Utredning med förslag rörande dyrortsgraderade folkpensioner

_V)NC<,

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R lt>;i">:<i2 SOC I A L D E P A R T E M E N T E T

UTREDNING MED FÖRSLAG RÖRANDE

DYRORTSGRADERADE FOLKPENSIONER AVGIVEN AV

TILLKALLA

DU SAK

S T O C K H O L 19 3 5

KUXyLGA

M

Statens offentliga utredningar 1935 K v o 11 o 1 o .!>• i s k f ö r t e e k 11 i 11 g-

1. B e t ä n k a n d e med förslag angående åtgärder för 35. Betänkande och förslag rörande verksamheten vid spannniälsodlingens stödjande. Marcus. 134 s. J o . skyddshemmen m. m. Förra delen. Skyddshemmens 2. B e t ä n k a n d e med förslag rörande lån och årliga b i d r a s .organisation m. ni. Norstedt. 93 s. S. av statsmedel för främjande a v bostadsförsörjning 36. Betänkande angående råvaruförsörjning, produktion för mindre bemedlade barnrika familjer j ä m t e därtill och a r b e t a r a n t a l m. m. vid skogsindustrierna, [dun. börande utredningar. Beckman. 86*, 265 s. s . 27 0 s. s . :>. K o r t f a t t a d framställning av organlsationssakkmini1954 ars nämnd för s t s d n m g e u t r e d n m g : 1 iirelag rögäs betänkande med utredning och förslag rörande rande allmänna grunder för ordnandet av städnings den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation och rengöringsarbetet inom vissa statliga ämbetslom. ni. Beckman. 23 s. s . kalor i Stockholm samt b e r ä k n a n d e t av e r s ä t t n i n g I. Promemoria angående tillsynen över fastighetaregirör nämnda arbete. Marcus. 39 s. Fi. streringen och fastighetsbildningen. Marcus. 70 B. Ju. 38. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges 5. Förslag (ill ändrade bestämmelser rörande allmänna försvarsväsende. Del l . trdedande avdelning m. DI. handlingars offentlighet. Norstedt. 7!) s. J u . Beckman. \ i j . 301 s. Fö. o. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Åtgärder MO. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges mot arbetslöshet. Norstedt, x , :s:)s. 32* s. S. lörsYarsväscnde. Del 2. Armeorgaoiöationen. Beck7. Teknisk-ekonomiska utredningar rörande lagväsenman, vij, 651 s. Fft. det. Del 2. Broar. Hseggström. I.'io s. K. 10. Betänkande med förslag till ordnande uv Sveriges 6. B e t ä n k a n d e med förslag angående åtgärder nmi försvarsväsende. Del 3. Marinorganisationen. BeckStatsfientlig verksamhet. I d u n . 406 s. J u . mun. i\ . 20.'! s. Fä. 0. Betänkande med förslag till omorganisation av den högre skogsundérvisningén. Peréus. 163 s. J o . 41. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges 10. Utredning och förslag angående rundradion i Sverige. försyarsväsende. Del i. Flygvapnets organisation. Norstedt. 202 s. 13 kartor. K. Beckman, iv. 22!) s. Fö. 11. B e t ä n k a n d e med utredning och förslag angående in12. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges r ä t t a n d e av i'ii statsvetenskaplig examen. .Marcus. försvarsväsende. Del 5. Värnplikten m, m. Bilagor. 80 s. E . Beckman', iv. 202 -;. Fö. 12. B e t ä n k a n d e med förslag till förordning angående alll:s. Betänkande med förslag till ordnande a v Sveriges män automobiltrafik. Hseggström. 227 s. K. föravarsväsénde. Del o. Särskilda y t t r a n d e n . Beckman. (3). 120 s. Fii. L'3. y t t r a n d e n över preliminärt förslag till lagstiftning om a v b r y t a n d e av havandeskap. Murens, i l ) . 131, 11. Betänkande med utredning och förslag angående 68 s. J u . folk- och smaskoleseminarieriuis organisation m. m . Marcus. 405 s. E< 14. Lagberedningens förslag till Lagom skuldebrev m. m. Norstedt, v j , 211 s. J u . 15. Utredning och förslag rörande läroböcker vid all15. Betänkande med förslag till Lagstiftning om avbrymänna Läroverk och folkskolor m. fl. undervisningst a n d e , a v h a v a n d e s k a p . Marcus. 192 s. J u . anstalter; Murens. 102 s. 1 k a r t a . E , l(i. Konjunkturuppsvingets förlopp och orsaker 1932Hi. Betänkande angående folktandvård, [dun. 105 s. 1934. Hseggström. 106 s. Fi. s. 17. Yttrande och förslag rörande formulär för tjänstgö- 17. Sociala jordutredningens betänkande med törslag.till ringsbetyg som uv länsstyrelserna utfärdas. Becklag om ändring i vissu delar uv lagen den i s jnni 1025 m a n . I (i s. s. angående förhud i vissa fall för bolag, foraning och stiftelse atl förvärva fast egendom. Marcus. 113 s. IS. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om arbetsavtal. Jo. [dim. 220 s. S. 19. Kungl,medicinalstyrelsens utlåtande och förslagan18. Betänkande med förslag till lus om ar het st iden i jordgående förebyggande mödra- och barnavård. Hseggbruk och trädgårdsskötsel (läntarbetstidslag) m. m . ström. 100 s. s . Idun. 1 lo s. S. 20. Grunder för kollekt iv och Individuell pensionsförsäklo. Betänkande med förslag rörande ändringar i vissu ring. Beckman. (2), 2 1 a. M. delar av hälsovårdsstadgan samt a n o r d n a n d e a v för21. Utredning angående införande av ett dagordningsinbättrad bostadsinspektion i s t ä d e r och stadsliknande s t i t u t m. m. Av II. Tingsten. Norstedt, os s. J u . Bamhallen tn. m. j ä m t e därtill hörande utredningar. Beckman, loo*. 132 s. S. 22. Utredning och förslag rörande frågan om avgift för hemlån uv böcker från bibliotek. Hseggström. 59 s. 5ii. Promemoria angående avveckling av bestående fideiE. kommiss. Murens, iv. 00 s. J u . 23. Betänkande med förslag till motorfordönsförordrung 5 i . Den ekonomiska och sociala utvecklingen under år 10:(l. Av IL. Bntler. Beckman. 46 s. S. och vägtrafikstadga m. m. [dun. 202 s. K. 21. B e t ä n k a n d e med förslag till ändrad organisation uv 52. Betänkande med imdersökningar.och förslag i anledden si ut liga verksamheten för bekämpande av olovlig ning av tillströmningen til! de intellektuella yrkena. införsel av spritdrycker m. m. Murens. 193 s. F i . Lund. Ohlsson, x i j . I 15 s. F . 2."). Förslag till nya avlöningsbestämmelser för icke-ordi- 5::. Betänkande angående behörighel atl utföra elékuarie befattningshavare inom den allmänna civilförtriskt installationsarbete m. ni. Hseggström. 188 s. valtningen. Marcus. 12 s. El. II. 2G. B e t ä n k a n d e med förslag rörande det svenska natur- 51. Bo,s.tadsproduktionssakkunnigas b e t ä n k a n d e med skyddets organisation och statliga förvaltning. Av förslag till Lag om spärföreningar m. m. Beckman. I!.' Sernundcr. Uppsala, Almqvist &-Wiksell. 200 s. 21S s. S. E. •~>~t. Betänkaaidé med förslag till méjeristadga samt vissu 7. B e t ä n k a n d e med förslag till ändring i vissa delar av undra åtgärder till mejerihanteringens befrämjande. upphandlingsförördningren. Marcus. 55 s. Fi. Marcus. SS s. Jo. <. Utredning med förslag om égnahemskonsulenter hos 50. Promemoria angående ändrade bestämmelser rörande verkställighet och förvandling a v bötesstraff. Marhushållningssällskapen. Lindström. 88 s. J o . cus. SO s. J u . ). B e t ä n k a n d e angående husdjursförsöksverksamhol ens organisation. Marcus. 75 s. J o . 57. Promemoria angående omorganisation a v landsfiskals-och stadsfiskalsbefattningarria. Norstedt. 05 B. m. Berättelse över slutens spannmålsnämuds verksam"* Ju. het m . m. under nr 1934; Marcus. 62 s. J o . i l . B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag öm domkapitel m. ni. 58. Betänkande och förslag angående obligatorisk sjuurin- folkskola. Hseggström. 134 s. K. Hasggström. 15! s. K. J o r d b r u k s k r e d i t u t r e d n i n g e n . Betänkande med för- 59. Betänkande med förslag till lay; om förenings- och förhandlingsrätt. Idun. 168 B. 8. slag t ill förordning om jordbrukets kredit kassor m.m. 00. Promemoria angående avskaffande av påföljd enlist Marcus. 132 s. J o . 2 kap. 19 s straff lägen j ä m t e vissa andra straffpåföljKungl. medicinalstyrelsens u t l å t a n d e och förslag ander"'. Marcus; 00 s. J u . gåonde statsunderstödd djapensärverksamhet. Alarens. 51 s. S. 01. Betänkande angående import- och pärtibandelsmonopol a brännoljor. .Marcus. 02 s. Fi. lict nil. ;'.mk mad 5iasa sj n p u n k t e r ocli förslag i fiåga om den primära fastighetskrediten. Marcus. 92 s. G2. Utredning med förslag rörande dyfortsgraderäde Jo. folkpensioner; Norstedt. 01 s. 1 karta. S. A n m . Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse bokstäverna till d e t departement, under vilket Utredningen avgivits, t . ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . Enligt kungörelsen den :! febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr OS) ut si vas utredningarna i omslag med enhet lis färg fin- varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1935: 62 SOCIALDEPARTEMENTET

UTREDNING MED FÖRSLAG RÖRANDE

DYRORTSGRADERADE FOLKPENSIONER AVGIVEN AV

TILLKALLADE

SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1935 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P . A. NORSTEDT & SÖNER

INNEHÅLL. Sid.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet Förslag till Lag om ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering

5 7

Allmän motivering. Kap. 1. Frågans tidigare behandling 11 Kap. 2. Grunderna för dyrortsgruppering 17 Kap. 3. Den ekonomiska betydelsen för kommunerna av dyrortsgraderade folkpensioner 31 Kap. 4. Fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för dyrortstilläggen 38 Kap. 5. Förslag rörande kommunernas placering i ortsgrupper 44 Kap. 6. Kommunala dyrortstillägg med statsbidrag 51 Kap. 7. Kostnadsberäkningar 54 Speciell motivering till lagförslaget

57 Bilagor. 1. Formulär för statistisk undersökning 2. Grafisk framställning av den föreslagna ortsgrupperingen

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Socialdepartementet.

Den 28 juni 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att dels tillkalla högst sex sakkunniga för att inom socialdepartementet biträda vid utredning rörande differentiering efter dyrorter av tilläggspensioner enligt lagen om folkpensionering, dels utse en av de sakkunniga att vara ordförande, dels förordna sekreterare åt de sakkunniga, dels ock efter framställning av de sakkunniga tillkalla experter för erforderliga utredningar. På grund av detta bemyndigande tillkallade chefen för socialdepartementet den 29 juni 1935 såsom sakkunniga statssekreteraren K. A. W. Björck, förste revisorn /. T. Askelöf, ledamoten av riksdagens andra kammare, landshövdingen / . B. Eriksson, sekreteraren H. I. Heyman, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren G. Strindlund och ledamoten av riksdagens första kammare, ombudsmannen O. R. Wangson, varjämte åt Björck uppdrogs att i departementschefens frånvaro såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. På därom av Strindlund gjord framställning entledigades denne sedermera den 30 augusti 1935 från ifrågavarande uppdrag. På framställning av de sakkunniga uppdrog chefen för socialdepartementet den 12 oktober 1935 åt aktuarien i pensionsstyrelsen O. Byström att under högst femton dagar såsom expert biträda de sakkunniga. De sakkunniga påbörjade sitt arbete den 6 augusti 1935 och få efter numera slutförd utredning vördsamt överlämna densamma med förslag rörande dyrortsgraderade folkpensioner. Stockholm den 30 november 1935. WILHELM BJÖRCK. T. ASKELÖF.

BERNH. ERIKSSON.

HUGO HEYMAN.

OTTO R. WANGSON.

7 Förslag: till

Lag om ändrad lydelse av 6, 7, 8,13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering. Härigenom förordnas, att 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering skola lyda som följer.

6§1 mom. P å grund av av avgifterna. Om den påförda avgiftsbeloppet. Avgifter, för erlagt belopp. 2 mom. Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp, nämligen i ortsgrupp 1 250 kronor, » » 2 350 » , » » 3 . 450 » med avdrag av sju tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga 100 kronor. Indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant sätt, att ortsgrupp med högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med lägre nummer. Indelningen verkställes enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar av den myndighet, som har att verkställa indelning i ortsgrupper enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928, och gäller för en tid av tio år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven; dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall hava tillhört sådan ortsgrupp två år, innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag. 3 mom. I fråga om kommun, vilken gränsar till annan kommun, tillhörande högre ortsgrupp än den förstnämnda, äger Konungen på därom av kommunen gjord framställning förordna, att tilläggspension som må utgå till pensionstagare, vilken är mantalsskriven inom viss intill gränsen liggande del av kommunen, skall förhöjas med 50 kronor, därest de båda kommunerna tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor, därest kommunerna tillhöra ortsgrupp 1 och 3. Enahanda skall gälla för det fall, att en och samma k o m m u n uppdelats på ortsgrupper. Vad i 2 mom. andra stycket sista punkten ävensom 8 § 2 mom. andra stycket och 3 mom. sista punkten stadgas angående tilläggspension skall äga motsvarande tillämpning å sådan förhöjning.

8 Pensionsförhöjningen utbetalas av kommunen, som äger att av statsmedel utfå ersättning med hälften av vad för ändamålet utgivits. Närmare föreskrifter angående tillämpningen av bestämmelserna i detta moment utfärdas av Konungen. 7 §•

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör med nedan nämnda avvikelser all den inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta. Såsom inkomst räknas icke folkpension och ej understöd, som någon på. grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samhand med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning, räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger i ortsgrupp 1 300 kronor, » 2 350 » , » » 3 400 » . Där inkomst Vid uppskattningen 1 fråga om

av Konungen. 10 000 kronor. ogift person.

8 §• / mom. Befinnes någon pensionen indragas. Åtnjuter pensionstagarc del därav. 2 mom. Har för varje år. Flyttar någon som åtnjuter tilläggspension till ort i annan ortsgrupp eller överföres den ort, där han är mantalsskriven, till annan ortsgrupp, skall tillläggspensionen jämkas eller bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgruppen; dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp höjning av tilläggspensionen må ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 6 § 2 mom. sista stycket stadgats. Befinnes någon riket mantalsskriven. 3 mom. Den, som åtnjuter tilläggspension, är pliktig att, om hans arbetsförmåga eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet åligger honom, om han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort. 13 §. Till pensionskostnaderna — av kommunerna. Varje kommun bidrager med i nästföljande stycke föreskriven andel av tilläggspensionen för pensionstagare, som efter prövning av dess pensions-

9 nämnd förklarats äga rätt till tilläggspension; dock att, där tilläggspensionen blivit efter ansökning ökad, den kommun vars pensionsnämnd prövat ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen skett utan ansökning, den kommun varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven, skall bidraga med nämnda andel av ökningen. Är pensionsnämnd gemensam för två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan om betalningsskyldigheten med hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen söktes. Minskas tilläggspension till vilken två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan deras förutvarande bidrag. Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen. Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnas av Konungen. I föregående stycke nämnd andel i kostnaden för tilläggspension eller ökning därav skall utgöra för Stockholm och Göteborg tre tiondelar; för övriga orter tillhörande ortsgrupp 3 en fjärdedel; för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel; samt för övriga orter en åttondel. Staten bidrager från folkpensioneringsfonden. 29 §. Söker någon till pensionsstyrelsen. Söker någon, utan att åberopa varaktig arbetsoförmåga, folkpension vari ingår tilläggspension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna prövning och kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 7 § och besluta, huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. Har därvid uppkommit fråga om undantag varom i 6 § 2 mom. sista stycket förmälts, skall nämnden meddela beslut i frågan. Avslås med stöd av 9 § första stycket ansökning i vad gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den finner den omständighet som föranlett beslutet icke skola utgöra hinder mot bifall till ansökning om tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela bestämmelse härutinnan. Söker någon folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skal! pensionsnämnden på samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida sökanden äger rätt till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl tillläggspension, meddela beslut i de övriga frågor, som i andra stycket avses. I fall till pensionsstyrelsen. Vad angående handläggning av ansökning om pension ovan stadgats, gäller även angående handläggning av ansökning om ökning av pension. Minskning eller indragning av pension av orsak, som angivits i 8 § 1 mom. första stycket och 2 mom. första och tredje styckena samt 9 §, beslutas av pensionsnämnden i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit mantalsskriven, varefter ordföranden snarast möjligt skall insända beslutet jämte fl—354099

10 handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension, skall nämnden, om så ske kan, lämna pensionstagaren tillfälle att yttra sig. 40 §. Den, som fått pension enligt 2 § lagen om allmän pensionsförsäkring för sig fastställd, skall efter utgången av år 1936 anses därigenom hava fått folkpension sig tillerkänd, därvid avgiftspensionens belopp alltjämt är bestämt enligt äldre regler men i stället för rätt till pensionstillägg enligt 6 § andra stycket i nämnda lag träder rätt till tilläggspension enligt lagen om folkpensionering. Därvid skall dock högsta tilläggspension vara i ortsgrupp 1 300 kronor, » » 2 400 » , » 3 500 » . Påföljd enligt 9 § lagen om folkpensionering må icke beträffande dessa pensioner tillämpas med anledning av förhållande före den 1 januari 1937, i den mån påföljden är strängare än påföljd enligt äldre rätt. Ej heller må pensionstillägg i något fall sänkas endast på grund av att bestämmelserna ändrats. Från reglerna om folkpension gäller vidare i fråga om tilläggspension, som helt eller delvis grundar sig å fastställelse av pensionstillägg före nämnda dag, det undantag, att jämte kommunen landstinget skall bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen och att stad, som icke deltager i landsting, skall utöver vad i 13 § stadgats bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen. 42 §. Pensionstillägg, som någon åtnjuter vid utgången av år 1936, skall av pensionsstyrelsen utan ansökning höjas till huvudsaklig överensstämmelse med de beträffande ortsgrupp 1 föreskrivna reglerna om tilläggspension. Närmare bestämmelser till ledning vid omräkningen utfärdas av Konungen. Har på grund av 9 § lagen om allmän pensionsförsäkring pensionstillägg blivit fastställt med minskat belopp, må denna minskning tillsvidare bestå. Bidraga flera kommuner till kostnaden för pensionstillägg som höjes enligt denna paragraf, skall beträffande skyldighet att bidraga till höjningen så anses som om höjningen beviljats efter ansökning hos pensionsnämnden i den kommun, för vilken bidragsskyldighet sist inträtt. Den höjning utöver vad i första stycket sagts, som erfordras för att därtill berättigade pensionstagare skola erhålla tilläggspension i huvudsaklig överensstämmelse med reglerna om dylik pension i ortsgrupp 2 eller 3, skall av pensionsstyrelsen verkställas på därom gjord ansökning, vilken ingives till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren är mantalsskriven den 1 januari 1937, och prövas av pensionsstyrelsen.

ALL MAN

MOTIVERING.

KAP. 1.

