Bostadsproduktionssakkunnigas betänkande med förslag till lag om sparföreningar m. m.

V0N0<

= tdCjFE National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1 9 3 5 : 5 4 SOCIALDEPARTEMENTET

BOSTADSPRODUKTIONSSAKKUNNIGAS BETÄNKANDE MED F Ö K S L A G

TILL

LAG OM SPARFÖRENINGAR M. M. AVGIVET DEN 7 NOVEMBER 1935

S T O C K H O L M 19 3 5

Statens offentliga utredningar 1Ö35 Kronologisk Betänkande med förslag angående åtgärder för spannmålsodlingens stödjande. Marcus. 134 s. .1». Betänkande med förslag rörande" lån och årliga bidras av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer jämte därtill hörande inredningar, beckman. 86*, 265 s. S. Kortfattad framställning av organisationssakkunnigas betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. beckman. 23 B. 8. Promemoria angående tillsynen över fastighetsreglstreringen och fastighetsbildningen. Marcus. 70 a Ja. Förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet. Norstedt. 7 9 s . . l u . Arbetslöshetsntredningens betänkande. 2. Åtgärder mot arbetslöshet. Norstedt, x, 338, 82* s. S. Teknisk-ekonomiska utredningar rörande vagväsendet. Del 2. Broar. Ibeggström. KSO s. K. Betänkande med förslag angående åtgärder mot Mat.— fientlig verksamhet. Idun. 406 s. Ju. Betänkande med förslag till omorganisation av den högre skogsundervisningen. Peréus. 163 s. Jo. Utredning och förslag angående rundradion i Sverige. Norstedt. 202 s. 13 kartor. K. Betänkande med utredning indi förtdag angående inrättande av en statsvetenskaplig examen. Marcus. Betänkande med förslag till förordning angåend allmän automobiltrafik. Ibeggström. 227 s. K. Yttranden över preliminärt förslag till lagstiftuin avbrytande av havandeskap. Marcus, (i); 182, 68 t lu. Lagberedningens förslag till lag om skuldebrev i: Norstedt. Vjj 211 s. Ju. Betänkande med förslag till lagstift avbrytande av havandeskap. Marcus. 192 s. Konjuukturuppsvinget.s förlopp och saker I'.Ki'J -Ibeggström. 106 s. I'M. Yttiande "ch b.rsl ig r.rande fcimul.ir b:r b mnt n rings betyg som av länsstyrelserna utfärdas. Beckman. 16 s. S Betänkande med förslag till lag om arbetsavtal. Idun 220 s. S. Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande' och forslag an gående förebyggande mödra- och barnavård, lbegg ström. 100 s. 8. Grunder för kollektiv och individuell perisionsförsäk ring. Beckman. (2), 24 s. II. Utredning angående införande av dt dagordn sinstii ut m. ni. Norstedt. 98 s. Ju. Utredning och förslag rörande frågan om ;ift for hemlån av böcker från bibliotek. 11,'i'ggströni. 9 s. F. Betänkande med rslag till luotorfordonsförordniiig och vägtrafikstad; ii. ni. Idun. 202 s. K. Betänkande med förslag till ändrad organisation av den statliga verksamheten för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker ni. m. Marcus. 19:! s. Fi. förslag till nya avlöningsbestänuuclser för ieke-ordinarie befattningshavare, inom den allmänna civilförvaltningen. Marcus. 42 s. Fi. Betänkande med förslag rörande det svenska naturskyddets organisation och statliga förvaltning. Opp: saia, Almqvist & Wiksell. 200 s. E. Betänkande med förslag till ändring i vissa_ delar av uppbahdliiigsförordningen. Marcus. 55 B. Fi. Utredning med förslag om egnahemskonsulenter hos hushållningssällskapen. Lindström, 88 s. Jo. Betänkande angående lmsdjursförsöksverksainheteiis organisation. Marcus. 75 s. Jo. Berättelse över statens spaiinnialsnämnds verksamhet m. m. under är 1934. Marcus. 62 s. Jo.

förteckning Betänkande med förslag till lag om domkapitel in. m. Efeggström. 151 s. F. Jordbrukskreditutredningen. Betänkande med forslag till förordning om jordbrukets kreditkassor m. m. Marcus. 132 B. Jo. Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande och forslag angående statsunderstödd dispensärverksamhet. Marcus. 54 s. S. betänkande med vissa synpunkter och förslag i fråga om den primära fastighetskrediten. Marcus. 92 s. Jo. i Betänkande och förslag rörande verksamheten vid skyddshemmen m. ni. borra delen. Skyddshemmens organisation m. m. Norstedt. 93 s. S. Betänkande angående råvaruförsörjning, produktion och arbetarantal ni. m. vid skogsindustrierna. Idun. 27(1 s. S. . i 1934 års nämnd för städningsutredning. Forslag rörande allmänna grunder f6r ordnandet av städningsoch rengöringsarbetet inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm samt beräknandet av ersättning för nämnda arbete. Marcus. 39 s. Fi. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges forsvarsväsende. Bel 1. Inledande avdelning ni. m. Beckman, vij, :;01 s. Fö. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsendo. Bel 2. Arméorganisationeii. Beckman. vij, flöt B. Fö. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges forsvarsväsende. Bel 3. Markorganisationen. Beckman. iv, 203 s. Fö. betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende. Del 4. Flygvapnets organisation, beckman, iv. 229 s. Fö. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges forsvarsväsende. Del 5. Värnplikten m. m- Bilagor, beckman, iv. 202 s. Fö. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges forsvarsväsende. Del 6. Särskilda yttranden. Beckman. (8), 426 B. FÖ. Betänkande med utredning och förslag angående folkoeli småskoleseminariernas organisation ni. ni. Manus. 405 s. E. Utredning och förslag rörande läroböcker vid allmänna läroverk och folkskidor m. ti. undervisningsanstalter. Marcus. 102 s. 1 karta. B. betänkande angående folktandvård. Idun. 195 B. S. Sociala jordutredningens betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Marcus. 113 s. Jo. Betänkande med förslag till lag om arbetstiden i jordbruk oidi trädgårdsskötsel (lantarbetstidslagj in. m. Idun. 140 s. S. Betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan samt anordnande av förbättrad bostadsinspektion i städer och stadsliknande samhällen ni. ni. Beckman. 109*, 132 s. S. , Promemoria angående avveckling av bestående fideikommiss. Marcus, iv, 00 s. Ju. Den ekonomiska och sociala utvecklingen under år 193b Av lb Butler. Beckman. 4G s. S. . Betänkande med undersökningar och förslag i anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkena, bund, Ohlsson, xij, 415 s. F. . betänkande angående behörighet att utföra elektriskt installationsarbete m. ni. Ibeggström. 188 s. II. Bostadsproduktionssakkunnigas betänkande med forslag till lag om sparföreningar ni. m. Beckman. 218 s. S.

inm Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstaverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartemen^ Jo = ^ ^ b r u k s departementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement. ,

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 3 5 : 5 4 SOCIALDEPARTEMENTET

BOSTADSPRODUKTIONSSAKKUNNIGAS BETÄNKANDE MED F Ö R S L A G

TILL

LAG OM SPARFÖRENINGAR M. M. A V G I V E T D E N 7 N O V E M B E R 1935

STOCKHOLM 1935 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [2056 35]

3 yg*>1^/

ni

Till Herr Statsrådet och Chefen for Kungl Socialdepartementet Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 december 1932 tillkallade Herr Statsrådet den 27 samma månad byråchefen i socialstyrelsen Kurt Bergström, ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören Gustav Adolv Olsson i Gävle samt direktören hos Hyresgästernas sparkasseoch byggnadsförening i Stockholm u . p . a . , arkitekten Sven Wallander att såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda med utredning, huruvida och på vilket sätt staten skulle kunna, till förhindrande av arbetslöshetens utbredning, vidtaga åtgärder till bostadsproduktionens främjande. Sakkunnigeutredningen antog benämningen hostadsproduHionssalhunniga. I anledning av uppdraget avgåvo de sakkunniga den 8 februari 1933 »V. P . M. angående främjande av bostadsbyggande till motverkande av arbetslöshet», vilken såsom bilaga I är fogad till Kungl. Maj:ts proposition nr 2 1 1 / 1 9 3 3 . Förslaget blev med vissa smärre ändringar antaget av 1933 års riksdag. I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1933 uppdrog Herr Statsrådet samma dag åt de sakkunniga att enligt vissa i Herr Statsrådets uttalande till statsrådsprotokollet närmare angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag till åtgärder för främjande av organiserad sparverksamhet, företrädesvis bland ungdom, för bostadsändamål. Herr Statsrådet hade till statsrådsprotokollet uttalat: »Under senare år hava de strävanden, som åsyfta att bereda den boende äganderätt eller annan stadigvarande rätt till bostaden — egnahemsrörelsen och bostadskooperationen — vunnit allt större utbredning. Jag vill här, utan att närmare ingå i dessa bostadsspörsmål, endast konstatera, att deras betydelse icke är av begränsad bostadspolitisk natur; man har i själva verket att betrakta dessa strävanden såsom verksamma indirekta medel för höjande av de mindre bemedlade klassernas hela sociala nivå. Beträffande bostadsproduktionens och egnahemsbyggandets finansiering j lärer man icke kunna släppa kravet på att vederbörande själv skall förmå prestera en viss egen ekonomisk insats. En sådan insats är icke blott erforderlig ur rent ekonomisk synpunkt. Den utgör också en viss prövosten på att vederbörande förmått ådagalägga ekonomiskt förutseende och ekonomisk uthållighet, egenskaper som städse erfordras för framgång inom bostadskooperation och egnahemsbyggande.

4 Enligt min mening bör man inrikta sig på sparverksamhet mot ett dylikt bestämt mål, samt söka förläna en sådan sparverksamhet en häremot svarande organiserad planmässighet. Närmast tänker jag mig härvid sparverksamhet i ungdomsåldrarna. Det är visserligen sant, att arbetslösheten i dessa åldrar för närvarande är stor, men utan att behöva förringa allvaret i detta samhällsonda kan man konstatera, att kroppsarbetaren redan omkring myndighetsålderns inträde och alltså före den genomsnittliga åldern för familjebildande, merendels når ungefär samma inkomster som dem, över vilka han såsom familjeförsörjare framdeles kan förfoga. Relationen mellan inkomster och strängt nödvändiga utgifter är sålunda i denna ålder proportionsvis gynnsammare än framdeles och borde lämna rum för en klok sparverksamhet. Enligt min uppfattning skulle hågen för dylik sparsamhet i hög grad stimuleras, om densamma metodiskt inriktades på ett visst betydelsefullt konkret mål. Ett sådant jämförelsevis näraliggande mål synes bostaden vara. Det synes därför böra undersökas, huruvida och på vad sätt en sådan verksamhet skulle kunna främjas genom åtgärder från det allmännas sida. Vid familjebildningen ställes vederbörande i allmänhet inför en ganska betydande ekonomisk påfrestning i samband med bosättningen. Jämväl för tillgodoseende av sådana ändamål synes den här ifrågasatta sparverksamheten böra kunna tagas i anspråk. Över huvud taget synes man böra taga sikte på ett främjande av hembildningen, vilket spörsmål kan bedömas även ur hela den sunda familjebildningens ännu vidare sociala synvinkel. Givetvis bör ej förbises, att sparkapitalet i vissa situationer bör kunna frigöras jämväl för andra trängande ändamål än sådana, som avse bostaden. Slutligen bör vid en utredning uppmärksammas, att icke åtgärder, varom här kan bliva fråga, träffas till förfång för annan gagnelig sparverksamhet. » Genom ämbetsskrivelse den 30 juni 1933 har Herr Statsrådet uppdragit åt t. f. aktuarien i socialstyrelsen Richard Sterner att vara sekreterare hos de sakkunniga. Med anledning av en av Svenska sparbanksföreningen den 8 december 1933 gjord underdånig framställning tillkallade Herr Statsrådet, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 december 1 9 3 3 , samma dag direktören för Upsala sparbank J. H. Jönsson såsom medlem av sakkunniga. Med anledning av hemställan av de sakkunniga den 20 april 1934 förordnade Kungl. Maj:t genom beslut den 15 juni 1934 dåvararande assessorn numera hovrättsrådet i Svea hovrätt, förordnade revisionssekreteraren Eolke Rudewall att såsom juridisk expert biträda de sakkunniga vid utarbetande av författningsförslag. Den 8 maj 1935 har statssekreteraren i socialdepartementet i ämbetscirkulär till kommittéer och sakkunnigeutredningar inom socialdepartementet

5 meddelat, att tjänstledighet för fullgörande av ledamots- och sekreterareuppdrag och anlitande av experter borde ifrågakomma allenast i den mån så befunnes alldeles oundgängligt. Den 2 maj 1934 har Kungl. Maj:t anbefallt de sakkunniga att avgiva utlåtande över en inom finansdepartementet utarbetad »promemoria angående vissa sparföreningar», innehållande förslag till ändring i lagen om ekonomiska föreningar, vilket förslag föranletts av vissa efter utländskt mönster bildade s. k. byggsparkassor. Den 20 september 1934 avgavs det anbefallda utlåtandet. Sedan huvudlinjerna för de sakkunnigas organisationsplan i april 1934 uppdragits, hava kommittésammanträdena i det stora hela ajournerats och den närmare utformningen av förslaget varit anförtrodd åt ett arbetsutskott, bestående av ordföranden, den juridiske experten samt sekreteraren. Såsom i betänkandet närmare framhålles, ha de sakkunniga i vissa avseenden funnit sig föranlåtna att för det givna uppdragets lämpliga fullgörande i vissa hänseenden gå något utanför ramen för detsamma. De sakkunniga ha bringat detta förhållande till Herr Statsrådets kännedom vid muntliga överläggningar samt i skrivelse den 14 december 1933. Med hänsyn till att förslagets genomförande förutsätter en spontan medverkan från särskilt ungdomens sida, ha de sakkunniga sökt utröna, huruvida de bärande riktlinjerna i detsamma kunde påräkna förståelse hos denna. För detta ändamål ha under loppet av oktober och november 1933 förtroliga överläggningar hållits med representanter för olika ungdomsorganisationer samt fack- och yrkesföreningar, varvid de sistnämnda huvudsakligen företräddes av yngre medlemmar. Vid dessa överläggningar hava följande organisationer varit representerade: Sveriges frisinnade ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Jordbrukareungdomens förbund (J. U. F.), Sveriges nationella ungdomsförbund, Svenska landsbygdens ungdomsförbund, Svenska blåbandsföreningarnas ungdomsförbund, ungdomsföreningen Heimdal inom N. T. O., Fredrika-Bremer-förbundet, Svenska metallindustriarbetareförbundet, Svenska typografförbundet, Svenska elektriska arbetareförbundet, Svenska målareförbundet, Urmakeriarbetarförbundet, Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet, Svenska kontoristföreningarnas förbund samt Riksförbundet för affärsanställda. Vid överläggningarna framkommo vissa, uppslag och önskemål, som de sakkunniga i görligaste mån sökt beakta vid den närmare utformningen av förslaget. De sakkunniga tro sig också vid överläggningarna ha mött välvillig förståelse för sina förslag. Bostadsproduktionssakkunniga få härmed överlämna betänkande medförslag till lag om sparföreningar jämte följdförfattning ar. Lagförslagen hava, enligt de sakkunnigas intentioner, utformats av Rudewall. Sedan han med ingången av april månad 1935 haft att åter-

6 inträda i tjänstgöring i nedre justitierevisionen, har han varit förhindrad medverka vid utformningen av specialmotiveringen och av betänkandet i övrigt. De sakkunniga häfta i synnerlig tacksamhetsskuld till Rudewall för hans omfattande medverkan av jämväl positiv natur vid lagskrivningsarbetet, vilken medverkan varit vägledande för de sakkunnigas ståndpunktstagande i åtskilliga sakfrågor. Redogörelsen för vissa av sparbankerna redan företagna åtgärder för främjande av organiserad sparverksamhet (genom skolsparande, sparklubbar o. d.) har utarbetats av undertecknad Jönsson. De i särskilt kapitel meddelade beräkningarna av försäkringsmatematisk natur ha verkställts av byråchefen i pensionsstyrelsen, fil. lic. Josef Ostlind. Östlinds medverkan påkallades redan under hösten 1933, detta för att bereda de sakkunniga tillfälle till ståndpunktstagande i flera viktiga sakfrågor. Sedermera har de sakkunnigas inställning förskjutits i vissa frågor, varav kunnat föranledas vissa jämkningar i Östlinds beräkningar. Sådana jämkningar hade emellertid föranlett en genomgående omräkning av de omfattande kalkylerna, något som, med hänsyn till jämkningarnas ringa betydelse, icke ansetts påkallat av sakliga skäl. De sakkunniga stanna i tacksamhetsskuld till Östlind för hans inträngande i sakfrågorna och för hans värdefulla bidrag till deras positiva lösning. Sekreteraren har sammanställt vissa allmänna uppgifter angående det svenska sparbanksväsendet, utarbetat redogörelsen for byggsparandet i utlandet och sammanställt resultaten av enquéten rörande egnahemsbyggnadsfinansiering o. d. På Herr Statsrådets anmodan under hand har förslaget bringats till befolkningskommissionens kännedom. Sålunda överlämnades den 12 juli 1935 lagförslagen, väsentligen i sitt här framlagda skick — några i sak oviktiga jämkningar hava senare vidtagits — i ett antal exemplar till ordföranden i kommissionens befolkningsutskott, riksdagsmannen J. A. L. Persson i Tidaholm, i vilket sammanhang undertecknad Bergström muntligen lämnade kommissionen en närmare redogörelse för innebörden av och motiven för förslaget till lag om sparföreningar. Undertecknad Jönsson har avgivit särskilt yttrande, som bilägges. Bostadsproduktionssakkunniga anse sig med detta betänkande ha fullgjort det av Herr Statsrådet den 12 maj 1933 lämnade uppdraget. Stockholm den 7 november 1935. K U R T BERGSTRÖM J. H. JÖNSSON

ADOLV OLSSON

Bankdirektör, Uppsala.

Riksdagsman, Gävle

SVEN WALL ÄNDER Arkitekt, Stockholm.

Rich.

Sterner

7 Förslag till lag om sparföreningar. Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser. 1§Med sparförening förstås i denna lag sådan förening, som utan rätt för dess medlemmar att njuta del i den vinst, vilken kan uppkomma å rörelsen, har till ändamål att i enlighet med de bestämmelser, vilka i denna lag meddelas, i samverkan med sparbank bland medlemmarna anordna planmässig sparverksamhet för bestämda syften och för deras förverkligande bereda medlemmarna lån. För sådan samverkan, som i 1 § sägs, skall sparförening vara ansluten till viss sparbank enligt därom med sparbanken upprättat avtal (anslutningsavtal). Sådant avtal eller däri vidtagen ändring vare ej gällande, innan avtalet eller ändringen däri intagits i föreningens stadgar och dessa blivit, efter ty i 8 eller 62 § stadgas, av Konungens befallningshavande stadfästa. 3§För sparförenings förbindelser häfta föreningens tillgångar samt vad föreningsmedlem eller hans rättsinnehavare på grund av sparverksamhet i föreningen har innestående i den sparbank, till vilken föreningen är ansluten. Medlems eller hans rättsinnehavares ansvarighet för föreningens förbindelser må göras gällande endast i den mån vid konkurs föreningens tillgångar ej förslå till gäldande av dess skulder och allenast i den ordning, som i 73 och 74 §§ stadgas. Vissa sparföreningarna rörande angelägenheter skola, enligt vad i denna lag sägs, handhavas av en för hela riket gemensam anstalt, benämnd Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa. Konungen förordnar om kassans organisation och meddelar närmare föreskrifter angående kassans verksamhet.

5§. Ej må annan än sparförening i sin firma eller eljest vid beteckning av rörelsen använda ordet sparförening.

Om sparförenings bildande. 6§« De, som vilja bilda sparförening, skola vara här i riket bosatta svenska medborgare och till antalet minst femton.

8 Stiftarna skola med sparbank träffa anslutningsavtal, som skall innehålla samtliga villkor för föreningens anslutning till sparbanken; och skola i anslutningsavtalet särskilt angivas: 1) de belopp, med vilka sparbanken skall bidraga till föreningens verksamhet, eller grunderna för bidragens beräkning; 2) grunderna för beräkningen av räntan å de medel, som föreningsmedlemmarna under sin sparverksamhet i föreningen insätta i sparbanken; 3) huru omfattningen av sparbankens långivning till föreningen skall fastställas och de lånevillkor, vilka vid tiden för anslutningsavtalets tillkomst kunna bestämmas: 4) huru de handlingar skola förvaras, vilka enligt 40 § andra stycket skola av föreningen pantförskrivas till sparbanken.

7§Sedan anslutningsavtal träffats, skola stiftarna upprätta stadgar för föreningen, vilka skola innehålla: 1) föreningens benämning; 2) den ort, där föreningens styrelse skall hava sitt säte; 3) anslutningsavtalets innehåll; 4) villkoren för inträde i föreningen med särskilt angivande, från vilket område föreningen företrädesvis mottager medlemmar; 5) där avgift för inträde i föreningen skall förekomma, det belopp, vartill avgiften för varje medlem må bestämmas; 6) det sätt, varpå kallelse till föreningssammanträde skall ske och andra meddelanden bringas till medlemmarnas kännedom, samt den tid före sammanträde, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna; 7) antalet styrelseledamöter och suppleanter för dem samt tiden, för vilken de skola väljas, vem som äger utse ordförande i styrelsen, styrelsens åligganden och grunderna för styrelsens beslutförhet; 8) antalet revisorer och suppleanter för dem samt tiden, för vilken de skola väljas. Sparförenings benämning skall innehålla ordet sparförening. Sparförenings styrelse skall hava sitt säte å ort inom det län, där styrelsen för den sparbank, till vilken föreningen är ansluten, har sitt säte, och inom sparbankens verksamhetsområde. 8§Stiftarna skola hos Konungens befallningshavande i det län, inom vilket föreningens styrelse skall hava sitt säte, söka stadfästelse å stadgarna. Vid ansökningen, som skall vara underskriven av samtliga stiftare, skola fogas anslutningsavtalet och stadgarna. Stadgarna skola vara försedda med samtliga stiftares egenhändiga, bevittnade namnunderskrifter. Konungens befallningshavande late över ansökningen höra sparbanksinspektionen och styrelsen för Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa. Prövas stadgarna ej stå i överensstämmelse med sparbankens reglemente

9 eller finnas de strida mot föreskrifterna i denna lag eller mot lag och författning i övrigt, må stadfästelse ej meddelas. Samma lag vare, där Konungens befallningshavande finner, att föreningens verksamhet icke kan förväntas bliva av allmänt gagnelig natur eller att föreningen icke är på ett för densamma och sparbanken ekonomiskt betryggande eller i övrigt lämpligt sätt anordnad.

9§. Sedan styrelse och revisorer utsetts, bör styrelsen därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande. Vid sådan anmälan foge styrelsen uppgift å styrelseledamöternas fullständiga namn och hemvist ävensom styrkta avskrifter av de protokoll, som bestyrka, vilka som utsetts till styrelseledamöter. 10 §. Innan anmälan, som i 9 § sägs, blivit gjord, kan sparförening ej förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära eller svara. Handla ledamöter av föreningens styrelse eller medlemmar i föreningen eller andra å föreningens vägnar, innan anmälan, som nyss sagts, blivit gjord, svare de, som i åtgärden eller beslut därom deltagit, för uppkommande förbindelser såsom för annan sin gäld, en för alla och alla för en.

Om medlems intagande och avgång. 11 §• Till medlem av sjDarförening må icke antagas annan än svensk medborgare, som fyllt fjorton år. Fråga om medlems antagande prövas av föreningens styrelse och må inskränkning ej ske i styrelsens befogenhet härutinnan. Ansökning om inträde skall vara försedd med sökandens egenhändiga, bevittnade namnunderskrift och innehålla uttryckligt förklarande, att sökanden för föreningens förbindelser åtager sig den ansvarighet, som denna lag stadgar. 12 §. Medlem av sparförening äge att, efter egenhändigt underskriven ansökning, utträda ur föreningen; dock må medlem ej utträda, så länge han till föreningen häftar för oguldet sparmålslån eller på grund av sparverksamhet i föreningen äger tillgodohavande i den sparbank, till vilken föreningen är ansluten. Ej må medlem uteslutas ur föreningen av annan grund än stadgarna angiva. Varder medlem utesluten ur föreningen och äger han på grund av sparverksamhet i föreningen tillgodohavande i sparbanken, åligge styrelsen att ofördröjligen genom rekommenderat brev under medlemmens sista kända adress giva honom meddelande om uteslutningen.

10 Oin medlemsregister.

13 §. Över sparförenings medlemmar skall genom styrelsens försorg hållas medlemsregister, upptagande deras fullständiga namn, hemvist och ålder. I medlemsregistret skall styrelsen ofördröjligen göra anteckning om medlems inträde i föreningen och avgång därur. Styrelsen åligger att hålla registret tillgängligt för den sparbank, till vilken föreningen är ansluten.

Om sparförenings förvaltning.

14 §. Föreningsmedlems rätt att deltaga i handhavandet av föreningens angelägenheter utövas å föreningssammanträde; dock må i stadgarna bestämmas, att vissa ärenden, som ej enligt denna lag skola handläggas å föreningssammanträde, må i annan ordning avgöras. I sparförenings stadgar må föreskrivas, att föreningssammanträdes befogenhet skall helt eller delvis utövas av därtill utsedda föreningsmedlemmar. Sammanträde, som hålles av sålunda utsedda, vare såsom föreningssammanträde ansett. För sparförening skall finnas en å föreningssammanträde vald styrelse, som äger, i enlighet med vad i denna lag är stadgat, förvalta föreningens angelägenheter. 15 §. Före maj månads utgång varje år skall hållas ordinarie föreningssammanträde. A detta sammanträde skall föreningen bestämma rörande användningen av föreningens vinst ävensom besluta om ansvarsfrihet för styrelsen samt, där tid, för vilken styrelseledamot eller revisor eller styrelse- eller revisorssuppleant utsetts, gått till ända, förrätta erforderliga nyval; dock må frågan om ansvarsfrihets beviljande uppskjutas till nytt sammanträde. Övriga ärenden, vilka enligt lag eller föreningens stadgar skola handläggas å föreningssammanträde eller av styrelsen överlämnas till avgörande å sådant sammanträde, må behandlas jämväl å extra föreningssammanträde. A föreningssammanträde må ärende, som ej blivit i kallelsen till sammanträdet angivet, ej till avgörande företagas, där det ej enligt stadgarna skall förekomma å sammanträdet eller omedelbart föranledes av ärende, som där skall avgöras; dock att ärende, vilket ej angår ämne, som i 62 § avses, jämväl må till avgörande företagas, såframt tre fjärdedelar av de röstande därtill giva sitt samtycke. Hava de ärenden, som skola företagas till behandling å föreningssammanträde, blivit medlemmarna särskilt meddelade på sätt och å tid före sammanträde, som i stadgarna angivas, vare så gillt, som om ärendena varit upptagna å kallelsen till sammanträdet. Där för giltighet av beslut erfordras, att det fattats å två på varandra följande föreningssammanträden, må kallelse till andra sammanträdet ej ske, innan det första hållits.

16 §. Där ej annorlunda finnes bestämt i stadgarna, äge varje medlem deltaga i handhavandet av föreningens angelägenheter; dock vare den icke röstberättigad, som varken häftar för oguldet sparmålslån till föreningen eller ;' på grund av sparverksamhet i föreningen äger tillgodohavande i den sparbank, till vilken föreningen är ansluten. Medlemmar, som ej äga rösträtt, så ock föreningens styrelseledamöter och revisorer, även om de ej äro medlemmar av föreningen, äga deltaga i överläggningarna vid föreningssammanträde. Styrelseledamot må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor. Varje röstberättigad medlem äge en röst. Rösträtt må utövas genom annan röstberättigad medlem enligt fullmakt; dock att ingen må på grund av fullmakt utöva rösträtt för mer än en medlem. Där föreningssammanträdes befogenhet, på sätt i 14 § andra stycket stadgas, utövas av särskilt utsedda : föreningsmedlemmar, må rösträtt ej överlåtas. Såsom föreningens beslut gäller den mening, för vilken de flesta rösterna avgivas. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning, men i andra frågor gäller den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet. 17 §. Sparförenings styrelse skall bestå av minst tre ledamöter, vilka skola väljas för viss tid, högst fyra år; dock må tiden utgå allenast å dagen för det ordinarie föreningssammanträdet. Styrelseledamot må, ändock att den tid, för vilken han blivit vald ej gått till ända, kunna genom beslut å föreningssammanträde skiljas från uppdraget. Avgår styrelseledamot, innan den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända, åligge det övriga styrelseledamöter att ofördröjligen föranstalta om val av ny ledamot i den avgångnes ställe; dock må, om suppleant finnes, med sådant val anstå till nästa ordinarie föreningssammanträde. Ledamot av sparförenings styrelse skall vara här i riket bosatt svensk medborgare. Styrelseledamot må ej den vara, som är ledamot av styrelsen för den sparbank, till vilken föreningen är ansluten, ej heller den, som är i konkurstillstånd. 18 §. Styrelsen äge att själv eller genom ombud, ej mindre i förhållande till tredje man handla å föreningens vägnar, än även inför domstolar och andra myndigheter företräda föreningen. Inskränkning i den befogenhet, som sålunda tillkommer styrelsen, vare, i den mån ej annat följer av vad i denna lag stadgas, utan verkan mot tredje man, med mindre han ägt eller bort äga kännedom om inskränkningen. 19 §. I förhållande till föreningen vare styrelsen pliktig att i sin förvaltning av föreningens angelägenheter ställa sig till efterrättelse i stadgarna givna före-

12 skrifter, så ock de föreskrifter, som av föreningssammanträde meddelas, där de ej finnas strida mot denna lag eller föreningens stadgar. 20 §. Sker ändring i styrelsens sammansättning eller ändrar styrelseledamot sitt hemvist, skall styrelsens ordförande ofördröjligen göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande. Vid anmälan om ändring i styrelsens sammansättning skall fogas styrkt avskrift av protokoll, som bestyrker ändringen. 21 §. Angående befogenhet för styrelseledamot att för föreningen mottaga stämning är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning jämväl, då annat meddelande skall delgivas föreningen. Vill styrelsen kära till föreningen, kalle styrelsen föreningens medlemmar till sammanträde för val av ombud att i den tvist föra föreningens talan. Stämning skall anses delgiven, då den blivit föredragen å sammanträdet. 22 §. Styrelsen har att för varje år, sedan bokslutet upprättats, avgiva förvaltningsberättelse, upptagande vinst- och föriusträkning samt balansräkning. I förvaltningsberättelsen skall ock angivas storleken av de medel, som föreningens medlemmar på grund av sin sparverksamhet i föreningen hava innestående i den sparbank, till vilken föreningen är ansluten. Berättelsen, som skall föreligga av styrelsen underskriven före mars månads utgång, skall tillhandahållas revisorerna minst en månad före det ordinarie föreningssammanträdet. 23 §. Föreningsmedlem eller styrelseledamot äge ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och föreningen. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan föreningen och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot föreningens. Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande gåva från föreningens sida, så ock beträffande rättegång eller annan talan. 24 §. Föreningsmedlemmar eller styrelseledamöter, vilka genom att överträda denna lag eller föreningens stadgar tillfoga föreningen eller tredje man skada eller som eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda föreningen skada, svare för skadan, en för alla och alla för en. 25 §. Vad i denna lag finnes stadgat om styrelseledamot skall äga motsvarande tillämpning å styrelse suppleant. H a r suppleant utövat styrelseledamots befogenhet, vare den omständig-

13 heten, att förutsättningar för hans inträde i styrelsen saknats, utan verkan mot envar, som ej visas hava ägt kännedom därom. 26 §. Ordföranden i styrelsen för den sparbank, till vilken föreningen är ansluten, eller annan lämplig person, som han i sitt ställe förordnar, bör tillhandagå föreningen och dess styrelse med råd och upplysningar i fråga om det ändamålsenliga bedrivandet av föreningens verksamhet. Han äger vid föreningssammanträde och vid sammanträde med föreningens styrelse närvara och i överläggningarna deltaga. Vid sammanträdet äger han påfordra, att hans mening tages till protokollet och att utdrag av protokollet av föreningens styrelse tillställes det i 77 § omförmälda allmänna ombudet eller Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa.

Om medlems sparverksamhet. 27 §. Föreningsmedlem utövar sparverksamhet i föreningen genom insättningar i den sparbank, till vilken föreningen är ansluten. I den ordning föreningens styrelse föreskriver må medlem hos föreningen eller annan än sparbanken verkställa inbetalning av sparmedel. Där så skett, skall styrelsen tillse, att sparmedlen, så snart lämpligen ske kan, bliva för medlemmens räkning insatta i sparbanken samt att medlen dessförinnan icke kunna för annat ändamål åtkommas. 28 §. Där ej fall är för handen, som i 35 § sägs, skall medlem vid inträdet i föreningen upprätta och till föreningens styrelse överlämna plan över den sparverksamhet, som medlemmen ämnar bedriva i föreningen (sparplan). Planen skall omfatta viss tid, ej understigande fem år. Önskar medlem, sedan sparplan fullföljts, fortsätta sparverksamheten, skall ny sparplan upprättas för en tid av minst tre år. Sparplan skall för att bliva gällande fastställas av styrelsen. Av omyndig upprättad sparplan må ej fastställas, med mindre förmyndaren godkänt planen. 29 §. I sparplanen skall angivas vad medlemmen skall under planens giltighetstid regelbundet för besparing inbetala samt tiderna för inbetalningarnas verkställande; så ock det ändamål, vartill sparmedlen skola användas (sparmål). Sparbelopp må ej sättas så högt, att det överstiger medlemmens på egna förvärvsmöjligheter grundade sparförmåga. Där så lämpligen kan ske, skall bestämmas, att sparbeloppen skola inbetalas i samband med förvärvandet av den inkomst, på vilken sparverksamheten grundas.

14 Sparmål skall vara sådant, att det främjar medlemmens, hans familjs eller annans välfärd. Ej må medlem förvägras att upptaga sparmål, som avser förvärv av bostad; familjebildning eller bosättning; inlösen av meddelägares andel i fast egendom; grundande eller förkovran av jordbruk, fiske, hantverk eller annan självständig förvärvsverksamhet; yrkesutbildning; underhåll av anhörig eller annan närstående i händelse av medlemmens död eller arbetsoförmåga; minderårigs uppfostran eller utbildning; ålderdomsförsörjning. 30 §. Medlem, som fyllt tjugusju år och tillika bedrivit sparverksamhet enligt denna lag under minst åtta år, må vid antagande av ny sparplan inskränka sin sparverksamhet därtill, att räntan å hans genom det tidigare sparandet uppkomna tillgodohavandet lägges till kapitalet. Har medlems tillgodohavande i den sparbank, till vilken föreningen är ansluten, uppnått så högt belopp, att ytterligare insättning ej kan enligt sparbankens reglemente av medlemmen företagas eller har någon del av tillgodohavandet antingen uppsagts av sparbanken eller ock blivit jämlikt 38 § av föreningens styrelse uppsagd av den anledning, att medlemmen skall förverkliga i sparplanen upptaget sparmål, äge jämväl den medlem antaga sådan sparplan, som i första stycket sägs. 31 §. Önskar medlem göra ändring i gällande sparplan, skall han därom göra ansökan hos föreningens styrelse och skall vid prövning av sådan ansökan vad i 28 och 29 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning. Ändring i fråga om sparplans giltighetstid vare ej tillåten. Inträffar händelse, varom i 30 § andra stycket förmäles, under tid, då medlem innehar gällande sparplan, må medlemmen ej förvägras att i sparplanen göra den ändring, att sparverksamheten inskränkes på sätt i samma paragraf sägs. I övrigt må ändring, varigenom i sparplan upptaget sparbelopp minskas, medgivas allenast i den mån medlemmens sparförmåga genom minskad inkomst, ökad underhållsskyldighet eller liknande varaktigt nedgått. Ej må ändring av sparmål medgivas, med mindre det i sparplanen angivna sparmålet ej kan förverkligas eller synnerligt skäl eljest föreligger för ändringen. Då ändring av sparmål skett, skall så anses, som hade den för det tidigare sparmålet bedrivna sparverksamheten avsett sparande för det nya sparmålet.

15 32 §. Finnes medlem på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annat synnerligt ; skäl svårligen kunna fullgöra viss i sparplanen angiven inbetalning, må föreningens styrelse på framställning av medlemmen befria honom från fulli görandet av inbetalningen eller ock medgiva inbetalning till lägre belopp, I än det i planen bestämda. I enahanda ordning må medlem, vilken finnes ej kunna utan synnerlig olägenhet verkställa viss inbetalning å tid, som i sparplanen angivits, tilllåtas att vid annat tillfälle under planens giltighetstid fullgöra inbetalningen. 33 §. H a r medlem under den tid, för vilken sparplanen upprättats, försummat att fullgöra inbetalning enligt planen och har inbetalningen ej heller verkställts i överensstämmelse med beslut, som jämlikt 32 § må hava meddelats, skall han efter utgången av samma tid fortsätta att fullgöra sparplanen under ytterligare så lång tid, som motsvarar det genom försummelser timade uppehållet i sparverksamheten, dock högst två år. Vad sålunda är stadgat skall icke äga tillämpning, såframt medlemmen innan den tid, för vilken planen upprättats, gått till ända, dock senast före utgången av februari månad året efter det, då försummelsen ägde rum, ej mindre fullgör den inbetalning, varåt han brustit, än även till föreningen erlägger vite för försummelsen med belopp, motsvarande en tiondel av vad som skolat genom inbetalningen erläggas. H a r försummelse att fullgöra inbetalning rättats på sätt i andra stycket sägs, skall så anses, som hade inbetalningen verkställts enligt sparplanen. 34 §. Ändock att den tid, under vilken sparplan skolat fullföljas, ej gått till ända, upphör planen att gälla, om medlemmen avgår ur föreningen eller försättes i konkurs. Lag samma vare, om medlemmen förklaras omyndig och förmyndaren, sist inom tre månader efter det omyndighetsförklaringen vunnit laga kraft, meddelar föreningens styrelse, att han icke godkänner planen. Vill medlem, som fyllt sextio år, icke fullfölja sparverksamheten och gör han därom anmälan till föreningens styrelse, vare ock sparplan, som för honom upprättats, ej längre gällande. 35 §. Har sparföreningens egendom avträtts till konkurs, vare den, som innehar gällande sparplan, berättigad att till annan sparförening, i vilken han är medlem, överflytta och därstädes fullfölja sparplanen, där ej enligt sistnämnda förenings stadgar eller eljest hinder möter för överflyttningen. Medlem må ock eljest, då skäl därtill prövas vara för handen, tillåtas verkställa sådan överflyttning av sparplan, som ovan sagts.

16 Fråga om överflyttning av sparplan skall, på ansökan av medlemmen, avgöras av styrelsen i den förening, från vilken planen skall överflyttas. 36 §. Vad medlem enligt sparplan insatt i den sparbank, till vilken föreningen är ansluten, skall antecknas i särskild motbok. Den, som innehar gällande sparplan, må, när helst han önskar, för det i sparplanen angivna sparmålet å sådan motbok verkställa insättning utöver planen. Motbok, som i första stycket sägs, skall innehålla medlemmens sparplan, så ock vad i denna lag stadgas rörande förhållandet mellan sparbanken och insättaren. I övrigt skall, där ej annat föranledes av bestämmelserna i 37 —39 §§, angående insättning å sådan motbok gälla vad om insättning å motbok med sparbank är i lag eller sparbankens reglemente stadgat; dock skall den omständigheten, att förlorad motbok ej efter kungörande tillrättakommit, allenast medföra, att ny motbok i den förlorades ställe av sparbanken utfärdas. 37 §. Har medlem berättigats till annan förening överflytta sin sparplan, åligger det styrelsen i den förening, från vilken planen överflyttats, att ofördröjligen i sparbanken uppsäga den del av medlemmens tillgodohavande, som innestår för det i planen angivna sparmålet. Sålunda uppsagda medel skola av sparbanken utbetalas till föreningens styrelse och åligger det styrelsen att, så snart ske kan, å sådan motbok, som i 36 § sägs, för medlemmens räkning insätta medlen i den sparbank, till vilken den andra föreningen är ansluten. 38 §. Insättare eller hans rättsinnehavare må uttaga medel å motbok, som i 36 § sägs, allenast efter uppsägning av föreningens styrelse. Innehar medlem gällande sparplan, må medel, som innestå för det i planen angivna sparmålet, ej uttagas, med mindre medlemmen åsyftar att använda medlen för förverkligandet av nämnda sparmål. Har överlåtelse av insatta medel till den nye ägarens säkerhet anmälts i sparbanken, må dock de överlåtna medlen av den nye ägaren utbekommas, sedan den tid, för vilken vid anmälningen gällande sparplan upprättats, gått till ända. Vill insättaren eller hans rättsinnehavare uttaga medel å motboken, skall han hos föreningens styrelse skriftligen påkalla uppsägning av medlen. Finner styrelsen hinder jämlikt första stycket ej möta för medlens utbekommande, åligge styrelsen att ofördröjligen för vederbörandes räkning verkställa uppsägningen. I fråga om rätt i vissa fall att i annan ordning än i denna paragraf omförmäles uttaga medel å motboken är stadgat i 51, 74 och 76 §§. 39 §. Har sparförenings egendom avträtts till konkurs, äge sparbanken, då medel lyftas å motbok, som i 36 § sägs, innehålla vad den prövar skola komma att å det uppsagda tillgodohavandet belöpa vid uttaxering, varom i 73 § förmäles.

17 Om sparförenings lånerörelse. 40 §. Sparförening må ej annorledes än mot inteckning i föreningen tillhörig fast egendom förskaffa sig kredit hos annan än Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa eller den sparbank, till vilken föreningen är ansluten. Såsom säkerhet för föreningens lån hos sparbanken skola pantförskrivas de till föreningen för erhållna sparmålslån lämnade reverser med tillhörande hypotek. Vid upptagande av lån hos centralkassan eller sparbanken skall föreningen förbehålla sig rätt att, när helst den önskar, helt eller delvis återbetala lånet. 41 §. Sparförening må utlämna lån till medlem för att bereda honom tillfälle att förverkliga sitt sparmål (sparmålslån). Därutöver må sparförening ej meddela lån åt annan än medlem, som på grund av sparverksamhet i föreningen har medel innestående i den sparbank, till vilken föreningen är ansluten, och som finnes för sig eller sin familjs välfärd vara i trängande behov av ekonomiskt bistånd (hjälplån). Lån må ej utlämnas mot annat fordringsbevis än skuldebrev. Frågor rörande medlems lån hos föreningen prövas av dennas styrelse. 42 §. Den, som önskar erhålla sparmålslån, skall därom till styrelsen ingiva skriftlig ansökning. Vid ansökningen skall fogas en av sökanden på heder och samvete avgiven förklaring rörande hans hälsotillstånd, vilken förklaring skall avfattas enligt formulär, som fastställes av styrelsen för Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa, samt bestyrkas av två trovärdiga personer. 43 §. Sparmålslån må tilldelas allenast den, som ej uppnått femtiofem års ålder och vilkens hälsotillstånd giver grundad anledning att antaga, att han skall kunna under sin livstid återbetala lånet. Ej må sparmålslån tilldelas någon, som utövat sparverksamhet enligt denna lag under kortare tid än tre år. Har sökanden bedrivit sådan sparverksamhet under kortare tid än fem år, må sparmålslån ej till honom utlämnas, med mindre lånet sökes inom fem år från föreningens bildande eller synnerligt behov föreligger för sökanden att förverkliga det sparmål, som skall genom lånet tillgodoses. Vid prövning av ansökning om sparmålslån bör särskild hänsyn tagas till den sparvilja och sparförmåga, som sökanden ådagalagt; och må ansökningen icke beviljas, med mindre sökanden de två sista åren, under vilka han bedrivit sparverksamhet enligt sparplan av annan beskaffenhet än i 30 § omförmäles, i huvudsak fullgjort sina åtaganden enligt planen. 2056 35

18 44 §. Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket en och samma medlem må häfta i skuld till föreningen för sparmålslån, må ej vid något tillfälle överstiga sextusen kronor, förfallen ränta däri ej inräknad. Ej heller må till en och samma medlem för förverkligande av visst sparmål utlämnas lån till högre sammanlagt belopp, än som motsvarar vad medlemmen under sin sparverksamhet i föreningen för samma sparmål insatt i sparbanken; och må vid beräkning av belopp, som nu sagts, hänsyn ej tagas till medel, som använts för annat ändamål än sparmålets förverkligande eller vilka härflyta av sådan utöver sparplan verkställd insättning, som innestått i sparbanken kortare tid än två år. 45 §. Utan hinder av vad i 43 och 44 §§ stadgas må sparmålslån av den förening, som meddelat lånet, överlåtas å annan sparförening, i vilken låntagaren är medlem. 46 §. Vid utlämnande av sparmålslån skall föreningen, genom erforderligt räntepålägg å lånet, av låntagaren betinga sig ersättning för vad å lånet belöper av bidrag, som jämlikt 55 § skall av föreningen erläggas till Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa. 47 §. Äger låntagaren för det sparmål, som skall genom lånet tillgodoses, tillgängliga medel, som härröra från sparverksamhet enligt denna lag, bör han icke berättigas lyfta lånet eller någon del därav, innan nämnda medel kommit till användning för sparmålets förverkligande. 48 §. För sparmålslån skall finnas sådan säkerhet av pant eller borgen, som föreningens styrelse prövar vara betryggande. 49 §. Sparmålslån skall vara ställt att betalas, innan låntagaren fyllt femtiofem år. Lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i fast egendom, må ej utestå längre tid än femton år. Utgöres säkerheten av annan pant eller av borgen, må lånet ej utestå längre tid än tio år. Är sparmålslån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i fast egendom, icke ställt att betalas inom sex månader eller, där fråga är om annat lån, inom tre månader, skall föreningen förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall sagts. Är sparmålslån ställt på längre återbetalningstid än ett år, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för vilken lånet beviljats; föreningen dock alltid obetaget att begagna sin rätt att uppsäga lånet till återbetalning på en gång.

19 50 §. Avlider den, som häftar i skuld för sparmålslån, vare hans dödsbo fritt från ansvarighet för den del av skulden, som enligt de vid lånets beviljande stadgade villkor förfaller till betalning efter dödsfallet. Vad sålunda är stadgat gälle dock ej, där låntagaren vid avgivandet av sådan förklaring rörande sitt hälsotillstånd, som i 42 § andra stycket omförmäles, lämnat uppgift, som han insett eller bort inse vara oriktig, och det kan antagas, att lånet ej beviljats, om rätta förhållandet varit känt. Vad sparförening på grund av stadgandet i första stycket ej äger ur låntagarens dödsbo utbekomma gäldas till föreningen av Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa, såframt ej lånet beviljats i strid mot bestämmelserna i 43 § första stycket och 44 § första stycket; dock att ränta, som belöper å tiden efter dödsfallet, ej gäldas till högre belopp än efter fem procent till betalningsdagen. 51 §. Sparförening må ej utlämna hjälplån till högre sammanlagt belopp än som motsvarar en tiondel av de medel, som föreningens medlemmar på grund av sin sparverksamhet i föreningen hava innestående i sparbanken; och må det högsta sammanlagda belopp, intill vilket en och samma medlem må häfta i skuld till föreningen för hjälplån, ej vid något tillfälle överstiga vad han har av sådana medel innestående. Hjälplån må av låntagaren lyftas endast i den mån han därav visar sig vara i behov. Hjälplån skall återbetalas enligt fastställd plan; dock äge låntagaren, när helst han önskar, helt eller delvis återbetala lånet. Till säkerhet för hjälplån skall låntagaren till föreningen överlämna sin motbok med sparbanken; och vare, där låntagaren visar varaktig oförmåga att annorledes än med anlitande av sina å motboken innestående medel återbetala förfallet hjälplån, föreningen berättigad att, utan hinder av vad i 38 § stadgas, till lånets gäldande omedelbart uttaga medel å motboken.

Om räkenskapers förande och användning av sparförenings vinst m. m. 52 §. I avseende å förandet av sparförenings räkenskaper må särskilda föreskrifter meddelas av Konungens befallningshavande att gälla jämte dem, som föreningen jämlikt bokföringslagen har att iakttaga. Räkenskapsavslutning skall ske för kalenderår. 53 §. Sparförenings vinst skall avsättas till en reservfond. Efter det tio år förflutit från föreningens bildande, äge föreningen, såframt reservfonden överstiger femton procent av föreningens utlåning enligt senaste

20 bokslut, bestämma, att intill hälften av vinsten skall användas till sådant allmännyttigt eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande författning skall tillgodoses genom skattebidrag. Föreningens beslut skall underställas Konungens befallningshavande, som har att pröva, huruvida beslutet överensstämmer med föreskrifterna i denna lag och föreningens stadgar. Reservfonden må ej minskas, så framt det ej erfordras till täckande av förlust, som uppstått å föreningens rörelse. 54 §. För sparförenings fordran pantsatt eller utmätt fast egendom må föreningen inköpa, om sådant är nödvändigt till skyddande av föreningens fordran, dock med skyldighet att åter avyttra egendomen, så snart det kan ske utan förlust. I övrigt må föreningen ej inköpa fast egendom annat än för beredande av erforderliga lokaler åt föreningen, och erfordras för sådant inköp, att beslutet därom vinner Konungens befallningshavandes stadfästelse. 55 §. Sparförening skall till Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa årligen erlägga bidrag till bestridande av kostnaderna för kassans organisation och verksamhet. Detta bidrag skall utgå med belopp, motsvarande ränta efter en för samtliga sparföreningar lika räntefot av högst tre fjärdedels procent å föreningens fordringar under nästföregående år på grund av utestående men ej till betalning förfallna sparmålslån. Närmare bestämmelser om fastställande av bidraget och om bidragets erläggande meddelas av Konungen.

Om revision. 56 §. Revisorer för granskning av sparförenings förvaltning skola väljas å föreningssammanträde. Valet skall ske för en tid av högst tre år; dock må tiden utgå allenast å dagen för det ordinarie föreningssammanträdet. Revisor må, ändå att den tid, för vilken han blivit vald, ej gått till ända, kunna genom beslut å föreningssammanträde skiljas från uppdraget. Avgår revisor, innan den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända, åligge det styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av revisor i den avgångnes ställe; dock må, om suppleant finnes, med sådant val anstå till nästa ordinarie föreningssammanträde. Revisor må ej den vara, som är ledamot av styrelsen i den sparbank, till vilken föreningen är ansluten, eller som är i tjänst hos föreningen eller hos sparbanken eller hos ledamot av föreningens eller sparbankens styrelse, ej heller den, som är i konkurstillstånd. Revisorerna åligge att årligen granska föreningens kassa, värdehandlingar och verifikationer samt räkenskaper och protokoll. Föreningens styrelse skall bereda revisor tillfälle att när som helst in-

21 ventera föreningens kassa och övriga tillgångar samt granska föreningens böcker, räkenskaper och andra handlingar, och må av revisor hos styrelsen begärd upplysning angående förvaltningen icke förvägras. 57 §. Revisorerna skola för varje räkenskapsår över granskningen avgiva en av dem underskriven berättelse, som, efter det styrelsen lämnats tillfälle att taga del av densamma, skall jämte styrelsens förvaltningsberättelse framläggas å det ordinarie föreningssammanträdet. Berättelsen skall innehålla utlåtande beträffande bokslutets riktighet och säkerheten av placeringen av föreningens medel. 58 §. Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, en för alla och alla för en föreningen ansvariga för all därav uppkommande skada. 59 §. Vad om revisor i denna lag stadgas skall jämväl tillämpas å revisorssuppleant. Om talan mot styrelse eller revisorer.

60 §. Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid, revisorernas berättelse omfattar, ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades å föreningssammanträde, vare så ansett, som om ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad. Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen, som grundas därpå, att styrelseledamot begått brottslig handling, kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den handling. Talan mot revisorer enligt 58 § må ej anställas, sedan två år förflutit från det revisorernas berättelse framlades å föreningssammanträde, utan så är, att talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången. 61 §. Avträdes sparförenings egendom till konkurs efter ansökning, som gjorts inom två år från det revisorernas berättelse framlades å föreningssammanträde, äge konkursboet att anställa klander å förvaltningen för den tid berättelsen avser, ändå att ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad, ävensom att mot revisorerna anställa sådan talan, som omförmäles i 58 §. Talan, varom ovan i denna paragraf sägs, skall anhängiggöras inom en månad från utgången av den för bevakning av fordringar i konkursen ut-

22 satta tid eller, där tiden för talans anställande av föreningen då ännu ej gått till ända, inom utgången av den tid. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.

Om ändring av stadgarna och vissa andra fall, då särskild röstÖTervikt å föreningssammanträde erfordras. 62 §. Beslut om ändring av sparförenings stadgar eller om överlåtelse av föreningens rörelse å annan sparförening eller om föreningens trädande i likvidation i andra fall än i 63 eller 78 § avses vare ej giltigt, med mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats på två på varandra följande sammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det sammanträde, som sist hållits, biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande. Är för giltighet av beslut, varom ovan är stadgat, något ytterligare villkor bestämt i stadgarna, lände ock det till efterrättelse. Beslut om ändring av sparförenings stadgar vare ej heller giltigt, förrän det blivit av Konungens befallningshavande stadfäst.

Om likvidation och upplösning. 63 §. Förutom i fall, varom förmäles i 78 §, skall sparförening träda i likvidation 1) då den sparbank, till vilken föreningen är ansluten, trätt i likvidation eller försatts i konkurs eller då tillstånd meddelats för bankbolag att övertaga sparbankens rörelse; 2) då medlemsantalet i föreningen nedgått under femton och tillräckligt antal medlemmar ej inträtt inom tre månader; 3) då förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse i stadgarna föreningen skall upphöra med sin verksamhet. 64 §. Har sparförening enligt 62 § beslutit, att föreningen skall träda i likvidation, eller skall eljest av anledning, som i 63 eller 78 § sägs, likvidation verkställas, varde å föreningssammanträde en eller flera likvidatorer valda att verkställa likvidationen. 65 §. Utser föreningen ej likvidatorer, ehuru sådant förhållande inträfat, som jämlikt bestämmelse i 63 § under 1) eller 2) påkallar likvidation, eller då Konungens befallningshavande enligt vad i 78 § stadgas förordnat, att likvidation skall äga rum, ankomme på Konungens befallningshavande att utse en eller flera likvidatorer, och svare under tiden, intill dess sådant skett, de som, med vetskap om att likvidation skolat verkställas, deltaga i beslut om fortsättande av föreningens verksamhet eller handla å dess vägnar, för uppkommande förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

23 66 §. Likvidator skall vara här i riket bosatt svensk medborgare. Uppdraget att vara likvidator anses gälla intill dess likvidationen blivit avslutad men kan när som helst återkallas av den, som utsett likvidatorn. Avgår likvidator, innan han fullgjort sitt uppdrag, och finnes ej suppleant, åligge det övriga likvidatorer att ofördröjligen föranstalta om val av ny likvidator. 67 §. Likvidatorerna skola ofördröjligen hos Konungens befallningshavande anmäla, att föreningen trätt i likvidation. Därvid skall lämnas uppgift om likvidatorernas samt, där suppleanter utsetts, deras fullständiga namn och hemvist. Avgår likvidator eller suppleant eller utses ny sådan eller ändrar likvidator eller suppleant sitt hemvist, skall ock därom anmälan hos Konungens befallningshavande ofördröjligen göras av likvidatorerna. Vid anmälan, att likvidator eller suppleant utsetts, skall fogas styrkt avskrift av protokoll eller annan handling, som bestyrker anmälningens riktighet. 68 §. Då likvidatorer utsetts, göre styrelsen ofördröjligen reda för sin förvaltning under den tid, för vilken ej förut förvaltningsberättelse framlagts å föreningssammanträde. Styrelsens redovisning skall av likvidatorerna ofördröjligen överlämnas till revisorerna, som hava att granska densamma och däröver inom fyra veckor avgiva skriftlig berättelse. Redovisningen jämte revisorernas berättelse skall av likvidatorerna så snart ske kan framläggas å föreningssammanträde; och skall å det sammanträde till behandling företagas frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid redovisningen omfattar. Om behandling av denna fråga samt om rätt att tala å styrelsens förvaltning äge vad i 60 och 61 §§ finnes stadgat motsvarande tillämpning. 69 §. Likvidatorerna åligge att ofördröjligen söka kallelse å föreningens okända borgenärer samt att förteckna föreningens tillgångar och skulder. Då sådant erfordras för likvidationens verkställande och så snart det utan uppenbar skada kan ske, skall föreningens egendom förvandlas i penningar. Föreningens egendom må ej avyttras under hand på andra villkor än som det i 77 § omförmälda allmänna ombudet godkänt. I övrigt skall om likvidatorernas befogenhet att företräda föreningen samt om deras rättigheter och skyldigheter i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller styrelseledamot. 70 §. Sedan den inställelsedag, som i kallelsen å föreningens okända borgenärer blivit utsatt, är förbi samt likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de å föreningssammanträde framlägga redovisning för sin förvaltning.

24 Då sådan redovisning framlagts, anses föreningen upplöst; och skola likvidatorerna ofördröjligen göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande. Vid anmälan skall fogas bestyrkt avskrift av protokoll, som förts i ärendet, ävensom bevis om dagen för utfärdandet av kallelsen å föreningens okända borgenärer. 71 §. Finnes enligt likvidatorernas redovisning överskott, skall detta tillfalla den sparbank, till vilken föreningen var ansluten. 72 §. Avträdes sparförenings egendom till konkurs, varde anmälan därom av konkursdomaren ofördröjligen gjord hos Konungens befallningshavande. Under konkursen företrädes föreningen såsom konkursgäldenär av styrelsen eller, om, då beslutet om egendomsavträde meddelades, likvidatorer varit utsedda, av dessa. Under konkursens fortgång må dock i behörig ordning nya styrelseledamöter eller nya likvidatorer kunna utses. 73 §. Då förslag till slututdelning i föreningens konkurs upprättas, skall, där brist för borgenärerna uppstår, av konkursförvaltningen jämväl upprättas förslag till uttaxering å föreningsmedlemmarna av det för bristens täckande erforderliga beloppet, ökat med högst en tiondel. Sådan uttaxering skall å varje föreningsmedlem eller hans rättsinnehavare ske i förhållande till vad han å motbok, varom i 36 § förmäles, hade på grund av sparverksamhet i föreningen innestående i sparbanken den dag beslutet om egendomsavträdelse meddelades. Underrättelse om förslagets upprättande skall upptagas i den kungörelse, som utfärdas angående utdelningsförslaget, och varde därjämte av rättens ombudsman dels meddelad föreningens medlemmar på sätt om kungörelse av meddelanden åt dem finnes stadgat, dels ock med posten översänd till envar annan, å vilken uttaxering skett och vilkens adress är känd. Vad konkurslagen innehåller om tillhandahållande av utdelningsförslag samt om ordningen för klander därå skall äga motsvarande tillämpning i fråga om förslag till uttaxering. Klandertalan å sådant förslag må jämväl anställas av den, å vilken uttaxering skett, så ock av den sparbank, till vilken föreningen är ansluten, även om sparbanken ej är borgenär i konkursen. 74 §. Sedan förslaget till uttaxering vunnit laga kraft, åligger det konkursförvaltaren att ofördröjligen å de tillgodohavanden, å vilka uttaxering skett, uttaga de uttaxerade beloppen; och vare därvid förslaget till uttaxering lika gällande, som om de uttaxerade beloppen av insättaren eller hans rättsinnehavare överlåtits å konkursboet. Sparbanken ansvarar för att erforderligt belopp av sparbanken inne-

25 hållits i den ordning, som i 39 § sägs; och vare förty, i den mån innestående tillgodohavande icke förslår till det uttaxerade beloppets fulla gäldande, sparbanken pliktig att till konkursboet utgiva vad som brister. 75 §. Finnes efter konkursens avslutande överskott, skall likvidation verkställas i enlighet med bestämmelserna i 64—67 samt 69—71 §§. Finnes ej överskott, anses sparföreningen upplöst, då konkursen upphörde. Det åligger dem, som under konkursen sist företrädde föreningen såsom konkursgäldenär, att om föreningens sålunda skedda upplösning ofördröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande. 76 §. Sedan sparförening upplösts, äge den, som har medel innestående å motbok, varom i 36 § förmäles, själv uppsäga sitt tillgodohavande å motboken. Om tillsyn. 77 §. Tillsynen över sparförening skall på sätt nedan stadgas utövas av Konungens befallningshavande i det län, där föreningens styrelse bar sitt säte. Förordnande av allmänt ombud för sparbank, som Konungens befallningshavande jämlikt 58 § i lagen om sparbanker meddelat, gälle ock för sparförening, som är ansluten till sparbanken. 78 §. Konungens befallningshavande tillkomme: att, om sparförening eller dess styrelse fattat beslut, som står i strid med lag eller föreningens stadgar eller eljest finnes medföra våda för föreningens säkerhet, förbjuda verkställighet av beslutet; att, om beslut av nyss omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet, förelägga föreningen eller dess styrelse att, där så ske kan, göra rättelse; att förelägga föreningen, styrelsen eller revisorerna att fullgöra vad dem enligt lag eller föreningens stadgar åligger; samt att, där föreningsmedlem eller styrelseledamot i fall, som avses i 24 §, tillskyndat föreningen skada, föranstalta om talans anställande mot den ersättningsskyldige, såframt ej vad i 60 § stadgas utgör hinder därför. Konungens befallningshavande äge förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud, som i denna paragraf omförmäles, samt fälla till sådant vite. Föreläggande, som nyss sagts, må icke av Konungens befallningshavande meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff. Har svårare avvikelse skett från denna lag eller föreningens stadgar och varder avvikelsen ej inom förelagd tid rättad, äge Konungens befallningshavande förordna, att föreningen genast skall träda i likvidation.

26 79 §. Har sparförening trätt i likvidation, äge Konungens befallningshavande under likvidationen enahanda befogenhet gent emot likvidatorerna, som enligt vad i 78 § sägs tillkommer Konungens befallningshavande gent emot föreningens styrelse. 80 §. Allmänna ombudet åligge: att med uppmärksamhet följa sparföreningens verksamhet; att minst en gång årligen verkställa undersökning av föreningens förvaltning; att, därest föreningen träder i likvidation, övervaka denna; att, därest allmänna ombudet finner förhållande föreligga, som kan giva anledning till åtgärd av Konungens befallningshavande, därom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande; samt att meddela Konungens befallningshavande och styrelsen för Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa alla de upplysningar om föreningen, som av dem äskas. 81 §. Konungens befallningshavande äge, när sådant prövas nödigt, sammankalla sparförenings styrelse eller, om föreningen befinner sig i likvidation, likvidatorerna. Konungens befallningshavande äge ock anmoda styrelsen att utlysa föreningssammanträde. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan anmodan, må Konungens befallningshavande själv utlysa sammanträdet. Vid föreningssammanträde eller av Konungens befallningshavande utlyst sammanträde med styrelse eller likvidatorer må närvara och i överläggningarna deltaga allmänna ombudet ävensom det ombud för Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa, som kassans styrelse förordnar. 82 §. Sparförenings styrelse eller, där föreningen trätt i likvidation, dess likvidatorer åligge: att för allmänna ombudet när som helst hålla föreningens kassa och övriga tillgångar samt alla böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning; att å tider, som av styrelsen för Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa bestämmas, och enligt av kassans styrelse fastställda formulär upprätta och till kassan insända översikter över föreningens tillgångar och skulder samt över medlemmarnas sparverksamhet i föreningen; att jämväl i övrigt meddela Konungens befallningshavande, allmänna ombudet och centralkassans styrelse alla de upplysningar rörande föreningen, som av dem äskas; att, så snart den i 22 § omförmälda förvaltningsberättelsen föreligger av styrelsen underskriven, insända avskrifter därav till såväl allmänna ombudet som centralkassan samt att efter verkställd revision tillställa allmänna om-

27 budet och kassan den däröver avgivna berättelsen ävensom protokoll, upptagande de å föreningssammanträde i anledning av nämnda berättelser fattade besluten; samt att årligen senast en månad efter det ordinarie föreningssammanträdet avgiva statistisk redogörelse angående föreningen jämlikt av Konungen meddelade föreskrifter.

Straffbestämmelser. 83 §. Med böter, ej under fem dagsböter, straffes: 1) styrelseledamot eller annan, som vid anmälan hos Konungens befallningshavande mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift; 2) styrelseledamot eller likvidator, som i skriftlig handling, vilken framlägges å föreningssammanträde, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift; 3) styrelseledamot eller annan, som mot bättre vetande till Konungens befallningshavande, allmänna ombudet eller Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa avgiver oriktig eller ofullständig uppgift angående omständighet, varom det ålegat honom att lämna upplysning; 4) revisor, som i revisionsberättelse mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift rörande föreningens angelägenheter eller uppsåtligen underlåter att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som av honom granskats; 5) revisor, som, oaktat han insett eller bort inse, att skada kunnat följa därav, yppar något av vad vid granskning av styrelsens förvaltning eller föreningens räkenskaper kommit till hans kännedom utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag. Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, där förbrytelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff. 84 §. Bryter någon mot vad i 5 § sägs, straffes med böter från och med fem till och med trehundra kronor. Åsidosattes föreskrift, som är meddelad i 13 §, eller underlåter någon att fullgöra honom enligt denna lag åliggande anmälan hos Konungens befallningshavande, dömes den försumlige till enahanda straff, som i första stycket sägs. 85 §. Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.

Särskilda bestämmelser. 86 §. Över beslut, som av Konungens befallningshavande på grund av denna lag meddelas, må klagan föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement; dock gånge beslutet utan hinder av klagan i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.

28 87 §. Sparförening vare i mål, för vilka ej annorledes genom lag stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, där föreningens styrelse enligt stadgarna har sitt säte. Försummelse att enligt bestämmelse i denna lag göra anmälan hos Konungens befallningshavande skall åtalas vid den underrätt, under vilken föreningen enligt första stycket lyder. 88 §. Innehålla sparförenings stadgar förbehåll, att tvister mellan föreningen och dess styrelse eller ledamot därav eller föreningsmedlem skola hänskjutas till avgörande av en eller flera skiljemän, äge det förbehåll samma verkan, som tillkommer skiljeavtal; och gälle om påkallande av avtalets tillämpning vad om stämning i denna lag finnes stadgat. 89 §. Sparförenings styrelse eller tjänsteman äge att av den sparbank, till vilken föreningen är ansluten, erhålla upplysning rörande storleken av det tillgodohavande, som föreningsmedlem på grund av sin sparverksamhet i föreningen äger hos sparbanken. Vad sålunda blivit upplyst må ej i oträngt mål yppas.

Denna lag skall träda i kraft den — — —; dock att i fråga om firma, som dessförinnan registrerats, bestämmelsen i 5 § ej skall gälla, förrän ett år förflutit från lagens ikraftträdande.

29 Förslag till förordning om Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa. Härigenom förordnas som följer: Om kassans ändamål. 1§Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa har till ändamål: att omhänderhava förvaltningen av medel, som ställas till kassans förfogande för gäldande av sparmålslån i fall, varom förmäles i 50 § andra stycket i lagen om sparföreningar; att i enlighet med bestämmelserna i denna förordning genom lån och bidrag stödja sparföreningarna i deras verksamhet; att verka för sparföreningsrörelsens främjande och utveckling i allmänhet; samt att till befordrande av en ändamålsenlig placering av sparmedel driva lånerörelse med obligationer. Om grundfond. Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret till förfogande svenska statens tre och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av tio miljoner kronor. Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger att för annat ändamål förfoga över dem, så länge kassans samtliga förbindelser icke äro fullgjorda. 3 §• Grundfonden, som är avsedd att tjäna såsom säkerhet för kassans upplåning enligt 8 § och för kassans obligationer, må av kassans styrelse, efter medgivande av fullmäktige i riksgäldskontoret, kunna tillfälligtvis anlitas för fullgörande av kassans förbindelser, därvid dock skall iakttagas, att grundfonden efter plan, som av fullmäktige i riksgäldskontoret bestämmes, skall, så snart ske kan, återställas till sin förutvarande storlek. Kassan vare skyldig gottgöra staten vad staten till följd av kassans åtgärd nödgas utgiva i ränta å obligationerna. Hava grundfondsobligationer tagits i anspråk till belopp av nominellt en miljon kronor, må kassan icke upptaga nytt lån, med mindre Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksgäldskontoret, därtill, lämnar tillstånd. Om regleringsfond. 4§. Av de bidrag, som på grund av bestämmelserna i 55 § i lagen om sparföreningar från sådana föreningar erläggas till kassan, skall så stor del, som Konungen bestämmer, avsättas till en regleringsfond.

30 Ur regleringsfonden skola gäldas sparmålslån i fall, varom i 50 § andra stycket i samma lag förmäles. Ej må regleringsfonden på annat sätt tagas i anspråk. Regleringsfondens avkastning lägges till fonden. 5§Förslår regleringsfonden icke till betalning av de sparmålslån, som kassan har att gälda, täckes bristen av staten; och äger kassans styrelse, innan bristen täckts, att till förskjutande av erforderligt belopp tillfälligtvis anlita grundfonden. Då grundfondsobligationer på sätt nyss sagts blivit använda, skall underrättelse därom genast meddelas riksgäldskontoret. 6§Regleringsfonden skall göras räntebärande genom placering i statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer eller genom insättning hos inländskt bankbolag eller sparbank.

Om rörelsen. 7§Lån må av kassan lämnas allenast till sådan sparförening, som på grund av likviditetssvårigheter, vilka kunna antagas vara övergående, finnes vara i behov av kredit. Lån till sparförening skall förräntas och amorteras enligt fastställd plan; föreningen dock alltid obetaget att begagna sin rätt att, när helst den önskar, helt eller delvis återbetala lånet. 8§För anskaffande av erforderliga medel till utlåning, som i 7 § sägs, må kassan verkställa upplåning på viss kort tid eller på kort tids uppsägning. Såsom säkerhet för kassans lån äger kassan pantförskriva förbindelse, som av sparförening för erhållet lån lämnats till kassan. 9§Kassan äger, i den mån dess tillgångar därtill förslå eller medel för sådant ändamål ställas till kassans förfogande, lämna bidrag till sparförening för bestridande av föreningens förvaltningskostnader. Sådant bidrag må ej lämnas, med mindre den sparbank, till vilken föreningen är ansluten, lämnar föreningen bidrag till minst lika stort belopp som kassan. Bidrag, som av kassan lämnas, må ej överstiga vad föreningen under den tid bidraget utgår uppburit i inträdesavgifter av sina medlemmar. Ej heller må bidrag, utan tillstånd av fullmäktige i riksgäldskontoret, utgå med högre belopp än 10 kronor för varje nytillkommen medlem av föreningen eller lämnas till förening efter det sju år förflutit från föreningens bildande.

31 Vid avgivande av yttrande till Konungens befallningshavande över ansökning om stadfästelse å sparförenings stadgar skall kassans styrelse lämna uppgift om storleken av det bidrag, som kan av kassan lämnas till föreningen. 10 §. Kassan må utställa obligationer allenast i den omfattning och på de villkor Konungen särskilt förordnar. Obligation, som av kassan utfärdas (sparobligation), skall löpa utan ränta och ställas till innehavaren samt gälla till betalning å viss dag utan rätt till uppsägning å någondera sidan. Till säkerhet för kassans obligationer skall kassan vid varje emission anskaffa och i riksgäldskontoret nedsätta svenska statens obligationer eller andra obligationer, som av fullmäktige i riksgäldskontoret prövas vara fullgoda, till så stort belopp och av sådan beskaffenhet, att kassan enligt de för de nedsatta obligationerna gällande obligationsavtalen tillförsäkras tillgångar, motsvarande kassans förbindelser på grund av emissionen. 11 §• Kassans förvaltningskostnader skola, i den mån medel härför icke annorledes ställas till kassans förfogande, täckas genom den del av bidragen från sparföreningarna, som icke enligt 4 § tillförts regleringsfonden.

Om kassans styrelse. 12 §. Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen skall bestå av sju ledamöter. Av dessa utser Konungen två ledamöter, av vilka en tillika skall vara ordförande, fullmäktige i riksgäldskontoret en ledamot och svenska sparbanksföreningen två ledamöter. Finnes sammanslutning, omfattande minst halva antalet sparföreningar i riket, äge Konungen bestämma, att denna sammanslutning skall utse återstående två ledamöter av styrelsen. Har sådan bestämmelse ej av Konungen meddelats eller varder erforderligt antal ledamöter ej utsett av svenska sparbanksföreningen eller sammanslutning, som ovan sagts, förordnar Konungen återstående antal ledamöter av styrelsen. Suppleanter till lika antal som de ordinarie ledamöterna utses i samma ordning som dessa. Vid förfall för ordföranden föres ordet i styrelsen av den utav riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten. Styrelsens ledamöter och suppleanter utses för en tid av fyra år; dock att första gången styrelsen utses förordnande må lämnas för kortare tid. Ledamot eller suppleant må, ändock att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den, som utsett honom. Arvoden åt styrelsens ledamöter bestämmas av Konungen. Styrelseledamöter, som genom att överträda denna förordning eller med

32 stöd av densamma meddelade bestämmelser eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillfoga kassan skada, svare för skadan en för alla och alla för en. 13 §. Sparbanksinspektören eller, vid förfall för honom, annan ledamot av sparbanksinspektionen, äger vid styrelsens sammanträden deltaga i överläggningarna och få till protokollet antecknad den mening han uttalat i ärende, som förekommit till behandling. 14 §. Styrelsen sammanträder på ordförandens kallelse så ofta det erfordras för behandling av föreliggande ärenden. Sammanträde skall äga rum i Stockholm, där ej särskilda omständigheter föranleda hållande av sammanträde å annan ort. Till sammanträde skola samtliga styrelseledamöter eller, vid förfall, erforderligt antal suppleanter kallas, varjämte underrättelse om sammanträdet med angivande av de ärenden, som därvid skola förekomma till behandling, skall tillställas sparbanksinspektionen. Vid styrelsens sammanträden skall föras protokoll, som justeras på sätt styrelsen bestämmer. 15 §. Styrelsen är beslutför, då fem ledamöter äro tillstädes; dock må, ändå att allenast fyra ledamöter, bland dem ordföranden eller den av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde ledamoten, äro närvarande, beslut fattas, där samtliga äro ense om beslutet. Såsom styrelsens beslut gäller den mening, om vilken de flesta rösterna förena sig, eller vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet. Finnes utgången av fråga, som föreligger till behandling inom styrelsen, vara av beskaffenhet att lända till nytta eller skada för ledamot av densamma eller honom närstående person eller företag, må denne ledamot ej deltaga i handläggningen av frågan. 16 §. Styrelsen antager och entledigar verkställande direktör för kassan samt kassans övriga befattningshavare. Arvode åt verkställande direktören bestämmes av Konungen. Styrelsen bestämmer arvode åt kassans övriga befattningshavare. I mån av behov skall instruktion för kassans verkställande direktör och övriga befattningshavare utfärdas av styrelsen. Styrelsen äger anlita för kassans verksamhet erforderliga sakkunniga. Ersättning till dessa bestämmes av Konungen på förslag av styrelsen. 17 §. Styrelsen äger bemyndiga ledamöter och suppleanter i styrelsen ävensom befattningshavare hos kassan att minst två i förening teckna kassans firma;

33 dock skall minst en ledamot eller suppleant eller ock verkställande direktören deltaga i firmans tecknande. 18 §. Styrelsen åligger att i alla kassan rörande angelägenheter å dess vägnar själv eller genom ombud tala och svara. 19 §. Kassans räkenskapsår skall avse tiden från och med den 1 juli till och med den 30 juni påföljande år. Styrelsen skall årligen före den 15 september avgiva berättelse över förvaltningen under nästföregående år. 20 §. Förutom handläggningen av ärenden, som förut nämnts eller vilka enligt lagen om sparföreningar skola av styrelsen handhavas, åligger styrelsen: att i fråga om lämpliga inrättandet och bedrivandet av sparförenings verksamhet tillhandagå med råd och upplysningar; att med uppmärksamhet följa sparföreningarnas verksamhet; samt att, därest styrelsen finner, att sparförenings verksamhet icke står i överensstämmelse med lag eller föreningens stadgar eller att eljest anmärkning mot föreningens verksamhet föreligger, göra de erinringar hos föreningens styrelse eller de framställningar hos Konungens befallningshavande, vartill styrelsen kan finna sig föranlåten.

Om revision och meddelande av ansvarsfrihet åt styrelsen. 21 §. För granskning av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola årligen utses revisorer, två av Konungen och en av fullmäktige i riksgäldskontoret, jämte lika antal suppleanter. Revisorernas arvoden bestämmas av Konungen. 22 §. Styrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst inventera kassans tillgångar samt granska kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar. Styrelsens förvaltningsberättelse skall ofördröjligen efter dess avgivande överlämnas till revisorerna. Revisorerna skola senast den 15 oktober varje år avgiva revisionsberättelse, i vilken de skola till- eller avstyrka ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter. 23 §. Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörande av sitt uppdrag visat vårdslöshet, svare de en för alla och alla för en för därav uppkommen skada. 2056 35

34 24 §. Styrelsens förvaltningsberättelse och revisionsberättelsen skola ofördröjligen efter revisionsberättelsens avgivande genom styrelsens försorg offentliggöras i tryck samt dels överlämnas till finansdepartementet och fullmäktige i riksgäldskontoret, dels ock tillställas svenska sparbanksföreningen och sådan sammanslutning av sparföreningar, som må hava utsett ledamöter av kassans styrelse. Svenska sparbanksföreningen och sammanslutning, som ovan sagts, äga att före utgången av november månad till finansdepartementet och fullmäktige i riksgäldskontoret inkomma med yttrande över berättelserna. 25 §. Det tillkommer Konungen att pröva styrelsens förvaltning och att, sedan den i 24 § stadgade tiden för avlämnande av yttranden gått till ända och fullmäktige i riksgäldskontoret avgivit utlåtande, besluta om ansvarsfrihet.

Om likvidation. 26 §. Om kassans likvidation och förfarandet därvid förordnar Konungen. Vid likvidation må kassans grundfondsobligationer tagas i anspråk allenast i den mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser. Vad vid likvidation återstår av kassans tillgångar, efter det skulderna blivit guldna, skall tillfalla staten.

Denna förordning träder i kraft den

35 Förslag till lag om ändrad lydelse av 11, 23, 26, 27, 39, 60 och 60 a §§ lagen den 29 juni 1923 om sparbanker (nr 286). Härigenom förordnas, dels att till vardera av 23 och 26 §§ lagen den 29 juni 1923 om sparbanker, vilken sistnämnda paragraf ändrats genom lag den 3 juni 1932 (nr 176), skall fogas ett nytt stycke av det innehåll, som nedan angives, dels ock att 11, 27, 39, 60 och 60 a §§ samma lag, sistnämnda två paragrafer såsom de lyda enligt lag den 5 juli 1929 (nr 229), skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse: 11 §• Ledamöterna årssammanträde. Styrelseledamot uppdraget. Avgår huvudmännen. Styrelseledamot må ej vara tjänsteman i sparbanken, där ej sådant är i reglementet uttryckligen medgivet, ej heller ledamot av styrelse för eller tjänsteman i annan sparbank eller direktör för eller tjänsteman i sparförening, som är ansluten till sparbanken, eller i bankbolag. Av styrelsens ledamöter må ej mer än en tredjedel tillika vara ledamöter av styrelse för bankbolag. Styrelseledamot konkurstillstånd. Styrelseledamot fonder. 23 §. Insättning insättare. Då motboken. Har kraft mot sparbanken. Om insättning av medel å motbok på grund av sparverksamhet i sparförening samt om lyftande av sådana medel är särskilt stadgat. 26 §. Sparbanks verksamhetsområde. Sparbanks skuldebrev. Lån — — — fonder. Är sagts. Lån — — — gång. Vad i tredje och femte styckena stadgats äge ej tillämpning i fråga om lån till sparförening, som är ansluten till sparbanken. 27 §. Oavsett vad i 22 och 26 §§ stadgas må sparbank med sparförening, som är ansluten till sparbanken, eller med sådan inom sparbankens verksamhetsområde befintlig ekonomisk förening, som har till ändamål att inom viss ort

36 bereda driftkredit åt idkare av mindre jordbruk (jordbrukskassa) och som i enlighet med bestämmelser, vilka Konungen meddelar, vunnit godkännande från det allmännas sida, träffa avtal om öppnande för föreningen eller kassan av löpande räkning eller kreditivräkning. Sådant avtal må ej träffas med jordbrukskassa för längre tid än ett år i sänder och skall, därest det jordbrukskassan lämnade godkännandet genom lagakraftägande beslut återkallas, kunna uppsägas att genast upphöra att gälla. 39 §. Revisorer årssammanträde. Revisor uppdraget. Avgår huvudmännen. Revisor må ej den vara, som är i sparbankens eller styrelseledamots tjänst eller direktör för eller tjänsteman i bankbolag eller som är i konkurstillstånd. Ej heller må den vara revisor, som är ledamot av styrelsen i sparförening, vilken är ansluten till sparbanken, eller som är i tjänst hos sådan förening eller hos ledamot av föreningens styrelse. Revisorerna protokoll. Sparbankens förvägras. 60 §. Allmänna äskas. Förordnande — återkallas. Om allmänna ombudets åligganden i fråga om tillsyn över sparförening är särskilt stadgat. Närmare bestämmelser om de allmänna ombudens åligganden meddelas av Konungen. Allmänna stadgar. 60 a §. föranlåten.

Sparbanksinspektionen Där — — — räkenskaper. Ledamot av inspektionen må ej deltaga i styrelsen av eller vara anställd vid sparbank eller sparförening. Närmare Konungen. Denna lag skall träda i kraft den

37 Förslag till lag om ändrad lydelse av 91 § lagen den 22 juni 1911 (nr 55) om ekonomiska föreningar. Härigenom förordnas, att 91 § lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar, vilken paragraf senast ändrats genom lag den 17 februari 1933 (nr 40), skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse: 91 §. ,Vad i denna lag är föreskrivet skall ej äga tillämpning å: 1) sparbanker eller sparföreningar; 2) förening tillämpning. Ej stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den

.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura. Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura, vilken paragraf senast ändrats genom lag den 27 februari 1925 (nr 48), skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse: Var —

firma.

