motverkande av här ifrågavarande missförhållanden torde på en del håll kunna vara till nytta. e) Kontroll över besökande å fartyg till förhindrande av tillträde för sådana, som ha för avsikt att föra ombord alkoholhaltiga drycker eller narkotica eller som söka komma ombord i annat olovligt syfte? Svar: Befälhavaren måste anses äga full befogenhet att förhindra obehöriga personer komma ombord, en befogenhet som också i många fall kommer till användning. Att åvägabringa någon kontroll över att så sker, torde av praktiska skäl knappast kunna ifrågakomma. f) (i) Tillräcklig belysning av dockor? Svar: En bestämmelse av antydd art synes vara önskvärd. (ii) Avstängning av dockområden, där så låter sig göra, medelst fasta eller flyttbara stängsel? Svar: Det är tvivelaktigt, om här föreslagna åtgärd lämpligen låter sig genomföra. g) Tillsyn över båtkarlar, som uppehålla förbindelse mellan fartyg och land? Svar: I vissa Medelhavs- och utomeuropeiska hamnar spela båtmännen en betydande roll vid ombordsmuggling av spritvaror samt annan icke önskvärd trafik, varför tillsyn över dem torde få anses önskvärd. h) Avlägsnande från dockområdet av kringstrykande individer och personer utan bestämt yrke? Svar: Den här åsyftade åtgärden är givetvis på en del håll önskvärd. Allmänt svar å fråga 4: De legislativa eller administrativa åtgärder, som här åsyftas, synas ej lämpligen böra inriktas särskilt på sjömännen utan torde åt dessa åtgärder, om de över huvud taget anses erforderliga, böra givas en mer allmängiltig räckvidd. 5. Är det lämpligt att taga under övervägande antagandet av bestämmelser till tryggande av föreskrifternas efterlevnad t. ex.:

201 a) Upprättande av särskilda polisstyrkor för hamnen och dess grannskap? Svar: I större hamnar finnes redan nu särskild hamn- eller dockpolis. Frågan torde kunna besvaras jakande, men åtgärden kan givetvis endast avse mera betydande hamnplatser. b) Bättre samverkan mellan konsulerna och de lokala myndigheterna? Svar: Det torde icke vara osannolikt, att en bestämmelse i den tillämnade rekommendationen skulle kunna främja här åsyftade samverkan. c) Förbättring av de praktiska möjligheterna för sjömännen att träda i förbindelse med sina konsuler? Svar: Såsom en internationell regel skulle möjligen kunna förordas, att sjömannen bör vara berättigad att i främmande hamn erhålla viss ledighet från tjänsten under tid, då konsulatet är öppet. D. H y g i e n . 6. Är det lämpligt att vidtaga åtgärder till skydd för sjömännens hälsa och avseende särskilt: a) Förbud beträffande hamnområdet mot antastande och förledande till otukt? Svar: Här ifrågasatta förbud synes vara vanskligt att effektivt upprätthålla. Beträffande svenska hamnar torde det vara obehövligt. I en del storhamnar förekommer emellertid, att ombud för bordeller, danshus och likartade lokaler besöka hamnområdena och fartygen för att genom utdelande av adress- och reklamkort locka sjömän till besök å dylika ställen. I den mån ett förbud däremot skulle kunna genomföras, skulle det givetvis vara till nytta. b) Propaganda bland sjömän genom nationella organisationer, samverkande om möjligt med vederbörande frivilliga organisationer, som avses i art. 25 av förbundsakten, och med dessa samarbetande tekniska organ för att sprida kännedom om faran av tuberkulösa, tropiska, köns- och andra sjukdomar, nödvändigheten för de sjuka att söka vård samt de möjligheter, som stå dem till buds för erhållande av sådan vård? Svar: Här berörda åtgärder, som bl. a. åsyfta samarbete med nationella RödaKorsorganisationer, synas välbetänkta och torde böra förordas. c) Organiserande av profylaktik samt av kostnadsfri och lättillgänglig behandling av könssjukdomar, såsom föreskrives i Brysselöverenskommelsen, ävensom utsträckande av denna överenskommelse till att gälla så många länder som möjligt? Svar: Med hänsyn till den betydelse, anslutning till Brysselöverenskommelsen måste anses äga för en effektiv kamp mot de veneriska sjukdomarna, torde förordande av dess ratificering vara lämpligt. d) Obehindrat tillträde för sjömän av alla nationaliteter och religiösa bekännelser till allmänna sjukhus och dispensärer i hamnarna? Svar: Det är naturligtvis av stor betydelse, att även främmande sjömän i händelse av behov äga tillträde till ett lands sjukvårdsinrättningar. Uttrycket »obehindrat tillträde» torde böra avse rätt för främmande sjömän att vinna tillträde på samma villkor, som gälla för det egna landets sjömän. e) Utvidgning av de i resp. länder vidtagna åtgärderna för skydd mot tuberkulos till att så långt möjligt omfatta jämväl utländska sjömän? Svar: Principiellt sett torde utländska sjömän jämväl i här berörda avseende böra jämställas med inhemska, särskilt i de fall då de äro anställda å inhemska fartyg. Huruvida de ifrågasatta åtgärderna lämpligen skulle kunna avse även längre tids sanatorie- eller sjukhusvård synes dock tvivelaktigt.

