Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende. D. 2,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

D, U . STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 3 5 : 3 9 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED

FÖRSLAG TILL ORDNANDE AV SVERIGES FÖRSVARSVÄSENDE AVGIVET AV

1930 ÅRS FÖRSVARSKOMMISSION

Del II Arméorganisationen

S T O C K H O L M 19 3 5

Statens offentliga utredningar 1935 Kronologisk 1. Betänkande med förslag angående åtgärder för spannmålsodlingens stödjande. Marcus. 134 s. Jo. 2. Betlnkande med förslag rörande lån och årliga bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för miulre bemedlade barnrika familjer jämte därtill hörande utredningar. Beckman. 86*, 265 s. S. 3. Kortfattad framställning av organisationssakkunnigas betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. Beclman. 23 s. S. 4. Promemoria angående tillsynen över fastighetsregistreringin och fastighetsbildningen. Marcus. 70 s. J a . 5. Förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet. Norstedt. 79 s. Ju. 6. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Åtgärder mot arbetslöshet. Norstedt, x, 338, 32* s. S. 7. Tekiisk-ekonomiska utredningar rörande vägväsendet. Del 2. Broar. Hasggström. 130 s. K. 8. Betlnkande med förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet. Idun. 406 s. J u . 9. Betänkande med förslag till omorganisation av den högie skogsundervisningen. Peréus. 164 s. J o . 10. Utredning och förslag angående rundradion i Sverige. Nontedt. 202 s. 13 kartor. K. 11. Betlnkande med utredning och förslag angående inrättande av en statsvetenskaplig examen. Marcus. 80 s. E. 12. Betlnkande med förslag till förordning angående allmän automobiltrafik. Hasggström. 227 s. K. 13. Yttranden över preliminärt förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskax>. Marcus. (4), 132, 68 s. J u . 14. Lagberedningens förslag till lag om skuldebrev m. m. Norstedt, vj, 211 s. J u . 15. Betlnkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av Lavandeskap. Marcus. 192 s. J u . 16. Konjunkturuppsvingets förlopp och orsaker 1932—1934. Hreggström. 106 s. Fi. 17. Yttnnde och förslag rörande formulär för tjänstgöringsbetyg som av länsstyrelserna utfärdas. Beckman. 16 s. S. 18. Betlnkande med förslag till lag om arbetsavtal. Idun. 220 s. S. 19. Kuugl. medicinalstyrelsens utlåtande och förslag augåerde förebyggande mödra- och barnavård. Hseggström. 100 s. S. 20. Grunder för kollektiv och individuell pensionsförsäkring. Beckman. (2), 24 s. H. 21. Utredning angående införande av ett dagordningsinstitut m. m. Norstedt. 98 s. J u . 22. Utredning och förslag rörande frågan om avgift för hemlån av böcker från bibliotek. Hseggström. 59 s. E 1 23. Betlnkande med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga m. m. Idun. 202 s. K. 24. Betlnkande med förslag till ändrad organisation av den statliga verksamheten för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker m. m. Marcus. 193 s. F i .

förteckning

Förslag till nya avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare inom den allmänna civilförvaltningen. Marcus. 42 s. F i . Betänkande med förslag rörande det svenska naturskyddets organisation och statliga förvaltning. Uppsala, Almqvist & "Wiksell. 197 s. E. Betänkande med förslag till ändring i vissa delar av upphandlingsförordningen. Marcus. 55 s. Fi. Utredning med förslag om egnahemskonsulenter hos hushållningssällskapen. Lindström. 88 s. J o . Betänkande angående husdjursförsöksverksamhetene organisation. Marcus. 75 s. J o . Berättelse över statens spannmålsnämnds verksamhei m. va. under år 1934. Marcus. 62 s. J o . Betänkande med förslag till lag om domkapitel in. m Hseggström. 151 s. E. Jordbrukskreditutredningen. Betänkande med förslag till förordning om jordbrukets kreditkassor m. m. Marcus. 132 s. J o . Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande och förslag angående statsunderstödd dispensärverksamhet. Marcus. 52 s. S. Betänkande med vissa synpunkter och förslag i fråga om den primära fastighetskrediten. Marcus. 92 s. Jo. Betänkande och förslag rörande verksamheten vid skyddshemmen m. in. Förra delen. Skyddshemmens organisation m. m. Norstedt. 93 s. S. Betänkande angående råvaruförsörjning, produktion och arbetarantal m. m. vid skogsindustrierna. Idun. 276 s. S. 1934 års nämnd för städningsutredning. Förslag rörande allmänna grunder för ordnandet av städningsoch rengöringsarbetet inom vissa statliga ämbetslokalei i Stockholm samt beräknandet av ersättning för nämnda arbete. Marcus. 39 s. F i . Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende. Del 1. Inledande avdelning m. m. Beckman, vij, 301 s. FÖ. . Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende. Del 2. Arméorganisationen. Beckman, vij, 661 s. Fö. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende. Del 3. Marinorganisationen. Beckman, iv, 203 s. Fö. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvaisväsende. Del 4. Flygvapnets organisation. Beckman, iv, 229 s. FÖ. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges förRvarsväsende. Del 5. Värnplikten m. m. Bilagor. Beckman, iv, 262 s. Fö. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende. Del 6. Särskilda yttranden. Beckman, iij, 426 s. FÖ.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 3 5 : 3 9 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

Éféf W\|

BETÄNKANDE MED

FÖRSLAG TILL ORDNANDE AV SVERIGES FÖRSVARSVÄSENDE AVGIVET AV

1930 ÅRS FÖRSVARSKOMMISSION

Del II Arméorganisationen

STOCKHOLM 1935 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [A 1282 86]

III

DEL IL INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

AVD. V I I . ARMÉORGANISATIONEN. Kap. I .

Allmänna g r u n d e r för a r m é o r g a n i s a t i o n e n A. 1925 års försvarsordning Allmänna

grunder

1 Fredsorganisationen

5 Krigsorganisationen

8¶B. Försvarskommissionens förslag A llmänna

Kap. I I .

Sid. 1

grunder

15 Krigsorganisationen

18 Fredsorganisationen

20 Arméns krigsorganisation

26 A. Högkvarterets arméledning

26 B. Linjeförbanden

26 Utredningsarbetet och försöksverksamheten Lägre truppförband Högre truppförband C. Hemortsförsvaret Allmänna

och staber

38 40

grunder

Territoriella

26 33

myndigheter

41 Landstormen

42 Luftförsvaret

43 Bodens trupper Kustfästningarnas Gotlands

: krigsbesättningar

trupper

D. Depåer och utbildningsanstalter

48 48 49 50

Kap. I I I . Arméns f r e d s o r g a n i s a t i o n

52 A. Arméledningen

52 Allmänna

synpunkter

52 Chefens för armén stab

54 Trappslagsinspektionerna Infanteriinspektionen Kavalleriinspektionen Artilleriinspektionen Ingenjörinspektionen Tränginspektionen

58 59 59 60 60 61

Sjuk- och veterinärvårdsinspektionerna Sjukvårdsinspektionen Veterinärvårdsinspektionen

Sid. 61 62 64

Förvaltningsmyndigheterna Allmänna synpunkter Arméns tygförvaltning Arméns intendenturförvaltning Arméns civilförvaltning

64 64 66 71 77

B. Arméns organisation på högre och lägre truppförband

83 Allmänna grunder Högre truppförband Lägre truppförband

83 83 90

Högre truppförband Fördelningarna Övre Norrlands trupper och Bodens trupper Gotlands trupper De högre truppförbandens staber

9« 92 95 100 102

Fördelningsstaberna Kommendantsstaben i Bodens fästning Försvarschefsstaben på Gotland

102 103 107

Lägre truppförband Allmänna grunder Fördelningstruppförbanden

L09 109 HO

1. Infanteriet 2. Kavalleriet 3. Artilleriet 4. Trängen och t r ä n g t r u p p e r n a

HO 113 114 116

Bodens trupper 1. Norrbottens regemente 2. Norrbottens artillerikår 3. Bodens artilleriregemente (fästningsartilleriregementet)

117 117 118 118

Gotlands trupper 1. Gotlands infanteriregemente 2. Gotlands artillerikår

119 119 120

Armétruppförbanden 1. Stridsvagnsregementet 2. Smålands arméartilleriregemente 3. Ingenjörtrupperna och signaltrupperna

120 120 121 121

a. Ingenjörtrupperna b. Signaltrupperna

133 132

4. I n t e n d e n t u r t r upp erna 5. T y g t r u p p e r n a De lägre truppförbanden och deras förläggningsorter C. Territoriella myndigheter.

Inskrivningsväsende m. m

Allmänna grunder De värnpliktigas redovisning m. m Landstormsområdesorganisationen

133 134 135 136

.

136 137 139

v Sid. 143 143 146 147

Militärbefälhavare med staber Fördelningarnas militärområden Övre Norrlands militärområde Gotlands militärområde överkommendantskapet Platsbefälet

i Stockholm

i Karlsborg

Militärassistenter

vid länsstyrelserna

151 D. Arméns rekrytering Allmänna

grunder

•

152 De värnpliktiga

159 Fast anställd personal

169 E. Arméns utbildning

185 Allmänna

grunder

Truppförbandens

utbildning

189 L ä n g d och fördelning av de värnpliktigas tjänstgöringstid

1. Allmänna synpunkter 189 2. Till linjetjänst u t t a g n a värnpliktiga 208 Värnpliktiga i allmänhet 208 Infanteriet 208 Stridsvagnsregementet 216 Kavalleriet 219 Artilleriet 220 Ingenjörtrupperna 235 Signaltrupperna 227 Trän gtrupperna 229 Intendenturtrupperna 232 Tygtrupperna 235 S t u d e n t e r och l i k s t ä l l d a '. 235 3. Till ersättningsreserv och handräckningstjänst uttagna värnpliktiga 239 Längd och fördelning av det fast anställda manskapets utbildningstid 240 Utbildningens omfattning och organisation vid de lägre truppförbanden 244 Infanteriet 244 Stridsvagnsregementet 252 Kavalleriet 254 Artilleriet 258 Ingenjörtrupperna 260 Signaltrupperna 264 Trängtrupperna 266 Intendenturtrupperna 271 Tygtrupperna 273 Truppförbandsutbildningen i övrigt vid lägre och högre förband Befälsutbildningen vid truppförbanden Fälttjänstövningar Landstormsövningar

trupp274 274 278 280

VI

Centrala undervisningsanstalter

och utbildningskurser

Sid. 282

Officersutbildningen 1. Allmänna synpunkter 2. Krigsskolan 3. Truppslagsofficersskolorna Allmänna synpunkter Infanteriofficersskolan Artilleri- och ingenjörhögskolans allmänna kurs Trängofficersskolan 4. Högskolorna Krigshögskolan Artilleri- och ingenjörshögkolans högre kurs 5. Ridskolan 6. Artilleriets skjutskola 7. Särskilda utbildningskurser

282 282 291 315 315 316 322 322 324 324 326 328 331 332

Underofficers- och underbefäls u t b i l d n i n g e n Allmänna synpunkter Arméns underofficerpskola Särskilda utbildningskurser

336 336 336 338

Frivillig utbildning Landstormsrörelsen Det frivilliga skytteväsendet F. Befälsbehovet vid de lägre truppförbanden m. m Allmänna

grunder

348 348

Utom truppförbanden Infanteriet

339 339 344

beordrad personal

(med stridsvagnsregementet)

(utom hift värnsartilleriet)

379 Kavalleriet

373 Artilleriet

' Ingenförtrupperna

394 Signaltrupperna

397 Trängen

och trängtrpperna

Intendenturkåren

och intendenturtrupperna

Tygkåren

406 410

G. Civilmilitära och civila kårer 1. Fältläkarkåren 2. Garnisonssjukhusen 3. Fältveterinärkåren

416 416

och arméns sjuksköterskekår

4. Polispersonalen

431 432 442

H. Armémusiken

443 I. Sammandrag över föreslagna personalstater

453 J. Särskilda peronalfrågor Allmänna

grunder

Officerskåren

458 458 469

Under officer skar en

473 Fast anställt

manskap

VII

Sid. 485

K. Arméns reservpersonal 1. Reservstaten

2.

490 Personal i arméns reserver

.?. Väg- och vattenbyggnadskåren L. Arméns övergångstat

493 ,

M. Arméns hästar och remonterlngsväsendet

512 513

1. Arméns hästar

2. Remonteringen

526 N. Armémuseum

532 Kap. IV.

Beväpning»

535 Kap. V.

Luftvärns vapnet

och materielanskaffniugsfrågor

Allmänna

grunder

544 Krigsorganisationen

545 Fredsorganisationen

548 Kap. VI. Övergången till den nya härordningen

570 Kap. YII. Kostnadsberäkningar för armén med luftvärnsvapnet

580 Allmänna

grunder

Tablå över kostnaderna för armén med luftvärnsvapnet A. Anslag tillhörande civilförvaltningens verksamhetsområde B. Anslag tillhörande intendenturförvaltningens verksamhetsområde C. Anslag tilhörande tygförvaltningens verksamhetsområde D. Diverse E. Kostnader för materielanskaffning

580 582 584 644 650 651 651

1¶AVD. VII. Arméorganisationen. K A P . I.

Allmänna grunder för arméorganisationen. A.

1925 ÅRS FÖRSVARSORDNING.

Allmänna grunder. De genom 1925 års försvarsbeslut vidtagna begränsningarna i vårt lands försvarsanordningar voro, såsom under avd. I omnämnts, under hänvisning till den inträdda förbättringen i landets militärpolitiska läge, förestavade bland annat av en strävan att nedbringa med försvarsanstalterna förbundna kostnader och personliga bördor. I riksdagens motivering angavs, att det för ett folk med begränsade ekonomiska resurser syntes vara synnerligen angeläget, att vissa delar av försvarsväsendet beskures eller reformerades för att möjliggöra anskaffning av mer effektiva hjälpmedel och för att åvägabringa en kortare men moderniserad och mera intensiv utbildning. Omfattningen av den reduktion, som arméorganisationen undergick, har berörts redan i den inledande avdelningen. En avsevärd kvantitativ minskning vidtogs beträffande både freds- och krigsorganisationerna. Begränsningarna skedde såväl genom indragningar av förut i fred bestående truppförband och beskärningar av kadern vid de kvarvarande som ock genom minskning av den till fredstjänstgöring uttagna värnpliktskontingenten. Densamma uppdelades dessutom i två beträffande tjänstgöringstid olika kategorier, linjetjänst och ersättningsreserv. För vinnande av besparingar inskränktes vidare utbildningstiden för de värnpliktiga i jämförelse med vad i tidigare gällande värnpliktslag stadgats. Principiellt sett byggde emellertid försvarsordningen på samma härorganisatoriska grunder som förut, sedan frågorna om övergång till yrkesarmé eller milissystem efter avstyrkan från försvarsrevisionen icke ansetts böra upptagas till närmare prövning. Utan tvivel har från de synpunkter, som år 1925 anlades, avsikten varit, att den då skapade organisationen skulle inom given ram, såväl kvantitativt 1282 35

A l

2 som kvalitativt, äga en effekt, svarande mot de krav, som ansågos böra uppställas. Emellertid hava i sistnämnda hänseende åtskilliga erinringar riktats mot arméorganisationen. Det har anförts, att densamma ur rationalitetssynpunkt icke kommit att i verkligheten motsvara de önskemål, som i riksdagens ovanberörda riktlinjer angivits. Erinringarna hava riktats både mot organisationens kvantitativa omfattning och mot den kvalitativa beskaffenheten hos truppförbanden. Försvarskommissionen har i annat sammanhang framlagt sin uppfattning angående de allmänna kvantitativa och kvalitativa fordringar en ny arméorganisation enligt kommissionens mening bör fylla. Under hänvisning till i nämnda del av betänkandet anförda åsikter rörande dessa spörsmål synes det kommissionen på grund av gjorda erinringar lämpligt att såsom bakgrund till följande redogörelse för 1925 års arméorganisation från vissa principiella synpunkter skärskåda innebörden i densamma, särskilt beträffande kvalitetsfrågan samt förhållandet mellan kvantitet och kvalitet. Kommissionen kan emellertid vid behandlingen av dessa spörsmål icke underlåta att till en början erinra om nödvändigheten att vid frågornas bedömande även hava de ekonomiska och sociala konsekvenserna för ögonen. Med hänsyn till ekonomiska och personliga bördor är det i regel ofrånkomligt att i ena eller andra hänseendet vidtaga modifikationer i det ur militär synpunkt önskvärda. Men dylika begränsningar få givetvis icke ske i en sådan omfattning, att arméorganisationen icke kan fylla de krav, som med hänsyn till rikets försvar måste kunna ställas på densamma. Kommissionen står icke främmande för att helt naturligt olika åsikter kunna göra sig gällande rörande vikten hos de skilda faktorer, som inverka på nu berörda frågor. Kommissionen har emellertid vid sitt bedömande av desamma så långt som möjligt sökt grunda sina överväganden på förefintliga krigserfarenheter, i den mån de ansetts tillämpliga på våra förhållanden. Innan kommissionen övergår till att belysa kvalitets- och kvantitetsförhållandena inom nuvarande arméorganisation, vill kommissionen erinra därom, att, allmänt sett, krigsorganisationens kvantitativa omfattning inom ramen för landets resurser naturligen är avhängig av det antal truppförband m. m., som av strategiska skäl anses erforderligt. Yad krigsorganisationens kvalitet beträffar, måste såsom allmän fordran uppställas, att truppförbanden, bedömda med hänsyn till rådande tekniska och taktiska förhållanden, skola vara operationsdugliga. På kvaliteten inverkande, i det följande närmare berörda olika faktorer måste därför tillgodoses så, att nämnda fordran uppfylles. Även vid av ekonomiska och andra skäl vidtagna modifikationer i organisationen måste denna synpunkt enligt kommissionens mening alltid hållas i ögonsikte. Med beaktande av nu berörda allmänna synpunkter finner man, att möjligheterna att vid mobilisering uppställa en fälthär äro — oavsett antalet i fred befintliga truppförband — i kvantitativt hänseende närmast beroende av dessa förbands befälstillgång och den utbildade värnpliktskontingentens styrka. Befälet utgöres av personal å aktiv stat, å reservstat och i arméns reserver samt värnpliktigt befäl. Fältharens kvalitet åter är beroende av

3 tillgången på kvalificerad befälspersonal och av de värnpliktigas utbildning samt av truppförbandens struktur och materieltillgång, sedda ur synvinkeln av krigsteknikens och den därpå grundade taktikens krav. Vad beträffar fyllandet av befälsbehovet skedde år 1925 av kostnadsskäl den begränsningen, att den aktiva kaderns styrka beräknades i första hand eftei det för förvaltningen och utbildningen i fred föreliggande behovet. Demna princip för befälskaderns uppbyggande har i åtskilliga hänseenden givit den nuvarande arméorganisationen dess speciella karaktär. Det vid mobilisering ökade befälsbehovet skall enligt 1925 års härordning fyllas genom icke aktiv personal av olika kategorier. Främst avsåg man härvid en utbyggnad av den reservstat för officerare och underofficerare, vilken tillkommit genom 1914 års härordningsbeslut. Av kostnadsskäl kunde man emellertid icke heller härigenom helt tillgodose krigsbehovet utan begränsade reservstatens storlek inom snävare gränser. På grund av tillgången på personal inom den av reduceringarna i samband med 1925 års försvarsordning föranledda övergångsstaten har för övrigt någon nyrekrytering av reservstaten icke hittills skett; jämlikt beslut av 1935 års riksdag är emellertid avsikten att så i viss utsträckning skall äga rum under budgetåret 1935/1936, sedan numera övergångsstatens personal genom pensionsavgångar minskats. Den omständigheten, att de nämnda befälskadrerna icke tillmättes efter mobiliseringsbehovet, medförde även en sänkning av den kvalitet, krigsorganisationen ursprungligen beräknats erhålla. Denna kvalitet är nämligen enligt all krigserfarenhet i hög grad avhängig av tillgången på kvalificerad befälspersonal, d. v. s. aktiv personal eller sådan personal med lång aktiv tjänst, som rymmes inom reservstaten. Nämnda förhållande är naturligen mera framträdande ju kortare utbildningstiden för de värnpliktiga utmätes. Förutom nu nämnda omständigheter hava även de begränsningar beträffande materielanskaffning, vilka av kostnadsskäl ansetts nödvändiga, givetvis haft sin inverkan på kvaliteten. Det sistnämnda förhållandet har medfört, att truppförbandens materielutrustning måste sägas icke i allo hava kommit att motsvara den tekniska utvecklingens krav. Den tekniska utvecklingen och därav följande inverkan på det taktiska stridsförfarandet måste i hög grad inverka på truppförbandens struktur. För att motsvara krigets krav måste deras sammansättning och utrustning följa med den tekniska utvecklingen, omsatt efter för vårt land gällande speciella förhållanden. För truppförbandens utformning synas vid genomförandet av 1925 års härordning i allt väsentligt tidigare gällande sammansättningsplaner hava legat till grund. Detta kan finna sin förklaring i den omständigheten, att erfarenheterna från världskriget vid ifrågavarande tidpunkt ännu icke i alla hänseenden voro klarlagda. Även om det icke torde kunna förnekas, att vissa av de viktigaste tendenserna i utvecklingen visserligen kunde skönjas, är kommissionen dock fullt medveten om svårigheterna att under en dylik övergångsperiod mellan gammalt och nytt uppbygga en organisation, som svarade mot de krav, den i forcerad utveckling varande krigstekniken uppställde. Försvarskommissionen finner icke anledning att

4 närmare beröra de förhållanden, som kunnat orsaka, att 1925 års arméorganisation från nämnda synpunkter icke kom att få den struktur, krigserfarenheterna fordrade. Förhållandet har emellertid motiverat de utredningar och teoretiska undersökningar samt den praktiska försöksverksamhet, som på kommissionens föranstaltande utförts i ändamål att omsätta utvecklingen på det krigstekniska området i en efter svenska förhållanden lämpad organisation. Frågan om truppförbandens operationsduglighet sammanhänger naturligen också med krigsorganisationens kvantitativa omfattning. Allmänt taget gäller nämligen, att den numerära omfattningen av de styrkor, vilka vid mobilisering kunna uppställas, alltid är beroende av fredsorganisationens samlade kapacitet beträffande befäl och utbildade värnpliktiga. Det är emellertid härvid att märka, att kvantitet och kvalitet äro två av varandra delvis avhängiga begrepp; den ena faktorn kan i viss utsträckning tillgodoses på den andras bekostnad. Man kan t. ex., i den mån kvaliteten är beroende av befälstillgången, uppställa färre truppförband, väl tillgodosedda med befäl, eller flera, där det kvalificerade befälet är mera tunnsått. Om den fredsorganisatoriska ramen avpassas efter de krav, en viss såsom nödvändig befunnen krigsorganisation uppställer, erhålles efter kommissionens mening en naturlig relation i förhållandet mellan freds- och krigsorganisationerna. Därmed skapas också den riktiga betingelsen för en rationell avvägning mellan kvantitetsoch kvalitetsfrågorna. Enligt kommissionens uppfattning synes fördenskull den slutsatsen vara fullt berättigad, att krigsorganisationens behov bör utgöra grunden för organisationens uppbyggande. Ekonomiska och andra skäl nödvändiggöra för visso modifikationer, när det gäller att omsätta denna princip i praktiken, men man får därvid icke göra avkall på den kvalitet, som krävs för att förbanden skola bliva operationsdugliga. Om man tillgriper ett sådant förfaringssätt vid en av olika skäl begränsad organisation för att erhålla ett — kanske ur andra synpunkter önskvärt — stort antal förband, synes det kommissionen föreligga stor fara för att man så anspänner kapaciteten hos den organisatoriska ramen, att förbanden i kvalitativt hänseende erhålla en utspädning, som gör dem icke operationsdugliga. Skärskådas 1925 års härordning ur nu berörd synvinkel, vill det synas som om det ovan påpekade förhållandet, att kadrerna utmätts med hänsyn till i första hand fredsbehovet, kommit att medföra en viss undervärdering av kvalitativa synpunkter i fråga om krigsorganisationen. Det har givetvis icke undgått kommissionens uppmärksamhet, att anledningen härtill varit den i och för sig naturliga strävan att omsätta fredsorganisationens kapacitet i det antal truppförband, som kvantitativt sett ansetts nödvändigt för att lösa de uppgifter, vilka böra påvila arméorganisationen. Men när detta, i den utsträckning som blivit fallet, måst ske på kvalitetens bekostnad, synes slutsatsen enligt kommissionens uppfattning bliva den, att fredsorganisationens kapacitet varit för ringa för att kunna tillgodose å densamma ställda krav beträffande krigsorganisationens omfattning och halt.

5 Den kapacitet, som åren närmast efter 1925 förefanns hos arméorganisationen, har sedermera nedgått, beroende på minskad tillgång av såväl icke aktivt befäl som utbildade värnpliktiga. Härav föranledda reduktioner i krigsorganisationen komma att närmare beröras i det följande. Att icke heller fredsorganisationens omfattning, trots att den utmätts med hänsyn till fredsutbildningens behov, i alla avseenden mäktat fylla denna utbildnings krav, hava de senaste årens erfarenheter givit vid handen. Denna omständighet sammanhänger framför allt med den av utvecklingen orsakade allt större differentieringen i utbildningsarbetet. I detta sammanhang anser sig kommissionen även böra erinra om de små möjligheter den nuvarande organisationen, särskilt vad beträffar infanteriet, giver för utbildning i högre förband av fältmässig styrka. E n betänklig brist ligger framför allt i det förhållandet, att truppförbandsutbildning och truppföring i bataljon och regemente icke kunna ske annat än i mycket begränsad utsträckning. Enligt kommissionens uppfattning bör jämväl denna synpunkt beaktas vid en nyordning av organisationen. Kommissionen finner anledning återkomma till detta spörsmål i det följande. Såsom en allmän sammanfattning rörande 1925 års arméorganisation anser kommissionen på grund av nu anförda omständigheter skäl föreligga för det omdömet, att densamma icke kan betraktas såsom tillfredsställande med hänsyn till de fordringar, vilka numera måste uppställas på en svensk arméorganisation. Denna synpunkt har varit grundläggande vid utarbetandet av kommissionens i det följande framlagda förslag i denna del.

Försvarskommissionen övergår efter denna behandling av vissa principiella frågor i samband med 1925 års arméorganisation till en översikt först över fredsorganisationen och sedan över den därpå grundade krigsorganisationen. Fredsorganisationen. I de olika avsnitt av betänkandet, där den föreslagna fredsorganisationen av armén framlägges, inledes varje underavdelning med en detaljerad redogörelse för nu gällande bestämmelser. Det har emellertid synts lämpligt att i ett sammanhang giva en i stora drag hållen översikt över den nuvarande arméorganisationen. Redan i föregående avsnitt har densamma] ur vissa principiella synpunkter ägnats en viss granskning. I det följande skola därför i huvudsak allenast de rent organisatoriska förhållandena beröras. Den nuvarande organisationen av arméns ledning innefattar ett flertal likställda myndigheter. Dessa utgöras av högre staber och inspektioner av olika slag samt arméförvaltningen, som är arméns centrala förvaltningsmyndighet. Samtliga ledande såväl militära som förvaltningsorgan lyda direkt under Konungen, ett förhållande, som även gäller de högre truppförbanden. Arméns högre truppförband utgöras av fyra arméfördelningar — Södra,

6 Västra, östra, Norra — ö s t r a brigaden, ö v r e Norrlands trupper och Gotlands trupper. Med hänsyn till denna organisation är landet i militär administrativt hänseende indelat i sammanlagt sju, de högre truppförbanden motsvarande områden. Dessa områden äro följande, nämligen Södra arméfördelningsområdet, omfattande Skåne, Halland och Blekinge samt Kronobergs län och södra delen av Kalmar län; östra brigadområdet, omfattande norra delen av Kalmar län, Jönköpings län samt Östergötland; östra arméfördelningsområdet, omfattande Uppland, Södermanland, Närke, Västmanland samt en mindre del av Värmland; Västra arméfördelningsområdet, omfattande Västergötland, Bohuslän, Dalsland samt huvuddelen av Värmland; Norra arméfördelningsområdet, omfattande Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Härjedalen, Jämtland samt huvuddelen av Ångermanland; övre Norrlands militärområde, omfattande en mindre del av Ångermanland, Västerbotten samt Lappland; Gotlands militärområde, omfattande Gotlands län. Befälet inom resp. områden föres av chefen för det motsvarande högre truppförbandet. Denne planlägger för områdets territoriella försvar erforderliga åtgärder samt utövar högsta inseende över inskrivningsväsendet inom vederbörligt område. I värnpliktshänseende indelas nämnda områden i ett växlande antal inskrivningsområden och dessa i rullföringsområden. Såsom inskrivningsbefälhavare tjänstgör infanteriregementschef. Med hänsyn till landstormens användning indelas rullföringsområde i växlande antal landstormsområden. Beträffande de högre truppförbandens sammansättning ingå normalt i varje arméfördelning 4 infanteriregementen, 1 kavalleriregemente, 1 artilleriregemente och 1 trängkår. I vissa arméfördelningar ingå i fredstid därutöver även andra truppförband, östra brigaden, vilken i vissa hänseenden ingår i östra arméfördelningen, omfattar 2 infanteriregementen. I övre Norrlands trupper ingå dels Bodens besättningstrupper, dels bland annat 1 infanteriregemente och 1 artillerikår. I Gotlands trupper ingå 1 infanterikår och 1 artillerikår. Arméns lägre truppförband utgöras sammanlagt av 21 infanteriregementen samt 1 infanterikår; 4 kavalleriregementen; 7 artilleriregementen (därav 4 fördelningsartilleriregementen, 1 arméartilleriregemente, 1 luftvärnsartilleriregemente och 1 fästningsartilleriregemente) samt 2 artillerikårer; 3 ingenjörkårer och 1 fälttelegraf kår; 4 trängkårer samt 3 intendenturkompanier. I fred bestå de högre truppförbanden av följande på nedan angivna platser förlagda lägre truppförband, nämligen: Södra arméfördelningen. (Fördelningsexpeditionen i Hälsingborg.) Norra skånska infanteriregementet (I 6), förlagt i Kristianstad. Södra skånska infanteriregementet (17), förlagt i Ystad (Revinge). Kronobergs regemente (I 11), förlagt med huvuddelen i Växjö, ett detachement i Karlskrona fästning (I 11 K).

7 Hallands regemente (I 16), förlagt i Halmstad. Skånska kavalleriregementet (K 2), förlagt i Hälsingborg. Wendes artilleriregemente (A 3), förlagt i Kristianstad. Göta ingenjörkårs kustingenjörkompani (Ing 2 K), förlagt i Karlskrona fästning. Skånska trängkåren (T 4), förlagd i Hässleholm. Västra arméfördelningen. (Fördelningsexpeditionen i Skövde.) Skaraborgs regemente (I 9), förlagt i Skövde. Älvsborgs regemente (I 15), förlagt i Borås. Bohusläns regemente (I 17), förlagt i Uddevalla. Värmlands regemente (I 22), förlagt i Karlstad. Livregementets husarer (K 3), förlagt i Skövde. Göta artilleriregemente (A 2), förlagt i Göteborg. Karlsborgs artilleriregemente (A 9), förlagt i Karlsborg (luftvärnsartilleri). Göta trängkår (T 2), förlagd i Skövde. Andra intendenturkompaniet (Int 2), förlagt i Karlsborg. Östra arméfördelningen. (Fördelningsexpeditionen i Stockholm.) Svea livgarde (I 1), förlagt i Stockholm. Göta livgarde (I 2), förlagt med regementsstab, stridsvagnsbataljon och garnisonskompani i Stockholm, fästningsbataljon i Vaxholms fästning (12 V). Livregementets grenadjärer (I 3), förlagt i Örebro. Upplands regemente (I 8), förlagt i Uppsala. Södermanlands regemente (I 10), förlagt i Strängnäs. Livregementet till häst (K 1), förlagt i Stockholm. Svea artilleriregemente (A 1), förlagt i Stockholm. Smålands arméartilleriregemente (A 6), förlagt i Jönköping. Svea ingenjörkår (Ing 1), förlagd med huvuddelen i Stockholm, kustingenjörkompaniet i Vaxholm. Göta ingenjörkår (Ing 2) utom dess kustingenjörkompani, förlagd i Eksjö. Fälttelegrafkåren (Ing 3), förlagd i Stockholm. Svea trängkår ( T I ) , förlagd i Linköping. Första intendenturkompaniet (Int 1), förlagt i Stockholm. Norra arméfördelningen. (Fördelningsexpeditionen i Östersund.) Jämtlands fältjägarregemente (I 5), förlagt i Östersund. Dalregementet (I 13), förlagt i Falun. Hälsinge regemente (I 14), förlagt i Gävle. Västernorrlands regemente (I 21), förlagt i Sollefteå. Norrlands dragonregemente (K 4) — utom dess till Boden detacherade skvadron — förlagt i Umeå. Norrlands artilleriregemente (A 4), förlagt i Östersund. Norrlands trängkår (T 3), förlagd i Sollefteå.

8 Östra brigaden. (Brigadexpeditionen i Linköping.) Livgrenadjärregementet (I 4), förlagt i Linköping. Jönköpings-Kalmar regemente (I 12), förlagt i Eksjö. Övre Norrlands trupper. (Militärbefälsexpeditionen i Boden.) Norrbottens regemente (I 19), förlagt i Boden. Västerbottens regemente (I 20), förlagt i Umeå. E n skvadron ur Norrlands dragonregemente (K 4 B), förlagd i Boden. Norrbottens artillerikår (A 5), förlagd i Boden. Bodens artilleriregemente (A 8), förlagt i Boden (fästningsartilleri). Bodens ingenjörkår (Ing 4), förlagd i Boden. Tredje intendenturkompaniet (Int 3), förlagt i Boden. Gotlands trupper. (Militärbefälsexpeditionen i Visby.) Gotlands infanterikår (I 18), förlagd i Visby. Gotlands artillerikår (A 7), förlagd i Visby. De till lantförsvaret hörande fästningarna utgöras för närvarande av Bodens fästning samt Tingstädepositionen å Gotland. Av inom Bodens fästning förlagda trupper äro Norrbottens regemente, Bodens artilleriregemente och Bodens ingenjörkår sammanförda under befäl av en kommendant, kommendanten i Bodens fästning, till Bodens besättningstrupper. Tingstädepositionen saknar fredsbesättning. Krigsorganisationen. I det föregående har försvarskommissionen redan berört vissa principiella spörsmål beträffande sammanhanget mellan freds- och krigsorganisation. Särskilt har kommissionen därvid uppehållit sig vid kvantitets- och kvalitetsfrågorna. Innan närmare redogörelse i det följande lämnas för arméns på 1925 års försvarsordning grundade krigsorganisation, har det synts lämpligt att giva en kortfattad översikt över skiftningarna från år 1914 fram till år 1925 i uppfattningen angående krigsorganisationens erforderliga omfattning och beskaffenhet. Enligt 1914 års härordning skulle fälthären bestå av sex linjearméfördelningar. Därjämte skulle varje infanteriregemente vid mobilisering uppsätta tre reservbataljoner, vilket för infanteriet innebar en fördubbling av fredsstyrkan. Då även specialtruppslagen kunde uppsätta reservformationer, skulle den för rörliga operationer avsedda hären uppgå till en på grund av det dåvarande militärpolitiska läget såsom erforderlig befunnen styrka motsvarande sammanlagt tolv arméfördelningar, av vilka dock halva antalet var svagare tillgodosett beträffande specialtruppslag. Vidare kunde ett självständigt högre kavalleriförband uppsättas av för detta ändamål avsedda särskilda kavalleriregementen. Härtill kom utom fördelningsförbanden stående

9 tungt arméartilleri. Utöver dessa fälttrupper ägde land- och kustfästningarna erforderliga besättningstrupper, varjämte för försvaret av Gotland avsågos särskilda stridskrafter. Samtliga truppförband skulle vara så organiserade, utrustade och utbildade, att de beräknades vara operations- och stridsdugliga omedelbart efter verkställd mobilisering. Försvarsrevisionen framförde för sin del den av lägesförändringen efter världskriget motiverade uppfattningen, att de trupper, som omedelbart vid mobilisering erfordrades uppsatta, kunde till numerären avsevärt understiga de styrkor, varmed man räknade enligt 1914 års härordning. Angående de närmare krav, som borde ställas på lantstridskrafternas styrka och organisation, fattade sig revisionen jämförelsevis kort. Vid mobilisering uppsatta trupper borde emellertid enligt revisionens mening vara tidsenligt organiserade och utrustade samt omedelbart operations- och stridsdugliga; någon kompletterande utbildnings- och utrustningsperiod skulle således efter verkställd mobilisering icke för desamma vara behövlig. Revisionen förutsatte vidare, att utöver nyssnämnda trupper skulle under loppet av ett krig ytterligare stridskrafter kunna uppsättas; vid behov borde folkets hela kraft, direkt eller indirekt, kunna tagas i anspråk för försvaret. Revisionen angav slutligen, att härens organisation i fred borde, i den mån statsfinanserna och andra på frågan inverkande omständigheter det medgåve, så ordnas, att de av revisionen angivna kraven på organisationen i krig bleve på ett så tillfredsställande sätt som möjligt tillgodosedda. Den av försvarsrevisionen på ovan anförda grunder föreslagna krigsorganisationen skulle, förutom vissa besättningstrupper m. m., omfatta sammanlagt fyra omedelbart vid mobilisering färdiga arméfördelningar. I 1924 års försvarsproposition föreslogs bibehållande av de enligt 1914 års härordning förefintliga sex arméfördelningarna i fred. Beträffande krigsorganisationen ansågs det visserligen ur försvarssynpunkt önskvärt att kunna uppsätta reservformationer i samma omfattning som enligt 1914 års härordning, men på grund av de därmed förenade kostnaderna ansågs det icke möjligt att föreslå en fredsorganisation, som vid mobilisering skulle medgiva en dylik utsvällning. I förhållande till 1914 års härordning innebar därför det i 1924 års proposition framlagda förslaget en avsevärd, ehuru icke närmare angiven minskning av antalet vid krigsutbrott disponibla operativa enheter men i förhållande till försvarsrevionens förslag en icke oväsentlig ökning. I propositionen förebragtes ingen utförligare motivering för krigsorganisationens föreslagna omfattning. Det anfördes endast, att enligt de militära myndigheternas uppfattning vore den av försvarsrevisionen föreslagna krigsorganisationen icke tillräcklig för att fylla den uppgift, som med vårt lands strategiska läge måste ställas å fälthären, nämligen att hindra en invasion över landgränsen och samtidigt anfalla en landstigen fiende. Den av försvarsrevisionen angivna styrkan ansåges från militär synpunkt i själva verket icke tillfyllest ens för den förstnämnda uppgiftens lösning. Av de militära myndigheternas uttalanden framginge, att om lantstridskrafterna

10 med utsikt till framgång skulle kunna upptaga försvar mot en över landgränsen inträngande fiende, borde antalet i fredstid befintliga arméfördelningar icke sättas lägre än till sex. Det för försvarsfrågans behandling vid 1924 års riksdag tillsatta särskilda utskottet hade en mot den ovannämnda försvarspropositionen betydligt avvikande mening angående krigsorganisationens behövliga omfattning. Med utgångspunkt från utskottets uppfattning om de försvarspolitiska problemen och det militärpolitiska läget ansåg nämligen utskottet, att en betydande reduktion av arméorganisationen vore befogad. Utan att närmare angiva den omfattning krigsorganisationen borde äga eller de närmare uppgifter densamma borde kunna lösa, föreslog utskottet sålunda, att hären i fred borde indelas på tre arméfördelningar, Norrbottens militärbefäl samt Gotlands trupper. Varken Kungl. Maj:ts proposition 1924 eller utskottets förslag föranledde, som bekant, någon riksdagens åtgärd. Beroende på uppfattningen angående det militärpolitiska lägets krav hava, såsom framgår av den lämnade översikten, åsikterna skiftat rätt väsentligt i fråga om organisationens kvantitativa omfattning, sådan densamma uttryckes i antalet högre enheter m. m. De olika förslagens innebörd ur kvalitativ synpunkt har ävenledes varit skiftande. I den mån kvaliteten är beroende av tillgången på kvalificerad befälspersonal, har densamma helt naturligt varit avhängig av fredskadrernas storlek inom de olika organisationsförslagen. Visserligen har man alltid utgått ifrån, att de förband, som vid mobilisering skulle uppsättas, omedelbart borde vara operationsdugliga, men så vitt försvarskommissionen kunnat finna, synes icke hava närmare fixerats nämnda kravs inverkan på de faktorer, som konstituera förbandens kvalitativa beskaffenhet. Försvarskommissionen finner icke anledning att i detta sammanhang be röra de motiv, som legat till grund för skiftningarna i uppfattningen angående organisationens omfattning i stort. Kommissionen vill här endast tillfoga några reflexioner av principiell innebörd. Enligt kommissionens redan uttalade mening bör arméns krigsorganisation, vilken storlek den än anses behöva äga, vara normerande för fredsorganisationens omfattning. Den senare bör sålunda vara så beskaffad, att den medgiver uppsättandet av en både kvalitativt och kvantitativt tillfredsställande krigsorganisation. För avvägande av kraven i sistnämnda hänseenden fordras otvivelaktigt ingående undersökningar och beräkningar, grundade på strategiska bedömanden. Men från dessa synpunkter och med noggrant aktgivande på kvalitets- och kvantitetskraven bör sedermera den av ekonomiska och andra skäl erforderliga transformeringen av krigsorganisation uti fredsorganisation ske. Vid sådant förhållande erhålles enligt kommissionens förmenande en riktig relation mellan freds- och krigsorganisation. Vid uppgörandet av det följande förslaget till ny arméorganisation hava nu anförda synpunkter ständigt hållits i ögonsikte. Utan tvivel måste kostnadsfrågan i mycket hög grad inverka på fredsorganisationens utformande och den statsfinansiella situationen äga sitt

11 inflytande i detta hänseende. Men kostnadsramen i och för sig bör icke få vara den dominerande faktorn, till vilken hänsyn i första hand skall tagas vid fredsorganisationens uppgörande. Kostnadsramen är en av de modifierande faktorerna vid krigsorganisationens transformering till fredsorganisation. Men härvid får man, som förut framhållits, icke underlåta att hålla i sikte de krav, som ur strategisk synpunkt måste uppställas på krigsorganisationens kvantitativa och kvalitativa omfattning. När kommissionen jämförelsevis utförligt uppehållit sig vid dessa frågor i anslutning till under åren mellan 1914 och 1925 framlagda förslag till förändringar i arméorganisationen, har så skett av det skälet, att 1925 års arméorganisation grundats på det utredningsmaterial, vilket framlagts i försvarsrevisionens betänkande och 1924 års proposition. Vid den nuvarande organisationens utformning hava för den skull i stort sett motsvarande principiella synpunkter gjort sig gällande som i nyssnämnda förslag. Vad tidigare anförts om desamma kan därför enligt kommissionens mening i vissa hänseenden sägas äga giltighet också beträffande 1925 års organisation. 11925 års försvarsproposition angavs beträffande krigsorganisationen endast, att densamma i förhållande till 1924 års försvarsutskotts förslag utvidgats till att omfatta fyra arméfördelningar. Därjämte anfördes i propositionen, att det utrönts, att möjligheter funnits för att med anlitande av äldre årsklasser värnpliktiga och den till övergångsstat överförda personalen under viss tid framåt organisera ett antal reservtrupper, sammanlagt uppgående till två reservfördelningar. Genom riksdagens beslut utökades den i propositionon föreslagna fredsorganisationen med två infanteriregementen. I samband med denna ökning vidtogs emellertid en beskärning av vissa infanteriregementens kadrer. Riksdagen gjorde vid dessa förändringar icke några uttalanden angående krigsorganisationens omfattning utan godkände i detta hänseende vad av Kungl. Maj:t anförts. Av skäl, som kommissionen icke finner anledning att närmare upptaga till behandling i detta sammanhang, resulterade ovan omnämnda beslut i en, i förhållande till vad i försvarspropositionen angivits, något modifierad krigsorganisation. Densamma — här benämnd »1925 års krigsorganisation» — omfattade i kvantitativt hänseende: 4 arméfördelningar, vissa andra mindre operativa enheter, i styrka ungefär motsvarande i propositionen angivna reservfördelningar, Gotlands stridskrafter samt krigsbesättningar i Bodens, Vaxholms och Karlskrona fästningar. Dessutom skulle vid de olika truppslagen organiseras erforderliga depåformationer för utbildning av befäl och manskap (vid varje infanteriregemente en bataljon, vid artilleriregemente en division o. s. v.). I varje arméfördelning skulle ingå fyra infanteriregementen om tre bataljoner och i de övriga operativa enheterna infanteri i proportion härtill.

12 Tidigare har anförts, hurusom den sålunda angivna krigsorganisationen i kvalitativt hänseende måste betecknas såsom icke tillfredsställande. I detta sammanhang synes det kommissionen tillräckligt att härutinnan endast beröra ett par särskilt i ögonen fallande förhållanden, nämligen truppförbandens struktur samt den ringa befälstillgången. I det föregående har sagts, att truppförbandens struktur icke kunde anses motsvara världskrigets erfarenheter. Särskilt synes det förhållandet böra påpekas, att infanteriorganisationen i förhållande till utländska härar karakteriserades av ett jämförelsevis stort antal gevärsbeväpnade soldater. Proportionen mellan dessa och antalet tunga vapen samt mellan infanteriförband och artillerienheter visade andra siffror än inom utländska, på världskrigets erfarenheter uppbyggda organisationer. Måhända betingades sagda omständigheter av önskemålet att ersätta knapp materieltillgång med numerärt starkt gevärsinfanteri för att ändock erhålla en viss slagkraft. Även om så i viss mån varit orsaken, kan dock nämnda förhållande näppeligen sägas stå i samklang med världskrigets erfarenheter. I samband med en i det följande lämnad redogörelse för vissa på kommissionens initiativ vidtagna undersökningar och försök rörande de blivande truppförbandens sammansättning m. m. komma spörsmålen rörande truppförbandens struktur med hänsyn till taktiska och tekniska faktorer att närmare upptagas. Under hänvisning till denna framställning finner kommissionen därför icke anledning att här ytterligare beröra denna fråga. Beträffande tillgången på kvalificerat befäl, vilken vid bedömandet av ett truppförbands kvalitet är av utslagsgivande natur, synes det tillräckligt att i detta sammanhang anföra, att enligt inför kommissionen framlagda kalkyler skulle efter i utlandet gängse grunder det verkliga behovet av officerare vid en bataljon och en division inom 1925 års krigsorganisation hava uppgått till 26 resp. 12. I händelse av mobilisering skulle emellertid dessa på krigserfarenheter grundade siffror hava motsvarats av en tillgång på kvalificerade officerare (d. v. s. officerare på aktiv stat, övergångsstat och reservstat) av per bataljon (1175 man) allenast 5'6 och per division (3 batterier) 3 s . Återstoden måste fyllas av reservofficerare samt — till övervägande del — underofficerare, furirer och lägre underbefäl. På grund av dessa förhållanden har det från militärt håll starkt dragits i tvivelsmål, huruvida trupperna vore användbara ens för lösandet av enklare uppgifter. Till detta bedömande har i hög grad bidragit, att läget beträffande underofficerare och furirer tedde sig lika otillfredsställande som i fråga om officerare. Såsom närmare beröres i det följande, hava i ändamål att höja kvaliteten — även om detta kunnat ske endast på kvantitetens bekostnad — åtskilliga förändringar under årens lopp vidtagits i 1925 års krigsorganisation. Innan redogörelse lämnas härför, synes det emellertid icke vara ur vägen att angående de mest framträdande huvuddragen i 1925 års krigsorganisation återgiva en allmänt hållen skildring, lämnad inför kommissionen under dess första arbetsår. Enligt nämnda framställning kunde den svenska hären på fältfot, sådan

13 den framginge ur 1925 års försvarsordning, beträffande de stridande truppsla.gen karakteriseras på i stort sett följande sätt. Den aktiva befälskadern (häri inberäknad även reservstats- och övergångsstatspersonalen) kunde betecknas som väl kvalificerad men vore till styrkan fåtalig; reservbefälskadern av officerare och underofficerare samt f. d. fast anställt underbefäl vore i många avseenden god men likaledes fåtalig; reservbefälskadern av värnpliktigt underbefäl vore relativt riklig men i förhållande till de befattningar, som av densamma ofta måste beklädas, lågt kvalificerad. De värnpliktiga i övrigt — härens kärna — hade kortare utbildningstid än inom så gott som alla utländska arméer. Soldatmaterialet vore emellertid i stort sett gott; en viss betydelse hade otvivelaktigt den omständigheten, att inom åtskilliga landsdelar avsevärda delar av de värnpliktiga på grund av sina arbetsförhållanden ägde god förmåga att uppträda i terräng. I den personliga utrustningen märktes för flertalet främst ett med bajonett försett eldvapen. Detta måste ännu anses vara av god^ beskaffenhet, ehuru det snart vore 40 år sedan det framträdde såsom ett bland världens bästa. Praktiskt taget varje man vore nödtorftigt utbildad i att handhava ett dylikt vapen. Den personliga utrustningen i övrigt kunde måhända icke i alla avseenden anses vara av fullgod beskaffenhet. Vidare vore i många fall anordningarna för utrustningens medförande sådana, att truppen, åtminstone vid infanteriet, ansträngdes i en grad, som nedsatte operationsdugligheten. I åtskilliga hänseenden hade av kostnadsskäl utrustningen icke heller i önskvärd grad kunnat följa de senaste årens utveckling. Den sistnämnda präglades eljest av teknikens oavlåtligt ökade möjligheter såväl att tillgodose rent militära fordringar i enlighet med krigserfarenheternas krav som att fylla det allt mer stegrade behovet av ändamålsenlig utrustning för den fredliga sportens olika områden, vilket i sin tur kunde komma det militära till godo. Truppförbandens gemensamma vapen vore, vad infanteriet beträffade, i och för sig av god beskaffenhet men stode endast i fråga om senast fastställda modeller på höjden av vadj tekniken för närvarande kunde prestera. Antalet dylika vapen, räknade i eldvärde per stridsenhet, vore därjämte i allmänhet mindre än i flertalet utländska organisationer. Slutligen inrymde organisationen endast ett ringa antal vapen med pansarbrytande verkan samt blott ett fåtal för beskjutning av luftmål. Kavalleriets utrustning med tunga vapen vore likaledes för ringa. Vidare hade nutida erfarenheter beträffande viss motorisering av kavalleriet med undantag för pansarbilar icke kunnat bliva tillgodogjorda. Avvägningen mellan det moderna kavalleriets tre grundelement, rytteri, cykeltrupp och motoriserad (motorburen) trupp, hade icke heller på lämpligt sätt kunnat tillgodoses. Artilleriet inom den operativa enheten vore i förhållande till infanteriets styrka att betrakta såsom fåtaligt. Materielen vore i och för sig god, ehuru icke fullt på höjden av nutida teknik. Långskjutande tungt artilleri funnes endast i obetydlig omfattning. I åtskilliga hänseenden torde ovan återgivna karakteristik kunna sägas alltfort äga principiell giltighet, trots skedda förändringar i den ursprungliga 1925

14 års krigsorganisation. Dessa hava i olika etapper vidtagits på hemställan av chefen för generalstaben och hava främst syftat till en höjning av truppförbandens kvalitet, vilket dock inom given ram kunnat ske endast på bekostnad av organisationens kvantitativa omfattning. Inskränkningarna hava också betingats av minskning i övergångsstaten. Ungefär vid samma tidpunkt som tidigare omnämnda uppgifter rörande innebörden i 1925 års krigsorganisation föredrogos inför kommissionen, föranledde sålunda det rådande kvalitativa läget chefen för generalstaben att föreslå en nedskärning av krigsorganisationen i fråga om truppernas antal. I enlighet härmed indrogs ett avsevärt antal bataljoner och batterier, varjämte antalet gevärskompauier inom bataljonerna minskades från 4 till 3. Reduktionen innebar en minskning av gevärsinfanteriet med icke mindre än i runt tal 40 %. Härigenom bortföllo de reservtrupper, varmed räknades i 1925 års proposition. I stället erhölls en procentuellt betydelsefull men alltjämt såsom otillräcklig ansedd ökning av antalet befäl per bataljon och division. Den tidigare nämnda officerssiffran per bataljon ökades sålunda i någon mån. Därjämte erhöll varje regementes depå en ökning i för utbildningsarbetet kvalificerad personal. Dessa åtgärder kunna i förhållande till 1925 års krigsorganisation sägas innebära en principiell förändring i uppfattningen angående relationen mellan kvantitet och kvalitet. Ytterligare inskränkningar, fastän av mindre omfattning, hava sedermera vidtagits i krigsorganisationen. Dessa hava liksom tidigare främst betingats av bristande tillgång på befäl men även på sådan materiel, som kräves för att truppförbanden skola besitta numera erforderligt stridsvärde. De vidtagna förändringarna hava emellertid också inneburit vissa ytterligare förbättringar i kvalitativt avseende hos inom krigsorganisationen kvarstående förband. I samband med nämnda förändringar har jämväl skett en modernisering av truppförbandens struktur. Till detta positiva resultat hava bidragit de möjligheter, som på försvarskommissionens hemställan skapats att praktiskt utpröva modernare och effektivare truppförbandstyper än dem, vilka år 1925 lågo till grund för de militära myndigheternas planläggning av krigsorganisationens truppförband. Vidare har viss modernisering av vapenutrustning m. m. möjliggjorts genom under senare år av riksdagen beviljade anslag. Enligt chefens för generalstaben i en underdånig skrivelse av den 9 april 1934 framförda uppfattning äro emellertid förhållandena trots nämnda förändringar alltjämt otillfredsställande. Chefen för generalstaben erinrar i denna sin skrivelse om de begränsningar i krigsorganisationen, som nödvändiggöras av den relativt ringa tillgången på kvalificerade officerare. Han framhåller vidare, att fälthären vid mobilisering numera till största delen består av årsklasser värnpliktiga, utbildade enligt bestämmelserna i 1925 års härordning. Erfarenheterna från den korta utbildningstiden äro enligt generalstabschefens mening icke av den art, att en ansvarig myndighet kan förklara, att truppförbanden omedelbart efter mobilisering äro operations- och stridsdugliga. Det har visserligen, anför generalstabschefen, framhållits av omdömesgilla utländska officerare, som följt våra övningar, att resultatet av ut-

15 bildningen varit förvånansvärt gott, om hänsyn tages till den korta utbildningstiden. Detta beror såväl på den under senare år genomförda rationaliseringen av utbildningen som på den aktiva befälskaderns höga standard. Men detta i och för sig goda resultat av en kort utbildningstid är, enligt gen<eralstabschefens uppfattning, icke liktydigt med att truppförbanden kunna beräknas bestå de hårda prov, för vilka de under ett fälttåg utsättas. Enligt försvarskommissionens mening måste allt beaktande skänkas dessa av chefen för generalstaben framförda erinringar mot halten hos den på 1925 års försvarsordning grundade krigsorganisationen. De bestyrka den uppfattning, kommissionen på grundval av inför densamma framlagt material kommit till, nämligen att det ligger vikt uppå att inom en framtida krigsorganisation truppförbanden erhålla den kvalitet, hänsynen till den krigstekniska utvecklingen fordrar. Fredsorganisationen bör för den skull erhålla en sådan kapacitet, att krigsorganisationens krav i tillbörlig omfattning kunna varda tillgodosedda. Kommissionen finner anledning att återkomma till dessa frågor i det följande.

B.

FÖRSVARSKOMMISSIONENS FÖRSLAG.

Allmänna grunder. Vid utarbetandet av föreliggande förslag till arméorganisation har försvarskommissionen principiellt gått en motsatt väg i förhållande till vad sona synes hava varit fallet vid utformningen av 1925 års härordning. Enligt försvarskommissionens redan tidigare framlagda uppfattning böra nämligen organisationens omfattning och truppförbandens beskaffenhet vara avpassade efter de uppgifter, vilka kunna komma att vid krig åläggas armén i enlighet med vad som närmare utvecklats vid redogörelsen för de av strategiska synpunkter betingade fordringar krigsmakten måste kunna fylla. Fredsorganisationen i sin tur måste vara så beskaffad, att densamma äger nödig kapacitet för att kunna uppsätta på ovanstående sätt kvantitativt och kvalitativt avvägda truppförband. Detta måste enligt kommissionens mening beaktas också vid kadrernas bestämmande. Behovet vid krig bör i görligaste mån tagas såsom utgångspunkt. Tidigare har anförts, att nämnda principiella synpunkt emellertid icke vid organisationens utformning alltid kan i full utsträckning följas. Åtskilliga faktorer och främst ekonomiska skäl nödvändiggöra modifikationer och kompromisser. Självklart är också, att man vid skapandet av en ny organisation i viss mån är bunden av det redan bestående i vad rör såväl organisation och personalfrågor som materiel, kaserner m. m. Man kan enligt kommissionens förmenande icke bortse från dylika på fredsorganisationens omfattning inverkande förhållanden. Vid de överväganden, som måste ske, gäller det emellertid att tillse, att nödvändiga modifikationer i det ur ren militär synpunkt önskvärda icke få för krigsorganisationen ödesdigra följder. I föreliggande förslag har kommissionen nödgats jämka på åtskilliga detaljer i fråga om befäls-

16 kadrernas sammansättning, utbildningstiden för de värnpliktiga m. m., vilket sedermera närmare belyses. Vid valet mellan godtagliga alternativa lösningar hava självfallet militära samt ekonomiska och sociala konsekvenser vägts mot varandra, samtidigt som nyss angivna synpunkter hållits i ögonsikte. Innan en översikt gives av den avsedda krigsorganisationens omfattning, synes det försvarskommissionen lämpligt att lämna en redogörelse för vissa härorganisatoriska principer, vilka upptogos till behandling redan under kommissionens första arbetsår såsom normerande för det preliminära utredningsarbetet rörande en ny härordning. Enligt dessa principer skulle vid utarbetandet av förslag till organisation av vårt försvarsväsende förutsättas, att vissa delar av krigsmakten skulle vara så organiserade, att de kunde omedelbart vid mobilisering tagas i anspråk, under det att en tidsfrist kunde beräknas stå till förfogande för att göra försvarskrafterna i övrigt krigsdugliga. För arméns vidkommande tänktes i det inom kommissionen behandlade första organisationsutkastet dessa direktiv i praktiken omsatta på sådant sätt, att det i såväl krigs- och fredsorganisatoriskt avseende som beträffande fredsutbildningen gjordes en skarp åtskillnad mellan å ena sidan linjeförband och å andra sidan vissa landstormsförband. Linjeförbanden skulle utgöra arméns kärna samt erhålla en sådan organisation, befälstillgång, utrustning och utbildning e t c , att de kunde påräknas vara operationsdugliga omedelbart efter mobilisering. Av linjeförbanden skulle uppsättas högre staber, erforderligt antal slagenheter, Bodens och Gotlands trupper, vidare erforderliga armétruppförband och depåer samt vissa trupper av äldre årsklasser, i utkastet förslagsvis kallade lantvärnsförband. I dessa sistnämnda skulle ingå de äldsta årsklasserna av värnpliktiga, tillhörande och utbildade i linjen. Förbanden avsågos att stödja landstormens bevakningsförband samt att utgöra etapptrupp. I landstormsförbanden skulle i första hand liksom hittills ingå värnpliktiga, som utbildats vid linjeförbanden, men som nått en sådan ålder, att de icke längre lämpade sig för linjetjänst. Därjämte skulle emellertid landstormen tillföras även värnpliktiga av yngre årsklasser, vilka icke beräknades erforderliga för att uppbringa linjeförbanden till och under de första krigsmånaderna vidmakthålla dem vid fältstyrka. Tankegången var sålunda den, att ett för linjen outnyttjat skikt av de yngre årsklasserna direkt skulle ingå i landstormen och bilda dennas första uppbåd. Vid åldersgränsen 35 år skulle samtliga värnpliktiga, evad de komme från linjen eller landstormens första uppbåd, ingå i dess andra uppbåd. Av landstormsförbanden antogos en del, liksom fallet är för närvarande, behövliga omedelbart efter mobilisering såsom bevakningsförband — bland annat luftvärnsförband — för hemortens skyddande eller såsom besättningstrupper i fästningarna. I dessa förband avsågos främst sådana värnpliktiga av landstormens andra uppbåd skola ingå, vilka förut tillhört linjeförbanden. P å landstormen i övrigt ställdes det kravet, att av densamma skulle efter en utbildningsperiod på omkring tre månader — den i förutnämnda direktiv

17 antydda tidsfristen — kunna uppställas av huvudsakligast yngre årsklasser inom landstormens första uppbåd sammansatta landstormsregementen, vilka kunde beräknas vara i stånd att lösa vissa sekundära uppgifter. En organisation tänktes, enligt vilken dessa regementen tillsammans med vid linjeartilleriregementenas depåer uppsatta artilleriförband så småningom skulle kunna sammanfogas till särskilda landstormsbrigader. liandstormsförbandens fredsorganisation tänktes givetvis avpassad efter de ökade krav, som enligt organisationsutkastet skulle ställas på densamma vid mobilisering. Sålunda uppgjordes grundlinjerna för en ständig indelning i fred av landstormsregementen, underställda arvodesavlönade regementschefer, vilka jämväl skulle handhava inskrivningsväsendet. Vad beträffar utbildningen av nämnda värnpliktiga, tilldelade landstormens första uppbåd, tänktes densamma förlagd till tillgängliga lägerplatser — i vissa fall kaserner — under en 45-dagarsperiod under sommaren. Den skulle omfatta endast grunderna för gevärs- och kulsprutesoldatens tjänst och avse att göra vissa av de värnpliktiga nödtorftigt användbara att omedelbart vid mobilisering ingå i etappformationer och i landstormsbevakningsavdelningar samt att förbereda övriga för en fortsatt utbildning under krig eller vid krigsfara. Vid den tidpunkt, då nu refererade organisationsutkast framlades, saknades ännu säkra hållpunkter för ett bedömande av de fordringar, som ur strategisk synpunkt måste ställas på antalet linjeförband. Likaså saknades det underlag för beräknandet av truppförbandens sammansättning, vilket numera står till förfogande såsom ett resultat av de praktiska organisationsförsöken och därtill anslutna taktiska och strategiska studier. Det var därför vid nämnda tidpunkt icke möjligt att beräkna det antal landstormsregementen, för vilka en särskild fredsorganisation med hänsyn till värnpliktstillgången borde uppsättas. Härtill bidrog också, att då ännu icke stod till förfogande den värnpliktsstatistik, vilken nu föreligger över 1940-talets årsklasser. Grundval saknades sålunda för ett säkert bedömande av den tänkta landstormsorganisationens omfattning m. m. Sedan med stöd av nu tillgängliga uppgifter en beräkning gjorts rörande värnpliktsbehovet för linjeförbanden och hänsyn jämväl tagits till en beräknad ökning av antalet värnpliktiga till marinen, flygvapnet och luftvärnet, har det visat sig, att under 1930-talet och 1940-talets början ett visst överskott på värnpliktiga uppstår, vilket enligt nyss anförd tankegång skulle kunna direkt tillföras landstormen. Därest man undersöker förhållandena under hela 1940-talet och början av 1950-talet, finner man däremot, att årsklassernas storlek på grund av den sjunkande nativiteten undergår en successiv reduktion av såvitt nu kan bedömas sådan omfattning, att något överskott snart icke uppstår, sedan linjeförbanden m. fl. erhållit sina kontingenter. Att under sådana förhållanden skapa en fredsorganisation baserad på landstormsregementen med fast anställda befälskadrer, vilka om några år skulle visa sig obehövliga, har givetvis icke av försvarskommissionen kunnat ifrågasättas. I nu föreliggande förslag har kommissionen därför funnit sig föranlåten att begränsa landstormens uppgifter till i huvudsak den omfattning, som förut1282 35

A o

18 sättes i gällande, på grundvalen av 1925 års försvarsordning fastställda mobiliseringsplaner. Att även detta fordrar vidtagandet av särskilda åtgärder för att höja landstormens stridsvärde och vidmakthålla dess omfattning, kommer att sedermera närmare belysas. Kommissionen vill i detta sammanhang angående värnpliktstillgången endast konstatera, att överskottet av icke utbildade vapendugliga värnpliktiga inom beväringen under 1940-talet successivt sjunker och att mot slutet av 1950-talet i stort sett hela den vapendugliga värnpliktskontingenten inom beväringen måste tagas i anspråk för att fylla första personalbehovet jämte ersättningsbehovet under de första krigsmånaderna hos en armé av den omfattning, kommissionen i det följande föreslår. I beräkningarna har hänsyn tagits till ökat behov av värnpliktig personal vid marinen, flygvapnet och luftvärnet. Vad armén beträffar, har behovet stigit hos vissa truppslag, främst hos underhållstrupperna, såsom en följd av stegrade krav på materieltillförsel till de stridande förbanden. Vid infanteriet däremot föreligger minskning i erforderlig kontingent.

Krigsorganisationen. Krigsorganisationens omfattning utgör resultatet av överväganden, väsentligen grundade på vad som framkommit vid de tidigare berörda strategiska utredningarna. Truppförbandens struktur har utformats med stöd bland annat av den praktiska försöksverksamhet, som ägt rum, och varom närmare redogörelse kommer att lämnas i det följande. I samband därmed komma att angivas vissa synpunkter, som för kommissionen varit vägledande för dels begreppsbestämningar, dels de operativa enheternas sammansättning i stort, dels slutligen avvägandet av övriga i krigsorganisationen ingående delar m. m. Under hänvisning till denna i det följande givna redogörelse finner kommissionen lämpligt att i detta sammanhang endast giva en summarisk översikt över krigsorganisationen. Vid de överväganden, som på grundval av det för kommissionen förebragta synnerligen vidlyftiga utredningsmaterialet ägt rum, har försvarskommissionen, såsom i avd. I I I av betänkandet redan angivits, kommit till den slutsatsen, att de uti fälttruppförband ingående högre enheterna böra utgöras av två armékårer om tillsammans sex operations dugliga fördelningar samt dessutom en lätt brigad. Härtill komma vissa specialtruppförband, s. k. armétrupper. För det direkta, till vissa bestämda landsdelar förlagda hemortsförsvaret tarvas härutöver särskilda truppförband. Vidare tillkomma depåer. I armékår ingående högre enheters sammansättning förutsattes av försvarskommissionen vara följande. Varje fördelning består av stab, tre infanteriregementen, en kavalleribataljon, ett artilleriregemente, ett fördelningssignalkompani,

19 en ingenjörbataljon, en bevakningsbataljon samt underhållsförband. Den lätta brigaden består av stab, två kavalleriregementen, en kavalleribilbataljon, en artilleridivision, ett signalkompani, ett ingenjörkompani samt underhållsförband. De s. k. armétruppförbanden utgöras av stridsvagnsförband, artilleriförband, signalförband, ingenjörförband, trängförband, intendenturförband samt tygförband. Kollektivt taget sammanföras träng-, intendentur- och tygförband till underhållsförband. Av desamma uppsättas jämväl etappförband och -formationer av olika slag. Som armétruppförband räknas också av luftvärnsvapnet organiserade luftvärnsartilleriförband. Tilldelningen av nu nämnda armétruppförband samt luftvärnsartilleri till armékårerna lämpas efter för handen varande förhållanden. Armékårs sammansättning blir fördenskull i stort sett följande: stab, ett växlande antal fördelningar, lätt brigad (eventuellt), en stridsvagnsbataljon (eventuellt), ett växlande antal arméartilleridivisioner, signalförband, ingenjörförband samt underhållsförband. Det direkta hemortsförsvaret består dels av Bodens trupper samt Gotlands trupper, dels av för det direkta hemortsförsvaret inom de olika militärområdena organiserade landstormstrupper, av vilka vissa ingå i Bodens och kustfästningarnas krigsbesättningar, samt för luftförsvaret avsedda förband och formationer. Depåer uppsättas för samtliga truppförband.

20 Det synes försvarskommissionen lämpligt att redan nu giva ett allmänt omdöme om den beskaffenhet ovan angivna truppförband inom krigsorganisationen kan beräknas erhålla. I korthet uttryckt kan kommissionens uppfattning angående relationen mellan kvantitet och kvalitet formuleras så, att de truppförband, som skola uppställas, måste fylla de krav på operationsduglighet, vilka ur det nutida krigets synvinkel kunna uppställas. Truppförbanden måste alltså besitta erforderlig hållfasthet. Enligt kommissionens mening fyller den föreslagna krigsorganisationen rimliga krav härutinnan, trots det att truppförbandens huvudmassa utgöres av värnpliktig personal med relativt kort utbildningstid. Den svaghet i kvalitativt hänseende, som detta innebär, motverkas emellertid — förutom av rationella utbildningsmetoder — av en relativt god tillgång på befäl, särskilt vid de stridande förbanden. Vid dessa har bland annat det önskemålet kunnat fyllas, att kompanichefsbefattningar (motsvarande befattningar) samt högre beställningar skola beklädas av kvalificerade officerare, d. v. s. aktiva eller sådana, som genom flerårig aktiv tjänst kunna förväntas äga erforderlig rutin. Härigenom synes garanti vinnas för önskvärd stadga hos truppförbanden. Vid de »icke stridande» truppslagen har man beträffande de viktigare förbanden av kompanis eller motsvarande storlek nödgats i allmänhet göra den begränsningen, att antingen kompanichefen (motsvarande chef) skall vara kvalificerad officer eller också, att kompanichef, som är reservofficer, skall hava kvalificerad subalternofficer till förfogande såsom plutonchef (eller motsvarande). Enligt kommissionens mening synes denna begränsning dock giva fullt tillfredsställande resultat. Det föreslagna antalet underofficerare samt fast anställda och f. d. fast anställda underbefäl inom truppförbanden anser kommissionen kunna betecknas såsom jämförelsevis tillfredsställande, vilket är av den största betydelse med hänsyn till truppförbandens kvalitet.

Fredsorganisationen. Försvarskommissionen lämnar i ett följande avsnitt av betänkandet en ingående redogörelse för den föreslagna fredsorganisationens olika delar m. m. Såsom bakgrund härför har det emellertid synts kommissionen lämpligt att redan nu giva en kortfattad översikt av den föreslagna organisationens innebörd i stort. Detta göres särskilt i ändamål att dels belysa fredsorganisationens omfattning i jämförelse med krigsorganisationen, dels klarlägga de allmänna principerna för övergången från freds- till krigsorganisation, dels slutligen angiva skiljaktigheterna i stort mellan den nuvarande och den föreslagna fredsorganisationen. I samband med översikten över dessa frågor finner kommissionen även anledning att redan nu beröra jämväl vissa andra spörsmål, vilka tjäna att belysa fredsorganisationens karaktär i olika avseenden. Kommissionen har tidigare angivit sin principiella uppfattning, att fredsorganisationen så långt möjligt bör överensstämma med krigsorganisationen. Kommissionen har emellertid ävenledes anfört, att önskemålet om dylik överensstämmelse av åtskilliga skäl icke går att i praktiken till fullo omsätta.

21 Mo difikationer äro sålunda ofrånkomliga. Dessa få dock icke äventyra, att fredsorganisationen i godtagbar utsträckning och på ändamålsenligt sätt kan tillgodose de kvalitativa och kvantitativa fordringar, som måste uppställas för krigsorganisationen. Vidare måste skapas lämpliga betingelser för övergången från freds- till krigsfot genom klarhet i grunderna för mobiliseringsarbetet och i ansvarsfördelningen olika myndigheter emellan. Krigsorganisationens omfattning har i tidigare avsnitt angivits till, i stort sett, sex fördelningar, en lätt brigad, Bodens trupper, Gotlands trupper samt därutöver vissa s. k. armétruppförband. önskvärt hade givetvis varit, att såväl samtliga nämnda högre enheter som i desamma ingående truppförband hade kunnat motsvaras av i fred bestående lika antal enheter och förband. Efter ingående prövning har emellertid kommissionen funnit, att så av bland annat ekonomiska skäl icke låter sig göra. Kommissionen har fördenskull nödgats i nämnda hänseende begränsa fredsorganisationens omfattning i förhållande till krigsorganisationen. Detta har emellertid skett under noggrant aktgivande på att fredsorganisationens kapacitet likväl skall vara tillfyllest för att nöjaktigt tillgodose för krigsorganisationen uppställda kvantitativa och kvalitativa fordringar. Vid organisationens uppgörande har den riktlinjen följts att så långt möjligt skapa lämpliga organisatoriska betingelser för övergången från fredstill krigsfot och för den utsvällning och förändring, som truppförbanden därvid måste undergå. Principiellt hava vidare i de högre enheterna infogats de truppslag, varav fördelningen i fält skall bestå. De i fält utom fördelningarna stående s. k. armétruppförbanden hava i fred, med vissa undantag, likaledes ställts utanför fördelningsförbanden. Vid övervägande av samtliga på frågan inverkande omständigheter har kommissionen funnit sig böra föreslå, att den förut angivna krigsorganisationen bör motsvaras av en fredsorganisation med — förutom arméledning m. m. — nedanstående omfattning i stort: fyra fördelningar (I.—IV.) om stab, fyra infanteriregementen, ett kavalleriregemente, ett artilleriregemente och en trängkår; Bodens trupper om stab, ett infanteriregemente, ett fästningsartilleriregemente, en artillerikår, en ingenjörkår, ett signalkompani, ett intendenturkompani och ett tygkompani; Gotlands trupper om stab, ett infanteriregemente och en artillerikår; utom fördelningsförband stående särskilda armétrupper, bestående av ett stridsvagnsregemente, ett arméartilleriregemente, tre ingenjörkårer (varav en i Boden), ett signalregemente (med ett kompani detacherat till Boden), tre intendenturkompanier (anslutna till intendenturförråden; varav ett i Boden) samt tre tygkompanier (anslutna till tyganstalter; varav en i Boden). Härtill komma slutligen vissa skolor m. m. Sammanlagda antalet i fred bestående självständiga truppförband av olika truppslag inom ovanstående ram är enligt förslaget följande:

22 16 fördelningsinfanteriregementen, 1 infanteriregemente i Boden, 1 infanteriregemente på Gotland, 1 stridsvagnsregemente, 4 kavalleriregementen, 4 fördelningsartilleriregementen 1 fästningsartilleriregemente, 1 arméartilleriregemente, 2 artillerikårer, 3 ingenjörkårer, 1 signalregemente, 4 trängkårer, 3 intendenturkompanier samt 3 tygkompanier. Härtill komma två luftvärnsvapnet tillhörande luftvärnsartilleriregementen, vilka ävenledes förutsättas skola tillhöra arméorganisationen. Kommissionen har ingående övervägt det sätt, varpå övergången från fredsorganisationen till tidigare angiven krigsorganisation bör ordnas. Av lätt insedda skäl synes det emellertid icke lämpligt att närmare beröra dessa förhållanden. Kommissionen begränsar fördenskull framställningen i nämnda hänseende till efterföljande summariska översikt över hur övergången tankes ske i stort sett. Varje fredsfördelning uppsätter motsvarande krigsfördelning, varvid dock ingenjör-, signal- och vissa underhållsförband ställas till förfogande av resp. armétruppförband. Av Bodens trupper organiseras för försvaret av Bodens fästning och av ö v r e Norrland i övrigt i första hand erforderliga truppförband. Av Gotlands trupper uppsättas motsvarande krigsförband. E t t av de i varje fredsfördelning ingående infanteriregementena utbrytes vid mobilisering ur fördelningsförbandet. Sålunda erhålles huvuddelen av infanteriet i de två fördelningar, som skola uppsättas först vid mobilisering. Genom särskilda åtgärder förstärkes detta infanteri till erforderlig styrka, övriga truppförband till nämnda två fördelningar erhållas i huvudsak genom kontingenter från fredsfördelningarnas kavalleri- och artilleriregementen samt trängkårer liksom från de armétruppförband, som lämna kontingenter även till övriga fördelningar. Lätta brigaden bildas i huvudsak på så sätt, att de båda kavalleriregementena m. m. uppsättas av två fredsregementen, medan kavalleribilbataljonen organiseras med delar ur vartdera av de båda övriga fredsregementena, varjämte divisionen lämnas av ett artilleriregemente. I brigaden ingående övriga specialförband uppsättas i analogi med vad nyss anförts beträffande fördelningarna. För armékårerna gemensamma truppförband slutligen uppsättas i huvudsak av motsvarande i fredstid befintliga armétrupper och luftvärnsförbanden av luftvärnsvapnet.

23 N ä r kommissionen härefter övergår till att i korthet beröra den militäradministrativa indelningen i fred, synes, under hänvisning till i annat sammanhang given utförlig redogörelse, här endast behöva anföras, att såsom grundval tjänat synpunkten, att indelningen skall giva möjlighet till ett ändamålsenligt ordnande av det territoriella hemortsförsvaret, samtidigt som den bör på ett lämpligt sätt tillgodose inskrivningsväsendet i såväl krig som fred. Efter övervägande av på denna fråga inverkande faktorer har kommissionen funnit sig böra föreslå, att riket indelas i fem militärområden på fastlandet samt dessutom ett omfattande Gotland. Närmare motivering för förändringarna i förhållande till nuvarande indelning i arméfördelningsområden lämnas i annat sammanhang. I militärt hänseende avses militärområde i fred lyda under chefen för inom området förlagd fördelning (motsvarande). För handläggning av ärenden rörande förberedelsearbetet för områdets försvar m. m. samt inskrivningsväsendet m. m. avses med undantag för Gotland en särskild under fördelningschefen (motsvarande) lydande militärbefälhavare. Vid mobilisering träder militärområde direkt under dennes befäl. På Gotland avses försvarschefen därstädes samtidigt skola vara militärbefälhavare. Beträffande arméns högsta ledning i fred må i detta sammanhang endast erinras om att kommissionen föreslår tillsättandet av en chef för armén med erforderliga stabsorgan, varigenom önskemålet om en enhetlig och rationell ledning av arméns verksamhet i fred kan på ett tillfredsställande sätt tillgodoses. I förhållande till nu gällande organisation innebär den föreslagna fredsorganisationen följande förändringar i stort. ö s t r a brigadens stab indrages. Beträffande infanteriet minskas nuvarande antalet infanteriförband — Göta livgarde och Gotlands infanterikår inräknade — med tre från 22 till 19 (stridsvagnsregementet inräknat). Samtidigt indragas de kustfästningsbataljoner av Göta livgarde och Kronobergs regemente, vilka för närvarande ingå i resp. Vaxholms och Karlskrona fästningars fredsbesättningar. Behovet vid krig av infanteri i nämnda fästningar avses i stället att fyllas av ur landstormen organiserade förband med erforderligt stridsvärde. Det nuvarande Göta livgarde — en kombination av kustfästningsinfanteri, garnisonstrupp och stridsvagnsförband — avses att helt övergå till stridsvagnsregemente. Kustfästningsbatal jonen slopas, som nyss nämnts, och garnisonskompaniet överflyttas till Svea livgarde. Kommissionen står icke främmande för de olägenheter, som den angivna, huvudsakligen av ekonomiska skäl betingade beskärningen av det nu bestående antalet infanteriförband i och för sig kan anses medföra. Olägenheterna motvägas emellertid enligt kommissionens mening av en i förhållande till nuvarande sammansättning mera ändamålsenlig organisation av de kvarvarande förbanden. Ävenledes gives, vad kustfästningsförsvaret beträffar, ersättning genom det ökade stridsvärde av landstormen organiserade förband beräknas erhålla. Beträffande kavalleriet bibehålles i stort sett den nuvarande fredsorgani-

24 sationen oförändrad. Den i Boden förlagda skvadronen av Norrlands dragonregemente föreslås dock återflyttad till regementets huvuddel; vissa omflyttningar i övrigt avses även skola ske mellan de olika kavalleriregementena. Artilleriets nuvarande enheter föreslås bibehållna; den inre organisationen företer dock vissa ändringar. Det nuvarande Karlsborgs artilleriregemente (luftvärnsregementet) ingår jämte ett nybildat luftvärnsartilleriregemente i ett särskilt luftvärnsvapen, som avses skola tillhöra armén. Den nuvarande organisationen av ingenjörtrupperna förändras genom fälttelegrafkårens utbrytning och omvandling till ett självständigt signalregemente, varjämte kustfästningsingenjörkompanierna i Vaxholm och Karlskrona indragas. Det nuvarande antalet trängkårer bibehålles; likaså antalet intendenturkompanier. Tygtrupperna — tre kompanier — tillkomma såsom ett nytt truppslag. Beträffande föreslagna förändringar uti de i fred bestående förbandens inre sammansättning m. m. må i detta sammanhang endast anföras, att kommissionen sökt i den nya organisationen fullfölja den tankegången, att de i fred bestående förbanden och dessas underavdelningar böra erhålla större fasthet än som är fallet i den nuvarande organisationen, vilken — särskilt vid infanteriet — mera har karaktär av skolsystem. Det har synts kommissionen angeläget, att enheterna verkligen erhålla egenskapen av truppförband. Fördenskull har kommissionen sökt skapa bättre betingelser än nu för en önskvärd koncentration av utbildningsarbetet till vederbörliga truppförband. Samtidigt hava fredsförbanden genom ökad tillgång på kvalificerat befäl förutsatts erhålla ökad kapacitet för detta arbete. Kommissionen har ävenledes strävat efter att giva enheterna en sådan omfattning, att möjligheter under fredsutbildningen erhållas till truppförbandsutbildning i erforderlig grad. Det har synts kommissionen nödvändigt att i detta avseende i en framtida organisation skapa bättre betingelser än de, som nu äro för handen. Kommissionen har beträffande den nuvarande organisationen icke kunnat undgå att finna, hurusom i densamma proportionen mellan fredsförbandens administrativa organ och för utbildning avsedda underavdelningar icke kan anses vara i alla hänseenden väl avvägd. Genom nyss omnämnda åtgärder har även härutinnan en rationellare avvägning skett. Kommissionen föreslår vidare vissa förändringar rörande de värnpliktigas utbildningstid m. m. Under hänvisning till den närmare redogörelsen härför vill kommissionen i detta sammanhang endast anföra, att kommissionen funnit skäl föreligga till någon höjning av nuvarande utbildningstid för flertalet värnpliktiga tillhörande infanteriet. För infanteriets huvuddel föreslås sålunda 175 dagars sammanlagd utbildningstid i beväringen mot nuvarande 140 samt dessutom en landstormsutbildning på 5 dagar. I övrigt föreslås i stort sett oförändrad utbildningstid i beväringen såväl för studenter och likställda som för vanliga värnpliktiga. Kategoriindelningen i för linjetjänst avsedda värnpliktiga samt ersättningsreserv föreslås bibehållen. Tjänstgöringstidens längd för den sistnämnda kategorien föreslås höjd till 180 dagar. För flertalet

25 av de värnpliktiga förlägges första utbildningen till sommarhalvåret. Även för flertalet studenter och likställda förlägges utbildningen till sommaren. Till vinterhalvåret förlägges utbildning av värnpliktiga, uttagna till sådana befattningar (t. ex. kockar och kuskar vid truppträngen), för vilka utbildning av klimatiska skäl icke behöver ske under sommaren. För i Norrland förlagda truppförband föreslås, att en viss del av tjänstgöringen i allmänhet skall fullgöras vintertid för att i högre grad än nu tillgodose behovet av vinterutbildning. Liksom nu är fallet, föreslår kommissionen, att ett kortare uppehåll (hemförlovning) i regel inlägges under första tjänstgöringen. Beträffande tiden för repetitionsövningarna föreslår kommissionen sådan ändring i värnpliktslagen, att dessa övningar skola kunna taga sin början redan omkring den 1 september. Detta sker i ändamål att med hänsyn till bland annat klimatiska förhållanden kunna erhålla större effekt av repetitionsövningarna men även av det ur social synpunkt betydelsefulla skälet, att övningarna icke skola sträcka sig över den 1 oktober. Beträffande landstormen föreslår kommissionen, med hänsyn till nödvändigheten att höja landstormens militära värde, införandet av obligatorisk utbildning i fredstid. För flertalet avses landstormsövningarna omfatta 5 dagar, för visst befäl 12 dagar. Kommissionen anser sig kunna giva uttryck åt den uppfattningen, att de förslag, som här kortfattat berörts och i det följande närmare avhandlas, synas medgiva betingelser för erhållande av tillfredsställande resultat beträffande såväl linjetruppförbandens operativa användbarhet som landstormens stridsduglighet. I stort sett synes det kommissionen som om de föreslagna förändringarna i fredsorganisationen kunna förväntas innebära en allmän effektivisering av organisationen inom en ram, som i huvudsak motsvarar den nuvarande.

26 KAP. II.

Arméns krigsorganisation. A.

HÖGKVARTERETS ARMÉLEDNING.

Beträffande de delar av krigsmaktens högsta ledning vid krig, som beröra lantstridskrafterna, hänvisas till avd. VI av betänkandet, där dessa förhållanden utförligt behandlats i samband med förslaget till organisationen i allmänhet av försvarsväsendets högsta ledning. Det synes fördenskull icke föreligga någon anledning att även i detta sammanhang upptaga nämnda frågor. B.

LINJEFÖRBANDEN.

Utredningsarbetet och försöksverksamheten. Tidigare har anförts, hurusom mot strukturen hos de inom ramen av 1925 års krigsorganisation upprättade truppförbanden riktats den erinran, att densamma icke stode i överensstämmelse med den krigstekniska utvecklingen och därav föranledda taktiska förfaringssätt. Det har också anförts, att kommissionen funnit det vara angeläget att i görligaste mån eliminera orsakerna till dylika erinringar i fråga om den organisation, som föreslås i detta betänkande. Redan under kommissionens första arbetsår framlades en av lantmilitära sakkunniga utförd jämförelsevis vidlyftig studie rörande de operativa enheternas sammansättning. I densamma redogjordes för utvecklingen utomlands samt uppdrogos vissa riktlinjer för, huru de svenska operativa enheterna borde utformas. På grundval av nämnda studie hava sedermera åtskilliga utredningar och undersökningar utförts dels inom kommissionen, dels av militära myndigheter. P å kommissionens föranstaltande hava dessa arbeten kompletterats med en omfattande praktisk försöksverksamhet i ändamål att omsätta utvecklingen på det krigstekniska området i en efter svenska förhållanden lämpad organisation. Efter bearbetning hava sedermera resultaten från dessa försök lagts till grund för kommissionens beräkningar m. m. rörande krigsorganisationen. Det synes icke föreligga anledning att utförligare referera ovan nämnda tidigare utredningar av olika slag eller de skilda etapperna i det vidlyftiga arbete, som i dessa frågor utförts. Den följande framställningen begränsas därför till att i huvudsak omfatta den nyss nämnda praktiska försöksverksamheten, dess uppläggning och resultat. E n mera ingående redogörelse härför lämnas i bilaga nr 4 till betänkandet.

27 I n n a n framställningen föres vidare, synes det emellertid vara på sin plats att inledningsvis beröra vissa förhållanden rörande de operativa enheterna och dessas sammansättning. Under begreppet operativa enheter kunna sammanfattas samtliga av flera truppslag bestående högre truppförband, vilka äro organiserade och utrustade med hänsyn till att kunna med egna medel dels genomföra en större strid, dels själva ombesörja sitt underhåll. Den kraftinsats, som de olika enheterna förmå åstadkomma vid strid, samt gränserna, inom vilka de förmå ombesörja sin underhållstjänst, bestämma i allmänhet, huruvida ifrågavarande trupper skola hänföras till operativa enheter av lägre eller högre ordning. Operativa enheter av lägre ordning bruka ofta även benämnas slagenheter. Deras styrka är i allmänhet avpassad med hänsyn till möjligheten att under loppet av en och samma dag kunna från ett marschläge utvecklas till strid. De skola kunna under vanligast förekommande förhållanden själva ombesörja sin underhållstjänst intill en ä två dagsmarschers avstånd från av högre myndigheter upprättade anstalter. De vanligaste typerna på dessa slagenheter äro självständig brigad och fördelning (infanteridivision, arméfördelning), bestående av 6—12 infanteribataljoner och häremot svarande enheter ur övriga truppslag. I undantagsfall kunna även slagenheter av mindre styrka förekomma. Till operativa enheter av högre ordning kunna hänföras armékåren, armén och — vid miljonhärar — armégruppen. Armékåren består av två eller flera slagenheter och särskilda armékårtruppförband. Den lyder antingen direkt under överbefälhavaren eller bildar tillsammans med ett växlande antal (i regel 2—3) andra kårer samt armétruppförband (armétrupper) en armé. Utöver nu nämnda enheter förekomma särskilda enheter av lättrörliga trupper, vilka med kavalleri såsom huvudbeståndsdel bilda lätta enheter, allt efter storleken benämnda i analogi med nyssnämnda förband. Därjämte förekomma, ehuru i begränsad utsträckning och huvudsakligen inom stormakterna, enheter helt sammansatta av s. k. mekaniserade (motoriserade) styrkor. De i det föregående omnämnda särskilda armé-(kår-)trupperna utgöras dels av truppförband med i huvudsak likartad sammansättning och användning som de, vilka ingå i slagenheterna, dels av truppförband, anstalter och formationer, avsedda att ombesörja en mera omfattande underhållstjänst än som lämpligen kan utföras genom försorg av slagenheterna eller kårerna själva. Den första av dessa grupper utgöres av bland annat stridsvagnstrupper, artilleri, ingenjörtrupper och trängtrupper, avsedda att vid behov förstärka samtliga eller vissa slagenheter. Den senare gruppen utgöres främst av underhållstrupper, avsedda att organisera erforderligt etappväsende och förmedla underhållstjänsten mellan truppområdet och hemorten. De förenämnda undersökningarna och försöken hava närmast gått ut på att söka besvara frågan, huru den lägsta operativa enheten, slagenheten, bör vara sammansatt. I samband därmed har avsikten varit att utröna

28 speciellt den efter svenska förhållanden lämpligaste sammansättningen av infanteribataljonen. Därjämte har man sökt utfinna den lämpligaste organisationen såväl av en självständig lätt enhet som av den kavalleristyrka, vilken bör ingå i den vanliga operativa enheten. Undersökningarna rörande den svenska operativa enhetens sammansättning inleddes med en ingående utredning avseende att fastställa den teoretiskt ändamålsenliga relationen mellan infanteriets och artilleriets stridsmedel i en sådan enhet. Relationen mellan dessa båda truppslag måste nämligen betraktas såsom utslagsgivande för slagenhetens sammansättning. Utredningen grundades på inom infanteriet och artilleriet förefintliga vapens eldverkan. Från dessa utgångspunkter gjordes en beräkning av den med hänsyn till olika taktiska förhållanden teoretiskt önskvärda proportionen dels mellan antalet infanteribataljoner och batterier inom den operativa enheten, dels mellan antalet operativa enheter och styrkan hos utom desamma stående arméartilleri. Därjämte erhöllos vissa hållpunkter för beräkningen av önskvärt antal granatkastar- och infanterikanonenheter inom infanteriregementet. Jämsides med och på grundval av dessa teoretiska utredningar verkställdes undersökningar angående lämpligaste sättet för inordnandet av infanteriets stridsmedel inom truppförbanden. Dessa undersökningar utmynnade i förslag till två skilda bataljonsorganisationer, vilka ansågos böra göras till föremål för praktiska jämförande prov. I stort sett ägde dessa förband samma teoretiska eldkraft men uppvisade eljest avsevärda skiljaktigheter såväl beträffande vapnens infogande i organisationen som i fråga om dennas enskildheter. Inom den ena försöksbataljonen voro, principiellt sett, de tunga vapnen centraliserade till särskilda förband. Skyttekompanierna voro endast utrustade med gevär och kulsprutegevär. Bataljonen omfattade en personalstyrka om 1200 man. Antalet tunga vapen var 8 granatkastare och 12 kulsprutor, varjämte bataljonen förfogade över 2 infanterikanoner och 2 luftvärnskulsprutor. Den andra försöksbataljonen kännetecknades, principiellt sett, av viss decentralisering av de tunga vapnen till skyttekompanierna. Personalstyrkan var lägre än i den förra bataljonen och omfattade 996 man. Antalet granatkastare var detsamma, nämligen 8. Antalet kulsprutor var sammanlagt 16. Bataljonen förfogade dessutom över 2 luftvärnskulsprutor men saknade infanterikanoner, vilka förutsattes skola ingå i andra förband, lydande direkt under regementschefen. P å kommissionens föranstaltande beslöt Kungl. Maj:t 1931, att fälttjänstövningar, närmast avseende att pröva och jämföra de omförmälda bataljonsorganisationerna, skulle äga rum under regementsövningarna samma år. Huvudvikten skulle härvid fästas vid frågan om de tunga infanterivapnens inordnande i bataljonen. Såsom resultat av övningarna framstod främst fördelen med en decentraliserad organisation av de tunga vapnen. Det fram-

29 gick sålunda, att i skyttekompanierna borde ingå såväl kulsprutor som granatkastare. Chefen för generalstaben fick sig sedermera anbefallt att låta bearbeta de från ovannämnda försök vunna erfarenheterna samt att inkomma med de förslag, vartill denna bearbetning kunde föranleda. Bearbetningen gav vid handen, att de särskilda omständigheter, vilka göra sig gällande inom de krigsskådeplatser och inom den terräng, där svensk trupp kan tänkas komma att uppträda, erfordrade vissa avvikelser från de ovan nämnda huvudsakligen på teoretiska grunder uppbyggda bataljonsorganisationerna. Icke minst ansågos härpå inverka de krav på detacheringar, som i vår terräng ofta torde göra sig gällande. För att icke göra bataljonsorganisationen alltför tung och svårledd ansågs dock en viss numerär begränsning av bataljonen böra genomföras. P å grund av det tillskott i anfallskraft, som granatkastarvapnet skänker infanteriet, och med hänsyn till den begränsning av artilleriet, varmed vi, bland annat på grund av terrängförhållanden, alltid torde böra räkna, ansågs dock antalet granatkastare böra ökas något i förhållande till det teoretiskt beräknade behovet. Med hänsyn till den erfarenhet, som förelåg, ansågs det lämpligt att begränsa nya försök till att omfatta endast en bataljonstyp, där de tunga vapnen decentraliserats. Av nämnda skäl föreslogs organiserandet av en ny försöksbataljon med följande sammansättning: stab med tilldelad jägarpluton (avsedd främst för spaning och terrängundersökning), tre skyttekompanier och ett s. k. tungt kompani. I skyttekompanierna skulle ingå, bland annat, en granatkastaroch en kulspruteenhet, vardera med två pjäser. Det tunga kompaniet skulle bestå dels av tunga enheter, dels av en gevärspluton. Bataljonens sammanlagda personalstyrka utgjorde 1 156 man. Antalet tunga vapen var 8 granatkastare och 12 kulsprutor. Rörande infogandet av denna bataljonstyp inom en större ram ansågs det av olika skäl önskvärt att låta undersökningarna omfatta slagenheter av två typer, den ena omfattande nio bataljoner, fördelade på tre regementen, den andra åtta bataljoner, fördelade på två regementen. Artilleristyrkan beräknades i relation till antalet bataljoner. På grund av nu nämnda omständigheter utarbetades förslag till sammansättning av två olika slagenheter, benämnda fördelning resp. brigad. I huvudsak bestod fördelningen av tre infanteriregementen om tre bataljoner m. m., en skvadron samt ett artilleriregemente om fyra divisioner. I brigaden ingingo bland annat två infanteriregementen om fyra bataljoner m. m., en skvadron och ett artilleriregemente om tre divisioner. Beträffande de närmare detaljerna i nämnda organisationer hänvisas till i bilaga nr 4 intagna uppgifter. Sedan försvarskommissionen hemställt om anordnandet av fortsatta praktiska försök i syfte att på grundval av ovan berörda teoretiska undersökningar utröna bland annat den lämpliga sammansättningen av ett infanteriregemente och den operativa enhet, som borde ersätta den nuvarande arméfördelningen, beslöt Kungl. Maj:t, att större fälttjänstövningar skulle äga rum år 1932 enligt en av chefen för generalstaben närmare uppgjord

30 plan. Övningarnas ändamål skulle särskilt vara att pröva sammansättningen av operativa enheter av nyss nämnda typer. E n sammanfattning av åsikterna angående organisationen vid infanteriet, sådana dessa kommit till uttryck i de över nämnda fälttjänstövningar avgivna rapporterna, giver i stort sett följande resultat. Den ökning av häst- och fordonsantalet, som följer av en ökad tilldelning av tunga vapen och en minskning av den burna utrustningen, synes icke medföra en sådan nedgång av truppförbandens manöverförmåga, att dessas ändamålsenliga användning inskränkes. Gevärsinfanteriets numerär synes vara tillräcklig för stridens krav. Behovet av gevärsinfanteri för detacheringar och måhända även för bevakningstjänst torde däremot kunna motivera någon ökning inom bataljonen. Den decentraliserade organisationen av de tunga vapnen kan betraktas som ändamålsenlig. E t t visst antal kulspruteenheter bör dock lämpligen sammanföras till ett särskilt, direkt under regementschefen lydande förband. Jägarförbanden äro ett lämpligt tillskott inom organisationen. Uttalandena om slagenhetens artilleri kunna givas följande sammanfattning. Under förutsättning, att huvuddelen av artilleribekämpningen kan beräknas utförd av särskilt arméartilleri, samt att i vissa lägen erforderlig förstärkning av artilleri kan tillföras slagenheten från armé artilleri et, bör den operativa enhetens (slagenhetens) artilleri lämpligen utgöras av ett artilleriregemente om i stort sett fyra divisioner. Beträffande kavalleriet ansågos erfarenheterna från övningarna hava bestyrkt önskemålet om en självständig lätt enhet, bland annat för tryggande av mot fienden öppen flank. Det i den operativa enheten ingående kavalleriförbandet ansågs böra hava större styrka än enbart en skvadron. Erfarenheterna från arméförsöken i vad rör de operativa enheterna kunna i korthet sammanfattas så, att fördelningen i alla hänseenden vore ändamålsenligare än brigaden och syntes besitta egenskaper, som vore väl avvägda med hänsyn till svenska förhållanden. Av intresse synes vara att återgiva generalstabschefens åsikt angående de under fälttjänstövningarna behandlade problemen. Han yttrade i sina slutord till rapporten över organisationsförsöken 1931—1932 bland annat följande: I två hänseenden ha arméförsöken 1932 i fråga om infanteriet givit i huvudsak slutgiltiga resultat, och detta gäller dels styrkan av och proportionen mellan i detta truppslag ingående olika slag av tunga vapen, dels skyttekompaniets organisation. Genom att skyttekompaniet tillförts två granatkastare och två kulsprutor, har förbandet erhållit nödvändig kraft för genomförandet av såväl anfall som försvar. Vidare har klarlagts den väg, på vilken ett väsentligt förstärkande av det nuvarande infanteriet kan vinnas för en i förhållande till effekten ytterst begränsad kostnad. För nående av detta syfte inom rimlig tid är det av betydelse, att de pågående kärrförsöken snarast fullföljas och slutföras.

31 D e t synes slutligen uppenbart, att genom den teoretiska undersökningen, genom arméförsöken 1932 och de fortsatta bataljonsförsöken instundande höst (1933) samt genom de sedan två år pågående och snart avslutade strategiska utredningarna skapas den fasta grund, varpå en ny härorganisation kan uppbyggas av den styrka, rikets försvar kräver. I syfte att vinna vidgad erfarenhet beträffande försöksorganisationen avhöllos under åren 1932 och 1933 strategisk-taktiska krigsspel, omfattande operationer å vägfattig krigsskådeplats under såväl sommar- som vinterförhållanden. De slutsatser, som därvid drogos, överensstämde med de under arméförsöken vunna, önskemålet angående någon ökning av gevärsinfanteriet bekräftades. Under mars 1933 utfördes därjämte särskilda vinterorganisationsförsök under ledning av militärbefälhavaren för övre Norrland. P å grundval av samtliga vunna erfarenheter uppdrogos riktlinjer för slutförsök i ändamål att ernå den definitiva utformningen av särskilt bataljonens organisation. För jämförande studium uppställdes två bataljonsorganisationer. Kompanierna fingo samma sammansättning i båda typerna. Antalet tunga vapen uppgick vid den ena bataljonen till 8 kulsprutor och 8 granatkastare; den andra bataljonen tilldelades ytterligare 2 kulsprutor. Personalstyrkan utgjorde resp. 1 024 och 1185 man. Dessa bataljoner inneburo i stort sett blott den ändringen i förhållande till tidigare prövade, att en viss centralisering genomförts beträffande de kulspruteförband, som förut ingått i det tunga kompaniet, enär dessa överflyttats från bataljonen till ett direkt under regementschefen lydande förband. Härigenom vunnos, bland annat, dels större möjligheter för regementschefen att kunna smidigare förstärka eldkraften, där så krävdes, dels möjligheter att inom bataljonen öka gevärsinfanteriet utan att den fixerade maximigränsen för bataljonens personalstyrka behövde överskridas. Fälttjänstövningar med nämnda försöksbataljoner ägde rum vid olika regementen under repetitionsövningarna 1933. Resultatet av försöken kan i korthet angivas så, att härunder erhöllos hållpunkter angående den för svenska förhållanden för närvarande lämpligaste bataljonstypen, vilken i stort sett borde läggas till grund vid utformningen av en ny krigsorganisation. Sammanfattas resultaten från samtliga försök och i samband därmed stående undersökningar m. m., kunna desamma sägas hava givit erforderliga riktlinjer dels för den operativa enhetens sammansättning i stort beträffande infanteri och artilleri, dels för infanteriförbandens organisation. Samtidigt med de ovan angivna organisationsförsöken vid infanteriet hade liknande undersökningar och försök pågått vid kavalleriet. Desamma hade avsett att utröna dels de lägre kavalleriförbandens sammansättning, dels sammansättningen av i operativ enhet ingående kavalleristyrka, dels slutligen sammansättningen av självständig lätt enhet. Organisationsförsöken ägde rum vid olika kavalleriregementen. Försöken

32 för bestämmandet av den operativa enhetens kavalleriförband utfördes under ledning av chefen för Västra arméfördelningen under regementsÖvningarna 1933. Beträffande behovet av kavalleri inom den operativa enheten gåvo försöken i stort sett vid handen, att fördelningskavalleriet borde bestå av ryttarförband, cykeltrupp och motoriserad trupp med pansarbilar. Lämpligen borde styrkan uppgå till en ryttarskvadron, en cykelskvadron samt en pansarbilskvadron. De olika försöken bestyrkte behovet av en självständig lätt enhet i form av en s. k. lätt brigad. Densamma borde i stort bestå av två kavalleriregementen, två motorkavalleribataljoner, en fältartilleridivision samt vissa specialförband. Rörande detaljerna i fråga om kavalleriförsöken hänvisas till ovannämnda bilaga. Vid sidan av här i korthet återgivna försöksverksamhet, vilken kan betraktas såsom grundläggande för detaljerna i de organisationsformer, arméns olika förband kunna komma att erhålla i en ny härordning, hava ett flertal andra försök utförts. Bland annat hava vissa undersökningar och försök verkställts inom artilleriet rörande både materielen och organisationsformerna. Särskilt hava berörts sammanhanget mellan fördelnings- och arméartilleriet samt de fordringar, som måste uppställas för det senares omfattning och beskaffenhet. Försöksverksamheten har även omfattat underhållstjänstens organisation och därför erforderliga förbands omfattning och sammansättning. För detta ändamål avhöllos bland annat särskilda stora fälttjänstövningar i Västergötland år 1931, där gällande underhållsorganisation ingående prövades. De vunna erfarenheterna lämnade värdefulla synpunkter för utarbetandet av de ändrade former för underhållstjänsten, som blivit en ofrånkomlig följd av ändrad sammansättning hos de stridande förbanden, samt de ökade krav på materieltilliörsel, särskilt av ammunition, det nutida kriget uppställer. Genom krigsspel och fältövningar m. m. hava nya former och organ för underhållstjänsten sedermera ingående teoretiskt prövats. Försöksverksamheten inom armén har emellertid icke endast omfattat en undersökning av slagenhetens (fördelningens), den operativa kavallerienhetens (den lätta brigadens), underhållstjänstens o. s. v. lämpligaste organisation. Ledningen av de operativa enheterna ävensom av större förband, omfattande två eller flera av dessa enheter, har även varit föremål för ingående teoretisk undersökning och prövning. Bland övriga på organisationens detaljer i ena eller andra hänseendet inverkande, under senare år utförda försök må ytterligare bland annat nämnas: försök med ny radioutrustning, försök med olika gasskyddsmateriel och gassaneringsmateriel, försök med infanterikanoner, försök med nya stridsvagnar, försök med ny pansarbilmateriel, försök med luftvärnskulsprutor.

33 Beträffande utrustnings- och tekniska försök må bland annat nämnas: försök med ny uniformsutrustning, försök med lättare fältutrustning, försök med kärrmateriel, försök med nya lavetter för fältartilleriet, försök med ny ammunition för fältartilleriet, försök med ny överskeppningsmateriel. H ä r i korthet omnämnda utredningar och försök hava för kommissionen givit en god grundval vid bedömandet av på krigsorganisationens utformning inverkande faktorer. Resultaten hava tjänat till ledning vid inom kommissionen verkställda beräkningar och överväganden. Enligt kommissionens mening kunna därför krigsorganisationens förband sägas vara byggda på en grund, som står i överensstämmelse med krigsteknikens krav på nuvarande stadium, omsatta till de speciella förhållanden, vilka hos oss prövats vara rådande. Ovan omnämnda utrustningsförsök hava av skäl, som bland annat torde sammanhänga med nu rådande organisatoriska förhållanden, i många hänseenden ännu icke omsatts i positiva resultat. Kommissionen vill med anledning därav hava uttalat, att enligt dess förmenande förslaget till omorganisa-, tion av arméledningen torde komma att giva bättre förutsättningar för en rationellt ledd och utövad försöksverksamhet. Lägre truppförband. Vid utformningen av i krigsorganisationen ingående truppförbands sammansättning samt i samband därmed stående beräkningar av skilda slag har kommissionen grundat sina överväganden på resultaten av tidigare anförda utredningar och försök med olika organisationsformer m. m. Givetvis kan icke i detalj framläggas allt det material, som legat till grund för kommissionens ståndpunktstaganden i det ena eller andra hänseendet. Ej heller har kommissionen funnit det motiverat att för sin del fixera alla enskildheter i truppförbandens sammansättning. Av kommissionen har resultatet av utredningsverksamheten i stort sett godtagits såsom utgångsvärden för erforderliga beräkningar. Inom ramen för dessa finner kommissionen det för sin del lämpligt, att åt vederbörande militära myndigheter överlåtes att närmare utforma organisationens detaljer liksom att, när så erfordras, vidtaga de åtgärder, vilka betingas av krigsteknikens fortgående utveckling. Med hänsyn bland annat till sistnämnda omständighet är det icke ändamålsenligt att så klavbinda den ansvariga militära myndigheten, att en smidig anpassning efter utvecklingen på det militära området motverkas. Den av kommissionen föreslagna omorganisationen av den högsta ledningen synes ägnad att underlätta ett rationellt handläggande av här berörda frågor. I stort sett har kommissionen beträffande truppförbandens sammansättning följt av militära myndigheter förordade förslag. I vissa hänseenden har dock så ej kunnat ske i full utsträckning med hänsyn till ekonomiska och andra konsekvenser. Kommissionen anser emellertid icke, att de begränsningar i de 1282

»

o

34 militära förslagen, som av kommissionen förordas, kunna i nämnvärd mån inverka på den kvalitet och kvantitet hos krigsorganisationen, som befunnits önskvärd. Redan tidigare har kommissionen både angivit krigsorganisationen i stort och redogjort för vissa däri ingående högre förbands organisation. I detta sammanhang vill kommissionen giva en något närmare karakteristik av de lägre truppförbandens sammansättning. a. Fördelningstrupper. Infanteriet. Till en början vill kommissionen här giva en allmän redogörelse för vissa infanteriets olika enheter. Skyttekompaniet är den lägsta enhet, där lätta och tunga infanteri vapen bringas till samverkan i striden. Därför böra i detsamma organisatoriskt ingå såväl gevärsenheter som en tung enhet, innefattande granatkastare- och kulspruteförband. Bataljonen bör förutom ett antal skyttekompanier innefatta ett särskilt förband med tunga vapen till bataljonschefens direkta förfogande, varigenom denne får ett medel att förlägga tyngdpunkten i striden i önskad riktning. Ett särskilt organ för spaning och terrängundersökning synes jämväl böra ställas till bataljonschefens förfogande i form av jägarförband. För att giva bataljonen stor framkomlighet och rörlighet böra alla i bataljonen ingående fordon utgöras av kärror, varjämte medel böra finnas för de tunga vapnens klövjning eller bärning. För ledningen av bataljonens verksamhet bör bataljonschefen hava tillgång på bland annat radiosignalorgan. Regementet bör förutom tre bataljoner och transportträng innefatta ett förband med tunga vapen, direkt underställt regementschefen. Detta förband bör innefatta ett antal kulsprutor, avsedda att kunna såsom förstärkning tilldelas den eller de bataljoner, som därav främst äro i behov, samt därutöver ett antal infanterikanoner, avsedda såsom skydd mot stridsvagnsanfall. I regementsstaben bör ingå en luftvärnskulsprutepluton. En pionjärpluton bör finnas för vägförbättringar och andra arbeten för ökande av framkomligheten. Eventuellt bör till regementschefens omedelbara förfogande stå ett särskilt spanings- och terrängundersökningsorgan — jägarförband — liksom vid bataljonen. Regementstransportträngen bör vara helt kärrorganiserad, varigenom den i jämförelse med hittills använd vagnsträng erhåller stor framkomlighet i terräng. Den är avsedd för framtransport av livsmedel och ammunition m. m. Såsom en sammanfattning av ovan angivna grunder för de olika infanteriförbandens sammansättning har kommissionen utgått från följande normer för infanteriregementets sammansättning i stort. Infanteribataljonen organiseras på stab med tilldelade särskilda förband, tre skyttekompanier om stab och kompaniträng, tre gevärsplutoner och en tung pluton samt bataljonsträng (kärrorganiserad).

35 Infanteriregementet organiseras på stab, tre bataljoner, ett tungt kompani, förband för särskilda uppgifter samt regementstransportträng (kärrorganiserad). Inom ovan given ram i stort kunna naturligen vissa förändringar komma att ske utan att detta i nämnvärd mån ändrar de beräkningar, som i föreliggande förslag utförts beträffande infanteriorganisationen. Det bör bland annat tillkomma de militära myndigheterna att avgöra den ännu svävande frågan angående ytterligare ökning i viss utsträckning av gevärsinfanteriet inom regementet, till vilken fråga kommissionen icke funnit anledning att taga ståndpunkt. Förutom nu angivna förband böra av infanteriet även uppsättas i fördelningarna ingående bevakningsbataljoner. Bevakningsbataljonen, vilken icke funnits i tidigare härordningar, men vilken av erfarenheten befunnits erforderlig, är fördelningschefens organ för skyddet av fördelningens förbindelser. Med hänsyn till sin uppgift synes bataljonen kunna givas en jämförelsevis svag utrustning med tunga vapen. Förslagsvis synes densamma kunna få följande sammansättning i stort: stab, tre gevärskompanier, särskilda förband med tunga vapen samt bataljonsträng (tvåspända vagnar). För av infanteriet uppsatta stridsvagnstrupper redogöres under rubriken armétrupper. Kavalleriet. Erfarenheten har visat, att fördelningschefen måste förfoga över ett lättrörligt organ för spaning m. m. Detta organ bör lämpligen utgöras av en kavalleribataljon, vilken i sig innesluter huvudsakligen för spaning avsedda ryttarförband samt därjämte pansarbiltrupp och cykeltrupp för att spaningen skall kunna stödjas med erforderlig eldkraft. Kommissionen har utgått från att av ovannämnda skäl kavalleribataljonen organiseras på stab jämte tilldelat pansarbilförband, en ryttarskvadron, en cykelskvadron samt träng. irtilleriet. I fördelningen ingående artilleri synes liksom hittills böra sammanföras till ett fältartilleriregemente, innefattande såväl kanon- som haubitsdivisioner; av de senare bör i regel en bestå av tunga haubitser (15 cm). Regementet, som måste besitta stor framkomlighet även å sämre vägar samt i

36 terräng, bör främst utnyttjas för bekämpning av fiendens infanteri men kan under vissa betingelser även användas för artilleribekämpning, för vilket eljest avses framför allt arméartilleriförband. En utökning av nuvarande antal batterier inom regementet synes nödvändig. Förslagsvis bör ökningen uppgå till ett batteri, varigenom sammanlagda antalet uppgår till 11. Ett förslag att utöka batteriantalet till 12 har varit under kommissionens omprövning men har av huvudsakligen ekonomiska skäl icke kunnat godtagas. Proportionen mellan artilleri och infanteri inom fördelningen giver med 11 batterier ändock ökade möjligheter till ett effektivt artilleriunderstöd åt infanteriet. Kommissionen har av ovanstående skäl utgått från att fältartilleriregementet bör organiseras på regementsstab och fyra divisioner. Två divisioner böra vardera omfatta tre kanonbatterier, en division bör omfatta tre haubitsbatterier och återstående division två haubitsbatterier. Samtliga batterier omfatta fyra pjäser. Ingenjörtrupp erna. Fördelningschefen måste till sitt förfogande hava ingenjörtrupp främst för att ombesörja förbättring och underhåll av vägförbindelser inom fördelningens verksamhetsområde, en uppgift, som med hänsyn till ökningen av artilleriets skottvidder och den stegrade risken för skadegörelse å vägar genom anfall från luften måste tillmätas ökad betydelse. För här angiven verksamhet synes det kommissionen krävas en styrka per fördelning av tre ingenjörkompanier, sammanförda till en bataljon. I densamma bör vidare ingå ett krigsbrokompani. Kommissionen utgår sålunda från att fördelningens ingenjörbataljon organiseras på stab, tre ingenjörkompanier, ett krigsbrokompani samt träng. Signaltrupperna. Såsom organ för signalförbindelsers upprättande och vidmakthållande mellan fördelningschefen och honom underlydande chefer kräves ett fördelningssignalkompani, utrustat såväl med tråd som med radio. Underhållstrupper. Underhållstjänsten inom en fördelning erfordrar ett flertal förband och organ för olika verksamhetsgrenar. För sjukvård m. m. avses sjukvårdstrupper, som ombesörja uppsamling, transport och vård av sårade och sjuka,

37 ävensom trupper för motsvarande uppgifter beträffande sårade och sjuka hästar. För den förstnämnda uppgiften kräves en sjukvårdsbataljon, omfattande sjukbärarkompanier, sjukvårdskompanier och sjukhuskompani, de båda senare slagen av kompanier motoriserade. För vården m. m. av sårade och sjuka hästar kräves ett hästs jukvårdskompani. Vid utformningen av angivna sjukvårdstrupper har eftersträvats en av krigserfarenheterna påfordrad rationalisering av den nuvarande organisationen. Genom införande i viss utsträckning av häst- och velocipedburna bårar kan t. ex. transportkapaciteten ökas. I detta sammanhang må framhållas, att en utökning av kapaciteten föreslås även vid de stridande truppförbandens sjukvårdsorgan. Genom dessa förändringar kan bättre sörjas för omhändertagandet och vården av de sårade, än som tidigare varit möjligt. Världskrigets erfarenheter, vilka icke minst understryka den psykologiska betydelsen av ett välordnat sjukvårdsväsende under strid, hava härvid tillgodogjorts. Vidare framstår behov av trupp, som ombesörjer livsmedelsersättning, slakt, bakning m. m. Dessa uppgifter böra tillkomma ett motoriserat intendenturkompani. Slutligen erfordras organ lör transport av ammunition, livsmedel och materiel m. m. Dessa organ ingå i för delning sträng en. Vid sina beräkningar har kommissionen sålunda utgått från att underhållstrupperna inom en fördelning böra omfatta en sjukvårdsbataljon, bestående av sjukbärarkompanier, sjukvårdskompanier och sjukhuskompani, ett hästsjukvårdskompani, ett intendenturkompani samt fördelningsträng, bestående av bilkompanier, anspannskompanier, ammunitionskompani, organ för trafikreglering m. m. b. A r m é t m p p e r . Erfarenheterna utvisa, såsom tidigare angivits, att det fordras utom fördelningsförband stående särskilda armétrupper för fyllande av vissa speciella uppgifter. Stridsvagnstrupper utgöra ett medel i armékårchefens hand att säkerställa och fullfölja en framgång vid en viss begränsad del av fronten, framförallt genom att stödja infanteriet och hålla dess anfallsrörelse flytande. För att vara mäktiga en strids genomförande, varvid möjligheterna till framgång främst äro beroende av överraskningsmomentet, måste stridsvagnsförbanden vara utrustade med modern, snabbgående materiel. Det synes kommissionen uppenbart, att terrängförhållandena i vårt land icke göra en anskaffning av stridsvagnar i samma skala som flerstädes utomlands erforderlig, något som för övrigt omöjliggöres av ekonomiska skäl. Kommissionen föreslår dock organiserandet av vissa stridsvagnsbataljoner, vilka synas motsvara det behov, som likväl även i vårt land föreligger. I viss utsträckning kräves anskaffning av modern stridsvagnsmateriel.

38 Arméartilleri erfordras dels såsom förstärkningsartilleri till fördelningar med särskilt viktiga uppgifter, varvid i huvudsak samma pjässlag som vid fältartilleriet kunna ifrågakomma, dels ock främst för artilleribekämpning, varvid långskjutande artilleri erfordras. För eldledning bör detsamma i allmänhet tilldelas flygplan. Utan tillräcklig tillgång på dylikt artilleri saknas i regel möjlighet att åtminstone temporärt och lokalt vinna den överlägsenhet över fiendens artilleri, som är en betingelse för framgång. Arméartilleriet bör med hänsyn till sina uppgifter i stort utgöras framförallt av 10 cm kanon- och 15 cm haubitsdivisioner samt vissa divisioner av motsvarande karaktär som fördelningsartilleriets. -Samtliga divisioner böra emellertid vara motoriserade för att kunna tillgodose de särskilda krav på rörlighet, som måste ställas på arméartilleri. För skydd mot fientliga angrepp från luften måste inom armékår finnas tillgång till luftvärnsartilleri. För väg- och broarbeten inom etappområdet, vilka arbeten med hänsyn till trafikens storlek äro mycket omfattande, måste finnas särskilda arméingenjörtrupper. För signaltjänsten erfordras särskilda armésignaltrupper. Underhållstjänstens bedrivande erfordrar underhållstrupper, grupperade inom etappområdet. Dessa mottaga från hemorten ankommande materiel av olika slag m. m., ombesörja förrådstjänsten vid upprättade förråd samt transporterna till fördelningarna. Jämväl böra finnas förband, som mottaga sårade och sjuka ävensom skadad eller förbrukad materiel. Sårade och sjuka avtransporteras till hemorten eller vårdas på sjukvårdsanstalter inom etappområdet; skadad materiel och vapen iståndsättas för förnyad användning. För ledningen av tjänsten inom etappområdet uppsattes ett antal etappgruppstaber. Under dessa lydande underhållstrupper måste för fyllandet av Ovannämnda uppgifter innefatta ett avsevärt antal bil-, anspanns-, verkstads-, arbets-, tyg-, ammunitionsförråds-, etappintendentur-, etappsjukhus-, hästsjukvårdskompanier m. fl. formationer. Högre truppförband och staber. I annat sammanhang har angivits, att krigsorganisationen i fråga om högre enheter bör omfatta två armékårer om sammanlagt sex fördelningar och en lätt brigad samt därutöver de i det föregående berörda armétrupperna. Armékårens liksom fördelningens och lätta brigadens närmare sammansättning har även tidigare behandlats. Det föreslagna antalet fördelningar har främst grundats på de inom försvarskommissionen företagna strategiska utredningarna. Fördelningarnas uppdelning på de båda kårerna måste bliva beroende av för handen varande strategiska förhållanden. Tillförene har inom vår krigsorganisation den högre enhet, inom vars ram fördelningarna sammanförts, benämnts armé. Dels med hänsyn till armébegreppets innebörd i här föreslagen organisation, dels med hänsyn därtill, att begreppet armékår, enligt vad tidigare anförts, synes mera motsvara förhållandena och gängse terminologi, har kommissionen för sin del ansett, att

39 den högre enhet, vari ett antal fördelningar sammanföres, bör benämnas armékår. Av redogörelsen för den på kommissionens initiativ utförda försöksverksamheten har framgått, att försök utförts även med en operativ enhet av mindre skala än fördelningen, brigaden. Det har fördenskull övervägts, huruvida icke brigaden borde kunna ersätta fördelningen såsom slagenhet. Av cle verkställda försöken har emellertid framgått, att fördelningen med ovan angiven sammansättning vore i åtskilliga avseenden lämpligare. Även utomlands utgör i regel en enhet med ungefär motsvarande organisation i stort den lägsta operativa enheten. Kommissionen har därför stannat vid att föreslå ett bibehållande av fördelningen såsom den normala operativa enheten, fast med i förhållande till nuvarande organisation förändrad sammansättning. I den nuvarande arméfördelningen ingå fyra infanteriregementen, i den föreslagna fördelningen tre. Under övervägande har ock tagits, huruvida icke en fyraregementsindelning av fördelningen borde bibehållits. Så har emellertid av flera orsaker icke ansetts kunna ske. Då av strategiska skäl sex operativa enheter anses erforderliga, skulle en fyraregementsindelning redan på grund av ekonomiska faktorer knappast vara tänkbar. För övrigt kan det ifrågasättas, om tillgången på värnpliktiga skulle medgiva nämnda antal enheter om fyra regementen. Med hänsyn till det vägande önskemålet om sex operativa enheter har det sålunda ansetts nödvändigt att begränsa infanteriregementenas antal inom enheten till tre. E n dylik organisationsform överensstämmer för övrigt med utländsk på krigserfarenheterna grundad praxis. Utredningarna och försöken hava även visat, att formen är lämplig för svenska förhållanden. Vidare torde förändringen göra fördelningen lättare att manövrera, ilven med hänsyn till underhållstjänsten m. m. sätter numerären vissa gränser, vilka enligt erfarenheten icke böra överskridas. Utöver föreslaget antal i de sex fördelningarna ingående infanteriregementen hade det av flera skäl varit önskvärt, om man hade kunnat disponera ytterligare vissa regementen för särskilda uppgifter, t. ex. för förstärkning av viss fördelning, för användning såsom reserv, täckande av luckor mellan grupperade operativa enheter etc. Av ekonomiska skäl har det dock icke varit möjligt att skapa dylika förband av linjekaraktär. I den blivande organisationen måste för detta ändamål tillgripas landstormsförband. Bland annat härigenom understrykes vikten av den av kommissionen föreslagna kvalitativa förbättringen av landstormsförbanden. Krigserfarenheterna och även hos oss utförda övningar m. m. hava klart ådagalagt nödvändigheten av att vår krigsorganisation inrymmer ett lättrörligt högre förband, omfattande både ryttar-, cykel- och motortrupp m. m. För den skull har kommissionen funnit sig föranlåten föreslå, att krigsorganisationen bör innefatta en s. k. lätt brigad med tidigare angiven sammansättning, huvudsakligen uppsatt av kavalleriet. Från militära myndigheter har det önskemålet uppställts, att den lätta brigaden borde omfatta bland annat två bilbataljoner. Av hänsyn till ekonomiska konsekvenser i fråga om kadrer m. m. har kommissionen emellertid icke ansett sig kunna föreslå mer än en

40 biibataljon inom lätta brigaden. Det med densamma avsedda ändamålet synes ändock kunna nöjaktigt fyllas. I vissa utländska härorganisationer förekomma, som tidigare nämnts, högre enheter av s. k. mekaniserade (motoriserade) trupper. Även om det av ekonomiska skäl hade varit möjligt att låta en dylik enhet ingå i vår arméorganisation, synas av kommissionen verkställda utredningar hava givit vid handen, att med hänsyn till våra förhållanden icke tillräckliga motiv föreligga för att för närvarande infoga en dylik enhet i vår krigsorganisation. Kommissionen har för den skull icke räknat därmed. Kommissionen förutsätter emellertid, att nämnda fråga med uppmärksamhet kommer att följas av de militära myndigheterna. De högre staberna, för vilkas sammansättning icke finnes anledning att närmare redogöra, hava på grund av det nutida krigets mångfaldiga och skiftande krav kommit att ganska avsevärt ökas i fråga om kvalificerad personal och organ av olika slag. Vid sina beräkningar har kommissionen tagit erforderlig hänsyn härtill. Beträffande den kvalitet, krigsorganisationens enheter av olika slag kunna beräknas erhålla, har kommissionen redan tidigare angivit sin uppfattning. Härutöver synes dock lämpligt att i korthet karakterisera vissa huvuddrag i den föreslagna krigsorganisationen i förhållande till 1925 års krigsorganisation. Antalet operativa enheter är i huvudsak oförändrat. Däremot har slagenheternas stridsvärde avsevärt ökats trots minskningen med ett infanteriregemente per fördelning, ökningen av stridsvärdet har framför allt ernåtts genom en ökning av infanteriets tunga vapen och av fördelningsartilleriet. Den förändring i proportionen mellan infanteriet och artilleriet, som sistnämnda omständighet betecknar, accentueras ytterligare genom ökning av arméartilleriet. Kavalleriets organisation har undergått motsvarande förändringar som infanteriets. Antalet ryttarskvadroner har nedgått, men tillkomsten av andra lättrörliga skvadroner och ökningen av antalet tunga vapen hava stegrat truppslagets effektivitet. Förändringarna beträffande ingenjör- och underhållstrupper äro närmast en följd av de i samband med försöksverksamheten klarlagda ökade fordringarna på säkra förbindelser och en kontinuerlig materieltillförsel till de stridande förbanden. C. HEMORTSFÖRSVARET. Allmänna grunder. Det nutida krigets förändrade karaktär har tidigare i detta betänkande varit föremål för behandling. Kriget kommer numera bland annat att i en helt annan utsträckning än tillförene erfordra hela befolkningens samlade insats; kriget medför sålunda en långt gående anspänning av ett lands militära, industriella, ekonomiska och moraliska kraftresurser. Med hänsyn till nämnda förhållande har ävenledes betydelsen av hemortens försvar starkt vuxit. Nödvändigheten av att i största möjliga utsträckning trygga hem-

41 orten har medfört ökade krav både på omfattningen av härför erforderliga förband och på övriga åtgärder för organiserandet av hemortens skydd. Den faktor, som tvivelsutan mer än andra inverkar på dessa förhållanden, är den avsevärt ökade faran från luften. Bombflygvapnets utveckling har medfört, att även från de egentliga krigsskådeplatserna avlägset belägna landsdelar kunna beräknas bliva utsatta för ett betydande hot. Luftkrigföringen kan, såsom i annat sammanhang närmare avhandlats, väntas i icke ringa utsträckning bliva inriktad på bekämpning av motståndarens hemort för att där nå dennes livsviktiga industricentra eller i syfte att moraliskt underminera befolkningens motståndskraft. Men icke endast den ökade faran från luften har medfört stegrade krav på hemortens skydd. Man har nämligen skäl att räkna med att även på annat sätt skadegörelse kan ske på inom landet befintliga viktiga objekt, ett förhållande som ytterligare ökar behovet av trygghetsåtgärder. Vid sidan härav kvarstå alltjämt de sedan gammalt föreliggande uppgifterna av mera territoriell natur, såsom bland annat gränsbevakning och gränsskydd (kustbevakning och kustskydd) samt försvaret av vissa viktiga områden. Av de senare märkas framför allt Stockholm— Upplands skärgård (Vaxholms fästning) och Bodens fästning. Gotlands försvar har även upptagits i detta sammanhang. I viss utsträckning — bortsett från Bodens och Gotlands försvar — gäller som grundregel, att det direkta hemortsförsvaret i allmänhet tillkommer landstormen. Vikten av landstormens insatser i detta hänseende, särskilt beträffande kust- och gränsskydd, understrykes av att vi på grund av försvarsordningens art icke, som ofta i utlandet, kunna räkna med skyddstrupper av linjeförband. Med hänsyn härtill måste landstormen snabbt kunna mobiliseras och grupperas. Dessa åtgärder måste i regel vidtagas, innan linjeförbanden ställas på krigsfot. Linjeförbandens mobilisering, liksom landets, kommer sålunda att tryggas av landstormen. Vid överväganden av här berörda frågor har kommissionen funnit, att hittills tillämpade principer i stort sett alltjämt böra följas, dock med iakttagande av de ökade krav, utvecklingen ställt på hemortsförsvaret. Kommissionen har för sin del icke funnit anledning att annat än i stora drag klarlägga de principiella riktlinjerna för hemortsförsvarets ordnande. Detaljerna äro i regel av den natur, att ett fastslående av desamma icke torde låta sig göra utan att därigenom allvarligt äventyra erforderlig smidig anpassning efter utvecklingens krav. Det bör enligt kommissionens åsikt ankomma på vederbörliga myndigheter att under hänsynstagande till denna utveckling och inom ramen för angivna riktlinjer närmare utforma dessa detaljer.

Territoriella myndigheter. Snarast efter mobilisering lämna i regel linjetruppförbanden sina förläggningsorter och koncentreras till vissa områden, som anses särskilt hotade. Då delar av landet härigenom blottas på linjetrupper, måste åtgärder för dessa trakters skydd vidtagas, i den mån något direkt invasionshot föreligger mot desamma. De trupper, som stå till förfogande för detta ändamål,

42 utgöras i stort sett främst av landstormsförband. Hemortsförsvaret kräver en från linjearméns befälsförhållanden helt fristående ledning. Från tidpunkten för mobiliseringen måste för detta försvar vissa territoriella myndigheter träda i funktion och en särskild territoriell organisation upprättas. Grundvalen härvid bör vara landets indelning i militärområden i fredstid. Befälet inom militärområde föres av militärbefälhavaren, under vilkens ledning planläggningsarbetet i fred sker. De uppgifter, som komina att åligga militärbefälhavaren, äro bland annat att med underställda förband försvara militärområdet mot fientliga anfall av markstridskrafter, i den mån icke delar av fälthären disponerats härför, och att i intim samverkan med vederbörande civila myndigheter trygga förbindelseleder och viktiga platser mot skadegörelse. Härtill kommer den viktiga uppgiften att så långt möjligt trygga området mot luftanfall. Dessutom bör vid sidan av nämnda uppgifter tillkomma honom att leda utbildningsverksamheten vid linje- och landstormsförbandens depåer och vid landstormen över huvud taget. Av skäl, vilka i annat sammanhang beröras, bör ledningen av' in skrivnings väsendet jämväl åligga militärbefälhavaren. För att underlätta utförandet av bevaknings- och skyddsuppgifter indelas militärområdet vid mobilisering i ett antal försvarsområden, vart och ett under befäl av en försvarsområdeschef (i allmänhet pensionerad regementschef). Till planläggningsarbetet i fred samt till fredsorganisationen för hemortsförsvaret och därmed sammanhängande frågor återkommer försvarskommissionen i det följande.

Landstormen. Landstormen är med hänsyn till sin användning i krig enligt nu gällande bestämmelser uppdelad i tre olika kategorier. Av skilda orsaker kunna de olika kategoriernas omfattning och uppgifter här endast i största allmänhet angivas. Den första kategorien avses i stort sett för bevaknings- och luftförsvarsändamål. Bevakningsförbanden äro avsedda för bevakning av bland annat kommunikationsleder, viktigare industriella anläggningar, vissa för samhällslivet betydelsefulla anstalter m. m. Av för luftförsvar avsedd landstorm upprättas bland annat luftbevakningsstationer och -centraler samt vissa luftvärnsförband. Den andra kategorien omfattar landstormsförband, avsedda att ingå i fästningarnas krigsbesättningar. Den tredje kategorien slutligen utgöres av truppförband, främst avsedda att underställas försvarsområdescheferna för försvarsområdenas bevakning och försvar. Av denna kategori uppsättas jämförelsevis fast organiserade truppförband av huvudsakligen infanteri och jämväl i mindre utsträckning förband av vissa övriga truppslag. Varken i fråga om indelning i kategorier eller användning av landstormen synas skäl föreligga till någon principiell ändring. Kommissionen har för den skull utgått ifrån, att nuvarande system även för framtiden förblir

43 gällande. Det har emellertid synts kommissionen erforderligt att vidmakthålla och öka de av landstormen uppsatta förbandens effekt. Såsom i annat sammanhang beröres, har kommissionen för detta ändamål funnit det nödvändigt, att de värnpliktiga i landstormsåldern erhålla tillfälle till viss utbildning i fred för att säkerställa användbarheten hos de av landstormen uppsatta förbanden. I samband därmed har kommissionen även tagit ställning till den frivilliga landstormsutbildningens infogande i landstormsorganisationen. Med hänsyn till de uppgifter, som påvila landstormsförbanden, böra de erhålla en häremot svarande utrustning. Den nuvarande tillgången medgiver emellertid icke detta i tillräcklig utsträckning. Både i vad rör vapenutrustning — särskilt tunga vapen inom infanteriförbanden — och beträffande intendenturmateriel föreligga vissa brister. För att tillgodose de viktigaste behoven i dessa avseenden är viss anskaffning upptagen uti de i kap. V I I angivna kostnadsberäkningarna. Enligt bestämmelserna i nu gällande värnpliktslag få landstormsförband — med vissa undantag — icke föras utanför eget eller angränsande inskrivningsområde. Då detta medför en väsentlig inskränkning i möjligheterna till en rationell användning av de relativt svaga krafter, som stå till förfogande för hemortsförsvaret, icke minst i fråga om luftförsvaret, synes en ändring häri påkallad, vilket kommissionen också föreslagit.

