Den ekonomiska och sociala utvecklingen under år 1934

V>N<? CO •

'OT* National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades pa Kungl. biblioteket ar 2012

ö STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1935: 51 SOCIALDEPARTEMENTET

D E N EKONOMISKA OCH S O C I A L A U T V E C K L I N G E N U N D E R Å R 1934 AV

HAROLD

BUTLER

D I R E K T Ö R FÖR INTERNATIONELLA ARBETSBYRAN

S T O C K H O L M 19 3 5

Statens offentliga utredningar 1935 Kronologisk B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e å t g ä r d e r för s p a n n m å l s o d l i n g e n s s t ö d j a n d e , Marcus. 134 s. J O . B e t ä n k a n d e m e d förelag r ö r a n d e lån och årliga b i d r a g av s t a t s m e d e l för f r ä m j a n d e av b o s t a d s f ö r s ö r j n i n g för m i n d r e b e m e d l a d e b a r a r i k a familjer j ä m t e d ä r t i l l hö rande u t r e d n i n g a r . B e c k m a n . Si)*, 266 s. S. Kortfattad f r a m s t ä l l n i n g av o r g a n i s a t i o n s s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e d e n samhälleliga h j ä l p v e r k s a m h e t e n s o r g a n i s a t i o n m. m . B e c k m a n . 23 s. S. i. P r o m e m o r i a a n g å e n d e t i l l s y n e n över t a s t i g h e t s r e g i s t r e r i n g e n och f a s t i g h e t s b i l d n i n g e n . M a r c u s . 70 s. J u . 5. F ö r s l a g till ä n d r a d e b e s t ä m m e l s e r r ö r a n d e a l l m ä n n a h a n d l i n g a r s offentlighet. N o r s t e d t . 79 s. J u . G. A r b e t s l ö s h e t s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e . 2. Åtgärder m o t a r b e t s l ö s h e t , N o r s t e d t , x, 338, 32* s. S. 7. T e k n i s k - e k o n o m i s k a u t r e d n i n g a r r ö r a n d e v ä g v ä s e n d e t . Del 2. Broar. Hseggström. 130 s. K. 8. B e t ä n k a n d e m e d furslug a n g å e n d e å t g ä r d e r m o t s t a t s iientlig v e r k s a m h e t . I d u n . 406 s. J u . 9. B e t ä n k a n d e m e d förslag till o m o r g a n i s a t i o n av d e n h ö g r e s k o g s u n d e r v i s n i n g e n . P e r é u a , 164 s. J o . 10. Utredning och förslag ang&endä r u n d r a d i o n i Sverige. N o r s t e d t . 202 s. 13 k a r t o r . K . 11. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag angående Inrätt a n d e av e n s t a t s v e t e n s k a p l i g e x a m e n . M a r c u s . 8 0 s . E. 12. B e t ä n k a n d e m e d förslag till f ö r o r d n i n g a n g å e n d e allm ä n a u t o m o b i l t r a f i k . HEeggström. 227 s. K. 13. Y t t r a n d e n över p r e l i m i n ä r t förslag till lagstiftning o m a v b r y t a n d e av h a v a n d e s k a p . M a r c u s . (4), 132, 68 8. J u . 34. L a g b e r e d n i n g e n s förslag till lag om s k u l d e b r e v m . m . N o r s t e d t , v j , 211 s. J u . 15. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lagstiftning o m a v b r y t a n d e av h a v a n d e s k a p . M a r c u s . 192 s. J u . i';. K o n j u n k t u r u p p s v i n g e t s förlopp och o r s a k e r 1932—1934. Hseggström. ioo s. F i . 17. Y t t r a n d e och förslag r ö r a n d e f o r m u l ä r för t j ä n s t g ö r i n g s betyg som av l ä n s s t y r e l s e r n a utfärdas. B e c k m a n . 1 6 s . S . 18. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om a r b e t s a v t a l . I d u n . 220 e. s . 19. K u u g l . m e d i c i n a l s t y r e l s e n s u t l å t a n d e och förslag ang å e n d e f ö r e b y g g a n d e mödra- ooh b a r n a v å r d . Hasggs t r ö m . ioo B, S. 20, G r u n d e r för k o l l e k t i v och i n d i v i d u e l l p e n s i o n s f ö r s ä k r i n g . B e c k m a n , :2i, 24 s. II. 31. U t r e d n i n g a n g å e n d e i n f ö r a n d e av ett d a g o r d n i n g s i n s t i t u t m . m . N o r s t e d t . 98 s. J u . 32. U t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e frågan om avgift för M av b ö c k e r från b i b l i o t e k . IBeggsfröm. 59 s. I!. 23. B e t ä n k a n d e m e d förslag till m o t o r f o r d o n s f ö r o r d n i n g och vägtrafikstadga m . m. I d u n . 202 s. K. 2 -1. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d o r g a n i s a t i o n av d e n Btatliga v e r k s a m h e t e n för b e k ä m p a n d e av olovlig införsel av s p r i t d r y c k e r m. m. M a r c u s . lö:t s. PI. 2ö. F ö r s l a g till n y a a v l ö n i n g s b e s t ä m m e l s e r för ieke-ordinario b e f a t t n i n g s h a v a r e i n o m den a l l m ä n n a civilförv a l t n i n g e n . M a r c u s . £2 s. F i . B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e d e t s v e n s k a n a t u r s k y d d e t s o r g a n i s a tion ooh statliga f ö r v a l t n i n g . Uppsala. A l m q v i s t & W i k s e l l . 197 s. E . 27. B e t ä n k a n d e med fru-slag till ä n d r i n g i vissa d e l a r av u p p h a i i d l i i i g s f ö r o r d n i u g e n . Marcus. 55 s. F i . 28. U t r e d n i n g m e d förslag om c g n a h c m s k o n s u l e n l e r h o s h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n . L i n d s t r ö m . 88 s. J o .

förteckning

Betänkande angående husdjursförsöksverksainhetena o r g a n i s a t i o n . M a r c u s . 7.") s. J o . Berättelse över statens s p a n n m å l s n ä m n d s verksamhet m . m . u n d e r är 1934. M a r c u s . 62 t-. J o . B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om d o m k a p i t e l in. m . Hseggström. 151 s. K. J o r d b r u k s k r e d i t u t r e d n i n g e n . B e t ä n k a n d e m e d förslag till f ö r o r d n i n g om j o r d b r u k e t s k r e d i t k a s s o r m . m , Marcus, 132 s. J o . Kungl, m e d i c i n a l s t y r e l s e n s u t l å t a n d e och förslag au^ gående statsunderstödd dispensärverksamhet. Marcus. 52 s. S. B e t ä n k a n d e m e d vissa s y n p u n k t e r och förslag i fråga o m den p r i m ä r a f a s t i g h e t s k r e d i t e n . M a r c u s . 92 s. .lo. B e t ä n k a n d e o c h förslag r ö r a n d e v e r k s a m h e t e n v i d s k y d d s h e m m e n m . m. F ö r r a d e l e n . S k y d d s h e m m e n s o r g a n i s a t i o n m. m . N o r s t e d t . 93 s. S. Betänkande angående råvaruförsörjning, produktion och och arbfitnrfl-ntnl arbetarantal m m,. na. vid s k o g s i n d u s t r i e r n a , Iidduunn.. 270 s. S. 1934 å r s n ä m n d för s t ä d n i n g s u t r e d n i n g . F ö r s l a g rör a n d e a l l m ä n n a g r u n d e r för o r d n a n d e t av s t ä d n i n g s ! och r e n g ö r i n g s a r b e t e t i n o m v i s s a s t a t l i g a Umbetslokaler; i S t o c k h o l m s a m t b e r ä k n a n d e t av e r s ä t t n i n g för n ä m n d a a r b e t e . M a r c u s . 39 s. F I . B e t ä n k a n d e m e d förslag till o r d n a n d e av Sveriges förs v a r s v ä s e n d e . Del 1. I n l e d a n d e a v d e l n i n g m . m . Beckman. vij, 301 s. F ö . B e t ä n k a n d e m e d förslag till o r d n a n d e av Sveriges förs v a r s v ä s e n d e . Del 2. A r m é o r g a n i s a t i o n e u . B e c k m a n . v i j , 051 s. F ö . B e t ä n k a n d e m e d förslag till o r d n a n d e av Sveriges försvars väsende. Del 3. M a r i n o r g a n i s a t i o n e n . B e c k m a n . iv, 203 s. FÖ. B e t ä n k a n d e med förslag till o r d n a n d e av Sveriges försvarsv-iseude. Del 4. F l y g v a p n e t s o r g a n i s a t i o n . Beckm a n . iv, 229 s. FÖ. B e t ä n k a n d e ined förslag till o r d n a n d e av Sveriges för s v a r s v ä s e n d e . . Del 5» V ä r n p l i k t e n m. m . Bilagor. Beckman, iv, 202 s. F ö . B e t ä n k a n d e m e d förslag till o r d n a n d e av Sveriges förs v a r s v ä s e n d e . Del 0. S ä r s k i l d a y t t r a n d e n . B e c k m a n . i i j . 420 s. FÖ. B e t ä n k a n d e med u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e folktfch s n i å s k o l e s e m i n a r i e r n a s o r g a n i s a t i o n m. m . M a n - u s . 405 s. E . U t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e l ä r o b ö c k e r v i d a l l m ä n n a l ä r o v e r k och f o l k s k i d o r ni. ti. u n d e r v i s n i n g s a n s t a l t e n M a n - u s . 102 s. 1 k a r t a . K. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e f o l k t a n d v å r d . I d u n . 195 s. S. Sociala j o r d u t r e d u i n g e n s b e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om ä n d r a d l y d e l s e av 4 och 5 §§ l a g e n d e n 18 j u n i 1925 a n g å e n d e förbud i vissa fall för bolag, f ö r e n i n g och stiftelse a t t förvärva fast e g e n d o m . M a r c u s . 113 s. J o . B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag o m a r b e t s t i d e n i jordb r u k och t r ä d g å r d s s k ö t s e l ( l a n t a r b e t s t i d s l a g ) m. ni. Idun. 140 s. S. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e ä n d r i n g a r i vissa d e l a r av h ä l s o v å r d s s t a d g a n s a m t a n o r d n a n d e av f ö r b ä t t r a d b o s t a d s i n s p e k t i o n i s t ä d e r och s t a d s l i k n a u d e s a m h ä l l e n m. m. B e c k m a n . 109*, 132 s. S . P r o m e m o r i a a n g å e n d e avveckling av b e s t å e n d e fideik o m m i s s . M a r c u s , iv, 60 s. J u . Den e k o n o m i s k a och sociala u t v e c k l i n g e n u n d e r å r 1934. Av H . B u t l e r . B e c k m a n . 4G s. (S.

A n m . Om s ä r s k i l d t r y c k o r t ej a n g i v e s , är t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil u t g ö r a b e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a till det d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n a v g i v i t s , t. ex, E. = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . = j o r d b r u k s - ; d e p a r t e m e n t e t . E n l i g t k u n g ö r e l s e n d e n 3 febr. 1922 a n g . s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g ( n r 98) u t g i v a s u t r e d n i n g a r n a i o m s l a g m e d e n h e t l i g färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1935: 51

SOCIALDEPARTEMENTET

DEN EKONOMISKA OCH S O C I A L A U T V E C K L I N G E N UNDER Å R 1934 AV

HAROLD

BUTLER

DIREKTÖR FÖR INTERNATIONELLA ARBETSBYRÅN

STOCKHOLM 1935 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [2047 35]

v-« , B t / 0>

OCKHOV

Följande framställning utgör en översättning av årsrapporten från direktören för Internationella Arbetsbyrån i Geneve, Harold Butler. En internationell översikt över arbetslöshetspolitiken och andra större socialpolitiska frågor under återhämtningsåret 1934 har synts vara av intresse ur svensk synpunkt, särskilt då den svenska arbetslöshetspolitiken däri ägnats stor uppmärksamhet.

I den svenska över-

sättningen ha vissa förkortningar företagits. SOCIAL DEPARTEMENTET.

3 FÖRSTA KAPITLET.

Inledning. Depressionens femte år har nått sitt slut utan att förhoppningarna om allmän återhämtning ha infriats. På det hela taget är det dock otvivelaktigt, att 1934 betecknade ett avgjort framsteg framför 1933. I de flesta länder har arbetslösheten varit stadd i kontinuerligt avtagande, produktionen i tillväxt, och valutakurserna ha alltmera stabiliserats. De länder, där vissa tecken på återhämtning kunnat iakttagas redan under året förut, ha under loppet av år 1934 gjort betydande framsteg; på en del håll började man rent av föreställa sig att depressionen kunde anses helt övervunnen. I intet land förekommo sociala eller ekonomiska omvälvningar av den art som framkallade revolutionen i Tyskland och krisen i Amerika 1933. Man kan alltså med rätta påstå att världens ekonomiska liv har kommit in i lugnare och djupare vatten, men det har ännu ingalunda nått det verkliga välståndets breda, jämnt flytande ström. Återhämtningen är i själva verket fortfarande mycket ofullständig. Det internationella handelsutbytet har ökats föga, om ens något, sedan 1933. Ofantliga kapitalreserver ligga fortfarande outnyttjade och ofruktbara. Växelkurserna äro visserligen fastare men dock ännu ostadiga. Det internationella handelsutbytets källsprång äro fortfarande praktiskt taget uttorkade. Alla dessa symptom visa, att man icke hyser stor tilltro till varaktigheten och stabiliteten hos de förbättringar i läget som hittills konstaterats. Några länder ha visserligen gjort framsteg men andra ha i stället gått tillbaka, och i de sistnämnda har den nervösa spänningen tydligt ökat. Även om ett eller två länder kunna sägas ha nedbragt sin arbetslöshetssiffra till det normala är detta dock ett rent undantagsförhållande. Det allmänna tillståndet kännetecknas tvärtom av modlöshet och felslagna förhoppningar. Världen famlar sig fram i fruktan och bekymmer. Den har inte fått förtroende till det nya ekonomiska system, som långsamt håller på att utveckla sig. Än mindre har den kunnat tro, att de senaste politiska omvälvningarna äro ägnade att lägga en stabil grund för fred och lugn utveckling. H u r stor osäkerheten och oron, återhämtningens värsta hinder, ännu äro, visas bäst av den ofantliga lättnad med vilken man tog emot de svaga tecken på internationellt samförstånd, som gjorde sig gällande i slutet av 1934, ävensom Saarfrågans avförande från den internationella diskussionen. År 1935 började därför med svag känsla av hoppfullhet, grundad på vissa symptom på en förbättring av det allmänna politiska läget och ökat ekonomiskt framåtskridande, men måhända också med en större förståelse än tidi-

gare för hur stora de hinder äro som ännu måste övervinnas innan man kan nå fram till en fullständig återhämtning. Nästan alla framsteg som hittills ha gjorts ha varit resultatet av de enskilda ländernas ansträngningar, och deras verkningar ha också begränsats till dessa. Men de ha hittills betytt föga för återställandet av den internationella handeln och de internationella kapitalrörelser, varförutan världen icke kan nå fullständigt eller varaktigt välstånd, Ur social synpunkt däremot har det gångna året varit av utomordentligt stor betydelse. Det har bekräftat några av de utvecklingstendenser, som alltsedan depressionens början successivt vunnit i styrka, och därigenom klarlagt den radikala förvandling, som det sociala tänkandet för närvarande genomgår. I föregående års rapport riktades uppmärksamheten på vissa av krisens aspekter, som tycktes vara av avgörande betydelse för socialpolitikens utveckling. Där påpekades bland annat att behovet av planhushållning, d. v. s. regeringens överlagda ingripande i det ekonomiska livets struktur och i den ekonomiska utvecklingen för att uppnå vissa sociala resultat, började bliva alltmera allmänt erkänt. Den fatalistiska tron på det välgörande i de ekonomiska krafternas fria spel efterträddes på alla håll av krav på systematisk kollektiv handling. Under trycket av den allmänna meningen hade man i det ena landet efter det andra övergivit laissez-faire-synpunkten i försöken att hejda depressionens härjningar, vilka underminerade den sociala stabiliteten genom att försämra levnadsstandarden. Ur dessa förhållanden härrörde försöken till planmässig penningpolitik, djärva program för offentliga arbeten, industriella nyskapelser på statligt initiativ och ofta under statlig ledning, statlig kontroll och ledning av jordbrukets produktion och avsättningsförhållanden, kontroll av utrikeshandeln, massunderstöd av de arbetslösa på statens bekostnad. I förra årets berättelse påvisades, att denna nya inställning till ekonomiska och sociala frågor, som gjorde sig starkt gällande i Tyskland, Italien, Japan, Sverige, Förenta Staterna och Sovjet-Unionen, och vilken uppenbarligen befann sig på frammarsch i många andra länder såsom Argentina, Australien och Storbritannien, var av stor betydelse. Den innebar en bestämd brytning med äldre tiders teori och praktik. Den visade, att krisen hade fört världen till en vändpunkt, från vilken ingen återvändo gavs. Den visade, att nutidens civiliserade stater icke vilja passivt åse förödelsen av den ekonomiska och sociala trygghet, vid vilken de ha blivit vana. De ha kommit att betrakta den redan uppnådda levnadsstandarden som ett minimum för mänsklig tillvaro och ingalunda som en tillfällig fördel, som kan njutas i goda tider men utan knot övergivas, när depressionen sätter in. Man ville, med andra ord, icke tolerera det gamla självreglerande ekonomiska systemet, om det icke kunde erbjuda garantier för välståndets uppehållande. När det misslyckades att göra detta var det statens plikt att gripa in, i samhällets intresse, och framför allt i de jordbruks- och industrigruppers intresse, vilka voro mest utsatta för krisens verkningar. Utvecklingen under 1934 måste sägas ha givit definitivt besked om denna nya inställnings realitet. I stället för att mattas, i och med att tecken på återhämtning visat sig, ha kraven på kollektiv handling och organisation tvärtom