§•

I likvidatorn. Från nu stadgade anmälningsskyldighet undantagas fartygsredare och rederier, aktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag, registrerade föreningar, solidariska bankbolag, sparbanker samt sparföreningar. Enkelt föreskrivet. Denna lag skall träda i kraft den

.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 55 § lagen den 13 m a j 1921 (nr 227) om ackordsförhandling utan konkurs. Härigenom förordnas, att 55 § lagen* den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs, vilken paragraf senast ändrats genom lag den 3

38 augusti 1929 (nr 262) skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse: 55 §. Rätt att erhålla ackord enligt denna lag tillkommer icke: 1) oskiftat dödsbo; 2) sparbanker, sparföreningar och sådana centralkassor för jordbrukskredit, som i avseende å konkurs äro underkastade de särskilda bestämmelser, som äro meddelade beträffande sparbanks konkurs; 3) bankbolag försäkringsbolag.

Denna lag skall träda i kraft den

.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, vilken paragraf förut ändrats genom lag den 11 juni 1920 (nr 434), skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse: 18 §. De testamente. Vad. denna lag innehåller om inskränkning i rätten för bolag eller förening att förvärva fast egendom, inmuta mineralfyndighet, förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift så ock att förvärva aktier i vissa bolag skall, såvitt angår svenskt bolag eller svensk förening, icke tillämpas i avseende å bankaktiebolag, solidariskt bankbolag, järnkontoret, sparbank, sparförening, försäkringsbolag, sjukkassa, understödsförening eller annan försäkringsförening, aktiebolag eller förening, som erhållit statslån från egnahemslånefonden, eller förening med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna, avsätta alster av medlemmarnas verksamhet, bereda bostäder åt medlemmarna eller anskaffa lån åt medlemmarna.

Denna lag skall träda i kraft den

.

39 t

Förslag till lag o m ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117). Härigenom förordnas, att 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929, vilken paragraf senast ändrats genom lag den 4 maj 1934 (nr 120), skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse: 1§Bokföringsskyldighet enligt denna lag åligger aktiebolag, bolag, som blivit infört i handelsregistret, bostadsrättsförening, sparförening samt, där annat ej följer av 2 §, en var som yrkesmässigt driver någon av följande rörelser: 1) handel badhus- eller tvättinrättningsrörelse. Denna lag skall träda i kraft den

.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370). Härigenom förordnas, att 53 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928, vilket lagrum förut ändrats genom lag den 3 augusti 1929 (nr 257), skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse: 53 §. 1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, så framt ej annat föreskrives i denna lag eller i särskilda bestämmelser, meddelade på grund av överenskommelse eller beslut, varom i 72 och 73 §§ sägs: d) kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser ävensom stipendiefonder, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Allmänna hypotekskassan för Sveriges städer, hypoteksföreningar, Svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar, Svenska skeppshypotekskassan, Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa, sparföreningar, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, pensionsanstalter, som icke äro bolag, sjukkassor, understödsföreningar, sådana ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring av egendom, å vilka lagen om försäkringsrörelse icke äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden

40 falla utanför Stockholm och omfatta allenast visst län eller del av län, ävensom sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete: för inkomst av fastighet samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit inkomst från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst;

Denna lag skall träda i kraft den

.

41 Allmän orientering. Sparförenings organisation. En sparförening enligt det framlagda lagförslaget om sådana föreningar är en sammanslutning av allmännyttig karaktär med uppgift dels att bland medlemmarna främja planmässigt sparande och dels att bereda dem lån. Föreningarna äro i dessa frågor helt självständiga och självförvaltande; de J ha att driva sin långivning på eget ansvar. Föreningsmedlemmarnas åtaganden i beträffande sparandet äro visserligen, vad angår former och rättsverkningar, reglerade i lagstiftningen, men vad beträffar omfattning och mål helt frivilliga. Sparförening skall obligatoriskt genom särskilt så kallat anslutningsavtal vara ansluten till och samverka med viss sparbank; föreningsmedlemmen verkställer sina insättningar i sparbanken — ej hos föreningen — och sparbanken omhänderhar i huvudsak medelsförvaltningen, närmast i vad rör de tekniska sidorna hos denna. Ehuru sparbank och därtill ansluten sparförening ha att, oberoende av varandra, fullgöra skilda uppgifter — sparbankerna bevara sin nuvarande karaktär — förutsätter förslaget på samma gång en intim samverkan dem emellan, och den föreslagna sparföreningsrörelsen kan väsentligen betraktas såsom ett fortsatt utbyggande av vårt bestående sparbänksväsen, ehuru med fullt bevarande av dess egenart. Utbyggandet åsyftar främst att bereda sparare möjlighet att under inbördes samverkan dels, såsom nämnts, främja planmässighet i sparandet och dels utöva ett bestämmande inflytande över långivningen till medlemmarna under särskilt hänsynstagande till den duglighet, som medlem genom sin sparförmåga och sparvilja ådagalagt. Organiserat sparande. Föreningsmedlem skall vid inträdet upprätta sparplan. Härvid äger han frihet att taga i betraktande sina individuella förutsättningar för sparandet och sina egna önskningar beträffande sparmålet. Sparplanen skall emellertid vara godkänd av föreningens styrelse, varvid denna har att iakttaga, att de förbehåll, som lagstiftningen uppställer, blivit iakttagna. I sparplanen skall angivas visst sparmål. Enligt lagförslaget skall detta vara av beskaffenhet att främja medlemmens, hans familjs eller annans välfärd; lyx- eller nöjesändamål äro sålunda uteslutna. I sparplanen skall vidare angivas, inom vilka terminer — vecka, månad eller kvartal — insättningarna skola verkställas. Terminerna böra ansluta sig till de terminer, inom vilka insättaren, närmast genom arbetet, förvärvar den inkomst, på vilken sparandet grundas. Ytterligare skall sparplanen upptaga de belopp, som inom nämnda perioder regelbundet skola insättas. Beloppen skola vara så avvägda, att de stå i lämplig relation till medlemmens på egen inkomst grundade sparförmåga.

42 Föreningsmedlem äger att, när han så önskar, utöver de i sparplanen upptagna insättningarna, göra s. k. extrainsättningar till valfria belopp. Sparplan för omyndig skall vara godkänd av förmyndaren, det vill med andra ord säga, att minderårigs sparplan skall hava underställts föräldrarnas prövning. Sparplan skall första gången omfatta en tid av minst fem år samt, vid förlängning, minst tre. Sparplan skall enligt sakens natur utmärka sig för en viss fasthet, som verkligen giver uttryck åt en planmässighet och målmedvetenhet hos den sparande, på vilken förslaget i väsentlig mån bygger; dock kan, där verkliga skäl därtill äro, ändring av sparplanen medgivas. Vid svårigheter av tillfällig natur, såsom sjukdom och arbetslöshet, kunna temporära dispenser beviljas. Under löpande spartid äro insättarmedlen icke tillgängliga för insättaren — hans konto är spärrat. Denna spärr är anordnad på så sätt, att uppsägning av medlems tillgodohavande i sparbanken allenast kan ske efter uppsägning av föreningen. Föreningsmedlem äger att hos föreningen påkalla verkställandet av uppsägning, när hans sparplan gått till ända. Detta innebär bland annat, att medlemmen alltid kan förfoga över sin insättarbehållning i tvenne situationer, nämligen då spartiden löpt ut eller då han — eventuellt tidigare — står inför förverkligandet av sitt sparmål. Brister medlem i fullgörandet av sparplanen, förlänges spartiden under motsvarande period, dock längst med två år. Medlem äger dock rätt att undandraga sig sådan påföljd genom att senast före utgången av februari påföljande år verkställa den felande insättningen och att till föreningen erlägga visst fixerat vite. Insättningar enligt sparplan skola härflyta ur spararens arbets- eller andra inkomster; dock äger sparare, som fullgjort sparplan under viss tid samt uppnått viss ålder, möjlighet att övergå till s. k. räntesparplan, innebärande, att insättningarna begränsas till upplupen ränta å hans tillgodohavande i sparbanken. Långivning. Sparförening har såsom sin andra huvuduppgift att driva långivning bland föreningsmedlemmarna. För sådant ändamål har föreningen att mot säkerhet av dels insättarnas samlade tillgodohavanden i sparbanken och dels av föreningen för lån mottagna lånereverser med tillhörande hypotek öppna kredit hos sparbanken. Den lämpliga formen för en sådan kredit torde vara löpande räkning, vartill särskilt föreslagen lagstiftning skulle öppna möjlighet. Rörande omfattningen av denna kredit bestämmes närmare i anslutningsavtalet mellan sparbanken och sparföreningen. Beloppet fixeras närmare för varje år, varvid föreningsmedlemmarnas sammanlagda insättarbehållning främst lärer vara vägledande. Lagförslaget reser icke hinder för sparbank, som finner sparföreningens allmänna utlåningsprinciper välgrundade och betryggande, att medgiva föreningen krediter jämväl till belopp, som överskjuta föreningsmedlemmarnas sammanlagda tillgodohavanden i sparbanken. Föreningsmedlem kan hos föreningen erhålla sparmålslån samt hjälplån. Sparmålslån, vilket är den normala formen för föreningarnas långivning,

43 kan principiellt beviljas allenast till föreningsmedlem, som fullgjort sparplan under minst fem år och som står inför förverkligandet av sitt i sparplanen uppställda sparmål. Sparmålslån må utgå med högst samma belopp, som låntagaren enligt sparplan hopsamlat samt anlitat för sparmålets förverkligande. S. k. extrainsättningar må, när de innestått minst två år, medräknas vid beräkningen av lånemaximum. All personlig duglighet, vid vilken lagförslaget fäster så stort avseende såsom grund för kreditgivningen, kan nedbrytas genom döden. Till täckande av härur flytande ekonomiska risk stadgar förslaget, att sparmålslån vid låntagares frånfälle gäldas av staten, med friskrivande av låntagarens stärbhus och hans eventuella borgensmän. Till täckande av statens utgifter för detta ändamål har låntagaren att erlägga en på grundval av dödlighetstabeller försäkringsmässigt uträknad avgift. Med hänsyn till detta statens åtagande uppställer förslaget vissa förbehåll rörande den lånesökandes ålder och hälsotillstånd. Låntagaren må ej häfta i skuld för sparmålslån till föreningen till högre belopp än 6 000 kronor. Längsta amorteringstid för sparmålslån är 15 år. I svåra situationer — sjukdom, arbetslöshet, dödsfall i familjen och dylikt — äger sparförening att mot säkerhet av medlems tillgodohavande å sparbanksbok, bevilja honom tillfällig försträckning — s. k. hjälplån. Sparföreningsrörelsens centralkassa. För handhavandet av de uppgifter, som stå i sammanhang med statens åtagande att gälda sparmålslån vid dödsfall, skall enligt förslaget bildas ett särskilt organ, Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa. Denna, som enligt förslaget skall utrustas med en statlig grundfond på 10 miljoner kronor, skall jämväl ha till uppgift dels att bereda lån åt sparföreningar, som råka i tillfälliga likviditetssvårigheter, dels att driva konsulentverksamhet bland föreningarna, dels att stödja dem i deras propagandaverksamhet, dels att främja ett likformigt och planmässigt arbete genom tillhandahållande av väl utarbetad arbetsmateriel (sparböcker, böcker lämpade för bokföringen, hemsparbössor o. s. v.) och dels att, med bidrag från staten, jämte sparbankerna, ekonomiskt stödja föreningarna i och för bestridande av förvaltningskostnaderna under de första verksamhetsåren. Såsom en ytterligare uppgift — tämligen löst fogad till de föregående — skulle kassan äga utgiva så kallade sparobligationer till små belopp.

Utredningsarbetets gång och förskjutningar i olika ståndpunkter. I den lämnade allmänna orienteringen ha de sakkunniga sökt lämna en såvitt möjligt kortfattad översikt över huvuddragen i det framlagda förslaget, sådant detta giver uttryck åt de sakkunnigas slutliga ståndpunkt. Det kan ej fördöljas, att detta förslag i icke oväsentlig mån går utom ramen för det givna uppdraget. Det har ansetts lämpligt att i all korthet angiva, hurusom de sakkunniga under utredningsarbetets gång av frågornas egen inneboende natur

44 drivits från det ena ställningstagandet till det andra, för att slutligen anse sig kunna och' böra göra halt vid det nu framlagda förslaget. Redogörelsen torde vara ägnad dels att giva en förklaring till de sakskäl, som föranlett berörda utvidgningar, och dels att bidraga till förståelsen för innebörden i slutförslaget. När socialministern, mot slutet av år 1932, jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t, tillkallade bostadsproduktionssakkunniga, hade de att utreda frågan, huruvida icke staten, bland andra åtgärder till motverkande av den då rådande svåra arbetslösheten, kunde medverka att tillskapa en ökning av arbetstillfällen genom att med lån uppmuntra till bostadsbyggande. De sakkunnigas i början av år 1933 avgivna förslag, som i det stora hela oförändrat antogos av Kungl. Maj:t och riksdagen, inneburo, att staten beredde vissa byggnadsföretagare lån utöver den kredit, som stode att erhålla på öppna marknaden. Genom denna toppkredit skapades tillfälle för byggnadsföretagare, vilka ej förfogade över så stora egna kapitalinsatser, som eljest erfordras, att igångsätta och driva bostadsbyggande. Ehuru de sakkunniga vid fullgörande av denna — för övrigt högst brådskande — utredning jämlikt sitt uppdrag haft att fullfölja väsentligen arbetsmarknadspolitiska syften, hade det under utredningsarbetets gång icke kunnat undgå uppmärksamheten, hurusom man vid de betydelsefulla bostadspolitiska strävanden hos vårt folk, som tagit sig uttryck i egnahemsrörelsen och bostadskooperationen, står just inför det problem, som man här av arbetsmarknadspolitiska skäl sökte bringa till en lösning genom en tillfällig statlig stödaktion, nämligen att åvägabringa det kapital, som erfordras för ett bygge utöver krediten på öppna marknaden. Frågan kunde måhända till viss del lösas på så sätt, att man genom särskilda anordningar beredde möjlighet till ytterligare lån, utöver vad som nu står att erhålla på öppna marknaden. Men uppenbart är, att även om så kunde ske, det dock vore ofrånkomligt, att företagaren själv härjämte kunde åstadkomma en viss egen insats. Erinras må, att det ej ens vid den av arbetsmarknadspolitiska skäl betingade stödaktionen från statens sida, där man i enlighet med själva dess syfte gick utanför normala belåningsgränser, ansåg sig kunna göra avkall på egen kapitalinsats från byggnadsföretagarens sida. Den normala vägen att åvägabringa en sådan egen insats är sparande och man frågade sig, om man ej kunde åstadkomma en för ändamålet avpassad sammankoppling av sparande och långivning, varigenom ifrågavarande kapitalbehov kunde fyllas på ett tillfredsställande sätt. Vad sparandet angår, riktade sig uppmärksamheten enligt sakens natur i främsta rummet mot ungdomsåldrarna, speciellt under det skede av livet, då den unge uppnått avtalsenlig lön för en vuxen men ännu ej bildat familj, och förhållandet mellan inkomster och nödvändiga utgifter därför i regel ställer sig jämförelsevis fördelaktigt. Sedan de sakkunniga erhållit förnyat utredningsuppdrag, avseende här berörda spörsmål, upptogs detsamma till mera ingående behandling. Redan på ett tidigt stadium av utredningens gång framstod det såsom önskvärt att från egnahemsbyggare och bostadskooperatörer, som själva haft att

45 i levande livet praktiskt kämpa med dessa problem, inhämta deras erfarenheter, omdömen och uppfattningar. För sådant ändamål anordnades den enquéte, för vilken redogörelse lämnas i särskild del av detta betänkande. De vittnesbörd, som där lämnas, tala ett enkelt och tydligt språk, som ej synes tarva några utläggningar. De visa nogsamt, vilka svårigheter familjerna haft att genomkämpa, men också vilka mäktiga moraliska och ekonomiska krafter känslan för en egen bostad förmår att utlösa. Såsom en röd tråd genom enquéten löper det starka hävdandet av sparandets betydelse. Enquéten har starkt påverkat de sakkunnigas syn på hela det föreliggande problemet. Även om sparande i ungdomsåldrarna faktiskt redan förekommer allt emellanåt, torde man, utan att behöva eller kunna ingå i ett närmare siffermässigt bedömande av dess utbredning, våga påstå, att det ej förekommer i den omfattning, som vore önskvärd och möjlig. Sparande torde näppeligen framstå såsom en för en var given naturlig sak. Det torde ej vara påkallat att här närmare ingå på de allmänmänskliga svagheter, som härvidlag — kanske i särskild grad i ungdomsåldrarna — göra sig gällande; sparandet har lätt en prägel av tråkighet, man kommer sig ej för att börja eller man tröttnar, då man ej klart skönjer ett mål. Att med tvångsåtgärder söka övervinna de hinder, som här resa sig, vore meningslöst; de skulle allenast bidraga att öka tråkigheten och att skärpa motståndet. Sparandet måste ske frivilligt och framspringa ur den sparandes eget beslut. E t t sådant beslut lärer bäst grundas däri, att den sparande klart skönjer ett mål för sina strävanden och känner, att uppnåendet av detta mål är värt vissa uppoffringar för stunden. Man har därför velat fixera sparmålet. Men sparandet för förverkligandet av ett visst mål kräver planmässighet och uthållighet. Även de bästa föresatser ha en allmänmänsklig benägenhet att rinna ut i intet; man tröttnar. Det har därför gällt att organisera ett sparande med sådan planmässighet, att det kan förväntas leda till ett förverkligande av det uppställda målet men också motsvara sparförmågan. Med hänsyn härtill har man velat låta den sparande uppgöra en sparplan, enligt vilken regelbundna insättningar till fastställda sparbelopp inom vissa likaledes fastställda perioder skola verkställas. Sparbeloppen böra anpassas efter den sparandes sparförmåga; de böra ej tagas till i överkanten av det möjliga. Sparperioderna böra så avpassas, att insättningarnas verkställande blir så litet kännbart som möjligt, vilket torde bliva fallet, om sparperioderna ansluta sig till avlöningsperioderna — vecka, månad, kvartal — och insättningsdagarna om möjligt sammanfalla med avlöningsdagarna. Den sparande räknar då lättare med en inkomst, som är lägre än hans verkliga, och anpassar sina löpande utgifter härefter. Uthålligheten är ju av avgörande betydelse, och sparplanen bör upptaga en viss angiven minsta tid (spartid). Även om sparandet sker frivilligt, pålägger sig den sparande dock själv vissa band. För att icke dessa skola bliva helt illusoriska utan verkligen erbjuda den sparande ett stöd mot frestelsen att bryta sina egna föresatser, har

man ansett, att medlen böra göras oåtkomliga under den fixerade spartiden eller till den tidigare tidpunkt, då sparmålet kan förverkligas. För ändamålet bör spararens tillgodohavande spärras. Framhållas må, att dylika anordningar — om än självpåtagna från spararens sida — synas ägnade att ej blott stödja honom i fullföljandet av hans föresatser utan också att förläna sparandet ett sportsligt eggande moment, som i sin mån motverkar känslan av tråkighet. Om en sparare först beslutat sig att spara för ett eget hem och sedan under en följd av år fullföljt denna sin föresats genom att varje vecka av sin inkomst insätta visst belopp, är den närmaste frukten härav vid spartidens utgång givetvis den, att han förfogar över sitt eget hopsparade kapital. Men av den planmässighet och uthållighet, han därvid ådagalagt, följer jämväl ett annat i själva verket ytterst betydelsefullt resultat, nämligen att man har ett ökat stöd för antagandet, att han jämväl i fortsättningen skall förmå att ådagalägga en liknande sparförmåga och sparvilja. Han har med andra ord visat, att han i och med denna sin personliga duglighet kan erbjuda en viss säkerhet för lån; han har ådagalagt en viss, rent personlig kreditvärdighet. Ifrågavarande omständighet — nämligen att man vid ett organiserat sparande får fram en speciell, personlig kreditvärdighet hos spararen — har synts böra sorgfälligt tillvaratagas och utnyttjas. Den synes nämligen öppna möjlighet att bringa frågan om den erforderliga kapitalanskaffningen för sparmålets förverkligande till en lösning genom speciell kreditgivning, som kompletterar sparandet. Å ena sidan föreligger här en på sparande grundad kapitaluppsamling, där medlen böra göras fruktbärande genom lämplig placering, och å andra sidan förefinnes ett speciellt lånebehov, som man har att söka tillgodose. Dessa båda omständigheter hänvisa direkt på att man har att söka en lösning av sparmålet genom att sammanfoga båda sakerna i en lämplig organisation. Då man här anlitar insättarnas medel för utlåning till organisationens medlemmar, ligger det i sakens natur, att man också bör söka bereda insättarna ett avgörande inflytande över långivningen. Ett sådant inflytande på långivningen från medlemmarnas sida är också motiverat ur en annan synpunkt; man grundar nämligen långivningen i väsentlig mån på låntagarens personliga egenskaper, närmast sådana de framträtt vid hans organiserade sparverksamhet. Men ett långvarigt sparande torde vara ägnat giva kamratkretsen tillfälle att kanske bättre än andra utomstånde bedöma och värdesätta den verkliga halten av en lånesökande kamrats sparande samt hans vilja och förmåga att göra rätt för sig i en lånesak. På så sätt kan å ena sidan den sparandes kreditvärdighet så att säga utnyttjas till fullo, under det att å andra sidan insättarnas känsla av ansvar inför den samfällda risken vid utlåningen lärer behörigen hålla tillbaka tendenser mot äventyrligheter. Uppenbart är, att för ett sådant organiserat sparande, som i det föregående angivits, samt för en därmed förknippad utlåning, påkallas fasta regler och en för ändamålet lämpad organisation. Hela frågeställningen — i främsta rum-

47 met måhända den ovan hävdade självförvaltningen — pekar också klart mot föreningen såsom den lämpliga organisationsformen. Det gällde då att utifrån här angivna utgångspunkter söka uppdraga linjerna för ett sådant föreningsväsen. Innan de sakkunniga övergå till behandlingen av sina överväganden härutinnan, vilka föranlett förslag, som delvis gå utanför ramen av utredningsuppdraget, må erinras, att utgångspunkten var att sätta personer i tillfälle att genom eget sparande och genom speciella lån åvägabringa de kapitalinsatser, vilka — utöver den kredit, som gemenligen står att erhålla på öppna marknaden — erfordras för förvärv av egen bostad, vare sig ett eget hem ' eller en lägenhet i ett kooperativt bostadsföretag. Man frågade sig då, om vårt land skulle kunna bära upp ett helt nytt organisationssystem med en dylik visserligen betydelsefull men dock begränsad bostadspolitisk uppgift. För bostadsändamål avsedda kombinerade spar- och kreditföreningar finnas visserligen i andra länder, närmast i England och Amerikas Förenta Stater samt i Tyskland 1 , men därvarande sammanslutningar arbeta under flera betingelser, som äro annorlunda och delvis gynnsammare än hos oss — bland annat i en långt tätare folkmängd än vår — och de uppvisa icke heller alltid drag, som finge anses såsom förebildliga för svenska förhållanden. överslagsberäkningar över förvaltningskostnaderna för föreningar av någon liknade typ utvisade nogsamt, att dessa i praktiken komme att ställa sig så pass höga — man behövde ju en i penningförvaltning och bokföring fullt tränad personal — att ett sådant föreningsväsen knappast skulle ha utsikter att slå rot annat än i de tätast befolkade och i ekonomiskt hänseende redan förut förhållandevis bäst ställda orterna eller landsändarna. Men bostadsfrågan är ingalunda en enbart deras angelägenhet; den är en hela landets. Vidare synes det i och för sig ägnat ingiva betänklighet att utan trängande skäl tillskapa en helt ny ekonomisk organisation, i all synnerhet om det, såsom nämnts, kunde befaras, att donna på åtskilliga håll komme att mala tomt. Saken kan kort uttryckas så, att den svenska kapitalmarknaden knappast skulle ha utrymme för helt nya, självständiga penninginrättningar av en dylik utbredning. Man frågade sig, om man ej kunde för ändamålet använda sig av någon befintlig ekonomisk organisation och bygga vidare på en sålunda redan prövad grund. Men samtidigt framstodo motiven för önskvärdheten att för ändamålet bilda särskilda föreningar — närmast kom härvid i betraktande självförvaltningsprincipens hävdande — såsom bindande. Härtill kom, att ett organiserat målsparande till hela sin anda innehölle något nytt, som påkallade, att det företräddes av något nytt även i organisatoriskt hänseende. Kunde man ej på en gång tillskapa något nytt och låta detta anknyta till något värdefullt redan bestående? 1

En redogörelse härutinnan lämnas i särskild avdelning av detta betänkande.

48 Härvid riktades uppmärksamheten helt naturligt och av många skäl mot våra sparbanker. Några av de viktigaste av dessa skäl må här i all korthet angivas. Sparbankerna ha såsom sin huvuduppgift att främja sparande, alltså en allmän uppgift, för vilken ett organiserat målsparande på intet sätt vore främmande. Sparbanksväsendet har vunnit utbredning över hela landet och under sin mer än hundraåriga tillvaro tillvunnit sig folkets förtroende. Det förfogar över en i ekonomiska frågor kunnig samt i låne- och bokföringstekniska ting tränad personal. Sparbankerna förvalta medel på över 3 500 miljoner kronor, förfoga över fonder på cirka 290 miljoner kronor och ha 3*3 miljoner insättare (motböcker). Sparbankerna driva utlåning i stor omfattning för bostadsändamål, även mot borgen, och ha flerstädes ute i bygderna vittutgrenade personliga anknytningspunkter. Sparbankerna äro institutioner av allmännyttig karaktär, som ej åsyfta företagarvinst. Att en verksamhet, sådan som den i det föregående angivna, skulle vinna väsentliga fördelar genom en anslutning till vårt sparbanksväsen, behöver icke utvecklas. För de sakkunniga framstod det därför såsom trängande, ja för saken nära nog avgörande att finna en form för en sådan anknytning, dock utan att självförvaltningsprincipen för den ifrågasatta nya föreningsformen finge uppgivas. En självförvaltning i ekonomiska frågor innebär ju, att de, som genom sin egen styrelse svara för denna, också påtaga sig hela ansvaret. Rättigheten att fatta besluten i lånerörelsen måste också föranleda en häremot svarande skyldighet. Man hade att söka någon anordning, som medgåve, att en organisation, bestående av vissa insättare i en sparbank, finge rätt att i och för utlåning till medlemmarna förfoga över vissa tillgångar hos sparbanken. Frågan har ansetts kunna lösas på så sätt, att en dylik organisation finge för ändamålet förfoga över medel hos sparbanken till belopp, motsvarande — med vissa av sparbanken medgivna jämkningar — organisationsmedlemmarnas sammanlagda insättarbelopp, mot det att detta sammanlagda insättarbelopp utgjorde en kollektiv säkerhet för de medel från sparbanken, över vilka organisationen förfogade vid sin utlåning till sina medlemmar. Denna anordning utgör grundtanken i de sakkunnigas förslag om lagstiftning rörande dylika organisationer, s. k. sparföreningar. Uppenbart är, att en dylik anordning förutsätter en klart organiserad och reglerad samverkan mellan en sparbank och en sparförening och enligt förslaget är en sådan samverkan obligatorisk; en sparförening kan över huvud taget ej bildas annat än i anslutning till viss sparbank. De skola utgöra ett »siamesiskt tvillingpar» — tvenne skilda organismer med delvis skilda uppgifter men på samma gång oupplösligt sammanfogade med varandra för fyllande av sådana uppgifter, som äro gemensamma för dem. Anslutningen dem emellan regleras dels allmänt i lagstiftningsväg och dels individuellt i varje enskilt fall genom ett särskilt s. k. anslutningsavtal mellan sparbanken och föreningen. Nämnas må redan här, att, enligt förslaget, å ena sidan en sparförening

49 visserligen ej kan tänkas existera utan dylik anslutning till viss sparbank J — för sparförenings vidkommande är anslutningen något som är betingat av föreningens hela uppbyggnad — men å andra sidan att en sparbank icke genom förslaget ålägges att med sig ansluta sparförening eller sparföreningar. Det står sålunda varje sparbank fritt att avgöra, huruvida den vill ställa sig avvisande mot sparföreningsrörelsen eller utvidga sin verksamhet till att omfatta jämväl sådan, som förslaget till lag om sparföreningar anvisar. Vare sig en sparbank väljer den ena eller den andra vägen, kan den fullfölja sina hittillsvarande uppgifter efter praktiskt taget oförändrade linjer; de sakkunniga ha sorgfälligt sökt undvika alla anordningar, som kunde medföra rubbningar i vårt sparbanksväsen eller föranleda ändringar i nu gällande sparbankslag. Där sådana ändringar visat sig ofrånkomliga för förslagets genomförande, hänföra de sig till frågor, som ej äro väsentliga för vårt sparbanksväsen. Nämnas må, att bestämmelserna i lagförslaget om sparföreningar i görligaste mån ansluta sig till motsvarande stadganden om sparbanker, t. ex. i vad rör verksamhetsområde, revision och dylikt. Tanken på att de ifrågasatta organisationerna direkt skola anslutas till vårt redan bestående sparbanksväsen och i själva verket komma att bilda en påbyggnad på detta har givit en vidgad syn på frågan om dessa organisationers verksamhet. Man frågar sig, om det är påkallat eller ens lämpligt att begränsa densamma till att tjäna allenast det ursprungligen avsedda bostadspolitiska syftet. I själva verket synes anslutningstanken ägnad att spränga den ursprungliga trängre ramen och att vidga den högst avsevärt. Vad till en början angår den organiserade sparverksamheten, har själva den åsyftade planmässigheten i sparandet i och för sig ej något oupplösligt inre sammanhang enbart med bostadsfrågan. Sparande är städse gagneligt ur såväl individens som samhällets synpunkt och kan det planmässiga ordnandet av detsamma uppmuntra till upptagande av sparverksamhet och till uthållighet däri, synes det ej behöva eller böra förbehållas för sparande allenast för bostadsändamål. Det synes tvärtom önskvärt, att anordningar för sådant planmässigt sparande stå öppna för envar, oavsett om han därigenom vill skaffa sig egen bostad eller ej. Härvid märkes också, att plansparare enligt förslaget städse äro insättare i en sparbank; deras tillgodohavanden ingå sålunda alltid i sparbankernas allmänna och redan nu högst omfattande förvaltning av sparmedel, där och i den mån de till äventyrs ej erfordrades för sparbankens utlåning till sparförening för beredande av bostadslån. Redan sparverksamheten såsom sådan hänvisar sparföreningarna till ett vidare verksamhetsområde än sparande för bostadsändamål. Vad angår sparföreningarnas långivning för förverkligande av det ursprungligen uppställda och här hittills — såsom det enda — vidhållna spar målet, nämligen förvärv av egen bostad, må erkännas, dels att ett sådant sparmål är av mycket allmängiltig och betydelsefull natur och dels att långivning över huvud taget är särskilt ägnad att främja förverkligandet av ett sådant sparmål. I allt fall torde förvärv av egen bostad alltid komma att utgöra ett mycket viktigt mål för organiserad sparverksamhet. Men är detta 2056 35

mål det enda och bör det uppställas såsom det enda för ett planmässigt organiserat sparande, förknippat med långivning? Näppeligen. Förvärvet av egen bostad, betecknad såsom ett mål för sparande, är sällan en den ensamstående mannens eller kvinnans mål; det är framför allt en mannens och hustruns gemensamma angelägenhet, där deras intresse för saken oftast förestavas av omsorg för barnen. Vad som skänker detta mål för sparande dess stora samhälleliga betydelse är, att det innerst syfta till familjens trivsel och samhälleliga välfärd. Bostadsfrågan är endast ett av de många spörsmål, som röra familjebildningen. Då de sakkunniga gingo att söka lösa sin uppgift, var det speciellt denna sida av problemet, vilken tilldrog sig uppmärksamhet. När då vidare tanken på en anslutning till sparbankerna syntes öppna naturliga betingelser för och möjligheter till en utvidgning av ramen för sparföreningarnas verksamhet, ja ur flera synpunkter gjorde en sådan utvidgning önskvärd och nästan påkallad för ett gott arbete, frågade man sig, varför icke många andra mål för sparande, som kunna tjäna familjens samhälleliga välfärd, kunde få omfattas av verksamheten. Intet vägande skäl kunde anföras mot en sådan utvidgningav sparmålen. I praktiken är det emellertid icke möjligt att uppdraga en gräns mellan individens och familjens välfärd. Förslaget har därför upptagit alla sparmål, som kunna anses vara av social betydelse, och därmed uteslutit allenast sådana sparmål, som kunna gå ut på att tillgodose rena lyx- eller nöjesbehov och liknande. I ett avseende har denna utvidgning av sparmålen kommit att påverka frågan om långivningen, nämligen i vad rör säkerhetens beskaffenhet. Man får nämligen därigenom att skaffa ej blott med inteckningar i egnahem och kooperativa bostadsfastigheter utan även med en hel mängd andra säkerheter av mångfaldig natur. Då sparföreningsmedlemmarna enligt förslaget med sina insättarbehållningar svara för utlåningen, ligger det i öppen dag, att vissa garantier måste uppställas beträffande en betryggande utlåning men att dessa, enligt det nu påvisade, ej kunna hänföra sig till säkerheternas formella sidor. Den förnämsta garantien för att långivningen sker under betryggande sätt ligger däri, att den enligt förslaget är förbehållen allenast föreningsmedlemmar och därtill sådana, som fullgjort sparplan under minst vissa år. Lånet får ej överskjuta sparbeloppet, vilket alltså i första hand blir normerande för långivningen. Vidare må sparlån utgå allenast för förverkligande av uppställt sparmål, varvid låntagaren i första hand har att insätta egna hopsparade medel till minst det belopp, varmed beviljat sparmålslån sedan må utanordnas. Ingen medlem må häfta för sparmålslån hos föreningen till högre belopp än 6 000 kronor. När de sakkunniga ansett sig kunna förorda, att långivningen i så väsentlig grad, som här skett, bygger på låntagarens genom sparandet ådagakgda personliga duglighet, har den ekonomiska risken vid dödsfall, såsom redan nämnts, icke kunnat lämnas obeaktad, utan förslaget upptager särskild an-

51 ordning för dess hävande. Sålunda har enligt förslaget varje sparmålslåntagare att å lånet erlägga viss avgift — med stöd av dödlighetstabeller, beräknad till en knapp halv procent årligen — mot vilken avgift staten påtager sig att vid låntagarens frånfälle gälda hans lån och att därvid friskriva hans efterlevande och eventuella borgensmän från allt betalningsansvar. Det är bland annat för handhavandet av denna statliga uppgift, som de sakkunniga föreslagit inrättandet av en särskild central organisation, sparföreningsrörelsens centralkassa. Slutligen må redan i denna allmänna orientering nämnas, att de sakkunniga övervägt möjligheten, att sparföreningar skulle kunna vinna anslutning till postsparbanken. Tanken har emellertid på skäl, som nedan beröras, avböjts. Postsparbankens hela landet omfattande organisation har man i stället tänkt sig såsom organ för uppsamling av sparinsättningar bland föreningsmedlemmar med lokalt växlande arbetsställen (sjöfolk m. fl.). Till sin allmänna läggning strävar förslaget till ett på demokratiskt självansvar uppbyggt kreditsystem, där den, som genom sparande, målmedvetenhet och uthållighet ådagalägger duglighet, skall ha möjlighet att erhålla ett mot hans sparförmåga och sparvilja svarande kreditstöd. Organisationen är i första hand en självhjälp och i andra hand en hjälp till självhjälp eller rättare en självhjälp till hjälp.

52 Principmotivering. Sparplan. Spartid. Sparplanen skall enligt förslaget omfatta en viss minsta tid, första gången fem år samt sedermera, vid förnyelse, varje gång minst ytterligare tre år. Spartiden brytes dock alltid, i och med att sparmålet skall förverkligas. Att märka är, att så sker, även där sparmålet förverkligas inom så kort tid, att i annan ordning meddelade föreskrifter angående sparmålslån icke medgiva, att sådant lån beviljas. För spartiden har endast fastställts ett minimum. Sålunda möter ej hinder, att perioden exempelvis första gången sättes till sju år, något som måhända kan få praktisk betydelse speciellt i ungdomsåldrarna. Det synes sålunda ej uteslutet, att en gosse eller flicka vid uppnådd 14 års ålder, då inträde tidigast kan vinnas i sparförening — i föreskrivet samråd med föräldrar eller annan målsman — uppgör sparplan, som utlöper först vid uppnådd myndighetsålder. Angående den lämpliga spartiden kunna delade meningar givetvis råda. Att en viss minimitid bör fastställas synes motiverat därav, att verksamheten ju dels åsyftar att göra sparandet till en naturlig vanesak och dels, vad angår långivningen, bygger på en ådagalagd uthållighet i denna vana. Å andra sidan bör minimum för spartiden ej sättas så högt, att slutpunkten förlorar sig i en icke skönjbar framtid. Ur sådana synpunkter har en första spartid av fem år ansetts väl avvägd. Det har ifrågasatts, om en spartid, efter denna första period, kunde väsentligt förkortas eller rent av helt undvaras. Att en förkortning bör kunna ifrågakomma synes uppenbart; medlemmen har redan under den första sparperioden på fem år visat uthållighet, och denna bör tillika hava bibringat honom en viss vana vid sparande. Även efter första periodens utgång synes emellertid erforderligt, att spartiden, vid eventuellt fortsatt sparverksamhet, underkastas viss fixering. I plansparandets natur ingår ju såsom ett led, att spararen därmed själv begränsar sin dispositionsrätt över sitt sparkapital. Skulle han — efter den första periodens utgång — när som helst kunna disponera över sitt sparkapital, försvunne ett viktigt moment hos planmässigheten i sparandet. Med hänsyn härtill har föreslagits, att en viss spartid skall gälla även vid förlängning av sparplan, men att tiden därvid må begränsas till tre år. Insättarspärren. Innebörden av spartiden är att insättarmedlen, inom loppet av denna period, ej kunna av insättaren lyftas utan stå spärrade. Denna insättarspärr gäller för hela spartiden — spärren fråndrages ju dock alltid

53 vid sparmålets förverkligande, närhelst denna i sparplanen angivna situation än inträder — och vederbörande kan sålunda ej genom att upphöra med sitt plansparande komma i besittning av sitt sparkapital. Tvärtom förflyttas tidpunkten för insättarspärrens fråndragande framåt lika långt som tiden för försumligheten, dock högst två år. Insaltar spärren vid överlåtelse. Insättarspärren är givetvis främst avsedd att tjäna insättaren såsom en — självpåtagen — hjälp mot tillfälliga ingivelser beträffande användningen av de hopsparade medlen. Insättarbehållningen kan icke heller, om den vare sig frivilligt eller av tvång överlåtes på annan person, av denne lösgöras och uttagas i förtid. Det skulle ju eljest vara lätt för en insättare, som av något tillfälligt motiv önskade att i förtid förfoga över sin behållning, att förverkliga en sådan önskan genom en skenmanöver. Sant är visserligen, att insättaren ej på här angivna sätt är betagen möjligheten att pantförskriva sin fordran hos sparbanken till annan person, men denne får då vänta till spartidens utgång, innan han kan göra sig betäckt för den försträckning, han lämnat insättaren mot säkerhet av dennes tillgodohavande. Man torde kunna utgå ifrån, att en dylik väntetid skall minska benägenheten att opåkallat anlita de spärrade motböckerna såsom säkerhet för försträckningar. Vidare torde väntetiden göra det mindre bekvämt att taga dylika motböcker i mät för smärre, tillfälliga fordringar, låt vara att möjlighet därtill finnes. Det vore icke tilltalande, om den organiserade sparverksamheten bleve ett vigt och guterat hjälpmedel för varjehanda slags inkassoverksamhet, där de spärrade motböckerna vore den tillgång, som först anlitades. Insättarmedlen outsöhningsbara? Med tanke härpå har övervägts frågan, om icke bestämmelser borde meddelas, som rent av förbjöde, att spärrade motböcker finge tagas i mät för gäld eller ogulden skatt. Motivet för en sådan anordning vore givetvis att söka företrädesvis däri, att insättaren för egen del tillsvidare avhänt sig dispositionsrätten över sina sparmedel och att då ej heller hans fordringsägare borde få disponera över dem. Efter ingående överväganden har tanken på en dylik anordning, om än i sig själv åtminstone skenbart tilltalande, emellertid icke synts tillrådlig och knappast ens genomförbar. Ur vissa synpunkter har den till och med befunnits mindre önskvärd. Att börja med skulle det innebära ett avsteg från allmänna rättsregler att göra vissa tillgångar av förevarande art outsökningsbara. Vidare skulle outsökningsbarheten under inga förhållanden kunna gälla annat än för den tid, då medlen faktiskt innestode spärrade på insättarens bok. Så snart insättaren ville och kunde frigöra dem, exempelvis för förvärv av ett eget hem, kunde ju detta omedelbart tagas i mät för den oguldna fordran. Föga vore då i själva verket ur insättarens synpunkt vunnet därmed, att medlen under gällande spartiden icke kunnat tagas i mät. Det kan ifrågasättas, om sparföreningsrörelsen med båtnad bör omfatta personer, som på mera varaktigt sätt äro på obestånd. Hela målsparandets natur förutsätter en viss ekonomisk vederhäftighet om än av blygsamma

54 mått. De, som ej besitta eller kunna förvärva sig en sådan, torde varken önska eller lämpligen kunna bedriva organiserad sparverksamhet, jämsides med att de äro oförmögna att i övrigt fullgöra sina ekonomiska förpliktelser mot andra. Och de, vilka under pågående spartid råka på obestånd, torde få upphöra med sitt målsparande. Sant är visserligen, att en sparföreningsmedlem förskyllt eller oförskyllt plötsligt kan råka i brydsamma ekonomiska situationer av övergående natur; beträffande sådana må hänvisas till de föreslagna anordningarna om s. k. hjälplån av likaledes tillfällig natur, vilka lån behandlas i det följande. Vad som dock kanske i sista hand varit avgörande för de sakkunnigas slutliga, avböjande hållning till tanken att söka göra de spärrade medlen outsökningsbara, har varit omsorgen om sparföreningsrörelsens goda rykte. Rörelsen bör på intet sätt lämna insättarna rum för tvetydiga åtgärder, åsyftande att de genom eller under skenet av målsparande skulle undandraga sig sina ekonomiska förpliktelser. Medlens bundenhet under spartiden torde i behörig grad förebygga, att dessa i ogjort väder tagas i mät för tillfälliga fordringar. Ingen insättarspärr vid konkurs. Såsom nämnts dragés spärren ifrån och medlen frigöras dels då spartiden gått till ända, för så vitt ej ny spartid och ny sparplan dessförinnan avtalats, och dels, eventuellt tidigare, då sparmålet förverkligas. En situation kan inträffa, då en insättares ekonomiska obestånd dock är av speciellt djupgående och klart dokumenterad art och då en insättare ur ovan anförda synpunkter icke lämpligen kan eller bör fullfölja en organiserad sparverksamhet, nämligen då han nödgas avträda sin egendom i konkurs. Det har då ej heller synts lämpligt och påkallat, att konkursförvaltningen skulle behöva avvakta spartidens utgång för att utfå tillgångar av här ifrågavarande slag. Med hänsyn härtill stadgar förslaget, att insättares konkurstillstånd medgiver insättarspärrens omedelbara fråndragande. Sparperioder och sparbelopp. Sparplan skall angiva regelbundna tider för insättningar samt deras belopp. Bland de självpåtagna band, som insättaren genom sparplanen pålägger sig, torde de, som hänföra sig till sparperioder och sparbelopp, vara de för ett organiserat sparande mest karakteristiska och ur saklig synpunkt mest betydelsefulla. Det gäller ju att göra sparandet till en verklig, regelbunden vanesak, som icke är enbart beroende av stundens känslor och tycken. Genom sparbeloppets fastställande i förväg lärer spararen närmast inför sig själv känna det såsom en hederssak att insätta detta belopp, även om det till äventyrs vore mindre bekvämt eller angenämt. Sparbeloppet bör avvägas så, att det står i rimligt förhållande till det sparmål, som med sparandet åsyftas, och man synes ej böra medgiva sådana småbelopp, som ej skulle leda till några praktiska resultat; verksamheten får ej stanna vid ett skensparande. Lika viktigt är emellertid, att sparbeloppen icke i de goda föresatsernas ögonblick tagas till så rundligt,

55 att de överstiga den verkliga sparförmågan. Särskilt gäller detta ungdomen, som torde vara böjd att bedöma sin sparförmåga alltför optimistiskt och att överskatta sin uthållighet. Sparbeloppen böra stå i rimligt och lämpligt förhållande till den sparandes egna inkomster, så att man kan utgå från, att sparandet grundar sig på egen inkomst, i första hand givetvis av eget förvärvsarbete. Sparande, som härflyter av gåvor från exempelvis föräldrar, behöver visserligen i och i för sig ej betraktas såsom vare sig moraliskt eller ekonomiskt betydelselöst, men det ådagalägger knappast sådan personlig duglighet, som kan läggas till grund för bedömande av den sparandes kreditvärdighet i fråga om sparmålslån. Givet är, att någon verklig kontroll i nu berörda hänseende näppeligen kan utövas i praktiken; man får nöja sig med att uppställa allmänna önskemål och utgå ifrån, att dessa i det stora hela komma att infrias. En närgången kontroll bör här liksom i övrigt undvikas. I nära samband med frågan om fastställandet av sparbeloppen står frågan om fastställandet av tiderna för deras insättande. I det organiserade sparandets natur ligger, att insättningarna göras i vissa regelbundna perioder, detta redan av det skälet, att fastställandet av insättarbeloppen ju eljest vore meningslöst. I och med att sparandet bör grundas på spararens egen inkomst, är det önskvärt, att sparperioderna i görligaste mån ansluta sig till perioderna för inkomstens förvärvande. Och insättningarna böra även så vitt möjligt förläggas till sådana tider, som sammanfalla med tiderna för inkomstens förvärvande. Sparande i allmänhet och ett organiserat målsparande i all synnerhet åsyftar ju, att tillgodoseendet av en del smärre, mindre viktiga behov för stunden får stå tillbaka för något samlat större och för den sparandes välfärd mera väsentligt behov i framtiden. Det belopp, som skall avsättas för ett sådant framtida behov, bör så vitt möjligt alls icke ingå i den sparandes dagskassa för att sedan därur hämtas för verkställande av insättningen. Säkerligen skulle ett sådant ingående i och sedan uttag ur dagskassan ofta föranleda, att beloppet i verkligheten förbrukades för tillgodoseende just av sådana tillfälliga smärre behov, som spararen själv önskade begränsa. Om åter det för insättning avsedda beloppet omedelbart i förvärvsögonblicket regelbundet och direkt insattes, lärer det efter hand ej komma att tagas i betraktande såsom ett för löpande dagsutgifter över huvud taget tillgängligt belopp. Om sålunda exempelvis en person med 57 kronors veckoinkomst uppgör en sparplan, enligt vilken han vill avsätta 4 kronor per vecka och verkställer denna insättning på avlöningsdagen, lärer han ganska snart komma att över huvud taget räkna allenast med 53 kronor såsom ett för hans hushållning tillgängligt belopp samt anpassa denna härefter, under det att det överskjutande beloppet av 4 kronor komme att framstå såsom obefintligt, i vad anginge den löpande hushållningen. Åtminstone vad angår den kroppsarbetande stadsbefolkningen torde avlöning per vecka med fredagen såsom avlöningsdag vara den vanliga avlö-

56 ningsperioden. Förslaget utgår också från, att insättarperioderna i anslutning härtill i allmänhet fastställas till vecka med lördagen såsom senaste insättardag. Nämnas må, att de sakkunniga utgått från att spararet skall omfatta femtio veckor; under de två senaste veckorna av december månad — julveckorna — skulle alltså inga insättningar behöva ifrågakomma. Emellertid förekommer det ju, särskilt bland tjänstemannagrupperna, att avlöning utbetalas per månad. I anslutning till önskemålet, att insättningarna så vitt möjligt skola göras i förvärvsögonblicket, böra insättarperioderna därvid i sparplanen sättas till månad med exempelvis den första eller andra dagen i varje månad såsom senaste insättardag. Även längre perioder för förvärv av inkomst, som är avsedd att läggas till grund för målsparande, kunna ifrågakomma. Så till exempel kan en ägare till ett eget hem med två lägenheter, av vilken den ena uthyres, befinna sig i sådana omständigheter, att han kan och av något speciellt skäl — han kan t. ex. ha ärvt stugan och för sitt uppehälle och räntor endast förbruka sin arbetsinkomst — önskar disponera den inflytande hyresinkomsten helt eller delvis till sparande för något visst ändamål. Om då hyresgästen erlägger hyran per kvartal, synes det naturligt, att insättarperioden likaledes sättes till kvartal. Vidare har beaktats, att säsongarbetare kunna önska göra besparingar av mera varaktig natur under arbetssäsongen, då förtjänsterna kunna vara förhållandevis goda. Man har här att räkna med ett klientel, som i allt fall torde äga vana att över huvud taget avsätta viss del av sin arbetsinkomst, nämligen för uppehället under lågsäsongen, och som kan önska att härjämte i någon omfattning spara jämväl på mera varaktigt sätt för framtida mål. Det har ansetts särskilt viktigt, att sparrörelsen icke ensidigt tager sikte på det manliga klientelet. Det torde vara lika vanligt, måhända till och med vanligare, att kvinnor äro sparsamma och ha sinne för att genom ihålligt sparande söka förverkliga framtida önskemål. Vad angår målsparande under ungdomstiden, då flickor lika väl som ynglingar vanligen ägna sig åt förvärvsarbete, liksom ock beträffande kvinnor, som kvarstå i sådant även vid mognare ålder, torde kunna gälla enahanda regler som beträffande män. Gifta kvinnor åter, som ej driva förvärvsarbete och sålunda ej ha egen arbetsinkomst, förvalta ju emellertid till mycket stor del familjeinkomsten och kunna genom duglighet och omtanke i väsentlig mån nedbringa hushållsutgifterna. Inom en rörelse, som i särskilt hög grad tager sikte på familjens sociala välfärd, får på intet sätt förbises det erkända men i själva verket ofta alltför litet beaktade faktum, att familjens välstånd i så väsentlig mån beror på husmoderns duglighet. Kunna hushållsutgifterna genom hennes duglighet nedbringas och på så sätt besparingar göras å till buds stående medel, bör rimligen den organiserade sparrörelsen också erbjuda en lämplig plattform för sådant sparande. Enligt sakens natur äro emellertid betingelserna för en husmoders spa-

57 rande, vad angår såväl sparperioder som beloppens storlek, av annan beskaffenhet än inkomsttagarens. Man har ej att räkna med vare sig inkomstperioder eller fasta inkomstbelopp, som kunna läggas till grund för uppskattningen av väl avvägda sparperioder och sparbelopp. Med anledning härav har övervägts, om man ej beträffande husmödrar, som ej driva förvärvsarbete, kunde avstå från kravet på fasta sparperioder liksom ock på fixerade sparbelopp. Förslaget har emellertid ej upptagit några dylika undantagsbestämmelser. Man har utgått ifrån, att periodiciteten i sparandet är av så väsentlig betydelse för att detsamma skall förvandlas till en verklig vanesak, att man icke velat frångå den allmänna principen ens i här ifrågavarande fall. I stället ha de sakkunniga tänkt sig, att gifta kvinnor kunna uppgöra sparplaner, upptagande förhållandevis långa perioder, exempelvis månad samt minimibelopp för sparandet. Dessa åtaganden finge iakttagas, men hinder borde ej möta, att även en övre gräns för sparbeloppet fastställdes, inom vilken insättningar av så att säga reguljär natur finge verkställas. Givetvis borde en husmoder härutöver kunna få verkställa även s. k. extrainsättningar. Samråd med föreningen. Det ankommer givetvis närmast på spararen själv att vid uppgörande av sparplan efter eget gottfinnande och enligt sitt eget bedömande fastställa sparbeloppet och sparperioderna. Självfallet är, att ingen bör betagas möjligheten att driva målsparande, som understiger hans verkliga sparförmåga. Om någon, som väl borde kunna gå i land med att spara t. ex. 10 kronor per vecka, önskar stanna vid halva detta belopp, kan detta icke av rimlig anledning förmenas honom. Däremot synes det av annan anledning lämpligt, att sparplan uppgöres under samråd mellan spararen och sparföreningen. Att börja med torde föreningarnas ledande krafter få en viss allmän erfarenhet av spararnas förmåga att kunna förverkliga sparplanerna och bliva i tillfälle att avråda från alltför lättvindiga planer, vilka närmast kunde bli källor till förargelse. Vidare bör den inträdessökande kunna uppgiva några sannolika skäl för att sparandet enligt ett förslag till sparplan verkligen ger ett utslag för hans på egen inkomst grundade sparförmåga. Om en yngling, som åtnjuter veckoavlöning, önskar uppställa kvartalet såsom spartermin, bör detta knappast godtagas, enär en sådan spartermin ej skulle stå i överensstämmelse med det organiserade sparandets allmänna grundsatser. Och om vidare en springflicka vid femton års ålder vill avsätta exempelvis 20 kronor per vecka och detta belopp befinnes icke blott motsvara utan till och med överstiga hennes veckopenning, synes icke heller en sparplan, upptagande ett sådant belopp, kunna för flickans vidkommande godtagas; man finge ju förutsätta, att hon antingen komme att brista i planens fullgörande eller ock komme att för fullgörandet få lita sig till gåvor av föräldrar eller andra. Även om någon effektiv kontroll i egentlig mening varken kan eller ens bör upprätthållas med avseende å förutsättningarna för sparplanen — det lärer ju ej kunna förhindras, exempelvis att en gosse eller flicka en eller annan gång av

58 sina föräldrar erhåller i gåva det belopp, som sätter honom eller henne i tillfälle att fullgöra sin insättning — så bör det dock ej tillåtas, att sparplaner upprättas, där sparperioder och sparbelopp uppenbart stå i strid med den unges egna förvärvsmöjligheter och avlöningsvillkor. Sparplan för ungdom. Sparrörelsen bör enligt sakens natur främst inrikta sig på ungdomen, detta med hänsyn till dels önskemålet att göra sparandet till en vanesak och dels den gynnsamma relation mellan inkomster och utgifter, som åtminstone för den mognare ungdomen ofta råder under tiden före äktenskaps ingående. Att rörelsen därför bör omfatta ungdom, som ej uppnått myndig ålder, synes självklart. Men å andra sidan synes tanken, att sparandet skall grundas på eget förvärvsarbete, uppdraga en nedre åldersgräns. Sparverksamhet bland skolungdom, i sig själv utan tvivel lämplig såsom ett uppfostringsmoment, hör följaktligen knappast hemma inom den föreslagna organiserade sparrörelsen. Det har emellertid synts lämpligt, att den nedre åldersgränsen så fastställes, att ett målsparande, låt vara av blygsamma mått, kan påbörjas omedelbart vid den unges inträde i förvärvslivet ävensom att detta målsparande direkt kan anknytas till eventuellt förvärvade sparvanor under skoltiden. För övrigt kan nämnas, att hopsparandet av de låt vara smärre inträdesavgifter i sparföreningarna, vilka torde vara oundvikliga, kan vara ett lämpligt så att säga förberedande sparmål för skolsparande. Med hänsyn till nu berörda faktorer har den nedre åldersgränsen för vinnande av medlemskap i sparförening enligt förslaget satts till 14 år. Föreningarna kunna och böra helst komma att rymma ett förhållandevis stor klientel, som ännu ej nått myndig ålder. Beträffande omyndigs rätt att såsom sådan förfoga över egna tillgodohavanden göres i lagförslaget ingen ändring i hittills gällande bestämmelser. Emellertid är att märka, att målspararen — myndig såväl som omyndig — på alldeles särskilt sätt inskränker sin förfoganderätt över sina sparade medel. Den rättsliga sidan av frågan må i detta sammanhang lämnas å sido; påpekas må endast den praktiskt betydelsefulla frågan, att ynglingar och flickor skulle kunna tänkas, av själviska motiv, upprätta sparplaner, vilkas fullgörande visserligen vore möjligt med hänsyn till deras inkomster av eget förvärvsarbete men som satte dem ur stånd att behörigen bidraga till sitt eget uppehälle. Ändringar i sparplan. En sparplan bör, vad angår såväl insättarbelopp som insättningsperioder, utmärka sig för en viss fasthet; det allvar i avsikten att påtaga sig ett band, som bör utmärka övervägandena vid sparplans uppgörande, liksom det stöd för ihärdigheten i dess fullgörande, som sparplanen åsyftar att skänka, skulle väsentligt försvagas, om ändringar kunde göras godtyckligt under gällande spartid. Försummelse i fullföljande av en sparplan är visserligen enligt förslaget ej förknippad med några mera kännbara påföljder, men en sparare bör betrakta det såsom en ambitionssak att ej utan giltiga skäl giva tappt.

59 Emellertid kan en målsparare givetvis komma i sådana ändrade ekonomiska villkor vad angår såväl inkomst- som utgiftsförhållanden, att han ej kan fullfölja sitt ursprungligen uppställda sparande. För att han då icke, kanske mot sin vilja, skall nödgas helt giva upp, bereder förslaget sparföreningen möjlighet att på därom gjord ansökan medgiva jämkning nedåt av sparbeloppen samt anstånd — utan särskild påföljd med avseende å spartiden — med deras inbetalande. Sådana medgivanden kunna allt efter orsakernas beskaffenhet vara av såväl tillfällig natur, exempelvis anstånd vid en beräknat övergående arbetslöshetsperiod, som ock av mera varaktig natur, exempelvis sparbeloppets nedsättning för hela den återstående sparperioden i fall, där insättaren på ett likaledes varaktigt sätt kommit i ett mindre gynnsamt ekonomiskt läge på grund av icke förutsedd nedsatt arbetsförmåga, ökade kostnader för barns uppehälle eller liknande. Genom den här berörda anordningen synes det vara tryggat, att sparplanen bevaras vid sin avsedda fasthet och ej kan godtyckligt ruckas allt efter tillfälliga nycker men att den å andra sidan ej är så stel, att den kunde komma i strid med livets skiftande verkligheter och helt brytas sönder. Vill någon, som kommer i bättre ekonomiskt läge — något som ofta lärer gälla speciellt ungdomen, i den mån den når mognare ålder och förbättrade lönevillkor — binda sig för ett ökat organiserat sparande, lärer normalt icke hinder böra resas däremot. Att även vid en sådan skärpning en viss prövning från föreningens sida dock måste äga rum framgår av det, som anförts i fråga om prövningen av den första sparplanen. En nedskärning från föreningens sida första gången av ett alltför högt beräknat sparbelopp vore meningslös, om spararen sedan kort tid efteråt kunde efter eget gottfinnande höja beloppet. Erinras må, att ur enahanda synpunkter, som ovan anförts, förmyndare har att lämna sitt godkännande beträffande ändring av myndlings sparplan. Man torde kunna utgå från, att prövningen beträffande höjning av sparbeloppet mestadels blir av helt enkel beskaffenhet. Har spararen någon tid bedrivit organiserat sparande, torde han i allmänhet vara väl skickad att själv bedöma, om han verkligen vill och förmår höja insättarbeloppet, och han torde i allmänhet ej behöva förebringa annan motivering än exempelvis, att han erhållit förhöjd lön. Extrainsättningar. I en del fall torde det ej låta sig göra att exakt beräkna det belopp, som spararen vill avsätta. Ett sådant fall har redan berörts, nämligen i vad rör husmödrars sparande. Det kan emellertid finnas även andra fall, där en person vill avsätta mer eller mindre reguljära extra inkomster. E t t — måhända i praktiken ej ovanligt — sådant fall torde vara, att en person föresätter sig att för sitt uppehälle förbruka allenast sin veckovis utbetalade timpenning men önskar att, helt eller åtminstone till viss del, spara sitt tid efter annan utbetalade och till beloppet växlande ackordsöverskott. En sparplan synes därför såsom redan nämnts, jämte det

60 att den upptager ett fast belopp för minsta reguljär insättning, kunna upptaga även ett högre belopp, intill vilket sådan insättning bör kunna få ske. Det kan emellertid inträffa, att en målsparare helt utanför sparplanen kommer att förfoga över belopp, som han, vare sig beloppet är större eller mindre, önskar spara; han kan komma i åtnjutande av ett arv, en icke förutsedd extra inkomst eller något liknande. Beloppet kan ju göras fruktbärande på mångfaldiga olika sätt, men en insättning på sådant sparkonto, varom här är fråga, skulle medföra, att beloppet spärrades. I många fall kan det vara den sparandes önskan att genom spärren minska frestelsen att förbruka medlen och att bevara dem för ett livligt eftertraktat sparmål. Det synes olämpligt, att sparföreningsrörelsen skulle ställa sig avvisande mot sådana önskningar hos medlemmarna. Förslaget medgiver sålunda, att en målsparare, när helst han önskar, gör insättningar utöver det i sparplanen fastställda sparbeloppet, s. k. extrainsättningar. Ingen övre gräns har fastställts för beloppet av sådana insättningar annat än den, självfallet, som sparbankslagen uppdrager i fråga om insättningar å varje annan motbok med sparbanken. En insättare, som enligt planen har att insätta tre kronor för vecka, kan alltså, om han skulle ärva 600 kronor, insätta detta belopp å sitt konto eller, om han en tid framåt kunde glädja sig åt en oväntad, god arbetsinkomst, allt efter tycke och smak insätta ytterligare 3, 7 eller 11 kronor, allt såsom extrainsättningar. Dylika extrainsättningar rubba enligt förslaget icke i något avseende själva sparplanen. Att märka är i sådant avseende, att de ej få betraktas såsom förtidsinbetalningar enligt sparplanen; en person, som enligt planen skall insätta 4 kronor per vecka men som en viss vecka härutöver insätter 40 kronor i form av extrainsättning, äger icke på grund härav att sedermera under 10 veckor framåt underlåta att göra sina reguljära insättningar. Ett allmänt medgivande i sådan riktning skulle icke rimma väl med önskemålet att göra målsparandet till en ihärdighetens vanesak. Om han däremot hos föreningen därom gör ansökan och förebringar sakliga skäl för en sådan anordning, t. ex. en tio veckors resa, kan föreningen i varje särskilt fall lämna sitt medgivande därtill. Det ena huvudmotivet för det noggranna fastställandet i förväg av sparbelopp och spartider — det andra huvudmotivet är att så vitt möjligt göra sparandet till en vanesak — är, att det punktliga iakttagandet av sparplanen i dessa båda hänseenden med fog kan betraktas såsom ett tecken på ihärdighet i sparvilja och sparförmåga, vilket kan läggas till grund för bedömandet av kreditvärdigheten vid låneverksamheten. Man utgår från, att den, som kunnat spara planmässigt och uthålligt enligt sparplan, skall förmå visa liknande egenskaper i fråga om amortering av erhållna lån. Genom extrainsättningar torde spararen knappast anses ådagalägga just sådana egenskaper; att spara ett erhållet arv ådagalägger i och för sig ingen positiv duglighet. Emellertid ligger det ett ur kreditvärdighetssynpunkt icke alldeles oviktigt moment till den sparandes förmån däri, att han avstår från den fria förfoganderätten över sina extrainsättningar.

61 Innebörden av denna inskränkning i förfoganderätten minskar emellertid i betydelse, ju mer man nalkas tidpunkten för spartidens utgång eller för sparmålets förverkligande. Vidare kunde det befaras, att spararen, när han nalkades denna tidpunkt, kunde exempel i låneväg anskaffa medel för extra insättningar allenast i syfte att härigenom ernå möjlighet att hos sparföreningen erhålla större lån; om han sparat 2 000 kronor och alltså hade möjlighet att få låna ytterligare 2 000, kunde han privat upplåna 1 000 kronor och på så sätt höja lånemaximum till 3 000 kronor. Dylika försök — i och för sig förkastliga — skulle kasta en förklenande skugga över hela rörelsen. Redogörelsen från utlandet ger exempel, som visa, att farhågor i här berörda riktning ej äro ogrundade. De sakkunniga ha trott sig finna en regel, som på ett naturligt och enkelt sätt utan alltför vidlyftiga kontroll- och andra anordningar tillgodoser båda önskemålen i denna fråga, nämligen att extrainsättningar, som innestått minst två år, så att säga upphöjas till heder och värdighet av reguljära insättningar enligt sparplan och sålunda få tagas i betraktande vid bedömande av den sparandes kreditvärdighet, d. v. s. vid fastställande av maximum å belopp, som högst må beviljas såsom sparmålslån. Det må erkännas, att regeln medgiver ett kringgående; givetvis kan en sparare exempelvis hos en anhörig upptaga även en så lång kredit som på två år och insätta lånesumman såsom en extrainsättning, detta i syfte att genom ett sådant skensparande obehörigen höja maximum för lånerätten. Emellertid torde åtgärder av sådan art i verkligheten knappast göras på lång sikt. Sannolikt skulle saken också under en sådan lång tid som två år sippra ut och komma till föreningens kännedom samt försöket därmed stoppas.

Påföljder vid försummad sparplan. Om det organiserade sparandet innebär, att spararen periodvis — per vecka, månad eller kvartal — gör insättningar till vissa fastställda belopp, så bör han, om denna planmässighet verkligheten skall utgöra ett låt vara helt i hans eget intresse självpåtaget band, ju icke saklöst kunna efter eget gottfinnande eftersätta detta sitt åtagande. I allt fall måste man med hänsyn till de fördelar, som man med verksamheten vill bereda spararen, enkannerligen genom att öppna möjlighet för honom till erhållande av kredit i form av sparmålslån, förknippa försumlighet i fullgörandet av sparplan med påföljd av något slag. En nära till hands liggande utväg vore, att spararen i fall av försumlighet finge vidkännas erläggandet av visst vite till föreningen. Ett sådant förfarande synes man tidigare allmänt hava tillämpat inom den organisade sparrörelsen i utlandet men sedermera alltmera övergivit. Ehuru förslaget, såsom nedan skall visas, icke helt avvisat tanken på ett vitesförfarande utan upptagit ett sådant såsom en möjlighet i andra hand,

62 har det dock av flera skäl ej ansetts lämpligt att bygga hela påföljdssystemet på viten. Att börja med märkes sålunda, att ett vitessystem aldrig kan vara populärt utan till sin natur är ägnat att mer eller mindre irritera långt mera än att uppmuntra. E t t vite måste, för att vara effektivt, kunna på något sätt tvångsvis uttagas. Då vitena måste förutsättas utgå med förhållandevis små belopp — vissa öre per försummad insättning eller något dylikt — skulle även den enklaste form av indrivning föranleda kostnader, som kanske överstege och i allt fall ej komme att stå i rimligt förhållande till det indrivna vitesbeloppet. Ett vitesförfarande skulle alltså i verkligheten knappast bliva någon — i och för sig eljest välbehövlig — inkomstkälla för föreningarna utan snarare föranleda utgifter. För övrigt skulle det vara mindre tilltalande att fota föreningarnas ekonomi på viten; föreningar med ordentliga medlemmar skulle stå sig sämre än sådana med försumliga. Det kunde kanske med fog göras gällande, att föreningarna av ekonomiska motiv såge genom fingrarna med försumliga medlemmar. Om man sålunda ej torde kunna anordna någon effektiv indrivning av vitena, kunde det måhända tänkas, att föreningarna i låntagarnas spartillgodohavanden åtnjöte förmånsrätt till utfående av viten. Att märka är härvid, att insättaren är insättare icke hos föreningen utan hos sparbanken; för utfående av vite ur spartillgodohavandet hade föreningen sålunda att hänvända sig till en tredje man, d. v. s. till sparbanken. Man behöver endast tänka sig de fall, där tvist uppstode mellan föreningen och medlemmen om vitets behörighet, för att inse de svårigheter, som kunde uppstå, där föreningen hos sparbanken skulle av insättarens behållning utkräva vite. Vidare kunde ett vitesförfarande lätt leda till, att vitesbeloppen på ett alls icke åsyftat sätt anhopades. En insättare, som alldeles upphört med sin sparplan och avrest från orten, skulle exempelvis vid sin återkomst efter några år finna, att ett hopsparat mindre belopp under tiden förtärts genom ideligen påförda viten. Alldeles särskilt angeläget synes vara, att icke en sparare, som visat försumlighet under någon längre tid men som sedan åter kommit på bättre tankar och önskar återupptaga sitt plansparande, då genom anhopade viten avhålles från att fullfölja sin föresats om sparandets återupptagande. I förslaget har därför upptagits en påföljd av icke ekonomisk art vid fall av försummelse, nämligen den att spartiden förlänges med lika lång tid som försummelsen varat. Om sålunda en person, som enligt sparplanen har att spara veckovis under en tid av fem år, utan giltig anledning försummar femton veckoinsättningar, har han alltså för att utfå sitt tillgodohavande att efter femårsperiodens slut fullgöra insättningar under dessa försummade femton veckor, innan insättarspärren fråndrages och hans tillgodohavande frigöres. De sakkunniga tro sig härmed hava funnit ett regulativ mot försumlighet, som ej kan tillämpas godtyckligt och som verkar rent automatiskt. Själva

63 regulativet synes till sin natur äga en viss inre gemenskap med försumligheten — denna är ju ett dröjsmål och regulativet innebär också ett fördröjande, nämligen med insättarspärrens fråndragande — något som kan påräkna att vinna förståelse från spararnas sida och ej väcka förargelse och misstämning. En försumlighet kan givetvis i en del fall bliva ganska långvarig, måhända flerårig. Även detta regulativ kunde härvidlag bli ett hinder för sparverksamhetens återupptagande. Och insättarmedlens frigörande får givetvis i denna väg icke heller framflyttas i det oändliga. Med tanke härpå stadgar förslaget en högsta gräns för spartidens förlängning på grund av försumlighet, nämligen en tid av två år. Ifrågavarande maximigräns kan få särskilt praktisk betydelse, där det tidigare sparandet haft nämnvärd varaktighet, exempelvis i omyndighetsåldern 14—19 år, och denna period sedan följts av kanske tre eller fyra års försumlighet; vid 22 a 23 års ålder börjar spararen på allvar hysa planer på äktenskap och önskar återupptaga sin avbrutna sparverksamhet. Han kan då genom två års sparande så att säga gottgöra sin försumlighet. Erinras må, att detta innebär, att han kan erhålla lån på basis av sitt sparande under icke blott dessa tvenne senaste år utan även de tidigare. Han avhålles sålunda ej från att återupptaga sparplanen utan uppmuntras tvärtom därtill. Det förtjänar i detta sammanhang påpekas, att ifrågavarande bestämmelse om maximering till två år av prolongationstiden vid försummelse nära ansluter sig till en annan regel i förslaget, nämligen den att en förutsättning för rätt att erhålla sparmålslån är, att spararen under de två åren närmast före lånets upptagande i huvudsak fullgjort sin sparplan. I spartidens förlängning ligger ett moment av rättelse från föreningens sida, som kan kännas mindre tilltalande för den sparande och som han därför vill undvika. Vidare kan en förlängning av spartiden i vissa fall medföra olägenheter för den sparande. Framför allt är det emellertid att hoppas, att målspararna själva komma att uppfatta det såsom en sin egen ambitionssak att kunna uppvisa en motbok, som är »ren», »prickfri» — eller hur uttrycket kan komma att bli — till utmärkande av att sparplanen fullgjorts i alla delar. Häri ligger utan tvivel ett visst moment av självuppfostrande betydelse, som bidrager att egga till punktlig uthållighet och att göra sparandet mer till en sport än till en grå försakelse. Särskilt om målsparandet blir en massrörelse torde den inneboende tävlingslusten här kunna väckas till liv. Nu kan försumlighet bero på rent tillfälliga orsaker och vara av synnerligen ursäktlig natur samt rent sakligt sett vara lätt att reparera. Om emellertid en försumlighet oåterkalleligen skulle föranleda en förlängning av spartiden, skulle säkerligen den helt »prickfria» sparboken bli så pass sällsynt, att den förlorade sin mera allmänna stimulans till tävlan. Det har därför övervägts, om icke möjlighet borde beredas att gottgöra försumlighet i sparplans fullgörande på sådant sätt, att därmed icke vore förknippad någon bestående, synbar påföljd. I detta syfte är det, som

64 tanken på vitesförfarandet återupptagits. Förslaget medgiver sålunda, att försummad insättning ej medför påföljd i form av förlängd spartid i fall, där insättaren i efterhand ej mindre fullgör den försummade insättningen än ä,ven till föreningen inbetalar visst vite, motsvarande 10 % av resterande insatsbeloppet. En insättare, som den 15 juli skolat göra sin veckoinsättning på tre kronor, kan alltså påföljande 22 juli verkställa denna genom att inleverera 3: 30 kronor. Att märka är, att ett dylikt på insättaren själv beroende vitesförfarande ej drabbas av de erinringar, som ovan framförts mot ett obligatoriskt vitesförfarande. Bland annat förutsätter här ifrågavarande anordning, att insättaren helt frivilligt själv verkställer inbetalningen, varför indrivning eller annat tvångsförfarande från föreningens sida ej behöver eller ens kan ifrågakomma. En för insättaren betungande anhopning av vitesbelopp kan ej heller uppstå; finner denne vitesalternativet betungande, har han blott att låta spartiden förlängas. Han behöver alltså aldrig känna sig bunden att utgiva några viten för att över huvud återupptaga ett avbrutet målsparande. Vitet kommer att vid fall av enstaka försumlighet röra sig om jämförelsevis små belopp. I kombination med ett intresse att hålla sparbok prickfri, torde dessa småbelopp dock vara ägnade att främja punktligheten, som i sin tur har betydelse såsom en hjälp att verkställa besparingen redan i förvärvsögonblicket. Och den fördyring, som vitet medför, torde vara ägnad att motverka slarv och onödiga uppskov. För att icke gottgörandet av försummelse i sparplans fullgörande skall på alltför lättvindigt sätt uppskjutas i ett ovisst fjärran — för att omsider sannolikt icke alls komma till stånd — stadgas i förslaget, att möjligheten till att anlita detta förfarande årligen upphör med utgången av en viss tid; slutterminen har satts till utgången av påföljande februari. Härigenom beredes också tillfälle för föreningarna att göra slutgiltiga anteckningar rörande förlängning av löpande spartider. Framhållas må, att påföljder i form av vare sig spartidens förlängning eller viten ej skola ifrågakomma, där avvikelsen från sparplanen, på därom gjord ansökan, skett enligt föreningens medgivande.

Räntesparplan. E t t målsparande enligt här föreliggande förslag förutsätter givetvis såsom regel, att insättaren icke blott ådagalägger regelbundenhet och uthållighet i sitt sparande utan även gör besparingar av löpande inkomst. Att hava ett visst kapital insatt i en sparbank eller annan penninginrättning och att regelbundet låta upplupen ränta läggas till kapitalet kan visserligen innebära både ett sparande och ett uthålligt målmedvetet sådant, men det saknar dock något, som normalt ej bör saknas i förevarande verksamhet. Erinras må, att, där sparförmågan för en tid nedgått, exempelvis under en sjukdom eller vid iråkad arbetslöshet, och där ett sparande på den grund ej lämpligen kan ifrågakomma, befrielse i fråga om sparinsättningar kan

65 meddelas. Det kan emellertid förekomma, att medel för sparmålets förverkligande helt eller väsentligen redan äro hopsparade men att målet ej för tillfället kan förverkligas. Samtidigt är den sparandes sparförmåga fölen tid framåt begränsad till andra utgifter. Närmast har man härvid tänkt på följande kanske ej så ovanliga fall. En ung man har sedan ungdomsåldern sparat; sparmålet är bosättning och förvärv av eget hem. Han beräknar kunna förverkliga sin egnahemstanke med hjälp av dels egna sparmedel om 2 800 kronor och dels ett sparmålslån till samma belopp, vid vilket förhållande han utöver ett beräknat statligt egnahemslån skulle kunna tillskjuta tillhopa 5 600 kronor. Vid 29 års ålder är sparkapitalet 2 500 kronor. Han ingår då äktenskap. Hustrun har sparat ett belopp, som nödtorftigt räcker till bosättning. Mannen anlitar sålunda ej sitt sparkapital för detta ändamål utan vill reservera det för förverkligande av egnahem stanken, som dock tillsvidare anses böra få anstå. Med hänsyn till utgifterna vid familjebildningen och med tanke på ytterligare sådana vid eventuell tillökning i familjen, anser han sig ej med säkerhet kunna spara enligt viss fastställd sparplan. Nu är emellertid hela systemet uppbyggt på sparplanen; bland annat utgör det en förutsättning för erhållande av sparmålslån, att medlem har sparplan och punktligt fullgjort denna under minst de två senast gångna åren. Skulle personen ifråga alltså upphöra med sin sparplan, ginge han förlustig den beräknade möjligheten att erhålla sparmålslån. För dylika eller liknande fall medgiver förslaget därför en speciell form av sparplan, som ej skiljer sig från annan sparplan annat än därutinnan, att sparinsättningarna få begränsas till den å hopsparade medel upplupna räntan (s. k. räntesparplan). Mannen ifråga kan i här berörda fall alltså övergå till räntesparplan, innebärande att hans hopsamlade 2 500 kronor få stå kvar och växa med räntan utan att han behöver verkställa ytterligare planmässiga och periodiska insättningar. Han kan då exempelvis i början av trettioårsåldern förverkliga sitt sparmål, egnahemmet, och har bevarat sin möjlighet att få lån. Erinras må, att det givetvis under mellantiden står mannen fritt, liksom varje annan sparare, att — om han måhända överskattat sina utgifter eller underskattat sina inkomster — utanför räntesparplanen verkställa extrainsättningar. Anordningen med räntesparplan har ansetts böra medgivas särskilt med tanke på den ansträngning av utgiftsstaten, som ofta följer med familjebildningen, detta i syfte att så vitt möjligt förebygga, att denna ekonomiska ansträngning skulle komma att utgöra en vanlig slutpunkt för målsparandet. Emellertid kan det ej fördöljas, att räntesparplanen lätt nog skulle kunna tillgripas, när den sparande kände sparviljan slappna men ej ville helt släppa sina föresatser att spara. Tanken skulle därmed förvanskas och räntesparplanen lätt urarta till att bli sparrörelsens trötthets- och därmed också dess sjukdomssymptom, en utveckling som ej vore önskvärd. Det har därför ansetts, att användningen av den medgivna anordningen bör begränsas till de fall, där den kan vara lämplig och påkallad. Här2 0 6 5 35

c

vid har man utgått ifrån tvenne synpunkter, nämligen dels att sparrörelsen bör söka uppamma till positivt sparande — av förvärvad inkomst —- såsom en vanesak och dels främst bör inrikta sig på ungdomsåldrarna. Vid mera mogen ålder torde den sparande klarare inse sparandets betydelse och ha lättare att utan alltför snäva band fullfölja ett sparande, som han en gång gjort till en sin vana. Med tanke härpå har uppställts den allmänna regeln, att räntesparplan ej får medgivas, med mindre den sparande dels fullgjort minst två sparplaner, det vill alltså säga minst en första femårig och en andra treårig sparplan eller med andra ord sparat positivt i minst åtta år, och dels uppnått viss ålder. Denna åldersgräns har i förslaget satts till 27 år, detta även med tanke på att denna åldersgräns torde vara vanlig för familjebildning. Erkännas må, att åldersgränsen är något godtycklig. Måhända kunde den sänkas något, enligt de sakkunnigas mening dock ej under 25 år.