Luftförsvaret. Det i hemortsförsvaret ingående militära luftförsvaret beröres på annat ställe i detta betänkande. I detta sammanhang synes det emellertid vara på sin plats att framlägga vissa synpunkter beträffande det s. k. civila luftskyddet. Även för den händelse det militära luftförsvaret med hänsyn till flygstridskrafter, luftbevakning och luftvärn är väl tillgodosett, föreligger ingen säkerhet för att varje fientligt flyganfall skall kunna avvisas. Ytterligare åtgärder måste därför vidtagas till skydd mot framför allt bombföretag. Sådana åtgärder sammanfattas i begreppet luftskydd. En relativt utförlig redogörelse för luftskyddets grundprinciper samt de omkring år 1930 rådande åsikterna därom återfinnes i luftförsvarsutredningens betänkande. Sedan dess har emellertid på detta område en mycket stark utveckling ägt rum. Luftskyddet har till ändamål att inom hotade orter giva spridning åt från luftbevakningsorganen erhållna meddelanden, att minska eller förtaga möjligheterna till flygspaning mot visst mål och exakt bestämning av dess läge, att minska skyddsföremålens sårbarhet gentemot anfall från luften samt att möjliggöra snabba och ändamålsenliga ingripanden för att begränsa och reparera av flyganfall förorsakade skador. Luftskydd kan ordnas för såväl militära som civila anstalter och inrättningar. I detta sammanhang behandlas dock endast det civila luftskyddet. Från luftbevakningsorgan erhållna meddelanden angående annalkande fientliga flygare måste snabbt kunna bringas till myndigheternas och civil-

44 befolkningens kännedom. Detta sker enklast genom att fara för luftanfall tillkännages medelst på lämpliga platser inom vederbörlig ort anbringade sirener. Fiendens möjligheter att verkställa spaning och målbestämning kunna minskas eller förtagas genom belysningsinskränkning, maskering och rök beläggning samt genom utförande av skenanläggningar. Belysningsinskränkning inom ett samhälle innebär inomhusbelysningens fullständiga avskärmande utåt samt utomhusbelysningens släckande eller begränsande till den minsta möjliga. Flyganfall kunna nämligen med hänsyn till luftvärnets nattetid avsevärt minskade verkningsmöjligheter till stor del förväntas komma att äga rum under dygnets mörka del. Belysningsinskränkningar måste därför kunna ordnas snabbt och tillfredsställande. Under dager kan i stället rökbeläggning eller maskering av särskilt hotade skyddsföremål under vissa omständigheter komma till stånd. Skenanläggningar, icke minst i form av belysningsanläggningar utanför den hotade orten, vilka hållas i funktion under flyganfallet i missledande syfte, kunna vara till stor nytta ur skyddssynpunkt. Det kan i vissa fall ifrågasättas att minska ett samhälles sårbarhet genom dess evakuering. Detta innebär, att alla invånare, med undantag för dem, vilka oundgängligen måste kvarstanna för att utföra luftskydds- eller annan tjänst, utflytta från orten till betryggande avstånd från densamma. I vissa fall kan det bliva nödvändigt att härvid ställa transportorgan till förfogande och ordna tillflyktsorter för de utflyttande. Av betydelse för ett ortsluftskydd är även skapandet av en ändamålsenlig stadsplan. Förekomsten av ett större antal öppna platser och parker, breda gator, mindre tät bebyggelse, vilket allt av sociala och hygieniska skäl i och för sig är önskvärt, främjar även luftskyddet. Utvecklingen på stadsplane- och byggnadsområdet synes självmant till stor del komma luftskyddets intressen till mötes. Vid alla nyanläggningar synes det emellertid vara ett samhälleligt intresse, att luftskyddets krav i största möjliga utsträckning beaktas utan att därvid andra intressen trädas för nära. Dessa krav kunna även tillgodoses på andra sätt. Källare kunna förstärkas och inredas för att vid luftanfall kunna tagas i bruk såsom skyddsrum. Skyddsgravar kunna vid krigsfara anordnas i parker, liksom skyddsrum dels i varje hus för dess invånare, dels på olika platser inom orterna för beredande av skydd åt befolkningen. Däremot torde det överhuvud taget icke vara möjligt att utrusta någon större del av densamma med gasmasker. Endast sådana befolkningsgrupper, som avses att direkt medverka i skyddsarbetet, torde härvid kunna komma i fråga. Dessa grupper böra om möjligt förses med beklädnad, som skyddar även mot senaps- och liknande gaser. Till åtgärder med ändamål att begränsa och reparera vid luftanfall uppkomna skador hänföras ordningshållning, räddningstjänst och uppröjningsarbete vid husras, vård av sårade och gasskadade, sanering'av gasbelagda områden, brandskyddstjänst samt iståndsättande av skadade kablar och ledningar. Alla dessa åtgärder kräva personal, materiel och formationer utöver i fred befintliga för liknande ändamål avsedda anstalter. Sålunda torde i de

45 flesta fall i händelse av krigsfara ordinarie polis- och brandkårer behöva avsevärt förstärkas. Särskilda räddnings-, sjuktransport-, sjukvårds-, gasspaningsoch saneringsavdelningar måste organiseras, hjälpplatser för sårade och gasskadade iordningställas samt tekniska hjälptrupper uppsättas. Ovannämnda organisationer äro avsedda att betjäna samhället i dess helhet. Men även i de enskilda byggnaderna eller kvarteren böra finnas smärre organisationer med motsvarande uppgifter. Det är t. ex. önskvärt, att bland invånarna bilda brandsläckningsavdelningar för att omedelbart kunna bekämpa uppkommande brandhärdar samt sjukvårdsavdelningar för första hjälpen åt sårade och gasskadade. Luftskyddsåtgärderna kunna variera, beroende på olika orters storlek eller beskaffenhet. Stora befolkningscentra fordra ett mera utvecklat skyddssystem än mindre dylika. Vissa orter kräva exempelvis på grund av deras bebyggelse med trähus ett bättre tillgodosett brandskydd än andra etc. Luftskyddsåtgärderna få med andra ord ej generaliseras. Det måste tillkomma myndigheterna att avgöra, vad som i varje särskilt fall bör utföras. Luftskyddsåtgärdernas förberedande och — i vissa fall — genomförande i fredstid äro givetvis förenade med svårigheter till följd av att de medföra mer eller mindre omfattande intrång inom olika områden av samhällslivet. Åtskilliga av dem betinga därjämte icke obetydliga kostnader. E t t långt drivet genomförande av luftskyddsanordningar skulle härigenom kunna komma att stå hindrande i vägen för en av sociala och andra skäl önskvärd samhällsutveckling, bland annat på bostadsbyggandets område. De anspråk, som i förevarande hänseende måste ställas på såväl statliga och kommunala institutioner samt privata företag som å de enskilda individerna, kunna av dessa skäl aldrig helt utkrävas annat än under ett krig eller inför en hotande krigsfara, för så vitt icke samhället, som i vissa länder är fallet, skall undergå en icke önskvärd » militarisering». Innan kommissionens uppfattning beträffande de för det civila luftskyddet i Sverige erforderliga åtgärderna framlägges, torde en kortfattad redogörelse för läget i berörda hänseende i vissa andra länder vara på sin plats. I flertalet länder i Europa har arbetet på det civila luftskyddets organiserande fortgått med stor intensitet. Särskilt har så varit fallet inom länder, där man av statsfinansiella skäl icke kunnat uppsätta och underhålla ett med stormakternas likvärdigt flygvapen. Men även stormakterna, såsom t. ex. Frankrike, Italien, Tyskland och Sovjetunionen, hava ägnat luftsky ddsproblemet stor uppmärksamhet. Ansvaret för luftskyddets organiserande åvilar i så gott som samtliga länder den högsta civila administrativa myndigheten — inrikesministeriet eller motsvarande. Planläggningsarbetet utföres under regeringens högsta ledning i allmänhet av kommittéer, dels för luftskyddet inom hela riket, dels lokala inom varje administrativ enhet, där luftskydd kan ifrågakomma. I de lokala organen ledes arbetet av vederbörande högsta förvaltningsmyndighet, vilken i övrigt handhar säkerhetstjänsten inom området ifråga. För att säkerställa

46 planläggningsarbetets överensstämmelse med de militärt önskvärda anstalterna lämnas i allmänhet från den högsta militärmyndigheten vissa direktiv, varjämte kommittéerna i sig upptaga på området sakkunniga officerare. E n intim samverkan mellan lokala, civila och militära myndigheter synes överallt äga rum. Vid luftskyddets organiserande gå åtgärderna i regel i första hand ut på upplysnings- och utbildningsverksamhet bland civilbefolkningen. Denna verksamhet handhaves huvudsakligen av frivilliga sammanslutningar. I de flesta länder finnas sålunda frivilliga riksförbund för luftskydd, organiserade på centralstyrelse och lokala föreningar. Dessa förbund erhålla statsunderstöd och intaga därigenom en halvt officiell ställning. Bland dylika luftskyddsförbund må nämnas Osoaviachim i Sovjetunionen, Gas- och luftskyddsligan ( L O P P ) i Polen, Reichsluftschutzbund i Tyskland, Unione nazionale protezione antiaerea i Italien, Union nationale pour la defense aérienne i Frankrike samt Ligue de la protection antiaérienne passive de la population et des installations civiles i Belgien. Genom luftskyddsförbundens verksamhet underlättas bland annat uppsättandet av erforderliga luftskyddsformationer. Av övriga luftskyddsåtgärder, vilka i utlandet särskilt förberetts eller vidtagits, må nämnas utrymmandet av större orter, belysningsinskränkning, inredande av skyddsrum samt anskaffning av gasmasker och gasskyddskläder för luftskyddsformationer. Huvudreglerna rörande luftskyddets organisation hava i samtliga anförda länder sanktionerats genom lagbestämmelser. Luftskyddslagar finnas sålunda bland annat i Frankrike, Tyskland, Italien, Schweiz, Danmark och Polen. I Finland pågår, enligt uppgift, utarbetandet av lagbestämmelser. Den ekonomiska sidan av luftskyddsverksamheten är i allmänhet reglerad efter den principen, att kostnaderna delas mellan stat, län, kommun, enskilda företag och privatpersoner, så att var och en svarar för de omkostnader, vilka närmast komma vederbörande till godo. Sålunda bekostar t. ex. staten luftskyddet för statsanläggningar samt sådana luftskyddsåtgärder i övrigt, vilka gagna riket i dess helhet. Dessutom bidrager staten till omkostnaderna i de fall, där de eljest skulle bliva alltför betungande. Med ledning av huru man utomlands i berörda avseende förfarit och såsom en följd av vad som här i övrigt anförts, synas enligt kommissionens förmenande för förberedandet och ordnandet av luftskyddet i Sverige följande riktlinjer böra följas. Planläggning och ledning av det tidigare berörda rent militära luftförsvaret — baserat på flygstridskrafter och militärt organiserat territoriellt luftförsvar — tillkomma de militära myndigheterna allena. Det civila luftskyddets genomförande synes däremot principiellt sett böra åligga civila myndigheter. Militärmyndigheternas verksamhet å förevarande område synes böra begränsas till att avse endast allmän orientering samt lämnande av erforderligt biträde vid åtgärdernas förberedande. Med hänsyn till det civila luftskyddets betydelse för försvaret av landet i dess helhet synes det principiellt och obetingat riktigt, att ansvaret för detsamma bör åvila staten. I första hand bör det sålunda tillkomma Kungl. Maj:t

47 att utfärda grundläggande bestämmelser och i övrigt träffa lämpliga anstalter för luftskyddets genomförande. Planläggningsarbetet och den direkta ledningen synas lämpligen böra under samarbete med vederbörande militära myndigheter åvila det statsdepartement, som i övrigt handhar säkerhetstjänst, d. v. s. socialdepartementet. Inom detta bör sakkunnig personal stå till buds. Inom de olika landsdelarna och primärkommunerna böra av liknande skäl de lokala förvaltningsmyndigheternas chefer, jämväl med biträde av sakkunniga, utöva ledningen av luftskyddets planläggning och genomförande i detalj. Såsom tidigare anförts, bör luftskydd i första hand organiseras å sådana orter,, vilka med större sannolikhet kunna beräknas bliva åtkomliga för fiendens bombflygförband och äro särskilt känsliga för luftanfall. H i t böra hänföras bland annat större befolkningscentra. Vissa orter med mindre invånarantal kunna på grund av särskilda förhållanden erfordra ökad uppmärksamhet i luftskyddshänseende. Det synes böra tillkomma statsmakterna att snarast vidtaga åtgärder för åvägabringandet av ett civilt luftskydd. Därvid böra i första hand anstalter vidtagas för luftskyddets reglerande i författningsväg. Av vikt är härvid att fastslå vilka skyldigheter, som å förevarande område skola åvila staten r kommunerna och enskilda. Med beaktande av rådande statliga och kommunala administration synes det civila luftskyddet böra organiseras efter i huvudsak följande principer. Kungl. Maj:t utövar högsta luftskyddsmyndigheten i riket. Den centrala planläggningen och ledningen av luftskyddet bör närmast handhavas av socialdepartementet. Det bör ankomma på chefen för detta departement att härvid inhämta förslag från militära myndigheter. Närmast under Kungl. Maj:t bör luftskyddets planläggning och ledning åligga i Stockholm överståthållarämbetet och i länen vederbörande länsstyrelse. Inom orter, där luftskydd bör organiseras, böra detaljplanläggningen och ledningen tillkomma högsta polismyndigheten eller särskild av länsstyrelsen därtill förordnad myndighet. Sakkunnig personal bör ställas till de myndigheters förfogande, vilka hava att handlägga luftskyddsärenden. Denna personal bör representera olika verksamhetsområden, såsom brandskydd, sjukvård o. s. v. Så bör särskilt vara fallet vid den centrala handläggningen av luftskyddsärenden (inom socialdepartementet). Inom länsstyrelserna (överståthållarämbetet) böra luftskyddsärendena handläggas av viss tjänsteman, lämpligen en till förfogande ställd sakkunnig officer (militärassistent). Härigenom åvägabringas enklast sammanhang mellan det militära luftförsvarets och det civila luftskyddets olika anstalter. För luftskyddets genomförande synes även frivillig verksamhet böra tagas i anspråk. För att åvägabringa enhetlighet i detta hänseende böra reglerande bestämmelser utfärdas. Den frivilliga verksamhetens främsta uppgifter böra vara att sprida kännedom om luftskyddets betydelse och innebörd samt

48 att utbilda lokala instruktörer och planlägga övningar i luftskyddstjänst, avsedda att komma till utförande huvudsakligen i händelse av krigsfara. Kommissionen har sig bekant, att på vissa håll i landet, däribland i Stockholm, vederbörande myndigheter på eget initiativ igångsatt planläggning för luftskydd inom resp. områden, varvid samråd skett med militära myndigheter samt med Röda korset. I vissa orter hava dessutom på sista tiden lokala luftskyddsföreningar bildats. Enligt kommissionens uppfattning synas hittills vidtagna åtgärder och givna föreskrifter för ordnandet av det civila luftskyddet i vårt land i stort sett vara lämpliga. Arbetets fortsättande lärer tillsvidare böra ske efter därvid tillämpade principer. Då emellertid uppfattningen om vad som på detta område av försvaret kan anses vara av större eller mindre värde icke vunnit tillräcklig stadga, synes det kommissionen angeläget, att dessa problem ytterligare under samverkan mellan de närmast berörda myndigheterna i fortsättningen prövas. Kommissionen har dock slutligen som sin mening velat uttala, att beträffande vidtagande i fred av åtgärder på detta område bör skiljas mellan sådana, vilka nödvändigtvis måste vidtagas (planläggning och vissa förberedande åtgärder i övrigt) och sådana, vilka lämpligen kunna och bland annat av kostnadsskäl böra uppskjutas och verkställas först i händelse av krigshot. Ett genomförande i fred av ett vittgående program för luftskyddets ordnande, som skulle avse eller resultera i ett mer eller mindre fullständigt organiserande av samhället mot en eventuellt hotande fara från luften, anser kommissionen icke böra ske.

Bodens trupper. Såsom framgår av de strategiska utredningarna, kvarstå Bodens fästnings uppgifter i stort sett allt fortfarande oförändrade, varför fästningen alltjämt måste såsom sådan bibehållas. Liksom hittills böra fördenskull särskilda trupper avses för fästningens försvar. Efter prövning av inverkande faktorer har kommissionen funnit, att den nuvarande fästningsbesättningen i stort sett bör bibehållas oförändrad. Den bör fördenskull omfatta av infanteri ett infanteriregemente, avsett såsom rörlig infanterireserv, samt vissa särskilda fästningskompanier och av artilleri ett fästningsartilleriregemente, som lämnar artilleribesättningar i fort m. in., samt även uppsätter vissa rörliga batterier. Dessutom erfordras signalförband, fästningsingenjörförband samt vissa smärre underhållsförband. Stommen i fästningsförsvaret bör i fred bestå såsom Bodens trupper. Vid mobilisering bör fästningens krigsbesättning utfyllas med bland annat vissa landstormsförband m. m. H ä r angiven styrka kan betraktas endast såsom säkerhetsbesättning och är icke tillfyllest i händelse av ett planmässigt anfall mot fästningen. Erforderlig omfattning av försvarskrafterna i sådant fall framgår av de strategiska ntredningarna.

Kustfästningarnas krigsbesättningar. Kommissionen har icke ansett det erforderligt, att infanteriförband ingå i Vaxholms och Karlskrona fästningars fredsbesättningar. Kommissionen

49 har nämligen kommit till den uppfattningen, att såsom säkerhetsbesättning i kustfästningarna vid mobilisering böra tjänstgöra landstormsförband med den ökade effektivitet och den speciella utbildning, kommissionen i annat sammanhang föreslagit. Likaså förutsätter kommissionen, att ingenjörtruppförband först vid mobilisering tillföras kustfästningarna. Enär kustfästningarnas försvar och därmed sammanhängande förhållanden tillkomma marina myndigheter, behandlas dessa frågor närmare i samband med marinorganisationen. Gotlands trupper. Gotlands ökade betydelse för Sveriges försvar har av kommissionen klarlagts i redogörelsen för de strategiska utredningarnas resultat. Nuvarande krigsorganisation för Gotlands trupper innefattar i stort sett, förutom militärbefälhavarens stab, ett infanteriregemente, vissa kustskyddskompanier och ett antal kulspruteplutoner (organiserade av landstormsårsklasser) samt en artillerikår och slutligen vissa underhållstrupper. De strategiska utredningarna hava klarlagt, att en förstärkning av Gotlands trupper ur armén, särskilt beträffande artilleri, är nödvändig, om försvaret av ön skall kunna betraktas såsom betryggande. Att förstärkningen även bör omfatta kustartilleri, har i annat sammanhang belysts. Principen för organiserandet av Gotlands försvar bör vara att uppbygga detsamma i första hand på de stridskrafter, vilka kunna uppsättas på ön utan överflyttning vid mobilisering av trupper från fastlandet. För att denna princip skall kunna följas, måste värnkraften uttagas i större omfattning på Gotland än på fastlandet! Fördenskull synas sådana ändringar i nu gällande värnpliktslag erforderliga, som möjliggöra en utsträckning av värnplikten på Gotland, så att ett ökat antal årsklasser kan tagas i anspråk. Genom en utsträckning av värnphktsåldern till 55 år skulle en erforderlig utökning av krigsorganisationen kunna komma till stånd. Denna utökning borde främst avse luftförsvaret, kustskyddsförbanden samt artillerikåren. Härav betingade ändringar i värnpliktslagen föreslås sålunda. Det må i detta sammanhang framhållas, att organisationen av Gotlands lokala försvarskrafter sedan gammalt företett vissa avvikelser från motsvarande förhållanden på fastlandet. De förnämsta orsakerna härtill hava varit de redan tidigare beaktade, mycket framträdande riskerna för ön vid ett krig inom Östersjön i förening med Gotlands avskilda läge och begränsade folktillgång. Skiljaktigheterna, som ursprungligen tillkommo genom ett frivilligt åtagande från befolkningens sida, hava bland annat just tagit sig uttryck i en utsträckt värnplikt och tidtals i en längre tjänstgöringstid. Genom nu gällande försvarsordning hava emellertid de flesta olikheterna mellan Gotland och fastlandet i dessa hänseenden bortfallit. I motsats mot vad som gäller på fastlandet skola dock samtliga vapenföra värnpliktiga på Gotland uttagas till fullständig utbildning i fredstid. På grund av nu anförda omständigheter har kommissionen räknat med en utökning av Gotlands trupper i fred samt en utsträckning av värnplikten, för att ovan angivna krav för Gotlands försvar skola kunna fyllas. 1 2 8 2 35

.

,

50 D. DEPÅER OCH UTBILDNINGSANSTALTER. Linjeförbandens depåer. Enligt krigets erfarenheter måste man räkna med en avsevärd personalavgång på grund av förluster m. m. redan under de första krigsmånaderna. Den personal, som är erforderlig för att ersätta denna avgång, måste redan vid mobiliseringstillfället vara utbildad, enär man icke på den till buds stående korta tiden hinner med någon nyutbildning, varjämte ersättningen måste kunna ske successivt efter uppstående behov. För nämnda ändamål måste sålunda redan från början ersättningspersonal finnas disponibel. Då emellertid den personal, som kan ifrågakomma, tillhör äldre årsklasser, måste densamma erhålla en kort repetitionsövning för att kunna sändas ut såsom ersättningsvid fronten. Enligt krigserfarenheten fordras härför, att speciella depåer, i regel förlagda till truppförbandens fredsförläggningsorter. Jämsides med nu nämnd repetitionsutbildning måste emellertid vid depån omedelbart påbörjas utbildning av förut outbildat manskap för att tillgodose ersättningsbehovet under senare skeden. Personalersättningen måste smidigt anpassas efter förhandenvarande läge vid fronten. Enligt krigserfarenheten fordras härför, att speciella depåer, skilda från ovan nämnda hemortsdepåer, upprättas i nära anslutning till krigsskådeplatsen. Dessa s. k. fältdepåer bilda mellanstationer mellan hemortsdepåerna och fältförbanden. Hänsyn till vid fältdepåerna erforderlig personal måste tagas vid personalberäkningarna angående totala depåbehovet. Det senare har beräknats till vid infanteriregemente omkring en bataljon och vid artilleriregemente omkring en division samt vid övriga truppslag i analogi härmed. Vid hemortsdepåerna ombesörjes jämväl, i samverkan med vederbörande rullföringsbefälhavare, rullföring av inkallad personal samt uppgöras förslag till inkallelser av värnpliktiga till depån m. m. Vid depåstab kan i viss utsträckning användas mindre tjänsteduglig personal. I övrigt måste, med hänsyn till den vikt, som måste tillmätas utbildningsarbetet vid depån, och de stora krav, detsamma ställer på befälet, befälspersonalen vid depåförbanden utgöras av rutinerade utbildare, alltså av aktiv eller f. d. aktiv personal. Det gäller nämligen, som förut sagts, både att giva personal av äldre årsklasser erforderlig snabb repetition och att nyutbilda förut ej övad personal. För ersättning av befäl under de första krigsmånaderna, särskilt av officerare och underofficerare, äro omfattande åtgärder erforderliga. Depåbefälet är avsett för den ständigt fortgående utbildningen av ersättningsmanskap och kan icke sändas till fronten annat än då avlösning kan erhållas av lätt sårade eller konvalescenter. Därför måste vid depån kvarhållas befälsersättare för fältförbandens behov, motsvarande beräknad avgång för vissa tidsperioder. I viss utsträckning kan emellertid avgången av befäl av högre grader inom fältförbanden beräknas bli ersatt genom succession inom förbanden. De vid depån kvarhållna befälsersättarna utgöras därför endast till en mindre

51 del av befäl av högre grad. Huvuddelen avses skola bestå av värnpliktiga klass B (studenter och likställda), vilka förklarats lämpliga till plutonchefer eller plutonchefs ställföreträdare. Dessa kategorier erhålla tillfälle till övning i truppföring genom tjänstgöring i befälsställning vid depåutbildningen. Befälsersättningen — särskilt officersersättningen — efter de första krigsmånaderna måste även i god tid förberedas. För detta ändamål måste omedelbart vid mobilisering särskild utbildning igångsättas. Härför avses truppslagsvis ordnade reservofficerskurser, till vilka såsom elever beordras värnpliktiga av klass B, vilka förklarats lämpliga till plutonchefer. Likaså böra anordnas reservunderofficersskolor — fördelningsvis eller truppslagsvis — vartill beordras vissa värnpliktiga av klass B ävensom andra lämpliga värnpliktiga eller fast anställda. Underbefälsutbildningen ombesörjes vid vederbörliga depåer i särskilda underbefälsskolor.

Landstormens depåer. Av samma skäl som nyss anförts beträffande linjeförbanden krävas även förberedelser för ersättning av avgången vid landstormen. Härför erfordras särskilda landstormsdepåer. Dessa böra, liksom fallet är enligt nuvarande bestämmelser, organiseras för i stort sett varje regementsområde. Landstormsdepå bör i regel ansluta till vederbörligt infanteriregementes depå och underställas chefen vid denna. Såsom befäl vid landstormsdepå avses pensionerade officerare, såsom underbefäl i första hand värnpliktiga landstormsmän, som äro f. d. fast anställda. Befälsutbildningen för landstormens behov bedrives vid särskilda för detta ändamål organiserade förband.

52 KAP. I I I .

Arméns fredsorganisation. A. ARMÉLEDNINGEN. Allmänna synpunkter. I den historiska översikten rörande försvarsväsendets ledning har en redogörelse lämnats även för den nuvarande ledningen vid armén. Under hänvisning till vad därom anförts, vill kommissionen här endast i korthet erinra om de väsentliga dragen av nuvarande organisation. Samtliga ledande såväl militära som förvaltningsorgan lyda direkt under Konungen, ett förhållande som även gäller beträffande de högre truppförbanden. Det operativa krigsförberedelsearbetet m. m. i vad rör lantstridskrafterna äger rum vid generalstabens huvudstation. Såsom ledande organ för den särskilda truppslagsutbildningen finnas truppslagsinspektioner, nämligen: infanteriinspektionen under inspektören för infanteriet; kavalleriinspektionen under inspektören för kavalleriet; artilleriinspektionen under inspektören för artilleriet, vilken tillika är generalfälttygmästare och i denna egenskap chef för arméförvaltningens artilleridepartement; ingenjör- och signalinspektionen under chefen för fortifikationen, vilken tillika är chef för arméförvaltningens fortifikationsdepartement; tränginspektionen under inspektören för trängen; inspektionen för intendenturtrupperna under generalintendenten, vilken tillika är chef för arméförvaltningens intendentsdepartement. För inspektionsverksamheten med avseende på den högre militära skolutbildningen vid armén finnes militärläroverksinspektionen under inspektören för militärläroverken, vilken befattning bestrides av brigadchefen vid Östra arméfördelningen. Den verksamhet, som tillkommer en sjukvårdsinspektion, utövas av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse under generalfältläkaren. En veterinärvårdsinspektions verksamhet utövas likaledes av nyssnämnda förvaltningsmyndighet genom den därstädes tjänstgörande och generalfältläkaren underställde överf ältveterinären. Arméns centrala förvaltningsmyndighet är arméförvaltningen. Någon chef för ämbetsverket finnes emellertid icke, vadan arméförvaltningen väsentligen

53 är ett kollektivbegrepp för fem i stort sett självständiga ämbetsverk, nämligen artilleri-, fortifikations- och intendentsdepartementen, sjukvårdsstyrelsen samt civila departementet. Beträffande chefskapen för de fyra förstnämnda förvaltningsmyndigheterna och dessa chefskaps förening med vissa andra befattningar har förut redogjorts. Chef för civila departementet är en civil tjänsteman, generalkrigskommissarien. Det kan slutligen omnämnas, att i vissa fall befattning som inspektör, chef för förvaltningsmyndighet eller annan institution är förenad med chefskap över viss personalkår. Detta är förhållandet beträffande generalstaben, artilleristaben, fortifikationen, trängen, »tygstaten», intendentur-, fältläkaroch fältveterinärkårerna. I samband med redogörelsen för organisationen av försvarsväsendets högsta ledning hava även behandlats grunddragen av ledningens organisation inom de olika försvarsgrenarna ävensom den ändamålsenliga fördelningen av befogenheter och uppgifter mellan den högsta ledningen och försvarsgrenarnas ledning. Det är självfallet mot bakgrunden av dessa förhållanden, som det förslag till organisation av arméns ledning, vilket kommissionen här framlägger, måste betraktas. Det må endast erinras därom, att kommissionen på tidigare anförda grunder föreslagit inrättandet av en befattning som chef för armén och sammanförandet av de centrala militära och förvaltningsorganen till en arméledning. Innan förslag till arméledningens organisation framlägges, vill kommissionen emellertid beröra ett med arméorganisationen i övrigt sammanhängande spörsmål av beskaffenhet att utöva inflytande även på ledningens organisation. Enligt nu gällande organisation äro samtliga lägre truppförband (regementen m. fl.) sammanförda till arméfördelningar. Avgörande för de olika fördelningarnas sammansättning i fred har härvid blivit truppförbandens förläggningsorter inom de militäradministrativa fördelningsområdena och sålunda icke sammansättningen av den operativa enhet, d. v. s. det högre truppförband, som en fördelning utgör. Att beakta är emellertid, att krigsorganisationen innebär bildandet av armékårer, sammansatta av icke blott ett antal fördelningar utan jämväl av särskilda armékårtruppförband. Ehuru kommissionen av skäl, som längre fram skola anföras, icke föreslår skapandet redan i fred av armékårförband, finner den dock den nu bestående och i rikets militärterritoriella indelning bottnande skillnaden mellan de operativa enheternas sammansättning i fred och krig vara föga ändamålsenlig. De truppförband, vilka icke — eller icke till största delen — äro avsedda att vid krig ingå i fördelningar, synas icke heller böra så göra i fred utan i st&llet direkt underställas arméledningen. Enär armékårförband icke finnas i fred, synas dessa truppförband emellertid lämpligen böra i fredsorganisationen karakteriseras såsom armétruppförband och icke såsom armékårtrwpipförband. Dylika armétruppförband äro t. ex. stridsvagns-, signal-, armé- och luftvärnsartilleri- samt ingenjörtruppförband. Under arméledningen böra enligt kommissionens mening sålunda principiellt lyda:

54 fördelningar (motsvarande högre truppförband), armétruppförband samt centrala skolor och utbildningsanstalter. Kommissionen föreslår, att här angivna grunder tillämpas för arméns blivande ständiga indelning i fred. Ännu en med arméns struktur sammanhängande omständighet kommer att sätta sin prägel på arméledningens organisation. De operativa enheterna, fördelningar och armékårer, äro sammansatta av truppförband, tillhörande flera olika truppslag (infanteri, kavalleri, artilleri etc). Denna specialisering i olika truppslag är resultatet av århundradens utveckling och främst betingad av teknikens framsteg med därav följande nya stridsmedel. De operativa enheterna äro sålunda synnerligen komplicerade instrument, vilkas effekt i utomordentlig grad är beroende på fullgod samverkan mellan de olika truppslagen. Detta sammangjutande av lägre truppförband till högre enheter är självfallet en av de främsta uppgifterna för de i fred bestående högre truppförbandens chefer, fördelningscheferna, i vad dessa enheter angår. Utbildning m. m. för uppträdande i armékårförband kommer däremot — då dessa högre truppförband icke finnas i fred — att påvila arméledningen. Innan olika truppslag inom högre och lägre operativa enheters ram bringas till samverkan, måste de själva hava bibringats största möjliga effektivitet. De skilda truppslagens vapenutrustning, stridsförfarande och uppträdande i övrigt förete emellertid så väsentliga skiljaktigheter och äro därtill av så komplicerad natur, att truppslagens särskilda utbildning och omsorgen om deras utveckling måste inom arméledningen företrädas av härför avsedda truppslagsinspektioner. Dylika finnas redan nu, och deras nödvändighet är betingad av ovan berörda, för arméorganisationen utmärkande omständigheter, vilka icke alls eller i mycket ringa grad äga motsvarighet inom andra grenar av försvaret. För att underlätta förståendet av den följande framställningen må redan nu hänvisas till det sammanfattande diagram över organisationen, som återfinnes å vidstående sida. Av detta framgår sålunda, att kommissionen föreslår, att arméledningen skall bestå av chefens för armén stab; truppslagsinspektioner; sjuk- och veterinärvårdsinspektioner; samt förvaltningsmyndigheter. Redogörelsen kommer härefter att anknyta till dessa organisatoriska underavdelningar.

Chefens för armén stab. Av den lämnade redogörelsen för organisationen av försvarsväsemdets högsta ledning torde hava framgått, att huvuddelen av det operativa krigsförberedelsearbetet m. m. avses att förläggas till försvarsstaben. Inom armé-

55 c3 co d

«w

H

d

Intendenturförvaltningen

Generalintendent

•i-i

ra d CO

d

'3 +3 Ji d

=3

05 .—i as

d 3 a 05 t-<

S

fell

« d

d «^ S • g r ö 05 05 ® «3 on O © t> d -43

o5*

X 5*

.sS

Sjukvårds inspektionen

Generalfältläkare

Si O CD - n

CD ^ > 05 O, _d on o d

o-S

i TJ rW J l

ca

'3 XS b

e8

:0

, d 5 H dcl 05 © P^tt-I

d

h-1

5 d

&o-i d d cu PH d oq O

H

4a

J "-C

, d M O n d +J O H r* t, •r-5 05 05 o 05 n.

•o M d

d

d

• 1-1 -u

CD CD Ö 05 oq O bd d

ft

•u

i—i

Inspektör för kavalleriet

Kavalleriinspektionen

Inspektör för infanteriet

Infanteriinspektionen

Inspektör för artilleriet

v-<

9 ^ 5Pd d M

Artilleriinspektionen

CO

M

56 ledningen komma därför operativa frågor att handläggas huvudsakligen endast i den mån de beröra lantstridskrafternas verksamhet efter genomförd koncentrering. Det har även framhållits, att chefens för armén verksamhet främst kommer att hänföra sig till utbildnings-, organisations- och personalfrågor. De utbildningsfrågor, vilka tillhöra den särskilda truppslagsutbildningen, böra givetvis handläggas vid vederbörliga truppslagsinspektioner. För de ärenden åter, som avse utbildning av för de olika truppslagen gemensam natur, verksamheten i armékårförband, för flera fördelningar gemensamma övningar m. m., bör inom arméledningens ram finnas ett särskilt organ, en utbildningsavdelning. Av utbildningsfrågorna äro de, som avse den högre befälsutbildningen, vilken bedrives vid de s. k. militärläroverken, givetvis av synnerlig betydelse och måste bliva föremål för särskild omsorg från chefens för armén sida. På grund härav och då operativt förberedelsearbete endast i ringa omfattning kommer att påvila chefen för armén, synes denne själv böra utöva högsta uppsikten över undervisningen vid militärläroverken, vadan kommissionen anser en särskild inspektör för dessa icke vara erforderlig inom arméledningen. Beaktas bör även, att för viss vid de militära högskolorna bedriven undervisning av särskild truppslags- och teknisk natur sakkunskap inom arméledningen är representerad genom vissa inspektörer, vilka synas böra instruktionsmässigt under chefen för armén tillförsäkras inflytande på här avsedd undervisning. På grund av det nära samband, som inom arméledningen kommer att förefinnas mellan utbildningsfrågorna, i vad dessa avse uppträdande i högre förband, och det operativa förberedelsearbetet, synes det ändamålsenligt, att detta arbete utföres inom utbildningsavdelningen. Av skäl, som längre fram skall anföras, torde i denna avdelning även böra ingå en särskild signaldetalj. För handläggning av den mångfald organisatoriska ärenden, som kommer att åligga chefen för armén, framför allt sådana, som beröra arméns krigsorganisation, är givetvis en organisationsavdelning erforderlig. För handläggning av personalärendena erfordras vidare en personalavdelning. Samtliga ovan berörda utbildnings- och operativa frågor samt organisations- och personalärenden äro tydligen att hänföra till en verksamhet, som berör armén i dess helhet. De härför avsedda avdelningarna inom arméledningen torde fördenskull lämpligen böra sammanföras till ett gemensamt stabsorgan. Vad beträffar detta stabsorgans ställning inom arméledningen torde böra beaktas, att de ärenden, som av detsamma skola beredas, äro av den art, att de måste bliva föremål för direkt avgörande av chefen för armén. Vid dylikt förhållande skulle det enligt kommissionens mening vara föga ändamålsenligt att giva detta stabsorgan en fristående ställning under chefen för armén, sidoordnat med inspektioner och förvaltningsmyndigheter. Härvid skulle nämligen chefen för armén bliva i avsaknad av till hans direkta för-

57 fogande stående arbetspersonal. Med hänsyn till dessa omständigheter har kommissionen funnit det vara mest ändamålsenligt, att ovan berört stabsorgan står till chefens för armén direkta förfogande, varvid detsamma, på grund av i övrigt föreslagen terminologi, lämpligen synes böra givas namnet eliefens för armén stab. Arbetet inom denna stab bör under chefen för armén sammanhållas av en stabschef hos chefen för armén. Förutom de i chefens för armén stab ingående tre avdelningarna erfordras en expedition. I denna torde böra ingå, förutom personal för den expeditionella tjänsten, även en intendent (pensionerad officer) såsom föreståndare för en kassaförvaltning. Vid denna böra lämpligen handläggas de kassaärenden, som angå avlöning, arvoden, resor, expenser m. m. vid arméledningens underavdelningar med undantag av förvaltningsmyndigheterna, vilka på grund av sin verksamhet själva böra äga kassaförvaltningar. Till chefens för armén stab synes vidare biblioteket vid den nuvarande generalstabens huvudstation böra anknytas. Vad slutligen angår det till generalstabens krigshistoriska avdelning nu anslutna krigsarkivet vill kommissionen anföra följande. Kommissionen har i annat sammanhang föreslagit, att den krigshistoriska forskningen inom försvarsväsendet borde centraliseras till en krigshistorisk avdelning inom försvarsstaben. Det kan då synas ligga nära till hands att även sammanföra arkiven från de tre försvarsgrenarna till ett gemensamt arkiv. En dylik åtgärd vore givetvis att förorda, därest densamma vore en nödvändig konsekvens av de olika forskningsavdelningarnas sammanslagning till en. Enligt vad kommissionen inhämtat, föreligger emellertid i och för sig intet direkt samband mellan det krigshistoriska forskningsarbetet och arkivorganisationen, ett förhållande, som bestyrkes därav, att innevarande år krigsarkivet erhållit en i förhållande till generalstabens krigshistoriska avdelning fristående ställning. Då därjämte vissa organisatoriska och lokala svårigheter skulle bliva förknippade med en sammanslagning av de olika försvarsgrenarnas arkiv, finner sig kommissionen icke hava anledning föreslå en dylik åtgärd. Krigsarkivet torde sålunda böra kvarbliva vid armén och där lämpligen inom arméledningen anknytas till chefens för armén stab. I enlighet med vad ovan anförts föreslår kommissionen sålunda, att chefens för armén stab skall bestå av: stabschef hos chefen för armén; expedition med kassaförvaltning; utbildningsavdelning; organisationsavdelning; personalavdelning; jämte till staben anslutna bibliotek och krigsarkiv. Behovet av militär personal som permanent arbetskraft har med ledning av erfarenheterna från nuvarande organisation beräknats på sätt framgår av efterföljande tablå.

58 Pensionerad

Aktiv Regementsofficerare Expedition med kassaförvaltning Utbildningsavdelning Organisationsavdelning Personalavdelning Bibliotek Krigsarkiv Summa

Kompaniofficerare

Officerare

Underofficerare

2 1 1 2 1 3 12

10¶Behovet av ordinarie civil personal har beräknats böra utgöra: 1 krigsår kivarie, 3 expeditionsvakter. I staten torde vidare böra upptagas löner och arvoden för militärattachéer ävensom arvode för ett juridiskt biträde. Övrig personals upptagande å olika kårer och stater kommer att i annat sammanhang behandlas. Kommissionen vill slutligen i detta sammanhang framhålla, att den anser den sedan åtskilliga år tillbaka aktuella frågan om rikets allmänna kartverks fullständiga avskiljande från sambandet med den nuvarande generalstaben snarast möjligt och i vart fall i samband med en ny försvarsorganisations ikraftträdande böra vinna sin lösning samt att kommissionen fördenskull vid uppgörandet av förslag till organisation jämte personalstater utgår från att så blir förhållandet.

Truppslagsinspektionerna. Såsom inledningsvis framhållits, anser kommissionen det vara i princip erforderligt, att den särskilda truppslagsutbildningen inom arméledningen företrädes av truppslagsinspektioner. Dylika torde under alla förhållanden vara erforderliga för de truppslag, som äro av en sådan storleksordning, att de bliva organiserade på flera truppförband och i all synnerhet, om dessa utgöras av såväl i fördelningar ingående som utom dessa stående armétruppförband. Vid de truppslag åter, vilka icke äro större än att organisationen omfattar endast ett truppförband, kommer i väsentliga delar truppslagsutbildningen att sammanfalla med utbildningen vid truppförbandet. Det vill då synas, som om inrättandet av en särskild inspektion för ett truppslag, där truppförbandschefen tillika är truppslagschef, skulle innebära en överorganisation, vilken enligt kommissionens mening bör undvikas. Enligt vad kommissionen i annat sammanhang föreslår, skulle arméorganisationen komma att upptaga bland annat särskilda stridsvagnstrupper och signaltrupper, vart och ett av dessa båda truppslag organiserat på ett truppförband. Kommissionen har i överensstämmelse med ovan uttalad uppfattning icke ansett sig böra föreslå inrättandet av särskilda inspektioner för 1

Härtill 1 regementsofficer och 1 kompaniofficer u r signaltrupperna för signal detalj en.

59 desssa truppslag. Stridsvagnstrupperna synas i här berört avseende lämpligen böra höra under infanteriinspektionen. För säkerställande av tillgång inoim arméledningen på signalteknisk sakkunskap m. m. föreslår kommissionen, enligt vad tidigare antytts, att en signaldetalj ingår i utbildningsavdelningen inom chefens för armén stab. 1 arméorganisationen föreslås vidare skola ingå tygtrupper och intendenturfcrupper. Dessa torde emellertid icke vara att betrakta såsom truppslag på samma sätt som infanteriet, artilleriet etc. utan fastmer kunna anses som tjämstegrenstrupper för utförandet av de grenar av underhållstjänsten, vilkas tekniska ledning tillkommer resp. förvaltningsmyndigheter, arméns tyg- och intendenturförvaltningar. Med anledning härav finner kommissionen icke heller beträffande dessa truppslag anledning föreligga att inrätta särskilda inspektioner. Inspektionsverksamheten bör här utövas av resp. förvaltningsmyndigheters chefer, generalfälttygmästaren resp. generalintendenten. Kommissionen har även föreslagit, att luftvärnsartilleriet organisatoriskt skall tillhöra armén. Med den storleksordning, som luftvärnet enligt kommissionens förslag erhåller, synes det emellertid icke vara erforderligt eller ändamålsenligt att för detta truppslag inrätta en särskild inspektion utan torde hithörande uppgifter böra tillkomma artilleriinspektionen. P å grund av vad ovan anförts föreslår kommissionen sålunda att i arméledningen skola ingå inspektioner för följande truppslag, nämligen: infanteriet, kavalleriet, artilleriet, ingenjörtrupperna och trängtrupperna. Infanteriin spektion en. Personalen vid infanteriinspektionen utgöres nu av en stabschef, regementsofficer å generalstabens stat, en pensionerad underofficer å staten för infanteriinspektionen samt två adjutanter, beordrade ur infanteritruppförbanden. Det står för kommissionen klart, att en infanteriinspektion av denna sammansättning icke innesluter den personal, som med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning och art torde vara erforderlig. Den nutida infanteriorganisationen, icke minst den av kommissionen föreslagna, är med avseende på beväpning och övrig utrustning samt användning och uppträdande av synnerligen komplicerad natur. Härtill kommer, att utvecklingen på vapenteknikens m. fl. områden befinner sig i ständigt fortskridande och med uppmärksamhet måste följas. Verksamhetens såväl kvalitativa som kvantitativa omfattning är sådan, att kommissionen anser sig böra föreslå en utökning av infanteriinspektionens personal till att omfatta 2 regementsofficerare, 4 kompaniofficerare, 1 pensionerad officer och 1 » underofficer. Kavalleriinspektionen. Kavalleriinspektionens personal omfattar nu en stabschef, regementsofficer å generalstabens stat, en pensionerad officer såsom redogörare, en pensio-

60 nerad underofficer, de båda sistnämnda uppförda å inspektionens stat, varjämte vid inspektionen tjänstgör en ur truppförbanden kommenderad kompaniofficer. På grund av kavalleriets utveckling till ett av ryttar-, cykel- och motortrupp bestående truppslag och den härav betingade ökningen av inspektionens arbetsuppgifter, synes en förstärkning av arbetskrafterna med en kompaniofficer vara erforderlig. Enär kommissionen i annat sammanhang föreslår, att de med remonteringsväsendet sammanhörande ekonomiska åtgärderna skola överflyttas till intendenturförvaltningen, torde redogöraren kunna utgå ur inspektionen. Kommissionen föreslår sålunda, att denna skall bestå av 1 regementsofficer, 2 kompaniofficerare, varav 1 beordrad ur truppförbanden, och 1 pensionerad underofficer. Artilleriinspektionen. Vid artilleriinspektionen tjänstgörande personal tillhör artilleristaben (personalkåren). Av denna kårs personal, 3 regementsofficerare och 12 kompaniofficerare, tjänstgöra 2 regementsofficerare och 6 kompaniofficerare vid artilleriinspektionen, under det att återstoden tjänstgör vid arméförvaltningens artilleridepartement. Vid artilleriinspektionen tjänstgöra dessutom 2 pensionerade officerare såsom expeditionsofficer resp. bibliotekarie samt 2 pensionerade underofficerare såsom expeditionsunderofficerare. Ehuru ovan angiven personal, enligt vad erfarenheten givit vid handen, torde vara knappt tillmätt med hänsyn till arbetsområdets omfattning, har kommissionen dock icke ansett sig böra förorda en ökning utan föreslår därför, att följande personal beräknas för artilleriinspektionen — utom <dess för luftvärnsvapnet avsedda del — nämligen 2 regementsofficerare, 6 kompaniofficerare, 2 pensionerade officerare, 2 pensionerade underofficerare. Enär luftvärnsvapnet föreslås skola tillhöra armén, dock utan att särskild inspektion för detsamma inrättas, bör följaktligen även den för en cdylik inspektion erforderliga personalen ingå i artilleriinspektionen. Komimissionen har i den särskilda del av betänkandet, som avhandlar luftvjärnsvapnets organisation, angivit, att denna personal beräknats utgöra 1 ]regementsofficer och 4 kompaniofficerare. Ingenjörinspektionen. Inspektionsverksamheten med avseende på ingenjörtrupperna och de i dessa ingående signaltrupperna (fälttelegrafkåren) utövas nu av chefem för fortifikationen genom fortifikationens huvudstation, vilken är organisatoriskt förenad med arméförvaltningens fortifikationsdepartement. Enligt kommiissionens förslag kommer emellertid fortifikationen att bilda en utesluttande för byggnadstjänst avsedd personalkår, varvid den högsta förvaltningSBmyn-

61 digheten på detta område, fortifikationsstyrelsen, föreslås att bliva gemensam för samtliga försvarsgrenar. Kommissionen föreslår än vidare, att signaltrupperna skola utbrytas ur ingenjörtrupperna och bilda ett särskilt truppslag. Med hänsyn till dessa omständigheter anser kommissionen det erforderligt, att en befattning som inspektör för ingenjörtrupperna tillsättes med en honom underställd inspektion, vars personal torde böra utgöras av 1 regementsofficer, 4 kompaniofficerare, 1 pensionerad officer, 1 pensionerad underofficer. Tränginspektionen. Vid tränginspektionen nu tjänstgörande personal utgöres av 1 regementsofficer, 1 kompaniofficer och 1 pensionerad underofficer. Enligt vad kommissionen erfarit, har denna personal visat sig vara för knappt beräknad. Med hänsyn härtill och jämväl till den utveckling av truppslaget, som av kommissionen föreslås, och den i samband därmed stående ökningen av inspektionens arbetsuppgifter, anser sig kommissionen böra föreslå en förstärkning av personalen till att omfatta 1 regementsofficer, 2 kompaniofficerare, 1 pensionerad underofficer.

Sjuk- och veterinärvårdsinspektionerna. Högsta överinseendet över sjuk- och veterinärvårdsväsendet inom armén utövas av generalfältläkaren, vilken är chef för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse. Under honom lyda överfältläkaren och överfältveterinären såsom chefer för sjukvårdsstyrelsens fältläkar- resp. fältveterinärbyrå ävensom personalen vid fältläkar- och fältveterinärkårerna. Den förening dels av inspektionsverksamhet med teknisk och ekonomisk förvaltning, dels därjämte även av sjuk- och veterinärvårdsväsendena med varandra, som nuvaranle organisation innebär, kan kommissionen icke finna ändamålsenlig. Kommissionen vill visserligen icke förneka, att sambandet mellan sjuk- och veterinärvårdsverksamheten å ena sidan samt anskaffning av viss härför erforderlig materiel m. m. å den andra kan vara av delvis annan och närmare innebörd än sambandet mellan de olika truppslagens militära verksamhet och förvaltningsmyndigheternas rnaterielanskaffning m. m. och att härsyn till detta förhållande bör tagas vid organisationens utformande. Kommissionen anser emellertid i anslutning till därom i annat sammanharg gjort principuttalande, att — liksom det organisatoriska sambandet mellan truppslagsinspektioner och förvaltningsmyndigheter bör upphöra — även den ledande verksamheten på sjuk- och veterinärvårdsväsendets områ-

62 den principiellt bör skiljas från teknisk-ekonomisk förvaltningsverksamhet. Att på grund av de speciella förhållandena inom sjukvårdens område vissa modifikationer i denna princip kunna finnas påkallade, kommer kommissionen att nedan närmare utveckla. Några bärande skäl för nu rådande gemensamhet i högsta instans mdlan sjuk- och veterinärvård torde näppeligen kunna anses föreligga. Det S7nes kommissionen fastmer vara ändamålsenligt, att åt veterinärväsendet irom armén gives en självständig ställning med en egen högsta representant horn arméledningen. Kommissionen föreslår sålunda, att i arméledningen måtte ingå deh en sjukvårdsinspektion och dels en veterinärvårdsinspektion, vilka öveitaga den nuvarande sjukvårdsstyrelsens ledande verksamhet inom sjuk- lesp. veterinärvårdens områden. Befattningen som inspektör för veterinärvårdsväsendet synes enligt rommissionens mening självfallet böra bestridas av överfältveterinären, viliens underlydande ställning i förhållande till generalfältläkaren därmed upjhör. Överfältveterinärens behöriga inflytande på förvaltningsverksamheten, i v.ad densamma berör hans verksamhetsområde, föreslår kommissionen, såsom nedan närmare angives, tillgodosett genom hans personliga anknytning till vederbörlig byrå inom intendenturförvaltningen. Överfältveterinären bör även vara chef för fältveterinärkåren. Sjukvårdsinspektionen åter bör enligt kommissionens mening i anslutning till vad nu är fallet stå under chefskap av generalfältläkaren, vilken dessutom förutsattes alltjämt vara chef för fältläkarkåren. Till sättet för att tillgodose generalfältläkarens tillbörliga inflytande på den sjukvårdstjänsten berörande förvaltningsverksamheten återkommer kommissionen i det följande. Sjukvårdsinspektionen. Sjukvårdsinspektionen bör sålunda enligt kommissionens förslag i stort sett övertaga de arbetsuppgifter, som nu med avseende på arméns sjukvårdsväsende tillkomma sjukvårdsstyrelsens fältläkarbyrå. Vid denna tjänstgöra överfältläkaren samt en regementsläkare som byråassistent. Enligt särskilt medgivande äger generalfältläkaren att till tjänstgöring såsom adjutant inbeordra en bataljonsläkare vid fältläkarkåren. Vid sjukvårdsstyrelsen tjänstgör därjämte en generalstabsofficer. Enligt vad kommissionen erfarit, torde en adjutant ständigt vara nödvändig för arbetet inom sjukvårdsinspektionen, varför denne befattningshavare synes böra tillhöra inspektionens permanenta personal. Likaså synes en stabsutbildad kompaniofficer alltjämt vara erforderlig, ävensom en pensionerad underofficer som expeditionsunderofficer. Vad därefter beträffar sambandet mellan förvaltningsverksamheten i vad rör viss rnaterielanskaffning m. m. och sjukvårdsinspektionens verksamhet vill kommissionen anföra följande. Ett intimt samband måste utan tvivel förefinnas mellan anskaffningen av förbandsmateriel, medikamenter, kirurgisk och annan för medicinskt ändamål avsedd utrustning m. m. samt sjukvårds-

63 verksamheten i allmänhet inom armén. Det samband i motsvarande hänseenden, som förefinnes på veterinärväsendets område, föreslår kommissionen, som längre fram skall visas, bliva säkerställt genom att överfältveterinären själv ingår som byråchef och föredragande i dylika frågor inom vederbörande förvaltningsmyndighet, intendenturförvaltningen. Då en motsvarande anordning av olika skäl näppeligen låter sig genomföra i avseende å generalfältliäkaren, har försvarskommissionen funnit sig böra föreslå, att det inflytande på materielanskaffningen, som utan tvivel bör tillkomma denne, säkerställes på sätt nedan angives. Anslaget till arméns sjuk- och veterinärvård är nu uppdelat å fyra titlar (I—IV). Under tit. I upptaget anslag för bland annat anskaffning av förband, sjukvårdsmateriel, medikamenter m. m. — truppsjukvårdsanslaget — disponeras mot behörig redovisning direkt av truppförbanden och krigsskolan. Därjjämte upptages under denna titel en anslagspost för tandvård vid truppförb.anden, som sjukvårdsstyrelsen äger uppdela å vederbörande truppförband. Under titel I I upptagna anslag disponeras direkt av garnisonssjukhusen. Under titel I I I upptages truppveterinärvårdsanslaget. Slutligen upptages under titel IV, att av sjukvårdsstyrelsen disponeras, dels anslag för specialsjukvård m. m., dels sjukvårdsstyrelsens sjuk- och veterinärvårdsanslag, vilket är avsett för liknande ändamål, som angivits beträffande anslagen under titel I och I I I . Vid den av kommissionen föreslagna organisationen komma givetvis anslagen för sjuk- och veterinärvård att åtskiljas. Den del av sjukvårdsanslaget, som avses för anskaffning av medikamenter, förbandsmateriel m. m. ävensom för specialsjukvård, synes framdeles böra disponeras av sjukvårdsinspektionen. Härvid kommer sålunda anslagets användning för olika ändamål att direkt avgöras av generalfältläkaren, varigenom enligt kommissionens mening de militärmedicinska synpunkterna fullständigt komma till sin rätt vid anslagets användning. Dock bör även denna del av sjukvårdsanslaget, liksom alla anslag överhuvud, vilka icke direkt disponeras av en förvaltningsmyndighet, redovisas inför en sådan, i detta fall intendenturförvaltningen. Kameral revision bör självfallet äga rum vid den för dylik verksamhet avsedda myndigheten, civilförvaltningen. Beträffande den tekniska revisionen av sjukvårdsanslaget, vilken utföres inom intendenturförvaltningen, anser kommissionen, att behovet av erforderlig sjukvårdsteknisk sakkunskap lämpligen säkerställes genom att denna revision utföres i samarbete med sjukvårdsinspektionen. Kommissionen finner det vidare ändamålsenligt, att det nu under sjukvårdsstyrelsens överinseende stående centrala sjukvårdsförrådet underordnas sjukvårdsinspektionen. Den personal, som med hänsyn till ovan berörda uppgifter av ekonomisk natur erfordras inom sjukvårdsinspektionen, torde böra vara densamma som nu tjänstgör vid sjukvårdsstyrelsen, nämligen en pensionerad officer och en pensionerad underofficer som sjukvårdsintendent, resp. förrådsförvaltare samt en förrådsvaktmästare, nu uppförd å staten för arméförvaltningen.

64 I enlighet med vad ovan anförts har kommissionen sålunda funnit, att behovet av militär och civilmilitär personal för sjukvårdsinspektionen torde böra beräknas till 1 överfältläkare, 1 regementsläkare, 1 bataljonsläkare, 1 kompaniofficer, 1 pensionerad officer, 2 pensionerade underofficerare, 1 förrådsvaktmästare. A staten för sjukvårdsinspektionen torde slutligen böra upptagas ett arvode för juridiskt biträde. Veterinärvårdsinspektionen. Den vid sjukvårdsstyrelsens fältveterinärbyrå såsom byråassistent tjänstgörande regementsveterinären torde vid den av kommissionen föreslagna organisationen böra tillhöra veterinärvårdsinspektionen. För expeditionsföringen synes en pensionerad underofficer vara erforderlig. Kommissionen föreslår sålunda, att den i veterinärvårdsinspektionen tjänstgörande personalen beräknas utgöra 1 regementsveterinär, 1 pensionerad underofficer.

Förvaltningsmyndigheterna. Allmänna synpunkter. Försvarskommissionen har, såsom tidigare framhållits, vid sin undersökning av principerna för en ändamålsenlig organisation av förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet kommit till den uppfattningen, att förvaltningen med avseende på krigsteknisk materiel, intendentur-, sjuk- och veterinärvårdsmateriel samt kameral verksamhet borde organiseras försvarsgrensvis. Kommissionen har beträffande förvaltningen vid armén än vidare framhållit, att den funnit de av 1926 års beredning framlagda grunderna för verksamhetens anknytning till olika materielgrupper vara ändamålsenliga och väl ägnade att bringas i tillämpning i syfte att undvika en av flera myndigheter bedriven anskaffning av samma slag av materiel. För den egentliga materieloch förnödenhetsförvaltningen vid armén borde enligt kommissionens mening finnas två myndigheter, nämligen en för tygförvaltningen och en för intendenturförvaltningen m. m. Säkerställandet av de särskilda medicinska synpunkternas inflytande på förvaltningen av sjukvårdsmaterielen har föreslagits böra komma till stånd på sätt angivits vid redogörelsen för sjukvårdsinspektionens organisation. Vad därefter beträffar den verksamhet, som berör avlönings-' samt kassa-, räkenskaps- och redovisningsväsendet samt de uppgifter i övrigt, som nu i »

65 huvudsak åvila arméförvaltningens civila departement, har kommissionen, främst med hänsyn till den betydande omfattningen vid armén av denna verksamhet, icke funnit det ändamålsenligt att underordna densamma under någon av de båda nyssnämnda förvaltningsmyndigheterna utan föreslår, att en särskild myndighet för denna verksamhet alltjämt skall finnas. De centrala förvaltningsorganen vid armén föreslås sålunda bliva tre till antalet. Vad slutligen angår benämningen på dessa myndigheter, har kommissionen funnit dem lämpligen böra, i likhet med motsvarande myndigheter inom andra försvarsgrenar, benämnas »förvaltningar». Kommissionen föreslår sålunda, att i arméledningen skola ingå tre centrala förvaltningsmyndigheter, nämligen arméns tygförvaltning, arméns intendenturförvaltning och arméns civilförvaltning under chefskap av respektive generalfälttygmästaren, generalintendenten och generalkrigskommissarien. Den indelning av krigsmaterielen i olika grupper, vilken ligger till grund för planläggningen av anskaffning under krig och som, enligt vad ovan framhållits, även bör vara bestämmande för verksamhetens fördelning mellan försvarets olika förvaltningsmyndigheter, är följande: 1. Hylsor till artilleri- och granatkastarprojektiler, handgranater, flygbomber, hjälmar. 2. Rör och antändningsmedel, patron- och laddningshylsor. 3. Artilleripjäser och granatkastare med tillbehör och verktyg. 4. Handvapen, kulsprutor och lyspistoler med tillbehör och verktyg. 5. Handvapens- och kulspruteammunition samt lyspatroner. 6. Anspannsfordon (reglern en terade och utskrivna) med tillhörande fordonsutredningsmateriel. 7. Stridsvagnar och pansarbilar. 8. Motorfordon och motorredskap samt släpvagnar med tillhörande fordonsutredningsmateriel, velocipedmateriel. 9. Strålkastare för luftvärn, marin och flygvapen. 10. Ballongmateriel. 11. Optiska och finmekaniska instrument (icke hänförbara till grupp 12, 18 och 28), fotografisk materiel. 12. Eldledningsmateriel och artilleriets mätmateriel. 13. Krut och sprängämnen. 14. Gasskydd, kemiska preparat m. m. 15. Fasta och flytande bränslen och smörjmedel samt lyseförnödenheter. 16. Signalmateriel (utom lyspistoler och ammunition). 17. Materiel för belysning i fält med undantag för billyktor, elektriska belysningsanläggningar och i grupp 9 angiven materiel. 18. Verktyg och redskap för ingenjör- och pionjärarbeten samt vägbyggnadsmateriel. 19. Materiel för större ingenjörs-tekniska arbeten. 1282 85

A 5

6Q 20. Tryckluftsmateriel. 21. Speciell brobyggnadsmateriel. 22. Beklädnadsmateriel. 23. Personlig utrednings- och remtygsmateriel, hästutredningsmateriel. 24. Skidmateriel. 25. Materiel, erforderlig för förläggning och förplägnad i fält, såsom tält, tältspisar, eldgaller, kantiner, kokkittlar, packlådor, pressenningar ej hänförbara till annan grupp m. m. samt musikmateriel. 26. Proviant och furage. 27. Läkemedel. 28. Instrumental- och operationsutrustning samt apoteks- ooh laboratorie(röntgen-)utrustning m. m. 29. Förbandsmateriel. 30. Hovbeslagsmateriel. 31. Torpedmateriel. 32. Min- och svepmateriel. 33. Fartygsskrov och båtar. 34. Fartygsmaskiner med pannor, turbiner och hjälpmaskiner. 35. Explosionsmotorer (icke avsedda för motorfordon). 36. Elektrisk materiel. 37. Flygmateriel (ej hänförlig till annan grupp). 38. Expeditionsmateriel, kartor och blanketter. Kommissionen övergår härefter att framlägga förslag till organisation av de olika förvaltningsmyndigheterna.

Arméns tygförvaltning. Verksamhetsområde. Till tygförvaltningens verksamhetsområde bör enligt tidigare angivna grunder hänföras teknisk krigsmateriel, d. v. s. materiel, tillhörande grupperna 1—14, 16—21 samt dessutom från grupp 23 hästutredningsmateriel. Kommissionen återgiver nedan det sätt, på vilket förvaltningen av denna materiel vid nuvarande organisation är uppdelad. Av denna sammanställning torde även direkt framgå de överflyttningar till tygförvaltningens verksamhetsområde, vilka bliva en följd av tygmaterielens koncentrerande till en myndighet. Arméförvaltningens artilleri-, fortifikations- och intendentsdepartement samt sjukvårdsstyrelse betecknas härvid med respektive AD, F D , I D och SS. Materielgrupp:

Förvaltas av:

1—5, 13 Handvapen, artilleripjäser jämte ammunition och utredning AD 6 Anspannsfordon AD, FD, I D , SS 7 Stridsvagnar och pansarbilar AD 8 Motorfordon etc AD, FD, I D 9—10 Strålkastare, ballonger AD

67 Materielgrupp:

11—12 14 16 17 18 19—21 23 b)

Instrument, eldledningsmateriel Gasskydd etc Signalmateriel Belysningsmateriel Pionjärmateriel etc Brobyggnadsmateriel etc Hästutredningsmateriel

Förvaltas av:

AD, I D AD, SS AD, FD, I D AD, FD, SS AD, FD, I D FD AD, FD, I D

Det är uppenbart, att tygförvaltningens verksamhet kommer att bliva av en betydande omfattning. Kommissionen vill emellertid erinra om, att det tekniska arbetet inom en liten försvarsorganisation måste bliva relativt mer betungande och personalkrävande-än inom en stor. Det teknisk-konstruktiva arbetet är nämligen i stort sett av samma omfattning, vare sig materieltyperna sedermera komma att beställas i ett större eller mindre antal exemplar. Verksamheten inom tygförvaltningen med avseende på den egentliga materielförvaltningen förutsattes komma att omfatta: a) konstruktion, experiment och försök, anskaffning, tekniska förbättringar av befintlig materiel; b) uppbörd, redovisning, förrådsskötsel. Verksamheten med avseende på mobiliseringsförberedelserna omfattar: a) säkerställandet av truppförbandens utrustning med tygmateriel och ammunition; b) förberedandet av underhållstjänsten beträffande nyssnämnda materiel jämte ammunition; c) mobilisering av tygförvaltningen jämte underlydande anstalter samt av de underhållstrupper, som skola organiseras. Verksamheten med avseende på materieltillverkningen i krig kommer att omfatta planeringsarbeten i detalj för tillverkning vid industrien av ammunition och tygmateriel av olika slag ävensom personalorganisation vid i anspråk tagna industriföretag. Inom tygförvaltningen komma än vidare att handläggas ärenden rörande driften vid underlydande fabriker och anstalter ävensom teknisk revision inom förvaltningmyndighetens verksamhetsområde. Slutligen böra inom tygförvaltningen, i enlighet med vad kommissionen därom tidigare anfört, handläggas de ärenden, som sammanhänga med inspektionsverksamheten över tygtrupperna. Organisation. Med ledning av det ovan angående verksamhetens omfattning anförda och med stöd av erfarenheterna från nuvarande förvaltningsverksamhet har kommissionen funnit sig böra föreslå den organisation av arméns tygförvaltning, som framgår av diagram å omstående sida. Av detta framgå även i stort de olika underavdelningarnas verksamhetsområden, utan att dock kommissionen härmed vill hava uttalat ett definitivt omdöme angående indelningen inom de olika byråerna.

Organisationen i stort av tygförvaltningen föreslås sålunda bliva: fälttygmästarexpeditionen, fem byråer (fyra militära och en civilbyrå), konstruktionskontor, kontrollkontor. Kommissionen skall i det följande redogöra för vissa synpunkter, vilka hava varit vägledande vid uppgörandet av förslag till tygförvaltningens organisation. Arméns tygförvaltning. Chef: Generalfälttygmästaren. Fälttygmästarexpeditionen. Personalärenden. Budgetärenden. Fabriksdrift. Ekonomisk revision. Kassaförvaltning.

Första militärbyrån.

Andra militärbyrån.

Tredje militärbyrån.

Fjärde militärbyrån.

Civilbyrån.

Handvapen, kulsprutor jämte ammunition ocb utredning.

Anspanns- och motorfordon. Hästutredning.

Mobiliseringsärenden m. m.

Krigstillverkningsplanering, mekanisk industri.

Artilleripjäser och granatkastare med ammunition ocb utredning. Tabelldetalj. Gasskydd. Eldlednings-och mätmateriel, instrument m. m.

Signalmateriel.

Underhållstjänst.

Krigstillverkningsplanering, kemiskteknisk industri.

Ärenden angående kontrakt, utbetalningar, författningar

Pionjär- och brobyggnadsmateriel m. m.

Förrådsverksamheten.

Industriens personalorganisation.

Konstruktionskontor.

Kontrollkontor.

E t t länge närt önskemål, vilket även kommit till uttryck i samband med tidigare framlagda förslag till omorganisation av arméns förvaltning, har varit, att fälttygmästaren borde frigöras från det egentliga byråarbetet. Han skulle härigenom få möjlighet att mera odelat ägna sin uppmärksamhet åt den tekniska utvecklingen på krigsmaterielens område ävensom övervaka, att erforderligt samband finnes mellan den vid olika byråer bedrivna verksamheten. Kommissionen har funnit detta önskemål böra beaktas icke minst med hänsyn till att den av kommissionen föreslagna förvaltningsorganisationen innebär en betydande utvidgning av det nuvarande artilleridepartementets verksamhetsområde. I den fälttygmästaren omedelbart underställda fälttygmästarexpeditionen synas lämpligen böra handläggas ärenden rörande personalfrågor, budget och fabriksdrift samt den ekonomiska delen av den nuvarande tekniska revisionens verksamhet.

69 Första och andra militärbyråerna äro »tekniska byråer». Ett sammanförande av dem till en byrå har kommissionen icke funnit möjligt med hänsyn till verksamhetsområdets mycket stora omfattning. Förslagsvis böra å första byrån handläggas ärenden berörande materielgrupperna 1—5, 9—14 samt å andra byrån ärenden rörande materielgrupperna 6—8, 16—21 samt av grupp 23 hästutredningsmaterielen. Tabellinskjutningar och beräkningar av de för vapnens användande erforderliga skjuttabellerna utföras för närvarande inom artilleristaben vid en särskild tabelldetalj. Kommissionen föreslår, att detta arbete överflyttas till första byrån inom tygförvaltningen, alldenstund det i princip synes riktigare, att den myndighet, som anskaffar vapen, även tillhandahåller för deras användning erforderliga tekniska data. Vid tredje militärbyrån böra handläggas ärenden, som beröra mobiliseringsförberedelser m. m. samt underhållstjänsten vid krig ävensom den i nära samband härmed stående förrådsverksamheten. I sistnämnda verksamhet ingår även den del av den nuvarande tekniska revisionens uppgifter, som avser kontroll av förrådstillgångar och materielens underhåll. A fjärde militärbyrån böra handläggas ärenden, som avse förberedelser för materieltillverkning under krig. A civilbyrån böra handläggas ärenden, som angå upprättande av kontrakt, utbetalningsåtgärder, tillämpning av administrativa och ekonomiska författningar m. m. Konstruktionskontoret föreslås intaga en fristående ställning med hänsyn till att verksamheten där kommer att utövas för samtliga byråers räkning. Kontrollkontoret torde likaledes böra vara fristående. Verksamheten kommer att utövas främst i samband med första och andra byråernas arbete men även i anslutning till tredje byråns förrådskontrollerande verksamhet och självfallet även i anslutning till fjärde byråns verksamhet. Planläggningen av kontrollverksamheten vid krig är nämligen på det närmaste avhängig av det sätt, på vilket krigstillverkningen planeras. Kontrollavdelningens fristående ställning är sålunda naturlig och berättigad. Emellertid måste beaktas, att kontrollverksamhet utövad av särskilt för ändamålet anställd personal icke kan omfatta all materiel. Den vid byråerna tjänstgörande personalen måste bliva mer eller mindre specialiserad på olika områden och i vissa fall även fullt kapabel att leda och utföra tillverkningskontroll. Det vore enligt kommissionens mening orimligt med dubbel uppsättning' specialutbildad personal på alla områden enbart för kontrollverksamhetens skull. Denna omständighet skulle möjligen kunna motivera, att kontrollpersonalen infogades i de tekniska byråerna. Svårigheter skulle emellertid härvid uppstå för denna personals allsidiga användning inom tygförvaltningens hela verksamhetsområde, varför det otvivelaktigt framstår såsom mest ändamålsenligt, att kontrollpersonalen sammanföres i en fristående avdelning. Denna organisationsform är även ägnad att befrämja sambandet mellan freds- och krigsorganisationerna. Den tekniska revisionen utövas inom det nuvarande artilleridepartementet vid en särskild avdelning. E n uppdelning av denna verksamhet torde emel-

70 lertid böra ske, i syfte att på ett ändamålsenligare sätt, än som vid nuvarande organisation synes vara möjligt, tillgodose kraven på en effektiv teknisk revisionsverksamhet. Den tekniska revisionens uppgift är enligt gällande instruktion, mot vars avfattning intet väsentligt torde vara att erinra, av i stort sett tvåfaldig art och omfattar dels granskning av att penningmedlen blivit för sitt ändamål på ett lämpligt sätt använda, dels kontroll av persedelvården samt handhavandet av materiel och förnödenheter jämte övervakande av att upphandlad eller försåld materiel blivit vederbörligen uppdebiterad eller avförd. Den förra delen av verksamheten är av ekonomisk natur och grundas på inkommet räkenskapsmaterial med åtföljande verifikationer m. m.; den senare verksamhetsutövningen innebär mera en teknisk materielkontroll. Någon anledning att sammanföra de båda verksamhetsgrenarna inom en särskild avdelning synes icke föreligga. De torde tvärtom med fördel kunna vara åtskilda. Med anledning härav vill kommissionen föreslå, att revisionens ekonomiska del handlägges av personal ingående i fälttygmästarexpeditionen, under det att den tekniska förrådskontrollen torde böra inordnas i tredje byråns förrådsverksamhet. Vid av byråns personal verkställda förrådsinspektioner bör i erforderliga fall kontrollpersonal biträda för särskilda tekniska överbesiktningar. Genom en dylik anordning torde en effektiv kontroll över materielen med avseende på såväl mängd som beskaffenhet kunna ernås. Vad därefter beträffar det genomsnittliga behovet av personal som permanent arbetskraft inom tygförvaltningen saknar kommissionen anledning att beröra annan personal än den, som synes böra upptagas med lön eller arvode i vederbörliga stater. Utöver denna personal beräknas inom tygförvaltningen tjänstgöra ingenjörs-, kontors- och ritkontorspersonal med avlöning från vederbörliga materielanslag. Behovet av militär och civilmilitär personal har med ledning av erfarenheterna från nuvarande verksamhet på här avsett förvaltningsområde beräknats på sätt framgår av nedanstående tablå. Pensionerad

Aktiv

RegeCivilUndermilitär Officerare ments- Kompani- Underofficerare officerare officerare personal officerare

Fälttygmästarexpeditionen 1. militärbyrån 2.

•2

3. » 4. » Civilbyrån Konstruktionskontoret Kontrollkontoret

5 Summa

1 2

2 10

Förvaltningsskrivare, motsvarande nuvarande departementsskrivare. 1 registrator, 1 ledare för teknisk-ekonomisk revision, 1 intendent, föreståndare för kassaförvaltning. 8 Avsedd för tabelldetalj.

71 Behovet av civil personal i olika lönegrader har beräknats utgöra: 1 krigsråd med lön i lönegraden B 30, 1 sekreterare med lön i lönegraden B 26, 1 bokhållare med lön i lönegraden B 21, 1 expeditionsvakt med lön i lönegraden B 5 samt 3 kontorsbiträden med lön i lönegraden B 4. A staten för arméns tygförvaltning torde böra upptagas ett antal arvoden, förslagsvis högst tio, ä 600 kronor att utgå till kompaniofficerare, vilka tjänstgöra som avdelningschefer inom tygförvaltningen. Motsvarande arvoden åtnjutas nu av artilleristabens officerare, av vilka, som tidigare omnämnts, omkrinig hälften tjänstgör vid det nuvarande artilleridepartementet. Enligt kommissionens mening böra motsvarande löneförmåner bibehållas i syfte att stimulera intresset för den tekniska tjänsten, vilket svårligen kan ske, därest icke genomgångna högskolor m. m. öppna utsikter till erhållande av åtminstone lika stora ekonomiska förmåner, som bjudas inom vissa andra militära verksamhetsområden med ungefär lika stora fordringar på vederbörandes kvalifikationer. Av samma skäl böra enligt kommissionens mening även övriga till befattningshavare i teknisk tjänst nu utgående arvoden bibehållas. E h u r u spörsmålet om personalens upptagande å olika kårer och stater först i annat sammanhang skall behandlas, vill kommissionen dock redan nu omnämna, att huvuddelen av den vid tygförvaltningen tjänstgörande aktiva personalen synes böra tillhöra en för teknisk tjänst inom armén avsedd särskild personalkår: tygkåren. Emellertid synas, av skäl som längre fram skola anföras, omkring 10 av de för tygförvaltningen erforderliga kompaniofficerarna icke böra upptagas med löner vid tygkåren utan i stället vara beordrade ur truppförbanden och därvid förslagsvis ur infanteriet 2, ur kavalleriet 1, ur artilleriet 3, ur ingenjörtrupperna 2, ur signaltrupperna 1 och ur trängen 1. Redan vid nuvarande organisation utgår ett arvode om 600 kronor till en vid artilleridepartementet tjänstgörande infanteriofficer. Det synes kommissionen skäligt, att motsvarande arvode framdeles må utgå till ovan angivna ur truppförbanden till tjänstgöring vid tygförvaltningen beordrade officerare, givetvis under förutsättning, att de icke åtnjuta förut omnämnt arvode för avdelningschefer.

Arméns intendenturförvaltning. Verksamhetsområde. Till intendenturförvaltningens verksamhetsområde bor, enligt tidigare angivna grunder för verksamhetens anknytning till krigsmaterielens gruppindelning, hänföras materiel tillhörande grupperna 15, 22—26 och 38. Beträffande den under grupp 23 upptagna hästutredningsmaterielen har dock angivits, att denna materiel torde böra höra under tygförvaltningen. Anledningen härtill är givetvis den, att då all anskaffning av fordon föreslagits skola ske genom tygförvaltningens försorg, även hästutredningsmaterielen, som till väsentlig del utgöres av med fordonen sammanhörande selar m. m., lämpligen bör anskaffas av samma myndighet. Med hänsyn till att förvaltningsverksamheten med avseende på veterinärvårdsmaterielen avses att helt inrymmas i intendenturförvaltningen, äro till dennas förvaltningsområde även hänförliga grupperna 29: förbandsmateriel (för hästar) och 30: hovbeslagsmateriel.

72 Till ovan angivna och med hänsyn till krigsanskaffningen sammanförda materielgrupper komma därjämte vissa, huvudsakligen av fredstjänsten betingade grupper av förvaltningsärenden, nämligen sådana som avse kasern utredning (däri inbegripet anskaffning av viss därmed jämställd sjukvårdsmateriel); förplägnadsutredning; undervisnings- och gymnastikmateriel; tvättmateriel; skrivmaterialier och expenser samt tryckningskostnader; remontering och hästhållning. I enlighet med dessa grunder komma — i jämförelse med nu gällande förhållanden — följande överflyttningar mellan olika förvaltningsområden att i stort sett äga rum. Från nuvarande intendentsdepartementet överflyttas till tygförvaltningen: ärenden rörande hästutredningspersedlar, instrument och optisk materiel, ingenjörteknisk materiel (spadar, yxor m. m.), signal- och pionjärmateriel, anspannsfordon (utom ekonomifordon), velocipeder och motorfordon, samt till civilförvaltningen: ärenden rörande pensionering av arbetare. Till intendenturförvaltningen överflyttas från nuvarande sjukvårdsstyrelsen: förvaltningsärenden rörande sjuk- och veterinärvårdsanslagen, dock att beträffande dispositionen av sjukvårdsanslaget gäller vad kommissionen därom tidigare anfört, samt från nuvarande civila departementet: ärenden rörande undervisnings- och gymnastikmateriel, undervisningsanstalter och utbildningskurser, skrivmaterialier och expenser samt tryckningskostnader. Det torde enligt kommissionens mening vara ändamålsenligt, att den ovan angivna grupperingen i stort tjänar till ledning vid uppgörande av intendenturförvaltningens fredsorganisation. Intendenturförvaltningens verksamhetsområde skulle alltså komma att omfatta ärenden inom följande materiel- och anslagsgrupper: beklädnadspersedlar, personliga utrednings- och remtygspersedlar, förplägnadsutredning, musikmateriel, kasernutredning (däri inbegripet anskaffning av viss därmed jämställd sjukvårdsmateriel), undervisnings- och gymnastikmateriel, skrivmaterialier och expenser samt tryckningskostnader, mathållning och furagering, bränsle-, lyse-, tvätt- och renhållningsmateriel, driv- och smörjmedel, remontering och hästhållning, sjuk- och veterinärvård (beträffande sjukvårdsanslaget med förut angivna inskränkningar), truppförbandens övningar, fält- och fälttjänstövningar,

73 undervisningsanstalter och utbildningskurser, lägerkassor och affärsrörelser, samt ekonomifordon. Härtill kommer dels teknisk revision av de under intendenturförvaltningens vård stående anslagen, dels ock handläggning av ärenden rörande krigsindustrin, krigsmateriel- och krigsförplägnadsplaner samt övriga mobiliseringsärenden. Vid intendenturförvaltningen böra även, enligt vad kommissionen tidigare framhållit, handläggas ärenden tillhörande den verksamhet, som chefen för intendenturförvaltningen — generalintendenten — utövar i egenskap av chef för intendenturkåren och inspektör för intendenturtrupperna. Vid behandlingen av frågan om intendenturförvaltningens organisation vid försvarsväsendet har av kommissionen framhållits att, ehuru denna verksamhet borde uppdelas på försvarsgrenarna, den likväl i många avseenden vore av så likartad natur, att viss gemensamhet mellan försvarsgrenarna av ekonomiska skäl dock borde åstadkommas, främst vid anskaffning av viss likartad materiel. I vederbörliga instruktioner torde därför böra stadgas skyldighet till samverkan mellan intendenturförvaltningarna inom respektive försvarsgrenar, när sådan befinnes lämplig och ekonomiskt fördelaktig. Dylik samverkan bör företrädesvis avse ömsesidigt utnyttjande av befintliga centrala intendenturanstalter och samråd vid ifrågasatta förändringar av driften vid desamma ävensom visst samarbete vid anskaffning av härför lämpade förnödenheter. Samarbetet bör även åsyfta enhetlighet, där sådan kan åvägabringas, beträffande normalportionsstater samt standardisering av likartad materiel. De här anförda principerna torde utöva visst inflytande vid tillmätande av personalbehovet m. m. vid arméns intendenturförvaltning. Organisation. Ärendenas handläggning inom det nuvarande intendentsdepartementet sker å tre byråer, nämligen en utrustningsbyrå, en underhållsbyrå och en civilbyrå. Den avdelning inom utrustningsbyrån, som handlägger ärenden rörande krigstillverkning, har i vissa avseenden praktiskt taget fungerat såsom en fjärde byrå. De ärenden rörande personal, organisation och utbildning m. m., som det tillkommer generalintendenten att avgöra i egenskap av chef för intendenturkåren och inspektör för intendenturtrupperna, handläggas nu inom intendenturstaben. Dessa ärenden böra, enligt vad kommissionen tidigare anfört, framdeles handläggas inom intendenturförvaltningen (centralbyrån). Vid planerandet av intendenturförvaltningens inre organisation måste hänsyn tagas till en del faktorer, som enligt vad ovan sagts stå i samband med förvaltningens tilltänkta verksamhetsområde. Sålunda komma att till intendenturförvaltningen överflyttas vissa av den nuvarande sjukvårdsstyrelsens egentliga förvaltningsuppgifter (veterinärmaterielförvaltningen samt anskaffning av viss sjukvårdsmateriel), varjämte en del ärenden, som hitintills handlagts av civila departementet, såsom frågor om undervisnings- och gymnastikmateriel,

74 skrivmaterialier och expenser m. m., tillkomma. Samtidigt måste beaktas, att krigsindustrispörsmålen, som torde böra tillmätas större betydelse än tidigare varit fallet, om möjligt bättre tillgodoses med arbetskraft än hittills. Kommissionen har haft under omprövning ett förslag att helt inrymma förvaltningsverksamheten med avseende på sjukvårds- och veterinärmateriel inom intendenturförvaltningen i syfte att ernå en koncentration, som bland annat kraftigt förordats vid den expertundersökning, som av kommissionen anordnats inom den centrala förvaltningen. De ärenden vid nuvarande sjukvårdsstyrelsen, som i så fall borde inrymmas inom intendenturförvaltningen, skulle givetvis icke beröra några av de uppgifter av organisatorisk eller medicinsk natur, som tillkomma generalfältläkaren eller överfältveterinären i deras egenskap av personalchefer och inspektörer. Dessa inspektörer skulle intaga samma ställning till materielfrågorna som övriga inspektörer, i det de följa utvecklingen, föreslå modeller och anskaffningar m. m. Anskaffningsverksamheten skulle däremot skötas av förvaltningsmyndigheten. Beträffande veterinärmaterielens förvaltning anser sig kommissionen utan tvekan böra förorda ovan angiven organisationsform, främst med hänsyn till att ett samordnande av veterinärvårdsverksamheten med materielanskaffningen utan organisatoriska svårigheter låter sig genomföra. Vad åter förvaltningen av sjukvårdsmaterielen beträffar, har kommissionen, med hänsyn till det nära samband, som måste råda mellan sjukvårdstjänsten å ena sidan och beskaffenheten av den egentliga sjukvårdsmaterielen m. m. å den andra, ansett sig i anslutning till 1926 års berednings förslag böra förorda, att endast anskaffning av sängar, sängservis m. m. samt vissa personliga utrednings- och remtygspersedlar (sjukvårdsränslar o. d.) direkt ålägges intendenturförvaltningen. Beträffande sjukvårdsanslagets disposition i övrigt vill kommissionen hänvisa till vad därom anförts i samband med redogörelsen för sjukvårdsinspektionens organisation. Vid framläggande av förslag till intendenturförvaltningens organisation synes det kommissionen ändamålsenligt att först beröra ovannämnda frågor om vissa anskaffningar för sjukvårdens räkning samt rörande förvaltningsfrågor beträffande hästhållning och veterinärmateriel. Vad de förra ärendena beträffar, synes det lämpligt, att dessa, som till stor del avse inventarier (sängar, möbler och övrig med intendenturens verksamhetsområde besläktad materiel), handläggas vid den byrå (kasernutredningsbyrån), som i övrigt kommer att handlägga alla frågor rörande kasernutredning, d. v. s. möbler, sängar, sängservis, handdukar m. m. ävensom den till intendenturförvaltningen överförda och med kasernutredning sammanhängande gymnastikmaterielen. Till denna byrå torde då även böra hänföras de frågor rörande sjukhusförvaltningen, vilka av sjukvårdsinspektionen böra handläggas gemensamt med intendenturförvaltningen. Förvaltningsärenden rörande hästhållning, veterinärvårdsmateriel samt remontering torde lämpligen kunna sammanföras till en byrå. Ärenden angående arméns hästar äro dels intendenturfrågor (redovisning, kassation, skadeersättningar, utackordering, remontdepåernas förvaltning m. m.), dels

75 veteirinärvårdsfrågor och dels remonteringsfrågor. Vad veterinärvårdsärendenai beträffar, synes syftet med sammanslagningen av intendentur- och veterinärvårdsförvaltning bliva bäst tillgodosett, om dessa ärenden handläggas tillsammans med frågor om hästhållningen vid en »häst- och veterinärbyrå» med en veterinär såsom chef. Det synes härvid vara mest rationellt, att överfältveterinären själv bekläder befattningen såsom byråchef. De förvaltningsfrågor, som beröra remonteringen, torde lämpligen även böra handläggas å denna byrå. Vad remonteringsfrågorna i övrigt beträffar, föreslår kommissionen, att nuvarande ordning bibehålles och att sålunda inspektören för kavalleriet tillika bekläder befattningen som chef för remonteringsväsendet. Vad intendenturförvaltningens byråindelning i övrigt angår, har kommissionen haft under övervägande lämpligheten av att organisera en särskild byrå för krigsindustriärenden. Med hänsyn till önskvärdheten att i möjligaste mån nedbringa antalet byråer och enär utrustningsbyråns arbete i viss mån minskats genom den föreslagna utbrytningen från densamma av en del ärenden (rörande kasernutredning m. m.), har kommissionen emellertid ansett, att krigsindustriärendena fortfarande böra handläggas av en särskild krigsindustriavdelning, under en regementsofficers ledning, inom utrustningsbyrån. Sambandet mellan anskaffning i fred och planläggningsarbetet för krig torde härvid bliva tillgodosett, enär utrustningsbyrån förvaltar de materielgrupper, som främst äro av betydelse ur krigsindustrisynpunkt. Den föreslagna organisationen av arméns intendenturförvaltning framgår av tablån å omstående sida. Med hänsyn till önskvärdheten av att på ett ändamålsenligt och naturligt sätt uppdela de ärenden, som tillhöra intendenturförvaltningens verksamhetsområde, bör nämnda förvaltningsmyndighet alltså indelas i sex byråer. Ehuru byråerna lämpligen synas böra betecknas enbart med nummer, hava dock i diagrammet även benämningar angivits, ägnade att karaktärisera verksamheten inom respektive byråer. I intendenturförvaltningen torde vidare böra ingå ett tekniskt revisionskontor. Ärendena synas böra fördelas på följande sätt. Första byrån (»centralbyrån») handlägger frågor rörande intendenturväsendets organisation och mobilisering, utarbetar förslag till erforderliga reglementen, instruktioner och läroböcker rörande intendenturtjänsten samt handlägger ärenden rörande intendenturpersonalens och intendenturtruppernas utbildning och tjänstgöring. I byrån ingår intendenturkårens chefsexpedition, och närmast under densamma lyda militärförvaltningsknrsen och förvaltar kursen. Andra byrån (»utrustningsbyrån») handlägger ärenden rörande den i huvudsak till arméns krigsutrustning hänförliga intendenturmaterielen såväl beträffande anskaffning och underhåll i fred som planläggning av den erforderliga krigstillverkningen. Hit hänföras alltså ärenden rörande beklädnadspersedlar, personliga utrednings- och remtygspersedlar, förplägnadsutredning, lägermateriel, musikmateriel m. m. Frågor om konstruktion och kontroll sammanföras ock under denna byrå.

76 Arméns intendenturförvaltning. Första byrån. »Centralbyrån.»

Andra byrån. »Utrustningsbyrån.»

Tredje byrån. »Underbållsbyrån.»

Fjärde byrån. »Kasernutredningsbyrån.»

Femte byrån. »Häst- ocb veterinärbyrån.»

Sjätte byrån. »Civilbyrån.»

Intendenturväsendets organisation, utveckling och mobilisering. Intendenturpersonalens och intendenturtruppernas tjänstgöring och utbildning. Reglementen och instruktioner. Intenden turkårens chefsexpedition. Kassaförvaltning.

Beklädnadspersedlar. Personliga utrednings-och remtygspersedlar. Förplägnadsutredning. Lägermateriel. Musikmateriel. Ekonomifordon.

Mathållning och furagering. Bränsle-, lyse-, tvätt- och renhållningsmateriel. Driv- och smörjmedel. Övningar och undervisningsanstalter. Lägerkassor.

Kasernutredning. Gymnastikmateriel. Undervisningsmateriel. Skrivmaterialier och expenser. Blanketter. Diverse frågor.

Hästhållning. Veterinärvår dsmateriel. Remontering.

Ärenden angående kontrakt, utbetalningar, författningar ni. m.

Krigsindustriärenden. Mobiliseringsärenden. Konstruktionsärenden. Kontrollärenden.

Tekniskt revisionskontor. Statistik. Teknisk revision.

Såsom relativt självständig ingår i denna byrå, såsom ovan nämnts, krigsindustriavdelningen. Tredje byrån (»underhållsbyrån») handlägger ärenden rörande arméns mathållning och furagering i fred och krig samt planläggningen av förplägnadstjänsten i krig, vidare ärenden rörande bränsle, lyse-, tvätt- och renhållningsmateriel samt driv- och smörjmedel. Till byrån hänföras i övrigt frågor rörande övningar och undervisningsanstalter samt lägerkassor. Fjärde byrån (»kasernutredningsbyråiiJ') handlägger ärenden rörande kasernutredning, gymnastikmateriel, undervisningsmateriel, skrivmaterialier, expenser och blankettväsende. Till denna byrå böra i övrigt förläggas diverse ärenden och utredningar rörande fredsförvaltningen. Femte byrån (»häst- och veterinärbyrån») handlägger ärenden rörande hästhållning, veterinärvårdsmateriel och remontering. Sjätte byrån (»civilbyrån») handlägger ärenden, som angå upprättande av kontrakt, utbetalningsåtgärder, tillämpning av administrativa och ekonomiska författningar m. m. Tekniska revisionskontoret handlägger ärenden rörande statistik och teknisk revision. Byråerna böra — såsom 1926 års beredning även höll före — var för sig under chefen för intendenturförvaltningen omhänderhava sina respektive stats-

77 ansLag och själva ombestyra dispositionsbokföringen, varigenom en sund och klar arbetsfördelning kommer till stånd med därmed sammanhängande tydlig ansvarsfördelning. All expedition bör jämväl äga rum å vederbörliga byråier med biträde av härför avsedd personal, varigenom det dubbelarbete, som i viss mån hitintills ägt rum, genom att efter ärendenas beredning å vederbörlig byrå en del expeditioners och andra skrivelsers uppsättande verkställts inom civilbyrån, kommer att helt upphöra. Genom att dispositiomsbokföring samt all expedition förläggas till vederbörande anslagsförvaltiande byråer kommer visserligen någon ökning av arbetsbördan att påläggas dessa byråers personal, men å andra sidan kan en rätt avsevärd minskning av civilbyråns personal göras. • M e d hänsyn till vad ovan anförts och med ledning av erfarenheter rörande behovet av personal för olika uppgifter har behovet av militär och civilmilitär personal för intendenturförvaltningen beräknats på sätt angives i nedanstående tablå: Aktiv Kegements- Kompaniofticerure officerare

1. b y r å n 2. 3. 4. 5. » .

1 2 1 1

j ti.

Tekniska revisionskontoret...

5 4 2 1 1

1 Summa

13 Pensionerad Civilniilitär personal

Officerare

2 1

Underofficerare

2 1

1 1

3¶Behovet av civil personal i olika lönegrader har beräknats utgöra: 1 krigsråd med lön i lönegraden B. 30, 1 sekreterare i lönegraden B. 26, 2 expedition svakter i lönegraden B. 5, 2 kontorsbiträden i lönegraden B. 4 samt 3 övriga i lönegraden B. 3. Detta innebär en personalminskning i förhållande till den civila personalen vid det nuvarande intendentsdepartementet med: 2 notarier, 3 amanuenser, 2 kansliskrivare, 1 kanslibiträde, 2 kontorsbiträden och 2 kvinnliga biträden. Under hänvisning till vad som anförts under tygförvaltningen synas arvoden ä 600 kronor böra upptagas för 3 officerare, vilka efter genomgången särskild utbildning beordras som kontroll- och besiktningsofficerare.

Arméns civilförvaltning. Verksamhetsområde. Av vad kommissionen tidigare anfört beträffande kameralförvaltningen inom armén torde såsom en naturlig följd framstå, att den härför avsedda myndigheten, arméns civilförvaltning, i allt väsentligt kommer att övertaga 1

Därav 1 chef för krigsindustriavdelningen. Överfältveterinären och en regementsveterinär. Registrator. 4 Förvaltningsskrivare, motsvarande nuvarande departementsskrivare.

78 den nuvarande arméförvaltningens civila departements uppgifter. Ärenden rörande undervisningsanstalter, undervisnings- och gymnastikmateriel, skrivmaterialier och expenser samt tryckningskostnader föreslår kommissionen dock böra överflyttas till intendenturförvaltningen, såsom mer sammanhörande med sådan egentlig förvaltning och hushållning, som av denna myndighet utövas. Till civilförvaltningen åter torde från de övriga departementen inom arméförvaltningen böra överflyttas en mindre grupp av ärenden, nämligen pensionering av arbetare vid arméns fabriker och anstalter. Sedan enhetliga föreskrifter beträffande grunderna för dylik pensionering numera föreligga, synes det Vara fördelaktigt med en koncentration av dessa ärendens handläggning. Civilförvaltningens verksamhetsområde skulle alltså i stort sett komma att omfatta ärenden rörande arméns avlöning och därmed sammanhängande frågor, rekryteringskostnader, rese- och traktamentskostnader, flyttningsersättning, de värnpliktigas avlöning, inskrivning och redovisning m. m. samt kassa-, räkenskaps- och medelsredovisningsväsendet. Organisation. Det har synts kommissionen naturligt och ändamålsenligt att grunda ett förslag till organisation av civilförvaltningen på en granskning av verksamheten vid det nuvarande civila departementet. Inom denna myndighet sker ärendenas handläggning å två byråer, kanslibyrån och kameralbyrån, den senare med underställt revisionskontor samt boksluts- och kassakontor. Från och med år 1920 inrättades med anledning av den under kristiden stegrade arbetsbördan en extra byrå, revisions- och bokslutsbyrån. Denna extra byrå indrogs emellertid under år 1932. Den nuvarande organisationen och personalens huvudsakliga fördelning på olika byråer och uppgifter framgå av nedanstående tablå. Ordinarie tjänstemän

E. o. Kvinnliga i Ama- kvinnManliga i lönegraden Expedinuenser lönegraden liga tionsbiträden B 30 B 26 B 24 B 21 Yakter B 11 B 7 B 4 1

Kanslibyrån

1¶Kameralbyrån. F ö r egentlig byråtjänst » underhandsgranskning » pensionsärenden Revisionskontoret Boksluts- och kassakontoret Gemensam

2 1 1 9

1 5 2

1 6

1 1 5

personal. 1

Ombudsman R e g i s t r a t o r med biträde Förste expeditionsvakt Expeditionsvakter

1 1 4 Summa

2¶Utfyllnad till B 26 från B 24 enligt särskilda bestämmelser.

79 E>en rationalisering och koncentrering av förvaltningen, som i tidigare verkställda utredningar förordats och som även kommit till uttryck i den av kommissionen föreslagna organisationen av tyg- och intendenturförvaltningarna, måste givetvis även sträcka sig till civilförvaltningens område. Em granskning av det nuvarande civila departementets organisation och arbetssätt synes giva vid handen, att genom sammanförande av vissa ärenden och genom viss rationalisering av arbetet en icke oväsentlig förenkling skulle kunna åstadkommas i syfte att nedbringa den för närvarande relativt rikliga personalen. E n dylik personalminskning har tidigare ifrågasatts men icke blivit genomförd, på grund av att de förslag rörande omorganisation av arméns högsta ledning, varmed frågan sammanförts, icke vunnit Kungl. Maj::ts och riksdagens bifall. Såväl 1926 års beredning som Kungl. Maj:ts propositioner till 1929 och 1930 års riksdagar avsågo sålunda en rätt väsentlig minskning av personalen vid civila departementet. Personalstaterna hava dock endast varit föremål för smärre jämkningar. F ö r vinnande av rationalisering har det synts kommissionen främst böra övervägas, huruvida icke samtliga ärenden av ren byrånatur kunde handläggas på allenast en byrå, kanslibyrån. Av den nuvarande kameralbyråns arbetsområde skulle därefter endast återstå de ärenden, som för närvarande omhänderhavas av revisionskontoret och bokslutskontoret. En granskning av nu gällande instruktion för arméförvaltningen (SF 858/1921) visar bland annat följande mindre lämpliga uppdelning av egentliga byråärenden: avlöning åt fast anställd personal på kanslibyrån, avlöning åt värnpliktiga åter på kameralbyrån, resestipendier på kanslibyrån, studiestipendier samt understöd åt föreningar och för skrifters utgivande på kameralbyrån. Samtliga dessa ärenden synas kunna handläggas på kanslibyrån. Vidare prövas besvär över underlydande myndigheters beslut i kassaärende efter föredragning av chefen för kanslibyrån, medan departementet efter föredragning av vederbörande revisionskommissarie i närvaro av chefen för kameralbyrån meddelar resolutioner i anmärkningsmål. Då såväl besvärsmålen som anmärkningsmålen avse tolkningar och tillämpningar av i de flesta fall samma författningsföreskrifter och i övrigt samma principer enhälligt böra göra sig gällande i ifrågavarande mål, torde anmärkningsmålen jämväl böra avgöras å kanslibyrån (på föredragning av revisionskommissarie i kanslibyråchefens närvaro). Av de ärenden, som nu handläggas på kameralbyrån, böra vidare, enligt vad kommissionen tidigare anfört, ärenden rörande undervisningsoch gymnastikmateriel, undervisningsanstalter och utbildningskurser, skrivmaterialier och expenser samt tryckningskostnader överflyttas till intendenturförvaltningen. Av därefter återstående rena byråärenden vid den nuvarande kameralbyrån synas vidare följande grupper kunna överflyttas till kanslibyrån, nämligen: medel till frivilliga skytteväsendet och soldathemsverksamheten. Av de ärenden, som nu handläggas å kameralbyrån, hava ännu ej berörts pensionsärenden och de för ämbetsverket gemensamma personalärendena. Till pensionsärenden höra ärenden rörande dels understöd från Yadstena krigsmanshuskassa, invalidhusfonden samt beväringsmanskapets invalid- och

80 pensionsfond, dels pensioner till personal å reservstat och i reserven, dels ock pensionering av arbetare. Dessa ärenden föredragas nu av en särskild pensionskamrer inom kameralbyrån. Visserligen komma i mån av nedgång av antalet gratialister ärenden rörande pensioner från Vadstena krigsmanshuskassa att alltmer minskas, men å andra sidan kommer antalet av de två övriga grupperna av pensionsärenden att efterhand ökas. Vad personalärendena beträffar, skola dessa liksom ärenden angående arméförvaltningens arkiv enligt gällande instruktion handläggas å kanslibyrån, men jämlikt kungl. brev den 31 december 1919 överflyttades dessa ärenden till kameralbyrån i samband med den extra byråns inrättande och hava efter denna byrås indragning år 1932 alltjämt kvarblivit å kameralbyrån. Ifrågasättas kan nu, huruvida icke pensions- och personalärendena liksom återstående å kameralbyrån för närvarande handlagda ärenden rörande reglementen för enskilda pensionsinrättningar vid arméns truppförband, reservstaten för furirer vid Gotlands trupper samt rese- och traktamentskostnader för hästuttagningsmyndigheterna böra överflyttas till kanslibyrån, i synnerhet som, vad angår ärenden rörande pensioner till personal å reservstat och i reserven samt personalärenden, dessa tidigare handlagts på kanslibyrån. Genom en sådan överflyttning skulle av den nuvarande kameralbyråns ärenden endast återstå sådana, som nu handläggas å revisions- och bokslutskontoren. Dessa ärenden, avseende arméförvaltningens kamerala revision, arméförvaltningens bokföring och bokslut, arméförvaltningens kassa, upprättande av årlig 1iggare över fjärde huvudtiteln, i vad avser försvarsdepartementet och lantförsvaret, och övervakande av bokföringen inom arméförvaltningens avdelningar, äro alla av samma natur och skulle då lämpligen kunna handläggas å en gemensam avdelning, benämnd revisions- och bokföringskontoret. Det synes emellertid icke tillrådligt att anhopa för stort antal ärenden till kanslibyrån. Om i varje fall personalärendena återflyttas till kanslibyrån, synas återstående ärenden med hänsyn till sin vikt och omfattning böra handläggas å en särskild byrå, vilken föreslås bibehålla den nuvarande benämningen kameralbyrå. Härigenom vinnes i allt fall en koncentrering av vissa ärenden, och chefen för denna byrå kan mera odelat inrikta sig på de viktiga arbetsuppgifterna rörande arméns revisions- och bokföringsväsende, ett önskemål, som tydligt framkommit vid den expertundersökning av förvaltningen, som kommissionen anordnat. Efter genomförande av den sålunda förordade koncentrationen av den egentliga byråtjänsten skulle arméns civilförvaltning komma att bestå av en kanslibyrå samt en kameralbyrå. A de bägge byråerna torde ärendena böra fördelas på följande sätt. A kanslibyrån handläggas ärenden, som angå arméns rekrytering och avlöning, rese- och traktamentsersättning, rese- och studiestipendier, flyttningsersättning, understöd åt föreningar och för skrifters utgivande, medel till frivilliga skytteväsendet, soldathemsverksamhet, besvärs- och anmärkningsmål samt i övrigt alla frågor av allmän juridisk eller administrativ natur. A kameralbyrån handläggas ärenden, som angå dels förvaltningsmyndig-

81 heternas kamerala revision, bokföring, bokslut och kassa, rekvisitioner från statsikontoret, bestämmande av kredit för arméns lokala myndigheter samt förande av avräkning med riksbanken, upprättande av årlig liggare över fjärde huvudtiteln i vad avser försvarsdepartementet och lantförsvaret, kontroll i vissa delar av befintliga roterings- och därmed jämställda kassor samt dels pensionering och understöd, ersättning för olyckfall under tjänstgöring ävensom begravningshjälp, reglementen för enskilda pensionsinrättningar vid arméns truppförband, reservstaten för furirer vid Gotlands trupper samt rese- och traktamentskostnader för hästuttagningsmyndigheterna. Vid beräkning av behovet av arbetskraft för de olika underavdelningarna framgår, att arbetet vid kanslibyrån genom den föreslagna omgrupperingen av ärendenas handläggning kommer att i viss mån ökas. Flertalet ärenden vid denna byrå äro ej heller av den natur, att de stå i direkt förhållande till antalet och storleken av de underställda förvaltningsenheterna (arméns truppförband, fabriker och anstalter). Så äro t. ex. flertalet besvärsmål framkallade av avlöningsfrågor, rörande vilka prejudikat i regel icke finnas, och vilka därför oftast äro av mera invecklad beskaffenhet. A andra sidan kan en nedgång i dessa ärenden beräknas inträda, i den mån som stadga vunnits i tillämpningen av de nya avlöningsreglementena. En annan grupp av ärenden av krävande natur är den, som rör författnings- samt organisations- och administrationsfrågor. Personalen på denna byrå torde icke kunna beräknas lägre än till 1 krigsråd, 2 sekreterare, 2 notarier, 2 amanuenser, 1 kontorsbiträde och 1 e. o. kvinnligt biträde. Arbetet vid revisions- och bokföringskontoret står i visst förhållande till antalet kassaförvaltningar vid armén och omfattningen av räkenskapsmaterialet vid dessa. Antalet kassaförvaltningar vid truppförband tillhörande lantförsvaret kommer enligt kommissionens förslag till arméorganisation att i stort sett bliva detsamma som nu. Däremot torde hänsyn böra tagas till den minskning i räkenskapsmaterialet, som efter genomförandet av 1925 års härordning verkligen givit sig till känna. Under det räkenskapsverifikationerna budgetåren 1923/1924, 1924/1925 och 1925/1926 i medeltal utgjorde 582 800 fol., nedgick medeltalet för budgetåren 1930/1931, 1931/1932 och 1932/1933 till 495 000 fol., för att för budgetåret 1933/1934 utgöra omkring 442 000 fol. E n nedgång efter genomförande av 1925 års härordning med i det närmaste 25 % å revisionsmaterialet kan alltså konstateras, ett förhållande, som icke kan undgå att utöva inverkan på omfattningen av den personal, som direkt sysselsattes med revisionsarbete. I samband härmed må framhållas, att den av kommissionen föreslagna organisationen av arméledningen torde komma att i så måtto inverka på revisionsarbetet, att den för närvarande förrättade s. k. underhandsgranskningen av förskottsredogörelser bör komma att minskas, därigenom att antalet myndigheter, vilkas räkenskaper direkt granskas av den centrala kassamyndigheten, kommer att nedbringas. Den föreslagna gemensamma kassaförvaltningen vid chefens för armén stab tjänar sålunda bland annat detta syfte. Hänsyn torde ock böra tagas till den förbättrade maskinella utrustning, som numera står revisionen till buds, och den rutin, som vunnits av revisionspersonalen, omständigheter, 1282 35

A 6

82 som äro väsentligt gynnsammare nu än när revisionspersonalens omfattning beräknades i samband med 1914 års härordning. Genom effektivare utnyttjande av personalen, genom arbetsmetodernas förbättring, modernare maskiner av olika slag samt standardisering av enklare arbetsoperationer torde även personalbesparingar kunna åstadkommas. Den med granskningen sysselsatta personalen utgöres för närvarande av 3 revisionskommissarier (därav 1 för underhandsgranskning av förskottsredogörelser från vissa myndigheter), 9 revisorer, 5 kanslibiträden, 6 kontorsbiträden, 5 amanuenser och 2 e. o. kvinnliga biträden eller tillhopa 30 personer. Bedan 1926 års beredning föreslog på sin tid en minskning av den med revision sysselsatta personalen med c:a 30 %. Sedan dess har emellertid endast en obetydlig jämkning i personalantalet ägt rum. Med hänsyn härtill och under hänvisning till vad ovan anförts, synes den personal, som direkt sysselsattes med revisionsarbete, åtminstone böra nedbringas till den av 1926 års beredning föreslagna. Den torde därför enligt kommissionens åsikt kunna minskas med 1 revisionskommissarie för underhandsgranskning, 2 revisorer, 1 kanslibiträde, 1 kontorsbiträde, 3 amanuenser och 1 e. o. kvinnligt biträde, tillhopa 9 personer. Vad personalen i övrigt å kameralbyrån beträffar, förutsätter kommissionen, att föredragningen av pensionsärenden övertages av chefen för denna byrå. Till sitt biträde för beredning och expedition av ärenden (bland annat för underhandsgranskning) torde han böra äga en kamrerare (lönegrad B 24) samt en notarie (lönegrad B 21). För bokslut och kassa erfordras fortfarande en tjänsteman i lönegrad B 24 såsom krigskassör. Däremot synes den kamrerarbefattning i lönegrad B 24, vars innehavare är sysselsatt med den centrala kassakontrollen, kunna nedsättas till en revisorsbefattning (lönegrad B 21). Såsom chef för arméns civilförvaltning anser kommissionen generalkrigskommissarien (lön A 3) böra placeras. Personalbehovet i övrigt har beräknats enligt nedanstående tablå. Ordinarie tjänstemän

E. o. Ama- kvinnKvinnliga i Manliga i lönegraden Expedinuenser liga lönegraden tionsbiträden vakter B i l B7 B4 B 30 B 26 B 24 B 21 1

Kanslibyrån

1 6 1

1 4 1

1 2

2¶Kameralbyrån. För allmän revisions- och bokföringsorganisation, pensionsärenden m. m För den egentliga revisionen ... För bokslut och kassa Gemensam

1 2

personal.

Ombudsman Registrator med biträde Förste expeditionsvakt Expeditionsvakter

i

1 1 3

Summa

4¶Bland a n n a t för underhandsgranskning. Pensionerad officer med arvode.

83 Em sammanfattning av personalbehovet för civilförvaltningen giver vid handlen, att följande personal är erforderlig: 1 g<eneralkrigskommissarie i lönegraden 2 krigsråd, byråchefer » » 4 tjjänstemän » » 3 » » » 10 » » » 15 kvinnliga tjänstemän, därav 2 kansliskrivare i lönegraden 7 kanslibiträden » » 6 kontorsbiträden » » 1 förste expeditionsvakt, 3 expeditionsvakter.

A 3 B 30 B 26 B 24 B 21 B 11 B 7 B 4

Härtill komma 1 registrator, pensionerad officer med arvode, samt icke-ordinarie personal, förslagsvis 5 amanuenser och 2 kvinnliga biträden. I jämförelse med den nuvarande organisationen innebär detta en personalminskning med 1 tjänsteman i lönegraden B 26, 2 tjänstemän i lönegraden B 24, 2 tjänstemän i lönegraden B 21, 1 kanslibiträde i lönegraden B 7, 3 kontorsbiträden i lönegraden B 4, 1 expeditionsvakt samt 4 amanuenser och 1 e. o. kvinnligt biträde samt en personalökning med 1 pensionerad officer med arvode. Den föreslagna organisationen innebär i jämförelse med nuvarande organisation en kostnadsminskning — om dyrtidstillägg ej medräknas — av omkring 70,000 kronor.

B.

ARMÉNS ORGANISATION PÅ HÖGRE OCH LÄGRE TRUPPFÖRBAND.

A l l m ä n n a grunder. Högre truppförband. Nuvarande organisation. Enligt nuvarande organisation indelas armén i följande högre truppförband, nämligen fyra arméfördelningar — Södra, Västra, Östra och Norra arméfördelningarna — Östra brigaden, Övre Norrlands trupper och Gotlands trupper. I varje arméfördelning ingå 4 infanteriregementen, 1 kavalleriregemente, 1 artilleriregemente och 1 trängkår. Till vissa arméfördelningar höra i fredstid därutöver vissa andra truppförband, för vilka redogörelse lämnas under rubriken »Lägre truppförband». I Övre Norrlands trupper ingå — förutom Bodens besättningstrupper — bland annat 1 infanteriregemente och 1 artillerikår. I Gotlands trupper ingå 1 infanterikår och 1 artillerikår.

84 De inskrivningsområden, varuti riket i och för de värnpliktigas inskrivning och redovisning indelas, äro sammanförda till arméfördelnings-, brigadeller militärområden på ett sådant sätt, att sistnämnda områden omfatta rekryteringsdistrikten för de i arméfördelningarna (deras motsvarigheter) ingående lägre truppförbanden. Chefskapet över arméfördelning utövas av arméfördelningschefen, vilken tillika är högsta militära myndighet inom arméfördelningsområdet. Över detta har han i militärt hänseende territoriell befälsrätt. Av övriga högre truppförband intager Östra brigaden, i vilken ingå 2 infanteriregementen, en särställning, i det att den — utom i vissa avseenden — ingår i Östra arméfördelningen. Chefskapet över Övre Norrlands trupper, resp. Gotlands trupper, utövas av militärbefälhavaren för Övre Norrland, resp. militärbefälhavaren på Gotland. Nämnda militärbefälhavare äro sålunda i likhet med arméfördelningscheferna samtidigt truppförbandschefer och territoriella befälhavare. Detta kan även sägas vara fallet beträffande kommendanten i Bodens fästning, vilken är chef för Bodens besättningstrupper — 1 infanteriregemente, 1 fästningsartilleriregemente m. m. — vilka tillsammans torde få anses utgöra ett högre truppförband, som sådant underställt militärbefälhavaren för Övre Norrland. I egenskap av truppförbandschefer hava samtliga här nämnda befälhavare, bortsett från vissa inskränkningar, ständig befälsrätt över underlydande truppförband. Såsom territoriella befälhavare åligger det dem därjämte i fredstid att bland annat genomföra förberedelsearbetet för vederbörligt arméfördelnings-brigad-, militärområdes försvar i krigstid. Arméfördelningschef har till sitt omedelbara förfogande dels en stab, arméfördelningsstaben, under ledning av en stabschef, dels en brigadchef. Arméfördelningsstaben kan sägas närmast vara avsedd att biträda arméfördelningschefen i dennes egenskap av truppförbandschef, under det att brigadchefens huvuduppgift är att biträda arméfördelningschefen i dennes egenskap av territoriell befälhavare och militäradministrativ myndighet. Vad militärbefälhavarna (chefen för Östra brigaden, kommendanten i Bodens fästning) beträffar, stå även till dessas förfogande särskilda staber men däremot icke några brigadchefer. Försvarskommissioneii. Den förening av chefskapet över de högre truppförbanden med viss territoriell och administrativ myndighet, som kännetecknar den nuvarande organisationen, leder sitt ursprung från år 1892. Dessförinnan kunna högre truppförband icke sägas hava varaktigt i fredstid existerat. Däremot var riket sedan år 1833 indelat i fem, tidvis sex »militärdistrikt», inom vilka särskilda generalbefälhavare utövade den territoriella myndigheten, under det att cheferna för de inom distriktet förlagda lägre truppförbanden intogo en i viss mån självständig ställning omedelbart under Konungen. Förstnämnda år organiserades armén på sex arméfördelningar. Arméfördelningscheferna erhöllo därvid icke endast ständig och allsidig befälsrätt över armé-

85 fördelningens truppförband utan även territoriell myndighet över de områden, som utgjorde rekryteringsdistrikt för de i arméfördelningen ingående truppförbanden, med samtliga inom dem varande försvarsanstalter, verk och inrättningar tillhörande lantförsvaret. Då benämningen »arméfördelningsområde» härvid trädde i stället för »militärdistrikt», ansågs tjänstetiteln arméfördelningschef vara tillfyllest för att utmärka jämväl befälhavarskapet över arméfördelningsområdet. I den grundsats, som därigenom kom till uttryck, hava sedermera icke några principiella förändringar vidtagits. Föreningen av i huvudsak all militär myndighet inom resp. områden i arméfördelningschefs och motsvarande befälhavares hand har också enligt kommissionens mening visat sig, åtminstone med hänsyn till förhållandena i fredstid, i stort sett ändamålsenlig. Föreliggande spörsmål måste emellertid jämväl bedömas ur synpunkten av förhållandena i krigstid. Kommissionen vill härutinnan erinra om, hurusom arméfördelningschefen jämlikt sin huvuduppgift såsom chef för ett högre truppförband efter fullbordad mobilisering i allmänhet måste lämna arméfördelningsområdet i samband med fälthärens koncentrering till viss krigsskådeplats. Han blir därigenom urståndsatt att längre fullgöra de betydelsefulla och omfattande åligganden, som, enligt vad som anförts under »Krigsorganisationen», vid mobilisering och under krig tillkomma den territoriell e befälhavaren över arméfördelningsområdet i fråga om de lokala försvars- och bevakningsuppgifterna, men även i fråga om inskrivningsväsendet, utbildningsarbetet vid depåerna m. m. För att dessa uppgifter skola kunna efter ett krigsutbrott lösas, måste en sådan överensstämmelse råda mellan krigs- och fredsorganisation, att de myndigheter, som skola handhava territorialförsvaret och bevakningstjänsten under och efter mobiliseringen, redan dessförinnan äro fullt insatta och inövade i sina åligganden. Genom 1925 års försvarsbeslut tog man i detta hänseende ett steg i rätt riktning i och med inrättandet vid varje arméfördelning av en brigadchefsbeställning. Denne befattningshavare är nämligen avsedd att i fredstid under arméfördelningschefen förbereda och i krigstid såsom »militärbefälhavare» självständigt leda arméfördelningsområdets lokalförsvar. Samma person, som handhaft planläggningen i fred, skulle sålunda också bliva i tillfälle att leda genomförandet av planerna vid krigsutbrott. I verkligheten torde detta emellertid icke alltid bliva fallet. Vid inträffande vakanser i arméns generalsbefattningar efter mobilisering äro nämligen brigadcheferna närmast i tur till befordran, varför personbyten på militärbefälhavarposterna i arméfördelningsområdena sannolikt icke torde kunna undvikas. På grund av dessa befälhavarposters ovan angivna betydelse äventyras härigenom territorialförsvarets effektivitet. Detta försvars förberedande i fredstid bör därför åläggas befälhavare, som kunna med säkerhet beräknas kvarstå i befattningen över mobiliseringsperioden och jämväl därefter. Då detta icke är fallet med arméfördelningschefen och sannolikt icke heller med brigadchefen, föreligga ur synpunkten av förhållandena i krigstid alltså skäl att pröva

86 lämpligheten av trupp- och territorialbefälens förenande i en och samma befattning under fredstid. För ett åtskiljande redan i fredstid av befattningen som arméfördelningschef från befattningen såsom befälhavare över arméfördelningsområdet kunna sålunda otvivelaktigt vägande skäl anföras. Kommissionen har dock funnit övervägande skäl tala för ett bibehållande av anordningen med de båda tjänsteuppgifternas förenande på en hand i fredstid. Sålunda bör, bland annat, samhörigheten mellan hemortsmyndigheterna och arméfördelningschefen icke äventyras, något som lätteligen kan ske, om tjänstebefattningarna i fred skiljas åt. Kommissionen utgår sålunda från att den högsta befälsmyndigheten inom dessa områden i båda de ifrågavarande hänseendena allt framgent skall tillkomma cheferna för de inom resp. områden förlagda och rekryterade arméfördelningarna. Dessa chefer bliva alltså liksom hittills på en gång truppförbandschefer och territoriella myndigheter. Denna anordning behöver emellertid icke utesluta, att man fortsätter på den 1925 genom brigadchefsbeställningarnas inrättande inslagna vägen i syfte att åvägabringa erforderlig överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisation i fråga om territorialförsvarets handhavande. Fastmera böra åtgärder vidtagas i syfte att undanröja de med den nuvarande brigadchefsinstitutionen i sistnämnda avseende följande olägenheter, för vilka kommissionen här ovan redogjort. Ifrågavarande tjänsteuppgifter böra sålunda även i fortsättningen under fredstid på arméfördelningschefens vägnar självständigt fullgöras av en till hans förfogande stående högre militär befattningshavare, vilkens anställningsförhållanden böra vara sådana, att det med säkerhet kan påräknas, att han kan bibehålla denna sin befattning under och efter mobilisering. Vid detta tillfälle övergår territorialbefälet över vederbörligt område från arméfördelningschefen till nämnde befattningshavare. Den senares självständighet i fredstid bör av sistnämnda skäl vara tillräckligt stor för att förläna honom de befogenheter i fråga om planläggningen och de övriga fredsförberedelserna, utan vilka man icke kan ålägga honom det stora ansvar, som hans vid mobilisering förändrade ställning medför. Detta förberedelsearbete är emellertid av sådan art, att detsamma påfordrar kontinuitet jämväl i fråga om innehavet under fredstid av befattningen i fråga. Minimitiden torde på grund av arbetets art kunna sättas till 5 år, men önskvärt är, att perioden utsträckes till 8 ä 10 år. Dessa krav hava dock hittills icke kunnat uppfyllas. Till brigadchefer hava nämligen i allmänhet utnämnts regementschefer, vilka avsetts för vidare befordran till fördelningschefer, inspektörer e. dyl. De brigadchefer, vilka efter 1928 utnämnts och redan lämnat sina befattningar, hava kvarstått i dessa i medeltal endast 3—4 år. Då en förlängning av den i brigadchefsgraden tillbragta tjänstetiden för dem, som äro avsedda att bekläda arméns högsta poster, av andra skäl icke kan förordas, synes det kommissionen ändamålsenligt att för ifrågavarande arbetsuppgifter avse beställningshavare, som i fredstid under längre tid än de nuvarande brigadcheferna kunna bestrida dessa befattningar.

87 I likhet med den nuvarande brigadchefen bör den befattningshavare, som sålunda av kommissionen föreslås att ersätta brigadchefen, jämväl hava sig ålagt att på arméfördelningschefens vägnar handlägga de ärenden rörande de värnpliktigas inskrivning och redovisning och de landstormsärenden, som nu ankomma på arméfördelningschefen i hans egenskap av befälhavare för arméfördelningsområdet. Därigenom kommer dennes arbetsbörda att undergå en välbehövlig avlastning, men dessutom är att märka, att de ifrågavarande ärendena på ett naturligt sätt sammanhänga med den verksamhet, som avses bliva den nye befattningshavarens huvuduppgift. Därest dessa ärenden överföras till den föreslagna befattningshavaren, synes också hans arbetsbörda bliva lämpligt avvägd. Det bör av nu anförda orsaker eftersträvas att för dessa befattningar förvärva personer, som å ena sidan icke äro avsedda att efter 2—4 års tid i beställningen befordras till högre befälsposter och som vid krig kunna beräknas icke heller behöva tagas i anspråk för andra mobiliseringsbefattningar, men som å andra sidan på grund av tidigare utbildning och i tjänsten vunnen erfarenhet äro kompetenta för ifrågavarande befattningar. Enär emellertid ifrågavarande befattningshavare — till skillnad mot de nuvarande brigadcheferna — icke skulle hava till uppgift att biträda arméfördelningschefen med vare sig anordnandet och ledandet av övningar med eller inspektionen av honom underlydande truppförband, synes det icke nödvändigt, att befattningarna ifråga beklädas med personal på aktiv stat. De ifrågavarande befattningarna synas sålunda lämpligen böra bestridas av pensionerade officerare, vilka beklätt regementschefsbefattning. Såsom ålder för deras avgång ur tjänst lärer kunna sättas densamma, som för närvarande gäller för arméfördelningschef, eller 65 år. Med nuvarande pensionsålder för regementschef — 60 år — kommer en regementschef, vilken förordnas till ifrågavarande befattning först i samband med pensionsavgången från aktiv stat, att kvarstå i sin befattning under 5 år, d. v. s. den tid, som ovan angivits såsom ett önskvärt minimum. Genom förtidspensionering av lämpliga regementschefer kan tiden för innehavet av befattningen utsträckas till 8 a 10 år, vilket ovedersägligen innebure en fördel. Kommissionen anser sig här böra något ingå på frågan om benämningen av den befattningshavare, som sålunda — främst i syfte att giva territorialförsvaret en lämplig organisation och en erforderlig effektivitet — föreslås att träda i stället för den nuvarande, vid arméfördelningen anställde brigadchefen. Härvid bör man utgå från den organisation, som är avsedd att tillämpas under krigstid. Först och främst torde man böra fixera benämningen på själva området. Detta kallas för närvarande arméfördelningsområde (brigadområde). De områden av motsvarande slag åter, som skapats med tanke på det lokala försvaret av viss landsdel (Övre Norrland, Gotland) och som tillika utgöra rekryteringsområden för de för detta försvar närmast avsedda linjetrupperna, benämnas däremot militärområden. Något skäl för dessa

88 olika namn på likartade områden föreligger icke. Enär det rymligare begreppet militärområde täcker begreppet arméfördelningsområde — men icke tvärtom — vill kommissionen för sin del förorda, att samtliga nu ifrågavarande områden benämnas militärområden. De nya befattningshavarna under arméfördelningscheferna bliva då i krigstid befälhavare för resp. militärområden och torde därför böra benämnas »militärbefälhavaren» i det eller det militärområdet. Jämväl i fredstid synes ifrågavarande befattningshavare lämpligen kunna föra nu föreslagen tjänstetitel, oaktat fördelningschefen då med sitt chefskap över arméfördelningen förenar militärbefälhavarskapet. Förstnämnde befattningshavare skulle ju jämförelsevis självständigt utöva detta befälhavarskap redan i fredstid. Den omständigheten, att fördelningschefen med detta sitt chefskap förenar den territoriella befälsrätten, behöver för övrigt icke givas uttryck i fördelningschefens tjänstetitel. Så sker icke för närvarande. Slutligen vill kommissionen ifråga om arméfördelningarnas benämning anföra följande. Dessa uppkallas för närvarande efter den riksdel (»Södra», »Norra» etc), där de äro förlagda. Detta benämningssätt synes kommissionen icke vara i allo lyckligt. Det är visserligen naturligt att benämna ett område efter geografiska grunder (»Södra», »Norra» etc). Lika naturligt är det dock icke att efter sådana grunder uppkalla ett därinom rekryterat, högre truppförband, därest detta icke — som fallet är med »Gotlands trupper» — enbart är avsett för områdets försvar. Så är emellertid icke fallet med arméfördelningarna. Dessa samlas vid krig till den krigsskådeplats, som riksförsvaret — icke lokalförsvaret — påkallar. Deras nuvarande benämning efter sina rekryteringsområden är därför oegentlig. Den tillämpas för övrigt icke uti gällande krigsorganisation vid mobilisering, liksom icke heller under fälttjänstövningar. Vid sådant tillfälle benämnas i stället fördelningarna med de nummer, som de hade intill år 1928. I den nya fredsorganisationen bör deras benämning därför bringas i överensstämmelse med mobiliseringsbenämningarna och fördelningarna sålunda i fredstid givas nummer från och med I och uppåt. Fördelningschefs tjänstetitel bör alltså bliva »Chef för I. (o. s. v.) fördelningen». I detta sammanhang vill försvarskommissionen även till prövning upptaga frågorna om fördelningarnas sammanförande redan i fredstid till armékårer samt om antalet fördelningar i fredstid. Vid redogörelsen för den avsedda krigsorganisationen har framhållits, att fälthären i krig i regel torde komma att indelas i två armékårer. Det ligger för den skull nära till hands att för erhållande av önskvärd överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisation uppställa den fordran, att armén även i fredstid bör vara indelad i armékårer, helst som en dylik indelning förekommer flerstädes utomlands och detta även i länder med en storleksordning hos lantförsvaret ungefärligen jämförbar med vårt eget lands. Armékårernas styrka — d. v. s. antalet i dem ingående arméfördelningar m. m. — i fält måste emellertid bliva i viss mån växlande allt efter de

89 krigfsfall och därmed sammanhängande strategiska förutsättningar, varunder de k u n n a komma att uppträda. En indelning i armékårer i fredstid skulle ävem fordra tillsättandet av armékårchefer jämte staber och förvaltningsorgam med därav följande kostnader. I fredstid bleve det vidare förenat med' vissa olägenheter att införa ytterligare en ny befälsinstans — utöver den likalledes nytillkomne arméchefen — mellan fördelningscheferna och Konungen. Konnmissionen har därför avstått från tanken på en dylik indelning i fredstid ;av arméns högre truppförband. A.rméns högre truppförband — förutom de som närmast äro avsedda för Bodens fästning m. m. och för lokalförsvaret på Gotland — böra sålunda i fredstid utgöras allenast av fördelningar. Då antalet dylika, enligt vad förut framhållits, vid mobilisering bör uppgå till sex, vardera fördelningen därv/id omfattande tre infanteriregementen jämte special trupper i proportion härtill, vore det tvivelsutan lämpligast att giva armén en häremot i alllo svarande fredsorganisation. Detta skulle emellertid erfordra ett avsevärt antal truppförband av olika slag utöver vad kommissionen ansett sig kunna föreslå. De ekonomiska konsekvenserna härav bleve av sådan omfattning, att kommissionen icke ansett det av behovet påkallat att underkasta ifrågavarande alternativ någon mera ingående undersökning. Däremot har kommissionen till prövning upptagit möjligheten att låta fredsorganisationen få en omfattning av fem fördelningar, varigenom en ur militär synpunkt tillfredsställande överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisation skulle kunna ernås beträffande den övervägande delen av armén. Försvarskommissionen har emellertid vid ett övervägande av samtliga på frågan inverkande omständigheter — därvid naturligen kostnadshänsyn måste spela en betydande roll — funnit sig böra förorda, att de i fredsorganisationen ingående, för fördelningar avsedda truppförbanden i fredstid indelas i allenast fyra fördelningar. I samband härmed bör den nuvarande Östra brigaden upphöra att vara ett självständigt högre truppförband. Armén bör sålunda indelas i fyra fördelningar förutom Bodens trupper och Gotlands trupper. Chefskapet över fördelningarna bör utövas av fördelningscheferna. Nämnda chefer böra tillika utöva befälet över de militärområden, i vilka riket i avseende på territorialförsvaret och inskrivningsväsendet indelas, och vilka tillika äro de högre truppförbandens rekryteringsoch förläggningsområden. Inom varje fördelning bör till fördelningschefens omedelbara förfogande stå en fördelningsstab. Till hans förfogande i egenskap av territoriell befälhavare bör vidare stå en befälhavare för militärområdet (»militärbefälhavaren»), pensionerad regementschef med arvode, för att under fördelningschefen handlägga ärenden rörande militärområdets försvar samt de värnpliktigas inskrivning och redovisning. För fördelningarnas och övriga högre truppförbands samt deras stabers sammansättning redogöres närmare i det följande. Frågan om militärområdena beröres ytterligare i detta kapitel under »C. Territoriella myndigheter. Inskrivningsväsendet m. m.».

90 Lägre truppförband. Nuvarande organisation. För närvarande ingå i vart och ett av de högre truppförbanden dels de lägre truppförband, som vid organisationens fastställande ansågos erforderliga för att i första hand tillsammans bilda vederbörligt högre fredsförband motsvarande högre krigstruppförband, dels ock vissa andra lägre truppförband. De sistnämnda — förutom de som tillhöra Övre Norrlands, resp. Gotlands trupper — utgöras av: Göta livgarde — utom bataljonen i Vaxholm — avsett att vid mobilisering uppsätta stridsvagnsförband m. m., en bataljon ur vartdera Göta livgarde och Kronobergs regemente, förlagda i resp. Vaxholm och Karlskrona samt avsedda att vid mobilisering utgöra infanteribesättning i Vaxholms och Karlskrona kustfästningar; Smålands arméartilleriregemente, avsett att vid mobilisering uppsätta det för armén gemensamma artilleriet; Karlsborgs artilleriregemente, avsett att vid mobilisering uppsätta arméns och hemortens luftvärnsartilleriförband; Svea och Göta ingenjörkårer samt Fälttelegraf kåren, avsedda att vid mobilisering uppsätta för armén och kustfästningarna erforderliga ingenjöroch fälttelegrafförband; samt första och andra" intendenturkompanierna, avsedda att vid mobilisering uppsätta för armén m. m. erforderliga intendenturformationer. Försvarskommissionen. Vid en omorganisation av armén synes envar av de fyra fredsfördelningarna principiellt böra omfatta i första hand de lägre truppförband, som äro erforderliga för att bilda vederbörligt högre krigstruppförband, samt därutöver de truppförband, som erfordras för att snabbt organisera de två fördelningar, som i enlighet med vad ovan anförts skola uppsättas först vid mobilisering. Vad infanteriet beträffar skulle fördelningsinfanteriregementenas antal för att motsvara behovet till de sex krigsfördelningarna behöva vara aderton, fördelade med exempelvis fem regementen på vardera av två fredsfördelningar och fyra regementen på vardera av de två återstående fördelningarna. Av olika skäl har försvarskommissionen emellertid ansett sig böra undersöka möjligheten att nedbringa nyssnämnda antal infanteriregementen. Det har därvid framgått, att möjligheter föreligga att på ett enligt försvarskommissionens mening tillfredsställande sätt tillgodose krigsorganisationens fordringar, även om fördelningsinfanteriregementenas antal i fredstid utgör sexton, fördelade med fyra regementen på varje fördelning. Genom en dylik organisation förfogar varje fredsfördelning över de tre infanteriregementen, som ingå i fördelningens krigsorganisation. Om på återstående regemente inom varje fördelning uppställes den fordran, att det vid mobilisering skall kunna uppbringas till ett och ett halvt regemente, kunna sistnämnda fyra fredsregementen tillsammans mobilisera sex fältregementen till

91 de b å d a först vid mobilisering uppsatta fördelningarna. På grundvalen av den sålunda föreslagna organisationen kunna även andra kombinationer tänkas för att tillgodose infanteribehovet för sex krigsfördelningar. Det närmare utformandet av sättet för denna övergång från freds- till krigsorganisationen synes dock böra ankomma på de militära myndigheterna, varför försvarskommissionen icke finner anledning att här närmare ingå på föreliggande spörsmål. F r å g a n om antalet kavalleritruppförband bör ses mot bakgrunden av att i den förutsatta krigsorganisationen bör — förutom de sex fördelningarna m. m. — ingå en lätt brigad, i vilken kavalleriet bildar kärnan och vilken av flera skäl bör uppsättas vid detta truppslag. Då en ökning av antalet kavalleritruppförband i fredstid av ekonomiska skäl icke bör ifrågasättas, har försvarskommissionen funnit sig böra föreslå, att antalet kavalleriregementen i fredstid bibehålles vid nuvarande fyra, fördelade med ett till varje fredsfördelning. För att tillgodose krigsbehovet av kavalleri bör regementenas organisation — på sätt som senare närmare behandlas — uppbyggas på i huvudsak sådant sätt, att två regementen kunna vartdera mobilisera kavalleribataljonerna för två krigsfördelningar, medan de övriga två kavalleriregementena dels mobilisera kavalleribataljonen för var sin krigsfördelning, dels tillsammans uppsätta huvuddelen av den lätta brigadens kavalleri. P å fördelningsartilleriet måste, då en ökning av antalet truppförband icke av kommissionen ifrågasattes, liksom på infanteriet och kavalleriet uppställas den fordran, att fredstruppförbanden skola kunna uppsätta, förutom i egna fördelningar ingående styrkor, jämväl de delar av truppslaget, vilka erfordras för de två först vid mobilisering organiserade fördelningarna. De fyra fördelningsartilleriregementena böra därför erhålla en organisation, som medgiver dem att i medeltal uppsätta vartdera ett och ett halvt regemente. Då denna styrka — sex divisioner, staber m. m. — torde vara den största, som med hänsyn till förrådsutrymmen, hästtillgång m. m. lämpligen kan mobiliseras på ett ställe, måste, förutom de fyra nuvarande fördelningsartilleriregementena, jämväl Norrbottens artillerikår bibehållas för att artilleriet skall vara i stånd att tillgodose det ytterligare behov av fördelningsartilleri, som föreligger inom den förutsatta krigsorganisationen. I fråga om trängtrupperna göra sig motsvarande fordringar gällande som beträffande övriga hittills nämnda truppslag. Trängförbanden utgöra en viktig del av fördelningen, och de i fredstid befintliga fördelningscheferna böra därför hava behörigt inflytande på sina trängtruppers utbildning. I var och en av de fyra fredsfördelningarna bör därför liksom nu ingå en trängkår. Trängkårernas organisation måste emellertid vara avpassad med hänsyn till, att de tillsammans jämväl skola kunna uppsätta de trängförband, som erfordras för de först vid mobilisering organiserade fördelningarna, samt de för armékårerna gemensamma trängförbanden. Ingenjör- och intendenturtrupperna äro enligt nuvarande organisation icke organiserade på ett antal truppförband, som svarar ens mot antalet fredsfördelningar. I fråga om dessa truppslag framträder därför ännu mera än

92 beträffande trängtrupperna deras karaktär av för armén i dess helhet gemensamma trupper. E n ökning av antalet dylika truppförband vill försvarskommissionen emellertid icke ifrågasätta. Då varje truppförband sålunda skall tillgodose krigsbehovet för flera fördelningar eller för armékårerna, synas ifrågavarande truppförband icke böra i fredstid stå under viss eller vissa fördelningschefers befäl. De böra betraktas såsom armétruppförband och som sådana stå direkt under chefen för armén utom i fråga om ortens försvar, allmän ordning och ordning inom krigsmakten m. m., i vilka avseenden de givetvis böra vara underställda den fördelningschef (motsvarande), inom vilkens militärområde de äro förlagda. Enahanda krav göra sig gällande även beträffande stridsvagnsregementet, arméartilleriregementet, signaltrupperna och tygtrupperna. I luftvärnsvapnet ingående truppförband böra givetvis även erhålla ställning såsom armétruppförband. Vad slutligen beträffar de bataljoner ur Göta livgarde och Kronobergs regemente samt kustfästningsingenjörkompanierna ur Svea och Göta ingenjörkårer, vilka enligt nuvarande organisation tillhöra fredsbesättningarna i Vaxholms och Karlskrona kustfästningar, vill försvarskommissionen i detta sammanhang framhålla, att behovet av infanteri- och ingenjörtrupper i ifrågavarande kustfästningar synes kunna inom den av kommissionen förutsatta krigsorganisationens ram tillgodoses utan att i fredstid dylika truppförband förläggas till fästningarna. Kommissionen har räknat därmed, att ifrågavarande besättningar skola utgöras av landstormsinfanteri och i huvudsak motsvarande ingenjörtrupper. Beträffande denna fråga vill kommissionen hänvisa till »Arméns utbildning. Landstormen». För att under kommendanten handlägga med landstormsförsvaret sammanhängande ärenden fordras: i Vaxholms fästning en överstelöjtnant eller major såsom infanteribefälhavare samt i Karlskrona fästning en kapten. För den förstnämnde bör därjämte avses en kapten som adjutant. Ifrågavarande befattningshavare föreslås av kommissionen uppförda å staten för fördelningsstaber m. m.