6 ökat i styrka. Statens verkliga säkerhet anses nu inte längre bero blott på okränkbarheten av dess gränser utan också på dess förmåga att ge alla medborgare ordnade och säkra existensmöjligheter. Som en känd amerikansk journalist träffande har uttryckt saken: Uppgiften att uppehålla befolkningens levnadsstandard är nu statens fundamentala plikt i lika hög grad som att bevara det nationella oberoendet. Förr i tiden var den sociala strukturens motståndskraft mot ekonomiska påfrestningar nästan obegränsad, enär arbetslöshet, nöd och olyckor betraktades som hemsökelser från en blind försyn, vilka icke voro möjliga att undgå. Nu för tiden når den passiva underkastelsen mycket fort sitt slut, enär ett visst minimum av hygien, komfort och välstånd betraktas som oavvisliga rättigheter, vilka det icke blott är önskvärt utan även nödvändigt att staten garanterar medborgarna genom att organisera kollektiva åtgärder. Dessa krav på regeringarna ha skärpts genom det uppenbara faktum, att det nuvarande nödtillståndet icke beror på någon knapphet på varor utan på människornas oförmåga att göra naturgåvorna tillgängliga för dem som behöva dem. Gentemot tidigare ekonomiska kriser, som orsakats av torka, översvämningar eller farsoter, var där intet annat att göra än att så rättvist som möjligt fördela de födoämnesreserver som funnos tillgängliga. Nu för tiden har vetenskapen möjlighet att skydda oss för följderna av dylika katastrofer. Nu för tiden behöver ingen hungra; vi ha tvärtom för närvarande ett överflöd på föda och råmaterial i förhållande till den tillgängliga konsumtionen. Bonden kan ej få en rättvis ersättning för sitt arbete, fastän miljoner människor lida av svält eller åtminstone av undernäring på grund av brist på födoämnen, som han har obegränsade möjligheter att tillhandahålla dem. Denna paradox har gjort ett djupt intryck på den allmänna opinionen, och den har antagligen gjort mer än något annat för att förstöra tilltron till det ekonomiska systemet. Det argument som förfäktar, att där överflöd finnes, där bör också människan genom beräkning och organisation vara i stånd att fördela detta så att allas behov tillfredsställas, är oemotsägligt. Att denna fördelning skulle genomföras enligt någon nyckfull och dunkel lag, vilken uppenbarligen icke fungerar, förefaller omöjligt att acceptera, speciellt i ljuset från de ofantliga framgångar som vunnits av den vetenskapliga forskningen på andra områden av mänsklig verksamhet. Det förefaller därför rimligt att fordra av regeringarna, att de ägna samma energi, uppfinningsförmåga och uppmärksamhet åt problemet om folkets försörjning med det för en civiliserad tillvaro nödvändigaste såsom föda, kläder och bostäder som att anordna flygrouter, radiotjänst och sinnrika försvarssystem. Hur djupt rotad denna psykologiska förändring är, är måhända det viktigaste som vi kunnat lära av den nuvarande depressionen. Alla regeringar ha insett detta, vare sig de varit konservativa eller radikala, demokratiska eller diktatoriska. »Planhushållning» anses inte längre endast som ett medel till större effektivitet, varigenom man kan öka produktionen och skaffa sig större inflytande på världsmarknaden. Den har nu främst en social uppgift, den att garantera icke blott större välstånd utan även en bättre fördelning därav, och

6 att hindra slöseri icke blott med varor utan även med mänskliga värden. Framför allt fordrar man, att den skall »lösa underkonsumtionsproblemet eller avpassa produktionen till konsumtionen, fördela inkomster och produkter mera rättvist, göra den existerande ekonomiska organisationen nyttig för alla medborgare». 1 Härav följer, att man inte längre kan dra upp några bestämda gränser mellan sociala och ekonomiska fenomen såsom i det gamla självreglerande systemets dagar. Kegeringarna äro icke mera enögda. Man tar nu samtidigt hänsyn till ekonomiska och sociala verkningar. I de speciella fallen kan den ena eller den andra komma att intressera mest, men synfältet omfattar dock alltid bägge. I föregående års berättelse berördes de olika planhushållningsförsök som redan hade gjorts. Under de senaste åren ha statliga ingripanden på jordbrukets område i Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Förenta Staterna, penningpolitiska åtgärder vidtagna av Argentina, Australien, Tyskland, Storbritannien, Japan, Sverige och Förenta Staterna, nya former av industriell organisation försökta i Italien och Förenta Staterna, vittomfattande program för offentliga arbeten och arbetslöshetshjälp antagna i en stor mängd länder och slutligen Sovjet-Unionens allomfattande planekonomi erbjudit talrika exempel på den snabba utbredningen av olika sorters »planhushållning», ofantligt varierande till sociala syften och metoder, men alla innebärande ett definitivt övergivande av laissez-faire-principen. Under 1934 har denna tendens icke endast skärpts, utan resultat ha framträtt, av vilka en del ha en uppmuntrande karaktär. Den förnämsta uppgiften för föreliggande berättelse synes därför vara att spåra de sociala verkningarna av denna utveckling. Det är icke meningen att företaga någon detaljerad granskning av det förflutna årets ekonomiska händelser utan endast att betrakta dem i deras sociala sammanhang. På så sätt synes det bli möjligt att kasta ljus över de sociala verkningarna av den nya ekonomiska strukturtyp som håller på att framträda och över de praktiska problem som planhushållningen uppställer. Därefter är det naturligt att man kommer in på de verkningar som speciellt angå Internationella Arbetsorganisationen. Vi ha redan kommit så långt från de förhållanden med vilka dess grundare voro förtrogna, att det är på tiden att vi söka få en överblick över den tillryggalagda vägen och försöka upptäcka vart den i fortsättningen skall leda oss. Det är icke blott krisens omedelbara problem som upptaga oss utan den nya orientering vilken de stora förändringar som nu försiggå inför våra ögon göra nödvändig i framtiden. 1

Franklin

D. Roosevelt: Looking Forward s. 32.

7 ANDKA KAPITLET.

Återhämtning och sysselsättning. Utmärkande för den nya inställning vilken påvisades i föregående kapitel är, att det är arbetslöshetssiffrorna som mer och mer kommit att betraktas som det avgörande kännetecknet på återhämtning också ur ekonomisk synpunkt. Strängt taget är ju detta en begreppssammanblandning, men det är också ett bevis på att den allmänna opinionen numera vägrar att betrakta ökning av produktionen, stegrad omsättning för detaljhandeln eller kursförbättring på värdepapper såsom tillfredsställande i och för sig, om de icke äro åtföljda av motsvarande nedgång av arbetslösheten. Ur detta nya betraktelsesätt har framvuxit känslan av att det är nödvändigt att sätta i gång mera genomgripande försök att bekämpa arbetslösheten. Även ett relativt välstånd framstår som outhärdligt, om det fortfarande finns en talrik mängd av män och kvinnor, pojkar och flickor vilkas liv ödeläggas därför att samhället inte kan finna användning för deras arbetskraft. Efter hand som krisen framskridit har man alltmera allmänt kommit till insikt om vilka mänskliga tragedier som kronisk arbetslöshet för med sig. Den första impulsen var att giva de arbetslösa understöd antingen i form av penningar eller in natura. Denna metod tycktes erbjuda en jämförelsevis enkel lösning av problemet. Men med tiden har man kommit till insikt om att understöden visserligen rädda folk från att direkt svälta ihjäl men icke från undernäring och icke från den moraliska upplösning som långvarig sysslolöshet för med sig. Man har också förstått, att understödspolitiken är helt och hållet otillfredsställande när det gäller de unga, vilkas arbetsduglighet och karaktärsutveckling löper fara att stäckas för all framtid, om de icke i tid få lära ett yrke och inriktas på ett produktivt mål. Som följd härav har inträtt en reaktion mot systemet med understöd utan arbete. Under pressen av den ihållande depressionen har man kommit till insikt om det otillfredsställande i att under väntan på bättre tider underhålla de sysslolösa på det allmännas bekostnad. Allt ivrigare krav resas på att staten i stället skall göra energiska försök att skapa arbetstillfällen åt alla dessa, antingen indirekt genom understöd åt industrien eller direkt genom att sätta i gång vidlyftiga offentliga arbeten av allmännyttig karaktär. Finansiella och ekonomiska åtgärders berättigande har alltså mer och mer kommit att betraktas ur synpunkten av deras inverkan på arbetslösheten; när vi göra en tillbakablick på det förflutna årets sociala historia komma de att bedömas främst med hänsyn till denna verkan. Om vi skola gå till en värdering av de olika försöken att minska arbetslösheten måste vi först göra en uppskattning av sysselsättningens fluktuationer under det gångna året. Världens arbetslöshet (säsongvariationen eliminerad) nådde sin höjdpunkt under hösten 1932, då indextalet var 280 (1929 = 100). Därpå följde en jämn och oavbruten nedgång intill juli 1934, då indextalet var

8 217. Denna nedgång i arbetslösheten motsvaras av en ökning av världsproduktionen som visade en allmän uppgående tendens. E t t närmare studium av statistiken visar emellertid att dessa framsteg varit mycket ojämnt fördelade. Siffrorna för världen i dess helhet ge med nödvändighet endast en mycket summarisk och approximativ uppskattning, som ger plats för stora skiljaktigheter mellan de olika länderna. För att få en klarare uppfattning av de krafter som äro i arbete för att öka eller minska arbetslösheten är det därför nödvändigt att granska rapporterna från de enskilda länderna och försöka klassificera dessa. Eedan vid ett första ögonkast på de tillgängliga uppgifterna framträder en genomgående olikhet: de länder som höllo fast vid guldmyntfoten klarade sig under 1934, med ett eller två undantag, betydligt sämre än de som hade lämnat den. Det ligger alltså nära till hands att, när man vill diskutera de enskilda ländernas sysselsättning och ekonomiska situation, dela upp dessa i valutagrupper, dock utan att därvid vilja hävda att penningpolitiken varit den enda eller ens den för utvecklingen utslagsgivande faktorn. Det förefaller därvid lämpligt att först kasta en blick på Japan, vars sysselsättning otvivelaktigt är den bästa för närvarande. Under loppet av 1934 sjönk arbetslöshetssiffran stadigt, så att i september endast 4-9 % av industriarbetarna rapporterades utan arbete, ett antal som kan anses normalt för goda tider. Omfånget av sysselsättningen inom industrien har varit i stadig tillväxt sedan 1932. Industrien har icke blott absorberat största delen av de arbetslösa utan även hållit jämna steg med den årliga folkökningen. Å andra sidan ha en-gros-priserna stigit med omkring 20 % efter devalveringen av yen'en, vilket måhända har bringat någon lättnad åt jordbrukarna, ehuru deras ställning dock fortfarande är svår. De ovannämnda resultaten måste otvivelaktigt tillskrivas den japanska regeringens expansionspolitik. Sedan depressionens början har budgeten varje år visat ett betydligt underskott. Dessa underskott ha täckts medels lån, i det att skatterna stigit mycket obetydligt, medan man samtidigt drivit en politik som gått ut på att skaffa billiga pengar. Det bör dock påpekas, att de ökade utgifter som därigenom möjliggjorts endast delvis gått till offentliga arbeten utan huvudsakligen använts för försvarsändamål. På en del håll är man kanske benägen att tillskriva Japans höga sysselsättningsnivå under depressionen en stark ökning av dess export. Från att ha varit uppe i 2 101 miljoner yen 1929 föll emellertid denna till 1118 miljoner 1931, varefter den åter stadigt ökat för att 1934 nå en totalsumma av 2 134 miljoner eller ungefär samma siffra som före depressionen. Guldvärdet av världshandeln i dess helhet har naturligtvis under denna tid sjunkit betydligt, men även om hänsyn tages därtill har Japans andel endast stigit från 2-8 7 % år 1929 till omkring 3-5 % år 1934. Utan att underskatta exportens betydelse för Japans välstånd kan man dock icke tvivla på att den förnämsta orsaken till produktionsökningen och frånvaron av allvarlig arbetslöshet ligger i regeringens expansionspolitik. Hitintills har denna på ett ovanligt framgångsrikt sätt lyckats stimulera sysselsättningen och produktionsverksamheten, och den ökade allmänna skuldbördan förefaller icke att vara alltför betungande.

9 E t t annat land som haft stor framgång med expansionsmetoder är Sverige. I december 1933 voro 130 000 arbetssökande anmälda, medan fackföreningarnas statistik visade att 27*7 % av deras medlemmar voro arbetslösa. I juli 1934 voro båda dessa siffror reducerade med nära 50 %, och fastän de stego något under årets sista månader synes denna höjning inte ha varit annat än säsongbetingad. 1 Dessa resultat motsvaras av en stadig ökning av exporten och den industriella produktionen, vilken steg från 97'i % av medeltalet för år 1928 i december 1933 till 109'6 % i december 1934. Också här antog regeringen, efter att ha devalverat kronan till omkring 7 % under pundvärdet, en djärv plan för offentliga arbeten, finansierade med lån. För åren 1933—1934 underlät man med avsikt att balansera budgeten för att finansiera icke räntabla offentliga arbeten, till vilka man tidigare alltid skaffat pengar skattevägen. Regeringen räknade med att behöva låna 269 miljoner kronor, vilket motsvarade omkring 25 % av den vanliga budgeten, men i verkligheten förbrukades inte mer än 163 miljoner. För året 1934—-1935 anslog man 282 miljoner kronor. För att genomföra detta program med stora utgifter täckta medels lån drog man fördel av valutaförhållandena, vilka voro utomordentligt gynnsamma, ökningen av exporten och begränsningen av importen, vilka hade sin grund i kronans depreciering, bidrog till en stor inströmning av guld och främmande valuta, vilket möjliggjorde en låg ränta. Räntan för långfristiga lån föll stadigt; den effektiva räntan på statsobligationer, som var 4-2 2 % i maj 1933, var 3 - oi % i slutet av 1934. Som de ovan anförda siffrorna visa, voro dessa åtgärder mycket framgångsrika. Regeringen betraktar nu uppenbarligen situationen som praktiskt taget normal och budgeten 1935—1936 är upplagd efter mera ordinära linjer. Lånemedlen skola nu åter användas till räntabla arbeten och äro icke upptagna till mer än 137 miljoner kronor. Kombinationen av exportökning, låg ränta och offentliga arbeten har varit påfallande framgångsrik i att bringa Sverige ut ur depressionen. Danmark, Finland och i mindre utsträckning Norge visa likaledes en förbättring i förhållande till 1933. Bland de andra europeiska länder som ha förbättrat sin ekonomiska situation genom positiva åtgärder förtjänar Portugal att nämnas som ett land som med stor framgång har fullföljt en dristig finanspolitik och ett stort program för offentliga arbeten. I Storbritannien och Nordirland fortsatte de under 1933 konstaterade framstegen om än i långsammare tempo. Arbetslöshetssiffran sjönk från 2 263 000 i december 1933 till 2 086 000 i december 1934. Indextalet för hel eller delvis arbetslöshet, som i genomsnitt för 1933 var 20 96, föll till omkring 16 % i juni 1934 och höll sig på denna nivå under resten av året, medan antalet sysselsatta personer i Storbritannien nu svarar mot genomsnittet för år 1929. Vid den sistnämnda tidpunkten fanns det emellertid redan en och en kvarts miljon arbetslösa, vartill kommer att industribefolkningens tillväxt, som för den sedan dess förflutna tiden utgör 900 000, ännu icke har fått plats på arbetsmarknaden. För uppnåendet av denna betydliga, om än fortfarande endast 1 Sedermera h a r arbetslösheten i Sverige som bekant ytterligare sjunkit. Den uppgick 1 sept. 1935 till 41 000.

10 delvisa framgång har devalveringen av pundet och olika åtgärder, som vidtagits för utvidgad kreditgivning till låg ränta, spelat den största rollen. En av de verkningar, som denna lånepolitik medfört, är den påfallande ökningen av byggnadsverksamheten. Index för bostadsbyggande (1928 = 100), vilket stod i 100-9 år 1931, steg till 155-3 år 1933 och till 173-4 år 1934. Största delen av denna byggnadsverksamhet tillkom på privat initiativ med ett visst understöd av staten när det gällde sanering av slumkvarter. Inom industrien steg produktionen över nivån 1928. Men exporten, som dock ökades långsamt under årets lopp, representerade endast hälften av dess värde i pund 1924. Vad kvantiteten angår har den icke undergått någon större förändring under de sista fyra åren: procenttalen för exportvarornas mängd i förhållande till 1929 beräknas till 62-? år 1931, 62-9 år 1932, 64-2 år 1933 och 69'i år 1934. Ehuru alltså betydande framsteg ha gjorts, är arbetslösheten fortfarande ett brännande problem, som framkallat mångstämmiga krav på att de redan vidtagna åtgärderna ytterligare skola kompletteras med stora offentliga arbeten. I Förenta Staterna har det varit en betydlig uppgång i såväl produktion som priser sedan bottenpunkten i mars 1933, men den samlade arbetslösheten är fortfarande mycket stor. Antalet av dem som uppbära understöd har faktiskt ökat, enär många som tidigare ej sökt understöd nu tvingats att göra detta sedan deras besparingar tagit slut. Eftersom det inte finns några officiella uppgifter att gå efter, är det omöjligt att exakt beräkna antalet arbetslösa. »American Federation of Labor» beräknar att de i oktober 1934 uppgingo till 10 671 000, ungefär samma siffra som föregående år. Arbetsgivarnas statistik för textilindustrien visar att sysselsättningsindex under året rörde sig mellan 70 och 79 % av medeltalet för åren 1923—1925, vilket innebär omkring 10 % förbättring sedan 1933. Produktionen visade också endast en ringa förbättring ehuru den efter en nedgångsperiod under sommaren åter förbättrades något under hösten. Kapitalvaruindustrierna, byggnadsindustrien i synnerhet, voro fortfarande mycket matta; den senare omfattade endast 30 % av volymen 1923—1925. Framstegen 1934 ha icke motsvarat förväntningarna, speciellt med hänsyn till regeringens ofantligt stora utgifter. Två omständigheter måste emellertid beaktas. Den fundamentala jämviktsrubbning som framkallade krisen var större i Förenta Staterna än annorstädes, och det är därför naturligt, att det tar lång tid innan det ekonomiska systemet tillfrisknar efter chocken. Också de betydliga summor som kongressen beviljat voro otillräckliga att fylla den brist som uppstod genom att förtroendet rubbats och reducerat investeringarna i privata företag till minimala proportioner. För det andra har en stor del av de beviljade pengarna faktiskt icke kommit till användning. Av de 3 700 miljoner dollars till exempel, som beviljats för offentliga arbeten, hade endast 2 000 miljoner förbrukats vid slutet av 1934, vid vilken tid över 1 miljon personer sysselsattes direkt eller indirekt med de offentliga arbetena. Stegringen av utgifterna för dylika ändamål har förmodligen delvis framkallat de tecken på förbättring, som framträtt under de sista månaderna på året, och det är mycket troligt, att det ekonomiska läget och arbetslösheten utan de stora summor som satts i omlopp genom rege-