Frågans tidigare behandling. Genom proposition (nr 217) framlade Kungl. Maj:t för 1935 års riksdag förslag till en genomgripande reformering av den allmänna pensionsförsäkringen i vårt land. Sedermera h a r Kungl. Maj:t den 28 juni 1935 i överensstämmelse med riksdagens beslut i frågan utfärdat lag om folkpensionering (Sv. förf.-saml. nr 434) samt förordning om invalidunderstöd (Sv. förf.-saml. nr 435), vilka skola träda i kraft den 1 januari 1937, då lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring skall upphöra att gälla. Beträffande innebörden av den sålunda beslutade reformen torde för det ändamål, varom här är fråga, vara tillräckligt att i korthet framhålla följande. Folkpension skall enligt den nya lagen bestå av grundpension, vilken utgår utan behovsprövning, och tilläggspension, vars storlek är beroende av pensionstagarens egen årsinkomst. Grundpensionen skall i regel utgöra 70 kronor jämte 10 procent av summan erlagda pensionsavgifter och tillläggspensionen 250 kronor med avdrag av sju tiondelar av det belopp, varmed den pensionsberättigades årsinkomst må överstiga 100 kronor. Rätten till tilläggspension bortfaller vid en årsinkomst av 450 kronor. Personer med rätt till pension enligt bestämmelserna om lagens ikraftträdande kunna ej komma i åtnjutande av grundpension med dess fasta belopp av 70 kronor, men erhålla såsom kompensation härför en med 50 kronor förhöjd tillläggspension eller 300 kronor med avdrag på grund av egen inkomst på sätt nyss sagts. Inkomstgränsen för rätt till tilläggspension är för dessa pensionstagare 520 kronor. Till kostnaden för tilläggspensioner skola kommunerna bidraga med en åttondel. Landsting och städer, som icke deltaga i landsting, skola dessutom bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensioner till personer, som före lagens ikraftträdande tillerkänts pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. I ett mycket betydelsefullt avseende skiljer sig den sålunda beslutade reformen från Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, nämligen därutinnan att folkpensionerna skola utgå enligt samma regler i hela riket, under det att Kungl. Maj:ts förslag innebar en differentiering av pensionerna efter levnadskostnaderna på skilda orter. Spörsmålet om införande i folkpensioneringen av en sådan differentiering hade uppmärksammats redan vid tillsättandet av den kommitté, 1928 års pensionsförsäkringskommitté, vars utredningar och förslag legat till grund för den beslutade pensionsförsäkringsreformen. I den skrivelse, nr 206, vari 1928 års riksdag anhöll, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utred-

12 ning rörande revision av lagen om allmän pensionsförsäkring, uttalade sålunda riksdagen, bland annat, att särskild uppmärksamhet därvid borde ägnas frågan rörande storleken av de pensioner, som med hänsyn till olika orters växlande levnadsomkostnader kunde anses såsom erforderliga fölen nödtorftig försörjning. I överensstämmelse härmed voro även direktiven för pensionsförsäkringskommitténs arbete avfattade. Pensionsförsäkringskommittén kom också utan meningsskiljaktighet till det resultatet, att pensionernas storlek borde göras beroende av levnadskostnaderna på olika orter. Härutinnan anförde kommittén följande. Det torde vara praktiskt omöjligt att finansiera pensioner utgående efter en för hela riket lika grund, vilka vore tillräckliga för att åt pensionstagare å dyrorterna trygga en nödtorftig bärgning. Om pensioneringen skall kunna fylla sin uppgift, torde det vara nödvändigt, att avgiftspensionen i fall av behov kompletteras med pensionstillägg som avpassats efter levnadskostnadernas olika höjd inom skilda delar av landet. Den nuvarande pensionsförsäkringen, inom vilken samma grunder tillämpas å dyrorter som å billig ort, är å de förra ineffektiv från försörjningssynpunkt, och införandet av en dyrortsgradering har därför varit ett ofta framställt önskemål. Att därigenom pensionstagare komma att erhålla större pensionstillägg å dyrorter än annorstädes, synes rimligt med hänsyn därtill, att från dessa orter komma förhållandevis stora delar av de skattemedel, med vilka pensionstillläggen bestridas. Såsom avgiftspensioneringen enligt kommitténs förslag är anordnad, äro för övrigt dessa kommuner missgynnade på det sätt, att från dem i genomsnitt per invånare lämnas större bidrag till grundbeloppet än från andra orter. Kommittén föreslog sålunda, att landet för det ändamål, varom här är fråga, skulle indelas i tre ortsgrupper, d. v. s. förutom den lägsta ortsgruppen två dyrortsgrupper. Det skulle överlåtas åt socialstyrelsen att efter de närmare föreskrifter, Konungen meddelade, för en tid av fem år i sänder fastställa ortsindelningen. Vid en av kommittén försöksvis verkställd indelning hade så gott som hela landsbygden i södra och mellersta Sverige samt i Norrlands kustland ävensom de flesta småstäderna hänförts till lägsta ortsgruppen, de medelstora städerna och stora delar av den norrländska landsbygden till andra ortsgruppen samt städerna Stockholm och Göteborg med deras närmaste omnejd jämte vissa kommuner i Norrland till den dyraste ortsgruppen. Enligt en beräkning byggd på förhållandena vid 1926 års utgång, skulle av samtliga pensionstagare 68*8 °/o vara att hänföra till den billigaste ortsgruppen, 19*7 % till den mellersta ortsgruppen och 11*5 °/o till den dyraste ortsgruppen. För den lägsta och sålunda ojämförligt mest omfattande ortsgruppen skulle enligt kommittémajoritetens förslag högsta pensionstillägg vara 200 kronor. För de båda andra ortsgrupperna höjdes pensionstilläggets maximibelopp med 50 kronor för vardera eller till 250 kronor för ortsgrupp II och 300 kronor för ortsgrupp III. Två reservanter inom kommittén påyrkade för sin del, att pensionstilläggens maximibelopp skulle i de tre ortsgrupperna fixeras till resp. 250, 350 och 450 kronor. Nämnda reservanter uttalade även, att det kunde ifrågasättas om icke flera ortsgrupper än tre borde införas.

13 De ovan nämnda beloppen hänföra sig samtliga till personer, som efter nya lagens ikraftträdande skulle bli berättigade till folkpension. För de äldre pensionstagarna, som icke kunde komma i åtnjutande av grundbelopp enligt nya lagen, skulle pensionstilläggens maximibelopp enligt kommittémajoritetens förslag allt efter ortsgrupp vara resp. 250, 300 och 350 kronor och enligt reservanternas förslag resp. 300, 400 och 500 kronor. I de över pensionsförsäkringskommitténs betänkande avgivna remissyttrandena tilldrog sig här förevarande fråga stor uppmärksamhet. I princip tillstyrkande uttalade sig pensionsstyrelsen, de flesta pensionsnämnder och så gott som alla ombud för pensionsstyrelsen, vilka yttrat sig i frågan. I tillstyrkande riktning uttalade sig även socialstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och barnavård, tre fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, överståthållarämbetet och länsstyrelserna i fem län. I samma riktning gingo yttranden, som avgivits av fem landsting, några städer samt ett icke ringa antal landskommuner. Förslaget tillstyrktes vidare av svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige. Avstyrkande uttalade sig däremot länsstyrelsen i Västernorrlands län och landstinget i Skaraborgs län. I denna riktning gingo även ett stort antal yttranden från landskommuner, varvid avstyrkandet ofta lämnades i form av ett uttalade att på dyrare orter kommunerna borde bekosta förbättring av pensionerna, något som kunde tänkas ske genom frivilliga pensionstillskott eller genom obligatorisk höjning av pensionstilläggen bekostad av kommunen. Vissa betänkligheter, huvudsakligen avseende det praktiska genomförandet av en dyrortsgradering på förevarande område, anfördes av socialstyrelsen, som därvid framhöll, bland annat, följande: Det syntes vara av största betydelse, att principerna för gruppindelningen redan från början bleve fastslagna. Verkningarna av graderingen torde nämligen i väsentlig mån bli beroende på hur gränserna mellan resp. grupper lades i förhållande till riksmedeltalet för levnadskostnaderna samt på urvalet av de vid grupperingen medräknade kostnadsposterna. Styrelsen funne det vidare synnerligen angeläget, att en uppdelning av landsbygden vid den föreslagna grupperingen så vitt möjligt undvekes. Man borde sålunda redan från början utgå från den allmänna principen, att den lägsta ortsgruppen skulle omfatta den egentliga landsbygden och därmed i levnadskostnadshänseende jämställda orter. Även för avgränsningen av den högsta ortsgruppen från mellangruppen syntes erforderligt att redan på förhand uppställa några allmänna regler. Vidare syntes det styrelsen vara av betydelse, att även vid här ifrågavarande gruppering utrymme lämnades för en sådan skälighetsprövning beträffande de enskilda orternas placering, som visat sig oumbärlig vid de föregående grupperingar styrelsen haft att utföra. Styrelsen ville i detta sammanhang erinra om det förslag till fastare organisation bland annat med avseende på dyrortsgrupperingarnas utförande, som styrelsen i annat sammanhang framlagt (statens offentliga utredningar 1933:21). Av särskild vikt syntes härvid vara att den slutgiltiga prövningen av orternas placering förlades till ett för ändamålet inrättat organ, en »riksprisnämnd». — Det låge i sakens natur, att en omgruppering av orterna med åtföljande ändringar av utgående pensionstillägg alltid

14 komme att medföra åtskillig irritation, även om man sökte giva sädana regler för pensionsgrupperingen, att ortsomflyttningarna mellan grupperna bleve så fåtaliga som möjligt med hänsyn till inträffade dyrhetsförändringar. Det syntes böra tagas under övervägande, om ej giltighetstiden för en pensionsgruppering borde utsträckas till tio är, varvid även borde föreskrivas, att en sådan omgruppering borde förenas med en omprövning av de för ortsgrupperna fastställda pensionstilläggens storlek inbördes. Detta borde ske vare sig grunderna för gruppgränsernas uppdragande därvid förändrades eller ej. I Kungl. Maj:ts förslag till r i k s d a g e n följdes p e n s i o n s f ö r s ä k r i n g s k o m m i t téns förslag i f r å g a o m l a n d e t s i n d e l n i n g i t r e o r t s g r u p p e r . På denna punkt uttalade föredragande departementschefen, att det otvivelaktigt kunde göras gällande, att en indelning av riket i allenast tre grupper vore alltför summarisk för att verka rättvist, men att han anslutit sig till den enhälliga meningen inom kommittén av den anledningen, att en mera nyanserad dyrortsindelning skulle kunna skapa mycket avsevärda svårigheter för administrationen av folkpensioneringen. Beträffande det av socialstyrelsen uttalade önskemålet om särskilda direktiv för ortsgrupperingens verkställande framhölls i propositionen, att den här ifrågavarande dyrortsgraderingen icke torde skilja sig från dyrortsgradering på skatteväsendets område. Då på detta område vore överlämnat ät Konungen att bestämma grunderna för gruppindelningen, ansågs det icke vara påkallat att för nu förevarande område stadga någon annan ordning, varmed dock icke vore sagt, att det icke skulle kunna vara motiverat att i vissa avseenden tillämpa andra grunder för ortsindelningen inom folkpensioneringen. Sannolikt komme det sålunda att visa sig icke föreligga tillräcklig anledning att medräkna skatterna bland de levnadskostnader, till vilka hänsyn borde tagas vid ortsindelning inom folkpensioneringen. I fråga om tidsintervallerna mellan de periodiskt återkommande ortsgrupperingarna syntes det departementschefen bäst motiverat att tillämpa samma periodindelning som vid den av socialstyrelsen verkställda skattegrupperingen, vilken utfördes för vart femte är. B e t r ä f f a n d e p e n s i o n s b e l o p p e n s storlek i n o m de olika o r t s g r u p p e r n a a n slöt sig f ö r e d r a g a n d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n till det av t v å r e s e r v a n t e r i n o m p e n s i o n s f ö r s ä k r i n g s k o m m i t t é n f r a m l a g d a förslaget, enligt vilket p e n s i o n s tilläggen skulle u t g å m e d 250 k r o n o r i l ä g s t a g r u p p e n , 350 k r o n o r i m e l l a n g r u p p e n och 450 k r o n o r i h ö g s t a g r u p p e n . O m m a n ville gå till en m e r a definitiv lösning av f o l k p e n s i o n e r i n g s f r å g a n , b o r d e p e n s i o n e r n a enligt d e p a r t e m e n t s c h e f e n s m e n i n g ställas i en b ä t t r e r e l a t i o n till de f a k t i s k a levn a d s k o s t n a d e r n a , ä n s o m skulle bli fallet m e d majoritetsförslaget. Det torde knappast kunna göras gällande, anförde departementschefen, att pensioner av den i propositionen föreslagna storleksordningen skulle överskrida behovet pä respektive dyrortsgrupper. Tvärtom syntes även dessa pensionsbelopp vara hållna i underkant, och det kunde vara tveksamt, huruvida pensionärerna kunde förse sig med livets nödtorft, om de icke hade annan inkomst. Detta gällde i synnerhet iför ensamstående pensionärer. Om både man och hustru åtnjöte pension, torde de föreslagna pensionsbeloppen särskilt i lägsta gruppen och i mellangruppen bliva tillfredsställande. Det vore emellertid departementschefens förhoppning att kommunerna, om pensionerna i enstaka fall visade sig otillräckliga, skulle begagna sig av den möjlighet som förefunnes för dem att enligt lagen om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag lämna erforderlig utfyllnad utan fattigvårds karaktär.

15 K u n g l . Maj:ts förslag o m i n f ö r a n d e i f o l k p e n s i o n e r i n g e n av d y r o r t s g r a d e r a d e tilläggspensioner v a n n emellertid, s å s o m r e d a n a n t y t t s , icke riksdagens bifall. H ä r u t i n n a n o c h m e d a v s e e n d e å tilläggspensionens storlek a n förde s å l u n d a s ä r s k i l d a u t s k o t t e t i sitt av r i k s d a g e n g o d k ä n d a u t l å t a n d e , n r 1, i f r å g a n b l a n d a n n a t följande. Det vore uppenbarligen ett missförhållande, att i så stor utsträckning som vore fallet tvä samhälleliga försörjningsanordningar, nämligen folkpensioneringen och fattigvärden, samtidigt skulle behöva anlitas. Det måste vara ett mål för en reform av folkpensioneringen att i möjligaste mån göra denna så effektiv, att dess klientel icke samtidigt behövde söka fattigvårdsunderstöd. Själva syftet med folkpensioneringen, vilket väsentligen vore att bereda medborgarna försörjning vid invaliditet eller ålderdom i annan form än fattigvård, förfelades ju nämligen, om pensionerna för att vara tillräckliga för uppehället, måste utfyllas med fattigvårdsunderstöd. Med utskottets uppfattning om vårt lands ekonomiska möjligheter och da det enligt utskottets mening vore nödvändigt att nedbringa kostnaderna för den ifrågavarande reformen under de för genomförande av Kungl. Maj:ts förslag beräknade, hade utskottet emellertid icke kunnat undgå att överväga, vilka besparingar kunde göras genom ändringar i förslaget. Det hade därvid visat sig att, såsom naturligt vore, de föreslagna höjningarna av pensionstilläggens maximibelopp vore bland de mest kostnadskrävande av de föreslagna förändringarna i folkpensioneringen. Då det för utskottet gällt att så avpassa reformen, att den kunde genomföras inom en kostnadsram som utskottet funne försvarlig, hade utskottet därför funnit sig föranlåtet att förorda, att reformen gjordes mindre långtgående i ifrågavarande avseende än genom propositionen föreslagits. Utskottet hade därvid ställts inför valet att antingen över hela linjen sätta tillläggspensionernas maximibelopp lägre än enligt Kungl. Maj:ts förslag eller att borttaga dyrortsgraderingen och således förorda en högsta tilläggspension för hela riket av 250 kronor. Vid valet mellan dessa utvägar hade utskottet fäst stort avseende därvid, att enligt de beräkningar, som uppgjorts, inemot 70 % av pensionstagarna skulle komma att tillhöra den lägsta ortsgruppen. Det vore enligt utskottets mening bättre att genomföra en reform, som gjorde pensionerna tillfredsställande för den större delen av befolkningen — samtidigt som den förbättrade pensionerna för befolkningen i hela riket — än att genomföra en förhöjning, som visserligen vore graderad efter levnadskostnadernas olika storlek pä skilda orter men i flertalet fall skulle vara otillräcklig. Såvitt vitskottet kunnat finna skulle en tilläggspension om 250 kronor jämte grundpensionen ä orter, där icke särskild dyrhet vore radande, i allmänhet vara tillräcklig för nödtorftig försörjning av pensionstagare utan andra inkomster, medan en lägre pension än den nämnda icke skulle hava denna effekt, varför utskottet funne, att övervägande skäl talade för att tilläggspensionernas maximibelopp bestämdes till 250 kronor för hela riket. Som ett ytterligare skäl att icke införa ett system med tilläggspensioner graderade efter dyrort ville utskottet framhålla, att en dyrortsgruppering på folkpensioneringens område vore förknippad med svårigheter, för vilkas lösning erfordrades mera ingående utredningar och överväganden än dittills ägnats denna fråga. Såsom framginge av en till utskottets förfogande ställd, såsom bilaga till utskottets utlåtande fogad promemoria av t. f. förste aktuarien i socialstyrelsen Gillis Berggren, inställde sig avsevärda svårigheter, då det gällde att för folkpensioneringens ändamål fastställa rättvisa grunder för orternas klassificering med hänsyn till deras olika dyrhet.

16 Direktiven för de sakkunnigas arbete. I s a m b a n d m e d att Kungl. Maj:t den 28 j u n i 1935 b e m y n d i g a d e s t a t s r å d e t o c h chefen för s o c i a l d e p a r t e m e n t e t att tillkalla s ä r s k i l d a s a k k u n n i g a för fortsatt u t r e d n i n g a v d e n o v a n b e h a n d l a d e f r å g a n a n f ö r d e f ö r e d r a g a n d e d e p a r tementschefen till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t över s o c i a l ä r e n d e n b l a n d a n n a t följande: I avseende på den sålunda av riksdagen intagna ståndpunkten vill jag erinra, att riksdagen uttryckligen såsom ett mål för en reform av folkpensioneringen uppställt »att i möjligaste mån göra denna så effektiv, att dess klientel icke samtidigt behöver söka fattigvårdsunderstöd». »Själva syftet med folkpensioneringen», heter det vidare i särskilda utskottets av riksdagen godkända utlåtande, »vilket väsentligen är att bereda medborgarna försörjning vid invaliditet eller ålderdom i annan form än fattigvård, förfelas ju nämligen, om pensionerna för att vara tillräckliga för uppehället måste utfyllas med faltigvårdsunderstöd.» Medan det antagna lagförslaget på ett ur nu berörda synpunkt tillfredsställande sätt ordnat pensionsförhållandena för omkring 70 % av landets befolkning, lär det få anses obestridligt, att det av riksdagen sålunda uppställda målet icke uppnås beträffande pensionärer inom de dyrare orterna, vilka enligt förslaget hänförts till ortsgrupp II eller III. Å dessa är det för ortsgrupp I föreslagna pensionstillägget uppenbarligen alltför lågt för att vid sidan av grundpensionen möjliggöra nödtorftig försörjning utan anlitande av fattigvården. Pensionstilläggens utmätande med hänsyn till levnadskostnaderna på de olika orterna utgör enligt min mening en konsekvens av riksdagens principiella ställningstagande. Vid sådant förhållande finner jag påkallat, att sagda angelägenhet göres till föremål för ytterligare övervägande. Därvid torde till en början böra närmare klargöras sättet för dyrortsgrupperingens praktiska anordnande och i samband därmed jämväl de belopp, med vilka pensionstilläggen böra utgå å de olika orterna, komma under förnyad omprövning. Då emellertid införande av dyrortsgrupperade pensionstillägg otvivelaktigt för vederbörande kommuner är ägnat att medföra en betydande lättnad i fattigvärdskostnaderna, synes det böra övervägas att låta kommunerna själva bära en större anpart av kostnaden för dyrortstilläggen än den allmänna fördelningsregeln innebär. Denna del av problemet bör alltså närmare undersökas och förslag därutinnan utarbetas av de sakkunniga.