Sparmål. Sparmålets allmänna natur. Sparmålet är ett av huvudleden i sparplanen. Det förnämsta syftet med sparmålet är att så att säga tvinga spararen att klart inse sparandets uppgift och värde genom att gent emot sparandets negativa sida, försakelsen för stunden, klart belysa dess positiva sida, den framtida större, samlade nyttighet, som därmed står att vinna. Sparmålet utgör en direkt vädjan till känslan för egen fördel, men en känsla för sådan fördel, vilken på intet sätt behöver äga någon förklenande bismak av oberättigad själviskhet. Enligt de sakkunnigas mening måste det långt mera vara ägnat att uppmuntra till de smärre försakelserna för stunden, om den sparande gör klart för sig, att just det eller det framtidsmålet, som ligger honom om hjärtat, kan förverkligas genom sparandet, än om han blott bedömer sparandet ur allmän räknesynpunkt, d. v. s. att visst antal kronor per vecka under vissa år ger honom ett så och så stort kapital. Tanken — och viljan — lärer få långt större fäste, om han fixerar sitt mål, uppskattar de ungefärliga kostnaderna för dess förverkligande samt sedan verkligen spänner sina krafter för att, i mån av sina inkomster, anpassa sparandet efter dessa kostnader. Det ligger därför vikt vid, att sparmålet fixeras på sådant sätt, att det framstår såsom en visserligen ganska avlägsen men dock klart skönjbar och för känslan gripbar verklighet. Det kan synas, som om man med tanke härpå kunde i fråga om valet av sparmål lämna fältet helt och hållet fritt för den enskildes tycken och önskningar. Att gå så långt ha de sakkunniga emellertid ej funnit tillrådligt, lämpligt och riktigt. Låt vara, att sparrörelsen enligt förslaget väsentligen bygger icke på bidrag eller andra förmåner från det allmännas sida eller eljest utifrån utan på den enskildes egna ansträngningar, så bör dock ihågkommas, att den till sin natur i hög grad är kollektiv samt, vad angår långivningen, är en hjälp till självhjälp. Rörelsen är avsedd att bringas till stånd när-

67 mast genom överväganden och åtgärder från det allmännas sida, och det allmänna lärer ej äga intresse att främja annan verksamhet än sådan, som kan anses socialt gagnelig och önskvärd. Långivningen är också, såsom namnet sparmålslån angiver, knuten till sparmålets förverkligande. När man utgår ifrån, att vid kreditgivningen vissa eftergifter kunna göras i fråga om säkerhetens beskaffenhet i formellt hänseende, så litar man sig väsentligen till sparmålets egen inre betydelse för individen liksom ock för samhället. Man utgår från att den enskilde icke blott vidkänts vissa försakelser under ganska lång tid för att förverkliga det och följaktligen skall visa ett härmed jämförligt intresse att genom fullgörande av sina låneförbindelser bevara det, utan också genom förverkligandet av sparmålet rent sakligt sett i ena eller andra avseendet kommit i ett ekonomiskt och socialt gynnsammare läge för att fullgöra sina låneförpliktelser. Vidare torde sparplanens långvarighet och hela sparverksamhetens art enligt fastställd sparplan vara ägnad att av sig själv sålla bort sådana sparmål, som äro uttryck för tycken och önskningar av tillfällig och växlande natur. Det synes även av detta skäl riktigt att icke från början medgiva sparmål, som allenast vore ett uttryck för sådana tycken. Sparmålet skall alltså, för att kunna godtagas, åsyfta att främja den »sparandes eget, hans familjs eller annans välfärd». Regeln är i förslaget avsiktligt hållen i dylika allmänna ordalag, bland annat av det skälet att sådana sparmål, som kunna vara tillåtna och lämpliga, i det yttre kunna vara likartade med sådana, vilka ej kunna godtagas. Så t. ex. torde i denna motorismens tid förvärvet av en bil eller en motorbåt ofta hägra såsom särskilt eftersträvansvärt. E t t sådant förvärv för nöjessyfte kan ej anses godtagbart. En chaufför åter kan väl för sin framtida utkomst spara för att förvärva en lastbil, liksom en motorbåt kan vara ett viktigt led i en fiskares utrustning och såsom sådant utgöra ett ur både ekonomisk och social synpunkt lämpligt mål för plansparande. Det är alltså icke själva föremålet, som i dessa båda fall främst är utslagsgivande, utan syftet med dess användning. Sparmål och sparmålslån. Sparmålets förverkligande är huvud förutsättningen för erhållandet av sparmålslån och utgör såväl själva syftet med hela denna långivning som ett väsentligt moment i säkerheten för densamma. Vad först angår frågan om sparmålet såsom en garanti vid långivningen, lärer det ligga i sakens natur, att ett önskemål, som en person närt under en följd av år och för vars förverkligande han ägnat likaledes år av sparande, måste omfattas av honom med en stark, av växlande inflytelser oberoende känsla. Man torde ej bedriva en sparverksamhet under åratal för förverkligande av önskemål, som, även om de till det yttre te sig såsom för individen gagneliga och socialt nyttiga, allenast äro uttryck för en nyck. Framhållas må, att sådana sparmål, vilkas förverkligande den enskilde efter långvarigt övervägande finner för sin välfärd nyttiga och eftersträvans-

68 värda, enligt sakens natur också i stort sett måste kunna betecknas såsom lämpliga och gagneliga jämväl ur samhällelig synpunkt. Vidare skall spararen, för att komma i åtnjutande av sparmålslån, visa, att han för sparmålets förverkligande av sina egna hopsparade medel först insätter lika stort belopp, som det sparmålslån han söker. Även härutinnan lärer ligga en betydelsefull garanti. Ändring av sparmål. Med hänsyn till den stora vikt, som i förslaget lagts vid sparmålet dels såsom en av huvudgrunderna för utlåningen och dels såsom ett allmänt psykologiskt huvudmoment i hela den förevarande sparrörelsen, är det givet, att sparmålet bör giva uttryck för en viss fasthet i den sparandes vilja. Om sparmålet när som helst kunde ändras, skulle det i väsentlig mån mista den karaktär, som man enligt det anförda vill förläna det. Härtill kommer det nära samband, som enligt förslaget råder mellan sparplan och sparmål; spärren för insättarmedlen frigöres i och med att sparmålet skall förverkligas, detta oberoende av om spartiden gått ut. Om den sparande, när helst han önskade, kunde ändra sitt sparmål, kunde han ju uppställa något närliggande skenmål allenast i syfte att få fritt förfoga över sin insättarbehållning, även om så vore för en av honom själv icke åsyftad förbrukning och även om han därmed ginge förlustig möjligheten till erhållande av lån. Insättarspärren skulle därmed förvandlas till ett sken, vilket i sin tur skulle undergräva just det organiserade i sparrörelsen. Med hänsyn till det anförda stadgar förslaget, att sparmålet — såsom ett huvudmoment i sparplanen — skall angivas i denna vid planens upprättande och att detta sparmål sedan normalt ej skall kunna ändras under löpande spartid. Emellertid kan ej fördöljas, att omständigheter kunna inträffa, där undantag från denna huvudregel om sparmålets fasthet bör kunna medgivas. Närmast kommer härvid i betraktande sådana fall, där ett förverkligande av det ursprungliga sparmålet helt enkelt är uteslutet på grund av inträffade yttre förhållanden. I sådana fall synes en ändring av sparmålet självfallet böra kunna medgivas under löpande spartid. Men även i andra fall kan på grund av mellankommande yttre omständigheter ett frångående av det ursprungliga sparmålet vara lämpligt, varvid uppställandet av ett nytt bör få medgivas. Förslaget öppnar möjlighet för sådana medgivanden från föreningens sida efter prövning i varje särskilt fall. Förbehållen härvid torde icke lämna rum för ett godtyckligt hoppande från ett sparmål till ett annat utan förebärande av sakliga, vägande skäl från spararens sida. Sparmål för ungdom. Det kan ifrågasättas om en gosse eller flicka i exempelvis 14- eller 15-årsåldern kan i behörig mån bedöma, för vilket ändamål han eller hon vid vuxen ålder lämpligen skall använda frukterna av sin sparverksamhet. Man frågar sig kanske, om det icke vore riktigare, att frågan

' om sparmålet tillsvidare lämnades öppen och att något sparmål över huvud [ taget ej inrycktes i sparplanen. E t t sådant undantag för ungdomens vidkommande i regeln, att sparplanen I skall upptaga visst sparmål, vore emellertid enligt de sakkunnigas mening [ icke påkallat eller lämpligt. Att börja med synes det minst lika viktigt för ungdomens vidkommande som för äldre att genom fastställande av ett sparmål klargöra sparandets innebörd och positiva mening, så att detta icke betraktas allenast från den negativa, »tråkiga» sidan, nämligen från försakelsens, till förmån för framtiden, som i ungdomsåren i allt fall lärer framstå i en visserligen konturlös, men ljus och förhoppningsfull dager, även allt sparande förutan. I själva verket torde det icke vara bristen på sparmål utan trängseln av dem, som kommer att vålla ungdomen besvärligheter. Det torde vara ägnat främja önskvärd målmedvetenhet hos ungdomen att söka framlocka ett verkligt ställningstagande till ett visst mål bland mängden av drömda hugskott. Och åtskilliga sparmål torde vara av beskaffenhet att kunna te sig hägrande och verka stimulerande för ungdom, även om till dessa sparmål väl näppeligen torde räknas exempelvis ålderdomsförsörjningen, vilken torde betraktas såsom ett knappast verkligt fjärran. Erinras må vidare, att sparplan för omyndig skall godkännas av förmyndaren. Då sparmålet ingår såsom ett led i sparplanen, kommer bestämmelsen ifråga alltså att gälla även sparmålet. Det torde icke få anses vara ur vägen, att en gosse eller flicka sålunda får anledning att med föräldrarna rådgöra om sparmålet, något som torde vara ägnat att förläna övervägandena ökad styrsel och klok besinning. Slutligen bör framhållas, att sparmålet ju dock icke gäller för hela den tid, under vilken målsparandet kan komina att bedrivas, utan endast — liksom fallet är med sparplanens villkor i övrigt — under den fastställda spartiden. Vid utlöpandet av sådana perioder har spararen alltid tillfälle att med samma frihet som vid sparplans första fastställande revidera planen, i vad rör såväl sparmål som sparperioder och sparbelopp. Det synes naturligt och sannolikt, att den unge, när den tidpunkt, då så kan ske, börjar närma sig, skall ha hunnit samla ett så pass stort belopp och att uppsamlandet skett under sådana omständigheter, att han bedömer saken med allvar och i sparsumman ser en hävstång, som kan förhjälpa honom upp till en förbättrad levnadsstandard. Den vaknande insikten härom torde i sig själv vara den bästa garantin för att sparmålets fastställande överväges med största möjliga klokhet och några närmare vägledande direktiv i lagtexten torde vara opåkallade. Sparmål inom olika föreningar. Vad angår den ställning, som olika sparföreningar faktiskt kunna komma att intaga till den brokiga samling av sparmålslån, som låta tänka sig, torde utvecklingen själv få anvisa vägen. Det kan sålunda tänkas, att en sparförening särskilt inriktar sig på främjandet av egnahemsbildning och att ledningen för föreningen med hänsyn till en

70 sådan specialisering förvärvar sig eller utrustar sig med expertis i hithörande frågor, exempelvis i vad rör värderingar, lagfarts- och inteckningsfrågor, byggnadsritningar och upphandling, detta i syfte att kunna tillhandagå medlemmarna ej blott med sparmålslån utan även med praktiska råd och anvisningar vid sparmålets förverkligande. En sådan praktisk medverkan från sparföreningars sida särskilt vid egnahemsbildning torde ofta vara synnerligen behövlig, lämplig och önskvärd. Just att rådgivningen förbindes med själva kreditgivningen torde väsentligt bidraga till att förläna densamma karaktären av en verklig hjälp för egnahemsbyggaren. Enligt de sakkunnigas mening bör även centralkassan låta sig angeläget vara att stödja strävanden av hithörande slag hos föreningarna. Förvisso kan åtskillig praktisk hjälpmateriel — bland annat typritningar — med fördel utarbetas centralt hos kassan med anlitande av verklig sakkunskap på dessa områden och för billigt pris tillhandahållas föreningarna. Naturligt vore ju då, att sparare, som siktade just på egnahemsbildning — ett sannolikt mycket vanligt sparmål — sökte inträde i en förening, där sådan expertis vore företrädd och där dylik praktisk hjälp stode att erhålla. I andra fall åter kunde en sparförening inom ett kustdistrikt, där medlemmarna till mera väsentlig del rekryterades bland fiskare, med fördel inrikta sig på sådana sparmål som förvärv av fiskebåtar och fiskedon, alltså, ett område, där en annan, likaledes specifik sakkunskap kan förväntas bli företrädd inom föreningen. En utveckling i här angivna exemplifierande riktningar torde i inånga fall vara lämplig, och i den mån utvecklingen går mot dylik specialisering, lärer den givetvis bliva bestämmande för valet av förening, där den sparande söker inträde och där ett val över huvud taget kan ifrågakomma. I andra fall åter torde medlemmarnas egen naturliga samhörighet — exempelvis geografiskt såsom vid anställning vid ett bruk eller annat dylikt företag — oberoende av medlemmarnas växlande individuella sparmål — bliva avgörande för bildandet och utvecklingen av en sparförening. Om än en utveckling i den förra riktningen, nämligen mot specialisering på vissa sparmål, tvivelsutan kan erbjuda stora praktiska fördelar och därför ej bör förhindras, så kunde den å andra sidan, om specialiseringen dreves för långt och bleve ensidig, leda till icke önskvärda konsekvenser. Det vore icke lämpligt, om en medlem, som inträtt i en viss förening för att förverkliga ett speciellt sparmål och sedan vore nödsakad att övergå till ett annat sparmål, då i allmänhet också skulle vara nödsakad att söka sig över till en annan förening. Vidare kunde en specialisering, särskilt i bygder med glesare befolkning, föranleda bildandet av opåkallat många och ekonomiskt alltför svaga sparföreningar. En alltför stor ensidighet ifråga om sparmålen inom en förening kan också medföra vissa olägenheter vid långivningen. E n förening, som ensidigt inriktade sig på exempelvis egnahemsbildning, kunde löpa risken att vid dylika långvariga och förhållandevis tunga krediter råka i likviditetssvårigheter. Exempel från utlandet visa, att farhågor i sådan riktning ej

71 sakna grund. Just blandningen av olika sparmål samt de variationer i lånebehovet, som denna blandning föranleder, torde bidraga att för föreningarna underlätta möjligheten att behörigen tillgodose de faktiska, till sin art och omfattning växlande kreditbehoven. Med hänsyn till det anförda har det ansetts lämpligt att låta förslaget visserligen tyst medgiva en viss grad av faktisk specialisering i fråga om medlemmarnas sparmål men direkt förbjuda uppkomsten av en stadgeenligt fastställd, obetingad sådan. Förslaget förbjuder därför, att vissa sparmål stadgeenligt uteslutas. De sparmål, som sålunda alltid skola medgivas av en förening, äro av den vanligt förekommande, allmänt sociala karaktär, att de över huvud taget ansetts ingenstädes böra saknas inom en organiserad sparrörelse. Dessa sparmål äro förvärv av bostad, familjebidrag eller bosättning, inlösen av meddelägares andel i fast egendom — särskilt ha de sakkunniga här haft bondejorden för ögonen — grundande eller förkovran av jordbruk, fiske, hantverk eller annan självständig förvärvsverksamhet, yrkesutbildning — alltså ett speciellt sparmål för ungdom — underhåll av anhörig eller annan närstående i händelse av medlemmens död eller arbetsoförmåga, minderårigs uppfostran eller utbildning samt ålderdomsförsörjning. E n organiserad sparverksamhet lärer enligt sakens natur främst inrikta sig på sparmål, som avse förverkligandet av spararens egna personliga syften. På grund av verksamhetens inriktning torde sparmålen också vara av beskaffenhet att främja familjernas välfärd. Även om familjens välfärd enligt sakens natur i allmänhet lärer främjas genom organiserat målsparande — man tiinke i sådant hänseende allenast på sparande för ett sådant sannolikt vanligt förekommande sparmål som egnahemsbildning, som väl alltid avser familjens bästa —, har saken dock ansetts vara av den centrala vikt och betydelse, att den bör understrykas i själva lagtexten. I och med att sparmålen ofta åsyfta hela familjens välfärd, gå de utanför ramen av spararens .rent personliga syften, Det har ansetts lämpligt att i sådant hänseende taga steget fullt ut och öppna möjlighet till organiserat sparande för sparmål, som helt och hållet kunna hänföra sig till annan person än spararen själv. Närmast ha de sakkunniga härvid haft i tankarna, att föräldrar kunna önska spara för barn och mannen för sin hustru i händelse av hans frånfälle. Tillika har man haft uppmärksamheten riktad på de vanligt förekommande fall, där någon — vanligen kvinnlig — medlem av en syskonkrets ej ingår äktenskap samt avstår från förvärvsarbete i syfte att kunna taga vård om föräldrarna under deras livstid. Ej sällan står en sådan person sedermera vid föräldrarnas frånfälle och vid uppnådd medelålder utan egna existensmedel. Det synes ej uteslutet, att föräldrar eller syskon skulle vara beredda att genom organiserat sparande till förmån för en sådan dotter eller syster bidraga till att ekonomiskt trygga hennes framtid. Framhållas må, att sparande för annan person i och för sig ej kan öppna en möjlighet för denne att erhålla sparmålslån; lånemöjligheten är ju knuten

72 till den sparandes egen sparförmåga och sparvilja. Drivkraften för anordnandet av ett organiserat målsparande i dylika fall ligger sålunda företrädesvis däri, att den sparande genom de självpåtagna banden vill tvinga sig till att låta saken »bli utav». Det har icke förbisetts, att sådant sparande för annan person, som här berörts, i många fall lämpligen kan bedrivas också i försäkringsväg samt, i den mån så sker, kommer att falla inom försäkringsrörelsen och alltså utom ramen för sparföreningarnas verksamhet. llderdomsförsörjning såsom sparmål. Det yttersta sparmålet för spararens egen personliga del torde bliva ålderdomsförsörjningen. Måhända har uppställandet av detta sparmål föregåtts därav, att spararen redan fullbordat en eller flera sparplaner, erhållit sparmålslån, amorterat dessa och av vana fortsatt sitt målsparande för att slutligen uppställa här ifrågavarande, sista mål för sitt sparande. Sparandet för ålderdomen skiljer sig alltid från annat sparande så till vida, att möjligheten till erhållande av sparmålslån för förverkligande av ett sådant mål enligt sakens natur är utesluten. Även på grund av positiva stadganden i lagförslaget, vilka beröras i det följande, skall sparmålslån vara slutamorterat redan vid tidigare ålder, nämligen vid 55 år, och kan alltså lagenligt ej ifrågakomma för åldringar. Vidare ligger det i sakens natur, att det uppfostrande moment, som ligger i en självpåtagen sparplan, vid mera framskriden ålder alltmera minskar i betydelse. Det står dock enligt förslaget en person fritt att även vid framskriden ålder påbörja eller fullfölja ett tidigare påbörjat målsparande med ålderdomsförsörjning eller annat syfte såsom mål. Men de speciella och naturliga omständigheter, som måste prägla ett målsparande i mera framskriden ålder, hava i förslaget kommit till uttryck i en positiv bestämmelse av innehåll, att insättarspärren för ett tillgodohavande enligt sparplan alltid fråndrages, när den sparande når 60 års ålder, detta oberoende av tiden för sparplanens giltighet och tidpunkten för sparmålets förverkligande. Vid fyllda 60 år kan alltså målspararen förfoga över sin insättarbehållning lika fritt som varje annan insättare i sparbanken. Vidhållandet av sparmål och över huvud taget av sparplan förlorar därmed väsentligen rättslig betydelse men kan måhända för den enskilde bevara ett visst personligt intresse. Sparbehållning och folkpension? Det bör omnämnas, att de sakkunniga dryftat frågan om att föreslå, att målsparande för ålderdomsförsörjning skulle erhålla en rättslig särställning så till vida, att sådan sparbehållning — givetvis till visst angivet maximum — ej skulle tagas i betraktande vid beräknandet av folkpension (pensionstillägget). Grunden för ett stadgande i sådan riktning vore att söka däri, att den enskilde kanske under en lång följd av år avstått från förfoganderätten till sin sparbehållning för ålderdomen och i stället ställt denna till den allmänna penninghushållningens förfogande; sådant sparande vore därmed å ena sidan av så allmännyttig

73 beskaffenhet och å andra sidan städse så ägnat att i indirekt väg minska behovet av det allmännas mellankomst för ålderdomsförsörjningen, att det i nu antydd väg borde premieras. Säkerligen vore en sådan premiering i sin tur ägnad att verksamt stimulera till malsparande för ålderdomsförsörjning. Efter ingående överväganden hava de sakkunniga emellertid funnit sig böra avstå från att låta tanken komma till uttryck i här framlagda förslag, där det i och för sig ej heller hör hemma, eller i särskilt författningsförslag berörande folkpensioneringen. Flera skäl hava motiverat denna slutligt intagna negativa ståndpunkt från de sakkunnigas sida. Att börja med hava sakkunniga ej ansett sig kunna överblicka, hur ett dylikt avdragssystem beträffande inkomst- och förmögenhetsberäkningarna i fråga om folkpensioneringen skulle rimma med andra avdrag och jämkningar i liknande syfte, som varit under övervägande. Det vore icke uteslutet, att man med lika stort fog kunde ifrågasätta liknande avdrag beträffande andra tillgångar än tillgodohavanden enligt sparplan. Vidare kan ej fördöljas, att bestämmelserna rörande målsparande för ålderdomsförsörjning, sådana de nu utformats i det här framlagda förslaget, knappast i oförändrat skick skulle kunnat läggas till grund för regler av ifrågasatt natur. Man frågar sig sålunda exempelvis, om ett målsparande enbart i åldern 55—60 år, kanske förknippat med stora s. k. extrainsättningar under de tre första åren, skulle kunna anses vara av beskaffenhet att böra föranleda särskilda förmåner vid förmögenhetsberäkningarna för folkpension eller om insättarspärrens fråndragande vid fyllda 60 år då kunde medgivas. Det kunde ej undvikas, att regler till förebyggande av icke åsyftade åtgärder inom målsparandets ram i syfte att ernå en gynnsam förmögenhetsberäkning skulle bli förhållandevis omständliga; de sakkunniga ha ej varit blinda för faran att överbelasta det i allt fall nog så utförliga lagförslaget med ytterligare detaljbestämmelser. Även om spörsmålet ej kan på nöjaktigt sätt bedömas lösgjort från sitt sammanhang med övriga folkpensioneringsfrågor, kvarstår dock enligt de sakkunnigas mening det i och för sig önskvärda i att den, som genom långvarigt målsparande söker bidraga till sin egen ålderdomsförsörjning och för sådant ändamål under motsvarande tid själv begränsar sin förfoganderätt över sina tilldogohavanden samt i stället ställer dessa till förfogande för annan produktiv penninghushållning, så vitt möjligt borde på något sätt premieras. De sakkunniga inskränka sig för sin del till att förorda, att sparmålet beaktas i det sammanhang, till vilket det hör. Avdrag å förmögenhetsskatt? Det kan i detta sammanhang nämnas, att de sakkunniga övervägt frågan jämväl om en annan statlig förmån för målsparandet, nämligen att tillgodohavandena å dylikt spärrat konto — även här till visst angivet maximibelopp — skulle undantagas i fråga om förmögenhetsskatt. De skäl, som kunde åberopas till förmån för en sådan undantagsbestämmelse, äro i stort sett av enahanda beskaffenhet som dem,

74 vilka ovan anförts till förmån för tanken på en undantagsbestämmelse beträffande folkpension. Även här synes själva tanken i och för sig tilltalande, men den synes också drabbas av liknande erinringar som den föregående. Härtill kommer, att en dylik lättnad i fråga om förmögenhetsskatten i själva verket vore mindre ekonomiskt betydelsefull, i allt fall vida mindre än man i allmänna föreställningssättet torde vara benägen att antaga. Även vid ett så pass stort tillgodohavande som 6,000 kronor, ett belopp som av vissa skäl i allmänhet torde komma att utgöra maximum, skulle en total avskrivning av förmögenhetsskatten ej motsvara mera än cirka 5: 25 kronor för år. Ehuru det ej kan bestridas, att en dylik skattelättnad kunde äga viss betydelse såsom en erkänsla och en uppmuntran, må erkännas, att det reella ekonomiska värdet av den ifrågasatta anordningen ej bör överdrivas. Jämväl i detta sammanhang inskränka sig de sakkunniga sålunda till att — utan avgivande av egna positiva förslag — förorda, att spörsmålet beaktas i sitt övriga sammanhang, nämligen de allmänna frågorna om skattetryckets lämpliga och rättvisa avvägning.

Sparmålslån. Värdet i målsparandet, både för individen själv och även ur allmän synpunkt sett, ligger väsentligen i sparandet självt, i själva samlandet av sparkapital. Organiserandet av uppsamlandet av sådant kapital enligt fastställd plan med fixa inbetalningsterminer och fixerade belopp har företrädesvis sitt värde såsom en psykologiskt stimulerande faktor. Sparandet är en direkt självhjälp. Det torde vara överflödigt att särskilt orda om sparandets betydelse; allenast htt par synpunkter må här framhävas. Genom sparmålet understrykes starkt sparandets så att säga positiva sida till förmån för den sparande själv, förverkligandet av hans egna, större önskemål med eftersättande av vissa mindre och oväsentliga Vidare kan man — utan att beröra avbetalningssystemets frestelser till utgifter utöver tillgångarna — allenast konstatera, att avbetalningssystemet i sig självt är och ej kan undgå att vara annat än ett förhållandevis mycket kostsamt system för köparen och att ett på sparande grundat kontantköp gör dylika vid avbetalning oundvikliga merkostnader obehövliga och därmed möjliggör en tvivelsutan väsentligt större och bättre behovstillfredsställelse av en given inkomst. Förslaget åsyftar såsom en av sina huvuduppgifter att, med undanträngande eller tillbakaträngande av osunt avbetalnings- och kreditsystem, främja kontantköp. Redan om en organiserad sparrörelse kunde bidraga till förverkligandet allenast av dessa mål, finge den utan tvivel anses tillräckligt motiverad såsom gagnelig för den enskilda liksom ock för samhället. Emellertid följer — så att säga såsom en biprodukt — av det organiserade sparandet den sparandes här redan flerstädes berörda ådagalagda sparförmåga och sparvilja, betraktade såsom ett betydelsefullt underlag för en kreditgivning.

75 Rätt till sparmålslån.' Det må förutskickas, att kreditgivningen sker efter fri prövning från föreningens sida, vilken därvid dock har att iakttaga att vissa förutsättningar äro uppfyllda. De viktigaste av dessa äro, att den lånesökande såsom medlem av föreningen fullgjort sparplan under minst fem år, att han med det sökta lånet åsyftar att förverkliga sitt i sparplanen angivna sparmål samt att han för detta måls förverkligande av egna sparmedel, som han hopsamlat enligt sparplan, satsat minst lika stort belopp som det sökta lånet. E n rätt, i strängt juridisk bemärkelse, till erhållande av lån är enligt de sakkunnigas uppfattning knappast möjlig att i praktiken upprätthålla. E n sådan rätt skulle bland annat förutsätta, att tillgången till lånemedel vore tryggad, att lånen till såväl belopp som räntefot samt återbetalnings- och övriga villkor vore fixerade, lika för alla lån, och att säkerheten vore fixerad på ett likaledes för alla lån gemensamt sätt. Varje kreditgivning, som gjorde anspråk på att bereda en juridisk rätt till lån, skulle säkerligen brista i åtminstone något och sannolikt i flera av dessa hänseenden. Man behöver härutinnan allenast hänvisa till omöjligheten att ernå enhetlighet i säkerhetens beskaffenhet vid så olikartade sparmålslån som egnahemslån och studielån. Skulle man här avstå från en fri prövning och söka grunda en rätt till lån inom oomtvistliga säkerhetsmarginaler skulle följden bli, att kreditgivningen krympte samman till att avse praktiskt betydelselösa belopp. E n helt annan sak än en rätt i juridisk bemärkelse till lån är den faktiska möjligheten att erhålla lån. Såsom närmare utvecklas i annat sammanhang, ligger det enligt de sakkunnigas mening synnerlig vikt på, att lån i normala fall faktiskt skall stå en ordentlig lånesökande till buds, när han fullgjort sitt sparande och står inför förverkligande av sitt sparmål. Hela förslaget utgår från den förutsättningen, att så också i verkligheten blir fallet. Den personliga dugligheten. Ett av huvudsyftena med bildandet av särskilda sammanslutningar — sparföreningar — är just att få fram ett på personkännedom grundat sakligt bedömande av den kreditsökandes verkliga kreditvärdighet, där tillbörlig hänsyn kan, får och bör tagas till dennes personliga duglighet. Tanken på att låta sparvilja och sparförmåga såsom ett bevis på personlig duglighet ingå såsom ett led i kreditsystemet betrakta de sakkunniga för egen del såsom en av hörnstenarna i det framlagda förslaget, vilken skulle förfuskas, om den finge förstelna i tomma formler. Det synes i stället angeläget, att man skapar möjlighet att — givetvis i mån av verkligt kreditbehov — till det yttersta utnyttja den speciella, personliga kreditvärdighet, som en organiserad sparrörelse är ägnad förebringa. Härigenom vinnes till en början — ur spararens synpunkt — den väsentliga fördelen, att han med stöd av krediten kan förverkliga sitt sparmål tidigare eller i vidare omfattning än eljest eller ock förmår förverkliga sparmål, som han kanske över huvud taget ej kunde nå sådant kreditstöd förutan. Att

76 kreditstödet därför ur den sparandes synpunkt skulle te sig synnerligen värdefullt, lärer vara uppenbart. Det finnes viktiga omständigheter, som giva vid handen, att en dylik kreditgivning jämväl ur samhällelig synpunkt kan anses betydelsefull, lämplig och önskvärd. Ehuru det torde vara en av ingen bestridd uppfattning, att kreditgivning till förmån för den personliga dugligheten, förtänksamheten och driftigheten, låt vara att denna röjes i små villkor, är gagnelig, synes det icke oberättigat att påstå, att vårt kreditväsen har mycket begränsade förutsättningar att i praktiken tillämpa denna grundsats. Mannen i ledet, som besitter dylika egenskaper — duglighet, förtänksamhet och driftighet — kan visserligen hävda men i regel knappast styrka, att så är fallet. Och han har i regel icke tillgång till det ytterst betydelsefulla good will för en kreditansökan, som den, vilken hunnit ett stycke på väg, äger däri, att han är »kund» i en penninginrättning; han kommer vanligen såsom en okänd person med sin ansökan. Inom den organiserade sparrörelsen åter kan spararen hänvisa till den sparplan, han faktiskt förmått fullgöra, och han kommer icke såsom en okänd person till sin förening; under sitt fleråriga sparande måste han på flera sätt ha kommit i personlig kontakt med föreningen och kommer såsom en »känd kund». De sparmål, för vilka kredit får sökas, skola vara av social betydelse. Detta gäller icke enbart på grund av vad författningen därom uttryckligen stadgar, utan den föreslagna organisationen synes, såsom redan förut påvisats, till hela sin läggning vara ägnad att utgallra och sålla bort värdelöst kram ibland sparmålen och att bevara sådana mål, som på varaktigt sätt eftersträvas och som därtill ofta äro ekonomiskt produktiva. Ur samhällsekonomisk synpunkt torde förverkligandet av sådana mål vara gagneligt. Sparmålslåns maximum. Det första villkoret för erhållande av sparmålslån hos sparförening är enligt förslaget, att den lånesökande såsom medlem av föreningen — härvid må erinras, att det är sparförening en själv, icke sparbanken, som beslutar om sparmålslån till medlemmen — innehar sparplan och fullgjort densamma under minst fem år. I och för sig fästes härvid alltså ej avseende vid, när denna minst femåriga period av sparande infallit. Ehuruväl det normala torde vara, att tidpunkt för ansökan om sparmålslån infaller under eller omedelbart vid utgången av sparperioden, kan det dock tänkas fall, där sparandet väsentligen ägt rum på ett tidigare stadium och att avbrott sedan förekommit. Under ett sådant avbrott kan ju åtskilligt ha inträffat av betydelse för bedömande av sökandens sparförmåga och sparvilja och därmed hans sol vens. Med hänsyn härtill stadgas ytterligare en regel i förslaget, att spararen under de senast två förflutna åren i allt väsentligt fullgjort sparplan. Då sparförmågan och sparviljan i väsentlig mån äro utslagsgivande för bedömandet av sökandens kreditvärdighet, har det ansetts påkallat att sätta lånemaximum i relation till det enligt sparplan uppsparade beloppet. Er-

77 inras må, att s. k. extrainsättningar, som innestått minst två år, härvid få medräknas. Om det lämpliga relationstalet mellan sparbelopp och sparmålslån kunna delade meningar råda. De sakkunniga ha härvid för sin del utgått från principen lika mot lika och alltså såsom maximum för sparmålslånets belopp satt det hopsparade beloppet. En sparare, som hopsparat 1 350 kronor, skulle alltså högst kunna erhålla 1 350 kronor i sparmålslån, den som sparat 3 800 kronor skulle kunna få låna intill 3 800 kronor och så vidare. Den uppställda regeln synes enkel och till sin innebörd lättfattlig. Så till vida ligger det måhända också något rationellt i det föreslagna relationstalet, som man därvid förutsätter, att låntagaren vid förräntningen och amorteringen av sitt sparmålslån skall förmå ådagalägga lika stor sparvilja och sparförmåga som vid hopsparandet av det belopp, som utgjort måttet för sparmålslånets maximibelopp. Även om man bortser från alla de individuella fall, där man kanske lätt nog kan påvisa en tydligt ändrad faktisk sparförmåga vare sig till det bättre eller till det sämre och som givetvis böra beaktas, kan erfarenheten ju likvisst komma att visa, att relationstalet ifråga ej är väl avvägt. Sålunda kan det tänkas, att sparmålsrörelsen i allmänhet visar sig skickad att draga till sig speciellt sådant dugligt folk, att lån till högre belopp än den hopsparade summan ofta kunde utan alltför stora risker medgivas. Det kunde då förefalla, som om det över huvud taget ej vore påkallat att uppställa en dylik regel. Härvid märkes emellertid, att sparföreningarna i sin utlåning, låt vara indirekt men likväl faktiskt, arbeta med spararnas insättarmedel och sålunda icke böra få utsätta insättarna för otillbörliga risker. Nu äga föreningarna enligt förslaget vid sitt bedömande av säkerheterna formellt sett stor frihet, större exempelvis än sparbankerna, men det avkall, som enligt förslaget göres ifråga om säkerhetens formella beskaffenhet, skall uppvägas av den garanti, som ligger i att låntagarna städse måste vara föreningsmedlemmar, vilka ådagalagt viss sparförmåga. Regeln om en viss relation mellan sparat belopp och lånemaximum ger just det författningsenliga uttrycket för ifrågavarande garanti, avsedd att skydda föreningarnas medlemmar mot risker. Skulle regeln helt utgå, bortfölle denna garanti. Anmärkas må också, att en exakt fastställd regel, i den mån den innefattade en sådan garanti för insättarna, näppeligen kan och i allt fall ej bör ändras till sitt innehåll. Det kunde därför tänkas, att regeln upptoges i lagtexten men att man där lämnade själva relationssiffran öppen, så att denna i mån av vunnen erfarenhet kunde justeras uppåt eller nedåt. I sådant fall finge man väl tänka sig, att Kungl. Maj:t förbehölle sig att fastställa relationssiffran. I fråga om insättarbehållningarnas storlek angiver förslaget ej något maximum; i sådant hänseende gäller alltså allenast det maximum, som är fastställt för den sparbank, till vilken föreningen är ansluten. Såsom på annat ställe i detta betänkande visas, uppgår insättarmaximum i betydligt över hälften av sparbankerna till det högsta i lagen medgivna eller 30000 kronor,

78 och det är endast i undantagsfall, som insättarmaximum understiger här föreslagna maximum för sparmålslån eller 6 000 kronor. Det synes föga sannolikt, att så stora belopp i verkligheten skulle uppsamlas enligt sparplan. Sparrörelsens allmänna läggning hänvisar normalt icke till sparande av så stora mått. Det är emellertid icke uteslutet, att möjligheten att få sparmålslån skulle kunna locka den mera betydande sparkraften att anlita sparföreningsrörelsens anordningar, bland annat möjligheten till s. k. extrainsättningar. Det ligger emellertid i sakens natur, att man inom sparföreningsrörelsen icke bör samla så stora krediter som flera tiotusentals kronor på en enda hand. Det är för övrigt beträffande sådan kreditgivning, som ett reformbehov företrädesvis yppar sig; storkrediten bör prövas ur andra, allmänt finansiella synpunkter och hör hemma på annat håll. Om det sålunda enligt förslaget ej ansetts påkallat att uppställa något speciellt maximum för sparande enligt sparplan — speciellt för ålderdomsförsörjning kunna måhända ganska stora sparbelopp förekomma i praktiken — har det ansetts erforderligt att fastställa ett visst maximum för sparmålslån. De sakkunniga hava föreslagit, att detta maximum sättes till 6 000 kronor. En person, som sparat 9 500 kronor och sålunda enligt den i det föregående berörda lika-mot-lika-regeln skulle kunnat erhålla intill 9 500 kronor i sparmålslån, kan alltså, enligt nu berörda regel, i allt fall ej nå högre lånemaximum än 6 000 kronor. I allmänhet torde de lån inom sparföreningsrörelsen, som högst kunna ifrågakomma, avse att utgå mot säkerhet av inteckning, bland annat i fast egendom. Lån i detta sammanhang till så stort belopp som 6 000 kronor torde i regel väl täcka behovet. Erinras må nämligen, att beviljandet av ett så stort lån förutsätter, att låntagaren själv hopsparat 6 000 kronor, varför han i detta sammanhang kan förfoga över ett belopp av sammanlagt 12 000 kronor. Visserligen torde egnahemsfastigheter ofta" motsvara högre värdebelopp, men meningen är givetvis icke i detta sammanhang att lösa hela kreditproblemet och att sålunda bereda sådana krediter, som redan nu mot säkerhet av första inteckning kunna erhållas på tämligen enkelt sätt, exempelvis ur statens egnahemslånefond eller i sparbank. Det finnes ingen anledning för låntagaren att avstå från sådana möjligheter. Samarbete mellan sparförening och sparbank vid långivning. Särskilt må härvid pekas på det viktiga förhållandet, att en sparförening alltid skall vara ansluten till viss sparbank och i sin låneverksamhet samarbeta med denna. Det torde särskilt vid egnahems- och annan fastighetsbelåning ofta vara naturligt och lämpligt, att sparbanken och föreningen i samarbete bereda den förra primär- och den senare sekundärkredit. Vid ett sådant samarbete kan man också lämpligen hava samma värderingsmän, samma kontrollanordningar, i ett sammanhang bereda låntagaren eventuell hjälp beträffande lagfart, byggnadsritningar, inteckningars uttagande o. s. v., allt anordningar, som, vidtagna på rationellt sätt och i ett sammanhang, torde vara ägnade

79 både att nedbringa kostnaderna för låntagarna och att — genom alla de stora ekonomiska fördelar, som indirekt stå att vinna genom en på förhand välordnad finansieringsplan — bidraga till att öka säkerhetens värde. Framhållas må den fördelen för en sparbank av ett dylikt samarbete, att den [ därvid i sin egen utlåning får ett urval av låntagare, om vilka sparbanken vet, att de genom sparande ådagalagt ett visst mått av personlig duglighet. i Och även om sparbanken redan genom innehavet av första inteckning därvid åtnjuter en i och för sig sannolikt betryggande säkerhet för sitt primärlån, lärer dock för sparbankens vidkommande den omständigheten, att egnahemmet jämväl vad rör sekundärkredit och övrigt, av låntagaren tillskjutet eget kapital är rationellt finansierat, vara ägnat att än ytterligare stärka denna primära säkerhet. Ur låntagarens synpunkt ernås också den fördelen av dylikt samarbete, att primär- och sekundärlån — låt vara att de rättsligt sett äro uppdelade och det förra ligger hos sparbanken och det senare hos sparföreningen — likväl vad angår anordningarna ej blott vid lånens upptagande utan jämväl vad angår tid och plats för räntors inbetalande o. s. v. i praktiken komma att kunna skötas såsom ett enda, enhetligt lån. Man undgår sålunda de ofta påtalade olägenheterna för egnahemsbyggare att behöva anlita krediter, uppdelade på många händer, och man slipper ifrån växelkrediter, vilka — enligt vad varje egnahemsbyggare torde kunna betyga — i dessa I sammanhang äro av ondo, ett egnahemsbyggarens sannskyldiga plågoris. Till belysande av tanken angivas här nedan ett par konstruerade exempel på finansiering av egnahem under samverkan mellan sparbank och sparförening. Stående primärlån inom 50 % i X-inge sparbank Sekundärlån inom 75 %, 15 års amortering i X-inge sparförening Egen sparbehållning Summa

Exempel I. kr.

Exempel II. kr.

12 000

7 000

6000 6 000 24 000

3 500 3 500 14 000

Säkerhet för spar ni ål slån. Såsom framgår av det ovan anförda, tänkas sparmålslånen i dessa båda exempel utgå såsom sekundärlån, nämligen mot säkerhet av inteckning mellan 50 och 75 % av fastighetsvärdet. Man överskrider här alltså den belåningsgräns, som sparbankerna uppställa såsom maximum vid fastighetsbelåning. Den tillämpade högre belåningsgränsen (75 %) är emellertid ej något i lagförslaget uppställt, för sparföreningar gällande högre maximum; något sådant maximum angives över huvud tagit icke i lagförslaget. Ej heller ifråga om annan utlåning, där inteckningssäkerhet ej kan ifrågakomma, angivas några formella förbehåll beträffande säkerheten. Författningsförslaget angiver endast, att säkerheten skall vara betryggande. Detta innebär i sin tur ingalunda, att man skall betrakta låntagarens här ofta berörda, genom sparförmåga och sparvilja ådagalagda duglighet såsom

80 en i och för sig tillräckligt betryggande säkerhet för långivningen utan allenast, att denna viktiga faktor skall tagas i vederbörligt beaktande vid prövningen av låneansökningarna och därvid få komma till sin fulla rätt. Givet är, att säkerhet därutöver påkallas. Men denna bör — med hänsyn till förutsättningen, att låntagaren själv är solvent — kunna prövas ganska fritt. Såväl inteckning som borgen torde härvid komma i betraktande. Vad angår inteckningssäkerhet torde det ligga i sakens natur, att föreningsmedlemmarna vanligen med sparmålslån komma att söka fylla det eljest svårt tillgodosedda behovet av sekundärkredit, där inteckningen måhända förstärkes med personlig borgen. Vad borgen angår, må framhållas, att den lånesökande givetvis kan åberopa sin fullgjorda sparplan ej blott mot föreningen utan jämväl mot de personer, vilkas borgen han söker. Det torde i regel icke erbjuda oöverstigliga svårigheter för en person, som kan åberopa sådant sparande, att förmå andra personer att gå i borgen för ett sparmålslån, som avser förverkligandet av ett förnuftigt ändamål. Dödsfallsrisken. När man, så som här skett, vid långivningen lägger sådan vikt vid den personliga dugligheten hos låntagaren, märkes en händelse, som alltid kan tillintetgöra den personliga dugligheten, den må vara aldrig så stor, nämligen låntagarens frånfälle. Dödsfallsrisken är en specifik risk i kreditsystemet och riktar sig mot en så bärande princip i detsamma, att den ansetts böra föranleda särskilda åtgärder. Förslaget upptager därför särskilda anordningar av innebörd, att sparmålslån, i händelse av låntagarens frånfälle, omedelbart löses av staten. Sådan inlösen sker oberoende av stärbhusets ekonomiska villkor — alltså även där dessa äro fullt goda — säkerhetens beskaffenhet och borgensmännens betalningsförmåga. Ej ens någon prövning i sådant hänseende skall enligt förslaget ifrågakomma. Om staten — utan ersättning — täckte ifrågavarande dödsfallsrisk, innebure detta en gåva till sparföreningsrörelsen och därmed till dess medlemmar. Även om sparföreningsrörelsen får anses i och för sig samhällsgagnelig, föreligga enligt de sakkunnigas mening icke tillräckliga skäl för, att det allmänna skulle påtaga sig bördan av att bereda rörelsen en sådan ekonomisk förmån. Tvärtom lärer man kunna utgå från, att rörelsen kommer att rekryteras företrädesvis bland sådana, som visserligen befinna sig i relativt blygsamma förmögenhetsvillkor men som ingalunda kunna anses vara i behov av understöd från det allmännas sida. Med hänsyn härtill har i förslaget träffats den anordningen, att varje låntagare, som erhåller sparmålslån, skall till föreningen och denna i sin tur till sparföreningsrörelsens centralkassa inbetala viss årlig procent av oguldet sparmålslån, vilken är avsedd att täcka dödsfallsrisken. Kvoten har beräknats i statistisk väg med stöd av förefintliga dödlighetstabeller — dessa beräkningar beröras i annat sammanhang närmare i betänkandet — och ut ifrån nu givna förutsättningar befunnits motsvara icke fullt en halv procent per år av oguldet lånebelopp.

81 Ehuru man sålunda fotat beräkningarna på det ur tillförlitlighetssynpunkt bästa möjliga material, som för närvarande finnes att tillgå, är det icke uteslutet, att erfarenheten kan komma att föranleda vissa jämkningar i beräkningarna. Sålunda har som bekant de allmänna dödlighetstalen sjunkit ganska avsevärt under en längre tid och kunna fortfarande ändra sig. Vidare låter det sig ej på förhand bedöma, om dödlighetstalen för sparrörelsens vidkommande — exempelvis genom ett naturligt fördelaktigt urval — kunna komma att uppvisa några avvikelser, närmast i gynnsam riktning, från de allmänna dödlighetstalen. Om så skulle visa sig vara fallet, borde en jämkning nedåt av ifrågavarande procent medgivas, under hänsynstagande givetvis till att förhållandena ej bero på tillfälligheter under ett visst enstaka år utan visa sig vara av mera varaktig natur. I allt fall är det de sakkunnigas mening, att avgiften ifråga avväges så, att den så nära som möjligt anpassar sig efter den faktiska dödlighetsrisken och ej i det långa loppet vare sig tillskyndar staten utgifter eller föranleder inkomst för statsverket. Med hänsyn till det nu anförda har kvottalet ej till siffran angivits i förslaget, utan ankommer det enligt detsamma på Kungl. Maj:t att låta beräkna och att fastställa siffran. I ifrågavarande kvot skall jämväl ingå visst bidrag till centralkassans förvaltningskostnader. Dessa ha de sakkunniga uppskattat till förslagsvis O-2 o % av utelöpande sparmålslån. Om siffran ifråga sålunda ej kan eller bör angivas i lagtexten utan fastställas i administrativ väg, har det dock ansetts tillrådligt att i lagtexten inrycka en siffra, angivande maximum, till vilken densamma må sättas. Denna siffra har satts till 0"7 5 % av oguldet lån. Nämnas må, att då sparmålslån högst kan utgå med 6 000 kronor, det högsta belopp, till vilket ifrågavarande avgift kunde tänkas uppgå, alltså vore 45 kronor. Syftet med här berörda anordning har närmast varit att skydda sparföreningarna mot den speciella risk för bristande betalningsförmåga, som föreligger vid låntagarens frånfälle. Anordningen har framför allt motiverats av den starka tonvikt, som lagts vid låntagarens personliga egenskaper såsom en verklig säkerhetsfaktor, vilken bort tillvaratagas och utnyttjas men som ju försvinner vid hans bortgång. Men anordningen torde även ur låntagarens synpunkt få anses värdefull, låt vara att han själv bestrider de med densamma förbundna kostnaderna. I och med att sparmålslånet ej kan komma att belasta hans efterlevande, äventyras icke frukterna av hans målsparande därigenom, att de efterlevande skulle vara urståndsatta att infria hans sparmålslån. Tvärtom blir inlösningen av sparmålslånet på här angivet sätt en ytterligare frukt för hans efterlevande av hans målsparande. Innebörden härav förtjänar belysas av ett exempel. En målsparare har samlat 4 000 kronor och erhållit ett sparmålslån till samma belopp och insatt dessa medel om tillhopa 8 000 kronor i ett jordbruksegnahem värt 16 000 kronor; i sparbanken har han vidare erhållit ett lån mot första inteckning på 8 000 kronor. Sedan 1 000 kronor av sparmålslånet amorterats, avlider mannen genom olycksfall. Änkan, som säkert skulle haft svårt att 2056 35

82 reda upp detta egnahem, om det belastats av dels sparbankslånet på 8 000 kronor och dels återstoden av sparmålslånet, d. v. s. 3 000 kronor, får nu detta senare i regelrätt ordning avskrivet. När därmed egnahemsfastigheten, taxerad till 16 000 kronor, belastas av allenast ett primärlån om 8 000 kronor, lärer hon, om hon ej själv mäktar sköta jordbruket, dock med en så förhållandevis ringa skuldbelastning bli i tillfälle till lugn avvaktan, till dess hon finner en köpare, beredd att betala det överskjutande obelånade värdet, varvid hon sålunda får ut ett kapital om 8 000 kronor. Därmed räddas mannens eget sparkapital om 4 000 kronor, hans amortering om 1 000 kronor samt slutligen kapitalvärdet om 3 000 kronor av det avskrivna lånet, även detta i själva verket en frukt av mannens sparverksamhet. Om åter fastigheten hade belastats av såväl sparbankslånet om 8 000 kronor som sparmålslånet om 3 000 kronor, skulle — enligt vad mångfaldiga exempel ur livet torde bekräfta — det ställt sig vanskligt för henne att kunna rädda någon mera väsentlig del ens av de 5 000 kronor, som mannen faktiskt satt in i fastigheten. Det torde vara överflödigt att här närmare orda om de förluster, som de efterlevande ofta lida, när de vid familjeförsörjarens bortgång se sig nödsakade att mer eller mindre hastigt och tvångsvis realisera stärbhusets tillgångar. Tvångsmomentet vid försäljningen är genom inlösningen av sparmålslånet i själva verket avlägsnat. De sakkunniga förmena, att den ifrågasatta anordningen i praktiken kan få stor betydelse för stärkandet av familjens ekonomiska trygghet och för familjefaderns och familjemedlemmarnas känsla av sådan trygghet. Så som ingen annan anordning i förslaget syftar den till familjens ekonomiska välfärd och så som ingen annan torde den därmed också framstå såsom ett genom hjälp till självhjälp ernått stöd för bildandet av familj. Anordningen löser även en annan fråga, som är av stor praktisk betydelse. Om sparlånerörelsen starkt understryker låntagarens personliga duglighet, ligger det i sakens natur, att ett lån t. ex. mot säkerhet av en relativt högt belägen inteckning ej kan övertagas av en annan ägare, som ej ådagalagt liknande duglighet. Sparföreningen äger icke rätt att över huvud taget lämna lån åt andra än föreningsmedlemmar, och en utomstående person kan följaktligen ej heller övertaga en föreningsmedlems lån. Om en fastighet, som belånats i sparförening, försäljes, så är lånet därmed förfallet till betalning, för så vitt nämligen icke köparen också råkar vara medlem i föreningen och såsom sådan kan få övertaga lånet såsom sitt eget. Vid låntagarens dödsfall skulle alltså städse föreligga den speciella svårigheten, att sparmålslånet vore till betalning förfallet. I och med att lånet nu i stället på angivet sätt infrias av staten, löses helt och hållet den stora praktiska svårighet, som eljest vid dödsfall skulle uppstå på grund av förbudet för sparförening att lämna krediter åt utomstående. Nämnas må, att anordningen även skänker en viss trygghet åt eventuella borgensmän; dessa friskrivas ju från all betalningsskyldighet i händelse av låntagarens död. Den avgift för sparmålslån, som är betingad av här berörda anordning

83 beträffande sådant låns gäldande vid dödsfall, utgör en viss genomsnittlig riskpremie och dess storlek fastställes på grundval av en generell medel| talsberäkning. Anordningen är vidare, om också ej ofrånkomlig, dock av ; väsentlig betydelse för hela långivningen, sådan förslaget åsyftar att den i skall vara. Härav följer, att man ej kan överlåta åt den enskilde låntagaren l att valfritt betala denna avgift och att därmed för föreningens och egen del ; vinna de åsyftade fördelarna ur trygghetssynpunkt eller ock att söka täcka risken vid dödsfall i annan ordning. Anordningen är sålunda enligt förslaget obligatorisk för alla sparmålslåntagare. Nämnas må, att avgiften enligt de sakkunnigas mening icke bör eller ens kan fastställas till växlande procenttal för olika föreningar utan bör utgå med en för dem alla lika och gemensam rikskvot. Invaliditetsrisken? Vid förslagets utarbetande har tagits under övervägande, huruvida vid sparmålslångivningen även en annan risk än dödsfallsrisken' kunde täckas i enahanda ordning som denna, nämligen invaliditetsrisken. Ehuruväl jämväl denna risk är av specifik natur och i ogynnsamma fall kan åsamka en sparförening förluster, hava de sakkunniga dock av flera vägande skäl nödgats avstå från att utvidga sitt förslag i här berörda riktning. ^ Till en början har sålunda verkställda kalkyler givit vid handen, att en sådan utvidgning skulle behöva föranleda en ganska väsentlig höjning av riskprocenten. Vidare skulle det vålla avsevärda praktiska svårigheter att genomföra en sådan anordning så, att den på rättvist och riktigt sätt anpassades efter graden av invaliditet. Man kunde knappast tänka sig, att sparmålslånet endast skulle lösas vid full (100 %) invaliditet i olycksfallsförsäkringslagens mening, men att ingen hjälp alls skulle beredas vid partiell sådan, exempelvis vid 75 % invaliditet. Att åter genomföra en partiell låneinlösen, motsvarande graden av invaliditet, skulle föranleda betydande praktiska svårigheter och i allt fall icke leda till den obetingade trygghet, som en fullständig inlösen — vid dödsfall — åsyftar att bereda låntagare och långivare. Sparmålslån ej åt sjuka och åldringar. I samband med frågan om sparmålslåns gäldande vid dödsfall må beröras ett par andra föreslagna bestämmelser om sparmålslångivningen, vilka förestavats till dels av sådant gäldande och till dels av andra överväganden. Att börja med märkes sålunda, att till följd av bestämmelserna om att sparmålslån vid låntagarens frånfälle gäldas av staten självfallet påkallas bestämmelser rörande lånesökandes hälsotillstånd, till tryggande av att lån icke obehörigen beredes person, där dödsrisken på grund av sökandens ohälsa är påtaglig. Uppenbart är sålunda, att sparförening vid prövning av ansökan om sparmålslån måste göra sig underrättad om den sökandes hälsotillstånd. Närmast till hands låge måhända att tänka sig, att den lånesökande skulle förete läkarintyg rörande sitt hälsotillstånd. Förslaget uppställer emellertid

ej ett sådant krav, som — även bortsett från den därav föranledda mer- ! kostnaden — i det stora flertalet fall skulle förefalla onödigt strängt. Det har ansetts tillfyllest, att sökanden själv skriftligen förklarar, att han, så vitt honom känt är, icke lider av allvarlig ohälsa och att denna hans utsago vitsordas av två trovärdiga personer. Givet är, att därvid vanligt förekommande smärre krämpor, som knappast kunna påverka betalningsförmågan, ej behöva redovisas. Jämväl må nämnas, att könssjukdomar, även där de till äventyrs kunna befaras påverka livslängden, ej behöva redovisas, detta med hänsyn till den diskretion, som därvid är att iakttaga. De sakkunniga hava ej funnit det påkallat att i lagförslaget inrycka positiva stadganden i sådant hänseende utan ha inskränkt sig till att beröra frågan i denna motivering; den bör dock iakttagas vid fastställande av lämpligt formulär i ämnet för lånesökande. Givet är, att den sökande — både sig själv och vittnena ovetande — kan lida av en smygande sjukdom, som inom kort ändar hans liv. I sådant fall gäldar staten genom centralkassan lika fullt lånet, sedan dödsattest förebringats av föreningen. Har den sökande och vittnena icke handlat i god tro vid avgivande av förklaringen om hälsotillståndet men föreningen i sin tur i god tro beviljat lånet, bereder centralkassan även här föreningen gottgörelse i enahanda ordning vid låntagarens frånfälle, men äger centralkassan i sådant fall låta söka det utbetalade beloppet åter ur låntagarens stärbhus eller hos hans eventuella borgensmän. Tydligt är, att de, som mot bättre vetande vitsordat falska uppgifter, kunna ådraga sig ansvar. Endast i de fall, där försumlighet från föreningens egen sida kan påvisas i fråga om prövningen, kan centralkassan undandraga sig dylik betalningsskyldighet. Om en person sålunda avlider, exempelvis av kräfta eller tuberkulos, och det visas, att ledningen av föreningen ägt eller uppenbart bort äga kännedom om sjukdomen och dess allvarliga karaktär men underlåtit att taga hänsyn till densamma vid behandlingen av låneansökningen, är det naturligt, att staten ej kan friskriva föreningen från de ekonomiska följderna av sådan försumlighet. Om läkarintyg såsom regel icke erfordras, kan givetvis förekomma fall, där föreningen lämpligen kan och bör infordra sådant. Där sålunda exempelvis en person, som uppgivit sig ej lida av ohälsa, föreningen veterligt nyligen vårdats å sanatorium för tuberkulos, kan det finnas fullgod anledning för föreningen att låta läkare uttala sig om sökandens hälsotillstånd. Om så icke skett och låntagaren inom kort avlider i lungtuberkulos, lärer föreningen svårligen kunna värja sig för anmärkningen, att i otillbörlig grad ha visat sig godtrogen mot sökandens egna uppgifter. Det föreliggande spörsmålet är onekligen av grannlaga natur och förekommande fall torde understundom på ett ganska ömtåligt sätt kunna tangera området för det kriminella. Enligt de sakkunnigas mening böra emellertid farhågor i sådant hänseende, även om sådana fall givetvis i sig själva vore beklagliga, icke överdrivas och framför allt icke föranleda, att

85 den ifrågasatta inlösen vid dödsfall av sparmålslån genom statens försorg slopas och ej heller att anordningen så kringgärdas med bestämmelser till förebyggande av missbruk, att densamma mera blir ägnad att föranleda misstämning än att skänka trygghet och ingiva tillförsikt. Redan ur här berörda synpunkt — sättet för sparlånens inlösen vid dödsfall — har man även att taga i betraktande, förutom låntagarens hälsoi tillstånd, jämväl hans ålder. Dödsfallsrisken stiger ju i det stora hela i mån av stigande ålder för att till slut närma sig gränsen av visshet. Och i samma mån stiger också risken för att lånet vid låntagarens frånfälle skulle påkalla inlösen genom staten. En regel härutinnan är uppenbarligen ofrånkomlig. En sådan påkallas även ur andra synpunkter. De sakkunniga hava utgått ifrån att sparmålslåntagare, i vad avbetalningarna» fullgörande beträffar, får använda sig av de uppbördsanordningar m. m., som gälla vid insättningar enligt sparplan. En sådan anordning vore tillika ett trygghetsmoment i långivningen; man blickar tillbaka på den tidigare, fullgjorda sparplanen och har att med ledning av denna och andra omständigheter, närmast lånesökandens aktuella och beräknade framtida inkomstförhållanden, pröva, huruvida skäl finnas antaga, att han fortsättningsvis skall förmå fullgöra ett sparande för sparmålslånets infriande. Just i det kontinuerliga inbetalandet ligger också en långt större trygghet än i större avbetalningar inom längre, exempelvis halvårslånga, mellanrum. Den på eget arbete grundade förvärvsförmågan börjar normalt dala vid mera framskriden ålder, och i den mån så sker kan en tidigare sparförmåga icke längre bliva vägledande för bedömande av den aktuella och framtida. Den åldersgräns, vid vilken denna tillbakagång börjar göra sig märkbar, växlar helt naturligt individuellt ganska väsentligt, men åtminstone bland de kroppsarbetande klasserna torde den i allmänhet göra sig gällande ungefär i medio av femtioårsåldern, inom vissa yrkesgrupper till och med något tidigare. Det synes icke riktigt, att man förlägger bördorna av sparmålslåns gäldande till den period av livet, då tillbakagången i förvärvsförmågan redan börjat. Härtill komma de överväganden, som ovan berörts i samband med spörsmålet om sättet för sparmålslåns infriande vid dödsfall. De sakkunniga ha föreslagit åldersgränsen 55 år. Sparmålslån skall alltså enligt förslaget gäldas på sådant sätt, att länet är slutamorterat, när låntagaren fyller 55 år. Vid vilken ålder lånesökanden senast kan erhålla lån blir alltså beroende ej blott av hans ålder utan även av länetiden och förutsättningarna för amorteringsplanens fullgörande. Enligt förslaget mä lån mot inteckning meddelas på högst 15 år och lån mot borgen på högst 10 år. Ett inteckningslån kan ej erhållas på 15-årig amorteringstid, sedan lånesökanden fyllt 40 år. Om han fyllt exempelvis 45 år, får amorteringstiden ej i något fall sättas längre än till 10 år Visar det sig då, att hans sannolika sparförmåga ej medgiver lånets gäldande inom så kort tid som 10 år, får beloppet avkortas i motsvarande grad.

86 Intet hindrar å andra sidan, att en lånesökande, som fyllt exempelvis 52 år, erhåller ett sparmålslån, som han av allt att döma mycket väl bör förmå gälda enligt en så kort plan som en treårig. Då räntan för sparmålslån. som indirekt också alltid är ett sparbankslån, icke enligt gällande sparbankslag kan med bindande verkan fastställas för längre tid framåt än 6 månader, låter sig en plan för förräntning och amortering av ett sparmålslån icke exakt beräkna. Den bör sålunda tilltagas så, att den beräknas väl förslå för sitt ändamål. Där det sedan visar sig, att planen skulle förete överskott, möter intet hinder, att slutlikvid sker i förväg och sparandet därmed avbrytes. Om sparandet åter fullföljes och överskott förefinnes, när slutlikviden ägt rum, tillfaller detta överskott givetvis den sparande. Nämnas må, att en sparare är oförhindrad att upptaga flera sparmålslån efter varandra. Han kan enligt förslaget även fullfölja flera med varandra jämnlöpande sparplaner och pä en gång häfta för flera olika sparmålslån. Därvid skall dock iakttagas, att han icke på en gång får häfta i skuld till en förening för sparmålslån till större sammanlagt belopp än 6 000 kronor.

Sparmålslån vid bostadskooperation. Bland de uppräknade sparmål, vilka enligt förslaget ej ens kunna avvisas av en sparförening, upptages förvärv av egen bostad, och i praktiken torde detta sparmål komma att intaga en framskjuten plats. Under rubriken ifråga har åsyftats inrymmas förvärv såväl av eget hem, d. v. s. bostadsfastighet, normalt avsedd för eget bruk, som lägenhet i kooperativ b ostadsfastighet, upplåten mot bostadsrätt eller i annan ordning. Avsiktligt har man velat upptaga en gemensam rubrik för bada dessa former för ett mera stadigvarande nyttjande, detta till förebyggande av att sparmålet skulle behöva ändras, därest önskningar eller behov under löpande sparperiod skulle ändra sig i fråga om dessa varandra så närbesläktade ändamål. Om målen sakligt äro närbesläktade, råder däremot en stor skillnad dem emellan i kreditavseende. När det gäller att med tillhjälp av egna sparmedel och sparmålslån förverkliga en egnahemsplan ställer sig denna fråga principiellt enkel. Låntagaren kan såsom säkerhet för sitt personliga sparmålslån lämna inteckning i sin egen fastighet; närmast har man tänkt sig sådana inteckningar, vilka i kombination med allt, som ligger i en fullgjord sparplan, kunna anses tillräckligt betryggande men som — utan sambandet med en sparplan och vad därtill hör — sannolikt icke kunde lätt belånas på den öppna marknaden. Inom bostadskooperationen kan spararen icke förebringa en mot hans individuella lägenhet svarande realsäkerhet. Visserligen föreligger även inom bostadskooperationen i regel ett faktiskt lånebehov, som helt motsvarar egnahemsbyggarens ovan berörda behov av sparmålslån, men det är icke de enskilda medlemmarna, som ha att täcka detta lånebehov mot säkerhet av inteckningar i sina respektive lägenheter — lägenhet kan som bekant ej intecknas — utan det är den kooperativa sammanslutningen såsom sådan, vilken har att söka kollektivt tillgodose lånebehovet mot säkerhet av inteckning i hela fastigheten.

87 Men sparmålslän äro knutna till viss person och i hög grad baserade pä hans individuella egenskaper. Förslaget känner ej och kan närmare besett icke medgiva kollektiva sparmålslån. När emellertid ett specifikt länebehov i regel gör sig gällande inom bostadskooperationen, kan man ej åtnöjas med ett så negativt resultat, som att de lånemöjligheter, förslaget avser att öppna, icke lämpligen skulle kunna utnyttjas för att fylla detta behov; sparföreningsrörelsens kreditgivning skulle därmed framstå såsom praktiskt oanvändbar för bostadskooperativa ändamål. Flera anordningar hava övervägts för att bringa frågan till en nöjaktig lösning. Till en början har man haft uppmärksamheten riktad på de fall, där samtliga medlemmar i en kooperativ bostadsförening tillika såsom medlemmar i en sparförening fullgjort sparplaner och sedan mot växlande säkerheter erhållit sparmålslån, som — jämte deras egna sparade medel — möjliggjort egna insatser i bostadsföreningen till sädana belopp, exempelvis 30 % av fastighetsvärdet, att föreningens övriga kapitalbehov utan särskilda anordningar kunnat fyllas genom lån på öppna marknaden. Även om man kan antaga, att de, som hysa positivt intresse för bostadskooperationen, också skola visa intresse för sparföreningsrörelsen, är det emellertid föga sannolikt, att man i praktiken skulle finna en sådan överenssstämmele härutinnan, att samtliga medlemmar av bostadsföreningen också varit medlemmar i en eller flera sparföreningar. Alltid skulle möjligheten till erhållande av sparmålslån klicka för någon eller några av bostadsföreningens medlemmar. Att för deras vidkommande — med klart avsteg från de allmänna reglerna för sparmälslån — öppna speciella lånemöjligheter inom sparföreningarna vore ej följdriktigt eller lämpligt. Vidare vore saken icke hjälpt ens därmed, att man medgäve sådana undantagsbestämmelser i fråga om en minoritet inom en bostadsförening, vilken eljest saknat majoritetens möjligheter att med tillhjälp av erhållna sparmålslån göra stora insatser i bostadsföretaget. Varför skall icke en minoritet av målsparare, kanske blott en enda person, såsom medlemmar av en kooperativ bostadsförening där kunna utnyttja sina länemöjligheter i sparföreningen. De sakkunniga hava tänkt sig, att frågan skall kunna — för sparföreningsrörelsens vidkommande — lösas genom anlitande av det förfarande, som betecknas såsom andelshypotek. Anordningen torde lättast belysas med följande exempel på en kooperativ fastighets finansiering; bostadsföreningen antages ha 20 medlemmar. Ett likartat exempel på finansieringen av ett egethem lämnas därjämte. Lånegräns på inteckningsskalan Primärlån på öppna marknaden Sekundärlån på öppna marknaden Ytterligare lån Eget insatt kapital Hela fastighetsvärdet 1 2

Sparmålslån. Sparkapital i sparförening.

Eget hem

Kooperativt bostadsföretag

%

Kronor

Kronor

50 75 87-5 100

5 000 2 500 *1250 2 1250

100 000 50 000 25 000 25 000

10 000

88 Bada exemplen äro i sä måtto uppgjorda under likartade förutsättningar^ som att fastigheterna pä öppna marknaden kunna belånas med primär- och sekundär kredit intill tre fjärdedelar av värdet — att denna beläningsgräns, ehuru ej omöjlig i praktiken, ofta icke näs, lämnas här åsido — samt att egnahemsbyggaren respektive medlemmarna av det kooperativa bostadsföretaget dels såsom eget kapital skola tillskjuta en åttondedel av respektive fastighetsvärden och dels i annan läneväg än pä öppna marknaden ytterligare anskaffa likaledes en åttondedel. Sin egen insats (1 250 kronor) tankes egnahemsbyggaren ha hopsparat i en sparförening och på grund därav ha möjlighet att genom ett sparmålslån till samma belopp åstadkomma ytterligare en åttondedel eller tillhopa 2 500 kronor (tillhopa 25 % av fastighetsvärdet). Envar av den kooperativa föreningens tjugo medlemmar har att åstadkomma likaledes 1 250 kronor såsom egen insats (tillhopa 25 000 kronor) varjämte föreningen har att i annan låneväg än den, som här angivits med »öppna marknaden», anskaffa ett lån till samma belopp, 25 000 kronor, motsvarande 1 250 kronor per medlem. De egna insatserna förutsättas föreningsmedlemmarna kunna själva åstadkomma till dels genom verkställt sparande enligt sparplan och till dels i annan ordning. Målspararna erhålla tillika sparmålslån till belopp, som motsvara deras sparbelopp (1 250 kronor per medlem) och få som säkerhet härför, var för sig, pantförskrivna andelar till motsvarande belopp i bostadsföreningens inteckning mellan 75 och 877 2 % av fastighetsvärdet — måhända, liksom även egnahemsbyggarens motsvarande inteckning, förstärkt med borgen. I samma mån föreningsmedlemmarna med sålunda erhållna sparmålslån förmå att försträcka föreningen lån, minskas föreningens behov av sådan kredit, varom fråga är. Om alltså detta kreditbehov tillhopa utgör 25 000 kronor och en föreningsmedlem i egenskap av målsparare erhållit ett sparmålslån till 1250 kronor och kan försträcka bostadsföreningen detta belopp, har denna att ytterligare anskaffa 23 750 kronor; befinna sig åter exempelvis 10 av bostadsföreningens medlemmar i samma läge att kunna försträcka föreningen sina sparmälslån om tillhopa 12 500 kronor, har föreningen att anskaffa allenast 12 500 kronor. I vilketdera fallet pantförskriver bostadsföreningen för sitt lan hela inteckningen om 25 000 kronor samt medgiver, att envar föreningsmedlem, som tillskjutit sitt sparmålslån, skall för detta sitt lån njuta samma förmånsrätt i den gemensamma inteckningen, som den långivare, vilken försträckt bostadsföreningen det återstående beloppet. Denna andel i hypoteket pantförskriver målspararen i sin tur till sparföreningen såsom säkerhet för sitt sparmålslån. Med en dylik anordning synes man kunna lösa frågan att å ena sidan bevara sparmålslånens i förslaget starkt hävdade individuella karaktär och ä andra sidan möjliggöra, att sådana lån — till fördel för de målsparare, som själva så önska — användas för den upplåning av kollektiv art, d. v. s. mot säkerhet av inteckning i den gemensamma fastigheten, vilken på grund av inteckningsväsendets natur är ofrånkomlig inom bostadskooperationen.

89 Ur bostadskooperationens synpunkt må framhållas, att anskaffandet av sådana krediter, varom fråga är, icke saknar sina besvärligheter, varför den lättnad härutinnan, som pä angivet sätt kunde beredas, anses ägnad väcka tillfredsställelse på bostadskooperativt håll. Givetvis kan målsparandet anses vara till gagn för bostadskooperativa strävanden i samma mån som målsparande kan underlätta uppsamlandet jämväl av sådant eget kapital, som städse i erfordras. Den här berörda anordningen är av praktisk natur — även andra för ändamålet lämpliga sädana kunna måhända utfinnas — och är icke av beskaffenhet att föranleda särskilda vare sig undantags- eller andra regler i den föreslagna lagtexten. Att spörsmålet det oaktat så pass utförligt, som här skett, avhandlats i denna motivering, beror därpå, att förvärvet av egen bostad lärer komma att intaga en framskjuten plats inom sparföreningsrörelsen — frågan har ju utgjort ett huvudled i de sakkunnigas uppdrag — och att bostadskooperationen anvisar den ena av de två huvudvägarna mot detta mål; egnahemsrörelsen anvisar den andra. De sakkunniga hava därför ej ansett sig kunna underlåta att söka påvisa, att bostadskooperationen och den föreslagna sparföreningsrörelsen icke behöva framstå såsom tvenne paralleller med knappast förenliga samhälleliga strävanden utan tvärtom kunna erhålla starka anknytningspunkter i gemensamma intressen och strävanden, där bostadskooperationens målsmän och klientel verkligen ha möjligheter att finna stöd och hjälp i en livaktig sparföreningsrörelse liksom ock vice versa.

Hjälplån. Om sparplan avser fullföljandet av ett pä förhand uppställt mäl och sparmålslån kan erhållas allenast för förverkligandet av detta mål, i den mån kredit därvid över huvud taget erfordras utöver det hopsparade egna kapitalet, så kan det icke fördöljas, att en sparare kan råka i en belägenhet, dä ett behov av att tillfälligtvis kunna, helt eller delvis, taga i anspråk samlade tillgångar gör sig gällande med sådan styrka, att krav i sådan riktning ej rimligen låta sig avvisa. Om en målsparare samlat exempelvis 1300 kronor för att åt sig och sin familj framdeles uppföra ett eget hem och hustrun insjuknar och allenast genom en operation kan räddas till livet, bör mannen självfallet i en sådan livssak kunna på regelrätt och i lagen förutsatt sätt förfoga över erforderliga medel ur sitt eljest för egnahemsändamål avsedda, spärrade konto. Det vore icke tilltalande, om han i ett sådant fall skulle behöva exempelvis hänvända sig till privatpersoner för att belåna sitt tillgodohavande. Förslaget öppnar därför möjlighet till att i trängande fall hos föreningen mot säkerhet av sparbanksboken erhålla tillfällig försträckning, s. k. hjälplån. Sådant lån kan meddelas högst till det sparade beloppets nuvärde. I en-

90 lighet härmed behöver vid hjälplån ytterligare säkerhet i form av borgen eller dylikt ej ifrågakomma. Hjälplån är att anse såsom en nödfallsutväg i verkligt trängande fall och bör avvecklas, så snart ske kan, för så vitt en avveckling över huvud taget är möjlig. Att märka är, att hjälplånet icke berör sparplanen, i vad rör vare sig sparperioder, sparbelopp eller sparmål. Det naturliga torde emellertid vara, att en person, som för ett tillfälligt trängande behov upptagit ett hjälplån, i första hand söker avveckla detta och att han under denna period av avveckling, om så erfordras, begagnar sig av möjligheten att få anstånd med insättningar enligt sparplanen. Det kan befaras, att föreningarna kunde visa sig benägna att tolka lagstiftningens bestämmelser angående hjälplån allför liberalt och att man på så sätt skulle öppna en väg att kringgå en av förslagets bärande tankar, nämligen att spartillgångarna skola vara spärrade och därmed oåtkomliga för spararen under löpande spartid. Frågan om hjälplån bör även ses ur en annan synpunkt, nämligen ur synpunkten av sparbankernas likviditet. Sant är visserligen, att sparbanksinsättare ofta visa stor återhållsamhet, då det gäller att taga i anspråk sparade tillgångar, men det kan befaras, att just hjälplånets tillfälliga natur och karaktär av försträckning skulle försvaga eljest verkande återhållande moment. Detta kunde i sin tur föranleda, att hjälplån anlitades allmänt på sätt, som kunde föranleda likviditetsbekymmer för sparbanken och därför på sparbankshåll ingiva betänkligheter mot sparföreningsrörelsen. Med hänsyn till det anförda stadgas i lagförslaget, att hjälplån ej må av sparförening utlämnas till högre sammanlagt belopp än som motsvarar viss kvot av medlemmarnas sammanlagda insättarbehållning. Regeln lärer framhäva hjälplånets karaktär av undantagsanordning liksom ock, för sparbankernas vidkommande, väsentligen minska farhågorna för likviditetssvårigheter av ovan angivet slag. Med avseende å hjälplån gälla enligt förslaget icke de ovan berörda speciella bestämmelserna om sparmälslåns gäldande vid dödsfall. Dels är nämligen hjälplånet såsom en tillfällig försträckning i ett nödläge av helt annan karaktär än ett sparmälslån och dels, framför allt, lämnas för hjälplånet en betryggande säkerhet, nämligen i låntagarens eget tillgodohavande. Skulle hjälplånet vare sig på grund av låntagarens frånfälle eller av annan anledning icke behörigen infrias, kan det gäldas genom anlitande av det pantförskrivna tillgodohavandet. Bestämmelser härom äro upptagna i lagförslaget. Om hjälplån kvarstår oguldet, då spararen står inför sparmålets förverkligande och söker sparmålslån, skall enligt förslaget vid beräkningen av maximum för sparmålslånets belopp hans tillgodohavande reduceras med hjälplånets oguldna belopp. En person, som har ett tillgodohavande enligt sparplan på 4 000 kronor men som häftar för ett oguldet hjälplån på 500 kronor och såsom säkerhet härför pantförskrivit sitt tillgodohavande, måste

enligt sakens natur först gälda hjälplånet och kan sålunda lägga ett tillgodohavande allenast på 3 500 kronor till grund för beräkningen av sparmålslånets maximum, d. v. s. enligt förslaget likaledes 3 500 kronor.

Sparförenings förvaltning och inre ekonomi m. m. Upplåning hos sparbanken. För bedömande av frågan om räntefot och andra villkor för lån hos sparförening må erinras, hur sparförening erhåller tillgång till medel för sin kreditgivning. Att börja med bör hållas i minnet, att sparförening icke bedriver egen inlåning från medlemmarna; den medverkar till en sådan, närmast genom att uppmuntra till sparverksamhet och att förläna denna här åsyftade planmässighet enligt sparplan, men det är sparbanken, till vilken föreningen är ansluten, som bedriver själva inlåningsrörelsen. Sparande föreningsmedlem är sålunda därmed insättare i sparbanken och är såsom sådan — med de inskränkningar eller utvidgningar, som hans medlemskap i föreningen föranleder — underkastad samma skyldighet och i åtnjutande av samma rättigheter som varje annan insättare i sparbank. Föreningen anskaffar medel till sin utlåning genom att själv — kollektivt för hela denna sin verksamhet — upptaga lån hos sparbanken. Såsom säkerhet gent emot sparbanken för denna upplåning skall enligt lagförslaget tjäna dels föreningsmedlemmarnas sammanlagda tillgodohavanden i sparbanken och dels de reverser med tillhörande hypotek, som föreningen vid sin utlåning mottager av sina låntagare. Denna säkerhet för föreningens upplåning utgör förutsättningen för förverkligandet av målet, att föreningen själv skall kunna på eget ansvar träffa avgörandena i låneärenden och därvid fritt kunna begagna sin personliga kännedom om medlemmarna och fästa tillbörligt avseende vid deras duglighet eller med andra ord fungera såsom en i egentlig mening självförvaltande penninginrättning av demokratisk läggning. H u r stor kredit föreningen för sin utlåning till medlemmarna kan upptaga i sparbanken skall, vad angår de allmänna grunderna härför, angivas i anslutningsavtalet mellan föreningen och sparbanken för att sedan, enligt dessa allmanna grunder, till beloppet ärligen fixeras i särskilt avtal. Helt naturligt är varken föreningens lånebehov eller sparbankens faktiska möjligheter, ur likviditetssynpunkt, att bereda lån av den beskaffenhet, att beloppet ifråga låter sig fastställa i förväg; förbehåll beträffande jämkningar måste givetvis inryckas i avtalet. Emellertid föreställa sig de sakkunniga, att en förening normalt skall kunna röra sig inom ramen av ett lånebelopp, motsvarande sammanlagda beloppet av föreningsmedlemmarnas tillgodohavanden. Om dessa belöpa sig till exempelvis 800 000 kronor, bör sålunda föreningen kunna påräkna att hos sparbanken förfoga över kredit till likaledes 800 000 kronor. Vad föreningen för tillgodoseende av sitt behov av medel för beredande av sparmälslån åt medlemmarna kan behöva upplåna hos sparbanken blir

92 beroende av den säkerhet, som sparbanken — fortfarande utan någon andel i ansvaret för föreningens utlåning — vid allmänt bedömande tillmäter föreningens hos sparbanken nedsatta reverser och hypotek. Om dessa befinnas goda, kan föreningens lånemarginal måhända sättas till högre belopp, än som svarar mot föreningsmedlemmarnas samlade tillgodohavande; befinnes åter portföljen svag och ägnad ingiva betänklighet, medgiver sparbanken måhända över huvud taget ej något tillägg. Framhållas må, att man häri har att se ett av huvudmotiven till förslaget om sparföreningarnas anslutning till sparbankerna eller med andra ord sparföreningsrörelsens anknytning till en medelsförvaltning av vidare omfattning än den, som kan grundas på enbart sparföreningsrörelsens medlemmar och deras samlade sparkraft. Är föreningsmedlemmarnas »lånehunger» större än deras samlade sparkraft, så uppstår ju alltid ett behov, som behöver fyllas genom andra uppsparade medel än föreningsmedlemmarnas. De sakkunniga få här hänvisa till redogörelsen för det organiserade sparväsendet i utlandet, av vilken klart framgår, hur man där haft att brottas med just ifrågavarande svårighet och på olika sätt sökt lösa densamma — upplåning av medel från utomstående genom lockande höga inlåningsräntor, lottning vid länetilldelning m. fl. anordningar, vilka ej synts förebildliga för svenska förhållanden. I den mån föreningens upplåning hos sparbanken håller sig inom ramen av föreningsmedlemmarnas samlade insättarbehållning, kunna förluster, som drabba föreningen, ej beröra föreningens lån hos sparbanken; den angivna anordningen medgiver ju i verkligheten ett rent kvittningsförfarande. Inflikas må här dock, att sparföreningsmedlems tillgodohavande i sparbank över huvud ej mä tagas i anspråk för täckande av dylik förlust annat än vid förenings konkurs, varför kvittningsförfarandet kan ske först sedan konkurstillstånd inträtt. Man har alltså förbehållit anordningen för ett utomordentligt fall och man behöver alltså ej befara, att föreningsmedlemmarnas spartillgodohavanden under normala förhållanden allt emellanåt skola så att säga naggas i kanten för att på bekvämaste sätt åstadkomma en reglering av eventuella smärre förluster; sådana få täckas i annan ordning. Även där sparbanken i sin utlåning till föreningen går utanför ramen av föreningsmedlemmarnas samlade tillgodohavanden, måste föreningens förluster på utlåningen motsvara att börja med det belopp, som kan utfås ur samtliga lånereverser med tillhörande hypotek, och i andra hand sparföreningsmedlemmarnas samtliga återstående tillgodohavanden. Graden av en verklig katastrof kan visserligen ej på förhand beräknas, men det synes enligt de sakkunnigas mening ligga utom ramen för det sannolika, att en ekonomisk katastrof skulle kunna drabba en sparförening med sådan styrka, att förlust för sparbanken skulle uppstå vid föreningens konkurs. I den mån inlåningen från sparföreningens medlemmar täcker utlåningen till föreningen, får denna alltså anses tryggad, och även i den män utlåningen överskjuter denna inlåning, måste säkerheten praktiskt taget anses oomtvistlig. Man lärer med hänsyn härtill kunna utgå från, att sparbanken

93 kommer att tillhandahålla sparföreningen lånemedel mot en ränta, som i förhållande till sparbankens inlåningsränta representerar den lägsta marginal, som över huvud taget ifrågakommer. Med hänsyn till det förhållandet, att sparbankerna av kända skäl över huvud taget ej kunna binda sig för fasta utlåningsräntor, kan, såsom förut framhållits, helt naturligt någon viss räntefot för sparbankernas län till sparföreningarna ej angivas. Måhända kan marginalen mellan inlåningsräntan och räntan för utlåningen utan olägenhet fixeras i praktiken. I allt fall har emellertid en sådan fixering icke ansetts lämpligen kunna göras genom stadganden i lagtexten. Nämnas må, att sparbankerna givetvis äro nödsakade att över huvud taget betinga sig en viss dylik marginal; de haAra att — liksom vid all annan inlåning — bestrida bokförings- och andra förvaltningskostnader och det finnes inga skäl, varför dessa kostnader skulle övervältras på sparbankens övriga låntagare i form av höjda låneräntor. När marginalen ifråga synes kunna sättas vid den lägsta förekommande, motiveras detta allenast därav, att den praktiskt sett ej behöver innefatta någon riskpremie. Redan av det nu anförda lärer framgå, att sparföreningarna ej kunna utfästa sig att tillhandahålla medlemmarna sparmålslån till en på förhand till procentsatsen angiven ränta. Man frågar sig då, om föreningarna kunna och böra förbinda sig att tillhandahålla medlemmarna sj)armålslån väl icke mot fast ränta men mot en fast marginal mellan räntan för sin egen upplåning hos sparbanken och räntan för utlåningen till medlemmarna. Härvid upprullas frågan om sparföreningarnas förvaltningsuppgifter, förvaltningskostnader och risker vid utlåningen samt om sättet för täckande av härav föranledda kostnader. Enligt förslaget skola dessa kostnader gäldas genom löpande inkomster på verksamheten, vilka inkomster väsentligen komma att bestå i räntemarginaler mellan upplåningen hos sparbanken och utlåningen till medlemmarna samt naturligen — framdeles — i avkastning å eventuellt uppsamlade fonder. Risken. Risken vid olika sparmålslån torde i allmänhet komma att hälla sig vid en ungefär likformig nivå. Man synes såsom säkerheter ha att räkna med borgenförbindelser samt, vad realsäkerheter angår, förhållandevis högt belägna inteckningar i egnahem, andra smärre jordbruksfastigheter, andelar i sekundärinteckningar i kooperativa fastigheter och liknande. Den säkerhet, som skall uppväga hypotekets formellt sett kanske ringa styrka, är ju att söka i urvalet av låntagare och andra därmed sammanhängande för hela verksamheten grundläggande anordningar, som i det föregående berörts. I den mån säkerheten hänför sig till låntagaren själv, kan den både i formellt och i viss mån också reellt hänseende anses såsom ganska likformig. Själva hypoteket torde — alla variationer till trots — fä en ur säkerhetssynpunkt ganska enhetlig struktur och i det stora hela kunna betecknas såsom säkerhet av sekundär beskaffenhet.