202 £ . Praktiska åtgärder. 7. Böra vissa åtgärder vidtagas, som mera direkt avse sjömännens uppehåll i hamnarna och särskilt: a) Ställande till förfogande för sjömän av alla nationaliteter av ett tillräckligt antal hotell, som till måttligt pris erbjuda alla önskvärda garantier och som äro underkastade den i punkt C : 4 avsedda offentliga kontrollen? Svar: Inrättande av internationella sjömanshotell synes ur social synpunkt knappast vara att förorda med hänsyn till de vanskligheter, som ett sammanförande under samma tak av sjömän av skilda nationer och raser samt med olika vanor otvivelaktigt skulle komma att medföra. Bättre torde då vara att stödja och utvidga redan befintliga sjömanshem i utlandet, vilka i allmänhet äro av nationell karaktär och inrättade med hänsyn till de åsyftade gästernas behov och vanor. b) Inrättande och utvecklande i alla hamnar av någon betydenhet av (i) samlings- och rekreationslokaler (matsalar, rum för spel m. m.)? (ii) bibliotek? (iii) sportorganisationer? (iiii) tillfällen till utflykter? Svar: De anordningar och åtgärder, som ifrågasättas i denna punkt, torde i stort sett vara värda all uppmuntran och synas lämpligen böra samordnas med sjömanshem och andra sjömansvårdsinstitutioner. c) Utvecklande av möjligheterna för sjömän — i samband med flertalet hotell, sjömanshem och liknande eller andra institutioner — att i utländska hamnar deponera hyresmedel och översända dem till sina familjer? Svar: Otvivelaktigt låter det tänka sig att en vidgad möjlighet att hemsända penningar skulle kunna stimulera sparsamheten hos sjömännen och lusten att göra de hemmavarande delaktiga av intjänta medel. F. n. äger i viss utsträckning sådant penningförsändande rum genom såväl sjömanshemmen som den kyrkliga sjömansvårdens organ. d)^ Införande eller utvidgande av ett system, som för sjömännen möjliggör att, där de så önska, allt ifrån påmönstringen förordna om regelbunden utbetalning av viss del av hyran till deras familjer? (Vilket system föreslår Ni?) Svar: Enligt gällande sjömanslag äger sjöman påfordra, att viss del av hyran efter dragsedel månatligen utbetalas till bestämd person här i riket eller för sjömannens räkning insattes i svensk bank. Denna anordning synes någorlunda väl motsvara de önskemål, som uppställas i denna punkt. Systemets tillämpning lär tack vare lämplig propaganda på den senaste tiden kraftigt ökats, och torde detsamma vara att förorda. F. Propaganda. 8. Anser Ni det önskvärt att bereda möjlighet för offentliga och enskilda institutioner att bedriva erforderlig propaganda till tryggande av de föreslagna åtgärdernas genomförande? Svar: För att hålla sjömän underkunniga om de välfärdsanordningar, som stå dem till buds i resp. hamnar, torde något slag av upplysningsverksamhet utan tvivel vara önskvärt. Lämpligt synes vara, att för berörda syfte genom hamn- eller andra myndigheters försorg å alla från utrikes ort ankommande fartyg utdelas adresskort, avfattade på flera språk, rörande i hamnen tillgängliga institutioner av ifrågavarande art.