17 KAP. 2.

Grunderna för dyrortsgruppering. De ovan omförmälda erinringar, som vid frågans riksdagsbehandling förebragts mot att direkt utnyttja socialstyrelsens för andra ändamål utförda dyrortsgrupperingar för folkpensioneringens behov, torde man ovedersägligen åtminstone till stor del böra tillerkänna vitsord. Dessa förutvarande grupperingar, såväl skatte- som lönegrupperingar, äro avsedda att kunna tillämpas enhetligt beträffande skilda kategorier av inkomsttagare med mycket olika levnadsstandard. De ha därför måst byggas på en hushållsbudget, som så långt som möjligt företräder dessa olika kategorier och därför i fråga om hushållets storlek, sammansättning och inkomstnivå är utmärkande för ett »normalhushåll». Med hänsyn särskilt till den avsedda användningen av lönegrupperingen har det vidare, såsom i det följande skall närmare motiveras, befunnits nödvändigt att för alla orter tillämpa beräkningsgrunder, som främst beakta hushåll, hänvisade till ren penninghushållning. I bägge dessa hänseenden var det sålunda redan från början uppenbart, att de hittillsvarande officiella dyrortsgrupperingarna måste vara mindre väl avpassade efter folkpensioneringens behov. Ny dyrortsgruppering eller tillämpning av förutvarande. Till en början undersöktes dock, huruvida måhända skiljaktigheterna mellan orternas inbördes placering i hittillsvarande löne- och skattegrupperingar å ena sidan och i en speciell »pensionsgruppering» å den andra icke bleve större än att utan avsevärda fel någondera av de förra likväl kunde tagas till utgångspunkt för tillämpning jämväl för sistnämnda ändamål. Ortsindextalen enligt den i det följande beskrivna, av de sakkunniga utarbetade grupperingsmetoden jämfördes därför med den senaste lönegrupperingens. Dessa bägge grupperingar ha utarbetats med utgångspunkt från samma prisstatistiska primärmaterial. Jämförelsen gav emellertid vid handen, att ortsindextalen förskjutits mycket starkt från varandra, varvid även beträffande ett betydande antal orter ordningen mellan dessa tal inbördes blivit omkastad. Orsakerna till detta resultat skola i det följande belysas. Vad nu sagts torde sålunda visa, att folkpensioneringens särskilda behov av dyrortsgruppering äro av så egenartad natur, att skatte- eller lönegrupperingen icke utan uppenbara olägenheter kan läggas till grund för en sådan. Å andra sidan synes det önskvärt, att de olika grupperingarna så långt ske f2—354099

18 kan utföras efter enahanda system och att vad som är gemensamt i de olika grupperingarna så vitt möjligt utnyttjas på enhetligt sätt. Prisstatistik. Såsom dylikt gemensamt material är i första rummet att anse den för dyrortsgrupperingarna införskaffade prisstatistiken. Vid de allmänna, hittills vart femte år återkommande grupperingarna har socialstyrelsen enligt de av Kungl. Maj:t lämnade direktiven inhämtat statistik över detaljhandelspriserna inom varje ort, som var avsedd att ingå i grupperingarna, enligt ett av styrelsen utarbetat frågeformulär och med skyldighet, fastställd i kungl. kungörelse, för vissa kommunala myndigheter (kommunalnämnderna i landskommuner och köpingar, som bilda egna kommuner, municipalnämnderna resp. köpingsnämnderna i municipalsamhällen och köpingar, som icke bilda egna kommuner, samt drätselkamrarna i städerna) att införskaffa och tillhandahålla socialstyrelsen prisuppgifter av begärt slag. I dessa allmänna grupperingar ha medtagits dels samtliga landskommuner, municipalsamhällen, köpingar och städer, dels sådana särskilda orter inom kommunerna, vilka såsom tjänstgöringsorter för statens befattningshavare eller av andra skäl kunde antagas bliva av betydelse för något med grupperingarna sammanhängande syftemål. För var och en av de medtagna orterna har för varje gruppering dylik prisstatistik inhämtats vid tvenne av socialstyrelsen bestämda tidpunkter. De erhållna prisnoteringarna ha av styrelsen underkastats en noggrann granskning, som även föranlett åtskillig skriftväxling med de uppgiftslämnande myndigheterna i och för förklaringars inhämtande; jämväl intresserade bland allmänheten ha beretts tillfälle att framställa erinringar. Erfarenheten har givit vid handen, att ined dessa arbetsmetoder en i det stora hela mycket god kännedom om prisföi hållandena inom detaljhandeln i landets olika delar ernåtts. Det utsända formuläret, som mellan de olika grupperingarna undergått relativt små förändringar, innehåller frågor angående detaljpriserna på viktigare slag av livsmedel, bränsle och lyse och ett par andra förnödenheter (såpa samt skoreparationer). Vidare har uppgift begärts om genomsnittshyran för en lägenhet, bestående av ett rum, ett kök, 1, 2, 3 och 4 rum och kök, d. v. s. lägenheter med det antal eldstäder (rum eller kök), som äro inom landet mest gängse. Beträffande hyresstatistiken har det emellertid visat sig, att det inkomna materialet gav anledning till allvarliga erinringar. För flertalet orter utan större sammanträngd befolkning fanns givetvis icke möjlighet att såsom grundval för medeltalen lägga ett hyresmaterial av nämnvärd storlek. I fråga om dylika orter blev det därför för socialstyrelsen ofrånkomligt att räkna med genomsnittssiffror för större områden. Sålunda har vid den senaste grupperingen kalkylerats med att för samtliga jordbrukskommuner och -orter (inkl. skogskommuner) genomsnittshyran för »tre eldstäder» (närmast = 2 rum och kök) per år uppginge till 250 kronor och för s. k. blandade kommuner till 300 kronor. För sådana smärre industriorter och liknande, för vilka inga särskilda skäl förefunnos att antaga högre hyra, räknades jämväl med 300 kronor. Såsom

19 grundval för fastställande av dessa siffror har socialstyrelsen givetvis utnyttjat allt till buds stående hyres- och uppskattningsmaterial. Med avseende på folkrikare orter åter har styrelsen enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande anskaffat kontrollmaterial därigenom, att på ett betydligt antal dylika orter allmän hyresräkning företagits i samband med dyrortsgrupperingarna. Materialet från dessa räkningar har underkastats en synnerligen genomgripande kontroll på ort och ställe och bearbetning inom socialstyrelsen på sätt, vara här dock icke skall närmare ingås. Därigenom ha så långt möjligt är undanröjts de anledningar till anmärkningar på grund av bristande fullständighet och enhetlighet, som tilläventyrs skulle kunna föreligga. De erhållna medelhyrorna för lägenheter av olika storleksordning lära sålunda få anses giva en i huvudsak tillförlitlig bild av hyreskostnaderna på resp. orter, varvid emellertid måste erinras, att på medeltalen fått inverka samtliga i fria marknaden uthyrda lägenheter, såväl sådana av högre som lägre kvalitet. I detta sammanhang bör också framhållas, att för de hyresbilligaste städer och stadsliknande orter, som deltogo i den senaste hyresräkningen, genomsnittshyran för »tre eldstäder» befanns ligga alldeles i närheten av 300-kronorsnivån, vilken ju enligt det ovanstående antagits vara »normalsiffran» beträffande smärre befolkningsagglomerationer. Den ovan omnämnda motsvarande siffran för jordbruksorter, 250 kronor, vilken från många håll särskilt å landsbygden i sydligare landsdelar förklarats vara alltför hög för att motsvara de faktiska förhållandena, torde tillfredsställande förklaras genom erinringen att tillgängliga bostäder på landsbygden ofta få anses representera en lägre standard än den för stadssamhällena genomsnittliga. På denna grund har socialstyrelsen funnit sig böra beträffande landsbygden räkna med en relativt hög uppskattningssiffra för att därigenom utjämna standardskillnaden. Det är påtagligt, att det primärmaterial, vars tillkomst och bearbetning i det föregående skisserats, icke utan tvingande skäl bör förbigås vid utarbetandet av en pensionsgruppering. Ju mångsidigare användning ett statistiskt material erhåller, desto mera omsorg och kritik kan man också förutsätta bliva nedlagda på dess införskaffande och granskning. Ett för pensionsgrupperingen särskilt införskaffat prismaterial skulle sålunda med all sannolikhet komma att lida av en hel del inadvertenser, motvägande vad som möjligen stode att vinna därigenom, att materialet i vissa detaljer vore särskilt anpassat efter sitt speciella ändamål. På anförda skäl ha de sakkunniga därför funnit det vara av stor betydelse, att pensionsgrupperingen utföres på sådant sätt, att den erforderliga prisstatistiken kan bliva gemensam för denna och de övriga officiella dyrortsgrupperingarna. Då här är fråga om en ortsgruppering, i vilken i första rummet hänsyn måste tagas till enklaste levnadsstandard, kan det i och för sig icke gärna tänkas, att behov skulle föreligga att inhämta prisnoteringar å varor eller andra förnödenheter, vilka ansetts obehövliga för de övriga grupperingarnas tillförlitlighet. Vad beträffar utvidgandet av antalet budgetposter, synas för övrigt de skäl, som av socialstyrelsen häremot anförts

•20 i fråga om de föregående dyrortsgrupperingarna, 1 äga förstärkt giltighet i fråga om en hudget vid lägre inkomstnivå. En minskning åter av antalet noterade budgetposter skulle närmast kunna komma i fråga beträffande livsmedelsbudgeten, men egentliga motiv härför synas icke föreligga, då pensionärskosthållets påräkneliga standard, såsom i det följande skall visas, får anses vara föga avvikande från »normalbudgeten». HushåUshudgct. Vid löne- och skattegrupperingarna uträknas som bekant årskostnaderna för ett hushåll i fråga om vissa kvantiteter av de förnödenheter, å vilka prisuppgifter införskaffats från de undersökta orterna. Med tillhjälp av de omfattande hushållskostnadsundersökningar, som av socialstyrelsen på statsmakternas uppdrag vid olika tillfällen utförts, har styrelsen konstaterat de kvantiteter av olika varor och andra förnödenheter, som inom skilda samhällskategorier genomsnittligt förbrukats. För dyrortsgrupperingarna har lagts till grund en hushållsbudget, som representerar familjehushåll i befolkningsskiktet på gränsen mellan arbetare- och lägre medelklass, huvudsakligen från städer och stadsliknande samhällen och med familjerna i medeltal bestående av man, hustru och två a tre minderåriga barn. Såsom framgått vid den föregående redogörelsen för den med dyrortsgrupperingarna sammanhängande prisstatistiken är det icke hela hushållsbudgeten, som undersökes vid dessa grupperingar; den tillhörande för ändamålet särskilt upprättade hushållsbudgeten omfattar endast de där nämnda varuposterna och bostadskostnaderna ävensom den direkta skatteposten, för vilken statistiskt underlag erhållits genom tillgängliga officiella uppgifter. Det genomsnittshushåll, varom här är fråga (»normalhushållet»), beräknas enligt den amerikanska skalan utgöra cirka 3'3 konsumtionsenheter. 2 Det är sålunda uppenbart, att detta hushålls förbrukningsbehov icke kan tillämpas på ett pensionärshushåll, men det är ej blott de förbrukade kvantiteterna, som ställa sig helt olika, utan jämväl, särskilt med hänsyn till den olika levnadsstandarden, sättet för de olika behovens inbördes tillgodoseende. För en pensionär, vars försörjning måste anses relativt snävt tillmätt även efter den i år beslutade reformen och för den händelse den planerade dyrortsreformen genomföres, måste givetvis tillgängliga medel i förhållandevis vida högre grad än beträffande normalfamiljen tagas i anspråk för tillgodoseende av livets enklaste nödtorft, d. v. s. framförallt för de vid dyrortsgrupperingarna undersökta posterna. De hushåll, vilkas räkenskapsböcker bearbetats för framräknande av »normalbudgeten», ha uppdelats i välståndsgrupper efter inkomstens storlek per konsumtionsenhet. För den lägsta urskilda välståndsgrupp — vilken alltså står pensionärsstandarden närmast — som är representerad vid hushållskostnadsundersökningen, h a de i dyrortsgrupperingsbudgeten ingående 1

Statens offentl. utr. 1933: 21, sid. 40 ff. En vuxen man i medeltungt arbete = l - 0 konsumtionsenhet, en vuxen kvinna 0-90, barn efter åldern bråkdelar av en enhet. 2

21 huvudposterna av utgifter i medeltal för hushåll i städer och stadsliknande orter befunnits utgöra för livsmedel

47"8 %

» bostad

11-4 %

» bränsle och lyse

4\" % 63 5 %

Skatter och samtliga övriga utgifter togo sålunda i anspråk 36o °/o. Hela utgiftssumman uppgick i medeltal till 3 084 kronor pr år. Eftersom hushållen i medeltal bestodo av cirka 33 konsumtionsenheter, uppgick utgiftsstaten per konsumtionsenhet till 935 kronor. En pensionär har enligt årets riksdagsbeslut avsetts erhålla en påräknelig inkomst av cirka 350 kronor. Under förutsättning att en dyrortsgruppering kommer till stånd med tre dyrortsgrupper och ett tillägg för vardera av de högre grupperna med 100 kronor, skulle årsinkomsten i dessa grupper bliva resp. 450 och 550 kronor. Det ovan angivna konsumtionsbehovet, för en vuxen man = 1 0 och för en vuxen kvinna == 090 konsumtionsenhet, torde obestridligt medgiva en viss sänkning vid tillämpning på pensionärsåldrarna med avtagande förmåga till ansträngande arbete och minskat näringsbehov. Av näringsfysiologer företagna undersökningar och beräkningar ha givit vid handen, att konsumtionsbehovet i åldern 66—74 år samt 75 år och däröver endast utgör resp. 090 och 080 för män samt 080 och 070 för kvinnor. Ett pensionärshushåll av två personer kan därför anses motsvara cirka 16 konsumtionsenheter enligt den amerikanska konsumtionsenhetsskalan, vilket i det allra närmaste utgör hälften av normalhushållets ( = 33 konsumtionsenheter) konsumtionsbehov. Ovan anförda siffror synas tillräckliga även för yngre personer, som på grund av invaliditet erhålla folkpension. För en vuxen frisk person i medeltungt arbete beräknas nämligen två tredjedelar av näringsvärdet åtgå till förbrukning under vila och en tredjedel till ersättning ät kroppen för förbrukad arbetsenergi. Med utgångspunkt härifrån har man beräknat livsmedelsförbrukningen för en manlig helinvalid till 075 konsumlionsenheter och för en manlig halvinvalid till 083. För kvinnlig hel- och halvinvalid beräknas motsvarande tal till resp. 068 och 075. Vad beträffar pensionärerna, har det synts de sakkunniga möjligt att utgå ifrån, att en avsevärd del, måhända flertalet, kommer att utgöras av sådana, som äro anslutna till familjehushåll, d. v. s. antingen tvenne makar, bägge pensionärer, eller en pensionerad, boende i eget hushåll tillsammans med en anhörig med någon egen inkomst, eller- två pensionärer, icke i giftermål förenade men samboende, eller en pensionär (eller flera) ansluten till annans (vanligen befryndads) hushåll. I alla dessa fall har det synts vara en skälig utgångspunkt för beräkningarna att antaga, att levnadsstandarden kunde betecknas av en inkomst lika med pensionerna för två pensionärer, å vilka tvenne personer hade att livnära sig. Med de ovan angivna inkomsterna från pensioneringen och med beräknande att två pensionärer motsvara ett konsumtionsbehov av 16 konsumtions-

enheter skulle inkomsten för ett dylikt hushåll per konsumtionsenhet motsvara 438 kronor i ortsgrupp 1, 563 kronor i ortsgrupp 2 och 688 kronor i ortsgrupp 3. Med de i hushållskostnadsundersökningen deltagande familjer, vilkas bokföring använts för beräkning av »normalbudgeten», torde med avseende på orternas dyrhet närmast böra jämföras pensionärshushållet i ortsgrupp 2 och 3. Inkomsten per konsumtionsenhet skulle sålunda för normalhushållet utgöra 935 kronor, för pensionärerna 563 å 688 kronor eller i genomsnitt något över 600 kronor. Såsom redan i det föregående framhållits, visar all föreliggande erfarenhet, att vid olikhet i livsföring en lägre standard framför allt betingas därav, att en relativt större anpart av inkomsterna måste förbehållas sådana utgifter, som tillsammans utgöra det verkliga existensminimum, under det att sådana oftast önskvärda och stundom även i betydande grad svårumbärliga utgifter, som dock icke kunna sägas vara oundgängliga, måste inskränkas eller undvaras. De sakkunniga hava genomfört ett försök att utröna, i vad mån pensionärer med sina påräkneliga inkomster kunna tillfredsställa sina levnadsbehov med utgångspunkt från »normalhushållets» standard och på vilka poster inskränkningar synas kunna förutsättas. Härvid torde man finna, att beträffande den viktigaste utgiftsposten av primära förnödenheter, livsmedel, någon standardsänkning näppeligen kan förutsättas. Med beaktande av att pensionärshushållets förbrukningsbehov beräknats till hälften ha därför dess livsmedelskostnader räknats till halva beloppet mot normalhushållets. Kostnaden för bostad har för »normalhushållet» befunnits närmast motsvara hyran för två rum och kök (tre »eldstäder»). Det har icke synts möjligt att beträffande två samboende pensionärer räkna med en större eller i övrigt bättre bostad än som enligt socialstyrelsens hyresstatistik för de olika orterna motsvaras av genomsnittshyran för en eldstad. För bränsle och lyse torde för en dylik bostad få beräknas en kostnad uppgående till ungefär hälften mot normalfamiljens, vilken i samtliga ortsgrupper kan beräknas till i runt tal 100 kronor. I normalbudgeten upptaga de här ovan icke specificerade huvudposterna (inkl. skatter) såsom ovan nämnts något mer än en tredjedel. Utom skatterna, som ju vanligen totalt bortfalla i pensionärsbudgeten, ingå bland dessa utgifter så gott som hela beklädnadskontot och nästan allt vad av socialstyrelsen vid de fortlöpande indexberäkningarna rörande levnadskostnaderna hänföres till »övriga utgifter», såsom inventarier och husgeråd, renhållning (utom rengöringsmedel), häkso- och sjukvård, böcker och tidningar, skrivmaterial o. d., försäkrings- och föreningsavgifter, barnens undervisning, resor och förströelser samt gåvor o. s. v. För pensionärshushåll torde de allra flesta av dessa poster antingen helt och hållet bortfalla eller avsevärt inskränkas. Beaktas bör, att dessa hushåll i vissa fall torde i särskilt hög grad kunna draga nytta av samhällets förbilligande åtgärder (t. ex. i fråga om sjukvård). Pensionärernas behov synas sålunda genomsnittligt vara förhållandevis väl tillgodosedda, om man antager, att 15 å 20 °/o av deras

totalutgifter kunna disponeras för alla dessa ändamål sammanlagt (d. v. s. motsvara halva den procentuella andelen av normalhushållets). I förhållande till den ovan åberopade normalbudgeten erhålles sålunda den budget för ett pensionärshushåll, som de sakkunniga ansett sig kunna välja till utgångspunkt för sitt förslag till pensionsgruppering, genom att för varje ort dels minska de av socialstyrelsen för skatte- och lönegrupperingarna uträknade årskostnaderna: för livsmedel och övriga varukostnader till hälften, och för bostad till en tredjedel, dels helt utesluta skatteposten. Utgiftsbudgeten per år och pensionärshushåll, bestående av tvenne vuxna personer, skulle härigenom erhålla följande approximativa utseende: Grupp 1

Grupp 2

Budgetposter Livsmedel

Kr. 400

% 67*1

Kr. 440

Bostad

14-3

% 48 9 2tf 1

Grupp 3 (närmast = Stockholm) Kr. % 470

42-7

34-6

Bränsle och lyse

7'1

4-5

2bö

56 19 4

50 Övriga utgifter

18-2

Tillhopa 700

90U

100-0

De sakkunniga, som icke haft tillfälle att i detalj ingå på de olika budgetposterna, hysa dock den uppfattningen, att ovanstående siffersammanställning ger vid handen, att åtminstone i det fall, att tvenne pensionärer kunna bilda gemensamt hushåll, deras påräkneliga inkomster skola befinnas någorlunda tillräckliga för en nödtorftig försörjning. Sedan det mest primära existensminimum blivit fyllt på sätt, för vilket ovan redogjorts, återstår för samtliga övriga utgifter vid pass 20 °/o av inkomsten. Det är emellertid värt att uppmärksamma, att den procentuella andelen sjunker med orternas dyrhet. Särskilt för Stockholm och andra orter med ovanligt höga hyror, synes det sannolikt, att pensionärernas uppehälle trots de förutsatta dyrortstilläggen, kommer att visa sig relativt bekymmersamt. Det har dock icke synts de sakkunniga praktiskt möjligt att under förhandenvarande förhållanden ifrågasätta högre belopp för dessa tillägg än som av Kungl. Maj:t föreslogos i proposition till 1935 års riksdag. Den vid de hittillsvarande dyrortsgrupperingarna använda budgeten motsvarar en visserligen obetydligt men dock något högre levnadsstandard än den som är för den lägsta välståndsgruppen bland de bokförande hushållen utmärkande. Skillnaden är emellertid så oväsentlig, att någon anledning att frångå sammankopplandet med de föregående officiella grupperingarna på här angivet sätt icke synes föreligga. Dock bliva utgiftssummorna en oväsentlighet högre än enligt ovanstående kalkyl. Naturahushållning. Det har emellertid, såsom redan i det föregående antytts, ansetts nödvändigt att även i ett annat betydelsefullt avseende än beträffande de olika utgiftsposternas inbördes tyngd i budge-