94 Det är emellertid icke uteslutet exempelvis, att en sparare önskar erhålla sparmålslån mot t. ex. första inteckning i ett eget hem, liggande inom halva fastighetsvärdet; han kan ha sparat det för fastighetens finansiering erforderliga övriga kapitalet. Självfallet har en förening ingen anledning avböja säkerheter på den grund, att de äro av mer än vanligt god beskaffenhet och att länerisken därmed är ringa. Den del av räntan, som avser täckandet av risken, synes dä kunna i motsvarande grad reduceras, det vill med andra ord säga lämnas mot billigare ränta än lån mot mindre oomtvistlig säkerhet. Räntan för sparmålslån. Enligt denna tankegång bör det vara en sparförening obetaget att — alltefter hypotekens växlande beskaffenhet ur säkerhetssynpunkt — tillämpa olika räntesatser för olika sparmålslån. Härvid synas föreningarna böra äga full frihet att själva bestämma. Därmed åsyftas dock ej, att frågan om räntemarginalen skall avgöras enligt alldeles principlösa, godtyckliga grunder; tvärtom torde en viss praxis komma att utbilda sig, så att de lånesökande ungefärligen kunna uppskatta, till. vilken räntefot sparmålslån kunna påräknas. Liksom en och samma sparförening kan tillämpa olika räntesatser för olika sparmälslån, bör det stå de olika föreningarna fritt att oberoende av varandra tillämpa olika räntesatser; förvaltningskostnaderna kunna ju ställa sig olika, exempelvis efter föreningarnas olika storlek, och dessa kostnader skola täckas av räntemarginalen. Även här synes det icke uteslutet, att en praxis efter hand kommer att utbilda sig, som faktiskt medgiver en viss likformighet i ränteprinciperna inom olika föreningar. I allt fall följer av det anförda, att frågan om räntefoten för sparmålslån enligt de sakkunnigas mening ej hör till de spörsmål, som lämpligen kunna eller böra göras till föremål för reglering i författningsväg. Så har ej heller skett i det framlagda lagförslaget. Räntan för hjälplån. Här berörda fråga om räntefoten hänför sig till sparmålslån, där det städse rör sig om säkerheter, som måste göras till föremål för diskretionärt bedömande. Vad angår hjälplån ställer sig räntefrågan på annat sätt. Enligt vad i det föregående anförts, lämnas hjälplån mot säkerhet allenast av spararens egen insättarbehållning, i den mån denna därtill förslår, och säkerheten är sålunda enligt själva konstruktionen städse av oomtvistlig natur. Sakligt sett är hjälplånet allenast ett tillfälligt förskott på ett spärrat tillgodohavande, låt vara att det så vitt möjligt är bör gäldas snarast möjligt. I sista hand kan hjälplånet alltid gäldas kvittningsvis. Då risk sålunda ej föreligger vid hjälplån, behöver räntan ej innefatta någon riskpremie, utan räntemarginalen vid hithörande långivning kan avpassas allenast så, att den täcker förvaltningskostnaderna, Låt vara att dessa enligt sakens natur torde ställa sig förhållandevis dryga, bland annat med hänsyn till lånens tillfälliga karaktär och successiva avbetalning, så lärer förhållandena dock medgiva, att hjälplån kan beredas mot relativt billig ränta.

95 Att så är fallet verkar också tilltalande i så måtto, som beredande av hjälplån enligt förslaget — såsom redan namnet också antyder — förutsätter, att sökanden på ett eller annat sätt befinner sig i ett beträngt läge. »Billig» ränta? De grundsatser beträffande ränta för sparmålslån, åt vilka de sakkunniga här givit uttryck, torde strida mot en vanlig åskådning om en kreditgivning med social syftning och måhända vara ägnade ingiva viss besvikelse hos mänga, som eljest med intresse skulle omfatta tanken på en organiserad sparrörelse, kombinerad med långivning. Lån med sådan syftning, förmenar man gärna, böra först av allt vara billiga, och man frågar sig måhända, vad det tjänar till att spara under lång tid, om den kredit, som till sist erhålles såsom en frukt av detta sparande, icke ens beredes mot s. k. billig ränta. Erinringar av dylikt slag torde i själva verket beröra förslagets hela principiella läggning. De torde också komma att framföras från så pass många håll och spela en så pass stor roll i den allmänna diskussionen, att de icke kunna av de sakkunniga med tystnad förbigås. Räntan för sparmålslån är avsedd att 1) bereda sparbankens insättare — alltså även sparande sparföreningsmedlemmar — ränteavkastning å insatt kapital; 2) täcka sparbankens på hithörande verksamhet belöpande förvaltningskostnader; då någon egentlig risk vid ifrågavarande kreditgivning ej lärer föreligga, synes någon riskpremie ej behöva beräknas på utlåningen till en sparförening; 3) täcka sparföreningarnas förvaltningskostnader samt 4) deras risk. Härtill kommer såsom ett ytterligare moment 5) bidragen till centralkassan, främst avseende att täcka dödsfallsrisken. Räntan vid sparmålslångivningen avser att täcka dessa utgifter men ej att bereda företagar- eller annan vinst av något slag. Erinras må, att varken våra sparbanker eller de föreslagna sparföreningarna åsyfta företagarvinst i någon form. De äro s. k. allmännyttiga inrättningar. Om en ränta, fastställd på nu angivna grunder, ej skulle befinnas »billig», så innebure ett tillgodoseende av kravet på billig ränta, att någon eller några av berörda ändamål finge eftersättas. Närmast komme väl härvid i betraktande täckningen av risken vid sparföreningarnas långivning. Om så skedde, innebure detta i sin tur, att man övervältrade risken på föreningsmedlemmarnas insättarbehållningar. En sådan princip vore näppeligen försvarlig och i allt fall lärer den minst av allt finna någon förespråkare bland de föreningsmedlemmar, som befinna sig på sparandets stadium. Man måste väl alltid utgå från, att det kollektiva ansvar, som insättarna enligt förslaget ha att påtaga sig, i praktiken så vitt möjligt aldrig skall behöva utkrävas. Risken finge då täckas i annan ordning genom medel utifrån. Vare sig man därvid tänkte sig medel från exempelvis sparbanken eller från det allmännas sida, förutsatte en sådan anordning uppenbarligen, att den, som tillsköte dem, förbehölle sig medbestämmanderätt och kontroll över utlåningen,

96 synnerligast som en risktäckning genom tillskott av medel utifrån enligt sakens natur vore ägnad att i väsentlig mån försvaga föreningarnas känsla av eget ansvar. Den medbestämmande och kontrollerande bleve i själva verket den ensamt avgörande. Därmed vore hela principen om en självförvaltning faktiskt tillspillogiven. De sakkunniga dela för övrigt icke uppfattningen, att en kredit med social syftning, ens ur låntagarens synpunkt, för att fylla sin uppgift behöver vara billig i bemärkelsen, att den skall betinga en ränta understigande de verkliga kostnaderna i stort för kreditgivningen. Visserligen behöver man ej ens dryfta det ur låntagarens synpunkt önskvärda i att den kredit, som han erhåller, föranleder lägsta möjliga räntekostnader; en sådan sak framstår såsom självklar och är därmed ställd utom diskussion. Frågan gäller här i stället, huruvida man vid en kreditgivning av förevarande slag i främsta rummet och ensidigt bör eftersträva att göra krediten billig, detta med de eftergifter i andra hänseenden, som därvid bliva ofrånkomliga. Eftergifterna komme givetvis att gå ut över bedömandet av de säkerheter, som låntagaren kan förebringa, och yttra sig i en strängare gallring av låneansökningarna och ett snävare utmätande av de beviljade lånens belopp. Främjas månne de lånesökandes intressen i stort sett härav? Vore det månne bättre för sparföreningsrörelsens medlemmar, om i allmänhet exempelvis halva antalet ansökningar om sparmålslån finge avslås, därför att föreningarna tillämpade sådana räntesatser, att dessa täckte allenast ett urval om femtio procent av de erbjudna, bästa lånesäkerheterna, under det att de övriga låneansökningarna skulle kunna bifallas, om räntan sattes exempelvis en halv eller tre fjärdedels procent högre? Eller vore det för en lånesökande, som behövde 2 000 kronor i lån, verkligen fördelaktigare att erhålla 1 000 kronor mot 4V2 % ränta än fulla 2 000 kronor för 5 %? Frågorna tarva näppeligen något svar. De sakkunniga vilja på intet sätt göra sig till förespråkare för äventyrliga utlåningsprinciper inom den organiserade sparrörelsen men vilja däremot med bestämdhet hävda, att en långivning, som tager sikte på den personliga dugligheten såsom ett väsentligt led i säkerheten, icke kan göras alldeles riskfri, om den skall skötas icke med vårdslös lättvindighet men med frejdigtillit. Men å andra sidan hålla de sakkunniga före, att denna säkerhetsfaktor, åt vilken förslaget väsentligen åsyftar att bereda tillbörligt utrymme inom vårt kreditväsen, i verkligheten skall visa sig äga större värde än som nu tillmätes den. Det förtjänar starkt understrykas, att frågan, huruvida räntan för sparmålslån kan komma att betraktas såsom billig eller ej, bör bedömas genom jämförelse icke med räntefoten för lån mot yppersta säkerhet, exempelvis statsobligationer, utan med gängse ränta för lån mot sådana säkerheter, vilka här komma i betraktande. I den mån kredit mot dylika säkerheter för närvarande över huvud taget står att erhålla, torde den i regel betinga förhållandevis mycket höga räntor. Ofta torde möjligheter att tillgodose dylikt kreditbehov för närvarande saknas helt och hållet.

97 Bedömer man sparmålslångivningen mot denna bakgrund — vilket synes vara det riktiga — torde den få anses komma att bereda de lånebehövande stora fördelar. Och även om räntan ej skulle ställa sig »billig» i ofta använd bemärkelse, lärer den i allt fall ställa sig långt billigare än den, som låntagare vid liknande kreditbehov nu gemenligen får vidkännas. Förvaltningsuppgifternas fördelning. Ehuru man icke bör söka och ej heller lämpligen kan nedbringa räntan vid sparföreningarnas utlåning under den gräns, som uppdrages av ofrånkomliga utgifter för verksamheten, har man givetvis att söka nedbringa förvaltningskostnaderna till det minsta möjliga. Det må också erkännas, att i den föreslagna organisationens själva konstruktion — parallellismen mellan sparbank och sparförening — lurar en fara för onödigt dubbelarbete, som nogsamt bör beaktas och förebyggas. Erinras må emellertid, att förslaget om sparföreningarnas anslutning till sparbanker till stor del förestavats just av omsorgen att icke genom uppbyggande av en helt ny, fristående kreditorganisation giva anledning till sådana förvaltningskost nåder, som nu synas kunna undvikas. För bedömande av förvaltningsuppgifterna inom den organiserade sparrörelsen må till en början erinras, att sparföreningsmedlemmen är insättare i sparbanken. Sparbankens förvaltningsuppgifter. Den bokföring, som följer med sådan insättning, bör enligt de sakkunnigas mening lika med bokföringen beträffande övriga insättare utföras av sparbanken och kostnaderna härför också påvila denna. Sant är visserligen, att insättningarna enligt sparplan komma att ske i smärre och tätare förekommande poster, än som nu gemenligen lärer vara fallet inom sparbankerna. Intet hinder föreligger dock för en insättare i en sparbank att redan enligt nu gällande ordning verkställa insättningar i dylika periodiska, tätt återkommande småposter, exempelvis 2 å 3 kronor per vecka. Vidare torde hela den metodik, som ligger i sparplanen — fixerade belopp och bestämda insättningsdagar o. s. v. och om vilka man får förutsätta, att de i det stora hela bli iakttagna från föreningsmedlemmarnas sida — medgiva en viss planmässighet med därur härflytande förenkling, som i sin tur torde möjliggöra ett nedbringande av sparbankens hithörande bokföringskostnader, vilket kan uppväga eljest uppkommande merkostnader. Närmast ha de sakkunniga i sådant hänseende tänkt sig av sparföreningsrörelsens centralkassa för ändamålet utarbetade böcker, upptagande sparföreningsmedlemmarnas namn och — kolumnvis — sparperioder samt fastställda sparbelopp, där insättningarna kunna införas och som samtidigt lätt medgiva en överblick över felande insättarbelopp. Härigenom torde denna bokföring, som synes böra hällas tillgänglig för föreningen, med fördel kunna användas för föreningens granskning med avseende å sparplans fullgörande. Det förutsattes, att sparbank och sparförening i regel hava gemensamma lokaler och, i den mån det är möjligt, anlita gemensam personal. Vidare ankommer det på sparbanken att driva utlåningen till föreningen. Denna sida av verksamheten lärer kunna ordnas på så sätt, att föreningen 2056 35

98 — inom vissa avtalade gränser och i nära samförstånd med sparbanken — har löpande räkning i någon form med sparbanken Dylik utlåning torde knappast föranleda större och kanske ej ens så stora bokförings- och andra förvaltningskostnader som annan utlåning av jämförlig omfattning. Slutligen har sparbanken att mottaga och förvalta de lånereverser med tillhörande hypotek, som sparföreningen i sin tur mottager vid utlåningen. Även denna uppgift torde ha sin motsvarighet vid annan sparbankens utlåning. Nämnas må, att sparbanken har att lämna sin medverkan vid den rättsliga, närmast formella granskningen av lånereverser och hypotek, exempelvis i vad rör reversens avfattning, inteckningarnas giltighet och företedda gravationsbevis. Sådan granskning påkallas för sparbankens eget vidkommande men även — vid låneärendets handläggning — för sparföreningens del. Till förebyggande av dubbelarbete förutsattes, att arbetsuppgiften förlägges till sparföreningen men utföres av sparbankens — i sådana ting rutinerade — personal, som härför i mån av överenskommelse erhåller vederlag från föreningens sida. Sparföreningens förvaltningsuppgifter. Vad angår sparföreningens uppgifter må här först — i anslutning till vad här närmast ovan anförts — nämnas befattningen med utlåningen. Formellt sett torde läneärendena fä anses behörigen förberedda genom den medverkan, som lämnats frän sparbankens sida. Föreningens uppgifter hänföra £ig sålunda till det sakliga bedömandet från styrelseledamöternas sida av ärendena. Närmast kommer härvid i betraktande frågan, huruvida och i vad mån en lånesökande jämlikt lagförslagets regler angående sparplan, sparmål, sparat belopp o. s. v. över huvud taget kan ifrågakomma till erhållande av lån. Tyngdpunkten av prövningen kommer emellertid för styrelseledamöternas del att ligga i det sakliga bedömandet av den lånesökande och av den säkerhet han kan bjuda. Denna prövning är visserligen självfallet den mest vägande, sedan den formella sidan av frågorna väl är undangjord, och den får karaktären av ett viktigt samt hedersamt men i övervägande mån lekmannamässigt förtroendeuppdrag. Arbetsuppgifter av denna art, där den löpande, rutinmässiga sidan träder i bakgrunden och tyngdpunkten ligger i det lekmannamässiga goda omdömet, torde höra till dem, för vilkas skötsel man mest kan påräkna frivilliga krafter, villiga att ägna sig åt dem företrädesvis av intresse för saken och därför, åtminstone till en början, mot ringa eller intet ekonomiskt vederlag. Det är givetvis i egenskap av ledamöter av sparföreningarnas styrelse, som dessa personer få att handlägga dylika uppgifter inom rörelsen. En hel del på sparföreningarna ankommande arbete har det gemensamt, att det hänför sig till uppgiften att förläna sparandet den organiserade, fasta karaktär, som är avsedd att utgöra det utmärkande draget för rörelsen. H i t höra närmast antagandet av föreningsmedlemmar, godkännandet av sparplanerna för dessa i vad rör sparperioder, sparbelopp och sparmål samt prövningen av frågor om medgivande av avvikelse i fråga om tid eller sätt för fullgörandet av fastställd sparplan (anstånd vid sjukdom eller arbetslöshet med mera dylikt).

99 Antagandet av medlemmar lärer i det stora hela vara ett relativt enkelt rutinarbete, som endast i undantagsfall torde föranleda mera vidlyftiga överväganden. Därvid förtjäna framhållas frågorna om antagande av medlem i samband med dennes överflyttning av sparplan från annan förening. I sådana fall torde understundom kunna inställa sig vissa något mera tidskrävande frågor, hänförande sig till spörsmålet om bevarandet åt medlemmen av den good will, som han redan kan ha förvärvat såsom medlem i den förening, han lämnar. Spörsmålet förtjänar i detta samanhang något närmare beröras. ö v e r f l y t t n i n g a v s p a r p l a n . Fullgörandet i viss utsträckning av en sparplan innebär ju icke blott, att en till beloppet fixerad insättarbehållning uppsamlats, utan jämväl att spararen redan förvärvat eller eventuellt är på god väg att förvärva sig möjlighet att upptaga sparmålslån. Den fördel, som ligger häri, bör han bevara vid övergången till en annan förening, något vartill lagförslaget också öppnar möjlighet i och med särskilda bestämmelser om överflyttning av sparplan. Den praktiska innebörden härav torde lättast inses genom ett exempel. En järnvägsman i Norrköping har under fyra år hopsparat 2 900 kronor och avser att skaffa sig ett eget hem. I samband med befordran får han transport till Göteborg. Han uppger ej egnahemstanken utan vill snarast möjligt förverkliga den i den nya bosättningsorten. I Norrköpingsföreningen hade han inom ett år — då alltså med ett föreskrivet sammanlagt femårigt sparande bakom sig — kunnat erhålla sparmålslån. Norrköpingsföreningen kan ej lämpligen driva egnahemsbelåning i Göteborg och mannen själv kan ej heller lämpligen fortsätta sitt målsparande i Norrköpingsföreningen, varför han söker inträde i en sparförening i Göteborg. Därvid får han, enligt förslaget, i oförändrat skick överflytta hela sin sparplan — det redan hopsparade beloppet av 2 900 kronor givetvis inberäknat — till Göteborgsföreningen. Han behöver då ej där påbörja en ny, minst femårig sparplan utan kan fullfölja den gamla planen och sålunda kanske redan efter ett års fortsatt sparande erhålla sparmålslån för ett eget hem. Frågan har, såsom lätt torde inses, icke ringa praktisk betydelse och här berörda bestämmelser utgöra ett regulativ mot eljest närliggande tendenser till förstelning. Men på samma gång inses, att avgången ur en förening och vinnande av medlemskap i en annan, just med hänsyn till själva sparplanens överflyttning, bör på sätt förslaget angiver genomföras i samverkan de båda sparföreningarna emellan. Även om de därmed förknippade arbetsuppgifterna för respektive föreningsstyrelser ej torde behöva till sin omfattning överdrivas, äro de dock av beskaffenhet att i detta sammanhang förtjäna omnämnas. Vad angår prövningen av sparperioder och sparbelopp, torde därav föranledda uppgifter i regel icke behöva åsamka styrelserna nämnvärd arbetsbörda. Förhållandena torde mestadels te sig tämligen självklara. Så t. ex. torde det — om ej till äventyrs speciella och övertygande skäl förebringas av

100 sökanden själv — utan vidare saknas anledning att bifalla en ansökan, där en veckoavlönad verkstadsarbetare väljer kvartalet såsom sparperiod eller där en 14-årig springgosse önskar binda sig vid så högt sparbelopp som 20 kronor per vecka. Man torde få utgå från, att sparplanerna i regel äro förnuftigt uppgjorda, och föreningens styrelse lärer ej behöva individuellt ingå på ett bedömande av, huruvida exempelvis en industriarbetare lämpligen kan spara fyra eller fem kronor per vecka; det förbises dock ej, att styrelserna torde få bromsa mot en sannolikt ganska vanlig tendens hos nya medlemmar att i sin iver taga till sparbeloppen så i överkant, att ihärdigheten ej förslår för planens fullföljande. Vad angår sådana avvikelser i fråga om regelrätta insättningar enligt sparplan, som jämlikt lagförslaget kunna medgivas, torde dessa väsentligen komma att hänföra sig till oförmåga att göra insättningarna under sjukdom och vid arbetslöshet. I sådant hänseende torde sparföreningsrörelsen i betydande omfattning kunna skapa en viss praxis, närmast i anknytning till kontrollorganen inom sjukkasserörelsen och arbetslöshetspolitiken. Så t. ex. torde sådan s. k. fristämpling, som medgiver arbetslös rätt till daghjälp i arbetslöshetskassa, utan vidare kunna godtagas av en sparförening, därest bevis härom åberopas till stöd för anhållan om ett temporärt avbrott i insättarverksamheten. I samma mån som en sådan praxis utbildar sig, lärer någon individuals prövning från föreningsstyrelsernas sida ej påkallas utan låneärendet torde i förekommande fall avgöras av annan personal genom ett rutinmässigt konstaterande av föreliggande fakta. Styrelsens arbetsuppgift härutinnan torde begränsa sig till uppdragande av allmänna riktlinjer och prövning av vissa specifika undantagsfall. Vid granskningen av sparmålen torde viss svårighet kunna yppa sig, då det gäller att hålla sparmålen inom ramen för de ur samhällelig synpunkt gagneliga syften, som lagförslaget uppdrager, och att avskilja lyx- eller nöjesbetonade sparmål. Gränserna måste här bli flytande. Inköp av möbler och husgeråd för bosättning torde normalt vara ett samhälleligt godtagbart sparmål. Innefattar köpet ett dyrbart piano, kan frågan vara tveksam. Utbildar sig en son eller dotter i familjen till yrkesmusiker, kan inköpet av ett sådant instrument vara fullt motiverat även för en familj i förhållandevis små villkor. Dylika exempel kunna lätt mångfaldigas. Även om man, såsom exemplen lära utvisa, icke bör göra avkall på kravet på en individuell prövning av hithörande ärenden, torde det jämväl i dessa frågor dock vara önskvärt att såväl en och samma förening vid handläggningen av olika ärenden som ock de olika föreningarna sinsemellan förfara med konsekvens och en viss likformighet. Det förtjänar framhållas, att en sådan konsekvens och likformighet ingalunda saknar betydelse ur den synpunkt, som här närmast anlägges på förvaltningsfrågorna, nämligen kostnadssynpunkten, såtillvida som följdriktig praxis utgör en viss arbetsbesparing vid ärendenas handläggning. Det vore föga rationellt att låta de olika föreningarna med deras förhållandevis begränsade tillgång på rutinerade tjänstemannakrafter var för sig

101 utgöra ett fält för individuellt experimenterande med lösningen av praktiska frågor, som på ett mera ändamålsenligt sätt kunna lösas centralt. Enligt förslaget tillkommer det sparföreningsrörelsens centralkassa såsom en av dess viktigaste uppgifter att tillhandagå sparföreningarna med anvisningar och lämpliga tekniska hjälpmedel, exempelvis i bokföringsfrågor, samt att söka främja uppkomsten av fast praxis vid ärendenas handläggning. Det förtjänar därför understrykas, att centralkassans senast berörda uppgifter bland annat och i väsentlig mån böra bedömas ur synpunkten av allmän arbetsbesparing inom sparföreningsrörelsen och att kassan sålunda, trots de utgifter, som den ofrånkomligen måste föranleda, i stort dock är ett led i de i och för sig nödvändiga strävandena till sträng sparsamhet i fråga om rörelsens förvaltningskostnader. Uraktlåtenhet att fullgöra insättning enligt sparplan föranleder, att tiden för sparplanens fullgörande förlänges med motsvarande period — dock längst två år — det vill med andra ord säga, att tidpunkten för insättarspärrens fråndragande framflyttas. Om emellertid sparföreningarna — med konstaterande av dessa regler — skulle stanna vid att iakttaga en rent passiv hållning i fråga om insättningarnas faktiska fullgörande enligt sparplanen, skulle de i själva verket förfela en av sina huvuduppgifter. Hela föreningsorganisationen bleve en död bokstav och därmed praktiskt taget meningslös. Det är tvärtom just i denna punkt, som föreningarna framför allt ha att visa livaktighet och aktivitet. Främst kommer härvid i betraktande aktiv propaganda för sparrörelsen såväl från föreningarnas ledning som från medlemmarnas sida. Understrykas må också, att jämväl centralkassan bör medverka vid sådan propaganda och erhålla en för en sådan betydelsefull uppgift svarande sammansättning och utrustning. E n propagandaverksamhet innefattar ju alltid i väsentlig mån rent personliga moment, vilka knappast kunna angivas i allmänna regler, lämpade att infogas i lagstiftning. U p p s a m l i n g e n a v s p a r b e l o p p e n . Vad åter angår organisativa åtgärder till sparrörelsens positiva främjande, höra utan tvivel de anordningar, som kunna träffas med avseende å insättningarnas fullgörande till de allra viktigaste. Man kan härvid uppenbart näppeligen förlita sig pä att medlemmarna i en folkrörelse allmänt skola fullgöra sina täta och förhållandevis små insättningar genom direkt hänvändelse till sparbanken. Härtill kommer den bärande tanken att söka fånga insättarmedlen i själva förvärvsögonblicket, följaktligen så nära förvärvskällan som möjligt. Det har undersökts olika vägar, på vilka föreningarna såsom sådana på ett systematiskt sätt skulle så att säga uppsöka sina medlemmar vid förvärvskällan och där mottaga deras insättarbelopp för vidare befordran till sparbanken. Det ligger i sakens natur, att en dylik uppsamlingsapparat, skött helt

102 genom avlönad personal, måste ställa sig dyrbar i proportion till insättarbeloppen. En gottgörelse på allenast några få öre betyder ju ganska mycket, om det uppsamlade beloppet endast uppgår till en eller annan krona per gång och medlem. Vidare måste uppmärksammas, huru ofantligt växlande förutsättningarna för en organiserad uppsamlingsapparat kunna vara. Förhållandevis gynnsamma äro förutsättningarna utan tvivel exempelvis, då ett större antal anställda vid ett industriellt företag ingått såsom medlemmar i en sparförening. Förutsättningarna äro vida mindre gynnsamma redan om medlemmar, måhända till lika stort antal, äro anställda vid ett byggnadsföretag med dess temporära anställningsförhållanden. Än större bli svårigheterna för en organiserad uppsamling, där medlemmarna, såsom t. ex. ensamma butiksbiträden, husmödrar, hembiträden eller dylikt, över huvud taget icke äro samlade i några kollektiva enheter. Nämnas må i detta sammanhang, att man haft sin uppmärksamhet riktad på tanken att söka anknytning till arbetsgivare, nämligen på så sätt att dessa — givetvis allenast på anhållan av arbetstagaren-medlemmen—kunde låta verkställa insättningarna genom avdrag å lönen. De sakkunniga ha emellertid ansett sig böra avråda från, att en sådan anordning angåves i själva författningen; den skulle säkerligen strida mot gängse åskådningar inom arbetstagarkretsar och vara ägnad att väcka misstro och betänkligheter av varjehanda slag. Slutligen må framhållas, att förutsättningarna för en organiserad uppsamlingsapparat kunna växla avsevärt — i gynnsam eller ogynnsam riktning — allt efter ortens befolkningsförhållanden; vad som lämpar sig i en större stad kanske ej passar i ett municipalsamhälle och vice versa och det som är lämpligt i ett stadssamhälle kan vara praktiskt ogenomförbart på landsbygden. Efter ingående överväganden ha de sakkunniga funnit sig böra helt och hållet avstå från att i förslaget till författningstext över huvud taget lämna några anvisningar, vilka kunde binda föreningarna att träffa några anordningar, som måhända i praktiken ej befunnes lämpliga och som kunde åsamka föreningarna oväntat stora kostnader. Förslaget utgår sålunda från den tysta förutsättningen, att medlemmen alltid kan personligen hänvända sig till den sparbank, till vilken hans sparförening är ansluten, och där själv göra insättningarna enligt sparplanen. Att insättningarna i en del fall också komma att verkställas på detta sätt, lärer vara uppenbart. Men lika tydligt är, att särskilda anordningar i syfte att för insättarna minska besväret med insättningarna och att främja deras punktliga fullgörande i många, måhända i det övervägande antalet fall skola visa sig önskvärda och av behovet påkallade. Principiellt sett skall emellertid, enligt förslagets tysta förutsättning, vidtagandet av sådana anordningar ankomma på föreningsmedlemmarna själva och bekostas av dem. Framhållas må, att det därmed självfallet ej är uteslutet, vare sig att anordningarna träffas i samförstånd med föreningen — tvärtom lärer sådant samråd vara påkallat och lämpligt — eller att förenin-

103 garna i mån av sina tillgångar ekonomiskt stödja dem; frågan gäller här allenast, att föreningen icke författningsenligt är förpliktad att träffa vissa uppsamlingsanordningar och att bestrida därav föranledda kostnader. Nämnas må, att även sparföreningsrörelsens centralkassa har synnerlig anledning att uppmärksamt följa denna viktiga fråga och att tillhandagå med såväl råd och anvisningar som, i mån av behov, med lämplig teknisk materiel. Erfarenheten torde få utvisa, vilka vägar som härvidlag allt efter omständigheterna skola visa sig framkomliga och lämpliga. De sakkunniga inskränka sig här därför till att beröra några sådana, detta närmast i syfte att något belysa frågan och att söka påvisa, att densamma, om än förknippad med ganska stora svårigheter, dock ej är praktiskt olöslig. Nämnas må, att det följande närmast har hänsyftning på en insättningstermin av en vecka, vilken väl också torde bli den vanligaste. Där terminerna äro längre, t. ex. en månad eller — längst — ett kvartal, reduceras hithörande svårigheter så avsevärt, att de torde lösa sig själva. Att börja med kan tänkas en anordning med insättarmärken i vanliga valörer om exempelvis 1, 2, 3, 5 och 10 kronor, som tillhandahållas av därtill auktoriserade och varje vecka redovisningsskyldiga ombud. Alla sparbanksböcker, som avse medlemmar i sparförening, synas genom centralkassans försorg böra erhålla en till uppställning, utstyrsel och format lämpligt avvägd normaltyp. Till sparbanksboken fogas årligen ett löst kort, likaledes av normaliserad typ, upptagande data för kalenderårets 50 sparveckor — tvenne veckor under december månad skola i samband med julen alltid regelrätt undantagas såsom fria — och i dessa anbringas veckovis märken till belopp, som sparplanen angiver. Anordningarna medgiva en enkel kontroll. I perioder, som insättaren själv kan bestämma, t. ex. kvartal, halvår eller år, kan den behållning, som kortet utvisar, omföras i medlemmens sparbanksbok, med angivande av eventuellt uppkomna luckor i sparplanens fullgörande. Märkena torde tillhandahållas vederbörande ombud genom föreningarna, som alltså få att utöva kontrollen. Då fredagen är övlig avlöningsdag, synes denna kontroll böra ske redan varje påföljande lördag. Såsom ombud torde man ha att räkna med personer, som inom sparklubbar på arbetsplatserna äro kända för reda och redlighet. Måhända vore det ej uteslutet, att sparklubbarna hos kassören för ett arbetsföretag gjorde anhållan, att denna ville åtaga sig uppdraget; ovan berörda betänklighet mot medverkan från arbetsgivares sida skulle vid sådant förhållande sannolikt vika inför de praktiska fördelar, som med anordningen stode att vinna. Jämväl ha de sakkunniga haft i tankarna möjligheten, att butiker skulle vara villiga att åtaga sig ombudsskap. Framhållas må, att de sakkunniga endast velat omnämna denna tanke utan att för sin del ingå i bedömande av frågan ur synpunkten av lämplig affärskutym eller liknande. E n annan anordning vore, att ombud särskilt i sådana fall, där fråga vore om samlade grupper av föreningsmedlemmar med jämförelsevis stadigvarande anställning vid visst företag, erhölle lösa kvittenslistor av liknande uppställning som sparbankernas böcker och upptagande gruppmedlemmarnas namn

104 och sparboksnummer. Listorna jämte insatta belopp kunde varje vecka inlevereras för att i lika uppställning omföras i sparbankens böcker; om så skett, kunde listorna ånyo tillhandahållas ombuden såsom underlag för påföljande veckas insättningar. Nämnas må, att smärre förändringar i spargruppens sammansättning ej behövde föranleda nämnvärd omgång; en medlems namn finge strykas på en lista för att kanske upptagas på en annan. Om en medlem i visst fall verkställt sin veckoinsättning direkt hos sparbanken och kvittens för samma insättning sålunda komme att saknas på ombudets lista, skulle det riktiga förhållandet ju omedelbart framgå av sparbankens böcker och ej behöva föranleda omgång eller trassel. Anordningen torde sålunda kunna komma till användning även i sådana fall, där en sparklubbs sammansättning växlar ganska mycket. Det lärer närmast böra ankomma på sparklubbar, att, på sätt de finna lämpligt, anställa eller kanske rättare anlita ombud för här angivna uppbördsuppgifter. Vad själva klubbarna beträffar, föreställa sig de sakkunniga dem såsom tämligen formlösa sammanslutningar av föreningsmedlemmar, som av någon yttre anledning, ett gemensamt arbetsställe eller dylikt, ha anledning att praktiskt samverka till främjande av sin sparverksamhet. Nämnas må för övrigt, att klubbväsendet torde utgöra en lämplig plattform för propaganda inom kamratkretsen för anslutning till den organiserade sparrörelsen. Ombudets uppgift inom klubben blir till sin praktiska innebörd närmast att å varje medlems vägnar överbringa hans insättarbelopp till sparbanken; han kan ensam, utan nämnvärt merarbete utföra vad klubbens kanske tiotals medlemmar eljest var för sig vore nödsakade att i allt fall utföra. Man torde därför kunna tänka sig, att uppgiften att fungera som ombud cirkulerade bland klubbmedlemmarna och därvid utfördes utan vederlag, eller ock att någon person, som förvärvat den förhållandevis ringa rutin saken kräver, kvarstode under någon längre tid och att klubbens medlemmar beredde honom något vederlag för hans besvär eller snarare för det extra besvär, från vilket han med sitt arbete befriade dem själva. I förbigående kan den detaljen nämnas, att hela saken sannolikt ofta kunde ordnas särskilt enkelt och billigt på så sätt, att ombudet omförde det insatta totalbeloppet på ett sparbankens postgirokonto och samtidigt postade kvittenslistan, vilken sedan följande vecka likaledes per post returnerades till honom kvitterad. Vad angår mera ensamstående personer — såsom exempel ha ovan omnämnts hembiträden, husmödrar och butikspersonal — torde man få tillse, att andra lämpliga anordningar träffas. Om det över huvud taget läte sig göra, att insättarmärken tillhandahållas i vissa butiker inom en stad, genom ortens lanthandlare på landsbygden eller liknande, skulle tvivelsutan stora förenklingar kunna åstadkommas. De sakkunniga förbise dock ej de betänkligheter ur kontrollsynpunkt, som växa i samma mån som man söker förläna uppbördssystemet en vigare men därmed också i motsvarande grad mera löslig karaktär. Erfarenheten får fälla utslaget, huruvida fördelarna uppväga nackdelarna. Emellertid torde det beträffande hithörande klientel vara praktiskt på-

105 kallat att — med bevarande av tanken, att insättarmedlen skola fångas i själva förvärvsögonblicket — göra vissa eftergifter i kontrollen härutinnan och att lita sig till medlemmens eget intresse för saken. Hemsparbössor torde härvid vara en lämplig anordning. Medlem kunde i sparplanen åtaga sig att göra vissa insättningar till angivna minimibelopp och inom vissa fastställda perioder — exempelvis 5 kronor per månad — och att inom dessa tidsmellanrum också låta tömma sin hemsparbössa. Såsom ovan nämnts, medger också förslaget, att det belopp, som överskjuter minimum, i dylika fall inom viss fastställd gräns får betraktas såsom reguljär insättning. Dessa behöva alltså ej betraktas såsom s. k. extrainsättning. De sakkunniga förmena, att dessa såsom exempel angivna anordningar för underlättande och främjande av sparinsättningarnas fullgörande låta sig på nöjaktigt sätt och inom rimlig kostnadsram genomföra. Sannolikt kunna dessa anordningar ytterligare utvecklas och förkovras samt andra lämpliga sådana utfinnas under det praktiska arbetets gång. Medverkan av postsparbanken vid insättningarna. I detta sammanhang må omnämnas de speciella förhållanden i fråga om insättningarnas fullgörande, som inträda, då en insättare lämnar orten, där sparföreningen är verksam. Vid kortare resor eller eljest i mera undantagsvis förekommande fall kan insättaren åtnöjas med olika provisoriska anordningar, exempelvis att låta insätta beloppet genom en kamrat, att insända det med post, att hos föreningen begära anstånd eller, till äventyrs, att insätta det i efterhand och därvid erlägga det förhållandevis ringa vitet. Mera förtjänta av beaktande äro däremot de fall, där insättarens yrke i och för sig är av beskaffenhet att hänvisa vederbörande till en mer eller mindre rörlig tillvaro. Främst kommer härvid sjöfolket i betraktande. Men det finnes även andra yrken, där rörligheten, ehuru ibland ej så i ögonen fallande, i verkligheten kan vara rätt betydande. Sålunda kan exempelvis en servitris ofta, allt efter säsongväxlingarna inom restaurantfacket, hava sin verksamhet kanske på fyra å fem olika orter under loppet av ett år. Inom hithörande yrken torde just på grund av den ambulatoriska karaktären samt arbetstillfällenas kortvarighet givas särskild anledning att beakta betydelsen av organiserat sparande. Det kan väl nära nog betecknas såsom regel, att sjömannen hängiver sig åt drömmar om förvärv av ett egethem i sin hembygd. Uppenbarligen böra svårigheterna i fråga om uppbörd av insättningarna då ej få stå hindrande i vägen för honom att ansluta sig till den organiserade sparrörelsen. Vid övervägande av dessa frågor har uppmärksamheten helt naturligt kommit att riktas mot postsparbanken med dess hela landet omspännande organisationsnät samt dess i övrigt stora resurser och ändamålsenliga anordningar. De sakkunniga ha också ingående övervägt frågan, om man ej vid sidan av de till sparbankerna anslutna mera lokala sparföreningarna kunde upprätta en hela landet omfattande sparförening, ansluten till postsparbanken. Utan tvivel kunde flera ganska tungt vägande skäl anföras till stöd för en sådan anordning.

106 Det enligt de sakkunnigas mening tyngst vägande skälet emot en sådan tanke kan kort uttryckas så, att postsparbanken visserligen mycket väl lämpar sig att uppsuga sparmedel, jämväl i täta småposter, men att däremot en »rikssparförening» icke skulle vara skickad att så att säga pumpa ut dessa besparingar i sådana förhållandevis små lån, som sparföreningsrörelsen åsyftar att bereda genom sin sparmålslångivning. Redan verksamhetsområdets utsträckande till att omfatta hela landet uteslöte varje möjlighet till en sådan kännedom medlemmarna emellan, att man därpå kunde bygga upp en kreditgivning i någon väsentlig män baserad på personlig duglighet och kännedomen om en dokumenterad personlig kreditvärdighet. Tanken på kollektivt ansvar medlemmarna emellan vore därmed likaledes utesluten. Därmed vore i själva verket grundvalen för en sparföreningsverksamhet, enkannerligen sparmålslångivning, undanryckt, och man finge i stället tänka sig en verksamhet, där staten, liksom den garanterar insättarbehållningarna i postsparbanken, påtoge sig hela risken av en utlåning från en till postsparbanken ansluten sparförening. Givet är, att staten därvid också förbehölle sig hela kontrollen; därmed vore självförvaltningen inom sparföreningen uppgiven. En sådan till sin natur statlig utlåning läte ju tänka sig likaväl som statlig långivning på så många andra områden, och tanken har därför ansetts böra övervägas. Så hade de sakkunniga ursprungligen ifrågasatt, om icke medlemmarna i en allmän, till postsparbanken ansluten sparförening kunde enligt fastställda grunder erhålla sparmålslån såsom komplettering till andra statliga lån, närmast egnahemslån. Så t. ex. kunde den, som sparat 1 800 kronor i en dylik sparförening, i samband med erhållande av ett egnahemslån på förslagsvis 5 200 kronor, i anslutning till detta lån och i viss relation såväl till egnahemslånets som till det sparade kapitalets belopp erhålla ett kompletterande sparmålslån på exempelvis 1 200 kronor. Sådana kompletteringslån skulle städse lämnas allenast i samband med annan organiserad statlig långivning av social syftning och organisationen för denna långivning skulle alltså kunna utnyttjas. Det lärer ej kunna bestridas, vare sig att behov av sådana kompletterande lån till andra statliga lån ofta yppar sig eller att ett organiserat sparande i sådant sammanhang vore önskvärt. Emellertid förutsatte anordningen, att sparmålen begränsades till att avse sådana uppgifter, för vilka staten i annan ordning öppnat en långivning och därtill en sådan av stadigvarande natur, så att den, som sparade på relativt lång sikt — minst fem år — kunde inrikta sig på att komma i åtnjutande jämväl av sådant statligt lån, vilket ju utgjorde förutsättningen för att han i sin tur skulle få åtnjuta förmånen av ett kompletterande sparmålslån. Kombinationen skulle uppdraga mycket snäva gränser för sparmålen. Vore det sannolikt, att exempelvis en servitris över huvud taget skulle kunna erhålla ett sparmålslån? Skulle hennes sparmålslån månne utgå för att komplettera ett statligt egnahemslån eller dikningslån? Man finner, att en till postsparbanken ansluten sparförening, gemensam för hela riket, om än icke helt otänkbar, likvisst i så väsentliga hänseenden skulle

avvika från andra sparföreningar, att den endast bevarade ett yttre skal — den gemensamma benämningen på organisationsformen samt några av de yttre formerna för det organiserade målsparandet — men i själva verket icke något av sparföreningsrörelsens inre kärna. Såsom ovan framhölls, lämpar sig postsparbanken däremot i eminent grad som organ för uppsamling av sparmedel. Det synes därför, som om den organiserade sparrörelsen i mån av behov borde kunna och få anlita postsparbanken såsom organ för uppsamling av sparinsättningar, främst i sådana fall, där insättarna på grund av sin yrkesutövning släppa kontakten med sin hemort och därmed också förlora den omedelbara kontakten med de anordningar, som en sparförening där kan hava träffat till underlättande av insättningar. Till ändamålet hava de sakkunniga velat förorda följande anordning. E n person inom ett »rörligt» yrke, vilken vill driva målsparande, söker i vanlig ordning inträde i en lokal sparförening och bör då välja en sparförening å den ort, där han genom naturliga rötter känner sig äga en fastare anknytning och dit han tror sig komma att återvända. Han erhåller då genom sparföreningens försorg i sedvanlig ordning sparbanksbok, upptagande hans sparplan. När han lämnar orten för att söka sig arbete på annat håll, erhåller han, likaledes genom föreningens medverkan, i utbyte mot sin sparbanksbok — som föreningen då tager i förvar — en postsparbanksbok, utställd under sådana förbehåll, att insättningarna å denna ej få lyftas i annan ordning än att de, genom föreningens förmedling, omföras å hans sparbanksbok. Vid omföringen iakttages, i vad mån insättningarna å postsparbanksboken fullgjorts på sätt sparplanen angiver och anteckning härom göres. Redan nu gällande författningsföreskrifter synas öppna möjlighet för postsparbanken att medgiva en sådan anordning. 1 Upplupen ränta å insättningarna i postsparbanksboken bör omföras i enahanda ordning; där sparbanken och postsparbanken hålla samma ränta, kommer insättaren alltså att göra varken vinst eller förlust å räntan. Det är sålunda både ur ränte- och annan synpunkt praktiskt sett ganska likgiltigt, hur lång tid anordningen i fråga består; en servitris kan vilja använda den under tre månaders sommarsäsong, en skogsarbetare under fem månaders vinterarbete eller en sjöman under en beräknad tvåårig hyra. I vart och ett av dessa fall synes anordningen kunna fungera på lämpligt sätt. Nämnas må, att en sjöman, om han så vill, kan anlita anordningen för en kombination av målsparande och dragsedel. Jämväl förtjänar nämnas, att anordningen kan användas vid intermittent bortovaro från hemorten; en handelsresande, som alltemellanåt är ute på en månads rundresa, kan, om han så önskar, då medföra postsparbanksbok och på så sätt bekvämligen fullfölja en sin sparplan, där insättningarna måhända stå i relation till hans löpande provisionsinkomster. Att en målsparare med ambulerande förvärvsarbete på här angivet sätt det oaktat oavlåtligt bevarar en förankring till en viss lokal sparförening, torde i själva verket väl svara mot det förhållandet, att, om än förvärvskällan växlar 1

Sv. förf.-saml. 342/1924, § 2.

108 lokalt, sparmålet, som han åsyftar att förverkliga, mestadels torde vara lokalt bundet till en viss ort; sjömannen vill se sin egnahemstanke förverkligad i hembygden eller någon annan viss bestämd ort, den resande montören vill öppna en egen verkstad på den eller den platsen o. s. v. Genom att redan från början ansluta sig till en sparförening i denna ort, känner han sig där äga en förankring och förbereda jordmånen för sin plans förverkligande. Det må erinras, att en dylik så att säga ambulerande sparare, som vid ändrade, icke förutsedda omständigheter skulle vilja förverkliga sitt sparmål i annan ort än den han ursprungligen tänkt sig, givetvis äger samma möjlighet som varje annan sparare att överflytta sin sparplan från en sparförening till en annan. Vad angår omfattningen och innebörden av den roll inom den organiserade sparrörelsen, som sålunda skulle tillkomma postsparbanken, bör densamma enligt de sakkunnigas mening ingalunda underskattas. Snarare kunde det till äventyrs befaras, att sparföreningarna funne anordningen med postsparbankens medverkan vid uppbörden så praktiskt ändamålsenlig, att den komme att anlitas i en omfattning, som för institutionen tedde sig rent av betungande. Även om farhågor i sådan riktning i så måtto besannades, att förfarandet föranledde merutgifter för postsparbanken, vilka ej uppvägdes av merinkomster, och att staten sålunda finge vidkännas motsvarande utgifter eller rättare minskning av inkomsten från postsparbanken, föreställa sig de sakkunniga, att staten äger ett sådant indirekt intresse av ett mera omfattande organiserat sparande, att staten bör påtaga sig dylika eventuella och säkerligen praktiskt betydelselösa merutgifter. Postsparbanken har ju för övrigt eljest visat positivt intresse just för sådant småsparande, som här skulle ifrågakomma. Sparföreningarnas finansiering. Efter den redogörelse, som här lämnats för sparföreningarnas verksamhet, återgå de sakkunniga till det spörsmål, som föranlett denna, nämligen förutsättningarna för finansieringen av föreningsverksamheten. De sakkunniga ha ej varit blinda för den fara, som hotar förslag om omfattande organisationer särskilt på det ekonomiska området, nämligen den, att de visserligen på papperet kunna te sig praktiska och ändamålsenliga men vid närmare undersökning befinnas föranleda kostnader utöver ramen för det rimliga och möjliga. Enligt sakens natur låta sig några beräkningar av kostnaderna för verksamheten ej till siffran verkställa. Med den i det föregående lämnade redogörelsen tro sig de sakkunniga emellertid hava uppvisat, att kostnaderna för verksamhetens bedrivande med hänsyn till arbetsuppgifternas art och omfattning kunna stanna inom ramen av det rimliga och möjliga och att rörelsen ej behöver befaras bliva en sådan konstprodukt, som ständigt måste upprätthållas med medel utifrån. Förslaget förutsätter, att föreningarna skola basera sin ekonomi på samma grund som andra penninginrättningar, vilka driva in- och utlåning, nämligen på räntemarginalen mellan sin egen upplåning och utlåningen. Principiellt

109 ha de sakkunniga ansett det önskvärt att om möjligt icke basera föreningarnas ekonomi på avgifter från insättarnas sida, detta redan av det skälet, att någon lämplig och rättvis grund för sådana avgifters fastställande knappast kan utfinnas. Man kunde måhända också ställa sig den frågan, varför den sparbanksinsättare, vilken såsom medlem av sparförening bedreve sitt sparande i organiserade former, skulle behöva vidkännas avgifter, vartill någon motsvarighet icke påvilade andra sparbanksinsättare. Avgifterna kunna vara ägnade att ingiva skeva föreställningar om arten av de förmåner, som förslaget avser att bereda dem, närmast föreställningen om obetingad lånerätt och rätt till lån mot underränta. Fördelarna av ett organiserat sparande äro icke av beskaffenhet att kunna mätas i vissa fastställda avgiftsbelopp utan sådana, som direkt härflyta ur eller kunna härledas ur dylikt sparandes egen natur. Enligt de sakkunnigas uppfattning får sparrörelsen till en början säkert arbeta under små och blygsamma, understundom kanske till och med hårda ekonomiska villkor, men så lärer även i början varit fallet med vårt sparbanksväsen, vilket numera är en stark och synnerligen viktig faktor i vårt ekonomiska liv. Svårigheterna vid startandet av en sparföreningsrörelse få ej tagas till förevändning för träffandet av anordningar, som kunna bliva en hjälp vid starten men en hämsko på en fri och blomstrande utveckling. Trots denna sin i princip avböjande hållning till frågan om avgifter och stödjande medel från annat håll har det ej synts de sakkunniga möjligt att i förslaget konsekvent upprätthålla en sådan. Anledningen härtill är närmast att söka i den i annat sammanhang givna föreskriften, att sparmålslån ej må meddelas, förrän vederbörande fullföljt en flerårig sparplan. Då sparföreningarna skola få medel för verksamheten ur den merränta, som uppkommer vid sparsmålslångivningen, men en sådan långivning på grund av nämnda förbehåll ej kan ifrågakomma redan vid starten och ej heller under flera år framåt, skulle föreningen till en början alldeles sakna inkomster. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga nödgats göra visst avkall på sitt principiella önskemål. Sålunda föreslås, att förening skall äga att av antagen medlem betinga sig viss inträdesavgift. Denna är av engångsnatur och lika för alla medlemmar inom föreningen. De sakkunniga föreställa sig, att en begränsad avgift av engångsnatur ej behöver vare sig drabbas av de erinringar, som ovan framförts mot ett avgiftssystem över huvud taget, eller avhålla dem, som äro benägna för målsparande, från att förverkliga sina planer i sådan riktning. I senare hänseendet förutsattes, att lämpliga anordningar träffas för inbetalandet av avgiften. Om sålunda en gosse eller flicka i fjortonårsåldern önskar spara en krona per vecka, torde lämpligen kunna medgivas, att den eller de första insättningarna få betraktas såsom inträdesavgift, innan de egentliga insättningarna, som grunda ett medlemmens tillgodohavande, påbörjas. Nämnas må, att enligt vad de sakkunniga föreställa sig, hopsparandet av

110 inträdesavgiften i sparförening kan utgöra ett av de sparmål, som kunna ifrågakomma vid det s. k. skolsparandet, alltså bland skolungdom, som ej nått minimiåldern — 14 år — för inträde i sparförening. En sådan anordning, som skulle utgöra en av de naturliga anknytningspunkterna mellan skolsparandet och här förordade organiserade målsparande, kunde måhända tilltala ungdomens sjävkänsla; förebringandet av en redan hopsparad avgift för inträde i den mognares sparsammanslutning kunde kanske av barnen själva komma att betraktas sä att säga som en myndighetsförklaring. Det belopp, vilket såsom inträdesavgift högst må avkrävas antagen medlem, bör avvägas med tanke på att det ej skall avhålla den enskilde, närmast ungdom, från att söka inträde i sparförening. Det torde emellertid knappast förslå för sitt ändamål, även om man räknar med sträng sparsamhet i fråga om ofrånkomliga utgifter samt åtskilligt arbete utfört utan ekonomiskt vederlag. En överslagsberäkning, om än vag, giver vid handen, att ytterligare tillskott av medel påkallas. Främst har blicken härvid riktats mot sparbankerna, till vilka föreningarna vinna anslutning. Sparbankerna ha såsom sin främsta uppgift att främja sparverksamhet, och våra sparbanker förfoga också över betydande ekonomiska resurser. Enligt de sakkunnigas mening har man anledning att för en sådan sak som ett organiserat sparande via sparföreningar kunna vädja till sparbankernas offervilja. Det kan i detta sammanhang vara lämpligt att något utförligare utveckla de sakkunnigas syn på förhållandet mellan sparbank och sparförening. De sakkunnigas uppfattning i sådant hänseende har under utredningsarbetets fortgång stadigt förskjutit sig i en bestämd riktning; från början dryftades frågan om tillskapande av nya, helt fristående sparföreningar. Ur dessa överväganden framsprang tanken på en anslutning till sparbankerna. Denna anslutning, sådan den utformats i förslaget, har alltmera fått prägeln av en organisk sammanfogning; sparföreningen är en ny kvist, som inympas på det redan blomstrande sparbanksträdet, avsedd att bära samma frukter som detta, ehuru på samma gång av sin speciella egenart. Sparföreningsrörelsen är en ny arbetsform för sparbanksväsendet, avsedd att, i enlighet med tidens krav, på ett visst sätt fylla uppgifter, som sparbankerna redan ha att betrakta såsom sina egna. Att — dualismen mellan sparbank och sparförening till trots — tänka sig ett av skilda intressen betingat motsatsförhållande dem emellan förefaller de sakkunniga icke rimligt. Det inre sambandet dem emellan torde i själva verket bliva förhärskande, under det att det, som skiljer dem åt, hänför sig till arbetsformer, metodik och arbetssätt. Under sådana förhållanden förutsätta de sakkunniga, att våra sparbanker skola vara beredda att lämna sparföreningsrörelsen ekonomiskt stöd. Grunderna för en sådan stödaktion behandlas nedan. Här må allenast påpekas, att man självfallet får förutsätta, att sådant stöd endast kan vara av frivillig natur, något som redan framgår därav, att sparbankernas medverkan över huvud taget i sparföreningsrörelsen är frivillig; en sparbank kan ej mot sin vilja tvingas att till sig ansluta en sparförening. Sant är visserligen, att vara sparbanker ej sällan torde utmärka sig för en viss återhåll-

Ill sam och försiktig konservatism och att de nyheter inom hela sparbanksväsendet, som ett genomförande av förslaget skulle föra med sig, kanske på sina håll komme att föranleda en avvaktande hållning hos dylika sparbanker, något som väl icke komme att göra dem benägna för ekonomiska eftergifter till sparföreningarnas förmån. Det må dock städse hållas i minnet, att sparbankerna knappast kunna åberopa någon risk vid eventuellt igångsättande av föreningsverksamheten såsom stöd för en avvisande hållning till densamma. Tillika föreställa sig de sakkunniga, att sparbankerna i det stora hela skola finna det helt naturligt, om vissa insättare vilja arbeta i de speciella, moderna former, som lagförslaget medgiver och anvisar. Det lärer ej behöva närmare utvecklas, att staten har synnerligt intresse av sparande i allmänhet och i all synnerhet sådant, som inriktar sig på sådana mål av samhällelig natur, som ofta direkt och städse indirekt äro föremål för statlig omvårdnad. När de sakkunniga under strängt hävdande av självhjälpsprincipen strävat att åt sparföreningsrörelsen bevara en självständig och på självförvaltning grundad organisation och undvikit att påkalla statliga stödåtgärder, som strede mot denna princip, har emellertid frågan om organisationskostnaderna vid föreningarnas startande visat sig erbjuda sådana svårigheter, att ett undantag synts böra göras i fråga om statens ekonomiska inställning. En statlig medverkan på denna punkt löser onekligen svårigheterna på ett enkelt och praktiskt sätt, och betänkligheterna reduceras i förevarande fall väsentligen därav, dels att stödet ej avser att bereda föreningsmedlemmarna några direkta ekonomiska förmåner och dels att stödet är av temporär natur. Detta har föranlett de sakkunniga att här under åberopande av de indirekta fördelar för staten, som stode att vinna genom en livskraftig sparföreningsrörelse, förorda ett statligt stöd för organisationskostnadernas täckande. Det har då gällt att utfinna en norm för ett sådant statligt stöd av beskaffenhet att ej förringa föreningarnas naturliga intresse av sparsamhet eller sparbankernas intresse att stödja rörelsen och att ej behöva föranleda en alltför vidlyftig och kanske besvärande kontroll. På samma gång bör regeln vara enkel. Vid övervägande av dessa synpunkter ha de sakkunniga ansett sig kunna utgå från att föreningarna helt naturligt komma att sträva efter att hålla inträdesavgifterna så låga, som förhållandena kunna medgiva. Vidare förutsattes, att sparbankerna skola tillskjuta belopp av samma storlek som inträdesavgifterna. I båda fallen kan man alltså falla tillbaka på en naturlig sparsamhetssträvan. Vad angår sparbankernas bidrag, kan man härjämte förutsätta, att de avvägts på grundval av erfarenhet och sakkunskap under hänsynstagande till de verkligen erforderliga förvaltningskostnaderna. Förslaget bygger härpå och föreskriver, att statsbidrag må kunna utgå — under de sju första åren av en förenings verksamhetstid — under förutsättning att föreningen för varje nyantagen medlem dels betingat sig och mottagit

112 viss inträdesavgift och dels av sparbanken erhållit bidrag till minst samma belopp. Statsbidraget må utgå med belopp motsvarande summan av inträdesavgiften och sparbankens bidrag, dock högst med tio kronor för varje medlem. Om sålunda en förening stadgar en inträdesavgift om fem kronor och sparbanken bereder föreningen motsvarande hjälp, må statsbidraget kunna utgå med tio kronor. Föreningen har sålunda i ett dylikt fall att till förvaltningskostnadernas bestridande under startåren röra sig med ett belopp av tjugo kronor per medlem. Som nyss antytts, utgår statsbidraget endast i den mån inträdesavgift — och sparbanks bidrag — erlagts, varför kontrollen bör ställa sig förhållandevis enkel; anordningen inbjuder ej till värvning av skenmedlemmar, som ej hysa allvarlig avsikt att driva sparverksamhet. Såsom nämnts må sparmålslån normalt ej beredas, med mindre föreningsmedlemmen drivit sin sparverksamhet under minst fem år. Det är denna regel — betingad av motiv, som i detta sammanhang ej komma i betraktande —, som vållat speciella svårigheter med avseende å inkomster till organisationskostnadernas täckande under startåren, vilka svårigheter i sin tur föranlett förslaget om här senast avhandlade statsbidrag. Det kan ej fördöljas, att de medel, som en nystartad förening får till sitt förfogande på här angivna sätt, hålla sig i underkant. Ur sådan synpunkt ha föreningarna ekonomiskt intresse av att snarast möjligt få påbörja en sparmålslångivning. Vidare frågar man sig, om det ej skulle verka något avkylande på en förenings intresse, att långivningen ej finge påbörjas förrän efter sä lång tid som efter fem år. Förslaget medgiver därför, att sparmålslån under en förenings första verksamhetsskede må beredas efter en förkortad spartid, dock ej kortare än tre år.

Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa. Kassans allmänna uppgifter. Förslaget innefattar inrättandet, enligt särskild förordning, av en Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa. Innan de sakkunniga övergå till att något närmare utveckla kassans organisation och uppgifter, av vilka ett par redan i det föregående närmare berörts, må till en början utvecklas de sakkunnigas syn på kassans allmänna ställning inom den organiserade sparrörelsen. Det framlagda förslaget åsyftar ingenting mindre än att söka göra den organiserade sparrörelsen till en allmän folkrörelse, särskilt med anknytning till den mognare ungdomen och dess strävanden till egen och därmed hela samhällets materiella förkovran. Initiativet till en sådan folkrörelse måste givetvis utgå från folkets egna breda lager och framspringa ur en övertygelse, att en dylik organiserad sparrörelse verkligen kan erbjuda en hävstång till materiell och social lyftning. Men förslaget syftar inte blott mot att vinna förståelse för och deltagande

113 i sparandet; det bygger på aktiv medverkan i själva organisationsarbetet från de sparandes sida. Sparföreningsmedlemmarna äro icke blott insättare och eventuellt blivande låntagare utan också röstberättigade föreningsmedlemmar, som ha att avge sina röster vid valet av en i ekonomiska ting ansvarig föreningsstyrelse. För att kunna fylla uppgiften att stå som ansvarig, beslutande myndighet i en ekonomisk, självförvaltande penningorganisation kräves icke endast hängivenhet för uppgiften utan även erfarenhet och klok besinning samt ett icke ringa mått av kunnande i ekonomiska ting. Ett av huvudsyftena med förslagets bestämmelser om sparföreningsrörelsens obligatoriska anslutning till vårt sparbanksväsen är att åt sparföreningsrörelsen trygga tillgången till sådana krafter. Anslutningen till sparbanks väsen det synes ägnad att i hög grad bidraga till att hos allmänheten ingiva känslan av tillit till sparföreningarna och att redan frän början skänka dem sådan auktoritet, som endast beprövad och mogen erfarenhet kan förläna en ekonomisk organisation. Anslutningen till sparbanken fär icke stanna vid ett i anslutningsavtalet fixerat men i övrigt tomt rättsförhållande. Redan i 1 § i lagförslaget om sparföreningar — alltså redan i definitionen på en sådan förening — ha inryckts de allmänna orden »i samverkan med sparbank» såsom ett uttryck för en inre intressegemenskap och en ömsesidig förståelse sparbank och sparförening emellan, vilka utgöra en grundförutsättning för sparföreningsrörelsens lyckliga utveckling. Nämnas må vidare i detta sammanhang, att i fråga om sparförenings bildande och tillsyn skola i stort sett gälla enahanda regler, som gälla för sparbank. Sparförenings bildande skall ske genom anmälan till länsstyrelsen, och det är länsstyrelsen, som, närmast genom det allmänna ombudet, skall på samma sätt som i fråga om sparbank öva tillsyn över sparförening. Det förtjänar alltså understrykas, att den föreslagna centralkassan, om den än får en synnerligen intim befattning med sparföreningsrörelsen, i vissa fall kommer att tjäna som obligatorisk remissinstans och övor huvud taget i mångt och mycket faktiskt kommer att öva insyn över det sätt, på vilket sparföreningarna verkligen driva sitt arbete; dock är centralkassan icke tillsynsmyndighet i egentlig mening. En sådan tillsyn är av statlig karaktär, och i och med att tillsynen förlagts till länsstyrelsen och centralkassan enligt förslaget befrias från densamma, har det ansetts möjligt att åt kassan giva en visserligen officiell prägel men dock icke karaktären av statsinstitution. Till sin offentligrättsliga karaktär skulle kassan närmast kunna jämföras exempelvis med Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Om än med starka statliga inslag är den en fri organisation med företrädesvis ekonomiska uppgifter. När de sakkunniga undvikit att göra centralkassan till tillsynsmyndighet, är det andra friare uppgifter, vilkas utförande genom kassan främst legat de sakkunniga om hjärtat. E t t genomförande av de sakkunnigas förslag innebär icke blott att statsmakterna såsom lagstiftare ingripa reglerande i en organiserad sparrörelse, utan staten står på samma gång inför en nydanande uppgift. Det är denna senare till sin natur fria och obundna uppgift att 2 0 5 6 35

o

114 taga initiativ, driva propaganda, väcka intresse och förståelse for sparrörelsen, vägleda, på ett personligt sätt stödja strävanden, att ingripa med praktiska hjälpmedel till främjande av en ändamålsenlig långivning inom föreningarna, att främja förståelsen sparbankerna och sparföreningarna emellan, förlika och jämka, där det kan brista i denna förståelse o. s. v., som skall vara centralkassans viktigaste uppgift. För att fylla denna uppgift bör kassan göras fullt arbetsduglig både vad angår personval och ekonomiska resurser. Änyo bör betonas, vad som redan förut framhållits, nämligen att centralkassans uppgift djupast sett avser åtgärder till arbetsbesparing inom den organiserade sparrörelsen. Sparmålslåns gäldande vid dödsfall. Enligt författningsförslaget har kassan till ändamål att å statens vägnar ombesörja de uppgifter, som hänföra sig sig till inlösen av sparmålslån vid låntagares frånfälle, nämligen att av sparföreningarna uppbära och förvalta de avgifter, som för ändamålet skola avfordras, samt att i förekommande fall verkställa utbetalningarna. Kassans hithörande uppgifter torde icke tarva någon utförligare motivering än den, som framgår av författningstexten och av det ovan i ämnet anförda. Långivning till sparföreningarna. Vid all direkt sammankoppling av sparverksamhet och utlåning lurar faran, att de båda verksamhetsgrenarna icke kunna bringas i harmoni med och balansera varandra. Erfarenheterna från andra länder utvisa, att den bristande balansen härutinnan är det svåraste problemet, som en organiserad spar- och utlåningsrörelse har att kämpa med. Man löper lätt risken, att det uppstår en »lånehunger», som väckts till liv av gjorda låneutfästelser men som ej kan stillas genom det lånesökande klientelets egen sparkraft. Man nödgas antingen svika sina utfästelser eller ock genom lotterianordningar eller andra konstgrepp stilla vissa lånesökandes kredithunger, ofta på andra lånesökandes bekostnad, eller ock nödgas man mot höga-inlåuingsräntor söka till rörelsen draga sparmedel från en vidare krets än de lånesökandes egen. Såsom redan i det föregående framförts, anse de sakkunniga sådana anordningar icke tillämpliga på svenska förhållanden och i sig själva föga önskvärda. De innebära alltid på ett eller annat sätt sjukdomstecken. För att avklippa varje tanke på dylika, enligt de sakkunnigas mening ekonomiskt osunda anordningar har i förslaget principiellt avböjts tanken på att skapa en obetingad lånerätt för föreningsmedlemmarna. Förslaget känner endast en möjlighet till sparmålslån, en möjlighet, som till sitt maximum är reglerad i författnings väg. Denna avböjande hållning till tanken på rättsliga låneanspråk har också dikterats av omsorgen att kunna hindra tillgodoseendet av illegitima lånebehov, låt vara att de formellt sett äro oantastliga, exempelvis beviljande av sparmålslån, där spararen — allom veterligt ehuru inte bevisligen — ingalunda själv åstadkommit sina sparinsättningar utan för ändamålet anlitat anhörigas medel och sålunda icke på något sätt ådagalagt den speciella duglighet, som utgör grundvalen för sparmålslåns beviljande.

115 Genom avböjandet av tanken på rättsliga läneanspråk torde man också förebygga att personer, som sakna känsla för sparandets betydelse, ansluta sig till den organiserade sparrörelsen därtill drivna endast och allenast av lånehunger. Sparföreningarna äro visserligen till även för att driva utlåning genom sparmålslån, men de äro ocksä och framför allt avsedda att utgöra ! en plattform för målmedvetet och planmässigt sparande, ej för ett skenI sparande. Det synes finnas anledning att hoppas, att många kunna ansluta I sig till den organiserade sparrörelsen icke enbart av motivet att få lån utan för att verkligen bedriva ett sparande. I den mån så sker, komma dessa sparare ej att utnyttja sina faktiska lånemöjligheter; deras sparkraft kan då komma de verkligt lånebehövande till godo. Sparförenings anknytning till sparbank är också en anordning, ägnad att bidraga till lösningen av ifrågavarande spörsmål. En välkänd sparförening bör åtminstone i viss utsträckning kunna få anlita sådana sparbanksmedel, som icke härflyta från föreningsmedlemmars insättningar. Jämväl må, såsom redan ovan berörts, nämnas, att »blandningen» av sparmål också är ägnad differentiera lånebehovet, både vad tid och omfattning beträffar, och att därmed också bidraga till lösningen av den viktiga fråga, här har behandlats. Emellertid ha de sakkunniga givetvis i allra högsta grad beaktat önskemålet, att lånebehov, vilkas tillgodoseende icke möter författningsenligt hinder och där den sparande sålunda kunnat anse sig ha grundad anledning att hoppas på lån, i verkligheten komma att tillgodoses. Där förhoppningarna varit välgrundade men icke kunnat infrias pä grund av brist på "lånemedel, kunde man — ej utan fog — befara misstämning bland de lånesökande. De verkställda och i annat sammanhang meddelade beräkningarna utvisa, att sparföreningsrörelsen, om den utvecklar sig sunt, icke behöver befaras leda till något sådant »snöbollssystem», som varit utmärkande för vissa räntelösa s. k. byggsparkassor, innebärande att endast en ständig ökning i tillströmningen av nya medlemmar skulle bereda tillgäng till lånemedel och detta dock endast för en tid framåt, till dess att bubblan, enligt sakens natur ohållbar, ändå skulle brista. Tvärtom synes framgå, att man kan påräkna ett någorlunda gott jämviktsläge mellan lånebehov och tillgång på föreningsmedlemmars för utlåning tillgängliga insättarmedel, under förutsättning dock att sparbankerna i någon mån bereda föreningarna tillgång till lånemedel utöver medlemmarnas insättarbehållningar. Framhållas må, att i dessa kalkyler icke tagits i betraktande vare sig s. k. extra insättningar eller det sannolikt icke helt ovanliga i att sparare över huvud taget icke påkalla lån, i båda fallen omständigheter ägnade att föranleda jämkningar av kalkylerna i gynnsam riktning. I någon mån i motsatt riktning verkar emellertid, att vid beräkningarna ingen hänsyn tagits till förekomsten av arbetslöshet bland medlemmarna och ej heller till det förhållandet, att en förenings sparmålslångivning kan påbörjas redan efter tre års verksamhetstid, trots att en minsta spartid av fem år normalt utgör förutsättning för erhållande av dylika lån.

116 Även om sparföreningsrörelsen i här berörda hänseende enligt de sakkunnigas mening i stort sett får anses vila på sunda förutsättningar och sätta föreningarna i tillfälle att av tillgängliga medel tillgodose lånebehoven, så är därmed icke sagt, att alla föreningar eller en och samma förening vid olika tidpunkter obetingat kan beräknas intaga ett så gynnsamt läge. Det kan tänkas fall, där anspråk på sparmålslån icke skulle kunna tillgodoses i önskvärd omfattning. Med hänsyn till den synnerliga vikt, som frågan äger, har det ansetts påkallat att bereda centralkassan möjlighet att i sådana situationer träda hjälpande emellan med tillfälliga krediter. Framhållas må, att svårigheten att med insättarbehållningarna tillgodose behovet av sparmålslån på intet sätt behöver häntyda på dålig skötsel eller något annat ekonomiskt sjukdomssymtom och än mindre på, att en förening skulle vara på obestånd. Författningsförslaget begränsar också centralkassans lånerätt uttryckligen till sådana fall, där man får förutsätta, att föreningens ställning icke häntyder på obestånd utan allenast på likviditetssvårigheter av tillfällig natur. Det är så långt ifrån, att behovet av en dylik hjälp från det allmännas sida behöver häntyda på en svaghet hos föreningen, att det tvärtom kan giva vid handen, att verksamheten skötes på ett särskilt tillfredsställande sätt. Här må ges ett konstruerat exempel på en sådan situation. För överskådlighetens skull räknas i exemplet med schablonmässiga siffror, detta ehuru en dylik schablonmässighet knappast kommer att få motsvarighet i verkligheten. Exemplet avser också att belysa, huru de sakkunniga tänkt sig anordningarna inom sparbanken och sparföreningarna, och de överväganden, som böra ha föregått dessa anordningar. En sparförening har nått en omslutning på 700 000 kronor och i sparmålslån utlämnat ett belopp av 600 000 kronor. Föreningsmedlemmarnas insättarbehållning beräknas växa med 100 000 kronor per år. Föreningens möjlighet till så att säga regelrätt upplåning hos sparbanken skulle därför under följande året kunna anslås till 800 000 kronor. Föreningen har sig emellertid bekant, att sedan fyra år tillbaka ett antal arbetare, som kunnat glädja sig ät god konjunktur inom den industri, där de äro verksamma, varje vecka gjort insättningar om 10 kronor i syfte att bygga egnahem. Jämte övriga sparmålslån inom föreningen, som beräknas kunna ifrågakomma påföljande året, uppskattas det totala lånebehovet till 1 100 000 kronor, alltså ett belopp, som med 300 000 kronor överstiger sparföreningens tillgodohavanden. De arbetare, som med stor energi fullföljt de ganska kraftigt tilltagna sparplanerna, äro på samma gång medlemmar av en egnahemsförening, som ställt i utsikt kollektiva inköp av tomtmark och byggnadsmaterial, kollektiva anordningar för typritningar, inteckningars uttagande med mera sådant, allt ägnat att nedbringa byggnadskostnaderna och att ingiva förhoppningar om ett gynnsamt resultat. Det synes då ligga vikt uppå, att planerna på sparmålslån icke gäckas genom bristande tillgång på medel, enär den upplagda planens lyckliga genomförande då skulle äventyras.

117 Varje medlem av egnahemsföreningen beräknas ha hopsparat 2 500 kronor och hoppas kunna hos sparföreningen erhålla sparmålslån till samma belopp; sparbanken har för sin del åt var och en av dem ställt i utsikt ett primärlån på 5 000 kronor. Varje egethem skulle kosta 10 000 kronor. Sparföreningen är fullt solvent, och sparbanken har ingen erinran mot dess portfölj eller utlåningsprinciper men anser sig icke med sin relativt ringa omslutning kunna utan betydande likviditetssvårigheter höja föreningens lånesumma från 600 000 till 1100 000 kronor. Föreningen gör då en undersökning bland sina medlemmar och finner därvid, att vissa sparare, som redan påföljande år formellt kunnat göra anspråk på sparmålslån, icke komma att resa sådana anspråk utan ha för avsikt att förlänga sina sparplaner, vilket föranleder, att anspråken på lån komma att minskas med 100 000 kronor. Nämnas må, att dylika undersökningar lämpligen synas böra företagas årligen för att icke föreningarna skola ställa onödigt stora anspråk på sparbankens likvida tillgångar, anspråk, som sedan kunna visa sig icke ha varit påkallade. Sådana undersökningar synas så naturliga, att de icke behöva ingiva någon ängslan för föreningens likviditet. Av undersökningen har vidare framgått, att de egnahemsspekulanter, som avse att påföljande år fullfölja sina egnahemsplaner, äro 50 till antalet. Deras behov av sparmälslån uppgår följaktligen till 125 000 kronor. Sparbanken erbjuder sig då att för egen del lämna var och en av dessa egnahemsbyggare primärlän upp till 60 % av fastighetsvärdet och att sålunda höja primärlånet med 1000 kronor eller från 5 000 till 6 000 kronor; egnahemsspekulanterna ha förklarat sig tillfredsställda därmed och beredda att begränsa sina anspråk på sparmålslån med motsvarande belopp eller till 1 500 kronor. Egnahemmen skulle följaktligen finansieras på följande sätt: 1) Primärlån hos sparbanken 6 000 kronor 2) Sparmålslån hos sparföreningen 1500 » 3) Eget insatt kapital 2 500 » Summa 10 000 kronor P å så sätt har behovet av sparmålslån reducerats med ytterligare 50 000 kronor eller till sammanlagt 950 000 kronor. Då föreningens omslutning beräknas komma att uppgå till 800000 kronor skulle den erfordrade merkrediten till föreningen belöpa sig till 150 000 kronor. Sparbanken finner, att beviljandet av dessa 150 000 kronor visserligen icke ur säkerhetssynpunkt skulle ingiva betänklighet men något väl hårt anstränga sparbankens likviditet. Sparföreningen hänvänder sig då till centralkassan med ansökan om lån. Kassan medger, att föreningen får upptaga hälften av det belopp, varmed sparföreningens lånebehov överstiger behållningen; detta under förutsättning och under hänsyn tagen därtill, att sparbanken utfäst sig bereda föreningen kredit med den andra hälften av beloppet. Sparföreningen kan

118 visa sannolika skäl för, att den inom fem år kan avveckla ifrågavarande kredit hos kassan. Det ansträngda läget var av tillfällig natur och hänförde sig väsentligen till det i och för sig gynnsamma, energiska målsparandet bland egnahemsbyggarna och den därav föranledda tillfälliga ansvällningen av lånebehovet. Egnahemsinitiativet var i sin tur en väl genomtänkt och lyckligt upplagd plan. Exemplet synes utvisa en situation, där likviditetssvårigheterna bottna i förhållanden, som på intet sätt kunna betecknas såsom ogynnsamma och där på samma gång ett avböjande av låneansökningarna icke skulle vara tilltalande och ägnat att stärka förtroendet för föreningarna, men där å andra sidan ett tillfälligt lån kunde undanröja svårigheterna utan att behöva föranleda övernormala risker. Svårigheter av ifrågavarande slag kunna enligt sakens natur vid samverkande omständigheter drabba nära nog vilken sparbank eller sparförening som helst, men givet är, att dylika svårigheter främst kunna befaras i sparbanker med en förhållandevis ringa omslutning. I detta sammanhang må pekas på, hur ofantligt ojämnt sparbanksbehållningarna fördela sig i olika delar av landet; särskilt falla vid en jämförelse i ögonen de stora sparbanksbehållningarna i södra Sverige och de förhållandevis små behållningarna i Norrland. E n översikt häröver lämnas i annat sammanhang i betänkandet. Främst bero väl dessa variationer pä den växlande sparkraften i olika delar av landet, och man kan utgå ifrån, att lånebehovet i regel blir större i de landsändar, där sparkraften är större. Men de sakkunniga ha just velat ifrågasätta, om icke här berörda långivning genom centralkassans medverkan skulle bereda möjlighet till en i och för sig säkerligen önskvärd utjämning av tillgången på lånemedel i olika delar av landet. Centralkassan skulle sålunda kunna upptaga de krediter, som erfordrades för att tillgodose behovet av sparmålslån inom föreningar med mindre omslutning, hos sådana sparbanker, där spartillgångarna vore rikliga. Anordningen skulle alltså vara ägnad främja en överflyttning av sparöverskott från så att säga kapitalproducerande landsändar till »kapitalhungriga» landsändar. Anmärkas må, att sparmålslån, enligt vad i det föregående framhållits, till övervägande del torde gå till produktiva ändamål, varför en sådan kapitalexport från en landsända och motsvarande kapitalimport till en annan i det stora hela skulle vara ekonomiskt försvarliga och socialt önskvärda. Sparohligationer. Slutligen ha de sakkunniga velat ifrågasätta, om icke en centralkassa, inrättad under statens medverkan och utrustad med en statlig grundfond och som därtill har till en sin huvuduppgift att främja sparande inom landet, med fördel skulle kunna anlitas för förverkligande av en annan tanke till sparverksamhetens främjande, ehuru denna icke har direkt med den organiserade sparföreningsrörelsen att skaffa, nämligen utgivandet av sparobligationer. Med sparobligationer betecknar man som bekant sådana obligationer, vanligen å förhållandevis små belopp, vilka icke löpa med viss årligen utgående

119 ränta, utan där räntan gottgöres, enligt diskontoberäkning, på så sätt, att den lägges till kapitalet; det lägre inköpsvärdet av obligationen utfaller efter vissa år med ett fixerat högre belopp. En sparobligation skulle sålunda kunna inköpas för exempelvis 37: 80 kronor för att vid visst, på obligationen ! angivet datum vissa år senare utfalla med ett belopp av 50 kronor. Det nominella värdet efter varje år av löpetiden skulle vara angivet på obligationen. Givetvis komme dock sparobligationer, liksom andra obligationer, att efter växlande räntelägen löpa med växlande dagskurser; dessa kurser borde lämpligen offentliggöras. De sakkunniga föreställa sig, att en dylik obligation skulle hava icke ringa marknad för att på ett ändamålsenligare sätt än nu sker tillgodose det icke fruktbringande sparande, som bedrives genom samling — såsom uttrycket är — »på kistbottnen». Sannolikt skulle sådant sparande, om det på här angivet sätt gjordes ändamålsenligt och fruktbärande, komma att bedrivas i än mera ökad omfattning. Framhållas må, att det icke synes riktigt tilltalande, att sparande av sedlar »på kistbottnen» vanligen sker bland personer i små ekonomiska villkor, väsentligen därför att de icke ha förstånd att göra sina små besparingar fruktbärande. Backstugusittaren torde ha föga kännedom om, vad en räntekupong på exempelvis en statsobligation egentligen betyder. Sparobligationerna skulle för honom erbjuda en lika lättfattlig och vig form för sparande som en ansamling av sedlar men ändå bereda honom en ränteavkastning, vilken han icke på grund av sin mindre erfarenhet i ekonomiska ting bör vara förmenad att tillgodonjuta. E h u r u tanken på utgivandet av sparobligationer sålunda icke har något inre sammanhang med den organiserade sparrörelsen såsom sådan, har den dock betydelse för sparandet i allmänhet, och de sakkunniga ha därför icke velat underlåta att låta sitt förslag omfatta sådan obligationsutgivning. Ur teknisk synpunkt bereder frågan knappast större svårigheter, men den kan likvisst utan att påverka förslaget i övrigt utbrytas ur detsamma och behandlas i annat sammanhang. Tilläggas må, att de sakkunniga närmast tänkt sig sparobligationen som instrument för statlig upplåning. I allt fall skulle andra obligationer än statsobligationer icke få läggas till grund för sparobligationsemissioner, med mindre riksgäldsfullmäktige därtill lämnat samtycke. Vad angår centralkassans organisation och verksamhet i övrigt må hänvisas till förslaget till förordning i ämnet, vilket förslag icke synts påkalla utförligare motivering. Förslag till anslagsäskanden. Förslaget är av beskaffenhet att böra föranleda anslagsäskanden från riksdagen. Att börja med märkes härvid den fond å 10 000 000 kronor, som skulle utgöra centralkassans grundfond. Vidare skall enligt förslaget staten genom centralkassan tillskjuta medel till bestridande av sparföreningarnas förvaltningskostnader under startåren.

120 De statliga tillskotten ha enligt förslaget uppskattats till högst 10 kronor per antagen sparföreningsmedlem. Det låter sig enligt sakens natur icke göra att anställa några närmare förhandsberäkningar om den anslutning, som sparföreningsrörelsen kan vinna, varför ett anslag av ifrågavarande natur synes böra erhålla förslagsanslags karaktär. De sakkunniga hava utgått ifrån en uppskattning av anslutningen under första budgetåret till 100 000 medlemmar och vid sådant förhållande skulle ifrågavarande förslagsanslag lämpligen beräknas till 1 000 000 kronor. Vad centralkassans förvaltningskostnader beträffar må erinras, att dessa i framtiden beräknas skola komma att täckas genom särskilda avgifter å sparmålslån. Då sparmålslån författningsenligt icke kunna beredas åtminstone under de tre första verksamhetsåren, har man alltså att utgå ifrån, att kassans förvaltningskostnader i allt fall under minst så lång tidsperiod måste helt bekostas av statsmedel. Det första verksamhetsåret måste bli synnerligen rikt på arbetsuppgifter. Det gäller att utarbeta och tillhandahålla arbetsmateriel i form av sparbanksböcker, bokföringsmateriel, hemsparbössor, eventuella sparmärken o. s. v. Härjämte synes centralkassan i enlighet med vad som ovan anförts böra på aktivt sätt medverka vid organisationsarbetet ute »på linjen». Det torde knappast vara möjligt att verkställa några mera tillförlitliga uppskattningar rörande kostnaderna härför. Med hänsyn till den synnerliga vikten av att kassan göres fullt arbetsduglig och att icke fullgörandet av uppgifterna äventyras på grund av medelsbrist, föreslå de sakkunniga, att jämväl ifrågavarande anslag såvitt möjligt erhåller förslagsanslags karaktär. Uppskattningsvis ha de sakkunniga beräknat anslaget till 500 000 kronor för första verksamhetsåret.