II ringens många olika åtgärder skulle ha varit mycket sämre än de faktiskt voro. Liksom i fråga om Japan synes den ökade skuldbörda man tagit på sig icke vara så stor att den kan ha något allvarligare inflytande på landets ekonomiska stabilitet, och regeringen har tillkännagivit sin avsikt att fortsätta sin expansionspolitik genom att upptaga 4 000 miljoner dollars till offentliga arbeten i budgeten 1935—1936, varigenom man hoppas kunna skaffa arbete åt 3 500 000 personer. Även om resultaten i Förenta Staterna icke ha motsvarat de på sina håll mycket högt spända förväntningarna är det dock otvivelaktigt, att ofantliga framsteg ha gjorts sedan mars 1933, och det är likaledes säkert, att dessa framsteg icke kunde ha uppnåtts utan regeringens djärva och omfattande åtgärder. I Kanada skedde en förbättring 1934, vilken satt spår både i produktionsoch arbetslöshetstalen. Index för den industriella produktionen, som 1933 endast var 65'2 % av genomsnittet för 1928, steg under förra året till 79-5 som en reflex av den uppgång som gjort sig gällande inom de flesta industrigrenar. På motsvarande sätt föll fackföreningarnas procenttal för arbetslösheten, som under de två föregående åren hade varit i medeltal ungefär 22 96, till 18 % under 1934, ehuru antalet arbetssökande vid arbetsförmedlingsanstalterna snarare var högre än 1933. Till slut förtjänar Tjeckoslovakiet ett omnämnande på grund av den där företagna avsiktliga devalveringen, med syfte att bringa de tjeckoslovakiska priserna i harmoni med världspriserna. I februari 1934 nedskrevs den tjeckoslovakiska kronans guldvärde med 16-6 96. Vid denna tid hade landets export gått ned med 70 % av dess värde 1929. Efter devalveringen har en viss förbättring inträtt i produktions- och exportvolymen och en bestämd förbättring i handelsbalansen. Dessa vinsters återverkan på arbetsmarknaden har emellertid icke varit stor. Ehuru antalet arbetssökande var mindre under varje månad 1934 än under motsvarande månad 1933 är det dock fortfarande betydligt. I december 1934 voro fortfarande 752 000 personer utan arbete mot 780 000 i december 1933. Som huvudresultat visar en granskning av de här nämnda länderna jämte ett flertal andra med sedan depressionen deprecierad valuta, att de alla ha förbättrat sin sysselsättning i större eller mindre utsträckning. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke detta resultat har nåtts mindre genom deprecieringen i sig själv än genom den inre kreditutvidgning, den låga ränta, den upplåning för offentliga ändamål och det understödjande av den privata företagsamheten, som övergivandet av guldmyntfoten möjliggjorde. Det återstår att granska resultaten av den deflationspolitik som drivits av de länder vilka hållit fast vid guldet. En-gros-priserna i dessa länder föllo i medeltal 10 eller 15 % mer än i länderna med deprecierad valuta. På många håll följdes detta fall i en-grospriserna icke av en motsvarande sänkning av levnadskostnadsindex, ett förhållande som har skärpt deflationsprocessens svårigheter. I Holland var arbetslösheten procentuellt sett mycket stor vid början av år 1934, belöpande sig till 40-1 96, nästan det högsta tal den nått sedan krisens

början. Under årets första sex månader inträdde en förbättring; procenttalet hade i juni sjunkit till 29-i. Men därefter försämrades åter läget så, att i december arbetslöshetsprocenten var 38-o. Samma kurva beskriver produktionsindex, vilket vid årets slut stod i 63-0 (1928 = 100), den lägsta siffran sedan 1932. Några större anstalter för igångsättande av offentliga arbeten ha ej vidtagits, med undantag för vissa speciella nödhjälpsarbeten, vilka beräknas ha sysselsatt omkring 50 000 arbetare om året under de sista fyra åren. I Schweiz var ställningen bättre. Indextalet för fullständig arbetslöshet nådde sin höjdpunkt i januari 1934 med 16-o %, vartill kommer 7-7 % med korttidsarbete, tillsammans alltså 23-7 % helt eller delvis arbetslösa. Under inflytande av säsongrörelsen sjönk detta tal till 12-4 % i juni, men därefter visade det åter en uppåtgående tendens tills det i december var 20-1. En betydlig ökning av utgifterna för offentliga arbeten inom förbundet, kantonerna och kommunerna vidtogs 1934; man uppskattar det sammanlagda beloppet för detta ändamål till 1 000 miljoner schweizerfrancs emot 538 miljoner 1933. Som helhet måste situationen 1934 sägas vara något förbättrad i jämförelse med de två föregående åren. En annan grupp av länder består av dem, vilkas valuta deprecierats redan under början av efterkrigstiden, och vilka nu helt naturligt drogo sig för att upprepa tillvägagångssättet. Denna grupp innefattar Belgien, Frankrike, Tyskland, Italien och Polen. I alla dessa utom Tyskland hade man framför allt förtroende till deflationsåtgärder, ehuru den grundlighet varmed dylika genomfördes varierade betydligt. Vad arbetslösheten beträffar hade Frankrike de ofördelaktigaste erfarenheterna. Antalet arbetssökande steg från 345 000 i december 1933 till 455 000 i december 1934. Index för den industriella produktionen sjönk likaledes från 84-3 (1928 = 100) i november 1933 till 74 i november 1934. Ett program för offentliga arbeten har lagts upp men ännu icke genomförts i någon större skala. Vända vi oss till Belgien ställa sig förhållandena där något annorlunda. Landet är ju i hög grad industrialiserat och beroende av sin export. Den omständigheten att många av dess starkaste konkurrenter ha deprecierat sin valuta och de importsvårigheter, som möta dess varor, ha naturligtvis allvarligt påverkat dess industriella aktivitet trots att dess andel av världshandeln ökat betydligt. I januari 1934 nådde arbetslösheten en höjdpunkt med 21-5 % av industribefolkningen helt arbetslös och 18-9 % delvis arbetslös, tillsammans 40-4 %. Under de första sex månaderna skedde någon förbättring, framför allt av säsongkaraktär, som nedbringade totalsiffran till 34 96, men sedan dess har den åter ökat till 39-7 % i december. Resultatet är således att 1934 visat föga eller ingen förbättring i produktion eller sysselsättning, trots de ansträngningar som gjorts för att nedbringa löner och priser. 1 I Italien och Polen var det en tydlig vändning till det bättre under första delen av året. I Italien föll på grund av säsongväxlingarna antalet arbetslösa från 1 Belgien haT som bekant under innevarande reducerat sin arbetslöshet.

år lämnat guldmyntfoten och avsevärt

13 höjdpunkten med 1158 000 i januari till 866 000 i augusti, men i december hade det åter nått 962 000. I Polen föll indextalet från 19-o % i januari till 13-8 % i augusti men steg igen till 19-7 i december mot 16-i i december 1933. Det kan tillfogas att arbetslösheten i Italien har reducerats betydligt genom utvidgningen av programmet för offentliga arbeten under krisen. Under 1933 belöpte sig dessa till 51 miljoner dagsverken, vilket motsvarar sysselsättning av 170 000 man under 300 dagar, mot 22 miljoner dagsverken 1926. Också i Polen har omfånget av offentliga arbeten ökat de två sista åren; 1934 sysselsattes över 100 000 man med dylika. Bägge länderna visade en förbättring i produktionssiffrorna i jämförelse med föregående år, och Polen hade också en ovanligt jämn nedgång i levnadskostnaderna. Förhållandena i Tyskland kräva till slut en speciell behandling. Då uppgifterna därifrån äro ofullständiga är det mycket svårt att bilda sig en uppfattning om av vilken art den reorganisation är, som landets ekonomiska liv nu genomgår. Tekniskt sett har man hållit fast vid guldmyntfoten, men de olika åtgärder som vidtagits för att kontrollera valutakurserna och skilja mellan riksmarkens yttre och inre värde göra det omöjligt att använda de vanliga kriterierna. Det kan dock inte vara något tvivel om att arbetslösheten har betydligt reducerats. Antalet anmälda arbetslösa sjönk från 3 772 000 (20-2 96) i januari 1934 till 2 974 000 i januari 1935 (16-i 96). Denna förbättring beror delvis på en ökning av den industriella produktionen, vilken i medeltal var 87-8 under de första elva månaderna av 1934 mot 69-o 1933 (1928 = 100). Ännu en faktor som bidragit till att förbättra sysselsättningen utgjorde de omfattande programmen för offentliga arbeten. Enligt de tillgängliga uppgifterna var hela utgiftssumman i juni 1934 5 448 miljoner RM, av vilka staten ställde nära 3 000 miljoner till disposition och andra offentliga myndigheter det övriga. Av denna summa voro 2 400 miljoner RM redan utgivna. Det måste också ihågkommas att en del av dessa pengar användes till arbeten som utfördes under arbetstjänsten, där lönen är mycket liten och antalet anställda därför större än om man betalat den öppna marknadens löner eller till och med löner vid vanliga nödhjälpsarbeten. I motsats till dessa gynnsamma resultat står en allvarlig tillbakagång av exporten i jämförelse med 1933: det månatliga genomsnittsvärdet av exporten har sjunkit till 347 miljoner RM 1934 emot 406 miljoner RM 1933 och 1 055 miljoner RM 1929. För att uppehålla en positiv handelsbalans införde man stränga importrestriktioner, vilka voro en nödvändighet när man icke ville föra en systematisk deflationspolitik. Den stadiga prisstegringen och penningmarknadens starkt ökade likviditet äro tecken på att man i verkligheten fört en inflationspräglad penningpolitik. Offentliga arbeten av olika slag ha finansierats genom lån från institutioner sådana som Gesellschaft fur öffentliche Arbeiten, Rentenbank-Kreditanstalt, Verkehrskreditbank samt Bau- und Bodenbank. När en plan för offentliga arbeten godkänts drar entreprenören en växel på den myndighet som är ansvarig för arbetet. Denna växel presenteras sedan för accept hos något av de ovannämnda finansinstituten och kan sedan diskonteras i vilken bank som helst och rediskonteras i riksbanken.

14 Betalningen av dessa växlar, som äro kända under namn av »Arbeitsbeschaffungswechsel», garanteras av staten. I realiteten har en mycket stor del av dessa växlar diskonterats av riksbanken, som i november 1934 låg inne med omkring l3/4 miljarder RM av det belopp på 23/t miljarder, för vilket dylika växlar voro utställda. Härtill kommer att skattecertifikat utgåvos till skattebetalare som vederlag för vissa före 30 september 1933 betalta skatter. Dessa certifikat, som vanligen motsvarade 40 % av skatten, kunde deponeras som säkerhet för krediter, beviljade av riksbanken och andra banker, och bidrogo således indirekt att stimulera sysselsättningen. Värdet av dessa certifikat, som i september 1934 fortfarande voro i cirkulation, var omkring 1-2 miljarder RM. Allt som allt belöpte sig den nya kredit, som skapats genom »Arbeitsanschaffungswechsel», skattecertifikat och skattkammarväxlar, i september 1934 till omkring 5 miljarder. Huvudresultatet av de finansiella åtgärder som genomförts i förbindelse med offentliga arbeten har varit en betydlig kreditexpansion, som avspeglat sig i en ökad hastighet i penningomloppet. Ännu ett bevis på expansionspolitiken är att priserna i Tyskland ha visat tendens att stiga i stället för att falla som i de andra länderna tillhörande guldblocket. Den omedelbara inverkan på produktion och sysselsättning har otvivelaktigt varit gynnsam, men den är nådd medels importrestriktioner, minskad export, tillbakahållande av betalningen av utländska fordringar samt diskontering av framtida inkomster. Till slut må här några ord sägas om Sovjet-Unionen, vars ekonomiska och sociala struktur är så olika andra länders att den är omöjlig att bedöma på samma sätt som världen i övrigt. Sovjet-Unionens system är en enhet och kan ej rättvisligen bedömas efter sina delar. Det enda man kan göra är därför att notera ett eller två av de mera framträdande dragen under föregående år. Först och främst har intet arbetslöshetsunderstöd utbetalats sedan slutet av 1930. Att en stor sysselsättningsvolym har skapats genom landets snabba industrialisering visas av ökningen i antalet löntagare från 12 167 000 år 1929 till 23 225 000 år 1934. Detta är otvivelaktigt den förnämsta orsaken till att något arbetslöshetsproblem icke existerar där för närvarande. Trots vissa reservationer som kunna göras är påståendet att det knappast finns någon arbetslöshet i Sovjet-Unionen sannolikt berättigat. Ett annat drag som är värt att observera är införandet som allmän regel av systemet med betalning efter prestation. Molotov har tolkat denna princip inför det kommunistiska partiets centralkommitté med följande ord: »Vi måste tillstå att medelklassidén om lönernas standardisering icke är lätt att utrota, men utrotas måste den, ty om standardlöner icke avskaffas är det omöjligt att utforma ett system för betalning av arbete som favoriserar de bästa arbetarna, de som redligt fylla sin uppgift, och ett dylikt system är icke blott i arbetarnas intresse utan i hela den proletära statens.» Förkastandet av principen om lika lön innebär ett förkastande även av principen om lika inkomst. För att ge någon mening åt den högre betalningen måste en större varumängd göras tillgänglig för den bättre avlönade arbetaren.

15 Ett slående exempel på detta faktum finner man i avskaffandet av brödkorten, vilket skall följas av upphävandet av hela ransoneringssystemet. Följaktligen »skall den restriktion, som existerade under ransoneringssystemet och som åstadkom en viss utjämning av arbetslönerna, försvinna. Vad arbetaren konsumerar och vad han producerar bringas i relation till varandra, såsom Stalin och Lenin alltid framhöllo som det riktiga, och nu på ett mycket mera fullständigt och genomgående sätt än som uppnåddes med systemet med födoämneskort.» 1 Det är med andra ord två djupgående förändringar som ha införts i Sovjets sociala system, siktande till större arbetseffektivitet å ena sidan och medförande en större individualisering av livsvillkoren å den andra. E n liknande tendens kan man finna i den uppmärksamhet som i den andra femårsplanen ägnas ökningen av produktionen av konsumtionsvaror. Det är meningen att sockerproduktionen år 1935 skall ökas med 16-3 % i jämförelse med 1934, smör med 5 %, bröd med 35 96, te med 32-i 96, linne- och textilvaror med 103-7 96, ullvaror med 37-6 %, porslin och fajans med 61 96, elektriska lampor med 27-3 96, grammofoner med 117 %, cyklar med 25 96 o. s. v. Under hela femårsperioden 1933—1937 är det meningen att öka produktionen med 117-2 % i den lätta industrien, med 161-6 96 inom födoämnesindustrien och med 103-9 96 inom den tunga industrien. Medan under den första femårsperioden ansträngningarna huvudsakligen inriktades på att skapa produktionsmedel, har under den andra huvudvikten snarast legat på att förbättra levnadsstandarden. Det är sant att under de första två åren förväntningarna i detta avseende knappast infriades, men man förutser en stor förbättring under 1935. E t t koncentrerat sammandrag av föregående översikt av arbetslösheten i världen gives i omstående tablå, som visar de olika ländernas indextal för arbetslöshetens allmänna omfång. Det intressanta med denna tablå är att den reducerar index-serierna för heltidsarbetslöshet till en gemensam skala med 1929 som basår. Därigenom är det möjligt att göra en jämförande bedömning av ökningen av arbetslösheten genom depressionen och framgången av de försök som gjorts att bekämpa den under de sista fem åren. Dessa siffror göra det med ens klart, att den delvisa återhämtning som hittills ägt rum ingalunda har bringat arbetslösheten inom rimliga gränser. Intet land har lyckats få ned sin arbetslöshetssiffra till 1929 års nivå, och endast sju länder, nämligen Australien, Danmark, Japan, Norge, Storbritannien, Sverige och Tyskland, ha mindre än dubbelt så stor arbetslöshet som 1929. Vad Tyskland och Storbritannien beträffar måste det dessutom ihågkommas, att vid denna tidpunkt hade dessa länder redan respektive 2 000 000 och över 1000 000 arbetslösa. Fem länder, Belgien, Tjeckoslovakiet, Frankrike, Nederländerna och Polen hade i stort sett mindre gynnsamma erfarenheter 1934 än under det föregående året.

1 Pravda, 10 j a n u a r i 1935.

16 Arbetslöshet och sysselsättning: i vissa länder.

Land

Siffror för basåret (genomsnitt för 1929) 1930

Statistikens art

/.

Sverige Tjeckoslovakiet Tyskland Ungern 1

.

226 1304

1-3%

174 277

261 247 838 1462

15-5 %

10 052

748 3 065 3 063

82% 8-0%

177 121

233 229

290 374

296 393

300 787 »4-0 % 5-7% 15-4%

141 135 195 108

244 153 295 145

335 170 386 200

'339 140 391 217

4-9%

36%

104% 10-7% 2-2%

155 114 205

205 161 377

213 213 614

191 221 768

l

9-9 %

12-5%

4 lOO-o % 100 Yrkesinspektionens uppgifter 87 Arbetsgivarnas uppgifter 104-8 % 95-4% D:o 93 90 91-1% D:o 104 Socialförsäkringsstatistik 106-9 % Arbetsgivarnas uppgifter 119-2 % 95 1003 % 87 D:o 113-0 % 97 D:o Arbetslöshetsförsäkrings- 10 223 000 96 statistik 100 Arbetsgivarnas uppgifter 104o 96 Socialförsäkringsstatistik 100-7 % 98 Sjukförsäkringsstatistik . 17 595 347 93 Socialförsäkringsstatistik 101-7 % 94

74 81 82 101 85 74 89 92

61 71 82 89 73 63 76 92

66 71 90 86 71 63 73 95

91 92 81 89

86 83 71 82

85 75 74 81

II.

Förenta Staterna Italien Japan Jugoslavien Kanada Polen Schweiz Storbritannien

1934 Arbetslöshet.

Fackföreningsuppgifter ArbetslöshetsförsäkringsBelgien statistik FackföreningsfondsDanmark uppgifter ArbetsförmedlingsFrankrike statistik Förenta S t a t e r n a . . Fackföreningsuppgifter... ArbetslöshetsförsäkringsHolland statistik Italien Socialförsäkringsstatistik Japan Officiell uppskattning ... Kanada Fackföreningsuppgifter... Norge Fackföreningsfondsuppgifter Polen Arbetsförmedlings statistik Schweiz Arbetslöshetsförsäkringsstatistik Storbritannien D:o Fackföreningsuppgifter... Sverige Fackföreningsfondsuppgifter Tjeckoslovakiet ... Arbetsförmedlingsstatistik Tyskland Arbetslöshetsförsäkringsstatistik Österrike Australien

Frankrike

Indices (1929 = 100)

111%

186 Sysselsättning.

Siffran beräknad av Internationella Arbetsbyrån. J u s t e r a d e siffror. 8 Genomsnitt för åtta månader (jan.—aug.). * Siffrorna i denna kolumn basera sig för Förenta Staterna på år 1923—1925, för Sverige å r 1925—1930, för Schweiz år 1925, för Kanada, Italien och J a p a n år 1926, för Tjeckoslovakiet, Polen och Jugoslavien 1928, och för Frankrike 1930. 5 Genomsnitt för elva månader (jan.—nov.). 2

17 I belysningen av dessa siffror står det tämligen klart, att krisen icke visar några tecken på att låta sig övervinnas genom de medel, som använts att bemästra tidigare depressioner. Det synes tvärtom vara goda skäl för den åsikten, att de regeringar som ha vidtagit exceptionella åtgärder ha lyckats bättre än de som litat till det traditionella deflationsförfarandet. Det intryck som de två föregående åren gåvo, nämligen att ett nedbringande av produktionskostnaderna, huvudsakligen genom lönesänkningar, icke givit de väntade resultaten, bestyrkes ytterligare av det senast gångna årets erfarenheter. E n jämförelse som gjordes i föregående årsberättelse mellan resultaten från Tyskland, Storbritannien och Förenta Staterna visade, att lönesänkningar tycktes så föga verksamma som arbetslöshetsbekämpande medel att föreliggande fakta tvärtom pekade i motsatt riktning. Då gjordes gällande, att erfarenheterna från dessa länder »icke giva något stöd för den uppfattningen att lönesänkningar nödvändigtvis medföra ökad sysselsättning», och den slutsatsen drogs, att »i länder där lönerna för arbetare och anställda utgöra en mycket stor del av nationens samlade köpkraft är produktionens blomstring i mycket hög grad beroende av ökningen eller minskningen i löntagarnas inkomster». Intet i de erfarenheter som gjorts 1934 tyckes försvaga dessa slutsatser. I Storbritannien stego veckolönerna långsamt till 96 % av 1929 års nivå. Inom affärsdrivande verk, järnvägar och några andra verksamhetsområden stego lönerna helt eller delvis till denna nivå. I Förenta Staterna var timlönen i medeltal 98 96 av 1929 års siffra och veckolönen 75-6 under de första nio månaderna emot 83 och 68 år 1933. Från Tyskland finnas inga dylika siffror tillgängliga, varför det är omöjligt att göra en jämförelse mellan löner och sysselsättning där. Ett faktum är emellertid värt att lägga märke till, som säkert icke är utan betydelse, och det är att i Belgien, Tjeckoslovakiet, Italien och Polen, där lönerna fortsatte att falla, har endast en mycket liten eller ingen minskning av arbetslösheten inträtt. Med ett visst sken av berättigande kan man invända att nedskärning av omkostnaderna genom sänkning av lönen skulle ha varit av större verkan i de länder som togo sin tillflykt till denna metod om de hade kunnat exportera sina varor under friare och rimligare förhållanden. Detta argument må ha en viss styrka, men det underlåter att taga hänsyn till det väsentligaste i saken. Man kan lägga för mycken vikt vid främjandet av exporten. Ett ensidigt beslut att tvinga ner lönen för att öka exportens omfång kan komma att visa sig ekonomiskt ödeläggande i andra avseenden. Huvudparten av ett lands produktion måste dock alltid finna sin avsättning på hemmamarknaden — måste köpas av landets folk, av löntagarna. Det innebär att den penningmängd, som är i cirkulation inom landet, dess omloppshastighet och dess fördelning bland de olika samhällsgrupperna förbliva de avgörande faktorerna, då man vill bestämma storleken av den köpkraft, som riktar sig mot produkterna av landets industri. Och även med hänsyn till det internationella handelsutbytet är det en kortsiktig politik att uteslutande lägga an på åtgärder till främjandet av exporten. Man har ej stor nytta av att kunna framgångsrikt konkurrera på världsmarknaden, om de olika ländernas köpkraft är låg och om dessa 2047 35