24 ten låta beräkningsgrunderna avvika från de förut i dyrortsgrupperingarna följda. Vid såväl skatte- som lönegrupperingarna har man ansett sig hava giltiga skäl att bortse från det förbilligande av levnadskostnaderna, som kan vinnas genom partiinköp, naturahushållning eller dylikt. Skattegrupperingarna ha visserligen betydelse för alla folklager, men den ekonomiska räckvidden av jämkningar i de skattefria avdragen mellan olika ortsgrupper är icke synnerligen stor. Det har därför ansetts försvarligt att vid denna gruppering följa mera summariska linjer och låta det förhållandet bliva avgörande, att man vinner en avsevärd förenkling genom att tilllämpa väsentligen samma regler som i fråga om lönegrupperingen. Vid lönegrupperingarna åter måste av naturliga skäl främst beaktas de levnadsförhållanden, under vilka löntagare i statens, kommunernas och enskild tjänst leva. Sagda löntagares levnadssätt utmärkes särskilt därav, att — bl. a. på grund av att många hushåll tämligen ofta åläggas eller eljest företaga omflyttningar — varuinköpen till övervägande del göras i detaljhandeln och bostäder i största omfattning hyras. Dessa hushåll få alltså anses i mindre mån än de flesta andra befolkningsskikt i stånd att genom egen produktion eller utnyttjande på annat sätt av bygdens resurser förbilliga sina omkostnader; ej heller förekommer förvärv av egen bostad så ofta som eljest är fallet. Det torde sålunda kunna anses motiverat, att i socialstyrelsens dyrortsgrupperingsbudget icke tagits någon hänsyn till andra anskaffningsmöjligheter än köp av varor i detaljhandeln och förhyrning av bostad. När fråga är om pensionärer, måste det dock vad landsbygden och mindre folkrika orter beträffar anses mindre riktigt att gå tillväga på detta sätt. På den rena landsbygden torde endast i mera sällsynta undantagsfall mindre bemedlade åldringar vara hänvisade till att hyra bostad i fria marknaden, ulan torde regeln vara att de antingen bebo egen stuga eller kostnadsfritt eller mot låg ersättning erhålla bostad upplåten från f. d. arbetsgivare eller annan. Med avseende på varuförsörjningen torde inköpen i detaljhandeln vanligen endast representera den mindre delen av förbrukningen. I fråga om varor, som ingå i bygdens produktion, kunna säkerligen i de flesta fall förnödenheterna erhållas antingen genom egen framställning eller från närboende till priser som väsentligt understiga detaljhandelns; bränsle torde mångenstädes fås kostnadsfritt o. s. v. Några försök att på grundval av ett mera omfattande siffermässigt material fastslå det ekonomiska resultatet av denna förbilligande natura- eller partihushållning torde icke föreligga. I varje fall ställa sig givetvis möjligheterna för en dylik förbilligande hushållning väsentligt olika i skilda delar av riket med avseende på de förnödenheter, som kunna tänkas ingå i densamma. För samtliga sådana kommuner, som av socialstyrelsen vid senaste dyrortsgruppering hänförts till »jordbrukskommuner» (inkl. skogskommuner) och »blandade kommuner», har det emellertid ansetts försiktigt räknat att i fråga om de medräknade varuposterna och bostadsposten anslå sagda förbilligande inflytande till 10 °/o. För industrikommuner och stadssamhällen med under 2 000 invånare h a r

25 motsvarande relativa belopp kalkylerats till 5 °/o. I fråga om återstående industriorter och städer har ingen motsvarande reduktion gjorts. I det följande skall dock påpekas, hurusom en viss varsamhet måste iakttagas vid tillämpningen av dessa avgränsningsregler, så att icke orter av fullt likartad karaktär av formella, siffermässiga skäl bliva förda till olika grupper eller tvärtom. Sammanfattas det ovan sagda, har prismaterialet för varje ort först reducerats från skatte- och lönegrupperingarnas summor till 1j3 för hyresposten och V2 för alla varuposterna; skatteposten har helt lämnats ur räkningen. Den genom sammanläggningen av de reducerade posterna erhållna summan har därefter för de mera lantliga orterna minskats med resp. 10 och 5 °/o med hänsyn till naturahushållningen. De därefter återstående beloppen utvisa den beräknade proportionen mellan pensionärshushållens omkostnader. För att även erhålla en approximativ uppfattning av de absoluta utgiftssummorna ha till dessa beräknade kostnader lagts V*- I den totala kostnadssumman ingå sålunda 20 °/o för alla de i budgeten icke specificerade kostnadsposterna. Riksmedeldyrhet och ortsindex. På samma sätt som skett i fråga om skatte- och lönegrupperingarna har därefter uträknats »riksmedeldyrheten» för samtliga orter. I denna beräkning torde böra ingå alla städer, köpingar, municipalsamhällen och landskommuner. Däremot har det icke ansetts lämpligt att på sätt som skett vid de bägge andra grupperingarna, särskilt lönegrupperingarna, låta »särorter» inom kommunerna ingå med egna kostnadssummor. Med bortseende från att särorterna icke medtagits, har beräkningen av riksmedeldyrheten ägt rum på samma sätt som i fråga om de övriga grupperingarna. Medeldyrheten har befunnits uppgå till 868 kro nor, vilken summa betecknats med siffran 1 000. Kostnadssummorna ha fördelat sig mellan högst 1 311 kronor (Stockholm) och lägst 618 kronor (Dänningelanda socken i Kronobergs län). Ortsindextalen ha befunnits vara högst 1 510 och lägst 712. Enligt det här följda beräkningssättet med viss reduktion för förbilligande naturahushållning i de lantliga bygderna har kostnadssumman sålunda visat sig vara något mer än dubbelt så hög på dyraste ort som på billigaste. Kommunernas indelning i tre ortsgrupper. 1928 års pensionsförsäkringskommitté motiverade sitt förslag, att orterna vid pensionsgrupperingen skulle indelas i tre grupper, d. v. s. förutom den lägsta ortsgruppen två dyrortsgrupper, bland annat därmed, att en naturlig fördelning av orterna på de tre grupperna visat sig kunna erhållas samt att en uppdelning på ett större antal grupper skulle avsevärt öka de administrativa svårigheterna vid pensioneringens handhavande. De sakkunniga, som vid utarbetandet av sitt förslag till dyrortsgruppering tillämpat i viss mån andra grunder än dem, som stodo till buds för kommitf3—354099

tén, ha likväl funnit ungefär enahanda skäl tala för att inskränka sig till att föreslå orternas indelning i tre grupper. Det ändrade grupperingsförfarandet visade sig därvid böra leda till en viss förskjutning av gruppgränserna. Med utgångspunkt från riksmedeldyrheten, som satts = 1 000, föreslog kommittén, att till den lägsta gruppen skulle föras alla orter med ortsindextal under denna siffra, till den mellersta gruppen orter med indextal mellan 1 000 och 1 225 och till den högsta orter med indextal över 1 225. Härigenom komme, enligt förhållandena vid 1926 års utgång, av samtliga pensionstagare att föras till de tre ortsgrupperna resp. 688 % , 197 °/o och 115 °/o. De sakkunniga, som enligt vad framgår av den föregående redogörelsen, efter approximerade grunder infört naturahushållningens förbilligande inflytande i sina levnadskostnadskalkyler, måste helt naturligt tillse att alltför strikt siffermässiga gränslinjer mellan ortsgrupperna undvikas. Exakthet i ett fall som detta gåve i verkligheten icke ökad rättvisa i fråga om orternas placering i ortsgrupp, utan vore allenast ett uttryck för siffrornas makt över tanken. Såväl av de skäl av administrativ natur, som av pensionsförsäkringskommittén anförts, som med hänsyn till betänkligheterna av statistisk art mot en mera detaljerad uppdelning av riket på olika grupper ansluta sig de sakkunniga till kommitténs förslag om tre grupper. Däremot ha de ansett sig böra föreslå gruppgränsernas förläggning på ett något annat sätt, nämligen så, att till billigaste ortsgrupp, grupp 1, föras orter med ortsindextal upp till omkring 1 100-gränsen, till grupp 2 orter med indextal mellan 1 100 och 1 300 och till grupp 3 orter med indextal överstigande 1 300. Enligt företagna beräkningar skulle härigenom fördelningen av pensionstagarna procentuellt komma att något avvika från den för år 1926 beräknade, i det att 73'4 °/o skulle komma på grupp 1, 16*6 °/o på grupp 2 och 10'0 °/o på grupp 3. Fördelningen av orter på de tre ortsgrupperna företer också vissa olikheter mot det äldre förslaget. Till grupp 3 ha sålunda visserligen förts städerna Stockholm och Göteborg samt några få av de dyraste städerna och orterna i Norrland, men av Stockholms förorter endast ett fåtal av de innersta och av Göteborgs inga, under det att i det tidigare förslaget i fråga om bägge städerna en rätt tät ring av förorter erhöll denna placering. Till grupp 2 ha förts de återstående av Stockholms och Göteborgs mera stadslikt betonade förorter, flertalet av de större och medelstora och jämväl några av de mindre städerna i södra och mellersta Sverige och samtliga ej förut under grupp 3 berörda städer i norra Sverige samt ett fåtal förorter och i övrigt utpräglade industriorter m. fl. Däremot har av den egentliga landsbygden ingen del förlagts till denna grupp förutom ett par av de mest utpräglade ödemarkssocknarna i Lappland. Till grupp 1 kommer sålunda praktiskt taget att höra hela landsbygden samt ett betydande antal smärre städer och stadsliknande orter i landets sydligare delar. Skälighetsprövning. De omnämnda gruppgränserna ha emellertid härvid icke tillämpats schematiskt utan ha mera fått tjäna som vägledning än som undantagslöst följd norm vid orternas gruppering. Överhuvud anse

27 de sakkunniga det för vinnande av ett gott resultat av ortsgrupperingen vara av stor betydelse, att det åt för ändamålet lämplig myndighet inrymmes befogenhet att verkställa skälighetsprövning beträffande orternas placering. Den samlade erfarenheten från hittills verkställda officiella grupperingar ger nämligen allt önskvärt belägg för att även om det erhållna prisstatistiska primärmaterialet numera kan anses förhållandevis mycket tillfredsställande, det likväl, om det okritiskt brukas som underlag för en ortsgruppering, ger alltför starkt utrymme åt slumpen. Detta är icke ägnat att väcka förvåning. Endast i större befolkningscentra är prisbildningen så fast, att å såväl detaljhandelssom hyrespriser noteringar med säkerhet stå att erhålla, som äro ett verkligt uttryck för rådande medelpriser. För smärre orter och i synnerhet för landsbygden måste man, såsom redan framhållits, i stor utsträckning nöja sig med uppskattningar, särskilt vad bostadskostnaderna men i många fall även vad varupriserna beträffar. Det är ju det senare förhållandet, som bl. a. åstadkommit, att viktiga poster i levnadskostnadsbudgeten helt och hållet måst uteslutas från dem, som undersökas vid dyrortsgrupperingarna. Det måste därför anses helt naturligt, att när kostnadssummor uträknas för resp. orter, en viss spännvidd med avseende på dessas placering mycket väl kan uppstå, även om de rätteligen borde vara lika. Givetvis kan då också ej alltför sällan inträffa, att en siffermässigt fastställd gräns mellan två grupper kan komma att skilja orter, som uppenbarligen borde höra samman. I det av de sakkunniga utarbetade förslaget till pensionsgruppering ingår jämväl av nu anförda skäl en på allmänna skälighetsgrunder fotad granskning av orternas placering i resp. grupper. Denna granskning har givit vid handen, att beträffande åtskilliga orter den i det föregående berörda uppskattningen av möjligheten till förbilligande naturahushållning icke bör göras fullt schematiskt efter de framlagda reglerna. Särskilt med avseende på uppdelningen av stadssamhällen och industrialiserade orter i sådana med över eller under 2 000 invånare bör en viss varsamhet iakttagas. Såsom exempel må anföras följande. I en jordbrukssocken med 1 000 å 1 500 invånare kan tänkas ha uppstått ett industrisamhälle med några hundra invånare, så pass många att totalbefolkningen överskrider 2 000. Om samhället fortfarande administrativt tillhör socknen, kommer denna enligt de gällande reglerna att betecknas som »övrig» (ej jordbruks- eller blandad), d. v. s. den anses i sin helhet höra till. iiidustribygden. Har åter samhället administrativt skilts från socknen (t. ex. bildat en köping) kan det antagas, att socknen fortfarande är övervägande jordbruksbygd, och samhället med endast några hundra invånare placeras då i gruppen av mindre industriorter (under 2 000 invånare). Det naturliga i ett sådant fall synes vara, att industribefolkningen och jordbruksbefolkningen behandlas var för sig. Å andra sidan finnas exempel på, att två eller flera smärre, varandra närliggande industrisamhällen, som äro administrativt oberoende av varandra, tillsammans bilda en befolkningsagglomeration. I ett dylikt fall är det naturligt, att man vid den här berörda uppskattningen

28 räknar dessa orter tillsammantagna. Sådana jämkningar ha ofta verkställts i mån av behov redan på det förberedande stadiet av grupperingens utarbetande. Med avseende på den slutgiltiga placeringen av orterna i de trenne ortsgrupperna har vidare — och däri ligger självfallet den viktigaste delen av granskningen — omsorgsfullt undersökts, huruvida de framräknade ortsindextalen giva orterna en naturlig placering. Det har redan förut anförts motiv för uppfattningen, att det tillförlitligaste prismaterialet erhållits från de större stadssamhällena. Vid granskningen ha de sakkunniga därför i huvudsak undvikit att beträffande dessa orters placering företaga några jämkningar. Med avseende på de mindre folkrika kommunerna åter har beaktats önskvärdheten av att såvitt möjligt sådana i högre och i lägre ortsgrupp icke utan synnerligen starka skäl borde omväxla med varandra. Särskilt ha de sakkunniga funnit angeläget att söka undvika det kommuner i grupp 1 och grupp 3 komma att omedelbart gränsa till varandra. Egentligen endast i några fall i Norrland, där en övervägande jordbrukskommun gränsar omedelbart till en av landsdelens större städer, har ett dylikt grannskap befunnits omöjligt att undvika utan att en uppdelning skulle ha verkställts av en kommun på olika delar, något som i och för sig befunnits olämpligt. Administrativt icke avgränsade befolkningscentra inom en kommun h a som ovan omnämnts icke upptagits som särskilda orter i grupperingen. Municipalsamhällen ävensom köpingar, vilka icke bilda egna kommuner, ha icke heller utom i alldeles särskilda undantagsfall (Gällivare kyrkostad, Malmberget och Kiruna) skilts från övriga delar av den kommun, till vilken de höra. Beträffande municipalsamhällena och köpingarna ha emellertid särskilda ortsindextal uträknats för dessa och för kommunens övriga delar. I dylika fall har därefter undersökning företagits, till vilken ortsgrupp kommunen i sin helhet bör föras. Härvid har i allmänhet icke medeltalet mellan ortsindextalen uträknats, utan har siffran för den övervägande delen av kommunen i regel fått gälla. De sakkunniga anse, att den av dem utarbetade ortsgrupperingen bör kunna med av statsmakterna eventuellt nödiga befunna ändringar för denna gång komma att gälla såsom pensionsgruppering. Förutom den i direkt sammanhang med dyrortsgrupperingens bearbetande stående skälighetsprövning, för vilken i det föregående redogjorts, har det även befunnits nödvändigt med hänsyn till resp. kommuners ekonomiska förhållanden i samband med folkpensioneringen att göra vissa jämkningar av placeringen i ortsgrupp. För dessa sistnämnda jämkningar lämnas redogörelse i annat sammanhang. Pensionsgrupperingens förnyande. Beträffande samtliga dyrortsgrupperingar har erfarenheten nogsamt givit vid handen, att övergången till en reviderad gruppering är en synnerligen känslig åtgärd. På de orter, som därvid överflyttas till en grupp, som anses mindre förmånlig än den, till vilken orten tidigare hört, söker man av ganska naturliga skäl finna motiv,

29 varför en sådan överflyttning icke är befogad, och å orter, för vilka en såsom gynnsam ansedd omflyttning hotar att utebliva, strävar man givetvis av liknande anledning att bevisa dess berättigande. Dessa förhållanden göra sig för visso i än högre grad gällande beträffande en pensionsgruppering. Även om det t. ex. är uppenbart, att en ort successivt sedan föregående gruppering förbilligats i jämförelse med andra likartade orter, kommer vid själva genomförandet av nedflyttning till lägre ortsgrupp ett tillfälle, då pensionärerna komma att erhålla reducerade understödsbelopp utan att just vid detta tillfälle någon häremot svarande nedgång i levnadskostnaderna kan påvisas. Det synes därför vara synnerligen betydelsefullt, att revisioner av denna gruppering icke ske oftare än nöden kräver. De sakkunniga ha också funnit, att såsom en konsekvens av det mera summariska tillvägagående, som de föreslå beträffande grupperingens utförande, borde föreskrivas en längre giltighetstid för denna än som för övriga grupperingar för närvarande är föreskrivet eller hittills tillämpats och förorda därför, att ortsgrupperingen på folkpensioneringens område skall gälla för tio år i sänder. Beträffande det förfaringssätt, som skall tillämpas vid i framtiden erforderliga omgrupperingar, föreslå de sakkunniga följande. Om vid utgången av en 10-årsperiod den allmänna prisnivån ävensom den allmänna levnadsstandarden äro i huvudsak oförändrat desamma som vid periodens början, torde utan större betänkligheter den nya grupperingen kunna förutsättas ske efter samma metod som den nu använda. Vid densamma bör dock iakttagas, att omflyttningar av ort till annan högre eller lägre ortsgrupp icke sker utan att en kraftig förskjutning ägt rum. Att härvid uppställa siffermässiga regler är dock förenat med stora vanskligheter, enär hänsyn bör tagas icke blott till förskjutningen av ortens eget indextal utan jämväl till förändringar, som inträtt beträffande närliggande orter. I god tid före utgången av den tioårsperiod, för vilken senast antagna pensionsgruppering gäller, bör därför enligt de sakkunnigas mening av en riksprisnämnd, 1 därest en sådan i riket inrättats, eller eljest av socialstyrelsen upptagas till omprövning frågan om de allmänna direktiv, som av Kungl. Maj.t böra utfärdas för den nya pensionsgrupperingen. Därest ovan angivna förutsättningar föreligga att använda såväl den förut tillämpade metoden som gällande gruppgränser, böra dessa så långt ske kan bevaras. Skulle åter detta till följd av stora förskjutningar av prisnivån eller levnadsstandarden inom riket visa sig ogörligt eller olämpligt, bör den utredande myndigheten i tillräckligt god tid för Kungl. Maj:t framlägga förslag till sådana förändringar i metoden, att desamma kunna genomföras med bevarande av folkpensioneringens finansiella trygghet. Vid lämnandet av detta utredningsuppdrag bör uppmärksamheten riktas därå, att nödvändighet eventuellt kan föreligga att, innan utredningen igångsattes, inhämta riksdagens beslut. 1

Jfr Statens offentl. utr. 1933: 21, sid. 88 ff.

30 Med hänsyn till betydelsen av att största möjliga enhetlighet bevaras mellan de olika dyrortsgrupperingarna bör tillses, att tiden för en ny pensionsgrupperings ikraftträdande är beräknad så, att för dess utarbetande tillgång till erforderligt hushållsbudgetmaterial och prisstatistik beredes. Av stor betydelse för vinnande av nödig kontinuitet vid pensionsgrupperingarna synes jämväl vara, att skälighetsprövningen av en ny gruppering överlämnas till en särskild institution, varvid lämpligheten av att en riksprisnämnd för ändamålet finnes inrättad av de sakkunniga betonas. I detta sammanhang torde även böra uppmärksammas ett annat fall, då förändring av gällande placering kan ifrågakomma, nämligen vid inkorporeringar och andra förändringar av den administrativa indelningen under loppet av giltighetstiden för en pensionsgruppering. För dylika fall bör enligt de sakkunnigas mening Kungl. Maj:t träffa bestämmelser även i det avseende, varom här är fråga, för återstående del av ortsgrupperingens giltighetstid.