\ 121

Specialmotivering. E n sparförening kan i åtskilliga hänseenden betraktas såsom en ekonomisk förening med begränsad personlig ansvarighet. Emellertid skiljer den sig på samma gång i viktiga hänseenden från en sådan — närmast kommer härvid i betraktande det sätt, på vilket personlig ansvarighet är anordnad i en sparförening. Dessutom uppvisar en sparförening en hel del specifika särdrag vad angår konstruktion och en hel del i för fattnings väg reglerade arbetsformer. Sålunda kan en sparförening exempelvis bestå allenast av vissa insättare eller förutvarande insättare i en viss sparbank, den skall på ett specifikt sätt vara ansluten till och samverka med en sådan penninginrättning och kan ej existera fristående utan dylik anslutning, den skall i såväl sitt främjande av sparverksamhet som i sin utlåning arbeta under vissa lagligen reglerade specifika former, allt omständigheter, som skulle ha föranlett till sin art och omfattning betydande undantags- eller tilläggsbestämmelser i 1911 års lag om ekonomiska föreningar. Det har därför ansetts lämpligt att icke — med utfärdande av sådana undantags- eller tilläggsbestämmelser — hänföra sparföreningarna under nämnda lag utan att göra dem underkastade en helt ny, fristående lag om sparföreningar. Förslaget upptager också ändring i 91 § av lagen om ekonomiska föreningar av innehåll, att sparförening undantages från tillämpligheten av nämnda lag. I flera hänseenden ansluter sig det föreliggande lagförslaget helt naturligt till lagen om ekonomiska föreningar och sparbankslagen; i den mån så är fallet lärer någon närmare motivering för de föreslagna bestämmelserna ej påkallas. Beträffande åtskilliga stadganden gäller, att innebörden tillräckligt torde framgå av den lämnade principmotiveringen.

!§• I paragrafens definition på sparförening upptages anslutningen till sparbank såsom något för en dylik förening konstitutivt. Orden »i samverkan med sparbank» angiva ej blott, att en samverkan är konstitutivt påkallad, utan avse också att giva ett allmänt uttryck åt tanken, att ett förtroendefullt, nära samarbete mellan sparbank och sparförening är en oundgänglig förutsättning för en framgångsrik sparrörelse. Träffandet av ett anslutningsavtal innebär från båda parternas sida en tyst utfästelse om sådant samarbete. Orden »utan rätt för dess medlemmar att njuta del i den vinst, som kan uppkomma å rörelsen», vilka ha sin motsvarighet i sparbankslagen, avse att framhäva sparförenings allmännyttiga karaktär. I övrigt anger definitionen sparförenings ändamål, nämligen sparverksamhet och långivning. Sparförenings andel i sparverksamheten avser allenast

122 främjandet och organiserandet av sådan verksamhet, då ju medlem är insättare i sparbanken och ej i föreningen. Definitionen angiver det utmärkande för denna sparverksamhet — planmässigheten och sparande för vissa syften. I anslutning härtill angives, att långivning skall förekomma uteslutande för realiserande av sparmålet. Visserligen finnas andra lån, nämligen hjälplånen, men dessa tillhöra ej den verksamhet, som ligger i föreningens direkta syfte, utan äro endast ett medel att underlätta planmässigheten och uthålligheten i sparverksamheten. Förslaget saknar bestämmelser, som förbjuda sparförening att utöva annan verksamhet än nu sagts. Det kan i vissa fall vara lämpligt, att en förening t. ex. upptager vissa verksamhetsgrenar, som icke omedelbart tillhöra den här avsedda spar- och låneverksamheten men som dock ha samband med denna och ha liknande syften. Sålunda kan tänkas, att en sparförening finner behövligt utöva en viss konsulentverksamhet bland medlemmarna i egnahemsbyggnads- och fastighetsfrågor, hjälpa dessa att organisera samköp, tillhandahålla typritningar för egnahem och dylikt. Det torde dock vara olämpligt, att sparförening på ekonomiskt sätt engagerar sig för andra uppgifter, och förslaget utgår ifrån att så ej sker. Annan verksamhet kan hindras på grund av reglerna om stadfästande av stadgarna. Det förutsattes nämligen, att föreningens ändamål anges i stadgarna, i den mån det går utöver det i förslaget förutsatta.

2§. Paragrafen anger, hur samverkan med sparbank skall ordnas. Det sker genom anslutningsavtalet, som är en fullt frivillig överenskommelse mellan sparbanken och föreningen. Förslaget upptar inga tvingande regler, som bestämma avtalets direkta innehåll, utan anger endast vilka förhållanden, som skola genom avtalet vinna reglering. Anslutningsavtalet är grundläggande för föreningens hela verksamhet. Det måste gälla för framtiden, d. v. s. tills föreningen upplöses eller tills de avtalsslutande överenskomma om ändring i detsamma. Föreningen kan sålunda ej ansluta sig till annan sparbank annat än enligt ordningen för överlåtande av förenings rörelse på annan sparförening eller då sparbankens rörelse överlåtes å annan sparbank. Vill en sparförening eljest ansluta sig till annan sparbank kan detta ske endast genom att föreningen upplöses och en ny förening bildas med därav följande nytt avtal. Sparbank saknar likaledes möjlighet att ensidigt häva avtalet och på denna väg befria sig från en ansluten förening. Detta motiveras främst av den osäkerhet ifråga om verksamheten och det beroende av sparbanken, som eljest skulle inträda för föreningen. Avtalet träffas av stiftarna i en nybildad förening. Efter föreningens bildande är det å föreningsstämma, som från föreningens sida avtalas om eventuell ändring. Förslaget anger ej, vem som å sparbankens sida träffar anslutningsavtal. Det är uppenbart, att sparbank, som vill till sig ansluta sparförening, måste i sitt reglemente meddela närmare bestämmelser om sitt

123 förhållande till sparföreningen. I reglementet måste sålunda intagas stadgande om vem det tillkommer att träffa anslutningsavtal. Skulle reglementet intet innehålla i detta avseende, torde sparbankens styrelse vara därtill behörig. Någon ändring i sparbankslagen med hänsyn till förslaget i detta avseende är ej föreslagen av de sakkunniga. En sparbank kan till sig ansluta flera föreningar, men en förening kan blott vara ansluten till en sparbank. I avtalets natur ligger — ehuru det ej direkt utsagts i lagförslaget — att sparbanken åtager sig att stödja sparföreningen i förslagets anda och att sparföreningen förpliktar sig att driva sin verksamhet så, att förfång för sparbanken ej uppstår. På grund av anslutningsavtalets betydelse för såväl sparbanken som föreningen är en kontroll över avtalets lämpliga innehåll erforderlig. Att sådan kontroll enligt förslaget skall äga rum, framgår av stadgandet, att avtalet för att bliva bindande skall intagas i föreningens stadgar. Vid stadfästandet av stadgarna blir avtalet definitivt och kontroll sker i och med prövningen av stadgarna. Enligt stadgandena i 8 § sker denna prövning både av sparbanksinspektionen, med hänsyn till sparbanken, och av centralkassan, med hänsyn till föreningen. — Ändring i anslutningsavtalet är enligt 62 § underkastad samma regler som gälla i fråga om antagande av anslutningsavtal i nybildad förening.

5§. Förslaget upptager vidlyftiga bestämmelser, avsedda att genom det allmännas medverkan förhindra en osund utveckling av sparföreningsrörelsen. På grund härav och på grund av de särskilda förhållanden, som utmärka sparföreningar, får antagas, att sådana föreningar i det allmänna medvetandet komma att framstå såsom i viss mån garanterade och säkra. Det är av vikt, att detta förtroende ej rubbas av andra föreningar under sparförenings skylt. Då enligt det följande sparförening ej föreslås skola ha lagskyddad firma, föreslås för den skull skydd för ordet sparförening och straff för överträdelse av förbudet i 5 §. . 6 §. Förslagets bestämmelser om bildande av sparförening överensstämma i sina allmänna huvuddrag med motsvarande regler i sparbankslagen om bildande av sparbank. Antalet stiftare är satt till 15. De sakkunniga hava övervägt, huruvida icke, utom de aktiva stiftarna, även visst minimiantal medlemmar skulle vara garanterat. I så fall kunde antalet stiftare vara färre. På grund av den prövning, som Konungens befallningshavande skall underkasta sparförenings stadgar, torde dock garanti vunnits för att den tilltänkta föreningen erhåller erforderlig livskraft. De sakkunniga hava därför ansett ett stadgande i antytt avseende obehövligt och i stället har antalet stiftare satts tämligen högt. Stiftarnas första åtgärd är att träffa anslutningsavtal med viss sparbank. Paragrafen meddelar närmare regler om de frågor, som ovillkorligen skola behandlas i anslutningsavtalet. De omständigheter, som binda förening vid

124 sparbanken, äro av mångfaldig natur och grundade på förslagets bestämmelser, att sparandet sker i sparbanken, att föreningen principiellt blott får upptaga kredit i sparbanken, att sparbanken förutsattes skola direkt understödja föreningen i dess verksamhet, att sparbanken övar visst inflytande på föreningens förvaltning, att föreningens lånehypotek och sparmedel häfta för föreningens förbindelser till sparbanken m. m. Flera av dessa frågor äro mer eller mindre uttömmande behandlade i den föreslagna lagen, andra åter beröras icke i densamma. Vissa av de frågor, som sålunda ej omnämnas i lagförslaget, äro dock av den natur, att de nödvändigtvis måste vara reglerade, ehuru fastställandet av deras närmare innehåll lämnas åt de avslutande parterna. Vad som ovillkorligen skall i anslutningsavtalet bestämmas, är frågan om sparbanks bidrag till sparförening, grunderna för bestämmande av räntan å insatta sparmedel samt för långivningen till föreningen från sparbanken, ävensom sättet för förvaringen av för sparbanken och sparföreningen gemensamma hypotek. Det förutsattes emellertid, att anslutningsavtalet därutöver kommer att innehålla en mångfald bestämmelser dels till säkrande av en lugn verksamhet i föreningen, dels till trygghet för sparbanken. I förra fallet kan det vara av vikt, att i anslutningsavtalet intagas vissa delar av sparbankens reglemente till förhindrande av att sparbanken genom ändring i sitt reglemente (t. ex. beträffande regler om insättarmaximum, uppsägning av sparmedel från sparbankens sida m. m.) försvårar föreningens verksamhet. Därutöver kunna från föreningens sida påfordras avtal om omfattningen av sparbankens biträde med föreningens expedition och bokföring, tillhandahållande av lokaler och kassavalv eller dylikt. Till trygghet för sparbanken kunna fordras bestämmelser om minimiantal medlemmar i föreningen, kvalifikationer hos styrelseledamöter, villkor för uteslutande av föreningsmedlem samt andra krav, som sparbanken kan uppställa. Att i anslutningsavtalet bestämma fix ränta å föreningsmedlemmarnas sparbanksinsättningar är enligt sakens natur icke möjligt, men lagförslaget angiver, att grunderna för ränteberäkningen skola angivas i avtalet, lämpligen så, att räntan å medlemmarnas sparmedel blir lika med eller står i viss proportion till den vanliga inlåningsräntan i sparbankens övriga verksamhet. Nära härmed sammanhänger frågan, huruvida anslutningsavtalet skall reglera sparbankens rätt att uppsäga sparmedel eller att vägra mottaga ytterligare sparmedel. Det är emellertid så viktigt för sparbanken att själv kunna bestämma över dessa förhållanden, att de sakkunniga ej velat i förslaget binda sparbanken härutinnan. Frågan torde reglera sig själv, då sparbankens reglemente otvivelaktigt innehåller föreskrifter härom. Även i förevarande hänseende lärer sparföreningsmedlem böra behandlas lika med annan sparbankens insättare. En sparförening måste kunna räkna med, att sparbanken tillhandahåller medel för föreningens långivning. Förslaget upptager sålunda, att grunderna för sparbankens långivning till föreningen skola fastslås i anslutningsavtalet. Då de till föreningen lämnade hypoteken skola tjäna som säkerhet även

125 för föreningens lån hos sparbanken, erfordras en anordning, som tryggar såväl sparbankens som föreningens besittningsrätt till hypoteken. De sakkunniga ha undvikit att lämna regler, hur detta bör ske. Uppenbart är nämligen, att saken kan ordnas på olika sätt, beroende på om t. ex. sparbanken och sparföreningen hava gemensam lokal, avståndet mellan expeditionerna m. m. Förslaget inskränker sig därför till att föreskriva, att anslutningsavtalet skall innehålla bestämmelse, hur hypoteken skola förvaras. 7$ Då sparförening ej skall registreras eller hava firma, har — i likhet med vad fallet är i fråga om sparbank — föreskrivits, att förenings benämning skall angivas i stadgarna ävensom att denna benämning skall innehålla ordet sparförening. Förslaget stadgar icke något om sparförenings verksamhetsområde i vidare mån, än att stadgarna skola innehålla uppgift om, från vilket område föreningen huvudsakligen mottager medlemmar. Då sparbank har visst verksamhetsområde och förslag till ändring av sparbankslagen därutinnan ej föreslås, synes möjligen häri ligga en motsägelse. Emellertid stadgar sparbankslagen endast, att sparbank ej utan särskilt tillstånd får inrätta avdelningskontor å annan ort, än där styrelsen har sitt säte, ej heller inrätta sparbankskommitté utanför verksamhetsområdet och att sparbanks långivning företrädesvis skall avse verksamhetsområdet. Den insättning av sparmedel, som sker genom sparförening, äger emellertid rum vid de befintliga sparbankskontoren, ehuruväl sparmedlen kunna genom föreningens försorg i första hand uppsamlas å andra orter. Något hinder för den i förslaget angivna anordningen föreligger alltså ej i sparbankslagens stadgande om verksamhetsområde för sparbank. Det torde emellertid vara lämpligt, att, om sparförening inrättas å ort, där sparbankskommitté eller avdelningskontor icke redan finnes, sådan kommitté eller sådant kontor då anordnas av sparbanken —• efter vederbörligt tillstånd, där så erfordras. För undvikande av intrång på sparbankslagens bestämmelser om verksamhetsområde i fråga om sparbanks långivning upptager förslaget stadgandet, att sparförening skall hava sitt säte inom verksamhetsområdet för den sparbank, till vilken föreningen är ansluten. Visserligen innebär förslaget, att de lån, som av sparbanken lämnas föreningen, indirekt komma tillgodo personer, som möjligen äro bosatta utanför sparbankens verksamhetsområde, men den omedelbara låntagaren är den inom området befintliga sparföreningen. De föreslagna bestämmelserna innebära visst avsteg från sparbankslagens princip, att sparbank till sin natur är en ortsbank. Att emellertid binda sparföreningens rörelse till visst bestämt verksamhetsområde synes omöjligt, särskilt med hänsyn till att en medlem, som flyttar till annan ort, bör kunna få kvarstå i föreningen. Sparföreningsrörelsen skulle få ett allt för starkt band på sig, om medlemskapet i föreningen skulle göras beroende av bosättning inom visst område och detta område därjämte skulle vara begränsat till sparbankens verksamhetsområde.

126 Förslaget upptager vidare regeln, att föreningen skall hava sitt säte i samma län som sparbanken. Denna regel har föranletts därav, att stadgarna skola stadfästas och föreningen stå under tillsyn av den Konungens befallningshavande, som har tillsyn över den sparbank, till vilken föreningen är ansluten. Att anslutningsavtalet skall intagas i stadgarna är förut omnämnt. Förslaget lämnar öppet, på vilket sätt så skall ske. Förslaget lämnar möjlighet för föreningen att bestämma villkoren för medlemskap. Frågan beröres i principmotiveringen, där spörsmålet om specialisering av sparföreningars verksamhet avhandlas. Det har övervägts, huruvida icke sparföreningarnas verksamhetsområden borde begränsas genom förbud mot rikssammanslutningar. E t t dylikt förbud har dock ansetts olämpligt. Stadgarna skola emellertid angiva det område, från vilket föreningen företrädesvis mottager sina medlemmar. Förslaget upptager ingen föreskrift, att stadgarna skola innehålla bestämmelser om föreningens rörelse. Härom giver lagförslaget och anslutningsavtalet tillräckliga regler. Dock böra stadgarna — där så finnes lämpligt — innehålla bestämmelser om, att långivning endast får förekomma för vissa sparmål, vidare om ordningen för inbetalning av sparmedel, sättet för meddelande av dispens och påföljder vid försummelser i sparverksamheten, användningen av vinst, fondbildning utöver den lagstadgade m. m. 8§Liksom fallet är beträffande sparbank (4 § sparbankslagen), skall fastställelse av sparförenings stadgar meddelas av Konungens befallningshavande. Vid prövning av ansökan om stadfästelse har denne att främst tillse, att anslutningsavtalet intagits i stadgarna, och att detta avtal och stadgarna i övrigt överensstämma med sparbankens reglemente samt med sparföreningsoch sparbankslagarna. Konungens befallningshavande skall ock tillse, att föreningens bildande kan vara till allmänt gagn. Han har jämväl att undersöka de ekonomiska förhållanden, som regleras i stadgarna, såväl ur sparföreningens som sparbankens synpunkt (t. ex. att förvaltningsbidragen äro tillräckliga, att expeditionen och uppbörden äro väl organiserade, att lånebestämmelserna blivit lämpligt avfattade m. m.). Konungens befallningshavande kan dock ej förväntas äga möjlighet att för egen del ingå i ett bedömande av de materiella fordringarna för fastställelse. Förslaget föreskriver därför, att Konungens befallningshavande skall höra centralkassan och sparbanksinspektionen. Centralkassan har att lämna utlåtande från föreningens synpunkt, och kassans yttrande till Konungens befallningshavande bör gå ut på bestämt till- eller avstyrkande. Kassan skall vid sitt yttrande foga uppgift å de bidrag till föreningen, som kunna lämnas av kassan (förslaget om förordningen för kassan 9 §). De sakkunniga förutsätta, att det förberedande arbetet med föreningens bildande sker med kassans hjälp och att kassan alltså redan förut äger full kännedom om föreningen. — Sparbanksinspektionens prövning sker med

127 hänsyn främst tagen till sparbankens säkerhet. Inspektionen har i detta fall — liksom i övrigt i fråga om sin tillsyn över sparbankerna — att i fall av behov konferera med det allmänna ombudet för sparbanken och även med sparbanken själv. 9 och 10 §§. Frågan, huruvida sparbank bör registreras och hava firma, har varit föremål för meningsbrytningar redan vid tillkomsten av gällande sparbankslag. De 1920 tillkallade sakkunniga, som hade att omarbeta sparbankslagen, avgåvo två alternativ, det ena med och det andra utan registreringsplikt och firma för sparbank. Det senare alternativet tillstyrktes av majoriteten av sparbankssakkunniga. Vid förslagets behandling i lagrådet möttes detta alternativ av starka betänkligheter men omfattades dock av lagrådets majoritet. Även departementschefen biträdde detta alternativ, särskilt med hänsyn till det motstånd, som från sparbankshåll förekommit mot annan anordning. Som bekant blev detta alternativ också antaget av riksdagen. De sakkunniga ha funnit lämpligast, att denna fråga för sparförenings del löses i överensstämmelse med vad som gäller om sparbank — detta oavsett vad som eljest ur rent saklig synpunkt kan anses önskvärt. Härav motiveras den föreslagna ändringen i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura. 11 §• Juridisk person eller dödsbo kan ej vara medlem i sparförening; ej heller utländsk medborgare. Att en och samma person kan vara medlem i flera sparföreningar, framgår av 35 §. Styrelsen ensam prövar ansökan om inträde. Denna bestämmelse är given på grund av den stora vikt, som måste läggas på en medlems personliga kvalifikationer. Att göra dessa till föremål för diskussion å föreningssammanträde torde ej vara lämpligt. De sakkunniga ha ansett erforderligt, att ansökan om inträde i sparförening är egenhändigt undertecknad av den inträdessökande och att denne sålunda uttryckligen åtager sig den i lagen stadgade ansvarigheten för föreningens förbindelser. Visserligen lämnar förslaget uttömmande regler rörande omfattningen av denna ansvarighet, men det måste anses vara av vikt, att för den inträdessökande starkt poängteras, att ansvarigheten påvilar honom. Detta gäller i all synnerhet underåriga inträdessökande. 12 §. Avgång ur sparförening sker genom medlems död, hans utträde på grund av egen ansökan eller genom hans uteslutande ur föreningen. Förslaget tillåter ej medlem att utträda ur föreningen när som helst. Så länge han har lån hos föreningen eller sparmedel i sparbanken, som härflyta från sparverksamhet i föreningen, får han ej utträda. Regeln om förbud mot utträde för den, som har sparmedel, har tillkommit i medlemmens eget intresse. Så länge hans sparmedel häfta för föreningens förbindelser,

128 bör möjlighet beredas honom att deltaga i föreningens förvaltning, även om han själv av obetänksamhet skulle vilja lämna föreningen. Dessa bestämmelser korrespondera med den i 16 § givna regeln, att endast den, som häftar för sparmålslån eller som har sparmedel i sparbanken, äger rösträtt i föreningen. Endast de, vilkas ekonomiska intresse är berört av föreningens verksamhet, äga bestämma över densamma. Ä andra sidan står ingen, som har sådant intresse, utanför föreningen. Ett undantag från denna princip föreligger vid uteslutning av medlem. En förening måste kunna utesluta medlem, som skadar föreningen eller dess anseende, även om han är sparare eller låntagare. Men vid uteslutning av en sådan medlem åligger det föreningen att tillse, att den uteslutnes medel icke i fortsättningen komma att häfta för föreningens förbindelser. Detta motiverar regeln i sista punkten av förevarande paragraf, att medlem ofördröjligen skall erhålla meddelande att han uteslutits ur föreningen. Han får då tillfälle att, om han önskar, uttaga sparmedlen och således befrias från ansvarigheten för föreningens förbindelser. Eftersom avgång ur föreningen enligt 34 och 38 §§ medför, att medlem kan befria sig från ansvarigheten, erfordras bestämda regler om villkoren för uteslutning. En massuteslutning skulle kunna medföra en betydlig minskning av de medel, som häfta för föreningens förbindelser, med ty åtföljande större belastning av kvarstående medlemmar och minskning i borgenärernas säkerhet. Förslaget föreskriver därför, att villkoren för uteslutning skola angivas i föreningens stadgar och att uteslutning av annan än däri upptagen grund ej får ske. Stadgarna böra ej stadfästas, om de medge föreningen alltför stor uteslutningsrätt. Lämpligt kan ock vara, att sparbanken genom anslutningsavtalet med stiftarna överenskommer om de uteslutningsgrunder, som skola upptagas i stadgarna. Att slarv vid fullföljande av sparplan ej bör medföra uteslutning ur föreningen, framgår av förslagets principer. En medlem bör ej kunna befria sig från insättarspärren genom att ej fullgöra sin sparplan. Saknar medlem sparbehållning och är han ej heller låntagare, gälla icke dessa betänkligheter mot uteslutning. För sådan medlem böra därför kunna stadgas särskilda mer vittgående regler för uteslutning. Det är till och med av intresse för föreningen att befria sig frän medlemmar, som ej aktivt deltaga i föreningsverksamheten. Lämpligt är att för sådana medlemmar stadga, att viss tids underlåtenhet att deltaga i föreningens verksamhet medför, att han kan uteslutas. Det kan å andra sidan i många fall vara värdefullt fölen förening att kunna påräkna medverkan av erfarna och intresserade äldre medlemmar, även om dessa ej längre äro sparare eller låntagare. Någon generell, obetingad skyldighet för icke aktiva medlemmar att avgå ur föreningen har därför icke ansetts böra stipuleras. 14—16 §§. Förslaget möjliggör såväl representativt system som referendum. Det senare är lämpligt i små föreningar, där medlemmarna äro bosatta på vitt

129 skilda orter, medan det förra är mera praktiskt inom stora föreningar och då medlemmarna i gemen ej kunna tänkas äga någon större erfarenhet i ekonomiska frågor. Representationsförsamlingens kompetens är enligt förslaget densamma som tillkommer föreningssammanträde. Tiden för det ordinarie föreningssammanträdet är i förslaget fixerad till senast maj månad, detta med hänsyn till lämpligheten av att föreningssammanträdet hålles i samband med sammanträdet av sparbankens huvudmän. Att protokoll skall föras vid föreningssammanträde framgår utan vidare av förslagets stadganden (26 §), varför något uttryckligt stadgande därom ej ansetts erforderligt. De sakkunniga hava övervägt lämpligheten av bestämda regler för rösträtt, t. ex. rösträtt blott för — utom stiftarna — myndiga medlemmar, som viss minimitid tillhört föreningen, m. m. Det har emellertid synts lämpligast att låta dessa frågor avgöras genom bestämmelser i stadgarna, dock med det undantaget, att de medlemmar, som varken hava sparmålslån eller sparmedel, ej skola äga rösträtt utan endast yttranderätt. P å grund av reglerna om tillsyn över sparföreningar hava icke i förslaget upptagits några bestämmelser om klander av föreningsbeslut. 17 §. Med hänsyn till sparföreningens ställning till sparbanken stadgas i förslaget, att ledamot av sparföreningens styrelse ej samtidigt får vara ledamot av sparbankens styrelse. Någon motsvarande bestämmelse, varigenom ledamot av föreningens styrelse skulle vara förhindrad att utses till ledamot av sparbankens styrelse, hava de sakkunniga icke föreslagit. Skulle alltså en styrelseledamot i föreningen väljas till ledamot av sparbankens styrelse, måste han omedelbart avgå ur föreningens styrelse. Däremot innehåller förslagit den ändringen av sparbankslagens 11 §, att tjänsteman i sparförening ej får vara styrelseledamot i sparbank. Genom dessa bestämmelser förhindras, att sparföreningen obehörigt inverkar på sparbankens förvaltning. E n tjänsteman i sparbanken bör kunna handhava skötseln av en till denna ansluten förening. Intet hinder finnes heller för styrelseledamöter och tjänstemän i andra sparbanker eller i bankbolag att deltaga i skötseln av en sparförenings angelägenheter. P å grund av den ställning sparbanksinspektionen intar till sparföreningsrörelsen, upptager förslaget jämväl den ändringen i sparbankslagens 60 a §, att sparförening likställes med sparbank i fråga om hinder för ledamot av inspektionen att tillhöra sparbanks styrelse eller vara anställd i sparbank. 22 §. Det har synts nödvändigt, att i styrelsens förvaltningsberättelse intages uppgift om storleken av medlemmarnas sparmedel. Denna uppgift är nämligen av betydelse vid bedömandet av föreningens allmänna ställning och lånemöjligheter hos sparbanken. Uppgiften bör hava sådan form, att därav 2056 35

130 direkt kan utläsas den tid, under vilken olika grupper av sparmedel äro spärrade enligt uppgjorda sparplaner. Genom dessa uppgifter och utredning angående omfattningen av medlemmarnas sparplaner, antalet nytillträdande och avgående medlemmar m. m. kan klarhet vinnas angående storleken av de sparmedel, som föreningen under den närmaste framtiden har att räkna med. 28 §. I förslaget har upptagits den bestämmelsen, att förmyndarens samtycke alltid fordras vid antagande av omyndigs sparplan. Detta gäller alltså även för det fall, att sparandet sker av medel, varöver den omyndige jämlikt 5 kap. 4 och 5 §§ förmynderskapslagen äger råda. Sparmedlen göras nämligen genom sparplanen i viss mån oåtkomliga under en tid framåt. Förmyndaren har alltså att tillse, att sparmedlen ej äro av den beskaffenhet, att de kunna antagas — enligt 5 kap. 4 § 2 stycket förmynderskapslagen — komma att erfordras för den omyndiges uppfostran eller välfärd. Någon ändring är ej — med hänsyn till omyndigs sparmedel i sparföreningsrörelsen — av de sakkunniga föreslagen beträffande stadgandena i förmynderskapslagen och sparbankslagen om skyldighet för förmyndare att i vissa fall göra förbehåll rörande lyftning av insatta medel eller att inhämta överförmyndarens samtycke rörande vissa åtgärder med omyndigs medel. I detta sammanhang må framhållas, att bestämmelsen i 8 kap. 13 § andra stycket i förmynderskapslagen, att förmyndare ej äger utan tillstånd av överförmyndaren ställa den omyndiges gods såsom säkerhet för annans förbindelse, ej synes tillämplig på insättningar enligt sparplan. Visserligen häfta de insatta medlen för föreningens förbindelser, men den säkerhet, som således av insättaren lämnas åt föreningen, har tillkommit i insättarens eget intresse. Då de anförda bestämmelserna i förmynderskapslagen uteslutande avse att förebygga olämpliga transaktioner av benefik karaktär, anse de sakkunniga, att förmyndare skall kunna lämna sitt godkännande åt omyndigs sparplan utan att därvid behöva inhämta samtycke av överförmyndaren. I samband härmed kan framhållas den i förslagets 34 § givna bestämmelsen, att för fortsatt giltighet av sparplan, som innehaves av omyndigförklarad person, fordras godkännande av förmyndaren. Det har synts nödvändigt att förhindra, att den omyndigförklarades medel bindas på ett sätt, som kan vara skadligt för honom. Det kan till och med tänkas, att omyndigförklaringen har sin grund i att den omyndigförklarade av överdriven sparsamhet ställer det så för sig, att han lider nöd. I sådant fall bör det kunna beredas förmyndaren möjlighet att disponera över medel, som bundits genom sparplan. Förslaget tillåter därför förmyndaren att bryta den omyndiges sparplan, om han inom tre månader från omyndigförklaringen lämnar föreningen meddelande, att den omyndiges sparplan icke godkännes. 30 och 31 §§. Fullgörande av sparplan kan omöjliggöras av förhållanden, som ej bero på spararen. Så är fallet, då sparmedlen nått det i sparbanken gällande

131 insättarmaximum eller då sparbanken uppsäger de insatta medlen eller vägrar mottaga vidare insättningar. Förslaget tillåter för sådana fall spararen att vid antagande av ny sparplan bestämma, att sparande ej skall ske genom ytterligare sparinsättningar utan allenast genom att medlen få kvarstå i spar[ banken mot den ränta, som sparbanken lämnar. Om sådan räntesparplan gäller enahanda regler beträffande insättarspärren som om vanlig sparplan. Likaså har i förslaget ovillkorlig rätt givits spararen att under löpande spartid ändra en vanlig sparplan till räntesparplan, om någon av nyssnämnda händelser skulle inträffa. Rätt att antaga räntesparplan har också beretts en sparare, som förverkligar sitt sparmål. Förslaget förhindrar icke en sparare att med en del av tillgängliga medel förverkliga sparmålet, medan de övriga medlen alltjämt äro bundna. Då emellertid förverkligandet av sparmålet ej behöver taga all medlemmens sparkraft i anspråk, har det synts lämpligt, att de kvarstående medlen kunna spärras genom en räntesparplan. 34 §. Medlems sparmedel äro bundna och häfta för föreningens förbindelser endast i den mån de innestå för ett i gällande sparplan upptaget sparmål. Endast så länge sparplanen gäller, äro medlen bundna. Då således frågan om sparmedlens ansvarighet är beroende pä innehav av sparplan, ha noggranna bestämmelser i förslaget givits om de omständigheter, som kunna medföra, att sparplanen upphör att gälla. Det är nämligen icke möjligt att ordna sä, att sparplanen alltid skall gälla under den tid, för vilken den upprättats. Således upphör naturligtvis sparplanen, då medlemmen dör — hans dödsbo blir ej skyldigt att fortsätta sparandet — då medlemmen uteslutes ur föreningen och då föreningen upplöses. Förut har ock talats om, att sparplan kan bringas att upphöra, om medlem förklaras omyndig och förmyndaren ej vill godkänna planen. Förslaget innebär vidare, att sparplan ej gäller, om medlem försättes i konkurs. Konkursboet beredes möjlighet att omedelbart kunna förfoga över konkursgäldenärens sparmedel. Slutligen stadgas, att sparplanen kan upphöra, då spararen fyllt 60 år. Det metodiska sparandet är då av mindre betydelse och i de flesta fall saknas väl vid den åldern någon mer avsevärd sparkraft och något annat sparmål än ålderdomsförsörjning. Att emellertid helt utesluta äldre personer från det metodiska sparandet har ansetts mindre lämpligt. Därför bestämmes, att den som fyllt 60 år må, när han det vill, efter anmälan därom till föreningen, bringa planen att upphöra. Regeln innebär uppenbarligen, att sparandet efter 60 år är fullt frivilligt och att föreningen ej kan räkna med, att de medel, som dessa äldre sparare ha innestående, ens till någon del häfta för föreningens förbindelser. De kunna ju när som helst frigöras genom sparplanens upphävande och därefter uttagas. Det blir närmast så, att dessa sparare blott begagna föreningens anordningar och sparplanens form för ett fritt sparande i sparbanken.

132 Ett faktiskt upphörande av sparplanen inträffar även, om medlemmen, då han förverkligar sitt sparmål, uttager samtliga sparmedel samt icke önskar göra ytterligare insättning enligt planen. Formellt gäller visserligen sparplanen och allt vad medlemmen insätter i sparbanken bindes enligt planen, men dessa insättningar äro av frivillig natur. Sparplanen bringas ej att upphöra, om medlemmens fordran hos sparbanken utmätes eller av medlemmen överlåtes å annan eller pantsättes. 35 §. Sparplan upphör ej att gälla om föreningen försättes i konkurs eller går i likvidation. Enligt bestämmelserna i 73 § häfta emellertid ej de medel, som under konkursen insättas, för föreningens förbindelser. De sakkunniga hava nämligen ansett fördelaktigt, att sparandet får ostört fortgå, även om föreningen råkat på obestånd eller eljest är i färd med att upplösas. Av vikt är nämligen, att en persons metodiska sparande, som ju ställes på lång sikt, ej är beroende av att den förening, spararen tillhör, upphör med sin verksamhet. Vid konkurs och likvidation synes därför fördelaktigt, om spararna i största möjliga utsträckning kunna överflytta sina sparplaner till annan eller andra föreningar. I händelse av föreningens konkurs hava medlemmarna ovillkorlig rätt att överflytta sina sparplaner. Så har ej stadgats vid föreningens likvidation. Här gäller — liksom vid överflyttning i allmänhet — att särskilda skäl skola visas för överflyttning. Då konkurs kan hota en likviderande förening, böra medlemmarna ej tillåtas att genom överflyttning undandraga sig ansvar för föreningens förbindelser. Vidare kan föreningens likvidation vara föranledd av att föreningen uppdelats på flera föreningar eller sammanslagits med annan befintlig förening. Det bör därför ligga i föreningens hand att tillse, att medlem, såvitt möjligt, ansluter sig till den förening, som uppkommer vid sammanslagningen eller delningen, så att medlemmarna icke, innan frågan om sammanslagning eller uppdelning är klar, skingras till andra föreningar. Efter överflyttning gäller sparplanen oförändrad i den nya föreningen, liksom om spararen under hela sin föregående spartid varit medlem i denna förening. Emellertid kunna sådana förhållanden föreligga, att det i den nya föreningen icke finnes möjlighet för medlemmen att oförändrat fullfölja sin sparplan. Så kan t. ex. den nya föreningen vara ansluten till en sparbank med lägre insättarmaximum än den sparbank, till vilken den gamla föreningen var ansluten; medlemmens redan sparade medel kunna då komma att överstiga insättarmaximum. I sådant fall skall överflyttningvägras. Likaså måste överflyttning vägras, om den nya föreningens stadgar innehålla bestämmelser, som ej medgiva antagande av en sådan sparplan som den, som skall överflyttas. Den nya föreningen har t. ex. enligt stadgarna endast de obligatoriska sparmålen, medan sparplanen innehåller annat sparmål. Den gamla föreningens styrelse har alltså att — lämpligen i samråd med den nya föreningen — tillse, att medlem kan oförändrat fortsätta sitt sparande i den nya föreningen.

133 36 §. Den särskilda sparmotboken avses vara en vanlig sparbanksbok, vilken dock genom färg och utseende i övrigt bör skilja sig från sparbankens övriga motböcker. Om sparmotboken gäller sparbankslagens bestämmelser om sparbanksbok. På grund av reglerna om insättarspärren, har dock föreslagits en föreskrift av innehåll, att insättaren ej, dä motboken förkommit, är berättigad att efter efterlysningen utbekomma hela sitt tillgodohavande utan blott att ny motbok ä insättarbehällningen utställes till insättaren. På grund av de särskilda regler, som föreslagits om denna sparmotbok beträffande insättningar och — framfört allt — uttag, upptager förslaget ett tillägg till 23 § sparbankslagen, i vilket hänvisas till bestämmelserna i sparföreningslagen. 3 7 - 3 9 §§. Dessa paragrafer innehålla reglerna om insättarspärren. Redan förut har framhållits, att insättarspärren icke verkar å medel, som ej innestå på grund av gällande sparplan, varjämte pekats på de omständigheter, som kunna medföra, att sparplan i förtid bringas att upphöra. Att märka är, att det endast är medel, som innestå för det i den gällande planen upptagna sparmålet, som äro spärrade. Det torde nämligen ingalunda vara uteslutet, att en och samma medlem har två eller kanske flera sparplaner med olika sparmål. Ett upphörande av en av dessa planer medför, att enligt denna plan insatta medel ej vidare spärras, medan spärren alltjämt verkar å de övriga sparmedlen. Den nu angivna regeln har dock ej kunnat i allo följas. Framför allt måste ju sparmedlen bliva fria, då spararen önskar förverkliga sitt sparmål, även om sparplanen alltjämt gäller och ett fortsatt sparande för samma sparmål äger rum. Men därjämte angiver förslaget, att medel, som innestå enligt gällande sparplan, kunna från sparbanken uttagas, då spararen flyttar sitt sparande frän en förening till en annan, då överlåtelse av de insatta medlen skett, samt vid gäldande av hjälplån. För överflyttning av sparplan från en förening till en annan föreskriver förslaget, att spärren alltjämt gäller för spararens del. Medlen överflyttas från den ena sparbanken till den andra. Om de båda föreningarna äro anslutna till samma sparbank, verkställes allenast en omföring från den ena föreningens säkerhetsmassa till den andra föreningens. Överlåtelse av sparmedlen medför ingen inverkan på sparplanens giltighet eller rätt för förvärvaren att omedelbart utfå tillgodohavandet. Skulle emellertid medlens utbekommande vara helt beroende på innehavet av sparplan, kunde detta medföra, att spararen, genom att ständigt antaga ny sparplan vid den gamla planens utgång, bleve i tillfälle att för oöverskådlig tid framåt förhindra förvärvaren att åtkomma medlen. Å andra sidan skulle en rätt för den nye ägaren att när som helst efter överlåtelsen utbekomma det överlåtna tillgodohavandet kunna göra insättarspärren illusorisk genom skenöverlåtelse av sparmedlen. De sakkunniga hava löst denna fråga så, att den nye ägaren får utbekomma det överlåtna tillgodohavandet, då den spartid gått till ända,

134 som angavs i sparplanen, då överlåtelsen skedde. En förlängning av spartiden enligt 33 § eller antagande av ny sparplan med samma sparmål, som det tidigare, inverkar alltså icke på förvärvarens rätt att utbekomma medlen. Genom dessa bestämmelser äger alltså vid överlåtelse av sparmedlen den nye ägaren alltid kännedom om, att sparmedlen bliva fria på en bestämd dag. Av det anförda följer, att medel, som innestå på grund av förlängningav spartiden, ej med säkerhet kunna inräknas bland de medel, som häfta för föreningens förbindelser. En förutsättning för att den nye förvärvaren skall äga utbekomma sparmedlen under tid, då medlen äro spärrade, är, att anmälan om överlåtelsen sker till sparbanken i den ordning, som i 23 § sparbankslagen omtalas. Tiden då denna anmälan sker, ej tiden för överlåtelsen, är ock avgörande för fastställandet av den tidpunkt, då medlen få lyftas. Beträffande hjälplån äger enligt förslagets 51 § föreningen under där angivna förutsättningar häva spärren och utbekomma sparmedel, som motsvara lånet. Avtalet om hjälplån innebär en pantsättning av sparmedlen till föreningen med en vid pantsättningen medgiven rätt för föreningen att själv realisera pantsäkerheten. Då spararen i detta fall skall till föreningen överlämna motboken, förhindras han att göra denna föreningens panträtt illusorisk genom att till annan lämna säkerhet i sparmedlen. Insättarspärren verkar dels genom att uppsägning av sparmedel endast får ske av föreningen dels ock genom att sparbanken äger innehålla uppsagda medel. Föreningen skall vägra uppsägning i de fall, då medlen äro spärrade, men är skyldig att verkställa uppsägning å icke spärrade medel. Föreningen har sålunda att i varje fall kontrollera, huruvida medlen få utbekommas eller ej. Denna prövning är i de flesta fall rent formell, men en materiell prövning föreligger, då såsom grund för medlens utbekommande åberopas förverkligande av sparmålet. När uppsägning påkallas i anledning av överflyttning av sparplan till annan förening, har föreningen att tillse, att de medel, som skola överflyttas, bliva insatta för medlemmens räkning i den sparbank, till vilken den nya föreningen är ansluten. De uppsagda medlen skola därför ej utlämnas av sparbanken till insättaren utan till sparföreningen, som snarast möjligt insätter dem i den andra sparbanken. Denna överflyttning torde i praktiken komma att tillgå så, att medlen direkt, på föreningens anvisning, av sparbanken överföras till den andra sparbanken. Sparbankens rätt att hindra utbetalning av medel föreligger endast i händelse av sparföreningens konkurs och sträcker sig endast till så stor del av det uppsagda tillgodohavandet, som kan antagas skola komma att tagas i anspråk vid uttagandet av den personliga ansvarigheten. Denna rätt att innehålla uppsagda medel föreligger i samtliga fall, då medel under föreningens konkurs lyftas. 40 §. I sin utlåning till sparförening har sparbanken att iakttaga bestämmelserna i 26 § sparbankslagen. Dock lärer på grund av det speciella för-

135 hållande, vari föreningen står till sparbanken, och den säkerhet, som sparbanken äger i sparmedlen, särskilda regler böra gälla i fråga om lån till sparförening. I 26 § tredje stycket i sparbankslagen stadgas, att lån må — då fråga ej är om lån till kommun eller dylik samfällighet — utlämnas allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen, varjämte bestämmelser givas om lån mot inteckning i fartyg, förlagsinteckning, aktier och lottbrev. Med hänsyn till ansvarigheten vid lån till sparföreningen, vilken — i förening med säkerheten i reverser och hypotek — alltid lärer vara fullgod, torde sparbankslagens ifrågavarande stadgande kunna direkt tillämpas å lån till sparförening. Då emellertid sparbankslagen uppenbarligen utgår från, att fullgod pant eller borgen alltid skall ställas och sparbankslagen alltså kan giva anledning till den tolkningen, att de av föreningen lämnade sparmålslånereverserna med tillhörande hypotek skola prövas vara fullgoda, har sådan ändring av 26 § sparbankslagen föreslagits, att paragrafens tredje stycke undantages från tilllämpning i fråga om lån till sparförening. I 26 § femte stycket sparbankslagen föreskrives vidare, att lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller dylik samfällighet, må utlämnas allenast på viss tid och ej må utestå längre än 10 år, varjämte bestämmelser lämnas om återbetalningstid för sådant lån. Till undvikande av det missförstånd, att ett lån, som av sparförening upptages, därvid sparbanken såsom säkerhet allenast överlämnar sparmålslåntagares borgenshypotek, skulle vara underkastat de allmänna reglerna för borgenslån, har det ansetts erforderligt uttryckligen stadga, att jämväl nämnda stycke undantages från tillämpning beträffande lån till sparförening. P å sätt som gäller beträffande erkänd jordbrukskassa föreslås vidare den ändringen i sparbankslagen, att sparförening skall äga hos den sparbank, till vilken föreningen är ansluten, öppna löpande räkning eller kreditivräkning. 52 §. Enär sparförening icke kan hänföras under någon av de verksamhetsgrenar eller sammanslutningar, som uppräknas i 1 § bokföringslagen, föreslås sådan ändring i nämnda paragraf, att bokföringslagen blir tillämplig på sparförening. Uppenbart torde dock vara, att bokföringslagens stadganden ej äro tillfyllest utan att särskild anordning av sparförenings bokföring visar sig erforderlig. I 52 § har därför intagits en bestämmelse, att särskilda föreskrifter om sparförenings bokföring kunna meddelas av Konungens befallningshavande. Sådant förordnande torde i allmänhet bliva beroende av framställning från centralkassan eller sparbanksinspektionen. 54 §. I 18 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag synes sparförening böra — liksom fallet är med ekonomisk förening — upptagas bland dem, som undantagas från lagens tillämpning. Bestämmelsen att sparförenings

136 beslut om inköp av fast egendom skall fastställas av Konungens befallningshavande överensstämmer med vad som enligt 30 § i sparbankslagen gäller om sådant beslut av sparbank. 55 §. De sakkunniga framlägga ej förslag till de bestämmelser, som Konungen enligt 55 § andra stycket meddelar rörande fastställande av bidrag och om bidragens erläggande. De sakkunniga hava emellertid tänkt sig ungefär följande bestämmelser härutinnan. Sparförenings styrelse skall i samband med avgivande av statistisk redogörelse till Konungens befallningshavande avlämna en av styrelsen underskriven uppgift å de sparmålslån, som under nästföregående år utestodo oguldna och ej vore till betalning förfallna, jämte uppgift å de belopp, som föreningen debiterat sparmålslåntagare enligt 46 §. Sparförenings böcker böra vara så förda, att uppgifterna med lätthet kunna ur dem inhämtas. Sedan Konungens befallningshavande granskat uppgifterna och funnit anledning till anmärkning mot dem ej föreligga eller rättat eventuella felaktigheter — möjligen efter en av allmänna ombudet verkställd kontroll — har Konungens befallningshavande att fastställa storleken av det belopp, föreningen skall för året erlägga, samt därom ofördröjligen underrätta föreningen och centralkassan. Inom viss tid efter det detta meddelande kommit föreningen tillhanda, har föreningen att till kassan inbetala det fastställda beloppet. 56 §. Det har synts lämpligt, att sparbanken ej deltager vid sparförenings revision, detta med hänsyn till den del i föreningens ekonomiska skötsel, som sparbanken och dess tjänstemän antagas komma att taga. Enligt 56 § äga därför ledamot av sparbankens styrelse och sparbankens tjänstemän, liksom ock de, som äro i tjänst hos ledamot av sparbankens styrelse, ej vara revisorer i sparförening. Av enahanda anledning har jämväl föreslagits sådan ändring i 39 § sparbankslagen, att styrelseledamot i sparförening, tjänsteman i förening eller den, som är anställd hos en förenings styrelseledamot, uteslutits från möjligheten att vara revisor i sparbanken. Däremot föreligger enligt förslaget intet hinder, att föreningen och sparbanken hava gemensamma revisorer. Detta synes tvärtom vara en fördel för sparbankens del, då sparbankens revisorer måste ingående granska de till sparbanken anslutna sparföreningarnas förhållanden med hänsyn till deras engagement hos sparbanken. Det synes lämpligt, att sparbanken i anslutningsavtalet förbehåller sig rätt att när som helst taga del av sparföreningens böcker och andra handlingar, eller att sparföreningen förbinder sig att hava åtminstone en revisor gemensam med sparbanken. Något lagstadgande i sådant hänseende har dock icke synts böra meddelas med hänsyn till den självförvaltning, som tillkommer sparförening. 63 §. De sakkunniga hava funnit erforderligt att i förslaget angiva de omständigheter, som medföra sparförenings tvångslikvidation. Främst kommer där-

137 vid i fråga de fall, då förhållanden hos sparbanken äro av beskaffenhet att föranleda, att föreningens verksamhet måste upphöra. Upplöses sparbanken, följer härav med nödvändighet, att även en till sparbanken ansluten sparförening måste upplösas. Förslaget stadgar därför, att då sparbankens upplösning är förestående, d. v. s. då sparbanken trätt i likvidation, även föreningen skall likvidera. Samma är förhållandet, då sparbanken försättes i konkurs. Av visst intresse är, hur det skall förfaras med sparförening, om sparbanken överlåter sin rörelse å annan. Sker överlåtelsen till bankbolag, måste därmed föreningen upphöra, enär sparförening ej kan vara ansluten annat än till sparbank. Då jämlikt 254 a § i banklagen Konungens tillstånd erfordras för överlåtelse av sparbanks rörelse a bankbolag, synes den tidpunkt, då sådant tillstånd lämnats sparbanken, böra vara avgörande för bestämmandet av den tid, då föreningen skall likvidera. Om däremot sparbanken överlåter sin rörelse å annan sparbank, föreligger intet principiellt hinder för fortbeståndet av de till sparbanken anslutna sparföreningarna. Föreningen måste dock träffa nytt anslutningsavtal med den andra sparbanken, men detta innebär reellt sett ingen anslutning till annan sparbank, då ju den förra sparbankens rörelse fortfar. Sparbanken har att vid beslut om överlåtelse av sin rörelse taga hänsyn även till de anslutna sparföreningarna, enär verksamheten beträffande dessa är en del av den rörelse, som sparbanken överlåter. Något uttryckligt stadgande härutinnan torde ej vara erforderligt, enär sparbank, som till sig ansluter sparförening, vid överlåtandet av sin rörelse bör beakta de konsekvenser, som överlåtelsen medför för en till sparbanken ansluten sparförening. 71 §. Att det överskott, som kan finnas efter sparförening, som trätt i likvidation, icke får fördelas mellan medlemmarna, framgår redan av bestämmelsen i 1 §, enligt vilken sparförenings verksamhet skall bedrivas utan rätt för medlemmarna att njuta del i den vinst, som kan uppkomma på rörelsen. Enligt lagförslaget skall dylikt överskott tillfalla sparbanken. Detta motiveras av den intima samverkan, som råder mellan sparbanken och sparföreningen; föreningen utgör en sammanslutning av vissa av sparbankens insättare och kan närmast betraktas såsom en arbetsform för sparbanken. Det förutsattes, att dylika eventuella överskottsmedel av sparbanken i första rummet användas till främjande på något sätt av sparföreningsrörelsen. Frågan torde för övrigt enligt sakens natur äga ringa praktisk betydelse. 73 och 74 §§. Dessa paragrafer behandla uttagandet av den personliga ansvarigheten. Bestämmelserna därom äro i förslaget utformade i överensstämmelse med motsvarande regler i lagen om ekonomiska föreningar, i vad rör sådana med begränsad personlig ansvarighet. Då de utbetalningar, som skola göras ur det uttaxerade beloppet, böra kunna med tämligen stor noggrannhet före

138 uttaxeringen bestämmas samt oförutsedda utbetalningar lära uppgå till endast ringa belopp, har det ansetts tillräckligt, att det belopp, som uttaxeras, blott kan ökas med högst en tiondel utöver det för bristens täckande erforderliga beloppet. Förslaget upptager ej heller någon bestämmelse, varigenom ytterligare uttaxering sedermera kan ske. Med hänsyn till, att det uttaxerade beloppet i varje särskilt fall bör vara möjligt att indriva, torde en bestämmelse därom ej vara erforderlig. Uttaxeringen sker å varje insättares tillgodohavande, med hänsyn till vad han hade innestående vid konkursutbrottet, även om sparmedlen övergått eller överlåtits å annan, häfta för hjälplån eller pantsatts på annat sätt. Likaså tages vid uttaxeringen ej hänsyn till, huruvida de innestående medlen äro spärrade eller icke. Det har nämligen av praktiska skäl ansetts lämpligt, att alla medel, som insatts i sparbanken på grund av sparverksam'het i föreningen, häfta för föreningens förbindelser, intill dess de uttagits. Konkursutbrottet är den avgörande tidpunkten vid bestämmande av ansvarighetens omfattning. De sakkunniga hava övervägt frågan, huruvida insättarnas personliga ansvarighet borde gälla även för medel, som under viss tid före konkursen lyftats. Därvid hava de sakkunniga främst tänkt sig den möjligheten, att genom ett plötsligt större uttag av ett stort antal insättares sparmedel en avsevärd minskning i föreningens samlade ansvarighetsbelopp kunde inträffa och att, därest detta inträffade strax före konkursen, rättelse skulle kunna vinnas genom en uttaxering även av redan lyftade medel. En sådan anordning har emellertid icke ansetts lämplig särskilt med hänsyn till de svårigheter, som därvid måste uppstå vid indrivningen av de uttaxerade beloppen. Dessa belopp kunna nämligen antagas komma att i allmänhet bliva ytterst obetydliga för varje särskild insättare. Med hänsyn till vad sålunda anförts, har jämväl den bestämmelsen upptagits, att förslaget till uttaxering, sedan det vunnit laga kraft, äger samma verkan, som om de uttaxerade medlen av insättaren eller hans rättsinnehavare överlåtits på konkursboet. Förvaltarna i konkursen äga på grund därav att uttaga beloppen i sparbanken. Härvid torde den lämpligaste anordningen vara den, att sparbanken till konkursboet förskotterar de uttaxerade beloppen och får å sig från konkursboet överlåten boets rätt på grund av uttaxeringen. Då motboken framdeles företes, kan därefter sparbanken å densamma, för att tillgodose sin fordran, uttaga den summa, med vilken det å motboken insatta beloppet häftar. I sista punkten av 74 § har i förslaget fastslagits skyldighet för sparbanken att svara för, att de sparmedel, å vilka uttaxering skett, kunna tagas i anspråk för uttagande av den dem åvilande ansvarigheten. Det ligger alltså i sparbankens intresse att begagna sig av den i 39 § omtalade rätten att spärra sparmedel vid lyftning. Därvid kommer ej ifråga, att vad som möjligen brister å en motbok skall kunna uttagas å en annan. Har en insättare efter konkursens utbrott utbekommit hela sitt tillgodohavande, blir sålunda sparbanken ersättningsskyldig för vad som å detta tillgodohavande uttaxerats. I stadgandet i 39 § ligger alltså en skyldighet för spar-

139 banken att iakttaga insättarspärren, vid äventyr att sparbanken eljest blir ersättningsskyldig till konkursboet. 76 §. Efter en sparförenings upplösning kan uppsägning av sparmedel ej längre ske på sätt 38 § föreskriver. Sparföreningsmedlem eller hans rättsinnehavare äger sålunda efter föreningens upplösning förfoga över sina sparmedel på enahanda sätt som varje annan insättare i sparbanken. För undvikande av varje missförstånd i detta avseende har i förslaget inryckts en uttrycklig föreskrift härom. 77—82 §§. Bestämmelserna om tillsyn över sparföreningar hava i förslaget utformats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser om Konungens befallningshavandes tillsyn över sparbanker. Konungens befallningshavande har enligt förslaget tillagts rätt att utlysa sammanträden med föreningen och att sammankalla föreningens styrelse. Jämväl förslagets bestämmelser om tillsyn genom det allmänna ombudet äro avfattade i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande stadganden i sparbankslagen. Dock har det ej ansetts möjligt att föreskriva, att det allmänna ombudet skall deltaga vid den ordinarie revisionen i sparföreningen. Revision lärer komma att pågå samtidigt i sparbanken och sparföreningen, varför ombudet i allmänhet torde vara fullt upptaget av revisionen i sparbanken. Som förut nämnts lärer dock revisionen i sparbanken komma att så nära beröra även sparföreningens revision, att allmänna ombudet genom revisionsarbetet i sparbanken kommer att erhålla ingående kännedom om förhållandena även i de till sparbanken anslutna föreningarna. De sakkunniga hava föreslagit ett tillägg till 60 § sparbankslagen, varigenom uttryckligen påpekas, att allmänna ombudet för sparbanken även har att utöva tillsyn över sparföreningar. Centralkassan har ej annan uppgift beträffande tillsynen över sparföreningar, än att kassan skall hålla sig underkunnig om sparförenings verksamhet och biträda föreningen med råd och upplysningar. För den skull stadgas i förslaget, att ombud för kassan äger närvara vid föreningens sammanträden och vid sådant sammanträde med föreningens styrelse, som utlyses av Konungens befallningshavande. Att kassans ombud med styrelsens begivande kan närvara vid vilket som helst styrelsesammanträde är utan vidare klart. Vägrar styrelsen kassans ombud att närvara vid sammanträdena, kan kassan genom Konungens befallningshavande få sammanträde utlyst, vid vilket ombudet äger rätt att närvara. I övrigt skall föreningen regelbundet till kassan insända översikter över sin ekonomiska ställning och medlemmarnas sparverksamhet samt tillställa kassan förvaltnings- och revisionsberättelser ävensom lämna alla de upplysningar, som kassan önskar. 89 §. Det sätt, på vilket en sparförening är anordnad enligt förslaget, förutsätter, att föreningen äger full kännedom om medlemmarnas sparverksamhet.

140 Denna kan emellertid bedrivas uteslutande genom direkta insättningar av medlemmarna själva i sparbanken utan någon föreningens medverkan. Stadgandet i 89 § bereder därför föreningens styrelse eller tjänstemän möjlighet att när som helst få del av storleken av varje medlems sparbehållning. Den föreslagna bestämmelsen synes ej strida mot stadgandet i 70 § sparbankslagen, då dylika upplysningar frans sparbankens sida näppeligen kunna anses lämnade i oträngt mål. För att emellertid alltjämt bevara sparbankssekretessen har stadgandet i 89 § andra stycket tillkommit.

Följdförfattningar m. m. Förslaget till lag om sparföreningar är av beskaffenhet att böra föranleda åtskilliga ändringar i gällande lagstiftning. De sakkunniga hava framlagt positiva förslag till ändring allenast i författningar av lags karaktär. Dessa förslag till lagändringar torde ej påkalla närmare motivering än den, som framgått av det föregående. Nämnas må, att de sakkunniga i förslaget till ändringar i sparbankslagen sökt begränsa dessa till de minsta möjliga. Lika med vad som gäller i fråga om de allmänna kassor, som intaga en med sparföreningsrörelsens centralkassa jämförbar ställning, föreslås, att centralkassan skall vara befriad från annan skatteskyldighet enligt kommunalskattelagen än som härflyter ur inkomst av fastighet. Ändring lärer påkallas bland annat i kungl. instruktionen för allmänna ombudet med uppdrag att övervaka sparbanks förvaltning, i kungl. kungörelsen om arvode till sådant allmänt ombud och i kungl. instruktionen för sparbanksinspektionen. Inrättandet av centralkassan kan föranleda ändringar i kungl. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, i kungl. förordningen angående stämpelavgiften och kungl. förordningen angående särskild stämpelavgift för fondpapper.

141 Matematiska beräkningar rörande vissa sidor av sparföreningarnas verksamhet. I. Några uppgifter om sparverksamhetens resultat och låntagarnas belastning vid olika spar- och amorteringsplaner. Antaganden. Veckoavgift erlägges endast de 50 första veckorna varje kalenderår. Å insatta medel tillgodoräknas ränta först från och med följande kalenderkvartal. Skillnaden mellan utlånings- och inlåningsränta uppgår till 2 %. Veckoavbetalning å lån avskrives å lånebelopp först vid kalenderårets slut, men gottskrives ränta under inbetalningsäret på samma sätt som insatta sparmedel, dock efter den för lån gällande räntesatsen. (I sak innebär detta ingenting annat än att veckoavbetalning avskrives å lån vid inbetalningskvartalets slut.) Konto gottskrives, respektive belastas med helårlig ränta och ränta på ränta enligt angiven räntesats per den 31 december. Inträde i föreningen sker den 1 januari liksom upptagande av lån. Exempel å tabellernas

användning.

Antag att en 15 år gammal yngling binder sig för 1. en sparperiod å 5 år med en veckoinbetalning å 1 krona, 2. en sparperiod å 3 år med en veckoinbetalning å 2 kronor, 3. en sparperiod å 3 år med en veckoinbetalning å 3 kronor och 4. ytterligare en sparperiod å 3 år med en oförändrad veckoinbetalning å 3 kronor. För att beräkna vad denne person har i sparat kapital vid 29 års ålder efter de 4 sparperioderna å sammanlagt 14 år användes tabell 1 på följande sätt: En kronas veckoinbetalning under 14 år giver en behållning enligt tabellen å kr. 864"23, 895'87, respektive 928*86, beroende av räntesatsen. Ytterligare 1 kronas veckoinbetalning under de 9 sista åren giver en behållning å kr. 513'8 5, 525*4 8, respektive 537'8 9 och ytterligare 1 kronas veckoinbetalning under de 6 sista åren giver en behållning å kr. 327"17, 331'9 6, respektive 3368 2. Sammanlagt blir sålunda behållningen efter de 14 spararen 864'2 3 + 513-85 + 327-17 = k r . 1705'25, om 3 % ränta gottskrivits, 895-87 + 525-48 + 331-90 = kr. 1753-31 vid 3-5 % ränta och 928'8 6 + 537"3 9 + 336'8 2 =^kr. 1803-07 vid 4 % ränta.

142 Tabell 1. Efter visst antal år sparat kapital vid en veckoinbetalning av en krona. R ä n ta Behållning efter

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

år » » » » » » » » »

e n l i g t

R ä n ta

3 %

3-5 o/0

4 %

kr.

kr.

kr.

50 102 156 211 268 327 387 449 513 579

50 103 157 213 271 331 394 458 525 594

58 68 34 61 54 17 57 77 85 84

68 13 42 61 77 96 26 74 48 55

50 103 158 215 275 336 401 467 537 609

Behållning efter

78 59 51 64 04 82 08 90 39 67

11 å r 12 • 13 » 14 » 15 » 16 » 17 » 18 » 19 »> 20 »

e n ] i g t

3 %

3 5 o/o

4 %

kr.

kr.

kr.

647 717 789 864 940 1019 1100 1184 1270 1359

82 83 95 23 73 53 70 30 41 10

666 740 816 895 977 1062 1150 1241 1335 1433

04 03 61 87 91 81 69 64 78 21

684 763 844 928 1016 1108 1203 1302 1405 1512

84 01 31 86 80 25 i 36 27 15 13

Tabell 2. Efter visst antal år sparat kapital vid en enda insättning av ettusen kronor. R ä n t a Behållning efter

3 % kr.

1 år 2 » 3 » 5 » 6 » 7

.»

8 » 9 » 10 »

1030 1060 1092 1125 1159 1194 1229 1266 1304 1343

e n l i g t %

4 %

kr.

90 73 51 27 05 87 77 77 92

1035 1071 1108 1147 1187 1229 1272 1316 1362 1410

R ä n t a Behållning efter

kr.

22 72 52 69 26 28 81 90 60

1040 1081 1124 1169 1216 1265 1315 1368 1423 1480

60 86 86 65 32 93 57 31 24

11 12 13 14 15 16

år » » » » »

».

18 » 19 » 20 »

e n l i g t

3 %

3-5 %

4 %

kr.

kr.

kr.

;

1539 1601 1665 1731 1800 1872 1947 2 025 2106 2191

45 03 07 68: 94 98 90 82 85 12

1384 1425 1468 1512 1557 1604 1 652 1702 1753 1806

23 76 53 59 97 71 85 43 51 11

1459 1511 1563 1618 1675 1733 1794 1857 1922 1989

97 07 96 69 35 99 68 49 50 79

Tabell 3. Under visst antal år erforderlig veckoavbetalning för amortering av ett lån å ettusen kronor. R ä n ta Amortering under

1 år 2 » 3 » 4 » 5 » 6 » 7 » 8 »> 9 » 10 »

R ä n ta

enl i g t

5 %

5-5 %

6 %

kr

kr.

kr.

20 10 7 5 4 3 3 3 2 2

60 55 20 53 53 86 39 03 76 54

20 10 7 5 4 3 3 3 2 2

66 61 26 59 59 92 45 09 82 60

20 10 7 5 4 3 3 3 2 2

Amortering under

72 66 31 64 64 97 50 14 87 66

11 12 13 14 15 16 17 18 19 20

år » » » » » » » » »

e n l i g t

5 %

5-5 %

6 %

kr.

kr.

kr.

2 2 2 1 1 1 1 1 1 1

36 21 09 98 89 81 74 68 62 57

2 2 2 2 1 1 1 1 1 1

42 27 15 04 95 87 80 74 69 64

2 2 2 2 2 1 1 1 1 1

48 33 21 10 01 93 86 80 75 70

143 Uttager ifrågavarande person vid 29 års ålder hela sitt då sparade kapital och lånar exakt lika stort belopp av föreningen samt förbinder sig att amortera lånet under 15 år, blir den erforderliga veckoinbetalningen enligt tabell 3 1-70525 x 1-89 = k r . 3-22, om lånet löper med 5 % ränta, 1-75331 x 1 ' 9 6 = » 3-42 vid 5'5 % ränta och 1-80307X2-01= » 3-62 » 6 % » . Fortsätter personen från 44 års ålder, då lånet slutamorterats, att spara 3 kronor varje vecka under 2 sparperioder å vardera 5 år, äger han enligt tabell 1 efter 10 år vid 54 års ålder ett kapital av 3 X 579-84= kr. 1 739-52 enligt 3 % ränta, 3 x 5 9 4 - 5 5 = » 1783-65 » 3-5% > , 3 x 609-67= » 1829-oi » 4 % » . Får nämnda behållning för inköp av livränta innestå i 13 år, tills personen uppnår 67 års ålder, har behållningen, om inga ytterligare inbetalningar gjorts, enligt tabell 2 stigit till 1-73952 x 1 4 6 8 - 5 3 = kr. 2 554-54 vid 3 % ränta, 1-78365X1563-96= » 2 789-56 » 3-5% » , l - 8 2 9 0 i x l 6 6 5 - 0 7 = » 3045-43 » 4 % » . Användes denna behållning till inköp av en livränta från 67 års ålder och beräknas dennas kapitalvärde enligt den räntefot, som legat till grund för räntegottgörelsen å besparingarna, kan livräntans storlek antagas komma att uppgå till omkring 235, 265 och 300 kronor vid en räntefot å 3, 3"6, respektive 4 %. II. Beräkning angående försäkring av dödsfallsrisken vid utlämnandet av amorteringslån. I tabell 4 a angives hur stor del av ett 20-årigt amorteringslån, som efter visst antal år kvarstår såsom oinlöst, då lånet förräntas och amorteras genom konstanta annuiteter under hela lånetiden. Tabellen utvisar, att, om ett lån å 1000 kronor löper med exempelvis 6 % ränta, ett belopp av kr. 687'6 2 kvarstår såsom oinlöst efter 9 år. För kortare amorteringstider än 20 år kan tabellen användas på följande sätt. Antag, att frågan rör, hur stor del av ett 15-årigt, 5-5-procentigt amorteringslån, som kvarstår såsom oinlöst efter 8 år. Av tabellen framgår, att av ett 20-årigt, 5-5-procentigt amorteringslån å 1 000 kronor kvarstår såsom oinlöst efter 5 år ett belopp å kr. 839-94. Detta belopp amorteras sedan genom konstanta annuiteter under resterande 15 år och tabellen utvisar, att efter ytterligare 8 år av detsamma kvarstår såsom oinlöst kr. 475-5 5. Man finner sålunda, att av ett 15-årigt lån å 1 000 kronor, kvarstår efter 8 år

1000 X 475-5 6 = kr. 566-17. 839-94 På liknande sätt kan tabellen användas för alla amorteringstider, kortare än 20 år. För det fall, att 15-årig amorteringstid skulle bli den normala för en större del av lånen, bifogas dock en tabell 4 b, avseende ett 15-årigt amorteringslån å 1 000 kronor. Av tabellerna framgår, att lånebeloppet amorteras ganska långsamt under första delen av lånetiden. Sålunda är vid 15 a 20 års amorteringstid ej mer än en fjärdedel av lånet amorterat efter en tredjedel av lånetiden. Tabell 4 a. Efter visst antal år oguldet belopp av ett 20-årigt amorteringslån å ettusen kronor, som förräntas och amorteras genom konstanta annuiteter under hela lånetiden. Oguldet belopp efter

R ä n t a

5%

enligt

5-5

1 år 2 » 3 » 4 »» 5 » 6 » 7 » 8 » 9 »> 10 »

969 938 904 869 832 794 753 711 666 619

6%

%

76 66 65 89 29 76 21 53 61

971 941 909 875 839 802 762 721 677 630

32 06 14 47 94 46 91 19 18 74

972 944 913 881 846 810 771 730 687 641

R ä n t a

5 %

82 46 08 76 38 82 94 62 69

11 år 12 » 13 » 14 » 1 5 »> 16 » 17 » 18 > 19 » 20 »

570 518 464 407 347 284 218 149 76

enligt

55 % kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

Oguldet belopp efter

35 62 31 29 41 54 52 20 42

581 530 475 418 357 293 225 154 79

75 07 55 02 33 31 76 48 32

6 % kr.

593 541 486 428 367 302 233 159 82

40 70 71 25 10 05 84 25

Tabell 4 b. Efter visst antal år oguldet belopp av ett 15-årigt amorteringslån å ettusen kronor, som förräntas och amorteras genom konstanta annuiteter under hela lånetiden. Oguldet belopp efter

R ä n t a

55 % kr.

5 % kr.

1 år 2 » 3 »>

4 » 5 » 6 >»

7 »

953 905 853 800 743 684 622 557

e n l i g t

66 — 91 26 93 78 68 47

955 908 858 806 750 692 631 566

37 29 63 22 94 62 08 17

Oguldet belopp efter

6 % kr.

957 911 863 812 757 700 639 574

04 50 22 06 81 32 38 78

9 år 10 » 11

»

12 » 13 » 14 » 15 »

R ä n t a

e n l i g t

5-5 % kr.

6 %

kr. 489 417 341 262 179 91

497 425 349 268 183 94

506 433 356 275 130 97

5 %

kr.

145 Om en låntagare avlider i början av amorteringstiden, häftar hans efterlevande därför i en avsevärd skuld till långivaren, vilket kan tvinga dem att realisera säkerheten för att kunna betala lånet. Gäller det ett eget hem, kan detta komma att medföra svåra umbäranden för familjen. Personer, som låna ur statens egnahemslånefond, ha därför beretts möjlighet att med lån ur nämnda fond förena livförsäkring å den vid dödsfallet oguldna amorteringsdelen av lånet. Då emellertid här kombinerandet av livförsäkring med lån är fullt frivilligt, måste försäkringsavgiften i varje särskilt fall fixeras med hänsyn till låntagarens ålder och hälsotillstånd. Annorlunda ställer sig helt naturligt saken, om man i långivarens eget intresse — på grund av att säkerheten för länet icke kan anses fullgod — kräver, att amorteringslän obligatoriskt skola förenas med livförsäkring å vid dödsfall oguldet belopp. Eftersom något urval av riskerna i så fall icke kan göra sig gällande, kan man då utan större olägenhet fixera försäkringspremien till ett genomsnittsbelopp för samtliga låntagare eller låta den för alla låntagare gemensamma räntemarginalen omfatta även belastning för dödsfallsrisken. För att belysa denna risk ha i nedanstående sammanställning angivits olika dödlighetskoefficienter. Dödlighetskoefflcienter i procent. 1

Ålder år

20 25 30 35 40 45 50

7 Vid försäkring förenad med lån ur statens egnahemslånofond tillämpade 1926/1930 dödlighetskoefflcienter

Enligt dödligheten bland män i hela riket under åren

1901/1910 1911/1915 1916/1920 1921/1925 0(J4

0-GH

0-94

0-50

0'43

0-54

0-G3

0-61

0-95

0-48

0-43

0-51 0-50

0co

0-60

0-85

0-45

0-44

0-64

0-64

0-79

0-47

0-45

0-51

0-76

0-68

0-72

0-53

0-59

0-93

0-S4

0-66

0-67

0-71

1-12

1'08

Toi

0-88

0-88

0-90

Av kolumnerna 2—6 i tabellen framgår, att dödligheten bland män i hela riket varit stadd i avtagande hela tiden sedan 1901/1910 med undantag för 1916/1920, då spanska sjukan härjade. Under den sista tiden utvisa dock av här medtagna åldersgrupper endast 20- till 30-åringarna avtagande dödlighet. De i tabellens sista kolumn angivna dödlighetskoefficienterna, vilka alltjämt gälla för försäkring i kombination med lån ur statens egnahemslånefond, föreslogos av särskilt tillkallade sakkunniga redan 1920, innan talen i kolumnerna 3—6 voro kända. De sakkunniga ansågo de av dem föreslagna dödlighetskoefficienterna ungefärligen angiva den beräknade dödligheten bland män å landsbygden under årtiondet 1911—1920. A ena sidan ansågs ett tillämpande av dessa koefficienter icke komma att med alltför stor sannolikhet medföra ett mera 2 0 5 6 35

146 betydande överskott å försäkringsrörelsen, å andra sidan ansågs en farhåga för att de icke skulle visa sig fullt betryggande äga rätt liten grund, då försäkringsstocken komme att bliva sammansatt av i dödlighetshänseende utvalda liv. Förutsatt att även i förevarande fall försäkringsstocken komme att bliva sammansatt av i dödlighetshänseende utvalda liv, skulle man enligt de av nämnda sakkunniga tillämpade principer kunna till grund för försäkring i samband med lån genom sparförening lägga de i kolumnerna 5 och 6 angivna dödlighetskoefficienterna. Då vidare lånen i regel torde komma att tagas vid omkring 30 års ålder och risksummorna bliva jämförelsevis små under sista delen av lånetiden, torde man kunna räkna med en ärlig nettobelastning för dödsrisk med O-6 % av oguldet belopp, eller med andra ord med en höjning av räntefoten med 0-5 %. För täckande av de med försäkringen förenade omkostnaderna skulle dessutom krävas viss belastning, vilken dock lämpligen torde kunna sammanslås med belastningen för övriga med hela rörelsen förenade omkostnader. Det har även ifrågasatts, att med lånet skulle obligatoriskt förenas försäkring för varaktig arbetsoförmåga på så sätt, att, om arbetsförmågan varaktigt nedsattes med vissa procent, oguldet, till betalning icke förfallet lånebelopp skulle nedskrivas med lika många procent. Att beräkna den härför erforderliga belastningen stöter emellertid på stora svårigheter. Skulle man gå in för att endast göra en uppskattning i överkant för att hålla sig på den säkra sidan, bleve vidare säkerligen belastningen alltför stor, för att man skulle kunna kombinera dylik försäkring med samtliga lån. Nämnas kan emellertid, att, om försäkringen gjordes sådan, att oguldet lånebelopp avskreves helt, för den händelse varaktig oförmåga till arbete i allmänna pensionsförsäkringslagens mening inträdde, belastningen kunde beräknas med ledning av de av 1928 års pensionsförsäkringskommitté angivna invaliditetskoefficienterna för män. Efter viss reduktion för invalider, som avlida under löpande försäkringsår, te sig dessa invaliditetskoefficienter på följande sätt. Ålder år

Invaliditetskoefficient %

20 25 30 35 40 45 50 •

0-15 0-19 0-25 0-32 0-40 0-52 069

Såsom framgår av de angivna siffrorna, komme den erforderliga belastningen att motsvara en höjning av räntefoten med omkring 0'3 a 0-4 %.

147 III. Beräkning av sparföreningarnas hehov av lån utöver medlemmarnas insättarbehållning. Vid verkställda beräkningar rörande de lån, som sparföreningarna efter viss tid eventuellt skulle behöva upptaga hos sparbankerna utöver medlemmarnas sammanlagda insättarbehållning (sådana lån benämnas i det följande för korthetens skull »förskott»), ligga följande förutsättningar till grund. Spararna gottskrivas 3 % ränta å innestående medel och låntagarna belastas med 5-5 % ränta å oguldet belopp. En femtedel av marginalen, eller 0'5 % av oguldet lånebelopp åtgår till täckande av oguldna belopp för låntagare, som avlida innan lånen slutbetalats. Vidare antagas sparföreningarna betala 3 % ränta å sådana lån från sparbanken, som täckas av medlemmarnas insättarbehållning. 1 Å av sparbank därutöver lämnade förskott betala de däremot 3-5 %. Som en följd av dessa antaganden har slutligen till sparföreningarnas omkostnader av föreningarnas inkomster kunnat anslås ett belopp av högst 2 % å, medlemmarnas oguldna lånebelopp, minskat med O- 5 % av från sparbanker lämnade förskott. Medlemmarna ha antagits under de 5 första åren spara 1 krona per vecka. Vissa av dem spara ytterligare under de 3 följande åren 2 kronor per vecka och några spara sedan under de 6 därpå följande åren 3 kronor per vecka (under 50 veckor årligen). Efter viss spartid ha de vidare antagits dels uttaga sitt tillgodohavande, dels låna högsta möjliga belopp, d. v. s. lika mycket som de sparat. För att icke komplicera kalkylerna alltför mycket, ha spararna vidare fördelats å endast 4 olika spartider och låntagarna å endast 3 olika amorteringstider. Spararna ha sålunda fördelats på de olika spartiderna 5, 8, 11 och 14 år i proportionen 40, 30, 20 och 10 % och låntagarna efter viss spartid a olika amorteringstider efter nedanstående schema. Amorteringstid

S p a r t i d

Summa 5 år

10 år

15 år

% O

8 11 14

75 55 35 15

10 10 10 10

15 35 55 75

100 100 100 100

Den procentiska fördelningen av samtliga i sparföreningarna inträdande medlemmar efter olika såväl spar- som amorteringstider blir då följande: 1 Det bör understrykas, att dessa beräkningar icke äro avsedda att belysa andra sidor av sparföreningarnas ekonomi än j u s t deras behov av »förskott» från sparbankerna. Även i detta avseende skulle emellertid resultatet något modifieras, om andra antaganden angående räntemarginaler lagts till grund. I stort sett skulle emellertid ungefär samma bild h a erhållits.

148 Amorteringstid S p a r t i d år

5 8 11 14

Summa

:

5 år

10 år

15 år

%

%

%

%

4 3 2 1 10

6 10-5 11 7-5

40 30 20 10 100

16-5

7 1-5 Summa

35 I nedanstående tabell angives, under gjorda antaganden angående veckoinbetalningar och tillgodoräknad ränta, det av en medlem efter olika antal år hopsparade kapitalet.

lr

1 2 3 4 5 6 7

Yeckoinbetalning

Sparat kapital vid årets slut

kr.

kr.

1 1 1 1 1 2 2

50-58 102-68 156-34 211-61 268-54 377-75 490-25

Ar

8 9 10 11 12 13 14

Yeckoinbetalning

Sparat kapital vid årets slut

kr.

kr.

2 3 3 3 3 3 3

776-0 4 951-06 1 13133 1317-oi 1508-26 1705-2 5

606-n

Av denna tabell framgår, att den enskilde spararens tillgodohavanden efter 5, 8, 11 och 14 år utgöra respektive kronor 268-54, 606'ii, 1 13133 och 1 705-25. Enligt gjorda antaganden uttaga vissa sparare efter nämnda tidsperioder sina tillgodohavanden och upptaga dessutom lån i föreningarna till samma belopp. De veckoinbetalningar spararna under olika amorteringstider därefter hava att erlägga, ävensom i de olika fallen efter olika antal år kvarstående oguldna lånebelopp hava beräknats med hjälp av tabell 3, respektive 4, och angivas resultaten i vidstående tabell. Samtliga medlemmar ha antagits utträda ur föreningarna efter lånens slutamortering, d. v. s. någon hänsyn till eventuellt förnyat sparande genom veckoinbetalningar har icke tagits. Vidare har även bortsetts från de särskilda inbetalningar utanför sparplanen, som medlemmarna komma att göra. Å andra sidan har ej heller tagits hänsyn till de avvikelser från den ursprungliga sparplanen, som inträffa på grund av arbetslöshet, sjukdom m. m. Av de vid ett visst års början kvarlevande föreningsmedlemmarna har 0-5 % antagits avgå under året på grund av dödsfall. Hänsyn till avgång före amorteringstidens slut av annan orsak än dödsfall har icke tagits. Med ovannämnda antaganden torde man uppnå ett maximum av det kapitalbelopp, som skulle behöva anskaffas genom lån från sparbanker.

149 Återstående oguldct belopp av ett ursprungligt lån å Efter år 268-54 kr.

606-11 kr.

1131-33 kr.

1705-2 5 kr

Vid en veckoinbetalning under 5 år av 1'23 kr.

1 2 3 4 5

2-7 8 kr.

5'19 kr.

7'83 kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

220-4 2 16966

928-61 714-75 489-14

59-61

497-51 382-93 262-05 13453

1399-69 1077-36 737-28 378-51

0-oo

O-oo

116-n

251-n Ooo

O-oo

Vid en veckoinbetal aing under 10 år av 0 70 kr.

1'58 kr.

2'94 kr.

4*43 kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

55903 509-3 7 456-97 401-69 343-3 8 281-85 216-94 148-4 7 76-22

1043-4 7 950-7 6 852-9 6 749-7 8 640-93 526-0 9 404-93

8 9

247-68 225-68 202-4 7 177-97 15214 124-88 96-12 65-7 8 3377

142-2 6

1 572-81 1433-0 7 1285-6 6 1130-14 966-07 792-97 610-35 417-69 214-44

0-oo

Ooo

0-oo

0-oo

1 2 3 4

5 6 7

277-n

Vid en veckoinbetal ning under 15 år a v 0-52 kr.

1 2 3 4 5 6 7. 8 9 10 11 12. 13 14 15

1 - 18 kr.

2-21 kr.

3 - 3S kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

• 256-56 243-91 230-58 216-50 201-66

1 080-84 1 027-58 971-40

169-47 15204 133-6 5 114-24 93-7 7 72-18 49-4 0 25-3 6

579-06 550-5 2 520-4 3 488-65 455-15 419-80 382-50 34317 301-65 257-86 211-65 162-91 111-49 5723

849-55 783-58 713-9 7 640-53 563-05 481-30 395-0 6 304-08 208-io 106-83

1629-15 1548-86 1464-17 1374-81 1 280-53 1181-08 1076-15 965-4 6 848-6 7 725-4 7 595-48 458-34 313-6 7 16103

0-oo

Ooo

O-oo

0-oo

186-oo

912-n

Resultatet av de verkställda beräkningarna redovisas i de hypotetiska tabellerna 5 a—b och 6. Av tabellerna 5 a—b framgår sparföreningarnas ekonomiska ställning vid angivna tidpunkter efter deras bildande, under anta-

150 Tabell 5 a. Sparföreningarnas ekonomiska ställning 1

-<

io

I n k cm s t e i

Sparare

År

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30

U t-

Ränta å i sparbank innevid årets Inbetalda vid årets och amor- stående sparbelopp model slut slut teringar

50 100 149 198 247

276 305 334 348 363 377 382

386 391 391 391 391 391 391 391 391 391 391 391 391 391 391 391 391 391

1247 3 735 6 209 8 672 11123 13 805 16 717 19 615 22138 24 288 26 428 27 848 28 552 29 254 29 604 29 604 29 604 29 604 29 604 29 604 29 604 29 604 29 604 29 604 29 604 29 604 29 604 29 604 29 604 29 604

Lån till medlemmar

Låntagare

Kr.