18 länder omgiva sig med oöverstigliga tullmurar. Om man ser på världen som en helhet är det principiellt nödvändigt att icke blott uppmuntra exporten utan även främja förmågan och viljan att importera. Och detta är åter i stort sett en fråga om tillräcklig köpkraft. Endast om konsumtionsförmågan håller jämna steg med produktionsförmågan i vart och ett av flera olika länder blir man villig att importera och att arbeta för att tullmurarna efter hand bortfalla. Dessa betraktelser och andra, som icke här kunna framläggas, ha i växande grad koncentrerat uppmärksamheten på problemet om köpkraftens fördelning och omfång, vilket skall närmare behandlas i det följande. Avsikten med denna lönediskussion var att ytterligare betona, att de traditionella metoderna att bemästra en depression icke synas ha varit de mest framgångsrika. De länder som fört en expansiv politik ha lyckats bättre med att stimulera produktionen och begränsa arbetslösheten än de som litat till de ekonomiska krafternas automatiskt reglerande verkningar. Statens planmässiga ingripande i de ekonomiska sammanhangen har blivit vanligare i stället för sällsyntare, och man synes med en viss rätt kunna hävda, att resultaten härav bestyrka uppfattningen att regeringarna ha möjlighet att genom djärva, väl genomtänkta åtgärder, planlagda i tillräckligt stor skala, starkt påverka återhämtningsprocessen. Man har blivit allt mindre villig att acceptera påståendet, att alla mänskliga ansträngningar äro fåfänga, när det gäller att behärska konjunkturens fluktuationer, och redan det faktum att en dylik känsla håller på att bli alltmera förhärskande är ett psykologiskt element i den närvarande situationen, som icke bör förbises. Även sådana politiker, vilkas hela tidigare verksamhet gör dem böjda för att anse laissez-faire-principen som den enda möjliga, ha under den allmänna opinionens tryck tvingats att göra betydande avsteg från denna princip. Somliga ha gjort vissa ingripanden — utan plan. Andra ha drivit planekonomi, samtidigt som de förklarat all dylik onyttig och onödig. Åter andra ha varit bättre planekonomer än de själva vetat. I varje fall har det, medvetet eller omedvetet, blivit erkänt att staten är förpliktad att vidtaga energiska åtgärder för att kontrollera och leda de ekonomiska krafter, varav landets välfärd beror. Innebörden av denna förpliktelse har tolkats mycket olika, men man tycks dock i allmänhet vara ense om att den är först och främst av social och först i andra rummet av ekonomisk karaktär.

TREDJE KAPITLET.

Medlen mot arbetslöshet. Det framgår av de två föregående kapitlen att depressionen endast delvis lättat här och där i världen. Det finns intet som tyder på att välståndspendeln allmänt skulle slå tillbaka såsom den gjorde under åren 1921—1922 utan några genomgripande förändringar av det ekonomiska systemet och utan några allvarliga politiska omstörtningar. Den nuvarande depressionen har en mycket allvarligare karaktär. Efter fem års försök har man endast på en

19 del håll lyckats tillfälligt lätta dess tryck, icke genom återställandet av det gamla internationella kredit- och handelssystemet utan genom en serie mer eller mindre framgångsrika försök av nationell karaktär, av vilka många äro av sådan beskaffenhet att de icke kunna fortsätta obegränsad tid. E n del iakttagare av det ekonomiska livet påstå även, att den högkonjunktur, som under de två sista åren har inträffat i några länder, snart skall ha nått zenith och kommer att följas av ytterligare sammanbrott. Om dessa dystra förutsägelser äro välgrundade eller icke, ett är visst: depressionens långvarighet och den kroniska arbetslöshet och den sänkta levnadsstandard, som den för med sig, tvingar regeringarna att mer och mer söka nya, ofta oprövade botemedel. Det är också visst, att ju längre man kommer från de gamla ekonomiska trossatserna, desto omöjligare blir det att undvika medvetna försök att omskapa den gamla ekonomiska strukturen efter de nya förhållandena. Det har redan påvisats, att de flesta av dessa försök framför allt ha inspirerats av de sociala förhållandena och de med allt större iver framförda kraven på energiska och samordnade åtgärder som botemedel mot det nuvarande tillståndet. I det följande kapitlet skola några av de medel, som hittills prövats, underkastas en närmare granskning och en analys givas av deras allmänna innebörd och effektivitet.

Försäkring och understöd. Först och främst har man därvid att granska formerna för arbetslöshetsförsäkring och understöd. Praktiskt taget överallt har man fått fortsätta med stora utbetalningar för detta ändamål; dessa ha till och med på en del håll ökat i och med ökad arbetslöshet. Det kan också tilläggas, att det ekonomiska värdet för det allmänna av dylika utgifter blir alltmera allmänt erkänt. I tider då efterfrågan på kredit och kapitalinvesteringar i nya företag är ringa och köpkraften därigenom minskad, äro de summor som staten ställer till de arbetslösas förfogande för deras uppehälle ett medel att i begränsat omfång uppehålla deras köpkraft, ett medel att åstadkomma större snabbhet och jämnhet hos penningomloppet än vad som eljest skulle vara fallet. Varje av staten organiserat understödssystem innebär otvivelaktigt ett ingrepp i de ekonomiska krafternas spel, men erfarenheten visar att ett dylikt icke blott är socialt nödvändigt utan att det även medför vissa fördelaktiga ekonomiska verkningar. Det bästa exemplet på att dessa åsikter vunnit erkännande är den allt vidsträcktare tillämpning, som anordningen med arbetslöshetsförsäkring och arbetslöshetsunderstöd vunnit. Det är till exempel värt att observera att Storbritannien, som har de största erfarenheterna på detta område, långt ifrån att övergiva eller begränsa sitt system i stället vidtagit åtgärder för att reorganisera och utvidga det. Å ena sidan har man gjort en klar distinktion mellan försäkring, för vilken de arbetslösa själva gjort inbetalningar, och understöd, som gives av staten till dem som uttömt sina försäkringsförmåner. Försäkringens räckvidd har ytterligare utvidgats därigenom att åldern för inträde satts lika med åldern för avslutandet av skolgången, och det är på för-

20 slag att ytterligare utsträcka den till att gälla också lantarbetarna. Å andra sidan har hela understödsbördan lyfts från kommunernas skuldror och anförtrotts en statsinstitution, som finansieras genom skatter. Än mera anmärkningsvärt är måhända det förslag om en hela landet omfattande organisation som har framkommit i Förenta Staterna, där ännu för tre år sedan ingen statlig organisation för de arbetslösas hjälp överhuvud existerade. Enligt detta förslag skall den arbetslöse ha rätt till understöd under ett visst antal veckor. Om han vid slutet av denna tid fortfarande är arbetslös blir han hänvisad till offentliga arbeten. Detta är den mest intressanta och originella sidan av den amerikanska planen, då den förutsätter planläggning och utförande av offentliga arbeten under ledning av en för hela förbundsstaten gemensam myndighet, som tillsatts för denna speciella uppgift som en del av den permanenta apparat som tankes upprättad för att bekämpa arbetslösheten. I Kanada har regeringen likaledes framfört ett lagförslag i denna fråga och i Sydafrika är ett nytt förslag framlagt för parlamentet i stället för det som föll förra året. I Sverige har man infört ett system med frivillig försäkring och i Finland har det tidigare systemet helt omarbetats. Nära förbundna med arbetslöshetsförsäkring och understöd äro de olika övriga formerna av socialförsäkring, speciellt de som innebära försäkring mot sjukdom och ålderdom. Vad den senare beträffar skulle de förändringar, som förvärvslivet för närvarande genomgår, med tilltagande massproduktion och rationalisering å ena sidan och arbetslösheten å den andra gjort det önskvärt att kunna företaga en väsentlig sänkning av pensionsåldern, som i de flesta system för ålderdomsförsäkring är satt till 65 år. Men om man också allmänt erkänner önskvärdheten av en dylik sänkning, resas alltid invändningar däremot på grund av den ökade medellivslängden och de kostnader den för med sig. Dock kan man iakttaga en viss tendens till sänkning av pensionsåldern. E t t av de mest intressanta försöken i denna riktning har gjorts i Tjeckoslovakiet, där den för funktionärer gällande ordningen ger män på 56 år och kvinnor på 54 år rätt till pension, när de ha varit oavbrutet arbetslösa ett år, under förutsättning att de icke antaga avlönad anställning. Framgången för arbetslöshets- och annan socialförsäkring och det allmänna accepterandet av arbetslöshetsunderstöd som en nationell plikt är ett vittnesbörd om den växande förståelsen för betydelsen av social trygghet. Strävan att garantera en sådan trygghet åt varje arbetsvillig och arbetsduglig manlig och kvinnlig arbetare är i våra dagar mera nödvändig än under någon tidigare period. J u högre levnadsstandard man har uppnått, desto mer bittert och förödande är det fall som arbetslösheten innebär. Ett effektivt skydd mot de tragiska följderna av arbetslöshet är därför ännu mera oundgängligt än i gångna tider. Som ovan påpekats innebära försäkring och understöd ingalunda en fullständig eller tillfredsställande lösning av problemet. Nedan skall redogöras för en del av de försök att skapa arbetstillfällen som gjorts; här skall blott nämnas ett ord om arbetslöshetens sorgligaste sida, nämligen dess verkan på de unga. Hur viktigt det än må vara att hjälpa den vuxne

21 att hålla samman sitt hem och behålla sin plats i samhället under perioder av påtvingad sysslolöshet, är det än mera nödvändigt både för individen och för samhället att ge den unge möjlighet att lägga grunden till sin karriär. Om hans ambition förkväves och möjligheterna att lära ett yrke nekas honom i ungdomen, kan han bli fullständigt urståndsatt att någonsin förtjäna sitt uppehälle eller bli en nyttig medborgare. H u r påträngande och viktig denna fråga är har man nu förstått i många länder. Det förnämsta botemedlet synes ligga i en förlängning av skoltiden. Höjning av åldern för industriell sysselsättning till femton eller till och med sexton år har gjorts i Norge, Uruguay, Sovjet-Unionen, i de flesta av Amerikas Förenta Stater, i några av Kanadas provinser, i några av Schweiz' kantoner och i några distrikt i Storbritannien. Denna åtgärd är berättigad icke endast på grund av den lättnad, som den ger åt en överfylld arbetsmarknad, utan främst på grund av nödvändigheten att ge de unga möjlighet till en fortsatt intellektuell och kroppslig utveckling. Man har gjort mycket i denna riktning genom att upprätta olika lärlingsskolor av internat-karaktär och genom att anordna kurser för undervisning och fysisk träning för de unga arbetslösa i en mängd länder. Men det kan inte påstås att problemet någonstädes blivit helt löst. Intet socialt problem är av mera vital betydelse, och det kan tryggt sägas, att pengar som sparats, under det man förbisett farorna av det intellektuella, fysiska och moraliska förfall för vilket de unga arbetslösa äro utsatta, innebära den sämsta och mest kortsynta formen av samhällelig sparsamhet.

Offentliga arbeten. Det andra medlet mot arbetslösheten består i organiserandet av offentliga arbeten. När dylika igångsättas i stor skala i medveten avsikt att därmed bekämpa depressionen kan detta väl sägas innebära ett statens försök att ingripa i det ekonomiska förloppet. Det är en sorts »planhushållning», som först under den nuvarande depressionen kommit att prövas i någon större utsträckning. De erfarenheter, som hittills vunnits, äro icke tillräckliga för att man av dem skall kunna dra några mera vittgående slutsatser. De bevisa förvisso icke att offentliga arbeten äro ett överlägset och fullständigt botemedel mot arbetslöshet, men än mindre ge de något belägg för det påståendet, att systemet med offentliga arbeten har visat sig värdelöst när det gäller att komma till rätta med problemet. Olyckligtvis har denna fråga givit upphov till en ofruktbar diskussion, som utmärkes snarare av en önskan att bevisa eller motbevisa värdet av en viss ekonomisk doktrin eller ett politiskt ställningstagande snarare än av försök att objektivt bedöma de faktiska förhållandena. Den kunskap man vunnit genom de senaste årens försök gör det möjligt att göra vissa elementära distinktioner och försöksvis skissera vissa principer. Först och främst är det klart, att offentliga arbeten inte kunna göra någon verklig effekt, varken verka stimulerande på det ekonomiska livet eller reducera arbetslösheten, om de ej anordnas i stor skala. I länder som Italien, Tyskland, Sverige och Förenta Staterna, där man verkligen gjort försök i stor skala,

82 kan det inte förnekas, att man också nått anmärkningsvärda resultat i båda dessa hänseenden. I detta sammanhang synes en sak vara att observera. Goda resultat synas endast uppnås då man finansierar de offentliga arbetena genom lån och inte genom ökade skatter, ökning av skattebördan under depressionstider är ägnad att lamslå företagsamheten och tenderar således i sista hand endast till att överflytta arbetskraft från de enskilda företagen till de statliga. Men när det går att till låg ränta låna upp pengar, vilka icke finna någon användning i privat företagsverksamhet, ökas omfånget och hastigheten av penningomloppet och till följd därav visar sysselsättningens samlade omfång en tendens att växa. Det är av denna anledning som de stora statslån, som upptagits i Japan, Förenta Staterna och Sverige, ha varit berättigade och synas ha haft en välgörande inverkan på det ekonomiska läget, ehuru de inneburit en icke balanserad budget eller rättare sagt, vad som i varje fall gäller för Sverige, en budget balanserad över ett flertal år i stället för över ett enda. Det är självklart att ett sådant djärvt avsteg från den ortodoxa finanslärans regler fordrar särskilda förutsättningar för att kunna genomföras. Landets finansiella ställning måste vara så stark att man icke löper risk av inflation eller försvagning av krediten. Det är likaledes klart att dylika åtgärder måste ha temporär karaktär. Dessa principer ha också varit de ledande i alla de tre nämnda länderna. I Sverige balanserar man budgeten för 1935—1936, enär den gjorda upplåningen för icke räntabla offentliga arbeten redan har haft de önskade resultaten. Japan och Förenta Staterna ha ännu icke sett sig i stånd att göra detta. Den ökning av statsskulden som blir följden kommer att medföra något höjda skatter i framtiden, men i intetdera landet är skattebördan ännu oproportionerligt stor i förhållande till resurserna. Frågans kärnpunkt är, om det är möjligt att genom offentliga arbeten i stor skala, finansierade genom lån, öka köpkraften och på så sätt uppehålla efterfrågan, förutsatt att statsfinanserna äro tillräckligt sunda att tillåta detta utan att valutans stabilitet eller landets kredit sättes i fara. En tredje slutledning, som synes berättigad, är att offentliga arbeten äro ekonomiskt verksamma då det gäller att bekämpa depressionen endast när man samtidigt driver en expansiv penningpolitik. Att försöka å ena sidan öka köpkraftens totala omfång genom att främja offentliga arbeten, samtidigt som å andra sidan betalningsmedlen begränsas i stället för att ökas, är en självmotsägande politik. Det förefaller troligt att många av de missförstånd beträffande värdet av offentliga arbeten när det gäller att organisera återhämtningen ha sin rot i brist på förståelse för denna väsentliga betingelse. Samtidigt äro utgifterna för offentliga arbeten bara en form av offentliga utgifter. Man kan icke vänta att de i sig själva skola vara ett fullständigt medel mot arbetslösheten och de innebära icke heller en lätt och behändig utväg. Man är i allmänhet enig om att endast sådana arbeten skola sättas i gång som ha ett verkligt ekonomiskt värde, och man skiljer också med rätta mellan arbete av denna art och rent nödhjälpsarbete, som bara är igångsatt för att skapa sysselsättning. Den mängd av dylikt nyttigt arbete, som står till

23 buds, varierar naturligtvis med landets allmänna utrustning och utveckling, men — som Tysklands exempel visar •—• även ett högindustrialiserat land kan ha plats för betydande förbättringar. Det är också sant att man har stora tekniska svårigheter att övervinna vid planläggningen av programmet och i dess utförande. United States National Besources Board, som har omsorgsfullt studerat problemet, förklarar att dessa svårigheter endast kunna övervinnas genom en omfattande föregående planläggning av en för detta ändamål tillsatt myndighet. Om detta göres anser den att framgången för offentliga arbeten beror på iakttagandet av tre villkor: 1) att planer av tillräcklig omfattning äro förberedda så långt i förväg att kontrakt kunna avslutas raskt; 2) att verksamheten inte börjar förrän saneringen av de finansiella förhållandena gjort betydande framsteg; 3) att medel kunna skaffas utan att hindra den privata företagsamheten och utan att överanstränga statens kredit. Under sådana betingelser och efter nödvändig systematisk förberedelse anser den att »offentliga arbeten kunna vara ett stabiliseringsmedel av värde» men att »erfarenheten visar, att utan sådan planering offentliga arbeten i bästa fall endast kunna mildra de lidanden och förluster som depressionen förorsakar». Det är ännu för tidigt att fälla någon slutgiltig dom, men det synes komma det ena beviset efter det andra för att en ny metod efter dessa linjer kan användas för att effektivt bekämpa depressionen. I ljuset från den senaste utvecklingen kan den icke längre tillbakavisas som fantastisk. Dess ekonomiska verkningar äro ännu icke fullt förstådda, men de goda resultat som vissa länder redan ha nått genom att slå in på denna väg göra en djupgående fortsatt undersökning av frågan mer nödvändig än någonsin. Arbetstiden. Under trycket av depressionen har arbetstidsförkortningen som medel mot arbetslöshet gjort betydande framsteg i många industriländer under de senaste åren Den övertygelsen blir alltmera allmän, att kortare arbetstid icke bara är ett medel att fördela arbetet under depressionstider, utan att den också möjligen kan vara den nödvändiga konsekvensen av den förhöjda produktionskapacitet, som nu står till industriens förfogande. Den allmänna opinionen börjar förstå att tiden kan vara kommen för en fortsatt rörelse mot ökad fritid, den största gåva som maskinen givit mänskligheten, och en rad praktiska steg ha redan tagits i denna riktning. För det första har 48-timmarsveckan blivit alltmera allmän. I Frankrike har den till exempel utvidgats att gälla vissa grenar av transportväsendet och byggnadsmaterialindustrien. I Brasilien, Storbritannien och Polen har den kommit till tillämpning inom vägtransportväsendet genom lag eller kollektiv överenskommelse. Indien har sänkt det i Washington-konventionen fastställda 60 timmars maximum till 54 timmar inom alla icke säsongpräglade industrier. Ett annat viktigt steg togs i Frankrike, där övertidsarbete förbjöds inom ett flertal stora industrigrenar, varibland textil, järn och stål, verkstadsindustrien och byggnadsindustrien. Undantag tilläts endast när fabriksledningen