31 KAP. 3.

Den ekonomiska betydelsen för kommunerna av dyrortsgraderade folkpensioner. 1 direktiven för de sakkunnigas arbete har, såsom förut omnämnts, framhållits, att införandet av dyrortsgraderade tilläggspensioner otvivelaktigt för vederbörande kommuner vore ägnat att medföra en betydande lättnad i fattigvårdskostnaderna, varför det syntes böra övervägas att låta kommunerna själva bära en större anpart av kostnaden för dyrortstilläggen än den allmänna fördelningsregeln innebure. I syfte att erhålla material för bedömandet av de spörsmål, som i sådant avseende inställa sig, hava de sakkunniga verkställt särskild statistisk undersökning beträffande de kommuner, vilka enligt redogörelsen i föregående kapitel efter indexmässig prövning, kompletterad med skälighetsprövning axovan angiven art, ifrågasatts till placering i högre ortsgrupp än den lägsta. Hela antalet dylika kommuner uppgår till 161, varav 87 städer, 15 köpingar och 59 landskommuner. För 6 av dessa kommuner verkställde särskilda utskottet vid 1935 års riksdag liknande undersökning, varför nya uppgifter avseende pensionstagarna i dessa kommuner icke nu införskaffats. Till övriga 155 kommuner hava utsänts särskilda med ledning av pensionsstyrelsens register över pensionstagare upprättade blanketter, en för varje i undersökningen ingående pensionstagare, avsedda att av fattigvårdsmyndigheterna kompletteras med uppgifter angående fattigvård eller kommunalt pensionstillskott, som vederbörande åtnjutit. I fråga om kommuner med ett pensionstagareantal understigande 300 medtogos därvid samtliga pensionstagare; då antalet låg mellan 300 och 1 100 uttogs varannan och då antalet låg mellan 1 100 och 2 000 var tredje pensionstagare. För städerna Malmö, Norrköping och Hälsingborg medtogs var fjärde pensionstagare, för Göteborg var femte och för Stockholm slutligen var tionde. Sammanlagda antalet utsända blanketter uppgick till 44 500 och hela antalet pensionstagare i de i undersökningen ingående kommunerna till 112 900. Å de för undersökningen använda blanketterna, vilkas utseende framgår av Bilaga 1, infördes vid deras upprättande uppgift om, bland annat, storleken av det pensionstillägg eller understöd, som vederbörande uppburit under år 1934. Av fattigvårdsmyndigheterna skulle, såsom av bilagan framgår, blanketterna för de pensionstagare, som under samma år samtidigt med pensionen uppburit fattigvård eller kommunalt pensionstillskott, förses med uppgifter angående, förutom understödets art, dess storlek samt i vad mån fattigvårdssamhället fått sina utgifter för vårdtagaren täckta genom att tillgodogöra sig pensionen, genom ersättning från vederbörande landsting eller

staten, från annat fattigvårdssamhälle eller ock från vårdtagaren själv, sjukkassa eller försörjningspliktig anhörig. De utsända blanketterna hava återkommit vederbörligen kompletterade från samtliga de ifrågavarande kommunerna med undantag för Bodens stad och Skellefteå landskommun. 1 Det inkomna materialet har därefter underkastats bearbetning för varje kommun för sig. Därvid uträknades till en början för varje pensionstagare det tilläggspensionsbelopp, som skulle hava utgått under år 1934, därest den nya lagen om folkpensionering redan då varit gällande. För denna omräkning användes tabeller, vilka enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder upprättats av pensionsstyrelsen och ligga till grund för pågående omräkning enligt den nya lagen av samtliga utgående pensionstillägg och understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Vidare uträknades storleken av den tilläggspension, som skulle hava utgått, om även den nu ifrågasatta dyrortsgrupperingen varit genomförd, d. v. s. om tilläggspensionernas maximibelopp varit 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3. På detta sätt erhöll man för varje kommun uppgift om det sammanlagda belopp, som skulle hava utgått i tilläggspensioner under år 1934, därest samtliga innehavare av pensionstillägg eller understöd i stället uppburit i ena fallet tillläggspension enligt lagen om folkpensionering och i andra fallet sådan pension förhöjd med 100 resp. 200 kronor. Det bör emellertid framhållas, att den bild man på detta sätt erhåller beträffande pensionskostnaderna i det ena och det andra fallet icke blir fullt riktig. Rätt till pensionstillägg eller understöd enligt den ännu gällande pensionsförsäkringslagen föreligger sålunda endast för det fall att vederbörandes inkomst understiger för man 425 och för kvinna 400 kronor om året. Enligt lagen om folkpensionering åter skall rätten till tilläggspension, då såsom här fråga är om pension enligt den nya lagens bestämmelser angående lagens ikraftträdande, bortfalla först vid ett inkomstbelopp av 520 kronor, lika för män och för kvinnor. Med tillämpning av den nya lagens regler om ett avdragsfritt inkomstbelopp å 100 kronor och om avdrag från högsta tilläggspension med sju tiondelar av inkomstbelopp utöver 100 kronor blir motsvarande inkomstgräns 671 kronor i ortsgrupp 2 och 814 kronor i ortsgrupp 3. Hade lagen om folkpensionering, kompletterad med en dyrortsanordning av ifrågasatt slag, varit gällande år 1934, vilket antagande såsom förut nämnts tagits till utgångspunkt vid de ovan nämnda beräkningarna, skulle på grund härav antalet personer med rätt till tilläggspension varit måhända avsevärt större än antalet av de i undersökningen ingående pensionstagarna, varför de framräknade kostnadssiffrorna för tilläggspensioner såväl utan som med dyrortsgradering äro för låga. Då den verkställda undersökningen emellertid i främsta rummet haft till syfte att bilda grundval för bedömandet av frågan, med vilken andel de i högre ortsgrupp än den lägsta placerade kommunerna skäligen böra bidraga till pensionsförhöjningen, är denna omständighet icke 1 Från Skellefteå landskommun hava uppgifterna inkommit den 25 november men ej kunnat medtagas vid upprättandet av de följande sammanställningarna. Uppgiftslämnandet har blivit fördröjt genom sjukdom.

av större betydelse. Huvudintresset knyter sig nämligen vid ett sådant övervägande icke till kostnadsbeloppens absoluta utan till deras relativa storlek. Den här påpekade ofullständigheten — vilken för övrigt är ofrånkomlig — torde därför icke kunna anses nämnvärt missvisande i fråga om de slutsatser som av de sakkunniga dragits av undersökningsresultaten. Så skulle kunnat vara fallet, därest man haft anledning räkna med att fattigvård i avsevärt mindre omfattning utgått till de genom inkomstgränsernas höjning nytillkommande pensionstagarna än till dem som omfattats av undersökningen. Det har nämligen i fortsättningen närmast gällt att mot den ökade kostnaden för utgående pensioner väga den minskning i fattigvårdskostnader, som pensionsförhöjningen ansetts kunna medföra. Av tidigare verkställda undersökningar (jfr bl. a. Kungl. Maj:ts prop, nr 217 till 1935 års riksdag sid. 180) synes emellertid framgå, att någon mera markerad skillnad i fattigvårdshänseende mellan det nuvarande pensionstagarbeståndet och det som skulle tillkommit genom tillämpning av högre inkomstgränser icke torde föreligga. Till frågan om den absoluta storleken av den kostnadsökning, som skulle bliva en följd av det föreliggande förslaget, återkomma de sakkunniga i annat sammanhang. Här må blott återgivas följande sammanställning, utvisande dels beloppet av de pensionstillägg och understöd, som under år 1934 utgått till pensionstagare i kommuner, vilka av de sakkunniga föreslås till placering i ortsgrupp 2 eller 3, dels de belopp som under nämnda år skulle hava utgått i tilläggspension till samma pensionstagare, därest lagen om folkpensionering redan då varit gällande, dels ock slutligen motsvarande belopp för det fall att även den nu ifrågasatta dyrortsgrupperingen varit genomförd och tilläggspensionens maximibelopp varit 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3. Till pensionstagare i ortsgrupp 2 och 3 under år 1934 utgående pensionstillägg och understöd samt motsvarande belopp, därest i stället utgått antingen tilläggspension med högst 300 kr. eller ock dylik pension med högst 400 resp. 500 kr. Summa pensions- Summa tilläggspensioner om tillägg och högst 300 kr. understöd

Stockholm Övriga kommuner i ortsgrupp 3 Malmö, Norrköping, Hälsingborg

Kr.

Kr.

Summa tilläggspensioner om högst 400 resp. 500 kr. Kr.

3 744 000

5 875 000

9 988 000

2 234 000

3 583 000

6 098 000

1 001 000

1 572 000

2 658 000

1 782 000

2 945 000 14 882 000 28857 000

4 007 000 20 135 000 42 88(5 000

i

och 9 112 000

Övriga kommuner i ortsgrupp 2 Summa

17 873000

Nästa led i undersökningen var att verkställa en uppskattning av den minskning av det allmännas fattigvårdsutgifter för de ifrågavarande pensionstagarna, som en pensionsförhöjning kunde beräknas hava lett till, med

34 fördelning på vederbörande kommun, landsting eller staten samt annat fattigvårdssamhälle än det, som skulle ha att bidraga till pensionsförhöjningen. Sådan uppskattning har verkställts såväl avseende det fall att i stället för pensionstillägg eller understöd utgått tilläggspension enligt lagen om folkpensionering som under antagande att dylik pension utgått med ett med 100 resp. 200 kronor förhöjt belopp. Vid denna uppskattning har man av naturliga skäl varit hänvisad till att utgå från antagandet, att pensionsförhöjningen skulle hava lett till motsvarande minskning av fattigvårdsunderstödet. Samma antagande har även legat till grund för vissa liknande beräkningar, vilka framlagts i Kungl. Maj:ts proposition nr 217 till 1935 års riksdag (sid. 179 ff.) och i särskilda utskottets vid samma riksdag utlåtande nr 1 (sid. 32 ff.). Vid nu förevarande undersökning har dock undantag från den nämnda regeln gjorts för vissa fall, då vederbörande åtnjutit fattigvård i form av sjukvård under så kort tid, att pensionen icke omhändertagits för täckande av kostnaderna för den lämnade vården. Uppenbarligen äro de på angivet sätt framräknade siffrorna beträffande minskning av fattigvårdskostnaderna att beteckna såsom en konstruktion, vilken måhända på många håll icke skulle haft sin motsvarighet i verkligheten. I vad mån en höjning av pensionen skulle hava medfört minskning av det utgående fattigvårdsunderstödet är nämligen i sista hand beroende av de lokala fattigvårdsmyndigheternas omdöme. Såsom utgångspunkt för ett bedömande av spörsmålet med vilken andel de kommuner, varom här är fråga, skäligen böra bidraga till kostnaden för dyrortstilläggen synes i varje fall det gjorda antagandet kunna betecknas såsom rimligt och riktigt. Det är nämligen uppenbart, att det för fattigvårdsmyndigheterna skulle förelegat möjlighet att i varje enskilt fall minska fattigvårdsunderstödet med det belopp, varmed pensionen förhöjts. Resultaten av de på sätt ovan sagts verkställda uppskattningarna redovisas i följande sammanställningar. Beräknad minskning i fattigvårdskostnader, därest i stället för pensionstillägg eller understöd utgått tilläggspension enligt lagen om folkpensionering. Beräknad minskning i fattigvårdskostnad för

Stockholm Göteborg övriga kommuner i ortsgrupp 3 Malmö, Norrköping, Hälsingborg Gävle

Annat fattigvårdssamhälle

Summa

Kommunen

Landsting eller staten

11*3 400 735 700

4 900

38 500

1 226 800

2 800

759 500

227 400

34 000

22 600

284 000

och

övriga kommuner i ortsgrupp 2 Summa

535 600

4 400

561 700

1 966 500

260 900

136 700

2 364 100

4 648 600

307 000

240 500

5196 100

35 Beräknad minskning i fattigvårdskostnader, därest i stället för pensionstillägg eller understöd utgått tilläggspension enligt lagen om folkpensionering förhöjd med 100 kronor i ortsgrupp 2 och 200 kronor i ort*gnipp 3. Beräknad minskning i fattigvårdskostnad föiSumma

Kommunen

Landsting eller staten

Annat fattigvårdssamhälle

Stockholm

329360(J

15 300

106 600

3 415 500

Göteborg

1 862 500

8 400

54 100

1 925 000

592 200

89 300

742 600

Övriga kommuner i ortsgrupp 3 Malmö, Norrköping, Hälsingborg Gävle

och

övriga kommuner i ortsgrupp 2 Summa

9 300

39 900

1 020 700

3 387 800

490 300

248 800

4 126 900

10 107 600

11230 700

Till spörsmålet om utnyttjandet för det ändamål, varom här är fråga, av den verkställda undersökningen, återkomma de sakkunniga i nästa kapitel, i vilket repartitionsfrågan upptages till närmare granskning. Det införskaffade materialet har slutligen även utnyttjats på så sätt, att de sakkunniga med ledning av detsamma sökt bilda sig en uppfattning, i vad mån en höjning av de utgående pensionstilläggen och understöden till ett maximalt belopp av dels enligt lagen om folkpensionering 300 kronor, dels ock de här ifrågasatta högre beloppen av 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3 skulle varit tillräcklig för att avlyfta behovet av supplerande hjälp från fattigvården för de hemunderstödda pensionstagarna i de undersökta kommunerna. Hjälpbehovet har härvid ansetts bortfalla, därest pensionsförhöjningen helt eller i det närmaste motsvarat det från fattigvården lämnade understödet. Undersökningen har på denna punkt visat, att effektiviteten av den nya lagen om folkpensionering i här nämnt avseende är så gott som ingen beträffande de kommuner, som av de sakkunniga föreslås till placering i ortsgrupp 3. Endast för 9'4 °/o av de hemunderstödda pensionstagarna i dessa kommuner skulle nämligen tilläggspensioner enligt den nya lagen hava varit tillräckliga för att avlyfta fattigvårdsbehovet. För de olika kommunerna inom denna grupp varierar nämnda procenttal från 0 (Djursholms stad och Stocksunds köping) till 22'8 (Umeå stad). Även i fråga om de till placering i ortsgrupp 2 1 föreslagna kommunerna är effektiviteten av den nya lagen så ringa, att den beslutade reformen för pensionstagarna i dessa kommuner måste betecknas såsom i hög grad otillfredsställande. I genomsnitt för dessa kommuner uppgår det nyss omnämnda procenttalet till 22*4 med en variation de olika kommunerna emel1 Här hava Gällivare och Jukkasjärvi socknar, för vilka uppdelning föreslås på grupperna 2 och 3, medräknats under ortsgrupp 2.

lan från lägst O (Vaxholms stad och Längbro socken) till högst 74'7 (Hudiksvalls stad). Beträffande vissa av de i undersökningen ingående kommunerna har densamma emellertid ådagalagt, att pensioner enligt den nya lagen skulle varit tillräckliga för att i avsevärd utsträckning befria pensionstagarna från tvånget att för sin försörjning anlita jämväl fattigvården. För flertalet av dessa kommuner hava de sakkunniga, med hänsyn till vad av undersökningen framgått, avstått från att föreslå placering i högre ortsgrupp än den lägsta. De sakkunniga återkomma längre fram till denna fråga. En helt annan bild ger motsvarande beräkning med utgångspunkt från de högre pensionsbeloppen om 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3. Inom sistnämnda ortsgrupp skulle sålunda en pension av angiven storlek hava varit tillräcklig för att för 49'8 °/o av de hemunderstödda pensionstagarna onödiggöra anlitandet av fattigvården. Såsom var att vänta, framvisar bland dessa kommuner Stockholm den lägsta effektivitetssiffran, 30*8 % . Uteslutes Stockholmsmaterialet, stiger medelsiffran för de återstående kommunerna till icke mindre än 67*9 °/o. Det högsta förekommande procenttalet är 84*7, vilket hänför sig till Sundsvall. För de i ortsgrupp 2 upptagna kommunerna är den genomsnittligt beräknade siffran för effektiviteten av tilläggspensioner å 400 kronor 54*8 °/o. Talen för de olika kommunerna variera här betydligt mera än i ortsgrupp 3, nämligen från lägst 19'4 % (Spånga socken) till högst 9T7 °/o (Krylbo köping). Endast 5 kommuner uppvisa emellertid lägre tal än 30 °/o. 1 ortsgrupperna 2 och 3 upptagna kommuner, fördelade efter den beräknade effektiviteten dels av redan beslutad, dels ock av nu ifrågasatt höjning av folkpensionerna. Ortsgrupp Procent hemunderstödda pensionstagare, för vilka fattigvårdsbehovet beräknats bortfalla

2 Ortsgrupp

3 Högsta tilläggspension utgår med kr. 300

500 Antal kommuner, för vilka vidstående procenttal beräknats 0 — 99

10-0—19-9 20-0—29-9

30-0—39-9

40-0—49-9

.11

50-0—59-9

60-0—69-9 70-0—79-9

80-0-89-9

90-0—100

4 Summa

Medel procent

22-4

54-8

15 9-4

15 49-8

37 Hur de till placering i högre ortsgrupp än den lägsta föreslagna kommunerna fördela sig med hänsyn till storleken av den här ovan diskuterade procentsiffran framgår av vidstående sammanställning. Till vad sålunda anförts torde böra fogas den anmärkningen, att det givetvis är uteslutet att genom en pensionsförhöjning, även om denna vore väsentligt större än som här ifrågasatts, kunna helt avskaffa fattigvårdsbehovet för samtliga hemunderstödda pensionstagare, då ju detta behov i icke ringa utsträckning betingas av omständigheter (sjukdom, talrik familj e t c ) , beträffande vilka det måste anses ligga utanför folkpensioneringens uppgifter och möjligheter att träda hjälpande emellan.

38 KAP. 4.

Fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för dyrortstilläggen. Enligt den statistiska undersökning, för vilken redogörelse lämnats i föregående kapitel, uppgick summan av år 1934 enligt lagen om allmän pensionsförsäkring utgående pensionstillägg och understöd till pensionstagarna i de kommuner, som av de sakkunniga föreslås till placering i högre ortsgrupp än den lägsta, till sammanlagt 17 9 miljoner kronor. Därest lagen om folkpensionering då varit gällande, skulle motsvarande belopp, om man bortser från den utökning av de pensionsberättigades antal som nämnda lag innebär, hava uppgått till 289 miljoner kronor. Hade tilläggspensionerna varit beräknade efter ett maximalt belopp av 300 kronor i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3, skulle deras sammanlagda belopp hava utgjort 429 miljoner kronor. Den nya lagen skulle alltså för det allmänna hava medfört en ökad utgift av 11 miljoner kronor för pensioneringen av de ifrågavarande pensionstagarna, och införandet av de ifrågasatta dyrortstilläggen skulle hava ökat kostnaden med ytterligare 14 miljoner kronor. I avsevärd mån uppvägas emellertid dessa kostnadsökningar av minskade fattigvårdsutgifter. Under tidigare angivna förutsättningar svarar mot beloppet 11 miljoner kronor en minskad utgift av 5 2 miljoner kronor och mot summan 14 miljoner kronor en ytterligare minskning av fattigvårdskostnaderna med 6 miljoner kronor. Den övervägande delen av de sålunda beräknade utgiftsminskningarna faller på vederbörande kommuner, nämligen resp. 4"6 och 5'5 miljoner kronor. De anförda siffrorna giva belägg för hållbarheten av den i direktiven för de sakkunnigas arbete uttalade uppfattningen, att en förhöjning av tilläggspensionerna i de dyrare kommunerna skulle medföra en så betydande minskning av fattigvårdskostnaderna, att dessa kommuner, utan att förorsakas ökade utgifter för fattigvården och folkpensioneringen tillsammantagna, borde kunna bidraga till dyrortstilläggen med väsentligt större andel än den i lagen om folkpensionering föreskrivna allmänna fördelningsregeln innebär. Enligt de sakkunnigas mening måste det också anses skäligt att så sker, då ju folkpensioneringens reformering —- såväl den redan beslutade som den nu ifrågasatta — huvudsakligen åsyftar att tillförsäkra pensionstagarna ett pensionsbelopp, som i allmänhet möjliggör för dem att undslippa ett anlitande av fattigvården, och icke att lätta kommunernas börda för försörjningen av de gamla och invaliderna.