Kr.

Kr.

14 81 224 443 742

19 39 58 92 125 144 172

200 221 246 269 288 308 326 343 357 371 348 393 401 409 412 416 419 419

|

1561 2 596 4 379 6 907 8 984 11398 14 583 17 216 19 780 22 777 25 310 27 413 29 451 31292 32 955 34 509 35 989 37 324 38 464 39 549 40 363 40 908 41 450 41 721

1156 1456 1624 1666 1835 1806 1565 1415 1110

636 221 —

Summa

Uttagna sparkapital Antal

Kr. 1261 3 816 6 433 9 115 11865 15 299 19 434 23 667 28141 32 861 37 247 41052 44 700 47 885 50 494 53 017 55135 57 017 59 055 60 896 62 559 64113 65 593 66 928 68 068 69 153 69 967 70 512 71054 71 325 1

Kr.

Eelopp Kr.

3 16 41 80 132 5 423 5 478 5 549 14 348 14 404 14 472 25 230 25 261 25 296 33 263 33 263 33 263 33 263 33 263 33 263 33 263 33 263 33 263 33 263 33 263 33 263 33 263 33 263 33 263 33 263

20 20 20 34 34

5 238 5 238 5 238 13 972 13 972 34 13 972 43 24 678 24 678 43 24 678 43 32 626 48 32 626 48 32 626 48 32 626 48 32 626 48 32 626 48 32 626 48 32 626 48 32 626 48 32 626 48 32 626 48 32 626 48 32 626 48 32 626 48 48 i 32 626 48 1 32 626

gande, att ett konstant antal nya föreningsmedlemmar årligen tillkommer. I tabell 6 lämnas ett exempel på avveckling av en sparförening, där tillströmningen av nya föreningsmedlemmar alldeles upphört efter att till en början hava varit stigande. I båda fallen har tillströmningen av nya medlemmar antagits vara jämnt fördelad över året. Tabellerna 5 a—b skilja sig frän varandra endast beträffande det antal nya medlemmar, som antagits årligen tillkomma, vilket, enligt mig givna direktiv, i de olika tabellerna antagits utgöra 50 och 200 respektive. Tabellerna i fråga utvisa inkomster och utgifter samt tillgångar och skulder år för år, från och med föreningarnas bildande till och med det 30:e året, då under här gjorda antaganden ett jämviktstillstånd inträder. Vid uppgörandet av tabell 6 har antalet under ett år nytillkommande medlemmar, såsom framgår av kolumn 1 b, antagits utgöra 100 första året, därefter

151 tid ett årligen nyinträdande antal medlemmar av 50. 11

gifter

Ränta å av Omsparbank kostnader förskotterade medel Kr.

160 525 850 1131 1371 1570 1728 1849 1 938 1997 2 034 2 056 2 062

Summa

|

|

18 T i l l g å n g a r

S k u l d e r

vid årets slut

vid årets slut

Innestående Fordringar i sparbank av låntagare (3 % ränta) (5-5% ränta)

Kr.

Kr.

Kr.

48 137 209 345 533 684 907 1193 1434 1715 2 036 2 316 2 545 2 719 2 861 2 982 3 084 3168 3 236 3 287 3 325 3 348 3 364 3 372 3 374

3 16 41 80 132 10 709 10 853 10 996 28 665 28 909 29 128 50 815 51132 51408 67 604 67 925 68 205 68 594 69133 69 600 70 002 70 344 70 627 70 853 71 025 71 152 71234 71287 71317 71325

1258 5 058 11450 20 485 32 218 36 808 45 389 58 060 57 536 61 488 69 607 59 844 53 412 49 889 32 779 17 871 4 801

Summa

Kr.

Kr.

4 836 8 854 12 018 22 472 30 868 37 563 53103 66 168 77198 94 308 109 216 122 286 133 863 143 941 152 645 160 088 166 319 171 353 175 278 178 235 180 234 181 501 182 277 182 540 182 540

1258 5 058 11450 20 485 32 218 41644 54 243 70 078 80 008 92 356 107 170 112 947 119 580 127 087 127 087 127 087 127 087 133 863 143 941 152 645 160 088 166 319 171 353 175 278 178 235 180 234 181 501 182 277 182 540 182 540

Spararnas Förskott tillgodofrån havande sparbank (3 % ränta) (3'5% ränta) Kr.1 Kr.

1258 5 058 11450 20 485 32 218 41644 54 243 70 078 80 008 92 356 107 170 112 947 119 580 127 087 127 087 127 087 127 087 127 087 127 087 127 087 127 087 127 087 127 087 127 087 127 087 127 087 127 087 127 087 127 087 127 087

6 776 16 854 25 558 33 001 39 232 44 266 48191 51148 53147 54 414 55190 55 453 55 453

19 Summa Kr. 1258 5 058 11450 20 485 32 218 41 644 54 243 70 078 80 008 92 356 107 170 112 947 119 580 127 087 127 087 127 087 127 087 133 863 143 941 152 645 160 088 166 319 171 353 175 278 178 235 180 234 181 501 182 277 182 540 182 540

stiga med 100 årligen till och med 10:e året. Efter det antalet sedan varit 1000 i ytterligare fyra år har tillströmningen antagits minska med 100 varje år för att i och med det 23:e året alldeles upphöra. Under gjorda antaganden åtgår sedan 29 år för föreningens avveckling och lämnas i tab. 6 hypotetiska siffror rörande föreningens ekonomi för vart och ett av de 52 år, som föreningen sålunda antagits existera. Undersöker man närmare tabellerna 5 a—b, skall man, såsom det framgår av understa raden i varje tabell, finna, att vid jämviktsläge antalet sparare uppgår till i det närmaste 8 gånger och antalet låntagare till något mer än 8 gånger det årligen inträdande antalet medlemmar. Vidare finner man, att vid jämn tillströmning av medlemmar förening behöver upptaga förskott hos sparbank först under det 18:e året efter föreningens bildande och 1 Spararna betraktas h ä r såsom insättare hos föreningen, vilken i sin tur placerar sparmedlen hos sparbanken. Denna avvikelse från den föreslagna organisationen är emellertid endast av formell n a t u r .

152 Tabell 5 b. Sparföreningarnas ekonomiska ställning 1

4 I

«

10 I n k < ) m s t e ]r

Sparare

År

Ränta å i sparbank inneAntal Antal vid årets Inbetalda vid årets och amor- stående sparbelopp medel slut slut teringar

199 398 595 792 987 1104 1220 1336 1393 1450 1507 1526 1545 1564 1564 1564 1 564 1564 1564 1564 1564 1564 1564 1564 1564 1564 1564 1564 1564 1564

4 988 14 938 24 838 34 689 44 491 55 219 66 869 78 460 88 552 97 152 105 709 111390 114 210 117 016 118 416 118 416 118 416 118 416 118 416 118 416 118 416 118 416 118 416 118 416 118 416 118 416 118 416 118 416 118 416 118 416

Lån till medlemmar

Låntagare

Kr. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30

U t-

Kr.

Kr.

58 324 894

— 78 155 232 366 500 576 689 802 883 983 1074 1152 1230 1302 1371 1429 1483 1536 1571 1604 1636 1650 1663 1676 1676

— 2 085 6 245 10 385 17 516 27 626 35 937 45 591 58 331 68 865 79 121 91111 101 241 109 651 117 805 125 168 131 820 138 035 143 955 149 294 153 855 158 195 161 452 163 632 165 801 166 883

1773 2 967 3 892 4 622 5 825 6 497 6 663 7 342 7 226 6 259 5 660 4 438 2 541

884 Summa

Uttagna sparkapital Antal

Kr. 5 046 15 262 25 732 36 462 47 458 61 196 77 736 94 670 112 565 131441 148 988 164 207 178 800 191 541 201 975 212 068 220 541 228 067 236 221 243 584 250 236 256 451 262 371 267 710 272 271 276 611 279 868 282 048 284 217 285 299

Kr.

13 63 165 320 528 21 692 21913 22 197 57 391 57 614 57 886 100 919 101 043 101184 133 052 133 052 133 052 133 052 133 052 133 052 133 052 133 052 133 052 133 052 133 052 133 052 133 052 133 052 133 052 133 052

Belopp

Kr.

— 78 78 78 136 136 136 173 173 173 192 192 192 192 192 192 192 192 192 192 192 192 192 192 192 192

— 20 952 20 952 20 952 55 888 55 888 55 888 98 714 98 714 98 714 130 506 130 506 130 506 130 506 130 506 130 506 130 506 130 506 130 506 130 506 130 506 130 506 130 506 130 506 130 506 130 506

att, sedan jämviktsläge inträtt, erforderligt lån från sparbank uppgår till omkring två femtedelar av spararnas tillgodohavanden. Av kolumn 12 framgår, att inga eller endast relativt obetydliga belopp under en förenings tidigare år äro tillgängliga för bestridande av dess omkostnader, varför extra medel härtill måste anskaffas. Av tabell 6, kolumn 12, synes det visserligen framgå, att svårigheter att bestrida omkostnaderna även skulle uppstå under den sista tiden av en förenings verksamhet. I realiteten torde dock, att döma av kolumn 4, för ändamålet tillgängliga medel stå i rätt god proportion till avvecklingsarbetets omfattning. Med de antaganden, som ligga till grund för det i tabell 6 givna exemplet å en förenings avveckling, erfordras förskott av sparbanken först under det 21 :a året. Hela avvecklingsarbetet måste emellertid under de 15 sista

153 rid ett årligen nyinträdande antal medlemmar av 200. 11

|

; iftc r

Ränta å av Omsparbank kostnader förskotterade medel Kr.

642 2 097 3 402 4 526 5 486 6 279 6 910 7 397 7 752 7 988 8140 8 224 8 247

Summa

18 T i l l g å n g a r

S k u l d e r

vid årets slut

vid årets slut

Innestående Fordringar i sparbank av låntagare (3 % ränta) '5'5% ränta)

Kr.

Kr.

Kr.

193 547 835 1379 2134 2 738 3 626 4 771 5 735 6 860 8141 9 260 10 178 10 877 11438 11923 12 333 12 671 12 940 13146 13 295 13 393 13 454 13 485 13 494

13 63 165 320 528 42 837 43 412 43 984 114 658 115 636 116 512 203 259 204 528 205 633 270 418 271 699 272 818 274 378 276 532 278 398 280 007 281 377 282 508 283 408 284 101 284 605 284 939 285 152 285 267 285 299

5 033 20 232 45 799 81941 128 871 147 230 181 554 232 240 230 147 245 952 278 428 239 376 213 648 199 556 131113 71482 19 205

Summa

Kr.

Kr.

19 348 35 419 48 071 89 887 123 473 150 253 212 412 264 672 308 791 377 234 436 865 489 142 535 453 575 764 610 578 640 349 665 275 685 412 701110 712 940 720 934 726 005 729 109 730 159 730 159

5 033 20 232 45 799 81941 128 871 166 578 216 973 280 311 320 034 369 425 428 681 451 788 478 320 508 347 508 347 508 347 508 347 535 453 575 764 610 578 640 349 665 275 685 412 701 110 712 940 720 934 726 005 729 109 730 159 730 159

Spararnas Förskott från tillgodosparbank havande (3 % ränta) (3-5% ränta) Kr. Kr. 5 033 20 232 45 799 81 941 128 871 166 578 216 973 280 311 320 034 369 425 428 681 451 788 478 320 508 347 508 347 508 347 508 347 508 347 508 347 508 347 508 347 508 347 508 347 508 347 508 347 508 347 508 347 508 347 508 347 508 347 !

27 106 67 417 102 231 132 002 156 928 177 065 192 763 204 593 212 587 217 658 220 762 221 812 221812

19 Summa Kr. 5 033 20 232 45 799 81941 128 871 166 578 216 973 280 311 320 034 369 425 428 681 451 788 478 320 508 347 508 347 508 347 508 347 535 453 575 764 610 578 640 349 665 275 685 412 701110 712 940 720 934 726 005 729 109 730 159 730 159

åren, då alla sparare uttagit sina tillgodohavanden och nya lån icke utlämnas, helt bedrivas med anlitande av förskott från sparbank. I exemplet överstiger dock förskottet icke vid något tillfälle 2 miljoner kronor. För att ställa detta i rätt förhållande till rörelsens omfattning må framhållas att spararnas tillgodohavanden under 7 år i följd överstigit nämnda belopp. Genom ytterligare exempel skulle naturligtvis sparföreningarnas verksamhet kunna ännu mera ingående belysas. Varierande förutsättningar skulle kunna göras beträffande tillströmningen av nya medlemmar och beträffande' dessa medlemmars sparförmåga och lånebehov, ävensom beträffande deras förmåga att amortera sina lån. De här lämnade exemplen torde dock få anses tillräckliga att giva en första överblick över området i fråga och att giva någon vägledning vid planläggande av eventuella åtgärder från statsmakternas sida.

154 Tabell 6. Exempel på avveckling 1a

ib

1^

9 I n k o m s t er Antal

År

nyinträdandc medlemmar

Sparare

u tLån till medlemmar

Låntagare

Ränta å i sparbank inne Antal Antal Ränta Inbetalda vid året vid årets> och amor- stående sparbelopp medel slut teringar slut Kr.

Kr.

Kr.

Summa

Uttagna sparkapita Antal

Kr.

Kr.

Belopp Kr.

1 2 Q

4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52

100 200 300 400 500 600 700 800 900 1000 1000 1000 1000 1000

900 800 700 600 500 400 300 200 100 0

100 299 596 992 1486 2 038 2 648 3 316 4 013 4 738 5 392 5 956 6 431 6 817 7 005 7 036 6 910 6 628 6 219 5 724 5142 4 492 3 805 3 080 2 426 1862 1387 1001

713 484 312 198 113 56 28 9 0

2 494 9 963 22 382 39 726 61971 89 580 123 015 162 245 206 521 255 097 305 458 353 684 398 370 439 534 474 003 498 132 511487 514 120 506 807 489 830 462 748 427 031 384 858 336 981 286 620 238 394 193 708 152 544 115 582 83 983 58 209 38 231 23 300 12 668 6 315 2 802

700 0

29 190 638

0 39 116 233 416 666 954 1928 1699 2141 2 632 3130 3 629 4128 4 596 4 992 5 342 5 622 5 806 5 900 5 923 5 860 5 707 5 482 5177 4 831 4 456 4 053 3 655 3 272 2 881 2 504 2 149 1812 1501 1220

972 756 569 417 293 197 127 75 39 20 6 0

0 1043 4 165 9 357 18116 31929 49 897 72 693 101 858 136 291 175 851 220 364 267 862 317 495 367 640 415 368 460 187 501 218 535 272 561 673 581 072 591 819 592 760 585 318 569 756 546 100 516 134 480 925 442 244 402 268 360 840 318 961 278 864 240 275 203 448 169 906 139 800 112 809 88811 67 954 50 422 35 998 24 534 15 740 9 226 4 882 2166

1524 3 009 4 954 7 265 10178 13 426 16 757 20 399 23 850 26 533 28 476 29183 28 345 26 028 21942 16 278 9 513 1482

2 523 10153 23 020 41250 64 980 95 577 134 445 181 780 238 063 303 783 375 754 450 227 526 761 604 301 679 037 746 841 805 377 853 557 890 725 914 711 924 417 928 249 920 130 898 654 867 692 830 213 786 468 737 862 685 338 630 083 574 343 519 156 465 544 414 936 367 155 321 763 279 564 240 275 203 448 169 906 139 800 112 809 88 811 67 954 50 422 35 998 24 534 15 740 9 226 4 882 2166

6 38 120 280 544 11390 22 346 33 444 62 140 90 947 119 884 170 312 220 751 271183 337 439 393 087 448 574 503 842 541 408 568 281 594 908 599 876 587 185 574 311 545 374 494 946 444 507 394 075 327 813 272 133 216 563 161136 123 306 85 587 48 004 31 938 15 934

0 39 78 117 185 253 320 407 494 580 676 734 790 848 876 865 854 824 766 707 640 553 466 380 284 226 170 112 84 56 28 19 9 0

|

0 10 476 20 952 31428 59 372 87 316 115 260 164 617 213 974 263 331 328 584 383 361 438 138 492 915 530 224 557 057 583 890 589 310 577 262 565 214 537 270 487 913 438 556 389 199 323 946 269 169 214 392 159 615 122 306 84 997 47 688 31792 15 896

155 av sparförening. 12

13 Ränta å av Omsparbank förkostnader skotterade medel Kr.

0 97 370 788

0 8 294 18 956 29 683 40 304 49 772 57 486 63 560 67 509 69 164 68 856 66 511 62 620 57 662 51499 44 742 38 036 31 291 24 971 19 571 15 022 11249 8 187 5 764 3 903 2 522 1537

870 443 196 66 13

1477 2 544 3 913 5 726 8 111 10 979 14 409 18 383 22 739 27 444 32 311 37 079 41611 45 041 47 157 48 582 49 294 49189 48 274 46 664 44 389 41 534 38 261 34 663 30 904 27 123 23 358 19 752 16 418 13 350 10 624 8 300 6 347 4 732 3 427 2 399 1614 1034

623 346 173 74 23 3

rid årets slut

vid årets slut

Summa

Kr.

6 38 120 280 544 21 963 43 668 65 660 122 989 180 807 239 057 340 655 442 836 545 493 680 432 794 831 909 451 1 024 201 1103 943 1162 417 1 220 409 1 242 521 1 230 560 1 217 790 1172 242 1 081 820 988 823 893 498 763 657 652 000 538 072 421 925 339 136 255 369 170 549 128 224 86 284 44 641 35 595 27 871 21369 15 981 11614 8163 5 517 3 556 2160 1216

616 270 89 16

Innestående Fordringar i sparbank av låntagare (3 % ränta)(5-5% ränta) Kr. 2 517 12 632 35 532 76 502 140 938 214 552 305 329 421 449 536 523 659 499 796 196 905 768 989 693 1 048 501 1 047 106 999116 895 042 724 398 511180 263 474

1 Summa

Kr.

Kr.

9 674 27 384 51419 96 362 158 099 233 226 339 432 471 768 626 163 814 780 1 023 538 1 250 400 1 494 091 1 737 030 1 970 908 2 198 246 2 400 642 2 566 069 2 700 492 2 793 218 2 829 047 2 815 142 2 757 575 2 646 156 2 497 188 2 315 231 2 103 982 1 883 417 1 654 389 1417 950 1196 132 987 838 792 204 624 351 482 316 363 885 267 057 189 860 130 069 85 164 52 722 30 348 15 824 7 214 2 602

2 517 12 632 35 532 76 502 140 938 224 226 332 713 472 868 632 885 817 598 1 029 422 1 245 200 1 461 461 1 674 664 1 861 886 2 022 654 2 145 442 2 218 489 2 248 210 2 234 382 2 198 246 2 400 642 2 566 069 2 700 492 2 793 218 2 829 047 2 815 142 2 757 575 2 646 156 2 497 188 2 315 231 2 103 982 1 883 417 1 654 389 1 417 950 1196 132 987 838 792 204 624 351 482 316 363 885 267 057 189 860 130 069 85 164 52 722 30 348 15 824 7 214 2 602

525 0

525 0

s k u 1do r

T i 1 1g å ng ar

gifter

Kr.

14 Spararnes Förskott från tillgodosparbank havande (3 % ränta)(3-5% ränta) Kr. Kr. 2 517 12 632 35 532 76 502 140 938 224 2<J6 332 713 472 868 632 885 817 598 1 029 422 1 245 200 1461461 1 674 664 1 861 886 2 022 654 2 145 442 2 218 489 2 248 210 2 234 382 2 165 728 2 053 852 1 908 849 1 724 136 1 512 312 1 296 534 1 080 274 867 071 677 333 506 448 360 762 246 744 152 587 83 126 43 293 15 014

0 Summa Kr.

32 518 346 790 657 220 976 356 1 280 906 1 532 513 1 734 868 1 890 504 1 968 823 1 990 740 1 954 469 1857 238 1 730 830 1 571 263 1 374 657 1181118 987 838 792 204 624 351 482 316 363 885 267 057 189 860 130 069 85164 52 722 30 348 15 824 7 214 2 602

2 517 12 632 35 532 76 502 140 938 224 226 332 713 472 868 632 885 817 598 1 029 422 1 245 200 1 461 461 1 674 664 1 861 886 2 022 654 2 145 442 2 218 489 2 248 210 2 234 382 2 198 246 2 400 642 2 566 069 2 700 492 2 793 218 2 829 047 2 815 142 2 757 575 2 646 156 2 497 188 2 315 231 2 103 982 1 883 417 1 654 389 1417 950 1196132 987 838 792 204 624 351 482 316 363 885 267 057 189 860 130 069 85164 52 722 30 348 15 824 7 214 2 602

525 0

525 0

156 Några uppgifter om det svenska sparbanksväsendet. De sakkunniga föreställa sig, att sparbankernas utveckling och verksamhet är så välkänd, att någon närmare redogörelse härför knappast är av nöden. Till erinran må emellertid vissa summariska upplysningar, särskilt angående sparbankernas allmänna inlånings verksamhet, här anföras. Till denna kortfattade allmänna översikt ansluter sig den i följande kapitel lämnade redogörelsen för vissa specialgrenar av inlåningsrörelsen, vilka ha särskilt intima anknytningspunkter till de sakkunnigas förslag. Den äldsta sparbanken i vårt land är Göteborgs sparbank, som grundades år 1820. Trots att detta exempel snart på flera håll vann efterföljd, dröjde det dock rätt länge, innan sparbanksväsendet nådde någon större utveckling. Detta kan bland annat tillskrivas den omständigheten, att man icke hade möjlighet att enligt rationella metoder göra det insatta kapitalet räntebärande. Vid 1860 års utgång utgjorde insättarbehållningen i sparbankerna endast 27 miljoner kronor. Därefter inträdde emellertid en snabb utveckling. Ar 1920 uppgick siffran till 2 024 miljoner kronor. Trots deflationen i början på 1920-talet samt under de senaste depressionsåren fortsatte stegringen till 2 489 miljoner kronor år 1925 och till 3 206 miljoner kronor vid utgången av år 1933. Övriga av sparbankerna förvaltade medel uppgingo vid sistnämnda tidpunkt till 304 miljoner kronor, därav 289 miljoner kronor i olika fonder. Hela summan förvaltade medel utgjorde sålunda 3 510 miljoner kronor. Utmärkande för sparbankerna är, att de enligt gällande sparbankslag — av år 1923 — bedrivas »utan rätt för stiftare eller andra att njuta del i den vinst, som kan uppkomma å rörelsen», d. v. s. att de äro s. k. allmännyttiga institutioner. Sparbankerna ha sålunda icke några delägare; vinsten går i sin helhet till fonderna eller användes för befrämjande av sparverksamheten. Förvaltningen omhänderhaves dels av huvudmännen, dels av en av huvudmännen tillsatt styrelse. Huvudmännen, vilka betraktas såsom insättarnas representanter, skola till minst en tredjedel väljas av stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige, kommunalnämnd eller annat allmänt organ. Återstående huvudmän kunna tillsättas på olika sätt; ofta väljas de av huvudmännen själva. Vad som därjämte är särskilt utmärkande för sparbankerna är deras lokala karaktär. En sparbanks verksamhetsområde må kunna omfatta delar av flera län — men må icke vara större än ett helt län. Antalet sparbanker uppgick vid slutet av 1933 till 481, därav 345 på landsKÄLLOR: Sveriges officiella statistik: Allmän sparbanksstatistik år 1933, utgiven av Statistiska Centralbyrån. Stockholm 1935. Karin Kock: Svenskt bankväsen i våra dagar. Kooperativa Förbundets förlag 2:a uppl. Stockholm 1932. Betänkande rörande kooperationens inlåning. Kooperativa Förbundets förlag. Stockholm 1932.

157 bygden och 136 i städerna. Hela antalet huvud- och avdelningskontor samt sparbankskommittéer utgjorde 1055. I detta avseende äro sparbankerna som bekant vida underlägsna postsparbanken, som vid samma tid hade 3 933 kontor. Vad som är särskilt anmärkningsvärt, är det betydande antalet insättare. År 1933 uppgick nämligen antalet motböcker till 3 271 000 eller 53 per 100 invånare; även om man räknar med, att åtskilliga insättare ha flera motböcker, måste ju denna siffra anses ange en högst betydande omfattning hos sparbankernas klientel. Till jämförelse må nämnas, att postsparbanken hade något över 1 700 000 motböcker. I följande tablå jämföres sparbankernas insättarbehållning vid slutet av år 1933 med motsvarande uppgifter för vissa andra penninginrättningar: Summa inbmade medel

Kooperativa Förbundet, konsumtionsföreningar, jordbruks- och Summa

miljoner kronor

%

3 206 440 3 629

43-5 6o 49-2

94 7 369

100-0

1-3

De enskilda sparbankerna svarade sålunda för betydligt över 40 % av de i tablån redovisade sparmedlen. Tablån ger emellertid icke någon fullständig översikt av alla slag av sparbehållningar. Sålunda ingår exempelvis icke den sparverksamhet, som försäkringsrörelsen representerar. Det förtjänar därför nämnas, att sådana av svenska bolag förvaltade livförsäkringsmedel, som kunna anses utgöra försäkringstagarnas behållningar (nämligen premiereserver, ersättningsreserver, premieåterbäringsreserver m. m.), vid utgången av år 1933 uppgingo till 1 532 miljoner kronor. — Det synes emellertid givet, att sparbankerna svara för en mycket väsentlig del av småsparandet. Insättarbehållningen per motbok uppgick till i genomsnitt 980 kronor. Härvid är att märka, att sparbanksmedlen i genomsnitt torde innestå omkring fyra och ett halvt år. I postsparbanken utgjorde behållningen per motbok i medeltal 259 kronor, och omloppstiden kan i detta fall beräknas till något över två år. — Insättarbehållningen per invånare utgjorde i de enskilda sparbankerna 516 kronor och i postsparbanken 71 kronor. Sparbanksväsendet har emellertid en mycket olika utbredning inom olika landsdelar. Detta framträder starkt i motstående tabell A. I Malmöhus län finnas till och med liera sparbanksmotböcker än invånare. — Både om man räknar efter antalet motböcker och efter insättarbehållningen, är verksamheten här ungefär tio gånger mera omfattande i förhållande till folkmängden, än vad fallet är i de nordligaste länen.

158 Tabell A, Antal sparbanker och sparbanksböcker samt insättarbehållningens storlek vid slutet av år 1033. Antal sparbanker

Län

Stockholms stad Stockholms län Uppsala » Södermanlands » Östergötlands » Jönköpings » Kronobergs » Kalmar » Gotlands » Blekinge » Kristianstads » Malmöhus » Hallands » Göteborgs o. Bohus » Alvsborgs » Skaraborgs » Värmlands » Örebro » Västmanlands » Kopparbergs » Gävleborgs » Västernorrlands » Jämtlands » Västerbottens » Norrbottens » Hela riket 1

Antal Antal InsättarsparbanksAntal motböcker behållning kontor ' och -kom- motböcker per 100 miljoner invånare kronor mittéer

Insättarbehållning per motbok kronor

invånare kronor

1 3 4 13 41 29 28 40 27 25

12 52 13 28 107

221 534 89 291 83 076 115 034 150 213

42 33 60 61 48

254 71 71 92 134

1 149 794 852 799 893

488 262 511 489 431

39 55 49 28 27

154 333 100 813 104 400 25 910 92 945

66 65 45 45 64

146 87 94 18 83

944 866 897 696 898

622 562 404 312 571

79 62 13 13 13

80 87 14 57 20

217 773 579 048 105 747 264 932 124 682

88 112 70 57 39

242 712 94 330 112

1111 1230 895 1246 898

974 1381 623 709 353

11 11 18 7 13

26 41 38 40 101

113 716 100 634 136 708 94 866 113 379

47 37 62 59 45

111 87 122 86 78

974 862 891 913 688

457 318 557 537 312

10 5 2 2 11

53 42 2 33 11

134 049 75 825 16 732 29 072 26 332

48 27 12 14 13

83 34 18 24 23

618 447 1090 821 866

295 120 134 113 112

3 271 044

3 206

516 Såväl huvud- som avdelningskontor.

Tabell B. Gruppering av sparbankerna efter insättarkapitalets storlek vid 1933 års slut. Antal sparban ser Insättarkapital per sparbank kronor

på landsi bygden städerna

Till och med 50 000 .. 50 000— 100 000 ... 100 0 0 0 - 250 000 .. 250 000— 500 000 ... 500 0 0 0 - 1000 000 ... 1000 000— 5 000 000 .. 5 000 000—10 000 000 .. 10 000 000—20 000 000 ... Over 20 000 000 ...

2 2 24 42 82 173 14 6

—

4 3 24 34 36 35

Samtliga

— —

Motbö :ker

Insättarbehållning

summa

antal

procent

1 000-tal kronor

procent

2 2 24 46 85 197 48 42 35

319 465 7 976 31701 95152 515 265 400 321 618 691 1 601154

Oo Oo 0-2 l-o 2-9 15-8 12-2 18-9 49-o

70 191 4 370 17 868 64138 474 366 345 500 602 540 1 697 355

0-o 0-o o-i 0-6 2-o 14-8 10-8 18-8 52-9

3 271044

lOOo

3 206398

159 Att sparbankerna förete mycket betydande olikheter i fråga om verksamhetens omfattning, framgår tydligt av tabell B. Det fanns vid utgången av 1933 28 sparbanker med en total insättarbehållning understigande 250 000 kronor, därav 4 med mindre än 100 000 kronor; alla dessa banker voro belägna på landsbygden. Den största gruppen utgjorde de 197 sparbanker, som hade mellan 1 och 5 miljoner kronor i insättarbehållning. Ungefär hälften av såväl motböckerna som av insättarbehållningen kom emellertid på de 35 sparbanker, som hade mer än 20 miljoner i insättarbehållning; samtliga dessa banker voro belägna i städer. Enligt sparbankslagen får »en och samma insättares tillgodohavande icke annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver visst i reglementet fastställt belopp, högst trettio tusen kronor». Enligt av Svenska sparbanksföreningen benäget meddelade upplysningar hade av 472 sparbanker, för vilka uppgifter härutinnan kunnat erhållas, 268 fastställt insättarmaximum till det högsta i lagen medgivna, medan 19 hade 25 000 kronor, 77 20 000 kronor, 33 15,000 kronor, 3 12 000 kronor, 54 10 000 kronor, 4 8 000 kronor, 6 6 000 kronor och endast 8 mindre än 6 000 kronor i insättarmaximum. Belysande för sparbankernas inre ekonomi är, att räntemarginalen år 1933 i genomsnitt utgjorde l o 9 %. För kommunlån uppgick siffran till 0'7 6 %, för inteckningslån till 0'7 9 % och för borgenslån till 1'4 5 %. I fråga om inteckningslånen varierade räntemarginalen starkt med sparbankernas storlek; den uppgick sålunda till 1*5 % i sparbanker med till och med 50 000 kronor i insättarbehållning men blott till 0-5 7 % i banker med över 20 miljoner i sparmedel. Det må till sist erinras om, att enligt kungl. förordning den 15 juni 1934 bildats en särskild sparbankernas säkerhetskassa med uppgift att trygga sparbankernas verksamhet och insättarnas rätt. Till denna kassa skola sparbankerna bidraga med V200 % a v s m insättarbehållning intill dess kassans behållning vuxit till 10 miljoner kronor.

160 Yissa åtgärder från de svenska sparbankernas sida för främjande av sparsamhet bland barn och ungdom m. m. Sparbankerna hava av ålder verkat för främjande av sparsamhet särskilt bland mindre bemedlade och redan för över 100 år sedan bedrevs med dåvarande hjälpmedel en icke oväsentlig sparpropaganda. Det kan vara av intresse att påvisa en särskild form av organiserat sparande, som under förra århundradet torde hava erhållit en relativt stor utbredning i vårt land, nämligen bruket att husbönderna för sina anställda tjänare årligen insatte ett visst belopp på sparbanksbok med villkor, att den anställde insatte lika mycket. Detta bruk har på sina håll fortgått ända fram i vår tid. Skolsparverksamheten. Det område, där sparbankerna gjort sin mest omfattande insats för främjande av sparsamhet, är bland den uppväxande ungdomen och speciellt bland skolungdomen. Verksamheten består i huvudsak däri, att respektive sparbank insätter ett visst belopp, i allmänhet 2—5 kronor, på motbok för varje barn, som inskrives i folkskola inom sparbankens verksamhetsområde. För att bereda barnen tillfälle att själva förkovra denna grundplåt, hava sparbankerna under olika former infört organiserat sparande i skolorna. Mestadels använda de sig därvid av s. k. skolsparlådor eller skolsparbössor innehållande fack, där eleverna var för sig kunna nedlägga sina slantar. Dessa sparlådor tömmas regelbundet en eller flera gånger under terminen och de sparade beloppen insättas å barnens sparbanksböcker. Sparbankerna bruka även andra system för sparverksamheten i skolorna och hava sålunda t. ex. överenskommit med lärarna, att dessa skola mottaga penningar direkt av eleverna samt föra en kassajournal eller kassalista med en sida eller en rad för varje elev, där sparslantarna efter hand noteras för att insättas på sparbanksbok, då beloppet stigit till en krona per elev. Den svenska skolsparrörelsen i siffror.

År

1922 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934

Sparbanker,

Av sparbanker

Kvarstående

skol sparrörelse Antal

utfärdade motböcker Antal

sparbanksböcker Antal

55 115 229 234 262 313 331 352 358 357

—

55 945 75 241 79 451 80 630 87 000 80 227 87 229 83 039

—

229 505 313 074 388 554 465 779 537 290 597 631 658 489 698 500

Insätt nin ga r av sparbankerna Kronor

—

160 861 207 579 239 788 266 483 305 873 274 114 308 470 284 200

av barnen

Behållning vid arets slut

Kronor

Kronor

—

1 385 903 1 839 035 2 262 957 2 654 281 3 005 457 2 828 327 3 162 878 3 615 300

8 229 600 9 839 175 12 074 515 14 552 669 17 727 034 20 660 862 23 381 485 26 014 164 28 797 000

Genom införande i 1923 års sparbankslag av mindre stränga bestämmelser för beviljande av anslag till sparsamhetens främjande har denna rörelse under senaste årtiondet utvecklats på ett glädjande sätt. Antalet sparbanker, som

161 före den nya lagens ikraftträdande infört sparverksamhet i skolorna, uppgick allenast till 55, under det att antalet för närvarande är över 350 av landets 480 sparbanker, representerande 96 % av insättarkapitalet i samtliga sparbanker. I övrigt framgår skolsparrörelsens utveckling av föregående tabell. Utom de direkta gåvorna i form av insättningar åt skolbarnen utgiva sparbankerna avsevärda belopp för denna rörelse dels i form av högre räntor å skolbarnens motböcker och dels såsom omkostnader, anslag till sparsamhetsfonder etc. Sparbankernas sammanlagda utgifter av detta slag kunna uppskattningsvis angivas till en å en och en halv miljon kronor per år. Givetvis är denna rörelse icke för sparbankerna ekonomiskt lönande, och torde detta icke heller hava avsetts, dä sparbankerna förmena, att största värdet av rörelsen ligger i den fostran till ekonomiskt ansvarskännande samhällsmedlemmar, som genom densamma bibringas det uppväxande släktet. Även postsparbanken deltager sedan är 1928 i skolsparverksamheten och redovisade vid 1933 års utgång 170 000 till skolbarn utfärdade motböcker med en innestående behållning av 1'7 miljoner kronor. Insättningar åt nyfödda barn. Under senaste årtiondet hava en del sparbanker, uppskattningsvis ett 50-tal, börjat verkställa insättningar på motböcker, som utfärdas till nyfödda barn och såsom gåva överlämnas till föräldrarna. I allmänhet torde det belopp, sparbankerna insätta såsom grundplåt även i detta fall belöpa sig till mellan 2—5 kronor per bok. I samband därmed erbjuda sparbankerna föräldrarna en hemsparbössa, för att de med hjälp av densamma skola kunna fortsätta, där sparbanken börjat. Denna verksamhet omfattas med stort intresse av föräldrarna och kan i viss mån belysas av följande siffror, hämtade från en sparbank, som påbörjade denna verksamhet 1930. ! It

1930 1931 1930/35

Antalet utfärdade motböcker

Insatt av sparbanken Kronor

Behållning den 31 december 1934 Kronor

I. medeltal per motbok Kronor

1152 1116 7 950

5 760 5 580 39 750

44 016 39 458 195 982

38 35 25

Såväl i de sparbanksböcker, som utfärdas till nyfödda barn, som de, vilka utfärdas till skolbarn, bruka sparbankerna trycka ett gåvobrev, där de framhålla avsikten med gåvan och uttala en förhoppning, att den skänkta grundplåten genom insättningar skall växa till ett litet sparkapital, som kan komma den unge mottagaren till gagn, då han en gång själv skall bryta sig en bana. Sparandet efter skolåren. Sedan skolsparverksamhet mera allmänt införts av våra sparbanker, och de elever, som deltagit i verksamheten, avslutat sin skolgång, ha sparbankerna under senaste åren ställts inför det problemet, huru de skola kunna förmå de unga att fortsätta med sparandet även efter skolåren. Den icke minst betydande uppgiften i fråga om skolsparverksamheten består nämligen i att på ett lämpligt sätt knyta an, där skolan slutar, och söka bibehålla det intresse, som skapats under skolåren samt förmå den vuxna ungdomen att i praktiken omsätta den undervisning, som meddelats i skolan. I 2056 35

162 detta syfte pläga en del sparbanker, då eleverna avgå ur skolan, genom lärarna erbjuda dem att erhålla hemsparbössor, för att de med hjälp av dessa skola kunna tillvarataga en del av de penningar, de själva komma att förtjäna. Av detta erbjudande begagna sig också eleverna i stor utsträckning. Sparklubbar inom ungdomsorganisationer. Det har ansetts lämpligt, att sparbankerna även på andra vägar söka vinna och bibehålla ungdomens intresse för sparverksamheten. Försök ha således gjorts att knyta förbindelser med olika ungdomssammanslutningar för att inom dessa organisera sparverksamhet gruppvis. Sålunda ha några sparbanker börjat inrätta s. k. sparklubbar inom Jordbrukare-Ungdomens Förbunds lokala avdelningar och lyckats få till stånd ett icke oväsentligt intresse för saken. De försök, som under senare tid gjorts, att även bland nykterhetsorganisationernas ungdomsloger få till stånd sparsamhetssammanslutningar synas på väg att krönas med framgång, då inom detta läger speciellt intresse finnes för saken. Även med scoutrörelsen ha sparbankerna sökt samverkan för organisation av sparverksamhet bland medlemmarna; en verksamhet, som inger stora förhoppningar. Beträffande sparverksamheten bland J. U. F.-medlemmar må som exempel nämnas en sparklubb, som startade i februari 1932 med 40 medlemmar, vilket antal senare ökats till 47. Enligt sin utfästelse skulle medlemmarna spara tillhopa 74 kronor per månad eller sammanlagt 888 kronor per år. Efter icke fullt tre års verksamhet uppgick emellertid den sammanlagda behållningen på medlemmarnas motböcker till 8,425 kronor eller i medeltal 180 kronor per motbok i stället för beräknade cirka 57 kronor. Sparklubbar bland industri- och jordbruksarbetare m. fl. De försök till organiserat sparande, som sparbankerna gjort, hänföra sig icke allenast till den uppväxande ungdomen utan även till vuxna personer. Nämnas må den omfattande sparverksamhet bland industri- och jordbruksarbetare, kontorsanställda m. fl.. som en häradssparbank bedriver sedan ett 10-tal år tillbaka. Denna verksamhet omfattar nu 582 personer, vilka under de gångna 9 åren (1926—1934) i sammanlagt 71 252 poster insatt tillhopa 242 471 kronor. Deltagarna i denna sparverksamhet ha vid olika tillfällen framhållit, att de penningar, de insatt å sina sparbanksböcker, helt visst icke skulle blivit sparade, om icke sparandet planmässigt tillrättalagts för dem genom sparklubbars inrättande, och insättningarna kunnat ske omedelbart vid avlöningstillfället. Dessa sparklubbar äro organiserade under mycket enkla former. De för ändamålet upprättade stadgarna innehålla allenast 9 paragrafer. Oaktat den relativt anspråkslösa organisationsformen vill det dock synas, som om sparorganisationer av detta slag hade framtiden för sig. Organisationen är i korthet följande. Arbetarna vid t. ex. en industri, ett lantbruk eller de anställda å ett större kontor komma överens om viss samverkan för avsättande av smärre belopp och bilda för ändamålet en sammanslutning, som benämnes sparklubb. Genom skriftlig förbindelse utfästa medlemmarna sig att spara visst belopp per vecka eller månad. Inom klubben tillsättes en slags styrelse, kallad kommitté, bestående av kassör och uppbördsmän, som ha till uppgift att inkassera medlemmarnas besparingar och insätta desamma på sparbanksbok. De certifikat, som medlemmarna i

163 sparklubb underteckna, innehålla förbindelse att så vitt möjligt insätta visst belopp per vecka, eller månad. Sparbankerna förutsätta att spararna avse ett visst mål för sparandet men kräva ingen närmare uppgift däröver. På certifikatet finnas vissa bestämmelser tryckta, innehållande bland annat medgivande, att uttag på sparbanksboken må ske i händelse av sjukdom eller arbetslöshet. Det framhålles dock, att de regelbundna insättningarna därefter böra om möjligt höjas, för att behållningen å boken inom beräknad tid må kunna stiga till avsedd storlek. Sparbankerna tillhandahålla dessa klubbar kvittenskuponger å olika belopp, växlande mellan 1 och 5 kronor. Vid avlämnande av sin vecko- eller månadsbesparing erhåller medlemmen av uppbördsmannen en dylik kupong, vara det sparade beloppet finnes tryckt. Sparbanken har kontroll över antalet utlämnade kuponger av varje valör och kan lätt övervaka, att redovisning avgives i vederbörlig ordning. Det belopp, som icke redovisas kontant, skall finnas kvar i form av kuponger. För redovisningen upprättas en förteckning över medlemmarna, vilken eventuellt kan tryckas eller hektograferas. Denna förteckning innehåller ett antal kolumner, där vecko- eller månadsinsättningarna noteras. Kedovisningen till banken avgives av sparklubbens kassör, som i sin ordning erhåller redovisning från de med honom samverkande uppbördsmännen. För underlättande av uppbördsmännens arbete finnas tryckta små kort, där var och en av dem antecknar de medlemmar av sparklubben, som det åligger honom att uppbära sparbelopp av. De sparade beloppen insättas på individuella motböcker för var och en av sparklubbens medlemmar. Dessa motböcker förvaras i regel på sparbanken under vederbörlig kontroll, och kan varje medlem under expeditionstid där granska sin motbok. Det skulle nämligen vara förenat med allt för mycket besvär, och detta särskilt ifråga om de klubbar, där insättningarna verkställas veckovis, att varje vecka sända motböckerna fram och tillbaka mellan sparklubbens medlemmar och sparbanken. I början på varje år brukar sparbanken utsända meddelanden till medlemmarna i sparklubben med uppgift om den på sparbanksboken innestående behållningen jämte upplupen ränta. Sparklubbarna hava självstyrelse. Medlemmarna utse själva den kommitté, som skall handlägga klubbens verksamhet. Kommittén har att årligen utfärda kallelse till årsmöte, varvid redogörelse framlägges för det gångna verksamhetsåret och val förrättas av medlemmar i sparklubbskommittén m. m. Skattesparkassor. Sedan år 1928 ha sparbankerna upptagit en annan art av social verksamhet, nämligen organiserande av skattesparkassor. Det är ett samhälleligt intresse, att skatten till stat och kommun erlägges på föreskriven tid. Inrättandet av skattesparkassor har synts vara förenligt med den allmännyttiga verksamhet, sparbankerna också i övrigt bedriva. Man kan antaga, att den person, som av sin inkomst gör regelbundna avsättningar för att kunna erlägga skatten i behörig tid, även inser fördelen av regelbundna besparingar i annan ordning. Rätt många sparbanker hava insett, att de genom deltagande i denna rörelse kunna knyta nya länkar till sin verksamhet. Vid en mindre

164 sparbank, från vilken uppgifter föreligga, ha under 5 år i 53 000 poster insatts tillhopa 440 000 kronor till skattebetalning. Propagandamateriel. För bedrivande av här ovan omnämnda former av organiserat sparande begagna sig sparbankerna av ett rikhaltigt propagandamateriel, som Svenska sparbanksföreningen låter framställa genom sin avdelning för sparpropaganda. Vad sparverksamheten i skolorna beträffar, har den sedan 10 år tillbaka av föreningen utgivna skolspartidskriften Lyckoslanten visat sig vara ett utmärkt medel för väckande och underhållande av skolbarnens intresse. Tidskriften vill enligt sitt program i ord och bild verka för främjande av sund sparsamhet bland det uppväxande släktet och intressera de unga för produktivt arbete och målmedvetet handhavande av förvärvade medel. Ifrågavarande publikation har med sitt femte nummer innevarande år uppnått en upplaga av cirka 480 000 exemplar. Därav utdela de lokala sparbankerna 340 000 exemplar och postsparbanken 140 000 exemplar. På grund av upplagans storlek kan man våga antaga, att publikationen når till varje hem med barn i skolåldern, och där utgör en tyst förespråkare för sparsamhet och ordnad ekonomi. Tidskriften utdelas icke i Stockholm. Liknande tidskrifter för skolbarn utgivas numera efter svenskt föredöme i Danmark, Finland, Holland och Italien, varjämte Norge under närmaste tiden torde komma att följa exemplet. Utom denna publikation tillhandahålla sparbankerna skolorna materiel av olika slag såsom schema, anteckningsböcker, linjaler, pennor etc, alla med någon påtryckning om sparandets nytta. För att underlätta undervisningen i sparsamhet har till lärarnas tjänst upprättats en handbok »Uppfostran till sparsamhet», författad av professor Sven Brisman, framlidne folkskolinspektören Carl Lidman och överläraren Albert Lindberg. För skolbarnens räkning har framställts en särskild räknebok »Lyckoslantens räknehäfte», innehållande räkneexempel i berättelseform med sparsamhetsbetonat innehåll, av sedda att komma till användning vid räknelektionerna i skolan. I syfte att intressera de blivande lärarna för verksamheten hållas numera i seminarierna föredrag för avgångsklasserna om skolsparrörelsens organisation. Sedan de centrala sparbanksorganisationerna i de fyra nordiska länderna upprättat en särskild delegation för samarbete i främjandet av sparsamhet, har sagda delegation för ett år sedan i likalydande skrivelser till regeringarna i de fyra nordiska länderna hemställt om utfärdande av bestämmelser rörande lärarnas utbildning vid seminarierna i syfte att göra dem bättre skickade för meddelande av sparsamhetsundervisning i skolorna. För att kvarhålla ungdomens intresse för sparsamhet efter skolåren ha sparbankerna med sin propaganda även sökt nå den manliga ungdomen vid tiden för den militära utbildningen. Det har därvid synts vara av vikt att i första hand vinna befälets och särskilt underbefälets intresse för saken, enär detta vid sin undervisning i respektive regementens olika skolor bäst är i tillfälle att för såväl manskap som värnpliktiga påvisa sparsamhetens stora betydelse icke endast för den enskilde utan även för samhällets bestånd och utveckling. I detta syftemål har vid Arméns underofficersskola i Uppsala de senare åren

165 anordnats prisskrivningar över ämnen med sparsamhetstendens. En av de vid 1933 års skrivning med första pris belönade uppsatserna har efter någon omarbetning utgivits i broschyrform under titeln »Framåt». Denna broschyr, som framställts i 25 000 exemplar, har sedermera av sparbankerna utdelats till underbefäl och manskap vid respektive regementen och kårer. För bedrivande av en effektiv sparverksamhet bland sjömännen har postsparbanken gjort en betydelsefull insats. För väckande av intresse för sparsamhet bland ungdomen och de vuxna begagna sig sparbankerna av en mångfald propagandamateriel. Nämnas må till en början sparbankernas särskilda propagandadag, som är av internationell karaktär, Världsspardagen den 31 oktober, då speciell propaganda göres i press och radio. Med pressens hjälp har denna dag år för år vunnit allt mer beaktande. Då publiceras i nära nog hela den svenska pressen artiklar med sparsamhetstendens, och det stora flertalet sparbanker begagnar tillfället till propaganda för sparsamhet genom en omfattande annonsering, som år för år blir allt mera effektiv. Svenska Sparbanksföreningens Avdelning för Sparpropaganda har ställt till sparbankernas och pressens förfogande ett flertal olika broschyrer innehållande förslag till annonstexter samt klichématerial. Allt sedan år 1925 har å Världsspardagen varje år radioföredrag om sparandets nytta hållits av ett flertal statsråd och andra personer i framskjuten ställning. Å Världsspardagen förlidet år hade i skolradions program beretts plats för en radiolektion i dialogform, »Om slantarna i skolsparbössan», vilken lektion även var ett första försök till »bildradio» i vårt land, enär densamma i ett stort antal av landets skolor illustrerades med ljusbilder, som gratis ställts till skolornas förfogande av för saken intresserade sparbanker ävensom av postsparbanken. För distribution såsom tidningsbilagor eller för utlämnande vid arbetsplatser i samband med veckoavlöningen ha sparbankerna framställt ett antal olika broschyrer, författade av bland andra Per Edvin Sköld, Rickard Lindström, Anders örne, Alice Jeansson m. fl. Dessa broschyrer ha i regel kunnat spridas i ett eller annat hundratusental exemplar. Vad spark!ubbarna beträffar, har intresse för desamma skapats genom speciella broschyrer, varibland må nämnas »En sparklubb på varje arbetsplats», »En sparklubb inom varje J. U. F.-avdelning», »I. O. G. T.-ungdom bilda sparklubb» etc. Innehållet i dessa trycksaker är inriktat på väckande av intresse för ändamålssparande. Det har synts sparbankerna vara lättare att väcka intresse för sparsamhet, om denna kunde inriktas på ett visst näraliggande mål, såsom sparande till utbildningskurser, bosättning, eget hem etc, ty detta är ägnat att stimulera till fortsatta ansträngningar för målets uppnående. Sveriges sparbanker förvaltade den 31 december 1934 3-3 miljarder kronor, fördelade å 3*4 miljoner motböcker, men målet är givetvis, att varje medborgare skall bli ägare av en sparbanksbok. I arbetet härför är det organiserade sparandet ett verksamt medel.

166 Byggsparandet i vissa främmande länder. Bland de olika former av organiserat »mälsparande», som kunnat iakttagas i utlandet, synes den s. k. byggsparkasserörelsen erbjuda de närmaste jämförelsepunkterna till den i detta betänkande föreslagna organisationen. Av denna anledning har en tämligen utförlig redogörelse för ifrågavarande byggsparrörelse ansetts påkallad. Byggsparrörelsen i utlandet förekommer i tvenne vitt skilda huvudformer — som emellertid möjligen endast representera olika utvecklingsstadier — nämligen den anglosaxiska och den tyska. Av denna anledning disponeras framställningen efter de olika huvudländerna, nämligen England, Förenta Staterna och Tyskland. Det må emellertid här betonas, att rörelsen även vunnit insteg i andra länder. Den engelska formen har sålunda ganska stor utbredning inom Englands dominions och kolonier, och i Tysklands grannländer finnas talrika efterbildningar till de tyska »Bausparkassen». Även i Sverige ha försök gjorts att införa byggsparrörelsen i dess tyska form. I. England. Byggsparrörelsens tidigare utveckling. Byggsparandet i England är en åtminstone 150 år gammal företeelse. Den tidigaste kända byggsparkassan startades nämligen år 1781 i Birmingham. Utmärkande för de allra äldsta byggsparkassorna var, att de icke endast voro finansieringsinstitut utan samtidigt även kooperativa egnahemsbyggnadsföreningar. Detta förklarar deras numera oegentliga namn i England — Building Societies. Mycket snart kom emellertid rörelsen att koncentrera sig på det rena finansieringssyftet. Den grundläggande tanken var härvid den, att man genom gemensamt sparande i allmänhet bör få tidigare tillgång till det för egnahemsbyggande erforderliga kapitalet, än vad fallet blir vid individuellt sparande — nämligen försåvitt icke andra, tillräckligt lättillgängliga vägar erbjuda sig för erhållande av egnahemskredit. Om man nämligen behöver ett belopp av 10 000 kronor och kan avsätta 100 kronor per månad, erfordras vid individuellt sparande — om man bortser från räntan — en tid av 100 månader. Sluta sig emellertid 100 personer tillsammans, finnas redan efter första månadsavsättningen 10 000 kronor samlade, och en av medlemmarna kan sålunda omedelbart bli tillgodosedd KÄLLOE: Alex. Block: Bausparen in England, Amerika und Deutsohland, Berlin 1931; Harold Bellman: The Building Society Movement, London 1927; J. Leonard Crouch: Law of Modern Building Societies, London 1931; W. Meier o. J. v. Gruner: Das Gesetz iiber die Beaufsichtigung der Bausparkassen, Berlin 1931; A. Krahn o. B. Kaltenboeclt: Das deutsche Bausparen, Berlin; H. v. Waldheim: Das Bausparen, Berlin 1931; Erik Sjöstrand: Bostadsfrågan i utlandet. Bostadskommissionens utredningar. Del VII. Stockholm 1916. Dessutom h a vissa uppgifter h ä m t a t s ur broschyrer, årsberättelser, tidskrifter, statistiska årsböcker o. d.

167 och därefter successivt alla de andra ända till den siste, som teoretiskt sett (jfr dock nedan) varken skulle vinna eller förlora på samsparaudet. De äldre engelska byggsparkassorna voro alla tidsbegränsade (terminating societies). Kassorna bildades sålunda endast för de ursprungliga stiftarnas räkning. Varje medlem tecknade minst en andel (share) på t. ex. 120 pund sterling med förpliktelse att inbetala t. ex. 1 pund sterling per månad, intill dess kassans tillgångar kommit upp till det sammanlagda tecknade andelsvärdet. Härefter upplöstes kassan. De medlemmar, som erhållit lån, hade härvid genom fortsatta inbetalningar å andelarna amorterat dessa, och de övriga medlemmarna fingo sina tillgodohavanden kontant utbetalda. Under kassans verksamhetstid kunde dock ofta nya medlemmar tillåtas ansluta sig, men dessa måste då genast vid tillträdet för varje andel inbetala så stort belopp, som motsvarade tillgodohavandet å en från början tecknad andel. En olägenhet med dessa tidsbegränsade kassor var, att man inte på förhand kunde exakt ange tidpunkten för kassans upplösning. Härvid inverkade nämligen utfallet av vissa obestämda inkomster (böter vid betalningsförsummelse och dylikt, avgifter vid tilldelningsauktioner — jämför nedan — eventuellt avgifter från frånträdande medlemmar, som önskade få tillbaka sina tillgodoha vanden, ränteinkomster å tillfälliga placeringar och dylikt) och utgifter (administrationskostnader, förluster å utlåningen etc). Betalningen från samtliga medlemmars sida måste emellertid fortsätta, intill dess tillgodohavandena uppnått andelarnas namnvärden. Medlemmarnas förpliktelser voro sålunda i viss mån obestämda. Ett ännu svårare problem — som för övrigt varit av grundläggande betydelse för all byggsparrörelse — var emellertid, att även medlemmarnas förmåner voro mycket ovissa, i det att den ene medlemmen måste bli gynnad på den andres bekostnad i fråga om tiden för lånetilldelningen. Om ingen ränta beräknas, måste härigenom de sparare, som först relativt sent erhålla sina lån, i verkligheten bli till och med sämre ställda, än om de sparat individuellt eller upptagit lån hos något a n n a t hypoteksinstitut, medan däremot de andra göra en motsvarande vinst. Vissa av de tidsbegränsade byggsparkassorna i England (de s. k. Starr-Bowkett Societies) sökte faktiskt arbeta efter en räntelös plan. I verkligheten torde dock redan de tidigare engelska kassorna i allmänhet ha tillgodoräknat sig viss ränta på lånen, även om detta ofta skedde under mer eller mindre beslöjade former. Om de efterfrågade lånebeloppen överstego de disponibla tillgångarna, tillgreps ofta utlottning av lånen. Härvid kunde det emellertid hända, att den tilldelade medlemmen mot kontant vederlag avstod från sin lånerätt till förmån för en a n n a n medlem. Detta väckte givetvis opposition, och man fann då på att låta dessa avgifter i stället gå in i föreningens kassa. Härmed hade man kommit in på ett auktionssystem, varvid lånen tilldelades den medlem, som gick med på det största avdraget — i verkligheten sålunda en diskontoränta. Icke minst inom Starr-Bowkett-föreningarna tillämpades dylika auktionssystem, ibland renodlade, ibland kombinerade med utlottningsprincipen (alternate ballot and sale). Emellertid började man så småningom komma till rätta med detta problem på en annan väg, som under den fortsatta utvecklingen blev av avgörande betydelse för den engelska byggsparrörelsen. De byggsparkassor, som i en eller annan form arbetade med ränta, befunnos ofta kunna ge spararna så goda villkor, att även personer, som icke hade för avsikt att bygga egnahem, anslöto sig till desamma och tecknade andelar. Härvid kom emellertid den tidsbegränsade formen att framstå såsom speciellt olämplig. Dels måste ju rörelsens tillfälliga karaktär minska lockelsen för rena sparare att ansluta sig, dels kunde man vid slutet av verksamhetstiden få ett överskott av likvida tillgångar, som ej kunde placeras på vanligt sätt, emedan alla medlemmar, som önskade egnahemslån,

168 redan voro tillgodosedda. I dylika fall tillgreps stundom tvångsutlåning till medlemmar, men denna utväg kunde icke i längden anses såsom tillfredsställande. Under sådana förhållanden låg det givetvis nära till hands att skapa permanenta byggsparkassor — så mycket mer som tillfälliga byggsparkassor ofta grundades i serier, så att en ny sådan bildades, när en gammal likviderat. Den första permanenta kassan anses ha grundats omkring år 1845. Under den fortsatta utvecklingen kommo byggsparkassorna a t t alltmera utveckla sig till finansinstitut med uppgift att tjäna såväl sparare som låntagare. Efter hand mottogos även depositioner från icke-medlemmar. Byggsparkassorna fingo sålunda till sist tre skilda intressentgrupper, nämligen låntagarna (advanced members), de sparande medlemmarna (unadvanced members) och i n s ä t t a r n a (depositors). I det följande skall de permanenta kassornas arbetssätt närmare beskrivas. Dessförinnan må emellertid vissa andra drag i utvecklingen anges. Lagstiftning och offentlig kontroll. Det är knappast förvånande, att byggsparkassorna under den första tiden hade att genomlida en serie av barnsjukdomar. Medlemmarna utgjordes övervägande av småfolk utan n ä m n v ä r d finansiell erfarenhet, och inte ens ledarna voro alltid i stånd att genomskåda konsekvenserna av de uppställda programmen. Rena bedrägerier voro ej heller ovanliga, och behovet av en offentlig tillsyn var sålunda stort. En första byggsparlag tillkom år 1836, och en ny sådan lag antogs år 1874. Denna lagstiftning synes ha ökat förtroendet och därigenom stimulerat utvecklingen; särskilt starkt var uppsvinget mellan åren 1874—1892. Sistnämnda år råkade emellertid en av de större kassorna, Liberator, på obestånd, beroende på att densamma till stor del ägnat sig åt rent spekulativa och för byggsparrörelsen främmande affärer. Under intrycket härav åstadkommos 1894 vissa betydelsefulla ändringar och kompletteringar i 1874 års lag. Denna lagstiftning är, med vissa senare tillägg, fortfarande gällande och går under beteckningen >Building Societies Acts 1814 to 1894». Enligt denna lag skola alla byggsparkassor, som tillkommit efter år 1856, obligatoriskt inregistreras hos en tillsynsmyndighet, » The Chief Registrar of Friendly Societies». Minst en gång om året skall varje kassa till denna myndighet inge en redogörelse för sin verksamhet, avfattad efter vissa i lagen angivna riktlinjer samt enligt tillsynsmyndighetens ytterligare föreskrifter. Bland annat skall berättelsen innehålla uppgift om belånade fastigheter, som sedan minst 12 månader befinna sig i kassans besittning, samt om fastigheter, vilka häfta i skuld för sedan mer än 12 månader förfallna betalningar. Dessa föreskrifter ha visat sig vara av stort praktiskt värde. Antalet av kassorna övertagna fastigheter har nämligen' nedgått från 14 % av samtliga hypotek år 1896 till 0"l under senare år, och antalet hypotek med sedan mer än 12 månader förfallna, oguldna betalningar från 1'3 till 0'1 %. Tillsynsmyndigheten har vidare vissa medel i sin hand för att komma till rätta med dålig skötsel av kassorna, t. ex. att sända en bokförare eller aktuarie för att genomgå kassans böcker eller en inspektor för att granska den allmänna förvaltningen, att inkalla ett extra medlemssammanträde m. m. Tvister inom kassan skola slitas inför domstol, av tillsynsmyndigheten eller genom skiljedomstol. Lagen innehåller bland a n n a t även ingående föreskrifter om kassornas organisation, om bestämmelser, som skola finnas i kassornas stadgar o. s. v. Nämnas må, att en av revisorerna (auditors) skall vara yrkesrevisor. Byggsparrörelsens omfattning. Följande lingen av byggsparrörelsen sedan 1890:

/

tablå återger den statistiska utveck-

169 A r

1890 1900 1910 1918 1919 1920 1921 1922 1923

HypoteksAntal Antal med- bestånd i byggsparlemmar miljoner kassor (1 000-tal) pund sterling

2 422 2 307 1747 1336 1311 1271 1226 1184 1151

659 601 636 625 672 748 789 826 896

48 47 61 53 58 69 76 84 99

Ar

1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932

HypoteksAntal Antal med- bestånd i lemmar byggsparmiljoner kassor (1 000-tal) pund sterling

1112 1092 1064 1054 1035 1026 1026 1013 1014

1001 1129 1257 1416 l 1180 1265 1449 1578 1692

120 146 171 198 228 268 316 360 388

Mellan åren 1890 och 1918 företedde rörelsen på det hela taget ett visst uppsving, som dock avbröts på grund av Liberator-affären 1892 samt till följd av en a n n a n större, likaledes spekulativt bedriven kassas (Birkbeck) likvidation år 1911. Dessa förändringar voro emellertid relativt måttliga i jämförelse med den storartade utveckling, som inträtt efter kriget. Mellan 1918 och 1932 torde sålunda medlemsantalet ha mer än tredubblats och hypoteksvärdet betydligt mer än sjudnbblats. Sistnämnda år funnos 988 byggsparkassor, varav 850 permanenta och 138 tidsbegränsade (terminating) med tillhopa 1*7 miljoner »share investors», 869 000 låntagare och 546 000 vanliga insättare. Hypoteksbeståndet uppgick till 388 miljoner pund sterling och samtliga tillgångar till 469 miljoner pund sterling. Att utvecklingen tenderar mot stordrift framgår av att antalet byggsparkassor sedan 1890 gått tillbaka med 60 %. En enda byggsparkassa, nämligen Halifax Building Society, som är den största i världen, hade den 31 januari 1933 icke mindre än 89 miljoner pund sterling i tillgångar, vilket utgör n ä r a 1 / 5 av hela den engelska rörelsens aktiva. Detta uppsving torde till väsentlig del ha föranletts av den efter kriget framträdande bostadsbristen, vilken synes ha haft ungefär samma karaktär som motsvarande samtidiga svenska företeelse. Tillgången på hyreslägenheter motsvarade icke den köpkraftiga efterfrågan, och denna omständighet kom a t t i hög grad gynna egnahemsrörelsen. Härvid kommo byggsparkassorna att tjäna som de viktigaste finansieringsinstituten — intill år 1931 uppges omkring 600 000 å 700 000 hus, huvudsakligen egnahem, ha uppförts eller förvärvats med byggsparkassornas hjälp. Egentliga hypoteksbanker synas nämligen helt saknas i England, och sparbanksrörelsen har en relativt sett betydligt mindre omfattning än i Sverige. Insättarbehållningen i »Post Office Saving Banks» uppgick vid utgången av år 1931 till 289 miljoner pund sterling och i »Trustee Saving Banks» till endast 143 miljoner pund sterling mot respektive 382 och 3 051 miljoner kronor i n ä r m a s t motsvarande svenska banker. A t t byggsparrörelsen n å t t större utbredning i England än inom övriga Europa, torde till stor del bero på egnahemsrörelsens betydande omfattning i England. Emellertid får man komma ihåg, att sammanhanget möjligen kan ha varit ömsesidigt — nämligen så a t t det samtidigt delvis varit det kooperativa byggsparandet, som möjliggjort egnahemsrörelsens utbredning. Av särskilt intresse är att jämföra de statistiska uppgifterna för år 1932 med dem för n ä r m a s t föregående år. Härvid visar sig, att även depression såren företett ett fortsatt markerat uppsving. Dock framträder lågkonjunkturens verk1

Från år 1928 avse dessa siffror endast s. k. share investors. Nedgången i medlemsantalet är sålunda endast skenbar.

170 ningar däri, att stegringen i viss mån avsaktats. Vid jämförelse mellan 1931 och 1932 framträder vidare, att stegringstalen sjunkit mera i fråga om hypoteksbeståndet än i fråga om de totala tillgångarna. Posten »övriga tillgångar» (banktillgodohavanden, kommunlån, obligationsinnehav m. m.) har följaktligen stigit mycket kraftigt, nämligen från 59 till 81 miljoner pund sterling. Dock företedde den under år 1932 beviljade hypotekslånesumman (82 miljoner pund sterling) endast en relativt obetydlig nedgång jämfört med år 1931 (90 miljoner pund sterling). Krisen spåras emellertid även i en, dock ganska obetydlig, ökning i av kassorna övertagna fastigheter, nämligen från 0 - 3 till 0'5 miljoner pund sterling, samt i posten lån, för vilka sedan 12 månader förfallna betalningar ej gäldats, nämligen från 0'4 till 0'5 miljoner pund sterling. De moderna byggsparkassornas rörelse. Enligt lagen få insättningarna från ickemedlemmar ej överskrida två tredjedelar av hypoteksbeståndet. I verkligheten uppnår man sällan ens tillnärmelsevis denna gräns, och vissa byggsparkassor mottaga överhuvud inga dylika insättningar. År 1932 utgjorde de engelska kassornas sammanlagda skulder till insättare och andra långivare 67 miljoner pund sterling, medan medlemmarnas tillgodohavanden uppgingo till 381 miljoner pund sterling och hypoteksbeståndet, såsom nämnts, till 360 miljoner pund sterling. Inbetalningar å medlemsandelar göras efter två olika system. Dels finnas fortfarande subskriptionsandelar (»partly paid shares» eller »subscription shares») av den äldre typ, som ovan beskrivits. De äro sålunda avsedda för periodiska, fortlöpande inbetalningar, intill dess andelen »mognat», d. v. s. tillgodohavandet genom inbetalningar samt gottskrivandet av räntor och vinstandelar (vilka dock i vissa kassor i stället kontinuerligt utbetalas till medlemmarna) uppnått namnvärdet. Att märka är emellertid, att man numera icke alltid håller så strängt på, att inbetalningarna skola verkställas regelbundet. I samband härmed förmärkes en stark tendens att avskaffa alla böter vid försummad inbetalning. I vissa fall låter man emellertid medlemmar, som ej regelbundet verkställa sina sparinbetalningar, få vidkännas avdrag å vinstandelarna. Det andra förfaringssättet innebär tecknandet av från början helt inbetalda andelar (»fully paid shares» eller »paid-up shares»). Det förefaller, som om denna typ skulle komma till betydande användning, sannolikt ej minst inom de större byggsparkassorna. Av de 73 miljoner pund sterling, som Halifax Building Society i sitt senaste bokslut redovisade såsom medlemmarnas tillgodohavanden, kom sålunda icke mindre än 65 miljoner pund sterling på »paid-up shares». Såväl i fråga om insättningar som tillgodohavande å andelar bruka byggsparkassorna förbehålla sig en viss uppsägningstid, i regel en månad. I praktiken medge emellertid många kassor utbetalning vid anfordran, åtminstone av en del av det innestående beloppet. De moderna engelska kassornas i regel goda likviditet möjliggör även, att man vid utlåningen i regel icke synes behöva låta låntagarna vänta någon längre tid. Man kräver inte ens alltid, att de alls skola ha kvalificerat sig såsom sparande medlemmar, innan de godtagas såsom låntagande sådana. 1 Genom justering av räntesatserna — något som dock företages mycket sällan — och genom att särskilt söka utveckla den sida av affären, som eventuellt för ögonblicket står tillbaka i förhållande till den andra, söker man så långt som möjligt uppehålla jämvikten mellan tillgången på rörelsemedel och låntagarnas efterfrågan. Skulle emellertid låneanspråken överstiga tillgångarna, verkställes till1 Bellman (se källförteckningen), ledare för den näst största byggsparkassan säger: »A person who desires mortgage accomodation need not, in ordinary circumstances, have any previous qualification as a member».

171 delningen oftast efter låneansökningarnas anciennitet. Utlottning av lån är numera i stort sett förbjuden genom lag. Huvudsakligen sker utlåningen mot hypotek i egnahem avsedda för låntagarens eget bruk. Vissa större kassor bruka dock i växande utsträckning biträda personer, som önska förvärva bostadsfastigheter för investeringsändamål. Lån beviljas icke endast för att möjliggöra uppförande av nya bostadshus utan även för förvärv av äldre sådana, för tillbyggnads- och reparationsarbeten samt för avlösning av från a n n a t håll erhållet hypotek. I flertalet fall synes endast fastighetskredit ifrågakomma, men några kassor uppges även ge kredit under byggnadstiden. Att låntagarna till väsentlig del utgöras av småfolk, framgår av, att ungefär hälften av hypoteksvärdet brukar komma på lån under 500 pund sterling och 75 å 80 % på lån under 1 000 pund sterling. Amorteringstiden är mycket växlande — från 5 till 15 år och stundom ända upp till 20 år. Den bestämmes vanligen genom överenskommelse i varje särskilt fall. Återbetalningen sker i form av fasta, oftast månatliga, annuiteter. Härvid uppmuntras emellertid låntagarna att verkställa högre avbetalningar än de fixerade för att sålunda förkorta amorteringstiden. Betalas hela det återstående lånebeloppet på en gång någon längre tid före amorteringstidens slut, får emellertid låntagaren ofta erlägga ränta för några månader från inbetalningsdagen — detta emedan kassan önskar skydda sig mot förluster å oplacerade tillgångar. Enligt lagen få endast första hypotek förekomma (i Skottland och Irland dock även andra hypotek). Belåningsgränsen är emellertid hög — i normala fall upp till 75 %. Om extra säkerheter presteras, kan gränsen höjas ända till 90 %. Dessa extra säkerheter utgöras oftast av borgen av egnahemsförsäljare, vilka ej sällan äro egnahemsbyggnadsföretagare. Härvid erfordras emellertid ofta, att borgensmännen skola placera visst belopp å kassans insättningsräkning. Som tilläggssäkerheter godtagas även livförsäkringar (efter dessas matematiska värde) eller kreditförsäkringar av vissa försäkringsbolag. Med utgångspunkt från en bostadslag av åren 1923/25 har man slutligen under senare år sökt förmå kommuner att teckna tilläggsborgen upp till 90 % för arbetaregnahem. E t t par byggsparkassor medgiva slutligen höjning av belåningsgränsen till omnämnda procentsats utan några extra säkerheter men mot betalning av en särskild säkerhetsavgift. I fråga om livförsäkringar må anmärkas, att sådana under senare år vid allt flera kassor även användas för att säkerställa långivaren mot risken för låntagarens dödsfall. Dock förekommer intet försäkringstvång, men några kassor ge företräde åt låntagare, som teckna livförsäkringar till samma belopp som lånet. Dylika försäkringar ordnas ofta genom förmedling av kassorna, och premierna uttagas då i form av smärre tillägg å de periodiska inbetalningarna å lånen. Låntagaren äger givetvis möjlighet att försälja den intecknade fastigheten. Härvid måste dock alltid kassans tillåtelse inhämtas, och vidare skall låntagaren antingen vara i stånd att vid försäljningen återbetala lånet, eller också skall säljaren vara villig att i stället inträda såsom låntagare och av kassan godtagas såsom sådan. Omkring år 1930 höllo sig utlåningsräntorna mellan h1/^ och 7 %, vilket icke anses vara särskilt lågt i jämförelse med vad som kunde betalas för andra slag av hypotekslån, exempelvis kommunala sådana. År 1933 uppgåvos räntorna ligga mellan 5 och o1/^ %. Att märka är, att räntesatsen ej alltid uttryckligen tillkännages, utan många kassor ange endast återbetalningsbeloppet per månad för viss lånesumma och viss amorteringstid, och låntagaren är sålunda ofta ove-

172 tände om lånevillkorens verkliga innebörd. Fördelen med byggsparkassorna ur låntagarens synpunkt ligger i varje fall knappast i priset utan framför allt i lånens relativa lättillgänglighet. För de sparande medlemmarna och för insättarna äro däremot räntevillkoren relativt förmånliga. Omkring år 1930 erhölls å insättningar 3 ä 4 1 De sparande medlemmarna bruka erhålla dels ränta, omkring 3 %, samt dels andel i vinsten (bonus), tillsammans 4 å 5 %. Differensen mellan in- och utlåningsräntor uppges i de större och mera välskötta kassorna hålla sig omkring 1 %. Räntedifferensen är numera den huvudsakliga inkomstkällan, sedan straffavgifter och dylikt börjat bortarbetas och även inträdesavgifter ej tillnärmelsevis spela samma roll som tidigare. Att räntedifferensen emellertid, trots avsättningar till reservfonder, kunnat hållas inom så relativt o trånga gränser, beror på, att administrationskostnaderna äro förhållandevis låga. Ar .1932 skulle de sålunda uppgå till sammanlagt 2 5 miljoner pund sterling eller 0'6 % av det totala hypoteksvärdet. Att märka är, att något agentsystem icke synes förekomma i nämnvärd utsträckning vid engelska byggsparkassor. Vid likvidation åtnjuta givetvis insättarna företräde framför de sparande medlemmarna. Dessas ansvarighet är begränsad till deras tillgodohavanden samt — åtminstone i de fall, då inbetalningstvång tillämpas — till sådana belopp, som ej erlagts i bestämd tid. De låntagande medlemmarnas ansvarighet är begränsad till den återstående skuldsumman. Tillbakablick. Som synes är det ett genomgående drag i den engelska byggsparrörelsens utveckling, att ökningen i stabilitet, betydelse och omfattning i viss grad gått hand i hand med ett tillbakaträngande av rörelsens kooperativa självhjälpskaraktär. Från att ha varit egnahemsbyggnadsföreningar och därefter »bostadssparklubbar» ha de engelska »Building Societies» till stor del övergått till att bli ett slags på egnahemsbyggnadsfinansiering inriktade sparbanker — låt vara att det fortfarande finns och ideligen nybildas byggsparkassor, som fullt ut bibehålla den ursprungliga kooperativa föreningstypen. Denna förskjutning kan kanske sammanhänga med att byggsparkassornas historia började redan innan bankväsendet nått någon större omfattning. Den nya företagsformen hade sålunda god plats att växa och behövde inte inskränka sig till något mera begränsat specialområde. En i vissa avseenden kanske ännu mera markerad utveckling i dylik riktning företer emellertid den amerikanska byggsparrörelsen. II.

Förenta Staterna.

Rörelsens utveckling och omfattning. I Amerika gå byggsparkassorna under flera olika namn — det vanligaste är »Building and Loan Associations». Rörelsen startades av engelska immigranter, och dess allmänna karaktär påminner också i flera avseenden om den engelska. I den följande framställningen lägges huvudvikten på att ange de betydelsefulla särdrag, som likväl förefinnas. Den första tidsbegränsade kassan grundades år 1831 i Filadelfia. Organisationen och problemen inom de tidigare kassorna voro ungefär desamma som i motsvarande engelska. Vid lånetilldelningen använde man sig emellertid i Amerika i relativt större utsträckning av auktionssystemet. Efterhand följde en allt starkare övergång till permanenta byggsparkassor, vilka i växande utsträckning mottogo sparmedel från enbart sparande medlemmar samt från insättare. Utmärkande för den amerikanska rörelsen är emellertid dess starka olikformighet. Denna betingas till god del av olikheter i lagstiftningen. Den första byggsparlagen antogs år 1850 i Pennsylvanien. Dessutom inverkar i hög grad den amerikanska partikularistiska mentaliteten, vilken icke minst gör sig gällande just i finansiella angelägenheter.

173 Trots sistnämnda förhållande uppstodo mot slutet av 1800-talet en rad interlokala (»national») byggsparkassor, vilka utövade sin verksamhet inom flera stater. Dessa synas emellertid ha arbetat efter ganska lösliga metoder; sålunda lära lån i stor utsträckning ha beviljats och utbetalats efter underhandlingar enbart per korrespondens. Denna interlokala rörelse utsattes emellertid för en allvarlig krasch åren 1898 — 1901 och kom sedan att helt försvinna. Omkring år 1905 synes emellertid byggsparrörelsen ha återhämtat sig efter denna nedgång, såsom framgår av följande tablå:

A r

1895 1900 1905 1910 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920

Antal kassor

5 973 5 490 5 326 5 937 6 273 6 429 6 616 6 806 7 072 7 269 7 484 7 788 8 624

Antal medl.

Tillgångar (miljoner (1000-tal) dollars)

1545 1495 1687 2 217 2 517 2 836 3104 3 335 3 568 3 839

4 011 4 289 5 027

625 614 647 946

1 138 1248 1358 1484 1599 1769 1898 2127 2 534

A r

1921. 1922. 1923. 1924. 1925 1926. 1927. 1928. 1929. 1930 1931. 1932.

Antal kassor

9 255 10 009 10 744 11844 12 403 12 626 12 800 12 666 12 342 11767 11432 10 986

Tillgångar (miljoner (1 000-tal) dollars) Antal medl.