208 G. Finansiell organisation. 9. Vilka äro de källor, varifrån nödiga medel skulle kunna hämtas för genomförande av de i föregående frågor avsedda åtgärder? Svar: För närvarande finansieras vad Sverige beträffar de flesta välfärdsinstitutioner för sjömän med enskilda, på frivillighetens väg insamlade medel, varjämte statsbidrag utgår till såväl den kyrkliga sjömansvården som till de skandinaviska sjömanshemmen i utlandet. Ett fortsättande och en utveckling av detta kombinerade system synes vara lämpligt. 10. Kunna bestämmelser meddelas om ekonomiskt bidrag från socialförsäkringens institutioner? Svar: Huruvida bestämmelser av här åsyftad innebörd skulle kunna åvägabringas synes vara tvivelaktigt. H. Möjligheten av ett konventionsförslag beträffande vissa punkter. 11. Anser Ni, att vissa av ovan angivna punkter skulle kunna göras till föremål för ett konventionsförslag? I så fall, vilka äro dessa punkter? Svar: Innan erfarenhet vunnits om huru en rekommendation med i huvudsak det innehåll, frågeformuläret angiver, kan komma att verka, synes något förslag till konvention i vissa här berörda avseenden knappast böra ifrågakomma.

204 Bilaga 1 till särskilt

yttrande.

Kopia av skrivelse, som generalsekreteraren i Internationella Sjömansfederationen Chr. Damm tillställt ett antal svenska tidningar den 13 februari 1928. Vid genomläsandet av Svenska Sjömansunionens tidning för oktober och november 1927 stötte jag på tvenne ledande artiklar av utgivaren hr W. Eliason, den ena med rubriken »Lik som tittar» och den andra »Mera moralisering». Bägge artiklarna intresserade mig, enär de behandlade ett problem, som under många år varit i mina tankar. Jag förstod, att utgivarens anmärkningar avsågo en av svenske generalkonsuln i Antwerpen, hr Petri, skriven artikel eller av honom framställda förslag, men som artikeln i »Sjömannen» icke tydligt uppgav, vad hr Petri föreslagit, skrev jag till honom med anhållan om kopior av hans förslag och erinranden, vilken anhållan han tillmötesgick och gav mig därigenom tillfälle att själv övertyga mig om, att alla hans framställningar voro av mildaste slag. Jag, som under nära 30 år varit i kontakt med sjömansorganisationerna i hela världen och såsom organisatör av och generalsekreterare för Internationella Sjömansfederationen färdats från det ena landet till det andra och besökt hamnar, och vars uppgift det varit icke allenast att träda i samspråk med sjömän av alla nationaliteter, utan också, i den mån det varit möjligt, att lära känna och förstå deras förhållanden och känslor, blev förvånad att erfara, att generalkonsuln nedlagt möda och tid på att studera frågan om sjömännens välfärd, och jag väntade mig finna förslag, vilka vore antingen av religiös natur eller innebure framhävande av egen person. Vi sjömän äro icke vana att finna någon för våra levnadsförhållanden, hälsa och trevnad intresserad person, som icke samtidigt antingen är en religiös fjant eller som söker personlig vinning. Döm därför om min förvåning, då jag fick hr Petris förslag och kommentarer samt konstaterade, att dessa icke gingo ut på att staten eller de svenska redarne eller något religionssamfund skulle mottaga och förvalta sjömännens hyror. Fullkomligt motsatsen. Han föreslår, att sjömännens egna organisationer skola förvalta dem. Jag kan mycket väl förstå, att redarne skulle motsätta sig ett dylikt förslag, enär det med största sannolikhet skulle föra ett stort antal sjömän, som nu stå utanför organisationerna, in i dessa. Det skulle kanske betyda möjlighet för unionerna att behålla de medlemmar de värvat. Jag kan vidare förstå, att myndigheterna skulle vara emot hr Petris förslag. Myndigheter i alla länder hysa i allmänhet den åsikten, att alla sådana arrangement måste, för att lyckas, genomföras av något statligt departement. Till min förvåning erfor jag, att de svenska unionerna voro absoluta motståndare till den av hr Petri framkastade idén. Detta kan jag icke förstå. Säkerligen måste män som hr Eliason, vilken varit vittne till skyddslösa svenska och för övrigt andra skandinaviska sjömäns vedermödor och nöd, då de blivit plundrade på sin surt förvärvade hyra, medgiva, att om dessa sjömän varit ur stånd att lyfta hela sin hyra lid efter annan och i stället varit tvungna att sända en del därav till hemlandet, de då skulle besparats en mängd lidanden och förödmjukelser. Huru många unga sjömän hava icke gått förlorade för sina föräldrar, enär de penningar de velat använda för att resa hem, antingen blivit dem frånstulna eller utgivna i, vad de trodde, gott sällskap, och, efter det pengarna sålunda voro slut, voro de för stolta att resa hem utfattiga. Som de blivit plundrade eller förledda varje gång de kommo i land, sjönko de allt djupare, till dess de glömt bort allt om hemmet och kanske själva blivit en av dessa hamnstädernas vagabonder.