39 Vid bedömandet av nu berörda spörsmål inställer sig emellertid till en början frågan, huruvida hänsyn skall tagas endast till den minskning av fattigvårdskostnaderna, som beräknats bliva en följd av de föreslagna dyrortstilläggens införande, eller om jämväl den omständigheten skall tagas i beräkning, att redan den nya lagen för de ifrågavarande kommunerna kommer att medföra en väsentlig utgiftsminskning. De sakkunniga hålla för sin del före, att hela den minskning av fattigvårdskostnaderna bör tagas i betraktande, som beräknats bliva en följd av att de nu enligt lagen om allmän pensionsförsäkring utgående pensionstilläggen och understöden ersättas med tilläggspensioner om högst 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3. Av undersökningar, som i olika sammanhang utförts beträffande förhållandet mellan pensionsförsäkringen och fattigvården, har det framgått — vilket för övrigt synes vara fullt naturligt — att fattigvård utgår till pensionstagarna i de billigare kommunerna i väsentligt mindre utsträckning än i de kommuner, som vid genomförandet av en ortsgruppering på folkpensioneringens område skulle komma att placeras i högre orlsgrupp än den lägsta. Av tillgängligt material att döma — bland annat en av särskilda utskottet vid 1935 års riksdag verkställd stickprovsundersökning — torde för kommunerna i den lägsta ortsgruppen genomförandet av den nya lagen icke komma att medföra större minskning av fattigvårdskostnaderna än att den ungefär uppväges av den åttondel av pensionsförhöjningen, som kommunerna skola bekosta. Vid sådant förhållande måste det enligt de sakkunnigas mening anses rimligt, att man vid bedömandet av de dyrare kommunernas skyldighet att bidraga till de föreslagna dyrortstilläggen tager skälig hänsyn till den ofta betydande ekonomiska lättnad, som den nya lagen kommer att medföra för dessa kommuner. Det kan uppenbarligen icke hava varit lagstiftarens avsikt att bereda de dyrare kommunerna och framför allt de största städerna en lättnad, som icke kommer de övriga och ofta mindre bärkraftiga kommunerna till del. Å andra sidan torde man dock ej kunna helt bortse från att de ifrågavarande kommunerna genom statsmakternas redan fattade beslut faktiskt tillförsäkrats en dylik lättnad. Efter övervägande av de olika omständigheter, som i förevarande sammanhang ansetts böra tillmätas betydelse, hava de sakkunniga funnit sig böra förorda sådana regler beträffande fördelningen av kostnaderna för tilläggspensioner, att de i ortsgrupp 2 och 3 placerade kommunerna själva få bestrida ungefär hälften av kostnaden för de föreslagna dyrortstilläggen. Av administrativa skäl torde det emellertid vara mindre lämpligt att giva de för vinnandet även sådan kostnadsfördelning erforderliga lagbestämmelserna en avfattning, som ger direkt uttryck för den nyss angivna principen. Om det föreskrives, att kommunerna skola bidraga med en åttondel av kostnaden för tilläggspension, beräknad enligt de för lägsta ortsgrupp gällande reglerna, och med hälften av det belopp, som tillkommer såsom dyrortstillägg, skulle nämligen detta för varje särskilt pensionsfall nödvändiggöra en dubbel pensionsuträkning för att det totala belopp, med vilket vederbörande kommun skulle

vara skyldig att bidraga, skall kunna fastställas. Detta skulle givetvis, utan att vara förenat med några fördelar, väsentligt öka det centrala förvaltningsarbetet för folkpensioneringen. I huvudsak samma syfte kan emellertid uppnäs genom att för de högre ortsgrupperna fastställa viss, för tilläggspensionen i dess helhet gällande bidragskvot, som ligger högre än den för ortsgrupp 1 föreskrivna. Sålunda blir resultatet detsamma, om kommunerna i ortsgrupp 3 få bidraga till en tilläggspension om 500 kronor antingen med en åttondel av 300 kronor och hälften av överskjutande 200 kronor eller ock med 27*5 % av hela pensionsbeloppet. För kommunerna i ortsgrupp 2 blir förhållandet enahanda, om bidraget utgår med 21'9 °/o av hela tillläggspensionen. I det enskilda fallet är givetvis storleken av ifrågavarande procenttal beroende av tilläggspensionsbeloppet och varierar med detta från de nyss anförda talen till 50. Man synes emellertid vara berättigad att för det ändamål, varom här är fråga, räkna med genomsnittssiffror för pensionstagarbeståndet i dess helhet inom de ifrågavarande kommunerna. En dylik beräkning, grundad på det för den ovan nämnda statistiska undersökningen införskaffade materialet, lämnar för ortsgrupp 3 siffran 2 7 *9 och för ortsgrupp 2 siffran 22*4 °/o. De sakkunniga hava nu för var och en av de till placering i ortsgrupp 2 eller 3 ifrågasatta kommunerna undersökt, i vad mån ett ersättande av de under år 1934 utgående pensionstilläggen och understöden med tilläggspensioner om högst 400 resp. 500 kronor, till vilka kommunen haft att lämna bidrag med nyss nämnda andelar, bort med hänsyn tagen jämväl till den beräknade minskningen av fattigvårdskostnaderna leda till ökade eller minskade utgifter för kommunen. De sålunda verkställda beräkningarna utvisade för Stockholm och Göteborg betydande utgiftsminskningar men för övriga kommuner i ortsgrupp 3 i regel ökade utgifter, i vissa fall av rätt väsentlig storlek. Beträffande ortsgrupp 2 framgick av beräkningarna, att skyldigheten att bidraga till tilläggspensionerna med 22*4 °/o i många fall skulle för vederbörande kommuner hava medfört betydande utgiftsökning. De sakkunniga hava ovan såsom sin mening uttalat, att syftet med pensionsreformen icke är att från kommunerna avlyfta kostnader för här ifrågavarande ändamål. Men det torde även i görligaste mån böra tillses, att kommunerna ej åsamkas ökade utgifter för detsamma. Med dessa synpunkter för ögonen och med stöd av de nyss i korthet antydda undersökningsresultaten föreslå de sakkunniga följande regler beträffande den kommunala bidragsskyldigheten. Kommuner tillhörande ortsgrupp 1 bibehållas vid skyldigheten att bidraga till tilläggspensionerna med en åttondel. För kommuner i ortsgrupp 2 fastställes bidragskvoten en femtedel och för kommuner i ortsgrupp 3, med undantag för städerna Stockholm och Göteborg, en fjärdedel. De nämnda städerna slutligen åläggas att bidraga med tre tiondelar. För det fall att en kommun är uppdelad på ortsgrupper, skall kommunens bidrag till tillläggspensioner, som må utgå enligt reglerna för ortsgrupp 1, 2 eller 3, vara resp. en åttondel, en femtedel eller en fjärdedel. Beträffande landstingens

41 bidragsskyldighet hava de sakkunniga funnit sig icke böra föreslå någon ändring av de i lagen om folkpensionering fastställda reglerna. Landstingen skola sålunda enligt förslaget bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensioner åt personer, som före nya lagens ikraftträdande tillerkänts pensionstillägg eller understöd. Städer som icke deltaga i landsting skola för dylika pensionstagare bidraga med en sextondel utöver vad förut angivits. Av tabellen å sid. 33 framgår, att kostnaden år 1934 för utgivandet, utöver tilläggspensioner enligt lagen om folkpensionering, av dyrortstillägg om 100 kronor i ortsgrupp 2 och 200 kronor i ortsgrupp 3 till de pensionstagare, som nämnda år uppburo pensionstillägg eller understöd, beräknats till 14 029 000 kronor. Hur denna kostnadsökning, med tillämpning av de nu föreslagna reglerna angående den kommunala bidragsskyldigheten, fördelas mellan staten, landstingen och kommunerna framgår av följande sammanställning. Fördelning- mellan staten, landstingen och kommunerna av kostnaden år 1934 för dyrortstillägg enligt det föreliggande förslaget åt personer med pensionstillägg eller understöd. Landstingen

Staten

Kommunerna

Summa

Tusental kr.

%

Tusental kr. 6 628-9 1 085-5

K o m m u n g r u p p Tusental kr.

%

2 572-0

38-8

Tusental kr.

%

4 056-9

61-2

67-8

6-2

467-9

43-1

Övriga kommuner i ortsgrupp 3 . . Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle

549-8

50-7

561-5

52-9

499-9

47-1

1 061-4

Övriga kommuner i ortsgrupp 2 . .

2 760-6

52-6

328-3

6-2

2 164-3

41-2

5 253-2

Inalles

6 443 9

45-9

2-8

7 189-0

51-3

14029-0

Med de av de sakkunniga föreslagna fördelningsreglerna skulle sålunda Stockholm och Göteborg haft att bekosta de ifrågasatta dyrortstilläggen till 61'2 °/o, övriga städer som ej deltaga i landsting till 47"1 °/o, övriga kommuner i ortsgrupp 3 till 43"1 °/o och övriga kommuner i ortsgrupp 2 till 41*2 °/o. Inalles skulle kommunerna själva fått bestrida något mer än hälften av dyrortstilläggen. Det bör emellertid framhållas, att de anförda procenttalen givetvis skulle ställa sig något lägre, därest hänsyn kunnat tagas även till den omständigheten, att kretsen av de pensionsberättigade skulle hava varit vidare, för det fall att de föreslagna pensionsbestämmelserna varit gällande redan år 1934. Till slut torde i detta sammanhang även böra meddelas vissa sammanfattande uppgifter angående resultaten av de för de enskilda kommunerna utförda beräkningarna rörande förslagets ekonomiska verkningar, varvid emellertid alltjämt måste hållas i minnet de förutsättningar, och anta-

42 ganden, som enligt det föregående lagts till grund för beräkningarna. De i det följande meddelade uppgifterna få på grund av den osäkerhet, som helt naturligt alltid måste vidlåda beräkningar av här förevarande art, bedömas allenast som ett försök att uppnå ett approximativt uttryck för förslagets innebörd. För samtliga städer, som icke deltaga i landsting, hava beräkningarna utvisat en minskad kostnad för folkpensioneringen och fattigvården tillsammantagna. Minskningen skulle för Stockholm, Göteborg och Hälsingborg hava motsvarat en utdebitering av ungefär 6 öre per skattekrona. Motsvarande tal är för Gävle 8, för Malmö 13 och för Norrköping 18 öre. För de förutom Stockholm och Göteborg i ortsgrupp 3 placerade kommunerna ha beräkningarna i 9 fall utvisat en utgiftsminskning om sammanlagt 61 000 kronor och i 4 fall en med inalles 8 000 kronor ökad kostnad. Nettominskningen för dessa kommuner utgör alltså 53 000 kronor. Beträffande de kommuner, som jämte städerna Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle placerats i ortsgrupp 2, har framräknats en motsvarande nettominskning av inalles 500 000 kronor, sammansatt av en minskad kostnad å 653 000 kronor, avseende 61 kommuner, och en ökad kostnad av 153 000 kronor för tillsammans likaledes 61 kommuner. Gällivare och Jukkasjärvi Till placering i ortsgrupp 2 eller 3 föreslagna kommuner, fördelade efter skattetryck samt storleken ar beräknad minskning resp. ökning av kostnaden för folkpensionering och fattigvård. Beräknad kostnadsminskning, resp. -ökning i ören per skattekrona

Antal kommuner med en kommunal utdebitering år 1935 per skattekrona av kr. Summa 0-5-00

5-01— 10-00

lo-oi— 15-00

15-01— 20-00

1 Över 20-00

Kostnadsminskning 0—2-0

2-1—5-0 5-1—10-0

20-1—30-0

30-1—

1 3

1 2

8 9

jO-i—20-0

Summa

13 17 1

6 1

76 Kostnadsökning 0—2-0 2-1 — 5-0 5-1—10-0 10-1—20-0

14 22

1 1

14 11

20-1—30-0

30-1

51 99

65 Summa

3 Antal kommuner inalles

1 2

43 socknar, vilka enligt de sakkunnigas förslag skola uppdelas på ortsgrupperna 2 och 3, hava här i sin helhet medräknats under ortsgrupp 2. De nu anförda siffrorna giva emellertid föga vägledning för bedömandet av förslagets ekonomiska innebörd för de särskilda kommunerna. I syfte att lämna någon belysning även av detta spörsmål hava de ifrågavarande kommunerna i vidstående sammanställning fördelats med hänsyn tagen till å ena sidan storleken av den kommunala utdebiteringen och å andra sidan storleken av den beräknade minskningen resp. ökningen av kostnaderna, uttryckt i ören per skattekrona.

41 KAP. 5. Förslag rörande kommunernas placering i ortsgrnpper. I Kap. 2 »Grunderna för dyrortsgruppering» ha de sakkunniga erinrat, hurusom med utgångspunkt från de olika kommunernas efter vissa principer framräknade dyrhetsindex och en allmän skälighetsprövning samtliga de kommuner utvalts, vilka enligt de sakkunnigas mening över huvud kunde komma under övervägande till placering i högre ortsgrupp än den lägsta. Samtliga dessa kommuner med undantag för Bodens stad, från vilken infordrat material ej inkommit, ha därefter underkastats de undersökningar och beräkningar, för vilka redogörelse lämnats i det föregående. Frågan om orternas placering i de olika grupperna har därefter upptagits till förnyad prövning, varvid skälig hänsyn tagits jämväl till den beräknade effektiviteten av den nya lagen om folkpensionering samt till vad som framkommit rörande det föreliggande förslagets betydelse ur ekonomisk synpunkt för vederbörande kommuner. Därvid ha, såsom i det följande skall närmare belysas, de sakkunniga funnit anledning vidtaga vissa jämkningar i den preliminära grupperingsplanen. De sakkunnigas slutliga förslag rörande ortsgrupperingen innebär, att i ortsgrupp 3 skulle komma att placeras, förutom Stockholm och Göteborg, 9 städer, 2 köpingar och 3 landskommuner. Såväl köpingarna som landskommunerna tillhöra Stockholms förorter. 2 landskommuner, nämligen Gällivare och Jukkasjärvi socknar, föreslås uppdelade på ortsgrupperna 2 och 3. Till grupp 2 hava slutligen hänförts städerna Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt vidare 68 städer, 13 köpingar och 40 landskommuner. Hela antalet kommuner, som enligt förslaget skulle placeras i högre ortsgrupp än den lägsta, uppgår alltså till 143. Här nedan följer en redogörelse länsvis för de kommuner, som enligt de sakkunnigas mening böra placeras i ortsgrupperna 2 och 3 med klarläggande samtidigt, där så funnits erforderligt, av dessa kommuners gränsförhållanden till andra kommuner inom samma eller annan ortsgrupp. I detta sammanhang anföras även de skäl, som föranlett de sakkunniga att beträffande 18 av de vid den första granskningen medtagna kommunerna avstå från att föreslå placering i ortsgrupp 2. I redogörelsen markeras kommuner i ortsgrupp 2 eller 3 genom kursivering, varjämte gruppsiffran angives inom parentes. Såsom Bilaga 2 till detta betänkande fogas därjämte en grafisk framställning av den föreslagna ortsgrupperingen.

45 Stockholms stad och län. Stockholms stad (3) omgives av följande orter: På norra sidan från väster gränsar av mälarkommunerna Lovö socken (1) vid Drottningholm, Kärsö och innanför Kungshatt tvärsöver vattnet till Stockholm. På norra mälarsidan följa Hässelby villastads köping (2) och Spånga socken (2). Innanför dessa ligga Solna socken (3) och Sundbybergs stad (3) samt utanför dem fram till Edsviken Sollentuna socken (2) och ytterst, med gräns till Hässelby, Spånga och Sollentuna, Järfälla socken (2). Norr om dessa kommuner ligga Eds och Fresta socknar (1). Mellan Edsviken och Stora Värtan gränsar till Stockholm Stocksunds köping (3), varefter följa Danderyds socken (3) och Djursholms stad (3). Ända från Edsviken till norra Värtan (Hägernäs m. m.) bildar sedermera Täby socken (2) gräns, och mot Täby i sin tur gränsa Fresta, Vallentuna, Ångarns och Österåkers socknar (1). Öster om Stora Värtan ligger Östra Ryds socken (1) fram till Askrikefjärden i söder. Söderut, tvärsöver Lilla Värtan och Stora Värtan samt Askrikefjärden, bildande Stockholms gräns i nordost, ligger Lidingö stad (3), som alltså i nordost och öster över fjärdarna har områden i grupp 1 (Östra Ryd) och på något avstånd i öster Vaxholms stad (2). Vaxholm gränsar österut till Värmdö socken (1). På södra sidan från öster räknat begränsas Stockholm närmast utefter stora segelleden mellan Danviken och Skurusundet av Nacka socken (3), varefter fram till Värmdö sockens gräns följa Bo (2) och Gustavsbergs (2) socknar samt sydost om Nacka, söder om Bo och väster om Baggensfjärden Saltsjöbadens köping (3). På andra sidan södra Baggensfjärden och med gräns bortom Gustavsberg till Värmdö ligger Ingarö socken (1). På Södertörns fastland möter söder om Saltsjöbaden Tyresö socken (1), som innanför Nackas sydligaste del på en sträcka i närheten av Kumla samhälle vid sjön Drevviken även gränsar till Stockholms sydligaste utlöpare. Beträffande Tyresö socken hade från början med hänsyn till dess dyrhetsindex ifrågasatts placering i ortsgrupp 2. Den sedermera verkställda undersökningen visade, att av samtliga personer med pensionstillägg eller understöd 15 samtidigt uppburo fattigvårdsunderstöd. Endast i 2 fall utgick emellertid hemunderstöd och i intetdera fallet med högre belopp än att pension enligt nya lagen kunnat avhjälpa fattigvårdsbehovet. Vid sådant förhållande har kommunen ansetts böra hänföras till ortsgrupp 1. Från Tyresö ända till Mälarens sydsida bildar Huddinge socken (2) gräns mot Stockholm. Efter Huddinge följa västerut Botkyrka (2), Salems (2) och Östertälje (2) socknar samt Södertälje stad (2). Söder och sydväst om dem ligga socknarna Österhaninge, Västerhaninge, Grödinge, Tveta och Västertälje, samtliga i ortsgrupp 1. Norr om den sydligaste farleden i Mälaren möta Ekerö och Lovö socknar (1). Utan angränsande dyrorter ligga inom Stockholms län Sigtuna stad (2), Norrtälje stad (2) och Nynäshamns köping (2). Beträffande kommunerna i Stockholms län hade även ifrågasatts att i orts-

4G

grupp 2 placera Österåkers socken, men med hänsyn till såväl kommunens belägenhet i förhållande till andra kommuner som till den beräknade effektiviteten av den nya lagen ha de sakkunniga stannat för att förorda dess hänförande till den lägsta ortsgruppen. Uppsala län. Till Uppsala stad (2) gränsar på flera sidor, omgivande den och till större delen stadslikt bebyggd, Bondkyrka socken (2). Enköpings stad (2) saknar angränsande dyrort. Södermanlands län. Till Nyköpings stad (2) gränsar S:t Nikolai socken (2), av vilken övervägande delen utgöres av Oxelösunds municipalsamhälle och angränsande bebyggelse. Till Eskilstuna stad (2) gränsa både Torshälla stad (1) och Torshälla landskommun (1), vilka från början ifrågasatts till placering i ortsgrupp 2. I fråga om dessa kommuner har emellertid den för nya lagen beräknade effektivitetssiffran icke givit stöd för en dylik placering, varjämte införande av dyrortstillägg enligt de föreslagna grunderna i båda fallen beräknats medföra en ökad kostnad motsvarande något över 20 öre per skattekrona. Katrineholms stad (2) och Strängnäs stad (2) gränsa uteslutande till orter i grupp 1. Östergötlands län. Linköpings stad (2) har ingen angränsande kommun i högre ortsgrupp än den lägsta. Till Norrköpings stad (2) gränsar Borgs socken (2), av vilken bland annat Borgs municipalsamhälle är nära sammanbyggt med staden. Söderköpings stad (l) hade från början ifrågasatts till placering i grupp 2. Sedan det visat sig, att pensioner enligt den nya lagen utan dyrortstillägg torde vara tillräckliga för att i avsevärd utsträckning avhjälpa fattigvårdsbehovet för de hemunderstödda pensionstagarna och dyrortstilläggen kunde för staden beräknas medföra en ökad kostnad, motsvarande ungefär 35 öre per skattekrona, ha de sakkunniga funnit stadens hänförande till den lägsta ortsgruppen försvarligt. Med hänsyn till dyrhetsindex hade även ifrågasatts att i ortsgrupp 2 placera Motala stad (1). De lokala förhållandena synas emellertid vara sådana, att staden och den kringliggande Motala landskommun (1) icke lämpligen böra hänföras till olika ortsgrupper vid en gruppering, där en utbrytning av kommunens mest stadslikt bebyggda delar till högre ortsgrupp ansetts utesluten. För landskommunen ligger emellertid index väsentligt under den för placering i högre ortsgrupp såsom skälig ansedda gränsen. Härtill kommer, att effektivitetssiffran för såväl landskommunen som staden befunnits i stort sett tillfredsställande även utan dyrortstillägg, varför båda kommunerna placerats i ortsgrupp 1.