Högre truppförband. FÖRDELNINGARNA. I enlighet med ovan anförda allmänna grunder bör var och en av de fyra fördelningarna i fredstid bestå av 4 infanteriregementen, 1 kavalleriregemente, 1 artilleriregemente och 1 trängkår. Vid de lägre truppförbandens fördelning på dessa fyra fördelningar bör enligt försvarskommissionens mening den nuvarande förläggningen av de lägre truppförbanden i minsta möjliga mån rubbas. Truppförbanden böra

93 vida>re i största möjliga utsträckning rekryteras inom de landsdelar, där de äro förlagda. Därav följer, att vid den indragning av vissa infanteriregementen, som enligt försvarskommissionens mening är ofrånkomlig, måste en betydande och i vissa fall avgörande hänsyn tagas till befolkningsfördelningen och rekrytkontingenternas därav beroende storlek. På frågan om vilka trup.pförband, som skola indragas, inverkar därjämte kaserners och övningsplatsers lämplighet för utbildningsändamål samt jämväl möjligheten att för .arméns eller för försvarsväsendets i övrigt räkning på ett ändamålsenligt sätt utnyttja ledigblivna kasernetablissement. Slutligen måste givetvis hänsyn också tagas till att fördelningarnas förläggningsområden och därmed även militärområdena bliva lämpligt belägna med hänsyn till koncentreringsmöjligheterna efter mobilisering, hemortsförsvaret m. m. Vid ett övervägande av alla de på frågan inverkande omständigheterna har försvarskommissionen funnit sig böra föreslå följande sammansättning i fredstid av de fyra fördelningarna. Första (I.) Fördelningsstaben Norra skånska infanteriregementet Södra » » Kronobergs regemente Jönköpings-Kalmar regemente Skånska kavalleriregementet Wendes artilleriregemente Skånska trängkåren

fördelningen.

Andra (II.) Fördelningsstaben Jämtlands fältjägarregemente Dalregementet Hälsinge regemente Västernorrlands regemente Norrlands dragonregemente » artilleriregemente » trängkår

fördelningen.

Tredje (III.)

fördelningen.

Fördelningsstaben Skaraborgs regemente Älvsborgs regemente Hallands regemente Bohusläns regemente Livregementets husarer Göta artilleriregemente » trängkår

förlagd i Kristianstad förlagt » » » » Ystad (Eevinge) » » Växjö » » Eksjö » » Hälsingborg » » Kristianstad förlagd » Hässleholm.

förlagd i Östersund förlagt » » » » Falun » » Gävle » » Sollefteå » » Umeå » » Östersund förlagd » Sollefteå.

förlagd i Skövde förlagt » » » » Borås » » Halmstad » » Uddevalla » » Skövde » » Göteborg förlagd » Skövde.

94 Fjärde (IV.) Fördelningsstaben Svea livgarde Livregementets grenadjärer Livgrenadjärregementet Upplands regemente Livregementet till häst Svea artilleriregemente » trängkår

fördelningen. förlagd i Stockholm förlagt » » » »»Örebro » » Linköping » » Uppsala » » Stockholm » » » förlagd » Linköping.

Vid en jämförelse med nuvarande fredsorganisation innebär försvarskommissionens förslag i huvudsak följande förändringar. De som armétrupper betecknade truppförbanden äro utbrutna ur resp. fördelningsförband. Östra brigaden upphör att vara ett självständigt förband. Brigadstaben indrages, och brigadens två infanteriregementen fördelas på I. (Södra) och IV. (Östra) fördelningarna. Från I. (Södra) fördelningen, som sålunda erhåller Jönköpings-Kalmar regemente, utgår Hallands regemente, vilket i stället tilldelas I I I . (Västra) fördelningen. Genom en härav betingad förändring i den militärterritoriella indelningen erhålles ur hemortsförsvarets synpunkt gynnsammare gränser mellan Södra och Västra militärområdena än mellan de nuvarande arméfördelningsområdena. I. (Södra) fördelningens stab, som föreslagits flyttad från Hälsingborg till Kristianstad, kommer genom förflyttningen mera i centrum för sitt verksamhetsområde. Inom I I I . (Västra) fördelningen sker, utöver vad nyss nämnts, den förändringen, att Värmlands regemente indrages. Dess etablissement övertages, såsom framgår av annan del av betänkandet, av flygvapnet. Inom IV. (Östra) fördelningen sker i samband med indragningen av Östra brigadens stab den förändringen, att Livgrenadjärregementet träder direkt under fördelningschefen. Södermanlands regemente indrages. Till det sålunda ledigblivna etablissementet förlägges emellertid, såsom på annan plats föreslås, krigsskolan, vilken med hänsyn till behovet av övningstrupp m. m. tilldelas ett särskilt värnpliktsrekryteringsområde av i huvudsak samma omfattning som nuvarande Södermanlands inskrivningsområde. Krigsskolan och vid dess övningstrupp utbildade infanteritruppförband synas på grund härav vara berättigade att upptaga och vårda Södermanlands regementes traditioner. För att giva ett synligt uttryck åt denna avsikt vill försvarskommissionen föreslå, att infanteriets övningstrupp vid krigsskolan benämnes Södermanlands bataljon. Vad I I . (Norra) fördelningen beträffar, innebär försvarskommissionens förslag endast den förändringen, att nuvarande gräns för fördelningsområdet — militärområdesgränsen — förflyttas norrut så, att bland annat Umeå kommer att ligga inom Norra militärområdet. Av Övre Norrlands trupper sammanslås Västerbottens regemente av skäl, vilkas natur försvarskommis-

95 sionen angivit i inledningen till denna underavdelning, med Norrbottens regennente. Dessa båda regementen räkna samma historiska ursprung, och Norrbottens regemente kommer att övertaga betydande delar av Västerbottens regementes nuvarande rekryterings-(inskrivnings-)område. Beträffande användningen av det genom sammanslagningen ledigblivna Västerbottens regementes etablissement i Umeå hänvisar kommissionen till vad därom anföres under »Ingenjörtrupperna». ÖVRE NORRLANDS TRUPPER OCH BODENS TRUPPER. Nuvarande organisation. Enligt nuvarande organisation bestå Övre Norrlands trupper av Bodens besättningstrupper, Västerbottens regemente, en skvadron ur Norrlands dragonregemente, Norrbottens artillerikår och tredje intendenturkompaniet. Bodens besättningstrupper utgöras av Norrbottens regemente, Bodens artilleriregemente och Bodens ingenjörkår. Chefskapet över Övre Norrlands trupper utövas av militärbefälhavaren för Övre Norrland och chefskapet över Bodens besättningstrupper under militärbefälhavaren av kommendanten i Bodens fästning. Nämnda chefer hava till sitt omedelbara förfogande var sin stab under ledning av var sin stabschef. I militärbefälhavarstaben ingå icke tjänstegrenschefer för vederbörliga förvaltningsområden. Såsom föredragande därstädes i byggnadsärenden m. m., intendentur-, sjukvårds- och veterinärärenden tjänstgöra därför vederbörliga tjänstegrenschefer i kommendantstaben. Den nuvarande organisationen av Övre Norrlands trupper leder sitt ursprung från ett av 1919 års försvarsrevision väckt förslag att i samband med minskandet av antalet arméfördelningar från sex till fyra bilda ett särskilt militärbefäl för Övre Norrland och till dettas befälsområde hänföra »dels de truppförband, som erfordras för det tidiga gränsförsvaret, dels ock de för Bodens fästning avsedda truppförbanden». Fredsorganisationen borde nämligen enligt revisionens mening vara så lagd, att den skapade bästa möjliga förutsättningar för försvaret av landets olika delar. Med dåvarande organisation kunde detta emellertid knappast sägas vara fallet, vad försvaret av vår nordöstra landgräns anginge. Såsom organisationen då var lagd, torde vid inträffande mobilisering gränsförsvarets ledning, innan högre befälhavare kommit tillstädes, sannolikt komma att uppdragas antingen åt kommendanten i Bodens fästning eller ock åt chefen för sjätte arméfördelningen. Ingendera av dessa utvägar vore emellertid tillfredsställande. Att pålägga kommendanten i Boden ansvaret för gränsförsvaret, måste enligt revisionens mening anses principiellt oriktigt. Då dennes huvuduppgift vore att svara för fästningens försvar, måste hans verksamhet koncentreras på denna uppgift. Genom att ålägga kommendanten jämväl ledningen av det tidiga gränsförsvaret kunde han lätt komma att dragas från sin huvuduppgift, och fästningens försvar kunde därigenom äventyras. Kommendanten disponerade icke heller några särskilda trupper för gränsförsvaret, utan han skulle därför bliva nödsakad att härför använda

96 trupper ur fästningens krigsbesättning, en utväg, som givetvis måste betecknas såsom synnerligen riskabel. Att anförtro gränsförsvarets ledning åt chefen för den nordligaste arméfördelningen kunde icke heller vara annat än olämpligt. Med arméfördelningsexpeditionen förlagd till Östersund befunne sig arméfördelningschefen allt för långt bort från det nordöstra gränsområdet. Att i fredstid förlägga fördelningsexpeditionen till någon ort i Norrbotten eller Västerbotten vore näppeligen utförbart, enär arméfördelningschefen därigenom skulle komma allt för långt bort från arméfördelningens huvuddel. Härtill komme vidare, att chefen för denna arméfördelning på grund av arméfördelningsområdets stora geografiska utsträckning — nära två tredjedelar av hela riket — och strategiska läge vid inträffande mobilisering hade en hel del andra synnerligen maktpåliggande uppgifter att fylla. Med hänsyn till nu angivna förhållanden hade revisionen kommit till den uppfattningen, att för det nordöstra gränsförsvarets behöriga tillgodoseende de norra delarna av dåvarande sjätte arméfördelningsområdet, eller i huvudsak Norrbottens och Västerbottens län, borde avskiljas från nämnda område och bilda ett särskilt militärområde. Till detta område borde hänföras dels de truppförband, som erfordrades för det tidiga gränsförsvaret, dels ock de för Bodens fästning avsedda truppförbanden. Vad då först anginge de för det tidiga gränsförsvaret erforderliga trupperna, borde dessa utgöras av infanteri, kavalleri och fältartilleri. Härutöver erfordrades jämväl vissa andra formationer; dessa förutsattes emellertid komma att vid mobilisering organiseras av Bodens m. fl. trupper. Det för det tidiga gränsförsvaret erforderliga infanteriet syntes revisionen kunna i huvudsak begränsas till ett regemente. Härför borde avses det till Umeå förlagda Västerbottens regemente. Med avseende å kavalleri ansåge revisionen, att en skvadron borde vara tillfyllest, och föreslog, att denna styrka skulle detacheras ur Norrlands dragonregemente. Behovet av fältartilleri uppskattades till två batterier, varför revisionen föreslog, att en självständig kår, Norrbottens artillerikår, av denna styrka skulle organiseras. — Vad därefter de för Bodens fästning avsedda truppförbanden anginge, utgick revisionen från i huvudsak dåvarande organisation och framhöll, att dessa under fredstid fortfarande borde utgöras av Norrbottens regemente, Bodens artilleriregemente, Bodens ingenjörkår samt ett intendenturkompani. För ledandet av verksamheten inom militärområdet föreslog försvarsrevisionen inrättandet av en särskild beställning för militärbefälhavare jämte viss stabspersonal. I fråga om militärbefälhavarens tjänstgöringsort ansågs det ligga närmast till hands att härför välja Boden. För undvikande av de kostnader, detta säkerligen skulle föranleda, och då det jämväl kunde vara förenat med vissa olägenheter att i Boden placera såväl militärbefälhavaren som kommendanten, fann sig revisionen dock böra föreslå, att Luleå bleve tjänstgöringsort för militärbefälhavaren. Revisionen ansåge sig i detta sammanhang böra framhålla, att den icke förbisett, att vid tillsättandet av militärbefälhavare vissa svårigheter kunde uppstå »med hänsyn till nämnde befälhavares tjänsteställning i förhållande till kommendanten i Boden. Enligt

97 revisionens uppfattning torde emellertid dessa svårigheter genom lämpliga åtgärder lätt nog kunna övervinnas». Vid framläggandet av försvarspropositionen till 1925 års riksdag anslöt sig föredragande departementschefen i det väsentliga till försvarsrevisionens förslag. I fråga om tjänstgöringsorten för militärbefälhavaren med stab ansåg emellertid departementschefen, att nämnda ort borde vara Stockholm. 1925 års riksdag beslöt dock, att fredstjänstgöringsorten skulle förläggas inom militärområdet. Kungl. Maj:t har sedermera fastställt densamma till Boden. De av försvarsrevisionen antydda farhågorna för att vissa olägenheter skulle kunna uppstå genom tillsättandet av en militärbefälhavare för Övre Norrland hava visat sig icke vara helt ogrundade. Bedan år 1928 framhöll militärbefälhavaren för Övre Norrland i skrivelse till Kungl. Maj:t, att befälsförhållandena inom militärområdet icke vore lämpligt ordnade. Han föreslog i anslutning härtill, att militärbefälhavaren tillika skulle vara kommendant i Bodens fästning och att han till sitt förfogande skulle hava en överste med brigadchefs tjänsteställning samt en stab, bildad genom sammanslagning av militärbefälhavarens stab och kommendantsstaben. Den nuvarande befattningen såsom kommendant i Bodens fästning skulle sålunda indragas. Organisationen skulle sedan dessa åtgärder genomförts bliva vida ändamålsenligare än den nuvarande. — Arméförvaltningen anslöt sig i avgivet yttrande till militärbefälhavarens förslag, under det att chefen för generalstaben avstyrkte detsamma. Förslaget upptogs i 1930 års statsverksproposition, dock med den ändringen, att beställningen såsom överste (brigadchef) indrogs, men vann i likhet med övriga då framlagda förslag till omorganisation av arméns högsta ledning icke riksdagens bifall. Den tanke, som militärbefälhavaren för Övre Norrland år 1928 framkastat, upptogs år 1932 av chefen för generalstaben i dennes förslag till omorganisation av arméns högsta militära ledning och av generalstaben. Chefen för generalstaben framhöll därvid, att då den ifrågasatta omorganisationen skulle medföra väsentligt redigare befälsförhållanden inom Övre Norrlands militärområde än för närvarande, syntes den böra genomföras i samband med övriga i skrivelsen föreslagna förändringar. Beträffande spörsmålet, huruvida en överste (brigadchef) borde ingå i militärbefälhavarens stab, framhölls, att detta visserligen syntes synnerligen önskvärt, men att, om man måste välja mellan en brigadchefsbeställning vid militärbefälet för Övre Norrland och en samtidigt föreslagen beställning vid generalstab skåren, de starkaste skälen syntes tala för att beställningen tilldelades generalstabskåren. Vinsten ur lantförsvarets synpunkt bleve nämligen i sådant fall väsentligt större. P å grund därav syntes, om den erforderliga beställningen vid generalstabskåren icke kunde vinnas på annat sätt, densamma böra åstadkommas därigenom, att på lämplig tidpunkt de skyldigheter, som ålegat kommendanten i Bodens fästning, överflyttades på militärbefälhavaren, var1232 35

A 7

98 efter befattningen som kommendant i Bodens fästning indroges och den därför utgående lönen överfördes till generalstabskårens stat. I yttrande över chefens för generalstaben förslag framhöll militärbefälhavaren för Övre Norrland, att nuvarande organisation ingalunda vore tillfredsställande. Organisationsförändringen avstyrktes dock, då en indragning av en av de båda beställningarna — militärbefälhavaren eller kommendanten — skulle vålla allvarliga olägenheter. Även kommendanten i Bodens fästning framhöll i yttrande över generalstabschefens framställning, att det ej kunde bestridas, att ändamålsenligheten av den nuvarande fredsorganisationen lämnade åtskilligt övrigt att önska. De huvudsakligaste olägenheterna med de gällande bestämmelserna syntes vara, att kommando- och förvaltningsbefogenheterna icke täckte varandra samt att några tjänstegrenschefer ej vore tillförda militärbefälhavarstaben. Härtill komme dröjsmål med ärendenas handläggning samt i vissa fall ett onödigt dubbelarbete. Ur fredsorganisations- och förvaltningssynpunkt kunde därför skäl tala för den föreslagna omorganisationen. E t t oundgängligt villkor för att militärbefälhavaren (kommendanten) skulle kunna fylla de omfattande uppgifter, som ställdes på honom, vore emellertid, att i så fall i militärbefälhavarens stab inginge en brigadchef. Erfarenheten från det sedan en ganska lång tid rådande provisoriet med en gemensam militärbefälhavare och kommendant hade ådagalagt, att arbetet i fredstid vore så omfattande, att båda befattningarna en längre tid icke kunde skötas av en person, utan att resultatet bleve lidande. Av närmare anförda skäl vore det lämpligast, att den nuvarande organisationen bibehölles. E n sammanslagning av befattningarna såsom militärbefälhavare och kommendant måste bestämt avstyrkas, därest icke en brigadchef inginge i den sammanslagna staben. Försvarskommissionen. Av anförda uttalanden synes det försvarskommissionen uppenbart, att nuvarande organisation av Övre Norrlands försvar och befälsförhållandena därstädes äro behäftade med vissa brister, vilka böra avhjälpas i samband med en härordningsreform. Vad då först beträffar styrkan av de för Övre Norrlands försvar omedelbart avsedda truppförbanden, synes det försvarskommissionen mindre ändamålsenligt att anlägga det betraktelsesätt, som av försvarsrevisionen tillämpats vid frågans bedömande. Det synes icke vara förenat med en klok hushållning med tillgängliga krafter att uppdraga en bestämd gräns mellan de truppförband, som skola avses för »det tidigare gränsförsvaret», och de trupper, som skola ombesörja försvaret av Bodens fästning. Samtliga truppförband böra naturligen användas på det sätt, som i en given situation är ändamålsenligast för att förhindra eller försvåra en fientlig invasion. Den för detta ändamål erforderliga styrkan kan icke heller, enligt vad de strategiska utredningarna givit vid handen, i något läge, då en invasion över landgränsen hotar, begränsas till de truppförband, som i enlighet med försvarsrevisionens förslag för närvarande bilda Övre Norrlands trupper. Även

99 dessa måste i ett dylikt fall förstärkas med andra trupper. I andra lägen åter, om Övre Norrland icke är hotat, måste vissa i denna landsdel för närvarande förlagda trupper kunna användas även å annan krigsskådeplats. Under sådana förhållanden har det synts försvarskommissionen mindre ändamålsenligt att i fredstid underställa militärbefälhavaren för Övre Norrland truppförband, vilka icke uteslutande kunna förutsättas komma till användning inom Övre Norrland utan jämväl å annan krigsskådeplats. Styrkan och antalet av de under militärbefälhavaren för Övre Norrland i fredstid ställda truppförbanden böra enligt försvarskommissionens mening i huvudsak begränsas till vad som erfordras för att under alla förhållanden tillgodose behovet av säkerhetsbesättning i Bodens fästning och därjämte för att säkerställa en hastig mobilisering och gruppering till tryggandet av det nordöstra gräns- och kustområdet. Med hänsyn härtill blir i stort sett befolkningstillgången inom Övre Norrland utslagsgivande för antalet och styrkan av dessa truppförband. Enligt verkställda beräkningar kommer denna befolkningstillgång att kunna täcka rekryteringsbehovet för i huvudsak de truppförband, som nu utgöra Bodens besättningstrupper, nämligen Norrbottens regemente, Bodens artilleriregemente och Bodens ingenjörkår. Norrbottens inskrivningsområde måste likväl för nämnda ändamål utökas med de nordligaste rullföringsområdena av nuvarande Västerbottens inskrivningsområde. Enbart ur befolkningstillgångens synpunkt borde sålunda Övre Norrlands trupper begränsas till nuvarande Bodens besättningstrupper. Av andra tidigare delvis angivna skäl böra emellertid härtill läggas jämväl vissa styrkor artilleri ävensom intendenturtrupper. Därest styrkorna begränsas till de i Boden nu förlagda förbanden av dessa truppslag, kan det härigenom ökade behovet av värnpliktiga tillgodoses genom överflyttning till Övre Norrlands militärområde från andra militärområden av vissa mindre rekrytkontingenter, vilka redan med hänsyn till behovet av säkerhetsbesättning i fredstid i Bodens fästning böra utbildas därstädes. Av sistnämnda skäl vore det önskvärt att i Boden även bibehålla den skvadron ur. Norrlands dragonregemente, vilken nu är förlagd därstädes. Med hänsyn till det ökade förläggningsutrymme, som erfordras för övriga i Boden förlagda trupper, kan emellertid nämnda önskemål enligt kommissionens mening icke tillgodoses. P å grund härav böra Övre Norrlands trupper bestå av: Norrbottens regemente, N )rrbottens artillerikår, Badens artilleriregemente, Bodens ingenjörkår samt tredje intendenturkompaniet. Dessutom torde böra till Boden avdelas ett kompani av det till inrättande föreslagna signalregementet samt ett tygkompani. Di samtliga truppförband fortfarande böra vara förlagda inom Bodens fästning, synas de lämpligen böra benämnas Bodens trupper. Chefskapet över dessa bör, såsom redan förut anförts, utövas av kommendanten i Bodens fästning, vilken samtidigt enligt enahanda grunder som fördel-

100 ningschef bör utöva chefskapet över Övre Norrlands militärområde. Tidigare framställda önskemål om en sammanslagning av befattningarna såsom militärbefälhavare och såsom kommendant böra alltså nu tillmötesgås, i synnerhet som de truppförband, vilka för närvarande lyda under militärbefälhavaren, enligt försvarskommissionens förslag komma att minskas med ett infanteriregemente och en skvadron kavalleri. Vad kommendantsstaben i Bodens fästning beträffar, bör densamma på grund av kommendantens ökade verksamhetsområde förstärkas genom att de nuvarande kommendants- och militärbefälhavarstaberna sammanslås. Till detta spörsmål återkommer försvarskommissionen i annat sammanhang. Redan här synes dock böra behandlas frågan om handläggningen av de ärenden, vilka enligt föreliggande förslag komma att inom övriga militärområden på fastlandet handhavas av de under fördelningscheferna lydande militärbefälhavarna. Förhållandena härutinnan bliva i flertalet avseenden inom Övre Norrlands militärområde likartade med de inom övriga militärområden, med allenast den skillnad, som betingas av den mindre infanteristyrka men det större antal specialtruppförband, vilka komma att lyda under kommendanten än under fördelningscheferna. Det ligger därför enligt försvarskommissionens mening nära till hands att föreslå en likartad organisation, varigenom sålunda en pensionerad f. d. truppförbandschef som militärbefälhavare skulle stå till kommendantens förfogande. Vid bedömandet av detta spörsmål måste emellertid beaktas de särskilda förhållanden av olika slag, som äro rådande inom ifrågavarande gränsområde med där befintlig fästning. P å grund av dessa förhållanden bliva de uppgifter, som lämpligen böra åläggas militärbefälhavaren, av sådan art, att denne enligt försvarskommissionens mening här bör vara officer på aktiv stat. Härigenom kunna också på ändamålsenligaste sätt de önskemål tillmötesgås, vilka framställts i ovan återgivna yttranden av olika i Övre Norrland verksamma befälhavare, vilka med skärpa framhållit nödvändigheten av, att en överste med brigadchefs tjänsteställning ställes till förfogande, därest de nuvarande båda högre befälsmyndigheterna förenas. GOTLANDS TRUPPER. Nuvarande organisation. Enligt 1914 års härordning bestodo Gotlands trupper av Gotlands infanteriregemente och Gotlands artillerikår. Chefskapet över dessa trupper utövades av militärbefälhavaren på Gotland, vilken — i allmänhet av generalmajors grad — var uppförd å staten för militärbefälet på Gotland men hade regementschefs makt och myndighet över Gotlands infanteriregemente. Befälet över regementet fördes emellertid i regel av överstelöjtnanten därstädes i egenskap av tillförordnad chef. 1919 års försvarsrevision ifrågasatte icke någon ändring med avseende å de för Gotlands försvar avsedda truppförbanden. Gotlands infanteriregemente ävensom Gotlands artillerikår borde alltså enligt revisionens mening bibehållas. I fråga om militärbefälhavaren borde däremot enligt försvars-

101 revisionens förslag den ändringen vidtagas, att han uppfördes å staten för generalitetet. Genom 1925 års försvarsbeslut reducerades Gotlands infanteriregemente till en infanterikår med väsentligt svagare organisation än övriga infanteriförband. Även Gotlands artillerikår minskades till omfånget. Militärbefälhavaren ansågs »utan större olägenhet kunna föra det direkta befälet över Gotlands infanterikår», varigenom lönen till särskild chef för nämnda kår kunde inbesparas. Militärbefälhavaren uppfördes för den skull å staten för arméfördelningsstaber, militärbefäl och inspektioner med lön såsom överste. I enlighet med nämnda beslut bestå Gotlands trupper för närvarande av Gotlands infanterikår och Gotlands artillerikår. Chefskapet över Gotlands trupper utövas av militärbefälhavaren på Gotland, vilken tillika är chef för Gotlands infanterikår; F ö r den stab, som står till militärbefälhavarens förfogande, redogöres i annat sammanhang. Försvarskommissionen. Med hänsyn till betydelsen av Gotlands försvar är enligt försvarskommissionens mening en förstärkning av Gotlands försvarskrafter ofrånkomlig. Vad infanteriet beträffar, bör denna förstärkning, som längre fram närmare klarlägges, ske på så sätt, att Gotlands infanterikår utökas till i huvudsak samma styrka som ett fördelningsinfanteriregemente och erhåller benämningen Gotlands infanteriregemente. Även beträffande Gotlands artillerikår anser sig försvarskommissionen böra föreslå viss förstärkning. Såsom under avdelningen »Marinorganisationen» närmare utvecklas, förutsattes även ett ktistar tiller iförband, Fårösunds kustartillerikår, komma att förläggas på Gotland och där i vissa avseenden underställas militärbefälhavaren. Gotlands trupper böra sålunda bestå av Gotlands infanteriregemente och Gotlands artillerikår, vartill kommer Fårösunds kustartillerikår. Genom den sålunda föreslagna organisationen blir omfattningen av Gotlands trupper sådan, att den högsta militära chefen därstädes måste i högre grad än vad nu är fallet kunna odelat ägna sig åt de med detta chefskap förenade uppgifter. Han bör därför icke längre betungas med det omedelbara chefskapet över infanteritruppförbandet på Gotland. Såsom av 1919 års försvarsrevision föreslagits bör han uppföras på staten för generalitetet. Som lämplig benämning föreslår försvarskommissionen »Försvarschef på Gotland». De ärenden, som beträffande fördelningarnas militärområden av försvarskommissionen föreslagits överflyttade till särskilda militärbefälhavare, äro, vad Gotland beträffar, av väsentligt mindre omfattning än å fastlandet. Enligt försvarskommissionens mening förefinnas därför icke tillräckligt starka skäl att till försvarschefens på Gotland förfogande för nämnda ändamål ställa

102 en särskild befattningshavare. Försvarschefen på Gotland bör således samtidigt vara militärbefälhavare. Härför liksom för övriga av föreslagen organisation betingade förändringar av försvarschefens stab redogöres närmare under »De högre truppförbandens staber». DE HÖGRE TRUPPFÖRBANDENS STABER.

Fördelningsstaberna. Nuvarande organisation. Såsom förut nämnts, äro arméns på fastlandet förlagda truppförband, med undantag av Övre Norrlands trupper, för närvarande indelade i fyra arméfördelningar. Chefskapet över arméfördelningen utövas av arméfördelningschefen, till vilkens förfogande står dels en brigadchef, dels en arméfördelningsstab. Denna består av följande personal, nämligen: 1 stabschef, regementsofficer vid generalstaben, 1 generalstabsofficer, kapten vid generalstaben, 2 adjutanter, kompaniofficerare vid arméfördelningens truppförband, 1 fortifikationsofficer, kapten vid fortifikationen, 1 fördelningsintendent, regementsofficer vid intendenturkåren, 1 expeditionsintendent, kapten vid intendenturkåren, 1 fördelningsläkare, fältläkare vid fältläkarkåren, 1 fördelningsveterinär, fältveterinär vid fältveterinärkåren, samt 3 expeditionsunderofficerare, pensionerade underofficerare med arvode. Förutom här nämnd stabspersonal ingår i Östra fördelningen ytterligare en adjutant, en förvaltningsofficer (pensionerad officer med arvode), en domänofficer för Järvafältet (pensionerad officer med arvode) och ytterligare en fortifikationsofficer samt i vardera Södra och Norra fördelningarna en magasin schef, förvaltare (fanjunkare) vid intendenturkåren. Av i fördelningsstaben ingående personal äro fördelningsläkaren, fördelningsveterinären samt expeditionsunderofficerarna, ävensom vid Östra fördelningen förvaltningsofficeren, upptagna i staten för arméfördelningsstaber, militärbefäl och inspektioner. De tre expeditionsunderofficerarna äro avsedda: 1 för expeditionen, 1 till fortifikationsofficerens och 1 till fördelningsintendentens förfogande. Försvarskommissionen. I annat sammanhang har försvarskommissionen föreslagit inrättandet av en central fastighetsförvaltning, enligt vilket den nuvarande byggnadsförvaltningen kommer att helt omorganiseras. Försvarskommissionen har därför, under hänvisning till nämnda förslag, icke vidare i fördelningsstaben upptagit någon fortifikationsofficer eller någon expeditionsunderoffiV cer såsom biträde åt denne, liksom icke heller förvaltningsofficeren och domänofficeren vid Östra fördelningens stab. Såsom av det ovannämnda framgår, förfogar Östra fördelningen i motsats

103 till övriga fördelningar över en tredje adjutant. Motivet härför är, att denna fördelning med nuvarande organisation är så mycket större än övriga, då den även omfattar Östra brigaden. I den föreslagna organisationen, där fördelningarna i fråga om truppförbandens antal bliva ungefärligen lika stora, synes en sådan adjutant icke längre erforderlig. Försvarskommissionen har därför räknat med blott två adjutanter i varje fördelningsstab. D å övriga befattningshavare av officers tjänsteklass, vilka hava att inom fördelningsstaben företräda och vara målsmän var och en för sin särskilda tjänstegren, ävensom de återstående expeditionsunderofficerarna samt magasinscheferna alltjämt äro erforderliga, har försvarskommissionen icke funnit sig böra föreslå någon förändring beträffande fördelningsstabens sammansättning i fråga om denna personal. Enligt försvarskommissionens mening bör alltså fördelningsstaben bestå av: 1 stabschef, regementsofficer vid generalstabskåren, 1 mobiliseringsofficer, kapten vid generalstabskåren, 2 adjutanter, kompaniofficerare vid fördelningens truppförband, 1 fördelningsintendent, regementsofficer vid intendenturkåren, 1 expeditionsintendent, kapten vid intendenturkåren, 1 fördelningsläkare, fältläkare vid fältläkarkåren, 1 fördelnings veterinär, fält veterinär vid fältveterinärkåren, 2 expeditionsunderofficerare, pensionerade underofficerare med arvode, samt dessutom vid vardera I. och II. fördelningarna 1 magasinschef, förvaltare (fanjunkare) vid intendenturkåren. I staten för fördelningsstaber m. m. böra av stabspersonalen uppföras endast de två expeditionsunderofficerarna. Den stabspersonal, vilken icke upptages i staten för fördelningsstaber m. m., har försvarskommissionen medräknat vid uppgörandet av staterna för de olika truppslagen (truppförbanden) och personalkårerna. De två expeditionsunderofficerarna böra avses: 1 för expeditionen och 1 för intendenturavdelningen.

Kommendantsstaben i Bodens fästning. Nuvarande organisation. I det föregående har omförmälts, hurusom chefskapet över Övre Norrlands trupper utövas av militärbefälhavaren för Övre Norrland och chefskapet för Bodens besättningstrupper under militärbefälhavaren av kommendanten i Bodens fästning. De staber, som stå till nämnda chefers omedelbara förfogande, utgöras av: Militärbefälsstaben: 1 stabschef, regementsofficer vid generalstaben, 1 adjutant, kompaniofficer på aktiv stat med uppförda i staten för arméarvode samt 1 expeditionsunderofficer, pensionerad underoffi- fördelningsstaber, militärbefäl och inspektioner. cer med arvode.

104 Kommendantsstaben: 1 stabschef, kapten vid generalstaben, 2 adjutanter, kompaniofficerare vid Övre Norrlands trupper, 1 artilleribefälhavare, chefen för Bodens artilleriregemente, 1 fortifikationsbefälhavare, regementsofficer vid fortifikationen, 1 fästningsintendent, regementsofficer vid intendenturkåren, 1 adjutant hos fästningsintendenten, löjtnant vid intendenturkåren, 1 uppbördsman vid fästningsmagasinet, förvaltare (fanjunkare) vid intendenturkåren, 1 garnisonspastor, 1 fästningsläkare, 1 regementsläkare, uppförda i staten för kom4 bataljonsläkare, | mendantskapet i Boden, 1 fästningsveterinär, 2 expeditionsunderofficerare, pensionerade underofficerare med arvode samt 1 poliskommissarie, uppförd i den för polispersonalen i Boden oeh å Karlsborg gemensamma staten. Fortifikationsbefälhavaren, fästningsintendenten, fästningsläkaren och fästningsveterinären äro — förutom tjänstegrenschefer vid kommendantskapet — jämväl föredragande inför militärbefälhavaren ifråga om resp. byggnadsärenden m. m., intendenturärenden, sjukvårdsärenden och veterinärvårdsärenden. Av den i staten för kommendantskapet i Boden uppförda stabspersonalen har fästningsläkaren, liksom de övriga läkarna, att bestrida läkarvården vid Bodens garnison och garnisonssjukhus samt fästningsveterinären att omhänderhava veterinärvården vid Bodens garnison. Expeditionsunderofficerarna äro avsedda: 1 för fortifikationsbefälhavaren och 1 för fästningsintendenten. Försvarskommissionen. Försvarskommissionen har, såsom av det föregående framgår, funnit sig böra föreslå, att de nuvarande befattningarna såsom militärbefälhavare och kommendant sammanslås samt att den nye befattningshavaren benämnes kommendant i Bodens fästning. I samband härmed har försvarskommissionen framhållit, att, då kommendantens verksamhetsområde därigenom kommer att ökas, en förstärkning av kommendantsstaben blir erforderlig. Sådan förstärkning bör emellertid kunna vinnas genom att i huvudsak sammanslå nuvarande militärbefäls- och kommendantsstaberna.

105 Vid övervägande av denna fråga har försvarskommissionen dock ansett sig böra undersöka, huruvida icke en begränsning av den nuvarande sammanlagda stabspersonalen skulle kunna ske genom indragning av vissa befattningar. Oundgängligen erforderliga i den nya kommendantsstaben har försvarskommissionen därvid funnit vara: 1 stabschef, regementsofficer vid generalstabskåren, ett antal adjutanter, kompaniofficerare vid Bodens trupper, 1 artilleribefälhavare, 1 fortifikationsbefälhavare, 1 fästningsintendent, 1 adjutant hos fästningsintendenten, vilken emellertid bör vara kapten, 1 uppbördsman vid fästningsmagasinet, 1 garnisonspastor, 1 fästningsläkare, 1 regementsläkare, ett antal bataljonsläkare, 1 fästningsveterinär, ett antal expeditionsunderofficerare samt 1 poliskommissarie. E n indragning skulle sålunda kunna ifrågasättas beträffande den nuvarande beställningen såsom stabschef hos kommendanten, en av adjutanterna, någon eller några av läkarna samt någon av expeditionsunderofficerarna. Vad då först angår den nuvarande stabschefen hos kommendanten, bör dennes befattning som stabschef under alla förhållanden indragas, enär ju militärbefälhavar- och kommendantsbefattningarna skulle sammanslås. Det kan emellertid därvid ifrågasättas, huruvida icke denna befattning i stället bör förändras till en befattning såsom mobiliseringsofficer vid den nya kommendantsstaben. Det torde nämligen bland annat ur synpunkten, att generalstabsofficerare i tillräckligt antal kunna göras förtrogna med de militära förhållandena i Övre Norrland, vara önskvärt att så sker. Mobiliseringsofficeren skulle i så fall tagas i anspråk för arbetet med planläggningen av fästningens försvar. Då emellertid kvalificerad arbetskraft härför redan kommer att finnas dels i den blivande stabschefen, dels i artilleri- och fortifikationsbefälhavarna, har försvarskommissionen icke ansett en sådan generalstabsofficer vid kommendantsstaben oundgängligen nödvändig. Härtill har även bidragit det förhållandet, att försvarskommissionen i sitt förslag till inrättande av en särskild stab hos den föreslagne nye militärbefälhavaren upptagit en officer vid generalstabskåren. I fråga om antalet adjutanter — för närvarande tre — har försvarskommissionen kommit till den uppfattningen, att genom inrättandet av en särskild militärbefälsstab behov av flera än två sådana icke föreligger i kommendantsstaben. Dessa befattningar böra, såsom hittills varit fallet med adjutanterna vid den nuvarande kommendantstaben, beordras ur Bodens

106 trupper. Den arvodesbefattning såsom adjutant vid militärbefälsstaben, vilken nu finnes upptagen i staten, bör sålunda indragas. Av de fyra bataljonsläkarna äro i staten för kommendantskapet i Boden två uppförda med arvode. Såsom i annat sammanhang föreslås, böra dessa båda icke längre ingå i kommendantsstaben. Försvarskommissionen har därför icke beräknat mer än två bataljonsläkare i nämnda stab. Vad angår antalet expeditionsunderofficerare, har försvarskommissionen, med anledning av sitt förslag om inrättandet av en särskild central fastighetsförvaltning, icke räknat med något biträde åt fortifikationsbefälhavaren. Däremot erfordras en expeditionsunderofficer i expeditionen. Antalet bör alltså utgöra två. Av dessa bör avses: 1 för expeditionen och 1 såsom fästningsintendentens biträde. Vad som i fråga om fortifikationsofficerarna vid fördelningsstaberna anförts, äger icke sin tillämpning på den centrala byggnadsförvaltningens representant hos kommendanten i Boden. Denne bör, såsom närmare utvecklas i samband med avgivandet av ovannämnda förslag om inrättandet av en särskild byggnadsförvaltning, alltjämt som hittills ingå i kommendantsstaben. Tjänstetiteln bör dock ändras till fortifikationsofficer. I samband härmed har försvarskommissionen ansett sig böra föreslå, att den nuvarande artilleribefälhavaren benämnes artillerichef. I enlighet med vad sålunda anförts, bör den nya kommendantsstaben erhålla följande sammansättning: 1 stabschef, regementsofficer vid generalstabskåren, 2 adjutanter, kompaniofficerare vid Bodens trupper, 1 artillerichef, chefen för Bodens artilleriregemente, 1 fortifikationsofficer, regementsofficer vid fortifikationen, 1 fästningsintendent, regementsofficer vid intendenturkåren, 1 adjutant hos fästningsintendenten, kapten vid intendenturkåren, 1 uppbördsman vid fästningsmagasinet, förvaltare (fanjunkare) vid intendenturkåren, 1 fästningsläkare, 1 regementsläkare, 2 bataljonsläkare, 1 fästningsveterinär, 1 garnisonspastor med arvode, ».. , . , , ... -,.,i tn • i i l uppförda i staten for n ° i expeditionsunderofficerare, , , r rpensionerade under- t , . . - . , . ,„ fordemmgsstaber m. m. officerare, samt J 1 poliskommissarie, uppförd i den för polispersonalen i Boden och å Karlsborg gemensamma staten. Den stabspersonal, vilken icke upptages i staten för fördelningsstaber m. m., har försvarskommissionen — i likhet med vid fördelningsstaberna — medräknat vid uppgörandet av staterna för de olika truppslagen (truppförbanden) och personalkårerna.

107 Försvarschefsstaben på Gotland. Nuv.arande organisation. Militärbefälhavaren på Gotland är tillika chef för Gotlands infanterikår. I siin egenskap av militärbefälhavare är han chef för Gotlands trupper och har till sitt omedelbara förfogande en militärbefälsstab, bestående av: 1 generalstabsofficer, kapten vid generalstaben, som dock tjänstgör endast under vissa tider av året, 1 adjutant, kompaniofficer ur Gotlands trupper, 1 fortifikationsofficer, pensionerad officer vid fortifikationen med arvode, 1 stabsintendent, regementsofficer vid intendenturkåren, 1 biträde hos stabsintendenten, pensionerad officer med arvode, 1 stabsläkare (regementsläkare), 1 bataljonsläkare, 2 expeditionsunderofficerare, pensionerade underofficerare med arvode, samt 1 förrådsförvaltare i Tingstäde, pensionerad underofficer med arvode. Förutom här nämnd stabspersonal ingår i militärbefälsstaben, efter särskilt medgivande, 1 stabsveterinär, veterinär på övergångsstat. Intendenten, läkarna och veterinären äro gemensamma för militärbefälsstaben och Gotlands trupper. Av ifrågavarande personal äro uppförda i staten för arméfördelningsstaber, militärbefäl och inspektioner fortifikationsofficeren, biträdet hos stabsintendenten, läkarna, expeditionsunderofficerarna samt förrådsförvaltaren i Tingstäde. Expeditionsunderofficerarna äro avsedda: 1 för fortifikationsofficeren och 1 för stabsintendenten. Försvarskommissionen. I enlighet med vad tidigare i annat sammanhang föreslagits, kommer Gotland även i den nya organisationen att utgöra ett särskilt militärområde. Sedan Gotlands infanterikår utvidgats till regemente, borde vidare den föreslagne försvarschefen på Gotland frånträda det direkta befälet över nämnda truppförband för att helt kunna ägna sig åt med nämnda chefskap förenade uppgifter. I anledning härav äro vissa förändringar inom den till försvarschefens förfogande stående staben erforderliga. Enligt bestämmelserna i 1925 års härordning skall såsom biträde vid planläggningsarbetet för Gotlands försvar vid behov beordras en vid generalstabens huvudstation placerad generalstabskapten. Sådant behov har under de senaste åren förelegat året om, varför en officer ständigt stått till militärbefälhavarens förfogande såsom tjänstförrättande generalstabsofficer vid militärbefälsstaben. Då någon generalstabsofficer enligt samma härordning icke för ändamålet beräknats i generalstabens stat, har endast undantagsvis sådan officer kunnat beordras till Gotland. Regel har i stället varit att för ändamålet taga i anspråk en f. d. generalstabsaspirant. Redan nu är sålunda

108 behovet av generalstabsutbildad arbetskraft trängande, och den förstärkning i Gotlands försvarskrafter, som föreslagits i annat sammanhang, kommer att ställa ökade krav i detta avseende. Ofrånkomligt torde därför vara att hos försvarschefen ständigt placera en aktiv generalstabsofficer. Gotlands alltmer ökade betydelse för riksförsvaret kommer emellertid att ålägga den till försvarschefens förfogande stående generalstabsofficeren en helt annan och mera ansvarsfylld uppgift än tidigare, varför han bör vara regementsofficer vid generalstabskåren och bekläda befattningen såsom stabschef vid försvarschefsstaben. Härigenom skulle den under vissa tider av året beordrade generalstabsofficeren icke längre behöva tagas i anspråk. Den nuvarande stabsintendenten har enligt nu gällande ordning att fullgöra befattningen såsom regementsintendent vid två truppförband samt därjämte utföra ett omfattande arbete med krigsförberedelserna inom Gotlands militärområde. Erfarenheten hittills under tiden för 1925 års härordning har givit vid handen, att stabsintendenten, ehuru till hans förfogande stått en pensionerad officer såsom biträde, icke mäktat fullt ut lösa dessa olika uppgifter. Vidare har behovet av en intendent vid vardera truppförbandet gjort sig alltmera gällande. Redan nu föreligger alltså anledning att befria stabsintendenten från regementsintendentssysslorna samt att inrätta särskilda förvaltningar vid truppförbanden på Gotland. När nu infanteritruppförbandet på Gotland utvidgas till regemente samt omfattningen i övrigt av Gotlands försvarskrafter kommer att ökas, blir kravet att befria stabsintendenten från regementsintendentssysslorna trängande, lika väl som behovet av egna förvaltningar vid truppförbanden på Gotland. Försvarskommissionen vill i detta sammanhang erinra därom, att även kustartilleri föreslås skola ingå i Gotlands försvarskrafter. Kommissionen har i anledning härav räknat med, att stabsintendenten frigöres från det direkta handhavandet av truppförbandens förvaltning samt att för dessa avses särskilda regementsintendenter. Med en sådan anordning torde emellertid befattningen som biträde åt stabsintendenten kunna indragas. Vidare kommer genom inrättandet av en särskild central fastighetsförvaltning fortifikationsofficersbefattningen att bestridas av en kapten på aktiv stat vid fortifikationen i stället för som nu av en pensionerad officer. Fortifikationsofficeren bör alltjämt — i likhet med vad fallet är vid kommendantsstaben i Boden — ingå i försvarschefsstaben, varemot den till hans förfogande stående expeditionsunderofficeren icke längre erfordras vid staben. Slutligen bör, såsom i annat sammanhang närmare angives, staben utökas med en inskrivningsofficer, pensionerad kapten, samt en expeditionsunderofficer, pensionerad underofficer. Härutöver vill försvarskommissionen framhålla, att stabsveterinären genom 1925 års härordningsbeslut skulle indragas, då såväl artilleriet som infanteriet på Gotland skulle motoriseras. Då emellertid motoriseringen icke kom till stånd så snart som enligt 1925 års beslut var avsett, lämnades på underdånig framställning medgivandet att tills vidare vid militärbefälsstaben

109 inrätta en stabsveterinärbefattning med arvode. För närvarande har motoriseringen vid Gotlands infanterikår och artillerikår framskridit så långt, att en indragning av veterinärbefattningen kan ske i samband med. antagandet av en ny härordning. Visserligen kommer alltid ett visst antal hästar att ingå i staber och truppförband på Gotland för underhållande av officerarnas m. fl. ridkunnighet. Säkerligen kommer icke heller vid Gotlands infanterikårs utökning till ett regemente motoriseringen av detta att omedelbart kunna genomföras utan hästar alltjämt för en tid framåt bliva erforderliga. Det antal hästar, som sålunda kommer att bibehållas, torde emellertid under alla förhållanden vara så ringa, att en särskild befattning som veterinär icke längre är erforderlig. Veterinärvården synes i stället böra uppdragas åt civil veterinär på motsvarande sätt som på fastlandet sker vid de särskilt för sig förlagda infanteritruppförbanden. I anledning av det sålunda anförda bör, enligt försvarskommissionens mening, försvarschefsstaben på Gotland bestå av: 1 stabschef, regementsofficer vid generalstabskåren, 1 adjutant, kompaniofficer vid Gotlands trupper, 1 fortifikationsofficer, kapten vid fortifikationen, 1 stabsintendent, regementsofficer vid intendenturkåren, 1 stabsläkare (regementsläkare), 1 bataljonsläkare, 1 inskrivningsofficer, pensionerad kapten, 2 expeditionsunderofficerare, pensionerade underofficerare samt 1 förrådsförvaltare i Tingstäde, pensionerad underofficer. Av ifrågavarande stabspersonal böra inskrivningsofficeren och expeditionsunderofficerarna uppföras i staten för fördelningsstaber m. m. Den stabspersonal, som icke upptages i nämnda stat, har försvarskommissionen medräknat vid uppgörandet av staterna för de olika truppslagen (truppförbanden) och personalkårerna. Av de två expeditionsunderofficerarna bör 1 avses för expeditionen och 1 för stabsintendenten.

Lägre truppförband. ALLMÄNNA GRUNDER. Nuvarande organisation. Vid tidpunkten för övergången från 1914 års till nuvarande försvarsordning var de lägre truppförbandens fredsorganisation i allmänhet i stort sett överensstämmande med den avsedda krigsorganisationen av motsvarande linjetruppförband. Sålunda bestod infanteriregementets organisation i fred som i fält i regel av regementsstab och tre bataljoner (om fyra kompanier) samt ett kulsprutekompani. Fördelningskavalleriregementena voro enligt samma grunder organiserade på regementsstab och fem skvadroner samt fördelningsartilleriregementena — med vissa undantag — på regementsstab och fyra divisioner med sammanlagt elva batterier. Även vid övriga truppslag var, så långt förhållandena medgåvo, en liknande överensstämmelse genomförd mellan freds- och krigsorganisationerna.

110 Vid genomförandet av 1925 års försvarsordning synes man, vad de lägre truppförbandens organisation beträffar, främst hava utgått från den organisation, som bedömdes erforderlig för utbildningen av de till linjetjänst uttagna värnpliktiga. Truppförbanden erhöllo på så sätt karaktären av skolorganisationer, vilka samtidigt skulle utgöra mobiliseringscentraler för vederbörliga truppförbands personal. E t t planmässigt samband mellan fredsoch krigsorganisationerna har emellertid i många fall icke kunnat åvägabringas. Särskilt vid infanteriet hava bristerna härutinnan enligt vunnen erfarenhet visat sig allvarliga. Försvarskommissionen. Det synes försvarskommissionen angeläget, att de olägenheter, som äro förenade med nuvarande organisation, i möjligaste mån undanröjas. Enligt vad verkställda undersökningar givit vid handen, är det dock uteslutet att för ändamålet återgå till den nära överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisationerna, som kännetecknade 1914 års försvarsordning. Visserligen bör enligt den princip, som följes i föreliggande förslag, arméns krigsorganisation vara bestämmande för dess organisation i fredstid. Fredsorganisationen kan dock givetvis icke ordnas enbart med hänsyn härtill, då ju den i fredstid befintliga armén i främsta rummet dock måste betraktas såsom en utbildningsorganisation såväl för befälskadern som för de värnpliktiga och för de av dessa båda personalgrupper sammansatta truppförbanden. Utan att helt förkasta det sålunda ur vissa synpunkter nödvändiga skolorganisationssystemet synas emellertid åtgärder erforderliga för att åvägabringa ett mera planmässigt samband än det nuvarande, särskilt vid infanteriet, mellan freds- och krigsorganisationerna. I enlighet härmed har kommissionen i föreliggande förslag strävat efter att tillgodose såväl behovet av ett organiskt samband mellan freds- och krigsorganisationerna som kravet på en i och för sig ändamålsenlig skolorganisation. FÖRDELNINGSTRUPPFÖRBANDEN. 1. Infanteriet. Nuvarande organisation. Enligt nu gällande bestämmelser för infanteriets ständiga indelning i fred äro de såsom fördelningsinfanteri avsedda regementena i allmänhet organiserade på regementsstab och två bataljoner, varje bataljon om fyra kompanier. Under soldatskolorna tages för utbildningsarbetet det antal kompanier i anspråk, som erfordras med hänsyn till det antal värnpliktigt eller fast anställt manskap, som skall bibringas vederbörlig utbildning. P å så sätt kan under sommarsoldatskolan i regel bildas två svaga bataljoner, vilka dock för utbildning i fältmässigt sammansatt bataljonsförband på grund av den ringa personalstyrkan i allmänhet måste sammanslås till en särskild övningsbataljon. Först under repetitionsövningarna medgiver personaltillgången, att båda bataljonerna erhålla fältmässig indelning och styrka. Under denna tid kunna även organiseras vissa andra, direkt under regementschefen

Ill enligt krigsorganisationen lydande formationer. Regementet kan dock icke, såsom vid mobilisering skall ske, uppbringas till tre bataljoner. Försvarskommissionen. Den nuvarande organisationens främsta olägenhet är, som redan förut antytts, den bristande överensstämmelsen mellan freds- och krigsorganisationerna. Vid varje soldatskolas början eller eljest, när personal inrycker till tjänstgöring, måste på grund av befälskaderns och manskapskontingenternas ringa styrka tillfälliga ändringar vidtagas i regementenas indelning. Kompaniförbanden erhålla därigenom karaktären av tillfälligt sammandragna skolor, varjämte en och samma personals utbildning i kompani- och högre förband ofta bedrives under ett flertal olika chefer. Under repetitionsövningarna komma stora delar av den värnpliktiga personalen att träda under andra chefer än dem, som handhaft soldatutbildningen. Vid mobilisering, då en tredje bataljon skall uppsättas, torde de värnpliktiga endast sällan kunna placeras vid de kompanier, där deras fredsutbildning varit förlagd. Med hänsyn till de olägenheter, som vidlåda nuvarande organisation, har försvarskommissionen tagit under övervägande möjligheten att redan i fredstid organisera regementet på tre bataljoner. Därigenom skulle i varje fall den fördelen kunna ernås, att huvuddelen av personalen kunde i fredstid utbildas vid den bataljon, där den skall vara placerad vid mobilisering. Den påräkneliga personalstyrkan under huvuddelen av utbildningsåret är emellertid icke heller enligt det av kommissionen här framlagda härordningsförslaget så stor, att den möjliggör utbildning ens i starkt reducerade bataljonsförband vid tre bataljoner. För dylik utbildning och delvis även för utbildning i kompaniförband skulle därför tillfälliga sammanslagningar av flera utbildningsenheter bliva nödvändiga. Därigenom skulle en betydande del av fördelarna med en ständig indelning på tre bataljoner gå förlorade. Försvarskommissionen har därför ansett sig icke kunna förorda en dylik förändring i infanteriregementets ständiga indelning i fredstid. Vad åter beträffar möjligheten att organisera regementet i fredstid på allenast en bataljon, skulle därigenom utan tvivel ernås den fördelen, att utbildningen under huvuddelen av året komme att försiggå inom ramen för en bataljon av sådan styrka, att den utan sammanslagningar eller andra förändringar kunde organiseras med en i stort sett mot fältorganisationen svarande sammansättning. Med hänsyn till de fordringar, som numera ställas på en individuell och specialiserad utbildning, skulle emellertid ett dylikt bataljonsförbands underavdelningar bliva allt för stora och ur pedagogisk synpunkt svårhanterliga under det utbildningsskede, som måste föregå de lägsta enheternas infogande i kompani- och bataljonsförband. Med hänsyn till styrkan och antalet av de kontingenter, vilka årligen skola utbildas, har försvarskommissionen på grund av det ovan anförda funnit det nödvändigt att alltjämt räkna med en ständig indelning av infanteriregementet på — förutom regementsstab och ett av handräckningsmanskap bestående, fristående förband — två bataljoner. För att på ett ända-

112 målsenligare sätt än hittills bringa denna organisation i lämplig överensstämmelse med krigsorganisationen måste personalens placering till tjänstgöring ordnas enligt en för flera år i följd gällande plan. Denna plan kan i fråga om detaljerna vara olika vid olika truppförband, men bör dock till sina huvuddrag vara enhetlig för truppslaget. Den plan, som i det följande tjänat såsom grund för bland annat försvarskommissionens beräkningar av befälsbehovet i fredstid, är i korthet följande. Då huvuddelen av de värnpliktiga av viss årsklass på våren inrycker till första tjänstgöring, fördelas de värnpliktiga på regementets båda bataljoner, där samtliga kompanier tagas i anspråk för enskild utbildning och utbildning i avdelningar upp till plutons och motsvarande förbands styrka. E n förberedande utbildning i reducerade kompani- och bataljonsförband kan även ifrågakomma under denna period. Då plutonsutbildningen (motsvarande) är avslutad och det ur utbildningssynpunkt är önskvärt, att truppförbandens styrka ökas, sammanföras båda bataljonernas rekrytkontingenter vid den ena av regementets bataljoner till utbildning i kompani- och bataljonsförband. Vid repetitionsövning och vid mobilisering tillhör denna personal därefter i regel denna bataljon. Vissa kontingenter placeras dock vid regementets tredje bataljon. Under soldatutbildningen för flertalet värnpliktiga de därpå följande åren förfares på motsvarande sätt, men med växling mellan bataljonerna i fråga om utbildningen i kompani- och bataljonsförband. Sedan en på grund härav särskilt upprättad plan följts under ett visst antal år, stå vid mobilisering samma antal årsklasser till varje bataljons förfogande. Huvuddelen av dem, som härvid tillhöra de ständigt indelade bataljonerna, har vid dessa fullgjort hela sin fredsutbildning i kompani- och bataljonsförband. De åter, som vid mobilisering tillhöra den tredje bataljonen, hava visserligen icke fullgjort huvuddelen av sin fredstjänstgöring vid nämnda bataljon, men enär de i regel fullgjort åtminstone repetitionsövningen vid tredje bataljonen, föreligga vissa förutsättningar för en tillfredsställande personalorganisatorisk fasthet vid mobilisering även vid denna bataljon. Enligt försvarskommissionens mening bör det system, som ovan skisserats, vara ägnat att undanröja de allvarligaste av de olägenheter, som äro förenade med nuvarande utbildningsorganisation vid infanteriet. För att systemet skall kunna tillämpas, är det emellertid nödvändigt, dels att befälskadrerna möjliggöra ett samtidigt pågående utbildningsarbete vid regementets samtliga kompanier, dels att en viss ökning sker av de kontingenter, som skola utbildas vid truppförbanden. Rörande dessa åtgärder, vilka även av andra skäl äro erforderliga, lämnas redogörelse under »Arméns rekrytering» och »Arméns utbildning». I enlighet med vad däri och ovan framhållits, bör den ständiga indelningen av fördelningsinfanteriregementena vara: regementsstab, 2 bataljoner om vardera 4 kompanier samt 1 yrkeskompani. Vid Svea livgarde böra härutöver tillkomma 1 ä 2 garnisonskompanier.

2. Kavalleriet. N u v a r a n d e organisation. Enligt 1925 års härordning äro tre av de fyra kavalleriregementena, nämligen Livregementet till häst, Skånska kavalleriregementet och Livregementets husarer, i fredstid organiserade på tre ryttarskvadroner och en teknisk skvadron, medan det fjärde, Norrlands dragonregemente, härutöver har ytterligare en ryttarskvadron, självständigt förlagd i Boden. Vissa tider av året brukar vid varje regemente genom överflyttning av personal från övriga skvadroner bildas en särskild pansarbilskvadron. Stamhäststyrkan utgör vid var och en av kavalleriets sjutton beridna skvadroner 130 hästar. Försvarskommissionen. Med hänsyn till kavalleriets avsedda krigsorganisation erfordras två av de nuvarande fyra fredsregementena för mobilisering av lätta brigadens stab och av de i brigaden ingående kavalleriregementena. Vart och ett av förstnämnda fredsregementen bör därjämte uppsätta kavalleribataljonen för den fördelning, i vilken fredsregementet självt ingår. De båda övriga fredsregementena synas böra mobilisera vartdera två fördelningars kavalleribataljoner samt dessutom tillsammans den lätta brigadens bilbataljon. Vid de båda förstnämnda fredsregementena erfordras vid mobilisering ett avsevärt större antal ridhästar än vid de senare. Dessa regementen böra därför erhålla så stor stamhäststyrka, som utrymmet i stallarna inom ett kavallerietablissement medgiver. Vid valet av ifrågavarande regementen bör dessutom hänsyn tagas till att tillgången på för ridbruk lämpliga hästar inom närliggande orter är så stor, att mobiliseringsbehovet av utskrivna ridhästar kan tillgodoses. Med anledning härav böra Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet erhålla vartdera fyra ryttarskvadroner och en teknisk skvadron, varje skvadron på 130 stamhästar, samt ytterligare det antal stamhästar per regemente, vilket erfordras såsom ersättning för officerarnas nuvarande egna tjänstehästar, vilka — såsom på annan plats närmare motiveras — böra ersättas med stamhästar. Enär vart och ett av de båda återstående regementena hava att vid mobilisering uppsätta sinsemellan lika stora beridna styrkor, böra de i fredsorganisationen erhålla samma antal beridna skvadroner. Med hänsyn till att mobiliseringsbehovet av ridhästar vid i fördelningarna ingående kavalleribataljoner är mindre än vid lätta brigadens kavalleriregementen, kan stamhäststyrkan vid ifrågavarande fredsregementens skvadroner emellertid sättas något lägre än vid Livregementets till häst och Skånska kavalleriregementets skvadroner. På grund härav vill kommissionen föreslå, att Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente erhålla vartdera tre ryttarskvadroner och en teknisk skvadron, varje skvadron på 114 stamhästar, förutom det antal stamhästar, som avses som ersättning för de egna tjänstehästarna. Härigenom kan kavalleriets stamhästbehov tillgodoses utan annan ökning av det nuvarande stamhästantalet än som betingas av de egna tjänstehästarnas ersättande med stamhästar. 1282 35

A 8

114 Vad kavalleriets motoriserade förband beträffar, synas dessa såväl med hänsyn till utbildningens krav som med hänsyn till den omfattande och dyrbara materielens redovisning, handhavande och vård böra vara permanent organiserade. Försvarskommissionen vill för den skull föreslå, att vid varje kavalleriregemente uppsattes en fast pansarbilskvadron. Det kan därjämte ifrågasättas, huruvida icke vid de regementen, som tillsammans skola uppsätta bilbataljonen i lätta brigaden — Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente — dessutom en särskild bilskvadron behöver fast upprättas. Enligt vad kommissionen inhämtat, torde emellertid utbildningen av manskap för bilskvadronerna lämpligen kunna äga rum inom pansarbilskvadronerna, varför organiserandet av särskilda, fasta bilskvadroner, ur synpunkten enbart av manskapets utbildning, icke synes erforderligt. Ehuru detsamma av hänsyn till överensstämmelsen med krigs- och repetitionsövningsorganisationerna i och för sig vore önskvärt, finner sig kommissionen likväl böra avstå från att föreslå upprättandet av fasta bilskvadroner. Motsvarande principer gälla beträffande utbildningen i kanonbil- och luftvärnskulsprutetjänst, vilka utbildningsgrenar lämpligen böra anslutas till utbildningen vid pansarbilskvadronerna vid Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet. Särskilda fredsorganisatoriska motsvarigheter till de cykelförband, som ingå i kavalleriets krigsorganisation, äro i och för sig önskvärda men torde dock icke med nödvändighet behöva vara ständigt organiserade. Med anledning av vad ovan anförts, finner försvarskommissionen, att kavalleriregementena böra erhålla följande fredsorganisation. Livregementet till häst och Skånska regementsstab, fyra ryttarskvadroner, en teknisk skvadron och en pansarbilskvadron.

kavalleriregementet:

Livregementets husarer och Norrlands regementsstab, tre ryttarskvadroner, en teknisk skvadron och en pansarbilskvadron.

dragonregemente:

Då förläggningsutrymmet i Boden lägger hinder i vägen för bibehållandet därstädes av den nuvarande skvadronen av Norrlands dragonregemente, bör enligt försvarskommissionens mening nämnda regemente i sin helhet förläggas till Umeå.

3.

Artilleriet.

Nuvarande organisation. Enligt nu gällande bestämmelser för den ständiga indelningen i fredstid av fördelningsartilleriregementena äro dessa organiserade på regementsstab

115 och tre divisioner, varje division om två batterier. Två av divisionerna äro kano>ndivisioner, den tredje haubitsdivision. U n d e r regementsövningarna företer organisationen ganska avsevärda växlingar, främst beroende på det för tillfället föreliggande övningsändamålet och på tillgången å personal och hästar. Sålunda kan exempelvis under en viss period en division vara organiserad på stab och tre någorlunda fullständiga batterier, andra däremot på stab och två a tre reducerade batterier o. s. v., medan slutligen under en fälttjänstövningsperiod organisationen vid regementet kan vara regements-(grupp-)stab och tre divisioner om divisionsstab och två ä tre starkt reducerade batterier. Dylika växlingar i organisationen äro självfallet icke till fördel för utbildningsresultatet. Antalet stamhästar utgör vid nuvarande organisation 300 vid varje regemente. Det under vissa utbildningsperioder, främst under regementsövningarna, starkt ökade behovet av draghästar tillgodoses numera i regel genom inkallande av vederbörligt regementes ackordhästar. Avgörande för möjligheten att fylla behovet med ackordhästar är emellertid icke endast dessas antal utan även det antal hästtjänstgöringsdagar, som står till förfogande. Försvarskommissionen. Så långt hänsynen till ett ändamålsenligt anordnande av utbildningen det möjliggör bör, enligt vad kommissionen tidigare framhållit, fredsorganisationen vara anpassad efter den avsedda krigsorganisationen. Det har tidigare omnämnts, att vart och ett av fördelningsartilleriregementena beräknas krigsorganisera i medeltal sex divisioner m. m. Denna krigsorganisation bör emellertid icke bildas av en beträffande antalet divisioner allt för trång fredsorganisation. Det är nämligen divisionen och icke batteriet, som är artilleriets stridstekniska enhet, varför utbildningen av denna enhet såsom sådan, icke minst i vad avser den för tjänst i divisionsstaben avsedda personalen, måste tillmätas stor betydelse. Såsom kommissionen vid behandlingen av frågan om utbildningens organisation närmare angiver, komma åtta batterier att behöva tagas i anspråk för utbildning av fast anställt manskap och värnpliktiga. Med hänsyn till det anförda vill kommissionen föreslå, att fördelningsartilleriregementena i fredstid organiseras på regementsstab och fyra divisioner om vardera två batterier. Härtill bör, liksom vid infanteriet, komma ett yrkesbatteri för utbildningen av värnpliktiga, avsedda att bestrida vederbörligt regementes handräckningstjänst. Enär krigsorganisationen innebär uppsättandet av ett lika antal kanon- och haubitsdivisioner, torde det vara ändamålsenligt, att i fredsorganisationen regementet gives en häremot svarande indelning på två kanon- och två haubitsdivisioner. Vad slutligen frågan om hästarna beträffar, är en mot organisationens utsvällning svarande ökning av antalet stamhästar i och för sig visserligen påkallad. Enligt vad kommissionen inhämtat, gör sig emellertid det ökade behovet av hästar främst gällande under tiden för de värnpliktigas utbild-

116 ning i körning samt under tillämpningsövningarna. Dessa perioder bliva emellertid, vid den av kommissionen föreslagna tjänstgöringstiden för de värnpliktiga, av relativt kort varaktighet. Det har då främst av ekonomiska skäl icke [synts kommissionen ändamålsenligt att föreslå en ökning av antalet stamhästar, vilka ju hela året om befinna sig i tjänst med därav följande kostnader. Kommissionen föreslår i stället, att ackordshästinstitutionen utvecklas och att genom tilldelning av erforderligt antal hästtjänstgöringsdagar det ökade behovet av draghästar tillgodoses. 4. Trängen och trängtrupperna. Nuvarande organisation. Enligt gällande försvarsordning utgöras trängtrupperna av fyra kårer, en för varje arméfördelning, nämligen Svea, Göta och Norrlands trängkårer samt Skånska trängkåren. Varje trängkår är i fred organiserad å kårstab, ett träng-, ett bil- och ett sjukvårdskompani, motsvarande de tre tjänster — träng-, bil- och sjukvårdstjänst — i vilka trängtruppernas värnpliktiga få utbildning. Härutöver organiseras studentkompanier för utbildning av truppslagets befälselever, kompanier för utbildning av värnpliktiga medicine studerande, trafiksoldatskolor, signalskolor m. m. Under senare delen av sommarsoldatskolan samt under regementsövningarna uppsättas av kårstaben och kompanierna ett antal staber och trängtruppförband, motsvarande krigsorganisationen, såsom fördelningsträngstab, tränggruppstaber, anspanns-, bil- och sjukvårdskompanier, fältsjukhus, organ för trafik- och bilreparationstjänst m. fl. Antalet stamhästar utgör vid tränginspektionen 1 och vid varje trängkår 46 eller sammanlagt 185. Härtill kommer 1 egen tjänstehäst, nämligen inspektörens för trängen. Det behov av stamhästar,. som härutöver erfordras för student-(aspirant-)kompanier, fylles genom kommendering av stamhästar ur kavalleriet. Försvarskommissionen. Enligt nuvarande organisation äro trängkårernas kårstaber och kompanier att betrakta såsom mobiliseringscentra för de trängtruppförband, som skola uppsättas vid mobilisering. Då varje mobiliseringscentrum representerar i huvudsak endast en tjänst (träng-, bil- eller sjukvårds-), synes enligt försvarskommissionens mening nuvarande system skapa tillfredsställande garantier för en önskvärd överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisationerna. För att kunna bibehålla denna överensstämmelse vid den utökning av trängens krigsorganisation, som nu föreslås, bör emellertid vid varje kår uppsättas — utöver de nuvarande — ytterligare ett kompani, lämpligen benämnt specialkompani, för handhavande av skolor och utbildningsavdelningar för trafiktjänst, signaltjänst, kulsprutetjänst och yrkesutbildning m. m. Till detta kompani böra därjämte förläggas de värnpliktiga, som tillhöra ersättningsreserven.

117 Uttrycket »trängkompani», som förr betecknade ett hästanspänt trängförband, synes efter motoriseringens genomförande och den därigenom vidgade betydelsen av begreppet »träng» icke fullt riktigt. Det fredskompani vid trängkåren, där utbildning i anspannstjänst äger rum och som i krig uppsätter ett antal anspannskompanier m. m., torde därför böra benämnas anspannskompani. I enlighet med vad förut framhållits, böra trängen och trängtrupperna omfatta inspektören för trängen med stab (tränginspektionen) samt 4 trängkårer, nämligen Svea, Göta och Norrlands trängkårer samt Skånska trängkåren. Varje trängkår bör i fred vara organiserad å kårstab, ett anspannskompani, ett bilkompani, ett sjukvårdskompani och ett specialkompani. Vid Svea trängkår tillkommer dessutom ett till krigsskolan förlagt trängkompani, för vilket närmare redogöres i annat sammanhang. Vad angår hästarna, skulle på grund av ökningen av trängens befälspersonal och indragandet av de egna tjänstehästarna, det nuvarande stamhästantalet — 185 — behöva ökas till omkring 350. En dylik ökning av stamhästantalet medför emellertid ett sådant behov av stallutrymmen, att detta icke kan tillgodoses utan nybyggnad. Då detta av ekonomiska skäl icke av kommissionen ifrågasattes, böra stamhästarna begränsas till det antal, som kan inrymmas i vid trängkårerna nu befintliga stallar. Ökningen av antalet stamhästar bör därför stanna vid 10 per kår och 3 för tränginspektionen eller sammanlagt 43. Det sammanlagda antalet stamhästar vid trängen skulle därefter uppgå till 228. BODENS TRUPPER.

1. Norrbottens regemente. Nuvarande organisation. Enligt nuvarande organisation avviker Norrbottens regemente ifråga om den ständiga indelningen i fred från fördelningsinfanteriregementena så till vida, att regementet är organiserat på tre bataljoner. Vid den tredje bataljonen, benämnd skidlöparbataljonen, vilken består av tre kompanier, utbildas de från andra inskrivningsområden än Norrbottens för särskild utbildning vid Norrbottens regemente (skidlöpartjänst) uttagna värnpliktiga. Med hänsyn till utbildningsorganisationens större omfattning här än vid infanteriet i ÖTrigt är befälskadern vid Norrbottens regemente större än vid normalregemente. För^varskommissionen. Enligt försvarskommissionens mening bör Norrbottens regemente liksom i nuvarande härordning i första hand erhålla en organisation, som motsvarar ett fördelningsinfanteriregementes. Med hänsyn till mobiliserings-

118 organisationens större omfattning och den särskilda utbildning i skidlöpartjänst, som alltjämt förutsattes skola försiggå vid Norrbottens regemente, bör emellertid detta regemente i fredstid omfatta en bataljon mera än övriga infanteriregementen. Regementet bör sålunda organiseras på regementsstab och tre bataljoner, varje bataljon om 4 kompanier. Inom denna organisation bör även det yrkeskompani inrymmas, vilket vid fördelningsinfanteriregementena föreslagits skola organiseras vid sidan av bataljonerna. 2. Norrbottens artillerikår. Nuvarande organisation. Artillerikåren tillkom med 1925 års härordning för att utgöra artilleristyrkan i de för »det tidiga gränsförsvaret» avsedda truppförbanden. Den består av två batterier. Försvarskommissionen. Enligt vad kommissionen tidigare anfört, avses kårens krigsorganisation omfatta en styrka, motsvarande omkring ett halvt fördelningsartilleriregemente. Med anledning av vad som anförts beträffande sambandet mellan krigs- och fredsorganisationerna vid fördelningsartilleriregementena vill det sålunda synas, som om en ändamålsenlig organisation i fredstid av Norrbottens artillerikår lämpligen borde motsvara hälften av ett dylikt regemente eller, med andra ord, kårstab och två divisioner om två batterier. Emellertid skulle en dylik organisation bliva mindre väl avpassad efter den styrka av fast anställt manskap och värnpliktiga, som med utgångspunkt från krigsbehovet har beräknats såsom för kåren erforderlig, varjämte kostnaderna för viss befälspersonal m. m. skulle komma att ökas. Kommissionen har vid övervägande av dessa förhållanden funnit, att även med tillbörligt beaktande av sambandet mellan freds- och krigsorganisationerna en organisation på kårstab och en division om tre batterier skulle vara mera ändamålsenlig. Beträffande hästarna föreslår kommissionen ingen annan ändring än att stamhästantalet, nu 80, ökas till 90, och att i övrigt enahanda principer, som i fråga om fördelningsartilleriregementena hävdats, vinna tillämpning.

3. Bodens artilleriregemente (fästningsartilleriregementet). Nuvarande organisation. Nu gällande organisation motsvarar den vid fördelningsartilleriregementena, i det att Bodens artilleriregemente är organiserat på regementsstab och tre bataljoner om vardera två kompanier. Utbildningens organisation vid detta regemente är delvis en annan än vid fältartilleriet, i det att värnpliktskontingenten är uppdelad i två grupper, av vilka en — den mindre — fullgör sin tjänstgöring under vinterhalvåret. Denna anordning är betingad av kravet på säkerhetsbesättning i fästningen.

119 Försvarskommissionen. Någon principiell förändring av krigsorganisationen vid detta regemente förutsattes icke. Då därjämte, enligt kommissionens mening, en större del av värnpliktskontingenten, än vad kommissionen föreslår bliva fallet vid fältartilleriet, vid detta regemente torde böra tjänstgöra under vintern, kommer icke heller ett så stort antal enheter att behöva sommartid tagas i anspråk för utbildningen som vid ett fördelningsartilleriregemente. Kommissionen föreslår därför, att fästningsartilleriregementet även framdeles organiseras på regementsstab och tre bataljoner om två kompanier, vartill i likhet med vid fördelningsartilleriregementena bör komma ett yrkeskompani för ersättningsreservens värnpliktiga.

Beträffande organisationen av Bodens ingenjörkår, det i Bodens trupper ingående kompaniet ur signalregementet samt till Boden förlagt intendenturkompani och tygkompani vill kommissionen hänvisa till vad därom anföres under »Armétruppförbanden». GOTLANDS TRUPPER.

1. Gotlands infanteriregemente. Nuvarande organisation. Vid tidpunkten för övergången till nuvarande försvarsordning var infanteritruppförbandet på Gotland — Gotlands infanteriregemente — liksom övriga infanteriregementen i fredstid organiserat å tre bataljoner m. m., varje bataljon om fyra kompanier. Från normalorganisationen avvek Gotlands infanteriregemente endast i så måtto, att en av de tre bataljonerna var organiserad å bataljonsstab, två infanterikompanier, ett trängkompani och en velocipedavdelning. Sedan genom 1925 års försvarsbeslut Gotlands infanteriregemente reducerats till Gotlands infanterikår, bestående av endast en bataljon, organiserades kåren — i enlighet med samma principer, som tillämpades beträffande infanteriet i övrigt — på endast fyra kompanier. Försvarskommissionen. Enligt försvarskommissionens mening är det av särskild betydelse, att fredsorganisationen av infanteritruppförbandet på Gotland är sådan, att den underlättar en snabb och smidig övergång från freds- till krigsfot. Samtidigt måste emellertid organisationen vara ändamålsenlig även med hänsyn till utbildningsarbetet. På grund härav kunna — ehuru krigsorganisationen i väsentlig grad avviker från infanteriets i övrigt — i stort sett samma principer tillämpas beträffande organisationen av det gotländska infanteriförbandet som beträffande fördelningsinfanteriregementena. E n fredsorganisation på endast en bataljon motsvarar enligt försvarskommissionens me-

120 ning icke vare sig berättigade fordringar på en ändamålsenlig utbildningsorganisation eller kravet på lämplig överensstämmelse med krigsorganisationen. E n fredsorganisation på tre bataljoner åter blir med länsyn till personalstyrkan alltför omfattande för att motsvara kraven på er — bland annat ur ekonomisk synpunkt — ändamålsenlig utbildningsorganisation. Ifrågavarande truppförband bör därför liksom huvuddelen av inanteriet i övrigt organiseras på regementsstab, 2 bataljoner om vardera 4 kompanier samt 1 yrkeskompani. 2. Gotlands artillerikår. Nuvarande organisation. Gotlands artillerikår är enligt nuvarande organisation organiseiad på kårstab och tre batterier. Försvarskommissionen. Enär beträffande Gotlands artillerikår i allt väsentligt samma s/npunkter göra sig gällande som de, vilka kommissionen tidigare anfört leträffande Norrbottens artillerikår, föreslår kommissionen, att Gotlands artillerikår även framdeles organiseras på kårstab och en division om tre batterie?. ARMÉTRUPPFÖRBANDEN. 1. Stridsvagnsregementet. Nuvarande organisation. Den i nuvarande organisation befintliga stridsvagnsbataljonen uppsattes den 1 januari 1928. Enligt 1925 års härordningsbeslut avsågs, att bataljonen skulle ingå i Svea livgarde. Genom riksdagsbeslut år 1926 skildes den emellertid från sagda regemente tillsammans med den för Vaxholms fästning avsedda fästningsbataljonen och garnisonskompaniet, vilka truppförband tillsammans bildade Göta livgarde. Inom detta regemente utgör stridsvagnsbataljonen andra bataljonen; den är organiserad på bataljonsstab och två kompanier. Vid sidan av utbildningen i stridsvagnstjänst hava under sistförflutna år till stridsvagnsbataljonen varit förlagda försök och utbildning med infanterikanoner. Försvarskommissionen. Med hänsyn till de uppgifter, som i fält kunna tilldelas stridsvagnsförband, och de möjligheter att lösa dessa uppgifter, som vid tillgång på modern stridsvagnsmateriel föreligga, är enligt försvarskommissionens mening en betydande utökning av stridsvagns vapnet motiverad. Materielanskaffningen måste emellertid av ekonomiska skäl i fredstid begränsas på sätt i kap. V I I angives. Detta bestämmer i viss mån omfattningen av stridsvagnsvapnet, vilket fortfarande synes böra ingå i infanteriet.

121 Med hänsyn till de krav, som föreligga vid utbildningen med infanterikanoner, bland annat beträffande övningar mot stridsvagnar, tillgång på skjutfält m. m., synes det kommissionen ändamålsenligt att liksom hittills förlägga utbildningen av infanteriregementenas för infanterikanontjänst avsedda befäl och meniga till stridsvagnsförbandet. Med den personalstyrka, som därigenom erfordras vid stridsvagnsförbandet, bör det organiseras på två bataljoner, vardera om tre kompanier. Därigenom ernås även lämplig överensstämmelse med den avsedda krigsorganisationen. Då fredsorganisationens omfattning blir sådan, att stridsvagnsförbandet icke lämpligen kan förenas med annat infanteriregemente, bör det bilda ett självständigt truppförband. Det nuvarande Göta livgarde bör därför enligt kommissionens mening utvecklas till ett stridsvagnsregemente och organiseras på regementsstab samt två stridsvagnsbataljoner, vardera bataljonen om tre kompanier. Härtill bör komma ett yrkeskompani. Personalrekryteringen vid stridsvagnsregementet torde böra anordnas efter samma grunder, som nu tillämpas vid Göta livgardes stridsvagnsbataljon. Kompaniofficerarna böra sålunda från beställningar vid infanteriförbanden förordnas i befattningar vid stridsvagnsregementet under ett visst antal år. Detsamma torde böra gälla för regementsofficerarna utom chefen, vilken bör utnämnas vid regementet. Underofficerarna och manskapet böra vara fast anknutna vid regementet.

2. Smålands arméartilleriregemente. Nuvarande organisation. Arméartilleriregementet är enligt gällande organisation indelat på regementsstab och tre divisioner med tillsammans åtta batterier. Försvavskommissionen. Enär krigsorganisationens omfattning avses bliva i allt väsentligt densamma som vid fördelningsartilleriregementena, vill kommissionen, under hänvisning till vad därom beträffande dessa regementen anförts, föreslå, att arméartilleriregementet gives en motsvarande organisation, nämligen regementsstab och fyra divisioner om två batterier. Även vid detta regemente torde ett yrkesbatteri för ersättningsreservens personal böra finnas.

3. Ingenjörtrupperna och signaltrupperna. Nuvarande organisation m. m. Enligt nuvarande organisation utgöras ingenjörtrupperna av fyra kårer, nämligen Svea och Göta ingenjörkårer, förlagda i Stockholm resp. Eksjö, vardera med ett till Vaxholm resp. Karlskrona detacherat kustfästningsingenjörkorcpani, Fälttelegrafkåren, förlagd i Stockholm, samt Bodens ingenjörkår.

122 De två förstnämnda kårerna, som vardera omfatta stab och sex kompanier, äro avsedda att vid mobilisering uppsätta — förutom kustfästningarnas ingenjörförband— huvuddelen av armé-och fördelningsingenjörtrupperna. Fälttelegrafkåren, organiserad på stab och fem kompanier, uppsätter de högre förbandens signalorgan. Bodens ingenjörkår, vilken likaledes omfattar stab och fem kompanier, uppsätter såväl fästningens ingenjörtrupper som ingenjörtrupper för vissa delar av de rörliga stridskrafterna. Kårens telegrafkompani uppsätter därjämte Bodens fästnings signalorgan. Verkställda utredningar angående signaltjänstens utbrytande. Med hänsyn till signaltjänstens ringa samhörighet med ingenjörtjänsten och allt mera ökade betydelse för främst de stridande truppslagen och de högre staberna har försvarskommissionen ansett sig böra utreda lämpligheten av att de nuvarande fälttelegraf trupperna utbrytas ur ingenjörtrupperna och bilda ett självständigt truppslag. Av den för ändamålet verkställda utredningen har i huvudsak framgått följande. Signaltjänstens ledning kräver numera avsevärt större sakkunskap än tillförene, och det arbete, som måste åläggas nämnda ledning, har blivit alltmera omfattande, bland annat till följd av kraven på samarbete med högre staber, truppsignalorgan, skolor och förvaltningsorgan. Härav följer, att ledningen för att kunna odelat ägna sig åt signaltjänsten bör i möjligaste mån frigöras från annan verksamhet. Officers- och underofficerspersonalen vid ett fristående signaltruppslag bör, genom att befrias från utbildning för ingenjör- och byggnadstjänst — om samma tid ägnas åt utbildningen — kunna erhålla en grundligare kunskap och erfarenhet inom de för signaltjänsten mest betydelsefulla områdena, än vad nu är fallet. De sålunda antydda fördelarna med ett fristående signaltruppslag äro så betydelsefulla, att vid jämförelse med hittills gällande organisation och utbildningsförhållanden kraven på en genomgripande förändring framträda med stor skärpa. Vissa betänkligheter mot en fullständig omorganisation i riktning mot ett helt fristående signaltruppslag kunna emellertid anföras. Dessa betänkligheter sammanhänga främst med frågan om signaltruppslagets officersrekrytering. En rekrytering enligt passagesystemet — den enda framkomliga vägen — innebär i huvudsak, att vid ledigblivna löner på signaltruppslagets stat officerare från arméns olika truppslag vinna anställning vid signaltruppslaget. Löner bliva lediga dels vid avgång till följd av föreskriven pensionsålder o. dyl., dels genom att officerare återtransporteras till ursprungligt truppslag. E n återtransport senare än vid 11 å 12 tjänstår som officer (6 års bortovaro) borde normalt icke ifrågakomma. Befordringsutsikterna måste göras så lockande, att begåvade och framåtsträvande signalofficerare icke tidigt söka sig åter till eget truppslag, ty i så fall skulle de bästa officerarna icke hinna

123 göra signaltjänsten någon större nytta, och kaptensbeställningarna — vilkas innelhavare äro av särskild betydelse vid signaltrupperna — skulle kunna komma att rekryteras av de minst kvalificerade. En undersökning med utgångspunkt från viss för ett självständigt signaltruppslag överslags vis beräkmad stat har givit vid handen att, därest en jämn befordringsålder från löjtnant till kapten skulle kunna bibelhållas, måste två tredjedelar av löjtnanterna återtransporteras, samt a t t regementsofficersbefordran skulle äga rum i medeltal vart tredje år, vilket, under förutsättning att återtransport ur kaptensgraden icke ägde rum, bland annat innebure, att av de först anställda endast var nionde bleve regementsofficer; överstebefordran bleve nästan uteslutande en konjunkturfråga. E t t fristående signaltruppslag kan visserligen, i det fall att ovan antydda återtransport skulle befaras sänka kvaliteten i kaptens- och regementsofficersgraderna, rekryteras med högt kvalificerade officerare därigenom, att sådana, som tidigare tjänstgjort vid signaltruppslaget och under sin verksamhet vid eget truppslag, högskolor och staber skaffat sig utbildning, som måste tillskrivas särskilt värde för tjänstgöring vid signaltruppslaget, vid inträffande ledighet i kaptensgraden — eventuellt i regementsofficersgrad — kunna få återinträda vid detta truppslag. En dylik transport kan emellertid sägas strida mot det hittills framförda kravet på ökad sakkunskap inom det rent signaltekniska området och bör därför icke annat än i undantagsfall ifrågakomnia, särskilt som befordringsutsikterna för signaltruppslagets kvarstående subalternofficerare därigenom skulle ytterligare minskas. Visserligen är det sålunda icke uteslutet, att ett fristående signaltruppslag kan erhålla ett antal taktiskt väl utbildade och allmänt militärt framstående officerare samt att vissa signalofficerare med utpräglad teknisk begåvning genom att — utan tanke på befordran — ägna hela sitt intresse åt signaltjänsten kunna trygga den tekniska utvecklingen. Signaltruppslaget behöver emellertid ett flertal tekniska experter samt en och annan officer, vilken med framstående duglighet inom det taktiska området förenar grundlig tekniskvetenskaplig utbildning och erfarenhet inom det tekniska området. Man kan befara, att officerare av sistnämnda slag skulle helt utebliva. De antydda betänkligheterna äro visserligen icke av den art, att de kunna föranleda ett bestämt avstyrkande av den ifrågasatta skilsmässan mellan signaltjänst och ingenjörtjänst, men de böra mana till en viss försiktighet och kunna möjligen tala för ett inslående på de partiella reformernas väg. Inom en av fortifikationsofficerare sammansatt kommitté har en undersökning blivit verkställd i syfte att utröna, i vad mån man med telegraf tjänsten kvarstående under chefens för ingenjörtrupperna ledning kan uppnå, vad som eljest åsyftas med organisationen av ett fristående signaltruppslag. Nämnda undersökning har i huvudsak givit följande resultat. Telegrafofficerarnas specialutbildning borde omfatta praktisk utbildning, motsvarande manskaps- och underofficersutbildning, under 4 månaders uppehåll mellan de båda arbetsåren vid artilleri- och ingenjörhögskolans allmänna kurs,

124 teoretisk utbildning i signaltjänst och elektroteknik under andra arbetsåret av nämnda kurs, signalofficerskurs efter placering vid telegrafkåren samt signallinje vid artilleri- och ingenjörhögskolans högre kurs, eventuellt krigshögskolan för dem, som visat sig lämpliga för högre utbildning. Med detta program borde telegrafofficerarnas utbildning bliva avsevärt grundligare, än som med samma för utbildningen anslagna tid skulle bliva fallet, därest signaltjänsten gjordes fristående från ingenjörtrupperna och officerarna hänvisades till redan befintliga undervisningsanstalter. Förflyttning av officerare mellan telegraf tjänst och ingenjörtruppernas övriga tjänster borde icke ifrågakomma i större utsträckning, än som erfordrades med hänsyn till vissa officerares utbildning för högre befordran inom ingenjörtrupperna och som utan olägenhet kunde äga rum med hänsyn till sistnämnda officerares större förutsättningar att kunna sätta sig in i tvenne verksamhetsområden. Förflyttning av underofficerare mellan ingenjörtjänst och telegraftjänst borde vara utesluten. Därest passagesystemet mellan telegraf tjänst och övriga tjänster inskränktes till här antydd omfattning, syntes befogade klagomål på bristande rutin och erfarenhet hos de officerare och underofficerare, som handhade telegraftjänsten, icke vidare behöva befaras. Fortifikationsstabens trupp- och materielavdelningar borde omorganiseras till en ingenjöravdelning och en telegrafavdelning, vardera omfattande en trupp- och en materieldetalj. Krav på fullständig dubbelsidig utbildning hos den i vissa frågor över nämnda avdelningar stående chefen för fortifikationsstaben samt dennes adjutant borde uppställas. Härigenom tillgodosåges så långt ske kunde kravet på sakkunskap hos signaltjänstens ledning. Sammanställes sistnämnda förslag med tanken, att inspektören för ingenjörtrupperna efter inrättandet av en särskild styrelse för befästnings- och byggnadsärenden kommer att frigöras från en betydande del av sin hittillsvarande arbetsbörda samt att nämnde inspektör är avsedd att knytas betydligt fastare till arméledningen, än vad nu är fallet, kan en utveckling i riktning mot en sakkunnig ledning av signaltjänsten sägas ligga inom möjligheternas gräns utan att fälttelegrafkåren utbrytes ur ingenjörtrupperna. Försvarskommissionen. Det torde icke kunna förnekas, att vissa svårigheter komma att föreligga vid organisationen av ett fristående signaltruppslag av här avsedd omfattning. Emellertid synas dessa icke uppväga de fördelar, som enligt ovan äro att förvänta av ett sådant system. De stater för officerare vid det självständiga signaltruppslaget, som av kommissionen i annat sammanhang föreslås, upptaga följande antal officersbeställningar, nämligen 1 överste, 1 överstelöjtnant, 3 majorer, 12 kaptener samt 16 löjtnanter, och innebära i förhållande till den i ovannämnda utredning förutsatta staten ett proportionsvis större antal regementsofficerare. Såsom jämförelse må dessutom nämnas, att staten för ett infanteriregemente

125 upptager 1 överste, 1 överstelöjtnant, 3 majorer, 15 kaptener, 32 löjtnanter och fänrikar. E n jämförelse i befordringsavseende med sistnämnda truppförband utfaller till signaltruppernas förmån. Jämväl må framhållas, att, i enlighet med vad nedan anföres, befordringsmöjligheterna för signaltruppslagets officerare avses att stå öppna även vid eget ursprungligt truppslag. Enligt försvarskommissionens mening torde i fråga om signaltruppslagets officerare i huvudsak följande cirkulation kunna betecknas såsom möjlig och ändamålsenlig. Efter fullgjord tjänstgöring såsom aspirant vid signaltrupperna under ett eller, om så prövas erforderligt, lxj7 år (två vintrar och en mellanliggande sommar), avses subalternofficer vinna anställning vid sigualtrupperna i regel vid en tjänsteålder av omkring 6 år såsom officer. Efter omkring 5 års tjänst vid signaltrupperna sker återtransport till eget ursprungligt truppslag, där tre a fyra års tjänst fullgöres såsom subalternofficer. Efter denna tjänstgöring torde vederbörande böra anses kompetent såsom kompanichef (motsvarande chef) vid såväl eget truppslag som signaltruppslaget. Förnyad transport, denna gång till kaptensbefattning vid signaltrurjperna, äger sedermera rum vid omkring 14 eller senast 15 tjänstår. Efter omkring 5 års kaptenstjänst sker i allmänhet på nytt återgång till eget truppslag. Då majorsbefordran kan komma i fråga, har vederbörande haft tillfälle att såsom kompanichef (motsvarande chef) meritera sig för dylik befordran jämväl vid detta. Enstaka kaptener kunna emellertid kvarstanna vid signaltrupperna för att bekläda vissa befattningar, för vilka dylik längre tids oavbruten tjänstgöring kan anses önskvärd. Med här antydda befordringssystem torde omkring två tredjedelar av de officerare, vilka såsom löjtnanter vinna anställning vid signaltruppslaget, kunna påräkna kaptensbefordran därstädes. Majorsbefordran kan i regel påräknas ungefär vartannat år, vilket torde innebära, att ungefär var fjärde kapten vid signaltrupperna skulle kunna påräkna regementsofficersbefordran därstädes. Den förenämnda kommitténs förslag att mycket starkt inskränka passagen mellan ingenjörtjänst och signaltjänst inom ett obrutet ingenjörvapen synes ur signaltjänstens synpunkt med hänsyn till de begränsade rekryteringsmöjligheterna inom ett dylikt vapen ändamålsenlig. Därav följer emellertid även, att befordringsmöjligheterna för de officerare, som välja signalvägen, bli i motsvarande mån inskränkta och i huvudsak begränsade till de bef attningar inom ingenjörvapnet, som avse tjänst vid signalförband eller handläggning av signalärenden. Med det stora urval vid rekryteringen, som blir möjligt vid det av försvarskommissionen här förordade systemet, föreligger i allmänhet icke samma krav på en oavbruten tjänstgöring i signaltjänst, som enligt den ovannämnda kommitténs mening är erforderlig. Förutom tiden för den grundläggande utbildningen såsom signalaspirant synes femårsperioden i vardera löjtnants- och kaptensgraden vara tillräcklig för att såväl befästa rutinen i den speciella tjänsten som utnyttja kunskapen och för-

126 mågan i densamma. Därigenom skapas även möjligheter för vederbörande officerare att, på sätt som anförts, genom fortsatt tjänst vid eget truppslag göra sig kompetenta för befordran jämväl inom detta. I den konkurrens om de dugligare officerarna, som kan tänkas uppstå mellan signaltrupperna pch övriga truppslag, särskilt då det gäller befordran till kapten och major, kunna signaltruppernas rättmätiga intressen tillgodoses genom en sänkning av befordringsåldern vid signaltrupperna under den ålder, som vid övriga truppslag kan tillämpas. Under sådana förhållanden synes man kunna räkna med att ett stort antal officerare önska kommende ring såsom signalaspiranter för att göra sig kompetenta för inträde vid signaltrupperna och att urvalet härvid skall kunna bliva mycket gott; de föreslagna befordringsmöjligheterna synas tillgodose såväl signaltruppernas som individernas intressen. På grund av vad ovan anförts synes det försvarskommissionen ändamålsenligt, att fälttelegraf kåren utbrytes ur ingenjörtrupperna och bildar ett självständigt truppslag. I vad mån officerare ur övriga truppslag böra ifrågakomma till transport till signaltrupperna i samband med utbrytningen upptages till särskild behandling i kap. VI. a. Ingenjörtrupperna. Allmänna synpunkter. Såsom tidigare anförts, föreslår kommissionen, att fälttelegraf kåren utbrytes ur ingenjörtrupperna och bildar ett särskilt truppslag, signal trupperna. Ingenjörtrupperna komma följaktligen därefter att utgöras endast av de för egentlig ingenjörtjänst avsedda truppförbanden, Vid övervägandet av de konsekvenser, som de föreslagna åtgärderna komma att medföra beträffande ingenjörtruppernas organisation, har försvarskommissionen ansett sig böra undersöka möjligheten av att nedbringa antalet i fred befintliga ingenjörtruppförband. Förutom den kår i Boden, som i en eller annan form måste bibehållas, skulle sålunda ingenjörtrupperna kunna tänkas sammanförda till ett enda truppförband, ett ingenjörregemente. Därigenom borde vissa fördelar kunna ernås. Förvaltningskostnaderna borde kunna bliva lägre än vid en uppdelning av truppslaget på tre självständiga förvaltningsenheter. Huvuddelen av truppförbandet skulle kunna förläggas till en plats, där för utbildningen av den fast anställda personalen och för de värnpliktigas första utbildning särskilt gynnsamma broslagningsplatser samt för vägarbeten lämpad terräng funnes i förläggningens omedelbara närhet. Enligt vad tidigare utredningar rörande ingenjörtruppers förläggning givit vid handen skulle en förläggaingsplats vid Klarälven erbjuda särskilt gynnsamma betingelser i detta avseende. Då samtidigt möjligheter förelåge att i samband med minskningen av antalet infanteriregementen ställa Värmlands regementes etablissement helt eller delvis till förfogande för ett ingenjörregemente, borde enligt försvarskommissionens mening lämpligheten av en sådan åtgärd göras till föremål för särskild undersökning.

127 I de detalj utredningar, som verkställts i enlighet med ovan angivna riktlinjer, har det till en början framhållits att varje fördelnings ingenjörtrupper böra, oavsett vilka förändringar, som vidtagas i ingenjörtruppernas fredsorganisation, mobilisera inom resp. fördelnings militärområde. Inom varje dylikt område borde därför finnas en mobiliseringsplats (expedition och förråd) för fördelningens ingenjörtrupper. Om vederbörande ingenjörbataljonschef i fredstid kunde ställas till fördelningschefens förfogande och om under repetitionsövningarna eller liknande utbildningsperioder ingenjörtruppförband kunde uppsättas vid ifrågavarande mobiliseringsplatser, skulle ett sedan länge eftersträvat närmare samband mellan ingenjörtrupperna och övriga truppslag vinnas. Först därigenom kunde man jämväl vid ingenjörtrupperna åvägabringa den överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisationerna, som i allmänhet eftersträvades. Att organisationen möjliggjorde, att fördelningscheferna i fredstid kunde förfoga över vederbörande ingenjörbataljonschefer, vore nödvändigt även av andra skäl, därest de hittillsvarande fortifikationsofficerarna vid arméfördelningsstaberna överfördes till den ifrågasatta centrala byggnadsförvaltningen. Irrom de militärområden, där i fredstid bestående ingenjörtruppförband icke funnes, kunde av ekonomiska skäl de ovannämnda mobiliseringsplatserna tänkas förlagda i anslutning till härför lämpliga infanteriregementen, där emellertid motsvarande övningsmöjligheter borde föreligga som på ingenjörtruppförbands ordinarie förläggningsplats. För utbildningen av den fast anställda personalen och för de första skedena av de värnpliktigas utbildning måste ett eller flera i fredstid ständigt bestående ingenjörtruppförband vara organiserade. Ett dylikt förband måste av flera skäl vara förlagt i Boden. Utbildningen av ingenjörtrupperna i övrigt kunde tänkas samlad antingen till ett, större förband (regemente) eller uppdelad på två, mindre förband (kårer). Vad den förra organisationen — ett regemente — beträffar, hava vid utredningen följande synpunkter framförts. Organisationen kan visserligen motiveras av lägre förvaltningskostnader och är vid en liten ingenjörtrupporganisation nödvändig, för att vid tillämpningsövningar utbildningsenheter av tillräcklig storlek skola erhållas. Emellertid föreligger icke med den storleksordning, som av försvarskommissionen tillmätts ingenjörtrupperna, sistnämnda skäl för ett sammandragande till en plats. Den förutsatta styrkan är i stället sådan, att ett samlande till en plats — även vid förläggning till den särskilt ur denna synpunkt gynnsammaste orten Karlstad — skulle medföra svårigheter i form av krav på alltför många övningsplatser i förhållande till de gynnsamma strandområdenas utsträckning. Även om markinköp för Kronans räkning kan komma till stånd utan avsevärd kostnad och erforderliga övningsförråd anläggas, kvarstår dock olägenheten av att de från kasernen längst bort belägna övningsplatserna skulle förorsaka tidsförlust eller kostnader vid den dagliga förflyttningen till och från broslagningsövningarna. För att närmare belysa dessa förhållanden anfördes, att för ett

ingenjörregemente skulle under tiden den 1 maj—den 31 juli erfordras lämpliga övningsplatser för 26 samtidigt organiserade plutoner. Därest, såsom anfördes vara ofrånkomligt, under vissa skeden minst halva tiden måste ägnas åt fält- eller krigsbroslagning, innebure detta teoretiskt ett krav på minst 13 broslagningsplatser för dagligen försiggående detalj övningar och utbildning i pluton. I verkligheten vore detta antal dock icke tillfyllest, emedan en pluton ofta icke kunde under ett enda övningspass eller ens under en dag utföra en övning (t. ex. tung broslagning) och bryta utförda arbeten. En pluton måste ofta kunna disponera platsen under ett övningspass två eller flera dagar i följd, utan att annan pluton finge tillfälle att begagna den däremellan. Sannolikt erfordrades därför för 26 plutoner icke mindre än 16 broslagningsplatser. Som jämförelse nämndes, att vid Svea ingenjörkår antalet plutoner hittills uppgått till högst 8, vilka disponerat 5 broslagningsplatser. Vid en strand, som utefter hela sin sträckning erbjuder gynnsamma betingelser, skulle för 16 broslagningsplatser erfordras en sträcka av minst 2 000 meter. Icke ens vid Klarälven torde dock så gynnsamma förhållanden vara för handen. E t t samlande av fredsutbildningen till en enda plats skulle slutligen medföra större kostnader för transporter, nämligen in- och utryckningstransporter samt förflyttning av kontingenter vid uppsättande av förband inom övriga militärområden. Härtill komme engångskostnader för förläggningens ordnande, varvid vissa nybyggnader icke kunde undvikas. Till be. lysande av kostnaderna härför framhölls, att förläggningen av en ingenjörkår om 5 kompanier (av mindre storlek) till Värmlands regementes kasernetablissement (en bataljonskasern) år 1925 beräknades kräva en engångskostnad av 715 000 kronor. Med hänsyn till ingenjörregementets storlek ansågs nämnda kostnad, trots nuvarande lägre byggnadspriser, vid ett regementes förläggning till Karlstad, komma att avsevärt överskridas. Därest ingenjörtrupperna skulle organiseras på — förutom ingenjörkåren i Boden — två kårer, skulle enligt meromnämncla utredning flertalet av de svårigheter bortfalla, vilka vore förenade med bildandet av ett enda ingenjörregemente, utan att dock förvaltningskostnaderna bleve avsevärt högre. Manskapsstyrkan vid varje kår bleve även fullt tillräcklig för tillämpningsövningar. I fråga om förläggningen vore även enligt detta alternativ Karlstad synnerligen lämplig för den ena av ingenjörkårerna. Då någon ingenjörkår icke lämpligen kunde förläggas inom nuvarande Södra arméfördelningsområdet, borde förläggningsplats för den andra ingenjörkåren väljas inom Östra brigadområdet eller Östra arméfördelningsområdet. Skulle förläggning väljas inom Östra brigadområdet, torde den billigaste utvägen vara att låta en ingenjörkår kvarbliva i Eksjö, dit Göta ingenjörkår med icke obetydliga kostnader flyttades genom 1925 års härordning. Härigenom kunde alla nybyggnads- och flyttningskostnader undvikas.

129 K u n d e Eksjöförläggningen icke disponeras för den andra ingenjörkåren, vore Linköping den enda tänkbara platsen inom Östra brigadområdet. Skulle återigen förläggning väljas inom Östra arméfördelningsområdet, syntes icke någon förläggningsplats kunna väljas, som erbjöde bättre övningsmöjligheter än Stockholm (Järvafältet med specialövningsplatser vid Säby- och Öfversjöarna) och Laxön som sommarförläggningsplats för vissa delar. Den naturliga lösningen i detta alternativ syntes därför vara att låta en kår kvarbliva i Svea ingenjörkårs nuvarande kasern, under det att Signalregementet inrymdes i ny kasern i anslutning till redan befintliga byggnader vid nedre Frösunda. Sistnämnda kasernbygge hade sedan gammalt utgjort ett mycket framträdande och välmotiverat krav (medel hade en gång i tiden beviljats av riksdagen men innehållits i avvaktan på utredningarna närmast före 1925 års härordningsbeslut) och borde därför ifrågakomma före varje annat nybyggnadsföretag. Genom förläggning till Stockholm skulle nybyggnads- och flyttningskostnader undvikas, varjämte vissa andra fördelar skulle vinnas. Sammanfattningsvis framhölls, att då övningsmöjligheterna i Karlstad, ehuru i och för sig goda, icke syntes vara tillräckliga för den avsedda övningsstyrkan och förläggningen där skulle fordra betydande nybyggnader, kunde en organisation på ett ingenjörregemente icke tillrådas. Vid en fortsatt organisation på — förutom Bodens ingenjörkår — två ingenjörkårer bleve valet mellan Stockholm och Eksjö (Linköping) såsom plats för den ena kåren delvis beroende av hänsyn till de krav på förläggningsmöjligheter, som övriga truppslag och försvarsgrenar uppställde. Det vore dock att märka, att, då de etablissement, som erbjuda godtagbart strandutrymme för broslagningsplatser, äro mycket fåtaliga, särskild hänsyn måste tagas till ingenjör truppernas krav på dylika övningsmöjligheter. Därest vid en överarbetning av de preliminära planerna för truppförbandens förläggning valet mellan Stockholm och Eksjö vore fritt, borde Stockholm lämnas företräde. Försvarskommissionen. Med hänsyn till i verkställda utredningar framlagda synpunkter finner försvarskommissionen det uppenbart, att betydande svårigheter skulle uppstå genom ett fullföljande av tanken på en sammanslagning av de två sydliga ingenjörkårerna till en. Särskilt skulle de ekonomiska konsekvenserna bliva betydande vid en förändring av Värmlands regementes etablissement till en för ett ingenjörregemente lämpad övningsplats. Då samtidigt synnerligen starka skäl förebragts för att flygvapnet borde erhålla dispositionsrätten över nyssnämnda kasernetablissement, har försvarskommissionen funnit sig icke böra räkna med detta alternativ för ingenjörtruppernas organisation. Ingenjörtrupperna böra sålunda enligt kommissionens mening vara organiserade på tre kårer. Av dessa måste en vara förlagd i Boden — Bodens 128S35

A 9

130 ingenjörkår — bland annat för utbildning och uppsättning av för fästningens rustning och försvar erforderliga fästningsingenjörtrupper. De två övriga kårerna — Svea och Göta ingenjörkårer — böra vara förlagda i var sitt av två militärområden. Av skäl, som förebragts i ovannämnda utredning, bör någon förändring i förläggningen av Göta ingenjörkår icke förutsättas i annan mån än att kustfästningsingenjörkompaniet i Karlskrona av tidigare anförda skäl indrages. Denna till Eksjö förlagda kår kommer sålunda att tillhöra det nya södra militärområdet. Vad den återstående kåren — Svea ingenjörkår — beträffar, vars kustfästningsingenjörkompani i Vaxholm likaledes bör indragas, har det synts kommissionen naturligt att taga under övervägande möjligheten av att förflytta kåren till Västerbottens regementes etablissement i Umeå, vilket regemente enligt försvarskommissionens förslag skall indragas. Av genom kommissionens försorg verkställda undersökningar har visserligen framgått, att övningsmöjligheterna för ingenjörtrupper, särskilt ifråga om broslagning, icke äro ur militär synpunkt gynnsamma i Umeå. Genom lämpliga åtgärder, som delvis framgå av det följande, torde emellertid enligt kommissionens mening de väsentligaste av de anförda olägenheterna kunna undanröjas. Enligt vad kommissionen erfarit, finnas i övrigt goda utbildningsmöjligheter på nämnda ort. Kommissionen vill fördenskull för sin del förorda, att Svea ingenjörkår förlägges till Umeå. Genom en dylik förläggning kan kårens nuvarande kasernetablissement vid Frösundavik frigöras för inrymmande av signalregementet, vilkets huvuddel under alla förhållanden bör vara förlagt i Stockholm. I samband härmed lärer Mariebergsområdet, vilket för närvarande disponeras av Fälttelegraf kåren, böra försäljas. Detta synes så mycket angelägnare, som därvarande kasernetablissement är i hög grad otidsenligt, och området inom en nära framtid torde komma att infogas i vederbörlig stadsplan. De vid försäljningen inflytande medlen lära till fullo förslå att bestrida kostnaderna för flyttningen av såväl Fälttelegrafkåren — i samband med omorganisation till signalregemente — till Frösundavik som Svea ingenjörkår till Umeå. Den i det föregående omnämnda tanken på att verkställa nybyggnad för signalregementet kan icke av kommissionen biträdas, då ett dylikt förfarande skulle innebära, att ett fullt brukbart kasernetablissement bleve outnyttjat, medan samtidigt ett nytt uppbyggdes. Med hänsyn till av kommissionen förutsatt förläggning av ingenjörkårerna böra vid Svea ocb Göta ingenjörkårer i första hand utbildas och uppsättas I I . (Norra), resp. I. (Södra) fördelningens ingenjörtrupper. Till samma ingenjörkårer måste emellertid även den huvudsakliga utbildningen av personalen för IV. (Östra) resp. I I I . (Västra) fördelningarnas ingenjörtrupper förläggas. Bland annat med hänsyn härtill har kommissionen funnit de skäl starkt vägande, vilka i ovannämnda utredning anförts för en decentralisering av ingenjörtruppernas mobilisering och för en uppsättning under vissa perioder av fredsutbildningen av ingenjörtrupper inom varje fördelning. Då de direkta kostnaderna för de härför erforderliga anordningarna visat sig

131 obetydliga och torde uppvägas av indirekta besparingar i form av minskade byggmads- och övningskostnader m. m. för ingenjörkårerna, har kommissionen funnit sig böra tillstyrka en dylik organisation. Sålunda bör inom vartdera av Östra och Västra militärområdena finnas en övnings- och mobiliserimgsplats för vederbörliga fördelningsingenjörtrupper. Skäl kunna tala för a t t denna plats direkt anslutes till ett av fördelningens infanteriregementen. Då emellertid dessas etablissement under repetitionsövningarna måsie beräknas bliva fullt belagda av regementenas egen personal, skulle en dylik anordning kräva icke oväsentliga nybyggnader. Härtill kommer, att övningsmöjligheterna vid de infanteriregementen, som kunna tänkas ifrågakomrna, icke äro gynnsamma vad beträffar utbildningen i broslagning. Enligt kommissionens mening skulle de största fördelarna vinnas genom en förläggning av ifrågavarande övnings- och mobiliseringsplatser till Stockholm, resp. Karlstad. Ä den förra platsen skulle enligt kommissionens mening kunna utnyttjas de goda övningsmöjligheter, som enligt ovannämnda utredning nu föreligga på Järvafältet med specialövningsplatserna vid Säby- och Öfversjöarna. Eventuellt torde även Laxön kunna disponeras, i varje fall för tillämpningsövningar och som mobiliseringsplats. För förläggning m. m. torde kunna utnyttjas de manskapsbaracker m. m. vid Frösunda, som för närvarande tillhöra Fälttelegrafkåren. Barackerna hava visserligen vid upprepade tillfällen av vederbörliga myndigheter förklarats mindre lämpliga såsom ständig förläggning för trupp. För en kortare tids förläggning torde de däremot vara fullt användbara och torde dessutom i stort sett rymma den styrka, som IV. fördelningens under repetitionsövning organiserade ingenjörförband utgör. Därstädes befintliga förrådsbyggnader torde ävenledes vara tillräckliga såsom mobiliseringsförråd för samma förband. I Karlstad torde utan olägenhet en bataljonskasern m. fl. byggnader kunna disponeras, och övningsmöjligheterna äro, såsom flera gånger blivit framhållet, synnerligen gynnsamma. I samband med förestående omorganisation böra av särskilda skäl åtgärder vidtagas för att trygga en uppsättning av järnvägstrupper vid mobilisering. Då den mest maktpåliggande av de uppgifter, vilka måste åläggas nämnda trupper, torde bliva återställandet av förstörda järnvägsbroar, och då arbetena härå i flera avseenden måste bliva närbesläktade med vissa av de ingenjörtrupperna åvilande uppgifterna, har det ansetts ligga nära till hands, att erforderliga järnvägsförband organiseras av ingenjörtrupperna. Försvarskommissionen har för sin del anslutit sig till denna tanke, så mycket mer som ett organiserande av fristående järnvägstruppförband i fred icke kan ifrågasättas. De av kommissionen i det följande föreslagna staterna och värnpliktskontingenterna för ingenjörtrupperna hava därför beräknats bland annat med hänsyn till behovet i fred för järnvägstrupputbildning och vid mobilisering för uppsättning av vissa järnvägstruppförband. Beträffande de olika ingenjörkårernas organisation må följande framhållas. Enligt nu gällande bestämmelser särskiljas inom ingenjörkårerna ingenjör-

132 kompanier för utbildning av manskap i fältingenjörtjänst, krigsbro- (park-) kompanier för utbildning av manskap till krigsbroformationer och ingenjörförbandens anspända delar, fästningsingenjörkompanier för utbildning avmanskap i fästningsingenjörtjänst samt tygkompanier för hantverksmanskap m. fl. överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisation har vid ingenjörtrupperna av flera skäl icke kunnat åvägabringas. Enligt försvarskommissionens förslag bör följande samband mellan ingenjörtruppernas freds- och krigsorganisation eftersträvas. Vid den inom I I . (Norra) fördelningen förlagda Svea ingenjörkår utbildas och uppsättas ingenjörtrupper för motsvarande fördelning på fältfot. Dessutom förlägges dit första utbildningen av de värnpliktiga för ingenjörtrupper till IV. (östra) fördelningen, vilka ingenjörtrupper mobiliseras vid kårens till Stockholm förlagda mobiliserings- och övningsplats. Motsvarande organisation gäller beträffande Göta ingenjörkår med dess till Karlstad förlagda mobiliserings- och övningsplats, i vad angår utbildning och mobilisering av ingenjörtrupper till de mot I. (Södra) resp. I I I . (Västra) fördelningarna svarande fältfördelningarna. Vid Bodens ingenjörkår utbildas och uppsättas dels fästningsingenjörtrupper, dels fältingenjörtrupper för en av de krigsfördelningar, som icke hava någon motsvarighet i fred. Ingenjörtrupper för den återstående krigsfördelning, som icke har någon motsvarighet i fred, avses att uppsättas vid Göta ingenjörkår. Arméingenjörtrupper och järnvägstrupper böra mobiliseras till en mindre del vid Bodens ingenjörkår, huvuddelen vid Svea ingenjörkår. Styrkeförhållandena mellan kårerna böra bestämmas av ovanstående mobiliseringsförhållanden. Med hänsyn härtill samt till manskapsstyrkan under de värnpliktiga soldatskolornas första skede har kommissionen förutsatt följande fredsorganisation av ingenjörkårerna: Svea ingenjörkår stab och. 6 kompanier, Göta » » » 6 » , Bodens » » » 5 » Försvarskommissionen har icke ansett lämpligt att i den ständiga indelningen särskilja kompanierna genom olika benämningar, såsom ingenjörkompanier, krigsbrokompanier o. s. v. Någon verklig överensstämmelse med krigsorganisationen skulle nämligen därigenom icke kunna uppnås, och utbildningsorganisationen kunde onödigtvis bliva bunden vid benämningar, som till följd av utvecklingen måhända visa sig mindre ändamålsenliga. b. Signaltrupperna. Signaltrupperna böra sammanföras till ett truppförband — signalregementet. Dettas huvuddel bör, som ovan framhållits, vara förlagd i Svea ingenjörkårs nuvarande etablissement i Stockholm, under det att för Bodens fästning m. m. avsedd mindre del förlägges till Boden. I vissa hänseenden bör chefen för signalregementet intaga motsvarande ställning som trupp-

133 slagsinspektörerna. Inom hans stab måste sålunda bland annat handläggas frågor berörande reglementen, instruktioner, organisation och utrustning. Enligt 1925 års härordning är fälttelegrafkåren organiserad på stab, två fälttelegrafkompanier, två radiokompanier och ett tygkompani. I Bodens ingenjörkår ingår ett telegraf kompani. Något egentligt samband mellan freds- och krigsorganisation förefinnes icke. Uppdelningen av Fälttelegrafkåren på trådoch radiokompanier var ursprungligen motiverad av det dåtida kravet på en starkt specialiserad radioutbildning. Ehuru en viss grad av specialisering alltjämt måste förefinnas, har kravet på en närmare samverkan i fält mellan trådoch radioorgan tvingat till ett sammanförande av båda slagen av utbildning i en och samma kompanichefs hand. Skäl föreligga sålunda icke längre till en uppdelning i tråd- och radiokompanier. Enligt försvarskommissionens förslag böra vid signalkompaniet i Boden mobiliseras dels fästningens signalförband, dels en fördelnings signalkompani, dels slutligen visst armésignalförband. övriga signaltruppförband i krigsorganisationen böra utbildas vid Signalregementets huvuddel i Stockholm, men såsom i det följande närmare behandlas bör en viss decentralisering av dessa truppförbands mobilisering eftersträvas. Styrkeförhållandena mellan Signalregementets huvuddel i Stockholm och detachementet i Boden böra bestämmas av ovanstående mobiliseringsförhållanden. Med hänsyn härtill samt till manskapstillgången under de värnpliktiga soldatskolornas första skede har kommissionen beräknat antalet kompanier i fred vid regementets huvuddel till 4; den till Boden förlagda delen bör utgöra ett kompani. P å samma sätt som vid ingenjörtrupperna en decentralisering av mobiliseringen bör möjliggöras, så bör även vid signaltrupperna organisationen medgiva, att vederbörliga signalkompanier kunna uppsättas inom i fred befintliga fördelningar. Härför erforderliga mobiliseringsplatser inom Södra, Västra och Norra militärområdena böra anslutas till de infanteriregementen, vilka äro förlagda på samma platser som vederbörliga fördelningsstaber, d. v. s. Norra skånska infanteriregementet, resp. Jämtlands fältjägarregemente och Skaraborgs regemente.

4. Intendenturtrupperna. Nuvarande organisation. Intendenturtrupperna äro enligt 1925 års härordning organiserade på tre kompanier. Ifrågavarande kompanier äro anslutna till arméns intendenturförråd i Stockholm, Karlsborg och Boden. Under hela utbildningsåret tagas samtliga kompanier i anspråk för utbildning av de värnpliktiga, som tilldelas intendenturtrupperna. Med hänsyn till verksamheten i krig försiggår nämnda utbildning vid magasins-, bageri- och slakteriförband. Försvarskommissionen. Den hittills tillämpade organisationen av intendenturtrupperna finner försvarskommissionen i stort sett ändamålsenlig. Dessa böra liksom hittills i

134 fredstid vara organiserade på tre kompanier, förlagda i anslutning till intendenturförråden. De olika kompanierna böra vara organiserade på vardera två magasinsplutoner, en bageripluton, en slakteripluton och en handräckningspluton.

5. Tygtrupperna. Kommissionen har vid olika tillfällen betonat den vikt, som enligt dess mening måste tillmätas underhållstjänsten i krig och förberedelserna härför i fred. I redogörelsen för krigsorganisationen hava även omnämnts de etapptruppförband, som hava till uppgift att inom armékårerna ombesörja verksamheten inom underhållstjänstens olika grenar, vilka i stort sett, förutom transporttjänst, äro att hänföra till ammunitions- och materieltjänst, reparationsverksamhet häri inbegripen, förplägnadstjänst samt sjuk- och veterinärvårdstjänst. Kommissionen vill då erinra om, att i arméns fredsorganisation sedan länge ingå personal och även truppförband med särskild utbildning för alla andra grenar av underhållstjänsten utom ammunitions- och materieltjänsten. Den utomordentliga betydelse, som en väl organiserad underhållstjänst med avseende på ammunition och krigsmateriel äger för nutida krigföring, anser sig kommissionen icke behöva närmare framhålla. Kommissionen har även kommit till den uppfattningen, att den nu rådande bristen inom arméorganisationen på här avsett område icke framdeles bör bestå, vid risk att eljest denna för stridsverksamheten synnerligen betydelsefulla gren av underhållstjänsten kan komma att äventyras. Kommissionen föreslår därför, att fredsorganisationen även innefattar tygtrupper, vilka närmast komma att äga sin motsvarighet i de redan nu befintliga intendenturtrupperna. Beträffande tygtruppernas fredsorganisation och förläggning anser kommissionen, att de med hänsyn till såväl fredstjänsten som avsedd krigsorganisation och verksamheten vid mobilisering lämpligen böra organiseras på tre tygkompanier, förlagda till samma platser, som de centrala tygstationerna, nämligen Stockholm, Karlsborg och Boden. Tygstationernas chefer synas härvid i förhållande till tygkompanierna böra intaga principiellt samma ställning som cheferna för intendenturförråden till intendenturkompanierna. Tyg- och intendenturtrupper bliva för övrigt enligt detta förslag förlagda till samma platser, vilket är av värde med hänsyn till gemensamma övningar i underhållstjänst. Den för tygtrupperna erforderliga fast anställda personalen föreslår kommissionen böra tillhöra en för den tekniska tjänsten inom armén i övrigt erforderlig personalkår, tygkåren, för vilkens sammansättning redogörelse i annat sammanhang skall lämnas.

135 DE LÄGRE TRUPPFÖRBANDEN OCH DERAS FÖRLÄGGNINGSORTER. E n sammanfattning av vad i det närmast föregående anförts giver vid handen, att armén enligt kommissionens förslag kommer att i fredstid omfatta följande lägre truppförband med nedan angivna förläggningsorter.

Infanteriet. Svea livgarde Stockholm (Järvafältet) Götalivgarde (stridsvagnsregementet) » » Livregementets grenadjärer Örebro Livgrenadjärregementet Linköping Jämtlands fältjägarregemente Östersund Norra skånska infanteriregementet... Kristianstad Södra skånska infanteriregementet... Ystad (Revinge) Upplands regemente Uppsala Skaraborgs regemente Skövde Södermanlands bataljon Strängnäs Kronobergs regemente Växjö Jönköpings-Kalmar regemente Eksjö Dalregementet Falun Hälsinge regemente Gävle Älvsborgs regemente Borås Hallands regemente Halmstad Bohusläns regemente Uddevalla Gotlands infanteriregemente Visborgs slätt Norrbottens regemente Boden Västernorrlands regemente Sollefteå

Kavalleriet. Livregementet till häst Skånska kavalleriregementet Livregementets husarer Norrlands dragonregemente

Stockholm (Järvafältet) Hälsingborg Skövde Umeå

Artilleriet. Svea artilleriregemente Stockholm (Järvafältet) Göta artilleriregemente Göteborg Wendes artilleriregemente Kristianstad Norrlands artilleriregemente Östersund Norrbottens artillerikår Boden Smålands arméartilleriregemente ... Jönköping Gotlands artillerikår Visby Bodens artilleriregemente Boden Karlsborgs luftvärnsartilleriregemente 1 Karlsborg Östgöta luftvärnsartilleriregemente * Linköping 1

Se »Luftvärnsvapnet».

136 Ingenj örtrupperna. Svea ingenjörkår Göta ingenjörkår Bodens ingenjörkår

Umeå Eksjö Boden

Signaltrupperna. Signalregementet (huvuddelen) Ett signalkompani

Stockholm (Frösunda) Boden

Trängtrupperna. Svea trängkår Göta trängkår Norrlands trängkår Skånska trängkåren

Linköping Skövde Sollefteå Hässleholm

Intendenturtrupperna. Första intendenturkompaniet Andra intendenturkompaniet Tredje intendenturkompaniet

Stockholm Karlsborg Boden

Tygtrupperna. Första tygkompaniet Andra tygkompaniet Tredje tygkompaniet

Stockholm Karlsborg Boden

C. TERRITORIELLA MYNDIGHETER.

INSKRIVNINGSVlSENDE M. M.

Allmänna grunder. I det föregående har kommissionen angivit, att ärenden rörande militärområdenas eget försvar i regel böra av särskilda befattningshavare självständigt handläggas under vederbörande fördelningschefer, på det att dessa må kunna ägna sig åt sin huvuduppgift att vara chefer för de högre linjetruppförbanden. Orsaken till den sålunda föreslagna förändringen framhölls vara främst den, att nuvarande organisation icke skapar säkerhet för att militärområdenas försvar kommer att på ett ändamålsenligt sätt fungera under själva övergången från freds- till fältfot. De nuvarande brigadcheferna, vilka i regel torde vara avsedda att anförtros ledningen av vederbörligt fördelningsområdes försvar, vore nämligen sannolikt icke alltid vid mobilisering längre påräkneliga härför. De borde därför redan i fredstid ersättas av pensionerade officerare, vilka därvid skulle stå till fördelningschefernas förfogande såsom »militärbefälhavare». Av särskilda skäl borde dock den under kommendanten i Bodens fästning lydande militärbefälhavaren för Övre Norrlands militärområde vara officer på aktiv stat. För Gotland har ingen särskild sådan militärbefälhavare ansetts erforderlig, utan all militär myndighet föreslås där samlad i en hand.

137 P å valet av den sålunda föreslagna anordningen hava emellertid inverkat även andra omständigheter. Då särskilda beställningar för brigadchefer vid antagandet av nuvarande försvarsordning inrättades, motiverades detta bland annat därmed, att arméfördelningscheferna borde beredas lättnad i deras stora arbetsbörda. Då brigadchefsbeställningarna nu av kommissionen föreslås till indragning och i deras ställe arvodesbefattningar för »militärbefälhavare» föreslås inrättade, bör emellertid det oförminskade behovet av lättnader i fördelningschefernas arbetsbelastning samtidigt tillgodoses. Det är nämligen nödvändigt, att dessa chefer huvudsakligen få ägna sig åt sin verksamhet såsom truppförbandschefer. Vid övervägande av detta spörsmål har kommissionen funnit, att enahanda önskemål i full utsträckning gör sig gällande även beträffande cheferna för de lägre truppförbanden. Förutom på de åtgärder, som härutinnan äro påkallade i fråga om en förenkling och rationalisering av den militära förvaltningen — och för vilka kommissionen i annat sammanhang redogör — har kommissionen riktat sin uppmärksamhet på möjligheten av att minska den arbetsbörda, som de värnpliktigas inskrivning och redovisning för närvarande medför för arméfördelnings- och infanteriregementscheferna, de senare i deras egenskap av inskrivningsbefälhavare. Kommissionen har, såsom i det följande närmare klarlägges, därvid funnit möjligheter föreligga att åt de föreslagna militärbefälhavarna uppdraga jämväl de åligganden, som i fråga om de värnpliktigas inskrivning och redovisning för närvarande tillkomma vederbörligt arméfördelningsområdes fyra inskrivningsbefälhavare. Förutom den lättnad i fördelningschefernas och infanteriregementschefernas arbetsbörda, som en sådan anordning skulle innebära, medför förändringen ur krigsorganisatorisk synpunkt den fördelen, att rubbningar i fredsorganisationen även på inskrivningsväsendets område i samband med mobilisering undvikas. Då vidare militärbefälhavarna under fördelningscheferna skola handhava förberedelsearbetet för militärområdets försvar, böra de jämväl erhålla högsta överinseendet under fördelningscheferna av förberedelsearbetet för landstormens mobilisering. Det råder nämligen ett naturligt samband mellan å ena sidan förberedelsearbetet för militärområdets försvar och å andra sidan mobiliseringen och användningen av de för detta försvar avsedda landstormstruppförbanden.

De värnpliktigas redovisning: ni. m. Nuvarande organisation. iLskrivningsväsendet omfattar de värnpliktigas inskrivning och redovisning (rullföring) samt deras inkallelse till tjänstgöring i fredstid och vid mobilisering. För inskrivning och redovisning av de värnpliktiga, vilka icke äro inskrivna vid sjömanshus \ indelas riket i inskrivningsområden med vederbö1 Sjömanshusen äro sammanförda myndigheter.

till sjörullföringsområden,

lydande u n d e r marina,

138 rande infanteriregementschef såsom inskrivningsbefälhavare. Inskrivningsområdena åter äro indelade i 3—5 rullföringsområden. För varje rullföringsområde finnes en pensionerad officer med arvode såsom rullföringsbefälhavare. För varje rullföringsområde skall därjämte finnas en inskrivningsnämnd för de värnpliktigas inskrivning. För varje inskrivningsområde med därinom belägna sjömanshus finnes en inskrivningsrevision, dels för uttagning och tilldelning till truppförband m. m. av vissa värnpliktiga, dels för prövning av över inskrivningsnämnds beslut anförda besvär. För organisationen och inkallelsen m. m. av landstormens värnpliktiga är inskrivningsområdet indelat i landstormsområden, vilka till ett visst antal — vanligtvis två — sammanfalla med rullföringsområdena. Såsom landstormsområdesbefälhavare, direkt underställda inskrivningsbefälhavaren, förordnas om möjligt pensionerad officer. Denne åligger att utföra visst planläggningsarbete m. m. för landstormens mobilisering. För detta ändamål åligger det rullföringsbefälhavare att förse landstormsområdesbefälhavare med uppgifter rörande landstormens värnpliktiga personal, Försvarskommissionen. Av förut anförda skäl föreslår kommissionen, att infanteriets regementschefer upphöra att vara inskrivningsmyndigheter, detta för att bereda den åsyftade lättnaden i deras arbetsbörda och såmedelst göra det möjligt för dem att mera odelat än nu ägna sig åt sina uppgifter som truppförbandschefer. De åligganden, som för närvarande tillkomma inskrivningsbefälhavarna, böra, centraliserade för varje fördelningsområde (militärområde), överflyttas till den av kommissionen föreslagna »militärbefälhavaren». I rullföringsområdesorganisationen medför denna anordning icke annan förändring än att rullföringsbefälhavarna bliva direkt underställda militärbefälhavaren. I fråga om inskrivningsområdena innebär den däremot, att de nuvarande tjugu inskrivningsområdena på fastlandet sammanslås till fem större områden, vart och ett sammanfallande med vederbörligt arméfördelnings-(militär-)område. Inskrivningsväsendet kommer således att centraliseras hos befälhavarna för militärområdena (militärbefälhavarna). Frågan om erforderliga förändringar i sammansättningen av de nuvarande inskrivningsrevisionerna kommer att närmare behandlas under avd. »Värnplikten». I de nuvarande inskrivningsområdena ingår ett visst antal rullföringsområden, närmast beräknat efter behovet av värnpliktiga vid vederbörligt infanteriregemente. Denna överensstämmelse mellan infanteriregementets rekryteringsområde och vissa bestämda rullföringsområden torde böra alltjämt bibehållas. Det är nämligen angeläget att icke — bland annat med hänsyn till inskrivningsrevisionernas arbetssätt — vidtaga större ändringar i ett inarbetat system än som är oundgängligen nödvändigt. Vidare är av arbetstekniska skäl ett sådant sammanhållande av rullföringsområdena i grupper, avpassade efter behovet av värnpliktiga vid vederbörligt infanteriregemente, önskvärt. Sådan grupp av rullföringsområden benämnes lämp-

139 ligen regementsområde, i stället för som nu inskrivningsområde, och gives förslagsvis namn efter det infanteritruppförband, vilket huvuddelen av de dit hörande värnpliktiga under tjänstetiden i beväringen tillhöra. För landstormens vidkommande skulle även landstormsområdenas härav föranledda sammanförande till regementsområden erhålla sin särskilda betydelse, enär landstormen till största delen, som kommissionen här nedan föreslår, bör knytas till infanteriregementet med avseende på utbildning och krigsorganisation. Att inskrivningsrevisionerna böra vara anknutna till regementsområdena, föreslår kommissionen i annat sammanhang (se avd. »Värnplikten»).