24 var övertygad om att en tillfällig arbetsanhopning inte kunde mötas på något annat sätt, och regeringen har nu framlagt ett lagförslag, som förbjuder allt övertidsarbete inom industri och handel på vissa begränsade undantag när. Samtidigt har 40-timmarsveckan vunnit allt större spridning. I Förenta Staterna voro 541 coder för lojal konkurrens gällande den 5 januari 1935, innefattande 95 % av alla inom industrien sysselsatta. Cirka 85 % av coderna stadga för den stora massan av industriarbetare en arbetsvecka på 40 timmar eller mindre. I sin rapport till presidenten om återhämtningens framsteg förklarar mr Richberg, att nedgången i arbetslösheten på 2 320 000 personer mellan juni 1933 och juni 1934 huvudsakligen berodde på de nya lagarna om arbetstidsförkortning. På en del håll går man ännu längre. American Federation of Labor har uttalat sig för 30-timmarsveckan och lagförslag därom har framlagts för kongressen. Till försvar för detta anför man, att den ökning av omkostnaderna, som skulle kunna bli följden av en begränsning av arbetstiden, skulle uppvägas av den ökade köpkraften hos de 10 miljoner arbetslösa, som skulle få arbete om den nya ordningen genomfördes. Motståndarna till förslaget hävda, att en dylik arbetstidsförkortning skulle ovillkorligen innebära en minskning av produktionen väsentligt under 1929 års nivå och att ökningen i produktionskapaciteten icke berättigar till en sänkning av arbetstiden till 30 timmar i veckan. I Italien togs ett mycket viktigt steg genom en överenskommelse av den 11 oktober 1934 gällande till den 16 april 1935 mellan de fascistiska organisationerna av arbetsgivare och industriarbetare med avsikt att fördela de tillgängliga arbetsmöjligheterna mellan ett större antal arbetare. Denna överenskommelse blev satt i kraft inom loppet av några få veckor genom mer än femtio separata kollektivavtal inom lika många industrigrenar. Den införde principen om 40-timmarsveckan. Lönerna sänktes i proportion till sänkningen av arbetstiden, men tillägg utbetalades till de arbetare med förkortad arbetstid, som ha stor familj att försörja, övertid är principiellt förbjuden men kan tillåtas i exceptionella fall. Andra allmänna överenskommelser gjordes för handelsföretag, banker och försäkringsbolag och för jordbruket. Officiellt meddelas att dessa överenskommelser inom tre månader efter det de trätt i kraft ledde till anställandet av omkring 200 000 arbetslösa. De uppnådda resultaten ha ansetts så tillfredsställande att det fascistiska generalrådet den 16 februari 1935 beslöt att 40-timmarsveckan skall bli permanent. Även i andra länder har man genomfört eller föreslagit åtgärder för förkortning av arbetstiden genom lagar eller administrativa förordningar. I Tjeckoslovakiet funnos i september—oktober 1934 över 750 fabriker med omkring 70 000 anställda vilka hade 40-timmarsvecka och över 1 500 fabriker med omkring 125 000 anställda som arbetade mindre än 40 timmar i veckan. Socialministern har förberett en lag om införandet av 40-timmarsveckan inom alla industrigrenar utom gruvarbetet, som skall behandlas särskilt. Enligt ministerns uppskattning skulle detta leda till återanställandet av 60 000 arbetare eller omkring 10 % av alla de industriarbetare, som lagen är avsedd att

25 beröra. Ministern konstaterade, att både arbetarnas och arbetsgivarnas organisationer ha erkänt nödvändigheten av arbetstidsförkortning, ehuru åsikterna voro skiljaktiga när det gällde lönerna. I Danmark har arbetslöshetsrådet uttalat sig fördelaktigt om arbetstidsförkortning som medel att bekämpa arbetslösheten, men ingen enighet nåddes beträffande metoden för dess genomförande eller beträffande frågan om lönekompensationer. I Frankrike har också en önskan om förkortning av arbetstiden funnit uttryck. Ett förslag har framlagts av regeringen om dess genomförande under vissa förhållanden inom bestämda industrier och områden. I Tyskland har arbetet inom några industrier fördelats på flera arbetare; inom vissa delar av textilindustrien begränsades arbetet till 36 timmar i veckan genom en förordning av den 19 juli 1934. I Luxemburg har arbetstiden begränsats till 40 timmar vid nödhjälpsarbetena. I Storbritannien har arbetsminister Stanley inlett förhandlingar med representativa arbetsgivar- och arbetarorganisationer för att undersöka möjligheterna att förkorta arbetstiden inom de enskilda industrigrenarna. E t t intressant experiment med kortare arbetstid är genomfört vid de Boots Pure Drug Company tillhörande anläggningarna i Nottingham och Beeston. Genom införandet av femdagarsvecka blev fabriksarbetarnas arbetstid minskad från 47.Vi till 42'/2 timmar i veckan, ett arrangemang som efter en provperiod blev förklarat för en obetingad succé. En utomstående sakkunnig meddelar, att i allmänhet totalkostnaderna icke blevo höjda, och att veckolönerna till fullo bibehållits. Om ej arbetstidsförkortning genomförts skulle arbetare ha måst avskedas på grund av företagen reorganisation och rationalisering inom företaget. Ur denna korta översikt av arbetstidsförkortningen under 1934 kan man draga ett par viktiga slutsatser. För det första är det anmärkningsvärt, att det finns en utpräglad tendens att gå löst på problemet industrivis. Den metoden följdes i Förenta Staternas coder om lojal konkurrens; de allmänna överenskommelserna i Italien fordrade en mängd separata kollektivavtal för att kunna tillämpas inom olika industrier och verksamhetsgrenar; i Frankrike gälla förbuden för övertid endast speciella grenar och speciella områden; i Storbritannien överlägger man också om arbetstidsförkortning industri för industri. Men det skulle vara ett misstag att därför tro, att användandet av denna metod leder till stora olikheter i bestämmelsernas verkliga innehåll. I praktiken råder det stor likhet i bestämmelserna beträffande arbetstiden antingen det rör sig om de amerikanska coderna, de italienska överenskommelserna eller de franska förordningarna. Metodens betydelse ligger snarare däri, att den garanterar full hänsyn till de problem, som äro speciella för varje industrigren, och att bestämmelserna utarbetas i samarbete med de organisationer som saken angår. Det kan vidare anmärkas att användandet av metoden med reglering industri efter industri icke är oförenlig med snabb handling. I Förenta Staterna blevo i kraft av National Industrial Recovery Act (NIRA) över 500 coder

\ 26

och cirka 140 supplementscoder samt en mängd andra anordningar genomförda under loppet av 16 månader. I Italien slötos under två månader omkring 80 kollektivavtal i anslutning till de 4 allmänna överenskommelserna. I Frankrike antogos över 80 dekret under 1934 i enlighet med arbetstidslagen av 1919. Dessa de enskilda ländernas erfarenheter äro värda att ihågkommas. Ingen tror att arbetstidsförkortning kan erbjuda ett fullständigt och avgörande botemedel mot arbetslösheten, men att den verkligen innebär en partiell hjälp synes framgå av de resultat man redan nått, speciellt inom starkt mekanise rade industrigrenar.

Näringslivets organisation. Arbetsveckans förkortning är en speciell sida av ett mera allmänt problem som har kommit i förgrunden under depressionen. De försök som i en mängd länder gjorts till organisation av näringslivet äro ett av de mest framträdande dragen i nutidens ekonomiska utveckling. Sökandet efter en medelväg mellan fullständig frihet och fullständig reglering, mellan en av staten planlagd och ledd ekonomisk ordning efter rysk modell och det gamla systemet med obegränsad konkurrens har energiskt fullföljts efter vitt skilda linjer. Ändamålet är dock i vart fall huvudsakligen detsamma. Vad som sökes, är ett system, som förenar fördelarna av privat initiativ med den behövliga disciplinen och organisationen. I land efter land, i industri efter industri har man gjort försök att hindra destruktiv konkurrens från att bringa producenterna till sammanbrott och tvinga ned arbetsvillkoren på en omöjlig nivå. Man har känt, att om det inte kunde utfinnas ett medel att sätta en gräns för näringslivets sammandragning, att hejda den fortskridande deflationen, innan priser och löner hade sjunkit för lågt, skulle en katastrof träffa hela det ekonomiska livet. Ehuru dessa experiment ha tagit mycket olika former och starkt variera i socialt hänseende ha de redan nått en utvecklingsgrad, som tyder på att i framtiden näringslivet kommer att gå mot större planmässighet i stället för att gå tillbaka till sitt tidigare tillstånd av okontrollerat och oreglerat oberoende. En kort översikt av de experiment som för närvarande äro i gång är därför av betydelse som belysning av problemet om den sociala säkerheten. Den första typ av industriell organisation som kräver uppmärksamhet är rent kapitalistisk till sin upprinnelse. Truster och karteller finnas i många länder och inom många industrigrenar; några av dem äro internationella. Deras ändamål är att hålla affärslivet i jämvikt genom att kontrollera priserna, reglera produktionen, fördela marknaderna o. s. v. Depressionen har givit en ny sporre åt denna typ av industriell organisation, men den har också i hög grad dragit uppmärksamheten till de faror den innebär för arbetaren och konsumenten. Dess fördelar: reglering av sysselsättningen och förhindrandet av en alltför mördande konkurrens motvägas av risken för monopol eller massavskedanden av arbetare på grund av sammanslagningar i stor skala eller andra rationaliseringsåtgärder. Därför har staten varit benägen att å ena sidan uppmuntra dylika organisationssträvanden och å andra sidan kontrollera dem.

27 Denna dubbla tendens kan illustreras genom ett stort antal exempel, av vilka här ett par utväljas som mer eller mindre typiska. De två mest omfattande experimenten utanför Sovjet-Unionen äro de som nu äro i gång i Italien och Förenta Staterna. National Industrial Recovery Act löper ut i sommar, och den nuvarande kongressen skall bestämma om revision, utvidgning eller upphävande av codesystemet. Med hänsyn till den betydande grad av organisation som uppnåtts inom några industrier och den mer eller mindre allmänna tillfredsställelsen med vissa drag hos coderna synes det otroligt att man väljer det sistnämnda tillvägagångssättet. 1 Arbetarskyddsbestämmelserna som, även om de icke äro lika inom alla näringsgrenar, dock ha i stort sett samma karaktär kunde utan tvivel ersättas med förbundslagstiftning, om detta är konstitutionellt möjligt, men denna skulle icke vara lika smidig som coderna, om den icke kompletterades med en mängd kollektivavtal. Det har dock riktats en god del kritik från både arbetsgivarna och arbetarna mot det av coderna införda tvångsmaskineriet. Fackföreningarna ha av denna och andra mera allmänna orsaker begärt att bli representerade i de myndigheter, som administrera coderna, men detta krav har endast i några få fall tillmötesgåtts. Om de allmänt skulle bli representerade, skulle detta avsevärt förändra codesystemet och medföra arbetarnas deltagande i ledningen av näringslivet. Den andra fråga, som sannolikt kommer att förorsaka mest diskussion, är om tvångsregleringen av priser, produktion och handelspraxis skall bibehållas. På detta område har man gjort en hel del experiment. Mycken kritik har framkommit av många av de vidtagna anordningarna. Konsumentens intresse lika väl som den lilla producentens och arbetarens har hävdats gentemot vissa av codernas bestämmelser. Men man måste dock komma ihåg att coderna upprättades som rena experiment och gåvo uttryck för, som systemets ledande administratör Donald Richberg sade, »olika ekonomiska teorier och inbördes oöverensstämmande ekonomiskt-politiska principer». De voro menade som »ett försök till självstyrelse» men en självstyrelse, som underordnade sig det nationella intresset. Deras uppgift förklarades vara »att sörja för den allmänna välfärden genom att främja näringslivets organisation för att få samarbete till stånd mellan olika näringsgrupper och att införa och uppehålla samarbete mellan arbetare och ledning under tillräcklig offentlig kontroll och tillsyn». Den dom som fälles över detta stora experiments resultat kommer icke endast att vara avgörande för det amerikanska näringslivets framtid utan även att ha stort inflytande på opinionen utanför Förenta Staterna. I Italien har under det gångna året en betydlig utveckling ägt rum av det korporativa systemet. Genom en lag av februari 1934 organiserades produktionens viktigaste grenar i 22 korporationer, varje med ett råd och alla sammanhållna av landskorporationsrådet med regeringschefen som president. Korporationerna äro icke endast korporativa organ, inrättade för att inom en enskild produktionsgren tillgodose alla dithörandes intressen, utan också stat1 Codemyndigheternas befogenheter ha sedermera avsevärt beskurits i fråga om reglering av produktion och priser, men fortfarande gälla tillsvidare bestämmelserna om arbetstid, minimilöner o. s. v.

28 liga organ som först och främst stå i samhällets tjänst. Deras uppgifter äro många och olikartade. Själva ha de icke hand om ledningen eller kontrollen av produktionen, men de kunna av regeringen eller av en av de föreningar som bilda korporationen, anmodas att draga upp riktlinjer för den kollektiva regleringen av de ekonomiska förhållandena och för en enhetlig reglering av produktionen. De kunna också fastställa lönesatser, betalningen för ekonomiska tjänster och priser på förbruksartiklar, som erbjudas allmänheten under vissa villkor. Sådana beslut kräva dock landskorporationsrådets och regeringens godkännande. I arbetstvister uppträda korporationerna som medlande myndighet. Den allmänna verkan av detta system är att alla sidor av det ekonomiska livet kontrolleras och regleras under regeringens nära överinseende. Grundade på dessa principer utgöra korporationerna ett av de viktigaste försöken till planekonomi, och deras vidare utveckling förtjänar att följas med stort intresse. I stark motsättning till dessa olika försök från statens sida att åstadkomma en viss organisation av det privat ledda näringslivet står det system med staten som ledare av näringslivet som Sovjet-Unionen antagit. Här är icke platsen att ingå på detta systems detaljer, men en stor skillnad mellan de förhållanden, under vilka dessa båda experiment utföras, bör dock påvisas. I de flesta av de länder som vi tidigare diskuterat är det problem som skall lösas problemet om jämvikten mellan tillgången och efterfrågan på de många olika slags varor som produceras och konsumeras. I Sovjet-Unionen gäller det snarare att utrusta landet industriellt, medan jämviktsproblemet är av jämförelsevis liten betydelse. Planekonomien avser i det första fallet att skapa ekonomisk jämvikt, med monopolmissbruk som den förnämsta faran; i det andra fallet vill man uppnå största möjliga produktion, medan man i hög grad inskränker konsumentens valfrihet. De föregående exemplen äro tillräckliga bevis för att tanken på en planmässig ledning av näringslivet otvivelaktigt vinner terräng. Det faktum att de flesta starkt industrialiserade länderna äro sysselsatta med experiment i denna riktning visar, att den motsvarar ett verkligt behov, skapat av förhållandena inom den nutida industrien. Man bör ej förbise denna tendens, men det vore oklokt att antaga att den privata företagsamheten skulle vara på väg att vika för en allmän reglering. Den utvecklingsfas som hittills har uppnåtts är i hög grad empiriskt bestämd. De verkliga problemen komma gradvis fram. Dem kan man antagligen inte lösa annat än genom en lång rad försök och misstag. Uppmärksamheten må dock riktas på ett eller två framträdande drag. Det första är ofrånkomligheten av något slag av statligt ingripande. I varje system, baserat på konkurrens, är det sällsynt att det råder så stor enighet mellan producenterna, att de kunna fås att följa regler som uppställts genom gemensam överenskommelse. Antingen det är fråga om prisreglering, fastställandet av löner och arbetstid, inskränkning av produktionen, bannlysning av illojala metoder eller nedläggande av en mindre effektiv anläggning, finns det nästan alltid en motspänstig minoritet, som nekar att godkänna majoritetens beslut och acceptera dess syn på vad som ligger i näringslivets

29 allmänna intresse. Av denna orsak behövas i allmänhet förr eller senare regeringsingripanden för att säkra den nödvändiga graden av disciplin och sammanhållning. Omvänt har det icke sällan hänt att, där en frivillig sammanslutning blivit tillräckligt mäktig att kontrollera en produktionsgren, den frestas att utnyttja sitt monopol på ett sådant sätt, att allmänhetens intressen trädas för nära och staten därför får gripa in till deras skydd. Dessa två motiv för statligt ingripande framträda klart i ovan nämnda exempel. Vilken än orsaken är till ingripandet, kan staten icke, när den blir anmodad att bruka den makt som samhället har givit den, förbise några av de intressen vilka äro under dess vård. En regering kan till exempel ej försöka främja en enskild produktionsgrens effektivitet och räntabilitet utan att taga hänsyn till det pris som konsumenten får betala eller till de anställdas arbetsförhållanden. Införandet av statlig kontroll av näringslivet medför nästan alltid införandet av sociala mål och hänsynstaganden. Men om också allt vad staten gör nödvändigtvis måste vara av politisk natur, är det icke därför klart att införandet av statskontroll över näringslivet betyder upphävandet av allt privat initiativ. Omfånget av inblandning i den individuella friheten kan variera ofantligt. Regeringarna ha alltid gjort vissa ingrepp i de ekonomiska krafternas fria spel genom social lagstiftning, genom tulltariffer och handelsregleringar, genom begränsning av spekulationen och genom penningpolitiken. Varje land har haft en industripolitik, en lantbrukspolitik, en finanspolitik, som regeringen mer eller mindre medvetet har sökt att utforma. Icke heller är regeringens form avgörande för om planekonomi är möjlig eller omöjlig. Dess genomförande måste alltid i sista hand bero på graden av villig medverkan från dem, vilkas tillvaro och förvärvskällor beröras därav. I längden kan en politik, som icke får mer eller mindre allmän anslutning, icke genomföras medels tvång. Därför kommer sannolikt framgången för planekonomien i en diktatoriskt styrd stat att bero på hur pass allmänt gillad den är. Att rent abstrakt planlägga ett komplicerat modernt samhälles hela ekonomiska liv är en omöjlig uppgift, ett faktum som ofta med orätt anföres som bevis för att all ekonomisk planering är en chimär. I sista hand innebär planekonomien att man med förnuft och omtanke utnyttjar tillgängliga ekonomiska resurser för att säkra ett maximum av hälsa, komfort och välstånd åt folket i dess helhet. Den innebär icke införandet av ett orubbligt system utan i stället smidig anpassning till förändrade förhållanden. Den kan endast främjas genom experiment. Vad som nu sker är ett försök att lägga av gamla former och experimentera ut nya, som bättre passa vårt stadium av industriell utveckling. Ett sådant försök är föga fantastiskt; det innebär endast ett det sunda förnuftets erkännande av föränderlighetens lag.