47 Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län. Inom dessa län har anledning befunnits föreligga att till ortsgrupp 2 hänföra endast följande orter, nämligen städerna Jönköping (2) och Nässjö (2); Växjö (2); Kalmar (2), Oskarshamn (2) och Västervik (2); Visby (2); Karlskrona (2) och Karlshamn (2); Kristianstad (2) och Ängelholm (2); Malmö (2), Lund (2), Landskrona (2), Hälsingborg (2), Trälleborg (2) och Ystad (2); samt Halmstad (2), Falkenberg (2), Varberg (2) och Kungsbacka (2). Inom Malmöhus län hade till placering i ortsgrupp 2 ifrågasatts Höganäs socken (1) och Eslövs stad (1). Med hänsyn såväl till dessa kommuners dyrhetsindex som till de resultat, som framkommit vid den beträffande dem verkställda undersökningen, har vid den slutliga prövningen högre ortsgrupp än den lägsta icke ansetts böra föreslås. Gtöteborgs och Bohus län. Göteborgs stad (3) omgives av följande orter, nämligen på fastlandssidan från väster: Västra Frölunda socken (2) med Älvsborgs municipalsamhälle, Askims socken (2), Mölndals stad (2), Råda socken (2), Partille socken (2) och Angereds socken (2), den sistnämnda i Älvsborgs län. Utanför denna obrutna ring av kommuner ligga ökommunen Styrsö, Släps socken i Hallands län, Kållereds socken, Lindome socken i Hallands län och Landvetters socken, samtliga i grupp 1, Lerums socken (2) i Älvsborgs län samt Bergums socken i grupp 1, likaledes i Älvsborgs län; på Hisingssidan från öster: Backa socken (2), Tuve socken (2) samt längst i väster Björlanda socken (1) och Torslanda socken (1), vilka gränsa till de föga stadslikt bebyggda delarna av Lundby för relativt kort tid sedan inkorporerade församling. Utanför Torslanda ligger ökommunen öckerö (1). De nordligaste delarna av Hisingen, Säve socken och Rödbo socken, tillhöra likaledes grupp 1. I Bohuslän ha till högre ortsgrupp än den lägsta hänförts städerna Kungälv (2), Marstrand (2), Uddevalla (2), Lysekil (2) och Strömstad (2), samtliga utan grannorter i högre grupp än 1. Ur indexmässig synpunkt hade de ovan nämnda ökommunerna Styrsö och Öckerö kunnat ifrågakomma att placeras i ortsgrupp 2. Den verkställda undersökningen har emellertid icke givit stöd för en dylik placering. På grund av fattigvårdens ringa omfattning, då fråga gäller pensionstagarna — exempelvis voro av samtliga 108 pensionstagare i Styrsö socken endast 7 fattigvårdsunderstödda, därav 3 med hemunderstöd — skulle vidare dyrortstilläggen medföra ganska avsevärd kostnadsökning för kommunerna, vilken ökning för Styrsö socken beräknats motsvara nära 45 öre och för ö c k e r ö

48 socken 1*18 kronor per skattekrona. De sakkunniga hava av dessa skäl icke ansett sig kunna för dessa kommuner förorda högre ortsgrupp än den lägsta. Älvsborgs län. Utom de ovan nämnda socknarna Lerum (2) och Angered (2) h a till ortsgrupp 2 hänförts städerna Vänersborg (2), Trollhättan (2), Alingsås (2), Åmål (2), Borås (2) och Ulricehamn (2). Beträffande Vassända-Naglums och Västra Tunhems socknar har även övervägts placering i nämnda ortsgrupp, men av skäl som förut i liknande fall anförts (jämförelsevis låg dyrhetsindex, relativt hög effektivitetssiffra för den nya lagen samt ökad kostnad för kommunerna genom dyrortstilläggs införande) har sådan placering vid den slutliga prövningen ansetts icke böra ifrågakomma. Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. Inom dessa län har anledning endast befunnits föreligga att till ortsgrupp 2 hänföra följande kommuner, nämligen städerna Mariestad (2), Skara (2), Lidköping (2), Skövde (2) och Falköping

(2);

städerna Karlstad (2), Kristinehamn (2), Filipstad (2) och Arvika (2); staden Örebro (2) med de angränsande, till övervägande del stadslikt bebyggda socknarna Almby (2) och Längbro (2), Hallsbergs köping (2) samt Karlskoga socken (2); städerna Västerås (2), Sala (2), Köping (2) och Arboga (2); städerna Falun (2), Säter (2), Hedemora (2), Avesta (2) och Ludvika (2), köpingarna Borlänge (2), Krylbo (2) och Morastrand (2) samt Domnarvets socken (2); städerna Gävle (2), Söderhamn (2) och Hudiksvall (2), köpingarna Sandviken (2), Storvik (2), Bollnäs (2), Björkhamre (2) och Ljusdal (2) samt Söderala socken (2). Beträffande Skaraborgs län kunde till placering i ortsgrupp 2 ifrågasättas jämväl Karlsborgs socken men efter skälighetsprövning ur olika synpunkter har grupp 1 ansetts vara mera rättvisande. Västernorrlands län. Till högsta ortsgruppen hava förts städerna Sundsvall (3) och Sollefteå (3). Till mellangruppen hava hänförts: av grannorterna omkring Sundsvall industrisocknarna Timrå [2), Skön (2), Alnö (2) och Njurunda (2), vilka bilda ett sammanhängande bälte omkring staden i norr, öster och söder. Bortom dessa kommuner, men först på ett par mils avstånd, följa socknar i grupp 1. Åt väster däremot tillhöra samtliga socknar sistnämnda grupp och av dem gränsar Selånger (1) och Tuna (1) på kortare sträckor omedelbart till Sundsvall;

49 av grannorterna till Sollefteå stad Sollefteå landskommun (2), som åtminstone i huvudsak i de flesta riktningar avgränsar staden från den övriga bygden; städerna Härnösand (2) och Örnsköldsvik (2), vilkas samtliga grannkommuner tillhöra grupp 1; samt socknarna Gudmundrå (2) och Ytterlännäs (2), vilka bilda ett sammanhängande område i centrum av Ådalens industridistrikt, runt omkring gränsande till kommuner i grupp 1. Jämtlands län. Till grupp 3 har hänförts staden Östersund (3). Dess område begränsas av Frösö socken (2) dels vid ön med samma namn och dels på en fastlandssträcka i nordost. Rakt i norr möter en kort men bebyggd sträcka tillhörande Ås socken (1), i öster, som det vill synas, obebyggda utkanter av Kyrkas socken (1) och Brunflo socken (1) samt dessutom vid Storsjön en smal strandbygd av den senare. Västerut ligger utom vid Frösön en bred fjärd av Storsjön. Till mellangruppen hava utom Frösön förts Rödöns socken (2) med industribygd vid nordvästra delen av Storsjön ävensom Undersåkers socken (2) och Åre socken (2), vilka sistnämnda kommuner omfatta vida områden omkring översta delen av tvärbanan till Norge och längst i öster industribygd med Järpens municipalsamhälle. Vid den första granskningen har ytterligare för placering i ortsgrupp 2 övervägts Svegs socken (1). Med hänsyn dels till dess dyrhetsindex, dels till att införandet av dyrortstillägg beräknats medföra ökad kostnad för kommunen, vars kommunala utdebitering år 1935 uppgår till 13"87 kronor per skattekrona, dels ock slutligen till att kommunen gränsar till delar av Kopparbergs län tillhörande grupp 1 med i stort sett likartade förhållanden, hava de sakkunniga funnit ifrågavarande kommun icke skäligen böra hänföras till annan ortsgrupp än den lägsta. Västerbottens län. Till högsta ortsgruppen har hänförts endast Umeå stad (3). Beträffande Umeå landskommun, som omger staden, har övervägts, huruvida icke någon del av densamma utmed älvstränderna närmast nordväst om staden med Tegs municipalsamhälle borde avskiljas från den övriga socknen och placeras i ortsgrupp 2. Socknen i övrigt synes utan tvekan böra tillhöra grupp 1. De betydande praktiska svårigheter, som skulle möta vid en dylik anordning, ha nödgat de sakkunniga att avstå från att förorda en uppdelning av ifrågavarande kommun. Olägenheter, som av denna ståndpunkt otvivelaktigt kunna föranledas, ha de sakkunniga emellertid ansett kunna i väsentlig mån undanröjas genom tillämpning av de föreslagna bestämmelserna i 6 § 3 mom. av lagförslaget. Härtill återkomma de sakkunniga i det följande. Utanför Umeå stad vid Umeälvens mynning ligger Holmsunds socken (2)

50 med så gott som uteslutande industribygd; socknen har i sin helhet hänförts till mellangruppen. I samma grupp ha vidare placerats Skellefteå stad (2) och kringliggande Skellefteå landskommun (2) samt Vännäs köping (2) och Lycksele köping (2). Norrbottens län. I den högsta ortsgruppen ha placerats Luleå stad (3) och Bodens stad (3). Beträffande Boden har av förut nämnd anledning någon specialundersökning icke kunnat verkställas, men med hänsyn till dess dyrhetsindcx samt till de upplysningar i övrigt som framkommit har staden funnits böra hänföras till ortsgrupp 3. I fråga om såväl Luleå som Boden kommer ortsgrupp 3 att direkt gränsa till ortsgrupp 1, dit Nederluleå och Överluleå socknar förlagts utan att det befunnits praktiskt möjligt varken att med hänsyn till konsekvenserna föra dem i deras helhet till högre ortsgrupp eller att utbryta de till städerna närmast gränsande omgivningarna. Beträffande Luleå synas olägenheterna härav dock mindre kännbara med hänsyn till att staden inkorporerat huvuddelen av de tättbebyggda omgivningarna. I fråga om Boden åter är olägenheten mera iögonenfallande, eftersom stadens omgivningar utgöras av socknens tätast befolkade bygd och naturliga gränser saknas. Enligt de sakkunnigas mening böra även i dessa fall de nyss omnämnda särskilda bestämmelserna komma till tillämpning. Till mellangruppen hava hänförts Piteå stad (2), Haparanda stad (2) och Jokkmokks socken (2) samt vissa delar av Gällivare socken (2 och 3) och Jukkasjärvi socken (2 och 3). De två sistnämnda kommunerna hava uppdelats på ortsgrupperna 2 och 3 på sådant sätt, att till den högsta ortsgruppen hänförts de tättbefolkade bygderna vid malmfälten med municipalsamhällena Gällivare kyrkostad, Malmberget och Kiruna och till mellangruppen övriga delar av kommunerna. De administrativa svårigheter, som härav uppkomma, hava icke kunnat avhålla de sakkunniga från att föreslå en dylik obestridligen rättvis uppdelning av dessa kommuner. Beträffande lappmarkssocknarna Arvidsjaur, Arjeplog och Karesuando hade från början övervägts placering i ortsgrupp 2. Den senare verkställda undersökningen har emellertid ådagalagt, att dyrortstillägg här icke kunna anses vara strängt av behovet påkallade. Exempelvis utgick i Karesuando år 1934 icke i något fall fattigvård i form av hemunderstöd till pensionstagare med högre belopp än att hjälpbehovet kunnat bortfalla, om pension utgått enligt lagen om folkpensionering. Samtliga de nämnda kommunerna skulle därjämte genom dyrortstilläggen förorsakas betydande utgiftsökning, för Karesuando beräknad till icke mindre än 3"76 kronor per skattekrona.

51 KAP. 6.

Kommunala dyrortstillägg med statsbidrag. Vid varje dyrortsgruppering uppkomma särskilda svårigheter i samband med gränsdragningen mellan orter tillhörande olika grupper. I samma mån som antalet grupper ökas, vilket kan förefalla önskvärt ur den synpunkten, att skillnaden mellan två angränsande grupper därigenom reduceras, växer antalet fall, då olika grupper gränsa intill varandra, varjämte det blir svårare att administrativt bemästra systemet. Inskränkes åter antalet grupper till ett minimum, så minskas även möjligheten att på ett tillfredsställande sätt tillgodose det avsedda syftet. Beträffande ortsgrupperingen på folkpensioneringens område hava de sakkunniga, såsom förut framhållits, av administrativa skäl funnit det nödvändigt dels att i fråga om varje särskild kommun låta denna i sin helhet tillhöra en ortsgrupp, även om förhållandena på skilda håll inom densamma kunna variera •— från denna regel ha dock måst göras två förut nämnda undantag — dels ock att inskränka antalet ortsgrupper till tre. Samtidigt har skillnaden i pensionsbelopp mellan grupp 1 och grupp 2 samt mellan grupp 2 och grupp 3 måst sättas till så högt belopp som 100 kronor för att pensionen skall något så när kunna tillgodose det för varje ortsgrupp i genomsnitt beräknade behovet av försörjningsmedel. Ehuru det i stort sett varit möjligt att genomföra ett dylikt system på ett tillfredsställande sätt, har det icke låtit sig göra att fullständigt undgå de olägenheter, som äro förenade med ett ringa antal ortsgrupper. Särskilt bjärt framträda dessa olägenheter i fråga om Umeå stad och Tegs municipalsamhälle i Umeå landskommun samt beträffande Bodens stad och angränsande delar av Överluleå socken, i vilka fall gränsen mellan ortsgrupp 3 och ortsgrupp 1 kommer att förlöpa genom en på båda sidor om gränsen likartad bebyggelse. Exempelvis måste det för en pensionstagare, som är bosatt på sockensidan av en gata, vilken bildar gräns mellan Bodens stad och Överluleå socken, framstå såsom oförklarligt, att hans pension skall vara 200 kronor lägre än för en pensionstagare i samma omständigheter, som bor på andra sidan gatan. Likartade ehuru mindre framträdande svårigheter komma även att föreligga i en del fall, där ortsgrupp 3 gränsar till grupp 2 eller sistnämnda grupp till grupp 1. I syfte att minska olägenheter av denna art, vilka som sagt äro oundvikliga i varje system av ortsgruppering, hava de sakkunniga låtit sig angeläget

52 vara att överväga frågan om åtgärder, ägnade att mildra övergången från en ortsgrupp till en annan. Ett smidigt sätt att reducera differensen torde vara att öppna möjlighet för pensionstagarna inom viss intill gränsen liggande del av den kommun, som tillhör den lägre ortsgruppen, att då förhållandena så påkalla erhålla ett tillägg till pensionen. Lämpligen torde detta kunna fastställas till ett belopp lika med halva skillnaden mellan tilläggspensionens maximibelopp i de båda ortsgrupperna, alltså till 50 kronor, om gränsen går mellan ortsgrupperna 1 och 2 eller 2 och 3, samt till 100 kronor, om gränsen går mellan den lägsta och den högsta ortsgruppen. Motsvarande bör givetvis gälla för det fall, att en kommun är uppdelad på ortsgrupper. Även om en sådan anordning icke helt undanröjer olägenheterna i fråga — vilket för övrigt icke torde låta sig göra — synes dock den här berörda gränsfrågan genom densamma kunna regleras så tillfredsställande som över huvud är möjligt. Det torde emellertid vara förenat med utomordentligt stora praktiska svårigheter att låta det sålunda ifrågasatta tillägget till pensionen ingå i densamma såsom en integrerande del. De sakkunniga föreslå därför i stället, att det skall ankomma på vederbörande kommun såväl att slutgiltigt bevilja som att utbetala tilläggen i fråga. För rätt till dylikt tillägg bör gälla, på samma sätt som föreslås beträffande rätt till tilläggspension beräknad efter de för högre ortsgrupp givna reglerna, att vederbörande under minst två år varit och fortfarande är mantalsskriven såsom tillhörande det gränsområde inom kommunen, som medgivandet avser. Tillägget bör vidare självfallet indragas, därest vederbörande avflyttar från sådan kommundel, och skyldighet att anmäla dylik flyttning bör sålunda stadgas. I övrigt bör för rätt till den föreslagna pensionsförhöjningen icke gälla annat villkor än att vederbörande tillerkänts tilläggspension enligt lagen om folkpensionering. Från kommunens sida skola enligt förslaget icke få uppställas särskilda villkor, såsom beträffande hemortsrätt, behov av fattigvård eller dylikt. Prövningen av frågan, om i det särskilda fallet pensionsförhöjning skall utgå, kommer sålunda huvudsakligen att bero av ett konstaterande, huruvida pensionstagaren i två år varit mantalsskriven inom det ifrågavarande området eller icke. Denna prövning bör enligt de sakkunnigas mening lämpligen kunna anförtros åt vederbörande pensionsnämnd, som därefter meddelar underrättelse om sitt beslut till pensionstagaren och den myndighet inom kommunen, som har att verkställa utbetalningen. De sakkunniga ha icke tänkt sig att något avgörande beträffande de fall, då den här föreslagna anordningen skulle komma till användning, skall träffas i samband med fastställandet av ortsgrupperingen. Enligt förslaget skall initiativet helt tillkomma vederbörande kommun genom att denna till Kungl. Maj:t ingår med framställning, att de ifrågavarande lagbestämmelserna skola göras tillämpliga beträffande viss särskilt angiven del av kommunen. Den prövning av sådan framställning, som därefter skall ankomma på Kungl. Maj:t, bör enligt de sakkunnigas mening icke vara av enbart formell natur utan även innebära ett sakligt övervägande av frågan, huruvida sådana omstän-

53 digheter kunna anses föreligga, att den ifrågasatta pensionsförhöjningen framstår såsom skälig. I nära anslutning till den princip, som legat till grund för de sakkunnigas förslag beträffande fördelningen mellan stat och kommun av kostnaden för de föreslagna dyrortstilläggen, bör kostnaden för här ifrågasatta pensionsförhöjningar delas lika mellan staten och kommunerna. I lagförslaget har sålunda upptagits en bestämmelse, att vederbörande kommun äger att av statsmedel utfå ersättning med hälften av vad för ändamålet utgivits. Ansökning från kommun om utfående av dylik ersättning bör givetvis vara åtföljd av sådana handlingar och verifikationer, att det blir möjligt för statens organ att i samband med granskning av ansökningen kontrollera, att utbetalningarna verkställts i överensstämmelse med givna föreskrifter. I det av de sakkunniga framlagda lagförslaget hava bestämmelser i här förevarande avseende inrymts i ett nytt moment, 3 mom., i 6 §, varvid emellertid endast medtagits föreskrifter av sådan natur, att de ansetts böra hava sin plats i lagen. Erforderliga, mera detaljerade tillämpningsföreskrifter förutsättas lämpligen böra meddelas i administrativ väg.

54 KAP 7.

Kostnadsberäkningar. Vid beräkningen av kostnaderna för de föreslagna dyrortstilläggen har använts det material, som låg till grund för motsvarande beräkningar i Kungl. Maj:ts proposition nr 217 till 1935 års riksdag och i särskilda utskottets vid samma riksdag utlåtande, nr 1, i anledning av nämnda proposition. Det torde därför vara tillräckligt att härutinnan hänvisa till propositionen sid. 185 ff. I övrigt bygga beräkningarna helt på det nu föreliggande förslaget. Utgångspunkten har sålunda varit, att tilläggspensionen för pensionstagare med rätt till pension enligt 6 § lagen om folkpensionering skall vara 250 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor i ortsgrupp 2 och 450 kronor i ortsgrupp 3 samt för pensionstagare med rätt till pension enligt bestämmelserna angående lagens ikraftträdande resp. 300, 400 och 500 kronor, i samtliga fall med avdrag av sju tiondelar av det belopp, varmed pensionstagarens årsinkomst må överstiga 100 kronor. Fördelningen av pensionstagarna på de olika ortsgrupperna har skett i anslutning till den av de sakkunniga i det föregående föreslagna ortsgrupperingen, vilken med utgångspunkt från 1934 års förhållanden ger till resultat, att 73'4 °/o av pensionstagarna skulle tillhöra ortsgrupp 1, 16"6 °/o ortsgrupp 2 och 10*0 °/o ortsgrupp 3. Till jämförelse må erinras, att motsvarande fördelning enligt en av 1928 års pensionsförsäkringskommitté på sin tid försöksvis verkställd ortsgruppering, vilken sedermera lades till grund för kostnadsberäkningarna i den ovan nämnda propositionen, var 68*8 °/o i den lägsta ortsgruppen, 19'7 °/o i mellangruppen och 11'5 °/o i högsta ortsgrupppen. Enligt de på angivet sätt verkställda kostnadsberäkningarna, vilka utförts av professorn vid Stockholms högskola H. Cramér, skulle kostnaderna åren 1937, 1940, 1950 och 1960 för tilläggspensioner enligt de sakkunnigas förslag uppgå till resp. 152, 151, 161 och 178 miljoner kronor. Hur kostnadsbeloppen fördela sig på de tre ortsgrupperna framgår av följande sammanställning, i vilken för jämförelse även medtagits den av särskilda utskottet vid 1935 års riksdag beräknade kostnaden för tilläggspensioner utan dyrortstillägg. Av tabellen framgår, att kostnaden för de föreslagna dyrortstilläggen beräknats uppgå till 21 miljoner kronor åren 1937 och 1940, 25 miljoner kronor år 1950 och 29 miljoner kronor år 1960. Hur dessa kostnadsökningar med tillämpning av de sakkunnigas förslag beträffande skyldighet för kom-

55 För åren 1937, 1940, 1950 och 1960 beräknade kostnader för tilläggspensioner enligt det föreliggande förslaget, med fördelning på ortsgrupper, samt enligt lagen om folkpensionering. Miljoner kronor. O r t s

g r u

p r

3 Summ a

Utan dyrortstillägg

151 161

100 109

muner och landsting att bidraga till kostnaden för tilläggspensioner, fördela sig mellan staten, landstingen och kommunerna framgår av följande sammanställning. För åren 1937, 1949, 1950 och 1960 beräknad kostnad för dyrortstillägg enligt det föreliggande förslaget med fördelning på staten, landstingen och kommunerna. Miljoner kronor. 1937

1960 Staten

10-2

10-8

14-8

17-7

Landsting

0-4

0-2

....