5 810 6 364 7 203 8 554 9 887 10 666 11308 11996 12111 12 337 11325 10102

2 891 3 343 3 943 4 766 5 509 6 334 7 156

8 016 8 695 8 824 8 412 7 745

Vad som särskilt faller i ögonen är rörelsens mycket betydande omfattning. Under toppåret 1930 funnos sålunda grovt räknat 12 000 kassor, 12 miljoner medlemmar och 9 miljarder dollars i tillgångar. Räknat efter parivärdet var sistnämnda post år 1931 drygt fyra gånger så stor som i England. Även i förhållande till folkmängden bli byggsparkassornas tillgångar betydligt (cirka 50 96) större i Amerika än i England. I motsats till den engelska byggsparrörelsen företedde den amerikanska en mycket stark kvantitativ utveckling under åren närmast före och under kriget. Liksom i England stegrades emellertid ökningshastigheten starkt efter kriget. Från 1918 till 1930 har sålunda medlemsantalet mer än tredubblats och tillgångarna mer än fyrdubblats — något som delvis anses bero på den stimulerande verkan, som bilismen haft på egnahemsbyggnadsverksamheten. Från 1930 till 1932 inträdde emellertid — i motsats till vad fallet var i England — en betydande nedgång såväl i medlemsantalet (med drygt 2 miljoner) som i tillgångarna (över 1 miljard). I förhållande till den allmänna paniken på den amerikanska kapitalmarknaden under dessa år var emellertid denna tillbakagång relativt måttlig. Hela antalet statistiskt registrerade banker minskades nämligen från 25 000 år 1929 till 19 000 år 1932. Denna nedgång synes väsentligen ha berört affärsbankerna; de s. k. ömsesidiga sparbankerna (mutual savings banks) ha däremot snarast ökat sin rörelse, och detta är i ännu mycket högre grad fallet med postsparbanken. Nyssnämnda ömsesidiga sparbanker, vilka helt driva sin verksamhet för insättarnas räkning och närmast kunna jämföras med de svenska sparbankerna — andra typer av sparbanker äro i Förenta Staterna av mindre betydelse — synas alltså ha motstått krisen bättre än byggsparkassorna. I gengäld utvecklades emellertid deras rörelse under föregående period icke lika hastigt som byggsparkassornas. Deras totala insättarbehållning uppgick år 1930 till 9 miljarder dollars, alltså ungefär lika mycket som byggsparkassornas totala tillgångar. Att byggsparrörelsen dock hållit sig så relativt väl under depressionsåren,

174 torde till någon del förklaras av, att egnahemsbyggandet är betydligt mindre konjunkturkänsligt än hyreshusbygget. Detta framgår klart av den amerikanska statistiken; det förtjänar anmärkas, att även den svenska byggnadsstatistiken härvidlag ger samma intryck. 1 Olika typer av byggsparkassor. Såsom förut n ä m n t s utmärker sig den amerikanska byggsparrörelsen för stor olikformighet. I första hand h a r man, liksom i England, att räkna med permanenta och tidsbegränsade kassor, av vilka emellertid de senare numera spela mycket obetydlig roll. De förra sönderfalla i åtminstone fyra huvudgrupper: 1) kassor med slutna sparkretsar, d. v. s. sådana som använda s. k. serial plan; 2) kassor, som icke ha slutna sparkretsar men som — i likhet med de föregående — hålla på regelbundenheten i de sparande medlemmarnas inbetalningar (regular permanent plan); 3) kassor, som icke kräva regelbundna sparbetalningar (optional payment plan eller Dayton plan); slutligen finnas, särskilt — eller möjligen uteslutande — bland de sistnämnda, 4) sparkassor med garantikapital. Seriesparkassorna utgöra den äldsta typen och torde fortfarande vara den mest utbredda. Dessa sparkassor torde ha uppkommit därigenom, a t t man ofta grundade tidsbegränsade sparkassor i serier och så fann på att sammanfatta sådana kassor i ett enda, permanent, företag. Andelar (väsentligen subskriptionsandelar) utgiva endast med vissa bestämda tidsintervaller, oftast års- eller halvårsvis, någon gång kvartals- eller månadsvis. De ha vanligen en livslängd av 7—12 år. Tillgodohavandena å andelarna kunna emellertid återfås tidigare, dock i regel icke till fulla värdet utan till ett ofta betydligt lägre värde (withdrawal value). Skillnaden mellan detta återbetalningsvärde och det faktiska tillgodohavandet brukar emellertid minskas ju äldre andelen är, d. v. s. ju längre den tid är, som spararen verkställt regelbundna inbetalningar. Om spararen önskar disponera över någon del av sitt tillgodohavande under en kortare tid, kan han undvika förlust på grund av dylika avdrag genom att i stället upptaga lån med andelens »withdrawal value» som säkerhet (stock loans eller share loans). Dylika lån, som alltså i viss mån äro att jämföra med en försäkringstagares lån å försäkringens matematiska värde, förekomma i tämligen stor utsträckning. Detta förfaringssätt torde starkt uppmuntra medlemmarna till ökad sparsamhet. Ett lån betalas nämligen i regel tillbaka, medan däremot ett utbekommet tillgodohavande icke lika säkert återinsättes. Vid opunktlighet i inbetalningarna debiteras vanligen smärre bötesstraff (fines), men denna praxis har numera icke så stor betydelse som tidigare. 2 Även inträdesavgifter och dylikt torde få anses befordra regelbundenhet i inbetalningarna, emedan spararen ju går förlustig alla extra förmåner — för vilka inträdesavgiften från hans synpunkt utgör en del av betalningen — om han inte fullföljer sparplanen. Även dylika avgifter stå emellertid numera på retur; de äro oftast maximerade i lag och i några stater helt förbjudna. Nämnas må även, att den effektiva förräntningen vanligen stiger, j u mera andelarna närma sig sin »mognad». Låntagarna äro alltid medlemmar och göra i samma ordning som sparande medlemmar sina inbetalningar å subskriptionsandelar. Dessa tecknas från början till samma belopp, som det önskade lånet. Sedan detta erhållits, har låntagaren dels ett tillgodohavande på andelen, dels en skuld, vilken står oförändrad, ända tills tillgodohavandet genom fortsatta inbetalningar samt gottskrivning av ränta 1

Jämför Soc. Medd. årg. 1935. sid. 392 o. f. I byggsparlagen i District of Columbia finns dock en bestämmelse, enligt vilken kassan kan helt konfiskera tillgodohavandet för en betalningsförsumlig medlem. 2

175 och vinst nått namnvärdet ( = lånets belopp), varefter de båda räkningarna utjämnas. Tillvägagångssättet innebär emellertid den nackdelen för låntagaren, att han icke kan beräkna amorteringstiden, i det att den tid, som går åt, innan andelen »mognat», delvis beror på det ekonomiska utfallet av kassans rörelse och av hur stor vinst han alltså får. Dessutom måste han betala skillnaden mellan utlåningsränta och inlåningsränta för den amorterade delen av lånebeloppet. I de fall, där lånet motsvarar namnvärdet av flera andelar — vilket är regel — brukar man därför ofta företa en partiell utjämning mellan båda räkningarna, när tillgodohavandet uppnått namnvärdet av en andel. Detta är första steget gentemot det enklaste förfaringssättet, nämligen att nedskriva skulden efter hand som amorteringarna inflyta. Denna metod torde emellertid knappast komma till större användning inom seriekassorna — men desto mera inom andra modernare typer av byggsparkassor. Vad som här har sagts om seriekassorna torde emellertid till god del även gälla om de företag, som tillämpa »the regular permanent plan». De kassor, som använda »the optional payment plan» arbeta emellertid efter helt andra linjer. I första hand fordrar man, som sagt, ingen regelbundenhet i inbetalningarna. Tillgodohavandena återfås — eventuellt efter viss uppsägningstid, som emellertid i praktiken icke alltid iakttages •— utan något avdrag. Jämte subskriptionsandelar användas i växande utsträckning helt inbetalda andelar, ävensom s. k. prepaid shares, å vilka vid teckningen erlägges så stort belopp, att detsamma genom ackurnulering av ränta och vinst efter viss tid uppnår sitt namnvärde. Låntagare och sparare framträda här i särskild grad såsom skilda grupper. De förra behöva icke alltid nödvändigtvis vara andelstecknande medlemmar, men i det övervägande antalet fall erfordras dock detta rent formellt; det räcker emellertid med någon enda obetydlig inbetalning. Hithörande kassor äro i regel större, och som helhet utvecklas denna grupp hastigare än de båda förut nämnda. Detta gäller emellertid i kanske ännu högre grad de med garantikapital utrustade kassorna. Av dessa finnas emellertid två olika former, dels rena garantikassor (pure guarantee) dels blandade (hybrid). I de förra ligger ledningen helt i händerna på tecknarna av garantikapitalet, vilka äro att jämställa med aktieägare och helt bestämma över företagets ledning. I de senare finnas dessutom vanliga andelsägare med full medlemsrätt och därav följande inedinflytande på kassans ledning. Garantikassorna ha vunnit sin största utbredning i Californien och vissa andra nyare stater, där befolkningen är särskilt mobil och en kooperativ föreningsanda följaktligen har svårt att slå rot. Emellertid torde denna utveckling gentemot en mera privatkapitalistisk företagsform icke enbart sammanhänga med dylika förhållanden. Man får komina ihåg, att den äldre typen av kooperativt arbetande byggsparkassor ställer ganska stora krav på sina medlemmar och dessutom icke säkerställer dessa i fråga om den exakta omfattningen av skyldigheter och förmåner. I och med att byggsparkassorna tendera till stordrift, måste av naturliga skäl den kooperativa mentaliteten delvis försvagas. Förmågan att öva inflytande på ledningen måste ju av rent lokala skäl minskas. Spararna och låntagarna känna sig alltmera icke såsom ansvariga medlemmar utan såsom kunder, vilka k u n n a ha rätt att ställa vissa anspråk. Härav följer bland annat tendensen att göra tillgodohavandena alltmera likvida samt att upphäva inbetalningstvånget, vilket ju måste göra storleken av det i framtiden tillgängliga kapitalet alltmera oviss. Då emellertid hypotekslånen samtidigt äro fast bundna, måste härmed risken ytterligare ökas — låt vara att man söker neutralisera denna olägenhet bland annat genom att lägga ned en relativt stor del av kassornas aktiva i obligationer eller andra mer rörliga tillgångar. Det kan då kanske möjligen ligga nära till hands, att ledningen övertages av yrkesföretagare, vilka tillskjuta ett visst kapital, som i första hand får ta denna risk.

176 Emellertid kanske det också kan sägas, att den omständigheten, att byggsparkassorna dock trots allt åtminstone ända till den senaste krisen visat sig vara efter amerikanska förhållanden tämligen säkra finansinstitut och dessutom relativt vinstgivande sådana, dragit den enskilda företagarvärldens uppmärksamhet till sig och sålunda förmått densamma a t t ekonomiskt engagera sig i rörelsen — vare sig detta varit nödvändigt för rörelsens egen skull eller ej. Nämnas må emellertid i detta sammanhang, att så stora företag som i England finnas ej i Amerika — delvis beroende på den amerikanska partikularismen, som j u s t på detta område blivit särskilt intensiv efter sammanbrottet av de interlokala kassorna på 1890-talet. De största företagen förfoga icke över mer än högst 1/200 av hela byggsparrörelsens totala tillgångar. Emellertid förekomma dock vissa interlokala företag av en ny typ, vilka upprätta filialer på olika platser. Dessutom utveckla flera kassor ett allt livligare samarbete — bland a n n a t i syfte att anskaffa gemensamma säkerhetsfonder. Detta gäller särskilt om garantikassorna, vilka i flera fall lära vara ganska nära finansiellt lierade med varandra. I Californien finnes sålunda en trustartad sammanslutning av byggsparkassor. Yissa allmänna drag i kassornas rörelse. Räntesatserna äro inom de amerikanska byggsparkassorna starkt växlande. Särskilt i vissa nyare stater, t. ex. Texas, äro de ofta synnerligen höga. Enligt en undersökning för Californien uppgick den genomsnittliga räntan å byggspararnas tillgodohavanden år 1927 till 6'6 %. Den lägsta satsen var 5 % och den högsta 16 %. I Ohio var byggspararnas medelränta samma år 6*1 % och insättarnas 5 %. I Illinois erhöllo de sparande medlemmarna år 1929 7'1 %. Till jämförelse må anföras, att medelräntan å sparkasseräkning i »national banks» år 1927 uppgick till 3"6 %. Nämnas må, att innehavare av tillgodohavanden hos byggsparkassor åtnjuta frihet från federal skatt för belopp intill 300 dollars. Utlåningsräntorna äro givetvis ännu högre. Sålunda synes 8 å 10 % ej ha varit ovanligt under åren närmast före depressionen. Ofta tillkännagivas låneräntorna ej offentligt, utan låntagaren får endast veta, vilka månatliga amorteringsbelopp han har att gälda. Något auktionssystem vid tilldelningen förekommer numera sällan — vid knapphet på kapital lämnas såsom i England i regel företräde åt de sökande som väntat längst — men det äldre bruket har dock lämnat spår efter sig i form av vissa premier, som låntagaren får betala utöver räntan. Några uppgifter om de amerikanska kassornas omkostnader föreligga ej. Det förtjänar emellertid att anmärkas, att man i relativt stor utsträckning synes använda sig av agentsystemet. Amorteringstiden är oftast nominellt cirka 12 år. I verkligheten göra sig emellertid låntagarna i stor utsträckning skuldfria gentemot byggsparkassorna redan efter 5 å 6 år, eller när det oguldna beloppet sjunkit under 50 % och låntagaren sålunda blir i stånd att utnyttja den i regel vida billigare fastighetskredit, som lämnas av sparbanker eller försäkringsbolag (refinancing). Nämnas må vidare, a t t de amerikanska egnahemsbyggarna u t m ä r k a sig för stor mobilitet och a t t försäljningar av egnahem före amorteringstidens utgång mycket ofta förekomma. Belåningsgränsen är lägre än i England — normalt 65 %. Denna gräns kan emellertid överskridas. Ofta måste emellertid ett andra hypotek anskaffas från annat håll — t. ex. från tomtförsäljaren. Själva inlåta sig emellertid kassorna vanligen ej på några andrahypotek. Anmärkningsvärt är, att ett växande antal byggsparkassor börjat intressera sig för uppsägningsbara lån. Ovanligt är ej heller blandade hypotek (split mortgages), varvid lånet amorteras ned till en viss gräns och sedan blir stående.

177 Liksom i England lägger lagen i regel hinder i vägen för byggsparkassorna a t t själva besitta fastigheter, som de ej använda för egna administrativa ändamål. Lån under byggnadstiden synas även förekomma, men närmare uppgifter härom föreligga ej. Under senare år ha flera amerikanska byggsparkassor börjat inrätta en omfattande service, delvis kanske beroende på, att flera olika grupper av finansinstitut, byggnadsmaterialleverantörer m. fl. börjat ägna ett växande intresse åt finansieringen av egnahemsbyggandet och därigenom bjudit byggsparkassorna en ökad konkurrens. Sålunda ger man egnahemsbyggarna råd vid valet av egnahem och vid planläggning av byggnadsföretag, övervakar utförandet av desamma och tjänstgör såsom intressekontor för gäldande av löpande kostnader å fastigheterna. Betalningen härför upptas ofta i form av tillägg å de månatliga amorteringsbeloppen. III.

Tyskland.

Rörelsens uppkomst och omfattning. Den tyska byggsparrörelsen är en jämförelsevis ung företeelse. Om man bortser från vissa smärre ansatser under 1880-talet, daterar den sig från 1924, då den första och hittills största byggsparkassan, Gemeinschaft der Freunde, grundades i Wiistenrot, Wiirtemberg. Det var under en tid av dels betydande bostadsbrist dels synnerligen stark kapitalknapphet. Tyskland hade just stabiliserat sin valuta, dess kapitalmarknad hade desorganiserats under den föregående inflationen och led dessutom av det allm ä n n a ekonomiska nödläget. Riksbanksdiskontot uppgick år 1924 till ej mindre än 10 %, och för lån i öppna marknaden måste ofta betydligt högre räntesatser betalas — i den m å n kapital överhuvud taget fanns att få. De förefintliga finansieringsinstituten kunde sålunda omöjligt biträda de betydande befolkningsgrupper, som i brist på hyreslägenheter önskade grunda egnahem. Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden, som man får betrakta den tyska byggsparrörelsens utveckling. Beträffande densammas omfattning under olika år föreligger emellertid ej någon fullständig och mera tillförlitlig statistik. Följande ungefärliga siffror kunna dock anföras: 1925

1932 Antal medlemmar (1000-tal): a) vid årets slut b) ökning under året

10 10

30 20

50 20

70 20

120 50

240 120

400 160

424 24

Tilldelad ]ånesumma(miljonerRm.): a) vid årets slut b) ökning under året

3 3

20 17

50 30

100 50

150 50

310 160

450 140

520 70

Vid mitten av år 1931 funnos 244 kassor. Antalet medlemmar uppgick vid slutet av år 1932 till cirka 425 000, och det sedan rörelsens början utlånade beloppet till 520 miljoner Rm, Sistnämnda siffra motsvarar, efter parivärde räknat, cirka 7 % av de engelska kassornas hypoteksbestånd vid samma tid. Nämnas må även, att »Gemeinschaft der Freunde» år 1931 hade omkring 56 000 medlemmar, varav över 11 000 erhållit tillhopa 170 miljoner Rm i tilldelade lån. Den årligen tilldelade lånesumman synes ha kulminerat år 1930 och ökningen i medlemsantalet år 1931. Under år 1932 var utvecklingen däremot jämförelsevis svag. Detta beror givetvis på den allmänna depressionen, under vars tryck sparverksamheten givetvis måste lida, samtidigt som flera byggsparkassor därigenom bragts till konkurs. Dessutom sammanhänger stagnationen under år 1932 med en annan omständighet. Från den 1 oktober 1931 är byggsparkassornas verksamhet reglerad genom särskild lag, »Das Gesetz iiber die Beaufsichtigung der Bausparkassen». De äro här2056 35

178 igenom underställda en tillsynsmyndighet, » Reichsaufsichtsamt fur Privatversicherung und Bausparwesen». Byggsparkassorna erfordra för bedrivande av sin verksamhet tillstånd av denna myndighet, vilken har att för detta ändamål granska stadgar och arbetsplan efter vissa i lagen angivna riktlinjer. Dessutom utövar tillsynsmyndigheten en fortlöpande kontroll, bl. a. genom särskilt utsedda förtroendemän. Den granskning av de förefintliga byggsparkassorna, som tillsynsmyndigheten i enlighet härmed företagit, har nu i ett flertal fall resulterat i att vederbörande kassor icke godkänts och följaktligen fått gå i likvidation. Då dessa undersökningar dragit långt u t på tiden har även de livskraftiga föreningarna hindrats i sin verksamhet genom den oro, som undersökningarna vållat. Lagen gäller icke för de s. k. offentliga byggsparkassorna, vilka sedan år 1929 upprättats av sparkassor tillhörande »Deutscher Sparkassen- und Giro verband» eller av underavdelningar till detta förbund. De tyska sparkassorna ha nämligen upprättats av primär- och sekundärkommunerna och betraktas icke såsom privata företag. År 1934 funnos 15 sådana offentliga byggsparkassor. Vid utgången av år 1932 uppgick den av dem sedan verksamhetens början beviljade lånesumman till 45 miljoner Rm. Liksom vid de privata byggsparkassorna åstadkommes kapitalet helt genom medlemmarnas egna sparprestationer. »Deutscher Sparkassen- und Giroverband» har emellertid för avsikt att lämna krediter åt de offentliga byggsparkassorna i den mån, som sparbankernas egna resurser förbättras genom konjunkturåterhämtningen. Byggsparkassornas rörelse. Medlemmarna av de tyska byggsparkassorna utgöras uteslutande av personer, som själva önska erhålla lån. Så var ju även fallet med de tidigare anglosaxiska kassorna, och förhållandet torde sålunda vara typiskt för en byggsparrörelse under dess första utvecklingsskede. Redan det allmänna ekonomiska nödläget och den i detta fall kännbara konkurrensen från a n d r a sparinstitut torde dessutom ha gjort det nästan omöjligt för de tyska kassorna att från början i nämnvärd utsträckning vinna biträde från andra grupper av sparare. Då byggspararna sålunda uteslutande äro hänvisade till sina egna sparprestationer, måste givetvis lånetilldelningsproblemet bli synnerligen aktuellt. Det har i själva verket utvecklat sig till en stötesten för hela den tyska rörelsen. Svårigheterna i detta avseende ha ytterligare ökats, genom att kassorna ända intill senaste tid i flertalet fall sökt arbeta med mycket låg eller ingen ränta, vilket j u — enligt vad som förut anförts — måste ytterligare gynna de tidigare tilldelade i förhållande till dem, som få vänta en längre tid på sina lån. Dessutom förlänges härigenom ytterligare den genomsnittliga väntetiden. Denna strävan att åstadkomma större eller mindre räntefrihet är emellertid förklarlig bland a n n a t med hänsyn till de onormalt höga räntesatserna, särskilt vid tiden för byggsparandets uppkomst i Tyskland; en anslutning till kapitalmarknadens allmänna läge kunde då möjligen synas olämplig. Dessutom ansåg man sig på en del håll göra en god gärning genom att under dylika förhållanden skapa »räntelösa öar» inom näringslivet. — Överhuvud taget torde man här ha ett uttryck för, hurusom de tyska byggspararna, uuder trycket av de svåra y t t r e förhållandena, från början förleddes att ställa större förhoppningar på den n y a rörelsen, än vad denna rimligen kunde infria. Medan de första anglosaxiska byggspararna endast tänkte på sina omedelbara praktiska behov och för dessas tillfredsställande bildade sammanslutningar, som till en början voro rent tillfälliga, ville man i Tyskland på flera håll betrakta den nya rörelsen som ett medel till fullföljande av mycket djupt ingripande socialreformatoriska strävanden. Denna mentalitet har måhända bidragit till den kvantitativa utvecklingen, men den synes också ha skymt blicken för de praktiska problemen och därmed medverkat till kommande missräkningar.

179 Emellertid har räntefriheten i många fall blivit mer eller mindre illusorisk, i det att man av låntagarna uttagit särskilda avgifter under a n n a t n a m n (Aufgelder). Härmed har m a n egentligen endast bedragit sig själv. Numera synes man emellertid i växande utsträckning använda sig av ränteberäkning enligt vanliga principer. I fråga om tilldelningsförfarandet förefinnas ett flertal olika system, och frågan hör till de livligast debatterade inom den tyska rörelsen. Allra tidigast använde man sig av utlottning, men detta tillvägagångssätt torde numera ej komma till större användning vid de privata kassorna; däremot lär det anlitas av de offentliga. Att införa ett lotteri i sparverksamheten brukar emellertid i allmänhet icke anses såsom lämpligt — även om det tilläventyrs skulle utöva en viss lockelse på publiken. Dock är att märka, att man inte med något system torde komma ifrån, att tilldelningen i viss mån faktiskt blir ett lotteri, så länge som de tillgängliga medlen ej räcka till för att tillfredsställa alla byggspararnas låneefterfrågan. Det vanligaste tillvägagångssättet torde vara det vid »Gemeinschaft der Freunde» redan på ett tidigt stadium tillämpade »Zeit-mal-Geld»-systemet i dess olika variationer. Härvid multipliceras på ett eller annat sätt sparbeloppen med den tid, under vilken de stått inne, och det sålunda erhållna »nyckeltalet» blir utslagsgivande. Avsikten med detta system är att belöna den flitige spararen. Detta blir j u icke fallet, om endast tiden tas i betraktande, såsom förhållandet i regel är i England och Amerika, när man där behöver använda något tilldelningsförfarande, och även vid några tyska kassor. Emellertid blir ju storleken av inbetalningarna vid n ä m n d a »Zeit-mal-Geld»-system inte endast beroende av sparfliten utan även av spararens ekonomiska tillgångar, och metoden torde därför i viss mån k u n n a verka på ett socialt otillfredsställande sätt. Det lär även förekomma, att spararna skuldsätta sig för a t t på detta sätt kunna »spara» desto mera och åstadkomma högre nyckeltal. Dessa olägenheter ha givetvis observerats och föranlett flerfaldiga justeringar i metoden — t. ex. genom att man även tar hänsyn till punktligheten i inbetalningarna — utan att man dock synes ha kommit till något tillfredsställande resultat. I några kassor verkställes tilldelningen mer eller mindre efter sociala synpunkter (ekonomisk nöd, barnrikedom etc). Denna metod torde emellertid k u n n a bli äventyrlig för sammansättningen av kassans klientel, i det att ekonomiskt bärkraftiga personer, vilka kunna räkna med att härigenom bli tillbakasatta, hänvända sig till andra kassor. Tre begrepp, som spela stor roll i den tyska byggsparrörelsen, äro den kortaste, den genomsnittliga och den längsta väntetiden. Vid öppna sparkretsar k u n n a emellertid väntetidsvariationerna inte beräknas, emedan en dylik kalkyl erfordrar ett antagande om anslutningens storlek år från år. Faktiskt ha de tyska kassorna ofta intill den senaste krisen kunnat arbeta med relativt korta väntetider på grund av ständigt ökad anslutning, något som starkt bidragit till den första entusiasmen; så länge rörelsen befann sig i sina första år, kunde det ju inte finnas någon sparare, som fått v ä n t a någon särskilt lång tid. Allteftersom rörelsen blivit äldre ha emellertid de hittills praktiskt konstaterade längsta väntetiderna ökats, och efterhand har ett starkt missnöje utlösts. Det bör också sägas, att flera kassors affärsplaner — stundom på grund av bristande insikt, i andra fall däremot till följd av bedrägliga avsikter — varit av icke realiserbar art. För att möjliggöra en säkrare beräkning av väntetiden har man emellertid ivrigt propagerat för och ofta använt sig av slutna sparkretsar. Härvid behandlas varje årsgrupp av sparare såsom en ekonomisk enhet. Tilldelningar inom denna grupp verkställas sålunda uteslutande ur gruppens sparmedel, och det på väntetidsberäkningen störande inflytandet av det större eller mindre till-

180 loppet av n y a medlemmar elimineras. Emellertid synes detta förfaringssätt ha den olägenheten, att medlemmar i den yngsta kretsen k u n n a komma före medlemmar i de äldre årsgrupperna utan hänsyn till »sparflit» eller dylikt. Det anses även av vissa författare, att en öppen sparkrets knappast behöver medföra, att de längsta väntetiderna skulle bli avsevärt längre än vid slutna kretsar, i och med att antalet nytillträdande medlemmar minskas. Om kassan rentav skulle upphöra att få några som helst nya medlemmar, vore detta endast liktydigt med, att den öppna sparkretsen förvandlats till en sluten, och den sist tilldelade skulle sålunda knappast behöva vänta n ä m n v ä r t längre, än om han från början tillhört en sluten sparkrets och blivit lika missgynnad. En följd av att byggspararna äro hänvisade till sina egna prestationer är även att spartvånget i regel är synnerligen strängt. Omfattningen av detsamma anges i det »Sparvertrag», som byggspararen tecknat, och betalningsförsummelser bestraffas med böter. Flera kassor tillåta överhuvud ingen återbetalning av tillgodohavanden annat än i »tilldelningens» form. U n d a n t a g göres dock givetvis för dödsfall, men härvid kan ofta lång uppsägningstid erfordras. En del kassor tillåta dock återbetalning — varvid emellertid i regel höga avgifter uttagas — men mot uppsägningstid och i regel i form av avbetalningar. Dessa villkor k u n n a ibland vara så stränga, att förmånen blir fullkomligt illusorisk för spararen. Emellertid ha under senare tid framträtt vissa tendenser till en liberalare politik i detta avseende. Det har redan antytts, att spararen starkt uppmuntras att utöver de obligatoriska avgifterna inbetala ytterligare belopp. Detta har utvecklat sig till ett intensivt kappsparande, vilket anses ofta utöva skadliga verkningar på spararens ekonomi, även bortsett från nyss omnämnda risker. I det övervägande flertalet fall äro låntagarnas betalningsförpliktelser väsentligt högre än spararnas. Man räknar härvid med, att låntagaren inbesparar hyran och sålunda är i stånd till större prestationer. Några sparkassor söka ytterligare öka sina resurser genom s. k. Spardienst. Detta innebär, att sådana låntagare, som fått sina lån jämförelsevis tidigt, förpliktas att viss tid efter lånets gäldande fortsätta med lika stora inbetalningar som u n d e r amorteringstiden. Dessa tillgodohavanden återbetalas sedan utan ränta. E t t a n n a t sätt att förkorta väntetiden är att med tillhjälp av inkomster ur räntedifferensen, inträdesavgifter eller särskilda förvaltningskostnadsbidrag söka bilda fonder för detta ändamål. Att märka är, att byggspararen i regel får anses äga r ä t t till lån inom tilldelningsplanens ram. Detta förhållande medför emellertid, att kassan icke har möjlighet att utvälja låntagarna efter deras kreditvärdighet. Olägenheter härav torde visserligen starkt begränsas genom a t t hans föregående sparprestationer få anses utgöra ett visst kriterium på hans personliga kreditvärdighet, men fråga är, om detta alltid utgör en tillräckligt säker garanti. Man får t ä n k a på, att en medlem kan ha tur vid tilldelningen och få sitt lån relativt tidigt, åtminstone inom en sluten sparkrets. Visserligen stadgas en viss minimispartid, men denna behöver inte uppgå till mer än några månader. Belåningsgränsen synes normalt uppgå till 80 %. I fråga om färdiga egnahem finnas dock exempel på, att gränsen höjes till 90 %. De privata byggsparkassorna godtaga endast första hypotek. Så ha hittills även de offentliga förfarit, men nyligen lära de ha förklarat, att de komma att ta upp sekundärkreditfrågan på sitt program. Vid flera kassor uppmuntras medlemmarna att livförsäkra sig genom kassans försorg — i några kassor är detta obligatoriskt. Försäkringen tages antingen omedelbart vid inträdet eller vid tilldelningen. Livförsäkringsbeloppen kunna härvid bestämmas på olika sätt i förhållande till spar- eller lånebeloppet. En metod är, a t t låta försäkringsbeloppet variera med den återstående oguldna

181 skuldsumman och alltså sjunka i samma mån som denna amorteras. På så sätt blir kassan skyddad mot risken av låntagarens dödsfall till lägsta möjliga pris. Förvaltningskostnaderna synas vara jämförelsevis höga. Sålunda uppgingo omkostnaderna för »Gemeinschaft der Freunde» år 1930 till 2 - 8 % av hypoteksvärdet eller ungefär fyra gånger så mycket som de engelska kassornas genomsnittliga administrationskostnader. Emellertid vill det synas, som om de tyska kassorna skulle arbeta relativt billigare, allteftersom rörelsen ökas. Ofta synes man emellertid visa ett visst lättsinne på denna punkt. Sålunda uppges, att en del nybildade kassor använda sig av sparmedel för bestridande av kostnaderna i förhoppning om att längre fram k u n n a åstadkomma utjämning. I hög grad fördyrande verkar det i Tyskland i synnerligen stor utsträckning a n v ä n d a agentsystemet. Inom »Gemeinschaft der Freunde» svarade denna post sålunda för 1 / 3 av den totala förvaltningskostnaden. Agentsystemet torde även ha andra mindre lämpliga verkningar. Sålunda torde det knappast befordra det kvalitativa urvalet av medlemmar, spararna lockas gärna att binda sig vid för höga betalningar, och slutligen är antagligen en medlem, som endast med svårighet bringats att ansluta sig, ofta disponerad att tämligen snabbt sälla sig till de missnöjda. Som synes lider den tyska byggsparrörelsen av allvarliga barnsjukdomar — något som emellertid även den anglosaxiska varit utsatt för. Man hoppas emellertid, att den statliga tillsynen skall bidraga till en sanering. Man är fullt uppmärksam på de förefintliga bristerna, och en livlig diskussion, till stor del efter försäkringstekniska linjer, utspinner sig om sättet a t t avhjälpa desamma. Vågar man döma av denna diskussion samt av vissa nyare utvecklingstendenser — bland a n n a t det förhållandet, att de räntelösa systemen börjat övergivas — skulle en anpassning efter engelsk-amerikanska friare arbetsmetoder vara å bane. En dylik omläggning erfordrar dock ett upptagande av sparmedel från andra kretsar än egnahemsbyggarnas, men i denna riktning torde man icke k u n n a arbeta, förrän den nuvarande depressionen helt givit vika.

182 Enquéte rörande egnahemsflnansiering o. d. För erhållande av uppgifter om hur egnahemsbyggare och bostadskooperatörer i praktiken finansiera sina bostäder riktade bostadsproduktionssakkunniga i oktober 1933 en hemställan till vissa arbetsförmedlingsföreståndare och andra ortskunniga personer att benäget medverka till insamlandet av sådana upplysningar. För ändamålet användes ett frågeformulär (avtryckt i slutet av denna redogörelse), som genom ifrågavarande ombud skulle distribueras bland ett antal egnahemsbyggare och dylika. Avsikten var härvid icke att åstadkomma någon mera omfattande statistisk undersökning utan endast att erhålla konkreta exempel på, huru förhållandena i olika fall kunna gestalta sig, samt att få del av egnahemsbyggares och bostadskooperatörers erfarenheter och uppfattning angående bostadsfinansiering. I enlighet härmed begärdes i första hand, att uppgiftslämnaren skulle i fri form meddela en skildring av »den egna bostadens ekonomiska historia» samt i övrigt ge uttryck för sina synpunkter på här ifrågavarande problem. För att få en bakgrund till dessa skildringar anhöll man dessutom, att vederbörande, såsom svar å särskilda frågepunkter i formuläret, skulle lämna vissa summariska upplysningar angående familjeförhållanden, inkomst, bostadens storlek, bostadslånens och den egna insatsens omfatt ning etc. Sammanlagt 90 egnahemsbyggare och bostadskooperatörer — fördelade på 17 olika orter — ha i besvarat skick återsänt sina formulär. I efterföljande sammanställning ha 52 av dessa svar medtagits. Dessutom återges vissa synpunkter, som en större egnahemsbyggarorganisation i särskild skrivelse delgivit de sakkunniga. Då de sakkunniga givetvis icke kunnat kontrollera de inkomna uppgifterna, stå upplysningarna helt för uppgiftslämnarnas egen räkning. Det är en naturlig sak, att dessa stundom ge uttryck åt tämligen personligt färgade uppfattningar. I vissa fall synas upplysningarna vidare vara något oklara eller ofullständiga. Vid redovisningen av låne- och insatsbeloppen torde uppgiftslämnarna i regel ha utgått från förhållandena vid tiden för byggenas färdigställande, men i vissa fall kunna de möjligen från lånebeloppen ha avdragit senare verkställda amorteringar och samtidigt medräknat desamma i insatsbeloppen, det sista eventuellt under rubriken »insats av annan natur». Under sistnämnda rubrik synes emellertid oftast ha redovisats värdet av eget arbete. Det torde dock en eller annan gång förekomma, att uppgiftslämnaren såsom »insats» medräknat belopp, som erhållits genom statssubvention, riksbankslån, lån av anförvanter, kamrater etc. I de fall, där detta framgått av de erhållna uppgifterna, har förhållandet angivits i redogörelsen.

183 De i sammanställningen upptagna inkomstbeloppen avse alltid 1932, så vida icke annat angivits. Om endast husfadern haft några intäkter, användes blott beteckningen »inkomst». Därest även andra medlemmar av familjen åtnjutit självständiga inkomster, redovisas den sammanlagda summan under beteckningen »hela hushållets inkomst». — Inom citationstecken återges uppgiftslämnarnas egna uttalanden ordagrant, dock med den modifikationen, att de av utrymmesskäl stundom något förkortats samt att alla namn på orter (utom beträffande Stockholm och Göteborg), företag och dylikt, med vars hjälp uppgiftslämnarens identitet skulle kunna röjas, uteslutits. Såsom framgår av det följande, betona många uppgiftslämnare mycket starkt betydelsen av, att en egnahemsbyggare genom metodisk sparverksamhet, helst ända från ungdomsåldern, förvärvar nödigt kapital för den egna insatsen. De svårigheter, som vederbörande eventuellt haft att kämpa med, tillskrivas sålunda ofta den omständigheten, att den egna kontantinsatsen varit för liten. Det klagas ibland också över, att förefintliga kreditinstitutioner mindre väl skulle tillgodose egnahemsbyggarnas intressen. Ibland påtalas avsaknaden av en offentlig rådgivande instans vid uppgörandet av finansierings- och byggnadsplaner, materialupphandling och dylikt; så t. ex. ha egnahemsbyggarna icke sällan mött oväntade byggnadstekniska hinder. I särskilt stark dager framträda de svårigheter, som åstadkommas genom arbetslösheten. Några gånger åberopas även sjukdom och dödsfall inom familjen. Det är att märka, att enquéten av naturliga skäl icke inbegriper sådana egnahemsbyggare, som tvingats att »gå ifrån» sina egna hem.

I skrivelse till bostadsproduktionssakkunniga har Göteborgs egnahemsföreningars samarbetskommitté bland annat uttalat följande: »Det gäller att så långt som möjligt försöka att bibringa (egnahemsbyggnads-) företagaren en inblick uti det viktigaste av allt, nämligen finansieringen av företaget samt råd och anvisningar vid uppförandet av det egna hemmet, såsom ritningar, byggnadsbeskrivningar etc. rörande detsamma. För mången har det egna hemmet blivit en besvikelse genom missgrepp vid beräknandet och uppförandet. För att kunna erhålla en sparad slant torde en väg från statens sida kunna anvisas. Då en stor del av egnahemsägarna utgöres av arbetare och lägre tjänstemän med i regel fast anställning och regelbundna avlöningar, kanske ett försök kunde göras med ett medgivet -avdrag på lönen och avsatt till en grundplåt för det egna hemmet. Detta avdrag skulle alltså av arbetsgivaren eller tjänstestället inlevereras till den gemensamma sparanstalten. Det torde vara bekant, att intressekontor numera finnes vid de flesta företag, och därifrån kunde ju även inbetalningar ske. Vad som också erfordras är ett byggnadskreditiv, där egnahemsbyggaren kan göra sig fri från köp av materialier genom accept av växlar. Detta giver honom tillfälle att i öppna marknaden göra sina inköp till priser, som äro avsevärt förmånligare än de vilka betingas på varuväxlar. Dessutom befrias han från

184 den oro och ängslan, som i regel följer dylika papper. En a n n a n fördel med kreditivet är, att byggnadskontroll utföres, varför ett visst arbete måste vara utfört, innan några penningar utbetalas —».

Nr 1. Metallarbetare i Stockholm. M a n och h u s t r u b å d a 39 år. I n g a b a r n . M a n n e n s i n k o m s t 1 200 kronor, b å d a s s a m m a n l a g d a i n k o m s t 2 800 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om ett r u m och kök. Inflyttade 1930 i b o s t a d s f ö r e n i n g s l ä g e n h e t om ett r u m och kök. V ä r d e 11 183 k r o n o r . I n s a t s 1 200 k r o n o r . Årsavgift 844 k r o n o r . »Under en arbetslöshetsperiod av två år 1921 — 1923, då jag visserligen hade en del tillfälliga arbeten, men med mycket minimala inkomster, cirka 800 — 1 000 kronor, kom jag till insikt om, att »behovet» är ett mycket tänjbart begrepp. Jag kunde trots allt »leva» på denna inkomst, under det att föregående års 3 000—3 500 kronors inkomster hade gått åt . Slutsatsen blev, att då det gick att nödtorftigt dra sig fram under de dåliga åren, så borde det även gå att få något över på de bättre. J a g kan därför påstå, att ett metodiskt sparande började år 1923, som kom med bättre arbetstillfällen och större inkomst, cirka 2 700 kronor. J a g hade då börjat intressera mig för det kooperativa bostadsbyggandet, och den form som Hyresgästföreningen hade givit åt detsamma, nämligen i samband med en medlemmarnas egen sparkassa. Med 1926 års ingång övergav jag det då ledsamt vordna ungkarlsståndet. Med en femma i veckan eller någon gång en tia insatt i H. S. B:s sparkassa eller å postsparbanken hoppades jag till sist kunna ordna min bostadsfråga på ett bättre s ä t t —. Vi bestämde oss för en lägenhet, men då vi ej ägde kontanter mer än till halva insatssumman, fick jag benäget uppskov med resterande hälften under cirka ett halvt år. Genom ytterligare skärpt besparing, som visserligen försvårades genom min hustrus 4 månaders sjukdom, lyckades vi dock a t t åstadkomma insatsen till den bestämda utsträckta tiden. Ett effektivt sätt a t t spara är, att vid varje avlöning eller inkomsttillfälle omedelbart placera en viss procent av inkomsten i bank. Därmed tvingas man att anpassa sig efter en lägre inkomstnivå och därmed underlättas ett fortsatt sparande. Det är av vikt, a t t ej göra de procentuella avdragen alltför stora, varav kan följa, att försakelserna bli för övermäktiga, och man tröttnar på det hela. Härtill hör möjligheten att lätt och bekvämt kunna placera de avsatta medlen. Då folk i allmänhet har den åsikten, att man ej kan besvära en bank med ett så litet belopp som 5 kronor eller därunder, vore det lämpligt, att ombud tillsattes dels på arbetsplatser, dels även t ä t t placerade inom städer och samhällen, som hade till uppgift att mottaga sådana mindre sparmedel. Det dominerande intryck banklokaler i allmänhet göra, och den känsla av obetydlighet man måste få, då man vill sätta in några få kronor, när m å h ä n d a den föregående personen har placerat 25 000 å 30 000 kronor, skrämmer mången . Ett ändå bekvämare sätt vore, att man i automater skulle k u n n a utlösa små insättningsbevis, i valörer på 1 och 2 kronor, räntebärande från den dag de utlöstes från automaten. Erforderlig kontroll skulle med säkerhet vara möjlig att ernå. Huvudsaken är, att bankinsättningarna kunna bli bekväma och diskreta, det senare därför, att folk i allmänhet ej vill visa, att de spara». Nr 2. Spårvägsman i Stockholm. M a n n e n 35 och h u s t r u n 40 år. I n g a b a r n . I n k o m s t 4 089 k r o n o r . I n f l y t t a d e vid i n t r ä d e i ä k t e n s k a p e t år 1929

185 i b o s t a d s k o o p e r a t i v l ä g e n h e t o m ett r u m och kokvrå. V ä r d e 9 588 k r o n o r . I n s a t s 1 100 k r o n o r . Årsavgift cirka 780 k r o n o r (inklusive värme). »Jag ingick som medlem i H. S. B. 1927, det klokaste jag hittills tagit mig för. Började nu regelbundet genom insättningar på H. S. B:s sparkassa samla ihop insatsbeloppet för lägenhet — — —. Min broders sjukdom samt två dödsfall inom den närmaste släkten försvårade insatsbeloppets sparande — — —. 1929 var beloppet inbetalt, men hade min fästmö måst bidraga med 250 kronor. För mig var första kvartalet i den nya bostaden svårast ekonomiskt sett. Så kunde första kvartalsavgiften uppdelas på årets 3 övriga kvartal — — — vore en stor stötesten borttagen — — —. Dessutom borde staten på något sätt bereda skattelindring för dem som genom sparsamhet och försakelser ordna för sig och de sina. T. ex. ett belopp av 500 kronor per år, bevisligen placerade i kooperativt byggnadsföretag för erhållande av lägenhet inom företaget, kunde befrias från skatt till dess personen ifråga erhållit sin lägenhet. Därefter skulle beloppet beskattas såsom förmögenhet, med andra ord man skulle befrias från inkomstskatt på insatsbeloppet. Som det nu är, får den ekonomiskt skötsamme betala mera i skatter, än den som slösar och förstör hela sin inkomst på ett sätt, som skadar både honom och själv och samhället — — — » . Nr 3. Kommunalarbetare i Stockholm. M a n n e n 50, h u s t r u n 52 år. I n g a b a r n . I n k o m s t 6 420 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om ett r u m och kök. Inflyttade 1930 i k o o p e r a t i v l ä g e n h e t om ett r u m , hall, k o k v r å och b a d r u m . V ä r d e 11 807 k r o n o r . I n s a t s 1 250 k r o n o r . Årsavgift 894 k r o n o r . »Insatsen erlades av sparkassemedel, uppkomna genom mitt och min h u s t r u s arbete. Spartid cirka 3 år. För många önskvärt med särskild av staten upprättad institution för sparmedel för detta ändamål, och där möjlighet finnes a t t på förmånliga räntevillkor erhålla lån vid påkommande sjukdom och i vissa fall arbetslöshet. Många våga ej ta risken att anskaffa egen bostad, då de icke vilja förlora insatta sparade medel genom att vara nödsakade gå från det hela vid en tillfällig oförmåga att fullfölja erforderliga inbetalningar. Önskvärt med propaganda för sparande redan i ungdomsåren för just bostaden — det egna hemmet.» Nr 4. Chaufför i Stockholm. M a n n e n 38, h u s t r u n 34 år. I n g a b a r n . I n k o m s t 2 373 k r o n o r (3 m å n a d e r s a r b e t s l ö s h e t u n d e r 1932). B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om ett r u m och kök. I n f l y t t a d e 1929 i k o o p e r a t i v l ä g e n h e t om ett r u m , k o k v r å och hall. V ä r d e 11 807 k r o n o r . I n s a t s 1 2 5 0 k r o n o r . Årsavgift 889 k r o n o r . »Under vår förlovningstid, 2 år, sparade vi tillsammans 400 kronor. Genom en bilaffär förtjänade jag 800 kronor. Min fästmö var statsanställd, erhöll vid sitt avsked i gratifikation 800 kronor. Tillsammans hade vi nu 2 000 kronor. När bohaget var betalt, fingo vi ytterligare i 4 år spara, innan drömmen, en H. S. B.-lägenhet, blev verklighet — . Vid ogynnsamma perioder, t. ex. arbetslöshet och sjukdom, vore önskvärt, om en lånekassa funnes, varur till låg r ä n t a lån kunde erhållas för att ej riskera försälja lägenheten man lyckats förvärva. Vidare borde den som önskar komma i åtnjutande av kooperativ bostadslägenhet, men ej inom rimlig tid kan åstadkomma insatsen, erhålla lån härför till låg ränta.» Nr 5. Smed i Stockholm. H u s h å l l o m 5 p e r s o n e r . M a n n e n 52, h u s t r u n 48, s ö n e r 21 och 24, d o t t e r 20 år. D e s s u t o m e t t b o r t a v a r a n d e b a r n . H e l a

186 h u s h å l l e t s i n k o m s t 14 000 kronor. B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om 2 r u m och kök. Inflyttade 1922 i k o o p e r a t i v l ä g e n h e t o m 2 r u m och kök. V ä r d e 20 869 kronor. I n s a t s 2 350 k r o n o r . Årsavgift 1 705 k r o n o r . »Insatsen anskaffades genom sparande, som började i mycket unga år med mycket små insättningar i bank. Giv barnet vid födelsen en egen sparbanksbok och såmedels inpränta sparsamhet hos de små. Hellre några öre i hemsparbössan åt barnen än till snask. De av skolstyrelsen årligen utlämnade skolsparbanksböckerna är en synnerligen beaktansvärd idé, om föräldrarna uppmuntra barnen till fortsatt sparande. Genom anslutning till den konsumentkooperativa rörelsen kan man, om man sparar återbäringen, eller placerar den i kooperativ sparkassa, utan att försaka något få ihop till insatsen i en kooperativ bostadsförening. Vidare bör man vara försäkrad för sjukdom, olycksfall och dödsfall.» Nr G. Posttjänsteman i stockholmstrakten. H u s h å l l om 4 p e r s o n e r . M a n n e n 49, h u s t r u n 46, två s ö n e r r e s p e k t i v e 20 och 24 år. H e l a h u s h å l l e t s i n k o m s t 7 000 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om 2 r u m och kök. U p p förde eget h e m om 4 r u m och kök, som togs i b r u k 1909. T a x e r i n g s v ä r d e 15 500 k r o n o r . L å n 10 000 k r o n o r , varav 6 000 i p o s t s p a r b a n k e n m o t 5-2 5 % s a m t 4 000 i s t a t e n s b o s t a d s l å n e f o n d m o t b 96. E g e n i n s a t s 2 000 k r o n o r k o n t a n t s a m t 2 000 k r o n o r av a n n a n n a t u r . »Tomten inköptes 1904 för 1 050 kronor och var således betald vid byggnadens uppförande . D å jag har stor erfarenhet från egnahemsrörelsen är det min uppfattning att man skall skaffa egna hemmet i unga år. Sedan jag byggde 1909 har jag på skulderna avbetalt en 2 000 kronor, men utgifterna ha ej varit större än då jag hyrde bostad i staden, där jag betalte 1 100 kronor per år för en trång och dålig bostad. Det arbete som får utföras av en egnahemsbyggare är mången gång onaturligt. Med sparsamhet och beräkning går det bra, fast nog är det förenat med besvärligheter. Egnahemsbyggaren skaffar både staten och kommunen inkomster genom sitt å fritid utförda arbete. Därför borde mången egnahemsbyggare mera än hitintills uppmuntras. Visserligen har staten hjälpt mången att få ett eget hem, men den sparsamme får betala därför, under det att slarvern kommer samhället till last —. En uppmuntran på lämpligt sätt borde lämnas, t. ex. medelst prisbelöning. Detta har gjorts av vår förening på platsen .» Nr 7. Ombudsman i stockholmstrakten. H u s h å l l om 5 p e r s o n e r . M a n n e n 55, h u s t r u n 47, d ö t t r a r 11, 13 och 15 år. I n k o m s t 5 000 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om .2 r u m och kök. U p p f ö r d e eget h e m , som t o g s i b r u k 1923. Omfattar två l ä g e n h e t e r m e d r e s p e k t i v e 3 och 2 r u m och kök. D e n m i n d r e l ä g e n h e t e n är a v s e d d att u t h y r a s till 600 k r o n o r , m e n s t å r num e r a o u t h y r d . T a x e r i n g s v ä r d e 17 200 kronor. L å n 8 500 k r o n o r i »lånekassa». E g e n i n s a t s 4 0 0 0 k r o n o r k o n t a n t . »Sparat en del sedan 16 års ålder, på vilket sparade kapital eget småbruk köptes och bebyggdes med hjälp av egnahemslån 1915 och såldes 1921 med någon vinst. Med obetydlig hjälp av föräldrar samt växel- och leverantörkredit uppfördes byggnaden på så sätt, att cirka hälften av arbetslönen inbesparats genom eget arbete, vilket pågått flera år, sedan bostaden togs i bruk. Finansieringsplanen har icke påverkats annat äu genom sänkt lön. Krediten är ordnad sedan 1932 genom amorteringslån i bostadskassa, tidigare genom privatlån,

187 växellån och dylikt. Mitt omdöme om den egna bostaden är: betydligt lägre utgift för bostaden, större hemtrevnad på grund av oberoende gentemot hyresvärd, angenäm sysselsättning på »egen torva» under fritid. I ogynnsam riktning förefinnes risk att vid arbetslöshet och därav följande oförmåga att betala avgälder, förlora sin sparade insats. Moratorium eller annan uppskovsform bör tillämpas. Eget sparat kapital anser jag vara nödvändigt i någon mån för att skapa ansvar och intresse samt först och främst för att få lägre utgifter för sitt egna hem.» Nr 8. Posttjänsteman i stockholmstrakten. H u s h å l l om 3 p e r s o n e r . M a n n e n 47, h u s t r u n 46 och son 19 år. H e l a h u s h å l l e t s i n k o m s t 4 696 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om 2 r u m och kök. U p p f ö r d e 1932 eget h e m om 2 r u m och kök, h a l l och v e r a n d a . T a x e r i n g s v ä r d e 8 500 k r o n o r . »Då jag i maj 1930 köpte min tomt å 1870 kvm för 900 kronor, hade jag ett sparkapital på 1 000 kronor, som jag under 5 års tid sparat å extra arbete. Tomten betalade jag med 100 kronor i handpenning, resten amortering med 100 kronor om året + 6 % ränta och utfärdade en skuldförbindelse å 800 kronor, som intecknades i tomten. J a g hade från början tänkt bygga en sommarstuga, men vi beslutade oss för att försöka åstadkomma en bostad där vi kunde bo året om. Nu blev första tanken den: spara så mycket som möjligt. J a g får i detta s a m m a n h a n g tala om, att min son hade en sparbanksbok, på vilken jag från hans födelse varje år insatt olika belopp; 1930 då han slutade skolan utgjorde behållningen 1 300 kronor. Han medgav, att jag fick använda dessa pengar. Vårt gemensamma sparkapital var, då jag betalat handpengar för tomten, 2 200 kronor. Första året röjdes och planerades. Året därpå gjorde vi grunden färdig med hjälp av en kamrat. För sprängning och material åtgick 600 kronor. Under dessa två år (jag hade fortfarande mitt extraarbete kvar) sparade min son och jag ihop 800 kronor. Vårt kapital var nu, när grunden var färdig och amortering å tomten klar, 2 400 kronor . Trävarufirman N. N. lovade att leverera allt material till byggnaden och installation av värme och avlopp. J a g fick mycket h u m a n a villkor. Summan för det hela belöpte sig till 4 000 kronor + 6 % ränta. J a g fick som säkerhet lämna en inteckning för samma belopp. Den 2 maj 1932 påbörjades bygget. Byggnaden var färdig den sista juni. Det visade sig då, att jag felberäknat kostnaderna för uppförandet. Det kostade mig 2 800 kronor fullt färdigt. J a g hade således en balans på 400 kronor, vilken summa jag fick låna av min svärfar. Byggnaden ligger på en bergplatå. J a g och min son måste bära upp all materiel till byggnaden, en vägsträcka på 35 m. med 10 m. stigning — . J a g anser det vara av stor vikt för den som skall köpa tomt och endast har ett mindre sparkapital till sitt förfogande, att tomten är sådan, att man kan köra upp till byggnadsplatsen, och att grundförhållandena äro sådana, att man kan gräva ned till önskat djup utan större bergssprängning . Jag sökte och fick ett lån i postsparbanken å 4 700 kronor (5*2 5 % ränta) att amortera på 10 år. Trävarufirman fick 4 000 kronor, tomtförsäljaren 600 kronor och inteckningarna överlämnades till postsparbanken — — — » . Nr 9. Sjukbesökare i mellansvensk stad. H u s h å l l om 4 p e r s o n e r . M a n n e n 43, h u s t r u n 39, s o n 11 och d o t t e r 13 år. I n k o m s t 3 361 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om 2 r u m och kök. U p p f ö r d e eget h e m , som t o g s i b r u k 1924. B y g g n a d e n omfattar två l ä g e n h e t e r m e d v a r d e r a 2 r u m och kök, hall och w. c. D e n e n a l ä g e n h e t e n u t h y r e s m o t 600 k r o n o r p e r år. T a x e r i n g s v ä r d e 17 500 k r o n o r . L å n 15 900 kronor, varav 10 500 i s p a r b a n k

188 (47a a B1/» %), 4 000 i s t a t e n s b o s t a d s l å n e f o n d (4 %) och 1 4 0 0 k r o n o r h o s s t a d e n (5 96). »Den egna insatsen anskaffades genom ett 10-årigt amorteringslån mot borgensförbindelse å 1 500 kronor samt ett lån av släktingar å 2 100 kronor. Av dessa återstår nu att gälda respektive 150 och 450 kronor . Genom min fasta anställning samt genom den inkomst som erhållits från u t h y r d lägenhet, har finansieringsplanen hittills lyckats, dock ej utan svårighet . Erfarenheten av mitt förvärv av egen bostad är, att det är förenat med r ä t t stor risk och även svårigheter att göra ett sådant förvärv med två tomma händer. Jag anser därför, att den som ämnar förvärva ett eget hem, bör ha ett sparat kapital, motsvarande cirka 20 procent av totalkostnaden, ty detta skänker jämvikt åt företaget redan från början, och man undviker även därmed dyra växelkrediter.» Nr 10. Grovarbetare i mellansvensk stad. M a n n e n 62 år. H u s t r u n 63 år. I n k o m s t 1 336 kronor. T v å ej h e m m a v a r a n d e b a r n . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om ett r u m och kök. »År 1925 beslöt undertecknad samt min måg sadelmakare N. N. att bygga ett eget hem, bestående av 2 rum och kök på nedre botten och ett rum och kök på övre botten. Tomt köptes av — — — stad — 627 kvm för 1 254 kronor. Den totala byggnadskostnaden blev 15 300 kronor. Inteckningen togs i — —• — sparbank 8 000 kronor; andra inteckningen i form av lån ur statens bostadslånefond 4 500 kronor —. Min insats blev 1 100 kronor och min mågs 1 700 kronor — — —. J a g ägde vid den tiden endast omkring 1 000 kronor sparade pengar . Gjorde arbete å villan (gjutning av grund) för 600 kronor, varför kontant endast 500 kronor sattes in. Min måg fick lov att taga ett amorteringslån å 800 kronor för att täcka sin insats men är den sedan två år slutamorterad, varför återstår ränta å 12 500 årligen, vilket blir den h y r a vi tillsammans erlägga, (vartill kommer) skatten, vatten- och sotningsavgift. Hyran varierar — men kan fixeras till 400 för min lägenhet om ett r u m och kök samt för min måg omkring 550 kronor för 2 rum och kök. Villan är solitt byggd och väl inredd, försedd med hallar och nutida bekvämligheter (badrum samt värmeledning finnes ej). Villan är 8 X 9 kvm. Tomten var synnerligen svårarbetad på grund av kuperad terräng — . Glädje och belåtenhet har varit rådande hos oss över vår förvärvade fastighet — — —. Min personliga uppfattning, att egnahemsbyggarna ibland misslyckas och göra ekonomiska förluster är, utom sjukdom och arbetslöshet, den, a t t de bygga för dyrt, inreda för luxuöst samt tappa kontrollen på byggmästaren — . Insatsen bör vara eget kapital (ej lånat) och helst större än vad här har redogjorts för.» Nr 11. Cementarbetare i mellansvensk stad. M a n n e n 47, h u s t r u n 43 år. T v å s ö n e r r e s p e k t i v e 17 och 19 år ä r o a r b e t s l ö s a . I n k o m s t 3 600 k r o n o r (före 1932 lägre inkomster). I n k ö p t e 1918 eget h e m om 4 r u m och kök för 12 000 k r o n o r . L å n 5 425 k r o n o r , varav 4 675 i s p a r b a n k och 750 av privatföretag. E g e n i n s a t s : k o n t a n t 4 000 k r o n o r och »av a n n a n n a t u r » 2 575 kronor. »Kom tidigt ut, redan vid 16 år, var redan i det fattiga hemmet van vid a t t spara, vadan man sparade den ena kronan efter den andra. Timlönen då ej mer än 25 öre, vadan summan ej blev så stor. Men dels genom räntans läggande till summan blev det ändå en slant. Efter giftermålet 1912 gick det

189 n ä s t a n bättre att få en slant över . Sedan vi bosatt oss här 1918 har man gått utan arbete ganska mycket, men det har gått i alla fall, så nu är vår ekonomiska ställning något bättre än den var vid köpet. Min tanke är, att den som staten tänker bisträcka med medel till ett eget hem, måste ovillkorligen själv ha lärt sig sparandets svåra konst. Annars är det lönlöst att hjälpa. Men a t t lära ungdomen denna goda konst i dessa tider är omöjligt eller åtminstone ganska svårt, när inget arbete finns att få . All aktning för såväl sparande som samhälle försvinner, när folket går sysslolöst. Arbete är lösen för den svenska ungdomen av idag.» Nr 12. Maskinarbetare i mellansvensk industristad. H u s h å l l om 4 pers o n e r . M a n n e n 4 1 , h u s t r u n 43, son 17 och d o t t e r 12 år. H e l a h u s h å l l e t s i n k o m s t 1 100. B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om 2 r u m och kök. U p p förde eget h e m , som t o g s i b r u k 1926. Omfattar två l ä g e n h e t e r m e d v a r d e r a 2 r u m och kök. D e n ena l ä g e n h e t e n u t h y r e s m o t 665 k r o n o r . T a x e r i n g s v ä r d e 18 000 k r o n o r . »Varför blevo vi egnahemsbyggare? Jo det fanns ej möjlighet att erhålla något rum för mig och familjen. Vi fingo bo tillsammans med mina föräldrar under ett år i en lägenhet om ett rum och kök. Alltså när vi började vårt arbete på den egna härden var det i ungdomlig optimistisk syn. J a g hade då aldrig varit utan o arbete, visserligen enstaka sjukdagar, men inga kroniska fel vidkomma oss. År 1921 — sågo vi ut en tomt å ett då av staten inköpt skogsområde. Tomten kostade 532 kronor med skog (billigt). Vi som byggde där ha haft ett ovanligt h å r t arbete för iordningsställande av gator och tomter . Vi beräknade på min dåvarande inkomst kunna inbespara dessa 532 kronor till förfallodag (1 januari 1922), som också gick. Nu började arbetet för fullt med tomten . Allt som allt har jag fått spränga cirka 150. stycken sprängskott inom mitt område . Så en egnahemmare bör k u n n a taga sig till med vad som helst. I september 1921 upplånade vi av en släkting 1 000 kronor mot 4 % (nu 3 %). Vi byggde därefter en mindre halvstuga om ett rum samt nödvändiga u t h u s . Vi inflyttade i detta rum i april 1922. Vi upplånade nu ytterligare 500 kronor till brunn. Kostnaden bör uppgivas till 840 kronor . Nu börja vi ett sparandets och försakelsens liv. Vi arbetade både söndag, helgdag och kvällar. Ingenting kunde man unna sig och barnen. Vi amorterade dessa 500 kronor som vi lånat till brunn samt betalade mycket räkningar på vår bostad, för nu var våra utgifter uppe i 3 200 kronor för tomten, bygget och brunnen. Ar 1922. Bekymren börja. J a g blev uppsagd . J a g hade j u billig hyra, och arbetet på tomten räckte till. Vi fingo även något statsbidrag, sedan fackföreningspengarna togo slut. J a g passade på och gjorde grundschaktning När det var färdigt upplånade jag emot inteckning och borgen m> m> — 1 500 kronor mot 6 7 2 % och fick grunden färdiglagd. Vi tordes ej då gå i författning om den större villan . Några amorteringar kunde av naturliga skäl ej verkställas. J a g var utan arbete 10 månader. Då erhöll jag arbete — , och vi började åter amortera vår skuld. Inkomsten var jämn, och vi kunde systematiskt spara, så vi återbetalade inteckningslånet. Men hela min familj var då så gott som utsliten. Hemmet har inte fått någon komplettering på dessa år. Vi gå in för en uppryckning av vår garderob. Sedan börja vi t ä n k a på den stora villan. Alla skulder äro klara som när som första 1 000 kronor. 1925 vidtalade jag en byggmästare att uppgöra ritning och kostnadsförslag

190 till en villa om 4 rum och 2 kök med vatten och centralvärme. Kostnadsförslaget slutade på 16 500 med grunden. Det var enligt dåvarande priser ej så farligt, och vi besluta oss för att inlämna en ansökan om lån ur statens bostadslånefond. Nu börjar det vidriga och löjliga, Allt göres för att knäsätta en fattig person. Ritningarna godkändes ej, skrivelser fram och åter, till sist resa till Stockholm för att få det hela ordnat. Efter hemkomsten måste ändringar göras på grund och bygget, som då är igång. Förlusten blir flera hundra kronor. Nu kommer N. N. bostadsnämnd med ett meddelande, att mitt bygge är uppräknat, och finner, att det kan fullföljas för en kostnad av 15 000 kronor. Jag erhöll alltså ej det beräknade statsbidraget utan måste upplåna pengar mot större ränta. Bygget finansierade en släkting till mig, tills jag fick inteckningar. Värmeledning, vatten, avlopp samt spislar hade jag själv hand om med min hustrus hjälp. Vi fingo eftersätta många halva nätters sömn. Arbetet i verkstaden blir ovillkorligen lidande på nuvarande egnahemssystem, för det går för hårt till — — —. Bygget är färdigt, och jag säger som vår herre vid skapelsen: verket v a r ganska gott. Min gamle fader blir utan arbete, och vi går ifrån vår uppgjorda beräkning om uthyrning av hela villan. Min far och mor få övertaga lilla stugan och vi själva inflytta i den nya 1 trappa upp samt u t h y r a den nedre lägenheten — — —. Nu äro inteckningarna färdiga, och de få följande placering: Bottenlånet 7 650 kronor i sparbank, högsta ränta 57a ^> s i s t a 1 ränteinbetalningen 4 / 2 %; statslånet 5 960 kronor, ränta alltid 5 % (oförskämt); tredje inteckningen 3 500 kronor i affärsbank mot borgen, räntan varierat mellan 5 1 / 2 och 9 96; samt det första lånet å 1 000 kronor, 4 å 3 96, Vissa delar, som jag hade på mig som vatten, värme o. s. v. tog jag på varuväxel och fick amortera med 75—100 kronor var tredje månad. Jag kostade även på den lilla stugan en utökning, så nu innehåller den ett rum och kök, som jag fått 200 kronor om året för av mina föräldrar. Men nu har jag ej k u n n a t få ut denna hyra, för min fader har ånyo blivit arbetslös . Ar 1929 kommer bakslaget fullständigt. Enligt 1925 års riksdagsbeslut skola vissa avvecklingar verkställas inom det militära området . Jag är en av dessa. J a g fick ersättning vid avskedet i juli 1929 med 1 780 kronor. J a g erhåller arbete i Stockholm, men det går ej för en familj att leva på två håll med en arbetares lön . Vi kunna inte sälja, Platsen är mig för kär. Jag tänker ångestfyllt på kommande tid. Jag erhåller arbete hemma —, men det finns ej något varaktigt mer —. Åter utan. Nödhjälp orkar jag ej nu med, för under alla åren har jag nu lidit av min hjärtåkomma . Vi börja komma efter. Skattmasen kommer och kräver skatt. Jag är utan arbete. Ja, men N. N. har ju fastighet, det går ej att skriva av. Jag kan e j . Stadsfogden gör påhälsning . J a g får föreläggande att inom 14 dagar avbetala 385 kronor, annars utmätning.» I f o r t s ä t t n i n g e n skildrar u p p g i f t s l ä m n a r e n , h u r u s o m h a n m e d u n d e r s t ö d av d e n släkting, av vilken h a n t i d i g a r e lånat, s ä t t e r u p p egen v e r k s t a d . D e n n a h a r e m e l l e r t i d k n a p p t h u n n i t k o m m a igång, förrän s l ä k t i n g e n avlider. Till följd h ä r a v h o t a s u p p g i f t s l ä m n a r e n av k o n k u r s . »Min övertygelse är denna: att ingen kan fullfölja ett bygge, om arbetslöshet, sjukdom och dödsfall kommer i vägen de första åren, all försakelse och allt

191 umbärande är till intet. En annan som kan köpa på auktion, klarar sig kanske.» Beträffande systematiskt sparande i ungdomsåren säges: »vore sorgligt om det ä r ett par unga, som fått i kapital t. ex. 2 000 och de under åren kommer i min ställning, mister de allt. Nej, fram för statsbyggda egna hem, som kunna uthyras, men med känsla, som om det vore ett eget hem och ej bankhus. Ä r det sedan en ordentlig familj, låt dem lösa det egna hemmet efter vissa år.» Nr 13. Försäkringsinspektör i mellansvensk industristad. H u s h å l l om 3 p e r s o n e r . M a n n e n 33, h u s t r u n 35 och son 12 år. I n k o m s t 3 000 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om ett r u m och kök. U p p f ö r d e eget h e m om två l ä g e n h e t e r (med r e s p e k t i v e ett och två r u m och kök s a m t hall), av vilka den s t ö r r e u t h y r e s m o t 800 k r o n o r . T a x e r i n g s v ä r d e 17 200 k r o n o r . L å n 16 600 i s p a r b a n k m o t 4 7 2 och 5 7 2 %• E g e n k o n t a n t i n s a t s 1 000 k r o nor. V ä r d e av eget a r b e t e m i n s t 1 000 k r o n o r . »Jag gifte mig vid 22 års ålder 1922 u t a n att då äga några sparade medel. De år som sedan följde till 1928 voro arbetstillfällena ringa. 1928 var gott om arbete. Då jag därtill hade anställning som fritidsombud för försäkringsbolag blev inkomsten r ä t t god, och en slant kunde sparas. År 1929 var förtjänsten lika god, och tanken på att bygga ett eget hem aktuell. De egna medel, som funnos hopsparade var cirka 1 000 kronor. Byggnadstomt köptes, 758 kvm å 2: 50 summa 1 895 kronor. Som förlagsman fick jag en på orten belägen större trävarufirma, som levererade allt byggnadsmaterial samt förskotterade pengar, tills byggnaden blev färdig, då inteckningar och lån ordnades — — —. Slutsumman för hela byggnaden, tomt inräknad, skulle före påbörjande enligt fackmäns utsago sluta på 14 000, vilket belopp överskreds med över 4 000, vilket naturligtvis var en stor missräkning. Tillägger man därtill, att det av trävarufirman levererade materialet, vilket var överenskommet, skulle vara prima och betalas därefter, vid ankomsten till byggnadsplatsen befanns, vad taktegel beträffade, vara tredje sortering. Likaså snickerier äro av sämsta slaget . Dörrarna äro som sågbågar . Grunden blev på grund av felmätning a v härvarande stadsingenjör mycket dyrare än beräknat var — — —. Det egna hemmet blev ej så som man drömt sig det. Önskvärt vore, om en effektivare kontroll kunde ernås både på leverantörer och byggmästare. Som det nu är, sedan de större trävarufirmorna började med att för egen vinnings skull leverera allt vad till ett bygge hörer samt förskottera penningar, så går det alltför lätt för många att sätta igång med att bygga. I början finns det inga svårigheter, men det bistra uppvaknandet, när man skall börja ränta och amortera en summa en halv gång så stor som vid början var bestämd — då kommer missräkningarna. J a g anser, att en opartisk sakkunnig från byggnadsnämnden i respektive kommuner skulle tillsättas för att övervaka och kontrollera samt med råd och upplysningar hjälpa den, som ämnar bygga sitt eget hem.» Nr 14. Slöjdlärare i smålandsstad. H u s h å l l om man, h u s t r u , t r e söner och en d o t t e r . H e l a h u s h å l l e t s i n k o m s t 6 000 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i k o o p e r a t i v l ä g e n h e t om e t t r u m och kök. I n k ö p t e 1922 eget h e m m e d trelägenheter, varav två om två r u m och kök och en om e t t r u m och kök. D e n m i n d r e l ä g e n h e t e n s a m t en av de s t ö r r e u t h y r a s m o t 800 k r o n o r p e r år. T a x e r i n g s v ä r d e 21 000 k r o n o r . L å n 17 000 kronor, varav 15 000 k r o n o r h o s k o m m u n e n och 2 000 k r o n o r i r i k s b a n k e n . »Undertecknad inköpte villan 1922 till ett pris av 22 000 kronor. Den v a r byggd 1913 . Eget kapital var knappast 1 000 kronor. J a g tog ett amorterings-

192 lån i riksbanken, inbetalt 1927. Ett n y t t riksbankslån 1932 på 2 000 kronor. Det har varit ytterst svårt att få det a t t gå ihop de första åren. J a g anser det oundgängligen nödvändigt att ha större kapital, innan man köper eller bygger — minst en tredjedel. I annat fall blir det ytterst bekymmersamt. Därtill bör det finnas möjlighet att låna billigare pengar än det gör för närvarande. Dels bör amorteringstiden kunna utsträckas för andra inteckningar .» Nr 15. Järnarbetare i smålandsstad. H u s h å l l om 4 p e r s o n e r . M a n och h u s t r u 45 år, s ö n e r r e s p e k t i v e 11 och 16 år. H e l a h u s h å l l e t s i n k o m s t 3 135 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y s e s l ä g e n h e t om ett r u m och kök. F ö r v ä r v a d e 1921 k o o p e r a t i v l ä g e n h e t om 2 r u m och kök. F a s t i g h e n äges av fyra delä g a r e . A n d e l i b y g g n a d s k o s t n a d 1 1 0 0 0 k r o n o r . I n s a t s 800 k r o n o r . Årsavgift 500 k r o n o r , exklusive r e p a r a t i o n s k o s t n a d e r , b r a n d f ö r s ä k r i n g , h ä m t n i n g s avgift och skatt. »Vid slutad militärtjänst 1912 hade jag genom regementets försorg ett mindre sparat kapital som sporrade till fortsatt sparande. Endast genom att spara på min blygsamma lön har jag erhållit det lilla kapital som gjort det möjligt att skaffa ett eget hem, förutom statssubvention 1921—1922, som var värdefull hjälp . Ungdomens inriktning att spara till egen bostad är behjärtansvärd. J a g har exempel på ynglingar, som'köpt eller arrenderat tomt och uppfört sommarstuga. De ha arbetat och sparat energiskt för att bli skuldfria. I många fall h a dessa, när de bildat familj, också förvärvat sig en egen bostad. De ha fått blicken öppen för att spara. Genom propaganda och hjälp från det allmännas sida kan mycket vinnas, trots osäkerheten på arbetsplatsen och den oerhörda uppsugningen av arbetarungdomens pengar i olika nöjesföretag.» Nr 16. Verkstadsförman i smålandsstad. H u s h å l l om 3 p e r s o n o r . M a n n e n 50, d ö t t r a r r e s p e k t i v e 19 och 26 år. I n k o m s t 3 962 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om ett r u m och kök. U p p f ö r d e 1912 eget h e m om 2 r u m , hall och kök. T a x e r i n g s v ä r d e 6 200 k r o n o r . L å n 3 000 k r o n o r . I s t a t e n s e g n a h e m s l å n e f o n d (3-6 96). E g e n i n s a t s 2 050 k r o n o r k o n t a n t och 3 200 k r o n o r av a n n a n n a t u r . »Aret före mitt giftemål 1903 började jag med den djärva föresatsen att så småningom skaffa mig en ställning av ekonomiskt oberoende. Varje avlöningsdag (14 dagar) insatte jag å egen bankbok en viss summa, i början 1 krona minimum sedan 10 kronor. 1912 på våren bestämde vi oss för att bygga oss ett eget hem. Jag hade då 2 500 kronor sparade. Utanför stadens planlagda område köpte jag 1 tunnland skog och kärrmark för ett pris av 1 öre per kvadratfot (560 kronor) . Uppgjorde med byggmästare, så att jag själv skulle gräva grund, dikta och bygga uthuset, sedan stommen blivit rest. Har sedan själv odlat jorden och har sedan 1916 140 st. fruktträd satta. Trädgården har sedan dess genom odling av tidig potatis, jordgubbar och grönsaker l ä m n a t avkastning, så att jag av denna kunnat betala ränta och amortering, ändringar å själva fastigheten, trevligare möblemang samt dessutom hjälpt mig i min första föresats att bliva mer och mer ekonomiskt oberoende. Erhöll 3 000 kronor från statens egnahemslånerörelse 1913. Återstå nu 2 100 kronor. Har själv varit frisk och har haft stadigvarande arbete. För familjen i övrigt har jag haft utgifter cirka 2 000 kronor för sjukdom. Hustrun dog 1919 efter att ha varit sjuk i 5 år. Sonen 1932. Intresset för sparandet bör hos ungdomen väckas så tidigt som möjligt för att sparpenningen skall kunna bliva till hjälp vid deras hembildning.»

193 Nr 17. Verkstadsarbetare i smålandsstad. H u s h å l l om 6 p e r s o n e r . M a n n e n 38, h u s t r u n 35 år, t r e s ö n e r i å l d e r n 3—14 år och en d o t t e r om 11 år. Ink o m s t 2 455 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om 2 r u m och kök. U p p f ö r d e 1929 eget h e m m e d 2 r u m och kök å n e d r e b o t t e n . Övre v å n i n g e n ä n n u ej i n r e d d . T a x e r i n g s v ä r d e 7 000 k r o n o r . L å n 7 500 kronor, varav 4 500 i b a n k (4 1 / 2 %) s a m t 3 000 k r o n o r av p r i v a t a p e r s o n e r . E g e n i n s a t s 2 500 kronor. »Undertecknad gifte sig 1918 och hyrde då en billig lägenhet till en hyra av 150 kronor om året . År 1921 blev jag arbetslös, var då med och byggde vägen vid . Fick under denna tid lära mig allehanda grovarbete, vilka komma väl till pass för en egnahemsbyggare. År 1923 återfick jag åter m i t t arbete vid verkstad samt hade då relativt goda inkomster till 1930. Inkomsten var ungefär 3 000 kronor per år under denna tid. Under denna tid sparade jag 2 500 kronor samt betalade mina skatter, cirka 500 kronor, som jag blivit efter med då jag var arbetslös. År 1929 inköpte jag en vildmarkstomt på egnahemsområdet intill (hemstaden). Denna kostade 1 150 kronor. Jag anlade då först brunn samt ledning ner till platsen där byggnaden skulle ligga. Detta samt mycket annat arbete, som planering, terrassering av tomten gjorde jag själv på min fritid. Byggde sedan på sommaren samt flyttade in på hösten 1929 . Hela byggnadskostnaden belöper sig på cirka 10 000 kronor. Då är ej mitt eget arbete medtaget. Mina omdömen om en blivande egnahemsbyggare är, att han behöver ha en sparad slant samt att han ej får vara rädd för arbete. Även bör han, som jag fått göra, kunna odla en hel del trädgårdsprodukter, även till avsalu, vilket kan bliva ett bra tillskott till kassan.» Nr 18. Tjänsteman i smålandsstad. M a n n e n 40 och h u s t r u n 38 år, två m i n d e r å r i g a b a r n . I n k o m s t 6 580 k r o n o r . U p p f ö r d e eget h e m , som t o g s i b r u k 1924. O m f a t t a r 4 r u m och 2 kök. T a x e r i n g s v ä r d e 17 500 kronor. L å n 18 500 k r o n o r , varav 8 500 i h y p o t e k s f ö r e n i n g (4 x / 2 %), 5 000 av a r b e t s g i v a r e n och 5 000 av p r i v a t p e r s o n . E g e n k o n t a n t i n s a t s 4 000 kronor. »Den egna insatsen anskaffades genom sparande och dylikt. Av betydelse synes mig vara, att något kommunalt organ, stadsarkitekt eller stadsingenjör, står byggherre till hjälp. Det bör lämpligtvis ordnas så, att rådgivaren är helt betald av statliga och kommunala medel, och att hjälpen gives på tjänsteansvar. » Nr 19. Järnarbetare i smålandsstad. H u s h å l l om 4 p e r s o n e r . M a n n e n 57, h u s t r u n 58, s ö n e r 15 och 30 år. D e s s u t o m t r e b o r t a v a r a n d e b a r n . H e l a h u s h å l l e t s i n k o m s t 2 400 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om två r u m och del i kök. U p p f ö r d e 1920 eget h e m om två l ä g e n h e t e r m e d v a r d e r a 2 r u m och kök. D e n ena l ä g e n h e t e n u t h y r e s m o t 360 k r o n o r p e r år. Taxer i n g s v ä r d e 12 600 k r o n o r . L å n 1 1 5 0 0 k r o n o r i s p a r b a n k . S u b v e n t i o n 4 500 k r o n o r . E g e n k o n t a n t i n s a t s 1 000 k r o n o r . »Jag hade, när jag beslöt mig för att bygga, 1 000 kronor sparade. Köpte tomt 1918. Började bygga 1920 . Det hela gick på 17 000 kronor, förutom allt arbete, som jag gjorde själv —. J a g — hade räknat med hjälp av mina pojkar. Och det gick bra i början, men så kom arbetslöshet och kullkastade alla beräkningar. Så jag anser, att den största svårigheten för egnahemsbyggare för närvarande är den stora arbetslöshet som råder.» 2056 35

194 Nr 20. Lagerföreståndare i större sydsvensk stad. H u s h å l l om 3 p e r s o n e r . M a n n e n 49, h u s t r u n 44 och son 3 år. I n k o m s t 5 200 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om e t t r u m och kök. U p p f ö r d e 1923 eget h e m o m 3 r u m och kök. T a x e r i n g s v ä r d e 16 800 kronor. L å n 14 680 k r o n o r , d ä r a v 7 000 i b a n k m o t 4 V 2 — 5 7 2 96, 4 800 i s t a t e n s b o s t a d s l å n e f o n d till 4 % o c h 2 880 h o s k o m m u n e n till b 96. E g e n i n s a t s 4 200 kronor, varav 3 000 k o n t a n t . »Den egna insatsen anskaffades genom sparande, möjliggjort genom hustruns fortsatta arbete åren 1915—1918 samt från 1919 på grund av b ä t t r e löneförmåner. Genom N. N. stads medverkan ställdes byggnadskreditiv till förfogande (6 000 kronor) —. Tomten såldes av N. N. stad till pris av 4 kronor per kvm = 2 880 kronor. Av denna summa avskrev staden högst 300 kronor till dem som bebyggde tomten år 1923. Resten amorteras på 25 år. P å grund av ett hundratal egnahems samtidiga uppförande möjliggjordes förmånliga anbud som infordrades från olika firmor genom en på platsen bildad egnahemsförening. Trots r ä t t höga byggnads- och andra kostnader är jag fullt belåten med det hem jag lyckats anskaffa, Bästa grunden för ett egnahems anskaffande torde vara planmässig sparsamhet i yngre år, där detta kan låta sig göra genom någorlunda ordnade arbetsförhållanden, inte bara för vederbörande u t a n även för föräldrarna.» Nr 21. Järnarbetare i större sydsvensk stad. H u s h å l l o m 8 p e r s o n e r . M a n n e n 57, h u s t r u n 49, son 14 och d ö t t r a r 7—17 år. H e l a h u s h å l l e t s ink o m s t 1 780 kronor. B o d d e tidigare i h y r e s l ä g e n h e t o m 2 r u m och kök. U p p f ö r d e eget h e m om två l ä g e n h e t e r m e d r e s p e k t i v e 2 och 1 r u m och kök, s o m t o g s i b r u k år 1921. D e n m i n d r e l ä g e n h e t e n u t h y r e s m o t 300 k r o n o r . T a x e r i n g s v ä r d e 9 400 kronor. L å n 10 000 k r o n o r , varav 6 000 g e n o m l ä n e t s h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p m o t 4 - 7 5 % och 4 000 i b a n k m o t 5 7 2 96- E g e n i n s a t s cirka 6 000 kronor, varav 3 000 k o n t a n t och 3 000 v ä r d e av eget arbete. »Två år efter mitt giftermål eller år 1918 inköpte jag tomten. Den kostade 1 494 kronor, vilka pengar erlades kontant. Mitt sparkapital utgjorde då cirka 3 000 kronor, vilka hade sparats under de 10 sista åren. Tomten — — — odlades och planerades —. Efter att ha haft tomten i tre år beslöt jag mig sålunda för att bygga. Med mitt lilla återstående kapital, m i t t eget arbete å den planerade byggnaden samt med tanke på min fasta anställning, ansåg jag det skulle bli möjligt att bygga det egna hemmet. Inkomsterna under de senaste åren hade utgjort cirka 4 000 kronor per år — — —. Redan året efter huset blivit färdigt fick jag min första arbetslöshetsperiod. Den varade i fem månader. Jag hade lagt allt mitt sparkapital i fastigheten, jag måste därför låna till ränta och amortering. Familjen hade Ökats, och det blev därför omöjligt att klara upp. J a g lånade 500 kronor genom släktingar, och dessa har jag ej ä n n u hunnit att återbetala. 1923 upptogs arbetet igen, och ä n d a till 1926 pågick detta utan någon arbetslöshet. (Verkstaden) flyttade det året till (annan stad). J a g fick då också en mindre arbetslöshetsperiod. 1927 på våren erhöll jag anställning vid — (mekaniska verkstad). Denna varade till 1932. Inkomsten under de senaste åren utgjorde cirka 3 000 kronor per år. När fjolårets arbetslöshetsperiod inträffade, blev det omöjligt för mig att betala räntor och amortering. Jag fick då uppskov i tre månader i hopp om a t t k u n n a få något arbete. Detta lyckades ej. J a g måste ytterligare låna av släktingar, och har nu sammanlagt en skuld till dessa av omkring 1 000 kronor. P å banklånet återstår 625 kronor och på hushållningssällskapets lån 5 544 kronor.

195 Under det gångna årets arbetslöshet har familjens inkomster varit följande: själv har jag haft i arbetslöshetsunderstöd 27: 80 per vecka. J a g har haft fem veckors arbete hos och tjänte då cirka 270 kronor. Dessutom har jag varit på nödhjälpsarbete i 8 veckor och tjänte då ungefär lika mycket. Min h u s t r u har haft betrengörings- och betupptagningsarbete och d e t t a har gett tillsammans cirka 300 kronor. Sonen har nu arbete som springpojke och 8 kronor i veckan, och äldsta dottern arbetar på tvålfabrik och har 12 kronor i veckan. Skatter, räntor och amorteringar har i år måst erläggas med mindre avbetalningar varje månad. Det var under den dyraste tiden jag byggde, men min långa anställning och de jämförelsevis goda inkomsterna gjorde, att jag vågade mig att sätta igång — . Hade jag haft kvar mitt arbete, så skulle jag ha klarat huset alldeles utmärkt — — —. Nr 22. Lagerchef i större sydsvensk stad. M a n och h u s t r u b å d a 44 år. I n g a b a r n . I n k o m s t 6 300 k r o n o r . U p p f ö r d e 1917 eget h e m o m 5 r u m och kök, s o m t o g s i b r u k i s a m b a n d m e d i n t r ä d e i ä k t e n s k a p å r 1918. L å n 6 400 k r o n o r , varav 2 250 i s t a t e n s e g n a h e m s l å n e f o n d m o t 3 % och 4 150 i i s p a r b a n k m o t 4 %. T a x e r i n g s v ä r d e 15 800 k r o n o r . »Av — läns egnahemsförening inköpte undertecknad år 1915 en tomt å 523 kvm. Köpeskillingen var 1 229 kronor, varav 350 erlades kontant. Resterande hopsparades och erlades under år 1916, varvid även ansökan om egnahemslån inlämnades. Vid slutet av 1916 började byggnadskostnaderna stiga avsevärt, varför så snart egnahemslånet var beviljat, kontrakt skrevs med en byggmästare. Ovannämnda förening tillhandahöll ritningar och kontraktsformulär kostnadsfritt. I kontraktet stipulerades, att endast 2 r u m och kök på bottenvåningen skulle färdigställas. Alla ledningar och för övrigt allt arbete, som kunde anstå, undantogs även . Utöver egnahemslånet, 3 000 kronor, stodo till mitt förfogande ett banklån mot borgen å 1 500 kronor, ett handlån å 500 kronor samt erhöll jag sedan, när byggnaden var brandförsäkrad, ytterligare ett banklån mot borgen å 900 kronor. För sitt arbete skulle byggmästaren ha 5 750 kronor. Under byggnadstiden installerades elektriska ledningar, avloppsledningar m. m., vilka poster betalades med från avlöningen inbesparade penningar plus de 150 kronor, som redan funnos. Det bör anmärkas, att jag vid den tiden var anställd i samma företag som nu med en avlöning, som till och med något understeg, vad som utbetalades till arbetarna . Under år 1919 började bostadsbristen göra sig gällande. J a g lät därför inreda den s. k. vindsvåningen och tog där själv min bostad, samt u t h y r d e bottenvåningen. I tio års tid, till 1921, var den uthyrd för en genomsnittshyra av 750 kronor. År från år ha förbättringar utförts i den mån som penningar ha k u n n a t avläggas för det önskade ändamålet. Resultatet är nu en bostad, som fyller r ä t t stora anspråk, och sättet att efterhand färdigställa densamma har medfört, att utgifterna alltid k u n n a t hållas inom ramen av förmåga. Lånen mot borgen omlades som fasta lån mot inteckning, sedan fastigheten taxerats. J a g önskar framhålla, att det sätt på vilket jag löst min bostadsfråga har varit det gängse på vårt egnahemsområde. De flesta ha inte haft mer kapital än som erfordrats för likvidering av tomten. En byggmästare har utfört det nödvändigaste. Resten har man själv utfört — — — eller har fått anstå till m a n fått råd. — — — Det är för en egnahems byggare värdefullt, om han är med i en egnahemsförening, som har en ansvarig styrelse. Denna förening kan tillvarataga hans intressen vid jordförvärv och lagfart, byggnadskontrakt m. m. samt därtill kontrollera, att egnahemslånet användes på ändamålsenligt sätt .