205 I de svenska sjömännens, deras anhörigas, landets och unionernas intresse hoppas jag därför uppriktigt, att de senare skola taga upp saken till diskussion. Det bör här påpekas, att förslaget icke innebär ett förgripande på sjömännens frihet att handhava sina medel i Sverige, det avser endast att åstadkomma, att svenska sjömän i främmande land skola skyddas mot de gamar, som dag och natt hänga i dockor och hamnar, sökande efter byte bland de unga och värnlösa. Tillåt mig till slut att fråga: Har Sverige råd att förlora sina unga sjömän? Kan landet genom sin overksamhet ha råd att låta föräldrar förlora sina söner? Kunna redarne ha råd att förlora det material de uppövat och varje år nödsakas anlita oövade och oerfarna unga män? Kunna de svenska unionerna ha råd att förlora sina medlemmar och ständigt behöva organisera nykomlingar? Låt mig påpeka, att i England miljoner pund räddats till landet, tusende hem räddats årligen, just emedan en å brittiskt fartyg anställd sjöman icke får lyfta honom tillkommande hyra i utländska hamnar. Systemet med hemsändande av medlen, vilket existerat i så många år, har varit en välsignelse för alla vidkommande parter. Jag vore tacksam, om Ni godhetsfullt ville publicera detta brev i Eder ärade tidning. Högaktningsfullt CHRIS. DAMM.

Generalsekreterare i Internationella Sjömansfederationen. Organisatör å kontinenten för Brittiska Nationella Sjömansunionen.

Bilaga 2 till särskilt

yttrande.

Ur en från generalkonsuln i Hamburg till utrikesdepartementet i samband med utredningen rörande Petris framställning ingiven skrivelse må följande på iakttagelser i Hamburg grundade uttalande anföras: »Det finnes helt visst ett stort antal svenska sjömän, som sköta sin ekonomi och sina personliga förhållanden på ett sätt, som förtjänar obetingat erkännande, men antalet av dem, som äro ohjälpliga slarvar, är förfärande stort. Efter nära 25 års konsulattjänst står det för mig som ett oryggligt faktum, att svenska sjömän utomlands i ohygglig grad förstöra ej blott penningar utan även hälsa och framtidsmöjligheter. Man kan möjligen slå sig till ro med att tänka, att situationen är hopplös, men jag har svårt att föreställa mig, att någon, som under längre tid varit i kontakt med sjömännen och har sympati för dem, skulle kunna göra gällande, att 'det är bra som det är'.»

Bilaga 3 till särskilt

yttrande.

Utdrag ur boken »Sjömän och Shanghajare» av Georg Ludvig Dahlin, vilken en månads tid levt en nödställd sjömans liv i Antwerpens hamn och därunder gjort värdefulla iakttagelser (Albert Bonniers förlag, Stockholm 1931). Sid. 89. »Del finns en lucka i den skandinaviska lagstiftningen, vad beträffar sjömannens hyra. Svenska, danska och norska sjömän ha alltid gott om pengar i hamnarna. De

206 kunna få ut så mycket de vilja av sin innestående hyra — en faktor, som väger tungt till deras nackdel, som ej förstå att ha hand om pengar, eller vilkas karaktär och viljestyrka är för svag att motstå locktonerna från land. Utan att vilja taga parti i denna fråga är det med beklagande jag måste konstatera, att dessa veckor i hamnen visat mig, att den övervägande delen av såväl de utplundrade som utplundrarna själva voro av skandinavisk extraktion. Detta kan givetvis ha sina grunder i andra orsaker. Det kan vara ett tillfälligheternas spel, måhända, att just så inträffat under dessa veckor, då jag gjorde mina studier, men jag kan å andra sidan ej göra mig fri från tanken, att det är en riklig penningtillgång, som utgör den största faran.» Sid. 150. »Jag lever på en lucka i en lag. Mina mecenater äro skandinaviska sjömän — de ha gott om pengar — de få ut hela sin innestående hyra, de äro vänsälla och frikostiga .» Sid. 160. »Återigen möter man de fria pengarna, de obeskurna hyresbeloppen, som stå till de skandinaviska sjömännens disposition i främmande hamn, och ovillkorligen tvingas man till en reflexion, om ej en inskränkning härvidlag skulle kunna vara till nytta. Att tala om förmynderskap i detta sammanhang är oriktigt. Den skötsamme sjömannen kommer aldrig att känna något av en inskränkande lag, han har redan självmant sörjt för sitt hus. Men för kategorien bommare, runnare och krögare, speciellt de förstnämnda, skulle en dylik bestämmelse vara början till slutet. De skulle ej märkbart försvinna den första tiden, men efter hand som de gamla dogo ut skulle ej lika många komma i stället, ty tiderna i facket skulle bli sämre och mindre lockande, villebrådet skulle ej bli lika eftersträvansvärt som förr, ty dess värde var betydligt förminskat. Som nu är, är förhållandet olidligt. Jag talar av erfarenhet.»