Finanspolitik. Men hur fullkomlig näringslivets organisation än är, utgör den i sig själv icke ett universalmedel mot arbetslöshet, lika litet som arbetstidsreglering eller offentliga arbeten. Vart och ett av dessa medel kan vara ett viktigt led

80 i ett omfattande program, men de äro alla i viss utsträckning beroende av att finanspolitikens fundamentala problem få sin lösning. Det ekonomiska systemets effektivitet, varpå sysselsättningens omfång ändå till sist beror, fordrar uppehållandet av jämvikt mellan konsumtion och produktion. När dessa två icke hålla jämna steg med varandra är det utan tvivel möjligt att minska produktionen så att den motsvarar en lägre konsumtion. Denna metod kan dock synas förutsätta, att de åtgärder, som ibland tidigare ha vidtagits för att begränsa utbudet och förhala det tekniska framåtskridandet, äro ekonomiskt sunda, något som få ekonomer äro beredda att erkänna och som strider mot sunt förnuft. Det enda alternativ som återstår är att finna ett medel att öka konsumtionen och stärka köpkraften. På grund av den skärande paradoxen med nöd mitt under en alltför riklig produktion vänder man nu tankarna mot denna utväg. Huvudfrågan blir då, om ej en jämnare fördelning av nationalinkomsten är ett av villkoren för att nå en mer fast och omfattande marknad både för industri och lantbruk. Man frågar sig i Förenta Staterna, om det ur den ekonomiska jämviktens synpunkt är betydelsefullt eller helt och hållet ovidkommande, att under 1929 36 000 amerikanska familjer på toppen av inkomstskalan hade praktiskt taget samma inkomst som 11653 000 familjer längst ner på skalan. 1 Existerar det ett visst förhållande mellan lönerna och nationalinkomsten, som kan betecknas som det ur ekonomisk synpunkt mest fördelaktiga? Har teorien om att sparmedel automatiskt vända tillbaka in i en ny process av produktion, sysselsättning och konsumtion verkligen hållit streck? Ligger inte det verkliga felet med det ekonomiska systemet däri att det icke fördelar inkomsten på det sätt, som kan antagas bäst hålla produktionen i gång? Frågan om fördelningen av nationalinkomsten är nära förbunden med striden mellan expansionister och deflationister, mellan dem, som tro att det är regeringens och bankernas sak att med alla legitima medel söka öka kreditens omfång och betalningsmedlens omloppshastighet, och dem, som tro att räddningen ligger i att sänka löner, omkostnader och priser, tills dess ett nytt jämviktsläge är uppnått. Av översikten i andra kapitlet över de hittills uppnådda resultaten synes det framgå, att de expansionistiska försöken haft större framgång än de deflationistiska, och det förtjänar att observeras, att man i vissa länder såsom Australien, Tyskland och Italien nådde synbarligen bättre resultat, då deflationistiska åtgärder gradvis ersattes av expansionistiska. I varje fall är det svårt att betvivla att det som i Sverige, Förenta Staterna och andra länder gjorts för att genom offentliga utgifter stärka köpkraften har satt fart på näringslivet under en tid, då tilliten var som sämst. Samma resultat uppnåddes i Storbritannien, om än i mindre utsträckning, genom utgifter för de arbetslösa och genom att göra pengarna billiga, och man har gjort gällande att den inre köpkraftens nivå har bevarats bättre där än i Förenta Staterna genom att den allmänna lönenivån hållits uppe. Utan att försöka fälla någon dom över de exakta verkningarna av olika slags penningpolitik under depressionen vågar man säga, att den nuvarande krisen gjort det klarare än någonsin förr att köpkraftens fördelning och cirkulation är den viktigaste faktorn vid bestämmandet av produktionens och sysselsättningens omfång. 1

Brookings Institution: America's Capacity to Consume (1934), Kap. V.

31 Internationell organisation. Slutligen förtjänar »planekonomiens» internationella sida en viss uppmärksamhet. Sedan den ekonomiska konferensen i London bröt samman 1933, ha få gemensamma ansträngningar gjorts att bringa reda i det kaos, vari den internationella handeln och valutaförhållandena befinna sig. Ingen kan på allvar tro att det är möjligt att komma tillbaka till ett allmänt välstånd, förrän den internationella handeln når ett betydande uppsving. Ingen kan på allvar tvivla på att en dylik uppblomstring är omöjlig, innan valutakurserna ha bragts tillbaka till ett fast och klart inbördes förhållande. Men det måste dock erkännas att om också de olika valutorna åter komma i ett fast inbördes förhållande, komma hindren för ett återupplivande av den internationella handeln fortfarande att vara ofantliga. De försvarsåtgärder, som nästan alla länder ha tagit sin tillflykt till, ha skapat en ny tingens ordning. För att skydda antingen sin jordbruksbefolkning eller sin handelsbalans ha industriländer såsom Storbritannien, Frankrike, Italien och Tyskland, vilka tidigare importerade stora mängder födoämnen, organiserat sitt jordbruk och i syfte att hålla uppe de priser bönderna få, rest tullmurar för att minska importen utifrån. På många håll, särskilt i Frankrike och Tyskland, har detta bragt födoämnespriserna långt över världsprisnivån. Sådana åtgärder kunna försvaras med att de ha räddat jordbruket från ruin och minskat spänningen mellan priserna på jordbruks- och industriprodukter. Men å andra sidan ha de bidragit till att ödelägga den utländska marknaden för industrien. F ö r r bytte världens stora jordbruksländer en stor del av sitt överskott av jordbruksprodukter mot fabriksvaror från de stora industriländerna. Då de senare ha minskat sina inköp av utländska födoämnen, ha jordbruksländerna tvingats att själva börja producera fabriksvaror för sitt eget behov. Omvänt har industriens utveckling i jordbruksländerna genom att minska industriländernas marknad givit de senare ytterligare anledning att skydda sitt jordbruk. Resultatet är att industriens utbredning över hela världen, vartill redan världskriget gav impulsen, nu ytterligare blivit främjad i stor stil. Följden av detta blir oundvikligen att den industriella överproduktionen ytterligare ökas, industriländerna vända sig mot hemmamarknaden och skydda sig med tullmurar. De protektionistiska åtgärderna giva hemmaproducenterna en tillfällig lättnad, produktionen ökas inom vissa industrigrenar och därmed också sysselsättningen, såsom man sett exempel på i Storbritannien och Tyskland under de sista tre åren. Om denna slags planekonomi i längden innebär någon fördel är en senare fråga. Å ena sidan blir sysselsättningen inom industrien sannolikt mera jämn, när dennas utbud är riktat mot hemmamarknaden, vars behov lätt kan förutses och som tillsynes icke är utsatt för någon inblandning utifrån. Ur denna synpunkt kan det vara någon fördel för ett land att öka den del av produktionen som är avsedd för hemmamarknaden och beskära den som är avsedd för export. Men även i detta fall kommer varje steg som tages i riktning mot självförsörjning sannolikt att innebära en sänkning av levnadsstandarden. För att självförsörjningen skall kunna bli fullständig och nyttig måste

32 två villkor uppfyllas. Först och främst måste det ifrågavarande landet förfoga över alla de födoämnen och råmaterial det behöver. Därtill måste det vara i stånd att självt förbruka allt vad det producerar både inom jordbruk och industri. Det är därför klart att endast stora, folkrika och mångsidigt utrustade länder med rika naturtillgångar kunna hoppas uppnå en ekonomisk självständighet av verkligt tillfredsställande art. J u mindre landet är och ju obetydligare och mera begränsade dess resurser desto svårare har det att avstå från import och från export att betala importen med. Omvänt, när ett land är försett med en viss vara i överflöd såsom Argentina med vete, Brasilien med kaffe, Danmark med jordbruksprodukter, Storbritannien med kol, Förenta Staterna med bomull och olja, Sovjet-Unionen med trä, måste det antingen skära ner dessa näringsgrenar till en nivå som svarar mot förbrukningen inom landet eller skaffa marknader för dem utomlands antingen genom att köpa från eller låna till främmande länder. Faktiskt finns det kanske endast två länder, som äro tillräckligt stora och ha tillräckliga naturtillgångar för att med lugn motse genomförandet av en fullständig autarkipolitik — Förenta Staterna och Sovjet-Unionen. Men icke heller dessa länder kunna föra en sådan politik utan mycket genomgripande förändringar av sin nuvarande fördelning av ekonomisk verksamhet. Henry Wallace, Förenta Staternas jordbruksminister, har upprepade gånger påvisat omöjligheten av att Förenta Staterna uppehåller sin nuvarande produktion av vete, bomull och tobak, vartill också kan fogas petroleum, om icke Förenta Staterna bibehåller sina exportmarknader, vilket i sin tur endast kan göras genom motsvarande amerikanska köp och lån utomlands. Ryssland kunde inte ha anskaffat sin industriella utrustning utan att exportera olja och timmer som betalning, och även om det når ett utvecklingsstadium, där det icke längre är beroende av utländska varor, kommer landet att i fortsättningen vara dåligt ställt, så länge det icke kan byta sitt överskott utomlands mot andra länders produkter. Man kan alltså dra den slutsatsen att autarkisk politik för de flesta länder är en omöjlighet och endast med betydande uppoffringar möjlig för de rikaste och största. Genom ett analogt resonemang är det lätt att visa, att begränsning av den internationella produktionen i bästa fall endast kan ha en mycket relativ och tillfällig framgång. Svårigheterna i att åstadkomma varaktiga överenskommelser mellan internationella konkurrenter äro nästan oöverkomliga. På många håll har skillnaden mellan produktion och konsumtion snarare ökat än minskat. Med ett eller två undantag ha lagren av nödvändighetsvaror förblivit stora eller till och med ökats trots de gemensamma ansträngningar man gjort att minska dem. Hittills har erfarenheten alltså givit föga belägg för att detta slags internationell planekonomi erbjuder någon varaktig lösning. Det framgår snarare att den verkliga uppgiften för internationellt handlande icke är att minska produktionen utan att öka konsumtionen. Denna uppgift har säkert gjorts svårare genom mycket av den nationella planekonomi, som redan har praktiserats, och genom de intressen, som förskansat sig bakom denna. Men det är illusoriskt att antaga att alla dessa nationella program kunna

33 sopas undan genom en eller annan magisk formel i en internationell överenskommelse. Vissa framsteg kunna kanske göras på så sätt att länder med gemensamma ekonomiska och politiska intressen skapa områden med friare handel. Men vilken metod mangan väljer har man att lösa motsättningarna mellan behovet hos alla länder av utrikeshandel, om deras materiella civilisation skall kunna uppehållas och utvecklas, och den faktiska existensen av nationella ekonomiska system, som syfta till reglering och kontroll av den inre produktions- och konsumtionsnivån med avsikt att göra sysselsättningen stadigare och priserna fastare både inom jordbruk och industri. Detta är kanske det mest vidsträckta problem som uppkommit genom den nationella planekonomiens utveckling. Den sociala utvecklingen under de nästa 20 åren kommer att i stor utsträckning vara beroende av framgången eller misslyckandet av de ansträngningar som göras att lösa problemet, och detta kommer i sin tur att bero på de enskilda ländernas villighet att återgå till ett bättre samarbete och att planlägga sin ekonomiska framtid icke endast med tanke på dagen utan också på att det existerar ett »i morgon».

FJÄEDE KAPITLET.

Internationella Arbetsorganisationen under 1934. Utvecklingens gång sådan den beskrivits i de föregående kapitlen visar, att i stället för att minska under depressionens tryck, intresset för sociala frågor blivit allt större. Krisen har skärpt det sociala ansvarsmedvetandet, något som också kan utläsas ur årets händelser inom Arbetsorganisationen. I juni 1934 fick den samlade Arbetskonferensen officiellt meddelande om att kongressens bägge kamrar i Förenta Staterna hade bemyndigat presidenten att antaga medlemskap i Arbetsorganisationen på villkor att detta icke medförde några förpliktelser med hänsyn till Folkförbundspakten. Samma dag blev en resolution enhälligt antagen av Arbetskonferensen, vari Förenta Staterna inbjöds att inträda i organisationen. Den 20 augusti underrättade presidenten Arbetsbyråns direktör om att inbjudningen antagits och därmed blev Förenta Staterna medlem av organisationen. Det är knappast nödvändigt att här framhäva betydelsen av denna händelse. Den roll som Förenta Staterna spelar i världens ekonomiska och industriella liv, den förvånande snabbhet med vilken detta land har utvecklat sina naturtillgångar och folkets sociala standard, samt de djärva och omfattande åtgärder för att påskynda återhämtningen, som nu vidtagas under president Roosevelts ledning, göra givetvis det amerikanska samarbetet ytterst värdefullt för organisationen. Knappast en månad senare blevo tre andra stater medlemmar av organisationen genom att inträda i Nationernas förbund, nämligen Afghanistan, Ecuador och Sovjet-Unionen. För det sistnämnda landets vidkommande har 2047 35

regeringen ännu icke beslutat om karaktären av dess medverkan i vårt arbete, men den sände en »observer» till sammanträdet av Arbetsorganisationens styrelse i januari. Det är inte heller i detta fall nödvändigt att här framhäva vikten av samarbete med Sovjet-Unionen, detta med hänsyn såväl till storleken av dess område och befolkning och den anmärkningsvärda expansionen av dess industri under senare år som till betydelsen av det sociala experiment, som genomförts under nuvarande regim. Det är vidare glädjande att konstatera att det inte märkes några tecken till förminskat intresse från Japans sida. Det finns all anledning att hoppas att förbindelsen mellan Arbetsorganisationen och ett så viktigt industriland kommer att aktivt fortsättas. Å andra sidan har ingen förändring ägt rum i fråga om Tysklands avvisande hållning. Den tyska regeringen står icke i någon kontakt med Arbetsorganisationen och har upphört att sända statistiska och andra uppgifter till Arbetsbyrån utöver vad som fordrats enligt de förpliktelser det påtagit sig i ratificerade konventioner. Av denna orsak har behandlingen av Tysklands sociala och ekonomiska utveckling blivit mindre fullständig och möjligen mindre nöjaktig än vad den annars hade kunnat vara. Resultatet av medlemsantalets ökning har blivit att Arbetsorganisationens universella karaktär än ytterligare framhävts. För första gången omfattar den nu praktiskt taget hela världen, och därav följer att tyngdpunkten nu antagligen kommer att i mindre grad än tidigare bliva förlagd till Europa. Som upprepade gånger har påjjekats åstadkom kriget en utbredning av industrien över långt större delar av jordklotet än under 1800-talet. Och under de senaste åren och särskilt sedan krisens början har denna -geografiska utvidgning av industrialismen ytterligare fortsatt. Denna förändring av industrikartan blev i ett lämpligt ögonblick återspeglad i utvidgningen av Arbetsorganisationens styrelse. Efter ett uppskov på tolv år blev förändringen av författningens par. 7 (Versailles-traktatens par. 393) äntligen verkställd, i tid för valen vid förra årets arbetskonferens. Resultatet är, att bland de 16 länder som äro representerade befinna sig 7 utomeuropeiska, och en motsvarande ökning i den icke-europeiska representationen ägde rum både inom arbetsgivar- och arbetargruppen. Det är inte för mycket sagt att den nya styrelsen, som sammanträdde för första gången i september under de Michelis ordförandeskap, inleder ett nytt kapitel i Arbetsorganisationens historia. E n ny förändring av avgörande betydelse genomfördes vid styrelsens januarimöte. Det var uppenbart att Förenta Staterna och Sovjet-Unionen voro bland de 8 mest betydande industriländerna och såsom sådana berättigade till regeringsrepresentanter i styrelsen. Ehuru det naturligtvis var både olämpligt och beklagligt att listan över de 8 staterna skulle förändras få månader efter den blivit fastställd, ansåg styrelsen dock att den måste revideras. Med 24 röster mot 1 beslöt man sig för denna åtgärd och satte följande 8 länder på listan: Frankrike, Förenta Staterna, Indien, Italien, Japan, Sovjet-Unionen, Storbritannien och Tyskland.

35 Man beklagade samtidigt mycket att detta beslut nödvändigtvis medförde att Belgien och Kanada utgingo, vilka bägge länder hade spelat en aktiv roll i arbetet inom styrelsen sedan 1919. Enhälligt beslöt man också, att Belgiens och Kanadas regeringsrepresentanter skulle anses som adjungerande ledamöter och sålunda berättigade att deltaga i styrelsens arbete till nästa val 1937. Resultatet av denna dubbla omdaning har varit att styrelsen betydligt förändrats både till sammansättning och karaktär. För första gången omfattar den alla de stora industriländerna och ger de tre industrialiserade världsdelarna en adekvat representation. För att utvidga sina förbindelser har Arbetsbyrån fortsatt att sända ut representanter i tekniska missioner till utomeuropeiska länder. Olika tjänstemän ha besökt Kina, Japan, Kuba, Brasilien, Uruguay, Argentina och Chile. Hösten 1934 besökte direktören Förenta Staterna och Mexiko. Dessa resor ha särskilt givit två lärdomar. För det första att utsträckningen av arbetarlagstiftningen i Sydamerika varit betydligt underskattad och att det stora antal ratifikationer, som på sista tiden mottagits därifrån, är en god mätare på den utveckling som där äger rum. För det andra att den direkta kontakten särskilt med de tekniska tjänstegrenarna i de icke-europeiska länderna är nödvändig, om Arbetsbyrån skall vara ordentligt rustad att uppfylla sina förpliktelser både emot dem och emot Arbetsorganisationen i allmänhet. Men det finns därjämte två andra metoder, genom vilka dessa mål kunna främjas. Hittills ha, väsentligen av ekonomiska orsaker, experter från utomeuropeiska stater alltför sällan anmodats att bevista sammankomsterna av de tekniska kommittéerna i Geneve. Utbyte av idéer och erfarenheter mellan dem som äro sysselsatta med forskning och administration i olika delar av världen är ett av de mest värdefulla medlen för främjandet av den sociala utvecklingen. Man hoppas att för framtiden kunna göra dessa sammankomster mera representativa. En annan metod, knappast mindre betydelsefull, består i att då och då sammankalla möten i utomeuropeiska länder för att behandla frågor, som de ha speciellt intresse för eller erfarenhet av. Ett gott exempel på detta slags sammankomster var silicoskonferensen i Johannesburg 1930. Försök ha gjorts att få i stånd ett möte, begränsat till de asiatiska länderna, men dessa ha hittills strandat på oövervinneliga hinder. Den vikt som man lagt på mera intensiv förbindelse med icke-europeiska länder innebär icke någon avslappning med hänsyn till Europa. Det finns också där brännande sociala problem, vilka icke äro mindre viktiga eller mindre svårlösta därför att det territorium och den befolkning de gälla äro mindre. I själva verket är ett av de mest oroväckande dragen i den nuvarande situationen den ökade befolkningstätheten i länder, vilka icke kunna göra sig någon förhoppning om att lyckas lösa de genom överbefolkningen uppkomna problemen genom ökat tillgodogörande av sina naturtillgångar. Befolkningsproblemet, som kanske föreligger i sin mest tillspetsade form i Japan, gör sig kännbart också i olika delar av Europa. De två traditionella lösningarna äro ökning av exporten eller återupptagande av emigrationen, men den förra vägen möter alla slags hinder och den senare är nästan fullkomligt avspärrad.