196 Ernåendet av ett eget hem utlöser krafter till arbete och sparsamhet, som man icke skulle kunna fatta, om man icke sett bevis härpå. Hjälp till en person, som önskar lån för beredandet av ett eget hem, borde därför ske m e r a med hänsyn till vad han är, d. v. s. hans karaktär, än till hans möjligheter att skaffa penningar eller borgen för eventuella lån — — —. Säkerheten kan lämpligen förstärkas genom stadgandet, att låntagaren skall vara livförsäkrad. Etfc stadgande, att personen skall vara medlem i en egnahemsförening samt hava å sitt konto där inbetalt ett visst belopp för att få egnahems- eller bostadslån, skulle säkerligen stimulera ett sparande för ändamålet. Kunde så ränta och amortering få erläggas månadsvis, så skulle även det bidraga till att underlätta skapandet av ett eget hem.» Nr 23. Kommunaltjänsteman i större sydsvensk stad. H u s h å l l o m 3 personer. M a n n e n 33, h u s t r u n 29, son 3 år. I n k o m s t 4 6 8 0 k r o n o r . I n f l y t t a d e vid giftermålet 1928 i b o s t a d s k o o p e r a t i v l ä g e n h e t o m 3 r u m och kök, h a l l och b a d r u m . L ä g e n h e t e n s v ä r d e 16 800 k r o n o r . K o n t a n t i n s a t s 3 360 kronor. Årsavgift 1 008 k r o n o r , exklusive värmeavgiften. »Den kontanta insatsen hade jag såsom sparkapital. Detta hade jag samlat på så sätt, att jag månatligen avsatt en viss del av lönen. J a g hade mitt hem i staden, men hade ändå alltid erlagt en viss del av lönen såsom ersättning för kost och logi — — — under de senaste åren 125 kronor per m å n a d . J a g började förvärvsarbete vid 15 års ålder och har allt sedan dess haft arbete. Inkomsterna voro ända till 1928 de gängse för ynglingar, alltså ej osedvanligt höga. År 1928 erhöll jag min nuvarande anställning. Alltid har det emellertid varit en föresats att ej »leva upp» hela inkomsten. En episod, som starkt påverkade min åsikt om sparande, måste jag i detta s a m m a n h a n g berätta. Det var ett föredrag av F. V. Thorsson — — —. Han fällde yttrandet, att en av våra största uppgifter är, att ge ungdomen den inställningen, att de redan i ungdomsåren börja ett sparande, så att när tiden kommer, att de skola sätta fötterna under eget bord, de kunna göra detta med den trygghetskänsla, a t t det verkligen är deras eget bord — — —. Ekonomien i en bostadsförening bör — — — vara så planlagd från början, att densamma medger en hyresreducering efter fem eller högst tio år, ej som nu i de flesta fall, och särskilt där man har statens bostadslån, vilka amorteras på 25 år, det ej under dessa år blir möjligt att göra någon större nedsättning. För dem som köpa lägenheterna vid uppförandet blir det nästan uteslutet att få uppleva en nedsättning — — —. Genom bostadsföreningarna uppsamlas småkapital i bostadsproduktionen, som aldrig annars kommit denna tillgodo. En bostadsproduktion byggd på bostadsföreningar följer också intimare bostadsbehovet — — —. Ungdom med hem i staden bör omedelbart vid förvärvsarbetets början gå in för sparande. De första åren kan det endast bli mycket små avsättningar, men »vanan» är nödvändig. Personalkonsulenterna i de större industrierna böra ägna de ungas budget en uppmärksamhet. Ungdomsorganisationer, som i allmänhet få sina medlemmars hela förtroende, böra inrätta sparverksamhet, och denna bör uppmuntras av staten — — —. Ett a n n a t sätt — — — vore kanske att ge den ungdom, som gått in för systematiskt sparande, en gratifikation vid hembildningen. I min dagliga gärning gör jag ofta den iakttagelsen, att de flesta hembildningar göras på så sätt, att man endast hyr en enrumslägenhet, därför att det blir så dryga utgifter de första åren —. Man börjar sålunda med sparandet först sedan man blivit gift —. Ungdomens sparsamhet för hembildning är en synnerligen aktuell fråga.»

197 Nr 24. Förrådsbokhållare i större sydsvensk stad. Mannen och hustrun båda 35 år. Tre minderåriga barn. Inkomst 4 585 kronor. Inflyttade 1927 i bostadskooperativ lägenhet om 2 rum, kammare, kök, hall och badrum. Värde 16 000 kronor. Insats 3 200 kronor. Den årliga avgiften 1 044 kronor i 10 år. Därefter cirka 780 kronor. Därtill värmeavgift cirka 110 kronor. »Ganska snart efter vår bekantskap år 1918 började min fästmö och jag göra insättningar i sparbank enligt följande principer, men var för sig. För varje månad uppgjordes en budget, varefter överskottet av månadslönen sattes in i förväg. Sparandet avsåg egentligen endast bosättning samt ett mindre reservkapital. Vi gifte oss 1923 och bodde till 1927 i en rätt liten 2-rumslägenhet. På grund av bostadsbrist och höga hyror beslöto vi oss för en kooperativ lägenhet, då vi tillfölje tillökning i familjen behövde större utrymme. Svärfar bidrog med 2 000 kronor ( = försenad hemgift), vilka dock ej togos i bruk utan fortfarande utgöra reservkapital, som vi dock år 1934 eller 1935 ämna använda till en sommarstuga. För att nedbringa de första årens ökade utgifter hade vi min hustrus bror i helinackordering för 75 kronor per månad. Nettoförtjänsten beräknades till cirka 30 kronor per månad . Fastighetens 10-åriga amorteringslån kan på grund av låga sparbanksräntor och bibehållen hyra betalas på 7 å 8 år, varför vi redan om ett par år sitta med en hyra av 780 kronor -f räntan på ett då insatt kapital av 4 883 kronor.» Nr 25. Svarvare i större sydsvensk stad. Familj om 5 personer. Mannen 39, hustrun 43, en son 13 och två söner 3 år. Inkomst 4 220 kronor. Bebodde tidigare hyreslägenhet om 2 rum och kök. Inflyttade 1926 i bostadskooperativ lägenhet om 2 rum, hall och kök. Värde 12 640 kronor. Insats 2 990 kronor. Årsavgift 651 kronor (inklusive värme). »Jag har alltid velat stå på egna fötter utan att begära hjälp av föräldrar. Vid 21 års ålder fick jag ett arv å 6 000 kronor. Under de goda åren 1917 och de närmaste lyckades jag spara 3 000 kronor. Vid 25 års ålder gift, bohaget kostade cirka 5 000 kronor. 1921 köpte vi en kolonistuga å 2 400 kronor. Även efter giftermålet ha vi i allmänhet satt in en del av lönen. Orsaken till att jag till en del lyckats i min plan: har alltid tillämpat en enkel kontroll vart pengarna bliva av. Hustrun har förmåga att göra inköp och sköta hemmet. Har alltid haft arbete. Vid tecken till varje slag av konflikter har jag i god tid lyckats byta platser. Ett sparkapital finns i bank för kommande behov Nr 26. Murare i Göteborg. Hushåll om 4 personer. Mannen 41, hustrun 38 år, son 13 och dotter 11 år. Inkomst 5 800 kronor. Bodde tidigare i enrumslägenhet om ett rum och kök. Uppförde eget hem om två rum och kök, som togs i bruk 1924. Finansierades genom inteckningar å 11 669 kronor (5 000 i bank mot 4-5 %, 3 669 i statens bostadslå.nefond mot 4 % samt 3 000 hos kommunen mot 5 %), egen kontant insats å 2 000 kronor samt eget arbete, värderat till 2 500 kronor. Nuvarande taxeringsvärde 15 000 kronor. »När vi köpte tomt av staden (2 400 kronor), så betalade vi 10 % kontant, och av sparade 600 kronor hade vi då 360 kronor kvar, och med det som startkapital började vi. Schaktningen gjorde jag själv, bottenplattorna hade jag grovarbetare, som göt, och på dem murade jag grunden av cement och slaggtegel (system »Area»). Till detta arbete hade jag kamrater till hjälp utan ersättning. Materialet

198 till stommen till och med yttertak tog jag hos leverantören på 3 månaders accept, då jag, när yttertaket var på, fick lyfta så stor summa så jag kunde betala detta. Så fortfor jag hela tiden . Många timmar gjorde mina kamrater för ingen annan ersättning än 'tack'. Den största tack anser jag mig dock skyldig stad och dess tjänstemän utan vars råd och stöd det knappast hade varit möjligt att nå sådant resultat som jag gjorde . J a g hade naturligtvis en stor fördel i mitt yrke . Hur många andra gått i land med uppgiften, som inte varit yrkesmän, kan jag inte förstå, men de ha väl haft större sparat kapital än jag hade. En stor fördel har jag även haft i god hälsa samt goda arbetstillfällen, om det än varit små perioder av arbetslöshet. Ett stort fel anser jag dock vara, att om vi, som äger ett eget hem, skulle bli arbetslösa, vi äro avstängda från all hjälp från det allmännas sida. Ett faktum är, att den som efter slutat arbete lägger sig på soffan och läser och för övrigt gör ingenting, han går bara och 'stämplar' och får väl någon hjälp också vid iråkad arbetslöshet. Men den som efter slutat arbete kommer hem och 'axlar' sin overall och sätter i gång med att skapa både trevnad och värden åt både sig själv och andra, han möts nog av svaret, när han kanske kommer och behöver hjälp, att ni kan ingen hjälp få, ty ni är 'fastighetsägare'. J a g tror, att det förhåller sig så, (men) jag har ännu klarat mig utan att behöva anhålla om någon hjälp, så jag har ingen erfarenhet i det fallet . I vad mån andra ha svårigheter att bemästra är j u svårt att yttra sig om, men jag tror, att i de flesta fall är orsaken den, att de ligga i händerna på samvetslösa leverantörer och för övrigt ha för litet startkapital . Kunde det förverkligas med en sparkassa i ungomsåren, skulle mycket vara vunnet, är jag säker om, men något som är minst lika viktigt är upplysning och råd för dem som ämna bygga, ty de flesta som sätta igång med att bygga se nog allting i inte så litet rosenrött och dra alla möjliga växlar på framtiden.» Nr 27. Järnvägsman i Göteborg. H u s h å l l om 9 p e r s o n e r . M a n n e n 48, h u s t r u n 44 år, s ö n e r 24, 20 och 12 år, d ö t t r a r 2 1 , 18, 16 och 9 år. M a n n e n s i n k o m s t 4 400 k r o n o r , b a r n e n s b i d r a g till h u s h å l l e t 2 600 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om ett r u m och kök. U p p f ö r d e eget h e m o m en l ä g e n h e t m e d två r u m och kök s a m t en l ä g e n h e t om e t t r u m och kök, vilket t o g s i b r u k 1924. I n t e c k n i n g a r n a u p p g å till 19 650 k r o n o r , varav 7 000 i sparb a n k (5*2 5 % r ä n t a och 1'7 5 % amortering), 6 700 i k o m m u n e n s a m t 5 950 i s t a t e n s b o s t a d s l å n e f o n d (4 % r ä n t a och 2 % a m o r t e r i n g ) . Beträffande övriga lån jämför n e d a n . N å g o n k o n t a n t i n s a t s av egna m e d e l s y n e s icke h a k u n n a t å s t a d k o m m a s . N u v a r a n d e t a x e r i n g s v ä r d e 19 000 k r o n o r . D e n m i n d r e lägenh e t e n u t h y r e s m o t 480 k r o n o r . »Tanken att skapa mig ett eget hem föddes under krisåren, när bostadsbristen var som svårast, och (det var) nästan omöjligt att få en större bostad, vilket jag var i stort behov av på grund av min stora familj. Något kapital hade jag ej lyckats att skapa mig på min inkomst som lokeldare. J a g gjorde flera försök under 1917—1920, men det lyckades mig inte i brist på kapital. Men år 1923 upplät Göteborgs stad ett jordområde för bebyggelse av egna h e m ; även lämnades kommunalt lån samt stats- och banklån upp till 85 % av byggnadskostnaderna. Då ansåg jag, att möjligheterna förefunnos, varför jag försökte intressera en del kamrater. Intresset fanns, varför jag och två mina kamrater bildade en egnahemsförening. År 1924 byggde vi tillsammans 52 egna hem. Genom att göra samköp från byggnadsleverantörerna lyckades vi få ned priserna något. Ävenså lyckades vi få ned priserna med installatörer av gas, vatten, avlopp samt elektriskt ljus, men trots detta fördyrades byggnadsföretaget ganska mycket

199 utöver det beräknade . Arbetslönerna blevo dyrare än vad som räknats med, transporterna fördyrades därför att vi ej hade framkomliga vägar, vi fingo köpa s a m t låna decauvilleräls och lägga ut för transport av byggnadsmaterialier, detta berodde delvis på sommarens rikliga nederbörd. En del arbeten hade jag beräknat utföra själv, men medhann ej så mycket grund av att jag och mina k a m r a t e r i egnahemsstyrelsen fingo styra och ställa för hela företaget. Men min h u s t r u utförde en del murerihantlangning vid bygget. Den egna insatsen blev härigenom större, vilket gjorde, att jag fick taga växlar med leverantörer på 2 000 kronor, dessutom ett riksbankslån på 800 kronor, för att betala skulder, tillkomna utöver de bekomna inteckningslånen. Dessa skulder äro nu betalda, men jag har varit nödsakad att vid många tillfällen anlita kamrater och vänner om hjälp med pengar . De första åren voro givetvis svårast, då alla barnen voro minderåriga. Nu äro visserligen en del vuxna, men arbetslösheten gör sig gällande, så att av 7 barn är det endast två, som arbeta för närvarande . Trots de ekonomiska svårigheterna som förefunnits och ä n n u till en del finnas — för genom dessa uppoffringar har jag och min familj blivit efter med mycket nödvändighetsvaror för att kunna behålla det egna hemmet — anser jag likväl, att det är den lyckligaste lösningen på bostad. Men den som skall bygga, bör göra det vid 30—35-årsåldern för att få njuta av sitt arbete och sina uppoffringar. Till sist vill jag uttala min förhoppning, att allt göres för att på bästa sätt lösa de mindre bemedlades trängtan efter ett eget hem.» Nr 28. Järnvägsman i Göteborg. H u s h å l l om 7 p e r s o n e r . D e s s u t o m 4 ej h e m m a b o e n d e b a r n . M a n n e n 54, h u s t r u n 52, h e m m a v a r a n d e b a r n e n 11—23 år. H e l a h u s h å l l e t s i n k o m s t 8 047 k r o n o r . B e b o d d e tidigare h y r e s l ä g e n h e t o m 3 r u m och kök. U p p f ö r d e eget h e m om 4 r u m och kök, hall, b a d r u m och w. c , vilket t o g s i b r u k 1924. T a x e r i n g s v ä r d e 20 000 k r o n o r . I n t e c k n i n g s l å n 26 852 k r o n o r , varav 7 000 i s p a r b a n k , 6 900 i s t a t e n s e g n a h e m s l å n e f o n d och 12 952 h o s k o m m u n e n . Beträffande övriga lån jämför n e d a n . I n g e n egen kontant insats. »Som bostadsbristen i detta år (1924) var mycket stor och fastigheten, vari jag med min familj bodde, var till salu till högstbjudande spekulant, befarade jag, att bli uppsagd och kanske få flytta in i av staden uppförda bostadspaviljonger, ty stora familjer hade mycket svårt att få lägenhet. Min föresats att bygga får därför anses som ett försök att trygga familjen mot en dålig bostad och kanske också en dålig miljö. Jag hade inga kontanter och fick därför skaffa ett riksbankslån å 2 000 kronor. J a g och två av mina söner utförde schaktningen, ty jag agerade själv som byggherre, vilket också de flesta av m i n a kamrater gjorde, vilket nog inte var så lyckligt, oerfarna som vi voro i branschen. Området utgjordes av ängsmark och var ej planlagt eller försett med gator, vilket ytterligare försvårade byggnadsarbetet och gjorde det d y r t . Hittills har jag haft en årshyra av 1 000 kronor i å r s r ä n t a utom 2 % amortering å stats- och kommunallånet . Som framgår av ovanstående är jag j u icke något efterföljansvärt exempel för en egnahemsbyggare, och anser jag, att minst 30 % av kostnaderna böra finnas i kontanter, att m a n inte själv bör åtaga sig byggherres ansvar utan att vara kompetent därtill, och att man bör bygga innan man kommer över de trettio åren.» Nr 29. Tulltjänsteman i Göteborg. H u s h å l l om 3 p e r s o n e r . M a n n e n 32, h u s t r u n 37 och son 1 år. Å r s i n k o m s t 3 000 k r o n o r . B e b o d d e t i d i g a r e h y r e s l ä g e n h e t om e t t r u m och kök. U p p f ö r d e t i l l s a m m a n s m e d fader år 1928 e t t eget h e m om två l ä g e n h e t e r , av vilka fadern m e d familj b e b o r d e n

200 ena. L å n 9 000 k r o n o r i b o s t a d s k r e d i t k a s s a n m o t en a n n u i t e t av 7 7 2 % s a m t 1 000 k r o n o r i affärsbank m o t 5 % r ä n t a och 50 k r o n o r a m o r t e r i n g p e r kvartal. T a x e r i n g s v ä r d e 16 800 k r o n o r . »Ar 1928 erhöllo vi mot borgen ett riksbankslån på 3 500 kronor. Detta lån är j ä m t e ränta av oss till fullo guldet år 1933. Då tillgång till byggnadskreditiv saknades, voro vi tvingade att anlita materialleverantörer, som nöjde sig med accepterande av växlar på lång tid (ett år), vilka växlar av oss inlöstes, n ä r huset var färdigt, och lån kunde erhållas i bank . Förutom egna insatser, cirka 2 000 kronor, hava vi själva nedlagt ett betydande arbete . Min fader var under den första tiden vid byggnadens påbörjande arbetslös. För närvarande är hans inkomst 35 kronor per vecka. Han har hustru och ett oförsörjt barn att draga försorg om. Vidare bo dessutom kvar tre av barnen, vilka — från 1928 till dato varit delvis arbetslösa längre tider, varför besvärligheter ofta hopats, och svårigheterna för oss att fullgöra våra förpliktelser varit många. Tills dato hava vi dock själva k u n n a t detta. Såsom av stor betydelse för egnahemsbyggarna anser jag vara tillgång till byggnadskreditiv, emedan byggnadsföretagaren då ej löper den osäkerheten, som accepterande av växlar med materialleverantörer innebär. Vidare bör det allmänna på ett mera effektivt sätt än hittills skett bedriva upplysning bland ungdomen angående ekonomisk planlösning m. m. av ett egnahemsbygge. Av största betydelse anser jag emellertid vara ordnande av en god sekundärkredit. Svenska Bostadskreditkassan synes mig ej kunna uppfylla de mest rimliga anspråk av sekundärkrediten för egnahem . Såsom exempel kan j a g nämna, a t t bostadskreditkassans värdering av vår fastighet var 15 000 kronor, och brandförsäkringsvärderingen av endast byggnaden, således utan mark- och parkvärde, är 23 000 kronor. Denna värdering är verkställd av opartisk sakkunnig arkitekt, vilket jag också kan förete skriftligt värderingsinstrument på. Såsom förslag till ordnande och sparande till ett eget hem kan möjligen tänkas följande: Spekulanten kan genom avbetalningsinköp av en tomt kombinera detta med en livförsäkring. Under tiden kan han själv ordna med diverse förarbeten. Då tomten blivit tillfullo betald, överföres försäkringen på den då färdiga byggnadens sekundärkredit, vilket då hjälpte vederbörande samt utgjorde bättre säkerhet för kreditgivaren vid eventuellt dödsfall. Genom ordnande på detta sätt löper ej heller kreditgivaren någon risk, enär tomten blivit betald, och byggnadsföretagaren själv gjort egna arbetsinsatser.» Nr 30. Hantverkare i Göteborg. H u s h å l l om 4 p e r s o n e r . M a n n e n 37, h u s t r u n 40, en d o t t e r 16 och en d o t t e r 9 år. I n k o m s t 3 394 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om ett r u m och kök. I n k ö p t e och i o r d n i n g s t ä l l d e 1924 ett eget h e m om två l ä g e n h e t e r (enkelrum, r e s p e k t i v e ett r u m och kök), varav d e n m i n d r e u t h y r e s m o t 360 kronor. T a x e r i n g s v ä r d e 14 500 k r o n o r . L å n 13 570 k r o n o r , varav 5 000 i s p a r b a n k , 4 852 i s t a t e n s b o s t a d s l å n e f o n d och 3 718 h o s k o m m u n e n . E g e n i n s a t s 2 000 k r o n o r . >Den egna insatsen tillkom så, att jag vid tiden 1919 och de efterföljande åren hade en relativt god inkomst samt därtill turen att få en bisyssla, d. v. s. nattarbete inom facket hos en reparationsfirma. Helt skuldfria, som vi varit från vårt giftermål — nödvändig bosättning finansierade vi med sparade medel, det övriga köptes efter råd och lägenhet, alltid kontant — började vi insättningar på sparbanken av vad vi kunde få över. Utan annan plan än att ha något, ifall arbetslöshet skulle inträda. Då krisen på arbetsmarknaden uppstod 1921, började tanken kretsa kring en jordbrukslägenhet. Det sparade kapitalet var

201 dock alltför litet därtill. När osäkerheten inom yrket alltmer visade sig, samtidigt som hyrorna stegrades, började jag se mig om efter en egnahemslägenhet . När så Göteborgs stad uppförde ett större antal småhus för försäljning, tog jag tillfället i akt, synnerligast som en klar och redig finansplan jämte en ordnad kreditgivning var uppställd så tydligt, att vi kunde bedöma, hur ekonomien kunde gestalta sig med utgångspunkt från vår inkomst. Huset, som i egentlig mening ej var färdigt vid köpet, iordningställde jag genom eget arbete . Som allmänt omdöme har jag intet annat än gynnsam erfarenhet, ehuru bekymren för att få inkomster och utgifter att gå ihop alltid varit tillfinnandes. Men tack vare att jag i stort sett lyckats hålla ett sparkapital, motsvarande ett års utgift för huset, har det gått rätt bra att balansera det hela . Genom den erfarenhet jag fått som egnahemsägare med liten och osäker inkomst, har jag kommit till den uppfattningen, att det ej är så lyckligt att börja med eget hem med alltför liten insats, utan bör den vara relativt stor, helst ej under 20 % av sammanlagda tomt- och byggnadskostnaden, vare sig den tillskjutes genom arbete eller kontanter. Storleken bör ej heller tilltagas för mera än ägarens eget behov, grundat på hur stor lägenhet han har råd att disponera i öppna hyresmarknaden. Ett eget hem är och kan ej bliva vad namnet anger, om han stadigvarande är hänvisad till uthyrning. Han blir då lätt hyresgäst själv och då uppstår vantrevnad — — —.» Nr 31. Tapetserare i Göteborg (egen rörelse). H u s h å l l o m 6 p e r s o n e r . M a n n e n 48, h u s t r u n 47, t r e b a r n i å l d e r n 20—23 år s a m t m o d e r . H e l a h u s h å l l e t s i n k o m s t 7 900 kronor. B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om ett r u m o c h kök. U p p f ö r d e 1921 eget h e m om 4 r u m , kök och b a d r u m . T a x e r i n g s v ä r d e 15 000 k r o n o r . L å n 21 000 k r o n o r , varav hälften i b o s t a d s l å n e f o n d e n och hälften i k o m m u n a l t finansorgan. D e s s u t o m 9 000 k r o n o r i statlig och kommunal subvention. Egen insats 4 5 0 0 kronor. »Tanken på anskaffande av ett eget hem finnes säkerligen inte hos någon ungdom, evad det gäller städerna, utan den tanken uppstår först, då de unga bildat familj. J a g själv hade aldrig någon tanke ditåt, men väl gift framkom den alltmera tydligt på grund av barnens täta födelse. Den ro som varje människa någon gång måste ha, kan den aldrig få i ett rum och kök med skrikande ungar, även om dessa äro en aldrig så kära. Så fick min tanke om ett eget hem ytterligare näring genom krigsårens bostadspolitik. J a g hade sparat några tusen kronor de senaste krigsåren och bestämde mig 1921 för tomt av Göteborgs stad (arrendetomt), inlämnade ansökan om lån och bidrag (statssubvention), vilken beviljades. Då byggde jag. Inga som helst svårigheter uppstodo under byggnadstiden, då obegränsad kredit lämnades . Så kom år 1922 med fallande priser och fallande löner samt tidvis arbetslös. J a g måste för a t t klara r ä n t a n u t h y r a en del. För att få en mera stadigvarande inkomst startade jag hösten 1922 egen rörelse allt med tanke på den egna torvan, men det gick knaggligt. År 1928 upphörde uthyrningen. En ljusning inträdde år 1929 men 1931 kom ett bakslag genom en större förlust och det senare året är ju allmänt känt. J a g har dock aldrig ett ögonblick tänkt på vilka svårigheter jag haft när det gällt m i t t hus, ty så mycken livsglädje och ro som täppan kring huset skänker, det utjämnar allt. Därför: giv lättnader åt dem, som vilja bygga.» Dylika lättnader anses särskilt böra ta formen av »upplåtelse av tomter på arrende. Men tomträtten bör vara fullt betryggande och ej återtagas efter vissa år.»

202 Nr 32. Plåtslagare i Göteborg. H u s h å l l om 3 p e r s o n e r . M a n n e n 28, h u s t r u n 26, son 2 år. H e l a h u s h å l l e t s i n k o m s t 3 100 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om 2 r u m och kök. U p p f ö r d e eget h e m , s o m t o g s i b r u k 1930. Omfattar två l ä g e n h e t e r m e d v a r d e r a 2 r u m och kök. D e n e n a l ä g e n h e t e n u t h y r e s m o t 660 k r o n o r p e r år. T a x e r i n g s v ä r d e 14 600 k r o n o r . L å n 9 565 k r o n o r , varav 7 000 h o s b o s t a d s k r e d i t k a s s a n , 1 165 av t o m t ä g a r e n , 1 400 av a r b e t s g i v a r e n . E g e n i n s a t s 3 500 k r o n o r (ej k o n t a n t ) . »Då jag var 18 år träffades överenskommelse med tomtägaren att betala 10 kronor per månad jämte 6 % ränta tills köpesumman 1 500 kronor var betald. Sedan inträffade min fars död, och därav följde ökad försörjningsskyldighet, varför avbetalningen å tomten ej kunde göras i den utsträckning, som hade varit önskvärt. 1930 började jag byggandet av villan. Inga kontanter fanns, när jag började, och som jag var nygift, hade vi skuld på möbler etc. Min hustru arbetade tills barnet föddes. Ritningar, byggnadsnämnd, stadsingenjörskontor fick man betala på veckoavlöningarna. Överenskommelser träffades med en trävarufirma om leverans av byggnadsmaterial jämte 800 kronor i arbetspengar. — Byggnadsfirman betalades med accept pr 3 månader. När krisen kom, alltså då vi hade en ränta på växlar av 10—11 %, hade jag växlar på sammanlagt 6 000 kronor. — — — Det var vid denna tidpunkt synnerligen bekymmersamt samt även i fortsättningen, när lån skulle sökas. Villan var då taxerad till 13 100 kronor. Högsta lån, som kunde erhållas, var 7 000 kronor. Var skulle det andra placeras? Är icke detta en brist i statens bostadskreditkassa att icke hjälpa egnahemsbyggaren med större lån. Kreditkassan är icke en institution för små egnahemsbyggare. Många gånger har man velat kasta yxan i sjön. — — — Men när nöden är störst etc. Hjälpen kom från (arbetsgivaren). Ur den egnahemslånefond, som verket avsatt, erhöll jag ett lån på 1 400 kronor med vars hjälp jag kunde betala de mest trängande skulderna. Inom parentes kan nämnas, att jag även till betydligt reducerat pris fått köpa min värmeledning där, genom avdrag på min avlöning med 10 kronor per vecka. — — — J u s t i detta att i behövlig utsträckning icke erhålla lån ligger den största faran för den obemedlade. Att behöva dragas med växlar vid sidan av inteckningslån fäller många små egnahemsbyggare uteslutande när villan är så gott som färdig, ty då börja de största svårigheterna. Mina erfarenheter skulle jag vilja sammanfatta i ett förslag, t. ex. att det upprättades en lånefond för egnahemsbyggare, där man kunde erhålla lån på inteckningar liggande över banklån upp till 78 å 80 % av taxeringsvärdet, amorteringsfritt under 3 år. — — — Statsrådet Möllers förslag om att spara i ungdomen kan nog accepteras, men det blir säkert ganska svårt att intressera ungdomen under 21 år att spara till egnahem. J a g anser för min del, att en egnahemsbyggare såsom minimum bör kunna prestera 10 % kontant insats och 10 % arbetsinsats. Har h a n gjort detta, tror jag inte statsmakterna behöva vara rädda för att hjälpa honom med lån. Ty den som själv byggt sitt egna hem, släpper det inte ifrån sig, om han ej blir tvungen. —» Nr 33. Fabriksarbetare i västsvensk stad. H u s h å l l om 3 p e r s o n e r . M a n n e n 42, h u s t r u n 37 och d o t t e r 14 år. I n k o m s t 3 200 k r o n o r . B o d d e tidigare i h y r e s l ä g e n h e t om ett r u m och kök. U p p f ö r d e eget h e m om två l ä g e n h e t e r ä två r u m och kök, som t o g s i b r u k år 1929. D e n e n a l ä g e n h e t e n u t h y r e s m o t 720 k r o n o r p e r år. T a x e r i n g s v ä r d e 16 000 k r o n o r . L å n 1 1 0 0 0 k r o n o r , varav 9 000 k r o n o r i b o s t a d s k r e d i t k a s s a n (6 %) och 2 000 i privatlån. E g e n i n s a t s 7 200 k r o n o r .

203 »År 1920 köpte vi en tomt för ett pris av 2 500 kronor, vilka pengar anskaffades genom ett 5-årigt amorteringslån i riksbanken. Något bygge kom dock ej till stånd förrän år 1929 beroende på 22 månaders arbetslöshet i olika perioder under tiden 1921—1924. Under denna tid fullgjordes dock avbetalningarna på lånet. 1925 erhölls en mera stadigvarande anställning, och då min hustru s a m m a år erhöll industriellt arbete, så började vi, när förfallna skatter och skulder, som gjordes under denna för oss svåra tidsperiod, betalats, spara för det egna hemmet genom insättningar i bank. — Under tiden hade i olika poster för billigt pris inköpts en del virke samtidigt som det röjts och odlas på tomten, vilken var mycket svårarbetad. Då vi 1929 beslöto oss för att bygga, utgjordes vårt startkapital av friköpt tomt, 1 200 kronor på bank och fullt friskt och användbart virke till ett värde av cirka 1 000 kronor. Schaktning, formsättning och gjutning av grunden gjordes själv på fritid med hjälp av ett par man. Stommen, mureriarbetet m. m. utfördes av hantverkare till överenskomna priser. Allt övrigt arbete, såsom golvläggning har utförts på fritid efter slutat arbete. Under byggnadstiden erhölls av trävarufirman lån för att betala hantverkare med — — — 1930 erhölls ett 6 % lån å 9 000 kronor, vilket användes för betalande av lån och materialier. När vi vid mitten av år 1931 blevo arbetslösa samtidigt, så tedde sig framtiden mörk för oss. J a g arbetade förtvivlat för att få lånet överfört till Bostadskreditkassan, vilket också lyckades, men måste jag för att erhålla detta lån då betala 2 % kapitalförlust = 180 kronor, vilket ytterligare försämrade vår ekonomiska ställning. Då j u dessa lån icke fordra amortering i annan form än den å s a t t a r ä n t a n och icke äro uppsägningsbara, då huset skötes och underhålles, så känner man sig litet tryggare. Dock torde väl dessa lån kunna göras litet billigare, samt lånegränsen för ett eget hem, som är ordentligt byggt, höjas från 60 % till 75 %. Vidare bör väl det verkliga byggnadsvärdet vara avgörande för lånesumman och ej självtagna hyressättningar, märkvärdiga taxeringar och dylikt. De flesta egnahemsbyggare känna icke mycket till om lagar och författningar i exekutiva frågor, och följden blir ofta den, att de få dyrt betala denna okunnighet. 1923 kungjordes min tomt till exekutiv auktion för obetalda skatter till en summa av 84 öre. Då jag fullgjort avbetalningarna till banken och deklarerat tomten — fast ej i staden, som ju var rätta platsen — så blev man j u förvånad. Och för att inhibera densamma fick jag betala en s u m m a av 54 kronor. — Orsaken till detta var, a t t de, som fått i uppdrag a t t taga reda på innehavaren av tomten tagit detta sitt arbete på ett mycket lätt sätt. E t t a n n a t önskemål är, att när en egnahemsägare genom sjukdom eller arbetslöshet mister sin inkomst, hjälp för löpande utgifter, som alltid påvila en fastighet, såsom skatter, räntor, försäkrings-, renhållnings-, sotningsavgifter och dylikt kunde lämnas i form av understöd eller räntefria lån. Genom dessa åtgärder tror jag egnahemsägare i tusental skulle känna sig belåtna, t y de visste då, att när nöden står för dörren, ingen omedelbar fara var för det egna hemmet. Och då h a n genom sitt fritidsarbete och sparande har tillfört samhället ett ökat skatteobjekt samtidigt som nationalförmögenheten ökats, så bör även denna kategori av medborgare hjälpas. — — —» Nr 34. Lagerchef i mellansvensk industristad. H u s h å l l om 4 p e r s o n e r . M a n och h u s t r u 45 år, son 16 och d o t t e r 18 år. I n k o m s t 7 200 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om e t t r u m och kök. I n k ö p t e 1918 en t o m t , å vilken till en b ö r j a n u p p f ö r d e s en s o m m a r s t u g a och s e d e r m e r a ett vinter-

204 b o n a t h u s om 2 l ä g e n h e t e r m e d v a r d e r a 3 r u m och kök, vilket t o g s i b r u k 1924. D e n e n a l ä g e n h e t e n u t h y r e s m o t 1 100 k r o n o r p e r år (inklusive värme). B y g g n a d s - och t o m t k o s t n a d cirka 62 000 k r o n o r . T a x e r i n g s v ä r d e 30 000 k r o n o r . I n t e c k n i n g s l å n 33 000 (därav i s p a r b a n k 15 800 m o t 5—6 96, h o s k o m m u n e n 1 1 2 0 0 m o t 4 7 2 % s a m t 6 000 k r o n o r i t e r t i ä r l å n m o t 6 96), varav n u m e r a 1 000 k r o n o r a m o r t e r a t s . D e s s u t o m h a r u p p t a g i t s ett b o r g e n s l å n å 15 000 kronor, varav n u m e r a 2 000 k r o n o r å t e r s t å a t t gälda. E g e n kont a n t i n s a t s 14 000 k r o n o r . »Med de erfarenheter jag fått genom uppförande av eget hem är, a t t minst 25 % av byggnadskostnaden bör vara den egna insatsen. Med de avbränningar, som alltid följa, böra såväl räntan som avamorteringen vara så låga som möjligt. Låg egen insats blir det motsatta. Att uppmuntra egnahemsbebyggelsen med lån ända upp till 90 % måste ovillkorligen bidraga till ruin för de mindre ekonomiskt omtänksamma, som lockas av den chimär, som ägandet av ett eget hem är dem. Ty en drömbild stannar det ofta vid. Uppvaknandet brukar många gånger vara rätt tragiskt. En egnahemsbyggare, som efter att ha slitit 5 a 6 år, sedan får gå ifrån det, hör ej till ovanligheterna. Om bidrag i fortsättningen beviljas från statens sida, bör det villkoret ovillkorligen krävas, att de områden, som anvisas utom respektive städers stadsgränser, skola vara dränerade i den omfattning, a t t det är fullt tillfredställande för bebyggelse. En annan sida av saken torde även böra framhållas, att på de platser, där bostadsbrist ej är rådande, man ej bör påskynda ny bebyggelse i onödan, enär h ä n s y n bör tagas även till de redan nu befintliga egnahemsägarna. Om bebyggelse skall uppmuntras, är typen enfamiljsvillor det rätta systemet, enär de obehagliga följderna i så fall bli mindre.» Nr 35. Posttjänsteman i mellansvensk industristad. H u s h å l l om 3 personer. M a n n e n 49, h u s t r u n 52 och son 22 år. D e s s u t o m en icke h e m m a v a r a n d e d o t t e r . Å r s i n k o m s t 4 414 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om 2 r u m och kök. U p p f ö r d e eget h e m , som t o g s i b r u k 1922. O m f a t t a r två l ä g e n h e t e r m e d v a r d e r a 3 r u m och kök. T a x e r i n g s v ä r d e 23 000 k r o n o r . »Tomten köptes av N. N. stad till självkostnadspris — 863 kronor för 337 kvm. Huset uppfördes av mig under överinseende av N. N. stads bostadskommitté och kostade 31 000 kronor. Finansierades med ett sparbankslån å 13 300 kronor med 5 7 2 % ränta de första åren, nu 4 %, statens bostadslån å 10 150 kronor med 4 % ränta, statssubvention 2 900 kronor, ett femårigt amorteringslån i riksbanken å 1 500 kronor, en växelskuld till virkesleverantören å 2 000 kronor med 6 % ränta — denna skuld betalades under de två första åren — samt 2 000 kronor egna sparmedel, som sparats under åren 1918—1921. De första å t t a åren fick jag 1 200 kronor per år för den u t h y r d a lägenheten, nu 1 000 kronor. För närvarande är jag skyldig N. N. sparbank 13 300 kronor samt kvarstående å statens bostadslån 8 803 kronor, summa 22 103 kronor. Det jag får in i hyra för närvarande räcker ungefär till ränta å skulden. Egna utgifter för bostad kan beräknas till: skatter 150 kronor, vatten och avlopp 100 kronor, sotning och lyse 30 kronor, försäkringsavgifter 30 kronor, underhåll 200 kronor, amortering å statslånet 200 kronor (kan anses motsvara fastighetens värdeminskning), summa 710 kronor. Några bidrag från familjemedlemmar eller arv har jag ej haft, utan det har fått tagas från egen inkomst. Mången gång har det varit svårt, men nu är det värsta över, under förutsättning, att man kan få a n d r a lägenheten uthyrd. Att under nuvarande förhållanden, med god tillgång på lägenheter, staten bidrager till ett alltför forcerat egnahemsbyggande,

205 anser jag icke önskligt, emedan det skulle försvåra ställningen för nuvarande egnahemsinnehavare, och givetvis komme de nya också under svåra förhållanden.» — Uppgiftslämnaren anser vidare, att den bästa hjälpen skulle ligga i beredande av högt placerade lån mot låg, fast ränta. Nr 36. Järnvägsman i mellansvensk industristad. Mannen 55, hustrun 54 år. Inga barn. Inkomst 4 970 kronor. Bodde tidigare i hyreslägenhet om ett rum och kök. Uppförde eget hem, som togs i bruk 1922. Omfattar två lägenheter med vardera 2 rum och kök. Den ena lägenheten uthyres mot 700 kronor per år. Taxeringsvärde 21000 kronor. Lån 19 075 kronor, varav 11075 i statens bostadslånefond (4 96) och 8 000 i privatlån (5 96). Den egna insatsen utgjorde 5 475 kronor, varav 4 975 kontant. »För att bygga ett eget hem med tanke på att kunna behålla detsamma fordras, att minst 25 % av byggnadskostnaden finnes som sparkapital. Att bygga om ett mindre belopp finnes — — — leder endast till allt för stora försakelser i hemmet. För att kunna nedbringa utgifterna till det minsta möjliga, bör egnahemsbyggaren själv göra alla arbeten, som av honom kunna utföras.» Nr 37. Järnvägsarbetare i mellansvensk industristad. Hushåll om 4 personer. Mannen 57, hustrun 49 år, son 17 och dotter 20 år. Hela hushållets inkomst 3 407 kronor. Bodde tidigare i hyreslägenhet om ett rum och kök. Uppförde eget hem, som togs i bruk 1922. Omfattar två lägenheter med vardera 2 rum och kök. Den ena lägenheten uthyres mot 800 kronor per år. Finansierades genom inteckningslån å 16 560 kronor, varav 7 600 i sparbank (3 96) och 8 960 i statens bostadslånefond (5 96), borgenslån å 6 000 kronor (6 96) samt statssubvention å 2 600 kronor. Ingen egen insats. Summa byggnads- och tomtkostnad utgjorde sålunda 25 160 kronor. , Taxeringsvärde 15 000 kronor. »Hade ej något sparat kapital, tog lån på borgensförbindelser av kamrater. På grund av fast anställning vid statens järnvägar har det gått att amortera — efter 10 år äro dessa skulder betalda. Men detta har skett efter mycken försakelse. Nu återstår endast statslånet samt de fasta banklånen. Jag vill ej rekommendera att bygga utan eget kapital. Om arbetslöshet eller sjukdom hade inträffat, hade allting gått (överstyr), men genom uthyrning och eget arbete vid reparationer och dylikt har allting gått bra i lås. Av de tjugo (egnahemsbyggare), som byggde här samtidigt, sitta alla kvar, med ett undantag, och alla synas vara belåtna med sitt förvärv. Dessa andra ha haft sparat kapital. Skall någon spara, får det nog göras i ungdomsåren. Sedan familj bildats, är det svårt att spara — — —.» Nr 38. Snickare i mellansvensk industristad. Hushåll om 4 personer. Mannen 51, hustrun 53 år, söner 28 och 24 år. Dessutom ett ej hemmavarande barn; två barn ha avlidit. Hela hushållets inkomst 3400 kronor. Bodde tidigare i hyreslägenhet om ett rum och kök. Uppförde ett eget hem om två lägenheter ä 2 rum och kök, som togs i bruk 1922. Finansierades genom inteckningar å 16150 kronor, varav 8100 i sparbank och 8 050 i statens bostadslånefond, genom statssubvention å 2 300 kronor, samt egen kontant insats å 1 500 kronor samt insats »av annan natur» å

206 3 100 k r o n o r (varav 1 100 s y n e s u t g ö r a s av k o m m u n a l s u b v e n t i o n å t o m t e n , m e d a n å t e r s t o d e n t o r d e e r h å l l i t s g e n o m privatlån) eller m e d tillhopa 23 050 k r o n o r . T a x e r i n g s v ä r d e 20 500 kronor. D e n ena l ä g e n h e t e n u t h y r d e s m o t 700 k r o n o r . »Jag började tänka på att få mig en egen stuga redan 1910 men kunde ej p å grund av stor familj och liten inkomst. 1915 började jag få litet större inkomst, så a t t jag på 7 år kunde spara 1 500 kronor. 1921 började jag höra efter med stadsmyndigheterna om tomt och om lån ur statens bostadslånefond — — —. Sedan arbetade jag hela vintern med att räkna ut all material och infordra materialkostnad från olika håll — — —. Grunden grävde och göt jag med hjälp av kamrater på kvällar och andra fritider. När den var färdig tog jag permission från min anställning — — — och arbetade så gott som natt och dag — — —. Kortvarig kredit hade jag hos de flesta materialleverantörerna, så när jag hade allt färdigt och lånena ordnade, kunde jag betala allt utom ett privatlån. Sedan gick det bra i några år, tills jag fick sjukdom, dödsfall och arbetslöshet inom familjen, så på de sista 6 åren har jag betalt u t omkring 3 000 kronor för sjukdom och dödsfall. J a g har än den ena pojken arbetslös än den andra sjuk, så nog vill det till att betala räntor och amortering, men jag h a r lagt ner så mycket arbete på min stuga, så jag släpper den inte i första taget. Men sådana här svårigheter kan man j u inte beräkna förut. Den erfarenheten har jag gjort, att det är vanskligt att bygga, om man ej har större sparkapital än vad jag hade, och framförallt stadigvarande arbete.» Nr 39. Folkskollärare i mellansvensk industristad. H u s h å l l om 5 p e r s o n e r . M a n n e n 47, h u s t r u n 46 år, s ö n e r 22 och 12 år, d o t t e r 12 år. H e l a h u s h å l l e t s i n k o m s t 10 730 k r o n o r . Inflyttade 1930 i b o s t a d s k o o p e r a t i v l ä g e n h e t o m 3 r u m och kök. L ä g e n h e t e n s v ä r d e 15 283 k r o n o r , d e n egna i n s a t s e n 2 000 k r o n o r och årsavgiften 1 272 k r o n o r . »Den egna insatsen sparad under närmast föregående fem år. Föreningen kunde åtnöjas med 10 % egen insats tack vare lån ur statens bostadslånefond och välvillig inställning av N. N. sparbank. J a g har endast goda erfarenheter av bostadsföreningen. Den kooperativa bostadsrörelsen skulle säkert föras framåt, om fast kredit å byggnadskostnaderna kunde erhållas intill 90 %. Så snart mer än 10 % fordras i egen insats, inställa sig svårigheterna, och kommer likväl ett företag igång med större insats, når man egentligen endast befolkningsgrupper, som inte borde bli hjälpta i första hand. Min erfarenhet säger mig, att svårigheten ligger i kapitalanskaffningen, medan den årliga avgiften är relativt lätt överkomlig. Möjligen kan organiserad sparverksamhet hjälpa. Men fast kredit intill 90 % oberoende av kommunalrepresentationens nyckfullhet är a och o.» Nr 40. Kassör i mellansvensk industristad. M a n n e n 45 och h u s t r u n 4 2 år. I n g a b a r n . I n k o m s t 4 250 k r o n o r . U p p f ö r d e eget h e m som togs i b r u k 1923. Omfattar två l ä g e n h e t e r m e d v a r d e r a 2 r u m och kök. D e n e n a l ä g e n h e t e n u t h y r e s m o t 600 k r o n o r p e r år. H e l a bj^gget k o s t a d e 16 500 k r o n o r , s a m t inklusive t o m t och l e d n i n g a r 2 1 4 0 0 k r o n o r , o b e r ä k n a t eget och a n f ö r v a n t e r s a r b e t e . T a x e r i n g s v ä r d e år 1923 20 900 k r o n o r och år 1933 21 900 k r o n o r . H e l a l å n e s u m m a n var u r s p r u n g l i g e n 19 530 k r o n o r , varav n u å t e r s t å 13 849 k r o n o r . A n g å e n d e l å n e n s fördelning och d e n egna k o n t a n t a i n s a t s e n jämför n e d a n :

207 »Mitt yrke som målare gav 1911 en genomsnittsinkomst av 30 kronor i veckan. 1914 började vi spara och lyckades samla 100 kronor det året. Genom något ökad inkomst till 1918 kunde även några insättningar i sparbanken göras. Summan var då 571 kronor. 1918 blev jag sjukbesökare och fick en bestämd månadslön, 300 kronor. Lönen steg med kristiden till 400 kronor. 1922 tog t a n k e n form att anskaffa ett eget hem. Kapitalet hade då vuxit till 2 300 kronor. — Varje månad kunde vi göra insättningar på banken. I början av år 1923 köptes tomten för 3 500 kronor, 1 500 kronor erlades kontant, staden tog inteckningar på 2 000 kronor — . Byggmästarens beräkningar slutade på 28,000 kronor, själv beräknade jag 23 000, och på detta belopp begärde jag statslån samt fick beviljat 8 130 kronor. Min svåger lånade mig 2 000 mot löfte om bostad — — —; lånet skulle vara räntefritt, men a t t hyran skulle vara 100 kronor mindre än min egen per år . När grunden var färdig fick jag lyfta statslånet. Detta lån var räntefritt ett år samt amorteringsfritt i sju år. Detta lån var det mest gynnsamma för mig, därför att jag kunde i min tur sätta in dessa pengar på banken mot ränta samt hade härmed pengar a t t betala löpande utgifter med under byggnadstiden.» Utom ovannämnda lån erhölls inteckningslån av sparbank å 6 600 samt ytterligare ett privatlån å 800 kronor. — »Jag vill särskilt framhålla vikten av, att de som skola stödjas, själva äga något kapital, minst 15 % av de verkliga kostnaderna. Lånen böra lämnas under den form jag själv erhållit, för då komma de till verklig n y t t a och hjälp —.» Nr 41. Filare i Västerås. H u s h å l l o m 4 p e r s o n e r . M a n n e n 55, h u s t r u n 60, d ö t t r a r 24 och 27 år. D e s s u t o m 3 b a r n i A m e r i k a och e n son avliden. H e l a h u s h å l l e t s i n k o m s t 3 477 k r o n o r . I n k ö p t e 1922 eget h e m om 3 r u m och kök. T a x e r i n g s v ä r d e 9 200 k r o n o r . »1914 ägde undertecknad ej ett grand mer än mitt bohag och min hustru och 5 barn men fick på sommaren hjälp av min svägerska med 650 kronor till en tomt, som jag sedermera uppodlade och sålde för 1 500 kronor. Under d e n n a period hann jag spara ihop så, att n ä r jag köpte denna gamla byggning 1922, kunde jag betala 6 000 kronor i handpenning. Den kostade mig 14 000 kronor. Första inteckning 4 000 kronor. Min svägerska hjälpte mig med återstoden (4 000 kronor) mot 4 % ränta. Byggningen är gammal, har lagt ned mycket arbete på den. — Har aldrig slösat bort en peng för vare sig tobak eller alkohol utan vi ha levat ett sunt liv, och barnen tycks följa våra fotspår.» Nr 42. Järnvägskonduktör i större mellansvensk handels- och industristad. H u s h å l l om 8 p e r s o n e r , därav fyra s ö n e r i å l d e r n 13—20 år och två d ö t t r a r i åldern 23—26 år. M a n n e n s i n k o m s t 3 700 k r o n o r . H e l a h u s h å l l e t s ink o m s t 9 300 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om ett r u m och kök. U p p f ö r d e eget h e m om två l ä g e n h e t e r m e d v a r d e r a 2 r u m o c h kök, v a r a v d e n ena u t h y r e s m o t 900 k r o n o r p e r år. F a s t i g h e t e n t o g s i b r u k 1916. L å n i s p a r b a n k 9 500 k r o n o r . E g e n i n s a t s 1 500 k r o n o r . Taxeringsvärde 21 400 k r o n o r . »Beträffande den egna insatsen har densamma åstadkommits genom besparingar före giftermålet. Finansieringsplanen har följts, fast den i början under barnens uppväxttid varit kännbar; sedan dessa bidragit till sin försörjning h a r det varit gynnsammare. — Krediten ordnades med arbetsgivaren som borgen på följande s ä t t : egen insats 15 %, amortering 25 %, fast lån 60 %. Amorteringen har avdragits av lönen och uttagits under 17—20 år. Räntesatsen

208 har varit 7a ^ o v e r — — — sparbanks inlåningsränta, undantagsvis över 5 % — — —. Principen vid N. N. egnahemsförening var gynnsamma uppköp och i förväg gjorda bestämda priser på materialier, gemensam arkitekt och kontrollant — — —. Mitt omdöme för egnahemsbyggare: ej för hög ålder, högst 45 år. Största möjliga insats 1 5 — 2 0 % ; därmed ökas ansvaret för byggnadskostnaderna. På platser, där utsikter till uthyrning finnes, bör byggnaden möjliggöra uthyrning av lägenhet, icke inneboendesystem. På platser där bruks- och verkstadsrörelse anlagts efter moderna principer och arbete bedrives på lång sikt, äro ofta arbetarna i behov av rum, och vore där egnahemsidén värd u p p m u n t r a n . Vid städer eller stadsliknande samhällen, där ingen egentlig rumsbrist föreligger, är det däremot icke rådligt understödja företag, som inom kort kunde råka i svårigheter. Egnahemsbyggaren har som alla andra att räkna med ekonomiska förutsättningar, som finnas på byggnadsplatsen. Till egnahemsbyggare böra ej andra än de som ha sinne och intresse för saken antagas — — —». Nr 43. Spårvägsman i större mellansvensk handels- och industristad. Hushåll om 5 p e r s o n e r . M a n n e n 5 1 , h u s t r u n 46, t r e b a r n i å l d e r n 16—19 år. I n k o m s t 3 380 k r o n o r . B o d d e tidigare i h y r e s l ä g e n h e t om e t t r u m och kök. U p p f ö r d e och tog år 1926 i b r u k ett eget h e m om två l ä g e n h e t e r m e d vard e r a 2 r u m och kök. D e n ena l ä g e n h e t e n u t h y r e s m o t 1 050 k r o n o r p e r år (inklusive värme). T a x e r i n g s v ä r d e 20 000 k r o n o r . »Spårvägspersonalen ingick på sin tid till stadsfullmäktige med begäran om dess bistånd till byggande av egna hem. Fullmäktige beslutade, att staden skulle teckna borgen för 35 % av byggnadskostnaden, dock högst 3 500 kronor per rum; 50 % skulle bli stående lån i sparbank, 15 % skulle den byggande själv, antingen genom eget arbete eller kontant insätta. Stadens borgenslån skall amorteras på 20 år. Ett av villkoren var, att husen skulle innehålla minst 2 lägenheter och högst 6 rum. Detta såg r ä t t lovande ut —. Schaktningen av grunden skulle jag utföra själv, men jag måste taga hjälp till det — — —. Där gick det straxt ifrån beräkningarna. — — — Träarbetena lät jag byggnadssnickare räkna på utom det jag skulle gräva själv. Jag antog ett anbud på 3 000 kronor och trodde, att det var att lita på, men annat fick jag se, innan det blev färdigt — — —. Sammanlagda timantalet (för av uppgiftslämnaren själv utfört arbete) under maj—december 1926 var 1 110 timmar. Dessa har jag icke räknat något för utan helt och hållet m å s t avskriva — — —. När jag började, hade jag 900 kronor samt belånade livförsäkringen för 500 kronor —. Hur penningfrågan har ordnats, skall nu visas: Lån mot l:sta inteckning, s t å e n d e 1 » » 2:dra » amorteras på 20 år 1 » » 3:dje » » » 5 »] Avbetalningslån i riksbanken 5 år Växel med rörfirma Eget kapital Privatlån Sparat av lönen 1926—1929

kronor 11700 » 8 300 » 1 900 betalt » 600 » 1 000 » 1400 » 200 » 964 50 Summa kronor 26 064 50

För att kunna klara allt detta måste jag uthyra ett rum av min lägenhet mot en hyra av 350 kronor per år, inberäknat värme m. m.» 1

I sparbank.

209 Nr 44. Järnvägsman i större mellansvensk handels- och industristad. Hushåll om 10 p e r s o n e r . M a n och h u s t r u 54 år, 2 vuxna och 2 m i n d e r å r i g a s ö n e r s a m t en v u x e n och 3 m i n d e r å r i g a d ö t t r a r . D e s s u t o m en b o r t a v a r a n d e son. H e l a h u s h å l l e t s i n k o m s t 7 650 k r o n o r . B o d d e tidigare i h y r e s l ä g e n h e t om ett r u m och kök. U p p f ö r d e eget h e m , som togs i b r u k 1923. O m f a t t a r t r e lägenheter, av vilka en om 3 r u m och kök b e b o s av ägaren, m e d a n d e b å d a a n d r a om v a r d e r a 1 r u m och kök u t h y r a s m o t 750 k r o n o r . T a x e r i n g s v ä r d e 14 600 k r o n o r . L å n 11 700 k r o n o r m o t 5 96; d ä r a v 8 000 i b a n k och 3 700 i p r i v a t l å n . E g e n i n s a t s (ej k o n t a n t ) 4 000 k r o n o r . »Den talrika familjen var ett absolut hinder för att något systematiskt sparande skulle kunna åstadkommas —- — —, men familjens storlek var också den direkt drivande faktorn — — —. Vidare gynnades företaget av leverantörernas tålamod vid räkningarnas klarande, vilka i vissa fall dröjde upp till 6 månader — •— —•. Ävenså behövdes ej någon handpenning på tomten, förrän banklån skulle kunna ordnas •— — —. Lön till — — — snickare samt en del mindre poster, som måste betalas, likviderades genom att belåna ett livförsäkringsbrev samt ett så gott som helt offrande av de tillgångar, som uppstod av familjens förvärvsarbete — — —.» Nr 45. Kranförman i större mellansvensk handels- och industristad. Hushåll om 3 p e r s o n e r . M a n n e n 53, h u s t r u n 52 och d o t t e r 28 år. I n k o m s t 3 600 k r o n o r . B o d d e t i d i g a r e i h y r e s l ä g e n h e t om 2 r u m och kök. U p p f ö r d e eget h e m , som t o g s i b r u k 1933. Omfattar två l ä g e n h e t e r m e d r e s p e k t i v e 2 och 1 r u m och kök, varav d e n m i n d r e u t h y r e s . L å n 7 800 kronor, v a r a v 7 000 i b a n k m o t 4 1 / 2 % och 800 i p r i v a t l å n m o t 5 % och 5 å r s a m o r t e r i n g . E g e n i n s a t s 5 000 k r o n o r . »Den egna insatsen har så småningom genom små veckobesparingar årligen ökat, så att dessa efter 30 år utgjorde 5 000 kronor. Tanken på eget hem är dock av sent datum — ett år sen — — —. Att råda någon att spara i ungdomsåren är nära nog ett hån. Ingen kan spara förrän omkring 30-årsåldern; före den åldern har en arbetare allt för mycket att lära, och all kunskap kostar pengar.» Nr 46. Hälsovårdstillsyningsman i norrländsk kuststad. H u s h å l l om m a n , h u s t r u och 12 b a r n . H e l a familjens i n k o m s t 6 000 k r o n o r . I n k ö p t e å r 1924 eget h e m . T a x e r i n g s v ä r d e 18 000 k r o n o r . I n t e c k n a d för 8 500 k r o n o r i s p a r b a n k . E g e n i n s a t s vid k ö p e t 450 k r o n o r . »Ovannämnda av undertecknad — — — förvärvade fastighet med tomt om 1 000 kvm, för ett pris av 9 250 kronor, byggdes för annan person under år 1914 — — —. Byggnaden innehöll ett kök och ett rum på nedre borten samt ett kök och ett rum på övre botten. Garderober och andra utrymmen saknades. År 1928 och 1929 har byggnaden utvidgats till att innehålla 2 rum och kök i vardera — — — våningen. Därjämte har inrättats tamburer, garderober, vattenklosetter och källare. Yttertaket, som före tillbyggnaden utgjordes av papp, är nu av tegel. Kostnaden för om- och tillbyggnaden belöpte sig till omkring 10 000 kronor. Pengarna härtill upplånades dels i riksbanken med 3 000 kronor mot 5o % dels av privata, det belopp, som mina besparingar och bidrag icke täckte. Återstående skuld till riksbanken och till hela byggnadskostnaden 1928—1929 är 360 kronor. Det oaktat att jag har stor familj och mina fullt arbetsdugliga 2 0 5 6 35

210 pojkar i ålder 21—23 och 25 år äro arbetslösa till största delen av årets alla 12 månader, har jag amorterat det belopp, som bostadsförbättringen ifråga kostade . För att man skall kunna lära sig att spara, måste man ha något att spara till. Ett eget hem är en mycket bra sparbössa. H e m m e t sporrar och eggar — — —. Alla som vilja äga ett eget hem, böra understödjas . De böra dock icke få pengarna härtill gratis. Men de böra beredas möjlighet till att erhålla billiga och lättåtkomliga lån, eventuellt räntefria sådana . Särskilt önskar jag få föreslå, att landsbygdens — — — befolkning beviljas lån till mindre jordbruk, inklusive för att bygga bostäder å desamma • —. Det finns nog hundratusentals duktiga och arbetssamma unga män, som önska sig ett eget hem . Men det är ingen som vill stiga fram och skriva borgen, då en fattig arbetare med två tomma händer skall låna pengar till ett eget hem. Följden blir, att det egna hemmet kan i stort sett aldrig och under hela deras återstående livstid påbörjas på grund av rädsla för avslag i fråga om anskaffning av härför erforderligt kapital. Blygsamheten, fattigdomen och oföretagsamheten äro ofta orsaken till overksamhet och förfall hos människan. Men om de under en rätt tid kunna stödjas och hjälpas till självverksamhet, uppstå hos dem både självförtroende och arbetsvilja, och man skall sedan finna, att de äro dugliga självförsörjande individer. Alla som vilja ha hjälp, böra således få hjälp med lån, utan borgen av enskilda. Men de böra heller icke få pengarna gratis till sina företag. Sker så, kommer arbetslösheten att försvinna i sinom tid, genom att de hava något att arbeta för.» Nr 47. Skomakare i norrländsk kuststad. U n g k a r l . I n k o m s t 1 240 k r o n o r . I n k ö p t e 1915 eget h e m om 2 l ä g e n h e t e r m e d v a r d e r a ett r u m och kök, varj ä m t e den ena d e s s u t o m i n n e h å l l e r s k o m a k e r i v e r k s t a d . D e n a n d r a lägenh e t e n u t h y r e s m o t 700 k r o n o r . L å n 1 000 k r o n o r h o s p r i v a t p e r s o n . Den egna i n s a t s e n 4 000 k r o n o r . »Fastigheten var vid tillträdet mycket bristfällig och har tagit rätt stora reparationskostnader, vilka jag låtit utföra efter råd och lägenhet. Dessa reparationer äro ännu ej slutförda men hoppas kunna bli under nästa år, enär skuld ej längre åvilar fastigheten . År 1920 omkom min far genom olyckshändelse. Därvid utföll en försäkring å 1 000 kronor, som delades lika mellan min mor och mig. Denna bankbok var en sporre för mig att spara. När mor dog 1921, ärvde jag även hennes andel . Att börja spara så fort man kan tjäna några pengar, är absolut nödvändigt för att komma till något resultat. Dessutom bör man likt mig slippa arbetslöshet och längre sjukdomar.» Nr 48. Flottningsförman i norrländsk kuststad. H u s h å l l om 6 p e r s o n e r . M a n n e n 48, h u s t r u n 47 år, fyra s ö n e r i åldern 10—17 år. H e l a h u s h å l l e t s i n k o m s t 3 900 kronor. B o d d e tidigare i h y r e s l ä g e n h e t om 2 r u m och kök. U p p f ö r d e 1924 i f ö r o r t s s a m h ä l l e ett eget h e m om två l ä g e n h e t e r m e d vard e r a 2 r u m och kök, av vilka den ena u t h y r e s m o t 700 k r o n o r p e r år. T a x e r i n g s v ä r d e 13 000 k r o n o r . L å n 15 000 kronor, e r h å l l e t av släktingar. E g e n i n s a t s 4 000 kronor. »Vid 20-årsåldern sattes den första kronan in i sparbank och hade väl så vuxit till cirka 4 000 kronor, som vid byggandet år 1924 lades i gården. Sedan ha vi lyckats amortera cirka 4 000 kronor under de år som gått, men har gården gått ned avsevärt i värde, detta beroende på var gården ligger.» Skattetrycket är nämligen betydligt högre i förortssamhället än i staden.

211 Nr 49. Maskinsnickare i norrländsk kuststad. Hushåll om 5 personer. Mannen 55 och hustrun 63 år, 3 barn i åldern 22 — 28 år. Dessutom två bortavarande och två avlidna barn. Hela hushållets inkomst 2 500 kronor. Bodde tidigare i enkelkök. Uppförde eget hem om två lägenheter med respektive 3 och 1 rum och kök, som togs i bruk 1904. Den mindre lägenheten uthyres mot 450 kronor. Taxeringsvärde 12 000 kronor. Privatlån 2 000 kronor. Egen insats 2 000 kronor. »Egna insatsen genom arv av föräldrar . Vad det beträffar att spara i ungdomsåren, vill jag anföra följande. Samhället är fullt av förlustelseställen, som lockar ungdomen att förstöra det lilla överskott, som kan bliva, Helst att myndigheterna reagera mot en hel del improduktiva företag, som för närvarande livnära sig på folkets okunnighet och nöjeslystnad. För min familj har nöjeslivet varit bannlyst. Bor alltså i egen fastighet, värde cirka 20 000 kronor med inventarier.» Nr 50. Övre Norrlands landsbygd. Sågverksarbetare. Hushåll om man, hustru och två döttrar. Hela hushållets inkomst 1 180 kronor. Bodde tidigare i hyreslägenhet om ett rum och kök. Uppförde eget hem om ett rum och kök, som togs i anspråk 1931. Taxeringsvärde 1400 kronor. Lån i affärsbanker till 1 880 kronor. Egen insats 250 kronor kontant och 410 kronor genom eget arbete. »Den egna insatsen har åstadkommits genom små besparingar på den knappa inkomsten samt genom eget arbete med bygget efter arbetstiden. Svåraste hindret har varit och är arbetslösheten, som gör, att man har svåra bekymmer för att finansiera företaget framdeles — och all möda, arbete och sparsamhet skall spolieras, om man brister i fullgörandet av iklädda skyldigheter och förlorar vad man offrat på ett eget hem. Hyra har sina svårigheter, då brist råder av hem. Ett önskemål vore ju därför, om det på något vis kunde ordnas med förmånliga lån.» Nr 51. Övre Norrlands landsbygd. Sågverksarbetare. Hushåll om man, hustru och minderårig dotter. Hela hushållets inkomst 1 210 kronor. Bodde tidigare i eget hem om ett rum och kök, som försåldes för 1 500 kronor. Uppförde nytt eget hem om två lägenheter med respektive 2 och 1 rum och kök, varav den mindre uthyres mot 144 kronor per år. Byggnaden togs i bruk 1932. Taxeringsvärde 3 500 kronor. Lån 1 564 kronor, varav 1 100 av arbetsgivaren och 464 av privatperson. Egen insats 1 600 kronor kontant och 561 kronor genom eget arbete. »Det egna hemmet har tillkommit genom små besparingar en följd av år, när inkomsterna voro något högre samt genom eget arbete efter arbetstiden. Att under denna arbetslöshetstid lösa bostadsfrågan är ej så lätt, då inkomsterna genom reservarbeten äro så små, att de ej täcka det mest nödtorftiga till uppehället. Men å andra sidan räcker det ej något bättre till, om man skall erlägga hyra för bostad. Då är det bättre, om man på något sätt kan skaffa kapital eller hjälp till eget hem, men det är alltid det svåraste. En verksamhet som detta bör stödjas, därför att det finnes så många, som äro i stort behov av ett hem, men ej kunna åstadkomma det, fast de försöka på alla sätt att spara.»

212 Nr 52. Övre Norrlands landsbygd. H u s h å l l om 8 p e r s o n e r . M a n n e n 51, h u s t r u n 45 år, t r e s ö n e r r e s p e k t i v e 12, 20 och 23 år, t r e d ö t t r a r r e s p e k t i v e 17, 24 och 26 år. H e l a h u s h å l l e t s i n k o m s t 4 000 k r o n o r . U p p f ö r d e eget h e m , som n u m e r a omfattar 4 r u m och kök. T a x e r i n g s v ä r d e 3 700 kronor. »Då jag vid 20 års ålder, 1903, började bygga, saknades tillgångar i någon form. Till grundstommens uppförande av timmer tog jag först ett lån i bank å 400 kronor mot personlig borgen. Flyttade in i huset 1907 och bebodde först kök och ett rum, som var färdigt. År 1909 blev ett tredje rum färdigt och 1923 ytterligare två rum i övre våningen . På landsbygden, där bostäder till uthyrning saknas, måste egen bostad anskaffas, som ibland från början är primitiv . Mitt råd till ungdomen: börja i tid att spara då arbete med bra inkomster erhålles. Många kunna för närvarande tyvärr ej tjäna till dagligt nödtorft.»

213 BOSTADSPRODUKTIONSSAKKUNNIGA Adress: K. Socialstyrelsen Birgerjarlstorg 2 Stockholm 2 Tel. 1178 50

Använd, om så önskas, gärna blyerts men skriv benäget tydlig stil-

UPPGIFTER från egnahemsbyggare och bostadskooperatörer avgivna den 1933. Namn:

Adress:

Yrke:

Tel.: Familjemedlemmarnas

Gift år

födelseår.

(Beträffande icke hemmavarande barn augives vid årtalet ett B.) Beträffande »andra» {medlemmar av hushållet), t. ex. föräldrar, angives tillika kön (m. eller k.): Mannen:

Hustrun:

Döttrar:

Söner: Andra:

Husfaderns årsinkomst år 1932 Kr. Familjens

S:apers.: Hela hushållets Kr.

föregående bostad utgjorde? hyresläg., koop. läg., eget hem? om (rum, kök e t c ) :

Den nuvarande bostaden är belägen i

och utgör: Kooperativ lägenhet om (rum, kök e t c ) :

Eget hem om (rum, kök e t c ) : Byggn. innehåller ytterligare läg. om mot h yresupplåtelse för kr. Tax.-värde kr.: Byggnaden 1) inköpt i färdigt skick (förut ny ttj ad ?) 2) uppförd för nuvarande ägaren? Byggnaden togs i bruk år Kreditgivare Kanta % Lån kr. 1) hos 2)

Lägenheten togs i bruk år Lägenhetens åsatta totala värde: Därav betalades såsom kontant insats kr. Den årliga avgiften (»hyra») kr.

Allm. anm. till uppgifterna:

»

3) Jfr Egen i n s a t s : K o n t a n t nedan: Av annan n a t u r :

kr. kr.

Den egna bostadens »ekonomiska historia». (Sök här benäget att med ledning av promemorian berätta om de förhållanden, som Ni anser hava varit av betydelse, närmast hur den egna insatsen anskaffades, t. ex. genom sparande (hur lång tid?), stöd av föräldrar, arv, lån av kamrater, icke intecknade växelkrediter, hur finansieringsplanen till äventyrs påverkats — gynnsamt — genom ökade inkomster, hustruns eller barns arbete, uthyrning o. s. v. eller — ogynnsamt — genom sjukdom, arbetslöshet, dödsfall o. s. v. Egnahemshyggare torde tillika benäget något utförligare redogöra för, hur krediten ordnats ^egnahemslån, lån ur statens bostadslånefond, statssubvention år 1917-—1922?), växelkrediter, leverantörkrediter, flerårig amortering av tidigare (när?) inköpt tomt o. s. v. Vidare torde benäget meddelas Edra allmänna omdömen om Ert förvärv av den egna bostaden, gynnsamma eller ogynnsamma samt — i senare hänseendet — i vad mån Ni anser, att svårigheter för andra kunna förekommas genom särskilda åtgärder. I så fall vilka? Genom planmässig sparverksamhet i ungdomsåldrarna? Redogörelsen och event, omdömen och förslag böra enligt sakens natur göras kortfattade men bifoga, om utrymmet här ej räcker, gärna forts, å löst blad.)

214 Särskilt yttrande av herr Jönsson: Undertecknad, som finner förslaget till lag om sparföreningar vara av synnerligen stort samhälleligt intresse och ägnat att kunna medföra mycket gagneliga verkningar i fråga om den enskildes ekonomiska förhållanden, hyser emellertid farhågor, att medel icke komma att i önskvärd omfattning stå till sparföreningarnas förfogande för tillgodoseende av legitima anspråk på sparmålslån. Möjligheten att erhålla sådana lån blir nämligen enligt förslaget i hög grad beroende på att anslutningen av nya medlemmar till sparförening kommer att äga rum med i stort sett lika antal varje år. För det fall, vilket för övrigt med viss sannolikhet kan motses, att sparförening erhåller ett stort antal medlemmar under de första åren, men att nyrekryteringen därefter avtager, innebär detta i realiteten, att underlaget för sparförenings lånemöjligheter minskas, vilket kunde befaras medföra en flykt från sparförening, som då icke vore i stånd att utlämna sparmålslån. Enligt förslaget har sparföreningsrörelsens centralkassa dock till uppgift att medverka till en utjämning av lånemöjligheterna hos sparförening. Med hänsyn till dessa iarhågor synes centralkassans resurser för långivning böra utvidgas. I motiveringen till lagförslaget framhålles, att sparförening för sin propagandaverksamhet och medelsuppsamling bör bygga på rent lokala sammanslutningar — sparklubbar å arbetsplatser och dylikt. I förslaget har icke räknats med kostnaderna för dessa primära organs verksamhet. En effektiv funktion av primärorganen är dock av grundläggande betydelse för sparföreningsrörelsens utveckling, varför jag — starkare än majoriteten — velat framhäva betydelsen av aktiv medverkan från centralkassans sida även i denna del. Stockholm den 7 november 1935. J. H. Jönsson.

215 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

3 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG: Förslag till lag om sparföreningar Inledande bestämmelser Om sparförenings bildande Om medlems intagande och avgång Om medlemsregister Om sparförenings förvaltning Om medlems sparverksamhet Om sparförenings lånerörelse Om räkenskapers förande och användning av sparförenings vinst m. m. Om revision Om talan mot styrelse eller revisorer Om ändring av stadgarna och vissa andra fall, då särskild röstövervikt å föreningssammanträde erfordras Om likvidation och upplösning Om tillsyn Straff bestämmelser Särskilda bestämmelser

7 7 7 9 10 10 13 17 19 20 21

Förslag till förordning om Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa ... Om kassans ändamål Om grundfond Om regleringsfond Om rörelsen Om kassans styrelse Om revision och meddelande av ansvarsfrihet åt styrelsen Om likvidation

29 29 29 29 30 31 33 34

Förslag till lag om ändrad lydelse av 11, 23, 26, 27, 39, 60 och 60 a §§ lagen den 29 juni 1923 om sparbanker (nr 286)

35 Förslag till lag om ändrad lydelse av 91 § lagen den 22 juni 1911 (nr 55) om ekonomiska föreningar

37 Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura

37 Förslag till lag om ändrad lydelse av 55 § lagen (nr 227) om ackordsförhandling utan konkurs

22 22 25 27 27

den 13 maj 1921

Förslag till lag om ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag

216 Sid.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117)

39 Förslag till lag om ändrad lydelse av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

39 ALLMÄN ORIENTERING Sparförenings organisation Organiserat sparande Långivning Sparföreningsrörelsens centralkassa Utredningsarbetets gång och förskjutningar i olika ståndpunkter PRINCIPMOTIVERING Sparplan Spartid Insättarspärren Insättarspärren vid överlåtelse Insättarmedlen outsökningsbara? Ingen insättarspärr vid konkurs Sparperioder och sparbelopp Samråd med föreningen Sparplan för ungdom Ändringar i sparplan Extra insättningar Påföljder vid försummad sparplan Räntesparplan Sparmål Sparmålets allmänna natur Sparmål och sparmålslån Ändring av sparmål Sparmål för ungdom Sparmål inom olika föreningar Ålderdomsförsörjning såsom sparmål Sparbehållning och folkpension? Avdrag å förmögenhetsskatt? Sparmålslån Rätt till sparmålslån? Den personliga dugligheten Sparmålslåns maximum Samarbete mellan sparbank och sparförening vid långivning Säkerhet för sparmålslån Dödsfallsrisken Invaliditetsrisken? Sparmålslån ej åt sjuka och åldringar

41 41 41 42 43 43 59 52 52 52 53 53 54 54 57 58 58 59 61 64 66 66 67 68 68 69 72 72 73 74 75 75 76 78 79 80 80 80

217 Sid.

Sparmålslån vid bostadskooperation Hjälplån Sparförenings förvaltning och inre ekonomi m. m Upplåning hos sparbanken Risken Räntan för sparmålslån Räntan för hjälplån » Billig» ränta ? Förvaltningsuppgifternas fördelning Sparbankens förvaltningsuppgifter Sparföreningens förvaltningsuppgifter Överflyttning av sparplan Uppsamlingen av sparbeloppen Medverkan av postsparbanken vid insättningarna Sparföreningarnas finansiering Svenska sparföreningsrörelsens centralkassa Kassans allmänna uppgifter Sparmålslåns gäldande vid dödsfall Långivning till sparföreningarna Sparobligationer Förslag till anslagsäskanden SPECIALMOTIVERING

86 89 91 91 93 94 94 95 97 97 98 99 101 105 108 112 112 113 113 118 119 121

VERKSTÄLLDA UTREDNINGAR. Matematiska samhet I.

beräkningar rörande vissa sidor av sparföreningarnas verk141

Några uppgifter om sparverksamhetens resultat och låntagarnas belastning vid olika spar- och amorteringsplaner 141

II. Beräkning angående av amorteringslån

försäkring

av dödsfallsrisken vid utlämnandet 148

III. Beräkning av sparföreningarnas behov av lån utöver medlemmarnas insättarbehållning 147 Några uppgifter om det svenska sparbanksväsendet 156 Vissa åtgärder från de svenska sparbankernas sida för främjande av sparsamhet bland barn och ungdom m. m 160 Skolsparverksamheten 160 Insättningar åt nyfödda barn 161 Sparandet efter skolåren 161 Sparklubbar inom ungdomsorganisationerna 162 Sparklubbar bland industri- och jordbruksarbetare m. fl 162 Skattesparkassor •. 163 Propagandamateriel 164

218 Sid.

Byggsparandet i vissa främmande länder I.

166 England. Byggsparrörelsens tidigare utveckling Lagstiftning och offentlig kontroll Byggsparrörelsens omfattning De moderna byggsparkassornas rörelse Tillbakablick

166 168 168 170 172

II. Förenta Staterna. Rörelsens utveckling och omfattning Olika typer av byggsparkassor Vissa allmänna drag i kassornas rörelse

172 174 176

III. Tyskland. Rörelsens uppkomst och omfattning Byggsparkassornas rörelse

177 178

Enquéte rörande egnahemsbyggnadsfinansiering o. d

182 Särskilt yttrande av herr Jönsson

•J

Statens offentliga utredningar 1935 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologisk» förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Betänkande med förslag ang. åtgärder mot statsfientlig verksamhet. [8] Yttranden över preliminärt förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap. [13] Lagberedningens förslag till lag om skuldebrev ni. m. [14] Betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap. [15] Betänkande med förslag till lag om arbetsavtal. 18 Betänkande och förslag rörande verksamheten vid skyddshemmen m. ni. Förra delen. Skyddshemmeus organisation m. m. [35] Promemoria ang. avveckling av bestående fideikommiss. [50] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet. 6 Yttrande och förslag rörande formulär för tjänstgöringsbetyg som av länsstyrelserna utfärdas. [17] Utredning ang. införande av ettdagordning.sinstitut m. in. [21] Förslag till nya avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare inom den allmänna civilförvaltningen. [25] Betänkande med förslag till ändring i vissa delar av »pphandlingsforordningen. [27] 1934 års nämnd för städningsutredniug. Förslag rörande allmänna grunder för ordnandet av städnings- och rengöringsarbetet inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm samt beräknandet av ersättning för nämnda arbete. [37] Kommunalförvaltning. Statens och kommunernas finansväscu. Politi. Betänkande med förslag till ändrad organisation av den statliga verksamheten för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker m. m. [24] Xationalekonomi och socialpolitik. Betänkande med förslag rörande lån och årliga bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer jämte därtill hörande utredningar. [2] Kortfattad framställning av organisationsakkunnigas betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation ni. ni. :i Arbetslöshetsutredningeiis betänkande. 2. Åtgärder mot arbetslöshet. [61 Konjunkturappsvingets förlopp och orsaker 1032—1934. [16] Betänkande med förslag till lag om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel (lantarbetstidslag) m. m. [48] Betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan samt anordnande av förbättrad bostadsinspektion i städer och stadsliknande samhällen m. m. 19 Ben ekonomiska och sociala utvecklingen under år 1934. [51 Bostadsproduktionssakkunnigas betänkande med förslag till lag om sparföreningar m. m. [64] Hälso- och sjukvård. Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande och förslag ang. förebyggande mödra- och barnavård. [19 Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande och förslag ang. statsunderstödd dispensärverksamhet. [33] Betänkande ang. folktandvård. IG Allmänt näringsväsen. Betänkande ang. behörighet att utföra elektriskt, installationsarbete ni. m. [88]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med förslag ang. åtgärder för spannmålsodling, ens stödjande. [1] Promemoria ang. tillsynen över fastighetsregistreringen och fastighetsbildningen. -1 Utredning med förslag om egnaheinskoiisuleiiter hos hushållningssällskapen. 28 Betänkande ang. husdjursförsöksverksamheti.ns organisation. [29] Berättelse över statens spannmålsnämnds verksamhet m. m. under år 1934. 80 Jordbrukskieditutredningen. Betänkande med förslag till förordning om jordbrukets kreditkassor m. ni. 132^ Betänkande med vissa synpunkter och förslag i fråga om den primära fastighetskrediten. 134 Sociala jordutredniiigens betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 ang. förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. [47] Yattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till omorganisation av den högre skogsundervisningeii. 9 Betänkande ang. råvaruförsörjning, produktion och arbetarantal m. m. vid skogsindustrierna. [86] Industri. Handel och sjöfart. Kommuiiikationsväsen. Teknisk-ekonomiska utredningar rörande vägväsendet. Del 2. Broar. [7 Betänkande med förslag till förordning ang. allmän automobiltrafik. [12] Betänkande med' förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga m. m. [23]

Bank-, kredit- och penningväsen. Försäkrings väsen. Grunder för kollektiv och individuell pensionsförsäkring.

Kyrkoväsen, Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. IIredning och förslag ang. rundradion i Sverige. [10] Betänkande med utredning och förslag ang. inrättande även statsvetenskaplig examen. [11] Utredning och förslag rörande frågan om avgift för hemlån av böcker från bibliotek. [22] Betänkande med förslag rörande det svenska naturskyddets organisation och statliga förvaltning. [26] Betänkande med förslag till iag om domkapitel ni. m. [81] Betänkande med utredning och förslag ang. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. ^44; Utredning och förslag rörande läroböcker vid allmänna läroverk och folkskolor m.fl. undervisningsanstalter. [45] Betänkande med undersökningar och förslag i anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkena. [52! Försvarsväsen. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende. Del 1. Inledande avdelning m. m. [88] Del 2. Arméorgaiiisationen. [39] Del 3. Marinorganisationen. [40] Del 4. Flygvapnets organisation. [41] Del 5. Värnplikten in. m. Bilagor. [42] Del 6. Särskilda yttranden. [43] Ltrikes ärenden. Internationell rätt.

Stockholm 1935. K. L. Beckmans Boktryckeri. 205G 35