Landstormsområdesorganisationen. Nuvarande ordning. Enligt gällande landstormsförordning indelas fastlandet »för landstormens organisation» uti 157 landstormsområden. Landstormsman — varmed menas till landstormen hörande värnpliktig — tillhör i regel det landstormsområde, där han är kyrkobokförd. För varje landstormsområde finnes en landstormsområdesbefälhavare och för landstormsområde, där förråd finnes upprättat, även en landstormsförrådsförvaltare. Vid de landstormsförråd, som äro anordnade vid eller i omedelbar närhet av infanteriregementes huvudförråd eller del av sådant, utövas landstormsförrådsförvaltarens åligganden av regementets förrådsförvaltare. Landstormsområdesbefälhavare lyder omedelbart under inskrivningsbefälhavaren samt förordnas, efter av denne avgivet förslag, av vederbörande arméfördelningschef (militärbefälhavare). Till landstormsområdesbefälhavare förordnas, vanligen för fem år i sänder, officer, tillhörande arméns eller marinens reserv eller kvarstående i armén. Därest sådan icke finnes att tillgå, förordnas annan lämplig person att tillsvidare upprätthålla befattningen. Landstormsförrådsförvaltare lyder omedelbart under landstormsområdesbefälhavaren. Till landstormsförrådsförvaltare förordnas underofficer i arméns eller marinens reserv. Därest sådan icke finnes att tillgå, förordnas annan lämplig person att tillsvidare upprätthålla befattningen. Det åligger landstormsområdesbefälhavaren att föra områdets expedition, att främja landstormsmännens deltagande i frivilliga övningar, a:t vid mobilisering föra befälet över områdets till tjänstgöring inkallade landstormsman, intill dess detsamma av annan övertages, att fullgöra vissa till landstormens redovisning m. m. hörande åligganden. Uppbördsmannaansvaret för landstormsförrådet åligger landstormsförrådsförvaltaren. Landstormsområdesbefälhavaren är först i andra hand ansvarig för förvaltningen därav men är skyldig öva uppsikt över densamma. Av fastlandets 157 landstormsområdesbefälhavare äro enligt den senaste rulkn över svenska armén 109 officerare, varav 26 äro i reserven utnämnda

140 och 9 underofficerare. Övriga äro civila personer; av de senare äro emellertid 16 landstormsofficerare. Vid 104 av fastlandets 157 landstormsområden finnas för närvarande arvoden åt landstormsförrådsförvaltare upptagna i liggaren över de i riksstaten uppförda anslag under fjärde huvudtiteln. Försvarskommissionen. Ätskilliga av de tjänsteplikter, som vid fastställandet år 1904 av den nuvarande landstormsområdesorganisationen avsågos att åläggas landstormsområdesbefälhavarna och vilka, som av det ovanstående framgår, alltjämt i varje fall formellt åligga dem, hava numera genom förhållandenas makt i realiteten antingen upphört eller ock övergått till andra myndigheter. 1903 års landstormskommitté avsåg, att anordnandet och ledandet av statens frivilliga landstormsbefälskurser skulle tillkomma vederbörande landstormsområdesbefälhavare. Av de militära myndigheterna anordnas emellertid numera icke sådana kurser. Denna utbildning bedrives i stället — med statens och myndigheternas stöd — av Sveriges landstormsföreningars centralförbund och i allmänhet med aktiv befälspersonal vid vederbörligt infanteriregemente såsom ledare och instruktörer, efter frivilligt åtagande anställda av de frivilliga sammanslutningarna. Kommissionen föreslår i annat sammanhang befästandet och utvecklandet av den numera hävdvunna ordningen härutinnan. Landstormsområdesbefälhavaren skulle vidare kontrollera de frivilliga skjutövningarna vid de inom landstormsområdet verksamma skytteföreningarna, i den mån de bedrevos med av staten kostnadsfritt tillhandahållen ammunition. Det direkta sambandet mellan landstormsområdesorganisationen och skytterörelsen torde emellertid icke längre hava någon större omfattning. Landstormsområdesbefälhavaren avsågs vidare ursprungligen att vid mobilisering såsom bataljonschef föra befälet över områdets landstormstrupper. Av flera skäl är emellertid detta icke längre regel. Landstormsområdesbef älhavarens nuvarande verksamhet är sålunda i verkligheten av övervägande expeditionell natur. Den. hänför sig huvudsakligen till förberedelser för genomförandet av landstormens inom området mobilisering. Även av detta arbete har emellertid en betydande del efterhand centraliserats till vederbörande inskrivningsbefälhavare. P å grund av den av kommissionen förutsatta användningen av landstormen vid rikets försvar bör nu förarbetet i fredstid för landstormens mobilisering ytterligare centraliseras till vederbörligt infanteriregemente. Med hänsyn till denna verksamhets natur kan kommissionen icke lämna någon mera ingående redogörelse för densamma utan inskränker sig till att allenast beröra vissa synpunkter. Vid tiden för den nuvarande landstormsområdesorganisationens skapande stod, av orsaker som kommissionen i annat sammanhang angivit, såsom befäl för den mobiliserade landstormen huvudsakligen till förfogande personal, som varken i egenskap av värnpliktiga undergått befälsutbildning eller i

141 den frivilliga landstormsrörelsen utbildats till befäl. Det var sålunda nödvändigt att vid krigsplaceringen till befäl utse personer, som icke besutto sådan befälsutbildning. Härvid var det angeläget att såsom befäl placera landstormsman, vilkas personliga kvalifikationer — på grund av deras anlag eller civila sysselsättning — förmodades kunna medföra vissa för befälsf örin g nödvändiga förutsättningar. För en ändamålsenlig krigsplacering var det därför framför allt nödvändigt, att vederbörande placerande myndighet — d. v. s. landstormsområdesbefälhavaren — ägde grundlig och vidsträckt personkännedom. Numera är det i regel icke längre landstormsområdesbefälhavarnas personkännedom, som i första hand bestämmer urvalet av lämplig personal till befälsbefattningarna. I stället är det huvudsakligen de i vederbörliga rullföringsexpeditioner tillgängliga uppgifterna rörande de värnpliktigas befälsutbildning, som läggas till grund för krigsplaceringsarbetet. Prövningen av dessas användbarhet bör därför göras av en myndighet, som förfogar över tillräcklig kompetens att bedöma nämnda uppgifter. Landstormsområdesbefälhavare, som icke är officer eller underofficer med erfarenhet från militär befälsutbildning, kan icke med säkerhet förutsättas kompetent härför. Landstormsområdesorganisationen av år 1904 förutsatte, att varje landstormsområde skulle uppsätta en bataljon, uteslutande bestående av med gevär beväpnat infanteri. Organisationen var ytterligt enkel och krävde i stort sett endast inkallandet och beväpnandet av områdets värnpliktiga i landstormsåldern. Landstormsuppbådets verksamhet lokaliserades också i huvudsak till det egna inskrivningsområdet. Landstormen skall emellertid numera även uppsätta en mångfald specialtruppförband. Inom vart och ett av dessa finnas dessutom olika specialkategorier av personal, avsedda för olika ändamål. Mångfalden av specialförband kräver reglerandet av förhållandet mellan behov och tillgång på specialutbildade värnpliktiga mellan regementsområdets olika landstormsområden. Enbart de här angivna kraven på krigsorganisationsarbetet vid landstormen anser kommissionen nödvändiggöra den ifrågasatta centraliseringen av förberedelsearbetet för landstormsområdenas mobilisering till vederbörligt regementsområde. Som kommissionen i annat sammanhang anfört, bör vidare för varje regementsområde organiseras en landstormsdepåbataljon, i syfte att säkerställa personalersättningen vid de inom samma område uppsatta landstormsförbanden. Denna depå bör anslutas till vederbörligt linjeregementes depå. Jämväl den omständigheten, att ersättningstjänsten i krigstid sålunda kommer att vara centraliserad för samtliga i regementsområdet ingående landstormsområden, finner kommissionen utgöra ett vägande skäl för centralisationen av mobiliseringsförberedelserna. En centralisation av detta arbete från landstormsområdena till regementsområdet finner sålunda kommissionen vara att eftersträva. Emellertid kan en sådan icke i alla hänseenden och sannolikt icke heller överallt inom riket tillsvidare genomföras. Sålunda måste av vissa skäl mobiliseringsför-

142 beredelserna med avseende på vissa kategorier landstormsformationer alltjämt hållas decentraliserade vid de nuvarande landstormsområdesexpeditionerna. Vidare torde i vissa vidsträckta regementsområden, främst inom rikets nordliga delar, den nuvarande ordningen i större eller mindre omfattning behöva bibehållas. E n för vederbörligt regementsområdes samtliga landstormsområden gemensam mobiliseringsexpedition bör sålunda inrättas vid varje infanteriregemente. Fördenskull erfordras därstädes en kvalificerad arbetskraft såsom mobiliseringsofficer för områdets landstormsuppbåd. Med hänsyn till arbetets omfattning och betydelse bör denne förfoga över egen erfarenhet från tjänstgöring i företrädesvis regementsofficersbefattning vid infanteritruppförband. A andra sidan är arbetet av den natur, att en pensionerad kraft utan olägenhet kan avses för detsamma. Vederbörande befattningshavare synes kommissionen böra anställas på samma ekonomiiska villkor som rullföringsbefälhavare. Som kommissionen ovan angivit, måste emellertid inom samtliga regementsområden vissa mobiliseringsförberedelser alltjämt bibehållas decentraliserade vid landstormsområdena. Indelningen i sådana områden bör därför allt framgent äga bestånd. Fördenskull erfordras sålunda även framdeles för varje sådant område en landstormsområdesbefälhavare med expedition. Då emellertid huvudparten av arbetet centraliseras inom regementsområdet, behöver icke längre den fordran uppställas, att vederbörande landstormsområdesbefälhavare skall vara officer i reserven, en fordran, vilken för övrigt, som framgår av förestående redogörelse, icke kunnat i tillämpningen upprätthållas. Såsom landstormsområdesbefälhavare kan under sådana förhållanden enligt kommissionens mening avses personal av ungefär enahanda kvalifikationer som fordras av landstormsförrådsförvaltare, d. v. s. underofficerare i reserven. Den sålunda föreslagna omorganisationen av förberedelsearbetet för landstormens mobilisering kan äga rum inom ramen av de för bestridande av landstormsområdesbefälhavarnas arvoden nu utgående kostnaderna. Ifråga om landstormsförrådsförvaltarna förutsätter kommissionen ingen ändring. Kommissionen anser det böra vara en öppen fråga, huruvida inom de landstormsområden, där landstormsförrådsförvaltare sålunda alltjämt finnes, denne befattningshavare med nämnda tjänst må kunna förena befattningen såsom landstormsområdesbefälhavare eller icke. Kommissionen vill sålunda föreslå att arvoden uppföras å staten för varje infanteriregemente (utom stridsvagnsregementet) för en mobiliseringsofficer för regementsområdets landstorm, företrädesvis pensionerad major eller överstelöjtnant, och att såsom landstormsområdesbefälhavare avses underofficer i reserven.

143 Militärbefälhavare med staber. I det föregående har försvarskommissionen föreslagit inrättandet av en särskild beställning för militärbefälhavare för varje militärområde utom Gotlands. Inom fördelningarnas militärområden skulle såsom militärbefälhavare avses pensionerad (förtidspensionerad) regementschef. Vid Övre Norrlands militärområde skulle däremot befattningen i fråga anförtros åt aktiv officer, medan inom Gotlands militärområde försvarschefen på Gotland samtidigt föreslås skola vara militärbefälhavare. Då förhållandena inom å ena sidan fördelningarnas militärområden och å den andra Övre Norrlands militärområde gestalta sig i viss mån olika samt Gotlands militärområde kräver sin särskilda organisation, har försvarskommissionen ansett sig först böra behandla fördelningarnas militärområden samt därefter, vart för sig, Övre Norrlands och Gotlands militärområden.

Fördelningarnas militärområden. Nuvarande organisation. i Enligt nu gällande bestämmelser är arbetet med planläggningen i fredstid av arméfördelningsområdenas försvar anförtrott brigad cheferna vid vederbörliga arméfördelningar, vilka hava att för arméfördelningschefen föredraga därmed sammanhängande tjänsteärenden. Även i värnplikts- och landstormsärenden äro brigadcheferna föredragande inför arméfördelningscheferna. Försvarskommissionen. I samband med inrättandet av särskilda beställningar för militärbefälhavare skulle enligt kommissionens förslag de nuvarande brigadcheferna indragas samt den del av dessas uppgifter, som omfattar planläggningen av militärområdets försvar, överflyttas till militärbefälhavarna. De för beställningarna avsedda pensionerade (förtidspensionerade) regementscheferna kunna beräknas komma att upprätthålla befattningen i fråga på en tid av 5—10 år. Genom denna anordning skulle den eftersträvade överensstämmelsen mellan freds- och krigsorganisationerna kunna åvägabringas i så måtto, att den, som i fredstid handhaft planläggningen av militärområdets försvar, också kunde förväntas få genomföra planerna vid och efter mobilisering. I likhet med vad fallet är vid övriga befattningar, avsedda att besättas med pensionerad personal, bör — utöver pensionen — ett arvode utgå till den, som bekläder befattningen såsom militärbefälhavare. Detta arvode bör uppenbarligen utgå med ett belopp, tillräckligt stort för att göra befattningen eftersträvansvärd och därmed säkerställa dess besättande med personal av en med hänsyn till tjänstens betydelse tillräcklig kapacitet. Vid övervägande av fråg&n om storleken av arvodet har försvarskommissionen funnit det skäligt att iöreslå arvodet till ett belopp, som något överstiger skillnaden mellan överstes pension och överstes lön, eller 6 000 kronor för år. Militärbefälhavarens arvode bör uppföras i staten för fördelningsstaber m. m. De i fredstid bedrivna förberedelserna för ett militärområdes försvar utgöra ett både omfattande och invecklat arbete. Det innefattar sålunda icke

144 endast planerna för avvärjandet av fientliga företag, framförda över områdets kuster och gränser, utan jämväl bevakningen av luftområdet och försvaret mot flyganfall. Det omfattar därjämte bland annat skyddet mot skadegörelse av kommunikationer och andra för krigföringen eller för samhällslivet betydelsefulla funktioner och inrättningar. Slutligen omfattar det de åtgärder, som erfordras till förhindrande av krigsunderrättelsers överbringande till obehöriga. Det förutsätter samarbete såväl med vederbörliga lokala civilmyndigheter av skilda instanser som med andra statliga och enskilda verk och inrättningar. Fördenskull erfordras, att militärbefälhavaren icke endast själv äger utan även till sitt förfogande har en arbetskraft med fördjupad militär utbildning och med erfarenhet från tjänsten inom högre staber vid lantförsvaret. De vid arméfördelningsstaberna tjänstgörande brigadcheferna, vilka för närvarande hava sig ålagt ifrågavarande förberedelsearbete, förfoga emellertid icke över någon enkom för dem avsedd arbetskraft, än mindre över någon på nyss nämnt sätt kvalificerad dylik. Vid inrättandet år 1925 av beställningarna för brigadchefer ställdes ingen särskild arbetskraft till deras förfogande. Erfarenheterna gåvo emellertid snart vid handen, att brigadchefen, i vad rörde planläggningen av militärområdets försvar, var i behov av sådan kvalificerad arbetskraft. Den vid arméfördelningsstaberna placerade generalstabsofficeren av kaptens grad har därför i viss utsträckning måst ställas till brigadchefens förfogande. Då emellertid denne stabsofficer med hänsyn till sin ordinarie arbetsuppgift inom fördelningsstaben blott i begränsad omfattning kunnat tagas i anspråk av brigadchefen, har ytterligare arbetskraft måst ställas till den senares förfogande genom att lämplig officer kommenderats till tjänstgöring hos brigadchefen ur underlydande truppförband. Dessa nödfallsutvägar för beredandet av arbetskraft åt den för militärområdets försvar ansvarige medföra avsevärda olägenheter för tjänsten såväl inom arméfördelningsstaben — där generalstabsofficeren har sina ordinarie åligganden — som vid det truppförband, som berövas en till brigadchefens biträde beordrad officer. Enligt kommissionens mening bör därför militärbefälhavaren förses med ett för ifrågavarande arbete kvalificerat biträde, som uteslutande avses för denna uppgift. Vid militärbefälhavarens stab bör därför en kompaniofficer beordras till tjänstgöring för att biträda med arbetet på militärområdets försvar. Med hänsyn till arten av arbetet inom militärbefälhavarens stab samt i betraktande av att för närvarande arméfördelningsstabens generalstabsofficer måste anlitas för detta arbete, skulle det i och för sig vara berättigat att för ifrågavarande ändamål avse en kompaniofficer på generalstabskårens stat. För att emellertid undvika den utökning av nämnda kår, som därav skulle bliva en följd, vill kommissionen begränsa sig till att uttala, att till befattningen ifråga bör kommenderas kompaniofficer, som genom föregående generalstabsutbildning — i egenskap av generalstabsofficer eller aspirant vid staben — eller i varje fall på grund av militär högskolebildning gjort sig därtill kvalificerad.

145 Såsom ovan anförts, har försvarskommissionen föreslagit, att handhavandet av inskrivningsärendena inom militärområdet uppdrages åt militärbefälhavaren. P å denne skulle sålunda överflyttas de nuvarande fyra inskrivningsbefälhavarnas arbetsuppgifter. För närvarande avgöras i regel inskrivningsärendena av dessa senare efter föredragning av en regementsofficer vid infanteriregementet. Till dennes förfogande står en expeditionsunderofficer (arvodesbefattning för pensionerad personal). Vid överflyttning till militärbefälhavaren av samtliga inom militärområdet förekommande inskrivningsärenden bör denne befälhavare — i likhet med vad nu är fallet med inskrivningsbefälhavaren — förses med tillräcklig och sakkunnig arbetskraft. Inskrivningsärendena böra icke få inkräkta på militärbefälhavarens möjligheter att ägna sig huvudsakligen åt militärområdets försvar. Behovet av arbetskraft torde emellertid kunna och böra beräknas efter andra grunder än vid nuvarande organisation. De regementsofficerare vid infanteriregementena, vilka för närvarande äro föredragande inför inskrivningsbefälhavarna i inskrivningsärenden, hava att — förutom detta uppdrag — fullgöra sin huvudsakliga tjänstgöring såsom bataljonschefer m. m. Efter den nu föreslagna centraliseringen av inskrivningsexpeditionerna till militärbefälsstaberna bör emellertid den personal, som avses att föredraga inskrivningsärendena för militärbefälhavaren, helt kunna ägna sig åt denna uppgift. Brigadchefen behöver sålunda icke lika många föredragande som dem, varöver de nuvarande inskrivningsbefälhavarna tillhopa förfoga. Under förutsättning att de för expeditionstjänsten avsedda underofficerare, vilka för närvarande tjänstgöra i inskrivningsexpeditionerna, sammanföras till militärbefälhavarens expedition, synes det vara tillräckligt med blott en föredragande. Denne bör, liksom de nuvarande föredragandena i inskrivningsärenden, hava regementsofficers grad. På honom behöver dock, med hänsyn till arbetets art, icke* ställas kravet, att han skall vara på aktiv stat. För ändamålet bör därför avses pensionerad överstelöjtnant eller major, förslagsvis benämnd inskrivningsofficer. Det arvode, som — utöver pensionen — bör utgå till ifrågavarande befattningshavare, har synts kommissionen böra bestämmas till samma belopp som för närvarande utgår till befälhavarna för Stockholms stads och Göteborgs stads rullföringsområden eller 3 600 kronor för år. Vad beträffar arvodena till expeditionsunderofficerarna, som nu utgå med i Stockholm 2 340 och eljest 2 130 kronor för år, förutsätter försvarskommissionen ingen ändring. Ifrågavarande arvoden böra, i likhet med vad som föreslagits beträffande militärbefälhavaren, uppföras i staten för fördelningsstaber m. m. Högsta överinseendet under fördelningschefen av förberedelsearbetet för landstormens mobilisering bör anförtros militärbefälhavaren. Detta verksamhetsområde hänger nämligen så intimt samman med förberedelsearbetet för militärområdets försvar, att de båda verksamhetsområdena böra sammanföras till ett. I vilket fall som helst kräves särskild arbetskraft för förberedelsearbetet på landstormens utrustning, förplägnad m. m Detta arbete torde, med den omfattning landstormens utrustning m. m. kommer att få i den nya orga1282 35

A 10

146 nisationen, med nödvändighet kräva, att en särskild intendent står till militärbefälhavarens förfogande. För att så långt möjligt undvika kostnadsökningar föreslår emellertid försvarskommissionen, att fördelningsintendenten ålägges att vid behov biträda militärbefälhavaren. Den ytterligare, övervägande expeditionella arbetskraft, som eventuellt för handhavandet av hithörande ärenden kan komma att erfordras, anser försvarskommissionen böra ställas till förfogande genom disponerandet för detta ändamål av en av de expeditionsunderofficerare, vilka i samband med överföringen av inskrivningsärendena till militärområdeschefen komma att överflyttas till dennes expedition. För planläggningsarbetet i fråga om militärområdets försvar och landstormens mobilisering m. m. samt för inskrivningsväsendet erfordras alltså 1 militärbefälhavare, pensionerad regementschef, 1 adjutant hos militärbefälhavaren, kvalificerad kompaniofficer från fördelningens truppförband, 1 inskrivningsofficer, pensionerad överstelöjtnant eller major, samt — under förutsättning av fyra infanteriregementen per fördelning — 4 expeditionsunderofficerare, pensionerade underofficerare. Därjämte biträdes militärbefälhavaren beträffande vissa förvaltningsärenden av fördelningsintendenten.

Övre Norrlands militärområde. Nuvarande organisation. Bodens fästning ingår enligt nu gällande organisation i militär territoriellt hänseende i Övre Norrlands militärområde. Hos militärbefälhavaren för Övre Norrland ligger den högsta territoriella myndigheten. Under honom är kommendanten i Bodens fästning territoriell befälhavare inom fästningens försvarsområde. Försvarskommissionen. Såsom av det föregående framgår, har försvarskommissionen funnit sig böra föreslå, att de båda befattningarna såsom militärbefälhavare i Övre Norrland och kommendant i Bodens fästning sammanslås samt att den nye befattningshavaren, med lön i lönegraden O. 8, benämnes kommendant i Bodens fästning. Med hänsyn till de krävande uppgifterna i fråga om militärområdets försvar bör till kommendantens förfogande såsom militärbefälhavare ställas en aktiv officer med lön i lönegraden O. 7. Ifrågavarande beställning bör, i likhet med vad som föreslagits beträffande övriga militärbefälhavare, uppföras i staten för fördelningsstaber m. m. Planläggningsarbetet för försvaret av Övre Norrlands militärområde kräver med hänsyn till militärområdets natur av gränsområde i ännu högre grad än vid fördelningarnas militärområden tillgång till generalstabsutbildad arbetskraft. Behovet härav kan enligt försvarskommissionens mening icke tillgodoses genom kommendering ur underlydande truppförband av

147 officer, vilken tidigare undergått generalstabsutbildning. E n kapten vid generalstabskåren bör därför placeras hos militärbefälhavaren. Såsom skäl mot en liknande anordning vid fördelningarnas militärbefälsstaber har anförts, att placering av generalstabsofficerare vid dessa skulle föranleda en avsevärd ökning av antalet beställningar vid generalstabskåren. Så skulle emellertid icke bliva fallet beträffande Övre Norrlands militärområde. Därest den nuvarande stabschefen hos kommendanten i Bodens fästning, vilken, såsom i annat sammanhang anförts, efter sammanslagning av militärbefälsoch kommendantsstaberna icke längre kan anses oundgängligen erforderlig i den nybildade kommendantsstaben, överflyttas till militärbefälhavarens stab, kommer nämligen det för Bodens trupper och Övre Norrlands militärområde enligt föreslagen organisation avsedda antalet generalstabsofficerare att bliva detsamma som för närvarande avses för Övre Norrlands trupper och militärområde. Såsom biträde åt generalstabsofficeren erfordras en expeditionsunderofficer, lämpligen pensionerad underofficer med arvode. Inskrivningsväsendet inom Övre Norrlands militärområde bör,' enligt försvarskommissionens mening, ordnas efter samma principer, som kommissionen följt ifråga om fördelningarnas militärområden. Sålunda bör inskrivningsärendenas handläggning överflyttas från chefen för Norrbottens regemente till militär befälhavaren. E n förstärkning av dennes arbetskraft blir därigenom nödvändig. För ändamålet synes böra dels inrättas en arvodesbefattning såsom inskrivningsofficer, dels till militärbefälhavarens expedition överflyttas den expeditionsunderofficer (pensionerad), som för närvarande tjänstgör i Norrbottens inskrivningsexpedition. Med hänsyn till arbetets — i fråga om kvantiteten — ringa omfattning inom detta militärområde, jämfört med fördelningarnas militärområden, bör för befattningen såsom inskrivningsofficer kunna avses pensionerad kapten med ett arvode å samma belopp som för flertalet rullföringsbefälhavare eller 3 180 kronor för år. Till expeditionsunderofficeren bör såsom hittills utgå ett arvode om 2 130 kronor för år. Dessa befattningar böra uppföras i staten för fördelningsstaber m. m. Med anledning av vad ovan anförts, erfordras för planläggningsarbetet av Övre Norrlands militärområdes försvar ävensom för inskrivningsväsendet inom nämnda militärområde: 1 militärbefälhavare, aktiv officer i lönegrad O. 7, 1 adjutant hos militärbefälhavaren (»mobiliseringsofficer hos militärbefälhavaren»), kapten vid generalstabskåren, 1 inskrivningsofficer, pensionerad kapten, samt 2 expeditionsunderofficerare, pensionerade underofficerare.

Gotlands militärområde. Nuvarande organisation. Gotland bildar enligt nuvarande organisation ett särskilt militärområde för sig. Militärbefälhavaren, som tillika är chef för Gotlands infanterikår, har i sin egenskap av militärbefälhavare befäl även över Gotlands övriga trupper samt över militärområdet.

148 Försvarskommissionen. I enlighet med vad i annat sammanhang föreslagits, är avsikten, att Gotland även i den föreslagna organisationen skall utgöra ett särskilt militärområde. Den högsta militära chefen på Gotland föreslås skola benämnas »försvarschefen på Gotland». Sedan Gotlands infanterikår utvidgats till regemente, bör — enligt försvarskommissionens förslag — försvarschefen frånträda det direkta befälet över nämnda truppförband för att helt kunna ägna sig åt befattningen såsom chef för Gotlands trupper och för militärområdet. Då någon motsvarighet till de inom fördelningarna och övre Norrlands trupper föreslagna militärbefälhavarna icke avses för Gotland, utan försvarschefen förutsattes tillika skola vara militärbefälhavare, komma de ärenden, som beröra militärområdets försvar, hädanefter liksom hittills att handläggas inom försvarschefens på Gotland stab. Denna stab föreslås också, såsom i annat sammanhang angivits, i anledning härav skola undergå vissa förändringar. Emellertid böra, enligt försvarskommissionens mening, de principer beträffande de värnpliktigas inskrivning och redovisning, för vilka redogörelse lämnats å annan plats, tillämpas även på Gotland. Chefen för Gotlands infanteriregemente är nämligen i minst lika hög grad som infanteriregementscheferna på fastlandet i behov av lättnad i sin arbetsbörda. Inskrivningsärendena böra sålunda på Gotland överflyttas till försvarschefen i egenskap av militärbefälhavare. I samband härmed böra en arvodesbefattning som inskrivningsofficer samt en arvodesbefattning som expeditionsunderofficer inrättas vid försvarschefens stab. För befattningen som inskrivningsofficer bör i likhet med vad som föreslagits i fråga om Övre Norrlands militärområde avses en pensionerad kapten med ett arvode av 3 180 kronor för år. För befattningen som expeditionsunderofficer bör avses en pensionerad underofficer med ett arvode om 2 130 kronor för år.

överkommendantskapet i Stockholm. Nuvarande organisation. Chefen för Östra arméfördelningen är enligt nu gällande bestämmelser i fredstid överkommendant för Stockholms garnison. Ur i Stockholm förlagt truppförband stå till hans förfogande för ordnandet och övervakandet av den allmänna garnisonstjänsten en regementsofficer och en kompaniofficer. Den senare får dock tagas i anspråk endast de tider, då officer ur Östra fördelningens stab icke kan ställas till förfogande. För närvarande utgöras dessa officerare av sekundchefen för Göta livgarde och en pensionerad kapten vid nämnda regemente, den senare dock efter frivilligt åtagande. Vid mobilisering indrages denna organisation och ett särskilt organiserat kommendantskap i Stockholm träder i dess ställe. Försvarskommissionen. Vid mobilisering förutsattes chefen för IV. fördelningen skola överlämna befälet över östra militärområdet, inom vilket huvudstaden är belägen, till

149 militärbefälhavaren. Denne skulle sålunda få sig ålagt att sörja för icke blott hela militärområdets försvar utan jämväl bevakningstjänsten inom huvudstaden. Det är emellertid uteslutet, att en enda person skulle samtidigt kunna fullgöra dessa båda uppgifter. Då militärbefälhavaren bör hava ledningen inom hela militärområdet, måste till hans förfogande i krigstid stå en särskild befattningshavare, beklädande befattningen såsom kommendant i Stockholm. Såsom redan nu är avsikten bör sålunda i krig finnas en särskild kommendant i Stockholm. Den person, som avses härför, måste emellertid i fredstid hava haft tillfälle att grundligt sätta sig in i Stockholms lokala förhållanden. Han bör vidare hava lärt känna de huvudstadens myndigheter, med vilka han har att i krigstid samarbeta. I fråga om Stockholm liksom i övrigt beträffande det territoriella försvaret bör eftersträvas största möjliga överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisationerna. Försvarskommissionen har därför ansett sig böra förorda inrättandet av en befattning för en kommendant i Stockholm redan i fredstid. D å kommendanten under alla förhållanden vid och efter mobilisering måste kvarbliva i Stockholm, är det icke möjligt att uppdraga befattningen åt någon aktiv officer vid truppförband i Stockholm. Då vidare kommendant sbefattningen i fred med hänsyn till planläggningsarbetet för bevakningstjänsten inom huvudstaden knappast kan förenas med aktiv tjänst, bör en av andra göromål icke upptagen person avses för befattningen i fråga. Ätskilliga skäl tala sålunda för att för ändamålet inrätta en särskild arvodesbefattning, avsedd för pensionerad officer. För närvarande är den befattningshavare, söm närmast är att jämföra med den blivande kommendanten, överste. Med hänsyn till den ställning, kommendanten kommer att intaga inom Stockholms garnison, bör han likaledes innehava överstes grad. Med hänsyn härtill har det synts försvarskommissionen lämpligt att för befattningen i fråga avse pensionerad regementschef med arvode i likhet med militärbefälhavare eller 6 000 kronor för år. Försvarskommissionen kommer så in på frågan, vilken ställning kommendanten bör intaga i förhållande till högre befälhavare. Vid mobilisering och i krig är det självfallet, att han skall stå direkt under militärbefälhavaren. I fred är det önskvärt, att samma lydnadsförhållande råder. Då det emellertid av flera skäl är önskvärt, att chefen för IV. (Östra) fördelningen i fred alltjämt förblir överkommendant, bör kommendanten i fred stå direkt under denne. Vad beträffar den arbetskraft, varöver kommendanten för utövandet av sin verksamhet i såväl fred som krig är i behov, torde det icke i längden bliva möjligt att som hittills under 1925 års härordning lita till frivilligt åtagande. En permanent befattning som adjutant bör därför inrättas. Att för ändamålet taga i anspråk en aktiv officer har emellertid icke ansetts nödvändigt, utan förordar kommissionen inrättandet av en arvodesbefattning såsom adjutant med arvode i likhet med flertalet rullföringsbefälhavare. För nämnda befattning bör avses pensionerad kapten.

150 Med anledning av det sålunda anförda synes överkommendantskapet i Stockholm böra i fred erhålla följande sammansättning: överkommendant: chefen för IV. fördelningen, kommendant: pensionerad regementschef med arvode, adjutant: pensionerad kapten med arvode. De två sistnämnda böra uppföras i staten för fördelningsstaber m. m.

Platsbefälet i Karlsborg. Nuvarande organisation. Enligt nu gällande bestämmelser är chefen för Karlsborgs artilleriregemente platsbefälhavare i Karlsborg. Till sitt förfogande har han en stab, bestående av: 1 förvaltningsofficer, pensionerad officer vid fortifikationen, 1 tjänstgörande officer, officer vid Karlsborgs artilleriregemente, 1 garnisonspastor, samt 2 förvaltningsunderofficerare, pensionerade underofficerare vid fortifikationen. Förvaltningsofficeren och förvaltningsunderofficerarna äro uppförda i staten för officerare och underofficerare med vederlikar m. fl. vid fortifikationen samt garnisonspastorn i staten för Karlsborgs artilleriregemente. Förs varskominissionen. Med hänsyn till de uppgifter, som åligga platsbefälhavaren i Karlsborg, framför allt vid mobilisering och i krig, bör, enligt försvarskommissionens mening, platsbefälet alltjämt bibehållas. I och med inrättandet av en fortifikationsstyrelse, varom försvarskommissionen i annat sammanhang avgiver förslag, äro emellertid vissa förändringar med avseende på platsbefälsstaben erforderliga. Den nuvarande fastighetsförvaltningen förutsattes enligt förslaget skola omhänderhavas av en arbetschef, kapten vid fortifikationen, samt två expeditionsunderofficerare såsom biträden åt denne. Arbetschefen skall i fråga om de gemensamma byggnaderna på Karlsborg vara föredragande inför platsbefälhavaren. I övrigt lyder nämnde arbetschef liksom hans båda biträden under den föreslagna fortifikationsstyrelsen. Någon anledning finnes därför icke att i platsbefälsstaben intaga jämväl biträdena. Arbetet inom platsbefälsstaben i fred torde icke — om man undantager byggnadsärendena — vara av större omfattning, än att detta, liksom hittills, kan utföras av en officer vid Karlsborgs luftvärnsartilleriregemente, tillfälligt placerad som tjänstgörande officer vid platsbefälsstaben. Vidare torde det som hittills vara önskvärt, att garnisonspastorn bibehålles. Enligt nu gällande bestämmelser finnes ingen särskild stat för platsbefälet i Karlsborg. Personalen vid fastighetsförvaltningen är nämligen uppförd i fortifikationens stat samt tjänstgörande officeren och garnisonspastorn i staten

151 för Karlsborgs artilleriregemente. Försvarskommissionen finner icke anledning föreslå ändring härutinnan. Med anledning av vad sålunda anförts bör platsbefälsstaben i Karlsborg utgöras av: 1 tjänstgörande officer, kompaniofficer vid Karlsborgs luftvärnsartilleriregemente, 1 arbetschef, kapten vid fortifikationen, samt 1 garnisonspastor, uppförd i staten för Karlsborgs luftvärnsartilleriregemente.

Militärassistenter vid länsstyrelserna 1 . Nuvarande bestämmelser. Konungens befallningshavandes åligganden vid krig eller krigsfara, liksom deras härför erforderliga förberedelsearbete i fredstid, äro i stort sett reglerade genom förordningar av år 1914. Enligt dessa åligger det Konungens befallningshavande, bland annat, att svara för mobiliseringsunderrättelsers snabba spridande, att i vissa fall övervaka värnpliktskontingenternas transporter, inkvartering, förplägnad m. m., att upprätthålla ordningen, att öva tillsyn över utlänningar, att tillse tillgodoseendet av krigsmaktens rekvisitioner, att vidmakthålla vägförbindelser, att förbereda och stödja den militära sjuk- och veterinärvårdstjänsten etc. För utförandet av förberedelsearbetet i fred samt för genomförandet av förberedelserna vid krig eller krigsfara står enligt nu gällande bestämmelser icke någon personal med militär sakkunskap till Konungens befallningshavandes förfogande. Försvarskommissionen. Av ovan lämnade sammanfattning av Konungens befallningshavandes åligganden vid krig eller krigsfara framgår, att redan enligt nu gällande bestämmelser förberedelsearbetet i fredstid är synnerligen omfattande. Erfarenheten har emellertid givit vid handen, att länsstyrelserna ofta sakna möjlighet att utföra detta förberedelsearbete utan biträde av sakkunnig militär personal. Sådan har därför i vissa fall på framställning tillfälligtvis ställts till förfogande av vederbörande arméfördelnings- eller regementschef. Kostnaderna härför hava bestritts av till Konungens befallningshavandes förfogande ställda medel. Numera åligger det enligt särskilda bestämmelser Konungens befallningshavande jämväl att biträda vid luftförsvarets ordnande ävensom att vidtaga vissa förberedande åtgärder därutinnan. Detta åliggande kommer utan tvivel att medföra, att länsstyrelsernas krigsförberedelsearbete väsentligen ökas samt att i ännu högre grad än hittills tillgång till militär sakkunskap kräves. Med anledning härav har försvarskommissionen funnit det nödvändigt, att tillgången på militär arbetskraft hos länsstyrelserna säkerställes. Vid övervägande av frågan härom har försvarskommissionen tagit under omprövning möjligheten att tillgodose behovet av sådan sakkunskap genom inbeordrande 1 Vad i detta avsnitt säges om länsstyrelserna avser i tillämpliga delar jämväl överståthållarämbetet.

152 till länsstyrelserna av aktiva officerare ur truppförbanden. Med hänsyn till att dylika kommenderingar emellertid icke torde kunna bestridas utan motsvarande ökning av den aktiva officerskadern, har försvarskommissionen funnit det ändamålsenligare att föreslå inrättande av särskilda arvodesbefattningar i länsstyrelserna, avsedda för pensionerade officerare. Härigenom vinnes en större kontinuitet i arbetet, då befattningshavaren under längre tid i följd kan beräknas kvarstå i ifrågavarande syssla. Befattningshavarna — en för varje län — böra lämpligen benämnas militärassistenter vid länsstyrelserna. Det för varje befattning avsedda arvodet har synts försvarskommissionen böra bestämmas till samma belopp, som nu utgår till flertalet rullföringsbefälhavare, eller 3180 kronor för år. Kostnaderna för arvoden till militärassistenterna böra naturligen bestridas av medel under socialdepartementets huvudtitel och hava fördenskull icke medtagits i kommissionens stater och kostnadsberäkningar. Ifrågavarande befattningshavare böra vara bosatta i residensstäderna. Huru de böra infogas i den militära organisationen, synes det böra tillkomma Kungl. Maj:t att bestämma.

D.

ARMÉNS REKRYTERING.

Allmänna grunder. Nuvarande organisation. Enligt nuvarande organisation rekryteras armén dels med fast anställd och därmed jämförlig personal, dels med värnpliktiga. Den fast anställda personalen anställes på frivillighetens väg och bindes vid sin tjänst genom fullmakt, konstitutorial, förordnande eller kontrakt. Denna personal avses dels att bestrida de befattningar, som för förvaltningen och utbildningen i fred ansetts oundgängligen erforderliga, dels att vid mobilisering fylla det ökade behov, som då uppstår och som icke kan fyllas med värnpliktig personal. De värnpliktiga, som tillföras armén genom värnpliktslagens bestämmelser, utgöra vid mobilisering arméns huvuddel och bestrida därvid samtliga de befattningar, som de på grund av sin utbildning kunna anses hava förutsättningar att fylla. I fredstid tages denna personalgrupp i anspråk främst för sin egen utbildning men jämväl för att i begränsad utsträckning möjliggöra vidmakthållandet av en viss försvarsberedskap. Inom försvarskommissionen verkställda utredningar. För armén gällande rekryterings system, vilket i enlighet med vad som anförts, består av en kombination av det på frivillig anställning fotade yrkessystemet och det på tvång grundade värnpliktssystemet men med tyngdpunkten förlagd till sistnämnda system, kan sägas hava i nuvarande form tillämpats från och med genomförandet av 1901 års härordning. F ö r att

153 — t r o t s den tradition, systemet sålunda vunnit — dock allsidigt belysa de alternativa möjligheter, som stå till buds att ordna arméns rekrytering, har kommissionen låtit verkställa en granskning av såväl de åsikter, vilka inom den nutida militära litteraturen göra sig gällande på ifrågavarande område, som de uttalanden i officiella utredningar i frågan, vilka under senare tid förebragts. Det har därvid erinrats om att samtliga europeiska arméer, som deltogo i världskriget, voro — utom den engelska expeditionsarmén under förra delen av kriget — värnpliktsarméer, och att vid härarnas reorganisation efter kriget värnpliktsarméerna också bibehöllos utom i de länder, där fredsbestämmelserna lade hinder i vägen därför, samt i England, som återgick till det i krigets början tillämpade yrkessystemet. Denna utveckling synes hava utgjort en viktig anledning för 1919 års försvarsrevision att icke för vårt vidkommande ifrågasätta övergång till renodlat yrkessystem. E t t förslag att lösa försvarsfrågan enligt principen för yrkessystemet var emellertid föremål för överläggningar inom revisionen. Förslaget gick ut på att den i fredstid bestående armén skulle uppgå till 15 000 meniga jämte erforderlig befälspersonal. Rekryteringen skulle ske på frivillighetens väg men stödjas av en garantilag. Anställningstiden skulle utgöra två år och hälften av styrkan årligen avgå ur tjänst. För att tillgodose krigsbehovet skulle de, som avgått ur tjänst, under 15 år kvarstå i en särskild arméreserv med viss tjänstgöringsskyldighet även i fred (2 repetitionsövningar om vardera 30 dagar). Vid mobilisering beräknades krigsstyrkan på detta sätt kunna uppbringas till 85 000 å 92 000 man, beroende på om rekrytklassen vore utbildad eller icke. Enligt verkställda överslagsberäkningar skulle de årliga kostnaderna för en dylik härordning uppgå till något mera än 90 milj. kronor. Härav skulle omkring en tredjedel (30'8 milj. kronor) åtgå till lön och underhåll för det meniga manskapet. Förslaget underkändes av revisionen bland annat av det skälet, att krigsstyrkan icke ansågs »tillräcklig för att ens under en kortare tid verksamt hejda en i landet infallande fiende». Vid framläggandet av försvarspropositionen till 1925 års riksdag fann föredragande departementschefen, under hänvisning till försvarsrevisionens uttalande, icke anledning att upptaga spörsmålet om övergång till yrkesarmé till prövning. Det framlagda förslaget angavs i stället bygga »principiellt på samma grunder som nuvarande härorganisation». Denna utgjorde enligt revisionens betänkande en produkt av en lång historisk utveckling, som med avseende å de grundläggande principerna kunde sägas vara ett uttryck för, vad erfarenheten visat vara för våra förhållanden lämpligast. Det ansågs vidare ligga i sakens natur, att man vid utformandet av en ny härordning icke utan tvingande skäl borde slå in på nya banor »utan i stället söka så långt som möjligt bygga på den historiskt givna grunden». 1925 års proposition blev i huvudsak antagen av riksdagen, som väl därvid får anses i princip hava godkänt även motiveringen för det system, som nu råder. För att dock belysa konsekvenserna av en eventuell övergång till yrkessystem i samband med en ny försvarsordning hava inom för-

154 svarskommissionen jämsides med det organisatoriska utredningsarbetet vissa jämförande överslagsberäkningar gjorts beträffande kostnaderna m. m. enligt olika rekryteringssystem. Med utgångspunkt från de år 1932 gällande mobiliseringsplanerna och 1925 års försvarsordning har den årliga kostnaden för manskapsrekryteringen — underbefäl, övriga volontärer och värnpliktiga — kunnat uppskattas till omkring för ett infanteriregemente » » kavalleriregemente » » artilleriregemente » en trängkår

kronor 560 000 » 565 000 » 580000 » 280 000.

Därest samma truppförband skulle hava rekryterats helt och hållet enligt yrkessystemet, skulle motsvarande kostnader — alltefter rekryteringssvårigheterna och därav betingade löneförmåner m. m. för manskapet — enligt den verkställda utredningen hava ökats med för ett infanteriregemente 362—512 % » » kavalleriregemente 25— 49 » » » artilleriregemente 182—301 » » en trängkår 166—303 ». Vid motsvarande beräkningar rörande kostnaderna för manskapet vid en operativ enhet, sammansatt med stöd av de beräkningar, som lågo till grund för 1932 års arméförsök i Uppland, hava följande siffror erhållits:

It e k r y t e

ringssystem

Årskostnad för manskapspersonalen

Kostnadsökning i procent i förhållande till nuvarande rekryteringssystem

Kronor

Nuvarande (en del av befälet fast anställt; i övrigt värrmliktifra) Yrkessystem

4 000 000

l

Alternativ A • B C

13 250 000 9 650 000 8 870 000

230 140 121

Slutsatsen av de verkställda utredningarna har med stöd av anförda siffror kunnat uttryckas sålunda, att även med det sannolikt billigast tänkbara anställningssystemet (alternativ C) kan, vid tillämpning av yrkessystem, för en viss bestämd summa manskap erhållas till icke ens hälften så många operativa enheter, som om organisationen grundas på nuvarande rekryteringssystem med fast anställd personal och värnpliktiga. För bedömandet av frågan om möjligheten av att för vår del tillämpa yrkessystemet måste förutom kostnaderna även rekryteringsmöjligheterna tagas i betraktande. Hållpunkter for bedömandet av detta spörsmål erbjuda 1 Olikheten mellan alternativen A, B och. C berodde på den olika grad av r e k r y t e r i n g s svårigheter med därav betingade löneförmåner m. m., som kunde beräknas uppstå.

155 de nnöjligheter och svårigheter, som förefunnits att rekrytera det stamanställda manskapet. Av den verkställda utredningen framgår, att den erforderliga största rekryteringskontingenten per år uppgått för försvarsväsendet i dess helhet till omkring 3 300 man (1914 års härordning). På grund av erfarenheterna rörande möjligheterna att rekrytera denna styrka torde man dock icke kunna sätta maximisiffran för det under normala konjunkturer påräkneliga antalet rekryter till högre än 3 000. Nyssnämnda operativa enhet skulle, om dess organisation grundades på yrkessystem, fordra ett årligt rekrytantal av omkring 1 500 man. I bästa fall skulle således två dylika enheter kunna organiseras vid mobilisering. Men härvid äro icke frånräknade de betydande kontingenter, som erfordras för marinen och flygvapnet, och icke hänsyn tagen till det behov av utbildad ersättningspersonal, som föreligger vid armén redan omedelbart efter mobilisering. P å grund av anförda omständigheter har under kommissionens fortsatta utredningsarbete helt naturligt varje tanke på ett renodlat yrkessystem måst förkastas. Medvetandet om att ett genomförande av yrkessystemet i varje fall kommer att ställa sig mycket dyrbart i förhållande till den styrka, som kan uppsättas, torde enligt kommissionens mening hava utgjort huvudanledningen till, att det i vårt land då och då uppdykande intresset för yrkessystemets principer i allmänhet koncentrerats på problemet att anskaffa ett talrikt underbefäl. Bland de uppslag, som framkommit till denna frågas lösande, märkes ett förslag till införande av s. k. jordavlöning för fast anställt manskap. Det inlämnades i februari 1917 av Jordbrukarnas riksförbund till Kungl. Maj:t och överlämnades därifrån till försvarsrevisionen. Avsikten med förslaget var att tillförsäkra armén och landstormen »erforderligt antal fast anställt underbefäl». (Se försvarsrevisionens betänkande, del I, sid. 613—615.) Försvarsrevisionens granskning av förslaget angavs giva vid handen, att det — frånsett dess militära olägenheter — ur såväl praktisk som ekonomisk synpunkt måste betraktas såsom fullständigt ogenomförbart. Det underbefäl, som i varje fall mot mycket stora kostnader skulle kunna erhållas genom ett dylikt system, skulle bland annat på grund av den allt för korta utbildningstiden — 100 dagar per år — med säkerhet icke kunna fylla nutida fordringar på tjänsterutin vid en armé med kort utbildningstid. E t t annat förslag, det s. k. bondeförbundsförslaget, framlades motionsvis till 1924 års riksdag och upptogs såsom reservation till särskilda utskottets utlåtande nr 2 samma år (av herrar Reuterskiöld och J. Johansson i Kälkebo). E n motion av i stort sett samma innehåll framlades vid 1925 års riksdag och upptogs härvid såsom reservation till första särskilda utskottets utlåtande nr 1. Enligt förslaget skulle hären hava en så stor organisationsram, att folkets hela värnkraft kunde vid behov uttagas. Av flera, närmare angivna skäl måste det skapas ett »för utbildning och ledning fullt dugligt, pålitligt och

156 tillräckligt befäl och underbefäl», varjämte framhölls, att »det väsentliga i varje svensk härorganisation är underbefälets tillfredsställande rekrytering till antal och beskaffenhet». Enligt motionärernas mening borde underbefälet — med undantag av studenter och likställda samt värnpliktiga, som frivilligt underginge underbefälsutbildning, vartill tillfälle borde finnas — bestå allenast av stam. Och denna stam borde rekryteras på ett sätt, som säkerställde kravet på ett underbefäl av bästa kvalitet. De män, som skulle handhava utbildningen i fred och närmaste ledningen i ett eventuellt krig av värnpliktiga ynglingar, borde hava den ställning och de egenskaper, att de unga skulle kunna med tillförsikt och trygghet anförtros i deras händer. För detta ändamål vore nödigt å ena sidan, att volontäranställningen underlättades för de bästa elementen inom olika folklager, och å andra sidan, att de, som toge anställning, därigenom även underlättade sin egen blivande civila verksamhet, samtidigt med att de under hela sin värnpliktsålder stode till fortsatt förfogande såsom ett alltid färdigt underbefäl. — För angivet ändamål föreslogs inrättandet av ett s. k. i n d e l n i n g s v e r k . Därigenom skulle varje infanteriregemente tillförsäkras som reservunderbefäl 159 man stam med underofficersutbildning (A-klass) och 272 man med korprals- eller furirsutbildning (B-klass). Kavalleriets hela mobiliseringsbehov av underbefäl och manskap avsåges bli tillgodosett med stam eller f. d. stam. Varje batteri och kompani vid artilleriet beräknades kunna disponera 17 man reservstam med underofficersutbildning och 54 man med konstapels- eller furirsutbildning o. s. v. Anställningen skulle ske dels med e g n a h e m s k o n t r a k t (7 000 eller 3 000 kronor i egnahemspremie och dessutom egnahemslån), dels c i v i l a n s t ä l l n i n g s k o n t r a k t (med 600 eller 300 kronor i bosättningsbidrag och civil tjänst hos stat eller kommun), dels p e n n i n g e k o n t r a k t (med 600 eller 300 kronor i civilekiperingsbidrag samt 600 eller 300 kronor per år, då tjänstgöring om en månad fullgjorts). Dagavlöning skulle erhållas under tjänstgöring. Tjänstgöringsskyldigheten skulle vara en månad under 2 av 3 år (med penningekontrakt vartannat år). Arsrekryteringen beräknades till 1 453 man, därav 1 090 med egnahemskontrakt. Genom detta system skulle omkring 20 000 man indelt stam kunna ställas till härens förfogande. Nära en tredjedel, den s. k. Aklassen, skulle utgöras av befäl med sex års aktiv tjänst och genomgången underofficersutbildning. Återstoden skulle hava 3 års aktiv tjänst. Kostnaderna för detta indelningsverk skulle uppgå till något över 4 milj. kronor per år under första 10-årsperioden. Senare synas de hava beräknats till 6"5 milj. kronor. Försvarskommissionen. Vid övervägandet av de praktiskt framkomliga vägarna för arméns rekrytering har det i anslutning till vad som i det föregående anförts synts uppenbart att, bortsett från andra faktorer, redan på grund av den storleksordning, som kräves för armén, ett fortsatt tillämpande av den allmänna värnpliktens grundidé är det enda system, som kan säkerställa en erforderlig rekrytering.

157 Endast genom detta system kan det kvantitativa elementet inom härorganisationen tillgodoses. Vad det kvalitativa elementet beträffar, äro förhållandena mera komplicerade. För viktigare befälsbefattningar, där en yrkesmässig tjänsterutin är erforderlig för befälsföringens utövande, är det för vårt vidkommande uteslutet att bygga rekryteringen på allmän värnplikt. Även för vissa lägre befattningar, vilka på innehavaren ställa fordringar på så högt driven yrkesskicklighet, att den endast kan förvärvas genom mångårig träning, torde värnpliktsprincipen knappast med fördel kunna tillämpas. Redan härav följer, att även vid ett mycket strängt uttagande av den allmänna värnplikten måste — liksom hittills — för att tillgodose fordringarna på arméns kvalitet en viss del av personalen anskaffas på frivillighetens väg såsom vid armén fast anställd. Var gränsen skall dragas mellan de befattningar, som måste beklädas av fast anställd personal, och dem, som kunna innehavas av värnpliktig personal, blir helt och hållet beroende på den tjänsterutin, som det är möjligt att bibringa den värnpliktiga personalen, d. v. s. — under i övrigt likartade förhållanden — ytterst på den tid, som tillmätes denna personal i aktiv tjänst. J u längre de värnpliktiga kvarstå i aktiv tjänst — m. a. o. ju längre tjänstgörings- (utbildnings-)tiden är — desto bättre bli de i stånd till självständigt handlande och desto mindre behov uppstår av rutinerad, fast anställd personal. Omvänt kan satsen uttryckas så, att ju kortare tjänstgöringstiden är och följaktligen ju mindre tjänsterutinen blir, desto större är behovet av rutinerad stampersonal. I den svenska härorganisationens utveckling kan man allt sedan 1800talets början spåra en ganska följdriktig tillämpning av denna sats. Så länge arméns rekrytering var grundad på systemet »stam och beväring», var beväringsmanskapet knappast att betrakta såsom annat än en reserv till de egentliga truppförbanden, till den indelta eller värvade armén. Kraven på beväringsmanskapets tjänstgöringstid i fred stegrades visserligen efter hand, men fordringarna — även på militärt håll — ställdes till en början aldrig så höga, att man ur dem kan draga den slutsatsen, att avsikten var att av beväringsmanskapet bilda självständiga truppförband jämbördiga med de värvade och indelta. Genom 1812 års beslut om beväringsinrättningen fastställdes icke någon som helst tjänstgöringsskyldighet i fred för de värnpliktiga. Först genom beslut 1816 och 1820 infördes en övningstid på 12 dagar, genom 1856—1858 års riksdagsbeslut ökad till 30 dagar, av 1885 års riksdag till 42 dagar och slutligen av 1892 års riksdag till 90 dagar. Det är först sedan tanken år 1875 väckts att grunda härorganisationen på kadersystem med huvudvikten lagd på den allmänna värnplikten, som man i de framlagda förslagen möter helt andra fordringar på utbildningstidens längd än i de förslag, som avsågo att ordna försvaret efter systemet stam och beväring. Från denna tid ända fram till mitten av 1920-talet hävdades på militärt håll, att en tjänstgöringstid av omkring ett år för infanteriets värnpliktiga och i regel väsentligt längre för övriga truppslags

158 vore att betrakta såsom ett minimum för att av värnpliktiga dana i fält användbara truppförband. Emellertid framhölls även, att tjänstgöringstidens längd för de värnpliktiga och styrkan av stammanskapet stode i ett visst sammanhang med varandra. Detta sammanhang kan också sägas hava godtagits av statsmakterna, då de genom 1901 års härordningsbeslut, i stället för den av chefen för generalstaben begärda tjänstgöringstiden för infanteriets värnpliktiga av 365 dagar, fastställde densamma till 240 dagar men såsom kompensation härför ökade styrkan hos stammanskapet, utöver vad chefen för generalstaben begärt, genom att medgiva anställandet såväl vid infanteriet som framför allt vid specialtruppslagen av ett icke oväsentligt antal värvat menigt manskap — volontärer — utöver vad som erfordrades för att rekrytera underbefäls- och underofficerskårerna. Med 1901 års härordning fingo vi sålunda icke i egentlig, hävdvunnen bemärkelse en renodlad värnpliktsarmé. Det hos oss traditionella systemet »stam och beväring» kvarstod alltjämt, ehuru tyngdpunkten i rekryteringskällan förskjutits från det frivilligt anställda manskapet till det värnpliktiga. Med 1914 års härordning togs emellertid ytterligare ett steg i riktning mot det renodlade kadersystem, som redan år 1875 uppställts såsom mål för utvecklingen. Trots härorganisationens utsvällning minskades nu den fast anställda manskapspersonalens styrka. Den reducerades till i huvudsak vad som erfordrades för befälsrekryteringen. Den väsentligt ökade utbildningstiden medgav detta. Med 1925 års försvarsordning bibehölls detta system så till vida, att fredsbehovet av underbefäl samt möjligheten att rekrytera detta jämte underofficerskåren blevo huvudsakligen normgivande för antalet volontärbeställningar. Men då tjänstgöringstiden för de värnpliktiga samtidigt sänktes under måttet för det ur militära synpunkter godtagliga, hade detta bland annat till följd, att antalet påräkneliga underbefäl (fast anställt och f. d. fast anställt) vid de mobiliserade truppförbanden blev oroväckande litet. Därest tidigare tillämpade grundsatser följts vid antagandet av 1925 års försvarsordning, skulle samtidigt med minskningen av de värnpliktigas tjänstgöringstid en i förhållande till mobiliseringsstyrkan procentuell ökning av underbefälet och övriga volontärer ägt rum. Då man nu gick i motsatt riktning och samtidigt beskar utbildningstid och fast anställdas kadrer, måste detta givetvis inverka i hög grad ogynnsamt på truppförbandens kvalitet. När det för försvarskommissionen gällt att föreslå ett för svenska förhållanden ändamålsenligt system för arméns rekrytering i den nya härordningen, har det synts lämpligt såväl att bygga på de äldre traditioner, vilka visat sig leda till goda resultat, som att noga tillvarataga de erfarenheter, som under senare tider vunnits beträffande rekryterings- och utbildningsproblemen. Av sociala och ekonomiska skäl har det samtidigt gällt att icke göra den allmänna värnplikten i fredstid mera betungande än som ansetts oundgängligen erforderligt med hänsyn till fordringarna på truppförbandens användbarhet vid mobilisering.

159 Med hänsyn till sistnämnda förhållande utgör spörsmålet om tjänstgöringstidens längd för de värnpliktiga det centrala i hela rekryteringsproblemet. Såsom av det föregående framgår, kan detta spörsmål dock icke betraktas isolerat från frågan om den fast anställda personalens plats i organisationen, då ju en riklig tillgång på dylik personal inom vissa gränser medgiver en kortare tjänstgöringstid för de värnpliktiga och en lång tjänstgöringstid för de sistnämnda å andra sidan minskar behovet av stampersonal. Vid ett övervägande av olika på dessa frågor inverkande faktorer har det enligt kommissionens mening befunnits ofrånkomligt att såsom minimikrav på flertalet av de värnpliktiga uppställa den fordran, att de skola kunna fylla sin plats i krigsorganisationen såsom meniga soldater. För alla befälsposter skulle då avses fast anställd eller f. d. fast anställd personal. Av ekonomiska m. fl. skäl är det dock icke möjligt att fullt konsekvent tillämpa detta system. Vissa värnpliktiga måste såsom hittills utbildas i befälstjänst. Då i stort sett endast goda erfarenheter vunnits i fråga om möjligheterna att för detta ändamål utnyttja »studenter och likställda», räknas även i detta förslag med särskild befälsutbildning för i första hand denna värnpliktskategori. Såsom i det följande närmare klarlägges, måste emellertid jämväl räknas med möjligheten att i viss utsträckning rekrytera befälsgraderna även med värnpliktiga ur gruppen »underbefäl eller fackmän». Återstående befälsbehov, det som sålunda icke kan fyllas på den allmänna värnpliktens väg, måste i den föreslagna organisationen liksom hittills tillgodoses medelst fast anställd och f. d. fast anställd personal. För behovssiffrorna för olika kategorier redogöres i det följande. Den ledande principen vid fastställandet av dessa siffror har varit de fordringar ur kvalitativ och kvantitativ synpunkt, vilka måste ställas på de mobiliserade truppförbanden, för att de skola kunna dels betecknas såsom operationsdugliga omedelbart efter mobilisering, dels anses äga erforderlig förmåga att vidmakthålla denna operationsduglighet, till dess ersättningspersonal efter mobilisering kunnat utbildas.

De värnpliktiga. Nuvarande bestämmelser. Enligt gällande värnpliktslag är svensk man värnpliktig från och med det kalenderår, under vilket han fyller 20 år, till och med det, under vilket han fyller 42 år. Antalet årsklasser värnpliktiga, disponibla för arméns rekrytering, utgör alltså 23. Värnplikten fullgöres i beväringen och landstormen. Beväringen delas i första och andra uppbådet. Tjänstetiden i beväringen är 15 år, därav 11 år i första och därefter 4 år i andra uppbådet. Under den tid, värnpliktig icke tillhör beväringen, tillhör han landstormen. Tjänstetiden i landstormen är således i regel 8 år. Av nedanstående bestämmelser rörande ordningen för de värnpliktigas inställelse till krigstjänstgöring framgår, att vissa ur rekryteringssynpunkt betydelsefulla inskränkningar föreligga i den allmänna förfoganderätt över de värnpliktiga, som i det föregående angivits.

160 Då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver, må Konungen, efter statsrådets hörande, till tjänstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller de större eller mindre delar därav, som finnas behövliga. Utom rikets gränser må ifrågavarande uppbåd vid hären användas endast till rikets försvar och efter det att statsrådet blivit hört samt riksdagskallelse utfärdats. Därest i anseende till krig eller för avvärjande av befarat eller börjat angrepp det för rikets försvar finnes nödigt att inkalla beväringens andra uppbåd eller någon del därav i skilda orter eller vid olika truppslag av hären, må Konungen därom förordna, sedan han hört statsrådet och, såvida ej riksdagen är samlad eller inom 30 dagar skall sammanträda, låtit utfärda riksdagskallelse. Vad sålunda stadgats angående ordningen för andra uppbådets inkallande har dock icke tillämpning i fråga om delar därav, vilka tillhöra Gotlands inskrivningsområde, eller som äro avsedda att utgöra besättningar i rikets fästningar, utan gäller i avseende å sådana delar av andra uppbådet vad som föreskrivits i fråga om första uppbådet. Utan riksdagens medgivande må andra uppbådet vid hären icke användas utom rikets gränser. Sedan beslut fattats att för rikets försvar till tjänstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller viss del därav, må Konungen i den ordning, som är föreskriven för inkallande av beväringens andra uppbåd, för hemortens försvar till tjänstgöring inkalla landstormen eller de större eller mindre delar därav, som finnas behövliga. Sedan beväringens första uppbåd eller del därav inkallats för rikets försvar eller under annan tjänstgöring tagits i anspråk för dylikt ändamål, må Konungen även, efter statsrådets hörande, inkalla till tjänstgöring sådana delar av landstormen, som erfordras till skydd för mobilisering av beväringens första uppbåd eller till skydd för särskilt hotade platser. Landstormsavdelning, som sålunda inkallats, må likväl ej hållas samlad längre än högst 15 dagar, såvida ej krig före samma tids utgång utbrutit. Landstormen må icke föras utom eget och närmast tillgränsande inskrivningsområden, dock att till landstormen hörande värnpliktig, som erhållit sin utbildning vid marinen, må, även utom sagda inskrivningsområden, användas för kustförsvaret. Förutom av de inskränkningar i förfoganderätten över de värnpliktiga, som dessa bestämmelser innebära, begränsas de 23 disponibla årsklassernas värde ur rekryteringssynpunkt genom den omständigheten, att endast en del av varje årsklass i fredstid erhåller sådan militär utbildning, att den omedelbart vid mobilisering kan ingå i organiserade truppförband. De värnpliktiga äro nämligen — förutom de icke vapenföra m. fl., vilka äro helt frikallade från värnpliktens fullgörande under fredstid — enligt gällande bestämmelser uppdelade i två olika kategorier, nämligen till linjetjänst uttagna samt ersättningsreserv. Till den förra kategorien uttages det antal värnpliktiga, som enligt de beräkningar, som verkställdes vid nuvarande härordnings utformande, ansågs erforderligt för krigsorganisationens säkerställande. Denna kategori erhåller fredsutbildning och avses att vid inträffande mobilisering ingå i krigsorganiserade formationer. Ersättningsreserven däremot, som huvudsakligast bestrider handräckningstjänsten i fredstid, är avsedd att

161 vid mobilisering ingå i depåerna för att efter utbildning därstädes kunna dels ersätta avgången vid fälthären, dels vid behov tagas i anspråk för uppsättande av nya formationer. I enlighet med dessa grunder uttagas till linjetjänst vid hären årligen 23,283 man förutom de värnpliktiga, vilka avlagt studentexamen eller förvärvat motsvarande kunskapsmått. Till ersättningsreserven uttagas övriga vapenföra värnpliktiga. Dessa hava i medeltal under 1926—1934 utgjort c:a 14 500 man årligen. Med nu tillämpat inkallelsesystem kan emellertid endast omkring halva detta antal beräknas bliva inkallat till fredstjänstgöring. Försvarskommissionen. Allmänna synpunkter. Grundläggande för värnpliktens värde ur rekryteringssynpunkt är å ena sidan värnpliktstiden och uppbådsindelningen, å andra sidan storleken av de kontingenter, som i fredstid erhålla sådan utbildning, att de kunna ingå i de omedelbart vid mobilisering organiserade truppförbanden. Vid ett på värnplikten grundat rekryteringssystem är det därför av stor betydelse, att avvägningen mellan värnpliktstid, uppbådsindelning och utbildade kontingenter göres på sådant sätt, att ändamålet med värnplikten såsom rekryteringskälla blir fullt säkerställd. Enligt den tankegång, som varit grundläggande för försvarskommissionens organisationsförslag, är det uppenbart, att till utgångspunkt för nyssnämnda avvägning måste tagas det behov, som krigsorganisationen ställer på värnpliktig personal. Krigsorganisationens personalbehov bör sålunda vara grundläggande för de utbildade årskontingenternas storlek och för det antal årsklasser, som tages i anspråk för organisationens fyllande vid mobilisering. Ur rent militära synpunkter vore det givetvis önskvärt att för personalbehovets fyllande vid mobilisering kunna taga i anspråk endast de årsklasser, som på grund av de värnpliktigas åldersförhållanden äro bäst lämpade för den militära tjänsten. Kommissionen vill dock förorda, att beväringen i dess helhet betraktas såsom rekryteringskälla för fälthären i vad rör dennas värnpliktiga personal. Därvid är det emellertid, i enlighet med vad tidigare framhållits, av betydelse, att säkerhet skapas för att rekryteringskällan kan utnyttjas i samtliga de fall, då så erfordras. Ur den synpunkten bör, av skäl, som i avdelningen »Värnplikten» närmare klarläggas, den skillnad undanröjas, som enligt nu gällande bestämmelser råder i Konungens rätt att till krigstjänstgöring inkalla beväringens olika uppbåd. Likaledes böra, såsom senare närmare utvecklas, vissa ändringar vidtagas i förfoganderätten över landstormen ävensom i de värnpliktigas tjänstetid i landstormsuppbådet. Beväringen. Värnpliktiga i allmänhet. Enligt vad förut anförts, bör principiellt fältarméns hela behov av meniga soldater fyllas av värnpliktiga. Vid beräknandet av storleken av de kontin1282 35

A 11

162 genter, som för detta ändamål årligen måste utbildas för att ur beväringens första och andra uppbåd kunna fylla mobiliseringsbehovet, måste till en början beaktas, att av de 15 till förfogande stående årsklasserna äro de två yngsta vid mobilisering icke alls eller endast ofullständigt utbildade. Försiktigheten bjuder under alla förhållanden att vid beräknandet av mobiliseringsbehovet liksom hittills icke betrakta nämnda årsklasser såsom påräkneliga för fältförbanden. Dessa skola därför kunna rekryteras ur återstående 13 årsklasser. En ingående statistisk undersökning av minskningen i årsklassernas storlek allt ifrån det år, de värnpliktiga undergå inskrivning, intill den tidpunkt, de överföras till landstormen, ger vid handen, att redan vid inryckningen till första tjänstgöring har den inskrivna kontingenten minskats med 8 %. Denna minskning fortskrider sedermera oavlåtligt, så att vid en inkallelse av 3:dje—15:de årsklasserna kan man endast räkna med en tillgång av 9'5 gånger storleken av den kontingent, som inryckt till första tjänstgöring. Därutöver måste med hänsyn till beviljade uppskov med krigstjänstgöring — bland annat för säkerställandet av verksamheten vid krigsindustrien och kommunikationsväsendet m. m. — sjukdom o. s. v. räknas med ett mobiliseringsavdrag av minst 10 %. I enlighet härmed erhålles en viss reduktionsfaktor mellan mobiliseringsbehov och inskrivningskontingent. Därest denna reduktionsfaktor multipliceras med talet för den inskrivna och till utbildning uttagna årskontingentens storlek, erhålles följaktligen det antal värnpliktiga ur 3:dje—15:de årsklasserna, som kan beräknas vara disponibelt vid mobilisering. I motsatt ordning erhålles, genom att för mobilisering erforderligt antal värnpliktiga divideras med reduktionsfaktorn, storleken på den kontingent, som årligen måste inskrivas till linjetjänst, därest truppförbandens rekrytering med värnpliktiga skall säkerställas. Detta förfaringssätt har legat till grund för försvarskommissionens förslag beträffande linjekontingentens storlek. Vad mobiliseringsbehovet av värnpliktiga beträffar, måste detta, i enlighet med de grunder, som av kommissionen tillämpats vid föreslåendet av rekrytkontingentens storlek, beräknas direkt med stöd av personalbehovet för de olika truppförbanden. Härvid är emellertid att beakta, att enligt föreliggande härordningsförslag fullständig överensstämmelse ingalunda råder mellan krigs- och fredsorganisationerna. De i fredstid befintliga truppförbanden äro sålunda i åtskilliga hänseenden att betrakta såsom mobiliseringscentraler icke blott för ifrågavarande truppförband själva samt deras depåer utan jämväl för de fälttruppförband, staber o. s. v., vilka i fredstid sakna egna kadrer. Mobiliseringsbehovet av värnpliktiga för de sistnämnda måste därför läggas till det personalbehov, som föreligger för att fredstruppförbanden själva skola kunna uppbringas till fältstyrka. Härtill måste, såsom tidigare berörts, ytterligare läggas det behov av utbildad ersättningspersonal, som kan beräknas erforderligt för att ersätta avgången under de första krigsmånaderna, innan den efter mobilisering igångsatta särskilda utbildningen av ersättningspersonal kan beräknas giva betryggande resultat.

163 Enligt inom kommissionen verkställda detaljerade beräkningar erfordras för att enligt här anförda grunder säkerställa arméns rekrytering l med värnpliktig menig personal, utbildad i linjetjänst, nedanstående årliga inskrivning skontingen ter. Infanteriet 15547 man Kavalleriet 912 » Artilleriet 3 525 » Ingenjörtrupperna 1302 » Signaltrupperna 425 » Trängtrupperna 2133 » Intendenturtrupperna 441 » Tygtrupperna 150 » eller tillhopa 24435 man. I infanteriets ovan angivna inskrivningskontingent äro inräknade 600 man, vilka beräknas vid mobilisering tilldelas trängtrupperna, men som — för att bland annat möjliggöra en ökad valfrihet vid personalens placering i krigsbefattningar — lämpligen böra erhålla sin utbildning vid infanteriet. Utom ovanstående inskrivningskontingent tillkommer det behov av för handräckningstjänst duglig personal, vars styrka bör beräknas efter andra grunder, och för vilken redogörelse lämnas i avdelningen »Värnplikten». Värnpliktig t underbefäl. Mobiliseringsbehovet i avrundade tal av gruppchefs- samt motsvarande och högre underbefälsbefattningar framgår av nedanstående tablå. Infanteriet 13 000 Kavalleriet 1 650 Artilleriet 3 600 Ingenjörtrupperna 1 000 Signaltrupperna 500 Trängtrupperna 1 700 Intendenturtrupperna 400 Tygtrupperna 50 21900 Av dessa befattningar måste omkring hälften fyllas med fast anställda och f. d. fast anställda för att säkerställa, att truppförbanden i sina lägre enheter erhålla en stomme av underbefäl med den rutin, som kan förvärvas endast genom flerårig aktiv tjänst. Dessa underbefälsbefattningar uppgå vid de olika truppslagen till följande antal: Infanteriet 6 322 Kavalleriet 1411 1 Luftvärns artilleriets personalbehov upptages icke i detta s a m m a n h a n g u t a n behandlas för sig under kapitel V. »Luftvärnsvapnet».

164 Artilleriet Ingenjörtrupperna Signaltrupperna Trängtrupperna Intendenturtrupperna Tygtrupperna

2139 680 285 800 50 50 Summa 11 737

Övriga underbefälsbefattningar kunna fyllas av värnpliktiga, tillhörande kategorien studenter och likställda. Då enligt erfarenheten 80 % av denna kategori kan beräknas bli godkänd i befälsutbildning, blir — enligt motsvarande beräkningsgrunder, som tillämpats beträffande antalet meniga — den erforderliga årliga inskrivningskontingenten av studenter och likställda vid olika truppslag 1 följande: Infanteriet 900 Artilleriet 275 Ingenjörtrupperna 100 Signaltrupperna 35 Trängtrupperna 135 Intendenturtrupperna 50 Summa 1 495 Utöver ovan beräknat underbefäl erfordras vid vissa truppslag jämväl ett betydande antal underbefäl i ställföreträdare- och liknande befattningar. På dessa kunna lägre krav ställas än på de ordinarie gruppcheferna och motsvarande. Behovet av dylikt underbefäl är störst vid infanteriet men föreligger jämväl vid träng- och intendenturtrupperna. Vid infanteriet betingas detta behov främst av den omständigheten, att den nutida striden framtvingar en uppdelning på stridsfältet av den lägsta enheten, gruppen, i två underavdelningar. För varje sådan fordras en föregångsman såsom ledare. Sålunda erfordras vid infanteriet tvenne dylika underbefäl per grupp och i stort sett motsvarande antal vid övriga med gruppen likvärdiga enheter. Då gruppens styrka utgör 11 man — utom gruppchefen — utgör sålunda behovet av befälsutbildade meniga omkring 20 % av det sammanlagda antalet vanliga värnpliktiga. Beträffande trängtrupperna och intendenturtrupperna gälla av delvis andra skäl i stort sett motsvarande synpunkter. För ifrågavarande befälsutbildning uttagas såsom »underbefäl eller fackmän» enligt nuvarande härordning 20 % av linjekontingenten vid infanteriet, träng- och intendenturtrupperna. Av det här nämnda framgår, att skäl till ändring i denna uttagningsprocent icke synes föreligga. Sammanfattning av rekryteringsbehovet. E n sammanfattning av det ovan beräknade årliga rekryteringsbehovet av värnpliktiga vid de olika truppslagen framgår av efterföljande tablå. 1 Vid kavalleriet fylles ifrågavarande befälsbehov av förutvarande officers- och reservofficersaspiranter, vid tygtrupperna av värnpliktiga »tekniker» m. fl.

165 Studenter och likställda

Infanteriet Kav alleriet Artilleriet Ingenjörtrupperna Signaltrupperna Trängtrupperna Intendenturtrupperna Tygtrupperna Värnpliktiga läkare, veterinärer, tekniker m. fi Officers- och reservofficersaspiranter

312 310

Stimma

2117 Övriga värnpliktiga i linjetjänst Underbefäl eller fackmän

275 100 35 135 50

427 88

Summa

Övriga 12 437 912 3 525 1302 425 1706 353 150

16 447 912 3 800 1402 460 2 268 491 150 312 310

3 625

20 810

26 552

Vid beräknandet av den årliga tilldelningen av studenter och likställda har försvarskommissionen förutsatt, att samma system, som tillämpats under nu gällande härordning, även i fortsättningen kommer till användning. Detta system går ut på, att sedan marinen och flygvapnet samt arméns specialtruppslag erhållit planmässig tilldelning ävensom erforderligt antal uttagits för viss specialtjänst, samtliga återstående värnpliktiga av denna kategori tilldelas infanteriets truppförband såsom befälselever. Detta medför att sistnämnda tilldelning i fråga om sin storlek något kommer att växla från år till år. Detta har emellertid icke visat sig medföra några olägenheter. — I avdelningen »Värnplikten» redogöres för de möjligheter som föreligga att fylla ifrågavarande rekryteringsbehov. Be värnpliktigas jördelning på truppslag och truppförband. Av infanteriets årliga s t u d e n t k o n t i n g e n t erfordras 20 man för stridsvagnsregementet. Återstoden bör fördelas på övriga infanteriregementen på sätt i kommandoväg bestämmes. Vid flertalet infanteriregementen beräknas med här angivna utgångspunkter den årliga tilldelningen komma att uppgå till 44 studenter och likställda. Vid beräknandet av infanteriets kontingent av ö v r i g a v ä r n p l i k t i g a har försvarskommissionen utgått från att uttagningen till linjetjänst — liksom beträffande övriga truppslag och försvarsgrenar — bör begränsas till ovan angiven, på mobiliseringsbehovet grundad siffra, 15 547 (3 110 + 12 437) man. Då emellertid samtliga värnpliktiga tillhörande Gotlands militärområde böra, liksom nu är fallet, uttagas till linjetjänst, kan detta medföra smärre variationer i årskontingenten. Beträffande fördelningen av ifrågavarande värnpliktiga må följande framhållas. För flertalet infanteriregementen avses en årskontingent av 747 man, för stridsvagnsregementet dock endast 350 man. Inom Gotlands militärområde torde man, när omkring tio år förflutit, icke kunna räkna med större årskontingent för infanteriet än omkring 150 man. Med hänsyn till krigs-

166 beredskap och övningsförhållanden blir därför en fastlandskontingent för infanteriförbandet på Gotland erforderlig. Denna bör lämpligen uppgå till 600 man. För utbildning till skidlöpare vid Norrbottens regemente bör liksom hittills avses en kontingent på 500 man från andra inskrivningsområden än Norrbottens. Som i annat sammanhang framhålles erfordras för krigsskolan och infanteriofficersskolan viss övningstrupp, vilken avses att organiseras och utbildas vid vederbörlig skola. För den förstnämnda av dessa båda skolor erfordras en årlig kontingent värnpliktiga ur infanteriet av 350 man, för sistnämnda skola 400 man. Slutligen erfordras för garnisonstjänsten i huvudstaden, för vars bestridande kommissionen föreslår särskild garnisonstrupp vid Svea livgarde, en årskontingent av 500 värnpliktiga. E n sammanställning av angiven fördelning av infanteriets värnpliktiga framgår av nedanstående översikt.

Fördelning

till

1 infanteriregemente 15 infanteriregementen Stridsvagnsregementet Gotlands infanteriregemente: Gotlands militärområde Andra militärområden Norrbottens regemente: Övre Norrlands militärområde Andra militärområden Krigsskolan (övningstrupp) Infanteriofficersskolan (övningstrupp). Garnisonstjänst i Stockholm

Summa

Studenter och likställda

Övriga värnpliktiga

Summa

44 748 20

747 11205 350

791 11953 370

148 600

192 600

) «44 i

747 500 350 400 500

791 500 350 400 500

15 547

16 447

Av kavalleriets värnpliktiga avses i stort sett följande antal fördelas på de olika regementena: Livregementet till häst jämte övningstrupp till krigsskolan (40 man) 272 Skånska kavalleriregementet 272 Livregementets husarer 184 Norrlands dragonregemente 184 Summa 912 I likhet med vad nu är fallet förutsattes icke någon tilldelning av studenter och likställda till kavalleriet (jfr not sid. 164). För artilleriets värnpliktiga beräknas nedanstående fördelning. Av samma skäl, som ovan anförts beträffande infanteriförbandet å Gotland, bör Gotlands artillerikår, vars kontingent från Gotland beräknas till 25 man, tilldelas värnpliktiga från fastlandet till ett antal av 130. För övningstrupp vid krigsskolan och artilleriets skjutskola erfordras 80 resp. 150 värnpliktiga ur artilleriet. Fördelningen av studenter och likställda framgår av tablån. 1

Vissa regementen beräknas enligt särskilda grunder erhålla något större antal studenter än övriga.

167 Regemente

(skjutskola)

Svea artilleriregemente j ä m t e övningstrupp till krigsskolan (80 man) Göt.a artilleriregemente Weindes artilleriregemente N o r r l a n d s artilleriregemente N o r r b o t t e n s artillerikår Smalands arméartilleriregemente j ä m t e övningst r u p p till artilleriets skjutskola (150 man) Gotlands artillerikår: Gotlands militärområde A n d r a militärområden Bodens artilleriregemente Summa

Studenter och likställda

Övriga värnpliktiga

45 45 35 45 15

525 525 525 525 200

570 570 560 570 215

15 25

25 130 485

40 130 510

3 525

3800 Summa

I fråga om fördelningen av övriga truppslags värnpliktiga hänvisas till »Arméns utbildning». Land stormen. Försvarskommissionen har uti annat sammanhang redogjort för de uppgifter, som tillkomma landstormen enligt den av kommissionen förutsatta krigsorganisationen. P å grund av omfattningen och arten av dessa uppgifter har kommissionen funnit sig böra föreslå upphävandet av viss nu gällande inskränkning uti Konungens rätt att föra landstormen utanför visst område ävensom en utsträckning av de värnpliktigas tjänstetid i landstormen. Rätten att föra landstormen utom visst område är reglerad i § 37 i värnpliktslagen, som lyder sålunda: Landstormen må icke föras utom eget och närmast tillgränsande inskrivningsområden, dock att till landstormen hörande värnpliktig, som erhållit sin utbildning vid marinen, må, även utom sagda inskrivningsområden, användas för kustförsvaret. Denna begränsning till rummet av Konungens förfoganderätt över landstormen innebär förbud att förflytta eller till tjänstgöring beordra till landstormen hörande värnpliktig — enskilt eller i trupp och i fredstid lika litet som i krigstid (även med laudstormsmans eget medgivande) — utanför det område, som omfattar, förutom det inskrivningsområde, vid vars landstorm han på grund av sin kyrkobokföring är tjänstgöringsskyldig, jämväl de inskrivningsområden, som gränsa intill detta. Den sålunda stadgade restriktionen är enligt kommissionens mening på grund av den utveckling, som ägt rum sedan den år 1885 tillkom, icke längre förenlig med det syfte, som den av kommissionen föreslagna försvarsordningen avser att tjäna. Rörande de historiska betingelserna för dess uppkomst och dess ursprungliga syfte hänvisar kommissionen till vad som därutinnan anföres i avdelningen »Värnplikten». Möjligheten att i enlighet med landstormens uppgift med utsikt till framgång försvara ett utsatt, hotat eller angripet område blir på grund av ovan-

168 nämnda restriktionsbestämmelse beroende av styrkan av den landstorm, som därstädes är tjänstgöringsskyldig, d. v. s. indirekt av folkmängden inom »eget och närmast tillgränsande inskrivningsområden». Det är sålunda icke alltid möjligt att för ett dylikt områdes försvar avse den styrka, som betingas av områdets belägenhet och betydelse samt längden av dess kust eller landgräns och den därav beroende vikten av dess försvar. Olägenheten härav blir särskilt framträdande, därest glest befolkade delar av riket bliva utsatta för fientliga företag. Vissa landstormsförband av specialtruppslagen måste vidare omedelbart efter mobilisering kunna användas inom annat område än det, där deras värnpliktiga enligt lagen äro landstormspliktiga. Sådana specialförband kunna nämligen icke, på grund av den i vederbörlig specialgren i beväringen utbildade personalens fåtalighet, mobiliseras inom alla inskrivningsområden. Deras förflyttningar kunna emellertid på grund av nu ifrågavarande lagbestämmelser icke äga rum inom de vida gränser, som ofta erfordras. En utvidgning av rätten att förflytta landstormsman är än vidare nödvändig för att landstormsförbanden av vissa specialtruppslag över huvud skola kunna mobiliseras. Det är nämligen icke säkert, att det antal uti ifrågavarande specialtjänst utbildade värnpliktiga, som erfordras för förbandets mobilisering, ännu 15—20 år efter inskrivningsförrättningen fortfarande äro kyrkobokförda inom det regementsområde (inskrivningsområde), där mobiliseringsorten är belägen eller inom ett därintill gränsande. Vid sådant förhållande kan mobiliseringen uppenbarligen äventyras. Slutligen torde snarast möjligt efter mobilisering utbildning av landstormspersonal böra igångsättas i syfte att snabbt höja landstormens användbarhet i krig. Denna utbildning måste för vissa kategorier av befäl och specialmanskap organiseras centralt på en eller ett fåtal platser inom riket. För en dylik sammandragning av landstormsmännen utgör värnpliktslagen § 37 hinder. Av det anförda framgår, att av ett flertal med landstormens tillämnade användning vid krigsfara eller krig sammanhängande skäl bör ifrågavarande bestämmelse upphävas. Dessutom förutsätter det av kommissionen i annat sammanhang föreslagna anordnandet i fredstid av landstormsövningar frihet att i vissa fall förflytta landstormen även utom vederbörligt regementsområde (inskrivningsområde). Fördenskull finner sig kommissionen böra — under åberopande av vad som i avdelningen »Värnplikten» ytterligare härutinnan anföres — föreslå, att § 37 i värnpliktslagen upphäves. I fråga om omfattningen av de värnpliktigas tjänstetid i landstormen vill kommissionen anföra följande. Intill år 1926 uttogos vid inskrivningsförrättningarna samtliga i fredstid tjänstgöringsskyldiga vapenföra värnpliktiga för vapenutbildning under dem i beväringen under fredstid åliggande tjänstgöring. Från och med inskrivningen av årsklassen 1926 uttages till vapenutbildning (»linjetjänst») allenast

169 viss del av de i vederbörlig årsklass ingående vapenföra värnpliktiga, medan återstoden hänföres till ersättningsreserven. Huvuddelen av den senares tjänstgöringstid avses för bestridandet av handräckningstjänsten. För ersättningsreserven beräknades av 1925 års riksdag icke »någon särskild sammanhängande tid för bibringande av militär utbildning». Ersättningsreserven äger alltså icke den utbildning, att densamma kan omedelbart vid mobilisering tagas i anspråk för tillgodoseendet av landstornnstruppernas personalbehov. För den skull kommer — därest den för närvarande planlagda krigsorganisationen av landstormen, såsom försvarskommissionen förutsätter, även framdeles skall kunna till sin omfattning upprätthållas — en betydande mobiliseringsbrist på utbildade värnpliktiga att uppstå. Bristen kommer att börja göra sig kännbar från och med mobiliseringsåret 1941. På grund härav har kommissionen ansett sig böra pröva möjligheterna för ett fyllande av den sålunda förestående personalbristen i landstormens krigsorganisation. Att härvid till landstormsuppbådet överföra sådana årsklasser, som nu tillhöra beväringen, låter sig icke göra. Som kommissionen tidigare anfört, erfordras nämligen beväringens samtliga årsklasser för linjens mobilisering och för vidmakthållandet av dess personalbestånd under de första krigsmånaderna. Det återstår därför ingen annan utväg än att förlänga de värnpliktigas tjänstetid i landstormen med så många år, som motsvarar landstormsorganisationens behov av nya årsklasser. Kommissionen förbiser härvid icke den kvalitetsförsämring av landstormen, som bliver en följd av att i densamma kommer att ingå värnpliktiga av högre levnadsålder än för närvarande. Denna olägenhet kan emellertid icke — vid landstormen lika litet som vid linjen — undvikas vid en sådan tillämpning av värnplikten, som i Sverige blivit införd genom kategoriklyvningen. För den närmare utformningen av detta kommissionens förslag redogöres under avd. »Värnplikten».

Fast anställd personal. Nuvarande organisation. Personalgrupper. Arméns fast anställda personal kan indelas i två huvudgrupper, nämligen personal på aktiv stat och reservpersonal. Härtill kommer den personal, som i samband med genomförandet av nuvarande försvarsordning överfördes från aktiv stat till övergångsstat samt arméns övertaliga personal. En särskild personalgrupp utgöra därjämte landstorms officerarna. Personal på aktiv stat. Personalen på aktiv stat utgöres av militär, civilmilitär och civil personal. Denna personalgrupp utgör arméns aktiva kader och består till övervägande del av sådana befattningshavare, vilkas yrke sammanfaller med vederbörlig tjänstebefattning. Den m i l i t ä r a p e r s o n a l e n omfattar officerare, underofficerare och manskap, sistnämnda grupp uppdelad i underbefäl och volontärer, av vilka vissa

170 benämnas beställningsmän. Till den militära personalen hänföres även musik personalen. Officerspersonalens rekrytering sker, vad lägsta officersgraden beträffar, i regel bland de officersaspiranter, vilka erhållit avgångsbetyg från krigsskolans officerskurs. Övriga officersgrader rekryteras genom befordran från lägre. Underofficerspersonalen rekryteras i regel bland underbefäl, som erhållit avgångsbetyg från arméns underofficersskola. Officerare och underofficerare kvarstå i regel i sina befattningar, till dess de i samband med uppnådd pensionsålder erhålla avsked. Manskapspersonalen antages medelst kontrakt såsom volontärer. Kontraktstiden omfattar i allmänhet tre år, varefter rekapitulation kan ske för en tid av ett halvt till två år en eller flera gånger, dock högst intill en levnadsålder av för obefordrad volontär 28 år och för underbefäl 34 år. Efter genomgångna skolor sker befordran till och inom underbefälsgraderna. Vissa volontärer och underbefäl förordnas såsom beställningsmän. Musikpersonalen — musikdirektörer samt personal av underofficers och manskaps tjänsteställning — ombesörjer armémusiken samt användes därjämte i viss utsträckning för annan militär tjänstgöring. I fråga om anställning och avgång ur tjänst m. m. gälla i huvudsak samma grunder som beträffande underofficerare och manskap. Då den militära personalen främst är avsedd att bestrida rent militära befälsbefattningar vid truppförbanden, är personalens utbildning med hänsyn härtill ordnad vid under militär ledning stående skolor och övriga utbildningsanstalter. Den c i v i l m i l i t ä r a p e r s o n a l e n avses främst för sådana befattningar, för vilkas bestridande i allmänhet erfordras — förutom viss militär utbildning — framför allt sådan yrkesutbildning, som icke lämpligen kan förvärvas vid arméns egna utbildningsanstalter eller i samband med rent militär tjänstgöring. Ifrågavarande personalgrupp tillhör allt efter befattningarnas art fältläkarkåren, fältveterinärkåren, förråds- och hantverksstaten eller polispersonalen. Till den civilmilitära personalen höra även elektroingenjörerna vid fortifikationen. De civilmilitära beställningarna besättas, i motsats till de militära, i allmänhet efter ansökan. Uppflyttning i högre tjänsteklass kan i viss utsträckning ifrågakomma på motsvarande sätt som inom de militära tjänstegraderna. Avgång ur tjänst sker efter i huvudsak samma grunder som för den militära personalen. Den c i v i l a p e r s o n a l e n användes för de beställningar inom armén, för vilka särskild militär utbildning icke anses erforderlig. Till denna kategori hör även den b e t j ä n i n g , som är anställd vid vissa inrättningar. Formen för anställning och avgång ur tjänst överensstämmer i stort med de grunder, som gälla för den civilmilitära personalen. Den totala omfattningen av den aktiva kadern, för vilken ovan redogjorts, är enligt de grunder, som tillämpats vid nu gällande försvarsordnings an-

171 tagande, begränsad »till det för förvaltningen och utbildningen i fred oundgängligen erforderliga». »Behovet av befäl i övrigt vid mobilisering» skulle enligt samma grunder »tillgodoses genom särskilda åtgärder» (prop, nr 50/1925). Härmed åsyftades de anordningar, som vidtagits för att säkerställa tillgången på reservpersonal. På grund av detta rekryteringssystem är reservpersonalen i detta sammanhang förtjänt av särskild uppmärksamhet. Reservpersonal. Reservpersonalen består av personal på reservstat och personal i arméns reserver. R e s e r v s t a t e r n a infördes i armén genom 1914 års härordning för att begränsa den ökning av den aktiva kadern, som ur mobiliseringssynpunkt vid denna tidpunkt eljest ansågs erforderlig. I enlighet med samma tankegång anförde försvarsrevisionen, att enligt dess mening fordrades, för att truppförbanden vid mobilisering skulle erhålla tillräcklig fasthet, att en viss icke alltför liten del av reservbefälet genom aktiv tjänst förvärvat fullständig befälsvana och tillförlitligt militärt omdöme. Särskilt gällde detta i fråga om kompani- (skvadrons-, batteri- o. s. v.) och högre chefer. Då det förefintliga behovet av ett dylikt kvalificerat och i övrigt fullt fältdugligt reservbefäl endast i ringa utsträckning kunde fyllas med i arméns reserver kvarstående pensionerad personal, måste detsamma enligt revisionens mening huvudsakligen tillgodoses genom en reservstat, till vilken officerare och underofficerare efter viss tids aktiv tjänst erhölle tillfälle att övergå, och inom vilken de genom viss tjänstgöringsskyldighet i fred vidmakthölle sin militära duglighet. För sjuk- och veterinärvårdstjänstens behöriga upprätthållande i såväl fred som krig erfordrades jämväl särskilda reservstater för fältläkar- och fältveterinärkårerna. Då det gällde att bestämma antalet beställningar å reservstat, borde man liksom år 1914 utgå dels från det förefintliga mobiliseringsbehovet, dels ock från möjligheten att rekrytera reservstaten. Samma tankegång låg till grund för 1924 års försvarsproposition i vad denna rörde reservstaterna och härtill anslöt sig också i huvudsak departementschefen vid framläggandet av försvarspropositionen till 1925 års riksdag. Av kostnadsskäl befanns det emellertid nödvändigt att begränsa reservstaten med omkring 300 beställningar under det antal, som skulle motsvara mobiliseringsbehovet. I enlighet med det beslut, som på grund av propositionen fattades, skulle reservstaterna för närvarande omfatta följande antal beställningar, nämligen reservstaten för officerare och underofficerare: 2 överstebeställningar, 46 majorsbeställningar, 260 tompaniofficersbeställningar och 65 uiderofficersbeställningar, samt reservstaten för fältläkarkåren: 1 fälfcläkarbeställning och 2 regementsläkarbeställningar.

172 Enligt nu gällande bestämmelser fordras för övergång till reservstat förutom full tjänsteduglighet: för underofficerare 8 tjänsteår såsom aktiv underofficer och 32 levnadsår, för kompaniofficerare 10 tjänsteår såsom aktiv officer och 32 levnadsår, för regementsläkare 15 tjänsteår såsom militärläkare och 48 levnadsår samt för överstelöjtnanter och kaptener vid övergång till närmast högre tjänstegrad på reservstat lämplighet för den högre beställningen. 1925 års riksdag beslöt emellertid, att dessa bestämmelser beträffande underofficerare och kompaniofficerere skulle ändras sålunda, att för övergång till reservstat skulle fordras — förutom full tjänsteduglighet: för underofficerare 4 tjänsteår såsom sergeant vid eller i regemente (kår) och 34 levnadsår, för kompaniofficerare 7 tjänsteår såsom aktiv officer. Dessa bestämmelser hava emellertid ännu icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd, sannolikt beroende därpå, att till följd av den befintliga tillgången på övergångsstatspersonal någon övergång till reservstat icke ansetts böra komma i fråga under tiden efter 1925 års härordningsbeslut. (Enligt beslut av 1935 års riksdag skall emellertid rekryteringen av reservstaten till viss omfattning återupptagas under budgetåret 1935/1936.) A reservstat äger enligt gällande bestämmelser befordran icke rum i vidare mån, än att löjtnant kan enligt vissa grunder befordras till kapten (ryttmästare) och sergeant till fanjunkare (styckjunkare). 1925 års riksdag beslöt i detta avseende den förändringen, att kapten (ryttmästare) på reservstat, vilken befinnes därtill lämplig, skall kunna befordras till major på reservstat samt att regementsläkare på reservstat, vilken därtill finnes lämplig, skall kunna befordras till fältläkare på reservstat. Beslutet har emellertid ännu icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Personal på reservstat är tjänstgöringsskyldig i krig och då värnpliktiga eljest inkallas till rikets försvar ävensom vid sådan övning, som till utrönande av härens krigsberedskap kan bliva anbefalld, samt därutöver i fred: regementsofficer i högst 45 dagar under varje tvåårsperiod av tjänstetiden, kompaniofficer efter fyllda 43 år och underofficer efter fyllda 42 år i högst 50 dagar under loppet av varje treårsperiod av tjänstetiden, kompaniofficer efter fyllda 37 och intill fyllda 43 år, underofficer intill fyllda 42 år samt läkare efter uppnådda 48 år i högst 50 dagar under loppet av varje tvåårsperiod av tjänstetiden, kompaniofficer intill 37 år och läkare intill fyllda 48 år högst 100 dagar under loppet av varje treårsperiod av tjänstetiden. Enligt riksdagsbeslut 1925 skulle ifrågavarande fredstjänstgöring ändras för samtliga kategorier till 45 dagar under loppet av varje tvåårsperiod av tjänstgöringstiden. Icke heller detta beslut har hittills föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Personal på reservstat är skyldig att avgå från reservstat dels på grund av otjänstbarhet efter samma grunder som personal på aktiv stat och dels

173 efter uppnående av den ålder, som berättigar motsvarande personal på aktiv stat till avgång med fyllnadspension. Efter övergången till pensionsstat äro vederbörande skyldiga att kvarstå i arméns reserver under samma tider, som gälla för motsvarande personal på aktiv stat efter avgång med pension. A r m é n s r e s e r v e r av b e f ä l och c i v i l m i l i t ä r p e r s o n a l utgöras enligt för närvarande gällande bestämmelser av: generalitetets reserv, arméfördelningarnas, militärområdenas och östra brigadområdets reserver, regementenas (kårernas) reserver samt de civilmilitära kårernas — artilleriets fabrikers och tyganstalters, fältläkarkårens och fältveterinärkårens — reserver. Generalitetets reserv utgöres av officerare av generalitetet, vilka avgått från beställning på aktiv stat (övergångsstat) eller reservstat med rätt till fyllnadspension (reservstatspension) (pensionsavgångna). Till generalitetets reserv räknas även generalfältläkare efter erhållet avsked med rätt till fyllnadspension. Ifrågavarande officerare äro skyldiga att kvarstå i reserven intill fyllda 70 år, om de blivit pensionsberättigade vid 65 år, men i annat fall intill fyllda 65 år. De äro skyldiga att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga eljest inkallas för rikets försvar ävensom vid sådan övning, som till utrönande av härens krigsberedskap eller för utbildning av beväringens andra uppbåd eller landstormen kan bliva anbefalld. Arméfördelningarnas, militärområdenas och östra brigadområdets reserver utgöras av officerare, vilka avgått från beställning på aktiv stat (övergångsstat, reservstat) med rätt till fyllnadspension (reservstatspension) och som varit chefer för regementen eller kårer eller som eljest innehava samma eller högre tjänstegrad än cheferna för vederbörliga regementens eller kårers reserver (pensionsavgångna). Till denna grupp höra även övertaliga truppförbands reserver, rörande vilka dock gäller, vad som föreskrivits för personal i regementenas (kårernas) reserver. De, som innehava tjänstegrad såsom officerare av generalitetet, medräknas icke i här ifrågavarande reserver. Till förevarande reserver hörande officerare äro skyldiga att kvarstå intill fyllda 65 år och hava samma tjänstgöringsskyldighet som officerare tillhörande generalitetets reserv. Den största gruppen av arméns reserver utgöres av regementenas (kårernas) reserver K Dessa bestå av officerare, underofficerare, underbefäl och civilmilitär personal. Officerspersonalen utgöres av tre särskilda kategorier, nämligen a) officerare (musikdirektörer), vilka med rätt till fyllnadspension (reservstatspension) avgått från beställning på aktiv stat (övergångsstat, reservstat), så framt de icke, enligt vad förut nämnts, äro att räkna till arméfördelningarnas reserver; b) officerare, som vid eller efter avgång från beställning på aktiv stat 1 Vad i det följande sägs gäller i tillämpliga delar även generalstaben, fortifikationen, trängen och intendenturkåren.

174 (övergångsstat, reservstat) utan rätt till fyllnadspension (reservstatspension) på ansökan vunnit inträde i regementes (kårs) reserv; c) officerare, vilka inom regementes (kårs) reserv vunnit sin första officersanställning. För var och en av dessa olika kategorier gälla särskilda bestämmelser i fråga om tid för kvarstående i reserven, tjänstgöringsskyldighet och avlöningsförmåner. Beträffande de under a) omförmälda officerarna — de pensionsavgångna — gäller sålunda, att de, i likhet med arméfördelningarnas reservbefäl, äro skyldiga att kvarstå i reserven intill fyllda 65 år samt att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga eljest inkallas för rikets försvar ävensom vid sådan övning, som till utrönande av härens krigsberedskap eller för utbildning av beväringens andra uppbåd eller landstormen kan bliva anbefalld. De under b) omnämnda officerarna — de förtidsavgångna — hava samma tjänstgöringsskyldighet som de pensionsavgångna samt äro dessutom skyldiga att fullgöra en repetitionsövning samt tio dagars befälsutbildning minst vart tredje år intill utgången av det kalenderår, då de uppnå 42 års ålder. Nämnda övning skall fullgöras första gången senast tredje året efter det, då vederbörande såsom officer på aktiv stat (reservstat) sista gången deltog i regementsövning. Därest vederbörande fullgjort stadgad tjänstgöring, äger han efter uppnådda 55 år uppbära pension med skyldighet att kvarstå i reserven intill fyllda 65 år. Vad slutligen angår de under c) omförmälda officerarna — de i reserven utnämnda — fordras för officersutnämning i regel att hava genomgått föreskriven reservofficersaspirantutbildning och avlagt reservofficersexamen. I reserven utnämnd officer har samma tjänstgöringsskyldighet som förtidsavgången, dock med den skillnad, att den första repetitionsövningen (befälsutbildningen) skall fullgöras redan året efter det, då vederbörande vunnit officersanställning. Efter uppnådda 55 år äger här avsedd officer uppbära pension under samma villkor, som ovan angivits för förtidsavgångna officerare. Sagda pension kan enligt vissa grunder utbytas mot en vid 42 års ålder utgående engångsersättning, motsvarande pensionens kapitaliserade värde. För befordran av löjtnant till kapten (ryttmästare) i reserven erfordras, förutom fullgörande av ett visst antal repetitionsövningar, genomgående av en särskild för ändamålet anordnad utbildningskurs med en varaktighet av omkring 3 månader. Liksom officerspersonalen utgöras jämväl underofficerarna i reserven av tre kategorier, nämligen pensionsavgångna, förtidsavgångna och i reserven utnämnda. Vad de pensionsavgångna angår, gälla med avseende på tjänstgöringsskyldighet samt avgång enahanda bestämmelser som för motsvarande kategori officerare. Detsamma är jämväl förhållandet beträffande de förtidsavgångna under-

175 officerarna, dock med den skillnad, att den efter 55 års ålder utgående pensionen är lägre. Vad slutligen beträffar de i reserven utnämnda underofficerarna rekryteras sergeantsgraden på följande två sätt, nämligen a) bland furirer, vilka under sin anställning på aktiv stat fullgjort för befordran till underofficer på aktiv stat stadgade villkor och som antingen vid avgång från beställning på aktiv stat eller senare såsom furir i reserven vinna anställning såsom underofficerare i reserven, samt b) bland furirer i reserven, vilka såsom fast anställda eller värnpliktiga underbefäl fullgjort minst sju repetitionsövningar, varav minst en i reserven. Befordran från sergeant i reserven till fanjunkare i reserven kan endast ifrågakomma för kategori a), d. v. s. endast för sådan sergeant i reserven, som innehar kompetens för befordran till underofficer på aktiv stat. För befordran fordras dessutom fullgörandet av minst 4 repetitionsövningar jämte befälsövningar såsom underofficer. I fråga om tjänstgöringsskyldighet och pensionsförmåner m. m. gälla motsvarande bestämmelser som för i reserven utnämnda officerare. Underbefäl i reserven utgöras av underbefäl, vilka vid eller efter avgång från beställning på aktiv stat efter ansökan vunnit anställning i regementes (kårs) reserv; samt värnpliktiga, vilka, efter att hava genomgått underbefälsutbildning, på ansökan befordrats till underbefälsbeställning i regementes (kårs) reserv. Ifrågavarande personal är skyldig tjänstgöra i krig och då värnpliktiga eljest inkallas till rikets försvar samt vid mobiliseringsövning. Den är ock pliktig fullgöra de övningar, som enligt värnpliktslagen åligga densamma. Underbefäl, som vid avgång ur aktiv tjänst erhåller avskedspremie (i regel efter 6 tjänsteår eller mera), är skyldigt att inträda i reserven och därstädes kvarstå till 34 års ålder ävensom att fullgöra en repetitionsövning inom en tidrymd av tre år efter avskedstagandet. Förevarande personal må kvarstå i reserven intill utgången av det kalenderår, varunder en ålder av 34 år uppnås. Liksom regementenas reserver omfatta jämväl fältläkarkårens och fältveterinärkårens reserver tre olika personalkategorier, nämligen pensionsavgångna, förtidsavgångna och i reserven utnämnda. Vad sistnämnda kategori beträffar, sker anställning i reserven såsom bataljonsläkare eller bataljons veterinär. För utnämning fordras, att vederbörande är legitimerad läkare resp. veterinär samt fullgjort all den i § 27 mom. 1 värnpliktslagen föreskrivna tjänstgöringen och därunder ådagalagt lämplighet för anställning såsom militärläkare resp. militärveterinär. För var och en av de olika personalkategorierna gälla i fråga om tjänstgöringsskyldighet och pensionsförmåner m. m. i huvudsak enahanda bestämmelser som för motsvarande kategorier officerare i regementes reserv. Tjänstgöringsskyldigheten för i reserven utnämnda omfattar en tid av 40 dagar under loppet av varje treårsperiod av tjänstetiden.

176 Arméns övergångsstat. Arméns övergångsstat utgöres av officerare, underofficerare och civilmilitär personal, som enligt riksdagsbeslut 1925 frivilligt eller tvångsvis överförts till nämnda stat. Personal, som f r i v i l l i g t överförts, är intill fyllda 50 år under varje tvåårsperiod tjänstgöringsskyldig ett dagantal, som motsvarar en repetitionsövning vid vederbörligt truppslag. De äro därjämte skyldiga att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga eljest inkallas för rikets försvar ävensom vid sådan övning, som till utrönande av härens krigsberedskap eller för utbildning av beväringens andra uppbåd eller landstormen kan bliva anbefalld. Personal, som t v å n g s v i s överförts, är underkastad full tjänstgöringsskyldighet och skall i fred årligen tjänstgöra ett dagantal, som motsvarar en repetitionsövning vid vederbörligt truppslag. För var och en av dessa kategorier gälla särskilda bestämmelser i fråga om uppflyttning i högre tjänsteklass och avlöningsförmåner. Arméns övertaliga personal. Arméns övertaliga personal utgöres av surnumerära fänrikar, surnumerära underlöjtnanter och surnumerära sergeanter samt officerare, underofficerare och civilmilitär personal, vilka erhållit avsked från beställning på aktiv stat med tillstånd att såsom lönlösa kvarstå i regemente. 1 Dessutom räknas enligt gällande författning till övertalig personal auditörer i regemente och vice auditörer. I regemente kvarstående officer eller underofficer är skyldig att årligen fullgöra en repetitionsövning. De äro därjämte skyldiga att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga eljest inkallas för rikets försvar ävensom vid sådan övning, som till utrönande av härens krigsberedskap eller för utbildning av beväringens andra uppbåd eller landstormen kan bliva anbefalld. Enligt kungl. förordningen den 9 februari 1906 räknas till arméns övertaliga personal även o f f i c e r a r e v i d väg- o c h v a t t e n b y g g n a d s k å r e n , i den mån det följer av de om denna kår gällande särskilda bestämmelser. Väg- och vattenbyggnadskårens officerare äro endast tjänstgörings skyldiga i krig och då värnpliktiga eljest inkallas för rikets försvar samt vid mobiliseringsÖAming. Ifrågavarande officerare äro skyldiga att avgå ur tjänst vid fyllda 65 år och äga icke rätt till pension. Landstorni8offlcerare. L a n d s t o r m s o f f i c e r a r e utgöras i fredstid av viss värnpliktig eller frivillig personal, som efter föreskriven utbildning förordnats såsom landstormsofficerare. Enligt gällande landstormsförordning skall nämligen för landstormens mobilisering erforderlig befäls- och civilmilitär personal redan i fredstid utses, d. v. s. krigsplaceras, och i vissa fall jämväl förordnas. För närvarande upptager svenska arméns rulla 1 279 landstormsofficerare med dylikt förord1 Vad i det följande sägs gäller i tillämpliga delar även generalstaben, fortifikationen, trängen och intendenturkåren.

177 nande. Något förordnande till andra befälsgrader än officersgrader äger i fredstid icke rum. Landstormsofficersrekryteringen består däri, att vederbörande arméfördelningschef till landstormsunderlöjtnant, landstormslöjtnant eller landstormskapten skriftligen för högst två år (för landstormskapten högst tre år) i sänder förordnar härför lämplig person, som uppnått för värnpliktigs inträde i landstormen stadgad, men icke 55 års levnadsålder och äger viss föreskriven militär kompetens. För att den, som icke längre är värnpliktig, härvid skall kunna förordnas, erfordras skriftlig förbindelse att vid mobilisering tjänstgöra vid landstormen. För erhållande av förordnande såsom, landstormskapten kräves ytterligare vissa personliga kvalifikationer. Den fordran på militär befälskompetens, som utgör villkor för förordnande till landstormsofficer, består i godkänd landstormsofficersexamen, förrättad av vederbörande inskrivningsbefälhavare eller av annan, av honom därtill särskilt beordrad regementsofficer. För varje landstormsofficersgrad fordras en särskild sådan examen. För att kunna undergå dylik examen måste vederbörande genomgå landstormsofficerskurs. Den till lägsta landstormsofficersgraden ledande kursen har en varaktighet av 30 dagar, men måste i regel föregås av en 20 dagars förberedande kurs. För närmast högre grad fordras ytterligare en kurs om 15 dagar och för landstormskaptensexamen fordras ännu en befälskurs om 30 dagar. För erhållande av förnyat förordnande i innehavande grad fordras minst 10 dagars deltagande i s. k. kompletteringskurs. For den, som i egenskap av värnpliktig eller såsom fast anställd vid armén undergått befäls- eller viss annan utbildning, äro dock lindringar medgivna i avseende på varaktigheten av denna landstormsofficersutbildning, olika alltefter vederbörandes befälskompetens. Jämväl officer eller underofficer, som innehar anställning i någon av krigsmaktens reserver, kan, om han i viss föreskriven utsträckning deltagit i den frivilliga landstormsutbildningen, förordnas till landstormsofficer, så snart hans tjänstgöringsskyldighet i fredstid i vederbörlig reserv upphört. Något vederlag i sin egenskap av landstormsofficer — vare sig i form av lön, pension, naturaförmåner eller dylikt — erhåller den förordnade under fredstid icke av staten. De befäls- och kompletteringskurser, som sålunda utgöra en förutsättning för här nämnd landstormsofficersrekrytering, bedrivas numera uteslutande av till Sveriges landstormsföreningars centralförbund anslutna, lokala landstormsförbund och landstormsföreningar. Denna utbildningsverksamhet behandlas närmare under »Frivillig utbildning». Försvarskommissionen. Allmänna synpunkter. Grundtanken i föreliggande förslag är, att arméns rekrytering skall bygga på allmän värnplikt i all den utsträckning, som är möjlig under hänsynstagande till å ena sidan de kvalitativa fordringarna å truppförbandens beskaffenhet, å andra sidan nödvändigheten att begränsa den personliga värn1282 35

-A-12

178 pliktsbördan i fredstid till den oundgängligen erforderliga. I enlighet med denna grundtanke har vid behandlingen av frågan om de värnpliktiga framhållits, att dessa böra utgöra rekryteringskällan för arméns meniga personal samt den underbefälspersonal, som lämpligen kan rekryteras ur värnpliktsgrupperna studenter och likställda samt underbefäl eller fackmän. För alla återstående befälsbefattningar böra sålunda beräknas fast anställd personal. Liksom i fråga om den värnpliktiga personalen är det även vid övervägandet av sättet och formerna för den fast anställda personalens rekrytering enligt kommissionens mening nödvändigt att till utgångspunkt för beräkningarna välja det behov, som föreligger vid de krigsorganiserade truppförbanden, för att de skola kunna fylla de fordringar, som måste ställas på dem i kvalitativt avseende. Vid de beräkningar, som på grundvalen härav göras, bör hänsyn tagas såväl till de erfarenheter, som kunna dragas av förhållandena utomlands, framför allt under och efter världskriget, som av de rön, som gjorts i vårt land dels i samband med den tidigare omnämnda, omfattande försöksverksamheten, dels i samband med det dagliga utbildningsarbetet under de senare åren. En sammanfattning av dessa erfarenheter giver vid handen, att med hänsyn till kraven på full operationsduglighet hos de mobiliserade linjetruppförbanden böra i huvudsak följande fordringar uppställas på det befäl, som icke rekryteras på grundvalen av värnplikten. Kompani- (motsvarande) och högre chefer böra med hänsyn till sina uppgifter vara högt kvalificerade officerare, d. v. s. aktiva eller f. d. aktiva. Detsamma är i regel fallet med i staberna ingående officerare. Inom kompani (motsvarande förband) vid fältförband bör i allmänhet beräknas en aktiv officer eller officer på reservstat såsom plutonchef, medan övriga plutonchefer kunna vara reservofficerare. Såsom plutonchefer vid depå bör beräknas en aktiv subalternofficer per kompani. Övriga plutonchefer böra vara kvalificerade underofficerare eller underofficerskompetenta äldre, aktiva furirer. Kompaniadjutanter och stabsunderofficerare vid bataljon och regementsstab måste i regel beräknas såsom kvalificerade underofficerare. Såsom plutonchefers ställföreträdare och troppchefer vid fältförbanden böra beräknas dels underofficerare (i regel reservutnämnda), dels äldre furirer (i vissa fall utvalda B-klassare). Såsom gruppchefer och motsvarande samt lägre befattningar måste beräknas fast anställda eller f. d. fast anställda underbefäl utom i de fall där, enligt vad förut anförts, värnpliktig personal ur kategorierna studenter och likställda samt underbefäl eller fackmän kan anses tillfyllest. Vid bevakningsbataljonerna kan, även ur rent militära synpunkter, kvaliteten sättas något lägre. I enlighet med dessa fordringar bör enligt kommissionens mening den in bördes proportionen mellan befäl av olika kategorier principiellt fastställas. Sedan med ledning av fältsammansättningen av de olika truppförbanden och det antal formationer eller delar av sådana, som skola uppsättas vid fredstruppförbanden, summan mobiliseringsbehov vid vart och ett av de sist-

179 nämnda uträknats, böra först undanskiljas de befattningar, som kunna bestridas av reservpersonal. Härvid särskiljas de, som kunna utgöras av pensionerade, och de, som på grund av högre fordringar i framför allt fysiskt avseende måste utgöras av yngre reservpersonal. P å motsvarande sätt förfares beträffande de ur militär synpunkt mest krävande officers- och underofficersbefattningarna. I varje särskilt fall undersökes, i vilken utsträckning det är möjligt att tillgodose de kvalitativa kraven medelst officerare eller underofficerare på reservstat, och sedan detta gjorts återstår den grupp, som måste utgöras av personal på aktiv stat 1 . Vid i enlighet med nu anförda grunder verkställda, detaljerade kaderberäkningar har det befunnits, att en ur militär synpunkt godtaglig kvalitet på linjeförbanden och dessas depåer skulle erfordra en sådan ungefärlig procentuell fördelning mellan olika befälskategorier vid olika truppslag, som framgår av nedanstående tabeller. A. Officerare. Aktiv stat Reservstat

Reservpersonal (pensionerad)

Reservpersonal (reservutnämnd)

Summa

Infanteriet Kavalleriet Artilleriet Ingenj örtrupperna Signaltrupperna Trängtrupperna Intendenturkåren och intendenturtrup perna Tygtrupperna .

35 41 41 39 35 39

9 5 9 9 7 7

5 7 5 10 5 11

51 47 45 42 53 43

100 100 100 100 100 100

41 50

—

11 10

41 40

100 100

Medeltal

100 B. Underofficerare.

Aktiv stat

Reservstat

Infanterie t Kavalleriet Artilleriet Ingenjörtrupperna Signal trupperna Trängtrupperna Intendenturtrupperna ... Tygtrupperna

30 31 35 36 47 27 43 35

fi 5 6 5 6 3 5

Medeltal

5¶Reservpersonal (pensionerad)

Reservpersonal (reservutnämnd)

Summa

14 20 22 17 19 18 17 8 17

50 44 37 42 28 52 35 57

100 100 100 100 100 100 100 100

1 Härvid måste givetvis beaktas, att antalet beräkneliga officerare resp. underofficerare på reservstat står i en viss relation till antalet aktiva officerare resp. underofficerare. Likaså står antalet beräkneliga pensionerade officerare resp. underofficerare i en viss relation till summan av officerare resp. underofficerare på aktiv stat och reservstat.

180 Ifråga om underbefälet hänvisas till vad som förut anförts i samband med redogörelsen för det värnpliktiga underbefälet. Den procentuella fördelning mellan fast anställt underbefäl och f. d fast anställt underbefäl, med vilken i förevarande fall räknats, framgår av nedanstående tablå. C. Underbefäl. Truppslag

Infanteriet Kavalleriet Artilleriet Ingenjör trupperna Signal trupperna Trängtrupperna Intendenturtrupperna Tygtrupperna Medeltal

Fast anställt underbefäl

d. fast anställt underbefäl

Summa

31 22 32 33 35 32 50 50

69 78 68 67 65 68 50 50

100 100 100 100 100 100 100 100

100 Den stora procenten f. d. fast anställda underbefäl vid kavalleriet är beroende av, att vid detta truppslag av särskilda skäl antalet fast anställda volontärer måste beräknas betydligt större än vid andra truppslag; en avsevärd del av de som meniga avgående volontärerna ha genomgått underbefälsutbildning och äro ovan räknade såsom underbefäl. Vid intendenturtrupperna och tygtrupperna sker rekrytering av underbefäl (i regel äldre) från andra truppslag, varigenom tillgången på f. d. fast anställt underbefäl vid dessa truppslag är lägre än vid övriga. Av kostnadshänsyn anser sig försvarskommissionen icke kunna förorda, att vid kaderberäkningarna i full utsträckning tillämpas de grunder beträffande den aktiva officerspersonalens omfattning vid de mobiliserade truppförbanden, för vilka redogörelse ovan lämnats. De från militärt håll framlagda synpunkterna förtjäna givetvis allt beaktande. Särskilt beträffande de stridande truppförbanden delar kommissionen den redan i annat sammanhang framlagda uppfattningen, att dessa måste, för att kunna uthärda den nutida stridens påfrestningar, ledas av befälspersonal, som besitter en hög grad av befälsrutin och som därför till icke ringa del måste utgöras av fast anställda. Mot de beräkningsgrunder, som härutinnan anförts, finnes från kommissionens sida i princip intet att erinra. Vad åter de truppslag beträffar, vilkas verksamhet i fält till övervägande del kan anses förlagd bakom stridsfronten, bör enligt kommissionens uppfattning disciplin och ordning kunna i tillfredsställande grad upprätthållas, även om den aktiva officerspersonalens styrka är procentuellt väsentligt mindre än vid de stridande truppslagen. Givetvis måste även här tillses, att den mera allsidiga yrkesskicklighet, som endast den aktiva befälspersonalen kan beräknas representera, blir vederbörligen tillgodosedd. Vid de stridande truppförbanden torde, som förut anförts, behovet av aktiv och därmed jämställd

181 officerspersonal vid exempelvis kompani och likställt förband icke lämpligen kunna sättas till mindre än två officerare, varav en kompanichef (motsvarande). Vid de icke stridande truppslagen synes det kommissionen på anförda grunder möjligt att i allmänhet inskränka motsvarande befälsbehov till en aktiv officer. Denne bör då, beroende på förhållandena i varje särskilt fall, vara antingen kompanichef eller subalternofficer. E n i enlighet med dessa synpunkter verkställd beräkning av befälsbehovet visar i avrundade tal den procentuella fördelning av officerare av olika kategorier vid olika truppslag, som framgår av nedanstående tablå.

Aktiv stat

Infanteriet Kavalleriet Artilleriet Ingenjörtrupperna Signaltrupperna Trängtrupperna I n t e n d e n t u r k å r e n och intendenturtrupperna Tygtrupperna Medeltal

Reservstat

ReservReservpersonal personal (pensio- i ireservnerad) utnämnd)

Summa

30 41 41 29 35 26

5 7 5 8 5 10

51 47 45 57 53 59

100 100 100 100 100 100

35 40 35

11 10

47 50

100 100

100 Därest med ledning av procenttalen antalet beställningar av olika kategorier vid truppförbanden uträknas och hopsummeras truppslagsvis, erhålles det befälsbehov, som framgår av efterföljande tablåer. I dessa tablåer är dock icke upptaget befälsbehovet för högre staber och centrala skolor samt för landstormens utbildning. Icke heller är i tablåerna upptaget luftvärnsvapnets befälsbehov. Kedogörelse för befälsbehovet för dessa ändamål lämnas på annan plats i betänkandet. Det må emellertid i detta sammanhang framhållas, att i vad avser aktiv personal behovet för krigsorganisationen vid nyssnämnda staber och skolor är i stort sett detsamma som för fredsorganisationen. A. Officerare. Aktiv stat

Reservstat

Reservpersonal (pensionerad)

Infanteriet Kavalleriet Artilleriet Ingenjörtrupperna Signaltrupperna Trängtrupperna I n t e n d e n t u r k å r e n och intendenturtrupperna Tygtrupperna

954 119 378 1 116 33 108

244 16 82 27 7 20

137 20 45 33 5 42

1398 138 412 230 51 241

2 733 293 917 406 96 411

85 6

28 2

244 15

Summa

114 7 2 591

1¶Häri inräknade 18 officerare på fortifikationens stat.

Reservpersonal (reservutnämnd)

Summa

182 B.

Underofficerare. Aktiv stat

Reservstat

Reservpersonal (pensionerad)

Reservpersonal (reservutnämnd)

Summa

639 74 230 85 25 112

128 12 38 10 3 13

298 50 139 40 10 75

1065 105 239 98 15 220

2130 241 646 233 53 420

20 3

51 15

149 30

3902 Infanteriet Kavalleriet Artilleriet Ingenjörtrupperna Signaltrupperna Trängtrupperna I n t e n d e n t u r k å r e n och intendenturtrupperna Tygtrupperna Summa

72 12 210

1249 C. Underbefäl. Fast anställt underbefäl

Tr upps1a Infanteriet Kavalleriet Artilleriet Ingenjörtrupperna Signal trupperna Trängtrupperna Intendenturtrupperna Tygtrupperna Summa

F. d. fast anställt underbefäl

Summa

1997 316 693 230 100 250 24 20

4 325 1095 1446 450 185 550 26 30

6 322 1411 2139 680 285 800 50 50

3 630

11737 Därest ovan angivna behovssiffror beträffande den aktiva officers- och underofficerspersonalen samt motsvarande siffror rörande underbefälet fördelas på olika grader och truppförband (truppslag) allt efter mobiliseringsbehovet, erhållas de ungefärliga personalstater för de olika fredstruppförbanden (truppslagen), som framgå av efterföljande tabell.

Infanteriet. Ett reg Fjorton r e g Svea livgarde ... Gotlands inf.-reg Nbrrb. reg Strvreg Kavalleriet Artilleriet. E t t fördrev Tre fördreg Smal. arméart.-reg Bodens artillerireg En kår En kår I n g e n j ö r t r u p p e r n a 1 .. Signaltrupperna Trängen och t r ä n g trupperna I n t e n d e n t u r k å r e n och intendenturtrupperna Tygtrupperna 1

Underbefäl

Underofficerare

Officerare Truppslag Truppförband

S:a

SubÖvl Maj K apt off

Öv

i i i i

2 1 3 1 1

Vice S:a Fanj Serg S:a Furi- Korp- korp- S:a befä u-bef raler u-off rer off m. fl, raler

3 14 32 51 14 20 1 14 42 196 448 714 196 280 1 o 15 34 54. 15 22 1 3 14 32 51 14 20 1 4 17 32 55 15 23 1 2 10 15 29 8 12 4 2 36 75 119 30 44 1 4 16 34 56 14 20 3 12 48 102 168 42 60 34 56 14 20 1 4 16 1 3 14 31 50 12 18 6 9 1 7 15 21 1 6 9 15 24 1 1 7 3 5 31 58 98 30 55 1 3 12 16 33 10 15 3

36 . 63 108 44

34 476 37 34 38 20 74 34 102 34 30 15 15 85 25

45 630 54 48 45 38 156 53 159 53 46 18 18 106 50

30 30 105 19 420 420 1470 2 66 34 34 122 21 34 35 117 2C 30 30 105 IS 20 20 78 12 160 — 316 5C 54 — 107 IS 162 — 321 5S 54 — 107 IS 36 — 82 16 20 — 38 20 — 38 62 62 230 41 25 25 100 11

4<

24 It — 20 726 66* 3(830 1231 1249 1673 718 531 553 1048 17S1 43j 105 61 3

9 3

85 57 6 4

15 8

72 12

Summa"*1 I ingenjörtrupperna är icke inräknat behovet för fortifikationen, 18 officerare.

24 20

183 De jämkningar i dessa personalstater, som på grund av fredstjänstens fordringar visat sig erforderliga, behandlas under »Lägre truppförband» (staterna m. m.). Eörande reservstatens storlek m. m. hänvisas till särskild framställning. Uppdelning i personalkategorier. Arméns fast anställda personal indelas i det följande i aktiv personal, reservpersonal och övertalig personal. Därjämte kommer alltjämt att för lång tid framåt finnas personal på övergångsstat. Den aktiva personalen omfattar såväl militär och civilmilitär som civil personal. Till arméns reservpersonal hänföras a) personal på reservstat, vilken omfattar såväl militär som civilmilitär personal; b) personal i arméns reserver, vilken personal utgöres av dels pensionerad personal, dels s. k. förtidsavgången personal och dels i reserven utnämnd personal; c) väg- och vattenbyggnadskåren; d) landstormsbefälet. Arméns övertaliga personal utgöres av dels surnumerära officerare och underofficerare, dels officerare, underofficerare och civilmilitär personal, som erhållit avsked från beställning på aktiv stat med tillstånd att såsom lönlösa kvarstå i regemente eller kår. Hit torde ock alltjämt böra hänföras auditörer i regemente och vice auditörer. Personalen på övergångsstat utgöres av såväl militär som civilmilitär personal, överförd till övergångsstat dels vid övergången till 1925 års härordning och dels i begränsad omfattning vid övergången till den nu föreslagna härordningen. Arméns aktiva personal. Den m i l i t ä r a p e r s o n a l e n på aktiv stat utgöres av officerare, underofficerare och manskap. För erhållande av konstitutorial eller fullmakt såsom officer på aktiv stat erfordras godkända avgångsbetyg från krigsskolans officerskurs. Högre officersbeställningar besättas genom befordran från lägre. För erhållande av konstitutorial eller fullmakt såsom underofficer i aktiv tjänst erfordras godkända avgångsbetyg från arméns underofficersskola. Högre underofficersgrad rekryteras genom befordran ur lägre. Den inbördes tjänsteställningen mellan officerare och underofficerare regleras på sätt som framgår under »Särskilda personalfrågor». Manskapspersonalen anställes medelst kontrakt. De meniga inom manskapsgraden benämnas volontärer, övriga underbefäl. Villkoret för befordran till och inom underbefälsgraderna är godkända avgångsbetyg från vederbörliga underbefälsskolor. Såsom beställningsmän förordnas erforderligt antal volontärer eller underbefäl.

184 Den c i v i l m i l i t ä r a p e r s o n a l e n anställes inom fältläkarkåren, fältveterinärkåren, tygkåren och polisväsendet ävensom vid truppförbanden m. m. i huvudsak enligt nu gällande grunder. Detsamma gäller den c i v i l a p e r s o n a l e n . För nämnda personalgrupper redogöres närmare i annat sammanhang. För m u s i k p e r s o n a l e n s rekrytering förutsättas icke några förändringar i nu gällande bestämmelser. Arméns reservpersonal. I fråga om reservpersonalen förutsätter försvarskommissionen i allmänhet icke, att några mera genomgripande förändringar vidtagas. Följande synpunkter torde emellertid böra i detta sammanhang anföras. En fullgod och fulltalig rekrytering av den föreslagna r e s e r v s t a t e n , vars omfattning föreslås väsentligt ökad i förhållande till den år 1925 fastställda, är enligt försvarskommissionens mening en synnerligen betydelsefull förutsättning för att linjetruppförbanden skola få den inre fasthet, som är nödvändig för att de skola vara i stånd att lösa dem i fält åliggande uppgifter. Vad härefter beträffar p e r s o n a l e n i a r m é n s r e s e r v e r förutsattes i avseende på personalen i g e n e r a l i t e t e t s r e s e r v , att hittills gällande bestämmelser i stort sett bibehållas. I samband med att de nuvarande arméfördelningsområdena i enlighet med försvarskommissionens förslag benämnas militärområden bör personal i arméfördelnings reserv hänföras till personal i m i l i t ä r o m r å d e s r e s e r v e r . Personal i t r u p p f ö r b a n d e n s r e s e r v e r förutsattes skola överföras dit eller anställas där i stort sett efter hittills gällande grunder. Körande de närmare detaljerna härutinnan liksom beträffande villkor för befordran av reservpersonal hänvisas till »K. Arméns reservpersonal». I avseende på personalen i de c i v i l m i l i t ä r a k å r e r n a s r e s e r v e r böra i tillämpliga delar motsvarande synpunkter gälla som beträffande truppförbandens reservpersonal. Beträffande v ä g - o c h v a t t e n b y g g n a d s k a r e n hänvisas till vad därom i annat sammanhang anföres. Vad därefter . beträffar landstormsbefälet, är, såsom tidigare framhållits, förordnande av på frivillighetens väg utbildade personer till l a n d s t o r m s o f f i c e r a r e den enda nu förekommande formen för en enbart för landstormstrupperna avsedd och uteslutande efter deras behov avpassad befälsrekrytering, övrigt för landstormen vid mobilisering avsett befäl rekryteras ursprungligen för linjens behov och kommer landstormen tillgodo först i den mån detsamma på grund av sin levnadsålder icke längre anses tjänstedugligt i linjen eller — vad beträffar det värnpliktiga befälet — i beväringen. Av kommissionens i annat sammanhang återgivna uppgifter rörande de olika befälskategorier, som kunna avses för landstormens mobilisering, framgår det vidare, att tillgången på förordnade landstormsofficerare är av väsentlig betydelse för landstormens användbarhet för sina uppgifter. Denna rekryterings fortvaro är därför ett betydelsefullt försvarsintresse. Vid sådant för-

185 hållande har försvarskommissionen funnit frågan om den frivilliga rekryteringen i fredstid av landstormsofficerare vara förtjänt av en särskild uppmärksamhet. Rekryteringen av landstormsofficerare är emellertid helt avhängig av det utbildningsarbete, som bedrives av landstormsrörelsen. I syfte att underlätta detta arbete böra enligt kommissionens mening åtgärder av statsmakterna vidtagas. Rörande arten och omfattningen av dessa åtgärder avgiver kommissionen förslag under underavdelningen »Frivillig utbildning». För övrigt finner kommissionen de nu gällande grunderna för landstormsofficerskårens rekrytering vara ändamålsenliga. I detta sammanhang anser sig kommissionen böra erinra om vikten av, att de för vinnandet av behörighet till landstormsofficersförordnande stadgade fordringarna jämväl i tillämpningen noga upprätthållas. Vad härvid särskilt angår de kompetensvillkor, som äro av militär natur, har kommissionen uppmärksammat den risk för bristande enhetlighet vid prövningen av vederbörandes examensprestanda, som kan uppstå genom avsaknaden av en för samtliga militärområden gemensam inspektion. Denna risk torde emellertid komma att bortfalla genom den nu föreslagna omorganisationen av arméledningen. E n betydande del av de såsom landstormsofficerare förordnade personerna hava lämnat värnpliktsåldern. Deras förordnande förutsätter därför — som tidigare anförts — en skriftlig förbindelse att vid mobilisering tjänstgöra vid landstormen. Det synes emellertid tvivelaktigt om en sådan förbindelse är tillräcklig för att på ett ur statens synpunkt tillräckligt effektivt sätt binda vederbörande vid krigstjänsten under tillräckligt lång tid efter en mobilisering. Det är angeläget, att åtgärder vidtagas i syfte att skapa garantier för att ifrågavarande personal vid sådant tillfälle intager samma ställning ifråga om tjänsteplikter, befogenhet, ansvar och straffbarhet som övrig vid mobilisering tjänstgöringsskyldig personal. Kommissionen — som saknar anledning att framlägga förslag rörande enskildheterna härutinnan — vill därför förorda, att myndigheternas dispositionsrätt vid mobilisering över landstormsofficerarna effektivt säkerställes. I fråga om arméns övertaliga personal förutsattes i huvudsak icke några förändringar i nu gällande bestämmelser. Att märka är emellertid, att vägoch vattenbyggnadskåren enligt kommissionens förslag för framtiden bör inräknas bland arméns reserver och icke såsom hittills hänföras till den övertaliga personalen. Beträffande slutligen övergångsstaten ifrågasattes överflyttande till densamma i samband med den nya härordningens genomförande skola ske endast i begränsad omfattning. Den fast anställda personalen vid de regementen, som avses att indragas, böra på sätt i kap. VI närmare angives i allmänhet överflyttas till andra truppförband. Den minskning av antalet aktiva militärläkarbeställningar, som av kommissionen föreslås, torde däremot lämpligen böra genomföras såväl successivt i mån av avgång med pension eller frivillig övergång till reservstat som genom överförande till övergångsstat.

186 Den befintliga övergångsstaten förutsattes successivt avvecklad i mån av personalens pensionering. Med hänsyn till personalens tjänstbarhet i avsedd krigsbefattning förutsattes vidare, att de inskränkningar i denna personals tjänstgöring, som av finansiella skäl vidtagits de senaste åren, icke framdeles komma i fråga.

E. ARMÉNS UTBILDNING. Allmänna grunder. Nuvarande organisation. I redogörelsen för arméns nuvarande organisation har framhållits, att de lägre truppförbandens inre organisation till övervägande del synes hava uppgjorts med tanke på att erhålla lägsta möjliga antal enheter för de värnpliktigas utbildning men under ett alltför ringa hänsynstagande till en ändamålsenlig överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisationerna. Den karaktär av skolsystem, som utbildningsorganisationen vid de lägre truppförbanden därigenom erhållit, har efter hand kommit att utöva ett allt starkare inflytande även på organisationen av det övriga utbildningsarbetet (exempelvis befälets utbildning) inom armén. Tendensen att centralisera — inom truppförbanden liksom inom armén — har otvivelaktigt stegrats. Det ansvar för underlydande personals utbildning, som sedan gammalt åligger chefen för varje truppförband, högre som lägre, och som utgör en grundbetingelse för truppförbandets tjänstbarhet, har sålunda med rådande utbildningssystem i ofta betänklig grad fråntagits truppförbandscheferna. Dem underlydande personal har i stor utsträckning sammanförts till centrala skolor och utbildningskurser för att först efter genomgången av dessa för ofta endast helt kort tid återinträda i tjänst vid de truppförband, som personalen tillhör. Till en del kan benägenheten att centralisera utbildningen till kurser gemensamma för armén eller för vederbörligt truppslag förklaras därmed, att under tiden efter världskriget ett så stort antal nya utbildningsändamål på en gång tillkommit, att befälspersonalen i allmänhet icke utan särskild utbildning kunnat disponeras såsom lärare. Förhållandet, som närmare belyses på vederbörliga platser i det följande, har emellertid motverkat den homogenitet, som genom utbildningsarbetet bör bibringas de särskilda truppförbanden. Försvarskommissionen. I samband med övervägandet av sättet för ordnandet av utbildningsarbetet inom armén har försvarskommissionen — ej minst med hänsyn till de mot nuvarande utbildningssystem riktade berättigade anmärkningarna — ansett det lämpligt att betona, att målet för utbildningsarbetet enligt försvarskommissionens mening måste vara att göra armén användbar för de uppgifter, som kunna komma att tilldelas densamma i fält. Då armén i huvudsak är sammansatt av ett antal högre truppförband, vilka i sin ordning bestå av

187 lägre truppförband, synes det därmed uppenbart, att huvuddelen av utbildningsarbetet bör direkt inriktas på utbildningen av och samverkan mellan nämnda truppförband. Det betonande av truppförbandsutbildningen, varåt försvarskommissionen sålunda ansett sig böra giva uttryck, innebär emellertid intet underskattande av betydelsen av soldaternas enskilda utbildning. Individerna måste nämligen, vare sig de äro avsedda att fylla befattningar såsom meniga eller såsom befäl, dessförinnan undergå soldatutbildning, resp. utbildning till befäl, innan de kunna ingå såsom verksamma delar av truppförbanden. Denna ur truppförbandens synpunkt förberedande utbildning, vilken lämpligen försiggår vid särskilda ur övervägande pedagogisk synpunkt lämpligt organiserade soldat-, resp. befälsskolor, bör emellertid betraktas såsom en integrerande del av den övriga truppförbandsutbildningen och fördenskull principiellt vara förlagd till de truppförband, som rekryterna av vederbörliga kategorier tillhöra. Den utbildning av befälskadern* — befälsutbildningen — vilken ständigt bedrives jämsides med truppförbandsutbildningen, framför allt under de delar av året, då befälskadern icke i större utsträckning tages i anspråk för tjänstgöring vid soldat- eller befälsskolorna, har samma ändamål som nyss nämnda utbildning, nämligen att dana i fält användbara truppförband och staber, och är därför att hänföra till truppförbandsutbildningen. Av anförda skäl bör även befälsutbildningen vara förlagd till vederbörliga truppförband samt därstädes ledas av de chefer, vilka hava ansvaret för vederbörande truppförbands utbildning. Endast i de fall, då befälsutbildningen för visst ändamål är av sådan art, att dess bedrivande vid truppförbanden förutsätter större eller andra resurser än dem, varöver truppförbanden förfoga, eller då den är av sådan omfattning, att åt densamma icke kan beredas utrymme jämsides med truppförbandsutbildningen, föreligga enligt försvarskommissionens mening skäl att frångå den princip om truppförbands- och befälsutbildningens samhörighet, vilken här hävdats. Sådana undantag kunna givetvis även vara betingade av ekonomiska skäl eller av den anledningen, att viss utbildning erfordrar tillgång till specialutbildad personal, i vilka fall en centralt ordnad befälsutbildning kan giva väsentligt större valuta för anslagna medel. I enlighet med nu anförda grunder redogör kommissionen i det följande under särskilda avdelningar dels för organisationen av truppförbandens utbildning, dels ock för de centrala undervisningsanstalter och utbildningskurser, vilka av försvarskommissionen föreslås. Därefter behandlas i ett särskilt avsnitt den för arméns krigsduglighet betydelsefulla frivilliga utbildning, med vars framtida bestånd försvarskommissionen räknar. I redogörelsen för truppförbandens utbildning intager av naturliga skäl frågan om längden och fördelningen av de värnpliktigas utbildningstid en framträdande plats. Såsom framgår av det sammanhang, i vilket dessa spörs1 Här avses icke den utbildning, som befälet undergår för att vinna kompetens till vederbörlig befälskategori eller befälsgrad (»utbildningen till befäl»).