36 Om ingen av dessa lösningar är möjlig äro en del länder ställda inför det oroande problem, som framkallas av ett växande tryck på resurserna och som, ifall den nuvarande befolkningstillväxten fortsätter i samma tempo, leder till en sänkning av levnadsstandarden. Ehuru man icke kan hävda, att någon väsentlig bättring har ägt rum i det allmänna ekonomiska tillståndet, är det tillfredsställande att kunna notera en ytterligare ökning av antalet ratifikationer. Förra året förutsågs att de 1933 och 1934 uppnådda siffrorna knappast kunde hållas uppe. Men som framgår av nedanstående översikt ligga de sista tolv månadernas siffror något över genomsnittet. 15 mars 1934 15 mars 1935 Registrerade ratifikationer 579 639 Bemyndigade » 38 33 Anbefallda » • 122 105 Nedanstående tabell anger totala antalet ratifikationer under de senaste tio åren: 1926 48 1931 38 1927 35 1932 28 1928 34 1933 50 1929 79 1934 77 1930 44 1935 60 Av de 60 ratifikationer, som inregistrerades under loppet av året, kommo icke mindre än 44 från Sydamerika och av dessa icke mindre än 30 från Nicaragua. Som var att vänta på grund av det stora antalet tidigare ratifikationer intar Europa en förhållandevis anspråkslös plats. Icke desto mindre kunna en eller två viktiga ratifikationer nämnas. Italiens antagande av konventionen angående inföddas tvångsarbete efter det att Storbritannien, Japan, Nederländerna och Spanien gjort detsamma, innebär att denna konvention nu har kommit en god bit på väg mot sitt mål. Vidare ger Storbritanniens ratifikation av konventionen om skydd mot olycksfall för lastnings- och lossningsarbetare utsikter till fortsatta framgångar för denna, enär andra länder avvaktat den brittiska regeringens ställningstagande innan de själva velat göra något åt saken. Ser man tillbaka på konventionerna som en helhet kan man våga säga att ställningen är uppmuntrande. 30 medlemsstater ha nu ratificerat 10 eller flera konventioner, 23 ha ratificerat 15 eller flera och 10 ha ratificerat mer än 20 konventioner. Tager man de 32 konventioner som blivit antagna till och med 1932 ha de 27 europeiska medlemsstaterna nu ratificerat över 51 % av det möjliga antalet, och det är tillfredsställande att se att 31 % av det samlade antalet ratifikationer nu kommer från icke-europeiska stater, medan procenten för 5 år sedan var 14. Men det finns fortfarande en eller två anledningar till missräkning. Ehuru det inte kan påstås, att situationen på de europeiska

37 kolfälten har blivit väsentligen bättre, ha dock inga framsteg gjorts i riktning mot en ratifikation av konventionen om arbetstiden i kolgruvor; en revision av konventionen står på Arbetskonferensens program och det är att hoppas att detta skall leda till någon framgång i saken. Likaledes vill man hoppas att några av de mera avancerade länderna snart skola vidtaga åtgärder för att sätta i kraft de sex konventionerna från 1933 angående ålderdoms-, invaliditets- och familjeförsäkring, speciellt i de stater, där obetydlig eller ingen modifikation av gällande lag fordras. Detta sista är ett verksamhetsområde som synes få en allt större betydelse. Det skulle vara lätt att nämna en hel mängd tillfällen då väsentliga förbättringar ha gjorts i de enskilda ländernas socialförsäkring. De äro tillräckligt talrika och viktiga för att visa att de tvivel och betänkligheter med hänsyn till socialförsäkringens värde, som föreföllo att vinna terräng, nu ha undanröjts. Principen om kollektivt försvar mot de viktigaste sociala farorna står mera fast än någonsin. I själva verket har en av de viktigaste verkningarna av krisen varit att öppna allmänhetens ögon för det oerhört osäkra tillstånd, vari en stor del av arbetarbefolkningen hittills levat. Alltmera enträget har man börjat kräva, att samhället skall tillförsäkra den enskilde medborgaren ett minimum av skydd mot sjukdom, ålderdom och arbetslöshet, ett krav som nu har utkristalliserat sig i slagordet »social trygghet». Programmet för återhämtning och ekonomiskt återuppbyggande är därför nu för tiden olösligt sammanlänkat med skapandet av ett system för social trygghet, som åstadkommer en mer rättfärdig fördelning av köpkraften och skyddar arbetarna och deras familjer mot faror, mot vilka de eljes icke kunna försvara sig. Det märkligaste exemplet på en vittgående reform, inspirerad av dessa idéer, är att finna i det förslag som i januari 1935 blev förelagt kongressen av president Roosevelt. Också i andra länder, bland vilka kunna nämnas Argentina, Brasilien, Kanada, Finland, Norge, Peru, Spanien och Österrike, äro nu förslag uppe om att införa eller utvidga den obligatoriska försäkringen. Nog har sagts för att visa, att depressionen i stället för att ödelägga socialförsäkringen har givit den ny fart. Några av de mest framträdande resultat som Arbetsorganisationen nått ha legat på detta område, såsom en jämförelse mellan socialförsäkringens omfång 1934 och 1920 i förening med en översikt över Arbetskonferensens och Arbetsbyråns verksamhet till dess främjande skulle kunna övertygande visa. Intet kan vara mera uppmuntrande än att se hur förlorad mark återvinnes och nya framsteg göras.

Framtidsuppgifter. De föregående kapitlen av denna rapport ha med nödvändighet kommit att avhandla ett vidsträckt område. Gränserna mellan ekonomiska och sociala frågor ha i stor utsträckning utplånats genom depressionen, med det resultatet, att man fått klart för sig att botemedel mot sociala olyckor och särskilt mot den värsta av dem, arbetslösheten, icke kunna finnas utan att

38 man går in på finanspolitikens och den ekonomiska politikens mera omfattande områden. När Arbetsorganisationen för 16 år sedan grundades låg denna vida synkrets knappast inom dess område, och det kan vara på sin plats att undersöka i vad mån dess verksamhet har påverkats av denna utvidgning av synfältet och av den förändrade inställningen till de sociala problemen. Hittills har Arbetsorganisationen gjort sina största insatser på arbetarskyddslagstiftningens område. Genom de 44 konventioner som konferensen redan antagit har en internationell arbetslagstiftning införts, som redan täcker en stor del av detta område. Av denna anledning har man på sina håll ansett, att målet för Arbetsorganisationens legislativa ansträngningar är i sikte och att dess återstående uppgifter äro av sekundär karaktär. En prövning av detta påstående kan lämpligen börja med en översikt av det rena skyddsarbete som ännu återstår. Först och främst måste det påpekas att sociallagstiftningen icke är statisk utan dynamisk. Det finns intet absolut ideal, som, när det väl en gång är nått, innebär en slutgiltig tingens ordning. Socialt framåtskridande är en fortgående process. Vad som för en generation förefaller som det slutgiltiga målet är den nästas utgångspunkt. Det finns säkerligen ingen orsak att antaga, att vi redan ha det tusenåriga riket i sikte. E n blick bakåt på de konventioner, som redan genomförts, ger tillräckligt bevis därpå. Somliga av dem börja redan bli föråldrade. För femton år sedan ansågs en arbetsvecka på 48 timmar vara maximigränsen för förkortning av arbetstiden. Den innebar infriandet av ett krav som stått som första punkt på arbetarnas program under 70 år. Nu är en ytterligare förkortning på väg. De idéer, på vilka Washingtonkonventionen om arbetstiden var uppbyggd, äro under revision, emedan förhållandena inom industrien ha undergått stora förändringar. Åldern för anställning inom industrien kommer likaledes snart att vara mogen för ändring. Ehuru fortfarande de flesta barn lämna skolan vid 14 år och börja förvärvsarbete, har redan i många länder en tendens att höja denna ålder gjort sig gällande. Förr eller senare kommer också denna konvention att få omarbetas. E n liknande tendens i åsiktsutvecklingen kan man finna med hänsyn till ålderdomspensioneringen. Den traditionella gränsen av 65 år inom industrien viker nu för 60, och en ännu lägre ålder diskuteras på sina håll. Också här komma i framtiden ytterligare framsteg att göras. I själva verket är det få av konventionerna som kunna tänkas stå sig i all evighet. Men det finns också stora sociala områden som knappast ännu ha berörts. Det kanske största är frågan om lönerna. Med undantag av konventionen av 1928 beträffande metoder för fastställandet av minimilöner har det icke gjorts något försök att underkasta detta grundläggande spörsmål internationell behandling. Utan tvivel äro svårigheterna ofantligt stora. På grund av variationer i valutaförhållanden och levnadssätt är det nästan omöjligt att jämföra olika lönenivåer. Men det kan kanske finnas någon metod, som vi ännu inte ha upptäckt, som skulle möjliggöra genomförandet av den princip, som är fastslagen i paragraf 4 i Arbetsorganisationens författning och som säger att lönerna skola vara »tillräckliga att uppehålla en

39 rimlig levnadsstandard» med hänsyn till förhållandena i varje enskilt land. Förhållandet mellan löner och produktionskostnader inom olika industrier har i de flesta länder icke varit föremål för annat än ofullständiga undersökningar. Detsamma gäller de faktorer, som påverka förhållandet mellan industriarbetarlöner och lantarbetarlöner. Lönens köpkraft i förhållande till priset på nödvändighetsvaror och följaktligen till fordringarna på en rimlig levnadsstandard är vidare något som skulle behöva bli mera ingående belyst. För alla dessa undersökningar behövas mera fullständiga statistiska uppgifter, något som lämpligen kan övervägas av Arbetskonferensen vid något kommande tillfälle. Vidare kunde lämpligen mer uppmärksamhet ägnas åt metoderna för löneutbetalning. Ehuru truck-systemet i många länder för länge sedan är avskaffat, finns det andra, där det icke blott finnes kvar utan även är flitigt använt. Det finns ingen form för socialt missbruk som hårdare träffar arbetarna än illegala och okontrollerade avdrag på lönen eller tvånget att förbruka en stor del av den i butiker som ägas av arbetsgivaren. Detta utgör en liten del av det allmänna problemet om arbetsavtalet, varåt man än så länge har ägnat föga uppmärksamhet. Även om man inte försöker vidtaga någon universell eller omfattande reglering, sådan som den bara existerar i några få länder, finns det en mängd frågor, såsom villkoren för avskedande, lönemetoder, semester och skydd för lönen, vilka mycket väl kunna behandlas successivt på internationell basis. Två andra områden som behöva undersökas ytterligare äro kvinnoarbetet och jordbruket. Man spårar en tämligen utbredd tendens att gå tillbaka till den uppfattningen, att kvinnors anställande medför ett utestängande av män. Felaktigheten i denna tankegång kommer till synes i de länder, där man gjort försök att ersätta kvinnors arbete med mäns, uppenbarligen med mycket obetydliga resultat. Helt bortsett från frågan om abstrakt rätt, är det klart att kvinnor äro bättre kvalificerade än män för en del yrken och att utestänga dem skulle vara ologiskt ur ekonomisk synpunkt. Så länge som männens inkomster äro otillräckliga, måste miljoner av flickor och gifta kvinnor söka arbete för att öka familjeinkomsten. Men även om detta motiv icke funnes, finns det en stor mängd kvinnor som ändå skulle arbeta för sin egen tillfredsställelse eller för att täcka sina personliga behov, och vilkas yrkeskunnighet utgör ett nödvändigt led i produktionsplanen. Men det kan bliva fråga om att söka förhindra vad som skulle kunna kallas »illojal konkurrens» mellan män och kvinnor. Formeln »lika lön för lika arbete» är icke lätt att tillämpa i alla konkreta fall, enär den matematiska beräkningen av »arbete» är mycket obestämd; hela frågan om kvinnoarbetet förtjänar en omsorgsfullare och mera fördomsfri analys än det hittills har fått. Ett annat ämne som sedan 1921 har blivit mycket litet uppmärksammat är jordbruket. Anställningsvillkoren variera mycket mera inom jordbruket än inom industrien. De äro underkastade klimatiska och andra naturliga faktorer, som ha litet eller intet inflytande på fabriksarbetet. Det är omöjligt att föreställa sig några bestämmelser för jordbruksarbetet, som skulle gälla

i lika grad för så olika länder som Kanada, Brasilien, Danmark, Rumänien, Indien och Japan. Det skulle troligen vara svårt till och med att ha samma bestämmelser för norra och södra Frankrike eller för Nord-Dakota och Florida i Förenta Staterna. Internationell reglering av arbetsvillkoren är därför speciellt svår på detta område, även om en sådan kan tänkas genomförd inom bestämda grupper av länder. Landsbygdsförhållandena ha emellertid andra sidor, som bättre lämpa sig för internationell behandling. Invandringen till städerna var en sak, som man icke blott klagade över utan även verkligen oroade sig för i de flesta länder före krisen. Ehuru tillströmningen från landet för ögonblicket har avstannat, kommer den utan tvivel att fortsätta så snart sysselsättningen inom industrien förbättras, om icke något göres för att städernas fördelar skola komma bönderna och deras arbetare tillgodo. Automobilen och radion ha redan gjort mycket i detta avseende, men hela problemet om vad som i brist på en bättre term kan kallas »fritiden på landet» är ett problem av universellt intresse och av stor social betydelse. Lösningen av detta skulle mycket bidraga till att hejda den koncentration av ofantliga folkmassor som nu äger rum i städerna och skulle underlätta industriens spridning över landsbygden, där ett sundare och mera naturligt liv kan levas. En annan sida av samma problem är bristen på tillräckliga bestämmelser om socialförsäkring inom jordbruket. Lantlivets större otrygghet är ett av de motiv som ligger bakom tillströmningen till städerna. Då det icke finnes något att falla tillbaka på i fall av arbetslöshet, blott dålig hjälp vid sjukdomsfall och primitiv förlossningsvård, är det naturligt, att de mera företagsamma begiva sig dit, där de kunna finna mera skydd för sig själva och sina familjer. De finansiella och administrativa svårigheterna att införa sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring på landet äro otvivelaktigt ofantliga, speciellt i de stora jordbruksländerna med mycket gles befolkning, men med tanke på den enorma förbättringen av samfärdsmedlen är det svårt att tänka sig, att dessa vanskligheter icke på något sätt skulle kunna övervinnas. Till sist gäller frågan lantbrukets allmänna ställning som led i den ekonomiska organisationen. Den stora skillnaden mellan priserna på de varor och tjänster, som bonden har behov av, och de priser han får för sina varor är en av huvudorsakerna till det nuvarande osäkerhetstillståndet. Tills man funnit ett botemedel härför är det fåfängt att vänta någon verklig förbättring av bondens och lantarbetarens levnadsstandard. Så länge som lönerna i staden äro väsentligt högre än lönerna på landsbygden kommer tillströmningen till städerna att fortsätta; men lönenivån på landsbygden beror först och främst på hur pass lönande jordbruket är i förhållande till andra näringsgrenar. Därför äro de experiment som nu göras med planmässigt lett jordbruk av stor social betydelse liksom också försöken att reducera jordbrukets skuldbörda. Ehuru detta knappast är en sak för internationell konvention är detta ämne ingalunda främmande för den Internationella Arbetsorganisationen. Det finns en hel del andra frågor som Arbetskonferensen hittills har ägnat endast föga uppmärksamhet. Hela problemet om utbildning för industriarbete

41 —• yrkesrådgivning, lärlingsväsen, teknisk utbildning — blir av en alltmera invecklad natur allteftersom det industriella arbetet blir mer specialiserat i några riktningar och mer standardiserat i andra. Yrkesarbetarna börja kräva, att mera hänsyn tages till deras speciella problem. Med den fortgående ökningen av fritiden börjar man nu förstå, att möjligheterna till rekreation i detta ords vidaste betydelse är ett socialt problem av stor räckvidd. Slutligen erbjuder hygienen och säkerheten inom industrien ett ofantligt område för framtida verksamhet. Konferensen har redan gjort mycket för att leda uppmärksamheten på de vanligaste yrkessjukdomarna och på nödvändigheten av att deras offer få någon ersättning. Men det finns mycket arbete kvar att göra innan de bästa förebyggande metoderna bli allmänt kända — det är alltid bättre att förebygga än att hela och ersätta — och innan man säkrat deras användning genom samarbete mellan arbetare och arbetsgivare. Arbetsbyrån har redan publicerat en översikt över speciella faror för hälsan som hota inom vissa industrier. Uppgiften att praktiskt planlägga de förebyggande åtgärderna erbjuder ett stort och nyttigt arbetsfält. Detsamma gäller olyckshändelser. E n början har gjorts med lastnings- och lossningsarbete. Närmast ämnar man fortsätta med byggnadsarbete. Men fortfarande återstå gruvarbete och en mängd andra farliga sysselsättningar. Det kan möjligen bli nödvändigt att använda ett nytt tillvägagångssätt vid behandlingen av dessa och andra av de ovannämnda frågorna. Där metoder och förhållanden variera starkt från land till land är en mycket detaljerad konvention knappast användbar. Den erfarenhet som vunnits med konventionen om lossnings- och lastningsarbetarna utgör ett gott exempel på denna svårighet. Å andra sidan är en rekommendation vanligen så allmänt avfattad och innehåller ett så obetydligt element av förpliktelse att den är ineffektiv. Kanske kunde man finna en medelväg exempelvis på så sätt att en konvention fastslår en del allmänna principer och att vid sidan härav utarbetas ett slags mönsterföreskrifter för hälsa och säkerhet som tillåter betydliga variationer av detaljerna. Det sagda kan vara tillräckligt att visa, att Arbetsorganisationens rent legislativa uppgifter ingalunda äro slutförda. Men som redan har framhävts har dess synkrets med nödvändighet blivit vidgad genom den gradvisa förändring som den allmänna inställningen till sociala frågor har undergått. Skydd för arbetaren mot de faror och missbruk han var utsatt för inom industrien var den grundidé, på vilken socialpolitiken var uppbyggd under det århundrade som slutade med världskriget. Det är knappast överdrift att säga att sociallagstiftningen även av många av sina anhängare betraktades som en sorts filantropisk utväxt på det ekonomiska systemet. Statens ingripande, som dock ansågs ligga i samhällets allmänna intresse, betraktades som antiekonomiskt så tillvida som det hämmade den fria verkan av lagen om tillgång och efterfrågan. E n fundamental motsättning ansågs föreligga mellan ekonomiska och sociala ändamål. Såsom påpekades i denna berättelses första kapitel synes en annan uppfattning nu vinna terräng. Uppfattningen av statens sociala uppgifter såsom varande av rent beskyddande natur viker nu