207 I N N E H Å L L . Sid.

Skrivelse

till

departementschefen

3 Kap.

I. Frågans uppkomst. Tidigare behandling

5 Kap.

II. Utredning rörande den omfattning under ett halvt år, i vilken förekommit, att nödställda sjömän anhållit om bistånd av konsuler i vissa sjöstäder m. m

26 III. Antwerpen. En särskild undersökning på grundval av vissa protokollsamlingar

45 IV. Redogörelse angående förseelser av sjömän enligt skeppsdagboksutdrag insända till kommerskollegium under åren 1927—1931 . . . .

51 Kap.

V. Sjömännen och könssjukdomarna

57 Kap.

VI. Statsverkets kostnader på grund av särskilda föreskrifter om understöd genom konsuls försorg åt sjöfolk och nödställda svenska medborgare under vissa tidsperioder m. m

63 VII. Gällande bestämmelser angående hyrans betalning. Omfattningen av dragsedlarnas användning sådan den kan utläsas av uppgifter från postsparbanken m. m

72 Kap. VIII. Olika former av verksamhet till sjömännens omvårdnad och trevnad i utländska hamnar m. m

77 Kap. Kap.

Kap.

Kap.

IX. Vissa slutsatser av utredningen samt särskilda överväganden i anledning därav

91 Kap.

X. Åtgärder till förbättring av sjömännens förhållanden i Danzig, Gdynia, Rotterdam och Antwerpen 108

Kap.

XI. Sammanfattning av de sakkunnigas förslag i huvudsakliga delar jämte kostnadsberäkningar 123

Särskilt yttrande av herrar J. Bergman och C. B. Börjeson

127 Bilagor: Närmare översikt över de av vissa konsuler m. fl. lämnade allmänna redogörelserna för förhållandena i de särskilda hamnarna (samt vad beträffar New York även vissa statistiska uppgifter rörande protokollförda särskilda händelser) 137

208 Sid.

Löneförhållanden inom vissa grupper av sjömansyrket åren 1860—1931 181 Antalet förseelser å svenska fartyg enligt till kommerskollegium insända skeppsdagboksutdrag under åren 1927—1931 182 Å vissa sjukhus intagna fall av venerisk sjukdom hos i Stockholm hemmahörande män år 1931 184 Avskrifter av vissa skrivelser från läkare vid könspolikliniker till medicinalstyrelsen 185 I främmande hamnar. Sjömanskyrkorna under senaste tioårsperiod 188 Svenska och andra nordiska sjömansläsrum i utlandet 192 Statistiska uppgifter från den kyrkliga verksamheten bland svenska sjömän och andra utlandssvenskar år 1932 194 Redogörelse angående de särskilda sjömanshemmens utrustning m. m

196 Besöksfrekvensen under vissa år vid sjömanshem, tillhörande föreningen för skandinaviska sjömanshem i utländska hamnar 198 Avskrift av visst frågeformulär från internationella arbetskonferensen jämte svenska regeringens svar därå 199 Bilaga 1 till särskilt yttrande 204 Bilaga 2 till särskilt yttrande 205 Bilaga 3 till särskilt yttrande 205

Statens offentliga utredningar 1934 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Bättssklpnlng, Fångvård.

F a s t egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med utredning och förslag rörande organisationen av försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens område. [4] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Industri.

Kommunalförvaltning. Handel och sjöfart. Betänkande med förslag ang. frågan om lämpliga åtgärder till skydd för sjömän vid besök i utländska hamnar. [6]

Statens och kommunernas

finansväsen.

Kommu nikationsväsen.

Bank-, kredit- och penningväsen. Politi.

Försäkringsväsen. Socialpolitik. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 2. Finanspolitikens ekonomiska verkningar. [1] Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 3. Löneutvecklingen och arbetslösheten. [2]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. 1933 års teaterutrednings betänkande. Del 1. De fasta statsunderstödda teatrarna. [3]

Hälso- och sjukvård. Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Allmänt näringsväsen.

Stockholm 193-1. Kungl. Hovboktryckcriet Iduns Tryckeri A.-B.