188 mål behandlas, kunna utbildningstidens längd och fördelning på olika perioder icke bestämmas endast efter det antal dagar, som erfordras för alt utbilda de enskilda soldaterna, utan de äro främst beroende av den tid, som åtgår, och de förhållanden i övrigt, som erfordras för att dana i fält användbara truppförband. Då de värnpliktiga enligt av kommissionen föreslaget rekryteringssystem utgöra huvuddelen av truppförbanden, är ett hänsynstagande till sistnämnda faktorer av grundläggande betydelse, därest det med utbildningen avsedda syftet över huvud taget skall kunna nås. Lärav följer också nödvändigheten av, att de värnpliktigas utbildning i viss mån måste lämpas efter de olikartade förhållanden, som äro rådande vid olika truppslag och truppförband, liksom efter de olika befattningar, till vilka de värnpliktiga skola utbildas. Till belysande av sambandet mellan de värnpliktigas utbildning och det fast anställda manskapets utbildning lämnas redogörelserna truppslags- eller truppförbandsvis parallellt för båda dessa personalgrupper. För överskådlighetens skull behandlas därefter befälsutbildningen vid truppförbanden i ett sammanhang och i anslutning till den redogörelse, som därpå lämnas för fälttjänst- och landstormsövningarna, i vilka truppförbandsutbildningen kan sägas kulminera. I avdelningen rörande centrala undervisningsanstalter och utbildningskurser behandlas var för sig officersutbildningen resp. underofficers- och underbefälsutbildningen, varvid redogörelse lämnas såväl för de centrala undervisningsanstalterna (undervisningsverken) som för de särskilda utbildningskurser, som äro avsedda antingen att anslutas till dessa undervisningsanstalter eller att tid efter annan vid behov särskilt anordnas. Vad de värnpliktigas utbildning beträffar vill försvarskommissionen i detta sammanhang framhålla, att då den ansett nåendet av angivet mål för utbildningsarbetet kunna påräknas under den utbildningstid, som föreslagits, har detta skett endast under förutsättning, att tiden kan på ett ändamålsenligt och effektivt sätt utnyttjas. Kommissionen har därför utgått från, att erforderliga åtgärder vidtagas i syfte att underlätta utbildningsarbetet så mycket, som förhållandena över huvud taget medgiva. För detta ändamål har från försvarskommissionens sida föreslagits, att huvuddelen av de värnpliktigas utbildning förlägges till sommarhalvåret samt att de värnpliktiga och det fast anställda manskap, som ingå i truppförbandens utbildning, i görligaste mån befrias från förekommande handräckningsgöromål. Vidare förutsattes, att planer och metoder för all utbildning undergå en fortsatt rationalisering och utveckling samt att det för det omedelbara utbildningsarbetet erforderliga befälet i möjligaste mån frigöres från andra göromål under den tid, då huvuddelen av de värnpliktigas truppförbandsutbildning pågår.

189 Truppförbandens utbildning:. IAingd

och fördelning

av de värnpliktigas göringstid.

tjänst'

1. Allmänna synpunkter. Enligt 1925 års härordning äro de till linjetjänst uttagna s. k. »värnpliktiga i allmänhet» skyldiga att under fredstid för sin utbildning tjänstgöra vid infanteriet, träng- och intendenturtrupperna i 140 dagar — till underbefäl eller fackmän uttagna dock i 225 dagar — och vid övriga truppslag i 200 dagar. Studenter och likställda hava en utbildningstid av 260 dagar. Till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga hava vid samtliga truppslag en tjänstgöringstid under fredstid av 140 dagar. Utbildningstiden är i allmänhet för de till linjetjänst uttagna uppdelad på dels en första tjänstgöring, dels 1—3 repetitionsövningar. Första tjänstgöringen är för huvuddelen av de värnpliktiga förlagd till sommarhalvåret. Repetitionsövningarna infalla i regel under september och oktober månader. Tjänstgöringstidens allmänna fördelning framgår av nedanstående diagram. Tjänstgöringstidens nuvarande längd och allmänna fördelning. April Infanteriet Huvuddelen

Maj

Juni i Juli

m. fl. värnpliktiga

2. året 3. året

Underbefäl

Sept.

Aut

|

och fackmän 2. året -

»

S:a 140

•

150 + 25 dagar 3. året, 4. året

Flertalet

90 + 25 dagar

»

»

S:a 225

»

specialtriqwslag. 140 + 30 dagar

2. året 3. året Studenter och likställda (infanteriet)

»

S:a 200

»> 31

1. å r e t . 2. året,

/l2

190 + 45 + 25 dagar S-.a 260

»

_ första tjänstgöring, repetitionsövning.

Till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga fullgöra i regel dem åliggande tjänstgöring i en följd. För dem av sistnämnda värnpliktiga, vilka äro uttagna till yrkestjänst, avser tjänstgöringen att förbereda dem för användning 1 2

Omkring 2 veckors uppehåll. För kav. 10 dagars uppehåll.

190 i krigstid uti mot deras yrkeskunskaper svarande befattningar vid krigsmakten. Till depåtjänst uttagnas tjänstgöring avser att tillgodose behovet av handräckningspersonal. Rörande tjänstgöringstidens fördelning för de talrika men mindre värnpliktsgrupper, vilka hava andra tjänstgöringstider än här angivna, hänvisar kommissionen till de detaljerade diagram, som äro införda i det följande. Landstormen tillhörande värnpliktiga äro icke i fredstid underkastade någon tjänstgöringsskyldighet. Till grund för övervägandet av frågan om utbildningstidens längd har inom försvarskommissionen hopbragts ett omfattande utredningsmaterial. Bland annat hava översikter utarbetats över utbildningstidens längd i Sverige sedan år 1901, varvid jämväl upptagits de förslag, som i berörda avseende framlagts i samband med olika utredningar rörande försvarsväsendets ordnande. Likaså har en sammanställning utarbetats över tjänstgöringstidens nuvarande längd för de värnpliktiga i flertalet europeiska länder. För att möjliggöra en jämförelse mellan olika tjänstgöringstider hava nämnda översikter införts i avdelningen »Värnplikten». Vid en jämförelse med nu rådande förhållanden utomlands har försvarskommissionen funnit, att utbildningstiden i vårt land är, med undantag för Norge, den kortaste i Europa. Då därjämte från de militära myndigheternas sida i officiella rapporter enstämmigt framhållits, att nuvarande utbildningstid icke möjliggör danandet av omedelbart vid mobilisering operationsdugliga truppförband, har försvarskommissionen ansett det angeläget att närmare undersöka orsakerna härtill och att i samband därmed söka utröna, i vilken mån de skulle kunna undanröjas utan en allt för stor ökning av de personliga värnpliktsbördorna. För nämnda ändamål hava till kommissionens förfogande ställda sakkunniga på det lantmilitära området i nedanintagna promemoria framlagt de synpunkter på ifrågavarande spörsmål, som ur militär synpunkt ansetts vara av framträdande betydelse: P . M. Granskning av nuvarande system. Rådande utbildningsförhållanden äro mest ogynnsamma vid infanteriet. Då ju huvuddelen av värnpliktskontingenten erhåller sin utbildning vid detta arméns huvudtruppslag, och då dettas beskaffenhet dessutom är av grundläggande betydelse för hela arméns krigsduglighet, bör främst läget vid detta truppslag granskas. Av diagrammet (sid. 189) framgår, att h u v u d d e l e n av i n f a n t e r i e t s värnp l i k t i g a inrycka till första tjänstgöring omkring den 1 juni. Efter uppehåll i första tjänstgöringen — vanligen omkring den 1 augusti — övergår soldatskolan, samtidigt med de repetitionsövningsskyldigas av äldre årsklass inställelse, i september till första repetitionsövning, varifrån omkring den 8 oktober utryckning sker. Efter ytterligare en repetitionsövning följande år på 25 dagar äro de 140 dagarna utnyttjade och någon ytterligare tjänstgöringsskyldighet i fredstid förekommer icke. De viktigaste olägenheterna med detta system äro följande.

191 Då endast omkring 2 månader kunna ägnas åt den enskilda utbildningen och de lägsta truppförbandens — gruppens och plutonens — utbildning, framtvingas ett allt för forcerat arbete. Överträning, om också icke överansträngning, är många gånger oundviklig. För det stora flertalet bliva erforderliga färdigheter och kunskaper icke innötta. Den värnpliktige hinner ofta icke ens tillgodogöra sig undervisningen på ett visst stadium, förrän det nästa ar inne. Utbildningen blir därför över lag mycket ytlig. Endast i undantagsfall kunna de värnpliktiga lösa även de enklaste uppdrag, om de — som fallet ofta är i fält och under strid — överlämnas åt sig själva. Trots denna svaghet i de lägsta förbandens utbildning är det icke möjligt att för detta ändamål avse ytterligare tid. Det är nämligen nödvändigt att agna ungefar de tre sista veckorna före regements-(repetitions-)övningarnas början till övningar uteslutande i kompani- och bataljonsförband. Därest så icke sker, ernå dessa truppförband icke sådan stadga, att de över huvud taget kunna deltaga i september månads regementsövningar, då den äldre årsklassen och reservbefälet m. fl. inrycker. Nämnda tre veckor medgiva emellertid icke anordnandet av en allsidig utbildning. Man nödgas därför öva en årsklass under ett år i vissa detaljer och en annan årsklass i andra detaljer under ett annat år. Olägenheterna härav äro uppenbara. Under regementsövningarna äro vidare aldrig mera än två årsklasser samtidigt i sin helhet inkallade. Värnpliktstillgången medgiver därför icke uppsättandet av mera än två svaga bataljoner per infanteriregemente. Varken de värnpliktiga eller befälet få sålunda någonsin övning i att uppträda i sådant regementsförband — tre bataljoner m. m. — i vilket de skola ingå i fält. E t t tvåbataljonsregemente lämnar en i många avseenden falsk bild av förhållandena vid ett fältstarkt förband. Detta återverkar i längden i hog grad ogynnsamt, framför allt på befälets och stabernas utbildning. _ Vad gruppen u n d e r b e f ä l o c h f a c k m ä n beträffar — 20 % av infanteriets m. fl. linjekontingent — har ju denna en längre tjänstgöringstid än infanteriets huvuddel. Fördelningen av de 225 dagarna framgår av diagrammet. Tiden för första tjänstgöringen, som med 66 % överstiger de vanliga värnpliktigas, medgiver bibringandet av en förhållandevis god utbildning i vad ror de t värnpliktigas användning såsom meniga. De till antalet här trenne repetitionsövningarna möjliggöra också ett bättre vidmakthållande av denna utbildning än vad fallet är beträffande övriga värnpliktiga. Unclerbefalseleverna få även tack vare dessa övningar en allsidigare utbildning såsom meniga och en större militär erfarenhet än några andra värnpliktiga. På få undantag när kunna dock ifrågavarande värnpliktiga icke anses fylla de fordringar, som måste ställas på dem i deras egenskap av underbefäl. Därtill är utbildning tiden för kort. För den fast anställda manskapspersonalen måste man beräkna en utbildningstid av 2—3 år för bibringandet av fullgod gruppchefsutbildning. Samma resultat kan givetvis icke & nås i fråga om värnpliktiga på 5—8 månader, om de också befrias från huvuddelen av den undervisning i icke militära ämnen, som i stor utsträckning måste ingå i den fast anställda manskapspersonalens utbildning. De värnpliktiga underbefälen kunna därför endast användas såsom »ställföreträdare» for de aktiva och f. d. aktiva underbefälen samt för dem, som tillhöra studentgruppen. Även i denna egenskap äro de emellertid nödvändiga. I fråga om utbildningstiden för s t u d e n t e r och l i k s t ä l l d a består den största olagenheten i tjänstgöringstidens med hänsyn till årstiden mindre lampliga förläggning. Huvuddelen av den egentliga befälsutbildningen bedrives vid infanteriet under de härför föga gynnsamma månaderna oktober —december. Första tjänstgöringens andra omgång är icke heller inpassad

192 på ett lämpligt sätt i utbildningsårets program. Utbildningstidens fördelning torde också vålla avsevärda olägenheter för dem, som bedriva s:udier vid högskolor och motsvarande undervisningsanstalter. — Verkningarna av de ändringar i tjänstgöringstidens fördelning, som försöksvis prövats frai och med år 1935, kunna ännu icke bedömas. Då det understundom ifrågasatts, huruvida u t b i l d n i n g s t i d e n a n v ä n d e s p å e t t ä n d a m å l s e n l i g t s ä t t och om man icke på kortare tid, än vad man på militärt håll anser, kan nå erforderligt resultat, synes till belysande av detta spörsmål en orientering böra lämnas om gällande utbildnhgsbestämmelser, bland annat för infanteriets gevärstruppförband. Från den tillgängliga tjänstgöringstiden under soldatskolan på 90 dagar avgå i medeltal 13 sön- och helgdagar. Antalet effektiva övningsdagar blir därför endast 77. Med 8 timmars arbetsdag utgör detta 616 övningstimmar. E n del av dessa skola emellertid enligt utbildningsbestämmelserna disponeras för en mindre fälttjänstövning och för inspektioner samt för att möta oförutsedda händelser (regnväder, kommenderingar m. ni.). Endast 534 övningstimmar kunna sålunda disponeras för ett planmässigt utbildningsarbete. Dessa timmars ungefärliga fördelning på olika övningsgrenar framgår av nedanstående tabell. l Antal

timmar Procent

1. perioden

Övningsgren

Exercis i sluten ordning Stridsutbildning Marscher Fälttjänst Skjutning Hygien, materielvård ... Gymnastik och idrott ... Soldatundervisning Summa

2. perioden Skede a Skede b (3 veckor) (8 veckor) (2 veckor)

Summa

26 96 16 42 82 17 33 18

3 36 9 9 15 4 5 3

3 42 20 41 8 6

— —

32 174 45 92 105 27 38 21

6 33 8 17 20 5 7 4

100 Till exercis i sluten ordning ägnas, som synes av tabellen, endast 6 % av tiden. Ehuru betydelsen av denna övningsgren minskats på grund av förändringar i stridsförfarandet, är dess värde ur träningssynpunkt och såsom allmänt disciplinerande medel alltjämt obestridligt. Därest möjligheter förelåge att i någon mån åter öka tiden för denna övningsgren, skulle detta otvivelaktigt vara ägnat att öka stadgan och sammanhållningen inom truppförbanden. Huvudvikten ligger på stridsutbildningen, vilken tilldelats 33 % av tiden. Samtliga föreskrivna övningar hinna därigenom visserligen åtminstone i regel en gång genomgås, men på bekostnad av grundligheten. Detaljerna hinna icke i erforderlig grad inövas. Den korta tiden för närstrid, framför allt handgranatkastning, medför vissa risker för överansträngning, varför den icke kan utnyttjas lika väl, som om motsvarande timantal vore fördelat över en längre tidsperiod. Marschutbildningen omfattar sammanlagt fem fältmarscher på resp. 15, 20, 25 och 35 km med för varje gång ökad ryggbelastning. Fem marscher, fördelade på 13 veckor, giva emellertid icke erforderlig marschvana, För att motverka ölägenheterna härav plägar man en gång i veckan i marsch1

Tabellen är uppgjord med ledning av generalorder nr 340/1934.

193 programmet inlägga en kort marschträning på endast 4—6 km men utförd i mycket hastig takt (8—9 min. per km). Systemets värde är emellertid omstritt. Fälttjänsten omfattar den utbildning, som fordras för bevakningstjänst, förläggning och utspisning m. m. Det är inom detta område, som under tillämpningsövningar bristerna i utbildningen mest framträda. De värnpliktigas förmåga i rapportföring, kartläsning och orientering liksom deras vana att finna sig till rätta under fältmässiga förhållanden är sålunda synnerligen otillfredsställande. Den för utbildningen i skjutning beräknade tiden är utmätt med ledning av erfarenheterna från infanteriskjutskolan. Där äro emellertid de förhållanden, under vilka utbildningen bedrives, gynnsammare än vid ett regemente. Tiden måste därför i allmänhet överskridas — på bekostnad av andra utbildningsgrenar. Den för skjutning tillgängliga tiden medgiver vidare icke, att samtliga skyttar inom gevärskompani utbildas med infanteriets båda huvudvapen, gevär och kulsprutegevär. Endast ett mycket begränsat antal kunna utväljas för sistnämnda utbildning. För dessa ökas utbildningstiden i skjutning med 25 timmar, vilket dock givetvis kan ske endast genom motsvarande minskning i det för stridsutbildning och fälttjänst bestämda timantalet. Truppens fritid måste vidare i viss utsträckning tagas i anspråk för att tillgodose materiel vården m. m., vilket ur flera synpunkter är mindre önskvärt. Att tiden för gymnastik och idrott icke har önskvärd omfattning belyses måhända bäst av att s. k. »allmän idrott» numera icke får äga rum på tjänstgöringstid. Soldatundervisningen slutligen kan icke erhålla den omfattning, som ur bland annat allmänt sociala synpunkter vore önskvärt. Sammanfattningsvis kan anföras, att utbildningsarbetets organisation och det pedagogiska förfaringssättet tillgodoser mycket högt ställda anspråk, vare sig man jämför dem med motsvarande förhållanden i utlandet eller med de tidigare hos oss rådande. Därmed är dock icke sagt, att man icke kan nå ännu längre. I fråga om de centralt givna, grundläggande utbildningsbestämmelserna har man emellertid i vart fall nått så långt, som det är möjligt. Planläggningen och organisationen vid truppförbanden av utbildningsarbetet äro därtill ytterst noggranna. Tiden är väl tillvaratagen, men den räcker icke till för ett grundligt utbildningsarbete. Någon utbildning, som icke är strängt nödvändig, förekommer icke. Förslag rörande utbildningstidens i beväringen längd ocb fördelning. Vid en förlängd utbildningstid skulle icke några nya utbildningsgrenar tillkomma. Det ökade timantalet skulle däremot medgiva ett försiktigare träningsarbete och ett innötande av de färdigheter och kunskaper, som med nuvarande utbildningstid endast kunna ytligt inläras. Vid ett övervägande av frågan, vilken minsta tjänstgöringstid för flertalet värnpliktiga, som ur rent militära synpunkter kunde anses tillfredsställande, har det varit möjligt att stödja omdömet på — förutom allmänna erfarenheter — under senare år inom armén särskilt verkställda praktiska utbildningsförsök. Dessa kunna tillsammans till en början sägas hava givit vid handen, att en tillfredsställande grundläggande soldatutbildning inom de lägsta förbanden (grupp och pluton) under vissa, gynnsamma betingelser kan bibringas infanteriets värnpliktiga på minst tre månader. För ett befästande av denna utbildning och för att därefter sammangjuta de lägsta enheterna till användbara kompani- och bataljonsförband erfordras ytterligare en tjänstgöringstid av minst två månader. Tillhopa blir detta sålunda 1282 35

A 13

194 150 dagar. Under senare delen av denna tid kunna av värnpliktiga relryter organiserade bataljoner tillsammans med andra bataljoner jämväl ingå i regementsförband. Den utbildning, som de värnpliktiga sålunda erhålla, måste emellertid för krigsberedskapens skull vidmakthållas. För att truppförbanden vid mobilisering skola äga nödig fasthet måste rekrytkontingenten därjämte bibringas erfarenhet om verksamheten vid de förband, inom vilka den skall utgöra kärnan under de första värnpliktsåren. Repetitionsövningar äro :edan av dessa båda skäl erforderliga, Dessas antal åter bestämmes bland anrat av den värnpliktsstyrka, som är erforderlig för att uppbringa truppförbandm till ur fältmässighetskravets synpunkt godtaglig numerär. Kravet på fältnässig styrka betingas i sin tur bland annat av nödvändigheten att bereda lefälskadern, särskilt reservbefälet, och staberna tillfälle att vinna tjänste\ana i förandet av trupp. Med de värnpliktskontingenter, varmed man kan räkna, erfordras för sistnämnda ändamål tre årsklasser. Därest rekrytskolans sista period bringas att sammanfalla med de äldre årsklassernas repetiticnsövningar, äro sålunda två dylika övningar erforderliga. De principer, som gälla för tjänstgöringstidens längd vid infanterier, äga i huvudsak motsvarighet vid övriga truppdag. På grund av lokala förhållanden, förläggningsutrymmen, hästtillgång m. m. erfordras dock vissa modifikationer i ovan angivna allmänna plan för tjänstgöringstidens fördelning. Då den lämpliga längden av repetitionsövningarna enligt erfarenheten bör sättas till 30 dagar, bör enligt anförda grunder tjänstgöringstiden för flertalet värnpliktiga bliva 210 dagar, i allmänhet fördelade på en rekrytskola (första tjänstgöring) om 150 dagar och 2 repetitionsövningar cm 30 dagar vardera. Därest så av kostnadsskäl befmnes oundgängligen erforderligt, kunna emellertid fordringarna på utbildningstidens längd i fråga om vissa värnpliktiga sättas något lägre. Inom varje truppförband finnas nämligen, speciellt vid truppträngen, vissa befattningar, för vilka bibringandet av erforderlig skicklighet icke kräver den tid, som åtgår för utbildandet av flertalet värnpliktiga. Innehavarna av dessa befattningar böra visserligen vid plötsligt uppstående större avgångar bland den stridande personalen kunna användas såsom en reserv för denna. Det är därför önskvärt, att de hava sådan utbildning, att de jämväl kunna göra tjänst såsom stridande. Därest emellertid detta önskemål av kostnadsskäl måste eftersättas, kan för ifrågavarande värnpliktiga beräknas en tjänstgöringstid av sammanlagt endast 140 dagar, fördelade på en första tjänstgöring om 110 dagar och en repetitionsövning om 30 dagar. Tjänstgöringstiden för värnpliktiga, som huvudsakligen avses för handräckningstjänst, kan likaledes sättas till 140 dagar. För ^underbefäl och fackmän» skulle, därest nämnda övningstider tillämpades, icke behöva ifrågasättas någon längre tjänstgöring än för övriga »värnpliktiga i allmänhet». Förstnämnda värnpliktsgrupp skulle sålunda hava samma utbildningstid som övriga, d. v. s. 210 dagar eller 15 dagar kortare tjänstgöring än för närvarande. Man har emellertid anledning förmoda, att i stort sett samma utbildningsresultat, som nu avses, i alla fall skulle kunna ernås, då man ju — i motsats till vad som nu är fallet — finge tillfälle att pröva elevernas befälsanlag, innan de utvaldes till underbefälsutbildning. För »studenter och likställda» ifrågasattes icke någon ändring i tjänstgöringstidens längd. Det är visserligen enligt erfarenheten icke möjligt att under nu gällande utbildningstid bibringa dem alla kompetens såsom plutonchefer, utan i flertalet fall allenast för underbefälsbefattningar. Då emellertid det för besättandet av sistnämnda befattningar uti krigsorganisationen

195 erforderliga behovet av underbefälsutbildade värnpliktiga icke kan fyllas med f. d. fast anställda och enär därtill de till underbefäl eller fackmän uttagna icke kunna bibringas kompetens för högre befattningar än ställföreträdares, föreligger alltjämt ett oavvisligt behov av studenter uti ifrågavarande underbefälsbefattningar. Däremot föreslås i fråga om tidens uppdelning på tjänstgöringsomgångar den förändring, som nedanstående diagram utvisar. Under nuvarande förhållanden är det visserligen på grund av de svaga befälskadrerna förenat med synnerligen stora svårigheter att samtidigt hava två årsklasser studenter under utbildning. Dessa svårigheter bortfalla emellertid med den kaderökning inom truppförbanden, som nu kan förutsättas komma till stånd. Förändringen i tjänstgöringstidens uppdelning skulle bland annat möjliggöra, att det utbildningsarbete, som för närvarande bedrives under tiden oktober—december, i stället komme att infalla under de för utbildningsarbetet gynnsammare månaderna maj—juni. Endast därigenom har det varit möjligt att avstå från fordran på tjänstgöring under ytterligare en repetitionsövning. — Genom föreslagna förändringar synas även önskemål från dem, som bedriva studier vid högskolor m. m., bliva tillgodosedda. För tillgodoseendet av de i Norrland förlagda truppförbandens behov av vinterutbildning böra de värnpliktiga därstädes fullgöra den ena repetitionsövningen i form av en vinterrekrytskola och sålunda fullgöra endast en repetitionsövning å ordinarie repetitionsövningstid. För att trots detta under sistnämnda tid kunna uppbringa truppförbanden till för övningar i regementsförband erforderlig styrka kan inkallelse till sådan repetitionsövning vid de i Norrland förlagda truppförbanden ifrågakomma endast vartannat år, varigenom tre årsklasser värnpliktiga samtidigt bliva under övningen disponibla. Övriga år blir vid här åsyftade truppförband genom denna anordning endast en årsklass — rekrytklassen — disponibel under tiden för regementsövningarna. De av repetitionsövningarnas avhållande allenast vartannat år följande olägenheterna kunna icke undvikas, därest man inom ramen för angiven sammanlagd övningstid över huvud taget vill möjliggöra anordnandet av någon vinterutbildning vid åtminstone de truppförband, där behovet därav är angelägnast. Innebörden av förslaget belyses närmare av nedanstående tablå. Militärt förslag till längd och allmän fördelning av tjänstgöringstiden i beväringen. April Huvuddelen 2. året

Maj

Juni

värnpliktiga.

Juli

Aug.

Sept.

i

150 dagar

4. året ...

»

»

S:a 210 dagar Studenter och 1. året

likställda.

2. året

110 dagar 150

»>

S:a 260 dagar. — i första tjänstgöring. = repetitionsövning. 1

I allmänhet omkring 2 veckors uppehåll.

196 Landstormen. För närvarande ingå i landstormen huvudsakligen värnpliktiga, utbildade enligt 1914 års oförändrade värnpliktslag och sålunda i fredstid övade under — vid infanteriet — 340 dagar. Av dessa värnpliktiga hava ett mindre antal undergått utbildning till underbefäl eller fackmän under ytterligare 60 dagar, varjämte studenter och med dem i värnpliktshänseende likställda — — för utbildning till befäl — vapenövats under 485 dagar. Detta inslag i landstormen av värnpliktiga med förhållandevis långvarig övningstid kommer emellertid från och med år 1938 att ersättas med ett allt större antal årsklasser värnpliktiga, utbildade under den s. k. provisorietiden. Provisorieklassernas utbildningstid utgjorde — vid infanteriet — 165 dagar, för underbefäl och fackmän 225 samt för studenter och likställda 330 dagar. Ar 1941 börjar därtill de enligt 1925 års värnpliktslag inskrivna årsklasserna inträda i landstormsåldern. Dessas utbildningstid var ännu kortare än provisoriets: för infanteriets huvudmassa 140 dagar, för studenter och likställda 260 dagar. Orsaker till behovet av obligatoriska landstormsövningar. Av det anförda framgår, att vid en mobilisering redan under de närmaste åren huvudmassan av landstormens i linjetjänst utbildade värnpliktiga haft en utbildningstid väsentligt mindre än hälften av den, som bibragts de årsklasser, vilka nu tillhöra landstormen, ävensom att i landstormen då ingående »studenter och likställda» haft en övningstid, föga längre än hälften av den, som de nu i landstormen ingående studenterna undergått. Under 1940-talet återverkar vidare 1925 års försvarsordning jämväl på den numerära tillgången på landstormsbefäl. Den 1925 beslutade minskningen av de fast anställda underbefälskadrerna kommer nämligen att medföra en stark nedgång av antalet f. d. fast anställda. Huvuddelen av landstormsbefälet utgöres emellertid just av värnpliktiga studenter och likställda samt av sådana f. d. fast anställda, som under sin tjänstgöring undergått befälsutbildning. Endast för ett relativt ringa antal officers- och underofficersbefattningar vid landstormen finnes befäl med högre eller grundligare utbildning än den nämnda (reservbefäl och efter frivillig utbildning i fredstid förordnade landstormsofficerare) disponibla. Denna automatiska försämring av landstormens krigsduglighet framstår såsom särskilt betänklig i betraktande därav, att landstormens uppgifter framdeles i vissa hänseenden måste förutses bliva av en mera krävande art än för närvarande är fallet. Inom den av försvarskommissionen föreslagna härordningen måste sålunda landstormen numera åläggas sådana uppgifter, för vilkas lösande de av beväringens andra uppbåd tidigare bildade reservtrupperna delvis varit påräkneliga. Dessa uppgifter bestå i att bestrida försvaret inom mindre viktiga områden, att deltaga i fästningsförsvaret, att skydda fälthärens förbindelser med hemorten m. m. Genom 1914 års härordning hade möjliggjorts uppsättandet av sådana reservtruppförband ur beväringens andra uppbåd. Även i 1925 års försvarsproposition angavs, att den då föreslagna härordningen gav möjligheter att med anlitande av den till övergångsstat överförda personalen organisera två reservfördelningar, dock endast under viss tid framåt. Sedan 1925 års härordning numera är i huvudsak genomförd, kunna emellertid reservtrupper icke längre uppsättas. Icke heller i den av kommissionen nu förutsatta härordningen ger fredsorganisationen någon möjlighet att omedelbart vid mobilisering uppsätta reservtrupper. Vad särskilt angår försvaret av rikets fästningar, måste vidare vissa delar av landstormen framdeles åläggas jämväl sådana uppgifter, som för närvarande åligga linjetrupper. Kommissionen har nämligen föreslagit indrag-

197 ning av de båda infanteritruppförband av armén, som nu äro avsedda att vid krig bilda kärnan av fästningsinfanteriet uti Vaxholms och Karlskrona fästningar. Slutligen kan eventualiteten av en intensiv luftkrigföring mot — eller över huvud taget en flygverksamhet över — rikets territorium anses hava delvis upphävt förutsättningarna för den utpräglade skillnad i försvarsberedskapsgrad, som hittills varit rådande mellan å ena sidan linjetrupperna och å den andra de för luftförsvaret avsedda landstormsformationerna. Genom teknikens framsteg äro vidare staten och kommunerna under krig numera i högre grad än förr beroende av skadegörelse å sådana tekniska anläggningar, som erfordras för samhällslivets normala funktion. Denna omständighet ställer framdeles ökade krav på effektiviteten hos de för bevakningsändamål i landets inre delar avsedda landstormstruppförbanden. E n ä r vederbörliga landstormstruppförbands organisatoriska ram icke kan upprätthållas i form av en kader i fredstid, måste desamma vid krigsfara helt improviseras. Ölägenheterna härav kunna emellertid i viss mån undvikas därigenom, att landstormsförbanden under fredstid åtminstone tillfälligtvis uppsättas. Frånvaron av varje möjlighet att i fredstid inkalla och organisera landstormen har slutligen till följd, att de militära myndigheterna äro urstand satta att vinna erfarenheter rörande landstormsförbandens användbarhet för sina uppgifter, varigenom planläggningen av hemortsförsvaret måste byggas på osäkra grunder. Den frivilliga landstormsbefälsutbildningen ställer icke till förfogande ens tillnärmelsevis det antal befäl, i synnerhet icke pluton- och motsvarande chefer, som erfordras för landstormens mobilisering. För övrigt kan staten i fråga om landstormens förseende med befäl icke bygga på en frivillig rörelse, vilken, även om den av staten understödjes, för sitt fortbestånd likväl är beroende av flera svårberäkneliga omständigheter. Obligatoriska övningar med landstormen i fredstid äro av sålunda anförda orsaker ofrånkomliga. Dylika övningar hava tidigare ägt rum i Sverige. I 1914 års försvarsproposition anfördes härutinnan, att de 1912 verkställda mobiliseringsövningarna med landstormen otvetydigt visat, att en väsentlig förbättring i landstormens, befälets såväl som truppens, utbildning vore ett nödvändigt villkor för att detta uppbåd skulle kunna fylla sin plats i riksförsvaret samt för att de i landstormen ingående värnpliktiga icke skulle i krig uppoffras utan motsvarande nytta. Lagstadgade landstormsövningar med fem dagars varaktighet hade därför föreslagits. Varje landstormsman borde en gång deltaga i dylik övning. Förslaget härom bifölls av riksdagen. Efter 1918 hava dock obligatoriska landstormsövningar icke mera ägt rum. 1919 års jorsvarsrevision hade, med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter, som vid mobilisering tillkomme landstormen, funnit det uppenbart, att man icke kunde utan att i alltför hög grad nedsätta dess användbarhet lämna densamma utan varje som helst övning. Fördenskull hade revisionen föreslagit införandet av lagstadgade övningar om 15 dagar för de till befäl eller till vissa specialbefattningar uttagna eller därför lämpliga landstormsmännen. Förslag rörande landstormsövningar. P å grund av det sålunda anförda böra lagstadgade, regelbundna övningar i fredstid med i första hand sådana landstormsman, som i beväringen undergått befälsutbildning, införas. Varje sådan värnpliktig bör sålunda en gång under sin tjänstetid i landstormen undergå dylik övning. Andamålet med denna »landstormsbefälsövning» bör vara att uppfriska deltagarnas förmåga av befälsutövning,

198 att inöva deras åligganden vid och omedelbart efter mobilisering och att göra dem förtrogna med de vederbörligt landstormsförband tillännade första krigsuppgifterna. Eleverna böra vidare få tillfälle att såsom befäl deltaga i praktiskt tilllämpningsövningar vid landstormstrupp. I betraktande av övningens ändamål bör längden av densamma vara 15 dagar. Möjligen kan dock ett någorlunda gott resultat vinnas, även om man begränsar tiden till 12 dagar, in och utrycknings dagar icke inräknade. Med sistnämnda längd kan övningen rymmas inom två kalenderveckor, vilket ur de värnpliktigas synpunkt -orde vara fördelaktigare än om den skulle inkräkta på söckendagarna även rnder en tredje vecka. Uti ifrågavarande befälsutbildning böra — efter frivilligt åtagande — sådan personal i reserven och sådana förordnade landstormsofficerare, som äro krigsplacerade vid vederbörligt områdes landstorm, erhålla tillfälle att mot bruklig ersättning deltaga. Till sådant deltagande böra dessutom i viss omfattning beordras sådan i fredstid tjänstgöringsskyldig reservpersonal, som är avsedd att i krig användas vid landstormen. Även med de meniga landstormsmännen böra emellertid regelbundna och obligatoriska övningar i fredstid äga rum. Särskilt för att bereda möjligheter till att i fredstid — om ock för kort tid — uppsätta landstormstruppförbanden är inkallelse av en större styrka nödvändig. I detta sammanhang måste framhållas, att de frivilligt bedrivna landstormsövningarna hava till huvudsakligt ändamål att öva, icke de meniga, utan de till befäl avsedda landstormsmännen. Av samma skäl, som legat till grund för förslaget om landstormsbefälsövning, föreslås sålunda lagstadgandet av en särskild »landstormsrepetitionsövning» för de meniga under deras tjänstetid i landstormen. Av sociala hänsyn synes man icke kunna ifrågasätta längre övningstid än 5 dagar. Med in- och utryckningsdagarna inräknade skulle övningen då rymmas inom en kalendervecka. För att under denna korta tid kunna vinna det med övningen avsedda syftet böra endast fullt utbildade, d. v. s. i allmänhet de till linjetjänst i beväringen uttagna landstormsmännen, inkallas. Ändamålet med landstormsrepetitionsövningen bör vara inkallelse, samling, organisation och utrustning av landstormen under förhållanden, vilka ansluta sig till förloppet vid mobilisering, uppfriskande och bibringande av de formella färdigheter och kunskaper, som äro en förutsättning för landstormens uppträdande i fältmässiga förband samt utförande av tillämpningsövningar, anordnade med hänsyn till landstormsförbandens första krigsuppgifter. Repetitionsövningen bör vidare .avse att bereda de i landstorms&e/a7sövningen deltagande värnpliktiga tillfällen att vid landstormstrupp tillämpa det under första delen av sistnämnda övning inlärda. Landstormsbefälsövningens fem sista dagar böra därför till tiden sammanfalla med landstormsrepetitionsövningen. Under den del av befälsövningen, som föregår repetitionsövningen, böra av de i förstnämnda övning deltagande organiseras kadrerna för de landstormstruppförband, vilka skola bildas av de till repetitionsövningen inryckande meniga landstormsmännen. Med hänsyn till väderleken och den därav beroende möjligheten att utvinna avsett resultat av dessa kortvariga övningar är det angeläget, att övningarna äga rum sommartid. I varje fall bör perioden oktober—april icke ifrågakomma, där icke särskilda förhållanden, såsom exempelvis önskvärdheten av att i rikets nordliga delar avhålla vinterövningar med landstormen,

199 annorlunda föranleda. Jämväl med hänsyn till angelägenheten av att förlägga övningarna till gängse semestertid bör sommaren föredragas. För att man vid en mobilisering skall kunna draga full nytta av utbildningen under landstormsövningarna ävensom av sociala hänsyn böra de äga rum snarast efter den värnpliktiges inträde i landstormsåldern, d. v. s. under sextonde värnpliktsåret. Lagen bör dock giva möjlighet att anordna övningarna med två årsklasser samtidigt. Inom vissa delar av landet böra de nämligen eventuellt äga rum landstormsområdesvis i stället för regementsområdesvis. Därest härvid blott en årsklass finge inkallas, skulle inom vissa landstormsområden inrycka en alltför liten styrka, för att övningarna skulle möjliggöra uppsättandet av någorlunda fulltaliga landstormstruppförband. Sammanfattning. Avslutningsvis måste framhållas, att det uppgjorda utkastet till värnpliktstjänstgöringens anordnande ur militär synpunkt lider av vissa betänkliga svagheter. Tjänstgöringstidens längd i b e v ä r i n g e n medger sålunda alltjämt icke, att de till linjetjänst uttagna värnpliktiga bibringas den allsidiga utbildning, som vore ytterst önskvärd. Flertalet värnpliktiga kunna därför endast bibringas utbildning för viss bestämd krigsbefattning. Även vinnandet av detta mål förutsätter dock, liksom nu, en mindre önskvärd forcering av det fysiska träningsarbetet. En annan allvarlig olägenhet, som lika mycket vidlåder den förordade övningstiden som den nuvarande, är, att det allenast är fordringarna på rekryternas rent tekniska kunskaper och färdigheter samt deras fysiska prestationsförmåga, som någorlunda nöjaktigt kunna tillgodoses. Utbildningens uppgift är emellertid icke enbart av teknisk natur. De värnpliktigas fostran till plikttrohet, disciplin, beslutsamhet, viljekraft och vakenhet är nämligen av lika avgörande betydelse för utbildningens värde. Härtill fordras längre tid än för kunskapers och tekniska färdigheters inlärande och inövande. Vad angår de föreslagna l a n d s t o r m s ö v n i n g a r n a , framträder särskilt i fråga om befälsövningen omöjligheten av att på den korta tiden medhinna mera än en mycket ytlig repetition. Anförda olägenheter äro dock ofrånkomliga, därest man icke vill taga de ekonomiska och sociala konsekvenserna av en tjänstgöringstid, som medger en allsidig utbildning under en lugn, systematisk träning. Detta skulle emellertid fordra en utbildningstid av samma längd, som förekommer i flertalet utländska stater. Försvarskommissionen. Utbildningstidens längd och allmänna fördelning. För att av de t i l l l i n j e t j ä n s t u t t a g n a v ä r n p l i k t i g a kunna uppsätta omedelbart efter mobilisering operationsdugliga truppförband måste enligt försvarskommissionens mening utbildningstiden givas en mot detta syfte någorlunda svarande längd. De erinringar, som av den militära sakkunskapen anförts i fråga om längden av nuvarande utbildningstid m. m., kunna sålunda uppenbarligen icke lämnas obeaktade. De ur militär synpunkt framställda önskemålen böra därför enligt kommissionens mening tillgodoses, i den mån så är möjligt med hänsyn till sociala och ekonomiska m. fl.

200 faktorer. Därest man ur denna synpunkt granskar det diagram (sid. 195), å vilket de militära önskemålen åskådliggöras, framgår, vad infanteriet beträffar, att med föreslagen utbildningstid erhålles en första period, avsedd för utbildning av enskild man, grupp och pluton, om tre månader i stället för de nuvarande två. Träningen kan därigenom göras mera metodisk och utbildningen i övrigt grundligare och mera systematisk. I enlighet med erfarenheterna från de verkställda försöken bör man därigenom kunna beräkna att nå ett i stort sett tillfredsställande utbildningsresultat i fråga om de enskilda soldaterna och de nämnda båda lägsta truppenheterna. Om därpå en månad helt ägnas åt utbildningen i kompani- och bataljonsförband, kunna övningarna med dessa förband givas mera av den allsidighet, som, enligt vad som anförts, för närvarande icke kan åvägabringas. Det är vidare tydligt, att den sålunda färdiga bataljonen därefter kan, grundligare än nu övad i bataljonsförband, ingå i det regementsförband om tre bataljoner m. m., som det bleve möjligt att organisera under den femte månaden, därest två äldre årsklasser då inryckte till repetitionsövning. Enligt försvarskommissionens mening vill det emellertid synas som om de önskemål, vilka framställts i promemorian, i huvudsak skulle kunna uppfyllas även med en mindre ökning av nuvarande tjänstgöringstid än den av de sakkunniga nu ifrågasatta. Önskemålet om en — bortsett från vapenövningsuppehållet — sammanhängande första tjänstgöringsperiod på omkring 5 månader fordrar emellertid under "alla förhållanden en ökning av den nu häremot svarande utbildningsperioden från 115 dagar (en första tjänstgöring om 90 dagar, omedelbart åtföljd av 25 dagars första repetitionsövning) till 150 dagar, d. v. s. med 35 dagar. Sista delen av denna period, som med en viss oegentlighet nu benämnes repetitionsövning, bör därvid rätteligen hänföras till första tjänstgöringen. Vad därefter repetitionsövningarna beträffar, måste de skäl, som i den militära promemorian anförts beträffande nödvändigheten av att två årsklasser samtidigt med rekrytklassen därvid äro i tjänstgöring, betraktas såsom mycket tungt vägande. Försvarskommissionen anser emellertid, av såväl ekonomiska som framförallt sociala skäl, att antalet repetitionsövningar måste begränsas till en enda. Därest likväl regementsövningar med tillhopa tre årsklasser — rekrytklassen inräknad — skola kunna avhållas, måste uppenbarligen repetitionsövningar anordnas allenast vartannat år. Man inkallar då till samtidig tjänstgöring båda de årsklasser, som fullgjort sin första tjänstgöring under de två närmast föregående åren. Kommissionen förbiser ingalunda, att repetitionsövningarnas bortfallande vartannat år vid infanteriet kommer att innebära en allvarlig olägenhet, men finner sig icke kunna — från sina utgångspunkter — undvika en sådan anordning, därest det välgrundade militära kravet på att tre årsklasser skola tjänstgöra samtidigt skall kunna uppfyllas. I fråga om repetitionsövningens längd slutligen har visserligen i promemorian det önskemålet framställts, att den nuvarande tiden, 25 dagar, skulle ökas till 30. Med hänsyn emellertid till de i stort sett tillfredsställande möjligheter, som hittills förelegat att medhinna ett

201 någorlunda omväxlande utbildningsprogram, synes man även framdeles kunna begränsa repetitionsövningens längd till 25 dagar. Hiévuddelen av infanteriets till linjetjänst uttagna värnpliktiga bör alltså i beväringen fullgöra en första tjänstgöring om 150 dagar samt en repetitionsövning om 25 dagar under tredje eller fjärde värnpliktsåret eller sammanlagt 175 dagar i stället för nuvarande 140 dagar. De militära sakkunniga hava i ovanberörda promemoria föreslagit 210 dagar. På grund av denna begränsning av de i den militära promemorian framlagda förslagen blir det emellertid nödvändigt att till särskild prövning upptaga frågan om längden av tjänstgöringstiden för underbefäl och fackmän. Under den begränsade utbildningstid, som sålunda nu föreslagits för huvuddelen av infanteriets värnpliktiga, blir det givetvis icke möjligt att medhinna särskild underbefälsutbildning i den omfattning, som erfordras för att ifrågavarande värnpliktsgrupp skall kunna fylla den betydelsefulla plats i krigsorganisationen, som måste tilldelas densamma. Försvarskommissionon anser sig därför böra föreslå, att 20 % av infanteriets linjekontingent i huvudsak enligt nuvarande grunder uttagas för utbildning till underbefäl eller fackmän för att i beväringen fullgöra en första tjänstgöring om 175 dagar och två repetitionsövningar om vardera 25 dagar eller tillhopa 225 dagar. Vad utbildningstiden vid specialtruppslagen beträffar göra sig i fråga om träng- och intendenturtrupperna liknande principer gällande som beträffande infanteriet. Fredstjänstgöringstiderna bora sålunda här överensstämma med vad som föreslagits för infanteriet. Vid kavalleriet, artilleriet, ingenjör- och signaltrupperna måste man ställa samma krav som vid infanteriet i fråga om de värnpliktigas förmåga att efter viss grundläggande utbildning uppträda i truppförband under första tjänstgöringens senare del. Då emellertid den grundläggande utbildningen vid dessa truppslag på grund av utbildningens natur enligt vunna erfarenheter fordrar längre tid än som föreslagits för infanteriet, förutsattes dessa truppslags tjänstgöringstid oförändrad, d. v. s. omfattande 200 dagar. Vad tygtrupperna angår, skall dessas personal utbildas att vid mobilisering kunna ingå såsom ledare för och befäl vid tygformationer, uppsatta företrädesvis av handräckningsmanskap. De skola därför i huvudsak jämte annan utbildning undfå viss befälsutbildning. I anledning härav borde utbildningstiden för ifrågavarande värnpliktiga bestämmas till densamma som för underbefäl och fackmän eller 225 dagar. Försvarskommissionen har emellertid ansett, att med hänsyn till utbildningens art utbildningstiden för tygtruppernas värnpliktiga kan inskränkas till 200 dagar i likhet med vid flertalet övriga specialtruppslag. Vad repetitionsövningarna beträffar gestalta sig förhållandena vid specialtruppslagen i viss mån annorlunda än vid infanteriet. Vid vissa av dessa, såsom ingenjör-, signal-, träng- och intendenturtrupperna, erfordras icke under repetitionsövningarna någon motsvarighet till infanteriets övningar i regementsförband. Övningar med de mot infanteriets kompanier och bataljoner jämförbara förbanden äro vid dessa truppslag tillfyllest. Med två års-

202 klasser i samtidig tjänstgöring torde därför sådana förband kunna organiseras i en mot krigsorganisationen på ett tillfredsställande sätt svarande sammansättning. Till skillnad från förhållandet vid infanteriet behöver sålunda systemet med repetitionsövningar blott vartannat år här icke införas. Härtill kommer, att utrymmet vid dessa truppslags etablissement i allmänhet icke torde medgiva samtidig förläggning av flera än två årsklasser. Vidare är, vad ingenjör-, signal- och trängtrupperna angår, behovet av hästar och motorfordon under truppförbandsövningarna så stort, att man av ekonomiska skäl i fredstid icke kan taga hela det mot krigsorganisationen svarande antalet hästar och fordon i bruk. Vid kavalleri- och artilleritruppförbanden är förutom tillgången på personal även hästtillgången avgörande för det antal underavdelningar, som kan uppsättas. Av samma skäl, som anförts beträffande de övriga .nyssnämnda specialtruppslagen, måste en inskränkning i fråga om organisationen under repetitionsövningarna vidtagas vid de till dessa truppslag hörande förbanden. Vid ovan angivna specialtruppslag kan och bör sålunda repetitionsövning anordnas varje år, varvid dock liksom vid infanteriet första tjänstgöringens senare del och repetitionsövningen böra till tiden sammanfalla. Ehuru icke samma skäl föreligga för repetitionsövnings fullgörande vid tygtrupperna, böra de värnpliktiga vid detta truppslag dock fullgöra repetitionsövning efter enahanda grunder. Därigenom säkerställes nämligen deltagandet i tillräckligt antal av sådana värnpliktiga under de fälttjänstövningar, som avses äga rum på hösten. För studenter och likställda bör nuvarande utbildningstid, 260 dagar, bibehållas. Med avseende på utbildningens ändamål hänvisar kommissionen till vad som därutinnan anförts under »Arméns rekrytering». De förändringar i tjänstgöringstidens fördelning, vilka föreslagits i den militära promemorian, finner sig kommissionen böra tillstyrka. I efterföljande tablå åskådliggöres utbildningstidens längd och allmänna fördelning för huvuddelen värnpliktiga enligt försvarskommissionens förslag. I fråga om detaljerna hänvisas till följande avsnitt i detta kapitel. Vad angår de till e r s ä t t n i n g s r e s e r v e n uttagna värnpliktiga, är tjänstgöringstiden för dessa för närvarande 140 dagar. Då täta ombyten av handräckningsmanskap medföra allvarliga ölägenheter i fråga om handräckningstjänstens ändamålsenliga planläggning samt handräckningsmanskapets effektiva utnyttjande m. m., böra dessa värnpliktiga — för vilka någon tjänstgöring i landstormen icke avses — fullgöra samma tjänstgöringstid, som huvuddelen av infanteriets till linjetjänst uttagna värnpliktiga skola tillsammantaget fullgöra i beväringen och landstormen, eller 180 dagar. Då försvarskommissionens förslag innebär, att ingen kategori av de till linjetjänst uttagna erhåller kortare tjänstgöring än 180 dagar, vore det även, med hänsyn till önskvärdheten av största möjliga likhet i den personliga värnpliktsbördan, mindre lämpligt att ålägga ersättningsreserven en kortare tjänstgöringstid än de värnpliktigas huvudmassa. Några ökade kostnader uppstå

•

203 Tjänstgöringstidens längd och allmänna fördelning i beväringen enligt försvarskommissionens förslag. April

Infanteriet

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

m.fl.

H u v u d d e l e n värnpliktiga i

2. å r e t

150 dagar

3. eller 4. året

.»

S:a 175 dagar Underbefäl och fackmän

i

175 dagar

3. å r e t

»

4. å r e t

«

Flertalet

specialtruppslay.

S:a 225 dagar

2 året

170 dagar

3. eller 4. året

30 Studenter 1

och

likställda.

året

2. året

»

S:a 200 dagar 110 dagar 150

»

S:a 260 dagar. _

första tjänstgöring. repetitionsövning.

härigenom icke, enär kommissionen föreslagit en viss övre gräns för antalet av de för ersättningsreserven disponibla tjänstgöringsdagarna. Såsom förut angivits, har försvarskommissionen ansett, att utbildningen bör, där icke särskilda förhållanden påkalla en annan anordning, förläggas till sommarhalvåret. Därmed blir dock endast behovet av sommarutbildning tillgodosett. Då man emellertid även måste räkna med möjligheten av ett vinterfälttåg, kan man uppenbarligen icke inskränka sig härtill. För att truppförbanden skola vara i stånd att jämväl under ett vinterfälttåg på ett tillfredsställande sätt lösa sina uppgifter måste man också sörja för, att vissa värnpliktiga redan i fredstid erhålla den härför erforderliga utbildningen och erfarenheten. Främst gäller detta de norrländska truppförbanden. Vid övervägandet av denna fråga har försvarskommissionen kommit till den uppfattningen, att det för tillgodoseende av arméns behov av vinter1

Omkring 2 veckors uppehåll.

204 utbildning — utöver den som meddelas infanteriets för utbildning i skidlöpartjänst vid Norrbottens regemente uttagna värnpliktiga — är ändamålsenligt, att de värnpliktiga, tillhörande de i Norrland förlagda truppförbanden, i allmänhet fullgöra viss del av sin tjänstgöring •— omkring 25 dagar — såsom vintersoldatskola. Av vad tidigare anförts framgår, att den härför erforderliga tiden icke kan utvinnas genom repetitionsövningens slopande. Den måste därför — därest icke de norrländska värnpliktiga skola betungas med längre övningstid än de övriga —• tagas från första tjänstgöringen. Den därav följande avkortningen av dessa värnpliktigas första tjänstgöring bör — för att bevara möjligheten att anordna regementsövningar med tre årsklasser vartannat år — förläggas till sommarsoldatskolans början, så att inryckningen på våren uppskjutes 25 dagar. I allmänhet torde detta också vara möjligt utan att den allmänna planen för första tjänstgöringen i alltför stor omfattning behöver rubbas. Under vintersoldatskolan kunna nämligen — därest denna som sig bör förlägges till tredje värnpliktsåret — vissa av de övningar i kompani- och bataljonsförband komma till stånd, vilka genom avkortningen av sommarsoldatskolan därunder icke medhinnas. Vid artilleritruppförbanden är det emellertid uteslutet att under en sålunda förkortad sommarsoldatskola hinna utbilda batteri- och divisionsförbanden, så att de i september kunna ingå i regementsförband. Behovet av vinterutbildning vid detta truppslag kan därför tillgodoses endast i den begränsade omfattning, som framgår av det nedan anförda. De till linjetjänst uttagna värnpliktiga, vilka avses såsom kockar och kuskar vid truppträngen m. fl., böra enligt försvarskommissionens mening fullgöra första tjänstgöringen under vinterhalvåret. Svårigheter föreligga nämligen att, om utbildningen av dessa specialister anordnas sommartid, tillfredsställande organisera denna utbildning vid sidan av utbildningen av de övriga och med hänsyn till stridens krav viktigare utbildningskategorier, vilka då kräva huvudparten av tillgängligt befäl m. m. Genom denna utbildnings förläggande till vinterhalvåret minskas dessa svårigheter i väsentlig grad, varigenom ökade möjligheter för en effektiv specialutbildning skapas. Väderleksförhållandena vintertid äro på grund av denna utbildnings natur av mindre betydelse. För tillgodoseendet av kravet på säkerhetsbesättning i Bodens fästning och på Gotland måste vid därstädes förlagda truppförband första tjänstgöringen av de till linjetjänst uttagna värnpliktiga delvis fullgöras under vinterhalvåret. Detsamma är förhållandet vid samtliga intendenturkompanier, där behovet av året om tillgänglig, för intendenturförrådens skötsel avsedd personal är särskilt framträdande, ävensom vid Svea livgarde på grund av garnisonstjänstens i huvudstaden fordringar. Kommissionen behandlar dessa förhållanden i annat sammanhang. Försvarskommissionen förutsätter slutligen, att liksom hittills vid de truppslag och truppförband, där så befinnes lämpligt, ett kortare uppehåll fortfarande inlägges under första tjänstgöringen. Någon annan motivering

205 härför har kommissionen icke ansett erforderlig än ett åberopande av de gynnsamma erfarenheter, som vid flertalet truppslag hittills vunnits av denna anordning. Tiden för repetitionsövningarna. På grund av vad tidigare anförts böra repetitionsövningarna i överensstämmelse med vad för närvarande är fallet jämväl framdeles förläggas till hösten. Med hänsyn till den under de sista dagarna av september och under oktober ofta rådande otjänliga väderleken synas emellertid övningarna böra vara avslutade omkring den 25 september. Den 1 oktober är vidare en i det allmänna samhällslivet betydelsefull dag, vilken med hänsyn till kvartalsskifte och flyttningar om möjligt bör lämnas fri från militära övningar utanför vederbörlig personals förläggningsort. Slutligen må såsom skäl härför åberopas den studerande ungdomens behov av att snarast kunna ansluta till på hösten begynnande lärokurser. Av flera skäl är det sålunda önskvärt, att repetitionsövningarna och första tjänstgöringen avslutas exempelvis den 27 september och att i så fall inryckningen till densamma sker, vad infanteriet m. fl. truppslag beträffar, den 1 i samma månad och beträffande övriga truppslag med hänsyn till repetitionsövningens något större långvarighet i slutet av augusti. Nuvarande bestämmelser i värnpliktslagen, § 27 mom. 1 F, lägga emellertid i viss mån hinder i vägen för en dylik anordning, i det att repetitionsövningar enligt dessa bestämmelser, vad infanteriet i södra och mellersta Sverige beträffar, icke få äga rum under tiden den 11 juli—den 9 september. Till grund för bestämmelserna i fråga ligger den omständigheten, att skördearbetet i regel under nämnda tid pågår inom angiven del av Sverige. Försvarskommissionen, som till fullo respekterar nämnda skäl, har emellertid funnit, att övningarnas natur i allmänhet icke kräver ett beträdande av terrängen utanför infanteriregementenas övningsområden förrän omkring en vecka efter inryckningen till repetitionsövning. Härtill kommer, att antalet av de till repetitionsövning inkallade numera blott utgöres av i runt tal hälften av den styrka, som vid tiden för bestämmelsens tillkomst inkallades. Dessutom drabbas inom en och samma trakt enligt kommissionens förslag jordbrukets arbetskraft blott vartannat år av denna reducerade inkallelse. De skäl, som föranledde bestämmelsens tillkomst, hava enligt kommissionens mening även av andra orsaker icke samma vikt som då. Försvarskommissionen finner därför anledning föreligga att föreslå sådan ändring i gällande värnpliktslag, att repetitionsövningarna över allt i riket må kunna taga sin början redan omkring den 1 september. Landstormen. De skäl, som av de militära sakkunniga i förenämnda promemoria anförts till stöd för yrkandet på införandet under fredstid av obligatoriska och regelbundna inkallelser av landstormen, har försvarskommissionen funnit vara övertygande. Kommissionen, som intet har att erinra mot vad de sak-

206 kunniga härutinnan föreslagit, förordar fördenskull, att landstormsbefäls- och landstormsrepetitionsövningar i överensstämmelse med det framlagda förslaget anordnas och att härför erforderliga stadganden införas i värnpliktslagen. Kommissionen förbiser emellertid härvid icke, att allvarliga olägenheter för de värnpliktiga komma att följa med de sålunda förordade övningarna, oaktat deras varaktighet utmätts under behörigt hänsynstagande till de värnpliktigas intressen. Kommissionen har fördenskull undersökt möjligheterna för beredandet av lättnader härutinnan åt de värnpliktiga. Det har härvid legat nära till hands att i detta syfte utnyttja den av staten understödda frivilliga landstormsutbildningen. Härigenom skulle man också vinna, att denna på ett naturligt sätt inramas i försvarsorganisationen. Den frivilliga landstormsrörelsens befälsutbildning — för vilken kommissionen i annat sammanhang utförligt redogör — är organiserad just med hänsyn till nödvändigheten att förlägga utbildningen till deltagarnas fritid och semestertid. Den utbildningsorganisation, som här redan finnes och som av kommissionen i annat sammanhang föreslås att med statens stöd ytterligare befästas och utvecklas, lämpar sig sålunda synnerligen vid för omhändertagandet av sådana landstormsmäns utbildning, vilka icke utan svåra uppoffringar äro i stånd att under sin arbetstid fullgöra de obligatoriska övningarna. Några farhågor för att denna utväg skulle minska den militära effektiviteten av övningarna synes man icke behöva hysa. Den numera införda, av ansvarig militär myndighet förrättade landstormsofficersexamen anser kommissionen nämligen innebära en fullt betryggande garanti för att den frivilliga landstormsofficersutbildningen med avseende på utbildningsresultatet kan — enligt de närmare regler Konungen fastställer — jämställas med den obligatoriska 12-dagar skur sen. Helt visst skulle de med landstormsövningarna följande sociala olägenheterna kunna i viss omfattning undanröjas, om de värnpliktiga finge möjlighet att inom den frivilliga landstormsrörelsen fullgöra denna landstormsplikt. Därför finner sig kommissionen böra förorda, att landstormsman, som styrker sig vara godkänd i landstormsofficersexamen, må, om han så önskar, kunna befrias från honom åliggande landstormsbefälsövning eller landstormsrepetitionsövning. Kommissionen förutsätter, att möjligheterna av liknande befrielse för aktiva medlemmar jämväl av andra frivilliga sammanslutningar, som bedriva militär befälsutbildning, bliva i vederbörlig ordning prövade 1 . Innebörden av övningstidens ökning. Den förlängning av utbildningstiden i linjen, som av försvarskommissionen föreslagits, samt införandet av särskilda landstormsövningar innebära viisser1 Bland ifrågavarande sammanslutningar må främst nämnas Frivilliga automobillkåren, inom vilken befälsutbildning u n d e r militär ledning bedrives enligt föreskrifter, sonn äro av Kungl. Maj:t fastställda, och för vars verksamhet kommissionen förutsätter, att statsanslag liksom hittills skall utgå.

207 Jämförande översikt Över innebörden i nuvarande och föreslagna tjänstgöringstider för de värnpliktiga. Anm. I tablån angivet antal värnpliktiga hänför sig till storleken av den kontingent, som itages vid inskrivnings förrättningarna. P å grund av därefter skeende avgång blir antalet tjänstfringsdagar väsentligt mindre — framför allt i landstormen — än vad i tablån rent teoretiskt •räknats. Tablån återgiver emellertid den verkliga relationen mellan nuvarande och föreslagen änstgöringstid samt de verkliga medeltalen av tjänstgöringstidens längd i dagar.

Truppalag (värnpliktskategori)

Nuvarande tjänstgöringstider

Föreslagna tjänstgöringstider

A u tal Tjänstvärn- görings- Tjänstgöringspliktid i dagar tiga dagar

Antal Tjänstvärn- görings- Tjänstplik- ~ tid i göringsdagar tiga dagar

Föreslagen öknin 5 ( + ) eller minskning ( - ) Antal Tjänstvärn- göringstid i pliktiga dagar

Tjänstgöringsdagar

Beväringen. Infanteriet. Flertalet värnpliktiga ... 13 698 140 Underbefäl och fackmän 3425 225

Artilleriet

(utom

1 917 720 12 437 175 770 625 3110 225

2 176 475 1261 + 35 + 699 750 — 315 ± 0 -

258 755 70 875

595 200

119 000

912 200

182 400 +

317 ±

0 +

63 400

2615 200

523 000

3 525 200

705 000 +

910 ±

0 +

182 000

290 200 — — 1 110 200

58 000 — 222 000

600 175 150 225

310 — 25 + 150 + 25 +

47 000 33 750

1302 200

105 000 + 33 750 + 260 400

425 200

85 000

617 ±

0 +

123 400

luft-

Liiftviimsartilleriet. Flertalet värnpliktiga ... Underbefäl och fackmän Tngenjörtruppema Signaltrupperna Trängtrupperna. Flertalet värnpliktiga Underbefäl och fackmän

r

960 140 240 225

134 400 54 000

1706 175 427 225

298 550 + 96 075 +

747 + 35 + 186 ± 0 +

164 150 42 075

280 140 70 225

39 200 15 750

353 175 88 225

61 775 + 19 800 +

73 + 35 + 18 ± 0 + 150 + 200 +

22 575 4 050

+

900 280

Inlcud'iiturtntpperna. Flertalet värnpliktiga.. Underbefäl och fackmän Tygtruj perna

Studenter och

Summa

23283 Medeltal

—

likställda

Ersättningareserven Summa Medeltal

150 200 — 3 853 695 25185 165 l / 2

-

1807 260

469 820

5 607 140

785 000

—

30 000 + 4 753 975 + 1902 —

—

+ 23Va

30 000 —

1847 260 480 220 + 40 ± 0 + 10 400 5 200 180 936 000 — 407 + 40 + 151000 30697 — 5108 515 32 232 — 6170 195 + 1535 — + 1061680 — I66V2 — — 1917* — — + 25 —

Landstormen. Befälsrnbildade Ersättn ngsreserven Övriga Summa Medeltal Summa summarum Medeltal

—

—

—

5 622 5 200 21410

—

—

—

32 232

—

—

—

—

67 464 + 5 622 4- 12

107 050 + 21410 + 174 514 + 27 032

,

5 +

67 464 107 050 174 514

+ — — + 5Va — 6V1 30697 — 5108 515 32 232 — 6 344 709 + 1535 — + 1236194 — 166V> — — 197 — — +30V2 —

208 ligen en ökning av den personliga värnpliktsbördan. Denna drabbar emellertid huvudsakligen endast de värnpliktsgrupper, som enligt nuvarande försvarsordning hava en i förhållande till andra grupper relativt kort tjänstgöringstid. Förslaget innebär därför i viss mån endast ett utjämnande av vissa skillnader i de personliga värnpliktsbördorna, vilka nu äro rådande. Detta utjämnande är visserligen grundat på beräkningar av behovet i varje särskilt fall, men det tillmötesgår samtidigt en inom vida kretsar utbredd mening, att värnpliktsbördorna böra vara i möjligaste mån likformigt fördelade. Innebörden av den ökning i tjänstgöringstiden, som föreslås, uträknad i medeltal för armén tilldelade värnpliktiga, belyses i tablån å föregående sida. Efter att i det föregående hava behandlat utbildningstidens längd och de allmänna principer, efter vilka tjänstgöringen för de värnpliktiga bör ordnas, övergår försvarskommissionen nu till frågan om utbildningstidens fördelning m. m. vid de olika truppslagen. För översiktens skull behandlas därvid först till linjetjänst uttagna. Under »Till linjetjänst uttagna värnpliktiga» har det ansetts lämpligt att först behandla värnpliktiga i allmänhet vid de olika truppslagen samt därefter i ett sammanhang studenter och med dem i värnpliktshänseende likställda.

2. Till linjetjänst uttagna värnpliktiga. VÄRNPLIKTIGA I ALLMÄNHET. Infanteriet. Nuvarande bestämmelser. Enligt 1925 års värnpliktslag är utbildningstiden för flertalet värnpliktiga vid infanteriet bestämd till sammanlagt 140 dagar, fördelade, på sätt Konungen förordnar, med en första tjänstgöring om 90 dagar, som tager sin början under första eller andra året, samt två repetitionsövningar om 25 dagar före utgången av fjärde året. För infanteriet tilldelade värnpliktiga, vilka uttagits för utbildning till underbefäl eller fackmän, utgör utbildningstiden 225 dagar, fördelade, på sätt Konungen förordnar, med en första tjänstgöring om 150 dagar, som tager sin början under första eller andra året, samt tre repetitionsövnungar om 25 dagar före utgången av fjärde året.

209 Nedanstående diagram angiver den ungefärliga förläggningen av den stadgade utbildningstiden. l Höstgruppen. Första tjänst15

1. å r e t

1 I

/io

90 dagar

göring V* 2. å r e t 1

I

I

I

I

!

25 dagar

I

25 dagar 140 dagar

en rep.-övn. 6 '% /io

3. å r e t

1*1

!

en rep.-övn. 10

4. året

i

/o

«/l0

1 I

I

Sommargruppen. Första tjg. en rep.-övn. 2. året I

27/ 8 I

26/ 5

I

I

I

I

10/ e 1

•/, 1

90 + 25 dagar 150 + 25 dagar

en rep.-övn. 10

3. året I

I

/l0

J en rep.-övn. 10 /» 6;io

4. året I

Anm.

/9

I

25 dagar 25 dagar

25 dagar 140 dagar 225 dagar

underbefäl eller fackmän.

Från denna fördelning av utbildningstiden förekomma avvikelser beträffande värnpliktiga, som uttagits för tjänstgöring vid Göta livgardes fästningsbataljon i Vaxholm och vid Kronobergs regementes detachement i Karlskrona, för tjänstgöring vid Gotlands infanterikår, för särskild tjänstgöring (garnisonstjänst) vid Göta livgarde, för särskild tjänstgöring (skidlöpartjänst) vid Norrbottens regemente, samt till infanteriskjutskolans övningskompani. Då bataljonen i Vaxholm och detachementet i Karlskrona, såsom i annat sammanhang angives, äro föreslagna till indragning, saknas anledning att närmare behandla utbildningstiden för därstädes tjänstgörande värnpliktiga. För de övriga framgår utbildningstidens fördelning av efterföljande diagram: 1 Vid uppgörande av detta och följande diagram beträffande nu gällande fördelning av utbildningstiden hava in- och utryckningsdagar hämtats ur vapenövningstabellen 1935 — 1936. Tid för hemförlovning, där sådan förekommer, är i diagrammen inräknad i tiden för första tjänstgöringen.

1282 35

A 14

210 Gotlands

infanterikår.

Vårgruppen. Första tjg. Vi 2. å r e t

I

V* I

I

1 I

I

I

I

I

I

I

I

!

I

I

I

90 dag-a

en rep -ovn. 3. året

4. året I

I

'%

I

I

/io

I

25 d agtr

I

en rep.-övn. 10 A> 6/io

25 dager 140 dager

Höstgruppen och sommar gruppen = = höstgruppen och sommargruppen vid övriga infanteriregementen.

Göta livgarde — garnisonstjänst. Höstinryckning. Första tjg. I

1. året I

»Vio

1 I

I

I

I

I

I ) 90 + 50 dagar

två rep.-övn. 2

V«

%

I

2. året

I

I

I

I

I

140 dagar Vinter Första tjg.

två rep.-övn. *5/5

V» I

2. året I

I

inryckning.

I

14 I

/7

I

I

I

_l

140 dagar

J

140 dagar

Sommarinryckning. Första tjg. 29

I

2. året I

I

I

två rep.-övn 88

/6

I

I

I

/9

I

Norrbottens regemente —

I

/n

!

skidlöpartjänst. Första tjg.

u

1. året

I

I

I

/s I

I

/io I

J

w

> 150 + 75 dagar

två resp. tre rep.-övn. 22

2. å r e t

I

/l

l

/3

i

90 + 50 dagar

/<

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

140 dagar 225 dagar Anm.

r„„i,

»»m underbefäl eller fackmän.

Inf an teriskjutskolan. Första tjg 8

2. året

två rep.-övn. 14

/3 I

resp. 2/4

I

I

i

/7 !

I

/9

I

I

90 + 50 d a g a r 140 dagar

211 Försvarskommissionen. Såsom tidigare sagts utgöras infanteriets värnpliktiga för närvarande av två särskilda grupper med olika utbildningstider, nämligen dels flertalet värnpliktiga, dels underbefäl eller fackmän. För översiktens skull behandlas dessa båda grupper var för sig. Flertalet värnpliktiga. Vad flertalet värnpliktiga angår, bör, såsom tidigare nämnts, huvuddelen av dessa fullgöra sin första tjänstgöring på sommaren, under det att en mindre del — kockar, kuskar m. fl. — inkallas till första tjänstgöring under vinterhalvåret. Första tjänstgöringens längd — förutom en kortare hemförlovningsperiod — bör vidare utgöra 150 dagar. Repetitionsövningen — 25 dagar — bör fullgöras vart annat år under september månad med inryckning omkring den 1 september. I denna deltaga även kockar och kuskar m. fl. Med hänsyn härtill och under åberopande av vad tidigare anförts, bör utbildningen för hithörande värnpliktiga fullgöras enligt följande diagram: Sommar gruppen. Första tjänstgöring J 2. året

150 dagar

I

3. året

en rep.-övn. V9 27/8 I I

I

I

I

eller

25 dagar

en rep.-övn. 27

V9

4. året

I

I

I

/9

I

I

175 dagar

Vinter gruppen. Första 1. året

tjänstgöriii g 1 2. året

:

i

l

l

i > 150 dagar

S1

/s 1

!

i

i

en rep.-övn. 3. året

1 I

|

l

|

1 V« i

l

27 A> i

eller 4. året

en rep.-övn. V» 27/9 1 1 1

25 dagar 1

| 175 dagar

I vissa fall torde avvikelser från de allmänna bestämmelserna angående utbildningstidens fördelning böra ske. 1

Hernförlovning 15 dagar.

212 Vid i Norrland förlagda truppförband bör, såsom tidigare framhållits, en vintersoldatskola anordnas under 25 dagar. Den lämpligaste tiden härför torde vara februari eller mars. Utbildningsdiagrammet för dessa truppförband bör därför bliva: Sommargruppen. Sommarsoldatskola 1 Vo 2. året

I

3. året

vintersoldatskola Vi »VI 1 I I I

150 dagar

en rep.-övn. »/•

/9

eller en rep.-övn. V»

/9

25 de

4. året

175 dagar

Beträffande vintergruppen vid dessa regementen ifrågasattes ingen förändring i förhållande till motsvarande grupp vid övriga regementen. För tillgodoseendet av krigsberedskapen på Gotland erfordras värnpliktiga i tjänst året om. De värnpliktiga vid Gotlands infanteriregemente böra därför som hittills inkallas i omgångar. Med 150 dagars första tjänstgöring skulle för hela årets täckning erfordras tre omgångar. För att emellertid erhålla tillräckligt stor utbildningskontingent under sommarsoldatskolan är det nödvändigt att nedbringa antalet omgångar till två. Skall därvid kravet på värnpliktiga i tjänst året om kunna i huvudsak tillgodoses, böra de värnpliktiga, vilka inrycka på hösten, fullgöra tjänstgöringen i en följd. På grund av värnpliktskontingentens storlek vid Gotlands infanteriregemente — inalles omkring 750 man, varav 600 från fastlandet — är det icke nödvändigt för bedrivandet av övningar i med krigsorganisationen överensstämmande förband att tillgripa utvägen med repetitionsövningar blott vart annat år. Sådana beräknas därför anordnade varje år vid nämnda regemente. Den ungefärliga tidsfördelningen vid Gotlands infanteriregemente framgår av nedanstående diagram. Sommar gruppen. Första tjänstgöring 1 2. året

150 dagar

I en rep.-övn.

4. året

I

!

V» I

»V» I

I

I

I

25 d a g a r

175 dagar

V inter gruppen. Första tjg. I

1. året och en rep.-övn. 1

I

i

I

I

150 + 25 dagar

2. året L 175 dagar 1

Hemförlovning 15 dagar.

213 F ö r upprätthållande av garnisonstjänsten i huvudstaden uttagas enligt nuvarande organisation från andra inskrivningsområden än Stockholms ett visst antal värnpliktiga, förlagda till Göta livgarde. Dessa värnpliktiga, som fullgöra hela tjänstgöringen i en följd, inkallas i tre omgångar. Försvarskommissionen finner det nödvändigt att värnpliktiga uttagas för detta ändamål. Erforderlig styrka har beräknats till 500 man. Dessa värnpliktiga böra som hittills få fullgöra tjänstgöringen i en följd. För att säkerställa behovet av utbildade värnpliktiga under hela året är alltjämt en inkallelse i omgångar erforderlig. Då Göta livgarde kommer att, enligt föreliggande förslag, förändras till stridsvagnsregemente, böra ifrågavarande värnpliktiga i stället inkallas till Svea livgarde. Tjänstgöringens fördelning vid en inkallelse i tre omgångar framgår närmare av nedanstående diagram: Höstinryckning. Första tjg. och Vio

1. å r e t

I

I

I

I

1 I

I

i

I

I

i

I

en rep.-övn. 1 2. å r e t

I

I

i

[J [ ^'^

io/ 4 I

I

I

I

I

I

I

I

dagar

I

11 I

I 175 dagar

Vis i

| 175 d a g a r

Vinterinryckning. F ö r s t a tjg. och en rep.-övn.* 2. året

i

Va !

n

I

I

1 I

'

/s i.

I

I

'

Sommarinryckning. F ö r s t a tjg. och en rep.-övn. J 2. å r e t

I

I

I

I

l

Ve I

i

I

l

i

I

För att tillgodose krigsberedskapen i Bodens fästning ävensom för att vid mobilisering hava tillgång vid de olika regementena på i skidlöpartjänst särskilt utbildad personal har hittills ett visst antal värnpliktiga uttagits från hela riket för tjänstgöring vid Norrbottens regemente. Försvarskommissionen förutsätter, att så även framdeles kommer att ske, och beräknar det härför erforderliga antalet värnpliktiga till 500 man. För uppnående av bästa möjliga utbildningsresultat synas ifrågavarande värnpliktiga, i överensstämmelse med vad hittills varit fallet, böra fullgöra all dem åliggande tjänstgöring i en följd. Då denna tjänstgöring bör förläggas så mycket som möjligt till vintern och avslutas med vinterfälttjänstövningar, bör den utsträckas till mitten av april. Inryckningen bör då sättas till början av oktober första värnpliktsåret. 1

Hemförlovning 15 dagar.

214 Nedanstående diagram utvisar den ungefärliga förläggningen av tjänstgöringen för ifrågavarande värnpliktiga. Första tjg. och

V» 1. å r e t

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I 175 d a g a r

en rep.-övn. * 15/4

2. å r e t

I

i

I

I

I

I

!

I

I

I

I

I

Såsom övningstrupp vid infanteriskjutskolan inkallas enligt nuvarande organisation ett visst antal värnpliktiga direkt till nämnda skola. Dessa fullgöra hela tjänstgöringen i en följd. Nämnda övningstrupp är efter skjutskolans sammanslagning med infanteriofficersskolan alltjämt av behovet påkallad, och försvarskommissionen har beräknat den erforderliga styrkan till 400 man. De värnpliktiga böra för att vid lämplig tidpunkt kunna stå till förfogande såsom övningstrupp inrycka redan i mitten av mars och kvarbliva vid skolan till dennas slut. Det är därför nödvändigt, att ifrågavarande värnpliktiga fortfarande som hittills fullgöra hela tjänstgöringen i en följd enligt nedanstående diagram: Första tjg. och en rep.-övn. 2 20

2. å r e t

I

I

I

/3

i

!

I

I

I

/9 ;

I

I

I 175 d a g a r

Såsom i annat sammanhang angives, erfordras i den nya härordningen övningstrupp även vid krigsskolan. Erforderlig inskrivningskontingent ur infanteriet har beräknats till 350 man. Då uti ifrågavarande övningstrupp även böra ingå värnpliktiga ur andra truppslag, kommer frågan om utbildningstidens fördelning för dessa värnpliktiga att behandlas i ett sammanhang under »Krigsskolan». Underbefäl eller fackmän. Till värnpliktsgruppen underbefäl eller fackmän uttagas enligt gällande bestämmelser vid inskrivningsförrättningarna 20 % av värnpliktiga i allmänhet. De utbildas — utom i fråga om värnpliktiga, som uttagits för särskild utbildning i skidlöpartjänst vid Norrbottens regemente — endast under sommarsoldatskolan och inrycka till första tjänstgöring (jfr diagrammet sid. 209) så långt före inryckningen av övriga värnpliktiga, att de komma att avsluta nämnda tjänstgöring samtidigt som dessa. Underbefäl eller fackmän utbildas sålunda icke samtidigt med infanteriets höst- eller vårgrupper. Ej heller sker utbildning av underbefäl eller fackmän under garnisonstjänstgöring i Stockholm eller under tjänstgöring vid infanteriskj utskolans övningstrupp. De för utbildning i skidlöpartjänst vid Norrbottens regemente uttagna värnpliktiga ur gruppen underbefäl eller fackmän fullgöra sin tjänstgöring därstädes på motsvarande sätt som huvuddelen av underbefäl och fackmän 1 2

Hemförlovning 20 dagar. Hemförlovning 15 dagar.

215 och inrycka sålunda en tid före övriga värnpliktiga i allmänhet samt fullgöra tjänstgöringen i en följd. Utryckningen sker emellertid 25 dagar senare, beroende på att ifrågavarande värnpliktiga fullgöra en repetitionsövning mera än övriga värnpliktiga i allmänhet. Enligt försvarskommissionens mening bör emellertid nu den förändringen vidtagas, att underbefäl eller fackmän, som uttagits för särskild tjänstgöring vid Norrbottens regemente, i likhet med vid infanteriet i övrigt utrycka samtidigt med övriga värnpliktiga i allmänhet. I fråga om värnpliktsgruppen underbefäl eller fackmän i övrigt föreslår kommissionen ingen ändring i nu gällande grunder för utbildningen. Utbildningstiden har sålunda beräknats till 225 dagar, fördelade i en första tjänstgöring om 175 dagar och två repetitionsövningar om vardera 25 dagar. Den ungefärliga tidsindelningen av den för underbefäl eller fackmän föreslagna utbildningstiden framgår närmare av nedanstående diagram. I., III.

och IV. fördelningarna 2

2. året 1

samt Gotlands

%

/9

i

3. året 1

4. året 1

infanteriregemente.

F ö r s t a tjänstgöring 1

en rep.-övn. V9 27/9 1 1 1

en rep.-övn. V» 27/9 1 1 1

1 175 dagar

1 25 dagar

1 225 25 dagar dagar

II. fördelningen 14

2. året

I

I

och Norrbottens regemente.

Sommarsoldatskola *

27 A

I

I

i

i

l

/9

i

vintersoldatskola 27 VI /2 3. året I I I

I

I

I

i 175 dagar

en rep.-ovn. Ve 27/9 I I I

25 dagar

en rep.-ovn. 4. året

I

I

I

I

Vi

I

2 I

I

I

I

/9

25 dagar 225 dagar

Norrbottens regemente — 1. året

skidlöpartjänst. Första tjänstgöring

/s I

I

l

\\

- 225 dagar

och två rep.-övn. * 2. året 1 2

I

I

•/«

Eemförlovning 15 dagar. Hemförlovning 20 dagar.

I

I

216 Stridsvagnsregementet. Nuvarande bestämmelser. Tjänstgöringstiden för till utbildning i stridsvagnstjänst uttagna värnpliktiga, vilken är densamma som vid infanteriet i övrigt, har under tiden för nuvarande härordning i regel varit fördelad enligt nedanstående diagram : Höstgruppen. F ö r s t a tjg. u

1. året

/io

I. 90 + 25 dagar

en rep.-övn. 2 8 / l 83/,

2. året

3- året

I

I

I

I

!

I

I

I

I

I

!

en rep.-övn. 10 A> 6/io ' __J_ I

I

I

25 dagar 140 dagar

Sommar gruppen. Första tjg. S,

2. året

I

I

I

en rep.-övn. 10

/6

/9

/l0

I

I

I

l

l

i

l

I

I

I

90 + 25 dagar

1 I

1 I

I

!

I

1 I

I

25 dagar 140 dagar

en rep.-övn. 10 /9 6/l0 i l I

[

I 150 + 25 dagar

en rep.-övn. S8

4. året

I

/i

I

/«

I

Underbefäl eller fackmän. Första tjg. 2. året

I

I

I

V* I

i

I

'

I

en rep.-övn. "/•

3. året

I

I 28

4. året

I

2S

/l

l

/io

I

I

I

!

I

I

I , „. ,'

'

'

I

25 dagar

I

I

I

I

I

I

I

I

I

I

25 dagar 225 dagar

/2

I

Den sålunda angivna fördelningen av tjänstgöringstiden är emellertid i vapenövningstabellen för utbildningsåret 1935—1936 ändrad. Inspektören för infanteriet fann nämligen möjligheten att anordna samövningar mellan något så när fullständigt utbildade stridsvagnsförband och övriga infanteriförband med hittills tillämpad fördelning av tjänstgöringstiden inskränkt till allenast den vanliga repetitionsövningstiden och under högst tre veckor. Av organisatoriska skäl kunde därför endast ett fåtal infanteriförband årligen beredas tillfälle till dylik samövning. Med hänsyn till stridsvagnsvapnets betydelse i den nutida krigföringen vore detta en allvarlig brist i infanteriets stridsutbildning. Vidare ansåg inspektören resultatet av utbildningen vid

217 höstgruppen och under vinterrepetitionsövningen bliva tämligen otillfredsställande dels på grund av de korta dagarna och den tid, som under den kalla årstiden måste förbrukas för att göra stridsvagnsmaterielen körklar före övning och för materielvård efter övning, dels enär man med hänsyn till materielens hårda slitning vintertiden måste avsevärt begränsa körövningarna. Vinterrepetitionsövningen ansågs slutligen av inspektören försvåra den samtidigt pågående befälsutbildningen. De i enlighet med inspektörens förslag under utbildningsåret 1935—1936 inträdda förändringarna framgå av nedanstående diagram: Huvuddelen av de Första tjg. 29

2. året

I

•

'

I

U

/4

J,

'

I

värnpliktiga.

en rep.-övn. '

/8

/9

I

I

I

I

I

90 + 25 dagar

I

I

I

25 dagar 140 dagar

I

I

I 150 + 25 d a g a r

I

I

|

25 d a g a r

I

I

I

25 d a g a r 225 d a g a r

en rep.-övn. 10

3. året

I

I

I

I

I

I

I

I

/9

/10

I _J_

Underbefäl eller fackmän. Första tjg. 27

2. året

1 I

I

en rep.-övn. 10

/s

!

i

l

I

I

/9

I

/l0

I

en rep.-övn. 10

3. året

I

I

I

I

I

I

I

I

/8

I

/io

en rep.-övn. 10

4. året

I

I

1 I

j

I

I

I

I

/9

VlO

i

Försvarskommissionen. Försvarskommissionen har ansett sig böra beräkna samma utbildningstid vid stridsvagnsregementet som vid infanteriet i övrigt. Samma principer böra även gälla i fråga om tjänstgöringstidens fördelning. Första tjänstgöringens och repetitionsövningens längd vid stridsvagnsregementet bör sålunda vara 150, respektive 25 dagar. Huvuddelen av de värnpliktiga fullgöra första tjänstgöringen under sommaren, under det att en mindre del inkallas till första tjänstgöring under vinterhalvåret. Såsom av diagrammet ovan framgår, skola de värnpliktiga — utom underbefäl eller fackmän — från och med utbildningsåret 1935—1936 fullgöra den ena repetitionsövningen i stort sett under augusti och den andra i stort sett under september. Avsikten härmed är, att de särskilt betydelsefulla samövningarna mellan stridsvagnsförband och infanteriet i övrigt skola kunna i erforderlig omfattning bliva tillgodosedda. Med en dylik anordning har man nämligen beräknat kunna under omkring sju veckor uppsätta för samövningar erforderliga stridsvagnsförband. Det är tvivelsutan önskvärt, att detta möjliggöres även genom den nya härordningen. Med den

218 ökade utbildningstid, som av försvarskommissionen föreslagits, torde det emellertid bliva möjligt att under första tjänstgöringens senare del under omkring sju veckor ordna utbildning i för samövningar lämpade stridsvagnsförband utan att en repetitionsövning inlägges under tiden omedelbart före den ordinarie repetitionsövningstiden. Kommissionen finner med andra ord kravet på samövningar mellan stridsvagnsförband och infanteriet i övrigt kunna tillgodoses genom att även vid stridsvagnsregementet repetitionsövning fullgöres endast under ordinarie tid. På denna fråga inverkar emellertid även tillgången på materiel, vilken sålunda kan göra avsteg från här uttalad princip erforderliga. I motsats till vad fallet är vid infanteriet i övrigt böra vid stridsvagnsregementet repetitionsövningar anordnas varje år. Med hänsyn till stridsvagnsregementets organisation erfordras nämligen icke mer än två årsklasser i tjänst samtidigt för att bedriva de övningar i högst bataljonsförband, vilka på grund av materieltillgången kunna anordnas. Nämnda repetitionsövning vid stridsvagnsregementet bör för huvuddelen av de värnpliktiga lämpligen anordnas under fjärde året och för underbefäl eller fackmän under tredje och fjärde åren. Även vid stridsvagnsregementet bör, såsom ovan anförts, utbildning av kockar m. fl. ske under vinterhalvåret. Försvarskommissionen räknar med att dessa värnpliktiga kunna till viss omfattning bibringas även stridsvagnsutbildning. Härigenom kan det i och för sig berättigade kravet på vinterutbildning bliva i någon mån tillgodosett. Utbildningstidens fördelning vid stridsvagnsregementet enligt anförda grunder framgår av nedanstående diagram: Sommargruppen. Huvuddelen

av de

värnpliktiga.

Första tjänstg. ' 27

U

/9

U

2. å r e t

4. å r e t

I

I

I

I

I

I

I

^ _

I

I

'

I

I

l

I

I

1 , 1

I

I

I 150 d a g a r

en rep.-övn. Vi 27 /9 l I I

I

I

25 d a g a r 175 d a g a r

Underbefäl

eller

fackmän.

Första tjänstg. 1 20

2. å r e t

3. å r e t

4. å r e t

I

i

I

I

1 I

I

I

I

/3

I

1 I

I

i

I

I

I

I

'

I

I

/l

I

I

I

I 175 d a g a r

I

en rep.-övn. Vi 27 /9 I l^_l

I

I

I

I

en rep.-övn. Vo 27 ,9 I l^_l

!

I

I

25 d a g a r

25 d a g a r 225 d a g a r

1¶Hemförlovning 15 dagar.

219 Vintergruppen. Första 1. å r e t

I

I

I

I

I

I

i

I 150 dagar

tjänstg. * 31

2. å r e t

4. å r e t

I

I

I

I

I

3 I

I

I

!

!

!

I

I

I

I

I

en rep.-övn. V9 27 / 9 I "l i

I

I

I

25 dagar 175 dagar

Kavalleriet. Nuvarande bestämmelser. Enligt gällande värnpliktslag utgör utbildningstiden för kavalleriet tilldelade värnpliktiga sammanlagt 200 dagar, fördelade, på sätt Konungen förordnar, med en första tjänstgöring om 140 dagar, som tager sin början under andra året, samt två repetitionsövningar om 30 dagar före utgången av fjärde året. Den ungefärliga fördelningen av den stadgade utbildningstiden framgår av nedanstående diagram: Första tjg.

en rep.-övn. 10

»Al

2. året

!

I

I

!

/9

!

U

!

/l0

I

I

I 140 + 30 dagar

'

i

I

en rep.-övn. 10

3. året

I

I

!

I

I

I

I

I

I

/9

"/lO

j,

30 dagar 200 dagar

Försvarskommissionen. Såsom tidigare anförts, bör första tjänstgöringen för flertalet värnpliktiga förläggas till sommaren. E t t mindre antal — kockar, kuskar m. fl. — bör i likhet med vid infanteriet fullgöra första tjänstgöringen under vinterhalvåret. Avsteg härifrån bör dock göras beträffande Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente, vid vilka värnpliktskontingentens ringa styrka icke medgiver uppdelning i sommar- och vintergrupp. Första tjänstgöringens längd bör utgöra 170 dagar, under det att till en repetitionsövning anslås enligt förut angivna grunder 30 dagar. Övningen bör enligt kommissionens mening anordnas varje år och i densamma böra samtliga värnpliktiga deltaga, sålunda vid Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet även kockar, kuskar m. fl. Bepetitionsövningen bör, i enlighet med nuvarande bestämmelser, äga rum före utgången av och i regel under fjärde värnpliktsåret. Den enligt dessa utgångspunkter fördelade utbildningstiden framgår av efterföljande diagram: 1

Hemförlovning 15 dagar.

220 Sommargruppen. Första tjänstgöring * 2. året

I

I

i

i

l

|

i

170 dagar

en rep.-övn. 3

4. året

I

I

I

I

I

3 0

%

I

i

I

J

I

30 dagar 200 dagar

Vin ter gruppen. (Vid Livregementet till häst och Skånska

kavalleriregementet.) Första Vi

1. året

I

I

I

I

I

I

I

I

I

170 dagar tjg- 1

2. året

I

/3 I

I

I

I

I

,

.

en rep.-övn. 4. året

I

I

I

I

I

I

S0/ 8

30/e

I

I

30 dagar 200 dagar

Från ovan angiven fördelning av tjänstgöringstiden bör avvikelse göras beträffande Norrlands dragonregemente, med hänsyn till där föreslagen vintersoldatskola. Tjänstgöringstidens fördelning, i vad rör detta regemente, framgår av nedanstående diagram: Sommarsoldatskola Vt 2. året

I

/9

I

I

I

I

I

I

I

vintersoldatskola Vi

170 dagar

/2

3. året I

I

I

I

I

en rep.-övn. 4. året

I

I

I

I

I

30/ g

30/,

I

I

I

I

30 dagar 200 dagar

Såsom övningstrupp vid krigsskolan avses värnpliktiga även ur kavalleriet. Försvarskommissionen beräknar behovet härav till 40 man. I likhet med vad som framhållits under infanteriet kommer frågan om utbildningstidens fördelning för dessa värnpliktiga att behandlas under »Krigsskolan».

Artilleriet. Nuvarande bestämmelser. Enligt gällande värnpliktslag skola artilleriets värnpliktiga för sin utbildning tjänstgöra i sammanlagt 200 dagar. Denna tjänstgöring fullgöres, på sätt Konungen förordnar, med en första tjänstgöring om 140 dagar, som 1

Hemförlovning 10 dagar.

221 tager sin början vid fältartilleriet under andra året och vid fästningsartilleriet under första eller andra året, samt två repetitionsövningar om 30 dagar före utgången av fjärde året. 1 För erhållande av säkerhetsbesättning året om i Bodens fästning uppdelas de värnpliktiga vid Bodens artilleriregemente i två omgångar, av vilka den ena inrycker till första tjänstgöringen på hösten första året — s. k. höstinryckning — och den andra inrycker på våren andra året — s. k. vårinryckning. Såsom övningstrupp vid artilleriets skjutskola uttagas årligen ett visst antal värnpliktiga, tillhörande samtliga fältartilleriregementen. De fullgöra första tjänstgöringen först vid Smålands arméartilleriregemente och därefter vid skjutskolan från dennas början i juni. Repetitionsövningarna fullgöras vid vederbörliga regementen. Den ungefärliga tidsindelningen av utbildningstiden framgår av nedanstående diagram: Fältartilleriet. Första tjg.

en rep.-övn. 10

I

I

I

/i

I

u

/io

I

I 140 + 30 dagar

en rep.-övn. 10

/9

U

/l0

i

30 dagar 200 dagar

Fästningsartilleriet. Höstinryckning. Första Vio

140 dagar

en rep.-övn. l

%

I

u

/io

30 dagar

I

en rep.-övn. 10

/9

»Vio

I 30 dagar 2Wdaglir Vårinryckning. Första tjg.

en rep.-övn. 10

I

I

/9

I

u

/io

140 + 30 dagar

I

en rep.-ovn. 10

/9

»/10

J 1

Beträffande luftvärnsartilleriet hänvisas till kap. V.

30 dagar 200 dagar

222 Artilleriets

skjutskola.

Första tjg.

en rep.-övn.

»As

10 Ve I

2. året

/9

I

u

/io I

J 140 + 30 dagar

en rep.-övn. 10

3. året

/9

I

ll

/l0

J

I

30 dagar 200 dagar

Vid fältartilleriet, vid skjutskolan och vid fästningsartilleriets vårgrupp förekommer icke någon hemförlovning under första tjänstgöringen, vilket däremot är fallet beträffande fästningsartilleriets höstgrupp. Försvarskommissionen. Utbildningstiden för artilleriets värnpliktiga bör fortfarande utgöra sammanlagt 200 dagar. Första tjänstgöringens längd har beräknats till 170 dagar och för repetitionsövning 30 dagar. Första tjänstgöringen bör för huvuddelen av de värnpliktiga förläggas till sommarhalvåret, för en mindre kontingent till vinterhalvåret. Vid Smålands arméartilleriregemente avses dock icke att utbilda någon vinterkontingent, enär denna är beräknad såsom övningstrupp vid artilleriets skjutskola. Repetitionsövning bör av förut angivna skäl äga rum varje år och i densamma bör deltaga även vinterkontingenten. Repetitionsövningen bör i likhet med vid kavalleriet fullgöras i regel under fjärde värnpliktsåret. Den ungefärliga tidsindelningen av den föreslagna utbildningstiden framgår av nedanstående diagram: Sommargruppen. Första tjänstgöring 170 dagar

2. året en rep.-övn. 3 %s 30 / 9 J

4. året I

30 dagar 200

Vintergruppen (utom vid Smålands arméartilleriregemente). Första Vio 1. året I

1 I

I

I

I

I

I -170 dagar

2. året J

4. året I 1

Vid skjutskolan. Vid resp. regementen. 3 Hemförlovning 8 dagar.

en rep.-övn. 3o/8 so/e I I i

J

30 dagar 200 dagar

223 Försvarskommissionen har i överensstämmelse med vad nu är fallet i fråga om sommargruppen icke föreslagit någon hemförlovningsperiod för denna grupp. Med hänsyn till hästvården och framför allt till den vid artilleriet särskilt omfattande proceduren med in- och utlämning av för övningarna erforderlig materiel vore det nämligen förenat med stora ölägenheter att inlägga en hemförlovningsperiod under första tjänstgöringen för huvuddelen av artilleriets värnpliktiga. Den föreslagna hemförlovningen för vintergruppens värnpliktiga är betingad av att jul- och nyårshelgerna infalla under tiden för nämnda grupps tjänstgöring. Från här föreslagen fördelning av tjänstgöringstiden har försvarskommissionen funnit vissa avvikelser erforderliga. I överensstämmelse med vad som anförts i fråga om de värnpliktiga vid Gotlands infanteriregemente böra de värnpliktiga vid Gotlands artillerikår inkallas i två omgångar, en på hösten och en på våren. Vintergruppen bör därvid fullgöra tjänstgöringen i en följd. En hemförlovningsperiod om 15 dagar har beräknats för ifrågavarande värnpliktiga. Utbildningstidens fördelning för de värnpliktiga vid Gotlands artillerikår framgår av nedanstående diagram. Sommar gruppen. Första tjänstgöring *

28/3

2. å r e t

I

I

!

I

I

I

I

I

l

%

I

I

|

| 170 d a g a r

en rep.-övn. 4. å r e t

I

I

I

I

I

I

I

I

30/8

80 /9

I

I

I

I

I

30 d a g a r 200 d a g a r

Vin ter gruppen. Första tjänstgöring 10

1. å r e t

i

I

!

I

I

/io

I

I

I

I

I

IM

I

I

I

I

I

I

I

!

1^ 170 + 30 dagar

och en repetitionsövning l »A. 2. å r e t

I

I

i

l

i

200 d a g a r

Den förut omnämnda uppdelningen av de värnpliktiga vid Bodens artilleriregemente i två omgångar, varav den ena inrycker till första tjänstgöring på hösten och den andra på våren, har med nuvarande bestämmelser tillförsäkrat Bodens fästning tillgång till artilleritrupp under större delen av året. En allvarlig brist i denna organisation är emellertid, att de båda omgångarna icke förskjuta varandra, varigenom fästningen under betydande delar av året saknar någorlunda utbildad artilleritrupp. För att tillgodose kravet på krigsberedskap i Bodens fästning måste enligt försvarskommissionens mening de värnpliktiga vid Bodens artilleriregemente alltjämt uppdelas i omgångar. Härvid kunde — för att tillgodose önskemålet av tillgång på någor1

Hemförlovning 15 dagar.

224 lunda utbildad artilleri trupp året runt — ifrågasättas en uppdelning på -,re sådana omgångar. Då emellertid värnpliktskontingenten enligt den av föisvarskommissionen på delvis andra grunder föreslagna organisationen är alltför ringa — omkring 500 man — för att en uppdelning i tre omgångar ändamålsenligen skall kunna ske, har kommissionen ansett sig icke böra föreslå uppdelning i mer än två omgångar. Av skäl, som tidigare anförts beträffande artilleriet i övrigt, har hemförlovning förutsatts endast under vintergruppens utbildning. P å grund av det anförda bör enligt försvarskommissionens mening tjänstgöringstiden för berörda värnpliktiga fördelas sålunda: Vintergruppen. Första tjänst1. året I 170 dagar

göring » 2. året

I en rep.-övn. 3

%

/9

I

4. året I

30 dagar 200 dagar

Sommar gruppen. Första tjänstgöring 2. året

I

J

I

I 170 dagar

en rep.-övn. 3

4. året

%

%

J

30 dagar 200 dagar

Såsom övningstrupp vid artilleriets skjutskola erfordras alltjämt ett visst antal värnpliktiga. Försvarskommissionen beräknar detta antal såsom hittills till omkring 150 man. Den av kommissionen föreslagna längre första tjänstgöringen — 170 dagar — vilken närmast syftar till att bereda möjlighet att under de sista 7 ä 8 veckorna av nämnda tjänstgöring bedriva utbildning med organiserade batterier och divisioner, innebär en ökning av nämnda tjänstgöring med 30 dagar i förhållande till nuvarande organisation. Med hänsyn till syftemålet med första tjänstgöringen borde övningstruppen vid artilleriets skjutskola fullgöra nämnda tjänstgöring på för huvuddelen av artilleriets värnpliktiga föreslaget sätt, d. v. s. med inryckning i mitten av april och utryckning vid september månads utgång (jfr diagrammet sid. 222). Detta är emellertid icke möjligt, enär de värnpliktiga måste, därest de skola kunna fylla sin uppgift som övningstrupp vid artilleriets skjutskola, under omkring två och en halv månader bibringas förberedande utbildning före skolans början. Då skjutskolan avses taga sin början de första dagarna i juni och pågå 1

Hemförlovning 20 dagar.

225 till början av augusti innebär detta, att de värnpliktiga måste inrycka senast i mitten av mars. Med denna inryckningstid som utgångspunkt skulle de värnpliktiga kunna utrycka i slutet av augusti. De skulle emellertid därigenom komma att deltaga i truppförbandsutbildningen endast under augusti månad och icke såsom övriga värnpliktiga vid artilleriet under såväl augusti som september månader. Den utbildning, som meddelas under september, skulle visserligen kunna bibringas de värnpliktiga vid en under ett följande år inlagd repetitionsövning. Då emellertid enligt försvarskommissionens mening ett större utbyte av utbildningen kan för ifrågavarande värnpliktiga vinnas, därest utbildningen i truppförband under september fortgår i omedelbar anslutning till utbildningen i truppförband under augusti, har kommissionen ansett sig böra föreslå, att dessa värnpliktiga skola fullgöra tjänstgöringen i en följd under andra värnpliktsåret. Hela denna tjänstgöring bör fullgöras vid Smålands arméartilleriregemente, till vilket värnpliktskontingenten, såsom i annat sammanhang angivits, hör. Någon hemförlovning för berörda värnpliktiga har av försvarskommissionen icke kunnat ifrågasättas, då tjänstgöringen vid skjutskolan icke medgiver detta. Utbildningsdiagrammet för övningstruppen vid artilleriets skjutskola skulle med anledning av det anförda erhålla följande utseende: 2. året

I

L_

F ö r s t a tjg. och en repetitionsövning 3 »Va %> L | ! | ' ' '

,_i

!

i 170 4- 30 dagar 200 dagar

Slutligen bör i likhet med vad fallet är vid infanteriet och kavalleriet ett visst antal värnpliktiga uttagas såsom övningstrupp vid krigsskolan. Försvarskommissionen beräknar detta antal till 80 man. Utbildningstidens fördelning för dessa värnpliktiga kommer att behandlas under »Krigsskolan». Ingenj örtrupperna. Nuvarande bestämmelser. Enligt gällande värnpliktslag utgör utbildningstiden för ingenjörtrupperna tilldelade värnpliktiga tillhopa 200 dagar. Denna tjänstgöring fullgöres, på sätt Konungen närmare förordnar, med en första tjänstgöring om 140 dagar, som tager sin början under andra året, samt två repetitionsövningar om 30 dagar före utgången av fjärde året. De värnpliktiga uttagas för tjänstgöring i fältingenjör-, fästningsingenjöroch telegraf tjänst. Efterföljande diagram angiver den ungefärliga fördelningen av övningstiden: Första tjg. 22

2. å r e t

[

!

'

I

en rep.-övn. 10

,4

!

I

I

I

/9

'

U

/l0

\m

!

I

I 140 + 30 d a g a r

!

I

i

en rep.-övn. 10

3. året

I

i

-

'

l

I

I

I

U

/9

I IMI

•

/l0

30 dagar 200 dagar

1282 35

A 15

226 Försvarskommissionen. Enligt angivna grunder för beräkningen av utbildningstiden böra de värnpliktiga vid ingenjörtrupperna fullgöra 170 dagars första tjänstgöring och en repetitionsövning om 30 dagar. Huvuddelen av de värnpliktiga bör inkallas till första tjänstgöring under sommaren, en mindre del — kockar, kuskar m. fl. — under vintern. Repetitionsövning bör äga rum varje år och i likhet med vid kavalleriet och artilleriet i regel fullgöras under fjärde värnpliktsåret. Med hänsyn till den tid, som åtgår för in- och utlämning av materiel m. m. ävensom för hästvård, har försvarskommissionen — i likhet med vad nu är fallet — icke ansett sig böra föreslå någon hemförlovning för huvuddelen av de värnpliktiga vid ingenjörtrupperna. Såsom ovan anförts äro ingenjörtrupperna tilldelade värnpliktiga för närvarande uppdelade på tre särskilda tjänster, nämligen fältingenjörtjänst, fästningsingenjörtjänst och telegraftjänst. Då den av försvarskommissionen föreslagna organisationen innebär bland annat organiserandet av särskilda signaltrupper, bör telegrafutbildning givetvis icke vidare förekomma vid ingenjörtrupperna. Ej heller bör vid de värnpliktigas tilldelning till ingenjörtrupperna — såsom i annat sammanhang angives — något särskiljande i fältingenjörtjänst och fästningsingenjörtjänst hädanefter ske. Vid Svea och Bodens ingenjörkårer bör vidare sommargruppens första tjänstgöring uppdelas i en sommar- och en vintersoldatskola, den senare om 25 dagar. P å grund av det anförda bör utbildningstiden för hithörande värnpliktiga fullgöras enligt nedanstående diagram: Göta

ingenjörkår.

Sommargruppen. Första tjänstgöring 2. året

I

I

170 d a g a r

I en rep.-övn. I

4. året

30 d a g a r

I

200 d a g a r

Vintergruppen. Första

Vw

1. året

> 170 dagar-

tjänstgöring 1 2. året J en rep.-övn. 3

4. året

%

/9

30 d a g a r 200 dagar-

1¶Hemförlovning 10 dagar.

227 Svea och Bodens

ingenjörkårer.

Sommargruppen. 7

2. året

Sommarsoldatskola A,

I vintersoldatskola Vi

3. året

-

ft

ret

i

I

/ 170 dagar

/-2

I

!

I

!

!

l

en rep.-övn. ao/8 3o/9 ! I ••

i

i

3Q d a g a r 200 dagar

Beträffande vintergruppen vid dessa båda kårer ifrågasätter kommissionen icke någon förändring i förhållande till motsvarande grupp vid Göta ingenjörkår. I övningstruppen vid krigsskolan avses ingå jämväl ingenjörtrupp. Den närmare fördelningen av utbildningstiden för denna kommer att behandlas under »Krigsskolan». Signaltrupperna. Nuvarande bestämmelser. De uti den av försvarskommissionen föreslagna härordningen upptagna signaltrupperna ingå för närvarande i fälttelegrafkåren och Bodens ingenjörkår, tillhörande ingenjörtrupperna. De värnpliktiga, som hittills tilldelats ingenjörtrupperna för utbildning i telegraf tjänst, äro underkastade samma tjänstgöringsskyldighet som övriga värnpliktiga tilldelade ingenjörtrupperna. De äro sålunda enligt gällande värnpliktslag skyldiga att, på sätt Konungen förordnar, tjänstgöra i sammanlagt 200 dagar. Denna tjänstgöring fullgöres med en första tjänstgöring om 140 dagar, som tager sin början under andra året, samt två repetitionsövningar om 30 dagar före utgången av fjärde året. Den närmare fördelningen av tjänstgöringstiden framgår av nedanstående diagram: Första tjg. 22

en rep.-övn. 10

/4

2. året

I

I

I

I

I

I

I

3- »ret

i

!

!

I

I

\

___\

I

/o

I

U/M

!

i

140 + 30 dagar

en rep.-övn. "»/o

i

»/in

!

!

i

|

30 dagar 200 dagar

Försvarskommissionen. I likhet med vid ingenjörtrupperna böra de värnpliktiga vid signaltrupperna fullgöra 170 dagars första tjänstgöring och en repetitionsövning om 30 dagar. Med hänsyn till den ringa värnplikts styrkan böra samtliga värnpliktiga vid signalregementets huvuddel inkallas till första tjänstgöring under som-

228 maren. Repetitionsövning bör äga rum varje år och i regel fullgöras under fjärde värnpliktsåret. Hemförlovning äger nu icke rum för ifrågavarande värnpliktiga och försvarskommissionen har icke funnit anledning föreligga att föreslå sådan i den nya härordningen. Det sätt, på vilket kommissionen tänkt sig utbildningstiden fördelad, framgår av nedanstående diagram. Första tjänstgöring 170 dagar

2. året en rep.-övn. 30/8

30/p

30 dagar 2Ö(Tdagar

4. året

Vid den del av signalregementet, som avses att detacheras till Boden — ett kompani — böra vissa avvikelser från ovan angivna fördelning av utbildningstiden vidtagas. Så bör, i likhet med vad fallet är för övriga i Norrland förlagda truppförband, första tjänstgöringen uppdelas i en sommar- och en vintersoldatskola. Med hänsyn till bland annat nödvändigheten att bibringa ett visst antal värnpliktiga radioutbildning vintertid bör vidare en uppdelning i sommar- och vintergrupp ske. Då man beträffande den senare gruppen måste ställa det kravet, att den före vinterutbildningen skall hava bibringats nödtorftig sommarutbildning, bör den fullgöra tjänstgöringen i en följd. Utbildningsdiagrammet för signaltruppernas kompani i Boden får med anledning härav följande utseende. Sommargruppen. Sommarsoldatskola 2. året

3. året

1 I

i

I

vintersoldatskola V2 28/2 I I !

!

1 170 dagiar

f

;

i

en rep.-övn. 30

4. året

i

/3

%>

i

'

30 dagiar 200 dagiar

V inter gruppen. Första tjänstgöring och

Va 1. året

I

I

en rep.-övn. 1 28

i

i

i

i

r - 170 + 3 0 dagar

/2

2. året 200 dagair 1

Hemförlovning 10 dagar.

229 Trängtrupperna. Nuvarande bestämmelser. Enligt gällande värnpliktslag utgör utbildningstiden för trängtrupperna tilldelade värnpliktiga sammanlagt 140 dagar. Denna tjänstgöring fullgöres, på sätt Konungen förordnar, vid trängtrupperna i trängtjänst med en första tjänstgöring om 115 dagar, som tager sin början under andra året, och en repetitionsövning om 25 dagar före utgången av fjärde året, vid trängtrupperna i biltjänst med en första tjänstgöring om 115 dagar, som tager sin början under första eller andra året, och en repetitionsövning om 25 dagar före utgången av fjärde året, samt vid trängtrupperna i sjukvårdstjänst med en första tjänstgöring om 90 dagar, som tager sin början under andra året, och två repetitionsövningar om vardera 25 dagar före utgången av fjärde året. För trängtrupperna tilldelade värnpliktiga, vilka uttagits för utbildning till underbefäl eller fackmän, utgör utbildningstiden 225 dagar, fördelade, på sätt Konungen förordnar, med en första tjänstgöring om 175 dagar, som tager sin början under första eller andra året, och två repetitionsövningar om vardera 25 dagar före utgången av fjärde året. Den ungefärliga tidsindelningen av den sålunda stadgade utbildningstiden framgår av nedanstående diagram: Trängtjänst. Första 6

2. året

3. aret

I

I

i

I

I

i

I

I

I

tjänstgöring 7

/ö

'

!

;

i

/0

'

'

en rep.-övn. »/a 10/io : | I !

:

I 115 dagar

i

I

25 dagar 140 dagar

Biltjänst. Höstutryckning. 1. året

|

!

I

I

I

i

!

I

Första tjänst»Vio I I •' |-

I

f 115 da*ar

göring l8 /2 2. året

I

i

!

i

;

:

,

I I •' en rep.-övn.

4. året

I

I

I

I

I

I

I

!

!

»/9

i

I

!

I

/lO

|_

I

25 dagar 140 dagar

Vinterinryckning. 2. året

Första Vi I I

tjänstgöring I

I

»As i

i

I

!

I

I

I

I 115 dagar

I

I

I

en rep.-övn. »/9

4. året

l_

'

•

'

!

I

'<

'<

!

/io

I, ,

25 dagar 140 dagar

230 Sommarinryckning. Första tjänstgöring 6

2. året

I

I

i

I

:

i

:

/5

I

!

i

!

/9

I.

i

'•

I 115 dagar

en rep.-övn. 4. året

I

i

I

"/«

:

/io

: „..._.

___J

I

25 dagar 140 dagar

Sjukvårdstjänst. Första tjg. 2

2. året

I

I

L

'

'

!

en rep.-övn.

/6 [

»/9

:

'

/l0

!

!

I

l

90 + 25 dagar

en rep.-övn. »/fl

3. året

I

J

!

!

!

i

I

/io

I

I

I

I

25 dagar 140 dagar

Underbefäl eller fackmän.

2. året

3. året

!

i

I

i

!

Träng- och sjukvårdstjänst. Första tjänstgöring en rep.-övn. 9 /s »/fl 10 io ; ; ! ' '

!

i

I

I

I 175 + 25 dagar

en rep.-övn. "/a 10/io _J '_

I

i

25 dagar 225 dagar

Biltjänst. Första tjänstgöring en rep.-övn. 9

2. året

I

I

!

/i

"/'•

i

!

'•

'

'

I

:

/'IO

!

'

J 175 + 25 dagar

en rep.-övn. 4. året

I

i

I

•

•

'

»/«

!

'

/io

I

|

25 dagar 225 dagar

Förs varskommissionen. Av utbildningsdiagrammen ovan framgår, att trängtruppernas värnpliktiga uttagas för utbildning i trängtjänst, biltjänst och sjukvårdstjänst. Försvarskommissionen finner, att så alltjämt bör ske; dock bör beteckningen »trängtjänst» ersättas med »anspannstjänst». I likhet med vid infanteriet indelas de värnpliktiga vid trängtrupperna i två grupper med olika lång utbildningstid, nämligen flertalet värnpliktiga och underbefäl eller fackmän. För överskådlighetens skull komma dessa grupper att behandlas var för sig. Flertalet värnpliktiga. Såsom tidigare anförts, bör huvuddelen av trängtruppernas värnpliktiga fullgöra 150 dagars första tjänstgöring och en repetitionsövning om 25 dagar. Repetitionsövning bör äga rum varje år och i likhet med vid kavalleriet m. fl. truppslag i regel fullgöras under fjärde året. Hittills hava flertalet värnpliktiga i trängtjänst och sjukvårdstjänst fullgjort första tjänstgöringen i en omgång, under det att de värnpliktiga, som

231 uttagits för utbildning i biltjänst, under första tjänstgöringen uppdelats i tre omgångar (jfr diagrammet ovan). Med hänsyn till den utökning av värnpliktskontingenten, som i annat sammanhang föreslagits, måste i den nya organisationen de värnpliktiga, som uttagits för utbildning i anspannstjänst och sjukvårdstjänst, likaledes fullgöra första tjänstgöringen i omgångar. Det har emellertid såsom en följd av den föreslagna längre utbildningstiden för trängtruppernas värnpliktiga befunnits möjligt att begränsa antalet omgångar för samtliga tjänster till två. Hemförlovning har ansetts böra äga rum beträffande samtliga omgångar. Den fördelning av utbildningstiden, som med anledning härav bör komma till stånd, framgår av nedanstående diagram. Sommargruppen. Första tjänstgöring 1

M

"/« 2. året

i

I

I

!

'

I

I

i

4. året

I

!

/fl

!

t

!

en rep.-övn. Va 27 o

I

I 150 dagar

i

2o Hagar 175 dagar

Vintergruppen. Första tjänst18

|

|

'

/io

[] >150 dagar

göring »

»Va 1

2. året

4. året

!

1 L

en rep.-övn. Va " / f l 1 1

25 dagar 175 dagar

Vid Norrlands trängkår bör, såsom tidigare framhållits, för sommargruppen anordnas en vintersoldatskola om 25 dagar. Hur utbildningstidens fördelning kommer att ställa sig vid nämnda trängkår framgår av diagrammet nedan. Sommar gruppen. Sommarsoldatskola l Vt

/o

2. året vintersoldatskola »/a

150 dagar

.2

3. året

4. året

i

i

en rep.-övn. Vi 27/i> I I i

I

25 dagar 175 dagar

1¶Eemförlovning 15 dagar.

232 Beträffande vintergruppen vid denna trängkår ifrågasattes icke någon förändring i förhållande till motsvarande grupp vid övriga kårer. Uti krigsskolans övningstrupp avses att ingå jämväl ett trängkompani. Styrkan härav har försvarskommissionen beräknat till 100 man. Utbildningstidens fördelning för i detta ingående värnpliktiga behandlas närmare under »Krigsskolan». Underbefäl eller fackmän. De till värnpliktsgruppen underbefäl eller fackmän vid trängtrupperna hörande värnpliktiga utbildas enligt nu gällande bestämmelser samtidigt i en omgång, förlagd till sommaren. De inrycka på våren tidigare än flertalet värnpliktiga samt utrycka samtidigt som dessa på hösten. Försvarskommissionen föreslår för ifrågavarande värnpliktiga ingen ändring i nu gällande grunder för utbildningen. Utbildningstiden har sålunda beräknats till 225 dagar, uppdelade i en första tjänstgöring om 175 dagar och två repetitionsövningar om 25 dagar. Tidsindelningen av den föreslagna utbildningstiden framgår av nedanstående diagram. Svea och Göta trängkårer samt Skånska Första tjänstgöring

trängkåren.

x 7

,o

175 d a g a r

2. året en rep.-övn. Ve 27/s

3. året

25 d a g a r

en rep.-övn. 4. året

Va

|

Norrlands

25 d a g a r 225 d a g a r

27 A>

I vintersoldatskola Vi 27/2

3. året

/'«

trängkår

Sommarsoldatskola ' 2. året

en rep-övn. X

/9

I

175 d a g a r 25 d a g a r

en rep.-övn. i/n

4. året

27 /«

25 d a g a r 225 d a g a r

Intendenturtrupperna. Nuvarande bestämmelser. I gällande värnpliktslag är utbildningstiden för intendenturtruppern.a tilldelade värnpliktiga fastställd till sammanlagt 140 dagar. Denna tjänstgöring 1

Hemförlovning 15 dagar.

233 fullgöres, på sätt Konungen förordnar, med en första tjänstgöring om 115 dagar, som tager sin början under första eller andra året, och en repetitionsövning om 25 dagar före utgången av fjärde året. För intendenturtrupperna tilldelade värnpliktiga, vilka uttagits för utbildning till underbefäl eller fackmän, utgör utbildningstiden 225 dagar, fördelade, på sätt Konungen förordnar, med en första tjänstgöring om 175 dagar, som tager sin början under första eller andra året, och två repetitionsövningar om vardera 25 dagar före utgången av fjärde året. För att under större delen av året hava tillgång till personal för skötsel och vård av intendenturförråden bruka intendenturtruppernas värnpliktiga uppdelas i två omgångar, av vilka den ena inrycker på hösten och den andra på våren. Den ungefärliga fördelningen av övningstiden framgår av nedanstående diagram: Höstinryckning. Första 1. året

! ) 115 dagar

tjg2. året

en rep.-ovn. 4. året

I

l«/'/fl0

iv

10/ 7lo

25 dagar 140 dagar

Sommarinryckning. Huvuddelen av de värnpliktiga. Första tjg. 6

2. året

I

I

i

/5

i

:

i

/fl

i

i

115 dagar

en rep.-övn. 4. året

Underbefäl Första tjg. 2. året I

eller

"/a

10 I

I

/io

I

25 dagar 140 dagar

fackmän. en rep.-ovn. »/9

/io

175 + 25 dagar

en rep.-övn. »/9

4. året

l0

/l0

25 dagar 225 dagar

234 Försvarskommissionen. Såsom framgår av diagrammet, utgöras intendenturtruppernas värnpliktiga, liksom vid infanteriet och trängtrupperna, för närvarande av två, särskilda grupper med olika utbildningstider, nämligen dels flertalet värnpliktiga, dels underbefäl eller fackmän. Försvarskommissionen behandlar även här dessa båda grupper var för sig. Flertalet värnpliktiga. Dessa värnpliktiga avses att, såsom tidigare framhållits, fullgöra 150 dagars första tjänstgöring samt en repetitionsövning om 25 dagar. Med hänsyn till det beräknade befälsbehovet samt tjänstens bedrivande vid intendenturförråden bör första tjänstgöringen för ifrågavarande värnpliktiga alltjämt som hittills fullgöras i två omgångar, den ena med början på hösten och den andra med början på våren. Repetitionsövningen bör fullgöras gemensamt för de båda omgångarna under fjärde året. Tjänstgöringens fördelning framgår närmare av nedanstående diagram. Vinter gruppen. Första tjänst/io

1. året

i

I 150 dagar

gönng 2. året

I

I

4. året

I

en rep.-övn. 27 VA A.

I

25 dagar 175 dagar

Sommargruppen. F ö r s t a tjänstgöring r 31

2. året

I

I

I

I

;s

I

I

J

I 150 dagar

!

I

en rep.-ovn. VA

4. året

I

I

I

'

I

1 I

I

/B

l_„l

I

25 dagar 175 dagar

Underbefäl eller fackmän. Intendenturtrupperna tilldelade värnpliktiga, tillhörande värnpliktsgruppen underbefäl eller fackmän, böra, såsom i annat sammanhang angivits, även i den nya organisationen tjänstgöra i 225 dagar, uppdelade i en första tjänstgöring om 175 dagar och två repetitionsövningar om 25 dagar. För närvarande utbildas dessa värnpliktiga endast under sommarsoldatskolan och inrycka så tidigt på våren, att de kunna avsluta sin första tjänstgöring samtidigt med huvuddelen av sommarsoldatskolans värnpliktiga. 1

Hemförlovning 14 dagar.

235 D e principer, som för närvarande tillämpas i fråga om underbefäls och fackmäns tjänstgöring, nämligen att de utbildas endast under sommaren samt att de utrycka från första tjänstgöring samtidigt med övriga värnpliktiga, finner försvarskommissionen alltjämt böra tillämpas. Den ungefärliga tidsindelningen av den för ifrågavarande värnpliktiga föreslagna utbildningstiden framgår av nedanstående diagram. Första tjänstgöring l 2i

2. å r e t

3. året

\

J

I

I

/2

'

I

•»/,

•

'

•'

I

!

!

!

'

I

:

i

en rep.-övn. Vi 27/fl ;MI !

I

\

I 175 dagar

I

I

I

!

I

[

25 dagar

en rep.-övn. 1

4. året

!

I

!

I

i

!

!

,9

\

25 dagar 225 dagar

Tygtrupperna. Såsom i annat sammanhang angivits, har försvarskommissionen för värnpliktiga, uttagna till de nytillkomna tygtrupperna, föreslagit en utbildningstid om 200 dagar. Denna bör fullgöras såsom en första tjänstgöring om 170 dagar och en repetitionsövning om 30 dagar under fjärde året. Tjänstgöringstidens fördelning framgår av nedanstående diagram. l

2. året

1 I

I

I

V* M J

S0

Första tjänstgöring I I I !

/9

i

1 I

I 170 dagar

!

'

!

en rep.-övn. 90

4. året

\

I

[

L___J

L

I

/8

/9

L—i

30 dagar 200 dagar

STUDENTER OCH LIKSTÄLLDA. Nuvarande bestämmelser. Enligt 1925 års värnpliktslag äro studenter och med dem i värnpliktshänseende likställda skyldiga att för sin utbildning tjänstgöra i sammanlagt 260 dagar. Dessa värnpliktiga — i det följande i allmänhet benämnda studenter — uppdelas i till befälstjänst uttagna och till specialtjänst uttagna. De förra fullgöra sin tjänstgöring, på sätt Konungen närmare förordnar, med en första tjänstgöring om minst 230 dagar, vilken tager sin början under första året och som kan uppdelas i tjänstgöringsomgångar, av vilka den sista skall fullgöras före utgången av fjärde året, samt en repetitionsövning före utgången av fjärde året. De senare — till specialtjänst uttagna — fullgöra sin tjänstgöring enligt de närmare bestämmelser, Konungen meddelar, dels såsom militärutbildning, dels såsom fackutbildning och facktjänstgöring. 1

Hemförlovning 14 dagar.

236 Studenterna påbörja i allmänhet sin tjänstgöring samma år, de avlagt student- eller motsvarande examen, om de under året fylla minst 18 år. Hemförlovning under första tjänstgöring förekommer endast för infanteriet tilldelade studenter. Nedanstående diagram angiva den ungefärliga tidsindelningen av tjänstgöringstiden för flertalet till befälstjänst uttagna. Infanteriet. Första tjänstgöring 17

1. å r e t

2. å r e t

I

I

I

!

i

i

:

:

I

•

I

;

'

i

I

I

/ii

l

i

I 181 dagar

första tjg. en rep.-övn. 10 "h /B Vio ' I I _J, i

i

I

54 + 25 dagar 260 dagar

I

I

82 d a g a r

Artilleriet. Första tjg.

"/e 1. året

I

i

i

I

!

/fl

:

'

l

första tjg.

!

I

i

I

i

!

•

en rep.-övn.

»/4

2. året

I

i

!

U

/9

I

/l0

!

i

j

I 148 + 30 dagar 260 d a g a r

Ingenjörtrupperna. Fält- och

fästningsingenjörtjänst. Första tjg. 17

1. året

I

i

I

/e

L__J

l

!

första tjg.

1. å r e t

2. året

I

1 I

I

i

i

I

I

!

!

I

I 112 d a g a r

I

\_

I 118 + 30 dagar 260 dagar

I

I

!_

I

en rep.-övn. 10 /fl "/lO I 1 I

i

I 148 + 30 .dagar 260 dagar'

:

I 112 dagar;

>

I 123 + 25 <dagar 260 dagar-

en rep.-övn.

I

I

Telegraftjänst. Första tjg. 17 /e Vo l ' ' I

i

!

i

u

/A

I

första tjg. »A» ! I

i

I 10

»A>

2. å r e t

Vio

I

I

/io

82 dagar'

Träng- och intendenturtrupperna. Första tjg. I7 /o

1. å r e t

I

I

I 13

2. å r e t

I

I

i

I

I

!

första tjg. /s I mii I

i

;

I

Vio I

'

en rep.-övn. »/fl "Vio ! \m i

237 F ö r att tillgodose studenternas önskemål att icke behöva för värnpliktstjänstgöringens skull uppoffra en hel hösttermin, har för ett mindre antal utbildningen vid infanteriet under år 1935—1936 på försök omlagts. Nedanstående diagram visar den sålunda försöksvis anordnade utbildningen: F ö r s t a tjg. 7

/e

Vi

112 dagar

1. å r e t första tjg. %

en rep.-övn. 10 A> Vio

2. året

J 123 + 25 dagar 260 dagar

De till specialtjänst uttagna studenterna utbildas till artilleritekniker, ingenjörtekniker, vissa intendenturbefattningar, läkare, veterinärer, tandläkare och apotekare samt expeditionsbiträden m. m. För det stora flertalet av dessa värnpliktiga fördelar sig utbildningstiden på följande sätt: Militärutbildning Fackutbildning 1. året Artilleritekniker a) Särskild tjänstgöring Gasskyddstekniker Övriga b) Övriga Ingenjörtekniker Läkare Veterinärer Tandläkare och apotekare Expeditionsbiträden

30 30 30 85 75 75 75

2. året

Facktjänstgöring

35 + 170

85 60

Knligt de militära myndigheternas bestämmande

100 100 60 50 35

130 75 40 75 150

Specialtjänstgöring

Summa dagar

25 230

260 260 260 260 260 260 260 260

— — — — — Återstående tid

Ungefärligt antal uttagna per år

14 6 20 7 75 8 20 70

Pörsvarskommissionen. Uppdelningen av utbildningstiden för studenter och likställda, uttagna till befälstjänst, på en första tjänstgöring i två omgångar och en repetitionsövning i omedelbar anslutning till andra omgången, leder sitt ursprung från försvarsutskottet vid 1924 års riksdag, som förutsatte, att andra omgången och den omedelbart därpå följande repetitionsövningen skulle fullgöras under fjärde värnpliktsåret. Kungl. Maj:t och riksdagen följde utskottets förslag och medgåvo, att repetitionsövningens fullgörande fick uppskjutas till fjärde året. I enlighet härmed äro också värnpliktslagens nuvarande bestämmelser avfattade. I ett exempel på utbildningstidens fördelning för de värnpliktiga studenterna, intaget i proposition nr 50/1925, angavs emellertid, att ifrågavarande värnpliktiga borde påbörja sin första tjänstgöring det år, de avlagt student- eller motsvarande examen, samt att året därpå andra omgången borde fullgöras direkt följd av repetitionsövningen. Den praxis, som på grund härav utvecklats, har lett till att hithörande värnpliktiga enligt 1925 års härord-

238 ning kunnat få fullgöra all sin tjänstgöring under det år de avlagt examen och det omedelbart därpå följande året. Härigenom har hela utbildningstiden kommit att tagas i anspråk såsom en första tjänstgöring. Då enligt erfarenheten nuvarande utbildningstid icke kan minskas, därest studenterna skola kunna nöjaktigt utbildas för de befattningar, för vilka de äro avsedda, bör enligt försvarskommissionens mening hittills gällande praxis i huvudsak alltjämt tillämpas. Då möjligheten likväl bör hållas öppen att liksom för värnpliktiga i allmänhet disponera viss del av tjänstgöringstiden såsom repetitionsövning att fullgöras senast under fjärde värnpliktsåret, synes någon ändring i värnpliktslagens bestämmelser för ifrågavarande värnpliktiga icke böra ifrågasättas. Av i redogörelsen för nuvarande bestämmelser intagna diagram framgår, att betydande skiljaktigheter råda beträffande in- och utryckningstider för studenter vid de olika truppslagen. Anledningarna härtill äro flera. Särskilt må erinras om att man vid infanteriet hittills nödgats förlägga utryckningen från första omgången till december, på grund av att befälet icke räckt till att samtidigt med utbildningen av värnpliktiga i allmänhet fullständigt utbilda två hela omgångar studenter. Rådande ordning har uppenbarligen i många fall varit oläglig såväl för studenterna själva som för de läroanstalter, där vissa av ifrågavarande värnpliktiga bedriva sina studier. En ändring är därför, som förut framhållits, påkallad i samband med antagandet av en ny härordning. Viss frihet i fråga om utbildningstidens fördelning för olika kategorier bör alltjämt föreligga. För flertalet studenter synes dock fördelningen böra äga rum på sätt som framgår av nedanstående diagram. Infanteriet, träng- och intendentnrtrupperna. 17

/e

1. året

I

:

I

I

2. året

I

I

i

i

i 20

!

i

' 27

/4

I

i

/9

I

.

'

i

I 101 dagar

[

I

I 159 dagar 260 dagar

I

I

I 104 dagar

J

I

I 156 dagar 260 dagar

/9

'

Övriga tmppslag. 17

so

/e

1. året

I

!

2. året

| _ J

I

I

i

I

I

i

'

i

'

!

'

'

!

/o I

Någon hemförlovning under tjänstgöringens gång synes icke böra if rågakomma för hithörande värnpliktiga. Vad angår studenter och likställda, uttagna till specialtjänst, utgår försvarskommissionen från att dessa värnpliktiga såsom hittills uttagas till särskilda befattningar samt att utbildningstiden — 260 dagar — fördelas på det för varje befattningsgrupp mest lämpade sättet. Försvarskommissionen

239 anser sig icke behöva närmare ingå på de olika befattningsgrupperna eller sättet för tjänstgöringens fullgörande, då det bör tillkomma myndigheterna att bestämma de närmare detaljerna härom. Frågan om värnpliktiga läkares utbildning beröres dock närmare under »G. 1. Fältläkarkåren». Då emellertid värnpliktslagens ordalydelse, att tjänstgöringen skall fullgöras med dels militärutbildning, dels fackutbildning och facktjänstgöring, icke helt täcker det sätt, på vilket exempelvis expeditionsbiträden fullgöra sin utbildning, bör ett tillägg göras i värnpliktslagen av innehåll, att dylika värnpliktiga äga fullgöra sin tjänstgöring med dels militärutbildning, dels specialtjänstgöring (jfr inskrivningsförordningen, § 108).

3. Till ersättningsreserv och handräckningstjänst uttagna värnpliktiga. Nuvarande bestämmelser. Enligt 1925 års värnpliktslag är till ersättningsreserven uttagen värnpliktig skyldig att, på sätt Konungen närmare förordnar, under fredstid tjänstgöra i sammanlagt 140 dagar, vilken tjänstgöring skall fullgöras antingen i en följd med början under första eller andra året eller ock med en första och en andra tjänstgöring under de tre första åren. Hithörande värnpliktiga uppdelas i tvenne grupper, en avsedd för tjänstgöring i yrkestjänst och en avsedd för tjänstgöring i depåtjänst. Den förra gruppen erhåller utbildning i mot uttagningen svarande yrke, den senare användes uteslutande för fullgörande av handräckningsgöromål. Värnpliktiga tillhörande yrkestjänstgruppen äro avsedda att vid mobilisering ingå i linjen i icke stridande befattningar. Värnpliktigt depåmanskap avses att ingå i depån för utbildning till ersättningsmanskap. Försvarskommissionen. Enligt vad förut framhållits, har försvarskommissionen ansett, att en uppdelning av vapenföra värnpliktiga i för linjetjänst avsedda och ersättningsreserv alltjämt bör äga rum. Med hänsyn till värnpliktskontingenternas fortgående minskning måste emellertid inom en icke alltför avlägsen framtid även icke vapenföra värnpliktiga disponeras för handräckning. Dessa böra uttagas till handräcknings tjänst. Vad i betänkandet anföres om värnpliktiga tillhörande ersättningsreserven gäller i tillämpliga delar jämväl till handräckningstjänst uttagna värnpliktiga. Tjänstgöringstiden för ifrågavarande värnpliktiga har, såsom i annat sammanhang framhållits, beräknats till 180 dagar. Beträffande fullgörandet av de till ersättningsreserven uttagna värnpliktigas tjänstgöring ifrågasätter försvarskommissionen ingen ändring utan böra dessa värnpliktiga såsom hittills, liksom ock till handräckningstjänst uttagna, fullgöra tjänstgöringen i en följd med början under första eller andra året eller ock med en första och en andra tjänstgöring under de tre första åren.