42 för en vidare uppfattning om social säkerhet. Det negativa målet att beskydda arbetaren mot sociala faror och missbruk ersattes av det positiva, att giva honom tillräckliga möjligheter både att nå en anständig nivå av materiell komfort och att säkerställa hans personliga utveckling. Som ett resultat av denna nya inställning till de sociala frågorna ser man nu på socialpolitiken och den ekonomiska politiken som två varandra supplerande sidor av samma problem. Arbetslöshetsförsäkring och understöd, offentliga arbeten i depressionstider, arbetstidens längd, näringslivets organisation, kunna icke bedömas endast ur social synpunkt eller ur ekonomisk synpunkt. Arbetslösheten själv är icke bara ett socialt ont utan också ett ekonomiskt ont. Den tekniska effektivitetens ökning och det därav följande utbytet av mänsklig arbetskraft mot mekanisk erbjuder de mest komplicerade problem, som kunna bedömas korrekt endast om deras sociala och ekonomiska sidor samtidigt hållas i sikte. Lösningen av dessa frågor kunna icke regeringar eller arbetare och arbets givare var för sig göra sig någon förhoppning om att finna. Samarbete mellan dem, vilket är den Internationella Arbetsorganisationens grundprincip, är nödvändigt. Men det skulle vara ett misstag att antaga att dess nuvarande maskineri är fullkomligt, eller att dess arbetssätt nödvändigtvis behöver vara begränsat till de former, som hittills ha visat sig vara tillräckliga. Allteftersom dess synkrets vidgas och dess problem bli av en alltmera sammansatt natur, blir det nödvändigt att se sig om efter nya medel, genom vilka konferensernas beslut kunna göras effektiva. Antagandet av lagbestämmelser är icke det enda sätt, på vilket parlamentariska församlingar uttrycka sin vilja och omsätta den i handling. På samma sätt är Arbetskonferensen icke endast hänvisad till att använda sig av konventioner och rekommendationer av traditionell typ, vilka icke alltid äro lämpliga för alla dess uppgifter. Mycket av arbetet inom alla lagstiftande församlingar består i dryftandet av ögonblickets spörsmål och uppdragandet av de stora linjerna för den politik som skall följas med hjälp av rapporter och resolutioner, som bli pekpinnar för den framtida verksamheten. Detta tillvägagångssätt passar lika bra för internationella institutioner. Arbetskonferensen har att diskutera många problem av allmän karaktär, vilka knappast kunna lösas genom några fast utformade beslut eller göras till föremål för enhetliga lagstiftningsåtgärder. Problemet om offentliga arbeten är till exempel en fråga av denna art, som bara delvis är ägnad för behandling genom konventioner eller rekommendationer. Nästa år kommer en rapport om kollektivavtal att diskuteras, en annan fråga som snarare lämpar sig för behandling genom rapporter och resolutioner än genom konventioner och rekommendationer, åtminstone i första instans. Det är möjligt att i framtiden en större del av konferensens tid kommer att ägnas åt frågor av allmän karaktär och mindre åt utarbetandet av juridiska dokument. E n sådan tendens skulle på intet sätt göra den mindre värdefull och nyttig. Tvärtom, eftersom konferensen gradvis har kommit att bli det mest auktoritativa organet för meningsutbyte om alla sidor av socialpolitiken, och eftersom socialpolitiken har kommit att bli olösligt förbunden med dis-

kussionen och lösningen av alla de stora ekonomiska frågorna, har konferensen oundvikligen kommit att få taga under behandling saker som hittills ha förefallit ligga på den yttersta gränsen av dess intresseområde eller helt utanför detta. Det alltmer allmänna övergivandet av systemet med det ekonomiska livets självreglering har väsentligen ändrat situationen. Införandet av vilken som helst planhushållning reser genast frågan om vilket mål den tar sikte på. Det är omöjligt för konferensen att förbise de fundamentala frågor, som framsteg eller tillbakagång i socialt avseende nu tyckas bero av. I egenskap av det mest representativa organet på det sociala området blir det Arbetskonferensens plikt att ha under observation de ekonomiska förhållandenas sociala verkningar. Genom att göra detta kan den ge ett oskattbart bidrag till den internationella diskussionen av de frågor, som nu vålla förvirring och splittring i den ekonomiska världen. Det kan därför vara lämpligt att avsluta denna berättelse med en kort översikt över några av dessa frågor. Först och främst erbjuder näringslivets förändrade struktur en rad problem. Å ena sidan måste tendensen mot en större koncentration ha oförutsedda sociala följder. De möjliga verkningarna av karteller, sammanslutningar och andra överenskommelser för att reglera produktion och distribution beröra tydligen arbetarnas och konsumenternas intressen i en utsträckning, som i många länder redan framkallat statsingripanden. Nära förbundet med strukturproblemet är problemet om förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare. E n av de mest väsentliga betingelserna för arbetarnas välfärd är lönens standardisering. Stora framsteg ha gjorts genom kollektiva överenskommelser mellan arbetsgivaresammanslutningar och fackföreningar. Problemet om de oorganiserade minoriteterna kommer dock säkert att dyka upp också i framtiden. I Italien har man löst det genom tvångsorganisering av arbetare och arbetsgivare. I Storbritannien har man tänkt sig att bindande verkan skulle givas åt Joint Industrial Councils' 1 avgöranden eller åt de överenskommelser som träffas mellan organiserade arbetsgivare och arbetarna inom en viss industri. I Förenta Staterna begär man arbetarnas medverkan vid utformningen och administrationen av coderna. överallt, där staten tar sig an förvärvslivets inre reglering, kan det knappast undvikas att den kommer i kontakt med förhållandet mellan kapital och arbete. Den kan även komma att få sysselsätta sig med andra frågor utöver fastställandet av lönesatser och arbetsvillkor eller näringslivets beskydd, såsom fördelningen av produktionsresultatet och rationaliseringens inverkan på sysselsättningen. Detta sista problem åter är förbundet med genomförandet av tekniska förändringar. I några fall, både i Italien och Förenta Staterna, har man infört bestämmelser som begränsa rätten att införa nya maskiner eller göra nyanläggningar. Liknande inskränkningar praktiseras eller övervägas i andra länder. Att sådana bestämmelser ha befunnits nödvändiga vittnar om den fara för näringslivets stabilitet som ligger i den ohämmade konkurrensen och den fara för sysselsättningens stabilitet som skapas av ett oreglerat införande av nya metoder och nya mekaniska processer. Frågan om 1 J o i n t Industrial Councils äro råd, sammansatta av representanter för arbetsgivare och arbetare, vilka ha a t t undersöka och framställa förslag i arbetsmarknadsfrågor.

44 den tekniska arbetslösheten kan icke avvisas som en fantasiprodukt. Det är sant att under en tillbakagångstid den allmänna arbetslöshetens omfång är så stort att det överskyggar den arbetslöshet som uppstått genom arbetarnas avskedande till följd av införandet av nya tekniska förbättringar. Men vid produktionens utvidgning prövas industriens kapacitet att åter absorbera de arbetslösa. Man kan då finna att samma mängd som tidigare kan nu med lätthet produceras av en mycket mindre arbetsstyrka. Frågan är av största betydelse och kan väl behöva tagas under behandling av Arbetskonferensen. Detsamma kan sägas om de sociala sidorna av frågan om förhållandet mellan produktion och konsumtion. I föregående kapitel ha redan gjorts vissa antydningar om det allmänna problem som ligger i anpassningen av efterfrågan till näringslivets produktionsförmåga. En annan sida av samma problem, som börjar tilldraga sig stor uppmärksamhet, är förhållandet mellan tillräcklig konsumtion och en sund levnadsstandard. Vi ha först nu börjat skapa oss en vetenskapligt grundad uppfattning av vad som bör anses som minimikravet för en civiliserad tillvaro. Den hygieniska avdelningen inom Nationernas förbund är sysselsatt med två undersökningar av största intresse i detta sammanhang. Den första är en översikt över de steg som i olika länder ha tagits för att säkra en rimlig bostadsstandard, vilket naturligtvis omfattar standardkrav med hänsyn till kubikutrymme, ventilation, renlighet, hygien o. s. v. Standarden varierar givetvis med hänsyn till klimatet, men för varje land finns det ett minimum utan vilket hälsan icke kan bevaras och sjukdomar hållas i schack. Den andra undersökningen gäller de enskilda ländernas näringsstandard och den utsträckning, i vilken den kan anses vara uppnådd. Ehuru det fortfarande råder stor oenighet mellan läkarna beträffande minimibehovet för ett sunt levnadssätt och beträffande mängden av kalorier, mineralsalter och vitaminer, som behövas under olika klimatiska förhållanden, är det ingen som förnekar att stora massor av människor för närvarande äro undernärda eller felnärda. Dessa undersökningar äro intimt förbundna med fördelningsproblemet och löneproblemet. Löntagarens levnadsstandard måste bedömas icke efter det penningbelopp han får utan efter vad han får för sina pengar. Alla länder äro ställda inför problem av detta slag men utforskningen av dem är hittills endast påbörjad. En jämförelse ligger nära till hands med frågan om hälsovård och moderskapsvård, där mycket redan har blivit gjort. Allteftersom de goda verkningarna på konstitutionen bli tydligare, börjar man erkänna att hälsan är den första betingelsen både för förvärvsmässig effektivitet och för landets välfärd. Men om botandet och förebyggandet av sjukdomar äro en samhällets angelägenhet, måste folkets försörjning med bostad och föda, de första betingelserna för ett sunt levnadssätt, vara det i icke mindre grad. Från en annan synvinkel sett är det tydligt att en större och mera varierad födoämneskonsumtion i hög grad skulle bidraga till lösningen' av problemet om överproduktionen inom jordbruket. I Förenta Staterna har man beräknat att av stadsbefolkningen hade 16 miljoner familjer eller 74 % icke tillräcklig

45 inkomst under 1929 att skaffa sig tillräcklig och riktigt sammansatt näring till rimlig kostnad. Härav har man dragit den slutsatsen, att »det blott behoves en mycket ringa ökning av de gruppers konsumtion, vilkas levnadsstandard 1929 var under det som kräves för uppehållandet av hälsa och effektivitet, för att absorbera hela landets produktionskapacitet». 1 Frågan om konsumtionen har icke blott nationell utan också internationell räckvidd. Om man är ense om att den enda verkliga lösningen av problemet om ekonomisk jämvikt icke kan ligga i att minska produktionen utan att öka konsumtionen, följer därav att det bästa sättet att finna en väg ut ur de nuvarande bekymren är att höja standarden för de miljoner som nu äro undernärda och för dåligt klädda och utrustade på alla sätt. Den amerikanska, argentinska, australiska, kanadensiska^ eller östeuropeiska bondens bekymmer skulle försvinna, om stadsbefolkningen i Europa och Amerika kunde äta endast litet mera bröd, smör och kött per man. Det skulle vara föga tal om överproduktion inom industri och jordbruk, om Indiens och Kinas miljoner kunde öka sin konsumtion något litet. Något dylikt skulle inte vara omöjligt men kräver väsentligen mera av internationell överläggning och organisation än vad man nu har. Då man klart sett att alla andra botemedel misslyckas är det i denna riktning som tankarna komma att gå, om icke en allmän återgång till en lägre levnadsstandard accepteras som det ironiska men oundvikliga resultatet av en civilisation, som är dömd till undergång på grund av ett övermått av skapande genialitet och teknisk fullkomning. Det finns ett annat stort problem som står i nära förbindelse med näringsproblemet, nämligen befolkningen och dess fördelning. Sökandet efter bättre möjligheter att finna föda var motivet för alla de stora folkvandringarna i L forna tider och de ändlösa krig de förorsakade. Denna primitiva instinkt, som får människor att draga ut för att söka sig ett bättre land, när utsikterna för den närmaste framtiden bli hårdare och mera begränsade, fortlever alltjämt. Under förra århundradet fann den en fredlig utlösning i de stora emigrationerna, som befolkade Amerika och Australien och öppnade dessa världsdelar för civilisationen. Ehuru ännu några finnas kvar, ha världens tomma områden nu krympt samman, och mycket av det kapital som kunde ha utnyttjat dem blev ödelagt genom kriget. Med arbetslöshetens utbredning i immigrationsländerna ha murar där rests för att hindra emigrationen från de länder, som nu äro överbefolkade. Allteftersom depressionens tryck minskas kan utan tvivel ett återupptagande av emigrationen förutses. Redan har man sett tecken på att tillbakaströmningen av utvandrade till de gamla hemländerna håller på att upphöra och att utflödet börjar på nytt. Det kan dock knappast väntas, att emigrationen ensam skall kunna lösa de befolkningspolitiska svårigheterna i överbefolkade länder. De två iögonenfallande alternativen äro: antingen en nedgång i fruktsamheten, såsom redan har skett i några länder, eller en sänkning av levnadsstandarden i länder, där befolkningen växer snabbare än de nationella resurserna. Bägge dessa lösningar kunna dock till stor del undvikas om man uppger vad dr Schacht kallar »den 1

Brookings Institution: America's Capacity to Consume, s. 127.

46 föråldrade föreställningen om självtillräcklighet». Genom varuutbyte mellan länderna ha i äldre tider större och rikare befolkningar möjliggjorts, och det finns ingen anledning varför det inte skulle gå på samma sätt nu, om det internationella handelsutbytet och penningväsendet återställdes. En av de förnämsta farorna i den ekonomiska nationalismen är ödeläggandet av viljan till samarbete med andra folk, i det man gör den internationella organisationens problem nästan olösliga. Befolkningsproblemet i alla dess förgreningar kan icke lösas av Arbetsorganisationen; men det är inte heller en fråga som ligger utanför dess synvinkel. Den kan icke regleras med konventioner eller rekommendationer utom vad angår dess rent tekniska sida; men ingen stor internationell församling som sysslar med människornas liv och arbete kan undgå att taga den i övervägande. Detsamma gäller de andra stora frågorna om människornas välfärd, som i korthet här ha berörts. Då Arbetsorganisationens huvuduppgift är att främja den sociala rättvisan kan den icke begränsa sin verksamhet till sociallagstiftningens snäva område och helt bortse från de mera omfattande spörsmål, varav det goda eller dåliga resultatet av organisationens arbete till stor del beror. Vid en tidpunkt då uppnåendet av social rättfärdighet mer än någonsin förr är ledmotivet både för nationella och internationella strävanden, är det nödvändigt att göra alla de faktorer som kunna bidraga till denna uppgifts lösning till föremål för samlad betraktelse. Att man gör detta betyder inte att man negligerar de detaljproblem, vilka lämpligen kunna lösas genom internationell överenskommelse; men det kan bli nödvändigt att finna andra och nya former för att komplettera de redan kända, vilka ha en begränsad användbarhet. Arbetsorganisationens historia visar att den har varit i stånd till en fortsatt anpassning. Den har genomgått en mörk period av reaktion mot de idéer om internationellt samarbete som voro förhärskande vid dess tillblivelse. Det finns tecken som tyda på att ebben nu har upphört och att flodtiden börjar. De uppgifter, för vilkas lösning organisationen tillkom, taga allt större plats i människornas medvetande. Eftersom det ekonomiska livet ständigt blir alltmera invecklat, kommer den att möta ständigt nya uppgifter och få ett allt större ansvar. Det arbete som den hittills har utfört är den säkraste garantien för att den har förmåga att växa med de uppgifter framtiden kommer att ge den.

Statens offentliga utredningar 1935 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän Lagstift ning. Rättsskipning. Fnngriird. Betänkande med furslag ang. åtgärder mot statsfieutlig verksamhet. [8] Yttranden över preliminärt förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap. [13] Lagberedningens förslag till lag om skuldebrev m. m. [14; Betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap. [15] * Betänkande med förslag till lag om arbetsavtal. [18] Betänkande och förslag rörande verksamheten vid skyddshemmen m. ni. Förra delen. Skyddshemmens organisation ni. m. ^33; Promemoria ang. avveckling av bestående fideikommiss. [50] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet. [5] Yttrande och förslag rörande tjänstgöringsbetyg som av lansstyrelserna utfärdas. [17] Utredning äng. införande av ett dagordningsinstitut m.m. [21] Förslag till nya avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare inom den allmänna civilförvaltningen. [26 Betänkande med förslag till ändring i vissa delar av upphandlings-förordningen. [27] 1934 ars nämnd för städningsutrediiing. Förslag rörande allmänna grunder för ordnandet av städnings- och rengöringsarbetet inom vissa statliga lim betslokal er i Stockholm samt beräknandet av ersättning för nämnda arbete. [37] K un t mil n »1 förval t n ing. Statens och kommunernas

ftnansväseii.

Politi. Betänkande med förslag till ändrad organisation av den statliga verksamheten för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker m. m. [24]

Nationalekonom! och socialpolitik.

Fast egendom. Jordbrak med binäringar. Betänkande med förslag ang. åtgärder för spannmålsodlingens stödjande. [3 Promemoria ang. tillsynen över fastighetsregistreringen och fastighetsbildningen. [4] Utredning med förslag om egnaheinskonsulenter hos hu — hållningssällskapen. 28 Betänkande ang. husdjursförsöksverksamhetens organisation. [29] Berättelse över statens spannmålsnämuds verksamhet m. m. under år 1934. [30] Jordbrukskredit utredningen. Betänkande med förslag till förordning om jordbrukets kreditkassor m. m. [321 Betänkande med vissa synpunkter och förslag i fråga om den primära fastighetskrediten.'[84] Sociala jordutredningens betänkande med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 ijij lagen den 18 juni 1925 ang, förbud i vissa full för bolag, förening och stiftelse att'förvärva fast egendom. [47] Vatten väsen. Skogsbruk. 'Bergsbruk. Betänkande med förslag till omorganisation av den högre skogsundervisningen. [9] Betänkande ang. råvaruförsörjning, produktion och arbetarantal m. m. vid skogsindustrierna. [36] Industri. Handel och sjöfart. Kiiiiimuiiikatioiisväsen. Teknisk-ekonomiska utredningar rörande vägväsendet. Del 2. Broar. [7] Betänkande med förslag till förordning ang. allmän automobiltrafik. [12] Betänkande med' förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga m. m. [23] Bank-, kredit- och »enniiigväsen. Försäkringsväscn. Grunder för kollektiv och individuell pensionsförsäkring. [20]

Betänkande med förslag rörande lån och årliga bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre Hade barnrika familjer jämte därtill hörande utredningar. [2] Kortfattad framställning av organisationssakkunnigas betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. [3] Arbetslöahetsntredningens betänkande. 2. Åtgärder mot arbetslöshet. [6] Konjunkturuppsvingets förlopp och orsaker 1932—1934. [16] Betänkande med förslag till lag om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel (lantarhetstidslag) m. m. [48-3 Betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan samt anordnande av förbättrad bostadsinspektion i städer och stadsliknande samhällen m. m. [49| Den ekonomiska och sociala utvecklingen under år 1934. [51

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Utredning och förslag ang. rundradion i Sverige.'[10] Betänkande med utredning och förslag ang. inrättande av en statsvetenskaplig examen. [11] Utredning och förslag rörande frågan om avgift för hemlån av böcker från bibliotek. [22] Betänkande ined förslag rörande det svenska naturskyddets organisation och statliga förvaltning. [26] Betänkande ined förslag till iag om domkapitel m. ra. [8Jj Betänkande med utredning och förslag ang. folk- och småskolesemiuariernas organisation m. m. [44] Utredning och förslag rörande läroböcker vid allmänna läroverk och folkskolor m.lt. undervisningsanstalter. [45]

Hälso- och sjukvård. Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande och förslag an; . förebyggande mödra- och barnavård. [19] Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande och förslag ang statsunderstödd dispensärverksamhet. [33] Betänkande ang. folktandvård. [46]

Försvarsväsen. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende. Del 1. Inledande avdelning m. m. [38] Del 2. Arméorganisationen. [39] Del 3. Marinorganisationen. [40] Del 4. Flygvapnets organisation. [41] Del 5. Värnplikten m. m. Bilagor. [42] Del G. Särskilda yttranden. [48]

Allmänt näringsväsen. Stockholm 1985

Utrikes ärenden. K. L. Beckmans Boktryckeri. 2047 35

Internationell r a t t .