3-9

3-8

4-0

4-3

....

6-2

6-2

7-0

Summa

21-0

21-0

25-0

290 Kommuner tillhörande ortsgrupp 2 »

>>

»

3 Till ytterligare belysning av det föreliggande förslagets ekonomiska innebörd har upprättats omstående sammanställning, vilken är direkt jämförbar med en på samma sätt uppställd tabell å sid. 36 i särskilda utskottets vid 1935 års riksdag utlåtande nr 1, utvisande beräknade inkomster och utgifter för en folkpensionering enligt utskottets sedermera av riksdagen godkända förslag. I denna sammanställning har det landstingsbidraget motsvarande bidraget från städer, som icke deltaga i landsting, förts under rubriken »Landstingsbidrag». De sakkunniga anse, att de av dem föreslagna lagändringarna böra träda i kraft samtidigt med den nya lagen om folkpensionering, d. v. s. den 1 januari 1937. För dess genomförande torde för budgetåret 1936/1937 böra av statsmedel anvisas ett belopp av 5 miljoner kronor, utgörande i runt tal hälften av den kostnadsökning, som enligt det ovanstående beräknats komma att för år 1937 falla på statsverket. Det sannolikt jämförelsevis mycket ringa belopp, som kan komma att bliva erforderligt för utgivande i undantags-

56 Sammandrag av beräknade inkomster och utgifter för en folkpensionering enligt de sakkunnigas förslag. Miljoner kronor.

36 33 79 9 26 183

38 33 98 7 25 201

39 30 134 3 27 233

38 30 170 1 30 269

10 150 1

9 108 21 43 20 201

4 46 60 115 8 233

1 14 90 164

Inkomster. Fondränta

Kommunbidrag Summa Utgifter. Gamla lagen, avgiftspensioner » »

» , tilläggspensioner >> , tilläggspensioner

Fondökning Summa

20 183

fall, på sätt i förslaget förutsatts, av statsbidrag till kommunala dyrortstillägg, torde icke bli större än att det låter sig inrymma i det nyssnämnda beloppet av 5 miljoner kronor. De antaganden rörande inkomstfördelningen bland aktiva personer över 67 år, vilka legat till grund för beräkningarna, torde nämligen innebära en icke ringa säkerhetsmarginal.

SPECIELL

MOTIVERING TILL F Ö R S L A G E T.

LAG-

Vid uppgörandet av förslag till sådana ändringar i lagen om folkpensionering, som äro nödvändiga för genomförandet av det förordade systemet med tilläggspensioner, olika för olika ortsgrupper, har det varit möjligt att i stor utsträckning hämta de erforderliga bestämmelserna ur Kungl. Maj:ts genom proposition nr 217 för 1935 års riksdag framlagda förslag till lag om folkpensionering, vilket förslag ju liksom det av de sakkunniga nu upprättade innebar, att landet för ifrågavarande ändamål skulle uppdelas i tre ortsgrupper. Det torde därför icke vara nödvändigt att här närmare motivera de delar av det föreliggande förslaget, vilka sammanfalla med motsvarande delar av Kungl. Maj:ts berörda förslag. I sådana avseenden tillåta sig de sakkunniga att hänvisa till den nämnda propositionen.

6§. 2 mom. första stycket, vilket innehåller huvudreglerna rörande tilläggspensionens beräkning, föreskriver, att dess maximibelopp skall vara 250 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor i ortsgrupp 2 och 450 kronor i ortsgrupp 3, från vilka belopp avdrag skall ske enligt den i lagen om folkpensionering givna regeln med sju tiondelar av det belopp, varmed pensionstagarens årsinkomst må överstiga 100 kronor. Med tillämpning av dessa regler bliva de inkomstbelopp, vid vilka rätten till tilläggspension bortfaller i de olika ortsgrupperna resp. 457, 600 och 743 kronor. I lagen om folkpensionering har det förstnämnda beloppet avrundats nedåt till 450 kronor för att inkomstgränsen skall ligga vid ett avrundat tal. Någon motsvarande avrundning av gränsbeloppen 600 och 743 kronor torde emellertid ej kunna företagas ulan att likformigheten de olika grupperna emellan rubbas. Med hänsyn till att inkomstgränserna sakna självständig betydelse utan framkomma som räkneresultat ur reglerna om högsta tilläggspension och om avdrag på grund av egen inkomst, ha de sakkunniga därför efter mönster av propositionen icke angivit de ifrågavarande gränsbeloppen i lagtexten. Såsom ett andra stycke i 2 mom. av 6 § hava införts de i propositionen föreslagna bestämmelserna rörande ortsgrupperingens utförande samt beträffande frågan, vilken ortsgrupp pensionsberättigad skall anses tillhöra. Giltighetstiden för varje ortsgruppering har dock av skäl, som tidigare anförts, utsträckts från fem år enligt propositionen till tio år. I formellt avseende har vidare vidtagits den jämkningen, att ordet »socialstyrelsen» i propositionens lagtext ersatts med en hänvisning till 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928. Härigenom anknytes ortsgrupperingen

58 på folkpensioneringens område mera direkt till motsvarande gruppering enligt kommunalskattelagen och någon ändring av lagen om folkpensionering blir ej erforderlig, därest sistnämnda gruppering skulle komma att uppdragas åt annan myndighet än socialstyrelsen. De i 3 mom. föreslagna bestämmelserna rörande utgivande i vissa undantagsfall av kommunala dyrortstillägg hava utförligt motiverats redan i Kap. 6.

7§. I första stycket av 7 § hava de sakkunniga utan ändring upptagit propositionens förslag om differentiering efter ortsgrupp jämväl av det belopp, som i fråga om vissa privilegierade inkomstslag icke skall föranleda avdrag vid beräkning av tilläggspensionen. Ifrågavarande belopp äro alltså enligt förslaget 300 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor i ortsgrupp 2 och 400 kronor i ortsgrupp 3.

8§I 8 § 2 och 3 mom. ha införts de i propositionen föreslagna bestämmelserna rörande jämkning eller indragning av tilläggspension på grund av pensionstagares flyttning till annan ortsgrupp eller ändring i ortsgrupperingen samt angående skyldighet för pensionstagare att anmäla flyttning till ort, vilken räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort. 13 §. Beträffande de i 13 § föreslagna bestämmelserna angående skyldighet för kommunerna att bidraga till kostnaden för tilläggspensioner hänvisas till vad härutinnan anförts i Kap. 4. I andra stycket av förevarande paragraf ha efter mönster av propositionen införts regler angående den kommunala bidragsskyldigheten för det fall, att tilläggspension höjes utan föregående ansökning, d. v. s. att en ort flyttas från lägre till högre ortsgrupp. 29 §. De i andra och tredje styckena av förevarande paragraf föreslagna ändringarna ha likaledes hämtats ur propositionen och innebära föreskrift, att beslut i fråga om undantag från den i 6 § 2 mom. sista stycket föreslagna bestämmelsen, att pensionsberättigad efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp skall ha tillhört sådan ortsgrupp två år, innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande reglerna, skall meddelas av vederbörande pensionsnämnd. I sista stycket av samma paragraf har på grund av de beträffande 8 § föreslagna ändringarna vidtagits viss rent formell jämkning i hänvisningsbestämmelserna.

59 40 §. I denna paragraf fastställes tilläggspensionens maximibelopp för det fall, att dylik pension skall utgå enligt bestämmelserna om lagens ikraftträdande. Ifrågavarande belopp föreslås, såsom redan förut nämnts, till 300 kronor i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3. Då den i 6 § fastställda avdragsregeln skall gälla även för sådana fall, bli här de inkomstgränser, vid vilka rätten till tilläggspension bortfaller, resp. 529, 671 och 814 kronor. Liksom i fråga om 6 § ha gränsbeloppen funnits icke böra införas i lagtexten. De ändrade bestämmelserna i 13 § rörande kommunernas bidragsskyldighet ha vidare nödvändiggjort viss formell jämkning i sista stycket av förevarande paragraf. 42 §. I 42 § lagen om folkpensionering föreskrives, att pensionstillägg, som någon åtnjuter vid utgången av år 1936, skall av pensionsstyrelsen utan ansökning höjas till huvudsaklig överensstämmelse med reglerna om tilläggspension. De sakkunniga hade från början tänkt sig, att de ytterligare höjningar av ifrågavarande pensioner, som skulle bli en följd av ett genomförande av de sakkunnigas förslag, skulle på samma sätt ske automatiskt utan att vederbörande skulle behöva ingiva särskild ansökning därom. Efter överläggningar med representanter för pensionsstyrelsen ha de sakkunniga emellertid kommit till den uppfattningen, att den föreslagna dyrortsförhöjningen av de redan utgående pensionerna icke lämpligen bör ske på sådant sätt. Det skulle nämligen för pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen i mycket hög grad försvåra det redan pågående arbetet med omräkning enligt förevarande paragraf av de cirka 400,000 pensionstillägg och understöd, som nu utgå enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Därtill kommer, att pensionsstyrelsen äger kännedom om vederbörandes mantalsskrivningsort endast vid den tidpunkt, då frågan om pension för honom eller jämkning därav senast varit föremål för behandling. I ett säkerligen icke ringa antal fall skulle därför, om dyrortsförhöjningen genomfördes automatiskt, nytt pensionsbrev komma att utfärdas för personer, som icke längre vore bosatta på den dyrare orten och alltså icke skulle äga rätt till det högre pensionsbeloppet. På nu anförda skäl ha de sakkunniga stannat för att föreslå, att höjning av pension utöver vad som skall gälla för den lägsta ortsgruppen skall verkställas först efter därom av vederbörande gjord ansökning. De sakkunniga föreslå, att sådan ansökning skall ingivas till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren är mantalsskriven den 1 januari 1937, och prövas av pensionsstyrelsen. Frågan om rätt till dyrortstillägg skall i sådana fall, varom här är fråga, avgöras endast med hänsyn tagen till pensionstagarens mantalsskrivningsort, varför ett synnerligen enkelt ansökningsformulär, huvudsakligen i form av en anmälan till pensionsstyrelsen, på vilket pensionsnämndens ordförande har att teckna vits-

ord angående mantalsskrivningen, torde kunna komma till användning. Någon prövning från pensionsnämndens sida synes icke behöva ifrågasättas. I enlighet med det anförda föreslå de sakkunniga viss jämkning i den nuvarande 42 § samt att till densamma fogas ett nytt stycke, innehållande de nyss angivna reglerna för höjning i samband med lagens ikraftträdande av pensionerna för pensionstagare, tillhörande de båda högre ortsgrupperna. I propositionen föreslogs, som förut nämnts, att varje ortsgruppering skulle gälla för en tid av fem år. I syfte att möjliggöra ett sammanfallande av giltighetstiderna för denna gruppering och för skattegrupperingen upptogs under 46 § i propositionens lagförslag en bestämmelse, att indelningen i ortsgrupper, då den första gången verkställdes, kunde fastställas att gälla för kortare tid än fem år. Med hänsyn till att de sakkunniga för den här ifrågavarande ortsgrupperingen föreslå en giltighetstid av tio år och då det för socialstyrelsen torde vara ur arbetssynpunkt lägligare att icke behöva samtidigt verkställa båda grupperingarna, vilka visserligen torde böra grundas på samma prismaterial men dock utföras efter väsentligt skilda principer, ha de sakkunniga icke i sitt lagförslag upptagit någon motsvarighet till den ovan nämnda, i propositionen föreslagna bestämmelsen.

61 Bilaga 1.

Kommun: Namn:

Pbr.-nr:

Skala:..

Föd.-dr:

Pens.-till.

kr.

Uppgifter angående fattigvård eller kommunalt pensionstillskott, som utgått under år 1934. Understöd har utgått i form av: x) Bruttobeloppet av utgivet understöd (kontant och in n a t u r a ) 2 ) . . Kr.. Fattigvårdssamhället har: av pension tillgodogjort sig

Kr

erhållit, sökt eller ämnar söka gottgörelse av landsting eller staten med Kr erhållit eller sökt ersättning av annat fattigvårdssamhälle med Kr erhållit ersättning av vårdtagaren själv, kassa eller försörjningspliktig anhörig med Nettokostnad för fattigvårdssamhället 1

sjukKr

Kr. Kr...

Hemunderstöd, sjukhusvård, vård å annan anstalt med angivande av anstaltens art el. d. - Kostnaden för sjukhus- och anstaltsvård upptages till det av Kungl. Maj:t i särskild taxa 'aststfiUda ersättningsbeloppet för vård å vissa sjuk- och fattigvårdsanstalter.

Orter föreslagna till grupp 3

Orter föreslagna till grupp 2

SäS£

•"318$

Statens offentliga utredningar 1935 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän

lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

B e t ä n k a n d e med s förslag ang. åtgärder mot statsfientlig verksamhet. [ ] Y t t r a n d e n över preliminärt förslag till lagstiftning om a v b r y t a n d e a v h a v a n d e s k a p . [13] Lagberedningens förslag till lag om skuldebrev m. m. t i l ] B e t ä n k a n d e m e d förslag- till lagstiftning om a v b r y t a n d e a v h a v a n d e s k a p . [15] B e t ä n k a n d e med förslag till lag om arbetsavtal. [IS] B e t ä n k a n d e och förslag rörande verksamheten vid s k y d d s h e m m e n m . n i . F ö r r a delen. Skyddshemmens organisation m . m . [35] Promemoria ang. avveckling a v bestående fideikommiss. [50] Promemoria ang. ä n d r a d e bestämmelser rörande verkställighet och förvandling a v bötesstraff. [56] B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt. [59] Promemoria ang. avskaffande, av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen j ä m t e vissa a n d r a straffpåföljder. [60] Statsförfattning.

Allmän

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Betänkande med förslag ang. åtgärder för spannmålsodlingens stödjande. [1] Promemoria ang. tillsynen över fastighetsregistreringen och fastighetsbildningen. [4] Utredning med förslag om egnahemskonsulenter hos hushållningssällskapen. [28] Betänkande ang. husdjursförsöksverksamhetens organisation. [29] Berättelse över statens spannmålsnämnds verksamhet m. m. under år 1934. [30] Jordbrukskreditutredningen. Betänkande med förslag till förordning om jordbrukets kreditkassor m. m. [32] Betänkande med vissa synpunkter och förslag i fråga om den primära fastighetskrediten. [34] Sociala jordutredningens betänkande med förslag till lagom ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 ang. förbud i vissa fall för bolag, förening och stifteiso att förvärva fast egendom. [47] Betänkande med förslag till mejeristadga samt vissa andra åtgärder till mejerihantcringens befrämjande. [55]

statsförvaltning.

Förslag till ä n d r a d e bestämmelser rörande allmänna hamllingars offentlighet. [5] Y t t r a n d e ' o c h förslag rörande formulär för tjänstgöringsbetyg som a v länsstyrelserna Utfärdas. [17] Utredning ang. införande av ett dagordningsinstitut m. m. L21] "•• .

Förslag till nya avlöningsbestämmelser för ieke-ordinarie befattningshavare inom den allmänna civilförvaltningen. [25] Betänkande med förslag till ändring i vissa delar av upphandlingsförordningen. [27 ] 1934 ars nämnd för städningsutredning. Förslag rörande allmänna grunder för ordnandet av städnings- och rengöringsarbetet inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm samt beräknandet av ersättning för nämnda arbete. [37] rromemoria ang. omorganisation av landsfiskals- och st adsfiskalsbefattningama. [57 ] Kommunalförvaltning.

Vattonväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till omorganisation av den högre skogsundervisningen. [!)] Betänkande ang. råvaruförsörjning, produktion och arbetarantal m. ni. vid skogsindustrierna. [36] Industri. Handel och sjöfart. Betänkande ang. import- och partihandelsmonopol å brännoljor. [61] Koiimiimikationsväse-n. Teknisk-ekonomiska utredningar rörande vägväsendet. Del 2. Broar. [7] Betänkande med förslag till förordning ang. allmän automobiltrafik. [12] Betänkande med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga m. m. [23]

finnnsväsen. Bank-, kredit- och pennin gl äsen. Politi. Betänkande med förslag till ändrad organisation av den Försäkringsväsen. statliga verksamheten för bekämpande av olovlig inGrunder för kollektiv och individuell pensionsförsäkring. försel av spritdrycker m. m. [24] [20] Nationalekonomi och socialpolitik. Utredning med förslag rörande dyrortsgraderade folkpensioner. [62] Betänkande med förslag rörande lån och ärliga bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. mindre bemedlade barnrika familjer Jämte därtill hö- Andlig odling i övrigt. rande utredningar. [2] Kortfattad framställning av organisationssakkunnigas be- • Utredning och förslag ang. rundradion i Sverige. [10] tänkande med utredning och förslag rörande den sammed utredning och förslag ang. inrättande av hälleliga hjälpverksamhetens organisation ni. m. [3] Betänkande en statsvetenskaplig examen. [11] Arbetslöshctsutredningens betänkande. 2. Åtgärder mot Utredning och förslag rörande frågan om avgift för hemarbetslöshet. [6] lån av böcker från bibliotek. [22] Konjuukturuppsvingets förlopp och orsaker 1932—1934. Betänkande med förslag rörande det svenska naturskyd[16] dets organisation och statliga förvaltning. [26] Betänkande med förslag till lag om arbetstiden i jordbruk Betänkande med förslag till lag om domkapitel ni. ni. [31 ] och trädgårdsskötsel (lantarbetstidslag) m. m. [48] Betänkande, med utredning och förslag ang. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. [44] Betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan samt anordnande av förbättrad Utredning och förslag rörande läroböcker vid allmänna läroverk och folkskolor m. fl. undervisningsanstalter. bostadsinspektion i städer och stadsliknande samhäl[45] , . . len m. m. [49] Den ekonomiska och sociala utvecklingen under år 1934. Betänkande med undersökningar och förslag i anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkena, [52] [51] Bostadsproduktionssakkunnigas betänkande med förslag Betänkande och förslag ang. obligatorisk sjuårig folktill lag om sparföreningar m. m. [54] skola. [5S] H ä l s o - o c h sjukvård. Försvarsväsen. Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande och förslag ang. föreBetänkande med förslag till ordnande av Sveriges förbyggande mödra- och barnavård. [19] svarsväsende. Del 1. Inledande avdelning m. m. [38] Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande och förslag ang. Del 2. Arméorganisationen. [39] Del 3. Markorganisastatsunderstödd dispensärverksamhet, [33] tionen. [40] Del 4. Flygvapnets organisation. [41] Del Betänkande ang. folktandvård. [46] 5. Värnplikten m. m. Bilagor. [42] Del 6. Särskilda yttranden. [43] A l l m ä n t näringsväsen. Betänkande ang. behörighet att utföra elektriskt installaUtrikes ärenden. Internationell rätt. tionsarbete m. m. [53] Statens och kommu e n

blockholm 1935. Kgl. boktr. P. A. Norstedt & Söner