240 Längd

och fördelning manskapets

Infanteriet med mentet.

av det fast anställda utbildningstid.

stridsvagnsrege-

Enligt nu gällande bestämmelser pågår volontärsoldatutbildningei från den 1 november till omkring den 1 juli året därpå. Omedelbart efter volontärsoldatutbildningen påbörjas vicekorpralsutbildningen, vilken avslutas omkring den 15 oktober samma år. Vid samma tid börjar i regel lurirsoch korpralsutbildningen, vilken i allmänhet pågår till repetitionsövningarnas början följande år. Utbildningstidens fördelning framgår av nedanstående diagram.

;

i

i

i

i

!

1¶Furirs-

utbildning 10

i

iret

/l0

11¶Korprals15

Vt 1

!

Vicekorpralsutbildning

soldatutbildning 1

!

VolontärVn 1

la

/9

> 2. anställningsåret

/io

i

f 3. anställningsåret

utbildning i

I

I

I

Försvarskommissionen. Såsom i följande avdelning närmare utvecklas, måste enligt försvarskommissionens mening på grund av infanteriets förändrade organisation all fast anställd personal redan från början av sin tjänstgöring bibringas utbildning jämväl med de tunga vapen, som numera i stor utsträckning ingå i organisationen. Detta nödvändiggör, att tiden för volontärsoldatutbildningen utsträckes till omkring ett år. I samband härmed bör den särskilda vicekorpralsutbildningen borttagas och ersättas med sådan förberedande befälsutbildning under hela volontärsoldatskolan, som kan vara ägnad att underlätta den fortsatta befälsutbildningen vid korpralsskolan. Då tiden för det fast anställda manskapets utbildning i övrigt kan anses väl avvägd, finner försvarskommissionen anledning icke föreligga att i övrigt föreslå några andra ändringar i fråga om utbildningstidens längd och fördelning för det fast anställda manskapet än som betingas av ändrade tider för de värnpliktigas inryckning till repetitionsövning. Utbildningstidens avsedda fördelning framgår av efterföljande diagram.

241 I

I

!

!

I

I

I

I

VolontärVu l

I

soldatutbildning

j

Korprals-

1. anställningsåret

/u>

i

;

i

i

Furirs-

utbildning

2. anställningsåret

V* I

I

I

I

utbildning

3. anställningsåret

Kavalleriet. Enligt nu gällande bestämmelser äger volontärryttarutbildning och korpralsutbildning rum under tiden den 1 november—repetitionsövningarnas början nästföljande år. Furirsutbildningen påbörjas den 24 oktober och avslutas jämväl vid repetitionsövningarnas början. Utbildningstidens fördelning framgår av nedanstående diagram. Volontär711 1

i

l

i

1¶Vll I

ryttarutbildning

1. anställningsåret

KorpralsB

/9

I

I

I

l,

Furirs-

utbildning Vio I

an s tällnin gs å ret

I

utbildning

3. anställningsåret I

1 I

I

I

Försvarskommissionen. Då tden för det fast anställda manskapets utbildning enligt mångårig erfarenhet kan anses väl avvägd, finner försvarskommissionen anledning icke föreligga att föreslå några andra ändringar i fråga om utbildningens längd ouh fördelning för det fast anställda manskapet än som betingas av den ändrade tiden för repetitionsövningens början. Utbillningstidens avsedda fördelning framgår av nedanstående diagram. Volontärl

i

i

r y t t a r n tb ildning

Korpralsd 30

I

1 I

Vio

/8

I

I

is/ I

I

utbildning

s 1

1282 35

I

%

1- anställningsåret

f

J_!_U.

utbildning 1

i

Furirs- , 2. anställningsåret

I

3. anställningsåret A 16

242 Artilleriet. Enligt nu gällande bestämmelser pågår volontärartilleristutbildringen från den 1 november till slutet av oktober följande år. Vid samma tid börjar i regel furirs- och konstapelsutbildningen, vilken i allmänhet pågår till repetitionsövningarnas början året därpå. Utbildningstidens fördelning framgår av nedanstående diagram. VolontärVn

1. anställningsåret

Konstaomkr. Vn

artilleristutbildning

2. anställningsåret

Furirsomkr. Vn

pelsutbildning % I

I

i

3. anställningsåret

utbildning

Försvarskommissionen. Tiden för det fast anställda manskapets utbildning vid artilleriet har hittills befunnits väl avvägd. Försvarskommissionen finner därför icke anledning att föreslå andra ändringar i fråga om längd och fördelning av det fast anställda manskapets utbildningstid vid artilleriet än som betingas av ändrade tider för de värnpliktigas inryckning till repetitionsövning. Utbildningstidens avsedda fördelning framgår av nedanstående diagram. VolontärVn I

artilleristutbildning 1

i

1¶Konstaomkr. Vn 1 ! 1

l

pelsutbildning S0

1 I

/8

1. anställningsåret ! > 2. anställningsåret

Furirsomkr. Vn

I

3. anställningsåret

utbildning 30'8

!

'

!

i

il

Ingen j örtrupper na. Det fast anställda manskapet vid ingenjörtrupperna genomgår under första anställningsåret volontärsoldatutbildning, under det andra korpralsutbildning samt under det tredje furirsutbildning. Utbildningsdiagrammet har följande utseende.

243 Volontär1

i

i

i

soldatutbildning !

!

/io

utbildning

i > 2. anställningsåret

Furirs10

1. anställningsåret

Korprals15

i

/9

/io

| > 3. anställningsåret

utbildning i

!

i

;

i

Försvarskommissionen. Tiden för det fast anställda manskapets utbildning har även i fråga om ingenjörtrupperna befunnits väl avvägd. Försvarskommissionen finner därför lika litet som vid kavalleriet och artilleriet anledning föreligga att föreslå andra ändringar i fråga om längd och fördelning av det fast anställda manskapets utbildningstid vid ingenjörtrupperna än som betingas av ändrade tider för de värnpliktigas inryckning till repetitionsövning. Utbildningstidens avsedda fördelning framgår av nedanstående diagram. VolontärVn

soldatutbildning

> 1. anställningsåret

KorpralsVi

utbildning !

,i_

I

/10

i

utbildning I

%

j

> 2. anställningsåret

Furirs-

3. anställningsåret

3 I

!

%

!

1¶Signaltrupperna. Signaltrupperna ingå enligt 1925 års härordning i ingenjörtrupperna. F ö r det fast anställda manskapets utbildning gälla i anledning härav samma bestämmelser som ovan angivits i fråga om ingenjörtrupperna. Försvarskommissionen. Vad i fråga om det fast anställda manskapets utbildningstid anförts under ingenjörtrupperna äger i full utsträckning sin giltighet även beträffande signaltrupperna. Försvarskommissionen anser sig därför endast böra hänvisa till sitt uttalande i denna fråga under rubriken ingenjörtrupperna.

244 Trängtrupperna. Under det första anställningsåret genomgå trängtruppernas fast anställda manskap såväl volontärsoldat- som vicekorpralsutbildning. Volontärsoldatutbildningen pågår från den 1 november till omkring den 1 juli året därpå. Vid sistnämnda tidpunkt vidtager vicekorpralsutbildningen, som avslutas omkring den 15 oktober. Korprals- och furirsutbildningen under andra och tredje anställningsåren börjar omkring den 15 oktober och pågår till repetitionsövningarnas början året därpå. Utbildningstidens fördelning är i allt väsentligt densamma som vid infanteriet. Försvarskommissionen. Försvarskommissionen har ansett, att i fråga om infanteriet vicekorpralsutbildningen bör borttagas, då utbildningen med tunga vapen vid detta truppslag i den nya organisationen kräver en till ett år utsträckt volontärsoldatutbildning. Även vid trängtrupperna hava tillkommit nya utbildningsgrenar, varigenom en liknande anordning vid dessa blir nödvändig. Så måste, såsom i följande avdelning närmare utvecklas, fast anställd personal redan från början av sin tjänstgöring erhålla utbildning i bland annat kulsprutetjänst, trafiktjänst och motorverkstadstjänst. Försvarskommissionen har i anledning härav funnit sig böra föreslå vicekorpralsutbildningens borttagande även vid trängtrupperna. I likhet med vid infanteriet bör den emellertid ersättas med sådan förberedande befälsutbildning under hela volontärsoldatskolan, som kan vara ägnad att underlätta korpralsutbildningen. I övrigt finner försvarskommissionen tiden för det fast anställda manskapets utbildning vid trängtrupperna väl avvägd, varför andra ändringar än sådana, som betingas av ändrade tider för de värnpliktigas inryckning till repetitionsövning, icke böra företagas. Även i fråga om längden och fördelningen av det fast anställda manskapets utbildningstid i den nya organisationen kommer sålunda huvudsaklig överensstämmelse att råda med infanteriet.

Utbildningens

omfattning lägre tr tapp

och organisation förbanden.

vid

de

Infanteriet. Allmänna grunder. Det är, såsom förut framhållits, enligt försvarskommissionens mening principiellt eftersträvansvärt, att ett truppförbands utbildnings-, d. v. s. fredsorganisation, är i möjligaste mån likartad med samma truppförbands krigsorganisation. Detta är önskvärt redan av den anledningen, att ny- och omorganisationer vid mobilisering helst böra undvikas. Men därjämte blir ett truppförbands värde i krig större, därest detsamma i fredstid kunnat övas såsom sådant. Detta hänför sig icke endast till överensstämmelsen mel-

245 lan de båda organisationsformerna, d. v. s. den likformiga indelningen i underavdelningar. Det beror även därpå, att de fördelar, som följa av att personalen — befäl och meniga — i fredstid vant sig vid samarbete, bliva till gagn för de mobiliserade truppförbandens fasthet och krigsduglighet. Av dessa skäl är det en militär angelägenhet av avgörande vikt, både att största möjliga överensstämmelse råder mellan ett truppförbands krigs- och fredsorganisationer och att samma personal, i så stor utsträckning som möjligt, tjänstgör vid samma truppförband såväl vid mobilisering som i fredstid. Med nuvarande fredsorganisation av de lägre truppförbanden och på grund av att den på aktiv stat uppförda befälskaderns styrka avpassats efter en viss skolorganisation kan emellertid intetdera av nämnda önskemål i erforderlig utsträckning tillgodoses. Den nu gällande »ständiga indelningen> i fredstid av infanteriregementet, till vilken den fast anställda personalens redovisning ävensom regementets förvaltningsorganisation äro anknutna, är närmast avpassad efter den under repetitionsövningstiden lämpliga övningsorganisationen (två bataljoner), men denna senare är, som i annat sammanhang framhålles, i sin tur icke överensstämmande med krigsorganisationen. Genom de av försvarskommissionen föreslagna förändringarna i tjänstgöringstidens längd, fördelning och förläggning blir det möjligt att under repetitionsövningarna giva infanteriregementet en organisation, som, låt vara tillfälligt, dock är någorlunda likformig med den vid mobilisering avsedda. Däremot låter det sig — som kommissionen i annat sammanhang anfört — icke göra att ernå överensstämmelse mellan nämnda tillfälliga organisation och den under övrig tid av året gällande »ständiga» organisationen, till vilken förvaltningen alltjämt förutsattes vara ansluten. Utbildningsorganisationen under huvuddelen av det militära utbildningsåret bör emellertid så inpassas i sistnämnda organisation, att de av nämnda förhållande följande olägenheterna i möjligaste mån undvikas. Såsom det närmaste målet för utbildningsarbetet vid de lägre truppförbanden bör härvid uppställas, att den däri deltagande personalen göres skickad att vid början av repetitionsövningarna ingå i det då krigsorganiserade infanteriregementet. För att detta skall bliva möjligt är det bland annat angeläget att på ett sådant sätt taga den av kommissionen föreslagna fredsorganisationen i anspråk för utbildningen av de under huvuddelen av året i tjänstgöring varande personalgrupperna, att personalens samhörighet med ett och samma truppförband blir så fullständig och jämväl så varaktig som möjligt. Härtill bör hänsyn tagas redan vid ordnandet av den — i förhållande till de egentliga truppförbandsövningarna — förberedande och övervägande tekniska utbildningen av nämnda personalgrupper, som bedrives vid soldat- och befälsskolor, och vars organisation lämpligen anpassas mera efter pedagogiska och övningstekniska än efter taktiska och krigsorganisatoriska grunder. Ur truppförbandsutbildningens synpunkt bör — såsom av det föregående framgår — det militära utbildningsåret uppdelas i två perioder, den ena

246 omfattande tiden oktober—juli, den andra tiden augusti—september. Under sistnämnda period skall, enligt vad kommissionen tidigare anfört, det av vederbörlig årsklass uppsatta och efter taktiska grunder — d. v. s. i skvttekompanier m. m. — indelade bataljonsförbandet med underavdelningar och staber övas. Detsamma övas dessutom under september månad vartannat år inom det regementsförband, som då på grund av repetitionsövningsinkallelsen bildas. Detta bataljonsförband bör därtill, så långt sig göra låter, i huvudsak vara identiskt med vederbörlig bataljons repetitionsövningsorganisation och tillika utgöra en del av dess krigsorganisation. Under den tidigare perioden (oktober—juli) åter försiggår — bortsett från befälsutbildningen, som behandlas i annat sammanhang — den förberedande, övervägande tekniska utbildningen av fast anställda och värnpliktiga underbefäl och meniga samt av grupper, troppar och plutoner. Under denna period bör emellertid utbildningen, av skäl som kommissionen i annat sammanhang anfört, bedrivas fördelad på regementets båda bataljoner. Denna fördelning bör dock — av ovan anförda skäl — vara gjord på ett sätt, som i största möjliga utsträckning garanterar personalens samhörighet med det truppförband, där den såväl under andra perioden som vid mobilisering avses placerad. Perioden oktober—juli. Fast anställt manskap. Beträffande ändamålet med och omfattningen av den utbildning, som bör bibringas det fast anställda manskapet, förutsätter kommissionen, att nu gällande ordning i huvudsak bibehålles. Volontärsoldatutbildningen tager sålunda sin början omkring den 1 november samt korprals- och furirsutbildningen omkring den 15 oktober. Volontärsoldatutbildningen skall vidare pågå till början av oktober, korprals- och furirsutbildningen till repetitionsövningarnas början. Korprals- och furirsutbildningen bör liksom nu avslutas med elevernas provtjänstgöring såsom instruktörer under de värnpliktigas första tjänstgöring. Detta innebär, att utbildningen i korprals- och furirskolorna måste för flertalet elever upphöra redan i mitten av april i stället för som nu först i mitten av maj. Ä andra sidan kan den taga sin början någon vecka tidigare än nu. Den minskning av de fast anställdas utbildningstid vid underbefälsskolorna, som likväl bliver en följd av ökningen av de värnpliktigas första tjänstgöring, torde emellertid komma att kompenseras genom den ökade kontinuitet i undervisningen, som följer av det förändrade sättet för utbildningens anordnande. Med åberopande av de inledningsvis angivna principerna för utbildningens ordnande anser försvarskommissionen det i och för sig önskvärt, att vid varje kompani årligen anställes det antal volontärer, varav kompaniet har behov eller som utgör kompaniets andel av hela regementets behov. Vidare är det av samma orsaker ett önskemål, att volontärerna under utbildningstiden intill furirsexamen få kvarbliva vid det kompani, där de sålunda vunnit

247 anställning. Med den årskontingent volontärer om 40—45 man, som kommissionen förutsätter, skulle emellertid vid tillämpningen av ett sådant system på vart och ett av de åtta kompanierna komma allenast 5 ä 6 volontärer årligen. Denna styrka är emellertid ur utbildningssynpunkt för liten. Enligt erfarenheten bör nämligen en utbildningsavdelning av detta slag icke understiga omkring 20 man. Med den angivna styrkan volontärer kan emellertid vid varje regemente årligen uppsättas två utbildningsavdelningar på omkring 20 man vardera. Utbildningen kan sålunda, där icke särskilda förhållanden annorlunda betinga, bedrivas bataljonsvis. Enligt kommissionens mening böra i regel bägge de nämnda två kontingenterna årligen anställas och utbildas vid ett av vardera bataljonens kompanier, där volontärerna sedan i allmänhet böra kvarbliva i varje fall till och med avlagd furirsexamen. Det nästföljande året böra av vederbörlig bataljon de nyantagna volontärerna anställas vid ett annat kompani o. s. v. Anställande av volontärer kommer med en dylik anordning visserligen icke att kunna ske årligen vid varje kompani. Ä andra sidan kommer dock vederbörande bataljonschef att kunna inverka på utbildningen av de för tjänstgöring vid hans bataljon i fredstid och i krig avsedda underbefälen. Då furirsexamen avlägges i slutet av tredje utbildningsåret, bliva med här förutsatt anordning årligen tre kompanier vid varje bataljon under tiden oktober—juli tagna i anspråk för utbildning av fast anställt manskap. Under tiden oktober—april har denna utbildning formen av en skola för de fast anställda eleverna; under tiden april—juli har den, i vad rör furirsoch korpralseleverna, formen av dessa elevers provtjänstgöring i allmänhet vid eget kompani såsom instruktörer vid utbildningen av de då tjänstgörande, till linjetjänst uttagna värnpliktiga. Bataljonernas volontärsoldatplutoner böra under sistnämnda tid ingå såsom underavdelningar av visst kompani. Studenter och likställda (i befålstjänst) samt officers- och reservofflcersaspiranter (värnpliktiga befälselever). Såsom i det föregående omnämnts, beräknas infanteriets årliga kontingent av studenter och likställda (utom officers- och reservofficersaspiranter) komma att uppgå till 900 man. Före inställelsen till första tjänstgöring beräknas avgå 2 %, vadan antalet tillstädeskomna kan beräknas till omkring 880. Av dessa komma på varje infanteriregemente omkring 45 man. Enligt av försvarskommissionen angiven princip om personalens utbildning vid vederbörligt truppförband bör dessa befälselevers sammandragning till arméfördelningsvis organiserade studentgevärskompanier upphöra. Detsamma bör gälla det för hela infanteriet gemensamma »studentkulsprutekoinpani», där utbildning med tunga vapen för närvarande centralt bedrives. Båda ifrågavarande studentgruppers utbildning bör bedrivas vid vederbörliga infanteriregementen. Till denna bör även ansluta officers- och reservofficersaspiranterna under dessas första soldatutbildningsperiod.

248 Vad utbildningen av befälselever i signaltjänst beträffar, bör denna enligt kommissionens mening som hittills förläggas till ett för armén gemensamt studentsignalkompani. Vidare har det synts kommissionen nödvändigt, att utbildningen av värnpliktiga befälselever i infanterikanontjänst beräknas centraliserad till Göta livgarde (stridsvagnsregementet). För utbildningen av befälseleverna vid infanteriregemente böra särskilda underavdelningar tagas i anspråk. Varje årskontingent kan — förutom officers- och reservofficersaspiranterna — uppskattas till 30 ä 35 man gevärsmanskap och 10 ä 15 man kulsprute- och granatkastar man skåp, allt i medeltal per infanteriregemente. Av årskontingenten kan sålunda med fördel under utbildningen organiseras en gevärspluton och ett tungt förband. Härför tages lämpligen i anspråk det kompani, som samma kalendeår disponeras för utbildningen av de föregående år inskrivna befälseleverna under deras andra tjänstgöringsomgång. Detta kompanis organisation blir därför helt upptagen av dessa uppgifter. Värnpliktiga i allmänhet. ~': Enligt i det föregående lämnad redogörelse har försvarskommissionen beräknat årskontingenten inskrivna och till linjetjänst uttagna »värnpliktiga i allmänhet» till omkring 750 man per infanteriregemente. Av dessa beräknas emellertid 8 % avgå före inställelsen till första tjänstgöringen. Den vid tjänstgöringens början tillstädeskomna styrkan blir alltså omkring 690 man. Av dessa beräknas 100 man utgöra den för utbildningen under vinterhalvåret avsedda kontingenten av för truppträngen avsedda kockar, kuskar m. fl. För sommarsoldatskolan kan sålunda beräknas en styrka av omkring 590 man vid inryckningen tillstädeskomna. För närvarande utväljes av här ifrågavarande värnpliktiga visst antal för utbildning till kulsprutemanskap, granatkastarmanskap, signalister, pionjärer, kommissarier, sjukvårdsmän m. fl. enligt 1925 års härordning förefintliga specialkategorier; återstoden utbildas till att ingå i gevärsplutoner vid skyttekompani. Motsvarande urval av specialister måste även framdeles äga rum med ledning av truppförbandens krigsorganisation och därav beroende mobiliseringsbehov. Till övriga ovan nämnda grupper bör ytterligare komma infanterikanonmanskap, eventuellt även andra specialkategorier. Värnpliktsgruppen underbefäl och fackmän inrymmer enligt 1925 års härordning i sig värnpliktiga, avsedda för utbildning till underbefäl vid såväl gevärs- som kulsprutekompani samt vid granatkastar-, pionjär- och signalförband m. fl., varjämte gruppen omfattar värnpliktiga, avsedda för utbildning till kommissarier. De till värnpliktsgruppen underbefäl och fackmän uttagna böra jämväl framdeles uppdelas på samma utbildningskategorier som övrigt linjemanskap. Det antal »värnpliktiga i allmänhet» (såväl underbefäl och fackmän som övriga), som tills vidare torde komma att tillhöra envar av dessa utbildningskategorier, har av försvarskommissionen överslagsvis beräknats komma att per infanteriregemente uppgå till det antal, som angives i efterföljande tabell.

249 Kategori

%

Antal

Till linjetjlirist uttagna värnpliktiga i allmänhet D ä r a v : underbefäl eller fackmän övriga — sommarkontingent vinterkontingent .. Underbefäl eller fackmän: Vid skytteförband » kulspruteförband » granatkastarförband » infanterikanonförband » signalförband » pionjärförband Kommissarier

Summa 690

138 452 100

58-5 21 7 1 7-5 2 3

81 29 10 1 10 3 4

64 21 7 1 3 2 2

289 94 32 5 14 9 9

övriga: Sommarkontingent: Skyttemanskap Kulsprutemanskap Granatkastarmanskap Inf anterikanonmanskap Signalmanskap Pionj ärmanskap Kommissarier Vinterkontingent

100 690

Utbildningen av sådana specialister, som endast utgöra några få man per regemente, kan i allmänhet icke ändamålsenligt bedrivas regementsvis. Densamma måste liksom nu centraliseras fördelningsvis eller i vissa fall bedrivas vid ett för hela infanteriet gemensamt, särskilt organiserat utbildningsförband. Inf anterikanonman skåpet bör härvid sammandragas vid stridsvagnsregementet. Övriga kategorier böra emellertid utbildas vid vederbörliga regementen och därvid tillika, i den mån det är möjligt, vid de bataljoner och kompanier, där personalen under perioden augusti—september, under repetitionsövningen och vid mobilisering skall vara placerad. I fråga om signalmanskapet förutsattes, att för deras utbildning ett kompani vid allenast endera bataljonen tages i anspråk. Vid detsamma — benämnt specialkompani — torde även ifrågakommande pionjärutbildning ändamålsenligen kunna förläggas. Kulsprute- och granatkastarmanskapet bör liksom gevärsmanskapet fördelas till utbildning på båda bataljonerna. De för utbildning till underbefäl vid skyttekompanis gevärsplutoner avsedda värnpliktiga underbefälseleverna torde dock, med hänsyn till utbildningens natur och till övningstidens längd, böra, liksom nu, sammandragas regementsvis, varför ett av endera bataljonens kompanier erfordras för deras utbildning. För övrigt gevärsmanskap erfordras ytterligare tre av regementets kompanier. Med hänsyn till önskvärdheten av överensstämmelse mellan nu ifrågavarande utbildnings-

250 organisation och den under augusti—september planerade är det eftersträvansvärt att för huvuddelens av gevärsmanskapet utbildning taga i anspråk kompanier, som tillhöra den bataljon, där ifrågavarande personal under nämnda båda månader, under repetitionsövningen och i allmänhet vid mobilisering avses placerad. Med hänsyn till utbildningsarbetets övervägande tekniska natur under nu ifrågavarande skede (d. v. s. före den 1 augusti) är det ändamålsenligt att för utbildningen av kulsprute- och granatkastarmanskapet taga i anspråk särskilda kompanier, d. v. s. andra kompanier än dem, dit gevärsmanskapets utbildning förlägges. Antalet av de förstnämnda värnpliktiga nödvändiggör att härför tagas i anspråk två kompanier. Yintersoldatskolan i Norrland. Vid de norrländska regementena skola, som kommissionen i annat sammanhang föreslagit, de till linjetjänst uttagna »värnpliktiga i allmänhet», vilka under andra värnpliktsåret fullgjort sin första tjänstgöring, i februari eller mars tredje året fullgöra 25 dagars vintersoldatskola. I överensstämmelse med de principer, kommissionen ansett böra vara de bestämmande för utbildningens organisation, bör för ifrågavarande värnpliktigas utbildning tagas i anspråk den av vederbörligt regementes båda bataljoner, där dessa värnpliktiga tjänstgjort under tiden augusti—september kalenderåret närmast före det, varunder nämnda vinterutbildning äger rum, och varest de i allmänhet krigsplacerats. Vinterkontingenten vid samtliga regementen. Som kommissionen anfört under »Utbildningstidens längd och fördelning» skulle en mindre del av den årliga linjekontingenten för utbildning till kuskar, kockar o. dyl. vid truppträngen fullgöra sin första tjänstgöring ungefärligen under tiden den 15 oktober—den 1 april med början redan under första värnpliktsåret och med ett par veckors uppehåll i tjänstgöringen kring årsskiftet. Antalet av dessa värnpliktiga har beräknats till c:a 100 man vid varje regemente. För utbildningen av dessa värnpliktiga torde i regel två kompanier böra beräknas bliva tagna i anspråk. Perioden augusti—september. Omkring den 1 augusti förlägges utbildningen av linjekontingenten i dess helhet till den bataljon, som huvuddelen av årsklassen skall tillhöra under truppförbandsövningsperioden, under repetitionsövningarna och i allmänhet vid mobilisering. De av denna bataljons kompanier, som dittills varit gevärskompanier, organiseras nu såsom skyttekompanier därigenom att underavdelningarna inom bataljonens tunga kompani fördelas på de förstnämnda. Därest icke gevärsmanskap utbildats vid flera än två av bataljonens kompanier, tages ett tredje kompani inom densamma i anspråk såsom skyttekompani. Detta erhåller sina gevärsplutoner från den andra bataljonens gevärskompani och sin tunga pluton ur dennas tunga kompani. De för

251 tjänst vid gevärspluton inom skyttekompani utbildade värnpliktiga underbefälseleverna fördelas på gevärsplutonerna inom övningsbataljonens tre skyttekompanier. Studentkompaniet överlämnar till bataljonen de befälselever, som fullgöra sin andra tjänstgöringsomgång, vilka därstädes — allt efter erhållen utbildning — fördelas såsom underbefäl på gevärsplutoner, tunga plutoner eller vid staber. Från specialkompaniet övertager bataljonen likaledes erforderlig signal- och eventuellt pionjärpersonal. Vid den andra bataljonen bliva därigenom två av kompanierna helt och hållet samt ett tredje delvis frigjorda från utbildningsarbete. Det härigenom disponibla befälet kan därigenom användas såsom biträden vid övningarnas anordnande och ledande samt såsom stridsdomarpersonal. De tagas därjämte i anspråk såsom instruktionskader vid landstormsbefäls- och landstormsrepetitionsövningarna. Den 1 september varje år inrycka av närmast äldre årsklass de till underbefäl och fackmän uttagna värnpliktiga. De placeras härvid till tjänstgöring, i den mån det är möjligt, vid de truppförband, dit de vid mobilisering avses höra och där de hava undergått sin första utbildning. Regements övningarna. Övningar i regementsförband kunna enligt kommissionens förslag vid varje infanteriregemente äga rum vartannat år i september. Detta möjliggöres därigenom, att de under de två närmast föregående åren i bataljonsförband under perioden augusti—september utbildade årsklasserna då avses vara i tjänstgöring under tiden den 1—den 25 september, d. v. s. samtidigt med den för året nyutbildade bataljonen. För den ena av dessa årsklasser tages den av regementets bataljoner i anspråk, där den ifrågavarande årsklassens utbildning ett tidigare år varit förlagd. Härigenom uppfylles önskemålet om kontinuitet i den värnpliktiga personalens anknytning till organisationen. För den andra till repetitionsövning tillkallade kontingenten däremot måste bataljonskadern uppsättas vid sidan av regementets fasta organisation. Denna kader för I I I . bataljonen torde emellertid kunna genom lämpliga åtgärder bliva i viss mån densamma som den för sagda bataljon i krig avsedda. Övningar med ett regementsförband om tre ungefär lika starka, likformigt och i stort sett enligt mobiliseringsplanen indelade bataljoner kunna sålunda under september månad vartannat år äga rum vid varje regemente. Av dessa bataljoner uppfylla dock endast två det av kommissionen såsom mål uppställda kravet, att deras kader skall vara i huvudsak identisk med den, som under första tjänstgöringens truppövningsperiod utgjorde stommen i utbildningsorganisationen. Denna svaghet i utbildningens organisation vid infanteriet kan dock med den av kommissionen föreslagna fredsorganisationen icke undvikas. Till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga böra fullgöra tjänstgöringen antingen i en följd eller ock i form av en första och en andra tjänstgöringsomgång. Inkallelse till tjänstgöring sker uteslutande med hänsyn till be-

252 hovet av handräckning under olika delar av året. Kommissionen har därvid räknat med att ifrågavarande värnpliktiga — liksom nu — i större eller mindre antal äro inkallade till tjänstgöring hela året om. Även för dessa värnpliktigas tjänstgöring måste emellertid ett ständigt truppförband tagas i anspråk. Därest deras arbetskraft skall kunna rationellt utnyttjas, måste nämligen deras handräckningstjänst enhetligt regleras och deras fostran till disciplin, plikttrohet och ordning bedrivas på samma sätt och med enahanda metoder som utbildningen av de till linjetjänst uttagna värnpliktiga. Den s. k. inre tjänsten blir i detta hänseende ett så mycket viktigare utbildningsmedel som möjligheterna till övrig utbildning torde bliva små. Densamma förutsätter emellertid, att de värnpliktiga tillhöra ett särskilt för deras utbildning disponibelt truppförband. Vid uppgörandet av sitt organisationsförslag har kommissionen därför — i enlighet med vad tidigare under »Arméns organisation på högre och lägre truppförband» anförts — föreslagit, att ett särskilt kompani för ifrågavarande värnpliktiga ingår i varje regementes fredsorganisation.

Stridsvagnsregementet. Vad i de allmänna grunderna för utbildningens omfattning och organisation vid infanteriet anförts äger sin giltighet även beträffande stridsvagnsregementet. Försvarskommissionen förutsätter därför, att de angivna principerna för utbildningens anordnande m. m. komma till tillämpning även vid detta regemente. Såsom i annat sammanhang berörts, bör infanterikanonutbildningen förläggas till stridsvagnsregementet, varigenom enligt kommissionens mening den till infanterikanontjänst uttagna personalens utbildning torde kunna bliva på ändamålsenligaste sätt ordnad. Perioden oktober—juli. Fast anställt manskap. Beträffande omfattning och organisation av det fast anställda manskapets utbildning ifrågasätter försvarskommissionen icke någon avvikelse i stort från de principer, som böra tillämpas vid infanteriet i övrigt. Studenter och likställda (i befälstjänst) samt reservofficersaspiranter. Enligt i det föregående gjorda beräkningar utgör antalet stridsvagnsregementet för utbildning i stridsvagnstjänst tilldelade studenter och likställda 20 man. Härtill kommer det antal studenter och likställda, som i likhet med vissa till linjetjänst uttagna värnpliktiga i allmänhet från infanteriet i övrigt skall utbildas i infanterikanontjänst. Detta antal utgör omkring 20. Såsom vid infanteriet i övrigt böra för studenternas utbildning avses särskilda underavdelningar. De för utbildning i stridsvagnstjänst uttagna bilda därvid lämpligen en pluton. Då studenterna fullgöra sin tjänstgöring under två på varandra följande år, bliva sålunda två plutoner tagna i anspråk för

253 studenternas utbildning. Dessa båda plutoner ingå lämpligen i ett och samma kompani. D e för utbildning i infanterikanontjänst uttagna värnpliktiga studenterna böra likaledes ingå i särskild avdelning eller särskilda avdelningar för sig, tillsammans med övriga för infanterikanontjänst uttagna värnpliktiga. Värnpliktiga i allmänhet. Årskontingenten stridsvagnsregementet tilldelade värnpliktiga beräknas utgöra omkring 350 man. Av dessa beräknas avgå före inryckningen 8 % eller 28 man, varför en kontingent om 322 man beräknas inrycka till första tjänstgöring. Ifrågavarande värnpliktiga hava av försvarskommissionen beräknats bliva fördelade enligt nedanstående tabell. K a t e g o r i Underbefäl eller fackmän Övriga — sommarkontingent vinterkontingent

%

Antal

Summa

64 208 50

322 Av dessa värnpliktiga uttages ett visst antal för utbildning i pionjär-, signal- och verkstadstjänst m. m. F ö r utbildningen av de till egentlig stridsvagnstjänst uttagna värnpliktiga tagas lämpligen i anspråk två hela kompanier samt en del av ett tredje, det sistnämnda för underbefäls- och fackmannautbildning. Till det sistnämnda kompaniet förlägges lämpligen även de två studentplutonerna, som bildas av stridsvagnsregementet tilldelade studenter. Vidare måste för utbildning av dem, som uttagits till pionjär-, signaloch verkstadstjänst, avses ett kompani. Enligt vad under »Infanteriet» anförts, utgöra de till infanterikanontjänst uttagna värnpliktiga från infanteriet i dess helhet sammanlagt 108 man, varav 18 underbefäl eller fackmän. För dessas utbildning måste tagas i anspråk två av regementets kompanier. Till dessa kompanier bör även förläggas utbildningen av de studenter, som, tillhörande andra infanteriregementen, skola erhålla infanterikanonutbildning vid stridsvagnsregementet. Vinterkontingentens utbildning. Som kommissionen tidigare anfört skulle en mindre del av stridsvagnsregementets årliga linjekontingent fullgöra sin första tjänstgöring ungefär under tiden den 15 oktober—den 1 april med hemförlovning under jul- och nyårshelgen. Antalet av dessa värnpliktiga har beräknats till omkring 50 man. För utbildningen av ifrågavarande värnpliktiga böra i regel tagas i anspråk en a två plutoner, ingående i något av de sex kompanierna. Perioden augusti—september. Under denna period bibehålies i stort sett samma organisation som under sommarsoldatskolan före den 1 augusti. Organisationen avpassas emellertid efter tillgången på materiel och personal i avsikt att erhålla en för sam-

254 övningar (fälttjänstövningar) med det övriga infanteriet lämpad sammansättning. Härvid böra emellertid, i den mån förhållandena det medgiva, uppsättas kompanier (plutoner) överensstämmande med krigsorganisationen. Vid stridsvagnsregementet avses även att utbildas officerare dels i stridsvagnstjänst, dels i infanterikanontjänst. Sådan utbildning är nämligen nödvändig med hänsyn till rekryteringen av stridsvagnsregementets officerspersonal ävensom till behovet av instruktörer vid övriga infanteriregementen. Denna utbildning bedrives jämsides med annan utbildning och försiggår, i den mån allsidigheten i utbildningen det kräver, antingen i särskilda utbildningsavdelningar eller ansluten till något av regementets kompanier.

Kavalleriet. Allmänna grunder. De synpunkter, som tidigare anförts beträffande önskvärd överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisationer vid de lägre truppförbanden gälla även beträffande kavalleriet. Bedan i nuvarande organisation är detta krav bättre tillgodosett vid kavalleriet än vid infanteriet, därigenom att samtliga skvadroner året om utgöra fasta utbildningsenheter i en helt annan grad än infanteriets kompanier. Detta förhållande möjliggöres främst av det stora antalet fast anställda vid kavalleriet samt betingas av kravet på hästarnas rationella utbildning och vård. Det fast anställda manskapet utbildas för närvarande under vinterhalvåret i skvadronsvis anordnade volontärryttar- och korpralskolor samt i en för regemente gemensam furirskola. Från början av maj till mitten av juli fortsättes denna utbildning i inom skvadronerna organiserade troppförband för de fast anställda. De värnpliktigas utbildning pågår från början av april till mitten av juli i vid varje skvadron organiserade ryttarskolor. Från mitten av juli till repetitionsövningarnas början organiseras skvadronerna på skvadronsstab och i regel två troppar, sammansatta av såväl fast anställda som värnpliktiga. Under denna tid utbildas förbanden jämväl i uppträdande på cykel. För utbildningen i pansarbiltjänst sammandrages under sommaren en särskild pansarbilskola, till vilken manskap från samtliga skvadroner kommenderas. Under repetitionsövningarna organiseras slutligen regementet i närmaste överensstämmelse med gällande krigsorganisation eller med för blivande fälttjänstövningar särskilt gällande organisationsbestämmelser. Enär ovanstående i sina huvuddrag angivna organisation av utbildningen visat sig väl avpassad efter kavalleriets speciella behov och förhållanden, anser försvarskommissionen att densamma i stort sett bör bibehållas, dock med de modifikationer, som tillkomsten av de permanenta pansarbilskvadronerna nödvändiggör. Med hänsyn härtill förutsätter kommissionen i huvudsak följande organisation av utbildningen vid kavalleriet.

255 Perioden oktober—den 15 juli. Fast anställt manskap. Beträffande ändamålet med och omfattningen av den utbildning, som bör bibringas det fast anställda manskapet, förutsätter kommissionen, att nu gällande ordning i huvudsak bibehålles. Volontärryttarutbildningen tager sålunda sin början den 1 november, korprals- och furirsutbildningen omkring den 15 oktober, samt fortgår i vid de beridna skvadronerna anordnade volontärryttar- och korpralskolor samt för regemente gemensam furirskola till och med april månad, samt därefter till och med den 14 juli i ryttartroppar vid ryttarskvadronerna samt i kulsprute- och granatkastarförband och signalavdelning vid tekniska skvadronen. Liksom vid övriga truppslag avslutas underbefälsutbildningen med provtjänstgöring såsom befäl vid trupp. Denna tjänstgöring äger vid kavalleriet rum dels under utbildningen i särskilda troppar för det fast anställda manskapet, dels under trupputbildningsperioden den 15 juli—repetitionsövningarnas början under tjänstgöring tillsammans med de värnpliktiga. Såväl volontärryttar- som korprals- och furirsutbildningen avslutas till repetitionsövningarnas början. Vad det fast anställda manskapet vid pansarbilskvadronen beträffar, torde detta böra rekryteras från övriga skvadroner med manskap, som i allmänhet genomgått korprals- eller furirsutbildning. Någon volontärryttar-eller korpralsutbildning behöver för den skull icke äga rum vid denna skvadron utan endast speciell pansarbilutbildning och utbildning med tunga vapen. Den fast anställda personalen är främst avsedd att utgöra besättning på pansarbilarna, under det att de värnpliktiga ingå i följetroppen m. m. Under det fast anställda manskapets utbildning i särskilda troppförband organiseras även viss specialutbildning för detsamma, nämligen i observationstjänst, gasskyddstjänst och pionjärtjänst m. m. i sådan utsträckning, att mobiliseringsbehovet kan tillgodoses med fast anställt och f. d. fast anställt manskap. Officers- och reservofflcersaspiranter. Med hänsyn till inryckningstiden kunna officers- och reservofficersaspiranterna icke utbildas tillsammans med övriga värnpliktiga. På grund av regementskontingenternas jämförelsevis ringa storlek synes det lämpligast, att liksom hittills utbildningen äger rum i en för kavalleriet gemensam officersaspirantavdelning under tiden intill repetitionsövningarnas början, samt att aspiranterna under repetitionsövningarna tjänstgöra vid sina regementen tillsammans med övrigt manskap. Officersaspirantavdelningen bör med hänsyn till det ur transportsynpunkt centrala läget samt de ur utbildningssynpunkt gynnsamma terrängförhållandena i Skövde alltjämt utgöra en underavdelning av Livregementets husarer. P å grund av den ökade värnpliktskontingenten torde det emellertid icke bliva möjligt att bereda rum för personalen inom detta regementes kasern, men synes personalförläggning kunna anordnas i Skaraborgs regementes under sommarmånaderna icke fullt belagda etablissement.

256 Värnpliktiga i allmänhet. Enligt i det föregående lämnad redogörelse har försvarskommissionen beräknat årskontingenten inskrivna och till linjetjänst vid kavalleriet uttagna värnpliktiga till 272 vid Livregementet till häst (utom övningstruppen vid krigsskolan) och Skånska kavalleriregementet samt till 184 vid Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente. Av dessa beräknas emellertid 8 % avgå före inställelsen till första tjänstgöringen. Den vid tjänstgöringens början tillstädeskomna styrkan blir alltså vid de båda förstnämnda regementena omkring 250 och vid de båda sistnämnda omkring 170 man. Huru dessa värnpliktiga med hänsyn till mobiliseringsbehovet böra beräknas bliva fördelade på de beridna skvadronerna och pansarbilskvadronen framgår av nedanstående tablå. Till Regemente

Livregementet till häst Skånska kavalleriregementet Livregementets h u s a r e r . . Norrlands dragonregemente

Antal värnpliktiga

250 250 170 170

utbildning

beridna skvadroner

vid

p an s arb i 1 sk va dro n

%

Antal

%

Antal

90 90 70 70

225 225 120 120

10 10 30 30

25 25 50 50

Därest ovanstående antal värnpliktiga, avsedda för de beridna skvadronerna, fördelas på dessa, skulle varje skvadron komma att erhålla i medeltal 45 man vid Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet samt 30 man vid Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente. Med hänsyn till utbildningsförhållandena, främst tillgången på hästar, synes emellertid 45 man enligt erfarenheten utgöra ett för högt antal. För en skvadron på 130 hästar torde 35 man böra beräknas som maximum. Av denna anledning böra vid Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet 50 man av de för utbildning vid de beridna förbanden avsedda värnpliktiga uttagas såsom vinterkontingent. Vid de övriga regementena synes antalet värnpliktiga vid de beridna skvadronerna lämpligt avvägt, varför vid dem ingen vinterkontingent bör komma i fråga. Skulle en sådan uttagas, bleve nämligen värnpliktsstyrkan för svag under sommarskolan för att medgiva lämplig organisation av skvadronerna. Det högre antalet värnpliktiga i pansarbil tjänst vid Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente betingas av, att dessa regementens pansarbilskvadroner jämväl skola utbilda det för kavalleribilbataljonen i den vid mobilisering uppsatta lätta brigaden erforderliga manskapet. Det värnpliktiga manskapet vid pansarbilskvadronen beräknas utbildat allt ifrån inryckningen i huvudsak inom skvadronens följetropp, vid Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente även inom en särskild biltropp. Av den inryckande värnpliktskontingenten utväljes visst antal för utbildning till kulsprutemanskap, granatkastarmanskap och signalister, varjämte

257 ett mindre antal under viss del av utbildningstiden erhåller specialutbildning såsom cykel-(motorcykel-)ordonnanser, kommissarier, sjukbärare, kockar, kuskar m. fl. Det ungefärliga årliga behovet av värnpliktiga för utbildning i kulsprutetjänst, granatkastartjänst och signaltjänst framgår av nedanstående tablå. Regemente

Skånska kavalleriregementet Norrlands dragonregemente

Kulsprutemanskap

1¶GranatKastarmanskap

o/0 | Antal

%

10 10 9 9

6 6 5 5

!

25 25 15 15

i < j

Signalister

Antal

%

Antal

15 15 9 9

5 5 5 5

12 12 9 9

Utbildning av kulsprute- och granatkastarmanskap äger rum såväl vid tekniska skvadronen som vid pansarbilskvadronen, utbildning av signalister enbart vid tekniska skvadronen. Vinterryttarskolan vid Norrlands dragonregemente. Vid Norrlands dragonregemente böra, såsom försvarskommissionen i annat sammanhang föreslagit, de till linjetjänst uttagna värnpliktiga, vilka under andra värnpliktsåret fullgjort sin första tjänstgöring, i februari eller mars tredje året fullgöra omkring 25 dagars vinterryttarskola. Under denna tid, då jämväl det fast anställda manskapets särskilda vinterutbildning pågår, organiseras regementets underavdelningar på motsvarande sätt som under perioden den 15 juli—repetitionsövningarnas början, under tillämpande av de för vinterorganisation särskilt gällande föreskrifterna. De värnpliktiga komma härvid att utbildas inom samma förband som under utbildningen föregående sommar. Viuterkontingenten vid Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet. Det antal värnpliktiga, som enligt vad ovan anförts bör utgöra vinterkontingent vid Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet, motsvarar i stort sett den del av den årliga linjekontingenten, som bör erhålla viss specialutbildning såsom kuskar, hästskötare, kockar m. m. Vinterkontingenten fördelas för utbildning på samtliga beridna skvadroner och erhåller förutom grundläggande ryttarutbildning jämväl erforderlig specialutbildning, i vissa fall inom tillfälligt sammandragen, för regemente gemensam skola. Perioden den 15 juli—repetitionsövningarnas början. Byttarskvadronerna organiseras på skvadronsstab och i regel två ryttartroppar, sammansatta av såväl fast anställt manskap som värnpliktiga. 1282 35

-^ 1*

258 Tekniska skvadronen uppsätter förutom signalavdelning två tunga troppar, vilka turvis samövas med ryttarskvadronerna. Pansarbilskvadronen organiseras på skvadronsstab, pansarbiltropp och följetropp, vid Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente därjämte på en biltropp. Under denna period erhålla de beridna förbanden jämväl utbildning för uppträdande på cykel. Huvudvikten lägges på truppförbandens taktiska utbildning. Mot slutet av perioden övas skvadronerna även i uppträdande i högre förband, med hänsyn till personalstyrkan lämpligen inom ramen av en reducerad kavalleribataljon. Härvid kan tillfällig sammanslagning av vissa förband vara nödvändig. Det därigenom frigjorda befälet erfordras såsom biträden vid övningarnas anordnande och ledande samt såsom stridsdomarpersonal. Samövningar med andra truppslag och försvarsgrenar skola under denna period så vitt möjligt äga rum. Repetitionsövningarna. Till repetitionsövningarna inrycker enligt kommissionens förslag årligen en årsklass värnpliktiga, vilka tilldelas de förband, vid vilka de tidigare utbildats. Organisationen under repetitionsövningarna skall under olika skeden möjliggöra övningar med krigsorganiserade skvadrons- och bataljonsförband, vid Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet därjämte i regementsförband. Vid Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente uppsattes en bilskvadron om skvadronsstab och två biltroppar. Byttarskvadroner och tunga troppar uppträda under denna tid i tur och ordning såsom cykelförband. Med hänsyn till manskapsstyrkan kunna kavalleribataljonerna härvid i det närmaste uppbringas till fältstyrka, under det att inom kavalleriregementet vissa förband stundom måste utelämnas eller uppträda med reducerad styrka. Till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga böra fullgöra tjänstgöringen antingen i en följd eller ock i form av en första och en andra tjänstgöringsomgång. Inkallelse till tjänstgöring sker med hänsyn till behovet av handräckning under olika delar av året. Detta är vid kavalleriet störst under vintern, men föreligger året runt. Med hänsyn till att de värnpliktiga ur ersättningsreserven vid kavalleriet i stor utsträckning tagas i anspråk för hästvården böra de fördelas till tjänstgöring med en avdelning på varje skvadron.

Artilleriet. Allmänna grunder. Uti motsvarande avdelning under »Infanteriet» anförda synpunkter äga i stort sett giltighet även beträffande artilleriet. Sålunda bör utbildningsorganisationen under huvuddelen av det militära utbildningsåret vid artille-

259 riet så inpassas i den ständiga organisationen, att den i utbildningsarbetet deltagande personalen göres skickad att vid repetitionsövningarnas början ingå i då så vitt möjligt krigsorganiserade staber, batterier och andra förband. Liksom vid infanteriet kan även vid artilleriet en uppdelning av det militära utbildningsåret i tvenne perioder, den ena omfattande tiden oktober— juli. den andra augusti—september, vara lämplig. Under den tidigare perioden (oktober—juli) bedrives utbildningen vid truppförbandens olika batterier enligt den ständiga indelningen. Under den senare perioden (augusti—september) uppsattes och övas ett antal staber och truppförband (batterier, divisioner), sammansatta såvitt möjligt i överensstämmelse med avsedd krigsorganisation. Vad kommissionen i det följande anför beträffande utbildningens organisation har främst avseende på förhållandena vid fördelningsartilleriregementena och arméartilleriregementet. Vid Norrbottens artillerikår och Gotlands artillerikår torde utbildningen böra bedrivas efter i huvudsak samma grunder och med endast de organisatoriska skiljaktigheter, som betingas av dessa truppförbands mindre tillgång på såväl fast anställd som värnpliktig personal. Vid Bodens artilleriregemente kommer utbildningen givetvis att i vissa avseenden erhålla sin prägel av detta truppförbands egenskap av fästningsartilleriregemente. Några principiella skiljaktigheter i utbildningens organisation torde dock icke heller vid detta truppförband böra föreligga. Kommissionen finner det sålunda icke erforderligt att lämna särskild redogörelse för utbildningsorganisationen vid artillerikårerna och fästningsartilleriregementet. Perioden oktober—juli. Fast anställt manskap. Den nu gällande organisationen av det fast anställda manskapets utbildning finner försvarskommissionen vara ändamålsenlig och böra i huvudsak bibehållas. Utbildningen bör sålunda taga sin början omkring den 1 november och pågå till repetitionsövningarnas början, varvid furirskoleeleverna från tiden för de värnpliktigas inryckning böra tjänstgöra som instruktörer vid dessas utbildning. Utbildningen vid konstapels- och volontärartilleristskolor bör även efter de värnpliktigas inryckning fortgå vid för denna utbildning avsedda batterier. Under periodens sista del böra tilllämpningsövningar i anspända (motoriserade) förband, liksom nu är förhållandet, komma till utförande. Studenter och likställda (i befälstjänst) samt officers- och reservofficersaspiranter. Utbildningen av till befälstjänst uttagna studenter och likställda bör liksom hittills uppdelas på tvenne omgångar, av vilka den första huvudsakligen omfattar artilleristutbildning och förberedande befälsutbildning samt

260 den senare befälsutbildning och särskild utbildning, varvid för olika kategorier särskild utbildning äger rum till resp. batteribefäl, signalister, fältmätare, ljudmätare, meteorologer, eldledningsbiträden m. m. Utbildningen bör förläggas till ett av regementets batterier. Under andra omgången böra studenter tillhörande samma utbildningskategori sammanföras till gemensam utbildning vid visst (vissa) truppförband i likhet med vad nu är förhållandet. Till ovan angiven studentutbildning bör även anslutas utbildningen av officers- och reservofficersaspiranter under deras första utbildningsperiod. Värnpliktiga i allmänhet. På grund av att de inryckande värnpliktskontingenterna föreslås ökade i förhållande till vad fallet är enligt nuvarande organisation, tarvas även ökning av antalet utbildningsenheter för utbildning av de värnpliktiga, Beträffande utbildningen i övrigt finner försvarskommissionen den nuvarande organisationen ändamålsenlig och bör denna därför i huvudsak bibehållas. Sålunda bör liksom för närvarande är fallet utbildningen av signalister, observatörer, eldledningsbitäden m. fl. förläggas till särskilt specialbatteri, under det att utbildningen av riktare, kuskar, servismanskap m. fl. bör äga rum vid samtliga övriga värnpliktsbatterier. För vissa kategorier värnpliktiga, såsom pjäsmekaniker, signalmekaniker m. fl., torde det på grund av det ringa antalet för dylik utbildning avsedda värnpliktiga bliva erforderligt att liksom hittills organisera utbildningen truppslagsvis till särskilda skolor. Perioden augusti—september. Under augusti böra liksom för närvarande är fallet övningar äga rum i divisionsförband, varvid organisationen vid staber och truppförband så vitt möjligt bör överensstämma med avsedd krigsorganisation. Härvid bör ett så stort antal enheter uppsättas, att all i tjänst varande personal erhåller tillämpad utbildning. Kommissionen beräknar, att två divisioner böra kunna organiseras. Kommissionen vill i detta sammanhang erinra om det avgörande inflytande, som tillgången på draghästar (motorfordon) utövar på möjligheten att vid rörligt artilleri bedriva tillämpningsövningar. Under repetitionsövningarna blir artilleritruppförbandens organisation i viss mån beroende av avsedda övningsändamål. Så långt möjligt är, bör organisationen emellertid bringas i största möjliga överensstämmelse med krigsorganisationen. Övningar böra äga rum i såväl batteri- som divisions-, grupp- och regementsförband. Beträffande till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga gälla i huvudsak de synpukter, som anförts under infanteriet. Ingenj örtr upperna. Allmänna grunder. Det samband mellan skolor och utbildningsenheter under den första utbildningen och de mer eller mindre fullständigt krigsorganiserade truppförbanden

261 under tillämpningsövningarna, vilket enligt det föregående eftersträvats beträffande exempelvis infanteriet, torde icke i samma grad kunna uppnås vid ingenjörtrupperna. Bedan den mångfald av olika mindre truppförband, som vid mobilisering skall kunna organiseras vid en ingenjörkår, lägger hinder i vägen härför. Organiserandet av ett flertal övningsförband av olika slag skulle nämligen medföra alltför ringa styrka hos dessa, varav skulle följa, att flera viktiga tekniska övningar icke skulle kunna praktiskt genomföras. Ett samband av ovan angiven art torde icke heller hava avgörande betydelse beträffande andra ingenjörtruppförband än fördelningsingenjörbataljonerna samt fästningsingenjörkompanierna i Boden. Här synes ock ett visst samband mellan utbildningsenheter och fältförband kunna ernås beträffande befälet. Vid vardera av Svea och Göta ingenjörkårer kan under tiden april—september med aktiv personal och en årsklass värnpliktiga en reducerad ingenjörbataljon organiseras. Till utbildningen av denna bataljon bör då bland annat knytas det aktiva befäl vid kåren, som vid mobilisering skall tillhöra bataljonen. Kårens övriga aktiva befäl tages även till stor del i anspråk vid denna bataljon under tiden april—augusti, men avlöses under september av tjänstgöringsskyldig personal på reservstat och i reserven. Under september organiseras å vardera kårens mobiliserings- och övningsplats inom grannfördelningens område denna fördelnings ingenjörbataljon, varvid av kårens aktiva personal den del, som vid mobilisering skall tillhöra denna bataljon och nu kan frigöras från den vid kårens huvuddel tidigare organiserade bataljonen, såsom utrustad kontingent transporteras till övningsplatsen, under det att den årsklass värnpliktiga, som skall fullgöra repetitionsövning, inrycker direkt till övningsplatsen och där erhåller sin utrustning. Återstående befälsbehov vid bataljonen fylles med tjänstgöringsskyldig reservpersonal. På motsvarande sätt synes vid Bodens ingenjörkår ett a två av krigsorganisationens fästningsingenjörkompanier kunna organiseras under tiden maj— september, samt under september dessutom ytterligare ett a två dylika förband. Vad övriga ingenjörtrupper beträffar behöver dessas personal i stor utsträckning samma utbildning som ingenjörkompaniernas. Det torde därför icke innebära någon olägenhet, att personalen vid de förra erhåller sin grundläggande utbildning vid ovan omnämnda bataljoner och kompanier. Under tillämpningsövningar kunna vid behov sammandragas specialförband av olika slag, såsom vägkompanier, motoriserade krigsbrokompanier o. s. v. Härvid bör givetvis eftersträvas att å dessa förband sådan befälspersonal beordras tjänstgöra, som vid mobilisering är avsedd att tillhöra desamma. Beträffande slutligen utbildningen av järnvägstrupperna föreligger icke någon praktisk erfarenhet. Kommissionen har emellertid räknat med att en viss specialisering av järnvägstrupptjänsten kan bliva önskvärd. Med hänsyn till bland annat den åtminstone i början begränsade tillgången på övningsmateriel torde utbildningen av värnpliktiga för järnvägstrupptjänst böra samlas till en av kårerna. Kommissionen har för sin del räknat med att ett järnvägskompani organiseras vid Svea ingenjörkår.

262 Perioden oktober—juli. Fast anställt manskap. Omfattningen av de ämnen och övningsgrenar, som vid ingenjörtrupperna måste ingå i korpralskolornas utbildning, lägger hinder i vägen för denna utbildnings avslutande redan i mitten av april. Korpralskolan måste därför efter tiden för de värnpliktigas inryckning fortsätta i form av en praktisk kurs, under vilken framförallt praktisk utbildning till instruktörer äger rum. Så när som på detta undantag synes det fast anställda manskapets utbildning böra ordnas efter enahanda grunder som vid infanteriet. Studenter och likställda samt officersoch reservofflcersaspiranter. Ingenjörtruppernas årliga kontingent av studenter och likställda (utom officers- och reservofficersaspiranter) kommer att uppgå till 100 man, vilket efter en beräknad avgång av 2 % innebär en inryckande styrka av 98. En fullständig tillämpning av principen om personalens utbildning vid vederbörligt truppförband skulle innebära en övningsstyrka per ingenjörkår av högst 35 (i Boden 28) man. Då därmed enligt vad kommissionen erfarit möjligen skulle följa svårigheter att kunna praktiskt genomföra vissa viktiga övningar, kan det vid ingenjörtrupperna vara mera ändamålsenligt, att studenter och likställda för fullgörande av sin första tjänstgöringsomgång samlas till en av kårerna. Försvarskommissionen har för detta ändamål räknat med Göta ingenjörkår. Ett här organiserat studentkompani synes kunna omfatta tre plutoner, en från vardera ingenjörkåren; till detsamma böra officers- och reservofficersaspiranterna ansluta under sin första soldatutbildningsperiod. Under andra tjänstgöringsomgången, som huvudsakligen avser befälsutbildning, torde befälseleverna utan större olägenhet kunna utbildas vid resp. kårer, varigenom i varje fall under denna period önskemålet att kårcheferna åläggas ansvaret för underställd personals utbildning blir tillgodosett. Värnpliktiga i allmänhet. En tidigare förefintlig, tämligen skarp avgränsning mellan olika slag av ingenjörtruppförband — fältingenjörkompanier, krigsbrokolonner, fästningsingenjörkompanier o. s. v. — har under senare år till följd av stegrade krav på mångsidighet hos de olika förbanden alltmera utjämnats. Från det att utbildningen på de olika i fred befintliga kompanierna tidigare varit helt åtskild, har genom senare tillämpade utbildningsbestämmelser en viss enhetlighet eftersträvats. Sålunda har skillnaden mellan fält- och fästningsingenjörtjänst i stort sett upphört och utbildningen av manskapet vid krigsbrokompanierna har från att tidigare nästan uteslutande hava avsett krigsbrotjänst och körning utökats med övningsgrenar, avseende egentlig ingenjörtjänst. Å andra sidan har tillkomsten av viss maskinell utrustning, såsom tryckluftsmateriel m. ni., tvingat till en uttagning inom varje förband av ett antal specialister, vilka vid specialkurser utbildas till grundlig erfarenhet inom resp. fack. De värnpliktiga hava till följd av här angivna förhållanden uppdelats för utbildning i kategorierna allmän ingenjörtjänst, parktjänst och specialtjänst.

263 Försvarskommissionen, som funnit den numera inslagna vägen innebära avsevärda fördelar, har förutsatt, att en dylik organisation av utbildningen även framdeles kommer att tillämpas vid de tre ingenjörkårerna. Då emellertid enligt kommissionens förslag hädanefter jämväl vissa järnvägstruppförband avses att uppsättas av ingenjörtrupperna, torde till ovannämnda kategorier böra läggas även värnpliktiga i järnvägstrupptjänst. I det följande angivna synpunkter gälla närmast Svea och Göta ingenjörkårer men torde i tillämpliga delar kunna läggas till grund för utbildningsorganisationen även vid Bodens ingenjörkår. De ingenjörtrupperna tilldelade, till linjetjänst uttagna värnpliktiga i allmänhet böra inom den övningsbataljon, som enligt tidigare anförda grunder organiseras vid varje kår, fördelas för utbildning i allmän ingenjörtjänst, parktjänst, vid Svea ingenjörkår jämväl järnvägstrupptjänst, och specialtjänst. För utbildning av de värnpliktiga i allmän ingenjörtjänst torde tre kompanier böra tagas i anspråk, för utbildning av de värnpliktiga i parktjänst ett fjärde kompani. Utbildningen av de värnpliktiga i järnvägstrupptjänst förlägges till det härför vid Svea ingenjörkår organiserade järnvägskompaniet. Till specialtjänst uttagas signalister, motorskötare, tryckluftsmaskinister och gasmanskap ur de olika kompanierna för att utbildas i särskilda kurser, vilka vid varje kår sammandragas under härför lämpliga tider. Vintersoldatskolan vid Svea och Bodens ingenjörkårer. Liksom vid övriga i Norrland förlagda truppförband böra vid Svea och Bodens ingenjörkårer de till tjänst uttagna »värnpliktiga i allmänhet», vilka under andra värnpliktsåret fullgjort sin första tjänstgöring, i februari eller mars tredje året fullgöra 25 dagars vintersoldatskola. För ifrågavarande värnpliktigas utbildning böra de kompanier tagas i anspråk, vid vilka dessa värnpliktiga tjänstgjort under tiden augusti—september föregående kalenderår. Vinterkontingenten vid samtliga kårer. Antalet av de till linjetjänst uttagna värnpliktiga, vilka liksom vid infanteriet böra fullgöra sin första tjänstgöring under den ungefärliga tiden den 15 oktober—den 1 april med början under första värnpliktsåret, har beräknats till 45 man vid vardera Svea och Göta ingenjörkårer och 40 man vid Bodens ingenjörkår. Utbildningen av dessa värnpliktiga bör ske vid ett av kårens kompanier. Perioden augusti—september. Enligt det föregående har utbildningen av den värnpliktiga linjekontingenten, med undantag av de för järnvägs tjänst avsedda värnpliktiga, fördelats på fyra kompanier, därav tre för utbildning i allmän ingenjörtjänst och det fjärde för utbildning i parktjänst. Nämnda kompanier bilda tillsammans den bataljon, som skall fortleva till och med september. I början av augusti, då tillämpningsövningar avses taga sin början, måste en viss omorganisation av

264 bataljonen äga rum. Härvid bibehålla lämpligen två ingenjörkompanier sin befälsuppsättning, varjämte de förstärkas dels med manskap i allmän ingenjörtjänst ur det tredje kompaniet, dels med kuskar och hästskötare ur parkkompaniet. Parkkompaniet med dittillsvarande befäl omorganiseras till krigsbrokompani och erhåller härvid jämväl förstärkning ur ovannämnda tredje kompani. Slutligen fördelas på de sålunda nyorganiserade kompanierna dels befälselever, som fullgöra sin andra tjänstgöringsomgång, dels eleverna ur volontärsoldat- och korpralskolorna. Befälspersonalen vid de två kompanier, som vid denna omorganisation bliva i stort sett frigjorda från värnpliktig personal, tages i anspråk dels såsom biträden för övningsledning, dels för förberedande av utbildningen vid den ingenjörbataljon, som enligt nedan skall organiseras under september, dels slutligen för särskilda utbildningskurser m. m. Under september organiseras, såsom redan tidigare framhållits, med närmast här omnämnd personal, utökad med tjänstgöringsskyldig reservpersonal samt till repetitionsövning inkallad årsklass av värnpliktiga, en bataljon å kårens inom grannfördelningens område belägna mobiliserings- och övningsplats. Signalregementet. Allmänna grunder. Liksom vid ingenjörtrupperna uppstå vid signalregementet vissa svårigheter att åstadkomma direkt samband mellan den första utbildningens skolor och utbildningsenheter samt truppförbanden under tillämpningsövningarna. Vid ett signalförband böra av tekniska skäl de lägsta enheterna icke avsevärt understiga fältsammansättningens styrka. Samtidigt böra av taktiska skäl antalet dylika enheter icke göras alltför ringa. Härav följer, att med två årsklasser värnpliktiga kan endast ett fåtal av i krigsorganisationen upptagna förband organiseras, varav indirekt resultatet måste bliva, att såväl befäl som meniga ofta komma att tjänstgöra vid andra signalförband än dem, som de vid mobilisering skola tillhöra, Härtill bidrager även, dels att signalregementets officerare enligt kommissionens förslag efter någon tid återgå till ursprungligt truppslag och därvid ersättas av nytillkomna, dels att signalförbanden ofta måste organiseras direkt med hänsyn till deltagande i fält- och fälttjänstövningar. Försvarskommissionen har med anledning av här anförda synpunkter ansett sig böra utgå ifrån att utbildningen vid signalregementet i stort sett organiseras på sätt som under de senaste åren med gott resultat tillämpats vid Fälttelegrafkåren och Bodens ingenjörkårs telegrafkompani. Perioden oktober—juli. Fast anställt manskap. Beträffande utbildningen av det fast anställda manskapet gäller vad i det föregående blivit anfört i fråga om motsvarande utbildning vid ingenjörtrupperna.

265 Studenter och likställda samt reservofficersaspiranter. Signalregementets årliga kontingent av studenter och likställda (utom reservofficersaspiranter) förutsattes komma att uppgå till 35 man. För att möjliggöra praktisk utbildning i signaltjänst måste denna kontingent under större delen av utbildningstiden i sin helhet vara samlad vid signalregementets huvuddel. Till studenterna böra reservofficersaspiranterna ansluta under sin första utbildningsperiod. Under senare delen av andra årets tjänstgöringsomgång böra studenterna fördelas på övningsförbanden för att under tillämpningsövningar tjänstgöra i gruppchefs- m. fl. befattningar. Härvid bör signalkompaniet i Boden erhålla vederbörlig andel av ifrågavarande kontingent. Intill här nämnda tillämpningsövningar bör båda årsklassernas utbildning förläggas till ett av kompanierna vid signalregementets huvuddel. Värnpliktiga i allmänhet. Enligt tidigare gällande bestämmelser voro de till linjetjänst uttagna värnpliktiga vid fälttelegrafkåren uppdelade på tråd- och radiokompanier. Vissa ölägenheter hava emellertid visat sig förenade med en dylik anordning och tvingat till ändrade bestämmelser. Dels hava krav uppstått på ett närmare samband mellan tråd- och radiostationstjänsten, vilka föranlett ett sammanförande av tråd- och radioutbildning inom samma kompani, dels har erfarenheten utvisat, att en rationell uttagning av värnpliktiga till exempelvis radiostationstjänst kan ske först efter prövning under ett första utbildningsskede. Försöksvis tillämpade bestämmelser för utbildningens organisation, avseende att tillgodose dessa önskemål, hava visat sig ändamålsenliga. Försvarskommissionen har därför vid behandlingen av signalregementets organisation utgått ifrån att likartade bestämmelser bliva för framtiden gällande. Till linjetjänst vid signalregementet uttagna värnpliktiga böra sålunda utbildas åtminstone under tiden från inryckningen till början av augusti dels vid tvenne i stort sett enhetligt organiserade kompanier vid signalregementets huvuddel i Stockholm, dels vid signalkompaniet i Boden. Efter ett första utbildningsskede, avseende främst att utröna de värnpliktigas fallenhet för fortsatt utbildning i vissa kategorier, organiseras inom dylikt kompani skolor för stationsmanskap (dels tråd-, dels radio-) samt linjebyggnadsmanskap, varjämte utbildning av särskilt uttagna kuskar, bilförare och motorskötare m. fl. äger rum. Vintersoldatskolan vid signalkompaniet i Boden. Liksom vid övriga i Norrland förlagda truppförband böra vid signalkompaniet i Boden de till linjetjänst uttagna »värnpliktiga i allmänhet», vilka under andra värnpliktsåret fullgjort sin första tjänstgöring, i februari eller mars tredje året fullgöra 25 dagars vintersoldatskola.

266 Vinterkontingenten vid signalkompauiet i Boden. Såsom tidigare anförts bör en kontingent av omkring 40 man av de till linjetjänst vid signalkompaniet i Boden uttagna värnpliktiga fullgöra hela sin tjänstgöring i en följd med inryckning den 1 september första värnpliktsåret. Denna kontingents utbildning, som framför allt avser radiostations- och radiospaningstjänst, synes lämpligen böra avslutas med tillämpningsövningar i samband med ovan nämnd vintersoldatskola för sommarkontingenten, övningsstyrkan vid signalkompaniet i Boden kominer därvid att uppgå till omkring 120 värnpliktiga i linjetjänst jämte kompaniets fast anställda personal. Perioden augusti—september. Såsom tidigare anförts måste övningsförbanden under denna period, såväl vid signalregementets huvuddel som vid kompaniet i Boden, i stor utsträckning organiseras enligt de växlande krav, som betingas av deltagandet i fältoch fälttjänstövningar. E n mer eller mindre fullständig omorganisation kan därför bliva erforderlig såväl vid denna periods början som i september. Antalet övningsförband av kompanis motsvarighet vid regementets huvuddel torde komma att växla mellan 2 och 3 under augusti samt 3 och 5 under september. Under augusti månad från kompanierna frigjord befälspersonal användes till att vid stationstjänsten representera staberna och att i övrigt biträda övningsledningen. Trängtrupperna. Allmänna grunder. Uti motsvarande avdelning under »Infanteriet» anförda synpunkter beträffande utbildningens organisation äga i stort sett sin giltighet även vid trängtrupperna. Sålunda bör utbildningsorganisationen under huvuddelen av det militära utbildningsåret vid trängtrupperna så inpassas i den ständiga organisationen, att den i utbildningsarbetet deltagande personalen göres skickad att vid repetitionsövningarnas början ingå i de då krigsorganiserade staberna och förbanden. Åtgärder äro härvid liksom vid infanteriet erforderliga för att personalen må kunna få så fullständig och varaktig samhörighet med en och samma stab eller ett och samma truppförband som är möjligt. Även vid trängtrupperna är en uppdelning av det militära utbildningsåret i ^ två perioder, den ena omfattande tiden oktober—juli, den andra augusti—september, ändamålsenlig. Under den tidigare perioden (oktober—juli) bedrives utbildningen fördelad på kårens fyra kompanier på sådant sätt, att personalen i största möjliga utsträckning vinner samhörighet med den stab eller det truppförband, där den under den senare perioden och vid mobilisering är placerad. Under den senare perioden (augusti—september) uppsättas och övas ett antal staber och truppförband, så vitt möjligt överensstämmande med den avsedda krigsorganisationen, nämligen fördelningsträngstab, tränggruppstaber, trosstaber, anspanns-, bil- och trafikkompanier, sjukvårdsbataljonsstab, sjukbårar-, sjukvårds- och sjukhuskompanier m. m.

267 Perioden oktober -juli. Fast anställt manskap. Den nu gällande organisationen av det fast anställda manskapets utbildning finner försvarskommissionen ändamålsenlig; den bör därför i huvudsak bibehållas. Dock bör, såsom i annan avdelning av detta kapitel angivits, vicekorpralsutbildningen utgå. Volontärsoldatutbildningen bör sålunda taga sin början omkring den 1 november samt korprals- och furirsutbildningen omkring den 15 oktober. Volontärsoldatutbildningen bör vidare fortgå till slutet av oktober samt korprals- och furirsutbildningen till repetitionsövningarnas början. Korprals- och furirsutbildningen bör liksom för närvarande avslutas med elevernas provtjänstgöring såsom instruktörer under de värnpliktigas första tjänstgöring. Vid trängtrupperna förutsattes årligen skola antagas omkring 110 volontärer. På varje trängkår komma sålunda omkring 30 man. Dessa skola liksom hittills uppdelas på de tre tjänsterna, anspanns-, bil- och sjukvårdstjänst, med omkring en tredjedel på var och en. För varje sådan tjänst skulle årligen sålunda uttagas omkring 8—10 volontärer. För trängens vidkommande utgör varje sådan grupp volontärer en lämplig övningsavdelning och kan fördenskull vid trängtrupperna tillgodoses det av kommissionen tidigare uttalade önskemålet att årligen vid vart och ett av de tre anspanns-, resp. bil- och sjukvårdskompanierna anställes det antal volontärer, varav kompanierna i fråga är i behov. Volontärerna böra kvarbliva vid samma kompani fram till furirsexamen under tredje anställningsåret. P å detta sätt skulle årligen på vart och ett av nämnda kompanier komma att utbildas en grupp volontärsoldater, en grupp korpralselever och en grupp furirselever. Under tiden oktober—april får utbildningen formen av en skola för det fast anställda manskapet; under tiden april—juli har den, i vad rör furirs- och korpralseleverna, formen av dessa elevers provtjänstgöring i allmänhet vid eget kompani såsom instruktörer vid de värnpliktigas utbildning i sommarsoldatskolan. Studenter och likställda (i befälstjänst) samt officers- och reservofficersaspiranter. I det föregående har omnämnts, att trängtruppernas årliga kontingent av studenter och likställda beräknas till 135 man. Före inställelsen till första tjänstgöring beräknas avgå 2 %, varför antalet tillstädeskomna kan uppskattas till 132. Befälseleverna böra i likhet med trängens övriga värnpliktiga uppdelas för tjänstgöring i anspanns-, bil- eller sjukvårdstjänst. Enligt den såsom lämpiig befunna proportionen — 25 % i anspannstjänst, 40 % i biltjänst och 35 % i sjukvårdstjänst — skulle antalet studenter i de olika tjänsterna bliva: anspannstjänst 33, biltjänst 53, sjukvårdstjänst 46.

268 Enligt av kommissionen tidigare uttalad princip bör ifrågavarande studenters utbildning bedrivas vid vederbörlig trängkår. Till denna utbildning böra även ansluta officers- och reservofficersaspiranterna under dessas första soldatutbildningsperiod. Även för utbildningen av befälseleverna vid trängtrupperna böra särskilda underavdelningar vid trängkårerna tagas i anspråk. Då varje årskontingent kommer att bestå av 8 ä 9 man för utbildning i anspannstjänst, 13 ä 14 man för utbildning i biltjänst samt 11 ä 12 man för utbildning i sjukvårdstjänst, kan av densamma organiseras tre grupper, var och en lämpligen ansluten till det kompani, som handhar utbildning i motsvarande tjänst. Till samma kompanier bör även förläggas utbildningen för andra årets studenter, vilka likaledes utgöra tre grupper, var och en för utbildning i en av trängtruppernas tre olika tjänster. De båda årskontingenterna sammanföras lämpligen till en pluton för utbildning i anspannstjänst, en i biltjänst och en i sjukvårdstjänst. Värnpliktiga i allmänhet. Såsom under »Arméns rekrytering» anförts, föreslår försvarskommissionen inskrivningskontingenten för i linjetjänst uttagna värnpliktiga i allmänhet, tilldelade trängtrupperna, ökad från nuvarande 1 200 till 2 133 man. Denna ökning har betingats av det väsentligt större personalbehov, som arméns underhållsorganisation i krig numera medför. Den sålunda nödvändiggjorda ökningen av varje trängkårs årliga värnpliktskontingent från 300 till över 500 man — förutom värnpliktiga studenter och likställda, värnpliktiga tillhörande ersättningsreserven m. fl. — skulle givetvis påkalla en ökning av antalet utbildningsenheter vid trängkårerna, därest, liksom vid övriga truppslag, huvuddelen av årskontingenten värnpliktiga i linjetjänst skall kunna samtidigt undergå utbildning. Om detta krav skulle fasthållas, måste vid varje trängkår antalet såväl bil- som sjukvårdskompanier fördubblas. Försvarskommissionen har emellertid med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna, kravet på utbyggnad av trängetablissementen m. m., icke ansett sig kunna förorda en organisatorisk utökning av sådan omfattning, som värnpliktskontingenternas storlek i och för sig påkallar. Genom tillkomsten av ett fjärde kompani för specialtjänst m. m. vid varje trängkår har enligt kommissionens mening på ett betryggande sätt sambandet mellan freds- och krigsorganisationerna säkerställts. Då organisationen sålunda icke nämnvärt utökats, har kommissionen måst föreslå, att för utbildning av trängtruppernas värnpliktiga den årliga värnpliktskontingenten uppdelas i två tjänstgöringsomgångar, en vintergrupp och en sommargrupp. Härtill kommer trängtruppernas andel i den särskilda övningstrupp, som vid krigsskolan skall ställas till förfogande ur samtliga truppslag för officersaspiranternas utbildning. Då denna utbildning bör omfatta trängens samtliga tre tjänster, måste en pluton av vartdera slaget, således en anspanns-, en bil- och en sjukvårdspluton, avses för ändamålet. Härvid synes det lämpligt att sammanföra dessa tre plutoner till ett förband,

269 lämpligen benämnt trängkompani. Sagda kompani bör organisatoriskt tillhöra den närmast krigsskolan belägna trängkåren, Svea trängkår. Av den beräknade årskontingenten till linjetjänst uttagna värnpliktiga i allmänhet kunna 1 962 man beräknas inrycka till första tjänstgöring. Enligt vad nu kan överblickas, synes denna kontingent böra fördelas med till anspannstjänst » biltjänst » sjukvårdstjänst

22 % eller 432 man 42% » 824 » 36 % » 706 » .

Vid uppdelningen av dessa värnpliktiga på de fyra trängkårerna böra de för Svea trängkår avsedda kontingenterna göras så mycket större, som betingas av behovet av övningstrupp vid krigsskolan. Sistnämnda övningstrupp utbildas under tiden för första tjänstgöringen vid krigsskolan samt fullgör repetitionsövningen antingen vid skolan eller vid nämnda trängkår. Vad beträffar de värnpliktigas uppdelning på två grupper, en vinter- och en sommargrupp, är det önskvärt att göra den senare så stark som förläggningsförhållanden, befäls- och materieltillgång medgiva, för att kunna bedriva övningar i möjligast fältstarka förband. Av underbefäl eller fackmän uttagas 20 % till samtliga tjänster. Dessa böra som hittills fullgöra sin utbildning under sommarhalvåret. Av vad sålunda anförts, böra trängtrupperna tilldelade, till linjetjänst uttagna värnpliktiga i allmänhet fördelas på följande sätt: Kategori

Anspannstjänst

Biltjänst

86 246 100

164 390 270

142 364 200

392 1000 570

1962 Underbefäl eller

Summa

Sjukvårdstjänst

Summa

De värnpliktigas uppdelning på kårerna framgåi av nedanstående tabell. Anspannstjänst Trängkår

OK)

TJX O

03 <

2 3 K" •§ 3 "S P f= EL H

P: o •—-i-i

1 3 * 5'

i3

rf T3

H

54 30

25 101

13 3 *Ö P

p

22 Göta trängkår

54 Norrlands

trän gkå r

trängkåren

25 100

246 100 432

Summa

0Q

5?

Svea trängkår: egna för krigsskolan avsedda ..

Skånska

Sjukvårdstjänst

Biltjänst

90 30

25 100

25 101

3 3

TJX

a 3 B

s

TJX O

3, 2 3 °3 t OR}

p : ro

•5 3 c EL

*9

P

68 199 30 67 198

68 199 67 198

36 TJX TJX

a 3 B

a 3 B p

p

81 40

166 40

466 100

164 390 270 824 142 364 2 0 0

706 1 9 6 2

Av de värnpliktiga, uttagna för utbildning i de olika tjänsterna, uttages visst antal, beräknat efter mobiliseringsbehovet, för utbildning till

270 trafikmanskap (-underbefäl), signalmanskap (-underbefäl), kulsprutemanskap (-underbefäl), kommissarier m. fl. Utbildningen av nyssnämnda värnpliktiga, vilka för varje kategori beräknas uppgå till ett fåtal per trängkår, kan i allmänhet icke bedrivas kårvis. Densamma måste liksom för närvarande i allmänhet centraliseras till för trängtrupperna gemensamt organiserade utbildningsenheter. Övriga värnpliktiga böra emellertid utbildas vid vederbörlig trängkår. Härvid böra samtliga till linjetjänst uttagna värnpliktiga i allmänhet utbildas vid det kompani, som handhar utbildning av personal i den tjänst, till vilken de värnpliktiga uttagits. Underbefäl och fackmän böra dock utgöra en särskild utbildningsavdelning för sig vid vederbörligt kompani. På sådant sätt bliva under ifrågavarande period trängens anspanns-, bil- och sjukvårdskompanier enligt den ständiga indelningen i fred upptagna för utbildning. Till det fjärde kompaniet — specialkompaniet — förlägges utbildningen för de värnpliktiga, vilka, uttagna till anspanns-, bil- eller sjukvårdstjänst, skola undergå särskild specialutbildning. Till detta kompani kan sålunda vid viss kår förläggas för trängtrupperna gemensamt anordnad specialutbildning. Vintersoldatskolan vid Norrlands trängkår. Såsom försvarskommissionen i annat sammanhang föreslagit, skola de värnpliktiga vid Norrlands trängkår, vilka under andra värnpliktsåret påbörjat sin första tjänstgöring, i februari eller mars tredje året avsluta denna med en omkring 25 dagars vintersoldatskola. Utbildningen för ifrågavarande värnpliktiga bör ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med den organisation, som tillämpats för de värnpliktiga under tiden augusti—september kalenderåret närmast före det, varunder vinterutbildningen äger rum. Sålunda böra de värnpliktiga få tjänstgöra vid de staber och förband, i vilka de vid mobilisering skola ingå. Perioden augusti—september. Omkring den 1 augusti upphöra trängens kompanier såsom enheter för utbildningen vid trängkårerna. Vid nämnda tidpunkt organiseras i stället staber och förband enligt krigsorganisationen, vid vilka all i tjänst varande personal erhåller tillämpad utbildning. På grund av den mångfald staber och truppförband, som vid trängen skall organiseras såväl vid mobilisering som i fredstid från omkring den 1 augusti, blir allt befäl, som tidigare vid kompanierna deltagit i utbildningen, i full utsträckning taget i anspråk för ifrågavarande utbildning. Med hänsyn till den förhållandevis ringa personalstyrkan under tiden före repetitionsövningarna torde emellertid icke staber och truppförband kunna uppbringas till den styrka de skola hava vid mobilisering. Försvarskommissionen har emellertid utgått från, att övningar med reducerad styrka skola kunna bedrivas intill tiden för repetitionsövningarnas början.

271 De värnpliktiga, vilka under september fortsätta sin första tjänstgörings fullfölja under denna tid den utbildning, för vilken de organiserats den 1 augusti, eller sammanslås för utbildning i staber och truppförband med d e till repetitionsövning inryckta värnpliktiga. I det föregående har anförts, att repetitionsövningar böra äga rum varje år vid trängtrupperna. Två årsklasser underbefäl och fackmän samt en årsklass övriga värnpliktiga i allmänhet komma vid tiden för dessa övningar att vara inkallade till tjänstgöring. Dessa värnpliktiga tagas då i görligaste mån i anspråk för tjänstgöring i de staber och truppförband, i vilka de föregående år under augusti månad utbildats och i vilka de avses att ingå vid mobilisering. Beträffande till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga gälla i huvudsak de synpunkter, som anförts under infanteriet. Dessa värnpliktiga böra ingå, såsom en särskild avdelning i specialkompaniet. Intendenturtrupperna. Allmänna grunder. Även vid intendenturtrupperna bör i möjligaste mån personalen under soldatutbildningen bibringas sådan förmåga, att den under repetitionsövningarna kan uppträda i mot krigsorganisationen svarande förband. Likaså bör eftersträvas, att personalen vinner största möjliga samhörighet med de förband, vid vilka den under repetitionsövningarna och även vid mobilisering skall tjänstgöra. Vid intendenturtrupperna, där den värnpliktiga årskontingenten är förhållandevis liten och med hänsyn till bland annat behovet av arbetskraft året om vid intendenturförråden måste fullgöra sin första tjänstgöring i två omgångar, är det icke alltid möjligt att tillgodose de ovan angivna kraven på utbildningens organisation. Försvarskommissionen förutsätter dock, att de värnpliktiga under repetitionsövningarna så långt möjligt sammanföras till de förband, som vid mobilisering skola uppsättas. Med hänsyn till fördelningen av de värnpliktigas utbildningstid vid intendenturtrupperna kan den såsom lämplig för övriga truppslag angivna periodindelningen icke tillämpas vid intendenturtrupperna. Man måste i stället indela utbildningsåret så, att tiden oktober—augusti bildar en period och september med repetitionsövningarna en period för sig. De värnpliktiga, vilka fullgöra första tjänstgöring, äro nämligen icke i tjänst under tiden för repetitionsövningarna, såsom fallet är vid övriga truppslag. Under den första perioden bör utbildningen avse att bibringa de olika plutonerna förmåga att under andra perioden uppträda i kompaniförband och motsvarande. Under andra perioden böra de organiserade kompanierna m. m. bedriva, övningar i mot krigsorganisationen svarande förband.

272 Perioden oktober—augusti. Fast anställt manskap. Någon särskild utbildning i likhet med vid övriga truppslag vid volontär-, korprals- och furirskolor äger icke rum vid intendenturtrupperna, då intendenturkårens underbefäl endast utgöres av furirer, vilka rekryteras ur andra truppslag. Studenter och likställda (i befälstjänst) samt reservofftcersaspiranter. Intendenturtrupperna tilldelade studenter och likställda beräknas uppgå till omkring 50 man vid inryckningen. Enligt tidigare av försvarskommissionen uttalad princip borde ifrågavarande studenter fördelas på de tre intendenturkompanierna och där under vederbörande chefs ledning erhålla sin utbildning. Detta torde emellertid icke vara lämpligt med hänsyn till den mycket individuella och mångsidiga utbildning — exempelvis beträffande detaljer i fråga om regementsintendentstjänst samt magasins- och förrådstjänst — som måste meddelas studenterna. Fördenskull bör såsom hittills de värnpliktiga studenternas utbildning vid intendenturtrupperna centraliseras till ett för alla tre intendenturkompanierna gemensamt studentkompani. Den tid reservofficersaspiranterna tjänstgöra vid vederbörligt intendenturkompani böra de ansluta till studentutbildningen. Värnpliktiga i allmänhet. Årskontingenten till linjetjänst uttagna värnpliktiga i allmänhet vid intendenturtrupperna beräknas uppgå till 441 man. Av dessa beräknas 8 % avgå före inryckningen till första tjänstgöring, varför omkring 405 man beräknas inställa sig till tjänstgöring. Denna styrka beräknas fördelad på sätt, som framgår av nedanstående tablå. K a t e g o r i Underbefäl eller fackmän Sommargrupp Vintergrupp Summa

%

Antal

81 162 162 405

För utbildningen av ifrågavarande värnpliktiga böra vid varje intendenturkompani organiseras två magasins-, en bageri- och en slakteripluton. Underbefäl och fackmän utbildas i en särskild grupp för sig vid de olika plutonerna. Perioden september (repetitionsövningar). Då såväl vinter- som sommargrupperna fullgöra repetitionsövning samtidigt under fjärde värnpliktsåret, kunna vid varje intendenturkompani organiseras två krigsorganiserade intendenturkompanier, i vilka stommen utgöres i det ena av vintergruppen, i det andra av sommargruppen. På så sätt borde i

273 stort sett personalen såväl under repetitionsövningar som vid mobilisering kunna förväntas ingå i de förband, vid vilka den erhållit utbildning under första tjänstgöringen. Ehuru avsteg härifrån kunna bliva erforderliga med hänsyn till att vid mobilisering ytterligare förband (formationer) måste uppsättas av intendenturtrupperna, torde dock på antytt sätt tillfredsställande överensstämmelse kunna vinnas mellan freds- och krigsorganisationer.

Frsättningsreservens värnpliktiga böra uppdelas på de tre kompanierna efter behovet av handräckning vid intendenturförråden. De böra sammanhållas i särskilda avdelningar vid varje intendenturkompani. Tygtrupperna. Allmänna grunder. De tre till Stockholm, Karlsborg och Boden förlagda tygkompanierna äro avsedda att utgöra mobiliseringscentra för de etapptruppförband, som skola organiseras för de grenar av underhållstjänsten, vilka beröra ammunition och krigsmateriel. Dylika etapptruppförband äro tygkompanier, sammansatta av ammunitions-, tygförråds- och verkstadsplutoner, ävensom särskilda ammunitionsförråds-, tygförråds- och verkstadskompanier. Organisationen är sålunda avpassad med hänsyn till att i huvudsak tre tjänster skola bestridas, nämligen ammunitions-, förråds- och verkstadstjänst. En ändamålsenlig överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisationer torde därför enligt kommissionens mening vinnas, om tygkompanierna indelas på motsvarande sätt, nämligen på en ammunitionspluton, en tygförrådspluton och en verkstadspluton. Denna indelning är därjämte väl avpassad efter sammansättningen av de centrala tygstationerna, till vilka tygkompanierna böra förläggas och vilka omfatta såväl ammunitions- och materielförråd som verkstäder. Det fast anställda befälets utbildning. Kommissionen har ansett, att underbefälet vid tygtrupperna, liksom vad fallet är vid intendenturtrupperna, lämpligen bör rekryteras från arméns övriga truppslag. Vid tygtrupperna avses sålunda ingen utbildning för nående av furirsgraden att äga rum. Utbildningen av vid tygtrupperna nyantaget underbefäl bör sålunda främst inriktas på att göra detsamma förtroget med detta truppslags speciella tjänsteutövning. Den fortsatta underbefälsutbildningen ävensom utbildning av officerare och underofficerare bör i huvudsak bedrivas under vinterhalvåret. Denna utbildning kan då med fördel äga rum vid resp. tygstationer, alldenstund tjänsten i krig vid förråd och verkstäder inom etappområdet av lätt förklarliga skäl kommer att erbjuda stora likheter med förhållandena i hemorten. Givetvis kan och bör i befälsutbildningen även ingå tjänstgöring vid andra tygförvaltningen underställda fabriker ävensom vid denna myndighet själv.

274 Utbildning av studenter och likställda. Den vid nuvarande organisation förefintliga kategorien artilleritekniska studenter böra efter genomförandet av den av kommissionen föreslagna organisationen tillhöra tygkåren. Deras militärutbildning, som hitintills ägt rum vid ett artilleriregemente (i Stockholm), bör sålunda framdeles äga rum vid ett av tygkompanierna, förslagsvis det i Stockholm förlagda. Beträffande dessa studenters fortsatta utbildning och tjänstgöring anser kommissionen i stort sett nuvarande bestämmelser böra tillämpas. Utbildning av till linjetjänst uttagna värnpliktiga i allmänhet. I anslutning till vad ovan anförts, synas de till tjänstgöring på våren inryckande värnpliktiga böra intill början av augusti utbildas vid en ammunitionspluton, en förrådspluton och en verkstadspluton. Viss utbildning av de till verkstadsstjänst uttagna värnpliktiga torde härvid böra äga rum även å annan plats än vid resp. tygstations verkstad (exempelvis vid gevärsfaktoriet). Under augusti och under repetitionsövningarna organiseras plutoner (kompani) i anslutning till krigsorganisationen för tillämpningsövningars bedrivande.

Trtippförbandsiitbildningen högre

i övrigt timppförband.

vid lägre

och

Befälsutbildningen vid truppförbanden. Befälsutbildningen utgör, som kommissionen i det föregående under »Allmänna grunder» framhållit, en integrerande del av arbetet på danandet av i fält användbara staber och truppförband. För att uppnå detta mål synes det kommissionen vara av vikt, att även befälsutbildningen systematiskt infogas i den övriga truppförbandsutbildningen. Med hänsyn till syftet bör befälsutbildningen i första hand inriktas på t r u p p f ö r i n g och p r a k t i s k s t a b s t j ä n s t . Vid avgivandet av sitt förslag till ordnandet av utbildningen i allmänhet vid regemente har försvarskommissionen också haft sin uppmärksamhet riktad på att söka skapa så rikliga truppföringstillfällen som över huvud taget är förenligt med föreslagen utbildningstid. Så har tiden från och med den 1 augusti till slutet av repetitionsövningarna (första tjänstgöring) i allmänhet avsetts uteslutande för övningar med truppförband jämte tillhörande staber. Skall emellertid befälspersonalen kunna erhålla verkligt utbyte av denna utbildning och skall det åsyftade ändamålet därmed, nämligen danandet av truppförband med förmåga att i fält lösa sina uppgifter, kunna uppnås, måste tydligen befälspersonalen före truppförbandsövningarnas början vara teoretiskt och såvitt möjligt även praktiskt insatt i sina skyldigheter. Det är sålunda angeläget, att befälspersonalen även under andra tider av året erhåller dylik

275 befälsutbildning. För huvuddelen av den aktiva befälspersonalen kan detta självfallet icke äga rum under pågående sommarsoldatskola. Därför synes vinterhalvåret med dess mindre omfattande utbildningsarbete främst böra tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål. Ar det sålunda av stor betydelse, att befälet är väl insatt i sina åligganden såsom truppförare (stabspersonal) vid tiden för truppförbandsövningarnas begynnelse, är det enligt kommissionens mening icke mindre viktigt, att de meniga vid samma tid bibringats avsedd utbildning enskilt, i grupp och i pluton (motsvarande) samt fostrats till goda soldater. Möjligheterna härutinnan äro otvivelaktigt till största delen beroende av befälets f ö r m å g a u t i t r u p p u t b i l d n i n g samt icke minst förmågan att över huvud taget på ett lämpligt sätt handhava truppen. Följaktligen måste även denna förmåga icke blott bibringas befälet utan även hos detsamma undan för undan befästas. Givet är, att befästandet av förmågan i trupputbildning bäst sker under tjänstgöring vid trupp. Men själva inlärandet måste ske dessförinnan. Kommissionen vill sålunda framhålla betydelsen av att vinterhalvåret i erforderlig omfattning begagnas även för ett ändamålsenligt arbete på förberedandet av befälets utbildningsverksamhet. I detta sammanhang vill kommissionen även giva uttryck åt sin uppfattning, att en lämpligt avvägd f y s i s k t r ä n i n g är att betrakta som ett betydelsefullt led i befälsutbildningen, vare sig denna träning direkt syftar till vidmakthållandet och uppövandet av befälets förmåga som instruktörer och föregångsmän vid truppens mycket betydelsefulla fysiska fostran eller den närmast avser befälspersonalens personliga fältduglighet. Sättet att rationellt organisera ifrågavarande befälsutbildning åligger det givetvis de militära myndigheterna att närmare bestämma. Utbildningsmöjligheterna äro emellertid i betydande grad avhängiga av de anslag, som ställas 'till vederbörande myndigheters förfogande och — vad reservpersonalen beträffar — av befälets tjänstgöringsskyldighet i fredstid. Försvarskommissionen har, såsom av »kostnadsberäkningarna» framgår, för ifrågavarande ändamål föreslagit upptagandet av erforderliga medel på riksstaten. Då därjämte i annat sammanhang en icke oväsentlig tjänstgöringsskyldighet — liksom ock beredandet av möjligheter till ersättning under frivillig tjänstgöring — för reservpersonalen föreslagits, synes det kommissionen lämpligt att här något närmare angiva huvuddragen av det system för befälsutbildningens ordnande, vilket utgjort grundvalen för beräkningarna av såväl anslagsbehoven som — beträffande reservpersonalen — behovet av tid för befälsutbildning. Den särskilt för sig bedrivna befälsutbildningens betydelse kan i allmänhet anses inom vissa gränser stå i en bestämd relation till längden av de menigas — d. v. s. i Sverige flertalet värnpliktigas — utbildningstid. I den mån längden av sistnämnda utbildning är tillräcklig för att möjliggöra det årliga bedrivandet under flera månaders tid av tillämpningsövningar med icke blott de lägre, utan även de högre truppförbanden, i samma mån

276 vinner befälspersonalen genom långvarig och årligen återkommande praktisk erfarenhet just den tjänstevana i truppföring och stabstjänst, som enligt vad ovan är sagt utgör den särskilt för sig bedrivna befälsutbildningens viktigaste syfte. Å andra sidan kan en del av den för truppföringens och stabstjänstens effektiva utövande erforderliga kunskapen och tjänsterutinen i begränsad ut sträckning bibringas befälskadern utan att de i vederbörligt truppförband ingående meniga soldaterna fördenskull med nödvändighet städse behöva stå till förfogande såsom trupp vid de för sådant ändamål anordnade övningarna. De förstnämnda betingelserna för vinnandet huvudsakligen på erfarenhetens väg av befälsutbildningens syfte förefinnas emellertid icke i Sverige och komma icke heller att skapas genom den av kommissionen föreslagna härordningen. De kunna åvägabringas allenast med en utbildningstid, väsentligt mycket långvarigare än den av kommissionen föreslagna. Denna senare medgiver icke, att man, vad infanteriet beträffar, oftare än vartannat år når högre än till bataljonsförbandets övande. De år, då detta är fallet och då alltså övningar jämväl i regements- och fördelningsförband kunna bedrivas, kunna emellertid beräknas sammanlagt blott en månad stå till förfogande för utbildning i kompani- och bataljonsförband samt därefter ytterligare endast två veckor för övningar i regementsförband och slutligen en vecka för fördelningsinfanteriregementenas samövande såväl inbördes som med fordelningsartilleriregementet inom fördelningen. Vid sådant förhållande är det uppenbart, att varje möjlighet att genom enbart med befälet bedriven utbildning ersätta den av otillräckliga truppföringstillfällen föranledda bristen på praktisk tjänstevana bör omsorgsfullt begagnas. Befälspersonalens tjänstbarhet bestämmes emellertid icke uteslutande av rutinen i truppföringen, i stabstjänsten eller i utbildningsarbetet. Den beror också av befälets kunskaper och insikter. Den befälsutbildning, som erfordras för dessas befästande och utvidgande och i allmänhet för den tekniska yrkesskicklighetens utvecklande, är däremot till sin betydelse oberoende av de mer eller mindre gynnsamma betingelserna för bedrivandet av praktiska tillämpningsövningar med truppförbanden. Den erfordras under alla förhållanden. Endast en ringa del av exempelvis officerskåren blir nämligen under sin tjänstetid i tillfälle att vid militär högskola förvärva en alla yrkets ämnesområden omfattande, fördjupad utbildning. För flertalet officerare blir sålunda den vid krigsskolan och därefter vid truppslagsofficersskolorna meddelade utbildningen den enda skolning av dylik art, som ifrågakommer. För detta flertals vidkommande måste genom befälsutbildning vid truppförbanden det under den grundläggande officersutbildningen erhållna kunskapsstoffet oavlåtligen vidmakthållas och fördjupas. Det måste emellertid också utvidgas till sådana grenar av tjänsten, för vilka vederbörande icke bibringats kompetens under den grundläggande utbildningen till befäl. Varje på aktiv

277 stat varande befattningshavare inom subalternofficers-, sergeants- och furirsgraderna bör sålunda snarast efter nåendet av vederbörlig tjänstegrad kunna ernå fullständig tjänstbarhet inom flertalet av de speciella grenar, som numera förefinnas inom samtliga truppslag (vid infanteriet exempelvis kulsprute-, granatkastar- och infanterikanontjänst, observationstjänst, signaltjänst, pionjärtjänst, gasskyddstjänst, ammunitions- och förplägnads- samt annan till truppträngen hänförlig verksamhet såsom körning, klövjning o. s. v.). I krigsorganisationen av bataljonen och kompaniet ingå särskilda organ, avsedda just för bestridandet av dylika specialgrenar av tjänsten. Förmåga att utnyttja dessa organ måste därför fordras av i regel allt befäl inom kompani, försåvitt icke truppförbandets stridsvärde skall äventyras. Denna befälsutbildning måste uppenbarligen givas en betydande omfattning, både i fråga om antalet särskilda kurser av olika slag och i fråga om antalet av de däri för egen utbildning deltagande officerare, underofficerare och furirer. Densamma måste därjämte — åtminstone i vad rör de viktigare specialgrenarna — bedrivas årligen, dels enär nya elever årligen tillkomma och dels för att vidmakthålla de övrigas kunskaper. Det är emellertid icke nog med att befälets ursprungliga utbildning sålunda dels befästes och dels utvidgas till nya grenar, i syfte att göra befälspersonalens tjänstbarhet effektiv inom den bestående krigsorganisationen och i fråga om dennas rätta användande i fält. Det är lika nödvändigt att oavlåtligen hålla befälspersonalens kompetens i höjd med utvecklingens och den därigenom förändrade krigsorganisationens krav. Befälsutbildning är därför erforderlig för att inom truppförbanden snabbt sprida kunskap om vid armén erforderliga nya stridsmedel och skyddsmedel samt om de av tillkomsten av dylika föranledda förändringarna i stridssättet eller utbildningsmetoderna, Detta kan emellertid icke ske endast eller ens i huvudsak vid för vederbörligt truppslag eller för armén gemensamma kurser. Till sådana centrala kurser, där kunskaper i dylika ämnen först meddelas, kan nämligen, bland annat av kostnadsskäl, i regel endast en representant för vederbörligt truppförband beordras. Det blir därefter dennes uppgift att i sin tur vid truppförbandet meddela vid kursen erhållen utbildning. Utbildning av nu ifrågavarande slag är slutligen erforderlig för att bibringa befattningshavare kompetens för närmast högre befäl än det, som motsvarar vederbörandes tjänstegrad. Den i sådant syfte anordnade befälsutbildningen har till ändamål, dels att pröva vederbörandes lämplighet för befordran i fredstid, dels ock att sätta vederbörande i stånd att i krigstid — vid förfall för befattningshavare av högre grad — övertaga, jämväl utan att befordran äger rum, därigenom ledigblivna befälsposter. I sistnämnda hänseende måste den fordran uppställas, att varje befattningshavare skall äga kompetens såsom chef för truppförbandet närmast högre än det, varöver han i fredstid förer befälet. Nu anförda krav hänföra sig främst till befälet på aktiv stat, men gälla även i viss utsträckning reservbefälet. Slutligen vill kommissionen erinra om angelägenheten av befälspersonalens förkovran i sådana allmänbildande ämnen som direkt eller indirekt äro av

278 betydelse för dess militära yrkesutövning. Sådana ämnen äro exempelvis främmande språk, psykologi, pedagogik, samhällslära, nationalekonomi m. m. Såsom redan förut omnämnts ankommer organiserandet av befälsutbildningen på de militära myndigheterna. I enlighet med den av försvarskommissionen hävdade principen om betydelsen av personalens samhörighet med vederbörligt truppförband samt på grund av nödvändigheten av att rediga förhållanden skapas i fråga om fördelningen olika befälhavare emellan av ansvaret för underlydande befäls tjänstbarhet, bör emellertid befälsutbildningen infogas i truppförbandens organisation efter samma grunder som manskapets utbildning. Detta innebär, att varje befälhavare bör äga möjligheter samt vara skyldig att ombesörja utbildningen av underlydande befälspersonal i vad rör de ämnesområden, inom vilka befälhavaren är ansvarig för underlydancles tjänstbarhet. Framför allt bör så vara fallet i fråga om utbildningen för truppförings- och stabstjänst. Kompani- och bataljonschefer (samt motsvarande) böra sålunda ansvara för befälsutbildningen inom de begränsade områdena för dessa förbands verksamhet, under det att regementsoch fördelningschefer ombesörja den till inövandet av verksamheten inom regementet och fördelningen samt till den militära allmänbildningen syftande utbildningen. Från dessa utgångspunkter har kommissionen beräknat särskilda anslag, dels för befälsutbildning i omedelbar anslutning till truppförbandsutbildningen, dels ock för särskilda officers- och underofficersövningar utom förläggningsorten, bedrivna under regements- (och motsvarande) chefers ledning, dels slutligen också för s. k. fältövningar för befälet, anordnade och ledda av vederbörande fördelningschef, av truppslagsinspektörerna och av chefen för armén m. fl. högre chefer. Vikten av att arméns högre chefer m. fl. jämte deras staber genom sistnämnda fältövningar erhålla tillfällen att förbereda sig på den högre truppföringen och stabstjänsten blir enligt kommissionens mening alldeles särskilt framträdande inom en armé, där möjligheterna att under fälttjänstövningar med trupp vinna samma syfte bliva mycket begränsade. I synnerhet gäller detta chefer för och staber vid de högre operativa enheter, varuti fälthären i krigstid indelas och vilka — som kommissionen tidigare framhållit — icke hava någon motsvarighet i fredsorganisätionen. Fälttjänstövningar. För att bereda tillfälle till övningar i omväxlande terräng under de lägre truppförbandens utbildning och för att därunder vänja befäl och meniga att finna sig till rätta under olika slags fältmässiga förhållanden bör denna utbildning i viss utsträckning och såsom »mindre fälttjänstövningar» förläggas utanför truppförbandens egna övningsområden. För bestridande av de härvid uppstående kostnaderna för tillfällig avlöning, inkvartering, bivackplatser, körslor, bränsle och markskador m. m. disponeras av truppförbandscheferna särskilda anslag, det s. k. truppövningsanslaget. På grund av betydelsen av dessa övningar har försvarskommissionen föreslagit viss ökning

279 av vederbörande övningsanslag, avpassad efter de ökade möjligheterna för anordnandet av dylika övningar. Dessa ökade möjligheter sammanhänga med vad kommissionen föreslagit i fråga om användningen av den ökade utbildningstiden för de värnpliktiga. Med fälttjänstövningar i egentlig bemärkelse avses emellertid inom nu varande försvarsordning de av chef för högre truppförband anordnade fältmässiga övningar, för vilka kostnaderna bestridas av det s. k. fält- och fälttjänstövningsanslaget. Av detta anslag, vilket enligt 1925 års härordningsbeslut beräknades till 700,000 kronor per år, skola bestridas kostnaderna dels för i föregående avdelning nämnda fältövningar, dels för fälttjänstövningar i sistnämnda bemärkelse. Av anslaget brukar huvuddelen användas till anordnandet av s. k. större fälttjänstövningar med i regel omkring två fördelningar samtidigt, medan återstoden fördelas på cheferna för de högre truppförband, vilka icke för året deltaga i nämnda större fälttjänstövningar, för anordnande av särskilda fält- och fälttjänstövningar inom dessa truppförband. Enligt försvarskommissionens mening utgöra fälttjänstövningarna ett synnerligen viktigt led i den truppförbandsutbildning, vars betydelse kommissionen redan inledningsvis ansett sig böra särskilt betona. För att målet för denna truppförbandsutbildning — att dana i fält användbara truppförband och staber — skall kunna nås, är det nämligen uppenbart, att tillfälle måste beredas all personal att tid efter annan deltaga i övningar, vilka hava en så krigsmässig prägel som förhållandena i fredstid medgiva. Cheferna för de högre truppförbanden böra få tillfälle att under dylika övningar pröva fältdugligheten hos och konstatera utbildningsresultatet vid underlydande truppförband. De böra vidare erhålla möjlighet att inöva den samverkan mellan de lägre truppförbanden — av samma och olika truppslag — vilken utgör förutsättningen för att de högre truppförbanden skola bliva operationsdugliga. Även för dessa måste slutligen tillfälle beredas till samövning såväl inbördes som med delar av de övriga försvarsgrenarna. I enlighet med det anförda har försvarskommissionen beräknat ett reservationsanslag till fälttjänstövningar på 700,000 kronor, vilket belopp enligt verkställda beräkningar torde möjliggöra ett förverkligande av angivet syfte. I fråga om anslagets fördelning, varom förslag torde böra avgivas av de militära myndigheterna, synas hittills tillämpade grunder alltjämt vara i huvudsak ändamålsenliga. Kommissionen vill emellertid i detta sammanhang erinra om innebörden av sitt förslag rörande fördelningen av de värnpliktigas tjänstgöringstid vid infanteriet, varigenom repetitionsövningar vid detta truppslag skulle komma till stånd allenast vart annat år. Det är uppenbart, att infanteriförbandens deltagande i större fälttjänstövningar bör äga rum främst de år, då de hava en fältmässig sammansättning på tre bataljoner m. m. Då å andra sidan dylika större fälttjänstövningar böra komma till stånd så ofta som tillgängligt anslag det medgiver, bör enligt

280 kommissionens mening den åtgärden tagas under övervägande, att repetitionsövningar vid infanteriet anordnas varje år med halva antalet fördelningar. Härigenom skulle enligt kommissionens mening utbildningsarbetet inom de högre truppförbanden kunna på ett ändamålsenligt och följdriktigt sätt planläggas och prövas.

Landstormsövningar. För att inkallelsen av landstormsmännen till de av försvarskommissionen uti annat sammanhang föreslagna lanclstormsbefäls- och landstormsrepetitionsövningarna skall motsvara avsett syfte, erfordras instruktionsbefäl med förmåga och vana att förbereda och genomföra undervisningen och övningarna. Det torde nämligen vara uppenbart, att det till övningarna för sin egen utbildning inkallade, tjänstgöringsskyldiga eller frivilliga landstorms- och reservbefälet icke tillika kan avses för övningarnas förberedande och organiserande samt för ledandet av utbildningen. Härför måste avses befäl på aktiv stat. För att undvika de med tjänsteresor för detta befäl förenade kostnaderna ävensom för att utnyttja förläggnings- och undervisningslokaler samt övningsterräng och skjutbanor böra övningarna i allmänhet bedrivas vid militärt etablissement. För huvuddelen av personalen bör vederbörligt regementsområdes infanteriregemente härvid tagas i anspråk. Härifrån kunna dock särskilda förhållanden (inom vederbörligt område anordnad luftförsvarseller fälttjänstövning eller krigsövning i kustfästning eller med flottan) föranleda avsteg. Likaledes kunna sådana avsteg vara påkallade av förhållandena inom mycket vidsträckta regementsområden. Sambandet mellan de båda landstormsövningarna gör det nödvändigt, att samma befäl som avses för landstormsbefälsövning jämväl övervakar, leder och kontrollerar den del av verksamheten, vilken såsom tillämpningsövning äger rum under landstormsrepetitionsövningen. Behovet av instruktionsbefäl måste fördenskull beräknas icke enbart efter numer är en av de i landstormsbefälsövningen deltagande utan ock efter antalet och framför allt indelningen av de landstormsförband, vilka under landstormsrepetitionsövningen avses att uppsättas. Antalet hären tilldelade och till linjetjänst uttagna inställelseskyldiga värnpliktiga per årsklass kan beräknas på fastlandet utgöra i genomsnitt per regementsområde 777 man i landstormsrepetitions- samt 182 man i landstormsbefälsövningen. Härtill komma 128 man, som i beväringen tillhöra marinen eller flygvapnet, varigenom totala antalet tillstädeskomna blir högst 1,087 man, varav omkring 600 kunna beräknas vara utbildade vid infanteriet. Av i landstormsbefälsövningen deltagande kunna 22 beräknas vara f. d. fast anställda, 40 studenter och likställda samt 120 tillhörande kategorien underbefäl och fackmän. Av en sådan styrka kunna inom varje regementsområde på fastlandet i medeltal organiseras ungefärligen nedanstående truppförband (och utbildningsenheter), nämligen:

281 en landstormsinfanteribataljon om två a tre landstormsgevärskompanier och ett landstormsförband för tunga vapen, ett landstormsbevakningsförband med en övningsavdelning för luftbevakningstjänst, en landstormsvelocipedpluton, en landstormsingenjörpluton samt ett landstormsförband för biltransport och ett för sjukvårdstjänst. Vid vissa områden tillkommer ytterligare ett lanclstormsartilleriförband. Den för luftvärnsartilleritjänst avsedda personalens utbildning torde böra organiseras centralt. Så kan ock komma att visa sig lämpligt med utbildningen jämväl av andra specialkategorier. F ö r ifrågavarande båda landstormsövningars förberedande och genomförande erfordras på grund av ovan angiven styrka och indelning av landstormsförbanden i medeltal per regementsområde på fastlandet följande instruktionspersonal på aktiv stat, disponibel under tre veckor, varav en vecka beräknas såsom förberedelsetid, nämligen: en regementsofficer med adjutant, vederbörande landstormsinstruktör, 12—14 andra kompaniofficerare, varav 4—5 kaptener eller äldre löjtnanter, 4—5 underofficerare, 4—5 äldre furirer samt 8—10 övriga furirer. Som ovan är sagt håller försvarskommissionen bestämt före, att övningarna i regel böra anordnas under halvårsperioden maj—september. Avgörande för valet av den tidpunkt, då de kunna äga rum, blir främst möjligheten att frigöra det erforderliga aktiva befälet från dess under denna period pågående tjänstgöring vid utbildningen av de till beväringen hörande värnpliktiga. Sådant frigörande kan i allmänhet — av skäl, som kommissionen anfört under redogörelsen för organisationen av sistnämnda utbildning — icke ske förrän tidigast under augusti och september månader. Under september komma emellertid vart annat år, eller årligen vid halva antalet infanteriregementen, repetitionsövningar med beväringen tillhörande värnpliktiga att avhållas. Med hänsyn till förläggningsutrymmet i kasernerna måste därför i varje fall vid ifrågavarande regementen landstormsövningarna äga rum i augusti. Därest de likväl anses böra avhållas i september, kunna de därstädes äga rum endast vartannat år, men endast därest repetitionsövning med beväringen tillhörande värnpliktiga vid vederbörligt regemente då icke äger rum. Landstormsövningarna skulle sålunda — därest de icke anses böra äga rum i augusti — kunna anordnas vartannat år vid varje infanteriregemente. Inom vederbörligt område måste emellertid i så fall två årsklasser landstorm samma år inkallas. E n dylik anordning förutsätter därför, att de värnpliktiga få inkallas första eller andra året av tjänstetiden i landstormen (d. v. s. sextonde eller sjuttonde värnpliktsåret). Kommissionen anser, att möjligheter för tillämpning av båda alternativen — landstormsövning vid vederbörligt infanteriregemente varje år i augusti

282 eller vartannat år i september — liksom ock för en kombination av båda alternativen böra hållas öppna. Fördenskull böra värnpliktslagens föreskrifter om landstormsmännens tjänstgöringsskyldighet i fredstid så avfattas, att en inkallelse även under sjuttonde värnpliktsåret blir tillåten.

Centrala undervisningsanstalter och utbildningskurser. Officerstitbildniiigen. 1. Allmänna synpunkter. Officerskårens ställning inom härorganisationen är av så central betydelse, att försvarskommissionen funnit en grundlig omprövning av samtliga med officersutbildningen sammanhängande problem nödvändig. Därvid har det synts angeläget att klarlägga den utvecklingslinje, som fört fram till våra nuvarande utbildningsinstitutioner, liksom även de krav, vilka det nutida kriget ställer på officersyrket. En kortfattad redogörelse för resultatet härav synes böra föregå kommissionens förslag till förändringar i officersutbildningens organisation. I den mån krigskonsten blev mera invecklad och utvecklingen på det militära området snabbare, ökades kraven på officerarnas kvalifikationer. Tidigare — exempelvis under 1600-talet — hade icke någon särskilt organiserad utbildning för yrket ansetts erforderlig. Sådan erhölls för övrigt genom deltagandet i de ständiga krigen. De kunskaper och färdigheter, som i allmänhet fordrades, voro av övervägande praktisk natur och kunde inhämtas under yrkesutövningen. Där teoretiska kunskaper förefunnos, hade de inhämtats genom självstudier. Krigskonstens utveckling skänkte småningom ökad betydelse åt artilleriet och fortifikationsväsendet. Detta medförde i de flesta länder — i allmänhet under 1700-talet — uppkomsten av utbildningsanstalter för tillgodoseende av dessa vapenslags bohov av teoretiskt skolad personal. Det samhälleliga framåtskridandet i allmänhet samt den allt snabbare fortgående utvecklingen på det militära området ställde emellertid efter hand ökade krav även på infanteriets och kavalleriets officerare. Behovet av särskilda åtgärder för höjandet av dessas yrkeskompetens blev därigenom överallt kännbart. Detta medförde uppkomsten av de så kallade kadettskolorna. I dessa erhöllo under en följd av år ett antal ynglingar, i regel officerssöner, en efter tidens sätt att se ändamålsenlig officersutbildning. Skolorna fostrade yrkesskickliga officerare, vilka emellertid på grund av tradition och det tidiga inträdet i den militära miljön fingo en i socialt hänseende utpräglad särställning i förhållande till övriga medborgargrupper. Detta var otvivelaktigt en styrka under yrkesarméernas tid. Då den allmänna värnplikten efter napoleonkrigen började tillämpas, framträdde dock påtagliga olägenheter av systemet. Den förändrade

283 ställning i statslivet, som krigsmakten kom att intaga, sedan de stående yrkesarméerna utbytts mot värnpliktshärar, medförde en genomgripande omvälvning av officerskårens samhälleliga uppgifter och funktioner. Isoleringen måste brytas och dess medlemmar förvandlas från socialt sett ensidiga samhällsmedlemmar till på en gång skickliga yrkesofficerare och vidsynta medborgare. Detta ställde nya och vidgade krav på officersuppfostran. Rekryteringens demokratisering och vidgat utrymme för humanistiska studier blevo de mest framträdande uttrycken härför. I Sverige, där härorganisationen under hela 1800-talet fortfarande huvudsakligen vilade på indelningsverkets grund, och den allmänna värnplikten endast långsamt vann insteg, rådde ifråga om officersutbildningan länge säregna förhållanden. Visserligen hade år 1792 inrättats en statlig utbildningsanstalt — den s. k. krigsakademien på Karlberg — men denna hade ringa omfattning och kunde icke tillgodose mer än omkring en fjärdedel av det årliga behovet av officerare. De återstående tre fjärdedelarna vunno officersanställning på så sätt, att de antogos av vederbörande regementschefer och utbildades efter den praxis, som tillämpades vid resp. regementen. För sistnämnda kategori gällde icke några officiellt reglerade bestämmelser, utom beträffande artilleriet och fortifikationen, där sedan gammalt genomgång av vissa kurser uppställdes såsom kompetensvillkor. Den decentralisation och brist på enhetlighet, som vid 1800-talets början karaktäriserade den svenska officersutbildningen, motsvarade föga tidens krav på en kvalitativt god officerskår. Detta insågs av de ledande männen inom försvaret, och under hela 1800-talet stod frågan i den militära diskussionens brännprunkt. Under avvaktan på klarläggande bestämmelser började cheferna för de indelta regementena formulera vissa fordringar för dem, som ville bliva föreslagna till officersbefordran vid resp. förband. Detta hade till följd att på 1830 talet på enskilt initiativ en skola för linjeofficerare öppnades i Stockholm. Detta synes hava påskyndat utvecklingen i så måtto, att Kungl. Maj:t år 1835 fann tiden mogen för utfärdandet av enhetliga bestämmelser rörande officersutbildningen vid infanteriet och kavalleriet. Som villkor för officersanställning fastställdes avlagd studentexamen i samtliga för denna bestämda ämnen (utom latin, grekiska och hebreiska), ett års anställning som underofficer samt godkänd examen i ett antal militära ämnen. Sistnämnda examen skulle förrättas av en i varje militärdistrikt särskilt förordnad kommission. De från krigsakademien utexaminerade kadetterna och de från den privata undervisningsanstalten i Stockholm avgångna eleverna utnämndes dock som förut omedelbart till officerare, även om de icke fyllde nämnda villkor. Genom 1835 års förordning fastslogs, att officersyrket krävde såväl humanistisk bildning som militär specialutbildning. Den sistnämnda omfattade dels för samtliga vapenslag nödvändiga teoretiska insikter, dels efter de särskilda truppslagens krav avpassade praktiska kunskaper och färdigheter. Fastställandet av dessa klart formulerade kompetenskrav innebar ett be-

284 tydelsefullt steg för officersutbildningens vidare utveckling. Som en direkt följd härav torde man kunna betrakta uppkomsten av enskilda militärläroverk i de fem militärdistrikt, som saknat sådana. Behovet av särskilt organiserad utbildning för officersrekryteringen vid arméns samtliga truppförband var därmed fastslagen. Förut har omnämnts, att artilleriets och fortifikationens officersrekrytering sedan länge tillgodosetts genom särskilda utbildningsanstalter vid vederbörligt truppförband. Tidens ökade krav på officersutbildningen vid dessa vapenslag hade hos oss tillgodosetts genom det år 1817 inrättade högre artilleriläroverket på Marieberg. Behovet av ökad vetenskaplig bildning även på andra militära områden sökte man i viss mån tillgodose genom den 1822 inrättade »elitklassen» på Karlberg, där de skickligaste eleverna erhöllo fortsatt utbildning. I samma syfte öppnades artilleriläroverket på Marieberg år 1832 även för infanteri- och kavalleriofficerare. Såsom av det ovanstående framgår, hade utvecklingen under 1800-talets förra hälft resulterat i att vissa bestämda former för officersutbildningens anordnande vuxit fram. Därvid förefanns en tydlig åtskillnad mellan den utbildning, som föregick officersanställningen, och den som sedermera ansågs erforderlig för tillgodoseendet av de tekniska vapenslagens och den högre truppledningens krav. Karakteristiskt för detta äldre skede var, att endast en mindre del av officersbehovet fylldes från statligt organiserade utbildningsanstalter. I den mån den allmänna värnpliktens idéer vunno burskap och värnpliktsinrättningen fastare organiserades, framstod det som ett oeftergivligt villkor att på ett ändamålsenligare sätt organisera den första officersutbildningen. En målmedveten strävan att demokratisera formerna för utbildningen tog sig uttryck i kravet på krigsakademiens förvandling till en statlig militär tilllämpningsskola, i vilken samtliga truppslags officersaspiranter skulle erhålla enhetlig yrkesutbildning. Under 1860-talets första hälft var frågan om en genomgående reformering av officersutbildningen föremål för omfattande utredningar, vilka ock medförde gradvis skeende förändringar i den militära undervisningens organisation. I 1866 års reglemente för krigsskolan fingo de nya principerna sin utformning. Dessa karakteriserades främst av att den tidigare rådande decentralisationen i utbildningen ersattes av en fullt genomförd centralisation. Detta medförde upphörandet av de enskilda militärläroverken. Utbildningens enhetlighet var därmed garanterad. En yngling, som önskade utbilda sig till officer, erhöll efter ansökan anställning som kadett vid krigsskolan utan någon föregående militär tjänstgöring och utan att tillhöra visst truppslag eller regemente. Villkor för anställningen var avlagd mogenhetsexamen eller godkända flyttningsbetyg till sjunde klassen på reallinjen. Vid krigsskolan meddelades teoretisk undervisning i militära ämnen, språk och mate-

285 matik samt praktisk utbildning i militära färdigheter, huvudsakligen avseende tjänsten vid infanteriet. Efter avlagd officersexamen fördelades kadetterna efter val på truppslag och regementen. De vunno dock icke officersfullmakt, förrän de genom »gradpassering» förvärvat någon kännedom om trupptjänsten. Genom denna anordning avsåg man att avhjälpa den ofullkomlighet, som i avseende å den praktiska trupptjänsten vidlådde det dåtida utbildningssystemet. Sedan den nya organisationen blivit prövad några år, fann man ändamålsenligt att låta de allmänna läroanstalterna i alla delar bilda bottenskola för krigsskolan och från sistnämnda anstalt avkoppla sådana ämnen, som kunde inhämtas i läroverken. I 1874 års reglemente uppställdes därför avlagd mogenhetsexamen som oeftergivligt villkor för inträdet vid krigsskolan. Denna blev härigenom en militär tillämpningsskola i egentlig mening, och hela kursens varaktighet kunde nedbriugas till 14—15 månader. Vinsten av 1866 och 1874 års reformer var betydande. På grundvalen av humanistisk bildning, inhämtad tillsammans med rikets övriga skolungdom, erhöll officeren enhetlig militär daning i teoretiska och praktiska ämnen. Tack vare grundskoleprincipen bröts den isolering, vari officersyrket befunnit sig, och vanns närmare kontakt med övriga samhällselement. Artilleriläroverket på Marieberg undergick på 1860-talet en betydelsefull utveckling, därigenom att undervisningen omlades i syfte att bättre tillgodose generalstabstjänstens ökade krav. Sålunda fingo ämnena krigskonst och krigshistoria vidgat utrymme på programmet, och efter ett första års gemensamma studier uppdelades eleverna på två linjer. I samband med dessa organisatoriska ändringar utbyttes skolans gamla namn mot benämningen krigshögskolan. Sedan på 1870-talet den allmänna utvecklingen på det militära området lett till inrättandet av en särskild generalstabskår, blev frågan om den högre officersutbildningens ordnande åter aktuell. De överväganden, som nu följde, resulterade i en rationell uppdelning av de båda linjerna på två från varandra organisatoriskt fristående skolor, krigshögskolan och artilleri- och ingenjörhögskolan. Det främsta motivet härför var svårigheten att samordna undervisning av så vitt skild karaktär, det här gällde, i en läroanstalt. Under det att artilleri- och ingenjörofficerarna främst hade att inhämta vissa till sitt omfång strängt avgränsade kurser i de exakta vetenskaperna, borde de blivande generalstabsofficerarnas studier främst inriktas på ökandet av deras militära omdöme och allmänna bildning, vilket främst skedde genom till sitt omfång icke exakt bestämda studier i krigskonst och krigshistoria. Vid sidan av redan befintliga officersutbildningsanstalter framväxte på 1850-talet infanteriskjutskolan, vars mål var att meddela infanteriets och kavalleriets officerare nödiga kunskaper för de förbättrade eldhandvapnens rätta utnyttjande. För tdlgodoseendet av fordringarna på särskilda åtgärder för ridkonstens och hästdressyrens höjande inrättades mot slutet av 1860-talet ridskolan på Strömsholm.

286 Till de betydelsefulla reformer på militärundervisningens område, som genomfördes på 1860-talet, hörde även tillsättandet av en inspektör för militärläroverken och inrättandet av krigsundervisningskommissionen. Erfarenheterna från 1860- och 1870-talens krig medförde överallt en ökad insikt om fredsförberedelsernas och särskilt trupputbildningens utslagsgivande betydelse för krigets utgång. Även hos oss började man ivrigt diskutera de med utbildningen sammanhängande problemen. Så länge indelningsverket med dess säregna förhållanden levde kvar och de värnpliktiga endast erhöllo några veckors övning, rörde sig diskussionen huvudsakligast på ett teoretiskt plan. På officersutbildningens område lingo emellertid de nya idéerna praktisk omsättning. Det första uttrycket härför var bestämmelsen i 1874 års reglemente, att officersaspiranterna före inträdet vid krigsskolan skulle hava fullgjort ett rekryt- och ett regementsmöte vid indelt regemente eller motsvarande övningar vid värvat regemente. Detta innebar, att aspiranterna hädanefter fingo börja sin militära tjänstgöring som officersvolontärer vid visst regemente eller kår. Därigenom att deras val av truppslag och truppförband, vilket tidigare träffats först efter avlagd officersexamen, sålunda hade framflyttats, erhöllo eleverna numera före krigsskolekursen någon uppfattning om tjänsten vid trupp. Emellertid vann insikten om de nya krav utvecklingen uppställde på officerarnas kvalifikationer som trupputbildare och truppförare allt större förståelse. Detta medförde en strävan att vid officersutbildningens ordnande bättre tillgodose trupptjänstgöringens fordringar. Som en följd härav uppstod snart kravet på att officersaspiranternas utbildning skulle omfatta även fullständig underofficersutbildning. Inrättandet på 1870-talet av underofficersskolan på Karlsborg för det indelta infanteriet gav uppslaget till frågans lösning. Är 1881 kunde som villkor för inträde vid krigsskolan stadgas fullgörandet av de för befordran till underofficer vid indelta och värvade armén uppställda fordringarna. I samband därmed upphävdes dittills gällande bestämmelser om ovannämnda gradpassering före officersutnämningen. Efter genomförandet av den år 1881 anbefallda omorganisationen av officersaspiranternas utbildning tedde sig denna på följande sätt. Omedelbart efter avlagd mogenhetsexamen, vilken vid vissa läroverk ägde rum först i mitten av juni månad, inställde sig officersvolontären vid det regemente, där han blivit antagen. I samband med där pågående möten erhöll han så en nödtorftig rekrytutbildning om i regel 20 dagars varaktighet, ofta dock betydligt kortare. I mitten av juli började han samtidigt som övriga underofficersskoleelever tjänstgöringen vid vederbörande truppförbands volontärskola, där han hade att genomgå de för befordran till underofficer föreskrivna kurserna, d. v. s. komplettering av rekrytskolan, förberedande korpralskolan och den centrala uuderofficersskolans allmänna och högre kurs. Jämsides med denna utbildning med därtill hörande examina skulle officersaspiranterna fortsätta sina matematiska studier, vilket särskilt för dem, som

287 icke avlagt examen på reallinjen, var mycket krävande. Efter avlagd underofficersexamen i slutet av maj påföljande år och — i regel — därpå följande befordran till sergeant fullgjordes mötena vid eget regemente. I omedelbar anslutning till regementsmötet, d. v. s. i mitten av juli, började sedan kursen vid krigsskolan på Karlberg, vilken utan avbrott pågick i 15 månader till hösten påföljande år, då officersexamen ägde rum. Officersutbildningen i sin helhet tog alltså 2XI2 år i anspråk. Endast omkring 2 månader av denna tid kunde anslås till tjänstgöring vid verklig trupp. Det är uppenbart, att officersutbildningen genom de åtgärder, som vidtagits, i avsevärd grad förbättrades i tidsenlig riktning. Undervisningsprogrammet kunde något utvidgas och höjas från den utpräglat elementära ståndpunkt, det dittills haft. Undervisningen i taktik blev bättre tillgodosedd, och den praktiska utbildningen vid skolan kunde mera inriktas på befälsutbildning än tidigare, då en stor del av rekrytutbildningen måst ske vid krigsskolan. Härorganisationens beskaffenhet gjorde det emellertid icke möjligt, att den nyblivne officeren genom tjänstgöring vid trupp på ett ändamålsenligt sätt kunde fullständiga sin utbildning till skicklig truppförare och trupputbildare. Det sätt, på vilket utbildningssystemet utvecklats, hade emellertid lett till en skarp åtskillnad mellan underofficersutbildningen och den fortsatta utbildningen vid krigsskolan. Sålunda var den förra utbildningen — ordnad som den var truppförbandsvis — förlagd till långt från varandra skilda platser och underställd ett antal sidoordnade och sålunda av varandra oberoende befälhavare. Chefen för krigsskolan och inspektören för militärläroverken kommo därigenom att utestängas från allt inflytande på den undervisning, som förberedde krigsskolekursen, vilket med nödvändighet kom att medföra betydande olägenheter av skilda slag. De båda skolorna, underofficersskolan och krigsskolan, fingo också från början en från varandra mycket skiljaktig karaktär. Den förbättrade härorganisation, som beslutades av 1892 års urtima riksdag, skapade nya förutsättningar för officersutbildningens ytterligare förbättrande. De värnpliktigas övningstid utsträcktes från 42 till 90 dagar. Liksom på 1860-talet fann man det åter nödvändigt att taga upp frågan om officersutbildningens ordnande i ett sammanhang. Resultatet blev den för dåtida förhållanden ändamålsenliga organisation, som från mitten av 1890talet började tillämpas. Densamma kännetecknas bland annat av att undervisningen vid krigsskolan ordnades efter pedagogiskt mera riktiga grunder i full anslutning till föregående utbildning, samt att utbildningen vid trupp blev ytterligare tillgodosedd genom tjänstgöring vid respektive truppförband under tredje årets regementsmöte. En brist, som icke kunde undgå att få menliga följder, var dock att de önskemål, som framförts beträffande ett inordnande av utbildningens olika skeden under enhetlig ledning, icke vunnit beaktande. Icke heller hade den förlängning av krigsskolekursen, som ansetts erforderlig för ett grundligare inhämtande av krigsvetenskaplig allmänbildning, blivit genomförd.

288 1901 års härordningsreform, varigenom indelningsverket avlöstes med en värnpliktsarmé, innebar en fullständig omläggning av officerarnas tjänstgöringsförhållanden. Därigenom att de värnpliktigas och det fast anställda manskapets utbildning nu kunde ordnas så, att tjänstgöringen vid truppförbanden pågick året om i stället för endast några månader på sommaren, blevo officerarna ständigt upptagna av militär verksamhet. Detta ställde ökade krav på deras kvalifikationer, samtidigt som helt nya möjligheter öppnades för vidmakthållandet och förkovrandet av yrkesskickligheten under fortgående yrkesutövning. Ungdomens intresse för officersyrket stegrades, och officerskåren började rekryteras från allt bredare samhällslager. Detta underlättades genom att lönerna reglerades och rimlig existensmöjlighet därigenom bereddes innehavaren av officersbeställning. Den demokratisering av samhället, som parallellt härmed fortgick, bidrog även till att knyta officerskåren fastare till andra medborgargrupper. Samtidigt vidtog man åtgärder för att befrämja den praktiska yrkesutbildningen. Sålunda sökte man tillgodose trupptjänstens krav genom att öka tiden för aspiranternas underbefälstjänstgöring vid resp. regementen. Detta medförde emellertid intrång på tiden för övrig utbildning. Ett uttryck för strävandena att rationalisera denna var den år 1907 vidtagna åtgärden att förlägga aspiranternas förut regementsvis ordnade soldatutbildning till truppslagsvis organiserade aspirantavdelningar. Då härorganisationen år 1914 ytterligare utvidgades, vidtogos icke några principiella förändringar i den första officersutbildningen. Genom förläggandet av de värnpliktigas utbildning till vinterhalvåret, fingo de från aspirantskolorna på våren utgångna eleverna icke tillfälle att praktiskt tillämpa sin instruktionsförmåga, utan deras tjänstgöring vid trupp blev inskränkt till befälsutövning vid i det närmaste redan utbildad trupp. Betydelsen av trupptjänstens krav hade ytterligare framträtt under världs kriget. I samband med 1925 års härordningsreform infördes därför en trupptjänstgöringsperiod även under krigsskoletiden. Därigenom kom den för utbildningen till officer anslagna tiden att ökas med 4 månader till sammanlagt 337-2 månader eller 2 3 / 4 år. Den högre officersutbildningen i krigshögskolan och artilleri- och ingenjörhögskolan undergick efter organisationsförändringarna på 1860-talet en fortgående utveckling. Under det att krigshögskolans organisation i stort sett bibehölls, skedde vid artilleri- och ingenjörhögskolan på 1890-talet en uppdelning i en allmän och en högre kurs. Den förra var obligatorisk, den senare frivillig. Artilleriet och fortifikationen erhöllo sålunda ett slags truppslagsskola, där de från krigsskolan utexaminerade officerarna erhöllo den för tjänsten vid vederbörligt truppslag erforderliga specialkunskap, som icke kunnat inhämtas under föregående utbildning. Högre kursen kom härigenom att för artilleriet och ingenjörtrupperna få motsvarande ställning som krigshögskolan till armén i dess helhet. Samtidigt betecknade artilleri-

289 och ingenjörhögskolans allmänna kurs och den för kavalleriofficerarna obligatoriska ridskolan en början till ett nytt skolsystem mellan krigsskolan och högskolorna. Det dröjde icke heller länge, innan utvecklingen krävde ett sådant mellanled även i infanteri officerarnas utbildning. I syfte att till godose detta behov organiserades försöksvis år 1928 en infanteriofficersskola, i vilken även trängens officerare erhöllo fortsatt utbildning. Av statsfinansiella skäl har emellertid denna skola under de senaste åren icke kunnat vara i verksamhet. E t t annat utslag av tidens krav på ökad officersutbildning är den teoretiska kurs för kavalleriets officerare, som under de senare åren försöksvis varit anordnad vid ridskolan. Den utveckling, vars huvudlinjer ovan antytts, har alltså utmynnat i uppkomsten av tre olika skoltyper, nämligen 1) aspirantskolor och krigsskola för blivande officerare, 2) truppslagsofficersskolor för unga officerare, 3) högskolor för officerare. Jämsides med dessa utbildningsanstalter av permanent natur hava tid efter annan ett antal mer eller mindre fast organiserade skolor och utbildningskurser för särskilda ändamål framträtt, såsom för utbildning av specialister i gymnastik, signaltjänst, pionjärtjänst, vapenvård m. m. Försvarskommissionen. Det nuvarande utbildningssystemets allmänna struktur, som har sin motsvarighet i flertalet utländska arméer, är enligt försvarskommissionens mening i stort sett tillfredsställande. Då emellertid systemet i vissa delar ej uppbyggts efter ett logiskt utformat program, utan förändringarna stundom varit av mera tillfällig och provisorisk art, har den nuvarande organisationen i viktiga delar kommit att sakna inre sammanhang och för de olika skolorna klart avgränsade uppgifter. Kommissionen har därför ansett sig böra söka medverka till att i möjligaste mån avlägsna dessa brister. Utgångspunkten för här framlagda förslag är sålunda önskemålet att ernå ett enhetligt, logiskt sammanhängande skolsystem från aspirantutbildningens början till och med högskolestadiet. Följande allmänna synpunkter på denna fråga hava av kommissionen ansetts böra särskilt beaktas. All erfarenhet bekräftar, att skolstudier, på vilket stadium de än inhämtas, aldrig kunna skänka den fullständiga utbildning, som för yrkets skickliga utövande är önskvärd. Denna kan endast förvärvas under yrkesutövningen genom praktisk erfarenhet och fortsatta självstudier. Skolornas uppgift är därför bibringandet av det kunskapsmått och de färdigheter, som oundgängligen i varje särskilt fall äro nödvändiga, men dessutom och framför allt åstadkommandet av den karaktärens och tankens skolning, som är förutsättningen för fortsatt bildning på egen hand. Särskild hänsyn måste vid officerarnas utbildning tagas till världskrigets betydelsefulla lärdomar angående den nödvändiga förståelsen för de olika stridsmedlens och truppslagens inbördes sammanhang. Detsamma gäller 1282 35

A 19

290 förståelsen för betydelsen av förhållandet mellan officerarna och truppen samt av problemet om försvarsväsendets plats i det moderna samhället, vilka båda sammanhänga med officerskårens ställning till samhället i dess helhet. De olika skolorna böra enligt kommissionens uppfattning hava följande allmänna uppgifter. Krigsskolan, under vilken benämning böra innefattas även de nuvarande, truppslagsvis ordnade aspirantskolorna, skall bibringa eleverna de kunskaper och praktiska färdigheter, som fordras för tjänstgöring i lägsta officersgraden vid vederbörligt truppslag samt dessutom det fasta bildningsunderlag, som är oundgängligt för att officeren småningom skall på ett önskvärt sätt kunna fylla sin betydelsefulla plats inom försvarsväsendet. Krigsskolan skall sålunda för officersyrket få motsvarande uppgifter som de lägre examina vid universitet och högskolor i allmänhet hava vid danandet av civila ämbetsmän och ledare inom samhällslivets övriga områden. Truppslagsofficersskolorna kunna härigenom frigöras från den tyngande uppgift, som nu åligger dem, att komplettera de yngre officerarnas allmänt militära kunskaper, och böra direkt inriktas på utvecklandet av de kunskaper och färdigheter, som befordra elevernas utveckling till fullgoda truppofficerare. Skolorna få sålunda odelat karaktären av specialskolor för respektive truppslags behov. De böra vara obligatoriska. Högskolorna, vilka till skillnad från övriga skolor icke böra vara obligatoriska, skola meddela den vetenskapliga bildning, som kräves för de ledande platserna inom staber, vid truppförbanden och på det tekniska området samt vid skolor och utbildningskurser, och utgöra sålunda en motsvarighet till de högre examina vid universitet och högskolor. Vid uppgörandet av efterföljande förslag till militärundervisningens organisation förutsattes, att officerarna under sin tjänstgöring vid respektive regementen dels genom planmässigt ordnad, ständigt fortgående utbildning och dels genom praktisk trupptjänst underhålla och förkovra sin yrkesskicklighet. Slutligen håller kommissionen före, att kurser tid efter annan komma att erfordras dels för vissa officerares ur samtliga försvarsgrenar gemensamma utbildning för tjänsten inom försvarsstaben och övriga högre staber och dels för tillgodoseendet av behovet av förvaltnings-, signal- och pionjär- samt vapenofficerare m. fl. Beträffande skolornas lydnadsställning förutsattes, att samtliga äro direkt underställda arméchefen. Därigenom garanteras det nära samband mellan skolorna och arméns utbildning i övrigt, som nuvarande förhållanden icke på samma sätt medgiva. Då varje organisations effektivitet ytterst är beroende av de personer, som äro satta att leda dess verksamhet, framstår som ett oeftergivligt krav, att skolornas befäls- och lärarpersonal utväljas med yttersta omsorg och urskillning.

2. Krigsskolan. UTBILDNING TILL OFFICER PÅ AKTIV STAT. Utbildningens Jianuari

nuvarande organisation framgår av följande diagram.

Februari

Mar 6

April

Maj

Juli

Augusti

15.

1. året

Soldatutbildning truppslagsvis

Okto- Novem- December ber ber

16.

15.

Tjänst- Underbefälsutbildgöring som menig vid eget truppförband

Art. iBg. Kav.29. Träng Inf. 2 5 . 15.

året

ning Vinter- Fortsatt underbefälsutbildning trupp- utbildning slagstruppvis slags-

12.

Tjänstgöring som gruppchef vid eget truppförband

25.

o. å r e t ning vid krigsskolan

4. året bildning

=

September

Tilllämpningsovningar i Norrland

tjänstgöring

23.

12.

Officersutbild-

12.

Fältöv- Tjänstgöring vid ningar 3get tru]>pförban d grupp- plutonchef chef m. ni. m. m.

Fortsatt officersut-

|

Examensperiod

vid t r u p p .

Soldatutbildning och underbefälsutbildning bedrivas i särskilda för ändamålet truppslagsvis organiserade skolförband. Officersutbildningen äger rum gemensamt för samtliga truppslag vid krigsskolan på Karlberg. Tjänstgöring vid eget truppförband äger rum under tre perioder, första gången som menig en månad, andra gången som underbefäl omkring 4 månader och tredje gången som underbefäl och underofficer omkring 27 2 månader. Sammanlagt tjänstgör alltså den blivande officeren under utbildningstiden omkring 8 månader vid trupp. Avsikten med denna tjänstgöring är dels att bibringa aspiranten vana vid värnpliktig trupp, dels att genom tilllämpning vid sådan trupp befästa och utveckla de lärdomar på trupputbildningens och truppföringens område, som meddelats vid skolorna, där

292 endast andra aspiranter stå till förfogande som utbildningsobjekt och såsom trupp. Trupptjänsten bör alltså framför allt betraktas som en praktisk tillämpningskurs i militärpedagogik och truppföring. Dessutom erbjuder trupptjänstgöringen chefer och övrigt befäl vid vederbörligt truppförband tillfälle att lära känna och bedöma vederbörande aspirant eller kadett, samtidigt som denne blir insatt i förhållandena vid truppförbandet. Den genom världskriget påskyndade utvecklingen har medfört ökade fordringar i fråga om de kunskaper och färdigheter, som den unge officeren måste äga, då han lämnar krigsskolan och börjar tjänstgöringen som plutonchef (motsvarande) vid vederbörligt truppförband. Oaktat allt större uppmärksamhet under de senaste åren ägnats åt aspiranternas och kadetternas utbildning i tjänsten vid de med tunga infanterivapen beväpnade förbanden, är deras förtrogenhet härmed icke tillfredsställande. Då vidare den tid, som ägnas åt denna utbildningsgren, har måst tagas från de övriga, hava avsevärda svårigheter uppstått att medhinna programmet. Härtill kommer, att även de teoretiska ämnenas omfång ökats. Särskilt gäller detta krigskonst, däri inbegripet luftkrigskonst och härordningslära, krigshistoria, militärpedagogik och psykologi, signaltjänst samt stats- och samhällslära. Vid upprepade tillfällen har av de militära myndigheterna framhållits, att, trots de försök, som tid efter annan gjorts att anpassa undervisningsprogrammet efter nutida förhållanden, en förlängning av utbildningstiden är ofrånkomlig. Kommissionen ansluter sig till denna uppfattning, samtidigt som den i huvudsaklig överensstämmelse med ett år 1916 av dåvarande chefen för krigsskolan avgivet förslag förordar vissa organisationsförändringar i syfte att möjliggöra ett mera rationellt tillvaratagande av utbildningstiden. Enligt försvarskommissionens förslag böra de nuvarande aspirantskolorna sammanföras med krigsskolan under enhetligt befäl och så vitt möjligt enhetlig förläggning till en för alla truppslag gemensam krigsskola. Den föreslagna organisationen innebär en förlängning av den nuvarande utbildningstiden med omkring 5 månader till 38 V2 månader eller i det närmaste 3 ] / 4 år. H u r kommissionen tänker sig utbildningen till officer ordnad framgår av diagram å vidstående sida. Den första soldatutbildningen sker truppslagsvis under 2*/a månader. Tjänstgöring vid trupp äger rum i 5 omgångar under sammanlagt omkring 10V2 månader. Omkring hälften av denna tjänstgöring är förlagd till vederbörligt truppförband, den andra hälften till ett vid krigsskolan sammandraget övningsförband. Genom utbildningens centralisation blir det enligt kommissionens mening lättare att åstadkomma enhetlighet och följdriktighet i utbildningens samtliga grenar, än vad vid den truppslagsvis bedrivna utbildningen av aspiranterna för närvarande är fallet. Organisatoriskt samband saknas nämligen för närvarande såväl mellan de fem aspirantskolorna inbördes som mellan dessa och krigsskolan. Den tid, som nu åtgår för åvägabringandet av enhetlighet, sedan kadetterna av skilda truppslag sammandragits vid krigsskolan, kan genom den föreslagna centraliseringen användas för nyttigare

293 Utbildningen till officer på aktiv stat enligt försvarskommissionens förslag. Jwnuari

Februari

Mars

April

Maj

September

Okto- Novem- December ber ber

TjänstSoldatutbildning göring vid respektive truppförband, tillsom sammans med menig vid eget värnpliktiga studenter truppband

Soldatutbildning vid

Juni

Juli

Augusti 1

15.

1. året

2. året

x

3. året

krigs- Soldat- Gruppchefsutbildning 1 vid krigsskolan Tjänstgöring Plutonchefsutbildning skolan utbildsom gruppchef* vid krigsTeoretisk officersutbildning ning vid eget truppFortsatt teoretisk under förband 8 officersvinterförhållanden skolan utbildning

Tjänstgöring som gruppchef m. m. vid Tjänst- Fortsatt officers utbildkrigsskolans övningsförband göring som plutonchef 3 vid eget truppförband

Gruppchcfsutbildning 1 under vinterförhållanden truppslagsvis

15.

4. året ningvid Tillkrigs- lämpskolan nings-

Fortsatt officersutbildning och examen ämnesvis

övningar i Norrland

=

Fältövningar

Tjänstgöring6om plutonchef m. m. vid krigsskolans övningsförband

tjänstgöring vid trupp.

ändamål. An betydelsefullare synes emellertid vara, att den föreslagna organisationen gör det möjligt att på ett tidigare stadium än hittills kunnat ske påbörja de teoretiska studier, som nu äro upptagna uteslutande på krigsskoleprogrammet. För närvarande syssla aspiranterna betydligt längre tid än ett år med praktisk tjänstgöring som meniga och underbefäl och under denna tid ägna de sig endast åt sådana teoretiska studier, som direkt anknyta sig till denna verksamhet. Aspiranterna, som nyss lämnat bakom sig de sista läroverksåren, där studierna ligga på ett intellektuellt betydligt 1 2 s

Motsvarande utbildning. Motsvarande. Teoretisk officersutbildning

för kadetter, u t g å n g n a från

arméns underofficersskola.

294 högre plan, torde härigenom mången gång få en felaktig uppfattning om officersyrkets karaktär, och åtskilliga av de för yrket i verkligheten bäst lämpade torde hava svårt att göra sig tillbörligt gällande bland kamraterna. Vid denna ålder kroppsligt mindre utvecklade individer kunna sålunda vid bedömandet lätt bliva tillbakasatta i förhållande till kamrater, som kanske äro dem intellektuellt underlägsna men som bättre tåla strapatserna. För att redan från början hos de blivande officerarna grundlägga en riktigare uppfattning om yrket och för att möjliggöra ett säkrare urval för den fortsatta utbildningen är det enligt kommissionens mening angeläget, att en för aspiranter av alla truppslag gemensam teoretisk officersutbildning så tidigt som möjligt kan anordnas. Den här föreslagna organisationen möjliggör påbörjandet av denna utbildning redan i mars andra utbildningsåret. Därigenom att utbildningstiden ökats med fem månader, synes det bliva möjligt att tillgodose rimliga krav på de blivande officerarnas såväl praktiska som teoretiska utbildning. Sålunda kan en fullständigare utbildning i tjänsten vid de med tunga infanteri vapen utrustade förbanden meddelas, samtidigt som trupptjänstens fordringar vid specialtruppslagen bättre än nu kunna tillgodoses. Därjämte kan tid beredas för språkundervisning i sådan utsträckning, att tidigare förvärvade kunskaper kunna underhållas och utvecklas. Härigenom torde en särskilt kännbar brist i nuvarande utbildningssystem kunna fyllas. I detta sammanhang må även framhållas betydelsen av att officersaspiranterna under huvuddelen av utbildningstiden få tillfälle att hålla kontakt med kamrater ur övriga truppslag och erhålla orientering om dessa senares verksamhet. Härigenom kan på ett tidigt stadium förståelse vinnas mellan de olika truppslagen och grunden läggas för en riktig samverkan dem emellan. Denna angelägenhet har synts kommissionen så betydelsefull, att möjligheten till ordnandet av en för samtliga truppslags aspiranter gemensam första soldatutbildning övervägts. Därvid har förutsatts, att samtliga aspiranter, oberoende av vilket truppslag de sedermera skulle komma att tillhöra, erhölle infanteriutbildning jämte undervisning i ridning. Med hänsyn till betydelsen av att aspiranterna på ett tidigt stadium skulle lära känna förhållandena vid egna truppförband och komma i beröring med värnpliktig trupp har emellertid en gemensam första soldatutbildning icke synts tillrådlig. Den föreslagna organisationen torde slutligen möjliggöra de olika utbildningsskedenas följdriktiga samordnande och effektiva utnyttjande i större utsträckning, än för närvarande är möjligt. Särskilt gäller detta tillämpningsövningarna vid värnpliktig trupp, vilka inträffa under andra och tredje åren. Tidigare avsåg man, som förut anförts, att aspiranternas och kadetternas tjänstgöring helt skulle sammanfalla med respektive truppslags soldatskolor och regementsövningar. På grund av ständigt ökade krav på utbildningens omfång vid aspirantskolorna och krigsskolan hava emellertid trupp tjänstperioderna efter hand avkortats, så att den eftersträvade tidpunkten för

295 trupptjänstgöringens början för närvarande endast undantagsvis kan uppnås. Innevarande år (1935) är det sålunda endast infanteriets aspiranter, som kunna tjänstgöra vid en soldatskola från dess början. Särskilt ogynnsam är krigsskolekadetternas trupptjänstgöring, som infaller först mot soldatskolans slut. E n annan olägenhet, som vid upprepade tillfällen framhållits av de för officersutbildningen ansvariga myndigheterna, är det ringa utbyte ur pedagogisk synpunkt, som trupptjänstgöringen mången gång giver på grund av svårigheten att över allt ordna tjänstgöringen på lämpligt sätt. Enligt kommissionens förslag begynner trupptjänstgöringen liksom nu första året med omkring en månads tjänstgöring som menig. Andra året inrycka aspiranterna vid respektive truppförband i början av augusti, d. v. s. samtidigt som truppförbandsutbildningsperioden där tager sin början. Tjänstgöringen sammanfaller alltså med detta skede samt med regementsövningarna vid de truppförband, där dylika komma till stånd. Tredje året tjänstgöra kadetterna under en vintermånad med vederbörligt truppförbands underbefälsskolor för fast anställda, — eventuellt vid vintersoldatskola för i Norrland förlagd värnpliktig trupp — varefter de fullgöra en period, omfattande tjänstgöring som lägsta underavdelningschef m. m. vid det till krigsskolan sammandragna övningsförbandet. Därigenom att de i egenskap av instruktörer och truppförare få tjänstgöra därstädes från soldatskolans början till dess slut under ledning av det befäl, som vid krigsskolan grundlagt deras trupputbildning, anser kommissionen, att ett väsentligt bättre resultat än nu kan vinnas. Tjänstgöringsperioden avslutas med fullgörandet av en regementsövning (motsvarande tjänstgöring) som plutonchef (motsvarande) vid eget truppförband. Som avslutning på utbildningen vid trupp är inlagd en period i augusti fjärde året, då kadetterna skola tjänstgöra som plutonchefer (motsvarande) vid krigsskolans övningsförband. Därigenom att förband ur samtliga truppslag härvid komma att samövas, bör denna tjänstgöring bereda möjligheter till en utbildning, som hittills icke kunnat under officersutbildningen meddelas eleverna. Även den teoretiska undervisningen med därtill hörande tillämpningsövningar hör enligt kommissionens förslag kunna ordnas på ett ur pedagogisk synpunkt riktigare sätt än nu är fallet. Främst sker detta därigenom, att den s. k. fältövningsperioden, som utgör en naturlig avslutning av den teoretiska studieverksamheten, kan förläggas till slutet av fjärde året, efter examensperiodens slut. En välbehövlig lättnad i det forcerade arbete, som nu måste bedrivas under krigsskoleåren, synes dessutom kunna vinnas därigenom, att den tid, som anslås åt teoretiska studier, utsträckes från mars månad andra året till och med juli månad fjärde året. Antalet årligen från krigsskolan utexaminerade officerare beräknades vid antagandet av 1925 års härordning till omkring 80. Under de senaste åren har emellertid antalet i regel icke överstigit 50. P å grund av särskilda omständigheter räknar emellertid nu (1935) pågående kurs 63 kadetter. Enligt kommissionens beräkningar kommer det årliga rekryteringsbehovet att uppgå

296 till omkring 100 officerare, fördelade mellan de olika truppslagen i medeltal på följande sätt: infanteriet 54 kavalleriet 7 artilleriet 20 luftvärnsartilleriet 6 ingenjörtrupperna 6 trängen 7 Summa 100 Med nämnda siffror såsom utgångspunkt synes det enligt erfarenheten rimligt att beräkna antalet aspiranter, som årligen anmäla sig till officersutbildning, till 150—200. Häri äro inberäknade även ett antal reservofficersaspiranter, vilkas utbildning behandlas i annat sammanhang. Utbildningen vid den av kommissionen föreslagna krigsskolan avses få i stort sett följande förlopp. Efter avlagd studentexamen inställa sig aspiranterna i mitten av juni vid sina truppförband, varefter de tillsammans med årets värnpliktiga studenter erhålla en grundläggande soldatutbildning och under regementsövningarna (motsvarande tidsperiod) tjänstgöra som meniga vid respektive truppförband. Efter avslutad tjänstgöring vid truppförbanden inträda aspiranterna i början av oktober som kadetter vid krigsskolan. De, som under föregående tjänstgöring visat sig mindre lämpliga för fortsatt officersutbildning eller av andra anledningar självmant avstå därifrån, hava dessförinnan utgallrats. Under tiden oktober—januari fullföljes soldatutbildningen och påbörjas utbildningen till lägsta underavdelningschef. Utbildningen omfattar för infanteri- och kavallerikadetter även tjänsten vid kulsprute- och granatkastarförband. Samtidigt som kadetterna under denna period erhålla en grundlig soldatutbildning för tjänsten vid eget truppslag, bliva de orienterade om utbildningen vid de övriga. Specialtruppslagens kadetter böra därvid å sin sida erhålla viss infanteriutbildning. Soldatutbildningen avslutas med en månads vintertjänst i Norrland. Därunder ingå samtliga kadetter i ett gevärskompani. Utbildningen blir likformig och avser skidlöpning, bivacktjänst, vinterhygien m. m. Till soldatutbildningsperioden bör, så långt det anses lämpligt, de för underbefälsutbildningen erforderliga teoretiska studierna förläggas. Vid utbildningen av ingenjörtruppernas kadetter kunna vissa svårigheter uppstå på grund av att truppslagsutbildningen börjar först i oktober första året, då väderleken är otjänlig för tillämpningsövningar utomhus. Emellertid torde svårigheterna kunna övervinnas genom överförandet av dessa övningar till gruppchefsutbildningsskedets tidigare period. Efter återkomsten från vintertjänstgöringsperioden i Norrland i början av mars andra året vidtager gruppchefsutbildningen (motsvarande utbildning), som avser att bibringa kadetterna förmåga såväl att utbilda som att leda lägsta underavdelning vid vederbörligt truppslag. Infanteri- och kavallerikadetterna

297 skola härvid även utbildas till gruppchefer vid kulsprute- och granatkastarförband. — Samtidigt med denna utbildning begynner den för alla truppslagens elever gemensamma teoretiska officersutbildningen i form av lektioner, tilllämpningsövningar och kunskapsprövningar. Gruppchefsutbildningen pågår i 5 månader till början av augusti. Vid denna tidpunkt börjar vid truppförbanden den övningsperiod, som inledes med en omorganisation efter taktiska grunder av de förutvarande, mera i form av skolor organiserade, av värnpliktiga bestående förbanden. Kadetterna återgå nu till vederbörliga regementen och kårer, där de, förordnade till korpraler, tjänstgöra som gruppchefer (motsvarande) under 2 månader till och med soldatskolans (regementsövningarnas) slut. Tjänstgöringen omfattar huvudsakligen förandet av grupp och motsvarande förband under övningar i större förband samt s. k. inre tjänst (logementsbefälhavare, dagbefäl, vaktbefäl m. m.). Kadetterna förläggas och utspisas tillsammans med truppen. Med stöd av de vitsord, kadetterna erhållit vid krigsskolan såväl i de praktiska övningsgrenarna som i de teoretiska ämnena, samt av bedömandet vid resp. truppförband av deras lämplighet sker i slutet av september erforderlig utgallring av dem, som icke äro lämpliga för fortsatt utbildning till aktiva officerare. I början av oktober återvända de efter gallringen återstående, nu till furirer befordrade kadetterna, vilkas antal bör uppgå till omkring 100, till krigsskolan. Där begynner plutonchefsutbildningen (motsvarande) samtidigt som de teoretiska studierna återupptagas. Infanteri- och kävallerikadetterna skola därvid utbildas även vid de tunga förbanden. Detta utbildningsskede fortgår under omkring 6 månader eller till början av april tredje året. Under februari sker ett avbrott för vinterutbildning i allmänhet tillsammans med resp. truppförbands till Norrland sammandragna avdelningar av fast anställd personal. Därunder bör förtrogenhet vinnas med gruppchefs (motsvarande) åligganden. I april, då plutonchefsutbildningen avslutats och de värnpliktiga börja soldatutbildningen, är tidpunkten inne för tillämpningen av kadetternas hittills huvudsakligen teoretiskt och med kamrater som övningsobjekt förvärvade förmåga i trupputbildning. Såsom förut framhållits, bör denna särdeles viktiga tillämpning icke, liksom nu är fallet, ske vid resp. truppförband utan vid till krigsskolan sammandragen övningstrupp samt under handledning av samma befäl som handhaft den föregående utbildningen. Därigenom torde tidigare inhämtade militärpedagogiska kunskaper bättre kunna befästas och utvecklas än vad nuvarande ordning medgiver. Kadetterna, som även nu förläggas tillsammans med truppen, få ånyo tillfälle att grundligt lära känna densamma. Övningstruppens storlek beräknas så, att högst två kadetter placeras på varje grupp (motsvarande). En infanteribataljon, en ryttartropp, ett batteri, en ingenjörpluton och ett trängkompani äro därför erforderliga såsom övningstrupp. Det är av vikt att övningstruppens organisation är densamma som vid truppförbanden. Utbildningen bör organiseras så, att samtliga infanteri- och kavallerikadetter även få någon tid tjänstgöra

298 vid kulsprute- och granatkastartrupp. Ingenjör- och trängkadetterna böra även de göras förtrogna med flertalet inom resp. truppförband förekommande utbildningsgrenar. Luftvärnsartillerikadetterna torde på grund av luftvärnstjänstens speciella fordringar böra tjänstgöra vid luftvärnsartilleriförband. Jämsides med den ständigt fortgående övningen i instruktion och utbildning av resp. grupper skola kadetterna erhålla kunskap om plutonchefs (motsvarande) uppgifter under utbildningsarbetet. Under september återgå kadetterna till resp. regementen, där de efter erhållet sergeantförordnande tjänstgöra såsom gevärsplutonchefer (motsvarande). En tillämpningskurs i praktisk militärpedagogik, ordnad enligt här föreslagna grunder, kommer otvivelaktigt att skänka den unge officeren betydligt större förutsättningar att fylla sin uppgift, än vad utbildningen för närvarande förmår. Efter trupptjänstgöringen tredje sommaren kan man därför fordra, att kadetterna godtagbart skola kunna utbilda och föra pluton eller motsvarande förband. Särskilt betydelsefullt är, att det nära sambandet mellan de olika truppslagen kan i avseende på kadetternas utbildning upprätthållas under detta viktiga utbildningsskede. Tiden från början av oktober tredje året till mitten av juni fjärde året användes huvudsakligen till de teoretiska studiernas avslutande. Under sista delen av skedet avlägga kadetterna examina i de olika ämnena. Skedet avbrytes emellertid under februari månad av en utbildningsperiod i Norrland, avsedd för tillämpningsövningar i taktik, krigsbyggnadskonst och topografi samt för trupputbildnings- och truppföringsövningar, varvid det av de yngsta kadetterna enligt ovan bildade vinterkompaniet i viss utsträckning lämpligen kan tjäna såsom övningstrupp. Efter examensperioden fjärde året avslutas krigsskolekursen med en tilllämpningsperiod från mitten av juni till slutet av augusti. Den första delen av denna period till och med juli månad är avsedd för tillämpningsövningar i taktik, krigsbyggnadskonst och topografi samt för studiebesök vid bland annat flygvapnet och marinen. Återstoden av tiden är anslagen till truppföringsövningar, varvid övningstruppen, som den 1 augusti begynner sin utbildning i kompani- och högre förband, tages i anspråk. Fjärde årets kadetter böra därvid tjänstgöra som plutonchefer (motsvarande) eller adjutanter under en serie av tillämpningsövningar med truppförband ur samtliga vapenslag. De kadetter, som icke för tillfället användas som befäl, tjänstgöra som stridsdomarebiträden, målbefäl m. m. Denna truppföringsperiod avslutar utbildningen vid krigsskolan, varefter de godkända kadetterna efter officersexamen erhålla fänriksförordnande och inträda i tjänstgöring vid resp. truppförband vid regementsövningarnas (motsvarande utbildningsperiods) början. Den nyblivne officeren, som erhållit här förutsatt utbildning, bör enligt försvarskommissionens mening komma att motsvara ganska högt ställda fordringar i fråga om fyllandet av plutonchefs- och motsvarande befattning.

299 Tillhör han något av specialtruppslagen, har han under hela krigsskolevistelsen erhållit därför särskilt avpassad utbildning i trupptjänst; tillhör han infanteriet, behärskar han i viktiga och grundläggande delar även tjänsten vid de tunga vapnen. Detsamma gäller kavallerikadetterna. Samtliga äga en grundlig kännedom om de övriga truppslagen, varigenom förutsättningarna för en riktig uppskattning av samverkan böra vara för handen. Genom det sätt, på vilket trupptjänstgöringen är ordnad, synes en ingående kännedom om förhållandena vid den värnpliktiga truppen och om dennas behandling kunna förvärvas. Den teoretiska bildning, som å krigsskolan kommer att meddelas, bör genom kursens förlängning och studiernas påbörjande redan vid början av andra utbildningsåret bliva vidgad och fördjupad. Om de under benämningen kompaniövningar sammanförda praktiska övningsgrenarna uteslutas, meddelas vid krigsskolan för närvarande (kursen 1934—1936) undervisning i nedanstående ämnen: krigskonst, varmed förstås taktik med luftkrigskonst och krigshistoria, samt härordningslära, vapenlära, krigsbyggnadskonst, signaltjänst, topografi, krigslagar, tjänstgöringsreglemente med expeditionsföring, militärförvaltning, militärpedagogik, militär hälsolära, hästkännedom samt stats- och samhällslära. Därjämte tillkomma ämnena gymnastik med vapenföring och idrott samt därtill hörande instruktioner ävensom ridning och motortjänst. Därest krigsskolan ensam, såsom i kommissionens förslag avses, skall övertaga ansvaret för meddelandet av den militära allmänbildning, som officersyrket kräver, måste ovan angivna ämnen kompletteras och kurserna i vissa fall utvidgas. Krigshistoriekursen, som nu endast omfattar 20 timmar, torde sålunda böra betydligt utvidgas och bland annat omfatta en orienterande framställning även av strategiens samt luft- och sjökrigföringens grunder. Även vapenlära, signaltjänst samt stats- och samhällslära kräva ett betydligt ökat timantal för tillgodoseende av nutida fordringar på kunskaper i dessa ämnen. Beträffande de olika ämnenas omfattning och tidstilldelning synes det år 1929 av dåvarande chefen för krigsskolan i samband med nämnda års omorganisationsförslag uppgjorda, detaljerade undervisningsprogrammet i allt väsentligt böra följas. Därjämte böra vissa språkstudier tillkomma. Som tidigare framhållits, böra nämligen de blivande officerarnas under skoltiden förvärvade språkkunskaper underhållas och förkovras vid krigsskolan. Att

300 så nu icke sker, vållar stora olägenheter och åsamkar officeren längre fram både arbete och personliga utgifter. Varje kadett bör därför efter eget val studera ett av språken tyska, franska eller engelska. Språkundervisningen bör främst syfta till att bibringa eleverna god förmåga att översätta och skriva samt om möjligt även tala språket i fråga. Den till buds stående tiden torde medgiva 3—4 timmars språkstudier per vecka under de tider, då teoretisk undervisning i övrigt meddelas. Kadetternas antagning. Då kommissionen icke finner någon anledning att frångå de för närvarande gällande bestämmelserna rörande officersaspiranternas antagning, förutsattes att dessa i oförändrad form bibehållas. Den senaste läroverksreformen kommer dock inom kort att nödvändiggöra ett upptagande till prövning av frågan om åtgärder för säkerställandet av kadetternas förkunskaper i matematik, fysik och kemi. Då reformen ännu icke hunnit verka, saknas emellertid för närvarande erforderliga utgångspunkter för en dylik prövning. Urval och gallring. Liksom elevantalet för närvarande är obegränsat i aspirantskolorna böra samtliga aspiranter, som fylla fastställda fordringar, äga tillträde till krigsskolan. Efter den första soldatskolans slut i september bör utgallring ske av dem, som därunder visat sig olämpliga. Den avgörande gallringen kommer dock icke förrän efter tjänstgöringen vid respektive truppförband i september andra året. Då föreligger en klassificeringslista som resultat av tjänstgöringen såväl under soldat- och gruppchefsutbildningen som under den första teoretiska studieperioden. Därigenom att — till skillnad mot nu — sistnämnda jämförelseområde står till buds, erhållas bättre möjligheter än som nu finnas för ett rättvist urval, grundat på en allsidig prövning av eleverna. Med utgångspunkt från kadetternas placering på ovannämnda lista samt de vitsord, de erhållit under tjänstgöringen vid eget regemente, avgöres, vilka som få fortsätta officersutbildningen, vilka som kunna övergå till reservofficersutbildning och vilka som icke böra få vidare utbildning. De kadetter, som avses för fortsatt officersutbildning, böra, om de tillgodogöra sig denna, kunna påräkna att bliva officerare. Fortsatt gallring kommer sålunda att ske endast då kadett visar sig icke kunna uppfylla fastställda fordringar i ett eller annat avseende. Därigenom att det egentliga urvalet kan förläggas till en förhållandevis så tidig tidpunkt, som här föreslås, synas såväl den enskildes som statens intressen bliva vederbörligen tillgodosedda. Tjänsteställning. Kadetterna böra bibehålla menigs tjänsteställning intill början av gruppchefstjänstgöringen vid regementena i augusti andra året, då de förordnas till korpraler (konstaplar). Vid återkomsten till krigsskolan i oktober sammanföras de, såsom nedan vidare angives, med de från underofficersskolan kommande kadetterna, vilka hava furirs tjänsteställning. De böra, bland annat av detta skäl, vid denna tidpunkt förordnas till furirer. Till regementsövningarnas början tredje året erhålla samtliga kadetter sergeants-

301 graden, som sedan bibehålles intill fänriksutnämningen i september fjärde året. Motiven att kadetterna icke som för närvarande är fallet under utbildningstiden erhålla fanjunkares grad anföras i annat sammanhang. Underofficersskoleelevernas anslutning till krigsskolan. Enligt nu gällande bestämmelser äga de elever vid arméns underofficersskola, som därstädes avlagt begränsad studentexamen, rätt att, såvida de icke överskridit 25 års ålder, vinna inträde vid krigsskolan. Här föreslagen krigsskoleorganisation förutsätter, att den teoretiska officersutbildningen tager sin början redan i början av mars andra året. Då utbildningen vid krigsskolan före denna tidpunkt icke är av sådan natur, att underofficersskoleeleverna böra deltaga däri, synas de tidigast böra ansluta till pågående kurs, då den egentliga officersutbildningen börjar, d. v. s. i mars andra året. Detta skulle emellertid innebära, att vederbörande elev, som avlägger studentexamen i mitten eller början av juni, icke förrän följande vår kunde fortsätta sina studier. Granskar man krigsskolans program under vår- och sommarmånaderna andra året, finner man emellertid, att underofficerskoleeleven endast har behov av den teoretiska undervisningen, under det att han helt kan undvara gruppchefsutbildningen. Det förefaller då naturligt, att han först i oktober, då den mera allsidiga officersutbildningen begynner, införlivas med kadettkursen. Detta förutsätter dock, att han tidigare satts i tillfälle att inhämta de kunskaper, som nyssnämnda kadetter under föregående period inhämtat. Lämpligt synes då vara, att underofficersskoleeleven, som i mitten av juni avlagt studentexamen, efter en — i betraktande av arbetsprestationerna vid underofficersskolan — behövlig semester inställer sig vid krigsskolan i början av augusti, då andra årets kadetter avgått till respektive regementen för att tjänstgöra vid trupp. Under augusti och september ordnas sedan för underofficersskoleeleverna en särskild teoretisk kurs, till omfånget lika med den som meddelats kadetterna under tiden mars—juli samma år. Därigenom att de nytillkomna eleverna icke hava någon praktisk tjänstgöring vid sidan av studierna, böra de utan svårighet kunna inhämta vad som fordras. Från och med oktober ingå de som ordinarie kadetter i skolan och följa undervisningen i alla ämnen och övningsgrenar. Framdeles, sedan nödvändig erfarenhet vunnits, torde vissa bestämmelser böra utfärdas för reglerandet av antalet platser mellan de från underofficersskolan kommande kadetterna och de övriga. Kommissionen förutsätter därvid, att intresset av att rekryteringen från underofficersskolan röner uppmuntran tillbörligen tillgodoses. Kompaniindelning, kompanibefäl och lärarpersonal. Kadetterna böra med hänsyn till den praktiska utbildningen — kompaniövningarna — och den s. k. inre tjänsten indelas i vissa ständiga förband, lämpligen benämnda kompanier. Med hänsyn till den starkt specialiserade utbildning, som kommer att äga rum vid krigsskolan, synas de vid arméns underofficersskola genomförda indelningsgrunderna även här böra tillämpas. Sålunda böra respektive truppslags kadetter, oberoende av vilken årsklass de tillhöra, sam-

302 manföras i samma kompani. På grund av infanterikadetternas stora antal måste dock dessa fördelas på två kompanier. Kompaniindelningen blir enligt dessa grunder följande: Första kadettkompaniet, första och andra årets infanterikadetter under soldat- och gruppchefsutbildningen, andra kadettkompaniet, infanterikadetterna under de återstående skedena till skolans slut, tredje kadettkompaniet, samtliga artilleri- och luftvärnsartillerikadetter, samt fjärde kadettkompaniet, samtliga kavalleri-, ingenjör- och trängkadetter. P å grund av de nuvarande aspirantskolornas infogande i krigsskolan måste därvarande personalstat betydligt ökas. Vid personalbehovets beräknande utgår kommissionen ifrån att, liksom nu är fallet, vissa befattningar, som under en följd av år taga innehavaren i anspråk året om, böra uppföras på krigsskolans stat, medan övriga däremot bestridas med från arméns truppförband kommenderad personal. Liksom hittills böra vissa arvoden tillerkännas kompaniofficerare och lärare. Kompanibefälet beräknas efter följande grunder. Vid varje kadettkompani erfordras 1 kapten (ryttmästare) som kompanichef, 1 fanjunkare (styckjunkare) som kompaniadjutant och 1 civil förman som »dagkorpral». Beställningar för dessa böra med hänsyn till deras tjänstgöringsförhållanden uppföras på krigsskolans stat. Behovet av övrig befälspersonal är beroende på elevantalet och de särskilda utbildningsperiodernas karaktär. Sålunda är befälsbehovet störst under soldat- och underbefälsutbildningen, då elevantalet är stort och utbildningen befinner sig på det elementära stadiet. Under plutonchefsutbildningen däremot har elevantalet nedgått samtidigt som på grund av utbildningens natur behovet av underofficerare och underbefäl bortfaller. Med hänsyn härtill böra av ifrågavarande befälskategorier endast de officerare, som erfordras i ständig tjänstgöring vid skolan — »kadettofficerarna» — upptagas på skolans stat, under det att övrigt befäl m. fl. beräknas såsom kommenderat ur truppförband. De fyra kadettkompaniernas ordinarie befälspersonal bör enligt dessa beräkningar erhålla följande sammansättning.

303 Befattning

Beställning

På krigsskolans stat

Kommenderade ur truppförband

1. kadettkompaniet.

Dagkorpral

Kapten Kapten eller löjtnant Fanjunkare Sergeant Furir Civil förman

1 4 1

Kapten Kapten eller löjtnant Fanjunkare Civil förman

1 3 1 1

Kapten Kapten eller löjtnant S tyckj unkare Sergeant Furir Civil förman

1 1 24

3 10 1

2. kadettkompaniet. Kompanichef Kadettofficerare Dagkorpral

3. kadettkompaniet. Kompanichef Kadettofficerare Kompaniadjutant Ställföreträdare Underbefäl Dagkorpral

4 5

2 6

4. kadettkompaniet. Kompanichef Kadettofficerare Kompaniadjutant Ställföreträdare Underbefäl Dagkorpral Anm. *

Ryttmästare Ryttmästare, kapten 1. löjtnant Fanjunkare Sergeant Furir Civil förman

1 6 7 1 6

8 6

3 6

1¶Samtliga ur infanteriet.

Befälsbehovet under tredje årets trupptjänstgöring vid det till krigsskolan sammandragna övningsförbandet behandlas längre fram. Lärarpersonalen kommer att bestå såväl av officerare med vederlikar som av civila personer. Lärarnas antal i varje ämne är beroende av elevernas antal. Önskvärt synes vara, att varje läsavdelning icke kommer att omfatta mer än 25, högst 30 elever, vilket anses vara maximum i de högre skolklasserna. Redan vid ett sammanlagt elevantal av 60, skulle sålunda två lärare i varje ämne vara erforderliga. Emellertid är viss undervisning av sådan natur (föreläsningar), att större läsavdelningar utan egentlig olägenhet 1

Ur artilleriet. 2 ur artilleriet, 2 ur luftvärnsartilleriet. Ur artilleriet eller luftvärnsartilleriet. 4 1 ur artilleriet, 1 ur luftvärnsartilleriet. D 4 ur artilleriet, 2 u r luftvärnsartilleriet. 6 2 ur kavalleriet, 2 u r ingenjörtrupperna, 2 ur trängen. 7 Ur kavalleriet. 3 1 ur kavalleriet, 1 ur ingenjörtrupperna, 1 ur trängen. 2 3

304 böra kunna förekomma. Då därjämte möjlighet synes förefinnas att vid undervisning av mera elementär art uppdela läsavdelningarna i två omgångar, torde med hänsyn till det påräkneliga högsta elevantalet — 100 kadetter — två lärare i varje ämne vara tillfyllest. Lärarna utgöras i de större ämnena av en förste lärare, som svarar för studiernas planläggning och leder undervisningen i ämnet i fråga, samt en andre lärare. I de mindre ämnena erfordras icke särskilda förste lärare. Härutöver erfordras i vissa ämnen, exempelvis taktik med krigsspel och tillämpningsövningar på fältet, topografi m. m., biträdande lärare, vilka dock i regel torde kunna beordras bland kadettofficerarna. Ombyte av lärare synes böra ske i regel efter tre, högst fyra år. Avlösningen bör lämpligen ske den 1 oktober och synes kunna äga rum direkt utan att lärarpersonalen, som nu är fallet, för någon tid dubbleras. Detta kommer att medföra, att vederbörande lärare icke kan följa varje påbörjad kurs till dess slut, vilket givetvis är olägligt. Dock motverkas olägenheterna härav, därest lärarrekryteringen sker så, att kontinuiteten upprätthålles. Dubbleringssystemet blir enligt kommissionens mening alltför dyrbart, och några avgörande skäl för dess bibehållande synas icke föreligga. P å den nuvarande krigsskolans stat äro följande lärarbefattningar upptagna, nämligen förste och andre lärare i krigskonst, förste lärare i vapenlära, förste och andre lärare i topografi samt lärare i gymnastik med vapenföring samt idrott. Med anledning av krigsskolans förutsatta förläggning till ort utanför Stockholm torde det icke bliva möjligt att för undervisningen i krigsbyggnadskonst, som nu är fallet, påräkna vid fortifikationens stab (motsvarande) samtidigt tjänstgörande officerare. Då ämnets omfattning icke möjliggör undervisningens koncentrerande till en kortare period, föreslår kommissionen, att jämväl förste och andre lärarna i krigsbyggnadskonst upptagas på krigsskolans stat. Det ringa omfång, som ämnena krigshistoria och härordningslära för närvarande upptaga på krigsskolan, har möjliggjort undervisningens bedrivande utan anlitande av särskild lärarpersonal. Detta blir emellertid icke längre möjligt, sedan ämnena fått det ökade timantal och den plats på programmet i utbildningens början, som kommissionen föreslagit. Särskilda lärare i krigshistoria och härordningslära hava därför ansetts nödvändiga. För infanterikadetternas ridutbildning under plutonchefsutbildningen och den fortsatta officersutbildningen erfordras en särskild ridlärare. Det ökade elevantalet nödvändiggör därjämte tillsättandet av ytterligare en lärare i stats- och samhällslära. Slutligen erfordras lärare i tyska, engelska och franska språken. De lärarbefattningar, som kräva för ändamålet anställd militär personal, antingen på krigsskolans stat eller kommenderad från truppförband, äro enligt kommissionens förslag följande.

305 B e f a t t n i n g

Beställning

Andre l ä r a r e i taktik .

Kapten eller löjtnant

Andre l ä r a r e i vapenlära Förste lärare i krigsbyggnadskonst Andre lärare i krigsbyggnadskonst Förste l ä r a r e i topografi

Kapten eller löjtnant Kapten K a p t e n eller löjtnant Kapten Kapten eller löjtnant K a p t e n eller löjtnant Ryttmästare eller löjtnant Kapten

Förste l ä r a r e i gymnastik och vapenföiing Förste l ä r a r e i militärfCrvaltning Andre l ä r a r e i militärförvaltning L ä r a r e i luftkrigskonst L ä r a r e i signaltjänst L ä r a r e i krigshistoria Lärare i härordningslära med sjökrigskonst

Kapten Kapten Kapten Kapten

eller löjtnant eller löjtnant eller löjtnant eller löjtnant

På Komkrigs- menskolans derade stat 1 1 1 1 1 1 2 1 2 1 1 1 1 3 1 1 1 *2 5 2 2 2

Härtill komma fem civila lärare, nämligen två i stats- och samhällslära och tre i språk. Lärarbefattningarna i krigslagar, tjänstgöringsreglemente med expeditionsföring, militärpedagogik, militär hälsolära, hästkännedom och motortjänst böra som hittills mot särskilt arvode innehavas av vid krigsskolan anställda kompanichefer, kadettofficerare, läkare och veterinärer. I vissa ämnen erforderliga biträdande lärare synas kunna kommenderas bland kadettofficerarna, för vilket ändamål särskilda arvoden dock böra beräknas. Krigsskolans övningstrupp bör i möjligaste mån hava samma organisation och omfattning som motsvarande enheter vid vederbörliga truppslag. De värnpliktiga rekryteras dels från krigsskolans (Södermanlands) regementsområde, dels från andra områden enligt av kommissionen i annat sammanhang angivna grunder. Befälsbehovet vid övningstruppen tillgodoses, i den mån det icke fylles av personal, tillhörande krigsskolan, genom från truppförbanden kommenderad personal. En av krigsskolans regementsofficerare (se nedan) för under chefen för krigsskolan det direkta befälet över övningstruppen. I övrigt har försvarskommissionen beräknat dennas organisation enligt följande grunder. I n f a n t e r i e t . Med utgångspunkt från antalet kadetter fordras en övningsstyrka av minst 7 plutoner. Därjämte bör förbandet äga åtminstone 1 tung pluton. Minimiantalet plutoner blir alltså 8, därav en tung. För ändamålet erfordras omkring 320 värnpliktiga. Samtliga plutoner torde böra under tiden före övningarna i kompaniförband, d. v. s. till och med juli månad, stå direkt under chefens för 2. ka1

Ur Ur Ur 4 Ur 5 Ur 2 8

artilleriet. ingenjörtrupperna. kavalleriet. flygvapnet. signalregementet.

1282 35

A 20

306 dettkompaniet befäl. Till förfogande som plutonchefer stå då i första hand detta kompanis tre kadettofficerare. Härtill böra ytterligare kommenderas 5 subalternofficerare för att samtliga plutonchefsbefattningar skola kunna fyllas. P å grund av förbandets storlek och med anledning av de vid en för detta ändamål sammandragen trupp rådande särskilda förhållandena erfordras ytterligare en officer, kapten eller äldre löjtnant, som kompanichefens biträde och ställföreträdare. Slutligen erfordras en dagkorpral. Vid augusti månads början organiseras förbandet som en bataljon. Härför erforderliga signalister, velocipedordonnanser m. fl. böra kommenderas u r arméns infanteriförband. K a v a l l e r i e t . F ö r kavallerikadetternas utbildning erforderligt förband blir en kavalleritropp. De värnpliktigas antal är 40. Erforderligt antal stamhästar, 48 st., kommenderas ur kavalleritruppförband. Utbildning med tunga vapen ordnas icke särskilt för kavallerikadetterna. Dessa böra i stället i lämplig utsträckning deltaga i motsvarande utbildning vid infanteriförbandet. Chefen för 4. kadettkompaniet leder som skvadronschef utbildningen. Som adjutant tjänstgör kompaniadjutanten vid 4. kadettkompaniet. Troppchef blir en kadettofficer ur kavalleriet. A r t i l l e r i e t . F ö r artillerikadetterna erfordras ett batteri, vars värnpliktskontingent bör beräknas till 80 man. Som batterichef och batteriadjutant tjänstgöra resp. chefen för 3. kadettkompaniet och dennes kompaniadjutant. E n kadettofficer vid 3. kadettkompaniet jämte en ur artilleritruppförband kommenderad subalternofficer tjänstgöra som troppchefer. Därjämte erfordras en kommenderad hovslagare. Hästbehovet är 84 hästar, därav 18 ridhästar, vilka kommenderas ur artilleritruppförband. Under tilllämpningsperioden i augusti tillkommer från artilleritruppförband kommenderad signalpersonal m. fl. I n g e n j ö r t r u p p e r n a . F ö r ingenjörkadetternas utbildning erfordras en ingenjörpluton. I denna ingå 45 värnpliktiga. Som plutonchef tjänstgör en kadettofficer ur 4. kadettkompaniet. Erforderliga hästar beräknas kunna erhållas vid krigsskolan. T r ä n g e n . Trängens kadetter böra erhålla utbildning i trängtjänstens samtliga grenar. Härför erfordras en bil-, en anspanns- och en sjukvårdspluton med sammanlagt 100 värnpliktiga. Erforderlig förstärkning av krigsskolans ordinarie befäl, ävensom 30 hästar, kommenderas ur trängen. U t b i l d n i n g s t i d e n s f ö r d e l n i n g för i krigsskolans övningstrupp ingående värnpliktiga framgår av nedanstående diagram. Ovningstrupp ur infanteriet

och trängtrupperna.

Första tjänstgöring. 1 12

2. året

27 A

_J_,

l

i

/9

m

I

I

I I

150 dagar

Ovningstrupp ur kavalleriet, artilleriet och ingenjörtrupperna. Första tjänstgöring. 12/ 4

2. å r e t 1

i

I

I

I _ , 2 .

Hemförlovning 17 dagar.

S0/ 9

1 I

I

I

1 I

I

I 170 d a g a r

307 Lender september månad kunna de värnpliktiga antingen kvarbliva vid krigsskolan eller överföras till resp. truppförband. De värnpliktiga fullgöra repetitionsövning vid resp. truppförband enligt för vederbörligt truppslag utfärdade bestämmelser. Tid övningstruppen erforderlig u t r u s t n i n g och m a t e r i e l tillhandahålles från vissa truppförband utom beträffande infanteriförbandet, som försörjes från krigsskolan. Krigsskolans hästar äro dels stamhästar, dels från vissa truppförband kommenderade hästar, dels slutligen ackordhästar. Hästbehovet kommer att bliva störst under soldat- och gruppchefsutbildningsskedena. Då skola omkring 100 kadetter tillhörande de beridna truppslagen erhålla ridutbildning samtidigt som ett visst antal draghästar erfordras för körutbildning. För fyllandet av dessa behov beräknas 60 ridhästar och 50 draghästar. Av dessa 110 hästar böra, såsom i annat sammanhang närmare motiveras, 90 uppföras på krigsskolans stat. De återstående 20 böra kommenderas från kavalleriet. Utöver ovan angivet antal stamhästar uppföras ytterligare 31 för de beridna officerarna avsedda hästar på krigsskolans stat. Behovet av hästar under plutonchefsutbildningen och den fortsatta officersutbildningen hänför sig i första hand till infanterikadetternas ridutbildning. Härför beräknas 50 hästar bliva erforderliga under tiden oktober— mitten av april. Dessa hästar kommenderas ur kavalleriförband. Sammanlagda hästantalet blir alltså: stamhästar 121 kommenderade hästar 70 Summa 191. Härtill komma de vid övningstruppen kommenderade hästarna, vilkas antal beräknas uppgå till 162. För tillgodoseendet av ytterligare behov av hästar bör krigsskolan förfoga över 1 000 hästlejningsdagar. Hästvården ombesörjes under soldatutbildningen huvudsakligen av eleverna, under övriga skeden av personal ur särskild handräckningsavdelning samt av krigsskolans hästskötare. Yid övningstruppen skötas hästarna av de värnpliktiga. UTBILDNING TILL OFFICER I RESERVEN. I saraband med värnpliktens vidsträcktare tillämpning uppstod på 1890talet beaovet av särskilda åtgärder för säkerställande av tillgången på officerare i reserven. Då de härvid till en början anlitade vägarna visade sig medföra endast en obetydlig nyrekrytering av reservofficerskåren, vidtogos i samband med genomförandet av 1901 års härordning sådana ändringar såväl i bestämmelserna för reservofficersaspiranternas antagning och utbildning soin beträffande reservofficerarnas ekonomiska förhållanden, att bättre betingelser för en tillfredsställande rekrytering skapades. Den ökade förståelse rör försvarets betydelse och uppgifter, som vid denna tidpunkt hos

308 allmänheten kunde skönjas, skapade samtidigt en viktig förutsättning av ideell innebörd för en på frivillighetens princip grundad reservofficersinstitution. Genom 1914 års härordning ökades behovet av reservofficerare avsevärt. Det årliga rekryteringsbehovet var omkring 300. Förhoppningarna om att detta behov skulle kunna fyllas grundades, förutom på då rådande stämningar i landet, på det förhållandet, att värnpliktiga studenters och med dem likställdas tjänstgöringstid så avsevärt ökats, att den endast med 120 dagar understeg den för reservofficersutbildningen fastställda tiden. Utvecklingen kom emellertid att gå i annan riktning. Under det att år 1915 det avsedda antalet reservofficerare i det närmaste kunde fyllas, utexaminerades år 1921 endast 41 reservkadetter. Den år 1919 tillsatta försvarsrevisionen fann det därför nödvändigt att ägna frågan en grundlig uppmärksamhet, vilket resulterade i förslag till förbättrade anställningsvillkor, främst på det ekonomiska området. Någon eftergift från statens sida i fråga om de militära kraven på utbildningstidens längd kunde revisionen dock icke tillstyrka. I 1925 års härordning stadfästes i huvudsak de av revisionen föreslagna åtgärderna beträffande reservofficersinstitutionen, samtidigt som den årliga rekryteringskontingenten fastställdes till minst 130, vilken siffra dock icke täckte det till över 200 uppgående mobiliseringsbehovet. De nya bestämmelserna visade sig emellertid effektiva, och tilloppet av reservofficersaspiranter har under de senare åren betydligt stegrats. Utbildningens organisation. Enligt nu gällande bestämmelser genomgå reservofficersaspiranterna soldat- och underbefälsutbildning tillsammans med officersaspiranterna under de båda första aspirantåren, varefter de under tredje året genomgå en till krigsskolan förlagd särskild reservofficerskurs om 4 månader. Denna kurs kan efter aspiranternas eget val förläggas antingen under tiden januari—april eller maj—augusti. Vid intendenturtrupperna, där officersaspirantutbildning icke finnes, sker reservofficersaspiranternas utbildning tillsammans med de värnpliktiga studenterna, varjämte ytterligare utbildning för dem ordnas före inträdet i reservofficerskursen. Den sammanlagda utbildningstiden för samtliga reservofficersaspiranter är 20 månader, d. v. s. omkring 12 månader längre än den för de värnpliktiga studenterna fastställda tiden. För befordran från löjtnant till kapten i reserven fordras en särskild kurs om 3 månaders varaktighet. Genomgåendet av dylik kurs är dock icke obligatoriskt. Under det att reservofficersbehovet vid specialtruppslagen i allmänhet har kunnat fyllas, har tilloppet av reservofficersaspiranter till infanteriet i regel icke varit så stort som ur mobiliseringssynpunkt är önskvärt. Enligt kommissionens härordningsförslag förutsattes ett årsbehov av något över 200 nya reservofficerare för armén. Det har därför synts kommissionen nödvändigt att finna utvägar för ett ytterligare stimulerande av intresset för reservofficersbanan. Detta torde enligt kommissionens mening bäst kunna ske genom tillmötesgåendet av vissa önskningar om utbildningens smidigare anpassning efter

309 reservofficersaspiranternas av deras civila sysselsättning betingade intressen. Samtidigt som den nuvarande, sammanhängande och något mer än ettåriga utbildningsperioden tillsammans med officersaspiranterna — vilken ur rent militär synpunkt otvivelaktigt är mycket gynnsam — bibehålles, bör därför även en annan utbildningslinje öppnas, vilken är så ordnad, att utbildningen i mindre grad än vid den förra inverkar hämmande på vederbörandes civila verksamhet. Därest utbildningen härvid, fördelad på ett flertal år i följd, förlägges till perioden maj—september, kommer den icke att avsevärt inkräkta på studieterminerna vid högskolor och andra civila undervisningsanstalter. Otvivelaktigt innebär denna anordning vissa olägenheter ur militär utbildningssynpunkt. Samtidigt som den sammanlagda utbildningstiden minskas med en och en halv månad, splittras utbildningen genom tidens fördelning på 4 perioder. Dessa olägenheter synas emellertid icke vara av avgörande betydelse, därest utbildningen ordnas på ett rationellt sätt. Reservofficersutbildningen kommer alltså att omfatta två alternativa linjer, normallinjen och sommarlinjen, åskådliggjorda i diagram å sid. 310—311. Vid n o r m a l l i n j en äger soldat- och gruppchefsutbildningen rum tillsammans med officerskadetterna från mitten av juni första året till slutet av juli andra året, varpå följer 2 månaders tjänstgöring vid eget truppförband. Efter repetitionsövningarnas slut andra året följer ett uppehåll, varefter under tredje eller fjärde året en reservofficerskurs om 4 månader genomgås. Utbildningen där bedrives, vad trupptjänsten angår, truppslagsvis. Denna kurs bör som hittills äga rum två gånger om året, varigenom aspiranterna kunna välja den för dem mest passande tiden. Efter tjänstgöring vid resp. truppförband under regementsövningarna böra aspiranterna kunna erhålla befordran till reservofficerare, vilken befordran dock icke bör meddelas förrän i samband med de i tjänsten jämnåriga officerskadetternas fänriksbefordran. Officerskadetter, som efter den på hösten andra året företagna gallringen icke få fortsätta officersutbildningen men befinnas lämpliga för reservofficersutbildning, följa denna utbildningslinje. Vid s o m m a r l i n j e n böra under de två första somrarna aspiranterna erhålla soldat- och gruppchefsutbildning, under de båda därpå följande somrarna plutonchefs- och fortsatt reservofficersutbildning. Ett sammanförande från början av samtliga truppslags aspiranter i en skola skulle otvivelaktigt ur utbildningssynpunkt medföra stora fördelar. Detta skulle emellertid kräva en så omfattande organisation, att kommissionen icke finner en sådan sammandragning tillrådlig. Den utväg, som då närmast erbjuder sig, är att ansluta reservofficersaspiranternas båda första utbildningsperioder till studentavdelningarna för värnpliktiga vid resp. truppslag. Kommissionen förutsätter också, att så blir fallet beträffande specialtruppslagens reservofficersaspiranter. Infanteristernas utbildning däremot, som icke fordrar tillgång till hästar och materiel i samma utsträckning som de övrigas, bör direkt samordnas med plutonchefsutbildningen och den fortsatta reservofficersutbildningen. Endast härigenom blir det möjligt att tillgodose kravet såväl på gevärs- som i viss mån även på kulsprute- och granatkastarutbildning.

310 Utbildningen till officer i reserven enligt försvarskoimnissionens förslag. Normallinjen. Januari

Februari

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Augusti

September

Okto- Novem- December ber ber

Tjänstgöring som menig vid egel truppförband

Soldatutbildni ng vid

15.

1. året

Soldatutbildning vid resp. truppförband

2. året k r i g s - Soldat- Gruppchefsutbildnine; 1 vid krigsskolan. Tjänstgöring sk ölan utbildTeoretisk officersutbildning som gruppchef 2 ning vid eget truppunder förband vinterförhållanden

3. eller 4. året Officersutbildning vid krigs-

Officersutbildning vid krigsskolan (alternativt)

skolan (alternativt)

=

tjänstgöring vid trupp.

1¶Tjänstgöring som plutonchef 2 vid eget truppförband

Utbildningen enligt sommarlinjen kommer alltså att gestalta sig på följande sätt. Infanteristernas soldatutbildning försiggår i särskild avdelning vid krigsskolan från mitten av juni till slutet av september första året, de övrigas truppslagsvis tillsammans med de värnpliktiga studenterna. Gruppchefsutbildningen (fortsatt soldatutbildning) bedrives under andra året, för infanterikadetterna från början av maj till slutet av juli vid krigsskolan samt under augusti och september vid vederbörliga truppförband, för övriga truppslagsvis som under första året. Under tredje och fjärde åren erhålla samtliga kadetter plutonchefsutbildning och fortsatt reservofficersutbildning vid krigsskolan. Under tredje året pågår kursen från omkring den 1 maj till och med den 31 augusti, varefter kadetterna göra trupptjänst som plutonchefers ställföreträdare (motsvarande) under regementsövningarna. Fjärde året bedrives utbildningen tillsammans med normallinjens kadetter av »yngre kursen» antingen under januari—april eller under maj—augusti. Omedelbart efter fjärde årets regementsövningar, då kadetterna tjänstgöra som plutonchefer (motsvarande), sker utnämning till fänrik i reserven. Den sammanlagda utbildningstiden på denna linje blir 181/2 månader. 1 2

Motsvarande utbildning. Motsvarande.

311 Utbildningen till officer i reserven enligt försvarskommissionens förslag. Sommarlinjen. Januari

Februari

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Augusti

September

Ok- Novem- Decemtober ber ber

15.

1. året

Soldatutbildning, Tjänstför infanteriet vid göring krigsskolan, för som övriga truppmenig slagsvis vid eget truppförband

2. året Gruppchefsutbildning, 1 Tjänsl göring för infanteriet vid som griippchef2 krigsskolan, för övriga vid ege t trupptruppslagsvis för >and

i

3. året

I

Officersutbildning vid krigsskolan

Tjänstgöring som plutonchefs ställföre- 2 trådar e vid eget truppförband

Officersutbildning vid krigsskolan (alternativt)

TiäiKstgöring som plutonchef2 vid eget truppförband

4. året Officersutbildning vid krigsskolan (alternativt)

=

tjänstgöring -vid trupp.

Vid specialtruppslagen finnes icke någon åtskillnad mellan de värnpliktiga studenternas och reservofficersaspiranternas sommarlinjetjänstgöring före inträdet vid krigsskolan. Det är därför naturligt, att även de som icke från början anmält sin önskan att fortsätta utbildningen ännu så sent som vid slutet av andra utbildningsperioden kunna göra detta. Då det synes viktigt att alla framkomliga vägar för säkerställandet av reservofficersrekryteringen hållas öppna, icke minst beträffande arméns huvudtruppslag, anser kommis1 2

Motsvarande utbildning. Motsvarande.

312 sionen, att motsvarande möjlighet lika sent bör förefinnas även för infanteriets värnpliktiga studenter och likställda, oaktat deras utbildning icke i alla delar är likformig med reservofficersaspiranternas. Det torde icke heller möta oöverstigliga hinder att anpassa utbildningen vid krigsskolan även efter denna eventualitet. I nu gällande bestämmelser för underofficersskoleelevernas reservofficersutbildning föreslås icke någon ändring. Furir, som vid arméns underofficersskola avlagt begränsad studentexamen, bör alltså efter genomgång av 4 månaders kurs vid krigsskolan erhålla reservofficerskompetens. Inträde vid krigsskolan bör kunna vinnas även senare än det år, vederbörande furir avlagt studentexamen vid underofficersskolan. Reservkadetternas antagning och tjänsteställning. Nuvarande grunder för antagningen böra fortfarande gälla. Samtliga reservofficersaspiranter böra erhålla korprals-(konstapels-)grad vid trupptjänstgöringens början i augusti andra utbildningsåret och furirsgrad vid regementsövningens slut. Normallinjens kadetter böra påföljande år vid regementsövningarnas början förordnas till sergeanter samtidigt med de i tjänsten jämnåriga eleverna vid officerskursen. Sommarlinjens kadetter däremot, vilka under regementsovningarna tjänstgöra endast i befattningen som plutonchefs ställföreträdare, erhålla sergeantsgraden först vid början av fjärde årets regementsövningar, efter vilkas avslutande de utnämnas till fänrikar i reserven. Kompaniindelning. På grund av utbildningens organisation uppdelas lämpligen krigsskolans reservofficerskadetter i två kompanier. Det ena kompaniet (5.) kommer därvid att bestå av första och andra årets infanterister, vilka undergå soldat- och gruppchefsutbildning. Det andra kompaniet (6.) kommer alltså att bestå av samtliga truppslags kadetter, vilka fullgöra plutonchefs- (motsvarande) och fortsatt reservofficersutbildning. Fasta hållpunkter saknas för bedömandet av antalet kadetter i förstnämnda kompani; dock synes man kunna preliminärt räkna med ett antal av omkring 100 i varje årgång eller tillsammans 200. Vid bedömandet av 6. kompaniets styrka torde man kunna utgå ifrån att ungefär halva antalet kadetter fullgöra sista årets reservofficersutbildning under januari—april och den andra hälften under maj—augusti. Antalet under varje period blir då 100. Samtidigt som den senare av dessa båda grupper undergår utbildning, samlas sommarlinjens samtliga kadetter till krigsskolan för att fullgöra plutonchefsutbildning under tredje året. Om dessas antal beräknas till 150, kommer 6. kompaniet under denna period att bestå av 250 kadetter. Under tiden januari—april är motsvarande siffra endast 100 och under tiden september—december saknar kompaniet kadetter. Kompanibefäl. Tjänstgöringen vid 5. kadettkompaniet pågår endast under tiden maj—september, varför dess befälspersonal icke bör upptagas på krigsskolans stat. Utbildningen torde vid varje årskurs kunna bedrivas på två plutoner. För varje pluton erfordras plutonchef, ställföreträdare och gruppchefer. Tjänstgöringen vid 6. kompaniet pågår under huvuddelen av året. Med

313 hänsyn härtill anser kommissionen, att huvuddelen av detta kompanis befälspersonal bör uppföras på krigsskolans stat. För det direkta utbildningsarbetet torde erfordras följande kadettofficerare, vilka handhava såväl plutonchefsutbildningen (motsvarande) under tredje året som den fortsatta reservofficersutbildningen under fjärde året, nämligen ur infanteriet två samt u r ettvart av kavalleriet, artilleriet, luftvärnsartilleriet, ingenjörtrupperna, trängen och intendenturkåren en. De båda kadettkompanierna få sålunda följande sammansättning. Befattning

Beställning

På krigsskolans stat

Kommenderade ur truppförband

5. kadettkompaniet. Kompanichef Kadettofficerare Kompaniadjutant Ställföreträdare Gruppchef er Dagkorpral

Kompanichef Kadettofficerare Kompaniadjutant Dagkorpral

1 4 1 4 16 1

Kapten Löjtnant Fanjunkare Furir Furir

6. kadettkompaniet. Kapten Kapten eller löjtnant Fanjunkare Civil förman

1 6 1 1

2¶Lärarpersonalen. Särskilda lärare erfordras endast i ämnet taktik med topografi under plutonchefs- och den fortsatta reservofficersutbildningen tredje och fjärde åren. En förste och en andre lärare äro härför erforderliga. Av skäl, som nyss anfördes beträffande personalen vid 6. kadettkompaniet, böra dessa uppföras på krigsskolans stat. Biträdande lärare kommenderas bland kadettofficerarna vid detta kompani. Kadettofficerare och lärare böra, liksom nu är fallet, erhålla särskilda arvoden.

KRIGSSKOLANS CHEF OCH STABSPERSONAL M. M. För krigsskolans chef bör med hänsyn till betydelsen och omfattningen av hans verksamhet avses en överstebeställning. Ledandet och samordnandet av utbildningens många olika detaljer fordra vidare en särskild instans mellan chefen och den personal, som närmast handhar undervisningen i olika ämnen och grenar vid de särskilda kurserna. Kommissionen föreslår med anledning härav inrättandet av 3 regementsofficersbeställningar på krigsskolans stat. Två av dessa äro avsedda för officerskurserna, den ena för ledaren av den praktiska, den andra för ledaren av den teoretiska utbildningen. Därjämte torde vissa åligganden, som påkallas av krigsskolans samhörighet med det nuvarande Södermanlands inskrivningsområde, böra anförtros en av dessa båda regementsofficerare. Den återstående regementsofficeren avses att leda reservofficerskursernas verksamhet.

314 Krigsskolans stab har för närvarande följande sammansättning: 1 adjutant, tillika bibliotekarie och vapenofficer, 1 bataljonsläkare, 1 veterinär, 1 redogörare, pensionerad officer, 1 förvaltare, tillika väbel och uppsyningsman över Karlbergs Kungsgård, pensionerad underofficer, 1 expeditionsunderofficer, pensionerad underofficer, 1 köksföreståndare, pensionerad underofficer, 1 slottspastor, över stat. Den vidgade organisation av skolan, som av kommissionen föreslås, kräver en utvidgning av krigsskolans stab till ungefär motsvarande omfattning som staben vid ett infanteriregemente. Sålunda erfordras, utöver den nuvarande personalen, 2 adjutanter, 1 läkare, 2 expeditionsunderofficerare, 1 väbel, 1 förvaltningsunderofficer, 1 vapenunderofficer, 1 sjukvårdsförrådsunderofficer, 1 stallunderofficer, 1 köksfurir, 1 matsalsfurir. Härtill komma 1 vapenhantverkare, 3 hovslagare, 1 sjukvårdsbeställningsman, 8—10 expeditions- och skrivbiträden samt 2 handräckningsunderbefäl. Även bör i staten upptagas viss betjäningspersonal, såsom maskinist, stallkarlar, gymnastikvaktmästare, baderska, hushållerska, sjuksköterskor, kokerskor, köksbiträden m. fl. Emellertid förutsätter ett exakt beräknande av detta personalbehov en fullständig kännedom om krigsskolans blivande förläggningsförhållanden l. Slutligen bör viss handräckningstrupp, bestående av till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga, beräknas för hästvård, kasernvård, målhandräckning m. m. Förslagsvis böra härtill 50 man beräknas. Krigsskolans stab får enligt ovanstående — i vad rör på skolans stat beräknad personal — följande sammansättning. Övrig personal beordras ur truppförband. Befattning

Chef Regementsofficerare

Beställning

Överstelöjtnant eller major

Regementsläkare Bataljonsläkare Bataljonsveterinär Kapten vid intendenturkåren Fanjunkare (styckjunkare) Väbel Vapenunderofficer Köksföreståndare Sjukvårdsförrådsunderofficer Expeditionsunderofficerare Stallunderofficer Betjäningspersonal 2 1 2

»

»

»

eller sergeant

» »

» »

» » . . .

Civil

Kostnadsberäkningarna hava uppgjorts med hänsyn till nuvarande personal. Erforderligt antal.

Antal

1 3 3 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 3 1

315 Enligt kommissionens förslag skall krigsskolan vara försedd med samtliga de förråd av beklädnads-, utrustnings-, vapen- och övningsmaterial m. m., som krävas för dess verksamhet. Dock förutsattes, som tidigare framhållits, att skolans övningstrupp med undantag av infanteriförbandet erhåller viss utrustning från resp. truppförband. KRIGSSKOLANS FÖRLÄGGNING. Med anledning av den ökning av antalet kadetter, som enligt 1914 års härordning skulle komma att samtidigt utbildas vid krigsskolan, beslutade 1915 års riksdag, att krigsskolan skulle flyttas från Karlbergs slott, där erforderligt utrymme saknades, till Stockholms garnisons övningsområde på Järvafältet. På grund av sedermera inträffade förändringar i härordningen har den beslutade förflyttningen emellertid icke kommit till stånd. Den av kommissionen föreslagna krigsskolan kommer att kräva betydligt större förläggningsutrymme än som för närvarande finnes tillgängligt på Karlberg. Genom aspirantskolornas och övningstruppens införlivande med krigsskolan uppstå därjämte sådana fordringar på lämplig och tillräckligt vidsträckt övningsterräng, att de icke kunna fyllas, därest skolan alltjämt förlägges till Karlberg. En förflyttning av krigsskolan i överensstämmelse med 1915 års riksdags beslut blir alltså nödvändig. Då en nybyggnad på Järvafältet skulle draga betydande kostnader, har emellertid kommissionen undersökt möjligheten av att för krigsskolans räkning utnyttja något av de, på grund av de i detta betänkande föreslagna regementsindragningarna, ledigblivna kasernetablissementen. Härvid har befunnits, att Södermanlands regementes kaserner i Strängnäs äro väl lämpade för ifrågavarande ändamål. Genom mindre ändringsarbeten kunna därvarande byggnader mecl fördel användas för kadetternas och övningstruppens förläggning. De nybyggnader, som krävas, äro främst en mäss- och lektionssalsbyggnad, ett vinter- och ett sommarstall, ett ridhus samt garage och förrådshus för erforderlig utbildningsmateriel. Kostnaderna för ifrågavarande byggnadsarbeten torde enligt kommissionens mening kunna bestridas av medel, som inflyta genom försäljning av mark, tillhörig Karlbergs Kungsgård.

3. Truppslagsofficersskolorna. ALLMÄNNA SYNPUNKTER. Genom inrättandet av en krigsskola med de vidgade uppgifter, som ovan föreslagits, befrias truppslagsofficersskolorna från allt det, som icke har direkt sammanhang med deras skarpt begränsade mål att meddela de yngre officerarna de ytterligare kunskaper och färdigheter, som erfordras för att behärska flertalet av trupptjänstens grenar vid vederbörligt truppslag. Erfarenheten ger vid handen, att helst två års tjänstgöring vid trupp bör fullgöras mellan krigsskolan och därpå följande skolor. Därigenom erhålla officerarna tillfälle att samla egna erfarenheter, samtidigt som de få i praktisk tjänstgöring tillgodogöra sig sin tidigare utbildning. Såsom av det följande framgår, kan emellertid detta önskemål icke över allt helt tillgodoses.

316 Därigenom att truppslagsofficersskolorna bliva obligatoriska, synes godkänd genomgång av dessa böra uppställas som villkor för befordran till löjtnant även vid de truppslag, där detta icke redan är fallet. Dock kan ifrågasättas, huruvida betygssättning och klassificering på detta stadium är ändamålsenlig eller erforderlig. Omkommendering en gång av underkänd elev bör vidare vara medgiven. Beträffande elevernas avlöning finner kommissionen lämpligt, att de vid artilleri- och ingenjörhögskolans obligatoriska allmänna kurs nu tillämpade principerna även vid övriga skolor följas. Detta skulle innebära, att eleverna, så länge de vistas i Stockholm, erhålla lön efter ortsgrupp G samt vid förläggning utanför Stockholm åtnjuta tjänstgöringstraktamenten. Lämpligast vore otvivelaktigt, om varje truppslags skola kunde erhålla en självständig benämning. Då emellertid i vissa av här föreslagna skolor meddelas gemensam undervisning åt elever ur skilda truppslag och namnförändring av redan befintliga skolor icke synes böra utan starka skäl ifrågasättas, blir detta icke möjligt. Enligt kommissionens förslag komma truppslagsofficersskolorna att bliva: infanteriofficersskolan för infanteriets och kavalleriets officerare, artilleri- och ingenjörhögskolans allmänna kurs för artilleri-, luf tvärnsartillerioch ingenjörofficerare samt trängofficersskolan för trängens officerare. INFANTERIOFFICERSSKOLAN. Den av statsmakterna i princip beslutade, försöksvis och tillfälligt organiserade infanteriofficersskolan, som enligt vad tidigare framhållits under de senaste åren på grund av statsfinansiella skäl icke varit i verksamhet, bör enligt kommissionens mening nu erhålla permanent karaktär. I denna skola samt vid infanteriskjutskolan på Rosersberg skola de yngre infanteri- och kavalleriofficerarna erhålla fortsatt truppslagsutbildning. Under de år, infanteriofficersskolan var organiserad, lydde den under inspektören för militärläroverken. Ehuru starka skäl dessförinnan anförts för skolans inordnande inom inspektörens för infanteriet befälsområde, blev hänsynen till dess ställning som länk mellan krigsskolan och krigshögskolan härvidlag utslagsgivande. Under sådana förhållanden kom det i och för sig önskvärda sambandet mellan infanteriofficersskolan och infanteriskjutskolan icke till stånd. De ölägenheter ur pedagogisk synpunkt, som detta kom att medföra, behöva icke närmare utvecklas. De uppgifter, som enligt kommissionens mening böra åligga infanteriofficersskolan, förutsätta ett nära samband mellan elevernas teoretiska och praktiska utbildning. Detta samband synes bäst kunna säkerställas i en enhetligt organiserad skola. Den av kommissionen föreslagna skolan innebär också en sammanslagning av den tidigare försöksvis organiserade infanteriofficersskolan med infanteriskjutskolan på Rosersberg. Skolan får en sammanlagd varaktighet av 10 månader; ny kurs kan begynna varje år efter regementsövningarnas slut. Infanteriofficerarnas utbildning. Efter två års tjänstgöring vid trupp inträda infanteriofficerarna som elever vid infanteriofficersskolan, d. v. s. i början

317 av oktober andra året efter officersexamen. Under den följande vintern och våren pågår där under sammanlagt omkring 6 månader teoretisk undervisning, omfattande huvudsakligen taktik, teknik, militärpedagogik, förvaltningstjänst, underhållstjänst, pionjärtjänst och ett främmande språk. Efter avslutandet av de teoretiska studierna begynner i början av april en 4 månader lång tillämpningsperiod vid Rosersberg. En grundlig befälskurs i stridsutbildning med infanteriets samtliga vapen kan under denna tid meddelas. Efter avslutad infanteriofficersskola inställa sig eleverna i början av augusti vid resp. regementen till de därstädes vid denna tidpunkt begynnande truppförbandsövningarna. Kavalleriofficerarnas utbildning. De krav på kavalleriofficerarnas fortsatta utbildning, som numera måste uppställas, äro i stort sett desamma som gälla för infanteriet. Men därtill kommer behovet av grundlig utbildning i ridning och hästdressyr. Som tidigare omnämnts, har en teoretisk kavalleriofficersskola försöksvis anordnats vid ridskolan på Strömsholm. Fastän denna givit goda resultat, synes det dock — enär målet för utbildningen är likartat — mera rationellt att låta kavalleriofficerarna bedriva sina fortsatta studier tillsammans med infanteriofficerarna i en för båda truppslagen gemensam skola. Dessförinnan böra emellertid kavalleriofficerarna hava genomgått ridskolan. 1 Denna skola bör i sin tur — med hänsyn till instruktörstjänstens och remontdressyrens fordringar — hava genomgåtts, innan tjänstgöring vid trupp påbörjas. Gången blir sålunda den, att den unge kavalleriofficeren omedelbart efter första regementsövningen som officer genomgår ridskolekursen, vilken avslutas i augusti påföljande år, samt efter ett därpå närmast följande trupptjänstår inträder med sina kurskamrater ur infanteriet vid infanteriofficersskolan, som han fullständigt genomgår. Härvid iakttages dock, att undervisningen i taktik och stridsutbildning beclrives under hänsynstagande till kavalleriets från infanteriets i viss mån skiljaktliga stridsförfarande m. m. Övrig utbildning vid infanteriofficersskolan. Den av kommissionen föreslagna organisationen innebär intet hinder för att sådana kortare kurser i stridsutbildning för specialtruppslagen och övriga försvarsgrenar tillhörande officerare, vilka för närvarande äga rum vid infanteriskjutskolan, organiseras i anslutning till infanteriofficersskolans praktiska period på Rosersberg. Detsamma gäller kurserna för äldre officerare samt för underofficerare vid infanteriet och kavalleriet. Infanteriofficersskolans organisation. Kommissionens förslag i denna del ansluter sig i huvudsak till ett av inspektören för infanteriet utarbetat förslag. Grundläggande för detta hava varit följande tre fordringar, nämligen behovet av ökad personal i skolans expedition i förhållande till nuvarande infanteriskjutskola, önskvärdheten att sammanknyta arbetet under de båda utbildningsperioderna genom ett ändamålsenligt disponerande av lärarkrafterna samt 1 Beträffande organisationen av ridskolan hänvisas till i annat sammanhang framlagd särskild utredning.

318 nödvändigheten av att tillgodose behovet av personal för den försöksverksamhet, som nu åligger skolan. Lärare, erforderliga under hela tiden för kursens varaktighet, böra uppföras på skolans stat, övriga böra i regel kommenderas. Vissa lärare förutsättas därjämte skola tagas i anspråk för visst arbete i arméledningen o. s. v. Den av inspektören för infanteriet föreslagna sammansättningen av skolans stab är enligt kommissionens mening väl avvägd. Den framgår av sammanställningen här nedan. L ä r a r e . Då inspektörens för infanteriet förslag i vissa delar grundar sig på nu gällande härorganisation, hava vissa smärre jämkningar måst vidtagas i detsamma. Sålunda bör ämnet krigshistoria på grund av dess avsedda omfattning på krigsskolans kursplaner icke upptagas särskilt på studieprogrammet vid infanteriofficersskolan utan studeras i samband med taktikundervisningen och under ledning av taktiklärarna. Av samma skäl kan även övningsgrenen körning helt utgå ur programmet. Den tid, som härigenom blir disponibel, bör enligt kommissionens mening användas för beredandet av utrymme åt de fortsatta språkstudierna. Då samordnandet av taktikundervisningen och den praktiska stridsutbildningen enligt kommissionens mening är huvudsyftet med den föreslagna organisationen, böra dessa båda ämnesområden stå under gemensam ledning. Under denna förutsättning kan, då så befinnes lämpligt, andre lärarbefattningarna fördelas på båda ämnena särskilt för sig. Önskvärt är emellertid, att även andre lärarna kunna förena båda ämnesområdena. Under förutsättning att varje kurs kommer att omfatta 50—60 elever är en andre lärare i taktik tillfyllest. Då undervisningsavdelningarna vid stridsutbildningen icke med fördel böra omfatta flera än 15 elever, synas minst tre andre lärare i stridsutbildning nödvändiga. Därjämte erfordras biträden åt lärarna, s. k. repetitörer. Enär huvuddelen av undervisningen i teknik bedrives under vinterperioden och försöksverksamheten främst är förlagd till sommaren, kunna tekniklärarna med fördel förena denna sin syssla med sin tjänstgöring vid skolans försöksavdelning, förutsatt att denna erhåller i det följande föreslagen organisation. De lärare, som under uppehållen i lärarverksamheten böra tagas i anspråk för utredningsarbeten i arméledningen o. s. v., förutsättas vara förste läraren i taktik och stridsutbildning, två andre lärare i sistnämnda ämne samt en andre lärare i grundläggande skjututbildning. Truppavdelningen. Utöver vid infanteriskjutskolan för närvarande förefintlig övnings- och handräckningstrupp bör även finnas en försökstrupp. Övningstruppens organisation och tjänstgöring böra anordnas efter i stort sett samma grunder som för närvarande. Dock erfordras sådan ökning av dess styrka, att övningar i bataljonsförband kunna förekomma. Försökstruppens sammansättning blir beroende av försökens art och omfattning. Den bör ingå som en underavdelning av handräckningskompaniet. Som chef för handräckningskompaniet under de tider, då kurser äro förlagda till

319 Rosersberg, torde vapenofficeren lämpligen böra tjänstgöra. Eljest bör adjutanten vid skolan föra befälet över kompaniet. Kompaniadjutantsbefattningen bör liksom hittills bestridas av köksföreståndaren med biträde av en särskild kommenderad underofficer under tiden april—juli. Övrigt befäl kommenderas tillfälligt. F ö r s ö k s a v d e l n i n g e n . Som skäl för anordnande av en försöksavdelning anförde inspektören för infanteriet i sitt ovan omförmälda förslag, bland annat, att de försök, som beräknades komma till utförande vid skolan, låge företrädesvis på det tekniska området. Det vore därför av vikt, att för försöksarbetets ledande kunde disponeras en därför särskilt lämplig officer. Det hade dittills visat sig mycket svårt — i vissa fall omöjligt — för förste läraren i teknik vid skjutskolan att samtidigt med undervisningen vid kurserna även hinna utföra erforderliga försök samt bearbeta de därvid nådda resultaten. P å grund därav hade det under senare år ofta blivit nödvändigt att uppskjuta vissa betydelsefulla försök till tiden efter kursernas avslutande. Detta hade kunnat ske endast genom kvarbeordrandet av viss personal med därav föranledda extra kostnader. Av det sagda torde hava framgått, att chefen för försöksavdelningen icke borde hava undervisningsskyldighet. Personvalet kunde dessutom bliva svårare, om även kravet på god pedagogisk förmåga skulle tillgodoses. I de sålunda anförda synpunkterna finner sig försvarskommissionen kunna instämma. Vid skjutskolan stå för närvarande till förfogande för undervisningen i teknik en förste lärare, en andre lärare samt två repetitörer. Av dessa senare har en måst beordras såsom vapenofficer under tiden för pågående kurser. Då emellertid vapen officerstjänsten vid skolan är av betydande omfattning, har den som vapenofficer placerade repetitören ej annat än i undantagsfall kunnat medverka vid undervisningen. Kursernas anordnande såsom »enhetskurser», där samtliga elever meddelas stridsutbildning med samtliga infanterivapen, kommer att medföra ett ökat materielbehov vid skolan och därmed även ökat arbete för vapenofficeren. För undervisningen i teknik vid skjutskolan finnas, som ovan nämnts, även två repetitörer. Genom den här föreslagna omläggningen av detta ämne — med en stor del av kursen förlagd till vinterhalvåret — kan det tänkas, att repetitörerna icke bliva erforderliga för teknikundervisningen. Huruvida den arbetskraft, dessa repetitörer representera, likväl kan behöva tagas i anspråk vid försöksavdelningen, är för närvarande svårt att överblicka. Kommissionen föreslår emellertid uppförandet av två befattningar såsom repetitörer. Avdelningschefen vid försöksavdelningen torde böra vara ständigt tjänstgörande vid skolan. Så bör även vara fallet med lärarna i teknik samt vapenofficeren, vilka, i den mån omständigheterna det medgiva, jämväl böra tjänstgöra i chefens för armén stab samt eventuellt även i tygförvaltningen och vid gevärsfaktoriet, varigenom nära samverkan bör kunna vinnas med de i tekniska frågor beslutande myndigheterna.

320 P e r s o n a l b e h o v e t vid försöksavdelningen blir sålunda: 1 avdelningschef, 1 officer, samtidigt förste lärare i teknik, 1 » , » andre » » » , 1 » , » vapenofficer samt 2 repetitörer (eventuellt). Av ovan nämnda officerare böra de fyra förstnämnda vara uppförda på skolans stat, under det att de två repetitörerna kunna vara tillfälligt kommenderade. I detta sammanhang må framhållas, att den föreslagna organisationen skapat möjlighet för en kompaniofficer, som helt ägnat sig åt teknisk verksamhet, att vinna majorsbefordran. Med hänsyn till den betydelse, som numera måste tillmätas tekniken, synes detta innebära en betydande fördel. Det torde även föreligga ett bestämt behov av att en artilleriofficer tjänstgör vid skolan för att lämna den orientering om artilleriets stridsverksamhet, som är nödvändig för en allsidig undervisning angående samverkan mellan infanteri och artilleri under strid. Behovet kan eventuellt tillgodoses genom att en av officerarna vid försöksavdelningen är artillerist. När så ej är fallet, bör en artilleriofficer beordras tjänstgöra vid skolan under senare delen av subalternofficerskursens andra period samt under kursen för majorer (överstelöjtnanter) och kaptener (ryttmästare). I huvudsaklig överensstämmelse med det av inspektören för infanteriet avgivna förslaget föreslår kommissionen nedanstående organisation av infanteriofficersskolan. Stab. Befattning

Beställning

Chef Överste Avdelningschef vid försöksavMajor eller kapten delningen Adjutanter Kapten eller löjtnant Redogörare, tillika domän- och kasernofficer Förvaltare, tillika vapenunderofficer och bilunderofficer... Underofficer, pensionerad Kasernunderofficer, tillika väbel och uppbördsman Köksföreståndare, tillika stallunderofficer och kompaniadjutant vid handräckningskompaniet Underofficer, pensionerad Expeditionsunderofficer Underofficer, pensionerad Läkare Veterinär Vapenhantverkarmanskap Maskinist Eldare 1 2

P å Rosersberg april—juli. 1 i tjänstgöring 200, 1 i 50 dagar.

På infanteriofficersskolans stat

Kommenderade

1 1 1 1 1 1

1 1

1 1

n

i i 2 2

321 Lärare ni. fl. Befattnin

Taktik

och

Beställning

På infanteriofficersskolans stat

stridsutbildning.

Förste lärare Andre lärare i taktik Andre lärare i stridsutbildning Andre lärare i stridsutbildning Andre lärare i grundläggande skjututbildning Andre lärare i grundläggande skjututbildning Repetitörer i taktik Repetitörer i stridsutbildning Repetitörer i grundläggande skjututbildning

Överstelöjtnant eller major Kapten eller löjtnant Kapten eller löjtnant Kapten eller löjtnant Kapten eller löjtnant Kapten eller löjtnant Kapten eller löjtnant Kapten eller löjtnant Kapten eller löjtnant

Teknik.4' Förste lärare Andre lärare Andre lärare, officer Repetitörer

tillika

vapen-

Kapten Kapten eller löjtnant Kapten eller löjtnant Kapten eller löjtnant

Pionjärtjänst. Lärare Militärpedagogik. Lärare Underhållstjänst. Lärare Språk. Lärare

Ridning. Lärare Underofjicerskursen. Lärare, kurschef Lärare Repetitörer

Kapten Kapten eller löjtnant Kapten eller löjtnant

Förläggning. Den tidigare försöksvis anordnade infanteriofficersskolan var förlagd till Stockholm, där lokaler disponerades i militärstabsbyggnaden. Därest dessa lokaler för framtiden icke bliva påräkneliga, synes frågan om skolans förläggning under vinterhalvåret böra bliva föremål för behandling 1

Under oktober—mars. Undei april—juli. 1 under oktober—mars, 1 u r kavalleriet oktober—juli. 4 Lärare och repetitörer i teknik tillhöra försöksavdelningen. 2

1582 35

A 21

322 i sammanhang med spörsmålet om arméledningens förläggning. Under tiden april—juli bör skolan förläggas till Rosersberg. Kommissionen anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att den vidgade verksamhet, som förutsattes, kommer att göra frågan om därvarande skjutfälts utvidgning aktuell. ARTILLERI- OCH INGENJÖRHÖGSKOLANS ALLMÄNNA KURS. Artilleri- och ingenjörofficerarnas fortsatta utbildning sker för närvarande vid artilleri- och ingenjörhögskolans allmänna kurs, som är tvåårig, med början på hösten varje jämnt år. Kursen pågår utan annat avbrott än 3 ä 4 månader under den första sommaren. Mot undervisningen har den anmärkningen riktats, att den fått en alltför teoretisk natur. Dels har på grund av den otillräckliga undervisningstiden vid krigsskolan viss undervisning, som i föreliggande förslag tankes förlagd dit, måst upptagas på programmet vid artilleri- och ingenjörhögskolan, dels hava dit förlagts även vissa ämnesdelar, som främst kunna betraktas som förberedelse till skolans icke obligatoriska högre kurs. Med den organisation av skolsystemet, som här föreslås, blir det emellertid möjligt att förminska studieprogrammet i sådan utsträckning, att eleverna kunna tjänstgöra vid sina truppförband under hela soldatskolan och under regementsövningarna första sommaren, varjämte utrymme vinnes för 1 ä 2 månaders praktisk tjänstgöring vid artilleriets skjutskola, resp. särskilt anordnad praktisk ingenjörskurs andra sommaren. E t t önskemål är, att språkstudier kunna inrymmas i studieprogrammet. För närvarande (1935) räknar artillerikursen 26 elever, därav 4 infanterister, och fortifikationskursen 7 elever. Den betydande ökning av artilleriets kadrer, som kommissionen föreslagit, samt utökningen av luftvärnsartilleriet komma att medföra en avsevärd ökning av elevantalet vid skolan. Som detta torde komma att uppgå till omkring 70, inberäknat de infanteri- och kavalleriofficerare, som utbildas för teknisk tjänst, måste viss utvidgning i skolans nuvarande organisation äga rum. Denna kommer att närmare avhandlas i samband med artilleri- och ingenjörhögskolans högre kurs. TRÄNGOFFICERSSKOLAN. Trängofficerarna hava, då infanteriofficersskola varit sammandragen, fått sin fortsatta utbildning vid denna. Genom den vidgade omfattning krigsskolekursen kommer att erhålla bortfaller huvudskälet för trängofficerarnas studier vid infanteriofficersskolan, där de hittills främst förkovrat sin militära allmänbildning, men där eljest infanteriets strid utgör huvudföremål för utbildningen. Emellertid kvarstår för dem behovet av ytterligare specialutbildning för trupptjänstgöringen vid eget truppslag. Denna kan enligt kommissionens mening icke meddelas på annat sätt än i en särskilt organiserad trängofficersskola. Utbildningen därstädes bör liksom i övriga truppslagsofficersskolor omfatta såväl teoretiska som praktiska ämnen. Den teoretiska undervisningen bör huvudsakligen behandla underhållstjänst, motorkännedom,

323 sjukvårdstjänst, taktik, krigshistoria, militärpedagogik, krigsorganisation, vapenteknik, pionjärtjänst och språk. Härtill komma tillämpningsövningar och studiebesök samt ridning. Den praktiska undervisningen bör omfatta dels verkstadstjänst, dels en omkring 2 månader lång skjutskolekurs förlagd till infanteriofficersskolan. E n preliminär tidsberäkning ger vid handen, att de teoretiska studierna kräva omkring 6 och de praktiska omkring 4 månader. Trängofficersskolan bör alltså hava samma varaktighet som infanteriofficersskolan. Enligt kommissionens uppfattning tala starka skäl för att icke blott de nytillkommande utan även största möjliga antal av de nuvarande trängofficerarna få tillfälle att genomgå trängofficersskolan. Likaledes synes det ändamålsenligt att till skolan förlägga kurser för officerare från andra truppslag än trängen, vilka äro eller avses bliva placerade till krigstjänstgöring i underhållstjänsten tillhörande befattningar. P å grund av ovan anförda skäl bör trängofficersskolan pågå varje år, med början på hösten efter regementsövningarnas avslutande. Med hänsyn härtill vore det önskvärt, att vissa befattningshavare kunde upptagas på skolans stat. I den mån dessa icke vore helt sysselsatta vid skolan, kunde de användas som lärare vid övriga skolor och i inspektörens för trängen stab. Av ekonomiska skäl och med hänsyn till det ringa antalet ordinarie elever i skolan anser sig kommissionen dock icke kunna förorda, att lärarpersonalen uppföres på skolans stat. För en expeditionsunderofficer, pensionerad underofficer, synes emellertid särskild arvodesbefattning böra inrättas. Övrig personal bör kommenderas från truppförbanden. Trängofficersskolans personalorganisation bör i enlighet härmed erhålla nedanstående sammansättning. B e f a t t n i n g

Chef

Beställning

På trängKommenofficersskolan s stat derade

Major eller kapten vid t r ä n g e n Kapten vid trängen

Lärare i underhållstjänst och militärpedagogik Lärare i taktik, tillika biträdande lärare i underhållstjänst » » » Lärare i motortjänst, tillika adjutant och redogörare » )> » Expeditionsunderofficer, pensionerad Fanjunkare Lärare i sjukvårdstjänst Läkare » i krigshistoria Kapten » i krigsorganisation » » i vapenteknik » i pionjärtjänst » vid ingenjörtrupperna »' i motorteknik Civil » i språk »

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

Skolan torde i regel kunna förläggas till någon av trängkårerna under de 8 första månaderna. Under de 2 återstående månaderna, juli—augusti, bör den om möjligt förläggas till Rosersberg.

4. Högskolorna. Högskolornas uppgift är att meddela den undervisning, som erfordras för tillgodoseendet av arméns behov dels av särskilt kvalificerad personal för de högre befattningarna vid samtliga truppslag, dels av specialutbildad personal för högre stabstjänst, lärartjänst och teknisk tjänst. Den ledande ställning inom lantförsvaret, som dessa personalgrupper komma att intaga, ställer höga krav på vederbörandes personliga egenskaper. Med hänsyn härtill måste urvalet av elever göras med särskild omsorg och undervisningen vid högskolorna så ordnas, att den framför allt utvecklar elevernas ansvarskänsla och initiativkraft samt deras förmåga av självständigt tänkande. KRIGSHÖGSKOLAN. Krigshögskolan är tvåårig, med avbrott endast för de på första sommaren följande regementsövningarna, då eleverna tjänstgöra vid trupp. Ny kurs börjar varje år efter regementsövningarnas slut. Högsta elevantalet är för närvarande 22. För vinnande av inträde fordras godkänd inträdesexamen. Den härvid på grundval av betygen upprättade ordningsföljden blir avgörande för inträdet, då de sökandes antal överstiger 22. Redan vid krigshögskolans inrättande på 1870-talet eftersträvade man målmedvetet att giva åt undervisningen den högskolemässiga karaktär, som skolans syften och uppgifter fordrade. Emellertid blevo på grund av åtskilliga förhållanden, kanske främst svårigheten att anskaffa lämplig lärarpersonal, dessa strävanden icke i önskvärd utsträckning uppfyllda. I realiteten kom också krigshögskolan beträffande organisation och undervisningsmetoder att länge mera likna ett elementarläroverk än ett universitet. Under senare år, bland annat i samband med att ett antal lärarbeställningar vid högskolan genom 1925 års härordningsbeslut uppförts på ordinarie stat, har emellertid undervisningen erhållit en mera högskolebetonad prägel. Undervisningen har i allt större utsträckning gjorts applikatorisk, diskussioner hava upptagits på programmet och vissa lektionsfria dagar hava införts för beredande av ökat tillfälle till självstudier. Ävenledes har man sökt befrämja en specialisering av studierna efter elevernas fallenhet och önskemål genom att i viss utsträckning medgiva fritt val vid hemarbetenas och föredragens fördelning. Därjämte anordnas särskilda föreläsningar i huvudsakligen allmänbildande ämnen, för vilket ändamål ett särskilt anslag står till förfogande. Enligt kommissionens uppfattning synas vidtagna anordningar ägnade att främja de syften, som ursprungligen avsågos vid krigshögskolans inrättande. Enligt de intill år 1934 gällande bestämmelserna underkastades officerare, som sökte inträde vid krigshögskolan, skriftlig prövning i taktik, vapenlära, krigsbyggnadskonst, allmän historia, geografi, franska, tyska och engelska språken. Prövningen ägde rum gemensamt för alla i Stockholm. Proven grundade sig endast på det kunskapsmått, som erfordras för vinnandet av officers-

325 befordran, utom vad beträffar språken, där fordringarna något skärpts. Proven skulle ådagalägga den sökandes förmåga såväl att genomtränga och utveckla det förelagda ämnet som att behandla svenska språket. Det övervägande antalet sökande förberedde sig till inträdesprövningen genom deltagande i på privat initiativ ordnade, särskilda kurser i resp. ämnen. Därmed förenade kostnader bestredos av eleverna själva. De ägde emellertid under de sista åren rätt att räkna härigenom erforderlig vistelse i huvudstaden som tjänstgöring. För att motverka det under de senaste åren allt mer minskade tilloppet av sökande, har man från och med år 1934 givit inträdesproven en väsentligt annan karaktär. Sålunda hava själva proven avsevärt förenklats genom att ämnenas antal minskats till att endast omfatta taktik (två prov, det ena av teoretisk, det andra av applikatorisk natur), vilket ämne även omfattar en mindre uppgift i krigsbyggnadskonst, vapenlära, allmän historia samt två av franska, tyska och engelska språken. Efter denna omläggning av inträdesproven har antalet inträdessökande åter ökats. Kommissionen utgår därför från att nuvarande system beträffande ordnandet av inträdesprövningarna kan i huvudsak bibehållas oförändrat. Krigshögskolans organisation. Enligt den år 1934 fastställda undervisningsplanen för krigshögskolan avser undervisningen, »att åt eleverna meddela grundlig militär bildning, varvid det är av synnerlig vikt, att deras blick vidgas samt att deras omdömesförmåga och förmåga att tillämpa de meddelade kunskaperna utvecklas». Vidare säges i samma plan: »Icke mindre betydelsefullt är, att eleverna uppfostras till självständighet, beslutsamhet, viljekraft och andra för en militär befälhavare viktiga karaktärsegenskaper.» Nåendet av dessa mål, som kommissionen finner väl uttrycka krigshögskolans uppgifter, förutsätter, att studierna äro så anordnade, att eleverna erhålla största möjliga frihet och självansvar. De senaste årens utveckling vid krigshögskolan har målmedvetet syftat härtill. Kommissionen förutsätter ett fortsatt arbete på den sålunda inslagna vägen. Närmast bör eftersträvas en ytterligare begränsning av föreläsningarna till ett jämförelsevis ringa antal timmar. Denna föreläsningsverksamhet bör hava som sin främsta uppgift att åskådliggöra de vetenskapliga studiemetoderna samt att mera ingående belysa vissa delar av ett ämne eller att giva kortfattade översikter. Med stöd av litteraturhänvisningar och i vissa fall särskilda kurser böra studierna i övrigt bedrivas huvudsakligen självständigt. Då ämnets natur det medgiver, anordnas applikatorisk undervisning i största möjliga utsträckning. Den fria studiemetoden fordrar avläggandet av vissa bestämda kunskaps- och examensprov, varvid det kan ifrågasättas, om icke genom fastställandet av vissa minimifordringar för visst betygs erhållande möjlighet bör beredas eleverna att själva bestämma, till vilket eller vilka ämnen de vilja förlägga studiernas tyngdpunkt. I ännu högre grad befordras detta syftemål, därest viss frihet beträffande ämnesvalet kan medgivas. Detta torde icke kunna ske på annat sätt än att man till krigshögskolans första år, i en »allmän kurs», koncentrerar de studier, som för samt-

326 liga elever anses nödvändiga, samt därefter under andra året i en »högre kurs» ordnar studierna så, att specialisering kan äga rum. Härigenom skulle betydande fördelar av pedagogisk natur vinnas. Elevernas fallenhet och anlag skulle utnyttjas bättre än nu och studierna i varje särskilt ämne kunna avsevärt fördjupas. En dylik specialisering av krigshögskolestudierna måste även bli till direkt nytta såväl för tjänsten inom de högre staberna som för lärarverksamheten vid militärläroverken. Det kan slutligen ifrågasättas, huruvida examensbetygen böra såsom nu läggas till grund för särskild klassificering av eleverna vid skolans slut. Detta är knappast möjligt vid de friare studiemetoder, som här föreslås, och dessutom icke heller lämpligt med hänsyn till studiernas syfte och karaktär. Elevernas lämplighet för fortsatt användning på olika områden bör emellertid under vistelsen vid högskolan noga observeras, så att de sedermera kunna på ur försvarsväsendets synpunkt bästa sätt utnyttjas i lämpliga befattningar. Otvivelaktigt komma genom här föreslagna studiemetoder större krav att ställas på eleverna än hittills. Det personliga ansvaret blir större, men därigenom komma också de individuella egenskaperna mera till sin rätt. Detta måste vara av särskild betydelse för danandet av självständiga och ansvarskännande militära ledare. Krigshögskolan bör liksom hittills vara tvåårig och varje arbetsår bör omfatta 9Va—10 månader, med början under första hälften av oktober. Ny kurs bör begynna varje år och elevantalet bör bibehållas oförändrat. Fältövningar, studiebesök m. m. böra i ungefär samma utsträckning som nu ingå i utbildningen. Nu gällande bestämmelser ålägga icke eleverna tjänstgöring vid annat truppslag än det egna i samband med tjänstgöringen vid krigshögskolan. I praktiken torde dock flertalet fullgöra sådan tjänst, varvid de dock icke äga rätt till särskild ersättning. I flertalet främmande arméer lägges stor vikt vid att högskolestudierna kompletteras med praktiska studier vid annat truppslag, och sådana böra även hos oss göras obligatoriska. Därvid synes skäligt, att rese- och traktamentsersättning utgår. Eleverna böra sålunda beordras att i samband med krigshögskolekursen under två regementsövningar (motsvarande tid) tjänstgöra vid främmande truppslag, därav ena gången om möjligt vid flygvapnet. De föreslagna förändringarna i undervisningens ordnande vid krigshögskolan kräva icke någon ändring av dess nuvarande organisation. Med hänsyn till den högre officersutbildningens ökade vikt och dess förändrade inriktning, har dock chefen beräknats innehava överstes beställning. Därjämte har på krigshögskolans stat uppförts ett skrivbiträde. ARTILLERI- OCH INGENJÖRHÖGSKOLANS HÖGRE KURS. Artilleri- och ingenjörhögskolans högre kurs, som är frivillig, är för närvarande uppdelad på en artilleri- och en fortifikationslinje. Antalet elever i varje kurs uppgår i regel till 40—50 % av de från allmänna kursen utexaminerade officerarna.

327 Å ar tiller ilinj en är undervisningen enhetlig. Även de officerare, som avses att sedermera ytterligare specialisera sin utbildning för högre, rent teknisk tjänst, läsa sålunda under två år samma kurser som de övriga artillerieleverna: Detta har vid åtskilliga tillfällen framhållits som en olägenhet, och i flertalet utländska arméer är den högre tekniska undervisningen från början skild från den mera allmänt artilleristiska. Otvivelaktigt vore en dylik anordning även i vårt land väl motiverad. Så länge man emellertid måste räkna med, att tekniskt specialiserade officerare måste kunna användas även i stabs- och trupptjänstbefattningarnas mera allmänna tjänstgöring, synes en sådan organisationsförändring icke tillrådlig. Kursen bör alltså fortfarande vara tvåårig med början av ny kurs vartannat år. Första sommaren göres 1—2 månaders uppehåll för trupptjänstgöring. Med hänsyn till att utbildningstiden för dem, som efter genomgången högskola fortsätta sin tekniska utbildning, icke skall bliva alltför långvarig, måste i allmänhet eleverna direkt från allmänna kursen övergå till den högre. Dock bör för dem, som icke ämna ägna sig åt fortsatta tekniska studier, möjlighet stå öppen att inlägga två års trupptjänst mellan de båda skolorna. Fortifikations-(ingenjör-)linjen. Några förändringar av denna linje anser sig kommissionen icke hava anledning föreslå. Ingenjörofficerarna böra i regel göra två års uppehåll mellan skolorna, varigenom trupptjänstens krav bäst bliva tillgodosedda. Infanteri- m. fl. officerares tekniska utbildning bedrives för närvarande bland annat vid artilleri- och ingenjörhögskolan. Härutinnan förutsattes icke någon ändring. Artilleri- och ingenjörhögskolans organisation. På grund av det organisatoriska sambandet mellan allmänna och högre kurserna böra dessa som hittills stå under gemensam ledning. Skolans chef bör i likhet med övriga jämförbara skolchefer, samt enär elevantalet förutsattes bliva väsentligt utökat, innehava överstes beställning. Såsom tidigare framhållits under rubriken »artillerioch ingenjörhögskolans allmänna kurs», förutsattes på grund av det starkt ökade elevantalet viss ökning av organisationen. Sålunda blir det icke längre möjligt att sammanhålla de 70 eleverna i en läsavdelning, utan en ny sådan måste inrättas. Detta medför följande ökning av lärarnas antal: i krigskonst 1 kommenderad i artilleri 2 kommenderade repetitörer 2 » Härtill kommer, att under de senaste åren försöksvis bedriven undervisning i artillerimättjänst och militärpedagogik bör som fasta ämnen upptagas på allmänna kursens program. Detta kräver ytterligare 3 lärare (kommenderade). Språklärarnas antal bör ökas till 3. Slutligen har på högskolans stat uppförts ett skrivbiträde.

5. Ridskolan. Nuvarande organisation. Ridskolan inrättades år 1868 och förlades till Strömsholms slott i Västmanlands län. Denna skola har till ändamål att åt de vid kavalleriet inträdande officerarna bereda ändamålsenlig och omfattande undervisning i ridning, krigsvetenskap, veterinärlära, vapenföring och gymnastik samt att meddela den ytterligare utbildning, som kan krävas för anställning såsom lärare vid skolan. Därjämte kan undervisning lämnas åt officerare vid generalstaben, artilleriet, fortifikationen och trängen. Veterinär tillhörande fältveterinärkåren kan även beordras till skolan, likaså, i mån av utrymme, officerare ur infanteriet. Lärokursen vid ridskolan pågår under omkring 10 månader, med början årligen den 1 september. Undervisningen omfattar två ordinarie lärokurser årligen. Till första årets kurs beordras 14 officerare, därav 9 ur kavalleriet, 3 ur artilleriet samt 1 ur vardera fortifikationen och trängen. Andra årets kurs är avsedd för vissa elever, vilka genomgått första årets lärokurs och därvid befunnits lämpliga för fortsatt utbildning till lärare vid ridskolan. Dessutom har efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t den, som genomgått andra årets lärokurs, kunnat beordras till en tredje lärokurs vid ridskolan såsom s. k. instruktörselev. Därest antalet elever av de beridna truppslagen i första kursen understiger det ovan angivna, har detta utfyllts med officerare ur infanteriet. Genomgång av första årets lärokurs med godkända betyg är vid kavalleriet villkor för befordran till löjtnant. Staten för ridskolan upptager för närvarande nedanstående befattningar: Ordinarie beställningshavare. 1 chef, major, 1 förste lärare i ridning, ryttmästare eller löjtnant, 1 andre lärare i ridning, ryttmästare eller löjtnant, 1 lärare i krigskonst, tillika adjutant, 1 bataljons veterinär, 1 redogörare. I eke-ordinarie Personal

beställningshavare. med arvoden.

1 läkare, 1 förvaltare, pensionerad underofficer. 1 stallförman, 1 eldare, 6 stallbetjänte.

Extra ordinarie

tjänstemän.

Försöksverksamheten. I syfte att bereda kavalleriets yngre officerare en undervisning, liknande den som de yngre infanteriofficerarna erhöllo i den tidigare försöksvis organi-

329 serade infanteriofficersskolan, vidtogos, som tidigare omnämnts, under åren 1930—1933 vissa förändringar i ridskolans program. Eleverna av kavalleriet erhöllo därigenom, parallellt med en till omfattningen något minskad utbildning i ridning, undervisning även i taktik, teknik, militärpedagogik och krigshistoria. För att tillgodose det vid samtliga truppslag alltmer framträdande behovet av specialutbildade instruktörer i körning, stall tjänst och hästvård infördes samtidigt försöksvis utbildning i körning och stallofficerstjänst för skolans officerselever ur andra truppslag än kavalleriet. I liknande syfte anordnades även kurser för furirer. Sedan chefen för generalstaben framhållit, att det med hänsyn till officersutbildningens inom armén enhetlighet vore önskvärt, dels att kavalleriofficerarnas efter krigsskolan fortsatta teoretiska utbildning förlades till infanteriofficersskolan, dels ock att ridskolan organiserades såsom en för hela armén gemensam rid-, kör- och dressyranstalt, hava under kursen 1934—1935 nya försök ägt rum, vilka äro avsedda att fortgå jämväl under utbildningsåret 1935— 1936. Under denna försöksverksamhet anknytes all undervisning vid ridskolan till det rent hippologiska området. Förutom officerskursen har undervisningen vid ridskolan under de senaste försöksåren jämväl omfattat en kurs om 10 månader för furirer ur beridna truppslag samt tre kurser om vardera 10 veckor för furirer ur infanteriet. Elevantalet i varje sådan furirskurs har varit omkring 10. Därjämte hava försök bedrivits med snabbutbildning för militärt bruk av odresserade hästar, varvid erfarenheter samlats angående denna, särskilt efter en mobilisering betydelsefulla verksamhet. Vid kursen för furirer ur beridna truppslag hava dessutom remonter från dressyranstalten på Herrevadskloster och från vissa av arméns truppförband utbildats. Trots den sålunda avsevärt utvidgade verksamheten har skolans tidigare utgiftsstat icke nämnvärt ökats. Försvarskommissionen. Undervisningen. Enligt kommissionens mening bör de unga kavalleriofficerarnas fortsatta ridutbildning alltjämt bedrivas vid en gemensam ridskola, övrig fortsatt truppslagsutbildning för nämnda officerare bör, som tidigare framhållits, anknytas till infanteriofficersskolan. Kommissionen anser vidare ådagalagt, att behov förefinnes av en för arméns samtliga truppslag gemensam rid-, kör- och dressyrundervisningsanstalt. Enär den under de senaste åren utförda försöksverksamheten vid ridskolan å Strömsholm synes hava givit tillräckligt säkra utgångspunkter för anstaltens infogande i det ordinarie skolsystemet, finner kommissionen tidpunkten härför nu vara lämplig. Kommissionen föreslår sålunda, att undervisningen vid ridskolan, vilken benämning av praktiska skäl bör bibehållas, gives följande omfattning, nämligen en kurs för officerare beräknad till 14 elever, varav i regel 8 ur kavalleriet, 3 ur artilleriet samt 1 ur vardera infanteriet, ingenjörtrupperna och trängen, en kurs för furirer ur beridna truppslag beräknad till 10 elever, varav i

330 regel 2 ur vardera kavalleriet, ingenjörtrupperna och trängtrupperna samt 4 ur artilleriet, tre kurser för furirer ur infanteriet beräknade till vardera 11 elever, av vilka i varje kurs 1 förut utbildad elev fullgör repetitionskurs. Kurserna för officerare samt för furirer ur beridna truppslag böra hava en varaktighet av omkring 10 månader och taga sin början i oktober varje år. Fortsatt utbildning av vissa officerare bör anordnas enligt nu gällande grunder. Kurserna för furirer ur infanteriet böra vardera hava en varaktighet av omkring 10 veckor och taga sin början, första kursen i oktober, andra kursen i januari och tredje kursen i mars. Personal. Följande förändringar i för ridskolan nu gällande stat finner kommissionen böra vidtagas. Till följd av undervisningens omläggning och på grund av erfarenheterna från försöksverksamheten bör läraren i krigskonst utbytas mot ytterligare en andre lärare i ridning samt en särskild lärare i körning tillkomma. Att utöver ordinarie lärarverksamhet bestrida befattningen såsom adjutant bör av chefen för ridskolan beordras lämplig lärare av de vid skolan anställda. Enär för undervisningen i körning en skicklig kusk erfordras, föreslår kommissionen vidare, att en av beställningarna för de nuvarande stallbetjänte överföres till en beställning såsom kusk. För chefen för ridskolan bör upptagas en överstelöjtnants- eller majorsbeställning. Därest chefen är major, bör han erhålla ett arvode, motsvarande skillnaden mellan majors och överstelöjtnants lön. Med anledning av ovanstående har försvarskommissionen beräknat den personal för ridskolan, som framgår av nedanstående tablå. Befattning

Beställning

Överstelöjtnant eller major Chef Förste lärare i ridning xRyttmästare eller löjtnant Andre » » » Lärare i körning Veterinär tillika lärare i veterinär Regementsveterinär Redogörare Förvaltare Hovslagare Underbefäl Förvaltare Stallförman Eldare Kusk Stallbetj änte

1 2

Fanjunkare

1 kan vara u r annat truppslag än kavalleriet. Pensionerad.

På ridskolans stat

Kommenderade

{ J 1 1 1 2

1 1 1 1 1 1 5

331 Hästar. Beträffande ridskolans hästar vill försvarskommissionen i stort sett förorda bibehållandet av nuvarande system, enligt vilket eleverna vid officerskursen till skolan medföra tvenne tjänstehästar, under det att flertalet övriga, för undervisningen erforderliga hästar kommenderas till ridskolan ur kavalleriregementena eller utgöras av tillfälligt inbeordrade ackordhästar. För lärarpersonalens beridenhet erfordras 10 stamhästar på ridskolans stat, 2 för vardera chefen och lärarna i ridning, 1 för läraren i körning och 1 för bataljonsveterinären. Enär krigsskolan icke bör betungas med remontutbildning, synas de för krigsskolan avsedda remonterna lämpligen kunna utbildas vid ridskolan, förslagsvis vid kursen för furirer ur beridna truppslag. Förläggning. Kommissionen har undersökt möjligheten av att genom ridskolans förläggning till något nu befintligt kavallerietablissement nedbringa de med densamma förenade förvaltningskostnaderna. Då emellertid nämnda etablissement genom den av kommissionen föreslagna kavalleriorganisationen i full utsträckning komma att bliva tagna i anspråk, skulle skolans förflyttning medföra avsevärda nybyggnadskostnader. Kommissionen förutsätter därför, att ridskolan fortfarande förlägges till Strömsholm, där erforderliga utrymmen redan stå till buds och förhållandena i övrigt äro särskilt lämpliga för skolans verksamhet.

6. Artilleriets skjut skola. Artilleriets skjutskola är den centrala utbildningsanstalten för detta truppslags viktigaste utbildningsgren, nämligen skjutning med artilleripjäser. Skolan är gemensam för fördelnings-, armé- och fästningsartilleriet. Elevutbildningen äger rum under två perioder, en förberedande vinterperiod och en sommarperiod. Med utbildningen under vinterperioden förenade kostnader hava hittills bestritts av anslaget till vinterövningar. Genom 1925 års försvarsbeslut bestämdes, att den för skolan avsedda fast anställda personalen skulle utgöras av 1 överste, skolchef, och 1 kapten, adjutant, båda upptagna å staten för artilleristaben. Däremot äger skolan, till skillnad från övriga centrala skolor, ingen å skolans stat uppförd lärarpersonal. Lärarna, två regementsofficerare, beordras i stället årligen ur artilleritruppförbanden. För skolan erforderlig övningstrupp uttages årligen ur fördelningsartilleriregementenas värnpliktskontingenter. Truppen sammandrages för förberedande utbildning till Smålands arméartilleriregemente. Utbildningen i skarpskjutning med artilleripjäser innefattar icke blott själva eldgivningen, utan även alla förberedelser för och övrig verksamhet under denna, i form av bland annat fältmät- och observationstjänst, flygfotografiers användning, artilleriflygning, ljudmättjänst, eldledningspersonalens beräkningsarbete m. m. De allt mera stegrade kraven på ett snabbt och riktigt

332 behärskande av alla de åtgärder, som sammanhänga med artilleriets strids+ verksamhet, nödvändiggöra enligt kommissionens mening, att den för utbildningen vid artilleriets skjutskola avsedda lärarpersonalen helt ägnar sig åt sin uppgift. Enligt vad kommissionen erfarit, äro i detta hänseende betydande olägenheter förenade med nuvarande anordning, enligt vilken befattningarna som lärare vid artilleriets skjutskola endast äro tillfälliga uppdrag. Kommissionen föreslår därför, att, i likhet med vad förhållandet är vid andra centrala utbildningsanstalter, särskilda beställningar inrättas för de såsom lärare vid artilleriets skjutskola erforderliga två regementsofficerarna. På grund av vissa andra, med personalens lämpliga fördelning å olika stater och kårer förknippade omständigheter torde här avsedda befattningar böra upptagas å staten för artilleristabskåren. Kommissionen finner det vidare ändamålsenligt, att även anslagen för utbildningen under skjutskolans vinterperiod upptagas å staten för skolan och icke, såsom nu, under det s. k. truppövningsanslaget. Beträffande behovet av värnpliktig övningstrupp vid skolan har kommissionen i annat sammanhang föreslagit, att dylik även framdeles skall organiseras, men att, till skillnad från vad nu är förhållandet, de värnpliktiga skola tillhöra Smålands arméartilleriregemente. Beträffande skolans verksamhet och organisation i övrigt föreslår kommissionen inga förändringar.

7. Särskilda utbildningskurser. Vissa befattningar vid truppförbanden kräva specialkunskaper, vilka icke kunna förvärvas i de ordinarie utbildningsanstalterna. Även kan på grund av den snabbt fortskridande utvecklingen på det militära området särskild centralt ordnad utbildning tid efter annan bliva erforderlig. Denna avser därvid främst att utbilda föregångsmän, som vid resp. truppförband sedermera meddela undervisning i ifrågavarande ämne åt truppförbandets övriga personal. Förstnämnda utbildningsbehov är permanent och därav föranledda kurser tämligen regelbundet återkommande. Till denna kategori böra hänföras vapenofficerskurs och kurser för arbets- och kontrollofficerare, signalofficer skurs, gas officer skurs, pionjärkurs m. fl. Även böra hit räknas militärförvaltningskurs för utbildning av intendentsaspiranter, erforderliga för rekrytering av intendenturkårens officerare, samt kurser för äldre reservofficerares fortsatta utbildning. Andra kurser hava däremot en mera tillfällig karaktär. De böra endast anordnas, då sådana utbildningsbehov uppstå, vilka icke kunna tillgodoses vid de ordinarie undervisningsanstalterna eller vid truppförbanden. Till sådana kurser kan den tidigare centralt ordnade utbildningen med tunga vapen hänföras, likaledes vissa för särskilda ändamål anordnade kurser för reservofficerare. Kommissionen har, som i annat sammanhang omnämnts, räknat med att även i framtiden särskilda kurser för tillgodoseendet av såväl de stadig-

333 varande som de mera tillfälliga utbildningsbehoven böra anordnas. Därvid förutsattes, att för ändamålet avpassat anslag ställes till förfogande samt att kurserna anordnas efter samma grunder som för närvarande. Kommissionen anser sig i detta sammanhang böra upptaga frågan om inrättandet av en särskild gymnastik- och idrottsskola. Gymnastik och idrott hava sedan gammalt betraktats som särskilt betydelsefulla led i den militära utbildningen. Den nutida stridens karaktär framhäver ytterligare värdet av dessa utbildningsgrenar. Den specialutbildning, som erfordras för kvalificerad instruktörs tjänstgöring i dessa ämnen vid truppförbanden, har hittills meddelats vid G y m nastiska centralinstitutet, där första årskursen före institutets omorganisation år 1934 benämndes militärinstruktörsk u r s e n . Denna kurs kompletterades understundom med ytterligare en ettårig kurs, benämnd g y m n a s t i k l ä r a r k u r s e n . Då emeller tid utbildningen vid centralinstitutet småningom kommit att i första hand taga sikte på den allmänna gymnastikundervisningens krav, har det blivit allt svårare att på ett ändamålsenligt sätt vid institutet tillgodose de militära kraven på undervisningen. Vid nämnda organisationsförändring förutsattes också, att den militära instruktörsutbildningen helt skulle skiljas från institutet. Dock avsågs, att gymnastikdirektörsutbildning i viss utsträckning framdeles borde meddelas även åt officerare. Med anledning av den beslutade omorganisationen av gymnastiska centralinstitutet uppdrog Kungl. Maj:t åt inspektören för militärläroverken att i samråd med cheferna för generalstaben, marinstaben och flygvapnet verkställa utredning i fråga om den framtida organisationen av den militära gymnastikinstruktörskursen samt framlägga därpå grundat förslag. Den anbefallda utredningen, som överlämnades i november 1934, innehöll i huvudsak följande. De nutida fordringarna på ledare av och instruktörer i militär gymnastik och idrott nödvändiggjorde en helt annan och mera militärt inriktad instruktörsutbildning än den, som meddelades vid Gymnastiska centralinstitutet. För att det utbildningsmedel, som en riktigt ledd gymnastik och idrott utgjorde, skulle komma till sin fulla rätt, borde om möjligt vid varje självständig utbildningsenhet (kompani o. s. v.) finnas specialutbildad officer som instruktör i gymnastik och idrott. Fäktningens stora betydelse för närstridsutbildningen samt dess speciella lämplighet för vidmakthållandet av befälspersonalens fysiska spänstighet gjorde det vidare önskvärt, att truppförbanden ägde tillgång till särskilt utbildade fäktinstruktörer. — I enlighet med dessa fordringar framlades ett detaljerat förslag till utbildningens ordnande. Sålunda föreslogs inrättandet av en för armén, marinen och flygvapnet gemensam central skola i Stockholm för utbildning av instruktörer i en 1-årig och fäktinstruktörer i en 3-årig kurs. Den förstnämnda kursen, som borde omfatta såväl praktiska som teoretiska studier, skulle pågå under vinterhalvåret och äga en varaktighet av omkring 7 månader. Med hänsyn till lämpligaste sättet för undervisningens bedrivande borde elevantalet icke överskrida 24. Dessa

334 elever borde vara fördelade med 18 på armén och 6 på marinen och flygvapnet tillhopa. Såsom elever borde beordras subalternofficerare, vilka efter avlagd officersexamen tjänstgjort minst 2 år vid trupp eller ombord, och vilka vore för ifrågavarande utbildning särskilt lämpliga. Utbildningen av instruktörer i fäktning, som beräknades taga 3 vinterhalvår i anspråk, ägde helt och hållet karaktären av enskild utbildning och kunde därför med 1 lärare icke bedrivas med flera än 4 å 5 elever samtidigt. Ifrågavarande instruktionsverksamhet vid truppen syntes med fördel kunna anförtros åt underofficerare. Såsom elever i instruktörskursen borde dock i första hand icke beordras underofficerare, dels på grund av med åldern minskad receptivitet, dels emedan utbildningstiden skulle minska den tidsperiod, under vilken instruktörstjänst vid truppen kunde utövas. Till föreslagen utbildning borde därför främst sådana äldre furirer (vid marinen flaggkorpraler och korpraler) ifrågakomma, som vore kompetenta att bliva underofficerare och i övrigt vore i besittning av lämpliga fysiska och andra förutsättningar samt förbunde sig att såsom underofficerare kvarbliva i tjänst. Av det beräknade antalet elever avsåges 1 tillhöra marinen, övriga armén och flygvapnet. Utbildningen av fäktinstruktörer kunde utan olägenhet anslutas till den kurs, som föreslagits för utbildning av instruktörer i gymnastik och idrott. — För undervisningen i dess helhet erfordrades 3 militära lärare, av vilka 1 samtidigt borde vara skolchef, samt speciallärare i de medicinska ämnena och i vissa idrottsgrenar. Såväl med hänsyn till tillgången på lämpliga lärarkrafter som till möjligheterna att förfoga över simhall och övningstrupp föreslogs Stockholm som skolans förläggningsort. Då skolan vore gemensam för samtliga försvarsgrenar, borde kostnaderna för densamma bestridas av anslag, gemensamt för hela försvarsbudgeten. Beträffande den föreslagna skolans samband med Gymnastiska centralinstitutet anförde inspektören för militärläroverken i utredningen vidare följande: För utbildningen av lärare vid ifrågavarande skola och vid krigsskolor, underofficersskolor, aspirantskolor, studentkompanier m. fl. synes tills vidare den utbildning, som Gymnastiska centralinstitutet kan skänka, böra utnyttjas. Därigenom upprätthålles även ett nära samband med den civila utbildningen, varigenom inom denna vunna resultat i olika avseenden kunna nyttiggöras i försvarets tjänst. Man bör dock eftersträva att ifrågavarande utbildning av lärarkrafter grundlägges vid gymnastik- och idrottsskolan för att sedermera fortsättas vid Gymnastiska centralinstitutet. I vad mån denna utbildning kan skapa ur militär synpunkt lämpliga lärarkrafter kan knappast nu avgöras. Härutinnan torde man tills vidare få avvakta utvecklingens gång. Genom organiserandet av en fast institution för utbildning av instruktörer i militär gymnastik och idrott och genom gymnastikens och idrottens inriktning vid krigs- och underofficersskolor, så att ett organiskt sammanhang mellan de olika skolornas utbildning erhålles, torde man dock hava skapat ett betryggande underlag för en gynnsam utveckling inom ifrågavarande område av den militära utbildningen. I ett över inspektörens för militärläroverken förslag avgivet utlåtande anförde arméförvaltningen beträffande sättet för medelsanvisningen till den ifrå-

335 gasatta skolan, att i en särskild under lantförsvarets avlöningsanslag upptagen stat för skolan borde uppföras dels en ordinarie beställning för skolans chef i lönegraden O. 5 eller O. 4, dels mot kaptens lön svarande arvode för en förste lärare, dels ock arvoden för övriga lärare ävensom tjänstgöringstraktamenten (kommenderingstillägg) för elever tillhörande armén; statens slutsumma beräknades till i runt tal 42 000 kronor. Å titel I I av undervisningsanslaget borde upptagas en anslagspost å 5 400 kronor för bestridande av vissa övriga omkostnader vid skolan. Därjämte skulle under vederbörliga anslag till sjöförsvaret resp. flygvapnet beräknas medel för tjänstgöringstraktamenten (kommenderingstillägg) m. m. åt till skolan beordrade elever från dessa båda försvarsgrenar. Vid framläggandet av statsverkspropositionen till 1935 års riksdag anförde chefen för försvarsdepartementet rörande ifrågavarande spörsmål, att ehuru han vore av den uppfattningen, att särskilda åtgärder hädanefter påkallades för att tillgodose behovet av instruktörer (ledare) i gymnastik och idrott vid försvarsväsendet, han emellertid ansåge det synnerligen tveksamt, om man lämpligen nu borde gå in för en fast organisation för ändamålet på sätt det föreliggande förslaget åsyftade. Departementschefen hölle i stället före, att erfarenhet rörande den ändamålsenligaste ordningen för utbildandet av instruktörer borde förvärvas genom försöksvis anordnade kurser, och först när så skett, borde till övervägande upptagas frågan om inrättandet av en fast skola för utbildningen. Försvarskommissionen finner det även för sin del erforderligt, att särskilda åtgärder vidtagas för att tillgodose behovet vid truppförbanden av ledare och instruktörer i militär gymnastik och idrott. Beträffande sättet för dessa åtgärders vidtagande ansluter sig kommissionen till den uppfattning i ärendet, som chefen för försvarsdepartementet givit uttryck åt i statsverkspropositionen till 1935 års riksdag, nämligen att det måste anses vara synnerligen tveksamt, om man lämpligen bör anordna en fast organisation för ändamålet på sätt det framlagda förslaget åsyftar. Med av kommissionen föreslagna inryckningstider för beväringen måste en kurs av här avsett slag vara avslutad i början av april och sålunda få en varaktighet av högst omkring sex månader. Under sådana omständigheter finner kommissionen det mindre ändamålsenligt att för en kurs av denna omfattning upprätta en skola med personal på särskild stat, vilken personal icke skulle erhålla full sysselsättning vid skolan mer än halva året. Då kommendering av erforderlig lärarpersonal ur truppförbanden under vinterhalvåret utan svårighet torde låta sig göra, finner kommissionen, att här ifrågasatt utbildning lämpligen bör anordnas såsom särskild kurs under vinterhalvåret och lärarpersonalen beordras ur truppförbanden. Vad beträffar den föreslagna treåriga fäktkursen, finner kommissionen icke anledning närmare ingå på sättet för dennas anordnande men finner kursens varaktighet anmärkningsvärt lång i förhållande till varaktigheten av annan för arméns personal avsedd utbildning.

336 Underofficers'

och

underbefälsutbildningen.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER. Utbildningen till underbefäl och underofficerare bedrives för närvarande dels regementsvis i underbefälsskolor, dels centralt i arméns underofficersskola. Dessa skolor äga visst inbördes samband. I de förstnämnda erhålla eleverna främst militär utbildning, men de studera även i begränsad omfattning vissa allmänbildande ämnen. Underofficersskolan, som tillkom i följd av 1925 års härordningsbeslut, har för närvarande följande uppgifter, nämligen att meddela de militära och allmänbildande kunskaper, som erfordras för underofficersyrket; att meddela vissa elever sådana kunskaper och färdigheter, som berättiga till inträde vid krigsskolan för vidare utbildning till officerare och reservofficerare; samt att meddela sådana kunskaper utöver de ovan nämnda, som kunna befrämja en god civilanställning. Genom underofficersskolans tillkomst hava betydande fördelar vunnits. Sålunda har underofficerskårens kvalitativa ståndpunkt avsevärt förbättrats i överensstämmelse med nutida fordringar, samtidigt som manskapsrekryteringen påverkats i gynnsam riktning på grund av de ökade utsikter till vidarebefordran och civilanställning, som genom skolan öppnats. Vid sidan av ovannämnda fasta utbildningsorganisation hava efter hand vissa kurser av mer eller mindre tillfällig natur organiserats. Liksom motsvarande kurser för officerare äro dessa dels betingade av kravet på särskild utbildning för viss personal i specialtjänst, som köksföreståndare, vapenunderofficerare, stallfurirer m. m., dels av vissa behov av tillfällig natur, såsom kurser i tung vapentjänst m. m. Det sätt, på vilket underofficers- och underbefälsutbildningen sålunda för närvarande är ordnad, synes väl motsvara det därmed åsyftade ändamålet, säkerställandet av tillfredsställande utbildningsståndpunkt hos resp. befälsgrupper samt befrämjandet av en god rekrytering. Kommissionen anser därför, att nu tillämpade principer för utbildningens organisation fortfarande böra följas, ehuru vissa smärre organisationsförändringar, i huvudsak föranledda av i annat sammanhang föreslagna åtgärder, här nedan föreslås. ARMÉNS UNDEROFFICERSSKOLA. Skolan omfattar dels en f ö r b e r e d a n d e k u r s , dels en a l l m ä n k u r s . Den förberedande kursen, som pågår från mitten av oktober till slutet av maj, avser att befästa furirsutbildningen samt att bibringa eleverna kunskaper, som i stort sett motsvara tredje klassens kurs i femårig realskola. Allmänna kursen, som är tvåårig och pågår från mitten av oktober första året till slutet av maj tredje året med uppehåll för andra årets regementsmöte, har i avseende på den rent militära utbildningen till uppgift att bibringa eleverna de kunskaper och färdigheter, som erfordras för att bliva underofficer. Den allmänbildande undervisningen är uppdelad på 3 linjer, med följande mål:

337 A-linjen, bibringande av de kunskaper, som krävas för befordran till underofficer, vilka i stort sett motsvara de för realexamen erforderliga, B-linjen, realexamen, Cdinjen, begränsad studentexamen. F ö r närvarande åtnjuta omkring 300 elever samtidigt undervisning vid underofficersskolan. Detta antal, som i regel är fördelat med omkring 115 elever i förberedande kursen och återstoden i allmänna kursen, utgör det maximum, som skolan med nuvarande organisation kan mottaga. Med hänsyn till den utökning av underofficers- och reservunderofficerskårerna, som kommissionen föreslår, kommer emellertid det för närvarande årligen utexaminerade elevantalet, omkring 90, icke att i framtiden kunna säkerställa nämnda kårers rekrytering. Med hänsyn härtill finner kommissionen nödvändigt att föreslå en ökning av detta antal med 15—20 elever, vilket innebär en sammanlagd ökning av hela elevantalet från 300 till omkring 350. E t t önskemål, som framförts från vederbörliga personalförbund och som kommissionen finner sig böra biträda, är inrättandet av en särskild h a n d e l s l i n j e vid underofficersskolan med samma behörighet som vanlig realexamen. Främst motivera förbunden en sådan åtgärd med civilanställningssynpunkter men de framhålla därjämte dess stora militära betydelse. E t t stort antal underofficerare vid truppförbanden äro nämligen placerade i förvaltningstjänst och för dessa liksom för samtliga underofficerare i kompaniadjutantstjänst böra studierna vid en handelslinje vara till stor nytta. E t t annat från underbefälsförbundet framfört önskemål, som kommissionen likaledes finner vara värt beaktande, rör sättet för elevernas kommendering till skolan. Förbundet har beträffande kommenderingen till underofficersskolan uttalat, att denna lämpligen borde äga rum årsklassvis, varigenom väsentliga fördelar skulle nås såväl för individen som för tjänsten och manskapsomsättningens ordnande vid truppförbanden. Denna kommendering borde som regel äga rum vid femte tjänsteårets början, då eleven erhållit, förutom det erforderliga teoretiska underlaget, även ett års praktisk trupptjänstgöring. Vederbörande chef hade då vid ansökningstidens utgång möjlighet att välja ut det antal underbefäl ur årsklassen, som svarade mot det antal platser vid underofficersskolan, som tilldelats truppförbandet. Urvalet till skolan bleve på detta sätt lättare att träffa än under nuvarande förhållanden. Att ett sådant system vore ur många synpunkter fördelaktigt, finner försvarskommissionen stå klart. Huruvida detsamma i praktiken låter sig helt genomföra, har kommissionen emellertid icke ägnat närmare undersökning. Den föreslagna ökningen av elevantalet vid underofficersskolan medför, att tre nya såväl övnings- som läsavdelningar måste inrättas. Med anledning härav föreslår kommissionen en ökning av den militära personalen med 3 subalternofficerare, därav 2 på skolans stat och 1 kommenderad, samt 1 underofficer, kommenderad. Samtidigt medför timlärarnas ökade tjänstgöring en merkostnad, som beräknas uppgå till förslagsvis omkring 20 000 kronor. 1282 85

A 22

338 Givetvis kommer en ökning av elevantalet med 20 % att kräva någon höjning av övningsanslaget samt även av hittills beräknade tjänstgöringsdagar för till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga. Då skolans nuvarande förläggningsmöjligheter äro utnyttjade, erfordras vissa ombyggnadsarbeten för att tillgodose kraven på ökat förläggningsutrymme, lektionssalar, matsals- och mässlokaler m. m. Handelslinjens inrättande kräver däremot, med här förutsatta organisationsförändringar, icke några särskilda kostnader. Beträffande skolans stat föreslår kommissionen, att skolchefen med hän syn till arbetsuppgifternas omfång bör innehava överstes beställning, samt att 4 av de icke ordinarie underofficersbeställningarna uppföras som ordinarie på skolans stat. I detta sammanhang bör även framhållas önskvärdheten av att viss personal kommer i åtnjutande av arvode i likhet med vad som är förhalandet vid andra, med skolan jämförbara militära utbildningsanstalter. SÄRSKILDA UTBILDNINGSKURSER. På grund av åldersförhållanden infaller huvuddelen av den särskilda ut bildning, som avser att göra underofficerarna skickade för specialbefattningar, under furirstiden. Liksom hittills böra emellertid underofficerare från infan teriet och kavalleriet beordras till årligen återkommande kurser i stridsutbildning. Dessa böra, såsom i annat sammanhang omnämnts, förläggas till Rosersberg och ställas under chefens för infanteriofficersskolan befäl. Därjämte erfordras alltjämt förvaltarkurs för utbildning av förvaltaraspiranter, avsedda för rekryteringen av intendenturkårens förvaltargrad. Härtill kommer regementskassörkurs för utbildning av regementskassörer. — Särskilda kurser för furirer komma, som på annat ställe omnämnts, att årligen anordnas vid ridskolan för utbildandet av stallfurirer. Slutligen finner försvarskommissionen ändamålsenligt att, i anslutning till av underbefälsförbundet framförda synpunkter, föreslå viss furirsutbild ning för höjande av elevernas kompetens för befordran till reservunderofficerare. Enligt nu gällande bestämmelser kan furir, som avgår efter 6 års tjänstgöring och sedan fullgör en repetitionsövning i reserven, befordras till underofficer i reserven. För att säkerställa rekryteringen av den avsevärt ökade reservunderofficerskår, som kommissionen föreslår, synes lämpligt att ifrågavarande furirer få ökade möjligheter att vinna reservunderofficersbefordran. Detta synes lämpligen kunna ske, därest för ändamålet lämpade årliga kurser anordnas för från aktiv stat avgående underbefäl med minst 6 års tjänst. Sådana reservunder officerskurser böra organiseras truppslagsvis under månaderna närmast efter underbefälets avskedstagande. Med en varaktighet av 4 månader synas kurserna, som skulle ägnas uteslutande åt militära ämnen, kunna tillgodose önskemål, som därmed avses att vinnas. Samtidigt ernås den fördelen, att den ur militärtjänst avgångne vid en lämpligare tidpunkt än eljest kommer ut på den allmänna arbetsmarknaden. Kostnader för här föreslagna kurser synas inskränka sig till elevernas avlöning och underhåll 4—5 månader utöver den eljest kontrakterade tiden. Som i annat

339 sammanhang omnämnes, bör utöver godkänd genomgång av reservunderofficerskurs även viss tjänstgöring därutöver uppställas som villkor för befordran till reservunderofficerare. Tillträdet till dessa kurser bör endast vara öppet för dem, som äro lämpliga för utbildning och befordran till reservunderofficerare samt förbinda sig att sedermera söka sådan anställning.

Frivillig utbildning. LANDSTORMSRÖRELSEN. Nuvarande ordning. Den frivilliga landstormsutbildningen bedrevs under tiden 1905—1915 genom statens försorg, varvid befälskurserna anordnades av vederbörande militära lokalmyndigheter. Numera bedrives densamma uteslutande av en enskild sammanslutning, Sveriges Landstormsföreningars Centralförbund. E n ä r den frivilliga landstormsutbildningen i olikhet mot skytterörelsen icke varit föremål för någon redogörelse i tidigare utredningar rörande försvarsväsendets ordnande, anser sig försvarskommissionen böra i korthet redogöra för dess organisation och verksamhet. Enligt Centralförbundets av Kungl. Maj:t fastställda grundstadgar har förbundet till uppgift »att på fri villighetens väg i samförstånd med vederbörande myndigheter samt under samverkan med det frivilliga skytteväsendet och andra organisationer arbeta för landstormens, särskilt landstormsbefälets, militära utbildning, ävensom i övrigt söka främja intresset för hembygden och fosterlandets försvar». Centralförbundet utgör en sammanslutning av inom riket verkande landstormsförbund, de senare av inom förbundsområdet verkande landstormsföreningar. Landstormsförbunds verksamhetsområde sammanfaller vanligen med vederbörligt inskrivningsområde, landstormsförenings med vederbörligt landstormsområde. Antalet landstormsföreningar uppgick år 1934 till 198, fördelade på 26 landstormsförbund. Den utbildningsverksamhet, som bedrives av Sveriges Landstormsföreningars Centralförbund och av till detsamma anslutna landstormsförbund och landstormsföreningar, har till syfte att förse landstormen med kompaniofficerare och viss specialutbildad personal. Huvudändamålet med befälsutbildningen är att dana kompani- och plutonchefer för landstormsinfanteriets gevärs- och bevakningskompanier samt dess kulspruteplutoner. Utbildningen äger rum dels i form av särskilda befäls-, kompletterings- och specialkurser (kulsprute-, luftbevaknings-, luftvärns- och gasskydds- m. fl. kurser), dels genom på annat sätt anordnade militära övningar av olika slag. Såsom kursledare och instruktörer vid utbildningen tjänstgör i regel befäl på aktiv stat vid vederbörligt infanteritruppförband, vilket befäl för detta ändamål och vanligen mot en mindre ersättning anställes av vederbörande landstormsförbund eller landstormsförening. Under vinterhalvåret bedrives vanligen teoretisk undervisning, i allmänhet vissa bestämda kvällar i veckan, och praktisk utbildning om söndagarna. Flera helgdagar i följd utnyttjas för större sammanhängande landstormsövningar. Ofta avslutas landstormsofficerskurs vid en sammanhängande s. k. lägerkurs, såvida den icke i sin helhet äger rum som sådan, varvid kursdeltagarna under sin semestertid —

340 vanligen på sommaren — jämte kursledaren och instruktionsbefälet förläggas till för övningars bedrivande lämplig plats. Dylika lägerkurser hava under de senare åren avhållits vid Kungsbacka (Gottskär), Skelderviken, Ystad, Borgholm, Strängnäs, Halmstad (Tylösand), Varberg m. fl. platser samt vinterlägerkurser i bland annat Östersund och Riksgränsen. Vid dessa kurser bedrives all tjänstgöring under i stort sett enahanda militära former som vid arméns befälsutbildning. För att landstormsbefälsaspiranterna skola få tillfälle att förvärva någon vana vid förandet av trupp, brukar sådan ur vederbörligt infanteriregemente ställas till förfogande, åtminstone för att vid den praktiska examen möjliggöra en prövning av förmågan i truppföring. Det understöd, som landstormsrörelsen från statens sida åtnjuter, utgår under skilda former. Uti de i kommandoväg givna föreskrifterna för utbildningen vid de kurser och övningar, som anordnas av rörelsen, stadgas, att inskrivningsbefälhavare själv och genom underlydande landstormsområdesbefälhavare skall lämna inom vederbörligt område verkande förbund och föreningar »det stöd och den hjälp, som är möjlig» för underlättande av den frivilliga utbildningen. Vidare åligger det vederbörande truppförbandschef bland annat, att, i den mån tjänstgöringsförhållandena så medgiva och utan att särskild kostnad därigenom förorsakas statsverket, beordra ledare och instruktörer samt övningstrupp. Tillfälle att deltaga i arméfördelningsfältövningar och befälsövningar samt fälttjänstövningar och luftförsvarsövningar bör vidare enligt nämnda föreskrifter i så stor utsträckning, som är lämpligt, beredas deltagarna i befälskurserna, ävensom tillfälle att följa utbildningen vid truppförbanden. Vidare har genom särskilda kungliga brev och av arméförvaltningen med stöd därav meddelade bestämmelser landstormsutbildningens behov av vapen, ammunition, utrustning, kokvagnar, inkvarterings- och undervisningslokaler, förplägnad, transporter m. m. tillgodosetts, varvid dock slitnings- och annan ersättning i vissa fall måste erläggas till staten. Ledare och deltagare i kurser och övningar åtnjuta vidare biljettprisnedsättning å samtliga svenska järnvägar, varjämte Centralförbundet och dess underavdelningar tillerkänts tjänstebrevsrätt. Enligt 1925 års härordning skulle slutligen Sveriges Landstormsföreningars Centralförbund åtnjuta ett årligt statsanslag såsom bidrag till utbildningsarbetet på 50 000 kronor, ett belopp, som av 1935 års riksdag på Kungl. Maj:ts förslag höjdes till 60 000 kronor, vartill komma 5 700 kronor i organisationskostnader. Statens möjligheter till kontroll av den sålunda understödda frivilliga utbildningsverksamheten består i, att landstormsofficersexamina, såsom i annat sammanhang angivits, avläggas inför de militära myndigheterna, att de till grund för utbildningen lagda kursplanerna skola underställas vederbörande inskrivningsbefälhavare, samt att vederbörande arméfördelningschef eller militärbefälhavare äger rätt att inspektera utbildningen. Vidare är rörelsen beroende av staten i fråga om möjligheterna att låna vapen. För bedömande av resultatet av den enligt angivna grunder bedrivna utbildningsverksamheten ifrågakommer närmast den tidsperiod, som förgått

341 efter år 1929, då i kommandoväg givna, nya och väsentligt skärpta villkor för erhållande av förordnande som landstormsofficer började tillämpas. Nedanstående tabell angiver det antal personer, som under de senaste fyra verksamhetsåren, varifrån officiella rapporter föreligga, avslutat de tre landstornisofificerskurser, där examen inför militär myndighet äger rum. Avslutad

befälskurs

1934 Summa

140 112 47

178 92 48

183 141 94

244 148 92

745 493 281 1519

Landstormsunderlöjtnantskurs. Landstormslöjtnantskurs Landsto rmskaptenskurs Summa

Oaktat de ökade personliga uppoffringar, som deltagarna under senare år nödgats underkasta sig, har antalet utexaminerade, såsom av tabellen framgår, varit i stort sett i jämnt stigande. Omfattningen av hela utbildningsverksamheten under de senaste fyra åren framgår, i vad rör samtliga befäls- och specialkurser, av nedanstående tabell, vilken grundar sig på Centralförbundets statistik. Å r

Hela antalet deltagare i kurser

Därav i befälskurser

Därav godkända i under året avslutade befälskurser

Elever i specialkurser

3135 3 592 3 698 4 758

2 499 2 843 3 083 3131

712 746 790 1019

644 749 615 881

1931 1932 1933 1934

Även denna tabell angiver en stigande tendens i vad rör utbildningsfrekvensen. De kostnader, som den frivilliga landstormsutbildningen drager, uppgå till ett avsevärt större belopp än det, som motsvarar det ovannämnda statsanslaget till landstormsrörelsen. Skillnaden utgöres av sådana medel, som anskaffats av Sveriges Landstormsföreningars Centralförbund och av däri ingående förbund och föreningar. Nedanstående tabell lämnar upplysUppgift angående av Sveriges Landstormsföreningars Centralförbund till Kungl. Armé* förvaltningen redovisade utgifter för frivillig landstormsutbildning i medeltal per år under tiden 1929—1933, För övningsdeltagare

År

InSlitkvarte- ningsResering crsättersättoch ning ning förplägtill nad kronan Kr.

Kr.

Medeltal p e r år und e r p e r i o d e n 1929— 1933 21200 19 776

För instruktörer

För materiel m. m. Inköp av Summa

Dagavlöning

ReseTraktaersättÖYDiverse mente ning nings- ammunition raateriel

Kr.

Kr.

Kr.

3 205 11188 55148 2 584 8 704 11648 135 619

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

342 ning om de utgifter för den frivilliga landstormsutbildningen, vilka av Centralförbundet åren 1929—1933 redovisats till arméförvaltningen. Emellertid betingar landstorm sförbundens utbildningsarbete ytterligare utgifter. Bland de medel, som anlitas för att täcka dessa utgifter, äro att märka de av landstormskvinnoföreningarna insamlade, vilka i medeltal per år under tiden 1929—1933 uppgått till 104 026 kronor i hela riket. Enligt uppgift från Centralförbundets sekreterare måste en betydande del även av dessa medel årligen tagas i anspråk av förbunden för att bestrida kostnaderna för utbildningen. För s varskommissionen. Försvarskommissionen finner den av landstormsrörelsen bedrivna utbildningsverksamheten vara av den betydelse och numera jämväl av den omfattning, att densamma bör i fastare former än för närvarande inordnas i lantförsvaret. Med avseende på dess värde vill kommissionen erinra — förutom om betydelsen av den redan i annat sammanhang omnämnda landstormsofficersrekryteringen — jämväl om den för försvaret av hemorten likaledes betydelsefulla utbildningen vid de specialkurser, som numera anordnas för utbildning i, bland annat, luftvärns- och luftbevakningstjänst. I detta sammanhang finner sig kommissionen böra vitsorda den sakliga inriktning på genomförandet av den åtagna utbildningsuppgiften, som synes prägla verksamheten inom rörelsen. Kommissionen förutsätter, att det stöd från staten, som i skilda former för närvarande kommer rörelsen till del, alltfort gives densamma. För att möjliggöra ett ännu effektivare utnyttjande av rörelsen i försvarets tjänst, finner kommissionen emellertid påkallat, att ytterligare åtgärder i samma syfte vidtagas från statens sida. Sålunda synes till en början det för närvarande utgående statsanslaget böra höjas. Till grund för bestämmandet av beloppets storlek bör lämpligen läggas den summa, som enligt Centralförbundets ovan återgivna redovisning till arméförvaltningen under de senaste åren i medeltal årligen erfordrats, d. v. s. i runt tal 135 000 kronor, vartill ytterligare kommer det för organisationskostnader för närvarande anslagna beloppet. Dessa belopp äro uppenbarligen nödvändiga redan för att utbildningsfrekvensen skall kunna bibehållas vid nuvarande omfattning. Såsom kommissionen tidigare framhållit, är det emellertid ur statens synpunkt önskvärt, att utbildningsfrekvensen ökas. Det förefaller också kommissionen sannolikt, att möjligheterna till befälsutbildning inom rörelsen komma att bland annat i viss utsträckning begagnas av sådana värnpliktiga, som på denna väg önska vinna behörighet för av kommissionen ifrågasatt befrielse från de föreslagna obligatoriska övningarna i landstormen. För den händelse tillströmningen av frivilliga härigenom eller av andra orsaker skulle visa stadigt stigande tendens, böra statsmakterna till förnyad prövning upptaga frågan om anslagets storlek. Det bör nämligen undvikas, att frivilliga deltagare avvisas från utbildningen enbart därför, att landstorms-

343 rörelsen icke förfogar över de för utbildningens organisation nödvändiga penningmedlen. Såsom ledare och instruktörer vid den frivilliga utbildningen anlita landstormssammanslutningarna för närvarande främst befäl på aktiv stat vid vederbörliga truppförband. Så torde alltjämt böra vara fallet, enär den förhållandevis korta varaktigheten hos kurserna oundgängligen fordrar yrkesmässig skolning samt pedagogisk och organisatorisk rutin hos instruktörerna. P å grund av otillräcklig befälstillgång äro emellertid vederbörande chefer i regel icke i stånd att såsom instruktionsbefäl vid den frivilliga landstormsutbildningen under ordinarie tjänstgöringstid regelbundet och varaktigt ställa till förfogande underlydande befälspersonal. Denna omständighet är särskilt i ett avseende ägnad att för vederbörande befälhavare försvåra landstormsrörelsens effektiva understödjande. Vid varje landstormsförbund skall nämligen enligt i kommandoväg givna föreskrifter en s. k. chefinstruktör vara anställd. Dennes huvuduppgift är att planlägga, organisera och övervaka utbildningen inom förbundet och att företräda sambandet mellan detta och vederbörande militära myndighet. Han har att inför denna ansvara för att utbildningen inom förbundet bedrives enligt gällande föreskrifter, men även att inför förbundets styrelse företräda de militära fordringarna. Han upprättar förslag till val av kursledare och övriga instruktörer. Det är för kommissionen uppenbart, att resultatet av det frivilliga utbildningsarbetet inom ett landstormsförbund i avgörande grad måste vara beroende av chefinstruktörens möjligheter att under en följd av år odelat ägna huvuddelen av sin tjänstgöringstid åt detta organisationsarbete. Detta arbete skiljer sig bland annat därutinnan från det organisationsarbete, som vid truppförband tillkommer en ledare av de värnpliktigas utbildning, att av deltagarna i landstormskurserna endast en del äro bosatta å samma ort som den, där instruktörerna äro bosatta. De flesta tillhöra föreningar, belägna utom sagda ort och därtill ofta på ett mycket stort antal skilda och inbördes avlägset belägna orter. Merendels finnas därtill å varje sådan ort samtidigt deltagare i flera olika slag av kurser. Försvarskommissionen finner det av dessa skäl och med hänsyn till landstormens betydelse för försvaret påkallat, att särskilda beställningar inrättas för de officerare, som av landstormsförbunden anlitas såsom chefinstruktörer. Enär antalet landstormsförbund utgör 26 och då utbildningsverksamheten är organiserad förbundsvis, erfordras 26 sådana beställningar. Kommissionen förutsätter dock, att — liksom skedde i anledning av 1925 års försvarsreform — antalet landstormsförbund kommer att småningom kunna anpassas efter det antal regementsområden, varuti riket enligt kommissionens härordningsförslag skulle indelas. Inrättandet av en beställning av förevarande slag för varje sådant regementsområde synes därför vara tillräckligt för nående av det åsyftade ändamålet. I syfte att begränsa kostnaderna har försvarskommissionen undersökt möjligheterna av att för dessa sysslor avse pensionerade officerare med arvode. Kommissionen anser sig dock icke kunna förorda en sådan anordning. Den

344 ur verksamhetens frivilliga natur härflytande, säregna arten av arbetet synes knappast vara förenlig med att chefinstruktörsbefattningen uppehälles såsom en arvodesbeställning av en person, som lämnat den aktiva tjänsten. Beställningens inrättande kan enligt kommissionens förmenande med säkerhet påräknas medföra den avsedda nyttan allenast under förutsättning, att innehavarens möjligheter till exempelvis vidarebefordran — liksom vid annan militär tjänstgöring — göras beroende av hans i den ifrågavarande befattningen ådagalagda skicklighet och förtjänst. Kommissionen vill ock erinra därom, att de såsom »chefinstruktörer» inom landstormsförbunden för närvarande tjänstgörande officerarna så gott som undantagslöst äro officerare på aktiv stat. Vad angår befattningshavarens tjänstegrad, anser försvarskommissionen kaptensgraden vara den lägsta, som bör ifrågakomma. De honom underlydande kursledarna och instruktörerna tillhöra i allmänhet kaptens- och löjtnantsgraderna. Den omständigheten, att de i såväl organisationsarbetet som utbildningen inom vederbörligt förbund deltagande äro övervägande civila personer i medelåldern, talar likaledes för kaptensgraden såsom den lägsta lämpliga. Inom Svea livgardes regementsområde synes dock en majorsbeställning erforderlig på grund av den — i jämförelse med förhållandena i landsorten — stora omfattning, som utbildningsarbetet inom därvarande landstormsförbund har, särskilt med avseende på antalet samtidigt pågående kurser samt på antalet omgångar inom varje sådan kurs. Kommissionen förutsätter, att vederbörande regementschef, vid placeringen av landstormsinstruktör, skall — i likhet med vad som för närvarande plägar vara fallet vid exempelvis urvalet av befäl för de s. k. studentkompanierna — ägna all tillbörlig hänsyn till lämpligt personval samt jämväl härvid beakta vederbörligt landstormsförbunds önskemål. Under åberopande av vad sålunda anförts, vill försvarskommissionen föreslå, att i staten för varje infanteritruppförband (utom stridsvagnsregementet) uppföres lön för en kapten — vid Svea livgarde för en major — i syfte att möjliggöra placering av en kapten (major), förslagsvis benämnd landstormsinstruktör, såsom ledare och organisatör av den i samarbete med myndigheterna bedrivna frivilliga landstormsutbildningen inom vederbörligt regementsområde. DET FRIVILLIGA SKYTTEVÄSENDET. Nuvarande ordning. I sin nuvarande form kan det frivilliga skytteväsendet anses räkna sin tillkomst från år 1893,x då Kungl. Maj:t utfärdade vissa föreskrifter för dess allmänna organisation och verksamhet. Därigenom erkändes rörelsens överstyrelse såsom mellanhand mellan Kungl. Maj:t och skytteföreningarna, varjämte dessa sammanfördes till skytteförbund. Samtidigt anpassades skjutövningarna mera än tidigare efter militära fordringar. Uppfyllandet av dessa fordringar sattes därför som villkor för erhållandet av det statsanslag, som redan dessförinnan utgått till skytteväsendet. 1 Statistik för tiden 1893—1921 återfinnes i 1919 års försvarsrevisions betänkande, del I, sid. 186.

345 Kontrollen över statsanslagets utnyttjande utövas av särskilda, av Kungl. Maj:t förordnade ombud inom varje skytteförbund. Kungl. Maj:ts ombud inom skytteförbunden och inom dessas överstyrelse övervaka, att de militära kraven bliva tillgodosedda vid skjutningarna. Dessutom är skytteförbundens överstyrelse redovisningsskyldig till arméförvaltningen över förvaltningen av statsanslaget. Det årliga skjutprogrammet uppgöres av skytteförbundens överstyrelse och granskas av vederbörlig militär myndighet, innan detsamma av Kungl. MaJ:t fastställes. Skjutningarna utföras med armégevär och i möjligaste mån under hänsynstagande till militära föreskrifter. Vissa fältskjutningar kunna betraktas såsom rent militära övningar. Skytteförbundens stadgar äro fastställda av Kungl. Maj:t och kunna icke utan dess medgivande ändras. Antalet skytteföreningar utgjorde den gl / 12 1933 1 443, fördelade på 27 skytteförbund. Antalet nyinskrivna medlemmar var nämnda år — det sista, från vilket statistik ännu föreligger — 18 955. Under samma år lossades 10 243 092 protokollförda skarpa skott. Till belysande av skytteväsendets utveckling och rörelsens nuvarande omfattning återgiver försvarskommissionen i nedanstående tabell vissa från sekreteraren i skytteförbundens överstyrelse erhållna statistiska uppgifter, omfattande jämväl statsanslagets storlek under tiden 1920—1936. Skytterörelsens statsanslag' 1920—1936 och skjutfrekvensen under tiden 1920-1934. S t a t s a n s l a g

Ir

1920 1921 1922 1. halvåret 1923 Budgetåret 1923—1924... 1924—1925... 1925—1926 ... 1926—1927... 1927—1928... 1928—1929... 1930—1931 ... 1931-1932... 1932-1933... 1933—1934... 1934-1935... 1935—1936 ...

Kronor

1 626 000 1 472 000 1 376 000 300 000 554 300 500 000 500 000 500 000 470 000 470 000 470 000 470 000 280 875 82 900 95 625 147 625

Antal aktiva medlemmar

Antal medlemmar i åldern 15—42 år, vilka lossat minst 50 protokollförda skarpa skott

År

I åldern 15-19 år eller sådana, som erhållit uppskov med inskrivningen

I beväringen

1 landstormen

24 464 24 658 22 858 18 623 17 975 17 644 18 085 19 390 18 742 18 137 17 566 15124 11176 11 252

57 402 61899 56 886 48 626 50 830 49 488 50 729 47 151 46 329 48101 49 255 43 452 30 524 26 516

8 753 8 998 8 468 7 866 7 951 8 527 8 867 8 927 9 214 9 897 9 976 9 285 7 988 7 504

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1930 1931 1932 1933 1934

Summa

130 657 134 747 123 812 108 079 108 162 106 351 108 658 99 216 96 303 96 910 97 036 88 432 70 280 66 468

Värnpliktiga, som ej frikal lats, och militärer i tjänst

Summa anslagsberättigade 15 år och därutöver

90 619 95 509 88 212 75115 76 756 75 659 77 681 75 468 74 285 76 797 76 797 67 861 49 688 45 272

346 Tabellen giver vid handen, att huvuddelen av de aktiva medlemmarna utgöres av skyttar, som lossat minst 50 protokollförda skarpa skott och som tillika befinna sig i sådan levnadsålder, att deras skjutskicklighet vid en mobilisering kommer till nytta vid deras tjänstgöring antingen i beväringen eller i landstormen. Det synes — av tabellen att döma — också råda ett påfallande sammanhang mellan å ena sidan statsanslagets storlek och å den andra både antalet aktiva medlemmar och antalet anslagsbeÖversikt över det frivilliga skytteväsendets anslags med cl för budgetåret 1931/1932 med införande av de avdrag, som i statsrerkspropositionen föreslagits för budgetåret 1932/1933. Anslag budgetåret 1931/1932 Kr. A.

Till skytteförbundens B.

Till

överstyrelse

Föreslaget Anslag avdrag enligt statsverks- för budgetåret 1932/1933 proposition Kr.

36 900

2 000 20 800 18 200 45 000 20 000

— — — 45 000 20 000

6 000

6 000

4 000

1500 73 500

skytteförbunden:

Reseersättning till av Kungl. Maj:t förordnade ombud i förbundens styrelser Omkostnader för besiktning av från Kronans förråd lånade gevär Arvoden till skytteförbundens sekreterare Omkostnader för förbundstävlingars anordnande Pris vid förbundstävlingar Understöd till fältskjutningar Hållande av föredrag rörande den frivilliga skj'tterörelsen E x t r a understöd till Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens skytteförbund...

124 000

C. Till skytteföreningarna: Arsunderstöd till pris vid statsprisskjutniugar och Med kr. 2: — Avdr. 50 öre per skytt omkostnader för verksamheten, beräknat för per skytt 38 250 76,500 anslagsberättigade skyttar 153 000 Med kr. 1: 50Avdr. 75 öre per skytt Ammunitionsbidrag, beräknat för 76,500 anslags- per skytt 114 750 57 375 berättigade skyttar Skyttemärken, riksmedaljer och diplom 7 500 — Organisationsanslag till nybildade föreningar, be— r ä k n a t med 100 kronor för förening 2 000 D.

Till övriga

277 250

95 625

8 000 4 000 3 000 16 850

8 000 4 000 3 000 3 000

18 000

36 900 124 000 277 250 31850

2 000 73 500 95 625 18 000

utgifter:

Eiksskyttetävling för södra Sverige Biksfältskjutningar på skidor Skolungdomens tävlingsskjutningar Skjutbanors ordnande Sammandrag A. Till skytteförbundens överstyrelse B. » skytteförbunden C. » skytteföreningarna D. » övriga utgifter

-.

347 rättigade skyttar. De under de fyra sista budgetåren vidtagna minskningarna i statsanslaget hava medfört upplösandet av ett betydande antal skytteföreningar och i samband därmed nedläggandet av ett stort antal skjutbanor, vilka icke utan kostnader kunna åter iståndsättas. Detta gäller, enligt vad försvarskommissionen erfarit, icke mindre än omkring hälften av de omkring 2 000 skjutbanor, som före år 1930 funnos i riket. Vidstående tabell angiver statsanslagets användning det sista budgetåret (1931/1932), innan anslaget av statsfinansiella skäl reducerades, ävensom fördelningen av de avdrag, vilka för därpå följande budgetår föranleddes av denna anslagsminskning. Nedsättningen av statsanslaget från 470000 kronor till 280875 kronor grundade sig på förslag av den våren 1931 tillsatta s. k. granskningsnämnden. Nämnden framhöll emellertid i samband med avgivandet av detta förslag såsom sin uppfattning, att de föreslagna nedskärningarna vore så betydande, att för den händelse statsmakterna ansåge sig böra jämväl i framtiden befrämja skytteväsendet, statsbidraget icke under någon längre tid torde kunna hållas nere vid det föreslagna beloppet, utan att skytterörelsens verksamhet äventyrades. Förs varsko mmission en. Den frivilliga skytterörelsen i vårt land, vilken sedan länge omfattats med stort intresse inom skilda befolkningslager, utgör enligt kommissionens mening en tillgång, som ur försvarssynpunkt icke kan lämnas obeaktad. Till en början torde rent allmänt sett kunna sägas, att rörelsen, sådan den numera bedrives, såtillvida främjar försvaret som den utan tvivel bidrager till utbredande och vidmakthållande hos sina medlemmar av en viss samhörighetskänsla med försvaret och dess uppgifter. Men dessutom torde icke kunna förnekas, att rörelsen även är av en faktisk nytta för vårt försvar genom den ökade skjutskicklighet, som genom densamma tillföres många värnpliktiga icke minst inom landstormen. Då huvudmassan av den stridande personalen vid såväl infanteriet som andra truppslag alltjämt förutsattes skola vara beväpnad med gevär eller karbin, måste åt nyssberörda förhållande tillmätas en icke oväsentlig betydelse. Det anförda utgör enligt försvarskommissionens mening bärande motiv för att rörelsen ifråga erhåller ett stöd från statsmakternas sida. Det har ifrågasatts, om icke det statliga understödet till skytterörelsen, då densamma jämväl kan sägas, jämsides med sport och idrott, vara ägnad att främja folkets fysiska träning och fostran, i stället för att belasta försvarshuvudtiteln borde uppföras å riksstatens åttonde huvudtitel. Försvarskommissionen anser emellertid icke vare sig ändamålsenligt eller lämpligt att i detta sammanhang upptaga denna budgettekniska fråga till närmare behandling. Däremot anser försvarskommissionen uppenbart, att skytterörelsen icke bör — såsom stundom tidigare ifrågasatts — omhänderhavas av den militära organisationen; dess ledning bör alltjämt vara skild från försvarsväsendets och bibehålla karaktären av frivillighet.

348 Vad beträffar anslagsbeloppet, var detsamma, såsom av det ovanstående framgår, under flera år bestämt till 470 000 kronor; budgetåret 19:52/1933 blev detsamma, på grund av den då inträdda statsfinansiella situationen, sänkt till 280 875 kronor för att under de två därpå följande budgetåren ytterligare nedgå till ett belopp, beräknat att endast medgiva uppehållandet av själva den centrala organisationen. För innevarande budgetår har anslaget höjts till 147 625 kronor; denna summa uppgår emellertid icke ens till en tredjedel av vad som utgick före sänkningen budgetåret 1932/1933. Kommissionen upptager i sina kostnadsberäkningar ett reservationsanslag till den frivilliga skytterörelsen av samma storlek som det före den berörda beskärningen i riksstaten utgående, eller 470 000 kronor. Försvarskommissionen inser dock, att återförandet av ett anslag av denna art till det belopp, vartill det uppgick före den av statsfinansiclla skäl vidtagna sänkningen, kan tänkas böra ske i etapper.

F.

PERSONALBEHOVET

VID DE LÄGRE TRUPPFÖRBANDEN M. M.

Allmänna grunder. Enligt de grunder, som tillämpades vid antagandet av nu gällande försvarsordning, begränsades, vad armén beträffar, den i fred befintliga aktiva kadern av kostnadsskäl »till det för förvaltningen och utbildningen i fred oundgängligen erforderliga». Denna princip genomfördes vid personalstaternas uppgörande såväl vid fastställandet av det totala antalet beställningar i fred inom var och en av de olika personalkategorierna som vid dessa beställningars fördelning på olika grader inom varje särskild personalgrupp. Enligt den uppfattning, åt vilken kommissionen redan tidigare givit uttryck, bör vid fastställandet av personalstaterna principiellt eftersträvas att erhålla ett sådant förhållande mellan befälspersonal av olika kategorier, som svarar mot rimliga anspråk på befälsbehovets tillgodoseende vid mobilisering. A andra sidan är det uppenbart, att hänsyn jämväl måste tagas till fredstjänstens fordringar. För ett fastställande av staterna för den aktiva befälskadern är det därför nödvändigt att verkställa särskilda kaderberäkningar jämväl med utgångspunkt från fredstjänstens fordringar. Därest dessa beräkningar härvid icke sammanfalla med de kaderberäkningar, som gjorts på grundvalen av mobiliseringsbehovet, måste ömsesidiga jämkningar vidtagas så, att såväl de freds- som de krigsorganisatoriska synpunkterna bliva i möjligaste mån tillgodosedda. Till de fredsorganisatoriska synpunkter, som härvid böra tillmätas en avsevärd betydelse, måste enligt försvarskommissionens mening jämväl räknas de åtgärder, som kunna behöva tillgripas vid staternas uppgörande för att säkerställa ett väl ordnat befordringssystem. Vid beräknandet av fredsbehovet av aktiv befälspersonal m. fl. synes det teoretiskt sett tänkbart att till utgångspunkt för kaderberäkningarna välja

349 organisationen under regementsövningarna. E t t dylikt tillvägagångssätt måste dock enligt försvarskommissionens mening anses uteslutet redan på grund av dessa övningars korta varaktighet, vartill kommer, att under tiden för dessa reservpersonal i betydande utsträckning står till förfogande för den aktiva kaderns komplettering med hänsyn till det då ökade befälsbehovet. Vad vidare förhållandena under vinterhalvåret beträffar, äro dessa, såsom i föregående avdelning framhållits, av sådan speciell natur, sammanhängande med nödvändigheten av en ständigt fortgående befälsutbildning på olika områden, att nämnda förhållanden icke heller lämpligen kunna läggas till grund för en beräkning av befälsbehovet i fred. Enligt försvarskommissionens mening måste därför som utgångspunkt för här ifrågavarande kaderberäkningar — i likhet med vad som ägde rum vid framläggandet av förslaget till nuvarande försvarsordning — väljas förhållandena under sommarsoldatskolan. Dessa måste nämligen i första hand bliva ändamålsenligt tillgodosedda, för att det avsedda utbildningsresultatet verkligen skall kunna uppnås. Vid de i det följande från angiven utgångspunkt truppslagsvis och truppförbandsvis verkställda kaderberäkningarna har — sedan redogörelse lämnats för nuvarande truppförbandsorganisation och de på denna grundade, nu gällande fredsstaterna — först lämnats en sammanfattning av den fredsorganisation, som, med hänsyn till truppförbandens styrka och önskvärdheten av viss överensstämmelse med krigsorganisationen, av försvarskommissionen i annat sammanhang angivits såsom ändamålsenlig. Därefter har — i enlighet med de grunder, som tillämpades redan av 1919 års försvarsrevision och vilka jämväl följdes i försvarspropositionen till 1925 års riksdag — i första hand beräknats det befälsbehov, som erfordras för det direkta utbildningsarbetet vid kompanier och motsvarande enheter. Då försvarskommissionen därvid kommit till något högre siffror än som beräknats för nuvarande organisation, beror detta främst på det i regel ökade antal utbildningsenheter, som av flera skäl ansetts nu böra förordas, men jämväl på de större fordringar, som måste ställas i fråga om tillgång på befäl i olika grader genom utbildningens numera långt drivna specialisering. Vid beräknandet av kompanibefälets (befälets vid motsvarande truppförband) erforderliga styrka och sammansättning hava kompanicheferna (motsvarande) i likhet med vad hittills varit fallet upptagits såsom kaptener. Det ansvar, som åvilar ifrågavarande befattningshavare — främst i fråga om truppens omvårdnad och såsom direkta ledare av den lägre truppförbandsutbildningen men jämväl i fråga om förvaltningsärendens handläggning m. m. — måste anses erfordra ett sådant mått av erfarenhet och kunskaper, att det till fullo motsvarar de fordringar, som böra uppställas för erhållande av kaptens tjänsteställning. Av motsvarande skäl böra såsom kompaniadjutanter (motsvarande) främst med hänsyn till deras uppgifter i fråga om den inre tjänsten o cl deras ansvar i förvaltningsavseende i regel icke avses underofficerare mel mindre erfarenhet och kunskaper än att de böra innehava fanjunkares tjänsteställning. Såsom i annat sammanhang framhållits, innebär detta enligt försvarskommissionens förslag tjänsteställning mellan löjtnant och fänrik.

350 Vad plutonchefer och motsvarande beträffar, synes man vid beräknandet av nuvarande stater i stort sett hava utgått ifrån att två tredjedelar av ifrågavarande chefer böra vara officerare och en tredjedel underofficerare. Enligt försvarskommissionens mening bör under alla förhållanden äldste plutonchefen (motsvarande) vara officer. Såsom kompanichefens närmaste man och ställföreträdare bör han principiellt hava sådana kvalifikationer, att han vid behov kan i alla avseenden ersätta kompanichefen. H a n s uppgifter äro sådana, att de väl motivera, att befattningen beklädes av en yngre kapten, därest detta ur andra synpunkter befinnes lämpligt, exempelvis med hänsyn till befordringsförhållanden, för att möjliggöra omväxling och allsidighet i officerarnas egen utbildning o. s. v. Försvarskommissionen har dock i sina beräkningar för ifrågavarande befattning avsett en officer med löjtnants tjänsteställning. Vad övriga plutonchefer (motsvarande) beträffar — i regel två per utbildningsenhet — har försvarskommissionen bibragts den uppfattningen, att möjligheter skulle i och för sig föreligga att härför under fredsutbildningen i regel avse underofficerare. Den höga ståndpunkt, som sedan gammalt utmärkt den svenska underofficerskåren, har av allt att döma befästs och ytterligare markerats genom den utbildning, som blivande underofficerare numera erhålla vid arméns underofficersskola. Det kan knappast råda något tvivel om att de, som avlagt underofficersexamen och därefter befordrats till underofficerare, i regel äro fullt kompetenta att föra befäl över och utbilda pluton (motsvarande enhet). På plutonchefen (motsvarande) ställas emellertid, så snart utbildningen skall bedrivas i kompani- (motsvarande) och högre förband, icke sällan uppgifter av sådan art, att deras lösande ofta förutsätter ett högre mått av militär bildning än som kan erhållas vid underofficersskolan. Vidare kan det icke vara ändamålsenligt, att samtliga plutonchefer (motsvarande) hava den i förhållande till de värnpliktiga relativt höga ålder, som skulle bli följden av att, förutom kompanichefens (motsvarande) ställföreträdare, endast underofficerare avsåges till plutonchefer. En annan synpunkt av betydelse är den, att redan en ändamålsenlig rekrytering av befattningarna såsom kompanichefer (motsvarande) med nödvändighet fordrar, att de yngre officerarna under en mångårig tjänst såsom plutonchefer bliva grundligt insatta i tjänstens alla grenar. Slutligen måste även beaktas, att med de nuvarande utbildningsmetoderna och den strängt individuella undervisning, som präglar dessa, samt med de krav på ett minutiöst planläggningsarbete, som de medföra, det är nödvändigt, att plutonchefen (motsvarande) förfogar över en ställföreträdare, vilken själv äger plutonchefs (motsvarande) kvalifikationer. Härtill böra givetvis i första hand underofficerare ifrågakomma. I enlighet med anförda synpunkter har försvarskommissionen funnit det ändamålsenligt att — såsom redan vid nuvarande organisation är fallet — i allmänhet räkna med att av de två plutonchefer (motsvarande), som här åsyftas, en bör vara officer och en underofficer. Vad den sistnämnde beträffar, bör företrädesvis avses underofficer med sergeants tjänsteställning

351 men bör, om förhållandena i övrigt så göra önskvärt, intet hinder föreligga att till befattningen kommendera även yngre fanjunkare. Ej minst med hänsyn till att kunna åstadkomma en ändamålsenlig växling i underofficersgraden mellan expeditions- och trupptjänst synes sistnämnda möjlighet böra hållas öppen. Vad plutonchefers ställföreträdare och motsvarande beträffar, har nyss antytts lämpligheten av att dessa äga plutonchefs kvalifikationer i vad rör befälsföring och förmåga såsom instruktörer. Skäl tala fördenskull för att för ifrågavarande befattningar räkna uteslutande med underofficerare. Enligt här förutsatt organisation blir det emellertid icke möjligt att påräkna underofficersbefordran för samtliga furirer, vilka genomgått underofficersskolan, och icke heller omedelbart efter avlagd examen för dem, som skola befordras. Bland furirerna komma därför alltid att finnas sådana, vilka i full utsträckning äga de kvalifikationer, som här angivits såsom önskvärda för placering i befattningar såsom plutonchefers ställföreträdare och motsvarande. Även bland de furirer, som ännu icke hunnit genomgå underofficersskolan eller som av olika skäl icke äro avsedda för fortsatt utbildning vid nämnda undervisningsanstalt, finnas understundom sådana, som kunna placeras såsom plutonchefers ställföreträdare och motsvarande. Vid beräknandet av den för dessa befattningar avsedda personalen kan man för den skull ifrågasätta — förutom underofficerare — jämväl ett visst antal furirer. Sistnämnda befälsgrupp måste emellertid i första hand tagas i anspråk för fyllandet av viktigare gruppchefsbefattningar (motsvarande), främst dem, med vilka ofta följer skyldighet att ersätta närmast högre befälhavare. Då furirernas antal därjämte — bland annat med hänsyn till ordnandet av civilanställningsfrågan och därmed sammanhängande spörsmål — bör hållas så lågt som förhållandena i övrigt medgiva, har försvarskommissionen i genomsnitt beräknat endast omkring hälften av här åsyftade ställföreträdarbefattningar för furirer och återstoden för underofficerare. Därigenom har också erhållits en ur flera andra synpunkter med hänsyn till utbildningsarbetet lämplig proportion mellan subalternofficerare, underofficerare och äldre underbefäl. Till de gruppchefs- och motsvarande befattningar, som icke kunna besättas med furirer, hava beräknats underbefäl av lägre grad, då placering såsom gruppchefer av obefordrade volontärer enligt försvarskommissionens mening i regel bör undvikas. I det följande kommer personalbehovet för de olika fredsenheterna att behandlas truppslagsvis, därvid, efter en sammanställning av det enligt ovan anförda grunder beräknade befälsbehovet för kompaniernas (motsvarande) utbildning, på motsvarande sätt undersökes behovet av regementsofficerare, stabs- och förvaltningspersonal m. fl. Av de för de olika enheterna upprättade sammanfattningarna framgår det sammanlagda befälsbehovet vid de olika truppförbanden, varvid även inräknats dels erforderligt tillägg för utom truppförbanden beordrad personal, dels ock viss reserv av personal.

352 Grunderna för beräknande av tillägget for utom truppförbanden beordrad personal utvecklas närmare i nästföljande underavdelning av detta kapitel. Vid beräkningarna av nyssnämnda reserv av personal hos truppförbanden har försvarskommissionen tillämpat de grunder, som anförts av 1919 års försvarsrevision, vilken för tjänstens behöriga upprätthållande under tjänstledighet, sjukdom, bortkommendering på grund av tillfälliga uppdrag o. s. v. räknade med en personalreserv av 5 % för officerare och underofficerare samt 2.0 % för underbefäl. För furirer bör dock i likhet med för underofficerare räknas med 5 %. Ett uteslutande av denna personalreserv, vilken enligt vunnen erfarenhet icke kan betraktas såsom för högt räknad, skulle medföra rubbningar av allvarlig art i det befälssystem, på vilket utbildningen i föreliggande förslag är grundad.

Utom trnppförbanden beordrad personal. Nuvarande organisation. Vid uppgörandet av förslag till truppförbandens (resp. truppslagens) stater beräknade 1919 års försvarsrevision bland annat ett visst i staterna erforderligt tillägg för utom regemente eller kår beordrad personal, nämligen: dels sådan personal, som tjänstgjorde vid utom resp. regementen och kårer sammandragna gemensamma skolor m. m. för manskapsutbildning, dels sådan personal, som bortkommenderats av annan anledning, t. ex. för tjänstgöring i lantförsvarets kommandoexpedition, de olika truppslagsinspektionerna, generalstaben, arméfördelningsstaberna, arméförvaltningen, såsom lärare eller elever vid de militära utbildningsanstalterna och vid regelbundet återkommande särskilda utbildningskurser, såsom aspiranter vid generalstaben, artilleristaben och intendenturkåren, för utbildning till flygplanförare, flygspanare, ballongspanare o. s. v. Vid beräknandet av ifrågavarande tillägg till staterna ansåg sig försvarsrevisionen böra i regel utgå från medelbehovet under vår och sommar, d. v. s. de tider på året, då befälsbehovet vid truppförbanden på grund av det sätt, varpå värnpliktstjänstgöringen av revisionen föreslagits ordnad, vanligen vore störst. För att emellertid i fråga om detta tillägg komma till så låga siffror som möjligt, hade revisionen strävat efter att förlägga skolor och kurser för befälsutbildning till höst och vinter i den utsträckning, detta visat sig vara möjligt och lämpligt. Vid beräknandet av staterna för 1925 års försvarsordning tillämpades i huvudsak de allmänna grundsatser, som angivits av försvarsrevisionen. Vad beträffar det nyssnämnda tillägget för utom regemente eller kår beordrad personal, ansågs dock detta, i enlighet med vad 1924 års försvarsutskott anfört, böra bestämmas något lägre än det beräknade behovet. I enlighet härmed upptogs utanför truppförbanden beordrad personal till det antal, som framgår av efterföljande tablå.

353 Underofficerare

Officerare Truppförband o. s. v.

Infanteriregemente Kavalleriregemente Fördelningsartilleriregemente N o r r b o t t e n s artillerikår Arméartilleriregementet Bodens artilleriregemente .... Fortifikationen T r ä n g e n och t r ä n g t r u p p e r n a

Kaptener, Subaltern- Fanjunkare, styck- Sergeanter ryttofficerare junkare mästare 11 8 11 5 11 5 11 20 9

2 1 3 1 3 1 3 1 3

5 1 3 1 3

—

3 1 6

Underbefäl Furirer

Korpraler, konstaplar

15 2 6 2 4 2 6

16 Försvarskona missionen. Enligt erfarenheterna under tiden för 1925 års försvarsordning har det antal befäl, som vid försvarsordningens fastställande beräknades erforderligt för tjänstgöring utanför truppförbanden, i allmänhet visat sig otillräckligt. Den i annat sammanhang påpekade tendensen att i stor utsträckning centralisera utbildningsarbetet inom armén har givetvis också bidragit till ett ökat antal bortkommenderingar från truppförbanden. Efter försvarsordningens antagande nytillkomna behov av specialutbildningskurser eller en ökad omfattning av redan förut befintliga hava likaså stegrat befälsbehovet utanför truppförbanden. Vid de sistnämnda har detta ofta enligt militära myndigheters officiella rapporter lett till uppkomsten av sådan befälsbrist, att risk understundom förelegat för att utbildningsarbetet skulle äventyras. Till belysande av den uppkomna situationen har försvarskommissionen låtit med stöd av hos militära myndigheter förd statistik upprätta nedan stående tablå rörande under innevarande utbildningsår (1935) i medeltal utom truppförbanden beordrad personal. ^^^ Underofficerare

Officerare Truppförband o. s. T.

Fördelningsartilleriregemente Norrbottens artillerikår Arméartilleriregementet . . . . Gotlands artillerikår Bodens artilleriregemente .. Fortifikationen och ingenjörTrängen och t r ä n g t r u p p e r n a

FanjunKaptener, Subalternkare, styck- Sergeanter ryttmästare officerare juukare 4 0-5 3 1 7 2 3

14 8 17 2 16 5 18

8 6

22 17

-

3 2

7 i 5 1 7 3 B

1-3

6 6

Underbefäl Furirer

Korpraler, konstaplar

13 4-5 15 4 15 4 17

16 27

5 4

1 1

En jämförelse mellan de båda tablåerna å denna sida synes utvisa, att den i gällande stater för ifrågavarande ändamål beräknade personalen är otillräcklig. Enligt försvarskommissionens mening är det, såsom förut påpekats, vid uppgörandet av staterna för den föreslagna försvarsordningen nödvändigt 1282 35

-A- 23

354 att bland annat taga hänsyn till det behov, som föreligger av utom truppförbanden beordrad personal. Vid beräknandet av detta behov synas de grunder böra tillämpas, vilka, enligt vad ovan anförts, föreslogos av 1919 års försvarsrevision. Sålunda måste vid staternas uppgörande ett avsevärt antal beräknas för befäl, lärare och elever till de centrala undervisningsanstalter och utbildningskurser, för vilka redogörelse lämnats i det föregående. Även till vissa mera tillfälligt sammandragna skolor erfordras kommenderingar ur truppförbanden. Härutöver måste dylika kommenderingar beräknas även för andra ändamål. P å grund av betydelsen av samverkan mellan de olika truppslagen är det av största vikt, att representanter för det ena truppslaget känna det andras sätt att uppträda samt förmåga att verka. Den alltmera ökade förståelsen för betydelsen av ömsesidig samverkan har hittills tagit sig uttryck uti kommenderingar av officerare i begränsat antal från ett truppslag till tjänstgöring vid ett annat. Då dylika kommenderingar huvudsakligen varit av tillfällig natur och endast gällt för en kortare tid, vanligtvis en regementsövning, har den därunder inhämtade kunskapen om det främmande truppslaget dock endast kunnat bliva helt ytlig. En djupare och mera ingående kännedom om andra truppslag än dessa tillfälliga kommenderingar kunnat skänka synes vara ett önskemål av stor vikt. För inhämtande av de erforderliga kunskaperna fordras emellertid enligt vad erfarenheten visat åtminstone den tid, som anslås till en sommarsoldatskola och därpå följande repetitionsövning. Kommenderingarna böra emellertid icke såsom hittills begränsas till att omfatta allenast officerare. Särskilt vid infanteriet och främst dess granatkastarförband är det nödvändigt, att även underofficerare lära känna exempelvis tillvägagångssätt m. m. vid artilleriets understödjande av infanteriet. Försvarskommissionen har i anledning härav räknat med viss kommendering till främmande truppslag av såväl officerare som underofficerare under tiden från sommarsoldatskolans början till omkring den 1 oktober. Vad här ovan anförts gäller även ifråga om tjänstgöring vid flygvapnet för officerare ur armén. Organisation och utbildning inom utländska arméer är vidare ett av de områden, inom vilka tillfälle till studier i viss utsträckning bör beredas. Detta är av alldeles särskild betydelse i vår tid med hänsyn till teknikens snabba utveckling. Försvarskommissionen har ansett betydelsen härav vara så stor, att årligen återkommande kommenderingar för detta ändamål måste beräknas i den nya härorganisationen. Slutligen måste såsom adjutanter m. m. vid staber och expeditioner befälspersonal beordras ur arméns olika truppförband (truppslag). För behovet härav har närmare redogjorts under »Arméns organisation på högre och lägre truppförband» samt under »Territoriella myndigheter. Inskrivningsväsende m. m.» Den personal av olika kategorier, som i anledning av vad ovan anförts bör i medeltal beräknas såsom utom truppförbanden beordrad och till vilket försvarskommissionen ansett hänsyn böra tagas vid uppgörandet av staterna i den nya försvarsordningen, framgår av följande tablå.

355 Medeltal per truppförband Truppslag,

TJX hr)

•3. W

truppförband.

Infanteriet

3-o 10-c

Stridsvagnsregementet

1-2

Summa

Antal * W trupp- "i * förband

3-2| 8-i

lo

...

Summa Kavalleriet

2-o

Artilleriet. Fördelningsartilleriregemente Artillerikår Smålands arméartilleriregemente Bodens artilleriregemente

7-3

0-5

2-o

2*1 n

>«* p o B

Äg'

O)

C er 3 a er P P H O "

<S

191 21

a

6 0-5 2 1-6 555 197 215 60 29

146 27 6

152 28 20

3 i 10 1 j 3

52 4 8

12 2

12 2

3 J10 3 ! 9

13 1 12 1

3 3

3 3

85 6 20 2

20 1

3 26 5

1-8

5-o

Summa Ingenjörtrupperna Signaltrupperna Trängen och trängtrupperna

6 4 9

Infanteriet. Nuvarande organisation. Enligt nu gällande bestämmelser för infanteriets ständiga indelning i fred är infanteriregementet organiserat på två bataljoner om tre kompanier och ett kulsprute- eller specialkompani. Från denna normalorganisation avvika Göta livgarde, Kronobergs regemente och Norrbottens regemente i så måtto, att Göta livgarde är organiserat på en fästningsbataljon om två kompanier och ett kulsprutekompani, en stridsvagnsbataljon om två kompanier samt ett garnisonskompani; Kronobergs regemente är organiserat jämväl på en tredje bataljon — detachementet i Karlskrona — om två kompanier och ett kulsprutekompani; samt Norrbottens regemente likaledes är organiserat jämväl på en tredje bataljon — skidlöparbataljonen — om tre kompanier. Gotlands infanterikår är organiserad på två kompanier, ett kulsprutekompani och ett specialkompani. Under soldatskolorna tagas kompanierna i anspråk för utbildning av värnpliktigt gevärs-(kulsprutegevärs-)manskap, kulsprutekompanierna för utbildning av kulsprute- och granatkastarmanskap samt specialkompanierna för utbildning av signal- och pionjärmanskap. De kompanier, som icke erfordras för ifrågavarande utbildning, disponeras för utbildning av fast anställt manskap, studenter m. fl. Under repetitionsövningarna organiseras vid de särskilda truppförbanden — med av den ständiga indelningen betingade avvikelser vid Göta livgarde, KrDnobergs regemente, Norrbottens regemente och Gotlands infanterikår — 1

Härutöver 1 major.

356 regementsstab, två bataljoner om tre gevärs- och ett kulsprutekompani samt en pionjärpluton och erforderliga signalformationer. Den aktiva befälspersonalen m. fl. vid infanteriet — civilmilitär och civil personal samt musikpersonal ej medräknad — enligt nu gällande härordning framgår av nedanstående tablå.

Kategori

RegeGöta livgarde KronoNormal- mente med beStrids- berg» regeRegeregemente l gränsad mentet vagns- mente organibatal2 sation jonen

Norrbottens regemente

Aktiv personal. Officerare. 1 1 2 10 19 7

1 1 1 9 18 6

a) U n d e r b e f ä l o c h m e n i g i Furirer av 1. klassen » » 2. » Korpraler Vicekorpraler Volontärer

12 25 24 24 37

11 23 20 20 34

b) B e s t ä l l n i n g s m ä n : Sjukvårdsfurir av 1. klassen... Sjukvårdsfurirer » 2 . » Sjukvårdskorpraler Sjukvårdsvicekorpraler Sjukvårdssoldater Hovslagarvicekorpraler Vapenhantverkarfurirer av 2. kl. Vapenhantverkarkorpral Vapenhantverkarvicekorpral Vapenhantverkarsoldat

1 1 2 2 2 1 4 1 1 1 1

Överste ocb. chef Överstelöjtnant Majorer Kaptener Löjtnanter Underlöjtnanter och fänrikar

1 1 2 13 23

1 1 3 12 21

11 23

9 20

17 35 32 32 52

12 25 28 28 37

Underofficerare. Fanjunkare. Sergeanter . Manskap. 10 17 16 16 24

12¶Pensionerad personal. Expeditionsofficer Expeditionsunderofficerare Vapenunderofficerare Biträde åt regementsintendenterna, underofficerare Förrådsförvaltare (förrådsunderofficer), underofficer 1 Svea livgarde, Livregementets grenadjärer, Livgrenadjärregementet, Norra skånska infanteriregementet, Upplands, Skaraborgs, Södermanlands, Jönköpings-Kalmar, Älvsborgs och Bohusläns regementen (10 st.). 2 J ä m t l a n d s fältjägarregemente, Södra skånska infanteriregementet, Dalregementet, Hälsinge, Hallands, Västerbottens, Västernorrlands och Värmlands regementen (8 st.). 3 Befattningar med arvode. * Vid Svea livgarde 2 st., varav 1 avsedd för infanteriskjutskolan. 5 Endast vid Svea livgarde.

357 Vad beträffar skiljaktigheterna mellan ett normalregemente och ett regemente med begränsad organisation äro dessa icke direkt betingade av olikheter ifråga om krigs- och fredsorganisationerna utan beroende av de ekonomiska synpunkter, som voro vägledande vid härordningsbeslutets fattande av 1925 års riksdag. Skiljaktigheterna mellan normalregementenas organisation och organisationen av Göta livgarde, Kronobergs regemente, Norrbottens regemente och Gotlands infanterikår hava sin grund i vid sistnämnda truppförband rådande särskilda förhållanden. Försvarskommissionen. Enligt vad i föregående avdelning framhållits, bör fredsorganisationen av ett vanligt infanteriregemente omfatta, förutom regementsstab, två bataljoner, vardera om bataljonsstab och fyra kompanier, samt ett yrkeskompani. Under sommarsoldatskolan tagas av nämnda kompanier sju i anspråk för utbildning av de till linjetjänst uttagna värnpliktiga i allmänhet. Av dessa kompanier organiseras därvid: 3 såsom skyttekompanier på 3 plutoner om minst 3 grupper, 1 kompani, omfattande värnpliktiga underbefälselever, på 3 plutoner om 4 grupper, 2 såsom tunga kompanier på 2 plutoner samt 1 såsom specialkompani på signal- och pionjärpluton. För utbildningen vid dessa kompanier erfordras enligt ovan anförda beräkningsgrunder minst följande befälspersonal: Plutoncbefer

Plutonchefs ställföreträdare m. fl.

Kompani

Kaptener

Fanjunkare

Sky ttekomp ani

1 1 1

1 1 1

2 2 2

1 1 1

1 1 1 1 7

1 1 1 1

2 2 2 1

1 1

1 1 1 1

» » Kompani för värnpl. underbefälselever Tungt kompani ...

*

»

Specialkompani ... Summa

Subal- j tern SerSeroffice- gcanter geanter rare |

Gruppchefer

Korpraler 0. Furir or Furirer v. korpraler 9 9 9

1 1 1

2 2 2 2

10 1 1 1

1 1 1 1

3 3 3

11¶Dagkorpraler

eller 7 kaptener, 9 sergeanter, 13 subalternofficerare, 19 furirer, 7 fanjunkare, 47 korpraler och vice korpraler. Vid varje regemente tillkommer under sommarsoldatskolan för utbildning av studenter och likställda ett kompani, sammansatt av 2 gevärsplutoner

358 om 3 grupper samt 1 tung pluton om 2 troppar om 1 grupp. Eör detta kompani erfordras: 1 kapten, 2 sergeanter, 3 subalternofficerare, 6 furirer, 1 fanjunkare, 1 korpral. Vidare erfordras för utbildningen av de volontärsoldatplutoner, som äro anslutna till vartdera av två kompanier: 2 subalternofficerare, 2 sergeanter, 4 furirer. Slutligen erfordrar yrkeskompaniet för omhändertagandet av ersättningsreservens värnpliktiga 1 kapten, 2 furirer, 1 fanjunkare, 3 korpraler. Utöver ovan beräknade personal erfordras vid Svea livgarde jämväl befäl för vid detta regemente i och för garnisonstjänstens i Stockholm upprätthållande organiserade kompanier. Denna personal kan beräknas till: 1 kapten, 3 subalternofficerare, 1 fanjunkare,

3 sergeanter, 12 furirer, 12 korpraler och vicekorpraler.

Jämväl vid Norrbottens regemente erfordras särskilt befäl utöver det ovan beräknade, nämligen för de tre vid regementet organiserade skidlöparkompanierna. Detta befäl kan erhållas antingen genom uppförande å regementets stat av det ytterligare erforderliga antalet beställningar eller genom tillfälliga kommenderingar från övriga infanteriregementen eller ock genom anlitande av båda dessa utvägar samtidigt. Till förmån för den förstnämnda utvägen talar den omständigheten, att den aktiva befälskadern vid ifrågavarande regemente ur mobiliseringssynpunkt måste vara större än vid övriga infanteriregementen. För ett anlitande av den andra utvägen kunna emellertid åberopas dels de svårigheter, som enligt vad erfarenheten givit vid banden understundom möta för rekryteringen vid detta regemente, dels önskvärdheten av att en del officerare, underofficerare och underbefäl från olika infanteriregementen erhålla grundlig kännedom om de i övre Norrland under vintern säregna förhållandena. Med hänsyn till angivna omständigheter har försvarskommissionen funnit sig böra förorda ett anlitande av båda utvägarna och att alltså ifrågavarande särskilda befälsbehov, liksom för närvarande är fallet, tillgodoses genom att vissa beställningar uppföras å regementets stat, medan de övriga fyllas genom kommenderingar från infanteriet i övrigt. A regementets stat torde böra uppföras — utöver förut beräknad personal — cheferna för de tre kompanierna jämte kompaniadjutanter (därav 2 sergeanter) ävensom en dagkorpral per kompani eller tillhopa 3 kaptener, 1 fanjunkare,

2 sergeanter, 3 korpraler.

359 E n sammanfattning av ovanstående ger vid handen, att behovet av befälspersonal för kompaniernas utbildning under sommarsoldatskolan kan beräknas till följande: vid samtliga regementen (utom Svea livgarde, Norrbottens regemente och Gotlands infanteriregemente): 9 kaptener, 18 subalternofficerare, 9 fanjunkare,

13 sergeanter, 31 furirer, 51 korpraler och vicekorpraler; vid Svea livgarde:

10 kaptener, 21 subalternofficerare, 10 fanjunkare,

16 sergeanter, 43 furirer, 63 korpraler och vicekorpraler;

vid Norrbottens regemente: 12 kaptener, 18 subalternofficerare, 10 fanjunkare,

15 sergeanter, 31 furirer, 54 korpraler och vicekorpraler.

Såsom i det föregående angivits, har försvarskommissionen utgått från en utbildningsorganisation vid Gotlands infanteriregemente, som i stort sett överensstämmer med den vid flertalet infanteriregementen förefintliga. De avvikelser från utbildningen vid dessa, som med hänsyn till motorisering m. m. av Gotlands infanteriregemente måste vidtagas, betinga därför enligt försvarskommissionens mening icke någon förändring av fredskadern vid detta regemente i förhållande till flertalet övriga regementen. Emellertid komma, såsom i annat sammanhang angivits, två kontingenter värnpliktiga att under viss tid av sommarsoldatskolan samtidigt vara i tjänstgöring. Under denna tid skulle, därest en utökning av befälspersonalen i fråga om fast anställt underbefäl icke kommer till stånd, en viss befälsbrist komma att göra sig gällande. Vidare erfordras med hänsyn till motoriseringen av Gotlands trupper tillgång till fullt rutinerade bilförare året om. Dessa båda krav hava synts försvarskommissionen vara av sådan betydelse, att de böra tillgodoses. Med anledning härav föreslås den fast anställda befälspersonalen på Gotland i förhållande till övriga infanteriregementen utökad med 3 furirer, 9 korpraler och vicekorpraler. Det sammanlagda befälsbehovet för kompaniernas utbildning m. m. vid Gotlands infanteriregemente kommer därefter att uppgå till: 9 kaptener, 18 subalternofficerare, 9 fanjunkare,

13 sergeanter, 34 furirer, 60 korpraler och vicekorpraler.

360 Vad regementsofficerarna, stabs- och förvaltningspersonalen m. fi. beträffar, måste personalbehovet beräknas dels enligt motsvarande grunder som för kompanibefälet, dels även med hänsyn till de särskilda arbetsuppgifter, som i vissa fall måste tilldelas ifrågavarande personal såsom stående direkt till regementschefens förfogande. För vardera av regementenas två bataljoner (vid Norrbottens regemente tre bataljoner) måste såsom b a t a l j o n s c h e f beräknas en regementsofficer, i regel major. Då nåendet av ett gott utbildningsresultat under den förhållandevis korta tjänstgöringstid, som föreslagits beträffande de värnpliktiga, fordrar en personlig insats i utbildningsarbetet av allt befäl och icke minst av bataljonscheferna, böra lämpligen i regel icke andra uppgifter åläggas dem än sådana, som röra utbildningen. De göromål, som vid sidan av bataljonschefstjänsten med nuvarande organisation åligga dessa regementsofficerare, böra till följd härav överflyttas till andra regementsofficerare. Ärendena rörande mobilisering och landstorm äro av sådan omfattning och art, att för deras handläggande och föredragning inför regementschefen erfordras en regementsofficer, vilken vid sidan härav icke lämpligen bör hava andra uppgifter än att vid förfall för regementschefen vara dennes ställföreträdare. Med hänsyn härtill bör ifrågavarande officer hava högre tjänsteställning än övriga regementsofficerare och sålunda i regel vara överstelöjtnant. Planläggningen och ledningen av befälets utbildning är vidare av sådan omfattning, att dessa frågor icke i alla delar kunna personligen handhavas av regementschefen. Då såsom närmaste biträde åt denne fortfarande liksom hittills erfordras en regementskvartermästare, uppställer sig närmast den frågan, huruvida icke dennes allmänna uppgift skulle kunna sammanslås med den att biträda regementschefen vid planläggandet och ledandet av befälsutbildningen samt handläggning av rekryterings- och civilanställningsärendena. Då ett förenande av dessa uppgifter i en och samma officers hand innebär betydande fördelar, har kommissionen funnit sig böra förorda en dylik anordning. Eegementschefens närmaste medhjälpare bör emellertid under sådana förhållanden erhålla regementsofficers ställning, vilket även ur andra synpunkter än här närmast åsyftade är till fördel för att befästa den auktoritet, som han bör äga inför såväl regementschefen som regementets personal i övrigt. I likhet med vad fallet är inom fältregementet bör denne regementsofficer benämnas r e g e m e n t s s t a b s c h e f . Med hänsyn till det sålunda anförda bör antalet regementsofficerare — utom regementschefen — vid varje infanteriregemente (utom Norrbottens regemente) beräknas till en överstelöjtnant och tre majorer. Enligt nu gällande organisation har — utom regementschefen — endast regementsofficer, som är bataljonschef, till sitt förfogande a d j u t a n t u r p e r s o n a l , bestående av en subalternofficer och en underofficer. Överstelöjtnanten däremot saknar sådan personal, under det att regementskvarter-

361 mästaren för tjänstgöring i regementsexpeditionens truppavdelning disponerar en expeditionsunderofficer (pensionerad). Såsom biträde åt bataljonscheferna erfordras liksom för närvarande en subalternofficer och en sergeant på aktiv stat för att i fråga om trupptjänsten och vad därmed sammanhänger tjänstgöra som bataljonsadjutant resp. stabsunderofficer. Överstelöjtnanten, vilken i den förutsatta organisationen skall handlägga mobiliserings- och landstormsärenden, kommer att förestå regementsexpeditionens mobiliseringsavdelning. Denna bör indelas på två sektioner: en för handläggning av ärenden rörande landstormens mobilisering och en för handläggning av ärenden beträffande linjens mobilisering. Såsom biträde på landstormssektionen avses, såsom i annat sammanhang angives, en mobiliseringsofficer (pensionerad officer). För linjens mobiliseringsverk, med vilket arbete pågår året om, erfordras likaledes ett biträde och bör för ändamålet såsom adjutant och mobiliseringsofficer ställas till förfogande en officer. P å grund av mobiliseringsarbetets natur bör denne vara kapten på aktiv stat. Då regementsstabschefen — tidigare regementskvartermästaren — förutsattes få sin arbetsuppgift betydligt utvidgad, fordrar handläggandet av de i regementsexpeditionens truppavdelning förekommande ärendena en ökning i arbetskraften. Utöver det biträde, som för närvarande står till förfogande i expeditionsunderofficeren, erfordras en subalternofficer på aktiv stat såsom regementsadjutant. Då en sådan jämväl ingår i fältregementets stab, erhålles härutinnan önskvärd överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisationerna. Vad angår befattningen som v a p e n officer, bör denna som hittills bestridas av officer på aktiv stat. Med hänsyn till att närrrnde befattningshavare skall inför truppbefälet, främst kompanicheferna, kunna hävda vapenvårdens krav m. m., bör en kapten avses för befattningen. Till vapenofficerens förfogande såsom v a p e n u n d e r o f f i c e r bör som hittills ställas en pensionerad underofficer. Med hänsyn till den mångfald olika uppgifter, som åligga regementsintendenterna, hava vederbörande myndigheter vid upprepade tillfällen framhållit nödvändigheten av att lätta ifrågavarande befattningshavares arbetsbörda. Bland de olika utvägar, som därvid ifrågasatts, märkes anställandet av särskilda r e g e m e n t s k a s s ö r e r . Genom en dylik anordning skulle regementsintendenterna kunna befrias från vissa göromål, som för närvarande taga en betydande tid i anspråk, och möjlighet lämnas dem att odelat få ägna sig åt sin egentliga uppgift, nämligen intendentur- och förplägnadstjänsten vid truppförbanden. 1919 års försvarsrevision, som ansåg en lättnad av regementsintendenternas arbetsbörda ofrånkomlig, fann emellertid inrättandet av särskilda regementskassörsbefattningar på stat komma att draga allt för stora kostnader och föreslog därför anställandet vid varje regemente av en pensionerad officer, vilken mot skäligt arvode skulle biträda regements-

362 intendenten. Ett sådant biträde kom emellertid icke att anställas, utan frågan löstes vid 1925 års riksdag på det sättet, att för ändamålet i fråga en underofficersbefattning med arvode för pensionerad underofficer tillkom vid varje regemente. Någon verklig lättnad i regementsintendenternas arbetsbörda kom emellertid därigenom icke till stånd. Tidigare hade nämligen till regementsintendenternas förfogande ställts två underofficerare på aktiv stat. I samband med inrättandet av nämnda underofficersbefattning med arvode kom antalet underofficerare på aktiv stat, vilka ställdes till regementsintendentens förfogande, att minskas till en. Enligt försvarskommissionens mening böra åtgärder vidtagas för att åstadkomma den lättnad i regementsintendenternas arbetsbörda, som sedan länge ansetts nödvändig. För den skull bör sakkunnig personal ställas till regementsintendentens förfogande. En lämplig form härför skulle enligt försvarskommissionens åsikt vara att, i enlighet med vad tidigare föreslagits, vid regementena anställa särskilda regementskassörer. Till dessa befattningar, vilka böra uppföras på aktiv stat, avses förtjänta underofficerare kunna befordras. Regementskassörerna torde böra åtnjuta lön motsvarande förrådsförvaltares. För att undvika, att aktiv personal i övrigt skall behöva tagas i anspråk såsom biträde åt regementsintendenterna, bör emellertid nyssnämnda underofficersbefattning med arvode jämväl bibehållas. För befattningen som v ä b e l samt uppbördsman för bränsle och lyse bör fortfarande som hittills avses en fanjunkare. Såsom k ö k s f ö r e s t å n d a r e erfordras liksom för närvarande en sergeant. Till dennes biträden hava hittills i regel avsetts två furirer, varav en för köket och den andre för matsalen. Då verksamheten i köksinrättningen nu i stor utsträckning omhänderhaves av kvinnlig personal, har försvarskommissionen förutsatt, att endast en furir skall erfordras såsom b i t r ä d e å t k ö k s f ö r e ståndaren. Såsom s j u k v å r d s u n d e r o f f i c e r och såsom b i t r ä d e åt f ö r r å d s f ö r v a l t a r e n erfordras fortfarande såsom hittills en sergeant för vardera befattningen. Slutligen har beräknats en fanjunkare och en korpral såsom u p p b ö r d s m a n för resp. b i t r ä d e vid det förråd av tunga vapen m. m., vartill det nuvarande kulsprutematerielförrådet under kulsprutekompanichefens uppbörd bör förändras. En sammanställning av det i enlighet med anförda beräkningar erforderliga antalet regementsofficerare, stabs- och förvaltningspersonal m. m. framgår av tablån överst å nästa sida. Från den föreslagna organisationen torde vissa avvikelser böra göras vid Norrbottens regemente. För de tre skidlöparkompaniernas utbildning erfordras vid detta regemente ytterligare 1 major med 1 subalternofficer som bataljonsadjutant och 1 sergeant som stabsunderofficer.

363 O: o

•<

•-i

8 O Ul

Överstelöjtnant

Kategori

W

>*

TJX o H CT5

CO

3* ö

i£, o' 1-1 a>

"t

p

>-<

3 3

o >-l

to 3 O

i»r

2 P

•-*

Underbefäl

Underofficerare

Officerare

•i'

p_

o

Personal på aktiv stat. 1 Övriga regementsoffi.cerare A d j u t a n t hos översteloj tn anten R e g e m e n t s a d j u t a n t .. Bataljonsadjutanter.. Stabsunderofficerare. Vapenofficer Regementskassör Väbel Köksföreståndare .... Matsalsfurir Sjukvårdsunderofficer Fö rrådsunderofficer..

3 1 1 2 1 1 1 1 1 1 1 2

TJppbördsman och biträde

vid

vapenSumma

Pensionerad

1 1

personal.

Mobiliseringsofficer.. Expeditionsunderofficer Vapenunderofficer ... Biträde åt regementsintendenten

1 Summa

1 1 1 3

3¶I fråga om beställningsmän böra samma kategorier som hittills alltjämt beräknas, alltså sjukvårds-, hovslagar- och vapenhantverkarmanskap. Enligt gällande försvarsordning skall vid infanteriregemente finnas dylikt manskap till det antal, som framgår av följande tabell. Eegemente med Normalregemente begränsad organisation

Kategori

Sjukvårdsfurir, 1. k l a s s . . Sjukvårdsfurirer, 2. klass Sjukvårdskorpraler Sjukvårdsvicekorpraler... Sjukvårdssoldater Hovslagarvicekorpraler.. Vapenhantverkarfurirer,

n

1¶Vapenhantverkarkorpral. Vapenhantverkarvicekorpral Vapenhantverkarsoldat...

2. klass

1 1

1 Summa

1¶Göta livgarde KronoNorr- Gotlands Stridsbergs bottens infanteri•v agns- regemente regemente kår bataljonen

Regementet

Vid Svea livgarde 2, varav 1 för infanteriskjutskolan.

1 2 2 1 3 2

1 1 2 2 2 1

2 1

1 1

1 1 16

1 1 13

364 Yid prövning av frågan om beställningsmännens antal måste det ifrågasättas, huruvida icke en ökning borde företagas i fråga om vapenhantverkarmanskapet på grund av det ökade antal tunga vapen, som förutsattes ingå i den föreslagna infanteriorganisationen. Enligt försvarskommissionens uppfattning bör emellertid en personalökning kunna undvikas, därest de ändrade grunder för beställningsmännens rekrytering, vilka nedan angivas, komma att tillämpas. Hittills har redan under volontärsoldatskolan för utbildning till beställningsmän utvalts ett visst antal volontärer. Efter genomgången soldat- och korpralsutbildning i vederbörlig specialtjänst hava dessa förordnats såsom beställningsmän, i vilken egenskap de i regel kvarstått hela sin återstående anställningstid. På grund härav hava de i regel icke kunnat kommenderas till genomgående av underofficersskolan och således icke haft möjlighet att vinna underofficersbefordran. Jämlikt sedan år 1933 försöksvis tillämpade bestämmelser sker emellertid för närvarande rekryteringen av vapenhantverkarmanskapet först bland dem, som i vanlig ordning genomgått furirsutbildning. När därefter vederbörliga beställningsmannaskolor genomgåtts, förordnas eleverna till vapenhantverkarmanskåp (furirer eller korpraler) under en tid av tre år för att därefter återgå till trupptjänst. Efter att sedan i vederbörlig ordning hava genomgått underofficersskolan, kunna de i tur med övriga underbefäl vinna underofficersbefordran. Yissa försök i samma riktning hava även företagits beträffande sjukvårdsmanskapets rekrytering och utbildning. Enligt försvarskommissionens mening bör denna väg även i fortsättningen beträdas. Då man därvid sålunda principiellt sätter avlagd furirsexamen såsom villkor för antagning till beställningsman, måste emellertid lönerna för ifrågavarande personalgrupp göras rörliga och icke såsom nu vara bundna vid vissa beställningar (furirs-, korpralsbeställningar o. s. v.). Beställningsmännen böra med andra ord inräknas i manskapsgruppen i övrigt men med angivande av det antal, som skall förordnas till beställningsmän. Genom det sålunda föreslagna rekryteringssystemet för beställningsmännen komma dessa att efter viss tid återgå till truppen, varigenom de olika förbanden tillföras i berörda hänseende yrkeskunnigt befäl. Det vid nuvarande normalregemente angivna antalet beställningar kan därför anses tillfyllest. Det antal beställningar, som vid infanteriregementena bör upptagas utöver behovet av fast anställt underbefäl i övrigt, utgör lämpligen: 7 furirsbeställningar, 3 korprals- och vicekorpralsbeställningar. Övriga beställningar upptagas såsom meniga och inräknas i antalet volontärer. En sammanfattning av vad ovan anförts ger vid handen det befälsbehov vid flertalet regementen, som efterföljande tabell utvisar. I tabellen har jämväl upptagits det tillägg för utom regemente beordrad personal, varom kommissionen i föregående underavdelning av detta kapitel närmare uttalat

365 sig, ävensom den reserv av personal, som, enligt vad under »Allmänna grunder» närmare utvecklats, måste anses erforderlig. Likaså äro de såsom landstormsinstruktörer beräknade officerarna (sid. 343 och 344) inräknade. Befälsbehov vid f l e r t a l e t r e g e m e n t e n : Underofficerare

Officerare

rt- CD

•1

p 2>

3- ?

CD

P e r s o n a l för k o m p a niernas utbildning Regementsofficerare, s t a b s - och förvaltBeställningsmän L a n d s to r m s i n s t r u k t ö r Utom regementet beo r d r a d p e r s o n a l ...

3 W

1 3

3 TJX

O

Sft cT C5

P

DTCD

cro

B

P B

•5'

P B

o: g

>

i-f CD

CD •i

2.

CD •1

Korpraler och vicekorpraler

-4

Kaptener

O:

Majorer

Kategori

Underbefäl

1 7

1 3

Ii

8-i

1-5

12-2

47'1

0-6

l-i

2-4

1-4

12 8

57o

1 Summa

3-o

10-6

15-0

0/8

1-6

3 Summa

1 Avrundat

5 % ( 2 5 %) i r e s e r v

Vid Svea l i v g a r d e blir befälsbehovet följande: Officerare

O: a>-t

w

«rt- CD

B *!

i- ?

CO CD

p »o

o" o• i

CD

oB

° i? S3 er O

P

CD

ST

If

W CD

ax CD •-(

er cm

P

CD

g 3 o: g

er p

p H O

B •

era CD

P B

g'

CD i-i

CD

Korpraler och vicekorpraler

Kategori

Underbefäl

Underofficerare

3 B P e r s o n a l för k o m p a niernas utbildning Regementsofficerare, stabs- och förvaltningspersonal Beställningsmän Landstormsinstruktör Utom regementet beo r d r a d p e r s o n a l ...

1 7

1 3

1-2

3-2

8-1

1-5

13-2

59l

0-7

1-2

3-o

1-7

25 4

62i

1 8-o

10-G

15-0

34-6

0-8

1-7

Summa

158 Avrundat

16 Summa 5 % (2-5 %) i r e s e r v

366 Yid Gotlands i n f a n t e r i r e g e m e n t e utgör befälsbehovet: Underofficerare

Officerare

3 W

o eraq p o 00

B

TJX CD

PS

o<?

c

CD

P B

CD

CD

CD hl

CD

Personal för kompaniernas utbildning Regementsofficerare, stabs- och förvaltningspersonal Beställningsmän Landstormsinstruktör Utom regementet beordrad personal ...

1 Summa

1 Summa

1 Avrundat

3¶Korpraler och vicekorpraler

H

Subalternofficerare

CD

K

eg o' H CD

Kaptener

O: -a

Överstelöjtnant

Kategori

Underbefäl

1 7

1 3

1-2

8-i

1-5

21-2

0-6

2-5

1-6

12-8

52-6

67i

1 3-o

10-6

15-o

0-8

1'6

5 % (2-5 %) i reserv

33 2 33

Tid N o r r b o t t e n s regemente blir befälsbehovet följande: Underofficerare

Officerare

00 O

a? rt- CD

iS. o'

B 2

CD

p 3

W p

•d CD B CD

<-t

00 CD

Personal för kompaniernas utbildning Regementsofficerare, stabs- och förvaltBeställningsmän Landstormsinstruktör Utom regementet beordrad personal ...

1 Summa

4 Summa

4 Avrundat

4 SL f=

Et,

o

CD e * >1 CD p H H 3 CD 1

4¶TJX CD

B p

*j

er gp

o<;

c

CD

2.

B

CD

»

fi'

CD

Korpraler och vicekorpraler

O:

-d CD >-i

Regementskassör

Kategori

Underbefäl

1 7

1 3

1-2

3-2

8-i

1-5

24-2

47-i

0-7

1-2

2'4

1-5

5 % (2-5 %) i reserv

3-o

10-6

18o

0-9

lre

18-9

34-2

61o

61 Vad antalet volontärer beträffar, bör detta bestämmas helt med hänsyn till vad som erfordras för rekryteringen av underbefälet. Hittills har det ansetts, att för rekryteringens säkerställande antalet meniga volontärer och vicekorpraler sammanlagt bör vara lika med sammanlagda antalet korpraler och furirer. Denna proportion har även ansetts lämplig ur befordringssyn-

367 punkt. D å antalet korpraler bör vara lika med antalet vicekorpraler, bör alltså antalet meniga volontärer vara lika stort som antalet furirer. Enligt denna beräkningsgrund bör mot ovan angivet fredsbehov av underbefäl svara nedan angivet antal volontärer: vid flertalet regementen » Svea livgarde » Gotlands infanteriregemente » Norrbottens regemente

50 62 53 50

Krigsorganisationens behov av aktiv personal i förhållande till här beräknat fredsbehov framgår av nedanstående tabell, vid vars uppgörande i fråga om krigsorganisationen de beräkningsgrunder tillämpats, vilka i annat sammanhang angivits.

O: CD

CD

fö

_ O 3 2 p S3 S

p

o'

CD

>-i CD

H

CD H

Flertalet regementen: krigsbehov fredsbehov

1 1

1 1

3 3

Svea livgarde: krigsbehov.. fredsbehov

1 1

1 1

'4 4

Gotlands infanteriregemente: krigsbehov fredsbehov

1 1

1 1

3 3

J

Norrbottens regemente: krigsbehov fredsbehov

1 1

1 1

4 4

l

J

o p CD i—

P

ga

s go: o3 3 3 •i B

TJX

B

•i <jq CD p

p

B

CD

H

CD

P

Ur derbefäl

<

S, 1 ercr<5 «s. p' CD

t2.

Manskap

Under officera re

Officerare

er

P

H' CD

CD

er cW -t

*-i •<

H 9 CD •-i

"3 P 2 ? CD

o o" B p:

>-<

CD l-i

15 16

32 33

14 13

20 22

45 50

30 29

30 29

15 16

34 36

15 14

22 25

54 62

34 35

34 35

15 16

32 33

14 13

20 22

48 53

34 33

35 34

18 19

32 34

15 14

23 25

45 50

30 30

30 31

50 En jämförelse mellan å ena sidan krigsbehovet och å andra sidan fredsbehovet ger vid handen, att sådan överensstämmelse råder mellan resultatet av de från skilda utgångspunkter verkställda beräkningarna, att några jämkningar av större betydelse icke synas erforderliga. För att kunna vederbörligen tillgodose såväl krigs- som fredsbehovet vill försvarskommissionen därför föreslå de stater, som framgå av efterföljande tablå.

1¶H ä r a v 1 vid landstormen.

368 Av subalternofficerarna böra uppföras vid Svea livgarde: 23 som löjtnanter och 11 som fänrikar samt vid övriga regementen: 22 som löjtnanter och 10 som fänrikar. STRIDSVAGNSREGEMENTET. Nuvarande organisation. Den nuvarande stridsvagnsbataljonen, som utgör en bataljon av Göta livgarde, är enligt den ständiga indelningen i fred organiserad på bataljonsstab och två stridsvagnskompanier. Den på bataljonens stat uppförda personalen — civilmilitär personal undantagen — utgöres av: Kategori

Antal

Kategori

Manskap.

Aktiv personal. Officerare. Överstelöjtnant eller major Kaptener

Antal

1 2 6

Underofficerare. 2 4

Furirer av 2. klassen

3 6 8 8 12 1

Pensionerad personal. 1

Kaptener och löjtnanter förordnas från andra regementen vid stridsvagnsbataljonen endast på viss tid och kvarstå därvid över stat vid egna regementen. Försvarskommissionen. Enligt vad tidigare framhållits, bör fredsorganisationen av stridsvagnsregementet omfatta, förutom regementsstab, två bataljoner om vardera tre kompanier.

369 Under sommarsoldatskolan beräknas samtliga kompanier komma att tagas i anspråk för utbildning av till linjetjänst uttagna värnpliktiga. "Utbildningens förutsatta organisation på kompanier ävensom för utbildningen vid dessa erforderlig befälspersonal framgår av nedanstående tablå. Plutonchefs „ , „ Plutonchefer ställföreträdare FanKaptener junkare Subal- SerKorpSer- L, . tern- geanter geanter ! Furirer Furirer raler off. 1

1. k o m p a n i e t : två underbefälsplutoner.. 2. k o m p a n i e t : tre stridsvagnsplutoner... .'5. k o m p a n i e t : två kanonplutoner (elever) 4. k o m p a n i e t : en pionj är pluton

1 2 2

1 1 1

Dagkorpraler

1 1

1 1

2 1 2

3 2

1 1 1

1 1

2 1 3

Summa

4 1 8 1 2

1 1 1 1

2 1 4

3 8

1 1

1 5

en verkstadspluton 5. kompaniet = 2.kompaniet 6. kompaniet: två kanonplutoner (elever)

25 Såsom kompanibefäl erfordras sålunda 9 sergeanter, 6 kaptener, 31 furirer, 16 subalternofficerare, 31 korpraler och vicekorpraler. 6 fanjunkare, Vad regementsofficerarna, stabs- och förvaltningspersonalen m. fl. beträffar, föreligga för stridsvagnsregementets del följande avvikelser från behovet av sådan personal vid ett fördelningsinfanteriregemente: regementsstabschefen kan vara kapten i stället för major; med hänsyn till vad som anförts under »Territoriella myndigheter. Inskrivningsväsende m. m.», erfordras icke någon mobiliseringsofficer vid stridsvagnsregemen tet; den för infanteriet i övrigt upptagne uppbördsmannen (fanjunkare) med biträde (korpral) vid vapenförrådet ersattes vid stridsvagnsregementet av en t y g u n d e r o f f i c e r (fanjunkare) med b i t r ä d e (furir); vo/penunderofficeren, som vid övriga infanteriregementen är en pensionerad fanjunkare med arvode, bör vid stridsvagnsregementet med hänsyn till dess tekniska utrustning ersättas med en v a p e n u n d e r o f f i c e r , sergeant på aktiv stat. En sammanställning av det i enlighet med anförda beräkningar erforderliga antalet regementsofficerare, förvaltningspersonal m. fl. framgår av tablån å nästa sida. För tillgodoseende av behovet av beställningsmän är stridsvagnsbataljonen i nuvarande organisation i huvudsak beroende av Göta livgarde i övrigt. På bataljonens stat ingår sålunda blott en sjukvårdskorpral. 1282 35

A 24

370 Officerare

O:

5?

<-t

<r>- CD 13 >1

o'

3 £

CD

CO CO

Personal på aktiv

p

00 H

H

p 13 CD

B CD

H

Subalternofficerare

Kategori

Underbefäl

Underofficerare W CD

p

CD

' 1

"'I

P

TJX

B 3 er

l-( ocj CD P

-i CD

CD

P

CD

B

fi'

CD

>-!

stat.

Regementschef Övriga regementsofficerare.. Regementsstabschef Regements- och bataljonsadjutanter Stabsunderofficerare .... Regementskassör Vapen-(tyg-)officer Vapenunderofficer .. Tygunderofficer med biträde Väbel Köksföreståndare Matsalsfurir Sjukvårds underofficer Förrådsunderofficer

1 Summa

2 1 1

3 J

1 1

1 1 1

1 1 1

i

1 1 6

'

2¶Pensionerad personal. Expeditionsunderofficer Biträde åt regementsintendenten

1 Summa

1¶Då stridsvagnsregementet, såsom föreslagits, kommer att utgöra ett särskilt truppförband, föreligger naturligen behov av beställningsmän i större omfattning. I olikhet med förhållandet vid övriga infanteriregementen erfordras emellertid vid stridsvagnsregementet icke några hovslagarbeställningsmän. Sjukvårdspersonal och vapenhantverkarpersonal äro däremot alltjämt erforderliga, vartill kommer ett särskilt behov av verkstadspersonaL Behovet härav har försvarskommissionen beräknat till 2 sjukvårdsfurirer, 1 sjukvårdskorpral, 2 vapenhantverkarfurirer, 2 vapenhantverkarkorpraler, 2 verkstadsfurirer samt 2 verkstadskorpraler. Liksom vid infanteriet i övrigt bör denna personal inräknas i antalet underbefäl och detta sålunda lämpligen ökas med 6 furirer och 5 korpraler. En sammanfattning av det anförda ger vid handen det befälsbehov, som efterföljande tabell utvisar. I tabellen har jämväl upptagits det tillägg för

371 utom regementet beordrad personal, som i annat sammanhang beräknats, samt den reserv av personal, som enligt vad under »Allmänna grunder» framhållits måste anses erforderlig. Vid beräknandet av befälsbehovet har hänsyn tagits till att till såväl stridsvagns- som infanterikanonutbildning beordrade elever under sommarhalvåret äro användbara som befäl. Den härigenom uppkomna reduktionen av behovet av befäl på aktiv stat vid stridsvagnsregementet belöper sig till 11 subalternofficerare, 3 sergeanter och 8 furirer. Officerare

Kategori

C:

>-<

e f CO B <1 P 03

O

5- ?

CD

K £. o' s

M

a, g1

>Ö

a

p

CD

H-

p

2 P

CD 3 CD

i-i

Underbefäl

Underofficerare

TJX CD <-i

P

e r crq P CD co a c» 3 o : CD •S 3 _

3 3

W

0 N >C •1 P

crq CD p

B

»r g

B' 0 •i

B

CD"

N

CD

CD

P e r s o n a l för k o m p a niernas utbildning Regementsofficerare, s t a b s - och förvaltningspersonal B e s t ä l l n i n g s m ä n ...... U t o m regementet beo r d r a d p e r s o n a l ... Summa

1-5

25 A v g å elever i: stridsvagnstjänst... infanterikanontjänst

summa

2 6

0-5

0-4

0-7

1-9

0-9

6¶Summa Återstår

5 % (2'5 %) i r e s e r v

0-5

0-7

37 Summa

14 7

8-9

37-9

Avrundat

o

38 Då stridsvagnsregementet beräknas till viss omfattning rekrytera sina furirer från andra infanteritruppförband, torde ett antal av 30 volontärer vara tillfyllest. Krigsorganisationens behov av aktiv personal i förhållande till här beräknat fredsbehov framgår av nedanstående tabell.

O:

< CD

9 B

g

CD

W

2,3°

1 P_

•O

c'

CD B CD

3D O " O P CD J T

K c*

*

SCD

i-J CD

Manskap

Jnder officerare

Officerare

P

W CD DT 3 5 p CD

O! §

\ | 4 3. CD

3 P

TJX CD "i

crc,

er p

3¶Pensionerade

Un derbefäl

CD P 3

c

0¶CD CD

pr c l-f

•5' CD

CD H

SL CD -1

•ö H P

cT

0 B

B p: H

CD

Cu

CD

CD"

CD

Stridsvagnsregementet: krigsbehov fredsbehov

1 1

1 1

2 2

10 10

15 15

8 9

12 15

38 39

20 19

20 19

372 E n jämförelse mellan å ena sidan krigsbehovet och å andra sidan fredsbehovet ger vid handen, att sådan överensstämmelse råder mellan resultatet av de från skilda utgångspunkter verkställda beräkningarna, att några jämkningar av större betydelse icke synas erforderliga. För att kunna vederbörligen tillgodose såväl krigs- som fredsbehovet vill försvarskommissionen därför föreslå de stater, som framgå av efterföljande tablå. Manskap

Underofficerare

Officerare 1 o H c.

g. g?

*7~. p

Majorer

Överstelöjtnant

<O:

CD CD

o

p £p

3 o o: |

3 CD

£

'-i

' Stridsvagnsregementet

...

o;

3 pr pCD

CD P B CD

s

o

h3

CD "1

s'

<

er.

p .3

CD STOq p CD vi 3

Pensionerade

Underbefäl CD DT O

H M P

c" o

o

B

C &J -) CD P l-l i-l '

•3 H P CD

p: <i CD

^

2¶Då rekryteringen av subalternofficerare sker från övriga infanteriregementen, bör uppdelning av subalternofficerarna i löjtnanter och fänrikar icke ske, utan samtliga dessa upptagas såsom löjtnanter.

Sammanfattning. Av vad i annat sammanhang anförts framgår, att föreliggande förslag räknar med 19 infanteriregementen, nämligen: Svea livgarde, Göta livgarde (stridsvagnsregementet), Livregementets grenadjärer, Livgrenadjärregementet, Jämtlands fältjägarregemente, Norra skånska infanteriregementet, Södra skånska infanteriregementet, Upplands regemente, Skaraborgs regemente, Kronobergs regemente, Jönköpings-Kalmar regemente, Dalregementet, Hälsinge regemente, Älvsborgs regemente, Hallands regemente, Bohusläns regemente, Gotlands infanteriregemente, Norrbottens regemente och Västernorrlands regemente. I enlighet med vad som i denna avdelning anförts beträffande de olika regementenas organisation har efterföljande förslag till personalstater för de olika infanteriförbanden upprättats. Othceraro

1j n d e r ficerare

Ur derbefäl

C: -i CD

O: o en

>-< 03

w

t*

o

! c:

Pensionerade

iManstap

o

•i

t-1

*3

a?

<<

TT.

P

-t

crci

W

p

Sr

3 DT

P B

s

CD

7i

c

1-1

i-S

C H

»T

ui O H

d

<

O

o

CD

B P-

o

-i

>-i p

ol-i

CD

o

o -i

E t t r e g e m e n t e . . ... 14 r e g e m e n t e n Svea livgarde Stridsvagnsregementet Gotlands infanteriregemente Norrbottens regemente

1 14 1

1 14 1

3 42 4

22 15 210 308 15 23

10 140 11

14 1 20 14 196 280 22 1 15

30 45 630 420 34 54

—

30 Summa

283 4 1 2

19 2 6 2 377

860 569

45 30 420 630 54 34

] 14 1

3 42 i 3

—

569 8 5 4

373 Kavalleriet. Nuvarande organisation. Enligt nu gällande bestämmelser för kavalleriets ständiga indelning i fred äro kavalleriregementena organiserade på tre ryttarskvadroner och en teknisk skvadron. Från denna normalorganisation avviker Norrlands dragonregemente, som i sig innesluter ytterligare en ryttarskvadron, självständigt förlagd i Boden. Kavalleriets utbildningsorganisation skiljer sig avsevärt från infanteriets. Skvadronerna utgöra nämligen till skillnad från infanteriets kompanier fasta utbildningsenheter året om. Detta förhållande betingas av det stora antalet fast anställda samt kravet på rationell utbildning och vård av hästarna. Den aktiva befälspersonalen m. fl. vid kavalleriet (civilmilitär och civil personal samt musikpersonal ej inräknad) enligt nu gällande härordning framgår av nedanstående tablå. K a t e g o r i

Normalregemente 1

Norrlands dragonregemente

1 1 7 13 5

1 1 8 15 6

Aktiv personal. Officerare. Överste och chef .... Överstelöjtnant eller major 2 .. Ryttmästare Löjtnanter Underlöjtnanter och fänrikar. Un der officer a re. Fanjunkare Sergeanter

6 10 Manskap.

a) U n d e r b e f ä l o c h m e n i g a : furirer av 1. klassen furirer av 2. klassen korpraler volontärer b) B e s t ä l l n i n g s m ä n : sjukvårdsfurir av 2. klassen sjukvårdskorpral sjukvårdsryttare hovslagarfurir av 2. klassen hovslagarkorpraler hovslagarryttare vapenhantverkarkorpral

5 18 23 180

6 22 29 225

1 1 2 3 1 4 4 1

1 1 3 1 5 5 1

Pensionerad personal. Expeditionsunderofficer Vapenund erofficer Biträde åt regementsintendenten, underofficer. Furageuppbördsman, underofficer 1

Livregementet till häst, Skånska kavalleriregementet, Livregementets husarer. '• Staten upptager 2 överstelöjtnanter och 2 majorer. 5 Vid Livregementet till häst 2 st., därav 1 avsedd för ridskolan.

374 Försvarskommissionen. Såsom i föregående avdelning framhållits, bör enligt försvarskommissionens förslag fredsorganisationen vid kavalleriregementena omfatta förutom regementsstab m. m. vid L i v r e g e m e n t e t t i l l h ä s t o c h S k å n s k a k a v a l l e r i r e g e m e n t e t : 4 ryttarskvadroner, 1 teknisk skvadron, 1 pansarbilskvadron, v i d L i v r e g m e n t e t s h u s a r e r och N o r r l a n d s d r a g o n r e g e m e n t e : 3 ryttarskvadroner, 1 teknisk skvadron, 1 pansarbilskvadron. Under tiden för de värnpliktigas första tjänstgöring organiseras skvadronerna i huvudsak sålunda: r y t t a r s k v a d r o n e r n a på skvadronsstab och två ryttartroppar om fyra grupper; t e k n i s k a s k v a d r o n e r n a på två tunga troppar om tre grupper och signalavdelning; p a n s a r b i l s k v a d r o n e r n a vid Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet på skvadronsstab, pansarbiltropp och följetropp; inom pansar bilskvadronen äger även kanonbil- och luftvärnskulspruteutbildning rum; p a n s a r b i l s k v a d r o n e r n a vid Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente på skvadronsstab, pansarbiltropp, följetropp och biltropp, vid vilken senare utbildning av manskap för bilskvadronen äger rum. Yid varje regemente pågår under sommarsoldatskolan jämväl en furirskola, gemensam för skvadronernas furirselever. Med hänsyn till vad ovan anförts beträffande grunderna för personalberäkningen erfordras för utbildningen vid kavalleriregementena nedanstående befälspersonal: Troppchefer

Troppchefs ställföreträdare

Gruppchefer

Stallkorpraler Korp,, . Subal- Serge- Scrge° i unrer Furirer raler ternolf. anter an ter

Ryttmästare

Pan-

Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet. En r y t t a r s k v a d r o n Tre ryttarskvadroner En teknisk skvadron E n pansarbilskvadron

1 3 1 1

1 3 1 1

1 3 3 2 1

1 3

1 1 2 1 1

1 5 1

3 9 6 5 1

5 15 4 7

1 3 1

Summa

1 2 1 1

1 2 1 1

1 2 3 2 1

1 2

1 3 1 _

3 6 6 6 1

5 10 4 9

1 2 1

1 1 2 1 1 6

4¶S k v a d r o n

Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente. En rytt arskvadron Två r y t t a r s k v a d r o n e r E n teknisk skvadron E n pansarbilskvadron Furirskola Summa

375 Sammanlagt erfordras sålunda för utbildningen v i d vartdera av L i v r e g e m e n t e t t i l l h ä s t o c h S k å n s k a k a v a l l e r i regementet: 6 ryttmästare, 10 subalternofficerare, 6 fanjunkare, 10 sergeanter, 31 furirer, 36 korpraler; v i d vartdera av L i v r e g e m e n t e t s h u s a r e r och N o r r l a n d s d r a g o n regemente: 5 ryttmästare, 9 subalternofficerare, 5 fanjunkare, 9 sergeanter, 27 furirer, 32 korpraler. Vad härefter behovet av regementsofficerare, stabs- och förvaltningspersonal beträffar, erfordras — förutom regementschefen — liksom hittills en regementsofficer per regemente för att biträda vid ledandet av viss utbildning, särskilt befälsutbildningen, samt att handlägga och för regementschefen föredraga mobiliserings-, rekryterings- och civilanställningsärenden. Då regementschefen liksom hittills bör innehava överstes grad, bör nämnde regementsofficer vara överstelöjtnant eller major. Vid de regementen, där mobiliseringsärendena kunna förutses bliva särskilt omfattande och vid vilka på grund av större personal- och häststyrka ökade krav på ledningen komma att ställas, d. v. s. vid Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet, bör till regementsofficerens förfogande enligt motsvarande grunder som vid infanteriet stå en ryttmästare som adjutant och mobiliseringsofficer. Såsom föredragande å regementsexpeditionens truppavdelning erfordras fortfarande en ryttmästare — regementskvartermästaren — och såsom biträde åt honom en pensionerad underofficer såsom expeditionsunderofficer. Såsom adjutant på truppavdelningen, tillika vapenofficer och ställföreträdare åt regementskvartermästaren, erfordras en subalternofficer — regementsadjutanten. För förvaltningsgöromålens handhavande föreligger såsom hittills behov av nedanstående personal på aktiv stat: en väbel, tillika uppbördsman för bränsle och lyse, fanjunkare på aktiv stat, en köksföreståndare, fanjunkare på aktiv stat, en matsalsfurir, furir, en befälhavare för handräckningsavdelningen, korpral, ett biträde åt furageuppbördsmannen, korpral; samt av följande pensionerade personal: en vapenunderofficer, pensionerad underofficer, ett biträde till regementsintendenten, pensionerad underofficer, en furageuppbördsman, pensionerad underofficer.

376 Liksom vid infanteriet synes det även beträffande kavalleriet nödvändigt att inrätta en befattning såsom regementskassör på aktiv stat. En sammanställning av det i enlighet med anförda beräkningar erforderliga antalet regementsofficerare samt stabs- och förvaltningspersonal vid kavalleriregementena framgår av nedanstående tabell. <-.-officerare Kategori

O: •<

CD

SS rt- CD 3 t

9 S3

tp_

o'

CD

Summa

"g 3 p :

9 -1 CD

CD

Livregementet till häst och Skånska ka valleriregemen tet. P e r s o n a l på a k t i v stat. Regementschef Regementsofficer Regementskvartermästare Adjutant hos regementsofficeren Regementsadjutant, tillika vapenofficer m. m.... Regementskassör Väbel Köksföreståndare Matsalsfurir Befälhavare för handräckningsavdelningen Biträde åt furageuppbördsmannen

!

TJX

£.§P

UT>

Under,~ officerare tv CD D T <JC)

II

O J£ 2 CD o: » i-i B_ 3

*>3 P

«3 3" B

hej

c

W ol-S •c hl

or

S-

P

CD"

CD

1 1 1 1 1 1 1 1 1

1¶Pensionerad personal. Expeditionsunderofficer i regementsexpeditionen Vapenunderofficer Biträde åt regementsintendenten Furageuppbördsman Summa Livregementets husarer och dragonregemente.

Underbefäl

1 1 2

1 1 1 1 4

Norrlands

P e r s o n a l på a k t i v stat. Regementschef Regementso fficer Regementskvartermästare Regementsadjutant, tillika vapenofficer m. m.... Regementskassör Väbel Köksföreståndare Matsalsfurir Befälhavare för handräckningsavdelningen Biträde åt furageuppbördsmannen Summa Pensionerad personal. Expeditionsunderofficeri regementsexpeditionen Vapenunderofficer Biträde åt regementsintendenten Furageuppbördsman Summa

1 ~1 1 1 1 1 1 1

2 1 1 1 1 4

1 1 2

377 Samma kategorier beställningsmän som hittills böra alltjämt beräknas, alltså sjukvårds-, hovslagar-och vapenhantverkarmanskap. Därtill bör komma tyghantverkarmanskap såsom biträde till den med hänsyn till kavalleriregementenas betydande bilpark föreslagna tyghantverkaren. Enligt nu gällande försvarsordning skall vid varje regemente finnas följande antal beställningsmän: Kategori

Purirer

Korpraler

Meniga

Livregementet till häst, Skånska kavalleriregementet, Livregementets husarer. Sjukvårdsfurir Sjukvårdskorpral Sjukvårdsryttare Hovslagarfurir Hovslagarkorpraler Hovslagarryttare Vapenhantverkarkorpral Summa Norrlands

dragonregemente.

Sj ukvårdsfurir Sjukvårdskorpral Sjukvårdsryttare Hovslagarfurir Hovslagarkorpraler Hovslagarryttare Vapenhantverkarkorpral Summa

Med hänsyn till personal- och häststyrkan i den föreslagna organisationen synas Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet böra erhålla samma antal beställningsmän, som nu finnes vid Norrlands dragonregemente, under det att återstående regementen erhålla det antal, som för närvarande upptagits vid de tre övriga kavalleriregementena. Vid samtliga kavalleriregementen bör härutöver tillkomma en tyghantverkarkorpral. Med tillämpning av samma grunder för beställningsmännens rekrytering, som föreslagits för infanteriet, skulle för kavalleriet böra upptagas utöver behovet av fast anställt underbefäl i övrigt det antal beställningar, som framgår av nedanstående tablå. Regemente

Furirer

Korpraler

Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet

5¶Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente

5¶En sammanfattning av vad ovan anförts ger vid handen det befälsbehov vid varje regemente, som efterföljande tabell utvisar. I tabellen har jämväl 1

Vid Livregementet till h ä s t 2 st., varav den ene avsedd för ridskolan.

378 upptagits det tillägg för utom regementet beordrad personal, vilken i annat sammanhang beräknats, samt den reserv av personal, som, enligt vad under »Allmänna grunder» framhållits, måste anses erforderlig. Underofficerare

Officerare

Kategori

O: <S CO

• P"

3 » 9 3 3 £* f-tCD

CD 1

o" i CD H

hl

Livregementet till häst och kavalleriregementet.

p: P H

c"

t <i 3

CD

3H 3

?

CD

1 Summa

1 Summa

1 Avrundat

— —

5 % (2'5 %) i r e s e r v

TJX CD 1-1 <JQ C» P

häl

2_

W

o >-s •Ö

hl' o ii

1-i p

CD

1-3

1 5 5

2 5 2

8 5 11-3 42

0-4

3 W 9 -1

B

CD l-i

o

—

7-3

0-5

6 1

2 0-5

0-6

2-i

10-5 1 9 2

8-9 1 1 9 4 4 i 4 6 i

1-3

1 4 5

2 5 2

7-5 1 0 8 37

41 Oo

lo

Norrlands

P e r s o n a l för s k v a d r o n e r n a s m. m. utbildning Regementsofficerare, stabs- och förvaltningspersonal Beställningsmän Utom regementet beordrad personal

—

1 Summa

—

1 Summa

1 Avrundat

kavalleriregementena

—

5 % (2-5 %) i r e s e r v

S u m m a för

i"

re* p —i 3 >r J3 3> !Z- Pm CT5 CD

Skånska

P e r s o n a l för s k v a d r o n e r n a s m. m. utbildning Regementsofficerare, stabs- och förvaltningspersonal Beställningsmän Utom regementet beordrad personal

Livregementets husarer och dragonregemente.

ha

O TJX

J» O:

Underbefäl

7-3

17-3

0-4

0-9

2 0-5

0-4

8-4 18-2

7-9 1 0 8 3 8 9 42

—

176 Antalet meniga volontärer kan icke vid kavalleriet såsom vid infanteriet beräknas allenast efter behovet av underbefäl utan måste sättas förhållandevis betydligt högre, dels med hänsyn till kraven på stamhästarnas utbildning och vård, dels med hänsyn till att vicekorpraler saknas vid kavalleriet. Enligt 1925 års härordning utgör antalet volontärer vid vartdera Livregementet till häst, Skånska kavalleriregementet och Livregementets husarer 150 och vid Norrlands dragonregemente 225, vilket i medeltal per skvadron utgör 45. Enär detta antal enligt erfarenheten visat sig lämpligt med avseende på förhållandena vid en skvadron om 130 hästar, synes det fortfarande böra gälla för de beridna skvadronerna vid Livregementet till häst och Skånska kavalleri-

379 regementet. I proportion härtill skulle vid de 114 hästar starka skvadronerna vid Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente erfordras 39 volontärer. Sammanlagda volontärstyrkan skulle efter dessa grunder uppgå till 762. Till denna summa måste läggas dels 28 meniga beställningsmän (jfr tabellen överst å sid. 377), dels ett antal av minst 7 volontärer vid var och en av de fyra pansarbilskvadronerna. Fredsbehovet för kavalleriet av meniga volontärer skulle enligt dessa grunder bliva 818, fördelade sålunda: Livregementet till häst 240 Skånska kavalleriregementet 240 Livregementets husarer 169 Norrlands dragonregemente 169 Summa 818 Krigsorganisationens behov av aktiv personal i förhållande till här beräknat fredsbehov framgår av nedanstående tabell, vid vars uppgörande i fråga om krigsorganisationen de beräkningsgrunder tillämpats, vilka i annat sammanhang angivits.

W

O: <2:. O: g <CD ^a C•<D £. *i o 4

P

3 SSJ" <*

tv

p:

2.H : en ° 1

P~

2 » 3 3

D V CD p erej

-i CD

8 '

Manskap

Underofficerare

Officerare

>-!

P=

o

P

p

p'

£P •i

3 CO

Underbefäl

TJX

•<

CD >-i CD

P

a"

B

o o"

W ol-l

hr;

CR

B p: 1

•1

SL

CD

CD

hl

o

i-S

CD

2 4

Krigsbehov Fredsbehov

2 2

4 2

36 38

75 74

— 30 4 I 34

44 46

156 166

160 176 j 8 1 8

För att kunna vederbörligen tillgodose såväl krigs- som fredsbehovet vill försvarskommissionen föreslå de stater, som framgå av efterföljande tablå.

O: Ä cB CD ° 1-1 B g. p o ? H

•4

o' ii CD

hl

—

i2:

3 B"

t-

p: B •i

»v CD P aq OI

CD

&I *f

p jB B 3 DT P i-i CD

9 3

14 14 13 13

5 5 5 5

1 1 1 1

8 8 7 7

1 1 1 1

—

1 1

10 10 8 8

Summa

1 1

p : Ut p i-< CD

L i v r e g e m e n t e t till h ä s t Skinska kavalleriregementet Livregementets husarer Norrlands dragonregemente.

Manskap

Underofficerare

Officerare

CD •i

DT P i-(

TJX

Underbefäl

CD

hrj CD P 3

oI-i H

< o o" B

Si

B

'•d

CD i-)

B CO

2,5' 5? 3

o 2 m •i P l-J CD

~ P

Cu CD

i"!

SL ST

12 12 10 10

41 41 37 37

42 2 3 1 42 2 3 1 3 8 169 3 8 169

4 4 4 4

160 8 0 0

16 CD

H

o

H

CD i-(

Artilleriet. x Nuvarande organisation. Enligt bestämmelserna för artilleriets ständiga indelning i fred äro artilleriregementena organiserade :

Beträffande luftvärnsartilleriet hänvisas till kap. V.

380 fördelningsartilleriregementena (Svea, Göta, Wendes och Norrlands artilleriregementen) på tre divisioner var och en om två batterier, Norrbottens artillerikår på två batterier, Smålands arméartilleriregemente på tre divisioner om inalles åtta batterier, Gotlands artillerikår på tre batterier samt Bodens artilleriregemente på tre bataljoner om vardera två kompanier. Den aktiva befälspersonalen m. fl. vid artilleriet — bortsett från civilmilitär och civil personal samt musikpersonal — enligt nu gällande härordning framgår av nedanstående tablå.

Kategori

Norrbottens artillerikår

Fördelningsartilleriregemente

Smålands arméartilleriregemente

Gotlands artillerikår

Aktiv personal. Officerare. 1 1 2 11 18 8

Överste och chef Överstelöjtnant Maj orer Kaptener Löjtnanter Underlöjtnanter och fänrikar.

}

1 1 2 13 22 9

5 9 3

10 20

3 7

5 9 10 20

13 26 35 113

5 10 14 71

1 2 2 1 3 3 2 4 3

1 1 1

>! 4 7 2

1¶Un derofficerare. O

8 V17

Styckjunkare Sergeanter ...

Manskap. a) U n d e r b e f ä l o c h m e n i g a F u r i r e r av 1. klassen F u r i r e r av 2. klassen Konstaplar Volontärer

13 26 36 105

b) B e s t ä l l n i n g s m ä n : Sjukvårdsfurir av 2. klassen ... Sjukvårdskonstaplar Sjukvårdsartillerister Hovslagarfurir av 2. klassen... Hovslagarkonstaplar Hovslagarartillerister Hantverksfurirer av 2. klassen Hantverkskonstaplar Hantverksartillerister

1 2 3 3 1 3 4 1 2 2

1 1

— 1 1

— — —

— 1 1 2 2 2

Pensionerad personal. Expeditionsunderofficer Vapenunderofficer Tygunderofficer Biträde åt regementsintendenten Furageuppbördsman Kasernunderofficer, väbel 1 2 3

1 1 1 1 1

}

—

1 1 1 1

—

*{

Vid Vendes artilleriregemente 18. Vid Vendes artilleriregemente 14 resp. 27. Vid Svea artilleriregemente 2, varav 1 avsedd för generalstabens stall.

1 1

— — —

381 Försvarskommissionen. Enligt vad i föregående avdelning framhållits, föreslår försvarskommissionen, att artilleritruppförbanden i fred organiseras Svea, Göta, Wendes och Norrlands artilleriregementen — fördelningsartilleriregementena — samt Smålands arméartilleriregemente på regementsstab, fyra divisioner om divisionsstab och två batterier, samt ett yrkesbatteri; Norrbottens och Gotlands artillerikårer på kårstab samt en division om divisionsstab och tre batterier; samt Bodens artilleriregemente på regementsstab, tre bataljoner om bataljonsstab och två kompanier, samt ett yrkeskompani. Av de till linjetjänst uttagna värnpliktiga bör en del inkallas till tjänstgöring under vinterhalvåret. Storleken av denna kontingent bör vid fördelningsartilleriregementena beräknas så, att utbildningen lämpligen kan förläggas till ett batteri, d. v. s. till omkring 80 man. Yid Norrbottens och Gotlands artillerikårer bör vinterkontingenten med hänsyn till den mindre totala värnpliktskontingenten icke sättas högre än 50 man. Vid Smålands arméartilleriregemente, där den vinterinryckande kontingenten avses som övningstrupp till artilleriets skjutskola, bör antalet inryckande värnpliktiga beräknas till omkring 150 man. Antalet värnpliktiga, som vid Bodens artilleriregemente bör inkallas till tjänstgöring under vinterhalvåret, bör av skäl, som framhållas å sid. 223 och 224, beräknas till omkring 160 man. Den ungefärliga storleken av de sommarinryckande kontingenterna samt därav betingat antal utbildningsenheter för de värnpliktiga i linjetjänst bliva därefter: T r u j) p f ö r b a n d

Antal inryckande värnpliktiga

Antal utbildningsenheter (batterier)

400 140 400 100 280

5 2 5 2 3

Fördelningsartillerirogementena Norrbottens artillerikår Bodens artilleriregemente

Yid fördelningsartilleriregementena och Smålands arméartilleriregemente bör ett batteri avses för specialutbildning av signalister, observatörer m. fl. samt övriga fyra batterier för annan värnpliktsutbildning. Yid dessa batterier erfordras enligt de beräkningsgrunder, som tidigare anförts, minst följande befälspersonal: StvckKaptener Subaltern-i »n \i lunkare • x. officerare

Batteri

1¶Ett batteri Tre batterier Ett specialbatteri

1 3 1 Summa

r, Sergeanter

3 1

3 2

5 15 6

5 15 7

f

Konstaplar

!

2 6 4

Furirer

382 Yid vart och ett av ifrågavarande regementen tillkommer under sommaren för utbildning av studenter och likställda ett batteri. För detta erfordras följande befälspersonal: 1 kapten, 2 sergeanter, 3 subalternofficerare, 6 furirer, 1 styckjunkare, 6 konstaplar. Utbildningen under sommaren av volontärartilleristerna bör vid varje regemente förläggas till ett batteri. Härför erfordras: 1 kapten, 1 sergeant, 2 subalternofficerare, 5 furirer, 1 styckjunkare, 5 konstaplar. Yidare bör för utbildningen av konstapelselever avses likaledes ett batteri under sommaren. Det härför beräknade befälsbehovet utgör: 1 kapten, 1 sergeant, 2 subalternofficerare, 4 furirer, 1 styckjunkare, 4 konstaplar. Slutligen erfordras vid yrkesbatteriet för omhändertagandet av ersättningsreservens värnpliktiga: 1 kapten, 2 furirer, 1 styckjunkare, 1 konstapel. Sammanfattat blir befälsbehovet för utbildningen vid batterierna vid fördelningsartilleriregementena och Smålands arméartilleriregemente det i nedanstående tabell angivna. SubalternKaptener officerare

Batteri

Styckjunkare

Sergeanter

Furirer

Konstaplar

Fem värnpliktsbatterier E t t studentbatteri E t t batteri volontärartillerister E t t b a t t e r i konstapelselever... Ett yrkesbatteri

5 1 1 1 1

12 8 2 2

5 1 1 1 1

6 2 1 1

26 6 5 4 2

27 6 5 4 1

Summa

43 Yid Norrbottens och Gotlands artillerikårer är det, såsom i annat sammanhang angivits, icke nödvändigt att under sommarhalvåret organisera ett särskilt batteri för specialutbildning av signalister, observatörer m. m. Denna utbildning kan i stället bedrivas vid ett av de två värnpliktsbatterierna. Särskild befälspersonal måste emellertid beräknas för nämnda specialutbildning. För utbildningen vid nämnda batterier erfordras därför följande befälspersonal : Kaptener

Batteri

E t t batteri Ett b a t t e r i Specialskola Summa

Subalternofficerare

Styckjunkare

Sergeanter

Furirer

Konstaplar

1 1

2 2 2

1 1

1 1 1

4 4 2

4 4 3

383 Yid dessa kårer avses utbildningen under sommarskolan av volontär artillerister, av konstapelselever samt av studenter och likställda att försiggå vid ett batteri. Befälsbehovet härför utgör: 1 kapten, 3 subalternofficerare, 1 styckjunkare,

2 sergeanter, 5 furirer, 5 konstaplar.

För utbildningen under sommarskolan vid Norrbottens och Gotlands artillerikårer erfordras alltså vid vardera kåren följande befälspersonal: Subaltern- I StyckKaptener officerare ! junkare

Batteri Två värnpliktsbatterier Ett batteri fast anställt manskap och studenter j Summa

Sergeanter! Furirer ' Konstaplar

10 1 3

16 Yid Bodens artilleriregemente avses för värnpliktsutbildningen under sommarskolan tre kompanier. Till det ena kompaniet förlägges specialutbildning av signalister, observatörer m. fl., till de två återstående kompanierna övrig värnpliktsutbildning. Det erforderliga befälsbehovet härför utgör: Kaptener

Batteri

E t t kompani E t t kompani Ett specialkompani Summa

SubalternStyckofficerare j junkare 2 2 4 8

1 1 1 3

Sergeanter

Furirer

Konstaplar

5 6

5 5 7

17 O

För utbildning av studenter och likställda under sommaren tillkommer ett kompani. För utbildningen erfordras: 1 kapten, 2 sergeanter, 3 subalternofficerare, 6 furirer, 1 styckjunkare, 6 konstaplar. För volontär ar tiller isternas utbildning vid ett kompani under sommaren erfordras vidare: 1 kapten, 1 sergeant, 2 sr.balternofficerare, 5 furirer, 1 styckjunkare, 5 konstaplar. Fet kompani, som avses för konstapelselever, kräver för utbildningen: 1 kapten, 1 sergeant, 2 subalternofficerare, 4 furirer, 1 styckjunkare, 4 konstaplar.

384 Slutligen erfordras liksom vid övriga artilleriregementen ett yrkeskompani för omhänderhavandet av ersättningsreservens värnpliktiga. För detta kompani avses: 1 kapten, 2 furirer, 1 styckjunkare, 1 konstapel. Yid Bodens artilleriregemente erfordras alltså under sommarskolan för kompaniernas utbildning i tabellen nedan upptagen befälspersonal: Kompani

Kaptener

Subaltern- > Styck- i 0 I - i Sergeanter rn officerare junkare

Furirer

Konstaplar

Tre värnpliktskompanier E t t studentkompani E t t kompani volontärartillerister E t t kompani konstapelselever E t t yrkeskompani

3 1

8 3

3 1

4 2

16 6

17 6

1 1 1

2 2

1 1

5 4 2

5 4 1

Summa

1 1 1 7

33 Yad regementsofficerarna^ stabs- och förvaltningspersonalen 7n.fi. beträffar, böra dessa beräknas enligt motsvarande grunder som tidigare anförts beträffande infanteriet. Innan försvarskommissionen går närmare in på här ifrågavarande personal, har den ansett sig böra till behandling upptaga frågan om kårchefernas vid artilleriet tjänsteställning. Då, såsom nedan närmare kommer att påvisas, var och en av cheferna för Norrbottens och Gotlands artillerikårer under sig bör hava en divisionschef — major — böra de själva innehava lägst överstelöjtnants grad. Något skäl att bestämma tjänsteställningen högre än överstelöjtnant för chefen för Norrbottens artillerikår torde icke föreligga. Yad däremot chefen för Gotlands artillerikår beträffar, är han avsedd att vid mobilisering ingå såsom artillerichef i försvarschefens på Gotland stab. Han kommer i anledning härav att handhava det artilleristiska förberedelsearbetet för Gotlands försvar och därvid att få meddela anvisningar till befälhavaren för de delar av kustartilleriet, som kunna komma att ställas till försvarschefens förfogande. På grund av härmed förenade, ansvarsfulla ställning bör chefen för Gotlands artillerikår kunna vara antingen överste eller överstelöjtnant. För varje division (bataljon) bör avses en regementsofficer såsom divisionschef (bataljonschef). Yid fördelningsartilleriregementena samt Smålands arméartilleriregemente och Bodens artilleriregemente bör en av dessa avses att vid förfall för regementschefen vara dennes ställföreträdare. Med hänsyn härtill bör ifrågavarande officer hava högre tjänsteställning än övriga regementsofficerare, varför han bör vara överstelöjtnant. Av samma skäl som anförts beträffande infanteriet, bör även vid artilleriregemente regementschefens närmaste biträde — regementskvartermästaren — erhålla regementsofficers tjänsteställning samt benämnas regementsstabschef. Yid artillerikårerna bör dock såsom sådan placeras en äldre kapten.

385 Med hänsyn härtill bör antalet regementsofficerare - - utom regements(kår-)chefen — beräknas till vid fördelningsartilleriregementena och Smålands arméartilieriregemente en överstelöjtnant och fyra majorer, vid vardera av Norrbottens och Gotlands artillerikårer en major, vid Bodens artilleriregemente en överstelöjtnant och tre majorer. Till regementschefens och divisions-(bataljons-)chefernås förfogande erfordras samma adjutanturpersonal som enligt gällande organisation, nämligen till regements-(kår-)chefens förfogande — förutom regementsstabschefen — en regementsadjutant — subalternofficer — samt en expeditionsunderofficer (pensionerad), till divisions-(bataljons-)chefs förfogande en divisionsadjutant — subalternofficer — samt en stabsunderofficer. Såsom divisionsadjutant placerad subalternofficer bör dock förutom sin tjänst vid divisionsexpeditionen även deltaga i utbildningsarbetet. Särskild officer för divisionsadjutantsbefattning har därför icke beräknats, utan har härtill avsetts vid batteri tjänstgörande subalternofficer. För handläggning av mobiliseringsärenden avses vid infanteriregementena en särskild regementsofficer på aktiv stat, vilken till sitt förfogande har dels en pensionerad regementsofficer och dels en kapten på aktiv stat. Yid artilleriregementena är omfattningen av hithörande arbete väsentligt mindre än vid infanteriregementena, främst beroende därpå, att någon handläggning av ärenden med landstormens mobilisering knappast förekommer. Yid artilleriet kan därför mobiliseringsarbetet anförtros åt en regementsofficer, som samtidigt är divisionschef. Detta förutsätter dock, att denne får till sitt förfogande åtminstone en kapten och en underofficer (styckjunkare) på aktiv stat, vilka avses uteslutande för detta arbete. Försvarskommissionen har därför räknat med en kapten på aktiv stat såsom mobiliseringsofficer och en styckjunkare, likaledes på aktiv stat, såsom mobiliseringsunderofficer. Såsom vapenofficer bör i fortsättningen liksom hittills avses en kapten på aktiv stat. Till dennes förfogande erfordras en vapenunderofficer och en tygunderofficer, vilka dock kunna vara pensionerade underofficerare. Yid Norrbottens och Gotlands artillerikårer kunna befattningarna såsom vapenunderofficer och tygunderofficer förenas hos en och samma pensionerade underofficer. Den hittills vid Norrbottens artillerikår tillämpade anordningen att med expeditionsunderofficersbefattningen förena befattningen såsom vapenunderofficer bör alltså upphöra och expeditionsunderofficeren vid denna kår, i likhet med vid övriga artilleritruppförband, helt frigöres från befattningen med vapenvården. Av skäl som tidigare framhållits, bör även vid artilleriregementena — dock ej vid kårerna — till regementsintendentens förfogande ställas en på stat anställd regementskassör. Liksom hittills fordras vidare vid samt1282 35

A-25

386 liga artilleritruppförband en pensionerad underofficer såsom biträde åt regementsintendenten . För befattningen såsom väbel samt uppbördsman för bränsle och lyse bör fortfarande liksom hittills avses en styckjunkare. Liksom förut framhållits beträffande infanteriet, erfordras även vid artilleritruppförbanden en köksföreståndare — sergeant — samt en furir som biträde åt denne, ävensom en sjukvårdsförrådsunderofficer och ett biträde åt förrådsförvaltaren, båda sergeanter. Yid de hästanspända artilleritruppförbanden bör vidare en styckjunkare på aktiv stat avses såsom hovslagarunderofficer. Slutligen erfordras vid varje fördelningsartilleriregemente en uppbördsman för furage m. m., lämpligen såsom hittills pensionerad underofficer. Det i enlighet med anförda beräkningar erforderliga antalet regementsofficerare, förvaltningspersonal m. m. framgår av efterföljande tablåer. Fördelningsartilleriregemente. Officerare Kategori

Underbefäl

Underofficerare

Subal- RegeÖversteKapteÖverste löjtnant Majorer ner tern- ments- Styck- Serofficer kassör junkare geanter

Personal på aktiv

Furir

stat.

Regementschef Divisionschefer Regementsstabschef Regements adjutant Stabsunderofficerare Mobiliseringsofficer Mobiliseringsunderofficer Regementskassör

1 1

3 1 1 4 1 1 1 1

Väbel

1 1

Matsalsfurir Sjukvårdsförrådsunderofficer Förrådsunderofficer Hovslagarunderofficer ... Summa Pensionerad

1 1 1 1 1

personal.

Expeditionsunderofficer.. Vapenunderofficer Tygunderofficer Biträde åt regementsintendenten Furageuppbördsman m.m.

1 1

Summa

1 1 1

387 Norrbottens artillerikår. Underofficerare

Officerare

Underbefäl

Kategori Överstelöjtnant

Personal på aktiv

Major

Kaptener

Subaltern- Styckofficer junkare

Sergeanter

Furir

stat.

Kårchef Divisionschef Regementsstabschef

1 1 1 1 1

Stabsunderofficer 1 1

Mobiliseringsunderofficer Vapenofficer Väbel Köksföreståndare Matsalsfurir Sjukvårdsförrådsunderofficer Förrådsunderofficer Hovslagarunderofficer ... Summa Pensionerad

1 1 1 1 1 1 1 1

personal.

Expeditionsunderofficer .. Vapenunderofficer tillika tygunderofficer Biträde åt regementsintendenten

1 Summa

1 1

För Gotlands artillerikår gälla samma siffror, dock med den skillnaden, att kårchefen bör uppföras som antingen överste eller överstelöjtnant samt att någon hovslagarunderofficer icke ifrågakommer.

388 Smålands arméartilleriregemente. Officerare K ategori Överste

Personal på aktiv

Subal- RegeÖversteMajorer Kapte- tern- ments- Styck- Serlöjtnant ner officer kassör junkare geanter

Furir

stat.

Regementschef Divisionschefer Regementsstabschef Regementsadjutant Stabsunderofficerare Mobiliseringsofficer Mobiliseringsunderofficer Regementskassör Vapenofficer Väbel Köksföreståndare Matsalsfurir Sjukvårdsförrådsunderofficer Förrådsunderofficer

1 Summa

1 Pensionerad

Underbefäl

Underofficerare

3 1 1 4 1 1 1 1 1 1 1 1 1

personal.

Expeditionsunderofficer .. Vapenunderofficer Tygunderofficer Biträde åt regementsintendenten

1 l 1

Summa

—

För Bodens artilleriregemente gälla samma siffror, dock med den skillnaden, att antalet divisionschefer (majorer) bör vara 2 och antalet stabsunderofficerare (sergeanter) 3. I fråga om beställningsmän böra samma kategorier som hittills alltjämt beräknas, alltså sjukvårds-, hovslagar- och hantverksbeställningsmän. Enligt gällande försvarsorganisation skall vid artilleritruppförbanden finnas följande antal dylikt manskap: Svea, Göta, Smålands Wendes och arméNorrlands Norrbottens artilleriartillerirege- artillerikår regemente menten

K a t e g o r i

Sjukvårdsfurir av 2. klassen Sjukvårdskonstaplar Sjukvårdsartillerister Hovslagarfurir av 2. klassen Hovslagarkonstaplar Hovslagarartillerister Hantverksfurirer av 2. klassen ... Hantverkskonstaplar Hantverksartillerister

1 2 3 J l 3 4 1 2 2

Summa

1 1 1 1

4¶Gotlands artillerikår

Bodens artilleriregemente

1 2 2 1 3 3 2 4 3

1 1 1

1 2 3

1 1 2 2 2

1 1 2 3 3

16 Vid Svea artilleriregemente 2, av vilka 1 avses för n u v a r a n d e generalstabens stall.

389 Erfarenheterna under de senaste åren hava givit vid handen, att sjukvårdsoch hovslagarpersonalen vid Norrbottens artillerikår beräknats för knappt, varför denna bör utökas med en sjukvårdsfurir samt en hovslagarfurir. Enär Smålands arméartilleriregementes organisation i allt väsentligt överensstämmer med fördelningsartilleriregementenas, bör för det förra avses samma antal sjukvårdsbeställningsmän som för de senare. Sedan motoriseringen vid Smålands arméartilleriregemente nu genomförts, inskränker sig hovslagarbeställningsmännens verksamhet här liksom vid Gotlands artillerikår och Bodens artilleriregemente till vården av för befälets utbildning avsedda hästar. Vid dessa truppförband bör därför upptagas endast en hovslagarkonstapel. Enligt erfarenheterna från nu gällande organisation är vidare den nuvarande hantverkspersonalen otillräcklig. E n ökning av denna personals antal med 2—3 per artilleritruppförband synes därför nödvändig. I nedanstående tabell har gjorts en sammanställning av behov av beställningsmän vid artilleritruppförbanden i enlighet med ovan anförda synpunkter. Svea, Göta, Smålands Wendes och arméNorrlands Norrbottens artilleriartillerirege- artillerikår regemente menten

K a t e g o r i

Sj ukvårdsfurir Sjukv&rdskonstaplar . Sjukvårds artillerister Hovslagarfurir Hovslagarkonstaplar Hovslagarartillerister Hantverksfurirer Hantverkskonstaplar Hantverksartillerister Summa

Gotlands artillerikår

Bodens artilleriregemente

1 2 3 1 3 4 2 2 3

3 5 4

2 3 3

3 3 4

17 Av liknande skäl som förut anförts beträffande infanteriet, böra beställningsmännen inberäknas i manskapsgruppen i övrigt med angivande av det antal, som bör förordnas till beställningsmän. Det antal beställningsmän, som vid artilleritruppförbanden bör upptagas utom behovet av fast anställt underbefäl i övrigt, utgör alltså: T r u p p f ö r b a n d

Antal befälsbeställningar

11 6 12 8 10

Beställningarna synas böra uppdelas i lika antal furirs- och konstapelsbeställningar.

390 Till antalet meniga beställningsmän har hänsyn icke tagits, då dessa inräknas i antalet volontärer. E n sammanfattning av vad ovan anförts ger vid handen det befälsbehov vid de olika artilleritruppförbanden, som framgår av nedanstående sammanställning. I tabellerna har jämväl upptagits tillägg för utom truppförbandet beordrad personal samt den reserv av personal, som, enligt vad under »Allmänna grunder» framhållits, måste anses erforderlig. Svea, Göta, Wendes och Norrlands artilleriregementen. Officerare K a t e g o r i

O:

O: < TO >*,

TO S" TO 5 •<

Personal för batteriernas utbildning ... Regementsofficerare, stabs- och förvaltningspersonal Beställningsmän Utom truppförbandet beordrad personal

1 Summa

5 % (2*5 %) i reserv

TJX

Q

ti

I-i

o: *i

O

TO TO B TJX

TO pr

o

«5! c' a S*

>-i

cr>? s» B

CQ

1 6 10

5 3

— — —

0-8

1-7

— 0-7

a

9 *Ö 9~ >i

TO

4 H

w o

TO H

9 1

Underbefäl

TJX

w

a *-. a TO a >-< TO sa

o'

i-i

Underofficerare

lo

3-o

1-3

Summa

4 158 34 7

1 13 7 21

523 Avrundat

21 Norrbottens artillerikår. Underofficerare

Officerare O:

-< n H

K a t e g o r i

S> C:

K o

•-<

a

= 3

Personal för batteriernas utbildning Regementsofficerare, stabs- och förvaltningspersonal Beställningsmän Utom truppförbandet beordrad personal Summa

5 % (2-5 %) i reserv Summa Avrundat

0-4

0-7

0-3

0-5

74 14 7

391 Smålands arméartilleriregemente. Underofficerare

Officerare O: •<

K a t e g o r i

O: <

ro i-i ca

TO

H

ro 3" 9 3

i-i

1¶U t o m truppförbandet beordrad personal Summa